diff options
Diffstat (limited to 'old/53853-0.txt')
| -rw-r--r-- | old/53853-0.txt | 2191 |
1 files changed, 0 insertions, 2191 deletions
diff --git a/old/53853-0.txt b/old/53853-0.txt deleted file mode 100644 index 10ebf76..0000000 --- a/old/53853-0.txt +++ /dev/null @@ -1,2191 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Språket en spegel av kulturen, by Einar Odhner - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - - -Title: Språket en spegel av kulturen - -Author: Einar Odhner - -Release Date: December 31, 2016 [EBook #53853] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SPRÅKET EN SPEGEL AV KULTUREN *** - - - - -Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This book was -produced from scanned images of public domain material -from the Google Books project.) - - - - - - - SPRÅKET - EN SPEGEL AV KULTUREN - - AV - _EINAR ODHNER_ - - STOCKHOLM -- WAHLSTRÖM & WIDSTRAND - - - - - _EINAR ODHNER_ - - SPRÅKET - EN SPEGEL AV KULTUREN - - - - - SPRÅKET - EN SPEGEL AV KULTUREN - - AV - _EINAR ODHNER_ - - REKTOR VID FELLINGSBRO FOLKHÖGSKOLA - - [Illustration] - - STOCKHOLM - WAHLSTRÖM & WIDSTRAND - - PAPPERSLEVERANTÖR LESSEBO BOLAG - - ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEB. - STOCKHOLM - 1918 - - - - -INNEHÅLL - - - SID. - - SPRÅKETS BETYDELSE 7 - - SPRÅKETS UPPKOMST 15 - - DRAG UR SVENSKA SPRÅKETS HISTORIA 20 - - SPRÅKET SOM SPEGEL AV KULTURUTVECKLINGEN 40 - - LJUD- OCH FORMUTVECKLING 59 - - STILARTER. SPRÅKET OCH DE ENSKILDA 74 - - LITTERATURANVISNINGAR 80 - - - - -SPRÅKETS BETYDELSE. - - -En innerlig förbindelse äger rum mellan kulturens och språkets -utveckling. Hela den mänskliga kulturen med dess skiftande rikedom -och föränderlighet har språket som sitt förnämsta uttrycksmedel. Så -kunna vi säga, att språket utgör en trogen spegel av hela kulturen. -Språket blir naturligtvis därmed en del och en betydelsefull del av den -mänskliga kulturen. Men trots den betydelse vårt språk har för var och -en, äro få sidor av vår odling föremål för så litet verkligt och mera -allmänt intresse som just detta. Måhända tro vi oss så väl känna till -språket, detta förträffliga redskap, som vi dagligen begagna oss av. -Men det är nog i grunden så, att ju närmare en sak ligger oss, dess -mindre uppmärksamma vi den. Budet: Känn dig själv! kommer först sent -till oss. - -Visserligen tala och sjunga vi ofta om vårt vackra språk, vår -»klingande svenska tunga», »ärans och hjältarnes språk». Vi kalla med -skalden vårt tungomål »en härlig skatt, musik och stål, behag försmält -med kraft». Men vi skulle också älska vårt språk så, att vi ville lära -känna något om språkets utveckling och betydelse, dess samband med vårt -folks hela liv, odling och historia. - -Börja vi att tänka över språkets uppgift och studera dess utveckling, -skola vi snart finna, vilken rikedom av gåtor, möjligheter och -intressanta uppslag språket bjuder oss. Det är ett område, där det -är lätt för var och en att göra iakttagelser, ty materialet för sina -undersökningar har han runt omkring sig, närliggande och tillgängligt. -Den, som på egen hand börjar att fundera över t. ex. ordens släktskap -eller deras ursprungliga betydelse, begår nog visserligen en hel del -misstag, men man kan lära även av sådant, ens tanke utvecklas och -skärpes, steg för steg går det framåt, och så småningom bliva misstagen -allt färre och färre. Det gäller naturligtvis då också att samtidigt -studera, vad andra utrönt, sagt och tänkt i ämnet, för att så finna -utgångspunkter och ledning. Men här som på andra studieområden gäller -det att söka komma fram till verklig självverksamhet, göra rön och -iakttagelser på egen hand, först då får man en levande förståelse för -sitt ämne. En dylik litet djupare inblick i en vetenskap kan man i -viss mån vinna även i det fall, att området för ens mera självständiga -arbete är ytterst begränsat. Man behöver -- för att använda en bild -- -endast gräva på _en_ punkt för att nå ned till ett rikt källflöde; man -måste endast känna _en_ väg till en fjälltopp för att komma upp och få -en lyftande anblick över stora vidder. - -Mitt syfte med denna uppsats är att peka på några frågor, som kunna -vara av intresse för var och en, som känner kärlek till den svenska -odlingen och dess historiska utveckling. Språket är en viktig del -av det oerhörda kraft- och kulturkapital, som vi fått i arv av våra -fäder. Ej blott vår litteratur, utan redan vår ärvda talförmåga, vårt -ordförråd erbjuda oss en samlad rikedom av kunskap, erfarenheter, -uttrycks- och tankemöjligheter av så omfattande betydelse, att vi -svårligen därom kunna göra oss en klar föreställning. Jag ville här -söka att med några spridda drag visa språkutvecklingens nära samband -med kulturutvecklingen, visa, hur språket städse som en lydaktig -tjänare ställer sig i kulturens och tankens tjänst. - -Med _språk_ mena vi i första hand avsiktligt frambragta ljud och -ljudgrupper, som äro bärare av en given betydelse och åsyfta att göra -en individs tankar klara och levande för en annan, förstådda, som vi -säga. - -_Kultur_ är på samverkan byggt framåtskridande i ett mänskligt -samhälle. Då tydligen arbetsfördelning, samhällsliv och samverkan -höra till kulturens viktigaste hävstänger, är det också tydligt, -att språket är ett av kulturens oumbärligaste redskap. Direkt kunna -vi ju ej överföra våra tankar till en annan människa, utan måste ha -språket som ett medel. Detta kan ju bli ett hinder, en begränsning, -särskilt för den, som har ett rikt själsinnehåll, ett djupt tankeliv, -men liksom avstänges genom svårigheten att uttrycka sig, att finna -det rätta ordet för sina tankar. Och hur lätt kunna ej missförstånd -uppkomma! Svårigheten att uttrycka sig kanske vi alla ha känt någon -gång. Dock bryter sig nog den verkliga begåvningen väg och skapar -sig uttrycksmedel. Och tycka vi, att språket ej är tillräckligt -tjänstaktigt, så beror det i de flesta fall på våra egna brister. - -Vidare få vi betänka, att det är oerhörda uppgifter, som vila på -språket. Det skall kunna omfatta allt mänskligt, det högsta som det -lägsta, allt, som kan bli föremål för mänsklig kunskap, mänsklig -längtan, tro och hopp. Av ett kulturspråk fordra vi med ett ord, att -det skall kunna ge uttryck åt alla tänkandets möjligheter. En brist i -språket kan nog också stundom motsvaras av en brist i uppfattningen. -Ett folk, som t. ex. saknar våra moderna språks många namn på olika -färgskiftningar, får nog ej heller sin blick så skarpt öppnad för den -rika mångfalden i naturens färgprakt. - -Om _språkriktighet_, d. v. s. om vilken norm eller prövosten, man skall -använda för att se, om ett uttryck är gott eller ej, om språket går -framåt eller tillbaka, har man länge stritt, tills äntligen den lika -enkla som värdefulla sanningen dagades, att det språk är bäst, som -bäst fyller sitt ändamål som meddelelsemedel (prof. Noreen). Här är en -dubbel hänsyn nödvändig: till den talande och till den hörande. Den -talande skall ge ett fullgott, ett adekvat uttryck åt sin tanke, men -han skall ock förstås av den, han talar till -- först då är språket -verkligt ändamålsenligt. Så kunna vi säga, att det språk är bäst, -som med minsta möjliga ansträngning och möda för den talande förmår -att hos den hörande framkalla en klar insikt om den tanke, som den -talande åsyftar att meddela. I korthet sagt, det språk är bäst, som, -lättast frambragt, lättast förstås. Det kunna vi alltså sätta upp som -norm, som grundregel, då det gäller att bedöma, vad som är gott eller -dåligt språk, vad som är verkligt framåtskridande i språkutvecklingen, -det må sedan vara fråga om en ny ordbildning, en ljud- eller en -formförändring: språket skall så klart och enkelt som möjligt ge -uttryck åt den mänskliga tanken och på samma gång ådraga såväl den -hörande som den talande minsta möjliga besvär. - -Enkelhetens och tydlighetens krav kunna synbarligen lätt nog komma i -strid med varandra -- förenklingen kan ju drivas intill otydlighet. -Härvid är naturligtvis tydligheten viktigast. För övrigt kan -framåtskridandet sägas vara betingat av en ständig tävlan mellan kraven -på tydlighet och enkelhet. - - * * * * * - -Huru mycket än kulturen utvecklas i riktning mot en gemensam -världskultur, bibehålla sig dock de språkliga olikheterna mellan -folken. Språket är folksjälens uttryck, är ett med fosterlandet, med -friheten, och varje livskraftigt folk bevarar sitt eget språk. »I orden -som tanke- och känslobärare, i deras förmåga att skärt och tydligt, -kort och kraftigt, ljuvt och rent överflytta förnimmelser från själ -till själ uttalar sig folkets innersta gry», säger Viktor Rydberg. -Visserligen resa språkolikheterna andliga gränser mellan folken -- och -även den bästa översättning gör ej ett diktverk fullt levande för ett -annat folk, den blir alltid något främmande, kan ej helt ge orden deras -rätta valör, ej återge den finaste doften, den fulltoniga klangfärgen. -Varje språk har sin innersta själ, som endast den, som med kärlek -vuxit sig in i det, lär känna och förstå. Så kunna vi ock till fullo -säga med skalden, att vårt språk är »vår andas stämma i världen». Och -även om vi stundom känna språkgränserna som bojor, som hindra oss att -helt förstå ett annat folks odling, så ville vi dock ej, att vårt -eget språks stämma skulle tystna. Så blir diktkonsten emellertid mera -nationellt betonad och begränsad än vad t. ex. musiken och målarkonsten -behöva vara -- ehuru naturligtvis utbyte och påverkan mellan folken -äger rum på alla områden. - -Även inom sitt eget språk äga nog de flesta en mängd ord, som i grunden -äro dem skäligen oklara, ord, som man endast genom trägen beröring -får ett verkligt grepp på; det gäller särskilt det andliga livets -områden. Det är ej säkert, att man känner en sak, därför att man bär -den på läpparna. I språkets utvecklingshistoria går saken före namnet, -men så är det oftast ej för den enskilde, han känner namnet först -och lär kanske endast småningom känna den sak, det betecknar. Och -ord, som en gång blott varit döda ljud för oss, kunna helt plötsligt -få en oanad och rik innebörd på grund av en motsvarande fördjupning -av vårt själsliv -- vi tänka på sådana ord som kärlek, tro, plikt, -arbetsglädje, fosterland. Och människors mottaglighet och känslighet -kunna vara olika. Fredrika Bremer t. ex. sade med tanke på sin -barndom: »Blotta anblicken av vissa ord i en bok, såsom sanning, -frihet, ära, odödlighet, väckte hos mig känslor, som jag fåfängt skall -söka beskriva.» I vårt umgänge med orden liksom i vårt umgänge med våra -medmänniskor gäller det, att det finnes olika grader av förstående --- intill den grad, att förståendet blir förståelse, varvid även en -samklang i känslan tillkommer. - -Men ofta är det även så, att man tycker sig ej fullt förstå en sak, ett -förhållande, ett begrepp, förrän man har ett namn att ge det. Så ger -språket på många områden klarhet, ordning och system. Så får språket en -oöverskådlig betydelse för all mänsklig kunskap. - -Men naturligtvis finnes ej något nödvändigt och obetingat samband -mellan ordet och vad det betecknar. Orden återge ej tingens väsen och -förefalla ofta som slumpvis valda tecken, som vi genom vana förbinda -med det betecknade. Men väl inlärda, bliva orden i sin tur en den -viktigaste hållpunkt för minnet. - - - - -SPRÅKETS UPPKOMST. - - -Varifrån har människan fått språket? Är det något, som vi fått som en -gåva direkt av naturen, liksom vi fått förmågan att se, höra och känna? -Tydligen icke. Romulus och Remus, Roms grundläggare, som enligt sagan -uppföddes av en varginna, lärde sig nog att se och höra, men ej att -tala mänskligt tungomål, förrän de återkommo till människorna. Och våra -små barn kunna utan vår undervisning se och höra, men tala lära de sig -endast långsamt och med möda. - -I forna tider föreställde man sig nu vanligen, att språket -ursprungligen hade meddelats människan såsom en uppenbarelse från Gud, -en uppfattning, som t. o. m. motsäges av bibelns första blad, där det i -1 Mos. 2 kap. heter med dess naiva språk, att »Gud förde markens djur -fram till mannen för att se, huru denne skulle kalla dem; ty såsom -mannen kallade var levande varelse, så skulle den heta». - -Språkforskningen ger också vid handen, att språket är en mänsklig -skapelse, alltså en konstprodukt, en frukt av den mänskliga -intelligensens verksamhet, än omedveten och än medveten och avsiktlig. - -Sex tusen, åtta tusen, ja möjligen tio tusen år tillbaka i tiden kunna -vi följa den mänskliga kulturens utveckling å vissa områden. Så sluta -vi härifrån till den föregående utvecklingen. Språket kunna vi ej följa -så långt tillbaka, dock äro vi ej alldeles okunniga om gestaltningen -av vårt svenska modersmåls stamspråk för sju tusen år sedan. Då hade -emellertid språket redan tillryggalagt en lång utvecklingsbana, -om vilken vi nästan intet känna. Även här kunna vi dock sluta ett -och annat om hur man kan tänka sig, att ett språk först uppkom och -utvecklades. - -Nu levande vildar kunna ej lära oss så mycket härom, då även deras -språk genomgått en lång utveckling. Något lära oss barnen, om vi noga -studera deras sätt att inlära och använda språket. En s. k. jämförande -språkforskning kommer nog också att i framtiden ge värdefulla uppslag i -denna sak. - -Redan djuren förstå ju att genom vissa läten och andra tecken meddela -sig med varandra. Vi kunna ju tänka på en mängd locktoner och -varningsljud, orrspelet, hundarnas jaktskall, myrornas känselspråk o. -s. v. Vi kunna väl alltså antaga, att den s. k. urmänniskan, om vilken -utvecklingsläran talar, haft samma förmåga. Och meddelelsebehovet -växte med växande samverkan vid anskaffande av föda eller avvärjande -av hotande fara. Ett ofrivilligt smärteskri visade sig kunna väcka -uppmärksamhet och så användes samma skri en annan gång avsiktligt för -att varna eller anropa om hjälp. Början är gjord till ett verkligt -_språk_ -- därmed mena vi ju just ett avsiktligt meddelande. - -De första språkljuden äro helt visst ytterst begränsade till antalet. -Det är släktingar till våra känsloljud och utropsord, sådana som -»spottljuden» tvi och fy (för avsky), hu, husch (för fruktan), ack, o, -aj. Därmed är naturligtvis ej alls sagt, att just dessa ord härstamma -från urspråket. - -Gemensamt arbete underlättades genom taktfasta arbetsljud, liknande t. -ex. vårt _å-hå, å-hå_ vid utskjutande av en båt. Detta är ju också ett -slags meddelelse. - -En stor grupp av ord uppkommer genom att man lär sig att härma -naturljud, såsom _plask_ i vatten, _sus_ i skogen och särskilt -djurläten. Även här kunna vi finna besläktade företeelser i vårt -levande språk, bildningar, skapade efter samma urgamla metod, som då -användes, ehuru en del synas vara skäligen unga. Sådana _ljudhärmande_, -onomatopoetiska, ord -- om också ej ursprungligen av denna natur --- äro t. ex. _kraxa_, som härmar kräkans läte, _kackla_, _brumma_, -_pipa_, _jama_. Så ha vi barnens obestridligt ursprungliga _vov-vov_ -för hund, _pipi_ för fågel. Dylika härmningar bliva småningom -likvärdiga med språkets övriga ord. (Med ett _ord_ mena vi en viss -begränsad ljudmassa, som, redan tagen för sig, är bärare av en given -betydelse.) - -De första stegen på språkutvecklingens som på all utvecklings väg äro -de svåraste, sedan går det allt lättare och fortare. En mångtusenårig -urtid måste vi förvisso förutsätta för den äldsta språkbildningen -liksom för kulturutvecklingen över huvud. När början väl är gjord, -finner man emellertid snart allt flera sätt att skapa nya ord, man -lär sig att allt bestämdare särskilja ljuden, att allt skarpare och -tydligare uttala dem. Sedan nyskapas med ledning av det befintliga -ordförrådet. De gamla ordstammarna få rikare användning genom -förändring av former och betydelser, genom sammansättning o. s. v. -Meddelelsen blir allt mera medveten och avsiktlig. Ett ljud, en -ljudgrupp, som i och för sig var död och meningslös, får liv, själ, -innehåll genom att förbindas med ett föremål, en varseblivning, en -tanke. Tusende sätt användas för att uttrycka nya tankar. Räkna lär man -sig t. ex. med tillhjälp av kroppsdelarna; ännu i dag är ju fingramas -antal, tiotalet, grunden för vårt talsystem. Sättet är oss välbekant -från sen tid: länge ha vi ju som mått använt foten, tummen, underarmen -(alnen) och famnen. - -En mängd åtbörder och andra tecken ha naturligtvis i alla tider och ej -minst i de äldsta använts vid meddelelse. Om buschmännen påstås ju t. -o. m., att de ännu i dag av detta skäl ej kunna tala i mörkret. De stå -också i övrigt synnerligen lågt och skola ej kunna räkna längre än till -två. Vi kunna tänka oss, att urtidens språk varit högeligen torftigt. - -Faktiskt är det också endast ett mindre antal språkrötter (stamord), -som ligga bortom all historia. Sedan ha nya ord bildats av dessa. Om -urgammalt ursprung vittna t. ex. sådana enkla, upprepade läppljud som -_ma-ma_, _pa-pa_. - -Ett betydelsefullt steg framåt i fråga om uttrycksmöjligheter tog -språket, då man lärde sig att sammanställa orden till verkliga -_satser_, varigenom det blev lättare att t. ex. tala om företeelser, -som ej lågo omedelbart under ögonen. - - - - -DRAG UR SVENSKA SPRÅKETS HISTORIA. - - -Gå vi så till den tid, då historiens ljus i någon mån börjar falla -över språken, så finna vi, att mer än 5,000 år före Kr. föd. talades -av våra förfäders förfäder ett formrikt, mångsidigt utvecklat språk, -som vi kalla _det indoeuropeiska urspråket_, från vilket de flesta -av Europas, Indiens och Persiens språk härstamma. Om detta språk -känner man mer, än mången kan tro, och redan här visar det sig, vilken -stor betydelse språkforskningen kan ha för kulturhistorien. Språkens -släktskapsförhållanden höra till våra viktigaste vittnesbörd om -folkens frändskap. Vidare röjer ordens grammatiska form ofta, om de -äro ursprungliga i språket, och om ett ord möter oss i besläktad form -i de flesta språk, som tillhöra samma stam, kunna vi i allmänhet härav -sluta, att det tillhör det gemensamma urspråket. Men därmed veta vi -ock vanligen, att det föremål, som ordet betecknar, även varit känt -och brukat bland det urfolk, från vilket de yngre stammarna utgrenat. -Sålunda kunna vi endast ur de indoeuropeiska språkens ordförråd sluta -till, att våra gemensamma urfäder -- de må nu ha varit bosatta vid -Östersjön eller Svarta havet eller på hela det område, som sträcker -sig mellan dessa båda innanhav, en sak, varom man ännu ej är fullt -ense -- redan idkade åkerbruk och boskapsskötsel. Innan ännu någon -verklig folk- och språksplittring inträffat, hade detta folk fasta -boplatser, kände en del metaller, kunde väva ylle och bygga båtar. Som -husdjur hade de hästar, nötboskap, svin och får. Detta och mycket annat -upplyser oss språkforskningen om. - -Vi finna sedan, huru detta språk delar sig i flera dialekter, bland -vilka _den germanska språkgruppen_ för oss har det största intresset. -På grundvalen av djupgående jämförande språkstudier hava forskare -framställt den förmodan, att germanerna ursprungligen endast bodde i -södra Skandinavien, på de danska öarna och tyska Nordsjökusten samt -grekiska folk sydost och keltiska väster eller sydväst om germanerna. -Härifrån skulle folken sedan småningom ha rört sig söderut. Det är -ju ett uppslag, som till hälften gör till sanning Olof Rudbecks -stolta dröm om Sverige som alla kulturfolks urhem, denna tanke, -att Skandinavien, kanske Skåne med grannlandskap, är de germanska -folkens ursprungliga hemland. Det är värdefulla upplysningar, som -språkvetenskapen kan giva historien. - -Från de övriga germanska språken -- de förnämsta blevo ju omsider -tyskan och engelskan -- skiljer sig något före tiden för Kr. föd. -_urnordiskan_, och redan från 200 à 300 år efter Kr. föd. ha vi -nordiska runinskrifter, som vittna om detta språks beskaffenhet. Ett -årtusende efter Kr. föd. har _svenskan_ som ett språk för sig skilt -sig från danskan, norskan och isländskan för att sedan inom sig gå en -dialektsplittring till mötes, som dock i någon mån hejdas genom de -allt starkare politiska enhetsbanden. I allmänhet går ju utvecklingen -under dessa äldre tider tämligen långsamt, en förändring tränger endast -småningom igenom. Likhet i språk och dialekt vittnar om släktskap -mellan folk och stammar. Så har språkforskningen även kunnat bevisa, -att svear och götar tillhört skilda stammar. - - * * * * * - -När det gäller de språkliga företeelsernas oändliga rikedom och -mångfald, är det naturligtvis ej möjligt att åstadkomma något -slag av fullständighet. Endast ett och annat drag av _vårt språks -kulturhistoria_ vilja vi stanna vid för att klargöra för oss det -nära sambandet mellan språket och kulturen. Vi skola se, huru -språkutveckling och ordförråd avspegla vårt folks odling, den andliga -som den materiella, huru språket bär vittne om vårt folks förhållande -till främmande folk, ja, om dess tro, livsåskådning, seder och oseder -under olika tider. - -Börja vi med vårt fornsvenska samhälle, så finna vi, huru språket -bestyrker historiens uppgift om familjelivets betydelse och -släktskapsbandens styrka. Det var en tid med flera ord än vår för olika -släktband. Så betydde t. ex. ordet _fädgar_ far och son, _mödgor_ mor -och dotter -- en vacker enhet, som vi ej kunna uttrycka i ett ord. Att -ett ord finnes, gör naturligtvis saken mera levande. Lägre språk finnas -t. ex., som ha orden man och kvinna, men sakna begreppet människa; så -blir kvinnan helt säkert uppfattad ej blott som något mannen mycket -olikt, utan även som något honom högeligen underlägset. Men det är här -som ofta snarast den allmänna uppfattningen, som speglar sig i språket. - -Om vad som var huvudsaken vid ett fornnordiskt gästabud, vittna sådana -ord som _gravöl_, _arvsöl_, _välkomstöl_ -- det var en tid, då högtid -och dryckeslag var detsamma. - -Den lågt stående människan ser i allt, vad som rör sig och finnes -omkring henne och i naturen, personliga andekrafter, och hela -tillvaron är uppfylld av varelser, som likna henne själv. Hon befolkar -naturen med gudar och naturandar, goda och onda. Även härom vittnar -språket. När åskan går, är det Tor, som åker efter sina bockar, och -_åska_ (för _rasikia_) betyder gudaåkning. Ordet _tordön_ har ju än -genomskinligare betydelse. Att föreställningen levat kvar, veta vi -ju, och därom vittnar Frödings Värmlandsuttryck: »ett dön som när -guffarn går». Ett slags utslag kallades förr av folket _älvablåst_ -eller _älvabläster_, ord, som tala om tron på älvornas farliga makt. -Och trollen kunde tillfoga _trollslag_. Genom trolldom blev en sak -»_förgjord_». En människa, en ko blev »_modstulen_» genom att modet -stals ifrån dem. »_I ogjort väder_» kom man ut, om vädret ej förut var -»gjort» (trollat). En »_byting_» var bortbytt av trollen. Orden vittna -än i dag om flydda tiders vidskepelse. - -När ett folk genom andra folk får kännedom om nya företeelser, -lånas ofta även namnen, men man kan också hjälpa sig med sitt gamla -ordförråd. Så betydde ordet _hammare_ i forntiden helt enkelt sten. -Ordet _gryta_ betydde ett kärl av sten. Av samma stam är vårt -stengryt. När så de nämnda föremålen började tillverkas av järn, -användes fortfarande de gamla namnen hammare och gryta. En verklig -betydelseförändring hade sålunda här så småningom genomförts. I -förbigående må här den självklara sanningen påpekas, att ordens -_betydelse_ ej beror på deras härledning eller ursprungliga innebörd, -utan helt och hållet betingas av den innebörd, det tankeinnehåll, som -det levande allmänna språkmedvetandet inlägger i ordet. - -En blixtbelysning över gångna tiders mödor kastar härledningen av ordet -_gnista_, som torde vara släkt med gnida och talar om en tid, då man -fick skaffa sig eld genom gnidning av två trästycken. - -Under språkets utveckling är det många ord, som utträngas av andra och -dö, andra bli allt ovanligare. En del föra ett tynande liv som delar -av andra ord; många leva i egennamn, men den betydelse de en gång -haft är vanligen längesedan glömd. Dylika namn kunna emellertid, om -de rätt tydas, ge oss värdefulla upplysningar om landets bebyggelse -och äldsta kulturplatser. Så betyder t. ex. ordet _harg_ offerplats, -_vi_ betyder helgedom. Sådana namn som _Torsharg_ och _Odensvi_ (Odens -tempel) vittna sålunda om gammal odling från heden tid. Namnet _Ryd_ -(rud, röd) med dess många sammansättningar betyder röjning, alltså -nybygge i skogen, och är från en något senare tid, då befolkningen blev -talrikare och från huvudbygderna började kolonisera de kringliggande -skogsmarkerna. Ortnamnens stora värde för kulturhistorien har först -vår tid på allvar upptäckt, och på detta område pågå betydelsefulla -forskningsarbeten. - -I historiens skildringar och tideböcker bevaras naturligtvis en mängd -ord som ett slags museiföremål, som endast sällan tagas fram till -förevisning. Saken är glömd och därmed namnet. För att ej nämna för -de flesta alldeles okända ord kunna vi ju från fornskildringarna t. -ex. i Tegnérs Frithiofs saga påminna om sådana fornord som _disarsal_ -(gudasal), _drott_, _valkyria_, _alfer_. - -»Blott barbarit var en gång fosterländskt», sjunger Tegnér, och då -Sverige allt ifrån vikingatiden kommer i en från tidevarv till tidevarv -allt livligare beröring med främmande folk, avspeglar sig detta även -i att massor av lånord strömma in och starkt förändra det gamla -fornspråket -- särskilt som ingen insåg eller brydde sig om den fara -för vårt språks renhet och vår nationella egenart, som kunde ligga i -denna massinvandring av främlingar. Lånorden berätta om våra yttre -politiska förbindelser. Då många språkliga lån under en viss tidsperiod -gjorts från ett visst land, är detta ett språkets vittnesbörd om en -livlig kulturberöring. - -Kristendomens första förkunnare införa i Sverige liksom i andra -länder en mängd lånord, som härstamma från de latinska och grekiska -språken, kyrkans språk i alla länder. Dessa ord, som bli vanliga allt -ifrån 1100-talet, ha nu så länge tillhört vårt språk, att vi visst -icke uppfatta dem som främlingar. Hit böra de vanliga orden _kyrka_, -_altare_, _präst_, _biskop_, _munk_, _mässa_, _kors_, _påsk_, _pingst_ -o. s. v. Hårda tider var det, därom vittnar ännu ordet _vapenhus_, det -rum, där det alltid väpnade folket ställde sina vapen före inträdet i -helgedomen. - -Med kyrkan följer undervisning, och så inflytta orden _skola_, -_rektor_, _grammatik_, men även orden _räkna_, som förut hetat _tälja_, -och _skriva_, som förut hetat _rista_ eller _rita_. - -_Persilja_ och _palsternacka_ äro förvrängningar av latinska namn på -växter, som infördes av munkarna, och dessa namn vittna sålunda om -dessas omtanke om trädgårdsskötseln. - -Med 1200-talet börjar riddaretiden och med den ett allt mer växande -tyskt inflytande. Riddareväsendet tillför oss från tyskan orden -_riddare_, _greve_, _fogde_, _banér_, _pansar_; gamla svenska ord äro -däremot orden _sköld_ och _svärd_. Nu införas även de vackra orden -_ära_ och _plikt_, som vi tycka låta så äktsvenska. ’_Hedern_’ är -däremot ursvensk. - -Från riddaretiden förskriva sig en del ord, som kunde komma oss att -tycka, att hästen en gång kastat en särskild glans över den han bar. -Det är rusttjänstens och adelskapets betydelse, som häri avspeglar -sig. Det vackra ordet _riddare_ betyder ju blott en, som är beriden. -_Kavaljer_ betydde ock en gång hästkarl. _Mar_ (honkön _märr_) hette -hästen även och _skalk_ betydde tjänare -- men _marskalk_ har blivit -något helt annat än stalldräng. Av detta ord ha vi också formen -_marsk_, länge titel på en av rikets högsta ämbetsmän. - -Bland titlar från denna tid, som senare undergått betydelseförändring, -må nämnas _herre_ och _fru_, som ursprungligen voro adelstitlar, men -tack vare förändringar i det sociala livet fått en vidgad användning. -Än mer har ordet _jungfru_, en gång en adlig frökentitel, sjunkit på -rangskalan. Även det något yngre ordet _fröken_ var ju uteslutande en -adelstitel, som de ofrälse i en sen demokratisk tid ryckt till sig. -Tvärtom betydde det för oss så poetiska ordet _tärna_ ursprungligen -tjänstflicka. - -1300- och 1400-talen, Hansans och unionens tidevarv, äro oroliga -tider för vårt land, tyskt inflytande på vår handel, danskt på vår -politik. Och tidsförhållandena åstadkomma en stegrad språkförbistring. -Städerna utvecklas, och så införas från tyskan sådana ord som _rådman_, -_borgare_, _betala_. Nya yrken uppstå. Hittills hade _smed_ betytt -hantverkare i allmänhet, nu kom namnet smed att begränsas till den -oumbärligaste av yrkesmännen -- i många fall var ju bonden allt -framgent sin egen hantverkare. Emellertid införas nu från tyskan sådana -ord som _skomakare_, _skräddare_ och även ordet _hantverkare_. - -Reformationen på 1500-talet gör åter sådana katolska ord som _avlat_, -_pilgrim_, _kåpa_ o. s. v. mindre vanliga. Och kyrkans herre får nöja -sig med att vara dess herde. Vårt _kyrkoherde_ är en förändring av -medeltidens _kyrkoherre_, också ett språkets vittnesbörd om ändrade -förhållanden. Ännu lever dock i vissa bygder titeln »kyrkherrn». - -Men reformationstiden, som söker skapa en nationell kyrka och en -nationell kultur, banar även väg för en ny svensk språkutveckling, -främst tack vare Olavus Petris ädla, kraftfulla och klara svenska språk -och hans omfattande arbete för folkupplysningens sak. Det viktigaste -arbetet från detta tidevarv är ju översättningen av bibeln, som nu vart -spridd och läst av menige man. Att översätta en sådan bok till svenska -var dock ej så lätt, och därför måste man upptaga tämligen ovanliga ord -eller rent av låna direkt ifrån tyskan (Luthers översättning). Många av -dessa ord ha naturligtvis sedan blivit vanliga i vårt språk. Sålunda -anser sig 1526 års översättning av Nya testamentet behöva såsom -»ovanliga eller nyinförda» förklara och uttyda t. ex. sådana ord som -_rättfärdighet_, _nit_, _berömma_, _förfölja_, _nykter_. - -Nu som framgent utövade tyskan och även latinet alltjämt sitt -inflytande på vårt språk. Reformatorerna hämtade sina intryck från -Tyskland, och latinet var ännu länge vetenskapens språk. - -Under nästa århundrade bidrogo krigen till ett ökat tyskt inflytande -i Sverige, liksom den franska kulturens världsherravälde visar sig i -franskt inflytande på vårt språk under 1600- och 1700-talen. - -Men då äro redan krafter i verksamhet för att bevara och återupprätta -det svenska språkets rykt och renhet. Och med det glada mod, som -utmärkte storhetstiden, går 1600-talets störste skald, Georg -Stiernhielm, till verket. Han vill skapa ett äkta svenskt språk -och taga upp gamla glömda ord från forntiden eller, som han själv -säger, befria »den ärliga, gamla, obefläckade Götamatrona» från »alla -sönderhackade, fransade, krusade, gullbrämade plagg», som man hängt -på henne, och låta henne återfå »sin ärliga skrud». Han söker därför -i hennes fatabur och bortglömda skrin och finner där »mycket smide av -gott stick och korn» samt »dyrbara pärlor och kosteliga ädelstenar» --- med andra ord, han finner, att det gamla svenska målet är »fullt -av allehanda märkeliga ord och ordasätt, vilka alla eller mestendels -kunna upptagas, förnyas och så småningom föras i bruk igen, vilket icke -allenast skulle göra vårt mål flödigt och rikt, utan ock ljuvt, fagert -och prydligt». - -Här märka vi ingen misstro till den enskildes förmåga att påverka -språkets utveckling. Bland de ord, som Stiernhielm upptog av gamla, -glömda ord och som efter honom blivit vanliga, må nämnas: _åtbörd_, -_dväljas_, _fräck_, _tryta_, _hyfsa_, _snille_. - -Det är många författare, som vid denna tid visa ett stort intresse för -språkets renande och utveckling i god riktning. Samuel Columbus (d. -1679), som även ivrar för en förenklad rättstavning, visar en skarp -blick för språkets uppgift, varom t. ex. följande förträffliga yttrande -vittnar; »Ju närmare tanken kommer till tinget, språket till tanken, -skriften till språket, ju fullkomligare är det». - -Även psalmförfattaren Hakvin Spegel (d. 1714), återinför och förklarar -en del gamla, halvt eller helt glömda ord, t. ex. _ämne_, _ätt_, -_fana_, _bister_. - -Bibelupplagan av år 1703 förklarar också en del då »mörka» och ovanliga -ord, bland vilka en del sedan blivit allmänt använda, såsom orden -_arla_, _digna_, _gåta_, _ljuv_, _väld_. Att bibelöversättningarna, -som så allmänt lästes, förmådde införa nya ord, förvånar oss ju -mindre. Dock har även en mängd ord, som man på detta sätt sökte ge liv, -förblivit obrukade och för alltid försvunnit ur vårt språk. - -Verklig uttrycksfullhet och smidighet är en egenskap, som språket ej -vinner så lätt, och särskilt de två senaste århundradena ha haft stor -betydelse för utvecklingen av vårt språks bildbarhet -- vi ha lärt -oss att ej blott tänka på tyska och latin, utan även på svenska. Vår -forskning har gått framåt och på samma gång blivit mera nationell. Ännu -i början av 1700-talet hette det bland de lärda, att det var svårt att -föreläsa på svenska. Så sade Erik Benzelius d. y.: »Vad varje ting -heter på latin är bekant, men huru det översättes på svenska, behövs -eftertanke till». Därför var också latinet länge de lärdas språk, det -var ej så lätt att skapa en svensk dräkt åt kulturen, och det gick -endast så småningom. - -Under hela 1700-talet fortfor kampen för ett renare svenskt språk under -starkt motstånd från det mäktiga franska inflytandet. Särskilt adeln -anser det fint att uppblanda sitt språk med franska ord. - -Bland dem, som under denna tid avsiktligt arbeta på att skapa ett gott -och äkta svenskt språk, må främst påminnas om Olof von Dalin, framför -allt av betydelse som prosaförfattare. - -1800-talet för med sig nya nationella riktningar och en dyrkan av -gammal svenskmannakraft och nordmannaspråk. Spåren visa sig i den -Götiska skolan, i Geijers och Tegnérs äktsvenska diktning. - -Bland senare tiders ivrare för ett renare svenskt språk är ingen av -så stor betydelse och så väl värd vårt intresse som Viktor Rydberg. -Han tar dock allt för liten hänsyn till språkets praktiska uppgift -- -att på enklaste och bästa sätt ge uttryck åt den mänskliga tanken. I -stället gå hans strävanden främst ut på att, som han säger, »återknyta -bandet mellan modersmålets forntid och nutid», d. v. s. att bevara -eller återuppväcka gamla ord och vändningar och bekämpa främmande -lån, särskilt från tyska språket. Stor är han genom sin klangfulla -språkbehandling och sin hänförda tro på vårt språks »inneboende adel». - -Bland ord, som han nybildat eller återuppväckt, särskilt i avsikt att -ersätta låneord, kunna nämnas: _dagteckna_ (för datera), _ödemurar_ -(ruiner), _liktyding_ (synonym), _följefärd_ (sällskap), _livsvån_, -_tyckesak_, _fornas_ (åldras), _insaga_ (för gensaga), _dumlöje_ m. -fl., en del fyndiga och utmärkta, en del dömda att försvinna. Rydbergs -kamp mot »språkskämmarne» går dock i vissa avseenden för långt. Så vill -han bekämpa de ytterligt vanliga från tyskan lånade förstavelserna -be-, an-, er- m. fl., av vilka en del lånades redan under 1300- och -1400-talet. Därför skriver han t. ex. _märkelse_ (betydelse), _tröstan_ -(förtröstan), _tillita_ (anlita), _förtro_ (anförtro), _sanna_ -(besanna). - -Ett följdriktigt utrotande på detta område är naturligtvis omöjligt, -och t. o. m. i en dikt av Viktor Rydberg kan man finna en sådan -»litterär dagsslända» som ordet _beskina_. Och vi måste ju från modern -ståndpunkt anse dylika lån gagneliga, om de verkligen rikta språket -och göra det uttrycksfullare. Och utvecklingen går ej helt att hejda, -även om det är av gagn att söka få bort sådana onödigheter som bepryda, -beskymfa, besnärja och dylika. - - * * * * * - -Naturligtvis kunna strävandena att utmönstra ord av främmande ursprung -gå till överdrift. Vi kunna lika litet få bort dylika ord ur vårt -språk, som vi kunna få bort ur vår kultur allt, som ej uppstått i vårt -eget land. Vad skulle bli kvar? Från vår religion och ned till maskiner -och verktyg ha vi fått de starkaste intrycken från andra land. Och -liksom dylika lån mer och mindre sammansmälta med vår gamla odling, så -sammansmälta låneorden med vårt gamla ordförråd. - -Men låtom oss komma överens om att endast låna, när verklig brist -finnes i vårt svenska språk. Må vi alltid hellre använda ett svenskt -ord, om ett gott sådant finnes, än ett främmande. Och vi böra ej -använda utländska termer, som vi ej säkert förstå eller kunna uttala. - -Praktiskt är ju dock att ha gemensamma mellanfolkliga, internationella, -beteckningar på gemensamt mänskliga kulturföremål, tekniska och -vetenskapliga företeelser o. s. v. Det är ju klart, att ju mera -kulturen blir en gemensam världskultur, dess mera skola också -språken närma sig varandra. Så skapas en folkens gemensamma fond av -»kulturord». För den skull vilja vi ju ej offra vårt språks egenart -för antagande av något allmänt världsspråk, huru stora skrankor än -språkolikheterna resa mellan folken. Men vårt språk lever nog, även om -det riktas med lånord. Och är det fattigdomsbevis att behöva låna, så -kan det ock vara högfärd att ej vilja låna, då man behöver, särskilt -som varken ränta eller återbetalning kräves. - -De latinska och grekiska språken ha ett outtömligt förråd av stammar -till nya ord, som flitigt anlitas i hela Europa. Så ha vi fått telefon, -velociped, automobil, aëroplan o. s. v. i oändlighet. - -Den livliga utvecklingen i vår tid gör, att ord nu lånas eller nybildas -i större mängd än någonsin förr. Vi kunna säkert i varje tidning finna -dussintals ord, som ej äro femtio år gamla. Användningen av ångmaskinen -och elektriciteten ger ej blott upphov till två nya företeelser, utan -hundratals, införde ej blott två nya ord, utan kanske tusentals. Med -telefonen följde telefonkatalog, telefontråd, telefonist o. s. v. Även -här speglar språkets utveckling kulturens utveckling, och språket visar -sig städse kunna fylla kulturens krav på nya ord för nya företeelser. - -Utmärkt är det ju, när vi ur vårt eget språks förråd av ordstammar -kunna få ämne till verkligt goda namn på nya föremål. Så ha vi -genom sammansättning fått t. ex. _ångsåg_, _järnväg_, _spårvagn_, -_flygskepp_. År 1851 bildades det välkända ordet _världsutställning_ -efter utländsk förebild samtidigt med att saken uppträdde för första -gången. - -Genom sin tydlighet och enkelhet äro en del dylika ord goda förvärv för -språket, andra ha svårt att stå sig i tävlan med främlingar, om de ej -äro synnerligen väl funna. Ett sådant ord som _fjärrtalare_ skall t. -ex. aldrig kunna uttränga ordet telefon. På vetenskapens, teknikens och -ej minst tidningspressens män utövar naturligtvis det internationella -ordförrådet ett starkt tryck. Så erbjuder sig ofta nog för en -skriftställare ett främmande ord hastigare än ett av svensk härstamning. - -Lån från närmare besläktade språk äro ofta bättre än lån från -språk, som i uttal och ordbildning äro mycket olika svenskan, då de -förstnämnda lättare sammansmälta med vårt eget ordförråd. Dock är det -ju till skada att låna ett ord, som redan i samma form, men i annan -betydelse finnes i vårt språk. Onödigt är ock att låna ett ord, som -blott blir en betydelsedubblett till ett redan förut befintligt rent -svenskt ord. Men för varje ord, som verkligen riktar språket och gör -det uttrycksfullare, må vi vara tacksamma. - -Lånorden ha i alla tider vållat åtskilliga besvär och på många sätt -misshandlats. I allmänhet försvenskas naturligtvis tonfall och uttal, -men ljud och hela stavelser kunna också mer eller mindre förändras, så -att orden komma att påminna om gamla bekanta inhemska ord och därmed få -en mera välkänd klang samt bliva lättare att hålla i minne och använda. -Stundom kan ombildningen vara skapad på skämt, men vanligen är den nog -gjord på god tro. Så kan _ekipage_ bli _åkepasch_ genom påverkan av -ordet _åka_, _akleja_ (en gång _aqvilegia_) bli _åkerleja_, _pension_ -förbättras till _penningsjon_, _politik_ blir _publitik_ (jfr publik), -_omnibus_ blir _ångnibus_, _scout_ får i _skuttare_ sin svenska form, -_importera_ skrives _inportera_ o. s. v. - -Dylikt le vi åt och kalla _folketymologi_, d. v. s. (felaktiga) -folkliga försök till härledning av främmande ord ur svenska. Må vi -emellertid betänka, att vårt som mönstergillt erkända svenska riksspråk -är rikt på alldeles likartade förvrängningar. Så hette _scharlakan_ -en gång _skarlat_ och är ombildat efter ordet _lakan_, _fänkål_ är -latinska _feniculum_ och har ej med _kål_ att göra, _följetong_ -kommer ej av följa, utan betyder egentligen ett litet blad (franska -feuilleton), _flottyr_ skulle heta _friture_, om det ej påverkats av -ordet _flott_. Jämte _durkslag_ får man höra _duschslag_, fastän ordet -ej kommer av _dusch_. T. o. m. ett sådant ord som _ungkarl_ torde vara -en fyndig ombildning av det från tyskan lånade _junker_. - -Även egennamn kunna på liknande sätt förvandlas och detta ganska ofta. -Som exempel må nämnas _Sliparebacken_ i Lund, som egentligen hetat _S:t -Liberii backe_, och _Vallmarsön_, som blivit _Valdemarsön_ efter det -bekanta egennamnet. - -Det sista var ett exempel på ombildning av ett gammalt svenskt ord till -större likhet med en levande beståndsdel av språket. Även detta är ej -ovanligt. Ett ord kan under utvecklingens gång bli ensamt i språket, -dess stamsläktingar ha försvunnit, och så förefaller det okänt och -underligt. Då kan det rädda sin tillvaro genom att förändra sin form -till större likhet med ett annat och vanligt ord. Så har _alnbåge_ -förvandlats till _armbåge_, _falaska_ blir stundom _fallaska_, -_andtruten_ kan i dialekter få formen _andtrött_, _länstol_ har länge -hetat _ländstol_, ehuru det ej har med _länd_ att göra. Att stava -_hantera_ med _dt_ är också oriktigt, då det ej är bildat av _hand_, -utan är ett lånord. - -En misstydning kan t. o. m. ge upphov till nya sedvänjor. Så har på -sina ställen _vårfrudagen_ (Marie bebådelsedag) fått heta _våffer-_ -eller _vafferdagen_ -- och då skall man äta våfflor (»vaffler»). - -Förändringar av förutnämnd art bidraga ju att göra orden -lätthanterligare och enklare för en svensk, varför de långt ifrån -alltid kunna sägas vara till skada för språket, så vitt de ej förminska -ordens användbarhet. - -Stundom händer det, att ord, vilkas ursprung vi i deras äldre form -lätt nog skulle ha känt igen, under utvecklingens gång förändras till -oigenkännlighet. Så har ordet _huckle_ en gång hetat _huvudkläde_. - - - - -SPRÅKET SOM SPEGEL AV KULTURUTVECKLINGEN. - - -Vi ha talat om hur kulturutvecklingen speglar sig i språkets historia -och ordförrådets riktande. Men även försvinnandet av ord kan vittna -om kulturförändringar och om framsteg. Kristendomen utträngde -seden att _blota_ och därmed själva ordet. Då köket blev en del -av huvudbyggnaden, försvann såväl ordet _kokhus_ som det än äldre -_stekarehus_. Det nu poetiska _vindöga_ har utträngts av _fönster_, -vilket endast vittnar om tyskans mäktiga inflytande på svenskan. Men -vem erkänner ej, att det är en större humanitet och hyfsning, som -förvisat till det förgångnas historia sådana ord som _tumskruv_, -_sträckbänk_ o. s. v. I vår egen tid ha _tändstickorna_ ersatt -_elddonet_. Våra maskiner ha kommit oss att glömma namnet på en hel -del gamla enkla redskap. Och många flera ord äro helt visst dömda att -försvinna. Det modernt klingande _krigsförklaring_ har ersatt det -gamla _fejdebrevet_. _Bokpräntaren_ har helt naturligt utträngts av -_boktryckaren_. - -Men även i vårt fullt livskraftiga språkförråd finnes en hel del -uttryck, stundom blott halvt förstådda, som vittna om längesedan -gångna tiders kulturförhållanden. Det är en del bildlika uttryck och -stående fraser, och det är en del ord, som räddat sitt liv genom att -mer eller mindre förändra betydelse. Ofta nog tänka vi ej alls på -ordens ursprungliga innebörd, då vi använda dem. Ett sådant uttryck är -»_handsken är kastad_» -- det stammar från riddartidens stridsbruk. -Och vi tala om att »_hålla någon på sträckbänken_», ehuru tortyren är -avskaffad -- om den ej förekommer, då någon »_rådbråkar sitt tal_». -Vi säga, att en författare har »_en fint skuren penna_» -- uttrycket -är från gåspennornas tid, numera behöver ingen skära sina pennor. Då -någon »_trampar i klaveret_», må vi ej tänka på handklaveret, utan på -ett gammaldags slag av piano. Och är det säkert, att var och en, som -kallar en sak »_torr som fnöske_», vet varom han talar? Eller om han -säger, att en person ej är »_värd en styver_», ej »_värd en vitten_» --- vet han säkert, hur pass lågt han sätter priset? Frågan: »_vad -är på tapeten?_» är ordagrant tydd rätt meningslös i de enfärgade -tapeternas tidevarv och härstammar från bonadernas och de granna målade -allmogetapeternas tid. - -När ej horn längre, utan glas användes till _bläckhorn_, kvarstannar -dock det gamla ordet. _Tobakshorn_ åter är ett ord, som försvunnit för -_snusdosan_. _Pennor_ kunde man ursprungligen endast få från fåglarna, -men vi behålla namnet, även sedan gåspennan ersatts av stålpennan, ja, -t. o. m. blyertspennan. - -Benämningen _styrbord_ är från en tid, då man hade en styråra på högra -sidan av fartyget. Den sida man vände ryggen (baken) blev då babord. - -Vi använda uttrycket »stå sörjande vid en _bår_», oaktat, som -Strindberg säger, »bårarna redan för 50 är sedan utbyttes mot -likvagnar». - -Språket är konservativt i sina bruk, och vårt nuvarande språk -återspeglar även forna tiders brister i uppfattning och kunskap. Vi -kunna ej undgå att använda en hel del i grund och botten felaktiga och -missvisande uttryck. Vi veta nog i allmänhet, att dylika uttryck ej äro -att fatta efter bokstaven, men nog kan det hända, att de någon gång -kunna förvilla en obefäst ande. Så t. ex. tala vi ju om att »_solen går -upp_», ehuru var och en vet, att det är jorden, ej solen, som går. Vi -säga, att »_daggen faller_» -- men daggen faller ej, utan avsätter sig. -Och _mjältsjukan_ har ej med mjälten att skaffa. Orden _hårdhjärtad_, -_hetlevrad_ och dylika tala om en tid, då man förlade känslorna till -hjärtat och levern. _Valfisken_ är ingen fisk, _flodhästen_ ingen -häst, _sjökon_ ingen ko, det veta nog alla. Men ej alla veta, att -_kinabarken_, det förträffliga febermedlet, ej har något med landet -Kina att skaffa, likheten beror på en folketymologisk ombildning. - -_Indianer_ bo ju ej i Indien. Namnet har ett historiskt intresse och -beror på Kolumbus’ misstag, då han trodde sig ha kommit till Indien, -när han upptäckt Amerika. - - * * * * * - -I många riktningar utvecklas och förändras språket. Men hur mångsidig -än utvecklingen är, går det aldrig därhän, att vi få ett särskilt -ord för varje sak och företeelse i världen. Detta skulle endast vara -opraktiskt och göra språket allt för svårt. Livets skiftande mångfald -äger oändligt mycket, som vi ej ha ord för. Livet, människoandens liv, -är rikare än våra uttrycksmedel. - -Orden beteckna i allmänhet sammanfattningar av likartade ting. Endast -egennamnen ge olika namn åt föremål, som i det väsentliga äro likadana. -En hel del ord åsyfta att sammanfatta en mängd företeelser, som ha -någon egenskap gemensam, t. ex. orden växt, djur, möbler, arbete, -nöjen. Att dylika sammanfattande ord finnas, är av stor betydelse. De -bidraga till reda i vårt tanke- och åskådningsliv, då vi därigenom -kunna ordna företeelserna i samhörande grupper genom blotta namnet. Här -speglar språket gångna tiders uppfattning och erfarenheter. Vi ta som -exempel de urgamla motsättningarna _levande_ och _dött_ eller _andligt_ -och _materiellt_, ord, som sammanföra allt varande i två väldiga -motsatsgrupper. - -Vidare kunna vi säga, att knappast något ord finnes, som ej har mer -än en betydelse. Ordet _lampa_ får beteckna ej blott våra förfäders -enkla, osande lampa, utan många andra slag, upp till den moderna -elektriska båglampan. Här som ofta speglar ordets vidgade användning -en stigande kultur. Vi ta ett annat exempel på hur samma ord betecknar -en mängd olika saker. Ordet _band_ betyder något, som binder, -förenar. Hur olika företeelser, som därmed kunna avses, framgår av -följande sammanställningar: sidenband, halsband, tunnband, bokband, -korsband, band i brädspel, rövarband, gå i ledband, lägga band på sig, -syskonband, kärleksband o. s. v. Detta godtyckligt valda ord har 35 -betydelseskiftningar enligt Svenska Akademiens stora ordbok. Andra -kunna ha många flera. Vi förbigå här sådana liklydande ord, som äro -alldeles obesläktade, t. ex. kroppsdelen _arm_ och _arm_ = fattig. -Därom mera längre fram. - -Kulturutvecklingen gör naturligtvis, att samma ord kan få allt flera -olika betydelser såsom term å skilda områden. Men utvecklingen nöjer -sig ju ej härmed, den skapar även nya ord, och det kan vara skäl att -ytterligare dröja något vid denna företeelse. Stundom kan ett helt och -hållet nybildat ord slå igenom och bli vanligt. Så skapades t. ex. -ordet _gas_ av en kemist på 1600-talet. - -Ojämförligt vanligast är dock, att de gamla språkstammarna även få göra -tjänst för att uttrycka nyvinningarna på olika områden. Det kan, som vi -redan sett, helt enkelt ske genom en betydelseförändring -- hammaren av -sten får även ge namn åt hammaren av järn. _Skorsten_, som egentligen -betydde härd på en tid, då intet slag av rökfång fanns, blev på ett -mera framskridet stadium även namn på det rör, som höjde sig över -eldstaden, för att slutligen i våra dagar oftast endast beteckna sista -delen och avslutningen av detta rör. - -Bland egentliga nybildningar kunna nämnas de ej ovanliga avledningarna -av egennamn. Redan genom sin bildning väcka dessa ett särskilt -intresse, då de peka på ett givet historiskt eller geografiskt faktum --- en person eller en ort -- och således rent av inbjuda till studium -av vår odlings historia. När det gäller dylika ord, kan den, som -därtill har håg, lättare än eljest fastställa tidpunkten för deras -uppkomst och de förhållanden, under vilka de blivit till. Utan att -ingå på några vidlyftiga förklaringar framlägger jag endast till den -intresserades eftertanke följande från olika områden valda exempel, -som lätt nog kunna mångdubblas: _bessemerstål_, _voltastapel_, -_ampère_, _ohm_, _ayshireras_, _berlinerblått_ -- eller för att stanna -vid vårt eget land: _Linnea_, _gustavianska tiden_, _boströmian_, -_Arvikaplogar_, _Sävstaholmsäpplen_ o. s. v. - -Oftast bildas naturligtvis nya ord genom sammansättning. Vi ha -redan nämnt några exempel (sid. 36). Ytterligare må tilläggas några -ord, som bildats eller blivit aktuella tack vare senaste tiders -kulturella eller politiska förhållanden såsom _regeringsrätten_, -_folkhushållningskommission_, _försvarsutredning_, _rusdrycksförbud_. -Dylika ord bildas ju ständigt, och var och en kan leta upp exempel i -mängd. - -Stundom kan det ena ordet ge upphov till det andra. Ofta stå orden -parvis i motsatsförhållande till varandra, såsom _stor_ och _liten_, -_upp_ och _ned_. Så kan också ett ord liksom framkalla ett nytt ord, -som på ett eller annat sätt står i motsatsförhållande till det förra. -Så har ordet _norrlänning_ gett upphov till det i Norrland ej ovanliga -_sörlänning_. Från Bleking har jag antecknat sammanställningen _in-_ -och _uthus_, _inhusbyggnad_ o. s. v. Vi kunna ock påminna oss Olof -Högbergs bekanta _översåtar_ som motsats till _undersåtar_. - -Språket kan även riktas genom att ett ord liksom delar upp sig i två, -som sedan var för sig gå olika utveckling till mötes och få olika -betydelse. Detta är också ett sätt att få nya namn åt nya begrepp. -Till jämförelse och eftertanke framläggas följande parvis besläktade -ord: _doppa_ och _döpa_, _flotte_ och _flotta_, _dag_ och _dager_, -_frid_ och _fred_, _aftonvard_ och _nattvard_, ja t. o. m. _snille_ -och _snäll_. Av sistnämnda har det förra stigit, det senare sjunkit i -värde, grundbetydelsen för båda har varit förstånd, förståndig, rask. -Även hos de övriga ordparen, _orddubbletterna_, märka vi en mer eller -mindre tydlig överensstämmelse i grundbetydelsen. - -Besläktad med föregående är naturligtvis även det fallet, då ett -ord utan att ändra formen får en ny betydelse och samtidigt vid -sidan av denna bibehåller den gamla. Saken är vanlig, ehuru ej så -iögonenfallande. Tydligt är ju dock, att en dubbelhet i betydelsen -finnes i senare sammansättningsleden i orden _gödselstad_ och -_handelsstad_ eller _trädgårdsland_ och _hemland_. En avgjord -dubbelbetydelse har ordet _konst_ fått, vilket för var och en bör -framgå ur följande exempel: »en konstgjord blomma är långt ifrån något -konstverk». Jämför härmed vad vi förut sagt om de många olika slag av -betydelse, som nästan varje ord kan ha (sid. 44). - -Som prov på, hur nära samhörande ord gå i sär i betydelsen, kan -ytterligare påpekas, att _orolig_ ej längre är motsatsen till _rolig_; -och orden _obarkad_, _oborstad_ har fått en bildlik betydelse, som -orden _barkad_, _borstad_ sakna. - -Vi skola nu litet närmare stanna vid en storartad fördjupning -och förändring av betydelsen i en given riktning, som massor av -ord genomgått, därmed även lämnande det kraftigaste beviset för -att språket alltid finner möjligheter att ge uttryck åt alla de -landvinningar, de nya upptäckter, som den mänskliga anden gör. Det är -en betydelsefördjupning, som pågått från längesedan förflutna tider och -som pågår den dag, som är. Jag syftar på språkets sätt att ge namn åt -det andliga livets företeelser. Det andliga är ju det, som vi ej med -våra yttre sinnen, syn, känsel o. s. v., kunna förnimma, de inre och -okroppsliga livsområdena. - -Det är ju klart, att den yttre, kroppsliga verkligheten först blev -föremål för mänsklig iakttagelse och kunskap. Långt senare lärde man -sig att lyssna till stämmorna i sitt eget inre, att tänka över vad -själ, tanke, vilja o. s. v. var. Härom bär språket också vittne: det -andliga har från början fått namn från det materiella, det kroppsliga -och får så än i dag. - -Själva ordet _ande_ betydde ursprungligen endast andedräkt, andning. -Äldst uppfattade man även själen som något jämförligt med en vindpust -eller dylikt. När människan ej mera andades, då hade också anden -lämnat henne. Först småningom fick ordet ande den fördjupade, rent -»andliga» innebörd, som vi inlägga i detta ord. Vittnar ej en dylik -betydelseförändring starkt nog om ett märkligt förandligande av språket --- och därmed naturligtvis även av tänkandet och hela kulturen? - -Ordet _himmel_ betecknar ju egentligen det valv, som välver sig över -våra huvuden, men har i det religiösa språkbruket även blivit namn på -de saligas boningar -- måhända dock ursprungligen ganska materiellt -uppfattat. - -Då vi tala om _hjärtats värme_ mena vi vanligen ej temperaturgraden -i hjärtmuskulaturen, utan något rent andligt. Sådana ord som -_översvallande_, _uppbrusande_, _ytlig_, _grundlig_, _klar_ ha ju en -gång haft rent materiell betydelse och äro hämtade från beskrivning av -det yttre naturlivet, t. ex. det porlande vattnet i en källa. Eller vi -hämta våra bilder från ett annat naturområde och tala om _blixtrande_ -snille, om _lysande_ förmåga, om religionens _ljus_, kärlekens -_solsken_. - -Dylika uttryck ha sitt ursprung i en jämförelse mellan något yttre, -välkänt och något inre, andligt, som får sin beteckning tack vare en -större eller mindre likhet med yttre företeelser. Man finner en viss -släktskap mellan t. ex. fågelns flykt i den fria luften och själens -flykt mot högre rymder. Så vidgas och fördjupas ordens betydelse, och -vi kunna »tala om stora ting med enkla ord». - -En hel del hithörande uttryck uppfatta vi ju fortfarande som bilder, -men ofta glömma vi, att uttrycket en gång varit en bild. Vem tänker -på att _nedrig_ betytt något långt nere, _innerlig_ något långt inne? -_Fatta_ en sak har en gång betytt kunna fatta med handen o. s. v. - -Från ett annat område kunna vi påminna om ordet _kyrka_, som egentligen -betyder gudstjänstlokal, men sedan även betecknar ett religiöst -samfund, t. ex. den katolska kyrkan -- sålunda en mera förandligad -betydelse. - -En särskild uppmärksamhet förtjänar användningen av bilder, d. v. s. -överflyttandet av ett ord från dess ursprungligen givna betydelseområde -till ett annat område, där det då får en annan, kanske vidgad, men dock -i någon mån likartad betydelse. Det är nämligen, som redan nämnts, -något slag av likhet, som föranlett den nya användningen. Det, som -ligger närmast, får då ge namn åt det mindre kända. På språkets alla -områden finna vi denna användning av bilder, varigenom vårt tal vunnit -oerhört i åskådlighet och uttrycksfullhet. Några exempel skola klargöra -detta. - -_Huvud_ äga väl egentligen endast människor och djur, men nu tala vi -om _kålhuvud_ och _knappnålshuvud_ utan att tänka på, att vi här ha -en ursprungligen överflyttad användning. Men ordet är mångsidigare. -Vi nämna som exempel: _huvudstad_, _huvudbok_, _huvudstycke_, -_huvudtitel_, _huvudman_, _huvudsak_. - -På liknande sätt använda vi en mängd av namnen på kroppsdelar. Vi tala -om en flods _armar_, om bordets _ben_, lampans _fot_, _bergsrygg_, -_bokrygg_ o. s. v. Bilder ha vi i sådana uttryck som politisk -_ryggrad_, stormens _vingar_, kärlekens _vingar_. Djurlivet ger upphov -till en mängd bilder. Jag nämner t. ex. plugghäst, syhäst, hästminne, -träbock, lathund, arbetsmyra. - -Men bilderna nötas och blekna genom användningen. Vem tänker på -kroppsdelen _hand_, då han använder sådana vändningar som _ha om hand_, -_till hands_, _under hand_, _efter hand_, _handfallen_, _handgången_, -_tillhandahålla_, _omhändertaga_, _handkammare_, _handräckning_ -o. s. v.? Eller vem tänker på _fågelns vingar_, då han talar om -_väderkvarnsvingar_? - -Redan dessa exempel ge oss en aning om, hur omfattande användningen av -bilden är. Och med skäl säger författaren Jean Paul, att »språket är en -ordbok av bleknade bilder» (metaforer). - -Men just därför att bilderna blekna, har man städse sökt efter nya slag -av bilder. Särskilt ha skalderna i alla tider övat sin fantasi på att -uppfinna nya livfulla och talande bilder. Sådana skapas i massa, och -intet föremål är för högt, intet för lågt, då det gäller att ge färg -åt en författares skildring. Jag tar t. ex. ordet _nät_, fiskarens -enkla fångstredskap. Vi finna det lätt nog i poesiens bilder. Tegnér -säger på ett ställe: »ett nät är den flygande lock.» I Vita frun talar -Snoilsky om hur kung Karl »knyter på tankarnas nät»; på ett annat -ställe i samma dikt heter det: »sin not han kastade föga öm i stridaste -loppet av tidens ström». Och Heidenstam talar i en berättelse om -»sammansvärjningens långa nät». - -Som andra exempel på huru bilder nyskapas kunna vi nämna Frödings -»ungtallsmidig och enstamvig». Levertin talar om »längtans röda -skymningsbloss». Ur Karlfeldts målande bildvärld taga vi »höstmånens -röda kastrull», »molnens grå madrass». - -Vi ha redan märkt, att den bildliga eller överförda användningen av -orden skapar dubbelbetydelser. Ordet _bock_ kan ju t. ex. betyda -såväl _getabock_ som _sågbock_, ja _bock_ (rättelse) i en skrivbok -och slutligen även bugning. Och vi ha i vårt språk _sänghimmel_, -_tronhimmel_, _stjärnhimmel_ och religionens _himmel_. - -Likljudande ord med olika betydelse -- ofta av olika härledning -- -finnas i större mängd, än vi i allmänhet ana, i språket: fågelns -_flykt_ och fångens _flykt_ är ej detsamma, ej en _våg_ i havet och en -_våg_ att väga på o. s. v. Dylika _homonymer_, som de heta, kunna ju -minska språkets tydlighet, men göra det vanligen icke, emedan meningen -och sammanhanget klargöra, vilken betydelse som avses, och hindra oss -att bliva vilseledda. Vem förstår ej innebörden av satsen: »Söner av -ett folk, som blött» -- t. o. m. om vi i skrift stava det sista ordet -med tt? - -Av bilden begagnar sig, som vi sett, skalden; dubbelbetydelser äro -till glädje för skämtaren och ha gett upphov till otaliga s. k. roliga -historier, de mer eller mindre lyckade vitsarna och ordlekarna. Som -exempel på dylika kunna vi ju taga den gamla kända gåtan om klockan, -som »går och går utan att komma till dörren». Eller Svärdsjöbondens -svar på frågan, om sjön låg: »Hade den stått på ände, så hade den väl -synts ända hit». Skämtet här bygger på dubbelbetydelsen hos ordet -_ligga_: vara utsträckt och om en sjö: vara isbelagd. - - * * * * * - -Vi ha redan flera gånger haft tillfälle att framhålla, vilken betydelse -språket har för hela vår odling. Att ett ord finnes, gör den sak -det vill beteckna mera levande för oss. »Språkets makt över tanken» -är större än de flesta ana, språket ger verktygen åt vår tanke, och -språkets brister kunna stundom bli band på vår tanke. I känsla av -vilken vikt det kan ha, att ett värdefullt och talande ord finnes -till och ingår i det allmänna språkmedvetandet, prisar sig en av våra -yngre tänkare, Allen Vannérus, med rätta nöjd, om han endast kan få -hemortsrätt i språket för det vackra ordet _kulturidealism_. Liksom -tanken skapar ord för att få uttrycksmedel, så kan också ett ord i -sin tur skapa och väcka tankar. Måhända bidrager befintligheten av -den sammanfattande benämningen _Skandinavien_ till den upprepade -sammanblandning mellan Sverige och Nordens övriga länder, som ständigt -äger rum ute i världen. Måhända har enhetsnamnet även vid sidan av -djupare orsaker hjälpt till att ge liv åt de skandinavistiska drömmarna. - -Men liksom vår kultur och vår bildning ha sina brister, så har även -språket sina -- också i detta en spegel av vår odling. Hur mången har -ej känt sig plågad av fula ord och svordomar, uttalade av en rå mun! -Vårt språk tyckes ju vara så särdeles rikt på dylika uttryck. Är det -ej en svaghet i den enskildes språkförråd, att han för att uttrycka sig -tillräckligt eftertryckligt och kraftigt skall behöva använda uttryck, -hämtade från tron på ondskans och mörkrets makter! - -Och att ett sådant ord som »tjuvsamhället» skapats, vittnar ju om en -förvillad uppfattning om samhällets betydelse och värde för alla dess -medlemmar. Blott att ordet finnes, kan hos en svag själ ytterligare -stödja det gamla slagordet: »egendom är stöld». Språket bör stå i -samklang med vår kultur, vårt samhällsliv, vår uppfattning av rätt och -orätt. Sådant folket är, sådant är språket. Därför ter sig ett sådant -ord som det nämnda som en fläck på vår odling. - -Skämtet, som nog ofta kan ha något av hälsosamt salt i sig, kan ock -någon gång bli till skada genom förlöjligande benämningar, som kanske -till sist komma att användas på allvar, t. ex. genom att ge hederliga -och samhällsgagnande medlemmar i staten sådana namn som _tullsnokar_, -_bylingar_, _borgarbrackor_, _bondbassar_ -- att ej nämna än värre -exempel. Ger språket allt för mycket fart åt illa placerade uttryck av -hån och förakt, kan det dragas ned och förråas. - -Därmed vilja vi naturligtvis ej ha sagt, att språket skall ge -förskönande eller överskylande namn åt det, som i sig är ont och -skadligt. Nej, språket skall säga »högt och fritt, att svart är svart -och vitt är vitt», som Karlfeldt säger, det är just dess uppgift. Att -kalla bedrägerier och förfalskningar för _oegentligheter_, stöld för -_lån_ och mutor _belöningar_ eller att urskulda lögnen genom att kalla -den _nödlögn_ för att ej tala om än sorgligare företeelser, det är att -leda språket in på en farlig väg. - -Emellertid visar språket, eller låt oss säga den allmänna -uppfattningen, ett så pass levande verklighetssinne, att dylika -förskönande uttryck (s. k. eufemismer), så snart de bliva vanliga, -avslöja sin rätta innebörd och ej längre bedraga någon. Därför blir -det t. ex. snart nog lika illa att anklagas för oegentligheter som för -förfalskningar. Dock kanske vi ändock kunna säga, att språket bäst -fyller sin uppgift genom att nämna var sak vid sitt rätta namn, så vitt -möjligt undvikande förkonstling och pryderi. - -Vi vända oss till ett annat område för språkliga bedrägerier -- -och försök till självbedrägerier. Det är en hel del uttryck, som -brännvinsdyrkandet skapat, som åtminstone kunde bli en fara, dock -kanske mera förr än nu. Jag syftar på sådana ord som _livsvatten_, -_tankeställare_, _tröstare_ och liknande såsom namn på en livets och -tankens svåra fiende och tröstlöshetens skapare. - -Huru ingripande drickandet varit, antydes måhända av att det från -början fullkomligt oskyldiga »_gutår_», egentligen _gottår_ (d. v. -s. god äring, gröda), fått samma betydelse som ordet skål! -- i den -bemärkelsen användes det ju bl. a. av Bellman. Det är också ett exempel -på sedernas omskapande inverkan på språket! - -Då vi tala om språkets svagheter och brister, må vi ej glömma den -kanske mest allmänt både kända och erkända bristen i vårt språk -- -saknaden av verkligt gångbart enhetligt tilltalsord. Vi ha ju ordet -_Ni_, men de flesta, som vilja vara artiga, våga endast i vissa fall -använda det. Vi ha intet tilltalsord, som kan användas av alla till -alla, över- och underordnade, äldre och yngre, män och kvinnor. Även om -bristen ej direkt är en skapelse av fåfängan och kryperiet i förening, -så avspeglas dock häri en svaghet i vårt sällskapsliv, tvång och -förkonstling i umgänget och en brist på naturlighet. Till ersättning -har emellertid det gamla hederliga tilltalsordet _du_ genom sin -begränsade användning fått en i viss mån mera intim och personlig klang. - -Den förut omnämnda dubbelbetydelsen av en del ord kan nog någon -gång kännas som en brist, dock ej alltid. Det är ingen fara för -sammanblandning av ordet _hopp_, som betyder förhoppning, och det hopp, -som är lika med språng. Men när vi ha att göra med ord, som verkligen -äro nära besläktade, kan den yttre överensstämmelsen bliva till förfång -för tydligheten. Hur lätt sammanblandas ej _känsel_ och _känsla_. Och -vilken oklarhet och missuppfattning på religionens område kan ej uppstå -genom att vi ej ha olika ord för att ge namn åt den religiösa _tron_ i -motsats till det ord _tro_, som endast betyder förmoda. Kanske mången -helst skulle vilja med olika ord beteckna _kärleken_ mellan man och -kvinna och den allmänna människokärleken. - - - - -LJUD- OCH FORMUTVECKLING. - - -Vad vi hittills sysslat med har huvudsakligen tillhört det område av -språkvetenskapen, som vi kalla _betydelseläran_. Det kan dock vara skäl -att även rikta blicken på den utveckling, som äger rum inom andra sidor -av språket. - -Det är efter tre skilda linjer, som den språkliga utvecklingen -försiggår. Vi kunna hos språket särskilja tre olika sidor: de _ljud_, -av vilka orden bildas, den yttre _form_, som orden antaga vid -fyllandet av sina olika uppgifter, och slutligen den _betydelse_, det -tankeinnehåll, som orden äro bärare av. Vi få så en naturlig indelning -av språkläran, grammatiken, i ljudlära, formlära och betydelselära. - -Vi ha redan tillräckligt framhållit, att en god språkutveckling inom -det område, som tillhör betydelseläran, kräver, att språket skall bliva -ett allt bättre uttrycksmedel för den mänskliga tanken. Men även på -övriga områden kunna likartade krav på klarhet, tydlighet och enkelhet -uppställas. - -Vi vända oss först till _ljudläran_. Denna handlar om språkets yttre, -rent fysiska material, de av de mänskliga talorganen frambragta ljuden, -som sedan såsom en luftdallring ledas till ett mänskligt öra för att -där uppfattas. Om vi nu på ljudläran tillämpa våra regler för vad -språkliga framsteg vill säga (jfr sid. 11 f.), framgår omedelbart, att -utvecklingen bör gå ut på att göra språkljuden så lätta som möjligt -att frambringa för den talande, på samma gång som den hörande bör -kunna uppfatta ljuden allt mera klart och utan svårighet. Viktigast -är ju hänsynen till den hörande: ljuden böra bli så tydliga som -möjligt. Såväl praktiska skäl som skönhetskänslan kräva, att vokalerna, -självljuden, de egentliga röstljuden, bli klara och klangfulla, och att -konsonanterna, medljuden, få ett så tydligt, skarpt och distinkt uttal -som möjligt. Här gäller det att utan tillgjordhet och förkonstling, men -med omsorg och avsikt vårda talets renhet och klarhet, ty de krafter, -som oftast alldeles omedvetet verka på vårt talspråk, gå huvudsakligen -ut på att göra ordens uttal så lätt och enkelt som möjligt. - -Vi skola bevara vårt språks goda rykte för klangfullhet. En orsak till -denna är bl. a. våra talrika och klara _a-ljud_, som t. ex. till så -stor del försvunnit i danskan. Många av våra landsmål eller dialekter -utmärkas ju just av oklara, grumliga, fula ljud, som ej äro så -lätta att utrota. Vi kunna tänka på de olika uttalen av de ljud, som -betecknas med bokstäverna _o_, _å_, _l_, _r_. Klarhet och skärpa böra -ju framför allt eftersträvas av _riksspråket_, d. v. s. det språk, som -gäller och eftersträvas som gemensamt meddelelsemedel över hela vårt -svenska språkområde. - -Vi bruka kalla de krafter, som verka för att förenkla och förändra -uttalet, för _ljudlagar_. Dessa äro av många slag, men verka i -allmänhet likformigt och regelbundet omgestaltande på vissa ljud i -likartad ställning och vanligen inom en given tidsepok. Redan vårt -stavsätt, som ofta bevarar gamla uttalsformer, vittnar om ljudlagarnas -verksamhet för förenkling. Orden djup, djur, djärv o. s. v. ha en gång -hetat diup o. s. v. med uttalat d-ljud, ehuru detta sedan försvunnit -framför j-ljudet. Detta d-ljud uttalas fortfarande av de finländska -svenskarna. Så ha förr orden lius, liung, hiort, siö, skiuta o. s. v. -haft s. k. ljudenligt stavsätt, d. v. s. uttalats ungefär så, som de -ännu stavas. - -Vanligen är det de yngsta generationerna, som omedvetet genomföra -uttalslättnader, under det de fullvuxna i allmänhet föga ändra sitt -uttal. Vi märka ljudlagarnas verkningar ännu i den dag, som är. -Liksom stiäla en gång blivit »själa», så får i våra dagar ordet -västgöte uttalet »väsjöte», östgöte blir ösjöte, gästgivare blir -’gäsjivare’ i vardagsspråket. Vidare blir i vårt tal åttondedel till -åttondel, annandag blir anndag, matsäck blir massäck, fastställa -uttalas faställa (med st endast en gång) o. s. v. Häri ligger tydligen -en kraftbesparing. Men förenklingen får ej strida mot tydlighetens -lag. Därför är t. ex. det Stockholmsuttal olämpligt, som gör e och ä -likljudande. Härigenom komma ju sed och säd, tre och trä att uttalas -lika. Det är naturligtvis ej något tillräckligt försvar för detta -uttal, att Heidenstam och Levertin med flera skalder genom sina rim -visa sig äga det! - -Vi ha redan antytt, att de många oregelbundenheterna i vår stavning -avspegla gångna tiders uttal. Skriften har med större konservatism -än talet bevarat de gamla sedvänjorna. Även om kunskapen härom ej -underlättar rättstavningens mödor, så stämmer den oss dock försonligare -mot svårigheterna, då vi veta, att de många olika reglerna en gång -haft en förnuftig mening. Men varje tid har större skyldighet mot -sig själv än mot det förgångna, och så har allt sedan 1700-talet, -då vi började få ett allmänt antaget lika stavsätt, strävandena att -reformera stavningen till större överensstämmelse med talet fortgått. -Med försiktighet har det gått, och försiktigt komma vi helt visst att -fortsätta på samma väg. Det gäller att utveckla, ej att helt bryta -med det förgångna. Men förändringar måste ske på detta liksom på -alla andra livets områden. Lika väl som kärleken till gångna tiders -minnen ej kommer någon att använda tjärstickor eller talgljus till -belysning, lika litet får pieteten bevara ett föråldrat och opraktiskt -stavsätt, som kunde ersättas med ett bättre. Det är ju ej frågan om -någon förändring av själva språket härvidlag, endast en ändring av -dess beteckningssätt -- orden förbliva desamma. Tegnérs poesi är lika -»klassisk», efter vilka regler den än stavas. - -Bokstäverna äro ej ljud, endast tecken för ljuden, och skriften är -naturligtvis bättre, ju noggrannare och enklare den förmår att återgiva -ljuden och de därav bildade orden. Men av vikt och värde är ock att ha -ett bestämt, vedertaget stavsätt, som man rent mekaniskt kan inlära, -så att man ej behöver särskilt tänka på, hur man skall stava orden -- -rättstavningen skall så att säga sitta i fingrarna. De flesta ha ju nog -besvär med att tänka på det viktigare: det skrivnas form och innehåll. - -Efter denna utflykt in på frågan om tillämpningen i skrift av -ljudlärans lärdomar må vi även kasta en blick på ljudens estetik, d. v. -s. ljudens skönhetsverkan i talet. Redan själva ljuden eller, rättare -sagt, de olika ljudförbindelserna kunna på ett egendomligt sätt tala -till skönhetssinnet och ha säkert så gjort under alla tider. Vi tala -om att ord och namn äga olika »klangfullhet» och »välljud». Eller för -att tala med skalden Orvar Odd: »Vissa namn äga i sig själva ett slags -musik, en metall, en klang, lik den av harmonika och triangel, under -det andra falla sig tungsamt, ljudlöst och platt som en mjölsäck, -vilken dunsar i golvet.» Eller märk, vilka förnimmelser ett namn kan -uppväcka enligt Sven Hedin: »Namnet Timbuktu har en egendomlig klang. -Det innesluter allt det hemlighetsfulla och tjusande, som är förbundet -med Sahara. Det leder tanken till karavanklockornas klang och klirret -av beduinernas stigbyglar. Det är, som om själva namnet klingade, och -som om man hörde plasket av Niagaras grumliga böljor mellan vokalerna». - -Det vanligaste och mest kända exemplet på en avsiktlig användning av -ljudens skönhetsverkan erbjuder oss rimmet i poesien. Slutrimmet, byggt -på likljudande ordslut, känna vi ju alla. Ett annat slag av rim är det -klangfulla fornnordiska begynnelserimmet, som låter vissa betonade -ord i versen börja med samma ljud. Vi ha det efterbildat i Tegnérs: -»Nu rider rike Ring över Bifrost, sviktar för bördan bågiga bron.» -Begynnelserimmet användes ofta och tämligen fritt av våra moderna -skalder för att öka versens klangfullhet, exempel äro lätta att finna. -(Fröding: »blekaste blomst»; »i lätta lovar kring en flaggfregatt»; -»hårets gula gammalsvenska lin» o. s. v.) Även i prosa användes detta -rim stundom med tydlig avsikt. Vi anföra från Selma Lagerlöf: »Och -uppför och utför alla dessa klyftor och klippor krypa och krångla -rankor och revor.» - -Men rimmet har ock bevarat en hel del gamla uttryck och -sammanställningar av särskilt intresse. På det sättet ha t. o. m. en -del ord bevarats, som helt säkert hade försvunnit ur språket, om ej -rimmet bundit det vid ett annat ord. Som exempel nämna vi uttrycken -_lyte och lack_, _i sus och dus_. En hel del sådana vändningar -förefalla oss vid närmare eftertanke, skäligen meningslösa, såsom _rubb -och stubb_, _si och så_. Som vi se, användas härvid än begynnelserim -och än slutrim. Ännu några exempel på mera lättförståeliga sådana -sammanställningar må tilläggas: _barn och blomma_, _hus och hem_, -_gammal som gatan_, _med hull och hår_, _buller och bång_, _rim och -reson_, _rätt och slätt_. Som bevis på, hur stark rimmets makt kan -vara, och hur hänsynen till ljudet kan besegra själva betydelsen, kunna -vi anföra det för oss tämligen meningslösa ordspråket: _Kaka söker -maka_. Detta har en gång haft god mening och hetat Kraka (d. v. s. -kråka) söker maka. Men när a blev å i kråka, ersattes ordet av det på -måfå gripna kaka, som rimmade bättre. - -Vi övergå så till _formläran_. Här bör det vara klart för oss, att en -formförändring är av godo, för så vitt den gör språket enklare och -regelbundnare utan att minska dess klarhet och tydlighet. När vi t. ex. -äro vana att böja snäll, snällare, snällast, fin, finare, finast o. s. -v. och det då heter dålig, sämre, sämst bilda vi efter det vanligaste -mönstret formerna dåligare, dåligast. Nya former bildas ofta efter de -gamla och mest förekommande bildningarna. Så blir språket likformigare, -regelbundnare och därmed ofta klarare. Stundom leva gamla och nybildade -former fredligt vid varandras sida, vilket ju särskilt kan ha sitt -värde, om de olika formerna få uppbära skiftningar i betydelsen. Så ha -ju formerna värre och ondare, ja, i någon mån även bättre och godare en -viss olikhet i användningen. - -De nya formerna bildas i likhet, överensstämmelse eller _analogi_ med -äldre och vanliga språkformer; vi kalla därför dessa nybildningar -_analogibildningar_. En dylik form är t. ex. _simmade_ av _simma_ -i stället för det äldre _sam_ genom påverkan från det vanliga -böjningsmönstret _rimma_, _rimmade_ o. s. v. Av _tämja_ bilda vi det -regelrättare _tämjde_ för det gamla _tamde_, av _två_ få vi _tvådde_, -som ersätter _tvog_ (jfr _sådde_ av _så_). Böjningen _gräva_, _grov_ -blir _gräva_, _grävde_; _het_ blir _hette_. I stället för _lyfte_ och -_miste_ få vi ofta se de efter vanligare mönster bildade _lyftade_ -och _mistade_. Stundom kunna vi dock även få se våra författare ta -upp tämligen föråldrade, kanske i folkmålen kvarlevande, kortare, -»starka» verbformer, måhända därför att de finna dem klangfullare eller -kraftigare. Så kunna vi hos Fröding finna den gamla formen _vrok_, -som eljest nu heter _vräkte_. Heidenstam använder _halp_ vid sidan av -_hjälpte_. Även nybildningar av likartat slag kunna påvisas. Så har -Strindberg _röck_ för äldre och vanligare _ryckte_, hos S. Lagerlöf -förekommer formen _dög_ som biform till _dugde_. - -En annan analogibildning är förändringen av _fager_, _fägre_ till -_fager_, _fagrare_. Och det gamla uttrycket _läsa_ ett _lås_ ha vi -förenklat till _låsa_ ett _lås_ -- uttrycket blir ovillkorligen -därigenom enklare, och ordens samhörighet framträder klarare. - -Analogibildningarna gå ju ut på att skapa större likformighet vid -bildande av likartade former, vilket naturligtvis ofta har sin stora -fördel med sig. Hit hör t. ex., att främmande ord vanligen böjas -på samma sätt som svenska, när de upptagas i vårt språk. Även i -övrigt kunna de ju genom inhemsk påverkan förändras med avseende på -form, uttal och stavning. Det heter t. ex. en _allé_, flera _alléer_ -liksom _kraft_, _krafter_. Andra slag av mera ingripande analogiska -ombildningar ha vi redan talat om (sid. 37). Vi ha kanske märkt -besväret med ord, som bevara en främmande böjning, såsom ett _plenum_, -flera _plena_, _faktum_, _fakta_. Man kan få höra mindre bildat folk -tala om, att de varit med om »ett plena i riksdagen», om »ett avgjort -fakta» o. s. v. - -Titlar av främmande ursprung få ofta ett mera svenskt utseende genom -tillägg av den rent svenska ändelsen _-are_, särskilt vanlig vid -yrkesnamn, såsom _åkare_, _borgmästare_ o. s. v. Så få vi även jämte -_officer_, _officerare_, vidare _sekreterare_, ja även _kamrerare_. - -Många andra exempel på begäret att göra språket regelrättare kunde -anföras: _värmar_ blir _värmlänningar_, _gutar_ blir _gottlänningar_ -efter mönstret av _smålänningar_ m. fl. Något bättre står sig formen -_jämtar_ bredvid _jämtlänningar_. - -Som exempel på, hur formerna bli enklare och kortare, kunna vi peka -på, huru vi av _hava_ få _ha_, av _bliva bli_, av _taga ta_, av _giva -ge_ -- former, som äro goda, därför att de äro korta och dock fullt -tydliga, ehuru de ännu ej fått burskap i den s. k. högre stilen. - -En annan förenkling, som talspråket genomfört och som även arbetar -sig fram i skriftspråket är användningen av samma predikatsformer av -verbet, såväl när det hör ihop med ett ord i flertal som ental. Vi säga -sålunda allmänt t. ex. »gossarna kommer» likaväl som »gossen kommer», -under det vi efter gammalt mönster pläga skriva: »gossarna komma». Men -språket älskar ingen onödig formrikedom. Och redan under 1600-talet och -tidigare påträffas sådana flertalsböjningar som _vi binder_, _vi band_ -(för _binda_, _bundo_). Under medeltiden hette det även _vi köpto_, -_han köpte_. Nu heter det alltid _köpte_ i såväl ental som flertal. -Så komma nog ock sådana former som »vi gick» att tränga igenom. -Dylika formförenklingar äro även analogibildningar. Talspråket har -naturligtvis sin fulla rätt att införa förändringar och förenklingar -utan att känna sig bundet av skriftspråket. Språkhistorien visar, att -skriften oftast följer talet efter, där det så lämpar sig, ehuru i -något långsammare takt. En del av våra yngre författare ha ju ock redan -i skrift upptagit nyssnämnda förenkling av verbböjningen. Särskilt -kunna vi lägga märke till, att Selma Lagerlöf genomgående använder lika -former av verben i ental och flertal i sina sista böcker. - -Även en utveckling av nya former kan förekomma, vilket naturligtvis -kan vara av godo i det fall, att de öka språkets uttrycksfullhet -eller tydlighet. Länge ansågs _ett härad_, _flera härad_ som den enda -riktiga böjningen, nu kan man ofta få se formen _härader_. Ännu äro -_skepp_, _bord_ o. s. v., ja, de ojämförligt flesta s. k. detkönsord -eller neutra lika i ental och flertal. Det kunde ju i många fall vara -lämpligt att i stället ha två olika former. En del namn på handelsvaror -ha även fått flertalsändelser, såsom _tyger_, _viner_, _teer_. Dessa -former ha dock den säregna betydelsen av flera olika slag av tyg o. s. -v. - -Vi säga naturligtvis, att av två brukliga former är ej den äldsta -bäst, utan den, som är ändamålsenligast. För femtio år sedan hade vi -dock en livskraftig »klassisk» eller historisk riktning, som alltid -ville ge företrädet åt en äldre form. Ett exempel visar oss de olika -förhållandena då och nu. Viktor Rydberg, som strängt höll på den äldre -svenskans språkbruk, betecknade år 1873 formen _elementer_ (liksom -_systemer_, _landskaper_ o. s. v.) såsom »falsk böjning». Men år 1906 -ger vår kände författare Per Hallström ut sin bok De fyra elementerna -och tar alltså upp denna »falska» böjning. - -En annan förändring, som åsyftar att göra språket regelbundnare och -som trängt igenom i talspråket, må omnämnas, särskilt som den även -börjat visa sig i skrift. Det är strävandet att ge alla substantiver -(tingord) samma ändelser i bestämd form i flertal. Det heter ju -_hästarna_, _stolarna_, men hittills vanligen i skrift _barnen_, -_borden_. Dessa neutra få emellertid i talspråket även ändelsen _-na_, -varigenom de till sin böjning bliva mera lika övriga substantiver i -språket. Vi kunna också fastslå, att Selma Lagerlöf i en av sina böcker -upptagit även formerna _barnena_, _bordena_ o. s. v.; dessa förefalla -oss kanske till en början litet tunga, men ha den fördelen att vara -mera regelbundet bildade. Tydligen kunna de ju ej anses fullt upptagna -och »tillåtna» i s. k. vårdad normalprosa, därför att en av våra -främsta författare med skaldens rätt och frihet använt dem. - -En förenkling, som kan anses fullt genomförd i riksspråket, är -upphävandet av »könsskillnaden» i språket mellan »döda» föremål, d. -v. s. skillnaden mellan han- och honkön. Landsmålen säga vanligen -_sola ho’_, _stoln han_ o. s. v. Vi säga emellertid nu: solen _den_ -och stolen _den_. Detta är ett avgjort framsteg, då ju döda föremål -faktiskt ej ha något kön. Skalderna är det ju obetaget att i naturens -föremål dikta in manliga och kvinnliga väsen, att ge personlighet och -liv åt det i sig döda, men det praktiska språkbruket är ej främst -poetiskt, utan främst just praktiskt, d. v. s. så enkelt som möjligt. - -En företeelse, som även berör genusförhållandenas språkliga uttryck, -är den, att kvinnan, samtidigt med att hon tillkämpar sig rätten -till allt flera tjänster, yrken och examina, också erövrar rätten -till motsvarande förut manliga titlar. Förr hette det _skald_ och -_skaldinna_, _konstnär_, _konstnärinna_ o. s. v. Nu blir det allt -vanligare att tala om kvinnliga _skalder_, _konstnärer_, _författare_. -I den riktningen går det, och de senast förvärvade kvinnotitlarna -av _doktor_ och _docent_ ha ingen direkt motsvarande feminin form, -vilket däremot den något tidigare förvärvade rätten till studentexamen -medförde -- den kvinnliga studenten kallades _studentska_. Men -_doktorinna_ betyder ju ej kvinnlig doktor! - -Vi se sålunda även här, hur kulturrörelser inom samhällslivet trycka -sin prägel på språket -- spegeln av folkets liv och uttrycket för -dess synpunkter. Förr bildade också de kvinnodyrkande skalderna gärna -feminina nybildningar, sådana som _huldinna_, _tjusarinna_. Nu se vi ej -mycket sådant. - -Vi ha här endast vidrört några spridda drag av språkets ljud- och -formutveckling för att visa, hur språket på alla områden strävar att -bli ett allt bättre och tjänligare redskap i kulturens tjänst. Och -även på detta område avspeglar sig odlingen i språket. I en tid med -intensivt liv och rask utveckling på många områden visar sig brådskan -även i tal och skrift. Strävanden efter korta, direkta uttryckssätt -framträda, onödiga ändelser, svagt betonade stavelser försvinna, -under det talet flyter i en snabbare takt. Särskilt i den brinnande -affärsbrådskans språk, engelskan, kunna vi tydligt märka en sådan -utveckling, men även i vårt språk se vi detsamma, ehuru ej i så hög -grad. Allt sedan fornsvensk tid har emellertid en förkortning av orden -genom bortstötande av en mängd överflödiga ändelser och andra orddelar -fortgått, och denna benägenhet förefinnes i hög grad än i dag, som vi -sett. Och vi ringakta gångna tiders omständliga och cirklade talesätt -med de långrandiga omskrivningarna och de överflödiga fraserna. Vårt -språk går rakt på sak och nämner också saken vid dess rätta namn. -Det är ju en utveckling i god riktning detta. Måtte den även vittna -om en god moralisk utveckling till större ärlighet, rättframhet och -uppriktighet! Vågade vi tro detta, så kunde vi ju också anse språket -som en så mycket betydelsefullare spegel av kulturen. - - - - -STILARTER. SPRÅKET OCH DE ENSKILDA. - - -Språket har alltså, som vi upprepade gånger framhållit, i första hand -en praktisk uppgift. Som vi skola se, förneka vi därför ej skönhetens -rätt och betydelse. Men språkets uppgifter äro av mångahanda slag. -Därför få vi ock många olika stilarter. Med _stil_ mena vi då de -språkliga uttrycksmedlens anpassning efter det ändamål, som den talande -eller skrivande åsyftar, formens överensstämmelse med sitt innehåll. -Ej blott det olika innehållet, utan även många andra faktorer inverka -på stilen, såsom den krets man vänder sig till, den offentlighet -det talade eller skrivna har och andra yttre omständigheter, såsom -tid och rum. Så få vi en indelning i lägre stil, högre stil och -mellanstil eller normalstil, men även andra indelningar äro ju -tänkbara. Stilarterna skilja sig med avseende på ordval, formbildning -m. m. Stilen kan naturligtvis också vara mer och mindre personligt -egenartad. Till _lägre stil_ hör det vanliga, mer eller mindre -vårdade samtalsspråket. _Högre stil_ finna vi ofta i predikningen, i -högstämda tal, i vissa skönlitteraturens alster o. s. v. Vid den s. k. -vältaligheten bruka vi ju fästa den innebörden, att den på ett särskilt -sätt skall tala till känslan och fantasien. Den verkliga vältaligheten -föraktar onödiga prydnader och älskar ett rent och klart ordval -- de -många, granna orden stå ej högt i kurs i vår tid. Dock utmärkes den -högre stilen vanligen av rikedom på friska, talande och levande bilder. - -_Normalstilen_ är skriftspråkets breda ström, vetenskapens, -föreläsarens, ämbetsmannens, tidningarnas språk, den väl vårdade -prosan, som vänder sig till en större skara av läsare eller åhörare, -främst av allt sökande det klara och enkla uttrycket för tanken. Kravet -är högt nog: att återge tankens finaste skiftningar. - -Undersökningar av olika stilarter och deras kännetecken sakna ej sitt -intresse. - -Naturligtvis finnes en mängd olika slag av stilar, lika visst som -språket har otaliga vitt skilda uppgifter. Dessutom kanske vi strängt -taget borde kunna säga, att varje människa har sin säregna stil, så -vitt som varje människa i något avseende är olik alla andra. Framför -allt gäller detta om de stora författarna. Varje diktare har sin egen -stil, liksom vi ock kunna skönja vissa drag, som särskilja de olika -arterna av diktning. Olikartade bliva med avseende på stil och ordval -den glödande känslolyriken, den objektiva verklighetsskildringen, den -på bitande satir byggda kritiken av människor och samhällen o. s. v. - -För en författare är friheten livsluften. Naturligtvis ledes även -han av lagar, men ej småaktiga lagar, skrivna av »vittra pysslingar, -utan av naturen», som Thorild säger. Det är den personliga smakens -och det odlade skönhetssinnets lagar, som skola leda honom, och dessa -lagar kunna ej i några givna formler uttryckas. Har han dem ej inom -sig själv, så hjälpa yttre påbud föga! Låtom oss komma ihåg, att -det är de stora språkkonstnärerna, diktarna, författarna, som gå i -spetsen för vårt språks utveckling. Det är de, som genom sin diktning -skapa allt fullödigare, vackrare och klarare uttryck för sina tankar, -fantasier, drömmar och känslor. Så bidrager även diktningen att föra -språket framåt mot dess mål, att bli ett allt bättre och smidigare -uttrycksmedel för den mänskliga tanken. »Klarhet i begrepp och renhet i -språk», som Geijer säger, är den verkliga vältalighetens mål. Sanningen -bör man ej våga »belasta med prydnader, som hon ej behöver». - -Ja, vad är all konst i grunden annat än en stor tanke eller känsla, -klädd i åskådlig dräkt, i en form, som ger ett fullgott, starkt och -levande uttryck åt ett rikt innehåll. Så sammanfalla djupare sett i -viss mån kraven på språkets ändmålsenlighet med kraven på dess skönhet. - -Vad kunna då vi vanliga dödliga göra? Vi kunna älska vårt språk och vår -litteratur. Vi kunna vårda vårt eget språk, vaka över vårt uttal, vårt -ordval, men naturligt, utan överdrift, onatur och förkonstling. Vi må -komma ihåg, att talspråket ej är en efterhärmning av skriftspråket, -utan har sina egna fria och naturliga lagar. Skriften skall ofta kunna -läsas och förstås av många, den skall bevaras för framtiden, och den -har därför även sina egna lagar. - -Måhända kunde mången av oss behöva en varning för att använda -överdrivna eller för mycket sägande uttryck om vardagliga ting, t. ex. -sådana ord som _rysligt_, _förtjusande_, _härligt_, _gudomligt_. Vi -skola spara de betydelsefulla orden, tilldess de verkligen behövas, -kanske de eljest ej räcka till, då vi stå inför det verkligt stora. - -Men språket har också blivit ett så förträffligt och smidigt redskap, -att det för den, som behärskar det, liksom »skriver sig självt». Må vi -därför akta oss för att låta de många orden endast dölja en tankarnas -tomhet! Det finnes intet ihåligare än ord utan innehåll och tanke. - -En betydelsefull och omfattande apparat är språket. Och säga vi, att -det svenska språket har ett ordförråd av 200,000 ord, är det snarare -för litet än för mycket, särskilt om vi tänka på alla de möjligheter -att bilda nya ord genom sammansättningar, som språket äger. En hel -del ord tillhöra ju yrkes- och fackspråk, som vi nog ej alla känna -till; men man har trott sig kunna säga, att minst 45,000 äro allmänt -brukliga i det vanliga folkspråket -- därmed är dock ej sagt, att var -och en använder och förstår dem alla. I det dagliga livet reda vi oss i -vanliga fall med ett betydligt mindre antal. Dialekterna, vilka många -djupt förakta, och vilkas allt för oklara ljud och oförståeliga uttryck -vi i viss mån måste motarbeta, äro dock ofta synnerligen uttrycksfulla -och ha ett rikt flöde av förträffliga och målande ord, liksom de i -fråga om ordförrådets _svenskhet_ stå på ett helt annat plan än vårt -riksspråk. Vi kunna ock se, huru flera av våra författare tagit intryck -av sin hemorts dialekt, t. ex. Fröding och Strindberg samt de sista -tidernas många hembygdsdiktare. - -Dessutom pågår ett intensivt upptecknande av de försvinnande -dialekternas ordskatter. - - * * * * * - -Att språket ej är någon naturprodukt, vars utveckling står utom vår -viljas räckvidd, framgår av vad vi redan sagt. Språket är av människan -skapat, är en spegel och ett uttryck för den genom mänskligt arbete -skapade kulturen, och det sammanhänger på det intimaste med hela -vår odling och dess utveckling. På oss beror det, om språket skall -utvecklas i god eller dålig riktning. - -Kärleken till vårt språk, intresset för dess rykt och renhet lever i -våra dagar starkare än någonsin. Språket går framåt. Och ett omfattande -studium av språkets historia, liv, uppgift och väsen pågår likaväl som -av vår litteratur och dess hävder. - -Vad vi här ej kunnat mer än antyda, är den ofta omärkliga, men -betydelsefulla fördjupning språket vinner samtidigt med fördjupningen -av hela vårt andliga liv. Orden äro oftast desamma, ha samma betydelse, -men ha dock för den tänkande och förstående fått en rikare innebörd. - -På ett storslaget sätt är det, som språket fyller sin uppgift såsom -uttryck för mänskligt själsliv. Vi kunna i vår egen tid se, huru -språket förmår ge uttryck åt skaldens drömmar och tänkarens tankar, -åt forskningens och vetenskapens alla oerhörda framsteg, åt otaliga -nyvinningar på teknikens, samfärdselns och industriens områden. -Språket är en väldig spegel av vår odling, forntids och nutids. Språket -är det, som mer än något annat binder oss samman med våra fäder, -binder oss samman till ett folk, binder oss vid släkten, som gått, och -släkten, som komma. - - - - -LITTERATURANVISNINGAR. - - - _Noreen, Ad._, Vårt språk, nysvensk grammatik i utförlig - framställning (1903 f., utkommer i nio band). - - ----, Spridda studier I-III (1895-1913). - - _Ljungstedt, K._, Grunddragen af modersmålets historia (1898). - - ----, Språkets lif (1899). - - _Borgström, M._, Svenska språkets historia (1916). - - _Söderwall, K. F._, Hufvudepokerna af svenska språkets - utbildning (1870). - - _Koch, Ax._, Om språkets förändring (1896). - - _Cederschiöld, G._, Om svenskan som skriftspråk (4:e uppl. 1916). - - ----, Om kvinnospråk och andra ämnen (1900). - - ----, Språk i språket (Verdandis småskrifter 163-164; 1909). - - _Tegnér, Es._, Språkets makt över tanken (1880). - -Ordbok öfver svenska språket, utgifven af Svenska Akademien -(från 1893) är av omfattande värde för kännedomen om det svenska -språkets utveckling, ordens historia, härledning, betydelse och -betydelseförändringar, deras användning hos de olika författarna o. s. -v. - - - - -W. W^s HANDBÖCKER - - - 1 LENNART NYBLOM, Handbok i akvarellmålning 0.75 - - 2 P. N. KJÖLLERSTRÖM, Svenska dopnamn och släktnamn 1.-- - - 3 ANNIE BESANT, Teosofi 1.50 - - 4 MARTHA SILFVERHJELM, Om konservering av kött och vilt - 2:dra upplagan 1.25; inb. 2.25 - - 5 Dr C. TÖNNIGES, Åderförkalkning. 3:dje uppl. 0.75 - - 6 Prof. H. EICHHORST, Hjärtat i friskt och sjukt tillstånd, - illustr. 0.75 - - 7 Prof. ALI KROGIUS, Om den s. k. Blindtarmsinflammationen, ill. 1.-- - - 8 Prof. W. BÖLSCHE, Människans härstamning, illustr. 2:dra uppl. 1.-- - - 9 Professor W. MEYER, Världens skapelse, illustrerad, 2:dra uppl. 1.-- - - 10 Professor ERNST SCHWENINGER. Kräftan 1.-- - - 11 Dr ALEXANDER HAIG, Diet och föda 1.-- - - 12 Gallsten och Gallstenskolik samt Njursten och Blåssten 0.75 - - 13 REINH. GERLING, Min nervositet, huru den uppkom och huru jag - botade den, 2:dra uppl. 1.-- - - 14 Bleksot och blodbrist samt därmed besläktade sjukdomar, efter - de bästa källor av O. H. D. 1.-- - - 15 Prof. KJ. OTTO AF KLERCKER, Engelska sjukan -- Rachitis -- 1.-- - - 16 Professor G. KALLSTENIUS, Handbok i oljemålning 1.-- - - 17 ANNA ULLMAN, Leva billigt i dyra tider, inbunden 2.25 - - 18 Professor E. HUBENDICK, Min motors konstruktion och skötsel, - rikt illustrerad, inbunden 2.25 - - 19 K. WERNICKE, Elektriciteten i lantbrukets tjänst, rikt - illustrerad 1.50 - - 20 SIGRID WESTFELT, Täppan, köket och källaren. Hur man odlar, - tillagar och förvarar den mindre trädgårdens produkter 1.-- - - 21 CARL H. SCHAGER, Nöjesfiske, illustrerad 1.50 - - 22 KERSTIN KEY, Amatörbokbinderi, illustrerad 2:a uppl. 1.50 - - 23 THORA HOLM, Vad jorden ger. Tillagning av grönsaker, frukter - och bär, illustrerad 1.50 - - 24 THORA HOLM och MÄRTHA HAMILTON, Rådgivare för Svampens - tillagning och konservering 1.25 - - 25 Hur man själv halvsular och klackar sina skor 0.75 - - 26 Amatörfyrverkaren 1.50 - - 27 Drömbok 2.-- - - 28 E. v. K., I vilken månad är Ni född? 2.-- - - 29 AXEL TÖRNER, Kort anvisning att framställa etsade och - förgyllda glasskyltar 1.25 - - 30 IDA TEGNÉR-HÖGSTEDT, Vårt hembakta bröd i onda och goda tider - 2:a upplagan 1.50 - - 31 KARL MODIN, Stjärnhimmelens under. Populärastronomi 2:dra uppl. 4.-- - - 32 K. KEY, Hjälp dig själv. Praktiska och fullständiga råd och - recept för utgiftsbesparande _hantverk i hemmet_ 2.-- - - 33 ADOLF REITZ, Ät med förstånd, en bok om kroppsnäringen 1.50 - - 34 REINHOLD GERLING, Flickor som man ej bör gifta sig med 1.75 - - 35 Patiensbok 1.50 - - 36 KARL MODIN, Mikroskopet och dess användning 1.50 - - 37 EINAR ODHNER, Språket, En spegel av kulturen 1.50 - - 38 R. SÖDERBAUM, Potatisodling medelst sticklingar 1.-- - - 50 Dr F. W. WARFVINGE, Blodets sjukdomar 1.-- - - 51 Förstoppning och hämorroider, huru de uppstå och huru - de behandlas 0.75 - - 52 Professor JOHANNES ORTH, Hälsovårdens uppgifter 0.75 - - 53 Om gikt och reumatism 1.-- - - 54 Hur blir man fet? Hur blir man mager? 1.-- - - 55 Vad är homöopati? Några reflexioner av O. H. D. 1.-- - - 56 Dr GEORG ENGSTRAND, Om sockersjuka (Diabetes Mellitus) 1.25 - - - - - -End of Project Gutenberg's Språket en spegel av kulturen, by Einar Odhner - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SPRÅKET EN SPEGEL AV KULTUREN *** - -***** This file should be named 53853-0.txt or 53853-0.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/3/8/5/53853/ - -Produced by ronnie sahlberg and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This book was -produced from scanned images of public domain material -from the Google Books project.) - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions -will be renamed. - -Creating the works from public domain print editions means that no -one owns a United States copyright in these works, so the Foundation -(and you!) can copy and distribute it in the United States without -permission and without paying copyright royalties. Special rules, -set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to -copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to -protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project -Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you -charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you -do not charge anything for copies of this eBook, complying with the -rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose -such as creation of derivative works, reports, performances and -research. They may be modified and printed and given away--you may do -practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is -subject to the trademark license, especially commercial -redistribution. - - - -*** START: FULL LICENSE *** - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project -Gutenberg-tm License (available with this file or online at -http://gutenberg.org/license). - - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm -electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy -all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. -If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project -Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the -terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or -entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement -and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic -works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" -or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project -Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the -collection are in the public domain in the United States. If an -individual work is in the public domain in the United States and you are -located in the United States, we do not claim a right to prevent you from -copying, distributing, performing, displaying or creating derivative -works based on the work as long as all references to Project Gutenberg -are removed. Of course, we hope that you will support the Project -Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by -freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of -this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with -the work. You can easily comply with the terms of this agreement by -keeping this work in the same format with its attached full Project -Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in -a constant state of change. If you are outside the United States, check -the laws of your country in addition to the terms of this agreement -before downloading, copying, displaying, performing, distributing or -creating derivative works based on this work or any other Project -Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning -the copyright status of any work in any country outside the United -States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate -access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently -whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the -phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project -Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, -copied or distributed: - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived -from the public domain (does not contain a notice indicating that it is -posted with permission of the copyright holder), the work can be copied -and distributed to anyone in the United States without paying any fees -or charges. If you are redistributing or providing access to a work -with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the -work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 -through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the -Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or -1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional -terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked -to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the -permission of the copyright holder found at the beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any -word processing or hypertext form. However, if you provide access to or -distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than -"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version -posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), -you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a -copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon -request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other -form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm -License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided -that - -- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is - owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he - has agreed to donate royalties under this paragraph to the - Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments - must be paid within 60 days following each date on which you - prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax - returns. Royalty payments should be clearly marked as such and - sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the - address specified in Section 4, "Information about donations to - the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." - -- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or - destroy all copies of the works possessed in a physical medium - and discontinue all use of and all access to other copies of - Project Gutenberg-tm works. - -- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any - money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days - of receipt of the work. - -- You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm -electronic work or group of works on different terms than are set -forth in this agreement, you must obtain permission in writing from -both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael -Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the -Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -public domain works in creating the Project Gutenberg-tm -collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic -works, and the medium on which they may be stored, may contain -"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or -corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual -property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a -computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by -your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium with -your written explanation. The person or entity that provided you with -the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a -refund. If you received the work electronically, the person or entity -providing it to you may choose to give you a second opportunity to -receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy -is also defective, you may demand a refund in writing without further -opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER -WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO -WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. -If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the -law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be -interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by -the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any -provision of this agreement shall not void the remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance -with this agreement, and any volunteers associated with the production, -promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, -harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, -that arise directly or indirectly from any of the following which you do -or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm -work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any -Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. - - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of computers -including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists -because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from -people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. -To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation -and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 -and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive -Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at -http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent -permitted by U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. -Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered -throughout numerous locations. Its business office is located at -809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email -business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact -information can be found at the Foundation's web site and official -page at http://pglaf.org - -For additional contact information: - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To -SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any -particular state visit http://pglaf.org - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. -To donate, please visit: http://pglaf.org/donate - - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic -works. - -Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm -concept of a library of electronic works that could be freely shared -with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project -Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. - - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. -unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily -keep eBooks in compliance with any particular paper edition. - - -Most people start at our Web site which has the main PG search facility: - - http://www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |