diff options
| author | nfenwick <nfenwick@pglaf.org> | 2025-02-06 21:33:44 -0800 |
|---|---|---|
| committer | nfenwick <nfenwick@pglaf.org> | 2025-02-06 21:33:44 -0800 |
| commit | 0fd259e024e3390f280e5a365a48cf1a18a43d11 (patch) | |
| tree | 63f86e019ce56ee77964310f92f74b4166060e8c | |
| parent | 6b554c503f3bf264595cded6f2dc471fb77ade20 (diff) | |
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 4 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 | ||||
| -rw-r--r-- | old/54113-8.txt | 6684 | ||||
| -rw-r--r-- | old/54113-8.zip | bin | 133806 -> 0 bytes |
5 files changed, 17 insertions, 6684 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..d7b82bc --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,4 @@ +*.txt text eol=lf +*.htm text eol=lf +*.html text eol=lf +*.md text eol=lf diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..e1ea32e --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #54113 (https://www.gutenberg.org/ebooks/54113) diff --git a/old/54113-8.txt b/old/54113-8.txt deleted file mode 100644 index a2420e8..0000000 --- a/old/54113-8.txt +++ /dev/null @@ -1,6684 +0,0 @@ -The Project Gutenberg eBook, Noveller och skizzer, by Johannes Alfthan - - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - - - - -Title: Noveller och skizzer - - -Author: Johannes Alfthan - - - -Release Date: February 5, 2017 [eBook #54113] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - - -***START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NOVELLER OCH SKIZZER*** - - -E-text prepared by Helvi Ollikainen and Tapio Riikonen - - - -NOVELLER OCH SKIZZER - -af - -JOHANNES ALFTHAN - - - - - - -Stockholm, -Albert Bonniers förlag, -1870. - - - - -INNEHÅLL: - - Kallista på Kastelholm. Pennteckning från Åland. - Ett mystiskt par. Sann händelse från år 1867. - Från Finland: - 1. Från öster till vester. - 2. Wiborg. - 3. Från Ladogas strand. - 4. En vacker hufvudstad i ett litet land. - Reseskizzer från Polen och Ryssland: - 1. Polen. - 2. Ryssland. - Borgfröken. Skizz från kejsar Nikolai regering. - - - - - - -Kallista på Kastelholm. - -Pennteckning från Åland. - - - - -1. - - -Utströdda som perlor på en juvelerares bord ligga de åländska öarne -i hafvet midt emellan Sverige och Finland. Jag hade icke för allt -verldens guld, ja och alla verldens ordnar och kronor tillsammans -velat vara den juveleraren, som lemnade dessa äkt-svenska perlor åt -Ryssland -- och så har dock en gång skett. Den handeln torde icke -heller så lätt gå tillbaka, ty -- men låtom oss tiga om den saken. - -Visserligen är flertalet af öarne i gruppen endast kala klippor, men -till och med på en stor del af dessa bo menniskor och det menniskor, -som älska dessa klippor framför allt annat på jorden. Dessa -sannskyldiga hafsmenniskor gifva Åland en ännu mera egendomlig prägel -än tillochmed dess särdeles originella fysiska bildning förlänar. -Dess i politiskt afseende stora betydelse förbigår jag här. - -Det var om våren år 185-. Ålands rika historiska minnen, dess -egenskap att under det nyss slutade "orientaliska kriget" ha varit -skådeplatsen inom krigets nordiska afdelning för en eröfringsscen -i civilisationens intresse, äfvensom lusten att göra en liten -sommartripp till ett för oss jemförelsevis obekant land, förde mig -till det beslut att besöka Åland. Jag satte min föresats raskt i -verket, gick ned till Blasieholmen der ålandsskutorna ligga förtöjda, -och öppnade följande samtal med en ung sjöman, som såg pigg och -treflig ut. - -"Hör på, min vän, reser ni snart öfver till Åland igen?" - -"Vi segla af i qväll", ljöd svaret på en ganska ren dialekt, och den -unge mannen helsade höfligt. - -"Kunde jag få följa med er ditöfver?" - -"Det kan väl gå för sig, tror jag, men det beror på far, det." - -"Kan jag då få råka honom?" sporde jag. - -"Inte svår att råka", svarade åländingen muntert, "han sitter der -på krogen och tar sig en morgonrisp, fråga efter'n bara, han heter -Falkens Erik och rår om skutan här." - -Jag begaf mig till krogen, gick igenom skänkrummet och påträffade i -"gästrummet" en medelålders man, sittande ensam, vid ett bord. Han -tycktes mig se ut som en skutskeppare. - -"Goddag!" helsade jag frimodigt, "är det Falkens Erik från Åland? Er -son har visat mig hit." - -"Vasserratri! Falkens Erik från Hammarudda", ljöd svaret, "men", -tillade han, "våran strömming är slut och klent fick vi betaldt ändå." - -"Det var illa det", svarade jag, "men jag har ett annat slags affär -med skepparn." - -"Och det vore?" sporde han nyfiket. - -"Vill ni föra mig öfver till Åland?" - -"Hvarför det då? Herrn reser ju bättre med ångbåt!" - -"Ja, men jag tycker mera om att segla." - -"Gerna för mig då -- jag seglar af i qväll." - -"Jag följer med!" utropade jag. "Hvad begär ni för öfverfarten?" - -"Kommer an på hvad slags folk herrn är", var det afmätta svaret. "Tio -rubel blott, om herrn har pass och egen matsäck -- för si resan kan -bli långvarig; vi ha sydostlig vind, bra nog i början men knapp på -hafvet." - -"Hvad göra då edra tio rubel i goda svenska riksdaler?" sporde jag. - -"Efter kursen gör det minst tjugofem riksdaler. Jag kan räkna kursen, -jag." - -"Nåväl, jag betalar det; när skall jag vara ombord?" - -"Sist klockan sju i qväll", svarade Falkens Erik och såg först på det -ena, sedan på det andra af sina ur. - -Jag drack ett glas öl med gubben och gick. Klockan på slaget sju -var jag på platsen med tvänne karlar, bärande min kappsäck, samt en -ypperlig matsäck och ett rikligen försedt flaskfoder. - -"Precis herre", helsade Erik och räckte mig sin tjäriga hand, samt -tillade, i det han skrattande pekade på buteljerna, "det der är bra, -det är fuktigt ute på Ålands haf." - -Vi lade ut till sjös, skepparen, hans son, en gammal sjöman till och -jag. Vädret var friskt och det gick raskt undan, ehuru vi hade blott -half vind, men skutan seglade bra, som nästan alla ålandsfartyg. Jag -var imellertid trött af det myckna springandet under dagens lopp och -begaf mig snart till hvila. Stockholms skärgård ända till Furusund -kände jag dessutom ganska väl, der var för mig intet nytt att se. Jag -gick icke ned i den qvafva kabyssen utan lade mig på däck insvept i -min paletå, med hufvudet på kappsäcken och utsträckt på ett par gamla -hopvikta segel. - -Då jag vaknade sent följande morgon, voro vi redan ute på hafvet. -Sjön gick hög och vi seglade dikt bidevind. Det var en lust och -glädje att se de käcka öboerna i sitt lilla fartyg umgås med vågor -och vind; det gick som en lek, undan för undan. Då dagen led mot -slut hade jag blifvit någorlunda förtrogen med mina reskamrater. -Vinden hade småningom aftagit och tynade slutligen framemot qvällen -alldeles af. Så gick det ock med mitt sällskaps humör. Infallen -upphörde, historierna togo slut och Falkens Erik utbrast otåligt: -"Motvind är det och stiltje blir det till natten, det kan man kalla -dålig seglats". Men som jag ännu ville höra några "historier" till om -"gamla Åland", om ryssarne, samt om engelsmännens och fransmännens -besök, proponerade jag en liten toddy på qvällsqvisten i stiltjen. - -"Åh ja men", sade Erik, "det låter sig göra. Bengt der, sätt kitteln -på elden så vi få varmt vatten. Det är herrn som bjuder." - -"Med en toddy framför sig", fortfor han, "kan man tillochmed uthärda -en stiltje på sjön, och jag tror att vi i morgon få frisk vind igen -och det vestlig." - -"Nå säg mig", började min skeppare sedan vattnet var serveradt och -jag af mitt förråd framtagit den egentliga nervus rerum gerendarum, -konjaksbuteljen, "hvar vill herrn egentligen i land?" - -"Hvar som helst", svarade jag, "till exempel vid ert hemvist." - -"Bra det", svarade Falkens Erik, slugt plirande med ögonen, -- "och -är passet i ordning, hä?" -- "Passet?" frågade jag, "nej ett sådant -har jag i sanning glömt att lösa -- behöfs det då nödvändigt?" - -"Jaså!" inföll öbon, "är herrn en sådan en igen -- det kunde jag just -gissa. Ja, visst behöfs det pass för att komma in till Åland." - -Jag blef i början smått orolig men fann mig snart, och i det jag -drack honom till, sade jag: "Skål, Falkens Erik, för att jag kommer i -land utan pass." - -"Jaa, men risken -- --" - -"Nå, fem af edra rubler till då, hvad sägs derom?" - -"Jag tycker", svarade Erik, "att man likaväl kan gå i land vid -Hammarudda, som vid Eckerö." - -"Jag förstår -- och kaffesäckarne dernere i kabyssen", invände jag, -"de bäras väl också hellre i land vid Hammarudda än vid Eckerö -tullstation?" - -"Perkele, sa' finnfan!" utropade Falkens Erik, "dem hade jag glömt. -Nå, herrn sqvallrar visst icke?" - -"Nej, det lofvar jag eder". Och så var allt godt och väl igen och -den gamle sjömannen som vi hade med oss och hvilken flitigt anlitade -buteljen, började berätta underbara lurendräjerihistorier, den ena -efter den andra. - -Åländingen, ehuru i allmänhet försigtig, talar dock så gerna, att man -lätt får honom att berätta, såvida han icke tror sig ha något att -frukta. Mig trodde de gode männen sig dessutom kunna lita på, emedan -jag reste utan pass och således ej kunde tycka om "tullsnokarne." - -"Du pratar persilja", afbröt Falkens Erik den gamle, "men si jag -skall omtala en kuriös 'passasch' för herrn här -- det är god kognak -och sådan skall ock historien bli." - -Och han började, med skalken lurande i ögat: - -"Folk som reser utan pass är merändels icke så noga i politiken. -Herrn kan derföre gerna få höra mitt äfventyr med engelsmännen under -kriget. -- Si det är så, att jag alltid varit svag för god kognak, -fast hustru min grälar deröfver, men inte blir den sämre för det -ändå. Nu var det så, att när engelsmännen voro här, så hade min -granne Ropans-Lasse varit ute och haft roligt, sa' han, och si då -fick jag också lust till den leken och gaf mig ut, jag, med pigan min --- hvad heter nu menniskan igen -- hon har ett så bortkrångladt namn." - -Sonen till Falkens Erik rodnade. - -"Hvad heter hon, Bengt?" sporde fadren. - -"Kallista, far, det vet ni ju." - -"Nå ja, hon rodde, och bra ror hon, det skall Gud veta och fram kommo -vi till korvetten 'Magasinet' (Magicienne). Vi rodde sakta fram till -fallrepstrappan, ty si jag ville ombord." - -"Båt, ohoj?! Hvad söken I här, godt folk?" frågade en karl på ramaste -svenska. - -Nu var jag liksom litet rädd ändå, för si hade våran länsman fått -reda på min resa, så, f--n vet, huru det skulle ha gått för Falkens -Erik då! Och som nu den der krabaten på skeppet talte svenska, så -kände han mig kanske, ty der funnos allt många österbottniska sjömän -hos engelsmännen, det visste vi alla. 'Hvad vill du min gubbe?' -frågade han en gång till. -- "Se på skeppet", svarade jag. -- "Det -var klokt det, sa' han, så kan du med detsamma lotsa oss in till -Bomarsund. Vi ha just velat fånga en åländing för detta ändamål och -betaldt får du bra, lita på det. Du känner väl farleden?" - -"Nej, se det gör jag då platt icke", svarade jag slugt och lagade mig -liksom till att ro min väg. "Men han deruppe på skeppet, han skrattade -bara och så öppnades en lucka och som ett helvetes öga tittade en -svart kanonmynning mig rakt i synen. Det ögat, må ni tro herre, -blinkade ej, men den som både blinkade och blundade, det var jag. Nog -har jag sett döden i syna på haf och vid skälfångst, på lös is också, -men nu var det en alldeles annan sak, nu. Skam till sägandes tänkte -jag alls icke på flickungen som jag hade med mig i båten och det var -illa gjordt, såsom herrn snart skall få se." - -'Kom upp nu, gubbe lilla', sade engelsmannen, som var lika god svensk -som jag, 'löjtnanten vill tala med dig.' - -"Nåväl, sa' jag, lade till och äntrade upp, och innan jag visste -ordet af var jag nere i en rysligt grann kajuta och der satt en herre -vid ett bord fullt med kartor." - -Officeren betraktade mig en stund och frågade sedan på engelska -tolken -- honom, gynnaren, som kunde svenska och öfversatte -officerens frågor och mina svar: - -'Är du rädd?' - -"Ja, bevars, rysligt rädd!" sa' jag. - -'Hvarför det då?' - -"Jag är ingen krigsman, jag." - -'Men du är sjöman ändå?' - -"Ja vasserratri, så god som någon annan." - -'Och du känner farleden till Bomarsund?' - -"Nej, jag är ej från den trakten." - -'Men du har varit der?' - -"Ja, landvägen, höga herr officer", sade jag samt började ömsom -svettas och frysa af förskräckelse. - -'Stewart, ge karlen der en dugtig kognak', befallde officern -- och -se det öfversatte den satans tolken också fast den saken talte för -sig sjelf -- och med kognaken for djefvulen i mig. - -"Tack", sa' jag och grinade emot officern. - -'Nå, huru är det nu med farleden till Bomarsund?' frågade han och -lade fem guldmynt på bordet bredvid sig. 'Du slipper icke för tomma -ord -- ut med sanningen, känner du vägen?' - -"Jag lärde af far min att aldrig ljuga", sade jag, "Åhjo, nog tror -jag att om de der guldpluringarne hitta vägen till mig, så nog hittar -jag vägen till Bomarsund och jag känner alla klippor och grund med." - -'Signalera', ropade officern till kapten Jäfvelson på Härregrant -(Yelwerton på "Arrogant"), att vi fått en lots ombord.' - -Detta hviskade tolken till mig och jag blef igen så der underlig -till sinnes. Det frågade likväl ingen efter, utan jag fördes upp på -däck. Skeppet gjordes klart till affärd och signaler vexlades med ett -par andra fartyg. Det var visst vi som skulle börja trallen. -- Jag -fördes fram till rormannen. Uff, så jag var underlig till mods. "Tänk -om ryssdjeflarne skjuta ihjel mig när det blir nappatag af", tänkte -jag, "eller om de få reda på allt det här, ifall jag åter kommer i -land." Tolken gjorde mig några frågor, dem jag besvarade och fartyget -begynte sin kurs mot sydost. - -"Hur länge skall jag vara här ombord?" frågade jag tolken. - -Officern befallde mig tiga. - -Du hördes med ens något oväsen vid babordsrelingen förut -- och -"hast du mir gesehn", den unga Kallista hoppar upp på däck. Jag blef -så jämmerligt förlägen att jag glömde svara på flera af officerens -frågor, hvarför han blef otålig. - -'Hvad går åt karlen?' frågade han visst flera gånger. - -"Flickan der", svarade jag stammande, "jag hade glömt henne." - -'Jag trodde du var allena', sade officeren. 'Men hvad mera -- vi -skicka flickan i land igen och du blir här.' - -"Hon förråder mig", pustade jag. - -'Hvad rör det mig?' sade officeren kallt, och vändande sig till -tolken yttrade han något som lät som "skjutsa bort henne". - -Men Kallista lät icke skjutsa bort sig, den ungen, hon kom raskt fram -till mig, var alldeles icke förlägen och, besynnerligt nog, gåfvo -alla sjömännen plats för henne att segla fram i rätt kurs på mig. - -Officern såg förvånad på henne, rörde lätt vid hatten och sade -åter något åt tolken, som förgäfves befallde flickan att ge sig -af. Flicksnärtan svarade icke ens på dessa uppmaningar, hon neg -för löjtnanten och bad att få tala vid mig en stund allena. Tolken -öfversatte frågan. Svaret utföll jakande och vi gingo något afsides. - -'Falkens Erik är på dåliga vägar', sade flickan. - -Jag ville bli morsk jag, och bad henne dra åt hin, men hon såg så -bekymrad ut och sade: 'Husbond' får ej stanna qvar här -- nog kan jag -gissa hvad husbond' här vill göra, men det är orätt, kom bort med -mig'. -- "Lättare sagdt än gjordt", svarade jag. "De hålla mig qvar -med våld, må du veta." - -Nu kallades jag bort och som tolken behöfdes för att samtala med mig, -glömdes, såsom det tycktes, alldeles Kallista. - -Efter en timme, vi voro då i öppna sjön igen och styrde kurs på -Nyhamns bak, sade tolken till mig, att jag nu skulle göra mig af med -flickpåhänget, ty det var hög tid. - -Men hvar var Kallista? Jag såg henne platt icke och tolken visste det -ej heller. Ändtligen fick han reda på att hon gått förut, men vidare -visste ingen något om henne. Då vi kommit fram, för om fockmasten, -sågo vi henne sittande bakom en upprullad tross med hufvudet stödt -mot handen. Hon var mycket blek, blekare än vanligt. - -"Kallista", sade jag, "den herrn säger att du skall gifva dig af till -land igen". - -"Jag far icke utan husbond" -- var hennes bestämda svar. - -Vi försökte att öfvertala henne, men förgäfves. Då kom der drifvande -en sådander ung kadettherre, stannade hos oss och betraktade flickan. - -'En vacker flicka', sade han, och se det förstod också jag. Han -talade nu vid tolken och denne vände sig slutligen till Kallista -och uppmanade henne åter att resa af. 'Det blir qväll', säger unge -herrn här, tillade han, 'och då får du svårt att hitta hem och vägen -blir allt längre och längre.' -- "Ja, ge dig i väg, goda Kallista", -bad också jag. -- "Fan vet hvad som nu passerade eller om någonting -passerade alls, men visst är, att flickan och kadetten sågo en stund -på hvarandra, hvarpå den unge herrn befallde oss gå vår väg och -lemna flickan i ro. Han såg precis ut som en vingskjuten hök, så -hjertängsligt såg han på flickan och hon -- ta mig ryssen -- såg ut -som en hel bys nattvardsungdom tillsammans, så rörande -- och jag -tror deras ögon tårades." - -Här afbröt en djup suck berättarens svada. - -"He du, Bengt", afbröt Falkens Erik sin berättelses tråd, "pusta du -måttligt, pojke, och drick mer, så ger du funderingarna på båten." - -Jag började få en liten inblick i unga Bengts hjertehistoria och -äfven den unga flickan började intressera mig. - -"Nåväl", fortfor Falkens Erik, efter att hafva begagnat uppehållet -för att brygga sig ett nytt glas toddy och smutta derpå. "Tolken och -jag gingo vår väg. Hvad de två ungdomarne sade hvarandra kan jag -ej begripa, men då jag åter om en stund sökte upp Kallista var hon -allena och visserligen icke lugn men alls icke ledsen heller och -helsade på mig med en så rolig min att jag -- ha, ha, ha, -- kom att -tänka på hustru mins ögonkast när hon var fästmö i tiden. Nu talte -flickan åter vid mig och föreställde mig icke blott det orätta, utan -äfven det farliga i mitt förehafvande och föreslog att vi skulle -rymma. Jag ansåg förslaget omöjligt att utföra, men hon sade likväl -att det skulle lyckas. -- Vi hade nu passerat Nyhamn och gingo till -ankars i skären vid Ledsunds båk. Jag fick mig en dugtig 'nattfösare' -och öfverlemnades att roa mig på egen hand. Men ehuru jag var -trött, kunde jag i följd af oro, och liksom samvetsqval också, icke -sofva, utan satt och vakade i en vrå på däck. Småningom blef däcket -folktomare och mörkret tilltog, ty himlen var mulen och det regnade -smått. Tiden gick trögt för mig; jag satt ensam nu i mina sorgliga -tankar, då vid pass tolftiden på natten det hände sig att någon sakta -rörde vid min axel och hviskade: - -"'Kom, Falkens Erik, allt är färdigt, följ mig, men gå sakta -- i -strumpfötterna, jag bär edra stöflor', och hon, ty det var Kallista, -aftog mina skoplagg utan krus. Ingen bemärkte oss. Som en skugga -sväfvade den unga flickan framför mig och utan att veta huru och -hvarföre följde jag henne. Hon bad mig raskt klifva ner i båten, jag -gjorde så, mer död än lefvande af ängslan, och hon nästan kastade sig -efter, afskar med sin knif linan, och stötte ifrån. Men nu ska' ni -tro att det blef allarm på 'Magasinet'. - -"Inom några ögonblick öppnades en lucka och åter tittade ett af de der -otäcka malmögonen emot oss. Samtidigt glänste flera gevärspipor genom -natten och i riktning mot oss. Men nu kommer det bästa. Kallista, som -i början fattat årorna, gaf dem nu åt mig och bad mig ro. Hon sjelf -stälde sig rak lång i båtens akterstäf med ansigtet åt fartyget. -Gevärspiporna sänktes för den hurtiga flickan; ty kulorna hade icke -kunnat träffa mig, emedan hennes gestalt skyddade mig -- och qvinnor -lära engelsmännen icke pläga skjuta i krig. I dess ställe lades en -slup ut, som skulle förfölja oss. Men snart hördes den unga kadettens -röst öfver alla andra -- jag kommer nog ihog den -- och slupen vände -om. 'Farewell, my Kallista,' ljöd det öfver vågen -- och ned sjönk -flickan på bottnen i min båt. Jag rodde allt hvad krafterna medgåfvo --- jag hade, skam till sågandes, återigen glömt flickan, som likväl -räddat mig från fångenskap och kanske död. Hon måtte ha varit sanslös -då hon nedsjönk i båtbottnen, ty när hon om en stund rörde på sig, -frågade hon hvar hon var. Jag hvilade på årorna, pustade och sade att -vi ju voro stadda på flykt. 'Ack ja, ja, låt oss ro', utropade hon -och ville taga årorna af mig, men se det lät jag icke ske. Jag lade -min kavaj under henne och lät flickungen lägga sig." - -Falkens Erik gjorde här ett uppehåll och fortfor sedan med lägre -röst: "Efteråt hörde vi att den unge engelske kadetten, som skall -varit en mycket förnäm mans son och en modig gosse, ännu samma -sommar stupat vid ett anfall på Wiborg. -- Kallista", tillade han -nästan vekt, "har ett porträtt af honom, som han gaf henne den der -förfärliga natten, då vi flydde från skeppet. Flickan, som annars är -bra nog, har sedan dess varit liksom 'drömmande' eller hvad jag ska' -kalla det." - -En suck framträngde åter ur djupet af Bengts hjerta. Fadren blickade -strängt på honom, men sade intet. Jag försjönk i drömmerier. - -Man säger att allmogen ej har finare känslor, att kärleken hos dem -är antingen idel sinnlighet eller att den alldeles icke förefinnes -och att de flesta äktenskap ingås af beräkning. Detta senare må till -en del ega sin riktighet. Men är det då bättre beställt med de s.k. -bättre stånden? Jag tror det icke. Men hvad jag tror är, att känslan -hos den obildade, jag vill hellre säga obeläste, är lika sann och -lika djup, som hos den bildade, men hon uttalar sig i enklare former. -Bondflickan förstår icke att svärma, åtminstone icke att kläda sina -svärmerier i ord och bild, men hon älskar lika varmt för det. Hennes -känsla är visserligen mindre estetisk, men den är lika naturlig för -det och månne icke detta i grunden är hufvudsaken ändå? -- Jag hade -nu här hört en den mest romantiska berättelse ur verkligheten. En -fattig flicka räddar undan straff, måhända död, en man, som icke vill -ge henne sin sons hand, ehuru de unga älska hvarandra -- romantiskt -nog för en ålandsflicka. - -Falkens Erik och den gamle sjöbussen lade sig till hvila efter att -ha tillsagt Bengt att se efter rodret, hvilket knappast behöfdes, ty -det var fullkomlig stiltje. Bengt och jag sutto stilla en god stund. -Jag vill här nämna att jag är målare och att denna tysta nattscen på -hafvet hade någonting mycket anslående för mig. Jag gjorde på sätt -och vis studier och det under inflytande af den egendomliga stämning, -i hvilken Falkens Eriks berättelse hade försatt mig. - -"Hör på, Bengt", sade jag slutligen, "tycker du om den der Kallista?" - -"Ja visst, men jag får henne aldrig." - -"Hvarför det då?" - -"Emedan far ej går in derpå." - -"Men hon har ju räddat hans lif, ja nästan ännu mer." - -"Ja visst", blef svaret, "och far säger, att han gerna vill föda -henne till döddar och det för intet, men se ärfva hans egodelar det -behöfver hon icke. Hon är fattig och hon har också ett så underligt -namn." - -"Jaså, tycker du det? Hvad voro hennes föräldrar?" - -"Fattigt backstugofolk, säges det, men på sätt och vis är hon -prostens i Jomala fosterbarn, ty prosten upptog henne som litet barn -i sitt hus och der har hon lärt sig läsa och skrifva som en hel -magister." - -"Hon tjenar väl ännu hos er?" frågade jag vidare. - -"Tjena? -- nej! Hon bor hos oss och arbetar dugligt, och rask är -flickan, det vet enhvar i hela Jomala socken, för si hon räddade en -gång icke mindre än fyra fullväxta karlar, af hvilka jag var en." - -"Nå, hur gick det till?" sporde jag. - -"Jo se, vi voro ute på skälfångst om våren och hade dragit båten upp -på ett stort flytande isfält. Då lossnar just det stycket, som båten -låg på, och börjar flyta bort. Vi stodo der som klubbade skälar, -dumma och skrämda, men Kallista, som var med, hon hoppade i sjön, i -det iskalla vattnet, och sam bort till båten, stötte den i sjön, i -sanning ett svårt göra, och rodde den till oss igen. Så blefvo vi -räddade, men hon blef sjuk efter den resan och låg i flera månader -hos prostens. Det var vintern efter engelsmännens besök hos oss, och -var hon 'drömmande' förut, så blef hon sedermera ännu mera underlig. -Men snäll och flitig och rask är hon ändå, det är alltigenom en -dugtig flicka." - -"Är hon vacker, Bengt?" - -"Joo, men mera som herrskapsbarn, fast nog är hon bonddotter, så -mycket veta vi visst, ty hon är född nära det gamla slottet." - -"Kastelholm?" - -"Ja, Kastelholm, vet jag", sade Bengt, "men se nu friskar vinden till -och jag vill väcka far." - -Vi fortsatte färden, kommo utan äfventyr i daggryningen till -Hammarudda, lossade kaffebalarne och begåfvo oss upp till Falkens -Eriks gård. Jag var rätt nyfiken att få skåda den raska Kallista, -men blef sviken i min förhoppning, ty hon hade för några dagar -sedan begifvit sig till prosten i Jomala för att hjelpa till vid -hvarjehanda hushållsgöromål. Hvad hvar att göra? Jag tröstade mig -dock snart med en god bädd och sof tills solen stod högt på himlen. -När jag vaknade hade all trötthet vikit och jag gjorde upp min -resplan på "fasta Åland", och anträdde äfven snart, samma dag, min -"tour". - - - - -2. - - -Det var, såsom jag redan antydt, på försommaren. Årstidens utveckling -var vida mindre framskriden på Åland än i svenska skärgården; här -var allt vår ännu de små blommornas och kärlekens tid. Vi veta, vi -nordbor, hvad ett uppvaknande från en sex, sju månaders vinterdvala -är, och vi älska och besjunga derför våren af hjertans grund. I mitt -hjerta skulle också en liten blomma växa upp den våren, "det var så -bestämdt", säger finnen, och den blomman, en minnesblomma, hon lefver -än och skall icke vissna förrän äfven mitt lifsblomster blommat ut. - -Sedan jag hyrt en häst och "schas" till Emkarby gästgifvargård, men -under färden mer än en gång tittat in i bondbyarna för att spraka med -de gladlynta åländingarne, kom jag omsider till nämnda rastställe. -Min afsigt var att besöka Kastelholms ruiner och någon tid uppehålla -mig der i trakten. - -Det är ett underligt folk, dessa ålandsbor. Äkta svenskar till -härkomst och lynne -- på Åland talar nämligen ingen menniska finska -utom en och annan herreman -- äro de dock trots sin likhet i seder -och bruk med våra roslagsbor, ganska olika dem i många afseenden. Jag -var som hemma, då jag talade med dem. Naiva och pigga voro de, som -äkta rospiggar, men mycket hos dem föreföll mig dock så fremmande. -De älska icke finnarne, men väl Finland, de hata "ryssen", men icke -Ryssland, ty "der sälja vi vår strömming bäst". De älska svenskarne, -men gå illa åt Sverige, som "lemnat dem åt ryssen", och som -- _hine -illae lacrimae_ -- lagt tull på deras exportartiklar på Stockholm. -De äro snygga, till och med de fattigaste, de äro raska sjömän, men -taga sällan hyra på andra än åländska fartyg. Af dessa finnas dock -icke så få och några gå till och med på Medelhafvet. De äro pratsamma -och särdeles artiga, måhända, såsom alla gränsbor, något sväfvande -i sin moral vis ā vis tullstadgarne. Qvinnorna äro snygga, litet -lätta på foten kanske, det för det lifliga sjölynnet med sig, men de -äro oförtrutet arbetssamma och uthålliga i det tunga, ofta farliga -fiskeriyrket, i hvilket de deltaga i jemnbredd med männen. Vackra äro -de i allmänhet icke, men friska och hurtiga jäntor, ypperliga mödrar -och glada hustrur. En och annan verklig skönhet påträffas dock äfven -här, och då oftast af en öfverraskande egendomlighet. Ett utmärkande -drag för Åland är, att der finnas högst få så kallade herremän och -nästan inga herregårdar. Folket är i följd deraf ganska frimodigt. - -Men -- jag skulle ju komma till Kastelholm. Dit kom jag också -följande morgon i god tid. Det är ett gammalt svenskt slott, anlagdt -såsom man tror, af sjelfva Birger Jarl. Öden har det haft, icke så -få af krigisk och några till och med af ärofull natur. Det har ofta -bytt om herrar. Än var det svenskt, än danskt, än finskt eller ryskt, -men hvad det än var i politiskt afseende, hufvudsakligen har det dock -varit "residens" för höfdingar af alla möjliga slag och det skall -hafva lefvats friskt undan der i forna tider. Nu är det en sorglig -ruin. - -Det var en förtjusande vacker vårmorgon, i hvars belysning jag första -gången såg den gamla borgen. Solen sken grannt genom fönstergluggarne -i den taklösa forna riddarboningen; allt var tyst och stilla, blommor -och mossa framdrömde i ostördt lugn sitt lilla lif på de åldriga -murarne. - -Det ges få ting på jorden, som äro så sorgliga att åse som -ruinerna af en gammal riddarborg, och dock ligger det en -egendomlig tjusningskraft i dessa sinnebilder af all jordisk -krafts förgänglighet. Ligger hemligheten måhända i den uppbyggliga -föreställningen, att det gamlas förfall bebådar det nya lifvets -uppkomst, en fortgående seger såväl i andens som naturens verld; -eller ligger det i menniskolynnet en afgjord böjelse för betraktande -af alltings förgänglighet, en sannt ödmjuk verldsåskådning; eller -är det ett förloradt och grusadt paradis, som vår inbillning skådar -i ruinerna af fordomtima skönhet och glans? Hvad vet jag? Äfven -en tarflig målare kan anslås af hvarje skönt och tankerikt ämne, -ehuru förmågan, att riktigt själfullt delgifva åt andra de ofta -underbart ljufva och storartade intrycken, blott är förunnadt få. -"Många äro kallade men få äro utvalde". Det är icke allom gifvet -att såsom Washington Irving genomlefva drömmar i Alhambras salar, -drömmar, hvilka sedan taga lif och gestalt i tusen sinom tusen sköna -bilder och känslor, väckta hos en hänförd samtid och efterverld. Men -drömsagor ha äfven andra än den snillrike amerikanaren tänkt och på -andra ställen, ehuru sagorna, lika litet som ställena, kunnat uthärda -en jemförelse med Alhambradikten. Det oaktadt är det tillåtet för -hvarje fogel att sjunga efter sin näbb. Detta må sägas, mig till -ursäkt, för det jag vågat mig in på ruinernas område. - -Jag trädde inom det gamla slottets murar med nästan högstämda -känslor. Läget är vackert och utsigten från borgens fönster af -intagande behag; den är nämligen nästan kringfluten af vatten och -var det fordom sannolikt alldeles. På andra sidan fjärdarne och -sunden höja sig lindrigt kuperade och skogbevuxna stränder. Det -måtte ha varit en stark borg i framfarna tider. Nu är det en snabbt -förvittrande, men ännu storartad ruin, hvars snara förfall till blott -ett stenrös ingen bryr sig om att uppehålla. Hvartill tjena väl också -de gamla svenska minnesmärkena -- i det eröfrade landet! Jag gick -långsamt igenom den första gården och inträdde på den andra, omkring -hvilken, enligt förmodan, de förnämligaste boningsrummen varit -belägna. Mina tankar irrade långt tillbaka till Kastelholms glänsande -period, till Karl den niondes och Klas Flemmings tider och ännu -längre tillbaka i Ålands historia. - -Jag fäste i början ringa uppmärksamhet dervid, att jag icke tycktes -vara allena. En qvinnogestalt satt nämligen tyst och stilla på -en af de nedrasade stenarne, med hufvudet lutadt mot den grånade -muren. Då jag inträdde på den fordom så glädjefulla borggården, -flögo hundratals skrämda kajor upp och jag blef smått häpen vid -det buller de åstadkommo. Det lät som ett hån öfver all mensklig -storhet, Den tysta qvinnan satt qvar på sin plats, utan att röra sig. -Jag betraktade henne flyktigt, ty jag beundrade ruinerna -- henne -beundrade jag icke _då_. - -Då jag kom närmare såg jag att hon var skön, men jag var -öfverväldigad af minnenas makt, och i en sådan sinnesförfattning steg -till och med den teatraliska effekten af den ensamma qvinnans närvaro -i ruinerna i bakgrunden. Hon var blott ett staffage i taflan för -tillfället. Och dock skulle hon blifva något helt annat, än staffage, -i taflan af mitt inre lif! - -Då foglarne flögo upp, stannade jag, som sagdt, något, men jag måtte -af naturen ha goda nerver, fy jag skrämdes icke af det obehagliga -flaxandet och skränet, ljud, som äro lika väl kända, som afskydda -af alla antiqvarier och besökare af gamla ruiner. Jag var en rask -yngling, åtminstone ville jag vara det, och derföre klef jag efter -en stund djerft fram bland högarne af grus och nedrasande stenar. -Omedvetet ställde jag min väg fram till flickan, som sof, och sof -tungt. - -Hon var vacker som måhända den fagraste af Kastelholms forna -borgfröknar varit och jag trodde ett ögonblick att jag hade en -uppenbarelse från hädangångna tider framför mig eller måhända en -fé. Men som hvarken féer eller fordomtima borgfröknar gå i åländsk -bonddrägt, ty den fagra tärnan bar en sådan, och det till på köpet -icke af allra finaste slag, så öfvertygades jag snart att hon -var en menniska. Uppriktigt sagdt var jag rätt belåten med denna -öfvertygelse, ty det undersköna slumrande föremålet stod ju mig såsom -menniska andligen vida närmare. Kroppsligen stod jag henne nu så -nära, att jag höll min hand på hennes axel. Hon var ganska blek. "Är -hon död?", tänkte jag, men den tanken försvann lika hastigt, som den -kommit, ty då jag vidrörde den unga slumrerskans skuldra, rörde hon -sig litet och talade påtagligen under inflytelsen af en dröm: "Nej, -herre, nej, ej ens i smyg en kyss. Ack, hvarför skulle jag trycka er -hand igen? Hvad skall Bengt säga derom?" - -Detta var då ett alldeles menskligt språk och till på köpet lät -det som hade den bleka sköna redan förskaffat sig hvad det naiva -bondspråket kallar en fästman, som misstyckte att hon gaf andra -menniskor en handtryckning. - -I min poetiska själ, _sit venia verbo_, började redan ett till sina -orsaker outredt, svartsjukt hat till den der Bengt göra sig gällande. -Tänk om detta vore Kallista -- men nej, huru skulle denna sköna, -nästan ljufva varelse kunna vara den raska rodderskan, den käcka -simmerskan, den dugtiga arbeterskan? Det var ju omöjligt enligt alla -för mig hittills gällande begrepp om qvinlighetens väsende -- ehuru -jag medger, att det just var hennes såkallade tvetydiga härkomst, -som öfvertygade mig om att just denna underligt vackra flicka var -Kallista. - -Imellertid stod jag der försjunken i åskådningen af den undersköna -flickan i den enkla drägten. Det ljusbruna håret hade lossnat ur sina -långa flätor och böljade ner öfver den behagliga gestaltens former. -Det var en medelstor gestalt med verkliga muskler, som tydde på kraft -och obruten helsa, ehuru öfver det hela låg ett skimmer af vemod. Hon -var nämligen, ehuru solbränd, dock mera blek än rödkindad. Ansigtets -uttryck angaf stark viljekraft och jag började småningom förstå att -den der flickan kunde känna sig stark att utföra hvad helst hon -föresatte sig. Jag undrade på hurudana hennes ögon väl skulle vara? -Voro de allvarliga, i harmoni med ansigtsuttrycket i öfrigt, eller -voro de milda, svärmiska kanhända? Min önskan att se dem skulle snart -gå i fullbordan, ty ehuru jag ej nändes väcka slumrerskan, hjelpte -mig dock slumpen på ett å Kastelholm ganska vanligt sätt. En sten -i muren, ofvanom den, mot hvilken flickan stödde sig, lossnade och -började rulla. Väckt af bullret blickade jag upp -- ett ögonblick -till och stenen skulle träffat den vackra sofverskan. Att väcka henne -var för sent -- en rask handling blott kunde rädda henne -- och inom -ett ögonblick var den också utförd. Jag upplyftade den sköna i mina -armar och ilade några steg undan. Stenen slog ned sekunden derpå, -just på det ställe der flickan sutit. - -Hon vaknade -- sakta lät jag henne glida ur mina armar och nu stod -hon framför mig -- en tjusande, men egendomlig syn. Hon strök det -yppiga håret ur pannan och betraktade mig med en förvånad blick. -Detta uttryck af förvåning i det stora, sköna ögat gaf det allvarliga -ansigtet ovillkorligen ett drag som gjorde situationen komisk, och -detta förvirrade mig till den grad att jag glömde borttaga min ännu -omkring flickans lif hvilande arm. Med en enkel rörelse och utan all -tillgjordhet gjorde sig flickan imellertid fri från denna ställning. -Hon höjde sina ögon åter upp till mig, och nu sågo de blott så -innerligt goda ut. - -"Tack, herre, för hjelpen", sade hon. "Jag hade annars visst blifvit -träffad af stenen?" - -"Ja!" stammade jag, smått förlägen. - -I detsamma rodnade hon djupt, djupt öfver de halfblottade axlarne, -böjde sig hastigt ned och upplyftade från marken ett litet -fotografikort, som äfven bemärktes af min snabba blick. - -Ett stygn kändes i mitt hjerta, jag visste nu allt -- jo, det var -Kallista -- och porträttet, det var den unge engelsmannes bild. - -"Såg herrn hvad det var?" frågade flickan förvirrad. - -Nu spelade svartsjukan på strängarne i min själ och jag svarade -nästan i gäckande ton: - -"Javisst, Kallista, det var den engelska kadettens porträtt." - -Då stego ett par stora tårar upp i den sköna ungmöns ögon, rodnaden -försvann hastigt, som den kommit, och i en låg men underligt hjertlig -ton sade hon, i det hon räckte mig handen: "Ja, så är det, det är -hans bild, hans, som skjöts ihjäl vid Wiborg -- och han var så ung -och snäll och vacker." - -Jag ångrade min bitterhet, jag skämdes inför detta naturbarn. - -"Men", återtog flickan, som lugnat sig snart, som bondflickor i -sådana situationer väl torde göra i stället för att dra ut dem tills -de bli tråkiga, "huru har herrn fått reda på mitt namn och allt det -andra?" - -"Jag kom öfver från Stockholm med Falkens Erik och -- --" - -"Bengt", inföll Kallista gladt, "de äro då, Gud ske lof, väl hemma -igen! Tack för den underrättelsen, men säg mig nu, huru kom herrn -just hit till det gamla slottet?" - -Vi satte oss på ett par stenar och ett samtal uppstod, hvarvid jag, -så godt sig göra lät, berättade min resa och sökte förklara dess -ändamål. - -"Jaså", afbröt Kallista något försagd, "kaffesäckar igen och en herre -utan pass -- akta sig för länsmannen i Jomala, herr målare. Men", -tillade hon efter ett ögonblicks betänkande, "jag måste skynda till -prestgården med svaret från prosten i Sund, dit jag skickades redan i -går med ett bref. Jag satte mig här blott för att hvila litet och nu -har jag hvilat länge nog." - -"Hvar är då prestgården dit du skall?" sporde jag. - -"Der bortom fjärden, inåt landet, men jag kan allt med båt ro ett -godt stycke väg." - -"Får jag följa med, lilla Kallista?" frågade jag och erhöll ett äkta -allmogelikt svar. - -"Ja visst, herre, om herrn vill. Prostens äro allt godt folk och -mycket gästfria, men det blir icke alls väl om vi icke komma dit fram -innan qvällsvarden." - -Vi begåfvo oss af. Det var sannt, Kallista rodde bra, nästan allt för -bra i mitt superestetiska tycke. Sedan vi rott öfver fjärden, förde -ett stycke landsväg oss fram till prestgården. - -Jag presenterade mig sjelf, blef ytterst vänligt mottagen och -föreställdes för ett hos prosten församladt sällskap. Några grannar, -häradsskrifvaren, länsmannen och andra hade nämligen infunnit sig på -ett besök hos den vördige prosten. Te dracks och en toddy serverades. -Kallista passade upp. - - - - -3. - - -Det gick frikostigt till i den åländska prostens hus och hans gäster -visste minsann att pläga sig väl. Samtalet blef småningom ganska -lifligt och föll, bland andra ämnen, äfven på den åländska allmogen -och dess seder. - -Kallista som just passerade genom rummet, tycktes ge den unge -länsmannen anledning till följande utfall: - -"De åländska qvinnorna äro förb-- herrsjuka." - -"Det har jag icke kunnat märka", genmälte jag. - -"Åhjo men", återtog länsmannen med en min ā la Don Juan. Han hade -förut beklädt en landskansliststol i Åbo och ansåg sig derför vara en -qvinnotjusare: "till exempel den der lilla ungen, som gick här genom -rummet, är ett litet lättfärdigt stycke, man vet icke heller så noga -hvems barn hon egentligen är -- och", tillade han, "hennes namn i och -för sig är redan alltför tillgjordt för att icke vara blott antaget." - -"Den saken känner jag bättre", inföll prosten, "och jag ber bror icke -vidare tala derom." - -Men länsmannen vände sig med en obehaglig förtrolighet till mig och -hviskade: "Icke är hon precis för hvar man -- men jag har på tu man -hand mer än en gång fått --" - -"Herrn ljuger", utbrast jag högt. - -"Hvad", utropade länsmannen, "hvad skall detta betyda?" - -"Att herrn ljuger och det till på köpet som en narr", sade jag helt -lugnt. - -"Mina herrar, mina herrar!" inföll prosten medlande. - -"Herra mig hit och herra mig dit, farbror", skrek kronans ombudsman, -"men jag skall lära den der gunstig herrn att respektera min person -och mina ord." - -"Er person känner jag lyckligtvis föga", genmälte jag kallt, "och, -med ert sätt att föra ordet, undviker jag helst all bekantskap." - -"Herre, vet ni hvem jag är?" - -"En lögnare åtminstone i ett fall", sade jag och steg upp för att -aflägsna mig. - -"En lögnare", röt den af toddyn något upprymde länsmannen och som -sannolikt kände sig angripen på sin ömmaste punkt, "hvad har jag då -ljugit på er?" - -"Ni har baktalat den unga flickan der och skrutit med att ni på tu -man hand mer än en gång fått --" - -"En örfil af mig, när han var närgången", bifogade Kallistas klara -stämma i dörren, der hon stått en stund. - -Länsmannen rodnade och bleknade ömsom. - -"Gå bort, mitt barn", sade prosten strängt, "och blanda dig ej i -samtalet." - -"Men hvarför", inföll Kallista sorgset, "skall herr länsman alltid -tala illa om mig, då han ändå sjelf bäst borde veta att --" - -"Tig, snärta!" utfor länsmannen häftigt, "och ni, min herre, huru -känner ni redan, efter en dags vistelse här, denna flicka?" - -Jag förstod ej Kallistas vinkar, utan svarade lugnt: - -"Jag vet ej hvilken rättighet ni har att examinera mig?" - -"Den lokala administrationens rätt", svarade länsmannen hånande. - -"Jaså", inföll jag, "då kan herrn gerna få veta att denna unga flicka -ledsagat mig hit från Kastelholms ruiner." - -"Ni kom icke öfver Eckerö, kom då herrn öfver Degerby?" - -"Nej, jag kom öfver Hammarudda". -- Kallista bleknade synbarligen. - -"Hammarudda? Aha!" utropade lagens tjenare triumferande, "då får -visst äfven säkerhetspolisen något att göra. Adjö, farbror, adjö go' -herrar, jag måste ovilkorligen hem", och han tillade med gäckande -höflighet: "Adjö, herr utländing, _som kommer öfver Hammarudda!"'_ -samt gick sin väg. - -Prosten uttryckte sin förtrytelse öfver hela uppträdet och sökte, -genom flitiga uppmaningar att "klinga", blanda bort saken. - -Efter snart intagen supé skiljdes sällskapet åt och jag erhöll mig af -den gästfrie prosten ett rum anvisadt, ty under intet vilkor fick jag -resa bort ännu. - -Inkommen i min sofkammare, hvilken låg på andra sidan gården, i den -så kallade adjunktsbyggnaden, som för tillfället stod ledig, tände -jag en cigarr och satte mig att meditera. Jag hade icke ännu hunnit -långt i mina drömmerier, i hvilka den vackra Kallista intog ett -framstående rum, innan jag stördes af en sakta knackning på fönstret, -som vette ut åt parken. - -Jag reste mig upp och gick fram till fönstret, hvilket jag öppnade, -och blickade ut. - -Der stod i den nordiska vårnattens skymningsdager en gestalt tätt -under fönstret. - -"Förlåt, herr Arthur, men ni måste genast följa mig bort härifrån", -hviskade en behaglig röst. - -"Kallista?" sade jag förvånad, "hvad söker du här?" - -En ful tanke kastade för ett ögonblick sin svarta skugga öfver -min själ, det var misstänksamhetens: "Kanske voro länsmannens -insinuationer om flickan --" - -"Först ville jag tacka er, och sedan", hördes Kallistas röst -åter, "sedan vill jag be att ni aktar er för länsman -- det är en -hämndgirig karl. Men kom ut", tillade hon ängsligt, "på vägen skall -jag förklara hela saken för er." - -Ater kändes en obehaglig stickning i mitt hjerta. Men huru kunde det -vara möjligt att hon vore så fräck? Jag rodnade öfver min egen elaka -tanke. - -"Hoppa ut, genom fönstret; på gården skulle de måhända se er", -hviskade rösten ånyo. - -Med ett hopp var jag nere i parken vid den unga flickans sida. - -"Kom, kom!" sade hon, och ledde mig vid handen djupt in i den mörka -skogen, allt under en ömsesidig tystnad. Jag började finna äfventyret -pikant, det må nu ha föranledts af hvilken orsak som helst. Komna ett -stycke väg, stannade vi och Kallista satte sig på en stubbe. Hennes -bröst häfde sig högt af den ansträngande promenaden och jag trodde -mig se att hennes kinder nu glödde i varma rosor. - -Hon bröt först tystnaden och sade med flämtande röst: "Herr Arthur, -länsmannen vet eller gissar att herrn kommit hit utan pass, han har -skickat skallfogden till Hammarudda; och med en nämndeman är han -sjelf på väg till prostgården för att arrestera er; jag har hört det -af hans egna drängar." - -Jag stod der till en början något "forbaused". - -"Hvad är att göra?" frågade jag slutligen, litet modstulen. - -"Ni måste fly, och det genast. Falkens Erik drar sig nog fram; -jag sände honom och Bengt dessutom ett bud med en gosse, så snart -herrarna började gräla, ty jag kunde allt ana hur det skulle sluta." - -"Men huru verkställa en flykt?" - -"Derfor har jag sörjt, snälla herre", sade Kallista med lugn ton. "En -fjerdingsväg härifrån ha vi en segelbåt, och", tillade hon med lägre -röst, "med den för jag herr Arthur till Bågskär, der möter oss Bengt -och så ge vi oss i väg till svenska sidan." - -"Men min hulda flicka", utbrast jag, "hvarför vågar du allt detta för -mig?" Och jag fattade hennes hand. "Jag tror mig nog snart kunna reda -mig här -- jag skrifver till Stockholm, får ett pass och så är saken -klar. Låtom oss afvakta hvad som kommer." - -"Ack, herre! Men Falkens Erik då -- och -- och Bengt, som voro med om -att hemta herrn hit, hur skall det gå med dem?" - -Jag släppte flickans hand. Jag käude liksom en kall nattflägt -slå emot min känsla och jag blef till och med på sätt och vis -smått ledsen. Jag insåg nu alltför väl att Kallista endast ville -undanskaffa mig såsom varande ett _corpus delicti_ -- och detta var -allt bra litet smickrande. Stockholmssinnet vaknade åter hos mig -och jag tyckte mig liksom förnärmad samt ansåg mig ha rättighet att -hämnas en liden förödmjukelse. Så underlig är ibland den moderna -verldsåskådningen hos fashionabla unga män. - -"Hvad angå mig Falkens Erik och Bengt", sade jag vresigt, "de må -sköta sig sjelfva, jag sköter mig." - -Kallista tycktes icke fatta fulla betydelsen af dessa egoistiska ord. - -"Ser herrn, om herrn är borta, ha de intet vittne om kaffebalarne -- -det är hemligheten. -- Nog kan jag gissa att herrn snart reder sig, -men för de andra blir det icke så lätt och det är dock för herrns -skull de nu kommit i bryderi, ty om herrn ej retat länsman skulle han -aldrig ha tänkt på Falkens Erik." - -Jag skämdes som en gosse i skamvrån. Det tycktes mig ligga någonting -särdeles högsinnadt deruti, att flickan alldeles icke tänkte på att -det var hennes heder jag försvarat. Att taga sanningens och oskuldens -parti var ju blott en naturlig pligt. -- De andra vittnena, Bengt och -den gamle sjömannen, Eriks morbror, voro jäfviga. Jag var således den -ende som kunde vittna i saken, såväl hvad kaffebalarne vidkom som ock -rörande min egen öfverfart. - -"Jag kommer", utropade jag derför plötsligt, "kom, kom, Kallista och -förlåt mig, -- du gör det väl?" - -"För hvad då, herre? Herrn gör oss ju en stor tjenst, lemnar den -vänliga prostens glada hus, sina egna resplaner och Gud vet allt -hvad." - -Hon tänkte då icke alls på att det tillika besparade mig sjelf en -hel räcka af trakasserier med myndigheterna både på Åland och i Abo, -under hvars guvernör öarne lyda. - -Det var en förtrollande naiveté, som rentaf sans facon tog min -ridderlighet i anspråk. Jag var förtjust i mitt äfventyr. - -Vi skyndade igenom skogen och kommo till en liten fiskarstuga vid -stranden, der Kallista gick in. Vi erhöllo en båt och snart voro vi -ute på sjön. - -Kallista ville ro, men det tillät icke jag utan förmådde henne att -taga plats vid rodret. Det var ett litet nötskal vi sutto uti men -det hade segel ändå. Vi rodde först söderut, ungefär en mil, i svag -motvind, under nästan fullkomlig tystnad, då hissades segel och det -bar af åt vestnordvest, åt Hammarudda till. Jag styrde efter flickans -vägledande upplysningar. - - - - -4. - - -"Hör på, Kallista", började jag efter en längre paus, "är det icke -ängsligt att lefva så der under jemn fruktan för tulltjenstemän och -länsman; kan ej Falkens Erik låta bli med sitt lurendräjeri?" - -"Herre Gud, ja visst är det ängsligt ibland, men karlarne säga -att det inbringar pengar och tiderna äro så svåra", blef svaret. -"Dessutom är det numera högst sällan Erik tager någonting med sig -från Stockholm, han har mest börjat handla på Reval nu." - -"Nå, tycker du så mycket om den der Bengt då?" sporde jag vidare. - -"Ja då", sade Kallista naivt, "ja visst, men inte blir det något -utaf, ty jag är så fattig. Men det vore så roligt ändå, för si såsom -hans hustru skulle jag en gång få följa med till Wiborg och" -- hon -tvärtystnade och böjde sig ned öfver skotet, liksom hon skulle ändra -något i dess läge -- -- - -"Till Wiborg", inföll jag förvånad, "och hvarför längtar du just dit?" - -"Det skall vara", stammade flickan rodnande och förlägen, "det skall -vara en så mäkta rik stad och der finnas så många skepp alla år." - -Men hos mig uppstod en alldeles annan tanke om den unga åländskans -längtan till Wiborg och jag inföll derför: - -"Kallista, får jag se det porträtt som du gömmer i barmen?" - -"Hvarför vill herrn se det då?" frågade Kallista blygt. - -"Jag ville se huru han såg ut?" - -"Kan herrn engelska?" - -"Ja, min vän." - -"Då skall herrn säga mig hvad det står skrifvet på bildens andra -sida; lofvar herrn det?" - -Jag lofvade det och nu framtog hon en liten plånbok ur sin barm, -hvarur hon tog fotagrafien och räckte den åt mig, i det hon slog -nedögonen. - -"Herrn lofvar ju mig att icke tala om det för någon?" - -"Icke ens för Bengt?" frågade jag leende. - -"Nej, nej -- för ingen!" - -Jag betraktade den unge engelsmannens porträtt. Det var ett -själfullt, vackert ansigte i blomman af ynglingaåldern. På åtsidan -voro med blyerts flyktigt tecknade följande ord: - -"_To my dear Kallista, my Idol, from Edmund Sutter, midshipman in Her -Majestys Navy, Åland, Juni 1854_." - -"Hvad står der?" hviskade flickan skyggt. - -"Till min dyra Kallista, min älskling, af Edmund Sutter, kadett vid -hennes maj:ts flotta, Åland i Juni 1854." - -"Tack, herre!" sade hon sakta och räckte ut handen efter porträttet. - -"Hvarför håller du denna bild så kär?" frågade jag deltagande. - -"Han räddade ju med fara för sitt eget lif Bengts far och mig den der -svåra natten under kriget?" - -"Är det för intet annat, Kallista?" - -Hon svarade intet, lade in porträttet i sin plånbok, gömde den och -suckade. - -"Du suckar, Kallista?" - -"Ja, den gode fremlingen dog ju så snart derpå; hvarför skulle jag -icke sucka öfver honom?" -- och hon såg upp till mig med en tindrande -blick, hvars glans dock på ett särdeles vemodigt sätt mildrades af en -framqvällande tår. - -Vi försjönko i tystnad. Kallistas öga irrade drömmande utåt hafvet. -Jag sysslade med rodret. - -"Hör på, min snälla vän", sade jag slutligen efter en lång paus, -"huru har det händt att du blef döpt med ett så egendomligt namn?" - -Flickan rodnade djupt. "Det kan jag visst säga herrn. Det var så, -sade min mor, att min far i tiden, för ro skull, kallade min mor med -detta namn, fast nog hette hon Britta, och mor min tyckte så mycket -om det att hon lät döpa mig så -- far var då redan borta -- ack, och -jag", tillade hon med en suck, "har lidit mycken begabbelse för det -namnet." - -"Det var då alldeles onödigt", invände jag. - -"Kan då herrn säga mig hvad det konstiga namnet betyder. Jag har -aldrig vågat fråga prosten derom, och någon annan vet det ändock -inte." - -"Kallista", svarade jag, "det betyder på grekiska språket _den allra -vackraste."_ - -"Nå, det är väl icke så illa det", sade flickan nästan skälmskt, "då -behöfver jag icke skämmas för de andra flickorna mera, men bättre -hade det varit ändå om mor min gifvit mig ett vanligare namn, det -är icke åländskt alls det här och låter så fremmande. Och dock var -det just det namnet som räddade oss, Falkens Erik och mig, från det -engelska skeppet i fjor." - -"Huru gick det till då?" frågade jag så mycket mera nyfiken, som -den unge Sutters biträde vid Falkens Eriks flykt redan vid dennes -berättelse derom hade förekommit mig besynnerlig. - -"Nå ja, herr Arthur", sade Kallista, "herrn har sett porträttet, -herrn har förklarat mitt namn, hvarför skulle icke herrn äfven få -höra detta -- men sannt är att för ingen har jag omtalat det utom -för prosten, ty alla de andra skulle ha skrattat åt mig, men det -gör visst icke ni" -- och hon lyfte sina strålande ögon med ett -egendomligt uttryck upp till mig. Det låg i hennes blick något som -sade: "Jag vill meddela mig". Jag räckte henne min hand och sade -allvarligt att jag visst inte skulle skratta. - -Efter en stunds tystnad började hon sin lilla roman. - -"Se, herr Arthur, då den unge engelsmannen hörde Falkens Erik nämna -mitt namn, spratt han till och såg så underligt på mig. Han skickade -karlarne bort och räckte mig sin hand, den jag gerna tog, ty han såg -så snäll ut, 'Kallista, my Idol!' utropade han och såg så vackert -in i mina ögon, och jag var alldeles icke förlägen jag heller utan -jag såg på honom, den vackra gossen, jag med. Han kunde icke mycket -svenska, men sedan han en stund betraktat mig och jag honom, och -herrn vet att det icke är lätt att så der titta på hvarann utan att -skratta, men si _den_ lusten kom icke på oss, så sade han sakta: 'Du -heta Kallista och vara Ålands dotter?' Då drog jag visst smått på -mun, kan jag tro, ty han blef röd då jag svarade: 'Ja visst, unge -herre, och var god hjelp oss härifrån.' -- 'Jag knappt dig funnit, my -Idol, och du vilja lemna mig', sade Edmund sorgset, men inte förstår -jag ännu i denna stund hvad han menade med det. Huru det nu var, så -bad jag honom så vackert och han lofvade så snällt att hjelpa oss -- -och det är hela historien." - -"Och porträttet, Kallista, hur fick du det?" frågade jag. - -"Bilden", svarade Kallista, "den gaf han mig i vredesmod." - -"Och hvarför var han vred?" - -"Sade jag vred? -- nej han var sorgsen för det han nu icke kunde taga -mig" -- och Kallista tystnade bleknande, böjde hufvudet ned och -- -jag tror hon bad en bön. - -Jag störde henne icke. - -Imellertid friskade vinden till och sjön började gå hög. Båten sköt -en ypperlig fart. Mot middagen voro vi vid Bågskär, en klippa, -belägen en fjerdingsväg utanför Hammarudda, der Beugt ganska riktigt -väntade oss med en "skötbåt", min kappsäck och matförråd. - -Han såg så egendomlig ut i dag, den gode Bengt, till hälften -surmulen, till hälften förnöjd. Han hviskade några ord till Kallista, -hvarpå hon tycktes svara smått förargad, men med leende uppsyn. - -"Det var visst", tänkte jag något egenkärt, "en fråga om huru hon -betett sig emot mig." Denna tanke fick imellertid icke mycken tid -på sig att mogna; den afbröts af den raske Bengt, som numera syntes -alldeles förnöjd, med den nästan kategoriska anhållan att vi genast -skulle ge oss af -- "ty tulljakterna från Mariehamn och Eckerö vore -säkert för längese'n i rörelse." Jag hade intet häremot att invända -och vi gåfvo oss af. - -"Skall Kallista följa med ända till Stockholm!" sporde jag förvånad, -"och skolen I sedan återvända på tu man hand?" - -"Ja, det vore icke första gången vi segla på tu man hand", menade -Bengt. - -"Men fader Erik, hvad säger han om sådana färder _på tu man hand?"_ - -"Han då?" svarade Bengt skrattande. "Ah, han vet nog huru vi hålla af -hvaraudra -- så inte sker det något farligt oss emellan." - -Sådan är naturens, den "enfaldige" bondens åsigt om kärleken och dess -frestelser. Jag började beundra det unga paret, ehuru jag måhända -inom mig något smålog åt Bengts "blinda förtröstan" till flickan. Den -enkle åländingen anade säkerligen icke mycket af Kallistas känslor -för den unge Sutters vackra bild. Der tittade då återigen hos mig -den skeptiske storstadsbon fram, som, kallt läggande dissekerknifven -vid sina egna känslor, bedömer allt efter deras mångpröfvade, men -oftast också utnötta måttstock. Bengt sörjde minsann nog deröfver att -Kallista skulle _sörja_ öfver engelsmannen, då det deremot aldrig -föll honom in att hon skulle _älska_ en skugga, när hon i honom hade -en ungdomlig, lifslefvande beundrare. Och denna naturliga åsigt af -saken var såväl hans som flickans räddning; den var i grunden sann -och derföre bar den vackra frukter: förtroende och kärlek. Alldeles -annorlunda hade det möjligen varit om Kallista till exempel fästat -sig vid min person, som var en till hands varande ung herre. Till -dessa förståndiga tankar kom jag, tack vare min, såsom jag ännu tror, -oförderfvade natur, ganska snart, och jag blef åter munter och glad -och pratade vänligt med mina raska reskamrater. Jag förmådde Bengt -att berätta huru skallfogdens och nämndemannens visit hos Falkens -Erik aflupit och erfor att allt gått väl, att kaffebalarne redan -långt dessförinnan befunnit sig i handlanden S:s i Mariehamn magasin, -samt att Erik alldeles lugnt bedt vederbörande fånga den svenska -fogeln, då skulle de få höra annan låt. Fiskalerna hade förlägna -begifvit sig bort, men hotat att varsko tulljakten i "staden" så den -skulle fånga svensken om han ville tillbaka till Sverige. "Men", hade -Falkens Erik, illmarigt leende, sagt: "om han kom öfver utan pass, -något som jag för resten ej vet, ty jag såg honom först här på gården -min, der han begärde häst till Emkarby, så måtte han väl ha rymt, och -då rymmer han väl allt framåt till öster, hvad jag kan fatta, och -icke tillbaka till Sverige." Skallfogden hade skakat sitt skalliga -hufvud och mumlat något om "länsmannens fjosk". Det skrattades -hjertligt åt historien, men då tillade Bengt, "att far efteråt svurit -att sjelfva ryssen må ta'n om han någonsin mera lägger sig in i -sådana affärer -- han vore nu för gammal dertill". Häråt gladde sig i -synnerhet den snälla Kallista. - -Under tiden hade vinden gått öfver från nordost till fullt nordlig -och tillväxt i styrka. Det var fullkomlig storm. Bengt skötte roder -och segel som en hel karl och Kallista, trött efter ansträngningarne, -lade sig på allmän begäran lugnt ner i bottnen af båten för att njuta -någon hvila. Hvad hon var vacker då hon sof! För min själ uppsteg -ovilkorligen gårdagens minne af vårt första möte i Kastelholms -ruiner. Bengts öga flög spejande öfver den upprörda vattenytan. Vår -seglats oroades imellertid icke och vi kommo i sinom tid fram till -Stockholm, dit jag af flera skäl öfvertalat det unga paret att följa -mig. - -Jag hade länge sökt lämplig modell till en under arbete varande -tafla "Ragnars och Aslögs första möte", men jag hade hittills icke -funnit någon Aslög-Kraka på mina konstnärsvandringar genom lifvet. -Nu hade jag en förträfflig Kraka -- om hon nämligen ville sitta för -mig, donna enkla, men stolta flicka från Åland. Imellertid hade jag -min plan uppgjord och bud hade sändts till Falkens Erik med andra -åländingar derom att Bengt och Kallista skulle dröja i Stockholm -några dagar längre än vanligt. - -Det unga paret infann sig hos mig morgonen efter vår ankomst för att -erhålla liqvid för öfverfarten, något som de väl sökt afböja, men -hvarvid jag stod fast. - -Jag satt som bäst vid mitt morgonkaffe, försänkt i "minnen från -Åland", korta men ljufva och egendomliga, då det ringde. Jag gissade -genast hvem det var och skyndade sjelf att öppna dörren. Bengt och -Kallista stego in, kaffe serverades ooli jag började mitt andragande -med att fråga om de någonsin hört sagan om Kraka. Det hade de icke, -och jag berättade den för dem, ingjutande så lifliga färgtoner jag -kunde i sagans förlopp. Kallista var ögonskenligen förtjust i den -modiga Aslög. Då vände jag mig alldeles å propos till henne -- jag -kände mig nu endast vara konstnär -- och gjorde mitt förslag. - -Jag sade henne också att det skulle blifva min allra bästa tafla -och att hon genom att göra mig till viljes skulle göra mig lycklig. -Hon studsade visst något vid tanken uppå att såsom Kraka uppträda -"hvarken klädd eller oklädd", men jag lyckades häfva hennes skrupler, -derigenom att jag icke skulle vara _så_ nogräknad som Ragnar hvad -det "oklädda" vidkom. Det var också egentligen icke hennes skönhet, -hvars like jag möjligen kunnat finna äfven på annat håll, utan hennes -särdeles rika hårsvall och egendomliga ansigtsuttryck som jag ville -ha för mig, att dermed kläda min Aslög. - -"Jag gör allt för herr Arthur, som gjort så mycket för mig", svarade -hon slutligen, och jag var nöjd, anskaffade passande "nätdraperier", -och seancerna togo redan samma dag sin början. Bengt var alltid -närvarande, men han somnade ibland, den beskedlige gossen, ty -det talades icke mycket vid våra möten. Hon var så skön, min -Aslög-Kallista, att jag ofta glömde den förra karakteren för den -senare -- isynnerhet då Bengt sof. Ibland togo dock mina känslor så -öfverhand, att jag måste afbryta seancen och gå ut att kalmera mig. - -Så hände ock en vacker dag, då arbetet började nalkas sitt slut, och -jag måste lemna paletten för att gå ned till Strömparterren. Jag -ämnade fara öfver till Djurgården för att i dess svala skuggor drömma -bort en stund. - -På samma båt, med hvilken jag for öfver, befann sig ett engelskt -herrskap, med hvilken jag genom en tillfällighet kom i samtal. Det -ena ordet gaf det andra och frun hade till och med den artigheten att -vilja ihågkomma, det hon under vistelsen i Stockholm, som tillbragts -med att bese konstsamlingarne, hört mitt namn såsom artist nämnas. -Bekantskapen blef intimare och jag bjöds af den värde lorden på -diner, emottog bjudningen, och följde med det gamla herrskapet. - -Efter middagen då vi sutto vid ett glas portvin blef lorden ganska -meddelsam. Han berättade att de voro stadda på resa till Wiborg i -Finland för att helsa på sin i kriget stupade sons graf; att de af -denna son, deras enda barn, haft mycken glädje och att han varit en -mycket älsklig och svärmisk yngling. - -Jag var idel öra och den gamle engelsmannen fortfor: - -"Men innan vi besöka Wiborg skulle vi på Åland vilja taga reda uppå -en flicka, om hvilken vår son talar mycket i sin dagbok?" - -Jag måtte ha sett "meget forbaused" ut, ty den sörjande fadern -återtog med ett sorgset leende: - -"Det är ett eget förhållande med denna sak. Den flicka, min son -talar om, skall på ett förundransvärdt sätt likna ett i vår slägt -befintligt porträtt, som har till underskrift: '_Kallista, my Idol_'. -Det är ganska skönt och sannolikt måladt af min äldste bror sjelf, -den för längesedan aflidne lord Lowelond, på någon af hans många -resor. Detta porträtt utgjorde vår Edmunds första kärlek -- ja, och -jag vågar säga, hans enda. Denna barnsliga, men starka böjelse torde -dock ha skyddat ynglingen från mången frestelse då han trädde ut i -lifvet, ty han bibehöll sig fullkomligt ren, trots sitt lifliga och -svärmiska lynne. Porträttet kallades inom hela familjen allmänt '_My -Idol_.' -- Jag skulle aldrig", fortfor den gamle efter en liten -paus, "ha besvärat er med att höra på denna slägthistoria, men jag -behöfver vid de efterspaningar jag ärnar företaga, en diskret man, -som är kunnig i landets språk -- säg vill ni hjelpa en sörjande -familj?" - -Jag jakade beredvilligt, och kort derpå bröto vi upp. Då vi skildes -lofvade lorden och ladyn följande dag kl 12 göra ett besök i min -atelier. - -Klockan 11 kom Kallista till sista seancen. Hon sade att hon var -något sorgsen öfver att allt nu var slut, och att hon igen skulle -tillbaka med Bengt, som derför icke åtföljt henne denna gång, emedan -han gått att uträtta några bestyr före afresan. Jag började flitigt -arbeta, men då klockan slog tolf steg jag upp, betäckte min tafla och -bad Kallista kläda om sig i nästa rum. Hon följde mina anordningar, -tigande men något förvånad öfver den korta seancen. - -Det engelska herrskapet lät icke länge vänta på sig. Jag emottog -artigt det förnäma besöket och de berömde pligtskyldigast några på -väggen hängande skizzer. - -"Och denna pågående skapelse", sade lorden förbindligt, "får man -kasta en blick på den?" - -"En halffärdig tafla blott", inföll jag och afhöljde min Aslög. - -Skulle en stjerna ha lösryckts från firmamentet och nedfallit emellan -de tvänne åskådarne, så skulle de icke ha stått der så perturberade -som de nu stodo framför min tafla. - -"_My Idol_!" var det enda, ofrivilliga utbrott som undslapp deras -läppar -- de blott stirrade på taflan. Då öppnade jag dörren till -mitt rum och bad Kallista stiga fram. Hon gjorde så, och då hon såg -fremmande inne, helsade hon med en intagande värdighet, som lät mitt -hjerta börja slå i trefjerdedels takt. - -Då lorden och ladyn fingo ögonen på Kallista öfvergick deras -förvåning all den föreställning som till och med jag gjort mig -räkning på af denna effektfulla scen. - -"Kallista, my Idol!" utropade slutligen den gamla damen, och utbredde --- måhända omedvetet -- sina armar, och Kallista -- sjönk snyftande -till den förnäma damens bröst. Uppträdet räckte dock endast några -ögonblick. Bondflickans oförderfvade nerver hemtade sig snart och -innan den bestörte men förlägne lorden ännu hunnit skynda fram till -sin lady stod redan Kallista framför henne djupt rodnande och i -vördnadsfull ställning och hviskade ett sakta men tydligt: "Förlåt!" - -Den gamla damen satte sig och lorden började gå af och an i salen, -med händerna på ryggen. Jag vände mig nu till lorden med följande ord: - -"Detta är, enligt all sannolikhet, den flicka från Åland som ni -söker". - -"Hon skulle då vara lord Lowelonds dotter -- ty jag har alltid hållit -den flicka, om hvilken Edmund talar i sin dagbok och som -- i följd -af den slående likheten med vårt porträtt, verkligen torde vara denna -flicka, för min brorsdotter". - -"Hon är skön!" utbrast den gamla ladyn, vinkade Kallista till sig och -räckte henne hjertligt handen. - -"Min stackars son", fortfor lorden upprörd, "har i sin dagbok -besvurit oss att för det fall, att han skulle falla ett offer för -kriget, vi skulle taga vård om hans lefvande Kallista". - -Då Kallista hörde sitt namn nämnas, spratt hon till och vände sig mot -den talande. - -"Ja, hon är skön och jag läser på dessa fina läppar Lowelonds -beslutsamhet -- ja, hon är frukten af min snillrike men olycklige -brors första och enda kärlek, liksom hon var min ende sons första och -enda kärlek. Jag vill älska henne som min dotter". - -"Vi skola tillsammans tala om Edmund", sade ladyn och tryckte en kyss -på den förlägna Kallistas panna. - -Jag började nu efter lordens anhållan, att för Kallista beskrifva -hvad som tilldragit sig omkring och med henne. - -Hon tycktes icke synnerligen förvånad utan fastmera sorgsen, ty hon -afbröt min sermon med ett vemodigt: - -"Att det skulle vara något doldt i allt som rörde mig, kunde jag -förmoda, ty mor kunde aldrig tala om far, utan att gråta". - -I detta ögonblick inträdde Bengt. - -"Se så", sade han glädtigt, "nu är det väl slut med måleverket och -vi kunna ge oss af -- men kors" -- och han bockade sig (allt något -bondaktigt ändå) för de fremmande, dem han nu först bemärkte. - -Jag kastade en forskande blick på Kallista. Hade de meddelade -nyheterna redan -- ehuru icke ens fullt konstaterade -- väckt högmod -i hennes själ? Intet spår af en sådan själsriktning förmärktes i den -vänlighet hvarmed hon helsade godmorgon åt Bengt, och frågade "när de -skulle ge sig af". - -Men jag förklarade det rätta förhållandet för Bengt samt att Kallista -troligen icke mera skulle -- återvända till Åland. - -"Jo hin ock! det skall hon min själ" utbrast Bengi, "om än hon fått -aldrig så förnäma slägtinger?-- säg, Kallista -- följer du med hem?" - -"Ja visst", svarade flickan, alldeles naivt, "huru kan du fråga så?" - -Der blef dock en vidlyftig förklaring utaf med mig till tolk. - -Lorden och ladyn ville på ort och ställe inhemta närmare -underrättelser, men intill dess ville de icke släppa Kallista; Bengt, -måhända anande ett nederlag, blef allt fåordigare för hvarje minut --- Kallista allena förklarade fullkomligt lugnt, att hon ville hem, -"detta var det naturligaste och rättaste -- och prosten skulle sedan -råda vidare". Öfver sin gryende "lycka", som verlden kallar en sådan -förändring, tycktes hon icke alls vara förtjust, hon hade måhända -icke heller riktigt uppfattat det gamla herrskapets önskningar, -hvilka icke heller uttalats alldeles oförbehållsamt. Då vände sig -ladyn plötsligt till mig, och bad mig fråga den unga flickan: - -"Vill du komma med till Wiborg och helsa på Edmunds graf?" - -Ett förvånadt "ah!" -- det första tecken hon hittills visat till -förvåning -- och en djup, djup rodnad voro svaret: men det var -afgörande. Det beslöts, att vi alla skulle följas åt till Åland per -ångbåt, men Bengt förklarade ovilligt att han skulle genast ge sig i -väg, och bort gick han -- -- Kallista märkte icke ens att han gått. - - * * * * * - -Det var så som lorden och ladyn önskat det. Kallista var lord -Lowelonds dotter. -- Prosten i Jomala hade fullständiga bevis i hand, --- men vigd hade Kallistas stackars mor icke varit. - -Efter besöket i Wiborg, hvilket jag öfvervar, reste lorden åter -till England, men ladyn och Kallista stannade qvar i Stockholm hela -sommaren. - -Bengt erhöll en hel skuta till skänks, och han försökte trösta sig. -Efter besöket i Wiborg, talade nämligen Kallista aldrig mer om att -hon ville bli Bengts hustru -- och den stackars gossen förstod -vinken. Dessutom låg numera icke Ålandshaf, utan ett för honom -oöfverstigligare svalg, emellan Bengt Falk och lady Kallista Lowelond. - -Men jag, den ofrivilliga förbindelselänken i hela denna romantiska -kedja -- jag glömmer aldrig den vackra Kallista på Kastelholm, och -att jag en gång drömt om att hon skulle bli sin Rafaels Fornarina. - - * * * * * - -Någon tid efter det ladyn och Kallista lemnat Stockholm erhöll jag -från London mig tillsänd en stor låda, som vid öppnandet befanns -innehålla en snillrikt, ehuru icke konstnärligt väl målad tafla, med -underskrift: _Kallista my Idol_. Porträttet liknade på ett slående -sätt min Kallista. Derjemte erhöll jag ett litet paket, med följande -bref: - -"Sir! Då vi nu ha den lefvande Kallista, önska vi och isynnerhet -hon sjelf, att ni må ega denna bild. Er 'Ragnar och Aslög' har jag -köpt i Paris. Jag tillsänder er härmed tillika min olycklige brors -dagboksanteckningar. Er m.m. Lord Lowelond". - -Kanske jag en gång skall publicera lord Lowelonds den äldre äfventyr -på Åland. Men ännu känner jag det icke. - - - - - - -Ett mystiskt par. - -Sann händelse från år 1867. - - - - -Väl spelar äfven i vårt gamla, glada land vinningslystnaden -månget fult spratt åt samhället och förskingringar af statens -tillhörigheter äro icke så alldeles sällsynta, men våra spekulanter -i denna väg ha ännu mycket att lära af det stora grannrikets söner. -I Ryssland äro undansnillningarne bragta i system, byråkratiskt -reglerade och vinsten delas "i mån af rang och förtjenst" emellan -alla deltagarne, från chefen för ett verk allt intill den lägste -skrifvaren. Sådana obehagliga och ogrannlaga upptäckter, som vår -senaste Långholmshistoria, förekomma derföre högst sällan. Men så -spännes också bågen nog högt ibland. Våra läsare behöfva här endast -draga sig till minnes den äfven i svenska blad omtalade stora -stölden af 4 millioner lispund salt i Nischnij-Novgorod år 1867. -Huru denna bragd blef upptäckt, veta vi ej, men ett faktum är att -köpmännen i Novgorod bjödo flera millioner för att få alltsammans i -godo bilagdt och nedtystadt. Mycket förnäma och rika personer voro -komprometterade och saken väckte oerhördt uppseende till och med -i det blaserade S:t Petersburg. Ja, svallvågorna af den allmänna -rörelsen sträckte sig äfven till det undangömda Finland och öfverallt -talades på den tiden om saltstölden. Isynnerhet diskuterades frågan -i gränssocknarne emellan Ryssland och Finland, emedan man förmodade -att de skyldige skulle försöka undkomma genom detta sistnämnda land. -Det är också till denna del af verlden vi nu be läsaren följa oss -- -till gränsen emellan Finland och Ryssland, vid pass fem mil från S:t -Petersburg. Der äro ödsliga trakter med en mer eller mindre genom -ryskt inflytande depraverad finsk befolkning, som mest lefver af -lurendräjeri. - -Här tager vår historia sin början. - - - - -1. - - -Har ni någonsin varit med om ett riktigt nordiskt yrväder, icke -sådant det presenterar sig på gatorna i en stad, utan som det kommer -öfver den resande i villande skog, så kan ni ungefär föreställa -er i hvilket läge de två personer befunno sig, som inleda denna -sannfärdiga berättelse. - -Det var ej längre sedan än i slutet af april månad år 1867. Våren -hade ännu blott gjort obetydliga framsteg och just den natt, vår -berättelse begynner, rasade, liksom den väntade våren till trots, en -förskräcklig snöstorm öfver trakten. - -I en tarflig "kibitka" (en släda med kur af bastmattor) sutto två -personer. Deras körsven bearbetade flitigt med sin piska den flåsande -"trojkan", trespannet, framför slädan. Men hvad förslogo de tre -djurens gemensamma ansträngningar emot de sig stundligen allt mer -och mer hopande drifvorna. Färden gick långsamt i de resandes tycke, -ehuru de fre kamparne i jemn, fastän ovig galopp arbetade sig fram -genom den djupa snön. - -Hvilka voro väl de, som sutto derinne, och hvad gällde deras resa? - -Det är icke för ro skull man i ett sådant väder ger sig ut att -resa; djur och menniskor borde unnasskydd för de vilda elementernas -gäckande hån. - -"Nikifor!" hviskade en mild stämma. - -"Nadeschda" [Nadeschda, ett ryskt qvinnonamn, betyder hoppet], -svarade en manlig röst, men med ett oändligt vekt tonfall: -"Nadeschda, hoppas!" Och omedelbart derpå ljöd ett strängt: -"pascholl framåt!" Men körsvännen stannade sina hästar tvärt. - -"Vi äro icke mera i Ryssland, herre", sade han på dålig, men -begriplig ryska, "utan i Finland, och der finnes lag och rätt för -herrar, menniskor och djur. Kräken göra hvad de kunna; jag vill ej -taga lifvet af dem." - -"Hundra rubel i drickspengar", var den unge herr Nikifors svar, ty -ung var han, det hördes på rösten. - -Skjutsbonden vände sig om, fastade sina sluga, plirande ögon en stund -på "herrn" och svarade slutligen tvekande! - -"Hvar och en af hästarne är värd sina hundra rubel. Jag spränger dem -om jag kör ännu fortare." - -"Godt, du får trehundra rubel", sade Nikifor otåligt, ty hästarne -stodo alltjemt stilla. - -"Handpengar", ljöd det trumpna svaret. - -"Durak", röt ryssen, öppnade sin resväska och räckte bonden fyra -tjugufemrubelssedlar. - -"Nu skall herrn få åka!" utropade den ändtligen förnöjde gränsboen. -Piskan smällde, hästarne drogo till och bort gick det genom drifvorna -i yrande fart. De fyra stora sedlarne tycktes ha lagt sig såsom ett -pansar kring körsvennens hjerta -- nu fanns det för honom icke mera -någon "lag för djuren i Finland". - -"Nikifor, jag fryser", sade Nadeschda rysande. - -Vid dessa ord greps den unge ryssens hjerta af en oändlig ångest -och han utropade passioneradt: "O! kunde jag jemna vägen med -silfverrublar, Nadeschda, så vore vi snart i närmaste stad; der finge -du hvila." - -"Ack, inte i någon stad", svarade fruntimret, "jag är så rädd för -upptäckt." - -"Tyst! tala för Guds skull franska", hviskade Nikifor på detta språk, -"karlen derborta förstår ju något ryska." - -"De der måtte ha godt om pengar och ondt om själslugn", mumlade -skjutskarlen för sig sjelf. - -En stund förgick under tystnad. Hästarne flämtade förfärligt, -en flägt af medlidande genomträngde sedelförhydningen kring -skjutsbondens hjerta, kanske voro också de tre kamparne, bepröfvade -lurendräjarhästar, vänner emellan, mera värde än trehundra rubel, nog -af, han vände sin fysionomi in åt kuren och skrek genom den alltjemt -tilltagande stormens tjut: - -"Barin, herre, hör på! Vädret blir svårare, vägen omöjlig, hästarne -trötta; de ha från Pargala sprungit ända hit, och det på bivägar -för det ni ej hade pass, detta gör fem och en half mil i ett skede. -Jag är nöjd med tvåhundra rubel i ett för allt, men låt oss vika in -derborta; der synes ljus. Här bli vi insnöade -- och gripas kanske", -tillade han med ängslig stämma -- "af kossackerna från Kivinebb. Jag -känner värden derborta. Ni är visst liksom mången annan en oskyldig -smuglare, och han der förråder oss icke; låtom oss köra dit, _jag -ber_." - -"Smuglare", mumlade Nikifor för sig sjelf, "nå ja, om man så vill. -Välan", fortfor han, "så kör dit. Herre Gud, hvilken natt!" - -"I natt", lugnade bonden, "förföljer oss ingen, och i morgon bittida -skall jag föra herrskapet till Pampala gästgifveri. Derifrån går -resan lätt till Wiborg, ty vägarne bli i god tid uppskottade." - -"Nadeschda, derborta får du säkert hvila ett grand", sade Nikifor, -och tillade sedan: "Kör på kusk och Gud med oss alla." Han korsade -sig. - -Bonden hoppade af, spände ur de båda sidohästarne och körde in på en -skogsväg, osynlig för andra än honom sjelf. - -Omsider anlände de resande till den gård, hvarifrån ljuset lyst. - -Elden af den på härden sprakande brasan spridde ett osäkert och -dallrande sken i rummet och ett rykande pertbloss, instucket i en -väggspringa, lät sina rökmoln, liksom tankfullt uppstiga mot det -svärtade taket, inhöljande hela öfra delen af stugan i ett haf af -rök. En gryta puttrade redan på härden, en spinnrock surrade, två -barn snarkade i en vrå med en klunga grisar till hufvudgärd, hvilka, -smått grymtande, drömmande måhända, ogillade sin förvandling till -hufvudkuddar, men dock af lättjans makt tvingades att icke röra på -sig. I pertblossets sken satt en äldre man, med en fårskinspels -kastad öfver axlarne, och spjelkade pertor. Det led redan mot -morgonen och gårdsfolket hade stigit upp. Det var en äkta tafla -af östfinskt bondelif. Gårdshundens gälla skall vid de resandes -inträde, stormen derute hade hittills förtagit hvarje ljud af deras -annalkande, väckte grisarne, som reste på sig, barnens hufvuden föllo -i golfvet, och en gång väckta, upphäfde ungarne en gräslig olåt. Om -Nikifor varit etnograf och Nadeschda artist skulle de här ha kunnat -göra studier. Men de voro intetdera, de voro blott, åtminstone för -tillfället, ett par stelfrusna, snöhöljda varelser. Häpna stannade de -dock på stugans tröskel. - -"Stig in, stig in, godt folk", sade värden efter att betänksamt ha -granskat de ankommande, "vädret derute har väl spelat herrskapet -något fult spratt?" -- Detta sades på finska. - -De resande förstodo icke ett enda ord, men deras jemte dem inträdande -körsven gick fram och vexlade ett handslag och några ord med värden, -hvarpå denne, ej utan en viss nyfikenhet, närmade sig Nikifor och -yttrade på ryska: - -"Stigen fram och tagen af er de våta plaggen, de skola torka medan -hustru min kokar upp litet mjölk; det värmer kroppen." - -Mekaniskt började Nikifor afpelsa den hälft medvetslösa Nadeschda; -omsider kom äfven bondhustrun fram och erbjöd sin hjelp. Under tiden -hade också Nikifor aftagit sin pels. Nu tedde sig en egendomlig -anblick. Nadeschda, som endast haft på sig en räfskinskappa och -en lätt kaschmirschal, stod nu der i -- full baldrägt, med bar -hals och bara skuldror, men höljd i spetsar och blonder; den lätta -balklädningen sorgligt skrynklad, håret upplöst, darrande som ett -asplöf -- och Nikifor i frack och hvit halsduk. Bönderna förstodo -sig icke på klädningarnes dyrbarhet, men väl på besynnerligheten af -sådana resdrägter och de sågo nog för att veta att deras gäster icke -voro alldeles vanliga resande. - -Gumman ledde Nadeschda fram till spiseln. Här sjönk den arma qvinnan -ned på en bänk, nästan vanmäktig. Nikifor satte sig bredvid henne, -stödjande hennes hufvud emot sitt bröst. - -Rådig som mest alltid en bondhustru är, fick husmodren snart mjölken -på elden och tillredde en bädd af halm i det äkta parets egen säng, -medan hennes man och skjutsbonden gått ut att draga försorg om -hästarne. Nikifor och Nadeschda talade icke ett ord. De förtärde den -erbjudna mjölken, som något lifvade dem, tackade mera med blickar än -ord och läto leda sig till den improviserade bädden. - -"Sofva?" sade Nadeschda sakta, "det är ju oförsigtigt." - -"Ack, du kan ej uthärda mera och resan är lång ännu innan vi hinna -till Stockholm. Du får ej uttrötta dig alldeles redan i början." - -"Till Stockholm, ack ja!" utbrast Nadeschda passioneradt och med en -talande blick på sin följeslagare. - -Bäddens ringhet märkte de icke. Det unga fruntimret lade sig ned i -sin något medfarna balkostym. Nikifor satte sig på en pall tätt invid -sängen. - -Ett ljuft leende upplyste Nadeschdas sköna, ungdomliga drag. Om hon -drömde, så drömde hon visst om frihet och ljus. Nikifors hufvud hade, -trots alla hans beslut att icke sofva, nedsjunkit emot bädden. Nu -slog Nadeschda upp sina ögon, vakna, klara, oändligt smäktande, såsom -de blott kunna finnas hos en Orientens dotter. De fästes med ett -innerligt uttryck af oskuldsfull tillit på den sofvande unge mannen. -Sakta, sakta som en daggtår smyger i en blommas kalk, sköt hon sin -hvita hand under hans kind: "Hans hufvud skall hvila bättre så, än -emot den hårda halmen", tänkte hon, slöt sina ögon åter och snart -sofvo båda. - -Männen kommo in efter att ha fodrat hästarne. De samtalade högt. -"Tyst", hviskade gumman, "låt de stackars menniskorna sofva. De äro -så fina och vackra." - -Männen drogo sig tillbaka till andra ändan af rummet, nära spiseln. -Gumman hemtade dem hvar sin kopp kaffe, som hon tillagat, och ställde -en butelj rom på bordet. - -"Det kan duga i detta herrans väder, svåger", sade hon och räckte -flaskan åt skjutsbonden. - -Männen läto icke bjuda sig tvenne gånger. - -"Hör på", sporde omsider värden sakta den andre, "har du intet nytt -frän Petersburg att förtälja?" - -"Något har jag allt, och _icke så litet_ ändå." - -"Låt höra." - -Nu berättade skjutskarlen vidlyftigt och med allehanda underliga -kommentarier historien om den stora saltstölden i Novgorod af fyra -millioner lispund frän kronans förråder och dertill en god del af de -tusentals gissningar, som med anledning af stölden voro gängse bland -pöbeln i Petersburg. Hans åhörare lyssnade uppmärksamt på berättelsen --- blott då och då irrade hans blick med ett underligt uttryck i -rigtning mot bädden. - -"Hör på, svåger", afbröt han dennes svada, "du säger att din -'setakka' (den man kör för) har pengar såsom vi hö i goda år; de -ha inga saker med sig utom det der lilla skrinet, der ryms inga -kläder uti -- men mycket pengar. Se på deras klädedrägt, de ha -afrest plötsligt, oförberedt -- man lurar inte så lätt en gammal -lurendräjare -- -- vet du, jag har mina förmodanden. Hvad tror du, -Petter?" - -Ett ljus tycktes gå upp för Petters mindre qvicka själ. - -"De kommo med vagn till Pargala, der togo de in på värdshuset och -herrn hyrde mina hästar ända till Pampala för femtio rubel, en god -affär för mig; ja, ja, han lofvade efteråt _litet_ mera, men det hör -ej hit, ja, och så skulle vi färdas så att han icke behöfde visa -något pass vid finska gränsen." - -"Ser du", mumlade värden, "deras händer och detta skrin lukta salt". - -"Du tror att de äro stadda på flykt?" - -Nu börjades ett långt samtal de båda männen imellan, fördt med -dämpad, men liflig röst. - -Medan detta samtal fortgick drömde Nadeschda. Det var en orolig dröm. -Hon tyckte sig redan med Nikifor ha uppnått den räddande svenska -stranden, dit de sträfvade, och hon väntade just på att någon af -de goda svenskarne skulle helsa dem välkomna med "salt och bröd", -gästvänskapens symbol i Ryssland. Der framträdde också en vänlig man -och bar ett bröd, beströdt med salt, i sin hand. Han nalkades dem, -men då han uppmärksamt betraktade Nikifor vredgades hans uppsyn och -han slungade saltet i ansigtet på honom och henne. "Se der ert salt", -utbrast han hånande och vände dem ryggen. Hu, hvad det var rysligt, -hon trodde sig bli qväfd af ängslan. - -Dunsterna från de drickande karlarnes romkoppar hade spridt en vidrig -lukt i rummet och lägrade sig tungt öfver den unga flickans bädd. -Nadeschda kände sin andedrägt besvärad och vaknade. Hon slog upp -sina ögon, såg sig rädd omkring och varsnade de två gestalterna vid -den slocknade eldens sken. Då nådde ljudet af deras mumlande röster -hennes öra och hon förnam tydligt orden "Petersburg" och "polis", som -äro hvarandra lika i ryskan och finskan -- ty detta senare språk har -lånat begge begreppen från det förra. - -Var det instinkt, var det sinnesnärvaro: hon skrek icke till. Hon -blickade ned på Nikifor, som sof tungt och godt, drog varsamt sin -hand undan hans hufvud och lade dit i stället, mellan halmen och hans -kind, sina parfymerade balhandskar, steg upp försigtigt och nalkades -med ljudlösa steg männen vid spiseln. - -"I den evige Gudens namn", sade hon, mera hviskande än talande, och -böjde knä för de råa männen, "o, hafven barmhertighet!" - -Karlarne foro skrämda upp. De måtte ha hvälft mörka planer i sitt -bröst eftersom de blefvo så bleka vid denna engels åsyn. - -"Jesus välsigne oss!" stammade de häpne. - -Då löste Nadeschda från sin hvita hals och sina blottade armar med -darrande hast den tunga guldkedjan och de diamantprydda armbanden och -räckte dem med en åtbörd af bönfallande allvar upp till männen, som -stigit upp. - -Dessa sköto ifrån sig gåfvan. Nikifor vaknade, med ett språng var han -hos Nadeschda. Men karlarna fingo mod då de sågo en man gentemot sig -och värden utbrast vresigt: "I ären salttjufvarne från Nowgorod, man -känner er." - -Nikifor var alltför naiv för att med ens, yrvaken som han var, inse -allt det hotande i bondens ord; han blef blott förlägen. Efter några -ögonblick fattade han sig likväl och svarade, oaktadt sina unga år, -ej utan en viss värdighet: - -"Min fars son behöfver icke stjäla salt för att bli rik -- han har -flera millioner rubel än kronan mistat lispund salt." - -"Och hvem är ni då?" frågade värden. - -Nikifor tvekade. - -Ett hånfulltt leende gick öfver den bistre bondens anletsdrag -- då -kände han sig plötsligt fattad om knäna af två veka armar och ett -anlete, likt en bedjande engels, såg upp I ill honom. - -"Du vill oss intet ondt, vi ha ej tagit något, vi fly ej för -- --" - -"För kejsarens vrede flyn I", röt bonden, som ville arbeta sig upp -till häftighet. - -"Kejsarens vrede!" utropade Nikifor, bleknande, och vek bäfvande -några steg tillbaka, men Nadeschda steg upp och sade högtidligt: - -"Kejsarens vrede vore vårt skydd, men vi ha icke vågat nalkas honom, -och dock", tillade hon i vekare ton, "hotar oss en stor fara. Förråd -oss icke, Nikifor betalar, rädda oss, och ni gör en god handling." - -Bonden förstod blott hälften af de granna orden och så godt som intet -af deras innehåll, men han anade instinktmessigt, att då en tjuf -rymmer sker detta på ett klokare sätt, än dessa båda gjort. Han hade -dessutom till en del vunnit sitt ändamål: hans gäster fruktade honom. -Saken tog i följd häraf en i Ryssland ganska vanlig vändning. Nikifor -betalade några hundra rubel, kaffet dracks, hästarne spändes för och -resan anträddes åter. - -Den friska morgonluften, klar och angenäm efter nattens storm, -lifvade Nadeschdas nerver och hon blickade muntert omkring sig i det -vinterliga landskapet. - -"Vi ha kommit mycket norrut", sade hon, "i Sverige är vintern lång, -så lärdes i pensionen. Nikifor, äro vi snart vid svenska gränsen?" - -Stackars barn! Det var ännu ett godt stycke väg dit. - - - - -2. - - -Nattens snöstorm var förbi, solen sken klart och S:t Petersburgs -gator voro nästan snöfria. Berg af snö hade aflägsnats på -"högöfverhetlig befallning" och allt var lif och rörelse i den -prunkande kejsarstaden. Klockan var mellan ett och två på dagen, -det är tiden för den fashionabla verldens morgonpromenader på -"Newsky-prospekten". Två gardeslöjtnanter möttes utanför Dominiques -"Café restaurant", helsade på hvarandra och stego in. Efter andra -glaset champagne -- ryska gardesofficerare dricka merändels champagne --- sträckte sig Boris behagligt i sin fåtölj, tände en havanna och -sporde: - -"Nå, Ivan, hvad nytt från Petroffs bal i går? Du går i -borgarsällskaper, du, och det kan vara rätt roligt ibland, det medger -jag. Nå, nå, jag går sjelf också någongång på sådana roligheter, men -min ställning såsom furstens adjutant, ser du, gör att jag -- ja, du -förstår mig. -- -- Nåå, låt höra!" - -"Det berättas att den rike vinhandlaren Iwrenjews son, som jemväl var -på balen i går, helt plötsligt försvunnit." - -"Nå, än sedan?" sade Boris kallt. - -"Jo, han skall icke ha återkommit hem under hela natten. Man tror att -han rymt." - -"Ha, ha", utbrast Boris. "Det skulle icke passa så illa i mina planer -om den der rike göken, som står mig i vägen, vore 'nowgorodiserad'." - -"Det tror jag näppeligen", svarade Ivan gäckande, "hans far är ju så -rik." - -"Mycket vill mera ha", replikerade Boris, "och -- dessutom, blotta -ryktet kan blifva mig nyttigt. Hör du Ivan, känner du till Iwrenjews -affärer?" - -"Han har förbindelser öfver hela Ryssland, gör mycket affärer -- -äfven i juveler". Härvid borrade Ivan sin kalla blick i adjutantens -själ. - -"I juveler?" frågade Boris utan att kunna dölja en viss rörelse. - -"Ja, och i går försvann plötsligt från Petroffs bal och jemväl från -hemmet 'Golkondas perla' såsom vi kalla henne." - -"Hvad? Nadeschda?" - -"Ja, hofjuvelerarens dotter", svarade Ivan lakoniskt. - -"Farväl!" utropade adjutanten i högsta ifver, påtog sin kappa och -störtade ut. - -"Den der", sade löjtnant Ivan för sig sjelf, "vet mer om saken än jag -är nöjd med. Hvarför skulle jag sammanställa de båda namnen? Han -- -han är en karl och må stå sitt kast, men hon, -- stackars Nadeschda!" -Löjtnanten försjönk härvid för ett ögonblick i tankar, en sällsynt -företeelse hos en lefnadsglad gardesofficer i kejsarstaden. - -"Åh strunt!" tröstade han sig slutligen, "i morgon talar ingen mera -om hela historien." - -Men det taltes i S:t Petersburg vida mera om denna sak, än herr Ivan -förmodade; det var likväl helst i _slutna_ kretsar, man talade derom. - - - - -3. - - -Imellertid fortsatte våra två äfventyrare sin resa. Den sluge bonden -ville i det längsta draga nytta af den frikostige Nikifor, och som -det led emot våren och han icke mera trodde sig behöfva sin släda, -föreslog han "herrn" att köpa densamma. Förr att underlätta resans -besvärligheter för Nadeschda, mottog denne anbudet, och så bar det -af vidare åt nordvest. Men ehuru de färdades ganska fort, hade dock -det hundratungade ryktet ilat före deras trespann eller anlände -åtminstone samtidigt med de unga tu till den gamla goda staden -Wiborg, der våra resande inträffade om qvällen och hvarest Nikifor -hoppats kunna bereda Nadeschda åtminstone _en_ lugn natt. - -Då den unga damen såg gaslyktorna tindra emot sig klappade -hon af glädje de frusna händerna och utropade högt: "Se, se, -menniskoboningar!" - -Snart åkte de in till staden och skjutskarlen stannade, förut -instruerad, vid ett af stadens mindre hotel. Hvar och en som åker med -trespann blir väl emottagen af hotelvärdar. Så äfven våra resande. De -erhöllo ett gemensamt rum -- emedan de generade sig att begära två -skilda. Thé begärdes och serverades flinkt. Sängarne bäddades och -herrskapet var på tu man hand. - -"Hvad det är roligt", sade Nadeschda, och försökte oaktadt sin -trötthet att gå några slag öfver golfvet "hvad det är roligt, alla -kalla mig fru -- men inte är jag din fru ännu, Nikifor?" - -"Ack nej", svarade denne med en suck. - -"Hvad är du otålig för, min älskling", skrattade Nadeschda rodnande, -"nu är det ju ingen nöd mera, vi äro ju i en af Stockholms förstäder, -är det icke så, Nikifor?" - -Nadeschda hade i Smolna kloster, genom kejserlig nåd, fått tillträde -till pensionen, en grace som i allmänhet icke beviljas jungfrur af -oadelig börd. Här hade hon fått rätt orediga begrepp om Sverige. Men -det enda sanna hon visste om detta land var det bästa man kan veta -derom och det var -- ehuru det bibringats henne för att väcka afsky -för ett sådant land -- att Sverige var ett fritt land, ett land der -alla menniskor hade lika rätt. Derföre längtade hon nu dit som ett -barn, hvilket anser njutandet af den förbjudna frukten vara detsamma -som frihet. - -Nikifor var något mera bevandrad i geografien -- åtminstone för -tillfället i marschrutan till Stockholm. Han visste att de måste -passera sex städer i Finland innan de uppnådde hafvet. Han visste -till och med att Åland var en plats som blifvit beskjuten af -engelsmän och fransmän, men att deras general icke lyckats intaga -denna "borg" och att kejsaren således egde äfven denna _bropelare_ -till Sverige. Ja, han visste äfven att bortom Åland var ännu ett haf --- och sedan först kom Stockholm. - -Allt detta meddelade han nu sin vackra vän i sorgsen ton, men icke -utan en känsla af nationalhögfärd. - -"O, när du vet allt så väl, så går vår resa nog lätt", menade -Nadeschda, "men bättre vore det ändock om till exempel redan Åland -vore svenskt, då behöfde vi icke ha ett helt haf emellan oss och -friheten." - -"Men vet du hvad", afbröt Nadeschda en ytterligare förklaring af -Nikifor, "inte får du vara så fri i Sverige att du lemnar mig -alldeles allena; då får jag ledsamt till och med der. Och säg mig nu, -kan kungen förbjuda oss att se hvarandra alltjemt?" - -"Nej, min engel, det torde Sveriges kung ej kunna göra." - -"Och kan han icke skicka mig i kloster?" - -"Jag tror nästan att det icke finnes kloster i Sverige -- svenskarne -äro icke rätt-trogna." Och Nikifor korsade sig åter. - -"Att der icke finnas kloster, det kommer sig af friheten", menade -Nadeschda -- och hon talade af personlig erfarenhet -- "o! hvad jag -redan älskar detta Sverige; jag skall skänka mina armband åt de -fattige, då skola svenskarne icke le åt den fremmande qvinnan. Och -du, Nikifor", fortfor hon med skälmsk uppsyn och slog sina armar -om hans hals, "du skall väl hålla af mig lika mycket utan som med -armband?" - -Det knackade på dörren och en ung man med ett hyggligt ansigte steg -in. - -"Ursäkta, mitt herrskap", sade han på temligen god franska, "men det -är till edert eget bästa jag tagit mig denna frihet. Jag vill varna -er -- --" - -Nikifor och Nadeschda foro förskräckta upp. Den förre som redan haft -ett häftigt ord på läppen för att möta den objudne gästen, tystnade -vid de sista orden och bleknade likaväl som Nadeschda. Den främmande -betraktade dem med nästan sorgsna, i alla fall deltagande blickar. -"Så unga", tänkte han vid sig sjelf, "så sköna och så fallne redan! -Det har gått långt med förfallet derborta, när gossar begå brott -i stort och -- englar nedlåta sig att med dom njuta de så vunna -egodelarne." Så tänkte Wiborgaren. - -"Min herre", sade ändtligen Nikifor sakta, "hvad önskar ni?" - -"Varen lugna, mitt herrskap", svarade den unge mannen, "jag vill eder -intet ondt." - -"Det är bra tänkt af er", inföll Nadeschda hastigt och i en upprörd -ton, "ack ni ser så god ut -- får jag bjuda en kopp thé, så får herrn ---" - -"Min herre", utbrast Nikifor, "vän eller ovän, säg edert ärende fort, -ni ser att min -- att -- fröken är högst altererad." - -Wiborgaren trodde sig vara en menniskokännare, han var en smula -litteratör och ville "samla erfarenheter", han hade derföre gerna -velat förlänga samtalet men han hade icke hjerta dertill. - -"Mitt råd är kort och godt", sade han med fast men mild ton: "res -härifrån ju förr desto hellre, vi ha en ny polismästare i staden och -han vill naturligtvis ådagalägga sitt nit -- ni förstår mig kanske -nu?" - -"Nej, det gör jag ej fullkomligt, men vi skola resa ändå, och det -straxt -- Nadeschda är så rädd." - -"Kan jag göra herrskapet någon tjenst så -- meddela upplysningar -eller dylikt -- så --" - -"Ack ja", utropade Nadeschda, "säg åt, alla som fråga efter oss att -Nikifor är ljuslätt och att jag ser ut som en tatterska, då skola de -icke gissa att det varit, vi som varit här." - -Den främmande log. "Kan jag ej tjena på något annat sätt? Besinna er -väl, mitt herrskap, våren uppriktige, talen sanning, jag ber, kanske -jag med min erfarenhet --" - -"Uppriktige, tala sanning, nej, nej!" utropade Nadeschda uppskrämd. -"Vi skola resa emedan herrn så vill det, men omtala hela sanningen, -det våga vi icke. Herre Gud", tillade hon efter en stund, "är eders -välborenhet kanske sjelf den nye polismästaren?" Och den sköna -qvinnan böjde knä för den unge finske litteratören, som rent af blef -rörd. - -"Att icke allt står rätt till", tänkte denne, "är säkert." Han -tillade derpå högt: "Jag är icke någon polismästare, jag bär ju ingen -uniform, det ser ni ju. Min bön om förtroende vill jag icke förnya, -men jag upprepar mitt råd: res." - -"Genast, min herre, och tack för ert råd", svarade Nikifor och räckte -wiborgaren sin hand. Men denne emottog icke den framsträckta handen, -bugade sig djupt, men förläget för Nadeschda, öppnade dörren och gick -ut. - -"Hvarför gaf han dig icke handen, Nikifor?" frågade Nadeschda. - -"Gud vet!" svarade denne i sorgsen ton och ringde på uppassaren för -att beställa hästar. - -Men vi skola förklara hvarför den unge mannen varit så oartig emot -Nikifor. - - * * * * * - -Några minuter efter det Nadeschda och Nikifor intagit sitt rum å -hotelet, hade värden inträdt i källarsalen och sett sig omkring med -en spejande blick. Han träffade snart uppå hvad han sökte. Vid ett -bord i hörnet af salen sutto några unge män. Värden nalkades dem med -betydelsefull min. - -"Rara resande, rara resande", sade han. - -"Hvilka då?" frågades likgiltigt af någon i sällskapet. - -"Åhå", menade värden, "det voro allt något för er tidning, det." - -"Huru så?" - -"Jo, jo, men. Jag har en del af det stora salttjufbandet här." - -"Prat!" - -"En ung herre och ett ungt fruntimmer utan saker, märk väl, utan -effekter, blott ett skrin med pengar förstås, hi hi hi -- och han i -frack, hon i balklädning; de ha rymt, rymt för polisen, det berättade -dessutom skjutsbonden, som också visste omtala att de för färden -öfver gränsen skola hafva betalt tretusen rubel. Nå, herr redaktör, -hvad sägs om detta?" Värden tystnade andfådd. - -"Jag tror herrn konkurrerat med sina kunder och tittat för djupt i -glaset", blef svaret, som beledsagades af ett ljudeligt och allmänt -gapskratt. - -Värden blef stött. "Hm, hm, den nye polismästaren skall nog taga reda -på saken, han. Jag är ingen tjufgömmare, jag", mumlade han. - -"Den narren", sade någon, "är man för att tillställa spektakel." - -"Jag tror det nästan och skall höra åt en smula huru det står till", -inföll redaktören, en ung, ljuslätt och mager herre, men med ett -särdeles intelligent utseende, steg upp och gick in till skänkrummet. - -De andra fortforo att glamma och dricka. Vännen dröjde länge borta; -han saknades visserligen, men man fastade sig dock icke så mycket -dervid. Då, det kunde ha förgått en timma, hördes från gatan ljudet -af ett i hast bortilande åkdon. I detsamma inträdde den saknade, -något echaufferad. - -"Hvar har du dröjt hela tiden, bror?" var första frågan. - -Med en till hälften komisk, till hälften mystisk min satte han sig -ned vid bordet utan att svara. Han bestormades med frågor, men -svarade intet; han satt der tyst och tänkte på den vackra ryskan, som -nu åter begifvit sig ut i natt och köld. - - - - -4. - - -Vi skulle gerna unna de två flyktingarne någon hvila, men sanningen -fordrar att meddela det de ingenstädes fingo hvarken rast eller -ro. Vesterut, allt jernt vesterut ilade de, liksom hade de velat -undfly ett dem förföljande vidunder. Så genomilades de nyfikna -städerna Fredrikshamn, Lovisa och Borgå, och vårt par var ändtligen -i Helsingfors. Men äfven här dröjdes endast några timmar: den i -Wiborg erhållna varningen tycktes vara nog att göra alla städer -förhatliga. Upptäckt hotade öfverallt, i hvarje uppassares blick, i -hvarje städerskas leende, och -- hu då, de tallöse poliskonstaplarne -sedan på Helsingfors' gator. Nadeschdas förfäran vid deras ofta -återkommande anblick var icke ringa. Från Helsingfors till Åbo gick -resan tungt; föret var dåligt, men på sjunde dagen af sin flykt -anlände de omsider, sent om qvällen, till gamla Åbo stad. - -De hade hittills icke gjort sig riktigt reda för, huru öfverfarten -till Sverige skulle försiggå. Nikifor hade, förlitande sig på -rublarnes språk, visserligen uppgjort en plan, men opraktisk som han -sjelf var, var planen det likaså. Nadeschda, som då hon funnit att -hitom Fredrikshamn ingen menniska förstod ryska, troende måhända -att de befunno sig i ett slags mellanliggande land som bildade -öfvergången från det fruktade Petersburg till hennes längtans -förlofvade land, Sverige. - -Deras toiletter befunno sig, af lätt förstådda skäl i ett fullkomligt -upplösningstillstånd, ty brådskan under den ilande färden hade icke -medgifvit någon reparering och att verkställa uppköp hade ju varit -att exponera sig på det oförsigtigaste. När derföre den mycket -beställsamma jungfrun omsider aflägsnat sig ur Nadeschdas rum och -Nikifor dragit sig tillbaka till sitt, dock icke förr än de gemensamt -korsat sig samt bedt Gud och sina skyddshelgon om bistånd och nåd, -var det icke utan en känsla af djup nedslagenhet och blygsel som -Nadeschda började afkläda sig för att efter sju dygns vakor få -hvila i en ordentlig säng. Huru såg den präktiga balklädningen nu -ut? Skrynklade, rifna och nedsmutsade spetsar och blonder hängde i -bedröfligt virrvarr kring den medfarna drägten och allt slängdes -med ängslig hast undan af Nadeschdas, af en lätt förklarlig rörelse -darrande händer: det hela en icke, oäfven bild af en känsla midt -emellan ånger öfver ett begånget, sig sjelf hämnande, felsteg och en -uppoffrande handling. Det ur sina flätor lossnade långa håret föll -i en oredig, nattsvart kaskad öfver den ungdomliga gestaltens nu -till en del blottade, fina former. Med en känsla af hittills okändt -kroppsligt behag utsträckte hon dock de arma, tröttade lemmarne i -den varma, mjuka bädden, hann knappt tänka på Nikifor och insomnade -i lugn och frid, med ett leende i de sköna dragen, liksom saliga -drömmar hölle henne skadeslös för de vakna stundernas vedermöda. -Äfven öfver Nikifors fasta beslut, att moget öfverväga sin plan till -resans fortsättande, vann tröttheten öfverhand och han insomnade, han -också. - - * * * * * - -Den vördnadsvärda domkyrkans i Abo tornur slog tolf innan Nikifor -vaknade. Han hoppade raskt ur sängen, korsade sig, som sig bör, -och började göra sin toilett, så godt han kunde. Han log åt sin -skrynklade frack, men han såg förnöjd ut, då han vårdslöst bläddrade -i en packe af hundrarubelsedlar. "De der skola hjelpa", mumlade han -för sig sjelf. - -Nu klappade han sakta på Nadeschdas dörr. - -"Duschinka (min själ), sofver du än?" - -"Duschinka, jag sofver icke mer", klingade Nadeschdas svar. - -"Då måste jag helsa god morgon", sade Nikifor och steg in. - -Det första, han såg, var en vred men präktig blick, det andra redan -en försonlig slängkyss af Nadeschdas vackra hand; men sedan blef allt -svart, svart som natten, ty Nadeschda slog sitt yppiga hår öfver sitt -rodnande anlete. Nikifor gick tvekande fram till sängen. - -"Får jag lyfta en flik af del mörka molnet för att se dina läppars -morgonrodnad?" - -Intet svar, blott ett knappt hörbart skratt. Molnfliken lyftades -och en förtjusande morgonkyss lyckliggjorde den genast derefter -bortilande unge mannen. - -"Nadeschda", sade han när han väl kommit inom sin dörr, "nu söker jag -upp en jude, han skall skaffa oss ett pass, det må kosta hvad det -vill, och i morgon bittida resa vi af till --" - -"Till Sverige, till Sverige!" jublade Nadeschda och, imiterande -Dumas' Valentine i Monte Christo, stack hon fram ett finger genom den -något mer än en hårsmån öppnade dörren, Nikifor kysste fingret och -gick ut. Efter en _sådan_ morgon måste ju dagen bli lyckosam. - -Nikifor råkade nu visserligen bland den i Abo förlagda ryska -militären på nog många judar, men judarne spela i Finland icke samma -roll som i Ryssland och Polen. Kommissionärer äro de äfven här för -allehanda saker, men de förmå icke att, såsom _der_, "göra allt för -pengar". Judarne kunde icke hjelpa Nikifor, de kunde icke skaffa -honom något pass, men sin tystnad läto de honom betala dyrt nog. Ett -pass trodde imellertid den gode ynglingen sig ovilkorligen behöfva -för att slippa öfver till Sverige. Förtviflad irrade han omkring på -gamla Åbos breda gator, väckande uppmärksamhet allestädes genom sitt -fremmande språk, sin dyrbara pels, sitt ängsliga sätt att vara och -sina stora penningesedlar. - -Saltstöldshistorien var just då "en vogue" äfven i Åbo och det -beställsamma sqvallret sammanställde snart, äfven här, denna historia -med "det mystiska paret". - -Stackars Nikifor. Han ilade åter till sina judiska gynnare. Då rådde -honom en af dessa att vända sig direkt till stadens polismästare och -bjuda honom en större summa, t.ex. tiotusen rubel, för erhållandet -af ett pass till Sverige. Rådet föll den i ryska idéer uppfostrade -ynglingen på läppen och han begaf sig af till den fruktade -tjenstemannen. Hvad som försiggick mellan denne och den passlöse -främlingen, känna vi icke, men hvad vi veta är, att Nikifor, efter en -stund, blek och förstörd, förtviflad störtade ut ur polismästarens -boning -- och att en poliskonstapel i all tysthet följde honom hem -till hotelet. - -Tungt som fyra millioner lispund salt hvilade ödet öfver Nikifor. - -Om några timmar, tack vare alla de af Nikifor gjorda bemödanden, -talade hela Aurastaden blott om "det mystiska paret" och de goda -åboboerna skakade tillika betänksamt på hufvudet med anledning af den -stora saltstölden. - -Det var redan qväll då Nikifor kom hem i ett beklagansvärdt tillstånd. - -Hvad hade Nadeschda gjort under tiden? - -Uppehållen af sina glada förhoppningars trollkraft och kroppsligen -styrkt af den njutna hvilan, ville äfven hon i sin mån vara verksam -och hade, efter bibringandet åt uppasserskan af en betydlig -drickspenning, med tillhjelp af denna låtit sin knapphändiga garderob -undergå en ganska väl behöflig granskning. Konversationen gick -förnämligast medelst teckenspråk, men qvinnor förstå hvarandra så -lätt isynnerhet i frågor som röra toilette. Sålunda hade Nadeschda --- hon hade ju endast en omgång kläder! -- bragt det så långt, att -hon fått hoteljungfrun att bestyra om en del af dessas tvättning. -Att köpa nya kläder föll den naiva damen icke in och uppasserskan -kunde icke ryska nog för att härvidlag göra några förslag. Så -kom aftonen och Nadeschda lade sig till hvila, tillitsfull som -ett barn. Att Nikifor icke kommit hem på hela dagen, ansåg hon -vara alldeles naturligt, han hade ju så mycket att uträtta. Hon -somnade derför alldeles lugn. I drömmens rike, en stark sida hos -alla unga fruntimmer och särskildt hos de i pensioner uppfostrade, -erfor Nadeschda de vackraste syner. Hon var i det "fria Sverige", -så tyckte hon, och promenerade vid sin Nikifors arm på Stockholms -"Newsky-prospekt". Det var så roligt... - -Då öppnades dörren sakta och Nikifor inträdde med ljudlösa steg. -Den blott halfdunkla vårnatten lät alla föremål urskiljas, men i en -underlig dager. - -Det var ej sinnlighetens brand, som glödde i orientalens mörka öga --- det var måhända vanvettets. Nadeschda sof tungt och fast. Tyst -knäböjde den olycklige ynglingen vid hennes säng och lyftade sitt af -samvetsqval och ängslan förvridna ansigte upp till henne. Bad han en -bön eller förbannade han sitt grymma öde? Ända hit hade han släpat -med sig detta undersköna, lättrogna barn -- och nu, hvad skulle han -nu göra? Allt hade ju slagit fel, ja, han hade till och med förvärrat -sin ställning genom att så grundligt blotta sig inför polismästaren. -Mörka tankar hvälfde i hans sinne, men en, den allra mörkaste af -alla, arbetade sig fram i förgrunden. Denna gräsliga tanke var -- en -gemensam död. Passionen lågar vildt i det orientaliska blodet och -eftertanken träder i bakgrunden när förtviflan fattar i handlingens -roder. "Ett enda vildt famntag", yrade Nikifor, "jag qväfver henne -och för mig finner jag nog på råd -- då är det slut: de skola ej få -henne, _han, han_", och han skrek högt detta ord -- "_han_ skall icke -få henne!" - -Förskräckt for Nadeschda upp. En blick sade henne allt -- qvinnan -förstår det älskade föremålets tankar utan att de behöfva kläda sig -i ord -- -- hon förstod att allt var förbi, hela den sköna drömmen -om frihet och kärlek, men derpå tänkte hon icke nu. Nu fastades hela -hennes själs uppmärksamhet på Nikifors vilda blick. Hon förstod -instinktmessigt dess hemska språk och att en fara hotade, en ny -förskräcklig fara, icke blott henne, utan äfven honom, den älskade. -Men hon hade drömt så skönt, hela hennes kropps- och själsstämning -var vek, och hon valde omedvetet det riktigaste medel att rädda den -älskade undan ett brott, hvars brottslighet hon dock blott anade. -Hon höjde sina blottade armar upp och sträckte dem emot Nikifor --- on ström af tårar bröt ur hennes sköna ögon. Nikifor sjönk -tillintetgjord till hennes bröst, som, blott skyddadt af sin känslas -rena jungfrulighet, svallade emot hans. Då var det som hade en engel -hviskat i hans hjerta: gråt du också! Blödigheten i hans karakter -fick öfverhand och äfven han lättade sitt qvalda hjerta i en ström -af tårar. På knä vid Nadeschdas säng, med hufvudet intryckt i hennes -lockars rika svall, tillbragte den stackars ynglingen hela natten -i ett qvalrikt tillstånd. Då dagen grydde reste han sig upp, oviss -om hvad han skulle företaga sig. Han lutade sig ned mot Nadeschda -och varsnade då förfärad att hon låg i feberyrsel. Nu återkom hans -sinnesnärvaro och han visste hvad han, åtminstone till en början, -hade att göra. - -Han ringde på uppasserskan och sedan han flere gånger för henne -upprepat ordet "doktor" och visat på den ömsom bleka, ömsom -feberglödande Nadeschda, förstod denna slutligen meningen och ilade -ut efter en läkare. - -Imellertid låg Nadeschda der med stirrande ögon, flämtande andedrägt -och jagande pulsar. Deu häftiga sinnesrörelsen hade varit för mycket -för den så svårt pröfvade unga qvinnans medtagna krafter. - - - - -5. - - -Läkaren inträdde. Det var en ung man. Han såg något förbehållsam -ut, men tycktes liksom angenämt öfverraskad då han mötte Nikifors -öppna blick. Denne tilltalade honom på franska och ledde honom fram -till sängen. Med verkligt deltagande betraktade den unge läkaren -den sjukas sköna drag medan han med sin ena hand stödde hennes -alabasterhvita arm och med den andra kände på hennes puls. Kalla -omslag m.m. förordnades och läkaren lofvade sjelf gå till apotheket -efter ett styrkemedel. - -Då doktorn gick, kramade den något lugnade Nikifor en bundt -sammanvikna sedlar i hans hand. - -Om en stund återkom läkaren, droppade ur en medhafd flaska några -droppar i en thesked och förde denna till Nadeschdas läppar. - -Hon slog upp ögonen. - -"Nikifor", hviskade hon sakta, "äro vi på hafvet, jag tycker det -gungar så?" - -Läkaren trädde åt sidan. De hviskade vid hvarandra. Nadeschda tycktes -bli lugn och försökte somna, hvilket läkaren tillrådde. - -Doktorn och Nikifor gingo in i nästgränsande rum. - -"Min herre", började doktorn efter en liten stund, "er fru är icke -farligt sjuk. Snart är hon alldeles rask igen -- om hon får vara i -ro. Se här imellertid edra pengar -- jag emottager dem icke." - -"Jag förstår er icke min herre", utbrast Nikifor förvånad, "hvad -betyder detta?" - -"Jag ber att få återlemna dessa pengar", sade doktorn kallt och lade -den erhållna sedelbundten på bordet. "Låt imellertid tillsvidare -madame förblifva i okunnighet om att ni är bevakad af polisen, det -kunde uppröra henne ånyo." - -Nikifor bleknade. Läkaren tog sin hatt för att gå. - -"Men hvarför är jag bevakad?" stammade den unge ryssen. - -"Emedan man allmänt misstänker er för delaktighet i den stora -saltstölden", var doktorns afmätta svar. - -"Ha!" utropade nu Nikifor med högre stämma än försigtigheten i ett -sjukrums grannskap det tillät, "ha, nu förstår jag polismästaren och -det öfriga med." - -"Det är väl det, men var tystare nu", anmärkte läkaren och nalkades -dörren. - -"Men äro då menniskorna här tokiga", fortfor Nikifor häftigt, "tar -man mig för en tjuf? Hvad i Guds namn har _jag_ att skaffa med -saltstölden?" - -"Nikifor!" ljöd det från det andra rummet. - -"Ni har väckt henne." - -"Kom med in, herr doktor, vi skola säga er allt, ty det här går i -sanning för långt." -- Doktorn gjorde en afböjande rörelse. - -"Ni måste, ni måste" yrkade Nikifor och sköt doktorn in till -Nadeschdas rum, nalkades hennes läger och hviskade lifligt vid henne. - -Doktorn följde uppmaningen något förvånad. - -Nadeschda med blicken nästan fullkomligt feberfri, räckte honom -handen och sade med ett matt leende på de fina läpparne: - -"Herr doktor, ni är säkert en ädel man, ni skall förstå vår olycka; -vi ha engång, jag tror i Wiborg, skjutit en vänlig hand ifrån oss; -det skedde af misstrogenhet. Nu skall ni få höra vår historia och -få se om ni ej då kunde hjelpa oss. Nikifor, berätta", bad hon och -tillade med en nästan skalkaktig blick på doktorn: "Sitt ned här så -att jag får se in i edra ögon." - -Doktorn, en smula förbryllad, satte sig och Nikifor började: -"Nadeschda är dotter till en af kejsarhofvets juvelerare. En dag -för några månader sedan sände hennes fader henne upp till en af -furstinnorna med något dyrbarare, färdiggjordt arbete. Han ville på -detta sätt presentera sin dotter för furstinnan i det han hoppades -att hennes skönhet skulle göra ett sådant intryck på den höga damen, -att Nadeschda skulle få någon anställning vid hofvet. Detta var vår -olycka. Då Nadeschda inträdde till furstinnan befann sig en af de -unga furstarne närvarande och denne fick se min engel. Han sade väl -ingenting den gången, men efter några dagar infann sig en af hans -adjutanter -- fursten sjelf i sin höghet kunde ju intet direkt steg -göra -- hos Nadeschdas fader under något föregifvet ärende samt -började derefter dagligen besöka Nadeschdas hem. I början var löjtnat -Boris, adjutanten, blott artig och förekommande, talte om furstens -ädla karakter o.s.v., men småningom började han för Nadeschda rycka -fram med försäkringar om furstens obegränsade beundran och kärlek. -Nadeschda blef skrämd, afvisade med afsky hans allt tydligare förslag -samt bad honom upphöra med sina besök. Men fadern, som tyckte om den -unge Boris och icke kände till hans planer utan trodde sig i honom -erhålla en förnäm och adelig svärson, uppmuntrade blott den unge -officeren till fortsatta visiter. Det kan hända att den nedrige Boris -hade för afsigt att sedan han lyckats uppfylla furstens brottsliga --- här korsade sig Nikifor -- önskningar, han af dennes hand ämnade -emottaga Nadeschda såsom maka -- ty hennes far är rik. Imellertid -ändrade han taktik och visste att indraga gubben i en hvirfvel af -baler, maskerader och andra tillställningar, hvarigenom Nadeschda -kom mycket ut i verlden. Vi hade redan förut lärt känna och älska -hvarandra. Fursten sjelf besökte ofta flera af dessa tillställningar, -talade ofta och i en passionerad ton med Nadeschda, samt gjorde henne -slutligen i egen hög person ett anbud om ett möte. Ack, herre, hvad -skall jag säga? Nadeschda afslog naturligtvis anbudet och fursten -blef vred och hotade. O, om ni visste hvad en furstes hot i Ryssland -vill säga! Då beslöto vi fly -- fly för att bli förenade i Sverige. -Derhemma är all vår lycka förbi. Klostret väntar Nadeschda och -fängelset mig. Jag förskaffade mig af min far en större summa pengar -och en afton, då Nadeschda och jag voro på en bal, verkställde vi -plötsligt och i all tysthet vårt beslut. Vi trodde icke att vägen -till Sverige var så lång och besvärlig: jag antog att äfven mina -penningar skulle öfvervinna alla svårigheter. Men så har det icke -gått: derför darra vi för förföljarne, ty furstens arm är lång. Se -der vår enkla men sorgliga historia. Nu är det sagdt." - -Nikifor tystnade och hans hufvud sjönk ned mot bröstet. - -Nadeschda såg med en blick full af ångest på doktorn. - -"Nu vet ni allt?" hviskade hon. - -Doktorn var synbarligen rörd. - -"Ni hjelper oss!" ropade hon plötsligen glad, "jag ser det på edra -ögon! Icke sannt, ni hjelper oss öfver till det fria Sverige!" - -Doktorn räckte henne sin hand och lofvade att göra allt för att -förskaffa dem en hemlig lägenhet öfver till Sverige. - -"Gud välsigne er!" sade Nadeschda och förde hans hand till sina -läppar, "ni är vår räddare, ni är mitt helgon, jag vill..." - -Då öppnades dörren -- och i dörren stod löjtnant Boris, adjutanten, -och bredvid honom polismästaren i staden. - -"Der äro de!" sade Boris hånfullt, "de ha rest utan pass, gör er -pligt, ni känner ordern." - -Hvad är att säga mera? Vår historia är snart slut. - -Doktorn sönderkramade en tår i sitt ärliga öga då Nikifor och -Nadeschda inpackades i en täckvagn och med fyra hästar affördes till -Petersburg ännu hastigare än hvad resan gått till Abo. Hans protester -i vetenskapens och mensklighetens namn att uppskjuta resan tills -Nadeschda blifvit fullkomligt återställd, bemöttes af Boris med ett -gäckande: "vi ha ypperliga läkare i våra kloster." - -Och så gick det; klostret blef Nadeschdas och en cell Nikifors öde. - - - - -6. - - -Någon tid efter sitt inspärrande erhöll Nadeschda sent en afton besök -af ett äldre fruntimmer som underrättade henne att hon skulle flytta. -Nadeschda steg i en vagn och fördes till en ångbåt. Fruntimret ledde -henne till en hytt och här -- hvilken syn! -- mötte hon sin far, den -gamle Iwenjew -- och Nikifor, i hvars armar hon nästan svimmade. - -Men på börsen i St. Petersburg talade man den veckan mycket derom -att den rike vinhandlaren just i dagarne måtte ha gjort en stor -förlust, alldenstund han sett sig tvungen att ur riksbanken uttaga en -ofantligt stor summa. Ingen fick dock veta hvart pengarne gått, ingen -utom de fem personerna i hytten och några andra till "som behöfdes". -Ja, det är sannt, i Ryssland går allting an. - -Några veckor senare erhöllo såväl doktorn som den unge litteratören -i Wiborg en notifikation med Genčves postslämpel till Nikifors och -Nadeschdas bröllop, jemte underrättelse att det unga paret ämnade -tillbringa en del af sommaren 1868 i det engång så efterlängtade -"fria Sverige". - - - - - - -Från Finland. - - - -1. Från öster till vester. - - -Det var höst. Stadde på återresa till Helsingfors anlände vi, -min reskamrat och jag, till den goda staden Nyslott i landskapet -Savolaks. Såväl insjö- som ock kustångfartygen hade redan slutat -med sina turer för året. Vi voro alltså tvungna att fortsätta resan -"vehiculo rapphöna", ett ganska primitivt fortskaffningsmedel, och -som föranleder att till och med resor inom eget land för en finne -kunna antaga en ganska "stötande" karakter. Skjutskärrorna undergå -nemligen icke, före sitt inträde i verlden, någon preventiv censur, -emedan man å högre ort är öfvertygad om att deras hjul icke rulla så -hastigt framåt, som "solens hästar skena med dess vagn". - -Det är också sannolikt i den fromma afsigten att låta Finland rätt -länge och grundligt njuta föraningen af sin framtids dagar, som man i -orienten uppehåller utvecklingen af dess morgonrodnad. - -Af de vägar vi hade att välja uppå, beslöto vi oss för den så kallade -norra strandvägen, öfver Willmanstrand för att kunna egna några -stunder åt den vackra Pungaharjuåsen, Imatra vattenfall och Saima -kanal. Men först några ord om den ort, der min skizzerar-åder för -denna gång tog sin "Oprindelse". - -Nyslott, fordom Olofsborg, på finska _Savonlinna_ det är -Savolaks'-borg anlades år 1475 af Erik Axelson Tott. Sjelfva staden -daterar sig likväl först från början af sjuttonhundratalet. I -fejderna med ryssen har äfven Nyslott haft sin andel af strider och -missöden, men någon särdeles framstående roll i historiskt afseende -har det aldrig spelat. Dess läge i militäriskt hänseende har icke -heller, sedan kanoner kommo mera i bruk, medgifvit detta. Ehuru -beläget på en ö i sundet emellan Hauki- och Pihlaja-vesi sjöar, -domineras slottet dock från de gentemot liggande höga stränderna. -Under ryska väldet har det ock i likhet med alla andra enahanda -byggnader förnämligast tjenat till fängelse, till och med ibland för -från Ryssland hitforslade politiska martyrer. Sägner om fångar af -detta slag äro ännu, ehuru slocknande, gängse i trakten. Om dessa -olyckliges fönster vette utåt sjön, hade de åtminstone den lindrande -njutningen af en vacker utsigt, ty det gamla fästets läge är ett af -de vackraste man kan tänka sig, liksom ock sjelfva stadens. Denna var -länge en obetydlig köping, men öppnandet af Saima kanal har beredt -den en bättre framtid. Belägen invid sundet emellan ofvannämnda -sjöar, är den en af naturen gynnad, men af menniskorna försummad ort. -Dess invånare tyckas nog vara medvetna häraf, men de, liksom finnarne -i allmänhet, kasta skulden härför på regeringen "som intet gjort för -deras stads uppkomst". - -Vi afreste från Nyslott på eftermiddagen och anlände efter några -timmars färd till det berömda Puugaharju. Det är en ungefär 3/4 -mil lång ås, som sköljes af Puruvesis våg i öster och Pihlajavesis -i vester. Sjelfva åsen är en ö, som skiljer de nämnda, ganska -betydliga vattendragen ifrån hvarandra. Allmänna landsvägen från -Nyslott söderut går långsmed hela åsen, som på hvardera sidan nästan -lodrätt stupar ned emot vattnet. Dess höjd från vattenspegeln torde -på några ställen icke understiga hundra fot, och sjelfva kammen, på -hvilken man färdas fram, är oftast så smal att landsvägen endast med -svårighet kunnat ledas öfver densamma. Trakten är ytterst kuperad, -det bär ständigt antingen upp- eller utför någon backe. Från de -flesta af de högre punkterna öppna sig intagande vyer åt hvardera -sidan. Medelst tvenne färjor står ön i förbindelse med fasta landet. - -Pungaharju är i sin egenskap af kronopark en statens tillhörighet. -Der underhållas tvenne skogvaktare, af hvilka den ene, hvars boställe -är inrättadt till ett slags hotel, är skyldig att härbergera -besökande samt hålla restauration. Hotellet är försedt med ett torn, -från hvars plattform en vidsträckt och praktfull utsigt af flera -mils omkrets öppnar sig för det undrande ögat, som längtansfullt med -blicken följer de allt mer och mer i molnlika konturer sig upplösande -fjermare föremålen på den stora taflan. Det är en äkta finsk vy -med drömmande stilla vikar och löf- eller barrklädda näpna holmar -i hundratal, med fantastiskt sig bugtande sund, täcka uddar och -milslånga, sköna perspektiv. - -Det enda, som det praktfulla landskapet saknar, är klippor. Genom -frånvaron af dessa får taflan i sin ofantliga utsträckning något -monotont: det saknas djerfhet i konturerna. - -Mot qvällen, då vi lemnade "hotelet", väntade oss en öfverraskande -anblick. Genom vederbörande forstmästares försorg hade nemligen -skogen om våren blifvit upprensad samt vindfällen m.m. upplagda i -talrika, stora hopar. Dessa förbrändes nu. På uddar och höjder, i -djupa dälder och å de många små holmarne rundtomkring uppflammade -hundradetals lifliga eldar, som i den mörknande natten trollikt -framskimrade mellan de höga och smärta stammarne i barrskogen på -hvardera sidan af vägen, speglande sig i de tysta vattnen som -öfverallt framglittrade i djupet. Här och der framskymtade skugglika -gestalter, karlar som sågo om eldarne. Det var en tafla af tjusande -effekt, en stund af herrlig och hängifven naturbeundran. Jag råder -alla älskande par att besöka denna förtrollande sköna trakt, -allrahelst i Augusti månad under månljusets glansperiod... - -Här afbrötos mina poetiska betraktelser. Vi voro vid Pungasalmi sund -och skulle bestiga färjan. Min reskamrat var vid sitt sardoniska -lynne och släckte mina högstämda känslors entusiasm med följande -komiska, men sanna historia. - -Å Pungaharju-"hotelet" finnes nemligen en "anteckningsbok för -besökande", der dessa i likhet med hvad som är plägsed äfven å -andra renommerade ställen kunna få inskrifva sina namn jemte "icke -opassande" anmärkningar. Jag hade också sett en sådan bok, men det -var till min reskamrats stora förargelse en ny och saknade alldeles -anmärkningar. I den gamla boken skola nemligen ha funnits många -verkligen intressanta namn, men också allehanda slags vidunderliga -känslautgjutelser, på vers och prosa, dels dåliga originaler, dels -origtigt använda citater och ännu oftare stympade plagiater, en rar -samling af intyg på mensklig fåfänga och narraktighet. Der skola -Alexander Dumas' och Lamartines namn ha prunkat, tyvärr skrifna med -samma handstil som den föregående antecknarens äkt-finska namn. Dumas -har emellertid, vid sin resa i norden, verkligen besökt såväl Imatra -som Pungaharju och Walamo. Men hedersrummet bland alla inskriptioner -intog dock, såsom min kamrat nu meddelade mig, en _egenhändig_ -anteckning af Finlands för detta generalguvernör, den äfven i Polens -annaler bekante grefve Berg, som här på tyska nedskrifvit en sentens, -i svensk öfversättning så lydande: - -"O, lyckliga Finland, åt hvilket Gud skänkt en så herrlig natur, -du borde, hänfördt af Pungaharjus skönhet, med andakt tacka den -allsmäktige äfven för den ännu oskattbarare lyckan att i Vår -Allernådigste kejsare ha en faderlig vårdare af all denna herrlighet -och en borgen för din sällhet äfven i andlig måtto och fredens -bibehållande inom dina landamären!" -- Anteckningen var gjord kort -efter orientaliska krigets slut vid någon af Bergs rundresor kring -landet, En vidimerad afskrift finnes hos känd person i Finland. - -Med min förtjusning var det slut, och vi fortsatte resan under -tystnad. Färden gick genom natten; vi passerade sålunda delar af -Kerimäki och Sääminge socknar och kommo till det vackra Parikkala, -med sin trefliga insjö Simbele "satasaarinen" d.v.s. Simbele den -hundraholmade. Parikkala är gränssocken på denna väg emellan -Wiborgs och S:t Michels län. Här börjar småningom skilnaden emellan -den savolakska och wiborgslänska befolkningen framträda, men gör -sig först rigtigt gällande vid Änkilä by, der sistnämda socken -sammanstöter med Ilmes kapell af Hiitola socken. Den breda fyrkantiga -ansigtsbildningen, som savolaksarens fysionomi företer, ger här rum -för den mera ovala karelska typen. Men befolkningen, som alltsedan -freden i Nystad lydt under Ryssland, är vida mera bortkommen, den bär -ett omisskänneligt drag af svårmod i sin uppsyn; blicken är mörkare, -hållningen betrycktare än den mera sjelfmedvetna savolaksarens. -Detta utseende bibehåller allmogen ända till närmare Kymmene elf, då -åter ett friskare drag gör sig gällande. Vår resa gick genom Ilmes -kapell samt Rautjärvi och Ruokolaks socknar till Wuoksenelfvens stora -vattenfall _Imatra_, dit vi anlände följande dag. - -Huru skall jag beskrifva Imatra? Målarens pensel har förgäfves -försökt att på duken _fästa_ en bild af detta väldiga och i sitt -slag i Europa åtminstone alldeles egendomliga naturfenomen. Det är -en fors, väl 400 famnar lång, med ett ganska betydligt fall (60-70 -fot), men i egentlig mening är det intet fall ändå. Det liknar icke -fallet vid Schaffhausen eller Trollhättan, än mindre kan det jemföras -med Amerikas Niagara eller Afrikas Zambezefall, Mosi-oa-Tunya, -"dånande rök"; men en dånande rök är det likväl på sätt och vis, -ty, inklämd i en smal klyfta mellan höga klippväggar, frambrusar -Wuoksenelfven, Finlands största flod hvad vattenmassan vidkommer: -en enda hvirfvel, en enda skumlavin, uppsändande hela moln af -vattendunster högt i luften. Vid Imatra öfverraskas man i främsta -rummet af den kolossala _kraften_, som de blixtsnabbt framilande, -öfver hvarandra störtande hvirflarne utveckla. När man står vid -fallets nedre ända och blickar uppåt, detsamma, häpnar själen vid -den tafla som bokstafligen upprullas eller riktigare nedrullas för -ens blickar. Men man måste vänja sig vid denna anblick för att rätt -förstå Imatra. Första anblicken är särdeles egendomlig. Man tycker -att den sjudande vattenmassan nästan alldeles icke rör sig framåt. -Först sedan ögat vant sig vid de skilda hvirflarne, blir man varse -den allt öfverväldigande hastigheten i dessas rörelse. Skådar man -länge i de fradgande hvirflarne, erfar man en ovilkorlig rysning; -det är som skulle en osynlig makt mana åskådaren att störta sig -ned i det dånande svallet för att på dess väldiga hvirflar föras -in i evigheten, ett slags tjusande dödssätt, som mången olycklig -frivilligt valt. Imatra bevisar att till och med hastigheten har -sitt majestät. -- Och blott något mer än en fjerdingsväg ofvanföre -utbreder Saimen, lugn och klar, sin stora vattenspegel föga anande -att dess bölja åstadkommer så mycket buller i verlden. - -Imatra stämde mig ganska högtidligt, och det behöfdes i sanning den -artige restauratörens stadslika servering och goda varor för att -åter bringa mitt muntra lynne i gång. Medan vi smuttade på vårt glas -vin efter intagen supé och röken från våra cigarrer i behagliga -hvirflar, dock lyckligtvis icke så gigantiska som Imatras, steg upp -mot taket, frågade jag vår förekommande värd om han icke hade några -"historier" som anginge fallet. Nu fingo vi höra en hel mängd mer -eller mindre rörande berättelser om olycklige älskare, men icke -om en enda älskarinna, som sökt och funnit en graf i Imatra. Till -sist undfägnades vi med historien om "grottan". Denna är enligt -all sannolikhet en dikt, men värden trodde fullt och fast på dess -sanningsenlighet. Det berättas nämligen att en ung herre och ett ungt -fruntimmer, som blott flygtigt gjort hvarandra bekantskap vid ett -samtidigt besök vid Imatra, beslutit att taga reda uppå och besöka -denna "grotta". Nåväl, de funno ingången och nedstego. Deras besvär -belönades i rikligt mått. Grottan befinner sig nämligen i en af -fallets klippväggar, med mynningen cirka 3 fot högre än forsens nivå, -men bottnen deremot, emedan grottan är ungefär 9 fot djup, 6 fot -lägre. Man står således bokstafligen _under_ fallet och skiljes från -detsamma endast genom en alnstjock klippvägg. Fordom har säkerligen -äfven grottans mynning stått under vatten. De tu beundrade forsen -och njöto af det egendomliga skådespelet, men tänkte dock omsider på -återvägen; denna var dock omöjlig att beträda utan hjelp uppifrån. -Att ropa hjelpte icke, ty forsens dån öfverröstade hvarje annat ljud. -Belägenheten var hemsk. Efter några timmars bortavaro saknades dock -de två äfventyrarne af det sällskap, med hvilket de anländt; man -anställde flera efterspaningar, och en liten bondgosse -- på sådane -finnes alltid god tillgång vid Imatra -- upptäckte slutligen deras -förskräckliga belägenhet, i det han kröp fram ända till grottans -öppning, utan att dock våga sig in. Rep anskaffades och de tu -befordrades till dagsljuset -- ganska lefvande, men något våta af de -högt öfver grottans ingång uppstigande vattendunsterna. De blefvo -sedermera ett par. - -"_Speluncam Dido dux et trojanus eandem deveniunt_", inföll min -reskamrat. - -Med mycken salvelse berättade värden också att Imatra är den första -märkvärdiga ort i Finland, der en rysk kejsarinna aflagt ett besök. -Sådant skedde nämligen någon gång på sjuttonhundratalet, och skall -vid detta tillfälle högheten till ära ett enkom för detta ändamål -bygdt fartyg ha släppts ned för forsen. En vansklig hyllningsgärd, -ty fartyget krossades inom några ögonblick i otaliga spillror af den -väldiga vattenmassans kraft och under de yrande hvirflarnes fradgande -hånskratt. - -Från Imatra afreste vi sent om qvällen och fortsatte färden genom den -ödsliga Joutseno socken till Saima kanal. Liksom den på sjön ovane -resanden ännu länge efter det han stigit i land tycker sig känna -skeppets rullning under sig, så susade ock i mina öron under hela -den nattliga färden det jemna dånet af den stora forsen. -- Till -Lauritsala, den "bestämmande slussen", vid Saima kanal anlände vi -tidigt följande morgon. - -Lauritsala är, hvad dess läge beträffar, ett ganska vackert -ställe. Men tager man med i betraktande dess egenskap af kanalens -utgångspunkt och de vackra anläggningarne rundt omkring, så torde -få platser i Finland kunna uthärda täflan dermed. Det var en frisk -höstmorgon, luften var klar, himmelen molnfri och knappt en flägt -rörde på sig. Saimens vida vattenspegel, med sina vackra öar och -holmar, utbredde sig för åskådarens blickar i fridfull ro; dess -bölja skulle snart stelna och hölja sig i grått isdok, hon glittrade -derföre nu så oändligt vänligt emot den strålande solen. Några dagar -och dess korta frihetstid är slut, då kommer det tunga lifvet under -istäcket i åtta månader. -- Den prydligt byggda kanalen med sina -dels af huggen granit murade, dels i klippan sprängda väggar, sina -terrasser och planteringar och sin "första sluss" ger en egendomlig -relief åt hela denna tafla. På ett patriotiskt sinne, med mera allvar -än fantasi till grundval för sin verldsåskådning, skall Saima kanals -utgångspunkt, det ståtliga Lauritsala, alltid göra ett varmare -intryck än det melankoliskt ljufva Pungaharju eller det storartade -men dystra Imatrafallet. Här i Lauritsala förena sig konst och natur -i en gemensam, skön skapelse, som, någonting sällsynt i Finland, -har en särdeles glad anstrykning, hvartill naturligtvis sommartiden -den lifliga rörelsen i väsentlig mån bidrager. Allt ser här så -förhoppningsfullt ut och så förnöjdt. Flera från kanalens byggnadstid -qvarstående arbetarboningar väcka i sin snygga och smakfulla enkelhet -föreställningen om sann hemtrefnad under arbetarens tak. Här kan -hvarje finne känna sig stolt öfver sitt land; han ser ju framför sig -dess första storverk i modern kultur. - -Den ungefär fem mil långa kanalen förenar medelst 28 slussar -Saimens inemot 40 mil långsträckta vattensystem med Finska viken -och följaktligen med verldshafven. Kanalens sänkning är 255 fot. -Arbete utfördes under numera öfversten, friherre N. Ericsons ledning -på ungefär 11 år och afslutades 1856. Utländska fartyg kunna nu gå -upp ända till Kuopio stad, belägen 30 mil norrut från Finska vikens -kust. Fartyg från denna sista ort och från Nyslott ha ocksåi senare -tider ofta kommit till Stockholm. Hvad under då, om hjertat klappar -något högre i medvetande deraf att äfven det fattiga Finland mäktat -åstadkomma ett sådant storverk. - -Under sitt mer än tioåriga bestånd i fullfärdigt skick, har kanalens -inflytande på trafiken i hela östra och nordöstra Finland varit -ganska betydligt. Naturligtvis yttrade sig dess första inverkan på -exporten af trävaror. På Saimen uppstod en hel flottilj af lastpråmar -("lodjor") och bogserångbåtar. Staden Wiborg, invid hvilken kanalen -utmynnar i hafvet, stegrade sin export af nämnda artikel tre- och -fyrfaldigt. Dock äfven andra inflytanden gjorde sig snart gällande. -De omkring och i närheten af kanalen belägna socknarne Lappvesi, -Joutseno, S:t Andreae, Wiborgs m.fl., med en befolkning af 60-70,000 -invånare, som förut förnämligast lifnärt sig medelst fraktsläpning -af trävaror om vintern från Saimens strand till Wiborg, sågo sig -nu, genom kanalen beröfvade denna förtjenst, tvungne att nästan -uteslutande egna sina krafter åt jordbruket. Följden har visat att -det var en ganska helsosam förändring. - -En kanal från Saimen till saltsjön är en gammal idé. En half -fjerdingsväg från Lauritsala åt öster upptäckas ännu spår af forntida -försök i denna väg. En del af dessa, kända under namn af "Puntuksen -Kaivanto", ha ingått i Saima kanal. De ännu synliga lemningarne äro -af förvånande stora dimensioner. Traditionen tillskrifver desamme -den ryktbare Pontus de la Gardie, sannolikare torde dock vara att de -tillkomma Carl IX, men att arbetet afstannat i brist på medel. - -Från Lauritsala forsatte vi resan genom Willmanstrand utmed norra -strandvägen, öfver Kymmeneelf till Borgå och Helsingfors. -- -Willmanstrand, tre fjerdingsväg från Lauritsala, är en liten täck -stad. Det har en gammal fästning och ett "spinnhus", en asyl för -mindre välfrejdade fruntimmer. - -Stadens historiska minnen äro icke af det glada slaget. - -Återstoden af resan gick fort. Kymmeneelf passerades i all hast vid -Kouvola; vi skyndade oss till målet. Snart sågo vi ock Helsingfors' -tornspiror höja sig mot den klara himmelen -- och vi åkte in i -Finlands unga hufvudstad. - - - - -2. Wiborg. - - -Ett namn som i Sveriges häfder icke så sällan klingat med krigisk -ton är det gamla finska Wiborg, Thorkel Knutsons borg, anlagd af -honom år 1293 vid en inskärning af Finska viken i dess nordostligaste -hörn. Här tronar på en klippa, belägen i utloppet af Suomen veden -pohja, "det finska vattnets botten", den snart sexhundra år gamla -borgen, ett värn i fordna dagar för folk och land emot de påträngande -moskoviterna. Der har mer än en gång svenskt blod flutit uppå och -utanför dess nu snart grusade vallar. Vid tiden för Sten Stures -ryska krig har sagan hit förlagt Knut Posses "Wiborgska smäll", -en händelse hvarom dock alla samtida källor tiga. Sin militäriska -betydelse har slottet numera helt och hållet förlorat, ja, till och -med sjelfva staden såsom fästning är af ringa vigt. -- Wiborg är ju -icke mera nyckeln till Finland, nordens tröskel, detta i århundraden -omtvistade, blodbestänkta land! - -Stadens största historiska märkvärdighet är också detta dess gamla -slott. Tidens tand och vanvårdnad ha småningom verkat en hel mängd -förändringar i dess yttre utseende. Den egentliga hufvudbyggnaden har -nämligen icke på länge varit bebodd, utan begagnades i senare tider -blott till förvaringsrum för det i Wiborg förlagda ingeniörkommandots -arkiv. Fångarnes dystra boningar befinna sig å andra borggårdens -norra sida. Men slottet har dessutom i senare tider undergått -tvenne större eldsvådor. Den 30 april år 1834 nedslog åskan i det -150 fot höga tornet och antände detsamma. Den skada, som den gamla -vördnadsvärda byggnaden då led botades dock i viss mån några år -derefter, hvarvid det stora tornet försågs med ett hvälfdt tak -af jern. Trätrappor leddes genom de skilda våningarna upp till -tornets spets, hvilken försågs med en tornhuf. Denna huf hade åtta -fönster och erbjöd en vidsträckt och vacker utsigt öfver hela den -kringliggande nejden. Men den 7 sept. 1856, vid tillfället af -festen för Saima kanals invigning, hade man illuminerat den nämnda -tornhufvens fönster med spetspelare af lampor, hvilket hade en ny -eldsvåda till följd. Tornets innanrede förstördes, men murarne höllo -äfven denna gång profvet. - -Slottet stod fordom äfven på underjordisk väg i förbindelse med -staden. Det var genom en murad gång som från ett hvalf i slottets -östra flygel sträckte sig under sjelfva den nuvarande kanalen -till ett på andra sidan om densamma inom stadens ringmur beläget -dominikanerkloster, sedermera högre elementarskolans lokal, ett -afstånd af måhända 1,200 fot. Att en sådan gång funnits till, ehuru -betviflad af mången, kan nedskrifvaren af dessa rader intyga, som -sjelf i sin ungdom från slottssidan nedstigit i densamma ett godt -stycke på djupet. - -Af öfriga äldre minnesmärken qvarstå, ehuru naturligtvis i förändradt -skick, icke heller så få. Wiborg är på samma gång en minnenas och -förhoppningarnas stad, det senare förnämligast på det ekonomiska -området. Här funnos, utom det omnämnda dominikanerklostret, ännu -ett franciskaner- och ett slags nunnekloster. Det förstnämnda -förvandlades af Gustaf Wasa till "finska" församlingens kyrka, och -de tysta nunnornas hemvist, troligen fordom benämdt "S:t Mariae -kapell", är numera privat egendom. Den fordna domkyrkan med sitt höga -klocktorn, är äfven ett af Wiborgs historiska minnen. Denna kyrka -begagnades i senare tider till mjölförrådshus för ryska militärer; -men för några år sedan har af Wiborgs borgerskap väckts fråga om -att genom inlösen af detsamma bereda en värdigare framtid åt denna -aktningsvärda fornlemning. Inom dessa murar ligger jordad den för sin -verksamhet i Finland och den första finska bibelöversättningen så -högt förtjente och ärade biskop Mikael Agricola, som, återkommande -från en diplomatisk beskickning till Ryssland, afled i Wiborg år 1557. - -Om det gamla franciskanerklostret gingo underbara sägner bland -folket. Byggnaden uppfördes redan år 1481. Ofvanom dess hufvudingång -var en tafla fästad, på hvilken följande latinska vers "af en olärder -munk", såsom det heter i "Monasterologia svithogothica", blifvit -inristad: - - M.C.D. semel. L. ter. et. X. superaddito. uno. - Artificum. manibus. inceptum. opus. aeviternum. - -Inskriften blef länge och väl obegriplig och gaf anledning till -den fantastiska sägnen att kyrkan var en "evärdelig byggnad", som -först då kunde ramla när den gåtlika inskriftens betydelse blifvit -funnen. Att utfinna den skulle dock ingen annan mäkta än en man som -hvarken haft far eller mor. Men inträffade detta, så vore också -kyrkan tillspillogifven. Särdeles länge fingo imellertid icke heller -munkarne fröjda sig åt sitt ståtliga bo, ty den hårdhändte Gustaf -Wasa nedref största delen af klostret och använde stenarne till -byggandet af Wiborgs vallar. - -I de famnstjocka murarne af det fordna klostret ha vid företagna -reparationer igenmurade celler eller nischer påträffats, som -innehöllo benrangel, enligt all sannolikhet efter _lefvande_ inmurade -qvinnor (nunnor?), såsom undersökningar velat gifva vid handen. - -Detta om stadens monumenter. Den är för öfrigt, såsom en f.d. -fästning, temligen trångt bygd, till större delen med små tvåvånings -stenhus. Numera, sedan år 1862 de gamla vallarnes nedbrytning och -utjemning påbegynts, har dock staden utbredt sig, isynnerhet åt -sydost eller den s.k. S:t Petersburgska förstaden till. Äfven dessa -nyare stadsdelar äro välbebyggda, ehuru för det mesta med trähus, men -gatorna äro breda och trefliga. Stadens läge är vackert och sundt. -Vatten kringflyter densamma på tre sidor. - -Nu några ord om huru staden ter sig i öfrigt. - -Efter år 1721, då Wiborg afträddes till Ryssland, inflyttade många -tyskar till staden. Handeln hittills, oaktadt stadens förmånliga -läge, hämmad genom inskränkande åtgärder från den svenska regeringens -sida, särskildt till förmån för Sandhamn (Helsingfors), tog nu -en bättre fart, och Wiborg blef småningom en rik stad. Firmorna -Veckroth, Jaenisch och Bartram drefvo en betydlig handel med trävirke -och tjära, hvaraf stora qvantiteter producerades i stadens omedelbara -grannskap. Men ett ytterst slösaktigt lefnadssätt, minskade eller -aflägsnade naturliga tillgångar m.fl. orsaker störtade dock staden i -ytterlig fattigdom i början af detta århundrade. Dess export aftog -nästan oafbrutet ifrån år 1784 och var ganska klen vid föreningen -med det öfriga Finland, hvilken skedde år 1811. Stadens import vid -denna tid bestod i intet annat än något salt från Spanien och mjöl -från Ryssland. Salt har alltid utgjort en betydande artikel i Wiborgs -handel; derföre kallas också staden i de gamla karelska runosångerna -"saltstaden". Exporten höjde sig imellertid småningom och importen -tog äfven fart på 1830-talet. Nu exporterar Wiborg vid goda -konjunkturer trävaror för en summa af 4 till 5 millioner riksdaler -årligen, och dess import är icke stort mindre. Rederirörelsen -deremot, om man afräknar plankpråmarne på Saimavattendragen och -kanalen, är icke synnerligen framstående. Handeln förmedlas till -större delen af utländska, isynnerhet engelska fartyg. - -Af denna korta historik ses att stadens karakter i främsta rummet är -merkantil. Samma pregel har också påtryckts nästan alla förhållanden -inom densamma. En präktig stenkaj, uppförd åren 1857-1861 för en -kostnad af omkring 120,000 rdr, nya packhus m.m. pryda hamnsidan -af staden, der liflig rörelse råder. Wiborgs egentliga hamn är i -Trångsund, 1 1/5 mil åt sydvest, emedan endast fartyg af under 12 -fots djupgång kunna komma upp till staden. I Trångsund ligga ofta 50 -ā 60, till större delen utländska, fartyg på en gång under lastning, -och stadens hamnar besökas årligen af ungefär 500-600 skepp, utom -skärgårdsfartyg, hvilkas antal torde uppgå till öfver 1000. - -Wiborg är öfver hufvud taget en ganska bildad och lifskraftig -stad. Den räknar på sina ungefär 15,000 invånare ett gymnasium, -en högre och lägre elementarskola, tre folkskolor, söndagsskola, -landtbruksskola, tre fruntimmersskolor och ett tyskt lyceum -samt dessutom talrika privata större och mindre skolor. Antalet -allmänna välgörenhetsinrättningar och sjukvårdsanstalter är stort -i förhållande till stadens relativa ringhet. Af kyrkor finnas en -svensk-tysk, en finsk, en katolsk och tre ryska. - -Större fabriker saknar staden väl icke alldeles, men deras antal -är ringa. Nämnas må dock Havis stearinljusfabrik med ungefär 200 -arbetare och en mekanisk verkstad af nyaste dato. Wiborg kan derföre -i allmänhet icke bereda synnerligen mycket arbetstillfällen åt de -från landets nordöstra trakter tillströmmande hjelpbehöfvande, -utan går strömmen tyvärr åt öster, der de flesta af de stackars -arbetssökande jemmerligen gå under. Vallarnes nedbrytning beredde -dock en god arbetsförtjenst åt flera hundrade personer, men detta -arbete torde nu till någon del ha afstannat. Deremot har man på -stadens sydöstra sida, åren 1865-67, uppfört en mängd batterier, -hvarigenom jemväl något arbetsförtjenst beredts åtminstone för -grus- och sandsläpare. - -Wiborg har ganska vackra omgifningar, deribland flere allmänna -trädgårdsanläggningar som rätt väl fylla sin plats. Men stadsboernes -mest älskade samlingsställe är den s.k. "långa bron", hvilken, -isynnerhet i sommaraftonens svalka, verkligen erbjuder en ganska -behaglig och vacker promenadplats med det gamla tysta slottet på den -ena och den lifliga hamnen på den andra sidan. - -Bland Wiborgs omgifningar kunna vi icke förbigå att omnämna -"Monrepos", en praktfull park, tillhörig den från Frankrike under -revolutionen emigrerade familjen Nicolay. Den baron Nicolay, som -erhöll sig detta gods förlänadt år 1811, började här, ungefär en -fjerdingsväg från staden, vid stranden af "det finska vattnets -botten", en storartad parkanläggning, som sedermera utvecklat sina -skönheter på en förvånande kort tid. Förste egarens son, baron P. -Nicolay, f.d. rysk minister i Kjöbenhavn, fortsatte med mycken ifver -sin faders verk. Numera behöfver parken endast underhållas; -- man -har nära nog gjort allt hvad möjligt varit för dess fulländning. - -Monrepos, på hvars närmare beskrifning utrymmet ej tillåter oss att -ingå, är ganska omvexlande: det bjuder på fjärdar och holmar, på -ängar, skogar, berg och klippor, allt skickligt berördt af konstens -förädlande hand. Det är ett stycke "Finland i ädlaste stil". - -Men Wiborgs intressantaste sida är i alla fall den etnogrofiska -profkarta som denna stad företer. Såsom vi redan nämnde ha ett -stort antal _tyska_ familjer i tiden bosatt sig i den goda staden -och synbarligen förkofrats såväl hvad antal som ock förmögenhet -vidkommer. Den "stora handeln" ha de helt och hållet lagt under -sig och detta sannolikt till fromma både för stad och land, som -det heter, ty i jemnbredd med de stora handelshusens vidsträckta -affärsverksamhet utveckla desamma icke blott en storartad välgörenhet -utan hvad mera är, de ha i senare tider börjat ådagalägga mycket -intresse för den allmänna undervisningens upphjelpande. Sålunda -existerar i Wiborg en folkskola -- oss veterligen den enda i Finland --- som grundar sin tillvaro på _blott privata bidrag_. Dessa bidrag -flyta till niotiondedelar ur köpmännens fickor. Detta är rätsidan -af bilden. Låtom oss nu kasta en blick på don afviga sidan. Dessa -samma "tyskar i Wiborg" äro ändock icke riktiga finnar. De ämna, -tror jag, visserligen aldrig flytta bort från nämnda land, ty deras -fördel manar dem att stanna qvar och de äro allaredan för mycket -sammanvuxne med de förhållanden under hvilka de förtjenat och -sammansparat sin förmögenhet, för att kunna lösslita sig ifrån denna -deras sjelfvalda hembygd. Men de förbli tyskar i många afseenden ändå --- och deri ligger det onda. Någon lifaktighet i finskt-nationel -riktning kan svårligen uppspåras hos dem -- om icke en sådan som är -konstlad. Deremot äro de stora kosmopoliter, dock icke så mycket -af öfvertygelse som icke fastmera drifna till denna ståndpunkt af -sin egendomliga ställning inom det uppspirande finska lifvet och -handelsverksamhetens öfver hufvud taget alla åtskillnader utjemnande -karakter. Emellertid undandrages härigenom mycken intelligens det -offentliga lifvet i Finland. - -Den nästföljande gruppen är den svenska talande befolkningen. Den är -ovedersägligen intelligensens banerförare i den lilla, men ingalunda -betydelselösa staden. Till antalet är den "svenska församlingen" -också i jemn och stadig tillväxt. Det är egentligen sedan hofrättens -inrättande, år 1839, som det svenska elementet börjat få insteg i -och äfven vunnit mycken terräng i Wiborg samt i allmänhet i hela -sydöstra, det så kallade, "Gamla" Finland, en besynnerlig benämning -på de delar af nämnde land som allt sedan 1721 lydt under rysk spira. -Såsom jäfvig hvad den svenska nationaliteten vidkommer vill tecknaren -af dessa rader dock icke vidare inlåta sig i omdömen rörande denna -fråga; han har blott velat påpeka tillvaron af äfven denna grupp -ibland de många andra. - -Nu följa _finnar_ och -- _ryssar_. - -_Finnarne_ äro naturligtvis talrikast och deras nationalitet är i -hastig tillväxt. Men som densamma till större och största delen -representeras af tjenstefolk och lägre handelsbetjening, åkare m.m. -dylikt, så kan man icke förvånas öfver dess jemförelsevis ringa -betydelse i såväl socialt som till och med kommunalt afseende. - -_Ryssarne_ -- militären undantagen -- idel köpmän och deras så -kallade bokhållare -- äro ganska talrika. De äro i allmänhet mycket -mera finnar än ryssar -- åtminstone till sina politiska tänkesätt. De -"gamla, goda svenska lagarne", som ju äfven gälla i Finland, förläna -dem ett bättre skydd till person och egendom än Rysslands "Svod -sakonoff" (lagsamling) kan göra. Hvad bildningsgraden vidkommer kan -denna grupp räcka handen åt finnarne, ja den står i några afseenden -till och med djupt under denna senare. Ryssarne i Wiborg ha nämligen -inga skolor för sin "församling". - -Det är denna brokiga tafla af fyra nationaliteters sammanlefnad som -gör Wiborg till en verkligen intressant ort i etnografiskt hänseende. -Man saknar icke anledning att tro sig vara i en "förstad" till S:t -Petersburg, detta östra Europas Babylon. - -Föröfrigt kunna vi säga till Wiborgs beröm att sedligheten i -allmänhet står högre än i många andra städer af samma rang, att -dryckenskapslasten -- med undantag af de ryska soldaterna -- räknar -få anhängare samt att det offentliga lifvit öfver hufvud taget -utmärker sig genom anständighet och en viss behaglighet, härflytande -från någorlunda jemnt fördelade förmögenhetsvilkor, hvilket dock icke -utesluter tillvaron af åtskilliga "millionärer" i den lilla, goda -staden. - - - - -3. Från Ladogas strand. - - -1. - -Vi be våra läsare följa oss ett godt stycke väg åt öster, ända till -det sydöstra hörnet af Finland. Der utgör den väldiga sjön Ladoga -gränsen emellan detta land och det egentliga czarriket. Utmed sjöns -vidsträckta kuster, såväl i vester som i öster, i norr och i söder, -bo endast ursprungligen finska folkstammar. Ladoga _borde_ således -kunna kallas en finsk insjö, men så kan den likväl icke nu med rätta -nämnas, ty ehuru till sin yttre natur och sitt läge en äkta finsk -sjö, är dock Ladogas hjerta, den herrliga ön _Walamo_, fullkomligt -ryskt; der har sedan urminnestider (år 992) ett grekiskt-katolskt -munkkloster varit beläget, som icke underlåtit att utstråla sitt -inflytande öfver fastlandets stränder, förryskande till en väsentlig -del jemväl dessas befolkning. Ön Walamo med sin lilla arkipelag, -belägen i insjöns norra del och i politiskt hänseende räknad till -Finland, koloniserades redan tidigt af ryssar, som på dess tysta, men -sköna klippor anlade en tillflyktsort för fromma eremiters andakt. I -tidernas lopp har häraf uppstått ett mäktigt och rikt kloster, det -förnämsta i ryska riket näst efter det berömda Troitska klostret -invid Moskwa. - -Låtom oss först kasta en flyktig blick på sjelfva den stora insjön. -Dess väldiga vattenbäcken har en yta af 324 qvadratmil, eller mer än -tre gånger större än Venerns. Den utgör, jemte den närbelägna stora -systersjön _Onega_ (229 qv.-mil), måhända qvarlefvorna af en väldig -hafsarm som fordom förenade Hvitahafvet med Finska viken; sålunda -i forntiden utgörande en "naturlig" gräns emellan de skandinaviska -länderna och Rysslands landmassa. Sjöns ringa höjd öfver hafsytan, -endast 55 fot, ger styrka åt denna förmodan, liksom äfven hela -den vida landsträckan emellan Onega och Hvita hafvet är ett lågt -flackland. Ladogas vestra kust, isynnerhet emellan städerna Kexholm -och Sordavala, företer en utmärkt vacker och romantisk skärgård, -hvars yttersta utpost åt sjön ön Walamo kan anses vara. Den östra -stranden af sjön, den till Ryssland hörande, är deremot låg, sandig -och uppfylld af sandbankar samt skall icke ega någon enda duglig -hamnplats, hvarpå åter den finska sidan med sina djupt inskärande -vikar är ganska rik. I följd häraf har ock någon skeppsfart utmed -finska kusten utvecklat sig. Denna har dock svåra hinder att bekämpa -i det oroliga Ladogavattnet, som gör seglatsen å "hafvet", som -den kringboende befolkningen kallar sjön, ganska farlig. Ladogas, -naturligtvis söta, vatten är mycket lätt upprördt och de ostliga -vindarne, som icke hejdas af några landhöjningar på den ryska sidan, -åstadkomma en kort och hög sjögång, som är vida mera fruktansvärd än -det verkliga hafvets långsträckta vågor. - -Ehuru Ladoga upplager flera floder (Swir, Wolchow) så utgöres dess -förnämsta tillflöde dock af den finska elfven _Wuoksen_, genom -hvilken hela det stora Saima-vattensystemet uttömmer sig i denna -reservoir. Ladogas enda utflöde är den storartade Newa-floden, vid -hvars utträdande ur Ladogan den fordom vigtiga fästningen Nöteborg, -nu Schlüsselburg, är belägen. Men det var icke Sverige förbehållet -att kunna skydda dess mynning eller förhindra czaren att bemäktiga -sig denna vigtiga förbindelsekanal med det inre af sitt land. De -finska vattnen som fylla Ladogas stora vattenbäcken förhöja nu, -inklämda emellan kejsarstadens praktfulla granitkajer, det stolta -residensets glans. Hvad vore väl Petersburg utan Newan! - -Men vi återgå till Ladogas perla, det romantiska Walamo. Klostret, -som är beläget på den största af öarne i den lilla arkipelagen, -är en ståtlig byggnad, med talrika kapell och kyrkor, egnade alla -möjliga grekisktkatolska helgon, hvilkas namn äro något svåra att -begripligt återge i svensk skrift; och som deras välsignelse troligen -blott kommer "rättrogna" ryssar till godo, så kunna de här med -skäl förbigås. Deremot kunde vi ha allt skäl att reklamera om icke -ett helgon, så dock en gammal svensk kung, hvars sista stunder den -ryska lokallegenden låter passera på Walamo, naturligtvis med den -saliggörande påföljd att herr Magnus Smek inträdde i den rättrogna -kyrkans sköte, döptes _Gregorij_, dog och blef ett helgon. Hans -föregifna grafsten eger följande inskription: - -"På detta ställe är liket begrafvet efter -- det öfverlemnades åt -jorden år 1431 -- den svenske kungen Magnus, som emottog det heliga -dopet och i dopet blef kallad Gregorij. Han föddes i Sverige år 1336, -besteg år 1360 thronen. Han hade mycken kraft och kämpade två gånger -mot Ryssland. Han aflade en ed att sluta kriget, men bröt eden och -rustade sig åter. Då sjönk han i de rasande böljorna, hans här gick -under i Ladoga sjö och af hans flotta nyntes intetspår; sjelf dref -han omkring på en skeppsplanka. I tre dagar och i tre nätter uppehöll -Gud honom från att drunkna. Vågorna förde honom till detta klosters -strand. Han blef upptagen af munkarne och bragt till klostret: -han erhöll det rättrogna dopet. Derpå ikläddes han i stället för -konungadiademet en munkdrägt, ja ansågs värdig botgörarekallet. Efter -att ha burit kronan blef han belönad med botgörardrägten." - -Sådan ungefär är inskriften. Det är ganska sannolikt att de goda -fäderne på Walamo, som icke torde ha lemnats alldeles obeskattade af -de svenska höfdingarne i trakten, på detta sätt ville revanchera sig -i sina lika troendes ögon och genom omvändelsen af en svensk konung -handgripligt ådagalägga den "rättrogna" kyrkans seger. - -Utom sjelfva klostret finnas äfven på de omkringliggande öarne -talrika kapell och så kallade eremitager, fordom upprättade af fromma -själar, eller ock till en del verkliga eremitkojor, som ännu den dag -som är i dag begagnas af lefnadströtta män, hvilka draga sig tillbaka -till den s.k. "ödemarken". Denna ödemark är dock icke synnerligen -hvarken tom eller farlig. Om lejon och tigrar är alldeles icke fråga, -men till och med de mera nordiska vargarne äro bannlysta och ersättas -af halftama rådjur och hjortar. På Walamo få nämligen inga fredliga -djur fällas; antalet af dessa har i följd häraf betydligt förökats -och de äro ganska litet skygga. - -Klostret besökes mycket talrikt af pilgrimer från hela Ryssland, i -synnerhet Petersburg, och rika skänker hembäras helgonen för vinnande -af deras förböner. Flere ryska kejsare och kejsarinnor ha här -nedlagt talande bevis på sin rättrogna frikostighet. Det påstås att -klosterskatten, i dyrbara drägter, smycken, kärl, m.m., skall uppgå -till 40 millioner rubel, det utgör ungefär 120 millioner svenska -riksdaler. Klostrets inkomster i öfrigt äro ofantliga. Till och med -i Finland egde munkarne ansenliga donationer. Sålunda tillhörde det -inbringande laxfisket i Kymmene- och Wuoksen-elfvarne uteslutande -Walamo kloster samt inlöstes för en betydlig penningesumma för några -år sedan af finska staten. - -Klostrets gästfrihet motsvarar dess rikliga inkomster och, rättrogen -eller icke, erhåller hvarje besökande i tre dagars tid fritt logis -och uppehälle. De flesta resande af stånd begagna sig dock endast af -det förstnämnda, som anvisas i ett enkom för detta ändamål uppfördt -stort hotel. Spisningen efter rysk matsedel, der linoljan spelar en -så betydande roll, torde icke anstå ovana gomar. Deremot bespisas -på klostrets bekostnad dagligen flera hundra af de fattiga ryska -pilgrimerne som sommartiden besöka de heliga orterna. I Juli månad -inträffar klostrets hufvudfest, Petri-Paulidagen. Då infinna sig -flera tusen besökande och såväl hufvudön som ock de vackra fjerdarne -i ögruppen hvimla af promenerande, ridande, åkande och roende -menniskor. Processioner, praktfulla genom helgonbildernas guldglans -och högtidliga genom koristernas sånger, illustrera den inemot en -hel vecka varande festen. Under denna tid förmedla flera ångbåtar -kommunikationen med Petersburg. -- En finsk ångare, "Walamo", -gör sedan några år reguliera turer på linien Sordavala, Walamo, -Kexholm, Petersburg. -- Talrika småaffärer kunna göras vid denna -festlighet, ty den besökande massans materiella behof äro icke lätt -tillfredsställda. Spirituösa få icke förtäras; men detta, liksom -alla andra förbud i Ryssland -- ty "i Ryssland" må man väl kunna -säga om Walamo -- kringgås med tillhjelp af rublarnes oemotståndliga -tjusarspråk; och skälmska personer ha mer än en gång förmått till -och med sina egna munkciceroner att deltaga i öfverträdelsen emot -detta förbud. -- Högste styresmannen af klostret är en s.k. egumen, -en ganska hög kyrklig funktionär. Den nuvarande egumen heter fader -Damaskin och är en ärevördig gubbe. - - -2. - -Utom Walamo kloster har den grekiskt-katolska propagandan vetat -att på finskt område förskaffa sig tillfälle till ännu en -klosteranläggning. Det är ön _Konevits_, jemväl belägen i Ladoga -sjö, ungefär 4 ā 5 mil sydost om staden Kexholm och nära fasta -landet. Här grundlades år 1393 ett grekiskt kloster. För närvarande -för detta ett tynande lif. På Konevits finnes dessutom ett slags -nunnekloster, ett internat för qvinnor, som vilja draga sig tillbaka -från verlden. Men äfven detta är föga anlitadt. Ön, som är betydligt -mindre än Walamo och på intet vis kan jemföras med denna i naturlig -rikekom eller fägring, har icke kunnat tillocka sig så många munkar -som Walamo. Man råkar ofta munkar från Konevits iklädda en fattig -botgörares skepnad, vandrande vidt omkring för att insamla gåfvor -till sitt kloster, förebärande någon begången synd, hvilken på detta -sätt bör godtgöras. Vi betvifla icke att oftast någon begången synd, -ett brott kanske, ligger till grund för dessa vandringar, men vi äro -icke fullt öfvertygade om att syndernas förlåtelse följer på de till -klostret insamlade medlens aflemnande, isynnerhet som vi icke påminna -oss ha hört omtalas något extrakraftigt helgon på Konevits, hvaremot -_Waldam_ (som ryssarue falskt uttala namnet) är bekant för sina -"undergörande helgon". - -Numera föra munkarne ett ganska tyst lif i socialt hänseende, men -så har icke alltid varit fallet. Ryssarne skryta gerna med att -kristendomen tidigare genom Ryssland kommit till Finland, än öfver -Sverige. Hvad de öster och nordost om Ladoga bosatte finnarne -vidkommer kan detta icke nekas. Men hvilken har väl vinsten häraf -varit? Får man dömma af det "andliga öde", som drabbat de inom -storfurstendömet Finland genom proselytmakeri till grekiska kyrkan -omdöpta finnarne, så har man just icke mycket skäl att glädja -sig åt kristendomens ankomst österifrån. Utom att öfver allt i -de socknar, der grekiskt-katolska finnar lefva till ett större -antal, okunnighet och rå vidskepelse bibehållit sig såsom folkets -förnämsta karaktersdrag, ha dessutom de goda sidorna af den -finska nationalkarakteren: ärlighet, rättframhet, pålitlighet och -gästfrihet, i det närmaste fått gifva vika för sina motsatser, eller: -oärlighet, dolskhet och kryperi samt en prejande schackraranda hos -befolkningen. Till sådana socknar kunna räknas Salmis och Suistamo, -nordost om Ladoga, vidare Suojärvi samt ej obetydliga delar af -Imbilaks, Sordavala, Parikkala, Kronoborg, Hiitola (Tiurola kapell), -Pyhäjärvi, Rautus, Walkjärvi m.fl. - -Det fanns en tid, under kejsar Nikolai regering, då den ryska -religionspropagandan dref ett fräckt spel i östra Finland. Detta -tillgick sålunda. Liksom här, måste äfven i Finland hvarje person som -ville ingå äktenskap ha gått till nattvarden, men detta åter kunde -icke ske med mindre han kunde läsa i bok. Om nu en ung bondgosse -eller qvinna af lättja icke lärt sig läsa samt följaktligen tredskat -med sin nattvardsgång, men det oaktadt ville gifta sig, så stötte de -på hinder från presterkapets sida. Hvad var då lättare och beqvämare -än att vända sig till en rysk prest, låta döpa om sig och sedan -afsluta äktenskapet? De ryska presterna arbetade ifrigt i denna -riktning. Följden har blifvit en talrik icke läskunnig befolkning -i flera af de nämnde socknarne, ty finska, deras modersmål, ha de -icke lärt sig att läsa och läsa ryska behöfva de icke för att utöfva -sin kult. Af öfvertygelse har säkerligen ingen i Finland bytt om -religion. Tvärtom torde icke så få greker gerna vilja gå öfver till -lutherska läran, men detta är helt enkelt - förbjudet. Hvilken -uppbyggelse de grekiskt-katolske finnarne ha af sin religionsutöfning -kan man redan sluta deraf, att på sin höjd måhända en tjugondedel af -dessa förstår ryska. Hela kyrkogången är således för dem inskränkt -till iakttagandet af några kyrkliga ceremonier, såsom korstecknet -m.m. Hvad kan man vänta af sådana menniskor? Åtminstone icke någon -högre kultur, och icke heller torde fosterlandskärleken kunna slå rot -hos menniskor, hvilka icke ens förstå de böners innehåll, som de, på -obegriplig rotvälska pladdra fram, och i hvilka i sanning, kejsarens -namn torde vara det enda (och ofta återkommande) ljudfall, hvars -betydelse de fatta. - -En tafla af detta sorgliga slag företer det "andliga lifvet" i en -icke obetydlig del af östra Finlands gränssocknar -- ett verk af -ryska presterliga propagandan. Härtill kommer att naturligtvis -grekiska föräldrars barn -- äfven om blott den ene maken är af -grekisk trosbekännelse -- icke få döpas till den lutherska trosläran. -Eländet är oförbätterligt under nu bestående förordningar och ljusare -tider torde under den nu rådande "förryskningsregimen" föga stå att -förvänta. - -Under dessa sorgliga förhållanden lefver en del af den beklagansvärda -finska befolkningen i de för öfrigt af naturen rikt begåfvade -Ladogatrakterna. Om derföre besökarens öga tjusas af de sköna -naturbilderna som Walamo erbjuder, och vackra, poetiska vyer uppgå -för hans själ vid åskådandet af all den skönhet, som omgifver honom, -så blekna dock de senare till ett intet och ögat fuktas af en bitter -tår vid tanken på huru många tusen själar blifvit bokstafligen -snärjda i mörkrets band af just de personer, som råda om och lefva i -Walatnos vackra nejder. Man blir frestad att önska all den materiella -odling, man skådar omkring sig -- ett verk af munkarnes trägna arbete --- djupt ned till Ladogas botten -- ty hvilket sorgligt öde har icke -just denna munkinstitution bringat öfver dessa trakter, hvilkas -befolkning icke mera kan säga sig ega ett fosterland? - -Och att drömma om att Walamo någonsin kunde blifva finskt -- det är -fåviskt, ty lika lätt kan man drömma om att rycka en af de skönaste -juveler ur den ryska kyrkans krona eller släcka glorian, som omger -den "rätta tron", uppburen af czar och folk i fast förening. - - -3. - -Vi ha ofvanföre sökt gifva en kort teckning af det religiösa lifvet -i denna del af Finland; återstår ännu att kasta en flyktig blick på -dessa orters sociala förhållanden. Vi måste tyvärr i detta afseende -tillägga att allt äfven på detta område är uselt bestäldt, liksom att -Finland jemväl härför har att tacka Ryssland. - -Det är en sorglig tafla som vi nu gå att upprulla, en tafla vittnande -om medeltidsråhet och förakt för den enskildes rätt. Beklagligen -har densamma dock ännu den dag som är i dag ett sig värdigt -motstycke i Rysslands förfaringssätt emot de "eröfrade folken." För -lagkränkningar skyr icke den czariska makten tillbaka. -- Hvad vi -här vilja berätta är följande: Då denna del af Finland underlades -czarrikets växande makt, skänkte dess kejsare och i synnerhet -kejsarinnor (Anna, Elisabeth, Catharina II) den eröfrade jorden åt -sina gunstlingar. Sålunda blefvo bönderna, "urbefolkningen", så godt -som lifegna. Häri låg då ingenting underligt från rysk sida, ty ett -enahanda förhållande egde ju rum i Ryssland. Men det bittra låg -deri att finnarne derförinnan åtnjutit svensk lag och rätt. De arma -menniskorna som byggde och bodde i dessa trakter kände sig derföre -olyckliga, hvilket de ock i sanning äro äfven i dag. Det hör icke -till uppgiften af denna lilla skizz från för oss redan främmande -trakter att ingå i ett närmare skärskådande af dessa förhållanden, -men vi ha velat omnämna dem för att läsaren rätt må kunna fatta den -sorgliga bild af ett för detta framtidsland vi nu gå att teckna. För -att koncentrera framställningan i en så liten ram som möjligt ställa -vi staden Kexholm och dess lif i förgrunden af vår teckning. - -Aflidne professor Hwassers tanke (se den lilla bekanta skriften om -Borgå landtdag) att Finland och det finska folket vore den brygga, på -hvilken civilisationen skulle bana sig en väg till Ryssland, var en -snillrik tanke -- men hvilken icke förverkligats. Sjelfva tanken kom -för sent, den kom efter det barbariet redan slagit civilisationen ur -brädet, åtminstone i de trakter om hvilka här närmast är fråga. - -Hvarje tänkande menniska skall finna att Ladogabassinen ursprungligen -varit särdeles väl egnad till utgångspunkt för spridandet af kultur -till Europas orient. Den gamla hansestaden Nowgorod vid Ilmen -vittnar nogsamt härom. Men Iwan "den förskräckliges" hemska bragd -vid eröfringen af denna kulturens utpost (22,000 innevånare dränktes -i för tillfället i floden Wolchow uppslagna vak) var det ryska -elementets första seger i Europa. Sedan dess har civilisationen i -dessa trakter af verlden fört ett tynande lif och betydelsen af ett -framtidsland för kulturen har vikit från Ladogas vackra kuster. Men -betraktelser af detta slag skulle leda oss för långt ifrån vår vida -mindre uppgift. Alltså _retour_ till Kexholm. - -Hvad det är lämpligt att säga "retour" då man talar om den staden, -Kexholm! Det är verkligen en bakåtgående stad, isynnerhet om man i -tanken går tillbaka till hvad denna stad kunnat blifva, oaktadt all -sin litenhet och sitt afsides läge. - -Det finnes tusentals småstäder på jorden, hvilka dock hvar för sig -ega någon betydelse för det land de tillhöra. Brackenburg i Tyskland -och Rottenborough i England betyda något, om än aldrig så litet, i -och för sitt land, men Kexholm betyder platt intet för Finland, -- -det är en rysk stad. Då ministerstatssekreteraren för Finland, grefve -Rehbinder, i tiden gjorde det dystra förslaget att för alltid från -"storfurstedömet Finland" skilja den del af "Gamla Finland", hvarom -här är fråga -- då anade han kanske att denna landsdel var en social -och politisk kräfta för det öfriga landet. Få orter i Finland äro så -passande som Kexholm att afge en profbit på den sociala disharmoni -som åtföljt det ryska systemet i Finland, emedan ortens yttre -fysionomi kan förete en så trogen, det vill säga själlös bild af den -lycka som Ryssland erbjuder sina eröfrade provinser. Ett ordspråk i -de ryska Östersjöprovinserna lyder: "Dit ryssar komma, der blir det -tyst." Och tyst har det i sanning blifvit här. - -Kexholm är en gammal stad, som anlagts af svenskarne redan i -trettonde århundradet, eller riktigare sagdt, småningom uppkommit -omkring ett af svenskarne i fordna tider på en ö vid Wuoksenelfvens -utlopp uppfördt fäste, det nu så kallade "slottet". Stadens läge är -flackt, men var icke fult medan Wuoksen ännu hade sitt förnämsta -aflopp förbi densamma. Men sedan denna elf fällts genom Suvanto sjö -(år 1857) och tagit en sydligare riktning, är utloppsarmen invid -Kexholm blott ett "grundt vatten". Det ypperliga laxfisket har -upphört och hela staden har fått en egendomligt tråkig fysionomi. -Ett vördnadsvärdt minnesmärke, det gamla slottet från svenska tider, -uppreser sig midt ibland modern torftighet. Det gamla har häfdat -sin anborna kraft och motstått seklernas påtryckning, det nya har -deremot icke förstått sig sjelf, utan antagit ömkliga former och för -ett tynande lif. Stadens handel är dock icke så alldeles obetydlig, -men hvarenda köpman är ryss, eller hvad ännu vida vidrigare är, en -russifierad finne. - -"Ser du någonstädes ett gladt anlete?" Ingalunda. Med skygga, -misstrogna blickar stiga de nedslagna bönderna -- hela befolkningen -vidtomkring Kexholm består af s.k. donations- eller frälsebönder -- -in i salubodarne. De utbjuda sin uppsamlade videbark åt handlanden; -underbjudas, prejas, men erhålla dock till slut sin liqvid -- i -varor. Kontanta pengar förekomma mera sällan vid denna handel, som -i förbigående nämndt alldeles icke är obetydlig. Staden Kexholm -allena utför af denna vara öfver hufvud taget årligen för ungefär -200-300,000 riksdaler till Petersburg, der den användes vid -garfverierna. Ryskt mjöl utgör det förnämsta bytesmedlet. - -Der kommer ett slags herreman åkande i flygande fart och vid ljudet -af en väldig "Waldai-klocka". Hans trespann -- den ryska "troikan" -- -stannar ångande utanför en salubod. Det är förvaltaren från något af -de stora frälsegodsen i trakten. De omkringstående bönderna blotta -ödmjukt sina hufvuden -- det är ju en af deras värsta busar som de -skåda framför sig -- en påminnelse för oss om det feodala ok som -hvilar öfver hela denna landsträcka. - -Och språket i den goda staden sedan! Ryskan och en förskämd finska -öfverväga hos mängden af invånare; -- svenska hör man sällan och -alltid rysligt rådbråkad. "Jag kom utaf landet med min kappa ifrån -siden." Det egentliga salongsspråket är ett slags hemsk tyska. -Bröderna Grimm skulle säkerligen ha stått alldeles handfallna inför -massan af dessa underliga ljud, finska och ryska ord mod tysk ändelse -och böjning etc. etc., som här strömma emot en. - -Kexholm har dock sina minnen, ehuru dessa icke äro af det glada -slaget. Det gamla slottet begagnades nämligen såsom ett slags -statsfängelse och mer än en förnäm ryss har förvisats till detta -finska "Pustosersk". Underliga historier äro i omlopp i den lilla -staden om sådana statsfångar. Sålunda omtalas isynnerhet såsom -särdeles märkvärdig den "namnlöse" ("besimennij" på ryska). Denne man -anlände någon qväll på 1820-talet med ett fyrspann för en heltäckt -vagn, åtföljd af en kosack-eskort till slottet. En af de fastaste -celler i ett sidotorn öppnades och fången, hvars ansigte "ingen fick -se", inspärrades. Vagn och eskort återvände till S:t Petersburg. -På slottet kallades fången "den namnlöse". Icke nog med att han i -sjelfva verket var utstruken ur de lefvandes antal, han skulle icke -ens få hafva lefvat -- han hade intet namn. Hans cell var trång. Så -satt han i många, många år. Slutligen en dag kommer en hemlig ordre -från Petersburg. Den hemlighetsfulle mannen får lemna sin cell, röra -sig fritt, men icke lemna staden Kexholms område. Det var en mun med -ett särdeles förnämt utseende och skick och talade flytande väl, -vida flera språk än man kunde rådbråka i Kexholm. "Den namnlöse" -var sällskaplig men ytterst förbehållsam. Han umgicks i några "hus" -i Kexholm. Hans ålder kände ingen; gammal såg han icke ut men var -alldeles gråhårig då han trädde ur sin cell. Han dog som "namnlös" -efter att ha vistats elfva (?) år i Kexholm. Denne nye "jernmask", ty -äfven den "namnlöse" ansågs stå den regerande familjen alltför nära, -utgör ett älsklingsämne för samtal i Kexholms societet. Äfven andra -"politiska fångar" omtalas, till och med svenskar och finnar, men -berättelserna om dem äro så sväfvande och osäkra, att vi här förbigå -desamma. - - - - -4. En vacker hufvudstad i ett litet land. - - -Liksom då uppå en molnhöljd himmel, vid den framträdande solens -ljusblick, en i rik färgskiftning glänsande regnbåge uppspringer -- -så helsar oss också ofta på historiens blad, midt ibland scener af -nöd hos ett hårdt pröfvadt folk, en ljusglimt af ett högre lif, en -regnbåge i de gladaste färgtoner. Den gamle Noah hade icke så orätt -i sitt allegoriska antagande. Dessa glada ljusglimtar i ett folks -historia, dessa färgrika regnbågar, vid hvilka öga och själ gerna -hvila och ur hvilkas skimmer de hemta ny lifskraft för bildningens -ofta flämtande lampa, de äro i sanning en borgen för att jordens folk -icke äro ämnade att dränka sin tillvaro i nödens tåreflod. - -En sådan regnbåge på det finska folkets nu töcken- och molnhöljda -himmel är det fattiga Finlands vackra hufvudstad, det ljusspridande -och förhoppningsfulla, glada Helsingfors. - -Få städer i norden ha, då man tager med i betraktande de politiska, -sociala och merkantila förhållandena, så hastigt blomstrat upp, som -det visserligen bland storstäder icke stora Helsingfors, men hvilken -dock på intet vis numera kan rubriceras såsom en stor _småstad_. I -de europeiskt-nordiska länderna har det öfver hufvud taget visat -sig att det ingalunda är invånarantalet i en stad, som betingar -dess betydelse, vare sig i nationelt eller politiskt hänseende. -Folkkarakteren i nordens civiliserade länder är i allmänhet i -förhållande till det yttre lifvets vilkor intensivare än söderns. - -I det sociala lifvet göra sig i norden i allmänhet samma driffjedrar -gällande som i det politiska, nämligen öfvertygelse och ihärdighet. -Utan ett lugnt medvetande om sin sändning, vore nordens folk -icke mäktige nog att upprätthålla sin frihet. Utan ihärdighet i -viljan egde de icke nog kraft att, ehuru jemförelsevis fattige -på materiella hjelpmedel, kunna uthärda täflan med mera lyckligt -lottade nationers inre utveckling. De ha dock bra nog löst dessa -uppgifter, på några få undantag när, hvilka mera betingats af vissa -tryckande yttre förhållanden, än haft sin grund i någon framstående -svaghet i folk-karakteren. En på sådant skäl delvis hämmad snabbare -utvecklingsprocess kan dock, enligt hvad historien gifver vid hand, -när lyckligare omständigheter inträda, godtgöras inom ganska kort -tid. Emellertid bär de nordiska städernas utvecklingshistoria en -tydlig prägel af detta folkens mera kontemplativa skaplynne. De -nordiska folken ha icke sträfvat och äflats med att lysa genom -praktfulla städers anläggning. För dem voro och äro städerna -medel, häfstänger, att höja sjelfva folkets välstånd och befrämja -dess bildning, icke blott skapelser af nationel fåfänga eller -herrskarenyck. Vi undantaga här S:t Peterburg, skapelsen af Peter -den förstes för Sverige så olycksbringande snille, men vi anse icke -heller ryssarne för ett nordiskt, utan för ett orientaliskt folk. - -Hvad nu särskildt Finland, hvarom frågan gäller, vidkommer, så bör -man först taga i betraktande, att i våra dagar städernas ställning -till folkens sociala lif öfver hela verlden undergått en stor -förändring, som i betydlig mån närmar sig nordens ursprungliga -uppfattning. Det är som skulle en flägt af amerikansk verldsåskådning -ha inverkat på de europeiska folken. Städerna betyda på långt när -icke så mycket, i och för sig sjelfva, som fordom. Utvecklade -förbindelser och en större internationel rörelse och inverkan -ha fastmera, om vi få begagna oss af ett handelsuttryck, gjort -städerna till agenter folken emellan. Då det gäller att bedömma -en orts vigt och betydelse för sitt land, frågas det i allmänhet -numera icke om den är stor, folkrik m.m., utan frågan gäller i -hvilken mån representerar denna stad sitt folks allmänna lif i det -ena eller andra afseendet. Vår tid utmärker sig nämligen å ena -sidan lika mycket genom sitt sträfvande att decentralisera det -allmänna lifvet, hvad adminastration och politik vidkommer, såsom -af den öfverhandtagande _selvgovernments_-principen och de moderna -nationalitetsidéerna nogsamt framgår, som den å andra sidan af alla -krafter arbetar uppå att å vissa lämpliga platser _centralisera_ -vissa facer af nationernas inre framåtskridande. - -Vidare bör man taga i beräkning, att i nordens vidtutsträckta och -glest befolkade länder sällan någon stad kan i sig förena alla -vilkor för att kunna vara sitt lands emporium i alla afseenden. De -merkantila intressena uppsöka vanligtvis en annan plats för sin -verksamhet i stort än de vetenskapliga, åtminstone bestämmes deras -centralisation å någon viss ort af alldeles andra motiver. Det rent -politiska lifvet utvecklar sig naturligtvis i främsta rummet i ett -lands s.k. hufvudstad och de administrativa intressena träda gerna i -dettas fotspår. Isynnerhet gäller detta i länder med ännu outvecklade -kommunikationer och till dessas natur hör Finland utan gensägelse. - -Helsingfors' fysionomi saknar, ty staden är hvad handeln vidkommer -den tredje i ordningen inom landet, alldeles detta uttryck af -merkantilt lif som t.ex. trycker en allt annat nivellerande stämpel -på Wiborg och äfven ger gamla Åbo stad en viss bestämd prägel. -Helsingfors har nämligen en ganska ringa export, och en i det stora -hela obetydlig rederirörelse (2,738 läster inklusive 10 ångfartyg). -Dess handel består förnämligast af en stor import. En främling som -kommer till Helsingfors vet i början icke hvad han skall tänka om -staden annat än att dess läge är ett af de vackrare i Europa, att -den är väl byggd och ser särdeles ung ut -- kanske man till och -med märker en viss brådska i dess utveckling. Det inre lifvets -bestämmande momenter göra sig icke genast så tydligt gällande, som i -de flesta andra städer af samma rang. Väl ser man talrika uniformer, -något militär också och en artig mängd embetsmannakokarder, men -intet af dessa element är på ett bestämdt sätt öfvervägande. Snart -orienterar man sig dock -- och staden vinner, ju förtrognare man blir -med dess lif och seder. - -Helsingfors är en ung stad. Väl anlades densamma redan af Gustaf Wasa -vid Wandaåns mynning, en half mil åt nordost och flyttades till sin -nuvarande plats ungefär hundra år derefter, i medlet af sjuttonde -århundradet. Men de få minnen af någon vigt, som den har att bjuda -uppå, göra dess äldre historia föga intressant. Staden, ehuru från -början favoriserad och ämnad att bli sitt vis ā vis Rewals konkurrent -i handeln på Ryssland, mäktade emellertid icke höja sig till någon -större betydelse inom detta gebit -- och något annat kom tillsvidare -icke i fråga. Det är först närmare två hundra år senare, som -Helsingfors börjar gå uppåt med raskare steg. Sedan år 1812 bestämd -till säte för finska regeringen, blef staden detta äfven år 1819. -Icke ett fullt årtionde härefter eller 1828 flyttades akademiens säte -ifrån det Sverige så nära belägna Åbo, från "Minnenas stad", till -det då jemförelsevis likgiltiga Helsingfors. Den czariska politiken -misstog sig icke i alla afseenden. Hon flyttade derföre också -universitetet. Detta var nog praktiskt från en absolut mot-svensk -ståndpunkt betraktadt, ty det är längre från Helsingfors än från Åbo -till Stockholm och Upsala. Men oaktadt geografien i vårt tidehvarf -trädt i ett alldeles nytt stadium hvad afstånd vidkommer, och dessa -följaktligen icke mera betyda så mycket som fordom, så kan likväl -icke nekas, att Helsingfors är mindre svenskt än Åbo: det är deremot -mera finskt än Aurastaden och detta i mera än ett afseende, ehuru -allmogen i Abo-trakten talar finska. Helsingfors' finska befolkning -är också i jemt tilltagande, och medan man ännu på fyratiotalet högst -sällan hörde ett finskt ord på gatorna eller af den tjenande klassen, -hör detta deremot nu till de allra vanligaste företeelser. Man bör -härvid besinna att Helsingfors är omslutet af idel svenska talande -socknar, men inflyttningarne från det inre landet äro ganska talrika. - -Att staden efter de nämnde stora förändringarne till sin förmån -snart skulle erhålla ett nytt utseende var gifvet, och 25 år efter -styrelseverkets flyttning stod Helsingfors der såsom en vacker och -aktningsbjudande stad, räknade då redan (1845) 17,000 invånare, -medan den 1820 icke ännu egt mera än c:a 7,000. Men det är först -under de två senaste årtionden, från 1846-1866, som Helsingfors -blifvit hvad det nu är samt erhållit sin egendomliga karakter såsom -Finlands hufvudstad. Icke allenast att staden under denna tid -ökat sin befolkning till inemot 30,000 invånarne, alltså nära nog -fördubblat densamma, utan inom dessa år utvecklar den också sin -egentliga betydelse såsom den moderna intelligensens, bildningens -och rättvisans stamort i Finland. Den finska historien stod -någorlunda stilla från 1809 till 1840-talet; men från denna tidpunkt -började skönjas ett tyst och lugnt, men allvarligt och ihärdigt -kulturarbete, som uppstod inom det finska folket. Detta arbete i -ljusets tjenst hade sin källa och utgångspunkt i Helsingfors. Det -är sitt universitet Finland har att tacka härför. Den vaknande -nationalitetskänslans "heliga flamma" underhölls här renast och -klarast midt under hotande faror och för dess utveckling framställda -hinder. Om någonsin ett universitet inför sitt folk har gjort skäl -för sin titel af intelligensens och ljusets härd, så är detta fallet -med det finska under de senaste 20 åren. Mycket har till dess stora -inflytande, hvartill vi längre fram skola återkomma, äfven den -omständigheten bidragit, att universitetet uppslagit sina bopålar -i landets hufvudstad. Akademien har sålunda blifvit det allmänna -lifvet i Finlands hjerta, hvars högre eller svagare pulsering bäst -återgifvit de inom folket lefvande opinionerna, isynnerhet så länge -ännu inga landtdagar fingo ega rum på andra sidan Bottenhafvet. - -Här kunde det kanske vara lämpligt att i bredd med universitetets -blott medelbara inflytande egna ett flyktigt ögonkast åt styrelsens -eller, såsom man i Ryssland uttrycker sig, "de lokala myndigheternas" -omedelbara betydelse i Helsingfors. Den är icke ringa. Helsingfors -är i många afseenden en byråkratisk stad; men denna byråkrati är -_tillsvidare_ ännu så nationel, att den nära nog är det bästa Finland -eger i praktisktpolitisk väg. Den älskar att stödja sig på de gamla -_svenska grundlagarne_. Universitetsungdomen, ur hvars leder _alla_ -Finlands embetsmän, utom dess guvernörer och generalguvernörer, i -tiden utgått, utöfvar dessutom ett egendomligt inflytande på allt -offentligt lif i Helsingfors. Ehuru man väl i högre kretsar ler åt -ungdomens omdömen, så -- skäms man dock för dess tadel. - -Men låtom oss kasta en blick på stadens yttre företeelse. - -Från hvilken sida man än nalkas densamma framställer sig alltid en -vacker vy. Bäst presenterar sig dock staden från sjösidan sedan man -passerat det ryktbara Sveaborg, denna förförda jungfrufästning, som -1808, utan något slags bombardement, gaf sig till fånga och 1853, -oaktadt en 30 timmars härjande eld ur nutidens förfärliga kanonor, -ej ens blef stort skadad hvad dess vallar vidkommer, öppnar sig för -det tjusta ögat panoramat af det vackra Helsingfors. Här ha vi till -venster Ulrikasborgs på klippor anlagda, med talrika och smakfulla -"villor" utsirade park, äfvensom astronomiska observatoriet samt -katolska och tyska kyrkorna; till höger åter, å den s.k. Skatudden, -f.d. finska flottans kasernbyggnader, det finska markka-mynthuset och -den nya i färg- och metallglans skimrande ryska kyrkan. Och framför -oss -- hvilken tafla: åtminstone för ett finskt hjerta: - - "Jag ser dina torn, dina stolta fasader - Sig ordna i hvita och glänsande rader", - -sjunger Topelius om Helsingfors. O ja, man kan dikta en sång om -denna vackra "lättfärdiga mö, som på klipporna skalkas". Det första -ögat fäster sig vid är den på ett högt berg placerade, hela staden -dominerande, Nikolaikyrkan, från hvars kupol man skall njuta -förmånen att kunna få se det "lyckliga" Estlands kust och den gamla -staden Rewal. Men sänker sig blicken något från detta vårdtornlika -andaktstempel, så möter den väl en vida mera jordisk, men likväl -vackrare syn. Vi antaga att vi anlände om morgonen. Framför oss -utbreder sig ett torg, "Salutorget", 275 alnar långt och 195 alnar -bredt, infattadt på ena sidan af nära nog palatslika, stora och i -modern stil uppförda stenhus, och på en annan begränsadt af en med -vackra träd planterad "esplanad", en grön, frisk oas i detta kaos -af sten. Tvänne sidor af torget stöta med sina stenkajer omedelbart -till vattnet. Det är morgon. Båt vid båt i flera rader trängas vid -kajerna och torget hvimlar af folk, en sannskyldig myrstack. Och lika -intresserade som myror och betänkta på sitt lekamliga underhåll se -också alla dessa menniskor ut. Det är nämligen "torgdags" nu och hela -Helsingfors förser sig för dagen med allt hvad till lifvets nödtorft -hörer, från salt strömming ända till sparris och tidiga bär, från -träskålar och lerkrukor till doftande blommor och barnleksaker. Det -är en brokig, larmande och dock väl ordnad tafla, som i morgonsolens -glans tager sig högst liffull ut. Till venster om torget börjar den -nämnda "Esplanaden", en särdeles täck anläggning, som, så snart -träden hunnit växa till, skall kunna täfla med de flesta af sitt -slag i norden. Dock äfven nu redan äro dess skuggrika lindalléer en -af stadens behagligaste platser och en af dess största prydnader -samt tillika af oberäkneligt gagn, i det att staden på sitt smalaste -ställe genom denna 1,300 alnar långa och 150 fot breda trädplantering -delas i två hälfter. Detta är af mycken vigt vid möjligen -förefallande större eldsvådor, en hemsökelse, hvaraf Helsingfors före -sin pånyttfödelse talrika gånger lidit, och hvilken olycka alltid är -i dubbel mån hotande i en stad, der så många trähus förekomma som -fallet är i Helsingfors. De vackra "esplanaderna" äro derföre icke -blott "til lyst" för den finska hufvudstaden. - -Man kan tryggt jemföra denna promenad med "Unter den Linden" i -Berlin, och om äfven någon son af den tyska konungastaden skulle -harmas deröfver, måste vi dock säga rent ut, att Helsingfors' -"Esplanader" med sina breda, yppiga gräsplaner på sidan om alléerna -se vida _friskare_ ut, än de damhöljda lindgångarne i det på sand -byggda Berlin. På hvardera sidan om den gröna oasen löpa tvenne -af stadens mest trafikerade gator, och midt i sjelfva promenaden, -som för kommunikationens skull gcnomskäres af några tvärgator, -reser sig på en fri plats det vackra och för finska förhållanden -verkligen ståtliga teaterhuset, som oaktadt branden år 1863, nu, åter -restaureradt, står i all sin smakfulla enkelhet, ett värdigt konstens -tempel i den skönhetsälskande, flärdfria Norden. Kostnaderna för -denna byggnad torde, inklusive dess nästan totala återuppbyggande -efter branden, uppgå till cirka 800,000 finska mark, ungefär 535,000 -rdr. Teatern har rum för 900 åskådare samt innehåller dessutom en -"kejserlig loge", vackra foyéer, bufeter, garderober, boningsrum m.m. -och en större restaurationslokal -- en "opris" i Helsingfors också. I -allmänhet har Helsingfors i denna väg, restaurationer nämligen, något -syskontycke med det frejdade Stockholm. Till och med har Helsingfors -i det så kallade "Kapellet", beläget i "första esplanaden", ett -litet, men mycket litet, motstycke till den berömda "Strömparterren" -i Sveriges residensstad. Det lilla näpna "Kapellet", (i parentes -kostar detsamma staden ungefär 24,000 rdr) är allmänna mötesplatsen -för hela den fashionabla verlden i den finska hufvudstaden. -Restaurationslokalen, som jemväl kan begagnas vintertid, är prydd -med fresker af den finske målaren A. v. Becker. Talriga statyetter -samt en äfven i öfrigt prydlig inredning, bidraga att göra denna -lokal ganska inbjudande. Restauratören på stället betalar också ett -årligt arrende till staden af icke mindre än 8,000 finska mark, 5,400 -rdr, -- mycket nog i Helsingfors, då, om vi icke missminna oss, för -Strömparterren i Stockholm årligen erlägges endast 6,050 rdr! Af -allt detta kan nu väl äfven främlingen se att stadens fysionomi i -allmänhet är glad. Föga prakt möter ögat, men en viss estetisk smak -nästan öfverallt. Hvad som dock i väsentlig mån ger Helsingfors -prägeln af endast hufvudstaden i ett litet och till på köpet fattigt -land, det är butikernas, handelsbodarnes enkla utstyrsel emot hvad -t.ex. Stockholm har att uppvisa i denna väg. Väl räknar Helsingfors -icke mindre än ungefär 200 handlande och måhända öfver 100 butiker, -och detta tyckes nog bevisa en stor omsättning, men man är nöjd med -mindre ståt, då -- man icke kan hafva det bättre. - -Totalintrycket af det hela är imellertid behagligt, och man glömmer -kanske för lätt att man befinner sig i det "fattiga Finland", men -man glömmer också vid anblicken af den lifliga rörelsen omkring sig --- och detta hedrar såväl stad som land -- att man promenerar norr -om sextionde graden nordlig bredd, i ett land så föga kändt, och -tyvärr ännu mindre erkändt af utländingar, -- och dock väl förtjent -såväl af att kännas som ock erkännas t.ex. framför några små tyska -furstendömen, hvilkas namn, representerande arealen af en finsk -socken, dock ofta göra så mycket buller i verlden, -- men ett buller -som egentligast kan jemföras med de tomma tunnornas. Den nämnda ringa -kunskapen om Finland skall dock med tiden något ge sig och håller -redan på att undergå en förändring. I annat fall hade t.ex. finska -statsverkets utländska lån stött på ganska naiva, men oöfverstigliga -hinder i baron v. Rothschilds okunnighet om att ett storfurstendöme -Finland, med egen finansförvaltning, fanns till. Så var dock icke -fallet och nu cirkulera och "paradera" de finska "statspapperen" -(sic!) på nästan alla Europas börser -- också ett egendomligt -steg framåt, i alla fall ett sätt att göra sig bemärkt, en puff -på verldsmarknaden för Finlands tillvaro som ett konstitutionelt -samhälle -- med sjelfbeskattningsrätt. "Hony soit qui mal y pense." - -Men vi återgå till våra observationer under promenaden genom staden. -I monumentväg har Helsingfors intet att uppvisa, om man icke -såsom ett sådant vill antaga en af fyra eller fem skilda stycken -stenpelare, som af ett tacksamt land (eller stad) upprestes på det -ställe der för första gången en rysk kejsarinna, nämligen år 1833, -satte foten på finsk jord. - -Om nu också det helsingforska monumentet, trots alla sina delars -mångfald, dock förefaller något enfaldigt i det estetiskt bildade -Helsingfors, så lider dock staden å andra sidan ingen brist på vackra -offentliga byggnader och glada trädgårdsanläggningar, bevis på den -kärlek, hvarmed det finska folket omfattat sin hufvudstad och försökt -att, begagnande dess fördelaktiga och sköna naturliga läge, göra -detsamma till en af nordens vackraste städer. Betänker man vidare den -korta tidrymd, inom hvilket flertalet af alla dessa försköningsverk -sammanfaller, så måste man i sanning beundra Helsingfors' raska -framsteg och detta så mycket mera, som af stadens egna inkomster, i -följd af de dryga kostnaderna för kommunalstyrelsen, brandkåren med -redskap, inqvarteringstungan m.m. icke något synnerligt öfverskott -kan påräknas för försköningar. Det är också till större delen privata -bolag som utfört dessa. - -Ibland Helsingfors' publika byggnader utmärka sig, utom den redan -nämnda nya teatern, flera för arkitektonisk skönhet, bland dem -universitetet, riddarhuset och bibliotheket. Den stora Nikolaikyrkan -deremot, senatshuset och kejserliga palatset äro icke särdeles -framstående genom sin formskönhet. - -Helsingfors' vackra läge blir ännu vackrare genom de talrika -trädgårdsanläggningar, som af enskilta bolag företagits i stadens -omedelbara grannskap. Ulrikasborgs brunnspark med sina höga -klippstränder, mot hvilka Finska vikens vågor, obehindrade af någon -skärgård, svalla i alla sin ursprungliga kraft, lockade också fordom -talrika brunnsgäster, isynnerhet från Petersburg, hitöfver. Dessa -orientaliska sommarbesök ha nu, i följd af de ryska pengarnes dåliga -kurs i Finland, nästan alldeles upphört, till stor afsaknad för -stadens galanterihandlare. Men den vackra, från år till år i fägring -tilltagande parken står derföre ingalunda öde och tom. Ungefär hvad -Djurgården är för Stockholm det är Ulrikasborg för Helsingfors, och -den öfver sommaren i staden qvarstannande allmänheten fyller, de -blida Juli- och Augustiqvällarne, icke allenast gångarne i denna -vackra park, utan lomnar ej heller det idylliska Kaisaniemi (Karins -udde) och det trefliga Thölö lottlösa. - -Till en beskrifning af Helsingfors hör vidare, att staden har -förmånen af gaslysning och en statspostinrättning samt snart torde -komma i åtnjutande af en allmän vattenledning. En jernväg förbinder -staden med upplandet och genom ett öfver hela landet utspändt -telegrafnät, tyvärr rysk statstillhörighet, står Helsingfors icke -allenast i kommunikation med den civiliserade verlden (såväl öfver -Torneå som ock S:t Petersburg) -- utan hvad nästan ännu mera är --- äfven med alla Finlands städer, en i många afseenden särdeles -vigtig omständighet. Helsingfors telegrafstation är äfven ganska -betydligt anlitad i det i medeltal dagligen något öfver 100 depescher -expedieras, till största delen privata och affattade på svenska -språket. Stadens ångbåtstrafik är icke obetydlig. Direkt förbindelse -underhålles med S:t Petersburg, Stockholm, Rewal och Lübeck samt alla -finska kuststäder. I stadens omgifning röra sig flitigt flere af -dessa små täcka ångslupar, som blifvit så moderna på senare tider. - -Något som är särdeles betecknande för Helsingfors är mängden af -privata föreningar, underhållna skolor och välgörenhetsanstalter. -Detta vittnar om ett allvarligt sträfvande efter bildning och en -uppoffrande menniskokärlek, något som i sanning i Finland är af -behofvet påkalladt i dessa nödens år. Det är tillika anmärkningsvärdt -huru hastigt och enigt Helsingfors' invånare beflita sig att i -behofvets stund inrätta provisionella sjuk- eller arbetshus, barnhem -och barnträdgårdar, "soppkokningsanstalter" m.m. dylikt. Detta är -ett talande bevis för en stigande allmän-anda, den bästa garanti -för ett folks tidsenliga utveckling. I detta afseende föregår -alltså hufvudstaden landet med ett berömvärdt -- och behöfligt -godt exempel. Kommunallifvet kan således, för att gälla en finsk -stad, anses vara ganska utveckladt, hvartill i icke så obetydlig -grad föreningar af den art som en "frivillig brandkår" och en -"handtverkare-sångförening" m.fl. torde ha bidragit, äfvensom den -uppmärksamhet, hvarmed den småningom sig allt mer och mer utvecklande -periodiska pressen följt de kommunala frågorna. Komne på tal -härom, må vi i förbigående nämna att i Helsingfors år 1865 utkommo -tidningar och tidskrifter, af hvilka fyra voro dagblad, alla på -svenska språket, samt på finska 2 veckoblad och 2 tidskrifter, den -ena illustrerad. De senare åren uppvisa visserligen ett mindre antal -tidningar i Helsingfors, men man kan äfven i många andra afseenden -anse år 1867 såsom ett öfvergångsstadium. Det skulle dock föra oss -för långt att här ingå i en relation om den periodiska pressens -ställning i landet. - -Hvad konstlifvet i Helsingfors vidkommer står nu väl detta, i följd -af landets ringa resurser, i allmänhet icke på någon glänsande -fot. Men den genom universitetets inflytande estetiskt förädlade -skönhetskänslan har utbildat en nobel smak, som t.ex. vis ā vis -teatern, uttalar sig i en stor förkärlek för en gedigen repertoar. -Väl anslogo äfven här Orphei uppsluppna toner och den "Sköna Helenas" -visor. Men medan Helsingfors med sina nära 30,000 invånare endast 13 -gånger kunde "'fylla hus", och det till på den lilla Arkadiateatern, -för */Evoe! Dessa gudinnor/*, så mäktade Stockholm med sin högst -_fem_ gånger större befolkning _tio_ gånger oftare applådera dessa -toner och det på den näst största af sina teatrar, de mindre scenerna -att förtiga. - -För allt som gjorts för skön konst, specielt hvad teatern beträffar, -står Finland och särskildt staden Helsingfors i stor tacksamhetsskuld -till professor Fredrik Cygnaeus, mannen som endast lefvat för det -sköna på jorden. Tidigt förtrogen i konstens rike, der Rom, Florens -och Paris voro hans själs hvilopunkter, förenade sig alla strålar -af hans varma hjerta i det ädla sträfvandet att äfven i Suomis -torftiga bygd sprida konstens idealiserande ljus, landets söner till -vederqvickelse och uppmuntran i deras bistra strid emot hårda öden -och en karg natur. Han skapade Helsingfors' nya och vackra teater -åt sina landsmän: "en källa för vandraren i öknen, ett månsken på -nattlig färd." -- Vi tro oss icke öfverdrifva, om vi säga att det -är Cygnaeus, som i främsta rummet i Helsingfors väckt intresset för -skön konst till en lefvande verklighet, I alla fall är det han som -förstått att skaffa understöd af hvarjehanda slag åt nästan alla -Finlands nuvarande unga konstnärer. Estetices professor (numera -emeritus) är han verkligen representanten af Helsingfors' estetiska -ståndpunkt, som med sina några fel dock förenar en viss förtjenst, -hvilket lätt kan betecknas med de få orden: "Kärlek till konsten --- ehuru landet tuggar barkbröd." Det är heroiskt att i en sådan -situation ännu kunna svärma för idealer -- men se deri dokumenterar -sig just kärleken till det sköna. Det materiella har aldrig kunnat -skrämma Cygnaeus; han är optimist -- så är Helsingfors också. -Parallelt mod den "finska" konstföreningen har här derföre äfven -uppstått ett "konstnärsgille"', som med sina atheniensiskt glada -årsfester med skämt och löje söker dölja torftigheten i stadens -konstsamlingar. Men huru fattig på konstverk Helsingfors nu än är, -så eger den dock i skulpturväg något som man kan glädja sig öfver. -Det är en den finska nationalkänslan särdeles anslående skapelse, -bildhuggaren Sjöstrands fris i universitetets vestibul. - -Kompositionen föreställer, enligt ett tema ur Kalevala, Wäinämöinens -sång för den lyssnande mennisko- och djurverlden, och inlöstes af -stadens unga fruntimtimmer för en summa af ungefär 5,500 riksdaler. -Frisen var ursprungligen ämnad att pryda första radens loger i det -nya Thalia-templet. Teaterbolaget afsade sig dock, eget nog, denna -_gåfva_ och hon tillföll alltså universitetet. Det är alltså nu från -dettas galleri, som "Wäinämöinens sång" helsar en välkommen, då man -inträder i vetenskapens allvarliga lärosalar. - -Vi komma nu till universitetet, dess verksamhet och inflytande, -icke i vetenskapligt afseende, utan i social och nationel riktning. -Akademiens vetenskapliga betydelse har mycken likhet med Upsalas, -isynnerhet idkas de naturvetenskapliga studierna med mycken ifver. -Men en väsentlig skilnad, och det Helsingfors universitet till -förmån, uppstår deraf att denna högskola är belägen i landets -hufvudstad. Denna omständighet ger till och med den akademiska -ungdomen en viss prägel af politisk betydelse. - -Kort efter universitetets flyttning till Helsingfors utvecklade sig -vid detsamma ett ganska friskt litterärt lif. Snellman m.fl. voro -unga än. Af någon nationel tendens igenfinnes den tiden dock blott -få, om några spår alls; likväl förmärktes äfven då redan en viss -opposition emot de föråldrade teoriernas herravälde såsom nogsamt -af Kunebergs "Morgonblad" kan ses; men till praktiskt ingripande i -lifvet och omformning af allmänna opinionen hade tiden ännu icke -mognat -- _då_. - -De första åren af fyratiotalet gåfvo dock uppslag till ett -nytt lif vid universitetet. Hela Europa jäste af de vaknande -nationalitetsidéerna. Då slog stålet rätt i flintan och en gnista -sprang upp -- ovärderlig för Finlands folk. Det var nemligen det -klara medvetandet af dess egendomliga nationalitet som då trädde fram -i dagen. O, den som varit med om dessa första tider af ett vaknande -högre lif! Huru svällda af ädla känslor voro icke de bröst, som fingo -lifvas af den gryende morgonrodnadens förstlingsstrålar och huru skön -log icke framtiden då för den finska ynglingens blickar. Det var en -skön förhoppning, den har icke svikit, den kan icke svika -- men icke -blef det uppå ett haf af ljus som denna nya idés kämpar trädde ut. -Tvärtom deras stig har varit ganska törnströdd. - -Der gingo den tiden två rika andar fram, de gå för allan tid, som -två ljusa trådar genom det finska folkets utvecklingsprocess: -Lönnroth och Castrén. Med _Kalevalas_, den finska national-epopéns -framträdande i dagsljuset inför en bildad verld, tillförsäkrade -sig den finska nationaliteten en plats inom litteraturen; och -_vetenskapens_ intyg om de finska folkstammarnes forntida herravälde -öfver större delen af gamla verldens nord, dref nationalkänslan upp -ur sin dvallika slummer. Nu kände Finland sina anor -- framtiden -låg i folkets egen hand. Som två väldiga strömmar, hvardera med -sitt eget flodsystem, gingo Lönnroth och Castrén sina banor fram. -Stundens, dagens lif och frågor med sina mera praktiska tendenser -rörde dem föga. Men mäktigt verkade deras ädla föredöme på ungdomens -öppna sinne och ett skönt lif sprang upp i de akademiska kretsarne. -Studenterna anförda af den skarpsynte tänkaren Robert Tengström -och den då ännu entusiastiske Herman Kellgren, lifvades till en -patriotism, som spridde sin verksamhet åt alla håll af allmännyttig -art. Karakteristiskt för detta första uppvaknande af den finska -nationalkänslan är dess synnerliga sympati för Sverige. -- Den -tidens nationalitetsförfäktare hade höga vyer med en stark lutning -åt en friare social utveckling och folkbildning. Språkfrågan, i all -sin sedermera framträdande nakenhet, betraktades förnämligast såsom -en häfstång för högre, allmänneligare idéer. Å s.k. "högre ort" -väckte också dessa nationalitetssträfvanden föga sympati och de mest -restriktiva åtgärder vidtogos emot deras utveckling. Man ville qväfva -det uppspirande lifvet i sin brodd. "Heu vatum ignarae mentes!" Man -kan krossa personer men icke idéer genom bullor och förordningar. Så -gick det ock här. Censuren är icke den makt, som reglerar ett folks -utveckling. - -Sedan denna tid daterar sig egentligen universitetets sociala och -nationella betydelse i Finland. Tengström och Kellgren slumra -längesedan i sina förtidiga grafvar, nationalitetsidéen har genomgått -många strider, varit underkastad många fluktuationer; men ungdomens -riktiga takt, måhända då och då vilseledd för stunden, har dock vetat -att segrande gå ur alla frestelser och öfvervinna allt motstånd. - -Se der en svag teckning af universitetets apostlaverksamhet i -Finland. Hvad under då om ett tacksamt folk anser denna ädla -verksamhets hufvudsäte, Helsingfors, såsom sina förhoppningars Zion. -När finska folket en gång väl hunnit växa till sig, då skall det -nog veta att äfven i yttre måtto uppresa minnesstoder åt de män, -som mest bidragit till dess seger öfver ett oblidt öde. Om derföre -Helsingfors _ännu_ icke har några monument att uppvisa, så är det -endast en _tidsfråga_ när sådana, i brons och marmor, skola pryda de -vackra allmänna platserna i staden, bärande på sina piedestaler de -för Finland evigt värderade namnen: - - Runeberg. Lönnroth. Castrén. - - - - - - -Reseskizzer från Polen och Ryssland. - - - - -1. I Polen. - - -Jag ber till en början läsaren följa mig till den gamla, goda men -oroliga staden Warschau, det vill säga _om_ han vill följa mig till -det olyckliga Polens i alla fall ännu i så många afseenden ytterst -eleganta hufvudstad. Till och med ännu den dag som är i dag, och -efter alla de hemska händelser som i den senaste tiden ha öfvergått -dettä den polska nationalitetens palladium, fruktar czaren vid Newans -strand just denna egendomligt polska elegans, som utmärker och i ännu -högre grad för några år sedan utmärkte det ädla polska folkets vackra -hufvudstad. - -Och hvari består då denna egendomliga, specifikt _polska_ elegans? -Tvärtemot hvad vi här säga talar man ju, och detta tyvärr med rätta, -tidt och ofta derom att de polska städerna se hvad man kallar -- sit -venia verbo -- rätt snuskiga ut. - -Den polska elegansen uppbäres i främsta rummet af de polska -fruntimren. Och det är dessa tjusande varelser czaren fruktar. Deras -inflytande på männen är stort och hela Europa beundrar de sköna, -eleganta polskorna -- som nu så djupt sörja sitt Ilions fall. Men -det är måhända just denna sorg, så värdigt buren, som förläner allt -polskt en viss aristokratisk pregel. - -Låtom oss beträda Warschaus förnämsta gata, den stora "Krakowskaja" -(Krakaugatan), uppkallad efter det gamla Polens andra hufvudstad, -det intressanta gamla Krakau, numera österrikisk besittning. -- Jag -måste här i förbigående nämna att den resa jag, återvändande från -Tyskland, företog genom Polen och Ryssland, skedde före den sista -revolutionens utbrott, men just under de tider då densamma var i -görningen. Icke heller existerade då ännu en järnvägsförbindelse -emellan S:t Petersburg och Warschau, utan den resande färdades -medelst så kallad "mallpost", en jemförelsevis väl organiserad och -snabb diligensförbindelse. Dessa inledande anmärkningar äro af nöden -för att man skall kunna förstå en del af hvad jag i det efterföljande -går att omtala, och hvilket i sina minsta detaljer är faktiskt, så -föga trovärdigt det ibland än kan låta. - -Nåväl, det är i December månad och vi befinna oss på "Krakowskaja". -De djupa nischerna som bilda fönstren (Warschau är i allmänhet byggt -på gammaldags vis) till bottenvåningarne, hvilka till större delen -äro upplåtna till bodlokaler, äro särdeles väl egnade att taga plats -uti och åskåda lifvet på gatan. - -Polackarne äro i allmänhet ett vackert folk, jag menar naturligtvis -de verkliga polackarne, icke representanterna af kroiseringen -med vender, tyskar, ryssar och israeliter, ej heller de genuina -medlemmarne af dessa värda fem nationaliteter i Polen, hos hvilka -polackens medfödda höfviskhet och den _polska qvinnans anboora behag_ -blott undantagsvis kunna anträffas. - -Det var mitt största nöje att under min vistelse i Warschau, -hvilken inskränkte sig till blott tre dagar, hvarje morgon, eller -måhända riktigare förmiddag, besöka "Krakowskaja", sätta mig i -någon af de omtalta "nischerna" och mönstra de af- och tillgående -personligheterna. Om jag med förbigående af det ringa vendiska -elementet och jemväl lemnande åsido de "goda tyskarne", som till -en stor del äro handtverkare, börjar med de större grupperna, så -är den fulaste af de syner som jag då var i tillfälle att se, den -polska juden, isynnerhet i vissa förhållanden. Lika svårt som det -är att i later och skick skilja emellan den polskjudiska eller -hamburger-bankiren och lika europeiserad som en sådan medlem af den -israelitiska stammen måste förefalla en hvar, lika obehaglig är den -genuint polska "schackerjuden", som i sin snuskighet och närgångenhet -lifligt påminner om orienten. Hans luggslitna, talgiga rock döljer -ett lika "futtigt" inre. Han "gör i allt" -- i lump, i smycken, i -pengar, i vackra qvinnor, med få ord i allt hvarmed pengar kunna -förtjenas. - -Den dernäst följande gruppen intages otvetydigt af ryssarne, som -med hånlöjet på läppen gå omkring i den _stad de eröfrat_, och, -militärer som de flesta äro, utgöra de i sina guldsmidda rockar ett -lefvande bevis på våldets prålighet. De ryska damernas sträfvande -går derföre också ut på att lysa som "fina" damer ur den stora -verlden. O! hvilken andlig blindhet! att tro sig kunna se "fin" ut i -jemnbredd med den verkliga polska "pannan" (damen). Den sistnämnda -tillhör rentaf ett sylfidiskt slägte. Hon sväfvar fram på ett sätt -som det vore orätt att blott kalla _gång_, ty så lätt, så otvungen, -så fri från all ansträngning är den framåtskridande rörelsen. Den -polska qvinnans gång är också berömd öfver hela den civiliserade -verlden. I "_pannans_" hela väsende och skick uttalar sig en allt -genomgående aristokratisk lyftning, som hon ovilkorligen meddelar åt -hela sin omgifning. I allmänhet skön, bär hennes skönhet en alltför -stolt karakter för att nedlåta sig att vara prunkande. Hennes ögon -brinna och glöda icke som spaniorskans och italienskans, eller -smälta i längtansfull vällust som Orientens dotters, de stråla en -lugnt och varmt till mötes och är man lycklig nog att något djupare -få skåda i desamma, så läser man der tydligt historien om den kraft -och uppoffrande fosterlandskärlek som de polska qvinnorna ådagalagt -senast under de sorgliga tilldragelserna år 1863. Mera hängifvenhet -för fäderneslandets dyra sak ha intet lands qvinnor någonsin visat -sig ega och det i så stor och vidtomfattande skala. Det var de som -i främsta rummet underhöllo entusiasmen, och de förtjena i sanning -det höga namnet af den heliga eldens väktarinnor. Vårdad af deras -späda händer kunde den sköna lågan i de manliga brösten icke slockna, -trotts strömmar af blod som gjötos öfver densamma. Beredvilligheten -att uppoffra sig för fäderneslandet steg med de sig hopande olyckorna. - -Sådan var hon äfven före denna sorgliga tid, en af de skönaste -partier på historiens tafla -- och sådan förblir hon förvisst äfven -i framtiden. Nu sedan männen slagtats, kedjats och bortförts till -Sibiriens snö-öknar, ligger Polens sak nästan alldeles i qvinnans -händer -- och hon skall veta att häfda sin i blod och sorger af alla -slag vunna ära. - -Den polska nationen är alltigenom en adelsnation, med _alla_ detta -begrepps otaliga fel och brister, men också icke i saknad af de -flesta goda sidor som några historici vilja vindicera åt den adliga -institutionen. Jag för min del såg i Polen nästan öfverallt blott -fattigdom och snuskighet. I adelns slott inträngde jag icke -- och -på klostren ville jag icke tänka. Men schljächszernas (knapadelns) -boningar voro till större delen fattiga kyffen och böndernas kojor -ännu uslare. Deremot måste jag, i motsats till hvad ofta läses om de -polska värdshusens dålighet, säga att de restaurationer, vid hvilka -jag under den långa färden från Warschau till Kowno steg af, voro, -jemte sina billiga priser, ganska hyggliga. - -Det hotell der jag bodde i Warscliau hette "Saxonski dom" (Hotel -de Saxe). Det var en gammal, stor och vidlyftig stenbyggnad med -korridorer, genomgångar, otaliga mörka och smala trappor m.m. Om jag -ej missminner mig har ståthållaren, grefve Berg, sedermera låtit -rasera detta "farliga" hus. Betjeningen på hotelet var klen men -restaurationen god och billig. Bakom disken fungerade en liten näpen -"panna", som jemväl betjonade gästerna. Det var ett synnerligt nöje -för mig att med henne försöka rådbråka polska. Tyska förstod hon -icke och ryska ville hon icke gerna tala. Många löjliga misstag och -förvexlingar förekommo oss emellan. - -Jag hade skaffat mig en biljett för näst afgående "mallpost" till -Petersburg. Det inre af vagnen var upptaget -- min plats blef derföre -bredvid konduktören. Jag skulle således "summa diligentia", i fri -skolpojksöfversättning: "på taket af diligensen", göra mitt intåg -i Ryssland, liksom Caesar enligt egen uppgift sitt i Gallien. Det -lofvade bli en ganska obehaglig situation, ty vi voro i smällkalla -vintern: alnsdjup snö betäcker marken och vinden hviner kall öfver -norra Polens och vestra Rysslands slätter. - -Dagen för afresan kom och vi intogo våra platser i det oviga åkdonet, -en stor heltäckt vagn, förspänd med sex hästar. Jag hade bredvid mig, -utom konduktören, en annan lidandes kamrat, en rysk tjensteman, vid -namn Minin, såsom jag sedermera erfor. - -Farväl, du vackra Warschau, tänkte jag tyst för mig sjelf, med dina -stolta polska adelsmän och dina sköna, präktiga qvinnor -- farväl! -Och jag insvepte mig dyster i hågen i min pels, dyster vid den -ovilkorliga tanken derpå, att jag nu ilade mot gränsen af den makt, -hvars grymma förfarande nästan krossat den ädla polska nationen, som -med alla sina fel dock är en af perlorna i den europeiska historiens -krans och hvilken perla nu frånröfvats oss af den vilda ryssen. Och -jag drog mig instinktmessigt undan från min ryska kamrat och hviskade -sakta: "än är Polen ej förloradt!" -- Kamraten som trodde att jag -tilltalade honom vände sig till mig. - -"Vill ni veta", inföll han liksom till svar på någon af mig -framställd fråga, "hvilka som utgöra vårt ressällskap derinne? -- -Nåväl", fortfor han talträngd, "det är ingen mindre herre än en -erkebiskop från Warschau, kejsarens (ryssen korsade sig) botpredikant -derstädes; han har tre gullkors hängande om halsen (åter korsning) -och reser nu med sin dotter öfver S:t Petersburg till Moskwa. -- De -två andra äro utländska fruntimmer", tillade han likgiltigt. - -Färden gick i början raskt nog, så länge vägarne voro banade, samt -i allmänhet inom det polska området bättre än sedermera då vi kommo -inom det egentliga kejsarrikets gränser. - -Stationerna voro långa och vid första hästombytet, det var i en -stad, stego alla passagerare ur och begåfvo sig till en dem anvisad -restauration. Min granne helsade vördnadsfullt på den ryska prelaten -och bevärdigades af honom med en nådig nick. Sedan vi i särskildt -rum aftagit en del öfverplagg, började de skilda medlemmarne af -vårt lilla sällskap betrakta hvarandra. Biskopen var en vacker karl -om fyratio år, med vördnadsbjudande hållning då han stod, men med -ograciös, något häftig gång. Hans dotter kunde vara fjorton ā femton -år och var ful. Herr Minin, min granne, var en trivial företeelse -och kanske sina trettio år, men de tvenne fruntimren voro unga och -den ena till och med ganska täck; hon var på sin höjd sexton år -gammal; de talade franska sinsemellan. Instinktmessigt satte de två -sistnämnda och jag oss vid samma bord, medan de tre ryssarne intogo -ett annat. - -"Huru länge tror monsieur, att färden till Petersburg kommer att -räcka?" tillsporde mig den äldre af damerna? - -"Nio dagar och nio nätter och det oafbrutet", var mitt nedslående -svar. - -De två fruntimren vexlade bestörta blickar. - -"Ah!" inföll slutligen den yngre skrattande, "färden från Geneve -hit har för oss räckt blott sex dygn -- men man får väl foga sig -- -Ryssland är ett vidsträckt land." - -De voro alltså schweitziskor, troligen guvernanter kalkulerade jag, -och så var äfven förhållandet, såsom jag sedermera erfor. - -Snart skedde uppbrott och vi fortsatte vår resa genom natt och -dag vid en ganska försvarlig köld. Småningom blefvo vi genom -sammanträffandet vid stationshusen bekanta med hvarandra. Ostrolenka, -platsen för det minnesvärda slaget den 26 Maj år 1831 passerades. Här -föreföll genom vår biskops förvållande en i högsta grad upprörande -scen. Vår konduktör, en afskedad rysk korporal, som ständigt var -berusad, insomnade å poststationen och vi i vår restauration fingo -vänta på diligensen ganska länge. Slutligen kom konduktören och då -erkebiskopen förehåller honom det onödiga dröjsmålet, skyller den -bedröflige mannen på de polska bönderna som icke "ville fram med -hästar." - -Den vrede som utbredde sig öfver erkebiskopens drag är omöjlig att -skildra. Han svor kötteder af argaste slag och utöste skymford af -sådan beskaffenhet att jag innerligt gladde mig deråt att de unga -damerna icke förstodo ryska. Vreden gällde naturligtvis polackarne. - -"De fördömda polska slafvarne", röt prelaten sedan han trädt ut på -gatan, "må de samt och synnerligen förderfvas, det ormynglet. -- Och -snart skola de det väl också, det hoppas jag till Gud!" - -Det var ord af en så högtuppsatt kyrkans man! Ur den talrika -folkhopen som samlats omkring vagnen kastades mörka blickar på ryssen. - -"Polskije sabaki! polska hundar"! utbrast med skrikande röst -biskopen, "hvad söken i här?" - -Jag trodde ett ögonblick att en storm skulle bryta lös -- men skyggt -vek folket undan och började skingra sig småningom. Konduktören -hade gått tillbaka till posthuset. Han återkom nu med en bok, ett -slags dag- eller anteckningsbok, i handen, och vändande sig ödmjukt -till den ännu rasande prelaten bad han denne förmå _alla sex_ -resandena att under en anmärkning i boken teckna sina underskrifter. -Anmärkningen skulle innehålla att de polska bönderna visat sig -tredska. Presten gick jublande in på detta nedriga förslag och bad -herr Minin nedskrifva anmärkningen. Pligtskyldigast gjorde denne -sig redo härtill, då jag, som imellertid vidtalat de två damerna, -förklarade att hvarken de eller jag skulle befatta oss med denna sak. -Prelaten såg ut som om han haft lust att befalla oss att göra honom -till viljes. Jag lade dock lugnt min hand på hans axel och bad honom -skynda sig att taga reda på sin dotter, som under tiden gått in på en -restauration. Prosten blef blekblå i ansigtet af förargelse, skyndade -hastigt in till restaurationen och framdrog derifrån sin dotter, -släpande den olyckliga flickan vid håret? - -"Återigen hos officerarne!" skrek han och makade henne utan vidare -krus i vagnen dit han sjelf följde efter. Det var en sorglig syn. De -unga schweitziskorna rodnade och stego, ögonskenligen förlägna öfver -ett sådant handlingssätt emot fruntimmer, tysta upp i diligensen, -herr Minin intog sin plats och jag min. Vid konduktörens hesa -"pascholl!" bar det åter af, allt mera åt norr, allt närmare det -"heliga fäderneslandets" riksgräns. Snart voro vi vid den punkt der -floden Wilia sammanflyter med den väldiga Niemen. Midt emot på den -ryska stranden ligger Kowno, en icke alldeles obetydlig, men illa -bygd ort. Sedan vissa "nödvändiga gränsformaliteter" voro undangjorda -satte vi med färja öfver floden samt begåfvo oss till "gostinnitzan", -en restaurationslokal. Det roade de unga fruntimren mycket då jag -för dem uppläste de ryska skylttarne på bodor och värdshus m.m. De -orientaliska ljuden och de främmande typerna gåfvo anledning till -mången löjlig fråga. - -"Ah", utropade fröken Agues, den yngre af damerna, "se der" -- hon -stafvade -- "pectorazia, det är ett apothek för bröstlidande --" - -"Nej, nej", inföll jag, "de ryska bokstäfverna böra läsas: restorazia -och det betyder att vi skola vika in här". - -Men erkebiskopen tyckte icke om vår "otidiga munterhet" och -tillrättavisade mig med de betydelsefulla orden: "betänk, nu äro vi i -sjelfva Ryssland -- och här är allt bra." - -Kort efter oss inträdde ett sällskap franska jernvägsingeniörer, -sysselsatte vid den då under arbete varande jernvägen -Petersburg-Warschau. De beställde några flaskor vin och efter att ha -tömt dessa, jemförelsevis raskt, fortsatte de sin resa "med extra -post". - -Detta gaf nu anledning åt den gallsjuke biskopen att uttömma sin -vredes skålar öfver "de förbannade utländingarne" och deras slöseri -med _ryska pengar_. - -"Bygg sjelfa era vägar", inföll jag. - -"Vi förstå det icke", sade han med sammanbitna tänder -- "och derföre -kalasera dessa 'fördömda fransmän', nu på vår bekostnad." - -Jag beställde en butelj franskt vin och bjöd damerna på ett glas. -Vi skrattade hjertligt åt prestens raseri. Emellertid tycktes denna -qvasi-opposition dock bereda oss ett aktningsfullare bemötande från -den höge herrens sida. - - - - -2. I Ryssland. - - -Från Kowno fortsatte vi, allt i samma vagn, resan upp till Dünaburg, -en gammal fästning, belägen vid Dünafloden och i provinsen Kurlands -yttersta hörn åt sydost. Vi voro alltså nu i Ryssland, eller -riktigare Lithauen. Det var en sanning som på ett påtagligt sätt -gjorde sig gällande för hvarje verst (1/16 mil) som vi framskredo. -Det var natt då vi började vår färd, och det kalla, ödsliga -vinterlandskapet ingaf mig den underliga föreställningen att vi -nalkades Sibiriens tundror. Så var dock lyckligtvis icke fallet, men -vi skulle i alla fall snart nog få erfara att vi voro i icke blott -ett nordligt, utan äfven ett nordostligt, ett ryskt land. - -Snöstormen hade tilltagit och spår till någon väg syntes icke till. -Fot för fot framskredo de trötta hästarne framför det tunga åkdonet. -Trögt hvälfde hjulen i den alnsdjupa snön. En liten backe och de -tvärstannade. Intet kunde förmå dem, att såsom det heter, röra -sig ur fläcken. Vinden hven kall öfver den ödsliga slätten, intet -ljud hördes, om icke då och då tjutet af en ströfvande varg. Vår -konduktör sof blytungt, lidande af de obotfärdigas förhinder, sitt -vanliga rus af sig, blott skild medelst en tunn läderskärm från mig. -Vi försökte ruska upp honom. Omöjligt. Då tilltalade vi kusken, -skjutsbonden, som i en jemmerlig ton förklarade att åtminstone icke -hans sex hästar skulle förmå draga vagnen uppför sluttningen. Vi -svoro, herr Minin och jag. Förgäfves hade vi i Kowno bedt om att få -en "mallpost-diligens" på medar. Det hade icke "gått an", ty den -vagn vi sutto uti (eller uppå) hade nu engång blifvit destinerad -till S:t Petersburg -- en ändring var icke möjlig. Vår konduktör sof -fortfarande. - -"Oh boschje moj! Ack herre Gud!" utropade nu skjutsbonden, "vargarne -skola äta upp mina hästar!" - -Minin och jag gåfvo konduktören en duktig skuff. "Volki, vargar!" -skreko vi. Då for han upp. - -På det nordliga Lithauens slätter och i dess skogar äro vargar -ingalunda sällsynta. Konduktören vaknade, gned sina ögon och sporde -barskt: "hvad behagas?" - -"Vi ha fastnat i snön -- och bli offer för vargarne om icke flera -hästar anskaffas", ljöd svaret. - -Nu blef det oroligt äfven derinne i vagnen. Hans helighet tittade ut -och frågade: "Hvad står på, hvarföre går det icke framåt?" - -Minin förklarade förhållandet -- hans tänder skallrade af köld. - -Kort och bestämdt, och denna gång på sin rätta plats, befallde -biskopen konduktören att genast anskaffa flera hästar. I följd häraf -begåfvo sig konduktören och körsvennen ut i natten för att leta rätt -på någon by, derifrån succurs kunde anskaffas. Vi blefvo allena på -den öde, snöbetäckta slätten med våra hästar framför oss. -- Ej ett -träd syntes på det vida slättlandet -- det var alltigenom en dyster -situation, illustrerad blott af den yrande vindens tjut och vargarnes -hesa skall i fjerran. Närvaron af menniskor afhöll dock de vilda -bestarne, hvilka annars skola vara ganska närgångna, att nalkas -våra hästar, som imellertid skälfde af fruktan. Derinne sofvo alla, -men Minin och jag vi kunde icke sofva af köld. Jag hoppade ned och -började motionera mig tills jag åter blef varm. Då klef jag åter upp -på min plats, der jag fann kamraten nästan öfvergifven af förtviflan. -"Rör på er, karl!", sade jag, "så fryser ni ej ihjäl". Och Minin -lydde mekaniskt. Han steg ner och började gå af och an, men snart -hörde jag honom i bevekande toner be presten att släppa honom in i -den värmande vagnen. Jag var allena. - -Mina tankar irrade då långt bort i tiden. Jag var så elak att jag i -mitt inre hånlog åt den frusne ryssen, som dagarne i ända uppvaktat -mig med skrytsamma historier om huru "fransmännen år 1812 fröso ihjäl -i Ryssland". Han hade nu sjelf, den arme, varit på väg att duka under -för det "heliga" Rysslands klimat och sitt fäderneslands ypperliga -kommunikationer. -- Ur den kantin, min näpna "panna" på hotel de -Saxe varit nog klok att råda mig medtaga, men icke anlita förr än -i Ryssland, "der ju intet kunde fås", framtog jag nu en halfbutelj -kognac och en liten läderbägare, fyllde densamma vid en tändstickas -snart slocknande sken och tog mig en duktig styrkdryck. Och det var -bra. Jag tilldrog nu läderskärmarne så godt det kunde gå för sig, -tände en cigarr och satte mig att meditera. Så förgingo väl fyra -timmar ute på den ödsliga heden. Hvad hästarne gjorde under tiden kan -jag omöjligen begripa -- de stackars kräken. Derinne i vagnen fingo -de snälla schweitziskorna säkert icke heller någon ro, ty jag hörde -presten och Minin pladdra hela tiden. - -Ändtligen hördes ljud af menskliga röster nalkas vårt ekipage. Var -det kanske plundrare? Nej, det var verkligen för mycket "vargaväder", -till och med för röfvare, att vara ute den natten. De som nalkades -voro vår konduktör, körsvennen och några karlar med spadar samt fyra -hästar till. Efter en stunds arbete, skrik, stoj, svordomar och thy -åtföljande anropanden af diverse helgons bistånd, voro vi slutligen -åter i rörelse. Herr Minin hade krupit ur den varma kupén och satt -åter hos mig. Han tyckte icke vara belåten med sin vistelse derinne, -ty han beklagade sig öfver de utländska fruntimrens opassande -glädtighet i närvaro af en så helig man som arkierejen. - -Sedermera ingick han i en vidlyftig afhandling om hvilka prester som -fingo utdela välsignelsen med tre och hvilka med två fingrar. Men -jag frös och snart började lyckligtvis äfven min kamrat åter att -frysa och teg. Af hvad den gode mannen talat hade jag icke förstått -synnerligen mycket, men jag beklagade inom mig djupt att en ung man -med de i öfrigt, åtminstone för en rysk tjensteman, försvarliga -kunskaper, som min kamrat ådagalagt, skulle vara så snärjd i den -religiösa formalismens boja, att han fann någonting för sin känsla -sårande deri att två unga flickor "vågade vara muntra i närvaro af en -arkierej." Ryssland kommer att gå framåt med stora steg, tänkte jag, -jernvägar skola byggas, nya hamnar öppnas och ljuset från Europas -vestra kulturstater skall söka sig en väg äfven hit, men det inre -ljuset, sjelfva folkupplysningen, skall ännu länge låta vänta på -sig. Hand i hand med cesarismens idé, skall den "ortodoxa" kyrkans -presterskap motarbeta hvarje sann andlig utveckling. Detta ligger -sakens natur. En yttre politur skall snart nog påstrykas alla, äfven -de sociala förhållandena, storartade reformer skola genomföras på -ytan af de flesta af det medborgerliga lifvets förgreningar -- men -derinne skall masken fräta på folkets andliga kraft så länge det -religiösa lifvet våldsamt hålles inom lås och bom -- -- - -Vagnen stannade, min tankegång äfbröts också. "Isvolte, stantzia!" -(om det behagas, se här stationen) ljöd konduktörens grofva basstämma -och tungt nedhoppade han från sitt höga säte. Vi voro efter i hamn -och i häl. Jag hade under resan rikligen trakterat mannen med -cigarrer och votka (bränvin), han villfor derföre min anhållan att -här dröja femton minuter längre samt intaga tschaj (the) för att -värma sig. Härmed voro alla passagerarne belåtna och vi inträdde i -stationshuset. - -O, kan väl en ljuf förhoppning svikas på ett bittrare sätt än den -frusne resandens, som under sin vinterliga färd med ljufva aningar -om en brasa och värme å raststället, med ens finner sig försatt i -ett kallt, ehuru elegant möbleradt rum. Så gick det imellertid oss. -I sanning, jag svor en nordisk ed, ett äkta "må f--n ta' alla ryska -gästgifverier!" Snart sprakade dock en stor, munter brasa i den -väldiga ugnen och theköket bars in. Presten-prelaten tycktes ha god -lust att servera, men öfverlemnade detta likväl åt Minin, som med -högtidlig min förrättade sitt vigtiga uppdrag. Vi hade allesammans, -så godt sig göra lät, grupperat oss omkring elden; sin dotter hade -likväl biskopen skjutsat undan för att sjelf intaga hennes plats. -Då jag nu uppsteg för att be den stackars flickan intaga min plats, -utropade han förargad: "ah ni, låt bli att vara artig, hon är nog -galen i karlar ändå! För det felet har jag pryglat tre af mina -döttrar förut till dess de miste förståndet -- och den här skall väl -gå samma väg!" [Faktiskt, liksom allt annat i denna skizz.] - -Till och med Minin såg förlägen ut. Jag nödgade likväl den unga -flickan att taga plats emellan de båda schvveitziskorna som med ett -visst deltagande omhuldade den öfvergifna varelsen. Theet dracks -imellertid och vi afreste. Om morgonen voro vi i Dünaburg. - -Sjelfva staden är ett snuskigt näste, uppfyldt af rusiga ryssar, -snuskiga polackar, judar och soldater. Nu var der dock mera lif -på platsen, ty jernvägen härifrån till S:t Petersburg var färdig -ehuru ännu icke upplåten till trafik. Efter några timmars uppehåll -fortsatte vi vår färd genom det enformiga nordlithauiska landskapet, -Vid Ostrowsk passerade vi likväl en öfverraskande ståtlig hängbro -öfver floden Welikaja, som vid Pskow utfaller i sjön Peipus. Från -denna sistnämnda stad var jernvägen till Petersburg redan i full -gång och alla mina reskamrater hade blott köpt mallpostbiljett -ända hit. Endast jag hade löst en biljett till S:t Petersburg. Det -oaktadt lät jag öfvertala mig att åtfölja det öfriga sällskapet. Jag -förklarade imellertid att jag ville fara i tredje klass. Härimot -opponerade sig väl biskopen, men då jag sade honom att jag, för att -åtminstone i någon mån få kasta en blick på det så kallade folkets -sätt att vara och föra sig, föredrog tredje klassens träbänkar -framför andra klassens resårsoffor, och att ju han gerna kunde ha en -annan smak, förklarade han sig likväl beredd att på det "sällskapet -icke skulle åtskiljas" jemväl fara i samma klass som jag. Vi stego -alltså följande morgon alla sex in i samma vaggon. Vagnarne af tredje -klassen på denna linie bestå af flera från hvarandra blott genom ett -alnshögt skrank skilda "kupeer", hvilka sistnämnda dock hvar för sig -ha skilda ingångar. Vi upptogo en kupé för oss och konduktörerna, som -alla nästan blott talade tyska, voro nog artiga att icke i vår kupé -inpacka flera passagerare. - -Dessa tyska talande konduktörer utgjorde nu åter en förargelseklippa -för vår lättretlige och strängt rysktsinnade biskop, hvars -uppträdande, i förbigående nämndt, ej väckte ringa sensation hos de -redan förut i vagnen befintliga resandena. Det var också en ganska -egendomlig syn: den i zobel insvepte med guldkors prydde prelaten -i sällskap med rusiga, fårskinnsbeklädda estniska bönder, tyska -handtverksgesäller m.m. samt några israelitiska krämare. Af de -sistnämnda hade en grupp intagit en af våra grann-kupeer. Ibland dem -befann sig en bokstafligen i trasor höljd gammal man. - -"Ser ni", berättade i den andra af våra grannkupeer en tysk talande -ung man sin kamrat, "den der galgfågeln derborta; han har efter att -ha tillbringat natten i en vrå å perronen, nu smugit sig in i kupeen -utan biljett. Jag känner honom; det är en entreprenör, som nyligen -med regeringen afslutat kontrakt om leverans af linne till ett belopp -af 70,000 rubel (ungefär 200,000 rdr), och nu vill han lura sig till -en gratisplats." - -Det sistnämnda var sannt, såsom snart framgick af en tragikomisk -scen emellan ifrågavarande personnage och den biljettaffordrande -konduktören. Men huru nu gubben bönföll och konduktören skrattade, -slutades tvisten dermed att den trasige leverantören af linne till -ryska regeringen erhöll sin passage för halfva afgiften, hvilken en -af hans reskamrater erlade för honom. - -Imellertid sattes tåget i gång. Den israelitiske gubben började -förrätta sin morgonandakt inför allas blickar. Nu följde en så -upprörande scen att pennan nästan vägrar mig sin tjenst för att -beskrifva densamma; jag vill också fatta mig helt kort, men anser -mig likväl sanningen skyldig den rättvisa att jag påpekar på hvilken -usel ståndpunkt af bildning och humanitet befolkningen i denna del af -Ryssland (södra delen af det S:t Petersburgska guvernementet) då stod -och ännu står. - -Midt under den gamles andaktsförrättning, måhända verkställd med -alltför stor ostentation, uppkom i de andra kupeema buller och skrik. -Skrattsalfvor omvexlade med grofva svordomar och snart haglade -ett regn af ruttna äplen, gurkor med flera dylika projektiler på -den beklagansvärda gubben. Det var afskyvärdt i högsta grad. Mina -schweitziskor betäckte sina ansigten. Jag bad på tyska mobben att för -Guds skull hålla upp. Förgäfves. Skrattet och begabberiet tilltogo -blott. Den ryska biskopen satt tyst och sluten, hans dumma dotter -skrattade öfverljudt, herr Minin såg på presten. Då vände jag mig -till denne i det jag bad honom nu göra sin andliga värdighet gällande -samt få ett slut på detta skändliga skådespel. - -Han reste sig hög, den ryska prelaten, slog upp sin pels så att de -tre guldkorsen på hans bröst blefvo synliga och sade ett enda strängt: - -"Tiho! (Tyst!)" - -Och det blef tyst -- alldeles tyst. Blott en af de israelitiska -köpmännen i den förorättades kupé böjde sig fram till biskopen och -uttalade ett ödmjukt: "Tack, eders helighet!" - -Sedan denna obehagliga episod var glömd, kom jag i resonnement -med de medföljande tysk-esterna öfver det ryska presterskapets -proselytmakeri och öfver "herrarnes" förtryck. Det vore dock alltför -vidlyftigt att här ingå i ett utförligt skärskådande af dessa -förhållanden, som i de senaste dagarne erhållit så mycken vigt och -under titel af den "baltiska frågan" hota med en vidt utseende -politisk konflikt. - -Vår resa nalkades sitt slut. Två minuters uppehåll vid det kejserliga -lustslottet "Czarskoje Selo", nuvarande, kejsarens mest omtyckta -sommarresidens, ännu en kort tids färd och vi ha uppnått S:t -Petersburg. Der skildes vårt lilla ressällskap åt; mina schweitziskor -gingo till Moskva såsom guvernanter; de medförde icke de gladaste -föreställningar om lifvet i det "heliga Ryssland." - -Jag derimot stålsatte mitt hjerta mot kommande ödens slag. Den -fanatiske prestens dystra hot i Ostrolenka bådade intet godt -- och -1863 års hemska scener ha besannat farhågorna. - - - - - - -Borgfröken. - -Skizz från kejsar Nicolai regering. - - -[Denna lilla berättelse har i sina flesta detaljer en sannt historisk -grund. Den är naturligtvis något romantiserad; dock äro såväl den -intressante fången å slottet i det gamla Kexholm, den så kallade -"namnlöse", en figur ur verkligheten, liksom ock kejsar Nikolai -offentliga uppträdande vid sin broders frånfälle är historiskt -riktigt; äfven furst Trubetskoj och den ädle Rylejeff äro som bekant -historiska personligheter.] - - - - -1. - - -Den bleka, kalla decembersolen hade nyss gått upp. Dess strålar -belyste matt det ödsliga landskap, som vid gränsen emellan sydöstra -Finland och Ryssland sträcker sig utmed Rajajoki-åns höga stränder. -Naken och skoglös höjer sig en brant backe vid åbrädden på den ryska -sidan och bjuder den från vester kommande resanden en ogästvänlig -helsning. Det enformiga hvita snödoket, i hvilket hela naturen nu var -inhöljd, liksom i en liksvepning, gaf den föga inbjudande nejden en -ännu mera frånstötande karakter. - -Den frågan tränger sig på hvarje resande: står man här verkligen vid -gränsen af det civiliserade lifvet, vid tröskeln till en främmande -verld, med främmande, mot den öfriga verlden fiendtliga intressen? Så -tro många ännu den dag som är i dag, och många voro äfven de skäl som -talade för denna bedröfliga åsigt, åtminstone vid den tidpunkt, om -hvilken vår berättelse handlar. - -Det är i början af december månad af det för hela Europa minnesvärda -året 1825, då kejsar Alexander, "den välsignade", som det ryska -folket kallar honom, efterträddes på Rysslands thron af den -antieuropeiske sjelfherrskaren Nikolaus. Att denne sistnämnde, all -revolutions afsvurne fiende, sjelf genom en blodig militärrevolution -besteg sin i Taganrog aflidne broders thron, är bekant. Kändt är -också att hela den efterföljande regeringen blef en hårdhändt och -idétom militärregering. -- Men skulle vi låta våra tankar dröja vid -detta ämne, så skulle läsaren måhända i förtid skåda konturerna -af den teckning, som, ofta dyster nog, det är vår uppgift att här -upprulla för hans blickar. Dock vilja vi redan på förhand förråda så -mycket af berättarens hemlighet, att på hans mörka tafla äfven en och -annan glädtig ros och många blygsamma bleka liljor skola öppna sina -kalkar, på det den enkla sagan i sitt lopp äfven någon gång måtte -smeka läsarens vekare känslor. - -Vi bedja derföre, för att raskt kunna börja berättelsen, våra -läsare att med fantasiens velociped, det snabbaste åkdon i verlden -för att genomfara tid och rum både framåt och bakåt, den nämnda -decembermorgonen år 1825 förfoga sig till den landsväg som, förenande -Finland med S:t Petersburg, genomskär den ofvan skildrade dystra -gränstrakten. - -I en släda förspänd med en liten finsk häst af det sega och uthålliga -slaget som begagnas i dessa trakter i och för den lifliga trafiken -emellan Finland och den stora kejsarstaden, sutto nämnde vintermorgon -två fruntimmer med sin körsven. Fruntimren tillhörde synbarligen de -så kallade bättre stånden, det såg man af deras klädsel. Att den ena -var bedagad, sågo vi genast af de gråa hårstrån som tittade fram -under mössan. Men om den andra var ung kunna vi ännu icke bedömma, ty -hon har insvept sig i en stor pelskappa, hvars krage nästan helt och -hållet öfverskyler hennes ansigte. Färden skedde österifrån, och de -resande hade just anländt till den backe, som på sjelfva riksgränsen -från ryska sidan brant sluttar ned emot den bro som leder öfver -Rajajoki-ån. Då lyftade det fruntimmer, som vi ännu icke sett, upp -sitt ansigte, böjde pelskragen något undan och såg frimodigt omkring -sig. Ett glädtigt utrop: "Gudskelof åter hemma", undföll hennes -läppar, för öfrigt, enligt hvad vi hört, en vanlig gränshelsning då -finnar återvända från Ryssland. Men vi för vår del begagnade detta -tillfälle, der vi, en objuden passagerare, såsom författare alltid -äro, osedda följde med bakpå slädans medar, för att luta oss fram -och kasta en nyfiken blick på fruntimret. Och vi sågo, omslutet af -pelsbrämets mörka rand, ett litet näpet "förlofvadt land"', vi möttes -nämligen af två leende blå ögon, som gladt tindrade fram ur den bädd -af skära rosor, hvilka den friska vintermorgonen framkallat på den -vackra resenärens ungdomsfriska anlete. Det var en glad syn, dessa -vackra vinterrosor, och den gjorde ett behagligt afbrott i denna -tysta vildmark af snö och köld. - -Men länge förblef det icke tyst. Bakom de resande dånade plötsligen -galopperandet af talrika hästar. Förskräckt vände sig körsvennen -om. I yrande fart ilade bakefter våra fredliga resande och utför -den backe de nyss passerat ett fyrspann frustande hästar. De drogo -ett stort heltäckt åkdon med tätt tilldragna läderförhängen framför -de framtill anbragta glasfönstren. Det var en så kallad "vosock". -Ekipaget omgafs af fyra ryttare på hvardera sidan. Deras långa lansar -och brokiga drägter utvisade att de voro militärer. - -"Kosacker!" utropade drängen, hvars namn, i förbigående nämndt, -var Johan, förskräckt, och försökte att köra åt sidan af vägen så -mycket som möjligt. Just då den besynnerliga kavalkaden passerade -våra resande var dessas släda nära att stjelpa, och så gick det -också, ty den modige Johan vek ytterligare åt sidan för de framilande -kosackerna. Det unga fruntimret kunde icke undertrycka ett utrop -af förskräckelse då slädan vältade ikull. Vår lilla sköna beskref -också alldeles plötsligt en liten luftresa och befann sig vid dess -hastiga slut djupt inbäddad i den mjuka snön vid vägkanten bredvid -sin äldre kamrat, som dock icke fallit alldeles ur slädan. Der satt -unga fröken nu, en rodnande ros midt i den hvita snön. Kosackerna -uppgåfvo ett ljudeligt gapskratt och tittade skadeglade på den -ofärd de beredt. De hade nu något, dock icke mycket, saktat farten, -ty vägen bar åter uppför på den finska sidan af bron. Då öppnades -hastigt förhängena i det täckta åkdonet och ut hoppade en ung man. -Med blixtens hastighet var han vid vår unga väninnas sida och lyftade -lätt den djupt rodnande lilla skönheten på den släta landsvägen. De -hunno dock knappast vexla ett ögonkast, ja, knappast tänka en tanke. -Allt var ett ögonblicks verk, ty under åtbörder af den ytterligaste -förskräckelse störtade sig genast fyra af kosackerna öfver den -unge mannen och bokstafligen buro honom tillbaka till täckslädan, -som imellertid stannat, samt tilldrogo åter de hemlighetsfulla -läderförhängena. - -Lilla fröken hade gjort en besynnerlig åtbörd, liksom ville hon ila -sin obekante riddare till hjelp, men det hade stannat vid åtbörden, -och ingen hade sett den, om icke måhända han sjelf. Innan den något -förskräckta unga damen riktigt hunnit hemta sig voro imellertid -riddaren och hans följe försvunna. - -Tanten hade undergifvit fogat sig i sitt öde, och den förbluffade -Johan, som, sedan han krafsat sig fram ur snön, under häpnadsfull -tystnad åsett tilldragelsen, bragte nu åter slädan i ordning, skakade -snön från den gamla damens pels samt bäddade fallarne omkring sin -unga fröken, hvilken tigande återtagit sin plats i slädan. Först -sedan färden fortsatts en stund tittade körsvennen sig om och -uttalade sin bestörtning för den unga damen i följande ordalag: - -"Såg fröken Lydia den rysliga röfvaren, som öfverföll oss? Men de -modiga kossackerna hjelpte oss och togo honom till fånga". - -Fröken Lydia blickade något förvånad upp, men hon gaf den enfaldiga -Johan intet svar, måhända emedan hon icke förstod huru man kunde -uppfatta saken sålunda. - -"Såg fröken hvarifrån han kom", fortsatte Johan, som legat med -hufvudet i snön medan den obekante riddaren hoppat ur "vosocken", -"och såg fröken hans läsliga mustascher? De sågo ut som två svarta -djefvulshorn, utvuxna från hans näsa. Ja, han var ryslig att åse och -det öfriga af hans ansigte var så hvitt som hvita snön här på marken". - -Fröken Lydia såg upp med en drömmande blick, men besvarade icke den -pratsjuke Johans frågor. - -"Hvad kunde de vilda karlarne ha velat honom?" frågade hon, vänd till -sin tant. - -Men tant besvarade hennes fråga blott med ett stelt stirrande. Johan -deremot inföll i en tvärsäker ton: - -"Kosackerna sjelfva äro nog farliga ibland, men så äro de också -någon gång rätt bra att ha till hands, såsom till exempel mot andra -röfvare. Det var säkert en erkeskälm, som de nu fångade, goda fröken." - -Den unga fröken försjönk i tystnad, den gamla damen fortfor att -stirra, men detta sätt att behandla denna intressanta fråga behagade -alldeles icke den praktiske Johan. Han tillade derföre i en bedjande -ton: - -"Herrskapet behöfver icke frukta någonting numera, kosackerna släppa -icke karlen. Men det vore roligt att veta hvart de föra honom. Jag -vill köra litet raskare, så hinna vi kanske fram till Rajajoki -gästgifvaregård, innan de få nya hästar spända för den stora slädan, -som måtte vara öfverfull af rackare, eftersom åtta kosacker åtfölja -densamma." - -Fruntimren svarade ingenting, och detta tog Johan för ett jakande, -hvilket det kanske också var, och så fick hästen en smäll och det bar -af. - -I de patriarkaliska tiderna för fyratio år sedan och i dessa från -den stora verlden så långt aflägsna trakter, var förhållandet mellan -tjenare och husbondfolk vida förtroligare än hvad nu för tiden och -hos oss är fallet. Ett samtal af det slag, som det nyss anförda, -emellan en resande dam och hennes körsven, låter derföre förklara sig -lätt nog, i synnerhet efter ett sådant äfventyr, som det, för hvilket -våra resande råkat ut. - -Men vi måste lemna våra läsare några korta förklaringar om fröken -Lydias och hennes tants personer och ändamålet för deras resa. De -voro kommendantens å Kexholms fästning i Finland svägerska och dotter -samt hade med egen häst, såsom det var brukligt den tiden, företagit -en resa till Petersburg i och för några uppköp till den förestående -julen. Lydia var dessutom förlofvad med en ung possessionat i hennes -hemtrakt och brudutstyrseln skulle upphandlas i Petersburg, det var -nu en gång förnämt. Ofverste von Eberhardt, som var enkling, var -svensk till börden och hade varit svensk militär, men efter kriget -1808 och 1809 trädt i rysk tjenst och fortlefde nu sina gamla dagar -på den föga betydande fästningen Kexholm i östra Finland. - -Så mycket om den vackra, tjugoåriga Lydia von Eberhardts och hennes -åldriga tants reseändamål. Låtom oss nu vända vår uppmärksamhet -åt alldeles annat håll, men åt omständigheter, ganska vigtiga för -vår berättelses gång, och hvarvid vi skola försöka att för läsaren -presentera hjelten i denna vår sannsaga. - - - - -2. - - -Morgonen den 9 december år 1825 hade gått upp öfver den praktfulla -kejsarstaden. Petersburgs vanligen mera folktomma gator hvimlade nu -af menniskor, som gångarne i en myrstack. Dock hade den böljande -menniskomassan föga likhet med de små, flitiga insekterna. Det var -icke till arbete man skyndade, utan till en fest. Det afsjöngs -nemligen ett "te deum" i stadens kyrkor, med anledning af det dagen -förut från Taganrog anlända glädjebudskapet att den sjuke kejsaren, -Alexander I, ändtligen beslutit att anlita läkarhjelp, hvilket han -hittills envist vägrat. - -I festligt tåg begaf sig den ende af kejsarens bröder, som var -närvarande i Petersburg, Nikolaus, med sin moder, enkekejsarinnan, -till den praktfullt upplysta katedralen. Mäktigt brusade den -högtidliga kyrkosången, utförd af hundratals valda stämmor, genom de -af kostbara rökelseångor fyllda hvalfven. Den högreste storfursten -stod der andäktig och korsade sig som alla de andra. "Te deums" toner -måtte ha djupt gripit äfven denne mans kalla hjerta. - -Då, midt under högtidligheten, framtränger en af kyrkobetjeningen -till storfursten och hviskar i ödmjuk ställning några ord till honom. -Nikolaus studsar och ilar ut. Ceremonien fortsattes imellertid. - -I kyrkovestibulen möttes storfursten af en ung officer i en illa -medfaren resdrägt. Alla närvarande draga sig vördnadsfullt långt -undan. - -"Hvad nytt från Taganrog?" frågar fursten häftigt. "Säg fort ut, -löjtnant Sergejeff." - -"Eders Majestät", svarade löjtnanten och böjde knä, "se här depeschen -från furst Woronzow." - -"Min broder?" frågade Nikolaus, nästan hviskande. - -"Är hädangången den 1 december, Eders Majestät", ljöd svaret. - -Då, så säges det, skall Nikolai stränga ansigte ha bleknat hemskt, -och han stod tyst en liten stund. Han stod der nästan som vore han -försänkt i bön, men plötsligt ljungade hans herrskareöga upp och med -ett kallt: - -"Stig upp, _kapten_ Sergejeff, och tig, du förstår", vände han sig om -och inträdde åter i kyrkan. Med majestätiska steg gick han fram till -den officierande archimandriten och talade sakta några ord vid den -häpnande gamle. - -Nikolaus trädde åt sidan. Ceremonien afbröts och den vördige prelaten -tog ett guldkrucifix, lindade ett svart flor omkring detsamma och -trädde fram till enkekejsarinnan. Hon kysste andäktigt det framräckta -korset, men då hon varsnade det svarta floret, förstod hon dess tysta -språk och föll med ett utrop af smärta afsvimmad till golfvet. - -Församlingen upplöstes, enkekejsarinnan fördes hem och Nikolaus begaf -sig till den i hast församlade senaten. - -Här afsade han sig högtidligen alla anspråk på thronen till förmån -för sin äldre broder Constantin, hvilken dock redan förut under -Alexanders lifstid förmåtts att _skriftligen_ frånhända sig sin -förstfödslorätt till ryska thronen, och det emedan Nikolaus ansågs -vara mera begåfvad och bättre lämplig till kejsare. Denne sistnämnde -var också den lagligen fastställda thronarfvingen. Hans afsägelse var -blott en komedi, såsom den snart derpå följande blodiga revolutionen -skulle ådagalägga. - -Huru långt kan icke hyckleriet, i synnerhet på thronen, gå! -Symptomerna vid Alexanders dödsbädd föranledde det ännu allmänt -trodda ryktet, att han blifvit förgiftad. Och hvarifrån skulle väl -ett sådant attentat utgå, om icke från dem eller riktigare den, som -hade största timliga fördelen deraf. Väl fanns, det är sannt, öfver -hela Ryssland en vidt utgrenad sammanvärjning, hvars medlemmar icke -ryggade tillbaka för ett furstemord, men detta var utsatt till någon -dag påföljande år, och Alexanders oväntade död störde i betydlig -mån de sammansvurnes planer. De hade således intet intresse vid en -katastrof, som tvärt emot deras beräkningar inträffade för tidigt. Om -den, sedan längre tid vurmande kejsaren verkligen dött af förgift, -så torde skulden kunna tillräknas ett annat inflytande, än de -sammansvurnes stämplingar. För deras frisinnade afsigter var och blef -den hårda Nikolaus en vida farligare stötesten. - - - - -3. - - -Det var natt, och de flesta af czarstadens invånare hade i sömnens -armar glömt såväl förmiddagens afbrutna högtidlighet, som ock -middagens politiska komedi. - -Men alla slumrade icke. På vinterpalatsets långa facad lyste ett -svagt sken ur två fönster. - -Låtom oss kasta en blick i det tysta rummet. Vid skenet af två -vaxljus sitter en högrest gestalt vid ett skrifbord. Han tycktes just -ha slutat läsningen af några bref, som lågo framför honom. Tankfull -lutade han sin panna emot handen och mumlade sakta för sig sjelf! - -"Det måste lyckas. Just oförvägenheten i deras planer skall lemna dem -i mina händer. De tro sig arbeta för hvad de kalla frihet, men de -arbeta för min envåldsmakt och Rysslands sanna väl". Härvid korsade -sig don högreste mannen och steg upp. "Och de sjelfva skola falla -blodiga offer för sina utopier." - -Monologen var slut och med en kall, dyster blick fattade mannen i en -på bordet stående ringklocka och lät den klinga. - -En officer inträdde ljudlöst. - -"Är allt mörkt i palatset, som jag befallt?" - -"Ja, eders majestät." - -Nikolaus teg en stund. - -"Sergejeff", sade han slutligen, "är allt färdigt? De komma ju alla -maskerade?" - -"Alla", svarade den unge officeren, hvilken dock vågade tillägga: -"Men har eders majestät besinnat faran?" - -"Lyd!" var den blifvande lierrskarens kalla svar. Sergejeff hjelpte -på honom en enkel militärkappa, tog ljusen från bordet och lyste -förut. Sålunda gingo de tysta fram genom palatsets korridorer som -blott helt matt voro upplysta. Våra vandrare gåfvo öfverallt den -riktiga lösen åt vakthafvande gardisterna. Sålunda smögo de sig ut -och stodo nu på torget. - -"Hvar?" frågade den längre af vandrarne. - -"Hos furst Trubetskoj?" - -"Lösen?" - -"Tyrann eller frihet." - -De fortsatte nu ljudlöst sin väg genom den mörka decembernatten. - - * * * * * - -Men den natten voro äfven andra personer i rörelse. Starka patruller -genomtågade gatorna, men gåfvo efter en kort vexlad lösen hastigt -plats åt våra nattvandrare. Dessa gingo uppför Newska-prospekten, men -blott fram till gatan "Lilla Million", veko af åt densamma och stodo -snart framför ett stort hus, liknande ett palats. - -"Så nära mitt residens", mumlade den ene, "det är djerft. Låt oss -stiga på." - -Darrande öppnade den unge förrädaren af sina med-sammansvurna dörren. - -"Ni kommer väl sent", sade en påtagligen till portvakt förklädd -militärsperson. - -"Tids nog att träffa värden", svarade Sergejeff hastigt. De fortsatte -sin gång. - -"Eör Guds moders skull", hviskade nu den sistnämnde, "vid den dörr, -som vi nu komma till, måste hvarje person gifva den andra lösen." - -En trappa upp möttes de af en mörk gestalt, insvept i en mantel: - -"Hvad väntar ni?" - -"Tyrann eller frihet?" svarade Sergejeff sakta. - -Hans följeslagare mumlade blott några otydliga ord, hvilkas ljud -försvann i maskens flor. - -Eu hand lades tungt på hans skuldra. - -"Hvad väntar ni?" ljöd åter frågan. - -Det var ett kritiskt ögonblick. Sergejeff darrade i hela kroppen, sa -att hans värja slamrade emot korridorens marmorvägg. - -Hans följeslagare teg ännu ett ögonblick; han tycktes kämpa en svår -inre kamp, men framstötte slutligen med häftig, pressad röst: - -"Tyrann eller frihet." - -"Stig in sakta", ljöd nu svaret, "presidenten har redan börjat." - -I en svagt upplyst sal befunno sig ungefär etthundra personer, -hvilka, tysta som egyptiska sfinxer, sutto kring väggarne i det -dystra rummet. - -"Är rätta tidpunkten inne, mina herrar?" ljöd ordförandens röst från -ena ändan af salen. Den ljöd dof och matt, som skulle den talande -ogerna ha framställt sin fråga. - -"Ja!" ljöd det enstämmiga svaret, och Sergejeff spratt förskräckt -till vid klangen af den kraftfulla och stolta ton, hvarmed hans -granne uttalade sitt måhända alla de närvarandes öde afgörande -votum: "att äfven för honom rätta tidpunkten var inne." -- Det var -första uppenbarelsen af Nikolai tro på sin speciella "mission" såsom -Rysslands "sjelfherskare." - -"Konstitutionel monarki?" sporde presidenten vidare med något -vibrerande stämma samt tillade: - -"Jag ber herrarne enskildt träda fram till bordet och afgifva sina -röster. Sekreterare, ropa upp numrorna." - -En kallsvett betäckte Sergejeffs hela kropp; han hade icke tänkt på -något nummer åt sin följeslagare. - -"Nummer 1", ljöd sekreterarens, den unge löjtnant Rylejews klara -stämma. [Rylejew var namnet på furst Trubetskojs sekreterare i -sammansvärjningskomitén. Han afrättades sedermera på Nikolai -befallning.] - -"Ja!" svarade den uppropade, i det han gick fram till bordet och -sedan ställde sig till venster om ordföranden. Numrorna uppropades -och samma svar följde från allas läppar. - -Huru skulle det gå då den ende nummerlöse återstod? Förrädarens -hufvud svindlade vid tanken derpå. Han blundade i en bäfvande -förväntan att hans eget nummer skulle uppropas. Hvad skulle han då -afgifva för svar, han, som var medveten af den mans närvaro, hvilken -frågan gällde så djupt? Lyckan räddade denna gång Sergejeff och hans -följeslagare. - -"Nummer tretton:" ljöd sekreterarens stämma och en ljusning tycktes -gå öfver den ädle Rylejevs drag. Och ur en dunkel vrå af salen -reste sig en hög gestalt, gick lugnt fram till bordet, slog ned -kapuschongen af sin vida mantel och visade ett omaskeradt ansigte, -öfver hvars ädla drag en djup sorgsenhet utbredt sin dystra blekhet. - -Då den omaskerade mannen stod framför ordföranden, rådde en dödlik -tystnad i salen. Man hörde icke ens de närvarandes andedrägt. - -Med klar och väljudande röst uttalade den stolta gestalten det enda -ordet: - -"Republik". - -Upp rusade nu väl halfva antalet af församlingens medlemmar och ett -kraftfullt utrop: "Republik!" ljöd genom salen. - -Allmän förvirring rådde. Ordföranden lemnade sin plats och förklarade -sig icke vilja eller kunna fortsätta nattens förhandlingar, utan -bad de församlade att skingra sig innan oväsendet väckte polisens -uppmärksamhet. Kallelse till ny sammankomst skulle snart ske på -lämpligare tid och ställe. De flesta lydde och ilade hastigt bort, -liksom fördrifna af onda andar. - -"Jag känner dig väl", mumlade för sig sjelf den objudne gästen vid -förrädarens sida; "jag känner dig väl... du _kan_ ej blifva Rysslands -kejsare... och derföre vill du ha en republik. Men din framtidsbana -går blott öfver mitt lik... min väg..." - -"Släck ljusen!" ljöd nu furst Trubetskojs röst. Alla närvarande -aflägsnade sig. - -Vid utgåendet stötte den omaskerade mannen och den förklädde -herrskaren tillsammans. - -Det var dock icke sista gången dessa två råkades. Vår lilla -berättelse skall försöka utreda en del af det öde, som jernhårdt -drabbade den ene af dem. - - - - -4. - - -Natten var ännu icke slut, då en stor täcksläda stannade utanför ett -elegant hus vid Litejnij-prospekten. Åtta beridna kosacker, stumma -som bildstoder, höllo tätt bakom det hemlighetsfulla åkdonet. En man, -insvept i en militärkapprock och åtföljd af en enda lika klädd person -och hvilka tycktes ha inväntat den eskorterade täckslädan, framträdde -nu till husets port. Tre som det tycktes öfverenskomna slag på -densamma besvarades med den tunga portens öppnande, och de två männen -trädde in. - -En beqväm och prydlig trappa ledde dem upp till första våningen. - -"Sofver hans durchlaucht?" sporde en oss välbekant röst och gjorde -med detsamma ett tecken, i det han korsade sig på ett egendomligt -sätt. - -"Nej", ljöd kammartjenarens svar, "hans durchlaucht läser. Skall jag -anmäla er?" - -Ett nytt tecken och kammartjenaren öppnade dörren till en vacker -salong. Han tycktes vara van vid dylika nattliga besök. - -"Se der", sade han och pekade på en dörr i salens fond. - -Den längre af de inträdande männen närmade sig nu den anvisade dörren -och lade handen på elfenbensvredet. Han tycktes tveka ett ögonblick, -men öppnade derefter dörren beslutsamt. - -Med den bleka pannan lutad emot sin fina, hvita hand, satt en ung -man af ädel gestalt vid ett bord, betäckt med talrika papper i -schifferskrift. - -Det var den omaskerade frihetsvännen vid nattens hemliga sammankomst. - -Långsamt upplyftade han hufvudet och betraktade en stund den -inträdande. - -"Hvad vill du mig denna tid på dygnet, Nikolai Pawlowitsch?" sade han -afmätt och lugnt. - -"Jag vill icke taga ditt lif", svarade den blifvande sjelfherrskaren -i nästan mild ton, "men du står mig och Rysslands lycka i vägen; _du -måste blifva tyst; du måste resa_." - -"Förrådd, alltså förrådd", genmälte den andre dystert och tillade -sedan kallt: "du är allena och jag är beväpnad." - -Härvid lade han handen på en pistol, som låg på bordet. - -"Du kan icke taga mitt lif, lika litet som jag ditt, -- men _du måste -resa_. Se, allt är redo derute -- _res_!" - -"Och hvarför har du sjelf kommit hit för att förkunna mig mitt öde?" - -"För att rädda ditt lif, för att be dig tiga, ty _tiga_ måste du", -och Nikolaus tillade strängt: "_tiga_ för min familjs heders skull... -eller dö." - -"Din familj, Nikolaj Pawlowitsch, skall icke lida någon vanära -genom mig", svarade den andre stolt. "Men tag heldre mitt lif, du -har makten, än du låter mig försmäkta i ett ödsligt fängelse. Jag -är ung och vill lefva... men ett verkligt lif... För min skull -skall icke onödigtvis ryskt blod flyta i strömmar. Tag mitt lif som -försoningsoffer åt din herrsklystnad." - -"Jag kan ej", svarade Nikolaus och räckte den namnlöse sin hand. - -"Skall jag väl taga denna hand, som nu gör mig så mycket ondt och en -gång skall föra mitt fäderdesland i träldomens bojor?" sade den unge -mannen stolt i tvekande ton. - -"Jag skall göra Ryssland stort", sade Nikolaus nästan med värma. - -"Ja, på ditt vis kanske", svarade den andre sorgset, och tillade -sedan: "men jag viker, du har makten... mitt öde är afgjordt, farväl!" - -Den kejserliga handen sjönk tung tillbaka; den namnlöse hade icke -vidrört den... - -Fem minuter senare ilade i fyrsprång det omnämnda täckta okdonet -bort. Derinne satt en fallen man med för evigt krossade förhoppningar. - -Till vinterpalatset, befallde Nikolaus stolt sin kusk, och han -tillade för sig sjelf: "De andra skall jag lätt öfvervinna och de -skola sannerligen dö." - - - - -5. - - -Vår berättelse för oss nu åter tillbaka från Petersburgs prunkande -salar och de verldsskakande intriger som de dolt, och möjligtvis -ännu dölja, till det tysta Finlands torftiga nejd. Det ställe, der -vi åter bedja läsaren beträda detta land, är i sanning tarfligt nog. -Det är nemligen Rajajoki gränsstation inom Kivinebb socken. Om ni -någonsin sett tarflighet förenad med osnygghet, så är det väl här. -Tänk er all den fordna finska simpelheten förenad med den på ämnen -så oändligt rika ryska snuskigheten, och ni skall möjligtvis få den -föga afundsvärda förmånen att kunna göra er ett tydligt begrepp om -huru det såg ut på Rajajoki år 1825. Men allt var dock icke så uselt -der heller, och det som var verkligen godt, det var det ryska théet. -Sättet att bereda detsamma var det äkta ryska, medelst "samovar", det -sjelfuppvärmande théköket. Detta visste tant Agneta ganska väl, och -Johan hade sina skäl också, såsom vi redan veta, att vilja stanna å -nämnde rastställe en liten stund. Hästen torde icke heller ha haft -något emot det improviserade dröjsmålet. Besynnerligt nog tänkte -säkerligen ingen af de två på fröken Lydia och hennes önskningar, -hvilka dock bordt vara det "bestämmande momentet". - -Då våra resande midt igenom hopen af stojande och redan på -morgonen halfrusiga bönder anlände till gästgifvargården, var den -hemlighetsfulla täckslädan redo till affärd. Hästarne drogo till, -och i en sky af uppsparkad snö försvann fyrspannet och de åtta -kosackerna. Johans mer än förvånade blick följde de bortilande -och tant Agneta försökte att tala, men lyckades icke, af idel -"forbauselse". Hvad som vållade denna till högsta potens uppdrifna -förvåning, få vi se af följande samtal, som, sedan det begärda théet -serverats i gästrummet, egde rum emellan tant Agneta och den på "en -kopp" inbjudna gästgifvarmor. Fröken Lydia blir för ett ögonblick en -biperson i vår berättelse. - -I Ryssland drickes thé alltid på bit af menige man. - -Den ryska gästgifverskan tog derföre en sockerbit emellan sina -fingrar, bet af ett litet stycke deraf och kastade sedan med en -till vana blifven färdighet det återstående stycket tillbaka i -sockerdosan, som var ganska väl fylld med dylika förut proberade -bitar. Tant Agneta, med sina finska fördomar, valde länge innan hon -lyckades bemäktiga sig en originalsockerbit. - -Nu smuttades på théet. - -"Kände ni de resande, hvilka som bäst begåfvo sig af; de måtte ha -varit förnämt folk?" började gästgifverskan. - -"Ack, herre Gnd, ja; och vet ni då icke hvem det var?" blef det -ängsligt andäktiga svaret. - -"En stor herre?" spordes nyfiket. - -Tant Agnetas förvåning hade stigit, om detta varit möjligt, ännu -högre, och hon framhviskade endast orden: - -"Gud välsigne mig... den gamle kejsaren..." - -Ryssinnan korsade sig och såg jemväl förvånad ut, men tillade efter -en stund med ett hälft tviflande, men i alla fall vördnadsfullt -uttryck i sitt ansigte: - -"Och blott åtta kosacker?" - -Men nu hade det värmande théet verkat och slussarne i tant Agnetas -femtiofemåriga språklåda, dem förvåningen hittills hållit slutna, -brötos upp. En djup suck inledde följande förklaring, den vi likväl -till läsarens förmån betydligt afkorta. Vid alla de ställen, der -vi anbringat punkter i texten, ifylldes vid en ofrivillig paus nya -thékoppar af de gamla damerna, som vid dessa tillfällen vexlade -ytterst bestörta men tillika tacksamma blickar med hvarandra, den ena -för det hon nu fick berätta, den andra för det hon skulle få göra det -framdeles. - -Sagan lydde så här: - -"Vi bodde midtimot 'Gostinoi dvor' (en stadsdel i Petersburg, som -innehåller blott försäljningsbodar) och det var så roligt att se -den stora processionen till kyrkan, då alla skulle be för kejsarens -(ryssinnan korsade sig) lif. Och ser ni... då sprängde plötsligt en -kosack förbi och menniskorna började springa och stora hopar stannade -och packade sig ihop och jag gick ut... Vet ni hvad jag då fick -höra?... Jo, att kejsaren var död." - -Ryssinnan korsade sig tre gånger och tant Agneta, så lutheran hon -var, höll på att följa exemplet. - -"Och så var han icke död ändå, men en ny kejsare skulle det bli och, -och... herre Gud, det var honom de nu fÖrde bort." - -"Till Kexholm?" utropade gästgifverskan. - -"Herr Jess, skall kejsaren nu börja bo i Kexholm? Ack hvad min -stackars svåger, som är kommendant, då får mycket att göra!" utbrast -tant Agneta i högsta pathos. -- "Men huru är det möjligt, att en -kejsare kommer till Kexholm?" - -"För kejsaren", sade ryssinnan salvelsefullt, "är ingenting omöjligt." - -Läsaren, som af det föregående kan bilda sig en ungefärlig -föreställning om huru de två fruntimren uppfattat och uttydt -händelserna af den 9 December, och i följd deraf kan sluta till de -besynnerliga hypoteser, som de två matronorna uppställde, torde -ursäkta att vi så länge dröjt vid tant Agneta och hennes uppfattning -af hvad som timat i Petersburg just under hennes vistelse derstädes. -Vi återvända nu till vår lilla fröken, den unga och vackra Lydia. - -Hon hade alldeles andra föreställningar om den förnäme resanden. - -Äfven hon antog att han var en förnäm herre. Men att det icke var -den gamle kejsar Alexander, det visste Lydia bestämdt, ty hon hade -ju sett honom öga i öga, och sett att han var ung. Hon hade bättre -än tanten uppfattat de rykten, som den ödesdigra 9 December och -de följande dagarne spridde sig i Petersburg, rykten om hemliga -arresteringar af flere högt uppsatte män, om sammansvärjningar och -dylikt. - -Den intressante, bleke mannen kunde ju vara en förklädd prins? Lydia -ryste vid tanken härpå. Ryste hon derföre att det var en prins, -eller ryste hon af något annat skäl? Hvem är så djerf och förmäten, -sköna läsarinna af denna lilla skizz, att han skulle våga att -analysera ett qvinnohjertas hemligheter? Berättaren af denna enkla -men sannfärdiga dikt har dock lyckligtvis alltför mycken erfarenhet -i hvad de lättsinniga menniskorna kalla "att känna qvinnan", för att -ens försöka något dylikt. Jag vet icke hvad Lydia tänkte och alldeles -icke hvad hon kände vid detta tillfälle, och afbryter derföre nu -talet om den lilla frökens känslor. - -Men derinne i den rökiga hållstugan, der skjutskarlarne och -fraktbönderna hade sitt tillhåll, sökte den fintlige Johan att reda -dagens fråga på följande sätt: - -"Nu ha vi en ny kejsare och det är en 'molodetz' (rask karl). Han -heter Nikolaus. Tror ni han tål stråtröfvare? Ne-hej! Nu reste vi -och hade pass, och ehuru vi åkte med egen häst, dessutom ännu en -podoroschna [ett regeringens särskilda rekommendationspass vid resor -i Ryssland], men si då kom en ryslig röfvare och öfverföll oss, men -den nye kejsarens kosacker grepo honom ett, tu, tre och stoppade -honom i den stora kibitkan, som nu med åtta kosacker far land och -rike omkring för att taga reda på alla röfvare. Det gick så hastigt -och lustigt till vid häktandet af den farliga mannen, skall jag säga -er, att de i förseende höllo på att taga fröken Lydia med i kibitkan, -för si röfvaren hade redan tag i henne..." - -Ett utrop af förvåning gaf sig luft hos den tillstädesvarande, -aktningsvärda publiken. - -"Ja", sade Johan förnumstigt, "det skall icke förvåna er, ty tiderna -äro underliga nu i Petersburg... och derifrån kom röfvaren, det är -säkert; han hade alldeles sådana mustascher, som officerarne vid -gardet, och si det skall jag säga er, att mången af dem numera gifvit -sig till att vara qvinnoröfvare. Puh!" - -De smutsiga glasen med en ljusgul vätska uti, som skulle föreställa -thé, druckos ur under högtidlig tystnad och betänksam hufvudskakning, -och Johan steg upp för att efterfråga sitt herrskaps önskningar -med afseende å resans fortsättande. Denna fortsattes genast och vi -beträda åter en ny skådeplats. - - - - -6. - - -Den väldiga Wuoksen rullade sina böljor mäktigt fram, och midt ur -deras svall reste sig en liten ö med ett gammalt fäste uppå; det var -Kexholms uråldriga borg, ett minne från de tider då ännu svensk tro -byggde och bodde vid Ladogas stränder. Nu voro de tiderna förbi. Men -ännu satt en svensk minnesblomma qvar i den fordna riddarborgen, det -var vår gemensamma vän Lydia. - -Det var qväll. - -Tant Agneta och vår lilla borgfröken hade kommit hem för några timmar -sedan. Den gamle kommendanten hade kysst sin dotter och leende frågat -om det var brudsorgen som blekt hennes fagra kind. - -Ja, det var det; men en ganska egendemlig brudsorg i alla fall. - -Allt var tyst i den gamla borgen. Skildtvakternas enformiga steg -på bastionerna störde knappast den högtidliga tystnaden och bruset -af elfvens vågor var ett förtroget ljud för alla slottets invånare --- äfven för fångarne. Kanske det bidrog att vagga de stackars -menniskorna i sömnens ro? - -På Lydia gjorde imellertid det enformiga strömsorlet icke en sådan -verkan. Pappa sof, tant sof; allt var tyst; men hvad gjorde _han_? - -Tänkte hon väl på den unge possessionaten, fästmannen? Huru kunna vi -veta det. - -En god vän hade Lydia i slottet och det var fångvaktarens dotter, den -snälla Marie. Till henne ställde nu vår fröken sin gång. - -Marie hade en egen liten kammare i borgens östra torn just nedanom -det rum, der hennes far och mor bodde, och en smal trappa i tornets -tjocka mur ledde dit upp från gården. Lydia steg sakta in och lyste -försigtigt med sin lilla lykta omkring sig. Hon smög sig till sin -leksysters bädd och behagfullt lutande sig öfver den sofvande flickan -hviskade hon: "Marie!" - -Det var en vacker tafla, en blomsterbukett ur lifvets vår, en lilja -och en ros, ömt slutna till hvarandra. - -Marie vaknade och slog de runda, knubbiga armarne barnsligt fritt -omkring sin frökens hals. Jag tror att de afundsvärda menniskorna -kysste hvarandra. "Såg du honom?" frågade Lydia blygt. "Han har icke -varit här i dag", svarade Marie, samt tillade: "och det var högst -besynnerligt." - -Men besynnerligare var att Lydia icke gaf akt härpå utan med en -vacker, men skygg blick frågade: "Hvar bor han?" Hon sade "bor", ty -hon ville icke säga hvar "sitter han?" - -Marie som nu blifvit fullt vaken, undrade ett ögonblick, skrattade -sedan smått och svarade: - -"I 'Lydien', som egendomen framdeles skall heta." - -Då bleknade Maries väninna... och icke ens det verkliga Lydiens sol -hade i detta ögonblick kunnat framtrolla en ros på den vackra flickans -kinder, så blek var hon... ty hon märkte nu först att hon varit -otrogen ett gifvet löfte. - -Hvem har lyckats loda oceanernas största djup... och hvem har vågat -säga att han verkligen skådat ned i qvinnans själ? Ljufva hemlighet, -som olöst ligger fördold för mannens blick, dig löser ingen, ja, -intet i verlden, utom den kraft, som kärlekens kyss från en älskande -qvinnas läppar förlänar. - -Men Marie märkte att Lydia hade, såsom det heter, "någonting på -hjertat". - -Den enkla flickan fann inga ord för sina känslor, men hon slog sina -vackra armar omkring leksysterns hals och hviskade: - -"Goda fröken, säg hvad är det?" - -"Marie, du får ej säga fröken", afbröt Lydia henne, och nästan i -samma andedrag tillade hon plötsligt: - -"O, du vet väl hvem jag menar... inte menar jag nu Hugo... honom går -det ju väl i alla fall, utan den andre, du vet." - -"Den andre?" frågade Marie något mer än naivt, "hvilken annan? inte -finns det väl mer än en Hugo?" - -"Ja, det är nog säkert", svarade Lydia och en djnp rodnad purprade -hennes ansigte och till och med hennes vackra, nu blottade hals, "men -det är alldeles icke fråga om honom nu, utan om... den store namnlöse." - -Och den hulda flickan lutade sig ner öfver sin väninna och -framhviskade i hennes öra en af dessa qvinnohemligheter, hvilkas -sanna natur vi män aldrig kunna fatta. Men Marie förstod sin vän. - -Hvad de två nu meddelade hvarandra, den ena frågande, den andra -svarande, det skulle vi kunna sammanfatta i de få och enkelt nog -klingande orden: en blommas bekännelse. - -Men hvem var fjäriln, som väckt denna blomma till lif? - -_Hvem_ det var veta vi icke, men _kvar_ han var, det hade Marie -förtrott sin väninna. - -Vore jag nu Alexandre Dumas, så skulle jag säga: "Hugo var glömd." -- -Men Hugo var icke glömd. Väl lefde icke någon hvad realisterna skulle -kalla varm känsla för Hugo i Lydias bröst, men hon älskade honom ännu -och det på samma sätt som hon ursprungligen gjort det. Huru ren denna -känsla verkligen var och huru lugnt Lydia tog densamma, skall de -förlofvades möte utvisa. - - - - -7. - - -Man tror att det verkliga lifvet aldrig företer så romantiska sidor -som diktarens fantasi har skapat. Men vi tro att de mest fantastiska -dikter aldrig nått den höjd af vidunderlighet som vi, vid ett -fördomsfritt betraktande af lifvet omkring oss, nästan dagligen se -utveckla sig för våra ögon. - -Vår lilla trovärdiga berättelse är ett bevis härpå. - -Då Lydias fästman, den unge Hugo Forstadius följande dag kom till -staden för att välkomna sin fästmö efter hennes återkomst från -Petersburg, var Lydia sjuk och tog icke emot sin fästman. Tant Agneta -var otröstlig, oaktadt hon på förmiddagen styrkt sig med sex koppar -kaffe, och den gamle öfversten gick med dånande steg af och an i sitt -skrifrum. Mycket ryska hade den gamle svensken icke lärt sig, men -de få särdeles betecknande orden han inhemtat fingo nu göra tjenst, -uttalade med en för den af gamla, ryska invalidsoldater bestående -garnisonen häpnadsväckande dålig, följaktligen i deras tycke förnäm, -prononciation. - -Hvad hade då händt, hvad hade då timat? - -Med fara att upprepa hvad vi sagt, fråga vi åter: hvem kan blicka i -botten af en qvinnas själ? Ej ens en annan qvinna. Tant Agneta hade -försökt all sin konst för att utröna Lydias sorg, ty att hon icke var -riktigt sjuk, det visste den örtkunniga, gamla gumman ganska väl, och -fadern-öfversten hade svurit och till och med bedt; intet hjelpte; -Lydia var sjuk och hon tålde ingen vid sin bädd, ingen utom sin -fantasis ädla drömbild och sin vän Marie. - -Och trösterskan kom. - -Har ni någonsin sett huru behagfullt och raskt en ung qvinna, och -qvinna hade Lydia blifvit inom ett dygn, hoppar ur sin bädd då det -gäller något som angår hennes hjerta, och huru flinkt hon då kläder -sig? Oss, som författare, har det förunnats att titta in i lilla -borgfrökens fridlysta gemak; vi sågo det, vi, då hon slog sina -vackra, hvita armar om den nästan flämtande Maries hals och med -darrande stämma sporde: - -"Huru mår han?" - -Lydia hade blifvit djerf. Det uppvaknande kärleksbehofvet hos qvinnan -förlänar henne ett högre mod än hennes blygsamma natur ursprungligen -medgifver och Lydia frågade, likväl blott i hviskaude ton: - -"Huru mår han?" - -Marie, som numera visste allt, svarade sorgbundet: - -"Jag får ju icke se honom." - -"Men huru för du maten till honom?" - -"Genom gluggen", blef det nedslående svaret. - -"Kan man genom den der gluggen titta in till honom?" - -"Jaså, du är uppe, nå det var bra", ljöd tant Agnetas röst i dörren, -"då får väl Hugo stiga in?" - -Hon svarade icke, vår väninna Lydia, men aldrig har en fästmö så -rodnande emottagit sin fästman som Hugo nu blef emottagen. - -O, den rodnaden! och Maries, ty nu voro de två flickorna verkliga -vänner, spotska blick, hvem kan tolka dem? - -Den unge Hugo, han gjorde det på sitt sätt. Sin fästmö hade han -aldrig sett så vacker, och vid Maries oblida blickar var han van, ty -han trodde i sin för en landtjunkare förlåtliga enfald att hon var -svartsjuk. Vi tro nämligen nästan att äfven landtjunkare kunna vara -fåfänga. - -Han kom så glad och lycklig och anade icke att allt var slut för -honom i Lydias hjerta. - -"Söta Lydia, huru mår du efter resan? Välkommen!" - -Då mötte han Lydias blick. - -Han var icke en lärd man och hade till och med icke läst mycket -romaner, men han anade sitt öde i alla fall. Han anade det likväl -blott till en början, ty han ville och vågade icke tro på den olycka -som hotade honom. - -Och hvad sade Lydia till helsning åt sin fästman? Hon förblef icke -tyst, nej, hon var icke ens förlägen, hon räckte honom vänligt sin -hand och sade lugnt: - -"Jag är trött, Hugo, -- herr Forstadius, menade jag." - -Hugo bleknade, så godt han kunde. - -Marie log nästan ilsket och neg ytterst artigt för den unge herrn. - -Lydia var lugn, nästan kall. Att hon kunde vara varm, det veta vi af -det föregående, men nu rådde hon icke för, den stackars flickan, att -hon var afkyld. - -En underlig förändring hade försiggått med den unga flickan. - -"Herr Forstadius", fortfor hon blidt, "ni har väl redan länge sett -att jag icke kan älska er?" - -Det var ett häpnadsväckande lugn hos en ung flicka. - -"Lydia... fröken Eberhardt... herre Gud! Lydia, hvad skall detta -betyda?" utropade den unge älskaren så pathetiskt han kunde. - -"Min vän, och hvarför skall jag icke äfven säga Hugo?" svarade Lydia -lugnt, "det är slut oss emellan, jag kan icke bli din fru, ty", och -hon suckade djupt, "jag lefver för en annan." - -Hugo, som var en ganska enkel natur såg mera förargad än förvånad ut, - -"Alltså", utbrast han till svar, "har tant Agneta rätt ändå. Du... -fröken menar jag, är förtjust i den der namnlöse." - -"Gode Hugo", genmälte Lydia vänligt och med ett melankoliskt leende, -"icke är jag det, gode Hugo, men jag har egnat mitt lif åt en stor -idé." - -Nu voro idéer saker som herr Hugo Forstadius icke hade någon idé om, -så att han litet uppbragt svarade: - -"Idéa hit och idéa dit, fröken Lydia, men nog är det illa gjort att -lemna mig så här." - -"Kors!" inföll Marie, "ni har ju kammarjungfrun qvar." - -Det var för mycket till och med för en possessionat i Kexholmstrakten -och han steg upp. Han var icke blek, det brukade icke egendomsegarne -i den delen af Finland då för tiden bli af annat än fruktan för sina -bönders vrede, men Hugo blef röd, mycket röd, och utfor i följande -förebråelse: - -"Adjö, fröken Lydia, adjö också lilla nippertippa Marie, jag tvår -mina händer, och sitt ni der ni sitter!" - -Och bort gick han, och dermed var allt slut i förlofningsväg för -Lydia, och stackars Marie hade af ren pligtkänsla för sin fröken -jemväl skjutit den unge, rike Hugo Forstadii hand ifrån sig, ty det -talades i den lilla staden Kexholm derom att ung Hugos naturliga smak -mera låg åt den smultronröda Maries svällande former äu åt den något -finare sammansatta fröken Lydias behag. - -Hvem känner dock det verkliga förhållandet? Men hvad som är kändt, -det är att partiet emellan Hugo och Lydia slogs upp, att den gamle -öfversten hvarje qväll drack tre "toddar" i stället för de förut -vanliga två; att tant Agnetas kafferäkningar i handlanden Lisitzins -(den räfaktiges) bod blefvo allt större och större, att Marie började -bli blek, att herr Hugo då han kom till staden brukade supa sig -full, och att ingen annan än vår lilla borgfröken var lugn och såg -mycket beslutsam ut och det oaktadt sqvallret i den lilla staden -naturligtvis gick sin jemna, alla invånarne underhållande gång. Och -detta sqvaller uträttade mycket, och negativt taget till och med -litet godt, såsom vi snart skola få se. - - - - -8. - - -Finns det en makt skoningslösare än förtalet? Maria Stuart och den -älskliga Louise de la Valliere föllo offer för denna hemska makt; -- ack ja, och de gåfvo ju ryktet anledning att utbreda sina vida -vingar. Men lilla Lydia -- skön och stolt som Maria och älsklig som -den blyga blomman från Tours, -- hvad hade hon felat? - -Är det väl ett brott för en ung flicka att älska ett ideal? Är det -ett brott att öfvergifva en handgriplig fästman för att uppoffra sig -för ett ideal? De finnas, som högeligen skulle betvifla så beskaffade -själsrörelser hos en ung flicka. Vi veta dock att de kunna ega -rum, och det just i de allrarenaste hjertan och hos individer som -verkligen helighållit sin qvinlighet. - -Men nu till den episka sidan af vår uppgift. - -Tre år hade förgått sedan vårt sista kapitel. - -Det är sommar och det är natt. Sakta fjät smyga utför borgens gamla -trappor, och öfver gården glida de lika lätt. Skildtvakterna drömma -på sina poster om förbisväfvande englar -- det är Lydia som tyst -smyger sig öfver borggården till fångvaktarens dotter, Marie. Några -lätta slag på dörren och Lydia släppes in. Utan vidare förberedelser -går hon genom rummet, öppnar en lönndörr, sväfvar sakta genom en kort -korridor och böjer knä på det kalla stengolfvet. - -"Monseigneur, je suis ici", hviskar hon och öppnar en glugg i sjelfva -golfvet. "J'ai avec moi un numéro du Journal de S:t Petersbourg." - -"Ah, merci, mon ange!" ljöd det dofva svaret upp ur griften, ty vi -kunna icke kalla den mörka fängelsehålan annorlunda. - -Gluggen stod öppen och Lydia började läsa ur don franska tidningen. - -Hon satt på golfvet och lutade sig så mycket som möjligt nära -gluggen, på det fången skulle höra bättre. - -"Ma celeste amie!" afbröt rösten nedifrån, och fortfor sedan (vi -återgifva likväl samtalet på svenska): "Min hulda vän, nu har du i -tre års tid möjliggjort för mig min tillvaro som förnuftig menniska; -men jag har aldrig frågat dig, min Lydia, om du är ung; din röst -tyder derpå." - -"Jag är tjugutre år", svarade Lydia sakta. - -"Och jag är tjugufem, ma chčre Lydia! Om du kan, så fortsätt -läsningen, jag ber." - -Och Lydia återupptog läsningen: - -"Den 26 Juni (8 Juli), kommer hans majestät kejsaren att afresa -härifrån (Petersburg) för att den 27 (9 Juli) öfvervara den helige -Cyrilli fest i klostret å Walamo..." - -"O, Nikolai, Nikolai! Huru vill du försvara detta?" utbrast fången. -"Skall Alexej Alexandrowitsch någonsin kunna förlåta dig allt detta -sitt lidande? Min unga vän, ma chčre Lydia, läs icke mera", fortfor -han efter en stunds uppehåll, "tunga minnen lägra sig öfver min -trötta själ... tala hellre... berätta mig om det är vackert derute; -det borde ju vara sommar. Skiner solen, leka vindarne än öfver -blommande ängar, som fordom då jag var fri som lärkan i skyn, som -näktergalen i vårens lund?... O, säg mig, är allt ännu såsom det var -förut? Se, jag har glömt om blommorna dofta; här växer blott mossa -på de kalla väggarne, och råttornas tal sinsemellan är en sorglig -musik. Ack! du är den enda vänliga fågel, som helsat mig, fallne -herrskareson." - -En droppe, en perldroppe ur den sköna flickans öga föll ned på -fångens panna. - -"Lydia, du gråter? O, gråt ej för min skull... den glömde, den -namnlöses skull!" utropade fången. "Lydia, lemna mig allena... gå! -Jag ber dig." - -"Adieu, mouseigneur", hviskade flickan. - -"Adieu, mon coeur!" svarades nedifrån, och allt var åter tyst i det -dystra hvalfvet ofvanom den namnlöse fångens ännu dystrare cell. - - - - -9. - - -Det var den 9 Juli, den "helige" Cyrilli fest. Allt hvad Kexholm egde -"rättroget" eller äfven lutherskt, var ute på den vackra ön Walamo, -hvars grekiskkatolska kloster nu firade sin största årshögtid. Det -var dock icke den helige Cyrilli minne, som lockat ut så ovanligt -många åskådare, det var fastmera en lefvande mans förväntade och -äfven inträffade närvaro. Kejsar Nikolaus besökte klostret. - -Tusentals menniskor böljade af och till i de vackra lundarne, -alléerna och -- de ensliga "erimitagen" å den parklika ön. Rådjuren -tittade nyfiket fram mellan trästammarne och betraktade de många nya -fysionomierna. Visste väl de arma djuren att deras kejsare beträdt -den helgade öns mark? Vi ha icke frågat dem och vi veta det icke, -men hvad vi veta är att alla varelser på hela ön, rådjur, munkar och -resande voro rysligt rädda, rådjuren dock minst af alla, ty _han_ -hade kommit, czaren, och hedrat _helgonets_ graf med sitt höga besök. - -Men den väldige mannen sjelf, mannen som i tre års tid varit kejsare -öfver det största rike på jorden, var dyster i hågen och begärde -att få vara allena. Hans önskan var en befallning... och ensam gick -kejsaren omkring i den vackra skogen invid klostret. Skyggt veko alla -undan. Liksom närvaron af en haj i hafvet bortskrämmer alla småfiskar -ur sin närhet, så vågade icke heller någon dödlig menniska -- -- och -det äro vi ju alla -- störa den väldige i hans tanke- och spatsergång. - -Han tänkte verkligen, den gången, den stolte Nikolaus. - -Men nästan ljudlöst smög en lätt fot öfver vägens sand och fram i den -väldiges åsyn. - -Det var en ung, blek qvinna, men underskön i sin skära blekhet, -Det var Lydia. Nu stod hon framför honom. Sjelfherrskarens blick -hvilade en stund på den vackragestalten, men de hårda dragen veknade -småningom och han frågade slutligen nästan deltagande: "Hvad vill du, -mitt barn?" - -"Nåd" hviskade den unga flickan, "nåd, Eders Majestät, för Alexej -Alexandrowitsch." - -Då -- så sägs det -- blef den mäktige kejsaren Nikolaus gråblek i -ansigtet och han utropade tvärt: "Huru känner du Alexej?" - -"Jag är hans fångvaktares dotter", sade Lydia och böjde knä för den -man, för hvars vink jorden då darrade. - -Nikolai flinthårda hjerta måtte ha veknat vid anblicken af den ljufva -bilden framför sig, han sansade sig, bjöd henne ridderligt handen och -bad henne stiga upp. - -"Mitt barn", sade kejsaren, "du känner ju ej den, för hvilken du -begär nåd?" - -Då uppblossade entusiasmens vackra rodnad på den sköna bedjerskans -kind. Fåglarne på de lummiga trädens grenar upphörde att slå och -molnskyarne stannade en sekund i sin gång på fästets blå -- de lyddes -alla på flickans ord. Äfven kejsaren lyssnade betagen. Hon sade helt -kort: - -"Jag begär ej makt och ära, jag begär blott luft åt den, som ni -känner bättre än jag, eller någon annan i min faders borg; han -längtar efter luft och har nu saknat sådan i tre år." - -Och Lydia såg skön ut då hon sade dessa enkla ord, hon såg ut som -Maria Stuart då denna talade till sina riddersmän från slottet -Holyroods terrass. - -Nikolaus var en handlingens man. - -"Han är fri", sade kejsaren, "men kom ihåg, min fröken, att ni nu -framdeles är vakterskan af hans hemlighet, Huru Alexej blifvit bekant -med _er_, bryr jag mig icke om att undersöka. Om han och ni lofva att -tiga... ni vet... så må han gå fritt omkring inom den stads murar der -ni bor... nu fruktar jag honom icke mera. Men kom ihåg... han skall -tiga... och ni jemväl... Speransky! kom hit!" ropade den mäktige -mannen högt. - -Och fram skyndade en smallifvad adjutant. - -"Er venstra epålett lutar för mycket framåt", sade Nikolaus kallt och -fortfor sedan: "sätt genast upp en skrift att fången 'den namnlöse' i -Kexholm får vistas på fri fot inom den stadens område. Jag väntar er -här inom femton minuter." - -Och Lydia som under tiden plockat en liten blomsterbukett räckte med -tårar i ögonen denna sin enkla hyllningsgärd åt kejsaren. - -"Tack för rättvisan", sade hon saktmodigt men stolt. - -"Du är en djerf flicka", svarade envåldsherrskaren, "men du behagar -mig. Är din fader adelsman?" - -"Öfverste von Eberhardt!" svarade Lydia lugnt. - -"Du skall bli hoffröken vid vårt hof." - -Lydia neg och hon neg djupt, ty qvinnor äro ödmjuka af naturen och -hon var i detta ögonblick så lycklig att hon kunnat falla den "gode -kejsaren" om halsen. - -"Farväl, mitt barn", sade nu Nikolaus, och räckte henne sin hand, den -vår Lydia verkligen kysste, "der kommer folk. Jag skall tillsända dig -benådningspapperen inom dagens lopp." Och han mumlade sakta för sig -sjelf: "Alexej, är du icke lyckligare nu med detta sköna hjerta vid -ditt bröst än du varit om du sute på min plats!" - -Några minuter senare tillställde Speransky fröken Lydia ett kuvert, -adresseradt till kommendanten von Eberhardt å Kexholms fästning, -"konfidentielt". - -Vår fröken lyfte sina vackra ögon mot himmelen och tackade Gud. - - - - -10. - - -När en qvinna i en småstad kan trotsa förtalet, då är hon modig, -och modig är en qvinna aldrig med mindre hon älskar, ty kärleken -är qvinnans kraft. Huruvida Lydia älskade "den namnlöse" veta vi -icke, men efter uppträdet på Walamo talade hela Kexholm, och vi tro -staden då hade tusen invånare, derom att fröken Lydia von Eberhardt -förälskat sig i en fånge. Baktalet glömde denna gång att tillägga -att fången var ansedd för att vara en fursteson, en omständighet som -tyvärr, om den nu ihågkommits, i betydlig mån skulle ha ursäktat -Lydias förmenta skuld. - -Klockan var 9 på morgonen. Lydia inträdde i sin faders skrifrum och -lade sakta sin hand på gubbens axel. Hon lutade sig ned öfver den -gamles grånande hufvud, en smäktande lilja öfver en bädd af vissnad -mossa, och hon log, hon log så ljuft som en tindrande stjerna ler -öfver ett vinterligt fruset landskap. - -"Pappa... nu är det bra... se här", sade den rodnande flickan. - -Gubben var icke van att de senare åren se sin dotters kinder i rosors -skimmer. Han såg derföre förvånad upp och sade: - -"Lydia, du har icke gjort mig mycken glädje nu på senare tider, säg, -hvarföre är du nu så glad?" - -"Han är fri, pappa, han är fri", utropade flickan och räckte gubben -det kejserliga brefvet. Och der stod _Nikolaus_ under ordern med -förgyllda bokstäfver, ty ryska kejsarens egenhändiga namnteckning -förgylles städse omedelbart efter den vigtiga aktens försiggående. - -Öfverste von Eberhardt såg upp. "Det har du gjort, min flicka, o, -ja! du är ändock, ta' mej tusan dj--r, de må säga hvad de vilja, de -småkräken, en äkta svensk fröken och..." - -En dotterligt öm kyss på de mustaschprydda läpparne kom gubben att -afbryta sin sats, men han fortfor snart: - -"Det var förb-dt bra ändå att han blef fri, nu håller åtminstone icke -jag längre ett lejon i bur." - -Lydias ögon lyste. - -Den gamle reste sig ocih gick fram till ett skåp, ur hvilket han -framtog en nyckelknippa. - -"Se der, Lydia, fullborda ditt verk, gå att öppna tornets jerndörr, -numro tre, och släpp honom ut. Huru det än må vara, så är du en rask -flicka ändå, och jag är din far." - -Men Lydia stod tyst och blek framför sin far. - -"Hvad felas dig, flicka?" frågade gubben. - -"_Jag_", sade Lydia, "öppnar icke hans dörr, jag är rädd att möta -hans blick." - -"Men han skall fråga efter dig", sade gubben brydd, "du är ju den -enda som samtalat med honom under dessa tre långa år. Följ åtminstone -med. Se, jag kan icke tillräckligt ryska och min franska har jag -glömt... blif min tolk." - -Behöfde väl fadern be sin dotter om en sådan tjenst? - -Lydia lydde. - -Soldaten skyldrade, den rostiga nyckeln gnisslade i det gamla låset; -tungt vreds dörren om i sina oslitna gångjern och dagern föll in. -Guds fria klara solljus strömmade in i den hemska hålan. - -Lydia stod några steg bakom sin fader, hvilken sjelf darrade af -sinnesrörelse. - -"Namnlöse fånge", började gubben på ryska. - -Då reste sig en hög gestalt från den ena sidan af cellen. Han reste -sig bokstafligen från marken. - -"Hvad behagas?" sade fången stolt. - -"Lydia, säg honom att han är fri." - -"Monseigneur", sade vår fröken, med dallrande stämma, "monseigneur, -ni är fri." - -"Fri", svarade den fallne storheten, "jag är icke fri, jag kan aldrig -bli fri. Säg", fortfor han efter ett kort uppehåll: "är det icke -frisk luft som strömmar in till mig?" - -"Lydia, läs upp hans majestät kejsarens bref för... 'herr namnlös'." - -"Lydia", sade fången tankfullt och lyfte sin fina, hvita hand, den -icke ens fängelseluften kunnat förderfva, upp till sin bleka panna. -"Lydia vore det möjligen du, min hugsvalande engel? O nej! frihet -och Lydia äro för mycket på en gång; det är åter igen blott en dröm. -Vik ifrån mig frestare! De tala om frihet och allt omkring mig är -mörkt... det är en lögn, en äkta kejserlig lögn." - -Då började en sakta stämma uppläsa ett bref på franska språket. -Det var icke långt och åhörarne, utom den namnlöse och den bleka -föreläserskan förstodo det icke. Då läsningen slutats, gick den -namnlöse några steg framåt och stod nu i dörren till sin cell. - -"Ja, jag känner Nikolai nåd... Jag känner den... men Gud vare -lofvad ändå, ty Lydia, det är du som bringat mig denna helsning... -men hvar är du... kunna vi icke gå längre fram i dagern... jag ser -inte... Lydia, -- förlåt, er hand, min fröken, om jag får be", sade -främlingen artigt och med höfviskt skick. Och den bleknande Lydia -räckte honom sin hand. - -"Lydia, ser ni mig?" frågade den befriade fången. - -"Ja, herre", svarade vår väninna nästan skyggt. - -"Så besynnerligt!" återtog fången, "jag ser icke dig... ah!" och han -strök med den afmagrade handen öfver ögonen, "jag är blind." - -Hans hand nedföll omedvetet på Lydias skuldra. - -Flickan nedsjönk på sina knän och en het ström af tårar lättade den -unga qvinnans bröst. Hennes panna sjönk emot den "namnlöses" knä. - -Den gamle veteranen från Lappos och Alavos dagar vände sig bort. - -"Durak! (lurk!)" röt han till soldaten, som stod bredvid honom och -räckte i samma ögonblick handen åt den öfver en sådan förtrolighet -förskräckta ryssen, men besinnande sig, tillade han: "för upp fröken -till hennes rum... och... och fången upp till mig." - -Men Marie var till hands och tog vård om sin fröken och gubben -Eberhardt sjelf ledde den blinde fången upp till sin våning. - - - - -11. - - -Nu började ett egendomligt lif för vår lilla borgfröken. Hon hade -nästan afbrutit allt umgänge med sina fordna bekanta och lefde blott -och bart för den olycklige namnlöse. Det är möjligt att menniskorna -der nere i staden mumlade ett och annat mindre förmånligt om ett så -besynnerligt lefnadssätt för en ung flicka; men tiden utjemnar nästan -allt och ehuru Lydias rykte icke vann något med tiden, så vann likväl -bärarinnan af detta rykte den fördelen att hon sjelf nästan var -glömd. Det var så vanligt att få se henne promenera med den blinde -fången, visserligen arm i arm eller ännu oftare hand i hand, ty hon -vägledde ju honom, att man slutligen icke mera gaf mycket akt derpå. -Man visste att Lydia var den blindes föreläserska, att öfversten -låtit komma en packe franska och tyska böcker från Helsingfors, men -man visste också sqvallervägen att den gamle militären, hvilken i -förbigående nämndt blifvit sjuklig på senare tider, nästan alltid -gjorde sin dotter och den namnlöse sällskap. Hvem denne sistnämnde -var, det fick man aldrig riktigt reda på. Han uppträdde dock -någongång vid tillställningar hos öfversten, ja, till och med vid -sådana ute i staden och visade sig då ha ett lätt, nästan skämtsamt, -fint ironiskt lynne samt behandlade de goda Kexholmarne ganska -kamratlikt. [Faktiskt.] - -Men en dag hände att den gamle öfverste von Eberhardt samlades till -sina fäder. Det hör icke till vår berättelse att skildra Lydias sorg; -hon var nu både fader- och moderlös; nog af, kort derpå flyttade -Lydia in till staden. För att ha tillräcklig sysselsättning försökte -hon inrätta en skola för unga flickor, men företaget hade blott en -lam framgång. De goda Kexholmarne vågade icke anförtro sina hulda -döttrars uppfostran åt ett ogift fruntimmer, om hvilket man visste -att hon hvarje morgon spatserade upp till fästningen för att der -afhemta en namnlös blind fånge, samt med honom företaga en timmes -promenad. - -Förtalet växte då den namnlöse insjuknade oeh Lydia började -tillbringa flera timmar vid hans sjukbädd. - -Stackars unga flicka! Bildad, vacker och icke så litet liffull, -som derföre var på väg att förlora sitt goda namn och rykte emedan -hon föredragit den platoniska böjelsen för en intelligent och -olycklig man framför ett äktenskap med Hugo Forstadius, hvars enda -framstående egenskap var att han ansågs för en af ortens skickligaste -hästhandlare och som städse utströmmade en lukt af stall, den han -i icke ringa mån sökt krydda med den fina parfymen af sitt hemma -brända, starka, allmänt välkända bränvin, i hvars konsumtion han dock -personligen skall ha deltagit ännu flitigare än i dess tillverkning. - -Men då vi nu en gång uppfört denna figur på tapeten, kunna vi, för -att låta den historiska delen af vår berättelse vederfaras dess rätt, -gerna vid detta tillfälle egna några slutord åt den hedersmannens -enkla öde. Vi få tillika den fördelen att på samma gång igenfinna vår -lilla väninna, den snälla Marie. Förhållandet emellan fångvaktarens -raska dotter och vår romantiska borgfröken hade förblifvit det -vänligaste. Men sedan fången sluppit ur sin cell hade en stor del af -beröringspunkterna emellan Lydia och Marie upphört. Måhända tänkte -den senare också i sitt enkla sinne ungefär så här: - -"Ja, ja, min fröken har nu fått en ny beundrare igen, men jag -stackars toka, jag har för alltid uppoffrat min!" - -Ah! sådana tankar äro sorgliga för unga flickor. - -Men en dag, några veckor efter Lydias flyttning från slottet, -knackade det sakta på dörren till Maries lilla kammare, och in steg -ingen annan än herr Hugo Forstadius sjelf. - -Marie blef blossande röd. Hos mindre utbildade qvinnonaturer drifs -vid häftiga sinnesrörelser bloden upp åt hufvudet, de blekna icke så -ofta som mera förfinade organismer. - -"Ja, nu är hon borta från det här gamla stenröset och nu är jag här -igen", utbrast herr Hugo, "goddag, min Marie." - -Marie neg. - -"Hör på, mamsell Marie lilla, jag går alltid rakt på saken. Vill du -bli min hustru?" - -En outsägligt angenäm känsla genomströmmade den unga flickans hela -väsende. Hon torde möjligen ha älskat Hugo, och hennes hjertas tysta, -i alla fall blott halfmedvetna bön var ju nu tillfredställd. Och -dock var det, ehuru jemväl omedvetet, en glädje af annat slag som -i främsta rummet lifvade henne i detta ögonblick. Det var glädjen -deröfver att rättvisa vederfarits åt hennes, om vi få säga så, behof -af lif som qvinna. Det var icke utsigten att få sina knappt vaknade -sinnliga begär tillfredsställda, på dessa tänker qvinnan i allmänhet -sällan i ett sådant ögonblick, nej, tvärtom, det som gladde den unga -flickan var erkännandet af hennes värdighet att bli älskad, att bli -en _hustru_, ett begrepp som för qvinnan har en alldeles annan och -vida högre betydelse än äktenskapet har för mannen. Och detta är ju -så naturligt betingadt af alla de lagar, på hvilka hela vårt slägtes -hemlighetsfulla tillvaro beror. - -Det unga parets bröllop firades inom tre veckor, ty Hugo var en -handlingens, ej svärmeriets man. Och dermed är historien om Hugo och -Marie slut. - - * * * * * - -De qvinliga känslor vi ofvanföre sökt skildra, väcktes aldrig -till verkligt lif i Lydias bröst. Väl torde naturen i denna ädla -uppenbarelse af det menskliga väsendet ha nedlagt samma sköna behof, -samma ljufva längtan, men ödet ville det icke att den redan i knopp -stående blomman någonsin skulle vecklas ut. Hon egde äfven, vår -Lydia, i sin högre intelligens ett, ehuru nog kallt medel att svalka -den svällande bloden i en tjugufemårig qvinnas ådror, hon egde i -denna sin högre andlighet ett omedvetet medel att nedtysta de ljufva -qvinliga behofvens mäktigt manande röst. - -Lydia var icke rik, men hon var lyckligtvis oberoende. Tant Agneta, -som jemväl gått till sina systrar derborta i den okända framtiden, -hade testamenterat åt Lydia sin icke så obetydliga qvarlåtenskap och -detta iståndsatte den unga qvinnan att följa sina ideala böjelser, -hvilket numera blifvit ett riktigt behof för henne. - -Lydias samtal med den högt bildade, snillrike fången hade gifvit -hennes själ en hög lyftning. Så möjligtvis fursteson han var, så -var dock, eget nog, Mirabeau hans politiska ideal och i allmänhet -svällde hans ädla barm af 1789 års storartade idéer. Äfven det grymt -misshandlade Polens öde intresserade honom djupt och dystra ord, -hotfulla om han egt sin frihet, undföllo honom ofta. - -Det var intet under att Lydia under inflytande af detta lif -- hon -och fången, som numera vår sängliggande sjuk, sammanträffade ju -dagligen -- skulle antaga många af hans idéer. Hon lågade i synnerhet -för det ridderliga, olyckliga polska folket. - -Då hon en dag, man skref då redan år 1830, satt vid den sjukes -hufvudgärd och med sin fina, hvita hand stödde den olyckliges trötta -hufvud, föreföll dem emellan följande karakteristiska samtal. - -"Lydia", sade den namnlöse matt, "doktorn har i går bekant för mig, -att jag icke har många dagar qvar att lefva." - -En sky, om man så kan kalla det, så hvit som den blekaste lilja, -svepte sig långsamt öfver Lydias ansigte. Intet utrop undföll henne, -hon svimmade icke, ej ens handen under sjuklingens hufvud darrade, -hon var blott så hvit som ett snöfält är, och till och med tåren i -hennes öga var vinterlik, äfven den hade frusit till, hon gret icke. - -"Lydia", återtog sjuklingen efter en liten paus, "Lydia, din hand är -så sval, den gör mitt brännande hufvud så godt." - -Öfver den bleka qvinnans anlete drog då ett leende af outsäglig -ljufhet. Det är möjligt till och med att snön på hennes kinder ett -ögonblick gaf vika för den blekaste ros i verlden -- men dock icke -dödens bleka, hvita ros, utan en som tillhörde lifvet -- försakelsens -färglösa blomma. - -Hon lutade sig öfver den sjuke och en, om han sett den, saliggörande -blick ur hennes vackra öga, öfverstrålade fångens förtärda drag... -det var en högtidlig stund af ömsesidigt själsutbyte. - -"Lydia, min vän", sade fången, "jag har intet att erbjuda dig... för -din kärlek; icke ens ett namn... men jag ber ändå, Lydia, innan jag -dör: kyss mig på pannan med dina vackra läppar." - -Då måtte elfvorna som bo i röda rosors kalkar ha funnit väg till den -sjuke fångens rum, ty hastigt som en förtrollning försiggår sprungo -midt ur vinterns hvithet på Lydias kind de vackraste röda rosor -upp... och hon böjde sig närmare sin blinde älskling och vidrörde -blygt men varmt hans bleka panna med sina läppar. - -Ett svagt försök att linda en kraftlös arm omkring flickans smärta -lif, besvarades af henne blott med en handtryckning. - -"Om jag dör, hvad gör du då?" frågade den namnlöse. - -Nu stego några tårar upp i Lydias ögon och isen hade smultit. Hon -svarade intet, men hon lutade sig åter ned och en ljuf kyss fröjdade -den blindes vissnande läppar. - -Då fick, liksom genom ett elektriskt inflytande, den svaga armen -kraft att omfatta den sköna qvinnans lif... och Lydia hvilade ett -ögonblick... ett ögonblick, ett enda... i sin Alexis' famn. - -Den ädla flickan steg upp och försökte vara lugn. Hon tog en fransk -bibel och började läsa ur densamma. Hon läste berättelsen om Ruth. -Men då hon kom till orden: "dit du går, dit vill jag gå", afbröt den -sjuke läsningen och sade: - -"Nej, Lydia, sjung hellre någon af dessa enkla, melodiska finska -visor." - -Och Lydia sjöng med vacker, klangfull, ehuru vek stämma den sköna -sången: - - "Fjerran du dröjer i grönskande dalar", etc. - -Då hon slutat var den sjuke inslumrad. - - - - -12. - - -Såsom vi redan nämnt, skref man år 1830. Det var en dag redan längre -fram på hösten -- och underrättelsen om den polska insurrektionens... -eller riktigare frihetskrigets -- utbrott hade just qvällen förut -anländt till den värda staden Kexholm. - -Då Lydia derföre nu gjorde sitt vanliga morgonbesök i borgen, bad hon -med strålande ögon sin vän förbereda sig på en storartad och glad -nyhet. - -Den sjuke log. - -"Du är så vänlig, Lydia", sade han, "men glädjen dödar sällan och om -den äfven härvidlag skulle döda, hvadmer... i dag eller i morgon det -är ju detsamma... dig kan jag ju ändock icke göra lycklig." - -Entusiasmens heliga låga lifvade hela den unga qvinnans väsende. - -"Alexej Alexandrowitsch", -- sade hon med sakta men fast ton, "om Adam -Czartoryski kallar, skall du väl då neka att resa dig upp... skall -ej den kroppsliga naturen lyda din mäktige andes bud och åter blifva -dess lydiga tjenare?" - -Flickans kinder glödde. - -"Min fordne vän, ja, du hulda engel... min ende verklige vän", -hviskade fången, "huru skulle han ha fått veta hvar jag är... och -hvarföre skulle han just nu kalla mig?" - -"Han står i spetsen för hela det polska folket, som upprest sig emot -tyrannen Nikolaus." Och den vackra inspirerade flickan berättade nu -utförligare det lilla hon hört om den stora tilldragelsen. - -"Då Lydia, vill jag dö", inföll den sjuke, "och i himlen bedja för -den goda sakens framgång. -- Farväl, Lydia", tillade han matt, "min -stund har slagit... ja, jag är glad... helsa min vän Adam... godnatt -Lydia... men det är morgon... det nästan ljusnar för mina ögon... -Gud, Gud, jag känner din närvaro, och jag ber: hjelp den redliga -saken..." Han utandades i den förstummade Lydias arm sin sista suck. - -Lydia låg länge på knä invid den dödes bädd. - -Då hon uppsteg sade hon i stilla men fast ton: - -"Jag skall frambära din helsning till din vän Adam Czartoryski." - - - - -13. - - -Det var i början af år 1831. Det blodiga dramats i Polen första -förberedande akt hade gått öfver. Nationalregeringen var konstituerad -och den ädle furst Adam Czartoryski var dess president. - -Det var den 2 Februari. - -I ett vackert hus vid den fashionabla Krakowskaja, Warschaus -förnämsta gata, satt i en fåtölj i ett stort, elegant möbleradt rum -en vördnadsvärd man. Han var vid pass 60 år gammal, men såg ännu rask -och liflig ut. [Furst Adam Czartoryski föddes den 14 Januari år 1770.] - -Det var fursten sjelf. - -Framför honom stod en ung, blek man med ett nästan qvinligt utseende. - -I det ögonblick då vi, osedda, inträda i rummet, tycktes den vördiga -statsmannen fortsätta ett påbegynt samtal med den unge mannen. - -"Af den skrift", sade fursten på franska, "som ni inlemnat till -mig och den jag läst, känner jag er historia till en del. Jag vet -att ni är finne, att ni åt Polens sak vill hembära ett offer af er -förmögenhet med tiotusen rubel och att ni vill ingå i aktiv tjenst. -Men, min unge vän, jag tackar er för den förra delen af ert vackra -anbud och det i fosterlandets namn, men... jag antager det icke... -ty ni är för ung. Om Polen sjelf offrar till och med så unga söner -som ni är för sin heliga sak, så voro det dock orätt att antaga en -liknande gärd af andra nationer." - -"Men", svarade den unge mannen med lågande blickar, "jag har också -åberopat en rekommendation till er, herr furste, en helsning från en -kär vän till er." - -"Och hvem är det?" frågade fursten leende. - -"Från Alexej Alexandrowitsch", svarade den unge mannen sakta, och -resten af hvad han sade öfvergick i en för oss ohörbar hviskning. - -"O, haf tack, unge man, -- numera mitt barn" utropade den ädle -fursten rörd, "den som med kärlek tillslutit Alexej Alexandrowitsch' -ögon i hans sista stund... han kan räkna på Adam Czartoryskis fulla -kärlek... Kom", tillade den gamla dignitären, "kom i min famn, min -son, och vill du strida för friheten, så välan, du skall få det. Jag -antager dig till min egen adjutant, så kommer du åtminstone icke -genast i elden." - -Och nästan blygt sjönk den unge mannen till den ålderstigne -frihetshjeltens bröst. - -En lätt omfamning och den unge nordbon stod åter tyst framför sin -chef. - -"Ja, jag känner dig... jag känner dig, Nikolaus!" mumlade Polens -president. "Och hade du skäl att frukta någon, så var det just denne -ädle, snillrike unge man. Han skulle dock aldrig ha beredt dig ett -sådant öde som du nu låtit honom vederfaras." Och en tår stod i den -noble menniskovännens vackra ögon. - -"Hvad heter du, min son?" frågade han vidare. - -"Jag, jag heter", stammade den unge frihetshjelten "jag heter -Eberhardt." - -"Eberhardt... och vidare?" - -"Eberhardt von Eberhardt", svarade den unge mannen med återvunnet -lugn. - -"Löjtnant von Eberhardt", sade nu fursten vänligt, "för mig behöfver -ni icke frukta att uppgifva ert riktiga namn, men lika godt för -det. Hvarje menniska kan ha sina skäl att förtiga något. Vi ha här -imellertid en annan nordbo också, en general Langerman [aflidne -major Myhrbergs förmodade pseudonym under hans deltagande polska i -resningen], en riktig bjesse, han jemväl", tillade han leende. "Och -nu till er tjenstgöring. Fäderneslandet behöfver icke blott sina -söner, utan äfven tiden är dyrbar för dess välfärd. Ni skrifver en -god franska, herr löjtnant von Eberhardt, så vill jag komma i håg af -er skritvelse till mig", tillade han. - -"Jag har gått i en god skola" svarade den unge mannen med ett -egendomligt sorgligt leende. - -"Och ni kan ryska, herr Eberhardt?" sporde fursten vidare. - -"Fullkomligt, ers durchlaucht", svarade den unge adjutanten med en -nästan komisk blick. - -"Sitt ner här och öfversätt dessa papper från ryskan till franskan", -fortfor presidenten vidare, i det han anvisade den unge mannen en -plats och framlade några papper för honom. - - * * * * * - -Vår berättelse nalkas sitt slut. - -Efter de olyckliga upprorsdagarne i Warschau den 15 och 16 Augusti -1831 nedlade Czartoryski sitt presidentskap och ingick som simpel -soldat i den sedermera så beryktade general Ramorinos armékår. -[Historiskt.] Hans trogne adjutant följde honom. De stodo i ledet -bredvid hvarandra och ofta måste på den svåra marschen der Ramorinos -alldeles omotiverade retirad undan den ryske general Rosens -truppafdelning den äldre kamraten stödja den yngres svikande krafter. -Men i elden var han modig som en liten lejonunge. Ett besynnerligt -hat till allt ryskt tycktes elda den unge soldaten till de djerfvaste -bragder. - -Vid Ramorinos öfvergång öfver galiziska gränsen den 10 Oktober erhöll -den unge nordiske soldaten ett sår af en förlupen kula. Han nedsjönk -i sin äldre kamrats armar. - -"Är du svårt sårad?" frågade fursten-soldaten, men han erhöll intet -svar. Då uppskar han med sin sabel hastigt den tätt tillknäppta -uniformen för att åtminstone kunna stilla blodflödet. - -"Herre Gud", utropade han, "det är en qvinna!" - -Då uppslog Lydia sina ögon och de bleknande kinderna purprades trots -den lidna blodförlusten. - -Furst Czartoryski hade sett mycket under sitt vexelrika lefnadslopp, -men detta uppfyllde honom med en till beundran gränsande förvåning. -Han upptog den älskliga gestalten och bar henne ett godt stycke väg -till dess han råkade på två soldater, åt hvilka han öfverlemnade sin -börda, den han noga öfvervakade. - - * * * * * - -Som bekant begaf sig fursten från Galizien till Paris. Han medförde -sin sårade adjutant. - -Någon tid senare, då han engång satt vid sin tillfrisknande älsklings -sjukbädd i sin lilla våning i den stora verldsstaden, slog denna upp -ögonen. - -"Gud välsigne dig, min dotter" sade fursten glädtigt, "och hvilket -namn får jag nu ge dig?" - -"Jag heter Lydia von Eberhardt", ljöd det blyga svaret. - -"Då skall du", sade fursten faderligt ömt, "hädanefter vara -min dotter, min Lydia; ännu kan gamle Czartoryski trots alla -förluster försörja en qvinna, som blödt för hans arma sönderslitna -fädernesland." - - - -***END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK NOVELLER OCH SKIZZER*** - - -******* This file should be named 54113-8.txt or 54113-8.zip ******* - - -This and all associated files of various formats will be found in: -http://www.gutenberg.org/dirs/5/4/1/1/54113 - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - diff --git a/old/54113-8.zip b/old/54113-8.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index 38c7dca..0000000 --- a/old/54113-8.zip +++ /dev/null |