diff options
Diffstat (limited to 'old/53883-8.txt')
| -rw-r--r-- | old/53883-8.txt | 5268 |
1 files changed, 0 insertions, 5268 deletions
diff --git a/old/53883-8.txt b/old/53883-8.txt deleted file mode 100644 index 463eb0e..0000000 --- a/old/53883-8.txt +++ /dev/null @@ -1,5268 +0,0 @@ -Project Gutenberg's Guvernanten Celias minnen, by Axel Gabriel Ingelius - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - -Title: Guvernanten Celias minnen - -Author: Axel Gabriel Ingelius - -Release Date: January 4, 2017 [EBook #53883] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GUVERNANTEN CELIAS MINNEN *** - - - - -Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net - - - - - - - - - - GUVERNANTEN - CELIAS MINNEN. - - - AF - FÖRF. TILL GRANRISKOJAN. - - - »Kom så en annan kärlek. Den började så tyst och - småningom, som nattens stjernor tåga fram. Först - ser man blott en här, en der; men oförmärkt de vexa - till i glans och antal, tills de fylla hela - fästet». - - - Helsingfors. - Finska Litteratur-Sällskapets Tryckeri, 1852. - - - Imprimatur: H. Molander. - - - - - INLEDNING. - - - I en båt på Mallasvesi. - -Sjön Mallasvesi ligger ungefär vestsydvest i det vackra Tavastland. -Förenad är han genom ett sund med Roine, hvilken, belägen nordvest om -Mallasvesi, till en del ligger utom Tavastland och i Satakunda. Oaktadt -de således bevisligen äro tvenne, hafva de dock af en och annan (t. ex. -Rühs) blifvit ansedda för samma sjö, hvilken omständighet kanske -härleder sig deraf, att de nästan alltid nämnas på en gång. Uti denna -namnkombination ligger mycken smak: Roine och Mallasvesi. Roine klingar -grannt, nordiskt, konungsligt; Mallasvesi ljuder italienskt, sydländskt, -qvinnligt. Den starke är den svagas stöd; Roine är maken, dess maka är -Mallasvesi. - -För denna gång lemna vi Roine i dess värde. - -I en vik af Mallasvesi gungar en båt. Dagen är vacker -- det är i Juli --- men hvad man kan ha emot honom är ett särdeles qvalm; luften är icke -rätt genomskinlig, ty himlen har redan många dagar varit molnfri och -solrök har börjat uppstå. - -Årorna i båten föras af tvenne unga flickor. Af deras rodd kan man se, -att de icke äro särdeles vana vid denna motion; de tyckas göra det blott -på lek. - -Vet en tjuguårig läsare någonting mer romantiskt, än då tvenne unga -flickor, vackra och välvexta, alldeles ensamma föra årorna och med ett -visst koketteri söka dölja sin ovana, när härtill kommer, att de gunga -på en den skönaste vik en sakta sommarafton? Måste icke en sådan -tjuguåring medge att taflan skulle förlora i behag, om äfven hans -älskvärda person funnes i båten? - -Hvad dessa flickors utseende är behagligt och ändå så olika! Om den ena -kan man ana att hon uppvuxit på den ädla landsbygden ... så fria och -obesvärade äro hennes rörelser. Helsa, helsa står att läsa i den friska -blicken, i den välvexta, men fylliga gestalten. Oskuld och frid tyckas -bo under hennes barnsligt skälmska miner. På första ögonkastet finner -man att hon icke är en qvinna med anlag till att forska i det sublima, -att hennes fantasis vingar icke bära särdeles högt, men man finner äfven -att naturen gifvit henne en ersättning, som innefattar qvinnans -älskvärdaste egenskaper: godhet och ömhet ... icke denna sorts godhet, -till hvilken man kan komma genom arbete, utan en sådan godhet, som -- -naturen gifver. Anna Degerberg är således en af de qvinnor, hvilka man -icke egentligen kan skänka en eldig och fantastisk kärlek ... de skulle -dessutom icke sentera en sådan; hon tillhör den klass af qvinnosjälar, -hvilka, goda och ömma, man så lätt kan fästa sig vid och hjerteligen -hålla af. - -Den andra unga flickan, Celia Ina Wärn, lockar dock ögat bort ifrån dina -blonda hårflätor, Anna Degerberg, till sina mörka, ifrån dina blåa, ömma -ögon till sina dunkla. Huru kunna gråsvarta ögon behaga mera än de -beprisade blå! Det inre lifvet är det, som gör det; känslan och fantasin -i förening bilda ögats lockande behag ... och färgen gör intet. - -Celia är till vexten späd och fin ... det är en fin orangeriblomma. -Hurudan månne hennes själ vara, månne lika svag, späd och fin? Fantasi -bor der, känsla äfven, men månne styrka? - -Vid det de nu gunga i båten, tyckes Anna vara en frisk nordisk planta, -van vid klimatets alla nycker, Celia en söderns blomma, lockande och -tjusande, men flyttad hit till norden, osäkert om för att lefva, osäkert -om för att dö. - -Hemma från så olika trakter, märk dock, huru de båda blommorna -vänskapsfullt böja kalkarna mot hvarandra, huru de skänka, den ena åt -den andra, sin vällukt, sin doft. Söderns blomma har deraf mer, men -nordblommans doft är af annan art, och deraf kommer att söderns blomma -är lika öm för nordens blomma, som nordens blomma är för söderns. - -Annas och Celias rodd, i hvilken de först inlagt en viss bravur, en viss -täflan, började småningom alltmer att gå dåligt, ja den liksom efter -öfverenskommelse tvärstadnade. Anna, som satt närmare fören, betjenade -sig af sitt läge och årornas hvila, samt vände förmedelst en skicklig -manöver Celia att sitta midtemot sig. Celia, låtsande icke vara nöjd -härmed, höjde ett förebrående finger, men Anna föll henne om halsen och -kysste henne. Efter en liten paus sade Anna: -- vet du, Celia, hvarföre -jag ställde så till, att du kom att sitta på den sidan af brädet, som är -åt mig till. Jo ser du Celia, jag vill läsa i dina ögon, om du håller af -Anna. Hvad jag har att säga, kanske vore det bäst osagdt; men jag skulle -då vara falsk emot dig, som jag håller så mycket af. Säg Celia, ångrar -du dig redan, att du kom ifrån Helsingfors, för att begrafva dig här på -landet och ha ingen annan att umgås med än -- Anna, som är en sådan -landtflicka och alldeles utan bildning? Svara nu, Celia, men minns att -jag dervid ser i dina ögon. - -Vänligt, men nedslagen svarade Celia: -- huru orättvis, Anna! Hvem har -jag i hufvudstaden, som jag så värderar och håller af som dig? Du är min -vän, Anna; säga icke mina ögon detsamma? - -Åter kysste Anna sin vän och hon sade: -- tack min Celia, du snälla, -tack. Jag är så glad nu, att jag tycker denna vik vara för trång; skulle -vi icke försöka ro litet ut? Ser du huru spegellugn Mallasvesi nu är? - -Med en blick, som antydde att hon visst var lysten att komma ut på sjön, -men ändå äfven litet rädd, svarade Celia: -- ja visst är sjön lugn, men -se hvad himlen är grå, jag försäkrar, himlen är icke alls blå, ehuru jag -icke kan se några moln. Kanske tycks ändå derföre himlen vara så grå, -att han redan länge varit blå, ty när ögat tröttnar vid en färg, så ser -det ju lätt en annan. När himlen länge varit grå, så tycker man också -att han är blå. Lyckan är blå och olyckan är grå. Men jag skulle i alla -fall ej vilja ut på sjön, ty .... jag vet ej, det är något, som trycker -mig, jag vet ej, om det är luftens qvalm, eller något obestämdt inom mig -.... - -Detta sade hon med en viss svärmande melankoli i tonen, men Anna, som -märkte detta, var icke sen att, medan högra handen hvilade på åran, med -den venstra liksom litet lugga hennes hårflätor och skälmskt infalla: -- -du har väl ledsamt efter din Wodin, stackars Celia, det är väl detta -obestämda, som trycker. - --- Nej Anna, jag är visst icke som så många andra förlofvade; dem menade -jag, som också älska hvarann. Förlåt mitt sjelfberöm, men jag är icke -som de. Jag vet att skiljsmessa tidtals är nyttig för själen och att -den, om kärleken är sann, ökar denna än mera; är kärleken åter inbillad, -så är skiljsmessan äfven nyttig; hon visar oss då att en kärlek, som -hastigt försvinner, icke kan vara sann. Dessutom, huru skönt är icke -afskedet, smärtsamt och ljuft; och återseendet sedan, o det är ändå mera --- det är en himmel. Min tanke hvilar i hoppet; jag sörjer icke öfver -att vara skiljd från Edvard, ty jag tänker mig i den stund, då vi åter -råkas. Men det är någonting annat, hvad månne det vara, säg Anna! - -Vid det hon sade så, lade hon sitt älskeligt täcka hufvud mot Annas -axel, sina späda armar lindade hon kring Annas lif. Sedan hon gjort -detta, repade hon litet mod, torkade småleende bort ett par tårar, som -vågat sig fram, och nu var Celia åter glad. Men Anna hade deremot -blifvit nedstämd, och hon sade: -- o min Celia, jag kan gråta öfver att -jag icke är för dig. Vet du, nu, mer än annars skulle jag vilja ega -kunskaper; i den föreskrift, jag såsom barn begagnade, står att -kunskaper pryda förståndet. Men jag går ännu längre. Kunskaper ge äfven -helt säkert åt känslan lif; den som har bildning och kunskaper, kan så -mycket gagna, kan äfven skarpsinnigt gissa till sin väns sorger, om ock -vännen sjelf icke visste förklara dem; hade jag kunskaper, så skulle jag -nu kunna trösta Celia, som är min vän. - --- Nej, Anna, du misstar dig, då du åt kunskaper skänker ett sådant -inflytande. Jag skall kurera dig genom ett exempel. Minns guvernanten -här på andra sidan viken; hon har kunskaper, skulle hon kunna trösta -dig, om du det behöfde? Du skrattar. Guvernanter i allmänhet äro ett -slägte, som bevisar, att kunskaper icke precis, åtminstone icke alltid, -lända medmenniskor till någon trefnad. Tvertom, guvernanterna äro oftast -högst tråkiga, pjåkiga, pedantiska, med löjligt öfverdrifna begrepp om -det passande. Jag försäkrar, att hela deras själ och tanke går ut på det -i yttre måtto passande, och efter sådana principer bilda de äfven de -barn, någon åt dem anförtrott. I sitt nit att korrigera komma de lätt -att misstaga sig om de fel, som behöfva korrigeras, och hvad som värre -är, de misstaga sig rätt ofta om personen, som behöfver rättelse, de -halka öfver den skyldiga till den oskyldiga, om blott den förra har ett -smilande, förekommande sätt och vackra manér. Man kan säga om en -guvernant, hvad jag engång såg citeradt, jag minns icke i hvilken bok: -»hon är så sysselsatt med att putsa ljusen, att hon icke får tid att -se.«[1] - -[Fotnot 1: Dessa ord äro af _Börne_.] - --- Celia, med hvilken ifver du talar! Aldrig har jag sett dig så häftig, -men du har väl orsak? - --- Ja, jag har; jag har varit under tre guvernanters uppsigt, och jag -kunde icke hålla af någon af dem. All oskyldig barnslighet blef -bannlyst, det cirklade och stela vann bifall. Ja, vet du Anna, hade jag -icke haft en så redbar far och en så om mitt sanna väl öm mor, så hade -du icke din Celia ens så god och bra, som hon nu är. - --- Men huru anförtrodde de dig åt guvernanter? Säkert hade de icke samma -åsigter i detta ämne, som de, hvilka deras dotter sedan antog? - --- Min moder sade att de guvernanter, hon hade haft, voro förträffliga -menniskor, och föröfrigt visste hon nog med sig sjelf, att hon kunde -genom sitt moderliga inflytande tillintetgöra allt det skadliga, hvaraf -hennes barn möjligen i pensionen blefve smittadt. Min far öfverlemnade -hela denna sak åt mammas omsorg. Och icke kan jag säga, att -guvernanterna varit mig till någon skada, tvertom kanske till nytta, -genom den erfarenhet jag vunnit. För detta har jag att tacka min älskade -moder .... o, att hon så tidigt skulle lemna mig, men .... hon har det -bättre nu .... min moder lade alltid i deras skefva lärdomar en -förnuftig och moralisk mening, hvilken de sjelfva visst icke visste af. -Nej, mig hafva de icke skadat; men så många andra, som på en gång med -mig undervisades af dem och som till all olycka icke egde föräldrar med -ett så flärdfritt sinne, röja nu omisskänneligt det dåliga inflytande, -deras guvernanter på dem utöfvat; de röja det i stelt skick och ytlig -uppfattning af allt här i verlden. - --- Men den guvernant, som hemma hos er gaf dig undervisning, var icke -hon dräglig? - --- Jag var blott tio år då, så att jag icke just förstod att bedöma, men -det minns jag, att jag icke höll af henne, och är icke det ett ganska -säkert bevis på att hon ej hade det rätta sättet, ty barn ha en -beundransvärdt fin instinkt i sina tycken för eller emot personer. - --- Du talar om det rätta sättet; således måste du medgifva, att det är -en möjlighet att ha godt sätt med barn; du måste äfven tillstå, Celia -lilla, att du gör orätt i att, såsom du tyckes göra, skära alla -guvernanter öfver en kam. - --- Kanske att en bland tio kan vara på sin plats, säkert icke flere. Men -jag för min del är så rädd för guvernanter och för sjelfva ordet -_guvernant_, att det sista i verlden jag ville bli, det är guvernant. -Jag tror, att om jag blefve det, så skulle jag genast, liksom genom en -hemsk förtrollning, bli likasom de andra: afmätt i mina tankar, stel i -mitt väsende, pjåkig i mina yttranden, kylig i mitt hjerta. - --- Nå, men icke äro de ju alla sådana. Tre guvernanter blott har jag -sett; två af dem äro åtminstone icke stela i sitt väsende eller pjåkiga -i sina yttranden. - --- Nej, nej; de äro då säkert i sitt väsende lösa, och kanske påflugna i -sina yttranden. Likasom det sköna, så kan äfven det fula visa sig i -många drägter -- -- -- Men hör, hvad är det för rop, som från aflägsna -håll komma till oss? - --- Säkert från någon äng borta öfver sjön. Arbetarne ha förmodligen -slutat sin höbergning. De pläga vid sådana tillfällen hurra högt, så -högt, att det hörs långt, långt bort, och sedan dansa de efter fiolens -takt en munter polska. - --- Ack, så roligt, då måste vi bestämdt ro ut på sjön. Kanske kunna vi -derifrån se folket, det trefliga, goda bondfolket, som fröjdas åt väl -slutadt arbete. - -Nu var Celia en helt annan, än den Celia, som, icke fri från fördom, för -några ögonblick tillbaka hade angripit guvernanter. Hon var nu åter -blefven ett barn; glädjen lyste ur hennes ögon. - -Flickorna satte åter ut årorna och rodde så hårdt Celias svaga krafter -det tilläto. Anna var naturligtvis mera öfvad, liksom äfven eljest -starkare byggd, så att ett årtag af henne svarade i det närmaste emot -tvenne af Celia. Båten gled dock, oaktadt den ojemna rodden, fram ut på -sjön, och man kan icke måla Celias förtjusning, när de hunnit till en -punkt, hvarifrån de kunde se de menniskor, som genom sitt hurrande -lockat dem ut på sjön. Afståndet var nära en fjerdedels mil, men man -kunde ändå se, huru ängsfolket dansade, oaktadt de från ett sådant håll -sedda mera liknade rörliga punkter, eller små elfvor, än menniskor. -Äfven fiolernas toner -- ty de voro tvenne, af hvilka den ena höll -sekund -- halkade fram längs vattenytan till de glada flickorna. Anna -njöt egenteligen icke så mycket af sjelfva scenen, hvilken för henne var -någonting vanligt, som fastmer af sin väns glädje öfver dessa för henne -så ovanliga och uppfriskande taflor. Celia hade sett månget spektakel, -hört mången konsert, men knappt gjorde någon af dessa det intryck, som -det hon nu såg och hörde. Ett ungt sinne, som ännu icke hunnit förstenas -af stadslifvets evigt enahanda, är det mest mottagliga för intrycken af -Guds herrliga, fria natur. Celia, som icke stort varit annorstädes än i -städer, fann nu, att hittills en sträng i hennes själ aldrig klingat -- -den sträng, som klingar anslagen af naturen, dess herrlighet och prakt, -dess dolda inre lif. - - - Mallasvesi i vrede. - -Sedan de nu hvilat på årorna ungefär en fjerdedels timme, upphörde -fiolernas ljud, och tydligen kunde de båda flickorna se, huru de små -svarta punkterna, menniskorna, blefvo allt mindre och mindre. De gingo -troligen till sin aftonvard. Anna och Celia sutto dock orörliga i båten, -båda försjunkna i betraktande af den vackra trakten, sjön med sina -vikar, uddar och holmar, dessa med sina löf och barrträd, sina -gräsmattor och sina betande kor. En betraktare, som sett dem så, skulle -bedt ödet fara varligt med deras ungdom och fägring, han skulle äfven -bedt ödet förskona dem för olyckor och alla jordens sorger -- detta för -den skönhets skull, som bodde i deras själar. - -Länge hade de sutit stumma och blott samtalat med sig sjelfva; slutligen -sade Anna: -- ah, Celia, jag håller af allt här omkring oss, sjön, -holmarna, stränderna och -- korna. Gör du så med? - --- Ja, och jag ville fast vara just denna sjö, denna holme, denna vik. - --- Men säkert skulle du icke vilja vara någon af dessa kor, inföll Anna -skrattande efter en liten paus. - --- Hvarföre icke för en liten tid, för att få se, huru de ha det -- -svarade Celia eftertänksamt. Derhemma har jag ofta tänkt, att det vore -roligt att få för en tid vara Roland, min fars trogne hund. Han har så -förståndiga ögon, och så bedjande; kanske skulle äfven han för en tid -vilja bli menniska, men får det icke. Tror du ej, Anna, att djuren ha -tanke och förstånd? - --- Man säger att de ha blott instinkt, men hvem kan veta, huru det är i -det hela. - --- Jag tror att de ha förnuft, men det bor i andra verldar än vårt. Jag -tror, att ..... - --- Men om du tror, att de ha förnuft, så måste du äfven tro på deras -odödlighet. Du är en fantast, Celia. - --- Ja, jag är så. Men minns du episteln till fjerde söndagen trinitatis? - --- Ja, det är blott några veckor sedan den lästes, och jag lade just på -minnet den episteln, emedan jag icke förstod någonting af den. Den -handlar ju om kreaturens suckan. - --- Ja, och om deras »förhoppning, att varda fria ifrån förgänglighetens -träldom till Guds barns herrliga frihet.« Är det icke en vink att äfven -åt kreaturen är skänkt ett högre lif? ..... O, det är så dunkelt, man -kan blott ana. - --- Hvad vi kommit till för ett ämne! - --- Ett ämne, Anna, för de största filosofer eller teologer, men icke för -oss, två oerfarna flickor, som blott kunna hjelpa oss fram med vår aning -... Vi skola icke tala mera i detta ämne ... vi skola ... Men huru är -det så mörkt; klockan kan icke vara mer än half nie på sin höjd? - --- Kanske har tiden vikit så fort undan; vi ha ju haft så trefligt, och -tiden går då så hastigt. - --- Vet du, Anna, jag tycker, att himlen nu är alldeles grå, nästan -svart. Se Anna! - -Båda sågo upp och i detsamma bländades deras ögon af en blixt. En -förfärlig åskknall följde genast derpå. Bloden isades för de tu, och -instinktmessigt, krampaktigt tryckte den ena den andras händer i sina -och höll dem fast der. - -Ett fruktansvärdt åskväder inträffar ofta så oförmodadt, att en -naturkunnig väderleksspåman knappast tio minuter före utbrottet kan -förutsäga det. Ovädrets ankomst bådas icke af något svart moln vid -horizonten, icke af något aflägset thordön, utan, såsom en ishinna -lägger sig jemnt öfver vattnets yta, likaså samla sig de elektriska -dunsterna till en öfverallt jemn molnhinna och insvepa oss -ögonblickligen i mörker, hvilket dock snart belyses af granna, -bländande, blodröda blixtar. Då märka vi, att vi hafva åskan öfverallt -omkring oss, liksom öfver våra hufvuden, och att faran är stor. - -Ett sådant fenomen inträffar vanligast efter långvarig torka. Den de -första dagarna så klara och blå luften blir småningom mindre -genomskinlig, hvarefter dunsterna öfvergifva jordens yta. Till slut, -sedan naturen i sin smygande gång hunnit förbereda allt till sitt -uppror, bryter hon på en gång lös, och det helst om aftonen, emedan -vattenpartiklarna då, till följe af svalkan, lättast kondenseras till -moln. - -Så hade äfven det oväder uppkommit, som nu hotade att i hafsfruns kalla -famn lemna Celia och Anna, ty det var icke blott åska och ljungeld utan -ock storm, som gisslade förfärligt, och, kommande än härifrån än -derifrån, dref den lilla båten hit och dit. Anna visade dock vid detta -tillfälle en beundransvärd rådighet och skicklighet. Hon satte sig vid -styret, höll med ena handen roderpinnen, med den högra dels rodde, dels -hopade hon. När nu någon stor våg kom, så ställde hon så till att -hvarken styrbords eller babordssidan tog emot vågen -- hade det en enda -gång händt, så hade båtens kantring varit oundviklig; i stället klöf -fören böljorna och sålunda dref båten med rodret förut. - -Oaktadt sin, sträng påpasslighet fordrande post, hann dock Anna fråga -Celia: -- faran är stor, Celia; äro vi beredda att dö nu? - --- Ofta har jag önskat att dö ung, men nu, när döden är nära, nu, ack, -önskade jag lefva. Visst tror jag, att Gud af sin nåd skulle skänka oss -salighet, men mina tankar hänga dock ännu mycket vid jorden, vid slägt -och vänner och -- Edvard. Och vet du .... en glad aning säger mig att vi -lyckligt skola nå stranden. - --- Äfven jag har samma aning; jag kan icke förstå att vi skulle omkomma -här. - -Åskan dånade nästan oafbrutet, oaktadt mest i enkla slag; blixtarna -korsade hvarandra; sjön häfdes i svart och hvitt, i förskräckliga vågor; -båten häfdes efter vågen, men de unga flickorna buro de förklarades -anleten. Vore jag målare, skulle jag välja sådana taflor. - -Och dessa flickor, ändå hörde de icke till deras antal som likgiltigt -och dödt afhöra åskans slag; hade de varit under tak och i större -säkerhet, så hade de genom en lindrig fruktan visat sin qvinnliga -älskvärdhet, men nu, när faran var mångdubbelt större, när döden gapade -på dem från hvarje blixt, hvarje våg, nu spändes deras själskraft; nu -visade de, af hvilken styrka den späda qvinnliga naturen stundom kan -vara mäktig. De räddes icke. - -Snart uppstod äfven ett störtregn, som hastigt genomdränkte deras sjalar -och tunna klädningar, samt hotade att fylla båten. Celia, hittills -overksam, började nu i sin tur att hedra sig. Som i båten icke fanns -något öskar, tog hon sin hatt ifrån hufvudet -- lyckligtvis hade hon -icke lydt Anna, som rådde henne att i likhet med sig blott binda en -sjalett om hufvudet -- och nu betjenade hon sig af hatten till öskar. - -Detta regn, hvilket tycktes föröka faran, minskade den i sjelfva verket, -ty derigenom blef stormen mera regelbunden och fick en viss riktning. -Båten, hvilken hittills drifvit omkring ett ställe, började nu att raskt -drifva emot -- hemmet. Anna, som märkte att stormen blifvit regelbunden, -gjorde nu en rask svängning och i full förlig vind styrde hon till den -udde, som bortskymde viken. Nu hördes ångestrop ifrån hemmets strand -- -det var ifrån en båt, hvilken sökte komma ut åt sjön, för att om möjligt -rädda de båda flickorna, men emedan stormen var för stark, kunde denna -båt icke komma det ringaste fram. Anna och Celia svarade med ett gladt -»hollah! Vi komma straxt. Varen icke rädda!« och icke många minuter -derefter nådde de redden, och sprungo, som om de fått vingar, till det -ställe af stranden, som var i jemnbredd med den båt, hvilken skulle -rädda dem. Då styrde båten äfven emot dem, och ut ifrån båten hoppade -Annas far och omfamnade sin dotter och Celia med den hänryckning, som -den saliga stunden bjöd. Strida glädjetårar greto de tre och skyndade -upp till herrgården, der de välkomnades af Annas moder och syskon på -samma sätt. - -Inga obehagliga följder hade i öfrigt vikingatåget (så kallades -flickornas äfventyr af kaptenen, Annas far); tvertom tycktes hafsfrun ha -skänkt dem en del af sina rosor. Så gladt, som de första dagarna -härefter, hade lifvet måhända aldrig varit på Mainola. Anna och Celia -voro mer än nånsin oskiljaktiga; ja, Anna sade skämtande, att Celia höll -af henne mera än af sin fästman; till straff för hvilka ord Celia slog -Anna med sin parasoll. Anna sprang undan i parken, men som Celia var -mera »lik en hind« än Anna, så blef denna snart fasttagen och kysste då -Celia, som låtsat vara mycket ond. - -Tusende skämt och oskyldiga upptåg hade de begge unga flickorna för sig, -men ingen kom och manade dem till arbete. Sjelfva kaptenskan, en -älskvärd, huslig matmoder, som ansåg fliten för en nödvändig krydda i -lifvet, nändes ej störa flickorna, så förtjust var hon att se dem vid -lif, hennes eget barn och Celia, som blifvit anförtrodd i hennes vård. - - »I fantasins och hoppets egna trakt - Bor ungdomen; ej hetta, snö och storm - Dess fröjder störa kan. I nöjets arm - Förgäter hon så lätt all lifvets sorg.« - -säger Euripides, och vackra äro dessa enkla ord. - -Den ädla ungdomstid! Hvilkens hjerta är så förtorkadt att det icke slår -högt vid tanken derpå! En ålder mera oegennyttig än den, finnes ej. -Ungdomssinnet lefver i det glada närvarande, i det glada tillkommande; -de sorger, som varit, förgäter det; de sorger, som komma, tänker det -icke uppå. - - - Den fjerde dagen. Guvernanten. - -Aftonen af den fjerde dagen efter vikingafärden var icke vacker. Det -regnade väl icke eller stormade, men himlen var öfverdragen af fula -moln, hvilka tycktes hota med långvarig nederbörd. - -Detta oaktadt spatserar Celia i parken ensam, och med ganska sakta, -sväfvande steg. Hvarföre åtföljes hon icke nu af Anna, hvarföre tyckes -hon söka ensligheten? Månne de bref, hon bär i handen, äro härtill en -orsak? Båda äro de förseglade med svart lack; det ena brefvet är icke -ens uppbrutet ännu; hvarföre skyndar hon sig icke att läsa äfven det? - -Kommen till en löfsal, som var försedd med bord och soffor, såväl af -träd som af gräs, sätter sig Celia icke, utan blir stående, såsom -förstenad. Hennes ögon hafva knappt lifvets färg, och kinderna, hvad de -äro bleka! Hon liknar en marmorstaty, på hvilken elaka menniskor kastat -kläder. - -Slutligen vaknar hon upp ur sin lethargiska dvala; hennes känslor blifva -tankar, tankarna blifva ord: - --- Allt detta är blott en dröm, en plågsam dröm ... så tror jag visst -och säkert ... men ack nej, brefvet, det rysliga brefvet! Jag vill för -femte gången läsa brefvet. Det vill jag. - -Brefvet lydde: - - »Min goda, älskade syster Celia! - -Jag vet icke, huru jag skall börja, jag vet icke, huru jag skall -förbereda dig på hvad du ändå måste få veta, min arma Celia. Dock inga -omsvep. Vår dyre, redlige fader, han som höll af oss mer än af sig -sjelf, han, vår älskade fader, har nu lemnat oss och flyttat bort till -annat land. Förstår du, Celia, att han nu är död. - -Den lustfärd, som du minnes att pappa skulle företaga sig i sällskap med -några sina vänner, var olyckligtvis icke ett blott luftslott, utan blef -verkligen af. Skulle han ändå på ångfartyg hafva rest till Reval, men -ångfartyg kunde han aldrig med, ja han föraktade dem för deras enformiga -rörelsesätt och föredrog den simpla galeasen framför »Furst -Menschikoff.« På återvägen från Reval kantrade galeasen och alle man, -tio till antalet, funno sin graf i vågen. Blott en blef under sin kamp -med böljorna varsnad af en paket, destinerad till Helsingfors, och det -är denne ene, som berättat de öfriges sorgliga öde. - -Nu vet du således allt, och jag vill icke trösta dig, ty jag kan det -icke, sjelf en tröstbehöfvande. Ett kan jag blott säga dig: gråt Celia, -gråt, ty vår fader förtjenar det så väl. - -Här innanför har du ännu ett bref ifrån mig, men det får du icke öppna -förrän efter två dagar, ty då är din själ bättre i stånd att förnimma -hvad der står. Lyd nu mig, Celia. Må väl. - - H:fors d. 20 Juli. - Din broder _Clinton_.« - -Sedan Celia slutat läsningen, sade hon: -- Clinton nekar mig att läsa -det andra brefvet innan två dagar. Han medger, att äfven detta bref är -skrifvet af honom. Hvarföre skref han icke allt i samma bref? Han må väl -icke vilja ge in åt mig förgift i små doser. Så elak kan han väl ej -vara, å nej, jag känner Clinton så väl; hans mening är, såsom han äfven -sade, att jag icke kan uthärda mycket svårt på en gång .... Men jag är -en qvinna, och jag är nyfiken. - -Jag öppnar äfven detta bref, låt mig se: - - »Celia, min syster och vän! - -För två dagar sedan skulle du icke varit i stånd att bära så många -sorgliga nyheter. -- Måtte Gud nu förläna dig styrka! - -Sedan Edvard Wodin, han, åt hvilken du gifvit ditt hjerta och ville -skänka din hand, fick veta vår fars öde, och dessutom fick veta att -efter honom finnes intet annat än skulder, så visade han en uppenbar -köld, hvilken lät mig förmoda att han ej mera skall låtsa om Celia, då -lyckans solsken icke mera ler emot henne. Förmodligen har han icke -heller skrifvit till dig sedan dess, och om så är, kan du väl sjelf -finna att du är en öfvergifven älskarinna. Den trösten kan jag gifva -dig, att den, som så beter sig, aldrig var värd dig, och är icke heller -värd dina tårar. - -Den andra nyheten är den, att du med det första kommer hit till -hufvudstaden; vi skola se till, att du får dig någon plats såsom -guvernant. Jag vet väl, stackars Celia, huru detta skall kosta på dig; -men vi måste böja oss under nödvändighetens hårda lag -- kanske solen -ännu engång uppgår för oss. - -Må nu väl, min snälla syster, och kom snart till den, som säkert mest af -alla håller af dig, kom till - - _Clinton_.« - -21 Juli. - -När Celia läst äfven detta bref, blef hon först liksom helt kall, och -hennes läpp krökte sig af förakt; men när Anna, som länge sökt henne, -slutligen inkom i löfsalen, började Celia att gråta bittert och räckte -åt Anna de tvenne brefven. I tårar låg snart vänskapen vid vänskapens -bröst. - - - - - FÖRSTA BOKEN. - - - Ett bref till Celias broder Clinton: - - Den 20 Mars 1852. - - »Min egen gode broder! - -Säkert förvånar det dig att icke allenast få ett bref, utan dertill ock -ett paket. Hvad kan paketet innehålla? Skall jag säga dig det? Ett och -annat, som rörer din syster: bekännelser af Celia. - -Vänta icke något systematiskt sammanhang, någon planmessig anordning af -det hela. Vi fruntimmer kunna ju icke skrifva så; vi uppteckna så ofta -det obetydliga och ovigtiga, och glömma bort det hela, plägar du säga. -Dessutom hittar du säkert många skriffel, uppkomna dels deraf, att jag -icke strängt gått igenom de små manuskripterna, dels emedan Celia ej -kunnat skrifva bättre. Allt sådant skall Clinton förlåta, ja sjelfva -felen skola blifva dig kära, emedan de äro af en för dig kär person, af -din egen, enda syster. - -Det som för oss sjelfva är så allt, så vigtigt, huru försvinner det icke -atomlikt emot allt det andra, det återstående, det stora hela! Det enda -din syster kan bjuda dig på, är en anspråkslös, föga väl skizzerad tafla -ur hjertats verld. Clinton skall icke skratta åt den. Dock ber jag dig, -att du icke heller gråter åt hjertats villfarelse, men fröjdas åt -villfarelsens upptäckt och sanningens seger. - -När Anna blifvit din, så får väl äfven Anna del af paketets innehåll. -Anna anar redan så mycket af Celias hemligheter, Anna är god, Anna blir -Clintons maka. Så mycket större skäl för Anna att få veta allt. Jag -föreställer mig med glädje den tid, då J, båda lyckliga, egnen ett minne -åt Celia. - -Paketet får du icke öppna förr, än då jag ej mera kan skrifva dig till. -Tusende välsignelser nedsändas då öfver dig, min gode broder, från - - din lyckliga syster - _Celia_.« - -Hindret var häfvet. Stum och sorgsen öppnade Clinton paketet. Der -innanför fanns ännu ett omslag med öfverskrift: - - CELIAS MINNESBLOMMOR TILL SIN BROR. - -(Det var en hop blad af olika storlek, men så sirligt och väl ihoplagda, -att paketet icke på det ena stället syntes tjockt och klumpigt, och på -det andra tunnt och spensligt, utan öfverallt lika. En fin qvinnohand -hade verkställt detta. Pappren voro ordnade efter tiden.) - - - Den 17 Aug. 1848, på resan till Åbo. - -Man har ofta sagt mig, att det skall vara ledsamt på gästgifvargårdar, -helst för ett ungt fruntimmer, som är ensamt och således saknar -»förkläde.« Om det sista bekymrar jag mig icke det ringaste; det kan ha -sina behag att se resande, af hvilka den ena går, den andra kommer, med -nyfikna, tillochmed litet oblyga blickar mönstra en okänd qvinnoperson, -som icke det ringaste tar sig deraf, utan i allsköns lugn studerar i -dagboken. Men det ledsamma är det, att medan jag väntade på middagen, -foro de andra resande af med hästarna, och nu måste jag, till lön för -det jag redan väntat så länge på middagen, dertill ännu vänta på häst. -Hvad kan jag väl nu företaga mig, som vore lämpligare, än att pluttra på -detta qvartark, som jag fann här i lådan. Jag vet icke, om jag skall -stjäla det, eller om jag skall täckas väcka fråga om betalning. Det -sednare lär ändå vara bättre, ty många bäckar små göra en stor å, och om -alla resande företoge sig att af en gästgifvare stjäla ett qvartarks -värde, så kunde hans kassa slutligen må ganska illa deraf. Dessutom går -det an att betala pappret litet högre än »inköpspriset;« sådant betyder -icke mycket för mig, som är rik. - -En idé faller mig in! Tänk om jag skulle låta detta blad utgöra början -till ett album. Album, hvilket nobelt och högtidligt ord! Jag minns i -pensionen, huru Therese V. rätt ofta med en särdeles vigtig min talade -om sitt album. Det var en viss fåfänga i denna min, och hela albumsidén -föreföll mig osmaklig. Men väntandet på gästgifvargårdar måtte säkert ha -makt att förändra smak och tycke. - -Nu tänker jag som så: om man förroskull, och »utan att göra affär -deraf,« företar sig att föra album, hvad kan det just ligga för ondt -deri? Kan det icke roa en på gamla dar? Och kan man icke derigenom -vänjas att stiga ner i sin själs innersta och opartiskt forska, huru god -eller elak man den eller den gången var. Man vänjer sig att skärskåda -bevekelsegrunderna (högtidliga ord!) till sina handlingar, och den rätta -arten af sina känslor. Huru ofta, då verlden kan tänka oss ha varit -mycket ädla, kan det icke vara någonting svart och sjelfviskt, som gjort -oss så goda och ädla. Och åter tvertom -- -- Ja, man kan derigenom komma -till en grad af sjelfkännedom. Nog är det sannt, att Clinton säger, det -qvinnan bör vara blott känsla, men jag tror han har orätt, fast han är -min bror. - -Ja, jag skall börja föra ett album. Men detta album skall fördenskull -icke bli en dagbok. Om den ena dagen förflyter lik den andra, hvad skall -man då uppteckna alla bagateller? Är det icke nog att anteckna sådant, -som man tycker ha en viss verklig vigt? Mitt album skall således ta sig -friheten hoppa öfver en hel mängd dagar. Måtte jag blott ha smak och -omdöme att skilja agnarna ifrån hvetet, att icke uppteckna snömos och -förbise sådant, som har inflytande på min ställning i lifvet, min själ -och mina känslor. - -Hvad hästen dröjer! Hvad skall jag nu hitta på att skrifva. Jo, en af de -resande, som såg mig der i yttre rummet, mönstrade mig icke, utan det -var liksom han skulle sett mig förut. Han såg på mig så lugnt och -obesväradt. För denna ovanliga, fasta blick slog jag ned ögonen. Då tog -han sig friheten att till mig adressera några ord. Det var väl om -vädret, men det var ändå liksom han skulle menat någonting annat. Till -vexten var han något kort och litet satt, således icke en romanhjelte. -Hans ansigte var i hög grad markeradt och hans blick på en gång ärlig -och skarp. Vacker var han icke. När han gick bort, vågade han säga »mera -en annan gång, mamsell _Wärn_.« Den stygga dagboken hade förrådt mig. -Jag skulle blifvit litet ond öfver denna lindriga näsvishet, men dels -smålog han, så likgiltig för min vrede, dels aflägsnade han sig genast. - -Nu är hästen, Gudskelof, för trappan, just som pappret blef slut. - - - d. 19. - -Jag är då guvernant! När jag först gjorde mitt inträde i de stora rummen -och i familjen, sökte jag samla all min styrka, för att icke bete mig -pjåkigt eller våpigt. Jag vet icke huru jag häri lyckades, men säkert är -att hofrättsrådinnan var i hög grad artig emot mig och tycktes vilja -hjelpa mig på trafven; hon tryckte min hand för andra gången och sade: -»jag vill hoppas att vi bli mycket nöjda med hvarandra.« Jag svarade då -någonting sådant, som att blott förmågan vore lika god som viljan, så -ginge allt bra. Hon tycktes ganska belåten med mitt triviala svar. - -Snart presenterade hofrättsrådinnan för mig mina blifvande disciplar, -som äro tvenne flickor om nio, samt en gosse om tolf à tretton år. Det -är lyckligtvis blott franska och tyska, jag skall lära denne sednare; -måtte jag slå mig ut helst med detta! - -Jag har mycken respekt för sådana gossar, som också läsa latin och -grekiska. De ha fallenhet att vara en smula för mycket grundliga. Arten -röjes hos den unga. - -Jag tycker om mina disciplars utseende. Flickorna, som äro tvillingar, -likna hvarandra mycket; de äro rödblommiga, friska, ja nästan vackra. -Måtte rosorna på deras kinder icke blekna för guvernantens skull! Måtte -jag kunna locka dem mera genom förtroende och godhet, än genom slutenhet -och stränghet! - -Gossen är blek och ser sjuklig ut; han skall ha skrofler. Sådana barn -sägas ha tidigt utvecklade själsförmögenheter. Det slog verkligen in med -Axel. -- -- Eljest är min elev af det manliga könet något blyg, såsom -tolf års gossar så ofta äro det för fullvuxna unga flickor. Dock ligger -under denna blyghet en viss skälmskhet; det var liksom han tyckt: »skall -jag komma att läsa för en så der ung«! Kanske hade han vid begreppet -guvernant förbundit en viss mogenhet och stadga, en viss fyllighet och -yttre värdighet (fransmännens _embonpoint_), med ett ord en något -framskriden ålder. - -Oaktadt hans blyghet, hände dock att Axel vid middagsbordet, när mitt -bröd blef slut, kom springande med brödkorgen, och tycktes så gerna -vilja servera mig. Jag vet icke, om jag fann mig smickrad af denna -uppmärksamhet, men sannt är att jag rodnade. Jag har en olycklig egenhet -att rodna vid det allra minsta. - - - d. 24. - -De första dagarna voro förhållandena här för mig så nya, att jag icke -hade tid med mina känslor. Men i går afton, när jag var ensam, föll jag -i bitter gråt. Ensam, ensam i verlden, och blott en fattig guvernant! - -Men nu tänker jag icke så mer. Jag hade i natt så vackra drömmar ... -icke att jag mera minnes dem klart, endast dunkelt, så dunkelt. Men det -vet jag, att jag troligen genom dem nu känner mig tröstad, ja lycklig. - -Början till en af dessa drömmar minnes jag dock såtillvida, att jag såg -både min far och min mor. De voro, såsom de äro, döda ... men, -märkvärdigt, de voro äfven lefvande. De framträdde på en gång i tvenne -olika uppenbarelser. Den lefvande gestalten af min moder pekade på mig -och vädjade med blicken till min far. Bådas blickar blefvo då -förklarade; de tycktes vara nöjda med sin Celia. Sedan sågo de åter på -mig, visade den ena på den andras döda gestalt och åter på den andras -lefvande, och smålogo andeligt. Jag hade fallit på knä. Jag förstod hvad -de menade: att de båda vaka öfver mig; ehuru döda, äro de dock lefvande. -Det vidare i drömmen öfvergick i ett behagligt, rosenfärgadt töcken. Jag -vaknade och bad Gud om förlåtelse för det jag tyckt mig vara ensam i -verlden. En guvernants lott ljusnade för mig. - -Det är dock någonting högt och afundsvärdt att få handleda unga, helt -späda sinnen, att få uppå dem öfverflytta en del af sitt eget jag! -Afundsvärdt äfven i det fall, att vi då komma att bemöda oss om en -större fullkomning, än vi eljest vore hugade att eftertrakta. -Fullkomningen kommer dock icke af menniskan sjelf, men af -- -- bönen! - -Huru skifta icke känslorna i menniskans bröst! Jag är till och med -beredd att tro, att det icke var mina drömmar, som inom mig framkallade -en sinnesstämning, sådan jag har den nu. Solen kommer efter molnen och -regnet. Hvad ett svagt menniskoförstånd anser för varaktigt, är blott -flyktande, icke ett afslutadt helt, utan en utveckling. Skulle jag icke -i går gråtit så mycket, säkert hade jag då ej kännt mig så lycklig nu, -så outsägligen nöjd med min lott. Kommen hit, J lyckliga jordens -döttrar, viljen byta lott med den stackars guvernanten, och svaret _nej_ -blir lönen för er möda! - -Men Gud är ödets styresman och en annan gång ... kanske hjertat går i -andra vågor. Hvad vet jag! - -(Detta bref hade jag icke mod, jag täcktes ej afskicka det, ty Clinton -skulle säkert tyckt det vara altför vekt. Jag lade det derföre i mitt -album och afskickade ett annat, hvari hufvudsaken var densamma, men -brefskrifverskan mindre barnslig.) - - - d. 5 Sept. - - »Snälle Clinton! - -Hvad det är roligt, att det åtminstone finnes en menniska, som håller af -Celia, som är glad öfver underrättelser från Celia. Jag tycker icke att -jag är ensam i verlden, sålänge Clinton finnes der och håller af mig. -Skulle jag icke ha någon bror, o, hur rysligt skulle icke allt vara! Då -vore jag ensam. - -Vet du, Clinton, lifvet här behagar mig icke rätt. Hofrättsrådinnan är -visst mycket artig, men denna artighet är så kylig; jag ville hellre att -hon vore mindre artig, men mera öppen och rättfram emot mig. Jag önskade -att hon bemötte mig såsom en mor bemöter sitt barn. Men kanske begär jag -för mycket; jag har aldrig förr varit i beroende ställning och förstår -kanske icke huru det plägar vara. - -Hennes syster, fröken Dorothée, är väl sina tio år äldre än -Hofrättsrådinnan (som blott är trettio år); det oaktadt vore orätt att -säga det den »gamla flickan« hos henne skymtar fram. Dertill är hon -altför afmätt och stel -- -- en följd dels deraf, att systrarna äro af -högadelig blod, dels emedan hon i sina dar varit guvernant. Ty du vet, -att det ganska väl går an att vara af hög börd, fast man är fattig. När -det rika och snåla hofrättsrådet dog, upphörde fröken Dorothées -träldomstillstånd, »ithy« att hofrättsrådinnan då med nöje upptog -systren till sällskap och hjelp i sitt hus. Gamla fröken uppfyller äfven -sin plats ganska väl, samt uträtta i allmänhet mycket mer än hennes -syster, som mest tänker på sina klädningar och sina nöjen. (Månne min -bror nu tycker att jag är elak?) - -Fröken Dorothée Rosenstängel tyckes ha mycket goda principer, men jag är -alltid så generad i hennes sällskap. Det ser ut som om hon, som sjelf -varit guvernant, skulle vilja utforska hvad jag går och gäller för »så i -lära som lefverne«. Jag tar mig aldrig så illa ut, som då hon är -närvarande; En gång kom hon för att åhöra vår lektion i geografi. Jag -frågade de små, hvad _näs_ var. De kunde icke svara. Jag måste -naturligtvis förklara saken för dem, men se, det kunde jag icke; ty jag -blef i en hast så förlägen och förvirrad, jag rodnade, och det värsta af -allt var att jag började gråta. Men då var ändå gamla fröken god emot -mig; hon klappade mig på hufvudet och bad mig på franska, att ingalunda -vara förlägen för henne, utan modig som en björn. Hon kallade mig då -också »ma petite.« Det tyckte jag om och kom mig lyckligtvis åter före, -men nog lär hon ändå anse mig för ett pjåk, och hvad hon tycker, tycker -äfven hofrättsrådinnan. - -(Du ser att jag, för att hushålla med papper, med hvilket jag alltid är -mycket noga, lemnat bort den sirliga och fashionabla marginalen, och -skrifver mina rader ända ut både till venster och höger. Utom i olika -stycken, såsom nu.) - -Bland dem, som besöka familjen, vill jag nämna en assessor, som icke är -mer än trettiofem år och heter Abelin. Icke är han just så särdeles -hygglig, som man i Åbo tycks tro; jemt och ständigt talar han om sin -trägna tjenstgöring och annat dermed sammanhängande. Dock ser han -hygglig ut, och det säges att han har alvarliga tankar på min -principale, och att hon för sin del icke hade emot att ånyo inträda i -det heliga äkta ståndet. - -Men mina disciplar får jag icke glömma. Tvillingssystrarna små heta -icke, såsom pullorna i Prisidentens döttrar, Nina och Mina, utan de heta -Lina och Bina. Mamsell Rönnqvist berättar, hurusom pullorna genom sin -lust för fysiska experimenter förorsakade stora skador i huset, -sönderslogo glassaker och diverse; i att åstadkomma skador hedra sig -äfven Lina och Bina, eller de så kallade »små flickorna«, men deras -tilltag härröra mindre af fallenhet för fysiken, än af deras behag vid -gymnastiska idrotter. Så flickor de äro, och fast de mycket hålla af -hvarann, händer ändå icke sällan att de ordentligen slåss. Lina blef en -gång af Bina skuffad mot stora salsspegeln, hvaraf följden blef att -spegeln råkade i svängningar, öfvergaf sin höjd och föll på golfvet. -Glaset gick sönder i så många och i så små bitar, att en tjensteflicka -knappt skulle funnit en trekantig lapp, stor nog för hennes anspråkslösa -behof. Uppståndelsen häröfver blef allmän -- den stora spegeln var af -_ett_ glas. De små flickorna, hvilka under denna förfärliga katastrof -hunnit glömma sin osämja, urskuldade sig behändigt nog dermed, att de -fasthållande banden voro så svaga och »ruttna«. Att barnen icke blefvo -ostraffade, behöfver jag ej omtala. - -Utom att mina små flickor äro mycket ostyriga, ha de äfven litet svårt -att fatta. Vet du, Clinton, jag skrattar, när jag skrifver detta, ty jag -erinrar mig att, såsom jag nu, så lära alla guvernanter alltid ha något -ondt att säga om sina disciplar. Och nu först märker jag, att jag -blifvit en riktig guvernant. - -Oaktadt Lina och Bina äro ostyriga och ha svårt för att fatta, håller -jag dock mycket af dem, ty de äro i det hela godhjertade och snälla, och -deras bruna ögon bedja så vackert om förlåtelse. Jag har gerna tålamod -med dem. - -Med deras tre år äldre bror Axel är förhållandet nästan omvändt. Han är -stilla och eftertänksam, men har ett ypperligt hufvud. Han tyckes vilja -deltaga blott i sådana lekar der det gäller att utmärka sig, vare sig -genom styrka, vighet, snabbhet eller skarpsinnighet. Och verkeligen är -han i alla dessa fall mer än hvad man vid första påseendet kunde ana, ty -han är blek och smärt, samt har icke det der ytliga lifvet i sitt -ansigte, som man så mycket prisar hos barn. Sin lexa -- du minns väl att -han läser franska och tyska för mig -- kan han alltid bra, ehuru samma -lexa är väl fem gånger längre, än en annan jemnårig gosse skulle våga -sig på; men emellanåt händer att han blir distrait, och det till den -grad, att jag nästan fattar medlidande med honom. Hvad månne det blifva -af ett så beskaffadt barn? Du bör veta att han äfven har en underlig -talang på fiol; jag säger underlig, ty aldrig har jag förr hört sådana -toner. Jag vet ej, om jag skall säga att det är fult eller vackert. Det -säkra är att mitt öra fängslas deraf, och jag betraktar stundom den -lilla gossen med en hemsk och underlig känsla. Det är icke utan, att jag -sjelf blir ganska distraite, när jag skall förhöra honom. Eljest anses -han i familjen för ett geni. »Derföre är han litet underlig ibland« -- -menade Hofrättsrådinnan -- »att han är ett geni; så äro alla genier.« -Hofrättsrådinnan har i allmänhet ofantligt mycket emot sjenier (så -skrifver du väl ordet), men tycks likväl vara särdeles smickrad af att -hennes son är ett sådant. - -Nu kommer det vigtigaste. Såväl derföre, som emedan pappret ändå tycks -hinna till, börjar jag åter begagna den vigtiga, städade och hyggliga -marginalen. - -Af det förra i brefvet finner du kanske, att din syster nog har lust för -att informera, och att hon icke mera anser en guvernants ställning så -beklagansvärd. Men förundrar det dig att Cecilia stundom har rätt -ledsamt? Ingen vän eller ens kamrat har jag än hunnit förskaffa mig; på -de lediga stunderna äro barnen mig för barnsliga, de gamla båda åter -altför gamla och, isynnerhet hofrättsrådinnan, altför litet hjertliga. -Ännu en gång säger jag: lifvet här behagar mig icke rätt. Men jag har en -proposition. Kom du, Clinton, på ett par veckor hit, hit till Åbo. -Kanske kan du på något sätt göra att lifvet då (och äfven framdeles) -blir trefligare för din syster, som tillochmed smickrar dig, för att få -dig hit. Kom, o Clinton; hvad gör du då alltid der i Helsingfors och i -den horribla anatomisalen! För din systers skull, kom -- lifvet här i -Åbo blir, jemte resan, icke dyrare, än lifvet på samma tid i H:fors. Det -går ju an att du här lefver hyggligt och hushållsaktigt, hvilket jag -icke tror du just alltid gör i H:fors. Ja, ja. Det låter egoistiskt, att -jag ber dig komma för min skull, men ... gör det nu ändå. Här har du -dessutom tillfälle att närmare studera andan och tonen i Finlands gamla -hufvudstad; jag hoppas den förefaller dig intressant för sin brokighets -skull och for dess stora olikhet med Helsingforstonen, hvilken jag ändå -icke vill särdeles prisa. - -Ja, kom min vän och streta icke emot! Skrifvet i natten af - - _Celia_.« - - - d. 15. - -Hvad den Clinton var god, som kom. I går afton kom han. Jag kände hans -steg, och glädjen bragte mig att darra. När han sedan trädde in och -omfamnade mig, så kunde jag först ej annat än gråta. Äfven Clinton gret. - -När vi sedan började tala, var det icke om sådant, som mest låg oss på -hjertat, utan om bara lappri. Ack hvad vi voro barnsliga då, men det var -så roligt. - -Man var grannlaga nog att en lång stund lemna oss allena. Slutligen kom -thébudet. Hvad Clintons min då blef förändrad! Icke tafatt eller blyg, -utan så ungefär, som jag föreställer mig en tapper generals min bli, då -han skall emot fienden. Det var icke utan, att jag blef litet rädd för -min herr brors krigiska min. Men Clinton smålog åter och sade: var du -helt lugn, Ina. - -Clinton har sagt att han tycker Ina vara ett mera heroiskt namn än -Celia, som han påstår är nog smäktande. Derföre använde han väl nu mitt -andra namn, för att förjaga min rädsla. - -När vi inkommo i salongen, presenterade jag min bror för min principale. -Vid pass tio fremmande sutto kring thébordet, deribland tre yngre -herrar. Dem tycker jag hofrättsrådinnan kunnat i sin tur presentera för -Clinton, men när hon det icke gjorde, såg jag tydligen på Clinton, att -han ansåg sig litet sårad. Clinton har i all sin dar varit en folkets -man och burit agg eller fördom emot allt förnämt, emot allt, som kännes -af »la haute volée.« Af förnämt folk pretenderar han en särdeles -uppmärksamhet och artighet, som dock måste vara skiljd ifrån tillochmed -det ringaste sken af nedlåtenhet. Högfärden och bålheten (på hvilkas -möjlighet och verkliga tillvaro han är klok nog att tro) är i Clintons -ögon lika förhatlig, antingen den af dumheten hålles öppen för dagen, -eller af klokheten insvepes i nedlåtenhetens slöja. Jag borde icke vara -elak, men nog tror jag att Clinton denna gång ansåg det förra vara -fallet. Alltnog, jag vill försöka påminna mig en del af det samtal, som -uppstod emellan hofrättsrådinnan och min bror. - --- Har herr Wärn förut varit i Åbo? - --- Nej, gudskelof. Dock har jag hört sägas, att en sådan stad finnes -till. - --- Ni är icke mycket artig emot vår stad, och ändå har Åbo rätt många -vackra nöjen att bjuda på. - --- Artighet har aldrig varit min sak, och hvad nöjen angår, bryr jag mig -icke så mycket om dem. - --- Nå, men hvarföre då alls komma till det arma Åbo, när man har sådana -antipathier? -- invände gamla fröken. - --- Jag kom hit egenteligen för min systers skull, för att se, huru det -ville ha sig för henne här. - -Oh, mon Dieu, hvad jag blef slagen af dessa den obarmhertige Clintons -ord! Jag både bleknade och rodnade. Äfven de öfriga i sällskapet blefvo -så häpna öfver en sådan uppriktighet, djerfhet eller oförsynthet, att de -icke visste, hvad för tillfället var att göra eller säga. Slutligen sade -assessor Abelin (månne af själsnärvaro, klokhet eller dess motsats?): - --- En syster har jag aldrig haft, men dock förstår jag, att om jag ägde -en sådan, skulle jag förfara alldeles som magister Wärn. - --- Assessorn skulle kanske vilja tvinga menniskorna att vara lika ömma -emot er syster, som ni vore det sjelf -- inföll fröken Dorothée, icke -utan en portion salt i tonen. - --- Ja, så menar jag -- svarade assessorn. - -Clinton har en särdeles förmåga att skifta färg efter omständigheterna. -Det menar jag ej, att min bror, hvad man kallar, vänder kappan efter -vinden, utan det, att han förstår betjena sig af små omständigheter och -vända dem sig till fördel, alldeles såsom en klok general vet att -profitera af en än så liten fiendens oförsigtighet och på den grunda sin -seger. Clinton sade nu småleende: - --- Detta lär dock vara för mycket begärdt; lika ömma kunna de andra ej -vara. Men litet, helt litet. - -Dessa Clintons ord voro sagda så i allmänhet, att ingen lämpligtvis -kunde bli stött öfver dem, om man äfven anade, att de syftade på hans -syster. Hofrättsrådinnan fick en mycket blid uppsyn och nämnde några ord -om sin längesedan aflidne broder, den hon påstod sig hållit af mera än -af sig sjelf. Sedan sade hon till mig, med mera lif i sitt ansigte och -en hjertligare ton, än nånsin förut: - --- Drick, ma chère, théet, innan det kallnar, och var för all del ej så -alfvarsam. Våra soiréer skola vara glada och icke seriösa. Befaller -magistern en kopp till? - -Snart var konversationen åter i full gång, och, så bror han är till mig, -måste jag ändå medgifva, att Clinton var själen deri. Det var liksom -fjärilen i hast vågat sig fram ur sitt hårda skal. Han ställde så till, -att frågan om Åbo upptogs åter, och se denna gång var Clinton icke en -sådan tvärvigg som i början. Han nedlät sig ända till reservation för -sina förra yttranden om staden, och medgaf skrattande, att det ibland -här i verlden roar honom att spela en smula radikal. - -Hvad jag hade fruktat i anledning af Clintons första impertinenta svar, -det att man skulle anse honom för en verldsföraktande tölp, en cynisk -filosof, inträffade således icke. Tvertom, belåtenheten med honom, att -icke säga högaktningen, steg alltmer; ja, hans personlighet tycktes -skänka glans äfven åt hans syster. Till den stackars Celia, som alla de -föregående aftnarna sutit tyst och i det närmaste oantastad vid sin söm, -började nu en och annan af sällskapet att adressera några ord. Bland dem -vill jag specielt nämna assessor Abelin, som aldrig förr bevärdigat mig -med en sådan ära. - -En rolig sak måste jag ännu uppteckna, icke så mycket för att orden -smickrade mig, som fastmera för det de sades just vid detta tillfälle. -Jag är smickrad på Clintons vägnar, ty hans är väl förtjensten af att -hans syster blef litet bemärkt, som visst icke skett, om Clintons person -saknats i sällskapet. En af de yngre herrarne sade till sin sidokamrat -halfhögt: »vid Gud, hon är ganska täck, den der, och melankolin klär -henne bra.« - -Nej, nog var jag ändå bra barnslig, som uppskref sådant. Jag skall akta -mig framdeles. Ty kanske, -- nå ja! - - - d. 28. - -Hvad tiden löper hastigt, då Clinton är i staden. Åtminstone hvarannan -afton är han här. Han har blifvit förvandlad till den finaste hofman, -som bjuder till att vara alla i smaken. Med gamla fröken spelar han -schack, med hofrättsrådinnan bräde. Och han är så treflig, när han -spelar; han lefver icke endast i spelet, utan har äfven tankar för -annat. När han vinner, ser han blygsam ut, förlorar han, så är han glad. - -Härigenom hafva hans aktier stigit, och hans systers i proportion. I -thorsdags proponerade gamla fröken att få kalla mig du. Dagen derpå -gjorde hofrättsrådinnan detsamma. Nu känner jag mig naturligtvis mera -hemmastadd. - - - d. 12 Oct. - -I går afton var vackert månsken. Jag visste att Clinton den aftonen icke -skulle komma till oss. Derföre roade det mig att gå ut och spatsera. - -Jag valde en af dessa småtäcka anläggningar på Nikolai torg, dem man på -malice kallar »kalfhagar«, och dem man är barnsligt fåfäng nog att icke -skänka något särdeles förtroende. Pruderie har aldrig varit min sak, och -jag vågade mig in i en af dem, så ensam jag var. - -Höstens nedfallande blad fängslade med sitt lätta prassel mitt öra, -medan mitt öga hvilade på den majestätiska domkyrkan, som talade om -dunkla, förgångna tider. - -Det var så tyst som om midnatt, oaktadt klockan icke var mera än half -åtta. Ingen isvoschtschik skramlade med sin droschka, eller hojtade med -sin -- hesa stämma. - -Då hörde jag hasigt tvenne personer samtala. Den ena sade: - --- Nej, vet du bror, nog är det fåfängt att söka fjella den fisken. Hon -har redan nappat på en annan krok. - --- Hofrättsrådinnan Segerskjöld; det är omöjligt. - --- Du känner då icke medicinæ-kandidaten Wärn, bror till den der ... - -Mera ville jag icke höra. Oberäknadt hade jag redan hört för mycket. Jag -skyndade bort och undrade, huru lätt man här i staden hittar på det ena -eller andra ryktet. Emellertid beslöt jag att icke lemna Clinton -alldeles oantastad. - -När han i dag kom hit, började jag med en invit på långt håll, men lät -småningom cirkeln blifva allt trängre och trängre. När Clinton fann, för -hvem jag brydde honom, sade han: - --- Du är min syster Celia, och kan så mycket misstaga dig. Säg, var det -verkligen ditt alfvar? - -Jag rodnade, emedan jag fann att jag sagt en dumhet. Jag ville dock icke -ännu ge saken förlorad, utan försvarade mig -- så der lamt. - --- Vet du, Celia, hvilken annan qvinna hellre än hofrättsrådinnan! Ty -jag har sökt utforska henne och funnit, att en sådan karakter som hennes -_vore i stånd till allt_. - -Clinton föll i ett djupt begrundande, hvarpå han hastigt sade: - --- För att du icke framdeles måtte råka i sådana illusioner, vill jag -resa bort. Och det sist i öfvermorgon. Hvad jag sade om din principale -kan du emellertid anse som mitt enskilda tycke. Jag är icke hitsatt att -stifta ofrid. Hufvudändamålet med min Åbo-vistelse är vunnet. Celia -kommer nu att ha det bättre. - -Jag sökte öfvertala honom att bli qvar, att icke låta mina dumma ord -vara en anledning till bortresa. Det halp icke. Clinton var obeveklig. -Dock sade han än en gång: - --- Emellertid Celia, har jag vunnit mitt mål. Du _skall_ ha det bättre. -Tro mig det, Celia. - -Det var icke utan att Clintons ögon voro fuktiga då, fast han är en -karl. - - - d. 15 Okt. - -Clinton for enligt sitt löfte. Hvad skall jag tänka? Vill han undvika -till och med skenet af att vara lycksökare? Eller ville han för mig, för -sig, bemantla den möjliga, uppkommande ..? Nej det är omöjligt, såvida -jag måste tro på hans egen förklaring, hans egna ord. - -Men han höll sitt ord, hans beräkning slog ej fel, den raske Clinton! Nu -är jag såsom barn i huset. Nu hålla alla af mig. Gamla fröken klappar -mig då och då och kallar mig »mein erster Traum«. Hofrättsrådinnan -klappar mig äfven och säger på engelska (lycka att jag känner något af -detta språk) »jou handsome girl«. Jag är icke riktigt säker på, om det -der e skall vara i slutet af adjektivet eller icke, men saken är -densamma. - -Ja, ja, ja, jag var felet till att Clinton for bort. Så mycket ondt ett -enda ogrannlaga ord kan verka! - - - d. 1 Nov. - -Nu är jag här åter med mina disciplar. Lina och Bina blifva allt mera -läraktiga; det fröjdar en guvernants själ! Redan visste de på chartan -utpeka, hvar hafvet är och hvar landet. Till och med visste de säga, -hvar den största ö i Europa ligger ... England! Skulle någon tro, att -jag, min usla stackare, kunde åstadkomma så lysande resultater. - -En osed, som mina små flickor ha, hoppas jag nu hafva vant dem ifrån, -men det är icke utan att jag har likasom litet samvetsqval. Då de äro i -samma lexa, och jag förhör dem på en gång, så händer naturligtvis lätt, -att den ena den ena gången vet mera, den andra systern den andra gången. -Råkar den tillfrågade då icke kunna svara, så hviskar systern och det -tillochmed icke »caché«, utan så högt, att jag ganska väl hör det. Det -ser ut som skedde detta icke egentligen för att hjelpa systern på -trafven, utan mera för att utmärka sig sjelf. Detta är redan mycket -illa, men icke nog dermed. Svarar den tillfrågade då icke efter den -hviskandes ingifvelse, så blir denna förargad och säger helt högt: »å -nej, icke är det så, utan så här är det.« o. s. v. Den förra blir då -åter stött, och sålunda har ganska ofta uppstått ett rätt lifligt gnabb -midtför min näsa. I dag gick det så långt, att Lina slog Bina, allt -under sjelfva lektionen och i deras värda lärarinnas närvaro. Då kunde -jag icke underlåta att ge Lina en ganska alfvarsam luggis. Som jag har -oinskränkt frihet att välja emellan de straff, hvilka af min principale -äro bestämda eller tillåtna, dömde jag dessutom Lina till det högsta -möjliga straffet, som jag förr icke användt, fyra timmars arrest i den -toma vindskammaren, Bina åter, för att hon hviskade, till en timmas -stående i skamvrån. Der står den stackarn nu och erbjuder för ögat en -bedröflig syn. Ibland ser hon på mig med en min: »månne inte timmen -redan snart är förliden«? Jag skulle så gerna förlossa henne ifrån den -ledsamma ställningen: jag riktigt längtar att kyssa henne, men jag måste -kufva mig. Jag är guvernant! Lilla Lina måtte väl icke heller ha det för -väl i sin toma vindskammare, helst den kära middagen kommer att för -henne uppskjutas ett par timmar. Det svåraste af straffet är för dem -dock, att måsta sakna hvarandras sällskap, ty de äro så oskiljaktliga, -att det är lust och glädje deråt. Jag har aldrig sett syskon, hvilka med -en sådan passion hänga efter hvarann, som mina små flickor. Deraf kommer -äfven, att de stundom för variations skull måste gnabbas. - -Axel befattar sig icke stort med sina systrar, och då han det gör, är -det bara för att med dem spela något litet oskyldigt puts. Oaktadt -sådana puts alltid gå på små flickornas bekostnad, oaktadt de redan på -förhand veta, att Axel skall göra dem »någonting illa«, så äro de dock -högst förtjusta af sin brors rara sällskap. De komma springande till -mig, klappa i de små händerna och säga, »kom och se, mabonne, hvad det -nu igen skall bli af, ty nu är Axel i salen«. - - - d. 17 Nov. - -Klubberna ha begynt och hofrättsrådinnan har varit god nog att -subskribera äfven för mig. Jag har alltid varit road af dans, och denna -smak har jag ännu icke förlorat. Visst är det sannt, att jag just icke -har något att dansa åt, men just derföre gör jag det så gerna. Jag minns -ett uttryck af Heine (måtte det icke vara af den torra Göthe, som är -just en skriftställare för tyskar), att de vackraste vårvisor kan man -skrifva om vintern vid kaminen. - -Emellertid är det säkert, att jag på klubberna har ganska god tur. Att -man gör en sådan affär af mig, är visst en medelbar följd af att Clinton -förökade mitt anseende i hemmet. Hemmet?! -- -- Men nu påkomma mig åter -griller, dem jag, så ofta de komma, beslutit att qväfva! - -Äfven de unga flickorna göra större affär af mig, än jag kanske -förtjenar. Deras exempel följa många af de äldre flickorna och fruarna. -Axel sade häromdagen: »tror mabonne jag inte vet, hvarföre mabonne i -hast fått så många vänner. Jo, för att de tycka att mabonne är ... jag -säger icke hvad ... de tycka att de bli bättre och få mera anseende, när -de visa sig intima med en sådan som mabonne«. Den pojken gör allt, för -att skämma bort mig. - -Tvenne vänner tror jag mig dock ha fått, och de åtminstone hålla sig -icke till mig af annan anledning, än deltagande och ömhet, eller -sympathi, ty båda äro de .... guvernanter. - -Är det för att jag nu sjelf är guvernant, som jag anser dessa båda -guvernanter för så goda och i alla afseenden så ädla menniskor? Aldrig -har jag hållit af något fruntimmer så, med undantag likväl af -barndomsvännen Anna vid Mallasvesi. Nu minnes jag så väl, huru jag med -den förträffliga flickan disputerade om guvernanter. Det var den der -sedan så förfärliga aftonen på Mallasvesi, då vi genom en så undransvärd -försynens vård blefvo frälsta ifrån vågen. Och jag hade orätt då, -alldeles orätt. Huru obetänkt och fördomsfullt är det icke att skära en -hel klass menniskor öfver en kam! Det ser jag nu. Ty icke är det, för -att jag nu sjelf är guvernant, som jag så håller af mina båda -guvernanter. Jag har bemödat mig att opartiskt pröfva dem, och jag har -funnit att de förtjena att älskas såsom menniskor. - -Det är en fördom, att unga flickor icke kunna sympatisera med fruar. -Rosina är enka och hela trettiotvå år gammal, således nära dubbelt äldre -än jag; ändå tycker jag det är så naturligt och passligt att kalla henne -du. Likväl är jag äfven till »erfarenhet« emot henne ett »barn«. Rosinas -lif har varit underkastadt stormar och vågor, frestelser och strider; -hon har gått segrande ur dem alla. - -För det Emma Wodin är syster till den Edvard, med hvilken jag säkert -blifvit förenad, om lyckan smålett emot mig, och min far ännu lefvat, -skulle jag väl haft skäl att kallt stöta henne ifrån mig; men i stället -kände jag mig dragen till henne genom ett osynligt band, och hoppet lät -mig icke komma på skam. Emma är den känsligaste menniska i verlden, och -om hon, som redan fyllt sina tjuguåtta år, än aldrig varit kär, så anser -jag sådant än mera bevisa djupet af hennes själ och renheten af hennes -känslor. - -Hvad det var underligt, då vi kommo att tala om Edvard! Emma försvarade -honom icke, utan ogillade helt och hållet hans beteende emot mig. Och -när jag försäkrade, att jag, alltsedan den stund jag blef öfvergifven, -icke älskat honom det ringaste och knappt egnat honom en enda tanke, -tryckte Emma min hand och försäkrade, att hon alltid ogillat sin bror i -detta fall, men att hon nu gjorde det mångfaldt mera, sedan hon lärt -känna mig personligen. Är det en falsk stolthet hos mig, men säkert är, -att jag vid sådana ord af systrens mun njöt en stor upprättelse och -någonting svart, liknande en mättad hämnd. Jag vill bedja till Gud, att -han hädanefter bevarar Celia för känslor af detta slag. - -Huru kan en syster så dömma om sin bror? Jag tror att om Clinton på -samma sätt förbrutit sig emot en flicka, som Edvard emot mig, så hade -jag varit färdig att, om ock med skengrunder och sofismer, bli en -advokat för min brors sak. - -Emma frågade mig, huru jag skulle bete mig, om Edvard ångerfull skulle -återvända till mig och med ny kärlek söka utplåna fläcken i den förra. -Då svarade jag henne hvad jag tänker, äfven nu på min kammare; jag -skulle af hjertat gerna gifva honom min förlåtelse, jag ginge tillochmed -in på att bli honom en vän, men älska honom, ånyo binda mig vid honom, -det kunde jag ej. Ett sådant svalg af kyla, en sådan kärlekens -omöjlighet har blifvit befästadt i detta bröst. Hellre hvilken annan än -honom. - -Då tryckte Emma ånyo min hand och sade: »godt Celia, jag skall rätta mig -derefter. Min mening var väl den, att ånyo komma min bror att minnas -sina löften, men såsom det nu är, ser jag att det icke går an att -vidröra det ämnet. Låt mig likväl vara dig en vän!« - -Så talade Emma, och mer än hennes ord, öfvertygade mig troheten i hennes -blick och ömheten i hennes handtryckning, att hon menar det väl med -Celia. - - - d. 5 Dec. - -Lifvet har gått sin hvardagliga gång, och på flera dagar har jag -ingenting haft att förtro åt mitt papper. Och det stackars hvita pappret -ser mig så längtande ut; något måste jag väl skrifva. - -Jag tycker just, hvad åtlöje det skulle väcka, om mina små, föga -intressanta konturteckningar ur en guvernants händelsefattiga, -obetydliga lif någon gång komme i händerna på en opartisk kritikus! Jag -tror sjelfva min bror, jag tror sjelfva Clinton skulle småle godt, men -satiriskt. Och säkert skulle han säga, att jag efter allt utseende -utlemnat det vigtigaste och sysslat med idel bagateller, såsom flickor -alltid göra. Derföre skall han icke heller få se mitt album; han skall -icke få veta ens, att jag för ett sådant. - -Men jag börjar bli sömnig, och sannerligen jag heller för denna gång har -mera att skrifva. - -Adjö, mitt album! - - - d. 10 Dec. - -Altför besynnerligt, att en stor del af hvad jag upptecknat skall röra -min elev af maskulina slaget. Om någon finge kasta en blick i dessa -papper, så skulle han väl tro, att trettonåringen Axel gjort något -intryck på sjuttonåringen Celia. Men då skulle kanske Celia försvara sig -och säga: »det är icke så underligt att fästa sig vid den originelaste -och pikantaste i hela sin omgifning.« Och samma försvar har jag äfven nu -tillhands, för att förneka första meningen i detta stycke. Det är _icke_ -altför besynnerligt. - -I dag hände vid lektionen någonting, som gjorde mig ganska distraite och -kom mig att rodna ända upp till öronen för denne knappt halfvuxna gosse. -Det var i fransysk explikation. Jag frågade huru _ciel_ har i pluriel. -Axel svarade intet, utan tycktes fundera. - --- Nog vet väl Axel, huru _ciel_ har i pluriel -- sade jag efter en -temlig paus. - --- Jag vet det ganska väl, och skulle genast bordt svara, men jag blef -förvirrad, när jag tänkte på det ordets likhet med .... - -Här tystnade han, såg ner, men kastade efter några ögonblick sina stora -alfvarsamma ögon på mig och sade: - --- Någonting faller mig in. Lofvar mabonne att, på förhand gå in på hvad -jag vill? - --- Hvad tänker Axel på? Midt under timmen, som eljest icke är lång, -faller Axel in med sådana parentheser. - --- Lofvar mabonne, att på förhand gå in på hvad jag vill? - --- För att snart komma ifrån detta ämne, som icke hör till saken, så kan -jag då lofva. Men det får icke vara någonting näsvist eller obehörligt. -Jag skall kunna gå in derpå, utan att ... - --- Alltid har mabonne sådana elaka ord att ge mig; helt andra ger -mabonne åt systrarna. Kan mabonne verkeligen tro, att jag vore i stånd -att be mabonne på förhand gå in på någonting, som icke bra går an! - --- Nå, jag går då in derpå, men förbehåller mig rättigheten att pröfva -sedan ... - --- Bra, jag kan tillåta mabonne det ... Hör mig då nu! Jag blef frågad -om pluriel af _ciel_; då glömde jag att svara, ty jag mindes ett annat -ord, som liknar det mycket. Hvad det är för ett ord, menar ..., det är -_Celia_; jag vet ett tredje ord, som liknar dem begge, det är det -latinska _coelum_. Det är besynnerligt att namnet Celia skall både i -fransyskan och latinet så mycket likna det ord, som betyder _himmel_. - --- Och hvart vill Axel komma med detta prat? - --- Jag tycker att _ditt_ namn, Celia, så väl passar för dig. Och ditt -namn är som en himmel. - --- Men passar det att Axel kallar mig du? - --- Om det passar, vet jag icke. Men jag vill hädanefter kalla dig Celia. -Huru låter _mabonne_ emot _Celia_! Hvarföre skall jag måsta titulera -Celia på samma sätt, som man brukar titulera gamla, fula och elaka -guvernanter, som äro ingenting emot Celia. - --- Är det nu detta, som Axel begär af mig? - --- Ja, Celia, nog är det så. - --- Och huru kan Axel tro, att jag kan uppfylla en sådan bön? Hvad skulle -mamma säga, och alla de andra? - --- Tror Celia, att jag skulle vilja säga Celia i sällskap med andra ... -nej, med Celia ensam. Just när jag är ensam med dig, är det roligt att -kalla dig så. - --- Men just då vi äro på tu man hand, är det allra mest orätt af mig att -låta Axel kalla mig _du_, eller Celia. - --- Är det orättast då? kanske är det så. Men, Celia, jag ber dig så -vackert, tillåt det. Celia skakar på sitt hufvud, _Celias hufvud_ ..... -Men jag säger någonting. Om Celia vill det eller icke, jag kallar ändå -dig för Celia. Åtminstone nänns väl Celia inte slå mig derför. Ochså -vågar Celia icke heller slå mig, som är lika stark som du. Tänk om jag -då skulle slå tillbaka, så skulle jag sedan dö af sorg. Och så skulle -Celia få gråta på min graf. Celia, var god emot mig, som för din skull -visst skulle vara färdig att springa i elden. Någongång i verlden, Celia -... - -Chrestomathin hade han lagt åt sidan, och jag kom ej ihåg lexan mer. Jag -gick in uppå hvad jag icke för eller vill återtaga, men säkert måste -ångra. - -Jag skulle likväl icke vilja tro, att min nyaste dukamrat har något -välde öfver sin lärarinna. Det måtte väl aldrig vara så! Men mycket -intresserad af den lilla varelsen är jag, det är sannt. - - - d. 20 Dec. - -I dag fick jag den underrättelsen, att min principale icke plägar -tillbringa jularna i staden, utan på landet. Hon äger, hvad jag icke -förut vetat, en rätt stor landsgård, belägen, jag vill minnas, i Somero -socken, ungefär sju mil ifrån Åbo. »Societeten i denna och nästgränsande -socknar är icke att förkasta -- sade hofrättsrådinnan -- och jag hoppas -du, min snälla Celia, icke skall finna dig obelåten med en liten sejour -på landsbygden.« Jag svarade naturligtvis _ja_, och är rätt belåten med -att komma på landet, ehuru det är vinter och stadsbullret nu icke är så -i öronen skärande, som den tiden kärrorna och vagnarna låta höra sina -disharmoniska ljud. - -Det förvånar mig emellertid att min principale, som är eller tyckes vara -så road af stadslifvet och »den finare societeten,« har mod att slita -sig derifrån just den tid, stadslifvet söker visa sig från sin mest -lysande sida och verkeligen innebär så mycket lockande. Jag är färdig -att kalla det vackert, att ifrån staden och fåfängan fly till landet och -oskulden just då, när våra sinnen som mest böra vara öppna för -heligheten och friden. Julklockorna på landet har jag alltid tyckt äga -en högtidligare klang, än julklockorna i staden. Månne det är derföre -att de, som på landsbygden samlas till Herrans hus, oaktadt de äro till -antalet färre, göra det mera omedelbart, och mindre ledda af flärden? -Allmogen följer sin barnatro, de bildade eller förbildade äro så sällan -barnsligt rena. - -»O, det är visst, att i qväll, i qväll, I qväll vill ett barn jag vara, -Så glad och säll I gladaste syskonskara,« står det i Topelii -Ljungblommer. - -Gerna lemnar jag staden emot landet, när julen stundar. - - - d. 26 Dec. - -Ja, vi hafva firat julen på landet. Jag kan säga att jag de båda -juldagarne mera tänkt på Gud, än långa tider förut. Mina känslor ägde af -bitterhet icke det ringaste nu, men af tacksamhet ägde de mycket. Men -hvarföre förhäfva mig! Måtte jag för hvarje jul blifva alltmer ett barn; -måtte tron allt heligare flöda in i mitt hjerta! - - - d. 27 Dec. - -Det är nästan med våld, som man i dag rycker mig till en dans. Genom en -enda dans kunna alla goda rörelser utplånas, och Celia blir intet annat -än en verldsmenniska. - -Hvarföre skola menniskorna just inviga julen till sådana nöjen? Är det -för att förjaga de goda föresatser, de så nyss möjligen fattat? Under -ändå, att den ädla landsbygddens folk häruti skola vara så lika stadens -barn. Och derpå kom jag icke att tänka förut! Sannt säger Geijer: »Vi -menniskan sågo på fremmande kust På samma sätt lefva och dö.« - -Är det orätt af mig att beqväma mig till denna dans? Eller vore det -fördomsfullt och pjåkigt att bli borta derifrån? Knappt tror jag det -sednare. Men jag må fara. - -Hofrättsrådinnan menar det vara skada, att min gråa sidenklädning (som -hon utöfver alla mina pretentioner gaf mig till Julklapp, utom mycket -annat) icke kan vara färdig ännu. Godt, jag klär mig då i den svarta -tibetsklädningen, såsom ett tecken att det är nästan emot min vilja, jag -jultiden dansar. - - - d. 28 Dec. kl. 3. - -På en landsbal går det häftigare till, än jag kunnat ana. Nästan utan -afbrott följer dans på dans, och efter supén dansades ännu nästan lika -många danser, som på en assemblée i staden. Före kl. half till sex hade -ingen ens tänkt på att bege sig af. Hvad åter förplägningen och särkildt -drickandet beträffar, så ser det verkligen ut, som om »landsherrarne« -tidtals vore underkastade en långvarig fasta i den vägen ... så tappert -dricka de. Efter råd och lägenhet blir då den ena mera rörd än den -andra. - -Nu minnes jag en dialog emellan Clinton och en utländning, en John Bull -af det finare slaget. Det var i Helsingfors. Engelsmannen, som nyligen -kommit från en resa i Österbotten, tog sig om hufvudet och beklagade -sig, att man knappt i något land blir tvungen att dricka så mycket som i -Finland, så framt man någotsånär vill följa med. Åtminstone, tillade -han, å landsbygden. -- Nå, det bevisar ju gästfrihet hos värdarne, -menade Clinton. -- -- Ganska sannt, svarade engländaren, men gästerna -borde dock icke missbruka denna gästfrihet. Sådant borde anmärkas i -tidningar, eller kanske hellre, på ett fint och satiriskt sätt, i -romaner. -- Åh, inföll Clinton torrt, våra tidningar befatta sig icke -med dylikt ..... sådant bruka vi ej. -- -- Ja så, här finnas således -icke några egna romaner, men -- fortfor den skämtsamme engelsmannen, i -det han såg på mig -- skulle det icke gå an, att det täcka könet gåfve -små föreställningar; sparlakans-lexor göra ofta god verkan. -- -- Väl -möjligt, svarade Clinton, men de hålla så mycket af oss. Våra fruntimmer -förlåta oss. - -En bal är i stånd att förvandla natten till dag. Jag känner mig icke -endast icke det minsta sömnig, utan till och med vaknar hos mig en lust -att fortsätta med upptecknandet af hvad den händelserika natten för mig -ägde ljuft och ledt. Ja, jag vill försöka. - -Värden, häradshöfdingen Lingh, var utmärkt artig och förekommande emot -mig, och sörjde nog för att jag fick dansa. Tidt och ofta presenterade -han för mig den eller den kavaljeren. De fleste voro rätt hyggliga och -skötte konversationen ganska bra, så att jag om dem har ingenting att -anmärka. Derföre vill jag icke tala om dem vidare. - -Men om _tvenne_ af kavaljererna måste jag tala, oaktadt de minnen, de -väcka, sannerligen äro ganska obehagliga. - -Den ena var Assessor Abelin. Äfven han hade anländt till orten ... -troligen för min principales skull. Så trodde jag, och ... jag vill tro -det ännu. - -Som jag aldrig låter binda mig för mer än den första blifvande dansen, -hände sig att Abelin, som tycktes veta deraf, med lätthet eröfrade mig -för två danser. (Jag vet icke just, huru jag annorlunda skall uttrycka -den sista meningen.) I den första dansen var han såsom vanligt, men i -den andra var han till en början tyst och sluten. Jag tillät mig att -fråga orsaken dertill. Då svarade han ... jag minns icke, huru orden -föllo ... nog af, han talade sådant, som ... Hvad skall jag dölja -sanningen för mig sjelf? Han erbjöd mig sin hand för lifvet. Han friade -.... Huru jag rodnade då, och stundom bleknade! .... Jag svarade, hvad -minns jag hvad det var, men ifrån mitt uppriktiga hjerta var det. -Aldrig, aldrig skulle jag gifta mig med en sådan som Abelin! Att bli -anständigt försörjd (hvilken sträng han äfven var ogrannlaga nog att -anslå) genom en man, den jag icke kan älska, är för mig en -vedervärdighet och en leda. Åtminstone är Celia i det fallet bättre, än -många andra flickor. Ja, ja ..... Hvad vet jag, hvad jag svarade i min -obehagliga förvirring. Kanske börjades det med tacksamhet för hans ädla -anbud, men det slutade så, att assessorn vid dansens slut tycktes -förstå, att han fått afslag. - -Efter dansen kom _Axel_ till mig med de framhviskade orden: »söta Celia, -dansa icke mer med assessorn, utan om han kommer, så säg att du är -uppbjuden. Här finnes en, som, det såg jag, visst icke var nöjd med att -han dansade med Celia den andra dansen. Och den der, som jag icke vill -säga hvem det är, kan derföre bli stygg emot Celia.« - -Så sade Axel och jag hann knappt öfvertänka meningen med ett sådant -yttrande, ty åter spelade musiken, och jag blef upptagen af Axel. Han -talade med mig lifligt under dansen, men icke mer i den berörda -riktningen. - -Nu har jag litet närmare tänkt öfver, och jag tycker mig ha märkt något, -som jag icke vågar skrifva. Ty pappret är i vissa fall såsom en -förtrogen, på hvilken man icke får inplanta misstankar, som kunna vara -lösa. - -Men nu vill jag öfvergå till den andra kavaljeren. Ida Elin, med hvilken -jag på några dagar hunnit bli ganska bekannt, berättade mig på förhand -en hop saker om en ung man, som för det närvarande uppehöll sig i -socknen i embetsförrättningar. Enligt hennes beskrifning skulle det vara -en den märkvärdigaste menniska i verlden, snillrik i hög grad, mångsidig -ända till förvåning, talangfull. Hans karakter var (enligt Ida) en -sammansättning af motsägelser: stolt, ädel och hurtig, men stundom -försigtig ända till feghet. Han var på en gång den egenkäraste och den -ömsintaste menniska i verlden. Vid ett tillfälle hade han kastat sig i -ögonskenlig lifsfara för ett barns skull; dervid hade han sagt till dem, -som sökte afråda honom ifrån vågstycket: »jag vet, att det är nog mycket -vågadt, men stor blir äfven min belöning, om jag lyckas, när modren med -glädjestrålande ögon tackar sitt barns räddare.« Och han lyckades. En -annan gång åter (han var då omgifven af bara fruntimmer) hände sig, att -en gammal fattig gumma föll i ån. Han skulle då blott behöft att hjelpa -till att skjuta jullen i vattnet, och utan all lifsfara skulle han -räddat den gamla. Men se, då rörde ha'n sig icke det minsta; han smålog -blott och sade skämtande: »gamla menniskor blifva så kära i lifvet, att -det kan vara så godt att lära dem dö vid första lyckliga tillfälle. -Eller ha'n J, mitt herrskap, någonsin hört att någon menniska, som -öfverstigit sina sextio år, tagit lifvet af sig«? Så der skämtade han, -medan gumman kämpade med det våta elementet. Och den stackars gumman -fann der äfven sin graf. Vi -- menade Ida -- betraktade honom då med -afsky, blandad med beundran öfver hans nyligen visade sjelfuppoffring. - -Hans bana vid universitetet hade äfven varit högst besynnerlig. Student -vid femton års ålder, undangjorde han på ett och ett halft år tre -examina, så att han innan sitt fyllda sjuttonde år blef auskultant vid -Åbo Hofrätt. Der ledsnade han snart vid kamratskapet, såsom han sade, -och for åter till Helsingfors. Eter två års tid blef han filosofie -magister, samt icke lång tid derefter lärare vid trivialskolan. Åter -ledsnade han, skiljde sig ifrån sin post, gjorde sedan på halftannat års -tid ingenting annat än spelade (de första nio månaderna) och rumlade (de -nio sednare). Antingen han nu hade fått afsmak för ett så äfventyrligt -lif eller ej, nog af, han sammankallade några sina kamrater, dem han -förtrodde, att han icke ansåg sig vuxen någonting sådant, som att vara -spelare eller rumlare ex professo. Då han emellertid hade skingrat -hälften af sitt arf, tog han dem till råds angående hvad han egentligen -_nu_ skulle slå sig på. En af dem hade då uppmanat honom att bli -landtmätare! Rådet behagade mannen; han studerade på sin examen någon -liten tid, och blef landtmätare. - -Ida menade, att då han redan varit landtmätare i två och ett halft års -tid, så var att hoppas, det han icke mera skulle slå om. En gång hade -han sagt; »det är mera enligt med min själ, att samtala med träd, mossor -och stenar, än med inskränkta, fördomsbetagna kamrater, eller oklarsynta -snusförnuftiga förmän.« - -Ännu en sak erinrar jag mig, hvarom Ida var nog obeskedlig att sqvallra. -När det några dagar förut hade varit fråga om mig, hade han sagt liksom -för sig sjelf: »kanske blir hon ett blad i mitt hjertas bok ... ja, det -anar mig, att hon skall spela en roll i min lefnadsdram.« - -Så mycket har jag skrifvit om honom, men hvad blef det af! - -Bäst jag efter första dansen med assessorn satt bredvid Ida, framträdde -der en ung man, som jag ännu icke sett under qvällen. Han stannar midt -framför mig och säger: - --- Detta är det enda fruntimmer i societeten, som jag egenteligen icke -har äran känna. Således är det Celia Ina Wärn. Ah, men mitt minne -vaknar: »en annan gång mera, mamsell Wärn.« Så har jag då slutligen -funnit dig, Armida. Enda älskade, nu lemnar jag dig icke mer. - -Ja, han hade rätt; hans minne var troget. Det var min bekantskap ifrån -Vista gästgifveri. - -Öfverraskad af ett så ovanligt tilltal, som knappt tillät ett svar, -kunde jag icke heller säga någonting. Han fortfor: - --- Du ser förvirrad ut, lilla menniska. Men mamsell Wärn må veta, att -det är om er jag sagt: »det anar mig, att hon skall bli ett blad i mitt -hjertas bok.« Ida är god presenterar mig för detta förtjusande väsende. - -Ida, med hvilken han ändå verkligen var du, blef lika altererad som jag, -och hon kunde blott framstamma: Josef! - --- Så är mitt förnamn, men tillnamnet? - --- Josef, hvad felas dig, hvad tänker du på? -- sade Ida hviskande. - --- Mitt tillnamn skall du säga. Bättre sent än aldrig; bättre förr än -sednare. Fatta mod, Ida. - --- Nå ja, Celia. Detta är filosofie magistern, ingeniör Josef v. Degen. -Är det nu nog, obeskedlige? - --- _Du_, Ida har fullgjort allan rättfärdighet. Icke så din kamrat med -de svarta lockarna, herrliga ögonen, röda friska kinderna, och läpparna -sen! Ty vidare fram vill jag icke förvilla mig. Endast derhän, att ni -måste _tala_! - --- Jag vet sannerligen icke hvad jag skall säga, då jag måste tala på -befallning -- svarade jag, halft förlägen, halft ond. - --- Hvad ni nu sade, var verkligen det allrabästa. Mer behöfdes ej för -denna gång. Nu fick jag höra äfven er röst, och dess klang är bra. -Rösten är vigtigare än man i allmänhet förmodar. »Mera en annan gång, -mamsell Wärn.« - -Han gick bort, och efter en litet obehaglig paus sade jag till Ida: -- -han är verkeligen besynnerlig. - --- Ja, kära Celia, det kommer sig deraf, att han af denna aftons goda -tyckes hafva kommit litet utur sitt vanliga. Eljest är han icke så -öfverdrifven. - --- Du tycks vara särdeles intagen af honom. - --- Skulle jag icke vara det! Skulle du veta, huru god han var emot oss: -mätte upp min fars mark utan någon ersättning, och gaf dessutom min far -så goda råd i inrättningen af jordbruket, att pappa säger, det vi -derigenom, i stället för att vi nu äro fattiga, kunna bli välmående. Och -för att kunna uppkasta sådana råd, sparade han ingen möda, icke heller -tid. Jag kan icke vara ond på honom, om han ock för det närvarande är -litet »se så der.« - -Ingeniör v. Degen dansade väl icke, men vid slutet af den dans, jag -dansat med Axel, infann han sig åter och sade helt obesväradt: - --- Jag tror att denna lilla gosse äfven ämnar ha en roll i den dram, der -vi båda bli hufvudpersonerna. - -Axel, som ärnat gå bort, hejdade sig vid dessa ord, och ... antingen han -nu förstod meningen i dem, eller blott anade densamma ... nog af, han -vände sig om och sade helt sturskt: - --- Hufvudperson eller icke, men visst skall min roll bli bättre än -morbrors. - --- Det fröjdar mig, att du är ett så qvickt barn -- sade v. Degen och -klappade Axel på axeln. Den stackars Axel blef härigenom liksom afväpnad -och drog sig misslynt undan. - --- Det tycks förvåna er, att Axel kallar mig morbror; saken är den, att -jag är köttslig kusin med hans fru mor, men den nådiga frun tycks icke -stort låtsa om en fattig stackare som jag. Hon anser mig säkert för en -vidlyftig person och ... kanske har hon rätt häri. - -Härifrån öfvergick han åter till andra ämnen, och var stundom -intressant, stundom näsvis. Jag visste icke, hvad ton jag skulle antaga -med honom, och jag var i högsta grad förlägen, ty småningom vändes allas -blickar på oss. Sluteligen bjöd han upp mig till kotiljongen, som nu -skulle börjas, och jag kunde icke säga nej. Då aflägsnade han sig och -råkade möta sin kusin, min principale. - -Det var då att se, huru denna, långt ifrån att visa sig fjär, inlät sig -med honom i ett ganska lifligt samtal. Efter dettas slut kom hon till -mig och sade sakta: - --- Jag såg att min kusin talade med Celia, men jag såg äfven, att Celia -icke stort var agréerad af hans samtal. - -Hon sökte derefter i ett långt andragande urskulda ett tillstånd, som -det, hvari v. Degen tycktes befinna sig. - -Min principale är i allmänhet fåordig och icke särdeles vältalig. Så bra -som nu, minns jag henne aldrig hafva talat, och likväl gällde det en, -som sade sig af henne vara öfversedd. Jag förstod ej detta och förstår -det knappt ännu. - -Axel hade stått på ett litet afstånd och kanske uppfångat ett och annat -uttryck. Jag hade stigit upp och skiljt mig ifrån Ida. Då kom Axel och -sade med en bedröfvad min: -- hvad sade mamma åt Celia? Bad hon dig, att -icke vara oartig emot hennes kusin? Säg, snälla Celia! - -Jag blef litet förlägen för den lilla påhängsna pojken, i och med -detsamma jag började ana att hofrättsrådinnans tal var ett indirekt -försvar för gynnaren v. Degen. Jag svarade Axel just ingenting, och han -fortfor: - --- Celia skrattar åt mig, för att jag är liten. Men om jag icke är -hälften så gammal, som mamma eller morbror, så menar jag ändå med Celia -dubbelt mera väl än de. Hör mig Celia! Tro icke mamma, för mamma har -visst någon mening under allt detta. Och tro icke heller magister Degen, -för han är aldrig någon bra menniska. Celia, Celia, älska icke honom, -tag honom icke till din man! - --- Tokiga gosse, huru tänker du sådant? - --- Nog ser jag, att Celia nu är ond på honom, nu då han är drucken. _Men -sedan en gång, när han är bra igen, så ångrar sig Celia, och blir -alldeles för mycket god emot honom._ - -I detsamma spelte man upp till kotiljong, och den rara f. d. -hofrättsauskultanten, numera fil. magistern och vice landtmätaren Josef -v. Degen kom att placera mig. - -Emellertid var det märkvärdigt att se, hvilken förändring nu i hast -tycktes ha försiggått med denna menniska. Nu var han stilla, nästan -blyg, och talade i allmänna ämnen, såsom folk bruka mest. Dessa allmänna -ämnen behandlade han dock icke på allmänt vis, utan bifogade tidt och -ofta en satir eller allusion. - -Så långt och i början var allting bra, men vid en tur, i hvilken jag -hade mycken tur att bli upptagen, skiftade han både färg och ton och -yttrade sig ungefär så: »de tro sig göra en dam på det högsta förbunden -genom de der upptagningarne, men åtminstone är det en plåga för mig.« -Straxt derefter kom åter en kavaljer, för att taga upp mig. Då afböjde -v. Degen detta, sägande: »ursäkta, herre, min dam har blifvit för mycket -fatiguerad, för att denna gång kunna göra herrn den äran.« Då inföll jag -... var det väl eller illa gjordt? ... jag inföll: »ånej, herr magister, -jag är icke trött.« När jag återkom till min kavaljer, hade han -förändrats högst oförmånligt; det var liksom hade alla furier fått -insteg i hans bröst. Han andades våldsamt och tungt, hans ögon liknade -dem af en tiger. Intet sade han, tills en dam kom för att taga upp -honom, då han med sakta, men djup ton talade: -- bort, jag vill tala med -denna _donna_. Stött och förlägen aflägsnade sig damen. Nu skulle det -således hört till saken, att han talat, men ... han teg. Det var liksom -han velat tillintetgöra mig med sin tystnad. Hvad jag då längtade efter, -att någon dam (det var en sådan tur nu) kommit och tagit upp Celia. Men -de obarmhertiga kommo _icke_, de rädda dufvorna _vågade icke_ störa -tigern, som lurade på sitt rof. Slutligen, hvad gjorde han? Medan vi -sutto bredvid hvarandra tysta, tillät han sig en näsvishet, som föranlät -mig att uppstiga från min plats och draga mig till ett annat rum. -Derifrån kunde jag ändå se, huru han på sin plats satt qvar helt lugn. -Och när någon nu kom och tog upp honom, hade han ingenting deremot; han -tycktes skämta med damerna, hvilket förargade mig. - -Eter dansen sökte han upp mig och sade: -- _ni_ sårade mig; _jag_ er än -värre, _ni_ mig än värre, ehuru rättvist. Är det icke en bild af, att -våra öden bli flätade i hvarandra? Jag har sagt, att Celia skall spela -en roll i min lefnadsdram; nu säger jag: jag skall ha en roll i dramen -af Celias lif .... För denna gång nog! - -Han tog några steg och märkte en gammal herre, som gick der ensam och -melankolisk. Med denne inlät sig v. Degen, alldeles såsom han skulle -glömt att jag fanns till i verlden, i ett samtal, som blef allt -lifligare, ju längre det led. De talade ganska högt, så att jag väl -kunde höra, hvad de sade. Frågan var först om, huru orätt det är af -landtmätare att skifta mark så, att landtmannen måste ställa sina -gärdesgårdar i spetsiga vinklar. Derifrån öfvergingo de till fråga om, -huru bonden, äfven utan landtmätarens tillhjelp, slöser med -gärdselämnen, huru han ofta hugger ned en granbuske, af hvilken han icke -kan få mera än _en_ stör, o. s. v. .... Det förargade mig, att han -skulle tala så klokt och så lugnt. - -Bäst jag stod der så, sprang Axel till mig och hviskade: -- Celia, söta -gulle, engla Celia, du glömmer ju hvad jag sade. Huru du drömmer, ibland -ser du på golfvet, och sedan åter på _honom_! - -Nu kom på mig en rörelse, såsom om mitt hjerta velat brista. Men sedan -kläckte det i bröstet på mig så ljuft. Jag kände inom mig ett innerligt -begär att kyssa denna lilla trettonåriga gosse. Han föreföll mig såsom -en engel, såsom mitt lifs goda genius. - -Vid supén satt Axel bredvid mig i den ena inre vinkeln af det stora -hästskobordet. v. Degen satt snedt emot; han tycktes vara ett af de -lifvande elementerna i sällskapet. Han drack mycket, nästan ursinnigt, -men han tycktes bli allt mera städad, alltmera intresserande. Så ofta -jag såg på honom (såsom alla gjorde), såg Axel på mig och drack mig -till. Engång sade Axel med underlig ton: Celia. Då skulle jag åter velat -kyssa honom, men jag täcktes icke. - -v. Degen var den enda, som förfogade sig bort straxt efter supén. Med -nöje hörde jag, att han skall resa bort ifrån socknen. - -Sedan dansade jag så många danser, som de andra. Men jag gjorde det utan -egentligt nöje. - -Jag ser, att jag nu skrifvit det längsta stycket i mitt album. -Halftannat ark! Och klockan? Himmel ..... hon är två! - - - d. 2 Jan. 1849. - -I går var det nyårsdag och man önskade godt nytt år. Det var den första -nyårsdag, som äfven jag sjelf önskade mig ett godt nytt år! Godt nytt -år, Celia! - -Jag tycker icke om, att de gamla goda nyårsvisiterna börja bli aflagda. -Finns det några visiter i verlden, hvilka förtjena att göras, så är det -visst nyårsvisiterna, vid hvilka till och med några utan hjertlighet -frampladdrade ord helgas af den enkla och sköna inre tanke, af hvilken -de äro ovärdiga representanter. Men är hjertligheten med, då hafva -nyårsvisiterna ett än högre värde. Det kan visst vara bra att, då man -vill _slippa_ nyårsvisiterna, sammanskjuta någonting till förmån för -fromma inrättningar, nödlidande m. m., men det ginge ju an att _göra_ -visiterna, och _ändå_ hjelpa nödlidande m. m. - -Dessa tankar äro dock icke mina egna, utan v. Degens. Och jag -upptecknade dem, liksom de varit mina egna! - -Magister v. Degen hade icke rest bort, utan han var på gårdagens dans. -Anade han, att jag, om jag vetat att han skulle infinna sig der, -alldeles icke skulle kommit dit. Utspridde han ett sådant rykte endast -för att föra mig bakom ljuset? Blott _mig_? kan han äga en sådan -gissningsförmåga och skarpsinnighet? - -Jag måste medge, att han i natt visade sig från en fördelaktig sida. Två -danser dansade han med mig, den andra och _kotiljongen_. Och när någon -nu tog upp mig, visade han sig glad och sade engång, liksom han alls -icke erinrat sig den förra balen: -- det fägnar mig, att äfven andra -menniskor dela smak med mig. -- Ett sådant smicker misshagade mig ej. - -Vid supén kom jag oförmärkt att bli indragen i ett samtal med fyra à fem -personer. Då märkte jag, huru han, full af finhet, understödde mina -anspråkslösa yttranden, huru han behändigt förde mig till det rätta -igen, då jag på fruntimmers vis ville flyga öfver till ämnen, som -egentligen icke hörde till saken. Ja, han förklarade så väl meningen af -hvad jag sagt, att jag rodnade öfver att hafva sagt någonting så -vackert, att jag kommit fram med så sköna idéer. Allt detta gjorde han -med en sådan låtsad likgiltighet eller opartiskhet, att jag tror ingen -annan märkte det än ... jag. - -Ja visst tyckes han vara en ovanlig menniska. Men kan han älska mig? -Ville han godtgöra, hvad han förra gången brutit? Jag tror det sednare, -men jag vill icke tro det förra. - -Axel hade icke dansat med mig under hela aftonen. När vi tagit afsked -och voro i tamburen, hviskade han till mig: stackars Celia, huru går det -med dig, Celia? - -Men jag känner det så väl: _sådan som denna, är icke kärlekens början_. - - - Augustdagen. - -I går åter en dans, och så roligt som der, har jag icke haft. Min själ -blef likasom förd på vågor, som voro af en ljuf, drömlik natur. - -Men när jag skulle sätta mig i släden, följde mig v. Degen ut ... han -hade äfven hjelpt kappan på mig ... med den största varsamhet och -delikatess hjelpte han mig nu äfven i släden ... fällen stoppade han så -sorgfälligt in vid fötterna. _Han var van äfven vid sådant._ Sedan tog -han min hand, hviskade: -- är Celia ännu rädd för mig? Jag svarade: -- -har jag då varit rädd för er? .. Då sade han åter: -- kalla mig Josef, -det låter bättre! ... Men jag svarade: -- nej, herr v. Degen, det gör -jag icke ... Då sade han intet, men när släden for af, stod han der -bakpå ett litet stycke väg, och sedan kände jag någonting ... likt en -kyss, som brände igenom dukarna och bahytten. Jag vände mitt hufvud om, -och såg honom ila bort åt karaktärsbyggningen. - -Det var en lycka att min släde var den sista, och att jag med mig hade -blott kusken, att han kunde blott finska och att han var enfaldig som -ett spån. - - - Knutdagen. - -Detta är sista dagen i julhelgen. Julhelgen, huru har jag firat den? Jag -har låtit rycka mig bort af händelsernas ström! - -I dag har min principale en tillställning, visserligen ej tilltagen i så -stor skala, som de stadigboende sockneboernas, men likväl stor nog. Det -kan vara femtio personer bjudna. - -Jag har dragit mig ifrån salongen, för att en gång i mitt album kunna -omtala saker, som äro rätt färska och som passerat rätt nyligen. - -Abelin var nog artig att dansa med mig nu, såsom förut. Men det plågar -mig, att nödgas dansa med en man, åt hvilken jag gjort ondt. - -Axel dansade med mig denna gång. Bland annat som han sade, minnes jag: - --- Lofva mig någonting, Celia! - --- Ja, ja, goda Axel. - --- Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva mig då, du himmelska Celia, -att gråta på min graf! - --- Ja, ja, ja, lilla Axel; om så går, så skall jag visst gråta. Tror -Axel annat! .... Men kan Axel lofva mig någonting i stället? - --- Åja, det kan jag visst lofva. Hvarför icke det? Jag lofvar; den dag -Celia blir gift med honom der, skall jag gråta så, som om Celias lycka -vore i grafven. -- -- -- -- - -Glacen är serverad och musiken spelar upp. - - - En timme sednare. - -När jag kom in, såg jag v. Degen i samtal med min principale, och efter -vanligheten tycktes samtalet vara mycket animeradt. Jag tyckte icke om, -att hennes blickar på honom i hast blifvit så varma. Hon kunde, tycker -jag, skänka de varmaste blickarne åt assessorn. - --- När Josef (det namnet låter verkligen bättre) såg mig, kom han snart -till mig, och åter voro vi ett par i kotiljongen. Och vi talade mycket -ibland, och ibland voro vi mycket tysta. Just då dansen slutades, gjorde -han mig en fråga, som kom min blod att sjuda varmt och min barm att -svalla högt. Jag minns icke, hvilken frågan var, men ..... jag kunde ej -svara derpå. Då tryckte han sakta min hand och hviskade. Men fast han -hviskade, tyckte jag att denna röst, _med dess obeskrifliga färgton_, -bordt höras öfver hela verlden. Han hviskade: -- _ni älskar mig, tack, -tack!_ - -Såsom ett flor föll öfver min själ; allt försvann såsom ett töcken för -mina ögon. När jag vaknade, voro många omkring mig och bestänkte mina -tinningar med vatten. Jag hade legat sanslös i Josefs armar, men jag kom -mig åter. - -Godt, att man lossat upp den trånga klädningen och snörlifvets -tyranniska band. Nu får bröstet svalla desto friare; men äfven nu -arbetar det våldsamt. Är kärleken _sådan_? - -Här sitter jag ensam, ensam, med den frånvarande till sällskap! Och jag -skrifver detta i en outsäglig glädje och smärta. - - - - - ANDRA BOKEN. - - - Åbo d. 16 Jan. - -Hvad mitt rum förefaller mig ovanligt. Så var det icke förr. Märkvärdigt -ändå, att allt förändrat färg, i det yttre, sedan min själ förändrat -färg, i det inre! - -Menniskorna fira marknad som bäst. Hvar och en tror sig ha något vigtigt -att uträtta. Så har äfven jag förr trott mig ha vid marknader. Nu tycker -jag min närvaro derute är mindre nödig. - -»Här sitter jag ensam, ensam med den frånvarande till sällskap.« - -Huru mycket ljuft hade jag icke att uppteckna, så mycket, att ... jag -allsicke hunne uppteckna så mycket. Någonting måste jag väl ändå -uppteckna. Det blir naturligtvis om Josef. - -Josef är den sol, omkring hvilken Celias stjerna vänder sig. _Jag är ett -blad i hans lefnads bok._ - -Huru sade Josef Felixdagen? - --- Förlåt mig, Celia, gårdagens ord. De voro sagda i ögonblickets -ingifvelse, utan beräkning. - -Jag minnes dem icke mera -- svarade jag, men kände, huru högt jag -rodnade öfver denna osanning. - --- Förlåt mig -- återtog Josef -- ty jag älskar er. - --- Jag svarade intet; han såg på mig; det påkom mig ett begär att närma -mig honom. Våra själar möttes på en gång som våra läppar. - -Förlåt mig, min Gud, att jag icke kan beskrifva den salighet, du skänkte -mig i den första kyssen! - -Celia är stum och fattig. - - - d. 22. - -Josef är i staden. Hvilken glädje! Han har förordnande att skifta mark i -närheten af staden. Ofta, ofta skall han vara hos Celia. - -Vi äro nu hvad man kallar förlofvade, visserligen icke éclat, men icke -heller i hemlighet. - -Huru kunde det äfven förblifva en hemlighet? När någon bryr mig för -Josef, så kan jag ju icke dölja den glädje, jag deröfver känner. Jag -rodnar. Det är ändå så roligt. - -Men det bästa af allt är ändå, att äfven Josef rodnar. Han kan rodna! -Det trodde jag icke om honom förrän i går, när min principale brydde -honom. - -Josef har en stor sjelfbeherrskning, men äfven för honom kunna stunder -finnas, då känslan tar ut sin rätt. Deråt är jag så innerligen glad. Jag -finner, att han ändå icke är ett altför högt väsende för min kärlek. Jag -finner, att han är en menniska, som är tillgänglig för menskliga -känslor. - -Ja, efter det Josef rodnade, är jag icke mera alls rädd för honom. Jag -vågar skämta med honom, jag vågar tala med honom så barnsligt, som jag -icke skulle våga med någon annan. Och hvad det då fröjdar mig, när han -säger, att jag är alldeles barnslig. Ty jag vet att Josef anser -barnasinnet vara det högsta. - -Men ännu ljufvare är, då han, smittad af mitt exempel, sjelf blir -barnslig. Han hittar då på så många små oskyldiga upptåg, att jag anser -det vara omöjligt att med honom nånsin ha ledsamt. - -Jag vågade i går afton en anmärkning, som lutade ditåt. Då sade han -leende: - --- Det kan vara så godt att min Celia tycker så, ty vet Celia, tiden -räcker nog till, att ha ledsamt med sin man. Det är väl så utsedt, att -vi skola bli man och hustru. - -Åter rodnade jag, ty jag hade aldrig förrän nu kommit att tänka på det -han sist sade. Jag hade blott instinktmessigt anat sådant. Det var -liksom Josef skulle kunnat läsa i min själ, ty han sade: - --- Ja ja, Celia lilla; äfven om dylikt måste man tala och komma -öfverens. En åtrå bor i mannens bröst att få sin älskade till maka. En -motsvarande åtrå förefinnes säkert hos den älskande qvinnan. - --- Tro mig min Josef; aldrig har än din Celia ..... - -Härvid rodnade jag så häftigt, att alla pulsar brände. Jag kunde icke -fullborda min mening. Josef befriade mig ur den plågsamma tystnaden: - --- Du har rätt, du rena qvinna. Vår kärleks första timmar böra icke -vanhelgas med jordiska tankar på jordisk utkomst, giftermål och mera -sådant. Vi vilja helt och hållet lefva i det närvarande, och lemna det -kommande åt Gud och ett vänligt öde. - -När han sagt dessa ord, gick Josef bort. Jag vet icke hvarföre dessa -ord, så sköna de än voro, ingåfvo mig en viss sorg. - -Men jag vill trösta mig. Jag har hört att kärleken icke kan vara utan -små sorger, barnsliga farhågor. Och om jag icke är glad i morgon, så -skall jag väl bli det, när Josef kommer. Hans närvaro är mera tröstande -än alla förnuftsgrunder. - -Om Clinton skulle se mig sådan jag nu är, månne han skulle nännas -skratta åt mig? - - - d. 29 Febr. - -Huru länge du, min kära dagbok, fått sakna din väninna. Men hvad har jag -haft att skrifva? - -Ja, när Josef varit i staden, har jag varit mer än lycklig. Jag har -kunnat lefva blott i min lycka. Och när han varit frånvarande, så har -jag visst saknat honom och kännt en viss sorg, men så många minnen, så -många förhoppningar hafva gjort denna sorg ändå så ljuf, att jag för -allt i verlden ej velat mista den. - -Jag har alltid varit lycklig. Dock hände i dag, när Josef satt vid min -sida, att jag började gråta. Var det öfvermåttet af sällhet, som vållade -dessa tårar, eller hvad var det? - -Josef vårdade sig icke om, att fråga efter dessa tårars orsak. Han blott -kysste bort dem. Sedan vecklade han upp min upphäktade hårfläta och -började leka med mitt utslagna hår. Jag blef nöjd deraf. - -Jag har läst att kärlek är det närmaste steget till vansinne. Jag har -tviflande skrattat deråt, men troende skrattar jag icke mera. - -Blott det ville jag veta, hvarför icke menniskan på höjden af sin lycka -blir vansinnig. - -Jag frågade Josef derom; han svarade, att sådana fall gifvits, men de -hafva inträffat genom kontrasten emellan gränslös olycka och den högsta -lycka. Och äfven då äro de högst sällsynta. Vidare sade han icke, utan -vände talet på annat. - -Emellertid vill jag tacka dig, Gud, som icke låtit Celia bli vansinnig. -Det är din nåd, jag skall tacka. - -Innan jag älskade, trodde jag att man i kärleken till en jordisk varelse -glömmer bort sin Gud. Jag tror så icke mera. När själen blifvit -fördubblad, huru skulle man då glömma att bedja och tacka Den, som -skapat själarna? - -Visst är det dock sannt, att ofta under mina böner insmyger sig Josefs -bild. Jag söker då förjaga denna bild och läser böner så många gångor, -att Josef icke mer har öfvermakten. Och sedan, när jag är väl tillfreds -med mitt samvete, somnar jag in så lugnt och drömmer de ljufvaste -drömmar om Josef. - - - d. 10 Mars. - -Hvad jag befarat rörande Axel, tycks verkligen på alfvar vilja slå in. - -Alltsedan Josef och jag kommo uti detta ömma förhållande (fy så pjåkiga -ord!), har Axel icke varit sig lik. Nu är han så blek, så blek, som han -än aldrig varit, fast han visst ej nånsin haft frisk färg. Hans matlust -har äfven förgått ansenligen; förut åt han med den hos alla skrofulösa -barn nästan omåttliga aptit. Nu äter han icke så mycket som flickorna -ens. - -Sina lexor kan han ofta utmärkt väl, men stundom alls icke. Äfven de -gångor, han tyckes kunna, händer ändå att han råkar i en några minuters -själsfrånvaro, då han stirrar framför sig förvirradt, ja nästan vildt -och hemskt. - -Det hände engång i förra veckan, medan Josef satt vid min sida och höll -mina händer i sina, att lilla Axel kom in. Små flickorna ha ofta kommit -in, när Josef suttit bredvid mig så; det har icke gjort mig förlägen, -jag har knappt märkt sådant, men nu, då Axel kom in och såg så -besynnerligt åt vårt håll, då stack det mig, och jag sade någonting -sådant som: »hvad har Axel här att göra? Axel får gå.« Då gick han -långsamt bort, och vid middagsbordet kunde jag se att han gråtit. - -Hvarföre sade jag sådant åt Axel? Var det derföre, att _han_ icke heller -annars, utom lektionstimmarne, plägar våga infinna sig i mitt rum, eller -var det för det en obestämd aning sade mig, att trettonåringen icke med -goda ögon såg vårt rendezvous? - -Det må nu ha varit af hvad orsak som helst, det vissa är, att jag snart -ångrade min häftighet och helt och hållet tillskref den egoismen. - -Sedan dess har jag sökt att vara mot Axel så god, jag nånsin kunnat, men -han förändrar sig dock icke deraf. Jag skulle till och med önska, att -han än en gång ville öfverraska Josef och mig. Om han det gjorde, så nej -minsann jag skulle ha lust att be honom gå bort. - -Hvarföre får icke en menniskas glädje äfven vara alla andras glädje! Och -åt den, jag skänker min vänskap, hvarföre skall han icke vara belåten -med den -- vänskapen är ju redan så mycket -- hvarföre fordrar han äfven -kärlek? - -Dessa reflexioner har jag vågat med anledning af en trettonårig gosses -personlighet. Jag vet icke hvaraf det kommer sig, att jag icke kan anse -Axel för barn. Ansåge jag honom så, skulle väl aldrig i min själ -uppstiga en tro, en öfvertygelse, den jag nu fåfängt söker bekämpa ... -den att han älskar mig. - -Månne en annan ung flicka i min belägenhet skulle sätta sig öfver en -sådan tro? Eller om hon ock så trodde, skulle hon väl anse detta barns -kärlek med likgiltighet, kanske med förakt? Nej, hon skulle vara som -jag, hon skulle ömma för Axel, såsom Celia gör det. Hon skulle slutligen -älska Axel såsom jag; med vänskapens kärlek blott, men med kärlekens -icke. Stackars liten Axel! - -Josef är med Axel mycket lugn och obesvärad. Han låtsar icke veta af -gossens ömhet för mig; han låtsar äfven för mig anse sådant orimligt. -Jag tror ändå hvad jag tror. Förlåt det Josef! - -Axel tål alls icke Josef. Ständigt grånar hans vackra blick, när den -vändes på min älskling. Ja, jag såg en gång Axel i tysthet knyta näfven -och bita ihop tänderna. Således kan äfven svartsjukan rymmas i barnets -själ. Det är besynnerligt! - -Jag har nog mycket grubblat på, huru min lilla stackars Axel bäst kunde -bli botad. Frånvaron och tiden vore väl det bästa. Men huru skall jag -komma fram med sådant för min principale? - - - d. 15 Mars. - -Jag behöfde icke »komma fram med sådant för min principale«. Hon gjorde -det sjelf. - -Jag vet icke, Celia lilla -- så talade hon -- huru du skall uppta ett -ömtåligt ämne, som min moderliga ömhet tvingar mig att vidröra. - -Det kläckte litet i bröstet på mig, och om jag också behöft eller velat -det, skulle jag dock ingenting kunnat säga; hon fortfor: - --- Ämnet gäller min enda son, lilla Axel. Så liten han är, är han dock å -själens vägnar så utvecklad, som om han vore fyra år äldre. - -Så vant sätt hofrättsrådinnan än har, blef hon dock här något förlägen, -och lekte med nyckeln till sin chiffonier. Jag började stå som på nålar. -Men min principale återtog: - --- Till följe af denna själens tidiga utveckling kan Axel äfven erfara -känslor, hvilka först borde tillhöra ynglingen. Jag har länge tviflat -derpå, men slutligen af många små omständigheter, som icke undgå en -moders öga, blifvit öfvertygad. Och den värma, med hvilken han alltid -talar om _en viss person_, öfvertygar mig ännu mera. Af rodnaden på dina -kinder, lilla Celia, finner jag, att du ganska väl anar, hvartåt jag -syftar. Din discipel håller mycket för mycket af sin guvernant .... Nå -nå, det der är allt saker, för hvilka Celia icke rår det ringaste, ty -hvad kan man rå för, att man är älskvärd och gör intryck .... Emedlertid -måste denna hans känsla för dig på något sätt afkylas. Huru skall sådant -tillgå? Huru tycker Celia? - -Jag framstammade någonting om frånvaro och tid. - --- Du har rätt, mitt barn. Ditt guvernantskap med Axel bör nu ta slut. -Jag ärnar på ett par månader skicka honom till min svåger, majoren. Der -har han sina kusiner att jollra med. Ett barns känslor lära väl icke -vara så djupa, att de ju icke på en så pass lång tid mattas af. Axel -skall få lära sig att glömma sin guvernant. - -Jag hviskade, att jag var tacksam för en sådan anordning. - -Men värre, berättade hofrättsrådinnan dagen derpå, hade det sedan -blifvit med Axel. Han hade först bestämdt förklarat, att han allsicke -ville fara, att man, för att få honom dertill, måste binda honom med rep -i släden. Sådan hade han varit i går. - -Men i dag kom han raskt in i min kammare och sade: - --- Mamma vill att jag skall resa bort och att jag flera veckor skall -vara hos morbrors. Vill Celia så med? - --- Ja, jag tror att det är för Axel ganska nyttigt. - --- Tror Celia jag icke förstår, hvad mamma menade, när hon sade, att jag -här hemma blir alldeles olycklig. Derföre, menade mamma, att jag håller -så mycket af Celia. Men skall jag bli mindre olycklig, när jag icke får -vara nära Celia? - --- Axel kommer att glömma Celia och det är bäst. - --- Bäst ja, derföre att jag aldrig kan få Celia, som är förlofvad med -den elaka karlen, som jag icke kan tåla. - -Då jag åter icke kunde tåla sådana ord, och troligen uttryckte det i -minen, sade Axel: - --- Förlåt, söta, älskade Celia. Jag skall försöka börja hålla af honom, -efter Celia gör det. Men glömma Celia, det tror jag jag visst icke kan. -Just när jag dör, skall jag ännu minnas Celia. - -Härvid började han snyfta öfverljudt. Jag smittades af exemplet. Det -märkte Axel och sade: - --- Du gråter ändå, vackra Celia; det är bra att du ändå har något -medlidande med Axel. Men säg, skall jag resa? - --- Ja, visst bör Axel resa. - --- Nå, efter Celia vill det, så låt det då gå. Dit är hela två mil. -Aldrig höres dit ljudet af Celias steg. Aldrig synes dit Celias ögon ... -Men jag skall minnas dem. Nej, jag skall försöka glömma Celia. Ju mera -jag vill glömma, desto mera minnes jag. -- -- -- Adjö nu Celia, blif bra -lycklig, söta, ljufva, himmelska Celia. - -Så störtade han ur rummet. Snart var hästen förespänd, och den lilla -stackars gossen kom än en gång in och tog ett riktigt afsked, hvarvid -han tycktes göra våld på sig sjelf, åtminstone gret han icke, och sade: -måväl, mamsell Värn! - -Det är också sannt, att hans mor då var med i rummet. Jag kunde icke rå -för att jag följde Axel allt till släden, och att jag var obetänksam nog -att stoppa in fällen vid fötterna och att än en gång räcka honom min -hand. Fast många sågo på, förde han den till sina läppar. Så for han af, -den stackars lilla besynnerliga gossen, som håller af Celia. - - - d. 1 April. - -Det är i dag en skämtets och glädjens dag. Mina disciplar ha lof. De ha -i dag öfvat sig i konsten att ljuga med smak. - -Jag sitter här och ångrar mitt underliga beteende i går. Josef var i -staden och naturligtvis här hos mig. - -Genast som han inträdde, fann jag att han icke var som vanligt, ty efter -förlofningen hade sådant än icke händt, som nu var fallet. Josef hade -druckit något. - -Han medgaf sådant och frågade mig, om jag var mycket ond deröfver. Då -svarade jag, att jag skulle vara bra pedantisk, om jag fäste mig vid -sådant då och då. Ja, jag sade, att vore jag karl, så skulle det väl -någongång kunna hända äfven mig. - -Då menade Josef, att han denna gång druckit, för att förbereda mig på -att han icke blefve ett dygdemönster. »Jag har nyss -- tillade Josef -- -varit i sällskap med en stackare, som nyligen blifvit förlofvad och -allsicke törs smaka på någon starkare dryck, emedan han befarar, att han -efter något det minsta dåliga rykte kunde förlora sin kredit och få sig -korgen. - -Josef framställde denna pjåkiga man i så löjliga färger, att om dennes -käraste skulle hört sådant, så tror jag mest att hon gifvit korgen åt -sin vän, blott för att han under förlofningstiden var så pedantisk. - -Josef kunde väl till en del haft rätt och till en liten del orätt, men -han talar så öfvertygande, att jag åtminstone då tyckte honom ha -fullkomligen rätt. Visst är det ynkligt att under förlofningstiden -ställa sig bättre än man verkligen är. Det är både ynkligt och -bedrägligt. Jag tror att sådana lismande varelser bli verkliga -hustyranner, sedan de väl fått tömmarna i sina händer. - -Det är dock egenteligen icke om sådant jag bör skrifva, utan om -någonting annat, om mitt underliga beteende. - -Josef talade efter middagsmåltiden mycket med min principale, och hon -syntes mycket belåten. Jag vet icke huru det kom sig att Celia icke rätt -tyckte om sådant. Var det blott en flyktig föreställning, att det kunde -finnas qvinnor, hvilka komme Josef att glömma mig (hofrättsrådinnan -borde jag väl ej frukta), eller var det verkligen svartsjuka? - -Medan jag läste med flickorna, grubblade jag öfver denna punkt. Jag -sökte utforska mina känslor, och kom slutligen till det resultat, att -det icke var svartsjuka, men väl en liten mån afund. Säkert är, så -tänkte jag för mig sjelf, hofrättsrådinnan mycket intressantare än jag, -efter Josef så gerna talar med henne så länge. - -Sedan jag slutat min lektion, gick jag till förmaket. Der såg jag -någonting, som jag kanske icke borde uppteckna i mitt album. - -Dock, när jag rätt tänker efter, så håller jag ju album endast för att -på gamla dar minnas gammalt nytt, samt för att bedömma rätta arten af -mina ungdomskänslor. Derföre bör jag uppskrifva äfven sådant, som icke -är så roligt. - -När jag kom in i förmaket, satt Josef vid hofrättsrådinnans sida och -höll hennes händer i sina. Det var en obehaglig känsla, som Celia kände, -och det är sannt, att jag tillbakahöll den fot, som ämnade göra ett -steg. - -Sveko mig mina ögon? Blef icke Josef förlägen, då jag inträdde? Den, som -icke blef förlägen, var min principale, som småleende sade: - --- Så här är det; man skall reta unga flickor till svartsjuka. Nu vill -jag lemna herrskapet på tu man hand. Låt se, huru ni nu ställer saken -till rätta. - -Med dessa ord aflägsnade hon sig. Josef smålog och sade: - --- Kusiner kunna sig emellan ha ett och annat groll, små trätofrön, som -böra aflägsnas. Vid sådana tillfällen gifver man sin hand till försäkran -om stadig vänskap. - -Snart hade Josef aflägsnat mina obeskedliga känslor. Ja, han tillochmed -kom fram med, att han blifvit förlägen, men att denna förlägenhet kom -deraf, att hans Celia blef förlägen. - -Huru skulle jag betvifla att Josef älskar mig. I går på aftonen fann jag -att han älskar mig mer än jag nånsin trott mig kunna älskas. - -Då jag för honom bannade mig sjelf, och medgaf att det var en fläkt af -den svarta sjukdom, som kallas _svartsjuka_, hvilken troligen hade -förorsakat min dumma förlägenhet, urskuldade han mig på det mest -vältaliga sätt. Han sade, att hvilken annan ung flicka som helst, som -varit i mitt läge och oförmodadt kommit att bevista en scen sådan som -emellan honom och hans kusin, hade visst äfven blifvit litet häpen och -förlägen. Och han sade, att mina känslor vid det tillfället voro helt -och hållet skilda ifrån svartsjuka; de voro någonting helt annat, emedan -hans Celia omöjligen kunde blifva skyldig till någonting så fult som -svartsjuka. - -Småleende sade Josef de sista orden, och då jag knappt ville tro detta -smicker, kysste han mig till glömska af alltsamman. - -Att älska är ljuft, men hvarföre skall en så obetydande omständighet som -den, att min älskling haft en annan qvinnas (_sin kusins!_) händer i -sina, förorsaka obehag hos Celia? - -Det kommer deraf, att Celia icke är alls himmelsk, utan alldeles -jordisk. O, måtte jag aldrig mer erfara sådana känslor! - - - d. 10. - -O, hvad jag är lycklig! Vår kärlek tillvexer och stärkes allt mer och -mer. Och den har inga moln. - -I dag talade Josef med mig om ... Nej, jag vill anföra hans egna ord: - --- Älskade Celia, nu äro vi redan, tror jag, så bekanta, att vi kunna -tala om prosaiska saker. Jag hoppas snart få mig fullmakt på en stående -befattning, hvarigenom jag kommer i tillfälle att gifta mig. Gissar -Celia, hvem som skall bli frun? - -En ljuf förvirring intog mig, men hvilken glädje. Samma förvirring -märktes hos Josef, som fortfor efter en paus: - --- Ja, min celesta Celia, har du någonting emot, att vi i höst arrangera -ett litet bröllopp? Ett helt litet, utan dans och särdeles ståt. Du må -veta, att vår vän, som är din principale, har förbehållit sig detta -bröllopp. Är icke ett enkelt bäst? - --- Det som Josef vill, är det bästa. Om min bror Clinton äfven blir en -af gästerna, så är allt bra. - -Sådant talade vi i dag. Och mitt hjerta darrar af sällhet, när jag anar -all den lycka, som väntar mig. - -Jag gick slutligen så långt, att jag bannade Josef för det han låtsade -räkna giftermål bland prosaiskt. Jag bevisade, att det var idel poësi -och alls icke prosa, när man älskar hvarann. - -Josef var nöjd med mig och sade, att jag »bevisade« min proposition -trotts så bra, som en välbeställd studentkandidat bevisar sin Euclides. -Jag blef då så glad, att jag tog en kyss af honom, något som jag än icke -vågat göra. - - - d. 17. - -Jag hade nyss slutat läsningen af »_Nunnan i Gnadenzell_«, denna bok, -hvars hjeltinna är en undergifven engel, strålande som ett heligt ljus -igenom den omgifvande orenligheten och mörkret. - -Som jag icke gör någon hemlighet af de romaner jag läser, lärer -hofrättsrådinnan sett boken på mitt bord. Alltnog, när jag kl. 6 ingick -i salongen, frågade fröken Dorothée af mig, hvad lektyr jag för -närvarande höll på med. Jag förstod mig icke på att säga annat än -sanningen. - -Då skrattade fröken med en mycket tvetydig min och sade: - --- Det är synd att jag ej fick veta saken, då Celia ännu höll på med de -första bladen. Jag skulle afrådt Celia från en så tvetydig lektyr. Af -hvem har Celia fått den till låns? - -Nu var jag i två fall i valet och qvalet. För det första tyckte jag det -var svårt att om en bok, som hette tvetydig, säga att den var lånad af -min egen Josef. För det andra visste jag ej om jag, inför gamla fröken, -skulle kalla honom med namn eller titel. Jag öfvervann dock såväl -svårigheten som blygheten att kalla Josef vid namn. - --- Jag har fått den af Josef -- sade jag således. - --- Ja så, af sjelfva Josef. Har han åt ett väsende, som för honom tyckes -så dyrbart, kunnat anförtro en roman, som hvimlar af så dåliga exempel! - --- Om jag minns rätt -- tillade hofrättsrådinnan -- har man der att göra -med lättfärdiga nunnor bland den qvinnliga personalen, skälmar, drinkare -och bedragare bland den manliga. - --- Men -- inföll jag ifrigt -- bland qvinnorna finnes der en Gisela, och -bland männerna en grefve Eberhard. - --- Det kan vara -- svarade hofrättsrådinnan -- men det minnes jag, att -när jag läst hälften af boken, kastade jag den i knuten. Jag vågade icke -läsa mera. Det var altför skarpt. - --- Af samma orsak läste jag boken till slut, och fann mig mer än nöjd -med den vackra upplösningen. - -Jag skulle dock i längden dukat under för dessa tvenne vältaliga -qvinnor, men i detsamma inkom Josef och fick höra hvarom fråga var. Då -sade han: - --- Bland våra nyare romaner kan man säga, att mer än hälften är osedlig. -Då jag åt ... (här dröjde han litet vid namnet) Celia gaf en bok af det -äldsta utländska läsebibliotheket, skedde det i öfvertygelse derom, att -boken var _sedlig_. - --- Sedlig, huru skall detta förklaras -- frågade fröken Dorothée. - -Josef tycktes litet betänka sig, innan han svarade: - --- När lasten är höljd med rosor, samt behaglig och förförisk framträder -i dagen, märker man endast det vackra omhänget och anar icke ormen, som -ligger derunder. Jag minnes fabeln om rågeten och killingen. Geten -beskref för sin oerfarne son tigern såsom grufligen ful och -vederstygglig att åse. Killingen såg en gång ett djur, som var rätt -varkert och hade behagliga rörelser. Ja, sjelfva ögonen voro så milda, -så milda. Naturligtvis närmade killingen sig ett så intagande djur. Det -var tigern, som den gången fick sig en rätt god stek ..... Nutidens -flesta romaner äro sådana släta tigrar, som obarmhertigt uppsluka det -rena hjertat och den rena känslan ..... Annat är, då lasten framställes -i all sin nakenhet, all sin verderstygglighet. Då har han förlorat sin -bästa retelse, och man känner, med hvars andas barn man har att göra. -Just en sådan bok är nunnan i Gnadenzell. Ja, denna roman verkar äfven -genom kontrasten. Så skära, rena och etheriska varelser som Gisela -finner man icke i många böcker. Hon framgår genom det hela, som ett rent -ackord genom den mest skärande disharmoni. - -Visst hviskade gamla fröken något sådant som, att hvar menniska får ha -sina åsigter, men nog hade Josef ändå gått segrande ur striden. Det -skulle väl äfven en annan än jag ha funnit ... en annan, ja, som -opartiskt bedömt saken. - -Alltid ser Josef tingen ur en hög synpunkt. Det är derföre, -hofrättsrådinnan plägar säga, att han kan vända svart i hvitt. Hon har -icke betänkt det, att hvad som för ett fördomsfullt sinne synes svart, -kan för ett fördomsfritt synas hvitt. Ordet fördomsfri tar jag derföre -icke ironiskt, såsom min principale ofta brukar. Hon säger till ex. om -atheister, att de äro fördomsfria. - - - d. 30. - -Jag trodde nyligen, att jag haft en syn. Nu då jag en gång till haft -samma syn, måste jag tro, att jag alldeles icke »sett i syne«, utan att -allt var verklighet. - -Midnattstiden, natten emot sista fredag, låg jag vaken i min säng. Jag -tänkte på tusen saker, som jag ej på lång tid ihågkommit. Bland annat -såg jag så lifligt för mig Anna, min Mallasvesi vän, utom hvars rådighet -och snart sagdt manhaftighet den rysliga aftonen på Mallasvesi ingen -Celia skulle finnas i lifvet. När jag fick den förfärliga underrättelsen -om min fars död i vågorna, så knorrade jag emot ödet, som icke -derförinnan lät mig omkomma i Mallasvesi men nu, nu var jag tacksam -derför; kärlekens lycka hade ju icke då blifvit min del. - -Och åter tänkte jag på den goda, lifliga, uppriktiga Anna. Så stygg jag -varit emot henne; ännu hade jag ej besvarat hennes sednaste kärkomna -bref. - -Då tyckte jag mig höra sakta steg på stora trappan utanför mitt fönster. -Trappan är öfverbyggd och rätt bra att spatsera uppå. - -Det var ett klart månsken. Månen låg så, att han upplyste mina hvita -gardiner. - -Knappt hade jag hört stegen, innan ena gardinen fick en skugga af en -mensklig varelse. Konturerna kunde icke tillhöra en fullvuxen, utan en -mindre. Skuggan stod stilla. - -Det kläckte i bröstet på mig, men jag sökte dock att samla mitt mod. Jag -kastade på mig min nattrock och gick till fönstret, samt öppnade en flik -af gardinen. Hvad jag nu såg, betog mig med häpnad, men ändå ..... -menniskan har troligen ett starkt begär att se sådant som hon ... icke -vill se ..... Jag trädde mitt hufvud emellan gardinen och fönstret. - -Hvem var det jag såg? En, som jag kanske hade bordt se med nöje? Det var -Axel. Ja, Axel. - -Så snart han såg mig, ropade han med upprörd stämma: - --- Celia, Celia, förlåt Axel! - -Och så sprang han med blixtens hast bort åt stora landsvägen. Mina -tankar begynte att korsa sig, jag föll i en svindel och ..... somnade. - -Ja, jag skulle vara frestad att anse allt detta for en syn, derest icke -jag denna samma natt sett samma skugga, samma syn. - -Inom fyra dygn har Axel tvenne gånger nattetid sprungit fyra mil, för -att vara nära Celia. Jag vågar icke berätta det för någon. Jag darrar af -fruktan att än en gång få se denna syn, som icke är en syn. - - - d. 20 Maj. - -Åter har våren klädt sig grön, dock icke fullkomligt ännu. Små små gröna -blad ha brutit sig fram ur de bruna knopparne. Ack, denna de små bladens -grönska, huru skön är icke den! Den innebär en hel framtid. Hvad naturen -liknar menniskan, men ..... hvarföre skall jag tvinga fram en poetisk -ådra, som jag icke äger. Dessutom lär ämnet vara nog utnött. Så skulle -åtminstone Clinton, min bror, säga, han som föraktar alla poetiska -utgjutelser, annars än inom hjertat, osagda, outredda. - -Ack, hvad min principales landtegendom tar sig annorlunda ut om sommaren -än om vintern. Hvad jag ändock har för en trög inbillningskraft, som -icke kunde under vintern föreställa mig huru Haunis ser ut om sommaren. -Men så lär det vara med de flesta. Naturens istäcke breder något af sin -is öfver hjertat och inbillningen. - -Josefs sällskap har jag ett par dagar nödgats sakna. Men jag tröstar mig -med hoppet att snart få återse honom. Dessutom har jag en ljuf -sysselsättning i att påminna mig hans ord, hans blickar, hans ömhet för -mig. - -Josefs rival är nu äfven här, botad, såsom hans moder tror, ifrån sin -barnsliga sjukdom. Jag tror det icke. Visst undviker han tydligen mitt -sällskap, då andra äro närvarande, men dessemellan händer det någon -gång, att han just söker mig. Axels beteende är såsom förut, så ojemnt -och oroande. - -Ack ändå, om någon finge läsa mitt album, hvad den skulle tycka att jag -är för en egenkär, kanske dum person. Inbilla mig att en gosse vid den -åldern vore så svag för mig! Ja, denne någon, läsaren skulle säga: »hon -är icke nöjd med den kärlek, hon väckt; hon inbillar sig äfven ha gjort -intryck på -- ett barn. Troligen tror hon, att hela det manliga slägtet, -gubbe, man, yngling och gosse skall för henne känna sympatier.« - -Hvad skulle jag svara härtill. Intet annat än hvad jag tror vara -sanningen med Axel. Men jag skulle tillägga något annat, att gossens -värma för mig smärtar mig djupt. Tänk om han derigenom blefve en oduglig -varelse, en planta, knuten i vexten genom solens altför varma strålar. -(Solen, det är kärleken, men icke jag). - - - d. 2 Juni. - -Josef är här. Denna tanke kommer mig att glömma naturens skönhet, som -snart är i sitt högsta. Glömma, nej, men förstå den bättre. Alla träd, -alla buskar, alla blommor äro mina vänner mer än förut; de sympatisera -med min kärlek. - -Josef har börjat lära mig botanik, och han säger att han är nöjd med sin -discipel. Jag måste medge, att jag sjelf förvånar mig öfver mina -framsteg. Man har säkert mera ambition, när läraren är den man älskar. - -Stundom gör Josef sig lustig på min bekostnad; det är, då jag uttalar de -latinska namnen. Han säger att jag nog mycket bryter på fransyska då. - --- Nå men, gode Josef -- sade jag -- jag lemnar ju inga bokstäfver bort -i slutet, jag läser icke u som y och så vidare. - --- Men Celia har en så rolig tonvigt. Läs nu till exempel upp det der -latinska namnet. - -Jag gjorde så och Josef utbrast skrattande: - --- Det heter icke _Primuula Veriis_, utan _Priimula Veeris_. - -Jag började också att skratta. Att begå sådana små misstag, och sedan -bli rättad af Josef, är så roligt. - -Med anledning häraf gaf Josef mig äfven en komplimang: - --- Den som så gerna har orätt, har icke ett despotiskt sinne. Min Celia -kommer aldrig att vilja föra toffeln. Dertill är Celia för mycket -qvinna, qvinna i ordets höga och ädla mening. - - - d. 5. - -Jag hade nyss slutat min lektion med små flickorna och var i tamburen, -för att kasta på mig »polkan« och hatten. Jag hade kommit öfverens med -Josef, att möta honom i parken. - -Då inkom Axel helt andtruten och ändå blekare än vanligt. Han tycktes -vilja tala, men icke kunna det. Jag frågade, om han hade något att säga -mig. - --- Om jag har att säga? Ja, mamsell Värn, jag har det. - -Efter sin »relegation« hade han, då han någon gång talat till mig, -undvikit namnet. Nu kallade han mig mamsell Värn. Jag skulle bordt bli -glad deröfver, men det smärtade mig. Säkert hade titulaturen kostat -honom ansträngning. Jag svarade: - --- Hvad är det då, Axel har att säga mig? - --- Jag ville fråga Celia någonting. När man håller af en menniska, när -man mycket håller af en menniska, är det då rätt, att icke berätta för -den om de faror, som kunna hota? - --- Nej, det är orätt. Man bör låta henne få veta sådant -- svarade jag, -till hälften obeslutsam, till hälften undrande, hvart detta skulle leda. - --- Än om man derigenom skulle bereda den afhållna varelsen stor sorg -- -fortfor gossen med en förstulen blick. - --- Ja, blott det länder till verklig nytta för den person man håller af, -så bör man icke undanhålla henne sanningen. - --- Godt; jag har det ifrån Celias egen mun. Nu vet jag, hvad jag har att -göra. - -Med dessa hemlighetsfulla ord lemnade Axel mig; jag måste medge, att -hans tal verkat dåligt lynne hos mig för hela dagen, så att äfven Josef -undrade deröfver. Jag förtrodde dock icke åt Josef Axels fråga. Mån' jag -gjorde orätt deri? - - - d. 25 Juni. - -Jag är blek och matt. Jag har legat sjuk, illa sjuk. Jag har yrat, sett -syner, som dock så nära slogo in med verkligheten. - -Hvad är dock sjukdom, deri man vanligen ligger utan medvetande, emot den -sjukdom, som emottager oss sedan vi blifvit friska. Jag menar den bleka -hopplöshetens sjukdom, medvetandet att vår skönaste dröm varit en falsk -illusjon, att tron på den älskade varit en ... vantro. - -Ofta tänkte jag, under de få så lyckliga, månaderna: »månne icke denna -lycka är för stor för Celia?« Men jag vågade icke länge tänka en sådan -tanke. Jag afbröt den och beslöt att lefva i den närvarande stundens -lycka. - -Nu finner jag att min lycka var för stor för denna jorden. Derföre är -min olycka nu större, än fruktan nånsin kunnat förespegla mig den. - -Säkert måtte Celias natur vara bra stark, då hon icke dukat under för -ödets hårda slag. Vansinne hade varit bättre. - -Dock nej, min Gud, jag vill icke knorra emot din försyn, dina -outgrundliga vägar. Kanske har du igenom den hårda pröfningen velat föra -Celia till dig. Celia glömde under lyckans dagar så ofta bort dig för -... _honom_. Nu får så icke mera ske. Gud skall bli Celias vän. - - - d. 26. - -I går ämnade jag uppteckna hvad som gjort mig så olycklig. Då hade jag -icke mod dertill. Pennan gick icke. Mitt hufvud började svindla. - -Dessutom tänkte jag: om jag på pappret tecknar mitt lifs sednaste -händelser, så är det likasom att fördubbla smärtan, att känna den tvenne -gånger. - -Det kan vara så. Dock kan det äfven ha sin tröst. Mitt fattiga album är -ju min enda förtrogna. Det bör lätta sorgen att öppna hjertat för en -vän, vore äfven vännen stum. - -Och framdeles i en verld kan det vara mig kärt att för någon deltagande -vän få förtro det, som ligger mig på hjertat. Jag känner att jag icke -hade mod att mundtligen meddela mig, icke ens åt min bror Clinton, men -skriftligen kan jag förbereda denne vän. Derföre jag vill försöka. - -Det var den åttonde Juni, på eftermiddagen. Jag höll på med Lina och -Bina, då små flickorna Elin syntes på gården och tycktes tala med Axel. -Snart inkom äfven Axel och berättade att han gick de små flickornas -ärende. De hade fått lof af sin magister, och ville nu rätt gerna gå att -duscha i sällskap med mina små flickor. Jag gaf då efter och menade, att -de kunde komplettera sin timme sednare. Små flickorna blefvo -naturligtvis mycket glada. - -Då jag efter vanligheten ville följa med, sade lilla Hilda Elin: - --- Åh, icke behöfver mabonne besvära sig att komma med oss. Jag är ju -ren tretton år och duschen är allsicke farlig. - -Jag blef liksom litet flat öfver denna Hildas artighet, som nog mycket -hade tycke af oartighet. Jag insåg att barnen helst ville vara för sig, -och jag beslöt att icke »besvära« dem med min guvernants-person. - -Sedan flickorna bortgått, blef Axel glödande röd öfver hela ansigtet, -och han sade: - --- Celia må veta, att det är min merit att Celia icke gick med till -duschen. Jag bad Hilda svara impertinent. Eljest skulle jag icke hos -»mabonne« talat godt för dem. - --- Och hvad vann Axel på det, om jag får fråga? - --- Det att jag nu får rå om Celia ensam -- svarade Axel med en ovanligt -stolt min och hållning. - --- Det der låter bra besynnerligt, vet Axel. Tänk om Celia icke skulle -låta så der rå om sig? - -Axel blef nu i hast blek och sorgsen. De djupa, alfvarliga ögonen -kastade han på mig. - --- Har den stackars lilla Axel allsintet värde för Celia? - --- Åja, mycket. Sätter Axel sådant i fråga? - --- Minns Celia, hvad jag för några dagar sedan talade om faror, som -kunna hota. Än om dessa faror voro Celias? - --- Hvilka, hvilka? säg Axel. - --- Om jag spått sannt, skall Celia då hata mig? - --- I himlens namn, gosse, säg ut! - --- Det kan icke sägas af mig, men det kan erfaras af Celia. Vill Celia -erfara det? Får jag på en liten stund rå om Celia? Lofvar Celia lyda -mig? - --- Hvad skall jag erfara? Hvar skall jag erfara det? - --- Följ mig. Var icke rädd för den lilla gossen till vägvisare. - -Han tog mig i handen och jag följde mekaniskt. Jag kände huru Axels hand -darrade. Vi kommo till ändan af parken, der en tjock, vild skog vidtog. -Axel sade numera ingenting. Vägen upphörde. Vi voro i skogen. Jag -frågade, hvart han ville föra mig. - --- Var tyst och stilla -- svarade gossen -- följ blott mig. - -Och sedan vi ännu några minuter gått den obanade stigen, sade Axel med -en sakta röst, men hvars hemskhet ännu griper mig: - --- Sakta Celia, gå sakta. Snart äro vi framme. När jag lägger fingret på -munnen, så skall Celia blott ..... höra. - -En outsäglig oro intog mig, men jag skyndade efter min vägvisare, tills -han stannade och lade fingret på munnen. Vi voro vid en naturlig -jordvall, som dolde utsigten framåt. - -Jag vill ej ens åt pappret anförtro det samtal, jag här bevittnade; -blott de sista orden må här stå qvar, såsom den svarta ruinen tyder den -plats, der elden härjat. - -De lydde: -- Ja ja, du är alldeles som de onda englarne. Du är -förförisk, du hittar på utvägar, du är icke _dum_, du! Ack om Celia -sjelf vore här och hörde på hvart enda ord ur din mun .... Men tyst, jag -har en tröst. Du är en djefvul. Huru kan hon, som är en engel, bli -lycklig med dig, som är en djefvul. Celia skall bli olycklig, det är min -tröst. Ja, jag vill underhjelpa er förening. - -En hopplöshetens is hade lagt sig kring mitt hjerta. Hade slaget, som -träffade mig, varit lindrigare, då tror jag visst, att jag fallit -sanslös ned. Slaget var för hårdt. Jag dånade icke. - -Under hofrättsrådinnans sista ord kände jag ett begär att träda fram för -deras åsyn. En motvägande afsky höll mig tillbaka. Jag stod orörlig som -en bildstod. - -Snart hörde jag steg, som aflägsnade sig; de hördes icke mer. Då såg jag -mig om efter Axel. Han satt på ett litet afstånd ifrån mig. Sin näsduk -hade han bundit kring öronen ... af grannlagenhet, för att icke jemte -mig höra deras hviskningar. Jag gick till honom och upplöste dukens -knut. Då sade han gråtande! - --- Nu hatar säkert Celia mig värre än döden? - --- Nej, Axel. Jag vill gråta tillsammans med dig. Du är min skyddsengel. -Kom Axel, jag vill stödja mig emot din arm; du skall föra mig till ditt -hem, som snart icke är .... Celias. - -Svindlande och utan att vidare tala kom jag i min kammare. Snart låg jag -utan medvetande och i feberyrsel. - - * * * * * - -Små flickorna berättade mig, att jag i yrseln talat obegripliga saker, -som ... ingen kunde begripa. En gång, när hofrättsrådinnan kom till min -säng, hade jag sagt: -- gå bort från mig; du vill säkert förgifta mig, -elaka qvinna. -- Och så ofta hon förnyade försöket att pyssla om mig, -hade jag alltid haft något elakt ord tillhands. Slutligen öfverlät hon -vården om mig åt gamla fröken. - - - d. 27. - -I dag har jag uträttat ett och annat för min närvarande belägenhet -nyttigt och nödvändigt. Jag har skrifvit afskedsbref till Josef. Jag -sade honom öppna sanningen, att jag af en händelse kommit att höra hans -enskilda samtal, d. 8 Juni, med hofrättsrådinnan, och då jag nu kände -hans åsigter om ett och annat i verlden, äfvensom hans beteende i -enlighet dermed, så förstod han väl äfven sjelf, att jag icke ville -förena mig med honom. Föröfrigt nedskref jag inga onyttiga förebråelser; -jag önskade honom blott en annan älskarinna, som mera kunde sympatisera -med honom. - -Vidare hade jag med fröken Dorothée en hemlig underhandling, deri jag -förtrodde henne, att vissa händelser timat, hvilkas oundvikliga följd -var, att jag måste lemna min kondition om par dagar. Jag bad henne -underrätta hofrättsrådinnan derom. - -Den gamla fröken blef häraf icke så förvånad, som jag hade trott. Hon -suckade och såg på mig medlidsamt, liksom hon skulle anat orsaken till -min begäran. Fröken Dorothée har icke så liten observationsförmåga; det -kan verkligen hända att hon genomskådat sin syster. - -Hon lofvade att för hofrättsrådinnan yppa mitt beslut. - - - d. 30. - -Jag har emottagit Josefs svar uppå mitt bref. Med hvilka andra känslor -öppnade jag detta bref, det sista, än alla de förra. Huru hastigt var -icke sigillet brutit på de förra brefven, huru långsamt och dröjande nu! - -Hvilken skillnad äfven på den nuvarande Josef och den förra! Den förra -värdig mina ömmaste känslor, den nuvarande ovärdig dem alla, en -menniska, som sätter sig öfver allt hvad samvetet anser rätt och heligt, -»en ond engel -- sade ju hofrättsrådinnan -- hvars förtjenst är att -hitta på utvägar och att icke vara _dum_«. Huru beklagansvärd är icke -menniskan, då hon måste medge, att hennes hjerta farit vilse i dess val, -att kärleken gjort henne blind! - -Redan har jag brännt upp alla hans bref, alla utom detta sista, det enda -i hvilket han omaskerad talat mig till. Brefvet är kort; det må få plats -i mitt album. - - »Celia! - -Af den fasta ton, som råder i ert bref, finner jag att ert beslut är -fast och oryggligt. Derföre vill jag icke genom något vanmäktigt försök -att kullkasta detta beslut falla er besvärlig -- -- allt emellan Celia -och mig är nu förbi. Jag ville ingripa i ödets rättigheter; dess dom har -träffat mig. Tänk om mig hvad ni vill ... jag skall icke klaga. Säkert -är att jag om Celia skall tänka det bästa. Ni är en engel, den hvarken -jag eller någon man är värdig. Farväl, farväl! Glöm - - Josef«. - -Detta bref, så bevekande det än är skrifvet, har icke kostat mig en enda -tår. Deraf finner jag, att jag skall glömma honom. Jag behöfver icke ens -bjuda till; det skall gå af sig sjelf. - - - d. 1 Juli. - -I dag var afskedets dag. Det var kallt och afmätt emellan min principale -och mig. Särdeles nöjd borde hon varit att bli af med mig. Till mitt -behöriga arfvode hade hon lagt skjutspengar, tillräckliga nog fast för -fyra hästar till min destinationsort. Jag anade att hon skulle gifva mig -förmycket, hvarföre jag helt prosaiskt räknade pengarna, görande dervid -en anmärkning. »Taga är denna gång detsamma som gifva« menade -hofrättsrådinnan. Kanske att jag denna gång menade detsamma, ty jag -anmärkte ingenting vidare. Var Celia denna gång förmycket eller för -litet grannlaga? - -Mindre kallt och afmätt var afskedet emellan gamla fröken och mig. Hon -tackade mig för de många glada stunder jag skänkt henne, och tryckte -varmt min hand. - -Svårt var afskedet ifrån de små flickorna. De sade, att de icke alls -kunde tro det var mitt alfvar att resa, frågade om de gjort mig något -emot, om de hade altför dåligt hufvud, och mera sådant, som framlockade -tårar ur mina ögon. Stackars oskyldiga barn! Jag tyckte mig i deras ögon -hafva bordt taga mig ut lik en brottsling. De hängde och klättrade vid -mina knän, och ville alldeles icke släppa mig. Slutligen, sedan jag -flere gångor kysst dem, lyckades jag göra mig lös. Jag frågade dem efter -Axel. Bina svarade: - --- Axel har varit klok, han. Axel visste huru svårt det är att ta afsked -af mabonne. En sådan mabonne få vi aldrig, ä'ke det sannt, Lina? Men -Axel var klok, han. Axel rymde, för att slippa ta afsked af dig, -mabonne. - -Just då jag tog i låset, för att komma ur tamburen, kände min venstra -hand en spasmodisk handtryckning. Jag vände mig om och såg ..... -hofrättsrådinnan badande i tårar. - -Händelsen ville att de små flickorna stodo och pysslade med schäsen. Den -gamla fröken höll på med att taga fram åt mig det redan förut -arrangerade reskostknytet. Vi voro således ensamma. Hofrättsrådinnan -sade snyftande. - --- Gud vare med dig, goda oskyldiga barn! - -En besynnerlig rörelse intog mig. Jag kysste hennes händer alldeles -såsom en, den der beder om förlåtelse. Hofrättsrådinnan tycktes vilja -säga någonting, i det hon spasmodiskt drog sina händer tillbaka, men i -detsamma inkom gamla fröken, och hela scenen blef blott ett intermezzo. - -Nästan utan medvetande kom jag i schäsen, och det bar af. Små flickorna -sutto ett långt stycke väg på fotmanteln, men de kunde tala lika litet -som jag, emedan vi greto så mycket. Slutligen, sedan de följt mig ända -till randen af en stor skog, bad jag dem icke besvära sig längre, emedan -man säkert redan saknade dem i hemmet. Hästen stannade. - --- Kom Bina -- sade Lina i det hon hoppade ner -- efter Celia ber. Det -blir heller icke bättre, fast vi följa. Vi gråta ändå. - -De små kröpo upp till mig och kysste mig. Sedan hoppade de raskt ned och -sprungo allt hvad de kunde. - -Jag upprepar det än en gång: det är dock hårdt, att så der måsta lemna -varelser, af hvilka man är så afhållen och dem man håller så mycket af -tillbaka, att lemna dem nästan såsom en brottsling, utan att för dem med -ett ord, eller ens med den ringaste häntydning kunna förklara -_hvarföre_. - -Åkdonet rullade åter af med stark fart. Men snart kom en lång backe, der -farten fick svalna af, der hästen fick samla nya krafter, och jag söka -samla nya tankar. - -Samma väg hade jag kommit året förut. Ack, hvad jag då ansåg mig -olycklig, och ändå var min största olycka blott den att bli guvernant. -Nu är jag icke det mer, och likväl är jag mångdubbelt olyckligare nu än -då. Jag har förlorat tron på menniskohjertats renhet. Hvad jag i fjol -var barnslig! - -Just som schäsen hunnit höjden af backen, och hästen ärnade börja ånyo -springa, höll skjutskarlen tömmarna inne, emedan han såg en mensklig -varelse, som tycktes ha någonting att säga. Jag slog upp ögonen och såg -Axel. Han hoppade upp på trampen. Han sade: - --- Jag var redan rädd att små flickorna skulle följa Celia än längre. -Jag skulle då fått lof att springa i skogen, i jemnbredd med hästen, -ännu ett stycke. Kanske skulle jag icke orkat det, och aldrig fått tala -med Celia mer. Är Celia ond på mig, för det jag stulit mig till, att -ännu en gång få vara med Celia ensam? - --- Nej, goda Axel; det kostade mycket på mig, att ej få taga afsked af -dig. - --- Nu är Celia god; det är första gången som Celia är så. Förut, när -någonting sådant händt, har Celia alltid varit missnöjd. - --- Jag har varit tvungen dertill. Det hade icke passat annorlunda. Jag -har nödgats visa mig liksom rädd för Axel. - --- Ack, hvad Celia nu är god! Celia har då verkligen icke varit rädd för -mig? - --- Endast en liten tid. - --- Jag vet hvilken tid Celia menar. En elak tid var det. Den tiden -upphörde samma dag som ..... Celia blef ... sjuk. - --- Ja, goda Axel, det var en elak tid. Derföre är jag af hjertat glad, -att den nu är förbi. Jag tackar dig Axel. - --- Ack, vet Celia, huru mycket jag tänkte, huru mycket jag vakade, -alltsen den första gång, då jag hörde ... någonting. Jag tänkte: är det -rätt eller orätt att säga åt Celia sådant? Slutligen frågade jag Celia -om »faror som hota«. Celia gaf mig lof till att ..... göra Celia ... -olycklig. - -Jag tänkte för mig sjelf: en lycka, som är köpt genom inbillning å en -sida och bedrägeri å en annan, är ändå värre än en olycka, som uppkommit -genom sanningens visshet och bedrägeriets afslöjande. Jag sade blott: - --- Jag var än mer olycklig än jag nu är det. Tro det Axel! - --- Celia har vackra och goda ord för mig. Men emellertid var det jag, -som gjorde att Celia finner sig ha varit olycklig just den tid, då Celia -trodde sig ha varit så lycklig. Och det är jag, som gjort att Celia är -olycklig nu. Olycklig, olycklig, och det genom Axel! - -Dessa ord sade han halfgråtande, men återtog sedan med en själfull ton, -hvarvid hans sköna ögon lyste: - --- Ack, om jag någongång kunde godtgöra det onda jag gjort den Celia, -som jag håller af framför alla andra menniskor i verlden, framför -lekkamrater och syskon, framför min ... _egen mor_! - --- Det behöfver icke godtgöras, då det onda var godt. - --- Ack ändå, att jag skall vara så liten, så barnslig! Vore jag stor och -rik och mäktig, jag skulle bli Celias riddare; jag skulle besvärja alla -de faror, som _kunna_ hota, afvärja alla de faror, som verkligen _hota_. -Celia småler. Nå kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia? -Jag skall efter en liten tid, en ganska liten tid, ett år eller så, bli -student. Jag måste rätt snart bli student. Det skall bli annat. En -student är i våra tider lika god som en riddare var fordom. Jag skall -bli student för Celias skull. Jag skall bli Celias riddare! - -Han såg på mig, liksom han väntat något svar. Men då jag icke svarade -... jag kunde heller icke svara ... sade Axel: - --- Du tror kanske icke på hvad jag säger. Tror Celia icke, att jag för -Celias skull vore färdig till allt ... Nej Celia, du måste tro mig. Gif -mig ett bevis på att du tror mig. Ack, vet Celia, jag hade någonting att -säga, någonting att begära. - --- Så säg det ut, snälla Axel. Om möjligt är, skall jag bifalla din bön. -Axel skakar på hufvudet. Jag menar det alfvarsamt. - --- Ack vet Celia -- hviskade Axel -- jag drömde denna sista natt, att -... du kysste mig. Kan drömmen få bli sanning? - -Jag rodnade inför den fjortonåriga gossen, och sannerligen, jag skulle -ha afslagit hans djerfva bön, derest jag icke i hast fått en idé. Huru -ofta hade icke under ett halft års tid mina läppar vidrört ovärdiga -läppar. Kunde det då vara ett brott, om jag en gång, blott en enda gång -kysste den trogna, ädla och rena Axel? - -Blygt såg han på mig, och då han i mina blickar fann gensvar, vågade han -sig högre upp och tog af mig den kyss jag ... så gerna gaf. Sedan -tryckte han min hand och sade: - --- Farväl, engel Celia! Vore jag här längre, skulle jag förgås af -sällhet. Men jag vill lefva för Celia. Gud skall låta oss se hvarandra -åter. Farväl! - -Så sagdt, hoppade han ner och gick åt hemmet. Jag såg efter honom. Jag -väntade, att han än en gång skulle se sig tillbaka. Så skedde ej. Han -försvann vid vägens krökning. - -Skjutskarlen såg undrande på mig. Jag vinkade att han skulle köra. - - - d. 4 Juli. - -Jag var olycklig, jag var husvill. Det sednare är jag icke mer, det -förra mindre. Goda menniskor ha erbjudit mig tak öfver hufvudet; deras -vänskap har lindrat min olycka. - -Ja, det var en lycklig instinkt hos mig, att fly till Mainola vid -Mallasvesis strand, att fly till Anna Degerberg. - -Jag har i halfklara ordalag förklarat för Anna orsaken, hvarföre jag så -snöpligen lemnade min guvernantsbefattning. Anna har tyckts förstå en -halfqväden visa; åtminstone har hon icke gjort mig några frågor. Jag bad -Anna, att på än längre afstånd antyda sanningen för hennes föräldrar. -Detta tyckes Anna gjort med all grannlagenhet; så mycket kan jag förstå -af föräldrarnas hjertliga och innerliga beteende emot mig. - -Jag sade till kaptenen, det jag tagit mig friheten att komma till -Mainola blott för så länge, som behöfdes att skaffa mig en ny kondition. -Då sade han: - --- Kondition, nej! Jag har mycket ångrat mig, att jag i fjol lät mamsell -Värn lemna oss. Icke äro vi mycket rika, men icke inser jag, hvarföre vi -ej kunna orka med några barn till. Låt mig hädanefter kalla dig: Celia, -mitt barn. - -Han kysste mig på pannan och fortfor: - --- På det du icke må anse dig för en onyttig medlem i vårt lilla -samhälle, har händelsen fogat följande. Min ungdomsvän, länsman Sabell -har, måhända genom någon liten oordentlighet, förlorat sin syssla. Han -har tre barn, två flickor och en gosse. Den äldsta af dem, Emma, har jag -förbehållit för min del. Hon är tolf år. Det torde vara onödigt att -bibringa henne utländska språk. Endast litet historia och geografi samt -räkna. Det der är väl Celia så god och lär henne. Några stränga -läsetimmar behöfva icke komma i fråga. Gör det liksom för ditt nöjes -skull. Annas sak skall bli att instruera lilla Emma i sådant, som rörer -hushållet .... För resten skall du, min Celia, bli mig såsom sagdt ett -eget barn. Förstår du mig, och vill du gå in på mitt förslag? - -Jag var så rörd, att jag icke med ord kunde uttrycka min tacksamhet, men -kaptenen kysste mig än en gång på pannan. Han tog min tystnad för hvad -den var. Den som tiger, han jakar. - -Sedan, för att surprenera så mig som Anna, hvilken hade inkommit i -detsamma, öppnade han sin kammardörr och framdrog derifrån en blyg och -försagd flicka. Det var den ifrågavarande Emma, en rosenröd, nätt -flickunge, den Anna genast gick att kyssa. Jag naturligtvis likaså. - -Åter har således för mig uppblomstrat en lycka. Här bland dessa goda -menniskor skall jag återfå tron på det vackra i menniskohjertat. - -Jag hinner ej mera. Vi skola ut att ro på Mallasvesi. Dertill ha vi lof, -dock icke ... utom viken. - - - d. 15. - -Min lilla Emma är läraktig, så att det är rätt roligt att informera -henne. Derigenom att hennes läsetimmar icke äro så strängt markerade, är -jag rädd att hon snarare läser för mycket än för litet. Under -mellanstunderna öfverhopar hon mig med frågor om ett och annat i -naturen, hvilka jag, skam till sägandes, ofta icke kan besvara. Derjemte -har hon anlag för en grundlighet, som bland flickor icke är särdeles -vanlig. - -En gång, sedan vi haft en geografisk lektion, tycktes Emma mycket -fundersam. Jag frågade, på hvad hon grubblade. - -Jo, vet Celia -- sade hon (ordet mabonne skulle så mycket mindre passa, -som vi nästan sagdt äro systrar) -- jag funderar på, huru jorden ändå -kan vara rund. När jag först läste det, tyckte jag att det var så lätt -att förstå, och så naturligt, men nu först efteråt tycker jag, att det -dock är bra konstigt. - -Jag anmärkte då, att af alla kroppar är klotet den enklaste, så vida det -öfverallt är lika till sin yta. Tillika anförde jag den vanlige -sanningen, att till och med höga berg på ett så stort klot som jorden -icke kännas mer än sandkorn på ett vanligt litet klot. - --- Ja, nog förstår jag det alltid -- svarade den lilla tviflerskan -- -men visst är en pannkaka också bra enkel. Jag tycker jorden just kunde -vara som en pannkaka. Och vet Celia, hvarföre jag tycker så. Jo se, för -det första: man talar om att resa till verldens slut. Vore nu jorden som -en pannkaka, så kunde den ha ett slut, som sku' säga halt. Det vore -roligt att få se detta slut. - -Jag förklarade då, så godt jag kunde, att jordens slut är på hvarenda -punkt på dess yta _åt det blåa till_, och att man kunde föreställa sig -resa ifrån jordens medelpunkt åt ytan till, för att ha det nöjet att se -jordens slut. - --- Nå nå, jag skall fundera på saken, kanske är det så. Men för det -andra: om nu jorden är ett klot, så finns det väl en öfre hälft och en -undre. Redan det är underligt, huru de menniskor, som finnas på sidorna -af klotet kunna stå der och hållas. Men ännu underligare är att de, som -äro under klotet, kunna gå och stå med fötterna uppåt och hufvudet -neråt, ty på hufvudet lära de väl ändå icke stå och gå. De likna ju -flugor, som kunna gå på väggen och under taket. - -Jag började nu tala om jordens attraktion, som gjorde att ingen del af -jorden kunde anses stå ofvanom den andra. Vidare, att om så vore, skulle -vi sjelfva, ifall vi om dagen vore ofvanpå, om natten vara underom -klotet. - -Kaptenen, som afhört diskussionen med mycken uppmärksamhet, och ville -komplettera min förklaring, inföll småleende: - --- Alla lefvande varelser, hvilka äro skapade med fötter, äro så -skapade, att de skola gå på dessa fötter. Fötterna skola vara närmast -jorden. Att menniskan icke faller bort från jorden, verkas af jordens -dragningskraft. Som jorden åter är en i rymden fritt sväfvande kula, som -ständigt vänder sig kring sin axel, så kan intet upp eller ner komma i -fråga. Om du, lilla Emma, kastar den der bollen i luften, så vet du -sannerligen icke hvilken sida, som är den öfra eller den undra. - -Den lilla funderade åter några ögonblick, innan hon invände: - --- Pappa sade, att fötterna skola vara närmast jorden. Men flugorna, när -de gå under taket, hafva sina fötter alldeles ifrån jorden, och kroppen -närmast. - -Kaptenen hviskade mig i örat, att hans förklaring verkligen var litet -haltande. Jag skulle icke varit i stånd att svara på Emmas invändning, -och jag rodnade ... å kaptenens vägnar, ty jag trodde, att icke heller -han var i stånd att lösa frågan. Men jag bedrog mig. - --- Det der kommer af tvenne orsaker. För det första har äfven taket, -liksom alla kroppar sin dragningskraft för sig, som i någon mån -upphäfver jordens dragningskraft. Oaktadt denna dragningskraft är -miljoner gånger mindre än jordens, kan dess verkan dock vara stor nog på -mycket lätta föremål, som befinna sig mycket nära eller invid. Nu är det -väl också sannt, att till exempel en fjäder, ett dammkorn vanligen -faller till golfvet; det kommer deraf, att de icke hafva fri -rörelsekraft och således lyda jordens öfvervägande dragning. Det lätta -kreaturet flugan deremot har rörelsekraft, och i någon mån vilja; då -flugan spatserar under taket, är det säkert, att hon äfven något -anstränger sig, för att hållas der; detta skulle dock icke lyckas, om -icke äfven taket hade sin dragning, hvaraf flugan betjenar sig. Kan Emma -nu säga, hvarföre flugan kan spatsera under taket? - --- Ja, för att flugan är så lätt, för att taket drar till sig, för att -flugan har starka ben, och för att flugan _vill_ spatsera under taket. - -Kaptenen skrattade rätt godt, af nöje öfver Emmas naiva uppfattning. Det -kan nog hända, att hans förklaring icke så alldeles var byggd på -vetenskapliga grunder, men hufvudsaken var vunnen. Emma trodde på honom, -förstod på sitt sätt saken och var nöjd. - - - d. 20. - -Jag har afsmak för att vidare skrifva i detta album. Hvad skola de -fridfulla, idylliska scener, jag numera upplefver, ha att göra med de -skakande, jag här upptecknat. Hvarenda gång jag öppnar denna portfölj, -vakna hos mig hemska minnen. Hvarföre skall jag då så ofta öppna den! - -Jag skall börja hålla ett annat album, hvilket jag vill kalla mitt -Mallasvesi album, eller _fridens bok_. - -Härifrån skall jag blott göra undantag, då något särdeles gladt eller -särdeles sorgligt inträffar, eller ock, då jag har någonting att skrifva -om personer, hvilka spelat en vigtig roll i detta föregående _orons_ -album. - - - - - TREDJE BOKEN. - - - d. 2 Febr. 1850. - -Jag har i dag emottagit en nyhet, hvilken jag icke kan underlåta att -uppteckna i _orons_ album. Hofrättsrådinnan Segerskjöld är förelyst med -landtmätaren v. Degen. - -Partiet anses naturligtvis som en stor mesallians å hennes sida. Det -kommer deraf, att man icke läst Celias svarta album. Skulle man det -gjort, ansåge man troligen partiet temligen egalt. - -Af de känslor, med hvilka jag emottog nyheten, finner jag till min -glädje, att Josef verkligen är bannlyst från mitt hjerta. Visserligen -blef jag litet häpen, många minnen stormade på mig; men bland dessa -känslor fanns dock ingen, som hade ens tycke af kärlekens oro, af -svartsjuka eller något annat sådant. Nej tvertom, de känslor, den -närvarande stunden skänkte mig, hade snarare tycke af _glädje_. Josef -har sökt tvätta bort en del af sin fläck och -- han har högtidligen -afsagt sig mig för lifvet. - -Skall jag å någons vägnar känna smärta, så är det å Axels. Månne han -igenom sin moders giftermål kommer i någon falsk ställning? Jag hoppas -annat. Jag hoppas, att Gud styr Axels öde på det vackraste sätt. - -Ack, om den gossen på ett par timmar vore här, att jag finge visa honom -för Anna. Anna skulle säkert vara nöjd med Axel. - -Anna synes komma från sin spatserfärd. Bort, mitt album! - - - d. 17 Juni 1850. - -Ack, så jag är glad! Nyss såg jag tvenne personer gå arm i arm. Jag -håller så mycket af dem begge. - -Huru ofta Anna, nästan med ovilja, medgifvit, att hon aldrig varit kär! -Jag har trott derpå, ty Anna ljuger aldrig. Anna har mest bott här i -ensligheten på landsbygden; väckelse till kärlek har felats henne. - -Anna har varit liksom ledsen på sig sjelf, för det hon icke erfarit -denna ljufva plåga. - --- Säkert är jag en så opoetisk varelse, att jag aldrig kan börja älska --- sade hon en gång, halft gråtande, halft skrattande. - -Då sade jag, att poesin icke ligger i kärleken egentligen -- ty denna -kan vara falsk -- utan fastmer i den sanna kärlekens möjlighet. Jag drog -på den sträng, att blott _den rätta_ kommer, så skall Anna nog lära sig -älska. - --- Den rätte kommer väl aldrig -- sade Anna -- redan är jag tjugu år, -och om jag är något vacker, så börjar väl den fägringen redan taga af. -För hvarje dag blir det väl svårare att älska mig. - -Härvid gjorde jag en liten syftning på min egen sorgliga historia och -menade, att det kan vara en lycka att slippa kärleken. - --- Nå ja; jag vill litet pruta med mig. Jag vill icke bry mig om att -vara älskad. Men visst skulle jag sjelf vilja älska. Ja, jag skulle -vilja tycka om någon. Jag ville försöka, hurudan kärleken är. Det är ju -att knappt vara en flicka, då man är tjugu år och än aldrig tyckt om -någon. - -Jag ämnade säga Anna, att hon häruti talat temligen originelt, men -oqvinnligt. »Det är just längtan, behofvet att vara älskad, som hos -qvinnan verkar behofvet att älska«, hade jag nyligen läst hos Bulwer. -Jag ämnade just använda denna sanning, för att vederlägga Anna, då -bullret af ett åkdon hördes. En schäs stannade, och ner hoppar ingen -annan än ..... min bror Clinton. - -Jag måste säga, att jag bleknade af glädje. Anna å sin sida bleknade -äfven, troligen af andra känslor. Det var äfven verkligen besynnerligt, -i afseende å Anna, att Clinton skulle inträffa just nu. - -Det nästan förargade mig, att Clinton skulle se på Anna mer än på mig. - --- Det är min bror, ser du Anna, och han kommer icke att omfamna sin -syster. - --- Ja, vet du, Celia lilla -- sade Clinton, i det han kysste mig -- jag -blef så häpen, när jag såg mamsell Degerberg, den du beskrifvit röd som -en ros, nu blek som en lilja. - --- Ja, ja, om du visste Clinton, hvarom vi sist talat, så skulle du icke -undra så mycket öfver Annas blekhet. Ser du, nu är hon åter röd som en -ros. - --- Det anar mig, att jag någongång får veta hvad frågan gällde. Till -dess skall jag tygla min nyfikenhet. - - * * * * * - -Det är någonting högst angenämt och fröjdande för själen, att vara -vittne till gryningen af en kärlek emellan tvenne personer, dem man båda -håller mycket af, och dem man i själens hemlighet önskar se som ett par. - -Allt ifrån första stunden, och måhända till följe af Clintons oförmodade -ankomst, hvilken, till följe af vårt just då afbrutna samtal, kunde -gälla för ett lyckligt förebud, tänkte jag i stillhet, huru trefligt det -vore, om det unga herrskapet, Clinton och Anna, skulle börja hålla af -hvarann ... så der mycket. - -Jag frågade den första aftonen Clinton, hvad han tyckte om Anna. - --- Skulle jag icke tycka om henne. En sådan flicka är för mig någonting -nytt. Hon tillhör icke dessa förbildade, sköna själar, som man i sådan -mängd träffar i de större städerna, varelser, hos hvilka en falsk -fantasi tagit välde öfver tanke och känsla. Anna är visst icke, hvad man -kallar en bildad flicka; äfven kan det hända, att hennes fantasis vingar -icke bära särdeles högt. Men bättre är tillochmed brist på fantasi, än -dess skefva riktning. Naturen har emellertid gifvit Anna en rik -ersättning i qvinnans bästa egenskaper, godhet och ömhet. Hon tyckes mig -tillhöra de qvinnor, hvilka man icke gerna kan skänka en eldig och -passionerad kärlek, men dem man ändå kan så hjertligen hålla af. Med ett -ord, jag tror att den man, som får Anna till maka, blir en bland de -lyckligaste ... äkta män. - -Så jag tyckte om Clinton för denna uppfattning af Anna. Just så har jag -tänkt mig henne. Jag tänkte: »kanske du, min bror, just blir den -lycklige«. Men jag sade intet. Jag ville icke skrämma bort den lilla -blinda guden, ifall han var i farvattnet. - -Dagen derpå var jag nog ogrannlaga att fråga Anna, hvad hon tyckte om -min bror. Anna blef förlägen, rodnade och knöpplade på fransarne af sin -sjal. Med en viss ansträngning svarade hon: - --- Åh, nog är han hygglig. - --- Är han sådan som du föreställt dig honom? - --- Ja, nej .... _Din_ bror har jag alltid föreställt mig såsom .... -hygglig. Men nog är han annorlunda ändå, än min föreställning fattade -honom. - --- Är han öfver eller under den? -- fortfor jag obarmhertigt. - --- Nog är han på sätt och vis öfver min föreställning, men nog är han -mycket styggare än jag trodde. Han sätter mig så ofta i förlägenhet .... -Ack ändå, sådant jag slabbrar för dig, Celia, men hvarföre skall du ... -plåga mig med sådana frågor. - -Det att Anna ansåg Clinton för stygg, kunde åter anses för ett lyckligt -tecken. Så pass mycket visste jag af erfarenhet. Emellertid beslöt jag -att icke vidare plåga Anna med frågor eller anspelningar, utan låta -saken i all stillhet ha sin gång. Ville det bli kärlek af, så finge det. - -Några dagar till hade förflutit, då jag hos Anna märkte de små -symptomer, som antyda kärlekens tillvaro. Då Clinton var närvarande, såg -hon på honom litet oftare än nödigt var, och ändå litet mera förstulet -än man brukar. Annas ögon voro äfven vid sådana tillfällen mycket -vackrare än eljest; de ägde en god portion af värma och .... trånad. -Besvarade Clinton blicken, så sänkte den lilla Anna hastigt ned ögonen, -och rodnade stundom dervid. - -Var Clinton åter frånvarande, så hände sig att Anna ofta medvetet -suckade. Vid sina husliga göromål var hon mäkta tankspridd, och begick -många oskickligheter, hvilka ådrogo henne bannor af kaptenskan. - --- Kan du tro, pappa lilla, huru Anna nu igen bar sig åt -- sade -kaptenskan till sin man -- hon hällde ägggulorna i kaffepannan och -kaffemåttet i steken. Jag ärnade mycket banna henne, men nändes ej, då -hon sjelf började gråta öfver sitt misstag. - -Kaptenen smålog och sade blott: -- hm, hm. Han hade väl samma tankar som -jag. - -Med mig talade Anna mycket mindre än förut och var blefven mycket ojemn. -Än var hon snartsticken och särdeles kort om näsan; än åter ömmare än -nånsin, så att hon stundom helt oförmodadt och utan orsak kom och kysste -mig. - -Med Anna var således förhållandet icke tvifvelaktigt. Svårare att -sondera var Clinton. Han var glad som vanligt, röjde ingen särdeles -tankspriddhet, och tycktes tala med det gamla herrskapet just lika gerna -som med Anna. - --- Kan Clinton -- tänkte jag för mig sjelf -- kan min bror vara en sådan -fjäril, som så många andra unga herrar? Jag kan ta för afgjordt, att han -mellan fyra ögon sagt Anna vackra saker, som inverkat på hennes känsla, -efter Anna blifvit ... sådan. Kan Clinton vara nog oädel att väcka -känslorna hos ett okonstladt barn, utan att vilja vackert svara emot -dem. Kan min bror vara sådan! - -Jag höll redan på att arbeta mig till courage att ge Clinton en -vederbörlig lexa, då jag i dag fick se honom jemte Anna komma ifrån -parken, promenerande arm i arm. Clinton sade hänryckt: - --- Önska oss lycka, min syster. Du förstår väl att Anna och jag äro -riktigt förlofvade. Säg min Anna, så din blifvande svägerska hör, att du -älskar mig. - --- Ja, ja, ja -- svarade Anna i ljuft bryderi. - -I detsamma syntes kaptenen på trappan. Jag måste säga, att jag dervid -blef litet häpen. Icke så Clinton, som gladt utropade: - --- Ser farbror, att det lyckades. Här står min flicka nu, så ljuft -förlägen. Hon är liksom rädd för pappa. - --- Behöfs icke, mitt barn, behöfs icke. På den der vackra synen var -pappa icke så alldeles oförberedd. Kom in, mina barn; ni måste få styrka -er med litet vin. - -Clinton kom således mina tvifvelsmål fullkomligen på skam. Och icke nog -härmed! Han hade redan förut kommunicerat med Annas far och erhållit -dennes bifall och välsignelse. Clinton har betett sig som en duktig -gosse och som en klok general. Han skaffade sig vänner i fästningen, -innan han intog den. Fast nej; jag är glad, att min liknelse haltar, -Clinton har icke tagit sveket till bundsförvandt. - -Om söndag skall firas en förlofningsfest. Den skall bli storståtelig, -menade kaptenen. Dit skola komma gäster tillochmed ifrån Tavastehus. - -Huru mycket jag deltar i Clintons och Annas lycka! Det är lika så ljuft -att delta i andras glädje, som att sjelf vara lycklig. Och denna lycka -är icke uppblandad med någon oro, den är fullkomligen oegennyttig och -derföre så tillfredsställande. - -Derföre bort ifrån mig, du orons album! Jag flyr åter till dig, du -fridens anspråkslösa bok. - - - d. 8 Jan. 1851. - -Redan hade jag nästan glömt bort att en portfölj, sådan som denna, -finnes till. Nu måste jag åter fly till dig, du nattens vän och orons -album. - -Jag har återsett en person, hvilken tvingat fram många af de minnen, -hvilka tycktes förgätna. Jag har återsett _honom_, jag vet icke, om med -smärta eller med fröjd. - -Clinton hade tillbragt hela hösten i Helsingfors, sysselsatt med tankar -på sin doktorsgrad. Anna hade visst stundom rätt ledsamt, men fann sig -ändå snart, såsom en klok flicka egnar och anstår. De täta bref, hon -erhöll från sitt hjertas vän, bidrogo icke så litet härtill. - -I ett bref, dateradt sjelfva nyårsdagen, underrättade Clinton Anna om, -att han snart skulle infinna sig på Mainola. Trettondagen skulle han -troligen vara i Tavastehus och kanske tillochmed med sin värda person -»öka assembléens glans.« - -Clintons förmodade ankomst var ett mäktigt skäl för Anna, att vilja fara -till klubben. Hon öfvertalade sin far och mor till denna »lustresa«. -Slutligen vann hon äfven mig, som visst icke väntade mig någon glädje, -likgiltig som jag numera blifvit för dansens nöje. - -Vädret var äfven lockande, likasom föret. Nog af, vi foro. - -Förvånade blefvo vi väl icke, men ändå så hjertligen glada öfver att -Clinton hållit sitt ord. Han var en af de första vi sågo i salen. Glad -var jag för egen del, men än gladare för Annas. - -Sedan den första valsen var slut, sade Clinton, att vi nu finge sakna -honom på en stund. Han skulle gå till sitt qvarter, för att taga med sig -sitt ressällskap, »hvilken väl icke kunde underlåta att komma, då hans -väns syster och fästmö varit nog förekommande att, på grund af en blott -förmodan, bivista assembléen.« - -Den första kadriljen hade jag den lyckan att dansa med en kavaljer, som -nog kunde föra till torgs det lilla han visste. Det var en långsam dans. -Det vore bättre för herrar kavaljerer att tala ingenting, än att tala -bara snömos. Men så lära icke andra flickor tänka, och hvad mängden -tänker, det är väl det rätta. - -Till all lycka fingo både Anna och jag sitta den andra kadriljen. Att vi -sutto bredvid hvarandra, var naturligt. Vi fingo tillsamman ha ledsamt -efter Clinton, som icke hördes af. Just då de sista tonerna ljödo, sade -Anna: - --- Nej, men se der kommer ändtligen Clinton. Han för med sig en ung, -blek gosse. - -Jag satt så, att jag icke kunde se Clinton och hans följeslagare, innan -de voro tätt invid oss. Jag skall då ... berättade mig sednare Anna ... -gifvit till ett utrop af öfverraskning och sagt: -- Axel! - -Ja, det var verkligen Axel, men huru förändrad! Ett hufvud längre än då -jag, halftannat år förut, såg honom den gången, då ... Äfven -anletsdragen hade undergått en förändring, som utvisade, att af gossen -blifvit en yngling. Med undantag af en ökad liflighet och glans, voro -dock ögonen desamma, dessa ögon, hvilka äfven under gosseåldern ägt ett -alfvar och ett djup, som tycktes tillhöra någon sednare period af -lifvet. - -Axel tycktes söka efter något ord till inledning, men deraf blef intet. -Jag skulle så innerligen gerna afbrutit den plågsamma tystnaden ..... om -jag kunnat. Det blef Clintons sak: - --- Jag tror att herrskapet redan hunnit glömma bort hvarandra. Om det så -är, får jag för dig, min kära syster, presentera studeranden Axel -Segerskjöld. Det är säkert studenten, som gör honom oigenkännelig. - -Dessa Clintons ord, hvilka kunnat anses si och så, voro i sjelfva verket -fina, och verkade hvad de borde. De förjagade en stor del af -förlägenheten och bryderiet. Jag vågade framstamma en anmärkning om, -huru mycket »herr Segerskjöld« vuxit, och huru roligt det var att se -honom. - --- Tycker _mamsell Värn_ verkeligen, att det är roligt? - -Axel satte mycken tonvigt på detta »mamsell Värn«. Detta kändes mig -något obehagligt, ehuru jag sjelf gifvit anledning dertill genom mitt -_herr_ Segerskjöld. Dock, som ställningen oss emellan förändrats, och -Axel icke kunde anses för ett barn mer, tyckte jag mig gjort rätt. Jag -ämnade äfven framdeles kalla honom »herr Segerskjöld«. - -Jag minnes icke, huru jag besvarade Axels fråga. Han drog sig undan, -sedan han likväl fått löfte om nästa kadrilj. - -Af orsak, att några ortens lejon voro alldeles outtröttliga i -polkamasurkan, och icke syntes ha något emot att för det täcka könet -presentera deras synbarligen transpirerande kinder, hände sig att denna -dans blef längre än den bordt. Jag var rätt nöjd att mitt svaga bröst -icke tillät mig sådana fatiguerande danser. Emellertid sökte jag att -ordna mina tankar beträffande Axel. - -Huru hade Clinton blifvit så bekant med Axel? Hvilkendera månne hade -sökt den andras sällskap? Om Clinton haft någon aning om, hurudant Axels -förhållande varit till mig, var det då så alldeles rätt att föra honom -till mig? Jag fann ingen lösning af gåtan innan Axel ledde mig till -dansen. - -Axels visavis var Clinton, som dansade med sin Anna. De hade så mycket -att säga hvarannan; så tycktes icke förhållandet vara mellan Axel och -mig. Öfver hälften af kadriljen var redan förbi, då Axel omsider sade: - --- Jag ville, att jag icke alls lefvat förr än nu, eller ock att allt -det förra varit en dröm. Då vore vi icke så fremmande. - --- Låt oss _anse_ allt det förra för en dröm, och vi skola icke vara -fremmande mera. - --- Ja, men vet ..... mamsell Värn, att jag omöjligen kan komma mig att -tycka så. Och jag _vill_ ej ens anse allt det förra för en dröm. Det -finns deri ett och annat för godt, för att vara blott en dröm. - -För godt för att vara blott en dröm? -- sade jag -- Kan verkligheten, -äfven då hon är skön, gå upp emot en skön dröm? Vackra drömmar äro en -gåfva ifrån höjden, med hvilken jordens gåfvor icke tåla någon -jemförelse. - --- Men om dessa jordens gåfvor ändå äro himlens? - --- Jag förstår icke, hvad ..... Axel menar. - -(När jag skulle kalla honom herr Segerskjöld, var det mig, som om tungan -häftade vid gomen. Halft med ansträngning, hälft omedvetet nämnde jag -honom således vid namn. Men jag rodnade). - --- Det kan nu vara nog -- sade Axel --; det förflutna står åter vid min -sida och är icke fremmande mer. - -Han såg på mig med en obeskriflig blick, och suckade helt lätt. Sedan -sänkte han blicken och talade liksom för sig: - --- Jag vet ej, om jag vågar mig till Mainola. Äro husvilla fremlingar -välkomna der? - --- Huru kan Axel tvifla derpå? De _äro_ välkomna. - --- Äfven oaktadt Celia finnes der? - -Nu anade jag, att hans mening med detta _vågar_ kunde vara en annan, än -det först ville tyckas. Denna aning vågade jag dock icke låta inverka på -mitt svar, som blef: - --- De som äro välkomna hos dem, hvilka äro mig i föräldrars ställe, äro -det äfven för Celia. Isynnerhet om de äro husvilla. - --- Tack Celia för dessa ord, som innebära mera än du kanske anar. Ty jag -_är_ husvill och längtar efter ett nytt hem. Och jag skall _våga_ mig -till Mainola. - -Dansen var slut, och Axel gick att tala med Clinton, hvarpå han syntes -aflägsna sig. Clinton återkom med det besked, att Axel sagt sig -illamående och vändt hem tillbaka. Min bror gick att söka sig ny -visavis. Han sade det höra till saken, att dansa med sin fästmö minst -två gångor, och med sin syster ... ingen. Clinton tycks hafva samma -åsigt som fordom, att det nemligen ser pjåkigt och tillgjordt ut att -dansa med sin syster, om hon eljest har någon tur. - -Snart fick jag veta, hvarföre Axel kallade sig husvill. Clinton -berättade mig, att alltsen hans mors giftermål med v. Degen, hade hemmet -blifvit honom mindre kärt. Modren lär äfven blifvit mera ovänlig emot -Axel, osäkert på hvilka grunder, menade Clinton. Endast en gång på ett -års tid hade han besökt hemmet, af längtan efter sina systrar. Detta -besök varade blott ett par dagar. Föröfrigt försåg man honom med -penningar nog. - -Jag tänkte: -- Axel är en martyr för Celias skull. Ja, för min skull -saknar han hemmets ljufva och hulda omvårdnad. Hvarföre skall Celia vara -en oskyldig orsak till så mycket ondt? Stackars Axel! - -Jag sökte utforska Clinton. Han hade genom en tillfällighet blifvit -bekant med Axel. Han hade blifvit bjuden på hans studentkalas, han -visste ej af hvem, ty tio nyssblefna studenter voro med om -tillställningen. Clinton hade fattat tycke för ynglingen, hvars femton -år icke hindrade ett djup och en flygt, högre än mången tjuguårings. -Sedan hade han sökt Axels sällskap, ty Clinton föredrager i allmänhet -yngre personers sällskap framför äldres. »Jag vill så gerna agera -beskyddare« tillade min bror. Lustresan till Tavastehus hade äfven varit -en proposition af Clinton. - -Min bror tyckes icke ana ..... Jag skulle, om jag äfven ville det, icke -for min död kunna förtaga Clinton hans okunnighet. - -De två följande kadriljerna dansade jag. Mina moitiéer uppbjödo nog sin -förmåga att »hålla mig varm«; äfven måste jag hålla dem räkning för det -de allsicke liknade första kadriljens hjelte. Det hjelpte icke, jag hade -så tomt efter ... Axel. - -Huru glad skulle icke jag således bordt bli, då Axel åter inträdde i -salongen. Hans illamående hade upphört; han hade icke kunnat få sömn, -när andra roade sig. Derföre måste han återvända. Jag kände tydligt att -jag bleknade. - -Han uppbjöd mig till kotiljongen. Jag hade bordt svara nej, men jag -svarade ja. Jag var ju förbjuden att valsa. - -Redan för två år sedan, då han var hufvudet kortare än jag, var det lätt -att valsa med Axel. Nu var han halfva hufvudet längre. Han både valsade -och förde väl. Det gick så lätt och lustigt; jag visste icke af någon -ansträngning. - -Redan den första gång, jag blef upptagen af en fremmande kavaljer, kände -jag en stickning i bröstet och andtäppa. Jag beklagade mig deröfver. När -jag andra gången skulle blifva upptagen, sade Axel: - --- Jag ber om förlåtelse, min herre. Mamsell Värn vågar icke valsa -utöfver de ordinära turerna med ..... mig. - -Kavaljeren aflägsnade sig småförtretad. Axel rodnade, kanske för det han -ansåg det låta egenkärt, då han sagt med mig. Jag tyckte dock om honom, -för att han gifvit ett tydligt svar. Jag tackade honom derför. - -Sedan en och annan fått samma besked, fingo vi sitta ostörda. Då var att -se, huru Axel blef sig olik. Han var glad, liflig, skämtsam, intressant. -Det var ett underverk. Så upprymd hade jag aldrig sett honom i hemmet, -aldrig förut. Bland annat sade han: - --- Jag tycker mig vara en helt ny menniska. Jag ser för mig framtiden i -ljus. Förklara för mig det, Celia. - --- Säkert kommer det deraf, att Axel blifvit student. Det måste vara ett -eget nöje, ett nöje, hvilket qvinnan aldrig får erfara. - --- Ja, det är ett nöje. Verlden ligger framför mig så stor, så öppen. -Den stolta tanken, att kunna verka något i verlden, tränger fram lik -stjernan ur natten. Önska mig lycka, Celia! - --- Jag önskar Axel det allra bästa på jorden. Godt nytt år! - --- Och hvad mån' vara detta allra bästa? -- sade han med en ton, som -sade, att skämtet redan fullkomligen utrymt platsen. - --- Det som för jorden närmast till himlen. - --- Då förstår jag, att Celia icke menar jordiska utmärkelser, yttre ära -och stjernor. De stjernor äro bäst, som bäras ... innanför. Dock tycker -jag, att det vore en stor lycka, ja väl den allra största, att kunna på -något sätt höja sig i deras ögon, hvilka vi älska. Låt vara, att -fosterlandet är vår älskarinna, då skola vi icke sky att uppoffra oss -för detsamma. Man bör vara beredd att tillochmed _dö_ för det man -älskar. Då blir troheten beseglad genom döden. Ja, det vore ljuft att dö -för ..... sådant! - --- Ja, det är sannt. Men jag ville nästan, att jag icke vore qvinna. - --- Det var bra, att Celia tillade detta _nästan_. Eljest skulle jag -hafva en motsatt, besynnerlig önskning. Jag ville icke alls _vara_. De -blommor, som vända sig mot solen hade icke glada dar, om solen vore -borta. - -Hastigt förändrande ton sade han småleende: - --- Celia lär finna, att jag lärt mig att säga komplimanger. - --- Lofva mig att hädanefter använda dem sparsamt -- sade jag. - --- Lofva mig att hädanefter vara en annan, än Celia är -- svarade Axel. - -Kotiljongen slutade assembléen. Följande dagen foro vi af till Mainola. -Clinton och Anna satte sig i en släde, kaptenen naturligtvis med sin fru -i en annan. Mig blef intet val öfrigt. Jag måste sitta med Axel i den -tredje släden. - -Till min ledsnad måste jag medge, att så fort resan aflopp med Axel, -hade den troligen icke aflupit med någon annan. Han var glad och -treflig, och använde ytterst sparsamt ... komplimanger. - -Lilla Emma, som säkert haft mycket ledsamt, emottog oss med en barnslig -glädje. Men visst såg hon bra förvånad på Axel. - - - d. 12 Jan. - -Axel har blifvit en stor favorit hos farbror och faster, -- så kallar -jag nuförtiden kaptenen och kaptenskan. Faster är förtjust i hans -belefvenhet och artighet, farbror i hans »förmåga att kunna följa med,« -samt hans qvicka infall. Jag sjelf, huru må det vara med mig? -Naturligtvis fröjdar det mycket Celia, att den person, hon sjelf håller -af, äfven blir afhållen af andra, dem hon håller af. Personen vinner -derigenom i ökad glans. - -I går, då Axel icke var inne, roade det farbror att bry mig för honom. -Jag svarade så ogeneradt jag nånsin kunde, att jag verkligen höll bra -mycket af Axel, och att jag dertill hade rättighet, då han varit min -discipel. Då sade farbror småskrattande: - --- Nu kom Celia att missäga sig. Du sade att det var en rättighet, men -menade säkert en _skyldighet_. - -Jag rodnade, hvilket var förtretligt, emedan Clinton var i rummet. -Småstucken och i bryderi gick jag ut. Snart mötte jag Axel och Emma, som -kommo från den rimfrostprydda parken. - -Gud är mitt vittne, att jag vid denna syn tänkte: -- o, att småningom -skulle uppvexa ett ömt förhållande mellan dessa två! De tyckas skapade -för hvarandra. - -Emma gick i all stillhet bort, och lemnade oss allena. Jag började tala -om Emma, jag berömde, såsom jag det borde, mycket det lofvande -trettonåriga barnet. Jag ryckte fram med en invit på långt håll, huru -passligt det vore, om Axel o. s. v. - -Jag vågade icke ens härvid se på honom. Han ljufva sonora röst hördes -svara: - --- Jag förstår Celias mening, och jag tackar dig derför. Celia talade -som ur min egen själ; äfven hos mig har en sådan tanke trängt sig fram. -Men jag har tillbakavisat den. När insekten en gång svedt vingarne på -ljuset, så locka honom icke ens de klaraste stjernor af första -ordningen; vid ljuset fäster sig insektens lif, tills det i döden -släcks. - -Dessa ord försatte mig i en onämnbar rörelse. Jag tyckte mig gjort -mycket illa, som framlockat sådana ord. Jag skyllde på kölden och sprang -i min kammare, der jag nu är. - -Jag öfvertänker den djupa rörelsen i min själ. Hvad skall den båda? Är -Celia skapad till olycka, till sin egen olycka, eller andras, dem hon -håller af? - -Men hvarföre tänker jag på olycka. Skall någon sådan nödvändigt uppstå -nu? Att jag för Axel äger ett stort, altför stort värde, det vet jag. Är -min känsla icke tacksam derför, besvarar jag icke hans _kärlek_ ... ack -att jag måste använda detta ord ... då blir det olycka, Axels. Besvarar -jag den, _skulle det så hända att jag besvarade den_, hvem blir då den -olyckliga? Månne jag sjelf? Men hvarföre tänker jag på olycka! - - - d. 17. - -Lektionen med Emma var slutad. Hon sade till mig: - --- Söta Celia, hvarföre har du blifvit så ängslig? Du suckar så ofta, -när du läser med mig. - --- Gör jag det? Det visste jag icke af. - --- Vet Celia, vore jag några år äldre, så skulle jag sucka så ... för -Axels skull. - --- Hvarföre just för Axels skull? - --- För han är så söt. Om jag någongång i verlden blir gift ... det kan -ju hända ... så ville jag, att det vore med en, som skulle likna Axel -bra mycket. - --- På hvad sätt är då Axel så söt? - --- Så Celia kan fråga! På allt sätt. Han är emellanåt så rolig, och -sedan igen så förståndig. Han är också så karlaktig och duktig, när det -gäller, och dessemellan är han så snäll och god. Han skulle visst icke -göra en mask förnär. Och sist så är han så vacker, och det är ju också -ändå någonting, det. - --- Det är märkvärdigt, huru många fullkomligheter hos Axel Emma hittat -på. - --- Mycket märkvärdigare är det, att Celia icke hittat på dem. Och ändå -tänker Axel på ingenting så mycket, som på Celia. - --- Huru kan Emma tala sådant? Huru vet Emma det? - --- Jo, ser Celia, jag har det af Axel sjelf. Hvarföre tror Celia, att -han så gerna är med mig allena; det är bara för att få i fred tala om -Celia. Han frågar mig så mycket om Celia, ja, allt möjligt frågar han. -Och när jag då berömmer dig, såsom alla måste göra, så blir han så glad, -och om jag berättar något, som Celia sagt eller gjort, så hör han så -uppmärksamt på, att jag är rädd han skall förlora andan. Det är riktigt -sannt. Skulle jag icke veta, huru rysligt mycket Axel håller af Celia. -Ack, vet du, i går frågade han mig, huru lexan gått. Jag sade då, att -Celia varit nöjd med mig och kysst mig. Då kom Axel till mig och stal, -riktigt stal en kyss af mig. Nog förstår Celia, hvarföre han det gjorde. - -Jag blef ledsen på mig sjelf, för det jag så gerna åhört Emmas -berättelse. Derföre sade jag temligen omildt: - --- Men hvart vill då Emma komma med detta prat? - --- Jo, det skall jag säga. Jag skulle vilja att Celia vore mera god emot -Axel. Celia tycks vara liksom rädd för honom. Celia borde hålla af Axel -lika mycket, som han håller af dig. Åhå, vore jag i Celias ställe, -nejminsann jag skulle låta en sådan gosse, som Axel är, vara så der. Jag -skulle hålla af honom så rysligt. Och jag skulle äfven _visa_ det. - --- Men, minns Emma, jag är ju hela fyra, fem år äldre än Axel. - --- Fyra, fem år äldre, hvad gör det? Så mycket äldre var också mamma än -pappa, och lycklig var pappa, så länge mamma lefde. Jag minns ännu, huru -de höllo af hvarann, och huru pappa gret, när mamma lades i kyrkomullen. -Hvad gör ålder! - --- När Axel blir så gammal som jag nu är, så har han glömt mig. - --- Glömt? Du tror sådant om Axel. Han kan ej glömma! Å nej. _Han är den -allrabästa._ - -Sedan Emma sagt detta, gaf sig barnahjertat luft i en ström af tårar. -Hade en engel ifrån himlen nedstigit som förespråkare för Axel, han hade -dock icke kunnat vara vältaligare än detta barn, hvars späda fantasi, -förgudande sitt föremål, altförväl röjde sin riktning, men hvars goda, -oegennyttiga hjerta ändå glömde allt vid tanken på dens väl, som gifvit -barnafantasin dess späda vingar. - -Oemotståndligt bröto tårar sig väg ur källan af mitt hjerta. - -De blandade sig med Emmas. - - - d. 20. - -Klockan är icke mera än tre på morgonen. Jag har stigit upp, för att -uppteckna den dröm, som nyss väckte mig. Minnet af drömmar förgår så -lätt, om man icke griper dem på färsk gerning. - -Jag var i en bergig skogstrakt, der träden voro så höga, så höga. -Clinton och Anna voro med mig. - -Vi hade att gå uppför ett ganska brant berg. Anna var mycket rädd och -stödde sig ängsligt på Clintons arm. Jag var icke alls rädd, och -uppmanade dem blott att skyndsamt stiga på. Hvart jag egentligen ville, -vet jag ej, lika så litet hvad jag ville. Likväl var det någonting -ytterst maktpåliggande och vigtigt. - -Småningom märkte jag att Clinton och Anna blefvo efter. Likväl -påskyndade jag mina steg. Då jag åter såg bakom mig, fann jag att de, i -stället för att vidare komma uppåt, gledo sakta nedföre och tillbaka. Då -ropade jag dem an. De svarade med knappt hörbar röst, att de hade bättre -att vara i dalen. Då beslöt jag att icke mera plåga dem. De fingo vara -der de ville. Jag tänkte icke på dem vidare. Jag gick på oförskräckt. -Jag kom till bergets topp. - -Toppen var bevuxen med granar i en stor cirkel. Jag gick inom cirkeln. -Der stod Axel, och tycktes vänta på mig. - --- Ack, hvad Celia var god, som kom. Nu får du se alla de rikedomar och -skatter, som jag förvärfvat åt dig. Följ mig. - -Sedan jag gått några steg fram vid Axels ledande arm, stannade jag -tvärt. Vår väg var afbruten genom en mörk håla. - --- Detta ser ut som nedgången till en grufva -- sade jag. - --- Det är så -- sade Axel -- fatta mod och sätt dig jemte mig i denna -korg. Vi skola fara nedåt. - -Der fanns verkeligen en stor korg, som jag icke märkt. Vi satte oss i -den. Den gick nedåt medelst ett vindspel. Det var mörkt, stickmörkt. - --- Är du rädd för mörkret, Celia? - --- Ja, om jag vore ensam, men icke med Axel. - --- Det börjar väl äfven snart att ljusna -- sade Axel. - --- Huru djup är denna grufva? -- sporde jag. - --- Djupare än höjden af det berg, du klättrade uppför. - -I detsamma började det ljusna. Korgen sänkte sig alltmer, och ljuset -tilltog. Det började höras ett dån och ett skrammel, som tilltog i samma -mon som ljuset. Konturer af menniskofigurer började synas; de tycktes -vara i en liflig rörelse och arbeta med kraft. - -Bottnet af grufvan såg ut som en underjordisk stad. Detta erbjöd en -vacker och skön anblick. Den öfvergick all föreställning. - -Omsider stannade korgen på botten, och vi stego ur. - --- Nu skall jag visa för dig mina arbetare. De äro indelta i tvenne -klasser; men slafvar äro de alla. - -Jag såg på arbetarene. Alla voro de svarta och smutsiga. - --- Se noga på denna klass. Den utgöres af sådana menniskor, som värderat -det jordiska guldet högre än allt annat. De hafva frivilligt gifvit sig -till slafvar. Deras lön är stor nog. - -Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på första klassens arbetare. -Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på deras -anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen voro lika. I -hvarenda af dem igenkände jag ... Edvard. Den Edvard, som jag fordom -hade älskat i barnets inbillning. Den Edvard, som öfvergaf mig, emedan -jag var fattig på jordens guld, han, hvars otro icke kostat mig någon -tår och ingen sorg, emedan min kärlek blott var ... inbillning; ja, -denne Edvard stod der nu för mig, representerad i tusende olika och dock -lika gestalter. - -Axel gick ifrån dem, och förde mig till den andra klassen. - --- Se noga äfven på denna klass. Den utgöres af sådana män, som, lika -onda englar, kunna tjusa så det rena som det orena sinnet, men hvilkas -makt blott grundas på ett fint bedrägeri. De hafva nu äfven fått sin -lön. De äro mina tvångsarbetare. - -Jag åtlydde Axels ord. Jag såg på den andra klassens arbetare. -Besynnerligt! De voro alla lika klädda, lika vexta. Jag såg på deras -anletsdrag. Oaktadt svärtan såg jag, att äfven anletsdragen voro lika. I -hvarenda af dem igenkände jag ... Josef. Den Josef, som lik en ond engel -demoniskt tjusat min själ, han, som jag öfvergaf, emedan han aktade det -heliga ringa, Josef, hvars förlust kom verlden att gapa emot mig så tom -och sorglig, emedan min kärlek ändå icke varit inbillning; ja, denne -Josef stod nu der for mig i tusende olika och dock lika gestalter. - -Ännu en tredje klass menniskor varsnade jag; det var qvinnor, -handtlangerskor åt den andra klassens män. Äfven de voro sinsemellan -lika. Jag vågade knappt se åt dem. De ägde alla, äfven de, bekanta drag. - -Axel gjorde ingen anmärkning öfver denna tredje klass. Han tycktes icke -ens märka den. Han gick hastigt förbi, och drog mig med sakta våld åt -ett annat håll, så att vi voro på ett visst afstånd. - --- Ser du, min Celia, dessa äro nu alla de, som lyda under mig. Är jag -icke rik? Kom, skall du få se, hvad slafvarna hjelpt mig till. - -Med dessa ord knackade han på bergväggen, som öppnade sig. Vi voro i ett -rum, stort som den största kyrka, och rikare prydd än någon sådan. -Taket, golfvet, väggarne voro af silfver och guld, som ormlikt ringlade -sig inom hvartannat. Ädelstenar af alla slag bildade guirlander kring -väggarne. Ifrån taket hängde kronor utan ett enda ljus, men gifvande en -sådan glans, att jag undrade, huru mina ögon kunde uthärda en sådan -herrlighet. - --- Du förvånar dig öfver prakten i mitt rike -- sade Axel. -- Snart -skall du få se en ännu skönare syn. - -Då framstodo omkring oss ljufva, underbara gestalter, som alla voro -_olika_, och dock så sköna. De föllo, en och en, på knä för oss, och -framräckte sina skänker. - -Axel gaf en vink; då framstod ett af de sköna väsendena och räckte mig --- en myrtenkrona. Jag ämnade sätta den på mitt hufvud, men först ville -jag dock erfara, huru skickligt den var flätad. Jag höll den upp emot de -bländande kronorna, och fann att myrtenkronan var genomskinlig. Jag blef -rätt skrämd häraf. - --- Jag vill ej hafva den. Den är ej gjord af myrten, utan af smaragd -- -utropade jag, och släppte kronan i golfvet. En förunderligt vidrig klang -hördes, då kronan föll i stycken. - -Nu trädde Axel till mig med strålande ögon och sade: - --- Du har bestått profvet. Din rena själ kan icke dåras mer af falska -glitter. Du lilla flicka, hemta hit en bättre krona. - -Hon lydde, kom och satte på mitt hufvud en bättre krona, en äkta -myrtenkrona. Det kände jag af bladens böjlighet och sköna svalka. - -Jag såg på den sköna gifverskan. Var det icke Emma? Ja. Jag tackade -henne med en kyss. Det såg Axel och han talade: - --- Den tid vi bodde uti solens ljus, tog Axel Celias kyssar ifrån Emmas -mun. Nu tar jag dem från Celias egna läppar. - -Han kysste mig. I detsamma hördes en sakta musik, och sedan började de -vackra gestalterna uppstämma en ljuf melodi, hvars harmoni efterhand -blef allt mera rik, mångfaldig och underbar. Det var en festlig -brudsång. - --- Är här ej godt att vara? -- hviskade Axel. Jag svarade: - --- Om dock min far och moder lefde än och såge Celias lycka! - --- Jag var beredd på Celias goda hjertas önskan. Derföre har jag kallat -hit din fader och din mor. - -Då kände jag, att mina axlar lätt vidrördes. Jag såg mig om. På ena -sidan om mig stod min far, på den andra min mor. De voro sig -fullkomligen lika, endast yngre. De voro lika unga, som den öfriga -brudskaran omkring mig. - -Min glädje blef nu fullkomlig. Helt och hållet försmälte jag i det -närvarandes lycka. Jag sträckte mina händer efter Axel, för att tacka -honom för all denna salighet. Han förstod mig, kysste mig och ..... jag -vaknade. - -Der ligger den lilla Emma, hon som i drömmen gaf mig den goda -myrtenkronan. Ibland suckar hon lätt. Kanske drömmer äfven hon någon -vacker dröm. - -Hvad månne min dröm betyda? Jag har drömt om silfver och guld. Det säges -icke betyda något godt. Åtminstone är silfver illa, säger man. - -Det var en gång fråga om drömmars betydelse. Då sade en satiriker i -sällskapet: -- drömmar betyda just precis det, som framdeles kommer att -ske i verlden. - - - d. 24. - -I dag reste Clinton och Axel bort. Det var en sorgens dag. - -På förmiddagen föreslog Clinton en promenad. Emma följde med. Småningom -afdelade sig sällskapet helt naturligt i tvenne kotterier. Clinton och -Anna bildade det första; Axel, Emma och jag det andra. Hastigt sade -Emma: -- jag vill veta, hurudant förlofvade tala, och sprang till -Clinton och Anna. Axel sade: - --- Ett så förståndigt och godt barn, som Emma är! Hon kände i luften, -att jag ville vara ensam med Celia. - --- Emma är ett mycket förståndigt och godt barn -- sade jag tanklöst. - -Vi talade först ett och hvarje i likgiltiga ämnen, tills det äfven blef -fråga om resan. Jag bad Axel vara försigtig och icke förkyla sig. - --- Jag lofvar det, då Celia så vill -- sade Axel, med ett alfvar, som -tycktes illa harmoniera med frågans obetydlighet. Med än större värme -fortfor han: - --- Jag lofvar ännu mer än Celia fordrar. Jag lofvar dig att ren och -obesmittad gå igenom ungdomsålderns faror. Celia, detta namn skall -blifva mig en stark sköld. All min äregirighet lofvar jag dig ... äran -utan Celia vore utan värde. Sist lofvar jag dig min kärlek, en varm och -trogen, ja, en evig kärlek. Jag kan icke föreställa mig en möjlighet att -lefva, om Celia ej bodde i mitt hjerta, icke heller någon himmel, der ej -Celia vore. Jag lofvar dig en kärlek, som gifver allt, men fordrar ... -intet. - --- Det är för mycket, Axel. Tala dock ej så -- hviskade jag, i det tårar -ovillkorligen fuktade mina ögon. - --- Du gråter, Celia. Jag tackar dig. Du kan ha rätt, ty att försaka dig -för alltid, det vore dock hårdt. Derföre vill jag förändra mina ord. Den -kärlek, som nu lifvar mitt bröst, den gifver allt och fordrar intet. Ser -du, jag frågar dig icke, om min kärlek har något gensvar i ditt hjerta. -Det är nog för mig, att jag älskar dig. - -Åter sade han, efter en lång tystnad: - --- Det vore äfven förmätet af mig, att af Celia fordra ett svar. Jernet -skall pröfvas i eld, innan det duger. Framdeles någon gång, sedan jag -bestyrkt min trohet och min rena vilja att vara Celias vän ..... då är -det tid för frågor. - -Huru gerna jag velat säga några ord. Äfven jag hade ju bordt gifva ... -någonting. Jag försökte tala ... jag kunde icke, vågade ej. Axel förekom -mig nu såsom ett väsen ifrån ett annat hem, ett väsen, som nedlåtit sig -till ett jordens barn. Det gick igenom mig en rysning. Jag gick der -darrande och ängslig. - -Axel såg på mig, och sade med skiftad ton och blick: - --- Jag har sagt allt. Nu känner Celia mig ....... Derföre skola vi tala -annat. Vi skola leka, skämta. Jag är ett barn. Skämtet passar bra för -mig. Och Celia är ett barn, som aldrig kan bli annat än ett barn. -Derföre skola vi ha roligt .... Emma, kom hit. Hvad har du att göra der -med de gamla! - -Emma kom, och Axel hade med henne många roliga upptåg, som också fingo -mig att skratta. - -De några återstående timmarna var Axel så glad och tokrolig, att jag -aldrig förr sett honom så. Och när han satte sig i släden, tycktes det -allsicke kosta på honom att resa. - -Clinton var icke så glad. Dock sökte också han på sitt sätt trösta Anna, -stackars barn, som gret. - - - d. 1 Mars. - -Tomt, tomt hade vi de första tiderna efter de kära bortfarna vännerna. -Farbror klagade att han »radicaliter« förlorat sin matlust och sitt -humör; Anna gret tidtals, likaså Emma, som klagade, att det aldrig var -riktigt roligt mer. Endast faster hade nog förströelse af sitt hushåll, -och jag ... jag gret icke. - -Nu deremot, sedan tårarna i det närmaste upphört för Anna och Emma, -tyckes turen ha kommit till mig. Nyss gret jag så, att det var -underligt, huru jag icke smälte. Men dessa tårar voro ljufva. - -Kan det vara möjligt att jag älskar denna gosse, har jag ofta frågat -mig, och fått till svar: kunde det vara möjligt att jag icke älskade -Axel? Åldern gör intet, sade Emma. - -Emellertid, _om_ det är kärlek, huru olika mot den, jag hyste för ... -Josef! Den kärleken kom hastigt som ett rus, en yrsel; ja, den var äfven -ett rus, en yrsel, efter hvilken uppvaknandet var svårt och tungt. Men -den, jag nu känner, har kommit småningom, den har så stilla smugit sig -kring hjertat; den har tillvuxit så jemnt och säkert, som en snöboll, -rullad i blid snö. Den är nästan för ljuf, och fridfull, för att vara -kärlek, dock för litet systerlig, för att _icke_ vara kärlek. Således är -det väl ändå kärlek. - -Men då det är kärlek, och denna är så ljuf, så fridfull, hvarföre skall -jag då gråta? Ehuru jag känner denna kärleks art, är det dock, som om -jag fruktade den. Hvarföre skall jag tänka på framtiden! - -Hvad menniskan dock är oklarsynt och dåraktig. Den tid, jag förra gången -älskade (synd på det ordet!), då hade jag intet rum för fruktan eller -onda aningar. Jag fördes som i yrsel. Nu deremot, då min älskling är så -annan, så ädel, god och ärlig ... nu fruktar jag. - -Anna och Emma, som icke veta af orons album, hafva undrat, hvarföre jag -icke mera skrifvit någonting i fridens bok. Det har icke skett, emedan -jag saknat lust dertill. Så har jag talat till dem, och till en del -sannt. De tider, jag haft lust att uppteckna någonting, hafva varit -sådana, att jag hellre meddelat mig för dessa stumma vittnen, dessa -hvita pappersblad, än för menniskor. Ja, jag har skytt att meddela dem -någonting om sådant, som rör Axel. Jag kan icke vara uppriktig och -öppenhjertig nu. Det vore att vanhelga .... Vore det icke? - -Men jag vill försöka något annat. På en tid skall jag icke ens ha dessa -stumma vittnen till förtrogna. Jag skall begrafva den ljufva låga, som -alltmera värmer mitt hjerta, inom mitt eget bröst. Jag tror ej för det, -att hon af brist på näring dör. - - - d. 20 October. - -Jag har hållit mitt ord. På lång tid har den svarta portföljen varit -oöppnad. - -Den sköna våren har varit, sommaren har flytt, hösten har kommit; löfven -hafva gulnat och till större delen affallit. Endast körsbärsträdens blad -äro envisa och hålla sig gröna. - -Nu är det höst, men i min själ herrskar vår. Hösten och förödelsen -omkring mig förmå icke smitta mitt hjerta. - -Hvarföre griper jag då i orons album? Emedan jag förbehållit mig -rättigheten att få skrifva i det, då något särdeles gladt inträffat. Det -är märkvärdigt, att jag allaredan skrifvit om detta glada äfven i -fridens album. Det är så roligt att mer än en gång uppteckna det, som -mycket fröjdar själen. - -Axel har skrifvit ett bref till oss. Den skälmen har adresserat brefvet -till ... lilla Emma. Det lyder så här: - - H:fors d. 15 Oct. 1851. - - »Söta Emma! - -Hvad Emma skall bli förvånad öfver att få ett bref från mig. Emma har -väl icke förut fått många bref, och säkert intet enda från en gosse. - -Ändå har jag just ingenting vigtigt att skrifva. Men kanske skall det -roa Emma att veta, att jag vuxit mycket. Emma tyckte redan i vintras, -att jag var altför lång; nu skulle Emma bli rädd för mig, vet Emma, ty -jag felar blott två tum i tre aln. Men säkert har Emma också vuxit, så -att du icke behöfver se dessmera upp till mig än förut. Emma blir väl -icke rädd? - -Vet Emma, att jag den 20 October fyller sexton år? Emma måste den dagen -få dricka mera kaffe än eljest. Jag vet att Emma tycker fasligt mycket -om kaffe. - -Jag skulle inte för någon våga berätta, att jag i slutet af denna månad -ärnar mig till Mainola. Kanske Emma ändå törs gifva sina goda -fosterföräldrar en liten vink derom. Hviska det äfven för Celia, så att -ingen må bli skrämd. - -Ser du, lilla Emma, huru alldeles ingenting jag hade att berätta för -dig. En annan gång bättre. Helsa alla så mycket från - - Axel Segerskjöld«. - -Det är således i dag Axels födelsedag. Han fyller sexton år. Jag tycker -det för Axel är så mycket, som för andra tjugusex. - -Emma har ställt så till, att vi verkligen i dag fått dricka mera kaffe -än vanligt. Emma sade, att hon tyckte kaffe aldrig smakat så bra. Jag -tyckte så med, fast jag ingenting sade. Anna var den enda, som ej -tycktes tycka så. Men det är sannt, Clinton har icke i dag sin -födelsedag. - -Farbror blef mycket glad öfver nyheten. -- Det är en skön sak -- sade -han -- att man åter på en tid får hit någon att prata förnuft med. Det -skall bli roligt, att få höra universitetsnyheter. Också jag har varit -student, och den som en gång varit det, förblir det ock. - - - d. 5 Nov. - -Hösten har för en tid lemnat rum för en skarp vinter. Den 29 October var -ett förfärligt väder. Jag anade, att Axel var på vägen då, men jag -tackade Gud, att det icke var en sjöresa. - -Han kom den trettionde, icke alls illa medfaren. Han sade, att man måste -vara nöjd, när man har slädföre, om också drifvorna göra, att man icke -hinner mera än en mil på tre timmar. - -Så stor och vacker Axel blifvit. -- Det var en lycka -- sade Emma -- att -han skref till mig derom, eljest hade jag verkligen blifvit rädd. - -Underligt att jag aldrig märkt, att Axel är vacker. Och dock är han sig -så lik i det _stora hela_. Samma uttryck, samma själ, samma ögon, som då -jag frågade honom plurariel af _ciel_! - -Kanske är det förändringen i min egen själ, som låtit mig märka -förändring hos Axel. - -Axel är mot mig så grannlaga. Icke ett ord af sådant, som .... nå ja! - -Stundom vill det synas, som han tillochmed undveke mig. Deremot håller -han sig, än mer än förra gången, till Emma. Månne detta vara så alldeles -bra? Han tror väl, att Emma är mera barn, än hon kanske är det. - -Jag har stundom ärnat varna Axel, men det skulle passa sig så illa för -mig. Anna borde göra det, men säkert faller henne icke sådant in, och -jag ... jag skulle icke kunna göra Anna uppmärksam derpå. - -Men månne det kan vara någon fara för Emma? Är hon icke verkligen -förmycket barn dertill. Och vore det fara, månne denna just vara så ... -farlig? Skall det icke blifva blott en ljuf, barnslig fantasi? - - - d. 10. - -Emmas far har skrifvit efter sitt barn. Han ligger farligt sjuk. Jag har -beslutat att resa med Emma. Farbror sade skämtande till mig: - --- Så mycket hellre kan du följa med, som den söta Studenten är bjuden -att tillbringa några dagar hos min granne, häradshöfding Ekendal, och -hans son, studenten. Celia behöfver någon förströelse under tiden. Föret -är visserligen det allra eländigaste. Landsvägen är dels bar, dels -försedd med isgata. Det bästa ekipage vore nu ett mellanting emellan -kärra och släde. Men som intet sådant finns att tillgå, måste man välja -mellan tvenne ytterligheter. Släde tycks vara säkrare, men har två saker -emot sig: för det första skulle ni dröja för länge på vägen, för det -andra skulle ni komma utan medar hem. Hjulåkdon ser visserligen -riskabelt ut att ha i denna iskraka, men min nya schäs har ännu så -hvassa spikar, att han borde hållas på isgatan lika väl som en nyss -skodd häst. Detta ekipage rekomenderar jag således. Celia, som jag har -märkt kör bra, kan föra tömmarna. Anders kör så vårdslöst; han får sitta -lat bakpå sitsen. - --- Åh -- svarade jag -- nog skall jag köra försigtigt. Visst ser det -litet haskligt ut, då man möter någon, men det hjelpes genom att -antingen stanna, och låta den andra köra förbi, eller också, på farliga -ställen, genom att dela väg med sig så litet som möjligt. - -Anders går redan att spänna hästen i redet, och jag ... ja, hvarföre har -jag skrifvit detta i orons album? - - - d. 15. - -Lycka, lycka, hvad är det för ett ord? All lycka står på randen af en -olycka. All glädje är så hastigt färdig att räcka handen åt smärta. - -Den tolfte återkommo vi från Emmas far, som redan var bättre. Sakta och -försigtigt foro vi på den bedrägliga isgatan. - -Vädret var blidt, och ändå var himlen blå och solen lyste. Det var ett -angenämt resväder. Också höll Emma mig nog varm med frågor om ett och -annat, samt dessemellan med tal om Axel. Jag började finna, att hennes -ömhet för honom dock icke var farlig, att hon ännu var förmycket barn, -för att på alfvar älska. Det var blott en ljuf, barnslig, systerlig -fantasi. Deråt vardt jag ganska glad. - -Vi hade icke mera många stenkast till hemmet. Emma sade: - --- Nu får Celia vara bra försigtig. Vi få här en »nedförbacke«, som väl -icke är brant, men krokig och hal. Kanske vi be Anders gå bredvid. - -Jag satt försänkt i tankar, och svarade intet på denna naturliga -proposition. Emellertid gick hästen framåt. - -Backen var långsluttande, hade således ej bordt vara farlig. Men, såsom -Emma sade, var den krokig. Vägen borde alltid litet slutta åt samma -sida, som vägen kröker sig, eller åtminstone vara horizontel. Denna -backe gjorde raka motsatsen; utom backens egen tillbörliga sluttning, -hade han dessutom en sidosluttning, men åt motsatt sida af vägens -krökning. Vid vägen var väl icke något dike, utan marken sluttade -alltmera, ju längre ned. Sist kom en brant, som slutade vid en liten å, -som tog vägen åt Mallasvesi. - -Då jag såg åt höger, förstod jag, att denna lilla backe var vida -farligare att färdas nedför än uppför. Slant schäsen en gång ur vägen, -så stannade han icke förr än vid brantens fot, i åns svarta kalla -vatten. Ledstänger saknades här, liksom så ofta på socknevägar. - -Jag ärnade försöka stanna hästen. I stället tror jag att jag ryckte i -tömmarna. Både Emma och jag upphäfde ett rop af glad förvåning. Axel -syntes nedanför vägens krökning. - -Hästen begynte smått löpa. Vid krökningen började schäsen att slinta. -Det såg Axel, och var som en blixt vid vår sida, just då det högra -hjulet redan var utom vägen, på den åt ån mera sluttande planen invid. - -O, att han aldrig kommit! Hvad var vår räddning värd, då den köptes så -dyrt! - -Axel stod nedanom vägen på den åt ån sluttande planen, och bemödade sig -att hindra det högra hjulet att löpa vidare nedåt. Förfärliga ögonblick! -Axel hade intet säkert fotfäste på den hala marken. Han föll, schäsen -hade förlorat balansen, den föll på Axel. - -Huru länge jag var utan sansning, vet jag icke. När jag vaknade, såg jag -Emma gråtande vid Axels hufvud, som var blodigt. Anders sysselsatte sig -med att resa upp hästen. - -Hästen låg omkull på vägen. Axels bröst hade hindrat schäsen att rulla -vidare och draga hästen med sig i fallet. - --- Du dumma menniska -- utbrast Emma till Anders -- du tänker mer på din -usla häst, än på honom der. Förstår du icke, att om hästen stiger upp, -så kan kärran ännu mera skada Axel. Lyft upp schäsen. - -Detta gick snart för sig. Nu kunde vi betrakta Axel. Han var utan allt -medvetande och andades knappt. Hjulet och schäsens tyngd hade illa -skadat hans bröst. Bittra öde! - -Vi förbundo hans hufvud så godt vi kunde. Vi gjorde honom af våra -öfverplagg en bädd, så mjuk vi förmådde. Dock var den för hård -- det -funno vi af hans oroliga ryckningar under det sorgliga tåget till -hemmet. - - * * * * * - -Mot aftonen vaknade Axel från sin sanslöshet. Han lät bedja mig komma -till honom. - -O, hvilken förändring! De ädla anletsdragen vanställda under bemödandet -att dölja smärtan, bröstet tungt flämtande, och blicken rullande, men, -ack, så skön. Så låg den ädle ynglingen, det bleka offret. - --- Celia -- hviskade han -- hvarföre gråter du? Allt är en vacker dröm. -Celia, du lefver, du är räddad. - --- Ack Axel, tala ej om mig. Jag lefver för att se ... dig så der. Ack, -hvad du andas tungt. Ditt bröst är säkert mycket sjukt. - --- Jag vet ej hur det är, men visst kännes det annorlunda än förr. Det -går väl öfver. - -Det påkom mig en underlig känsla, liksom han menat: -- det går väl -aldrig öfver. Axel smålog och sade: - --- Jag borde banna Celia, för att du gråter så mycket. Men ... tårarna -klä dig lika bra, som allt annat. Du kan få gråta. - --- Kanske det skadar Axels bröst att tala -- sade jag, i det jag -bemödade mig att svälja tårarna. - --- Det borde icke skada, när jag talar med Celia. Men jag vill söka lyda -dig. Mitt öga tynger åter. Det bådar sömn. Hur ljuft, att söfvas in af -den bästa vännen uppå jorden! - -Han har somnat. Säkert sväfva omkring honom sköna englar nu. Han småler -stundom. Kanske han icke vet, huru jag ensam vakar öfver honom, huru -mitt hjerta uti oro klappar ömsom, stannar åter. Slumra, det är ljuft! - - * * * * * - -Doktorn har anländt, han har undersökt patienten. Ack ändå, bröstbenet -är krossadt. - -Doktorn har sökt trösta oss, men har icke rätt lyckats med mig. Hans -ton, hans blick har ingifvit farhågor. - -O Gud, låt Axel lefva. För Celias skull, låt honom icke sluta i blomman -af sina ungdomsdagar. Tag Axel icke ännu till dig! - -Men hör du icke denna bön, så hör en annan. När _han_ är borta, så tag -då äfven Celia rätt snart. - -Nu är nattens tid. Jag minnes min dröm. - - - d. 19. - -Åter har doktorn anländt. Sjukdomen har förändrat natur. Smärtan i det -skakade bröstbenet har förorsakat feber och inflammation. Axel yrar -tidtals. Mitt namn är ofta på hans läppar. Med rysning hörde jag honom -för några timmar sedan säga: -- »hvarföre skall du söka skilja mig från -Celia. Nog är jag henne trogen«. Sedan började han åter tala -osammanhängande ord. - -O smärta, att nödgas bevittna förståndet, själens ljus, ligga i dvala, -lemnande rum för en upphetsad inbillnings förvirrade tankespel! Nyss var -han en yngling, strålande af ungdomshopp, mod och helsa. Nu ligger min -gode vän så hjelplös der. - -De suckar, han stundom drager, de komma säkert af kroppslig smärta. De -förorsaka en själens smärta hos Celia; de äro lika många dolkar för -Celias hjerta. - -Skall det blifva lif eller död? Stode det i min makt att öppna -framtidens Isislöja, jag vågade det icke. Jag vågar icke _tänka_ på -framtiden. Som ett barn i leken täcker öfver sina ögon, och tror sig -icke blifva sedt af den, det icke ser, så vill Celia göra. Jag vill -kasta ett dok öfver själens ögon. Kanske att ödet då ej hittar mig. - - - d. 20 Dec. - -Snart inträffar julens, den höga kristliga glädjens och barnens fest. -Min julklapp blifver sorg och smärta, och dock äro dessa julklappar för -mig de käraste. Sorgen är min bästa vän, huru mycket ljufvare och -herrligare än all jordens lycka! - -Jag känner hos mig kraft att skrifva nu. Jag flyr till dig, du orons -album. Nu är du den rätta fridens bok. - -Det var den tjugunde November. Det gick mot natten. Jag vakade vid Axels -bädd. Då slog han hastigt upp sitt öga. Hans ögonpar var ej förvirradt -mer, men strålande af stilla ljus. Och Axel sade: - --- Du vakar Celia. Är natten klar, är månen uppe? - --- Månen är i nedan. Men det är stjernklart. - --- Månen är i nedan? Men jag är nöjd, att de milda blyga stjernorna -tindra. Minns Celia, hvar den stjernan är, som heter _Vega_? - --- Det var den stjernan, som Axel visade mig den sista qvällen, då ..... -Vega uti _Lyran_ är nära intill _Svanens_ kors, och icke alltför långt -ifrån _Carlavagnen_. - --- Ditt minne har varit dig troget. Jag tackar dig. Din Axel får be dig -om någonting. Anse Vega för min stjerna, se på den, då och då, i nattens -tysta timmar. Tro att min ande då talar till dig. Den och stjernan skola -skicka dig ett mildt och vänligt svar. - --- Jag vill så göra. Våra blickar skola mötas der. - --- Våra blickar, ja, om vi begge bodde här på jorden. Men .... - -Hvad menar Axel -- utbrast jag, darrande för min egen fråga, i det jag -hänfördes af den höga aningen uti hans drag. - --- Anse himlen vara uti Vega-stjernan -- sade Axel. - -Jag började att stilla gråta. Jag anade, hvad han menade, anade, att -himlen var för mig förlorad på jorden. - --- Minns Celia den glada, friska vinterdagen uti parken? Då lofvade jag -dig en kärlek, som gaf allt, men fordrade intet. Och när Celia sade, att -det var för mycket, förändrade jag mina ord. Jag sade, att den kärlek, -som då lifvade mitt bröst, gaf allt och fordrade intet. Men nu .... - -Hans matta blick fick lif. Den vexte till en fråga. I en onämnbar -sällhet svarade jag: - -Jag förstår dig Axel, och låt mig svara dig. Med handen i din hand och -ögat i ditt öga, med nattens stjernor och dess heliga tystnad till -vittnen, inför Gud den allvetande älskar jag dig, och skall älska dig, -så länge jag andas. Ja, bortom grafvens rand. - -Han drog mig sakta till sig, och vi kysstes en lång och salig kyss, en -himlens fläkt, hvars känsla skall följa Celia till grafven, ja, bortom -grafvens rand. Småleende sade Axel: - --- Nu vill jag gerna dö, då Celia är min. Gud skall icke förskjuta mig, -för det jag älskat Celia så ömt. Celia har för mig varit en afbild af -det gudomliga, skulle jag icke älska Celia! - --- Din Celia har bedit till Gud, att om Han i sin allvishet behagar taga -Axel bort, så må Celia rätt snart få följa. - --- Hvad äro jordelifvets korta dar emot evigheten i de sällas land. En -blixt, ett ögonblick, och Axel har dig åter. Men ack, Celia ..... - -Kanske att Gud hör Celias bön. I annat fall skall Celia rätt ofta se på -Axels stjerna, Lyrans Vega, och tänka att jordelifvets dagar äro korta -mot evighetens sälla dagar. Celia skall icke sörja såsom de, hvilka icke -hafva något hopp. - --- Jag har att bedja Celia om någonting. När jag är död, så skolen I -begrafva mig här i denna sockens kyrkogård. Sen det är gjordt, så må'n I -underrätta de dock så kära uti hemmet om min bortgång. Stoftet är -förgängligt, dock vill jag så gerna hvila nära Celias hem. - -Efter en lång tystnad, hvarunder hela mitt väsende tycktes försmälta i -betraktandet af Axels in i döden trogna ögon, sade han: - --- Ännu en kyss ..... så der ..... Vi förstå hvarann, vi hafva intet mer -otaldt här på jorden. Läs för mig ett stycke ur den bok, som Celia -tycker så mycket om, ur boken _om Christi efterföljelse_. - -Gud gaf mig styrka att icke öfverväldigas af smärta, då jag ur boken -läste upp ett stycke. Hastigt sade Axel med en röst, ljufvare än nånsin, -en röst från annat hem: - -Jag hör en ljuf musik af underbara toner. Jag går emot en här af sköna -väsenden. Följ med mig, Celia ..... - -Hans ögon lyckte sig vackert. Hans själ utandades i en lätt suck. Jag -kände på hans panna; den var kall. Jag sökte värma honom till lifs med -kyssar. Fåfänga kyssar, de hulpo icke! Der låg den trogne ynglingen ett -lik. Men i döden strålade hans anlete såsom de helige martyrers. - -Och Celia fick icke följa med. Celia lefde, fast hon först trodde sig -icke lefva. Tyst och tårlös satt jag der i stum förtviflan. Dödsengeln, -som röfvat från mig det käraste, var mitt sällskap. - -Och dock tackade jag Gud, som låtit Celia ensam, ensam emottaga den -älskades sista suckar. Mitt hjerta slog af hänryckning, att Celias namn -var det sista ord, Axel uttalat. - - * * * * * - -Fyra dagar sednare fördes Axel till grafven. Äfven Celia var med. Det är -dock kärt att med egna ögon se, att den älskades dyrbara jordiska hydda -vänligt blir anförtrodd åt den varma, moderliga jordens sköte. - -Ännu hade jag icke gråtit, men på denna dagens afton framvällde -ändtligen tårarna ur mitt öfverfulla hjerta. Dess stora tyngd blef -härigenom lättad. Jag började finna, att jag kunde hålla det ord, jag -gifvit Axel på hans dödsbädd, att icke sörja såsom de, hvilka intet hopp -hafva. Tårarna äro en mild skänk från höjden. - -På Vegastjernan ser jag ofta. Den ger mig sköna blickar. Jag känner godt -min Axels ande. - -Aftonens timmar äro de käraste för mig. Är himlen öfverdragen med moln, -så att hugkomststjernan icke synes, så har jag dock en tröst. Den hvita -bädden vinkar mig, jag får drömma. - -Alla nätter har jag drömt om den förlorade. Än är han lefvande på -jorden, än uti ett bättre obeskrifligt land. Drömmen har aldrig visat -Axel sjuk och lidande. Jag tackar drömmen, som städse är god emot mig. - -Och när jag om morgonen vaknar, visst är det då först så tomt, så tomt. -Men snart stå tvenne englar vid min sida, Minnet och Hoppet. De trösta -mig med den dem egna makt. Jag lefver icke i den flyende minuten; jag -lefver i den flydda, och i den kommande. - -I förra dagar begrundade jag ofta, om de döda kunna veta, hvad de kära -öfverblifna här på jorden förehafva och tänka. Nu tycker jag mig ha -svaret klart. _De döda veta det._ Allt, allt, hvad Celia gör och tänker; -det vet Axel. Hans ande vakar öfver mig. - -O, hvilken tröst! Han vet, att han är allt för mig. Han vet, att Celia -icke tänker en enda tanke, som skulle oskära hans minne och vara Axels -ande ovärdig. - - * * * * * - -I natt mot morgonen låg jag vaken. Då hörde jag en musik, som hade tycke -af eolsharpans toner. Jag kastade ögonen ditåt, och såg en bländande -klar punkt i väggen. - -Punkten vidgade sig alltmer. Den vexte till en gestalt med obestämda -konturer. Dessa blefvo efterhand mera tydliga och bestämda, färgerna -klarare och mera lefvande. Det var en ljusblå strålande gestalt, som -närmade sig mig. Dess anlete blef alltmera klart och bestämdt. Det var -Axel. - -Jag satte mig upp och räckte ut min hand, för att fatta Axels hand. Men -då drog han sig med ett englasmåleende tillbaka; konturerna blefvo -alltmera obestämda, intogo allt mindre rum, och blefvo slutligen en -bländande klar punkt, som försvann på samma ställe i väggen, der den -inkommit. I detsamma hörde jag åter en musik, som hade tycke af -eolsharpans toner. - -Synen hade intet förskräckande. Ännu känner jag en ljuf värma, en -stilla, salig frid vid minnet deraf. - - * * * * * - -Huru orätt menniskorna göra Sorgen. Sorgen är en mild moder, en blek, -men trogen syster. Sorgen är den bästa vän. För allt i verlden ville jag -ej mista sorgen. - -Derföre tycker jag ej om kroppslig smärta. Sådan sjukdom är -anspråksfull, den störer själens tankar, den rycker dem till sig. - -Mitt bröst, som aldrig varit särdeles starkt, har under de sednaste -dagarna blifvit rätt konstigt. Jag känner stickningar, och andan blifver -ofta altför kort. Jag måste rådfråga läkare. Jag vill blifva botad. Jag -vill ostörd få lefva i Axels minne. - - - d. 2 Febr. 1852. - -Jag har ej blifvit bättre, snarare sämre. Det låter som en motsägelse, -men jag är glad deråt. Celia vet någonting. - -Jag såg en dag doktorn hviska med farbror. De sågo då, som de trodde -obemärkt, på mig. Jag märkte det likväl, jag hemtade en flyktig aning -ifrån deras alfvarsamma blickar. Nästa gång, doktorn var med mig ensam, -frågade jag, om han ansåg min sjukdom farlig. Han svarade så der -temligen obestämdt, talade om försigtighet och mera sådant. - --- Säg mig, bäste doktor -- sade jag åter -- är min sjukdom farlig. - --- Mamsell Värn frågar mig med en sådan min, som om ni önskade att -sjukdomen vore farlig. - --- Ack, var så god och dölj för mig icke det minsta. Jag ber herr -doktorn derom så vackert. - --- Nå, det må så vara då. Er sjukdom är farlig. - --- Säg mig att den är mycket, mycket farlig! - --- Ni är en ovanlig patient? Ni tvingar mig att säga sanningen. Er -sjukdom är mycket, mycket farlig. - --- Det är väl lungsot, är det icke så? - --- Ja, det är lungsot. Ni småler. - --- Är det icke sannt, att lungsot är obotlig! - --- Ja, då den är längre avancerad. Har mamsell Värn efter det sist -föreskrifna medlet hostat blod? - --- Åja, det har jag. I dag på morgonen hade jag till och med -_blodstörtning_, som gjorde att jag först blef mycket matt. Så säg mig -nu, goda, bästa doktor, att min sjukdom är obotlig. - --- Ni fruktar då ej att dö, ni som är så ung, så ... - --- Nej, jag fruktar ej för döden. Säg att min sjukdom är obotlig. - --- Jag tror nästan så. Menniskokraft är här för ringa. - --- Tack, goda doktor. Celia har hört ett glädjens budskap. Se här min -hand och min varmaste tacksägelse. - -I doktorns öga lyste en tår, och stillatigande lemnade han rummet. - -Den goda, snälla doktorn förstod mig väl. Han såg att Celia ej mera -passar väl för denna verlden. Han skyggade ej för, att låta mig få veta -det, som gör mig så lycklig. Sådana borde alla läkare vara. Är döden -kärkommen, hvarföre då dölja denna lycka; är döden förfärande, hvarföre -undanhålla sanningen, och skicka själen motvillig och oberedd till ... -evigheten. - - - d. 15 Febr. - -Jag har uppsökt det blad, som innehåller drömmen från den tjugonde -Januari förledet år. Hvad jag får den att slå väl in. - -Jag hade att gå uppför ett brant berg, en svår väg. Det betyder -jordlifvet med dess sorger. - -Clinton och Anna blefvo efter, ja de gledo sakta nedföre och tillbaka. -Det betyder, att de än icke äro mogna för skördemannen med den hvassa -lian. Clinton och Anna hafva jordisk lycka leende framför sig. Derföre -skola de lefva. - -Axel väntade mig på bergets topp vid ingången till en mörk håla. Det -vill säga att Axel, förrän jag, var beredd på grafven. Han väntade dock -mig. - -I grufvan fick jag se inbegreppet af det dåliga, som Celias lilla -erfarenhet fått se i verlden. Axel sade, att alla de smutsiga -gestalterna voro hans slafvar. Det vill säga, att det goda herrskar -öfver det dåliga, nu och i evighet. - -Den herrliga och bländande salen, hvars like jag aldrig sett, var en -bild af himlen, hvars like intet öga sett och intet öra hört. Min väg -till den gick igenom grufvan. Igenom djupa grafven går vägen till -himlens sal. - -Min fader och min mor såg jag der, och de lefde. Det kunde ju ej vara -annat än i himlen, ty de voro goda och älskade Gud. - -Den falska myrtenkronan vill jag anse föreställa den myrtenkrona, som -jag kanske hoppades på här i lifvet. Den kronan var visst grann, men -höll ej profvet. Den föll sönder. I lifvet skulle jag aldrig prydas med -myrtenkrona. - -Men hvad betydde det, att Emma satte uppå mitt hufvud den äkta -myrtenkronan. Ack, jag vet, hvad det betyder. Jag skall sjelf så ställa -till, att drömmen äfven här slår in. Det goda barnet skall jag bedja om -en liten tjenst, som hon skall gerna göra mig. Sen jag är död, skall -Emma sätta den äkta myrtenkronan på mitt hufvud. Det skall för Emma bli -den käraste belöning för hennes sorg och tårar. - - - d. 2 Mars. - -Mina plågor hafva aftagit, så att de nu äro nästan inga. Men jag är -ytterligt matt. Det är en förberedelse till afskedet emellan kropp och -själ. - -För sista gången talar jag med dig, mitt trogna album, du ofridens bok -och ... fridens. Jag nänns ej förstöra dig. Jag skall skicka dig till -trogna händer, till min broder Clinton. Han skall vårda dig ömt. - -Jag hade en kärlek, döfvande som ett narkotiskt rus, och brännande som -öknens sand, då solens strålar falla lodrätt. Derpå följde ett -uppvaknande af afsmak, vedervilja. När solens strålar flytt och natten -kommit, känns den sand, som brände nyss, så kall som is. Det kommer -deraf, att sanden är ett jordiskt ämne, som lånar all sin värma ifrån -solen. När solens strålglans är borta, är sanden endast ... sand, ett -kallt och jordiskt ämne. - -Kom så en annan kärlek. Den började så tyst och småningom, som nattens -stjernor tåga fram. Först ser man blott en här, en der, men oförmärkt de -växa till i glans och antal, tills de fylla hela fästet. - -Stjernorna, de tala blott till _själen_; de hafva intet utaf jordiskt -slagg. De värma själen ljuft och mildt och troget. Och den, som engång -deras språk förstått, har evigt deras minne qvar, ja, äfven när de -flytt. - -Min ljufva stjerna flydde bort från mig. Han gick att stråla uti annat -hem. Men jag vill följa honom. Som nattens stjernor hvälfva kring, går -Celias kärlek snart att lysa uti andra verldar. - - - - - PRENUMERATIONS-ANMÄLAN. - - - Emedan, genom numera inträdd införseltull, priset å - utländsk Romanlitteratur blifvit ansenligen - förhöjdt, ärnar undertecknad Bokhandelsfirma - utgifva en Samling Romaner och Noveller, helst - arbeten af inhemska Författare, men, i brist deraf, - öfversättningar från utlandets nyaste och bästa - belletristiska Litteratur. Samlingen kommer att för - året innehålla 100 ark i det format och i den yttre - utstyrsel, som hosgående profark utvisar, och - utgifves i delar, hvilka, utgörande hvarje ett helt - arbete för sig, i Helsingfors å Öhmanska - Bokhandeln, efter förutgången annonsering, utdelas, - samt till öfriga orter försändas, så ofta lägenhet - kan erhållas. - - Denna samlings första del, som till Julen utkommer, - utgöres af - - Guvernanten Celias Minnen, - - af Förf. till »Granriskojan;« längre fram på året - intages en samling noveller af samma hand. Utsigt - är att för samlingen vinna äfven några andra - arbeten af inhemska författare, bland hvilka må - nämnas Fältskärens Berättelser, romantiska - skildringar ur Finska och Svenska historien från - 1600- och 1700-talen, af Z. Topelius. - - Priset för hela årgången, 4 Rub. s:r, erlägges å - landets boklådor vid uttagandet af första delen. - Till de orter, dit på längre tid annan lägenhet ej - kunnat erhållas, utlåfvas försändning per tungpost. - Delarna uttagas på samma orter, der prenumeration - skett. Man hoppas att allmänhetens deltagande skall - göra företagets utförande möjligt. - - Helsingfors den 15 Dec. 1852. - - Öhmanska Bokhandeln. - - - - -Noteringar: - - -Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal -uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter): - - [s. 37]: - ... stunderna äro barnen mig för bansliga, de gamla båda ... - ... stunderna äro barnen mig för barnsliga, de gamla båda ... - - [s. 60]: - ... nio måderna) och rumlade (de nio sednare). Antingen han ... - ... nio månaderna) och rumlade (de nio sednare). Antingen han ... - - [s. 64]: - ... tal var ett inderekt försvar för gynnaren v. Degen. Jag - svarade ... - ... tal var ett indirekt försvar för gynnaren v. Degen. Jag - svarade ... - - [s. 67]: - ... mit lifs goda genius. ... - ... mitt lifs goda genius. ... - - [s. 71]: - ... -- Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva m då, du ... - ... -- Lofva mig, om jag dör förrän du, lofva mig då, du ... - - [s. 86]: - ... att under förlofningstiden ställa sig bättre man verkligen ... - ... att under förlofningstiden ställa sig bättre än man verkligen ... - - [s. 95]: - ... Hvad shulle jag svara härtill. Intet annat än hvad jag ... - ... Hvad skulle jag svara härtill. Intet annat än hvad jag ... - - [s. 103]: - ... Jag har emmottagit Josefs svar uppå mitt bref. Med ... - ... Jag har emottagit Josefs svar uppå mitt bref. Med ... - - [s. 108]: - ... kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia ... - ... kanske vore det gammalmodigt och dumt. Men vet Celia? ... - - [s. 110]: - ... i fjol lät mamsel Värn lemna oss. Icke äro vi mycket rika, ... - ... i fjol lät mamsell Värn lemna oss. Icke äro vi mycket rika, ... - - [s. 112]: - ... så vida det äfverallt är lika till sin yta. Tillika anförde ... - ... så vida det öfverallt är lika till sin yta. Tillika anförde ... - - [s. 112]: - ... pankaka, så kunde den ha ett slut, som sku' säga halt. Det ... - ... pannkaka, så kunde den ha ett slut, som sku' säga halt. Det ... - - [s. 113]: - ... från jorden, verkas af jordens draningskraft. Som jorden ... - ... från jorden, verkas af jordens dragningskraft. Som jorden ... - - [s. 119]: - ... Skall jag å någons vägnar känna smärta, så år det å ... - ... Skall jag å någons vägnar känna smärta, så är det å ... - - [s. 122]: - ... Allt ifrån första stunden, och måhånda till följe af ... - ... Allt ifrån första stunden, och måhända till följe af ... - - [s. 122]: - ... tänkte jag i stillhet, huru treflligt det vore, om det ... - ... tänkte jag i stillhet, huru trefligt det vore, om det ... - - [s. 128]: - ... Dessa Clintorns ord, hvilka kunnat anses si och så, ... - ... Dessa Clintons ord, hvilka kunnat anses si och så, ... - - [s. 153]: - ... barn, för att på alfvar älska. Det var blott en ljuf, - barslig, ... - ... barn, för att på alfvar älska. Det var blott en ljuf, - barnslig, ... - - [s. 163]: - ... sanningen. Er sjukdom år mycket, mycket farlig. ... - ... sanningen. Er sjukdom är mycket, mycket farlig. ... - - - - - - -End of Project Gutenberg's Guvernanten Celias minnen, by Axel Gabriel Ingelius - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK GUVERNANTEN CELIAS MINNEN *** - -***** This file should be named 53883-8.txt or 53883-8.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/3/8/8/53883/ - -Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - |