diff options
Diffstat (limited to 'old/54157-0.txt')
| -rw-r--r-- | old/54157-0.txt | 3844 |
1 files changed, 0 insertions, 3844 deletions
diff --git a/old/54157-0.txt b/old/54157-0.txt deleted file mode 100644 index 68febfd..0000000 --- a/old/54157-0.txt +++ /dev/null @@ -1,3844 +0,0 @@ -The Project Gutenberg eBook, Fjällbyfolk, by Maria Rieck-Müller - - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - - - - -Title: Fjällbyfolk - Bilder från öfre Norrland - - -Author: Maria Rieck-Müller - - - -Release Date: February 12, 2017 [eBook #54157] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - - -***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FJÄLLBYFOLK*** - - -E-text prepared by ronnie sahlberg and the Online Distributed Proofreading -Team (http://www.pgdp.net) from page images generously made available by -the Google Books Library Project (http://books.google.com) - - - -Note: Images of the original pages are available through - the Google Books Library Project. See - https://books.google.com/books?id=bqgRAAAAYAAJ&hl=e - - - - - -MARIA RIECK-MÜLLER. - -FJÄLLBYFOLK - -Bilder från öfre Norrland - - - - - - -STOCKHOLM -C. & E. GERNANDTS FÖRLAGS-AKTIEBOLAG - - - - -fjällbyfolk - -Bilder från öfre Norrland - -af - -MARIA RIECK-MÜLLER - - - - - - -STOCKHOLM -C. & E. GERNANDTS FÖRLAGS-AKTIEBOLAG - -Stockholm -Victor Pettersons Boktryckeri 1899. - - - - -Innehåll - - - Sid. - - I Obygden 5 - - Erik Spelman 31 - - Tok-Johanna 53 - - En begrafning 71 - - Vid forsen 89 - - En lapphistoria 97 - - Pell Pers-mor berättar 117 - - Hustrumord 125 - - Jan Persa och hans framfärd 151 - - - - -I Obygden. - - -Där Anders Nygren hade timrat upp stugan sin, var trakten vild och öde. -Piteälfven strök förbi på ena sidan, och där päråkern slutade på andra -hållet tog stenmarken vid. Det var Salsbärget, som där -- alldeles bredvid --- tornade upp sina svarta, stupande hällar och block. - -Andersmor -- Brita hette hon -- tyckte nog, att det var någonting hemskt -och ohågasamt med bärggrannskapet de första åren. Det var ju så alldeles -inpå en, och så var det den där historien som gick. Ja, det var också en -otäcking! - -För länge se’n kom sig en lappflicka ditupp på skidor för att söka en ren, -som villat bort sig. Bäst hon åkte, kom hon för nära branten, och så bar -det af utför. Utför hällarne och stupen gick det och ner i älfven, som -där går öppen året om. Fram på vårsidan funno de henne i en timmerbråte -två mil längre ner. - -Det var förstås bortåt en tjugu år se’n den dödsfärden gjordes, men, att -det var oknytt där vid bärget, det kunde mor Brita svära på. - -Var det kanske inte för jämnan, som om en skinnpäls och en röd lapplufva -skymtade högst uppe vid bärgskanten, när hon under nytändningstid gick -från föjset om kvällarne och kom att kasta ögonen ditupp? Jo, så sannt var -det så, och herre jestanes, hvad det då gick fort att komma in i stugan. -Om mjölken skvätte ur stäfvan, fick det inte räknas så noga en slik gång. - -Att Anders skrattade smått åt gumman sin -- kan en förstå. Han var ju karl -och en duktig skogskytt till, som varit med både om björnjagt och påkadans -med gråben, och då får en allt vänja sig vid olika slags trolltyg, utan -att ta’ till bens för det. - -Förresten sa’ han nu som så, att skinnpälsen, som skymtade vid -klyftkanten, troligast var vingarne af örnen, som höll till däruppe, och -rödlufvan var väl något halfätet, bloddrypande smådjur, som skulle med i -boet till örnungen. - -Brita trodde ändå, hvad hon ville, men hon lad’ int’ om’et vidare. Se’n, -när barnungarne kommo till, hade hon int’ tid heller att kasta ögonen så -vidt omkring sig, att hon fick se, hvar oknytt var framme. - -Det ena året gick just likt det andra. Än kunde det vara nog så lättsamt, -när pärena gick till och Anders hade förtjenst vid flottningen. Än var det -tunga dagar i stugan där, tunga och mörka som nöden sjelf. Och det kunde -vara en enda natts verk -- en sådan natt, då frostdimman kryper upp ur -myren och sträcker långa, kalla mördarearmar utefter kornkappland och -päråker. - -Sådana frostnätter lämna ej endast spår i blaster och ax. Åhnej, djupare -gräfva de sig i sinn och i skinn! - -Brita var inte stort mer än nio och trettio, när hon hade hela samlingar -af rynkor kring ögon och mun. - -Främst i mun hade hon bara några svarta tandtaggar kvar, som blefvo mindre -och mindre under striden med det hårda kornbrödet. Platt var bröstet och -kullrig ryggen. Tungarbetet lämnar också märken, som aldrig gå tillbaks. - -Anders var gråsprängd och krokig han med, men tänderna hade då _han_ i -behåll. - -Ja, som sagdt, ibland var det nog så lätt, ibland tunga dagar, men ett år -kom, som blef det tyngsta af alla. - -Det var det året, då lill’Brita nyss börjat gå och äldstpojken, Verner, -fyllde 10 år. Sedan, när mor tänkte tillbaks på den tiden, tyckte hon det -var ett under, att hon hållit ihop. - -Vintern kom öfver dem med yrande snöstorm midt under päropptagningen, och -drifvor, höga som till mellerststången på pärrishässjan, lade ihop sig på -endast några timmar. Med snöskofveln kom man sig ju fram till de -upphackade högarne, men sura och blöta kommo de in i källarn’, och stort -bättre var det inte med de pärer, som voro kvar i jorden. Det var ett -oherrans elände, och mest blef det kräkena, som fick godt däraf, då -- som -en kan förstå -- sjukan efteråt tog fart i så godt som alltihop. - -_Den_ snön gick förstås undan, men det blef en ond tid med sjukdom och -tråkighet. Alla tre barnen och en Anders med lågo i magsjuka, och den tog -åt dem så svårt att, när de en gång kommo på benen igen, voro de inte goda -ens att gå bak’ stuguknuten. - -Fram i november kom snön drifvande på allvar och det i sådana massor, att -det int’ gällde försöka ens komma sig fram till byavägen på nära fjorton -da’r. Det var bara att skotta sig fram till föjse och vedskjul och -tillbaks -- och så börja om igen med det samma. - -Så kom kölden ofvanpå _det_, och den släppte ej taget, förrän det blef -vårdags. - -Och hvilken köld! Kallvattenämbaret var bottenfruset hvar morgon, fastän -det stod nedanför spisen, och kaffepannan var det lika eländigt med. Om -nätterna smällde det som bösskott i stuguknutarne och knäppte och -knastrade i trävirket, så att Anders för jämnan drömde, att han sköt -björn, och hörde hur besten kom emot honom öfver vindfällen och rishögar, -så att de torra kvistarne knakade och skreko under labbarne. - -Vackert var det i alla fall omkring åbackstugan där i vinterkylan! -Salsbärget stod liksom öfverdraget med hvit bomull. Men på somliga ställen -hade den inte räckt till öfver de svarta skrofliga blocken. Enrisbuskar, -tall och gran och någon enda dvärgbjörkruska, naken och krum, som kröpo -uppför i remnorna, gjorde dock sitt bästa att dölja dem och skyla öfver. -En del hällar och stup lågo där som underligt uppsvällda isjättar med -långa stelnade tårar af ispiggar. - -Det var där höstbäckarne hade silat sig utför och frusit allt efter som de -kommit dit. De hade tänkt sig ned i älfven förstås, men fingo nu stanna -där de voro, tills vårsolen komme en gång och gaf dem fart igen. - -Och älfven! Ja, den också hade blifvit tuktad af kölden. Där den aldrig -frös till, gick den kufvad och knotande, och där det på något enda ställe -kokade och fräste i den ändå, var det mer som tal i sömn. - -Svart och trolskt sken vattnet mot iskanten, och om nätter och kvällar, då -norrskenet flammade och kastade gröna och röda ljusknippen omkring toppen -af Salsbärgen och mot bärgskammarne långt, långt bortöfver, då gnistrade -det och rörde sig nere i älfvattnet, som vore där något lefvandes. - -Om dagarne lyste själfva luften i grönt och rödt -- den tid ljusningen -räckte. Ibland lät det till att bli’ väderskifte, och dimma steg upp ur -älfbädden, men det blef ingen annan ändring än att dagen därpå alla buskar -och trän voro klädda i rimfrost. Björkarne stodo som arbetade i filigrams -och spetsväf, och det gnistrade i ädelsten af all’ världen, när solen se’n -ett ögonblick såg på härligheten. Men det var endast ett ögonblick. Så -blef det dagar, då hon inte alls kom, och då varade ljusningen blott ett -par korta timmar. - -Du, herre jestanes, så det nöp i skinnet den vintern! Mor Brita måste -mången gång lägga från sig vedträet hon späntade på, då fingerstackarne -voro så klumsna, att de int’ kunde styra spänteknifven. - -Ibland hände de sig, att en Anders gick åt kyrkbyn för att sälja en hare -eller annat vildt, och att han då kom hem senare än nödigt var -- och -ostadigare på benen också än nödigt var. - -Men mor Brita sa’ aldrig knyst _den_ vintern, hvad ostadigheten -beträffade. Fattigman har så lite glädje i lifvet, och när så blodet -håller på att gå ihop till bara issörja, och han just i det taget blir -bjuden på en sup -- och så har tjenat sig en slant, så han är karl för att -köpa sig en till, -- kan en väl inte missunna honom _det_. - -Själf hade mor ingen annan muntration än pipsnuggan, -- men så hängde den -också i mungipan så lång dagen var. -- På nyåret drog Anders till skogs på -timmerafverkningen, och nu blef den svåraste tiden där i stugan. - -När far var hemma, gick det ändå an och var just som tryggare, och aldrig -var han oregerliger -- som så många andra -- hvarken mot Brita eller -ungarne. Nu blef det då _hon_, som fick ta’ på sig utearbetet med. Än så -länge var ju Verner för späd till dylikt. -- - -En kväll, när det var undanstökadt i föjset -- det var månljust och -stickande kallt, och snön knastrade och jämrade sig under kängskorna -- -stannade mor Brita -- just som hon satte foten på stugubron, och lyssnade -inåt skogen. Den tog vid österåt och strök längs efter bärgsfoten. - --- Kunde någon komma så dags? För det var då hundskall som hördes nyss. -- -Ja, nu hördes det igen, men ... Åh nej, hundskall var det inte! Gråben, -varguslingen var det, som var framme! - -Så ja, nu lät det längre bort -- han drar till fjälls igen -- kut’ som -troligast efter någon lös ren. - -Men otäckt och ängsligt var det, och det gick trögt med att få ihop ögonen -den kvällen. - -Ungarne sofvo och snörflade under fällen i fållbänken, och i månskenet -syntes andedräkten som en lätt rök omkring fällöppningen, Brita snodde sig -rundt flera hvarf, men kunde inte sofva. Hon stack upp hufvudet för att -lyss -- tyckte bestämdt, att det skällde och tjöt igen. - -Men så vardt då tyst, och så småningom fick den blytunga tröttheten, som -följer med slit och släp, makt öfver henne och hon sof. - -Det smällde i väggarne, och på insidan -- rundt om i stugan -- slog det -upp allt flera rimknutar, som sutto där liksom märken efter snöbollar. I -hörnet närmast dörren drog det sig en lång, hvit frostrand från golf till -tak, och ute frös det, så det knakade i älfisen. - -Och gråben -- som visst blef lurad på renköttet den natten -- vände åter -med ett långdraget, olycksbådande tjut ner mot åbackstugan. Där fanns det -får och lam i föjsekätten, och det drog han väder af på långt håll. Tungan -hängde som en lång röd klut ur munnen på honom, där han smög fram mellan -buskarne. Det var som ville han skicka _den_ i förväg. Begär och lystnad -låg i hvarje hans rörelse, och endast ett ögonblick gaf han sig tid att -stanna. Det var vid föjseknuten, och där satte han sig på bakbenen, den -fege nattjufven, vädrande, lyssnande, och med de sneda ögonen i gnistor af -återhållen lusta till dem där innanför. - -Men ingenting oroande hördes, och med ett skutt stod han -- säker på hvad -som skulle göras -- uppe på snödrifvan, som hade vräkt sig mot -föjseväggen och nådde ända upp till det fyrkantiga fönstret. - -Det var ej första gången, han var ute på slik förrättning. Nogsamt kände -han till, huru sådana ställen vore inrättade och visste lika väl som folk, -att fårkätten stod ett stycke från kobåsen och närmast till. Komme han -bara in oklådd, skulle det int’ stå länge på förr’n han var husbonde -_där_. - -Det här var en riktigt van föjseröfvare, och något senarbete blef det -minsann inte för honom att krossa fönstret och komma in. - -Men nu var det inte tyst längre. Ut genom den öppna fönstergluggen kommo -ångestskri -- sådana som kräkena kunna få fram i dödsfarans ögonblick, när -varg och björn stå öfver dem. Ut i natten ljödo rop om hjälp från -Gullrosa, från tacka och lam, och trängde sig in under fällen till mor -Brita. Snarkande, pustande tungt sof hon och vaknade ej med det första. -Men så reste hon sig yrvaken -- tyckte bestämdt att en Anders skrek henne -i örat, att det var morgon och att hon försofvit sig. - -Hon gnuggade ögonen. Herreje, Anders var ju åt skogom, -- ensam satt hon -där i sängen -- och i föjse var det ett okristeligt lefverne! Hastverk -blef det att komma i kläderna och ut ... Hon visste nu, hur det var fatt, -och det gick kallt efter ryggen, när hon tänkte på det, som väntade henne -därute. - -Åh herre Gud -- lammena mina -- satans blodkäft -- oh jesses hjälp mej, -usla stackare! - -Yxan låg på vedkubben, och den ryckte hon till sig. Ut genom fönstret -ångade den varma föjsluften, mättad med lukt af blod, och gjorde mor Brita -nogsamt kunnig om, hvad som var å färde -- visste hon det inte förr. - -När hon nu öppnade ytterdörren, lät det som om något klöste och ref efter -väggen där innanför, och i detsamma hon -- med yxan lyft till hugg -- -stötte upp innerdörren, såg hon en luden bakdel, som med flyende brådska -försvann genom fönstergluggen. - -Ljust var det som det kan vara när månsken och norrsken kapplysa, och -alltför väl såg mor förödelsen därinne. - -I båsen trampade och flåsade Gullrosa -- alldeles vettskrämd -- och hade -klämt upp sig i ena hörnet, så hon stod nästan dubbelviken. -- I kätten -låg granntackan -- riktigt konstslaktad -- med hål i strupen och ursugen -hvarenda bloddroppe. - -Det ena lammet låg nedanför fönstret delvis uppätet. Hade nog varit -ämnadt till reskost men fått stanna efter i hastigheten. - -Det andra lefde och såg ut att vara orördt. Det stod med hufvudet -nedborradt i ströhalmen och skakade och skallrade i dödsångest lika svårt -som mor Brita själf. - -Det stackars, eländiga skratet hade sjunkit ner på mjölkpallen, och satt -där och vaggade fram och åter med händerna för ansiktet. Tårarne droppade -mellan fingrarne och ned på golfvet, där de fröso till is. - -»Oj, oj, jag fattiga stackare -- tackan min -- lammet mitt -- oj, oj, -Anders! ... - -Åh, herrejesses, din förbannade satan -- blodsugare -- svinpels -- -rackare, tjuf!» Och hon stönade och kved och förbannade tills ett ängsligt -_bäh_ hördes och fick henne att komma till sig själf igen. - -Hon såg krokig och hoptorkad ut, då hon nu reste på sig och gick fram till -kätten. - -Lammet kom fram och gned sig mot henne, och hon måste taga det öfver. Det -var bra nog stort och tungt, men hon lyfte det ändå upp i knäet, i det hon -satte sig ner på pallen -- och nu bar det till med gråten på nytt. - -Hon stödde pannan mot den mjuka, ulliga kroppen och grät den all’ våt. Det -fanns så många tårar hopsamlade -- hade just aldrig varit tid med sådant, -om det också hade trängt på ibland. - -Ett slut på dem blef det i alla fall, och så var det int’ lönt att sitta -där i kylan längre, då så mycket annat var att rusta med. - -Stor stund drog det inte om heller, förrän det var undanstökadt efter -odådet, och när det öppna fönstret blifvit tillstoppadt med halm och -trasor, gick Brita in i stugan igen -- inte för att sofva -- men för att -sitta på vakt. - -Hon slapp dock se vargen mera _den_ vintern. De komma just aldrig dit de -äro väntade. - -Frampå vårsidan blef det som lättare, och en Anders hade kommit hem med -nog så bra förtjenst. - -Men olycksåret var inte slut _än_, -- och det varslade för sig. - -En dag strax före midsommar låg moran nere vid älfven och gnodde opp lite -småkläder åt lill’Brita. Där hon höll till var det bakström, men utanför -gick den stor och vild, och just som hon slutat och reste på sig för att -gå hem, såg hon liksom någonting ovanligt ute i värsta skumhvirflarne. -Först tyckte hon det var en knölig stock, som dök upp och ner. - --- Jesus, hjälp! Brita blef hvit i synen som småsärkarne hon nyss vridit -upp. - -Där ute i skummet skymtade en röd lapplufva -- sådan som lappkvinnorna -hafva -- en gråhvit skinnpäls såg hon alldeles tydligt. Till och med -fransen af långt hår neromkring den syntes, och den hängde drypande våt. - -Lappflickan var det, och mycket riktigare än då hon -- förr i världen -- -höll på att skrämma vettet ur Brita, när hon i nytändningsljus skymtade -uppe i bärgskrefvorna. - -Nu vände hon också på sig och sträckte ena armen upp mot toppen af -Salsbärget, allt under det hon skakade på hufvudet. - -Brita stod som trollbunden -- kunde röra hvarken hand eller fot, och -kallsvetten dröp om henne. - -»Anders -- Anders!» -- skrek hon, när hon fick till sig andan. I detsamma -var spökelset borta, och det var bara hvitt skum igen, som glittrade och -lyste i kvällsolen. Det fräste och surrade och mumlade och hviskade i -älfvattnet. Det var långa historier. -- - -Anders tyckte nog det lät styggt, när han fick höra om’et, men hur det -var, trängdes det ur tankarne af allt, som just i det taget skulle göras -i arbetsväg. Kälen hade sent gått ur jorden, och en del af vårarbetena var -ännu ogjordt. - -Det hade lidit ett stycke fram i juli, då mor Brita en dag lagade sig att -gå neråt kyrkbyn. Barnen hade plockat ihop två korgar med jordbär, och för -_det_ skulle hon få pängar -- och för pängarne refvegarn till -bussaronväfven. Verner skulle med och bära ena korgen. - -Det var att gå i god tid -- kan en förstå -- för att hinna hem samma dag. -Kyrkbyn låg två mil längre ned efter älfven. Anders var ute i -timmerflottningen och Lina -- mellanflickan -- blef satt till husmor och -att se om lill’Brita. Det arbetet var hon nog så van vid. Hvem annars -skulle göra’t, när de andra voro ute i arbetet? Och dagen gick gladeligt -under lek och ras, och när lillan var le’ skakade Lina på’na, liksom mor -brukade göra. - -Var hon le’ _ändå_, var det att gå in i skåpet och leta fram lite kallgröt -och fil. Det hjälpte bra. -- - -Mot aftonsidan voro de nog så trötta båda två -- storsyster mest -- och -det var ju inte att undra på heller. Att passa på hus och barn, när en -själf blir 8 år först till Michaelsmäss, kan kännas nog så tungsamt. - -Solen sken ännu hett, och fäbroms och mygg surrade och stack. Skällan på -Gullrosa hördes då och då, när vinden förde bruset från älfven bortåt. - -Brunstekt och tjock -- med en grön och rödrutig mössa knuten under hakan --- satt lill’Brita midt i gårdssanden och öste med en träsked. - -Lina hade kastat sig bakåt på stugubron och tittade sömnigt på en -timmerkuse, som kröp i en springa på väggen. Ena benet hängde och dinglade -utom bron, så att tårna -- hvar gång de skrapade i marken -- rörde upp ett -moln af damm. - -Timmerkusen kröp fram och tillbaka -- samma väg -- och stannade ibland. -Och så blundade Lina ett tag för att se, om han satt kvar, då hon tittade -opp. Benet dinglade långsammare, och tårna skrapade upp dammet mer sällan --- och så satt kusen alldeles stilla. Och så blundade hon igen -- men -glömde titta opp -- och benet hängde på en gång rakt ned alldeles stilla -det med. Men, hur det var, öppnade sig munnen -- först helt litet -- och -blåste ut andedräkten i djupa, jämna drag. -- Hon snodde sig halft om på -bron med hufvudet mot ena armen. Storsyster sof -- - -»Ligg’ du int’ rak lång och sof, ditt spektakel! -- Hvars har du -lill’Brita?» - -Det var mor och Verner, som hade kommit tillbaks, och det var nu så sent -att endast de mest aflägsna bärgkammarne lyste röda. - -Lina rusade upp halfvaken och förskräckt. - -»Lill’Brita ... ja, hon sitt’ dänna och gräf’ i sann’ ...» - -Men lill’Brita var inte längre där -- bara träskeden låg kvar. - -Nu bar det till att leta. De letade alla tre -- inne och ute, i föjse och -nere vid älfven, bakom stenar och buskar -- och allt ängsligare ekade det -långt borta -- lill’Brita -- lill’Brita! - -Mor grät inte och ojade sig inte häller -- ångesten var för stor -- men -hon skälfde och var alldeles kall, när hon till slut satte sig ner på -bron. - -Lina och Verner hade krupit ihop på tröskeln, och de sa’ ingenting de -heller. - -Så reste mor på sig. - -»I ska sitt’ hänna nu och pass’ på, om lill’Brita komm’ igen. Je går ost -åt Forsgåla, och ber om hjälp te’ få ihop skalle ...» - -Hon var redan nere på gångstigen. Kängskorna hade hon knutit öfver armen -för att komma fortare fram. - -Nattskyarna lyste nu dunkelt röda, och från fjällsjön hördes lommens skrik --- utdraget och skarpt. - -Vägen gick längs efter myren, som lyste röd på sina ställen -- där -hjortronen började mogna. Brita tyckte ibland, att hvart hon såg, lyste -det i rödt. Än såg hon framför sig det vargrifna lammet från i vintras, än -blef det till lill’Brita i röd lapplufva. Och blodrödt var det öfver allt. - -Myren var så oändligt lång den natten, och fötterna, som måste framåt så -trängande fort, voro svullna och ömma af allt gående. -- Om ändå tårarne -hade kommit! -- - -Där hemma på stugubron, började det kännas kallt under väntan på -lill’Brita och mor, och barnen makade sig tätt intill hvarann! _Det_ -värmde alltid något. - -Verner, stackare, som hade gått långa vägen, blef snart trött och somnade -med hufvudet i Linas knä. Men _hon_ kände minsann ingen trötthet längre. -Hon bara såg och lyssnade och lyssnade och såg, med ögonen stora och -vidöppna af väntan och förskräckelse. Sofva, tänkte hon visst, att hon -aldrig mera skulle kunna -- se’n hon sofvit bort lill’Brita. - -När solen hade varit oppe några timmar, kom mor hem. Frampå förmiddagen -skulle skallgången börja, och tills dess var det knappast lönt att söka -mer, annat än närmast omkring stugan. - -För sin del trodde nu Brita, att lill’jänta hennes hade kommit sig ner i -älfven till lappspökelset, och då finge hon nog aldrig se’na mer. - -Herregud, så trött och gammal hon kände sig, och i bröstet slet och -trängde det -- trängde till gråten, som inte ville komma! - -Timmarne kröpo fram under långsam väntan, och ändtligen hördes tramp och -röster från vägen. - -Det var skallgångskarlarne, som kommo. - -De voro från två byalag och spridde sig nu åt alla håll, -- uppöfver -bärgåsen och nedåt älfven, inåt skogen österut och inåt skogen västerut. - -I tre dagar och tre nätter gick skallet och när de så möttes igen vid -stugan, var det med långsamma steg och allvarliga ansikten. De hade -ingenting sett, ingenting hört. - -Nu kom ångesten för mannen också. Hva’ skulle’ne bli’ te’ när han kom, och -lill’Brita fattades -- bästbarne’! Det var int’ te’ tänka på en gång! - -En vecka senare var Anders hemma. -- Ja den dagen glömde ingen af dem! - -På ett sätt var det då bättre för Anders. Han fick hjälp af tårarne. Svårt -är det att se en man gråta, men för honom sjelf är det till en -välsignelse. - -Tiden gick och lättade väl litet på sorgen. Skörden var förbi -- och -höstplöjningen med, -- då Anders en dag tog ner bössan och styrde gången -uppåt Salsberget på nordsidan. Han skulle se till att nå ett af högsta -klipputsprången, där örnboet var, och försöka fånga ungen lefvande. Verner -hade legat efter honom med _det_ både länge och väl, och nu skulle det då -bli’. För att far inte skulle tro, att det bara var för ro skull, visste -han berätta, att en pojk’ ner i kyrkbyn hade fått sålt en tam ungörn te’ -en resandes herre och fått mängda me’ pääng’, flera blanka kronor. - -Frampå dagen hördes ett skott uppifrån bärgstoppen. Verner tänkte: nu -sköjt’ far storörn -- och så ta’n ungen se’n! -- -- -- - -I alla fall led det bra nog på tiden, och ingen hördes af. Mor Brita gick -flere gånger ut på stugubron för att lyss’, men Anders lät vänta på sig. - -Som hon stod där ett tag, kom det för henne, huru lappskrymtet hade pekat -upp mot bärgstoppen där. - -Det tog åt henne som ett hugg tvärs genom bröstet, och hon hade visst -segnat ner, där hon stod, om inte med detsamma Anders själf hade synts -mellan träden halfvägs i bärgssluttningen. - -Men långsamt gick det för honom den här gången att komma sig hem. Brita -undrade ömsom, om han gjort sig illa eller hade mycke’ tungt te’ bära. - -Efter en stund gick hon ut på bron igen. - -Då var han ändtligen vid föjseknuten. Men Brita måtte se två gånger. - -Var’ä eller var’ä int’ Anders? - -Ingenting mer än bössan bar han på, men gick ändå så tungt och olikt sig. -Han var mest lik en gammal vägman där han kom. - -»Ä’ du sjuk, Anders?» - -»Nej!» Med det samma kom Verner springande. - -»Hvars haf’ I örnungen, far?» - -»Den sköjt jag ihjäl -- och han ligg’ opp i boe, så gamm’örnan ha’ någe -te’ glä’ sig åt, då dom kom te’baks!» - -Det var inte Anders röst heller. Den lät också olik sig, hes och dof, och -så stirrade han så konstigt framför sig. - -»Jag har som en hälsning från lill’Brita!» Anders satte sig tungt ned på -brosteget. - -»Hva’ går’ä åt dej?» Brita blef hvit ända ut på läpparne, och hon kom i -frosskakning, »haf du sett nå’ åf’na?» - -»Bju’ te’ å bära’ne!» han tog hustrun i handen och drog ner henne bredvid -sig. »Lill’Brita ä’ salig nu, och hä’ va’ väl Guds vilja, att så sku’ -ske.» Han drog fram något, som han haft gömd innanför skjortan. »De’ hänna -fann jag opp i örnboe ... hä’ va’ de’ enda ... och Gud vare hennes själ -nådig!» - -Han vaggade fram och tillbaka. - -Det var lill’Britas röd- och grönrutiga mössa. - -Mor såg på den liksom undrande. Se’n var det, som om hela hennes kropp -blifvit förlamad. Endast i halsen kände hon en kväfvande, kväljande -smärta. - -När hon blef så pass, att hon kunde röra sig, tog hon i den försigtigt och -vände den åt alla håll. Den var nedsmutsad och illa tilltygad med stygga -fläckar af lefradt, hoptorkadt blod. - -Men, som hon satt där och vände på den och kände den mellan sina händer, --- strömmade en underlig, tinande känsla genom hela hennes lamslagna -varelse ... - -Tårarna kommo -- ändtligen! Lofvad vare Gud! - -Ja, Gud vare tack och lof, när tårarne förbarma sig där sorgen slår! - -Sedan kommer tiden och hjälper på sitt vis. - -Det är som när snön kommer och lägger sig hvit och mjuk öfver afmejade -åkertegar. Den gör godt och den gör vackert igen, och så blir, hvad en -gång varit därunder, till slut endast ett vemodigt minne. - - - - -Erik Spelman. - - -Det var för många år tillbaka. Gammelfolket, som sitter på undantag, talar -gärna om dessa gångna tider, när de om vinterkvällarne trampar rocken och -täljer spånteträ vid den öppna spiselelden. När lågorna flamma upp mellan -den nypålagda veden, synas rynkorna väl i de gamla fårade ansiktena, och -hvarje rynka gömmer ett minne. - -På den tiden växte Västerbottensskogarne högre och kraftigare än nu -- den -ena skyddande den andra -- och timmerafverkarens yxhugg föllo ej så tätt -och skoningslöst bland lifskraftiga, kådiga stammar. - -Umeälfven skummade sin väg fram vild och fri, hvar den bäst behagade. -Vatten från otaliga fjällbäckar längtar till hafs, och i sin yrande färd -rifver det med sig stora stycken af bondens tegar. - -_Nu_ tvingas älfvarnes vatten den väg människoviljan stakar ut -- mellan -skyddsbyggen och långa timmerbommar --, och Näcken och allt älffolket -hafva flytt -- man vet ej hvart. - -Men på den tiden fanns det både skogsrå och tomtar, och när månens skifva -full och glänsande gick upp öfver bärgskanten, smög sig Erik Spelman ned -till forsen för att lära någon ny låt af Näcken, som satt därute bland -stenarne och strängade harpan bakom en fin dimma af vattenstänk och skum. - -Strax ofvanför, vid foten af bärgåsen, låg stugan, där Erik och mor hans -bodde. Liten var stugan och mager jordlappen, som skulle föda deras enda -ko. Men när mor Karin började sucka öfver, hur tungt det är att vara -fattig och utan annat stöd än en speltokiger pojk’ till son -- då tog Erik -fram fiolen och drog till med så lustiga låtar och hade så många konster -med stråke och strängar, att det ibland lät som fågellock, ibland som -skratt -- och då måste mor skratta med. Det var alldeles -- fast omvändt -förstås -- som när Erik var liten och skrek och grät. Ville ingenting -annat hjälpa, måste mor sjunga -- var hon än aldrig så tung till sinnes -- -och då blef han glad igen till nästa gång. - -Under loppet af sträfsamma år blef mor tunnare och mindre, och Erik växte -upp, blef stor och stark. -- Och när mor slutade sjunga -- det var när far -dog -- var Erik så slängder i fiolspelet, att det knappast märktes därinne -i stugan, hur tyst mor hade blifvit. - -Sedan, när han började spela till dansen på lekstugorna, voro de alla ense -om, att ingen hört slikt spel där i bygden förr. Det nästan ryckte och -slet i benen på gammelfolket med, när Erik började knäppa på fiolen -- men -nog trodde också mesta delen, att han lärt konsten af »honom» där nere i -forsen. - -Nåja, han nekade aldrig för’et heller, när någon talte på’et. Han bara -småskrattade och såg illistiger ut. - -En gång -- strax efter jul -- skulle Erik till grannbys och spela. Det var -till tjugondagslekstugan, och han visste, att där skulle gå hett till, och -i tre dagar skulle dansen stå. - -Då gällde det att ha’ fiol och armar i ordning och att kunna sitta där och -spela och spela och se, huru pojkar och jäntor svängde om med hvarann -- -glömma att en sjelf var ung och att det fanns någon, som -- -- -- hm, »hä -gäll’ nog aldrig te’ tänka på _det_,» sa’ Erik för sig själf, där han satt -på vedbänken och synade sin storrutiga helgdagsväst. Och så tänkte han om -och om igen på samma sak: att han skulle träffa Lena från Sörgården i -kväll, och hur ledt det kändes, när pojkarne foro åstad i dansen med henne --- men så godt det skulle vara att själf få ta’ henne om lifvet och svänga -om ... _Den_ dansen skulle allt spelman få hålla ut med! - -Mor Karin stannade rockhjulet. »Pratar du för dej själf, eller sa’ du någe -te’ mej?» - -»Jaa, jag sa’ bara, att det va’ int’ lönt låta sugga lefva länger, nu, då -korneftermjöle’ ä’ slut ...» Erik smygtittade på mor, som suckade tungt och -började spinna igen. - -»Du ska’ int’ sucka för det mor, för se nu går jag och spel’ ihop ficka’ -full med slantar, och ta’ mej näcken ...» - -»Tyst pojk’ med näcken! Jag tror han redan har dej te’ hälften, och jag är -som vettskrämd, hvar gång, du sitt där ute på forsnabben och lyss och ser -ut som om du hörde det ingen ann’ kan höra.» - -Mor Karin reste på sig med en skygg blick ut genom fönstret, som vette åt -forsen till. - -Men Erik bara skrattade, så att tänderna lyste. Om det var vid tanken på -spelslantarne eller åt mors förskräckelse för näcken eller åt något annat -är ej så godt att säga. - -Västen och bäst’jackan hade nu kommit på, och sedan fiolen -- inknuten i -en rödrutig duk -- var fastspänd öfver axeln, nickade Erik adjö. - -»Adjö då och hälsa, och blir du hungrig på vägen, så jär ä’ fem pärpaltar -i näsduken hänna.» Och med mycken omsorg stoppade mor matsäcken ned i -jackfickan. - -På skidorna gick det nu med fart för Erik -- utför backar och gärden. -Kylan, som varit svår alltse’n jul, hade slagit sig, så det var bara -lusteligt att fara fram där öfver snön. - -Det började skymma på, och röda skyar -- som glödde likt eld, där solen -gått ned -- kastade en underligt varm glans öfver allting. Dimman steg -upp, där älfven gick öppen, och var som hvita slöjor, genomväfda med rödt. -Och Erik vände skidorna -- utan att just tänka därpå -- ned mot forsen. -Han hade aldrig varit där se’n i höstas. - -Om den nu bara hade en riktigt trolsk låt att lära honom ändå! - -Han kom ihåg, huru -- en gång, när han på en dans i somras satt och spelte -för sig själf -- Lena hade blifvit alldeles stilla och sett så konstigt -på honom, ända tills han slutade. Då sade hon bara -- »du spel’ allt -vackert du Erik. Det ä’ alldeles som lärkalåt». -- - -Det var ju ingenting att ta’ sig nära af, men hon brukade aldrig säga -något allvarsord åt pojkarne, utan dref och skämtade med dem för jämnan. -Och pojkarne togo till godo de, fast hon var nog så morsk ibland, -- men -så var hon också enda arfvingen till Sörgården och hade bara moran i -lifvet. - -Stödd mot skidstafven, stod nu Erik där nere på forsnabben och tänkte -öfver allt detta, och hur mycket bättre det vore, om Lena inte hade någon -gård alls. -- Nu var det som om fjäll och sjöar lågo emellan dem. -- Men, -huru det än var, skulle han i alla fall locka fram det bästa han kunde ur -fiolen den här gången för att se, om hon brydde sig om’et mer. - -Och som han såg ut öfver forsen, var det liksom om något skymtade och -blänkte i dimman där nere. Erik kunde ej se, hvad det var, ty de röda -skyarne hade bleknat, och en skarp, gulröd strimma längs efter bärgsryggen -gjorde blott skymningen dunklare. - -Men så hörde han -- först svagt som ett sus, se’n starkare och klarare -- -de underligaste toner han i sitt lif kunnat drömma om. - -Det var som gråt och längtan, så vekt och sorgefullt -- se’n blef det som -lock af tusende fåglar, och det steg och steg och blef till ett jubel, som -tonade öfver forsen likt den starkaste klockeklang -- så sjönk det igen -- -djupare och djupare, längre och längre bort ... -- Se’n hördes ej annat -ljud än bruset af vågorna. Och när Erik helt kom till sig sjelf igen, var -dimman borta och forsen såg svart och hemlighetsfull ut. - -Jo, nu hade han att spela efter! Och säker om vägen styrde han skidorna -uppför och utför backar, ginade öfver älfven, där den gick som krokigast -och var framme vid lekstugugården, just när den andre spelmannen satte -klarinetten till mun och blåste förelöpningarne. - -Ett par pojkar, som voro heta på dansen, snurrade redan om på golfvet, -gjorde piruetter och slogo hälarne i golftiljorna så det blef märke efter. - -Och nu blef det ett lif i stugan, ska’ en tro, när de fingo syn på Erik. -Kaffe skulle han då först ha’ och en sup med förstås, men se’n var det att -börja med spelet. -- Det var inte värdt att öda bort tiden, när julen -skulle dansas ut. - -Och dansadt blef det den kvällen: vals, polska, polka och kadrilj, tätt -efter hvarann’ utan hvila -- -- -- - -Tvi, spottades det i näfvarne, och iväg bar det, så att dammet stod som en -rök, och grenljusen fläktade och stänkte taljen vidt om. Ingen hade just -tid att säga många ord åt den andre heller. -- Men så spelte också Erik, -som voro han besatt, och någon trötthet kände han ej utaf. - -Klarinettspelaren följde nog med så godt han kunde, men när klockan var -fyra på morgonen, var det stopp för stackarn -- munnen var styf som läder -och stod tjock och stinn som efter getingsting. - -På maten tänktes ej mycket -- men hembrännvinet, som det fanns godt om, -togo de allt en klunk af emellanåt. - -Jäntorna började pusta och oja sig fram på morgonsidan, och så sattes -kaffepannan på. Det smakade något te’ bra, kan en förstå, efter slikt -arbete. - -Mest hela tiden, som Erik suttit där och spelat, hade han följt Lena med -ögonen, men hon såg inte ens åt honom, mer än då hon helsade. Och -- som -vanligt -- voro pojkarne om henne som fiskar kring ett bete. Det var då -förstås ingenting att undra på heller. Hon var täckelig att se på, -högrest som hon var och kraftig till byggnaden, med ett käckt ansikte, där -ögonen ibland lyste som solsken och ibland gäckade i kapp med munnen. - -Erik tyckte dock, att, när hon satt och grundade öfver något -- ja, som -den gången han spelte i somras -- då var hon allra likast. - -Värst efter henne var Karl Jons Petter. Han var visserligen rödhårig och -skelögd, och när han tittade på Lena, for ena ögat åt spiseln och det -andra åt gästgifvarens Emma -- eller hvem som satt i vägen för’et. Men se -far hans hade ett stort, välskött hemman med ägorna intill Sörgårdens. - -Han såg som säker ut också, och Erik kände en stockning i bröstet, hvar -gång han dansade ut med Lena och konstrade och gjorde fukter för henne. - -Sedan kaffet var drucket, gingo de under stoj och lek -- så’nt rår en -alltid med -- för att sofva ett slag. - -De, som voro hemma i byn, gingo till sitt. De inbjudna bodde inne lite -hvarstans, och spelmännen lågo i lekstugan. - -Vid tiotiden efter morgonsysslorna skulle man mötas igen -- och så var det -att fortsätta. - -Till en början gick det då lugnare till, och mest gjordes danslekar så -länge dagsljuset varade. - -För en stund fick Erik lägga bort fiolen och vara med. Han tog då mod till -sig och bjöd upp Lena till en danslek. Men många ord blefvo inte sagda -mellan dem, fastän Lena nog såg ut att vilja skämta som vanligt. Sedan det -varit deras tur att dansa ut, tog Erik -- utan att rätt veta hvad han -gjorde -- fast i handen hennes och höll den så hårdt, att hon måste rycka -till för att komma lös. - -Men efter det såg Lena ej åt honom, och hela den dagen var det, som om hon -aktade sig att komma i närheten af honom. - -Petter hade stått bakom dem och såg nogsamt, hvad de två hade för sig. »Nu -tog du allt miste, Näck-Erik» -- hånade han skadeglad. - -»Och du, rödhår, tittar kanske miste, hur du än bligar!» Erik var så ond, -att det kokade i honom, och utan att säga ett ord till Lena ryckte han åt -sig fiolen och började spela igen. Och han spelte så vildt, att det var -ett under, att strängarne höllo. Och fart blef det på dansen, fastän inte -så i ett flängande som dagen förut. Trakteringen började också verka -_sitt_ till, och glåpord och puffar, fnitter och nojs skulle hafva sin tid -med. Ett tag höll det på att arta sig till ett ordentligt slagsmål -- det -var förstås bara om ett strumpeband -- men det blef till ingenting -- -dunstade bort i surret och dammet. - -Öfver och igenom alltsammans ljöd Eriks fiol. Klarinetten hade nog så -svårt att hålla tonen nu, då läpparne på spelman voro så illa i olag. -- -Den natten höllo de ej ut så länge, och det fanns nog dem bland jäntorna, -som kände sig lite konstiga och ledbrutna, när de skulle ut i föjse och -mjölka om morgonen. - -Men ingen gaf sig, och se’n ansikte och händer blifvit afgnodda i det -iskalla brunnsvattnet och morgonmålet undanstökadt, bar det af igen till -lekstugan. Det var nu sista dagen, och den började med ett oherrans lif i -snödrifvorna. Öron och ögon murades igen med snö, och gudnåde den pojke, -som många voro danna i. Han blef till slut som en stor snöklimp, och snö -fick han både bak och fram innanför halslinningen. Det gjorde förstås -ingenting, och morgonfriskt var det, och våta blefvo de ju i alla fall, -när det bar till med dansen. - -Erik hade hittills hållit sig undan, och när de nu stormade in i stugan, -danslystna och lifvade, satt han på sin plats och stämde fiolen. - -Han kände sig bitter till sinnes i dag, Erik Spelman, och ville helst, att -det skulle vara kväll och slut på alltsammans. Trött var han också. Men -det var som om han fått sig ett piskrapp, när Petter skrek åt honom: »sitt -int’ där och gnid och gnäll som en gamm’ tupp utan dra’ te’ me’ bästa -låten -- för se nu ska’ jag och Lena i dansa». - -Det blef ett skratt och skoj -- de flesta sågo nog, huru pass sams Erik -och Petter voro. - -Om Lena också skrattade, det kunde inte Erik se, då hon stod med ryggen åt -honom. - -Men hvit i ansiktet blef han, och vreden tog honom, så han ej fick fram -ett ord. Hade han inte lofvat mor att aldrig ge’ första slaget, skulle han -svarat Petter med ett knytnäfvenyp öfver hans leda mun. - -I detsamma vände Lena på sig, och hon såg så ledsen och allvarsam ut, att -det rigtigt gjorde Erik godt, och utan att svara hvarken på ena eller -andra sättet började han spela. - -Visst lät spelet lite stillsammare i dag, men så dansade de i stället, som -om det gällde lifvet. Tjo, skreko pojkarne och lyfte jäntorna högt i -polskan, och de, som ej voro ute på golfvet, stampade takten, så det -knakade i bjälkarne. - -Klarinettspelman, som var oförmögen att bruka mun längre, försökte för -ombytes skull med benen och var nu också med i dansen. - -Vid fyratiden på aftonen, skulle det vara slut, och så skulle golfvet -skuras och stugan fäjas, innan man skildes åt. - -När Erik drog sista stråktaget, voro visst också mest alla nog så belåtna -för den gången. - -Nu bars vattenämbar, såpa och tvagor in, och fyra de starkaste jäntorna -togo till med att skrubba och gno -- fastän inte var det just stort med -krafterna nu. Den andra ungdomen höll till i kammar’n och förstugan. - -»Kom in spelman och spel’ en låt om fingran’ håll’, så går’e lättare me’ -arbete’!» ropade en af dem som skurade. - -Erik såg ut att fundera på något. - -»Jaa, jag ska’ se te’ att få fram e’ låt och hä en, som I aldrig hört -förr», och med en blick bort åt Lena, som stod i förstugudörren, började -han spela. - -Ja, det blef alldeles så som han hörde det nere på forsnabben. -- Först -sakta som ett sus kom det fram under stråken -- se’n starkare och klarare. -Det var som gråt och längtan så vekt och sorgefullt -- se’n blef det som -lock af tusende fåglar ... Och det steg och steg och blef till ett jubel, -som tonade likt starkaste klockeklang -- så sjönk det igen -- djupare och -djupare, längre och längre bort ... - -Det hade blifvit alldeles stilla, både i stugan och utanför, och pojkar -och jäntor skockade sig andlösa och halft förskrämda i förstugan -- in -tordes de ej. - -Nej, slikt hade de inte hört förr, och det nästan kröp efter ryggraden på -dem efteråt. - -Lena hade ej tagit ögonen från Erik, och under spelet drog hon sig allt -närmare, så att, när han slutade, stod hon tätt bredvid, och blicken, som -då mötte hans, var glänsande och varm som sommarsol. - -»Du ä’ allt bättre än de andra, du Erik!» sade hon sakta. - -»Det ä’ om mej själf, jag spelt», hviskade han tillbaks, »och om dej me’, -Lena, och nu veit du hur’e står te’ me’ mej, och ...» - -»Jag tror trolla rid’ båd’ pojken och jänta», hördes Petters hetsiga röst; --- de hade nog varit som förtrollade allesammans, men nu började de röra -på sig och tala sins emellan -- »Och för resten, din fattiglapp», -fortsatte han, »har du int’ nån rätt te’ stå och locka och hviska -djäfvulskap me’ Lena på Sörgården. Och spar du me’ trollkonstar dina -- -näckpojk dänna, för annars får du me’ mej å göra!» - -Han hade kommit in i stugan, och alldeles ursinnig knöt han näfven åt -Erik, som ingenting hann säga, förrän Petter började igen. - -»Du veit kanske int’ hva’ dom säj om dej! Joo, du, jag skäll’ dej int’ -näckpojk’ för assint’» han spottade föraktfullt, »för ser du, en gång -innan du kom te’ -- och hä frös så hä knakte i älfisen, och mor din va’ -yngre än nu och fägre me’ -- satt näcktrolle och tyckte hä drog nalta -kallt, och så gick’en opp för å värm’ sej ett slag hos mor din -- han -visste nog ho va’ ensam i stuga. Haha -- begrip’ du’et nu! Och se, att du -ä eljest än annat folk märks nog på dej. Int’ kan du sup’ dej redigt full, -och int kan du ta’ ett ordentligt nappatag en gång som en ann’. -- Eller -ä’ du för go kanske, din stråkhas ...» - -Alldeles ifrån sig af ilska, måste han hålla upp för att hämta andan. - -Erik stod där som förlamad. Han skulle kunnat slå ihjäl dem allesammans. - -Knifven låg i fickan, men, när han stack ned handen, träffade han istället -på mors pärpaltar, och rent från vettet drog han upp en och slängde den -midt i ansiktet på Petter. - -»Där har du för näckpojken ... och där har du en för mor ... och där har -du en på köpet, och där har du en, och där har du en till!» Och dask, dask --- där sutto de nu alla fem paltarne fastsmetade på Petter, som hvarken såg -eller kunde öppna mun. - -Mor hade nog gjort dem stadiga och bra, men se, det hade frusit i dem på -vägen, och se’n när värmen tog åt dem, blefvo de lösa och klistriga, kan -en förstå. - -Han stampade och slängde omkring sig som besatt af onda andar, och det -blef ett skratt och ett väsen, som aldrig ville ta’ slut. - -Men Erik hade lättat af sig det värsta sinnet och skyndade det fortaste -han kunde ut ur stugan, fick skidorna på -- och hemåt bar det, medan -skrattet ljöd efter honom utåt lägdorna. - -Först frampå förmiddagen kom han hem. Han visste knappt själf, hvar han -varit. Hade åkt och åkt som en förföljd, och uppgifven af trötthet var -han, när han kom fram. - -Mor Karin blef helt förskräckt, när hon fick se, huru eländig han var, -- -och ingenting fick hon till svar på frågorna sina heller. »Herre jestanes» --- mumlade hon bekymrad -- »jag menar rent åf att skogsrå’ fått tag i -andra hälften af’en -- de gussrise’!» - -När hon efter en stund gick ut ett slag i föjse -- och Erik blef ensam -- -kastade han sig ned öfver fällbordet med hufvudet mot armarne och satt så --- utan att röra sig -- medan tankarne brände som eld. - -Åter och åter hörde han Petters skamliga ord -- och så skrattet som följde -honom -- -- - -Ja, visst var det åt honom de skrattat -- honom -- fattiglappen -- -näckpojken -- -- åh åh! Han stönade högt som i bittraste nöd. - -»Erik!» sade det. Han reste sig inte, men det gick en skälfning genom -honom. - -»Erik!» sade det återigen -- helt nära, och någon tog honom på axeln. - -Han vände till hälften på hufvudet, och där stod ... nej, han såg visst i -syne -- -- - -Men så gnuggade han sig i ögonen och såg igen. Ja, Herregud, det var ju -Lena -- Lena lifslefvande. Men så blek hon var! - -»Hva’ är’e me’ dej, Lena?» Han glömde alldeles bort sina egna sorger -- -_hon_ såg ju så bedröfligt eländig ut, hon, som alltid var så hurtig och -glad. - -»Joo, ser du, jag har int’ fått en blund i ögonen i natt utan bara sett -dej för mej. Du såg så från dej ut, när du sprang i kvälls, att jag bara -tänkt på, om du gjort dej nå’ ondt, och så fick jag int’ nån ro, utan -måst’ opp hit. Och så tänkte jag» -- hon gjorde ett uppehåll -- »joo, se --- jag tänkte -- att, då jag aldrig fick svara dej, hur _jag_ hade’ne -- -för Petter, som kom och ställde te’ otyg, så skull’ jag också göra _det_ -nu, om jag fann dej i lifve’.» - -Erik visste ej om han drömde, och försigtigt -- som rädd att hon skulle -försvinna -- tog han hennes händer i sina. Nej, nu ryckte hon sig inte -lös, och lite rödare om kinderna fortsatte hon. -- »Det ä’ nog bäst, att -du komm’ ner te’ oss på Sörgården -- om du ä’ så te’ sinnes som i går. Vi -träng’ allt te’ karlhjälp ibland.» - -Men nu hade Erik fått så pass sans igen, att han började förstå. Det var -ingen dröm! Lena var det, som stod där framför honom och som hade sagt -honom allt detta, medan han satt här med hennes händer i sina. Och i -stormande fröjd lyfte han henne upp på sin arm, och så dansade han som en -galning rundt om stugugolfvet. - -Det var den dansen han tänkt på så mången gång -- fastän aldrig hade han -väl ändå tänkt, att det skulle bli’ till något. - -»Ser du, Lena» -- sade han -- »när lyckan komm’ så här oförväntandes, -tar’a nästan på förstånde’!» - - * * * * * - -Men det var för många år sedan. Nu för tiden går det inte således till på -Västerbottensbygden. Näcken finnes ej heller längre i älfvarne här, och -funnes han, vore det nog ingen som lyssnade till hans strängaspel -- och -ingen som förstode det heller. - - - - -Tok-Johanna. - - -Det var -- att döma efter det yttre -- en stor bondby. Gårdarne, rödmålade -och väl hållna, lågo strödda utefter sluttningen. En del högt uppe vid -bärgsfoten, där de lågo tätt intill hvarandra likt en klunga frodiga -rödklöfverblomster, men så allt färre och glesare ju längre ned på lägdan -de kommit -- som vore de rädda att där taga för mycken plats från åker och -pärlandet. - -Längst nere vid ån fanns ej en enda gård -- endast äng och vajande -sädesfält. - -Däruppe bakom öfversta gården togo hemmansskogarne vid -- mörka och -kraftiga -- och troligen äfven beteshagarne in emellan dem, ty pinglorna -från boskapen hördes långt bortifrån och uppöfver åsen. - -En och annan kossa, som trådde hem och brutit stängslet, skymtade framme i -skogsbrynet och sträckte hufvudet fram öfver gärdesgården under -längtansfullt råmande. - -Bruset från forsen hördes aflägset och dämpadt -- ibland så svagt att det -gick i ett med suset från skogen. Härifrån syntes ån knappast mer än vid -någon tvär krök långt borta. Det var lågvatten, och åbädden låg djupt just -där bortöfver med höga och tvära stränder. -- - -Här vore godt att hvila ut efter obygdens ensamhet och mödor! - -Här måste människorna vara lyckliga och glada. - -Fönsterrutorna glimmade emot mig i solskenet som lika många vänligt -blinkande ögon. - -Jag valde ut en gård högst uppe på backen, med en väldig blommande -rabarber utanför gafvelfönstret, och styrde vägen dit. - -Ingen lefvande varelse syntes till mer än en tjudrad grå get, men ut ifrån -stugan hördes en underlig, entonig sång, omväxlande med ett slags -reciterande tal af samma röst eller en tung utdragen suck, som slutade i -ett litet torrt skratt. - -Jag stannade en stund i förstugan och lyssnade, och det blef mig med ens -som om en skugga lagt sig öfver hela byn därute. De röda gårdarne sågo -mörka ut, och alla de glimmande fönstren voro lika många svarta hål. - -Min mening hade ju varit att gå in här för att få stanna ett par dagar -och hvila ut. -- Ja, det gjorde jag också -- när sången upphörde. - -Mor själf satt i väfstolen. Hon såg upp, när jag öppnade dörren, och bad -mig stiga fram och sitta ned. Sedan fortsatte hon lugnt sitt arbete. - -I den öppna spiseln brann elden under kaffepannan, och där nedanför satt -en liten sällsam varelse på en pall. Det var en gammal krokig gumma, klädd -endast i lintyget och en kort, lappad stubb. Hon höll på med ullkardning -och hade bredvid sig en korg full med luftiga, färdigkardade ulltyller. - -Håret, som var snöhvitt och glänsande, hade hon uppsatt i två flätade -snurror -- en bakom hvardera örat -- och med ett par konstiga mörka ögon -sneglade hon som oftast bort mot det håll där jag satt. - -Hon var mest lik en liten ofjädrad skatunge -- men det var äfven någonting -hos henne, som väckte intresse -- något vilsekommet, hjälplöst -- något -där bakom. - -Snart nog förstod jag, att hon ej var riktigt klok, att det var från henne -den underliga sången kommit. - -Men, när hon se’n efter en stund började tala med husmodren om arbetet, -lät hon fullt redig och såg klok ut också. - -Endast en nervös kastning emellanåt med hufvudet såg litet eget ut. - -När moran reste på sig och gick ut för att hacka upp pärer till middagen, -följde jag efter för att göra upp om husrum under ett par dagar. Jag fick -då veta, att hon därinne hette tok-Johanna och gick på socken. Bönderna i -två byar skulle hafva henne, föda och kläda henne under tre veckor -hvardera, då hon fick hjälpa till med hvad som förekom. Hon var skicklig i -en del kvinnfolksarbete och ville gärna ha’ något att syssla med. - -Sedan många år tillbaka var hon klen till förståndet, men _det_ kom öfver -henne ryckvis, och då kunde hon vara nog så besvärlig att ha’, bråkig och -högljudd som hon blef sådana gånger. Just under senaste dagarne hade hon -haft ett sådant där tok-il, hade gråtit, skrattat och sjungit ömsevis och -pratat bara det galet var. - -»Men ho’ blef all’ töst, nål I steg inom döra.» -- Moran nickade mot mig, -där hon stod och gräfde i pärlandet. - -»Ho’ plär sno alldeles om iblan’, nål hä’ komm’ någe oförväntanes, och -komma sej på go’-ile, och då ä’na ackurat som e’ann människ’ långa tia’ --- då bå’ talar och svarar’a vettigt. Men då jär’e ock som ondt för’na -- -för se, då minns’na bå’ likt ock olikt, och ho’ har nog haft som svårt i -sina da’r. Håhå, ja, ja!» Moran rätade på sig från sin dubbelvikna -ställning, och med pärämbaret i ena handen och förklädet fullt med pärris -åt geten tassade hon barfota och snabb i vändningarne öfver gården. - -I detsamma kom tok-Johanna ut på stugubron. - -Hon hade nu klädt på sig kofta och kjol och bar handduk och ett tvättfat -med sig till brunnen, där hon började tvätta sig. Jag gick fram till henne -och hälsade, som om jag inte sett henne förr. Hon hälsade tillbaks och -sade med en blid, litet darrande röst -- »En mått’ väl snygg’ sej nalta, -då främmand’ komm’. Hä jär int’ ofta slikt komm’ på hänna oppåt.» -- - -Hon såg lite nyfiket på mig, medan hon gnodde och torkade sig i ansiktet, -som tänkte hon: -- hvad ä du för en? - -Nu voro ögonen inte längre virriga och konstiga som nyss, då jag kom in i -stugan. Men allra innerst i dem låg ett uttryck af sorg och kval, så -gripande och tungt, att jag måste tänka: -- stackars tok-Johanna! du har -det visst bättre, när tok-ilet kommer på och minnet sviker dig! - -Dagarne, som följde, var hon fortfarande redig och klädde sig ordentligt -och snyggt. - -Jag såg, att hon gjorde sig all möda för att behaga främlingen. Hon -förstod kanske instinktmässigt den varma medkänsla hon väckt. - -Att Johanna i sina yngre och sin krafts dagar varit en ovanligt duglig -kvinna märktes väl. Nu, då gårdens karlar voro ute i skogsarbete, hjälpte -hon moran i alla sysslor och gjorde dem raskt och väl. - -Men hon var tystlåten och allvarlig under arbetet, och aldrig hörde jag -henne sjunga eller ens gnola nu. - -Hennes historia hade jag ännu efter ett par dagar ej lyckats får höra. - -Mor själf var inbunden och ordknapp, och jag kunde inte locka ur henne -något mer om tok-Johanna, än det jag fått veta första dagen ute i -pärlandet. - -Hon tycktes betrakta mig med en viss misstro och kunde ej begripa, hvad -jag hade att göra där hos dem eller hvad jag haft för mig ute i fjäll och -vildmark. - -Och Johanna själf ville jag ogärna fråga om något direkt -- hon syntes så -lugn och belåten nu -- utan hoppades jag, att den skulle komma af sig -själf -- historien. Hon ville gärna vara i mitt sällskap och tycktes hafva -fattat en viss tillgifvenhet för »främmane’», som hon kallade mig. - -Och den kom äfven, sorglig och mörk, gripande i all sin enkelhet. - -Det var en dag, som jag användt till hvila på mjuk, svalkande mossa i -skogen och njutande af doften från linnea och barr, af solskenet, som man -bara anade därinne och af att inte tänka mer än myggorna, som surrade och -stucko i värmen. - -När jag mot aftonen gick ned till gården, hade mor redan gått till -sommarföjset för att mjölka, och Johanna kom ut till mig med en -stickstrumpa i handen. - -Jag hade satt mig på gräsvallen bakom byggningen, och hon tog plats -bredvid mig. - -Hvad hon såg hoptorkad och fattig ut, där hon satt midt bland maskrosor -och ängsvial! - -Det var som om något tryckte henne, och jag såg tårar i ögonvrån, när hon -sporde -- »och te mornom jär’e, som I ska’ dra åsta’ igen?» - -När jag nickade jakande, sade hon med en djup suck: - -»Hä’ blir som långsamt då hänna igen!» - -»Ja, men nog trifs Johanna här. Mor är ju snäll, och bra mat får hon ju -också.» - -»Ja, visst jär’e bra nog åt mej hänna» -- stickorna gingo blixtrande fort --- »men hä jär så olycklitt lång från ån -- och si, ja’ _vill_ te ån! -Hänna hvarsken ser eller hör ja’na.» - -»Är Johanna född nere vid åbacken då, efter som hon längtar så dit?» - -Hon svarade inte strax, men stickorna stannade af och händerna sjönko ner -i knäet. Och när jag såg det spända, ångestfulla uttrycket i hennes -ansikte, ångrade jag att hafva gjort en fråga, som ju måste rifva upp alla -minnen -- fastän nog ville jag ändå bra gärna lära känna dem till slut. - -Efter en stund svarade hon, men rösten lät tjock och darrade mer än -vanligt. - -»_Om_ ja’ ä’ född ve’ ån? -- Jaja men, å dänna ha’ ja lefva’ bå’ goddagar’ -å dom onda -- hm, om I visste hur ond’ dom va’!» -- Hon såg på mig, och -det ryckte omkring ögon och mun som vid börjande gråt -- -- - -»Hä’ gäll’ visst int’ te’ streta mot. I ska nog ändå måtta höra’ne -- hur -ondt ja’ hatt’e. Hä’ jär rakt åf som tvang I mej te tala om mej själf, -fast I aldrig säj’ så myttje som e’ ol’.» Hon knäppte i hop händerna -öfver knäet och vaggade fram och åter, stirrande åt det håll, hvarifrån -forsen hördes som ett aflägset surr -- _den_ kvällen dock ovanligt -tydligt. - -Det bådade rägn och ruskväder. - -»Hä’ jär länge se’n ja’ bodde denna ve’ forsen -- många år -- ja’ håll på -glömm’ hur många. Stuga’ hade ja’ kvar ätter en Erik, gubben -- ser I, han -drunkna’ ve’ timmerflyttjen’, nål vi vare’ gift i tie år. -- Jaja, hä’ -va’e tungt slag! Men så hade jag flicka mi’ -- I skulle sett’na, Eva, -nål’a stog på gången! Hon va’ inte mer lik dom andra bonnjäntan’ än e -häggblomma ä’ lik e kattfot. -- Jaa, hä’ va’ visst e stor synn’, men ja’ -kunne int’ annat än tyttje’, att a Eva för jämnan va’ liksom bättre än de -andran’ å hä fast ho va’ fattig -- -- - -Vi hade stuga’ förstås å e ko, men för resten fick vi arbeta från morran -te’ kvälls me väfninga å slikt -- för te’ dra’ oss fram. Ja, hä’ förstås, -ja’ bota ju kräka den tia’ å smorde för rise’ -- I vet me’ örter å sån’t. --- Å nål så jänta hade läst sej fram å hä’ sku’ bli’ te’ skicka’na ut i -tjänst, så var’e som om hä’ int _kunne_ gå för sej. _Ja’_ halte å halte, å -jänta va’ blyg å stante lik’ gärna hemm’, då ja’ ville’ne. Ho va’ väl e -styttje opp i sjuttente åre’ då ... - -I sku’ sett’na å hört’na, nål ho satt i väfstol’n å sjöng! Ja kunne stå -ve’ spisen iblan’ å fumla i onödan me’ eldtänne’ bara ideligen för te’ -glä’ mej åt’na där’a satt.» Den lilla fattiga stackaren växte, där hon -satt bredvid mig och talte om sitt barn -- hon var inte arm och tokig i -det ögonblicket. »Ja’ ha’ aldrin sett så myttje solsken i ögona på nån’ -människ’ som på _den_ flicka’, å mjuk å fin i skinne’ var’a som tocken här -ängsull, å hä va’ håre’ hennes me’, fast hä va’ tungt och stort. Å så sku’ -I hört sångrösten hennes! Ja, ho va’ märkvärdig te’ sjung’, å aldrin -hade’na lärt åf nå’n ann’ än fåglan’. -- Var’a glad så sjöng’ na, å hade -någe gått’ na emot så sjöng’ na ändå, men då var’e som me’ en ann’ ton. Å -hva’ ho va’ gullgo’ me mor sin! -- -- -- - -Hos oss bonnfolk jär’e int’ bruklitt te’ slicka å smeka, men i _de_’ också -va’ Eva, eljest än andran. Iblan’ kunne’ na komma faranes så ja’ vardt -hufvurvill’ -- å slå arman’ om mej å säga -- att ho’ va’ så hjärtegla’, å -att mor va’ de’ bästa ho visste -- -- --» - -Johanna satt en lång stund alldeles orörlig med slutna ögon. - -»Hm, hä jär unnerlitt, hva’ ja’ ser’na lefvanes för mej, nål ja’ sitt’ så -hänna å blunner -- men I blir visst trött te’ höra?» - -»Nej, nej, Johanna, tala hon, jag hör så gärna på!» - -»Ja, men hä blir svårare nu te’ minnes ... -- Jo, ser I, samma vår som Eva -fyllde sitt adertonde år, komm’e e lass me’ tattare te’ byn. Dom bruk’ nog -dra’ genom byan’ iblan’, trollpacke’ dänna, å stann’ nån vecka me’, men -de’ hänna följe’ slog sej som te’ kvarters i våran by å gjorde påhälsning -lite hvarstans i grannbyan. En åf dom va’ en ung, grann en karl, -svart-Jossi, som dom kallte’n. Å han va’ en tocken’ dänn’ en, som kunne -förgöra hvart endaste kvinnfolk han ville rå på. Att’ en ville åt mi jänta -jär int’ te’ undra på, _så_ som _ho_ va’ -- å ja’ såg nog, att’en allt -oftare tog vägen öfver gärdan, som låg åt me oss, och att ögan’ va’ som -bloss i hufve’ på’n, nål han fick dom på Eva. -- Men så gjole’ högmode mej -blind. Ja ville int’ och kunne’ int’ se annat än att Eva va’ bättre än de -andran, å att där dom stupa’ sku’ _ho_ stå, fast ho bara va’ e fattig -backstugujänta. Å så såg ja’ då förstås, att _den_ sommarn’ var’a bara -vackrare å gladare å sjöng mer än nånsin’. -- Gud hjälpe mej usla människ’ --- ja’ kunne ha’ hjälpt’na å varna’ na, hade ja’ int’ vare bunnen i -högmode! Aldrin i lifve’ glömm’ ja’ den da’n -- hä va’ e vecka före -Michaelsmess, å ja’ kom hem från päropptagninga hos Karl Israels. -- Ja’ -hade nytt te’ berätta å va’ kvick på föttran. -- Eva höll på ta’ ner -väfven -- men ja’ hörde’na int’ sjung som vanligt -- å så fort ja’ kom’ -mej inom döra, förtalde ja’ då nyheten om Svart-Jossi’s sista bedrift. - -Han hade ställt Stor-Anders Mathilda så, att ho va’ me’ barn, och nu hade -gubben svure’ på att lysninga sku’ tas ut’ å dom sku’ vigas -- se’n fick -tattarpojken löpa utan mer vinst på hä’ än farsnamne’. -- -- - -Å herre Gud, herre Gud! Hä’ va’ int’ förr sagdt, så släppte flicka de’ ho -hade i händran’, och me’ ett skrik så svårt att hä’ skar genom märg och -ben kasta ’na sej om halsen på mej. Ho skrek bara i ett i ett -- mor, mor, -mor -- hjälp mej, mor! -- Då var’e hä blef slut på mitt högmod. Oj oj, ja’ -stackars usla kryp! -- -- -- - -Fram på hösta’ blef’e då bå lysning å vigsel för Stor-Anders Mathilda å -tattarvrake; å hur ho väsnas å ba’, fick svartolyckan dänna bli’ kvar å -lär’ sej te’ bonne. -- Hä va’ e fett styttje för e så’n -- å va’ nog _hä_, -som han räknat ut me’ trolltyga sina. -- Men hos oss blef’e värre å -värre, å slut var’e me’ sång å solsken, å barne’ mitt vissna bort som e -afskure’ blomster. Hä va’ int’ bara skammen -- utan ho va så olycklitt -dann i karl’n, så _hä_ va ändå värre te bära. -- Ja, hä gick då som hä -skulle -- hovaligen så’n vinter hä va’ -- å på vårsia fick då Evastackarn -e pojk’. Oherrans sakta gick e för’na te’ få kraftan igen, å lik sej -blef’na aldrin ätteråt. Ho va så stillfärdig å tyst nu -- int så myttje -som e vaggvisa gnola’ na engång. Å pojkkräke var’e som konstitt me’. Svart -va’ _han_ me’, men int’ ögan’ -- dom va’ Evas, och goa va’ dom me’ -- och -iblan’ kunne’na vara så dann me’ n, men så var e tider, som ho int’ ville -se åt’en en gång. Å aldrin talte ’na godt me’ mej mera -- å om de ho hade -i tankan’. -- Jaja -- ja’ syndiga stackare hade stor del i elände’ å va’ -int’ bätter värd -- och aldrin for’a mej om halsen mer heller! -- -- --» - -Stackars Johanna! Tårarne runno i tunga droppar utför de skrynkliga -kinderna och ned på tröjan, där de gjorde stora mörka fläckar. -- - -»Håja! Herren sparde mej int’ den gången -- hä blef aldrin nog -- -- ja, -hva’ var’e ja sa’?» -- -- -- - -Det virriga i blicken syntes där åter, men försvann igen, och hon -fortsatte: »Ja visst ja -- så ska’ I veta, att han fanns dänna i byn nu -- -Svart-Jossi -- å sku’ bli folk. Eva hade int’ sett’en -- som väl va’ -- -men e dag unner slottanna mötte hon’en, nål’a gick hem från gärdan. Han -hade visst tala’ te’na å konstra me’na, för nål’a kom hem, var’a som -vettskrämd å grät å jämra sej så eländitt, att ja’ mått’ gå ut för te’ -int’ börja likadant ja me’. Se’n på aftan följdes vi åt te’ ån för te vri’ -opp nån’ tvätt, å pojken hade’na tage me’ å lagt te’ sofva i gräse’ på -åbacken. Dänna som vi höll te’, var’e som agga eller bakvatten innanför e -stenarm, som va’ oppbyggd där för timrets del, men utanför den fräste’ne å -gick hvitt, å länger ner va’ forsen. Och Jesses, hvilken dag!» - -Hon kastade förklädet öfver hufvudet, och hela den lilla krokiga gestalten -skakade och darrade som i frossa. - -»Hvilken olycksdag! -- Jo, ser’ I, vi hade nästan vride’ slut, å Eva hade -gått opp i backen te pojken. -- Så fick ja höra’na sucka så okristlitt -tungt -- å nål ja’ vände mej om, stog’na alldeles bakom mej me’ barne’ på -armen.» - -»Hör nu mor» -- sa’na -- »ä’n int bra lik far sin?» -- - -»Ja’ kunne då int’ säga annat än _ja_ te’ hä. Då såg’ na på pojken -riktigt noga å såg som så konstitt på’n -- å så sa’na -- »I måst’ förlåt’ -mej mor -- men ja’ _vill_ int’ att’ en ska’ bli’ lik far sin. Han får int’ -göra nån så olyckli’, som ja ha’ vare’ -- ja’ ä så olyckli, _att ja kan -int länger_ -- -- -- - -Å innan ja’ hann’ så myttje som sträck’ ut hanna eller röra på mej, var’a -ute på stenarmen -- me’ pojken tätt te’ bröste -- å därifrån ut i ån -- å -så utför forsen -- -- -- - -Mej fann dom liggande som dö’ se’n -- där ve’ ån -- jaa, ja’ veit int’ -- -ja va’ kanske dö’.» - -Nu var det där igen -- vanvettet i blicken -- tokilet -- och nu på allvar. -Hon böjde sig mot mej och hviskade -- »dom sej att ja’ ha’ hugge’ -tattarpojken i ryggen me’ e lie, så han stupa -- han me’ -- men dom säj så -myttje -- -- -- --» - -Nu grep hon mej hårdt om armen och pekade rakt fram öfver gräsvallen, -medan ögonen stirrade dödt -- - -»Se -- dänna komm’a -- å pojken har’a på armen. -- Hovaligen, hva’ -vattene’ rinn’ om dom! -- Tyst, så ho int’ ser oss! -- Mor hennes väntar -me’ torrt -- låt’na få gå in i stuga’ å värm sej nalta -- --» - -Hon tog upp stickstrumpan och rullade ihop den hårdt. Sedan lindade hon -förklädet omkring den och lade byltet på armen, som vore det ett barn -- -och så vyssade hon det fram och åter och började sjunga -- först sakta, -sedan högt och skärande: - - »Nu skall jag till kyrkogården gå, - där hafver jag man och barn, - där plockar jag blomster och gröna de strå, - Hvem skall väl den brudkransen få -- -- - -hahaha, jär ä’ du, Karl Israels mor -- jär du hänna nu igen? Ja’ ha’ ju -flerfaldiga gånger sagt, att kläna’ dina jär så full åf jord, att ja’ -mått’ ha’ dom i luten en gång te, -- En vänt’ int’ för läng’, nål en vänt’ -på nå’ godt -- hihihi.» - -Tok-Johanna hade nu rest på sig och gick småskrattande uppför stugubron. --- - - - - -En begrafning. - - -Det var på dagen en vecka sedan Erik Jons Olle slutade sin glädjefattiga -tillvaro, och nu hade han legat sex dagar i likkällaren under bårhuset, -däruppe på den kala, sandiga kyrkogården. - -Olles lif kunde nog -- trots sjukdom och plågor -- hafva varit gladare än -det i verkligheten varit. Fadern, Erik Jons, var kyrkovärd och en af de -rikaste bönderna i byn. - -Själf hade Olle i morsarf fått -- förutom lungsot och skrofler -- flere -tusen kronor och kunde nog vänta sig lika mycket i farsarf, då nya Erik -Jons’mor inga barn fick -- hon var vissen och torr som fjolhässjadt -potatisris -- och han bara hade en äldre bror att dela med. - -Men om Olle också ej hann med denna andra utdelning, hade han dock vid -sitt inträde i världen fått någonting annat i arf efter far sin, och det -var dennes ömma kärlek till gods och guld och hans ängsliga rädsla, för -att den minsta lilla slant skulle rulla ifrån honom och till någon annan. -Och det var nu denna ömhet och oro, som gjorde Olles lif så fullt af -bekymmer. - -Fick han inte så ondt af att Karl Pers’ Kalle tjänte sig tre kronor om -dagen vid järnvägsbygget, att han gick med agg både till Kalle och den -ingeniör, han var i arbete hos! Och _det_ fastän han själf -- stackarn’ -- -knappast orkade spada ut ett lass grus på landsvägen. Då nämndemans Anna -gifte sig utbys, blef det ätter värre för honom. - -Hon var det rikaste giftet i byn och borde väl -- om någon rättvisa -funnits till -- blifvit åtminstone svägerska till Olle. - -Ibland hade han nog tänkt på henne för egen del med -- men, när han så kom -att titta sig i dragkistspegeln och där såg ett magert ansikte, vanställdt -af blåröda skroflerknölar och ett djupt ärr, som stramade och drog ned -hufvudet mot ena axeln, då suckade Olle och tyckte, att det just ej -passade ihop med Annas hvita skinn. - -Det kändes i alla fall som en stickande torrvärk i bröstet, hvar gång han -sedan hade tänkt på nämndemans präktiga gård och alla de sedlar, han hade -inne på banken. När så till slut hela härligheten kom en annans hus till -godo, var det nästan som om Olle blifvit smått ifrån sig för en tid. - -Nu var emellertid Olle fri sina bekymmer, och hans usla kropp tog sig så -god en hvila, att om också järnvägsingeniören kommit ned till honom i -likkällarn och bjudit fem kronor i dagspänning -- och lätt arbete till -- -hade han inte rört så mycket som ett finger engång. Nej, inte ens om -nämndemans Anna kommit fri och ledig och bjudit honom gods och sedlar och -sig själf på köpet. - -Hos kyrkovärdens hade det i stället varit oro och bråk. Att Olle inte -skulle bli’ långlifvad, det visste man nog, och inte sörjdes det stort -öfver _det_ heller. - -En Anders, brodern, hade långa tiden -- innan han somnade om kvällarne -- -legat och räknat på fingrarne, huru mycket hans och Olles morsarf blef -tillsammans -- och så med alla årsräntorna till. Och det första han -smygtittade efter, när han vaknade, var om Olle sken som en lefvande, där -han låg. - -Men så kom en annan omständighet till, som inte kunde undvikas, och det -var, att det måste hållas graföl, och det ett hederligt också, när det -var efter kyrkvärdens son. - -Erik Jons mor tänkte för sig själf -- att då hon nu var kvitt de lea -åbäket, så skull’na då för en gång int’ sätt’ sej på tvära. - -En otur var det att storbyggningen hyrdes ut till rallarefolk, och själfva -bodde de i bryggstugan, så att något graföl _hemma_ kunde det inte bli’ -af. Och gud vete, huru det gått med alltsammans -- hvad kalaset beträffar --- om inte Olles moster, som hade en rymlig gård och för resten var -bygdens kalaslagerska, hade föreslagit dem att hålla till där. - -Fastän Erik Jons nogsamt både kände och såg i andanom, huru långa rader af -blanka slantar rullade ifrån honom uppför backen till moster Kristina och -in i hennes dragkista -- utom alla de, som vid det tillfället rullade åt -andra håll -- måste han nu för skams skull låta olyckan ske denna enda -gång utan att blinka. Men nog tyckte han ändå -- att en Olle hatt’ bätter -vett, om’en gjort allvar åf hädanfäla’, när’n höll på me’n en gång -strax’en var kommen hit te’ världa. Hä va’ int’ så laggrant me’ rustningen -för en tocken, som när hä sku’ bär te’ me en fullgo’ karl. - -I fyra dagar hade där slaktats, bakats, bryggts och kokats hos moster -Kristina -- det var ju bjudet sextioåtta personer, utom hemfolket. - -_Hon_ var kanske den enda, som kände någon saknad efter Olle -- och hade -nog alltid tyckt det vara synd om honom -- men nu hade hon inte stor tid -att tänka på _det_, där hon for fram och tillbaka som en skottspole. - -Vid elfvatiden var det så godt som färdigt. - -I salen stod slagbordet dukadt för kaffedrickningen, och moster Kristina -hade just satt ifrån sig två stora brickor med högar af anisbröd, -smörbakelse och saffransbröd i tjocka skifvor, när ladugårds’Lotta stack -hufvudet inom dörren med bud, att bärarne, som skulle efter liket, hade -kommit. - -Nu var det att bjuda dem på kaffe i lillkammaren, och se’n fick då både -död och lefvande komma -- granriset var strödt och ingenting glömdt. Jo -kors, lådan, som kistan skulle ställas på, var ju kvar i vedboden, sedan -den svartströks i kvälls; och nu blef det ett hastverk för kyrkvärden att -dra’ fram den och ställa den på sin plats midt på gården. - -Det hade väl gått om en kvart, när de syntes med kistan uppe vid -kyrkogårdshörnet, och länge stod det inte på, förrän de voro framme vid -grinden. - -Där satte de ned henne ett slag och torkade svetten ur pannan med -bärlakanssnibbarne. - -Tvi! så spottades i åtta par brunbarkade näfvar, och så bar det åstad -uppför gården öfver finhackadt granris -- här och där uppblandadt med -gulnade löf -- där kistan ställdes upp på den svartmålade lådan. - -Locket, som pryddes af en storbladig papperskrans af hvita blommor i -grönt, lyftes ifrån och ställdes upp emot bryggstuguväggen, och där låg nu -Olle färdig till likskiningen. - -Inte hade han just vunnit på att ligga sex dagar i likkällarn -- han gick -nästan lite i grönt, han med -- men en geraniumskvist, som moster stuckit -i handen på honom, sedan hon svept färdigt, hade hållit sig frisk och -vacker där nere i fukten. - -För resten var han branog stygg att se på, och det tyckte allt mesta delen -af siarne och grafölsgästerna, som nu kommit, den ena gruppen efter den -andra, och i långsam högtidlighet stannade framför kistan. - -Svepningen skulle man då i alla fall syna, och ingen kunde säga annat än -att den var riktigt laggrannt tillställd. - -En gumma, som hade trängt sig fram och nöp i spetsen, som gick rundt om -kistkanten, gaf sig också till att låta illa, för att slikt skulle ner i -jorden. - -»Men jästanesligen» -- hördes en röst -- »när hä var så ulusteli’ mä e’ -määnsk’ bara ätter e’ veeck’ -- hvars gär dom mä’n opp i fjällbyan, när -dom hvarsken på vår eller höstsian’ kom sej fram te’ köörk’ och präst?» - -»Hä kan je sääg» -- upplyste en ann’ -- »för si je haad e’ faster som bood -nolom Arvidsjaur, å ho la’ sej te’ å dö på höstasia, når hä int’ gall te’ -ta’ sej öfver myran och träska -- och si, då tog kärn’ henses och salta -på’na -- ja, unner’na me’ förrexten, så når dom sku’ jolföra’na mot jula, -sken’na ackurat, som om’a nyyss släppt vääjre’» -- - -»Pastorns!» hördes nu i högljudd hviskning från dem, som höllo till längre -ned på gården. Och sedan moster Kristina nigande välkomnat -prästgårdsherrskapet, bjöd hon alla stiga in och ta’ för sej af kaffet, -innan det bar af till grafven. - -Där inne i salen blef det på en gång både trångt och varmt. Pastorns hade -slagit sig ned i långsoffan, där hedersplatsen delades af kyrkvärdens. - -Sedan gästerna varit framme och helsat och sagt »tack och har äran te’ -sorgas beklagelse!» hördes åter moster Kristinas bjudande stämma. Och -snart var kaffedrickningen i full gång med påtår -- och kask åt karlarne --- och stora högar med anisbröd, smörbakelser och saffransskifvor, som, -när gummorna inte orkade mer, vandrade ner i deras förningskorgar och -handdukar. En och annan gubbe kom nog också med lite, som inte gått ner, -och bad a’ mor ta’ reda på’ne. - -Kyrkvärden suckade, där han satt i soffhörnet, försjunken i betraktelser --- om det var öfver sonen, som låg därute i kistan, eller allt bakverket -som gick åt till förningen, det vete Gud allena. - -Pastorn hviskade nu något till klockaren, hvilken skyndade ut på bron och --- hviftande med en hvit duk -- gaf tecken åt ringaren att börja med -klockorna. - --- Bing -- bång tonade det i enstaka, dröjande slag, tills de kommo -rigtigt i takten, och nu kom det förra allvarsamt beklagande uttrycket -tillbaka i alla ansikten -- det hade så småningom försvunnit under -kaffedrickningen. - -Liksom tvekande började man röra på sig. - -Ute på gården samlades de sörjande för sista gången omkring Olle. -Kyrkvärden stod med hatten för ögonen och kyrkvärdsmor bredvid, och hon -snöt sig och torkade ögonen ömsevis, tills hon blef alldeles rödögd -- -nästippen var mest alltid som röd af sig. - -Hvad nu gubben tänkte på var ej så godt att säga, men sorgen kunde -skäligen inte vara så stor, då sonen -- som sagt -- i alla dagar varit för -usel att kunna göra rätt för sig på något vis. Och i medecin och -doktorering hade han kostat modiga pängar. - -Det kändes nog helst, som om han vore i färd med att stoppa ned en ärgig -slant i jorden för att aldrig mer taga upp den -- och det kunde nog på -sitt sätt kännas svårt. - -Moster Kristina grät en värs, men stannade tvärt af vid det att ögonen -föllo på Olles ansikte -- »hoaligen, hva pojkkräke skin oharrans lej, -där’en ligg!» - -Nu kommo bärarne med locket, och snart var Olle för alltid afstängd från -Guds vackra solsken och denna världens goda och på väg till sitt sista -hvilorum. - -Liktåget ordnade sig led efter led med pastorn, klockarn och den dödes -anförvanter närmast kistan. Vägen upp till kyrkogården var ej lång, och -fastän det var på höstsidan sken solen riktigt varmt. Det gjorde nästan -ondt i ögonen, när man tittade ut öfver älfven, som bred och lugn flöt där -nedanför och gnistrade så vackert i solskenet. - -Framme vid graföppningen ställdes kistan ned för att få sina skoflar mull, -och sedan prästen läst bönerna och välsignelsen och klockaren tagit upp -begrafningspsalmen, sänktes den ned under tystnad. - -En vindil rörde upp en hop affallna gulröda löf, som under hvirflande dans -föllo ned öfver kistlock och begrafningskrans. Några blommor bestods ju -ej, så Olle fick vara nöjd med det som blef. - -Stönande suckar från en och annan var det enda ljud, som afbröt -stillheten, tills prästen vände sig om, tog kappan på armen, och, efter -att hafva sagt kyrkvärdens några tröstande ord, beredde sig att med de -öfriga återvända till grafölsgården. - -Allt efter som vägstycket blef längre mellan grafplats och grafölsgäster, -blefvo dessa också mindre högtidliga, och när de i spridda grupper gingo -uppöfver gårdsplanen igen, hade just ingen kunnat gissa, hvarifrån de -kommo, om ej prästen varit med, klädd i kappa och krage -- och så gingo de -ju fram öfver finhackadt granris. - -»Oill i tro’ne eller int’, men ja’ kaveer för, att en Anners får tre tusen -och syv hondra blaankt nu, å hä jär nästan som hä syns på’n -- för int’ -hav då sorga blåst opp’ en slikt ändå.» -- Det var Karl Pers Kalle, som -temligen högt sade ut sin tanke till en fem, sex andra pojkar, som i en -klunga veko in genom gårdsgrinden. - -»Jaa då, men nu vaar’ä nog lääng, tills våran Märta får ut årslöna ätter -de hänne kalase -- ho hav int’ fått fjolårskängskorna än» -- hördes från -en liten skarpögd gumma. Hon tystnade tvärt, när moster Kristina i -detsamma -- röd och varm -- kom ut från salen och till alla utevarandes -glädje förkunnade, att köttbullan’ va’ på bole å pastorns hade redan -börja’ -- å varsågo’! - -Gubbar och gummor trängdes om hvarann’, och det ena fatet efter det andra -bars in fullt och togs ut tomt. Det var köttbullar med bruna bönor -- och -pepparrotkött med potatis -- och blodpalt med mjölksås -- och lika tyst -var det nästan som där ute på kyrkogården. -- Maten är då också någonting, -som det kan löna sig att tiga för. - -En gammal förgångskarl, som nog inte var så van att handskas med knif och -gaffel, kröp in i en vrå och tog till med fingrarne för att inte -förolyckas med köttbullarne. Gubbstackarn ville nog ändå, att det skulle -vara ordning med det och slickade tallriken så ren -- att inte var det -mycket att diska efter honom. - -Så kom soppan in. Det fanns både köttsoppa och saftsoppa med risgryn och -sirup i, och var det ändå någon som tyckte det var lite af supanmaten, så -stod där fem stora tillbringare med mjölk och hembryggdt dricka på -dragkistan i lillkammaren, och de fylldes så fort de blefvo tomma. - -Tumtjocka sirupslimpskifvor lågo uppskurna i stora högar, och de, som -tyckte det vara nog ändå, stoppade ned dem till den andra förningen. - -Efterrätten, som moster Kristina gjort sig särskild möda med, bars nu in. -Det var saftkräm med grädde och smörtårtor, och af den rätten var det nog -många, som togo sina tre tallriksfyllor -- och slickade af skeden -likafullt. - -Erik Jons miste nästan aptiten själf af allt detta ätande, och han började -nästan ångra sin spendersamhet. Det kändes rent af, som om de bitit stora -stycken ur hans eget kött. Inte kunde på det här viset någon eftermat bli -heller -- och se _det_ hade han då räknat på -- att togs det till regelt, -så skulle, ne bli’ mängda’ kvar också. - -Pastorn reste sig nu -- tackade Gud och kyrkvärden för en god välfägnad -och bad sedan, att värdfolket samt och synnerligen inte skulle misstycka -hans och pastorskans hastiga uppbrott: de hade en son, som dagen därpå -skulle till stadsskolan och som därför måste rustas i ordning. - -»Hilijo, nu jär ä som lustigheta ska’ te’ å begynn’» -- hördes en röst i -förstugan, och en pojktok, som visst snokat rätt på brännvinsflaskan, -körde klacken i väggen, så att pappen sprack. - -»Håll trutamente, din vettvilling!» -- och den glade fick en knuff i -ryggen, så att han for som en kornsäck rakt in genom köksdörren, och -därinne stannade han med ena armen i renvattenämbaret och den andra om -benen på ladugårds’Lotta, som blef så hufvudvill, att hon satte både sig -sjelf och paltfatet, hon åt ur, direkt i golfvet. - -Moster Kristina måste nästan skratta åt eländet men lofvade pojken -- att -höll’en sej int’ i skinne’ och där’n sku’ var, så blef det då int’ nån -traktering mer, hva’ honom angick. - -Hon hade just ingen tid att bråka vidare med honom, ty nu -- sedan bordet -var afdukadt -- skulle kaffet fram igen. - -Erik Jons mor kom sig till att oförmärkt hviska åt henne en påminnelse om -saffranskringlorna, som hon var i färd med att lägga upp. Det va’ allt -säkrast att räkna dem, för si blef de godt om dem, va’ de nog somliga, som -nappade åt sej två. - -Inne i salen började nu munlädret mjukas upp på lite hvar, och när moster -Kristina slog i kaffet och bjöd omkring de stora kringlorna -- som höra -till hvarje hederlig begrafning -- fanns där då intet spår kvar af någon -slags sorgmodighet. - -Erik Jons handterade nu brännvinsflaskan själf och fyllde på kopparne så -det rann öfver. En ordentlig kask kunde han väl bestå, tänkte han, när han -i alla fall gifvit sig i leken, och så var _det_ någonting, som han själf -inte ville försaka, där det kunde fås. - -Och med kasken blef det annat lif i karlarne, som man väl kan förstå. - -Flaskan blef påfylld och tömd igen, och Erik Jons visste snart inte, om -det var hans brännvin eller någon annans, som strök med. - -»De hänne jär allt bätter slag de än kolijoxen, dom hav på boa» -- -skränade en, som med långa krängningar och hopp försökte svänga rundt -gården på _ett_ ben -- »hurra för bränndevine å för en Olle!» -- - -»Å nu ska’ vi få fram e’ lockspel å dra’ på, så få vi nog fram kvinfolke -me’ de’ saam» -- föreslog en annan. - -Och snart var det så lifvadt och lustigt där ute på gårdsplanen, som det -anständigtvis kunde vara på graföl, och fastän de höllo i tills det -mörknade, hann det aldrig bli’ hvarken slagsmål eller annat otyg. Och det -kanske tack vare Erik Jons försigtighet med varorna. - -Ingenting som gick att dricka fanns då kvar, när de gingo hem hvar till -sitt -- och ändå var det bara två, som blefvo liggande efter i logeporten. - -Hade det funnits mer att tillgå, hade det nog druckits ur _det_ med -- men -så hade väl logeporten varit full i stället. - - - - -Vid forsen. - - -Har du varit där -- vid Fällforsen? -- Jaså, inte. -- Axla då din -matsäckskont och tag vandringsstafven i hand! - -Kanske du bor så långt därifrån, att vägen blir dig lång? Men vet då, att -när du är framme, skall du känna tacksamhet för tröttheten -- tacksamhet -för hvila i sådan härlighet! - -Bara _det_ att -- sedan man gått genom ändlös, mager barrskog, där -renmossa och laf inte ens ger lingonriset lof att växa -- bara _det_, att -då helt plötsligt stå midt i den grönaste yppighet -- är ju vidunderligt! - -Vill du höra mer? - -Det är ju länge sedan jag var där första gången, men sent går _det_ ur -minnet. - -Mellan mariga barrträn, där grå mossa växer utefter grenarne och hvarje -susning är en vefylld suck efter näring, där trifves tungsinthet och -ångest. I sådan skog sjunga ej fåglarne, och den heter: den grå skogen, -fattigdomens skog. - -Man går där i skräck -- ensamheten och tystnaden är ej att lida längre. Då -ljusnar det med ens omkring en, och bruset af vatten höres helt nära. - -Vägen börjar slutta brant, och djupt, nästan lodrätt där nedanför, flyter -älfven i hvirflar och aggor. - -Den går fram mellan höga, skogsklädda stränder, där klungor af ljuslöfvade -björkar glänsa mot den mörka barrgrönskan liksom unga skogsjungfrur i -skira slöjor. - -Bärgskammar med mjuka, buktande linjer och bärgskammar, som djärft bryta -sig i underliga former, synas där bakom och förtona sig långt, långt -bortöfver i violett töcken, violett med rosa öfver och så blågrönt där -ofvan. - -Och midt framför -- där vägen slutar -- ligger en grå bondgård alldeles -ute vid åbackskanten. Uppför den brant stupande åbacken klättra höga, -hvitstammiga björkar med riktigt sydländsk växtkraft, och högst uppe stå -de som på vakt framför den gamla bondgården. -- De vilja rädda den ifrån -att åka ut i strömmen där nedanför. - -Då solen silar sig ner mellan löfven, breder sig ett grönt skimmer öfver -väggar och fönster, så att man inte märker, huru riktigt grått det i -verkligheten är. - -Tätt intill gården sluta sig ängar och kornfält i saftig grönska och -omramas af högväxt skog, som gå i ett med bärgåsen. Det är en kraftig -djupgrön skog, som växt sig stark under ansträngningen att hinna uppför -branterna. - -Så stilla där är -- och så vackert! - -Man hör blott det entoniga dånet från fallet, hvaraf endast röken synes -- -och då och då pinglan af skällkon borta i beteshagen. - -På stugutrappan sitter en flicka -- hon är kanske fjorton år. Hon är blek -med mörkt, tofvigt hår, som hänger oredigt och kastar en djup skugga öfver -ögonen. Och hvilka ögon! Skiftande i ljust och mörkt som skogen omkring -henne! Hon måste vara sådan -- dottern af fors och skog. - --- Vackra barn, hvad sitter du och tänker på? - --- Lyssnar du till bruset från älfvattnet? Hör du sagor och sånger, som -ingen ann’ får höra? -- -- -- - -Hon reser sig och går in. - -Där inne i ett stort rum står mor själf -- med pipsnugga i munnen -- just -i färd med att lyfta af pärgrytan. - -Det är en mörkhyad, medelålders kvinna med vackra, kraftigt skurna drag. -Flickan på trappan ärfver inte sin skönhet blott af fors och skog. - -Familjen, som är stor -- nio personer -- sitter just till bords, där hela -servisen består af träskedar. - -Alla äro de mörklagda, utom gubben, som -- gammal och grå -- mer liknar -det vanliga allmogefolket där i trakten. - -Maten är enkel -- som alltid hos allmogen i öfre Norrland -- bröd med en -smörklick och ett tvättfat med välling och så pärer. Sedan måltiden är -slut, knäppas händerna till tack, träskedarne slickas väl af och stoppas -ned i bordslådan, och hvar och en går till sitt. - -Mor är nog så språksam och kan tala om litet af hvarje om deras lif och -arbete. -- Där på Näset -- så heter gården -- ha’ de bott i många år, och -de tycka nog själfva, att där ä’ fägert -- och Fällforsen deras -- ja den -ä’ fägerst. Där har också gubben år efter år vågat hälsa och lif under -flottningsarbetet. -- De väldiga timmerbrötar, som hopa sig ofvanför -fallet, ä’ minsann int’ så goa’ te’ tas’ me’! - -Och vill en dit opp och se, finnes ingen bättre roddare än äldstpojken -deras. - -Han är också präktig -- äldstpojken -- spänstig och mörklockig. Med säkra -årtag drifver han fram båten, och där han sitter med skjortan öppen i -bröstet och slokhatten tillbakaskjuten på nacken, minner han om söderns -gondolierer -- sigenarblod smyger sig ofta in här uppåt. Man kan tro sig -glida fram på lagunens vatten ... Men så kommer verkligheten med -bedöfvande dån allt närmare och närmare, och älfven går strid och upprörd. -Det är nog bäst att få stiga i land då! En lummig skogsstig, där fåglar bo -och sjunga i träden, slingrar sig efter niporna och upp till fallet. Och -där -- ytterst på klipporna -- är man omgifven af kokande, fräsande -vattenmassor, som störta sig utför under bedöfvande dån och kasta omkring -och öfver sig en slöja af finaste skumrök. - -De höga, lodräta stränderna klädas äfven här af rikt schatterad skog. Här -och där bryta sig vilda, svarta klippor fram i stup med klungor af saftiga -ormbunkarne i remnorna. - -Ofvanför fallet skummar och brottar sig älfven hvit, ända tills den ett -stycke uppför gör en tvär krök. - -Det är en stormande skara vreda, hvita vågor, som här kasta sig öfver -hvarandra och arbeta sig till raseri under kampen att först komma fram. -Och när de så kasta sig utför branten i en enda väldig massa, skimrar och -lyser det som smaragd mellan skummet. - -Det kokar och sjuder, och brottvågorna kastas tillbaka mot klipporna under -rytande hot. Och när stockarne följa med i den vilda dansen, slungas de -ned mot undervattensklipporna, och ofta äro de afbrutna, när de åter dyka -upp igen. - -Men det är ej värdt att länge se dit ned i det dårande, dragande! -- -Svindeln står på lur, och ve den, som ej är den starkare! I selet där -nedanför breder älfvattnet ut sig i maklig ro efter det djärfva språnget, -och där hålla vildänderna till. De simma gärna upp emot forsen -- och i -solskenet lysa de hvita teckningarna på vingarne likt skummet, där de -gunga upp och ned med vågorna. - -Här faller lugnets ljuflighet öfver en, och kännes välgörande efter det -vilda, fruktansvärda, men lockande sköna, som förut hållit en fången. - -Åh, än en gång säger jag dig: axla din matsäckskont och tag -vandringsstafven i hand! - - - - -En lapphistoria. - - -Nog kan det gå an att vara lapp och lefva i obygden den tid på året, när -dagen räcker dygnet om. - -Det är för ljust då både för varg och andra rentjufvar, och godt om bete -är det också där uppe kring träsk och vattendrag. - -Nere på hjortronmyren ligga ungarne och äta sig fyrkantiga, medan far och -mor sitta utanför kåtan och rusta till redskapen. Emellanåt se de bort mot -sluttningen, där renarne beta, om allt är som det skall, eller gå de in i -kåtan ett slag och lätta på kaffepannan. - -Det är vidunderligt vackert att se ut öfver markerna en sådan där sen -sommarkväll, när det brinner i rödaste guld efter fjällryggarne, och -locklåten ekar långt bortifrån. Fjällsluttningen, där renhjorden ligger -och idisslar, lyser i aftonglöden lik en jättetufva med stora flockar -rödgråa kattfötter, och röken från kåtorna lägger sig som en blåviolett -dimma öfver granskogen. - -Men nu är det så, att den där välsignade goddagstiden är nog så kort. Ännu -innan höstmörkret riktigt börjar breda ut sig öfver vildmarken, kan det -hända, att drifvande snöstorm flere gånger svept in den i hvitmörker. - -Får snön makten _snart_, så är också tiden inne för lapparne att börja -flytta. Först drifva de omkring uppe i högfjällen så länge renmossan -räcker där -- och så längre och längre nedåt landet. - -Det kunde väl vara en åtta veckor före jul, när de uppe i Willax’ kåta -började ordna sig för flyttning österut. - -En sådan där våldsam, förödande snöstorm hade just grasserat i fjällen, -och dräng-Matto hade sedan tidigt på morgonen varit ute för att söka några -bortkomna ungrenar. - -Mot kvällen slog det till med kylan -- branog stickande -- och ett par af -de spetsnosiga och spetsörade renhundarne sökte sig in genom kåtöppningen. -Där inne var det varmt och godt, och de kröpo ihop i ring på renhuden, -klippande med öronen, lyssnande utåt äfven i sömnen för att vara till -reds, om något misstänkt skulle höras från renstängslet. - -Soppkitteln hängde öfver elden, och ångan från kokande renköttspad -blandade sig med röken från eldstaden. - -De små skinnklädda gestalterna, som på korslagda ben sutto rundt om -därinne, skönjdes endast otydligt. - -De voro midt i berättande: - -Sanko och Kaira hade just kommit västfjälls ifrån för att göra upp följe -under färden nedöfver ådalen, och de hade munnen full med händelser från -sista ovädersdagarne. - -De korta järnpiporna hade blifvit stoppade och hunnit slockna många gånger -om, men nu voro de alldeles bortglömda och hängde kallnade och svarta i -mungiporna. - -Det gick kallt under pälsarne på dem allesammans, när Sanko förtalde, huru -Anders Nilsa fått stå och se på, att ett fyrtiotal af renarne försvunno -midt för ögonen på honom -- som uppslukade af jorden. Det var under ett af -de första och värsta snöilen, då luften stod tjock som en grå vägg. De -hade mistat spåret och kommit sig ut med djuren åt ett stup. - -En Guds lycka var det, att inte allesammans och han själf -- och drängen -med -- gingo samma väg. - -Ja, Gud hjälpe fjällfolket! - -De vaggade fram och åter under stönande suckan, och Willax tänkte med -ängslan på de präktiga ungrenar, som dräng-Matto var ute på skall efter. - -Fastän tidigt på året hade vargen redan hörts af både här och där. -Snöstorm och gråben göra oftast sällskap, och de arbeta bra tillsammans. - -Ja, hade inte Sanko själf kanske haft att göra med en af dem, dagen innan -han gaf sig af hemifrån? Och det alldeles invid kåtan. -- Gumman hade -hållit på med mjölkningen, och Sanko fångade in renkorna, då hundarne med -ens började morra och resa borst. Det var i mörkningen, och de sågo ej -genast hvad som var å färde, men så fingo de syn på ett par glimmande ögon -och en luden, smygande kropp, som strök tätt utmed stängslet. Det var en -djärf, uthungrad rackare, och han hade nog tänkt sätta tänderna i den -första orädda kalf, som kommit inom räckhåll. - -Men gumman var kvick i tankarne den gången, och skrek åt Sanko: fånga’n i -tömmen du, innan han hinn’ vända på sej, så ska’ jag dänga’n. - -Och det hade de gjort. - -Sanko kastade tömmen precis som om det varit nästa mjölkko i tur -- fastän -om halsen förstås -- och drog åt, ju värre besten stretade. Och mor med -skidstafven i hugg var inte sen att dänga. Hon hade dängt, så att -hårtofsarne röko om vargpälsen, tills han låg där stendöd -- både strypt -och ihjälpiskad. - -Lite lustigheter hade de väl också att späda på med. - -»Hihihi, du Sanko» -- kom det som knipslugt från Kaira -- »du skulle -kanske tala om storhoppet, du gjorde på vägen hit -- eller hva’? Hihihi!» --- Och Kaira storskrattade och slog sig på knäna -- skrattade så det -kluckade i honom. - -Sanko var känd som en svårt djärf skidlöpare, den där vågade sig fram, när -många andra stodo och menade -- och vände om igen. - -Piporna stoppades på nytt och tändes, och under skinnpälsarne kändes det -nu en sådan där behaglig rysning som alltid inför ett äfventyr, hvilket -man vet har slutat väl. - -Men Sanko satt och såg skamsen ut, medan Kaira gick på. - --- De hade löpt på skidorna väl halfvägs, när de nådde fram till -tvärstupan rätt väster härifrån. _Den_ hade väl ingen klok lapp gifvit -sig utför, om han inte haft en retad björn eller slikt i hälarne. - -Sanko hade ingen i hälarne, men han gaf sig utför ändå. - -Stupan hade legat där så ombäddad med hvita, mjuka snömassor, att den inte -var att stå emot -- och så bar det af med Sanko. - -Till en början hade det väl gått lämpligt nog, men så -- på ett ställe, -där snön låg lös och obärig, just innan satsen för hoppet skulle tagas -- -hade det burit ned framtill med skidorna, och Sanko ... - -»Ja, hur gick det med dej?» - -Kairas små sneda ögon voro ej att se -- så flinade han, och så gaf han -kamraten en knuff i sidan. - -De hade glömt bort bedröfvelserna nu hvarenda en och voro riktigt -uppiggade af Sankos färd -- utom han själf förstås. - -Han var arg. - -När det nu hade burit ned med skidorna, sågo de så väl, huru det sedan -hade gått för sig -- nästan som om de varit med själfva -- eftersom -skidlöparn satt där bland dem kry och oskadd. - -Jo, Sanko hade lämnat skidorna efter sig och på egen hand tagit fart utför -stupan. Rundt, rundt, rundt hade han rullat som ett ludet nystan, och -fort gick det, och ner hade han kommit -- och det på fötterna. - -Sanko kom för jämnan ned på fötterna. - -Hahahaha! Skinnpälsarne skakade af skratt, och Sanko måste skratta med. -Han var aldrig långarg. - -En af hundarne reste nu på sig och morrade, och så bar det af ut med dem -bägge två under högt skall. - -»Hva’ nu! vargen?» -- skrek en, och upp rusade de midt i bästa skrattet. - -Nej, så illa var det inte den här gången. - -Men in genom kåtöppningen kom en lapp, nästan som om han blifvit inkastad. -Han var svettig och andfådd och kunde ej få fram ett ord i det första. - -Det var dräng-Matto, och alla skockade sig omkring honom. De förstodo att -något var å färde. - -Willax behöfde inte höra det engång. Det _var_ vargen förstås och renarne. -Åhå! - -Nu, sedan Matto fått en kosa smäldt snövatten i mun, kom målet tillbaks, -och han berättade: - -Upp mot långfjället, där nedre jökelisen tar vid, hade han funnit två af -renarne, och med dem hade han då vändt hemåt, men gjort en sväng västerut -för att se om de andra voro till finnandes åt det hållet. - -Han kunde väl haft så pass långt hem, att röken från kåtan synts, om det -inte varit skumt, när han med ens blef varse något mörkt, som låg halft -under snön nedanför en hälla. Först trodde han det var bakdelen af någon -ren, som blifvit jagad och på hufvudet kommit sig utför branten och så -_blifvit_ där med knäckt nacke. - -Men det var det inte. Utan, när han hade kommit närmare, fick han se, att -det var en människa, som låg där -- och hon var inte död heller -- hon -rörde på sig. - -»Attje almisne! En människa, en lapp!» -- De sågo förfärade på hvarandra, -och Willax sprang upp. -- »Hvem, ... hvad gjorde du med honom?» - -Matto tog sig en klunk vatten till ur kosan. - -Jo, det var en lapp, men Matto kände honom inte. Han var gammal och -fattigt klädd och var visst af tiggarlapparne, som gå omkring nere i -bygden. - --- Han hade som sagdt rört på sig, när Matto gräfde fram honom ur snön, -och, när han hade gnidit honom och bråkat länge för att få mer lif i -honom, hade han slagit upp ögonen. - -Men i alla fall såg han ut som en död man -- och vänstra handen hade han -haft fast hopknuten innanför kolten. Den var inte att få opp -- fingrarne -voro nästan hopvuxna. - -Men så hade han rest sig till hälften och fattat tag i Mattos arm och hade -mumlat -- mer för sig själf -- med en brusten, hes röst -- men så -innerligt belåten -- »kättja tuoko -- porjas tuoddari! -- Tat lä Inga -- -son vuoja -- so pejis reinar!» -- det är -- »se där -- på fjället! Det är -Inga -- hon kör -- sin hvita ren!» - -Och så hade han fallit tillbaka i snön -- och var död. - -Matto hade släpat den döda kroppen med till kåtan, så att vargarne ej -skulle ohelga den, och den låg nu där ute. - -Det rörde på sig längst inne i kåtan. Det var mor Kajsa, den gamla -skumögda lappkäringen -- Willax’ svärmor. - -Hon hade rest sig upp, och skrumpen och torr som ett affallet löf, krokig -och stapplande makade hon sig fram mot kåtöppningen. - -Med ett svartbrunt finger pekade hon på Matto -- »tag du en lysesticka -- -och visa på honom därute!» -- Rösten gnällde och darrade. - --- »Tat lä Inga -- tat lä Inga?» -- sad’ han. »Jaja -- hade också handen i -knut, -- öppnade den aldrig -- aldrig.» - -Hon stod och såg rakt framför sig, och de små sura, halfblinda ögonen -blinkade och runno. Hon var långt borta nu -- hän i de dagar, då _hon_ -också löpte på skidor utför fjällbranten och var med i lappmarkens -händelser. - --- »Ja -- och död såg han ut fastän lefvande. Vill nu se dig! Kom Matto!» - -Och de följdes ut, Matto före med lysestickorna. - -De andra kommo också för att se den döde fattiglappen. - -Den gamla stod lutad öfver liket och försökte i det flämtande skenet från -stickorna få syn på anletsdragen. - -Det gick dåligt. - -Då förde hon handen öfver den dödes ansikte -- fram och åter. - -Hon blef ifrig och handen kom i skälfning, när den gled ned öfver -skuldran, nedefter vänstra armen och så till slut stannade på hans fast -knutna hand. - -Den var också underlig, hård och vriden som i kramp och mer liknande ett -stycke vrilträ än en människolem. - -Men lappkäringen syntes nöjd. Hon knäppte ihop sina händer öfver den och -mumlade -- »Guds vägar ä’ underliga vägar -- sjaddes to situd! Gud vare så -din själ nådig, tok-Paava!» - -Ingen af karlarne kände till den omkomne. De bredde ett hårtäcke öfver -honom, innan de följde efter mor Kajsa, som hade gått in i kåtan igen. - -Hon satt längst därinne på sin renhud vaggade fram och tillbaka, mumlande -halfhögt för sig själf och stirrade in i elden, så att ögonen blefvo ännu -rödare och skummare. - -Dottern -- Willax’ hustru -- hade lyft af soppkitteln och höll nu på att -laga det svarta, doftande kaffet. - -De hade blifvit stillsamma och högtidliga allesammans, sedan Matto kommit -hem. En blir nog det, när döden är i närheten. Och stillfärdigt slefvade -de också i sig soppan. Köttet och ostbitarne, som simmade omkring i -renfettet, voro nästan som segtuggade den här gången, och det fastän de -kokat goda tiden. - -Bättre blef det, sedan det starka kaffet var drucket. Kaffe är någonting, -som lapparna förstå sig på -- både att koka och dricka. Det är deras -hjälp och tröst i alla väder. - -»Ja nu, hör I mor -- han därute» -- Willax drog sugen på pipan -- den -ville inte tända. -- »Joo, han därute -- I känn’en visst?» - -Kajsa satt som i ett dås, helt insvept i röken från sin korta pipsnugga. -Hon hörde inte först, utan Willax fick säga om. - -Den tjocka, rökiga luften inne i kåtan var den kvällen mättad med -hemlighetsfullhet och aning om händelser, och hvarenda en där brann af -nyfikenhet och begär att få höra. - -Man hade för en stund glömt både renar och varg -- de egna olyckorna. - --- »Ja visst, ja, -- han därute» -- det gamla surögda pyret stoppade och -tände pipan på nytt -- »jaja, det ä’ en historia det med. -- Känner honom -nog -- håhå ja -- var en af Gud slagen -- det var han!» - -Hon satt tyst en stund och runkade på hufvudet, så att de grå hårtestarne -åkte fram under lufvan och hängde ned öfver panna och kinder. Hon var lik -en gammal krokig martall med grå hängmossa. Vinden far genom grenarne och -hängmossan vajar fram och åter, fram och åter. - -Så började hon berätta med många afbrott, suckar och ojande. - --- Paava hette han, som nu låg därute -- tok-Paava sedan många herrans år. - -Han hade varit en rask och kvickfotad unglapp engång han med. Men så kom -något, som gjorde slut på honom. - -Det var en dag på eftervintern, mot tiden för lillmarknaden nere på -kyrkplatsen. Paava hade kommit styrande på skidorna längs efter -fjällsluttningen. Var på bröllopsfärd och var storglad. Brudgummen det var -han själf, och henne, som han fäst -- det var Nings Anders Inga -- henne -skulle han nu hemta och draga i följe med ned till kyrkplatsen. - -Drängen hade han skickat före med smycken och en hvit ren som -bröllopsgåfva. - -Men så mötte Paava en på vägen -- det var också en unglapp -- som kom emot -honom öfver snöfältet med hvinande fart. - -De två hade just ingenting otaldt med hvarann’ -- den andre hade en gång -blifvit försmådd af Inga och det för Paavas skull -- men den här gången -var han språksam ändå. - -Nila -- så hette han -- tyckte att Paava hade onödigt brådt med att komma -fram. Han stötte ned skidstafven i snön och undrade, om de inte kunde -språkas vid ett slag -- de komme nog ändå dit de skulle. Han, Nila, kom -just från Nings Anders håll och kunde hälsa. Men visste Paava, hvad _han_ -hade hört där borta, skulle han kanske aldrig börjat resan sin. Paava blef -otålig och ville fortsätta på skidorna. Han tyckte inte riktigt om mötet -och anade ondt. Då hade den andre tagit ett fast grepp fram i pälskragen -Paavas, för att han inte skulle komma undan ett enda ord af budskapet, och -så förtalde han, hurusom Inga tagit sig annan vän och minst af allt tänkte -på bröllop med _honom_. Och fortsatte han färden, skulle han mötas af -spott och hån. Inte var _det_ något att ta’ sig af minsann -- jäntor fanns -det godt om i lappmarken, både vackra och rika. - -Men Paava hade ändå tagit sig så nära, att den andre visst aldrig tänkt -sig slikt. Han höjde den skarpskodda skidstafven mot Nila, och det hade -visst blifvit ett dråpslag, om ej denne varit vig och snabb nog och i -rätta ögonblicket kastat om skidorna. - --- »Vik hädan, satan!» -- skrek Paava med ögonen i gnistor och kastade -stafven som spjut efter honom. Det hade ej varit en vettig människas blick -i _de ögonen_, och om munnen stod hvit fradga. - -Nila fick brådt i sin tur nu och åkte undan för lifvet. Hade nog inte -kunnat ana ett dylikt slut på mötet. Men när ondt sås, kommer ondt upp! - -Hunnen ett stycke bortöfver hörde han som ett vrålande tjut, och när han -saktade farten och vände sig om, hade Paava legat på snön, och han rullade -och kastade sig som en dödskjuten varg. Sedan -- efter en stund -- satte -han sig upp, men då hade han gråtit högt, stönat och vridit sig så illa, -att Nila måste ge sig af igen. Det gick som kast af isvatten efter ryggen -på honom, och han tordes inte se sig om längre. - -Om vanvettet toge åt honom där borta en gång till, hade inte Nilas lif -varit mycket värdt, ensam som han var med en galning i ödemarken, och en -galning, som var snabbare på skidorna än de flesta. - -Nila jagade därifrån, som om vildmarkens onda andar varit efter honom. - -Detta allt lär nu Nila tvungit sig förtälja många år efteråt, när han låg -och drogs med döden. Han hade det svårt då, och någon ro fick han inte -förrän det blef sagdt -- det och mera till. Gud hjälpe hans fattiga själ! -Men det budskapet, som han kommit med till Paava, det hade han gifvit -honom af hat och svartsjuka. Det var en svart lögn. - -Inga hade väntat på Paava både den dagen och många dagar sedan. När han så -aldrig kom, och hon sedan fick spörja, att han blifvit från vettet just -under färden till henne, då tog hon det som en Guds straffdom öfver sig. -Hon hade visst varit allt för glad i Paava. - -Sedan blef hon bröstsjuk och efter några år var hon död. - -Men Paava hade -- sedan den svåraste stunden där uppe på fjället var -öfverstånden -- blifvit nog så lugn. Hade endast fått så brådt igen, men -nu gällde det att komma nedöfver i stället. Bort från fjällmarken -- ville -aldrig dit upp igen -- och nedåt bygden! Han hade förskräckelse för hvarje -lapp han såg, och höll sig undan långa tider, när de kommo nedöfver med -renhjordarne och slogo läger i den by, där han höll till. - -Ingas ring hade han gömt i vänstra handen, och den öppnade han aldrig. -Fast knuten höll han den, och under årens lopp hade den blifvit som -hopvuxen och missformad. - --- Den ringen skulle han gömma riktigt väl, så att Inga en gång, när de -möttes inför vår Herre, kunde se, att _han_ likväl inte hade svikit. - -Nere i bygden hade de blifvit vana att se tok-Paava år efter år. Han gick -från by till by, från stuga till stuga, och när den stillsamme, tyste -fattiglappen stod där innanför en dörr, fanns det alltid en bit bröd eller -en skål välling för honom också. - -Det är nu _så_ där nedöfver, att om en sådan där lite konstig en börjar -vandra by emellan -- till om det är en lapp -- törs de just inte låta -honom gå alldeles utan. Hvem vet, om han då inte för olycka med sig! -- -- --- - --- Och nu hade väl Herren låtit nåden lysa öfver honom till slut -- -- -- - -Gamla lapp-Kajsa nickade och knäppte ihop sina små skrumpna händer. -- -Jaja, efter de många år i mörker, hade han väl fått känna längtan efter -fjällen, när det närmade sig slutet, och så hade han börjat vandringen -uppåt. Och här -- sedan snöstormen farit fram öfver honom och Herren -kallade -- fick han också som en aning om sanningen. - -»Hur var det nu han sa’ Matto, i dödsstunden? -- Jo visst -- jo visst -- -_Tat lä Inga -- son vuoja so pejis reinar!_ -- Ett under var det! Herren -har låtit Inga hämta honom härifrån jämmerdalen. Ett mäktigt Guds -under.» - - - - -Pell Pers-mor berättar. - - -»Ja, men här jär som så blygsamt te’ sitt’ hänna å prat’ om bonntokforan’ --- å’ minne’ håll’ liksom på te’ bli’ dålitt de’ me’.» - -Pell Pers-mor såg fundersam ut, och hela hennes tvärskurna, godmodiga -person riktigt vred sig under lusten att få berätta. Men hon hade ännu -inte kommit längre än till andra kaffekoppen och var liksom för sval i -kläderna än så länge. - -»Jaa, si nå’ rolitt veit ja’ då rakt int’ -- åtaminstone int’ _nå_, som -går an te’ tal’ om» -- - -Kaffet var hett och måste slås på fatet. - -Huuh -- huuuh -- blåste hon. - -Det var hett ändå, men det var nu tredje koppen också, och _den_ drack -Pell Pers-mor alltid med eftertanke. - -»Jo, för så vidt ja’ int’ sku’ tal’ om, nål ja’ å Karl Mikaels mor gjole -affärsresan’ våra te’ sta’n» -- - -Det, som var kvar i koppen, slogs nu på fatet, och hur det var, blef det -bättre med minnet. Det kunde man se på de små lifliga, gråblå ögonen, som -blefvo fulla af lustighet och hågkomster. - -Det breda, brunbarkade ansiktet log och sken. Nu var hon också både varm -och annat och måste till med berättandet. - -»Hä jär då just int’ nå’ rolitt heller, å nål en blir som gammelaktig -’tyttj’ en nästan, att de’ en vare’ me’ om i ungdomma’ ä’ rena tokforan’. -Ja hä va’ då bara som så, att bå’ en Erik Mikael å gubben min va’ nå’ -fylltratter, å kom dom sej te’ sta’n nå’n gång å hade nalta i plånboka, -fick dom int’ nån’ lefvanes ro, förr’n hä va’ oppsupe’. Å hä’ dom int’ -orkte me’ _dänna_, drog’ dom me’ sej hem. Iblan’ kunne en int’ se annat än -dom sku’ mått’ släpp’ te’ lifve’ på’ne. Ja’ menar hvar gång dom sku’ ta’ -sej öfver ån -- helst de tian’, nål isa’ gick. Flerfaldiga gånger sa’ ja’ -väl åt en Pelle, att dom sku’ se sej för å int’ vräk’ i sej så myttje, nål -ån rörde på sej -- men de’ gussrise’ gaf sej te’ å skratte’ å sa’ -- att -bara ideligen dom va’ redigt full’, så tog’ dom nog sej öfver hort hä bar -eller brast -- för se, vår Herre ä’ de dårars förmyndar’ sa’n. -- Värst -blef hä me’ supninga’ de’ gångan, dom for te’ sta’n me’ sågebrädran. -- -Se, på den tin’ var e int’ så olycklitt tjockt me’ sågverka’ dänna, utan -de’ virke böndran kransågde hemm’ ve’ gåla’, fick dom bra betalt för nere -hos storhandelsmännan’. Vi blef rakt åf rålös bå’ Erik Mikaels-mor å ja’, -å vi såg nog att hä’ int’ kunne’ gå i längda, för dom såga’ å svettas’, å -så for dom te’ sta’n å sålde brädran’, men likväl hade dom bara ideligen -fyllan me’ sej hem. Å skojen den blef tunnare och tunnare. Men hur vi -räkna’ ut å språktes ve’ i föjse om kvällan’ -- Erik Mikaels mor å ja’ -- -så sa’ vi åt gubban’ nästgången hä’ sku’ bär åf för dom, att vi hade så -olycklitt myttje me’ beställning hos handelsman för färgninga å väfninga å -ett som anne’, att vi _mått’_ ta’ te’ sta’n -- å så kunne vi väl gå ut me’ -å ta’ brädlassa’ me’ de’ samm’, så fick dom då var’ i fre’ å såg’. -- - -Dom släppte sågdona, de armade spektaklan’, å tog’ te’ å klå’ sej i hufve’ -å se stinnögd’ ut. Men en Pelle, som då va’ den bätter åf dom, å som ja’ -veit grämde sej åt brädaffäran’ sa’ då te’ sist, att hä väl _fick bli så_, -å då mått’ den andren me’ säja likt -- för skams skull. Lass’ på -dubbelstöttingan’ gjole vi själf, å tiditt på måran’ va’ vi i väjen. På -hä’ vise var e, som Erik Mikaels-mor å ja’ fick hanna om brädkörninga, för -se, nål vi kom hem å hade mängda åf pänninga’ te’ lämn’ gubban’ vår’, tog -dom förstånne te’ fånga -- så te säjanes -- å lät oss gå på me’ -skjutsninga. Å hä gjole vi -- å slet ondt gjole vi me’, för iblan’ -kunne’ne var’ så okristlitt kallt, att hä gnall i ett gnällane unner -medan’ från gåla’ å te stan’, å bå’ vi å hästan’ va’ så drifvanes hvit åf -rimme’, som sku’ vi ha’ lega i mjöl. Eller å’ kunne vi komm’ oss ut för -snöyra, så vi fick spänn’ från hästan, nål lasse fastna ’ti snön, å då var -e bara te krafla’ sej opp på dom å låt dom sök sej fram te’ nån gål’, där -vi fick hjälp me’ lassa’ då. Men så kunn’ hä vart som treflitt å en ann’ -gång! Nu var’e så, att Erik Mikaels-mor va’ alldeles olycklitt klok på -hästan’, å mång’ hundratals kroner had’ de kvinnfolke drage’ te’ kista på -hästbytinga. En kan väl förstå hur pass garf ho va’ i den ändan, nål en -veit, att en gång, nål en Erik Mikael had’ slage’ sej fördärfvad å fick -ligg i sänjen i tre måner, så låg moran så dannt i hästaffären, att a -tjänte sexhundra kroner unnar ti’n. Me’ tottje humör jär e då lätt te’ -förstå också att ’a int’ kunne _håll sej_ unner stadsresan’ våra heller, -me’ minner ho fick reger’ å dyfla me hästan _då_ me’, å nog blef vi då -onödigt sinke’ på vägen för _hä_ mång’ gångan. - -Ja’ kan då kaveer för, att int’ _en_ gång heller komm’a hem me’ samm’ en, -som a for me’. -- Var e likt hä! - -Men sedlan tjänte’na på’ne. -- Hä va’ nog för rexten fler slags affärer, -som Erik Mikaels-mor försökt’ sej på -- fast en gång kunne’na då ha’ -komme’ sej illa ut -- -- -- - -Då hade’na haft fårkroppan me’ på lasse’ -- hä va’ visst två -- å fick -förstås sälj’ dom te’ nå herrskap. Just nål vi komme’ oss utom sta’n på -hemväjen, kom ja mej te å fråg’na, hort a hade fått myttje betalt för dom. -Men ja’ hade int’ förr sagt’e, så var e som människa’ blossa te’ å gaf sej -te’ å pisk’ på häststackarn’, så han bar te’ å kut’ -- å min ätter’ -- å -hä så oherrans utan förstånn’, att ja’ då tänkte vi sku’ kut’ in i -evigheta me’ ett -- slingritt å ogått som väjlage’ va’. Ja’ skrek å hojta’ -åt’na, men då blef bara hästan’ ätter värre, å int’ förr’n vi va’ minst -halfmila’ bortom sta’n, höll a då in sin -- men då va’n ock _så pass_, att -hä löddra’ om’en -- å om min me’. Å ja’ va’ som grym på’na å sa’ som så -- -att hä’ väl kunne gå för sej utan te’ far’ fram ätter väjan’ som nå’ -tattarpack -- å att ho fick ta’ på sej, om ja’ kom hem me’ hästen sprängd -å fick höra olåten åf en Pelle. Då såg a som skamsen ut, å så kröp e fram, --- att hä int’ va’ just så helt me’ fårkroppan’ dänna, å nål ja’ had’ -börja’ tala om dom -- så komm’a ihåg sej å fick som tvärbrådt me’ te’ -komme’ sej från sta’n. Se, hä va’ som så, att ho hade int’ sålt nå’ -_fårkropper_. Hä va’ _gettran’_ förstås! Å på dom hade de gussrise’ sytt -fast hvar sin fårrompa! - -En’ kan då int’ unnra -- ätter hä -- att människa’ for fram som hade’na -hatt skam i hälan’. - -Jaha, hä va’ nog bå treflitt å ledt på en dänna tin! Men int’ sku’ ja’ då -rå me’ te lass’ å kör’ brädran nu länger. Å Erik Mikaels-mor ä’ som -stillsam af sej hon å, utom -- förstås -- nål a tar’ sej ur flaska, för -se, hva’ hä beträffar, så jär’a int’ stort bätter -- ho’ nu än gubben -hennes. -- Hä komm’ sej väl åf hästbytninga, tänk’ ja’, för nål en mått’ -håll’ sej me’ hästskojaran å bråk me’ karlgöra, så slutare nog me’, att en -själf blir lika ussel å klen som karlan’ ä.» - - - - -Hustrumord. - - -Midt emellan kyrkbyn och öfre byn var det en vägbit, som folk endast vid -fullt dagsljus kunde gå utan att öka på farten, och kommen ett stycke där -förbi var det just ingen, som gärna såg sig om. Men i mörker eller månljus -gick en aldrig den vägen i onödan, och var det inte tid nog att kröka in -på gångstigen nordöfver malmen, där det fanns gårdar och folk, utan en -_måste_ fram där, så gick det också undan för brinnande lifvet. - -Kvinnfolken drogo kjolarne tätt omkring sig och läste både fader vår och -välsignelsen och någon psalmstump också, som föll dem i minnet, under det -de löpte efter vägen med steg, som ångesten gjorde så osäkra, att de -snubblade öfver sina egna fötter. Och karlarne sträckte ut hvad de kunde -och stoppade händerna i byxfickan för att möjligen komma öfver någon spik -eller hästskosöm att kasta efter sig, om det behöfdes -- slidknifven ville -de spara till det yttersta. - -De voro nog ej så alldeles säkra på att sådant skulle hjälpa dem här ändå. -Att vittra, skam och oknytt gjordes oskadliga af järn och stål, det hade -de väl pröfvat och sett, men om gastar och dödingar brydde sig om slikt, -voro de ej så riktigt vissa på. - -Och just det slags otyg var det, som grasserade där omkring -stupstockbacken och satte skräck i folk. - -Inte för att någon aflifvades där numera, men ännu sedan många år tillbaks -låg stupstocken kvar på sin gamla plats mellan vägen och ån -- dock -närmare åbacken -- och under de skumma höstkvällarne aftecknade den sig -svart och skarp mot den rödgult granna västerhimmeln. - -Den halfrunda halsgrubban i stocken syntes som fylld med blod, och mellan -sidopålarne skymtade älfvattnet -- ibland svart, ibland glittrande i rödt -det också. - -Och folk, som gått där förbi, kunde berätta, att de sett både kropplösa -hufvuden och hufvudlösa kroppar och hört gråt och tandagnisslan därifrån, -och tviflade någon på otyget, buro deras egna gasthvita ansikten och af -fasa stela ögon vittne om sanningen. - -En tid var det värre än någonsin där omkring afrättningsplatsen, och den -hade så dåligt rykte -- eller så stort anseende -- det beror på, huru man -tar’ det -- att barnungarne i trakten blefvo som skrämda lam -- huru -vrånga och ilskna de än varit -- bara mor nämnde det stället. - -Ja, hästarne voro så vana att få sig ett rapp just där, att de satte af i -skarpt traf, så snart de kommo i närheten af _den_ vägbiten. - -Men det var för bra många herrans år sedan -- tiden närmast efter att -siste brottslingen miste hufvudet där. Och det gjorde väl sitt till, att -det den gången rörde dem så nära där i trakten. Förbrytaren var en -storbonde -- Nils Ersa hette han -- från själfva öfre byn, och brottet, -som han led för, hade varit så särskildt ohyggligt. Att _han_ ej fick ro -efter döden var då inte så underligt! - -Nils Ersa var barnfödd där i öfre byn och far hans med, och just ingenting -ondt hade sports om någon af dem förr. Nils var till och med hållen som -gudfruktig emellanåt. - -Gården, som han ärft efter fadern, låg i rad med fem andra bondgårdar -längs efter åbacken. Därifrån kunde man se långt uppöfver älfven, och -allra öfverst lyste det hvitt. Det var den nedersta Pängforsändan, som -fräste och skummade där ofvanför selet, hvilket bredde ut sig bredt och -blankt med någon enda sughvirfvel här och där. - -På ena sidan gick äng och åkerland i en långsträckt, bukig sluttning ända -ned till vattnet, och där tog sjögräset vid och växte tätt och frodigt ut -i halfva ån. Den andra stranden återigen stupade tvär och sandig, och -längst nere vid vattnet växte en tät kant af albuskar liksom ett långt -grönt band upp efter älfven. Vid Nils Ersas gård hade de arbetat sig -uppför backen med -- som väl var -- ty annars hade det varit lätt göra för -vårfloden att gräfva sig in och draga hela gården ut i selet. - -Och en lycka var det då, att _den_ stod där den skulle, då så mycket annat -där började gå åt galet håll. - -De första åren hemmanet var i Nils händer, hade allt gått sin gilla gång, -och i början af tredje året tog han matmor i huset. - -Det var en bonddotter från nedre byn -- Erik Lars’ Erika -- och hon förde -ej så litet med sig i boet. Inte hade de sett så värst glada ut, när -prästen läste välsignelsen öfver dem, men det är inte sed här uppåt, att -en visar så mycket i den vägen. - -I alla fall kunde ingen se annat än de lefde bra med hvarann’, och efter -tre år hade de två pojkar, som kröpo omkring där i gårdssanden och gjorde -hvad de kunde för att komma sig utför åbacken och ner i älfven. - -Erika var en stilla och arbetsam kvinna med någonting beherrskadt, nästan -inbundet i sitt väsen, och det var inte utan, att mannen ibland kände sig -liksom tafatt och osäker inför henne -- isynnerhet om han någon gång tagit -sig för mycket ur flaskan och bråkat och pratat tok. - -Den känslan hade det då blifvit drägligare med, när han slog om och blef -Guds barn. - -Då tyckte han just som om han fått ett slags öfvertag öfver hustrun, och -med detsamma blef han lite vänligare mot henne också. Ty, hur det var, -någon riktig kärlek hade det aldrig varit ändå från hans sida. - -Men hade Nils Ersa sett och begripet att rätt tyda det, som låg och tiggde -och bad djupast i hustruns ögon, när hon ibland såg efter honom genom -stugufönstret eller inifrån föjseskymningen, då hade han också vetat, hur -han lättast skulle kunna _riktigt_ få öfvertaget. - -När arbetet för någon stund släppte henne, kunde hon stå vid fönstret och -se bort till logeporten, där mannen höll på med _sitt_. Han såg reslig och -kraftig ut -- kvinnfolken hade alltid tyckt, att Nils var en, som det -kunde löna mödan att se sig om efter -- och när Erika en sådan gång lät -ögon följa mannen tänkte hon oftast, att _då_ var han nästan henne närmare -än sedan om kvällen inne i stugan. På samma sätt hade det varit förr, när -han som ogift kom uppöfver vägen till hennes hemgård. Han såg bra ut, och -ett vekt drag kring munnen gjorde, att det eljest hårda, nästan råa i hans -utseende inte märktes så väl -- och för hvar gång blef det med större -glädje hon såg honom komma öfver gården. Men _då_ också hade det känts, -som vore han henne närmare där ute på vägen än sedan, när han satt inne -hos henne i stugan, eller när de två gingo ut tillsammans. - -Hon kunde aldrig förstå det, men när han var henne närmast, var det som om -fjäll och strida strömmar legat emellan dem. - -Sedan, när han blef väckt och började försöka få henne till samma -tänkesätt, hade hon tyckt, att han kom ändå längre bort. - -Hon var för klar och lugn till sinnet för att kunna begripa den sortens -gudlighet, som fått makt med mannen utan tyckte, att när hon gick i -kyrkan och läste i bibeln om söndagen och förresten inte gjorde hvad orätt -var, kände hon sig mest tillfreds. - -När han med en långdraget jämrande röst började tala om Guds straff och -helvetets eld, kunde hon nog tycka, att det lät otäckt, men hon svarade -just aldrig och såg inte gärna åt honom heller. Hon hade ju ingenting -annat att säga, än att hon inte förstod sig på’et riktigt, och att han väl -fick ha’ tålamod med henne så länge. - -Det hade blifvit en gråaktig, tryckt stämning öfver hela gården, och -sällan hördes gladt tal eller skratt därifrån. Det enda, som gjorde -afbrott i stillheten, var, när Nils Ersa spelte psalmer på dragspelet. Han -hade dålig sångröst och tyckte det gick bättre, när spelet var med. - -Det var han inte så klen att sköta, sedan den tiden han var ute om -kvällarne på danser och slikt. - -Men så en sommar började det taga af både med läseriet och psalmspelet. - -På vårsidan hade de tagit sig piga. Hon var upp ifrån en fjällby och hade -nog lappblod i sig. I alla fall var hon liten och svartögd, rörlig och -smidig som alla lappar, och en god hjälp i arbetet blef hon. Hon kunne -både spinna och sy och köra plogen med, om det knep. - -Erika kände sig dock aldrig rätt väl till mods, sedan hon kom till gården. -Visst var ju hjälpen bra, men lapp-Anna -- som hon kallades -- var det -aldrig något lugn med. Hon var ständigt i rörelse, och de små svarta -ögonen irrade omkring utan att kunna se fast och öppet på någon. Och det -kunde matmodern ej lida. - -Efter någon tid hade mannen börjat med omvändelseförsök _där_ också. Han -talade och sjöng till dragspelet, men med lika liten framgång som hos -hustrun. - -Ja, en dag, när han med en tung suck och ett par utdraget jämrande -sluttoner lade från sig spelet, hade lappjäntan tagit det från bänken och -dragit till med en vild polska, medan ögon gnistrade och tänderna lyste -spetsiga och hvita -- som på ett litet mårddjur på jakt efter får. Hon -hade spelat så skickligt och flinkt, att Nils blef sittande stum utan att -ens komma ihåg, att det kunde vara den lede, som här dref sitt spel. - -Från de svarta ögonen flög det som eld, och framför de hvita spetsiga -tänderna lyste läpparne som en smal, blodröd kant. Det ryste i Nils, -fastän han satt tätt intill spiseln, där elden brann stor och värmande -under pärgrytan. - -Men efter _det_ började det taga af med läseriet för Nils, och med -psalmspelet gick det rakt inte. Det var som om dragspelet inte ville ge -ifrån sig någon psalmlåt nu längre. - -Och Erika gick där och såg förändringen med mannen och tyckte nog det var -bra, att han blef sig lik igen och på samma gång tog bättre tag i arbetet -än han gjort den senare tiden. Men att pigan hade sin hand med däri, såg -hon väl, och det kunde hon inte rätt fördra’. - -Mot hösten, när linet skars, fick hon också se något mer, som gaf henne -onda tankar om lapp-Anna -- och mannen med förresten. - -De hade buntat ihop linet och voro på hemvägen öfver lägdan. Att Erika var -i hebbere’ och kunde se dem genom gluggen, visste de ju inte, och när de -skulle gina öfver stängslet tog Nils jäntan för att lyfta henne öfver. Och -då hade han hållit henne en lång stund upp emot sig, innan han ställde ned -henne på andra sidan, och ögonen -- både hans och hennes -- hade lyst mot -hvarandra som i lågor. - -Erika stod länge och såg efter dem, och hur hon såg, började det dansa -eldgnistor öfverallt därinne i det halfmörka hebberet, och hon sjönk -maktlös ned på en saltsäck, som låg där bredvid. - -Det var någonting som gjorde så ondt, att hon i det första kände sig -oförmögen att resa sig upp igen, men så småningom gick det öfver, och hon -undrade, om det inte var inbillning det hon sett -- hon hade ju ej många -månader kvar till sin svåra stund och var svag och tung till sinnes. - -Men nu hade i alla fall misstanken blifvit väckt, och för hvar dag såg hon -klarare, hur konstig mannen var, och hur han gick ur vägen för henne och -barnen så mycket han kunde. - -Och det hon inte hade sett, fick hon höra snart nog och det så -fruktansvärdt tydligt, att hon länge efteråt inte visste, om hon var -lefvande eller död. - -Det var en dag under tröskningen. Hon hade stillat kräkena och skulle just -gå från föjset och in i stugan igen, då hon hörde, att slagorna stannade -af, och det blef tyst på logen. Hon gick ditåt för att se, om tröskarbetet -var slut och fick så höra ett hviskande där inifrån. - -Det var mannen och lapp-Anna, och kommen så nära, att hon kunde höra dem, -nådde henne först ljudet af skratt och tissel, sedan hörde hon honom -halfhviska -- »ja, hä säj ja’ dej Anna, att innan en hänna halmenj är -oppstilld, ska’ hä var’ _en_ minner hänna i gål’n.» - -Han hade inte behöft säga något namn -- Erika visste mer än väl, hvem han -menade, och det kom en ångest öfver henne, som gjorde henne nästan stel, -och hon visste ej rätt, hur hon kom sig in i stugan efteråt. Men så fort -hon fick kraft att röra sig igen, knöt hon på hufvudduken och gick bort -från gården. - -Hon visste inte riktigt, huru länge hon gick, men till slut hade hon -kommit till brodern och svägerskan, som hade hemmanet öfverst i byn, och -då var hon så eländig och konstig, att de trodde henne vara sjuk och fick -i henne lite kamfertsbrännvin. - -»Neej, hä var’a då int’. Ho va’ bara så olycklitt trött å oppskrata -- -hade drömt så farlitt ’en sista natten -- och ville bara säj’ dom -- att -sku’ne hända’na någe’ -- nå’n ofäl’ -- så had’na int gjort’e själf -- --» - -De runkade på hufvudet åt hennes tal och tänkte nog ändå, att det var -någon sjukdom hon gick och drog på, eller att hon rent af räknat fel på -tiden, och att det var början till barnsnöden. - -I alla fall följde brodern henne på hemvägen, och då de skiljdes åt, hade -hon blifvit som lugnare. - -En tid bortåt gick det som vanligt där på gården. Hustrun blef bara -blekare och klenare, och hade hon förr varit tyst och stillsam, hörde man -nu knappast ett ord från henne. - -Nils började nog fundera öfver det och kände på sig, att hon hade bättre -reda på honom, än han just fann lämpligt. - -Allt sedan han började hålla sig med lapp-Anna, hade han kännt hustrun som -ett hinder, och hennes fördragsamhet och blida väsen var som en enda stor -förebråelse. - -Men nu hade hon blifvit honom rent af förhatlig -- förhatlig som ett ondt -samvete. - -Han bara gick och väntade på, att hon skulle öppna munnen till -förebråelser, så att han kunde få anledning att förgå sig. Han gick efter -henne ibland och riktigt eggade henne, och då kände han nästan, huru han --- hade hon bara sagt ett ord -- skulle ha’ lyft handen till slag -- och -så..... Ja, längre tänkte han sig inte så noga, hvad han skulle göra med -henne. - -Men hustrun teg och blef bara ändå blekare. - -En svart och rägnig kväll -- svågern och en till hade kommit inom, och -halfstopsbuteljen hade kommit fram -- blef det en sådan oro öfver Nils -Ersa, och det var honom rent af en plåga att se hustrun, som tyst och ovig -gick därinne och torkade ur mjölkstäfva och kärl, tills hon skulle ut och -mjölka. Det kom med ens för honom, att snart nog hade de en unge till i -huset -- blef det inte två -- det såg inte olikt ut -- och så var det att -åka till prästen, och där blef det kanske att stå till rätta både för -honom och hustrun. - -Kyrkoherden hade tittat så konstigt på honom sista helgen, och så hade han -en god stund stått och talat med Erika -- den satan hade väl int’ för -assint hålle’ mun här hemma. - -Och så -- strax sedan hustrun gått ut i föjset -- hade Nils gått ut med -under förevändning att se till hästen ett slag. Men i stället glänte han -på dörren till bryggstugan, där en hjälpkäring och lapp-Anna voro i färd -med höstbaket och vinkade åt henne att komma ut. - -När jäntan kom, tog han henne hårdt om båda armarne och sade -- »I kväll -ska’ne ske, du, hä som vi talts ve’ om! Hä skvaler och blås’ bra, å du har -int’ anne’ te’ göra än håll mun å se gla’ ut -- resten gör ja’ själf.» - -När så jäntan i häpenheten höll fast honom och bad honom dröja lite -- -åtminstone tills karlarne gått från gården -- skrattade han bara och slet -sig lös. Men så vände han tillbaks, innan hon hann öppna dörren igen, och -hviskade tätt intill örat på henne -- »Ska’ne ske’, så ska’ne ske i en -hänna stunn’, å se’n jär e du, som blir matmor hänna på gåla.» - -Med det gick han. - -Inne i föjset hade Erika slagit första mjölkstäfvan i det stora -bleckämbaret och skulle just sätta sig ner på mjölkpallen igen, då mannen -öppnade dörren. - -Han såg ut att hafva brådt och ropade i en hastig ton -- »Sätt från dej -stäfva’ å skynd’ dej -- ja’ kom just ihåg linsöntje’ å sprang för te’ se -åt’e, å hä håll på å ger sej utför ån.» - -Han sprang före, och hon skyndade efter med lyktan så fort hon förmådde. - -När hon kom fram till åbackskanten och lyste nedöfver med lyktan, såg hon -Nils stå, där linet låg sänkt och staka nere i vattnet med en stör. Då han -fick syn på hustrun, gick han ut på en klappbrygga, som låg där, och -började känna sig för med stören där också. Han tycktes försöka komma till -rätta med, huru långt linsöntje’ hade åkt i väg. - -»Kom hittan me’ lyse, så ska’ ja’ bju’ te’ å hal’ in’ne!» -- - -Hon hade nu kommit sig ned och gick ut till honom på bryggan, som ranglade -till under tyngden. - -Mannen tog af henne lyktan och lyste ned i vattnet, och Erika sträckte sig -fram för att se hon också, om linet syntes till där nere. - -Med detsamma smög han armen bakom henne, och med ett slag i veka lifvet -stötte han henne ut i ån. - -Det hade gått så fort, och inte ett rop eller det minsta ljud hördes annat -än plasket i vattnet. Så var allt tyst igen. -- - -Det var hemskt svart öfverallt utom på den lilla fläck af vattenytan, där -lyktskenet föll. - -Nils stirrade på den fläcken och började känna en ångestfull -förskräckelse, för att hustruns hufvud skulle dyka upp där igen. Han kände -kallsvett i pannan, och handen, som höll lyktan, skälfde, så att det ljusa -där ute började dallra och röra på sig. - -Det var med möda han kom sig i land och började gå uppför backen. - -Men så -- bäst han gick -- tyckte han, att det stönade där nere och lät, -som när någon slår och plaskar i vatten. - -Han blef först alldeles stel af fasa och kunde ej röra en lem, men så for -den tanken blixtsnabbt genom honom, att när han stötte ner hustrun, hade -hon stått innanför honom på bryggan, där det inte var så djupt, och -sålunda hade hon väl kommit sig upp igen. - -Så var det också, och när han vände sig om, så att lyktskenet föll -nedöfver, såg han henne stå mellan albuskarne och försöka vrida vattnet ur -kläderna. - -Då grep honom ett vildt raseri, och med ett par språng var han där nere -igen. - -Hon hade hvarken sett eller hört honom, förrän han stod öfver henne. -Lyktan hade han slängt ifrån sig och grep henne nu om armarne med båda -händerna. Hon föll alldeles ihop af dödsångest och fasa och fick inte fram -annat än -- »Herre Jesses -- tänk på barna våra!» -- och det kom bara som -en hes hviskning från henne. Läpparne rörde sig, men det blef ingenting -mer. - -Men han släppte inte taget och hade bara en tanke: att hon kunde hinna få -kraft att ropa på hjälp -- och då vore han förlorad. - -Och fastän hon var tung och våt och med sina sista krafter arbetade och -brottades för lifvet, fick han henne ned på bryggan igen och nu allra -längst ut. - -»Din seglifvade satan!» hväste han, och så stötte han ner henne för andra -gången, och nu var han då säker på att hon inte skulle komma upp igen, -inte som lefvande åtminstone. - -Men nu var det också slut med Nils Ersas krafter, och han måste sätta sig -ner, innan han förmådde taga sig uppför backen igen. - -Lyktan fick han lof att söka igen, så att den inte skulle röja honom, och -benen gingo i kors, och tänderna skallrade mot hvarandra, innan han -ändtligen kom upp på gården. - -Stormen hade tagit till och rägnet piskade honom som nålar i ansiktet, och -där nerifrån vattnet stönade och jämrade det sig -- ett tag lät det som -gråt från ett nyfödt barn -- och lik en drucken raglade han in i föjset. -Där blef han en god stund sittande på spiselkanten, innan han fick igen -makten öfver sig själf. - -Korna började flåsa och råma omkring honom. De flesta voro ju ännu -omjölkade, och det var en god stund öfver vanliga stillningstiden. Så -länge hade int’ matmodren låtit dem vänta någon gång förr. - -Han tände lyktan och gick med den in i stugan. - -Där inne sutto gubbarna kvar, och när Nils steg in, började de undra, hvar -han hållit hus så länge -- om det var något i olag med hästen. - -Han såg sig om i stugan. - -»Jär int’ Erika hänna?» - -»Neej», fick han till svar. - -»Hm -- hä va’ som konstitt, för ja’ va’ inom i föjse nyss för te’ hjälp’na -me’ mjölkämbare, å då va’na int’ dänna heller, å hä’ va’ int’ halfmjölke -engång -- å int’ va’na i bryggstuga heller -- men ho komm’ väl -- --» - -När de hade suttit en stund och språkats vid utan att hon syntes till, -undrade brodren om hon kanske hade blifvit sjuk, och om Nils ändå int’ -skulle gå och se åt en gång till i föjset. - -Det gjorde han, men när han så kom in lite orolig, och sade att hon inte -syntes till nu heller, började de andra två också att bli fundersamma. Och -när så Nils talte om, att hon varit som konstig af sig sista tiden, kom -svågern ihåg, huru underligt hon bar sig åt den där gången hon kom till -dem, och då blef han ändå mer fundersam. - -De började nu söka alla tre -- i uthusen, på vind och i källare, och Nils -ville aldrig sluta med letandet. - -När de kommo in igen sent på kvällen, hade pigan satt fram aftonsmaten, -men ingen rörde den just. - -Nils Ersa satt alldeles blek i spiselvrån. Han tycktes tro, att hustrun -blifvit från vettet och gjort af med sej. - -Fram på natten började han läsa och sjunga psalmer och bar sig åt, som -hade han varit konstig själf. - -Svågern gick vid midnattstiden -- han skulle komma tillbaks på morgonen -och hjälpa söka, om hon inte kommit igen då. När han öppnade dörren var -det med en lång, forskande blick på Nils. - -Han tyckte ändå, att det här var som underligt -- både det systern hade -sagt den där gången -- och så var det inte helt med lappjäntan. - -Hon hade sett så märkvärdigt på husbonden, när han satt där i spiselvrån -och sjöng. Hon hade bestämdt dragit på mun, det trollet! - -Dagen därpå blef det då att fortsätta med sökandet, men förstås utan att -finna någon. - -Flere dagar gingo sålunda, och Nils tycktes bli’ mer och mer säker på att -hustrun gjort af med sig. - -Han gick omkring som den tiden, när han var Guds barn, sjöng och läste -hela dagarne och syntes taga detta med Erika mycket hårdt. - -Men svågern hade fått misstanken väckt engång och använde både ögon och -öron efter den stunden. - -En dag åkte han bort till länsman och hade ett samtal med honom, hvilket -ledde till att både han, länsman och fjärdingsman sedan följdes åt till -Nils Ersa. - -Det hade nog sports där, hvilka som kommo farande, ty, när de gingo uppför -stugubron, hördes psalmsång därinifrån och nu med dragspelet till. - -Det var nästan som att komma i kyrkan. - -Emellertid blef det en väldig predikan utaf också, och det var länsman, -som höll den, men det förde till ingenting. - -Nils grät och talte bara godt om hustrun och kunde på alla sätt bevisa, -huru orättfärdiga sådana misstankar voro. - -Det såg nästan ut, som om rättvisans tjenare skulle få vända hem igen med -oförrättadt ärende. - -Men så, just som länsman hade rest sig för att gå, bad han Nils följa sig -ut ett slag -- han hade en annan affär också, som han ville afhandla -mellan fyra ögon. - -Att han gjorde ett tecken åt de andra två med det samma de gingo genom -dörren, det märkte inte Nils. - -Bakom uthusknuten gick länsman med honom, och -- sedan han sett sig om åt -alla håll att ingen obehörig fanns i närheten -- tog han Nils i -rockuppslaget och satte ett par skarpa ögon i honom. - -»Hör du, Nils Ersa», sade han, »nu är det så, att lite hvar har reda på, -huru du har’et med pigan, och då du nu inte vill eller kan säga, hvar -hustrun din är, så tar’ jag lapp-Anna med -- handbojorna ligga i kärran -- -och anklagar henne för mord.» - -Nils blef hvit ända ut på läpparne. - -Detta kom alldeles oförberedt, och utan att tänka sig för stammade han med -en af förskräckelse darrande röst: - -»Ja, men, herr länsman -- hä jär int’ ho som ha’ gjort’e!» - -Länsman nickade med ett godmodigt och förtroligt grin. - -»Hm, hm! Jaså, ja då ska’ vi väl komma sams ändå.» -- - -»Jojo, Nils Ersa, det är nog du ändock, som vet, hvar vi ska’ söka hustru -din», han lutade sig närmare honom och såg ändå godmodigare ut, »men jag -lofvar dej på heder och tro att aldrig med ett ord anklaga eller ange dig, -om du i all tysthet bekänner det för mig. I annat fall får du pigans -straff och olycka på ditt samvete också, ty hon har skenet emot sig -- och --- ja, seså, ta’ nu mod till dej, Nils Ersa, och tala om hur du har’et!» - -Nils stödde sig tungt mot väggen. Han försökte taga på sig en lugn min, -men det gick dåligt. - -Han visste att länsman var en karl, som stod vid sitt ord. -- Inte kunde -han låta Anna dra’ från gården i fångkärran just nu, när de skulle ha’ som -trefligast tillsamman. - -Han var het i hufvudet och hade tagit af sig hatten och rullade och vände -den ut och in och vred den, som om den varit en våt trasa. - -Men om han nu skulle tala om det för länsman och kanske ge honom något för -tystnaden, kunde han nog få riktigt lugn med sig själf också .... Ja det -skulle han! - -Nu var Nils på det klara med sig själf. - -Han vände sig till hälften bort, medan han vred och slet med hatten, så -att svettremmen gick lös och föll till marken. - -»Jaa -- herr länsman -- ha gäll’ visst int’ länger te’ håll’ sej bätter än -en jär -- men ja’ tänkte först be’n ta mot 200 riksdaler, så han riktitt -komm’ ihåg tysthetslöfte sitt. Jo se, hä jär nog så, att sök ni’na i ån, -så ligg’a visst dänna ve linsöntje åt me klappbrygga.» - -Så där ja, nu var det sagt, och Nils kände sig gladare än på mången dag. - -Han såg inte den belåtna blick, som länsman kastade åt knuten till och -inte heller svågern och fjärdingsman, som kommo smygande där bakifrån. - -När han vände sig om för att bedja länsman följa med in i kammaren, där -dragkistan med pängarne var, hade han bägge två öfver sig. - -Det var inte rop från en människa -- det var som tjut af ett vildt djur -han stötte ut, när svågern sade -- - -»Nu får du sätt’ dej å åk’ kronskjuts, Nils, och böta för din synd -- jag -och fjärdingsman ha stått bakom knuten hänna och ha hört hvart eviga ol’.» - -Ja, så hade det gått till, när Nils Ersa från öfre byn blef anklagad för -hustrumord, och sedan han nära ett halft år suttit i häkte, fick han -tidigt en marsmorgon där uppe på stupstockbacken med lifvet böta för det -odådet. - -Lapp-Anna, som skulle anklagas för delaktighet i mordet, var spårlöst -försvunnen, samma dag som länsman kom och tog Nils, och ingen hade sett -något af henne sedan. - -En backstugugumma sade sig hafva sett en ren med en stor hornkrona skymta -en afton i vild fart framme i skogskanten, och på honom hade en lappjänta -ridit med svart utslaget hår och ögon som glödande kol -- men det var ju -bara käringprat. - - - - -Jan Persa och hans framfärd. - - -Jan Persa var storbonde. Gården hans låg på en nipa, som stupade tvärt ned -i Umeälf, och hette Rundeliden. Om det nu var för att både folk och fä -höllo sig som runda och välfödda där, eller om den fått namnet efter -Rundan -- en fjällbäck, som flyter strax förbi -- det vet man inte så noga --- och det kan då också kvitta lika. - -I alla fall var där som lusteligt. Ängar och åkrar drogo sig frodiga och -bukiga upp mot bärgåsarne, där hemmansskogen tog vid, och _den_ skämdes -inte heller för sig. - -Nej, skogen var en af de bättre, och inne emellan stammarne där hade många -träkarlar gått och snokat och slickat sig om mun. Men Jan Persa tyckte som -så -- att träna stod’ bra där de stod’, och pängar trängde han int’ allra -värst te’. -- För resten hade han väl _sin_ mening med att låta dem gå -där och känna begärelsen växa med träden. Bakom _det_ bondörat kunde man -nog hitta mer än _en_ räf. - -Tre ting fanns det här i världen, som Jan Persa »extimerade», och det var: -först och mest pängarne och det som hade pängars värde, sedan var det -spriten och så -- ett godt stycke därefter -- dottern sin -- Anna hette -hon. - -Och det han med sin sega västerbottensnatur trådde så dannt efter, det -trådde lika mycket till honom i sin tur. Hvilket ju bara är som det bör -vara. - -Jaa sannerligen, slantarne rullade som af sig själfva in i fingrarne på -honom, och där blefvo de sams med honom om att stanna till hans bleka död. -Folk visste nog inte, huru pass rågadt han hade i storkistan, men rågan -var det, och ingen lefvande mer än Jan Persa sjelf hade lyft på _det_ -locket. - -Om han var omtyckt där i bygden, Jan Persa? Åh nej, inte så värst, för se -han hade liksom ett snöre om benet på mest hvarenda en där, och när han -ryckte i det -- då sved det. Ja, det vill nu säga som så, att när någon -kom i knipa, gick han till Jan Persa och knackade på storkistan. Han fick -förstås det han ville, men i utbyte fick han lämna ett papper, där det -stod skrifvet, att han hade fått precis en femma mer än han hade fått, och -att han därtill skulle betala Jan Persa sex procent i ränta. Se, _det_ var -snöret, och det stramade åt på bestämda dagar. Kan en då undra på att de -blefvo le’ den, som stod för slikt! Tro därför inte, att de kunde undvara -honom! - -Eller om han var högt aktad, Jan Persa? Jaa -- åhja, för se, han hade ju -ändå storkistan, och då gjorde det väl inte så allra värst mycket, om en -del af innehållet hade kommit dit i misshugg -- så till sägandes. - -Det hade nog varit som så med den karln’, att han aldrig kunnat läsa -sjunde budet utan att staka sig, och då kan en inte begära, att han skulle -lefva efter’t heller utan att staka sig. Ja, för att säga sanningen, hade -han -- så storbonde han var -- _setat inne_. - -Det var nu bara för att en tiokronssedel, som han inte hade någon sorts -gemenskap med, smetat fast sig vid plånboken hans. Och nog var det branog -lite att väsnas för, men som det inte var första resan, räckte det ändå -till för att Jan Persa skulle få åka kronskjuts. - -Man kan då säga, att det var rena oturen för honom _den_ gången. -- Det -hände sig just som så. - -Jan Persa, en som hette Stursken från Burträsk och ett par till kommo opp -en dag -- det här gick för sig för flere år se’n -- till en Karl Michael. -De hade lurat ut, att han haft kuttingen på lasset, när han kom från stan’ -kvälln’ förut. Nu blef det att lätta på den -- som en väl kan tänka sig -- -och hur det var, och hur talet gick, fann Stursken det lämpligt att dra’ -opp plånboken och visa fram en tiokronssedel. Den skröt han med. - -Det var också en grann sedel -- fastän på ena sidan hade den en stor -lakriskladd -- och Karl Michael tog och vände på den för att se, från -hvilken bank den var. - -En skulle bara sett då, hur ögonen glindrade i hufvu’t på Jan Persa. Det -var ackurat som när en katt sitter och skyttar efter en mus. - -Ja, sedeln var -- som sagt -- grann, och sedan Karl Michael tittat och -snott på den tillräckligt, lade Stursken den långsamt och varsamt tillbaks -i plånboken -- och så plånboken lika långsamt och riktigt i bröstfickan. - -En skulle sett på Jan Persas ögon _då_. De följde med ända ner i fickan, -och där skulle de visst också blifvit kvar, om inte kuttingen varit på -bordet och liksom behöfde eftersyn, den med. - -Hur det led blef kuttingen tom och bönderna fulla, och, som gångdona deras -inte voro goda till att bära dem, blefvo de där de voro och lågo snart så -stocksofvande, som om de tröskat en vecka. - -Bort mot kvällsdags blef det lif i dem igen, men värst i Stursken, ty han -saknade tiokronssedeln, och plånboken låg i fällen. - -»Era djädrans tjufsatar!» skrek han. »Till länsman ska’ ni hvar eviga en!» -Och han regerade och svor, så de andra blefvo klar nyktra på en gång. - -Karl Michael, som tyckte det började osa hett, då han ju hade stått för -trakteringen, blef liksom allvarsam och förbannade sig på att ingen kom -lefvande från gården, som inte visade fram hvad han hade i plånboken. - -Och fram kommo också plånböckerna. -- Men se, när Jan Persa drog opp sin, -hade han inte sedlar i den invändigt bara, utan en satt också och hängde -utanpå, men fast satt den, och en tiokronssedel var det. När Karl Michael -fick ögonen på den, spottade han. »Tvi däj, Jan Persa! Nu ä’ du allt lika -myttje fast som sedeln där, och hä, fast du ingen lakriskladd har på -baksia. Men serru, hä har sedeln, hä kan _jag_ kaveer för, som synte’n -nyss». - -Och så var det också. Det var sedeln med lakriskladden, och den hade -smetat fast sig så säkert på plånboken, som om den hade tänkt stanna där -för jämnan. -- Nog hade storbonn’ haft _den_ tanken med. - -I alla fall svor han på att sedeln varit hans i allan tid, och att förr -skulle de få klå’n förr’n de fick _det_ papperet. - -Och hur det bar till, så kom han sig undan med sedeln. Men Stursken och -Karl Michael voro säkra och styfsinta de med, så att, när vintertinget -hölls, gjorde de långskjuts alla tre, och huru än Jan Persa snodde och -vred sig framför domarebordet, fick han fortsätta resan och det direkt -till häktet. För se, han hade -- som sagt -- konstrat med fingrarne ett -par gånger förr. - -När han kom ut igen, blef det vid det gamla, hvad anseendet beträffar. - -Egentligen -- och för att säga hela sanningen rent ut -- så var det just -ingen i _det_ byalaget, som hade så alldeles rensopadt för sin dörr -- -hvad ärligheten angick. I grannbyarne gick det ordet om dem, »att i deras -lag fanns det bara _en_ ärlig bonde -- och han hade stulit en märr». - -Nå nå -- så farligt var det väl ändå inte, och hela skulden får man inte -kasta på dem heller. - -Just i bygden däromkring hade träkarlarne grasserat som allra värst -- och -skojat och lurat för att komma åt skogen billigt. Bönderna hade lärt sig -så småningom, hur det skulle vara, och de voro snart lika knepiga själfva, -när det gällde. - -Om herremännen tänkte på hvilket ansvar de hafva, när de handla och vandla -med det lättrogna, okunniga allmogefolket, skulle de visst tänka sig om, -innan de lärde dem sina konster. -- De få stupa i det själfva sedan. - -I alla fall fanns det en på Rundeliden, som höll anseendet uppe, och det -var Anna, dottern Jan Persas. - -Hon var också en jänta, som det fanns både kraft och saft i. Inte ett -skapande grand i henne bar vittne om att hon hade Jan Persa till far, om -inte möjligen det, att hon var snartänkt. - -Annars hade hon kropp som själ efter modern -- modern, som varit död sedan -hennes tolfte år. - -Det år hon läste sig fram, fick hon bli’ både matmor och piga själf på -gården, och utom drängen vankades det sällan lejd hjälp i göromålen, inte -ens vid ann’tiderna. -- Jan Persa glänte int’ gärna i onödan på -storkistlocket. - -En kunde bli’ hjärteglad vid att se Rundelidens-Anna, när hon om -sommarmorgnarne och kvällarne med rodde uppåt älfven för att mjölka och se -till kräkena. De hade sommarföjset uppe i ett utänge, dit det var dryga -kvartsmilen roddvägs. Motström var det -- nästan strycka på en del ställen --- men Anna skötte årorna, så det slog hvit fradga kring båten, och barmen -höjde sig lugnt och jämnt, när hon lade upp vid utänget. Endast på den -starkare ansigtsfärgen märktes det, att slik rodd var tungarbete. - -Se, _det_ var ett kvinnfolk det! - -Det bästa fjällvindarne förde med sig hade hon supit in’, och därför gick -hon så svingande lätt uppför brantaste stig. - -Kådstark och full af barrdoft slog luften emot henne från skogarne, och -därför ljödo skratt och visor så klingande friska, när hon bar fyllda -spann och tog karlatag i grofarbetet. - -Hon var som en ung gran med solglans öfver -- kraftig och fager. - -Älfven gick djup och bred nedanför Rundeliden, och såg man Anna i ögonen, -var det som att skåda ned i ett djupt vatten -- ett vatten med starka -strömdrag. - -Ingen hade väl ändå sett ner i det vattnet så noga som Per, gårdsdrängen -på Rundeliden. Och hur han såg, blef han så yr och från sig, att han -glömde både, hvilken fattiglapp han själf var, och huru Jan Persa var -hopkommen -- och att han, Per, allra minst blefve utsparkad, gjorde han -friareslag där i gården. - -Men nu var att lägga märke till det, att när Per såg -- såg Anna tillbaks. -_Han_ var lika så styf karl som _hon_ var kvinnfolk, och rädder af sig -- -det var han inte heller. Från högfjällsbygden var han kommen, och där hade -han från barndomen lärt, att orädder karl är stark. Och styrkan hade han -pröfvat både med björn, snöstormen och nödår. - -Däraf kom det sig, att han när kärlekstankarne togo åt honom, gick fram -till kammarfönstret om lördagskvällen och knackade på lika trygg, som om -han varit storbondson. - -Öppnadt blef nog ett fönster också, men det var stugfönstret -- och Jan -Persa själf var det som öppnade. - -»Hut fjällbopojk’!» skrek han, så det ekade. »Så högt som te’ _det_ -kammarfönstret ä’ du int’ karl te’ klifva ändå, och te’ höstflyttninga jär -e du, som går te’ fjälls igen.» - -Per drog andan djupt. Det var som att midt i sommarn få ett snöil öfver -sig. - -Det händer så ibland i högfjällen. Bäst man går där i sommarvärme och -sommarsol, blir det med ens kolmörkt, och man är inne i drifvande snö, som -sveper in en så väl och sluter så tätt till, att färden kan bli till döds. - -Men det kan ock reda sig med slikt -- är en bara säker på vägen och orädd -af sig. Och det var Per -- nu med. - -Han tog sig betänksamt om hakan. - -»Om hä nu skulle vara två mot en» -- mumlade han och nickade mot -stugufönstret -- »hur skull’ du re’ dej då, storbonne? Jag säj bara _om_ -jag!» Så gick han bort öfver ängarne till hagen för att se till hästen ett -slag, innan han gick till sängs. - -Efter den lördagskvällen smygtittade Jan Persa som oftast på de två, och -det han såg måtte visst ha’ varit ledt för honom att se. I alla fall höll -han sig mer hemma från supning och vägafärder efter _det_. - -Vintern förut hade en träkarl slagit sig ned midt emot Rundeliden på andra -sidan älfven och där byggt upp en såg. -- Det var en herreman. - -En kväll satt Jan Persa på stugubron och tittade på ångan från sågpipan. -Han stirrade så ögonvattnet rann, och när klingan skar genom stockarne, -skar det också så ondt i öronen på honom. -- Han hade lite otalt både med -patron och verket hans. -- Hade int’ den rackars karl’n narrat åf’en -skogen ändå! Jan Persa spottade och vände på snusvalken. Kontanter hade -han förstås fått -- och det redigt också -- och konjak med. -- Hela -snusvalken fick afsked, och en ny lades in på ort och ställe. - -Så inte var det något i vägen med det, men se -- det var det här med -stämningspapperet, som han visste låg färdigt i patrons låda -- patrons -_snöre_ på honom, om han en enda gång till tog ett träd ur skogen, som var -aldrig så lite för stort. -- Spårhund där! -- -- -- _Det_ var det, som han -satt där på stugubron och retade sig öfver och grundade så styft på, att -han glömde både -- att han hade en dotter och en utfattig fjällbodräng. - -I kontraktet på skogsköpet stod det, »att han, Jan Persa, hade rätt taga -smärre virke till reparationer och husbehof». - -Att han hade byggt sig en lada på vårsidan, och att timret blef lite -större, än det hade lof till -- det råkade komma med lite af det sålda -- -var väl ingenting att bråka om. - -_Till husbehof_ -- det var väl till behof af hus. Han, Jan Persa, behöfde -en ny lada -- hvilken ock är ett hus. Det virke, som gick åt, måste -således vara husbehofsvirke. - -Och på det skulle han nu bli’ stämd! - -»Tvi dej din djädrans lufver! Det ä’ just herremanslikt!» - -Men han skulle få se, hvem Jan Persa var! Hade varit ihop med tockna förr. --- I kontraktet stod det också, att han skulle få ta’ stängselvirke, men -inte huru groft. Där hade du sofvit, herreman! Och stämmer du för -laduvirket, ska’ du få se, att jag sätt’ opp så grofva stängsel, och så -höga med, att du får svårt te komma öfver! - -Nu hade Jan Persa hunnit så långt i tankegången, att han liksom sken opp -igen. Han kände sig belåten och mäktig. Han, storbonden, kunde kapplura -med herremannen. - -Under sommar’n blef nyladan fylld med doftande hö, och aldrig hade Jan -Persa känt sig så nöjd med en full lada, som när han spikade till den nya, -stadiga dörrluckan på henne. - -Sex präktiga timmerhvarf nedersttill lyste emot honom och narrade honom -till skratt. Det var groft slag, riktigt så det hade gått för sig till -tingshusbygge. Och ännu låg stämningen kvar i patrons låda -- det visste -han. - -Patron började allt vädra, hvilken satans klok karl Jan Persa var ändå. - -Men ladan skulle i alla fall bli’ en nederlagets och förödmjukelsens plats -för Jan Persa till slut. - -Tiden för höstflyttningen närmade sig. Att Anna och Per voro sams, kunde -hvar och en begripa, som fick se dem någon gång, då gubben inte passade -på. Segt slag var det i dem bägge två och bra slag med. Kunde det inte gå -att få komma tillsammans nu, fick det väl vara tills Per fått något i -kistan själf. - -Nu ska’ ni få höra, huru det gick. - -Det var -- som sagt -- vid höstflyttningstiden. Per höll på att rusta i -ordning vinterkördonen, och Jan Persa var nödd att själf fara upp till -nyladan efter en höskrinda. - -Rägnigt och kallt var det, som det oftast är vid den tiden, och han hade -halfstopsflaskan i fickan för säkerhetens och sällskapets skull. - -Väl kommen upp till ladan -- och se’n luckan blifvit fråntagen -- tyckte -Jan Persa att ansträngningen gjort honom värd en slurk ur flaskan, och -det en redig -- som en väl kan förstå. - -Sedan skrindan var pålassad, kröp han in i ladan igen och satte sig ned i -höet. På det kände han sig behöfva en styrkare till. - -Han sträckte på sig, så det knastrade och knäppte i torrhöet. Herre -jestanes, hvad den här ladan var riktigt hopkommen ändå, tyckte Jan Persa. -Om patron sätter till all ånga han har på sågen och vår Herre alla sina -väder, skulle hon likväl stå där hon stod. Skål på det, patron! Och med en -öfvermåttan förarglig handrörelse åt det håll där sågen låg, satte han -flaskan för munnen och tog en dubbelklunk. Det var _den_ skålen värd. - -Det var oherrans lusteligt här i ladan idag! Jan Persa började fundera på, -om han rakt utaf skulle ta’ sig en lur medan han var där. Om han ändå haft -ett par gubbar till med sig! Då hade det kunnat bli’ riktigt jultrefligt. -Nu hade han bara flaskan att sällskapa med, och hon kunde int’ säga emot -honom en gång. -- Var nog bra -- hon med -- bara det var något i henne. - -»Skål på dej, flaska, och lycka te’! Nu ser du ut te’ vara halffull, men -hä går nog om. Nu lägg’ jag mej och sof en blunn’, så jag int’ blir’et -jag med. Godnatt på dej!» - -Den skålen var det inte heller lönt att fuska med, och sedan var inte -flaskan halffull längre. - -Men, huru det var med Jan Persa, hvad _den_ saken beträffar, är inte så -godt att säga. Han sof. - -När Per kom till ladan för att se, hvad det blifvit med husbonn, stod -hästen och åt hö af hjärtans lust, och Jan Persa sof, -- sof så det blåste -om honom. - -Per klef in för att skaka lif i kroppen. Men så fattade honom en tanke. -- -Han blef stående framför husbonden och tittade på honom, medan det röck i -mungiporna af skrattlust. Det var en lustig tanke och en djärf tanke! - -Ett eländigt skrof var det allt, som låg där i höet framför honom, och -sjuhimla rasande var han på’et för Annas skull, men nu skulle han få se på -något roligt. »Hejsan fylltratt, storbonne, högfärdsgök! Nu lär det bli’ -din tur te’ be’ mej! Adjö med dej, och sof som du har börjat!» - -Huh, puh, pep det mellan läpparne på Jan Persa. - -Han sof som ett nyfödt barn, och flaskan låg upp och ned och utrunnen i -armvecket. - -Nu grep Per sig an med det han hade i sinnet. Fort och säkert satte han -för dörrluckan och dref in spikarne med en stor träklubba, som låg kvar -där sedan timringen i våras. För visshetens skull slog han dit ännu några -stycken fyrtummare, som han hade i fickan, och så vände han hästen och -åkte hem. Till Anna sade han, att det med ens tagit åt gubben, att han -skulle göra långtur till sta’n i sällskap med grannbonn’. Hon hade varit -ute i byn och visste inte, att han kört till ladan engång. - -Tidigt nästa morgon gick Per dit upp. Han hörde inte ett ljud inifrån -ladan. - -»Jär ä nån här?» skrek Per. - -Det knastrade och prasslade i torrhöet. Jan Persa sträckte på sig. Han -vaknade först nu. - -»Jär ä nån här?» skrek Per igen. - -Och nu blef det låt af. - -»Jär ä du Per? Hvem i svartaste helvete har stängt för ladlucka? Släpp ut -mej på blankaste minuten, om du int’ vill jag ska’ knäcka nackbene på -dej!» - -»Hä jär som groft slag ni har gjort ladan af, så I får nog tungarbete med -att komma åt nackbene mitt. Men vi ska’ vara sams nu och tala förstånd i -stället!» tyckte Per. »Vill I ge’ mej Anna, ska’ jag dra’ ut luckspikarna -tvärt.» - -»Hahaha!» hånskrattade det inne i ladan. »Dra’ åt fjälls, fjällracka! Hä -var läng’, tills du får den fångsten!» - -»Adjö då, Jan Persa, och myttje nöje!» - -Där satt nu storbonn’ i sitt sköna, doftande hö, ensam igen med sin tomma -halfstopsflaska och sina tankar. - -Det första han gjorde var -- som en väl kan förstå -- att försöka komma -sig ur fångenskapen. Men luckan var tilbommad med fyrtumsspik, och virket -var af reelt slag, _det_ visste Jan Persa allt för väl. - -Vreden tog åt honom, och han började sparka och lefva i höet, så det rök -om honom. Han bar sig åt ackurat som en björn, när han fått ett skott i -kroppen och inte ser sig god att komma undan. Han ställer sig också och -rifver och klöser i marken, så torfvorna ryka omkring honom. - -Hvad tjänar slikt till! - -När motioneringen i höet släckt af värsta hettan, gaf han sig till med att -svära och hojta. Han tänkte, att någon möjligen kunde höra olåten och -komma till hjälp. Men det kom ingen, och då rakt ingenting lönade -försöka, satte han sig ned i höet och teg. Men se _tänkte_ -- det gjorde -han, och inte hade det varit rådligt för Per att just då vara honom inom -räckhåll. - -Frampå förmiddagen följande dag fick Per med sig två pojkar, som hade reda -på historien, och gick opp till ladan igen. - -»Goddag Jan Persa! Vill du ut nu?» sa’ Per. - -Han fick just inte något begripligt svar. Det fräste och spottade från -höet därinne. - -»Adjö då, eftersom -- -- --» - -Nu brakade det löst från Jan Persa, och det är ej lönt engång försöka säga -efter all olåt, Per fick sig tillgodo då. Men Per stod lugn och hörde på, -och pojkarne måste stoppa mössorna i mun, för att inte skrattet skulle -röja dem. - -»Jaa, du vet, hvad som löser dej ur fångenskapen, Jan Persa, och när du -själf har hjälpen i din hand och int’ vill -- så får du också skylla dej -själf! Adjö då, om vi inte råkas mer här i lifvet!» - -Återigen var storbonn’ ensam. »Per!» skrek han. »Pe--er!» Men ingen -svarade. Det var riktigt hemskt tyst. Han satte sig och började fundera. - -Per var fjällbopojke och af styft slag, som inte väjer för någonting. Och -så hade han fått tåla ett och annat från husbonden den senare tiden -- -- --- Ja ja, hvem vet, hvad han hade i sinnet? Det sista han sa’ lät så -otäckt -- »om vi int’ råkas mer i lifvet» -- -- -- - -Jan Persa kände kallsvett i pannan. - -Och så började det rifva och slita så eländigt i magen, och törstig var -han, så det stramade i halsen -- -- -- Det kan en väl förstå -- efter så -mycket sprit! - --- Tänk, om han fick sitta här och dö af törst och svält! Jesses! han -tyckte, att bredvid honom i halfmörkret skymtade som en död kropp -- en -utmärglad, blåhvit gast -- -- -- - -Han rusade mot luckan, dunkade, kastade sig emot den, skrek med gråten i -halsen, men till lika liten nytta som förr. - -Hu, så konstig han började känna sig! Han tog hö och försökte tugga på, -men det blef till ingenting. Om han nu haft sig en enda kallpära och en -dricksskvätt, skulle han gifvet en näfve ur storkistan för’et. -- Om han -skulle läsa en bön! Kanske _det_ kunde göra godt? Han knäppte ihop -händerna. Det var länge se’n Jan Persa läste böner. Han försökte sig på -Fader vår. Början och slutet gick bra, och det liksom lindrade för en -stund. -- Storbonn’ hade blifvit mjuk. - -Den natten som kom var det nästan ogörligt att sofva, -- så slet det och -ref i inelfvorna, och samvetet började också konstra. _Det_ var ett dåligt -tecken, tyckte Jan Persa, och det gjorde honom nästan vettskrämd. - --- Ute blåste det och pep, och fastän det var kolmörkt, såg han allt -möjligt oknytt där inne i ladan. - -I de där nedersta timmerhvarfven -- de som egentligen voro patrons egendom --- knakade det och lät som om det högg i dem, och när vinden snodde om -ladknuten tjöt det så ledt. Det lät som -- tjuf, tjuf, tjuf! - -Först fram på morgonsidan somnade han, och vaknade med att någon knackade -på luckan. Jan Persa var då alldeles förbi af dödsångest, dåligt samvete, -hunger och törst. - -»Nåå» -- hördes Pers röst utanför -- »får jag Anna, om ni slipp’ ut nu? -Jag har lite skåpamat och en skvätt brännvin med -- om I vill ha.» - -En het blodvåg steg upp åt hufvudet på gubbstackar’n när han hörde Pers -talföre, men den gick samma väg den kom. Han var mjuk nu -- som sagt. - -»Kan du int’ släpp ut mej ändå? Jag ligg’ på mitt yttersta, och du gör dej -skyldig te’ dråp, Per». Han lät så olyckligt ynkelig, men Per stod på sig -och sade lika oberörd som förut, -- »du vet, att jag står med det jag -sagt, och vill du int’ ge me dej, så blir det här sista gången jag komm’ -hit. I kväll går jag i tjenst grannbys.» - -»Du ska få femtio kronor om du tar från lucka!» - -»Jag får väl helsa Anna då, att I heller dör än unnar’na den hon vill ha’. --- Adjö då för sista gången!» -- -- - -Nu var det likväl slut med Jan Persa. - -Tjockt och rosslande lät det, när han tätt intill luckan ropade -- »du får -väl ta’na då, -- Pe-e-er!» - -Han trodde att Per redan hunnit gå ett stycke. Men han stod allt kvar, -- -gjorde sig ingen brådska med luckan, -- tecknade istället åt pojkarna, som -också nu voro med, att hålla sig stilla. - -Än var han inte alldeles färdig med storbonn’. - -»Stor tack ska’ I ha’! men innan jag öppnar, ska’ I säja, om vi få ta’ ut -lysninga sista söndan i november, så brölloppe kan stå i Jul. -- Hvad säj -I?» - -Jan Persa sjönk ihop ner i höet vid tanken på, hvilket hål i storkistan -detta skulle åstadkomma. Men ut ur ladan _måste_ han -- den förbannade -nyladan -- och han var nu i alla fall slagen till en slant af Per, så -- --- »Ja du får ta’ ut lysninga i morgon, bara du släpp’ ut mej», kom det -kvidande ynkligt inifrån ladan. - -Tre pojkar började nu bända och slå på dörrluckan och förhjälpte så Jan -Persa ur fångenskapen i nyladan. - -Det såg inte ut att finnas mycket kvar af stormodet i honom då. - -Mäkta belåten sken Per istället, när han tog fram skåpamaten och bjöd -husbonn’. - -»Tack ska’ I ha’ för löftet!» sa’ han. »Här har ni te stärka er med. Jag -tog Jonte och en Israel med som vittnen på hva’ som sagts -- ifall ni -finge lust te glömma’ne. -- Här har ni brännvinsskvätten också.» - -En kan väl förstå, huru pass Jan Persa var till mods efter den utfärden. -Arg var han, och skamsen var han -- mest arg ändå. Löftet kom han i alla -fall inte ifrån, och som Per hade sagt blef det. Juldagen och tre dagar -efteråt stod det bröllop på Rundeliden. Kostade det något, så smakade det -väl också. -- Jan Persa söp sig så full, att han glömde förargelsen och -dansade polska med mågen sin -- fjällbopojken. - -Det var likväl en djädrans styf karl! - - - -***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK FJÄLLBYFOLK*** - - -******* This file should be named 54157-0.txt or 54157-0.zip ******* - - -This and all associated files of various formats will be found in: -http://www.gutenberg.org/dirs/5/4/1/5/54157 - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - |