diff options
Diffstat (limited to 'old/53591-0.txt')
| -rw-r--r-- | old/53591-0.txt | 6261 |
1 files changed, 0 insertions, 6261 deletions
diff --git a/old/53591-0.txt b/old/53591-0.txt deleted file mode 100644 index e835da5..0000000 --- a/old/53591-0.txt +++ /dev/null @@ -1,6261 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Den Fallna, by Wendela Randelin - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - -Title: Den Fallna - Berättelse - -Author: Wendela Randelin - -Release Date: November 24, 2016 [EBook #53591] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN FALLNA *** - - - - -Produced by Richard Tonsing, Jens Sadowski, Matti Järvinen -and the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net - - - - - - - - - - AURA. - - II. - - Innehållande: - - - - - _Den Fallna_, - - - berättelse - - af - - =WENDELA=. - - - =ÅBO=, - J. C. FRENCKELL & SON. - =1848.= - J. W. Lilljas förlag. - ------------------------------------------------------------------------- - - - - - Imprimatur: _N. A. Gyldén_. - ------------------------------------------------------------------------- - - - - - DEN FALLNA, - - - BERÄTTELSE - - AF - - =WENDELA=. - - - ”Den utan synd är, han kaste första - stenen.” - ------------------------------------------------------------------------- - - - - - Friden i hemmet. - - ”Förekomma icke innom detta hem de - små stötar, rubbningar, rifningar, - hastigheter, dumheter, försummelser, - förluster, och hvad de allt heta; - dessa andeliga musquitos, som med - sina stygn förorsaka retnings oro, - ledsnad, och som icke pläga för sina - besök skona äfven de lyckligaste - hem?” - - ~Hemmet.~ - - -Det var en klar, men kall vinterafton. Månan sken i yppig glans på de -snöbetäckta, smala gatorna i .... och taken stodo öfversållade af -millioner diamanter, herrligt strålande i stjernljuset. - -Ljus lyste det äfven i menniskornas boningar, särdeles ur några fönster; -ett af de största och vackraste husen, beläget vid strandgatan, med -utsigt åt den vackra, breda elfven. Det var en fridens boning, dit ännu -ingen giftig Samum förstörande inträngt. Huset ägdes af en ung, förmögen -handlande, sedan några år gift och bosatt i samma stad, och i hvars -stilla boning vi för en stund vilja införa den gunstige läsaren. - -I ett enkelt, men smakfullt möbleradt rum, satt en ung qvinna vid den -glada, trefliga brasan, och på golfvet vid hennes fötter lekte tvenne -barn, en gosse och en flicka, två ljusalfer med gullgula, lockiga -hufvuden; ett tredje helt spädt låg jollrande i modrens sköte. Hela -denna tafla, upplyst af det klart flammande skenet från kakelugnen, såg -glad och fridfull ut; de vackra barnen med sina lifliga åtbörder och -modren med det ljufva leendet på sitt ungdomliga anlete, framställde en -intagande målning af lif, helsa och lycka. - -Dörren öppnades till rummet och tvenne personer inträdde. Den första var -en ung, högväxt, smärt qvinna, den andra en ung, blek man, hvars drägt -och allvarligt milda drag betecknade en andelig. - -”Ferdinand! Virginia!” utbrast den unga modren gladt och räckte, utan -att uppstiga, båda händerna åt de kärkomna gästerna, ”välkomna, -välkomna!” - -”Tack Elisabeth,” sade den unga mannen alfvarsamt, men vänligt, ”du är -ensam, är din man ej hemma?” - -”Nej, han gick bort på en stund, men nog är han snart tillbaka; dessutom -är jag ej ensam, man har sällskap nog af dessa,” dermed kysste hon -leende den bredvidstående dottrens hvita, höga panna. - -”Det är sannt! och jag glömde nästan att helsa på er, lilla Helena och -Otto,” sade mannen svagt leende, i det han ömt kysste de båda barnen och -lät sin magra hand smekande halka öfver deras små hufvuden. - -”Ack det vore icke under, om du skulle glömt dem, gode Ferdinand, då det -är så många år du varit skild ifrån oss; dock Gud ske lof! att du nu -åter är här.” - -”Jag har ju varit här nära ett halft år redan.” - -”Ja, men för mig förefaller det som skulle endast två dagar förflutit, -sen du återvände från djupet af Österbotten, för att i nejden af denna -vår kära födelsestad vara en mild och kärleksfull apostel.” - -”Kanske för öfverseende, vill du säga, eller huru?” - -”O nej, nej! inte det. Men säg mig nu hvar ni träffats, Virginia och -du?” - -”Nå ändteligen” inföll denna, ”har du ett minne äfven för mig; men så är -det, när Ferdinand är närvarande, så bör ingen vänta sig att bli -ihågkommen af Elisabeth; man bör ej ens hoppas att kunna täfla med -honom.” - -”Virginia, säg icke så!” sade Elisabeth leende med en tår i ögat, ”du -vet att I ären mig båda kära, men Ferdinand är min broder, då du deremot -är en barndomsvän.” - -”Jag vet att ni vuxit upp under samma tak och att I älsken hvarandra som -syskon, hvilket är alldeles som sig bör; tro derföre ej att jag annat än -skämtade,” och hon kysste ömt väninnans ljusa panna. - -”Virginia skulle väl ej heller på allvar vilja afundas den ringa skärf -af tillgifvenhet, som blifvit min jordiska lott?” frågade Ferdinand -vemodigt leende, och en djup saknad låg i rösten, hvarmed han uttalade -dessa ord. - -”Afundas! nej visst icke, men jag ville gerna dela Elisabeths -tillgifvenhet.” - -”Hvem vill förfoga öfver den utan min tillåtelse?” frågade härvid en -munter stämma från dörrn och in trädde en ung, vacker karl, klädd i pels -och galoscher. - -”Pappa, pappa!” ropade barnen och sprungo fram till den nykomne. ”Har -pappa bok åt mig, och häst åt mig, och russin och fikon och ...?” - -”Jag glömde allt mina barn!” sade fadren med synbar glädje strålande i -det öppna ansigtet, i det han med en viss otålighet kysste de små. -”Välkomna mina vänner, det passar bra att I ären här, så få vi alla dela -denna glädje. Se här läs Elisabeth!” och han lade en tidning för sin -maka, derpå räckande de båda gästerna hjertligt handen. - -Med blicken följande det ställe, hennes man utvisat, förblef Elisabeth -stum ett par minuter; derpå utbrast hon gladt: ”Rudolph Berg är utnämnd -till borgmästare här!” - -”Ja, och här skrifver han, att det mycket gläder honom att komma på -samma ort som jag, och att han hoppas att få anse mitt hem som sitt -eget, och dig, min egen gumma, som sin syster; hvad säger du dertill?” - -”Hvad annat än ett hjertligt ja! Du vet ju Leonhard, att dina vänner äro -mina, skulle jag då ej med glädje omfatta denne, den käraste af dem -alla?” - -”Tack du goda! Lyckönsken mig mina vänner att få till samma stad en af -mina barndoms lekkamrater, den bästa vän jag eger.” - -”Elisabeth undantagen, hoppas jag dock,” sade Virginia leende. ”Skulle -jag vara som hon, blefve jag svartsjuk.” - -”Det skulle sannerligen ej löna sig,” sade denna med lekfullt trotsig -ton. - -”Huru! hvad hör jag? sätter du så föga värde på din mans kärlek?” - -”Ja ty hon är säker att alltid äga den,” sade Leonhard leende. ”Men det -ser ut som I ej viljen lyckönska mig; Ferdinand, du har ännu ej sagt ett -ord, känner du Berg?” - -”Till ryktet, icke personligen.” - -”Nå hvad säger ryktet om honom?” - -”Mycket.” - -”Godt eller illa?” - -”Kära Elisabeth! du vet att jag ej är af dem, som finna ett nöje i att -utsprida historier, de der börjas med orden: ”det säges” eller ”man -berättar,” ej heller tror jag synnerligen på dem; likväl kan jag -sanningsenligt säga, att de rykten, jag hört om Berg, äro långtifrån -fördelaktiga, — ursägta bror Lindmark, blif ej ledsen, jag berättar ju -endast hvad som säges — det förljudes nemligen, att han varit förlofvad -med en ung intagande flicka, hvilken han mycket älskat, men åter helt -plötsligt, utan orsak, övergifvit, och tros nu vara förlofvad med en -annan.” - -”Det är icke sannt!” utbrast ifrigt Leonhard. ”Rudolph är ej sådan, jag -känner honom bättre.” - -”Och vore det än sannt,” sade Virginia, ”hvad mer! då vore han ju endast -lik alla andra, alla karlar åtminstone.” - -”Icke alla,” inföll Elisabeth; ”det finnes kärleksfulla, trofasta -karlar, ja Virginia, skaka ej så ditt vackra hufvud. _Jag_ vet, att de -finnas, men de finnas också, som ej anse för något brott att bedraga ett -hjerta, som tillhör dem, de finnas som med kall blod krossa en arm -qvinnas hela jordiska glädje och frid, förspilla hennes sällhet, hennes -väl och kanske ändå dertill triumfera. Dessa äro lumpna, lågtänkta -varelser, huru högt de äfven må stå i verldens ögon, och jag för min del -kan icke annat än afsky och förakta dem.” - -”Elisabeth, säg icke så,” sade Ferdinand mildt; ”vi skola icke dömma, -endast beklaga de vilseförda, ty de straffas nog redan derigenom, att de -ingen lycka kunna finna på jorden. Derföre skola vi lemna domen åt -Honom, som den tillhör.” - -”Icke vill jag dömma dem,” sade Elisabeth ödmjukt, ”ty hvad vet den, som -aldrig blifvit pröfvad; kanske skulle jag under samma förhållanden icke -varit bättre. Jag ville endast säga, att jag ogillar dem.” - -Hon tystnade och de andra äfven. Virginia hade fattat guitarrn, som låg -på soffan, och med mild, behaglig stämma sjöng hon en af Runebergs -sånger, hvilkas toner aldrig skola bli fremmande för Finska hjertan. Vi -vilja emedlertid upplysa våra läsare om det förhållande, hvari dessa -personer stå till hvarandra och litet närmare skärskåda dem. - -Leonhard Lindmark var en obemedlad yngling, då han för nära tolf år -sedan ankom till ... och blef antagen som bokhållare på ett rikt -handelskontor derstädes. Hans flärdlösa väsende och stränga redlighet, -hans ordningssinne och vana vid affärer gjorde, att han inom några år så -lyckades vinna sin patrons förtroende, att denne ingenting företog sig -utan att rådgöra med den unge kontoristen; och mångengång uppsteg i den -hederliga patronens hjerta den önskan att en gång få kalla den unge -mannen son, och att i så skickliga händer få öfverlemna sin kära handel -och den förmögenhet, som var hans eget verk. Försynen tycktes äfven -gynna denna hans önskan, ty med hvarje år närmades de hvarandra allt -mera. Den unge Lindmark kände sig snart och för alltid fängslad af sin -patrons enda barn, den vackra Elisabeth, som å sin sida fattade allt -större tillgifvenhet för den behaglige ynglingen, och ett par år före -sin död hade gamle Holmén den glädjen att se sin käraste förhoppning gå -i fullbordan, då han med djup rörelse lade sin sextonåriga dotters hand -i dens, hvilken hennes hjerta utvalt. Det unga paret lefde lyckligt hos -sin fader, som öfverlemnat hela sin handel åt mågen och nu i stillhet -tillbragte de sista åren af sin verksamma lefnad, tills han efter få år -följde sin maka i grafven, välsignande sina barn, dem han lemnade djupt -bedröfvade öfver hans bortgång. Sedan den första sorgen var öfver, -tröstade sig dock den fader- och moderlösa. I sin makes rika kärlek fann -hon en ersättning för alla förluster, och snart såg hon sig äfven -omgifven af barn, som i ett lyckligt hem utgöra solen och glädjen i -lifvet. Så hade nu sex år förflutit, se’n deras förening och hvarje dag -hade endast fört dem närmare hvarandra, i det den lärt dem bättre känna -det djup af kärlek, deras hjertan ägde och allt bättre uppskatta -hvarandras goda egenskaper. De syntes nu så oskiljaktigt, så fast -förenade, att intet kunde slita dem från hvarandra, och dock var -pröfningens stund icke ännu slagen. - -Den unge mannen, vi kallat Ferdinand, var kusin till Elisabeth. Från -späda år fader- och moderlös och dertill utan alla medel lemnad ensam i -verlden, blef han upptagen af sin farbror, Elisabeths far, och jemte -henne uppfostrad. Tidigt visade han dock afgjord böjelse för studier och -afsmak för handeln, till hvilket han var ämnad, och detta, i förening -med hans allvarsamma och tysta lynne, gjorde, att en viss köld mot honom -uppsteg i farbrodrens bröst, hvilken köld han dock — vi måste till hans -beröm säga det — så mycket i hans förmåga stod, sökte dölja, ehuru det -ej alltid lyckades. Ack, han hade icke hyst något agg till honom, om han -vetat, att i djupet af ynglingens hjerta bodde en stolt, men tillika -ödmjuk ande, som lät honom bittert känna hans beroende ställning, och -som tidigt uppväckte hos honom en brinnande håg att genom eget arbete -komma fort i verlden. Holmén deremot såg i hans sträfvande blott -trotsighet och motsägelseanda, ty han förmådde ej begripa, att någon -kunde finnas, som icke älskade handeln, detta hans lifs lif. Dock lät -han brorsonen fritt följa sin böjelse och sparade intet, som kunde -underlätta hans studier. - -Men om Ferdinand stundom hos sin fosterfar fann sträfhet och missnöje, -såg han deremot endast kärlek och välvilja hos hans dotter. En innerlig -vänskap förenade de båda kusinerna och i Elisabeths bifall fann han -alltid uppmuntran i sina studier. Hans största glädje var, då hon med -klappande hjerta och en hög rodnad af deltagande på de sammetslena -kinderna, lyssnade till hans berättelser ur Roms och Greklands historia, -eller då han talade om Trojas fall eller Israeliternes storhet. Huru -lycklig var han ej att, då de ströfvade vida omkring, ute bland -skärgårdens skogbevuxna holmar, kunna, vid hennes frågor om blommor och -gräs, nämna deras namn och beskrifva deras egenskaper, eller, då de en -stjernljus afton sutto tillsammans vid något fönster och beskådade den -klara himmelen, kunna säga henne hvad dessa ljusbilder hette, och -beskrifva deras eviga vandring på sina strålande banor. Detta var hans -stolthet och glädje, och huru belönade ej Elisabeths tacksamhet hans -möda och ansträngningar. Så lefde de lyckliga tillsammans ända till den -tid, då Leonhards och Elisabeths böjelse för hvarandra blef mera -märkbar; då på en gång blef Ferdinand förändrad. Hans lynne, förut -allvarsamt, blef nu dystert och tungt, och var han fåordig förr, blef -han nu stumm och sluten, ehuru alltid lika vänlig och öm mot Elisabeth; -och då hon blyg förtrodde honom sin kärlek till Leonhard, önskade han -henne varmt lycka och sällhet, och sade många ord af beröm öfver den, -hennes hjerta utvalt, hvilket var en stor fröjd för Elisabeth. På hennes -bröllop var han äfven, men straxt derefter for han till Helsingfors för -att fullborda sina studier och derefter taga kandidatexamen. På flere -månader erfor man i hemmet ingenting om honom; blott ett dunkelt rykte -sade, att han fallit i händerna på de så olika bedömda pietisterna, -hvilka i Sverige benämnas med det så betecknande namnet läsare; men på -länge kom ej en rad ifrån honom. Sluteligen fingo de genom tidningarne -erfara, att han blifvit prestvigd i Åbo och förordnad till adjunkt i ett -pastorat långt upp i Österbotten. Vid samma tid erhöll äfven -fosterfadren ett bref, deri han skref, att han nu först rätt begrep sin -kallelse och det fåfängliga i hans fordna sträfvande, och att han -derföre öfvergifvit planen att blifva magister och doktor, hvarföre han -nu ofördröjligen egnat sig åt det andeliga ståndet, såsom det enda -hugsvalande i vår syndbelastade verld. Likväl tackade han innerligt sin -farbror för all hans välvilja och ömhet, nedkallande himmelens -välsignelse öfver honom, men tillika afsägande sig för framtiden allt -vidare understöd, sägande sig äga nog af sin tjenst. Djupt upprördes den -gamle mannen af detta bref, det sista han erhöll, och vid sin död -skänkte han honom en ansenlig del af sin förmögenhet. Sex år hade -förflutit utan att Elisabeth och Leonhard haft någon underrättelse från -Ferdinand, då han en vacker dag sågs lifslefvande inträda till dem. Han -hade blifvit utnämnd till kapellan i närgränsande socken. Sedan den -första glädjen var öfver, sågo de med förvåning den härjning tiden -åstadkommit hos honom. Han var ännu icke fullt tretio år och såg ut att -vara nära femtio. Det ljusa håret var gråsprängdt och glest, gestalten -framåt böjd, en skär rodnad lågade stundom på den insjunkna kinden, och -de blåa ögonen glänste ofta matta och glasartade. För öfrigt var hans -väsende mildt och vänligt, ehuru allvarligt, utan spår af denna -fördömmande stränghet, eller det proselytmakeri, hvarföre hans likar -voro och ännu äro, fast ofta orätt, beskyllda. Ett halft år hade han nu -åter vistats i deras granskap och under denna tid sällan besökt dem, men -hvarje gång, som det syntes, med allt större tillgifvenhet i sitt -hjerta, allt ömmare i sitt väsende. - -Ännu med några ord vilje vi redogöra för den fjerde personen i -sällskapet. Virginia Holmén var en tredje brors dotter och således kusin -till Ferdinand och Elisabeth, och blott två år yngre än den sistnämnda, -hennes käraste lekkamrat och vän. För Virginia var Elisabeth ett non -plus ultra af qvinlig fullkomlighet och hennes mönster och förtrogna i -allt. Det var icke allenast denna svärmande, lätt öfvergående -tillgifvenhet, man erfar vid tjugu år, det var den djupa, sanna och -afundsfria beundran man skänker en rikt lottad varelse, hvilken man -känner sig vida underlägsen och dock af allt sitt hjerta älskar. -Virginias föräldrar voro, ehuru välmående, ej rika, hvilket hade hindrat -dem att ge annat än en huslig uppfostran åt sina många barn. Af -Elisabeth hade Virginia lärt sjunga och litet musik, samt rita och -finare handarbeten, dessa små insigter, så vackra och nyttiga för ett -fruntimmer; och som hon hade lust och fallenhet, hade hon gått rätt -långt i allt detta. Sådan var Virginia, föröfrigt en täck brunett med -blixtrande bruna ögon, af en stolt hållning och en smärt, yppig vext. -Hennes hjerta var godt och oförderfvadt, hennes väsende flärdlöst, men -bestämdt, och en ovanlig trofasthet låg i botten af hennes själ. Hon var -en af dessa varelser, mägtiga af en djup och oföränderlig kärlek, som, -om den krossades, kunde lida och dö, men icke byta kärlek i hat, icke -larma och klaga, utan blott bedja tyst för dem hon älskade och se’n gå -bort. - - - - - En ny person. - - ”Hvem skulle min herre vara?” - - -Åter var det afton, fastän några veckor sednare, än den förr beskrifna. -Snön låg ännu qvar, ehuru det led mot våren, och den mörka himmelen lät -störtbad af regn nedfalla öfver jorden för att rena den till dess -blifvande skönhet. - -Vi införa åter läsaren i samma rum som förra gången och finna der -Elisabeth knäböjande framför vaggan, der hennes späda dotter låg, orolig -och gråtande. Med ömma ord och smekningar sökte hon tysta den lilla, som -säkrast lugnades, då modren med en ovanligt klangfull och vacker stämma -sjöng Runebergs vackra vaggvisa. Om en stund inslumrade barnet, och då -modren såg, att hon hvilade lugnt, steg hon sakta upp från sin -knäböjande ställning och satte sig i soffan, fattande ett arbete som låg -framme. Men snart slöto sig äfven hennes ögon, arbetet nedföll på mattan -vid hennes fötter och hon insomnade. Hon hade vakat mycket under de -föregående nätterne och sof tungt, med hufvudet tillbakaböjdt mot -divanens dynor och hvilande öfver ena armen. Det utsöktaste koketteri -hade ej kunnat gifva henne en behagligare ställning. Den svarta -klädningen nedföll i djupa veck kring den smärta, fina gestalten och -dolde till hälften de små, i karmosinröda sammetstofflor instuckna -fötterna; den hvita musslinshalsduken hade halkat ned för axlarne och -öfver den runda, välformade alabasternacken böljade det nu upplösta -gullgula, lockiga håret i yppig rikhet. Värman i rummet hade spridt en -högre färg än vanligt öfver de lena kinderna och sömnen hade förtagit -detta drag af oro, som en stund förut sväfvade öfver hennes anlete, och -i stället gifvit det ett uttryck af oändlig mildhet och ljufhet. Hela -den hulda gestalten, upplyst af det matta lampskenet, såg fée-lik ut. - -Väl en timma hade hon slumrat så, då dörren öppnades och en mansperson -inträdde. Det var en hög, stolt figur, med ett mörkt och dystert anlete. -Förvånad och tvekande blickade fremlingen kring rummet och varseblef den -sköna slumrerskan. Han tog några steg framåt, men stadnade, betagen af -den herrliga synen; efter några minuter hemtade han sig dock och ämnade -återvända, då Elisabeth i samma ögonblick vaknade, rätade på sig och -uppslog ögonen. Häftigt spratt hon till, i det hon till hälften reste -sig, en hög rodnad flög öfver hennes ansigte och hon stirrade häpen på -fremlingen. Denne, som tydligt läste frågorna: ”hvem är ni?” och ”hvad -vill ni?” i hennes blick, framträdde ett par steg och sade leende: - -”Jag ber om ursägt för min ofrivilliga förbrytelse! Mitt namn är Berg -och, såsom nyss anländ till denna min blifvande vistelse-ort, skyndade -jag att genast uppsöka en gammal vän, handelsman Lindmark och blef af en -domestik visad hit, — — men kanske herr Lindmark ej är hemma?” - -Elisabeth, som af hans föregående tal hört endast namnet, sprang upp och -utropade utan besinning med glädjestrålande blick: ”Berg! Rudolph Berg?” - -”Ja!” sade fremlingen gladt, ”så är mitt namn och om jag icke bedrager -mig, ser jag nu framför mig Elisabeth Lindmark?” - -”Jag är er väns maka,” sade denna rodnande af förlägenhet, ”och han har -ofta nämnt ert namn för mig. Det fägnar mig att se er; välkommen till -oss!” och med oefterhärmligt behag räckte hon honom handen, den han -vördnadsfullt kysste. - -”Min man är nog hemma,” sade Elisabeth efter en pauss, ”var god och stig -in!” och hon öppnade en dörr, tecknande åt gästen att följa sig. - -Han efterkom dock icke uppmaningen, utan sade: ”det ser så trefligt ut -här inne, får jag ej stanna här och invänta Leonhard? Om jag spår rätt, -så kan han icke dröja länge härifrån.” - -Tonen, hvarmed dessa ord yttrades, var fullkomligt enkel och naturlig, -den innehöll intet galanteri eller smicker; utan tycktes vara hjertats -språk. Derföre svarade Elisabeth gladt och eget: ”Gör som ni behagar och -var hemmastadd hos oss.” - -Sedan ringde hon och bad den inträdande pigan hemta ljus och tillsäga -handelsmannen, att hon ville tala vid honom, men icke nämna ett ord om -den fremmande; det skulle bli en surpris för Leonhard. Glad inträdde -denne efter ett par minuter. - -”Nå! hvad vill du min lilla rara gumma?” frågade han utan att -varseblifva vännen. - -”Hon ville bevisa, att du är den lyckligaste menniska på jorden,” sade -denne uppstigande och framträdande. - -”Rudolph!” utbrast Leonhard och tryckte varmt vännen till sitt redliga, -trofasta bröst. ”Så är du då här, välkommen till mitt hem! måtte du -alltid anse det som ditt eget, och icke vantrifvas här.” - -”Sörj icke derföre,” sade Rudolph tryckande hans hand, ”jag sköter nog -min egen trefnad; dessutom finner jag mig re’n så hemmastadd här, att -det är en lust åt.” - -”Gör du? Nå det var godt! Elisabeth se här min vän, som jag så ofta -omtalat.” - -”Vår bekantskap är redan gjord,” sade Rudolph i det han kastade en blick -af belåtenhet och nöje på Elisabeth. ”Din fru var den första, som -välkomnade mig i detta hus.” - -”Var hon det? Det gläder mig; men I fån ej kalla hvarandra vid ett så -fremmande namn. ”Du” är ett så vackert ord och för min skull, som I båda -älsken, skolen I kalla hvarandra så.” - -”Gerna!” sade Elisabeth och räckte Rudolph handen. Han tog den och -tryckte den stum till sina läppar. - -”Elisabeth, du måste ge honom en kyss!” sade Leonhard vänligt. ”Du- och -välkomst-kyssen.” - -Elisabeth rodnade djupt. ”O Leonhard,” sade hon, ”fordra ej detta!” - -”Nej Leonhard, fordra ej denna uppoffring af din maka,” sade Rudolph -ironiskt. - -”Uppoffring! Hvarföre skulle det vara en uppoffring af henne?” - -”Emedan hon då måste kufva den motvilja jag tyckes ingifva henne.” - -”O säg icke så!” inföll Elisabeth hastigt. ”Rudolph inger mig ingen -motvilja.” - -”Jag tror det, och om så är, så kyss honom då,” och Leonhard lade sjelf -sin maka i vännens armar. - -Det finnes stunder i ett menniskolif, då en ond genius synes styra -hennes handlingar alltid till det värsta, ehuru rena motiverna äfven -kunna vara; huru många gången får man ej bittert begråta en handling, -begången under dylika olyckliga stunder! Ofta, ja många år sednare, -påminde sig Leonhard det steg, han tog i denna stund, och han — ångrade. -En kyss, hvad är den? ett hastigt öfvergående något, ett ting som inga -spår qvarlemnar. Och ändå, ändå! hvarför denna darrning i hjertat? dessa -nedslagna ögon? denna glödande rodnad på kinderna? dessa brännande -läppar? och framför allt, hvarföre denna trånad, detta outplånliga -minne, så farligt, så förledande? Man känner ej den eld, kyssen eger, -blott att den lefver der, och verkar, ofta förstörande. Kyssen är en -ande, så liten och dock så stor, så mägtig! - -Med nedslagna ögon slet sig Elisabeth från Rudolph och ilade skakad och -sökande skydd hos sin make, vid hvars bröst hon gömde sitt blossande -ansigte. Leonhard upplyftade leende hennes hufvud och såg med förvåning -några klara tårar glimma på den nu bleka kinden. Han kysste ömt bort dem -och sade vänligt: ”Tag din guitarre och sjung en liten sång för oss.” - -Hon gjorde det, och under sången lugnades hennes oroliga sinne. Tonerna -blefvo allt högre och klarare, hon glömde allt och alla och lefde blott -i sången. Betagen lyssnade Leonhard, och Rudolph satt drömmande med -pannan lutad i handen och armen stödd mot divanens kuddar, under det -blicken, mörk och forskande, var fästad vid sångerskan. - -De voro så olika, dessa begge män. Leonhard var ljus och glad och hans -vackra, öppna anlete och lätta, flärdfria väsende ingaf förtroende och -vänskap; det fanns någonting oemotståndligt tilldragande hos honom, -något som gjorde, att man genast fann sig väl och hemmastadd i hans -närhet. Dessutom strålade hans stora, mörkblå ögon af så mycken godhet, -och redbarheten hade tryckt sin stämpel på den höga, skönt formade -pannan, lätt beskuggad af ljusbruna lockar. Rudolphs drag deremot voro -mörka och dystra, det kolsvarta, glänsande håret föll rakt och stripigt -ner för en oftast rynkad panna, som, ehuru ovanligt hvit och fin, dock -bar ett omisskänneligt drag af djerfhet och trots. Samma uttryck -uppenbarade sig äfven i linierna kring den hårdt tilldragna munnen, i -den romerska näsans böjning och i hela hållningen af den höga, raska, -ehuru smärta gestalten. Ögonen voro svarta och glödande och den blick af -hat, förakt eller kärlek, som utgick ifrån dem, måste oemotståndligt -träffa sitt föremål. Hela väsendet, ehuru fullkomligt flärdfritt, -förblef kallt och fremmande, en viss frånstötande stolthet var -grunddraget deri. - -Men nu tycktes hans väsende upptinas, det syntes som om isen i hans -hjerta bortsmält i Leonhards och Elisabeths närvaro och när hon slutat -sången och glad och upprymd språkade med de båda vännerna, deltog han -muntert i samtalet. Då han efter slutad qvällsvard tog god natt, utbad -han sig tillstånd att få anse sig som en medlem af deras familj, och på -Leonhards svar, att han skulle vara hemmastadd hos dem, sade han -skämtande: - -”Tack! men om jag trifdes här så väl, att jag skulle alla dagar -återvända?” - -”Så mycket bättre!” - -”Måtte du aldrig tycka annorlunda!” med dessa ord gick han. - -”Nå hvad tyckte du om Rudolph?” frågade Leonhard sin maka se’n de -blifvit allena. - -”Han såg ståtlig ut, men det låg en köld i hans väsende som jag ej -tyckte om. Inte liknade han dig.” - -”Inte det? Nå! hvilkendera tycker du mera om?” - -”Hvilken fråga! Var det ej ditt öppna, kärleksfulla väsende jag först -fäste mig vid? är det ej derföre jag älskat dig?” - -”Kanske! det är godt! men tro ej att Rudolph är sådan han synes, i hans -bröst lågar nog kärlek till allt godt och stort, allt ädelt och skönt. -Sådan var han som gosse och jag tror ej att hans sinnelag se’n dess -förändrat sig.” - -Hvarföre rodnade Elisabeth vid dessa ord? Ack! en aning sade henne, att -hennes makes vän ej var den samme som förr, och denna aning spred en -viss oro i hennes hjerta; dock teg hon dermed och sade endast: -”Möjligt!” - - - - - Rudolph Berg. - - Haf tack! min räddare och vän, - Vi träffas väl en gång igen! - ~Anonym.~ - - -Rudolph Berg var född i H.... Hans fader var en förmögen handlande -derstädes, och den ende sonen utgjorde hans stolthet och glädje. Tidigt -blefven moderlös, var han lemnad utan all närmare tillsyn, ty fadren, -upptagen af sina affärer, kunde blott sällan egna sonen någon -uppmärksamhet. Detta, i förening med fadrens nästan klemande ömhet och -eftergifvenhet för alla hans nycker, gjorde, att han redan som gosse var -häftig och vild, men dyster, tyst och sluten. Likväl var hans hjerta -godt, han var slösande gifmild, och för hvarje lidande hade han tröst -och råd, men aldrig sågs, ens i späda år, en tår i hans mörka öga. Det -var ett slags behof hos honom att göra godt, men denna godhet förlorade -sitt värde genom den köld, med hvilken den utöfvades. Hans kamrater och -jemnåriga drogo sig undan för den ”stolta, högmodiga pojken,” som de -kallade honom, och aldrig sågs han deltaga i deras allmänna lekar på -fristunderna. Likväl må man ej tro, att han var likgiltig för sin ålders -fröjder; tvärtom njöt han dem mera och oftare än någon af sina -jemnåriga, ehuru för det mesta ensam. Ingen pojke i hela nejden var så -snäll skridskolöpare, eller klef så vågsamt efter fågelbon i de högsta -trän och åkte i så svindlande fart kälke nedför de högsta berg och -backar. Dessa ofta farliga färder gjorde, att hans kropp blef stark och -härdad, van vid köld och värma. - -Invid hans faders stora, prägtiga stenhus, stod ett litet, obetydligt af -träd, som egdes af en fattig, men hederlig handtverkare, vid namn -Lindmark. Också han egde blott en enda son, hans största skatt, hans -ögonsten, den han ville uppfostra till något annat än handtverkare. Han -ville ej, att hans enda barn skulle känna det armod, som ofta blir den -idoga arbetarens lott på hans ålderdom, se’n yngre och skickligare -medtäflare uppstått och bemägtigat sig all arbetsförtjenst. För dessa -olycklige gamle, om de icke lyckats spara något ihop från yngre åren, -återstår endast brist och fattigdom, och mången gång få de händer, som -förr varit idoga, tvina bort i elände. Lyckligtvis äro de fall sällsynta -i vårt land, då de fattiga drifvas ända till hunger; men också nödgas -mången, som i sin ungdom varit idog och skicklig, på sin ålderdom lida -brist och nöd utan eget förvållande. Kunde det icke vara annorlunda? I -vårt land hafva snart alla stånd pensionskassor; månne ej en sådan äfven -kunde och borde inrättas till hjelp för de handtverkare och arbetare, -hvilka genom olyckshändelser, eller eljest utan egen medverkan råkat i -brist? Eller skola så många nyttiga samhällsmedlemmar ännu framdeles dö -i fattigdom, för det deras bemedlade kamrater vilja lefva i öfverflöd -och pragt? Ja pragt! ty till den grad har fåfängan och öfverflödet -gripit kring sig i vårt land, särdeles bland borgare- och -handtverksklasserna. Vi vilja hoppas, att vår tid, så upplyst och varm -för det rätta, skall afhjelpa äfven detta missförhållande. - -Rudolph Berg och den unge Leonhard Lindmark voro grannar och -skolkamrater, men endast sällan gingo de tillsammans. En dag, de var i -början af vintern, fingo gossarne lof att åka skridsko nere på hafsviken -under deras stad. Glada skyndade de alla ut, försedda med skridskor och -kälkar. Äfven Rudolph och Leonhard voro med; men nu, som vanligt, skilde -sig den förre ifrån de öfrige och skrann ensam. I vida cirklar kretsade -han, snabb som en fågel, och ingen kunde mäta sig med honom i vighet och -styrka. Slutligen begaf han sig längre fram på isen, icke aktande de -andras varnande rop och böner att återvända. Högt skrattande och -triumferande, svängande mössan öfver hufvudet, ilade han endast snabbare -längs den glatta isen utåt sjön, men på engång hördes ett hemskt, -ihåligt brakande, och han försvann för kamraternas häpna blickar. Isen -hade brustit och han låg tyst, arbetande att rädda sig ur afgrunden; men -med hvarje tag brast den svaga isen och vaken blef blott större och -större. Intet rop om hjelp gick öfver hans läppar, men hjelparen var -dock nära. Sedan den första häpenheten var öfver, ilade Leonhard -Lindmark snabbt utåt isen, ropande: ”kamrater, kommen! vi skola rädda -honom!” men då han såg, att ingen följde, ropade han med vredens rodnad -på sina, af köld och ångest, bleka kinder: ”krukor! efter I ej ha’n mod -att rädda en menniska, som drunknar, skall jag försöka hvad jag ensam, -med Guds hjelp, förmår.” Och Gud tycktes gifva honom vingar, ty med -ljungeldens fart flög han fram öfver isen och stod snart vid kanten af -vaken. Ännu syntes Rudolphs hufvud öfver vattnet, men endast svagt -förmådde han mera arbeta att hålla sig uppe. Hans händer, äfvensom hela -kroppen, voro stelfrusna. ”Gud ske lof! du lefver!” utbrast Leonhard och -kastade sin gördel, som han redan under vägen löstagit, till kamraten, -förmanande honom att hålla väl fast. Sedan, lindande den andra ändan -kring sitt eget lif, borrade han skridskorna fast i isen, hvarest den -kändes som starkast, drog med hela sin styrka på gördeln och lyckades -äfven bringa kamraten upp. Hans glädje var stor, men ännu tog Rudolph -hans hjelp i anspråk; han var nemligen så stelfrusen, att han ej mera -förmådde skrinna tillbaka. Leonhard ilade derföre till de andra och -återvände genast med en kälke, på hvilken han lade Rudolph, band kälkens -snöre om sitt lif och återförde honom sålunda till stranden. - -Hemkommen, sade Rudolph till den öfver hans utseende förskräckta fadren: -”Jag har fallit i sjön och skulle drunknat, om ej Lindmarks son räddat -mig. Han var den enda, som vågade sitt lif på den svaga isen, för att -frälsa mitt. Jag vill belöna honom.” - -Fadren gaf glad sitt bifall och Rudolph gick till sin räddare. -”Leonhard!” sade han och föll honom om halsen, ”du har räddat mig, vi -äro således nu bröder. Kan jag göra något för dig igen, så nämn det -blott: du vet att min far är rik och att han både vill och kan löna -dig.” - -”Min gerning förtjenar intet pris,” sade Leonhard, ”men om du vill göra -mig en tjenst, så utverka, att jag blir antagen på din fars handel. Jag -har länge i hemlighet önskat det.” - -”Gerna! Och du skall få resa ut till Lybeck och Hamburg och Paris för -att fullkomna dig i yrket, likasom Anton C... och Calle B...” - -”Det vore mer än jag någonsin kunnat drömma om.” - -”Men icke mer än du förtjenar. Lita på mig, att du det får.” - -Och han höll ord. Ännu samma dag flyttade Leonhard till Bergs, och se’n -han derstädes inhemtat de nödigaste kunskaper i handel, fick han medel -att på ett par år företaga en utrikes resa för att ytterligare utbilda -sig. Under denna tid hade han den olyckan att förlora sin välgörare, och -återvände, straxt efter inhemtad underrättelse derom, till H... igen. -Med förvåning varseblef man nu att Bergs affärer, ehuru ej dåliga, dock -på långt när icke voro i det blomstrande skick, man allmänt trodde, och -med grämelse såg sig Rudolph bedragen i sin förhoppning, att kunna -öfverlemna hela fadrens handel åt den för honom så kärblefne räddaren. -Likväl anslog han en betydlig del af sitt arf åt Leonhard, hvilket denne -dock icke emottog, och se’n alla affärer voro utredda, skiljdes de båda -vännerna åt. Leonhards öde, från hans ankomst till .... känna vi redan, -och hafva nu sett orsaken till den vänskap, som herrskade mellan dessa -olika personer; en orsak, den Leonhard troget förtegat äfven för sin -maka, då han deremot aldrig upphörde att omtala all den godhet, han -åtnjutit af Rudolph och hans far. - -Rudolph åter kom in som auskultant i Åbo Hofrätt och gjorde sig snart -känd som en skicklig jurist, men ändå mera genom sin fåfänga, sin -slösaktighet och sitt underliga, dystra lynne. Hans intressanta, icke -obehagliga utseende, hans stolta hållning och väsen samt mången vacker -talang gjorde honom till damernas gunstling. Ur mången blomma sög han -honing, utan att förmås qvardröja. Ett par gånger tycktes han väl -allvarligt fästad, men länge varade det ej, innan han åter var fri. Den -första af dessa flickor var vacker, rik och af en ansedd slägt, och -tycktes älska honom af allt sitt hjerta. Det var, hvad man kallar, ett -godt parti och alla Rudolphs kamrater lyckönskade honom varmt, under det -mången i tysthet afundades denna lycka. Äfven han sjelf syntes en tid -ovanligt glad och belåten, men plötsligt blef hans förhållande mot sin -trolofvade kallt och tvärt och slutligen övergaf han henne. Bittert -tadel mötte honom nu från alla sidor; ty man såg ingen orsak till detta -hans handlingssätt, och den öfvergifnas bleka kinder och sorgsna väsen, -hvilka talade tydligt om en ännu ej öfvervunnen kärlek, väckte allmänt -deltagande. Han tycktes ingen uppmärksamhet fästa dervid, ej heller vid -den köld, som öfverallt mötte honom, utan framgick stolt och lugn som -vanligt. Åter förlofvade han sig med en ung, mycket vacker, men enfaldig -flicka, som emot sina föräldrars vilja, blott följande sitt hjertas val, -lofvade honom sin tro. Äfven henne öfvergaf han snart och, ledsen vid -den ort, der han numera ingen glädje kunde finna, sökte han -borgmästare-tjensten i .... Ryktet om hans tvära, frånstötande väsen -hade föregått honom och stämmt sinnena till hans nachdel, och endast -Leonhards ifriga bemödanden förskaffade honom rum på förslaget. Sålunda -ville han ännu en gång bevisa sin vänskap och tacksamhet. - -Vi vilja nu återföra läsaren till den afton, då Rudolph, hemkommen från -sitt första besök hos Lindmarks, inträdde i den våning, Leonhard hyrt -och möblerat åt honom. - -Rummet, der vi inträda, är stort och dystert, endast svagt upplyst af en -dunkel lampa i taket. Vid dess sken se vi ett fortepiano, öppet och -betäckt med musikalier; på ett litet bord vid ena väggen ligga en hop -böcker och ofvanpå dessa en flöjt; midt emot står en stor imperialsäng, -beskuggad af mörkgröna taftsgardiner, och i de tre fönstren prunka en -liten samling utsökta pragtblommor i höga alabasterurnor. Allt i detta -rum, från den prägtiga, turkiska golfmattan, till den fina doft af -utsökta vällukter, som var kringspridd öfverallt, talade om lyx och ett -sträfvande att göra lifvet så behagligt som möjligt. Endast egaren sjelf -syntes så vida skiljd från all fåfänga och flärd, att det gjorde -contrasten så mycket skarpare. Han hade aflagt rock och halsduk, och -påtagit en nattrock af mörkröd sammet. En högre rodnad än vanligt -betäckte hans ansigte, pannan var slät och ögonen blixtrade gladt. Han -satt i skuggan, med hufvudet lutadt mot handen och, som det tycktes, -försjunken i djupt begrundande. Slutligen uppsteg han hastigt, gick -några varf häftigt upp och ned i rummet och talade dervid halfhögt för -sig sjelf, med åter rynkad panna: - -”Man säger, att lidandet renar och höjer själen öfver all låghet, all -uselhet. _Jag_ har lidit mycket, lidit djupt, ehuru obemärkt. O! om de -vetat, dessa menniskor, som dömt mig så hårdt, för gerningar, hvilkas -orsaker de ej kännt, eller ens kunnat begripa, om de också kännt dem, — -om de vetat, huru djupt deras orättvisa grämt mig, och det midt under -det förakt jag visade derför, — de hade häpnat och förlåtit mig. Och -dock, hvad hade jag brutit? Har jag icke dyrkat skönheten i allt, i -natur och handling? Har ett ansigte, en blomma, ett djur, som varit -vackert, en handling skön och ädel, halkat undan min beundran? Var det -icke för hennes skönhets skull, jag tillbad henne, hon med de ljusa -lockarne och den strålande blicken? Ack! när den så öm och kärleksfull -häftades på mig, huru darrade jag ej af glädje och förtjusning. Hon såg -så mild, så huld ut. Jag ansåg den sköna yttre omklädnaden såsom en -reflexionsspegel, troget återgifvande det inres renhet och glans. Hur -jag bedrog mig!!! Den morgonen glömmer jag aldrig då jag obemärkt -inkommen, såg henne slå en stackars tjensteflicka, under det hon -öfverhopade henne med förebråelser i ordalag, som aldrig böra gå öfver -en qvinnas läppar. Det sköna ansigtet var vanstäldt af vrede och nästan -oigenkänligt. Vid min röst vände hon sig om och bleknade djupt för den -blick, jag slungade mot henne. Gråtande kastade hon sig i mina armar och -stammade: ”Förlåt mig! jag skall bättra mig!” Jag lade henne ned på en -soffa och sade kallt: ”För din egen skull vill jag hoppas, att så sker: -mellan oss är det slut för alltid.” Kanske var det hårdt af mig, men -bedraga mig sjelf och henne ville jag icke, ty efter denna stund förblef -mitt hjerta kallt för henne, och den ånger och sorg, hon visade, -förmådde ej uppvärma det. Men mitt varma hjerta behöfde kärlek. Jag såg -mig åter ikring; då varsnade jag en flicka — god och älskelig såg hon ut -att vara; — jag trodde henne bli nog för mig, men hennes förstånd var -dunkelt, hon begrep mig ej. Hvem tadlar den, som af sin blifvande maka -fordrar likstämmighet och deltagande i sina sträfvanden, eller till det -minsta önskar att ej se sin längtan misskänd? Och dock blef jag så hårdt -dömd af verlden. Nu återstod mig, efter denna andra skiljsmessa, ingen -annan kärlek än till stjernor och blommor och musik, och det var en -kärlek, som ej kunde, gäcka mina förhoppningar. I två år har jag -uteslutande älskat er,” fortfor han, tankfullt strykande de vackra -bladen af en blomma, ”men denna kärlek har ej varit nog, den har ej -gjort mig lycklig. I afton känner jag det åter djupare än någonsin. -Leonhard! Hvarföre är du så lycklig? hvarföre? .... Dock _du_ förtjenar -det, _dig_ vill jag icke afundas. Men ändå huru skön, huru ljuf är ej -hans maka! Jag har aldrig sett en sådan englabild. Månne också hon kan -bedra? Jag tror det ej, hon såg så ren ut. En sådan maka att lefva, att -sträfva för — det vore ett paradis på jorden; men jag fruktar hennes -like icke finnes. Hade jag sett henne förr — så —” stampande med foten -häftigt i golfvet — ”dock nej, hvarför dessa tankar, jag bör icke hysa -dem! Kanske finner jag en syster till henne i inre och yttre skönhet. -Hon är ju från denna stad; kanske finnes här hennes like? Jag vill lära -känna det snart; men huru? Jo jag har det!” utropade, han glad, efter en -paus. ”Jag skall hålla en bal. Dit komma alla, som kunna ega döttrar, -värdiga den förebild, jag utsett till jemförande. Då skall jag se och -välja, och blifva lycklig, utan att behöfva afundas andra. Så är det -bra! det var en ljus idée.” Han tystnade nu och tog flöjten från bordet, -der den låg, och långt in på natten ljödo toner från hans rum, toner så -herrliga, att nattväktaren stannade förvånad, lyssnande till dem. De -inneburo en ljuf, lefvande förhoppning, Ack! — — - - - - - Balen. - - ”Hur strålar din skönhet i högtidens glans! - Hur blomstrar i locken den grönskande krans!” - - -Baldagen inföll. Klockan hade nyligen slagit half 6. Elisabeth stod -färdigklädd framför den stora spegeln i sin sängkammare. Aldrig hade hon -varit missnöjdare med sig sjelf och ändå hade hon aldrig klädt sig med -mera omsorg än i dag. Också kan man knappast göra sig en föreställning -om det förtrollande behag, som var utbredt öfver denna af spegeln -fördubblade gestalt. En ljusröd sidenklädning föll i djupa veck ned till -de små, i hvita sidensargeskor beklädda fötterna, helt och hållet -betäckande dem genom sin längd. En tjock silfversnodd gick kring lifvet -och slutade i rika tofsar vid klädningsfållen; lifvets urringning och de -korta ärmarne omgåfvos af dylika. Det ljusa, glänsande håret var -fängsladt i en rik och prägtig fläta, som, smyckad af hvita rosor, lik -ett diadem omgaf det lilla, förtjusande hufvudet. Några halsband hvita -perlor kring den vackra svanhalsen och en bukett utsökta, doftande -blommor — en skänk af Rudolph några timmar förut, — fästade vid bröstet, -voro för öfrigt hennes prydnader. Ett oändligt, ljuft behag uppenbarade -sig för öfrigt denna afton, ännu mer än vanligt, hos henne, och en -rodnad, så skär och fin, som det innersta af en rosenknopp, betäckte -hennes kinder. - -Länge fick hon ej stå så, försjunken i betraktandet af sig sjelf, ty -Leonhard inträdde. Han stannade betagen af den syn, som mötte honom. -”Hvad du är skön!” utbrast han med ofrivillig beundran, och säkert har -ännu ingen man, som i sex år varit gift, kännt en sådan förtjusning vid -åsynen af sin hustru. - -Leende kastade sig Elisabeth om hans hals och sade: ”Du får ej skämma -bort mig genom smicker.” - -”Jag smickrar ej, det är mitt hjertas mening,” svarade Leonhard med en -kyss på hennes rosenläppar. ”Men min afsigt, då jag kom hit, var -egenteligen icke att säga dig artigheter, utan att påminna dig om -nödvändigheten att afresa, ty snart infinna sig gästerna och det är ju -din skyldighet, som tjenstgörande värdinna, att taga emot dem.” - -Elisabeth var genast färdig. Hon kastade en lätt svart sidenkappa öfver -axlarne och, efter en kyss på de hemmablifvande barnens pannor, gick hon -vid sin makes arm att sätta sig i den mjuka, beqväma kursläden, -förespänd med två ystra, svarta hästar, och nu bar det af med ilande -fart. - -Mareschaller flammade vid porten och på gården till det hus, Rudolph -bebodde, och ur de många fönstren utgick ett bländande ljussken. Lyx och -rikedom mötte ögat i de ännu folktoma rummen, och för förfriskningar och -beqvämlighet var det sörjdt på allt upptänkligt vis. Ensam gick Rudolph -upp och ned i den stora salen. Armarna voro korslagda på ryggen och -hufvudet nedböjdt mot bröstet; han såg dyster och tankfull ut. Hans -svarta drägt var enkel som alltid, men buketten i knapphålet vittnade -dock om en smula poesie, hvilket eljest icke röjdes hos honom. - -”God afton!” ljöd plötsligt en klar röst från den öppna dörren. - -Rudolph spratt till och såg sig om; i dörren stod Elisabeth. Upplyst af -det klara skenet från salongens många ljus, såg hon förtrollande ut. Med -samma blick som nyss af Leonhard, betraktades hon nu af Rudolph, men han -teg. Elisabeth förstod dock dess uttryck och en högre rodnad spred sig -hastigt öfver hennes kinder. Snart sansade han sig och gick glad och -artig emot sina gäster, välkomnande dem hjertligt. Med en hastig blick -bemärkte han de blommor, Elisabeth bar, och tackade henne derför. Länge -dröjde det ej innan rummen fylldes af gäster. Ungdom och ålderdom om -hvarandra grupperade sig i salarne och gemaken. Allt hvad det goda ... -egde utmärkt, infann sig här på det bästa utstyrdt, och samlingen var -verkeligen vacker och lysande. - -Med forskande blick hade Rudolph mönstrat alla de af Elisabeth honom -föreställda unga flickor. Ingen egde detta behag han fordrade; de kunde -ej jemföras med henne. Blott en ung, högväxt, hvitklädd brunett ådrog -sig hans uppmärksamhet; Elisabeth presenterade henne som sin kusin; det -var Virginia. Det glada, godhetsfulla uttrycket i hennes småtäcka -anlete, behagade honom mycket, äfvensom hennes enkla, oskuldsfulla -väsen, hvilket gjorde en skarp contrast emot flere af de andra unga -damernas. Likväl kunde hon ej bli det ideal, han skapat sig, och ifrigt -forskade han vidare; men då alla gästerna infunnit sig, och ännu ingen, -liknande hans förebild i skönhet och behag, uppträdt, suckade han djupt, -ehuru obemärkt, och gick att hos de manliga gästerna uppfylla sina -pligter som värd. - -Se’n de första förfriskningarna gått omkring, gafs tecken åt orkestern. -Musiken stämde opp; det var en af Straus’s valser, dessa likaså brusande -som berusande melodier, dem man aldrig kan höra utan hänryckning. De -unga damerna kastade längtande blickar bort till herrarne, som stodo i -grupper vid dörrarne, eller midt på golfvet. Då nalkades Rudolph -Elisabeth med hastiga steg. Han gjorde en lätt bugning och begärde denna -vals. Hon uppsteg, kastade svandunsboan ifrån sig, och räckte honom -handen. Han lade armen kring hennes smärta lif och de sväfvade fram, lik -zephyrer, öfver det glatta golfvet. De valsade båda ovanligt väl och, -unga och starka, glömde de att sluta, så att det ena hvarfvet börjades -efter det andra. Deras blickar voro fästade på hvarandra och hans -andedrägt vidrörde lätt hennes panna. Det var som om ett slags -förtrollning hade kommit öfver dem; de tycktes glömma att det fanns en -verld ikring dem, en verld som ej är den mest skonsamma i sina domar. - -En ung man sade en gång, att han, om han hade en hustru, aldrig skulle -tillåta henne valsa med någon annan karl; att om hon gjorde det, han -efter denna stund ej mera kunde anse henne uteslutande för sin. Man log -deråt och mången ung flicka ifrade deremot, påstående att en hustru ej -behöfde lyda en så orimlig önskan, att qvinnan ej var slafvinna m. m.; -det hjelpte ej att han förklarade sig anse mannen bunden af samma -skyldighet. Dock hade han ej så orätt, som man tyckte. Jag är ej af dem, -som anse dans för något ondt, till och med för synd; men må man förlåta -mig, om jag ändå tycker, att en maka och mor icke _bör_ finna nöje i -dans, särdeles i vals, som hvarken är helsosam, ej heller, då man -fördomsfritt betraktar den, är en dans, passande för den, som fattat fot -i lifvet och eger dyrbara föremål att lefva för. Med ungdomen är det -annorlunda; den står ännu på flygande fot, den älskar allt, som stormar -och brusar; för den är valsen, den kan tjena som afledare för de -öfverspända känslorna och således vara nyttig, blott den ej går till -öfverdrift. - -Rudolph och Elisabeth kunde icke valsa i evighet heller. Nej! äfven för -dem fanns ett slut, men då han förde henne åter tillbaka till hennes -plats, bad han halfhögt: ”Gif mig ännu en sådan vals i afton och jag -begär ej mer!” - -Elisabeth sade intet; en jakande böjning på hufvudet var hennes enda -svar. Många danser följde efter denna och endast i ett par deltog -Rudolph, men ej i någon vals. Det var lidet mot middnatt; då klingade -åter Straus’s toner genom salen. På Sophia-valsens vingar flögo de åter -utåt golfvet. Med högburet hufvud och en underlig glans strålande i de -mörka ögonen, dem han ofrånvändt höll fästade på henne, sväfvade Rudolph -fram, nästan bärande på sina starka armar Elisabeth. Djupt rodnande, -nedslog hon ögonen för den glödande blicken, men den brände henne ännu. -Det låg ett slags infernalisk makt i den, en makt för hvilken hennes -hjerta bäfvade. Hennes bröst var sällsamt beklämdt, det saknade luft och -slutligen steg hennes ångest till en sådan höjd, att hon blott med möda -förmådde framstamma: ”stanna!” och sjönk sanslös till hans bröst. - -Det blef ett buller och en uppståndelse, som ej låta beskrifva sig. -Musiken tystnade och alla skyndade fram till hjelp; men Rudolph -upplyftade Elisabeth och bar henne lätt, som om hon varit ett barn, till -ett litet kabinett, dit skrålet från danssalen blott hördes lik en -susning i fjerran. Här lade han henne ned på en soffa och, stödjande -hennes hufvud mot sin arm, knäföll han derinvid. - -Med djup ånger och grämelse betraktade han hennes bleka anlete, och, -tryckande en kyss på den lilla snöhvita handen, som hängde maktlös ned -längs hennes sida, bad han: ”förlåt, förlåt!” Och då Leonhard, som han -låtit tillkalla, bestört inträdde, uppsteg han, ej utan en liten suck af -saknad, och lemnade sin plats åt honom. Leonhard intog den dock ej, han -lutade sig öfver sin maka, slutande henne i sina armar och med de -ömmaste ord och smekningar sökande återkalla henne till lifvet. Efter en -stund uppslog Elisabeth ögonen och blickade förvirrad omkring; men, -seende sig i sin makes armar, smålog hon ljuft och, gömmande ansigtet -mot hans bröst, suckade hon ohörbart: ”Gud ske lof! det är ej sannt! det -var då blott en dröm!” Men då hon varseblef Rudolph, som med korslagda -armar, betraktade henne med en vemodigt bedjande blick, vaknade minnet -af hvad som händt, och en djup rodnad flög åter öfver hennes anlete. -Hastigt reste hon sig opp, fattade sin makes hand och sade bedjande: - -”Låt oss resa hem! jag mår ej väl, som du ser.” - -”Gerna! Men vi måste dröja en stund, tills jag skickat hem efter våra -hästar.” - -Rudolph framträdde och erböd sina. Med nöje blef detta tillbud antaget -och de båda makarne afreste. I afskedets stund visade sig Rudolph åter -kall, han till och med skämtade öfver Elisabeths opasslighet, den han -hoppades skulle gå öfver tills i morgon, på ett sätt, som åter gjorde -henne glad och lycklig, i det den helt och hållet skingrade den ångest, -hvaraf hennes själ qualdes. - -Då de voro borta, var det förbi med skämtet och löjet. Den höga pannan -drogs åter i djupa veck och blott med möda kunde Rudolph visa sig artig -mot sina gäster. Då den sista af dem aflägsnat sig och han blef ensam, -andades han djupt och utbrast: ”nå ändteligen!” - -Han uppsökte det lilla kabinettet, der Elisabeth hvilat och kastade sig -på samma soffa, der hon kort förut legat. Der, med hufvudet nedböjdt mot -bröstet, satt han qvar, tills dagen begynnte gry. Han hade ej märkt, att -ljusen brunnit ner och slocknande rykte ur sina pipor, ej hördt huru -tornuret förkunnade slag efter slag, att natten närmade sig sitt slut. -Mäktiga tankar kämpade i hans själ, men han gaf dem ej ord; endast en -suck uppsteg då och då ur hans bröst och vittnade, att det fanns lif i -den orörliga gestalten. - - - - - Några Scener. - - ”Än är du lycklig. Mildt dig skonar - Än för sitt eldprof frestelsen. - Gestalten än ditt lif försonar - Och medvetslös är skönheten.” - - ”Snart skall du vakna ur din dvala, - Snart dig på öckenfärden ge, - Der inga fläktar dig hugsvala, - Der inga syskonsjälar le.” - - ~Stagnelius.~ - - -Några dagar hade förflutit efter den nyss beskrifna aftonen, och under -denna tid hade Rudolph ingen gång besökt sina vänner. ”Det är -besynnerligt hvar han dröjer!” sade Leonhard ofta, och Elisabeth tänkte -det samma, fast hon teg. Det hade re’n så obemärkt blifvit en vana för -henne att hvarje afton se honom i deras krets, och fast hon ej hade det -klart för sig, saknade hon hans sällskap. Äfven Virginia och Ferdinand -hade ej på länge besökt henne; hon saknade dem, saknade nu för första -gången sällskap i sitt hem; ej under då, att hennes blickar ofta -längtande riktades på gatan, det var som väntade hon någon. Leonhard -hade också så mycket att göra, han utrustade sina skepp — han egde flere -— till den snart stundande våren, och kunde således blott sällan -tillbringa några ögonblick hos sin maka; ty hans aftnar, då han eljest -haft tid, voro upptagna af att emottaga och expediera bref. Äfven barnen -voro otrefliga, de hade snufva, hosta och bröstvärk och pjunkade -ständigt. Man må derföre förlåta Elisabeth, om hon icke fann hemmet -fullt så trefligt, som förr, om hon saknade sällskap. - -En afton satt hon åter ensam i deras vanliga samlingsrum. Leonhard var -borta och barnen hade fått tillstånd att besöka en jemnårig i -granskapet; den yngsta sof. Hon hade ej roligt och arbetet ville icke -gå. Förtretad kastade hon bort det, uppsteg och satte sig vid pianot. -Tankfull lät hon händerna hvila på tangenterna, men efter ett par -minuter sjöng hon med mild och sagta röst: ”Längtan.” Hon var så betagen -af sången, att hon icke märkte, huru dörrn sagta öppnades och någon smög -fram bakom henne. Med värma fortfor hon att sjunga; men då hon skulle -vända om bladet på noterna, sträckte sig en arm fram öfver hennes axel -och förekom henne. Hon spratt till och vände sig om; bakom henne stod -Rudolph. Han log och räckte henne handen. Hon bannade honom, för det han -skrämmt henne, men då hon varseblef hans ovanliga blekhet, blef hon -orolig och, fattande hans båda händer mellan sina, såg hon forskande upp -i hans ansigte och frågade vänligt: - -”Hvad felas dig Rudolph? Du mår ej väl.” - -”Nej! jag har varit sjuk allt se’n vi träffades sist,” svarade han, i -det han sökte undvika hennes blick, och, hastigt görande sig fri, -tillade han skämtande: ”Jag tror din då så hastigt påkomna sjukdom -smittade mig.” - -Elisabeth bleknade lätt vid detta minne och vände sig med ovilja bort. -Rudolph varseblef detta, och det gjorde honom ondt att hafva sårat -henne, men han teg och intog den plats hon lemnat. Lätt och hastigt lopp -hans fingrar öfver tangenterna. Med klar och sällsynt välljudande manlig -stämma sjöng han några vackra sångstycken af Ehrström och Pacius. -Elisabeth hade aldrig hört honom sjunga eller spela, hon hade ej en -aning om att han var en så fulländad mästare som hon nu erfor. Betagen -lyssnade hon orörlig, med pannan lutad mot handen och blicken stirrande -riktad på sångaren. Aldrig hade han förekommit henne så skön, som då han -satt der, svagt upplyst af det dunkla lampskenet. Den höga pannan var -ljus och slät, och en oändlig ljufhet, gränsande till vekhet, låg i röst -och blick. Det var en sällsam, oväntad anblick, att se den starke, -stolte mannen så mild och rörd af sångens ande; Elisabeth hade aldrig -sett honom sådan. Andlös lyssnade hon till hans musik, fruktande att -förlora en not af den. Åter uppsteg samma dödande ångest, som hon kände -på balen; det var, som hade hon anat en annalkande stor fara, den hon ej -kunde motstå, eller undvika. Hopknäppande händerna, utsträckte hon dem -bedjande emot Rudolph; men han, sittande med profilen vänd åt henne och -den lifliga, svärmande blicken riktad mot höjden, såg det ej. Med -hänförande skönhet och en lindrig sväfning på rösten, fortfor han med -allt renare, allt klarare stämma att sjunga. Han hade öfvergått från de -enkla sångerna till toner af Veber, Rossini och Meyerbeer, skickligt -flätade om hvarandra, bildande sålunda ett tjusande och berusande helt. -Med hvarje ton som steg, steg äfven oron i Elisabeths bröst, hon tyckte, -som om en oändlig smärta fattat och sammanpressat hennes hjerta. I -krampaktig ångest tryckte hon händerna mot sitt flämtande bröst och -böjde hufvudet djupare, gömmande anletet emot divanens kuddar. - -I detta ögonblick öppnades dörrn och Ferdinand inträdde, allvarlig och -tyst som vanligt. Frågande och förvånad blickade han först på den för -honom okände Rudolph och sedan på Elisabeth, som upplyftat sitt bleka, -och nu af tårar öfversköljda, ansigte. Äfven Rudolph hade uppstigit och -såg misslynt på den obekante störaren af hans fantasier. Vänligt och -nästan gladt helsade Elisabeth sin kusin välkommen, och presenterade -Rudolph och Ferdinand för hvarandra. Kallt och afmätt helsade de båda -männen hvarandra nu för första gången; en dunkel aning sade dem, att de -ej skulle stämma öfverens, att de skulle komma att stå i vägen för -hvarandra. Sedan aflägsnade sig Elisabeth på en stund och då hon -återvände med den lilla, som nyss vaknat, var hon åter lugn och glad. -Med barnet på sina knän, satte hon sig nära Ferdinand, som om hon endast -hos honom kännt sig lycklig. Gladt samtalade hon nästan endast med honom -och jollrade med den lilla, glömmande att Rudolph fanns till. Efter en -kort stund aflägsnade han sig allvarsam och misslynt, ej aktande -Elisabeths önskan, att han skulle qvardröja, tills hennes man hemkom. - -När han var borta, såg Ferdinand forskande på Elisabeth, i det han -frågade likgiltigt: ”hvad tycker du om din mans vän?” - -”Som sådan måste jag väl tycka om honom,” svarade hon leende, ”också -eljest behagar mig hans enkla väsende ganska mycket. Än dig då?” - -”Inte alls! Jag kan inte med dessa varelser, som anse sig så mycket -högre än alla andra, som med en viss likgiltighet se så föraktfullt ned -på allt och alla omkring sig. Ofta har det förefallit mig som om denna -ovilja vore ett bevis på min egen, ännu okufvade fåfänga, men jag kan ej -öfvervinna den.” - -”Jag tror dock, att du gör Rudolph orätt. Icke har jag sett honom visa -förakt mot någon.” - -”Kanske! Hvem är också jag, att jag understår mig dömma mina -medmenniskor?” sade han, med en ödmjukhet, som djupt rörde Elisabeth. - - * * * * * - -Det var en vacker solig morgon i slutet af April. Elisabeth stod framför -toiletten i sin sängkammare, behagfullt ordnande sina ljusa lockar. På -en stol invid, satt Virginia, ömt betraktande vännens vackra, glada -anlete. Hon hade kommit, för att taga Elisabeth med sig på promenad i -den sköna morgonstunden. Snart var Elisabeth klädd och de gingo. På -gatan mötte de Rudolph. Han var klädd i en svart pels-surtoute och en -mörkröd sammetsmössa med svart bräm. Gladt helsande, erböd han sig att -göra damerna sällskap. Hans anbud blef med skämt antaget och arm i arm -gingo nu de tre unga menniskorna genom de snölösa, men lätt tillfrusna -gatorna. Deras samtal flöt lätt och gladt, och mångengång hördes alla -tre uppgifva ett hjertligt skratt. Så kommo de sluteligen fram till -elfstranden; på detta ställe sluttade den brant ned mot floden, som ännu -här var hårdt tillfrusen, och bildade på detta sätt en temmeligen hög -backe. - -”Ack! hvad det vore roligt att åka kälke här utföre,” utropade Virginia -gladt. Elisabeth instämde i hennes önskan, men med en anmärkning öfver -det opassande i att så midt på dagen öfverlåta sig åt detta nöje i en -stad. - -”Deri finner jag intet tadelvärdt,” sade Rudolph, ”och om mamsell Holmén -önskar det, skall jag genast skaffa oss kälke?” - -”Ack ja, ja!” utbrast Virginia, klappande händerna i barnslig glädje. - -Rudolph log och sprang bort. - -Efter en stund återvände han med en liten grönmålad kälke. ”Nå väl mina -damer, sätten er här!” sade han andtruten, ”jag skall stå bakom och -styra.” - -Elisabeth satte sig först, trots Virginias protest deremot, och tog -henne i famnen; Rudolph stod bakom, och så bar det af utför den hala -backen. Långt fram på isen stadnade kälken och de stego ur, hvarefter -Rudolph ensam drog den uppför backen åter. Så foro de flere gånger och -alltid lyckligt, tills kälken sluteligen välte och Virginia blef sanslös -liggande på den nästan glatta isen. Hon hade slagit sitt hufvud i -fallet. Stunden var ej den trefligaste. På knä, med Virginias hufvud i -sin famn, baddade Elisabeth hennes panna och tinningar med snö. En djup -ängslan hade fattat henne och vid åsynen af vännens bleka anlete, kunde -hon ej förhindra några heta tårar att falla på det hufvud, som hvilade i -hennes sköte. Rudolph såg det. - -”Du gråter!” utbrast han hastigt, ängsligt fattande hennes båda händer -mellan sina. ”Sörj ej, goda, älskade Elisabeth, hon vaknar nog igen.” - -”Gud gifve det! Men huru få henne härifrån?” - -”Huru? om ej annorlunda, så skall jag bära henne på mina armar.” - -”Det blir långt. Men om man skulle få en vagn.” - -”Den kan fås. Jag springer genast; efter några minuter är jag åter.” - -Han skyndade bort. Elisabeth blef ensam med den afsvimnade; som hon dock -efter många försök lyckades återkalla till sans igen. Virginia öppnade -ögonen och satte sig upp, men var ännu helt yr efter fallet. Snart -anlände Rudolph med sin vagn, de satte sig alla tre deruti och så bar -det af sagta mot hemmet. - - * * * * * - -Ifrån denna dag voro Elisabeth och Virginia ofta tillsammans. Den vackra -våren lockade dem att dageligen företaga promenader, på hvilka Rudolph -nästan alltid var dem följaktig, då Leonhard deremot sällan hade tid att -vara med. Ofta också foro de ut att åka alla tre, och då Elisabeth bad -sin man göra dem sällskap, kunde han vanligen ej komma, utan anförtrodde -sin hustru i Rudolphs vård och beskydd, och blef hemma, skötande sina -vidsträckta affärer. Vanligen var det Rudolph, som kom att i sin vackra -landau, förespänd med tre lifliga, appelkastade hästar, afhemta de båda -vännerna. På detta vis uppstod snart ett varmare förhållande mellan -dessa tre. Äfven Ferdinand besökte dem oftare nu än förr, men efter -hvarje gång tycktes Rudolph och han mindre tåla hvarandra; det var ett -hemligt groll, ett hat som ofta gaf sig luft i bitande infall och ord -som sårade och stötte. - -En afton sutto de åter alla samlade kring divanbordet; endast Leonhard -saknades nu som vanligt. Rudolph läste; det var ”_Hemmet_” — denna -vackra målning ur hvardagslifvet — just der förf. skillrar Sara, denna -Sara, så rikt lottad och dock så fattig på själens sanna skönhet, -godheten. Med blandade känslor, men med samma intresse, lyssnade alla i -den lilla kretsen till den älskeliga författarinnans ord; äfven lilla -Helena satt mellan Ferdinand och sin mor, mot hvars knän hon lutade sitt -täcka hufvud, lika uppmärksamt lyssnande som de andra. Efter en timmas -läsning satte Rudolph bort boken, i det han med ett slags hån i ton och -blick sade: - -”Jag vet ej hur man i romaner, dylika som denna, kan finna gift och -förderf; och dock är jag säker att t. ex. pietisterna anse den för ett -djefvulens foster, värdig samma ära, som vederfarits många andra böcker, -nemligen att brännas.” - -”Pietisterna äro inga bokförstörare,” sade Ferdinand kallt, ”dessutom se -de ej spöken, der inga finnas, och en bok, så oskadlig som denna, kan -aldrig fördömmas af en aldrig så litet upplyst menniska.” - -”Och dock hafva de uttalat förkastelsedomen öfver många förträffeliga -arbeten; att börja med den nya Svenska psalmboken och Hagbergs med -fleres predikningar, de der blifvit ett rof för lågorna.” - -”Det var ett verk af öfverspända, svärmande ideer och måste, ehuru jag -ej vill försvara det, bedömmas skonsamt.” - -”Hvarföre, om jag får fråga? Herrar pietister äro ej de mest skonsamma -emot andra, men blir det fråga om deras egna svagheter, då äro de genast -färdiga att göra anspråk på den christeliga barmhertigheten.” - -”Ja, emedan hvarje svärmare, ehuru beklagansvärd, dock är värd aktning -för sitt sträfvande; huru mycket mera den, som af sin brinnande kärlek -för religionen blifvit ledd för långt i sitt nit?” - -”Bah!” sade Rudolph föraktligt i det han uppsteg och satte sig vid -pianot, ”jag kan ej tåla dessa svärmare.” - -”Och dock är äfven ni en svärmare!” sade Ferdinand halft leende. - -”Jag, en svärmare!” utropade Rudolph i det han hastigt vände sig om. - -”Ja, ni som alla andra.” - -”Och hvari består då mitt svärmeri, om jag får fråga?” - -”I drömmar, i djerfva, vågsamma drömmar, drömmar om en sällhet, stor men -brottslig, förbjuden. Tro mig jag känner dem.” - -Rudolph spratt till vid dessa halfhögt hviskade ord och bleknade djupt. -En blick af oändlig bitter smärta, blandad med hat, träffade den -talande; derefter vände han sig bort och började spela ett vildt, -bullrande stycke. - -Emedlertid sutto de öfriga allvarsamma och tysta, och en viss -förstämning hade bemäktigat sig dem. Men med de gladare, fridfullare -toner, till hvilka Rudolph småningom öfvergick, återvände lugnet i deras -hjertan. Lilla Helena uppsteg och smög sig bort till den spelande, på -hvars stol hon uppklättrade och slog armarna om hans hals, då han -upphörde att spela. - -”Du är så snäll;” sade hon, räckande honom sin lilla mun att kyssa. ”Jag -måste hålla af dig.” - -Han tog barnet i sina armar och smekte det innerligt. - -”Du håller af mig också, men hvarföre?” frågade hon. - -Rudolph lutade sig ned och hviskade något till den lilla. - -”Ack så roligt!” utbrast Helena, ”du håller af mig för det jag liknar -mamma, du håller då af henne med?” - -Dessa barnets ord nådde Elisabeths öra, men hon låtsade ej höra dem, -utan fortsatte sitt samtal med Virginia, som ingenting märkt. Ferdinand -hade äfven hört Helenas utrop och lyssnade till svaret, men det bestod -blott i en kyss som förseglade den lilla munnen. - - - - - Lustfärden. - - ”Tro ej hoppet! O, jag vet ett bröst, - Grymt bedåradt af dess falska röst: - Löfte fick det blott om sälla öden, - Kämpar nu med smärtorna och döden. - Tro det icke! Hellre lyft ditt hopp - Opp, opp!” - - ~Böttiger.~ - - -Midsommaraftonen var inne. Dagen var ovanligt varm och herrlig, det var -en af dessa i norden så onämnbart ljufva, då hvarje sorg tycks upplösa -sig i sällhet och njutning, då solens glöd synes smälta all hårdhet, all -is i hjertat, och man vid hvarje sagta vindfläkt känner sig kringhvärfd -af balsamiska ångor, så sköna, så lifvande. Ej under om på en sådan dag -hjertat känner sig styrkt och öppet för alla glädjande intryck, om det -längtar ut från qvalmet och qvalet i en stad, för att i det gröna njuta -sommarens herrligaste fest, den sköna, sanna blomsterfesten, och, för -att tillfredsställa denna längtan, för ett ögonblick glömmer det -evinnerliga sträfvandet för födan och kläderna. Äfven bonden firar -midsommarn med lusteldar, vid hvilka bygdens ungdom roar sig hela den -sköna sommarnatten igenom, med lek och dans, och vid hvarje stuga resa -sig löfträn, för dagen, för stunden planterade. - -Invånarena i det goda ... beslöto äfven, vid åsynen af den vackra dagen, -att roa sig i det gröna. I följd af detta beslut föranstaltades i -största hast en båtfärd ut till en ö, belägen en mil ut i sjön. Der -skulle midsommaraftonen, natten och dagen firas i landtlig oskuld. -Klockan fem om aftonen vandrade således noblessen i ... högtidsklädd ner -till elfstranden, för att derifrån i tre löfklädda slupar begifva sig -till ön. I den slup, der Elisabeth satt, befunno sig äfven hennes man -och barn, samt Rudolph och Ferdinand, äfvensom Virginia och hennes -föräldrar och syskon. Ferdinand hade till Elisabeths stora glädje -erhållit tillstånd att tillbringa sin midsommar hos henne och hennes -man. Om hans närvaro var kär för Elisabeth, tycktes den vara det så -mycket mindre för Rudolph, som med tilltagande köld och ett visst förakt -bemötte den anspråkslöse, redlige presten, som dock ej på minsta vis lät -det bekomma sig, hvilket åter just tycktes ännu mera uppreta den andre, -så van att se sig och sin vilja afgöra allt. I dag tycktes isynnerhet -deras ställning till hvarandra vara fiendtlig och besynnerlig, det var -som om en osynlig magt å ömse sidor äggat dem till strid. Ferdinand var -dock lugn, Rudolph deremot häftig och bitter. Ej utan oro åhörde -Elisabeth detta gnabb mellan dessa båda för henne så käre, och ofta -blandade hon sig medlande i deras ordtvister. Endast hon såg i dessa en -djupare grund än de andra, som blott logo och förundrade sig öfver desse -män, eljest så lugna och kalla, som det tycktes, och dock så häftiga, då -de kommo i hop. Eljest var hon i dag mycket orolig; Virginias ovanliga -glättighet fann nu intet genklang hos henne. Virginia var, som sagt, i -dag ovanligt glad, hon skämtade och lekte med lilla Helena och Otto och -alla de andra på det behagligaste. Rudolph hade ännu ej sett henne så -vacker, och egnade henne derföre mera uppmärksamhet än vanligt, hvilket -tycktes bemärkas ej allenast med nöje af Virginia sjelf, som, om man -vill bekänna sanningen, på en tid fann sig allt mera dragen till den -stolte, riktbegåfvade mannen, utan äfven af hennes föräldrar. Endast -Elisabeth gaf ingen akt derpå utan satt tyst, försjunken i sig sjelf. - -Så foro de sakta framåt. En svag vind fyllde de hvita seglen, krusade -lätt fjärdarne och spred en angenäm svalka. Det var så fridfullt och -ljuft. Då föreslog Leonhard att Elisabeth och Rudolph skulle sjunga och -han sjelf blåsa flöjt, på hvilket instrument han egde temmelig -färdighet. Alla förenade sig i denna önskan och Rudolph och Elisabeth -stämde upp. Det var en sann njutning att höra dessa stämmor, så rena, så -fylliga och klara, förenade i klingande toner höjas och sänkas och -tillslut i en mild susning, lik en andehviskning, dö bort. - -Alla sutto stumma en stund, sedan sången upphört, men snart bådo flere -röster: ”sjungen, ack sjungen än!” - -Rudolph tog guitarren, som låg bredvid honom, preludierade och sjöng -sedan ett soloparti ur Meyerbeers ”Robert le diable”. Han satt midt emot -Elisabeth och den mörka blicken ur de brinnande ögonen träffade henne -ofta med ett sällsamt uttryck, en blick, för hvilken hon måste nedslå -sin. Slutligen vågade hon ej mer se opp af fruktan att träffas af dessa -flammande lågor, men det dämoniskt tjusande i musiken gjorde samma -underbara, ångestfulla intryck som förr, på hennes själ. Äfven Virginia -skakades sällsamt af dessa toner, det var beundran, förtjusning, och -kanske ännu något annat, som uppfyllde hennes bröst med outsäglig -sällhet. - -Så hade en half timme förflutit under sång och musik och äfven Rudolph -hade tystnat, då åter någon begärde en sång till. Då räckte Rudolph -guitarren åt Elisabeth i det han sade: ”var god och spela; skola vi ej -sjunga den vackra duetten: ”Högre mot sanden?”” Men Elisabeth sköt sagta -ifrån sig instrumentet. - -”Jag kan icke sjunga,” sade hon med nedslagen blick. ”Låt Virginia göra -det, hon sjunger den bättre än jag.” - -Rudolph såg skarpt på henne, derefter vände han sig till Virginia och -sade: ”Ni hörde er kusins dom, mamsell Holmén! Vill ni vara god och -besanna hennes ord?” - -”Det skulle bli mig svårt,” svarade Virginia leende, ”men jag skall -bjuda till att söka fylla hennes plats, så godt sig göra låter.” - -”Hvarföre säger du så Virginia?” inföll fadren missnöjd, ”du har nog en -så vacker röst som någon, och sjunger lika bra som Elisabeth, tycker -jag.” - -”Skäm ej bort mig pappa, genom att jemföra mig med Elisabeth,” sade -dottren rodnande öfver fadrens ord, dem hon med rätta ansåg opassande. -”Hennes like, så i sång som annat, finnes ej så lätt; dessutom uppnår -lärjungen sällan sin mästare.” - -”Kanske detta sällsynta fall inträffat med er,” sade Rudolph med en -blick af välvilja på den anspråkslösa flickan. - -Djupt rodnande för denna blick, hvars uttryck hon missförstod, emottog -Virginia nu guitarren och började med sväfvande röst sången. Hon hade -aldrig sjungit för Rudolph och en obestämd känsla, som lät henne önska -att nu kunna göra det bra, verkade också, att hon ännu aldrig sjungit -bättre. Med tillfredsställelse kände hon det sjelf, och då Rudolph vid -duettens slut föreslog en annan sång, samtyckte hon glad. - -Så hade under sång och musik vägen blifvit tillryggalagd och innan de -visste ordet af, låg slupen vid en liten stenlaggd brygga, i skuggan af -den tätt albevuxna stranden. Med ett jublande hurra stego de i land och -började en vandring i små grupper inåt skogen, som bestod af vackra, -lummiga björkar, aspar och rönnar, i hvilkas toppar vaktlar, bofinkar -och andra sångare slogo sina glada driller. Under utrop af beundran och -nöje trängde sällskapet längre fram i den vackra skogen. Äfven Elisabeth -kunde ej motstå naturens ljufhet, för hvilken hennes sinne öppnade sig, -och de mörka aningarna trädde i bakgrunden. Glad, som ett barn, sprang -hon med en af sina små vid hvardera handen bort från de andra; hon -skulle söka blommor åt dem. Alla sågo leende efter den unga modren, då -hon försvann mellan träden; endast Rudolph, som vid landstigningen -bjudit Virginia armen, blickade mörkt efter hennes lätta, flyende -gestalt. Efter några minuter kallade ett gladt rop de öfriga att följa -henne, och då de ifrigt trängde genom skogen, sågo de henne stå med -barnen på en stor öppen plats, omgifven af höga trän, mellan hvilkas -stammar vexte en oändlig mängd nyponbuskar, nu fulla af blommor, hvilka -spredo en balsamisk ånga öfver den jemna slätten. - -”Se’n hvilken upptäckt jag gjort!” ropade Elisabeth emot de ur skogen -framträdande, ”passar ej denna vackra plan till en danssal i det gröna?” - -Alla funno upptäckten förträfflig, en fiol framskaffades och någon af -herrarne spelade upp en munter polska. Alla skrattade, togo i ring och -svängde muntert om. Det var lif och glädje. Elisabeth dansade mest af -alla. Det fanns ingen, som hon ej svängt om med, utom Ferdinand, som vid -dansens början dragit sig undan och Rudolph, som sedan han dansat några -hvarf med Virginia, lemnade sällskapet och försvann, utan att någon gaf -akt derpå. - -Utmattad och andtruten, lemnade Elisabeth efter en stund kretsen och -smög sig obemärkt inåt skogen. Hon ville hvila en stund och sedan ensam -njuta af naturens skönhet. Länge gick hon sagta framåt. Den milda luften -i skogen svalkade behagligt hennes hals och kinder och gjöt en ljuf frid -i hennes hjerta. Det blef henne så obeskrifligt godt att vara. Hon -tänkte med ömhet på sin make, sina barn och äfven till henne sjelf gick -hennes tankar; hon tänkte och hoppades, att det skulle bli bättre, -annorlunda än det nu var, bli åter som förr, se’n hon öfvervunnit en -känsla, som stod henne ständigt i vägen. Under dessa tankar hade hon -kommit så långt, att hon ej mera hörde musiken, ej heller de dansandes -larm. Stället, der hon stod, var så vackert, kort, mjukt gräs betäckte -marken och träden stodo tätt omkring med sina hvita stammar. En lust kom -öfver henne att hvila här en stund. Hon satte sig ned på den mjuka -gräsmattan; hatten och halsduken hade hon aflagt under dansen, således -satt hon nu med blottade skuldror och lockarne sagta gungande för -aftonvinden; en hög rodnad betäckte kinderna, och ögonen, glänsande af -nöje, dröjde med beundran vid naturens älskeliga föremål. En vaktel -började plötsligt sina driller i ett närastående träd. Förtjust lyssnade -Elisabeth till den lilla sångarn, då ett hastigt prassel i skogen -tvingade henne att se sig om. Bredvid stod Rudolph med mörk blick och -rynkad panna, betraktande henne. Lugn såg Elisabeth upp till den höga, -dystra gestalten och räckte honom vänligt handen. Han tryckte den lätt -och satte sig, qvarhållande densamma sagta vid hennes sida. De tego båda -en stund, under hvilken tid Rudolph forskande betraktade henne. Åter -uppsteg ångest i hennes hjerta, hon ville draga sin hand tillbaka och -fly, men han qvarhöll den och sade dystert: - -”Lemna mig ej Elisabeth, innan du besvarat en fråga som jag vill göra -dig.” - -”Och den lyder?” frågade Elisabeth knappt hörbart. - -”Älskar du Ferdinand, din kusin?” - -”Ack jo!” utropade Elisabeth med lättadt bröst. - -”Jag talar ej om en kärlek, som också med ett annat namn kallas vänskap; -det är en sann, verklig kärlek jag menar. Är det med en sådan du älskar -honom?” - -”Hvad menar du?” frågade Elisabeth häpen. - -”Jag menar, om du älskar honom öfver allt och alla på jorden?” svarade -han häftigt. - -Elisabeth bleknade, hon förstod hans ord, men sade intet, endast heta -tårar strömmade öfver hennes kinder. Rudolph varseblef dem och en hastig -ånger uppsteg i hans hjerta. - -”Förlåt, förlåt, du goda!” utbrast han och kysste kärleksfullt hennes -händer och kläder; ”men om du visste, huru den vänlighet, du visat -honom, då du ej ens låtsat märka att jag fanns till, om du visste, huru -den plågat, marterat mig, så skulle du förlåta och förbarma dig öfver -din arme Rudolph.” - -Med svaga händer sökte Elisabeth befria sig från hans häftiga kyssar, -som brände på hennes armar lik eld. ”Ni glömmer hvem jag är,” sade hon -sagta och drog sig rysande undan; men Rudolph följde henne. - -”Nej jag har ej glömmt det!” utropade han eldigt, ”men det hindrar mig -ej att öfver allt på jorden älska och tillbe dig, du hulda, goda engel! -Och Elisabeth: är mitt hopp för djerft, om det säger, att också jag har -en plats i ditt hjerta?” - -”Förbarma dig!” frampustade Elisabeth svagt och med dödsbleka kinder. -Hon vacklade och måste stöda sig mot ett nära stående träd. - -”O, jag skall göra det, jag skall förbarma mig, se’n jag först fått -höra, om jag ej bedragit mig; säg blott: ”jag älskar dig!” och jag vill -lemna dig, eller, om du vill, bära dig på mina armar genom verlden.” - -”Lemna mig!” bad hon med döende röst och drog sig rysande unnan den arm, -som ville omfatta henne. ”Tänk på Leonhard!” - -Vid detta namn spratt Rudolph till, han bleknade och drog sig undan; men -snart närmade han sig åter. Hans väsen var förändradt, han var nu mild, -lugn och undergifven, och en tår glänste i hans manliga öga, då han -sade: ”tror du ej Elisabeth, att jag kämpat och stridit för att qväfva -den känsla, hvars bekännelse gått öfver mina läppar i denna stund af -svaghet? men den var starkare än jag, än min vilja, jag kunde ej, kan ej -besegra den. En hård strid har mitt hjerta kämpat mellan kärleken till -dig och Leonhard, men du har segrat, du har uppsväljt all min kärlek och -lemnat honom intet öfrigt. Arme, bedragne vän! O hvarföre skulle du -rädda din sällhets mördare? hvarföre lemnade du honom ej hjelplös i den -kalla, våta grafven? ty äfven Elisabeth älskar mig, det vet jag nu, -hennes tårar sade, att hon ej älskar den förhatlige Ferdinand, hvilket -jag fruktade.” - -Han hade åter närmat sig Elisabeth och fattade hennes händer, dem han -ömt tryckte till sitt bröst, under det han kärleksfullt blickade i -hennes ögon, liksom sökte han sin dom i dem. Elisabeth darrade och -vacklade; det veka, bedjande uttrycket i hans ton och blick grep hennes -hjerta och gjorde det svagt. Hon lutade sig framåt och på hennes läppar -sväfvade redan den brottsliga bekännelsen, då hastigt en röst helt nära -nämnde hennes namn, och Ferdinand framträdde ur skogen. ”Min goda -genius,” hviskade det i Elisabeths hjerta vid hans åsyn, men Rudolph -vände sig bort med en tyst förbannelse. Lugn gick Ferdinand fram till -Elisabeth, tog hennes arm och sade, i det han förde henne bort: - -”Jag har sökt dig länge, ty du saknas der borta; men om du vill, så -kunna vi promenera en stund, innan vi gå till de andra?” - -Elisabeth förstod det grannlaga i hans förslag och hennes hjerta blef -varmt vid åsynen af så mycken godhet, men en okuflig blygsel förböd -henne att öppna sitt hjerta för honom. Stum gick hon vid hans sida en -stund, men då han skulle föra henne till de andra, gjorde hon sin hand -lös från hans och sade sagta och bedjande: ”låt mig gå! jag vill ej vara -med de andra.” - -”Som du vill!” sade han kallt, ”jag skall då föra dig till ett ställe, -der du kan hvila ostörd.” Med dessa ord återtog han hennes arm och vände -sina steg inåt skogen. - -Snart kommo de till en liten äng, bakom hvilken låg en åker och invid -denna ett litet torp, öfver hvars låga tak några stora, uråldriga lönnar -höjde sina lummiga kronor. Det hela såg så fridfullt ut, upplyst af den -nedgående solens sista strålar. Elisabeth längtade dit bort, att söka -hvila för sitt trötta hufvud. Då de kommo på den lilla gården, satt der -en ung flicka, mjölkande en ko, men då hon såg våra båda vandrare, steg -hon opp och helsade med en höflig nigning. På Ferdinands fråga svarade -hon, att hon var dotter på torpet, att hennes föräldrar rest till den -två mil derifrån belägna sockenkyrkan, för att i morgon bivista -gudstjensten och tillika helsa på en nära slägting i den nejden; men att -deras enkla stuga stod till tjenst och att ”frun” icke skulle bli störd -der, ty sjelf skulle hon (flickan) gå till byn för att tillbringa natten -vid lustelden. Ferdinand och Elisabeth följde således sin vägviserska. -Den unga bondflickan var redan klädd i sina helgdagskläder; en kort röd- -och grönrandig halfylle kjortel med en halftqvarters tvärskarf i fållen, -hvita bomullsstrumpor, svarta grofva, illa gjorda läderskor, ett -scharlakansrödt kamlots lifstycke, ett svart förkläde af samma tyg och -en upp till halsen gående, med långa ärmar försedd, snöhvit, såkallad -öfverdel, utgjorde hennes baldrägt. - -Med hjertlig välmening, strålande i de ljusblå ögonen och ett vänligt -leende utbredt öfver det frodiga ansigtet, införde hon Elisabeth i den -lilla löfprydda stugan. Dess väggar, golf och tak voro svarta af rök, -men bänkar, bord, stolar och sängar hvita och skurade. På en liten hylla -stodo trädkärl och några fat af lera ordentligt uppstädade, friskt -doftande granris var strödt på golfvet, och i den toma spiseln och kring -väggarne voro stora löfqvistar stuckna. Allt hade ett högtidsklädt -utseende, som innerligen behagade Elisabeth. Hon såg sig med nöje -omkring. - -”Vill du bli här?” frågade Ferdinand efter en stunds tystnad. En tacksam -handtryckning var hennes enda svar. Han lemnade stugan jemte den unga -flickan, och Elisabeth blef ensam. Då tryckte hon hårdt händerna mot -sitt hjerta och en flod af strida tårar rann öfver de bleka kinderna. ”O -min Gud!” suckade hon, ”har du då alldeles öfvergifvit mig? Har du -lemnat mig ensam i detta mörker att förgås? Förbarma dig, o!” Länge gret -hon så och bad, och den bittra oron uttömde hennes krafter, så att hon -utmattad inslumrade på den hårda och torftiga, men snygga bädden. Det -var ej en lugn vederqvickande sömn, som hon njöt, utan en orolig dvala, -under hvilken hon omsväfvades af mörka, hemska drömmar. Vid midnatt -spratt hon häftigt till och vaknade; hon hade drömt en gruflig dröm, i -hvilken hon tyckte sig från en strand se alla dem, hon älskade, -uppslukas af vågorna och omkomma, utan att hon förmådde frälsa dem. Då -hon vaknade stod ångestsvetten i hennes panna och hjertat klappade i -vild oro. Det var så qvaft derinne, hon behöfde luft. Hon gick till det -enda lilla fönster, som fanns i rummet, men det kunde ej öppnas. Klädd -som hon var, smög hon sig ut och gick till skogen, som mörk och dyster -reste sig invid torpet. Natten var varm och ljus som alltid i norden vid -denna tid, men en skir dimma låg dock utbredd öfver jorden och dagg -betäckte den grönskande marken. En sagta vind susade i de höga träden -och torkade mildt ångestsvetten från Elisabeths panna. Med ljudlösa steg -skred hon framåt, ej kännande huru daggen genomträngde hennes hår och -kläder. Hon hade intet mål, hon ville blott gå, gå bort från sig sjelf, -sina tankar och känslor. Skulle man kunna det, hvad vore icke lifvet då! -Men att timma efter timma förföljas af dem som ett spöke, att med hvarje -gång de återkomma, blott se dem mera starka, mera aggande, _detta_ är -lifvets skärseld, från hvilken få återvända luttrade. - -Icke länge hade Elisabeth gått framåt i den täta skogen, då plöttsligt -en mörk gestalt stod framför henne. Hon studsade tillbaka och ville fly, -men den höga gestalten drog henne häftigt till sig, och en röst, den hon -kände väl, ack för väl, sade lugnt, men bestämdt: - -”Du får ej gå! du måste höra och svara mig. Jag har ej derföre i flere -timmar irrat kring den plats, der du hvilade, att du så lätt skulle -undslippa mig.” - -Elisabeth bäfvade och drog sig undan, hon hade ej styrka att fly, utan -nedföll ångestfullt knäböjande på den fugtiga marken. Med dyster blick -betraktade henne Rudolph med korslagda armar. - -”Du kan ej fly mig mera,” sade han med ett slags triumf i tonen; ”du -vill, men kan ej, ty ditt hjerta är mitt, liksom mitt är ditt. Vi hafva -bytt hjertan, älskade, och kunna ej återbyta dem, utan att båda dö. -Hvarför strider du då emot, det är dock fåfängt, ty kärleken är starkare -än all vår vilja. Har jag ej stridit och kämpat? och hvad har jag -vunnit? Endast vissheten att min kärlek var starkare än viljan, än -lifvet. Ser du ej sjelf, att Gud ämnat oss åt hvarandra, då han nedlagt -i våra hjertan samma känslor och tankar? Streta ej då emot, utan säg -blott, att du älskar mig, och jag vill tåligt lägga mitt öde i dina -händer, och hvad du besluter, skall bli min lag.” - -Han sjönk ned bredvid henne, och slöt henne i sina armar. Hon stridde ej -mera, ty hennes kraft var bruten. Med slutna ögon låg hon i hans armar, -med det bleka anletet gömdt mot hans bröst. Brinnande kyssar tryckte han -på hennes blottade skuldror och nämnde henne vid alla de ljufva namn, -kärleken eger; men hon sade intet. Då lade han henne sagta ned på gräset -igen och sade med vek röst: - -”Frukta ej Elisabeth! Min kärlek, ehuru varm och evig, är ej denna låga, -som i otyglad häftighet förtär och förstör sitt eget föremål. Jag älskar -dig för högt, för rent, att någonsin glömma hvad jag är dig skyldig, jag -begär intet mer än vissheten att du älskar mig och hoppet att en dag få -ega dig helt. Är detta förmycket begärdt? kan jag ej behålla denna -tröst, detta hopp? Säg Elisabeth? Eller är jag bedragen? älskar du mig -ej?” - -”Jo jag älskar dig!” hviskade hon svagt, ”jag kan ej motstå dig, men var -barmhertig och fordra ej mer. Är det ej nog, att bekännelsen om min -vanära gått öfver mina läppar?” - -”Vanära!” sade han ömt tryckande henne till sitt bröst, ”det är ej -vanära att älska, Elisabeth, men det är att förnedra denna kärlek, om -den ej förblir skuldfri. Sörj ej derföre, utan lef, lef i hoppet på din -kärlek.” - -I detta ögonblick prasslade det i skogen. Rudolph steg upp och flydde -och knappt hade han försvunnit, innan Ferdinand framträdde. - -”Du här vid denna tid, i denna luft och så der klädd!” utropade han -ängsligt och upplyftade den orörliga Elisabeth. ”Hvarför lemnade du den -fristad jag beredde dig? Ack, detta kan bli din död!” - -Hon sade intet, gjorde ingen rörelse, utan låg, som om hon redan varit -död. Med en känsla af obeskriflig bitterhet såg Ferdinand att något -förefallit; och Elisabeths goda engel hade kommit försent att rädda -henne undan hennes egen svaghet! Långsamt bar han henne tillbaka till -torpet och lade henne på den bädd, hon ej bordt lemna. Der föll hon -snart i dvala, ty den häftiga själsrörelsen hade uttömt kroppens -krafter, och då hon om morgonen vaknade, låg hon i häftig feberyra, -under hvilken hon talade förvirrade, obegripliga ord. - - - - - Ett kort kapittel om kärlek. - - ”Kärlek!” Du sagt det sannaste ord; - Ljufvaste skänk oss gifves på jord. - Alltid dess löften förblifva desamma. - Kärlek är fridens trognaste amma. - Smälte då de som förut varit tu, - Blott till ett hjerta uti detta nu!” - - ~Dahlgren.~ - - -Veckor gingo förbi, innan Elisabeth förmådde lemna bädden, på hvilken -Ferdinand nedlade henne den olycksfulla natten. En häftig feber rasade i -hennes ådror. Ofta besökte henne Ferdinand och dröjde alltid i det -längsta vid hennes säng; men ändå oftare, ja nästan dageligen, kom -Rudolph till torpet, der han med den ömmaste kärlek sökte lugna hennes -själs oro. Hans hårda natur veknade i den oändligt älskades närvaro, och -med en moders ljufva omsorg var han uppmärksam på och uppfyllde hvarje -hennes önskan, innan den ännu funnit ord att uttrycka sig. Han läste -timtals för henne och försåg hvarje dag den lilla stugan med de -herrligaste blommor, och var outtröttlig i sina omsorger och sin -innerliga kärlek, som uppenbarade sig i hvarje blick och i sjelfva -röstens veka, melodiska klang. Leonhard kom också att besöka henne, men -mera sällan. Visst var han öm och kärleksfull mot sin maka, nu som -alltid, men en dysterhet och oro i hans väsen, som ej kunde döljas, -spred en viss köld i sjelfva hans ömhet, en köld som Elisabeth aldrig -förr varseblifvit hos honom, och det just nu, då han hade bordt vara -mera kärleksfull än någonsin, för att derigenom söka återkalla sin makas -flyende kärlek. Den onda genius, som stundom så fiendtligt inblandar sig -i menniskornas öden, hade äfven här sin hand med i spelet, denna hand, -som så afgörande ingriper i alla tragiska händelser. Med smärta, men -också med ett slags tillfredsställelse, varseblef Elisabeth denna sin -makes inbillade köld, den sårade, på samma gång den erbjöd ett -sken-försvar för hennes egen svaghet. Ack! hade Elisabeth vetat, att han -just då älskade henne högre än någonsin, att den lifliga oro, som ofta -sväfvade på hans panna, uppstod för hennes skuld, vid tanken på hennes -och barnens framtid; — då hade hon gråtit bittra tårar och med ånger -vändt om till sin pligt, som hon stod i begrepp att öfvergifva. - -Med mera uppmärksamhet lyssnade Elisabeth således till de -tröstegrunder, Rudolph framställde, och allt som hon tillfrisknade, -blef hon lugnare, men ack, det var en bedräglig frid! den rätta hade -hon förverkat, den hade flytt, då hon afvek från sin pligt. Med djup -smärta kände hon, att hon ej mera var skuldfri, och denna känsla spred -ett stilla vemod öfver hela hennes väsen och gjorde henne mycket -ödmjuk. Genom mildhet och godhet ville hon försona, hvad hon brutit. -Och Rudolph, var han lycklig? Nej! med djup grämelse såg han den tysta -smärta och de samvetsförebråelser, för hvilka hon var ett rof och -hvilka gjorde henne ännu dyrbarare för hans hjerta. Genom outsäglig -kärlek sökte han försona henne med sig sjelf och det lyckades, ehuru -blott stundtals. - -När hon kände sig tillräckligt återställd, flyttade hon till sitt hem -igen. Det var icke mer samma fridens boning som under de första åren af -hennes giftermål. De tysta murarne tycktes ständigt förebrå henne genom -minnet af sälla dar och all den kärlek de varit vittne till. Hon -vantrifdes hemma, och ute fann hon ingen ro och glädje. Lik en osalig -ande flydde lugnet hennes oroliga hjerta, ehuru hon ifrigt sökte det ute -i verldens stoj, i böcker, i musik, i natur och konst. Endast vid åsynen -af sina barn och vid deras ömma smekningar återvände friden för ett -flyktigt ögonblick i hennes själ; men dessa stunder voro hastigt -öfvergående, ty ofta inbillade hon sig läsa i sjelfva de spädas ögon en -förebråelse emot sig. Med oro såg Leonhard den förvandling hans älskade -maka undergått, men, långt ifrån att ana orsaken dertill, trodde han den -vara en följd af sjukdomen och var ifrig att söka bot derför i nöjen och -förströelser. Men som han sällan sjelf kunde delta i dem, bad han med -värma Rudolph att i sitt ställe beledsaga Elisabeth till alla de -lustbarheter de goda ... boerna tillställde för att öda tiden, så lång -och dock så kort, så flygtig. Vid detta förslag rodnade Rudolph -omärkligt och med en djup känsla af bitterhet emot sig sjelf, vände han -sig bort från den redlige, intet svek anande vännen; men frestelsen var -för stark, han kunde ej försaka sällheten att fritt få nalkas Elisabeth -och vistas i hennes grannskap. Sällan kom han dock ensam, utan oftast -förmådde han Virginia att göra honom sällskap till den, som numera var -det käraste han egde på jorden. Alltid uppmärksam, visade han sig dock -endast vänlig mot henne, då han deremot för Virginia låtsade en ömhet -och värma, vida större, ehuru han i sjelfva verket kände en varm -tillgifvenhet äfven för den unga flickan, som var så kärleksfull emot -hans älskade Elisabeth. Men hon missförstod honom, och hvad som var -tacksamhet tolkade hon för kärlek. - - - - - Nöjenas flygtiga rus. - - ”Svara, svara på mitt ögas fråga! - Se ej, fly ej bort ifrån din vän. - Hvarför ständigt gäckas med min plåga? - Ack det var ju du som skapat den. - Du har jagat friden ur mitt hjerta; - Nej, förlåt! du blott dess dvala stört. - Höjd af vällust är nu höjd af smärta: - Så i bojor du mitt sinne fört.” - - ~Lindblad.~ - - -Dagar, veckor, månader kommo och gingo och Elisabeth förblef allt den -samma, lika sluten, kall och dyster som hon varit alltsen sin sjukdom. -Med förundran och oro varseblefvo alla hennes vänner denna sorgliga -förvandling, den de tillskrefvo kroppsliga orsaker, och som de genom -hvarjehanda små förlustelser sökte häfva. Men Elisabeths fullkomliga -likgiltighet för allt utom henne, satte en damm för hvarje sträfvande -att förströ henne. Leonhard såg det med smärta; det gjorde honom ondt, -då han betraktade hennes aftynade gestalt, hennes bleka kinder och den -matta, isiga blicken ur de fordom så strålande, högblå ögonen, nu -omgifna af en med hvarje dag allt mörkare skugga; men han lefde dock i -hoppet att snart se henne återställd. Hysande denna tröstande tanka och -af naturen, ehuru god och glad, dock saknande förmågan att _visa_ -deltagande för andras lidande — en förmåga som, ehuru ofta ytlig, dock -eger förtjensten att tillvinna sin egare kärlek och tillgifvenhet —, -dessutom upptagen, som det tycktes, af vigtiga affärer, som tog hela -hans tid i anspråk, öfverlemnade Leonhard sin maka att ensam kämpa ut -denna, som han trodde, kroppsliga strid öfvertygad att detta var det -bästa han kunde göra. Elisabeth deremot läste endast likgiltighet och -kallnad kärlek i detta granlaga uppförande och blef derigenom mera -dyster och sluten. Virginia åter bygde stora förhoppningar på den snart -instundande julens nöjen och den förändring de skulle åstadkomma på -hennes älskade väns förstörda lynne och glädlighet. Endast Ferdinand och -Rudolph kände båda den rätta orsaken till Elisabeths tysta lidande, men -med huru olika känslor betraktade de den ej! Ferdinand såg med hemlig -glädje den förvandling hon undergått och, ehuru det smärtade honom att -hon led, bygde han just på detta lidande hoppet att en dag se denna för -hans hjerta så kära varelse räddad undan förderfvet. Rudolph åter såg -med djup grämelse hennes ånger och, fastän han älskade henne högre just -för hennes renhets skull, sårade det dock djupt hans stolhet att se all -den innerliga kärlek, han slösade på henne, sålunda utgöra en källa till -förökadt lidande, från hvilket han med sitt hjertblod velat köpa henne -fri, om det stått i hans förmåga. Denna hemligt gnagande känsla verkade -hos honom en stor bitterhet emot alla, utom mot Elisabeth, och gjorde -honom mera dyster än förr. Emot Leonhard blef han allt mera kall, ehuru -hvarken frånstötande eller ovänlig; tvertom röjdes ett slags, aldrig -förr synbar, ödmjukhet i hans väsen, men också endast mot honom; mot -alla andra var han mera stolt än någonsin. - -”Du är så blek och sorgsen Elisabeth!” sade Virginia en dag litet före -jul vid ett besök hos väninnan. ”Är du sjuk!” - -”Ja,” svarade Elisabeth entonigt. - -”Aldrig får man mera höra andra ord än ja eller nej! Det är för -bedröfligt! jag tror du glömmt alla andra,” tillade Virginia halft -leende, halft gråtande. ”Det vore också ej under, om du skulle bli -ohjelpligt sjuk att sitta så här ständigt inne och ensam, öfverlemnad åt -Gud vet hvilka funderingar. Nej! slå du alla onödiga grubblerier ur -hågen och kom ut till oss andra såsom förr. Vet du! annandag jul blir -det stor bal hos R..s och du måste låfva mig att komma dit; det skall -just muntra upp dig litet.” - -”Det tror jag ej,” sade Elisabeth med en suck. - -”Men jag tror det, och du måste komma!” inföll Virginia ifrigt. ”Om du -ej vill bedröfva mig så kommer du ju?” tillade hon i en bedjande, -smekande ton. - -”Hvad gör jag der? Hvarken jag sjelf eller andra ha glädje deraf.” - -”Men mig skulle det gläda; vill du ingenting göra för mitt nöje?” - -”Du har nog roligt utan mig. Nej Virginia, gå du till de glada och -lyckliga, du passar för dem. För mig finnes ingen glädje, ingen lycka -mer,” tillade hon liksom talande för sig sjelf. - -”Säg icke så!” bad Virginia häpen och med tårar. ”Du bedrar dig; -hvarföre skulle du ej vara lika lycklig nu som förr?” - -Elisabeth teg och Virginia fortfor ömt: ”Låt ej dessa mörka tankar få -makt med dig; bekämpa dem så vida du förmår, och låt mig ej be -förgäfves, utan kom med på balen till R..s; du får se att det gör dig -godt.” - -Elisabeth gaf slutligen efter och låfvade komma, och Virginia gick bort -glad och triumferande; hon hoppades det bästa af sin plan. Med dysterhet -såg Elisabeth julen nalkas, hon hade ej tänkt på några gåfvor åt de -sina; det var första gången hon glömde dem. Hvilken glad, hvilken -herrlig fest är ej julen i en lycklig familj! Huru firar ej den -samvetsfriske med förtjusning denna stora högtid, trons och hoppets -jubelfest på jorden! Och den sorgsna, den bedröfvade finner tröst och ro -vid tanken på Honom, hvars minne, hvars ankomst man firar. Blott den -skuldbelastade, hvars samvete svider vid minnet af villor och synd, för -den är julen ej en återlösningens fest, utan med bäfvan ser han deri -endast domarens ankomst förkunnad. Men äfven han bör glädja sig och med -tro och hopp fly till nåden, som Han medför, den goda Förbarmaren, och -ej med räddhåga gömma sig undan Herrens kallande röst. Elisabeths hjerta -var i detta sednare tillstånd och således medförde julen ingen fröjd -till henne. Hon var sorgsen och dyster och för första gången i sitt lif -kände hon ingen glädje af julen, utan rena motsatsen, ty hon mindes med -bitterhet, huru det varit förr, och tänkte huru det äfven nu kunnat vara -annorlunda. Leonhard såg med djup bedröfvelse, huru föga glädje hon -kände för alla de vackra och till en del rätt dyrbara julklappar, han -gaf henne, och huru hon, som alltid förr haft en mängd af dem till alla -sina kära, nu icke tänkt på en enda. Barnen, saknande sitt vanliga -julträd och julbocken, voro bedröfvade. Det var en ängslig jul. - -Annandag jul inföll. Med dyster motvilja beredde sig Elisabeth till -balen. Hon hade ingen lust och tvekade att uppfylla sitt gifna löfte. -Likväl fann henne Virginia klädd, då hon kom om aftonen för att afhemta -henne. - -”Jag tror det dock är bäst att jag blir hemma,” sade Elisabeth till svar -på Virginias uppmaning att laga sig färdig till afresa. - -”Och hvarföre det, nu då du är klädd och i ordning?” frågade Virginia -häpen. - -”Hvad gör jag der då?” - -”Det som jag och alla andra; dansar, skrattar åt andra och ser dem -skratta åt mig, anmärker hvad som förtjenar anmärkas, och, med ett ord, -roar mig huru jag vill och kan.” - -”Men detta roar mig ej!” inföll Elisabeth buttert. ”Det är då bäst att -jag blir hemma.” - -”Nej det får du icke. Kom ihåg det löfte du gaf mig helt nyligen; det -skall du ej få ouppfylldt igen. Icke sannt,” ropade hon till den -inträdande Leonhard, ”måste ej Elisabeth komma med till R..s som hon -låfvat oss?” - -”Icke måste hon,” svarade han mildt med en bedjande blick på sin maka, -”men om hon gjorde det, skulle jag vara tacksam derför.” - -”Hör du Elisabeth!” utropade Virginia skrattande, ”du kan ej ha hjerta -att motstå en sådan bön, utan måste komma, är det ej så?” - -Elisabeth sade intet, men lemnade rummet. Snart återvände hon -färdigklädd och bad de andra komma. Lätt svepande pelskappan om sitt -lidande bröst, satte hon sig jemte Virginia i kurslädan och Leonhard -körde. En mängd gäster voro redan samlade, då de anlände, och vid -Elisabeths inträde i salongen flög en hviskning genom de spridda -grupperna af herrar och damer: ”Min Gud hvad fru Lindmark är blek! Hvad -hon blifvit mager! Och hennes toilett se’n! Hvar är nu den smak och -eleganse, som alltid förr röjt sig i hennes klädsel? Visst är hon också -nu prägtig i sin svarta sidensargeklädning och den hvita blonderschalen; -men huru passar svart och hvitt för en, som ej har sorg? Aldrig hade hon -förr klädt sig så. Och den beprisade skönheten då! Har den någonsin -funnits, så är den nu ohjelpligt förbi.” - -”Ändå fördunklar hon äfven nu alla andra skönheter i ....” sade en ung -man, leende åt den unga flickans ifver, som yttrat de sista orden. - -”Det är sannt! ni är också en af dem, som beundrat denna förtrollerska, -hvilken dock enligt min smak ej förtjenar en hundradedel af allt det -grufliga beröm, man slösat på henne. Jag säger med flit slösat, ty -dermed är det sannolikt slut numera.” Dessa ord sades med hemlig triumf -af den ofvannämnda unga damen. - -”Och hvarföre det?” frågade Elisabeths försvarare allvarsamt. ”Enligt -min smak åter har fru Lindmark, långt ifrån att förlora, vunnit hvad -utseendet beträffar, ty denna genomskinliga blekhet ger blott ett -luftigare uttryck åt hennes sylfidiska gestalt.” - -Detta korta samtal hade blifvit hållet helt nära Rudolph och ej ett ord -hade undgått hans öra. Hans hjerta talade högt samma språk, som den -andres tunga, och dock uppsteg också en smula bitterhet på samma gång -vid åsynen af Elisabeths djupa blekhet och den sorgedrägt hon bar. Han -kände för väl orsaken till båda och den grämde honom, på samma gång den -uppväckte ett slags despotiskt beslut hos honom. - -Virginia hade satt sig bredvid Elisabeth, men snart kommo vänner och -bekanta, som lockade henne med sig på promenad i de andra rummen. -Elisabeth satt ensam qvar. Dock kommo också till henne bekanta, som med -ytligt deltagande gjorde sig underrättade om hennes helsa, ”som såg för -skral ut!” Äfven en hop unga herrar närmade sig henne, ifrigt bedjande -om första, andra, tredje och fjerde danserna; men utan all framgång, ty -Elisabeth förklarade bestämdt att hon ej ville dansa. Till de beklagande -och frågande fruarna åter sade hon kort: ”att hon ej mått illa, att -hennes helsa var fullkomligt bra,” och dessa trumpna svar hade till -följe att hon snart blef lemnad i ro, det enda hon önskade. - -”Aldrig såg jag maken!” utropade fru A... ”Hvad tror hon sig vara för -ett underdjur?” - -”Om man sålunda lönas för sitt deltagande, så är det mycket bättre att -ej visa något alls,” sade fru B.. förtrytsamt. - -”Och hon säger, att hon ej varit sjuk?!” inföll fru C. ”Då måste hon -vara olycklig i sitt partie. Nå nå! man kan också ej annat förmoda,” -tillade den goda frun hemlighetsfullt, ”ty som salig Lengrenskan säger: - - ”hastig ända - plägar hända - på den eld, som tänds i krut!” - -”Hvad i all verlden! är det slut nu med deras inbördes kärlek?” frågade -fru D... nyfiket. - -”Ja, tyvärr är det så!” sade fru C. med en suck, ”och hvad värre är ändå -...... men man skall ej sätta tro till alla rykten.” - -”Rykten, hvad är det för rykten?” frågade med största ifver alla fruarna -på engång. - -”Kors vet ni inte det?” sade den tillfrågade helt stolt öfver att vara -ensam egarinna af den stora hemligheten. - -”Nej nej! ack berätta för all del söta Marie!” bådo alla. - -”Det är kanske ej rätt att göra det,” sade med menlös och tvekande ton -den berättande, ”och kanske är det ej sannt heller, ni vet alla att -tjenstefolk ljuga gerna på sitt herrskap; men efter jag så fullkomligt -kan lita på er tystnad, mina vänner, skall jag berätta er hvad jag hört -af min huspiga, som åter hört det af Lindmarks köksa, som är hennes -syster; men I måsten först låfva mig att ej tala om det för någon.” - -”Bevars! huru skulle det komma i fråga? hvem ville väl förråda en -hemlighet? det var ju ej tänkbart.” - -Efter dessa högtidliga försäkringar började den goda fru C. att i -största hemlighet framhviska, hvad hon hemtat ur den uppgifna, pålitliga -källan, men gjorde sig ej samvete af att tillägga eller fråntaga några -små omständigheter, för att förbättra historien. Med långt framsträckta -hufvuden lyssnade de andra fruarna med häpenhet, och utan att betvifla -ett ord, till den vidunderliga berättelsen om Elisabeths kärlek till -både Rudolph och Ferdinand, med alla dithörande detaljer, som bevisade -att hennes förhållande till dem båda var i högsta grad brottsligt och -afskyvärdt; äfven visste den goda frun förtälja om Leonhards sorg öfver -sin fallna maka, hvars otroheter han alltför väl kände, ehuru han ej -låtsade se dem. Allt detta blef på det förskräckligaste sammanrördt af -den kunskapsrika frun och troddes som en osvikelig sanning af de andra, -som ännu samma afton, hvar på sitt håll, berättade saken med tillbörliga -tillägg, så att inom mindre än en vecka, kände hela staden Elisabeths -olyckliga och, som hon trodde, väl bevarade hemlighet, ehuru så grufligt -vanställd, att den ej liknade sanningen mera än en stjerna liknar månan. - -Under denna hemlighetsfulla berättelse satt det olyckliga föremålet -derför helt kall och sluten, icke anande hvad som tilldrog sig omkring -henne. Men sednare på aftonen, se’n hon tvungit sig att se på dansen, i -hvilken hon ej deltog och som plågade henne, steg hon upp och lemnade -den folkuppfyllda salongen. Obemärkt gick hon genom flere rum, der äldre -herrar och fruar sutto vid spelborden, och kom så sluteligen i ett helt -mörkt kabinett, hvars enda upplysning bestod af de ovissa strålar, som -fullmånan lät falla in genom ett utanför fönstret stående träds löflösa -grenar. Luften i detta rum var frisk och sval, i jemförelse med den i de -andra öfverfyllda rummen, och blott som ett fjerran sus hördes hit -musiken och skrålet ur danssalen. Sedan hon öfvertygat sig, att här -ingen fanns, kastade sig Elisabeth på en liten soffa vid fönstret, gömde -hufvudet i sina händer och utbrast i djupa snyftningar. - -Länge satt hon så, då hastigt en mörk skugga skymde ljusningen från den -öppna dörrn och en hög gestalt trädde fram till soffan. Det var Rudolph. -Med dyster blick och korslagda armar betraktade han stum några minuter -den svartklädda, af det dallrande månskenet belysta, bleka gestalten, -som vid hans åsyn rest sig häftigt darrande. Slutligen sade han med dof -röst: - -”Hvarföre darrar och bäfvar du så? Hvad är det du fruktar?” - -Elisabeth teg och han fortfor: ”Hvartill denna sorg, dessa eviga tårar? -Hvad betyder denna svarta drägt? Är det din kärlek du sörjer öfver? -Älskar du mig ej? Nej! Det var då blott ett bedrägeri, en osanning, då -du sade att du gjorde det?” - -”O säg icke så!” utropade Elisabet qvalfullt. ”Du vet nog att det, -tyvärr, var en alltför verklig sanning i dessa olycksaliga ord.” - -”Hvarföre då ständigt plåga mig och dig sjelf med dessa onödiga -förebråelser? Elisabeth, du milda engel, som jag så högt älskar! lägg -bort denna klagan, detta sorgbundna väsen, och gör din arme Rudolph -lycklig. Jag begär ju ej mer än att se dig åter glad och leende som -förr, och det kan du ju vara, blott du ej anser denna vår rena kärlek -för synd.” - -”Och hvad är den då?” I denna fråga låg en djup, men ödmjuk -förkrossning. - -”Icke är det synd att älska, älska rent och högt som vi. Har icke Han, -som är kärlekens urkälla, befallt oss att älska? Hvad som är herrligt, -förblir det, om äfven stundom förmörkadt af jordlifvets dimmor; ty solen -kan ej förlora sitt ljus, ehuru den stundom lyser dunklare. Så -förblifver ock sjelfva kärleken, under hvilken form hon än må uppenbara -sig, dock en ljus stråle från Gud fader sjelf och således högre än -synden, som ville neddraga och förinta henne.” - -”Ack så ville också jag stundom tro!” sade Elisabeth med en djup suck; -”men så komma åter de långa, mörka stunderna, då jag tycker mig vara den -största synderska jorden bär. O det är en ryslig tanke! Om jag blott -kunde göra mig fri från den.” - -”Det skall du, om du blott slår dessa onödiga griller ur hågen och ej -stänger dig inne hädanefter som hitintills, utan besöker som förr och -deltar i nöjen. Derigenom blir ditt lynne och din helsa återställda, -denna dyrbara helsa, som jag besvär dig att bevara, om också ej för min, -så för deras skuld, som äro ditt hjerta kärast. Låt mig be dig för dina -barns kärleks skull!” tillade han och böjde knä i oändlig kärlek för den -tillbedda. - -Månans sken föll i brutna strålar på den knäböjande och spred en magisk -ljusning öfver hans, af en varm och sann kärlek förskönade, väsen. Denna -syn verkade som en förtrollning på Elisabeth, som darrande sjönk i hans -utsträckta armar och hviskade matt: ”Jag skall göra som du vill, tro som -du vill; haf blott förbarmande och tålamod med mig! Snart skall det väl -bli bättre, jag skall kämpa och strida, tills alla dessa hotande spöken -försvunnit, tills jag utan fruktan förmår älska dig.” - -”Tack, tusende tack; Min innerliga, eviga kärlek skall hålla dig -skadeslös för denna föresats, dessa strider,” jubilerade Rudolph och -slöt den älskade varmt till sitt hjerta. ”Nu skola vi genast gå till de -andra, eljest kan vår frånvaro bemärkas och väcka förvåning.” - -”Nej icke i afton!” bad Elisabeth förskräckt och ödmjukt, ”i afton kan -jag ej vara glad.” - -”Hvarföre ej?” frågade han mulet. - -”Rudolph se ej så ledsen ut! en annan gång skall jag gerna uppfylla din -vilja, dina önskningar, blott ej i afton.” - -”Hvarför skall du just i afton neka mig denna lilla bön?” - -”Jag kan ej vara glad i dag. Det är i dag årsdagen af mitt bröllopp; för -åtta år se’n svor jag honom min tro.” - -En djup tystnad uppstod; hastigt blef den dock afbruten af lätta steg i -det yttre rummet, och knappt hann Rudolph draga sig undan i den mörkaste -vrån, innan värdinnan inträdde. - -”Bevars, min söta fru Lindmark! Hvad! Ni sitter här i kolmörker,” -utbrast hon förvånad och misslynt. ”Förlåt! de vårdslösa domestikerna -hafva försummat tända eld i detta, något aflägsna rum.” - -Elisabeth försäkrade, att det ingenting gjorde, att det var roligt att -sitta så med himlalampan till ljus och nämnde några ord om hufvudvärk. -Då blef den artiga värdinnan sjelfva medlidandet och skyndade ut för att -hemta eau de cologne. Nu kunde Rudolph obemärkt lemna rummet, och han -gjorde det. När värdinnan återvände med ljus och luktvatten, stod han i -det tredje rummet ifrån kabinettet, ifrigt studerande i Runebergs Hanna, -som han läst väl tjugu gångor. - -”Ack herr borgmästare!” utropade fru R.. vid hans åsyn, ”fru Lindmark -har blifvit illamående.” - -”Å! det är beklagligt!” sade Rudolph med fullkomlig likgiltighet i tonen -och såg knappt upp från sin bok. ”Väl ej farligt, hoppas jag?” - -”Nej, det går väl öfver snart. Hvad är det för en bok som så tyckes -interessera borgmästaren? Ja så, Runebergs Hanna; den är också för söt, -icke sant?” - -Med en stum bugning jakade Rudolph till detta beröm och den goda frun -gick vidare. Elisabeth fick nu upplysning och eau de cologne och många -goda råd mot hufvudvärk, men förklarade dock snart sin afsigt vara att -fara hem, emedan hennes illamående gjorde det omöjligt för henne att -längre qvardröja. Värdinnan yttrade hvad en artig värdinna säger vid ett -sådant tillfälle, hon talade om sin ledsnad öfver Elisabeths sjukdom, om -att snart få återse henne m. m. Elisabeth tackade, önskade det samma, -men då hon, efter att blott ha tillsagt Leonhard om sin afresa, satte -sig i den mjuka slädan, suckade hon djupt af tillfredsställelse och sade -sagta: - -”Gud ske lof att det är förbi!” - -Ifrån denna dag började en rad af lustbarheter för Elisabeth, i hvilka -hon alltid deltog och för hvilka hon till och med ofta var -tillställarinna. Med rastlös ifver jagade hon från nöje till nöje och -tycktes snart ej få nog deraf. Hennes väsen, nys så dystert, blef åter -muntert och gladt, men det var ej denna fridfulla glädtighet som fordom, -utan en häftig, ojemn, brusande och uppskrufvad jubelfröjd, under -hvilken endast den uppmärksamme åskådaren kunde upptäcka ett djupt -såradt och bristande hjertas sista förtviflade ryckningar. Den fordna -elegancen återvände i kanske ännu högre grad, och en ny, ehuru ofta -konstgjord rodnad, prydde åter hennes intagande ansigte. Med hvarje dag -uppstod hos henne allt större håg för flärd och fåfänga och hon tvekade -ej ett ögonblick att uppfylla den. Leonhard såg med glädje detta -återvändande till lifvet, som han ej kunde förklara, och nekade henne -nu, mindre än någonsin, hvarje, om också oförnuftig, önskan. Rudolph -också gladdes, gladdes åt det välde hans vilja utöfvade på den älskade, -gladdes åt hennes förvandling; ty så skarpsinnig han var, såg han dock -ej den förtviflan som bodde i hjertat, fast munnen myste af fröjd, och -mest gladdes han öfver hennes tilltagande kärlek. Endast Ferdinand såg -hvad som föregick i detta arma, för honom så dyrbara, hjerta och han -blef djupt bedröfvad. Men förgäfves försökte han att få ett enskilt möte -med henne, ty Elisabeth undvek ängsligt att bli på tumanhand med sin -kusin; förgäfves skref han, när ingen annan utväg återstod, och fick -brefvet ouppbrutet igen. _Då_ förtviflade han, och för första gången -vacklade hans fasta tro till Herran. ”Skall hon då förgås nödvändigt?!” -utbrast han knotande. Men hjelpen kom, ehuru den dröjde länge. - - - - - En Illusion. - - ”Hastigt förvissnar vårdagens ros, - Snart din förhoppning flyktar sin kos, - Hjertat ett föremål mera ej finner - Hvarför det klappar, hvarför det brinner.” - - ~Dahlgren.~ - - -Drifvorna smälte för Aprilsolens varma strålar, taken greto af fröjd och -högt upp i skyn svingade lärkan, jublande öfver de ur snön framträdande, -svagt grönskande åkerfälten. Få hjertan finnas, som icke vakna till lif -vid vårens ankomst, och djup är den sorg, som ej af dess ljufva vindar -förmildras och lemnar rum för hoppets soliga dag. Också Elisabeths -hjerta öppnade sig för naturens älsklighet och hoppet återvände i hennes -barm. Hon trodde nu, hon hoppades att hennes brott ej var så oförlåtligt -som det förut framträdt för hennes inre syn. ”Månne icke Han, som skapat -sin jord så skön, så herrlig och gifvit allt åt sina syndiga barn, månne -ej Han, den barmhertige, också förlåter denna min ofrivilliga synd?” så -frågade hon sig ständigt, och det varma hoppet gaf ett jakande svar. -Detta hopp spred en ljusning öfver hela hennes väsen, det gjorde henne -mild, ödmjuk och fördragsam och framkallade en allt större vänlighet -emot den arme, bedragne maken; hon ville sålunda ersätta sin svalnade -kärlek, sina, ehuru endast i känslans verld, brutna eder. Leonhard såg -med glädje denna förvandling och den gjorde honom godt, ty just nu -behöfde han mera kärlek och mildhet än någonsin, ehuru han ofta tycktes -emottaga dem med en likgiltighet som djupt sårade Elisabeth, fastän hon -icke tröttnade att vara honom den ömmaste, omsorgsfullaste maka. Med en -grämelse, för hvilken han djupt förebrådde sig, såg Rudolph det -förändrade uppförande, Elisabeth iakttog mot sin man. Det uppväckte i -hans själ en viss orolig fruktan att förlora hennes kärlek, hvilken med -hvarje dag blef honom allt dyrbarare, och för hvilken han ofta kände de -grymma qval, en häftig svartsjuka alstrar. Men då han, djupt blickande i -hennes milda öga, blott läste der varm kärlek, då lugnades han åter och -slöt henne under en tyst afbön till det hjerta, der hon, och endast hon, -lefde i en känsla så varm, att den ej kan fattas af ett vanligt sinne. - -En morgon denna vackra vår, inträdde Virginia till sin vän. Hennes blick -var glad, hennes kind strålade i högre färg än vanligt, gången var lätt -och klädseln ovanligt omsorgsfull. Gladt flög hon till den i det milda -solskenet på en soffa hvilande Elisabeth och slöt henne varmt i sina -armar. Vänligt besvarade denna, som just i dag var ovanligt lugn, -väninnans smekningar. - -”Hvad du ser glad och lycklig ut i dag Virginia! Har något lyckligt -händt?” frågade Elisabeth, se’n hon en stund under tystnad betraktat sin -kusin. Men icke blott i dag, utan flere veckor tillbaka, hade Virginia -sett lika lycklig och glad ut, ehuru Elisabeth för sin egen smärta ej -gaf akt derpå. - -”Nej, men du ser också i dag friskare och gladare ut än på länge. Huru -mår du?” - -”Visst mycket bättre, men ack, icke är det fullt bra ändå ännu.” - -”Det blir väl, bara du ger dig tålamod; minns du i julas, huru jag måste -tvinga dig att komma till R..s och huru godt det se’n gjorde dig att -vara ute bland andra. Ser du, jag är icke ändå en så alldeles stor -doktor hjelplös, följ du blott mina råd!” - -”Gud bevars! Hvem vet huru det då skulle gå med mig?” sade Elisabeth -leende. - -”Åh frukta ej! jag bekänner mig till vår tids läror äfven i medicin, att -icke begagna inre, men deremot använda så mycket mera yttre medel.” - -”Ack ja, vår tid älskar ytan, äfven hvad medicin beträffar. Dessa -vattenkurer, huru beprisade äro de icke? O! om de kunde skölja bort allt -elände ur kropp och själ, huru välsignande vore de ej?” - -”I sanning!” utbrast Virginia skrattande, ”du begär förmycket af dem, -det är nog om de mägta bota kroppen.” - -”Du har rätt, och hvad är dock kroppens plåga mot själens qval?” - -”Som ett knappnålsstygn mot ett igelbett, förmodar jag. Men lemnom -detta; det för oss in i en labyrinth, der vi se ingen utgång, låt oss -hellre tala om något gladt, t. ex. om kärlek?” - -”Kärlek?!” upprepade Elisabeth bleknande och med knappt hörbar röst. - -”Ja kärlek! Det ser ut som om jag skulle talt om död för dig, så blek är -du nu,” sade Virginia muntert. - -Elisabeth försökte le också och Virginia fortfor hastigt och rodnande, -utan att ge akt på vännens upprörda väsen: ”Jag har länge längtat att -för dig, som jag från våra barnaår älskat så innerligt, få anförtro en -hemlighet, som rör mig sjelf; men du har nu på en tid varit så kall och -sluten emot mig, att jag ej vågat fram med min bekännelse. Nu kan jag -dock ej mera tiga, utan ber att du med tålamod måtte åhöra mig.” - -”Och den hemlighet, du vill anförtro mig, är den sådan, att du ej -behöfver ångra att hafva öppnat ditt hjerta? Betänk dig väl, innan du -talar, det är för sent se’n.” - -”För dig vill jag ingen hemlighet hafva,” sade Virginia varmt, ”vet då -att jag älskar innerligt.” - -”Hvem?” - -”Jag kan icke uttala hans namn, men gissa du goda Elisabeth,” sade -Virginia, gömmande hufvudet vid vännens bröst och sålunda undgående att -märka hennes dödliga blekhet. - -”Jag vet icke någon att gissa på,” sade Elisabeth med en suck. - -”Har du ingenting sett eller märkt? ty äfven han älskar mig, det vet och -tror jag, ehuru han ingenting sagt.” - -”Nej, jag har ej bland alla dem, som fjeskat kring dig, sett någon, som -jag just skulle kunna tro att ha lyckats eröfra min älskade Virginias -hjerta,” sade Elisabeth halft leende. - -”Ingen fjesk skulle heller någonsin gjort det, nej! till att eröfra mitt -hjerta fordrades denna stolta, manliga och höga själ, han eger, som jag -älskar och evigt skall älska. Men efter du icke kan gissa hans namn, så -måste jag väl säga det. Luta ditt öra till mig, han heter Rudolph Berg!” - -Vid detta namn, det sista hon hade väntat och trott sig få höra, spratt -Elisabeth häftigt upp. Hennes hjerta klappade sa våldsamt, att det -hotade qväfva henne, och tung och flämtande gick andedrägten öfver de -bleknade läpparne. Virginia såg upp häpen och förvånad. - -”Hvad felas dig?” frågade hon bekymrad. - -”Ett häftigt stygn,” sade Elisabeth knappt hörbart, men med en rörelse -af otålighet. ”Det är då _honom_ du älskar så högt?” - -”Ja visst! och förtjenar han ej all kärlek, all dyrkan af ett -menniskohjerta? Ack Elisabeth! han är så ädel, så förträfflig, det ser -jag allt bättre för hvarje dag; hvem skulle kunna låta bli att älska -honom?” - -Stackars Virginia! hon visste ej hvilken balsam hon med dessa ord gjöt i -rivalens sårade hjerta. - -”Och han, älskar då han dig?” frågade Elisabeth efter en paus. - -”Det är just hvad jag tror och hoppas. Han har väl aldrig med ett ord -uttalat, hvad han känner, men ack du vet Elisabeth, att för kärleken -finnes ett språk, som ingen vet hvari det består, ehuru det är fattligt -för ett älskande hjerta.” - -”Har han då utmärkt dig framför andra?” - -”Ack ja! eljest skulle jag ej ega något hopp alls; men nu är händelsen -den att han alltid med så mycken välvilja, godhet och uppmärksamhet -bemött mig, — du vet att han ej slösar med sådant — och på sednare tider -isynnerhet har denna hans uppmärksamhet öfvergått till en varm, innerlig -hängifvenhet, som är mig så ljuf och låter mig hoppas, att han delar min -kärlek.” - -”Men om du bedrog dig, om han älskade en annan?” frågade Elisabeth med -en sällsam känsla. - -”Elisabeth!” utbrast Virginia häpen, ”vet du, känner du då att han -älskar någon?” - -”Nej! jag frågar blott hvad du skulle göra, om det vore så?” - -”Då,” sade Virginia och hennes ögon tårades, ”då skulle jag sörja tyst, -men djupt och bittert, och sedan lägga mig stilla ner att dö.” - -De tego båda. Efter en stund lemnade Virginia sin vän; hon gick hem -allvarsam och nedstämd. Ensam lemnad, försjönk Elisabeth i djupa tankar. -De voro mörka, ovissa och bittra, de talade sålunda: ”Har Virginia -bedragit sig och tolkat för kärlek, hvad som var endast vänskap, och en -vanlig, ehuru hos honom sällsynt, välvilja? Eller har Rudolph bedragit -henne och med uppsåt låtsat en kärlek, den han icke hyser? Eller älskar -han måhända henne och jag är den enda bedragna? O, i denna tanke ligger -ett helvete! För all min kärlek, för alla eder jag brutit, skulle det -bli min lott att se mig skändligt bedragen, gäckad, vanärad äfven i mina -egna ögon? Är det ej nog, att verlden, som snart lär fördömma mig, skall -tro mig vara sjunken ännu djupare än jag det verkeligen är? Skall jag -äfven sjelf förbanna den stund, den eländiga, svaga stund, då -bekännelsen om min kärlek gick öfver dessa usla läppar? Dock nej, o nej! -Rudolph kan ej ha bedragit mig, jag skall fråga honom, jag skall besvära -honom att säga sanningen, och då jag hört min dom från hans egna läppar, -då först skall jag tro på mitt öde. Öde! huru grufligt vore det ej, om -Virginia doge för sin kärlek till honom? Hu! jag vill ej tänka derpå!” -och hon gömde rysande hufvudet i sina händer. - -En afton några dagar derefter satt Elisabeth ensam i ett af -salongsfönstren. Mild skymning herrskade i det stora rummet, men -Elisabeth, der hon satt, var dock bestrålad af fullmånans ljus, som så -herrligt tindrade på den klara, högblå vårhimmeln. En djup tystnad -herrskade i hela huset; Leonhard var borta i ett sällskap, barnen äfven -så och tjenstefolket sysslade med sina hushållsbestyr i en -flygelbyggnad. Den djupa tystnaden födde sorgliga tankar i Elisabeths -sinne. Lifvet föreföll henne så tomt och bittert, så fullt af lidande, -att stora brännheta tårar långsamt började droppa ned öfver den hand, -mot hvilken hon stödde sitt hufvud. Då öppnades sagta dörrn och en -manlig gestalt smög hastigt genom rummets halfdunkel fram till den -sörjande, och i nästa ögonblick låg hon vid ett hjerta, som klappade -högt för henne. Det var Rudolph, som hon ej sett på flere dagar och som -hon varmt efterlängtat; hon hade så mycket att säga honom. - -”Du här!” utbrast hon öfverraskad och ryckte sig häftigt lös från honom, -men en stråle af vemodig glädje bröt dock fram ur hennes öga vid hans -åsyn. ”Jag trodde dig vara hos Y..s. der är ju stor herrsamling i dag?” - -”Hvad gjorde jag der? Visst gick jag dit på en stund, men det surrande -lifvet var mig vidrigt och jag lemnade det för att vid en blick af dig -glömma allt, som förefaller mig vämjeligt; jag såg att jag kunde fritt -frossa af din ljufva närvaro i afton. Jag har längtat efter ett -ögonblick med dig ensam och nu först blir det mig gifvet.” - -”Du älskar mig då?” frågade Elisabeth vemodigt. ”Nej se på mig Rudolph! -jag vill i ditt öga läsa svar på min fråga; jag behöfver det för att -vara rätt säker derpå.” - -”O du älskade! kan du tvifla derpå?” sade Rudolph och blickade henne -trofast i ögat. ”Dig, och endast dig älskar jag i lifvet.” - -”Gud ske lof!” sade Elisabeth sagta och lutade sitt hufvud mot det -hjerta, som så älskade henne; men hastigt drog hon sig med en rysning -tillbaka och fortfor: ”Och dock är det ett brott att säga så, ett brott -för oss att älska.” - -”Återvänder du till dessa grubblerier? Lemna dem min älskade, och stör -ej dessa få saliga ögonblick vi ega för hvarandra!” - -”Nej, nej, jag skall ej förbittra dem; men en fråga skall du besvara, -som jag redan under flere dagars tid längtat att få göra dig: älskar du -Virginia?” - -”Jo som en vän, en slägting till dig.” - -”Icke annorlunda? Säg mig sanningen.” - -”Nej, icke annorlunda. Kan du väl tvifla derpå?” - -”Men hon tror det dock,” sade Elisabeth med en djup suck; ”hon älskar -dig med den första kärlekens hela värma, och tror att du delar denna -känsla.” - -”Det är omöjligt!” - -”Tyvärr är det sannt, hon har sjelf förtrott mig sin kärlek och sitt -hopp att också vara älskad af dig. Ack Rudolph, du hade ej bordt bedraga -henne, hon är så god, så varmhjertad, så trofast i sin kärlek.” - -”Jag har ej bedragit, ej hycklat för henne,” sade Rudolph fast, ”det var -ej mitt fel att hon i en kall vänskap läste varmare känslor. Hon bedrog -sig sjelf och på henne kan villans bitterhet ensam falla, ty endast hon -har felet i denna sak.” - -”Säg ej så Rudolph!” bad Elisabeth förskräckt, ”dömm ej så hårdt! Du har -ju sjelf sagt, att kärleken ej är brottslig; icke kan den vara -straffvärdare om den ej är delad? Och huru vore det möjligt att ej älska -dig? Jag kan ej fatta denna möjlighet.” - -”Icke fördömmer jag henne, Elisabeth, jag blott beklagar hennes -förblindelse. Kanske den likväl icke går så djupt, denna känsla, den -förgår säkert snart.” - -”Ack, det är just det jag fruktar, att icke sker,” sade Elisabeth -sorgset. ”Virginia är ej af dessa fjärillätta varelser, som glömma allt -i ett ögonblick. Hennes känslor, ehuru dolda, gå djupt, och hvad hon -engång fästat sitt hjerta vid, det älskar hon evigt.” - -”Olycklig hon då, om så är,” sade Rudolph med djup stämma, ”ty henne -vill, kan och skall jag aldrig älska, aldrig i evighet. Du, blott du, är -den mitt hjerta tillber och dyrkar, så länge det klappar!” och med en -kärlek så ren, så varm, att englarne logo deråt, ehuru brottslig den -syntes i menniskoögon, slöt han Elisabeth till sitt hjerta och månan -strålade klart öfver de båda älskande. - -I detta ögonblick hördes ett svagt buller; det var som ljudet af en -sagta suck. Rudolph och Elisabeth sprutto till och lyssnade, men hörde -intet vidare. De sågo sig omkring, men blefvo ingenting varse och trodde -att de misshört sig. Aldrig fingo de heller veta orsaken dertill. Men -författare och författarinnor, som fått den stora gåfvan att veta litet -mera än andra, ehuru de ofta veta mindre, kunna således äfven meddela en -och annan liten sqvallernyhet, och i besittning af denna vackra talent, -går jag att berätta hvad jag vet om den hemlighetsfulla sucken. - -”Mamma!” sade Virginia samma afton till sin mor, ”jag går på en liten -stund till Elisabeth, hon är väl ensam nu, ty Leonhard är nog hos Y..s.” - -”Gå mitt barn!” sade modren. ”Du kan nog behöfva hemta frisk luft, det -kan göra ditt sjuka bröst godt, men tag skinnkappan på dig.” - -”Huru tror mamma att jag orkar gå med den?” sade dottren skrattande, -”dessutom behöfs ej mera vinterplagg.” - -”Åh nej! tag du den bara min flicka. Kom ihåg att du ej varit frisk på -ett par dagar. Tag du kappan vackert, så ångrar du dig ej.” - -”Nå, för att göra mamma till viljes skall jag ta den då.” - -”Se så, det är bra! Kom hit Virginia lilla så får jag svepa den om dig -bättre än du sjelf brukar;” och med öm omsorg drog modren kappan öfver -dottrens bröst. - -”Tack mamma lilla! Adjö nu! Skicka efter mig klockan 10;” med dessa ord -försvann Virginia. - -Med lätta steg vandrade hon i den ljusa qvällen till vännens boning och -var snart framme. Obemärkt gick hon genom de öppna, tomma rummen. Hon -tittade in i barnkammarn, sängkammarn, samlingsrummet, kabinettet, -köket, men fann ingen christen själ. Redan stod hon i begrepp att lemna -huset, då hviskande röster, genom den mot tamburen halföppna -salongsdörrn, nådde hennes öra. Förundrad tog hon ett par steg närmare -och stod i begrepp att sagta inträda for att öfverraska Elisabeth och -den andra väninnan, som hon trodde vara någon af deras gemensamma -bekanta, då hon hörde sitt namn nämnas af en röst, vid hvilken hennes -hjerta slog högt af blandade känslor. En oemotståndlig nyfikenhet kom -öfver henne, hon ville höra hvad dessa för henne så kära personer talade -om henne så hemlighetsfullt och på en så ovanlig stund och plats, ty med -skäl trodde hon Rudolph vara med de andra hos Y..s. Med återhållen -andedrägt och framlutadt hufvud stod hon vid dörrn i så djupt åhörande -af det halfhöga samtalet derinnanför, att hon ej sett eller märkt om -hela verlden ramlat öfver henne. Med blicken stirrande fästad genom den -halföppnade dörrn på de af månans ljus bestrålade gestalterna derinne, -åhörde hon i namnlös ångest allt hvad de sade. Hennes hörsel, genom en -förfärlig feberaktig spänning skärpt utöfver vanligheten, tillät henne -att tydligt fatta hvarje ord och lemnade henne en förfärlig upplysning. -Med namnlös smärta blef henne allt klart, och då hon såg Rudolph, denna -Rudolph, som hon så högt älskade, sluta Elisabeth, detta hennes ideal af -qvinlig fullkomlighet, i sina armar, till det bröst, vid hvilket hon -hade hoppats att engång få hvila, då blef henne lifvet bittert och tungt -och ett mörkt tvifvel uppsteg i hennes hjerta. Förvirrad strök hon -handen öfver den bleka pannan och en sagta suck uppsteg ur det beklämda -bröstet. Det var denna suck, som nådde våra båda älskandes öron och lät -dem spritta till. Äfven Virginia återväckte den till lif. Sagta, som hon -kommit, smög hon bort igen. Med döden i hjertat vandrade hon utan mål -framåt längs elfstranden. Mörka, bittra tankar kämpade i hennes bröst. -Hon tyckte sig öfvergifven, förrådd och smädad af dem, hon älskade högst -på jorden och en känsla af hat och hämdlystnad intog hennes hjerta, men -kärleken uppsteg åter mäktigare och qväfde den. - -”O!” tänkte hon, ”för hvad är det jag anklagar dem? De kunna ej älska -mig, men det är väl mitt och ej deras fel. Och dock tillber jag dem så -högt, jag ville gerna för deras skull uppoffra lif och sällhet och allt, -allt på jorden, om det vore dem nyttigt; men de bry sig ej derom, fråga -ej det ringaste efter min tillgifvenhet, min kärlek. Jag trodde för ett -ögonblick att han älskade mig; jag dåre! huru kunde jag ens hoppas denna -sällhet? Huru kunde han, den ädle, den förträfflige älska mig, mig den -felfulla? Blott Elisabeth kunde fatta all hans själs rikedom, blott hon -var värd att älskas af honom. Denna illusion var kort, men herrlig, -derför vill jag icke klaga, icke sörja; lifvet är dock så kort, så -flygtigt, och för mig är det snart slut, jag känner det här,” hon lade -handen på bröstet, der en häftig smärta kändes. ”Tåla, lida och hoppas -på ett bättre lif är hvad mig återstår.” Men nu blef plågan i bröstet så -stor, att hon måste stanna och luta sig mot stammen af ett åldrigt träd, -vid flodstranden, ty hon förmådde ej hålla sig uppe längre. Då frambröt -en ström af varm, rosenröd blod öfver hennes läppar och flöt ned på den -frusna marken. Af den häftiga sinnesrörelsen hade blodet kommit i -starkare omlopp och skulle dödat henne, om det ej gifvit sig utbrott. -Länge flöt det sagta så, och då det slutat, stapplade hon matt och -långsamt hem igen. - -”Min Gud! mitt barn, hvad fattas dig?” utbrast modren ångestfullt, då -hon fick se dottrens bleka ansigte. ”Är du sjuk?” - -”Ja min mor!” svarade Virginia och tvingade sig att le, ”jag mår -verkeligen ej väl.” - -”Du är mycket sjuk, mitt barn, sjukare än du tror; det är bäst du lägger -dig.” - -”Nej mamma, jag är ej så pjåkig, låt mig sitta oppe bara, sålänge jag -ännu kan,” tillade hon sagta och suckade. - - - - - Upptäckten. - - ”O jag vill, jag kan icke misstro henne!” - - ~Leonhard.~ - - -Månader gingo. Ryktet hade fattat Rudolphs och Elisabeths namn i sina -obarmhertiga händer och fört dem som en löpeld ikring stad och land. -Många voro berättelserna om deras kärleksintriger, som alla kände, ehuru -ingen visste det rätta förhållandet. Leonhard blef ömsom smädad, ömsom -beklagad, ty numera var han den enda, som ej kände sin makas kärlek till -Rudolph, en berättelse som lefde i hvar mans mun, ehuru förfärligt -vanställd och med tillägg, som stämplade den till det rysligaste brott. -Alla drogo sig småningom från Elisabeth, ehuru de fortforo att till det -yttre visa henne all aktning; men detta skedde förnämligast för hennes -makes skuld. Hvarken Leonhard eller Elisabeth bemärkte detta, endast -Rudolph såg det med tyst förbittring, ty hans ljusa omdöme sade honom -orsaken dertill. Han undvek numera vännens hus för att ej gifva -lastarenom rum, men som han af naturlig granlagenhet förteg för -Elisabeth orsaken, såg hon i hans aflägsnande blott en oförklarlig köld. -Detta — i förening med Virginias dystra sinnesstämning och tilltagande -sjuklighet, hvilken hon förebar som en orsak, hvarföre hon sedan den -olyckliga aftonen, då hon, ehuru osedd, var ett vittne till deras -kärlekseder, ej velat besöka någon, icke ens Elisabeth, af fruktan för -sin svaghet då hon skulle återse dem tillsammans; — detta allt -tillsammanstaget gjorde, att Elisabeth ej var lycklig i sitt hem och -derföre ute i verlden sökte nöjen och förströelser i rastlös oro. -Ferdinand, som mera sällan nu besökte dem, såg med innerligt medlidande -hennes själs och sinnes ofrid, och bad blott tyst för henne; ty i ord -ville och fick ej hans hjertas varmaste känslor kläda sig. Det var ett -mörkt moln, som dystert hängde ned öfver dem alla, hotande att i sitt -fall krossa allt. - -I ... lefde vid denna tid, och gör det troligen än i dag, två bröder, -äldre karlar, enkla till sitt väsen, opolerade i sitt sätt, men -rättskaffens och redlige i vandel och tankar. De voro familjefäder, -hurtiga, ovanligt stora raska hussar och sjömän till yrket. Deras namn -var äfven Holmén, och de voro kusiner till Elisabeth, ehuru mycket äldre -än hon och, i anseende till sitt från ungdomen förda kringirrande lif, -som föga lät dem vistas i hemmet, nästan vordne fremlingar för sin -kusin. Äfven dem nådde ryktet om deras slägtings vanära och grämde djupt -deras redliga och slägtkära hjertan. De beslöto att för Leonhard -upptäcka saken, öfvertygade, att intet vidare behöfdes för att bringa -den till en lycklig utgång. ”Han är ju herre i sitt hus,” sade de, ”och -om ej annat hjelper, kan han piska ut den falske vännen, och om han i -vredesmod ger sin hustru tillbörlig husaga med, kan det ej skada som -straff och varnagel för en annan gång.” Deras hämnd- och -bestraffningsplan var i äkta sjömanstil. Med all den granlägenhet honom -var möjlig, meddelade nu en dag den äldre brodren sin stora hemlighet -till Leonhard, men huru förvånad blef ej den gode mannen, då han såg att -vännen, trots all hans tydlighet, ej förstod honom mera än om han talat -hebraiska. Nu blef han tvungen att närmare reda ut saken och då han -gjort det, såg han med häpnad, hvilken verkan denna underrättelse gjorde -på Leonhard. - -”Du borde blygas!” sade denne — och en mörk vredens rodnad färgade hans -panna och en hotande blixt bröt fram ur de eljest så lugna, glada ögonen -—, ”du borde blygas att på ett så nedrigt sätt förtala din egen slägting -och min maka och vän, och med dina giftiga ord söka sprida tvedrägt i -mitt hus och röfva bort all sällhet ifrån oss; men jag svär, att du ej -skall lyckas och att jag sjelf vill skydda min arma älskade Elisabeth -emot alla lömska, osanna rykten; ty jag kan dock ej tro dig vara -uppfinnare af denna djefvulska lögn, utan du eftersäger blott, hvad -någon giftig tunga utspridt och berättat dig.” - -”Jag kan ej säga ja till dina ord,” svarade den andre förolämpad, ”ty -alla tala derom, och icke blott giftiga tungor, utan de hederligaste -menniskor i vår stad; alla känna denna sak utom du, ehuru ingen annan än -jag haft mod att säga dig detta, och f—n i mej jag det gjort, om jag -haft en förställning om, huru dåraktig och förblindad du är. Att för all -välvilja ännu bli ansedd for en smädare och ränkmakare, det hade jag -aldraminst väntat af dig.” - -”Förlåt mig!” bad Leonhard och räckte försonande handen åt sin slägting, -”men huru vill du att jag skall tro denna rysliga lögn?” - -”Jag fordrar ej att du skall tro den, ehuru jag anser ryktet för -sanning, jag vet nog att det är tungt att misstro dem, som äro oss kära; -men jag ansåg dock för min pligt att upplysa dig om allt, på det du -måtte kunna vidtaga dina mått och steg. Tror du det är så förb— roligt -att springa åstad med sådana underrättelser? Och jag hade ej gjort det, -om inte Elisabeth varit min slägting och jag värderat dig för mycket, -att med liknöjdhet se dig ett föremål för åtlöjet, som din okunnighet om -din hustrus otrohet väcker. - -”Är jag ett föremål för åtlöjet?” frågade Leonhard rodnande af -förtrytelse. - -”Ja visst är du det, och med fulla skäl dertill. Huru kan en klok karl -låta huttla med sig så der groft? Och se’n anse en hederlig karl, som -vågar säga honom sanningen, för en bedragare, det är kronan för all -dumhet! Nog är det bra att ej misstro de sina, men man bör ej heller -misstro andra utan att först pröfva saken.” - -”Hvad vill du jag skall göra då?” frågade Leonhard sorgset, ”icke vill -och icke kan jag misstro henne, icke honom heller.” - -”Men du kan ju ge akt på dem ändå.” - -”Bespeja min egen maka och min vän? Nej aldrig! Elisabeth kunde jag -fråga, hon skulle ej bedraga mig, det vet jag; men mitt tvifvel skulle -såra hennes, som jag är öfvertygad om, skuldfria sinne, och det vill jag -ej heller.” - -”Fråga henne sjelf,” utbrast den välmenande mannen med en spefull blick, -”det vore rågan på all oklokhet; fråga henne, på det hon då måtte kunna -föra dig bakom ljuset, genom sina försäkringar och för framtiden vara -försigtigare i sitt uppförande, som i grunden förblir detsamma! Jo det -vore bra det! Du känner icke qvinnorna, kära Leonhard; de äro giftiga -som ormar och hala som ålar stundom. Tro mig, jag känner dem väl!” - -”Du känner dock icke Elisabeth, hon är ej falsk, ej listig, och skall, -om jag frågar henne, säga mig sanningen. Men,” tillade han stolt, ”jag -vet, att hon ingenting har doldt för mig och derföre vill jag ingenting -fråga.” - -Misslynt gick vännen bort. ”Han är en narr, ehuru en hederlig karl,” -sade han för sig sjelf, och upprepade det samma på brodrens fråga om -utgången, hvarefter de båda beslöto att på afstånd bevaka sina -slägtingar och om så behöfdes, lemna dem kraftigt bistånd i nöden. -Emedlertid satt Leonhard försjunken i bittra tankar. Han betviflade ej -ett ögonblick sin makas trohet, och dock sårade det honom djupt, att se -hvad han ansåg heligast på jorden, hennes rykte, i fara att lida -skeppsbrott bland tadlets, illviljans och afundens farliga blindskär. -Ryktet kan dock icke hafva blifvit satt i omlopp utan någon liten ytlig -oförsigtighet trodde han, och törstande efter visshet och upplysning, -längtande att få varna och råda henne att framdeles vara varsammare, -steg han upp och gick till sin maka. - -Elisabeth satt med sitt yngsta barn på sina knän, då hennes man -inträdde. Med ett vemodigt leende utbredt öfver sitt älskliga ansigte, -satt hon och betraktade den lilla, som lekte och jollrade med henne. -Stum stod Leonhard och betraktade henne några minuter, då Elisabeth såg -upp och deras blickar möttes. Det låg så mycken oskuld och ett djupt -drag af lidande i den blick, som hon åter långsamt lät sjunka ned på -barnet, att Leonhard kände sig djupt rörd af denna syn, och görande en -tyst afbön i sitt hjerta, för det han ett ögonblick kunnat tvifla på -henne, kysste han ömt hennes hvita panna och frågade oroligt: - -”Hvad felas dig Elisabeth, är du sjuk, min vän?” - -”Ja!” svarade hon kort, men ej ovänligt. - -Han satte sig bredvid henne, tog hennes hand i sin och talade länge ömt -om hvad som rörde barnen och deras framtid och uppfostran m. m., men ej -ett ord nämnde han om sitt samtal med hennes kusin; han ville ej såra -henne och hennes blick hade förjagat all oro ur hans hjerta. Om han dock -i denna stund öppet frågat henne, skulle hon troligen ej tvekat, hon -skulle sagt honom allt och förtrott sig i hans beskydd, och så hade allt -kunnat bli annorlunda; men i ödets bok stod ej så skrifvet och ingen -förmår bekämpa hvad af det blifvit beslutadt. - -Emedlertid skred tiden framåt. Några veckor hade åter förgått, se’n det -nyss beskrifna samtalet. En afton befann sig Leonhard och Rudolph i ett -stort herrsällskap. Deras förhållande var oförändradt vänligt, och ingen -skymt till misstroende sågs hos Leonhard, ty det fanns ej i hans hjerta. -De hade båda genast vid sin ankomst satt sig ned vid spelborden, ehuru i -skilda rum, och voro snart ifrigt inne bland händelser och mollor; ty -denna tid var ännu icke den ädla preferencens. Det led allt längre in på -natten och Leonhard blef allt ifrigare, ty han spelade gerna och med -tur, ehuru han på långt när ej var storspelare. Slutligen steg han upp -och gick i rummet nästintill. Der stötte han på de båda bröderna Holmén. - -”Hvar är Berg?” frågade den äldre hemlighetsfullt och sagta. - -”Är han icke här, så vet jag sannerligen inte af honom,” sade Leonhard. - -”Nej, det är länge se’n han lemnade detta rum och detta hus.” - -”Nå hvar är han då?” frågade Leonhard likgiltigt. - -”Han är hos —” resten hviskades i hans öra. - -”Du ljuger!” utbrast Leonhard blek af vrede och afsky. - -”Tig då, tala ej så högt, man kan höra oss. Jag ljuger icke, du kan -öfvertyga dig sjelf derom genom att gå hem på en enda minut.” - -”Du ljuger!” upprepade Leonhard men lemnade dock rummet. - -Med hastiga steg flög han, snarare än gick, gatan framåt, och kom snart -till sitt hem. Porten stod oläst, dörrarne äfvenså, ty man väntade hans -hemkomst. I köket satt en piga och sof vid spiseln, hon skulle vakta -huset tills han återkom. Obemärkt gick han förbi henne och kom sagta in -i sängkammaren. Dunkel brann nattlampan der, och vid dess sken såg han -sin maka, sin Elisabeth lugnt och djupt inslumrad på den stora -imperialsängen. Han närmade sig stilla och betraktade henne uppmärksamt. -Det ljusa håret var helt och hållet fördt från ansigtet och detta syntes -nu vid lampans sken ovanligt blekt och magert, och en djup och stilla -sorg, men också ett uttryck af outsäglig godhet och oskuld, framstod der -i läsliga drag. Med oändlig kärlek betraktade Leonhard en stund sin maka -och det uppsteg en djup ånger i hans bröst öfver att en minut hafva -misstrott henne. Långsamt och sagta, men lycksalig, lemnade han åter -sitt hem och träffade vid porten deraf de båda bröderne som obemärkte -följt honom. - -”Du har ljugit!” ropade Leonhard emot varnaren. - -”Vi få väl se!” ljöd det lugna svaret. - - - - - En billet doux. - - ”Stundom äfven vaken drömmer jag.” - - ~Geijer.~ - - -Några dagar sednare, än ofvan beskrifna händelse, tilldrog sig en annan, -som var bestämd att skingra Leonhards villa. En af pigorna hade, under -det hon städade rummen, funnit en liten biljett på sängkammargolfvet. -Den var för söt på sitt rosenröda papper och för lik den, som aftonen -förut blef genom samma person emottagen af borgmästarens betjent, med -uttrycklig befallning att lemna den endast till fru Lindmark, som vid -dess emottagande visade en alltför stor sinnesrörelse att ej den skulle -bemärkas af den sluga flickan, som nu vid den oförmodade åsynen af samma -papper, ej kunde motstå frestelsen att erfara hvad det innehöll. Olyckan -ville, att hon ej kunde läsa skrifvet och hon tvekade att låta någon -annan se detta kostliga fynd, ty hon var sin matmoder mycket tillgifven; -men qvinnans arfsynd, nyfikenheten, segrade dock och hon bar brefvet -till betjeningen på kontoret för att af dem höra det sig föreläsas. -Hennes önskan blef äfven med all beredvillighet uppfylld, men när de få -raderna, som biljetten innehöll, voro lästa, sade den äldsta kontoristen -— alla hade varit närvarande vid läsningen — som var en äldre, redlig -trotjenare och Leonhard mycket tillgifven: - -”Det var ej rätt, att du viste denna biljett åt någon, det var ej -redligt handladt emot din fru, Marie, som alltid varit så god emot dig, -säger du. Dock det är en sak, som ej kan hjelpas numera och kanske var -det äfven bäst som skedde; ty nu måste du föra denna biljett till herrn, -han måste se den.” - -”Ack Herre Gud!” ropade Marie förskräckt, ”det törs jag visst icke, då -skulle han säkert ge mig stryk.” - -”Du är ett dumhufvud! Hvad behöfver du säga att du med afsigt ger den åt -honom? Kan du ej låtsa, som om du tillfälligtvis hittat den? Jag tycker -att ni qvinnor så ofta ljugen för roskull, så att det gerna kan ske -engång äfven för nöds skull.” - -”Men hvad nytta vore det dervid?” frågade flickan ängsligt, ”månne ej -herrn blir så ledsen på frun, att han ej vill veta mer af henne?” - -”Det är en sak som ej angår oss,” sade bokhållarn strängt, ”och som vi -ändå ej behöfva frukta. Dessutom är det vår skyldighet att förtiga hela -denna affär, ty den är ej för allas öron.” - -Med darrande knän gick Marie in till sin herre. Leonhard satt vid bordet -i sitt arbetsrum och skref. Pigan låtsade en stund syssla i rummet, -innan hon långsamt trädde till bordet, satte biljetten bredvid sin herre -och sade skygt: ”månne detta papper är herrns?” - -”Gif hit!” sade Leonhard och grep efter det. Förundrad såg han på -stilen. ”Från Rudolph!” sade han halfhögt och genomögnade hastigt -biljetten. Under dessa få sekunder, som läsningen varade, kämpade många -olika känslor i hans hjerta, och en brinnande rodnad omvexlade hastigt -på hans kinder med dödens blekhet. Men då läsningen var slutad sade han -dock likgiltigt, ehuru rösten något litet darrade: ”Hvar har du funnit -detta papper?” - -”På golfvet i sängkammaren,” svarade hon, dristig vorden genom det lugn, -han visade. - -”Det var bra att jag fick det åter,” sade Leonhard lugnt, och återtog -sitt arbete, som om ingenting förefallit. Men då den förvånade -tjensteflickan lemnat rummet, lade han bort pennan och återtog -biljetten. Den lydde sålunda: - -”Elisabeth! Det är en evighet, se’n jag sist träffat dig, dig, som dock -är mig kärare än lifvet och allt hvad det eger högst och ljufvast. Jag -har ej velat komma, ej velat se dig, trots min brinnande längtan, ty din -åsyn är mig mera än solen, än luften jag inandas; och dock har jag under -dagar och veckor, långa som evigheter, frivilligt afsagt mig denna -salighet, ty jag vill ej att ditt rykte skall lida för min skull, min -älskade! Redan hviska menniskorna om vår kärlek, ehuru ej sådan den är; -ty deras grofva, sinliga känslor kunna ej fatta en sådan som vår, så -ren, så skuldfri midt i synden, af hvilken den tyvärr bär stämpeln. O -när, när skall det bli annorlunda? När skola vi fritt få träda fram -bland menniskorna och med öppen blick kunna säga: ”se, vi älska -hvarandra så varmt, så innerligt, som få göra det!” Jag har ej besökt -ditt hem, på det smädelsen ej med sin giftiga tunga måtte nämna ditt -älskade namn; men nu, nu kan jag ej längre bekämpa min längtan att se -dig, att höra din älskade stämma. Dock ville jag icke träffa _honom_ då, -jag ville så gerna vara ensam med dig, ty då drömmer jag alltid att du -är min, min egen, såsom jag hoppas du engång, och kanske snart nog, -blir. Låt mig vara lycklig, det är så sällan; fördöm mig ej för dessa -drömmar, utan skaffa mig underrättelse om, när jag kan få träffa dig, då -_han_ är borta. Måtte det ske snart, ty jag förgås af längtan efter en -blick, ett ord af dig! - - Din Rudolph.” - -Långsamt läste och omläste Leonhard dessa ord. Han ville ej tro sina -egna ögons vittnesbörd, han trodde, att en osalig villa fått magt med -honom. ”O,” sade han slutligen, då sanningen dock genomträngt honom, ”o -att jag, som så älskat dem, skulle så bedragas. Men kanske att det ej är -så, kanske de äro oskyldige,” hviskade hoppet i hans hjerta, ”jag vill -pröfva dem!” - -Han försjönk i djupt eftersinnande, sluteligen spratt han till. ”Det går -bra!” sade han tillfredsställd. - -”I morgon reser jag till V...” sade Leonhard samma afton till sin maka, -”och återvänder ej på ett par dagar.” - -Elisabeth såg upp. ”Hvarför reser du nu?” frågade hon oroligt och en -blick af ömhet, den första på länge, bröt fram ur hennes öga. ”Kan du ej -vänta tills de banditer blifvit gripne, som nu, enligt allas -berättelser, oroa vägarne emellan V.. och här?” - -”Var icke orolig,” sade Leonhard leende, ”de skola ej göra mig ondt, ty -jag reser med laddade pistoler.” - -”Men kan du ej lemna denna resa tills det blir säkrare?” - -”Nej, affärer, som jag med det första vill hafva uppgjorda, tvinga mig -att resa i morgon.” - -Detta sade han fullkomligt lugnt och man talade ej vidare om saken. -Följande morgon, då Leonhard tog afsked af sin maka, kunde han med möda -dölja sin djupa rörelse. ”Kanske,” tänkte han, ”kanske är detta sista -gången som jag vill och kan trycka henne så till mitt hjerta; derföre -vill jag medan tider är, ännu njuta salighet.” Och han njöt, njöt deraf -i fullt rågadt mått, han tömde sista droppan af sällhetsbägaren, innan -han ville föra den fulla malörtskalken till sina läppar. Äfven Elisabeth -var rörd. ”Gud låte dig komma lyckligt fram och hem igen!” sade hon -vänligt och sorgligt. - -Leonhard var rest. Rudolph hade från sitt fönster sett honom resklädd -fara förbi, ty med afsigt hade Leonhard valt denna väg. Oroligt väntande -gick han nu upp och ned i sitt rum. Då inträdde hans betjent med ett -pakett i handen. - -”_Detta_,” sade han räckande det till sin herre, ”blef hemtadt hit nu -just af fru Lindmarks piga, som begär en annan bok tillbaka åt sin fru.” - -”Säg henne, att jag ej vet hvilken hon vill hafva,” svarade Rudolph -kallt, ”men att jag skall komma i afton för att sjelf höra åt hvilka -frun ej läst.” - -”Ja herre,” sade betjenten med en bugning och lemnade rummet. Utanför -dörrn log han hånligt och sade halfhögt: ”Jo, jo, jag känner nog den -boken han för åt henne.” - -Ensamblefven slet Rudolph häftigt bort omslaget från boken som blef -honom lemnad, och då han öppnade den, föll en liten bit papper ut mellan -bladen. Han kysste det häftigt och läste följande ord, skrifna i hast -och med darrande hand: - -”Jag är ensam i afton kl. 7. O Gud förlåt mitt brott! Elisabeth.” - -”Jag får då se henne, se henne snart och alldeles ensam!” jublade han -och gick i glädjen upp och genom alla rummen. - -Skymningen inbröt. Stunden närmade sig allt mera och med hvarje minut -växte Rudolphs längtan; men han kufvade den för att uppfylla Elisabeths -önskan att ej komma före kl. 7. Han försökte läsa för att fördrifva den -odrägliga tiden, som för en väntande vandrar fram med snäckans gång, men -det ville ej gå; se’n tog han flöjten och blåste en stund, men aldrig -hade hans toner förefallit honom så liflösa som nu; förtretad kastade -han bort instrumentet och steg upp. ”Nej, det går ej,” sade han helt -högt,” och Elisabeth, den engeln, får säga hvad hon vill, men jag kan ej -längre vänta.” Med dessa ord tog han en bok från bordet, han såg ej -hvilken, svepte kappan kring sig och gick så med lätta steg och gladt -hjerta, fram till bedragne vännens boning. Han blef ej varse den långa, -spejande figuren, som på afstånd följde honom fram till Lindmarks port, -kunde ej ana det öde, som innan aftonen väntade honom. Då han inträdt -genom porten till det hus, derifrån han jagat friden, återvände hans -obemärkte följeslagare med snabba steg, samma väg han kommit, och gick -in i ett hus vid en gata, ej långt från Lindmarks. Detta hus tillhörde -den äldre Holmén. - -”Nå,” ropade denne emot den inträdande brodren, ”hvad nytt?” - -”Intet,” svarade den tillfrågade kort, ”annat än att Berg vid denna tid -sitter hos Elisabeth. Hvad tycker du om denna nyhet, Erik?” - -”Den slynan! Men huru vet du det, Johan?” - -”Jag såg honom just nu, med egna ögon, då han smög in från porten hos -Lindmarks.” - -”Och Leonhard är borta! Är det ej skam att hon så alldeles glömmt all -ära och tro, som hon svurit sin man, och dertill en man så god, ja för -god åt en sådan varelse? Men vi skola hämnas honom och det i denna afton -till!” - -”Ja det skola vi!” inföll den yngre och räckte brodren handen. - -Nu blef det aftaladt, huru de skulle verkställa sin hämndplan; men som -vi tids nog få erfara den, så gå vi tillbaka till Rudolph. - -Obemärkt gick han genom de mörka rummen och kom slutligen till -Elisabeths kabinett. Här brann lampan klar, och vid dess sken såg han -den älskade hvilande hufvudet emot soffans kuddar, på hvilken hon half -låg. Vid hans inträde steg hon hastigt opp och gick honom några steg -närmare. - -”Välkommen!” sade hon med melodisk stämma och räckte honom handen. - -Rudolph tog den och betraktade henne förvånad. Hon var svartklädd och -mycket blek, och i hennes förgråtna ögon glimmade tårar; men hon var -vacker, mycket vacker ändå, och de milda dragen buro en stämpel af -oändlig ödmjukhet, men tillika af en kärleksfull styrka. Man begriper -kanske ej detta ord, men styrkan, såväl som svagheten, kan vara -kärleksfull; detta är den enda förklaring vi kunna afgifva. - -”Vi äro ensamna,” sade Elisabeth sagta, efter en lång paus, ”jag har -skickat bort barnen.” - -”Tack, du älskade!” utbrast Rudolph, som nu återfick lif och känsla vid -ljudet af den kära rösten. ”Huru skall jag kunna tacka dig tillfyllest -för allt, allt?” Och han slöt henne kärleksfullt i sina armar; men -Elisabeth drog sig hastigt undan och sade, i det en svag rodnad färgade -hennes bleka kinder: - -”Vi skola icke glömma, hvilka och hvar vi äro.” - -”Glömma!” upprepade Rudolph och hans blick mörknade. ”Tror du jag -någonsin kunde glömma hvad jag är dig och min varma kärlek skyldig? Tror -du jag skulle vilja förolämpa dig, dig som är mig så helig? O! huru kan -du så misskänna mig?” - -”Förlåt, förlåt!” bad hon svagt och sjönk full af tillit till hans -bröst. - -Han tryckte henne ömt till sitt hjerta och satte sig sedan på en pall -vid hennes fötter. Der, med hufvudet hvilande mot hennes knän och hennes -händer slutna i sina, såg han med oändlig kärlek upp till henne och hans -läppar talade kärlekens hänförande språk. Hela hans väsen var så ljuft, -så innerligt, så vekt, så olikt den stolta, högdragna, hårda mannen, att -ingen som sett honom så, skulle kännt igen honom. Berusad, förbländad -lyssnade Elisabeth till de ord, som melodiska och lockande, lik flöjtens -toner, gingo öfver hans läppar och söfde hennes hjerta och samvete till -ro. Hon glömde allt, glömde hvem hon och hvem han var, glömde sin pligt, -sina sorger och qval, glömde hela jorden, för hans åsyn, för de varma, -eldiga blickar, hvarmed han såg henne djupt i ögat. De vaggade sig i ett -saligt rus, under hvilket de glömde tiden och timmarne, huru de skredo i -hastig fart framåt. Rudolph låg nu knäböjd vid Elisabeths fötter och -hennes hufvud hade sjunkit på hans axel. Så slutna i hvarandras armar -och med en brinnande afskedskyss på de ungdomligt friska läpparne, -hvilade de stumma ett par minuter. Då öppnades dörrn hastigt, men sagta, -och Leonhard stod på tröskeln. En mörk eld flammade i hans ögon, vid den -syn som mötte honom, och han tryckte hårdt de sammanknäppta händerna -emot sitt nästan bristande hjerta. - -”Det är då sannt,” sade han sagta och med graflik röst, så hemsk och -förändrad lät den, ”det är då sannt, hvad jag ej velat tro, jag är då -gäckad och bedragen af dem jag mest älskat.” - -Efter ett par ögonblick trädde han dock lugnt och stilla fram i rummet. -”Gå!” sade han långsamt, men bestämdt till Rudolph, som vid hans åsyn -rest sig opp och nu blek, men med hårdt sammanbitna tänder och hotande -blick, stod med korsslagna armar framför soffan, på hvilken Elisabeth -sjunkit sanslös vid sin makes inträde. ”Gå, jag vill vara ensam med min -hustru.” - -”Jag går ej!” sade Rudolph trottsigt, och stod qvar utan att röra sig. - -”Gå dock,” sade Leonhard till det yttre lugnt, ”jag egde rätt att -befalla, men för det förhållande, som en gång varit mellan oss, så _ber_ -jag ännu engång: gå!” - -”Jag går ej! Jag blir qvar för att beskydda _henne!_” - -”I sin makes hus behöfver hon intet skydd utom hans,” sade Leonhard och -en lätt rodnad färgade hans höga panna. - -Stumma stodo de ett par minuter och sågo dystert och väntande på -hvarandra. Ingendera ville vika för den andre. Då tog Leonhard några -steg närmare sin maka och sade med en röst, som skulle vara lugn, ehuru -den grufligaste sinnesrörelse skälfde i den: ”Då är det väl jag som -skall vika, och jag gör det!” Med dessa ord tog han sin ännu sanslösa -maka på sina armar och bar henne långsamt mot dörrn till ett -närgränsande rum. Men knappt hade han rört vid låset, innan en tung hand -hindrande lade sig öfver hans, och Rudolph stod vid hans sida. - -Leonhard stannade. Hans blick var eld, hans andedrägt tung och -flämtande, men ännu stod han stilla. ”Menniska,” sade han omsider med en -ton och blick, för hvilken den andre studsade och drog sig undan, så -hemsk och hotande var den, ”låt mig gå, och mana ej i evighet fram -djefvulen i mig!” - -Obehindrad fick han nu aflägsna sig med sin börda och Rudolph hörde i -nästa rum, huru regeln drogs för dörrn. Sedan han några minuter stått -stilla, slog han den knutna handen för pannan och störtade bort. -Imellertid lade Leonhard, darrande af sinnesrörelse, sin ännu sanslösa -maka på en soffa och började att gnida hennes händer och tinningar, för -att sålunda återväcka henne till lifs. Han ville ej tillkalla någon, på -det att man ej skulle finna så alldeles stor orsak till undran. Midt -under dessa hans bemödanden med Elisabeth, nåddes hans öron af -besynnerliga ljud. Det föreföll som om tätt under fönstret till samma -rum, der han var, några raska karlar brottats, och stundom hördes några -qväfda rop; men om det var nödrop kunde Leonhard ej fatta. Bestört -sprang han till fönstret och såg då klart, belyst af månans strålar en -karl lik Rudolph just i detta ögonblick störtas omkull af tvenne stora, -grotta, oformliga qvinnogestalter, synbarligen endast förklädda, såg en -af dem springa upp på den slagnes bröst der hon ett par gångor hoppade -upp och ned, och såg de häftiga, ehuru ej af ett nödrop åtföljda, -sprittningarna af honom, som blef trampad lik en mask. Mera såg han ej. -Han störtade ut. - -”Hjelp, rädda!” skrek han med en röst som domsbasunen, ”här är mord å -färde.” - -Vid detta rop lemnade de båda furierna sitt offer och rusade bort, och -snart infunno sig andra personer, som kommo till stället dels af -nyfikenhet, dels af medlidande. Rudolph, som emedlertid förlorat -sansningen blef med största omsorg buren hem till sig. En läkare -eftersändes i största hast och då han såg den liflösa, blodiga -gestalten, skakade han allvarsamt hufvudet och sade betydelsefullt: - -”Han är illa slagen, bröstbenet är bräckt och krossadt.” - -Leonhard återvände till sin maka och lyckades snart att återväcka henne -till sans. Hvad som sedan tilldrog sig mellan dem, vet endast Han, för -hvilken allting är uppenbaradt; men att en fullständig bekännelse och -försoning egt rum, kunde man dock läsa i Elisabeths förgråtna ögon, och -i det milda, sorgliga och undergifna draget i Leonhards ädla, nu mer än -någonsin vackra anlete, då de, efter att i tvenne dygn hafva varit -instängda ensamna i sina rum, åter trädde ut ibland menniskor. - - - - - Mötet. - - ”O kärlek jords och himmels under, - Du salighetens andedrägt!” - - ~Tegnér.~ - - -”O jag vill, jag skall besöka honom!” sade Elisabeth en dag till sig -sjelf, i det hon mot sitt hjerta gömde en liten biljett, der det med -darrande hand stod skrifvet: - -”Min älskade! Har du alldeles glömmt din arme Rudolph? O han dör af -längtan efter dig, och du lemnar honom så utan tröst och hugsvalelse, -midt under hans grymma plågor. Kom, o kom till mig, om blott på ett -ögonblick, att jag får se och höra att du ännu älskar mig.” - -”Jag måste besöka honom, kosta hvad det vill!” upprepade Elisabeth -bestämdt. ”Det är min pligt, ty det är ju för mig han lider. O du grymma -Leonhard, hvarföre skulle du hämnas så hårdt?” - -Elisabeth trodde som alla, andra i ... att det var Leonhard som låtit så -handgripligt tukta Rudolph för hans förräderi emot vänskapen. Imellertid -kunde ingen vara mera oskyldig dertill än han, det visste de båda -bröderna Holmén alltför väl, ehuru de visligen tego. - -Mot aftonen denna dag, kastade hon en lätt schal öfver hufvud och axlar -och gick så hastigt, men försigtigt utför gatan och bort till det hus, -Rudolph bebodde. Obemärkt, som hon trodde, lyckades hon att lemna sitt -hem och kom snart fram dit hon ämnat sig utan att möta någon lefvande -varelse. Tyst och sagta smög hon uppför de mörka trapporna och in i -tamburen. Hon kände väl rummen i detta hus, men i hans hade hon aldrig -varit. Sagta, med svigtande knän och klappande hjerta, trefvade hon sig -fram i mörkret och stod slutligen vid en halföppen dörr, derifrån ett -svagt ljussken utgick. Den medikamentslukt, som derifrån trängde sig -emot henne, öfvertygade Elisabeth, att det var sjukrummet; men hon -vågade ej inträda, ty hon visste ej om han var ensam, oaktadt den djupa -stillheten derinne. Med återhållen andedrägt lyssnade Elisabeth, då en -djup suck, som af hopplös längtan, nådde hennes öra och följande ord, -uttalade med en sorglig, klagande och svag stämma: - -”Hon kommer ej! Hon bryr sig ej om mina qval, mina lidanden, hon har -glömmt, har öfvergifvit mig, mig som så älskar, så tillber henne! O -Elisabeth! Visste du huru jag lidit, och huru ändå midt i plågan jag -funnit tröst och styrka i hoppet på din kärlek, så skulle du ej så grymt -hafva öfvergifvit mig. Nu först, se’n jag ser, att du ej mera älskar -mig, nu först äro mina plågor lika helvetets qval. O hur det bränner och -svider i mitt hjerta, i mitt arma krossade bröst. Gud, gud låt mig dö!” - -”Nej lef,” hviskade det sagta, och ett par lena läppar vidrörde lätt -hans brännande panna, ”lef för henne, som älskar dig högre nu än förr!” - -”Elisabeth,” utbrast den sjuke gladt och slöt den älskade i sina svaga -armar, ”du är då här! Du älskar mig då ännu! Huru lycklig är jag ej, -hvad är allt mitt lidande emot denna sällhet!” - -Elisabeth satte sig på sängkanten med hans båda afmagrade händer slutna -i sina. Med djup sorg betraktade hon honom. Hans manligt vackra ansigte -var blekt, nästan askfärgadt, kinderna infallna, ur de djupt liggande -ögonen strålade en underlig eld och kring den hårdt sammanpressade -munnen lekte ett leende fullt af en underbar blandning af trots och -ödmjuk undergifvenhet, nu förenad med en tacksam glädje. Imellertid -tycktes han lida mycket, andedrägten gick tung och väsande öfver de -bleka läpparne, bröstet häfde sig långsamt, men högt, och stundom -skakades hela hans väsen af en våldsam hosta. Elisabeth såg den -förändring den kraftiga gestalten undergått och hennes ögon fylldes af -tårar. Rudolph varseblef dessa tårar och kysste dem bort, med ett ömmt, -men smärtfullt leende. - -”Gråt icke!” bad han. Väl är jag blott en skugga af hvad jag varit, och -återfår troligen aldrig mera min fordna styrka och helsa; men hvad gör -det, blott du älskar mig; din kärlek gör mig så rik, sjelfva plågan -förljufvas af den, och jag glömmer allt. Du älskar mig ju lika som -förr?” - -”Högre!” snyftade Elisabeth. ”Men hvad det är hårdt att du skall lida -för min skull! Obarmhertige Leonhard, kunde ej en mindre hämnd -tillfredsställa dig!” - -”Säg icke så!” sade Rudolph och en svag rodnad färgade, vid tanken på -Leonhard, hans bleka anlete. ”Anklaga icke honom! Jag var honom skyldig -lifvet, ty han frälsade det engång, han återtog sin fordran och i högre -mått ändå, ty han beröfvade mig helsan, utan hvilken lifvet ej eger -värde. Nu är jag honom intet skyldig och kan utan förebråelse älska dig, -du hulda engel, som han också rövat ifrån mig; ty Gud har skapat oss för -hvarandra, det säger oss ju hvarje tanke, hvarje känsla i vår själ.” - -”Ack ja! Jag älskar dig, dig och ingen annan på jorden!” sade Elisabeth -varmt och hon trodde så sjelf i detta ögonblick af sinnesrörelse. - -Länge sutto de så, samtalande om hvad som var deras hjerta kärast. -Slutligen uppsteg Elisabeth och beredde sig att gå. - -”Skall du lemna mig re’n?” frågade den sjuke sorgligt. - -”Jag måste, jag kan ej dröja längre.” - -”Huru lång blir ej natten för den ensam lidande! O, att du ej behöfde -lemna mig!” - -”Jag lemnar dig ej,” sade Elisabeth ömmt, ”mitt hjerta, min själ är hos -dig; det är blott kroppen som jag för till dem.” - -”Så gå då, jag skall lefva af ditt minne och i hoppet att se dig åter. -Du kommer ju hvarje afton till din arme Rudolph?” - -”Jag kommer,” sade hon och försvann samma väg hon kommit. - -Snart befann sig Elisabeth åter nere på gatan lika obemärkt som hon -kommit, men knappt hade hon gått några steg framåt, innan hon tyckte sig -i det allt mera tilltagande mörkret se en skugga, som troget följde -henne helt nära. Med klappande hjerta och en hemsk känsla såg Elisabeth -detta och fördubblade sina steg, men skuggan följde efter, tills den -hastigt helt nära hemmet vek förbi henne och försvann. Elisabeth andades -lugnare. ”Gud ske lof,” tänkte hon, ”det var då ingen spion, utan en -oskyldig menniska.” Hon kom hem. I deras vanliga samlingsrum satt -Leonhard, omgifven af alla barnen, för hvilka han berättade roliga och -lärorika historier. Ett moln af smärta och vemod sväfvade dervid öfver -hans vackra panna, och med illa dold likgiltighet fortsatte han den nyss -började berättelsen, som dock gjorde stort nöje och emottogs med högt -jubel af hans små kära åhörare. Barnens glädje gjorde ett djupt och -sårande intryck på Elisabeths hjerta, som förebrådde henne den -likgiltighet, hon på en tid visat dessa sin själs älsklingar. Stum gick -hon förbi den glada kretsen, och in i sitt kabinett. Leonhards blick -följde henne sorgsen, och då hon var borta tänkte han: ”Hon hade rätt då -hon sade _honom_, att endast hennes kropp är hos oss; ty själen, den är -död för allt hvad hon fordom älskat.” Han försjönk derefter i så djupa -och bittra tankar, att hela berättelsen blef afbruten och först barnens -gälla rop: ”mera, söta pappa, mera! Huru gick det se’n?” förmådde väcka -honom åter till känsla af det närvarande, och lät honom äfven känna att -det var omöjligt att nu fortsätta historien. - -”I morgon skall jag berätta mera för er,” sade han vänligt men -allvarsamt, ”i dag kan jag det ej. Dessutom är det långt lidet på -qvällen, det är bäst, att I gån till Maja, hon hjelper er till sängs.” - -Dermed kysste fadren ömmt deras hvita pannor, tyst i sitt hjerta -välsignande dessa sina älsklingar. Barnen gingo till hvila, men kunde ej -på länge somna för oron och gissningarne om utgången på den afbrutna -berättelsen. - - - - - Dödsbädden. - - ”Lik äolsharpans stilla sammanklang, - När strängen sprang, - Och vinden blott försvunna tonen saknar: - Så blifve ock från kylans rymd min gång; - Så klinge sång - Vid blommans bädd då hon i Eden vaknar.” - - ~Atterbom.~ - - -Många veckor förgingo. Hösten var åter inne med sin mörka, mulna himmel, -sina rytande stormar, sin tunga, melankoliska luft. Rudolph var allt -sjuk; han hade i några månader redan varit fängslad vid plågobädden och -läkarne gåfvo ömsom hopp, ömsom misströstade de om hans vederfående. -Elisabeth smög hvarje qväll till det läger, der han hvilade så lugnt och -utan klagan, ehuru synbarligen marterad af de rysligaste plågor, dem -hennes blotta åsyn dock tycktes mildra. Med allt större innerlighet -fästade hon sig vid den af sjukdomen så vek blifne mannen, hon trodde -sig älska honom högre för hvarje dag, denna tro var villan af en ren och -mild själ, af en sann qvinnosjäl; ty det hör till kännetecknet af en -verklig sådan att, när den ser en varelse lida för sig, med innerlig -tacksamhet älska den lidande ännu högre. Mot sin make deremot blef hon -med hvarje dag allt kallare och mera sluten, det låg en tyst förebråelse -i hvarje blick och rörelse, som djupt sårade den redlige mannen; men han -var för stolt att med ett ord rättfärdiga sig för en gerning, till -hvilken han var alldeles oskyldig. - -Under dessa, månader hade Virginia med hvarje dag allt mera nalkats sin -upplösning; synnerligast efter Rudolphs missöde, som snart med -tillbörliga tillägg kringspriddes i det goda ...s aftonkretsar och äfven -nådde Virginias öra. Hon bleknade djupare och darrade, när modren -förundrad omtalade denna nyhet, som kort förut blifvit henne meddelad af -någon, väl underrättad kaffesyster. Från denna stund bemärkte modren en -viss onämnbar oro hos sin sjuka dotter, som för hvarje dag blef allt -mera blek, allt svagare och mera lutad; det var den späda, af lifvets -frost angripna blomman, som långsamt böjde sig mot sin graf. Med fruktan -såg modren den förvandling, hennes älskling undergått, men hoppades -dock, att hon småningom skulle återvända till lif och helsa. Väl -besvarade läkaren hennes fråga derom med en tviflande skakning på -hufvudet, men hon trodde ändå; ty när vill modershjertat försaka hoppet -att behålla sina älsklingar? ”Det är någon djup sorg, som tär henne,” -sade doktorn alltid; men modren bestred det, ty hennes Virginia hade -aldrig doldt något för sin mor. ”Men huru förklara, den ständiga och så -ytterst skadliga oro, i hvilken hon sväfvar?” frågade läkaren tviflande. -Modren förklarade den härflyta af hennes sjukdom, men den erfarne -läkaren runkade blott hufvudet deråt, ehuru han teg. Emedlertid var och -förblef Virginia mycket orolig, ofta öfverraskade modren henne med -tårar, glimmande i de matta insjunkna ögonen, men då hon ömmt -efterforskade orsaken, skämtade dottren alltid bort frågan. - -Dock en dag, då modren ifrigare frågade henne derom, svarade hon med ett -sorgligt leende: ”Det är tungt för det unga hjertat att bereda sig till -skiljsmessan från allt hvad det eger kärast på jorden.” - -”Tala icke så!” utbrast modren förskräckt och fattade bedjande sitt -barns händer mellan sina, ”du går ju ej bort från mig?” - -”Men om jag blefve kallad?” frågade dottren med en blick af outsäglig -kärlek på den gråtande modren. - -”O! Han som gaf mig dig, Han kan ej vilja pröfva så hårdt sitt svaga -barn! Tag mig, o Herre, men skona hennes unga lif!” - -”Icke så!” sade dottren mildt, ”mitt lif eger värde endast för dig, då -ditt deremot är kärt för så många. O, min mor, önska ej att dö! Lef för -min far, mina syskon. Många band fästa dig vid lifvet ännu, mig fästar -intet!” tillade hon för sig sjelf. - -”Men nog kan du ännu bli frisk,” sade modren ifrigt; hon hade ej hört -dottrens sista ord. ”Berg, som blef så illa skadad och som så länge -sväfvat mellan lif och död, skall ju vara på bättringen redan, hörde jag -i dag.” - -”Är han det?” och en svag och flygtig rodnad färgade dottrens affallna -ansigte. - -När modren lemnat henne sjönk Virginia sagta ned på knä. ”O Rudolph!” -suckade hon med tårfyllda ögon och de magra små händerna hopknäppta -öfver det lidande bröstet, ”Rudolph, du blir då qvar på jorden! Jag -endast skall dö, dö så ung, så full af lif ännu. Hvad gör dock det? Hvad -värde eger lifvet utan kärlek? Likväl är jag mycket älskad, visst -framkallar min bortgång mången tår, det tror jag, och visst blir jag -saknad, men ej af honom, honom som jag dock älskar högst på jorden. Hvad -gör det då om jag går? De sakna mig en liten tid, men glömma dock -sluteligen den under torfven slumrande, trötta vandrarinnan. Jag trodde, -jag hoppades nästan, att han skulle följa mig efter till den sista, -tysta hvilostaden, det var mig så ljuft att tänka, det _jag_ skulle få -återse och vara honom till mötes der uppe i den ljusa himlasalen; men -han kommer ej. Dock det är godt att han stannar, att ej _hennes_ hjerta -också må krossas; det kan vara nog med ett. Engång komma de dock båda; -då skall deras Virginia möta dem och i oändlig, förklarad kärlek räcka -dem handen. Rudolph, då får du känna det hjerta, du försmådde på jorden, -då skall allt, som nu är dunkelt, bli uppenbart och förklaradt för våra -helgade blickar. O, det gör hjertat så godt att tänka på denna saliga -tid, det förtar all bitterhet, som döden eljest eger också för mig, fast -jag är så trött, så matt. Jag känner, att den ej är långt borta, denna -tid, då jag slipper dessa grymma plågor, som nu martera mig, och det -mera derföre, att jag döljer dem, på det ej deras åsyn måtte bedröfva -min arma mor. Ack moder, moder, snart lemnar Virginia dig; men om du -älskar din dotter, så gläd dig, ty hon går före dig att bedja för alla -dem, som äro henne kära; gläd dig, att hon så ung slipper jordlifvets -sorger och mödor och det innan förderfvet förstört all god säd i hennes -själ!” Derefter fick Virginia mera ro, men hennes kroppskrafter aftogo -med hvarje dag. Elisabeth besökte henne ofta, men det var ej mera samma -hjertliga förhållande emellan kusinerna som fordom, någonting kallt och -fremmande hade trängt sig emellan dem. Virginia såg med djup grämelse -detta, hon kände och erkände, att det var hennes fel, och denna hjertats -svaghet förbittrade hennes sinne, men hon beslöt att bekämpa den. En -dag, redan sednare på hösten, satt barndomsvännen åter vid hennes säng. -Virginia var svagare, men äfven mildare och vänligare än någonsin. Sedan -de länge samtalat i alldagliga ämnen, steg Elisabeth upp och beredde sig -att gå, men Virginia bad henne stanna ännu ett ögonblick. - -”Jag känner mig i dag så lugn, så fri från plågor,” sade hon med ett -svagt leende; ”jag ser att det lider till slutet. Befriarn nalkas och -jag tackar Gud, att han kommer utan plågor, att min sista stund blir -ljus och stilla. Men innan jag går bort, vill jag be dig förlåta mig all -den ovänlighet och köld, jag på dessa sista tider visat dig! Detta -mörker i hjertat, som vållat mitt uppförande, är skingradt, jag minnes -ej mera af hela vårt lif annat, än den vänskap som från barnaåren så -innerligt förenat oss. Måtte äfven du hafva förlorat minnet af allt -annat, på det du må kunna förlåta mig!” - -”Hvad har jag att förlåta dig?” sade Elisabeth djupt rörd, ”kanske att -mitt eget uppförande gjort, att du under dina plågor ej varit lika -vänlig som alltid emot mig. Om så är, så bör jag bedja dig om -förlåtelse, icke du mig! Menniskan, och isynnerhet jag, är så svag,” -tillade hon ödmjukt, ”man kan så lätt fela utan att sjelf ens veta det; -men om jag felat mot dig, så har det skedt utan uppsåt, och du bär ju ej -derföre något agg till mig?” - -”Ack Elisabeth, huru skulle jag kunna det? På grafvens brädd glömmer man -alla små oförrätter, all verldens litenhet, all vrånghet, allt hat; -lifvet blir då så högt, så förklaradt, så att alla dess dimmor sjunka -och förskingras, endast kärleken står qvar, öfverskylande och försonande -allt.” - -”Du talar så sorgligt Virginia, så underligt, som om du skulle tänka dö. -Du är dock i dag bättre än på länge, och blir väl snart alldeles frisk.” - -”Har du sett, huru elden flammar opp, innan den slocknar?” sade Virginia -skakande hufvudet. ”Så är det ock med mig. Jag är lik en lampa, hvars -veke är nära utbrunnen, men som lyser klarast, just då den slocknar för -alltid.” - -”O nej, nej, du får icke dö!” utbrast Elisabeth ångestfullt. - -”Frukta icke Elisabeth! Döden är icke så ryslig, som den synes, då vi -äro lyckliga; men när plågan nedtrycker vår kropp och själ, då blir den -oss ljuf. Också för mig blir den ljuf, ty jag har lidit mycket och är så -trött, derföre lef väl Elisabeth; din kära åsyn förtar mina krafter och -jag ville dock ega några qvar tills Förbarmaren kommer. Vi skiljas för -en liten tid, men snart se vi hvarandra åter! Gud välsigne dig, de dina -och _alla_ dem, du älskar, till dess!” - -Hon tystnade och sjönk med slutna ögon och ett leende, fullt af -salighet, utmattad ned på bädden. Med tårar lemnade Elisabeth den döende -väninnan. Lugnt slumrade Virginia derefter i några timmar. Sorgligt -betraktade modren sitt barns bleka, aftynade ansigte, hvaröfver dock nu -ett drag af öfverjordisk salighet sväfvade. Hon bad en varm bön till -lifvets och dödens Herre att få behålla sin älskling. Just då trängde en -stråle af den nedgående solen in genom fönstret och föll på den sjukas -anlete. Modren steg sagta upp och gick för att fälla ned rullgardinen, -på det den älskade dottren ej måtte vakna, men hon hade redan gjort det, -och då hon märkte modrens afsigt, bad hon svagt: - -”Låt vara! det gör mig så godt att se solen.” - -Modren gjorde, som hon bad och nalkades sängen. Med förundran varseblef -hon den höga skära rodnad, som brann på dottrens kinder. Den återtände -hoppet i hennes arma hjerta; men ack, detta hopp hade ingen varaktighet, -ty redan dottrens första ord skingrade hela den bedrägliga villan. - -”Mamma,” sade Virginia med matt röst, ”låfva mig att icke sörja alltför -mycket, då jag är borta. Lifvet är ju så kort och fattigt, det förtjenar -icke att saknas. Mycket bättre är att dö som ung, när känslorna äro -varma och själen öppen för allt godt och ädelt; bättre är att dö medan -man ännu ej saknas i lifvet. Du vet ej huru glad jag är att dö, huru -litet tanken att lemna dig och er alla bedröfvar mig; ty jag vet, att vi -om en liten tid se hvarandra åter. Derföre mamma, skall du med glädje se -att ditt trötta barn får hvila, och i hvilan glömma alla sina sorger, ty -också hon har haft sådana, ehuru hon doldt dem för dig, på det du ej -måtte oroas af dem, och kanske också af en känsla mindre ren än den, -nemligen af stolthet. Men vid grafven försvinner allt sådant, derföre -vill jag också nu bekänna för dig, att den plåga, som tärt ditt barn, ej -härrör af förkylning eller hvad du velat inbilla dig, utan dess rot -sitter i hjertat och för djupt att någonsin kunna uppryckas. Om du vill -känna dess namn moder, så vet, att den heter _hopplös kärlek_, och har -du någånsin känt hvad den vill säga, så vet du för väl, att för den, i -hvars hjerta den slagit rot, ingen räddning finnes unnan döden och -grafven. Var då nöjd, att jag så snart slipper alla plågor och blir -befriad från alla qval, som alstras af afund och svartsjuka i det arma, -eländiga menniskohjertat.” - -”O mitt barn, mitt arma, älskade barn!” var allt hvad modren under -hjertslitande snyftningar förmådde säga, i det hon slöt dottren till -sitt bröst. - -”Arm! Säg icke så,” sade Virginia med ett öfverjordiskt leende. ”Jag är -icke arm. O! jag känner mig så rik i din kärlek och i hoppet på ett -lyckligare lif. Det enda som grämer mig är, att jag genom onödig sorg -förstört detta; men Han, som är sjelfva barmhertigheten, förlåter väl -hvad jag af kärlek gjort och brutit emot hans heliga bud; tror du det ej -också min mor?” - -”Säkert mitt barn; så hoppas jag.” - -”Hoppas du? då är det bra, då är jag lugn och lycklig; ty hoppet låter -icke på skam komma, heter det. Också en bön har jag till dig min mor: -när jag är borta, så sätt en hvit ros på min graf, den är oskuldens och -sorgens sinnebild, och på min graf betecknar den, att jag fallit offer -för ett lidande, till hvilket ingen varit skulden. Dessutom älskar _han_ -denna blomma, och när han ser den prunka på grafven, skall han, om också -ej annars, minnas henne, som sofver den sista sömnen djupt under dess -rötter. Och nu till slut, låt mig tacka dig för all din godhet, moder, -för den kärlek, hvarmed du öfversett alla mina fel! Måtte du lefva lugn -och lycklig och väl minnas, men ej sörja och sakna din dotter, och måtte -din sista stund bli så stilla som min!” Hennes ögon slötos och bröstet -arbetade tungt ett ögonblick. I outsäglig ångest bad modren för sitt -döende barn. Ännu engång såg dottren opp; hennes klara, rediga blick -träffade den vid sängen knäböjande modren och ett leende fullt af kärlek -och salighet flög öfver hennes anlete. Hon sträckte armarne emot den -bedjande och stammade med bruten röst: - -”Min mor! .... Elisabeth! ..... Rudolph!” - -Detta ord var det sista. Armarna sjönko sagta ned, ögonen slötos för -alltid och med en suck flydde anden ur sin jordiska hydda. - -Just då bröt solen klart strålande in i rummet; men den belyste blott -den afsomnade och modren, som under heta, qvalfulla tårar kastat sig -öfver sin dotters lik. Sedan, liksom bedröfvad öfver denna syn, drog den -hastigt bort och slocknade vid nattens ankomst. - - - - - Afskedet. - - ”Tänk någon gång, när dagens sol sig sänker - Och fiskarn sagta gungar hem från sjön - På den, som evigt, evigt på dig tänker - Och ber för dig till Gud så mången bön!” - - ~Böttiger.~ - - -Virginia var borta. Hon hade gått den långa mörka vägen, som är så -trång, att ingen återgång är möjlig. Redan framstucko några höstblommor -på hennes graf, redan hade vinter och sommar vexlat på den, och tiden -förbytt modrens bittra sorg till en stilla saknad, mildrad af hoppet att -snart i en evig fröjd återse sitt barn. Hennes sista ord hade låtit -täckelset falla från modrens ögon och hon såg nu klart källan till sin -dotters lidande. Tyst i sitt hjerta förebrådde hon Elisabeth och -Rudolph, som sin Virginias mördare, och denna aggande känsla födde en -stor bitterhet emot dessa två, en bitterhet, som de voro långt ifrån att -ana, hvarföre de äfven uppbjödo alla sina krafter att trösta den arma -modren. - -Under loppet af detta år hade Leonhards och Elisabeths förhållande till -hvarandra tagit en ny rigtning. Med hvarje dag blef hon kallare emot -honom och dock var hon undergifven, ja ödmjukt uppmärksam för hans -minsta önskan. Den yttre känslan af pligt var det enda band, som numera -förenade de båda makarna. Men detta band är skört, om ej kärleken gifver -det styrka. Visst bildade äfven barnen en länk emellan dem, men äfven -mot dessa, fordom så älskade varelser, var Elisabeth blefven likgiltig, -kall och tvär, och de späda, träffade af denna förvandling, drogo sig -från modren och slöto sig allt närmare fadren; ty han var aldrig kall -eller ovänlig emot dem, tvertom tycktes de för hvarje dag bli honom allt -kärare. De voro numera det enda, han egde på jorden och åsynen af dessa -älsklingar var det, som uppehöll hans mod och lät honom tåligt hoppas -och vänta på bättre tider. Men när dagar kommo och dagar gingo utan att -någon förändring inträffade, när han såg Elisabeth allt mera aflägsna -sig ifrån honom och barnen, såg dessa tillvexa och snart stora nog att -begripa föräldrarnes förhållande, då vaknade bittra tankar i hans själ -och han beslöt att gå, gå långt bort och aldrig återvända. Men huru -kunde han för hela lifvet skilja sig från barnen? Ack hans hjerta -upphörde att slå vid tanken, att de snart skulle glömma honom, eller om -de mindes honom stundom, då anse honom för död, under det han i oändlig -kärlek aldrig skulle upphöra att tänka på dessa, ur hans egen själ -slitna varelser. Nej, han kunde icke lemna dem så för alltid; men taga -dem med sig ville och fick han ej heller. Hans affärer, i början så -blomstrande, hade nu på sednare år blifvit mycket invecklade och hotade -honom snart med en fullkomlig ruin. Olyckor, motgångar och sorger hade -tillsammans bidragit att göra hans undergång oundviklig. Likväl skulle -han ännu kunnat rädda en betydlig del af sin egendom och gjorde det -äfven; men denna del bestämdes åt Elisabeth, ty hon skulle aldrig lära -känna fattigdomen; ensam ville han bära dess börda och afstå allt åt -barnen och henne, genom hvilken han sjelf kommit i välstånd. Intet offer -var så stort, att han ej velat göra det för henne, men att också försaka -sina barns kärlek, dertill egde han dock ej styrka. Sedan han således -betryggat Elisabeths framtid, behöll han för sig en liten summa. Med -denna ville han uppsöka ett fremmande land och hoppades med Guds bistånd -genom omtanka och drift snart föröka detta lilla kapital och derefter -återvända och afhemta sina barn och föra dem till det nya hemmet bortom -hafven. Sådan var hans plan, och endast hoppet, att se den engång -förverkligad, uppehöll hans mod under de tysta förberedelserna till den -stundande afresan, om hvilken Elisabeth hade ingen aning. - -En afton, då allt redan för detta ändamål var iordningstäldt, satt -Leonhard tankfull i ett fönster af det hus, som han snart skulle lemna -och kanske för alltid. Sorgen hade trängt all bitterhet ur hans hjerta -och blott med djupt vemod tänkte han på de långa år, under hvilka han -kanske i ensamhet skulle framsläpa sitt ödsliga lif. Följande dagen -ville han afresa, fartyget var redan segelfärdigt, och vinden gynnande; -ännu samma afton skulle han om bord. Det återstod endast några timmar af -hans vistelse i hemmet. Snart skulle han vara ute bland fradgande -böljor, långt från de sina, som han kanske aldrig skulle återse. Denna -tanke var sorglig. ”O hvad har jag gjort, att bli så hårdt straffad!” -utbrast han klagande och en het tår föll ur hans manliga öga. Han lutade -hufvudet i sina händer och gret länge tyst. Då hördes små snabba steg i -rummet, ett par lena armar slogos kring hans hals och en barnröst -frågade gladt: - -”Hvar har du varit hela dagen, pappa?” - -Leonhard såg upp, bredvid honom stod lilla Helena, som vid åsynen af -hans tårfyllda ögon häpen slog sina små händer tillsamman och utropade -förskräckt: ”Du gråter! Hvad är det, hvad har händt?” - -”Ingenting mitt barn,” sade fadren, ”men om det skulle hända, att jag -lemnade dig och fore bort för alltid, hvad skulle du säga derom?” - -”Talar du om att lemna din Helena?” frågade barnet, bleknande vid blotta -tanken på denna möjlighet. - -”Ja jag talar derom.” - -”O, det kan du icke vilja,” utropade hon med tårar i ögonen; ”du kan ej -ha hjerta att lemna dina barn!” - -”Nöden tvingar mig, Helena,” sade fadren allvarsamt, ”men vill du alltid -med kärlek tänka på mig, då jag är borta?” - -”Jo det vill jag; och hvarje dag skall jag och syskonen bedja för dig -se’n du farit, på det Gud snart och lyckligt måtte återföra dig till -oss. Icke sant: du dröjer ej länge, du kommer ju snart åter?” - -”Och om jag skulle dröja länge, till exempel flere år, skulle du ej -också då minnas din pappa, och bedja för honom, och påminna dina syskon -om mig?” - -”Visst skulle jag det. Vi glömma dig aldrig, ehuru länge du än må dröja. -Men du blir ju ej borta så länge, du narras ju endast?” - -”Nej, jag narras inte. Jag reser bort, men huru länge jag må dröja, vet -endast Gud fader sjelf. Engång, om jag behåller lifvet, skall jag komma -igen. Vill du då med dina syskon följa er far hvart han för er?” - -”Gerna, gerna, om vi blott få vara hos dig, vår egen snälla lilla -pappa.” - -”Och du vill låfva att sålänge vara lydig emot din mamma?” - -”Visst lyder jag henne,” sade barnet sorgligt, ”men icke håller hon så -mycket af oss som du.” - -”Hon håller visst af er, då ni äro snälla och lydiga,” sade fadren, som -med en sorglig känsla åhörde barnets sista ord. Det föreföll honom så -hårdt, att i den allt mera kallnande modrens vård öfverlemna sina barn. - -”Elisabeth,” sade Leonhard samma afton till sin hustru, ”jag reser bort -nu, och har kommit för att ta afsked af dig.” - -”Hvart skall du resa?” frågade hon likgiltigt och utan att se upp från -sitt arbete. - -”Till Brasilien först, och hvarthän jag sedan hamnar, står i Hans hand, -som styr våra öden. Och om jag aldrig återvänder och hvad som än må -tilldraga sig, så besvär jag dig, vid minnet af allt hvad du fordom -älskat, att vara huld och god emot våra barn, att vårda dem till själ -och kropp, att bevara dem för frestelsen och synden, och, om du det gör, -nedkallar jag himmelens välsignelse öfver ditt hufvud.” - -”Leonhard, skall du bort?” frågade Elisabeth bleknande, och hennes röst -darrade af sinnesrörelse, men han var sjelf för upprörd att ge akt -derpå. - -”Ja, jag skall bort,” sade han vemodigt och fattade kärleksfullt sin -makas händer. ”Om jag gjort dig sorg, så glömm det och tänk ej ondt om -mig, när jag är borta. Aldrig har jag med afsigt velat såra dig, dertill -var du mig för kär. Och nu farväl! Ehvad som än må tilldraga sig, så -glömm ej, att jag återvänder först efter tre à fyra år, eller kanske -aldrig; att du är fri att handla så, som ditt hjerta inger dig.” - -Vid dessa ord kysste han lätt sin makas panna och hon hvilade än engång, -men blott en sekund, vid detta hjerta, som aldrig kunde kallna för -henne. I den följande minuten slet han sig lös och störtade ur rummet. -Elisabeth satt stilla, förkrossad qvar länge efter det han lemnat henne. -Hon hade ingen redig tanke, annat än att ännu engång se honom. Denna -tanke blef sluteligen en önskan så varm, att hon ovilkorligt störtade -opp och ut. I en tunn drägt, med blottadt hufvud lopp hon i skumrasket -genom gatorna. Hon såg ej de nyfikna blickarna, som riktades på henne, -kände ej regnet, som störtade ned och genomblötte hennes kläder. I -rastlös oro störtade hon framåt. Så kom hon till elfstranden just i det -ögonblick en jagt full af folk lade ut derifrån. Det var sjöfolk, som -foro till hamnen. Elisabeth var i begrepp att ropa dem tillbaka för att -taga henne med sig, men en röst, väl känd, nådde hennes öra; det var -hans röst, för hvars skull hon lemnat sitt hem. Hade han vetat, att den, -han så högt älskade, stod honom så nära, att hon lemnat sitt varma hem -för att i en ruskig höstqväll söka upp honom, då hade han haft en tröst -med sig på vägen, men han visste det ej och derföre lyste ej en enda -hoppets stjerna ned på hans ödsliga stig. Vid ljudet af denna fordom så -kära stämma tystnade hvarje önskan i Elisabeths hjerta. Med spänd hörsel -lyssnade hon och stirrade efter de farande, sålänge ännu ljudet af -årtagen nådde hennes öra, och ännu länge, se’n allt tystnat, stod hon -qvar på samma ställe och skulle kanske stått der hela den mörka -höstnatten igenom, om ej en hand sagta fattat hennes och en bekymrad -stämma talat bevakande ord i hennes öra. - -”Hvad gör du här, älskade?” frågade Rudolph ängsligt. ”Det blir din död -att vandra omkring så der klädd i detta väder. Kom hem med mig.” - -Stum lät sig Elisabeth föras mot hemmet och först då hon i det lilla -kabinettet stod framför honom, såg Rudolph den förstörelse, som -herrskade öfver hela hennes varelse. - -”Min Gud, hvad fattas dig?” utropade han förskräckt. - -”Han är borta,” sade Elisabeth utan att ge akt på frågan, eller kanske -snarare för att sålunda besvara den. - -”Hvem är borta?” - -”Leonhard. Han reste just nu till Brasilien och återvänder aldrig,” sade -hon med en djup suck. - -”Drömmer du?” sade Rudolph häpen. - -”Gud gifve det vore så; men ty värr har jag sjelf sett honom fara.” - -”Är det verkligen så?” inföll Rudolph och en onämnbar känsla af sällhet -uppsteg dervid i hans bröst. ”Efter nu så förhåller sig, hvarföre skall -du sörja? Vi äro ju nu fria.” - -”Fria! Ack nej, nej. Tro inte att jag skulle begagna hans frånvaro för -att slita de heliga band, som förena oss och för att med vanära hölja -hans namn.” - -”Se på mig Elisabeth, se huru mycket jag lidit och det allt för min -kärlek till dig; och ändå tvekar du, om du skall taga detta steg, som -kan bereda bådas vår sällhet och som han sjelf gjort så lätt för oss. Du -älskar mig då ej.” - -”Jag älskar dig, men du får ej fresta mig Rudolph. Mitt beslut står -fast: jag blir din maka, men icke förr än han sjelf sökt sig fri ifrån -mig, eller döden skiljt oss åt. Tills dess, låt oss vänta med tålamod.” - -”Och vi få kanske vänta hela lifvet igenom?” - -”Hvad gör det? Bli vi ej förenade i detta lif, så bli vi det i ett -annat, och då skola vi bli så mycket lyckligare.” - -Rudolph knotade, han ville ej vänta så länge, men med en blick af -förebråelse lemnade Elisabeth honom. - - - - - Frestelsen. - - ”Inled oss icke i frestelse!” - - -Det var afton. Snön låg åter utbredd öfver den frusna jorden, månan -strålade åter lika klar som i vår berättelses början och stjernorna -tindrade lika herrliga öfver det goda ... som då. Vintern var åter inne. -Några veckor hade förgått, se’n Leonhards afresa, men minnet deraf lefde -lika varmt i Elisabeths hjerta och uppväckte der en bitter, aggande -smärta, ett qval som var outsägligt. Denna afton återse vi henne -sittande vid sitt yngsta barns vagga. Den lilla hade varit mycket sjuk -och i dag särdeles svag och kirrig. Nu slumrade hon stilla. Det var en -njutning för modershjertat att se hennes ro nu efter så myckna plågor. -Med innerlig ömhet betraktade Elisabeth detta lilla hufvud så likt -honom, som flytt för hennes skull, och heta tårar rullade långsamt ned -öfver de bleka kinderna vid detta minne; det var tårar öfver egen -ohjelplig svaghet. - -I detta ögonblick nalkades henne någon. Elisabeth såg hastigt opp, -bredvid henne stod Rudolph. Hans blick var glad och strålande, men när -den mötte hennes tårfulla, blef han plöttsligt allvarsam. - -”Hvad står på,” frågade han ömmt, ”är den lilla värre i afton?” - -”Nej, tvärtom.” - -”Nå hvarföre gråter du då? snarare borde du då glädja dig, ty nu kan du -ju i morgon delta i slädpartiet till K..., du kan bli min moitie, -hvilket jag så innerligt hoppats.” - -”Ack kan jag, bör jag väl lemna den lilla? Nej, nej, jag måste bli hemma -och vårda henne.” - -”Hon är ju bättre; hvad vård behöfver hon då som ej andra kunna ge -henne?” - -”Men jag får ingen ro, om jag lemnar henne. Och Rudolph, hvad skall -verlden säga derom?” - -”Du vill icke komma,” sade han med mörk blick, ”du älskar mig ej, vill -ej uppoffra något för min glädje, då du kan framkasta dylika hinder. -Hvad bry vi oss om verlden och dess domar? Må den fritt fördömma oss, -den känner oss ej.” - -”Men mitt barn, Rudolph! Om jag ej aktar verldens omdöme, så bör jag -dock akta mitt eget hjertas, och det ropar högt att jag ej skall lemna -henne.” - -”Du älskar mig ej,” sade han bittert och steg upp för att gå, ”jag arme -dåre som skulle tro en qvinnas eder. Du har aldrig älskat mig, eljest -uppoffrade du mig ej för en barnunges skull.” - -”Rudolph säg icke så, jag älskar och har älskat dig grufligt. Men -betänk, att detta barn är mitt och att det är mig lika kärt.” - -”Då vill jag icke fråga efter din kärlek,” sade han med ett hånfullt -leende. ”Jag vill icke täfla om den med dessa barn, som äro dig kära för -det de äro hans, ehuru du många gångor svurit, att du numera älskar -blott mig.” - -”Jag har svurit sannt; men jag älskar också dem. Du känner ej -modershjertat, som är i stånd att uppoffra allt för sina barn.” - -”Jo jag känner det nu och finner, att det kan uppoffra äfven sitt -kärleksföremål, och det blott för en nyck som skall heta ömhet för -barnen. Derföre är det bäst att den försmådde lemnar rum åt de mera -älskade, de lyckliga.” - -”Gå ej,” sade Elisabeth och qvarhöll ångestfullt den bortgående, ”lemna -mig ej så. O, jag älskar dig så varmt och vill uppoffra allt för dig.” - -”Vill du komma i morgon?” frågade han nästan sträft. - -”Ja jag kommer, jag gör som du vill, allt hvad du vill, bara du inte är -ledsen.” - -”Tack du goda,” sade Rudolph innerligt och slöt den älskade till sitt -hjerta. ”Förlåt alla obetänksamma ord jag nyss yttrade och glömm dem. -Det var min varma, men fruktande kärlek som framkallade dem.” - -Man undrar kanske öfver det tålamod, hvarmed Elisabeth emottog Rudolphs -förebråelser, men den som det gör, känner ej huru mild och tålig den -qvinna blir, som i sina egna ögon sjunkit, ehuru hon i sjelfva fallet -bibehållit sig ren och skuldfri. Känslan af egen skuld gör en själ, ännu -oförderfvad, mild och undseende emot andra, och en varelse som, om också -oskyldig, likväl ser sig utesluten från verldens aktning, hvilken så -många mera brottsliga ega, den stöter ej så gerna ifrån sig de få -hjertan, som ännu äro henne tillgifna, om äfven de stundom äro -orättvisa. - -Ensam blefven, försjönk Elisabeth i djupa sorgliga tankar. Hon stridde -mellan pligt och kärlek. Ogerna lemnade hon sitt barn och ogerna ville -hon vägra den älskade att uppfylla hans bön. Heta tårar fuktade hennes -kudde under nattens ensliga timmar, och då hon om morgonen, efter en -kort slummer, vaknade, var hon ännu obeslutsam. Hon steg sagta opp och -smög till vaggan, der den lilla låg under stilla qvidande; men vid -modrens åsyn tystnade all klagan, hon smålog och räckte ut sina små -armar. Med en känsla af ånger slöt henne Elisabeth till sitt hjerta. -”Nej, jag kan ej lemna dig,” sade hon. - -Några timmar sednare skickade hon bud till Rudolph, af innehåll att hon -ej kunde komma med på slädpartiet, att hon beslutit stanna hemma hos den -sjuka. Samma bud medförde följande ord, skrifna i hast och med synbar -rörelse: - -”Du vill icke komma. Välan! välj mellan honom och mig. Kl. 3 afhemtar -jag dig, eller — emottag min dom.” - -Elisabeth vacklade åter. ”Jag måste följa honom,” utbrast hon -ångestfullt, och gick att göra sig färdig till afresan. - -Kl. 3 stannade en vacker kasansk släda, dragen af tvenne glänsande -svarta hästar, framför porten till Lindmarkska huset. Rudolph sprang ur -och in i huset, men på trappan mötte han Elisabeth, redan färdig. Han -tryckte tacksamt hennes hand, hviskande: ”tack,” och förde henne till -slädan. Ett gällt och hjertslitande barnrop skallade efter dem, dervid -Elisabeth ångestfullt bortvände hufvudet. Likväl satte hon sig vid -Rudolphs sida i den eleganta, beqväma slädan, lät med tålamod svepa -kring sig den varma björnhudsfällen, såg alla de tusende omsorger, -Rudolph hade för hennes beqvämlighet, under tystnad, och då ändteligen -de otåliga, frustande hästarne fingo sträcka af, suckade hon djupt och -kände tyngden i sitt bröst lättad af färden på den klara vinterdagen, i -dess rena luft. - -Med en hemlig känsla af triumf såg Rudolph det tysta qval, som fyllde -Elisabeths hjerta, såg att hon lidit och stridit mycket, innan kärleken -till honom vunnit seger öfver hennes pligter, och denna erfarenhet -gjorde honom glädje, ty den visade honom huru mägtig hennes kärlek var. -O, männer, männer, edert hjerta är dock ett hem för allt hvad egoism -heter; I kunnen för er egenkärlek uppoffra dens hela sällhet, som I -älsken. Ve eder, ty en sådan orättvisa bär aldrig god frukt! - -Elisabeth satt tyst och sorgsen vid hans sida. Hon tänkte med grämelse -på sitt barn, som vid hennes bortgång upphäfde rop af saknad och smärta, -hon förebrådde sig bittert att ha lemnat henne. Den snabba färden med -klingande bjellror, den rena luften och åsynen af det vackra, snöhöljda -landet, som låg så glimmande i solens strålar, skingrade omsider hennes -hjertas vemod, åtminstone till en del, och då de, efter en timmas färd, -just i solnedgången, anlände till K..., der en bal var arrangerad, var -hon blefven nästan glad. - -K... var en stor herrgård, hvars förre egare, en person med underbara -öden, sålt den till en högre tjensteman i V... som ej sjelf bebodde -stället. Egendomen, äfvensom det stora huset, vårdades af en gammal -inspektor, som egde flere fullvuxna döttrar och medelst löfte, att dessa -skulle få deltaga i dagens nöje, förmåddes gubben att upplåta -hufvudbyggnaden till ballokal. Han lät således putsa och elda de gamla -rummen, som nu, fullt upplysta, gåfvo en rätt treflig anblick. - -Sedan alla aflagt sina öfverplagg, spelade orkestern upp en liflig vals. -Sällskapet, gladt och upprymdt af färden, var synnerligen dansstämdt. -Äfven Elisabeth kände sig ovilkorligt lifvad och smålog, då hon hörde de -lifliga tonerna. Nu som fordom omringades hon af dansörer, som täflade -om att få en dans af henne, men Rudolph var ej bland dessa, ty se’n sin -olyckliga sjukdom hade han icke dansat ett steg. Elisabeth var snart -helt och hållet betagen af dansen, hon tyckte om den, den lät henne -glömma alla qval och sorger. Lätt och behaglig sväfvade hon ikring, -hennes hvita drägt harmonierade väl med det bleka, fina ansigtet och den -nästan alabasterhvita, så oändligt väl formade nacken och skuldrorna. -Betagen betraktade henne Rudolph, han kunde icke skilja sina ögon från -den intagande gestalten, så etherisk, så sväfvande. Lutad i hörnet af en -soffa, satt han känslolös för allt annat, blott med blicken följande -hennes minsta rörelser; och då hon trött och yr smög sig ur danssalen -för att i ett annat rum söka hvilan, åtminstone på en kort stund, -lemnade äfven han sin plats. - -Uttröttad kastade sig Elisabeth i en fåtölj i ett af de mest aflägsna -rummen, dunkelt upplyst af en lampa, vid hvars sken hon varseblef på en -säng, ett äldre fruntimmer djupt inslumrad. Här var det så lugnt och -svalt, så ljuft att hvila. Elisabeth lutade sitt feberglödande hufvud i -handen och sökte reda sina förvirrade tankar. En varm kyss på hennes -höga panna lät henne spritta hastigt opp. - -”Blif ej förskräckt,” sade Rudolph i det han slöt henne i sina armar, -”det är ju jag, din älskare, din Rudolph, som har sökt upp dig, för att -säga huru mycket han älskar dig, du bleka, sköna engel!” - -”För Guds skull Rudolph,” bad Elisabeth förskräckt, ”var tyst, man kunde -ju höra dig!” - -”Och må man höra mig, må hela verlden höra, att du är en engel, och den -skall ej kunna jäfva mitt vittnesbörd. Huru skön är du icke i dag också, -huru älskvärd, huru behaglig! O, att jag kunde kalla dig min!” - -”Rudolph, låt mig gå,” sade Elisabeth och sträfvade förgäfves att göra -sig lös från hans omfamning; ”tänk om någon skulle komma!” - -”Det är just denna jemna fruktan som plågar mig,” sade Rudolph häftigt. -”Vår kärlek är så ren, så kysk, och ändå skola vi dölja den, och ändå -skall den i verldens ögon vara syndig och oren. Det kunde vara -annorlunda, vi kunde vara fria och lyckliga, blott du ville.” - -”Tala ej derom; låt denna sak vara, den upprör oss endast.” - -”Nej jag vill tala derom så länge, tills ditt marmorhjerta veknat. Huru -grym är du ej Elisabeth, som så plågar oss begge, ty äfven du lider, det -vet jag, af denna dolda kärlek, och den kunde så lätt bli ett band, som -vi ej behöfde dölja. Hvarföre då dessa strider, denna tvekan, om du -älskar så, som du sagt?” - -”Emedan en aning säger mig, att om jag bryter dessa band, som förena mig -med en annan, jag då aldrig kan bli lycklig på jorden; att då först vore -jag helt och hållet förkastlig. Derföre vill jag vänta tills _han_ -förskjuter mig. Det kan ej dröja länge, och jag förtjente ej bättre.” - -”Tro mig, han gör det aldrig,” sade Rudolph med mörk blick. - -”Och om han ej gör det, så vill jag vänta, lida och hoppas,” sade -Elisabeth ödmjukt och undergifvet. - -”Ja hoppas, hoppas, tills vi läggas i grafven. Ack Elisabeth, var ej så -hård, så hjertlös! Förbarma dig öfver din Rudolph! Se huru jag blifvit -förändrad, hur jag plågats och lidit. Tror du, att jag, med denna -brinnande längtan, denna oupphinneliga trånad i mitt hjerta, kan lefva -länge? Vill du mörda mig, vill du med din hårdhet långsamt martera mig -till döds? Jag är stolt, jag har aldrig anropat någon menniska om -medlidande, men vid dina fötter tigger jag nu derom. Var barmhertig och -uppoffra ej vår lycka för en tom skuggbild. Lifvet är så kort; låt oss -ej förspilla den sällhet, det har att bjuda oss; låt oss njuta den, låt -oss vara lyckliga.” - -Han hade böjt knä för den älskade. Tårar glänste i dessa ögon, vanligen -så skarpa, men nu så milda och kärleksfulla. Elisabeth såg på honom, såg -huru dessa drag, fordom så vackra och manliga, nu bleknats och blifvit -föråldrade, och det allt för hennes skull. Denna syn trängde till hennes -hjerta som ett stygn och gjorde det vacklande. Rudolph såg hennes strid; -den gladde honom. Med melodisk lockande stämma talade han om sin kärlek, -om den sällhet, som skulle bli båda deras lott och sade sluteligen: -”Bäfva ej för svårigheterna, som denna skiljsmessa skulle medföra; burna -af oss båda, bli de icke tunga. Säg blott ja, och jag skall bestyra om -allt.” - -Elisabeth var besegrad. Hon sjönk till hans bröst och hennes läppar -öppnade sig för att framhviska det förrädiska ordet, då i detsamma en -sträng röst yttrade: ”Elisabeth!” - -Hon spratt häftigt till och Rudolph sprang upp. I dörrn stod Ferdinand. -Med mörk blick betraktade han det brottsliga paret. ”Min onda genius,” -mumlade Rudolph och Elisabeth vände sig ångestfullt bort. - -”Du måste följa mig,” sade Ferdinand i det han nalkades och fattade -hennes hand. - -Elisabeth steg darrande opp, men Rudolph ställde sig i vägen för dem, i -det han hånfullt sade: ”Jag ville gerna veta, med hvad rätt min herre -begagnar denna dictatoriska myndighet emot detta fruntimmer?” - -”Med en rätt, som ej rör er,” sade Ferdinand lugnt. - -”Jag ville se den, som efter ett sådant svar onäpst undsluppe mig,” sade -Rudolph bleknande af vrede och gick hotande emot honom. - -”Kom mig icke att glömma hvem jag är!” sade Ferdinand kallt, ”tvinga mig -icke att uppenbara händelser, som tids nog skola bli bekanta för denna -olyckliga” — han visade härvid på Elisabeth som känslolös sjunkit på en -soffa, — ”låt det vara nog, att jag säger, det hon _måste_ återvända -till sina barn.” - -Med dessa ord tog han Elisabeths arm och ledde henne bort med sig. Vid -trappan stod en släda, förespänd med en löddrig häst. De satte sig uti -och foro obemärkta bort. - - - - - Isfarten. - - ”Så ila de fram på den glatta ban, - Men under dem lurar den falska Ran.” - - ~Tegnér.~ - - -Vi gå nu ett par timmar tillbaka i vår berättelse. - -Elisabeth lemnade sitt hem och sina barn i tjenstefolkets vård, då hon -for till K... Det yngsta var sjukt och gret och klagade utan uppehåll, -Helena hade gått till en liten väninna och Otto var således ensam -lemnad. Det blef honom för tungt att sitta allena i den tysta qvällen -och han beslöt att också roa sig. Obemärkt smög han således ut med sin -lilla kälke och gick att söka ett par kamrater från granskapet för att -tillsammans med dem åka kana utför de branta, glatta elfstränderna. Han -hade ej funnit de sökta kamraterne hemma och begaf sig ensam ut i -skymningen. Luften var klar, men mild och behaglig och han kände ingen -fruktan. Isen var så glatt, kälken så lätt och det var så innerligen -roligt. Otto vandrade så småningom från stranden längre fram på isen. -Framgången gjorde honom djerf och vågsam; han begaf sig allt längre och -längre. Varm och ifrig glömde han att tiden led, att han var långt -kommen från hemmet, att det mörknade allt mera och att han befann sig -helt allena på isen. På en gång bemärkte han, att den brakade och -knakade under honom, men innan han, stel af förskräckelse, hann att fly, -brusade vågorna rundt ikring honom och han sjönk med kälke och allt i en -öppen vak. Den olycklige hade fallit ned i en öppning, som färgare nyss -förut begagnat, men som sedermera tillfrusit, ehuru isen ännu var så -svag, att den ej bar ens denna lilla tyngd. Med ett hjertslitande -ångestrop sjönk han i det kalla vattnet, der vi nu måste lemna honom ett -ögonblick, för att se oss om efter en räddare. - -Denna dag kände Ferdinand en oändlig längtan till .... Han hade på länge -icke sett Elisabeth och han ville nu så gerna träffa henne, det var en -osynlig magt som drog honom till .... Denna dragning blef sluteligen så -stark, att han ej kunde motstå den. Tidigt på eftermiddagen lät han -spänna för sin bästa häst och satte sig i slädan. Hastigt tillryggalade -han de fyra milen, som lågo mellan hans hem och .... Det gick så lätt på -det klingande föret. Stum satt Ferdinand och blickade upp till de klart -tindrande stjernorna i den mörknande qvällen. Han tänkte på Elisabeth, -på Leonhard och Rudolph och hans tankar voro ej glada. Vägen gick nu -nere på elfven. På en gång nådde ett gällt nödrop hans öra. - -”Stanna!” ropade han till drängen, som satt fram i slädan och körde; -”hörd du nödrop?” - -”Nej herre!” svarade denne lugnt, i det han höll inne hästen. - -I samma ögonblick hördes det åter, men svagare. - -”Hörde du ej nu heller?” frågade hans herre. - -”Jo, sannerligen, tror jag icke att det är ett barn, som håller på att -drunkna.” - -”Nå så kör då, så mycket hästen orkar springa, åt det hållet, derifrån -ropet höres.” - -Den snabba trafvaren satte af i sträckande fart. Ropet kom allt närmare, -ehuru det blef svagare. På en gång stannade hästen och ville ej gå -längre. - -”Hvad kommer åt djuret? piska på det!” ropade Ferdinand. - -”Jag har så gjort, men han går ej framåt; isen är väl så svag, att den -ej håller längre.” - -”Nå låt vara då!” sade Ferdinand, i det han hoppade ur slädan. ”Kanske -vi re’n äro nära det arma barnet.” - -I samma ögonblick hördes åter, såsom svar på hans ord, ett svagare rop -helt nära. Ifrigt skyndade Ferdinand framåt, men vid hvarje steg, han -tog, brakade isen och blott med yttersta möda kunde han försigtigt -skrida längre utan att falla in. Slutligen stod han vid den öppna vaken. -Här syntes intet och på en stund hade äfven alla nödrop upphört. Vid -stjernornas skimmer varseblef han dock ett föremål, som flöt på vattnet. -Efter mycket bemödande lyckades det honom att få fatt derpå och, då han -bringat det upp från vattnet, såg han, att det var en kälke, vid hvars -ena mede en liten gosse ännu höll sig krampaktigt fast, ehuru han var -stel och orörlig. Full af glädje återvände nu Ferdinand med sin räddade -skatt till slädan, och det lyckades honom att utan något äfventyr, ehuru -med stor fara, finna den på samma ställe, der han lemnade den. - -”Kör på, kör på!” ropade han sättande sig i slädan. - -Det bar av i svindlande far. Omsorgsfullt svepande sin pels kring det -våta och stela barnet, satt Ferdinand tankfull och ängslig, tryckande -den lille okände till sitt varma hjerta. Han ville föra barnet till -Elisabeths boning och med tillhjelp af en ditkallad läkare söka -återbringa honom till lifvet. Sedan skulle han återföra den räddade till -de tacksamma och bedröfvade föräldrarne. - -Snart stannade slädan vid trappan till det hus, dit han ämnade sig. Med -sin börda på armarna sprang han uppför trappan och in i huset. Till den -första, han mötte, ropade han: ”skaffa hit en läkare!” och störtade så -in i ett rum. Här lade han den räddade ned på en bädd och kastade en -blick på de små, bleka dragen. O himmel! de voro honom väl bekanta, det -var ju Leonhards och Elisabeths barn, med ett ord, lilla Otto. Häpen -betraktade honom Ferdinand och ville ej tro sina egna ögons vittnesbörd; -men då han sansat sig, började han med all ifver försöka alla de mest -brukliga medel till drunknades vederfående, ehuru utan någon framgång, -och på hans ifriga frågor till den snart anlände läkaren, svarade denne -efter en stunds tyst undersökning: ”Man kan väl icke säga, att det är -omöjligt att han kan återfås till lif, ty för vår Herre är allt möjligt; -men mig tyckes som vore alla försök onödiga.” - -”Det vore förfärligt!” utbrast Ferdinand förskräckt. ”Gif dock ej allt -förloradt, herr doktor, utan försök det yttersta. Men hvar är er fru?” -frågade han de häpna och gråtande pigorna. - -”Hon är på slädpartiet,” svarade den modigaste af dem. - -”Och ni hafva så illa vårdat barnen under tiden,” sade läkaren strängt, -”att en nu ligger död här. Kanske det ej är bättre med de andra heller. -Hvar är Helena, och huru mår den sjuka?” - -”Hon var mycket orolig straxt efter det frun reste,” svarade sköterskan, -en äldre, något döf qvinna, ”och tycktes ha plågor, men efter en stund -blef hon stilla och har nu sofvit i några timmar rätt godt.” - -”Ett godt tecken!” sade läkaren i det han gick i nästa rum och med ett -ljus nalkades vaggan, der den sjuka slumrade lugnt och stilla. Han tog -sagta bort det lätta täckelset, som var kastadt öfver barnets ansigte -och lyste på henne. Hon var hvit som marmor och en blåaktig färg var -utbredd öfver läppar och ögonlock. Förundrad lade läkaren handen på -hennes hjerta; det slog ej mera. Hon var död! - -Nedslagen gick han tillbaka till den andres dödsbädd. Tyst undersökte -han honom. Derefter sade han till Ferdinand med en röst, som darrade af -sinnesrörelse: ”Ett hårdt slag kommer att drabba fru Lindmark, ty -förgäfves äro alla försök att återkalla honom till lifvet, och också en -annan har dödsengeln röfvat ifrån henne.” - -”Är också den andra död?” frågade Ferdinand med stapplande röst. - -”Ja,” sade doktorn och torkade en tår ur de ögon, som voro så vana vid -denna verldens elände. ”Man måste varsamt bereda henne derpå, hon är ej -af dem, som lugnt kunna bära sådana olyckor.” - -”Jag reser genast efter henne,” sade Ferdinand ifrigt och gjorde sig -beredd till färden. ”O min arma Elisabeth, måtte jag skonsamt kunna -meddela dig denna underrättelse.” - -Han afreste. Huru han fann Elisabeth, känner läsaren redan. - - - - - Modrens förtviflan. - - ”Tro ej glädjen! O jag såg ett tjell - Der han bott från morgon intill qväll: - Tro ej den! Han ilar innan kort - Bort, bort.” - - ~Böttiger.~ - - -Stumma tillryggalade Elisabeth och Ferdinand vägen mellan K... och -staden. - -Ofta var han i begrepp att för henne i skonsamma och milda ord -tillkännagifva hvad hon hade att förvänta sig vid sin hemkomst, men -alltid studsade han tillbaka, då han ville bryta den djupa tystnad, som -herrskade emellan dem. Han beslöt att vänta, tills Elisabeth sjelf -skulle bryta den, men hon satt stum och, som det tycktes, död för allt, -vid hans sida. De nalkades snabbt allt närmare hemmet; redan åkte de in -i staden. Nu gick det ej längre an att tiga. - -”Elisabeth,” sade Ferdinand mildt och sorgligt, ”jag måste bereda dig på -en stor förlust. Du finner ej allt och alla, som du lemnade för några -timmar sedan.” - -Elisabeth satt tyst och orörlig. Hon tycktes icke hört eller fattat hans -ord. - -”Två af de dina hafva blifvit kallade bort af Honom, som är herre öfver -lifvet och döden. Måtte du med den undergifvenhet, som höfves en -christen, bära detta svåra slag, och påminna dig, att det ej är för -alltid vi skiljas här, utan blott för några få ögonblick och att om vi -hoppas och tro på vår helige religionsstiftare, så bli vi sluteligen -alla förenade i en salig fröjd.” - -Ferdinand tystnade. Han härledde Elisabeths orörlighet från sorgen, som -gripit hennes hjerta; men då de anlände till hennes hem såg han tydligt, -att hon ej ens gifvit akt på hans ord, ty i det hon lemnade slädan sade -hon hastigt, liksom återväckt till besinning: ”Sade du ej mig något om -mina barn? Hvad är det med dem?” - -”Det skall du snart få se,” sade Ferdinand, ej utan en smula bitterhet i -sitt hjerta, och förde henne in i ett rum. - -”Elisabeth,” sade han vemodigt, se’n de aflagt sina öfverplagg, ”skulle -du nyss hört på mina ord, så hade jag sluppit att en gång till upprepa -dem. Men dina tankar voro fjerran då, fästade på ett föremål, som jag -ganska väl känner, men jag vill icke nu genom någon förebråelse lägga -sten på bördan, som — jag fruktar det — ändå blir tung nog för dig. Du -anar väl, att jag ej utan vigtiga orsaker så ryckt dig från glädjens och -kärlekens armar?” frågade han med ett uttryck af bitterhet i tonen. ”Det -skedde också endast för dina barns skull.” - -”Hvad går åt dem då?” frågade Elisabeth häpen och darrande; hon anade -redan en olycka. - -”Med Helena är det bra, men de två andra måste du göra dig beredd att -lemna för detta lif,” sade Ferdinand ömt och deltagande. - -”O min Gud! Äro de då döende?” utropade hon ångestfullt och störtade -upp. - -”De äro döda!” sade Ferdinand så mildt och kärleksfullt som en tröstens -engel. ”Detta slag är hårdt, men måtte du få styrka att bära det.” - -Elisabeth hade sjunkit magtlös ned. Ferdinand upplyftade henne ömt, och -lade henne på en soffa. ”Låt mig se dem!” hviskade hon svagt och höll -sig fast i hans arm. Omsorgsfullt ledde han henne i nästa rum. Läkaren -var borta, han hade blifvit kallad till andra dödsbäddar. Folket hade -lagt de båda små liken bredvid hvarandra i en säng och stodo nu -snyftande och vridande sina händer ikring den, och vid sidan af de små -afsomnade syskonen låg lilla Helena högt gråtande. - -Med ett jemmerskri fullt af sorg och förtviflan slet sig modren vid -denna syn lös från Ferdinand och störtade fram. Magtlös sjönk hon ned -öfver de små, så oändligt kära varelserna, som nu här slumrade den eviga -sömnen, så lugna, så stilla, med ett saligt leende sväfvande öfver de -bleka läpparne, som om en öfverjordisk syn framkallat den. Med brinnande -kyssar och tårar öfverhöljde hon deras kalla ansigten, deras hals och -händer, kallande dem tillbaka i de mest ömma och förtviflade uttryck. -Slutligen störtade hon upp och lopp genom rummen, slitande i förtviflan -håret ifrån sitt hufvud och förbannande sig högljudt såsom sina barns -mörderska. Gråtande omfattade lilla Helena modrens knän och besvor henne -att lugna sig, men Elisabeth hörde intet, utan stötte henne med hårdhet -ifrån sig, eller ock stirrade hon förskräckt i dottrens ansigte och drog -sig rysande unnan sägande med ångest: ”Är också du död, och är det din -vålnad, som kommer att förebrå den olyckliga mörderskan de många lif, -hennes vårdslöshet förspillt?” - -Förgäfves försökte Helena göra det klart för modren genom sina -smekningar, att hon lefde, förgäfves upphäfde Ferdinand sin milda röst -att tolka hoppets och tröstens ord för den arma Elisabeth: hon hörde och -fattade intet deraf. I rastlös oro gick hon från rum och i rum, eller -satt hon vid den dubbla dödsbädden stel, orörlig, mumielik. Så satt hon -också följande morgon, då dörrn öppnades och Rudolph inträdde. Han hade -lemnat sitt hem så tidigt, för att sjelf erfara orsaken till Elisabeths -plötsliga afresa från balen och tillika affodra henne det löfte, hon i -går höll på att aflägga, då de afbrötos af Ferdinands ankomst. Obemärkt -hade han inträdt i Lindmarkska huset och stod nu oberedd inför denna -bedröfliga tafla. Elisabeth satt med halfslutna ögon vid barnens -dödsbädd; vid hennes fötter låg Helena under tårar omfamnande dem. Ett -utrop af smärtsam öfverraskning undslapp hans läppar vid den syn, som -mötte honom. Vid detta rop spratt den sörjande upp och såg förvirrad -ikring sig, men då hennes blick föll på Rudolph uppgaf hon ett skri af -vild smärta och gömde hufvudet i sina händer. - -”Elisabeth, min älskade! Hvad går åt dig?” sade han och nalkades, ömmt -fattande hennes händer. ”Jag är ju din älskare, din Rudolph; vill du ej -se mig, eller känner du mig ej mera?” - -”Visst känner jag dig,” frampustade hon svagt och slet sig med -förtviflan lös från honom. ”Visst känner jag dig, du dubbla mördare. Se -här ditt verk,” och med vild ifver visade hon honom de båda liken, ”se -hvad du gjort mig skyldig till genom dina djefvulska frestelser! Var det -ej nog att du röfvat mitt lugn, min husliga sällhet, drifvit min make i -landsflykt, förstört hela min både jordiska och eviga framtid? Skulle du -ännu dertill tvinga mig att bli mina egna barns mörderska?” - -”För Guds skull sluta,” utropade Rudolph förskräckt, ”sluta och hör -mig!” - -”Nej, jag vill icke höra dig,” skrek Elisabeth vildt, ”du frestare, du -djefvul i menniskogestalt! Till huru mycket ondt har du ej förledt mig? -O, jag var så förtrollad, jag älskade dig så högt och har blifvit -grufligt straffad för min synd och svaghet. Men nu, nu se’n jag sett -dessa kära varelser döda, nu är mitt hjerta förvandladt, nu hatar jag -och afskyr dig lika mycket, som jag fordom älskat dig. Gå derföre bort! -Gå, lemna mig! Fåfänga äro alla frestelser numera; gå nu, se’n du sett -ditt verk, och fröjda dig öfver din framgång!” - -”Hvem anser du mig för?” sade Rudolph djupt sorgsen. ”Hvilken barbar -tror du mig vara? O Elisabeth, fördöm mig ej så, jag älskar och har -älskat dig så varmt, förskjut mig ej nu så oskyldigt! Jag har kanske ej -handlat rätt, har stundom varit hård och egoistisk emot dig, men dertill -har min innerliga kärlek varit orsaken, ej en låg herrsklystnad.” - -”Jag känner dig, känner väl denna ormtunga; men den frestar mig fåfängt -numera!” sade Elisabeth bittert. ”Gå då, som jag sagt! Gå och låt mig -vara ensam med min sorg!” - -Rudolph ville ännu dröja, men Elisabeth gaf honom en blick så full af -vild förtviflan, att han med furien i hjertat störtade ur rummet. Han -slog sig vildt för pannan och sade med af förtviflan stelnad röst: ”Hon -är förlorad för mig och således har jag intet hopp på jorden.” - -Elisabeth åter sjönk efter hans bortgång högt gråtande ned öfver de båda -liken och sade med hjertslitande ömhet i det hon kysste dem: ”Er, endast -er tillhör numera mitt hjerta.” - -Så fann henne Ferdinand några timmar sednare, liggande magtlös och -orörlig öfver dödsbädden. - - - - - Den sanna trösten. - - ”Allt går väl och lyckligt bara man fruktar - Gud!” - - ~Fru H...~ - - -Månader gingo förbi. Elisabeths sorg hade rasat ut i vild häftighet och -efterlemnat ett doft, dvallikt, men icke mindre förtvifladt lugn. Tyst -och orörlig satt hon mången vinterqväll, långt in på natten på barnens -grafvar, och återvände först, när kölden stelnat hennes lemmar, eller en -häftig hunger rasade i hennes inelfvor. Hennes fordom så herrligt -blomstrande gestalt var blefven mager och hopfallen, liknande mera ett -benrangel än en menniskokropp. Det gullgula lockiga håret nedföll nu -oordnadt kring det bleka, affallna anletet, och ur de numera lugna, -högblå ögonen, sköt stundom en blick så djupt sorgsen och vemodig, ja -förtviflad, att den kunde locka tårar ur deras ögon, som sågo den. - -Rudolph hade undvikit Elisabeth, se’n det sednast skillrade mötet, men -lik den fördömde, som sorgsen irrar kring porten af det paradis, -derifrån han blifvit utesluten, så omgaf han nästan stundeligen den så -högt älskades boning, ehuru han ej vågade visa sig för hennes hårda, -förebrående blick. Ferdinand åter tillbragte sin mästa tid hos -Elisabeth. Det gjorde honom så ondt, att se henne lida, men det var dock -en ljuf tröst att se, det hon med hvarje dag blef honom allt mera -hängifven; han och lilla Helena voro de enda menniskor, hon tålde se. -Hennes stilla, ehuru djupa sorg, gjorde att han ännu icke misströstade -om hennes sällhet på jorden; ty han hoppades och trodde så gerna, att -hon ej gjort sig helt och hållet ovärdig den, och ännu en gång gjorde -han i sitt hjerta ett heligt löfte att söka befrämja den, och att lefva -för att bli hennes och hennes barns beskydd och stöd, om de aldrig -skulle återfå honom, som ensam hade rätt att vara det. Och äfven detta -hoppades han. För det närvarande önskade han ej annat än att kunna -förskingra den djupa sorg, som nedtryckte Elisabeths sinne och att öppna -det för bönen och hoppet, för det högre hopp, som så skönt lefde i hans -eget hjerta. Han kände dock menniskohjertat så väl, han ville icke -påskynda och förstora dess strider, utan se’n kampen var slutad, ville -han framträda med den enda sanna trösten och draga det trötta, utmattade -hjertat till Gud, öfvertygad, att det då, svagt och eländigt, skulle med -innerlig kärlek fly till den hamn, der det allena i lugn skulle få hvila -sig efter alla sorger och strider. Derföre såg han med glädje, att hon -med hvarje dag lugnades allt mera, och vid denna syn stärktes hans hopp. - -Våren var åter inne och blommorna framstucko redan på grafvarne, då -Elisabeth en afton sent återvände från kyrkogården. Hon var mild och -stilla, men klara tårar tillrade nedför hennes kinder. De voro de första -på länge. Ferdinand såg dem, de och hennes milda väsen gaf honom hopp -och mod att börja sitt tröstearbete. - -”Hvarföre gråter du?” frågade han vänligt deltagande. - -”Jag gråter af sorg och glädje,” sade hon stilla; ”af sorg, ty jag -kommer från deras grafvar, som genom mitt förvållande dött så unga; af -glädje, ty äfven der såg jag ett bevis af den trogna tillgifvenhet, -hvarmed du alltid omfattat mig och de mina.” Vid dessa ord visade hon -honom en hvit, ovanligt vacker och stor nejlika, den hon bar vid sitt -hjerta. - -”Se här,” fortfor hon, ”denna har du satt på deras graf. Också dertill -sträckte sig dina ömma omsorger. Du är så ädel Ferdinand, så god; huru -skall jag fullt kunna tacka dig?” - -”Detta pris förtjenar min lilla välmening i sanning icke. Men om du vill -bevisa på något sätt din tillgifvenhet emot mig, så stöt ej med köld -bort den innerliga bön, jag har att göra dig!” Med dessa ord fattade han -varmt hennes hand och såg henne bedjande i ögat. - -”Och den är?” - -”Den är, att du ej måtte sluta ditt hjerta för den tröst, som kommer -från höjden, att du ej förtviflar, ty allt skall bli bra och förlåtet, -blott du med lefvande tro kastar dig, så syndig du är, i din Frälsares -armar; men om du det ej gör, om du misströstar och tviflar, då skall du -alltid förbli olycklig, ingen fröjd skall då mera finna väg till ditt -hjerta, ty du är den ovärdig genom din otro.” - -”Men, huru vill du att jag skall hoppas? Jag har ju så djupt försyndat -mig emot Herrens bud. Skall jag också kunna finna nåd?” sade Elisabeth -sorgsen och ödmjuk. - -”Det skall du,” sade Ferdinand med lefvande öfvertygelse, ”blott du fast -tror och hoppas derpå. Din synd är stor, men Jesu förtjenst är mycket -större, ja så stor, att den räcker till att betäcka all verldens -skulder, huru gräsliga de än vara må, om man blott i ödmjukhet sträcker -sina händer derefter, med varmt och innerligt hopp.” - -”O jag ville gerna tro dina ord, men jag kan ej!” suckade Elisabeth. - -”Du kan, blott du ej misströstar, blott du väntar med tålamod. Icke kan -man så hastigt fatta tron eller komma från mörker till ljus. Man måste -småningom ledas dertill, och det går stundom mycket långsamt, men man -skall ju vänta på mycket mindre, hvarföre skulle man då ej göra det på -en sällhet, så stor som den Guds barn åtnjuta? Hoppas, bed och -misströsta ej, så skall du med Guds nåd bli hulpen. Jag skall läsa något -lugnande för dig om du så vill?” - -”Ack ja, gör det!” - -Ferdinand tog upp ur sin ficka nya testamentet, hvilket han, såsom en -sann herrans apostel, ständigt bar på sig och började med mild och sagta -röst läsa Johannes evangelium. De heliga orden funno väg till Elisabeths -hjerta och spredo der en fläkt så mild, som hon ej på länge kännt. Med -klarnad blick lyssnade hon till denna skrift, så underbart ljuf och -tröstande, och hon kände dervid nästan lugn och frid, och då Ferdinand -sent slutade sade hon varmt: ”tack!” - -Men ack, efter denna tid kom åter långa stunder af ofrid och smärtsam -förebråelse, stunder, på hvilka hon ingen ro fick, utan städse jagades -ikring af sitt osälla samvete. - -En afton satt hon åter på grafven. Det var långt lidet på våren. De höga -åldriga träden på kyrkogården stodo i full pragt och i deras lummiga -kronor slog nordens näktergal sina mildt melankoliska toner, toner så -veka, så ljufva, som skulle de varit en helsning från höjden, af de -själar, hvilkas jordiska omklädnad här under den gröna torfvan slumrade -lugnt, tills tiden kommer att stå upp igen. Hög och vördnadsbjudande -reste sig den gamla kyrkan, lik en moder midt ibland sina barn, omgifven -af hundradetal af grafkors. Solens strålar föllo brutna genom trädens -kronor på de höga, hvälfda, med små rutor i bly inlaggda fönstren, och -förgyllde dem, så att de tindrade med en glans, som om tusende ljus -strålat i helgedomen. Det gör ett oändligt stort och djupt intryck att -se en kyrka, omgifven af grafvar. Nutidens bruk har väl skiljt dem ifrån -hvarandra. Man föregifver hvarjehanda såsom orsaker dertill; men mig -synes såsom borde ingen enda af dem vara gällande. Visst säges det vara -skadligt för helsan att midt i en stad ha en begrafningsplats; men månne -vår tid föröfrigt iakttar hvarje medel, som kunde bidraga att förlänga -lifvet? Och månne ej våra vördnadsvärda förfäder lefvat vida längre än -vi, ehuru de hade sina grafvar i sjelfva kyrkorna. Detta bruk vill jag -ej försvara, ty äfven jag önskar engång att hvila under Guds öppna -himmel, betäckt af den grönskande jord, jag så mycket älskar, och hvem -är, som ej önskar att en solstråle må leka bland blommorna, som smycka -hans graf? Det är blott bruket att skilja grafvarne från kyrkan, som -förefaller mig motbjudande, ty äfven på landet har man gått så långt, -att man blott för att få dem åtskilda, anlagt begrafningsplatser några -steg från kyrkogården. Här åtminstone kan man ingen nytta hafva af att -skilja dem åt och det är bedröfligt att se fördomen och modet utöfva -inflytande på en sak, som borde anses vida höjd öfver deras domsrätt. -Det förefaller mig derföre, som skulle man röfvat barnen från modren, då -man skiljer åt dessa båda, ty kyrkan är ju den moder, som århundraden -igenom troget bevakar de i grafvarne ljuft slumrande, trötta barnen, -tills engång den kallanda rösten ljuder: ”statt upp, statt upp!” - -Med stilla, men djup sorg i hjertat satte sig Elisabeth på sina barns -graf. Den låg invid stammen af en hundraårig lönn, blott prydd med ett -enkelt jernkors, hvarpå de båda barnens namn, döds- och födelseår stodo -ristade. Rundtikring korset och trädet var torflagdt och sköna rosor och -nejlikor prunkade på grafven, och invid trädstammen stod en liten bänk -för den sörjande modren. Allt detta var Ferdinands verk, ett bevis på -hans milda, uppoffrande tillgifvenhet. - -Bedröfvad satt Elisabeth på kyrkogården. Stora tårar perlade på hennes -kinder, ty hjertat var så tungt och qvalfullt. Hon märkte ej, att -kyrkogårdsporten öppnades och ett liktåg långsamt skred fram på den -sandade gången, förrän den stannade just invid henne, der hon nu först -varseblef en nyss öppnad graf. Den halfstora kistan, hvitmålad och -enkel, med en liten grön krans på locket, ett bevis att en halfvuxen -gosse här skulle slumra sin sista sömn, sattes vid klockornas högtidliga -ljud sakta ned vid grafven, alla slöto en krets kring liket och se’n -klockorna tystnat, uppstämde de med klara och milda röster: ”Med glädje -och frid far jag nu hän.” - -Den milda upplyftande sången trängde lik balsam ned till Elisabeths -hjerta och upptände der en klar hoppets lampa. De förtröstansfulla orden -i den heliga sången väckte en ljuf rörelse, en rörelse af hopp, fröjd -och tillit i hennes själ, som hon aldrig kännt för. Alla Ferdinands ord, -alla de heliga böcker, hon sjelf läst, men de der varit mörka och -obegripliga för hennes förstånd, blefvo nu på engång klara för henne, -det var som om hennes själs öga hastigt blifvit öppnadt. I strålande -ljus såg och förstod hon nu hvarje ord och fattade och kände den -innerliga förhoppning, de inneburo. Med innerlig tacksamhet blickade hon -opp och varseblef då en gammal qvinna, som med undergifven, men djup -sorg i sitt åldriga, skrynkliga, af silfverhår omgifna anlete stod med -lutadt hufvud invid grafven. Det var enkan i Najn, som sörjde sin ende -son. Med beundran och en känsla af underlägsenhet betraktade Elisabeth -denna gamla gumma, och hon blef djupt rörd af den innerliga fromhet och -undergifvenhet för Guds vilja, som talade ur hennes drag. Hon ville så -gerna veta hvem gumman var och vara henne till någon nytta, ty allt -utvisade att hon behöfde tröst och hjelp i flere än ett fall. Se’n liket -var jordfäst, och alla borta som visat det den sista hederstjensten, -utom dödgräfvarn, nalkades Elisabeth honom och frågade hvems graf det -var. Utan att afbryta sitt sorgliga arbete svarade han, att det var en -ung fjortonårig gosse, sonson till den gamla gumma, Elisabeth så mycket -beundrat. Hans farfar hade varit en rik arftagare och son till en -handlande, som dött, då han ännu var helt liten. Han hade också sjelf -efter uppnådd myndig ålder handlat, men det ville ej gå med hans -affärer, ty han var i ytterlig grad elak och liderlig på allt vis. Mot -sin hustru hade han varit hård, ja stundom grym; men hon var engel i -tålamod och godhet och fördrog allt ståndaktigt. Se’n han i fylleri och -ond lefnad förslösat hela sitt arf, dränkte han sig slutligen, lemnande -sin hustru med en fyraårig son alldeles utfattiga. Hon var dock lika -flitig och arbetsam, som from och gudfruktig, och försörjde sig och sin -son. Denne blef helt ung sjöman och detta bidrog att göra hans lynne, -som hade mycken likhet med fadrens, alldeles vildt. Helt ung gifte han -sig med en qvinna på allt vis dålig och lastfull, och hade med henne en -son, denne gosse som just nu blef begrafven. Tidigt blefven fader- och -moderlös, var han hos sin gamla farmor. Han var lika mild och ömsint, -som far och farfar varit hårdsinta, och utgjorde farmodrens enda glädje, -tills han för ett par dagar se’n hastigt dött efter en kort och häftig -febersjukdom. - -Sådan var dödgräfvarns berättelse och oaktadt den gjordes med köld och -likgiltighet, uppväckte den dock en stor, ehuru vemodig glädje hos -Elisabeth. ”Jag sörjer,” tänkte hon, ”och har dock så väl förtjent det -hårda öde, som drabbat mig, då denna gamla qvinna deremot så god, så -from, lidit så mycket hela sitt långa lif igenom och dock äfven nu med -tålamod och undergifvenhet bär detta sista hårda slag. O, huru mycket -bättre är ej hon än jag, och dock återstår för henne endast himlen och -grafven att hoppas på, och jag deremot eger ännu på jorden föremål att -lefva för och älska i min Helena och den goda Ferdinand. För dem och i -deras kärlek vill jag hädanefter lefva, och skulle också ingen annan -glädje mera finnas för mig på jorden, så kan jag dock nu hoppas på en -stor och evig efter detta lif.” - - - - - Ankomsten till det nya hemmet. - - ”Hör hoppets röst: det lofvar dig att stilla - Den storm, som grumlar lifvets elf.” - - ~Granberg.~ - - -”Elisabeth,” sade Ferdinand en dag mot hösten, ”jag har tyckt mig märka, -att du vantrifs på dessa nejder: Är det ej så?” - -”Ack jo!” sade hon med en tår i ögat. ”Hvarje föremål här påminner mig -om den olyckliga tid, då jag var så förblindad, och jag får ingen ro -till mitt sinne.” - -”Du måste bort! Re’n länge har jag bemärkt din oro och derföre har jag -velat föreslå dig att flytta härifrån.” - -”Huru gerna gjorde jag det ej, men hvart skall jag väl ta vägen? Jag -eger ju i hela verlden ingen att vända mig till.” - -”Har du glömmt mig?” frågade Ferdinand ömt förebrående. - -”Ja du, men du har gjort så mycket för mig redan, att jag tvekar att -numera vända mig till dig; dessutom kan du i detta fall ingenting göra -för mig.” - -”Hvem vet? En fjerdingsväg från mitt boställe ligger en liten bondgård, -som jag köpte i våras, ty läget behagade mig. Det är väl ett litet -ställe och rummen äro få och små, men om du ej har något deremot, så -skulle jag be dig flytta dit med Helena. Der i ensligheten på landet -skall du finna ro och lugn, som du här saknar.” - -”Tack du goda Ferdinand! Ack ja, huru skönt vore det ej att få lefva ett -stilla obemärkt lif på landet i naturens sköte. Men huru skall jag lemna -grafvarne, och huru skall det gå med lilla Helenas uppfostran? hvem -skall lära henne der?” - -”Jag skall lära henne religion och allt hvad jag sjelf kan bäst och -nyttigast, och du lär musik och sång, hvaruti du sjelf hunnit så långt; -för resten skola vi ej meddela henne dessa ytliga kunskaper, som -verldens barn så gerna pråla med. Hon skall få lära sig hvad som är godt -och nyttigt, men det prålande och lysande skola vi ej fråga efter. Hvad -åter grafvarna beträffar, skall du ej oroa dig för dem, ty du kan ju -bedja någon af dina slägtingar vårda dem och sjelf kan du så ofta du -vill fara in till stan och se om dem.” - -Med glädje biföll Elisabeth till denna plan och skyndade med ifver att -sätta den i verket. Efter några veckor var hon äfven färdig att flytta. - -Sjelfva flyttningsdagen var en oändligt vacker höstdag. Tidigt om -morgonen hade Elisabeth gått ut till barnens graf och då hon återvände, -glänste några klara tårar i hennes ögon. På gården stod vagnen redan -förespänd och Helena satt resklädd deruti. - -”Hvad du dröjt länge min lilla mamma!” ropade hon mot modren. ”Du tror -ej huru jag längtar att få se det vackra Kulla, dit morbror Ferdinand -för oss.” - -”Måtte du trifvas der!” sade modren mildt i det hon uppsteg och satte -sig i åkdonet. - -Ferdinand var den tredje i vagnen, som snart satte sig i snabb rörelse. -Blott en afskedsblick kastade Elisabeth på huset, då de foro förbi det -och lemnade så ett hem, som varit henne så kärt, som sett henne födas -och der hon varit så lycklig, men också så outsägligt olycklig. Hon -suckade djupt och med denna suck lättade sig hennes hjerta från mycket -qval och många sorger. Med hopp och tillförsigt blickade hon omkring sig -på naturens alla föremål. Augusti månad eger ett oändligt ljuft behag, -som kanske uppväger vårens milda skönhet och högsommarns praktfulla, -glänsande yppighet; det är något så onämnbart skönt och herrligt i en -augustidag och qväll, det är som om den flyende sommaren ville vid sitt -försvinnande ännu mera tjusa våra sinnen än förr. - -Det var redan mot qvällen, då Elisabeth anlände till sin blifvande -bostad. Det lilla rödmålade huset, med sina hvita knutar och -fönsterposter samt sina af den nedgående solen förgyllda skorstenar, -skimrade så behagligt fram genom en tät grupp af vackra hängbjörkar, som -växte på den lilla gröna gården. På ömsesidor omgafs huset af löfskog, -men på den fjerde sidan utbredde sig en vacker, temmeligen stor insjö, -hvars klara böljor gingo helt nära foten af den lilla byggnaden. Små -vackra holmar syntes här och der, äfvensom täta albuskar, bakom hvilka -reste sig en hög, dyster tallskog, bekransade sjöns stränder. Hela -scenen var så vacker och behaglig att Elisabeths hjerta ovilkorligt -klappade af glädje, då vagnen körde opp och stannade vid trappan. - -”Ack hvad det är vackert, gudomligt vackert!” utropade Helena och -klappade i outsäglig fröjd sina händer samman. - -”Tycker du så?” frågade Ferdinand leende. - -”Jo jo, huru roligt skall det ej bli att lefva här!” fortfor den lilla i -det hon såg sig omkring. - -”Skulle du ej vilja sjelf ega ett sådant ställe?” frågade Ferdinand. - -”Huru skulle jag kunna tänka derpå? Jag eger ju ingenting.” - -”Men du eger ändå Kulla, ty jag ger dig det till namnsdagsgåfva! Det är -ju i dag Lovisa och du har ännu ingenting fått, men också har du ännu -ingenting bestått oss.” - -”Ack ja, det är i dag min namnsdag!” utropade den lilla i det hon sprang -att uppsöka sin mor, som gått ett stycke förut och redan inträdt i -rummen. - -De voro få, små och låga, som Ferdinand sagt, men de voro ljusa, vackra -och putsade. Väggarne och taken voro nyss målade och friskt granris var -strödt öfver de hvita golfven. Möblerna voro Elisabeths egna, här på -förhand uppställda af Ferdinand, med en smak och en ordning, som hon ej -skulle tilltrott honom. Med rörelse såg Elisabeth den omsorg, han haft -för hennes minsta önskningar och tycken, dem han alla kände så väl och -bevarat i troget minne. - -Hon satte sig vid fönstret till ett rum, synbarligen ämnadt till hennes -och Helenas sofkammare, ty två små sängar, med hvita täcken och -beskuggade af hvita gardiner, stodo på hvar sin sida af rummet. Knappt -hade hon hunnit sätta sig, innan dörrn öppnades och Helena rusade in. - -”Vet du mamma,” sade hon med glädjestrålande blick, ”morbror Ferdinand -säger, att han ger hela Kulla åt mig till namnsdagsgåfva, ty du må veta -att det i dag är Lovisa ehuru vi alla glömt det, utom den goda morbror.” - -”Ja Elisabeth,” sade Ferdinand i det han närmade sig sin kusin, ”det är -icke hos mig du bor, utan hos din dotter.” - -”Du skämtar ju?” frågade Elisabeth misstroget. - -”Nej, jag har aldrig talat mera sanning än nu,” sade Ferdinand -allvarsamt. ”Jag har gifvit detta lilla ställe åt Helena till -namnsdagsgåfva, efter det behagade henne så mycket, och jag hoppas du ej -vill förneka henne att göra mig den lilla glädjen att ej försmå min -ringa gåfva?” - -”Ferdinand, du är så god!” sade Elisabeth med tårar i ögonen. ”Du har -gjort oss så stora tjenster och ännu vill du råga måttet af dem, genom -att för mitt barn uppoffra din förmögenhet. Men kan och bör jag tillåta -det?” - -”Du bör det, ty i din dotters namn har jag köpt detta lilla hemman, det -är således hennes. Jag ville ej att du skulle anse dig beroende af mig, -men med ditt eget barn kan detta aldrig komma ifråga. Dessutom, hvad den -af dig så kallade uppoffringen vidkommer, skall jag aldrig sakna denna -lilla summa, hvarigenom jag blott till en ringa del sökt återgälda hvad -jag sjelf fordom åtnjutit af din alltid vördade faders oändliga godhet. -Jag har ej stora, ej många behofver och att tillfredsställa dem eger jag -ännu och alltid medel.” - -”Nej, jag kan dock icke tillåta, att du för mig och mitt barn beröfvar -dig denna summa, som du en dag kunde behöfva. Ack du har så många gångor -godtgjort mig och de mina, hvad som blifvit gjort mot dig sjelf, att det -nu är vi, som äro dig skyldige, och ack så mycket, att det aldrig, -aldrig på jorden kan fullt betalas, men i en annan verld skall du njuta -lönen derför. Derföre måste jag afslå denna din önskan och endast -innerligen tacka dig för den!” - -”Elisabeth, du kan ej vägra, att låta din dotter uppfylla min vilja, då -du får höra, huru innerligt jag glädt mig åt detta hopp. Om du genom -något vill bevisa att jag får vara och varit din sanna vän, så ber jag -att du nu måtte belöna min trofasta tillgifvenhet genom att låta Helena -uppfylla mitt hjertas varma önskan.” - -”Nå väl då,” sade Elisabeth och tårar af tacksamhet strömmade utför -hennes bleka kinder, ”ske din vilja!” - -Ferdinand tryckte sagta hennes hand och då han såg henne så upprörd, -aflägsnade han sig; Helena hade längesedan lemnat dem. - -Elisabeth satte sig åter i det fönster, hon under den vänskapsfulla -striden lemnat. Tankfull satt hon med hufvudet lutadt i handen och såg -utåt sjön. Solen hade nedgått, och der den försvunnit vid vesterhimmeln, -flammade en hög purpurrodnad öfver skyarne, under det fullmånan uppsteg -klar och ljus i öster på det högblå fästet, och återstrålade sin -glänsande skifva i insjöns klara, lugna spegel. Det ligger ett slags -magisk förtrollning i Augustimånans milda ljus och hvarje föremål, -hvarpå det faller, framstår i en nästan öfverjordisk glans. Det är något -mägtigt, ljuft men vemodsfullt i detta silversken, något som talar om -längesen försvunna tider, om en sällhet, en dygd, som fordom funnits -äfven på jorden, men nu lemnat dess arma barn och hvarföre den milda -himlalampan blifvit satt till ett ljus för dem på deras mörka stigar. En -mild, men mägtig förebråelse ligger i månans sken, som ovilkorligt -träffar den själ, som är öppen för hvarje intryck och med sig sjelf -känner att hon felat. - -Äfven Elisabeth kände det så. Heta ångrens tårar rullade ned öfver den -hand, hvarmed hon stödde sitt hufvud, och djupa suckar uppstego från det -hjerta, der ej på länge någon glädje funnits. De sista förspillda åren -reste sig spöklika och hotande för hennes inre syn, anklagande henne för -all den sällhet, den glädje hon förstört för sig och dem, som bort vara -henne kärast på jorden. Denna tanke var hård och bitter och en djup -misströstan uppsteg dervid i hennes hjerta. Då klingade på engång toner -helt nära invid henne, och en herrlig hymn ur ”Sions sånger”, dessa så -mycket tadlade och dock så sköna andliga sånger, uppstämdes af en enkel -manlig stämma, i hvilken Elisabeth igenkände Ferdinands röst. Sångens -milda, ljufva toner spred en oändlig frid i Elisabeths hjerta, ju mera -hon lyssnade till dem, och då de tystnade, runno ljufva tårar af hopp -och glädje nedför hennes kinder. - - - - - Det sista mötet. - - ”Vi se hvarandra aldrig åter.” - - -År kommo och gingo sin jemna gång och Elisabeth glömde derunder mycket; -men hvad hon aldrig glömde, var att bittert begråta och sörja öfver sina -felsteg, sin förblindelse. Visst mildrade tiden äfven denna grämelse, -men ångern fortlefde alltid lika varm i hennes hjerta, ehuru äfven -hoppet spred sina glädjestrålar i det mörker, som omtöcknade hennes -framtid. Stundom, och det var ofta så, när minnet blef allför bittert -och lifvet syntes henne så mörkt, uselt och fridlöst, då, lik en -andehviskning, ljöd det en röst i hennes hjerta, som talade ord så -ljufva, så herrliga, att hon, darrande af salighet, knappt vågade tro på -dem; men de återkommo, de ville ej tystna, med hvarje år blefvo de -klarare och i samma mån blef Elisabeths längtan allt innerligare, allt -mera uteslutande; dock dolde hon den i djupet af sitt hjerta, lik en -helgedom, bäfvande att visa den ens för Ferdinand och sin goda, vackra, -älskade Helena, som med hvarje år blef henne allt kärare; hon var ju det -bästa modren egde på jorden, det enda, utom sina ljusa, lockande -förhoppningar. Med allt innerligare vänskap fästade sig Elisabeth vid -Ferdinand. Han var hennes tröst i sorgestunderna, hennes sällskap i de -gladare, hennes råd, hennes stöd, hennes allt i allom och dertill en -trogen, omsorgsfull lärare för hennes barn, detta barn, som med hvarje -år allt skönare utvecklade så herrliga egenskaper, att det arma -modershjertat darrade af tacksam sällhet. - -Under de fyra år, som förgått, se’n Elisabeth öfvergaf sin födelsestad -och begaf sig till den fristad, som den aldrig svikande vännen beredt -henne och hennes dotter, hade de mycket sällan varit i ... och då det -någongång händt, var grafven det enda ställe mor och dotter besökte. -Naturligtvis skulle detta väcka nyfikenhet i den lilla staden, der -Elisabeth var så känd, se’n barnaåren; — mindre underliga ting hade -gjort det — men det uppväckte också mycket tadel och många försmädliga -gissningar och häntydelser, rörande hennes och Ferdinands förhållande -till hvarandra; ty det är nu engång så fatt med de arma menniskorna, att -ehuru de sjelfva sällan på det rätta sättet bekymra sig om andra, bli de -dock högeligen förbittrade, om andra på något sätt visa likgiltighet för -dem, och den stackars skyldige blir då med eller utan orsak på det -grymmaste gisslad af förtalets giftiga tungor. Det hände stundom, att -ändå någon midt i den allmänna fördömmelsen upphöjde sin röst till -försvar för den hårdt ansatta frånvarande, men då blef en allmän -axelryckning och ett försmädligt löje den frimodige försvararens -belöning, och denna vanliga fras blef svaret på den mildare domen: ”nog -känner man ju hennes förra lif, och den som kan lefva så som hon med en, -kan det nog med en annan också,” och på dessa ord fann ingen svar. - -Det ligger någonting hårdt och nedslående uti att betrakta det sätt, -hvarpå menniskorna i allmänhet bemöta dessa sina olyckliga likar, som -snafvat och fallit under vandringen på lifvets slippriga stig, men -hvilka rest sig ur fallet och framstå renade igen genom ånger och tårar -inför Honom, som allena eger att dömma ”öfver lefvande och döda.” O -menniskorna, de förgäta, huru lätt de sjelfva kunnat sjunka, om -frestelsen hade träffat dem, de förgäta, huru deras himmelska bröder, -englarne, gläda sig ”öfver den syndare som sig omvänder och bättrar;” de -fördömma blott, och draga sig undan för dessa, som de varit angripne af -pestsmitta. Ack! visst är det sannt, att synden är en sjukdom, värre än -pest och allt annat ondt, men liksom man blir fri från en fysisk smitta, -så kan menniskan ock genom väckelse och ånger befrias från syndasjukan. -Och likväl, ehuru Gud förlåtande upptagit det återvändande bannet, -likväl skola vi, dess syndiga bröder, med förakt och hårdhet stöta honom -ifrån oss. O! vi veta ej hvilken bitter känsla detta väcker hos en -menniska, som nog sjelf ändå i djupet af sin själ i outplånliga drag har -sin syndaskuld skrifven; huru vämjeligt vår misstro kan göra hans lif, -tungt nog förut genom en evigt aggande ånger; huru det kan väcka -bitterhet och trots i ett sinne, förut mildt och sagtmodigt, och — o -denna tanke är an afgrund! — kanske förstöra ånyo i hans själ det -himmelska utsädet, som ännu ej hunnit slå djupa rötter. - -Likväl är det godt och nyttigt, det förakt verlden skänker brottslingen, -och glädjande den afsky, den visar öfver brottet; den är en genklang -från de tider, då menniskosinnet rent och skuldfritt ännu, med fasa hör -brottet omtalas och knappt känner hvad det är, mera än att det är något, -som ej är godt. Nyttig är denna afsky derföre, att äfven den är ett -medel och kanske, ty värr, det verksammaste, att afskräcka menniskorna -från att beträda brottets ofta, ack så lockande, stig. Samvetet är så -mjukt, så elastiskt, så medgörligt, vår fader deruppe så mild, så -förlåtande, Han öfverser nog med våra små snedsprång från pligtens -regelrätta stråt; men menniskorna äro strängare, deras dom fruktar man -mera och af räddhåga för dem, afstår man den lockande, men brottsliga -njutningen. Ack det är väl eländigt, och ringa värde lärer vår Herre -sätta på en så beskaffad dyggd, men den kan dock verka mycket godt, -ehuru ej för den som öfvar den, ty exemplet är dödande för en ung, ännu -oskyldig själ; det finnes en onämnbar tjusningskraft i synden, en -tjusning, som berusar och förbländar den olyckliga, som engång blifvit -indragen i dess trollkrets. Derföre är det godt att afsky lasten och -brottet och det bör hvarje menniska göra, men man borde ej vara så snabb -att tro, att påbörda sin nästa allt ondt. Ser man deremot tydligt, att -han är skyldig, då bör föraktet drabba honom, ty motsatsen skulle endast -stärka honom i sin förvillelse; men visar han ett tecken till ånger, o, -då bör man ej genom hårdhet och köld qväfva denna gudagåfva, icke göra -återgången till ett bättre lif tung och svår, ja stundom omöjlig för den -arme vilseförda. - -Elisabeth kände djupt sitt begångna felsteg och just denna känsla -uppväckte i hennes själ dess fordna milda blygsamhet. Aldrig, under -dessa fyra förgångna år, hade hon omnämnt Rudolph: de var som om hans -blotta namn uppväckt en oöfvervinnelig afsky i hennes hjerta. Hon hade -ej sett honom, se’n deras skilsmessa vid barnens dödsbädd och egde ingen -tanke för återseendets stund, ty innerligt bad hon stundom att den -aldrig måtte komma. Äfven Rudolph å sin sida undvek henne sorgfälligt, -men lik en osalig ande irrade han i hennes granskap, osedd och fridlös, -men ur stånd att undfly den ort, der hon vistades. - -En skön juniafton hade Elisabeth vandrat ett långt stycke väg från -hemmet. Hon hade gått ut med Helena att efter vanligheten möta -Ferdinand, som hvarje dag plägade besöka sina kära skyddslingar. Aftonen -var så oändligt skön att Elisabeth, sedan hon förgäfves gått ett långt -stycke fram längs den smala, genom en vacker löfskog sig slingrande, -vägen, beslöt att sätta sig på en hög kulle, som reste sig i skogen helt -nära invid vägen och der invänta Ferdinands ankomst. Hon gjorde så och -Helena aflägsnade sig för att plocka liljenkonvaljer, som i ymnighet -växte på en nära belägen äng. Elisabeth var ensam. Hon aftog hatten och -lät den milda sommarluften spela kring kinder och hals. Trött nedkastade -hon sig på den mjuka gräsmattan och lutade hufvudet mot stammen af ett -åldrigt träd. Det gullgula håret böljade ej mera som fordom fritt öfver -de snöhvita, fylliga, men nu så magra, skuldrorna, utan låg fängsladt i -en tjock fläta kring det ännu vackra, ehuru så betydligt förändrade, -hufvudet. Dragen voro bleka och grufligt afmagrade, men ändå mildare nu -än någonsin. Ett ljuft trånande vemod låg i blicken, hvarmed hon -långsamt och tankfullt såg omkring sig. Den plats, der hon hvilade, var -vacker och skuggrik, ty höga, lummiga trän omgåfvo den öppna toppen af -kullen och mellan deras tjocka stammar växte höga ormbunkar och vilda -törnrosor, nu prunkande i full blomm. Allt var så vackert och fridfullt, -att Elisabeth kände en liflig rörelse af tacksamhet och glädje, men -hastigt förvandlade sig denna rörelse i förskräckelse, ty hennes -kringirrande blick mötte ett föremål, för hvilket det studsade tillbaka. -Der midt emot, mellan de täta trädstammarne stirrade ett par mörka ögon -på henne med eldblick. Elisabeth darrade och ville fly, men då hon reste -sig från marken, fördes plötsligt det höga gräset undan och en hög, men -lutad gestalt nalkades henne med vacklande, osäkra steg. - -Till hälften rest från marken, stirrade Elisabeth orörlig och med en -obeskriflig häpenhet och förfäran målad i sina drag, på den vålnadslike -varelsen, som långsamt nalkades henne. När den uppnått henne, stannade -den och betraktade henne stum och med en förebrående, men sorgfull -blick, några minuter. - -”Du vill fly mig,” sade mannen omsider med graflik röst, ”du hatar, du -afskyr mig. Mycket har jag felat, mycket brutit, men detta förtjenade -jag ej.” - -Elisabeth sade intet. Ångestfullt blickade hon i den talandes anlete. -Det var askgrått, förfallet och liflöst, döden hade redan tryckt sin -stämpel derpå; endast blicken ur de djupt insjunkna ögonen egde ännu lif -och eld, då den häftades på henne. I den lutade gestalten hade man -knappt kunnat igenkänna den fordom så reslige Rudolph, och likväl var -det han. Elisabeths häpna blick undgick honom ej, den framkallade en -svag rodnad och ett bittert leende hos honom. - -”Du känner mig kanske ej,” sade han med häftig ton, ”och det skulle ej -förundra mig; fyra långa års helvetiska plågor till kropp och själ kunna -förvandla äfven en engels utseende, hvad hafva de ej då verkat på mig! -Och ändå är jag densamma ännu och evigt i mitt hjerta. Men det var ej -derom jag ville tala,” fortfor han efter en kort paus och strök med den -magra handen öfver sin bleka panna. ”Jag ville blott se dig, ännu en -gång höra från dina läppar min dom, och sedan fly, fly för evigt.” - -Elisabeth teg. - -”Svara då,” sade han nästan otåligt, ”upprepa ännu en gång förbannelsen -öfver mitt hufvud, och jag vill lemna dig.” - -Elisabeth teg ännu. - -”O, du hatar mig då så gränslöst, att du ej engång vill tilltala mig, -vore det än med en förbannelse,” klagade Rudolph, och en tår simmade i -hans af sorgen fördunklade ögon. - -”Nej, jag hatar dig ej,” sade Elisabeth klart, men sagta. - -”Huru?” utbrast Rudolph och en stråle af hopp bröt fram i hans blick. -”Skulle du väl kunna förlåta mig?” - -”Hvad har jag att förlåta?” sade Elisabeth sorgligt; ”sjelf har jag -varit den brottsligaste af oss båda.” - -”Nej, det har du ej. Var det ej jag, som, lik en orm, inträngde i ditt -hem och spred der olycka och tvedrägt mellan hjertan, skapade att vara -förenade och värdiga hvarandra? Var det ej jag, som förrådde alla -pligter af vänskap, tacksamhet och ära, som röfvade sällheten från mitt -lifs räddare, dref honom i landsflykt, som förvillade hans maka, och -blef hans barns mördare? Är det ej på mig all denna förfärliga skuld -hvilar, jemte din rättvisa, ehuru grufliga förbannelse?” - -”Har jag förbannat dig? O, då har det skett i en mörk och olycklig -stund,” sade Elisabeth snyftande. - -”Skulle du ej nu upprepa den?” - -”O nej, nej!” - -”Tack Elisabeth!” sade Rudolph full af salig glädje. ”Du har lyftat en -centnerbörda från mitt hjerta, ty tro ej att jag eljest trängt mig fram -till dig. I fyra långa år har jag irrat kring din boning utan att våga -visa mig för dig, ty minnet af din sista förvirrade blick skrämde mig; -men döende af längtan efter ett förlåtande ord från dina läppar, har jag -dock ej kunnat helt och hållet slita mig lös från din närhet, ty jag -hoppades på den saliga stund som nu är inne. O Elisabeth! Jag har gjort -dig mycket, kanske ohjelpligt, ondt, men du skulle likväl icke hatat -mig, om du kännt all den gränslösa kärlek, jag burit till dig. Nej blif -ej ledsen, se ej så sträng, så hotande ut! Jag talar ju blott om hvad -som varit och huru jag älskat dig så, som ännu ej en qvinna blifvit -älskad; ja ännu — ännu .... men jag skall ju icke tala derom. Blott för -att få din förlåtelse kunde jag förmå mig att ännu engång framträda -inför dig och väcka smärtsamma påminnelser hos oss båda. Det är sista -gången och innerligen tackar jag dig för den tröst du gifvit mitt -hjerta! Den skall blifva mig ett ljus på den korta väg, mig återstår att -vandra; den gör, att jag med lugn kan tänka på den långa skilsmessan -från allt, hvad som är mig kärast, från fosterland och de få vänner, jag -eger. Den gör också, att jag med glädje tänker på den sällhet, som jag -så innerligen tror och hoppas ännu skall bli din lott på jorden, se’n -alla sorger vikit med mig, som var din lyckas mördare.” - -”Hvilken sällhet skulle väl numera kunna bli min lott?” sade Elisabeth -vemodigt, ”jag har ju förverkat allt hopp derpå.” - -”Du har ingenting gjort,” sade Rudolph högtidligt, ”du är oskyldig; ty -du gaf endast vika för en ögonblicklig svaghet, men jag ensam är den -skyldige. Huru väl om hela straffet träffat mig allena! Men så skall det -hädanefter bli, jag känner det, ty med din lösta förbannelse återtogs -straffdomen öfver oss båda, så att du blef den fria och jag skall -hädanefter ensam bära det, som ännu ej är fullgjordt. Du deremot skall -åter bli lycklig, _nu_ vet jag det, och denna kunskap gläder mig. Du -skall återfå _honom_, som min kärlek höll på att för evigt beröfva dig, -honom, som du saknat och begråtit i så många år; han skall med ännu -varmare kärlek än fordom omfamna dig, ty han återfår ju dig luttrad -genom frestelsens skärseld. Detta hopp är det, som ännu kan uppehålla -mig i de svåra, plågfulla stunder, som återstå innan vandringen är -fullbordad och bördan lyftas från de axlar, som redan böjt sig under -den. Och när jag engång, hvilket som jag hoppas sker snart, får lägga -mitt trötta hufvud ner till hvila i den kalla jorden: då kan jag i -skilsmessans stund med glädje tänka på den lycka I båda njuten och -dervid äfven påminna mig den förlåtelse du skänkt mig.” - -En häftig darrning öfverföll Elisabeth vid dessa ord. Rudolphs spådom -fann en genklang i djupet af hennes hjerta; nu visste hon hvad hon -längtat och trånat efter, såg att också hon i tysthet hyst detta hopp -utan att dock våga erkänna det ens för sig sjelf. Att dock nu se denna -längtan, detta hemliga hopp klädt i ord, öfversteg all hennes styrka och -hon vacklade af sinnesrörelse. Rudolph såg denna svaghet och förstod -dess källa; ett smärtsamt leende flög öfver hans tunna, bleka läppar och -han sade lugnt och förtröstande: - -”Det skall ske som jag sagt, jag vet det, och fröjdar mig deråt. Och då -du åter är lycklig och säll, så ber jag, att om en ofrivillig tanke -flyger tillbaka till en tid, den du önskar vara begrafven i glömskans -sköte, du då utan allt hat och agg måtte dröja vid mitt minne. Och nu -lef väl för evigt! Aldrig skall jag mera störa din frid, ty jag går nu -bort för att i ett fremmande land, under en varmare, skönare himmel, -söka mig en graf, der jag i lugn får hvila ut från alla strider och -qval. Der skall jag slumra ensam, gömd och glömd, men lycklig, ty din -förlåtelse skall sprida en glädjeskimmer kring min dödsbädd. Ännu engång -tackar jag dig för den! Gud välsigne dig och gifve ditt rena, skuldfria -hjerta frid!” - -Med dessa ord böjde han sig ned öfver Elisabeth, som åter sjunkit ned på -gräsmattan, och tryckte sina glödande läppar mot hennes höga, kalla -panna; derpå aflägsnade han sig långsamt, utan att se sig om. - -Elisabeth stirrade efter honom så länge som möjligt, men då den sista -skymten försvunnit af honom bland skogens trän, då föreföll henne -alltsammans som en dröm, en villa. För att skingra den, strök hon med -handen öfver sin panna, men der brände ännu spåret af den glödande -kyssen, döds- och afskedskyssen. Förvirrad blickade hon omkring sig; då -framträdde ur skogen Helena med sin fyllda blomsterkorg på armen och en -krans af de vackra, doftande blommorna kring sitt lilla mörklockiga -hufvud. - -”Ack mamma,” utropade hon och kastade sig kring modrens hals, ”du tror -ej huru mycket blommor det finnes derborta på ängen. Huru vackert är -ändå ej landet; här vill jag lefva och dö med dig och den gode morbror -Ferdinand! Men du är så allvarsam?” afbröt hon sig sjelf med en -kärleksfull blick på modrens sorgsna anlete, ”är du ledsen för det jag -dröjde så länge, men det skall du ej vara, ty, ser du, jag har ju bundit -en krans under tiden, som jag skall ge morbror. Är den ej vacker mamma -lilla?” - -”Jo mitt barn,” sade modren, men hennes blick var häftad endast på -dottrens vackra anlete och hon tryckte henne ömt och innerligt till sitt -hjerta, kännande lifligt, att hon numera utgjorde den enda länk, som -ännu förmådde fästa henne vid en lyckligare tid. - -”Men hvar kan den morbror dröja?” frågade Helena otåligt efter en stund; -”jag tror han glömmt oss i dag.” - -”Det tror ej jag,” svarade härvid en röst helt nära och den -efterlängtade framträdde ur skogen. Med ett utrop af glädje sprang -Helena emot honom och gaf sin enkla, men vackra och doftande gåfva. -Derefter vandrade alla tre långsamt mot hemmet. - -En timma sednare samma afton rullade, från den närmast Elisabeths boning -varande gästgifvaregården, en resvagn. Tvenne herrar sutto deri. Den ena -var ännu ung, den andra blek, lutad och skugglik, med ett ord Rudolph. -Stumma sutto de under den snabba färden. Mägtiga tankar tycktes kämpa i -Rudolphs sinne, endast afbrutna af en häftig, orolig rynkning på -ögonbrynen af smärta, hvarje gång en större skakning på den på mjuka -fjädrar gungande vagnen förmärktes, men straxt derpå försjönk han åter i -lika djupa grubblerier. - -Så förgick timma efter timma, mil efter mil. Natten igenom gick färden -och tidigt om morgonen befunno de sig i Å.. På värdshuset, der de togo -in, dröjde de endast ett par minuter och begåfvo sig derefter ned till -stranden för att gå ombord på det vackra, eleganta ångfartyget Finland, -som skulle öfverföra dem till Sverige, derifrån de vidare ville -fullfölja resan till södra länderna. Allt var af en vän förut -iordningställdt till resan och fartyget färdigt att afgå. Ännu på -stranden, hörde de redan qvartskottet aflossas och de skyndade sig att -komma på fartyget. Rudolph gick förut, den andre följde honom. Plötsligt -vände sig Rudolph om och sade allvarsamt: - -”Du vill då följa mig Verner? du vill då för min skull lemna -fädernesland, vänner, älskarinna och allt, och kanske för lång tid; ty -ännu återstå kanske många stunder af plåga för mig, innan det sega -lifvet är utnött?” - -”Ja jag vill!” sade Verner, en ung läkare; hemma från Rudolphs och -Leonhards gemensamma födelsestad och litet slägt med den förre, samt nu -för det närvarande stadsläkare i ..., ”för dig och min vetenskap lemnar -jag gerna på en tid mitt kära Finland och allt hvad jag eger dyrbart -här.” - -”Men om du ej återfann det, så som du lemnade det?” frågade Rudolph och -ett bittert minne förvred hans drag; ”om deras hjertan, som nu älska -dig, vore slutna vid din återkomst och kallnade för dig?” - -”Gud bevare!” utropade den unge mannen leende, men dock ofrivilligt -bleknande vid denna hårda spådom. - -Rudolph varseblef denna blekhet. ”Gå! ännu är det tid,” sade han, ”gå -och bevaka din sällhet att ej arffienden röfvar den ifrån dig!” - -”Det finnes en bättre hand än min att skydda den,” sade Verner med fast -tillförsigt, ”och _vill_ ej den beskydda så vore alla mina bemödanden -fåfänga.” - -”Men hvarföre skulle du följa mig? Ännu aldrig har jag egt någon, som -varit mig trofast tillgiven; skall min dödsbädd i detta fall bli -lyckligare än min vagga?” - -”Tala ej om död och dödsbädd! Du reser ju nu ut för att söka ny helsa i -ett mildare klimat och säkert återvänder du helt frisk derifrån efter -ett par månader, eller ett år.” - -”Frisk ja, och frisk för evigt. Aldrig återser jag mera mitt fosterlands -klippiga kuster, men nog irrar väl min ande hit igen, ty den lemnar ju -allt, som den älskat, här. Jag vill icke bedraga dig; det är döden som -långsamt gnager på mitt hjerta; det är för att söka mig en varmare graf, -än under nordens frusna drifvor, jag nu reser. Men dödskampen kan bli -lång och grym och plågorna göra mig mera despotisk än jag eljest är. -Blif derföre qvar här, ännu är det tid, blif qvar och lemna mig åt mitt -öde!” - -”Alla passagerare om bord!” skallade kaptenens stämma i det samma och -alla hastade hufvudstupa att efterkomma befallningen. - -”Ännu är det tid,” upprepade Rudolph, ”lemna mig!” - -”Nej jag följer dig!” ropade Verner utan tvekan. - -I samma stund satte sig fartyget i rörelse. Rudolph tryckte tacksamt -vännens hand. - -”Farväl mitt fosterland, sade han då Å.. försvunnit ur deras åsyn, -”farväl för evigt!” - - - - - Den döende. - - ”Så må jag dö af verlden oförstådd, - Men ej försmådd - Af Den, som engång löser lifvets gåta: - Han, som mitt lif en himmelsk syftning gaf, - Skall i min graf - Mig ej åt stoftets mörker öfverlåta.” - - ~Atterbom.~ - - -En osynlig ande för oss nu bort till en fjerran strand. Milda, ljufva -dofter uppfyllde luften, så varm, som ännu aldrig en nordens sommardag -egt den och solen strålar glödande öfver en jord, höljd af en evigt -blomstrande skönhet och ungdom. Allt är så outsägligt herrligt, luft och -jord och himmel; men i nordbons själ väcker den trånad och längtan, -denna himmel, så högblå, så ljuf; han längtar bort till sina gröna -kullar, sina stora sjöar och sin klara, ljusa himmel, beströdd med -milliarder stjernor och prydd med klart flammande norrsken; äfven den -kalla vintern med sina höga drifvor är honom kärare, än denna eviga vår. -Herrlig är den dock och ljuft vore att tillbringa en tid, men endast en -liten tid, i ”Italia herrlig och mild,” ty det är till dess varma luft, -dess doftande orangelunder, dess skönheter af tusende slag, vi fört våra -läsare, i förhoppning att finna öfverseende med den lilla svaga -teckning, vår ofullkomliga penna förmått göra af all den skönhet, vi -drömt om, men i verkligheten sjelfve aldrig skådat, en okunnighet och -obekantskap, som vi dela med de flesta våra landsmän, ty få af dem hafva -varit längre än till Stockholm eller Petersburg, om man undantager -sjömän. Och dock skulle vi ej sakna medel till dessa lärorika och -interessanta utflykter; vi kunna kanske bättre, än Svenskar och Danskar, -göra vår eriksgata kring Europa, ty Finland, ehuru ingalunda rikt -lottadt, är dock ej af de fattigaste länder. Men hvad är det då som -vållar, att Finnen så sällan sticker hufvudet utom sitt fosterlands -gränsor? Icke är det brist på nyfikenhet, ty i detta fall stå våra käre -landsmän på samma linie med hela den öfriga verlden; icke heller, är det -af hushållning, patriotism och hvad alla dessa vackra egenskaper heta, -som pryda ett lands medborgare, ty ingen är mindre hushållsaktig än -finnen och mindre patriotisk än han, då det blir fråga om att välja -mellan sitt eget, eller ett fremmande lands, produkter och att, i mån af -sina tillgångar, lägga sig till onödiga lyxartiklar. Hvad är det då som -vållar denna likgiltighet att se andra länder? Flegman, den medfödda -trögheten i sinnet. Visst vore det roligt att resa, tänker man, och -kanske jag hade råd dertill, men det är så mödosamt, så besvärligt, jag -måste för så länge afsäga mig alla mina gamla, kära vanor; nej! det är -bäst jag blir hemma. Och denna tröghet vidlåder oss icke allenast i -fråga om nöjen och trefnad, men äfven i saker af vigt och allmän nytta, -och har, ty värr, ofta förorsakat stora och ohjelpliga förluster för -hela vårt land. - -Det var till Italiens förgård, till det sköna, för så helsorikt ansedda -Nizza, vi vilja föra våra käre läsare. Det var om hösten 183.. November -månad var inne, ej den dystra, stormiga, mörka och töckniga, som i -norden, men november ändå, ehuru klädd i söderns förtjusande drägt. -Orangelunderna prunkade med de herrligaste mogna frukter och spredo en -aromatisk och tjusande doft ikring sig, frestande för en nordbos dervid -ovana näsa. Blommor, frukt och sjelfva jorden vittnade dock om vinterns -annalkande äfven här, ehuru det var en söderländsk vinter. - -Många resande hade anländt dessa sista veckor och kommo allt dageligen. -Promenader och gator vimlade af dem. De voro Fransmän, Spanioner, -Tyskar, Nordboer och framför alla Engelsmän. Större delen af dessa -fremlingar buro sjukdomens och dödens prägel i sina bleka anleten, sina -magra, skugglika gestalter och i sina långsamma, besvärande rörelser. -Och dock hade de kommit hit för att söka lif och helsa i den milda, -ljufva luft, som herrskar här; men ack, fåfänga äro alla försök dertill, -se’n lidandets mask en gång funnit väg till hjertat och lefver och -gnager der utan uppehåll. - -Ett par veckor före den dag, för hvars afton vi närmäre vilja redogöra, -hade tvenne resande, bland många andra, anländt längs jernvägen till -Nizza. De voro icke utmärkta, hvarken i klädedrägt eller väsen framför -någon af de andre, men det framstående nordiska draget i deras ansigten -och den ovanliga, fast sköna accenten, på deras fransyskt-italienska -språk, göra, att vår uppmärksamhet genast fästas vid dem. Hvilka kunna -båda dessa fremlingar vara? Vi vilja beskåda dem närmare, kanhända de ej -äro oss obekanta. Den äldre af desse fremlingar var troligen ej mycket -öfver tretio år, ehuru sjukdom och lidande tryckt en stämpel af grämelse -och lidande på hans bleka drag och lutande gestalt, och gaf honom -utseende af att vara minst 15 à 20 år äldre, än han verkeligen var. Han -gick långsamt och med möda, stödd på sin följeslagares arm, som med -omsorg och styrka ledde honom genom ett par gator till det stora hotel, -der de fingo rum i tredje våningen. Sedan den sjuke fremlingen med möda -stretat upp för de höga trapporne, allt biträdd af den unge, -lefnadsraske mannen, kastade han sig utmattad på en soffa och förblef -der orörlig flere timmar. Många dagar förgingo så under tystnad och -djupt lidande. - -En afton några veckor sednare låg den sjuke fremlingen på samma soffa, -som nu blifvit flyttad under det höga, gothiskthvälfda fönstret. Det -stod öppet och söderns milda aftonluft strömmade in i rummet och kyste -lätt den sjukes bleka panna, der han låg stödd mot några omsorgsfullt -lagda kuddar, lutande hufvudet i sin magra hand och med blicken följande -en stråle af den nedgående solen, som ännu glödande qvardröjde på -fönsterrutorne. En tår af stilla, hemlig trånad glimmade dervid i hans -insjunkna ögon och en sagta suck uppsteg ur det qvalda bröstet. Då -nåddes hans öra på engång af toner, vid hvilka han spratt våldsamt till -och lyssnade. Det var ett positif nere på gatan, som spelade en vals, -den han fordom ofta hört i sitt hemland. Han lyssnade begärligt till -dessa toner, som likt ett svärd inträngde i hans hjerta och genombårrade -det med tusende stygn; det låg dock ett slags hemlig tjusningskraft i -sjelfva det bittra minne, de uppväckte. - -En timma sednare inträdde den unge mannen till sin sjuke vän. Han hade -varit ute på promenader och gator och återvände helt upplifvad och -hoppfull till sin boning. Obemärkt inträdde han och såg vännen ligga -stilla på sin soffa under det öppna fönstret, derifrån alla solstrålar -så småningom dragit sig. Sagta, ty han trodde att vännen sof, gick han -fram för att stänga fönstret, att ej nattluften skulle skada den sjuke; -men då han var nära att verkställa sin afsigt, smög en kall hand öfver -hans och en mild, men vemodig stämma sade på svenska: - -”Låt det stå öppet så länge, Verner! Jag vill så gerna inandas denna -balsamiska luft, så ljuf och dock så olik vår.” - -”Men den kunde lätt skada dig, Rudolph.” - -Rudolph Berg — ty det var han — log svagt i det han sade: ”Mig skadar -intet numera.” - -”Jag har också tyckt,” sade vännen, som ej ville fatta meningen af hans -ord, ”att du på dessa sednare tider sett raskare ut. Snart lära vi kunna -fortsätta vår resa längre fram.” - -”Ja vi resa snart, men åt olika håll,” sade Rudolph tankfullt, ”båda -återvända vi likväl till hemmet.” - -”Vår afsigt var ju att resa till södra Italien, Rom, Neapel, Palermo,” -sade Verner, som ville blanda bort hans sorgliga tankar, ”eller har du -kanske bytt om plan och vill anträda resan hem?” - -”Du vill ej förstå min mening, Verner, derföre måste jag uttala den -tydligare. Längre går ej min väg i lifvet än hit; här är målet och jag -måste stanna. Många stunder har jag ej mera qvar af mitt lif och denna -tanke fröjdar mig. Döden har blifvit mig ljuf att tänka på, ty ehuru en -man, behöfver jag dock ej rodna att bekänna, att jag lidit mycket och är -trött och längtar till hvila. Ljuf skall denna hvila bli, men den hade -blifvit ändå ljufvare, om jag fått njuta den i den jord, som sett mig -födas. Nu först, då det är för sent, ser jag att ingen bör låta dåra sig -af en fåfäng villa, som lockar en att söka sin graf i fjerran land; ser -att det dock i dödens stund är svårt att tänka på en hvila i den jord, -som är oss fremmande, långt skild från alla dem vi älskat. Ja jag vill -utan blygsel bekänna, ty denna känsla är helig, att jag längtar bort, -bort till mitt kära hem, till det älskade Finland. Nu är det för sent, -nu får jag det ej mera, ty mina krafter äro slut, jag skulle ej nå -hemmet, utan skulle duka under på vägen, och detta ställe är så godt som -något annat också. Snart, ja om några timmar kanske, är det förbi med -mig. Ja, skaka ej så tviflande på hufvudet! Du är ju läkare och bör -således ej låta dåra dig af den styrka och helsa, du tror dig märka, nu -mer än förr på länge, i mitt väsen. Har du ej sett ljungelden, hur den -blixtrar fram ett ögonblick, lyser, men försvinner hastigt? Så och med -mig och mitt hela lif. Det har varit ett enda lysande, men tomt och -onyttigt irrbloss. Och det hade kunnat, hade bordt vara så annorlunda! -Nu först, med döden i hjertat, känner jag rätt, huru mycket jag -förspillt och försummat, nu tycker det mig tungt, men det är för sent. -Om jag kunde börja ånyo! Men nej! Endast ångern återstår för mig. Med -snabba steg nalkas döden och dess kalla hand skall snart vidröra det -hjerta, som i lifvet varit så varmt och kärleksfullt, som är det ännu, -ty fåfängt har jag stridit och kämpat för att segra öfver denna känsla, -så brinnande, så oöfvervinnelig, så förkastelig, och dock så ren, så -helig. Den har varit lavaströmmen, som förtärt min framtid, som -förbrännt mig till kropp och själ och gjort mig till den jag nu är. Och -ändå, ändå kan jag ej ens i dödsstunden slita denna känsla ur min själ, -den följer mig till grafven och bortom den. Svag och bedårad, har jag -mycket felat, men mycket lidit också; om plågorna här skulle kunna -afplana syndaskulden, nog vore mycket af min då afbetalad. Mycket har -jag felat, men innan jag dör, vill jag söka godtgöra litet deraf. Om du -engång återser Leonhard Lindmark, så säg honom, att han, och endast han, -varit älskad af Elisabeth, att allt det öfriga varit blott en chimére, -och gif honom det bref, som du finner försegladt i mitt schatull, och -säg honom också, att hvarje ord deraf är en helig sanning, besvuren af -en döende, ångerfull syndare; detta bref skall kanske gifva honom frid. -Helsa äfven Elisabeth och säg, att jag döende välsignar henne ännu, och -bed att hon ville upprepa den förlåtelse, hon engång skänkte mig, på det -att jag må finna ro i grafven. Och nu lef väl! på samma ställe som -brefvet finner du mitt testamente. Hälften af min förmögenhet tillhör -dig, den andra har jag gifvit till en fattigförsörjnings-anstalt i vår -födelsestad. Emottag du detta lilla bevis af min tacksamhet; du har -varit den ende som följt mig under plågans och smärtans tid. Måtte denna -lilla summa bereda dig en ljusare framtid med henne, du älskar! Jag -måste slumra litet nu, ty jag är så trött, så trött. Lemna mig på en -stund och medan jag hvilar, så bed för mig, jag behöfver det så väl!” - -Han tystnade och hans hufvud nedföll mot dynorna, ögonen voro slutna, -men ett saligt leende sväfvade öfver de bleka läpparne. Tyst smög sig -Verner ur rummet. När han ett par timmar sednare återvände och med ett -ljus nalkades den slumrande vännen, såg han att denne hade slutat. - -”Han är död!” utbrast Verner med rörelse. ”Sof i frid; du har mycket -lidit, men också bittert ångrat dina brott; måtte de vara dig -tillgifna!” - - - - - Mötet vid grafven. - - ”Misströsta ej!” - - -Rudolph slumrade i frid under en enkel, men skön, hvit marmorurna i -skuggan af en hög cypress på en kyrkogård i Nizza. Här skulle han hvila -ut efter sitt lifs långa, bittra lidande. Redan för nära en månad sedan -hade Verner fullgjort alla sina pligter mot den döde, men ändå -qvardröjde han. Italiens ljufva himmel qvarhöll honom med magisk -trollkraft. Nu skulle han dock lemna Nizza och allt var redan förberedt -till hans afresa, då han sent en qväll gick för att ännu engång besöka -vännens graf. Följande dagen skulle han bryta upp, men ville -dessförinnan säga farväl för alltid åt den under torfvan slumrande. - -Dagen förut hade en resande anländt till samma värdshus, der de båda -vännerne bott, och der den ena öfverblifne ännu bodde. Den fremmande var -blek och syntes mycket lida. Då han anlände, stod Verner honom helt -nära, och de förfallna, solbrända, men blonda dragen förefollo honom -mycket bekanta, ehuru han ej kunde påminna sig att de tillhörde någon, -som han förr sett. Medan han ännu grubblade derpå, gick fremlingen förbi -honom och försvann in i huset. Förgäfves vände sig Verner till värden -för att få veta den resandes namn; det han fick som svar på sin fråga -var ett honom fullkomligt obekant Engelskt eller Amerikanskt. Förgäfves -väntade han att få återse honom vid table d’hote; fremlingen kom ej och -syntes icke till under hela aftonen, ej heller den följande dagen. - -Denna dag om aftonen hade han dock lemnat värdshuset och vandrade -långsamt framåt längs gatorna i staden. Slumpen, eller ödet, eller en -högre magt ledde hans stapplande steg till en vacker, trädplanterad -kyrkogård. En oemotståndlig dragningskraft förmådde honom att inträda -genom den öppna gallerporten. Han andades så lugnt på denna vida -hviloplats och med ett slags tillfredställelse och längtan blickade han -ikring bland dessa små och obemärkta, men lugna boningar. En af dessa -behagade honom särdeles; det var en skön, hvit marmorurna, kring hvilken -slingrade sig en krans af i sten huggna törnrosor. Denna graf stod skild -från de öfriga, i skuggan af en åldrig cypress, och platsen såg så lugn -och fridfull ut. Med längtan i sitt lidande hjerta nalkades fremlingen -den afskilda grafven. - -”Du har funnit ro, okände,” sade han på svenska och böjde sig ned för -att läsa skriften på grafven. Der stod äfven på svenska endast dessa -ord: - - ”Rudolph Berg, - född - den 11 Junii 1802, - död - den 6 November 1839.” - -”Rudolph Berg!” upprepade fremlingen häftigt upprörd och med dödsbleka -kinder; blott med möda förmådde han hålla sig uppe vid trädets stam. -”Rudolph Berg, min dödsfiende, min lyckas mördare, är det så jag -återfinner dig? Har den sällhet, du röfvat ifrån mig, ej bringat dig -bättre frukt? Dock, du har lidit ut, du står nu inför den domaren, som -allena kan läsa i menniskohjertat och som vet, hvad straff du förtjenar; -mig tillhör således ej att dömma utan att glömma och förlåta, om jag -sjelf vill hoppas att bli förlåten. Hvila då i frid! Du gjorde mig -mycket ondt, men det fanns en tid, på vilken du var mig kär och vid -minnet af denna tid förlåter jag dig!” - -”Leonhard Lindmark!” utropade härvid en röst helt nära och Verner -framträdde till grafven. Han hade obemärkt af den andre inträdt på -kyrkogården och nalkades sagta grafven; ty med förvåning varseblef han -fremlingen, som föregående dagen väckt hans uppmärksamhet. Med -obeskriflig undran såg Verner den andres djupa rörelse, men då hans -utrop, så sorgligt och fullt af grämelse, men äfven af mild och -kärleksfull undergifvenhet, nådde hans öra, föll som på engång fjellen -från hans ögon och han igenkände fremlingen. - -”Leonhard Lindmark!” upprepade Verner och räckte sin hand åt fremlingen. - -Denne mottog den ej, utan stirrade förvånad på den talande. - -”Det var en tid som jag kallades så,” sade han omsider sagta och -långsamt, ”men denna tid är nu förbi.” - -”Hvarföre har ni aflagt er faders namn?” - -”Emedan detta namn var mig en plåga,” sade mannen bittert, ”emedan det -uppväckte i min själ minnen af en tid, lycksalig, men kort och för -alltid flyktad. Men hvem är ni unge man,” frågade fremlingen misstroget, -”hvem är ni, som känner mig, mitt språk, och kanske mina öden?” tillade -han med en forskande blick. - -”En landsman och vän,” sade Verner och räckte ånyo handen åt den bleke -fremlingen, som var ingen annan än Elisabeths olycklige make. - -”En vän!” upprepade Leonhard mildt, men vemodigt. ”Det var länge se’n -jag hörde det ordet, eller sett någon, som varit det för mig; och om jag -också betviflar det sednare, kan jag dock helsa er med tillgivenhet -såsom det förra,” med dessa ord skakade han vänligt Verners hand. - -”Och dock skall ni snart kalla mig så,” utropade Verner gladt och -besvarade hans handtryckning, ”ni skall kalla mig så, ty jag vill och -kan bringa er en stor glädje.” - -”Jag betviflar det, ty glädje har jag ej på länge egt och i er magt, -unge man, står ej att bringa mig den.” - -”Men om det stode? Om jag sade er, att ni ännu kan och bör bli lycklig, -att allt är förvandladt igen, skulle ni ej tro mig då?” - -”Gäckas icke med mig, okände!” sade Leonhard med darrande röst och -dödsbleka kinder. ”Du känner ej hvad jag lidit, vet ej hur jag försakat -allt hopp om sällhet och huru jag skulle kunna hämnas på den, som ville -gäcka mig med dess tomma irrbloss. Var derföre tyst och reta ej -djefvulen i min kropp.” - -”Jag gäckas ej,” sade Verner fast och högtidligt; ”inför Gud, den evige, -svär jag, att mina ord äro sanning och att jag kan och vill bevisa det, -om ni följer mig till mitt qvarter.” - -”Hvem är ni då?” frågade Leonhard och betraktade Verner förvånad och -misstrogen, ”hvem är ni som så vill trösta mig?” - -”Mitt namn vill jag säga er sedan. Tro mig blott nu och följ med.” - -”Nej, jag kommer ej,” sade Leonhard och stod qvar orörlig, och med mörk -blick. ”Jag vill veta ditt namn frestare, om du är från himmelen eller -afgrunden.” - -”Nå väl då envise,” utbrast Verner otåligt men ändå leende, ”jag måste -väl då säga er mitt enkla namn, på det ni tydligen måste inse, att det -ej kan göra anspråk på att härstämma hvarken från det ena eller det -andra stället, utan helt enkelt räknar sina anor från jordens grus. Jag -heter Verner, och om ni påminner er, torde ni kanske ihågkomma en -hedersgubbe till handlande med samma namn i er födelsestad. Denne man, -Gud fröjde hans själ, var far till mig, och _han_ som slumrar under -denna sten, var en af mina slägtingar. Jag följde honom hit till detta -fremmande land, ty han trodde sig finna helsa här, men fann döden. Frid -öfver honom, ty stor var hans skuld, men hans ånger var ändå större och -han dog som en botfärdig syndare!” - -”Ja frid öfver honom!” sade Leonhard rörd, ”han gjorde mig obotligt -ondt, men jag vill ej förbanna honom.” - -”Nej förbanna honom ej! Han var kanske lättsinnig, svag och straffvärd, -men han var äfven ädel, och hvad i hans förmåga stod, har han gjort för -att försona sitt brott. Och nu, när ni känner mitt namn, tvekar ni väl -ej att följa mig, på det jag må kunna bevisa er sanningen af mina ord.” - -Leonhard log vemodigt och tryckte den unge mannens hand. Stumma vandrade -de sida vid sida tillbaka till det hotellet, der de båda bodde. Sittande -i samma soffa, der Rudolph få veckor förut hade utandats sin sista suck, -emottog Leonhard tvenne bref, dem Verner räckte honom, i det han med -rörd stämma sade: - -”Det gläder mig att så snart vara i tillfälle att till er öfverlemna -dessa bref, till min omsorg anförtrodda af tvenne för mitt hjerta -dyrbara personer. Jag vågade ej hoppas att så snart träffa er. Måtte -dessa bref innehålla de underrättelser, och den tröst ert hjerta önskar -och törstar efter! Jag tror det, ty med innerlig öfvertygelse bådo mig -båda dessa personer framföra till er den försäkran att allt var -förvandladt och att ni kunde bli lycklig om ni ville.” - -Leonhard skakade hufvudet tviflande. Stum emottog han de båda brefven. - - - - - De båda brefven. - - ”Sörj icke mer, de fly bekymrens tider - Och snart är minnet öfrigt blott, - Det gifs ett mål för allt hvad hjertat lider, - Och hvarje plåga gränsor fått.” - - ~Granberg.~ - - -Leonhard tog brefven. Med en hastig blick öfversåg han utanskriften på -dem. Den ena stilen var honom fullkomligt fremmande, den andra svag, -ojemn och darrande, framkallade en dödlig blekhet på hans insjunkna -kinder. Häftigt sjönk handen med brefvet igen och han satt längre -orörlig med hufvudet lutadt mot bröstet. När han upplyftade det om en -stund, var han ensam i rummet, Verner hade lemnat honom. Med en stilla -suck återtog han brefvet, bröt det och läste följande, med svag och -darrande hand skrifna, och om djup rörelse och ånger vittnande ord: - -”Jag borde icke våga vända mig till dig, dig som jag så grymt gäckat på -allt det käraste, du egde i lifvet; jag borde ej ens i skrift göra det, -ej påminna dig om den usla varelse, du engång kallat vän och broder. -Icke skulle jag heller gjort det, om jag ej hoppats att derigenom, om -också blott till en ringa del, godtgöra hvad jag brutit emot dig. Detta -hopp, och längtan att erhålla lugn och tröst i den stund, som ej är -långt borta, är det som gifvit mig mod att så träda inför dig med alla -mitt hjertats djupaste hemligheter afslöjade, och jag ber dig i _hennes_ -namn, som vi båda tillbedt, att lyssna med tålamod till mina ord och tro -dem; de äro sanning, helig, lefvande sanning, ty på grafvens brädd med -döden i hjertat kan och vill jag ej bedraga dig.” - -”Min ungdom känner du, känner det varma band, som så fast, så -oupplösligen tycktes förena oss; men hvad du ej känner, var den djupa, -till dyrkan gränsande kärlek, som jag bar i mitt hjerta för allt skönt -och herrligt, vare sig i natur, i handling eller hos menniskor och djur. -Det var denna känsla som fästade sig så djupt i mitt sinne och som -förenade oss båda, ty tro ej, att det endast var af tacksamhet för mitt -lifs räddning, jag höll dig kär; ack nej! det var för den skönhet, jag -såg i din modiga, sjelfuppoffrande handling, jag så innerligt älskade -dig. Och dock var äfven lifvet mig kärt då ännu, ty endast den trötte -brottslingen, den, hvars hjerta varit hårdt snärjdt i syndens bojor, -längtar efter befrielsen; det känner jag för väl, för väl!” - -”O att du ej hade räddat mig! Hvarföre ryckte du ditt lifs onde engel ur -den kalla, våta grafven? Hvarföre skulle du locka tillbaka den djefvul, -som så skoningslöst krossat din sällhet? Ack! .... - -”Men då var du mig dyrbar; min tillgifvenhet var så varm, så innerlig, -jag tyckte mig kunna för dig uppoffra lifvet och allt det käraste, det -hade att bjuda, och likväl ... Menniskohjerta! du är ett eländigt, ett -illfundigt ting, dina fastaste föresatser kullslås, dina innerligaste, -bästa känslor fördunsta! Eländigt!” - -”Jag återsåg dig efter en mångårig skiljsmessa. Vi hade båda under tiden -blifvit män. För dig hade lifvet visat blott sin blomstersida; jag -deremot hade pröfvat svikna förhoppningars bitterhet, och denna känsla -hade gjort mitt väsen sträft och kallt, under det elden i det inre blott -flammade dess högre. Då, mera än någonsin, längtade jag efter ett -hjerta, som kunde fullt fatta och dela mina känslor, ett hjerta, vid -hvilket jag lugnt och tryggt skulle kunna hvila. Jag längtade efter ett -föremål att älska och tillbe, ett som varit mig det käraste på jorden, -hvilket jag kunnat vörda och lefva för.” - -”Med dessa känslor såg jag din maka och i henne den drömbild, som -ständigt kringsväfvat mig vaken eller sofvande. Hvad mitt hjerta kännt -och anat skönast, det såg jag allt hos henne förkroppsligadt. Från -första ögonblicket tillbad jag henne, dock dolde jag sorgfälligt både -för mig och andra denna känsla. Men jag var svag, jag kunde ej se och ej -låta bli att se henne, och för hvarje gång blef hon mig dyrare, -heligare, tills i en obevakad stund, en stund af mägtig frestelse, det -första ord af kärlek gick öfver mina läppar. Förbannade vare dessa ord, -denna stund, i evighet förbannade!!” - -”Ännu älskade jag dig dock. Men steget engång taget på syndens väg, kan -icke tagas tillbaka; ifrån den breda helvetes stråten är det så svårt -att återvända, ty fram eller åter skall det bära, men stanna får man ej; -man måste, måste gå till målet, envar det än må vara ställdt.” - -”Och jag gick, men med döden i hjertat, fast det brann af en besvarad -kärleks salighet. Jag var så låg, så sjunken i mina egna ögon, att -lifvet blef mig tungt och vämjeligt. Men derunder tillbad jag dock henne -allt högre och högre, och dolde för hennes skuld de qval, som tärde mig; -ty också hon led. Jag sökte försona henne med sin ställning, men det -lyckades aldrig, och kanske blef hon derigenom endast dyrbarare för mitt -hjerta, ty högre lågade för hvarje dag min kärlek, ehuru jag med smärta -såg de förebråelser, hon ständigt gjorde sig sjelf.” - -”Vid denna tid var det, som du lät utöfva hämndens kall emot mig. Denna -handling så rättvis, så välförtjent, uppväckte likväl bitterhet i mitt -hjerta och slöt det för dig. Du hade tagit igen ditt lån, då du så -obarmhertigt fråntog mig helsa och kraft och lemnade mig ett eländigt -rof för sjukdom och plågor. Från denna stund var allt qvittadt oss -emellan och jag ingenting dig skyldig numera. Utan förbehåll lemnade jag -fritt rum åt min kärlek, men hon förblef mig likväl alltid helig. Nu -ville jag alldeles röfva lyckan ifrån dig och en engel för mitt sjuka -hjerta, jag ville skilja er åt och dervid vinna en maka, sådan jag kunde -tillbe; men denna plan strandade emot hennes bergfasta vilja, hennes -renhet och oskuld, ty oskyldig var hon, trots allt och vid allt, som är -heligt, i himmelen och på jorden. Hon ville ej slita bandet emellan er, -sade hon alltid, ty det var dig, och endast dig hon tillbad i sitt -hjerta, ehuru jag ej då kände det. Du sjelf skulle vara den, som skulle -uttala skiljsmessans dom mellan dig och henne; sådant var hennes beslut. -Men jag kände dig så väl, jag visste att detta ord aldrig skulle gå -öfver dina läppar, och då — ja då önskade jag dig döden, önskade, att du -legat djupt ned i jorden; ty du stod ju i vägen för min kärlek, denna -kärlek, som uppslukat alla de ädlaste känslorna i min själ. Jag var -blefven eländig och usel, din stränga hämd hade krossat hela min bättre -varelse. Du blef mig vidrig, förhatlig, du som jag fordom så högt -älskade.” - -”Med rysning förbigår jag nu den sorgliga händelse, som för evigt -skiljde henne och mig, som öppnade hennes ögon, blott för en kort tid -förblindade af en falsk synvilla, den hon tog för kärlek, men som endast -var ett sken deraf. Du får tids nog erfara denna händelse, om du ännu -finnes bland de lefvandes antal, och en gång återser ditt hemland, eller -någon röst derifrån når ditt öra, i hvilken vrå af den vida verlden du -då än må irra. Jag ville blott säga dig, att hvad du än må känna vid -denna underrättelse, så låt det bli blott jag, som träffas af din -rättvisa förbannelse, ty jag, endast jag, är den skyldige. Må mig ensam -drabba all förbannelse, allt straff och hennes skuldfria hufvud skonas! -Ty heligt svär jag, att hon intet felat, intet brutit, utom sin svaghet, -om den är ett brott, och du bör, du skall sätta tro till mina ord, en -döendes ord!” - -”Och nu, nu återstår mig blott att besvära dig att återvända till -_henne_, som trånar af längtan efter dig. Hvarföre skulle du försaka den -lycka, som vinkar dig och som du ännu så fyllt kan njuta? Hvarföre sluta -hjertat för den felande, men ångerfulla makan, dig ännu lika värdig som -fordom? Aldrig skulle jag yttra dessa ord till dig, om jag ej vore på -grafvens brädd, men med döden i hjertat blir man ödmjuk, och en längtan -uppstår att försona om möjligt sina brott. Också jag vill försona hvad -jag brutit, om det låter göra sig, och denna brinnande önskan gör, att -jag kan hoppas förlåtelse i ett annat lif.” - -”Mitt hopp är, att detta bref måtte finna väg till dig och att dess ord -kunde sprida ljus och tröst i din själ; ty nu i dödsstunden har mitt -hjerta veknat och den fordna barndomsvänskapen har återtagit sin heliga -plats deri. Gerna och fullkomligt förlåter jag dig din grufliga hämd och -erkänner att den ej var orättvis. Mycket har jag brutit, men blifvit -mycket straffad också. Men nu, nu i dödsstunden, uppfyller ett mörkt -tvifvel min själ; det förefaller mig, som om du ej skulle varit den, som -hämnats på mig, som om jag oskyldigt anklagat dig. Är det så, huru -mycket har jag ej då felat emot dig? Mot dig har jag felat, aldrig emot -någon annan, och detta bör till en del försona min misstanke. Snart -skall allt detta bli mig uppenbart, och för hvad jag brutit, skall -straffet drabba mig. Måtte du förlåta mig, såsom jag dig!” - -Brefvet sjönk ur Leonhards hand och han böjde hufvudet ned mot bröstet. -”Frid med dig,” suckade han, ”måtte du vinna förlåtelse i den andra -verlden, såsom du vunnit den af mig äfven för din olycksaliga, ehuru -falska misstanka!” - -Länge förblef han tankfull och ville ej komma sig till att bryta det -andra brefvet. Omsider sprang sigillet och efter en snabb blick på -underskriften läste Leonhard följande: - -”Broder! — Låt mig kalla dig så, ty alla äro vi ju bröder inför Honom, -som ransakar hjertan och njurar. — Broder! länge har jag hoppats, länge -bedit, att den stund måtte komma, som nu är inne då din blick hvilar på -de ord, jag skrifvit; ty jag betviflar ej att du ju icke djupt känner -sanningen af dem, att de icke återföra friden och glädjen till ditt -arma, ack så länge fridlösa hjerta; jag betviflar ej, att ju Gud icke -styr det så, att dessa rader finna dig ehvar du än må irra i den vida -verlden, o! måtte de då vara rösten, som kallar och beder dig återvända -till de kära, du här lemnat.” - -”Återvänd, o återvänd till henne, som du så högt älskat, till henne, som -utgjorde din himmel på jorden! Tro mig! Ännu förtjenar hon hela din -kärlek och kanske högre än fordom, ty hennes hjerta, luttradt genom -lidande och ånger, är så rent, så oskyldigt, som ett barns i denna -syndiga verld; hennes själ har vändt sig till Honom, som allena kan -hjelpa, och brinnande böner beder hon natt och dag, att Han måtte bevara -dig och föra dig åter till hemmet, på det hon genom sin oändliga kärlek -måtte utplåna minnet af sina förbrytelser. Huru ofta i nattens mörker, -då hon trott sig vara obemärkt, har jag icke hört henne gråta och bedja -så, att det kunnat röra en sten; bedja, att du måtte återvända, på det -hon ännu skulle kunna visa dig sin återväckta kärlek, denna kärlek, som -aldrig varit slocknad; ty det var blott en mörk, olycksalig skugga, som -smög sig emellan er, och nu, då den är borta, strålar kärleken i -fördubblad glans och styrka. Men hon känner djupt sitt felsteg och vågar -icke vända sig till dig med en bön att återvända; hon beder derom, men -hon vågar icke hoppas, vågar icke ens nämna denna önskan, och det är -henne ovetande, som jag sänder dessa rader ut i verlden att söka väg -till dig. Låt ej deras bön förklinga ohörd, tillslut icke ditt hjerta -för den sällhet, som ännu väntar dig; låt ej verldens dom skilja åt det -Gud förenat och glömm ej, att ”en menniska kan falla sju resor, men dock -stå upp igen.” - -”Mycket har du lidit, mycket älskat och blifvit älskad också, och i din -kärleks namn besvär jag dig att glömma och återvända till henne. Hon -vågar icke hoppas derpå, men i hennes hjerta har jag läst denna önskan. -Derföre beder jag: kom igen till den du fordom älskade; slut henne åter -till ett hjerta, som klappar för henne, och du skall ännu engång finna -sällhet på jorden. Hon har varit en pligtförgäten maka, en kall mor, en -menniska, som glömmt sina eder; hon har syndat mycket i himmelen och på -jorden; men hon har mycket ångrat också, och hennes bittra tårar hafva -rentvagit hennes själ. Ännu kan hon hoppas nåd af Honom, som ensam -dömmer oss, och du, du skulle icke förlåta? Ack ja! det skall, det måste -du, om du hoppas sjelf få nåd. Du skall återvända till henne, som varit -och förblir din maka, och I skolen åter bli lyckliga, ty jag känner er -båda och mitt hopp skall icke svika. Men du måste skynda, ty här väntar -dig en vän, som länge beredt sig till den sista vandringen, och han får -ej dröja säger honom en känsla, som icke bedrager; men han vill ej gå, -innan han fullbordat sitt sista varf på jorden, innan han beredt -sällheten åt en varelse, honom kärare än lifvet och allt hvad det eger -skönast. Kom derföre! Skynda! Förakta ej min kallelse; ehuru svag, tror -jag och hoppas att det blir mig gifvet att åter förena er, ni båda mitt -hjertas älsklingar. Dröj icke! Kom, o kom snart, eljest blir det -försent!” - - Ferdinand. - -Leonhard sjönk på knä. ”O, min Gud, min Gud!” suckade han andaktsfullt -och djupt upprörd, och för första gången, efter årslånga qval, fugtades -hans ögon af tårar; ”o, är det sannt, är det möjligt, att denna sällhet -ännu är mig sparad. Hvad är då allt mitt lidande, alla mina qval emot -den!” - -Han hörde en rörelse i rummet och vände sig om. I dörrn stod Verner. - -”Kom, att jag måtte få omfamna dig, du himlasändebud!” utbrast Leonhard -i det han räckte armarna emot honom, Verner sjönk till hans bröst. - -”Nå nu följer ni mig väl?” frågade han rörd. - -”Ja i dag, i detta ögonblick!” sade Leonhard ifrigt och sprang upp. ”Jag -skyndar mig att iordningställa allt hvad till afresan hörer.” - -”Jag har redan gjort det.” - -”Huru?” - -”Underättad om brefvens innehåll af mina båda vänner, då de anförtrodde -dem åt mig, har jag ej betviflat, att ju icke utgången skulle blifva -den, som den blef, och derföre skyndade jag mig att iordningställa allt, -medan ni läste, och efter ett par timmar kunna vi lemna Nizza och -anträda återresan till vårt kära Finland.” - -Rörd tryckte Leonhard den unge mannens hand. - - - - - Försoningen. - - ”Det ges ett land der ögat aldrig gråter, - Der hjertat aldrig hatar, blott förlåter. - O! låt mig hoppas att få se dig der!” - - ~Lindegren.~ - - -Mörk skymning herskade ute, men i det rum, der vi inträda, brann en -dunkel lampa, och den starka lukt af medikamenter, som möter oss der, -gör att vi genast inse, det vi kommit i ett sjukrum. När vi nogare se -oss om, varsebli vi en blek, lutad gestalt med aftärda, nästan -oigenkänneliga drag, hvilande på en säng, invid hvilken en ung qvinna -sittande med ett barn, en liten flicka på sina knän, och båda, med ett -omisskänneligt uttryck af kärlek och tillgifvenhet, tysta betraktande -den sjuke, som ligger der, med slutna ögon och tungt rosslande -andedrägt. - -”Hvad är klockan?” frågade han omsider, knappt hörbart och öppnade till -hälften sina dunkla ögon. - -”Fyra,” ljöd det milda svaret. - -”Fyra! Och det är så skumt! Men det är väl mina ögons fel. Min blick -börjar redan fördunklas, slutet nalkas, tror du ej det, Elisabeth?” - -”O nej, nej! Tala ej så, du kan inte vilja lemna mig ensam i en verld, -som föraktar mig; du kan icke vilja lemna mitt barn, som du så högt -älskat.” - -”Tviflar du på min tillgivenhet?” frågade den sjuke sagta; ”Ack gör det -ej Elisabeth. Du är mig kär, ja kärare än jag kan nämna, men Herren -kallar mig och jag måste lyda. Dock lemnar jag dig icke ensam. Jag ville -ej gå bort, utan att gifva dig en vän, till hvilken du kunde fly i sorg -och nöd och frestelse, och det var min fröjd att hoppas på detta -ögonblick, då jag finge sluta dig intill hans hjerta. Men mig blef ej -denna glädje gifven, ty jag går kanske bort utan att återse honom; du -deremot skall göra det och bli lycklig ännu engång; denna tro är fast -och lefvande hos mig.” - -Han tystnade och låg en stund med slutna ögon. Omsider öppnade han dem -åter och sade med ännu svagare stämma i det han fattade Elisabeths hand -och sagta tryckte den: - -”Jag känner, att min stund nalkas. Är här ingen utom ni?” - -”Nej ingen, endast jag och Helena.” - -”Skall jag då dö utan att se honom,” sade Ferdinand, icke utan att -lindrigt knota. ”Fall på knä, Elisabeth, och du, barn, och bedjen med -mig att jag måtte få lefva en liten tid ännu.” - -Fulla af andakt knäböjde Elisabeth och hennes dotter och bådo en -brinnande bön för den trogne vännens lif. Med sagta röst upprepade han -deras ord och hans ögon hvilade med ett uttryck af innerlig kärlek på -dem båda. Men hastigt blef blicken irrande och orolig; det var som om -den sökt något annat föremål att fästa sig vid, men förgäfves. Då -rycktes dörren häftigt upp och en man syntes på tröskeln. Med ett utrop -af outsäglig fröjd, blandad med smärta, ville han störta fram i rummet, -men då framskyndade hastigt en annan gestalt och höll den förra -tillbaka, i det en ängslig röst sade: - -”För Guds skull besinna er! Det kunde kosta tvenne lif.” - -Vid mannens utrop spratt Elisabeth till och vände sig om; äfven den -sjuke reste sig litet och en stråle af glädje flög öfver de drag, på -hvilka döden redan tryckt sin stämpel. Dödsblek, med flämtande andedrägt -och stirrande blick, såg Elisabeth bort till mannen, som ville slita sig -lös från den andres hårda tag och ila fram; han syntes henne lik en -vålnad. Känslolös stod hon stilla, tills den döende häftigt fattade -henne hand och med stark och klar stämma sade: - -”Qvinna, fall ned till den mannens fötter, och bed, med de ord, ditt -förkrossade hjerta föresfäfvar, honom om tillgift får hvad du brutit. -Det är din man.” - -Då, på engång, som om tungans band blifvit löst, sjönk Elisabeth ned -till sin olycklige, fordom och nu åter så högt älskade makes fötter och -bad med ångerfull, skälvande stämma: ”Förlåt, o förlåt, förlåt!!” - -Mildt och ömt böjde Leonhard sig ned till den bedjande och slöt henne -till det hjerta, som aldrig kallnat för henne. Huld och god reste han -upp den ångerfulla och bar henne till en soffa, och der, med den alltid -så högt älskade tryckt till sitt bröst, gret han tårar, på engång ljufva -och smärtfulla. - -Med ett leende af outsäglig fröjd låg den sjuke stilla, betraktande den -rörande taflan. Tacksamt ihopläggande sina händer, suckade han sagta: -”Herre, nu låter du din tjenare fara i frid!” - -Sen den första rörelsen gifvit sig, såg Leonhard upp och hans blick föll -på Helena, som ännu knäböjde med ihopknäppta händer och full af undran -betraktade fremlingen som hon ej mera kände. - -”Mitt barn!” utbrast han, störtade fram till flickan och slöt henne med -innerlig kärlek till sitt varma fadershjerta. ”Mitt barn! Min Helena!” - -Blickande honom djupt i ögat, slog Helena sina armar innerligt kring -hans hals och sade: ”Du är då pappa! O så är du då åter hos oss och -lemnar oss ej mera! Eller huru? Vi ha så saknat och gråtit öfver dig, -mamma och jag, och bedt Gud, att du skulle återvända, och den gode Guden -har hört vår bön efter du kommit igen.” - -”Ja jag är återkommen,” sade den djupt rörde fadren. ”O min Gud, -välsigna du mitt barn! Men hvar äro de andra?” och han såg frågande -omkring sig. - -Denna fråga kändes som ett dolkstygn i Elisabeths arma hjerta, hon -vacklade och sjönk på knä med hopknäppta händer, å nyo stammande: ”o -förlåt, förlåt!” - -”De ha gått den väg, vi alla skola gå,” afbröt den sjuke lifligt, i det -han reste sig från bädden. - -”Döda således!” sade fadren sorgligt. - -”Ja döda genom min vårdslöshet! utbrast Elisabeth; ”o till alla mina -brott kommer äfven det, att jag varit mina barns mörderska.” - -Vid dessa ord bleknade Leonhard djupt och stirrade förskräckt på den -knäböjande. En rysning skakade honom, men den sjuke reste sig och sade -med klar och tydlig, ehuru svag stämma: ”Det är hennes djupa ånger, som -talar så, men om du ej betviflar sanningen af mina ord, en döendes ord, -så var öfvertygad, att hon ej är saker till deras död, utan Han ensam, -som afmätt alla varelsers lifslängd, har kallat dem till sig; och väl -dem som fått gå dem vägen, innan synden ännu hunnit göra den trång och -törnbesådd. Derföre Leonhard, sörj ej, utan gläd dig åt dina barns -lycka, en lycka, som jag snart hoppas få njuta också. Lef och gläd dig, -njut af den sällhet, som af Gud blifvit sparad åt dig, bered din makas, -ditt barns och alla deras sällhet och lycka, som komma i din väg! Glöm -det förflutna och lef blott för det tillkommande!” - -Det låg en så innerlig bön i den döendes ord, att den smälte Leonhards -själ. Djupt rörd, böjde han sig ned öfver sin knäböjande maka, och slöt -henne till sitt bröst sägande innerligt: - -”Allt är glömdt och förlåtet! Ifrån denna dag skola vi börja ett nytt -lif!” - -Med blickar, i hvilka redan syntes ett återsken af öfverjordisk fröjd, -låg den sjuke betraktande de båda makarna. Sedan vinkade han dem till -sig, med ömhet slutande deras händer i sina, och talade med matt stämma -sålunda: ”Gud har varit god och barmhertig emot mig, som han är det mot -alla; Han har låtit mig upplefva detta ögonblick, som jag så innerligt -efterlängtat, och Hans heliga namn vare derföre prisadt evinnerligen! Ni -ären försonade och förenade åter, ni båda, som jag älskat så högt, och -intet skall åtskilja er, det säger mig en inre röst. Mitt värf är -således slutadt på jorden och jag kan nu, utan oro och med fröjd, följa -döden, som redan länge stått kallande vid min hufvudgärd. Men innan jag -går den väg, ni kanske ej så snart beträden, vill jag ännu engång tala -sanning och uppenbara en känsla, som jag under många, långa år begrafvit -i djupet af min själ. Elisabeth, min vän, min syster! Vet då, att jag -älskat dig varmt, innerligt, outsägligt, mera än man älskar mor, far och -syskon, högre, annorlunda. Jag har sörjt deröfver, jag har bittert -gråtit, men denna brottsliga, ehuru så rena kärlek, har jag ej kunnat -utplåna ur mitt hjerta, den qvarlefde der, oaktadt all kamp och strid. -Denna känsla, som jag fördömt, men ej förmått besegra, har varit masken, -som gnagit på mitt lif, och som i så unga år för mig i grafven. Men nu, -med döden i hjertat, nu först inser jag klart och tydligt, att jag -misskännt mig sjelf, att min kärlek varit, ehuru olåflig, ren, stark och -alltuppoffrande, och derföre kan jag nu, innan jag går, öppna mitt -hjerta för dig och utan skuld bekänna, att jag älskat dig, sen våra -barnaår; ej med samma lugna syskonkärlek som du, utan högre. Tidigt -inseende skilnaden i våra känslor, lärde jag mig likväl att kufva mina, -och det högsta, jag sedan eftersträfvat, var, att bli din vän, din -beskyddare emot allt ondt, mot hvilket det stod i min magt att värna -dig. Troget har jag, enligt min svaga förmåga, sökt uppfylla detta kall; -jag har varit din bror; men nu behöfs jag ej mera, nu är min rol slutad, -nu får jag gå, ty min tid är kommen. Derföre: lefven väl! lefven för -hvarandra och ert barn; lefven så, att ni kunna återfinna hvarandra -engång der oppe, ofvan stjernorna, hos den allgode, all kärleks urkälla. -Och under årens lopp, när minnet försvagas: egnen stundom en tanke af -kärlek åt honom, som var er trognaste och varmaste vän. Och nu! låten -mig sluta er till mitt hjerta alla tre! ... Gud välsigne er! ... -misströsten ej! ... hoppas ... man kan falla ... men ... stå upp ... -igen.” - -Den kärleksfulla stämman tystnade, ögonen slötos, och med ett leende af -outsäglig fröjd, utandades Ferdinand sin sista suck. - - - - - Slutet. - - ”Nu är det slut!” - - -Dagar kommo, dagar gingo, allt var som förr, men dock hur annorlunda? -Leonhard och Elisabeth älskade hvarandra åter, som fordom, kanske ändå -högre, och ändå voro deras blickar dystra, deras kinder blekare och -leendet mera sällsynt på deras läppar; det var en hemlig smärta, som -tärde på deras hjertan, men båda tego och dolde den sorgfälligt för -hvarandra. - -En afton, några månader efter Ferdinands död, satt Elisabeth åter som -vanligt ensam vid fönstret i sin kammare och blickade tankfullt ut i -rymden. Då nalkades henne någon, som med en öm smekning tryckte hennes -hufvud till sitt hjerta och ett par varma läppar vidrörde lätt hennes -panna. Förvånad såg Elisabeth upp, det var hennes make, som med en öm -blick såg in i hennes vackra, blå ögon, hvilka nu stodo fulla af tårar. - -”Elisabeth, min vän,” sade Leonhard kärleksfullt, men sorgligt, ”du -gråter. Det är något, som du saknar. Vill du icke öppna ditt hjerta och -säga mig, hvad det är?” - -”Ack!” svarade hon vemodigt, ”visst sörjer och saknar jag djupt något, -som jag aldrig, aldrig mera återfår.” - -”Och det är?” - -”Din för evigt förlorade aktning, som jag fordom åtnjöt,” sade Elisabeth -sagta och gömde hufvudet vid sin makes bröst. ”Jag har ej förtjenat -bättre, men ack, jag kan ej lefva den förutan.” - -”Nå väl!” sade Leonhard med klarnad blick. ”Långt, långt bortom hafven -finns ett land, fritt och lyckligt så mycket man kan vara det på jorden. -Der har jag beredt de mina en hamn, väl trång, men lugn och stilla. Vill -du följa mig dit? Der skall intet förakt störa vår frid, der skola vi -lefva lugnt och lyckligt för hvarandra och vårt barn. Vill du följa mig -dit?” - -”Ack ja! Tag mig med! Gör med mig, hvad du vill, blott jag aldrig -behöfver lemna dig mera. O, jag är så ovärdig din kärlek.” - -”Säg icke så! Vi äro alla svaga. Hvem är den bland alla jordens barn, -som ej kunnat falla, om han blifvit frestad? Men få äro de, som kunna -resa sig eller fallet, och uppstå renare än förr.” - -Och de lemnade sitt fädernesland och man har aldrig hört något om dem -sedan. Menniskorna beklagade Leonhard och fördömde Elisabeth, men -Leonhard var lycklig, och Han som sade: ”_den utan skuld är han kaste -första stenen_,” Han bad for Elisabeth, som för oss alla. - - ~Slut.~ - - - - - Eftertal. - - -_Genom företal plägar man anbefalla ett arbete af värde i allmänhetens -bevågenhet, ehuru ett sådant knappast behöfver något tal alls; ty det -talar tillräckligt för sig sjelft. Men ett arbete, sådant som detta, -borde då, mätt efter samma måttstock, egenteligen vara försedt både med -för- och eftertal, för att sålunda i fullt harnesk kunna bjuda -motståndarne spetsen. Dock torde all fruktan vara öfverflödig, då det -gäller ett så ringa arbete som detta, hvilket utan de ringaste anspråk -framträder i dagen. Blott ett barn af lediga stunder, ett hastverk, -begär det att icke bättre anses. Skulle dock någon välvillig läsare, -emot all förmodan, ibland det öfriga gruset finna, om ock blott ett korn -gull, skall det icke glädja någon högre än_ - - _Författarinnan._ - ------------------------------------------------------------------------- - - - - - TRANSCRIBER'S NOTES - - - 1. Changed ‘plåga’ to ‘pläga’ on p. 5. - 2. Changed ‘vördnasfullt’ to ‘vördnadsfullt’ on p. 19. - 3. Changed ‘bedröflligt’ to ‘bedröfligt’ on p. 179. - 4. Silently corrected simple typographical errors. - 5. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed. - 6. Enclosed italics font in _underscores_. - 7. Enclosed bold font in =equals=. - 8. Enclosed spaced font in ~tildes~. - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Den Fallna, by Wendela Randelin - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN FALLNA *** - -***** This file should be named 53591-0.txt or 53591-0.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/3/5/9/53591/ - -Produced by Richard Tonsing, Jens Sadowski, Matti Järvinen -and the Online Distributed Proofreading Team at -http://www.pgdp.net - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org - - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - |