diff options
Diffstat (limited to 'old/53883-h')
| -rw-r--r-- | old/53883-h/53883-h.htm | 8252 | ||||
| -rw-r--r-- | old/53883-h/images/cover-page.jpg | bin | 24382 -> 0 bytes |
2 files changed, 0 insertions, 8252 deletions
diff --git a/old/53883-h/53883-h.htm b/old/53883-h/53883-h.htm deleted file mode 100644 index 6fa5164..0000000 --- a/old/53883-h/53883-h.htm +++ /dev/null @@ -1,8252 +0,0 @@ -<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN" -"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd"> -<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" lang="sv" xml:lang="sv"> -<head> -<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=iso-8859-1" /> -<title>The Project Gutenberg eBook of Guvernanten Celias minnen, by Axel Gabriel Ingelius</title> - <link rel="coverpage" href="images/cover-page.jpg" /> - <!-- TITLE="Guvernanten Celias minnen" --> - <!-- AUTHOR="Axel Gabriel Ingelius" --> - <!-- LANGUAGE="sv" --> - <!-- PUBLISHER="Finska Litteratur-Sällskapets Tryckeri, Helsingfors" --> - <!-- DATE="1852" --> - <!-- COVER="images/cover-page.jpg" --> - -<style type='text/css'> - -body { margin-left:15%; margin-right:15%; } - -div.frontmatter { page-break-before:always; } -h1.title { text-align:center; margin-top:1em; margin-bottom:0.5em; letter-spacing:0.1em; } -h1.title .line1 { font-size:0.8em; } -.aut { text-indent:0; text-align:center; margin-bottom:3em; } -.aut .line1{ font-size:0.8em; } -.epi { text-indent:0; margin-left:auto; max-width:20em; font-size:0.8em; - margin-bottom:3em; margin-right:1em; } -.pub { text-indent:0; text-align:center; } -.pub .line1 { font-weight:bold; } -.pub .line2 { font-weight:bold; font-size:0.8em; } -.imp { text-indent:0; text-align:center; margin-top:4em; margin-bottom:4em; } -.printer { text-indent:0; text-align:right; font-weight:bold; margin-top:1em; - margin-right:1em; } - - -h2 { text-align:center; } -h2.part { page-break-before:always; margin-top:3em; margin-bottom:3em; } -h2.ads { margin-top:2em; margin-bottom:1em; } -h3 { text-align:center; margin-top:3em; margin-bottom:1em; } -h3.date { font-size:1em; font-weight:normal; margin-top:2em; margin-bottom:0.5em; - text-align:right; margin-right:1em; } - -p { margin:0; text-align:justify; text-indent:1em; } -p.first { text-indent:0; } -span.firstchar { font-size:2em; font-weight:bold; } -p.noindent { text-indent:0; } -p.hdr { text-indent:0; text-align:center; margin-top:1em; margin-bottom:1em; - font-weight:bold; } -p.date { text-indent:0; text-align:right; margin-top:1em; margin-bottom:1em; - margin-right:1em; } -p.ldate { text-indent:0; text-align:left; line-height:1.3em; margin-top:-2.3em; - margin-bottom:1em; } -p.adr { text-indent:0; text-align:left; margin-left:3em; margin-top:1em; } -p.sign { text-indent:0; text-align:right; margin-top:1em; margin-right:1em; - margin-bottom:1em; } -.pbb { page-break-before:always; } -p.tb { margin:1em; text-indent:0; text-align:center; } -p.footnote { text-indent:0; margin:1em; font-size:0.8em; } - -div.ads { page-break-before:always; margin-left:auto; margin-right:auto; - max-width:30em; font-size:0.8em; } - -/* "emphasis"--used for spaced out text */ -em { letter-spacing:.1em; margin-right:-0.1em; font-style:normal; } - -span.underline { text-decoration: underline; } - -/* poetry */ -div.poem-container { text-align:center; } -div.poem-container div.poem { display:inline-block; } -div.stanza { text-align:left; text-indent:0; margin-top:1em; margin-bottom:1em; } -.stanza .verse { text-align:left; text-indent:-2em; margin-left:2em; } - -a:link { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); } -a:visited { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); } -a:hover { text-decoration: underline; } -a:active { text-decoration: underline; } - -/* Transcriber's note */ -.trnote { font-family:sans-serif; font-size:0.8em; background-color: #ccc; - color: #000; border: black 1px dotted; margin: 2em; padding: 1em; - page-break-before:always; margin-top:3em; } -.trnote p { text-indent:0; margin-bottom:1em; } -.trnote ul { margin-left: 0; padding-left: 0; } -.trnote li { text-align: left; margin-bottom: 0.5em; margin-left: 1em; } -.trnote ul li { list-style-type: square; } - -/* page numbers */ -a.pagenum { position:absolute; right:1%; margin-top:0em; - color:gray; background-color:inherit; line-height:1em; - letter-spacing:0; text-indent:0; text-align:right; font-style:normal; - font-variant:normal; font-weight:normal; font-size:x-small; - border:1px solid silver; padding:1px 4px 1px 4px; display:inline; } -a.pagenum:after { content:attr(title); } - -@media handheld { - body { margin-left:0; margin-right:0; } - em { letter-spacing:0; margin-right:0; font-style:italic; } - div.poem-container div.poem { display:block; margin-left:2em; } - a.pagenum { display:none; } - a.pagenum:after { display:none; } - .epi { max-width:inherit; margin-left:3em; margin-right:3em; } - div.ads { margin-left:2em; margin-right:2em; max-width:inherit; } -} - -</style> -</head> - -<body> - - -<pre> - -Project Gutenberg's Guvernanten Celias minnen, by Axel Gabriel Ingelius - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - -Title: Guvernanten Celias minnen - -Author: Axel Gabriel Ingelius - -Release Date: January 4, 2017 [EBook #53883] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GUVERNANTEN CELIAS MINNEN *** - - - - -Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net - - - - - - -</pre> - - -<div class="frontmatter"> -<h1 class="title"> -<span class="line1">GUVERNANTEN</span><br /> -<span class="line2">CELIAS MINNEN.</span> -</h1> - -<p class="aut"> -<span class="line1">AF</span><br /> -<span class="line2">FÖRF. TILL GRANRISKOJAN.</span> -</p> - -<p class="epi"> -„Kom så en annan kärlek. Den började -så tyst och småningom, som nattens stjernor -tåga fram. Först ser man blott en här, en der; -men oförmärkt de vexa till i glans och antal, -tills de fylla hela fästet„. -</p> - -<p class="pub"> -<span class="line1">Helsingfors.</span><br /> -<span class="line2">Finska Litteratur-Sällskapets Tryckeri, 1852.</span> -</p> - -</div> - -<div class="frontmatter"> -<p class="imp"> -<a id="page-1" class="pagenum" title="1"></a> -Imprimatur: H. Molander. -</p> - -</div> - -<h2 class="part" id="part-1"> -<a id="page-2" class="pagenum" title="2"></a> -INLEDNING. -</h2> - -<h3 class="chapter pbb" id="chapter-1-1"> -<a id="page-3" class="pagenum" title="3"></a> -I en båt på Mallasvesi. -</h3> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">S</span><span class="postfirstchar">jön</span> Mallasvesi ligger ungefär vestsydvest i det vackra Tavastland. -Förenad är han genom ett sund med Roine, hvilken, -belägen nordvest om Mallasvesi, till en del ligger utom -Tavastland och i Satakunda. Oaktadt de således bevisligen -äro tvenne, hafva de dock af en och annan (t. ex. Rühs) -blifvit ansedda för samma sjö, hvilken omständighet kanske -härleder sig deraf, att de nästan alltid nämnas på en gång. -Uti denna namnkombination ligger mycken smak: Roine och -Mallasvesi. Roine klingar grannt, nordiskt, konungsligt; Mallasvesi -ljuder italienskt, sydländskt, qvinnligt. Den starke -är den svagas stöd; Roine är maken, dess maka är Mallasvesi. -</p> - -<p> -För denna gång lemna vi Roine i dess värde. -</p> - -<p> -I en vik af Mallasvesi gungar en båt. Dagen är vacker -— det är i Juli — men hvad man kan ha emot honom är -ett särdeles qvalm; luften är icke rätt genomskinlig, ty himlen -har redan många dagar varit molnfri och solrök har börjat -uppstå. -</p> - -<p> -Årorna i båten föras af tvenne unga flickor. Af deras -rodd kan man se, att de icke äro särdeles vana vid denna -motion; de tyckas göra det blott på lek. -</p> - -<p> -<a id="page-4" class="pagenum" title="4"></a> -Vet en tjuguårig läsare någonting mer romantiskt, än -då tvenne unga flickor, vackra och välvexta, alldeles ensamma -föra årorna och med ett visst koketteri söka dölja sin -ovana, när härtill kommer, att de gunga på en den skönaste -vik en sakta sommarafton? Måste icke en sådan tjuguåring -medge att taflan skulle förlora i behag, om äfven hans -älskvärda person funnes i båten? -</p> - -<p> -Hvad dessa flickors utseende är behagligt och ändå så -olika! Om den ena kan man ana att hon uppvuxit på den -ädla landsbygden ... så fria och obesvärade äro hennes -rörelser. Helsa, helsa står att läsa i den friska blicken, i -den välvexta, men fylliga gestalten. Oskuld och frid tyckas -bo under hennes barnsligt skälmska miner. På första ögonkastet -finner man att hon icke är en qvinna med anlag till -att forska i det sublima, att hennes fantasis vingar icke -bära särdeles högt, men man finner äfven att naturen gifvit -henne en ersättning, som innefattar qvinnans älskvärdaste -egenskaper: godhet och ömhet ... icke denna sorts godhet, -till hvilken man kan komma genom arbete, utan en sådan -godhet, som — naturen gifver. Anna Degerberg är således -en af de qvinnor, hvilka man icke egentligen kan skänka en -eldig och fantastisk kärlek ... de skulle dessutom icke sentera -en sådan; hon tillhör den klass af qvinnosjälar, hvilka, -goda och ömma, man så lätt kan fästa sig vid och hjerteligen -hålla af. -</p> - -<p> -Den andra unga flickan, Celia Ina Wärn, lockar dock -ögat bort ifrån dina blonda hårflätor, Anna Degerberg, till -sina mörka, ifrån dina blåa, ömma ögon till sina dunkla. -<a id="page-5" class="pagenum" title="5"></a> -Huru kunna gråsvarta ögon behaga mera än de beprisade -blå! Det inre lifvet är det, som gör det; känslan och fantasin -i förening bilda ögats lockande behag ... och färgen -gör intet. -</p> - -<p> -Celia är till vexten späd och fin ... det är en fin orangeriblomma. -Hurudan månne hennes själ vara, månne lika -svag, späd och fin? Fantasi bor der, känsla äfven, men -månne styrka? -</p> - -<p> -Vid det de nu gunga i båten, tyckes Anna vara en frisk -nordisk planta, van vid klimatets alla nycker, Celia en söderns -blomma, lockande och tjusande, men flyttad hit till -norden, osäkert om för att lefva, osäkert om för att dö. -</p> - -<p> -Hemma från så olika trakter, märk dock, huru de båda -blommorna vänskapsfullt böja kalkarna mot hvarandra, huru -de skänka, den ena åt den andra, sin vällukt, sin doft. Söderns -blomma har deraf mer, men nordblommans doft är af -annan art, och deraf kommer att söderns blomma är lika öm -för nordens blomma, som nordens blomma är för söderns. -</p> - -<p> -Annas och Celias rodd, i hvilken de först inlagt en viss -bravur, en viss täflan, började småningom alltmer att gå dåligt, -ja den liksom efter öfverenskommelse tvärstadnade. -Anna, som satt närmare fören, betjenade sig af sitt läge -och årornas hvila, samt vände förmedelst en skicklig manöver -Celia att sitta midtemot sig. Celia, låtsande icke vara -nöjd härmed, höjde ett förebrående finger, men Anna föll -henne om halsen och kysste henne. Efter en liten paus -sade Anna: — vet du, Celia, hvarföre jag ställde så till, -att du kom att sitta på den sidan af brädet, som är åt mig -<a id="page-6" class="pagenum" title="6"></a> -till. Jo ser du Celia, jag vill läsa i dina ögon, om du håller -af Anna. Hvad jag har att säga, kanske vore det bäst -osagdt; men jag skulle då vara falsk emot dig, som jag håller -så mycket af. Säg Celia, ångrar du dig redan, att du -kom ifrån Helsingfors, för att begrafva dig här på landet -och ha ingen annan att umgås med än — Anna, som är -en sådan landtflicka och alldeles utan bildning? Svara nu, -Celia, men minns att jag dervid ser i dina ögon. -</p> - -<p> -Vänligt, men nedslagen svarade Celia: — huru orättvis, -Anna! Hvem har jag i hufvudstaden, som jag så värderar -och håller af som dig? Du är min vän, Anna; säga icke -mina ögon detsamma? -</p> - -<p> -Åter kysste Anna sin vän och hon sade: — tack min -Celia, du snälla, tack. Jag är så glad nu, att jag tycker -denna vik vara för trång; skulle vi icke försöka ro litet ut? -Ser du huru spegellugn Mallasvesi nu är? -</p> - -<p> -Med en blick, som antydde att hon visst var lysten -att komma ut på sjön, men ändå äfven litet rädd, svarade -Celia: — ja visst är sjön lugn, men se hvad himlen är grå, -jag försäkrar, himlen är icke alls blå, ehuru jag icke kan se -några moln. Kanske tycks ändå derföre himlen vara så grå, -att han redan länge varit blå, ty när ögat tröttnar vid en -färg, så ser det ju lätt en annan. När himlen länge varit -grå, så tycker man också att han är blå. Lyckan är blå -och olyckan är grå. Men jag skulle i alla fall ej vilja ut -på sjön, ty .... jag vet ej, det är något, som trycker mig, -jag vet ej, om det är luftens qvalm, eller något obestämdt -inom mig .... -</p> - -<p> -<a id="page-7" class="pagenum" title="7"></a> -Detta sade hon med en viss svärmande melankoli i tonen, -men Anna, som märkte detta, var icke sen att, medan -högra handen hvilade på åran, med den venstra liksom -litet lugga hennes hårflätor och skälmskt infalla: — du har -väl ledsamt efter din Wodin, stackars Celia, det är väl detta -obestämda, som trycker. -</p> - -<p> -— Nej Anna, jag är visst icke som så många andra -förlofvade; dem menade jag, som också älska hvarann. Förlåt -mitt sjelfberöm, men jag är icke som de. Jag vet att -skiljsmessa tidtals är nyttig för själen och att den, om kärleken -är sann, ökar denna än mera; är kärleken åter inbillad, -så är skiljsmessan äfven nyttig; hon visar oss då att -en kärlek, som hastigt försvinner, icke kan vara sann. Dessutom, -huru skönt är icke afskedet, smärtsamt och ljuft; och -återseendet sedan, o det är ändå mera — det är en himmel. -Min tanke hvilar i hoppet; jag sörjer icke öfver att vara -skiljd från Edvard, ty jag tänker mig i den stund, då vi åter -råkas. Men det är någonting annat, hvad månne det vara, -säg Anna! -</p> - -<p> -Vid det hon sade så, lade hon sitt älskeligt täcka hufvud -mot Annas axel, sina späda armar lindade hon kring -Annas lif. Sedan hon gjort detta, repade hon litet mod, -torkade småleende bort ett par tårar, som vågat sig fram, -och nu var Celia åter glad. Men Anna hade deremot blifvit -nedstämd, och hon sade: — o min Celia, jag kan gråta -öfver att jag icke är för dig. Vet du, nu, mer än annars -skulle jag vilja ega kunskaper; i den föreskrift, jag såsom -barn begagnade, står att kunskaper pryda förståndet. Men -<a id="page-8" class="pagenum" title="8"></a> -jag går ännu längre. Kunskaper ge äfven helt säkert åt -känslan lif; den som har bildning och kunskaper, kan så -mycket gagna, kan äfven skarpsinnigt gissa till sin väns -sorger, om ock vännen sjelf icke visste förklara dem; hade -jag kunskaper, så skulle jag nu kunna trösta Celia, som -är min vän. -</p> - -<p> -— Nej, Anna, du misstar dig, då du åt kunskaper -skänker ett sådant inflytande. Jag skall kurera dig genom -ett exempel. Minns guvernanten här på andra sidan viken; -hon har kunskaper, skulle hon kunna trösta dig, om du det -behöfde? Du skrattar. Guvernanter i allmänhet äro ett -slägte, som bevisar, att kunskaper icke precis, åtminstone -icke alltid, lända medmenniskor till någon trefnad. Tvertom, -guvernanterna äro oftast högst tråkiga, pjåkiga, pedantiska, -med löjligt öfverdrifna begrepp om det passande. Jag försäkrar, -att hela deras själ och tanke går ut på det i yttre -måtto passande, och efter sådana principer bilda de äfven de -barn, någon åt dem anförtrott. I sitt nit att korrigera komma -de lätt att misstaga sig om de fel, som behöfva korrigeras, -och hvad som värre är, de misstaga sig rätt ofta om personen, -som behöfver rättelse, de halka öfver den skyldiga till -den oskyldiga, om blott den förra har ett smilande, förekommande -sätt och vackra manér. Man kan säga om en -guvernant, hvad jag engång såg citeradt, jag minns icke i -hvilken bok: „hon är så sysselsatt med att putsa ljusen, att -hon icke får tid att se.“<a class="fnote" href="#footnote-1" id="fnote-1">[1]</a> -</p> - -<p class="footnote"> -<a class="footnote" href="#fnote-1" id="footnote-1">[1]</a> Dessa ord äro af <em>Börne</em>. -</p> - -<p> -<a id="page-9" class="pagenum" title="9"></a> -— Celia, med hvilken ifver du talar! Aldrig har jag -sett dig så häftig, men du har väl orsak? -</p> - -<p> -— Ja, jag har; jag har varit under tre guvernanters -uppsigt, och jag kunde icke hålla af någon af dem. All -oskyldig barnslighet blef bannlyst, det cirklade och stela -vann bifall. Ja, vet du Anna, hade jag icke haft en så redbar -far och en så om mitt sanna väl öm mor, så hade du -icke din Celia ens så god och bra, som hon nu är. -</p> - -<p> -— Men huru anförtrodde de dig åt guvernanter? Säkert -hade de icke samma åsigter i detta ämne, som de, hvilka -deras dotter sedan antog? -</p> - -<p> -— Min moder sade att de guvernanter, hon hade haft, -voro förträffliga menniskor, och föröfrigt visste hon nog med -sig sjelf, att hon kunde genom sitt moderliga inflytande tillintetgöra -allt det skadliga, hvaraf hennes barn möjligen i pensionen -blefve smittadt. Min far öfverlemnade hela denna sak -åt mammas omsorg. Och icke kan jag säga, att guvernanterna -varit mig till någon skada, tvertom kanske till nytta, -genom den erfarenhet jag vunnit. För detta har jag att tacka -min älskade moder .... o, att hon så tidigt skulle lemna -mig, men .... hon har det bättre nu .... min moder lade -alltid i deras skefva lärdomar en förnuftig och moralisk mening, -hvilken de sjelfva visst icke visste af. Nej, mig hafva -de icke skadat; men så många andra, som på en gång med -mig undervisades af dem och som till all olycka icke egde -föräldrar med ett så flärdfritt sinne, röja nu omisskänneligt -det dåliga inflytande, deras guvernanter på dem utöfvat; de -röja det i stelt skick och ytlig uppfattning af allt här i verlden. -</p> - -<p> -<a id="page-10" class="pagenum" title="10"></a> -— Men den guvernant, som hemma hos er gaf dig undervisning, -var icke hon dräglig? -</p> - -<p> -— Jag var blott tio år då, så att jag icke just förstod -att bedöma, men det minns jag, att jag icke höll af henne, -och är icke det ett ganska säkert bevis på att hon ej hade -det rätta sättet, ty barn ha en beundransvärdt fin instinkt -i sina tycken för eller emot personer. -</p> - -<p> -— Du talar om det rätta sättet; således måste du medgifva, -att det är en möjlighet att ha godt sätt med barn; -du måste äfven tillstå, Celia lilla, att du gör orätt i att, -såsom du tyckes göra, skära alla guvernanter öfver en kam. -</p> - -<p> -— Kanske att en bland tio kan vara på sin plats, säkert -icke flere. Men jag för min del är så rädd för guvernanter -och för sjelfva ordet <em>guvernant</em>, att det sista i verlden -jag ville bli, det är guvernant. Jag tror, att om jag -blefve det, så skulle jag genast, liksom genom en hemsk -förtrollning, bli likasom de andra: afmätt i mina tankar, stel -i mitt väsende, pjåkig i mina yttranden, kylig i mitt hjerta. -</p> - -<p> -— Nå, men icke äro de ju alla sådana. Tre guvernanter -blott har jag sett; två af dem äro åtminstone icke stela -i sitt väsende eller pjåkiga i sina yttranden. -</p> - -<p> -— Nej, nej; de äro då säkert i sitt väsende lösa, och -kanske påflugna i sina yttranden. Likasom det sköna, så -kan äfven det fula visa sig i många drägter — — — Men -hör, hvad är det för rop, som från aflägsna håll komma -till oss? -</p> - -<p> -— Säkert från någon äng borta öfver sjön. Arbetarne -ha förmodligen slutat sin höbergning. De pläga vid sådana -<a id="page-11" class="pagenum" title="11"></a> -tillfällen hurra högt, så högt, att det hörs långt, långt bort, -och sedan dansa de efter fiolens takt en munter polska. -</p> - -<p> -— Ack, så roligt, då måste vi bestämdt ro ut på sjön. -Kanske kunna vi derifrån se folket, det trefliga, goda bondfolket, -som fröjdas åt väl slutadt arbete. -</p> - -<p> -Nu var Celia en helt annan, än den Celia, som, icke fri -från fördom, för några ögonblick tillbaka hade angripit guvernanter. -Hon var nu åter blefven ett barn; glädjen lyste -ur hennes ögon. -</p> - -<p> -Flickorna satte åter ut årorna och rodde så hårdt Celias -svaga krafter det tilläto. Anna var naturligtvis mera öfvad, -liksom äfven eljest starkare byggd, så att ett årtag af henne -svarade i det närmaste emot tvenne af Celia. Båten gled -dock, oaktadt den ojemna rodden, fram ut på sjön, och man -kan icke måla Celias förtjusning, när de hunnit till en punkt, -hvarifrån de kunde se de menniskor, som genom sitt hurrande -lockat dem ut på sjön. Afståndet var nära en fjerdedels -mil, men man kunde ändå se, huru ängsfolket dansade, -oaktadt de från ett sådant håll sedda mera liknade rörliga -punkter, eller små elfvor, än menniskor. Äfven fiolernas -toner — ty de voro tvenne, af hvilka den ena höll sekund -— halkade fram längs vattenytan till de glada flickorna. -Anna njöt egenteligen icke så mycket af sjelfva scenen, -hvilken för henne var någonting vanligt, som fastmer af sin -väns glädje öfver dessa för henne så ovanliga och uppfriskande -taflor. Celia hade sett månget spektakel, hört mången -konsert, men knappt gjorde någon af dessa det intryck, -som det hon nu såg och hörde. Ett ungt sinne, som ännu -<a id="page-12" class="pagenum" title="12"></a> -icke hunnit förstenas af stadslifvets evigt enahanda, är det -mest mottagliga för intrycken af Guds herrliga, fria natur. -Celia, som icke stort varit annorstädes än i städer, fann nu, -att hittills en sträng i hennes själ aldrig klingat — den -sträng, som klingar anslagen af naturen, dess herrlighet och -prakt, dess dolda inre lif. -</p> - -<h3 class="chapter" id="chapter-1-2"> -Mallasvesi i vrede. -</h3> - -<p class="noindent"> -Sedan de nu hvilat på årorna ungefär en fjerdedels -timme, upphörde fiolernas ljud, och tydligen kunde de -båda flickorna se, huru de små svarta punkterna, menniskorna, -blefvo allt mindre och mindre. De gingo troligen -till sin aftonvard. Anna och Celia sutto dock orörliga i -båten, båda försjunkna i betraktande af den vackra trakten, -sjön med sina vikar, uddar och holmar, dessa med sina löf -och barrträd, sina gräsmattor och sina betande kor. En betraktare, -som sett dem så, skulle bedt ödet fara varligt -med deras ungdom och fägring, han skulle äfven bedt ödet -förskona dem för olyckor och alla jordens sorger — detta -för den skönhets skull, som bodde i deras själar. -</p> - -<p> -Länge hade de sutit stumma och blott samtalat med sig -sjelfva; slutligen sade Anna: — ah, Celia, jag håller af allt -här omkring oss, sjön, holmarna, stränderna och — korna. -Gör du så med? -</p> - -<p> -— Ja, och jag ville fast vara just denna sjö, denna -holme, denna vik. -</p> - -<p> -<a id="page-13" class="pagenum" title="13"></a> -— Men säkert skulle du icke vilja vara någon af dessa -kor, inföll Anna skrattande efter en liten paus. -</p> - -<p> -— Hvarföre icke för en liten tid, för att få se, huru de -ha det — svarade Celia eftertänksamt. Derhemma har jag -ofta tänkt, att det vore roligt att få för en tid vara Roland, -min fars trogne hund. Han har så förståndiga ögon, och -så bedjande; kanske skulle äfven han för en tid vilja bli -menniska, men får det icke. Tror du ej, Anna, att djuren -ha tanke och förstånd? -</p> - -<p> -— Man säger att de ha blott instinkt, men hvem kan -veta, huru det är i det hela. -</p> - -<p> -— Jag tror att de ha förnuft, men det bor i andra verldar -än vårt. Jag tror, att ..... -</p> - -<p> -— Men om du tror, att de ha förnuft, så måste du -äfven tro på deras odödlighet. Du är en fantast, Celia. -</p> - -<p> -— Ja, jag är så. Men minns du episteln till fjerde -söndagen trinitatis? -</p> - -<p> -— Ja, det är blott några veckor sedan den lästes, och -jag lade just på minnet den episteln, emedan jag icke förstod -någonting af den. Den handlar ju om kreaturens suckan. -</p> - -<p> -— Ja, och om deras „förhoppning, att varda fria ifrån -förgänglighetens träldom till Guds barns herrliga frihet.“ -Är det icke en vink att äfven åt kreaturen är skänkt ett -högre lif? ..... O, det är så dunkelt, man kan blott ana. -</p> - -<p> -— Hvad vi kommit till för ett ämne! -</p> - -<p> -— Ett ämne, Anna, för de största filosofer eller teologer, -men icke för oss, två oerfarna flickor, som blott kunna hjelpa -oss fram med vår aning ... Vi skola icke tala mera i detta -<a id="page-14" class="pagenum" title="14"></a> -ämne ... vi skola ... Men huru är det så mörkt; klockan -kan icke vara mer än half nie på sin höjd? -</p> - -<p> -— Kanske har tiden vikit så fort undan; vi ha ju haft -så trefligt, och tiden går då så hastigt. -</p> - -<p> -— Vet du, Anna, jag tycker, att himlen nu är alldeles -grå, nästan svart. Se Anna! -</p> - -<p> -Båda sågo upp och i detsamma bländades deras ögon af -en blixt. En förfärlig åskknall följde genast derpå. Bloden isades -för de tu, och instinktmessigt, krampaktigt tryckte den -ena den andras händer i sina och höll dem fast der. -</p> - -<p> -Ett fruktansvärdt åskväder inträffar ofta så oförmodadt, -att en naturkunnig väderleksspåman knappast tio minuter -före utbrottet kan förutsäga det. Ovädrets ankomst bådas -icke af något svart moln vid horizonten, icke af något aflägset -thordön, utan, såsom en ishinna lägger sig jemnt öfver -vattnets yta, likaså samla sig de elektriska dunsterna till en -öfverallt jemn molnhinna och insvepa oss ögonblickligen i -mörker, hvilket dock snart belyses af granna, bländande, blodröda -blixtar. Då märka vi, att vi hafva åskan öfverallt omkring -oss, liksom öfver våra hufvuden, och att faran är stor. -</p> - -<p> -Ett sådant fenomen inträffar vanligast efter långvarig -torka. Den de första dagarna så klara och blå luften blir -småningom mindre genomskinlig, hvarefter dunsterna öfvergifva -jordens yta. Till slut, sedan naturen i sin smygande -gång hunnit förbereda allt till sitt uppror, bryter hon på en -gång lös, och det helst om aftonen, emedan vattenpartiklarna -då, till följe af svalkan, lättast kondenseras till moln. -</p> - -<p> -Så hade äfven det oväder uppkommit, som nu hotade -<a id="page-15" class="pagenum" title="15"></a> -att i hafsfruns kalla famn lemna Celia och Anna, ty det -var icke blott åska och ljungeld utan ock storm, som gisslade -förfärligt, och, kommande än härifrån än derifrån, dref -den lilla båten hit och dit. Anna visade dock vid detta tillfälle -en beundransvärd rådighet och skicklighet. Hon satte sig -vid styret, höll med ena handen roderpinnen, med den högra -dels rodde, dels hopade hon. När nu någon stor våg kom, så -ställde hon så till att hvarken styrbords eller babordssidan -tog emot vågen — hade det en enda gång händt, så hade -båtens kantring varit oundviklig; i stället klöf fören böljorna -och sålunda dref båten med rodret förut. -</p> - -<p> -Oaktadt sin, sträng påpasslighet fordrande post, hann -dock Anna fråga Celia: — faran är stor, Celia; äro vi beredda -att dö nu? -</p> - -<p> -— Ofta har jag önskat att dö ung, men nu, när -döden är nära, nu, ack, önskade jag lefva. Visst tror jag, -att Gud af sin nåd skulle skänka oss salighet, men mina -tankar hänga dock ännu mycket vid jorden, vid slägt och -vänner och — Edvard. Och vet du .... en glad aning -säger mig att vi lyckligt skola nå stranden. -</p> - -<p> -— Äfven jag har samma aning; jag kan icke förstå att -vi skulle omkomma här. -</p> - -<p> -Åskan dånade nästan oafbrutet, oaktadt mest i enkla -slag; blixtarna korsade hvarandra; sjön häfdes i svart och -hvitt, i förskräckliga vågor; båten häfdes efter vågen, men de -unga flickorna buro de förklarades anleten. Vore jag målare, -skulle jag välja sådana taflor. -</p> - -<p> -Och dessa flickor, ändå hörde de icke till deras antal -<a id="page-16" class="pagenum" title="16"></a> -som likgiltigt och dödt afhöra åskans slag; hade de varit -under tak och i större säkerhet, så hade de genom en lindrig -fruktan visat sin qvinnliga älskvärdhet, men nu, när -faran var mångdubbelt större, när döden gapade på dem -från hvarje blixt, hvarje våg, nu spändes deras själskraft; -nu visade de, af hvilken styrka den späda qvinnliga naturen -stundom kan vara mäktig. De räddes icke. -</p> - -<p> -Snart uppstod äfven ett störtregn, som hastigt genomdränkte -deras sjalar och tunna klädningar, samt hotade att -fylla båten. Celia, hittills overksam, började nu i sin tur -att hedra sig. Som i båten icke fanns något öskar, tog hon -sin hatt ifrån hufvudet — lyckligtvis hade hon icke lydt Anna, -som rådde henne att i likhet med sig blott binda en sjalett -om hufvudet — och nu betjenade hon sig af hatten till öskar. -</p> - -<p> -Detta regn, hvilket tycktes föröka faran, minskade den i -sjelfva verket, ty derigenom blef stormen mera regelbunden -och fick en viss riktning. Båten, hvilken hittills drifvit omkring -ett ställe, började nu att raskt drifva emot — hemmet. -Anna, som märkte att stormen blifvit regelbunden, gjorde -nu en rask svängning och i full förlig vind styrde hon till den -udde, som bortskymde viken. Nu hördes ångestrop ifrån -hemmets strand — det var ifrån en båt, hvilken sökte -komma ut åt sjön, för att om möjligt rädda de båda -flickorna, men emedan stormen var för stark, kunde denna -båt icke komma det ringaste fram. Anna och Celia svarade -med ett gladt „hollah! Vi komma straxt. Varen icke -rädda!“ och icke många minuter derefter nådde de redden, -och sprungo, som om de fått vingar, till det ställe af -<a id="page-17" class="pagenum" title="17"></a> -stranden, som var i jemnbredd med den båt, hvilken skulle -rädda dem. Då styrde båten äfven emot dem, och ut ifrån -båten hoppade Annas far och omfamnade sin dotter och -Celia med den hänryckning, som den saliga stunden bjöd. -Strida glädjetårar greto de tre och skyndade upp till herrgården, -der de välkomnades af Annas moder och syskon på -samma sätt. -</p> - -<p> -Inga obehagliga följder hade i öfrigt vikingatåget (så -kallades flickornas äfventyr af kaptenen, Annas far); tvertom -tycktes hafsfrun ha skänkt dem en del af sina rosor. Så -gladt, som de första dagarna härefter, hade lifvet måhända -aldrig varit på Mainola. Anna och Celia voro mer än nånsin -oskiljaktiga; ja, Anna sade skämtande, att Celia höll af -henne mera än af sin fästman; till straff för hvilka ord -Celia slog Anna med sin parasoll. Anna sprang undan i -parken, men som Celia var mera „lik en hind“ än Anna, -så blef denna snart fasttagen och kysste då Celia, som låtsat -vara mycket ond. -</p> - -<p> -Tusende skämt och oskyldiga upptåg hade de begge -unga flickorna för sig, men ingen kom och manade dem till -arbete. Sjelfva kaptenskan, en älskvärd, huslig matmoder, -som ansåg fliten för en nödvändig krydda i lifvet, nändes -ej störa flickorna, så förtjust var hon att se dem vid lif, -hennes eget barn och Celia, som blifvit anförtrodd i hennes -vård. -</p> - -<div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">„I fantasins och hoppets egna trakt</p> - <p class="verse">Bor ungdomen; ej hetta, snö och storm</p> -<a id="page-18" class="pagenum" title="18"></a> - <p class="verse">Dess fröjder störa kan. I nöjets arm</p> - <p class="verse">Förgäter hon så lätt all lifvets sorg.“</p> - </div> - </div> -</div> - -<p class="noindent"> -säger Euripides, och vackra äro dessa enkla ord. -</p> - -<p> -Den ädla ungdomstid! Hvilkens hjerta är så förtorkadt -att det icke slår högt vid tanken derpå! En ålder mera oegennyttig -än den, finnes ej. Ungdomssinnet lefver i det glada -närvarande, i det glada tillkommande; de sorger, som varit, -förgäter det; de sorger, som komma, tänker det icke uppå. -</p> - -<h3 class="chapter" id="chapter-1-3"> -Den fjerde dagen. Guvernanten. -</h3> - -<p class="noindent"> -Aftonen af den fjerde dagen efter vikingafärden var icke -vacker. Det regnade väl icke eller stormade, men himlen -var öfverdragen af fula moln, hvilka tycktes hota med långvarig -nederbörd. -</p> - -<p> -Detta oaktadt spatserar Celia i parken ensam, och med -ganska sakta, sväfvande steg. Hvarföre åtföljes hon icke nu -af Anna, hvarföre tyckes hon söka ensligheten? Månne de -bref, hon bär i handen, äro härtill en orsak? Båda äro de -förseglade med svart lack; det ena brefvet är icke ens uppbrutet -ännu; hvarföre skyndar hon sig icke att läsa äfven det? -</p> - -<p> -Kommen till en löfsal, som var försedd med bord och -soffor, såväl af träd som af gräs, sätter sig Celia icke, utan -blir stående, såsom förstenad. Hennes ögon hafva knappt -lifvets färg, och kinderna, hvad de äro bleka! Hon liknar -en marmorstaty, på hvilken elaka menniskor kastat kläder. -</p> - -<p> -Slutligen vaknar hon upp ur sin lethargiska dvala; hennes -känslor blifva tankar, tankarna blifva ord: -</p> - -<p> -<a id="page-19" class="pagenum" title="19"></a> -— Allt detta är blott en dröm, en plågsam dröm ... -så tror jag visst och säkert ... men ack nej, brefvet, det -rysliga brefvet! Jag vill för femte gången läsa brefvet. Det -vill jag. -</p> - -<p> -Brefvet lydde: -</p> - -<p class="adr"> -„Min goda, älskade syster Celia! -</p> - -<p class="noindent"> -Jag vet icke, huru jag skall börja, jag vet icke, huru -jag skall förbereda dig på hvad du ändå måste få veta, min -arma Celia. Dock inga omsvep. Vår dyre, redlige fader, -han som höll af oss mer än af sig sjelf, han, vår älskade -fader, har nu lemnat oss och flyttat bort till annat land. -Förstår du, Celia, att han nu är död. -</p> - -<p> -Den lustfärd, som du minnes att pappa skulle företaga -sig i sällskap med några sina vänner, var olyckligtvis icke -ett blott luftslott, utan blef verkligen af. Skulle han ändå -på ångfartyg hafva rest till Reval, men ångfartyg kunde han -aldrig med, ja han föraktade dem för deras enformiga rörelsesätt -och föredrog den simpla galeasen framför „Furst Menschikoff.“ -På återvägen från Reval kantrade galeasen och -alle man, tio till antalet, funno sin graf i vågen. Blott en -blef under sin kamp med böljorna varsnad af en paket, destinerad -till Helsingfors, och det är denne ene, som berättat -de öfriges sorgliga öde. -</p> - -<p> -Nu vet du således allt, och jag vill icke trösta dig, ty -jag kan det icke, sjelf en tröstbehöfvande. Ett kan jag blott -säga dig: gråt Celia, gråt, ty vår fader förtjenar det så väl. -</p> - -<p> -Här innanför har du ännu ett bref ifrån mig, men det -får du icke öppna förrän efter två dagar, ty då är din själ -<a id="page-20" class="pagenum" title="20"></a> -bättre i stånd att förnimma hvad der står. Lyd nu mig, -Celia. Må väl. -</p> - -<p class="sign"> -H:fors d. 20 Juli.<br /> -Din broder <em>Clinton</em>.“ -</p> - -<p class="noindent"> -Sedan Celia slutat läsningen, sade hon: — Clinton nekar -mig att läsa det andra brefvet innan två dagar. Han -medger, att äfven detta bref är skrifvet af honom. Hvarföre -skref han icke allt i samma bref? Han må väl icke vilja -ge in åt mig förgift i små doser. Så elak kan han väl ej -vara, å nej, jag känner Clinton så väl; hans mening är, såsom -han äfven sade, att jag icke kan uthärda mycket svårt -på en gång .... Men jag är en qvinna, och jag är nyfiken. -</p> - -<p> -Jag öppnar äfven detta bref, låt mig se: -</p> - -<p class="adr"> -„Celia, min syster och vän! -</p> - -<p class="noindent"> -För två dagar sedan skulle du icke varit i stånd att -bära så många sorgliga nyheter. — Måtte Gud nu förläna -dig styrka! -</p> - -<p> -Sedan Edvard Wodin, han, åt hvilken du gifvit ditt -hjerta och ville skänka din hand, fick veta vår fars öde, och -dessutom fick veta att efter honom finnes intet annat än -skulder, så visade han en uppenbar köld, hvilken lät mig -förmoda att han ej mera skall låtsa om Celia, då lyckans -solsken icke mera ler emot henne. Förmodligen har han -icke heller skrifvit till dig sedan dess, och om så är, kan -du väl sjelf finna att du är en öfvergifven älskarinna. Den -trösten kan jag gifva dig, att den, som så beter sig, aldrig -var värd dig, och är icke heller värd dina tårar. -</p> - -<p> -Den andra nyheten är den, att du med det första kommer -hit till hufvudstaden; vi skola se till, att du får dig -<a id="page-21" class="pagenum" title="21"></a> -någon plats såsom guvernant. Jag vet väl, stackars Celia, -huru detta skall kosta på dig; men vi måste böja oss under -nödvändighetens hårda lag — kanske solen ännu engång -uppgår för oss. -</p> - -<p> -Må nu väl, min snälla syster, och kom snart till den, -som säkert mest af alla håller af dig, kom till -</p> - -<p class="sign"> -<em>Clinton</em>.“ -</p> - -<p class="ldate"> -21 Juli. -</p> - -<p class="noindent"> -När Celia läst äfven detta bref, blef hon först liksom -helt kall, och hennes läpp krökte sig af förakt; men när -Anna, som länge sökt henne, slutligen inkom i löfsalen, -började Celia att gråta bittert och räckte åt Anna de tvenne -brefven. I tårar låg snart vänskapen vid vänskapens bröst. -</p> - -<h2 class="part" id="part-2"> -<a id="page-23" class="pagenum" title="23"></a> -FÖRSTA BOKEN. -</h2> - -<h3 class="chapter pbb" id="chapter-2-1"> -<a id="page-25" class="pagenum" title="25"></a> -Ett bref till Celias broder Clinton: -</h3> - -<p class="date"> -Den 20 Mars 1852. -</p> - -<p class="adr"> -„Min egen gode broder! -</p> - -<p class="noindent"> -Säkert förvånar det dig att icke allenast få ett bref, -utan dertill ock ett paket. Hvad kan paketet innehålla? -Skall jag säga dig det? Ett och annat, som rörer din syster: -bekännelser af Celia. -</p> - -<p> -Vänta icke något systematiskt sammanhang, någon planmessig -anordning af det hela. Vi fruntimmer kunna ju icke -skrifva så; vi uppteckna så ofta det obetydliga och ovigtiga, -och glömma bort det hela, plägar du säga. Dessutom hittar -du säkert många skriffel, uppkomna dels deraf, att jag -icke strängt gått igenom de små manuskripterna, dels emedan -Celia ej kunnat skrifva bättre. Allt sådant skall Clinton -förlåta, ja sjelfva felen skola blifva dig kära, emedan -de äro af en för dig kär person, af din egen, enda syster. -</p> - -<p> -Det som för oss sjelfva är så allt, så vigtigt, huru försvinner -det icke atomlikt emot allt det andra, det återstående, -det stora hela! Det enda din syster kan bjuda dig -på, är en anspråkslös, föga väl skizzerad tafla ur hjertats -verld. Clinton skall icke skratta åt den. Dock ber jag dig, -att du icke heller gråter åt hjertats villfarelse, men fröjdas -åt villfarelsens upptäckt och sanningens seger. -</p> - -<p> -<a id="page-26" class="pagenum" title="26"></a> -När Anna blifvit din, så får väl äfven Anna del af paketets -innehåll. Anna anar redan så mycket af Celias hemligheter, -Anna är god, Anna blir Clintons maka. Så mycket -större skäl för Anna att få veta allt. Jag föreställer mig -med glädje den tid, då J, båda lyckliga, egnen ett minne -åt Celia. -</p> - -<p> -Paketet får du icke öppna förr, än då jag ej mera kan -skrifva dig till. Tusende välsignelser nedsändas då öfver -dig, min gode broder, från -</p> - -<p class="sign"> -din lyckliga syster<br /> -<em>Celia</em>.“ -</p> - -<p class="noindent"> -Hindret var häfvet. Stum och sorgsen öppnade Clinton -paketet. Der innanför fanns ännu ett omslag med öfverskrift: -</p> - -<p class="hdr"> -CELIAS MINNESBLOMMOR TILL SIN BROR. -</p> - -<p class="noindent"> -(Det var en hop blad af olika storlek, men så sirligt -och väl ihoplagda, att paketet icke på det ena stället syntes -tjockt och klumpigt, och på det andra tunnt och spensligt, -utan öfverallt lika. En fin qvinnohand hade verkställt detta. -Pappren voro ordnade efter tiden.) -</p> - -<h3 class="date pbb" id="chapter-2-2"> -<a id="page-27" class="pagenum" title="27"></a> -Den 17 Aug. 1848, på resan till Åbo. -</h3> - -<p class="noindent"> -Man har ofta sagt mig, att det skall vara ledsamt på -gästgifvargårdar, helst för ett ungt fruntimmer, som är ensamt -och således saknar „förkläde.“ Om det sista bekymrar -jag mig icke det ringaste; det kan ha sina behag att se -resande, af hvilka den ena går, den andra kommer, med -nyfikna, tillochmed litet oblyga blickar mönstra en okänd -qvinnoperson, som icke det ringaste tar sig deraf, utan i -allsköns lugn studerar i dagboken. Men det ledsamma är -det, att medan jag väntade på middagen, foro de andra resande -af med hästarna, och nu måste jag, till lön för det -jag redan väntat så länge på middagen, dertill ännu vänta -på häst. Hvad kan jag väl nu företaga mig, som vore lämpligare, -än att pluttra på detta qvartark, som jag fann här i -lådan. Jag vet icke, om jag skall stjäla det, eller om jag -skall täckas väcka fråga om betalning. Det sednare lär ändå -vara bättre, ty många bäckar små göra en stor å, och om -alla resande företoge sig att af en gästgifvare stjäla ett qvartarks -värde, så kunde hans kassa slutligen må ganska illa -deraf. Dessutom går det an att betala pappret litet högre -än „inköpspriset;“ sådant betyder icke mycket för mig, som -är rik. -</p> - -<p> -En idé faller mig in! Tänk om jag skulle låta detta -blad utgöra början till ett album. Album, hvilket nobelt -<a id="page-28" class="pagenum" title="28"></a> -och högtidligt ord! Jag minns i pensionen, huru Therese -V. rätt ofta med en särdeles vigtig min talade om sitt album. -Det var en viss fåfänga i denna min, och hela albumsidén -föreföll mig osmaklig. Men väntandet på gästgifvargårdar -måtte säkert ha makt att förändra smak och tycke. -</p> - -<p> -Nu tänker jag som så: om man förroskull, och „utan -att göra affär deraf,“ företar sig att föra album, hvad kan -det just ligga för ondt deri? Kan det icke roa en på gamla -dar? Och kan man icke derigenom vänjas att stiga ner i -sin själs innersta och opartiskt forska, huru god eller elak -man den eller den gången var. Man vänjer sig att skärskåda -bevekelsegrunderna (högtidliga ord!) till sina handlingar, -och den rätta arten af sina känslor. Huru ofta, då verlden -kan tänka oss ha varit mycket ädla, kan det icke vara -någonting svart och sjelfviskt, som gjort oss så goda och -ädla. Och åter tvertom — — Ja, man kan derigenom komma -till en grad af sjelfkännedom. Nog är det sannt, att Clinton -säger, det qvinnan bör vara blott känsla, men jag tror -han har orätt, fast han är min bror. -</p> - -<p> -Ja, jag skall börja föra ett album. Men detta album -skall fördenskull icke bli en dagbok. Om den ena dagen -förflyter lik den andra, hvad skall man då uppteckna alla -bagateller? Är det icke nog att anteckna sådant, som man -tycker ha en viss verklig vigt? Mitt album skall således -ta sig friheten hoppa öfver en hel mängd dagar. Måtte jag -blott ha smak och omdöme att skilja agnarna ifrån hvetet, -att icke uppteckna snömos och förbise sådant, som har inflytande -på min ställning i lifvet, min själ och mina känslor. -</p> - -<p> -<a id="page-29" class="pagenum" title="29"></a> -Hvad hästen dröjer! Hvad skall jag nu hitta på att -skrifva. Jo, en af de resande, som såg mig der i yttre rummet, -mönstrade mig icke, utan det var liksom han skulle -sett mig förut. Han såg på mig så lugnt och obesväradt. -För denna ovanliga, fasta blick slog jag ned ögonen. Då -tog han sig friheten att till mig adressera några ord. Det -var väl om vädret, men det var ändå liksom han skulle -menat någonting annat. Till vexten var han något kort och -litet satt, således icke en romanhjelte. Hans ansigte var i -hög grad markeradt och hans blick på en gång ärlig och -skarp. Vacker var han icke. När han gick bort, vågade han -säga „mera en annan gång, mamsell <em>Wärn</em>.“ Den stygga -dagboken hade förrådt mig. Jag skulle blifvit litet ond öfver -denna lindriga näsvishet, men dels smålog han, så likgiltig -för min vrede, dels aflägsnade han sig genast. -</p> - -<p> -Nu är hästen, Gudskelof, för trappan, just som pappret -blef slut. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-3"> -d. 19. -</h3> - -<p class="noindent"> -Jag är då guvernant! När jag först gjorde mitt inträde -i de stora rummen och i familjen, sökte jag samla all min -styrka, för att icke bete mig pjåkigt eller våpigt. Jag vet -icke huru jag häri lyckades, men säkert är att hofrättsrådinnan -var i hög grad artig emot mig och tycktes vilja hjelpa -mig på trafven; hon tryckte min hand för andra gången och -sade: „jag vill hoppas att vi bli mycket nöjda med hvarandra.“ -Jag svarade då någonting sådant, som att blott -<a id="page-30" class="pagenum" title="30"></a> -förmågan vore lika god som viljan, så ginge allt bra. Hon -tycktes ganska belåten med mitt triviala svar. -</p> - -<p> -Snart presenterade hofrättsrådinnan för mig mina blifvande -disciplar, som äro tvenne flickor om nio, samt en -gosse om tolf à tretton år. Det är lyckligtvis blott franska -och tyska, jag skall lära denne sednare; måtte jag slå mig -ut helst med detta! -</p> - -<p> -Jag har mycken respekt för sådana gossar, som också -läsa latin och grekiska. De ha fallenhet att vara en smula -för mycket grundliga. Arten röjes hos den unga. -</p> - -<p> -Jag tycker om mina disciplars utseende. Flickorna, som -äro tvillingar, likna hvarandra mycket; de äro rödblommiga, -friska, ja nästan vackra. Måtte rosorna på deras kinder icke -blekna för guvernantens skull! Måtte jag kunna locka dem -mera genom förtroende och godhet, än genom slutenhet och -stränghet! -</p> - -<p> -Gossen är blek och ser sjuklig ut; han skall ha skrofler. -Sådana barn sägas ha tidigt utvecklade själsförmögenheter. -Det slog verkligen in med Axel. — — Eljest är -min elev af det manliga könet något blyg, såsom tolf -års gossar så ofta äro det för fullvuxna unga flickor. Dock -ligger under denna blyghet en viss skälmskhet; det var liksom -han tyckt: „skall jag komma att läsa för en så der -ung“! Kanske hade han vid begreppet guvernant förbundit -en viss mogenhet och stadga, en viss fyllighet och yttre -värdighet (fransmännens <em>embonpoint</em>), med ett ord en -något framskriden ålder. -</p> - -<p> -Oaktadt hans blyghet, hände dock att Axel vid middagsbordet, -<a id="page-31" class="pagenum" title="31"></a> -när mitt bröd blef slut, kom springande med brödkorgen, -och tycktes så gerna vilja servera mig. Jag vet -icke, om jag fann mig smickrad af denna uppmärksamhet, -men sannt är att jag rodnade. Jag har en olycklig egenhet -att rodna vid det allra minsta. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-4"> -d. 24. -</h3> - -<p class="noindent"> -De första dagarna voro förhållandena här för mig så -nya, att jag icke hade tid med mina känslor. Men i går -afton, när jag var ensam, föll jag i bitter gråt. Ensam, ensam -i verlden, och blott en fattig guvernant! -</p> - -<p> -Men nu tänker jag icke så mer. Jag hade i natt så -vackra drömmar ... icke att jag mera minnes dem klart, -endast dunkelt, så dunkelt. Men det vet jag, att jag troligen -genom dem nu känner mig tröstad, ja lycklig. -</p> - -<p> -Början till en af dessa drömmar minnes jag dock såtillvida, -att jag såg både min far och min mor. De voro, -såsom de äro, döda ... men, märkvärdigt, de voro äfven -lefvande. De framträdde på en gång i tvenne olika uppenbarelser. -Den lefvande gestalten af min moder pekade på -mig och vädjade med blicken till min far. Bådas blickar -blefvo då förklarade; de tycktes vara nöjda med sin Celia. -Sedan sågo de åter på mig, visade den ena på den andras -döda gestalt och åter på den andras lefvande, och smålogo -andeligt. Jag hade fallit på knä. Jag förstod hvad de menade: -att de båda vaka öfver mig; ehuru döda, äro de dock -lefvande. Det vidare i drömmen öfvergick i ett behagligt, -<a id="page-32" class="pagenum" title="32"></a> -rosenfärgadt töcken. Jag vaknade och bad Gud om förlåtelse -för det jag tyckt mig vara ensam i verlden. En guvernants -lott ljusnade för mig. -</p> - -<p> -Det är dock någonting högt och afundsvärdt att få handleda -unga, helt späda sinnen, att få uppå dem öfverflytta -en del af sitt eget jag! Afundsvärdt äfven i det fall, att -vi då komma att bemöda oss om en större fullkomning, än -vi eljest vore hugade att eftertrakta. Fullkomningen kommer -dock icke af menniskan sjelf, men af — — bönen! -</p> - -<p> -Huru skifta icke känslorna i menniskans bröst! Jag -är till och med beredd att tro, att det icke var mina drömmar, -som inom mig framkallade en sinnesstämning, sådan -jag har den nu. Solen kommer efter molnen och regnet. -Hvad ett svagt menniskoförstånd anser för varaktigt, är -blott flyktande, icke ett afslutadt helt, utan en utveckling. -Skulle jag icke i går gråtit så mycket, säkert hade jag då ej -kännt mig så lycklig nu, så outsägligen nöjd med min lott. -Kommen hit, J lyckliga jordens döttrar, viljen byta lott med -den stackars guvernanten, och svaret <em>nej</em> blir lönen för er -möda! -</p> - -<p> -Men Gud är ödets styresman och en annan gång ... -kanske hjertat går i andra vågor. Hvad vet jag! -</p> - -<p> -(Detta bref hade jag icke mod, jag täcktes ej afskicka -det, ty Clinton skulle säkert tyckt det vara altför vekt. Jag -lade det derföre i mitt album och afskickade ett annat, -hvari hufvudsaken var densamma, men brefskrifverskan -mindre barnslig.) -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-5"> -<a id="page-33" class="pagenum" title="33"></a> -d. 5 Sept. -</h3> - -<p class="adr"> -„Snälle Clinton! -</p> - -<p class="noindent"> -Hvad det är roligt, att det åtminstone finnes en menniska, -som håller af Celia, som är glad öfver underrättelser -från Celia. Jag tycker icke att jag är ensam i verlden, -sålänge Clinton finnes der och håller af mig. Skulle jag -icke ha någon bror, o, hur rysligt skulle icke allt vara! Då -vore jag ensam. -</p> - -<p> -Vet du, Clinton, lifvet här behagar mig icke rätt. Hofrättsrådinnan -är visst mycket artig, men denna artighet är -så kylig; jag ville hellre att hon vore mindre artig, men -mera öppen och rättfram emot mig. Jag önskade att hon -bemötte mig såsom en mor bemöter sitt barn. Men kanske -begär jag för mycket; jag har aldrig förr varit i beroende -ställning och förstår kanske icke huru det plägar vara. -</p> - -<p> -Hennes syster, fröken Dorothée, är väl sina tio år äldre -än Hofrättsrådinnan (som blott är trettio år); det oaktadt -vore orätt att säga det den „gamla flickan“ hos henne skymtar -fram. Dertill är hon altför afmätt och stel — — en -följd dels deraf, att systrarna äro af högadelig blod, dels emedan -hon i sina dar varit guvernant. Ty du vet, att det ganska -väl går an att vara af hög börd, fast man är fattig. När -det rika och snåla hofrättsrådet dog, upphörde fröken Dorothées -träldomstillstånd, „ithy“ att hofrättsrådinnan då med -nöje upptog systren till sällskap och hjelp i sitt hus. Gamla -fröken uppfyller äfven sin plats ganska väl, samt uträtta -i allmänhet mycket mer än hennes syster, som mest tänker -<a id="page-34" class="pagenum" title="34"></a> -på sina klädningar och sina nöjen. (Månne min bror nu -tycker att jag är elak?) -</p> - -<p> -Fröken Dorothée Rosenstängel tyckes ha mycket goda -principer, men jag är alltid så generad i hennes sällskap. -Det ser ut som om hon, som sjelf varit guvernant, skulle -vilja utforska hvad jag går och gäller för „så i lära som -lefverne“. Jag tar mig aldrig så illa ut, som då hon är -närvarande; En gång kom hon för att åhöra vår lektion i -geografi. Jag frågade de små, hvad <em>näs</em> var. De kunde -icke svara. Jag måste naturligtvis förklara saken för dem, -men se, det kunde jag icke; ty jag blef i en hast så förlägen -och förvirrad, jag rodnade, och det värsta af allt var -att jag började gråta. Men då var ändå gamla fröken god -emot mig; hon klappade mig på hufvudet och bad mig på -franska, att ingalunda vara förlägen för henne, utan modig -som en björn. Hon kallade mig då också „ma petite.“ -Det tyckte jag om och kom mig lyckligtvis åter före, men -nog lär hon ändå anse mig för ett pjåk, och hvad hon -tycker, tycker äfven hofrättsrådinnan. -</p> - -<p> -(Du ser att jag, för att hushålla med papper, med -hvilket jag alltid är mycket noga, lemnat bort den sirliga -och fashionabla marginalen, och skrifver mina rader ända ut -både till venster och höger. Utom i olika stycken, såsom nu.) -</p> - -<p> -Bland dem, som besöka familjen, vill jag nämna en -assessor, som icke är mer än trettiofem år och heter Abelin. -Icke är han just så särdeles hygglig, som man i Åbo -tycks tro; jemt och ständigt talar han om sin trägna tjenstgöring -och annat dermed sammanhängande. Dock ser han -<a id="page-35" class="pagenum" title="35"></a> -hygglig ut, och det säges att han har alvarliga tankar på -min principale, och att hon för sin del icke hade emot att -ånyo inträda i det heliga äkta ståndet. -</p> - -<p> -Men mina disciplar får jag icke glömma. Tvillingssystrarna -små heta icke, såsom pullorna i Prisidentens döttrar, Nina -och Mina, utan de heta Lina och Bina. Mamsell Rönnqvist -berättar, hurusom pullorna genom sin lust för fysiska experimenter -förorsakade stora skador i huset, sönderslogo glassaker -och diverse; i att åstadkomma skador hedra sig äfven -Lina och Bina, eller de så kallade „små flickorna“, men deras -tilltag härröra mindre af fallenhet för fysiken, än af deras -behag vid gymnastiska idrotter. Så flickor de äro, och fast -de mycket hålla af hvarann, händer ändå icke sällan att -de ordentligen slåss. Lina blef en gång af Bina skuffad -mot stora salsspegeln, hvaraf följden blef att spegeln råkade -i svängningar, öfvergaf sin höjd och föll på golfvet. Glaset -gick sönder i så många och i så små bitar, att en tjensteflicka -knappt skulle funnit en trekantig lapp, stor nog för -hennes anspråkslösa behof. Uppståndelsen häröfver blef allmän -— den stora spegeln var af <em>ett</em> glas. De små flickorna, -hvilka under denna förfärliga katastrof hunnit glömma sin -osämja, urskuldade sig behändigt nog dermed, att de fasthållande -banden voro så svaga och „ruttna“. Att barnen -icke blefvo ostraffade, behöfver jag ej omtala. -</p> - -<p> -Utom att mina små flickor äro mycket ostyriga, ha de -äfven litet svårt att fatta. Vet du, Clinton, jag skrattar, -när jag skrifver detta, ty jag erinrar mig att, såsom jag nu, -så lära alla guvernanter alltid ha något ondt att säga om -<a id="page-36" class="pagenum" title="36"></a> -sina disciplar. Och nu först märker jag, att jag blifvit en -riktig guvernant. -</p> - -<p> -Oaktadt Lina och Bina äro ostyriga och ha svårt för att -fatta, håller jag dock mycket af dem, ty de äro i det hela -godhjertade och snälla, och deras bruna ögon bedja så -vackert om förlåtelse. Jag har gerna tålamod med dem. -</p> - -<p> -Med deras tre år äldre bror Axel är förhållandet nästan -omvändt. Han är stilla och eftertänksam, men har ett ypperligt -hufvud. Han tyckes vilja deltaga blott i sådana lekar -der det gäller att utmärka sig, vare sig genom styrka, vighet, -snabbhet eller skarpsinnighet. Och verkeligen är han i -alla dessa fall mer än hvad man vid första påseendet kunde -ana, ty han är blek och smärt, samt har icke det der ytliga -lifvet i sitt ansigte, som man så mycket prisar hos barn. -Sin lexa — du minns väl att han läser franska och tyska -för mig — kan han alltid bra, ehuru samma lexa är väl -fem gånger längre, än en annan jemnårig gosse skulle våga -sig på; men emellanåt händer att han blir distrait, och det -till den grad, att jag nästan fattar medlidande med honom. -Hvad månne det blifva af ett så beskaffadt barn? Du bör -veta att han äfven har en underlig talang på fiol; jag säger -underlig, ty aldrig har jag förr hört sådana toner. Jag -vet ej, om jag skall säga att det är fult eller vackert. Det -säkra är att mitt öra fängslas deraf, och jag betraktar stundom -den lilla gossen med en hemsk och underlig känsla. -Det är icke utan, att jag sjelf blir ganska distraite, när jag -skall förhöra honom. Eljest anses han i familjen för ett -geni. „Derföre är han litet underlig ibland“ — menade Hofrättsrådinnan -<a id="page-37" class="pagenum" title="37"></a> -— „att han är ett geni; så äro alla genier.“ -Hofrättsrådinnan har i allmänhet ofantligt mycket emot sjenier -(så skrifver du väl ordet), men tycks likväl vara särdeles -smickrad af att hennes son är ett sådant. -</p> - -<p> -Nu kommer det vigtigaste. Såväl derföre, som emedan -pappret ändå tycks hinna till, börjar jag åter begagna den -vigtiga, städade och hyggliga marginalen. -</p> - -<p> -Af det förra i brefvet finner du kanske, att din syster -nog har lust för att informera, och att hon icke mera anser -en guvernants ställning så beklagansvärd. Men förundrar -det dig att Cecilia stundom har rätt ledsamt? Ingen vän -eller ens kamrat har jag än hunnit förskaffa mig; på de lediga -stunderna äro barnen mig för <a id="corr-3"></a>barnsliga, de gamla båda -åter altför gamla och, isynnerhet hofrättsrådinnan, altför -litet hjertliga. Ännu en gång säger jag: lifvet här behagar -mig icke rätt. Men jag har en proposition. Kom du, Clinton, -på ett par veckor hit, hit till Åbo. Kanske kan du på -något sätt göra att lifvet då (och äfven framdeles) blir trefligare -för din syster, som tillochmed smickrar dig, för att få -dig hit. Kom, o Clinton; hvad gör du då alltid der i Helsingfors -och i den horribla anatomisalen! För din systers -skull, kom — lifvet här i Åbo blir, jemte resan, icke dyrare, -än lifvet på samma tid i H:fors. Det går ju an att du här -lefver hyggligt och hushållsaktigt, hvilket jag icke tror du -just alltid gör i H:fors. Ja, ja. Det låter egoistiskt, att jag -ber dig komma för min skull, men ... gör det nu ändå. -Här har du dessutom tillfälle att närmare studera andan och -tonen i Finlands gamla hufvudstad; jag hoppas den förefaller -<a id="page-38" class="pagenum" title="38"></a> -dig intressant för sin brokighets skull och for dess stora -olikhet med Helsingforstonen, hvilken jag ändå icke vill särdeles -prisa. -</p> - -<p> -Ja, kom min vän och streta icke emot! Skrifvet i natten -af -</p> - -<p class="sign"> -<em>Celia</em>.“ -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-6"> -d. 15. -</h3> - -<p class="noindent"> -Hvad den Clinton var god, som kom. I går afton kom -han. Jag kände hans steg, och glädjen bragte mig att darra. -När han sedan trädde in och omfamnade mig, så kunde jag -först ej annat än gråta. Äfven Clinton gret. -</p> - -<p> -När vi sedan började tala, var det icke om sådant, som -mest låg oss på hjertat, utan om bara lappri. Ack hvad vi -voro barnsliga då, men det var så roligt. -</p> - -<p> -Man var grannlaga nog att en lång stund lemna oss allena. -Slutligen kom thébudet. Hvad Clintons min då blef -förändrad! Icke tafatt eller blyg, utan så ungefär, som jag -föreställer mig en tapper generals min bli, då han skall -emot fienden. Det var icke utan, att jag blef litet rädd för -min herr brors krigiska min. Men Clinton smålog åter och -sade: var du helt lugn, Ina. -</p> - -<p> -Clinton har sagt att han tycker Ina vara ett mera heroiskt -namn än Celia, som han påstår är nog smäktande. -Derföre använde han väl nu mitt andra namn, för att förjaga -min rädsla. -</p> - -<p> -När vi inkommo i salongen, presenterade jag min bror -för min principale. Vid pass tio fremmande sutto kring thébordet, -deribland tre yngre herrar. Dem tycker jag hofrättsrådinnan -<a id="page-39" class="pagenum" title="39"></a> -kunnat i sin tur presentera för Clinton, men när -hon det icke gjorde, såg jag tydligen på Clinton, att han ansåg -sig litet sårad. Clinton har i all sin dar varit en folkets -man och burit agg eller fördom emot allt förnämt, emot -allt, som kännes af „la haute volée.“ Af förnämt folk pretenderar -han en särdeles uppmärksamhet och artighet, som -dock måste vara skiljd ifrån tillochmed det ringaste sken af -nedlåtenhet. Högfärden och bålheten (på hvilkas möjlighet -och verkliga tillvaro han är klok nog att tro) är i Clintons -ögon lika förhatlig, antingen den af dumheten hålles öppen -för dagen, eller af klokheten insvepes i nedlåtenhetens slöja. -Jag borde icke vara elak, men nog tror jag att Clinton denna -gång ansåg det förra vara fallet. Alltnog, jag vill försöka -påminna mig en del af det samtal, som uppstod emellan -hofrättsrådinnan och min bror. -</p> - -<p> -— Har herr Wärn förut varit i Åbo? -</p> - -<p> -— Nej, gudskelof. Dock har jag hört sägas, att en sådan -stad finnes till. -</p> - -<p> -— Ni är icke mycket artig emot vår stad, och ändå har -Åbo rätt många vackra nöjen att bjuda på. -</p> - -<p> -— Artighet har aldrig varit min sak, och hvad nöjen -angår, bryr jag mig icke så mycket om dem. -</p> - -<p> -— Nå, men hvarföre då alls komma till det arma Åbo, -när man har sådana antipathier? — invände gamla fröken. -</p> - -<p> -— Jag kom hit egenteligen för min systers skull, för -att se, huru det ville ha sig för henne här. -</p> - -<p> -Oh, mon Dieu, hvad jag blef slagen af dessa den obarmhertige -Clintons ord! Jag både bleknade och rodnade. Äfven -<a id="page-40" class="pagenum" title="40"></a> -de öfriga i sällskapet blefvo så häpna öfver en sådan -uppriktighet, djerfhet eller oförsynthet, att de icke visste, -hvad för tillfället var att göra eller säga. Slutligen sade -assessor Abelin (månne af själsnärvaro, klokhet eller dess -motsats?): -</p> - -<p> -— En syster har jag aldrig haft, men dock förstår jag, -att om jag ägde en sådan, skulle jag förfara alldeles som -magister Wärn. -</p> - -<p> -— Assessorn skulle kanske vilja tvinga menniskorna att -vara lika ömma emot er syster, som ni vore det sjelf — inföll -fröken Dorothée, icke utan en portion salt i tonen. -</p> - -<p> -— Ja, så menar jag — svarade assessorn. -</p> - -<p> -Clinton har en särdeles förmåga att skifta färg efter omständigheterna. -Det menar jag ej, att min bror, hvad man -kallar, vänder kappan efter vinden, utan det, att han förstår -betjena sig af små omständigheter och vända dem sig till -fördel, alldeles såsom en klok general vet att profitera af en -än så liten fiendens oförsigtighet och på den grunda sin seger. -Clinton sade nu småleende: -</p> - -<p> -— Detta lär dock vara för mycket begärdt; lika ömma -kunna de andra ej vara. Men litet, helt litet. -</p> - -<p> -Dessa Clintons ord voro sagda så i allmänhet, att ingen -lämpligtvis kunde bli stött öfver dem, om man äfven -anade, att de syftade på hans syster. Hofrättsrådinnan fick -en mycket blid uppsyn och nämnde några ord om sin längesedan -aflidne broder, den hon påstod sig hållit af mera -än af sig sjelf. Sedan sade hon till mig, med mera lif i sitt -ansigte och en hjertligare ton, än nånsin förut: -</p> - -<p> -<a id="page-41" class="pagenum" title="41"></a> -— Drick, ma chère, théet, innan det kallnar, och var -för all del ej så alfvarsam. Våra soiréer skola vara glada -och icke seriösa. Befaller magistern en kopp till? -</p> - -<p> -Snart var konversationen åter i full gång, och, så bror -han är till mig, måste jag ändå medgifva, att Clinton var -själen deri. Det var liksom fjärilen i hast vågat sig fram -ur sitt hårda skal. Han ställde så till, att frågan om Åbo -upptogs åter, och se denna gång var Clinton icke en sådan -tvärvigg som i början. Han nedlät sig ända till reservation -för sina förra yttranden om staden, och medgaf skrattande, -att det ibland här i verlden roar honom att spela en smula -radikal. -</p> - -<p> -Hvad jag hade fruktat i anledning af Clintons första -impertinenta svar, det att man skulle anse honom för en -verldsföraktande tölp, en cynisk filosof, inträffade således -icke. Tvertom, belåtenheten med honom, att icke säga högaktningen, -steg alltmer; ja, hans personlighet tycktes skänka -glans äfven åt hans syster. Till den stackars Celia, som -alla de föregående aftnarna sutit tyst och i det närmaste -oantastad vid sin söm, började nu en och annan af sällskapet -att adressera några ord. Bland dem vill jag specielt -nämna assessor Abelin, som aldrig förr bevärdigat mig med -en sådan ära. -</p> - -<p> -En rolig sak måste jag ännu uppteckna, icke så mycket -för att orden smickrade mig, som fastmera för det de -sades just vid detta tillfälle. Jag är smickrad på Clintons -vägnar, ty hans är väl förtjensten af att hans syster blef litet -bemärkt, som visst icke skett, om Clintons person -<a id="page-42" class="pagenum" title="42"></a> -saknats i sällskapet. En af de yngre herrarne sade till sin -sidokamrat halfhögt: „vid Gud, hon är ganska täck, den der, -och melankolin klär henne bra.“ -</p> - -<p> -Nej, nog var jag ändå bra barnslig, som uppskref sådant. -Jag skall akta mig framdeles. Ty kanske, — nå ja! -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-7"> -d. 28. -</h3> - -<p class="noindent"> -Hvad tiden löper hastigt, då Clinton är i staden. Åtminstone -hvarannan afton är han här. Han har blifvit förvandlad -till den finaste hofman, som bjuder till att vara alla -i smaken. Med gamla fröken spelar han schack, med hofrättsrådinnan -bräde. Och han är så treflig, när han spelar; -han lefver icke endast i spelet, utan har äfven tankar för -annat. När han vinner, ser han blygsam ut, förlorar han, -så är han glad. -</p> - -<p> -Härigenom hafva hans aktier stigit, och hans systers i -proportion. I thorsdags proponerade gamla fröken att få -kalla mig du. Dagen derpå gjorde hofrättsrådinnan detsamma. -Nu känner jag mig naturligtvis mera hemmastadd. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-8"> -d. 12 Oct. -</h3> - -<p class="noindent"> -I går afton var vackert månsken. Jag visste att Clinton -den aftonen icke skulle komma till oss. Derföre roade -det mig att gå ut och spatsera. -</p> - -<p> -Jag valde en af dessa småtäcka anläggningar på Nikolai -torg, dem man på malice kallar „kalfhagar“, och dem man är -barnsligt fåfäng nog att icke skänka något särdeles förtroende. -<a id="page-43" class="pagenum" title="43"></a> -Pruderie har aldrig varit min sak, och jag vågade mig -in i en af dem, så ensam jag var. -</p> - -<p> -Höstens nedfallande blad fängslade med sitt lätta prassel -mitt öra, medan mitt öga hvilade på den majestätiska -domkyrkan, som talade om dunkla, förgångna tider. -</p> - -<p> -Det var så tyst som om midnatt, oaktadt klockan icke -var mera än half åtta. Ingen isvoschtschik skramlade med -sin droschka, eller hojtade med sin — hesa stämma. -</p> - -<p> -Då hörde jag hasigt tvenne personer samtala. Den ena -sade: -</p> - -<p> -— Nej, vet du bror, nog är det fåfängt att söka fjella -den fisken. Hon har redan nappat på en annan krok. -</p> - -<p> -— Hofrättsrådinnan Segerskjöld; det är omöjligt. -</p> - -<p> -— Du känner då icke medicinæ-kandidaten Wärn, bror -till den der ... -</p> - -<p> -Mera ville jag icke höra. Oberäknadt hade jag redan -hört för mycket. Jag skyndade bort och undrade, huru lätt -man här i staden hittar på det ena eller andra ryktet. Emellertid -beslöt jag att icke lemna Clinton alldeles oantastad. -</p> - -<p> -När han i dag kom hit, började jag med en invit på -långt håll, men lät småningom cirkeln blifva allt trängre -och trängre. När Clinton fann, för hvem jag brydde honom, -sade han: -</p> - -<p> -— Du är min syster Celia, och kan så mycket misstaga -dig. Säg, var det verkligen ditt alfvar? -</p> - -<p> -Jag rodnade, emedan jag fann att jag sagt en dumhet. -Jag ville dock icke ännu ge saken förlorad, utan försvarade -mig — så der lamt. -</p> - -<p> -<a id="page-44" class="pagenum" title="44"></a> -— Vet du, Celia, hvilken annan qvinna hellre än hofrättsrådinnan! -Ty jag har sökt utforska henne och funnit, -att en sådan karakter som hennes <em>vore i stånd till allt</em>. -</p> - -<p> -Clinton föll i ett djupt begrundande, hvarpå han hastigt -sade: -</p> - -<p> -— För att du icke framdeles måtte råka i sådana illusioner, -vill jag resa bort. Och det sist i öfvermorgon. Hvad -jag sade om din principale kan du emellertid anse som mitt -enskilda tycke. Jag är icke hitsatt att stifta ofrid. Hufvudändamålet -med min Åbo-vistelse är vunnet. Celia kommer nu -att ha det bättre. -</p> - -<p> -Jag sökte öfvertala honom att bli qvar, att icke låta -mina dumma ord vara en anledning till bortresa. Det halp -icke. Clinton var obeveklig. Dock sade han än en gång: -</p> - -<p> -— Emellertid Celia, har jag vunnit mitt mål. Du <em>skall</em> -ha det bättre. Tro mig det, Celia. -</p> - -<p> -Det var icke utan att Clintons ögon voro fuktiga då, -fast han är en karl. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-9"> -d. 15 Okt. -</h3> - -<p class="noindent"> -Clinton for enligt sitt löfte. Hvad skall jag tänka? Vill -han undvika till och med skenet af att vara lycksökare? -Eller ville han för mig, för sig, bemantla den möjliga, uppkommande ..? -Nej det är omöjligt, såvida jag måste tro -på hans egen förklaring, hans egna ord. -</p> - -<p> -Men han höll sitt ord, hans beräkning slog ej fel, den -raske Clinton! Nu är jag såsom barn i huset. Nu hålla -alla af mig. Gamla fröken klappar mig då och då och kallar -<a id="page-45" class="pagenum" title="45"></a> -mig „mein erster Traum“. Hofrättsrådinnan klappar mig -äfven och säger på engelska (lycka att jag känner något -af detta språk) „jou handsome girl“. Jag är icke riktigt -säker på, om det der e skall vara i slutet af adjektivet eller -icke, men saken är densamma. -</p> - -<p> -Ja, ja, ja, jag var felet till att Clinton for bort. Så -mycket ondt ett enda ogrannlaga ord kan verka! -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-10"> -d. 1 Nov. -</h3> - -<p class="noindent"> -Nu är jag här åter med mina disciplar. Lina och Bina -blifva allt mera läraktiga; det fröjdar en guvernants själ! -Redan visste de på chartan utpeka, hvar hafvet är och hvar -landet. Till och med visste de säga, hvar den största ö i -Europa ligger ... England! Skulle någon tro, att jag, min -usla stackare, kunde åstadkomma så lysande resultater. -</p> - -<p> -En osed, som mina små flickor ha, hoppas jag nu -hafva vant dem ifrån, men det är icke utan att jag har likasom -litet samvetsqval. Då de äro i samma lexa, och jag -förhör dem på en gång, så händer naturligtvis lätt, att den -ena den ena gången vet mera, den andra systern den andra -gången. Råkar den tillfrågade då icke kunna svara, så -hviskar systern och det tillochmed icke „caché“, utan så -högt, att jag ganska väl hör det. Det ser ut som skedde -detta icke egentligen för att hjelpa systern på trafven, utan -mera för att utmärka sig sjelf. Detta är redan mycket illa, -men icke nog dermed. Svarar den tillfrågade då icke efter -den hviskandes ingifvelse, så blir denna förargad och säger -helt högt: „å nej, icke är det så, utan så här är det.“ o. s. v. -<a id="page-46" class="pagenum" title="46"></a> -Den förra blir då åter stött, och sålunda har ganska ofta -uppstått ett rätt lifligt gnabb midtför min näsa. I dag gick -det så långt, att Lina slog Bina, allt under sjelfva lektionen -och i deras värda lärarinnas närvaro. Då kunde jag icke -underlåta att ge Lina en ganska alfvarsam luggis. Som jag -har oinskränkt frihet att välja emellan de straff, hvilka af -min principale äro bestämda eller tillåtna, dömde jag dessutom -Lina till det högsta möjliga straffet, som jag förr icke -användt, fyra timmars arrest i den toma vindskammaren, -Bina åter, för att hon hviskade, till en timmas stående i -skamvrån. Der står den stackarn nu och erbjuder för ögat -en bedröflig syn. Ibland ser hon på mig med en min: -„månne inte timmen redan snart är förliden“? Jag skulle -så gerna förlossa henne ifrån den ledsamma ställningen: -jag riktigt längtar att kyssa henne, men jag måste kufva -mig. Jag är guvernant! Lilla Lina måtte väl icke heller -ha det för väl i sin toma vindskammare, helst den kära -middagen kommer att för henne uppskjutas ett par timmar. -Det svåraste af straffet är för dem dock, att måsta sakna -hvarandras sällskap, ty de äro så oskiljaktliga, att det är -lust och glädje deråt. Jag har aldrig sett syskon, hvilka -med en sådan passion hänga efter hvarann, som mina små -flickor. Deraf kommer äfven, att de stundom för variations -skull måste gnabbas. -</p> - -<p> -Axel befattar sig icke stort med sina systrar, och då -han det gör, är det bara för att med dem spela något litet -oskyldigt puts. Oaktadt sådana puts alltid gå på små flickornas -bekostnad, oaktadt de redan på förhand veta, att -<a id="page-47" class="pagenum" title="47"></a> -Axel skall göra dem „någonting illa“, så äro de dock högst -förtjusta af sin brors rara sällskap. De komma springande -till mig, klappa i de små händerna och säga, „kom och se, -mabonne, hvad det nu igen skall bli af, ty nu är Axel i -salen“. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-11"> -d. 17 Nov. -</h3> - -<p class="noindent"> -Klubberna ha begynt och hofrättsrådinnan har varit god -nog att subskribera äfven för mig. Jag har alltid varit -road af dans, och denna smak har jag ännu icke förlorat. -Visst är det sannt, att jag just icke har något att dansa åt, -men just derföre gör jag det så gerna. Jag minns ett uttryck -af Heine (måtte det icke vara af den torra Göthe, som är -just en skriftställare för tyskar), att de vackraste vårvisor -kan man skrifva om vintern vid kaminen. -</p> - -<p> -Emellertid är det säkert, att jag på klubberna har ganska -god tur. Att man gör en sådan affär af mig, är visst -en medelbar följd af att Clinton förökade mitt anseende i -hemmet. Hemmet?! — — Men nu påkomma mig åter -griller, dem jag, så ofta de komma, beslutit att qväfva! -</p> - -<p> -Äfven de unga flickorna göra större affär af mig, än jag -kanske förtjenar. Deras exempel följa många af de äldre -flickorna och fruarna. Axel sade häromdagen: „tror mabonne -jag inte vet, hvarföre mabonne i hast fått så många -vänner. Jo, för att de tycka att mabonne är ... jag säger -icke hvad ... de tycka att de bli bättre och få mera anseende, -när de visa sig intima med en sådan som mabonne“. -Den pojken gör allt, för att skämma bort mig. -</p> - -<p> -<a id="page-48" class="pagenum" title="48"></a> -Tvenne vänner tror jag mig dock ha fått, och de åtminstone -hålla sig icke till mig af annan anledning, än deltagande -och ömhet, eller sympathi, ty båda äro de .... -guvernanter. -</p> - -<p> -Är det för att jag nu sjelf är guvernant, som jag anser -dessa båda guvernanter för så goda och i alla afseenden så -ädla menniskor? Aldrig har jag hållit af något fruntimmer -så, med undantag likväl af barndomsvännen Anna vid Mallasvesi. -Nu minnes jag så väl, huru jag med den förträffliga -flickan disputerade om guvernanter. Det var den der -sedan så förfärliga aftonen på Mallasvesi, då vi genom en -så undransvärd försynens vård blefvo frälsta ifrån vågen. -Och jag hade orätt då, alldeles orätt. Huru obetänkt och -fördomsfullt är det icke att skära en hel klass menniskor -öfver en kam! Det ser jag nu. Ty icke är det, för att jag -nu sjelf är guvernant, som jag så håller af mina båda guvernanter. -Jag har bemödat mig att opartiskt pröfva dem, -och jag har funnit att de förtjena att älskas såsom menniskor. -</p> - -<p> -Det är en fördom, att unga flickor icke kunna sympatisera -med fruar. Rosina är enka och hela trettiotvå år -gammal, således nära dubbelt äldre än jag; ändå tycker jag -det är så naturligt och passligt att kalla henne du. Likväl -är jag äfven till „erfarenhet“ emot henne ett „barn“. Rosinas -lif har varit underkastadt stormar och vågor, frestelser -och strider; hon har gått segrande ur dem alla. -</p> - -<p> -För det Emma Wodin är syster till den Edvard, med -hvilken jag säkert blifvit förenad, om lyckan smålett emot -<a id="page-49" class="pagenum" title="49"></a> -mig, och min far ännu lefvat, skulle jag väl haft skäl att -kallt stöta henne ifrån mig; men i stället kände jag mig -dragen till henne genom ett osynligt band, och hoppet lät -mig icke komma på skam. Emma är den känsligaste menniska -i verlden, och om hon, som redan fyllt sina tjuguåtta -år, än aldrig varit kär, så anser jag sådant än mera bevisa -djupet af hennes själ och renheten af hennes känslor. -</p> - -<p> -Hvad det var underligt, då vi kommo att tala om Edvard! -Emma försvarade honom icke, utan ogillade helt och hållet -hans beteende emot mig. Och när jag försäkrade, att jag, -alltsedan den stund jag blef öfvergifven, icke älskat honom -det ringaste och knappt egnat honom en enda tanke, tryckte -Emma min hand och försäkrade, att hon alltid ogillat sin -bror i detta fall, men att hon nu gjorde det mångfaldt mera, -sedan hon lärt känna mig personligen. Är det en falsk stolthet -hos mig, men säkert är, att jag vid sådana ord af systrens -mun njöt en stor upprättelse och någonting svart, liknande -en mättad hämnd. Jag vill bedja till Gud, att han hädanefter -bevarar Celia för känslor af detta slag. -</p> - -<p> -Huru kan en syster så dömma om sin bror? Jag tror -att om Clinton på samma sätt förbrutit sig emot en flicka, -som Edvard emot mig, så hade jag varit färdig att, om ock -med skengrunder och sofismer, bli en advokat för min -brors sak. -</p> - -<p> -Emma frågade mig, huru jag skulle bete mig, om Edvard -ångerfull skulle återvända till mig och med ny kärlek -söka utplåna fläcken i den förra. Då svarade jag henne -hvad jag tänker, äfven nu på min kammare; jag skulle af -<a id="page-50" class="pagenum" title="50"></a> -hjertat gerna gifva honom min förlåtelse, jag ginge tillochmed -in på att bli honom en vän, men älska honom, ånyo -binda mig vid honom, det kunde jag ej. Ett sådant svalg -af kyla, en sådan kärlekens omöjlighet har blifvit befästadt -i detta bröst. Hellre hvilken annan än honom. -</p> - -<p> -Då tryckte Emma ånyo min hand och sade: „godt Celia, -jag skall rätta mig derefter. Min mening var väl den, att -ånyo komma min bror att minnas sina löften, men såsom -det nu är, ser jag att det icke går an att vidröra det ämnet. -Låt mig likväl vara dig en vän!“ -</p> - -<p> -Så talade Emma, och mer än hennes ord, öfvertygade -mig troheten i hennes blick och ömheten i hennes handtryckning, -att hon menar det väl med Celia. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-12"> -d. 5 Dec. -</h3> - -<p class="noindent"> -Lifvet har gått sin hvardagliga gång, och på flera dagar -har jag ingenting haft att förtro åt mitt papper. Och det -stackars hvita pappret ser mig så längtande ut; något måste -jag väl skrifva. -</p> - -<p> -Jag tycker just, hvad åtlöje det skulle väcka, om mina -små, föga intressanta konturteckningar ur en guvernants -händelsefattiga, obetydliga lif någon gång komme i händerna -på en opartisk kritikus! Jag tror sjelfva min bror, jag -tror sjelfva Clinton skulle småle godt, men satiriskt. Och -säkert skulle han säga, att jag efter allt utseende utlemnat -det vigtigaste och sysslat med idel bagateller, såsom flickor -alltid göra. Derföre skall han icke heller få se mitt album; -han skall icke få veta ens, att jag för ett sådant. -</p> - -<p> -<a id="page-51" class="pagenum" title="51"></a> -Men jag börjar bli sömnig, och sannerligen jag heller -för denna gång har mera att skrifva. -</p> - -<p> -Adjö, mitt album! -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-13"> -d. 10 Dec. -</h3> - -<p class="noindent"> -Altför besynnerligt, att en stor del af hvad jag upptecknat -skall röra min elev af maskulina slaget. Om någon finge -kasta en blick i dessa papper, så skulle han väl tro, att -trettonåringen Axel gjort något intryck på sjuttonåringen Celia. -Men då skulle kanske Celia försvara sig och säga: „det -är icke så underligt att fästa sig vid den originelaste och -pikantaste i hela sin omgifning.“ Och samma försvar har -jag äfven nu tillhands, för att förneka första meningen i -detta stycke. Det är <em>icke</em> altför besynnerligt. -</p> - -<p> -I dag hände vid lektionen någonting, som gjorde mig -ganska distraite och kom mig att rodna ända upp till öronen -för denne knappt halfvuxna gosse. Det var i fransysk explikation. -Jag frågade huru <em>ciel</em> har i pluriel. Axel svarade -intet, utan tycktes fundera. -</p> - -<p> -— Nog vet väl Axel, huru <em>ciel</em> har i pluriel — sade -jag efter en temlig paus. -</p> - -<p> -— Jag vet det ganska väl, och skulle genast bordt svara, -men jag blef förvirrad, när jag tänkte på det ordets likhet -med .... -</p> - -<p> -Här tystnade han, såg ner, men kastade efter några -ögonblick sina stora alfvarsamma ögon på mig och sade: -</p> - -<p> -— Någonting faller mig in. Lofvar mabonne att, på förhand -gå in på hvad jag vill? -</p> - -<p> -<a id="page-52" class="pagenum" title="52"></a> -— Hvad tänker Axel på? Midt under timmen, som eljest -icke är lång, faller Axel in med sådana parentheser. -</p> - -<p> -— Lofvar mabonne, att på förhand gå in på hvad jag vill? -</p> - -<p> -— För att snart komma ifrån detta ämne, som icke hör -till saken, så kan jag då lofva. Men det får icke vara någonting -näsvist eller obehörligt. Jag skall kunna gå in -derpå, utan att ... -</p> - -<p> -— Alltid har mabonne sådana elaka ord att ge mig; -helt andra ger mabonne åt systrarna. Kan mabonne verkeligen -tro, att jag vore i stånd att be mabonne på förhand -gå in på någonting, som icke bra går an! -</p> - -<p> -— Nå, jag går då in derpå, men förbehåller mig rättigheten -att pröfva sedan ... -</p> - -<p> -— Bra, jag kan tillåta mabonne det ... Hör mig då -nu! Jag blef frågad om pluriel af <em>ciel</em>; då glömde jag att -svara, ty jag mindes ett annat ord, som liknar det mycket. -Hvad det är för ett ord, menar ..., det är <em>Celia</em>; jag vet -ett tredje ord, som liknar dem begge, det är det latinska -<em>coelum</em>. Det är besynnerligt att namnet Celia skall både i -fransyskan och latinet så mycket likna det ord, som betyder -<em>himmel</em>. -</p> - -<p> -— Och hvart vill Axel komma med detta prat? -</p> - -<p> -— Jag tycker att <em>ditt</em> namn, Celia, så väl passar för -dig. Och ditt namn är som en himmel. -</p> - -<p> -— Men passar det att Axel kallar mig du? -</p> - -<p> -— Om det passar, vet jag icke. Men jag vill hädanefter -kalla dig Celia. Huru låter <em>mabonne</em> emot <em>Celia</em>! Hvarföre -skall jag måsta titulera Celia på samma sätt, som man -<a id="page-53" class="pagenum" title="53"></a> -brukar titulera gamla, fula och elaka guvernanter, som äro -ingenting emot Celia. -</p> - -<p> -— Är det nu detta, som Axel begär af mig? -</p> - -<p> -— Ja, Celia, nog är det så. -</p> - -<p> -— Och huru kan Axel tro, att jag kan uppfylla en sådan -bön? Hvad skulle mamma säga, och alla de andra? -</p> - -<p> -— Tror Celia, att jag skulle vilja säga Celia i sällskap -med andra ... nej, med Celia ensam. Just när jag är ensam -med dig, är det roligt att kalla dig så. -</p> - -<p> -— Men just då vi äro på tu man hand, är det allra -mest orätt af mig att låta Axel kalla mig <em>du</em>, eller Celia. -</p> - -<p> -— Är det orättast då? kanske är det så. Men, Celia, -jag ber dig så vackert, tillåt det. Celia skakar på sitt hufvud, -<em>Celias hufvud</em> ..... Men jag säger någonting. Om -Celia vill det eller icke, jag kallar ändå dig för Celia. Åtminstone -nänns väl Celia inte slå mig derför. Ochså vågar -Celia icke heller slå mig, som är lika stark som du. Tänk -om jag då skulle slå tillbaka, så skulle jag sedan dö af -sorg. Och så skulle Celia få gråta på min graf. Celia, var -god emot mig, som för din skull visst skulle vara färdig att -springa i elden. Någongång i verlden, Celia ... -</p> - -<p> -Chrestomathin hade han lagt åt sidan, och jag kom ej -ihåg lexan mer. Jag gick in uppå hvad jag icke för eller -vill återtaga, men säkert måste ångra. -</p> - -<p> -Jag skulle likväl icke vilja tro, att min nyaste dukamrat -har något välde öfver sin lärarinna. Det måtte väl aldrig -vara så! Men mycket intresserad af den lilla varelsen -är jag, det är sannt. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-14"> -<a id="page-54" class="pagenum" title="54"></a> -d. 20 Dec. -</h3> - -<p class="noindent"> -I dag fick jag den underrättelsen, att min principale -icke plägar tillbringa jularna i staden, utan på landet. -Hon äger, hvad jag icke förut vetat, en rätt stor landsgård, -belägen, jag vill minnas, i Somero socken, ungefär sju mil -ifrån Åbo. „Societeten i denna och nästgränsande socknar -är icke att förkasta — sade hofrättsrådinnan — och jag hoppas -du, min snälla Celia, icke skall finna dig obelåten med -en liten sejour på landsbygden.“ Jag svarade naturligtvis -<em>ja</em>, och är rätt belåten med att komma på landet, ehuru det -är vinter och stadsbullret nu icke är så i öronen skärande, -som den tiden kärrorna och vagnarna låta höra sina disharmoniska -ljud. -</p> - -<p> -Det förvånar mig emellertid att min principale, som är -eller tyckes vara så road af stadslifvet och „den finare societeten,“ -har mod att slita sig derifrån just den tid, stadslifvet -söker visa sig från sin mest lysande sida och verkeligen -innebär så mycket lockande. Jag är färdig att kalla det -vackert, att ifrån staden och fåfängan fly till landet och oskulden -just då, när våra sinnen som mest böra vara öppna för -heligheten och friden. Julklockorna på landet har jag alltid -tyckt äga en högtidligare klang, än julklockorna i staden. -Månne det är derföre att de, som på landsbygden samlas till -Herrans hus, oaktadt de äro till antalet färre, göra det mera -omedelbart, och mindre ledda af flärden? Allmogen följer -sin barnatro, de bildade eller förbildade äro så sällan barnsligt -rena. -</p> - -<p> -„O, det är visst, att i qväll, i qväll, I qväll vill ett barn -<a id="page-55" class="pagenum" title="55"></a> -jag vara, Så glad och säll I gladaste syskonskara,“ står det -i Topelii Ljungblommer. -</p> - -<p> -Gerna lemnar jag staden emot landet, när julen stundar. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-15"> -d. 26 Dec. -</h3> - -<p class="noindent"> -Ja, vi hafva firat julen på landet. Jag kan säga att jag de -båda juldagarne mera tänkt på Gud, än långa tider förut. -Mina känslor ägde af bitterhet icke det ringaste nu, men af -tacksamhet ägde de mycket. Men hvarföre förhäfva mig! -Måtte jag för hvarje jul blifva alltmer ett barn; måtte tron -allt heligare flöda in i mitt hjerta! -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-16"> -d. 27 Dec. -</h3> - -<p class="noindent"> -Det är nästan med våld, som man i dag rycker mig till -en dans. Genom en enda dans kunna alla goda rörelser utplånas, -och Celia blir intet annat än en verldsmenniska. -</p> - -<p> -Hvarföre skola menniskorna just inviga julen till sådana -nöjen? Är det för att förjaga de goda föresatser, de så -nyss möjligen fattat? Under ändå, att den ädla landsbygddens -folk häruti skola vara så lika stadens barn. Och derpå -kom jag icke att tänka förut! Sannt säger Geijer: „Vi -menniskan sågo på fremmande kust På samma sätt lefva -och dö.“ -</p> - -<p> -Är det orätt af mig att beqväma mig till denna dans? -Eller vore det fördomsfullt och pjåkigt att bli borta derifrån? -Knappt tror jag det sednare. Men jag må fara. -</p> - -<p> -Hofrättsrådinnan menar det vara skada, att min gråa sidenklädning -(som hon utöfver alla mina pretentioner gaf mig -<a id="page-56" class="pagenum" title="56"></a> -till Julklapp, utom mycket annat) icke kan vara färdig ännu. -Godt, jag klär mig då i den svarta tibetsklädningen, såsom -ett tecken att det är nästan emot min vilja, jag jultiden -dansar. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-17"> -d. 28 Dec. kl. 3. -</h3> - -<p class="noindent"> -På en landsbal går det häftigare till, än jag kunnat ana. -Nästan utan afbrott följer dans på dans, och efter supén -dansades ännu nästan lika många danser, som på en assemblée -i staden. Före kl. half till sex hade ingen ens tänkt -på att bege sig af. Hvad åter förplägningen och särkildt -drickandet beträffar, så ser det verkligen ut, som om „landsherrarne“ -tidtals vore underkastade en långvarig fasta i den vägen -... så tappert dricka de. Efter råd och lägenhet blir då -den ena mera rörd än den andra. -</p> - -<p> -Nu minnes jag en dialog emellan Clinton och en utländning, -en John Bull af det finare slaget. Det var i Helsingfors. -Engelsmannen, som nyligen kommit från en resa -i Österbotten, tog sig om hufvudet och beklagade sig, att -man knappt i något land blir tvungen att dricka så mycket -som i Finland, så framt man någotsånär vill följa med. Åtminstone, -tillade han, å landsbygden. — Nå, det bevisar ju -gästfrihet hos värdarne, menade Clinton. — — Ganska -sannt, svarade engländaren, men gästerna borde dock icke -missbruka denna gästfrihet. Sådant borde anmärkas i tidningar, -eller kanske hellre, på ett fint och satiriskt sätt, i -romaner. — Åh, inföll Clinton torrt, våra tidningar befatta -sig icke med dylikt ..... sådant bruka vi ej. — — Ja så, -<a id="page-57" class="pagenum" title="57"></a> -här finnas således icke några egna romaner, men — fortfor -den skämtsamme engelsmannen, i det han såg på mig — -skulle det icke gå an, att det täcka könet gåfve små föreställningar; -sparlakans-lexor göra ofta god verkan. — — -Väl möjligt, svarade Clinton, men de hålla så mycket af -oss. Våra fruntimmer förlåta oss. -</p> - -<p> -En bal är i stånd att förvandla natten till dag. Jag känner -mig icke endast icke det minsta sömnig, utan till och -med vaknar hos mig en lust att fortsätta med upptecknandet -af hvad den händelserika natten för mig ägde ljuft och -ledt. Ja, jag vill försöka. -</p> - -<p> -Värden, häradshöfdingen Lingh, var utmärkt artig och -förekommande emot mig, och sörjde nog för att jag fick dansa. -Tidt och ofta presenterade han för mig den eller den -kavaljeren. De fleste voro rätt hyggliga och skötte konversationen -ganska bra, så att jag om dem har ingenting att -anmärka. Derföre vill jag icke tala om dem vidare. -</p> - -<p> -Men om <em>tvenne</em> af kavaljererna måste jag tala, oaktadt -de minnen, de väcka, sannerligen äro ganska obehagliga. -</p> - -<p> -Den ena var Assessor Abelin. Äfven han hade anländt -till orten ... troligen för min principales skull. Så trodde -jag, och ... jag vill tro det ännu. -</p> - -<p> -Som jag aldrig låter binda mig för mer än den första -blifvande dansen, hände sig att Abelin, som tycktes veta -deraf, med lätthet eröfrade mig för två danser. (Jag vet -icke just, huru jag annorlunda skall uttrycka den sista meningen.) -I den första dansen var han såsom vanligt, men i -den andra var han till en början tyst och sluten. Jag tillät -<a id="page-58" class="pagenum" title="58"></a> -mig att fråga orsaken dertill. Då svarade han ... jag -minns icke, huru orden föllo ... nog af, han talade sådant, -som ... Hvad skall jag dölja sanningen för mig -sjelf? Han erbjöd mig sin hand för lifvet. Han friade .... -Huru jag rodnade då, och stundom bleknade! .... Jag -svarade, hvad minns jag hvad det var, men ifrån mitt uppriktiga -hjerta var det. Aldrig, aldrig skulle jag gifta mig -med en sådan som Abelin! Att bli anständigt försörjd (hvilken -sträng han äfven var ogrannlaga nog att anslå) genom -en man, den jag icke kan älska, är för mig en vedervärdighet -och en leda. Åtminstone är Celia i det fallet bättre, än -många andra flickor. Ja, ja ..... Hvad vet jag, hvad jag -svarade i min obehagliga förvirring. Kanske börjades det -med tacksamhet för hans ädla anbud, men det slutade så, -att assessorn vid dansens slut tycktes förstå, att han fått -afslag. -</p> - -<p> -Efter dansen kom <em>Axel</em> till mig med de framhviskade -orden: „söta Celia, dansa icke mer med assessorn, utan -om han kommer, så säg att du är uppbjuden. Här finnes -en, som, det såg jag, visst icke var nöjd med att han dansade -med Celia den andra dansen. Och den der, som jag -icke vill säga hvem det är, kan derföre bli stygg emot -Celia.“ -</p> - -<p> -Så sade Axel och jag hann knappt öfvertänka meningen -med ett sådant yttrande, ty åter spelade musiken, -och jag blef upptagen af Axel. Han talade med mig lifligt -under dansen, men icke mer i den berörda riktningen. -</p> - -<p> -Nu har jag litet närmare tänkt öfver, och jag tycker mig -<a id="page-59" class="pagenum" title="59"></a> -ha märkt något, som jag icke vågar skrifva. Ty pappret är -i vissa fall såsom en förtrogen, på hvilken man icke får inplanta -misstankar, som kunna vara lösa. -</p> - -<p> -Men nu vill jag öfvergå till den andra kavaljeren. Ida -Elin, med hvilken jag på några dagar hunnit bli ganska bekannt, -berättade mig på förhand en hop saker om en ung -man, som för det närvarande uppehöll sig i socknen i embetsförrättningar. -Enligt hennes beskrifning skulle det vara -en den märkvärdigaste menniska i verlden, snillrik i hög -grad, mångsidig ända till förvåning, talangfull. Hans karakter -var (enligt Ida) en sammansättning af motsägelser: -stolt, ädel och hurtig, men stundom försigtig ända till feghet. -Han var på en gång den egenkäraste och den ömsintaste -menniska i verlden. Vid ett tillfälle hade han kastat -sig i ögonskenlig lifsfara för ett barns skull; dervid hade -han sagt till dem, som sökte afråda honom ifrån vågstycket: -„jag vet, att det är nog mycket vågadt, men stor blir äfven -min belöning, om jag lyckas, när modren med glädjestrålande -ögon tackar sitt barns räddare.“ Och han lyckades. -En annan gång åter (han var då omgifven af bara fruntimmer) -hände sig, att en gammal fattig gumma föll i ån. -Han skulle då blott behöft att hjelpa till att skjuta jullen i -vattnet, och utan all lifsfara skulle han räddat den gamla. -Men se, då rörde ha’n sig icke det minsta; han smålog blott och -sade skämtande: „gamla menniskor blifva så kära i lifvet, -att det kan vara så godt att lära dem dö vid första lyckliga -tillfälle. Eller ha’n J, mitt herrskap, någonsin hört att någon -menniska, som öfverstigit sina sextio år, tagit lifvet af -<a id="page-60" class="pagenum" title="60"></a> -sig“? Så der skämtade han, medan gumman kämpade med -det våta elementet. Och den stackars gumman fann der äfven -sin graf. Vi — menade Ida — betraktade honom då -med afsky, blandad med beundran öfver hans nyligen visade -sjelfuppoffring. -</p> - -<p> -Hans bana vid universitetet hade äfven varit högst besynnerlig. -Student vid femton års ålder, undangjorde han -på ett och ett halft år tre examina, så att han innan sitt -fyllda sjuttonde år blef auskultant vid Åbo Hofrätt. Der -ledsnade han snart vid kamratskapet, såsom han sade, och -for åter till Helsingfors. Eter två års tid blef han filosofie -magister, samt icke lång tid derefter lärare vid trivialskolan. -Åter ledsnade han, skiljde sig ifrån sin post, gjorde sedan -på halftannat års tid ingenting annat än spelade (de första -nio <a id="corr-5"></a>månaderna) och rumlade (de nio sednare). Antingen han -nu hade fått afsmak för ett så äfventyrligt lif eller ej, nog -af, han sammankallade några sina kamrater, dem han förtrodde, -att han icke ansåg sig vuxen någonting sådant, som -att vara spelare eller rumlare ex professo. Då han emellertid -hade skingrat hälften af sitt arf, tog han dem till råds -angående hvad han egentligen <em>nu</em> skulle slå sig på. En af -dem hade då uppmanat honom att bli landtmätare! Rådet -behagade mannen; han studerade på sin examen någon liten -tid, och blef landtmätare. -</p> - -<p> -Ida menade, att då han redan varit landtmätare i två -och ett halft års tid, så var att hoppas, det han icke mera -skulle slå om. En gång hade han sagt; „det är mera enligt -med min själ, att samtala med träd, mossor och stenar, än -<a id="page-61" class="pagenum" title="61"></a> -med inskränkta, fördomsbetagna kamrater, eller oklarsynta -snusförnuftiga förmän.“ -</p> - -<p> -Ännu en sak erinrar jag mig, hvarom Ida var nog obeskedlig -att sqvallra. När det några dagar förut hade varit -fråga om mig, hade han sagt liksom för sig sjelf: „kanske -blir hon ett blad i mitt hjertas bok ... ja, det anar mig, -att hon skall spela en roll i min lefnadsdram.“ -</p> - -<p> -Så mycket har jag skrifvit om honom, men hvad blef -det af! -</p> - -<p> -Bäst jag efter första dansen med assessorn satt bredvid -Ida, framträdde der en ung man, som jag ännu icke sett -under qvällen. Han stannar midt framför mig och säger: -</p> - -<p> -— Detta är det enda fruntimmer i societeten, som jag -egenteligen icke har äran känna. Således är det Celia -Ina Wärn. Ah, men mitt minne vaknar: „en annan gång -mera, mamsell Wärn.“ Så har jag då slutligen funnit dig, -Armida. Enda älskade, nu lemnar jag dig icke mer. -</p> - -<p> -Ja, han hade rätt; hans minne var troget. Det var min -bekantskap ifrån Vista gästgifveri. -</p> - -<p> -Öfverraskad af ett så ovanligt tilltal, som knappt tillät -ett svar, kunde jag icke heller säga någonting. Han fortfor: -</p> - -<p> -— Du ser förvirrad ut, lilla menniska. Men mamsell -Wärn må veta, att det är om er jag sagt: „det anar mig, -att hon skall bli ett blad i mitt hjertas bok.“ Ida är god -presenterar mig för detta förtjusande väsende. -</p> - -<p> -Ida, med hvilken han ändå verkligen var du, blef lika -altererad som jag, och hon kunde blott framstamma: Josef! -</p> - -<p> -— Så är mitt förnamn, men tillnamnet? -</p> - -<p> -<a id="page-62" class="pagenum" title="62"></a> -— Josef, hvad felas dig, hvad tänker du på? — sade -Ida hviskande. -</p> - -<p> -— Mitt tillnamn skall du säga. Bättre sent än aldrig; -bättre förr än sednare. Fatta mod, Ida. -</p> - -<p> -— Nå ja, Celia. Detta är filosofie magistern, ingeniör -Josef v. Degen. Är det nu nog, obeskedlige? -</p> - -<p> -— <em>Du</em>, Ida har fullgjort allan rättfärdighet. Icke så din -kamrat med de svarta lockarna, herrliga ögonen, röda friska -kinderna, och läpparna sen! Ty vidare fram vill jag icke förvilla -mig. Endast derhän, att ni måste <em>tala</em>! -</p> - -<p> -— Jag vet sannerligen icke hvad jag skall säga, då jag -måste tala på befallning — svarade jag, halft förlägen, -halft ond. -</p> - -<p> -— Hvad ni nu sade, var verkligen det allrabästa. Mer -behöfdes ej för denna gång. Nu fick jag höra äfven er röst, -och dess klang är bra. Rösten är vigtigare än man i allmänhet -förmodar. „Mera en annan gång, mamsell Wärn.“ -</p> - -<p> -Han gick bort, och efter en litet obehaglig paus sade -jag till Ida: — han är verkeligen besynnerlig. -</p> - -<p> -— Ja, kära Celia, det kommer sig deraf, att han af -denna aftons goda tyckes hafva kommit litet utur sitt vanliga. -Eljest är han icke så öfverdrifven. -</p> - -<p> -— Du tycks vara särdeles intagen af honom. -</p> - -<p> -— Skulle jag icke vara det! Skulle du veta, huru god -han var emot oss: mätte upp min fars mark utan någon ersättning, -och gaf dessutom min far så goda råd i inrättningen -af jordbruket, att pappa säger, det vi derigenom, i stället -för att vi nu äro fattiga, kunna bli välmående. Och för -<a id="page-63" class="pagenum" title="63"></a> -att kunna uppkasta sådana råd, sparade han ingen möda, -icke heller tid. Jag kan icke vara ond på honom, om han -ock för det närvarande är litet „se så der.“ -</p> - -<p> -Ingeniör v. Degen dansade väl icke, men vid slutet af -den dans, jag dansat med Axel, infann han sig åter och -sade helt obesväradt: -</p> - -<p> -— Jag tror att denna lilla gosse äfven ämnar ha en roll -i den dram, der vi båda bli hufvudpersonerna. -</p> - -<p> -Axel, som ärnat gå bort, hejdade sig vid dessa ord, -och ... antingen han nu förstod meningen i dem, eller -blott anade densamma ... nog af, han vände sig om och -sade helt sturskt: -</p> - -<p> -— Hufvudperson eller icke, men visst skall min roll -bli bättre än morbrors. -</p> - -<p> -— Det fröjdar mig, att du är ett så qvickt barn — sade -v. Degen och klappade Axel på axeln. Den stackars Axel -blef härigenom liksom afväpnad och drog sig misslynt -undan. -</p> - -<p> -— Det tycks förvåna er, att Axel kallar mig morbror; -saken är den, att jag är köttslig kusin med hans fru mor, -men den nådiga frun tycks icke stort låtsa om en fattig -stackare som jag. Hon anser mig säkert för en vidlyftig person -och ... kanske har hon rätt häri. -</p> - -<p> -Härifrån öfvergick han åter till andra ämnen, och var -stundom intressant, stundom näsvis. Jag visste icke, hvad -ton jag skulle antaga med honom, och jag var i högsta grad -förlägen, ty småningom vändes allas blickar på oss. Sluteligen -bjöd han upp mig till kotiljongen, som nu skulle börjas, -<a id="page-64" class="pagenum" title="64"></a> -och jag kunde icke säga nej. Då aflägsnade han sig -och råkade möta sin kusin, min principale. -</p> - -<p> -Det var då att se, huru denna, långt ifrån att visa sig -fjär, inlät sig med honom i ett ganska lifligt samtal. Efter -dettas slut kom hon till mig och sade sakta: -</p> - -<p> -— Jag såg att min kusin talade med Celia, men jag -såg äfven, att Celia icke stort var agréerad af hans samtal. -</p> - -<p> -Hon sökte derefter i ett långt andragande urskulda ett -tillstånd, som det, hvari v. Degen tycktes befinna sig. -</p> - -<p> -Min principale är i allmänhet fåordig och icke särdeles -vältalig. Så bra som nu, minns jag henne aldrig hafva talat, -och likväl gällde det en, som sade sig af henne vara -öfversedd. Jag förstod ej detta och förstår det knappt -ännu. -</p> - -<p> -Axel hade stått på ett litet afstånd och kanske uppfångat -ett och annat uttryck. Jag hade stigit upp och skiljt -mig ifrån Ida. Då kom Axel och sade med en bedröfvad -min: — hvad sade mamma åt Celia? Bad hon dig, att icke vara -oartig emot hennes kusin? Säg, snälla Celia! -</p> - -<p> -Jag blef litet förlägen för den lilla påhängsna pojken, -i och med detsamma jag började ana att hofrättsrådinnans -tal var ett <a id="corr-7"></a>indirekt försvar för gynnaren v. Degen. Jag svarade -Axel just ingenting, och han fortfor: -</p> - -<p> -— Celia skrattar åt mig, för att jag är liten. Men om -jag icke är hälften så gammal, som mamma eller morbror, -så menar jag ändå med Celia dubbelt mera väl än de. Hör -mig Celia! Tro icke mamma, för mamma har visst någon -mening under allt detta. Och tro icke heller magister Degen, -<a id="page-65" class="pagenum" title="65"></a> -för han är aldrig någon bra menniska. Celia, Celia, -älska icke honom, tag honom icke till din man! -</p> - -<p> -— Tokiga gosse, huru tänker du sådant? -</p> - -<p> -— Nog ser jag, att Celia nu är ond på honom, nu då -han är drucken. <em>Men sedan en gång, när han är bra -igen, så ångrar sig Celia, och blir alldeles för -mycket god emot honom.</em> -</p> - -<p> -I detsamma spelte man upp till kotiljong, och den rara -f. d. hofrättsauskultanten, numera fil. magistern och vice -landtmätaren Josef v. Degen kom att placera mig. -</p> - -<p> -Emellertid var det märkvärdigt att se, hvilken förändring -nu i hast tycktes ha försiggått med denna menniska. Nu -var han stilla, nästan blyg, och talade i allmänna ämnen, -såsom folk bruka mest. Dessa allmänna ämnen behandlade -han dock icke på allmänt vis, utan bifogade tidt och ofta en -satir eller allusion. -</p> - -<p> -Så långt och i början var allting bra, men vid en tur, -i hvilken jag hade mycken tur att bli upptagen, skiftade han -både färg och ton och yttrade sig ungefär så: „de tro sig -göra en dam på det högsta förbunden genom de der upptagningarne, -men åtminstone är det en plåga för mig.“ Straxt -derefter kom åter en kavaljer, för att taga upp mig. Då afböjde -v. Degen detta, sägande: „ursäkta, herre, min dam -har blifvit för mycket fatiguerad, för att denna gång kunna -göra herrn den äran.“ Då inföll jag ... var det väl eller illa -gjordt? ... jag inföll: „ånej, herr magister, jag är icke trött.“ -När jag återkom till min kavaljer, hade han förändrats högst -oförmånligt; det var liksom hade alla furier fått insteg i -<a id="page-66" class="pagenum" title="66"></a> -hans bröst. Han andades våldsamt och tungt, hans ögon -liknade dem af en tiger. Intet sade han, tills en dam kom -för att taga upp honom, då han med sakta, men djup ton -talade: — bort, jag vill tala med denna <em>donna</em>. Stött och -förlägen aflägsnade sig damen. Nu skulle det således hört -till saken, att han talat, men ... han teg. Det var liksom -han velat tillintetgöra mig med sin tystnad. Hvad jag då -längtade efter, att någon dam (det var en sådan tur nu) -kommit och tagit upp Celia. Men de obarmhertiga kommo -<em>icke</em>, de rädda dufvorna <em>vågade icke</em> störa tigern, som -lurade på sitt rof. Slutligen, hvad gjorde han? Medan vi -sutto bredvid hvarandra tysta, tillät han sig en näsvishet, -som föranlät mig att uppstiga från min plats och draga mig -till ett annat rum. Derifrån kunde jag ändå se, huru han -på sin plats satt qvar helt lugn. Och när någon nu kom -och tog upp honom, hade han ingenting deremot; han tycktes -skämta med damerna, hvilket förargade mig. -</p> - -<p> -Eter dansen sökte han upp mig och sade: — <em>ni</em> sårade -mig; <em>jag</em> er än värre, <em>ni</em> mig än värre, ehuru rättvist. Är -det icke en bild af, att våra öden bli flätade i hvarandra? -Jag har sagt, att Celia skall spela en roll i min lefnadsdram; -nu säger jag: jag skall ha en roll i dramen af Celias lif .... -För denna gång nog! -</p> - -<p> -Han tog några steg och märkte en gammal herre, som -gick der ensam och melankolisk. Med denne inlät sig v. Degen, -alldeles såsom han skulle glömt att jag fanns till i verlden, -i ett samtal, som blef allt lifligare, ju längre det led. -De talade ganska högt, så att jag väl kunde höra, hvad de -<a id="page-67" class="pagenum" title="67"></a> -sade. Frågan var först om, huru orätt det är af landtmätare -att skifta mark så, att landtmannen måste ställa sina gärdesgårdar -i spetsiga vinklar. Derifrån öfvergingo de till fråga -om, huru bonden, äfven utan landtmätarens tillhjelp, slöser -med gärdselämnen, huru han ofta hugger ned en granbuske, -af hvilken han icke kan få mera än <em>en</em> stör, o. s. v. .... -Det förargade mig, att han skulle tala så klokt och så -lugnt. -</p> - -<p> -Bäst jag stod der så, sprang Axel till mig och hviskade: -— Celia, söta gulle, engla Celia, du glömmer ju hvad jag -sade. Huru du drömmer, ibland ser du på golfvet, och sedan -åter på <em>honom</em>! -</p> - -<p> -Nu kom på mig en rörelse, såsom om mitt hjerta velat -brista. Men sedan kläckte det i bröstet på mig så ljuft. -Jag kände inom mig ett innerligt begär att kyssa denna lilla -trettonåriga gosse. Han föreföll mig såsom en engel, såsom -<a id="corr-8"></a>mitt lifs goda genius. -</p> - -<p> -Vid supén satt Axel bredvid mig i den ena inre vinkeln -af det stora hästskobordet. v. Degen satt snedt emot; han -tycktes vara ett af de lifvande elementerna i sällskapet. Han -drack mycket, nästan ursinnigt, men han tycktes bli allt -mera städad, alltmera intresserande. Så ofta jag såg på honom -(såsom alla gjorde), såg Axel på mig och drack mig till. -Engång sade Axel med underlig ton: Celia. Då skulle jag -åter velat kyssa honom, men jag täcktes icke. -</p> - -<p> -v. Degen var den enda, som förfogade sig bort straxt -efter supén. Med nöje hörde jag, att han skall resa bort -ifrån socknen. -</p> - -<p> -<a id="page-68" class="pagenum" title="68"></a> -Sedan dansade jag så många danser, som de andra. Men -jag gjorde det utan egentligt nöje. -</p> - -<p> -Jag ser, att jag nu skrifvit det längsta stycket i mitt -album. Halftannat ark! Och klockan? Himmel ..... hon -är två! -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-18"> -d. 2 Jan. 1849. -</h3> - -<p class="noindent"> -I går var det nyårsdag och man önskade godt nytt år. -Det var den första nyårsdag, som äfven jag sjelf önskade -mig ett godt nytt år! Godt nytt år, Celia! -</p> - -<p> -Jag tycker icke om, att de gamla goda nyårsvisiterna börja -bli aflagda. Finns det några visiter i verlden, hvilka förtjena -att göras, så är det visst nyårsvisiterna, vid hvilka till och -med några utan hjertlighet frampladdrade ord helgas af den -enkla och sköna inre tanke, af hvilken de äro ovärdiga representanter. -Men är hjertligheten med, då hafva nyårsvisiterna -ett än högre värde. Det kan visst vara bra att, då man -vill <em>slippa</em> nyårsvisiterna, sammanskjuta någonting till förmån -för fromma inrättningar, nödlidande m. m., men det ginge -ju an att <em>göra</em> visiterna, och <em>ändå</em> hjelpa nödlidande m. m. -</p> - -<p> -Dessa tankar äro dock icke mina egna, utan v. Degens. -Och jag upptecknade dem, liksom de varit mina egna! -</p> - -<p> -Magister v. Degen hade icke rest bort, utan han var på -gårdagens dans. Anade han, att jag, om jag vetat att han -skulle infinna sig der, alldeles icke skulle kommit dit. Utspridde -han ett sådant rykte endast för att föra mig bakom -ljuset? Blott <em>mig</em>? kan han äga en sådan gissningsförmåga -och skarpsinnighet? -</p> - -<p> -<a id="page-69" class="pagenum" title="69"></a> -Jag måste medge, att han i natt visade sig från en fördelaktig -sida. Två danser dansade han med mig, den andra -och <em>kotiljongen</em>. Och när någon nu tog upp mig, visade -han sig glad och sade engång, liksom han alls icke erinrat sig -den förra balen: — det fägnar mig, att äfven andra menniskor -dela smak med mig. — Ett sådant smicker misshagade -mig ej. -</p> - -<p> -Vid supén kom jag oförmärkt att bli indragen i ett samtal -med fyra à fem personer. Då märkte jag, huru han, -full af finhet, understödde mina anspråkslösa yttranden, huru -han behändigt förde mig till det rätta igen, då jag på fruntimmers -vis ville flyga öfver till ämnen, som egentligen icke -hörde till saken. Ja, han förklarade så väl meningen af hvad -jag sagt, att jag rodnade öfver att hafva sagt någonting så -vackert, att jag kommit fram med så sköna idéer. Allt detta -gjorde han med en sådan låtsad likgiltighet eller opartiskhet, -att jag tror ingen annan märkte det än ... jag. -</p> - -<p> -Ja visst tyckes han vara en ovanlig menniska. Men kan -han älska mig? Ville han godtgöra, hvad han förra gången -brutit? Jag tror det sednare, men jag vill icke tro det förra. -</p> - -<p> -Axel hade icke dansat med mig under hela aftonen. -När vi tagit afsked och voro i tamburen, hviskade han till -mig: stackars Celia, huru går det med dig, Celia? -</p> - -<p> -Men jag känner det så väl: <em>sådan som denna, är -icke kärlekens början</em>. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-19"> -<a id="page-70" class="pagenum" title="70"></a> -Augustdagen. -</h3> - -<p class="noindent"> -I går åter en dans, och så roligt som der, har jag icke -haft. Min själ blef likasom förd på vågor, som voro af en -ljuf, drömlik natur. -</p> - -<p> -Men när jag skulle sätta mig i släden, följde mig v. -Degen ut ... han hade äfven hjelpt kappan på mig ... -med den största varsamhet och delikatess hjelpte han mig -nu äfven i släden ... fällen stoppade han så sorgfälligt in -vid fötterna. <em>Han var van äfven vid sådant.</em> Sedan tog -han min hand, hviskade: — är Celia ännu rädd för mig? -Jag svarade: — har jag då varit rädd för er? .. Då sade -han åter: — kalla mig Josef, det låter bättre! ... Men jag -svarade: — nej, herr v. Degen, det gör jag icke ... Då -sade han intet, men när släden for af, stod han der bakpå -ett litet stycke väg, och sedan kände jag någonting ... likt -en kyss, som brände igenom dukarna och bahytten. Jag -vände mitt hufvud om, och såg honom ila bort åt karaktärsbyggningen. -</p> - -<p> -Det var en lycka att min släde var den sista, och att -jag med mig hade blott kusken, att han kunde blott finska -och att han var enfaldig som ett spån. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-20"> -Knutdagen. -</h3> - -<p class="noindent"> -Detta är sista dagen i julhelgen. Julhelgen, huru har -jag firat den? Jag har låtit rycka mig bort af händelsernas -ström! -</p> - -<p> -I dag har min principale en tillställning, visserligen ej -tilltagen i så stor skala, som de stadigboende sockneboernas, -<a id="page-71" class="pagenum" title="71"></a> -men likväl stor nog. Det kan vara femtio personer bjudna. -</p> - -<p> -Jag har dragit mig ifrån salongen, för att en gång i mitt -album kunna omtala saker, som äro rätt färska och som -passerat rätt nyligen. -</p> - -<p> -Abelin var nog artig att dansa med mig nu, såsom förut. -Men det plågar mig, att nödgas dansa med en man, åt hvilken -jag gjort ondt. -</p> - -<p> -Axel dansade med mig denna gång. Bland annat som -han sade, minnes jag: -</p> - -<p> -— Lofva mig någonting, Celia! -</p> - -<p> -— Ja, ja, goda Axel. -</p> - -<p> -— Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva <a id="corr-10"></a>mig då, du -himmelska Celia, att gråta på min graf! -</p> - -<p> -— Ja, ja, ja, lilla Axel; om så går, så skall jag visst -gråta. Tror Axel annat! .... Men kan Axel lofva mig någonting -i stället? -</p> - -<p> -— Åja, det kan jag visst lofva. Hvarför icke det? Jag -lofvar; den dag Celia blir gift med honom der, skall jag -gråta så, som om Celias lycka vore i grafven. — — — — -</p> - -<p> -Glacen är serverad och musiken spelar upp. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-2-21"> -En timme sednare. -</h3> - -<p class="noindent"> -När jag kom in, såg jag v. Degen i samtal med min -principale, och efter vanligheten tycktes samtalet vara mycket -animeradt. Jag tyckte icke om, att hennes blickar på -honom i hast blifvit så varma. Hon kunde, tycker jag, skänka -de varmaste blickarne åt assessorn. -</p> - -<p> -— När Josef (det namnet låter verkligen bättre) såg -<a id="page-72" class="pagenum" title="72"></a> -mig, kom han snart till mig, och åter voro vi ett par i kotiljongen. -Och vi talade mycket ibland, och ibland voro vi -mycket tysta. Just då dansen slutades, gjorde han mig en -fråga, som kom min blod att sjuda varmt och min barm att -svalla högt. Jag minns icke, hvilken frågan var, men ..... -jag kunde ej svara derpå. Då tryckte han sakta min hand -och hviskade. Men fast han hviskade, tyckte jag att denna -röst, <em>med dess obeskrifliga färgton</em>, bordt höras öfver -hela verlden. Han hviskade: — <em>ni älskar mig, tack, -tack!</em> -</p> - -<p> -Såsom ett flor föll öfver min själ; allt försvann såsom -ett töcken för mina ögon. När jag vaknade, voro många -omkring mig och bestänkte mina tinningar med vatten. Jag -hade legat sanslös i Josefs armar, men jag kom mig åter. -</p> - -<p> -Godt, att man lossat upp den trånga klädningen och -snörlifvets tyranniska band. Nu får bröstet svalla desto friare; -men äfven nu arbetar det våldsamt. Är kärleken <em>sådan</em>? -</p> - -<p> -Här sitter jag ensam, ensam, med den frånvarande till -sällskap! Och jag skrifver detta i en outsäglig glädje och -smärta. -</p> - -<h2 class="part" id="part-3"> -<a id="page-73" class="pagenum" title="73"></a> -ANDRA BOKEN. -</h2> - -<h3 class="date pbb" id="chapter-3-1"> -<a id="page-75" class="pagenum" title="75"></a> -Åbo d. 16 Jan. -</h3> - -<p class="noindent"> -Hvad mitt rum förefaller mig ovanligt. Så var det icke -förr. Märkvärdigt ändå, att allt förändrat färg, i det yttre, -sedan min själ förändrat färg, i det inre! -</p> - -<p> -Menniskorna fira marknad som bäst. Hvar och en tror -sig ha något vigtigt att uträtta. Så har äfven jag förr trott -mig ha vid marknader. Nu tycker jag min närvaro derute -är mindre nödig. -</p> - -<p> -„Här sitter jag ensam, ensam med den frånvarande till -sällskap.“ -</p> - -<p> -Huru mycket ljuft hade jag icke att uppteckna, så mycket, -att ... jag allsicke hunne uppteckna så mycket. Någonting -måste jag väl ändå uppteckna. Det blir naturligtvis -om Josef. -</p> - -<p> -Josef är den sol, omkring hvilken Celias stjerna vänder -sig. <em>Jag är ett blad i hans lefnads bok.</em> -</p> - -<p> -Huru sade Josef Felixdagen? -</p> - -<p> -— Förlåt mig, Celia, gårdagens ord. De voro sagda i -ögonblickets ingifvelse, utan beräkning. -</p> - -<p> -Jag minnes dem icke mera — svarade jag, men kände, -huru högt jag rodnade öfver denna osanning. -</p> - -<p> -— Förlåt mig — återtog Josef — ty jag älskar er. -</p> - -<p> -— Jag svarade intet; han såg på mig; det påkom mig -ett begär att närma mig honom. Våra själar möttes på en -gång som våra läppar. -</p> - -<p> -<a id="page-76" class="pagenum" title="76"></a> -Förlåt mig, min Gud, att jag icke kan beskrifva den -salighet, du skänkte mig i den första kyssen! -</p> - -<p> -Celia är stum och fattig. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-2"> -d. 22. -</h3> - -<p class="noindent"> -Josef är i staden. Hvilken glädje! Han har förordnande -att skifta mark i närheten af staden. Ofta, ofta skall han -vara hos Celia. -</p> - -<p> -Vi äro nu hvad man kallar förlofvade, visserligen icke -éclat, men icke heller i hemlighet. -</p> - -<p> -Huru kunde det äfven förblifva en hemlighet? När någon -bryr mig för Josef, så kan jag ju icke dölja den glädje, -jag deröfver känner. Jag rodnar. Det är ändå så roligt. -</p> - -<p> -Men det bästa af allt är ändå, att äfven Josef rodnar. -Han kan rodna! Det trodde jag icke om honom förrän i -går, när min principale brydde honom. -</p> - -<p> -Josef har en stor sjelfbeherrskning, men äfven för honom -kunna stunder finnas, då känslan tar ut sin rätt. Deråt -är jag så innerligen glad. Jag finner, att han ändå icke är -ett altför högt väsende för min kärlek. Jag finner, att han -är en menniska, som är tillgänglig för menskliga känslor. -</p> - -<p> -Ja, efter det Josef rodnade, är jag icke mera alls rädd -för honom. Jag vågar skämta med honom, jag vågar tala -med honom så barnsligt, som jag icke skulle våga med någon -annan. Och hvad det då fröjdar mig, när han säger, -att jag är alldeles barnslig. Ty jag vet att Josef anser barnasinnet -vara det högsta. -</p> - -<p> -Men ännu ljufvare är, då han, smittad af mitt exempel, -<a id="page-77" class="pagenum" title="77"></a> -sjelf blir barnslig. Han hittar då på så många små oskyldiga -upptåg, att jag anser det vara omöjligt att med honom -nånsin ha ledsamt. -</p> - -<p> -Jag vågade i går afton en anmärkning, som lutade ditåt. -Då sade han leende: -</p> - -<p> -— Det kan vara så godt att min Celia tycker så, ty -vet Celia, tiden räcker nog till, att ha ledsamt med sin -man. Det är väl så utsedt, att vi skola bli man och hustru. -</p> - -<p> -Åter rodnade jag, ty jag hade aldrig förrän nu kommit -att tänka på det han sist sade. Jag hade blott instinktmessigt -anat sådant. Det var liksom Josef skulle kunnat läsa i -min själ, ty han sade: -</p> - -<p> -— Ja ja, Celia lilla; äfven om dylikt måste man tala och -komma öfverens. En åtrå bor i mannens bröst att få sin -älskade till maka. En motsvarande åtrå förefinnes säkert -hos den älskande qvinnan. -</p> - -<p> -— Tro mig min Josef; aldrig har än din Celia ..... -</p> - -<p> -Härvid rodnade jag så häftigt, att alla pulsar brände. -Jag kunde icke fullborda min mening. Josef befriade mig -ur den plågsamma tystnaden: -</p> - -<p> -— Du har rätt, du rena qvinna. Vår kärleks första -timmar böra icke vanhelgas med jordiska tankar på jordisk -utkomst, giftermål och mera sådant. Vi vilja helt och hållet -lefva i det närvarande, och lemna det kommande åt Gud -och ett vänligt öde. -</p> - -<p> -När han sagt dessa ord, gick Josef bort. Jag vet icke -hvarföre dessa ord, så sköna de än voro, ingåfvo mig en -viss sorg. -</p> - -<p> -<a id="page-78" class="pagenum" title="78"></a> -Men jag vill trösta mig. Jag har hört att kärleken icke -kan vara utan små sorger, barnsliga farhågor. Och om jag icke -är glad i morgon, så skall jag väl bli det, när Josef kommer. -Hans närvaro är mera tröstande än alla förnuftsgrunder. -</p> - -<p> -Om Clinton skulle se mig sådan jag nu är, månne han -skulle nännas skratta åt mig? -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-3"> -d. 29 Febr. -</h3> - -<p class="noindent"> -Huru länge du, min kära dagbok, fått sakna din väninna. -Men hvad har jag haft att skrifva? -</p> - -<p> -Ja, när Josef varit i staden, har jag varit mer än lycklig. -Jag har kunnat lefva blott i min lycka. Och när han -varit frånvarande, så har jag visst saknat honom och kännt -en viss sorg, men så många minnen, så många förhoppningar -hafva gjort denna sorg ändå så ljuf, att jag för allt i -verlden ej velat mista den. -</p> - -<p> -Jag har alltid varit lycklig. Dock hände i dag, när Josef -satt vid min sida, att jag började gråta. Var det öfvermåttet -af sällhet, som vållade dessa tårar, eller hvad var det? -</p> - -<p> -Josef vårdade sig icke om, att fråga efter dessa tårars -orsak. Han blott kysste bort dem. Sedan vecklade han upp -min upphäktade hårfläta och började leka med mitt utslagna -hår. Jag blef nöjd deraf. -</p> - -<p> -Jag har läst att kärlek är det närmaste steget till vansinne. -Jag har tviflande skrattat deråt, men troende skrattar -jag icke mera. -</p> - -<p> -Blott det ville jag veta, hvarför icke menniskan på höjden -af sin lycka blir vansinnig. -</p> - -<p> -<a id="page-79" class="pagenum" title="79"></a> -Jag frågade Josef derom; han svarade, att sådana fall -gifvits, men de hafva inträffat genom kontrasten emellan -gränslös olycka och den högsta lycka. Och äfven då äro de -högst sällsynta. Vidare sade han icke, utan vände talet på -annat. -</p> - -<p> -Emellertid vill jag tacka dig, Gud, som icke låtit Celia -bli vansinnig. Det är din nåd, jag skall tacka. -</p> - -<p> -Innan jag älskade, trodde jag att man i kärleken till en -jordisk varelse glömmer bort sin Gud. Jag tror så icke mera. -När själen blifvit fördubblad, huru skulle man då glömma -att bedja och tacka Den, som skapat själarna? -</p> - -<p> -Visst är det dock sannt, att ofta under mina böner insmyger -sig Josefs bild. Jag söker då förjaga denna bild och -läser böner så många gångor, att Josef icke mer har öfvermakten. -Och sedan, när jag är väl tillfreds med mitt samvete, -somnar jag in så lugnt och drömmer de ljufvaste drömmar -om Josef. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-4"> -d. 10 Mars. -</h3> - -<p class="noindent"> -Hvad jag befarat rörande Axel, tycks verkligen på alfvar -vilja slå in. -</p> - -<p> -Alltsedan Josef och jag kommo uti detta ömma förhållande -(fy så pjåkiga ord!), har Axel icke varit sig lik. Nu -är han så blek, så blek, som han än aldrig varit, fast han -visst ej nånsin haft frisk färg. Hans matlust har äfven förgått -ansenligen; förut åt han med den hos alla skrofulösa -barn nästan omåttliga aptit. Nu äter han icke så mycket -som flickorna ens. -</p> - -<p> -<a id="page-80" class="pagenum" title="80"></a> -Sina lexor kan han ofta utmärkt väl, men stundom alls -icke. Äfven de gångor, han tyckes kunna, händer ändå att -han råkar i en några minuters själsfrånvaro, då han stirrar -framför sig förvirradt, ja nästan vildt och hemskt. -</p> - -<p> -Det hände engång i förra veckan, medan Josef satt vid -min sida och höll mina händer i sina, att lilla Axel kom in. -Små flickorna ha ofta kommit in, när Josef suttit bredvid -mig så; det har icke gjort mig förlägen, jag har knappt märkt -sådant, men nu, då Axel kom in och såg så besynnerligt åt -vårt håll, då stack det mig, och jag sade någonting sådant -som: „hvad har Axel här att göra? Axel får gå.“ Då gick -han långsamt bort, och vid middagsbordet kunde jag se att -han gråtit. -</p> - -<p> -Hvarföre sade jag sådant åt Axel? Var det derföre, att -<em>han</em> icke heller annars, utom lektionstimmarne, plägar våga -infinna sig i mitt rum, eller var det för det en obestämd -aning sade mig, att trettonåringen icke med goda ögon såg -vårt rendezvous? -</p> - -<p> -Det må nu ha varit af hvad orsak som helst, det vissa -är, att jag snart ångrade min häftighet och helt och hållet -tillskref den egoismen. -</p> - -<p> -Sedan dess har jag sökt att vara mot Axel så god, jag -nånsin kunnat, men han förändrar sig dock icke deraf. Jag -skulle till och med önska, att han än en gång ville öfverraska -Josef och mig. Om han det gjorde, så nej minsann jag -skulle ha lust att be honom gå bort. -</p> - -<p> -Hvarföre får icke en menniskas glädje äfven vara alla -andras glädje! Och åt den, jag skänker min vänskap, hvarföre -<a id="page-81" class="pagenum" title="81"></a> -skall han icke vara belåten med den — vänskapen är -ju redan så mycket — hvarföre fordrar han äfven kärlek? -</p> - -<p> -Dessa reflexioner har jag vågat med anledning af en -trettonårig gosses personlighet. Jag vet icke hvaraf det kommer -sig, att jag icke kan anse Axel för barn. Ansåge jag -honom så, skulle väl aldrig i min själ uppstiga en tro, en -öfvertygelse, den jag nu fåfängt söker bekämpa ... den att -han älskar mig. -</p> - -<p> -Månne en annan ung flicka i min belägenhet skulle sätta -sig öfver en sådan tro? Eller om hon ock så trodde, skulle -hon väl anse detta barns kärlek med likgiltighet, kanske med -förakt? Nej, hon skulle vara som jag, hon skulle ömma för -Axel, såsom Celia gör det. Hon skulle slutligen älska Axel -såsom jag; med vänskapens kärlek blott, men med kärlekens -icke. Stackars liten Axel! -</p> - -<p> -Josef är med Axel mycket lugn och obesvärad. Han -låtsar icke veta af gossens ömhet för mig; han låtsar äfven -för mig anse sådant orimligt. Jag tror ändå hvad jag tror. -Förlåt det Josef! -</p> - -<p> -Axel tål alls icke Josef. Ständigt grånar hans vackra -blick, när den vändes på min älskling. Ja, jag såg en gång -Axel i tysthet knyta näfven och bita ihop tänderna. Således -kan äfven svartsjukan rymmas i barnets själ. Det är besynnerligt! -</p> - -<p> -Jag har nog mycket grubblat på, huru min lilla stackars -Axel bäst kunde bli botad. Frånvaron och tiden vore väl -det bästa. Men huru skall jag komma fram med sådant för -min principale? -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-5"> -<a id="page-82" class="pagenum" title="82"></a> -d. 15 Mars. -</h3> - -<p class="noindent"> -Jag behöfde icke „komma fram med sådant för min -principale“. Hon gjorde det sjelf. -</p> - -<p> -Jag vet icke, Celia lilla — så talade hon — huru du -skall uppta ett ömtåligt ämne, som min moderliga ömhet -tvingar mig att vidröra. -</p> - -<p> -Det kläckte litet i bröstet på mig, och om jag också -behöft eller velat det, skulle jag dock ingenting kunnat säga; -hon fortfor: -</p> - -<p> -— Ämnet gäller min enda son, lilla Axel. Så liten -han är, är han dock å själens vägnar så utvecklad, som om -han vore fyra år äldre. -</p> - -<p> -Så vant sätt hofrättsrådinnan än har, blef hon dock här -något förlägen, och lekte med nyckeln till sin chiffonier. -Jag började stå som på nålar. Men min principale återtog: -</p> - -<p> -— Till följe af denna själens tidiga utveckling kan Axel -äfven erfara känslor, hvilka först borde tillhöra ynglingen. -Jag har länge tviflat derpå, men slutligen af många små -omständigheter, som icke undgå en moders öga, blifvit öfvertygad. -Och den värma, med hvilken han alltid talar om -<em>en viss person</em>, öfvertygar mig ännu mera. Af rodnaden -på dina kinder, lilla Celia, finner jag, att du ganska väl anar, -hvartåt jag syftar. Din discipel håller mycket för mycket -af sin guvernant .... Nå nå, det der är allt saker, -för hvilka Celia icke rår det ringaste, ty hvad kan man rå -för, att man är älskvärd och gör intryck .... Emedlertid -måste denna hans känsla för dig på något sätt afkylas. Huru -skall sådant tillgå? Huru tycker Celia? -</p> - -<p> -<a id="page-83" class="pagenum" title="83"></a> -Jag framstammade någonting om frånvaro och tid. -</p> - -<p> -— Du har rätt, mitt barn. Ditt guvernantskap med -Axel bör nu ta slut. Jag ärnar på ett par månader skicka -honom till min svåger, majoren. Der har han sina kusiner -att jollra med. Ett barns känslor lära väl icke vara så djupa, -att de ju icke på en så pass lång tid mattas af. Axel skall -få lära sig att glömma sin guvernant. -</p> - -<p> -Jag hviskade, att jag var tacksam för en sådan anordning. -</p> - -<p> -Men värre, berättade hofrättsrådinnan dagen derpå, hade -det sedan blifvit med Axel. Han hade först bestämdt förklarat, -att han allsicke ville fara, att man, för att få honom -dertill, måste binda honom med rep i släden. Sådan hade -han varit i går. -</p> - -<p> -Men i dag kom han raskt in i min kammare och sade: -</p> - -<p> -— Mamma vill att jag skall resa bort och att jag flera -veckor skall vara hos morbrors. Vill Celia så med? -</p> - -<p> -— Ja, jag tror att det är för Axel ganska nyttigt. -</p> - -<p> -— Tror Celia jag icke förstår, hvad mamma menade, -när hon sade, att jag här hemma blir alldeles olycklig. -Derföre, menade mamma, att jag håller så mycket af Celia. -Men skall jag bli mindre olycklig, när jag icke får vara -nära Celia? -</p> - -<p> -— Axel kommer att glömma Celia och det är bäst. -</p> - -<p> -— Bäst ja, derföre att jag aldrig kan få Celia, som är -förlofvad med den elaka karlen, som jag icke kan tåla. -</p> - -<p> -Då jag åter icke kunde tåla sådana ord, och troligen uttryckte -det i minen, sade Axel: -</p> - -<p> -<a id="page-84" class="pagenum" title="84"></a> -— Förlåt, söta, älskade Celia. Jag skall försöka börja -hålla af honom, efter Celia gör det. Men glömma Celia, -det tror jag jag visst icke kan. Just när jag dör, skall jag -ännu minnas Celia. -</p> - -<p> -Härvid började han snyfta öfverljudt. Jag smittades af -exemplet. Det märkte Axel och sade: -</p> - -<p> -— Du gråter ändå, vackra Celia; det är bra att du -ändå har något medlidande med Axel. Men säg, skall -jag resa? -</p> - -<p> -— Ja, visst bör Axel resa. -</p> - -<p> -— Nå, efter Celia vill det, så låt det då gå. Dit är -hela två mil. Aldrig höres dit ljudet af Celias steg. Aldrig -synes dit Celias ögon ... Men jag skall minnas dem. -Nej, jag skall försöka glömma Celia. Ju mera jag vill -glömma, desto mera minnes jag. — — — Adjö nu Celia, -blif bra lycklig, söta, ljufva, himmelska Celia. -</p> - -<p> -Så störtade han ur rummet. Snart var hästen förespänd, -och den lilla stackars gossen kom än en gång in och -tog ett riktigt afsked, hvarvid han tycktes göra våld på sig -sjelf, åtminstone gret han icke, och sade: måväl, mamsell -Värn! -</p> - -<p> -Det är också sannt, att hans mor då var med i rummet. -Jag kunde icke rå för att jag följde Axel allt till släden, -och att jag var obetänksam nog att stoppa in fällen vid fötterna -och att än en gång räcka honom min hand. Fast -många sågo på, förde han den till sina läppar. Så for -han af, den stackars lilla besynnerliga gossen, som håller -af Celia. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-6"> -<a id="page-85" class="pagenum" title="85"></a> -d. 1 April. -</h3> - -<p class="noindent"> -Det är i dag en skämtets och glädjens dag. Mina -disciplar ha lof. De ha i dag öfvat sig i konsten att ljuga -med smak. -</p> - -<p> -Jag sitter här och ångrar mitt underliga beteende -i går. Josef var i staden och naturligtvis här hos mig. -</p> - -<p> -Genast som han inträdde, fann jag att han icke var -som vanligt, ty efter förlofningen hade sådant än icke händt, -som nu var fallet. Josef hade druckit något. -</p> - -<p> -Han medgaf sådant och frågade mig, om jag var mycket -ond deröfver. Då svarade jag, att jag skulle vara bra pedantisk, -om jag fäste mig vid sådant då och då. Ja, jag -sade, att vore jag karl, så skulle det väl någongång kunna -hända äfven mig. -</p> - -<p> -Då menade Josef, att han denna gång druckit, för att -förbereda mig på att han icke blefve ett dygdemönster. „Jag -har nyss — tillade Josef — varit i sällskap med en stackare, -som nyligen blifvit förlofvad och allsicke törs smaka på någon -starkare dryck, emedan han befarar, att han efter något -det minsta dåliga rykte kunde förlora sin kredit och få -sig korgen. -</p> - -<p> -Josef framställde denna pjåkiga man i så löjliga färger, -att om dennes käraste skulle hört sådant, så tror jag mest -att hon gifvit korgen åt sin vän, blott för att han under -förlofningstiden var så pedantisk. -</p> - -<p> -Josef kunde väl till en del haft rätt och till en liten -del orätt, men han talar så öfvertygande, att jag åtminstone -då tyckte honom ha fullkomligen rätt. Visst är det ynkligt -<a id="page-86" class="pagenum" title="86"></a> -att under förlofningstiden ställa sig bättre <a id="corr-15"></a>än man verkligen -är. Det är både ynkligt och bedrägligt. Jag tror att sådana -lismande varelser bli verkliga hustyranner, sedan de väl fått -tömmarna i sina händer. -</p> - -<p> -Det är dock egenteligen icke om sådant jag bör skrifva, -utan om någonting annat, om mitt underliga beteende. -</p> - -<p> -Josef talade efter middagsmåltiden mycket med min -principale, och hon syntes mycket belåten. Jag vet icke -huru det kom sig att Celia icke rätt tyckte om sådant. Var -det blott en flyktig föreställning, att det kunde finnas qvinnor, -hvilka komme Josef att glömma mig (hofrättsrådinnan -borde jag väl ej frukta), eller var det verkligen svartsjuka? -</p> - -<p> -Medan jag läste med flickorna, grubblade jag öfver denna -punkt. Jag sökte utforska mina känslor, och kom slutligen -till det resultat, att det icke var svartsjuka, men väl en -liten mån afund. Säkert är, så tänkte jag för mig sjelf, -hofrättsrådinnan mycket intressantare än jag, efter Josef så -gerna talar med henne så länge. -</p> - -<p> -Sedan jag slutat min lektion, gick jag till förmaket. -Der såg jag någonting, som jag kanske icke borde uppteckna -i mitt album. -</p> - -<p> -Dock, när jag rätt tänker efter, så håller jag ju album -endast för att på gamla dar minnas gammalt nytt, samt för -att bedömma rätta arten af mina ungdomskänslor. Derföre -bör jag uppskrifva äfven sådant, som icke är så roligt. -</p> - -<p> -När jag kom in i förmaket, satt Josef vid hofrättsrådinnans -sida och höll hennes händer i sina. Det var en obehaglig -<a id="page-87" class="pagenum" title="87"></a> -känsla, som Celia kände, och det är sannt, att jag -tillbakahöll den fot, som ämnade göra ett steg. -</p> - -<p> -Sveko mig mina ögon? Blef icke Josef förlägen, då jag -inträdde? Den, som icke blef förlägen, var min principale, -som småleende sade: -</p> - -<p> -— Så här är det; man skall reta unga flickor till svartsjuka. -Nu vill jag lemna herrskapet på tu man hand. Låt -se, huru ni nu ställer saken till rätta. -</p> - -<p> -Med dessa ord aflägsnade hon sig. Josef smålog och -sade: -</p> - -<p> -— Kusiner kunna sig emellan ha ett och annat groll, -små trätofrön, som böra aflägsnas. Vid sådana tillfällen -gifver man sin hand till försäkran om stadig vänskap. -</p> - -<p> -Snart hade Josef aflägsnat mina obeskedliga känslor. -Ja, han tillochmed kom fram med, att han blifvit förlägen, -men att denna förlägenhet kom deraf, att hans Celia blef -förlägen. -</p> - -<p> -Huru skulle jag betvifla att Josef älskar mig. I går på -aftonen fann jag att han älskar mig mer än jag nånsin trott -mig kunna älskas. -</p> - -<p> -Då jag för honom bannade mig sjelf, och medgaf att det -var en fläkt af den svarta sjukdom, som kallas <em>svartsjuka</em>, -hvilken troligen hade förorsakat min dumma förlägenhet, urskuldade -han mig på det mest vältaliga sätt. Han sade, att -hvilken annan ung flicka som helst, som varit i mitt läge -och oförmodadt kommit att bevista en scen sådan som emellan -honom och hans kusin, hade visst äfven blifvit litet häpen -och förlägen. Och han sade, att mina känslor vid det tillfället -<a id="page-88" class="pagenum" title="88"></a> -voro helt och hållet skilda ifrån svartsjuka; de voro -någonting helt annat, emedan hans Celia omöjligen kunde -blifva skyldig till någonting så fult som svartsjuka. -</p> - -<p> -Småleende sade Josef de sista orden, och då jag knappt -ville tro detta smicker, kysste han mig till glömska af alltsamman. -</p> - -<p> -Att älska är ljuft, men hvarföre skall en så obetydande -omständighet som den, att min älskling haft en annan -qvinnas (<em>sin kusins!</em>) händer i sina, förorsaka obehag -hos Celia? -</p> - -<p> -Det kommer deraf, att Celia icke är alls himmelsk, utan -alldeles jordisk. O, måtte jag aldrig mer erfara sådana -känslor! -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-7"> -d. 10. -</h3> - -<p class="noindent"> -O, hvad jag är lycklig! Vår kärlek tillvexer och stärkes -allt mer och mer. Och den har inga moln. -</p> - -<p> -I dag talade Josef med mig om ... Nej, jag vill anföra -hans egna ord: -</p> - -<p> -— Älskade Celia, nu äro vi redan, tror jag, så bekanta, -att vi kunna tala om prosaiska saker. Jag hoppas snart -få mig fullmakt på en stående befattning, hvarigenom jag -kommer i tillfälle att gifta mig. Gissar Celia, hvem som -skall bli frun? -</p> - -<p> -En ljuf förvirring intog mig, men hvilken glädje. Samma -förvirring märktes hos Josef, som fortfor efter en paus: -</p> - -<p> -— Ja, min celesta Celia, har du någonting emot, att vi -i höst arrangera ett litet bröllopp? Ett helt litet, utan dans -<a id="page-89" class="pagenum" title="89"></a> -och särdeles ståt. Du må veta, att vår vän, som är din -principale, har förbehållit sig detta bröllopp. Är icke ett -enkelt bäst? -</p> - -<p> -— Det som Josef vill, är det bästa. Om min bror Clinton -äfven blir en af gästerna, så är allt bra. -</p> - -<p> -Sådant talade vi i dag. Och mitt hjerta darrar af sällhet, -när jag anar all den lycka, som väntar mig. -</p> - -<p> -Jag gick slutligen så långt, att jag bannade Josef för det -han låtsade räkna giftermål bland prosaiskt. Jag bevisade, -att det var idel poësi och alls icke prosa, när man älskar -hvarann. -</p> - -<p> -Josef var nöjd med mig och sade, att jag „bevisade“ -min proposition trotts så bra, som en välbeställd studentkandidat -bevisar sin Euclides. Jag blef då så glad, att jag -tog en kyss af honom, något som jag än icke vågat göra. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-8"> -d. 17. -</h3> - -<p class="noindent"> -Jag hade nyss slutat läsningen af „<em>Nunnan i Gnadenzell</em>“, -denna bok, hvars hjeltinna är en undergifven engel, -strålande som ett heligt ljus igenom den omgifvande -orenligheten och mörkret. -</p> - -<p> -Som jag icke gör någon hemlighet af de romaner jag -läser, lärer hofrättsrådinnan sett boken på mitt bord. Alltnog, -när jag kl. 6 ingick i salongen, frågade fröken -Dorothée af mig, hvad lektyr jag för närvarande höll på -med. Jag förstod mig icke på att säga annat än sanningen. -</p> - -<p> -Då skrattade fröken med en mycket tvetydig min och -sade: -</p> - -<p> -<a id="page-90" class="pagenum" title="90"></a> -— Det är synd att jag ej fick veta saken, då Celia ännu -höll på med de första bladen. Jag skulle afrådt Celia -från en så tvetydig lektyr. Af hvem har Celia fått den till låns? -</p> - -<p> -Nu var jag i två fall i valet och qvalet. För det första -tyckte jag det var svårt att om en bok, som hette tvetydig, -säga att den var lånad af min egen Josef. För det andra -visste jag ej om jag, inför gamla fröken, skulle kalla honom -med namn eller titel. Jag öfvervann dock såväl svårigheten -som blygheten att kalla Josef vid namn. -</p> - -<p> -— Jag har fått den af Josef — sade jag således. -</p> - -<p> -— Ja så, af sjelfva Josef. Har han åt ett väsende, som för -honom tyckes så dyrbart, kunnat anförtro en roman, som -hvimlar af så dåliga exempel! -</p> - -<p> -— Om jag minns rätt — tillade hofrättsrådinnan — har -man der att göra med lättfärdiga nunnor bland den qvinnliga -personalen, skälmar, drinkare och bedragare bland den -manliga. -</p> - -<p> -— Men — inföll jag ifrigt — bland qvinnorna finnes -der en Gisela, och bland männerna en grefve Eberhard. -</p> - -<p> -— Det kan vara — svarade hofrättsrådinnan — men -det minnes jag, att när jag läst hälften af boken, kastade -jag den i knuten. Jag vågade icke läsa mera. Det var altför -skarpt. -</p> - -<p> -— Af samma orsak läste jag boken till slut, och fann -mig mer än nöjd med den vackra upplösningen. -</p> - -<p> -Jag skulle dock i längden dukat under för dessa tvenne -vältaliga qvinnor, men i detsamma inkom Josef och fick höra -hvarom fråga var. Då sade han: -</p> - -<p> -<a id="page-91" class="pagenum" title="91"></a> -— Bland våra nyare romaner kan man säga, att mer -än hälften är osedlig. Då jag åt ... (här dröjde han litet -vid namnet) Celia gaf en bok af det äldsta utländska läsebibliotheket, -skedde det i öfvertygelse derom, att boken var -<em>sedlig</em>. -</p> - -<p> -— Sedlig, huru skall detta förklaras — frågade fröken -Dorothée. -</p> - -<p> -Josef tycktes litet betänka sig, innan han svarade: -</p> - -<p> -— När lasten är höljd med rosor, samt behaglig och -förförisk framträder i dagen, märker man endast det vackra -omhänget och anar icke ormen, som ligger derunder. Jag -minnes fabeln om rågeten och killingen. Geten beskref för -sin oerfarne son tigern såsom grufligen ful och vederstygglig -att åse. Killingen såg en gång ett djur, som var rätt -varkert och hade behagliga rörelser. Ja, sjelfva ögonen voro -så milda, så milda. Naturligtvis närmade killingen sig ett -så intagande djur. Det var tigern, som den gången fick sig -en rätt god stek ..... Nutidens flesta romaner äro sådana -släta tigrar, som obarmhertigt uppsluka det rena hjertat och -den rena känslan ..... Annat är, då lasten framställes i -all sin nakenhet, all sin verderstygglighet. Då har han förlorat -sin bästa retelse, och man känner, med hvars andas -barn man har att göra. Just en sådan bok är nunnan i -Gnadenzell. Ja, denna roman verkar äfven genom kontrasten. -Så skära, rena och etheriska varelser som Gisela finner man -icke i många böcker. Hon framgår genom det hela, som ett -rent ackord genom den mest skärande disharmoni. -</p> - -<p> -Visst hviskade gamla fröken något sådant som, att hvar -<a id="page-92" class="pagenum" title="92"></a> -menniska får ha sina åsigter, men nog hade Josef ändå gått -segrande ur striden. Det skulle väl äfven en annan än jag -ha funnit ... en annan, ja, som opartiskt bedömt saken. -</p> - -<p> -Alltid ser Josef tingen ur en hög synpunkt. Det är derföre, -hofrättsrådinnan plägar säga, att han kan vända svart i hvitt. -Hon har icke betänkt det, att hvad som för ett fördomsfullt -sinne synes svart, kan för ett fördomsfritt synas hvitt. Ordet -fördomsfri tar jag derföre icke ironiskt, såsom min principale -ofta brukar. Hon säger till ex. om atheister, att de -äro fördomsfria. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-9"> -d. 30. -</h3> - -<p class="noindent"> -Jag trodde nyligen, att jag haft en syn. Nu då jag en -gång till haft samma syn, måste jag tro, att jag alldeles icke -„sett i syne“, utan att allt var verklighet. -</p> - -<p> -Midnattstiden, natten emot sista fredag, låg jag vaken -i min säng. Jag tänkte på tusen saker, som jag ej på lång -tid ihågkommit. Bland annat såg jag så lifligt för mig Anna, -min Mallasvesi vän, utom hvars rådighet och snart sagdt -manhaftighet den rysliga aftonen på Mallasvesi ingen Celia -skulle finnas i lifvet. När jag fick den förfärliga underrättelsen -om min fars död i vågorna, så knorrade jag emot -ödet, som icke derförinnan lät mig omkomma i Mallasvesi -men nu, nu var jag tacksam derför; kärlekens lycka hade -ju icke då blifvit min del. -</p> - -<p> -Och åter tänkte jag på den goda, lifliga, uppriktiga Anna. -Så stygg jag varit emot henne; ännu hade jag ej besvarat -hennes sednaste kärkomna bref. -</p> - -<p> -<a id="page-93" class="pagenum" title="93"></a> -Då tyckte jag mig höra sakta steg på stora trappan utanför -mitt fönster. Trappan är öfverbyggd och rätt bra att -spatsera uppå. -</p> - -<p> -Det var ett klart månsken. Månen låg så, att han upplyste -mina hvita gardiner. -</p> - -<p> -Knappt hade jag hört stegen, innan ena gardinen fick -en skugga af en mensklig varelse. Konturerna kunde icke tillhöra -en fullvuxen, utan en mindre. Skuggan stod stilla. -</p> - -<p> -Det kläckte i bröstet på mig, men jag sökte dock att -samla mitt mod. Jag kastade på mig min nattrock och gick -till fönstret, samt öppnade en flik af gardinen. Hvad jag nu -såg, betog mig med häpnad, men ändå ..... menniskan -har troligen ett starkt begär att se sådant som hon ... -icke vill se ..... Jag trädde mitt hufvud emellan gardinen -och fönstret. -</p> - -<p> -Hvem var det jag såg? En, som jag kanske hade bordt -se med nöje? Det var Axel. Ja, Axel. -</p> - -<p> -Så snart han såg mig, ropade han med upprörd -stämma: -</p> - -<p> -— Celia, Celia, förlåt Axel! -</p> - -<p> -Och så sprang han med blixtens hast bort åt stora -landsvägen. Mina tankar begynte att korsa sig, jag föll i -en svindel och ..... somnade. -</p> - -<p> -Ja, jag skulle vara frestad att anse allt detta for en syn, -derest icke jag denna samma natt sett samma skugga, samma -syn. -</p> - -<p> -Inom fyra dygn har Axel tvenne gånger nattetid sprungit -fyra mil, för att vara nära Celia. Jag vågar icke berätta -<a id="page-94" class="pagenum" title="94"></a> -det för någon. Jag darrar af fruktan att än en gång få se -denna syn, som icke är en syn. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-10"> -d. 20 Maj. -</h3> - -<p class="noindent"> -Åter har våren klädt sig grön, dock icke fullkomligt -ännu. Små små gröna blad ha brutit sig fram ur de bruna -knopparne. Ack, denna de små bladens grönska, huru skön -är icke den! Den innebär en hel framtid. Hvad naturen -liknar menniskan, men ..... hvarföre skall jag tvinga -fram en poetisk ådra, som jag icke äger. Dessutom lär ämnet -vara nog utnött. Så skulle åtminstone Clinton, min bror, -säga, han som föraktar alla poetiska utgjutelser, annars än -inom hjertat, osagda, outredda. -</p> - -<p> -Ack, hvad min principales landtegendom tar sig annorlunda -ut om sommaren än om vintern. Hvad jag ändock -har för en trög inbillningskraft, som icke kunde under vintern -föreställa mig huru Haunis ser ut om sommaren. -Men så lär det vara med de flesta. Naturens istäcke breder -något af sin is öfver hjertat och inbillningen. -</p> - -<p> -Josefs sällskap har jag ett par dagar nödgats sakna. -Men jag tröstar mig med hoppet att snart få återse honom. -Dessutom har jag en ljuf sysselsättning i att påminna mig -hans ord, hans blickar, hans ömhet för mig. -</p> - -<p> -Josefs rival är nu äfven här, botad, såsom hans moder -tror, ifrån sin barnsliga sjukdom. Jag tror det icke. Visst -undviker han tydligen mitt sällskap, då andra äro närvarande, -men dessemellan händer det någon gång, att han just söker -mig. Axels beteende är såsom förut, så ojemnt och oroande. -</p> - -<p> -<a id="page-95" class="pagenum" title="95"></a> -Ack ändå, om någon finge läsa mitt album, hvad den -skulle tycka att jag är för en egenkär, kanske dum person. -Inbilla mig att en gosse vid den åldern vore så svag för -mig! Ja, denne någon, läsaren skulle säga: „hon är -icke nöjd med den kärlek, hon väckt; hon inbillar sig äfven -ha gjort intryck på — ett barn. Troligen tror hon, att hela -det manliga slägtet, gubbe, man, yngling och gosse skall för -henne känna sympatier.“ -</p> - -<p> -Hvad <a id="corr-17"></a>skulle jag svara härtill. Intet annat än hvad jag -tror vara sanningen med Axel. Men jag skulle tillägga något -annat, att gossens värma för mig smärtar mig djupt. -Tänk om han derigenom blefve en oduglig varelse, en planta, -knuten i vexten genom solens altför varma strålar. (Solen, -det är kärleken, men icke jag). -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-11"> -d. 2 Juni. -</h3> - -<p class="noindent"> -Josef är här. Denna tanke kommer mig att glömma -naturens skönhet, som snart är i sitt högsta. Glömma, nej, -men förstå den bättre. Alla träd, alla buskar, alla blommor -äro mina vänner mer än förut; de sympatisera med min -kärlek. -</p> - -<p> -Josef har börjat lära mig botanik, och han säger att han -är nöjd med sin discipel. Jag måste medge, att jag sjelf -förvånar mig öfver mina framsteg. Man har säkert mera -ambition, när läraren är den man älskar. -</p> - -<p> -Stundom gör Josef sig lustig på min bekostnad; det är, -då jag uttalar de latinska namnen. Han säger att jag nog -mycket bryter på fransyska då. -</p> - -<p> -<a id="page-96" class="pagenum" title="96"></a> -— Nå men, gode Josef — sade jag — jag lemnar ju inga -bokstäfver bort i slutet, jag läser icke u som y och så vidare. -</p> - -<p> -— Men Celia har en så rolig tonvigt. Läs nu till exempel -upp det der latinska namnet. -</p> - -<p> -Jag gjorde så och Josef utbrast skrattande: -</p> - -<p> -— Det heter icke <em>Primuula Veriis</em>, utan <em>Priimula -Veeris</em>. -</p> - -<p> -Jag började också att skratta. Att begå sådana små -misstag, och sedan bli rättad af Josef, är så roligt. -</p> - -<p> -Med anledning häraf gaf Josef mig äfven en komplimang: -</p> - -<p> -— Den som så gerna har orätt, har icke ett despotiskt -sinne. Min Celia kommer aldrig att vilja föra toffeln. Dertill -är Celia för mycket qvinna, qvinna i ordets höga och -ädla mening. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-12"> -d. 5. -</h3> - -<p class="noindent"> -Jag hade nyss slutat min lektion med små flickorna och -var i tamburen, för att kasta på mig „polkan“ och hatten. Jag -hade kommit öfverens med Josef, att möta honom i parken. -</p> - -<p> -Då inkom Axel helt andtruten och ändå blekare än vanligt. -Han tycktes vilja tala, men icke kunna det. Jag frågade, -om han hade något att säga mig. -</p> - -<p> -— Om jag har att säga? Ja, mamsell Värn, jag har det. -</p> - -<p> -Efter sin „relegation“ hade han, då han någon gång talat -till mig, undvikit namnet. Nu kallade han mig mamsell -Värn. Jag skulle bordt bli glad deröfver, men det smärtade -mig. Säkert hade titulaturen kostat honom ansträngning. -Jag svarade: -</p> - -<p> -<a id="page-97" class="pagenum" title="97"></a> -— Hvad är det då, Axel har att säga mig? -</p> - -<p> -— Jag ville fråga Celia någonting. När man håller af -en menniska, när man mycket håller af en menniska, är det -då rätt, att icke berätta för den om de faror, som kunna hota? -</p> - -<p> -— Nej, det är orätt. Man bör låta henne få veta sådant -— svarade jag, till hälften obeslutsam, till hälften undrande, -hvart detta skulle leda. -</p> - -<p> -— Än om man derigenom skulle bereda den afhållna -varelsen stor sorg — fortfor gossen med en förstulen blick. -</p> - -<p> -— Ja, blott det länder till verklig nytta för den person -man håller af, så bör man icke undanhålla henne sanningen. -</p> - -<p> -— Godt; jag har det ifrån Celias egen mun. Nu vet -jag, hvad jag har att göra. -</p> - -<p> -Med dessa hemlighetsfulla ord lemnade Axel mig; jag -måste medge, att hans tal verkat dåligt lynne hos mig för -hela dagen, så att äfven Josef undrade deröfver. Jag förtrodde -dock icke åt Josef Axels fråga. Mån’ jag gjorde -orätt deri? -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-13"> -d. 25 Juni. -</h3> - -<p class="noindent"> -Jag är blek och matt. Jag har legat sjuk, illa sjuk. Jag -har yrat, sett syner, som dock så nära slogo in med verkligheten. -</p> - -<p> -Hvad är dock sjukdom, deri man vanligen ligger utan -medvetande, emot den sjukdom, som emottager oss sedan -vi blifvit friska. Jag menar den bleka hopplöshetens sjukdom, -medvetandet att vår skönaste dröm varit en falsk illusjon, -att tron på den älskade varit en ... vantro. -</p> - -<p> -<a id="page-98" class="pagenum" title="98"></a> -Ofta tänkte jag, under de få så lyckliga, månaderna: -„månne icke denna lycka är för stor för Celia?“ Men jag -vågade icke länge tänka en sådan tanke. Jag afbröt den och -beslöt att lefva i den närvarande stundens lycka. -</p> - -<p> -Nu finner jag att min lycka var för stor för denna jorden. -Derföre är min olycka nu större, än fruktan nånsin -kunnat förespegla mig den. -</p> - -<p> -Säkert måtte Celias natur vara bra stark, då hon icke -dukat under för ödets hårda slag. Vansinne hade varit bättre. -</p> - -<p> -Dock nej, min Gud, jag vill icke knorra emot din försyn, -dina outgrundliga vägar. Kanske har du igenom den -hårda pröfningen velat föra Celia till dig. Celia glömde under -lyckans dagar så ofta bort dig för ... <em>honom</em>. Nu -får så icke mera ske. Gud skall bli Celias vän. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-14"> -d. 26. -</h3> - -<p class="noindent"> -I går ämnade jag uppteckna hvad som gjort mig så -olycklig. Då hade jag icke mod dertill. Pennan gick icke. -Mitt hufvud började svindla. -</p> - -<p> -Dessutom tänkte jag: om jag på pappret tecknar mitt -lifs sednaste händelser, så är det likasom att fördubbla smärtan, -att känna den tvenne gånger. -</p> - -<p> -Det kan vara så. Dock kan det äfven ha sin tröst. Mitt -fattiga album är ju min enda förtrogna. Det bör lätta sorgen -att öppna hjertat för en vän, vore äfven vännen stum. -</p> - -<p> -Och framdeles i en verld kan det vara mig kärt att för -någon deltagande vän få förtro det, som ligger mig på hjertat. -Jag känner att jag icke hade mod att mundtligen meddela -<a id="page-99" class="pagenum" title="99"></a> -mig, icke ens åt min bror Clinton, men skriftligen -kan jag förbereda denne vän. Derföre jag vill försöka. -</p> - -<p> -Det var den åttonde Juni, på eftermiddagen. Jag höll -på med Lina och Bina, då små flickorna Elin syntes på gården -och tycktes tala med Axel. Snart inkom äfven Axel och -berättade att han gick de små flickornas ärende. De hade -fått lof af sin magister, och ville nu rätt gerna gå att duscha -i sällskap med mina små flickor. Jag gaf då efter och menade, -att de kunde komplettera sin timme sednare. Små -flickorna blefvo naturligtvis mycket glada. -</p> - -<p> -Då jag efter vanligheten ville följa med, sade lilla Hilda -Elin: -</p> - -<p> -— Åh, icke behöfver mabonne besvära sig att komma med -oss. Jag är ju ren tretton år och duschen är allsicke farlig. -</p> - -<p> -Jag blef liksom litet flat öfver denna Hildas artighet, -som nog mycket hade tycke af oartighet. Jag insåg att barnen -helst ville vara för sig, och jag beslöt att icke „besvära“ -dem med min guvernants-person. -</p> - -<p> -Sedan flickorna bortgått, blef Axel glödande röd öfver -hela ansigtet, och han sade: -</p> - -<p> -— Celia må veta, att det är min merit att Celia icke -gick med till duschen. Jag bad Hilda svara impertinent. -Eljest skulle jag icke hos „mabonne“ talat godt för dem. -</p> - -<p> -— Och hvad vann Axel på det, om jag får fråga? -</p> - -<p> -— Det att jag nu får rå om Celia ensam — svarade -Axel med en ovanligt stolt min och hållning. -</p> - -<p> -— Det der låter bra besynnerligt, vet Axel. Tänk om -Celia icke skulle låta så der rå om sig? -</p> - -<p> -<a id="page-100" class="pagenum" title="100"></a> -Axel blef nu i hast blek och sorgsen. De djupa, alfvarliga -ögonen kastade han på mig. -</p> - -<p> -— Har den stackars lilla Axel allsintet värde för Celia? -</p> - -<p> -— Åja, mycket. Sätter Axel sådant i fråga? -</p> - -<p> -— Minns Celia, hvad jag för några dagar sedan talade -om faror, som kunna hota. Än om dessa faror voro Celias? -</p> - -<p> -— Hvilka, hvilka? säg Axel. -</p> - -<p> -— Om jag spått sannt, skall Celia då hata mig? -</p> - -<p> -— I himlens namn, gosse, säg ut! -</p> - -<p> -— Det kan icke sägas af mig, men det kan erfaras af -Celia. Vill Celia erfara det? Får jag på en liten stund rå -om Celia? Lofvar Celia lyda mig? -</p> - -<p> -— Hvad skall jag erfara? Hvar skall jag erfara det? -</p> - -<p> -— Följ mig. Var icke rädd för den lilla gossen till -vägvisare. -</p> - -<p> -Han tog mig i handen och jag följde mekaniskt. Jag -kände huru Axels hand darrade. Vi kommo till ändan af -parken, der en tjock, vild skog vidtog. Axel sade numera -ingenting. Vägen upphörde. Vi voro i skogen. Jag frågade, -hvart han ville föra mig. -</p> - -<p> -— Var tyst och stilla — svarade gossen — följ blott mig. -</p> - -<p> -Och sedan vi ännu några minuter gått den obanade stigen, -sade Axel med en sakta röst, men hvars hemskhet ännu -griper mig: -</p> - -<p> -— Sakta Celia, gå sakta. Snart äro vi framme. När jag -lägger fingret på munnen, så skall Celia blott ..... höra. -</p> - -<p> -En outsäglig oro intog mig, men jag skyndade efter min -vägvisare, tills han stannade och lade fingret på munnen. -<a id="page-101" class="pagenum" title="101"></a> -Vi voro vid en naturlig jordvall, som dolde utsigten -framåt. -</p> - -<p> -Jag vill ej ens åt pappret anförtro det samtal, jag här -bevittnade; blott de sista orden må här stå qvar, såsom den -svarta ruinen tyder den plats, der elden härjat. -</p> - -<p> -De lydde: — Ja ja, du är alldeles som de onda englarne. -Du är förförisk, du hittar på utvägar, du är icke -<em>dum</em>, du! Ack om Celia sjelf vore här och hörde på hvart -enda ord ur din mun .... Men tyst, jag har en tröst. Du -är en djefvul. Huru kan hon, som är en engel, bli lycklig -med dig, som är en djefvul. Celia skall bli olycklig, det är -min tröst. Ja, jag vill underhjelpa er förening. -</p> - -<p> -En hopplöshetens is hade lagt sig kring mitt hjerta. -Hade slaget, som träffade mig, varit lindrigare, då tror jag -visst, att jag fallit sanslös ned. Slaget var för hårdt. Jag -dånade icke. -</p> - -<p> -Under hofrättsrådinnans sista ord kände jag ett begär -att träda fram för deras åsyn. En motvägande afsky höll -mig tillbaka. Jag stod orörlig som en bildstod. -</p> - -<p> -Snart hörde jag steg, som aflägsnade sig; de hördes icke -mer. Då såg jag mig om efter Axel. Han satt på ett litet -afstånd ifrån mig. Sin näsduk hade han bundit kring öronen -... af grannlagenhet, för att icke jemte mig höra deras -hviskningar. Jag gick till honom och upplöste dukens knut. -Då sade han gråtande! -</p> - -<p> -— Nu hatar säkert Celia mig värre än döden? -</p> - -<p> -— Nej, Axel. Jag vill gråta tillsammans med dig. Du -är min skyddsengel. Kom Axel, jag vill stödja mig emot -<a id="page-102" class="pagenum" title="102"></a> -din arm; du skall föra mig till ditt hem, som snart icke -är .... Celias. -</p> - -<p> -Svindlande och utan att vidare tala kom jag i min kammare. -Snart låg jag utan medvetande och i feberyrsel. -</p> - -<p class="tb"> - -</p> - -<p class="noindent"> -Små flickorna berättade mig, att jag i yrseln talat obegripliga -saker, som ... ingen kunde begripa. En gång, när -hofrättsrådinnan kom till min säng, hade jag sagt: — gå -bort från mig; du vill säkert förgifta mig, elaka qvinna. — -Och så ofta hon förnyade försöket att pyssla om mig, hade -jag alltid haft något elakt ord tillhands. Slutligen öfverlät -hon vården om mig åt gamla fröken. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-15"> -d. 27. -</h3> - -<p class="noindent"> -I dag har jag uträttat ett och annat för min närvarande -belägenhet nyttigt och nödvändigt. Jag har skrifvit afskedsbref -till Josef. Jag sade honom öppna sanningen, att jag -af en händelse kommit att höra hans enskilda samtal, d. 8 -Juni, med hofrättsrådinnan, och då jag nu kände hans åsigter -om ett och annat i verlden, äfvensom hans beteende i enlighet -dermed, så förstod han väl äfven sjelf, att jag icke -ville förena mig med honom. Föröfrigt nedskref jag inga -onyttiga förebråelser; jag önskade honom blott en annan älskarinna, -som mera kunde sympatisera med honom. -</p> - -<p> -Vidare hade jag med fröken Dorothée en hemlig underhandling, -deri jag förtrodde henne, att vissa händelser timat, -hvilkas oundvikliga följd var, att jag måste lemna min kondition -<a id="page-103" class="pagenum" title="103"></a> -om par dagar. Jag bad henne underrätta hofrättsrådinnan -derom. -</p> - -<p> -Den gamla fröken blef häraf icke så förvånad, som -jag hade trott. Hon suckade och såg på mig medlidsamt, -liksom hon skulle anat orsaken till min begäran. Fröken -Dorothée har icke så liten observationsförmåga; det kan verkligen -hända att hon genomskådat sin syster. -</p> - -<p> -Hon lofvade att för hofrättsrådinnan yppa mitt beslut. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-16"> -d. 30. -</h3> - -<p class="noindent"> -Jag har <a id="corr-21"></a>emottagit Josefs svar uppå mitt bref. Med -hvilka andra känslor öppnade jag detta bref, det sista, än -alla de förra. Huru hastigt var icke sigillet brutit på de -förra brefven, huru långsamt och dröjande nu! -</p> - -<p> -Hvilken skillnad äfven på den nuvarande Josef och den -förra! Den förra värdig mina ömmaste känslor, den nuvarande -ovärdig dem alla, en menniska, som sätter sig öfver -allt hvad samvetet anser rätt och heligt, „en ond engel — -sade ju hofrättsrådinnan — hvars förtjenst är att hitta på -utvägar och att icke vara <em>dum</em>“. Huru beklagansvärd är -icke menniskan, då hon måste medge, att hennes hjerta farit -vilse i dess val, att kärleken gjort henne blind! -</p> - -<p> -Redan har jag brännt upp alla hans bref, alla utom -detta sista, det enda i hvilket han omaskerad talat mig till. -Brefvet är kort; det må få plats i mitt album. -</p> - -<p class="adr"> -„Celia! -</p> - -<p class="noindent"> -Af den fasta ton, som råder i ert bref, finner jag att -ert beslut är fast och oryggligt. Derföre vill jag icke genom -<a id="page-104" class="pagenum" title="104"></a> -något vanmäktigt försök att kullkasta detta beslut falla -er besvärlig — — allt emellan Celia och mig är nu förbi. -Jag ville ingripa i ödets rättigheter; dess dom har träffat -mig. Tänk om mig hvad ni vill ... jag skall icke klaga. -Säkert är att jag om Celia skall tänka det bästa. Ni är en -engel, den hvarken jag eller någon man är värdig. Farväl, -farväl! Glöm -</p> - -<p class="sign"> -Josef“. -</p> - -<p class="noindent"> -Detta bref, så bevekande det än är skrifvet, har icke -kostat mig en enda tår. Deraf finner jag, att jag skall -glömma honom. Jag behöfver icke ens bjuda till; det skall -gå af sig sjelf. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-17"> -d. 1 Juli. -</h3> - -<p class="noindent"> -I dag var afskedets dag. Det var kallt och afmätt emellan -min principale och mig. Särdeles nöjd borde hon varit -att bli af med mig. Till mitt behöriga arfvode hade hon -lagt skjutspengar, tillräckliga nog fast för fyra hästar till -min destinationsort. Jag anade att hon skulle gifva mig -förmycket, hvarföre jag helt prosaiskt räknade pengarna, -görande dervid en anmärkning. „Taga är denna gång detsamma -som gifva“ menade hofrättsrådinnan. Kanske att jag -denna gång menade detsamma, ty jag anmärkte ingenting -vidare. Var Celia denna gång förmycket eller för litet -grannlaga? -</p> - -<p> -Mindre kallt och afmätt var afskedet emellan gamla -fröken och mig. Hon tackade mig för de många glada stunder -jag skänkt henne, och tryckte varmt min hand. -</p> - -<p> -Svårt var afskedet ifrån de små flickorna. De sade, att -<a id="page-105" class="pagenum" title="105"></a> -de icke alls kunde tro det var mitt alfvar att resa, frågade -om de gjort mig något emot, om de hade altför dåligt hufvud, -och mera sådant, som framlockade tårar ur mina ögon. -Stackars oskyldiga barn! Jag tyckte mig i deras ögon hafva -bordt taga mig ut lik en brottsling. De hängde och klättrade -vid mina knän, och ville alldeles icke släppa mig. Slutligen, -sedan jag flere gångor kysst dem, lyckades jag göra -mig lös. Jag frågade dem efter Axel. Bina svarade: -</p> - -<p> -— Axel har varit klok, han. Axel visste huru svårt -det är att ta afsked af mabonne. En sådan mabonne få vi -aldrig, ä’ke det sannt, Lina? Men Axel var klok, han. Axel -rymde, för att slippa ta afsked af dig, mabonne. -</p> - -<p> -Just då jag tog i låset, för att komma ur tamburen, -kände min venstra hand en spasmodisk handtryckning. Jag -vände mig om och såg ..... hofrättsrådinnan badande -i tårar. -</p> - -<p> -Händelsen ville att de små flickorna stodo och pysslade -med schäsen. Den gamla fröken höll på med att taga fram -åt mig det redan förut arrangerade reskostknytet. Vi voro -således ensamma. Hofrättsrådinnan sade snyftande. -</p> - -<p> -— Gud vare med dig, goda oskyldiga barn! -</p> - -<p> -En besynnerlig rörelse intog mig. Jag kysste hennes -händer alldeles såsom en, den der beder om förlåtelse. Hofrättsrådinnan -tycktes vilja säga någonting, i det hon spasmodiskt -drog sina händer tillbaka, men i detsamma inkom gamla -fröken, och hela scenen blef blott ett intermezzo. -</p> - -<p> -Nästan utan medvetande kom jag i schäsen, och det bar -af. Små flickorna sutto ett långt stycke väg på fotmanteln, -<a id="page-106" class="pagenum" title="106"></a> -men de kunde tala lika litet som jag, emedan vi greto så -mycket. Slutligen, sedan de följt mig ända till randen af -en stor skog, bad jag dem icke besvära sig längre, emedan -man säkert redan saknade dem i hemmet. Hästen stannade. -</p> - -<p> -— Kom Bina — sade Lina i det hon hoppade ner — -efter Celia ber. Det blir heller icke bättre, fast vi följa. -Vi gråta ändå. -</p> - -<p> -De små kröpo upp till mig och kysste mig. Sedan hoppade -de raskt ned och sprungo allt hvad de kunde. -</p> - -<p> -Jag upprepar det än en gång: det är dock hårdt, att så -der måsta lemna varelser, af hvilka man är så afhållen -och dem man håller så mycket af tillbaka, att lemna dem -nästan såsom en brottsling, utan att för dem med ett ord, -eller ens med den ringaste häntydning kunna förklara -<em>hvarföre</em>. -</p> - -<p> -Åkdonet rullade åter af med stark fart. Men snart kom -en lång backe, der farten fick svalna af, der hästen fick samla -nya krafter, och jag söka samla nya tankar. -</p> - -<p> -Samma väg hade jag kommit året förut. Ack, hvad jag -då ansåg mig olycklig, och ändå var min största olycka blott -den att bli guvernant. Nu är jag icke det mer, och likväl -är jag mångdubbelt olyckligare nu än då. Jag har förlorat -tron på menniskohjertats renhet. Hvad jag i fjol var barnslig! -</p> - -<p> -Just som schäsen hunnit höjden af backen, och hästen -ärnade börja ånyo springa, höll skjutskarlen tömmarna inne, -emedan han såg en mensklig varelse, som tycktes ha någonting -att säga. Jag slog upp ögonen och såg Axel. Han hoppade -upp på trampen. Han sade: -</p> - -<p> -<a id="page-107" class="pagenum" title="107"></a> -— Jag var redan rädd att små flickorna skulle följa -Celia än längre. Jag skulle då fått lof att springa i skogen, -i jemnbredd med hästen, ännu ett stycke. Kanske skulle -jag icke orkat det, och aldrig fått tala med Celia mer. Är -Celia ond på mig, för det jag stulit mig till, att ännu en -gång få vara med Celia ensam? -</p> - -<p> -— Nej, goda Axel; det kostade mycket på mig, att ej få -taga afsked af dig. -</p> - -<p> -— Nu är Celia god; det är första gången som Celia -är så. Förut, när någonting sådant händt, har Celia alltid -varit missnöjd. -</p> - -<p> -— Jag har varit tvungen dertill. Det hade icke passat -annorlunda. Jag har nödgats visa mig liksom rädd för Axel. -</p> - -<p> -— Ack, hvad Celia nu är god! Celia har då verkligen -icke varit rädd för mig? -</p> - -<p> -— Endast en liten tid. -</p> - -<p> -— Jag vet hvilken tid Celia menar. En elak tid var -det. Den tiden upphörde samma dag som ..... Celia -blef ... sjuk. -</p> - -<p> -— Ja, goda Axel, det var en elak tid. Derföre är jag -af hjertat glad, att den nu är förbi. Jag tackar dig Axel. -</p> - -<p> -— Ack, vet Celia, huru mycket jag tänkte, huru mycket -jag vakade, alltsen den första gång, då jag hörde ... någonting. -Jag tänkte: är det rätt eller orätt att säga åt Celia -sådant? Slutligen frågade jag Celia om „faror som hota“. -Celia gaf mig lof till att ..... göra Celia ... olycklig. -</p> - -<p> -Jag tänkte för mig sjelf: en lycka, som är köpt genom -inbillning å en sida och bedrägeri å en annan, är ändå -<a id="page-108" class="pagenum" title="108"></a> -värre än en olycka, som uppkommit genom sanningens visshet -och bedrägeriets afslöjande. Jag sade blott: -</p> - -<p> -— Jag var än mer olycklig än jag nu är det. Tro det Axel! -</p> - -<p> -— Celia har vackra och goda ord för mig. Men emellertid -var det jag, som gjorde att Celia finner sig ha varit -olycklig just den tid, då Celia trodde sig ha varit så lycklig. -Och det är jag, som gjort att Celia är olycklig nu. Olycklig, -olycklig, och det genom Axel! -</p> - -<p> -Dessa ord sade han halfgråtande, men återtog sedan -med en själfull ton, hvarvid hans sköna ögon lyste: -</p> - -<p> -— Ack, om jag någongång kunde godtgöra det onda jag -gjort den Celia, som jag håller af framför alla andra menniskor -i verlden, framför lekkamrater och syskon, framför min -... <em>egen mor</em>! -</p> - -<p> -— Det behöfver icke godtgöras, då det onda var godt. -</p> - -<p> -— Ack ändå, att jag skall vara så liten, så barnslig! -Vore jag stor och rik och mäktig, jag skulle bli Celias riddare; -jag skulle besvärja alla de faror, som <em>kunna</em> hota, afvärja -alla de faror, som verkligen <em>hota</em>. Celia småler. Nå -kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia<a id="corr-22"></a>? -Jag skall efter en liten tid, en ganska liten tid, ett år eller -så, bli student. Jag måste rätt snart bli student. Det skall -bli annat. En student är i våra tider lika god som en riddare -var fordom. Jag skall bli student för Celias skull. Jag -skall bli Celias riddare! -</p> - -<p> -Han såg på mig, liksom han väntat något svar. Men -då jag icke svarade ... jag kunde heller icke svara ... -sade Axel: -</p> - -<p> -<a id="page-109" class="pagenum" title="109"></a> -— Du tror kanske icke på hvad jag säger. Tror Celia -icke, att jag för Celias skull vore färdig till allt ... Nej Celia, -du måste tro mig. Gif mig ett bevis på att du tror -mig. Ack, vet Celia, jag hade någonting att säga, någonting -att begära. -</p> - -<p> -— Så säg det ut, snälla Axel. Om möjligt är, skall -jag bifalla din bön. Axel skakar på hufvudet. Jag menar -det alfvarsamt. -</p> - -<p> -— Ack vet Celia — hviskade Axel — jag drömde denna -sista natt, att ... du kysste mig. Kan drömmen få bli -sanning? -</p> - -<p> -Jag rodnade inför den fjortonåriga gossen, och sannerligen, -jag skulle ha afslagit hans djerfva bön, derest jag icke -i hast fått en idé. Huru ofta hade icke under ett halft års -tid mina läppar vidrört ovärdiga läppar. Kunde det då vara -ett brott, om jag en gång, blott en enda gång kysste den -trogna, ädla och rena Axel? -</p> - -<p> -Blygt såg han på mig, och då han i mina blickar fann -gensvar, vågade han sig högre upp och tog af mig den kyss -jag ... så gerna gaf. Sedan tryckte han min hand och -sade: -</p> - -<p> -— Farväl, engel Celia! Vore jag här längre, skulle jag -förgås af sällhet. Men jag vill lefva för Celia. Gud skall -låta oss se hvarandra åter. Farväl! -</p> - -<p> -Så sagdt, hoppade han ner och gick åt hemmet. Jag -såg efter honom. Jag väntade, att han än en gång skulle -se sig tillbaka. Så skedde ej. Han försvann vid vägens -krökning. -</p> - -<p> -<a id="page-110" class="pagenum" title="110"></a> -Skjutskarlen såg undrande på mig. Jag vinkade att han -skulle köra. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-18"> -d. 4 Juli. -</h3> - -<p class="noindent"> -Jag var olycklig, jag var husvill. Det sednare är jag -icke mer, det förra mindre. Goda menniskor ha erbjudit -mig tak öfver hufvudet; deras vänskap har lindrat min olycka. -</p> - -<p> -Ja, det var en lycklig instinkt hos mig, att fly till Mainola -vid Mallasvesis strand, att fly till Anna Degerberg. -</p> - -<p> -Jag har i halfklara ordalag förklarat för Anna orsaken, -hvarföre jag så snöpligen lemnade min guvernantsbefattning. -Anna har tyckts förstå en halfqväden visa; åtminstone har -hon icke gjort mig några frågor. Jag bad Anna, att på än -längre afstånd antyda sanningen för hennes föräldrar. Detta -tyckes Anna gjort med all grannlagenhet; så mycket kan jag -förstå af föräldrarnas hjertliga och innerliga beteende emot mig. -</p> - -<p> -Jag sade till kaptenen, det jag tagit mig friheten att -komma till Mainola blott för så länge, som behöfdes att -skaffa mig en ny kondition. Då sade han: -</p> - -<p> -— Kondition, nej! Jag har mycket ångrat mig, att jag -i fjol lät <a id="corr-23"></a>mamsell Värn lemna oss. Icke äro vi mycket rika, -men icke inser jag, hvarföre vi ej kunna orka med några -barn till. Låt mig hädanefter kalla dig: Celia, mitt barn. -</p> - -<p> -Han kysste mig på pannan och fortfor: -</p> - -<p> -— På det du icke må anse dig för en onyttig medlem -i vårt lilla samhälle, har händelsen fogat följande. Min ungdomsvän, -länsman Sabell har, måhända genom någon liten -oordentlighet, förlorat sin syssla. Han har tre barn, två -<a id="page-111" class="pagenum" title="111"></a> -flickor och en gosse. Den äldsta af dem, Emma, har jag -förbehållit för min del. Hon är tolf år. Det torde vara onödigt -att bibringa henne utländska språk. Endast litet historia -och geografi samt räkna. Det der är väl Celia så god -och lär henne. Några stränga läsetimmar behöfva icke komma -i fråga. Gör det liksom för ditt nöjes skull. Annas sak -skall bli att instruera lilla Emma i sådant, som rörer hushållet .... -För resten skall du, min Celia, bli mig såsom -sagdt ett eget barn. Förstår du mig, och vill du gå in på -mitt förslag? -</p> - -<p> -Jag var så rörd, att jag icke med ord kunde uttrycka -min tacksamhet, men kaptenen kysste mig än en gång på -pannan. Han tog min tystnad för hvad den var. Den som -tiger, han jakar. -</p> - -<p> -Sedan, för att surprenera så mig som Anna, hvilken -hade inkommit i detsamma, öppnade han sin kammardörr -och framdrog derifrån en blyg och försagd flicka. Det var -den ifrågavarande Emma, en rosenröd, nätt flickunge, den -Anna genast gick att kyssa. Jag naturligtvis likaså. -</p> - -<p> -Åter har således för mig uppblomstrat en lycka. Här -bland dessa goda menniskor skall jag återfå tron på det -vackra i menniskohjertat. -</p> - -<p> -Jag hinner ej mera. Vi skola ut att ro på Mallasvesi. -Dertill ha vi lof, dock icke ... utom viken. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-19"> -d. 15. -</h3> - -<p class="noindent"> -Min lilla Emma är läraktig, så att det är rätt roligt att -informera henne. Derigenom att hennes läsetimmar icke äro -<a id="page-112" class="pagenum" title="112"></a> -så strängt markerade, är jag rädd att hon snarare läser för -mycket än för litet. Under mellanstunderna öfverhopar hon -mig med frågor om ett och annat i naturen, hvilka jag, skam -till sägandes, ofta icke kan besvara. Derjemte har hon anlag -för en grundlighet, som bland flickor icke är särdeles -vanlig. -</p> - -<p> -En gång, sedan vi haft en geografisk lektion, tycktes -Emma mycket fundersam. Jag frågade, på hvad hon grubblade. -</p> - -<p> -Jo, vet Celia — sade hon (ordet mabonne skulle så mycket -mindre passa, som vi nästan sagdt äro systrar) — jag -funderar på, huru jorden ändå kan vara rund. När jag först -läste det, tyckte jag att det var så lätt att förstå, och så naturligt, -men nu först efteråt tycker jag, att det dock är bra -konstigt. -</p> - -<p> -Jag anmärkte då, att af alla kroppar är klotet den enklaste, -så vida det <a id="corr-24"></a>öfverallt är lika till sin yta. Tillika anförde -jag den vanlige sanningen, att till och med höga berg -på ett så stort klot som jorden icke kännas mer än sandkorn -på ett vanligt litet klot. -</p> - -<p> -— Ja, nog förstår jag det alltid — svarade den lilla tviflerskan -— men visst är en pannkaka också bra enkel. Jag -tycker jorden just kunde vara som en pannkaka. Och vet -Celia, hvarföre jag tycker så. Jo se, för det första: man -talar om att resa till verldens slut. Vore nu jorden som en -<a id="corr-25"></a>pannkaka, så kunde den ha ett slut, som sku’ säga halt. Det -vore roligt att få se detta slut. -</p> - -<p> -Jag förklarade då, så godt jag kunde, att jordens slut -<a id="page-113" class="pagenum" title="113"></a> -är på hvarenda punkt på dess yta <em>åt det blåa till</em>, och att -man kunde föreställa sig resa ifrån jordens medelpunkt åt -ytan till, för att ha det nöjet att se jordens slut. -</p> - -<p> -— Nå nå, jag skall fundera på saken, kanske är det -så. Men för det andra: om nu jorden är ett klot, så finns -det väl en öfre hälft och en undre. Redan det är underligt, -huru de menniskor, som finnas på sidorna af klotet kunna -stå der och hållas. Men ännu underligare är att de, som -äro under klotet, kunna gå och stå med fötterna uppåt och -hufvudet neråt, ty på hufvudet lära de väl ändå icke stå och -gå. De likna ju flugor, som kunna gå på väggen och under -taket. -</p> - -<p> -Jag började nu tala om jordens attraktion, som gjorde -att ingen del af jorden kunde anses stå ofvanom den andra. -Vidare, att om så vore, skulle vi sjelfva, ifall vi om dagen -vore ofvanpå, om natten vara underom klotet. -</p> - -<p> -Kaptenen, som afhört diskussionen med mycken uppmärksamhet, -och ville komplettera min förklaring, inföll småleende: -</p> - -<p> -— Alla lefvande varelser, hvilka äro skapade med fötter, -äro så skapade, att de skola gå på dessa fötter. Fötterna -skola vara närmast jorden. Att menniskan icke faller bort -från jorden, verkas af jordens <a id="corr-26"></a>dragningskraft. Som jorden -åter är en i rymden fritt sväfvande kula, som ständigt vänder -sig kring sin axel, så kan intet upp eller ner komma i -fråga. Om du, lilla Emma, kastar den der bollen i luften, -så vet du sannerligen icke hvilken sida, som är den öfra -eller den undra. -</p> - -<p> -<a id="page-114" class="pagenum" title="114"></a> -Den lilla funderade åter några ögonblick, innan hon invände: -</p> - -<p> -— Pappa sade, att fötterna skola vara närmast jorden. -Men flugorna, när de gå under taket, hafva sina fötter alldeles -ifrån jorden, och kroppen närmast. -</p> - -<p> -Kaptenen hviskade mig i örat, att hans förklaring verkligen -var litet haltande. Jag skulle icke varit i stånd att -svara på Emmas invändning, och jag rodnade ... å kaptenens -vägnar, ty jag trodde, att icke heller han var i stånd -att lösa frågan. Men jag bedrog mig. -</p> - -<p> -— Det der kommer af tvenne orsaker. För det första -har äfven taket, liksom alla kroppar sin dragningskraft för -sig, som i någon mån upphäfver jordens dragningskraft. -Oaktadt denna dragningskraft är miljoner gånger mindre än -jordens, kan dess verkan dock vara stor nog på mycket lätta -föremål, som befinna sig mycket nära eller invid. Nu är det -väl också sannt, att till exempel en fjäder, ett dammkorn -vanligen faller till golfvet; det kommer deraf, att de icke -hafva fri rörelsekraft och således lyda jordens öfvervägande -dragning. Det lätta kreaturet flugan deremot har rörelsekraft, -och i någon mån vilja; då flugan spatserar under taket, är -det säkert, att hon äfven något anstränger sig, för att hållas -der; detta skulle dock icke lyckas, om icke äfven taket hade -sin dragning, hvaraf flugan betjenar sig. Kan Emma nu säga, -hvarföre flugan kan spatsera under taket? -</p> - -<p> -— Ja, för att flugan är så lätt, för att taket drar till -sig, för att flugan har starka ben, och för att flugan <em>vill</em> -spatsera under taket. -</p> - -<p> -<a id="page-115" class="pagenum" title="115"></a> -Kaptenen skrattade rätt godt, af nöje öfver Emmas naiva -uppfattning. Det kan nog hända, att hans förklaring icke -så alldeles var byggd på vetenskapliga grunder, men hufvudsaken -var vunnen. Emma trodde på honom, förstod på sitt -sätt saken och var nöjd. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-3-20"> -d. 20. -</h3> - -<p class="noindent"> -Jag har afsmak för att vidare skrifva i detta album. -Hvad skola de fridfulla, idylliska scener, jag numera upplefver, -ha att göra med de skakande, jag här upptecknat. Hvarenda -gång jag öppnar denna portfölj, vakna hos mig hemska -minnen. Hvarföre skall jag då så ofta öppna den! -</p> - -<p> -Jag skall börja hålla ett annat album, hvilket jag vill -kalla mitt Mallasvesi album, eller <em>fridens bok</em>. -</p> - -<p> -Härifrån skall jag blott göra undantag, då något särdeles -gladt eller särdeles sorgligt inträffar, eller ock, då jag har -någonting att skrifva om personer, hvilka spelat en vigtig -roll i detta föregående <em>orons</em> album. -</p> - -<h2 class="part" id="part-4"> -<a id="page-117" class="pagenum" title="117"></a> -TREDJE BOKEN. -</h2> - -<h3 class="date" id="chapter-4-1"> -<a id="page-119" class="pagenum" title="119"></a> -d. 2 Febr. 1850. -</h3> - -<p class="noindent"> -Jag har i dag emottagit en nyhet, hvilken jag icke kan -underlåta att uppteckna i <em>orons</em> album. Hofrättsrådinnan -Segerskjöld är förelyst med landtmätaren v. Degen. -</p> - -<p> -Partiet anses naturligtvis som en stor mesallians å hennes -sida. Det kommer deraf, att man icke läst Celias svarta -album. Skulle man det gjort, ansåge man troligen partiet -temligen egalt. -</p> - -<p> -Af de känslor, med hvilka jag emottog nyheten, finner -jag till min glädje, att Josef verkligen är bannlyst från mitt -hjerta. Visserligen blef jag litet häpen, många minnen stormade -på mig; men bland dessa känslor fanns dock ingen, -som hade ens tycke af kärlekens oro, af svartsjuka eller något -annat sådant. Nej tvertom, de känslor, den närvarande -stunden skänkte mig, hade snarare tycke af <em>glädje</em>. Josef -har sökt tvätta bort en del af sin fläck och — han har högtidligen -afsagt sig mig för lifvet. -</p> - -<p> -Skall jag å någons vägnar känna smärta, så <a id="corr-28"></a>är det å -Axels. Månne han igenom sin moders giftermål kommer i -någon falsk ställning? Jag hoppas annat. Jag hoppas, att -Gud styr Axels öde på det vackraste sätt. -</p> - -<p> -Ack, om den gossen på ett par timmar vore här, att jag -finge visa honom för Anna. Anna skulle säkert vara nöjd -med Axel. -</p> - -<p> -Anna synes komma från sin spatserfärd. Bort, mitt album! -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-4-2"> -<a id="page-120" class="pagenum" title="120"></a> -d. 17 Juni 1850. -</h3> - -<p class="noindent"> -Ack, så jag är glad! Nyss såg jag tvenne personer gå -arm i arm. Jag håller så mycket af dem begge. -</p> - -<p> -Huru ofta Anna, nästan med ovilja, medgifvit, att hon -aldrig varit kär! Jag har trott derpå, ty Anna ljuger aldrig. -Anna har mest bott här i ensligheten på landsbygden; väckelse -till kärlek har felats henne. -</p> - -<p> -Anna har varit liksom ledsen på sig sjelf, för det hon -icke erfarit denna ljufva plåga. -</p> - -<p> -— Säkert är jag en så opoetisk varelse, att jag aldrig -kan börja älska — sade hon en gång, halft gråtande, halft -skrattande. -</p> - -<p> -Då sade jag, att poesin icke ligger i kärleken egentligen -— ty denna kan vara falsk — utan fastmer i den sanna kärlekens -möjlighet. Jag drog på den sträng, att blott <em>den -rätta</em> kommer, så skall Anna nog lära sig älska. -</p> - -<p> -— Den rätte kommer väl aldrig — sade Anna — redan -är jag tjugu år, och om jag är något vacker, så börjar väl -den fägringen redan taga af. För hvarje dag blir det väl -svårare att älska mig. -</p> - -<p> -Härvid gjorde jag en liten syftning på min egen sorgliga -historia och menade, att det kan vara en lycka att slippa -kärleken. -</p> - -<p> -— Nå ja; jag vill litet pruta med mig. Jag vill icke -bry mig om att vara älskad. Men visst skulle jag sjelf vilja -älska. Ja, jag skulle vilja tycka om någon. Jag ville försöka, -hurudan kärleken är. Det är ju att knappt vara en -flicka, då man är tjugu år och än aldrig tyckt om någon. -</p> - -<p> -<a id="page-121" class="pagenum" title="121"></a> -Jag ämnade säga Anna, att hon häruti talat temligen -originelt, men oqvinnligt. „Det är just längtan, behofvet att -vara älskad, som hos qvinnan verkar behofvet att älska“, -hade jag nyligen läst hos Bulwer. Jag ämnade just använda -denna sanning, för att vederlägga Anna, då bullret af ett -åkdon hördes. En schäs stannade, och ner hoppar ingen annan -än ..... min bror Clinton. -</p> - -<p> -Jag måste säga, att jag bleknade af glädje. Anna å sin -sida bleknade äfven, troligen af andra känslor. Det var äfven -verkligen besynnerligt, i afseende å Anna, att Clinton -skulle inträffa just nu. -</p> - -<p> -Det nästan förargade mig, att Clinton skulle se på Anna -mer än på mig. -</p> - -<p> -— Det är min bror, ser du Anna, och han kommer icke -att omfamna sin syster. -</p> - -<p> -— Ja, vet du, Celia lilla — sade Clinton, i det han -kysste mig — jag blef så häpen, när jag såg mamsell Degerberg, -den du beskrifvit röd som en ros, nu blek som en lilja. -</p> - -<p> -— Ja, ja, om du visste Clinton, hvarom vi sist talat, -så skulle du icke undra så mycket öfver Annas blekhet. -Ser du, nu är hon åter röd som en ros. -</p> - -<p> -— Det anar mig, att jag någongång får veta hvad frågan -gällde. Till dess skall jag tygla min nyfikenhet. -</p> - -<p class="tb"> - -</p> - -<p class="noindent"> -Det är någonting högst angenämt och fröjdande för -själen, att vara vittne till gryningen af en kärlek emellan -<a id="page-122" class="pagenum" title="122"></a> -tvenne personer, dem man båda håller mycket af, och dem -man i själens hemlighet önskar se som ett par. -</p> - -<p> -Allt ifrån första stunden, och <a id="corr-29"></a>måhända till följe af -Clintons oförmodade ankomst, hvilken, till följe af vårt -just då afbrutna samtal, kunde gälla för ett lyckligt förebud, -tänkte jag i stillhet, huru <a id="corr-30"></a>trefligt det vore, om det -unga herrskapet, Clinton och Anna, skulle börja hålla af -hvarann ... så der mycket. -</p> - -<p> -Jag frågade den första aftonen Clinton, hvad han tyckte -om Anna. -</p> - -<p> -— Skulle jag icke tycka om henne. En sådan flicka är -för mig någonting nytt. Hon tillhör icke dessa förbildade, -sköna själar, som man i sådan mängd träffar i de större -städerna, varelser, hos hvilka en falsk fantasi tagit välde öfver -tanke och känsla. Anna är visst icke, hvad man kallar en -bildad flicka; äfven kan det hända, att hennes fantasis vingar -icke bära särdeles högt. Men bättre är tillochmed brist -på fantasi, än dess skefva riktning. Naturen har emellertid -gifvit Anna en rik ersättning i qvinnans bästa egenskaper, -godhet och ömhet. Hon tyckes mig tillhöra de qvinnor, -hvilka man icke gerna kan skänka en eldig och passionerad -kärlek, men dem man ändå kan så hjertligen hålla af. Med -ett ord, jag tror att den man, som får Anna till maka, blir -en bland de lyckligaste ... äkta män. -</p> - -<p> -Så jag tyckte om Clinton för denna uppfattning af Anna. -Just så har jag tänkt mig henne. Jag tänkte: „kanske du, -min bror, just blir den lycklige“. Men jag sade intet. Jag -<a id="page-123" class="pagenum" title="123"></a> -ville icke skrämma bort den lilla blinda guden, ifall han -var i farvattnet. -</p> - -<p> -Dagen derpå var jag nog ogrannlaga att fråga Anna, -hvad hon tyckte om min bror. Anna blef förlägen, rodnade -och knöpplade på fransarne af sin sjal. Med en viss ansträngning -svarade hon: -</p> - -<p> -— Åh, nog är han hygglig. -</p> - -<p> -— Är han sådan som du föreställt dig honom? -</p> - -<p> -— Ja, nej .... <em>Din</em> bror har jag alltid föreställt mig -såsom .... hygglig. Men nog är han annorlunda ändå, än -min föreställning fattade honom. -</p> - -<p> -— Är han öfver eller under den? — fortfor jag obarmhertigt. -</p> - -<p> -— Nog är han på sätt och vis öfver min föreställning, -men nog är han mycket styggare än jag trodde. Han sätter -mig så ofta i förlägenhet .... Ack ändå, sådant jag slabbrar -för dig, Celia, men hvarföre skall du ... plåga mig med -sådana frågor. -</p> - -<p> -Det att Anna ansåg Clinton för stygg, kunde åter anses -för ett lyckligt tecken. Så pass mycket visste jag af erfarenhet. -Emellertid beslöt jag att icke vidare plåga Anna med frågor -eller anspelningar, utan låta saken i all stillhet ha sin -gång. Ville det bli kärlek af, så finge det. -</p> - -<p> -Några dagar till hade förflutit, då jag hos Anna märkte -de små symptomer, som antyda kärlekens tillvaro. Då Clinton -var närvarande, såg hon på honom litet oftare än nödigt -var, och ändå litet mera förstulet än man brukar. Annas -ögon voro äfven vid sådana tillfällen mycket vackrare än -<a id="page-124" class="pagenum" title="124"></a> -eljest; de ägde en god portion af värma och .... trånad. -Besvarade Clinton blicken, så sänkte den lilla Anna hastigt -ned ögonen, och rodnade stundom dervid. -</p> - -<p> -Var Clinton åter frånvarande, så hände sig att Anna -ofta medvetet suckade. Vid sina husliga göromål var hon -mäkta tankspridd, och begick många oskickligheter, hvilka -ådrogo henne bannor af kaptenskan. -</p> - -<p> -— Kan du tro, pappa lilla, huru Anna nu igen bar sig -åt — sade kaptenskan till sin man — hon hällde ägggulorna -i kaffepannan och kaffemåttet i steken. Jag ärnade -mycket banna henne, men nändes ej, då hon sjelf började -gråta öfver sitt misstag. -</p> - -<p> -Kaptenen smålog och sade blott: — hm, hm. Han hade -väl samma tankar som jag. -</p> - -<p> -Med mig talade Anna mycket mindre än förut och var -blefven mycket ojemn. Än var hon snartsticken och särdeles -kort om näsan; än åter ömmare än nånsin, så att hon stundom -helt oförmodadt och utan orsak kom och kysste mig. -</p> - -<p> -Med Anna var således förhållandet icke tvifvelaktigt. Svårare -att sondera var Clinton. Han var glad som vanligt, röjde -ingen särdeles tankspriddhet, och tycktes tala med det gamla -herrskapet just lika gerna som med Anna. -</p> - -<p> -— Kan Clinton — tänkte jag för mig sjelf — kan min -bror vara en sådan fjäril, som så många andra unga herrar? -Jag kan ta för afgjordt, att han mellan fyra ögon sagt Anna -vackra saker, som inverkat på hennes känsla, efter Anna -blifvit ... sådan. Kan Clinton vara nog oädel att väcka -<a id="page-125" class="pagenum" title="125"></a> -känslorna hos ett okonstladt barn, utan att vilja vackert -svara emot dem. Kan min bror vara sådan! -</p> - -<p> -Jag höll redan på att arbeta mig till courage att ge Clinton -en vederbörlig lexa, då jag i dag fick se honom jemte -Anna komma ifrån parken, promenerande arm i arm. Clinton -sade hänryckt: -</p> - -<p> -— Önska oss lycka, min syster. Du förstår väl att -Anna och jag äro riktigt förlofvade. Säg min Anna, så din -blifvande svägerska hör, att du älskar mig. -</p> - -<p> -— Ja, ja, ja — svarade Anna i ljuft bryderi. -</p> - -<p> -I detsamma syntes kaptenen på trappan. Jag måste -säga, att jag dervid blef litet häpen. Icke så Clinton, som -gladt utropade: -</p> - -<p> -— Ser farbror, att det lyckades. Här står min flicka -nu, så ljuft förlägen. Hon är liksom rädd för pappa. -</p> - -<p> -— Behöfs icke, mitt barn, behöfs icke. På den der -vackra synen var pappa icke så alldeles oförberedd. Kom -in, mina barn; ni måste få styrka er med litet vin. -</p> - -<p> -Clinton kom således mina tvifvelsmål fullkomligen på -skam. Och icke nog härmed! Han hade redan förut kommunicerat -med Annas far och erhållit dennes bifall och välsignelse. -Clinton har betett sig som en duktig gosse och -som en klok general. Han skaffade sig vänner i fästningen, -innan han intog den. Fast nej; jag är glad, att min liknelse -haltar, Clinton har icke tagit sveket till bundsförvandt. -</p> - -<p> -Om söndag skall firas en förlofningsfest. Den skall bli -storståtelig, menade kaptenen. Dit skola komma gäster tillochmed -ifrån Tavastehus. -</p> - -<p> -<a id="page-126" class="pagenum" title="126"></a> -Huru mycket jag deltar i Clintons och Annas lycka! Det -är lika så ljuft att delta i andras glädje, som att sjelf vara -lycklig. Och denna lycka är icke uppblandad med någon -oro, den är fullkomligen oegennyttig och derföre så tillfredsställande. -</p> - -<p> -Derföre bort ifrån mig, du orons album! Jag flyr åter -till dig, du fridens anspråkslösa bok. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-4-3"> -d. 8 Jan. 1851. -</h3> - -<p class="noindent"> -Redan hade jag nästan glömt bort att en portfölj, sådan -som denna, finnes till. Nu måste jag åter fly till dig, du -nattens vän och orons album. -</p> - -<p> -Jag har återsett en person, hvilken tvingat fram många af -de minnen, hvilka tycktes förgätna. Jag har återsett <em>honom</em>, -jag vet icke, om med smärta eller med fröjd. -</p> - -<p> -Clinton hade tillbragt hela hösten i Helsingfors, sysselsatt -med tankar på sin doktorsgrad. Anna hade visst stundom -rätt ledsamt, men fann sig ändå snart, såsom en klok -flicka egnar och anstår. De täta bref, hon erhöll från sitt -hjertas vän, bidrogo icke så litet härtill. -</p> - -<p> -I ett bref, dateradt sjelfva nyårsdagen, underrättade Clinton -Anna om, att han snart skulle infinna sig på Mainola. -Trettondagen skulle han troligen vara i Tavastehus och kanske -tillochmed med sin värda person „öka assembléens glans.“ -</p> - -<p> -Clintons förmodade ankomst var ett mäktigt skäl för -Anna, att vilja fara till klubben. Hon öfvertalade sin far -och mor till denna „lustresa“. Slutligen vann hon äfven -<a id="page-127" class="pagenum" title="127"></a> -mig, som visst icke väntade mig någon glädje, likgiltig som -jag numera blifvit för dansens nöje. -</p> - -<p> -Vädret var äfven lockande, likasom föret. Nog af, vi -foro. -</p> - -<p> -Förvånade blefvo vi väl icke, men ändå så hjertligen -glada öfver att Clinton hållit sitt ord. Han var en af de -första vi sågo i salen. Glad var jag för egen del, men än -gladare för Annas. -</p> - -<p> -Sedan den första valsen var slut, sade Clinton, att vi -nu finge sakna honom på en stund. Han skulle gå till sitt -qvarter, för att taga med sig sitt ressällskap, „hvilken väl -icke kunde underlåta att komma, då hans väns syster och -fästmö varit nog förekommande att, på grund af en blott förmodan, -bivista assembléen.“ -</p> - -<p> -Den första kadriljen hade jag den lyckan att dansa -med en kavaljer, som nog kunde föra till torgs det lilla han -visste. Det var en långsam dans. Det vore bättre för herrar -kavaljerer att tala ingenting, än att tala bara snömos. -Men så lära icke andra flickor tänka, och hvad mängden -tänker, det är väl det rätta. -</p> - -<p> -Till all lycka fingo både Anna och jag sitta den andra -kadriljen. Att vi sutto bredvid hvarandra, var naturligt. Vi -fingo tillsamman ha ledsamt efter Clinton, som icke hördes -af. Just då de sista tonerna ljödo, sade Anna: -</p> - -<p> -— Nej, men se der kommer ändtligen Clinton. Han -för med sig en ung, blek gosse. -</p> - -<p> -Jag satt så, att jag icke kunde se Clinton och hans följeslagare, -innan de voro tätt invid oss. Jag skall då ... -<a id="page-128" class="pagenum" title="128"></a> -berättade mig sednare Anna ... gifvit till ett utrop af öfverraskning -och sagt: — Axel! -</p> - -<p> -Ja, det var verkligen Axel, men huru förändrad! Ett -hufvud längre än då jag, halftannat år förut, såg honom den -gången, då ... Äfven anletsdragen hade undergått en förändring, -som utvisade, att af gossen blifvit en yngling. Med -undantag af en ökad liflighet och glans, voro dock ögonen -desamma, dessa ögon, hvilka äfven under gosseåldern ägt ett -alfvar och ett djup, som tycktes tillhöra någon sednare period -af lifvet. -</p> - -<p> -Axel tycktes söka efter något ord till inledning, men -deraf blef intet. Jag skulle så innerligen gerna afbrutit den -plågsamma tystnaden ..... om jag kunnat. Det blef Clintons -sak: -</p> - -<p> -— Jag tror att herrskapet redan hunnit glömma bort -hvarandra. Om det så är, får jag för dig, min kära syster, -presentera studeranden Axel Segerskjöld. Det är säkert studenten, -som gör honom oigenkännelig. -</p> - -<p> -Dessa <a id="corr-32"></a>Clintons ord, hvilka kunnat anses si och så, -voro i sjelfva verket fina, och verkade hvad de borde. De -förjagade en stor del af förlägenheten och bryderiet. Jag -vågade framstamma en anmärkning om, huru mycket „herr -Segerskjöld“ vuxit, och huru roligt det var att se honom. -</p> - -<p> -— Tycker <em>mamsell Värn</em> verkeligen, att det är roligt? -</p> - -<p> -Axel satte mycken tonvigt på detta „mamsell Värn“. -Detta kändes mig något obehagligt, ehuru jag sjelf gifvit anledning -dertill genom mitt <em>herr</em> Segerskjöld. Dock, som -ställningen oss emellan förändrats, och Axel icke kunde anses -<a id="page-129" class="pagenum" title="129"></a> -för ett barn mer, tyckte jag mig gjort rätt. Jag ämnade -äfven framdeles kalla honom „herr Segerskjöld“. -</p> - -<p> -Jag minnes icke, huru jag besvarade Axels fråga. Han -drog sig undan, sedan han likväl fått löfte om nästa kadrilj. -</p> - -<p> -Af orsak, att några ortens lejon voro alldeles outtröttliga -i polkamasurkan, och icke syntes ha något emot att för det -täcka könet presentera deras synbarligen transpirerande kinder, -hände sig att denna dans blef längre än den bordt. Jag var -rätt nöjd att mitt svaga bröst icke tillät mig sådana fatiguerande -danser. Emellertid sökte jag att ordna mina tankar -beträffande Axel. -</p> - -<p> -Huru hade Clinton blifvit så bekant med Axel? Hvilkendera -månne hade sökt den andras sällskap? Om Clinton haft -någon aning om, hurudant Axels förhållande varit till mig, -var det då så alldeles rätt att föra honom till mig? Jag fann -ingen lösning af gåtan innan Axel ledde mig till dansen. -</p> - -<p> -Axels visavis var Clinton, som dansade med sin Anna. -De hade så mycket att säga hvarannan; så tycktes icke förhållandet -vara mellan Axel och mig. Öfver hälften af kadriljen -var redan förbi, då Axel omsider sade: -</p> - -<p> -— Jag ville, att jag icke alls lefvat förr än nu, eller ock -att allt det förra varit en dröm. Då vore vi icke så fremmande. -</p> - -<p> -— Låt oss <em>anse</em> allt det förra för en dröm, och vi -skola icke vara fremmande mera. -</p> - -<p> -— Ja, men vet ..... mamsell Värn, att jag omöjligen -kan komma mig att tycka så. Och jag <em>vill</em> ej ens anse -allt det förra för en dröm. Det finns deri ett och annat för -godt, för att vara blott en dröm. -</p> - -<p> -<a id="page-130" class="pagenum" title="130"></a> -För godt för att vara blott en dröm? — sade jag — -Kan verkligheten, äfven då hon är skön, gå upp emot en -skön dröm? Vackra drömmar äro en gåfva ifrån höjden, med -hvilken jordens gåfvor icke tåla någon jemförelse. -</p> - -<p> -— Men om dessa jordens gåfvor ändå äro himlens? -</p> - -<p> -— Jag förstår icke, hvad ..... Axel menar. -</p> - -<p> -(När jag skulle kalla honom herr Segerskjöld, var det -mig, som om tungan häftade vid gomen. Halft med ansträngning, -hälft omedvetet nämnde jag honom således vid namn. -Men jag rodnade). -</p> - -<p> -— Det kan nu vara nog — sade Axel —; det förflutna -står åter vid min sida och är icke fremmande mer. -</p> - -<p> -Han såg på mig med en obeskriflig blick, och suckade -helt lätt. Sedan sänkte han blicken och talade liksom -för sig: -</p> - -<p> -— Jag vet ej, om jag vågar mig till Mainola. Äro husvilla -fremlingar välkomna der? -</p> - -<p> -— Huru kan Axel tvifla derpå? De <em>äro</em> välkomna. -</p> - -<p> -— Äfven oaktadt Celia finnes der? -</p> - -<p> -Nu anade jag, att hans mening med detta <em>vågar</em> kunde -vara en annan, än det först ville tyckas. Denna aning vågade -jag dock icke låta inverka på mitt svar, som blef: -</p> - -<p> -— De som äro välkomna hos dem, hvilka äro mig i föräldrars -ställe, äro det äfven för Celia. Isynnerhet om de -äro husvilla. -</p> - -<p> -— Tack Celia för dessa ord, som innebära mera än du -kanske anar. Ty jag <em>är</em> husvill och längtar efter ett nytt -hem. Och jag skall <em>våga</em> mig till Mainola. -</p> - -<p> -<a id="page-131" class="pagenum" title="131"></a> -Dansen var slut, och Axel gick att tala med Clinton, -hvarpå han syntes aflägsna sig. Clinton återkom med det -besked, att Axel sagt sig illamående och vändt hem tillbaka. -Min bror gick att söka sig ny visavis. Han sade det höra -till saken, att dansa med sin fästmö minst två gångor, och -med sin syster ... ingen. Clinton tycks hafva samma åsigt -som fordom, att det nemligen ser pjåkigt och tillgjordt ut -att dansa med sin syster, om hon eljest har någon tur. -</p> - -<p> -Snart fick jag veta, hvarföre Axel kallade sig husvill. -Clinton berättade mig, att alltsen hans mors giftermål med -v. Degen, hade hemmet blifvit honom mindre kärt. Modren -lär äfven blifvit mera ovänlig emot Axel, osäkert på hvilka -grunder, menade Clinton. Endast en gång på ett års tid -hade han besökt hemmet, af längtan efter sina systrar. -Detta besök varade blott ett par dagar. Föröfrigt försåg man -honom med penningar nog. -</p> - -<p> -Jag tänkte: — Axel är en martyr för Celias skull. Ja, -för min skull saknar han hemmets ljufva och hulda omvårdnad. -Hvarföre skall Celia vara en oskyldig orsak till så -mycket ondt? Stackars Axel! -</p> - -<p> -Jag sökte utforska Clinton. Han hade genom en tillfällighet -blifvit bekant med Axel. Han hade blifvit bjuden -på hans studentkalas, han visste ej af hvem, ty tio nyssblefna -studenter voro med om tillställningen. Clinton hade fattat -tycke för ynglingen, hvars femton år icke hindrade ett djup -och en flygt, högre än mången tjuguårings. Sedan hade han -sökt Axels sällskap, ty Clinton föredrager i allmänhet yngre -personers sällskap framför äldres. „Jag vill så gerna agera -<a id="page-132" class="pagenum" title="132"></a> -beskyddare“ tillade min bror. Lustresan till Tavastehus -hade äfven varit en proposition af Clinton. -</p> - -<p> -Min bror tyckes icke ana ..... Jag skulle, om jag äfven -ville det, icke for min död kunna förtaga Clinton hans -okunnighet. -</p> - -<p> -De två följande kadriljerna dansade jag. Mina moitiéer -uppbjödo nog sin förmåga att „hålla mig varm“; äfven måste -jag hålla dem räkning för det de allsicke liknade första -kadriljens hjelte. Det hjelpte icke, jag hade så tomt -efter ... Axel. -</p> - -<p> -Huru glad skulle icke jag således bordt bli, då Axel åter -inträdde i salongen. Hans illamående hade upphört; han -hade icke kunnat få sömn, när andra roade sig. Derföre -måste han återvända. Jag kände tydligt att jag bleknade. -</p> - -<p> -Han uppbjöd mig till kotiljongen. Jag hade bordt svara -nej, men jag svarade ja. Jag var ju förbjuden att valsa. -</p> - -<p> -Redan för två år sedan, då han var hufvudet kortare -än jag, var det lätt att valsa med Axel. Nu var han -halfva hufvudet längre. Han både valsade och förde väl. -Det gick så lätt och lustigt; jag visste icke af någon ansträngning. -</p> - -<p> -Redan den första gång, jag blef upptagen af en fremmande -kavaljer, kände jag en stickning i bröstet och andtäppa. -Jag beklagade mig deröfver. När jag andra gången -skulle blifva upptagen, sade Axel: -</p> - -<p> -— Jag ber om förlåtelse, min herre. Mamsell Värn -vågar icke valsa utöfver de ordinära turerna med ..... -mig. -</p> - -<p> -<a id="page-133" class="pagenum" title="133"></a> -Kavaljeren aflägsnade sig småförtretad. Axel rodnade, -kanske för det han ansåg det låta egenkärt, då han sagt -med mig. Jag tyckte dock om honom, för att han gifvit -ett tydligt svar. Jag tackade honom derför. -</p> - -<p> -Sedan en och annan fått samma besked, fingo vi sitta -ostörda. Då var att se, huru Axel blef sig olik. Han var -glad, liflig, skämtsam, intressant. Det var ett underverk. -Så upprymd hade jag aldrig sett honom i hemmet, aldrig -förut. Bland annat sade han: -</p> - -<p> -— Jag tycker mig vara en helt ny menniska. Jag ser -för mig framtiden i ljus. Förklara för mig det, Celia. -</p> - -<p> -— Säkert kommer det deraf, att Axel blifvit student. -Det måste vara ett eget nöje, ett nöje, hvilket qvinnan aldrig -får erfara. -</p> - -<p> -— Ja, det är ett nöje. Verlden ligger framför mig så -stor, så öppen. Den stolta tanken, att kunna verka något -i verlden, tränger fram lik stjernan ur natten. Önska mig -lycka, Celia! -</p> - -<p> -— Jag önskar Axel det allra bästa på jorden. Godt -nytt år! -</p> - -<p> -— Och hvad mån’ vara detta allra bästa? — sade han -med en ton, som sade, att skämtet redan fullkomligen utrymt -platsen. -</p> - -<p> -— Det som för jorden närmast till himlen. -</p> - -<p> -— Då förstår jag, att Celia icke menar jordiska utmärkelser, -yttre ära och stjernor. De stjernor äro bäst, som -bäras ... innanför. Dock tycker jag, att det vore en stor -lycka, ja väl den allra största, att kunna på något sätt höja -<a id="page-134" class="pagenum" title="134"></a> -sig i deras ögon, hvilka vi älska. Låt vara, att fosterlandet -är vår älskarinna, då skola vi icke sky att uppoffra oss för -detsamma. Man bör vara beredd att tillochmed <em>dö</em> för det -man älskar. Då blir troheten beseglad genom döden. Ja, -det vore ljuft att dö för ..... sådant! -</p> - -<p> -— Ja, det är sannt. Men jag ville nästan, att jag icke -vore qvinna. -</p> - -<p> -— Det var bra, att Celia tillade detta <em>nästan</em>. Eljest -skulle jag hafva en motsatt, besynnerlig önskning. Jag ville -icke alls <em>vara</em>. De blommor, som vända sig mot solen hade -icke glada dar, om solen vore borta. -</p> - -<p> -Hastigt förändrande ton sade han småleende: -</p> - -<p> -— Celia lär finna, att jag lärt mig att säga komplimanger. -</p> - -<p> -— Lofva mig att hädanefter använda dem sparsamt — -sade jag. -</p> - -<p> -— Lofva mig att hädanefter vara en annan, än Celia är -— svarade Axel. -</p> - -<p> -Kotiljongen slutade assembléen. Följande dagen foro -vi af till Mainola. Clinton och Anna satte sig i en släde, -kaptenen naturligtvis med sin fru i en annan. Mig blef intet -val öfrigt. Jag måste sitta med Axel i den tredje släden. -</p> - -<p> -Till min ledsnad måste jag medge, att så fort resan aflopp -med Axel, hade den troligen icke aflupit med någon -annan. Han var glad och treflig, och använde ytterst sparsamt -... komplimanger. -</p> - -<p> -Lilla Emma, som säkert haft mycket ledsamt, emottog -oss med en barnslig glädje. Men visst såg hon bra förvånad -på Axel. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-4-4"> -<a id="page-135" class="pagenum" title="135"></a> -d. 12 Jan. -</h3> - -<p class="noindent"> -Axel har blifvit en stor favorit hos farbror och faster, -— så kallar jag nuförtiden kaptenen och kaptenskan. Faster -är förtjust i hans belefvenhet och artighet, farbror i -hans „förmåga att kunna följa med,“ samt hans qvicka infall. -Jag sjelf, huru må det vara med mig? Naturligtvis -fröjdar det mycket Celia, att den person, hon sjelf håller af, -äfven blir afhållen af andra, dem hon håller af. Personen -vinner derigenom i ökad glans. -</p> - -<p> -I går, då Axel icke var inne, roade det farbror att bry -mig för honom. Jag svarade så ogeneradt jag nånsin kunde, -att jag verkligen höll bra mycket af Axel, och att jag dertill -hade rättighet, då han varit min discipel. Då sade farbror -småskrattande: -</p> - -<p> -— Nu kom Celia att missäga sig. Du sade att det var -en rättighet, men menade säkert en <em>skyldighet</em>. -</p> - -<p> -Jag rodnade, hvilket var förtretligt, emedan Clinton var -i rummet. Småstucken och i bryderi gick jag ut. Snart -mötte jag Axel och Emma, som kommo från den rimfrostprydda -parken. -</p> - -<p> -Gud är mitt vittne, att jag vid denna syn tänkte: — o, -att småningom skulle uppvexa ett ömt förhållande mellan -dessa två! De tyckas skapade för hvarandra. -</p> - -<p> -Emma gick i all stillhet bort, och lemnade oss allena. -Jag började tala om Emma, jag berömde, såsom jag det -borde, mycket det lofvande trettonåriga barnet. Jag ryckte -fram med en invit på långt håll, huru passligt det vore, om -Axel o. s. v. -</p> - -<p> -<a id="page-136" class="pagenum" title="136"></a> -Jag vågade icke ens härvid se på honom. Han ljufva -sonora röst hördes svara: -</p> - -<p> -— Jag förstår Celias mening, och jag tackar dig derför. -Celia talade som ur min egen själ; äfven hos mig har en -sådan tanke trängt sig fram. Men jag har tillbakavisat den. -När insekten en gång svedt vingarne på ljuset, så locka honom -icke ens de klaraste stjernor af första ordningen; vid -ljuset fäster sig insektens lif, tills det i döden släcks. -</p> - -<p> -Dessa ord försatte mig i en onämnbar rörelse. Jag -tyckte mig gjort mycket illa, som framlockat sådana ord. -Jag skyllde på kölden och sprang i min kammare, der jag -nu är. -</p> - -<p> -Jag öfvertänker den djupa rörelsen i min själ. Hvad -skall den båda? Är Celia skapad till olycka, till sin egen -olycka, eller andras, dem hon håller af? -</p> - -<p> -Men hvarföre tänker jag på olycka. Skall någon sådan -nödvändigt uppstå nu? Att jag för Axel äger ett stort, altför -stort värde, det vet jag. Är min känsla icke tacksam -derför, besvarar jag icke hans <em>kärlek</em> ... ack att jag måste -använda detta ord ... då blir det olycka, Axels. Besvarar -jag den, <em>skulle det så hända att jag besvarade -den</em>, hvem blir då den olyckliga? Månne jag sjelf? Men -hvarföre tänker jag på olycka! -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-4-5"> -d. 17. -</h3> - -<p class="noindent"> -Lektionen med Emma var slutad. Hon sade till mig: -</p> - -<p> -— Söta Celia, hvarföre har du blifvit så ängslig? Du -suckar så ofta, när du läser med mig. -</p> - -<p> -<a id="page-137" class="pagenum" title="137"></a> -— Gör jag det? Det visste jag icke af. -</p> - -<p> -— Vet Celia, vore jag några år äldre, så skulle jag -sucka så ... för Axels skull. -</p> - -<p> -— Hvarföre just för Axels skull? -</p> - -<p> -— För han är så söt. Om jag någongång i verlden blir -gift ... det kan ju hända ... så ville jag, att det vore med -en, som skulle likna Axel bra mycket. -</p> - -<p> -— På hvad sätt är då Axel så söt? -</p> - -<p> -— Så Celia kan fråga! På allt sätt. Han är emellanåt -så rolig, och sedan igen så förståndig. Han är också så -karlaktig och duktig, när det gäller, och dessemellan är han -så snäll och god. Han skulle visst icke göra en mask förnär. -Och sist så är han så vacker, och det är ju också ändå -någonting, det. -</p> - -<p> -— Det är märkvärdigt, huru många fullkomligheter hos -Axel Emma hittat på. -</p> - -<p> -— Mycket märkvärdigare är det, att Celia icke hittat på -dem. Och ändå tänker Axel på ingenting så mycket, som -på Celia. -</p> - -<p> -— Huru kan Emma tala sådant? Huru vet Emma det? -</p> - -<p> -— Jo, ser Celia, jag har det af Axel sjelf. Hvarföre -tror Celia, att han så gerna är med mig allena; det är bara -för att få i fred tala om Celia. Han frågar mig så mycket -om Celia, ja, allt möjligt frågar han. Och när jag då berömmer -dig, såsom alla måste göra, så blir han så glad, -och om jag berättar något, som Celia sagt eller gjort, så -hör han så uppmärksamt på, att jag är rädd han skall förlora -andan. Det är riktigt sannt. Skulle jag icke veta, huru -<a id="page-138" class="pagenum" title="138"></a> -rysligt mycket Axel håller af Celia. Ack, vet du, i går -frågade han mig, huru lexan gått. Jag sade då, att Celia -varit nöjd med mig och kysst mig. Då kom Axel till mig -och stal, riktigt stal en kyss af mig. Nog förstår Celia, -hvarföre han det gjorde. -</p> - -<p> -Jag blef ledsen på mig sjelf, för det jag så gerna åhört -Emmas berättelse. Derföre sade jag temligen omildt: -</p> - -<p> -— Men hvart vill då Emma komma med detta prat? -</p> - -<p> -— Jo, det skall jag säga. Jag skulle vilja att Celia -vore mera god emot Axel. Celia tycks vara liksom rädd för -honom. Celia borde hålla af Axel lika mycket, som han -håller af dig. Åhå, vore jag i Celias ställe, nejminsann jag -skulle låta en sådan gosse, som Axel är, vara så der. Jag -skulle hålla af honom så rysligt. Och jag skulle äfven -<em>visa</em> det. -</p> - -<p> -— Men, minns Emma, jag är ju hela fyra, fem år äldre -än Axel. -</p> - -<p> -— Fyra, fem år äldre, hvad gör det? Så mycket äldre -var också mamma än pappa, och lycklig var pappa, så länge -mamma lefde. Jag minns ännu, huru de höllo af hvarann, -och huru pappa gret, när mamma lades i kyrkomullen. Hvad -gör ålder! -</p> - -<p> -— När Axel blir så gammal som jag nu är, så har han -glömt mig. -</p> - -<p> -— Glömt? Du tror sådant om Axel. Han kan ej glömma! -Å nej. <em>Han är den allrabästa.</em> -</p> - -<p> -Sedan Emma sagt detta, gaf sig barnahjertat luft i en -ström af tårar. Hade en engel ifrån himlen nedstigit som -<a id="page-139" class="pagenum" title="139"></a> -förespråkare för Axel, han hade dock icke kunnat vara vältaligare -än detta barn, hvars späda fantasi, förgudande sitt -föremål, altförväl röjde sin riktning, men hvars goda, oegennyttiga -hjerta ändå glömde allt vid tanken på dens väl, som -gifvit barnafantasin dess späda vingar. -</p> - -<p> -Oemotståndligt bröto tårar sig väg ur källan af mitt -hjerta. -</p> - -<p> -De blandade sig med Emmas. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-4-6"> -d. 20. -</h3> - -<p class="noindent"> -Klockan är icke mera än tre på morgonen. Jag har stigit -upp, för att uppteckna den dröm, som nyss väckte mig. -Minnet af drömmar förgår så lätt, om man icke griper dem -på färsk gerning. -</p> - -<p> -Jag var i en bergig skogstrakt, der träden voro så höga, -så höga. Clinton och Anna voro med mig. -</p> - -<p> -Vi hade att gå uppför ett ganska brant berg. Anna var -mycket rädd och stödde sig ängsligt på Clintons arm. Jag -var icke alls rädd, och uppmanade dem blott att skyndsamt -stiga på. Hvart jag egentligen ville, vet jag ej, lika så litet -hvad jag ville. Likväl var det någonting ytterst maktpåliggande -och vigtigt. -</p> - -<p> -Småningom märkte jag att Clinton och Anna blefvo efter. -Likväl påskyndade jag mina steg. Då jag åter såg bakom -mig, fann jag att de, i stället för att vidare komma -uppåt, gledo sakta nedföre och tillbaka. Då ropade jag dem -an. De svarade med knappt hörbar röst, att de hade bättre -att vara i dalen. Då beslöt jag att icke mera plåga dem. -<a id="page-140" class="pagenum" title="140"></a> -De fingo vara der de ville. Jag tänkte icke på dem vidare. -Jag gick på oförskräckt. Jag kom till bergets topp. -</p> - -<p> -Toppen var bevuxen med granar i en stor cirkel. Jag -gick inom cirkeln. Der stod Axel, och tycktes vänta på mig. -</p> - -<p> -— Ack, hvad Celia var god, som kom. Nu får du se -alla de rikedomar och skatter, som jag förvärfvat åt dig. -Följ mig. -</p> - -<p> -Sedan jag gått några steg fram vid Axels ledande arm, -stannade jag tvärt. Vår väg var afbruten genom en mörk håla. -</p> - -<p> -— Detta ser ut som nedgången till en grufva — sade jag. -</p> - -<p> -— Det är så — sade Axel — fatta mod och sätt dig -jemte mig i denna korg. Vi skola fara nedåt. -</p> - -<p> -Der fanns verkeligen en stor korg, som jag icke märkt. -Vi satte oss i den. Den gick nedåt medelst ett vindspel. -Det var mörkt, stickmörkt. -</p> - -<p> -— Är du rädd för mörkret, Celia? -</p> - -<p> -— Ja, om jag vore ensam, men icke med Axel. -</p> - -<p> -— Det börjar väl äfven snart att ljusna — sade Axel. -</p> - -<p> -— Huru djup är denna grufva? — sporde jag. -</p> - -<p> -— Djupare än höjden af det berg, du klättrade uppför. -</p> - -<p> -I detsamma började det ljusna. Korgen sänkte sig alltmer, -och ljuset tilltog. Det började höras ett dån och ett -skrammel, som tilltog i samma mon som ljuset. Konturer -af menniskofigurer började synas; de tycktes vara i en liflig -rörelse och arbeta med kraft. -</p> - -<p> -Bottnet af grufvan såg ut som en underjordisk stad. -Detta erbjöd en vacker och skön anblick. Den öfvergick all -föreställning. -</p> - -<p> -<a id="page-141" class="pagenum" title="141"></a> -Omsider stannade korgen på botten, och vi stego ur. -</p> - -<p> -— Nu skall jag visa för dig mina arbetare. De äro indelta -i tvenne klasser; men slafvar äro de alla. -</p> - -<p> -Jag såg på arbetarene. Alla voro de svarta och smutsiga. -</p> - -<p> -— Se noga på denna klass. Den utgöres af sådana -menniskor, som värderat det jordiska guldet högre än allt -annat. De hafva frivilligt gifvit sig till slafvar. Deras lön -är stor nog. -</p> - -<p> -Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på första klassens arbetare. -Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. -Jag såg på deras anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att -äfven anletsdragen voro lika. I hvarenda af dem igenkände -jag ... Edvard. Den Edvard, som jag fordom hade älskat -i barnets inbillning. Den Edvard, som öfvergaf mig, emedan -jag var fattig på jordens guld, han, hvars otro icke kostat -mig någon tår och ingen sorg, emedan min kärlek blott -var ... inbillning; ja, denne Edvard stod der nu för mig, -representerad i tusende olika och dock lika gestalter. -</p> - -<p> -Axel gick ifrån dem, och förde mig till den andra klassen. -</p> - -<p> -— Se noga äfven på denna klass. Den utgöres af sådana -män, som, lika onda englar, kunna tjusa så det rena -som det orena sinnet, men hvilkas makt blott grundas på -ett fint bedrägeri. De hafva nu äfven fått sin lön. De äro -mina tvångsarbetare. -</p> - -<p> -Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på den andra klassens -arbetare. Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. -Jag såg på deras anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att -äfven anletsdragen voro lika. I hvarenda af dem igenkände -<a id="page-142" class="pagenum" title="142"></a> -jag ... Josef. Den Josef, som lik en ond engel demoniskt -tjusat min själ, han, som jag öfvergaf, emedan han aktade -det heliga ringa, Josef, hvars förlust kom verlden att gapa -emot mig så tom och sorglig, emedan min kärlek ändå icke -varit inbillning; ja, denne Josef stod nu der for mig i tusende -olika och dock lika gestalter. -</p> - -<p> -Ännu en tredje klass menniskor varsnade jag; det var -qvinnor, handtlangerskor åt den andra klassens män. Äfven -de voro sinsemellan lika. Jag vågade knappt se åt dem. De -ägde alla, äfven de, bekanta drag. -</p> - -<p> -Axel gjorde ingen anmärkning öfver denna tredje klass. -Han tycktes icke ens märka den. Han gick hastigt förbi, och -drog mig med sakta våld åt ett annat håll, så att vi voro -på ett visst afstånd. -</p> - -<p> -— Ser du, min Celia, dessa äro nu alla de, som lyda -under mig. Är jag icke rik? Kom, skall du få se, hvad -slafvarna hjelpt mig till. -</p> - -<p> -Med dessa ord knackade han på bergväggen, som öppnade -sig. Vi voro i ett rum, stort som den största kyrka, -och rikare prydd än någon sådan. Taket, golfvet, väggarne -voro af silfver och guld, som ormlikt ringlade sig inom hvartannat. -Ädelstenar af alla slag bildade guirlander kring väggarne. -Ifrån taket hängde kronor utan ett enda ljus, men -gifvande en sådan glans, att jag undrade, huru mina ögon -kunde uthärda en sådan herrlighet. -</p> - -<p> -— Du förvånar dig öfver prakten i mitt rike — sade -Axel. — Snart skall du få se en ännu skönare syn. -</p> - -<p> -Då framstodo omkring oss ljufva, underbara gestalter, -<a id="page-143" class="pagenum" title="143"></a> -som alla voro <em>olika</em>, och dock så sköna. De föllo, en och -en, på knä för oss, och framräckte sina skänker. -</p> - -<p> -Axel gaf en vink; då framstod ett af de sköna väsendena -och räckte mig — en myrtenkrona. Jag ämnade sätta -den på mitt hufvud, men först ville jag dock erfara, huru -skickligt den var flätad. Jag höll den upp emot de bländande -kronorna, och fann att myrtenkronan var genomskinlig. -Jag blef rätt skrämd häraf. -</p> - -<p> -— Jag vill ej hafva den. Den är ej gjord af myrten, -utan af smaragd — utropade jag, och släppte kronan i golfvet. -En förunderligt vidrig klang hördes, då kronan föll i -stycken. -</p> - -<p> -Nu trädde Axel till mig med strålande ögon och -sade: -</p> - -<p> -— Du har bestått profvet. Din rena själ kan icke dåras -mer af falska glitter. Du lilla flicka, hemta hit en -bättre krona. -</p> - -<p> -Hon lydde, kom och satte på mitt hufvud en bättre -krona, en äkta myrtenkrona. Det kände jag af bladens böjlighet -och sköna svalka. -</p> - -<p> -Jag såg på den sköna gifverskan. Var det icke Emma? -Ja. Jag tackade henne med en kyss. Det såg Axel och -han talade: -</p> - -<p> -— Den tid vi bodde uti solens ljus, tog Axel Celias -kyssar ifrån Emmas mun. Nu tar jag dem från Celias egna -läppar. -</p> - -<p> -Han kysste mig. I detsamma hördes en sakta musik, -och sedan började de vackra gestalterna uppstämma en ljuf -<a id="page-144" class="pagenum" title="144"></a> -melodi, hvars harmoni efterhand blef allt mera rik, mångfaldig -och underbar. Det var en festlig brudsång. -</p> - -<p> -— Är här ej godt att vara? — hviskade Axel. Jag -svarade: -</p> - -<p> -— Om dock min far och moder lefde än och såge Celias -lycka! -</p> - -<p> -— Jag var beredd på Celias goda hjertas önskan. Derföre -har jag kallat hit din fader och din mor. -</p> - -<p> -Då kände jag, att mina axlar lätt vidrördes. Jag såg -mig om. På ena sidan om mig stod min far, på den andra -min mor. De voro sig fullkomligen lika, endast yngre. De -voro lika unga, som den öfriga brudskaran omkring mig. -</p> - -<p> -Min glädje blef nu fullkomlig. Helt och hållet försmälte -jag i det närvarandes lycka. Jag sträckte mina händer efter -Axel, för att tacka honom för all denna salighet. Han förstod -mig, kysste mig och ..... jag vaknade. -</p> - -<p> -Der ligger den lilla Emma, hon som i drömmen gaf -mig den goda myrtenkronan. Ibland suckar hon lätt. Kanske -drömmer äfven hon någon vacker dröm. -</p> - -<p> -Hvad månne min dröm betyda? Jag har drömt om silfver -och guld. Det säges icke betyda något godt. Åtminstone -är silfver illa, säger man. -</p> - -<p> -Det var en gång fråga om drömmars betydelse. Då -sade en satiriker i sällskapet: — drömmar betyda just precis -det, som framdeles kommer att ske i verlden. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-4-7"> -<a id="page-145" class="pagenum" title="145"></a> -d. 24. -</h3> - -<p class="noindent"> -I dag reste Clinton och Axel bort. Det var en sorgens -dag. -</p> - -<p> -På förmiddagen föreslog Clinton en promenad. Emma -följde med. Småningom afdelade sig sällskapet helt naturligt -i tvenne kotterier. Clinton och Anna bildade det första; -Axel, Emma och jag det andra. Hastigt sade Emma: -— jag vill veta, hurudant förlofvade tala, och sprang till -Clinton och Anna. Axel sade: -</p> - -<p> -— Ett så förståndigt och godt barn, som Emma är! -Hon kände i luften, att jag ville vara ensam med Celia. -</p> - -<p> -— Emma är ett mycket förståndigt och godt barn — -sade jag tanklöst. -</p> - -<p> -Vi talade först ett och hvarje i likgiltiga ämnen, tills -det äfven blef fråga om resan. Jag bad Axel vara försigtig -och icke förkyla sig. -</p> - -<p> -— Jag lofvar det, då Celia så vill — sade Axel, med ett -alfvar, som tycktes illa harmoniera med frågans obetydlighet. -Med än större värme fortfor han: -</p> - -<p> -— Jag lofvar ännu mer än Celia fordrar. Jag lofvar dig -att ren och obesmittad gå igenom ungdomsålderns faror. -Celia, detta namn skall blifva mig en stark sköld. All min -äregirighet lofvar jag dig ... äran utan Celia vore utan -värde. Sist lofvar jag dig min kärlek, en varm och trogen, -ja, en evig kärlek. Jag kan icke föreställa mig en möjlighet -att lefva, om Celia ej bodde i mitt hjerta, icke heller -någon himmel, der ej Celia vore. Jag lofvar dig en kärlek, -som gifver allt, men fordrar ... intet. -</p> - -<p> -<a id="page-146" class="pagenum" title="146"></a> -— Det är för mycket, Axel. Tala dock ej så — hviskade -jag, i det tårar ovillkorligen fuktade mina ögon. -</p> - -<p> -— Du gråter, Celia. Jag tackar dig. Du kan ha rätt, -ty att försaka dig för alltid, det vore dock hårdt. Derföre -vill jag förändra mina ord. Den kärlek, som nu lifvar mitt -bröst, den gifver allt och fordrar intet. Ser du, jag frågar -dig icke, om min kärlek har något gensvar i ditt hjerta. -Det är nog för mig, att jag älskar dig. -</p> - -<p> -Åter sade han, efter en lång tystnad: -</p> - -<p> -— Det vore äfven förmätet af mig, att af Celia fordra -ett svar. Jernet skall pröfvas i eld, innan det duger. Framdeles -någon gång, sedan jag bestyrkt min trohet och min -rena vilja att vara Celias vän ..... då är det tid för frågor. -</p> - -<p> -Huru gerna jag velat säga några ord. Äfven jag hade -ju bordt gifva ... någonting. Jag försökte tala ... jag -kunde icke, vågade ej. Axel förekom mig nu såsom ett väsen -ifrån ett annat hem, ett väsen, som nedlåtit sig till -ett jordens barn. Det gick igenom mig en rysning. Jag gick -der darrande och ängslig. -</p> - -<p> -Axel såg på mig, och sade med skiftad ton och blick: -</p> - -<p> -— Jag har sagt allt. Nu känner Celia mig ....... -Derföre skola vi tala annat. Vi skola leka, skämta. Jag är -ett barn. Skämtet passar bra för mig. Och Celia är ett -barn, som aldrig kan bli annat än ett barn. Derföre skola -vi ha roligt .... Emma, kom hit. Hvad har du att göra -der med de gamla! -</p> - -<p> -Emma kom, och Axel hade med henne många roliga -upptåg, som också fingo mig att skratta. -</p> - -<p> -<a id="page-147" class="pagenum" title="147"></a> -De några återstående timmarna var Axel så glad och -tokrolig, att jag aldrig förr sett honom så. Och när han -satte sig i släden, tycktes det allsicke kosta på honom att resa. -</p> - -<p> -Clinton var icke så glad. Dock sökte också han på sitt -sätt trösta Anna, stackars barn, som gret. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-4-8"> -d. 1 Mars. -</h3> - -<p class="noindent"> -Tomt, tomt hade vi de första tiderna efter de kära bortfarna -vännerna. Farbror klagade att han „radicaliter“ förlorat -sin matlust och sitt humör; Anna gret tidtals, likaså -Emma, som klagade, att det aldrig var riktigt roligt mer. -Endast faster hade nog förströelse af sitt hushåll, och jag ... -jag gret icke. -</p> - -<p> -Nu deremot, sedan tårarna i det närmaste upphört för -Anna och Emma, tyckes turen ha kommit till mig. Nyss -gret jag så, att det var underligt, huru jag icke smälte. Men -dessa tårar voro ljufva. -</p> - -<p> -Kan det vara möjligt att jag älskar denna gosse, har -jag ofta frågat mig, och fått till svar: kunde det vara möjligt -att jag icke älskade Axel? Åldern gör intet, sade -Emma. -</p> - -<p> -Emellertid, <em>om</em> det är kärlek, huru olika mot den, jag -hyste för ... Josef! Den kärleken kom hastigt som ett rus, -en yrsel; ja, den var äfven ett rus, en yrsel, efter hvilken -uppvaknandet var svårt och tungt. Men den, jag nu känner, -har kommit småningom, den har så stilla smugit sig kring -hjertat; den har tillvuxit så jemnt och säkert, som en snöboll, -rullad i blid snö. Den är nästan för ljuf, och fridfull, -<a id="page-148" class="pagenum" title="148"></a> -för att vara kärlek, dock för litet systerlig, för att <em>icke</em> vara -kärlek. Således är det väl ändå kärlek. -</p> - -<p> -Men då det är kärlek, och denna är så ljuf, så fridfull, -hvarföre skall jag då gråta? Ehuru jag känner denna kärleks -art, är det dock, som om jag fruktade den. Hvarföre -skall jag tänka på framtiden! -</p> - -<p> -Hvad menniskan dock är oklarsynt och dåraktig. Den -tid, jag förra gången älskade (synd på det ordet!), då hade -jag intet rum för fruktan eller onda aningar. Jag fördes -som i yrsel. Nu deremot, då min älskling är så annan, så -ädel, god och ärlig ... nu fruktar jag. -</p> - -<p> -Anna och Emma, som icke veta af orons album, hafva -undrat, hvarföre jag icke mera skrifvit någonting i fridens -bok. Det har icke skett, emedan jag saknat lust dertill. Så -har jag talat till dem, och till en del sannt. De tider, jag -haft lust att uppteckna någonting, hafva varit sådana, -att jag hellre meddelat mig för dessa stumma vittnen, dessa -hvita pappersblad, än för menniskor. Ja, jag har skytt att -meddela dem någonting om sådant, som rör Axel. Jag kan -icke vara uppriktig och öppenhjertig nu. Det vore att vanhelga .... -Vore det icke? -</p> - -<p> -Men jag vill försöka något annat. På en tid skall jag -icke ens ha dessa stumma vittnen till förtrogna. Jag skall -begrafva den ljufva låga, som alltmera värmer mitt hjerta, -inom mitt eget bröst. Jag tror ej för det, att hon af brist -på näring dör. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-4-9"> -<a id="page-149" class="pagenum" title="149"></a> -d. 20 October. -</h3> - -<p class="noindent"> -Jag har hållit mitt ord. På lång tid har den svarta -portföljen varit oöppnad. -</p> - -<p> -Den sköna våren har varit, sommaren har flytt, hösten -har kommit; löfven hafva gulnat och till större delen affallit. -Endast körsbärsträdens blad äro envisa och hålla sig gröna. -</p> - -<p> -Nu är det höst, men i min själ herrskar vår. Hösten -och förödelsen omkring mig förmå icke smitta mitt hjerta. -</p> - -<p> -Hvarföre griper jag då i orons album? Emedan jag -förbehållit mig rättigheten att få skrifva i det, då något särdeles -gladt inträffat. Det är märkvärdigt, att jag allaredan -skrifvit om detta glada äfven i fridens album. Det är så -roligt att mer än en gång uppteckna det, som mycket -fröjdar själen. -</p> - -<p> -Axel har skrifvit ett bref till oss. Den skälmen har -adresserat brefvet till ... lilla Emma. Det lyder så här: -</p> - -<p class="date"> -H:fors d. 15 Oct. 1851. -</p> - -<p class="adr"> -„Söta Emma! -</p> - -<p class="noindent"> -Hvad Emma skall bli förvånad öfver att få ett bref -från mig. Emma har väl icke förut fått många bref, och -säkert intet enda från en gosse. -</p> - -<p> -Ändå har jag just ingenting vigtigt att skrifva. Men -kanske skall det roa Emma att veta, att jag vuxit mycket. -Emma tyckte redan i vintras, att jag var altför lång; nu -skulle Emma bli rädd för mig, vet Emma, ty jag felar blott -två tum i tre aln. Men säkert har Emma också vuxit, så -att du icke behöfver se dessmera upp till mig än förut. -Emma blir väl icke rädd? -</p> - -<p> -<a id="page-150" class="pagenum" title="150"></a> -Vet Emma, att jag den 20 October fyller sexton år? -Emma måste den dagen få dricka mera kaffe än eljest. Jag -vet att Emma tycker fasligt mycket om kaffe. -</p> - -<p> -Jag skulle inte för någon våga berätta, att jag i slutet -af denna månad ärnar mig till Mainola. Kanske Emma -ändå törs gifva sina goda fosterföräldrar en liten vink derom. -Hviska det äfven för Celia, så att ingen må bli skrämd. -</p> - -<p> -Ser du, lilla Emma, huru alldeles ingenting jag hade att -berätta för dig. En annan gång bättre. Helsa alla så mycket -från -</p> - -<p class="sign"> -Axel Segerskjöld“. -</p> - -<p class="noindent"> -Det är således i dag Axels födelsedag. Han fyller sexton år. -Jag tycker det för Axel är så mycket, som för andra tjugusex. -</p> - -<p> -Emma har ställt så till, att vi verkligen i dag fått dricka -mera kaffe än vanligt. Emma sade, att hon tyckte kaffe aldrig -smakat så bra. Jag tyckte så med, fast jag ingenting -sade. Anna var den enda, som ej tycktes tycka så. Men -det är sannt, Clinton har icke i dag sin födelsedag. -</p> - -<p> -Farbror blef mycket glad öfver nyheten. — Det är en -skön sak — sade han — att man åter på en tid får hit -någon att prata förnuft med. Det skall bli roligt, att få höra -universitetsnyheter. Också jag har varit student, och den -som en gång varit det, förblir det ock. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-4-10"> -d. 5 Nov. -</h3> - -<p class="noindent"> -Hösten har för en tid lemnat rum för en skarp vinter. -Den 29 October var ett förfärligt väder. Jag anade, att Axel -var på vägen då, men jag tackade Gud, att det icke var en -sjöresa. -</p> - -<p> -<a id="page-151" class="pagenum" title="151"></a> -Han kom den trettionde, icke alls illa medfaren. Han -sade, att man måste vara nöjd, när man har slädföre, om -också drifvorna göra, att man icke hinner mera än en mil -på tre timmar. -</p> - -<p> -Så stor och vacker Axel blifvit. — Det var en lycka — -sade Emma — att han skref till mig derom, eljest hade jag -verkligen blifvit rädd. -</p> - -<p> -Underligt att jag aldrig märkt, att Axel är vacker. Och -dock är han sig så lik i det <em>stora hela</em>. Samma uttryck, -samma själ, samma ögon, som då jag frågade honom plurariel -af <em>ciel</em>! -</p> - -<p> -Kanske är det förändringen i min egen själ, som låtit -mig märka förändring hos Axel. -</p> - -<p> -Axel är mot mig så grannlaga. Icke ett ord af sådant, -som .... nå ja! -</p> - -<p> -Stundom vill det synas, som han tillochmed undveke -mig. Deremot håller han sig, än mer än förra gången, -till Emma. Månne detta vara så alldeles bra? Han tror -väl, att Emma är mera barn, än hon kanske är det. -</p> - -<p> -Jag har stundom ärnat varna Axel, men det skulle -passa sig så illa för mig. Anna borde göra det, men säkert -faller henne icke sådant in, och jag ... jag skulle icke -kunna göra Anna uppmärksam derpå. -</p> - -<p> -Men månne det kan vara någon fara för Emma? Är -hon icke verkligen förmycket barn dertill. Och vore det fara, -månne denna just vara så ... farlig? Skall det icke blifva -blott en ljuf, barnslig fantasi? -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-4-11"> -<a id="page-152" class="pagenum" title="152"></a> -d. 10. -</h3> - -<p class="noindent"> -Emmas far har skrifvit efter sitt barn. Han ligger farligt -sjuk. Jag har beslutat att resa med Emma. Farbror -sade skämtande till mig: -</p> - -<p> -— Så mycket hellre kan du följa med, som den söta -Studenten är bjuden att tillbringa några dagar hos min -granne, häradshöfding Ekendal, och hans son, studenten. -Celia behöfver någon förströelse under tiden. Föret är visserligen -det allra eländigaste. Landsvägen är dels bar, dels -försedd med isgata. Det bästa ekipage vore nu ett mellanting -emellan kärra och släde. Men som intet sådant finns -att tillgå, måste man välja mellan tvenne ytterligheter. Släde -tycks vara säkrare, men har två saker emot sig: för det -första skulle ni dröja för länge på vägen, för det andra -skulle ni komma utan medar hem. Hjulåkdon ser visserligen -riskabelt ut att ha i denna iskraka, men min nya schäs -har ännu så hvassa spikar, att han borde hållas på isgatan -lika väl som en nyss skodd häst. Detta ekipage rekomenderar -jag således. Celia, som jag har märkt kör bra, kan föra tömmarna. -Anders kör så vårdslöst; han får sitta lat bakpå sitsen. -</p> - -<p> -— Åh — svarade jag — nog skall jag köra försigtigt. -Visst ser det litet haskligt ut, då man möter någon, men -det hjelpes genom att antingen stanna, och låta den andra -köra förbi, eller också, på farliga ställen, genom att dela -väg med sig så litet som möjligt. -</p> - -<p> -Anders går redan att spänna hästen i redet, och jag ... -ja, hvarföre har jag skrifvit detta i orons album? -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-4-12"> -<a id="page-153" class="pagenum" title="153"></a> -d. 15. -</h3> - -<p class="noindent"> -Lycka, lycka, hvad är det för ett ord? All lycka står -på randen af en olycka. All glädje är så hastigt färdig att -räcka handen åt smärta. -</p> - -<p> -Den tolfte återkommo vi från Emmas far, som redan -var bättre. Sakta och försigtigt foro vi på den bedrägliga -isgatan. -</p> - -<p> -Vädret var blidt, och ändå var himlen blå och solen -lyste. Det var ett angenämt resväder. Också höll Emma -mig nog varm med frågor om ett och annat, samt dessemellan -med tal om Axel. Jag började finna, att hennes ömhet -för honom dock icke var farlig, att hon ännu var förmycket -barn, för att på alfvar älska. Det var blott en ljuf, <a id="corr-43"></a>barnslig, -systerlig fantasi. Deråt vardt jag ganska glad. -</p> - -<p> -Vi hade icke mera många stenkast till hemmet. Emma -sade: -</p> - -<p> -— Nu får Celia vara bra försigtig. Vi få här en „nedförbacke“, -som väl icke är brant, men krokig och hal. Kanske -vi be Anders gå bredvid. -</p> - -<p> -Jag satt försänkt i tankar, och svarade intet på denna -naturliga proposition. Emellertid gick hästen framåt. -</p> - -<p> -Backen var långsluttande, hade således ej bordt vara -farlig. Men, såsom Emma sade, var den krokig. Vägen -borde alltid litet slutta åt samma sida, som vägen kröker -sig, eller åtminstone vara horizontel. Denna backe gjorde -raka motsatsen; utom backens egen tillbörliga sluttning, -hade han dessutom en sidosluttning, men åt motsatt sida af -vägens krökning. Vid vägen var väl icke något dike, utan -<a id="page-154" class="pagenum" title="154"></a> -marken sluttade alltmera, ju längre ned. Sist kom en brant, -som slutade vid en liten å, som tog vägen åt Mallasvesi. -</p> - -<p> -Då jag såg åt höger, förstod jag, att denna lilla backe var -vida farligare att färdas nedför än uppför. Slant schäsen en -gång ur vägen, så stannade han icke förr än vid brantens -fot, i åns svarta kalla vatten. Ledstänger saknades här, liksom -så ofta på socknevägar. -</p> - -<p> -Jag ärnade försöka stanna hästen. I stället tror jag att -jag ryckte i tömmarna. Både Emma och jag upphäfde ett -rop af glad förvåning. Axel syntes nedanför vägens krökning. -</p> - -<p> -Hästen begynte smått löpa. Vid krökningen började -schäsen att slinta. Det såg Axel, och var som en blixt vid -vår sida, just då det högra hjulet redan var utom vägen, på -den åt ån mera sluttande planen invid. -</p> - -<p> -O, att han aldrig kommit! Hvad var vår räddning värd, -då den köptes så dyrt! -</p> - -<p> -Axel stod nedanom vägen på den åt ån sluttande planen, -och bemödade sig att hindra det högra hjulet att löpa -vidare nedåt. Förfärliga ögonblick! Axel hade intet säkert -fotfäste på den hala marken. Han föll, schäsen hade förlorat -balansen, den föll på Axel. -</p> - -<p> -Huru länge jag var utan sansning, vet jag icke. När -jag vaknade, såg jag Emma gråtande vid Axels hufvud, som -var blodigt. Anders sysselsatte sig med att resa upp hästen. -</p> - -<p> -Hästen låg omkull på vägen. Axels bröst hade hindrat -schäsen att rulla vidare och draga hästen med sig i fallet. -</p> - -<p> -— Du dumma menniska — utbrast Emma till Anders -— du tänker mer på din usla häst, än på honom der. Förstår -<a id="page-155" class="pagenum" title="155"></a> -du icke, att om hästen stiger upp, så kan kärran ännu -mera skada Axel. Lyft upp schäsen. -</p> - -<p> -Detta gick snart för sig. Nu kunde vi betrakta Axel. -Han var utan allt medvetande och andades knappt. Hjulet -och schäsens tyngd hade illa skadat hans bröst. Bittra öde! -</p> - -<p> -Vi förbundo hans hufvud så godt vi kunde. Vi gjorde -honom af våra öfverplagg en bädd, så mjuk vi förmådde. -Dock var den för hård — det funno vi af hans oroliga ryckningar -under det sorgliga tåget till hemmet. -</p> - -<p class="tb"> - -</p> - -<p class="noindent"> -Mot aftonen vaknade Axel från sin sanslöshet. Han lät -bedja mig komma till honom. -</p> - -<p> -O, hvilken förändring! De ädla anletsdragen vanställda -under bemödandet att dölja smärtan, bröstet tungt flämtande, -och blicken rullande, men, ack, så skön. Så låg den ädle -ynglingen, det bleka offret. -</p> - -<p> -— Celia — hviskade han — hvarföre gråter du? Allt -är en vacker dröm. Celia, du lefver, du är räddad. -</p> - -<p> -— Ack Axel, tala ej om mig. Jag lefver för att se ... -dig så der. Ack, hvad du andas tungt. Ditt bröst är säkert -mycket sjukt. -</p> - -<p> -— Jag vet ej hur det är, men visst kännes det annorlunda -än förr. Det går väl öfver. -</p> - -<p> -Det påkom mig en underlig känsla, liksom han menat: -— det går väl aldrig öfver. Axel smålog och sade: -</p> - -<p> -— Jag borde banna Celia, för att du gråter så mycket. -Men ... tårarna klä dig lika bra, som allt annat. Du kan -få gråta. -</p> - -<p> -<a id="page-156" class="pagenum" title="156"></a> -— Kanske det skadar Axels bröst att tala — sade jag, i -det jag bemödade mig att svälja tårarna. -</p> - -<p> -— Det borde icke skada, när jag talar med Celia. Men -jag vill söka lyda dig. Mitt öga tynger åter. Det bådar -sömn. Hur ljuft, att söfvas in af den bästa vännen uppå -jorden! -</p> - -<p> -Han har somnat. Säkert sväfva omkring honom sköna -englar nu. Han småler stundom. Kanske han icke vet, -huru jag ensam vakar öfver honom, huru mitt hjerta uti oro -klappar ömsom, stannar åter. Slumra, det är ljuft! -</p> - -<p class="tb"> - -</p> - -<p class="noindent"> -Doktorn har anländt, han har undersökt patienten. Ack -ändå, bröstbenet är krossadt. -</p> - -<p> -Doktorn har sökt trösta oss, men har icke rätt lyckats -med mig. Hans ton, hans blick har ingifvit farhågor. -</p> - -<p> -O Gud, låt Axel lefva. För Celias skull, låt honom icke -sluta i blomman af sina ungdomsdagar. Tag Axel icke ännu -till dig! -</p> - -<p> -Men hör du icke denna bön, så hör en annan. När -<em>han</em> är borta, så tag då äfven Celia rätt snart. -</p> - -<p> -Nu är nattens tid. Jag minnes min dröm. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-4-13"> -d. 19. -</h3> - -<p class="noindent"> -Åter har doktorn anländt. Sjukdomen har förändrat natur. -Smärtan i det skakade bröstbenet har förorsakat feber -och inflammation. Axel yrar tidtals. Mitt namn är ofta på -hans läppar. Med rysning hörde jag honom för några timmar -<a id="page-157" class="pagenum" title="157"></a> -sedan säga: — „hvarföre skall du söka skilja mig från -Celia. Nog är jag henne trogen“. Sedan började han åter -tala osammanhängande ord. -</p> - -<p> -O smärta, att nödgas bevittna förståndet, själens ljus, -ligga i dvala, lemnande rum för en upphetsad inbillnings förvirrade -tankespel! Nyss var han en yngling, strålande af ungdomshopp, -mod och helsa. Nu ligger min gode vän så -hjelplös der. -</p> - -<p> -De suckar, han stundom drager, de komma säkert af -kroppslig smärta. De förorsaka en själens smärta hos Celia; -de äro lika många dolkar för Celias hjerta. -</p> - -<p> -Skall det blifva lif eller död? Stode det i min makt att -öppna framtidens Isislöja, jag vågade det icke. Jag vågar -icke <em>tänka</em> på framtiden. Som ett barn i leken täcker öfver -sina ögon, och tror sig icke blifva sedt af den, det icke -ser, så vill Celia göra. Jag vill kasta ett dok öfver själens -ögon. Kanske att ödet då ej hittar mig. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-4-14"> -d. 20 Dec. -</h3> - -<p class="noindent"> -Snart inträffar julens, den höga kristliga glädjens och -barnens fest. Min julklapp blifver sorg och smärta, och dock -äro dessa julklappar för mig de käraste. Sorgen är min bästa -vän, huru mycket ljufvare och herrligare än all jordens -lycka! -</p> - -<p> -Jag känner hos mig kraft att skrifva nu. Jag flyr till -dig, du orons album. Nu är du den rätta fridens bok. -</p> - -<p> -Det var den tjugunde November. Det gick mot natten. -Jag vakade vid Axels bädd. Då slog han hastigt upp sitt -<a id="page-158" class="pagenum" title="158"></a> -öga. Hans ögonpar var ej förvirradt mer, men strålande af -stilla ljus. Och Axel sade: -</p> - -<p> -— Du vakar Celia. Är natten klar, är månen uppe? -</p> - -<p> -— Månen är i nedan. Men det är stjernklart. -</p> - -<p> -— Månen är i nedan? Men jag är nöjd, att de milda -blyga stjernorna tindra. Minns Celia, hvar den stjernan är, -som heter <em>Vega</em>? -</p> - -<p> -— Det var den stjernan, som Axel visade mig den sista -qvällen, då ..... Vega uti <em>Lyran</em> är nära intill <em>Svanens</em> -kors, och icke alltför långt ifrån <em>Carlavagnen</em>. -</p> - -<p> -— Ditt minne har varit dig troget. Jag tackar dig. Din -Axel får be dig om någonting. Anse Vega för min stjerna, -se på den, då och då, i nattens tysta timmar. Tro att min -ande då talar till dig. Den och stjernan skola skicka dig -ett mildt och vänligt svar. -</p> - -<p> -— Jag vill så göra. Våra blickar skola mötas der. -</p> - -<p> -— Våra blickar, ja, om vi begge bodde här på jorden. -Men .... -</p> - -<p> -Hvad menar Axel — utbrast jag, darrande för min egen -fråga, i det jag hänfördes af den höga aningen uti hans drag. -</p> - -<p> -— Anse himlen vara uti Vega-stjernan — sade Axel. -</p> - -<p> -Jag började att stilla gråta. Jag anade, hvad han menade, -anade, att himlen var för mig förlorad på jorden. -</p> - -<p> -— Minns Celia den glada, friska vinterdagen uti parken? -Då lofvade jag dig en kärlek, som gaf allt, men fordrade -intet. Och när Celia sade, att det var för mycket, förändrade -jag mina ord. Jag sade, att den kärlek, som då lifvade -mitt bröst, gaf allt och fordrade intet. Men nu .... -</p> - -<p> -<a id="page-159" class="pagenum" title="159"></a> -Hans matta blick fick lif. Den vexte till en fråga. I en -onämnbar sällhet svarade jag: -</p> - -<p> -Jag förstår dig Axel, och låt mig svara dig. Med handen -i din hand och ögat i ditt öga, med nattens stjernor -och dess heliga tystnad till vittnen, inför Gud den allvetande -älskar jag dig, och skall älska dig, så länge jag andas. Ja, -bortom grafvens rand. -</p> - -<p> -Han drog mig sakta till sig, och vi kysstes en lång och -salig kyss, en himlens fläkt, hvars känsla skall följa Celia till -grafven, ja, bortom grafvens rand. Småleende sade Axel: -</p> - -<p> -— Nu vill jag gerna dö, då Celia är min. Gud skall -icke förskjuta mig, för det jag älskat Celia så ömt. Celia -har för mig varit en afbild af det gudomliga, skulle jag icke -älska Celia! -</p> - -<p> -— Din Celia har bedit till Gud, att om Han i sin allvishet -behagar taga Axel bort, så må Celia rätt snart få följa. -</p> - -<p> -— Hvad äro jordelifvets korta dar emot evigheten i de -sällas land. En blixt, ett ögonblick, och Axel har dig åter. -Men ack, Celia ..... -</p> - -<p> -Kanske att Gud hör Celias bön. I annat fall skall Celia -rätt ofta se på Axels stjerna, Lyrans Vega, och tänka att -jordelifvets dagar äro korta mot evighetens sälla dagar. Celia -skall icke sörja såsom de, hvilka icke hafva något hopp. -</p> - -<p> -— Jag har att bedja Celia om någonting. När jag är -död, så skolen I begrafva mig här i denna sockens kyrkogård. -Sen det är gjordt, så må’n I underrätta de dock så -kära uti hemmet om min bortgång. Stoftet är förgängligt, -dock vill jag så gerna hvila nära Celias hem. -</p> - -<p> -<a id="page-160" class="pagenum" title="160"></a> -Efter en lång tystnad, hvarunder hela mitt väsende tycktes -försmälta i betraktandet af Axels in i döden trogna ögon, -sade han: -</p> - -<p> -— Ännu en kyss ..... så der ..... Vi förstå hvarann, -vi hafva intet mer otaldt här på jorden. Läs för mig -ett stycke ur den bok, som Celia tycker så mycket om, ur -boken <em>om Christi efterföljelse</em>. -</p> - -<p> -Gud gaf mig styrka att icke öfverväldigas af smärta, då -jag ur boken läste upp ett stycke. Hastigt sade Axel med -en röst, ljufvare än nånsin, en röst från annat hem: -</p> - -<p> -Jag hör en ljuf musik af underbara toner. Jag går emot -en här af sköna väsenden. Följ med mig, Celia ..... -</p> - -<p> -Hans ögon lyckte sig vackert. Hans själ utandades i en -lätt suck. Jag kände på hans panna; den var kall. Jag -sökte värma honom till lifs med kyssar. Fåfänga kyssar, de -hulpo icke! Der låg den trogne ynglingen ett lik. Men i döden -strålade hans anlete såsom de helige martyrers. -</p> - -<p> -Och Celia fick icke följa med. Celia lefde, fast hon -först trodde sig icke lefva. Tyst och tårlös satt jag der i -stum förtviflan. Dödsengeln, som röfvat från mig det käraste, -var mitt sällskap. -</p> - -<p> -Och dock tackade jag Gud, som låtit Celia ensam, ensam -emottaga den älskades sista suckar. Mitt hjerta slog -af hänryckning, att Celias namn var det sista ord, Axel uttalat. -</p> - -<p class="tb"> - -</p> - -<p class="noindent"> -Fyra dagar sednare fördes Axel till grafven. Äfven Celia -var med. Det är dock kärt att med egna ögon se, att -<a id="page-161" class="pagenum" title="161"></a> -den älskades dyrbara jordiska hydda vänligt blir anförtrodd -åt den varma, moderliga jordens sköte. -</p> - -<p> -Ännu hade jag icke gråtit, men på denna dagens afton -framvällde ändtligen tårarna ur mitt öfverfulla hjerta. Dess -stora tyngd blef härigenom lättad. Jag började finna, att -jag kunde hålla det ord, jag gifvit Axel på hans dödsbädd, -att icke sörja såsom de, hvilka intet hopp hafva. Tårarna -äro en mild skänk från höjden. -</p> - -<p> -På Vegastjernan ser jag ofta. Den ger mig sköna blickar. -Jag känner godt min Axels ande. -</p> - -<p> -Aftonens timmar äro de käraste för mig. Är himlen -öfverdragen med moln, så att hugkomststjernan icke synes, -så har jag dock en tröst. Den hvita bädden vinkar mig, -jag får drömma. -</p> - -<p> -Alla nätter har jag drömt om den förlorade. Än är -han lefvande på jorden, än uti ett bättre obeskrifligt land. -Drömmen har aldrig visat Axel sjuk och lidande. Jag tackar -drömmen, som städse är god emot mig. -</p> - -<p> -Och när jag om morgonen vaknar, visst är det då först -så tomt, så tomt. Men snart stå tvenne englar vid min -sida, Minnet och Hoppet. De trösta mig med den dem egna -makt. Jag lefver icke i den flyende minuten; jag lefver -i den flydda, och i den kommande. -</p> - -<p> -I förra dagar begrundade jag ofta, om de döda kunna -veta, hvad de kära öfverblifna här på jorden förehafva och -tänka. Nu tycker jag mig ha svaret klart. <em>De döda veta -det.</em> Allt, allt, hvad Celia gör och tänker; det vet Axel. -Hans ande vakar öfver mig. -</p> - -<p> -<a id="page-162" class="pagenum" title="162"></a> -O, hvilken tröst! Han vet, att han är allt för mig. -Han vet, att Celia icke tänker en enda tanke, som skulle -oskära hans minne och vara Axels ande ovärdig. -</p> - -<p class="tb"> - -</p> - -<p class="noindent"> -I natt mot morgonen låg jag vaken. Då hörde jag en -musik, som hade tycke af eolsharpans toner. Jag kastade -ögonen ditåt, och såg en bländande klar punkt i väggen. -</p> - -<p> -Punkten vidgade sig alltmer. Den vexte till en gestalt -med obestämda konturer. Dessa blefvo efterhand mera tydliga -och bestämda, färgerna klarare och mera lefvande. Det -var en ljusblå strålande gestalt, som närmade sig mig. Dess -anlete blef alltmera klart och bestämdt. Det var Axel. -</p> - -<p> -Jag satte mig upp och räckte ut min hand, för att -fatta Axels hand. Men då drog han sig med ett englasmåleende -tillbaka; konturerna blefvo alltmera obestämda, -intogo allt mindre rum, och blefvo slutligen en bländande -klar punkt, som försvann på samma ställe i väggen, der den -inkommit. I detsamma hörde jag åter en musik, som hade -tycke af eolsharpans toner. -</p> - -<p> -Synen hade intet förskräckande. Ännu känner jag en -ljuf värma, en stilla, salig frid vid minnet deraf. -</p> - -<p class="tb"> - -</p> - -<p class="noindent"> -Huru orätt menniskorna göra Sorgen. Sorgen är en -mild moder, en blek, men trogen syster. Sorgen är den -bästa vän. För allt i verlden ville jag ej mista sorgen. -</p> - -<p> -Derföre tycker jag ej om kroppslig smärta. Sådan sjukdom -är anspråksfull, den störer själens tankar, den rycker -dem till sig. -</p> - -<p> -<a id="page-163" class="pagenum" title="163"></a> -Mitt bröst, som aldrig varit särdeles starkt, har under -de sednaste dagarna blifvit rätt konstigt. Jag känner stickningar, -och andan blifver ofta altför kort. Jag måste rådfråga -läkare. Jag vill blifva botad. Jag vill ostörd få lefva -i Axels minne. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-4-15"> -d. 2 Febr. 1852. -</h3> - -<p class="noindent"> -Jag har ej blifvit bättre, snarare sämre. Det låter som -en motsägelse, men jag är glad deråt. Celia vet någonting. -</p> - -<p> -Jag såg en dag doktorn hviska med farbror. De sågo -då, som de trodde obemärkt, på mig. Jag märkte det likväl, -jag hemtade en flyktig aning ifrån deras alfvarsamma -blickar. Nästa gång, doktorn var med mig ensam, frågade -jag, om han ansåg min sjukdom farlig. Han svarade så der -temligen obestämdt, talade om försigtighet och mera sådant. -</p> - -<p> -— Säg mig, bäste doktor — sade jag åter — är min -sjukdom farlig. -</p> - -<p> -— Mamsell Värn frågar mig med en sådan min, som -om ni önskade att sjukdomen vore farlig. -</p> - -<p> -— Ack, var så god och dölj för mig icke det minsta. -Jag ber herr doktorn derom så vackert. -</p> - -<p> -— Nå, det må så vara då. Er sjukdom är farlig. -</p> - -<p> -— Säg mig att den är mycket, mycket farlig! -</p> - -<p> -— Ni är en ovanlig patient? Ni tvingar mig att säga -sanningen. Er sjukdom <a id="corr-47"></a>är mycket, mycket farlig. -</p> - -<p> -— Det är väl lungsot, är det icke så? -</p> - -<p> -— Ja, det är lungsot. Ni småler. -</p> - -<p> -— Är det icke sannt, att lungsot är obotlig! -</p> - -<p> -<a id="page-164" class="pagenum" title="164"></a> -— Ja, då den är längre avancerad. Har mamsell Värn -efter det sist föreskrifna medlet hostat blod? -</p> - -<p> -— Åja, det har jag. I dag på morgonen hade jag till -och med <em>blodstörtning</em>, som gjorde att jag först blef mycket -matt. Så säg mig nu, goda, bästa doktor, att min sjukdom -är obotlig. -</p> - -<p> -— Ni fruktar då ej att dö, ni som är så ung, så ... -</p> - -<p> -— Nej, jag fruktar ej för döden. Säg att min sjukdom -är obotlig. -</p> - -<p> -— Jag tror nästan så. Menniskokraft är här för ringa. -</p> - -<p> -— Tack, goda doktor. Celia har hört ett glädjens budskap. -Se här min hand och min varmaste tacksägelse. -</p> - -<p> -I doktorns öga lyste en tår, och stillatigande lemnade -han rummet. -</p> - -<p> -Den goda, snälla doktorn förstod mig väl. Han såg att -Celia ej mera passar väl för denna verlden. Han skyggade -ej för, att låta mig få veta det, som gör mig så lycklig. Sådana -borde alla läkare vara. Är döden kärkommen, hvarföre -då dölja denna lycka; är döden förfärande, hvarföre undanhålla -sanningen, och skicka själen motvillig och oberedd -till ... evigheten. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-4-16"> -d. 15 Febr. -</h3> - -<p class="noindent"> -Jag har uppsökt det blad, som innehåller drömmen från -den tjugonde Januari förledet år. Hvad jag får den att slå väl in. -</p> - -<p> -Jag hade att gå uppför ett brant berg, en svår väg. Det -betyder jordlifvet med dess sorger. -</p> - -<p> -Clinton och Anna blefvo efter, ja de gledo sakta nedföre -<a id="page-165" class="pagenum" title="165"></a> -och tillbaka. Det betyder, att de än icke äro mogna -för skördemannen med den hvassa lian. Clinton och Anna -hafva jordisk lycka leende framför sig. Derföre skola de lefva. -</p> - -<p> -Axel väntade mig på bergets topp vid ingången till en -mörk håla. Det vill säga att Axel, förrän jag, var beredd -på grafven. Han väntade dock mig. -</p> - -<p> -I grufvan fick jag se inbegreppet af det dåliga, som Celias -lilla erfarenhet fått se i verlden. Axel sade, att alla de -smutsiga gestalterna voro hans slafvar. Det vill säga, att -det goda herrskar öfver det dåliga, nu och i evighet. -</p> - -<p> -Den herrliga och bländande salen, hvars like jag aldrig -sett, var en bild af himlen, hvars like intet öga sett och -intet öra hört. Min väg till den gick igenom grufvan. Igenom -djupa grafven går vägen till himlens sal. -</p> - -<p> -Min fader och min mor såg jag der, och de lefde. Det -kunde ju ej vara annat än i himlen, ty de voro goda och -älskade Gud. -</p> - -<p> -Den falska myrtenkronan vill jag anse föreställa den -myrtenkrona, som jag kanske hoppades på här i lifvet. Den -kronan var visst grann, men höll ej profvet. Den föll sönder. -I lifvet skulle jag aldrig prydas med myrtenkrona. -</p> - -<p> -Men hvad betydde det, att Emma satte uppå mitt hufvud -den äkta myrtenkronan. Ack, jag vet, hvad det betyder. -Jag skall sjelf så ställa till, att drömmen äfven här slår -in. Det goda barnet skall jag bedja om en liten tjenst, som -hon skall gerna göra mig. Sen jag är död, skall Emma -sätta den äkta myrtenkronan på mitt hufvud. Det skall för -Emma bli den käraste belöning för hennes sorg och tårar. -</p> - -<h3 class="date" id="chapter-4-17"> -<a id="page-166" class="pagenum" title="166"></a> -d. 2 Mars. -</h3> - -<p class="noindent"> -Mina plågor hafva aftagit, så att de nu äro nästan inga. -Men jag är ytterligt matt. Det är en förberedelse till afskedet -emellan kropp och själ. -</p> - -<p> -För sista gången talar jag med dig, mitt trogna album, -du ofridens bok och ... fridens. Jag nänns ej förstöra dig. -Jag skall skicka dig till trogna händer, till min broder Clinton. -Han skall vårda dig ömt. -</p> - -<p> -Jag hade en kärlek, döfvande som ett narkotiskt rus, -och brännande som öknens sand, då solens strålar falla -lodrätt. Derpå följde ett uppvaknande af afsmak, vedervilja. -När solens strålar flytt och natten kommit, känns den sand, -som brände nyss, så kall som is. Det kommer deraf, att -sanden är ett jordiskt ämne, som lånar all sin värma ifrån solen. -När solens strålglans är borta, är sanden endast ... -sand, ett kallt och jordiskt ämne. -</p> - -<p> -Kom så en annan kärlek. Den började så tyst och småningom, -som nattens stjernor tåga fram. Först ser man -blott en här, en der, men oförmärkt de växa till i glans och -antal, tills de fylla hela fästet. -</p> - -<p> -Stjernorna, de tala blott till <em>själen</em>; de hafva intet -utaf jordiskt slagg. De värma själen ljuft och mildt och -troget. Och den, som engång deras språk förstått, har evigt -deras minne qvar, ja, äfven när de flytt. -</p> - -<p> -Min ljufva stjerna flydde bort från mig. Han gick att -stråla uti annat hem. Men jag vill följa honom. Som nattens -stjernor hvälfva kring, går Celias kärlek snart att lysa -uti andra verldar. -</p> - -<div class="ads"> -<h2 class="ads" id="part-5"> -PRENUMERATIONS-ANMÄLAN. -</h2> - -<p class="noindent"> -Emedan, genom numera inträdd införseltull, -priset å utländsk Romanlitteratur blifvit -ansenligen förhöjdt, ärnar undertecknad Bokhandelsfirma -utgifva en Samling Romaner och -Noveller, helst arbeten af inhemska Författare, -men, i brist deraf, öfversättningar från utlandets -nyaste och bästa belletristiska Litteratur. Samlingen -kommer att för året innehålla 100 ark i -det format och i den yttre utstyrsel, som hosgående -profark utvisar, och utgifves i delar, -hvilka, utgörande hvarje ett helt arbete för sig, -i Helsingfors å <b>Öhmanska Bokhandeln</b>, efter förutgången -annonsering, utdelas, samt till öfriga -orter försändas, så ofta lägenhet kan erhållas. -</p> - -<p> -Denna samlings första del, som till Julen -utkommer, utgöres af -</p> - -<p class="hdr"> -Guvernanten Celias Minnen, -</p> - -<p class="noindent"> -af <em>Förf. till „Granriskojan;“</em> längre fram -på året intages en samling noveller af samma -hand. Utsigt är att för samlingen vinna äfven -några andra arbeten af inhemska författare, -bland hvilka må nämnas <b>Fältskärens -Berättelser</b>, romantiska skildringar ur Finska -och Svenska historien från 1600- och 1700-talen, -af Z. Topelius. -</p> - -<p> -Priset för hela årgången, <b>4 Rub. s:r</b>, -erlägges å landets boklådor vid uttagandet af -första delen. Till de orter, dit på längre tid -annan lägenhet ej kunnat erhållas, utlåfvas -försändning per tungpost. Delarna uttagas -på samma orter, der prenumeration skett. -Man hoppas att allmänhetens deltagande skall -göra företagets utförande möjligt. -</p> - -<p> -Helsingfors den 15 Dec. 1852. -</p> - -<p class="printer"> -Öhmanska Bokhandeln. -</p> - -</div> - - -<div class="trnote"> -<p id="trnote" class="chapter"><b>Noteringar:</b></p> - -<p> -Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal -uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter): -</p> - -<ul> - -<li> -... stunderna äro barnen mig för <span class="underline">bansliga</span>, de gamla båda ...<br /> -... stunderna äro barnen mig för <a href="#corr-3"><span class="underline">barnsliga</span></a>, de gamla båda ...<br /> -</li> - -<li> -... nio <span class="underline">måderna</span>) och rumlade (de nio sednare). Antingen han ...<br /> -... nio <a href="#corr-5"><span class="underline">månaderna</span></a>) och rumlade (de nio sednare). Antingen han ...<br /> -</li> - -<li> -... tal var ett <span class="underline">inderekt</span> försvar för gynnaren v. Degen. Jag svarade ...<br /> -... tal var ett <a href="#corr-7"><span class="underline">indirekt</span></a> försvar för gynnaren v. Degen. Jag svarade ...<br /> -</li> - -<li> -... <span class="underline">mit</span> lifs goda genius. ...<br /> -... <a href="#corr-8"><span class="underline">mitt</span></a> lifs goda genius. ...<br /> -</li> - -<li> -... — Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva <span class="underline">m</span> då, du ...<br /> -... — Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva <a href="#corr-10"><span class="underline">mig</span></a> då, du ...<br /> -</li> - -<li> -... att under förlofningstiden ställa sig bättre man verkligen ...<br /> -... att under förlofningstiden ställa sig bättre <a href="#corr-15"><span class="underline">än</span></a> man verkligen ...<br /> -</li> - -<li> -... Hvad <span class="underline">shulle</span> jag svara härtill. Intet annat än hvad jag ...<br /> -... Hvad <a href="#corr-17"><span class="underline">skulle</span></a> jag svara härtill. Intet annat än hvad jag ...<br /> -</li> - -<li> -... Jag har <span class="underline">emmottagit</span> Josefs svar uppå mitt bref. Med ...<br /> -... Jag har <a href="#corr-21"><span class="underline">emottagit</span></a> Josefs svar uppå mitt bref. Med ...<br /> -</li> - -<li> -... kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia ...<br /> -... kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia<a href="#corr-22"><span class="underline">?</span></a> ...<br /> -</li> - -<li> -... i fjol lät <span class="underline">mamsel</span> Värn lemna oss. Icke äro vi mycket rika, ...<br /> -... i fjol lät <a href="#corr-23"><span class="underline">mamsell</span></a> Värn lemna oss. Icke äro vi mycket rika, ...<br /> -</li> - -<li> -... så vida det <span class="underline">äfverallt</span> är lika till sin yta. Tillika anförde ...<br /> -... så vida det <a href="#corr-24"><span class="underline">öfverallt</span></a> är lika till sin yta. Tillika anförde ...<br /> -</li> - -<li> -... <span class="underline">pankaka</span>, så kunde den ha ett slut, som sku’ säga halt. Det ...<br /> -... <a href="#corr-25"><span class="underline">pannkaka</span></a>, så kunde den ha ett slut, som sku’ säga halt. Det ...<br /> -</li> - -<li> -... från jorden, verkas af jordens <span class="underline">draningskraft</span>. Som jorden ...<br /> -... från jorden, verkas af jordens <a href="#corr-26"><span class="underline">dragningskraft</span></a>. Som jorden ...<br /> -</li> - -<li> -... Skall jag å någons vägnar känna smärta, så <span class="underline">år</span> det å ...<br /> -... Skall jag å någons vägnar känna smärta, så <a href="#corr-28"><span class="underline">är</span></a> det å ...<br /> -</li> - -<li> -... Allt ifrån första stunden, och <span class="underline">måhånda</span> till följe af ...<br /> -... Allt ifrån första stunden, och <a href="#corr-29"><span class="underline">måhända</span></a> till följe af ...<br /> -</li> - -<li> -... tänkte jag i stillhet, huru <span class="underline">treflligt</span> det vore, om det ...<br /> -... tänkte jag i stillhet, huru <a href="#corr-30"><span class="underline">trefligt</span></a> det vore, om det ...<br /> -</li> - -<li> -... Dessa <span class="underline">Clintorns</span> ord, hvilka kunnat anses si och så, ...<br /> -... Dessa <a href="#corr-32"><span class="underline">Clintons</span></a> ord, hvilka kunnat anses si och så, ...<br /> -</li> - -<li> -... barn, för att på alfvar älska. Det var blott en ljuf, <span class="underline">barslig</span>, ...<br /> -... barn, för att på alfvar älska. Det var blott en ljuf, <a href="#corr-43"><span class="underline">barnslig</span></a>, ...<br /> -</li> - -<li> -... sanningen. Er sjukdom <span class="underline">år</span> mycket, mycket farlig. ...<br /> -... sanningen. Er sjukdom <a href="#corr-47"><span class="underline">är</span></a> mycket, mycket farlig. ...<br /> -</li> -</ul> -</div> - - - - - - - - - -<pre> - - - - - -End of Project Gutenberg's Guvernanten Celias minnen, by Axel Gabriel Ingelius - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GUVERNANTEN CELIAS MINNEN *** - -***** This file should be named 53883-h.htm or 53883-h.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/3/8/8/53883/ - -Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - - - -</pre> - -</body> -</html> diff --git a/old/53883-h/images/cover-page.jpg b/old/53883-h/images/cover-page.jpg Binary files differdeleted file mode 100644 index 63e3d64..0000000 --- a/old/53883-h/images/cover-page.jpg +++ /dev/null |
