diff options
Diffstat (limited to 'old/54184-8.txt')
| -rw-r--r-- | old/54184-8.txt | 3259 |
1 files changed, 0 insertions, 3259 deletions
diff --git a/old/54184-8.txt b/old/54184-8.txt deleted file mode 100644 index d3908a2..0000000 --- a/old/54184-8.txt +++ /dev/null @@ -1,3259 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Snövit barnens julkalender 1918, by Various - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - - -Title: Snövit barnens julkalender 1918 - Illustrerad läsning ur verklighetens och sagans värld - -Author: Various - -Illustrator: Various - -Release Date: February 17, 2017 [EBook #54184] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SNÖVIT BARNENS JULKALENDER 1918 *** - - - - -Produced by Lars-Håkan Svensson, Eva Eriksson, Haragos Pál -and the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net - - - - - - - - - - SNÖVIT. BARNENS JULKALENDER 1918 - - [Illustration] - - ILLUSTRERAD LÄSNING - UR - =VERKLIGHETENS OCH SAGANS VÄRLD= - - - - UNDER MEDVERKAN AV - FRAMSTÅENDE FÖRFATTARE OCH KONSTNÄRER - - UTGIVEN AV - =JULKLOCKANS REDAKTION= - - - 19:de ÅRGÅNGEN - - [Illustration] - - STOCKHOLM - AKTIEBOLAGET FOLKSKOLANS VÄNS FÖRLAG - - - - - STOCKHOLM 1918 - NORDISKA BOKINDUSTRI A.-B. - - - - - _Till alla Sveriges barn!_ - - -_Eder kära =Snövit= kommer nu för =nittonde= gången och hoppas -på gästfritt mottagande i edra hem. Hon är lika vacker och -innehållsrik som förr. Endast priset har måst ökas något, då alla -tillverkningskostnader stigit så oerhört. Men allt är förstklassigt som -förr._ - -_Förra julen rönte =Snövit= så livlig efterfrågan, att vartenda -exemplar gick åt. Ja, även alla resterna av äldre årgångar ströko med, -så att en del rekvirenter blevo utan._ - -_Därför ha =vi höjt upplagan i år=, så att den som vill och rekvirerar -i tid kan få sitt ex. av denna verkligt goda bok._ - -_=Snövits= yngre syskon =Lilla Sessan= och =Svenska Gossar= samt den -färgrika och trevliga =Julklockan= komma ut även i år, likaså fars och -mors präktiga julbok =Hemmets Kalender=._ - -_Glöm inte köpa den åt far och mor och bed dem vackert få köpa -=Julklockan=, =Snövit= och alla hennes små följeslagare. De äro goda -och vackra allasammans._ - - - _=En mycket god och framför allt fridfull jul!= - tillönskas eder alla._ - - _Stockholm i oktober 1918._ - - _JULKLOCKANS REDAKTION._ - - - - - INNEHÅLLSFÖRTECKNING. - - - Sid. - - Till alla Sveriges barn. Av _Julklockans Redaktion_ 3 - - Maria med Jesusbarnet. Helsidesplansch 5 - - Johan och den lånade bibeln. Berättelse av _Anna Blomqvist_ - Med teckningar av _J. Swedin_ 7 - - Snövits ord av _Novir_ 22 - - Vallflickan och rövaren. Saga av _Alfred Smedberg_. Med teckningar - av _Einar Torsslow_ 24 - - Birgittas juldröm. Berättelse av _Gewe_. Med teckningar av - _Nils Kjellberg_ 38 - - Mormors kängor. Berättelse av _Alfred Smedberg_. Med teckningar - av _Alfr. Frijs_ 45 - - En fridsstiftare. Berättelse av _Arvid Ohlsson_. Med teckningar - av _J. Swedin_ 56 - - Gossen och enstöringen. Julberättelse av _Farbror Nils_. Med - teckningar av _Nils Kjellberg_ 70 - - Lilla Trummis. Berättelse med teckningar av _Carl Riddersporre_ 79 - - En kärlekstjänst. Julskiss av _Ernst Jotson_. Med teckningar av - _Einar Torsslow_ 92 - - I vissnad lund. Poem av _Lars Lunell_ 102 - - Barfota-Lisa. Berättelse av _Helfrid Sjögren_. Med teckning av - _Tycko Ödberg_ 103 - - Stjärnedansen. Ett 50-årsminne av _Lars Lunell_. Med teckning - av _Einar Torsslow_ 106 - - Julvisa. Musik av _Einar Ehrnström_ till text av _Z. Topelius_ 110 - - -[Illustration] - -[Illustration: MARIA MED JESUSBARNET.] - - - - -[Illustration] - - - - - Johan och den lånade bibeln. - - För Snövit av _Anna Blomqvist_. - - -Det var en kulen novemberdag år 1838. Det enda rummet i stugan i -Skogstorp var alldeles fullt av människor, som sutto på bänkar och -stolar, på soffor och bräden, ja, till och med i sängarna och i den -stora öppna spisen. Där var gubbar och gummor, husbönder och matmödrar, -drängar och pigor, gossar och flickor. Det var husförhör i roten i dag, -och då måste alla vara med. - -Prosten var där, förstås. Han satt längst framme vid bordet, där den -stora husförhörsboken låg. Katekesen och Nya testamentet lågo där -också, och de ungas blickar foro ofta hän till de där böckerna. Ty i -dag skulle prosten anställa förhör med dem i deras kristendomskunskap -och deras färdighet att läsa innantill. Mer än en darrade invärtes, ty -prosten var en sträng man, som icke sparade på bannor och förmaningar. -Men var det någon, som gjorde sin sak bra, så sparade han inte på beröm -heller. - -Nu slog prosten igen den stora boken och tog Nya testamentet i hand. -Innanläsningen skulle börja. Alla de unga fingo komma fram i tur och -ordning och läsa några verser. På den tiden fanns ingen folkskola, utan -föräldrarna fingo själva undervisa sina barn i läsning. Därför var det -ganska olika med färdigheten. Somliga läste rätt så bra, andra kunde -knappt stava sig fram. - -[Illustration: ALLA DE UNGA FINGO KOMMA FRAM.] - -Där var en pojke, som hette Nisse. Han var redan aderton år gammal och -tre alnar lång, men hade ännu icke fått deltaga i nattvardsläsningen, -för att han ej kunde läsa innantill. Två år å rad hade han kommit -till prosten för att få läsa med de andra barnen men varje år blivit -hemskickad igen. - -Nu skulle Nisse fram och läsa. Rädd var han förut, och inte blev det -bättre, när han stod inför den stränge prosten, som tittade så skarpt -genom glasögonen. - --- Jaså, är det du, Nisse, sa' prosten. -- Låt oss nu höra, om du -bättrat dig, se'n sist vi träffades. - -Och Nisse läste, men det gick lika illa som vanligt. - --- Jaha, då blir det ingenting av med din konfirmation i år heller, -sade prosten. - -Men då begynte Nisse gråta och be: - --- Söta, snälla, goda prosten, låt mig gå med. Jag är ju så stor och -gammal nu, och ingen vill ha mig till dräng, för att jag inte har läst -mig fram. - --- Ja, du må väl gråta, som är så stor och så dum, tyckte prosten. - -Äntligen var det slut med läsningen och förhöret i katekesen. Prosten -lade ifrån sig böckerna. Men då fick hans skarpa öga syn på ett par små -pysar, som höllo till borta i spiselvrån. Med stora vakna blå ögon hade -de uppmärksamt följt med under hela tiden. - --- Kom hit, ni små pojkar därborta, ropade prosten. - -De bägge piltarna klevo fram, så gott de kunde i trängseln och ställde -sig frimodigt framför prosten. - --- Vad heter du? sporde han den störste av dem. - --- Jag heter Johan. - --- Och hur gammal är du? - --- Sju år sedan i april. - --- Än du då, vad heter du? - --- Anders. - --- Och hur gammal är du? - --- Jag är ett år yngre än bror min, svarade Anders käckt. - --- Jaså. Ni kan väl inte läsa något, ni båda? - --- Jo, det kan vi. Mor har lärt oss, förklarade Johan. - --- Låt höra då, sade prosten och slog upp en sida i sitt Nya testamente -och räckte det åt Johan. - -Johan läste högt och tydligt alldeles flytande halva kapitlet. - -Prosten myste så gott. - --- Det var bra, du, sade han. Låt nu bror din fortsätta. - -Anders läste, nästan lika säkert som Johan, kapitlet till slut. - -Då klappade prosten honom på huvudet och sade: - --- Det var riktigt duktigt gjort. Se här, denna får du till belöning. -Du får dela den med din bror, hälften var. - -Anders kilade bort till Johan, som redan återvänt till spiselvrån, och -visade honom skatten. Det var en 24-skilling. - -Så stora pengar hade pojkarna aldrig förut ägt, och deras glädje var -stor. - -När husförhöret var slut och prosten lagade sig till att resa, måste -gossarna fram till honom för att bocka och tacka för vad de fått. - --- Det var ett par pigga pojkar ni har, fader Johannes, sade prosten -till deras far. Dem kan det bli någonting av med tiden. - -De där orden hörde Johan, och de fäste sig i hans minne och sinne. - -[Illustration: BARNEN STÄLLDE SIG I HALVCIRKEL FRAMFÖR TABELLEN.] - -När Johan var nio år, fick han börja gå i skola. Baronen, som ägde den -stora herrgården, hade inrättat en skola för socknens barn framme vid -kyrka. Det var mer än en halv mil från Johans hem fram till kyrkan, men -Johan gick med glädje den långa vägen. Nu skulle han ju få läsa -- läsa -så mycket han ville. - -I skolan undervisades barnen efter växelundervisningsmetoden. Det -vill säga, att de mera försigkomna lärjungarna fingo hjälpa till att -undervisa de yngre och mindre försigkomna. Stavningen inlärdes från -tabeller, som hängde på väggarna. Barnen ställde sig i en halvcirkel -framför tabellen. En av de duktigaste, som kallades monitör, stod med -en pekpinne i handen och pekade för de andra ord för ord, rad för rad, -allt medan någon av dem stavade högt. Johan blev snart upphöjd till -monitör och skötte sin pekpinne med säkerhet. - -Men när han fyllt tolv år, var det slut med skolgången. Prosten sade -visserligen till hans far vid sista examen: - --- Den här pojken borde ni låta studera, fader Johannes. - -Men fader Johannes hade ej råd att låta sin gosse studera. Han var ej -rik på någonting annat än på barn. Därav hade han stugan full, och -nästan vart år kom där en ny, så att han till sist hade dussinet jämt -fullt. Och Johan var den äldste i den stora skaran. Han måste nu vara -hemma och hjälpa far med arbetet. - -Så ofta han fick en ledig stund, läste han. Han läste allt vad han kom -över, men det var just icke så mycket. Det fanns ej ett sådant överflöd -på böcker då som i våra dagar. De enda böcker, som funnos i Johans hem, -voro Nya testamentet, psalmboken, almanackan och en stor postilla. I -dessa böcker läste Johan, till dess han kunde långa stycken av dem -utantill. I skolan hade han ju fått läsa katekesen också, och den kunde -han från pärm till pärm, »som ett rinnande vatten». - -Det var ju egentligen lusten att läsa, som drev Johan, men det uppstod -snart i hans själ en längtan att få veta mera om de heliga ting, som -han läste om i sina böcker. Särskilt önskade han att få läsa bibeln i -sin helhet. Hemma hade de bara det Nya testamentet, och Johan önskade -så mycket att också få läsa det Gamla, om vars underbara berättelser -han hört ett och annat i skolan och i kyrkan. - -Helt nära intill Johans hem bodde en bonde, som hette Måns. Han var -mycket sparsam och kallades därför Snål-Måns. Måns var rik men tyckte -ändå, att han ej hade råd att hava en dräng. En sådan åt alltför -mycket, menade han. När han därför behövde hjälp till arbetet, lejde -han någon av grannarnas pojkar. Johan fick ofta gå till Måns och hjälpa -honom att tröska. Då måste han stiga upp klockan fyra de mörka höst- -och vintermorgnarna och hålla i med slagan ända till kvällen. Nog hände -det då, att både rygg och armar värkte. - -Vid måltidstimmarna fick Johan gå med Måns in i stugan och få mat samt -rasta en stund. Måns lade sig att sova i sängen, men Johan tittade -hellre på Måns bokhylla. Ty böcker hade han skaffat sig, den gamla -snålvargen. När Måns såg, huru begärligt Johan betraktade hans böcker, -gav han honom lov att läsa i dem under rastetimmen. Men den timmen blev -alltid för kort för Johan. När han sedan stod där ute på logen och lät -sin slaga hålla jämn takt med Måns, dröjde hans tankar kvar inne hos -böckerna, och han önskade ibland, att han vore så rik som Måns. Då -skulle han köpa böcker -- rara böcker. - -Måns stora bibel med både Gamla och Nya testamentet samt de apokryfiska -böckerna, var den bok, som allra mest fängslade Johan. - --- Ack, om jag hade en sådan här bibel hemma, suckade han en dag, då -han fördjupat sig i en av de heliga berättelserna och Måns kom och -manade på honom att följa med ut på logen. - --- Efter du så gärna vill läsa den, så kan du väl få låna hem den, om -du aktar den väl, sade Måns. - -Johan blev alldeles röd i ansiktet av glädje och överraskning. - --- Får jag det? Får jag verkligen låna hem bibeln? Visst skall jag vara -rädd om den. Men vad skall jag göra er i stället då? - -Måns mumlade något i skägget, som Johan ej kunde uppfatta. Han blev -rädd, att Måns skulle ångra sitt löfte och skyndade därför att säga: - --- Om ni vill, skall jag komma hit och tröska åt er utan betalning ett -par dar, om jag får ha bibeln hemma, tills jag läst ut den. - --- Nå, det var bra, det kan du få, svarade Måns belåten. Nu hade han ju -gjort en god affär, tyckte han. - -Men Johan tyckte i alla fall, att han gjort den bästa affären, när han -hjärteglad ilade hemåt med den stora bibeln under armen. - -Nu var det Johan, som blev snål -- snål om varje minut, som han kunde -få rå om själv. Det var ett riktigt gästabud för honom att få sätta sig -ned och läsa i den lånade bibeln. - -Han fick nu göra bekantskap med de heliga Guds män, vars bilder det -Gamla testamentet så levande framställer för oss. Han läste om Josef, -om Samuel, om David och Daniel, och en längtan föddes inom honom att -kunna likna dessa i deras gudsfruktan, deras tro och tillit till Gud. - -[Illustration: JOHAN MED BIBELN UNDER ARMEN.] - -När han läste om Samuel, som redan vid sin födelse blev avskild till -Herrens tjänst, och som sedan blev en Herrens präst och profet, kom -med ny styrka över honom den där tanken, som han i hemlighet burit -på, allt sedan den dagen, då prosten sagt, att det kunde bli något av -den pojken, om han fick studera. Den tanken, att han en dag skulle -bli präst och få läsa så många böcker han någonsin ville, blev allt -starkare. - -När sommaren kom, fick Johan komma till herrgården och valla fåren. -När han då gick därute på fälten ensam med fåren, sysslade hans tankar -oftast med berättelserna han läst i Måns stora bibel. Han tänkte på -David, som också varit en fåraherde, men som blev en stor och mäktig -konung. Samme Gud, som var mäktig att av den ena herdegossen göra en -konung, var väl ock mäktig att av den andra herdegossen göra en präst. -Så tänkte Johan. - -Ofta böjde han sina knän därute i ensamheten och omtalade för Gud sitt -hjärtas önskan. Under denna sommar, då Johan gick i vall med fåren, -lärde han att bedja, såsom han aldrig förut gjort. Han kände, att han -talade till en, som var honom nära och hörde hans bön. - -En dag fram på sensommaren hade Johan som vanligt på kvällen fört in -fåren i fårstallet. Han skulle just stänga igen den stora porten, då -det övre gångjärnet lossnade på den ena av de stora dörrarna. Den tunga -dörren störtade ned och föll över Johan, som ej hann att springa undan. -Ett par karlar, som voro i närheten, hörde braket och skyndade dit. Med -stor ansträngning lyckades de lyfta upp dörren och befria Johan. Han -försökte kravla sig upp på benen, men det gjorde så förskräckligt ont. -Han kunde ej alls stödja på det högra benet, det var avbrutet uppe vid -höften. - -I hast ställdes nu i ordning ett åkdon, och så fick Johan fara den en -mil långa vägen till klockarfar i grannsocknen, som var känd för sin -skicklighet att sätta ihop avbrutna armar och ben. Med benet ordentligt -spjälkat och ombundet skjutsades Johan så hem till Skogstorp, där han -nu måste ligga stilla i sin säng, till dess benet blev läkt igen. - -Nu blev det en lång och plågsam tid för Johan, men det var något, som -förtog ledsnaden för honom -- han hade ju nu tid att läsa. De gamla -böckerna togos åter fram, men när Johan läst dem, längtade han efter -mer. - -Just som han så låg där och trånade efter något att läsa, öppnades -dörren, och grannen Måns trädde in med sin stora bibel under armen. - --- God kväll, Johan. Huru står det till med dig? - --- Åh, det går väl an. Det är bara så långsamt att ligga jämt. - --- Ja, det var det jag tänkte, och därför tog jag med mig bibeln här. -Jag vet du är så glad åt att läsa i den. - -Johan såg på Måns, glad och överraskad. Det var ju alldeles som om Måns -hade kunnat läsa hans tankar alldeles nyss. Nej, tänkte Johan, det är -nog Gud, som sett min längtan och skickat honom till mig med bibeln. - -Den kära boken blev nu Johans sällskap under de många, långa veckor, -han ännu hade kvar att ligga stilla i sin säng. Måns kom då och då till -honom med någon av sina böcker och satt gärna och språkade en stund med -Johan. Det märktes då, att han både läst mycket och visste mycket mer, -än folk trodde honom om. Johan hade upptäckt en god och vacker sida hos -den knarrige Snål-Måns, och de båda voro från denna tid riktigt goda -vänner. - -Så gick tiden, tills Johan blev sexton år och läste sin -nattvardsläsning för prosten. Prosten lärde sig snart nog, till vem -han skulle vända sig, när han ville ha ett klart och säkert svar. Det -hände till och med, att Johan fick hjälpa prostens egen son Wilhelm med -svaren ibland. - -Konfirmations dagen var inne. Den högtidliga akten i kyrkan var slut, -och fader Johannes i Skogstorp stod redo att begiva sig hem med sin -Johan. Då kom prosten ut ur sakristian och vinkade åt honom. Han gick -dit för att höra, vad prosten ville. - -[Illustration: JOHAN STOD KVAR BORTA VID DÖRREN.] - --- Fader Johannes skall ta sin Johan med sig och komma upp i -prästgården. Jag har något att tala med er om. - -Undrande följde Johan sin far uppför prästgårdsbacken. Vad kunde -prosten vilja dem. Johans hjärta bultade hårt. Kunde prosten på något -sätt vara missnöjd med honom? - -Äntligen kom då prosten och förde dem in i sitt arbetsrum. Det var -med en högtidlig känsla Johan trädde in i detta rum och såg det stora -skrivbordet och skåpen och hyllorna fulla av böcker. - -Prosten slog sig ner i sin skrivstol och bjöd fader Johannes att taga -plats i stolen mitt emot. Johan stod kvar borta vid dörren och kramade -sin mössa i handen. - --- Jag ville tala ett ord med er om pojken där, sade prosten med sin -vanliga, något barska ton. - -Vad månde det nu vilja bli av? Johan tyckte, att golvet brände under -fötterna, där han stod. - -Prosten fortsatte: - --- Ni minns nog, vad jag sagt er om pojken, fader Johannes. Att ni -borde låta honom få studera. - --- Ja, jag minns nog det. Men ser vördig prosten, det är mig alldeles -omöjligt att kosta någon lärdom på pojken, så gärna jag det ville. - --- Ja, jag vet. Men nu är det så, att min äldste son Wilhelm skall -beredas för gymnasiet, och jag har fördenskull anskaffat en informator, -som skall läsa med honom här hemma under ett års tid. Nu tror både jag -och magistern, att det vore bra för min gosse, om han hade en kamrat -till sällskap i studierna. Wilhelm tänkte då genast på Johan, som han -lärt känna både i skolan och under nattvardsläsningen. Alltså är mitt -förslag detta: Vill ni låta Johan komma hit till prästgården och läsa -tillsammans med Wilhelm? Böcker, mat och husrum skall han få, och tukt -och förmaning även där så behöves. - -Johan stod som en drömmande. Var det verklighet detta, att han nu -skulle få börja läsa -- läsa på allvar. Vad skulle nu far svara? Men -fader Johannes satt tyst och såg fundersam ut. - --- Nå, vad säger ni om mitt förslag, återtog prosten, när varken far -eller son sade ett ord. - --- Vad annat kan jag säga, vördig prosten, än stor tack för en sådan -godhet mot min pojke. Det är bara en sak jag tänker på. Om han nu får -börja att studera och liksom får smak på kunskapens bägare och han -sedan inte kan få fortsätta, då blir det kanske bara svårare för honom, -än om han aldrig fått börja därmed. - --- Kommer dag, så kommer råd, säger ju ordspråket. Låt honom börja, så -få vi tänka på fortsättningen sedan. Men vad säger du själv om det här -förslaget, Johan. - -[Illustration: NU SATT HAN VID SITT SKRIVBORD.] - -Denne ville svara, men sinnesrörelsen kvävde orden, innan de kommo -fram, och stora tårar stodo honom i ögonen. - -Prosten förstod honom gott. Han gick bort till honom, klappade honom -vänligt på huvudet och sade: - --- Så välkommen då i Guds namn! Och må Gud välsigna dig nu och allt -framgent. - -Så började Johan att studera på fullt allvar, och efter flera års -träget arbete uppnådde han sin längtans mål. - - * * * * * - -I en liten prästgård långt inne i Smålands bygder finna vi honom nu -sittande vid sitt skrivbord. Ty även han har nu ett skrivbord och -en bokhylla med icke så få böcker. Men den stora bibeln, som ligger -uppslagen på bordet framför honom, den är så lik Måns stora bibel. Ja, -det är verkligen Måns bibel, men nu mera icke lånad, utan Johans egen -tillhörighet. När Måns för några år tillbaka hade dött, befanns det, -att han testamenterat alla sina böcker samt en summa penningar till -Johan. Pengarna voro ju mycket välkomna, men ännu mycket större värde -satte Johan på den gamla för honom så kär vordna bibeln. Ur denna hade -han som barn hämtat sina bästa kunskaper. Nu ville han som man och som -en Herrens tjänare fortsätta att hämta ur samma rika skattkammare, för -att sedan dela med sig åt hungrande, törstande människosjälar. Det -hade blivit en levande sanning för honom, det ordet som han läst i den -gamla bibeln: »_Jag fann dina ord, och de blevo min spis, de blevo mitt -hjärtas glädje och fröjd_.» - - - Illustratör: _J. Swedin_. - - - - - _Snövits ord_ - - _till en liten parvel._ - - - Nu flammar brasan på hällen. - Jag sitter i lugn och lä - i skymmande vinterkvällen. - Då kryper du upp i mitt knä - och sätter dig där tillrätta - och ber mig så vackert: berätta. - Då väljer jag ut det bästa, - jag minns av saga och sång, - Se'n själv jag som barn fick gästa - i sagornas land en gång. - - Då täljer jag dig en saga - om mandom och morske män, - som fjärran i härnad draga - och komma med ära igen. - Jag täljer om ung prinsessa - med krona på lockig hjässa. - Hon länge fick sitta och bida, - tills riddar'n med frejdigt mod - drog svärdet ur gyllene skida - och krävde drakarnas blod. - - Så sitter jag och berättar, - vad minnet har i behåll - av sagor om dvärgar och jättar, - prinsessor och drakar och troll. - Och brokigt sig bilderna måla - för blickar, som glänsa och stråla. -- - Din barndoms saga skall sluta - som alla sagor en gång. - Ack, finge du gåvan att njuta - fast vuxen av saga och sång! - - _Novir._ - -[Illustration] - - - - -[Illustration] - - - - - Vallflickan och rövaren. - - Saga för _Snövit_ av _Alfred Smedberg_. - - -Långt, långt inne i djupa skogen låg ett gammalt slott. Egentligen var -det bara ruinerna av ett slott, för det var så gammalt och förfallet, -att ingen människa hade kunnat bo i det på mer än hundra år. Då kan man -veta, hur skröpligt det var. - -I forna tider hade slottet dock varit en ståtlig riddarborg med torn -och vallgravar, praktfulla salar, sovkamrar och gemak. Och då hade -väggarna genljudit av glada röster från riddare, lansknektar, svenner -och väpnare. I de vackra gemaken sutto adliga damer och stickade på -väggbonader och riddarrustningar med silke och guldtråd. Ystra gossar -och väna flickor sprungo lekande omkring i parken där utanför, unga -kammartärnor dukade fram kostliga rätter på silverfat, och vid portarna -till borgen stodo harneskklädda slottsknektar på vakt. - -Men så kommo fienderna in i landet. De dödade eller förjagade -invånarna, skövlade planteringarna och brände slottet. Och eftersom -ingen människa längre tog vård om den förstörda parken, växte vilda -skogen så småningom ända fram till de nedrasade murarna. - -Bland dessa kvarstod emellertid ännu ett torn med tjocka murar och -skottgluggar här och där. Då nu ingen ägare till slottet längre fanns -i livet, och ingen annan människa kunde trivas där, tog en elak rövare -sin boning i det övergivna tornet. - -Rövaren var grym och förvildad. Han roffade till sig mat och penningar, -guld, silver och andra dyrbarheter, var och när han kunde komma i -tillfälle därtill. En lång tid var han en skräck för folket i orten, -och ingen vågade nalkas tornet, där han bodde. Det skulle heller inte -varit så lätt att driva bort honom, för tornet hade starka järndörrar, -som han alltid höll väl tillbommade, och från skottgluggarna kunde han -skjuta ihjäl var och en, som kom i närheten. - -Ingen visste, vad rövaren hette, och ingen hade någonsin talat med -honom. Men folk hade ofta sett honom, när han tidigt om morgonen kom -hem från sina rövarfärder och med de stulna skatterna smög sig genom -skogen till sin boning i slottstornet. - -Bortom skogen låg en betesmark, och om somrarna gick där en ung flicka -och vallade får. Hon hette Helfrid och var en snäll och godhjärtad -flicka, glad och flitig i arbete och trogen i vården om sin lilla -hjord. Hon råkade en gång falla i rövarens klor, och huru det gick till -samt huru hon blev räddad, därom skola vi nu berätta. - -En sommarafton satt Helfrid på en tuva i beteshagen och stickade på -en strumpa, allt under det hon noga gav akt på fåren. Det gällde att -särskilt se efter de späda lammen, så att intet av dem sprang bort och -förvillade sig i skogen kring rövarborgen. Medan hon stickade och såg -efter hjorden, sjöng hon sin visa: - - - »Tussi, tussi, mina får, - Lika många som i går. - Lyckan ger - Kanske fler -- - Sju i fjol och tolv i år. - - Tussi, tussi, lammen små, - Räven skall er inte få. - Varg och lo, - Hur de sno, - Få sin väg med skammen gå. - - Tussi, tussi, får och lamm -- - Svansen bak och nosen fram. - Stackars små - Trötta gå, - Men jag är så glad ändå.» - - -Rätt som flickan satt där och sjöng, fick hon se en stor, grov och -skäggig karl stå bakom en buske och betrakta henne. Hon såg genast, att -det var rövaren, för hon hade en gång förut sett honom komma ut ur det -gamla tornet och lunka bort genom skogen. - -Att den lilla vallflickan kände hjärtat börja bulta av förskräckelse, -kan man inte förundra sig över. Hon förstod mycket väl, att rövaren kom -för att göra henne illa och skövla hennes hjord. Och hur skulle hon, en -svag och värnlös flicka, kunna försvara sig eller fåren mot en stor och -stark karl? - -Men så kom hon ihåg, att hon på morgonen anbefallt sig själv och sina -skyddslingar i Guds händer, vilket hon för resten gjorde alla dagar, -såväl morgon som afton. Då blev hon strax lugnare. Och när hon så -ytterligare uppsänt en tyst bön till Gud om hjälp och beskydd, var hon -alldeles säker på, att ingen utan hans vilja skulle kunna göra henne -något ont. Med glatt mod fortfor hon att sjunga: - - - »Tussi, tussi, mina får. - Rövaren oss inte når. - Herren är - Alltid när, - Så i dag som sist i går.» - - -[Illustration: VAD ÄR DET FÖR FOLK DU HAR OMKRING DIG? FRÅGADE HAN.] - -Just som Helfrid sjöng de sista orden, störtade rövaren fram för -att gripa henne. Men då han kommit på tre eller fyra stegs avstånd, -tvärstannade han och stirrade framför sig med vidöppen mun. - --- Vad är det för folk du har omkring dig? frågade han häpen. - --- Jag har ingen annan omkring mig än mina får, svarade flickan blygt. - --- Jo, det står två vitklädda gestalter alldeles bredvid dig, brummade -rövaren. - --- Jag ser inte till någon, genmälde flickan förvånad. Finns här några, -så är det väl Guds änglar, kan jag tro. - --- Tyst, tyst, nämn inte det namnet, viskade rövaren ängsligt. Har du -alltid de där varelserna i sällskap? - --- Det vet jag inte, men det kan allt hända. Ty varje morgon och afton -ber jag Gud om hjälp och beskydd. - --- Tyst, säger jag! skrek rövaren förfärad, varpå han tvärt vände -flickan ryggen och sprang in i skogen. Han tålde inte att höra Guds -namn. - -Nu skyndade han raka vägen till en gammal häxa, som bodde i en jordhåla -bortom skogen. - --- God dag, gamla trollpacka! hälsade rövaren. - --- God dag igen, ditt leda rövaretroll! svarade häxan. - --- Du får allt lov att hjälpa mig i ett bekymmer, sa' rövaren. - --- Vad kan det vara för ett bekymmer? sporde häxan. - --- Jo, det går en flicka bortom skogen och vallar får. Hon skulle passa -bra till att koka min mat, städa min tornkammare och laga mina strumpor. - --- Nå, så tag henne då! sa' häxan vresigt. - -[Illustration: VAD KAN DET VARA FÖR BEKYMMER? SPORDE HÄXAN.] - --- Nej, det kan jag inte, för hon har änglavakt omkring sig. Kan du -inte laga så, att den kommer bort? - --- Det går inte för sig. Ingen kan jaga bort den vakten mer än flickan -själv. - --- Aj, så försmädligt! Hon vill nog inte mista den. - --- Nej, det är klart. Men hon kan narras till att handla så, att vakten -överger henne. - --- Säjer du det? För all del hjälp mig då! - --- Ja, vad vill du ge mig, om jag styr om så, att flickan mister den -där vakten? frågade häxan med ett ondskefullt grin. - --- Du skall få en hel skäppa guld, svarade rövaren. - --- Nå, kom då hit i morgon med guldet, så ska jag hjälpa dig. - -Rövaren blev glad, och följande morgon gick han till häxan med en hel -skäppa guld. - --- Det var hederligt av en rövaregubbe, sa' häxan. Här ska du få en -flaska med en trolldryck, som jag kokat ihop åt dig. Om du kan narra -flickan att dricka litet av den, så glömmer hon bort sin Gud. Då upphör -hon också att bedja sina morgon- och aftonböner, och då försvinner -änglavakten. - --- Tack ska du ha, gamla trollpacka! sa' rövaren. - --- Tack själv, ditt leda åbäke! svarade häxan. Men det var sant. Du -måste vakta flickan mycket väl, så att hon inte kommer nära intill -någon tornglugg, som är vänd mot kyrkan. För om hon får höra klockorna -ringa, så återfår hon sitt minne. Då beder hon till sin Gud, och då har -du inte längre någon makt över henne. - --- Var du lugn, grinade rövaren. Jag skall nog vakta henne. - -Och så gick han till betesmarken, där Helfrid satt bland sina får och -stickade strumpor. Han började prata med henne så vänligt han kunde, -och så tog han upp sin flaska och drack en klunk. Han var inte rädd för -att glömma Gud, han. - --- Man blir så rysligt törstig i den här värmen, sade han. Vill du inte -smaka min goda hallonsaft? Jag skall slå en tår i din mugg, som du har -där bredvid dig. - --- Nej, tack, tack! sade Helfrid. Jag har friskt vatten i en källa där -borta i skogskanten. - --- Det kan väl vara, smilade rövaren. Men saften är så god, och så -släcker den törsten mycket bättre. Drick du! Det är dig så innerligen -väl unnat. - -Och så fyllde han muggen ända till brädden. - -Flickan började fundera på saken. Hon kände sig ganska törstig, för -det var tryckande varmt, och rövaren såg nu inte alls elak ut, tyckte -hon. Det vore kanske illa att göra honom förargad med att säga nej till -bjudningen. Hon tog emot den fyllda muggen och förde den till läpparna. - -Då var det som om någon hade viskat i hennes öra: - --- Drick inte! Det är synd att göra det, som en ogudaktig människa vill -locka dig till. - -Helfrid visste alls inte, att det var hennes skyddsängel, som viskade -detta till henne, ty hon såg inte de båda änglarna. Hon tyckte det var -bara pjåsk och blev nästan lite förargad. - --- Vad var det för en dum tanke jag nu fick? sade hon för sig själv. -Inte kan det väl vara någon synd att dricka, när man är törstig, fast -det är en rövare, som bjuder. - -Och så smakade hon på trolldrycken. Den var både frisk och söt, och -hon fick en sådan begärelse efter den, att hon tömde muggen ända till -bottnen. - -De två änglarna sänkte sina huvuden i sorg. De hade inte kunnat hindra -flickan från att dricka, eftersom hon själv ville det. De hade endast -fått makt att beskydda henne för faror utifrån, så länge hon vandrade -på Guds vägar. - --- Tack så mycket för den rara drycken! sade Helfrid, i det hon räckte -fram sin hand och neg för rövaren. - --- Väl bekommet! nickade denne och gick sin väg med en belåten -grymtning. - -Men hade Helfrid vetat, hur farlig den drycken var, så hade hon nog -aldrig smakat den. Nu gick det som häxan hade sagt. Flickan förlorade -på en gång minnet av Gud och alla hans varningar och budord, löften och -välgärningar. Från den stunden hon druckit av trolldrycken, kom hon -inte längre ihåg, att hon hade en fader i himmelen. Det var som om hon -aldrig hört talas om honom. Hon blev i andliga ting lika okunnig som en -hedning. - -[Illustration: HON TÖMDE MUGGEN ÄNDA TILL BOTTNEN.] - -Den kvällen gick Helfrid till sängs utan någon bön till Gud. Hur skulle -hon också kunna bedja till den, som hon inte längre kände till? På -morgonen blev det likaså. Hon steg upp och klädde sig samt gick till -betesmarken med sina får alldeles som vanligt. Men någon morgonbön kom -inte ifråga, eftersom hon glömt bort, att det fanns en Gud. - -Frampå dagen kom rövaren för att ta reda på, om trolldrycken hade haft -någon verkan. Han uppgav ett glädjerop, då han fick se, att de två -änglarna voro borta. Som en tiger störtade han fram, grep flickan om -livet och släpade henne med sig till det gamla slottstornet i skogen. - -Ja, det var verkligen inte roligt för lilla Helfrid. Hon brast i gråt -och vred sina händer i förtvivlan, då hon släpades bort och kastades in -i den mörka tornkammaren. Ty fast hon glömt Gud, kom hon likväl ihåg -allting annat. Hon kom ihåg sina föräldrar och syskon, sina får och -allt, som hon fått lära sig i hemmet och i skolan. Det var endast Gud -hon hade glömt. - -Hos rövaren fick nu Helfrid utföra de grövsta sysslor som en riktig -slavinna. Dålig mat fick hon, ofta hugg och slag, och det värsta var, -att hon natt och dag hölls innestängd i tornet som en eländig fånge. -Hade hon blott kunnat bedja till Gud, skulle detta ha varit henne till -stor hjälp och tröst. Men det kunde hon ju inte, eftersom hon icke -längre visste om någon Gud. Nu kunde hon bara gråta. - -Man kan begripa, att det blev oro i hemmet, då Helfrid på kvällen inte -kom hem med fåren, som hon alltid brukade göra. Hennes äldsta bror gick -på natten till betesmarken och fann fåren stå i en klunga, modlösa och -tätt ihopkrupna, men flickan såg han icke till. - -Följande dagen gingo alla ut i skogen och letade. Det höllo de på med -dag efter dag en hel veckas tid, men något spår efter flickan kunde -icke upptäckas. Då förstodo alla, att hon fallit i rövarens händer. - -Ja, hur skulle man nu bära sig åt? Att befria Helfrid ur fångenskapen -i tornet kunde inte gå på något annat sätt än genom att bryta upp -järndörrarna, och därtill behövdes mycket folk. Ty komme blott några -få, skulle rövaren skjuta ihjäl dem genom gluggarna på tornet. - -Flickans fader gav sig därför ut i bygden för att skaffa hjälp. Under -tiden smög sig brodern bort till tornet, där han ställde sig utmed -väggen för att lyssna. Han hoppades möjligen få höra något ljud ifrån -sin syster. Efter en stund fick han höra henne sjunga med en sorgsen -och klagande röst. Sången avbröts ofta av gråt och snyftningar, och han -kunde blott urskilja följande ord: - - - »Tussi, tussi mina får! - Dagen tung och natten svår. - Aldrig mer - Ser jag er. - Stackars den, som vilse går!» - - -När Helfrid slutat sjunga, ropade brodern sakta hennes namn. Hon spratt -till och skyndade till torngluggen för att lyssna. Brodern berättade -nu, att deras far snart skulle komma med mycket folk och taga henne ut -ur tornet. Helfrid darrade av glad överraskning. Hon vågade dock inte -tala till brodern, för då kunde rövaren upptäcka honom. Men hon kunde -sjunga det hon ville säga honom. Sången brydde sig nämligen rövaren -inte om att lyssna på. Och så sjöng hon: - - - »Sorgsna rop från skogen höras, - Vem är det, som klagar så?» - - -Brodern svarade: - - - »Ropen, som med vinden föras, - Gå från lammen dina små.» - - -Helfrid väntade ängsligt på, att den utlovade hjälpen skulle komma, och -så fortsatte hon att sjunga: - - - »Hjärtat bultar ideligen, - Ser du ingen komma än?» - - -Brodern svarade: - - - »Kvällen skymmer, mörk är stigen. - Ingen, ingen ser jag än.» - - -Men nu hade rövaren äntligen begripit, att någon talade med flickan. -Han rusade fram och ryckte henne ifrån torngluggen. - --- Släpp mig! ropade Helfrid gråtande. Far kommer snart med mycket folk -och räddar mig härifrån. - --- Ha, är det på det viset! skrek rövaren ursinnig. Då är jag dödens -man, men då skall du också dö. - -Och så släpade han flickan med sig uppför en trappa till en glugg, som -var så vid, att man kunde komma ut genom den. Helfrid grät och ropade -än en gång till brodern där utanför: - - - »Räven släpar mig till döden. - Ser du ingen komma än?» - - -[Illustration: HAN SLÄPPTE FLICKAN OCH TUMLADE BAKLÄNGES.] - -Brodern svarade: - - - »Jo, nu får du hjälp i nöden. - Se, här kommer hundra män.» - - -Så var det också. En stor folkskara skyndade fram ur skogen och angrep -tornporten med klubbor, släggor och järnspett. Rövaren hörde bullret -och förstod, att hans sista stund var kommen. Han grep flickan om livet -för att kasta henne ut genom torngluggen. - -Då började i detsamma kyrkklockorna ringa till helgsmål, ty det var en -lördagsafton. Så snart Helfrid hörde klockorna, återfick hon minnet av -Gud. I ångesten knäppte hon händerna och ropade: - --- Käre Herre Gud, hjälp mig, fräls mig från rövaren och döden! - -Vid dessa ord blev rövaren likblek i ansiktet. Han släppte flickan och -tumlade baklänges. - --- Ve mig, ve mig! utbrast han förfärad. Flickan har återfått minnet av -den, som jag inte vill nämna. Hon har åkallat honom, och nu stå de två -änglarna åter vid hennes sida. Jag är förlorad. - -I det samma hördes ett brak från den inslagna järnporten, och folket -rusade uppför trappan. Rövaren tog ett språng och kastade sig ut genom -torngluggen samt slog ihjäl sig mot stenarna på marken där utanför. Med -fröjd och glädjerop fördes flickan hem, och från den dagen hade man -aldrig ont av rövaren i det gamla slottstornet. - - Illustratör: _Einar Torsslow._ - -[Illustration] - - - - -[Illustration] - - - - - Birgittas juldröm. - - För _Snövit_ av _Gewe_. - - -Den fröjdefulla julkvällen var tillända. - -Ingen hade kunnat glädja sig mer än lilla Birgitta. Den disharmoni, -som ofta gjorde sig kännbar inom familjen Kruse, hade man enats om att -denna afton utestänga. Den tolvåriga Birgitta hade för en gång känt sig -fullt lycklig och så glad, som det endast förunnas ett barn att vara. - -Hennes föräldrar, baron Kruses, bebodde en stor, något avsides liggande -egendom, där de förde ett gästfritt hus. Vänner och bekanta anlände och -reste åter i en oavbruten följd. - -I detta hem, fullt av omväxling, fanns dock en, vilken bar -ensamhetskänslan i hjärtat. Det var lilla Birgitta. Hennes inre -harmonierade ingalunda med det rörliga livet omkring henne. Mest -berodde detta kanske på, att hon vanligen saknade jämnårigas sällskap, -en brist, som heller aldrig gjordes något för att avhjälpa. - -Hennes båda systrar voro betydligt äldre än hon själv, och med syskons -självtagna och ofta despotiska rätt sköto de den yngsta systern åt -sidan och läto henne alltid veta, att hon var i vägen, om hon någon -gång sökte deras sällskap. - -Modern kanske icke lade märke till detta, i allt fall låtsades hon -vara omedveten om, att icke allt var, som det borde vara, med lilla -Birgittas ställning inom hemmet. - -Själv sjuklig och nervös, hade hon aldrig i nämnvärd grad tagit sig an -sina barn, och särskilt gällde detta yngsta dottern. - -Strax efter födelsen hade Birgitta lämnats i en tjänarinnas vård. - -Mor Karin var änka och måste för sin utkomst söka sig en plats. Med -glädje mottog hon anbudet att på eget ansvar vårda lilla Birgitta. En -plikt, som hon också samvetsgrant uppfyllde. - -Så småningom gjorde mor Karin sig oumbärlig i det Kruseska hemmet. -Följden blev, att hon där kom att kvarstanna, även sedan Birgitta icke -längre direkt behövde hennes vård. - -Mor Karin var Birgittas bästa vän, och barnet visste intet bättre än -att få vara tillsammans med henne. - -Ingen kunde berätta så vackra sagor eller förtälja så mycket av -intresse som mor Karin. En tacksammare åhörare än Birgitta kunde hon -icke önska sig. Nu särskilt tiden före jul hade hon berättat om allt -det myckna övernaturliga, som tilldrager sig under julnatten. - -Bland mycket annat hade mor Karin förtäljt om, huru djuren i ladugården -den natten mellan 12-1 erhålla förmågan att liksom människor samtala -med varandra. Ingen borde då störa dem, hade hon sagt, ty de skulle -unnas ro den enda timme på året, som en mild försyn givit dem -talförmåga. Dessutom var det förenat med en stor risk att just då -under »spöktimmen» beträda ladugården. - -[Illustration: EN TACKSAMMARE ÅHÖRARE KUNDE HON INTE TÄNKA SIG.] - -Denna berättelse hade gjort ett så djupt intryck på Birgitta, att -tanken därpå icke lämnat henne ro varken dag eller natt. - -Att det var sant, tvivlade hon icke ett ögonblick på. Mor Karin, som -var så klok och visste allting mycket bättre än andra, måste ju också -veta detta. -- -- -- -- - -Julafton, Birgittas gladaste dag på året, är som nämnts tillända. -Birgitta har sagt godnatt till föräldrar och syskon och befinner sig på -sitt eget lilla rum, tillsagd att gå till vila. - -Det lilla huvudet är emellertid fullt av funderingar, och först och -sist tänker hon på, att snart är den förunderliga timme inne, då djuren -börja tala. Visserligen har mor Karin sagt, att de på inga villkor -få störas, men tänk, om hon likväl skulle våga smyga sig ditut i den -stjärnklara natten. Mörkrädd är hon då alls icke, och om hon går på -tå riktigt tyst och försiktigt, kanske de aldrig ens komma att märka -henne. Om de likväl få syn på henne, kunna de ändå omöjligt bli onda, -ty hon är ju så god vän med dem och brukar dagligen besöka ladugården. - -Att komma obemärkt ut genom husets stora port skall nog gå ganska lätt, -ty Birgitta är van att öppna och stänga den. - -Precis klockan tolv skall hon smyga sig ut. Visst är hon nu litet -sömnig, men det gör ingenting. Hon kan gärna krypa upp i soffhörnet och -vila en stund, medan hon väntar på tolvslaget. Nu har hon det riktigt -bekvämt. Pappa brukar säga, att om man blott vill vakna på ett bestämt -klockslag, så gör man det också. Nog vill Birgitta det alltid, och sin -lilla klocka håller hon hårt sluten i handen. - --- -- -- -- Så där ja. Vart har tiden tagit vägen? Tornurets tolvslag -ljuda redan genom det stora huset. Nu är tiden inne. Det känns litet -kusligt, men Birgitta vill icke avstå från sitt beslut. - -Så i ett nu befinner hon sig i sin fars stora ladugård, och det utan -alla besvär. - -Birgitta står alldeles nere vid dörren, och hon trycker sig så hårt hon -kan intill väggen. Vad hon ser, kommer henne att på en gång fröjdas och -förskräckas. Ett starkt ljussken, ett sådant hon aldrig förr skådat, -möter hennes blick, och hon måste skugga med handen för ögonen för -att ej alldeles bländas. Det tyckes henne, som om ljuskällan vore i -själva himmelen, ja, hon har en förnimmelse av att själv befinna sig -där. Hon vet, att detta är fars ladugård, och likväl ser hon nu icke -vare sig väggar eller tak. Rummet är icke mer begränsat, och det tyckes -Birgitta, som om det vore gjort av renaste guld. - -Djuren finnas där alla. Hon känner dem var och en, och dock äro de -sig så olika. De stå på sina gamla platser, men inga tunga kedjor -hindra dem nu mer från att röra sig, som de själva behaga. O, vad de -äro vackra! Skönast av dem alla strålar dock Birgittas älsklingskossa -»Solöga». - -Nu ville Birgitta smyga sig bort. Hon tror icke, att någon märkt -hennes närvaro. Då vänder sig plötsligt »Solöga» mot henne. Birgitta -börjar att darra och skälva i hela sin lilla kropp. Månne hon nu skall -få bannor! Men hon har ju ej alls menat illa, och »Solöga» har hon -alltid tyckt så mycket om. Birgitta står som fastvuxen och kan icke -röra sig eller fly, som hon ämnat. Då höres »Solöga» tala: »Du goda, -älskliga barn, som vågat dig ensam hit denna tid på dygnet, som de -dumma människorna kalla »spöktimmen», du skall veta, att välsignelse -städse skall följa dina spår, ty du har ett hjärta, som ömmar och -blöder för alla värnlösa. Du vill icke skada någon utav oss. Jag minns -din lena, mjuka hand, med vilken du strök mig och gav mig lindring, när -den grymma drängen nyligen slagit mig. Fortsätt att vara god mot alla -varelser, som äro i människans våld. Du skall icke göra det förgäves. -Lycka och välsignelse skola följa dina spår. - -[Illustration: DÅ VÄNDER SIG PLÖTSLIGT SOLÖGA MOT HENNE.] - -En hemlighet vill jag också uppenbara för dig. Något som icke -människorna förstå. Just därför att de äro grymma och orättvisa mot -oss värnlösa varelser, har Gud förhärdat deras hjärtan och låtit -dem i sin förblindelse vända sig mot varandra. Därför rasar nu det -allt förhärjande världskriget. Kom ihåg att säga dem, att för varje -handling, som av kärlek göres mot oss arma över vilka de råda, minskas -i någon mån deras skuldregister, och möjlighet gives, att Gud åter kan -förbarma sig över jordens folk och låta dem känna den länge saknade -freden.» -- -- -- -- -- - --- Birgitta vakna! höres mor Karins röst i dörren, det är tid att stiga -upp, om Birgitta vill hinna bli färdig att åka med till julottan. Men -vad tänker mitt kära barn på? Här ligger hon fullt påklädd på soffan -i stället för att vila i sin mjuka bädd, och därtill har hon lampan -brinnande och ställd så, att skenet faller mitt i hennes ögon. - -Birgitta berättar i all hast sin dröm för den uppmärksamt lyssnande mor -Karin. Sedan dröjer det icke länge, innan hon är färdig att resa till -julottan. - -När Birgitta sedan sitter i det rikt upplysta templet och stämmer in -med församlingen i den sköna julpsalmen, lever hon på nytt i tankarna -om sitt drömda besök i fars ladugård. - -En så högtidlig julmorgon, tycker hon sig aldrig förr ha upplevat, och -den underbara drömmen bevarar Birgitta alltjämt i trogen hågkomst. - - Illustratör: _Nils Kjellberg._ - -[Illustration] - - - - -[Illustration] - - - - - Mormors kängor. - - Berättelse för _Snövit_ av _Alfred Smedberg_. - - -Lilla Malin satt ihopkrupen på den oklädda träsoffan bredvid fönstret, -och hon var mycket förtretad. Ja, hon var så ond, att hon skulle kunnat -sparka och slå den där stora och drumliga gossen, som hade burit sig så -skamligt åt mot hennes snälla mormor. Det ryckte i mungiporna, och hon -var nära att brista i gråt. - -Malin var i sitt åttonde år och hade nyss fått lära sig läsa. Hennes -mamma hade dött några år förut, och då hade hon fått komma till sina -morföräldrar, som bodde i en liten nätt och trevlig stuga bredvid -landsvägen. Där fick hon lära sig allt, som var nyttigt och gott, för -både morfadern och mormodern voro kunniga, snälla och gudfruktiga -människor. Malin var också en mycket snäll och läraktig flicka, som -strävade efter att på alla sätt vara de gamla morföräldrarna till -glädje och trevnad. - -Men nu var hon som sagt riktigt ond, och det var inte så alldeles utan, -att hon hade sina goda skäl därtill. Vi skola i det följande berätta om -de tilldragelser, som gjorde henne så förtretad. - -Det hände sig en dag frampå senhösten, att en fattig torparpojke kom -in i stugan till de gamla och bad att få värma sina fötter. Han hade -så trasiga skor och strumpor, att nakna tårna stucko ut, och så var -det ett förskräckligt snöslask ute på vägarna. Pojken hade varit i -handelsboden och gått och pölat i det djupa snöslasket, så att skor och -strumpor voro alldeles genomsura och tårna röda som en tuppkam. - -Den snälla gumman drog genast skorna av pojken, tvättade, gned och -värmde hans rödfrusna fötter och lät honom ta på sig ett par torra och -varma strumpor, medan hans egna torkades framför brasan i spisen. - -Gubben tog de trasiga skorna och tittade på dem. Han var skicklig i -litet av varje, den gamle hedersmannen, och hade i sin ungdom även fått -lära sig göra skor, fast han egentligen var jordbrukare till yrket. - --- Jag skulle allt kunna laga de här skorna, så att inte tårna krypa -ut och gå sin väg, sade han med ett småleende. Om du vill sitta här en -stund, min käre Kalle, så kan du få med dig dem både hela och torra, -när du går hem. - -Ja, det hade pojken ingenting emot, och så fick han låna gummans -nya kängor att ha på fötterna, medan han satt där och väntade. -Vardagsskorna hade gumman själv på sig, så det var hennes kyrkkängor -han fick låna. - -Med lagningen gick det emellertid långsammare än gubben hade tänkt, -för när han en gång åtagit sig arbetet, ville han göra det riktigt -ordentligt med både tåhättor, halvsulning och klackning. Skorna kunde -därför inte bli färdiga förrän på kvällen, och Kalle ville inte -vänta, tills det blev mörkt. Han fick gå hem i gummans nya kängor. -Hon hade visserligen ett ögonblick tänkt på, att låta honom få ta -sina vardagsskor i stället, för att kängorna inte skulle bli sura och -otrevliga. Men så tyckte hon, att snöslasket var alldeles för djupt. -Det skulle säkert ha gått över de låga skorna. - -[Illustration: JAG SKULLE ALLT KUNNA LAGA DE HÄR SKORNA, SADE HAN.] - --- Men jag är rädd om mina kängor, sa' gumman, så du får gå hit igen -med dem i morgon bittida. Då får du dina lagade skor i stället. - -Ja, det lovade pojken förstås, och så gick han utan att säga tack för -den hjälp han fått. - --- Mormor! sade lilla Malin förvånad. Har inte Kalle fått lära sig -tacka, när han får något? - --- Nej, det är nog det ledsammaste med många av barnen från de allra -fattigaste hemmen, att de inte lärt sig vara tacksamma, svarade gumman. -Därför ha de ingen välsignelse av det de få, och så bli de allt -fattigare och fattigare. - --- Bli de fattiga därför, att de inte tacka, när de få något? - --- Ja, otacksamheten har ofta det straffet med sig. Den som är tacksam -mot Gud och hjälpsamma människor behöver aldrig råka i någon verklig -fattigdom, såvida han annars är arbetsam och ordentlig. - --- Jag tänker, han tackar väl, när han kommer tillbaka med kängorna och -får se, hur fina och vackra morfar har gjort hans trasiga skor, sade -Malin förtröstansfullt. - -Men den som inte kom tillbaka, det var allt pojken. Gumman väntade -förgäves den följande dagen och ytterligare tre eller fyra dagar. När -då ingen Kalle hördes av, gick gubben själv till torpet för att lämna -de lagade skorna och få igen kängorna. Men där träffade han ingen hemma -utan fick återvända med oförrättat ärende. - -Ytterligare en vecka gick -- det gick två, ja det gick tre, och ingen -pojke hördes av. Gumman kunde inte komma till kyrkan, eftersom hon -ingenting annat hade på fötterna än sina låga vardagsskor. Hon blev -tvungen att ge sig av till torpet för att höra efter sina kängor. Då -var folket hemma, men munsjör Kalle var ute på sina strövtåg och hade -naturligtvis kängorna på sig. - --- Ja, se han fick lov te' gå ett ärende, sade torparhustrun, men i -morron ska han få gå tebaks med kängorna, nu se'n han fått sina skor -lagade. - --- De ha legat färdiga där hemma nära en hel månad, upplyste gumman, -och vi ha väntat på Kalle varenda dag. - --- Jaså, ha ni det? Ja, i morron ska han komma. - --- Har han gått med mina kängor, alltse'n han fick låna dem? - --- Nej, visst inte! Han har haft träskorna i slasket. Men nu fick han -ta kängorna, för det var lång väg, och så var det torrt på marken. - -Gumman gick hem ganska missbelåten, men hon hade inte hjärta att banna -upp torparhustrun för deras försumlighet och slarv. - -Följande dagen kom Kalle och lämnade igen de lånade kängorna. De voro -nu så smutsiga, slitna och illa medfarna, att man inte kunde känna igen -dem. Men gossen sprang sin väg så hastigt, att ingen i stugan hann säga -något åt honom. - -Gumman blev så ledsen över att ha fått sina bästa skor fördärvade, att -hon nära på ville gråta. Kängorna måste nu både lappas och halvsulas, -innan hon kunde begagna dem. - -Det var då Malin blev så ond. Hon höll innerligt av sin snälla mormor, -och när hon såg, hur usla kängorna voro och hur ledsen gumman var, och -när hon av allt som hänt kunde förstå, hur illa pojken hade lönat de -gamlas godhet mot honom, knöt hon sin lilla näve i förbittring. - --- En så'n pojke, en så'n otäck pojke! fräste hon. Han skall ha stryk, -ja, han skulle ha stryk i åtta dar. - --- Nej, kära barn! sade gumman allvarsamt. Så får du inte tala. Gossen -har inte förstått bättre, och vi böra förlåta honom. - -[Illustration: EN SÅ'N OTÄCK POJKE! FRÄSTE HON.] - --- Ja, men, mormor, så skamligt som han har burit sig åt. - --- Det har han visst gjort, men det har han mesta skadan av själv, -stackars gosse! Om vi inte förlåta honom, så kunna vi inte bedja vår -aftonbön i kväll. - --- Varför inte, mormor? - --- Jo, därför att om vi icke förlåta dem, som gjort oss emot, så kan -vår himmelske Fader icke heller förlåta oss våra många och stora -synder. Det har Jesus själv sagt, och han talade alltid sanning. Du -minns väl, vad som står i femte bönen av Fader vår? - --- Ja, sade Malin. »Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem -oss skyldiga äro!» - --- Så står det, ja, och det är Herren Jesus, som lärt oss bedja så. Han -vill inte, att vi skola gå och vara onda på någon av våra medmänniskor, -för alla ha vi syndat mycket mer emot Gud, än någon människa kan ha -syndat emot oss. - -Malin teg, men vreden satt i alla fall kvar i hjärtat. Hon tyckte, att -Kalle hade handlat så illa mot hennes snälla mormor, att man inte gärna -kunde förlåta honom. - -När hon på aftonen skulle krypa ner i sin bädd, ville mormodern, att -hon utom den vanliga aftonbönen även skulle läsa Herrens bön. Malin -knäppte händerna och läste bönen, tills hon kom till orden: »såsom ock -vi förlåta dem oss skyldige äro». Då stannade hon tvärt och började om -igen. Men när hon för andra gången kom till de nämnda orden, stannade -hon på nytt, och så brast hon i gråt. Hon kände, att hon inte av -hjärtat kunde förlåta den slarvige gossen, och då förstod hon, att Gud -inte kunde vara nöjd med hennes bön. - -Mormodern, som mycket väl förstod, hur det var fatt, ville nu inte -säga något åt flickan. Hon tyckte det var bäst att låta henne själv i -ensamheten få tänka över, vad som blivit talat förut under dagen. - -Några veckor förgingo, och så var det julafton. Malin hade nu hunnit -alldeles glömma bort den ledsamma händelsen med mormors kängor, då hon -helt plötsligt blev påmind därom. - -Kalles mor kom nämligen på morgonen in i stugan till de gamla och -berättade med tårar i ögonen, att Kalle i fjorton dagar legat sjuk och -blivit sämre för var dag. - -Malin kom genast ihåg händelsen med kängorna, och den gamla vreden, -som för länge sedan var glömd, blossade nu hastigt upp igen. - --- Det är rätt åt honom, tänkte hon. Men hon vågade inte säga det högt. - -Mormodern tycktes emellertid ha gissat hennes tankar, ty när kvinnan -gått sin väg, frågade hon Malin, om hon ville följa med upp till torpet -och se, hur de hade det där. - -Ja, det ville Malin, och så gjorde de båda sällskap till det fattiga -skogstorpet. Där såg armt och eländigt ut, inte det minsta julfint -såsom hemma hos morföräldrarna, och inte heller syntes där vara -tillagad något slags mat till den stundande högtiden. Kalle låg med ett -trasigt lapptäcke över sig och föreföll alldeles utmagrad av sjukdom, -vanvård och svält. - --- Det värsta är, klagade torparkvinnan, att vi inte kunna ge honom den -mat, han längtar efter. Se vi ha ingenting annat än grovt bröd och sill -och potatis, och det rår han inte med, så sjuk och klen som han är. - --- Vad längtar han då efter? frågade Malins mormor. - --- Jo, han säger, han skulle kunna äta, om han finge honungssmörgås. -Men var ska vi ta honung ifrån, när det ingen finns att få här i -trakten? Och för resten ha vi intet att köpa för. - -Malin ryckte sin mormor i kjorteln och såg menande på henne. - --- Ja, ja, viskade gumman, jag förstår dig, barn lilla! Vi ska tala om -det sedan. - -Så fort de kommit ut ur stugan, började Malin med största iver tigga -och be för den sjuke gossen. - --- Snälla mormor! sade hon och blickade bönfallande upp i gummans -ansikte. Vi ha ju lite honung, som morfar fick ur bikupan i höstas. Och -så ha vi vetebullar och julskinka och julost och mycket annat gott och -rart. Skulle vi inte kunna ge Kalle lite sådan mat, som han tycker om -och kan äta? - --- Jo, det ska vi visst göra, svarade gumman, som blev mycket glad över -Malins förändrade sinnelag mot gossen. Är du nu inte längre ond på -Kalle? - --- Nej, inte alls, mormor. Jag tycker det är så stor synd om honom nu. - --- Skulle du vilja gå dit en gång till i dag? - --- O, ja, det vill jag så gärna, så gärna. - -[Illustration: SE HÄR, OCH SE HÄR! ROPADE HON IVRIGT.] - -Sedan de kommit hem, fyllde mormodern en korg med åtskillig god julmat, -varibland även fanns en kopp med honung. Malin lade dessutom i korgen -ett halvt tjog av de äpplen, hon fått på hösten, och som hon sparat och -gömt för att hänga i julgranen. Så ilade hon av upp till skogstorpet -med sin matkorg, som för hennes små krafter blev en rätt försvarlig -börda. - -Pustande och röd om kinden inträdde Malin i det fattiga torparhemmet -och ställde sin korg på en stol bredvid Kalles säng. - --- Se här, och se här, och se här! ropade hon ivrigt, i det hon radade -upp på bordet de saker hon haft med sig. - -Kalles bleka, avtärda ansikte livades av en märkbar rodnad, när han -fick se äpplen och vetebullar. Och då han sedan fick en skiva mjukt -vetebröd med honung på, kom det glans i de förut så matta ögonen. Han -åt med strykande matlust ett par stycken dylika smörgåsar och fick -sedan till efterrätt ett saftigt och välsmakande alexanderäpple. - --- Tack ska du ha, Malin lilla! sade han med en hjärtlighet, som han -förut aldrig förstått att visa. Det var rysligt snällt, att du kom hit -med allt det goda, du hade i korgen. Nu blir jag snart frisk, ska du få -se. Hälsa och tacka din snälla mormor så rysligt mycket! - -Malin var nära att ge till ett utrop av glad överraskning. Tänk, att -Kalle hade lärt sig tacka! Det var då för innerligen roligt. Nu skulle -han säkert få Guds välsignelse och inte längre bli så fattig och -eländig, som de otacksamma få vara. - -I jublande språng ilade Malin hem för att tala om, hur glad och tacksam -Kalle var, samt för att hjälpa till med att pynta julgranen, som -morfar huggit och burit hem från skogen. Hon hade nu visserligen inte -kvar mer än hälften av sina äpplen att hänga i den, men det var lika -roligt i alla fall. - -Det blev för lilla Malin den gladaste jul hon upplevat, åtminstone -sedan hennes mamma gått bort. Hon var glad över att ha fått hjälpa den -stackars sjuke gossen och över att denne gosse blivit snäll och lärt -sig att vara tacksam. Men allra mest gladde hon sig över att ha sluppit -ifrån den stygga vrede, hon hyst emot Kalle för hans vårdslöshet med -mormors kängor. Nu skulle hon åter av hjärtat kunna bedja den femte -bönen i Fader vår: »Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem -oss skyldiga äro!» - - Illustratör: _Alfr. Frijs._ - -[Illustration] - - - - -[Illustration] - - - - - En fridsstiftare. - - För _Snövit_ av _Arvid Ohlsson_. - - -Gårdarna lågo där uppe på var sitt backkrön -- rödmålade och vitrandade --- lika varandra som två bär. Emellan de båda familjerna hade alltid -rått ett enastående gott förhållande. Man kunde i sanning säga, att -de delade både ljuvt och lett med varandra. De hjälptes åt i arbetet, -de gingo över till varandra på lediga stunder, de turades om med både -kyrkskjuts, mjölkskjuts och kvarnskjuts. Båten vid sjön var byggd för -att bära båda familjerna, och den vackra bersån på bergssluttningen -hade de hjälpts åt att plantera och möblera. Där drucko de gemensamt -kaffe på både födelse- och namnsdagar, där lästes postillan, och där -höllos symöten på sommaren. Där hade de en avskild vrå undan slit och -släp, och många gemensamma högtidsstunder hade de där haft. När vintern -kom, stormen ven och kölden gnistrade, hade båda familjerna stora, goda -sättugnar med sprakande brasor att samlas omkring, och julaftonsbordet -med alla dess godsaker dukades aldrig mer än i ena hemmet. Även då -turades de om. - -Försynen hade tilldelat dem allt så besynnerligt lika. Troed Jönsson -hade visserligen en pojke och Mårten Olsson en flicka, men inte -avundades de varandra för det. Kanske låg där mening bakom. Gårdarna -voro ju bara åttingar och kunde gott brukas som en fjärding, och hur -det är, så blir ju ändå blodet tjockare än vattnet. I skolan höllo -barnen jämna steg liksom på vägen dit och hem. Det var riktigt vackert -att möta dessa båda, då de hand i hand småpratande eller sjungande -sprungo mot skolan. Mårtens Malena var ett år äldre än Troeds Torkel, -och så var han ju starka modiga pojken, och alltid kände Malena sig -trygg både mot hornbaggar och glävsande hundar, och Torkel ville visa -sig modig för Malena, om han ock var rädd själv, så att benen ville -vika sig. - -Så en vårdag kom Troed helt oförmodat hem med en vaktgosse, eller -kanske han kunde kallas en liten dräng. Det skulle Troed aldrig ha -gjort utan att först rådfrågat Mårten. - --- Jaså! sa' denne för sig själv. Börjar du nu på den trallen. Är nu -pojken din för god att vakta och göra grovsysslor? Kanske skall han i -glasskåp och visas för pengar. Då är han inte värd att hålla min flicka -i handen längre. En ann är lika god som en ann. -- -- - -Anställandet av en vallgosse gav upphovet till en fnurra på -vänskapstråden, som fort nog övergick till en knut. Vågskålarna mellan -familjerna vägde inte jämt längre. - -Men Troed hade sannerligen inga sådana undermeningar, då han stadde -lille Johan. Denne var ett sockenbarn, som år från år skuffats från -gård till gård. - -[Illustration: SÅ EN VÅRDAG KOM TROED HEM MED EN VAKTGOSSE.] - -Det var på konfirmationsdagen, och nu var han sin egen. Socknen hade -gjort sitt. Johan såg så övergiven och sorgsen ut, där han en stund -på kyrkogården -- ett stycke nedåt bland gröna gravkullar -- dröjde -för sig själv. Alla hans kamrater fångades vid kyrkdörren av anhörigas -varma blickar och kärleksfulla händer. Ingen hade en vänlig tanke eller -ett gott ord till honom. Troed, som varit med på förhöret, råkade -iakttaga Johan och tyckte sådan synd om honom. Det var som om någon -viskat i hans inre: »Det I gören en av dessa mina minsta, det gören I -ock mig». - -Troed gick till Johan, tog honom vid handen, och så gingo de bort och -satte sig på en soffa. Då stadde han Johan för sommaren. Det var Troeds -hjärta, som fordrade det. Visst inte för att Johan precis var behövlig -hemma. - -Men Mårten kunde inte se saken så, oaktat att Troed vid hemkomsten sa' -det var, för att han tyckte synd om pojken. - --- Bara en bra vrå att krypa i, mente Mårten, och så började luften -kring de båda röda gårdarna urladda sig till åskväder. Och en varm -sommardag brast det löst. Troeds kor hade gått över Mårtens dåliga -stängsel och en stund betat på klövervallen. Då grep Mårten tillfället -och läste lagen över Troed och hans vaktgosse. Orden riktigt haglade. -Johan, som var med, började gråta, och Troed försvarade sig inte -heller. Det lönade sig inte, det kände han. - -Från den stunden vart ett svalg befäst mellan familjerna. Vad de kände -det underligt och tryckande på ömse sidor! Att undvika varandra och -börja leta upp varandras fel, det var så onaturligt på båda hållen. -Synnerligast hos mödrarna och barnen. - -Att inte mer få ha sällskap till skolan eller komma över till varandra -på kaffe och lekstunder, det var sorgligt. Den gemensamma lekstugan -fick stå orörd, likaså den lilla dammen med båtarna och Torkels -stolthet, vattenhjulet vid bäckringeln, dunkade förgäves på det gamla -grytlocket -- ägaren kom inte. - -Det var inte roligt längre med någonting. Delad glädje hade varit -dubbel glädje, det kände de och saknade den. - -[Illustration: DEN STORA FAMILJEBÅTEN LÅG OBEGAGNAD.] - -Den stora familjebåten låg obegagnad hela sommaren, och i den vackra -bersån kunde man nog se, att vanlig veckostädning förekom inte. Det var -en sorglig tid. Mammorna ville, att allt skulle glömmas och förlåtas, -men gubbarna satte sig båda på sina höga hästar. - --- Jag har väl ingenting att be om förlåtelse för? Det var väl inte min -skuld, -- så sade båda. -- Men inte skall jag kasta undan en uträckt -hand, inte. - -Den som led lika mycket som någon annan, om än han bar det inom sig, -det var vallgossen Johan. Han hade liksom fått en aning om att han var -tvistefröet. Hur många halva nätter låg han inte vaken och grät! Borde -han inte samla tillsammans sina små tillhörigheter och tyst försvinna. -En gång hade han till och med gjort det, men då han skulle öppna -dörren, kunde han inte gå utan föll gråtande på knä vid sitt lilla -knyte. Vart skulle han väl taga vägen. Här hade han ett hem, sådant -som han aldrig haft, här hade han rönt kärlek och vänlighet, här hade -han under dessa månader växt så fast med sitt unga hjärta, att bara -tanken på att nödgas rymma därifrån kom det att liksom krympa samman -av smärta. O, så brinnande han bad till Gud, att han ville göra det -gott mellan de båda grannarna igen. Men det tycktes inte hjälpa. Tiden -gick. Det blev både höst och vinter, och muren stod där lika hög och -obestigbar. - -Johan skulle vara kvar hos Troeds julen över åtminstone. Det var -en söndag i adventet. Johan och Torkel brukade följas åt till -söndagsskolan nere i byn, men på natten hade det snöat så, att fader -Troed tyckte, att Torkel borde vara hemma, och så fick Johan gå ensam. - -Lärarinnan talade om julen såsom en fridens och förbrödringens högtid, -då Jesus -- fridsstiftaren och fridsgivaren -- på ett särskilt sätt -ville gästa våra hem. Frid på jorden stod det i änglahälsningen före -löftet om ett gott behag till människorna. Låt oss inte fira jul med -hat i hjärtat till någon människa, ty då få vi ingen jul. Inte kan -fridsfursten själv gästa ett hem, där hatet har fäste. Men Jesus både -kan och vill använda oss till små fridsbudbärare icke endast i egna hem -utan även i våra medmänniskors. - -[Illustration: GRÅTANDE FÖLL HAN PÅ KNÄ VID SITT KNYTE.] - -Johan var idel öra. Fridsbudbärare. Det ordet ringde i hans hjärta, då -han efter söndagsskolans slut skulle bege sig mot hemmet. »Jesus gör -mig till en sådan», bad han i sitt inre. Men hur skulle det gå till. -Inte tordes han gå över till Mårtens gård för allt i världen, och inte -skulle det tjäna till något heller. Men tänk, om Jesusbarnet skulle -vara utestängt i båda hemmen. Inte kunde det då bli jul. Och så som -Torkel längtade. Det fick inte gå så. Johan stannade i snön. Kanske -visste lärarinnan råd? Men tordes han gå tillbaka? Tordes han tala -om alltsammans för henne? Visst tordes han. Hon skulle säkert förstå -honom. Hon, som själv sagt, att vi skulle bli fridsbudbärare, ville nog -även hjälpa, om hon kunde. - -Lärarinnan kom själv och öppnade samt drog den lille försagde Johan -bort i en stor ländstol vid den varma brasan. - --- Vad är det, min lille vän? sa' hon så vänligt. Var nu riktigt -förtrolig med mig, det får du. -- - -Detta gav Johan mod. - --- Jo, menade lärarinnan, att de inte kunde hålla jul, som inte vore -riktigt goda vänner med varandra? - --- Visst, menade jag det. Nog kunna de jula i det yttre men inte i -hjärtat, och det är ju huvudsaken. - -Johan fick tårar i ögonen. - --- Då blir där ingen jul varken hemma eller hos Mårtens. - -Johan fick nu omtala allt han visste om förhållandet, som rörde de -bägge familjerna. - --- Det var tråkigt och riktigt synd, synnerligast om Torkel och -Malena. De ha ju hållit av varandra som syskon, sa' lärarinnan. - --- Men jag ville så gärna bli en fridsbudbärare mellan dem, om -lärarinnan ville hjälpa mig, mente Johan. - --- Nog ville jag, om jag kunde. Men min käre Johan, det är lättare -sagt än gjort. Jag tror inte, vi kunna göra något bättre än bedja för -dem. Och det vill jag hjälpa dig med. Göra vi det i tro och av verklig -kärlek, så skall bönhörelsen visst inte utebli. - --- Ja, men jag har bedit därom hela sommaren, och det har inte gjort -någon nytta. - --- Säg inte det, du Johan. Gud håller kanske bäst på med att nu -förbereda jordmånen. Guds tid är kanske inte inne än. Hans tankar och -vägar äro inte våra. Bed du bara. Kanske får du bönhörelse just nu till -julen. - -Men Johan var inte nöjd. - --- Kunde inte lärarinnan tänka ut något sätt, på vilket man kunde göra -det gott emellan familjerna. Ville månne inte Gud, att vi skulle handla -också? - --- Visst ville han det. _Tänk_, du Johan! Kunde du få en bön om -förlåtelse sagd av ena parten, så vore det nog ett förlösande ord. Båda -vilja kanske, att det skulle sägas, men de vänta på varandra. Sådana -äro vi. - -Johan var på hemvägen. -- Tänk, du Johan! hade lärarinnan sagt, och -det gjorde han också. Dag gick efter dag. Och så kom da'n för da'n för -doppareda'n. - -Det var en söndag. Troeds familj var samlad i den varma stugan, men där -vilade liksom en tryckt stämning över dem. Torkel grät, och det hade -han visst inte brukat så nära jul de andra åren. - --- Inte blir här någon jul, om inte Mårtens får komma hit, sa' han. Vi -voro ju hos dem sista julafton. Kunde inte åtminstone Malena få komma? - --- De få komma allesamman, om de vill, sa' Troed. Men inte bjuder jag -dem inte. Finge väl bara en duvning igen såsom i somras -- -- -- - --- Kanske komma de likväl, inflikade mor Anna. - --- Må de komma då, och jag vill ta handen med glädje. - --- Ja, men far! Om du skulle av dig själv räcka ut den. - --- Det menar du väl inte, mor? En förorättad karl bör väl ha någon -självkänsla. Kanske finge jag bara ett nytt slag i ansiktet. - --- Det kunde du allt ta med högburet huvud. Du finge Gud och ett gott -samvete på din sida. Det är mera värt än en osårad egenkärlek. - -Johan satt i kakelugnsbänken och hörde på. - -Det var bara ett förlösande ord, som fattades, hade lärarinnan sagt. -Johan förstod nog, hon hade rätt. Men att få det sagt var nog inte att -tänka. Johans vackra tanke på att få bli en liten fridsstiftare, hade -nästan måst lämnas. Så på eftermiddagen kom posten och medförde ett par -julhälsningar till Troed med familj. Det var vackra julönskningar om -julfrid och glädje. - --- Vi få väl vi också skicka några julhälsningar, sa' Troed. - --- Du Torkel köpte ju julkort här om dagen. Fram med dem nu! Skriv så -vackert och kludda inte! - -[Illustration: OCH SÅ SKREV HAN RAKT PÅ SAK.] - -Då blev där liv i Torkel, och det smittade på Johan. Han hade ju -också ett par julkort. Men vem skulle han väl skriva till. Sina enda -vänner hade han ju omkring sig, och inte kunde han väl skriva till -dem? Då flög en rapp tanke genom hans lilla huvud. Kunde han då inte -skriva det, som om det vore från Mårten? Skulle han våga? Vad skulle -han skriva? Han fick riktig hjärtklappning, ty han kände att det var -en stor men vågsam tanke. Men då gick det inte an att sitta inne vid -bordet. Johan tog sina kort under rocken, och med pennan i handen -smög han sig ut och bort till boden, där han visste fanns en bra lår -till bord. Det var nog ett av Johans största ögonblick i livet. Borde -då inte också Mårten ha ett kort av Troed? Jo visst. Men vad skulle -han skriva? Kanske något mera än en julhälsning. Månne en bön om -förlåtelse. Men kanske då också en önskan om att få träffas i ensamhet -någon stans före jul. Han kunde kanske inte skriva sådant på ett -julkort. Postbudet skulle se det. Vore nog inte bra. Men Johan hade -papper och kuvert också, och de offrade han gärna. Och så skrev han -rakt på sak. - - - »Jag Mårten Olsson önskar dig Troed Jönsson en god och fridfull jul - och beder dig om förlåtelse för allt det gamla och frågar dig, om - jag finge träffa dig i vår gamla berså i skymningen på julafton. - Sen kanske vi kunde jula tillsammans som förr.» - - -Då Johan präntat båda breven, föll han på knä och bad så innerligt, att -Gud ville välsigna hans gärning. Sen sprang han ned till posten med -breven i all tysthet. - -Troed hade fått sin post på julafton ute på vedbacken och öppnat sitt -brev. Han stirrade länge på det. Inte var det skrivet av Mårten, det -såg han, men kanske av Malena och efter Mårtens diktamen. Då skulle han -slippa förgäves leta efter det gamla vänskapsbandet. - -Då julgranarna vid trappstenen voro nedsatta, julkärven på stången -och alla redskap, som påminde om vardagsliv och släp voro undansatta, -började det skymma. Mor Anna hade börjat rusta med kaffepannan, -förvällt grynen och tagit upp fisken, då Troed tittade in genom -köksdörren och sa', att de kunde vänta med kaffet en stund, ty han -hade ett litet ärende att gå. Och så gick han. Men mor Anna tyckte, att -ärendet måtte inte ha varit så litet, ty det var nästan nedmörkt, då -hon hörde honom stampa av sig snön på förstugubron. Kaffebordet väntade -rågat av godsaker. - -[Illustration: TROED HADE FÅTT SIN POST PÅ JULAFTON.] - --- Har du inte dukat för Mårtens, mor? sa' Troed, då han kom. De äro -här om en liten stund. - -Mor Anna höll alldeles på att komma av sig. - --- Menar du det, far? - --- Visst menar jag det. - -Mor Anna riktigt strålade till och kunde inte underlåta att ta sin -gubbe om halsen. Han var ju ändå bra präktig. Men Troed viskade sin -gumma något i örat, som kom henne att med blicken stanna vid Johan, som -var ivrigt sysselsatt att hjälpa Torkel med granen. - -Det blev en välsignad julkväll, vars make ingen upplevat. Fridsfursten -var mitt ibland dem. Alla voro glada som aldrig förr, men ändå allra -mest lille Johan. Han smög sig ut och föll på knä än en gång vid sin -skrivbordslår och tackade så varmt och barnsligt för bönhörelsen. Vid -julbordet fick Johan en hedersplats emellan Torkel och Malena, och när -julklapparna kommo fram, fick Johan visst inte minst. - - Illustratör: _J. Swedin_. - -[Illustration] - - - - -[Illustration] - - - - - Gossen och enstöringen. - - För Snövit av _Farbror Nils_. - - -Det var julafton, en riktig julafton med snö och yrväder till och med. -Flingorna kommo neddansande så tätt, att man knappt kunde se skenet -från lyktorna, och blåsten ven om öronen på åkande och gående, som -brådskande trängdes om varandra på gatorna. En äkta stockholmare skulle -inte tycka, att det vore jul, om han inte hade bråttom, så att han -nästan törnar emot folk både till höger och vänster och nätt och jämt -hinner taga av sig hatten för mötande bekanta. Ja, alla hade bråttom -och alla sågo glada ut och buro på små och stora paket. - -Men den som inte såg glad och belåten ut var gamle doktor Berg, som -stod vid ett av fönstren i sin mörka våning och med en viss förargelse -såg ned på de »tokiga människorna», som kunde ge sig ut i ett sådant -väder för rakt ingenting. Han kunde inte fatta, varför det regelbundet -en gång om året skulle vändas upp och ned på hela världen och varför -alla människor blevo som mindre vetande. Han glömde alldeles bort, att -det funnits en tid, då han själv var så glad över julen. Nu hade han -blivit gammal och klok, och han tyckte alltsammans var dumheter, en -riktig dårskap var det ju att hugga ned så mycken präktig ungskog, för -att det sedan skulle ligga vissna granruskor överallt på gårdarna. Och -så detta att kasta ut pengar på onyttiga presenter, som i många fall -mottogos med missnöje, då de oftast inte passade för mottagaren. Och -all denna julmat sedan, som bara fördärvade magarna. Han kastade en -försmädlig blick mot skänken, där Johanna, hans gamla hushållerska, -satt in en stor tårta. Den gamla människan hade nu gått till sin syster -för att äta julgröt kan tänka! - -Kölden blev allt skarpare, och detta förargade också gamle Berg, liksom -allt annat. Han skulle väl nu få igen sin gamla reumatism, som han nyss -blivit av med -- -- --, men vad var det? Han lyssnade inåt rummet -- -- --- det var något besynnerligt ljud han hört, som om någon suckat eller -gråtit -- han gick motsträvigt ut i tamburen och öppnade dörren till -förstugan. - -Ute i trappan, på översta trappsteget satt en liten gosse, som med sina -blåfrusna händer höll om sin ena fot. - --- Vad är du för en, och vad är det med dig? frågade doktor Berg -argsint. - --- Jag har gjort mig så illa, jag kan inte gå, mumlade gossen. - --- Prat, skräp, tiggarknep förstås! Laga dig bara härifrån! Så tog han -den lille parveln med ett hårt tag i ryggen och försökte resa på honom, -men gossen föll genast ned igen och gav till ett skri av smärta, ty han -hade, då han föll, fått foten under sig. - --- Det gör så ont, jämrade han sig och snyftade, som om hjärtat velat -brista. - -Den gamle stod villrådig. Han var alldeles röd av förlägenhet, blandad -med harm, och körde fingrarna gång på gång genom de grå hårtestarna. -Slutligen tycktes han ha fattat ett beslut, ty med ett raskt grepp -lyfte han upp pojken och bar honom in på soffan, varefter han på ett -visst nervöst och högst fnurrigt sätt började undersöka foten. - --- Hm! Jaså det var då ingen tiggarlögn. Just ett snyggt spektakel det -här. Hör du, varför har du gått och vrickat foten på dig? - -Detta sista yttrades i en grälsjuk ton, som inte alls svarade mot -den varsamhet, varmed han lade ett kallt omslag kring den uppsvullna -vristen. - --- Tack, snälla herrn! Åh så skönt! sade pojken utan att besvara frågan. - --- Skönt, ja, det tror jag nog. Men hur skall du komma hem, tror du? -Eller inbillar du dig, att här är något fattighärbärge? - --- Nej, tack, goa herrn. Jag skall nog gå, bara jag får vila litet. - --- Gå! Doktorn gav honom en ilsken blick. Man går inte med en sådan där -fot, det skall jag ha äran att säga. För resten bor du naturligtvis vid -världens ända. - --- I Hagalund, invände pojken försagd. - --- Ja, det är ungefär detsamma. Mamma är väl sjuk, och pappa död, och -ni ä' sju syskon minst, så att du måste ut och tigga på julafton? Jo, -man känner till det där. - --- Nej, det är mamma, som är död; pappa lever nog. - -Det låg något betryckt i gossens röst, då han svarade. - --- Syskonen då? frågade doktorn. - --- Jag har inga. - --- Nå, varför har du gått och tiggt i dag? - --- För att få litet mat. - --- Kunde inte din far ge dig det då? - --- Han har inte varit hemma sedan i går. - --- Såå. -- Han slarvar väl då? Va? - -Gossen svarade inte, men det var något i hans blick och darrningen -kring läpparna, som kom den gamle doktorn att avbryta förhöret. - --- Nå, fick du mat sedan? tillade han efter en stund i något mindre -tvär ton. - --- Ja, jag köpte en bulle, men jag gav hälften åt Björn. - --- Vem är Björn? - --- Det är en hund, som aldrig får någon mat av sin husbonde. Han brukar -alltid följa mig, och då dela vi; men nu har jag tappat bort honom i -folkträngseln. - --- Hm! Är du hungrig? - --- Åh-ja. Det kom fram litet tveksamt. - --- Naturligtvis, menar du. Här har du då. Doktorn satte hastigt, som om -han skämts däröver, litet skåpmat på bordet. - --- Tack, snälla herrn! - -Gossens ögon tindrade, men han tordes tydligen inte röra det framsatta. - - --- Nå, vad krusar du för? Skall man kanske servera dig? - -Doktorn lagade under tiden verkligen i ordning en smörgås och sköt fram -den till pojken. - --- Ska' jag hjälpa dig att äta den också, kanske? - --- Nej, tack, snälla herrn. Den hungrige gossen knäppte först samman -sina händer och grep sedan verket an, medan den gamle ungkarlen -betraktade honom med en min, som skulle föreställa bister, men som på -det hela taget var ganska godmodig. - --- Där har du en till. Doktorn bredde på en ny skiva. -- Nå, går det -inte i dig, din stackare? tillade han, då gossen tycktes tveka. - --- Jo, men -- -- -- - --- Men vad? - --- Kunde jag inte få gömma den till Björn? - --- Ät du, det kan nog bli över åt hundkräket också. - --- Tack, snälla herrn! - -Gossen tog nu glatt itu med den andra smörgåsen. - --- Vad ser du efter? frågade doktorn, ty hans lilla gästs ögon vände -sig oupphörligt åt fönstret. - --- Åh, där är en så'n vacker julgran mitt emot, svarade denne något -blygt -- I fjor hade _vi_ också julljus, ett väldigt grannt ett, med -röda och blå pappersremsor. Då levde mamma. Han suckade litet. - --- Och hon är död nu? - --- Ja, hon är i himmelen. - --- Himmelen? Vad vet du om den? Doktorn skrattade en smula kort. - --- Åh, mycket! Mamma talade jämt om den och om änglarna och Gud. Hon -sade, att om man ber Gud riktigt om hjälp, när man behöver den, så -hjälper han också. Och det är nog sant. Jag bad så mycket, när jag satt -i trappan och inte kunde röra mig, och så kom herrn. - -[Illustration: DU KUNDE FÖRSÖKA SOVA I STÄLLET.] - -Doktorn rynkade ihop ögonbrynen. -- Tror du inte, att Gud har annat att -göra än hjälpa dumma ungar som du? - --- Gud hjälper alla människor. Vet inte herrn det? Gossen såg upp med -ett par ögon, som uttryckte djup förvåning över en sådan okunnighet. - --- Nå, ja visst, det förstås, nog _vet_ jag väl _det_ -- -- -- - --- Hör du, vill du ha en smörgås till? - --- Nej tack, jag skall väl gå nu. - --- Gå! Det blir ingenting av. Gå, har man hört på maken! Du kunde -försöka sova i stället. Lägg upp benet! Så där. Och här har du -nattrocken över dig. - --- Tack snälla herrn! - --- Ja, det där kan jag nu! Jag går ut ett slag. - -Den gamle doktorn hade plötsligt kommit i gott lynne, så gott, att -han nästan småskrattade för sig själv, medan han tog på sig den litet -gammalmodiga överrocken och pälsmössan, men han skulle ha blivit -högeligen förgrymmad, om någon sagt honom det. - -Det blåste duktigt, och drivorna lågo fotshöga. Men doktorn drog upp -rockkragen, stoppade händerna i fickorna och gav sig modigt i väg i det -slags språngmarsch, som stark köld alltid berättigar. Han tycktes ha -ett bestämt mål och hörde således ej till de tokiga människorna, som -kunde ge sig ut i ett sådant väder för rakt ingenting. - -Framför ett brödmagasin stannade han, knuffade upp dörren efter ett par -hårda slag, ty den var nästan igenfrusen, stampade snön av fötterna och -klev in. - -Då han steg ut på gatan igen, var han så lastad med paket, att man -kunnat taga honom för en riktig julgubbe. - -[Illustration: D:R B. EN RIKTIG JULGUBBE.] - -Gossen sov djupt och tryggt, då doktor Berg kom tillbaka efter sin -utflykt. Han stannade en stund framför bädden och betraktade det lilla -avmagrade ansiktet och de smutsiga röda fingrarna, som i sömnen gripit -om tovsarna på nattrocken. Om man vågar påstå, att den gamle såg rörd -ut, så gjorde han det nu. Men så vände han sig åt stolen, där paketen -lågo, gnuggade händerna och småmyste, slugt och belåtet. - -Och nu kommer det märkligaste av hela historien: den lärde, världs- -och julföraktaren, vecklade försiktigt ur ett papper något, som han -sedan ställde på bordet, och det var -- ett julljus, och -- ännu -obegripligare, framför ljuset lade han upp äpplen och nötter, en bulle, -en pepparkaksgris och en julbock. När detta var gjort, tände han -ljusen, gick baklänges för att beundra sitt verk, och slutligen väckte -han pojken. - -Men vad hade då den gamle enstöringen undergått för en märklig -förändring? Vem vet? Kanske densamma, som de stela snöflingorna, då -vårsolen börjar lysa mot dem -- det kan ligga mycket sol i ett par -barnaögon ibland. - -Pojken slog emellertid yrvaken upp sina ögon, slöt dem genast åter, -bländad av ljuset, och saknade ord för sin förtjusning. - --- O, så vackert! sade han slutligen, då han för sin hänryckning fick -fram ett ord. -- Tack snälla, snälla herrn! - --- Håll mun, din byting, det är egentligen jag, som borde tacka dig, -för att jag har fått lite jul i kväll. Nå, vad säger du om grisen? Det -duger att ha ett förgyllt tryne, skulle jag tro. - --- Ack ja! Tack goa, snälla -- -- -- - --- Eller snälla goa herrn! Doktorn skrattade sitt första hjärtliga -skratt sedan mycket lång tid tillbaka. - -Men ute på gatan var det inte längre så livligt. Yrvädret hade -upphört. Flingorna lågo uppkastade i draperier kring gaslyktorna, -och snön var gnistrande vit. Stjärnorna tittade stora och klara ned -över skorstenarna, bodarna voro tillbommade, men ljusen från fönstren -strålade muntert ut på de ödsliga gatorna -- även från den gamle -enstöringens, doktor Bergs lilla våning, där nu sutto två lyckliga -människor, doktorn och hans lilla julgäst. - - Illustratör: _Nils Kjellberg_. - - - - -[Illustration] - - - - - Lilla Trummis. - - För Snövit av _Carl Riddersporre_. - - -Det var vår, och solen sken så varmt genom det lilla soldattorpets små -fönster, men soldat Fröjd, som låg sjuk i sängen inne i kammaren, frös, -så att han skakade. Tre veckor hade han legat och väntat, att sjukdomen -skulle ge med sig, men nu hade han blivit sämre. Han kände så väl, att -det led mot slutet. - -Ute i köket stökade gamla Anna-Greta, granngumman, som skött hans -hushåll, alltsedan han blev änkling för fyra år sedan. Han låg och -hörde på, huru hon klampade och gick därute, huru hon slamrade med -koppar och fat. Hans feberheta huvud värkte, men han försökte dock reda -tankarna, försökte tänka sig in i, huru det skulle bli, när han var -borta. - --- Det är bra synd om Janne, tänkte han, så ung, bara 13 år, och utan -både far och mor. Vem skulle ta hand om honom? Nog kunde det väl hända, -att döttrarna hans, som rest till Amerika och nu voro gifta där, skulle -ta sig an gossen, men då skulle han förstås ditöver också, och se, det -_ville_ inte Fröjd. - -Han hade misstroende till sina döttrar, hade varit emot deras resa, -och så hade de blivit så kallsinniga därute. De hade nog inte mycken -känsla kvar för sitt gamla hem, det förstod han redan av deras brev, då -gumman hans dött. Nej, till dem skulle inte Janne. Om de också skulle -kunna ha litet känsla för sin lille bror, så vem visste, hurudana -deras män voro? Det kunde bli värre för Janne att komma dit än till -främlingar härhemma. Kanhända var gamla Anna-Gretas förslag det bästa. -Hon hade erbjudit sig att ta Janne hem till sin stuga, om så olyckligt -skulle ske, att Fröjd fölle ifrån. Tvär och konstig var ju gumman, men -en redbar människa i alla fall, det visste han, och snart skulle ju -gossen vara så stor, att han kunde sörja för sig själv. Fröjd knäppte -sakta sina händer och suckade. Åh -- vad det var tungt! Om han blott -fått leva ett par år till för gossens skull, gossen, som han var så -fästad vid, som han fått vara både far och mor för under dessa fyra år, -som han varit ensam. Hur roligt hade de inte haft det tillsammans här -hemma och på regementet, dit han tagit honom med, och där han hyrt ett -litet rum för dem båda. Den sjuke låg och följde med blicken solskenets -lek på tapeten, medan han så i tankarna genomlevde de år, som han och -gossen vuxit sig samman i kärlek. Då märkte han, huru dörren till -kammaren sakta öppnades, och Janne trädde in. Med tysta steg smög han -sig fram till faderns bädd och frågade ömt och stilla: - --- Huru är det med dig far? Du är väl inte sämre? - -Ett matt leende drog över den sjukes ansikte. - --- Sätt dig gosse, viskade Fröjd. Jag har något att säga dig. - -[Illustration: FADERN SMEKTE SAKTA HANS HUVUD.] - -Janne satte sig på sängkanten, och fadern började tala med honom om det -svåra, oundvikliga, som nu upptog hans tankar. - -En förfärande beklämning grep gossen, men han kunde inte, ville inte -tro, att far skulle gå bort. Nej han _kunde_ inte fatta detta. Tyst, -utan ett ord, böjde han sig ned mot täcket och grät stilla. Så låg han -länge och kände, huru fadern sakta smekte hans huvud. Så grep han den -smekande, tärda handen och nästan skrek: - --- Far, du _får_ inte gå bort! Vart skulle jag taga vägen utan dig? - --- Guds vilja kunna vi icke ändra gosse, viskade den sjuke. Gamla -Anna-Greta har lovat att ta hand om dig, tills du blir så stor, att -du kan ordna för dig själv, och fast hon är gammal och underlig, är -hon dock bättre än de flesta. Bliv en ärlig och rättskaffens gosse, så -går det dig väl i livet! När jag är borta, skall du skriva till dina -systrar i Amerika och tala om huru det är, men, hör du Janne, om de då -skriva och bedja dig komma över till dem, så res inte -- hör du det -- -res inte! - - * * * * * - -En dag, flera månader efter sedan soldaten Fröjd gömdes i jorden, -satt den lilla fader- och moderlösa Janne tyst och tankfull i mor -Anna-Gretas lilla stuga. Han hade upphört att gråta nu, men han tyckte -sorgen kändes dubbelt så tung, då den ej fick utlopp i tårar. Nog -gjorde den gamla gumman, vad hon kunde för honom, och han såg, att hon -ville honom väl, men hon var dyster och trumpen, och han var nästan -skygg för henne. Så gott han kunde, sökte han hjälpa henne för att på -så sätt göra litet rätt för sig, men han kände dock, att han var den -bistra gumman mera till besvär än gagn, och detta plågade honom. Hon -hade också på sista tiden sagt till honom, att han borde söka få tag i -något arbete, och nu satt han och tänkte på, huru han skulle ställa det -för sig. Då öppnades dörren, och den nya knekten, som tagit nummer och -namn efter hans far, steg in i stugan. -- Jag kommer från handelsboden -och har ett brev till dig Janne, sade han och räckte gossen ett brev -med utländskt frimärke. Det klack till i Janne. Det var systrarnas -brev, som han så länge väntat på. Han bröt det med darrande händer och -läste. Innehållet var främmande och kallt, knappt ett ord uttryckte -sorg över faderns död, men så mycket mer stod där om, huru bra de -hade det därute i Amerika, där möjligheterna voro så stora. Till sist -följde ett erbjudande till honom, att, om han ville, skulle respengar -sändas honom, så att även _han_ kunde få komma ut till det fjärran -lyckolandet. Han skulle få det så bra hos dem, och väl avlönat arbete -skulle det också bli! Om och om igen läste Janne brevet. Var dock -icke detta en utväg för honom? Skulle han icke, då hans egna systrar -erbjödo honom hjälp, taga emot? Men fars sista vilja var, att han inte -skulle resa. Kunde det vara rätt att bryta däremot? Han talade vid mor -Anna-Greta om saken, men hon svarade kärvt, att i detta fall finge han -själv bestämma. Han kände sig oviss och ängslig. Åh, vad det var svårt -att vara så ensam i världen! - -På kvällen gick Janne till sitt gamla hem. Han hade den sista tiden -ofta varit där, dels emedan platsen var honom kär, och dels emedan han -tyckte mycket om den unga, muntra soldaten, som nu bebodde den välkända -stugan. - -Janne berättade om det erbjudande han fått men även om sin fars sista -vilja. - --- Du skulle väl inte vara klok, sade den muntra knekten, om du inte -toge emot ett sådant erbjudande. Vad har du att vänta härhemma? Släp -och slit bara och dåligt betalt. Därute betalas arbete, även det -lättaste, högt. Där kan du på några år bli en bärgad man. Vore jag som -du, nog reste _jag_. De satte sig på den grönmålade bänken, som Jannes -far en gång satt upp under det stora äppelträdet. Kvällen led, medan de -sutto där och resonerade, skymningen smög fram över bygden, och allt -blev så fagert och så stilla. Den unge soldaten talade och talade om -Amerikas rikedomar och om den lycka, som där vinkade var och en, som -ville bjuda till, men Janne blev allt mera tyst, till sist hörde han -knappt, varom Fröjd talade, han satt bara och förundrades över, huru -fagert allt var. Skogen stod så skyddande, hög och mörk bakom hans -barndomshem. Himmeln välvde sig gul och lysande efter solnedgången, -skymningen smög så mjuk och stilla över barndomshemmets tegar. O, så -vackert allt var! Det blev så varmt inne i bröstet. Aldrig hade han -sett hembygdens skönhet så rik som nu. Aldrig, aldrig, det kände han, -skulle han i det fjärran landet finna en plats så vacker som denna. -Nej, han kunde inte resa bort från allt detta. - -Han vaknade upp ur sina tankar, då soldaten slog honom på axeln och -frågade: - --- Nå, visst reser du väl, Janne? - -Gossen såg upp. - --- Nej, sade han sakta och bestämt, jag reser _inte_. Far var emot det, -och -- och -- så är det så vackert härhemma. - --- Vackert, tja, visst är det vackert här, sade Fröjd, men inte lever -man på det. Men du kanske är en sådan, som skulle längta, om du komme -ditut och se, då ginge det galet, ty det har jag hört många berätta, -att om en svensk kommer till Amerika och där gripes av hemsjukan, då -går han helt och hållet under. Så, är du av _den_ sorten, är det allt -bäst, att du stannar. - --- Ja, jag stannar, sade Janne, jag skulle aldrig kunna finna någon -lycka därborta. Han sade farväl till soldaten och var snart åter -tillbaka i mor Anna-Gretas stuga. Han var lugn nu, då han fattat -sitt beslut. Bara han nu hade ett gott arbete, så skulle väl allt så -småningom ljusna. Med dessa tankar somnade Janne den kvällen. - -En dag frampå våren fick Janne tag i en tidning, där han bland -andra annonser fann en om anställning av trumslagarpojkar vid samma -regemente, där hans far tjänat. Kanske kunde det vara något för honom. -Hela vintern hade han varit så gott som utan arbete, och gumman var -trumpnare än vanligt. Toge han nu tjänst som trumslagare, så fick han -åtminstone kläder och mat en del av året. På kvällen gick han till den -unge soldaten och frågade honom till råds. - --- Det är nog inte så dumt du, sa' Fröjd, du kan ju alltid försöka. Och -så begav det sig, att Janne en solig och vacker majdag blev inskriven -såsom trumslagare vid sin fars gamla regemente. - -Lärotiden var lång och besvärlig, men Janne var en sådan där präktig -pojke, som inte ger sig i första taget, och så hände det sig, att han -på kortare tid än sina kamrater blev en riktigt duktig trumslagare. - -Nu började ett friskt och muntert liv. Huru lustigt var det inte att -på långa marscher gå före trupperna och slå den ena muntra takten -efter den andra för de trötta soldaterna. Själv tröttnade han aldrig. -Han var liten men spänstig och stark, och hans armar voro unga och -mjuka. »Lilla Fröjden» blev snart allas favorit. Både officerare och -manskap språkade så kamratligt med honom, och han tyckte om dem alla, -mest dock om dem, som varit hans fars gamla kamrater, och som talade -om gamle Fröjd och sade, att han varit en riktig hedersman. Bland -Jannes närmaste kamrater fanns det dock några, som icke gillade honom, -det var sådana pojkar, som aldrig i arbetet göra sitt bästa, och som, -då de hava ledigt, samla sig kring kortleken. Dessa pojkar kunde inte -tåla Jannes plikttrohet, ej heller att han på sin lediga tid tog sig -till med något, som i deras ögon var mycket dumt -- han läste. Vid -regementet fanns nämligen ett stort bibliotek, där var och en fick låna -böcker, och sedan Janne börjat begagna sig av denna förmånsrätt, fann -han snart, att böcker äro ett gott och trevligt sällskap. Så fort han -hade en ledig stund, läste han; på matrasterna, på kvällarna, under -lediga stunder vid vakttjänstgöring, ja till och med då under marsch -truppen fick endast några minuters vila. En dag, då Janne var på vakt, -låg han på magen i gräset och läste Sveriges historia. Tiden var inne -att slå virveln, men Janne var så intresserad av vad han läste, att han -den gången alldeles glömde bort sig. Då fick han höra daglöjtnantens -barska röst: - --- Nå Fröjd, hur låter trumman? Blossande röd slängde gossen boken, -grep trumman och lät virveln gå. Han vågade inte se på löjtnanten. -Tänk, om han nu skulle bli straffad för första gången för sin -försumlighet. Men då virveln var slut, gick löjtnanten fram och -klappade Janne på axeln -- Var nu inte rädd, lilla Fröjd, sade han. Du -sköter trumman som en hel karl, så liten du är. Hör du, du tycker visst -om att läsa. Vad är det för en bok du har? Låt se! - -I stram giv-akt överlämnade Janne boken, och nu vågade han se upp -i löjtnantens ansikte. Det var ett ungt och vänligt ansikte med -glittrande blå ögon. - -[Illustration: GOSSEN SLÄNGDE BOKEN OCH LÄT VIRVELN.] - --- Minns du något av vad du läser då? frågade löjtnanten. - --- Ja, löjtnant, svarade Janne. - --- Låt höra då! Och så började löjtnanten förhöra Janne, och vad han än -frågade, så visste gossen att ge besked. - --- Hör du, du är ju en styv gosse, du. Har du kanske läst andra böcker -lika grundligt? Kom och sätt dig här, får jag höra, sade löjtnanten och -förde Janne med sig bort till en bänk, där de båda satte sig, och så -fick gossen redogöra för litet av varje, och det gjorde han så väl, -att löjtnanten snart kom under fund med, att »Lilla Fröjden» var en -ovanligt begåvad gosse, som bättre passade för boken än för trumman, -och när han sedan fick veta, huru ensam Janne stod i världen, glänste -något klart och fuktigt i officerens blå ögon. Han satt tyst en stund -och såg på gossen, och så frågade han plötsligt: - --- Vill du studera Fröjd, så skall jag ordna det för dig? Men då måste -du flytta in till staden och gå där i skola, förstår du, men det går -nog bra, ty om du vill, så får du ett hem hos mig. - -Det glittrade i Jannes ögon, hela hans ansikte sken av fröjd. -- Åh, -om jag finge det, så roligt det skulle vara! jublade han. Han glömde -alldeles bort, att det var hans förman, som satt där bredvid honom, han -kände blott, att det var en god människa, som ville honom väl. Därför -glömde han också att göra stram militärisk ställning, när löjtnanten -reste sig för att gå, och det behövdes inte heller, ty som en äldre -kamrat och vän räckte den unge officeren trumslagargossen handen och -sade: - --- Då är det avgjort då, när mötet är slut, resa vi hem, Janne. - - * * * * * - -Då militärövningarna för året voro slut, sade Janne farväl till -trumman, icke utan saknad, ty den hade blivit honom kär, och så följde -han löjtnant Sprengel in i staden och sattes där i skola. Sprengel -var en rik man och därtill god. Han kände en innerlig glädje över att -kunna hjälpa den lille fattige och föräldralöse trumslagargossen och -ville, att han skulle känna sig riktigt hemmastadd hos honom, men -detta hade Janne svårt för i början, respekten för löjtnanten satt i, -och så var det så fint och förnämt överallt. Mest förtrolig blev han -med fru Sprengel, en vacker och moderligt god kvinna och med lilla -Elsa, som var 9 år och spenslig och blek men yr som en pojke. Hon -ville från allra första dagen ha Janne till lekkamrat och lät honom -ej vara i fred, förrän han följt med och sett på alla rum och på alla -hennes leksaker. »Lilla Trummis», som hon kallade honom, blev snart -hennes allra bästa vän, och då han var i skolan, gick hon bara och -längtade efter honom. Den glada lilla flickan jagade till slut bort -Jannes blyghet, så att han började känna sig som barn i huset i det -förnäma hemmet. Flitig som han var och därtill begåvad gick det bra för -honom i skolan, och vid varje termins slut kom han hem med de bästa -betyg. Så gingo åren, och han blev student, och så ställdes färden -till Uppsala, till »Den eviga ungdomens stad». Och nu lämna vi honom -där i den av ungdom och sång uppfyllda staden, där han sitter i sin -lilla studerkammare och läser och gnor, och förflytta oss flera tiotal -år framåt i tiden, ända fram till våra dagar, och vi gå tillbaka till -den plats, där vår berättelse börjar, till det lilla soldattorpet i -skogsbrynet. - - * * * * * - -De gamla indelta soldaterna finnas icke mer, och deras torp hava -sålts till förste bäste köpare. Den som köpt Fröjdtorpet är en gammal -bekant, det är Janne Fröjd, nu en berömd och lärd doktor, som, eljest -bosatt i huvudstaden, tillbringar sina somrar här i sitt gamla -barndomshem. Nära intill har han låtit bygga en vacker vit villa, där -hans svärföräldrar, översten och överstinnan Sprengel, bo. Det är -kanske litet svårt till en början att i den högreste grånade officeren -igenkänna den unge löjtnanten ifrån förr, men Janne som ännu är i sin -bästa mannaålder känna vi genast igen, och hans fru är lika glad och -munter, som då hon som liten flicka lekte med Janne och kallade honom -»lilla Trummis». - -[Illustration: -- PAPPA, SLÅ EN VIRVEL FÖR OSS, BER JANNE.] - -Allt är sig likt vid det gamla Fröjdtorpet. Träd och buskar växa som -förr, till och med den grönmålade bänken under äppelträdet står kvar. -Där sitta i de tysta och vackra sommarkvällarna de gamla makarna -Sprengel och doktorn och doktorinnan Fröjd, och äro doktorns småttingar -med, så sitta de nedanför i gräset, ty de få icke rum på bänken. Då kan -det hända, att yngsta pysen Janne, som absolut vill bli militär som -morfar, tigger och ber: - --- Pappa, slå en virvel för oss, och då ler doktor Fröjd så ljust och -gott och går in i kammaren efter sin gamla trumma, och så låter han -takter och virvlar ljuda, så att det ekar långt bort i skogen, och -medan han så rör pinnarna, står han och ser ut över sin väna hembygd -och tänker på, huru lyckligt det var, att han den där kvällen, då -amerikabrevet kommit, lät sig fångas och hållas fast av sin hembygds -skönhet och sin faders sista vilja. - - Illustratör: _Carl Riddersporre_. - - -[Illustration] - - - - -[Illustration] - - - - - En kärlekstjänst. - - En julskiss för Snövit av _Ernst Jotson_. - - -En julafton för många år sedan, när »frid på jorden, och människorna en -god vilja», rådde mera i världen, än nu tyckes vara fallet, gav Margit -Ekgren från vindskupan i ett högt hus akt på, hur de duniga flingorna -föllo lätt ned på de omgivande taken och skorstenarna och beklädde dem -med en bländande renhet. Jorden införde sig en vit högtidsskrud för att -välkomna Kristusbarnet, och snart skulle talrika julgranar, tindrande -med många ljus, upplysa de olika hemmen, prydda och smyckade för Jesu -ankomst. - -Skulle han komma även till denna kulna vindskupa? Margit gjorde sig -denna fråga och suckade tvivlande. Det föreföll omöjligt. - --- Men julen är underverkens tid! mumlade hon förhoppningsfullt. - --- Vad säger du, Margit? frågade en klagande röst från den torftiga -sängen i rummets bortersta hörn, där en ung flicka kastade sig -oupphörligt av och an och grät över sin nöd och sjukdom. - --- Jag tänkte, att nu var rätta tiden för ett underverk att hända. Min -far sade alltid, att Kristus kom till oss alla på julafton. - --- Han kommer ej hit, sade den trötta rösten retligt. Naturligtvis, -eftersom du är prästdotter, tror du på sådant. Jag gör det ej. Det är -bara inbillning, kära du. Ett hopp mot allt hopp! - --- Nej, nej, nej. Margit lämnade fönstret för att knäböja bredvid -sängen. Vi hava förlorat allting utom tron, Gertrud. Låt oss behålla -den. - -[Illustration: VI HA FÖRLORAT ALLT UTOM TRON, GERTRUD.] - --- Jag kan det ej längre, snyftade den andra vid Margits bröst och i -Margits tröstande armar. Vi ha studerat sång så flitigt och så länge -och utgivit allt vad vi hade för att lära. Och likväl ha vi ej lyckats -skaffa oss någon anställning ens som korister. Nu svälta vi och bliva -snart utkastade på gatan, emedan vi ej kunna betala vår hyra. - --- Åh, fullt ut så farligt är det väl ej, Gertrud lilla, sade Margit -lugnande. Fru Ström låter oss nog stanna en vecka till. Hon sade mig -det i går, och vi hava ännu tio kronor kvar till mat. - --- Men när de äro slut, vad då? utbrast Gertrud och satte sig upp med -ett förtvivlat uttryck i sitt unga ansikte. - --- Något skall hända, kära du, det är jag säker på. - --- Åh, det är endast prat, genmälte den sjuka otåligt. Det är endast -din enfaldiga tro. Vem skulle vilja hjälpa två stackars föräldralösa -flickor. Vi ha ingen vän! - --- Vi ha en vän, yttrade Margit bestämt, och han skall komma och hjälpa -oss i afton. Jag vet det. Jag känner det som visst i mitt hjärta. - --- Varföre går du då ej ut och möter honom? sporde Gertrud snäsigt. - -Margit tog sin hatt och kappa. - --- Kanske skall jag finna honom, sade hon, mera till sig själv. Några -kalla honom slumpen; jag kallar honom Gud. - --- Gud! - -Gertrud stirrade. Därpå skrattade hon bittert. - --- Du är tokig, Margit -- alldeles tokig. - --- Men det finns metod i min galenskap, svarade Margit och svepte -väl om sin väninna och kysste henne ömt. -- Jag skall gå ut för att -köpa oss litet té och kakor, så att vi också må komma i ett slags -feststämning. - --- Den enda feststämning, som jag önskar, är en anställning. Direktör -Kruse arbetar på kyrkosångens höjande, uppför ett nytt oratorium i -nästa vecka. Men det är för sent, stönade Gertrud. Alla stämmor ha -blivit besatta vid den här tiden. Gå ej Margit. Vi ha ej råd att bestå -oss med té och kakor. - --- Vi skola likafullt bestå oss därmed, sade den andra leende. En kopp -té skall ge dig mera mod och tillit. Farväl, kära, jag skall vara -tillbaka om en halvtimma. Och kanske, fortsatte Margit halvt skrattande -och halvt gråtande, kan jag vid min återkomst berätta för dig, att jag -mött honom på vägen. - --- Margit! Margit! Men Margit var borta, och bristande ut i bittra -tårar begrov patienten sitt magra anlete i kudden. Hon trodde ej på -julen, ej heller på underverk eller på något annat än sin nöd. - --- Jag önskar, vi voro döda, snyftade hon. - -Hade det ej varit för sin tro, skulle Margit ha önskat detsamma, ty -ställningen var hjärtslitande, och trots sina muntra ord kunde den unga -flickan ej se någon utväg till bättring. Vad vore också två ensamma, om -än kunniga flickor i stånd att uträtta i den stora staden, utan vänner, -inflytande eller penningar? Margit skulle hava gråtit av förtvivlan, -hade ej hennes uppfostran i ett kristligt, lantligt hem stålsatt henne -mot motgången. Hjälp måste komma, måste komma. Gjorde den det ej snart, -skulle Gertrud dö, och sedan stod hon alldeles ensam i den hårda bittra -världen. Hon hade anropat Gud, men intet svar hade kommit på hennes -böner. De klappade, så föreföll det nästan, fåfängt på himlens stängda -portar. Nio flickor utav tio skulle ha tappat modet, men Margit höll -sig förtvivlat fast vid sin tro, fastän ej uppehållen av något synbart -bevis. Hjälp skulle komma, och det snart. På julens kväll nedsteg -barmhärtighetens Herre i skepnaden av ett litet barn. Margit och -Gertrud skulle helt säkert få sin del i den välsignelsen. Han vårdade -sig om de föräldralöse. Han hjälpte de fattiga och betryckta. Han -helade de sjuka och tröstade de övergivna. Vid hörnet av en tyst gata -lyfte Margit upp sitt bleka ansikte och bad tyst: - -[Illustration: MARGIT LYFTE UPP SITT BLEKA ANSIKTE OCH BAD.] - --- Åh, Herre, hjälp oss! Vår lit står till dig. Låt mig få taga hem -goda nyheter till Gertrud, så att hon må känna, att dina kärleksfulla -armar städse äro omkring oss. Julafton, det är julafton. Åh, hjälp oss, -hjälp oss! - -Men fortfarande kom det intet svar. Från den tunga skyn rent av öste -snön ned, och frusen och hungrig lutade sig Margit mot en vägg, medan -en sjuklig ängslan grep om hennes värkande hjärta. I denna vita, -snööken kände hon sig allena och övergiven. Hon undrade, om det fanns -någon olyckligare varelse än hon i hela huvudstaden. - -Jo, det fanns en. På trottoaren stod en trasig, tolv års flicka och -försökte att sjunga för att draga uppmärksamheten och givmildheten -till sig. Men hennes röst var så svag och så kvävd av tårar, att de -förbigående ej aktade på henne. Vid åsynen av Margit antog den lilla -flickans ansikte ett förhoppningsfullare uttryck, och hon sjöng sin -sång litet högre än förut, fastän den alltjämt lät blott som en -fågelunges pip. En hel vers sjöng hon tappert, men vid den andra versen -kvävde snyftningar hennes stämma, och hon utbrast klagande, i det hon -torkade sin stackars blåfrusna näsa och sina tårade ögon med fliken av -en tunn sjal, nästan det enda varma plagg hon ägde: - --- Snälla fröken, ge mej en slant. Mamma kommer att slå mej fördärvad, -om jag kommer tomhänt hem. - -Margit hade ej råd att skänka bort någonting, men flickans elände gick -henne så till hjärtat, att hon tog fram sin magra börs. - -Men plötsligt kom det en ingivelse till Margit, och hon stack åter ned -sina slantar. Hon skulle hjälpa denna lilla stackare på ett bättre -sätt och rädda henne från den hotande misshandeln. En psalm, som hon -för länge sedan hade lärt sig vid sin moders knä, dök upp i hennes -minne, och hon rörde vid flickans skuldra för att få henne att hålla -sig tyst. I nästa ögonblick stannade många av de förbigående och -tittade nedåt den snöiga gatan. En härlig röst manade dem att lyssna. - -[Illustration: HON SJÖNG DEN VACKRA PSALMEN MED HOPKNÄPPTA HÄNDER.] - -Den silverklara rösten klingade härligt ut i den bitande luften, medan -hon sjöng den vackra psalmen med hopknäppta händer och upplyftat -ansikte. Män och kvinnor och barn slogo en ring runt kring Margit för -att lyssna till detta himmelska budskap och denna underbara sång, som -gick rakt till deras hjärtan. Många smålogo lyckligt av förtjusning -över den medryckande melodien, medan andra gräto på grund av de minnen, -den återkallade, men alla blevo på något outrannsakligt sätt plötsligt -medvetna om, att det var verkligen och sannerligen jul. Ej en blott -vanlig högtid, angiven i almanackan, utan en hjärtats högtid, i vilken -barmhärtighetens och kärlekens ande gjorde sitt inträde. Kristusbarnet -skulle stiga ned, och hans härolder förberedde hans väg. -- »Frid på -jorden, och människorna en god vilja.» Guds röst andades genom den -hymnen, sjungen på en trång gata bland fallande snö. - -Margit tystnade och slantar haglade ned i den lilla flickans trasiga -förkläde, som hon höll upp för att insamla den oväntade rikedomen. Ännu -mera folk tillströmmade och bådo att få höra sången än en gång. Margit -gjorde dem till viljes, och när hon hade slutat, inhöstade den fattiga -flickan en så riklig skörd, att hon raskt sprang sig väg och glömde i -sin iver att tacka sin välgörarinna. Margit brydde sig ej om hennes -flykt, ty hon visste, att flickan var utom sig av glädje. Hon hade i -själva verket ej tid att tänka längre, ty en gråhårig herre, klädd i en -tjock päls, trängde sig plötsligt fram till henne, grep hennes arm och -drog henne burdus med sig ett stycke väg. - --- Vem är ni? Vad är ni? sporde han den förvånade Margit i en upprörd -ton. Och var har ni hållit eder gömd med denna underbara röst? - -Margit kunde i sin förvirring och sitt svaghetstillstånd knappt -framstamma ett svar. - --- Jag är sångerska, som söker anställning. Mitt namn är Margit. - -Den gråhårige mannen väntade ej på att höra mera. Kom med mig! utbrast -han, i det han ånyo grep om hennes arm. Att tänka sig, att om jag ej -hade gått förbi här, skulle jag aldrig hava upptäckt denna enastående -röst. Jag är direktör Kruse! - --- Direktör Kruse? nästan skrek Margit. - --- Kom! Kom! Han ryckte henne brådstörtat med sig -- nästan bar henne -till rykte och lycka, bekvämlighet och överflöd. - -[Illustration: PÅ GOLVET SATT MARGIT, OMGIVEN AV PAKET.] - -I det kalla vindsrummet hade Gertrud snyftat sig till sömn. När hon -öppnade sina ögon upptäckte hon, att kammaren strålade av ljus. Ej -allenast en lampa fanns där, utan också ett grenljus, som upplyste det -präktigt dukade bordet, uppå vilket sågos allehanda matvaror, frukter -och sötsaker. På golvet satt Margit, omgiven av paket, som hon var -upptagen med att ordna. Strumpor, skor, blusar, handskar. Gertrud -öppnade sina ögon på vid gavel och trodde sig drömma. - --- Margit! flämtade hon och satte sig upp i sängen. - --- Kära! Kära! Margit hoppade upp, sprang fram till sängen och tryckte -Gertrud i sina armar. - --- Jag ville ej väcka dig, förrän -- - --- Margit, avbröt Gertrud och stirrade på de utbredda rikedomarna, var -har du fått --? - -Nu var det Margits tur att avbryta, och hon svarade vördnadsfullt i en -låg röst: - --- Jag mötte honom och vad jag gjorde honom, det gjorde han också mig! -Nej, jag är icke tokig. Lyssna, och du skall få höra, huru min tro har -blivit rättfärdigad. - -Hela den underbara berättelsen var snart omtalad, och Gertrud fick -veta, att direktör Kruse hade ej allenast fast anställt Margit som -solist för sin kyrkokör och givit henne ett välbehövligt förskott, utan -även, när han fick höra de båda flickornas historia, lovat att anställa -Gertrud vid kören, så snart hon hade tillfrisknat. - --- Hur underbart! viskade Gertrud, sedan Margit hade slutat, och -knäppte ihop sina händer, full av helig bävan. Också i hennes hjärta -hade tron nu gjort sitt intåg. - - Illustratör: _Einar Torsslow_. - - - - -[Illustration] - - - - - _I vissnad lund._ - - _För Snövit av Lars Lunell._ - - - Du lilla blomma, som, mot jorden böjd, - Nu gråter bort din sista tår. - Lär dig att vissna glad och nöjd, - När livets höst mig också når! - - -[Illustration] - - - Du lilla fågel uti skogens trän, - Som flyttar bort till palmers land, - Lär dig att längta bort, ja längta hän - Till ljusets sälla, sköna strand! - - -[Illustration] - - - Du vackra stjärna, som där uppe ler, - Du sköna underbara ljus, - Lär mig att blicka uppåt mer och mer - Ja, blicka hem till Faderns hus. - - -[Illustration] - - - - -[Illustration] - - - - - Barfota-Lisa. - - För Snövit av _Helfrid Sjögren_. - - -Barfota-Lisa från backstugan hade inte råd att få sig några nya skor, -som annat folk hade, utan jämt gick hon barfota hela somrarna igenom, -och om vintern hade hon träskor, bara träskor. -- - -Men frisk och stark var hon och alltid glad som en lärka. De förmögna, -välklädda bondbarnen föraktade henne nog ibland. Men Lisa hade sina -vänner ändå ibland kor och kalvar, får och grisar, och de bästa -bärställena visste hon om, ty dem såg hon, när hon gick för att mjölka, -och ingen kunde sjunga och drilla så vackert som hon, när hon körde -korna i vall. Snart var Lisa vuxen och vacker som en majblomma. Och -nu skulle hon äntligen få sig ett par nya skor, riktigt nya skor, ty -byskomakaren hade tagit mått av henne till ett par sådana, och Lisa var -nu hela femton år, så det var just på tiden, att hon blev lite hygglig -om fötterna -- sa' moran, där hon tjänte sommarpiga. - -Men när skorna kom på, så voro de rent för små. - --- Jag ska se efter, om mor har några skor -- sa' Lisa -- annars får -hon dessa, och nog kan jag gå barfota lite till; det gör mig rakt -ingenting. Kor och kalvar tycka inte sämre om mig för det, och några -andra vänner har jag inte, å mor älskar mig då inte mindre -- tänkte -Lisa. - -[Illustration: LISA KÖRDE KORNA I VALL.] - -Och så fick mor skorna, ty hon hade mindre fötter. Och ännu en sommar -gick Lisa barfota. Men nu var hon sexton år och skulle »läsa fram sig». -Och då måste hon ha skor. Men när hon kom hem och fick se, hur mor, som -var änka, och de sju småsyskonen hade det, så hade hon rakt inte hjärta -att själv behålla alla de penningar, hon tagit upp på sin lön för att -köpa sig ett par nya skor, utan hon köpte ett par gamla och begagnade i -stället, fast de voro för stora och just som lite snedgångna. - --- Ska jag då aldrig få se dig hygglig om fötterna? -- tyckte moran, -som hon tjänte hos. -- Folk tror väl, att du inte får nå'n lön, efter -du jämt sir ut som en slase, å värst om fötterna. - --- Det gör mig rakt ingenting -- sa Lisa -- för jag tror, att Gud -tycker bättre om mig, om jag ger mor det hon behöver -- så har jag -fattat det fjärde budet. - -Och nu var Lisa stor. Hon hade »läst fram sig». Den söndagen fick hon -vara hemma hos mor och alla småsyskonen i den lilla grå backstugan. Hon -behövde inte ens gå och mjölka. I stugan var det lövat och fint, och de -slitna men rena helgdagskläderna sutto på. Mor bjöd på kaffe och dopp --- vofflor! alldeles som när far levde. - --- Du har alltid varit min glädje, så Gud välsigne dig, barn, sade -modern med tårade ögon. - -Och den välsignelsen blev grundstenen till eget bo och många par nya -kängor för »Barfota-Lisa» från backstugan. - - Illustratör: _Tycho Ödberg_. - - - - -[Illustration] - - - - - Stjärnedansen. - - Ett 50-årsminne av _Lars Lunell_. - - -Det såg bekymmersamt ut i Dalabygderna år 1868. Under den flydda -sommaren hade det på själva midsommardagen snöat, så att bergen voro -vita, och när hösten kom, blev det mycket litet korn och kärna. Och nu -kom han igen, den kära julhögtiden, med sina heliga minnen, och man såg -även nu små, av nöden blekta barn, draga åstad med sina kälkar för att -hämta julgranar. De hade nödbröd, berett av islandslav, i sina hem, men -julen skulle dock komma lika minnesrik, lika ljus och betydelsefull -trots all jordens nöd. Även de äldres drag ljusnade, när julveckan kom, -ehuru mjölpundet kostade fem riksdaler, och den enda samfärdsleden -genom allt Öster- och Västerdalarna, landsvägen, lade stora hinder i -vägen att få livsmedel även för dem, som hade penningar. Barmhärtiga -människor i södra Sverige -- Gud signe dem alla -- hade till Dalarnes -fattiga sänt åtskilligt med matvaror för att i någon mån lindra nöden. -Men det räckte ej långt i de torvtiga hemmen, där rikedom då som alltid -fanns på matfriska barnamunnar. - -Vad nu särskilt mitt hem beträffade, så var det även där bekymmersamt -i den lilla, röda stugan, som inneslöt mor och syskon små. En rik -bryggare i socknen, det minnes jag, skänkte oss mäsk, och därav blev så -gott bröd, tyckte vi, som förut i småbarnsskolan ätit nödbröd. Men även -till vår hydda vid det skyhöga bergets fot skulle julen komma med sina -heliga minnen, och var man fattig på allt annat, så var man dock rik på -barnaglädje. - -En dag inkom till oss -- det var strax före jul -- en fattig gumma, -som, jagad ut av den allmänna nöden, begärde bröd till högtiden. Bland -annat, som hon vid brasan berättade, var även det, att stjärnorna, -himmelens vackra stjärnor, dansade av fröjd under »den heliga natten», -då vi fira minnet av Frälsarens födelse. - -Detta lyssnade liten pilt uppå. Detta var något för det livliga -barnasinnet, som ännu trodde på allt underbart. Den sköna sagan gömde -jag för mig själv, och ännu mera längtade jag till jul. - -När så äntligen julaftonen var kommen, julaftonen med sitt sparsamma -bröd och sin rikt tilltagna julbrasa, gick jag i den bistra kvällen ut -för att se, huru de blida ljusen där uppe dansade. Jag tvivlade ej, man -tvivlar ej i livets vår, och jag ansåg det ej just så orimligt, att -även stjärnorna voro glada över Gudabarnets sändning till smärtornas -jord. Jag kände mitt eget lilla hjärta så varmt, så fullt vid den -tanken, att han, som skapat alla dessa myriader världar, varit fattig -även han på denna jord, ja, kanske varit utan bröd som vi; jag kände -mig rörd vid tanken på vår lärares berättelse, huru han, som är -världens juleljus, varit en fattig timmermans son, »på det vi genom -hans fattigdom skulle rika varda». - -[Illustration: MED VÖRDNAD OCH HÄPNAD SÅG JAG UPP MOT STJÄRNEDANSEN.] - -Länge stod jag där vid hemmets knut och blickade hänryckt upp på den -ej synnerligen stora del av himlapellen, som de skyhöga bergen runt -omkring lämnade synlig, och hur det nu var, om min barnatro det gjorde -eller om isiga dimmor förvillade ögat eller om det var trötthet, nog -av: alla den djupblå dukens vänliga stjärnor, dansade, som gumman -hade sagt, av fröjd över att den fallna världen fått en Frälsare. Med -vördnad och häpnad såg jag upp till stjärnedansen, och decembernattens -köld glömdes alldeles av. Mitt hjärta klappade av fröjd däröver, att -sagan var sann, jag kände mig mycket lycklig, där jag stod under -hemmets högblå himmel, ty det visste jag, att människobarnen stodo ännu -närmare Guds Son än de vackra stjärnorna. - -När alla hade lagt sig och de anspråkslösa talgljusen på bordet voro -släckta, skrapade jag bort isen från fönsterrutan vid min bädd för -att ännu en gång blicka uppåt. De dansade ännu, de klara stjärnorna, -dansade på sin höga stig. - -Sköna barnasyn i signad julekväll! Jag skall aldrig mera se dig här -nere. Därtill har mitt trosöga blivit för dunkelt, men jag kan minnas, -sakna och längta efter dig, till dess en gång allt jordiskt slagg är -borta, alla fläckar, som världens fåfänglighet stänkt på själens vinge, -äro borttagna, och jag står där bland de tallösa evighetsbarnen kring -det stora juleljuset, allförbarmaren, som här sträcker sina armar och -sin genomstungna barm mot en fallen värld. - - Illustratör: _Einar Torsslow_. - -[Illustration] - - - - -[Illustration] - - - - - Julvisa. - - Musik av _Einar Ehrnström_ till text av _Z. Topelius_. - - - 1. Ute mörknar himmelen, brasan tänds på hällen. - Kommer du till oss igen, kära jul, i kvällen? - Natt betäcker land och stad, men du kommer lika glad, - lika ljus tillbaka med din klapp och kaka. - - 2. O, hur vi ha väntat dig, räknat dag och timma! - Solen har försovit sig, månen kröp i dimma, - men du visste nog din tid, kom igen med morgonfrid - och med aftonstjärna, kom till oss så gärna. - - 3. Förr när far var liten pilt, mor en liten flicka, - kom du lika glatt och milt att dem klappar skicka. - Nu så börjar far bli grå, mor har oss att tänka på, - skura rent och damma, men du är densamma. - - 4. Du blir aldrig gammal, du, aldrig grå i håren, - alltid är du barn ännu med de gamla åren. - Alltid fejar du vårt hus, alltid tänder du ditt ljus, - alltid kan du sjunga, leka med oss unga. - - 5. Kära jul, jag vet din stig! Inga år dig binda. - Jesusbarnet är med dig, barnet i sin linda. - Han densamme som i går, han är än om tusen år - barnens vän den bästa och hos dem vill gästa. - - 6. Milde Jesus, kom i kväll, kom, när ljusen tändas, - och för med till slott och tjäll fröjd, som aldrig ändas! - Utan dig flyr friden bort, utan dig är glädjen kort, - världen mörk och kulen: där _du_ är, är julen. - -[Illustration] - - * * * * * - - - - _I varje bokhandel_: - - - - =JULKLOCKAN= - - SVERIGES BARN TILLÄGNAD AV FOLKSKOLANS VÄN - -Står främst i ledet bland jultidningar för barn. 16 stora, vackra -sidor, utvalda textbidrag och akvareller. Pris 45 öre. Då minst 25 ex. -tagas, lämnas 25 % rabatt. - - - =LILLA SESSAN= - - SMÅTTINGARNAS JULKALENDER - -Rikt illustrerade sagor och berättelser, 112 sidor. Pris 45 öre. Då -minst 25 ex. tagas, lämnas 25 % rabatt. - - - =SVENSKA GOSSAR= - - VÅRA POJKARS JULKALENDER - -Rikt illustrerade sagor och berättelser, 64 sidor. Pris 65 öre. Då -minst 25 ex. tagas, lämnas 25 % rabatt. - - - =HEMMETS KALENDER= - - LÄSNING FÖR UPPFOSTRARE - -Enastående, omväxlande och innehållsrik. Vill främja kristligt hemliv -och sann folkbildning. Borde finnas i varje hem. Pris: häft. 2 kr., -bunden 2:50. Då flera ex. tagas, lämnas god rabatt. - - - AKTIEBOLAGET FOLKSKOLANS VÄNS FÖRLAG, STHLM - - - - -Transcriber's Note: - - -Italics are indicated by _underscores_. -Bolds are indicated by =equal signs=. -Gesperred are indicated by =equal signs=. -A number of minor spelling errors have been corrected without note. - - - - - -End of Project Gutenberg's Snövit barnens julkalender 1918, by Various - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SNÖVIT BARNENS JULKALENDER 1918 *** - -***** This file should be named 54184-8.txt or 54184-8.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/4/1/8/54184/ - -Produced by Lars-Håkan Svensson, Eva Eriksson, Haragos Pál -and the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions -will be renamed. - -Creating the works from public domain print editions means that no -one owns a United States copyright in these works, so the Foundation -(and you!) can copy and distribute it in the United States without -permission and without paying copyright royalties. Special rules, -set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to -copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to -protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project -Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you -charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you -do not charge anything for copies of this eBook, complying with the -rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose -such as creation of derivative works, reports, performances and -research. They may be modified and printed and given away--you may do -practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is -subject to the trademark license, especially commercial -redistribution. - - - -*** START: FULL LICENSE *** - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project -Gutenberg-tm License (available with this file or online at -http://gutenberg.org/license). - - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm -electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy -all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. -If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project -Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the -terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or -entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement -and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic -works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" -or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project -Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the -collection are in the public domain in the United States. If an -individual work is in the public domain in the United States and you are -located in the United States, we do not claim a right to prevent you from -copying, distributing, performing, displaying or creating derivative -works based on the work as long as all references to Project Gutenberg -are removed. Of course, we hope that you will support the Project -Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by -freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of -this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with -the work. You can easily comply with the terms of this agreement by -keeping this work in the same format with its attached full Project -Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in -a constant state of change. If you are outside the United States, check -the laws of your country in addition to the terms of this agreement -before downloading, copying, displaying, performing, distributing or -creating derivative works based on this work or any other Project -Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning -the copyright status of any work in any country outside the United -States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate -access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently -whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the -phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project -Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, -copied or distributed: - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived -from the public domain (does not contain a notice indicating that it is -posted with permission of the copyright holder), the work can be copied -and distributed to anyone in the United States without paying any fees -or charges. If you are redistributing or providing access to a work -with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the -work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 -through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the -Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or -1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional -terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked -to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the -permission of the copyright holder found at the beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any -word processing or hypertext form. However, if you provide access to or -distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than -"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version -posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), -you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a -copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon -request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other -form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm -License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided -that - -- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is - owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he - has agreed to donate royalties under this paragraph to the - Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments - must be paid within 60 days following each date on which you - prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax - returns. Royalty payments should be clearly marked as such and - sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the - address specified in Section 4, "Information about donations to - the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." - -- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or - destroy all copies of the works possessed in a physical medium - and discontinue all use of and all access to other copies of - Project Gutenberg-tm works. - -- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any - money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days - of receipt of the work. - -- You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm -electronic work or group of works on different terms than are set -forth in this agreement, you must obtain permission in writing from -both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael -Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the -Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -public domain works in creating the Project Gutenberg-tm -collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic -works, and the medium on which they may be stored, may contain -"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or -corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual -property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a -computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by -your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium with -your written explanation. The person or entity that provided you with -the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a -refund. If you received the work electronically, the person or entity -providing it to you may choose to give you a second opportunity to -receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy -is also defective, you may demand a refund in writing without further -opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER -WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO -WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. -If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the -law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be -interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by -the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any -provision of this agreement shall not void the remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance -with this agreement, and any volunteers associated with the production, -promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, -harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, -that arise directly or indirectly from any of the following which you do -or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm -work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any -Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. - - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of computers -including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists -because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from -people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. -To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation -and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 -and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive -Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at -http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent -permitted by U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. -Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered -throughout numerous locations. Its business office is located at -809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email -business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact -information can be found at the Foundation's web site and official -page at http://pglaf.org - -For additional contact information: - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To -SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any -particular state visit http://pglaf.org - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. -To donate, please visit: http://pglaf.org/donate - - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic -works. - -Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm -concept of a library of electronic works that could be freely shared -with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project -Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. - - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. -unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily -keep eBooks in compliance with any particular paper edition. - - -Most people start at our Web site which has the main PG search facility: - - http://www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |