summaryrefslogtreecommitdiff
diff options
context:
space:
mode:
-rw-r--r--.gitattributes4
-rw-r--r--LICENSE.txt11
-rw-r--r--README.md2
-rw-r--r--old/53591-0.txt6261
-rw-r--r--old/53591-0.zipbin131312 -> 0 bytes
-rw-r--r--old/53591-h.zipbin154063 -> 0 bytes
-rw-r--r--old/53591-h/53591-h.htm7989
-rw-r--r--old/53591-h/images/cover.jpgbin16849 -> 0 bytes
8 files changed, 17 insertions, 14250 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..d7b82bc
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,4 @@
+*.txt text eol=lf
+*.htm text eol=lf
+*.html text eol=lf
+*.md text eol=lf
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..5fc59fa
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #53591 (https://www.gutenberg.org/ebooks/53591)
diff --git a/old/53591-0.txt b/old/53591-0.txt
deleted file mode 100644
index e835da5..0000000
--- a/old/53591-0.txt
+++ /dev/null
@@ -1,6261 +0,0 @@
-The Project Gutenberg EBook of Den Fallna, by Wendela Randelin
-
-This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
-other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
-whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
-the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
-www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have
-to check the laws of the country where you are located before using this ebook.
-
-Title: Den Fallna
- Berättelse
-
-Author: Wendela Randelin
-
-Release Date: November 24, 2016 [EBook #53591]
-
-Language: Swedish
-
-Character set encoding: UTF-8
-
-*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN FALLNA ***
-
-
-
-
-Produced by Richard Tonsing, Jens Sadowski, Matti Järvinen
-and the Online Distributed Proofreading Team at
-http://www.pgdp.net
-
-
-
-
-
-
-
-
-
- AURA.
-
- II.
-
- Innehållande:
-
-
-
-
- _Den Fallna_,
-
-
- berättelse
-
- af
-
- =WENDELA=.
-
-
- =ÅBO=,
- J. C. FRENCKELL & SON.
- =1848.=
- J. W. Lilljas förlag.
-
-------------------------------------------------------------------------
-
-
-
-
- Imprimatur: _N. A. Gyldén_.
-
-------------------------------------------------------------------------
-
-
-
-
- DEN FALLNA,
-
-
- BERÄTTELSE
-
- AF
-
- =WENDELA=.
-
-
- ”Den utan synd är, han kaste första
- stenen.”
-
-------------------------------------------------------------------------
-
-
-
-
- Friden i hemmet.
-
- ”Förekomma icke innom detta hem de
- små stötar, rubbningar, rifningar,
- hastigheter, dumheter, försummelser,
- förluster, och hvad de allt heta;
- dessa andeliga musquitos, som med
- sina stygn förorsaka retnings oro,
- ledsnad, och som icke pläga för sina
- besök skona äfven de lyckligaste
- hem?”
-
- ~Hemmet.~
-
-
-Det var en klar, men kall vinterafton. Månan sken i yppig glans på de
-snöbetäckta, smala gatorna i .... och taken stodo öfversållade af
-millioner diamanter, herrligt strålande i stjernljuset.
-
-Ljus lyste det äfven i menniskornas boningar, särdeles ur några fönster;
-ett af de största och vackraste husen, beläget vid strandgatan, med
-utsigt åt den vackra, breda elfven. Det var en fridens boning, dit ännu
-ingen giftig Samum förstörande inträngt. Huset ägdes af en ung, förmögen
-handlande, sedan några år gift och bosatt i samma stad, och i hvars
-stilla boning vi för en stund vilja införa den gunstige läsaren.
-
-I ett enkelt, men smakfullt möbleradt rum, satt en ung qvinna vid den
-glada, trefliga brasan, och på golfvet vid hennes fötter lekte tvenne
-barn, en gosse och en flicka, två ljusalfer med gullgula, lockiga
-hufvuden; ett tredje helt spädt låg jollrande i modrens sköte. Hela
-denna tafla, upplyst af det klart flammande skenet från kakelugnen, såg
-glad och fridfull ut; de vackra barnen med sina lifliga åtbörder och
-modren med det ljufva leendet på sitt ungdomliga anlete, framställde en
-intagande målning af lif, helsa och lycka.
-
-Dörren öppnades till rummet och tvenne personer inträdde. Den första var
-en ung, högväxt, smärt qvinna, den andra en ung, blek man, hvars drägt
-och allvarligt milda drag betecknade en andelig.
-
-”Ferdinand! Virginia!” utbrast den unga modren gladt och räckte, utan
-att uppstiga, båda händerna åt de kärkomna gästerna, ”välkomna,
-välkomna!”
-
-”Tack Elisabeth,” sade den unga mannen alfvarsamt, men vänligt, ”du är
-ensam, är din man ej hemma?”
-
-”Nej, han gick bort på en stund, men nog är han snart tillbaka; dessutom
-är jag ej ensam, man har sällskap nog af dessa,” dermed kysste hon
-leende den bredvidstående dottrens hvita, höga panna.
-
-”Det är sannt! och jag glömde nästan att helsa på er, lilla Helena och
-Otto,” sade mannen svagt leende, i det han ömt kysste de båda barnen och
-lät sin magra hand smekande halka öfver deras små hufvuden.
-
-”Ack det vore icke under, om du skulle glömt dem, gode Ferdinand, då det
-är så många år du varit skild ifrån oss; dock Gud ske lof! att du nu
-åter är här.”
-
-”Jag har ju varit här nära ett halft år redan.”
-
-”Ja, men för mig förefaller det som skulle endast två dagar förflutit,
-sen du återvände från djupet af Österbotten, för att i nejden af denna
-vår kära födelsestad vara en mild och kärleksfull apostel.”
-
-”Kanske för öfverseende, vill du säga, eller huru?”
-
-”O nej, nej! inte det. Men säg mig nu hvar ni träffats, Virginia och
-du?”
-
-”Nå ändteligen” inföll denna, ”har du ett minne äfven för mig; men så är
-det, när Ferdinand är närvarande, så bör ingen vänta sig att bli
-ihågkommen af Elisabeth; man bör ej ens hoppas att kunna täfla med
-honom.”
-
-”Virginia, säg icke så!” sade Elisabeth leende med en tår i ögat, ”du
-vet att I ären mig båda kära, men Ferdinand är min broder, då du deremot
-är en barndomsvän.”
-
-”Jag vet att ni vuxit upp under samma tak och att I älsken hvarandra som
-syskon, hvilket är alldeles som sig bör; tro derföre ej att jag annat än
-skämtade,” och hon kysste ömt väninnans ljusa panna.
-
-”Virginia skulle väl ej heller på allvar vilja afundas den ringa skärf
-af tillgifvenhet, som blifvit min jordiska lott?” frågade Ferdinand
-vemodigt leende, och en djup saknad låg i rösten, hvarmed han uttalade
-dessa ord.
-
-”Afundas! nej visst icke, men jag ville gerna dela Elisabeths
-tillgifvenhet.”
-
-”Hvem vill förfoga öfver den utan min tillåtelse?” frågade härvid en
-munter stämma från dörrn och in trädde en ung, vacker karl, klädd i pels
-och galoscher.
-
-”Pappa, pappa!” ropade barnen och sprungo fram till den nykomne. ”Har
-pappa bok åt mig, och häst åt mig, och russin och fikon och ...?”
-
-”Jag glömde allt mina barn!” sade fadren med synbar glädje strålande i
-det öppna ansigtet, i det han med en viss otålighet kysste de små.
-”Välkomna mina vänner, det passar bra att I ären här, så få vi alla dela
-denna glädje. Se här läs Elisabeth!” och han lade en tidning för sin
-maka, derpå räckande de båda gästerna hjertligt handen.
-
-Med blicken följande det ställe, hennes man utvisat, förblef Elisabeth
-stum ett par minuter; derpå utbrast hon gladt: ”Rudolph Berg är utnämnd
-till borgmästare här!”
-
-”Ja, och här skrifver han, att det mycket gläder honom att komma på
-samma ort som jag, och att han hoppas att få anse mitt hem som sitt
-eget, och dig, min egen gumma, som sin syster; hvad säger du dertill?”
-
-”Hvad annat än ett hjertligt ja! Du vet ju Leonhard, att dina vänner äro
-mina, skulle jag då ej med glädje omfatta denne, den käraste af dem
-alla?”
-
-”Tack du goda! Lyckönsken mig mina vänner att få till samma stad en af
-mina barndoms lekkamrater, den bästa vän jag eger.”
-
-”Elisabeth undantagen, hoppas jag dock,” sade Virginia leende. ”Skulle
-jag vara som hon, blefve jag svartsjuk.”
-
-”Det skulle sannerligen ej löna sig,” sade denna med lekfullt trotsig
-ton.
-
-”Huru! hvad hör jag? sätter du så föga värde på din mans kärlek?”
-
-”Ja ty hon är säker att alltid äga den,” sade Leonhard leende. ”Men det
-ser ut som I ej viljen lyckönska mig; Ferdinand, du har ännu ej sagt ett
-ord, känner du Berg?”
-
-”Till ryktet, icke personligen.”
-
-”Nå hvad säger ryktet om honom?”
-
-”Mycket.”
-
-”Godt eller illa?”
-
-”Kära Elisabeth! du vet att jag ej är af dem, som finna ett nöje i att
-utsprida historier, de der börjas med orden: ”det säges” eller ”man
-berättar,” ej heller tror jag synnerligen på dem; likväl kan jag
-sanningsenligt säga, att de rykten, jag hört om Berg, äro långtifrån
-fördelaktiga, — ursägta bror Lindmark, blif ej ledsen, jag berättar ju
-endast hvad som säges — det förljudes nemligen, att han varit förlofvad
-med en ung intagande flicka, hvilken han mycket älskat, men åter helt
-plötsligt, utan orsak, övergifvit, och tros nu vara förlofvad med en
-annan.”
-
-”Det är icke sannt!” utbrast ifrigt Leonhard. ”Rudolph är ej sådan, jag
-känner honom bättre.”
-
-”Och vore det än sannt,” sade Virginia, ”hvad mer! då vore han ju endast
-lik alla andra, alla karlar åtminstone.”
-
-”Icke alla,” inföll Elisabeth; ”det finnes kärleksfulla, trofasta
-karlar, ja Virginia, skaka ej så ditt vackra hufvud. _Jag_ vet, att de
-finnas, men de finnas också, som ej anse för något brott att bedraga ett
-hjerta, som tillhör dem, de finnas som med kall blod krossa en arm
-qvinnas hela jordiska glädje och frid, förspilla hennes sällhet, hennes
-väl och kanske ändå dertill triumfera. Dessa äro lumpna, lågtänkta
-varelser, huru högt de äfven må stå i verldens ögon, och jag för min del
-kan icke annat än afsky och förakta dem.”
-
-”Elisabeth, säg icke så,” sade Ferdinand mildt; ”vi skola icke dömma,
-endast beklaga de vilseförda, ty de straffas nog redan derigenom, att de
-ingen lycka kunna finna på jorden. Derföre skola vi lemna domen åt
-Honom, som den tillhör.”
-
-”Icke vill jag dömma dem,” sade Elisabeth ödmjukt, ”ty hvad vet den, som
-aldrig blifvit pröfvad; kanske skulle jag under samma förhållanden icke
-varit bättre. Jag ville endast säga, att jag ogillar dem.”
-
-Hon tystnade och de andra äfven. Virginia hade fattat guitarrn, som låg
-på soffan, och med mild, behaglig stämma sjöng hon en af Runebergs
-sånger, hvilkas toner aldrig skola bli fremmande för Finska hjertan. Vi
-vilja emedlertid upplysa våra läsare om det förhållande, hvari dessa
-personer stå till hvarandra och litet närmare skärskåda dem.
-
-Leonhard Lindmark var en obemedlad yngling, då han för nära tolf år
-sedan ankom till ... och blef antagen som bokhållare på ett rikt
-handelskontor derstädes. Hans flärdlösa väsende och stränga redlighet,
-hans ordningssinne och vana vid affärer gjorde, att han inom några år så
-lyckades vinna sin patrons förtroende, att denne ingenting företog sig
-utan att rådgöra med den unge kontoristen; och mångengång uppsteg i den
-hederliga patronens hjerta den önskan att en gång få kalla den unge
-mannen son, och att i så skickliga händer få öfverlemna sin kära handel
-och den förmögenhet, som var hans eget verk. Försynen tycktes äfven
-gynna denna hans önskan, ty med hvarje år närmades de hvarandra allt
-mera. Den unge Lindmark kände sig snart och för alltid fängslad af sin
-patrons enda barn, den vackra Elisabeth, som å sin sida fattade allt
-större tillgifvenhet för den behaglige ynglingen, och ett par år före
-sin död hade gamle Holmén den glädjen att se sin käraste förhoppning gå
-i fullbordan, då han med djup rörelse lade sin sextonåriga dotters hand
-i dens, hvilken hennes hjerta utvalt. Det unga paret lefde lyckligt hos
-sin fader, som öfverlemnat hela sin handel åt mågen och nu i stillhet
-tillbragte de sista åren af sin verksamma lefnad, tills han efter få år
-följde sin maka i grafven, välsignande sina barn, dem han lemnade djupt
-bedröfvade öfver hans bortgång. Sedan den första sorgen var öfver,
-tröstade sig dock den fader- och moderlösa. I sin makes rika kärlek fann
-hon en ersättning för alla förluster, och snart såg hon sig äfven
-omgifven af barn, som i ett lyckligt hem utgöra solen och glädjen i
-lifvet. Så hade nu sex år förflutit, se’n deras förening och hvarje dag
-hade endast fört dem närmare hvarandra, i det den lärt dem bättre känna
-det djup af kärlek, deras hjertan ägde och allt bättre uppskatta
-hvarandras goda egenskaper. De syntes nu så oskiljaktigt, så fast
-förenade, att intet kunde slita dem från hvarandra, och dock var
-pröfningens stund icke ännu slagen.
-
-Den unge mannen, vi kallat Ferdinand, var kusin till Elisabeth. Från
-späda år fader- och moderlös och dertill utan alla medel lemnad ensam i
-verlden, blef han upptagen af sin farbror, Elisabeths far, och jemte
-henne uppfostrad. Tidigt visade han dock afgjord böjelse för studier och
-afsmak för handeln, till hvilket han var ämnad, och detta, i förening
-med hans allvarsamma och tysta lynne, gjorde, att en viss köld mot honom
-uppsteg i farbrodrens bröst, hvilken köld han dock — vi måste till hans
-beröm säga det — så mycket i hans förmåga stod, sökte dölja, ehuru det
-ej alltid lyckades. Ack, han hade icke hyst något agg till honom, om han
-vetat, att i djupet af ynglingens hjerta bodde en stolt, men tillika
-ödmjuk ande, som lät honom bittert känna hans beroende ställning, och
-som tidigt uppväckte hos honom en brinnande håg att genom eget arbete
-komma fort i verlden. Holmén deremot såg i hans sträfvande blott
-trotsighet och motsägelseanda, ty han förmådde ej begripa, att någon
-kunde finnas, som icke älskade handeln, detta hans lifs lif. Dock lät
-han brorsonen fritt följa sin böjelse och sparade intet, som kunde
-underlätta hans studier.
-
-Men om Ferdinand stundom hos sin fosterfar fann sträfhet och missnöje,
-såg han deremot endast kärlek och välvilja hos hans dotter. En innerlig
-vänskap förenade de båda kusinerna och i Elisabeths bifall fann han
-alltid uppmuntran i sina studier. Hans största glädje var, då hon med
-klappande hjerta och en hög rodnad af deltagande på de sammetslena
-kinderna, lyssnade till hans berättelser ur Roms och Greklands historia,
-eller då han talade om Trojas fall eller Israeliternes storhet. Huru
-lycklig var han ej att, då de ströfvade vida omkring, ute bland
-skärgårdens skogbevuxna holmar, kunna, vid hennes frågor om blommor och
-gräs, nämna deras namn och beskrifva deras egenskaper, eller, då de en
-stjernljus afton sutto tillsammans vid något fönster och beskådade den
-klara himmelen, kunna säga henne hvad dessa ljusbilder hette, och
-beskrifva deras eviga vandring på sina strålande banor. Detta var hans
-stolthet och glädje, och huru belönade ej Elisabeths tacksamhet hans
-möda och ansträngningar. Så lefde de lyckliga tillsammans ända till den
-tid, då Leonhards och Elisabeths böjelse för hvarandra blef mera
-märkbar; då på en gång blef Ferdinand förändrad. Hans lynne, förut
-allvarsamt, blef nu dystert och tungt, och var han fåordig förr, blef
-han nu stumm och sluten, ehuru alltid lika vänlig och öm mot Elisabeth;
-och då hon blyg förtrodde honom sin kärlek till Leonhard, önskade han
-henne varmt lycka och sällhet, och sade många ord af beröm öfver den,
-hennes hjerta utvalt, hvilket var en stor fröjd för Elisabeth. På hennes
-bröllop var han äfven, men straxt derefter for han till Helsingfors för
-att fullborda sina studier och derefter taga kandidatexamen. På flere
-månader erfor man i hemmet ingenting om honom; blott ett dunkelt rykte
-sade, att han fallit i händerna på de så olika bedömda pietisterna,
-hvilka i Sverige benämnas med det så betecknande namnet läsare; men på
-länge kom ej en rad ifrån honom. Sluteligen fingo de genom tidningarne
-erfara, att han blifvit prestvigd i Åbo och förordnad till adjunkt i ett
-pastorat långt upp i Österbotten. Vid samma tid erhöll äfven
-fosterfadren ett bref, deri han skref, att han nu först rätt begrep sin
-kallelse och det fåfängliga i hans fordna sträfvande, och att han
-derföre öfvergifvit planen att blifva magister och doktor, hvarföre han
-nu ofördröjligen egnat sig åt det andeliga ståndet, såsom det enda
-hugsvalande i vår syndbelastade verld. Likväl tackade han innerligt sin
-farbror för all hans välvilja och ömhet, nedkallande himmelens
-välsignelse öfver honom, men tillika afsägande sig för framtiden allt
-vidare understöd, sägande sig äga nog af sin tjenst. Djupt upprördes den
-gamle mannen af detta bref, det sista han erhöll, och vid sin död
-skänkte han honom en ansenlig del af sin förmögenhet. Sex år hade
-förflutit utan att Elisabeth och Leonhard haft någon underrättelse från
-Ferdinand, då han en vacker dag sågs lifslefvande inträda till dem. Han
-hade blifvit utnämnd till kapellan i närgränsande socken. Sedan den
-första glädjen var öfver, sågo de med förvåning den härjning tiden
-åstadkommit hos honom. Han var ännu icke fullt tretio år och såg ut att
-vara nära femtio. Det ljusa håret var gråsprängdt och glest, gestalten
-framåt böjd, en skär rodnad lågade stundom på den insjunkna kinden, och
-de blåa ögonen glänste ofta matta och glasartade. För öfrigt var hans
-väsende mildt och vänligt, ehuru allvarligt, utan spår af denna
-fördömmande stränghet, eller det proselytmakeri, hvarföre hans likar
-voro och ännu äro, fast ofta orätt, beskyllda. Ett halft år hade han nu
-åter vistats i deras granskap och under denna tid sällan besökt dem, men
-hvarje gång, som det syntes, med allt större tillgifvenhet i sitt
-hjerta, allt ömmare i sitt väsende.
-
-Ännu med några ord vilje vi redogöra för den fjerde personen i
-sällskapet. Virginia Holmén var en tredje brors dotter och således kusin
-till Ferdinand och Elisabeth, och blott två år yngre än den sistnämnda,
-hennes käraste lekkamrat och vän. För Virginia var Elisabeth ett non
-plus ultra af qvinlig fullkomlighet och hennes mönster och förtrogna i
-allt. Det var icke allenast denna svärmande, lätt öfvergående
-tillgifvenhet, man erfar vid tjugu år, det var den djupa, sanna och
-afundsfria beundran man skänker en rikt lottad varelse, hvilken man
-känner sig vida underlägsen och dock af allt sitt hjerta älskar.
-Virginias föräldrar voro, ehuru välmående, ej rika, hvilket hade hindrat
-dem att ge annat än en huslig uppfostran åt sina många barn. Af
-Elisabeth hade Virginia lärt sjunga och litet musik, samt rita och
-finare handarbeten, dessa små insigter, så vackra och nyttiga för ett
-fruntimmer; och som hon hade lust och fallenhet, hade hon gått rätt
-långt i allt detta. Sådan var Virginia, föröfrigt en täck brunett med
-blixtrande bruna ögon, af en stolt hållning och en smärt, yppig vext.
-Hennes hjerta var godt och oförderfvadt, hennes väsende flärdlöst, men
-bestämdt, och en ovanlig trofasthet låg i botten af hennes själ. Hon var
-en af dessa varelser, mägtiga af en djup och oföränderlig kärlek, som,
-om den krossades, kunde lida och dö, men icke byta kärlek i hat, icke
-larma och klaga, utan blott bedja tyst för dem hon älskade och se’n gå
-bort.
-
-
-
-
- En ny person.
-
- ”Hvem skulle min herre vara?”
-
-
-Åter var det afton, fastän några veckor sednare, än den förr beskrifna.
-Snön låg ännu qvar, ehuru det led mot våren, och den mörka himmelen lät
-störtbad af regn nedfalla öfver jorden för att rena den till dess
-blifvande skönhet.
-
-Vi införa åter läsaren i samma rum som förra gången och finna der
-Elisabeth knäböjande framför vaggan, der hennes späda dotter låg, orolig
-och gråtande. Med ömma ord och smekningar sökte hon tysta den lilla, som
-säkrast lugnades, då modren med en ovanligt klangfull och vacker stämma
-sjöng Runebergs vackra vaggvisa. Om en stund inslumrade barnet, och då
-modren såg, att hon hvilade lugnt, steg hon sakta upp från sin
-knäböjande ställning och satte sig i soffan, fattande ett arbete som låg
-framme. Men snart slöto sig äfven hennes ögon, arbetet nedföll på mattan
-vid hennes fötter och hon insomnade. Hon hade vakat mycket under de
-föregående nätterne och sof tungt, med hufvudet tillbakaböjdt mot
-divanens dynor och hvilande öfver ena armen. Det utsöktaste koketteri
-hade ej kunnat gifva henne en behagligare ställning. Den svarta
-klädningen nedföll i djupa veck kring den smärta, fina gestalten och
-dolde till hälften de små, i karmosinröda sammetstofflor instuckna
-fötterna; den hvita musslinshalsduken hade halkat ned för axlarne och
-öfver den runda, välformade alabasternacken böljade det nu upplösta
-gullgula, lockiga håret i yppig rikhet. Värman i rummet hade spridt en
-högre färg än vanligt öfver de lena kinderna och sömnen hade förtagit
-detta drag af oro, som en stund förut sväfvade öfver hennes anlete, och
-i stället gifvit det ett uttryck af oändlig mildhet och ljufhet. Hela
-den hulda gestalten, upplyst af det matta lampskenet, såg fée-lik ut.
-
-Väl en timma hade hon slumrat så, då dörren öppnades och en mansperson
-inträdde. Det var en hög, stolt figur, med ett mörkt och dystert anlete.
-Förvånad och tvekande blickade fremlingen kring rummet och varseblef den
-sköna slumrerskan. Han tog några steg framåt, men stadnade, betagen af
-den herrliga synen; efter några minuter hemtade han sig dock och ämnade
-återvända, då Elisabeth i samma ögonblick vaknade, rätade på sig och
-uppslog ögonen. Häftigt spratt hon till, i det hon till hälften reste
-sig, en hög rodnad flög öfver hennes ansigte och hon stirrade häpen på
-fremlingen. Denne, som tydligt läste frågorna: ”hvem är ni?” och ”hvad
-vill ni?” i hennes blick, framträdde ett par steg och sade leende:
-
-”Jag ber om ursägt för min ofrivilliga förbrytelse! Mitt namn är Berg
-och, såsom nyss anländ till denna min blifvande vistelse-ort, skyndade
-jag att genast uppsöka en gammal vän, handelsman Lindmark och blef af en
-domestik visad hit, — — men kanske herr Lindmark ej är hemma?”
-
-Elisabeth, som af hans föregående tal hört endast namnet, sprang upp och
-utropade utan besinning med glädjestrålande blick: ”Berg! Rudolph Berg?”
-
-”Ja!” sade fremlingen gladt, ”så är mitt namn och om jag icke bedrager
-mig, ser jag nu framför mig Elisabeth Lindmark?”
-
-”Jag är er väns maka,” sade denna rodnande af förlägenhet, ”och han har
-ofta nämnt ert namn för mig. Det fägnar mig att se er; välkommen till
-oss!” och med oefterhärmligt behag räckte hon honom handen, den han
-vördnadsfullt kysste.
-
-”Min man är nog hemma,” sade Elisabeth efter en pauss, ”var god och stig
-in!” och hon öppnade en dörr, tecknande åt gästen att följa sig.
-
-Han efterkom dock icke uppmaningen, utan sade: ”det ser så trefligt ut
-här inne, får jag ej stanna här och invänta Leonhard? Om jag spår rätt,
-så kan han icke dröja länge härifrån.”
-
-Tonen, hvarmed dessa ord yttrades, var fullkomligt enkel och naturlig,
-den innehöll intet galanteri eller smicker; utan tycktes vara hjertats
-språk. Derföre svarade Elisabeth gladt och eget: ”Gör som ni behagar och
-var hemmastadd hos oss.”
-
-Sedan ringde hon och bad den inträdande pigan hemta ljus och tillsäga
-handelsmannen, att hon ville tala vid honom, men icke nämna ett ord om
-den fremmande; det skulle bli en surpris för Leonhard. Glad inträdde
-denne efter ett par minuter.
-
-”Nå! hvad vill du min lilla rara gumma?” frågade han utan att
-varseblifva vännen.
-
-”Hon ville bevisa, att du är den lyckligaste menniska på jorden,” sade
-denne uppstigande och framträdande.
-
-”Rudolph!” utbrast Leonhard och tryckte varmt vännen till sitt redliga,
-trofasta bröst. ”Så är du då här, välkommen till mitt hem! måtte du
-alltid anse det som ditt eget, och icke vantrifvas här.”
-
-”Sörj icke derföre,” sade Rudolph tryckande hans hand, ”jag sköter nog
-min egen trefnad; dessutom finner jag mig re’n så hemmastadd här, att
-det är en lust åt.”
-
-”Gör du? Nå det var godt! Elisabeth se här min vän, som jag så ofta
-omtalat.”
-
-”Vår bekantskap är redan gjord,” sade Rudolph i det han kastade en blick
-af belåtenhet och nöje på Elisabeth. ”Din fru var den första, som
-välkomnade mig i detta hus.”
-
-”Var hon det? Det gläder mig; men I fån ej kalla hvarandra vid ett så
-fremmande namn. ”Du” är ett så vackert ord och för min skull, som I båda
-älsken, skolen I kalla hvarandra så.”
-
-”Gerna!” sade Elisabeth och räckte Rudolph handen. Han tog den och
-tryckte den stum till sina läppar.
-
-”Elisabeth, du måste ge honom en kyss!” sade Leonhard vänligt. ”Du- och
-välkomst-kyssen.”
-
-Elisabeth rodnade djupt. ”O Leonhard,” sade hon, ”fordra ej detta!”
-
-”Nej Leonhard, fordra ej denna uppoffring af din maka,” sade Rudolph
-ironiskt.
-
-”Uppoffring! Hvarföre skulle det vara en uppoffring af henne?”
-
-”Emedan hon då måste kufva den motvilja jag tyckes ingifva henne.”
-
-”O säg icke så!” inföll Elisabeth hastigt. ”Rudolph inger mig ingen
-motvilja.”
-
-”Jag tror det, och om så är, så kyss honom då,” och Leonhard lade sjelf
-sin maka i vännens armar.
-
-Det finnes stunder i ett menniskolif, då en ond genius synes styra
-hennes handlingar alltid till det värsta, ehuru rena motiverna äfven
-kunna vara; huru många gången får man ej bittert begråta en handling,
-begången under dylika olyckliga stunder! Ofta, ja många år sednare,
-påminde sig Leonhard det steg, han tog i denna stund, och han — ångrade.
-En kyss, hvad är den? ett hastigt öfvergående något, ett ting som inga
-spår qvarlemnar. Och ändå, ändå! hvarför denna darrning i hjertat? dessa
-nedslagna ögon? denna glödande rodnad på kinderna? dessa brännande
-läppar? och framför allt, hvarföre denna trånad, detta outplånliga
-minne, så farligt, så förledande? Man känner ej den eld, kyssen eger,
-blott att den lefver der, och verkar, ofta förstörande. Kyssen är en
-ande, så liten och dock så stor, så mägtig!
-
-Med nedslagna ögon slet sig Elisabeth från Rudolph och ilade skakad och
-sökande skydd hos sin make, vid hvars bröst hon gömde sitt blossande
-ansigte. Leonhard upplyftade leende hennes hufvud och såg med förvåning
-några klara tårar glimma på den nu bleka kinden. Han kysste ömt bort dem
-och sade vänligt: ”Tag din guitarre och sjung en liten sång för oss.”
-
-Hon gjorde det, och under sången lugnades hennes oroliga sinne. Tonerna
-blefvo allt högre och klarare, hon glömde allt och alla och lefde blott
-i sången. Betagen lyssnade Leonhard, och Rudolph satt drömmande med
-pannan lutad i handen och armen stödd mot divanens kuddar, under det
-blicken, mörk och forskande, var fästad vid sångerskan.
-
-De voro så olika, dessa begge män. Leonhard var ljus och glad och hans
-vackra, öppna anlete och lätta, flärdfria väsende ingaf förtroende och
-vänskap; det fanns någonting oemotståndligt tilldragande hos honom,
-något som gjorde, att man genast fann sig väl och hemmastadd i hans
-närhet. Dessutom strålade hans stora, mörkblå ögon af så mycken godhet,
-och redbarheten hade tryckt sin stämpel på den höga, skönt formade
-pannan, lätt beskuggad af ljusbruna lockar. Rudolphs drag deremot voro
-mörka och dystra, det kolsvarta, glänsande håret föll rakt och stripigt
-ner för en oftast rynkad panna, som, ehuru ovanligt hvit och fin, dock
-bar ett omisskänneligt drag af djerfhet och trots. Samma uttryck
-uppenbarade sig äfven i linierna kring den hårdt tilldragna munnen, i
-den romerska näsans böjning och i hela hållningen af den höga, raska,
-ehuru smärta gestalten. Ögonen voro svarta och glödande och den blick af
-hat, förakt eller kärlek, som utgick ifrån dem, måste oemotståndligt
-träffa sitt föremål. Hela väsendet, ehuru fullkomligt flärdfritt,
-förblef kallt och fremmande, en viss frånstötande stolthet var
-grunddraget deri.
-
-Men nu tycktes hans väsende upptinas, det syntes som om isen i hans
-hjerta bortsmält i Leonhards och Elisabeths närvaro och när hon slutat
-sången och glad och upprymd språkade med de båda vännerna, deltog han
-muntert i samtalet. Då han efter slutad qvällsvard tog god natt, utbad
-han sig tillstånd att få anse sig som en medlem af deras familj, och på
-Leonhards svar, att han skulle vara hemmastadd hos dem, sade han
-skämtande:
-
-”Tack! men om jag trifdes här så väl, att jag skulle alla dagar
-återvända?”
-
-”Så mycket bättre!”
-
-”Måtte du aldrig tycka annorlunda!” med dessa ord gick han.
-
-”Nå hvad tyckte du om Rudolph?” frågade Leonhard sin maka se’n de
-blifvit allena.
-
-”Han såg ståtlig ut, men det låg en köld i hans väsende som jag ej
-tyckte om. Inte liknade han dig.”
-
-”Inte det? Nå! hvilkendera tycker du mera om?”
-
-”Hvilken fråga! Var det ej ditt öppna, kärleksfulla väsende jag först
-fäste mig vid? är det ej derföre jag älskat dig?”
-
-”Kanske! det är godt! men tro ej att Rudolph är sådan han synes, i hans
-bröst lågar nog kärlek till allt godt och stort, allt ädelt och skönt.
-Sådan var han som gosse och jag tror ej att hans sinnelag se’n dess
-förändrat sig.”
-
-Hvarföre rodnade Elisabeth vid dessa ord? Ack! en aning sade henne, att
-hennes makes vän ej var den samme som förr, och denna aning spred en
-viss oro i hennes hjerta; dock teg hon dermed och sade endast:
-”Möjligt!”
-
-
-
-
- Rudolph Berg.
-
- Haf tack! min räddare och vän,
- Vi träffas väl en gång igen!
- ~Anonym.~
-
-
-Rudolph Berg var född i H.... Hans fader var en förmögen handlande
-derstädes, och den ende sonen utgjorde hans stolthet och glädje. Tidigt
-blefven moderlös, var han lemnad utan all närmare tillsyn, ty fadren,
-upptagen af sina affärer, kunde blott sällan egna sonen någon
-uppmärksamhet. Detta, i förening med fadrens nästan klemande ömhet och
-eftergifvenhet för alla hans nycker, gjorde, att han redan som gosse var
-häftig och vild, men dyster, tyst och sluten. Likväl var hans hjerta
-godt, han var slösande gifmild, och för hvarje lidande hade han tröst
-och råd, men aldrig sågs, ens i späda år, en tår i hans mörka öga. Det
-var ett slags behof hos honom att göra godt, men denna godhet förlorade
-sitt värde genom den köld, med hvilken den utöfvades. Hans kamrater och
-jemnåriga drogo sig undan för den ”stolta, högmodiga pojken,” som de
-kallade honom, och aldrig sågs han deltaga i deras allmänna lekar på
-fristunderna. Likväl må man ej tro, att han var likgiltig för sin ålders
-fröjder; tvärtom njöt han dem mera och oftare än någon af sina
-jemnåriga, ehuru för det mesta ensam. Ingen pojke i hela nejden var så
-snäll skridskolöpare, eller klef så vågsamt efter fågelbon i de högsta
-trän och åkte i så svindlande fart kälke nedför de högsta berg och
-backar. Dessa ofta farliga färder gjorde, att hans kropp blef stark och
-härdad, van vid köld och värma.
-
-Invid hans faders stora, prägtiga stenhus, stod ett litet, obetydligt af
-träd, som egdes af en fattig, men hederlig handtverkare, vid namn
-Lindmark. Också han egde blott en enda son, hans största skatt, hans
-ögonsten, den han ville uppfostra till något annat än handtverkare. Han
-ville ej, att hans enda barn skulle känna det armod, som ofta blir den
-idoga arbetarens lott på hans ålderdom, se’n yngre och skickligare
-medtäflare uppstått och bemägtigat sig all arbetsförtjenst. För dessa
-olycklige gamle, om de icke lyckats spara något ihop från yngre åren,
-återstår endast brist och fattigdom, och mången gång få de händer, som
-förr varit idoga, tvina bort i elände. Lyckligtvis äro de fall sällsynta
-i vårt land, då de fattiga drifvas ända till hunger; men också nödgas
-mången, som i sin ungdom varit idog och skicklig, på sin ålderdom lida
-brist och nöd utan eget förvållande. Kunde det icke vara annorlunda? I
-vårt land hafva snart alla stånd pensionskassor; månne ej en sådan äfven
-kunde och borde inrättas till hjelp för de handtverkare och arbetare,
-hvilka genom olyckshändelser, eller eljest utan egen medverkan råkat i
-brist? Eller skola så många nyttiga samhällsmedlemmar ännu framdeles dö
-i fattigdom, för det deras bemedlade kamrater vilja lefva i öfverflöd
-och pragt? Ja pragt! ty till den grad har fåfängan och öfverflödet
-gripit kring sig i vårt land, särdeles bland borgare- och
-handtverksklasserna. Vi vilja hoppas, att vår tid, så upplyst och varm
-för det rätta, skall afhjelpa äfven detta missförhållande.
-
-Rudolph Berg och den unge Leonhard Lindmark voro grannar och
-skolkamrater, men endast sällan gingo de tillsammans. En dag, de var i
-början af vintern, fingo gossarne lof att åka skridsko nere på hafsviken
-under deras stad. Glada skyndade de alla ut, försedda med skridskor och
-kälkar. Äfven Rudolph och Leonhard voro med; men nu, som vanligt, skilde
-sig den förre ifrån de öfrige och skrann ensam. I vida cirklar kretsade
-han, snabb som en fågel, och ingen kunde mäta sig med honom i vighet och
-styrka. Slutligen begaf han sig längre fram på isen, icke aktande de
-andras varnande rop och böner att återvända. Högt skrattande och
-triumferande, svängande mössan öfver hufvudet, ilade han endast snabbare
-längs den glatta isen utåt sjön, men på engång hördes ett hemskt,
-ihåligt brakande, och han försvann för kamraternas häpna blickar. Isen
-hade brustit och han låg tyst, arbetande att rädda sig ur afgrunden; men
-med hvarje tag brast den svaga isen och vaken blef blott större och
-större. Intet rop om hjelp gick öfver hans läppar, men hjelparen var
-dock nära. Sedan den första häpenheten var öfver, ilade Leonhard
-Lindmark snabbt utåt isen, ropande: ”kamrater, kommen! vi skola rädda
-honom!” men då han såg, att ingen följde, ropade han med vredens rodnad
-på sina, af köld och ångest, bleka kinder: ”krukor! efter I ej ha’n mod
-att rädda en menniska, som drunknar, skall jag försöka hvad jag ensam,
-med Guds hjelp, förmår.” Och Gud tycktes gifva honom vingar, ty med
-ljungeldens fart flög han fram öfver isen och stod snart vid kanten af
-vaken. Ännu syntes Rudolphs hufvud öfver vattnet, men endast svagt
-förmådde han mera arbeta att hålla sig uppe. Hans händer, äfvensom hela
-kroppen, voro stelfrusna. ”Gud ske lof! du lefver!” utbrast Leonhard och
-kastade sin gördel, som han redan under vägen löstagit, till kamraten,
-förmanande honom att hålla väl fast. Sedan, lindande den andra ändan
-kring sitt eget lif, borrade han skridskorna fast i isen, hvarest den
-kändes som starkast, drog med hela sin styrka på gördeln och lyckades
-äfven bringa kamraten upp. Hans glädje var stor, men ännu tog Rudolph
-hans hjelp i anspråk; han var nemligen så stelfrusen, att han ej mera
-förmådde skrinna tillbaka. Leonhard ilade derföre till de andra och
-återvände genast med en kälke, på hvilken han lade Rudolph, band kälkens
-snöre om sitt lif och återförde honom sålunda till stranden.
-
-Hemkommen, sade Rudolph till den öfver hans utseende förskräckta fadren:
-”Jag har fallit i sjön och skulle drunknat, om ej Lindmarks son räddat
-mig. Han var den enda, som vågade sitt lif på den svaga isen, för att
-frälsa mitt. Jag vill belöna honom.”
-
-Fadren gaf glad sitt bifall och Rudolph gick till sin räddare.
-”Leonhard!” sade han och föll honom om halsen, ”du har räddat mig, vi
-äro således nu bröder. Kan jag göra något för dig igen, så nämn det
-blott: du vet att min far är rik och att han både vill och kan löna
-dig.”
-
-”Min gerning förtjenar intet pris,” sade Leonhard, ”men om du vill göra
-mig en tjenst, så utverka, att jag blir antagen på din fars handel. Jag
-har länge i hemlighet önskat det.”
-
-”Gerna! Och du skall få resa ut till Lybeck och Hamburg och Paris för
-att fullkomna dig i yrket, likasom Anton C... och Calle B...”
-
-”Det vore mer än jag någonsin kunnat drömma om.”
-
-”Men icke mer än du förtjenar. Lita på mig, att du det får.”
-
-Och han höll ord. Ännu samma dag flyttade Leonhard till Bergs, och se’n
-han derstädes inhemtat de nödigaste kunskaper i handel, fick han medel
-att på ett par år företaga en utrikes resa för att ytterligare utbilda
-sig. Under denna tid hade han den olyckan att förlora sin välgörare, och
-återvände, straxt efter inhemtad underrättelse derom, till H... igen.
-Med förvåning varseblef man nu att Bergs affärer, ehuru ej dåliga, dock
-på långt när icke voro i det blomstrande skick, man allmänt trodde, och
-med grämelse såg sig Rudolph bedragen i sin förhoppning, att kunna
-öfverlemna hela fadrens handel åt den för honom så kärblefne räddaren.
-Likväl anslog han en betydlig del af sitt arf åt Leonhard, hvilket denne
-dock icke emottog, och se’n alla affärer voro utredda, skiljdes de båda
-vännerna åt. Leonhards öde, från hans ankomst till .... känna vi redan,
-och hafva nu sett orsaken till den vänskap, som herrskade mellan dessa
-olika personer; en orsak, den Leonhard troget förtegat äfven för sin
-maka, då han deremot aldrig upphörde att omtala all den godhet, han
-åtnjutit af Rudolph och hans far.
-
-Rudolph åter kom in som auskultant i Åbo Hofrätt och gjorde sig snart
-känd som en skicklig jurist, men ändå mera genom sin fåfänga, sin
-slösaktighet och sitt underliga, dystra lynne. Hans intressanta, icke
-obehagliga utseende, hans stolta hållning och väsen samt mången vacker
-talang gjorde honom till damernas gunstling. Ur mången blomma sög han
-honing, utan att förmås qvardröja. Ett par gånger tycktes han väl
-allvarligt fästad, men länge varade det ej, innan han åter var fri. Den
-första af dessa flickor var vacker, rik och af en ansedd slägt, och
-tycktes älska honom af allt sitt hjerta. Det var, hvad man kallar, ett
-godt parti och alla Rudolphs kamrater lyckönskade honom varmt, under det
-mången i tysthet afundades denna lycka. Äfven han sjelf syntes en tid
-ovanligt glad och belåten, men plötsligt blef hans förhållande mot sin
-trolofvade kallt och tvärt och slutligen övergaf han henne. Bittert
-tadel mötte honom nu från alla sidor; ty man såg ingen orsak till detta
-hans handlingssätt, och den öfvergifnas bleka kinder och sorgsna väsen,
-hvilka talade tydligt om en ännu ej öfvervunnen kärlek, väckte allmänt
-deltagande. Han tycktes ingen uppmärksamhet fästa dervid, ej heller vid
-den köld, som öfverallt mötte honom, utan framgick stolt och lugn som
-vanligt. Åter förlofvade han sig med en ung, mycket vacker, men enfaldig
-flicka, som emot sina föräldrars vilja, blott följande sitt hjertas val,
-lofvade honom sin tro. Äfven henne öfvergaf han snart och, ledsen vid
-den ort, der han numera ingen glädje kunde finna, sökte han
-borgmästare-tjensten i .... Ryktet om hans tvära, frånstötande väsen
-hade föregått honom och stämmt sinnena till hans nachdel, och endast
-Leonhards ifriga bemödanden förskaffade honom rum på förslaget. Sålunda
-ville han ännu en gång bevisa sin vänskap och tacksamhet.
-
-Vi vilja nu återföra läsaren till den afton, då Rudolph, hemkommen från
-sitt första besök hos Lindmarks, inträdde i den våning, Leonhard hyrt
-och möblerat åt honom.
-
-Rummet, der vi inträda, är stort och dystert, endast svagt upplyst af en
-dunkel lampa i taket. Vid dess sken se vi ett fortepiano, öppet och
-betäckt med musikalier; på ett litet bord vid ena väggen ligga en hop
-böcker och ofvanpå dessa en flöjt; midt emot står en stor imperialsäng,
-beskuggad af mörkgröna taftsgardiner, och i de tre fönstren prunka en
-liten samling utsökta pragtblommor i höga alabasterurnor. Allt i detta
-rum, från den prägtiga, turkiska golfmattan, till den fina doft af
-utsökta vällukter, som var kringspridd öfverallt, talade om lyx och ett
-sträfvande att göra lifvet så behagligt som möjligt. Endast egaren sjelf
-syntes så vida skiljd från all fåfänga och flärd, att det gjorde
-contrasten så mycket skarpare. Han hade aflagt rock och halsduk, och
-påtagit en nattrock af mörkröd sammet. En högre rodnad än vanligt
-betäckte hans ansigte, pannan var slät och ögonen blixtrade gladt. Han
-satt i skuggan, med hufvudet lutadt mot handen och, som det tycktes,
-försjunken i djupt begrundande. Slutligen uppsteg han hastigt, gick
-några varf häftigt upp och ned i rummet och talade dervid halfhögt för
-sig sjelf, med åter rynkad panna:
-
-”Man säger, att lidandet renar och höjer själen öfver all låghet, all
-uselhet. _Jag_ har lidit mycket, lidit djupt, ehuru obemärkt. O! om de
-vetat, dessa menniskor, som dömt mig så hårdt, för gerningar, hvilkas
-orsaker de ej kännt, eller ens kunnat begripa, om de också kännt dem, —
-om de vetat, huru djupt deras orättvisa grämt mig, och det midt under
-det förakt jag visade derför, — de hade häpnat och förlåtit mig. Och
-dock, hvad hade jag brutit? Har jag icke dyrkat skönheten i allt, i
-natur och handling? Har ett ansigte, en blomma, ett djur, som varit
-vackert, en handling skön och ädel, halkat undan min beundran? Var det
-icke för hennes skönhets skull, jag tillbad henne, hon med de ljusa
-lockarne och den strålande blicken? Ack! när den så öm och kärleksfull
-häftades på mig, huru darrade jag ej af glädje och förtjusning. Hon såg
-så mild, så huld ut. Jag ansåg den sköna yttre omklädnaden såsom en
-reflexionsspegel, troget återgifvande det inres renhet och glans. Hur
-jag bedrog mig!!! Den morgonen glömmer jag aldrig då jag obemärkt
-inkommen, såg henne slå en stackars tjensteflicka, under det hon
-öfverhopade henne med förebråelser i ordalag, som aldrig böra gå öfver
-en qvinnas läppar. Det sköna ansigtet var vanstäldt af vrede och nästan
-oigenkänligt. Vid min röst vände hon sig om och bleknade djupt för den
-blick, jag slungade mot henne. Gråtande kastade hon sig i mina armar och
-stammade: ”Förlåt mig! jag skall bättra mig!” Jag lade henne ned på en
-soffa och sade kallt: ”För din egen skull vill jag hoppas, att så sker:
-mellan oss är det slut för alltid.” Kanske var det hårdt af mig, men
-bedraga mig sjelf och henne ville jag icke, ty efter denna stund förblef
-mitt hjerta kallt för henne, och den ånger och sorg, hon visade,
-förmådde ej uppvärma det. Men mitt varma hjerta behöfde kärlek. Jag såg
-mig åter ikring; då varsnade jag en flicka — god och älskelig såg hon ut
-att vara; — jag trodde henne bli nog för mig, men hennes förstånd var
-dunkelt, hon begrep mig ej. Hvem tadlar den, som af sin blifvande maka
-fordrar likstämmighet och deltagande i sina sträfvanden, eller till det
-minsta önskar att ej se sin längtan misskänd? Och dock blef jag så hårdt
-dömd af verlden. Nu återstod mig, efter denna andra skiljsmessa, ingen
-annan kärlek än till stjernor och blommor och musik, och det var en
-kärlek, som ej kunde, gäcka mina förhoppningar. I två år har jag
-uteslutande älskat er,” fortfor han, tankfullt strykande de vackra
-bladen af en blomma, ”men denna kärlek har ej varit nog, den har ej
-gjort mig lycklig. I afton känner jag det åter djupare än någonsin.
-Leonhard! Hvarföre är du så lycklig? hvarföre? .... Dock _du_ förtjenar
-det, _dig_ vill jag icke afundas. Men ändå huru skön, huru ljuf är ej
-hans maka! Jag har aldrig sett en sådan englabild. Månne också hon kan
-bedra? Jag tror det ej, hon såg så ren ut. En sådan maka att lefva, att
-sträfva för — det vore ett paradis på jorden; men jag fruktar hennes
-like icke finnes. Hade jag sett henne förr — så —” stampande med foten
-häftigt i golfvet — ”dock nej, hvarför dessa tankar, jag bör icke hysa
-dem! Kanske finner jag en syster till henne i inre och yttre skönhet.
-Hon är ju från denna stad; kanske finnes här hennes like? Jag vill lära
-känna det snart; men huru? Jo jag har det!” utropade, han glad, efter en
-paus. ”Jag skall hålla en bal. Dit komma alla, som kunna ega döttrar,
-värdiga den förebild, jag utsett till jemförande. Då skall jag se och
-välja, och blifva lycklig, utan att behöfva afundas andra. Så är det
-bra! det var en ljus idée.” Han tystnade nu och tog flöjten från bordet,
-der den låg, och långt in på natten ljödo toner från hans rum, toner så
-herrliga, att nattväktaren stannade förvånad, lyssnande till dem. De
-inneburo en ljuf, lefvande förhoppning, Ack! — —
-
-
-
-
- Balen.
-
- ”Hur strålar din skönhet i högtidens glans!
- Hur blomstrar i locken den grönskande krans!”
-
-
-Baldagen inföll. Klockan hade nyligen slagit half 6. Elisabeth stod
-färdigklädd framför den stora spegeln i sin sängkammare. Aldrig hade hon
-varit missnöjdare med sig sjelf och ändå hade hon aldrig klädt sig med
-mera omsorg än i dag. Också kan man knappast göra sig en föreställning
-om det förtrollande behag, som var utbredt öfver denna af spegeln
-fördubblade gestalt. En ljusröd sidenklädning föll i djupa veck ned till
-de små, i hvita sidensargeskor beklädda fötterna, helt och hållet
-betäckande dem genom sin längd. En tjock silfversnodd gick kring lifvet
-och slutade i rika tofsar vid klädningsfållen; lifvets urringning och de
-korta ärmarne omgåfvos af dylika. Det ljusa, glänsande håret var
-fängsladt i en rik och prägtig fläta, som, smyckad af hvita rosor, lik
-ett diadem omgaf det lilla, förtjusande hufvudet. Några halsband hvita
-perlor kring den vackra svanhalsen och en bukett utsökta, doftande
-blommor — en skänk af Rudolph några timmar förut, — fästade vid bröstet,
-voro för öfrigt hennes prydnader. Ett oändligt, ljuft behag uppenbarade
-sig för öfrigt denna afton, ännu mer än vanligt, hos henne, och en
-rodnad, så skär och fin, som det innersta af en rosenknopp, betäckte
-hennes kinder.
-
-Länge fick hon ej stå så, försjunken i betraktandet af sig sjelf, ty
-Leonhard inträdde. Han stannade betagen af den syn, som mötte honom.
-”Hvad du är skön!” utbrast han med ofrivillig beundran, och säkert har
-ännu ingen man, som i sex år varit gift, kännt en sådan förtjusning vid
-åsynen af sin hustru.
-
-Leende kastade sig Elisabeth om hans hals och sade: ”Du får ej skämma
-bort mig genom smicker.”
-
-”Jag smickrar ej, det är mitt hjertas mening,” svarade Leonhard med en
-kyss på hennes rosenläppar. ”Men min afsigt, då jag kom hit, var
-egenteligen icke att säga dig artigheter, utan att påminna dig om
-nödvändigheten att afresa, ty snart infinna sig gästerna och det är ju
-din skyldighet, som tjenstgörande värdinna, att taga emot dem.”
-
-Elisabeth var genast färdig. Hon kastade en lätt svart sidenkappa öfver
-axlarne och, efter en kyss på de hemmablifvande barnens pannor, gick hon
-vid sin makes arm att sätta sig i den mjuka, beqväma kursläden,
-förespänd med två ystra, svarta hästar, och nu bar det af med ilande
-fart.
-
-Mareschaller flammade vid porten och på gården till det hus, Rudolph
-bebodde, och ur de många fönstren utgick ett bländande ljussken. Lyx och
-rikedom mötte ögat i de ännu folktoma rummen, och för förfriskningar och
-beqvämlighet var det sörjdt på allt upptänkligt vis. Ensam gick Rudolph
-upp och ned i den stora salen. Armarna voro korslagda på ryggen och
-hufvudet nedböjdt mot bröstet; han såg dyster och tankfull ut. Hans
-svarta drägt var enkel som alltid, men buketten i knapphålet vittnade
-dock om en smula poesie, hvilket eljest icke röjdes hos honom.
-
-”God afton!” ljöd plötsligt en klar röst från den öppna dörren.
-
-Rudolph spratt till och såg sig om; i dörren stod Elisabeth. Upplyst af
-det klara skenet från salongens många ljus, såg hon förtrollande ut. Med
-samma blick som nyss af Leonhard, betraktades hon nu af Rudolph, men han
-teg. Elisabeth förstod dock dess uttryck och en högre rodnad spred sig
-hastigt öfver hennes kinder. Snart sansade han sig och gick glad och
-artig emot sina gäster, välkomnande dem hjertligt. Med en hastig blick
-bemärkte han de blommor, Elisabeth bar, och tackade henne derför. Länge
-dröjde det ej innan rummen fylldes af gäster. Ungdom och ålderdom om
-hvarandra grupperade sig i salarne och gemaken. Allt hvad det goda ...
-egde utmärkt, infann sig här på det bästa utstyrdt, och samlingen var
-verkeligen vacker och lysande.
-
-Med forskande blick hade Rudolph mönstrat alla de af Elisabeth honom
-föreställda unga flickor. Ingen egde detta behag han fordrade; de kunde
-ej jemföras med henne. Blott en ung, högväxt, hvitklädd brunett ådrog
-sig hans uppmärksamhet; Elisabeth presenterade henne som sin kusin; det
-var Virginia. Det glada, godhetsfulla uttrycket i hennes småtäcka
-anlete, behagade honom mycket, äfvensom hennes enkla, oskuldsfulla
-väsen, hvilket gjorde en skarp contrast emot flere af de andra unga
-damernas. Likväl kunde hon ej bli det ideal, han skapat sig, och ifrigt
-forskade han vidare; men då alla gästerna infunnit sig, och ännu ingen,
-liknande hans förebild i skönhet och behag, uppträdt, suckade han djupt,
-ehuru obemärkt, och gick att hos de manliga gästerna uppfylla sina
-pligter som värd.
-
-Se’n de första förfriskningarna gått omkring, gafs tecken åt orkestern.
-Musiken stämde opp; det var en af Straus’s valser, dessa likaså brusande
-som berusande melodier, dem man aldrig kan höra utan hänryckning. De
-unga damerna kastade längtande blickar bort till herrarne, som stodo i
-grupper vid dörrarne, eller midt på golfvet. Då nalkades Rudolph
-Elisabeth med hastiga steg. Han gjorde en lätt bugning och begärde denna
-vals. Hon uppsteg, kastade svandunsboan ifrån sig, och räckte honom
-handen. Han lade armen kring hennes smärta lif och de sväfvade fram, lik
-zephyrer, öfver det glatta golfvet. De valsade båda ovanligt väl och,
-unga och starka, glömde de att sluta, så att det ena hvarfvet börjades
-efter det andra. Deras blickar voro fästade på hvarandra och hans
-andedrägt vidrörde lätt hennes panna. Det var som om ett slags
-förtrollning hade kommit öfver dem; de tycktes glömma att det fanns en
-verld ikring dem, en verld som ej är den mest skonsamma i sina domar.
-
-En ung man sade en gång, att han, om han hade en hustru, aldrig skulle
-tillåta henne valsa med någon annan karl; att om hon gjorde det, han
-efter denna stund ej mera kunde anse henne uteslutande för sin. Man log
-deråt och mången ung flicka ifrade deremot, påstående att en hustru ej
-behöfde lyda en så orimlig önskan, att qvinnan ej var slafvinna m. m.;
-det hjelpte ej att han förklarade sig anse mannen bunden af samma
-skyldighet. Dock hade han ej så orätt, som man tyckte. Jag är ej af dem,
-som anse dans för något ondt, till och med för synd; men må man förlåta
-mig, om jag ändå tycker, att en maka och mor icke _bör_ finna nöje i
-dans, särdeles i vals, som hvarken är helsosam, ej heller, då man
-fördomsfritt betraktar den, är en dans, passande för den, som fattat fot
-i lifvet och eger dyrbara föremål att lefva för. Med ungdomen är det
-annorlunda; den står ännu på flygande fot, den älskar allt, som stormar
-och brusar; för den är valsen, den kan tjena som afledare för de
-öfverspända känslorna och således vara nyttig, blott den ej går till
-öfverdrift.
-
-Rudolph och Elisabeth kunde icke valsa i evighet heller. Nej! äfven för
-dem fanns ett slut, men då han förde henne åter tillbaka till hennes
-plats, bad han halfhögt: ”Gif mig ännu en sådan vals i afton och jag
-begär ej mer!”
-
-Elisabeth sade intet; en jakande böjning på hufvudet var hennes enda
-svar. Många danser följde efter denna och endast i ett par deltog
-Rudolph, men ej i någon vals. Det var lidet mot middnatt; då klingade
-åter Straus’s toner genom salen. På Sophia-valsens vingar flögo de åter
-utåt golfvet. Med högburet hufvud och en underlig glans strålande i de
-mörka ögonen, dem han ofrånvändt höll fästade på henne, sväfvade Rudolph
-fram, nästan bärande på sina starka armar Elisabeth. Djupt rodnande,
-nedslog hon ögonen för den glödande blicken, men den brände henne ännu.
-Det låg ett slags infernalisk makt i den, en makt för hvilken hennes
-hjerta bäfvade. Hennes bröst var sällsamt beklämdt, det saknade luft och
-slutligen steg hennes ångest till en sådan höjd, att hon blott med möda
-förmådde framstamma: ”stanna!” och sjönk sanslös till hans bröst.
-
-Det blef ett buller och en uppståndelse, som ej låta beskrifva sig.
-Musiken tystnade och alla skyndade fram till hjelp; men Rudolph
-upplyftade Elisabeth och bar henne lätt, som om hon varit ett barn, till
-ett litet kabinett, dit skrålet från danssalen blott hördes lik en
-susning i fjerran. Här lade han henne ned på en soffa och, stödjande
-hennes hufvud mot sin arm, knäföll han derinvid.
-
-Med djup ånger och grämelse betraktade han hennes bleka anlete, och,
-tryckande en kyss på den lilla snöhvita handen, som hängde maktlös ned
-längs hennes sida, bad han: ”förlåt, förlåt!” Och då Leonhard, som han
-låtit tillkalla, bestört inträdde, uppsteg han, ej utan en liten suck af
-saknad, och lemnade sin plats åt honom. Leonhard intog den dock ej, han
-lutade sig öfver sin maka, slutande henne i sina armar och med de
-ömmaste ord och smekningar sökande återkalla henne till lifvet. Efter en
-stund uppslog Elisabeth ögonen och blickade förvirrad omkring; men,
-seende sig i sin makes armar, smålog hon ljuft och, gömmande ansigtet
-mot hans bröst, suckade hon ohörbart: ”Gud ske lof! det är ej sannt! det
-var då blott en dröm!” Men då hon varseblef Rudolph, som med korslagda
-armar, betraktade henne med en vemodigt bedjande blick, vaknade minnet
-af hvad som händt, och en djup rodnad flög åter öfver hennes anlete.
-Hastigt reste hon sig opp, fattade sin makes hand och sade bedjande:
-
-”Låt oss resa hem! jag mår ej väl, som du ser.”
-
-”Gerna! Men vi måste dröja en stund, tills jag skickat hem efter våra
-hästar.”
-
-Rudolph framträdde och erböd sina. Med nöje blef detta tillbud antaget
-och de båda makarne afreste. I afskedets stund visade sig Rudolph åter
-kall, han till och med skämtade öfver Elisabeths opasslighet, den han
-hoppades skulle gå öfver tills i morgon, på ett sätt, som åter gjorde
-henne glad och lycklig, i det den helt och hållet skingrade den ångest,
-hvaraf hennes själ qualdes.
-
-Då de voro borta, var det förbi med skämtet och löjet. Den höga pannan
-drogs åter i djupa veck och blott med möda kunde Rudolph visa sig artig
-mot sina gäster. Då den sista af dem aflägsnat sig och han blef ensam,
-andades han djupt och utbrast: ”nå ändteligen!”
-
-Han uppsökte det lilla kabinettet, der Elisabeth hvilat och kastade sig
-på samma soffa, der hon kort förut legat. Der, med hufvudet nedböjdt mot
-bröstet, satt han qvar, tills dagen begynnte gry. Han hade ej märkt, att
-ljusen brunnit ner och slocknande rykte ur sina pipor, ej hördt huru
-tornuret förkunnade slag efter slag, att natten närmade sig sitt slut.
-Mäktiga tankar kämpade i hans själ, men han gaf dem ej ord; endast en
-suck uppsteg då och då ur hans bröst och vittnade, att det fanns lif i
-den orörliga gestalten.
-
-
-
-
- Några Scener.
-
- ”Än är du lycklig. Mildt dig skonar
- Än för sitt eldprof frestelsen.
- Gestalten än ditt lif försonar
- Och medvetslös är skönheten.”
-
- ”Snart skall du vakna ur din dvala,
- Snart dig på öckenfärden ge,
- Der inga fläktar dig hugsvala,
- Der inga syskonsjälar le.”
-
- ~Stagnelius.~
-
-
-Några dagar hade förflutit efter den nyss beskrifna aftonen, och under
-denna tid hade Rudolph ingen gång besökt sina vänner. ”Det är
-besynnerligt hvar han dröjer!” sade Leonhard ofta, och Elisabeth tänkte
-det samma, fast hon teg. Det hade re’n så obemärkt blifvit en vana för
-henne att hvarje afton se honom i deras krets, och fast hon ej hade det
-klart för sig, saknade hon hans sällskap. Äfven Virginia och Ferdinand
-hade ej på länge besökt henne; hon saknade dem, saknade nu för första
-gången sällskap i sitt hem; ej under då, att hennes blickar ofta
-längtande riktades på gatan, det var som väntade hon någon. Leonhard
-hade också så mycket att göra, han utrustade sina skepp — han egde flere
-— till den snart stundande våren, och kunde således blott sällan
-tillbringa några ögonblick hos sin maka; ty hans aftnar, då han eljest
-haft tid, voro upptagna af att emottaga och expediera bref. Äfven barnen
-voro otrefliga, de hade snufva, hosta och bröstvärk och pjunkade
-ständigt. Man må derföre förlåta Elisabeth, om hon icke fann hemmet
-fullt så trefligt, som förr, om hon saknade sällskap.
-
-En afton satt hon åter ensam i deras vanliga samlingsrum. Leonhard var
-borta och barnen hade fått tillstånd att besöka en jemnårig i
-granskapet; den yngsta sof. Hon hade ej roligt och arbetet ville icke
-gå. Förtretad kastade hon bort det, uppsteg och satte sig vid pianot.
-Tankfull lät hon händerna hvila på tangenterna, men efter ett par
-minuter sjöng hon med mild och sagta röst: ”Längtan.” Hon var så betagen
-af sången, att hon icke märkte, huru dörrn sagta öppnades och någon smög
-fram bakom henne. Med värma fortfor hon att sjunga; men då hon skulle
-vända om bladet på noterna, sträckte sig en arm fram öfver hennes axel
-och förekom henne. Hon spratt till och vände sig om; bakom henne stod
-Rudolph. Han log och räckte henne handen. Hon bannade honom, för det han
-skrämmt henne, men då hon varseblef hans ovanliga blekhet, blef hon
-orolig och, fattande hans båda händer mellan sina, såg hon forskande upp
-i hans ansigte och frågade vänligt:
-
-”Hvad felas dig Rudolph? Du mår ej väl.”
-
-”Nej! jag har varit sjuk allt se’n vi träffades sist,” svarade han, i
-det han sökte undvika hennes blick, och, hastigt görande sig fri,
-tillade han skämtande: ”Jag tror din då så hastigt påkomna sjukdom
-smittade mig.”
-
-Elisabeth bleknade lätt vid detta minne och vände sig med ovilja bort.
-Rudolph varseblef detta, och det gjorde honom ondt att hafva sårat
-henne, men han teg och intog den plats hon lemnat. Lätt och hastigt lopp
-hans fingrar öfver tangenterna. Med klar och sällsynt välljudande manlig
-stämma sjöng han några vackra sångstycken af Ehrström och Pacius.
-Elisabeth hade aldrig hört honom sjunga eller spela, hon hade ej en
-aning om att han var en så fulländad mästare som hon nu erfor. Betagen
-lyssnade hon orörlig, med pannan lutad mot handen och blicken stirrande
-riktad på sångaren. Aldrig hade han förekommit henne så skön, som då han
-satt der, svagt upplyst af det dunkla lampskenet. Den höga pannan var
-ljus och slät, och en oändlig ljufhet, gränsande till vekhet, låg i röst
-och blick. Det var en sällsam, oväntad anblick, att se den starke,
-stolte mannen så mild och rörd af sångens ande; Elisabeth hade aldrig
-sett honom sådan. Andlös lyssnade hon till hans musik, fruktande att
-förlora en not af den. Åter uppsteg samma dödande ångest, som hon kände
-på balen; det var, som hade hon anat en annalkande stor fara, den hon ej
-kunde motstå, eller undvika. Hopknäppande händerna, utsträckte hon dem
-bedjande emot Rudolph; men han, sittande med profilen vänd åt henne och
-den lifliga, svärmande blicken riktad mot höjden, såg det ej. Med
-hänförande skönhet och en lindrig sväfning på rösten, fortfor han med
-allt renare, allt klarare stämma att sjunga. Han hade öfvergått från de
-enkla sångerna till toner af Veber, Rossini och Meyerbeer, skickligt
-flätade om hvarandra, bildande sålunda ett tjusande och berusande helt.
-Med hvarje ton som steg, steg äfven oron i Elisabeths bröst, hon tyckte,
-som om en oändlig smärta fattat och sammanpressat hennes hjerta. I
-krampaktig ångest tryckte hon händerna mot sitt flämtande bröst och
-böjde hufvudet djupare, gömmande anletet emot divanens kuddar.
-
-I detta ögonblick öppnades dörrn och Ferdinand inträdde, allvarlig och
-tyst som vanligt. Frågande och förvånad blickade han först på den för
-honom okände Rudolph och sedan på Elisabeth, som upplyftat sitt bleka,
-och nu af tårar öfversköljda, ansigte. Äfven Rudolph hade uppstigit och
-såg misslynt på den obekante störaren af hans fantasier. Vänligt och
-nästan gladt helsade Elisabeth sin kusin välkommen, och presenterade
-Rudolph och Ferdinand för hvarandra. Kallt och afmätt helsade de båda
-männen hvarandra nu för första gången; en dunkel aning sade dem, att de
-ej skulle stämma öfverens, att de skulle komma att stå i vägen för
-hvarandra. Sedan aflägsnade sig Elisabeth på en stund och då hon
-återvände med den lilla, som nyss vaknat, var hon åter lugn och glad.
-Med barnet på sina knän, satte hon sig nära Ferdinand, som om hon endast
-hos honom kännt sig lycklig. Gladt samtalade hon nästan endast med honom
-och jollrade med den lilla, glömmande att Rudolph fanns till. Efter en
-kort stund aflägsnade han sig allvarsam och misslynt, ej aktande
-Elisabeths önskan, att han skulle qvardröja, tills hennes man hemkom.
-
-När han var borta, såg Ferdinand forskande på Elisabeth, i det han
-frågade likgiltigt: ”hvad tycker du om din mans vän?”
-
-”Som sådan måste jag väl tycka om honom,” svarade hon leende, ”också
-eljest behagar mig hans enkla väsende ganska mycket. Än dig då?”
-
-”Inte alls! Jag kan inte med dessa varelser, som anse sig så mycket
-högre än alla andra, som med en viss likgiltighet se så föraktfullt ned
-på allt och alla omkring sig. Ofta har det förefallit mig som om denna
-ovilja vore ett bevis på min egen, ännu okufvade fåfänga, men jag kan ej
-öfvervinna den.”
-
-”Jag tror dock, att du gör Rudolph orätt. Icke har jag sett honom visa
-förakt mot någon.”
-
-”Kanske! Hvem är också jag, att jag understår mig dömma mina
-medmenniskor?” sade han, med en ödmjukhet, som djupt rörde Elisabeth.
-
- * * * * *
-
-Det var en vacker solig morgon i slutet af April. Elisabeth stod framför
-toiletten i sin sängkammare, behagfullt ordnande sina ljusa lockar. På
-en stol invid, satt Virginia, ömt betraktande vännens vackra, glada
-anlete. Hon hade kommit, för att taga Elisabeth med sig på promenad i
-den sköna morgonstunden. Snart var Elisabeth klädd och de gingo. På
-gatan mötte de Rudolph. Han var klädd i en svart pels-surtoute och en
-mörkröd sammetsmössa med svart bräm. Gladt helsande, erböd han sig att
-göra damerna sällskap. Hans anbud blef med skämt antaget och arm i arm
-gingo nu de tre unga menniskorna genom de snölösa, men lätt tillfrusna
-gatorna. Deras samtal flöt lätt och gladt, och mångengång hördes alla
-tre uppgifva ett hjertligt skratt. Så kommo de sluteligen fram till
-elfstranden; på detta ställe sluttade den brant ned mot floden, som ännu
-här var hårdt tillfrusen, och bildade på detta sätt en temmeligen hög
-backe.
-
-”Ack! hvad det vore roligt att åka kälke här utföre,” utropade Virginia
-gladt. Elisabeth instämde i hennes önskan, men med en anmärkning öfver
-det opassande i att så midt på dagen öfverlåta sig åt detta nöje i en
-stad.
-
-”Deri finner jag intet tadelvärdt,” sade Rudolph, ”och om mamsell Holmén
-önskar det, skall jag genast skaffa oss kälke?”
-
-”Ack ja, ja!” utbrast Virginia, klappande händerna i barnslig glädje.
-
-Rudolph log och sprang bort.
-
-Efter en stund återvände han med en liten grönmålad kälke. ”Nå väl mina
-damer, sätten er här!” sade han andtruten, ”jag skall stå bakom och
-styra.”
-
-Elisabeth satte sig först, trots Virginias protest deremot, och tog
-henne i famnen; Rudolph stod bakom, och så bar det af utför den hala
-backen. Långt fram på isen stadnade kälken och de stego ur, hvarefter
-Rudolph ensam drog den uppför backen åter. Så foro de flere gånger och
-alltid lyckligt, tills kälken sluteligen välte och Virginia blef sanslös
-liggande på den nästan glatta isen. Hon hade slagit sitt hufvud i
-fallet. Stunden var ej den trefligaste. På knä, med Virginias hufvud i
-sin famn, baddade Elisabeth hennes panna och tinningar med snö. En djup
-ängslan hade fattat henne och vid åsynen af vännens bleka anlete, kunde
-hon ej förhindra några heta tårar att falla på det hufvud, som hvilade i
-hennes sköte. Rudolph såg det.
-
-”Du gråter!” utbrast han hastigt, ängsligt fattande hennes båda händer
-mellan sina. ”Sörj ej, goda, älskade Elisabeth, hon vaknar nog igen.”
-
-”Gud gifve det! Men huru få henne härifrån?”
-
-”Huru? om ej annorlunda, så skall jag bära henne på mina armar.”
-
-”Det blir långt. Men om man skulle få en vagn.”
-
-”Den kan fås. Jag springer genast; efter några minuter är jag åter.”
-
-Han skyndade bort. Elisabeth blef ensam med den afsvimnade; som hon dock
-efter många försök lyckades återkalla till sans igen. Virginia öppnade
-ögonen och satte sig upp, men var ännu helt yr efter fallet. Snart
-anlände Rudolph med sin vagn, de satte sig alla tre deruti och så bar
-det af sagta mot hemmet.
-
- * * * * *
-
-Ifrån denna dag voro Elisabeth och Virginia ofta tillsammans. Den vackra
-våren lockade dem att dageligen företaga promenader, på hvilka Rudolph
-nästan alltid var dem följaktig, då Leonhard deremot sällan hade tid att
-vara med. Ofta också foro de ut att åka alla tre, och då Elisabeth bad
-sin man göra dem sällskap, kunde han vanligen ej komma, utan anförtrodde
-sin hustru i Rudolphs vård och beskydd, och blef hemma, skötande sina
-vidsträckta affärer. Vanligen var det Rudolph, som kom att i sin vackra
-landau, förespänd med tre lifliga, appelkastade hästar, afhemta de båda
-vännerna. På detta vis uppstod snart ett varmare förhållande mellan
-dessa tre. Äfven Ferdinand besökte dem oftare nu än förr, men efter
-hvarje gång tycktes Rudolph och han mindre tåla hvarandra; det var ett
-hemligt groll, ett hat som ofta gaf sig luft i bitande infall och ord
-som sårade och stötte.
-
-En afton sutto de åter alla samlade kring divanbordet; endast Leonhard
-saknades nu som vanligt. Rudolph läste; det var ”_Hemmet_” — denna
-vackra målning ur hvardagslifvet — just der förf. skillrar Sara, denna
-Sara, så rikt lottad och dock så fattig på själens sanna skönhet,
-godheten. Med blandade känslor, men med samma intresse, lyssnade alla i
-den lilla kretsen till den älskeliga författarinnans ord; äfven lilla
-Helena satt mellan Ferdinand och sin mor, mot hvars knän hon lutade sitt
-täcka hufvud, lika uppmärksamt lyssnande som de andra. Efter en timmas
-läsning satte Rudolph bort boken, i det han med ett slags hån i ton och
-blick sade:
-
-”Jag vet ej hur man i romaner, dylika som denna, kan finna gift och
-förderf; och dock är jag säker att t. ex. pietisterna anse den för ett
-djefvulens foster, värdig samma ära, som vederfarits många andra böcker,
-nemligen att brännas.”
-
-”Pietisterna äro inga bokförstörare,” sade Ferdinand kallt, ”dessutom se
-de ej spöken, der inga finnas, och en bok, så oskadlig som denna, kan
-aldrig fördömmas af en aldrig så litet upplyst menniska.”
-
-”Och dock hafva de uttalat förkastelsedomen öfver många förträffeliga
-arbeten; att börja med den nya Svenska psalmboken och Hagbergs med
-fleres predikningar, de der blifvit ett rof för lågorna.”
-
-”Det var ett verk af öfverspända, svärmande ideer och måste, ehuru jag
-ej vill försvara det, bedömmas skonsamt.”
-
-”Hvarföre, om jag får fråga? Herrar pietister äro ej de mest skonsamma
-emot andra, men blir det fråga om deras egna svagheter, då äro de genast
-färdiga att göra anspråk på den christeliga barmhertigheten.”
-
-”Ja, emedan hvarje svärmare, ehuru beklagansvärd, dock är värd aktning
-för sitt sträfvande; huru mycket mera den, som af sin brinnande kärlek
-för religionen blifvit ledd för långt i sitt nit?”
-
-”Bah!” sade Rudolph föraktligt i det han uppsteg och satte sig vid
-pianot, ”jag kan ej tåla dessa svärmare.”
-
-”Och dock är äfven ni en svärmare!” sade Ferdinand halft leende.
-
-”Jag, en svärmare!” utropade Rudolph i det han hastigt vände sig om.
-
-”Ja, ni som alla andra.”
-
-”Och hvari består då mitt svärmeri, om jag får fråga?”
-
-”I drömmar, i djerfva, vågsamma drömmar, drömmar om en sällhet, stor men
-brottslig, förbjuden. Tro mig jag känner dem.”
-
-Rudolph spratt till vid dessa halfhögt hviskade ord och bleknade djupt.
-En blick af oändlig bitter smärta, blandad med hat, träffade den
-talande; derefter vände han sig bort och började spela ett vildt,
-bullrande stycke.
-
-Emedlertid sutto de öfriga allvarsamma och tysta, och en viss
-förstämning hade bemäktigat sig dem. Men med de gladare, fridfullare
-toner, till hvilka Rudolph småningom öfvergick, återvände lugnet i deras
-hjertan. Lilla Helena uppsteg och smög sig bort till den spelande, på
-hvars stol hon uppklättrade och slog armarna om hans hals, då han
-upphörde att spela.
-
-”Du är så snäll;” sade hon, räckande honom sin lilla mun att kyssa. ”Jag
-måste hålla af dig.”
-
-Han tog barnet i sina armar och smekte det innerligt.
-
-”Du håller af mig också, men hvarföre?” frågade hon.
-
-Rudolph lutade sig ned och hviskade något till den lilla.
-
-”Ack så roligt!” utbrast Helena, ”du håller af mig för det jag liknar
-mamma, du håller då af henne med?”
-
-Dessa barnets ord nådde Elisabeths öra, men hon låtsade ej höra dem,
-utan fortsatte sitt samtal med Virginia, som ingenting märkt. Ferdinand
-hade äfven hört Helenas utrop och lyssnade till svaret, men det bestod
-blott i en kyss som förseglade den lilla munnen.
-
-
-
-
- Lustfärden.
-
- ”Tro ej hoppet! O, jag vet ett bröst,
- Grymt bedåradt af dess falska röst:
- Löfte fick det blott om sälla öden,
- Kämpar nu med smärtorna och döden.
- Tro det icke! Hellre lyft ditt hopp
- Opp, opp!”
-
- ~Böttiger.~
-
-
-Midsommaraftonen var inne. Dagen var ovanligt varm och herrlig, det var
-en af dessa i norden så onämnbart ljufva, då hvarje sorg tycks upplösa
-sig i sällhet och njutning, då solens glöd synes smälta all hårdhet, all
-is i hjertat, och man vid hvarje sagta vindfläkt känner sig kringhvärfd
-af balsamiska ångor, så sköna, så lifvande. Ej under om på en sådan dag
-hjertat känner sig styrkt och öppet för alla glädjande intryck, om det
-längtar ut från qvalmet och qvalet i en stad, för att i det gröna njuta
-sommarens herrligaste fest, den sköna, sanna blomsterfesten, och, för
-att tillfredsställa denna längtan, för ett ögonblick glömmer det
-evinnerliga sträfvandet för födan och kläderna. Äfven bonden firar
-midsommarn med lusteldar, vid hvilka bygdens ungdom roar sig hela den
-sköna sommarnatten igenom, med lek och dans, och vid hvarje stuga resa
-sig löfträn, för dagen, för stunden planterade.
-
-Invånarena i det goda ... beslöto äfven, vid åsynen af den vackra dagen,
-att roa sig i det gröna. I följd af detta beslut föranstaltades i
-största hast en båtfärd ut till en ö, belägen en mil ut i sjön. Der
-skulle midsommaraftonen, natten och dagen firas i landtlig oskuld.
-Klockan fem om aftonen vandrade således noblessen i ... högtidsklädd ner
-till elfstranden, för att derifrån i tre löfklädda slupar begifva sig
-till ön. I den slup, der Elisabeth satt, befunno sig äfven hennes man
-och barn, samt Rudolph och Ferdinand, äfvensom Virginia och hennes
-föräldrar och syskon. Ferdinand hade till Elisabeths stora glädje
-erhållit tillstånd att tillbringa sin midsommar hos henne och hennes
-man. Om hans närvaro var kär för Elisabeth, tycktes den vara det så
-mycket mindre för Rudolph, som med tilltagande köld och ett visst förakt
-bemötte den anspråkslöse, redlige presten, som dock ej på minsta vis lät
-det bekomma sig, hvilket åter just tycktes ännu mera uppreta den andre,
-så van att se sig och sin vilja afgöra allt. I dag tycktes isynnerhet
-deras ställning till hvarandra vara fiendtlig och besynnerlig, det var
-som om en osynlig magt å ömse sidor äggat dem till strid. Ferdinand var
-dock lugn, Rudolph deremot häftig och bitter. Ej utan oro åhörde
-Elisabeth detta gnabb mellan dessa båda för henne så käre, och ofta
-blandade hon sig medlande i deras ordtvister. Endast hon såg i dessa en
-djupare grund än de andra, som blott logo och förundrade sig öfver desse
-män, eljest så lugna och kalla, som det tycktes, och dock så häftiga, då
-de kommo i hop. Eljest var hon i dag mycket orolig; Virginias ovanliga
-glättighet fann nu intet genklang hos henne. Virginia var, som sagt, i
-dag ovanligt glad, hon skämtade och lekte med lilla Helena och Otto och
-alla de andra på det behagligaste. Rudolph hade ännu ej sett henne så
-vacker, och egnade henne derföre mera uppmärksamhet än vanligt, hvilket
-tycktes bemärkas ej allenast med nöje af Virginia sjelf, som, om man
-vill bekänna sanningen, på en tid fann sig allt mera dragen till den
-stolte, riktbegåfvade mannen, utan äfven af hennes föräldrar. Endast
-Elisabeth gaf ingen akt derpå utan satt tyst, försjunken i sig sjelf.
-
-Så foro de sakta framåt. En svag vind fyllde de hvita seglen, krusade
-lätt fjärdarne och spred en angenäm svalka. Det var så fridfullt och
-ljuft. Då föreslog Leonhard att Elisabeth och Rudolph skulle sjunga och
-han sjelf blåsa flöjt, på hvilket instrument han egde temmelig
-färdighet. Alla förenade sig i denna önskan och Rudolph och Elisabeth
-stämde upp. Det var en sann njutning att höra dessa stämmor, så rena, så
-fylliga och klara, förenade i klingande toner höjas och sänkas och
-tillslut i en mild susning, lik en andehviskning, dö bort.
-
-Alla sutto stumma en stund, sedan sången upphört, men snart bådo flere
-röster: ”sjungen, ack sjungen än!”
-
-Rudolph tog guitarren, som låg bredvid honom, preludierade och sjöng
-sedan ett soloparti ur Meyerbeers ”Robert le diable”. Han satt midt emot
-Elisabeth och den mörka blicken ur de brinnande ögonen träffade henne
-ofta med ett sällsamt uttryck, en blick, för hvilken hon måste nedslå
-sin. Slutligen vågade hon ej mer se opp af fruktan att träffas af dessa
-flammande lågor, men det dämoniskt tjusande i musiken gjorde samma
-underbara, ångestfulla intryck som förr, på hennes själ. Äfven Virginia
-skakades sällsamt af dessa toner, det var beundran, förtjusning, och
-kanske ännu något annat, som uppfyllde hennes bröst med outsäglig
-sällhet.
-
-Så hade en half timme förflutit under sång och musik och äfven Rudolph
-hade tystnat, då åter någon begärde en sång till. Då räckte Rudolph
-guitarren åt Elisabeth i det han sade: ”var god och spela; skola vi ej
-sjunga den vackra duetten: ”Högre mot sanden?”” Men Elisabeth sköt sagta
-ifrån sig instrumentet.
-
-”Jag kan icke sjunga,” sade hon med nedslagen blick. ”Låt Virginia göra
-det, hon sjunger den bättre än jag.”
-
-Rudolph såg skarpt på henne, derefter vände han sig till Virginia och
-sade: ”Ni hörde er kusins dom, mamsell Holmén! Vill ni vara god och
-besanna hennes ord?”
-
-”Det skulle bli mig svårt,” svarade Virginia leende, ”men jag skall
-bjuda till att söka fylla hennes plats, så godt sig göra låter.”
-
-”Hvarföre säger du så Virginia?” inföll fadren missnöjd, ”du har nog en
-så vacker röst som någon, och sjunger lika bra som Elisabeth, tycker
-jag.”
-
-”Skäm ej bort mig pappa, genom att jemföra mig med Elisabeth,” sade
-dottren rodnande öfver fadrens ord, dem hon med rätta ansåg opassande.
-”Hennes like, så i sång som annat, finnes ej så lätt; dessutom uppnår
-lärjungen sällan sin mästare.”
-
-”Kanske detta sällsynta fall inträffat med er,” sade Rudolph med en
-blick af välvilja på den anspråkslösa flickan.
-
-Djupt rodnande för denna blick, hvars uttryck hon missförstod, emottog
-Virginia nu guitarren och började med sväfvande röst sången. Hon hade
-aldrig sjungit för Rudolph och en obestämd känsla, som lät henne önska
-att nu kunna göra det bra, verkade också, att hon ännu aldrig sjungit
-bättre. Med tillfredsställelse kände hon det sjelf, och då Rudolph vid
-duettens slut föreslog en annan sång, samtyckte hon glad.
-
-Så hade under sång och musik vägen blifvit tillryggalagd och innan de
-visste ordet af, låg slupen vid en liten stenlaggd brygga, i skuggan af
-den tätt albevuxna stranden. Med ett jublande hurra stego de i land och
-började en vandring i små grupper inåt skogen, som bestod af vackra,
-lummiga björkar, aspar och rönnar, i hvilkas toppar vaktlar, bofinkar
-och andra sångare slogo sina glada driller. Under utrop af beundran och
-nöje trängde sällskapet längre fram i den vackra skogen. Äfven Elisabeth
-kunde ej motstå naturens ljufhet, för hvilken hennes sinne öppnade sig,
-och de mörka aningarna trädde i bakgrunden. Glad, som ett barn, sprang
-hon med en af sina små vid hvardera handen bort från de andra; hon
-skulle söka blommor åt dem. Alla sågo leende efter den unga modren, då
-hon försvann mellan träden; endast Rudolph, som vid landstigningen
-bjudit Virginia armen, blickade mörkt efter hennes lätta, flyende
-gestalt. Efter några minuter kallade ett gladt rop de öfriga att följa
-henne, och då de ifrigt trängde genom skogen, sågo de henne stå med
-barnen på en stor öppen plats, omgifven af höga trän, mellan hvilkas
-stammar vexte en oändlig mängd nyponbuskar, nu fulla af blommor, hvilka
-spredo en balsamisk ånga öfver den jemna slätten.
-
-”Se’n hvilken upptäckt jag gjort!” ropade Elisabeth emot de ur skogen
-framträdande, ”passar ej denna vackra plan till en danssal i det gröna?”
-
-Alla funno upptäckten förträfflig, en fiol framskaffades och någon af
-herrarne spelade upp en munter polska. Alla skrattade, togo i ring och
-svängde muntert om. Det var lif och glädje. Elisabeth dansade mest af
-alla. Det fanns ingen, som hon ej svängt om med, utom Ferdinand, som vid
-dansens början dragit sig undan och Rudolph, som sedan han dansat några
-hvarf med Virginia, lemnade sällskapet och försvann, utan att någon gaf
-akt derpå.
-
-Utmattad och andtruten, lemnade Elisabeth efter en stund kretsen och
-smög sig obemärkt inåt skogen. Hon ville hvila en stund och sedan ensam
-njuta af naturens skönhet. Länge gick hon sagta framåt. Den milda luften
-i skogen svalkade behagligt hennes hals och kinder och gjöt en ljuf frid
-i hennes hjerta. Det blef henne så obeskrifligt godt att vara. Hon
-tänkte med ömhet på sin make, sina barn och äfven till henne sjelf gick
-hennes tankar; hon tänkte och hoppades, att det skulle bli bättre,
-annorlunda än det nu var, bli åter som förr, se’n hon öfvervunnit en
-känsla, som stod henne ständigt i vägen. Under dessa tankar hade hon
-kommit så långt, att hon ej mera hörde musiken, ej heller de dansandes
-larm. Stället, der hon stod, var så vackert, kort, mjukt gräs betäckte
-marken och träden stodo tätt omkring med sina hvita stammar. En lust kom
-öfver henne att hvila här en stund. Hon satte sig ned på den mjuka
-gräsmattan; hatten och halsduken hade hon aflagt under dansen, således
-satt hon nu med blottade skuldror och lockarne sagta gungande för
-aftonvinden; en hög rodnad betäckte kinderna, och ögonen, glänsande af
-nöje, dröjde med beundran vid naturens älskeliga föremål. En vaktel
-började plötsligt sina driller i ett närastående träd. Förtjust lyssnade
-Elisabeth till den lilla sångarn, då ett hastigt prassel i skogen
-tvingade henne att se sig om. Bredvid stod Rudolph med mörk blick och
-rynkad panna, betraktande henne. Lugn såg Elisabeth upp till den höga,
-dystra gestalten och räckte honom vänligt handen. Han tryckte den lätt
-och satte sig, qvarhållande densamma sagta vid hennes sida. De tego båda
-en stund, under hvilken tid Rudolph forskande betraktade henne. Åter
-uppsteg ångest i hennes hjerta, hon ville draga sin hand tillbaka och
-fly, men han qvarhöll den och sade dystert:
-
-”Lemna mig ej Elisabeth, innan du besvarat en fråga som jag vill göra
-dig.”
-
-”Och den lyder?” frågade Elisabeth knappt hörbart.
-
-”Älskar du Ferdinand, din kusin?”
-
-”Ack jo!” utropade Elisabeth med lättadt bröst.
-
-”Jag talar ej om en kärlek, som också med ett annat namn kallas vänskap;
-det är en sann, verklig kärlek jag menar. Är det med en sådan du älskar
-honom?”
-
-”Hvad menar du?” frågade Elisabeth häpen.
-
-”Jag menar, om du älskar honom öfver allt och alla på jorden?” svarade
-han häftigt.
-
-Elisabeth bleknade, hon förstod hans ord, men sade intet, endast heta
-tårar strömmade öfver hennes kinder. Rudolph varseblef dem och en hastig
-ånger uppsteg i hans hjerta.
-
-”Förlåt, förlåt, du goda!” utbrast han och kysste kärleksfullt hennes
-händer och kläder; ”men om du visste, huru den vänlighet, du visat
-honom, då du ej ens låtsat märka att jag fanns till, om du visste, huru
-den plågat, marterat mig, så skulle du förlåta och förbarma dig öfver
-din arme Rudolph.”
-
-Med svaga händer sökte Elisabeth befria sig från hans häftiga kyssar,
-som brände på hennes armar lik eld. ”Ni glömmer hvem jag är,” sade hon
-sagta och drog sig rysande undan; men Rudolph följde henne.
-
-”Nej jag har ej glömmt det!” utropade han eldigt, ”men det hindrar mig
-ej att öfver allt på jorden älska och tillbe dig, du hulda, goda engel!
-Och Elisabeth: är mitt hopp för djerft, om det säger, att också jag har
-en plats i ditt hjerta?”
-
-”Förbarma dig!” frampustade Elisabeth svagt och med dödsbleka kinder.
-Hon vacklade och måste stöda sig mot ett nära stående träd.
-
-”O, jag skall göra det, jag skall förbarma mig, se’n jag först fått
-höra, om jag ej bedragit mig; säg blott: ”jag älskar dig!” och jag vill
-lemna dig, eller, om du vill, bära dig på mina armar genom verlden.”
-
-”Lemna mig!” bad hon med döende röst och drog sig rysande unnan den arm,
-som ville omfatta henne. ”Tänk på Leonhard!”
-
-Vid detta namn spratt Rudolph till, han bleknade och drog sig undan; men
-snart närmade han sig åter. Hans väsen var förändradt, han var nu mild,
-lugn och undergifven, och en tår glänste i hans manliga öga, då han
-sade: ”tror du ej Elisabeth, att jag kämpat och stridit för att qväfva
-den känsla, hvars bekännelse gått öfver mina läppar i denna stund af
-svaghet? men den var starkare än jag, än min vilja, jag kunde ej, kan ej
-besegra den. En hård strid har mitt hjerta kämpat mellan kärleken till
-dig och Leonhard, men du har segrat, du har uppsväljt all min kärlek och
-lemnat honom intet öfrigt. Arme, bedragne vän! O hvarföre skulle du
-rädda din sällhets mördare? hvarföre lemnade du honom ej hjelplös i den
-kalla, våta grafven? ty äfven Elisabeth älskar mig, det vet jag nu,
-hennes tårar sade, att hon ej älskar den förhatlige Ferdinand, hvilket
-jag fruktade.”
-
-Han hade åter närmat sig Elisabeth och fattade hennes händer, dem han
-ömt tryckte till sitt bröst, under det han kärleksfullt blickade i
-hennes ögon, liksom sökte han sin dom i dem. Elisabeth darrade och
-vacklade; det veka, bedjande uttrycket i hans ton och blick grep hennes
-hjerta och gjorde det svagt. Hon lutade sig framåt och på hennes läppar
-sväfvade redan den brottsliga bekännelsen, då hastigt en röst helt nära
-nämnde hennes namn, och Ferdinand framträdde ur skogen. ”Min goda
-genius,” hviskade det i Elisabeths hjerta vid hans åsyn, men Rudolph
-vände sig bort med en tyst förbannelse. Lugn gick Ferdinand fram till
-Elisabeth, tog hennes arm och sade, i det han förde henne bort:
-
-”Jag har sökt dig länge, ty du saknas der borta; men om du vill, så
-kunna vi promenera en stund, innan vi gå till de andra?”
-
-Elisabeth förstod det grannlaga i hans förslag och hennes hjerta blef
-varmt vid åsynen af så mycken godhet, men en okuflig blygsel förböd
-henne att öppna sitt hjerta för honom. Stum gick hon vid hans sida en
-stund, men då han skulle föra henne till de andra, gjorde hon sin hand
-lös från hans och sade sagta och bedjande: ”låt mig gå! jag vill ej vara
-med de andra.”
-
-”Som du vill!” sade han kallt, ”jag skall då föra dig till ett ställe,
-der du kan hvila ostörd.” Med dessa ord återtog han hennes arm och vände
-sina steg inåt skogen.
-
-Snart kommo de till en liten äng, bakom hvilken låg en åker och invid
-denna ett litet torp, öfver hvars låga tak några stora, uråldriga lönnar
-höjde sina lummiga kronor. Det hela såg så fridfullt ut, upplyst af den
-nedgående solens sista strålar. Elisabeth längtade dit bort, att söka
-hvila för sitt trötta hufvud. Då de kommo på den lilla gården, satt der
-en ung flicka, mjölkande en ko, men då hon såg våra båda vandrare, steg
-hon opp och helsade med en höflig nigning. På Ferdinands fråga svarade
-hon, att hon var dotter på torpet, att hennes föräldrar rest till den
-två mil derifrån belägna sockenkyrkan, för att i morgon bivista
-gudstjensten och tillika helsa på en nära slägting i den nejden; men att
-deras enkla stuga stod till tjenst och att ”frun” icke skulle bli störd
-der, ty sjelf skulle hon (flickan) gå till byn för att tillbringa natten
-vid lustelden. Ferdinand och Elisabeth följde således sin vägviserska.
-Den unga bondflickan var redan klädd i sina helgdagskläder; en kort röd-
-och grönrandig halfylle kjortel med en halftqvarters tvärskarf i fållen,
-hvita bomullsstrumpor, svarta grofva, illa gjorda läderskor, ett
-scharlakansrödt kamlots lifstycke, ett svart förkläde af samma tyg och
-en upp till halsen gående, med långa ärmar försedd, snöhvit, såkallad
-öfverdel, utgjorde hennes baldrägt.
-
-Med hjertlig välmening, strålande i de ljusblå ögonen och ett vänligt
-leende utbredt öfver det frodiga ansigtet, införde hon Elisabeth i den
-lilla löfprydda stugan. Dess väggar, golf och tak voro svarta af rök,
-men bänkar, bord, stolar och sängar hvita och skurade. På en liten hylla
-stodo trädkärl och några fat af lera ordentligt uppstädade, friskt
-doftande granris var strödt på golfvet, och i den toma spiseln och kring
-väggarne voro stora löfqvistar stuckna. Allt hade ett högtidsklädt
-utseende, som innerligen behagade Elisabeth. Hon såg sig med nöje
-omkring.
-
-”Vill du bli här?” frågade Ferdinand efter en stunds tystnad. En tacksam
-handtryckning var hennes enda svar. Han lemnade stugan jemte den unga
-flickan, och Elisabeth blef ensam. Då tryckte hon hårdt händerna mot
-sitt hjerta och en flod af strida tårar rann öfver de bleka kinderna. ”O
-min Gud!” suckade hon, ”har du då alldeles öfvergifvit mig? Har du
-lemnat mig ensam i detta mörker att förgås? Förbarma dig, o!” Länge gret
-hon så och bad, och den bittra oron uttömde hennes krafter, så att hon
-utmattad inslumrade på den hårda och torftiga, men snygga bädden. Det
-var ej en lugn vederqvickande sömn, som hon njöt, utan en orolig dvala,
-under hvilken hon omsväfvades af mörka, hemska drömmar. Vid midnatt
-spratt hon häftigt till och vaknade; hon hade drömt en gruflig dröm, i
-hvilken hon tyckte sig från en strand se alla dem, hon älskade,
-uppslukas af vågorna och omkomma, utan att hon förmådde frälsa dem. Då
-hon vaknade stod ångestsvetten i hennes panna och hjertat klappade i
-vild oro. Det var så qvaft derinne, hon behöfde luft. Hon gick till det
-enda lilla fönster, som fanns i rummet, men det kunde ej öppnas. Klädd
-som hon var, smög hon sig ut och gick till skogen, som mörk och dyster
-reste sig invid torpet. Natten var varm och ljus som alltid i norden vid
-denna tid, men en skir dimma låg dock utbredd öfver jorden och dagg
-betäckte den grönskande marken. En sagta vind susade i de höga träden
-och torkade mildt ångestsvetten från Elisabeths panna. Med ljudlösa steg
-skred hon framåt, ej kännande huru daggen genomträngde hennes hår och
-kläder. Hon hade intet mål, hon ville blott gå, gå bort från sig sjelf,
-sina tankar och känslor. Skulle man kunna det, hvad vore icke lifvet då!
-Men att timma efter timma förföljas af dem som ett spöke, att med hvarje
-gång de återkomma, blott se dem mera starka, mera aggande, _detta_ är
-lifvets skärseld, från hvilken få återvända luttrade.
-
-Icke länge hade Elisabeth gått framåt i den täta skogen, då plöttsligt
-en mörk gestalt stod framför henne. Hon studsade tillbaka och ville fly,
-men den höga gestalten drog henne häftigt till sig, och en röst, den hon
-kände väl, ack för väl, sade lugnt, men bestämdt:
-
-”Du får ej gå! du måste höra och svara mig. Jag har ej derföre i flere
-timmar irrat kring den plats, der du hvilade, att du så lätt skulle
-undslippa mig.”
-
-Elisabeth bäfvade och drog sig undan, hon hade ej styrka att fly, utan
-nedföll ångestfullt knäböjande på den fugtiga marken. Med dyster blick
-betraktade henne Rudolph med korslagda armar.
-
-”Du kan ej fly mig mera,” sade han med ett slags triumf i tonen; ”du
-vill, men kan ej, ty ditt hjerta är mitt, liksom mitt är ditt. Vi hafva
-bytt hjertan, älskade, och kunna ej återbyta dem, utan att båda dö.
-Hvarför strider du då emot, det är dock fåfängt, ty kärleken är starkare
-än all vår vilja. Har jag ej stridit och kämpat? och hvad har jag
-vunnit? Endast vissheten att min kärlek var starkare än viljan, än
-lifvet. Ser du ej sjelf, att Gud ämnat oss åt hvarandra, då han nedlagt
-i våra hjertan samma känslor och tankar? Streta ej då emot, utan säg
-blott, att du älskar mig, och jag vill tåligt lägga mitt öde i dina
-händer, och hvad du besluter, skall bli min lag.”
-
-Han sjönk ned bredvid henne, och slöt henne i sina armar. Hon stridde ej
-mera, ty hennes kraft var bruten. Med slutna ögon låg hon i hans armar,
-med det bleka anletet gömdt mot hans bröst. Brinnande kyssar tryckte han
-på hennes blottade skuldror och nämnde henne vid alla de ljufva namn,
-kärleken eger; men hon sade intet. Då lade han henne sagta ned på gräset
-igen och sade med vek röst:
-
-”Frukta ej Elisabeth! Min kärlek, ehuru varm och evig, är ej denna låga,
-som i otyglad häftighet förtär och förstör sitt eget föremål. Jag älskar
-dig för högt, för rent, att någonsin glömma hvad jag är dig skyldig, jag
-begär intet mer än vissheten att du älskar mig och hoppet att en dag få
-ega dig helt. Är detta förmycket begärdt? kan jag ej behålla denna
-tröst, detta hopp? Säg Elisabeth? Eller är jag bedragen? älskar du mig
-ej?”
-
-”Jo jag älskar dig!” hviskade hon svagt, ”jag kan ej motstå dig, men var
-barmhertig och fordra ej mer. Är det ej nog, att bekännelsen om min
-vanära gått öfver mina läppar?”
-
-”Vanära!” sade han ömt tryckande henne till sitt bröst, ”det är ej
-vanära att älska, Elisabeth, men det är att förnedra denna kärlek, om
-den ej förblir skuldfri. Sörj ej derföre, utan lef, lef i hoppet på din
-kärlek.”
-
-I detta ögonblick prasslade det i skogen. Rudolph steg upp och flydde
-och knappt hade han försvunnit, innan Ferdinand framträdde.
-
-”Du här vid denna tid, i denna luft och så der klädd!” utropade han
-ängsligt och upplyftade den orörliga Elisabeth. ”Hvarför lemnade du den
-fristad jag beredde dig? Ack, detta kan bli din död!”
-
-Hon sade intet, gjorde ingen rörelse, utan låg, som om hon redan varit
-död. Med en känsla af obeskriflig bitterhet såg Ferdinand att något
-förefallit; och Elisabeths goda engel hade kommit försent att rädda
-henne undan hennes egen svaghet! Långsamt bar han henne tillbaka till
-torpet och lade henne på den bädd, hon ej bordt lemna. Der föll hon
-snart i dvala, ty den häftiga själsrörelsen hade uttömt kroppens
-krafter, och då hon om morgonen vaknade, låg hon i häftig feberyra,
-under hvilken hon talade förvirrade, obegripliga ord.
-
-
-
-
- Ett kort kapittel om kärlek.
-
- ”Kärlek!” Du sagt det sannaste ord;
- Ljufvaste skänk oss gifves på jord.
- Alltid dess löften förblifva desamma.
- Kärlek är fridens trognaste amma.
- Smälte då de som förut varit tu,
- Blott till ett hjerta uti detta nu!”
-
- ~Dahlgren.~
-
-
-Veckor gingo förbi, innan Elisabeth förmådde lemna bädden, på hvilken
-Ferdinand nedlade henne den olycksfulla natten. En häftig feber rasade i
-hennes ådror. Ofta besökte henne Ferdinand och dröjde alltid i det
-längsta vid hennes säng; men ändå oftare, ja nästan dageligen, kom
-Rudolph till torpet, der han med den ömmaste kärlek sökte lugna hennes
-själs oro. Hans hårda natur veknade i den oändligt älskades närvaro, och
-med en moders ljufva omsorg var han uppmärksam på och uppfyllde hvarje
-hennes önskan, innan den ännu funnit ord att uttrycka sig. Han läste
-timtals för henne och försåg hvarje dag den lilla stugan med de
-herrligaste blommor, och var outtröttlig i sina omsorger och sin
-innerliga kärlek, som uppenbarade sig i hvarje blick och i sjelfva
-röstens veka, melodiska klang. Leonhard kom också att besöka henne, men
-mera sällan. Visst var han öm och kärleksfull mot sin maka, nu som
-alltid, men en dysterhet och oro i hans väsen, som ej kunde döljas,
-spred en viss köld i sjelfva hans ömhet, en köld som Elisabeth aldrig
-förr varseblifvit hos honom, och det just nu, då han hade bordt vara
-mera kärleksfull än någonsin, för att derigenom söka återkalla sin makas
-flyende kärlek. Den onda genius, som stundom så fiendtligt inblandar sig
-i menniskornas öden, hade äfven här sin hand med i spelet, denna hand,
-som så afgörande ingriper i alla tragiska händelser. Med smärta, men
-också med ett slags tillfredsställelse, varseblef Elisabeth denna sin
-makes inbillade köld, den sårade, på samma gång den erbjöd ett
-sken-försvar för hennes egen svaghet. Ack! hade Elisabeth vetat, att han
-just då älskade henne högre än någonsin, att den lifliga oro, som ofta
-sväfvade på hans panna, uppstod för hennes skuld, vid tanken på hennes
-och barnens framtid; — då hade hon gråtit bittra tårar och med ånger
-vändt om till sin pligt, som hon stod i begrepp att öfvergifva.
-
-Med mera uppmärksamhet lyssnade Elisabeth således till de
-tröstegrunder, Rudolph framställde, och allt som hon tillfrisknade,
-blef hon lugnare, men ack, det var en bedräglig frid! den rätta hade
-hon förverkat, den hade flytt, då hon afvek från sin pligt. Med djup
-smärta kände hon, att hon ej mera var skuldfri, och denna känsla spred
-ett stilla vemod öfver hela hennes väsen och gjorde henne mycket
-ödmjuk. Genom mildhet och godhet ville hon försona, hvad hon brutit.
-Och Rudolph, var han lycklig? Nej! med djup grämelse såg han den tysta
-smärta och de samvetsförebråelser, för hvilka hon var ett rof och
-hvilka gjorde henne ännu dyrbarare för hans hjerta. Genom outsäglig
-kärlek sökte han försona henne med sig sjelf och det lyckades, ehuru
-blott stundtals.
-
-När hon kände sig tillräckligt återställd, flyttade hon till sitt hem
-igen. Det var icke mer samma fridens boning som under de första åren af
-hennes giftermål. De tysta murarne tycktes ständigt förebrå henne genom
-minnet af sälla dar och all den kärlek de varit vittne till. Hon
-vantrifdes hemma, och ute fann hon ingen ro och glädje. Lik en osalig
-ande flydde lugnet hennes oroliga hjerta, ehuru hon ifrigt sökte det ute
-i verldens stoj, i böcker, i musik, i natur och konst. Endast vid åsynen
-af sina barn och vid deras ömma smekningar återvände friden för ett
-flyktigt ögonblick i hennes själ; men dessa stunder voro hastigt
-öfvergående, ty ofta inbillade hon sig läsa i sjelfva de spädas ögon en
-förebråelse emot sig. Med oro såg Leonhard den förvandling hans älskade
-maka undergått, men, långt ifrån att ana orsaken dertill, trodde han den
-vara en följd af sjukdomen och var ifrig att söka bot derför i nöjen och
-förströelser. Men som han sällan sjelf kunde delta i dem, bad han med
-värma Rudolph att i sitt ställe beledsaga Elisabeth till alla de
-lustbarheter de goda ... boerna tillställde för att öda tiden, så lång
-och dock så kort, så flygtig. Vid detta förslag rodnade Rudolph
-omärkligt och med en djup känsla af bitterhet emot sig sjelf, vände han
-sig bort från den redlige, intet svek anande vännen; men frestelsen var
-för stark, han kunde ej försaka sällheten att fritt få nalkas Elisabeth
-och vistas i hennes grannskap. Sällan kom han dock ensam, utan oftast
-förmådde han Virginia att göra honom sällskap till den, som numera var
-det käraste han egde på jorden. Alltid uppmärksam, visade han sig dock
-endast vänlig mot henne, då han deremot för Virginia låtsade en ömhet
-och värma, vida större, ehuru han i sjelfva verket kände en varm
-tillgifvenhet äfven för den unga flickan, som var så kärleksfull emot
-hans älskade Elisabeth. Men hon missförstod honom, och hvad som var
-tacksamhet tolkade hon för kärlek.
-
-
-
-
- Nöjenas flygtiga rus.
-
- ”Svara, svara på mitt ögas fråga!
- Se ej, fly ej bort ifrån din vän.
- Hvarför ständigt gäckas med min plåga?
- Ack det var ju du som skapat den.
- Du har jagat friden ur mitt hjerta;
- Nej, förlåt! du blott dess dvala stört.
- Höjd af vällust är nu höjd af smärta:
- Så i bojor du mitt sinne fört.”
-
- ~Lindblad.~
-
-
-Dagar, veckor, månader kommo och gingo och Elisabeth förblef allt den
-samma, lika sluten, kall och dyster som hon varit alltsen sin sjukdom.
-Med förundran och oro varseblefvo alla hennes vänner denna sorgliga
-förvandling, den de tillskrefvo kroppsliga orsaker, och som de genom
-hvarjehanda små förlustelser sökte häfva. Men Elisabeths fullkomliga
-likgiltighet för allt utom henne, satte en damm för hvarje sträfvande
-att förströ henne. Leonhard såg det med smärta; det gjorde honom ondt,
-då han betraktade hennes aftynade gestalt, hennes bleka kinder och den
-matta, isiga blicken ur de fordom så strålande, högblå ögonen, nu
-omgifna af en med hvarje dag allt mörkare skugga; men han lefde dock i
-hoppet att snart se henne återställd. Hysande denna tröstande tanka och
-af naturen, ehuru god och glad, dock saknande förmågan att _visa_
-deltagande för andras lidande — en förmåga som, ehuru ofta ytlig, dock
-eger förtjensten att tillvinna sin egare kärlek och tillgifvenhet —,
-dessutom upptagen, som det tycktes, af vigtiga affärer, som tog hela
-hans tid i anspråk, öfverlemnade Leonhard sin maka att ensam kämpa ut
-denna, som han trodde, kroppsliga strid öfvertygad att detta var det
-bästa han kunde göra. Elisabeth deremot läste endast likgiltighet och
-kallnad kärlek i detta granlaga uppförande och blef derigenom mera
-dyster och sluten. Virginia åter bygde stora förhoppningar på den snart
-instundande julens nöjen och den förändring de skulle åstadkomma på
-hennes älskade väns förstörda lynne och glädlighet. Endast Ferdinand och
-Rudolph kände båda den rätta orsaken till Elisabeths tysta lidande, men
-med huru olika känslor betraktade de den ej! Ferdinand såg med hemlig
-glädje den förvandling hon undergått och, ehuru det smärtade honom att
-hon led, bygde han just på detta lidande hoppet att en dag se denna för
-hans hjerta så kära varelse räddad undan förderfvet. Rudolph åter såg
-med djup grämelse hennes ånger och, fastän han älskade henne högre just
-för hennes renhets skull, sårade det dock djupt hans stolhet att se all
-den innerliga kärlek, han slösade på henne, sålunda utgöra en källa till
-förökadt lidande, från hvilket han med sitt hjertblod velat köpa henne
-fri, om det stått i hans förmåga. Denna hemligt gnagande känsla verkade
-hos honom en stor bitterhet emot alla, utom mot Elisabeth, och gjorde
-honom mera dyster än förr. Emot Leonhard blef han allt mera kall, ehuru
-hvarken frånstötande eller ovänlig; tvertom röjdes ett slags, aldrig
-förr synbar, ödmjukhet i hans väsen, men också endast mot honom; mot
-alla andra var han mera stolt än någonsin.
-
-”Du är så blek och sorgsen Elisabeth!” sade Virginia en dag litet före
-jul vid ett besök hos väninnan. ”Är du sjuk!”
-
-”Ja,” svarade Elisabeth entonigt.
-
-”Aldrig får man mera höra andra ord än ja eller nej! Det är för
-bedröfligt! jag tror du glömmt alla andra,” tillade Virginia halft
-leende, halft gråtande. ”Det vore också ej under, om du skulle bli
-ohjelpligt sjuk att sitta så här ständigt inne och ensam, öfverlemnad åt
-Gud vet hvilka funderingar. Nej! slå du alla onödiga grubblerier ur
-hågen och kom ut till oss andra såsom förr. Vet du! annandag jul blir
-det stor bal hos R..s och du måste låfva mig att komma dit; det skall
-just muntra upp dig litet.”
-
-”Det tror jag ej,” sade Elisabeth med en suck.
-
-”Men jag tror det, och du måste komma!” inföll Virginia ifrigt. ”Om du
-ej vill bedröfva mig så kommer du ju?” tillade hon i en bedjande,
-smekande ton.
-
-”Hvad gör jag der? Hvarken jag sjelf eller andra ha glädje deraf.”
-
-”Men mig skulle det gläda; vill du ingenting göra för mitt nöje?”
-
-”Du har nog roligt utan mig. Nej Virginia, gå du till de glada och
-lyckliga, du passar för dem. För mig finnes ingen glädje, ingen lycka
-mer,” tillade hon liksom talande för sig sjelf.
-
-”Säg icke så!” bad Virginia häpen och med tårar. ”Du bedrar dig;
-hvarföre skulle du ej vara lika lycklig nu som förr?”
-
-Elisabeth teg och Virginia fortfor ömt: ”Låt ej dessa mörka tankar få
-makt med dig; bekämpa dem så vida du förmår, och låt mig ej be
-förgäfves, utan kom med på balen till R..s; du får se att det gör dig
-godt.”
-
-Elisabeth gaf slutligen efter och låfvade komma, och Virginia gick bort
-glad och triumferande; hon hoppades det bästa af sin plan. Med dysterhet
-såg Elisabeth julen nalkas, hon hade ej tänkt på några gåfvor åt de
-sina; det var första gången hon glömde dem. Hvilken glad, hvilken
-herrlig fest är ej julen i en lycklig familj! Huru firar ej den
-samvetsfriske med förtjusning denna stora högtid, trons och hoppets
-jubelfest på jorden! Och den sorgsna, den bedröfvade finner tröst och ro
-vid tanken på Honom, hvars minne, hvars ankomst man firar. Blott den
-skuldbelastade, hvars samvete svider vid minnet af villor och synd, för
-den är julen ej en återlösningens fest, utan med bäfvan ser han deri
-endast domarens ankomst förkunnad. Men äfven han bör glädja sig och med
-tro och hopp fly till nåden, som Han medför, den goda Förbarmaren, och
-ej med räddhåga gömma sig undan Herrens kallande röst. Elisabeths hjerta
-var i detta sednare tillstånd och således medförde julen ingen fröjd
-till henne. Hon var sorgsen och dyster och för första gången i sitt lif
-kände hon ingen glädje af julen, utan rena motsatsen, ty hon mindes med
-bitterhet, huru det varit förr, och tänkte huru det äfven nu kunnat vara
-annorlunda. Leonhard såg med djup bedröfvelse, huru föga glädje hon
-kände för alla de vackra och till en del rätt dyrbara julklappar, han
-gaf henne, och huru hon, som alltid förr haft en mängd af dem till alla
-sina kära, nu icke tänkt på en enda. Barnen, saknande sitt vanliga
-julträd och julbocken, voro bedröfvade. Det var en ängslig jul.
-
-Annandag jul inföll. Med dyster motvilja beredde sig Elisabeth till
-balen. Hon hade ingen lust och tvekade att uppfylla sitt gifna löfte.
-Likväl fann henne Virginia klädd, då hon kom om aftonen för att afhemta
-henne.
-
-”Jag tror det dock är bäst att jag blir hemma,” sade Elisabeth till svar
-på Virginias uppmaning att laga sig färdig till afresa.
-
-”Och hvarföre det, nu då du är klädd och i ordning?” frågade Virginia
-häpen.
-
-”Hvad gör jag der då?”
-
-”Det som jag och alla andra; dansar, skrattar åt andra och ser dem
-skratta åt mig, anmärker hvad som förtjenar anmärkas, och, med ett ord,
-roar mig huru jag vill och kan.”
-
-”Men detta roar mig ej!” inföll Elisabeth buttert. ”Det är då bäst att
-jag blir hemma.”
-
-”Nej det får du icke. Kom ihåg det löfte du gaf mig helt nyligen; det
-skall du ej få ouppfylldt igen. Icke sannt,” ropade hon till den
-inträdande Leonhard, ”måste ej Elisabeth komma med till R..s som hon
-låfvat oss?”
-
-”Icke måste hon,” svarade han mildt med en bedjande blick på sin maka,
-”men om hon gjorde det, skulle jag vara tacksam derför.”
-
-”Hör du Elisabeth!” utropade Virginia skrattande, ”du kan ej ha hjerta
-att motstå en sådan bön, utan måste komma, är det ej så?”
-
-Elisabeth sade intet, men lemnade rummet. Snart återvände hon
-färdigklädd och bad de andra komma. Lätt svepande pelskappan om sitt
-lidande bröst, satte hon sig jemte Virginia i kurslädan och Leonhard
-körde. En mängd gäster voro redan samlade, då de anlände, och vid
-Elisabeths inträde i salongen flög en hviskning genom de spridda
-grupperna af herrar och damer: ”Min Gud hvad fru Lindmark är blek! Hvad
-hon blifvit mager! Och hennes toilett se’n! Hvar är nu den smak och
-eleganse, som alltid förr röjt sig i hennes klädsel? Visst är hon också
-nu prägtig i sin svarta sidensargeklädning och den hvita blonderschalen;
-men huru passar svart och hvitt för en, som ej har sorg? Aldrig hade hon
-förr klädt sig så. Och den beprisade skönheten då! Har den någonsin
-funnits, så är den nu ohjelpligt förbi.”
-
-”Ändå fördunklar hon äfven nu alla andra skönheter i ....” sade en ung
-man, leende åt den unga flickans ifver, som yttrat de sista orden.
-
-”Det är sannt! ni är också en af dem, som beundrat denna förtrollerska,
-hvilken dock enligt min smak ej förtjenar en hundradedel af allt det
-grufliga beröm, man slösat på henne. Jag säger med flit slösat, ty
-dermed är det sannolikt slut numera.” Dessa ord sades med hemlig triumf
-af den ofvannämnda unga damen.
-
-”Och hvarföre det?” frågade Elisabeths försvarare allvarsamt. ”Enligt
-min smak åter har fru Lindmark, långt ifrån att förlora, vunnit hvad
-utseendet beträffar, ty denna genomskinliga blekhet ger blott ett
-luftigare uttryck åt hennes sylfidiska gestalt.”
-
-Detta korta samtal hade blifvit hållet helt nära Rudolph och ej ett ord
-hade undgått hans öra. Hans hjerta talade högt samma språk, som den
-andres tunga, och dock uppsteg också en smula bitterhet på samma gång
-vid åsynen af Elisabeths djupa blekhet och den sorgedrägt hon bar. Han
-kände för väl orsaken till båda och den grämde honom, på samma gång den
-uppväckte ett slags despotiskt beslut hos honom.
-
-Virginia hade satt sig bredvid Elisabeth, men snart kommo vänner och
-bekanta, som lockade henne med sig på promenad i de andra rummen.
-Elisabeth satt ensam qvar. Dock kommo också till henne bekanta, som med
-ytligt deltagande gjorde sig underrättade om hennes helsa, ”som såg för
-skral ut!” Äfven en hop unga herrar närmade sig henne, ifrigt bedjande
-om första, andra, tredje och fjerde danserna; men utan all framgång, ty
-Elisabeth förklarade bestämdt att hon ej ville dansa. Till de beklagande
-och frågande fruarna åter sade hon kort: ”att hon ej mått illa, att
-hennes helsa var fullkomligt bra,” och dessa trumpna svar hade till
-följe att hon snart blef lemnad i ro, det enda hon önskade.
-
-”Aldrig såg jag maken!” utropade fru A... ”Hvad tror hon sig vara för
-ett underdjur?”
-
-”Om man sålunda lönas för sitt deltagande, så är det mycket bättre att
-ej visa något alls,” sade fru B.. förtrytsamt.
-
-”Och hon säger, att hon ej varit sjuk?!” inföll fru C. ”Då måste hon
-vara olycklig i sitt partie. Nå nå! man kan också ej annat förmoda,”
-tillade den goda frun hemlighetsfullt, ”ty som salig Lengrenskan säger:
-
- ”hastig ända
- plägar hända
- på den eld, som tänds i krut!”
-
-”Hvad i all verlden! är det slut nu med deras inbördes kärlek?” frågade
-fru D... nyfiket.
-
-”Ja, tyvärr är det så!” sade fru C. med en suck, ”och hvad värre är ändå
-...... men man skall ej sätta tro till alla rykten.”
-
-”Rykten, hvad är det för rykten?” frågade med största ifver alla fruarna
-på engång.
-
-”Kors vet ni inte det?” sade den tillfrågade helt stolt öfver att vara
-ensam egarinna af den stora hemligheten.
-
-”Nej nej! ack berätta för all del söta Marie!” bådo alla.
-
-”Det är kanske ej rätt att göra det,” sade med menlös och tvekande ton
-den berättande, ”och kanske är det ej sannt heller, ni vet alla att
-tjenstefolk ljuga gerna på sitt herrskap; men efter jag så fullkomligt
-kan lita på er tystnad, mina vänner, skall jag berätta er hvad jag hört
-af min huspiga, som åter hört det af Lindmarks köksa, som är hennes
-syster; men I måsten först låfva mig att ej tala om det för någon.”
-
-”Bevars! huru skulle det komma i fråga? hvem ville väl förråda en
-hemlighet? det var ju ej tänkbart.”
-
-Efter dessa högtidliga försäkringar började den goda fru C. att i
-största hemlighet framhviska, hvad hon hemtat ur den uppgifna, pålitliga
-källan, men gjorde sig ej samvete af att tillägga eller fråntaga några
-små omständigheter, för att förbättra historien. Med långt framsträckta
-hufvuden lyssnade de andra fruarna med häpenhet, och utan att betvifla
-ett ord, till den vidunderliga berättelsen om Elisabeths kärlek till
-både Rudolph och Ferdinand, med alla dithörande detaljer, som bevisade
-att hennes förhållande till dem båda var i högsta grad brottsligt och
-afskyvärdt; äfven visste den goda frun förtälja om Leonhards sorg öfver
-sin fallna maka, hvars otroheter han alltför väl kände, ehuru han ej
-låtsade se dem. Allt detta blef på det förskräckligaste sammanrördt af
-den kunskapsrika frun och troddes som en osvikelig sanning af de andra,
-som ännu samma afton, hvar på sitt håll, berättade saken med tillbörliga
-tillägg, så att inom mindre än en vecka, kände hela staden Elisabeths
-olyckliga och, som hon trodde, väl bevarade hemlighet, ehuru så grufligt
-vanställd, att den ej liknade sanningen mera än en stjerna liknar månan.
-
-Under denna hemlighetsfulla berättelse satt det olyckliga föremålet
-derför helt kall och sluten, icke anande hvad som tilldrog sig omkring
-henne. Men sednare på aftonen, se’n hon tvungit sig att se på dansen, i
-hvilken hon ej deltog och som plågade henne, steg hon upp och lemnade
-den folkuppfyllda salongen. Obemärkt gick hon genom flere rum, der äldre
-herrar och fruar sutto vid spelborden, och kom så sluteligen i ett helt
-mörkt kabinett, hvars enda upplysning bestod af de ovissa strålar, som
-fullmånan lät falla in genom ett utanför fönstret stående träds löflösa
-grenar. Luften i detta rum var frisk och sval, i jemförelse med den i de
-andra öfverfyllda rummen, och blott som ett fjerran sus hördes hit
-musiken och skrålet ur danssalen. Sedan hon öfvertygat sig, att här
-ingen fanns, kastade sig Elisabeth på en liten soffa vid fönstret, gömde
-hufvudet i sina händer och utbrast i djupa snyftningar.
-
-Länge satt hon så, då hastigt en mörk skugga skymde ljusningen från den
-öppna dörrn och en hög gestalt trädde fram till soffan. Det var Rudolph.
-Med dyster blick och korslagda armar betraktade han stum några minuter
-den svartklädda, af det dallrande månskenet belysta, bleka gestalten,
-som vid hans åsyn rest sig häftigt darrande. Slutligen sade han med dof
-röst:
-
-”Hvarföre darrar och bäfvar du så? Hvad är det du fruktar?”
-
-Elisabeth teg och han fortfor: ”Hvartill denna sorg, dessa eviga tårar?
-Hvad betyder denna svarta drägt? Är det din kärlek du sörjer öfver?
-Älskar du mig ej? Nej! Det var då blott ett bedrägeri, en osanning, då
-du sade att du gjorde det?”
-
-”O säg icke så!” utropade Elisabet qvalfullt. ”Du vet nog att det,
-tyvärr, var en alltför verklig sanning i dessa olycksaliga ord.”
-
-”Hvarföre då ständigt plåga mig och dig sjelf med dessa onödiga
-förebråelser? Elisabeth, du milda engel, som jag så högt älskar! lägg
-bort denna klagan, detta sorgbundna väsen, och gör din arme Rudolph
-lycklig. Jag begär ju ej mer än att se dig åter glad och leende som
-förr, och det kan du ju vara, blott du ej anser denna vår rena kärlek
-för synd.”
-
-”Och hvad är den då?” I denna fråga låg en djup, men ödmjuk
-förkrossning.
-
-”Icke är det synd att älska, älska rent och högt som vi. Har icke Han,
-som är kärlekens urkälla, befallt oss att älska? Hvad som är herrligt,
-förblir det, om äfven stundom förmörkadt af jordlifvets dimmor; ty solen
-kan ej förlora sitt ljus, ehuru den stundom lyser dunklare. Så
-förblifver ock sjelfva kärleken, under hvilken form hon än må uppenbara
-sig, dock en ljus stråle från Gud fader sjelf och således högre än
-synden, som ville neddraga och förinta henne.”
-
-”Ack så ville också jag stundom tro!” sade Elisabeth med en djup suck;
-”men så komma åter de långa, mörka stunderna, då jag tycker mig vara den
-största synderska jorden bär. O det är en ryslig tanke! Om jag blott
-kunde göra mig fri från den.”
-
-”Det skall du, om du blott slår dessa onödiga griller ur hågen och ej
-stänger dig inne hädanefter som hitintills, utan besöker som förr och
-deltar i nöjen. Derigenom blir ditt lynne och din helsa återställda,
-denna dyrbara helsa, som jag besvär dig att bevara, om också ej för min,
-så för deras skuld, som äro ditt hjerta kärast. Låt mig be dig för dina
-barns kärleks skull!” tillade han och böjde knä i oändlig kärlek för den
-tillbedda.
-
-Månans sken föll i brutna strålar på den knäböjande och spred en magisk
-ljusning öfver hans, af en varm och sann kärlek förskönade, väsen. Denna
-syn verkade som en förtrollning på Elisabeth, som darrande sjönk i hans
-utsträckta armar och hviskade matt: ”Jag skall göra som du vill, tro som
-du vill; haf blott förbarmande och tålamod med mig! Snart skall det väl
-bli bättre, jag skall kämpa och strida, tills alla dessa hotande spöken
-försvunnit, tills jag utan fruktan förmår älska dig.”
-
-”Tack, tusende tack; Min innerliga, eviga kärlek skall hålla dig
-skadeslös för denna föresats, dessa strider,” jubilerade Rudolph och
-slöt den älskade varmt till sitt hjerta. ”Nu skola vi genast gå till de
-andra, eljest kan vår frånvaro bemärkas och väcka förvåning.”
-
-”Nej icke i afton!” bad Elisabeth förskräckt och ödmjukt, ”i afton kan
-jag ej vara glad.”
-
-”Hvarföre ej?” frågade han mulet.
-
-”Rudolph se ej så ledsen ut! en annan gång skall jag gerna uppfylla din
-vilja, dina önskningar, blott ej i afton.”
-
-”Hvarför skall du just i afton neka mig denna lilla bön?”
-
-”Jag kan ej vara glad i dag. Det är i dag årsdagen af mitt bröllopp; för
-åtta år se’n svor jag honom min tro.”
-
-En djup tystnad uppstod; hastigt blef den dock afbruten af lätta steg i
-det yttre rummet, och knappt hann Rudolph draga sig undan i den mörkaste
-vrån, innan värdinnan inträdde.
-
-”Bevars, min söta fru Lindmark! Hvad! Ni sitter här i kolmörker,”
-utbrast hon förvånad och misslynt. ”Förlåt! de vårdslösa domestikerna
-hafva försummat tända eld i detta, något aflägsna rum.”
-
-Elisabeth försäkrade, att det ingenting gjorde, att det var roligt att
-sitta så med himlalampan till ljus och nämnde några ord om hufvudvärk.
-Då blef den artiga värdinnan sjelfva medlidandet och skyndade ut för att
-hemta eau de cologne. Nu kunde Rudolph obemärkt lemna rummet, och han
-gjorde det. När värdinnan återvände med ljus och luktvatten, stod han i
-det tredje rummet ifrån kabinettet, ifrigt studerande i Runebergs Hanna,
-som han läst väl tjugu gångor.
-
-”Ack herr borgmästare!” utropade fru R.. vid hans åsyn, ”fru Lindmark
-har blifvit illamående.”
-
-”Å! det är beklagligt!” sade Rudolph med fullkomlig likgiltighet i tonen
-och såg knappt upp från sin bok. ”Väl ej farligt, hoppas jag?”
-
-”Nej, det går väl öfver snart. Hvad är det för en bok som så tyckes
-interessera borgmästaren? Ja så, Runebergs Hanna; den är också för söt,
-icke sant?”
-
-Med en stum bugning jakade Rudolph till detta beröm och den goda frun
-gick vidare. Elisabeth fick nu upplysning och eau de cologne och många
-goda råd mot hufvudvärk, men förklarade dock snart sin afsigt vara att
-fara hem, emedan hennes illamående gjorde det omöjligt för henne att
-längre qvardröja. Värdinnan yttrade hvad en artig värdinna säger vid ett
-sådant tillfälle, hon talade om sin ledsnad öfver Elisabeths sjukdom, om
-att snart få återse henne m. m. Elisabeth tackade, önskade det samma,
-men då hon, efter att blott ha tillsagt Leonhard om sin afresa, satte
-sig i den mjuka slädan, suckade hon djupt af tillfredsställelse och sade
-sagta:
-
-”Gud ske lof att det är förbi!”
-
-Ifrån denna dag började en rad af lustbarheter för Elisabeth, i hvilka
-hon alltid deltog och för hvilka hon till och med ofta var
-tillställarinna. Med rastlös ifver jagade hon från nöje till nöje och
-tycktes snart ej få nog deraf. Hennes väsen, nys så dystert, blef åter
-muntert och gladt, men det var ej denna fridfulla glädtighet som fordom,
-utan en häftig, ojemn, brusande och uppskrufvad jubelfröjd, under
-hvilken endast den uppmärksamme åskådaren kunde upptäcka ett djupt
-såradt och bristande hjertas sista förtviflade ryckningar. Den fordna
-elegancen återvände i kanske ännu högre grad, och en ny, ehuru ofta
-konstgjord rodnad, prydde åter hennes intagande ansigte. Med hvarje dag
-uppstod hos henne allt större håg för flärd och fåfänga och hon tvekade
-ej ett ögonblick att uppfylla den. Leonhard såg med glädje detta
-återvändande till lifvet, som han ej kunde förklara, och nekade henne
-nu, mindre än någonsin, hvarje, om också oförnuftig, önskan. Rudolph
-också gladdes, gladdes åt det välde hans vilja utöfvade på den älskade,
-gladdes åt hennes förvandling; ty så skarpsinnig han var, såg han dock
-ej den förtviflan som bodde i hjertat, fast munnen myste af fröjd, och
-mest gladdes han öfver hennes tilltagande kärlek. Endast Ferdinand såg
-hvad som föregick i detta arma, för honom så dyrbara, hjerta och han
-blef djupt bedröfvad. Men förgäfves försökte han att få ett enskilt möte
-med henne, ty Elisabeth undvek ängsligt att bli på tumanhand med sin
-kusin; förgäfves skref han, när ingen annan utväg återstod, och fick
-brefvet ouppbrutet igen. _Då_ förtviflade han, och för första gången
-vacklade hans fasta tro till Herran. ”Skall hon då förgås nödvändigt?!”
-utbrast han knotande. Men hjelpen kom, ehuru den dröjde länge.
-
-
-
-
- En Illusion.
-
- ”Hastigt förvissnar vårdagens ros,
- Snart din förhoppning flyktar sin kos,
- Hjertat ett föremål mera ej finner
- Hvarför det klappar, hvarför det brinner.”
-
- ~Dahlgren.~
-
-
-Drifvorna smälte för Aprilsolens varma strålar, taken greto af fröjd och
-högt upp i skyn svingade lärkan, jublande öfver de ur snön framträdande,
-svagt grönskande åkerfälten. Få hjertan finnas, som icke vakna till lif
-vid vårens ankomst, och djup är den sorg, som ej af dess ljufva vindar
-förmildras och lemnar rum för hoppets soliga dag. Också Elisabeths
-hjerta öppnade sig för naturens älsklighet och hoppet återvände i hennes
-barm. Hon trodde nu, hon hoppades att hennes brott ej var så oförlåtligt
-som det förut framträdt för hennes inre syn. ”Månne icke Han, som skapat
-sin jord så skön, så herrlig och gifvit allt åt sina syndiga barn, månne
-ej Han, den barmhertige, också förlåter denna min ofrivilliga synd?” så
-frågade hon sig ständigt, och det varma hoppet gaf ett jakande svar.
-Detta hopp spred en ljusning öfver hela hennes väsen, det gjorde henne
-mild, ödmjuk och fördragsam och framkallade en allt större vänlighet
-emot den arme, bedragne maken; hon ville sålunda ersätta sin svalnade
-kärlek, sina, ehuru endast i känslans verld, brutna eder. Leonhard såg
-med glädje denna förvandling och den gjorde honom godt, ty just nu
-behöfde han mera kärlek och mildhet än någonsin, ehuru han ofta tycktes
-emottaga dem med en likgiltighet som djupt sårade Elisabeth, fastän hon
-icke tröttnade att vara honom den ömmaste, omsorgsfullaste maka. Med en
-grämelse, för hvilken han djupt förebrådde sig, såg Rudolph det
-förändrade uppförande, Elisabeth iakttog mot sin man. Det uppväckte i
-hans själ en viss orolig fruktan att förlora hennes kärlek, hvilken med
-hvarje dag blef honom allt dyrbarare, och för hvilken han ofta kände de
-grymma qval, en häftig svartsjuka alstrar. Men då han, djupt blickande i
-hennes milda öga, blott läste der varm kärlek, då lugnades han åter och
-slöt henne under en tyst afbön till det hjerta, der hon, och endast hon,
-lefde i en känsla så varm, att den ej kan fattas af ett vanligt sinne.
-
-En morgon denna vackra vår, inträdde Virginia till sin vän. Hennes blick
-var glad, hennes kind strålade i högre färg än vanligt, gången var lätt
-och klädseln ovanligt omsorgsfull. Gladt flög hon till den i det milda
-solskenet på en soffa hvilande Elisabeth och slöt henne varmt i sina
-armar. Vänligt besvarade denna, som just i dag var ovanligt lugn,
-väninnans smekningar.
-
-”Hvad du ser glad och lycklig ut i dag Virginia! Har något lyckligt
-händt?” frågade Elisabeth, se’n hon en stund under tystnad betraktat sin
-kusin. Men icke blott i dag, utan flere veckor tillbaka, hade Virginia
-sett lika lycklig och glad ut, ehuru Elisabeth för sin egen smärta ej
-gaf akt derpå.
-
-”Nej, men du ser också i dag friskare och gladare ut än på länge. Huru
-mår du?”
-
-”Visst mycket bättre, men ack, icke är det fullt bra ändå ännu.”
-
-”Det blir väl, bara du ger dig tålamod; minns du i julas, huru jag måste
-tvinga dig att komma till R..s och huru godt det se’n gjorde dig att
-vara ute bland andra. Ser du, jag är icke ändå en så alldeles stor
-doktor hjelplös, följ du blott mina råd!”
-
-”Gud bevars! Hvem vet huru det då skulle gå med mig?” sade Elisabeth
-leende.
-
-”Åh frukta ej! jag bekänner mig till vår tids läror äfven i medicin, att
-icke begagna inre, men deremot använda så mycket mera yttre medel.”
-
-”Ack ja, vår tid älskar ytan, äfven hvad medicin beträffar. Dessa
-vattenkurer, huru beprisade äro de icke? O! om de kunde skölja bort allt
-elände ur kropp och själ, huru välsignande vore de ej?”
-
-”I sanning!” utbrast Virginia skrattande, ”du begär förmycket af dem,
-det är nog om de mägta bota kroppen.”
-
-”Du har rätt, och hvad är dock kroppens plåga mot själens qval?”
-
-”Som ett knappnålsstygn mot ett igelbett, förmodar jag. Men lemnom
-detta; det för oss in i en labyrinth, der vi se ingen utgång, låt oss
-hellre tala om något gladt, t. ex. om kärlek?”
-
-”Kärlek?!” upprepade Elisabeth bleknande och med knappt hörbar röst.
-
-”Ja kärlek! Det ser ut som om jag skulle talt om död för dig, så blek är
-du nu,” sade Virginia muntert.
-
-Elisabeth försökte le också och Virginia fortfor hastigt och rodnande,
-utan att ge akt på vännens upprörda väsen: ”Jag har länge längtat att
-för dig, som jag från våra barnaår älskat så innerligt, få anförtro en
-hemlighet, som rör mig sjelf; men du har nu på en tid varit så kall och
-sluten emot mig, att jag ej vågat fram med min bekännelse. Nu kan jag
-dock ej mera tiga, utan ber att du med tålamod måtte åhöra mig.”
-
-”Och den hemlighet, du vill anförtro mig, är den sådan, att du ej
-behöfver ångra att hafva öppnat ditt hjerta? Betänk dig väl, innan du
-talar, det är för sent se’n.”
-
-”För dig vill jag ingen hemlighet hafva,” sade Virginia varmt, ”vet då
-att jag älskar innerligt.”
-
-”Hvem?”
-
-”Jag kan icke uttala hans namn, men gissa du goda Elisabeth,” sade
-Virginia, gömmande hufvudet vid vännens bröst och sålunda undgående att
-märka hennes dödliga blekhet.
-
-”Jag vet icke någon att gissa på,” sade Elisabeth med en suck.
-
-”Har du ingenting sett eller märkt? ty äfven han älskar mig, det vet och
-tror jag, ehuru han ingenting sagt.”
-
-”Nej, jag har ej bland alla dem, som fjeskat kring dig, sett någon, som
-jag just skulle kunna tro att ha lyckats eröfra min älskade Virginias
-hjerta,” sade Elisabeth halft leende.
-
-”Ingen fjesk skulle heller någonsin gjort det, nej! till att eröfra mitt
-hjerta fordrades denna stolta, manliga och höga själ, han eger, som jag
-älskar och evigt skall älska. Men efter du icke kan gissa hans namn, så
-måste jag väl säga det. Luta ditt öra till mig, han heter Rudolph Berg!”
-
-Vid detta namn, det sista hon hade väntat och trott sig få höra, spratt
-Elisabeth häftigt upp. Hennes hjerta klappade sa våldsamt, att det
-hotade qväfva henne, och tung och flämtande gick andedrägten öfver de
-bleknade läpparne. Virginia såg upp häpen och förvånad.
-
-”Hvad felas dig?” frågade hon bekymrad.
-
-”Ett häftigt stygn,” sade Elisabeth knappt hörbart, men med en rörelse
-af otålighet. ”Det är då _honom_ du älskar så högt?”
-
-”Ja visst! och förtjenar han ej all kärlek, all dyrkan af ett
-menniskohjerta? Ack Elisabeth! han är så ädel, så förträfflig, det ser
-jag allt bättre för hvarje dag; hvem skulle kunna låta bli att älska
-honom?”
-
-Stackars Virginia! hon visste ej hvilken balsam hon med dessa ord gjöt i
-rivalens sårade hjerta.
-
-”Och han, älskar då han dig?” frågade Elisabeth efter en paus.
-
-”Det är just hvad jag tror och hoppas. Han har väl aldrig med ett ord
-uttalat, hvad han känner, men ack du vet Elisabeth, att för kärleken
-finnes ett språk, som ingen vet hvari det består, ehuru det är fattligt
-för ett älskande hjerta.”
-
-”Har han då utmärkt dig framför andra?”
-
-”Ack ja! eljest skulle jag ej ega något hopp alls; men nu är händelsen
-den att han alltid med så mycken välvilja, godhet och uppmärksamhet
-bemött mig, — du vet att han ej slösar med sådant — och på sednare tider
-isynnerhet har denna hans uppmärksamhet öfvergått till en varm, innerlig
-hängifvenhet, som är mig så ljuf och låter mig hoppas, att han delar min
-kärlek.”
-
-”Men om du bedrog dig, om han älskade en annan?” frågade Elisabeth med
-en sällsam känsla.
-
-”Elisabeth!” utbrast Virginia häpen, ”vet du, känner du då att han
-älskar någon?”
-
-”Nej! jag frågar blott hvad du skulle göra, om det vore så?”
-
-”Då,” sade Virginia och hennes ögon tårades, ”då skulle jag sörja tyst,
-men djupt och bittert, och sedan lägga mig stilla ner att dö.”
-
-De tego båda. Efter en stund lemnade Virginia sin vän; hon gick hem
-allvarsam och nedstämd. Ensam lemnad, försjönk Elisabeth i djupa tankar.
-De voro mörka, ovissa och bittra, de talade sålunda: ”Har Virginia
-bedragit sig och tolkat för kärlek, hvad som var endast vänskap, och en
-vanlig, ehuru hos honom sällsynt, välvilja? Eller har Rudolph bedragit
-henne och med uppsåt låtsat en kärlek, den han icke hyser? Eller älskar
-han måhända henne och jag är den enda bedragna? O, i denna tanke ligger
-ett helvete! För all min kärlek, för alla eder jag brutit, skulle det
-bli min lott att se mig skändligt bedragen, gäckad, vanärad äfven i mina
-egna ögon? Är det ej nog, att verlden, som snart lär fördömma mig, skall
-tro mig vara sjunken ännu djupare än jag det verkeligen är? Skall jag
-äfven sjelf förbanna den stund, den eländiga, svaga stund, då
-bekännelsen om min kärlek gick öfver dessa usla läppar? Dock nej, o nej!
-Rudolph kan ej ha bedragit mig, jag skall fråga honom, jag skall besvära
-honom att säga sanningen, och då jag hört min dom från hans egna läppar,
-då först skall jag tro på mitt öde. Öde! huru grufligt vore det ej, om
-Virginia doge för sin kärlek till honom? Hu! jag vill ej tänka derpå!”
-och hon gömde rysande hufvudet i sina händer.
-
-En afton några dagar derefter satt Elisabeth ensam i ett af
-salongsfönstren. Mild skymning herrskade i det stora rummet, men
-Elisabeth, der hon satt, var dock bestrålad af fullmånans ljus, som så
-herrligt tindrade på den klara, högblå vårhimmeln. En djup tystnad
-herrskade i hela huset; Leonhard var borta i ett sällskap, barnen äfven
-så och tjenstefolket sysslade med sina hushållsbestyr i en
-flygelbyggnad. Den djupa tystnaden födde sorgliga tankar i Elisabeths
-sinne. Lifvet föreföll henne så tomt och bittert, så fullt af lidande,
-att stora brännheta tårar långsamt började droppa ned öfver den hand,
-mot hvilken hon stödde sitt hufvud. Då öppnades sagta dörrn och en
-manlig gestalt smög hastigt genom rummets halfdunkel fram till den
-sörjande, och i nästa ögonblick låg hon vid ett hjerta, som klappade
-högt för henne. Det var Rudolph, som hon ej sett på flere dagar och som
-hon varmt efterlängtat; hon hade så mycket att säga honom.
-
-”Du här!” utbrast hon öfverraskad och ryckte sig häftigt lös från honom,
-men en stråle af vemodig glädje bröt dock fram ur hennes öga vid hans
-åsyn. ”Jag trodde dig vara hos Y..s. der är ju stor herrsamling i dag?”
-
-”Hvad gjorde jag der? Visst gick jag dit på en stund, men det surrande
-lifvet var mig vidrigt och jag lemnade det för att vid en blick af dig
-glömma allt, som förefaller mig vämjeligt; jag såg att jag kunde fritt
-frossa af din ljufva närvaro i afton. Jag har längtat efter ett
-ögonblick med dig ensam och nu först blir det mig gifvet.”
-
-”Du älskar mig då?” frågade Elisabeth vemodigt. ”Nej se på mig Rudolph!
-jag vill i ditt öga läsa svar på min fråga; jag behöfver det för att
-vara rätt säker derpå.”
-
-”O du älskade! kan du tvifla derpå?” sade Rudolph och blickade henne
-trofast i ögat. ”Dig, och endast dig älskar jag i lifvet.”
-
-”Gud ske lof!” sade Elisabeth sagta och lutade sitt hufvud mot det
-hjerta, som så älskade henne; men hastigt drog hon sig med en rysning
-tillbaka och fortfor: ”Och dock är det ett brott att säga så, ett brott
-för oss att älska.”
-
-”Återvänder du till dessa grubblerier? Lemna dem min älskade, och stör
-ej dessa få saliga ögonblick vi ega för hvarandra!”
-
-”Nej, nej, jag skall ej förbittra dem; men en fråga skall du besvara,
-som jag redan under flere dagars tid längtat att få göra dig: älskar du
-Virginia?”
-
-”Jo som en vän, en slägting till dig.”
-
-”Icke annorlunda? Säg mig sanningen.”
-
-”Nej, icke annorlunda. Kan du väl tvifla derpå?”
-
-”Men hon tror det dock,” sade Elisabeth med en djup suck; ”hon älskar
-dig med den första kärlekens hela värma, och tror att du delar denna
-känsla.”
-
-”Det är omöjligt!”
-
-”Tyvärr är det sannt, hon har sjelf förtrott mig sin kärlek och sitt
-hopp att också vara älskad af dig. Ack Rudolph, du hade ej bordt bedraga
-henne, hon är så god, så varmhjertad, så trofast i sin kärlek.”
-
-”Jag har ej bedragit, ej hycklat för henne,” sade Rudolph fast, ”det var
-ej mitt fel att hon i en kall vänskap läste varmare känslor. Hon bedrog
-sig sjelf och på henne kan villans bitterhet ensam falla, ty endast hon
-har felet i denna sak.”
-
-”Säg ej så Rudolph!” bad Elisabeth förskräckt, ”dömm ej så hårdt! Du har
-ju sjelf sagt, att kärleken ej är brottslig; icke kan den vara
-straffvärdare om den ej är delad? Och huru vore det möjligt att ej älska
-dig? Jag kan ej fatta denna möjlighet.”
-
-”Icke fördömmer jag henne, Elisabeth, jag blott beklagar hennes
-förblindelse. Kanske den likväl icke går så djupt, denna känsla, den
-förgår säkert snart.”
-
-”Ack, det är just det jag fruktar, att icke sker,” sade Elisabeth
-sorgset. ”Virginia är ej af dessa fjärillätta varelser, som glömma allt
-i ett ögonblick. Hennes känslor, ehuru dolda, gå djupt, och hvad hon
-engång fästat sitt hjerta vid, det älskar hon evigt.”
-
-”Olycklig hon då, om så är,” sade Rudolph med djup stämma, ”ty henne
-vill, kan och skall jag aldrig älska, aldrig i evighet. Du, blott du, är
-den mitt hjerta tillber och dyrkar, så länge det klappar!” och med en
-kärlek så ren, så varm, att englarne logo deråt, ehuru brottslig den
-syntes i menniskoögon, slöt han Elisabeth till sitt hjerta och månan
-strålade klart öfver de båda älskande.
-
-I detta ögonblick hördes ett svagt buller; det var som ljudet af en
-sagta suck. Rudolph och Elisabeth sprutto till och lyssnade, men hörde
-intet vidare. De sågo sig omkring, men blefvo ingenting varse och trodde
-att de misshört sig. Aldrig fingo de heller veta orsaken dertill. Men
-författare och författarinnor, som fått den stora gåfvan att veta litet
-mera än andra, ehuru de ofta veta mindre, kunna således äfven meddela en
-och annan liten sqvallernyhet, och i besittning af denna vackra talent,
-går jag att berätta hvad jag vet om den hemlighetsfulla sucken.
-
-”Mamma!” sade Virginia samma afton till sin mor, ”jag går på en liten
-stund till Elisabeth, hon är väl ensam nu, ty Leonhard är nog hos Y..s.”
-
-”Gå mitt barn!” sade modren. ”Du kan nog behöfva hemta frisk luft, det
-kan göra ditt sjuka bröst godt, men tag skinnkappan på dig.”
-
-”Huru tror mamma att jag orkar gå med den?” sade dottren skrattande,
-”dessutom behöfs ej mera vinterplagg.”
-
-”Åh nej! tag du den bara min flicka. Kom ihåg att du ej varit frisk på
-ett par dagar. Tag du kappan vackert, så ångrar du dig ej.”
-
-”Nå, för att göra mamma till viljes skall jag ta den då.”
-
-”Se så, det är bra! Kom hit Virginia lilla så får jag svepa den om dig
-bättre än du sjelf brukar;” och med öm omsorg drog modren kappan öfver
-dottrens bröst.
-
-”Tack mamma lilla! Adjö nu! Skicka efter mig klockan 10;” med dessa ord
-försvann Virginia.
-
-Med lätta steg vandrade hon i den ljusa qvällen till vännens boning och
-var snart framme. Obemärkt gick hon genom de öppna, tomma rummen. Hon
-tittade in i barnkammarn, sängkammarn, samlingsrummet, kabinettet,
-köket, men fann ingen christen själ. Redan stod hon i begrepp att lemna
-huset, då hviskande röster, genom den mot tamburen halföppna
-salongsdörrn, nådde hennes öra. Förundrad tog hon ett par steg närmare
-och stod i begrepp att sagta inträda for att öfverraska Elisabeth och
-den andra väninnan, som hon trodde vara någon af deras gemensamma
-bekanta, då hon hörde sitt namn nämnas af en röst, vid hvilken hennes
-hjerta slog högt af blandade känslor. En oemotståndlig nyfikenhet kom
-öfver henne, hon ville höra hvad dessa för henne så kära personer talade
-om henne så hemlighetsfullt och på en så ovanlig stund och plats, ty med
-skäl trodde hon Rudolph vara med de andra hos Y..s. Med återhållen
-andedrägt och framlutadt hufvud stod hon vid dörrn i så djupt åhörande
-af det halfhöga samtalet derinnanför, att hon ej sett eller märkt om
-hela verlden ramlat öfver henne. Med blicken stirrande fästad genom den
-halföppnade dörrn på de af månans ljus bestrålade gestalterna derinne,
-åhörde hon i namnlös ångest allt hvad de sade. Hennes hörsel, genom en
-förfärlig feberaktig spänning skärpt utöfver vanligheten, tillät henne
-att tydligt fatta hvarje ord och lemnade henne en förfärlig upplysning.
-Med namnlös smärta blef henne allt klart, och då hon såg Rudolph, denna
-Rudolph, som hon så högt älskade, sluta Elisabeth, detta hennes ideal af
-qvinlig fullkomlighet, i sina armar, till det bröst, vid hvilket hon
-hade hoppats att engång få hvila, då blef henne lifvet bittert och tungt
-och ett mörkt tvifvel uppsteg i hennes hjerta. Förvirrad strök hon
-handen öfver den bleka pannan och en sagta suck uppsteg ur det beklämda
-bröstet. Det var denna suck, som nådde våra båda älskandes öron och lät
-dem spritta till. Äfven Virginia återväckte den till lif. Sagta, som hon
-kommit, smög hon bort igen. Med döden i hjertat vandrade hon utan mål
-framåt längs elfstranden. Mörka, bittra tankar kämpade i hennes bröst.
-Hon tyckte sig öfvergifven, förrådd och smädad af dem, hon älskade högst
-på jorden och en känsla af hat och hämdlystnad intog hennes hjerta, men
-kärleken uppsteg åter mäktigare och qväfde den.
-
-”O!” tänkte hon, ”för hvad är det jag anklagar dem? De kunna ej älska
-mig, men det är väl mitt och ej deras fel. Och dock tillber jag dem så
-högt, jag ville gerna för deras skull uppoffra lif och sällhet och allt,
-allt på jorden, om det vore dem nyttigt; men de bry sig ej derom, fråga
-ej det ringaste efter min tillgifvenhet, min kärlek. Jag trodde för ett
-ögonblick att han älskade mig; jag dåre! huru kunde jag ens hoppas denna
-sällhet? Huru kunde han, den ädle, den förträfflige älska mig, mig den
-felfulla? Blott Elisabeth kunde fatta all hans själs rikedom, blott hon
-var värd att älskas af honom. Denna illusion var kort, men herrlig,
-derför vill jag icke klaga, icke sörja; lifvet är dock så kort, så
-flygtigt, och för mig är det snart slut, jag känner det här,” hon lade
-handen på bröstet, der en häftig smärta kändes. ”Tåla, lida och hoppas
-på ett bättre lif är hvad mig återstår.” Men nu blef plågan i bröstet så
-stor, att hon måste stanna och luta sig mot stammen af ett åldrigt träd,
-vid flodstranden, ty hon förmådde ej hålla sig uppe längre. Då frambröt
-en ström af varm, rosenröd blod öfver hennes läppar och flöt ned på den
-frusna marken. Af den häftiga sinnesrörelsen hade blodet kommit i
-starkare omlopp och skulle dödat henne, om det ej gifvit sig utbrott.
-Länge flöt det sagta så, och då det slutat, stapplade hon matt och
-långsamt hem igen.
-
-”Min Gud! mitt barn, hvad fattas dig?” utbrast modren ångestfullt, då
-hon fick se dottrens bleka ansigte. ”Är du sjuk?”
-
-”Ja min mor!” svarade Virginia och tvingade sig att le, ”jag mår
-verkeligen ej väl.”
-
-”Du är mycket sjuk, mitt barn, sjukare än du tror; det är bäst du lägger
-dig.”
-
-”Nej mamma, jag är ej så pjåkig, låt mig sitta oppe bara, sålänge jag
-ännu kan,” tillade hon sagta och suckade.
-
-
-
-
- Upptäckten.
-
- ”O jag vill, jag kan icke misstro henne!”
-
- ~Leonhard.~
-
-
-Månader gingo. Ryktet hade fattat Rudolphs och Elisabeths namn i sina
-obarmhertiga händer och fört dem som en löpeld ikring stad och land.
-Många voro berättelserna om deras kärleksintriger, som alla kände, ehuru
-ingen visste det rätta förhållandet. Leonhard blef ömsom smädad, ömsom
-beklagad, ty numera var han den enda, som ej kände sin makas kärlek till
-Rudolph, en berättelse som lefde i hvar mans mun, ehuru förfärligt
-vanställd och med tillägg, som stämplade den till det rysligaste brott.
-Alla drogo sig småningom från Elisabeth, ehuru de fortforo att till det
-yttre visa henne all aktning; men detta skedde förnämligast för hennes
-makes skuld. Hvarken Leonhard eller Elisabeth bemärkte detta, endast
-Rudolph såg det med tyst förbittring, ty hans ljusa omdöme sade honom
-orsaken dertill. Han undvek numera vännens hus för att ej gifva
-lastarenom rum, men som han af naturlig granlagenhet förteg för
-Elisabeth orsaken, såg hon i hans aflägsnande blott en oförklarlig köld.
-Detta — i förening med Virginias dystra sinnesstämning och tilltagande
-sjuklighet, hvilken hon förebar som en orsak, hvarföre hon sedan den
-olyckliga aftonen, då hon, ehuru osedd, var ett vittne till deras
-kärlekseder, ej velat besöka någon, icke ens Elisabeth, af fruktan för
-sin svaghet då hon skulle återse dem tillsammans; — detta allt
-tillsammanstaget gjorde, att Elisabeth ej var lycklig i sitt hem och
-derföre ute i verlden sökte nöjen och förströelser i rastlös oro.
-Ferdinand, som mera sällan nu besökte dem, såg med innerligt medlidande
-hennes själs och sinnes ofrid, och bad blott tyst för henne; ty i ord
-ville och fick ej hans hjertas varmaste känslor kläda sig. Det var ett
-mörkt moln, som dystert hängde ned öfver dem alla, hotande att i sitt
-fall krossa allt.
-
-I ... lefde vid denna tid, och gör det troligen än i dag, två bröder,
-äldre karlar, enkla till sitt väsen, opolerade i sitt sätt, men
-rättskaffens och redlige i vandel och tankar. De voro familjefäder,
-hurtiga, ovanligt stora raska hussar och sjömän till yrket. Deras namn
-var äfven Holmén, och de voro kusiner till Elisabeth, ehuru mycket äldre
-än hon och, i anseende till sitt från ungdomen förda kringirrande lif,
-som föga lät dem vistas i hemmet, nästan vordne fremlingar för sin
-kusin. Äfven dem nådde ryktet om deras slägtings vanära och grämde djupt
-deras redliga och slägtkära hjertan. De beslöto att för Leonhard
-upptäcka saken, öfvertygade, att intet vidare behöfdes för att bringa
-den till en lycklig utgång. ”Han är ju herre i sitt hus,” sade de, ”och
-om ej annat hjelper, kan han piska ut den falske vännen, och om han i
-vredesmod ger sin hustru tillbörlig husaga med, kan det ej skada som
-straff och varnagel för en annan gång.” Deras hämnd- och
-bestraffningsplan var i äkta sjömanstil. Med all den granlägenhet honom
-var möjlig, meddelade nu en dag den äldre brodren sin stora hemlighet
-till Leonhard, men huru förvånad blef ej den gode mannen, då han såg att
-vännen, trots all hans tydlighet, ej förstod honom mera än om han talat
-hebraiska. Nu blef han tvungen att närmare reda ut saken och då han
-gjort det, såg han med häpnad, hvilken verkan denna underrättelse gjorde
-på Leonhard.
-
-”Du borde blygas!” sade denne — och en mörk vredens rodnad färgade hans
-panna och en hotande blixt bröt fram ur de eljest så lugna, glada ögonen
-—, ”du borde blygas att på ett så nedrigt sätt förtala din egen slägting
-och min maka och vän, och med dina giftiga ord söka sprida tvedrägt i
-mitt hus och röfva bort all sällhet ifrån oss; men jag svär, att du ej
-skall lyckas och att jag sjelf vill skydda min arma älskade Elisabeth
-emot alla lömska, osanna rykten; ty jag kan dock ej tro dig vara
-uppfinnare af denna djefvulska lögn, utan du eftersäger blott, hvad
-någon giftig tunga utspridt och berättat dig.”
-
-”Jag kan ej säga ja till dina ord,” svarade den andre förolämpad, ”ty
-alla tala derom, och icke blott giftiga tungor, utan de hederligaste
-menniskor i vår stad; alla känna denna sak utom du, ehuru ingen annan än
-jag haft mod att säga dig detta, och f—n i mej jag det gjort, om jag
-haft en förställning om, huru dåraktig och förblindad du är. Att för all
-välvilja ännu bli ansedd for en smädare och ränkmakare, det hade jag
-aldraminst väntat af dig.”
-
-”Förlåt mig!” bad Leonhard och räckte försonande handen åt sin slägting,
-”men huru vill du att jag skall tro denna rysliga lögn?”
-
-”Jag fordrar ej att du skall tro den, ehuru jag anser ryktet för
-sanning, jag vet nog att det är tungt att misstro dem, som äro oss kära;
-men jag ansåg dock för min pligt att upplysa dig om allt, på det du
-måtte kunna vidtaga dina mått och steg. Tror du det är så förb— roligt
-att springa åstad med sådana underrättelser? Och jag hade ej gjort det,
-om inte Elisabeth varit min slägting och jag värderat dig för mycket,
-att med liknöjdhet se dig ett föremål för åtlöjet, som din okunnighet om
-din hustrus otrohet väcker.
-
-”Är jag ett föremål för åtlöjet?” frågade Leonhard rodnande af
-förtrytelse.
-
-”Ja visst är du det, och med fulla skäl dertill. Huru kan en klok karl
-låta huttla med sig så der groft? Och se’n anse en hederlig karl, som
-vågar säga honom sanningen, för en bedragare, det är kronan för all
-dumhet! Nog är det bra att ej misstro de sina, men man bör ej heller
-misstro andra utan att först pröfva saken.”
-
-”Hvad vill du jag skall göra då?” frågade Leonhard sorgset, ”icke vill
-och icke kan jag misstro henne, icke honom heller.”
-
-”Men du kan ju ge akt på dem ändå.”
-
-”Bespeja min egen maka och min vän? Nej aldrig! Elisabeth kunde jag
-fråga, hon skulle ej bedraga mig, det vet jag; men mitt tvifvel skulle
-såra hennes, som jag är öfvertygad om, skuldfria sinne, och det vill jag
-ej heller.”
-
-”Fråga henne sjelf,” utbrast den välmenande mannen med en spefull blick,
-”det vore rågan på all oklokhet; fråga henne, på det hon då måtte kunna
-föra dig bakom ljuset, genom sina försäkringar och för framtiden vara
-försigtigare i sitt uppförande, som i grunden förblir detsamma! Jo det
-vore bra det! Du känner icke qvinnorna, kära Leonhard; de äro giftiga
-som ormar och hala som ålar stundom. Tro mig, jag känner dem väl!”
-
-”Du känner dock icke Elisabeth, hon är ej falsk, ej listig, och skall,
-om jag frågar henne, säga mig sanningen. Men,” tillade han stolt, ”jag
-vet, att hon ingenting har doldt för mig och derföre vill jag ingenting
-fråga.”
-
-Misslynt gick vännen bort. ”Han är en narr, ehuru en hederlig karl,”
-sade han för sig sjelf, och upprepade det samma på brodrens fråga om
-utgången, hvarefter de båda beslöto att på afstånd bevaka sina
-slägtingar och om så behöfdes, lemna dem kraftigt bistånd i nöden.
-Emedlertid satt Leonhard försjunken i bittra tankar. Han betviflade ej
-ett ögonblick sin makas trohet, och dock sårade det honom djupt, att se
-hvad han ansåg heligast på jorden, hennes rykte, i fara att lida
-skeppsbrott bland tadlets, illviljans och afundens farliga blindskär.
-Ryktet kan dock icke hafva blifvit satt i omlopp utan någon liten ytlig
-oförsigtighet trodde han, och törstande efter visshet och upplysning,
-längtande att få varna och råda henne att framdeles vara varsammare,
-steg han upp och gick till sin maka.
-
-Elisabeth satt med sitt yngsta barn på sina knän, då hennes man
-inträdde. Med ett vemodigt leende utbredt öfver sitt älskliga ansigte,
-satt hon och betraktade den lilla, som lekte och jollrade med henne.
-Stum stod Leonhard och betraktade henne några minuter, då Elisabeth såg
-upp och deras blickar möttes. Det låg så mycken oskuld och ett djupt
-drag af lidande i den blick, som hon åter långsamt lät sjunka ned på
-barnet, att Leonhard kände sig djupt rörd af denna syn, och görande en
-tyst afbön i sitt hjerta, för det han ett ögonblick kunnat tvifla på
-henne, kysste han ömt hennes hvita panna och frågade oroligt:
-
-”Hvad felas dig Elisabeth, är du sjuk, min vän?”
-
-”Ja!” svarade hon kort, men ej ovänligt.
-
-Han satte sig bredvid henne, tog hennes hand i sin och talade länge ömt
-om hvad som rörde barnen och deras framtid och uppfostran m. m., men ej
-ett ord nämnde han om sitt samtal med hennes kusin; han ville ej såra
-henne och hennes blick hade förjagat all oro ur hans hjerta. Om han dock
-i denna stund öppet frågat henne, skulle hon troligen ej tvekat, hon
-skulle sagt honom allt och förtrott sig i hans beskydd, och så hade allt
-kunnat bli annorlunda; men i ödets bok stod ej så skrifvet och ingen
-förmår bekämpa hvad af det blifvit beslutadt.
-
-Emedlertid skred tiden framåt. Några veckor hade åter förgått, se’n det
-nyss beskrifna samtalet. En afton befann sig Leonhard och Rudolph i ett
-stort herrsällskap. Deras förhållande var oförändradt vänligt, och ingen
-skymt till misstroende sågs hos Leonhard, ty det fanns ej i hans hjerta.
-De hade båda genast vid sin ankomst satt sig ned vid spelborden, ehuru i
-skilda rum, och voro snart ifrigt inne bland händelser och mollor; ty
-denna tid var ännu icke den ädla preferencens. Det led allt längre in på
-natten och Leonhard blef allt ifrigare, ty han spelade gerna och med
-tur, ehuru han på långt när ej var storspelare. Slutligen steg han upp
-och gick i rummet nästintill. Der stötte han på de båda bröderna Holmén.
-
-”Hvar är Berg?” frågade den äldre hemlighetsfullt och sagta.
-
-”Är han icke här, så vet jag sannerligen inte af honom,” sade Leonhard.
-
-”Nej, det är länge se’n han lemnade detta rum och detta hus.”
-
-”Nå hvar är han då?” frågade Leonhard likgiltigt.
-
-”Han är hos —” resten hviskades i hans öra.
-
-”Du ljuger!” utbrast Leonhard blek af vrede och afsky.
-
-”Tig då, tala ej så högt, man kan höra oss. Jag ljuger icke, du kan
-öfvertyga dig sjelf derom genom att gå hem på en enda minut.”
-
-”Du ljuger!” upprepade Leonhard men lemnade dock rummet.
-
-Med hastiga steg flög han, snarare än gick, gatan framåt, och kom snart
-till sitt hem. Porten stod oläst, dörrarne äfvenså, ty man väntade hans
-hemkomst. I köket satt en piga och sof vid spiseln, hon skulle vakta
-huset tills han återkom. Obemärkt gick han förbi henne och kom sagta in
-i sängkammaren. Dunkel brann nattlampan der, och vid dess sken såg han
-sin maka, sin Elisabeth lugnt och djupt inslumrad på den stora
-imperialsängen. Han närmade sig stilla och betraktade henne uppmärksamt.
-Det ljusa håret var helt och hållet fördt från ansigtet och detta syntes
-nu vid lampans sken ovanligt blekt och magert, och en djup och stilla
-sorg, men också ett uttryck af outsäglig godhet och oskuld, framstod der
-i läsliga drag. Med oändlig kärlek betraktade Leonhard en stund sin maka
-och det uppsteg en djup ånger i hans bröst öfver att en minut hafva
-misstrott henne. Långsamt och sagta, men lycksalig, lemnade han åter
-sitt hem och träffade vid porten deraf de båda bröderne som obemärkte
-följt honom.
-
-”Du har ljugit!” ropade Leonhard emot varnaren.
-
-”Vi få väl se!” ljöd det lugna svaret.
-
-
-
-
- En billet doux.
-
- ”Stundom äfven vaken drömmer jag.”
-
- ~Geijer.~
-
-
-Några dagar sednare, än ofvan beskrifna händelse, tilldrog sig en annan,
-som var bestämd att skingra Leonhards villa. En af pigorna hade, under
-det hon städade rummen, funnit en liten biljett på sängkammargolfvet.
-Den var för söt på sitt rosenröda papper och för lik den, som aftonen
-förut blef genom samma person emottagen af borgmästarens betjent, med
-uttrycklig befallning att lemna den endast till fru Lindmark, som vid
-dess emottagande visade en alltför stor sinnesrörelse att ej den skulle
-bemärkas af den sluga flickan, som nu vid den oförmodade åsynen af samma
-papper, ej kunde motstå frestelsen att erfara hvad det innehöll. Olyckan
-ville, att hon ej kunde läsa skrifvet och hon tvekade att låta någon
-annan se detta kostliga fynd, ty hon var sin matmoder mycket tillgifven;
-men qvinnans arfsynd, nyfikenheten, segrade dock och hon bar brefvet
-till betjeningen på kontoret för att af dem höra det sig föreläsas.
-Hennes önskan blef äfven med all beredvillighet uppfylld, men när de få
-raderna, som biljetten innehöll, voro lästa, sade den äldsta kontoristen
-— alla hade varit närvarande vid läsningen — som var en äldre, redlig
-trotjenare och Leonhard mycket tillgifven:
-
-”Det var ej rätt, att du viste denna biljett åt någon, det var ej
-redligt handladt emot din fru, Marie, som alltid varit så god emot dig,
-säger du. Dock det är en sak, som ej kan hjelpas numera och kanske var
-det äfven bäst som skedde; ty nu måste du föra denna biljett till herrn,
-han måste se den.”
-
-”Ack Herre Gud!” ropade Marie förskräckt, ”det törs jag visst icke, då
-skulle han säkert ge mig stryk.”
-
-”Du är ett dumhufvud! Hvad behöfver du säga att du med afsigt ger den åt
-honom? Kan du ej låtsa, som om du tillfälligtvis hittat den? Jag tycker
-att ni qvinnor så ofta ljugen för roskull, så att det gerna kan ske
-engång äfven för nöds skull.”
-
-”Men hvad nytta vore det dervid?” frågade flickan ängsligt, ”månne ej
-herrn blir så ledsen på frun, att han ej vill veta mer af henne?”
-
-”Det är en sak som ej angår oss,” sade bokhållarn strängt, ”och som vi
-ändå ej behöfva frukta. Dessutom är det vår skyldighet att förtiga hela
-denna affär, ty den är ej för allas öron.”
-
-Med darrande knän gick Marie in till sin herre. Leonhard satt vid bordet
-i sitt arbetsrum och skref. Pigan låtsade en stund syssla i rummet,
-innan hon långsamt trädde till bordet, satte biljetten bredvid sin herre
-och sade skygt: ”månne detta papper är herrns?”
-
-”Gif hit!” sade Leonhard och grep efter det. Förundrad såg han på
-stilen. ”Från Rudolph!” sade han halfhögt och genomögnade hastigt
-biljetten. Under dessa få sekunder, som läsningen varade, kämpade många
-olika känslor i hans hjerta, och en brinnande rodnad omvexlade hastigt
-på hans kinder med dödens blekhet. Men då läsningen var slutad sade han
-dock likgiltigt, ehuru rösten något litet darrade: ”Hvar har du funnit
-detta papper?”
-
-”På golfvet i sängkammaren,” svarade hon, dristig vorden genom det lugn,
-han visade.
-
-”Det var bra att jag fick det åter,” sade Leonhard lugnt, och återtog
-sitt arbete, som om ingenting förefallit. Men då den förvånade
-tjensteflickan lemnat rummet, lade han bort pennan och återtog
-biljetten. Den lydde sålunda:
-
-”Elisabeth! Det är en evighet, se’n jag sist träffat dig, dig, som dock
-är mig kärare än lifvet och allt hvad det eger högst och ljufvast. Jag
-har ej velat komma, ej velat se dig, trots min brinnande längtan, ty din
-åsyn är mig mera än solen, än luften jag inandas; och dock har jag under
-dagar och veckor, långa som evigheter, frivilligt afsagt mig denna
-salighet, ty jag vill ej att ditt rykte skall lida för min skull, min
-älskade! Redan hviska menniskorna om vår kärlek, ehuru ej sådan den är;
-ty deras grofva, sinliga känslor kunna ej fatta en sådan som vår, så
-ren, så skuldfri midt i synden, af hvilken den tyvärr bär stämpeln. O
-när, när skall det bli annorlunda? När skola vi fritt få träda fram
-bland menniskorna och med öppen blick kunna säga: ”se, vi älska
-hvarandra så varmt, så innerligt, som få göra det!” Jag har ej besökt
-ditt hem, på det smädelsen ej med sin giftiga tunga måtte nämna ditt
-älskade namn; men nu, nu kan jag ej längre bekämpa min längtan att se
-dig, att höra din älskade stämma. Dock ville jag icke träffa _honom_ då,
-jag ville så gerna vara ensam med dig, ty då drömmer jag alltid att du
-är min, min egen, såsom jag hoppas du engång, och kanske snart nog,
-blir. Låt mig vara lycklig, det är så sällan; fördöm mig ej för dessa
-drömmar, utan skaffa mig underrättelse om, när jag kan få träffa dig, då
-_han_ är borta. Måtte det ske snart, ty jag förgås af längtan efter en
-blick, ett ord af dig!
-
- Din Rudolph.”
-
-Långsamt läste och omläste Leonhard dessa ord. Han ville ej tro sina
-egna ögons vittnesbörd, han trodde, att en osalig villa fått magt med
-honom. ”O,” sade han slutligen, då sanningen dock genomträngt honom, ”o
-att jag, som så älskat dem, skulle så bedragas. Men kanske att det ej är
-så, kanske de äro oskyldige,” hviskade hoppet i hans hjerta, ”jag vill
-pröfva dem!”
-
-Han försjönk i djupt eftersinnande, sluteligen spratt han till. ”Det går
-bra!” sade han tillfredsställd.
-
-”I morgon reser jag till V...” sade Leonhard samma afton till sin maka,
-”och återvänder ej på ett par dagar.”
-
-Elisabeth såg upp. ”Hvarför reser du nu?” frågade hon oroligt och en
-blick af ömhet, den första på länge, bröt fram ur hennes öga. ”Kan du ej
-vänta tills de banditer blifvit gripne, som nu, enligt allas
-berättelser, oroa vägarne emellan V.. och här?”
-
-”Var icke orolig,” sade Leonhard leende, ”de skola ej göra mig ondt, ty
-jag reser med laddade pistoler.”
-
-”Men kan du ej lemna denna resa tills det blir säkrare?”
-
-”Nej, affärer, som jag med det första vill hafva uppgjorda, tvinga mig
-att resa i morgon.”
-
-Detta sade han fullkomligt lugnt och man talade ej vidare om saken.
-Följande morgon, då Leonhard tog afsked af sin maka, kunde han med möda
-dölja sin djupa rörelse. ”Kanske,” tänkte han, ”kanske är detta sista
-gången som jag vill och kan trycka henne så till mitt hjerta; derföre
-vill jag medan tider är, ännu njuta salighet.” Och han njöt, njöt deraf
-i fullt rågadt mått, han tömde sista droppan af sällhetsbägaren, innan
-han ville föra den fulla malörtskalken till sina läppar. Äfven Elisabeth
-var rörd. ”Gud låte dig komma lyckligt fram och hem igen!” sade hon
-vänligt och sorgligt.
-
-Leonhard var rest. Rudolph hade från sitt fönster sett honom resklädd
-fara förbi, ty med afsigt hade Leonhard valt denna väg. Oroligt väntande
-gick han nu upp och ned i sitt rum. Då inträdde hans betjent med ett
-pakett i handen.
-
-”_Detta_,” sade han räckande det till sin herre, ”blef hemtadt hit nu
-just af fru Lindmarks piga, som begär en annan bok tillbaka åt sin fru.”
-
-”Säg henne, att jag ej vet hvilken hon vill hafva,” svarade Rudolph
-kallt, ”men att jag skall komma i afton för att sjelf höra åt hvilka
-frun ej läst.”
-
-”Ja herre,” sade betjenten med en bugning och lemnade rummet. Utanför
-dörrn log han hånligt och sade halfhögt: ”Jo, jo, jag känner nog den
-boken han för åt henne.”
-
-Ensamblefven slet Rudolph häftigt bort omslaget från boken som blef
-honom lemnad, och då han öppnade den, föll en liten bit papper ut mellan
-bladen. Han kysste det häftigt och läste följande ord, skrifna i hast
-och med darrande hand:
-
-”Jag är ensam i afton kl. 7. O Gud förlåt mitt brott! Elisabeth.”
-
-”Jag får då se henne, se henne snart och alldeles ensam!” jublade han
-och gick i glädjen upp och genom alla rummen.
-
-Skymningen inbröt. Stunden närmade sig allt mera och med hvarje minut
-växte Rudolphs längtan; men han kufvade den för att uppfylla Elisabeths
-önskan att ej komma före kl. 7. Han försökte läsa för att fördrifva den
-odrägliga tiden, som för en väntande vandrar fram med snäckans gång, men
-det ville ej gå; se’n tog han flöjten och blåste en stund, men aldrig
-hade hans toner förefallit honom så liflösa som nu; förtretad kastade
-han bort instrumentet och steg upp. ”Nej, det går ej,” sade han helt
-högt,” och Elisabeth, den engeln, får säga hvad hon vill, men jag kan ej
-längre vänta.” Med dessa ord tog han en bok från bordet, han såg ej
-hvilken, svepte kappan kring sig och gick så med lätta steg och gladt
-hjerta, fram till bedragne vännens boning. Han blef ej varse den långa,
-spejande figuren, som på afstånd följde honom fram till Lindmarks port,
-kunde ej ana det öde, som innan aftonen väntade honom. Då han inträdt
-genom porten till det hus, derifrån han jagat friden, återvände hans
-obemärkte följeslagare med snabba steg, samma väg han kommit, och gick
-in i ett hus vid en gata, ej långt från Lindmarks. Detta hus tillhörde
-den äldre Holmén.
-
-”Nå,” ropade denne emot den inträdande brodren, ”hvad nytt?”
-
-”Intet,” svarade den tillfrågade kort, ”annat än att Berg vid denna tid
-sitter hos Elisabeth. Hvad tycker du om denna nyhet, Erik?”
-
-”Den slynan! Men huru vet du det, Johan?”
-
-”Jag såg honom just nu, med egna ögon, då han smög in från porten hos
-Lindmarks.”
-
-”Och Leonhard är borta! Är det ej skam att hon så alldeles glömmt all
-ära och tro, som hon svurit sin man, och dertill en man så god, ja för
-god åt en sådan varelse? Men vi skola hämnas honom och det i denna afton
-till!”
-
-”Ja det skola vi!” inföll den yngre och räckte brodren handen.
-
-Nu blef det aftaladt, huru de skulle verkställa sin hämndplan; men som
-vi tids nog få erfara den, så gå vi tillbaka till Rudolph.
-
-Obemärkt gick han genom de mörka rummen och kom slutligen till
-Elisabeths kabinett. Här brann lampan klar, och vid dess sken såg han
-den älskade hvilande hufvudet emot soffans kuddar, på hvilken hon half
-låg. Vid hans inträde steg hon hastigt opp och gick honom några steg
-närmare.
-
-”Välkommen!” sade hon med melodisk stämma och räckte honom handen.
-
-Rudolph tog den och betraktade henne förvånad. Hon var svartklädd och
-mycket blek, och i hennes förgråtna ögon glimmade tårar; men hon var
-vacker, mycket vacker ändå, och de milda dragen buro en stämpel af
-oändlig ödmjukhet, men tillika af en kärleksfull styrka. Man begriper
-kanske ej detta ord, men styrkan, såväl som svagheten, kan vara
-kärleksfull; detta är den enda förklaring vi kunna afgifva.
-
-”Vi äro ensamna,” sade Elisabeth sagta, efter en lång paus, ”jag har
-skickat bort barnen.”
-
-”Tack, du älskade!” utbrast Rudolph, som nu återfick lif och känsla vid
-ljudet af den kära rösten. ”Huru skall jag kunna tacka dig tillfyllest
-för allt, allt?” Och han slöt henne kärleksfullt i sina armar; men
-Elisabeth drog sig hastigt undan och sade, i det en svag rodnad färgade
-hennes bleka kinder:
-
-”Vi skola icke glömma, hvilka och hvar vi äro.”
-
-”Glömma!” upprepade Rudolph och hans blick mörknade. ”Tror du jag
-någonsin kunde glömma hvad jag är dig och min varma kärlek skyldig? Tror
-du jag skulle vilja förolämpa dig, dig som är mig så helig? O! huru kan
-du så misskänna mig?”
-
-”Förlåt, förlåt!” bad hon svagt och sjönk full af tillit till hans
-bröst.
-
-Han tryckte henne ömt till sitt hjerta och satte sig sedan på en pall
-vid hennes fötter. Der, med hufvudet hvilande mot hennes knän och hennes
-händer slutna i sina, såg han med oändlig kärlek upp till henne och hans
-läppar talade kärlekens hänförande språk. Hela hans väsen var så ljuft,
-så innerligt, så vekt, så olikt den stolta, högdragna, hårda mannen, att
-ingen som sett honom så, skulle kännt igen honom. Berusad, förbländad
-lyssnade Elisabeth till de ord, som melodiska och lockande, lik flöjtens
-toner, gingo öfver hans läppar och söfde hennes hjerta och samvete till
-ro. Hon glömde allt, glömde hvem hon och hvem han var, glömde sin pligt,
-sina sorger och qval, glömde hela jorden, för hans åsyn, för de varma,
-eldiga blickar, hvarmed han såg henne djupt i ögat. De vaggade sig i ett
-saligt rus, under hvilket de glömde tiden och timmarne, huru de skredo i
-hastig fart framåt. Rudolph låg nu knäböjd vid Elisabeths fötter och
-hennes hufvud hade sjunkit på hans axel. Så slutna i hvarandras armar
-och med en brinnande afskedskyss på de ungdomligt friska läpparne,
-hvilade de stumma ett par minuter. Då öppnades dörrn hastigt, men sagta,
-och Leonhard stod på tröskeln. En mörk eld flammade i hans ögon, vid den
-syn som mötte honom, och han tryckte hårdt de sammanknäppta händerna
-emot sitt nästan bristande hjerta.
-
-”Det är då sannt,” sade han sagta och med graflik röst, så hemsk och
-förändrad lät den, ”det är då sannt, hvad jag ej velat tro, jag är då
-gäckad och bedragen af dem jag mest älskat.”
-
-Efter ett par ögonblick trädde han dock lugnt och stilla fram i rummet.
-”Gå!” sade han långsamt, men bestämdt till Rudolph, som vid hans åsyn
-rest sig opp och nu blek, men med hårdt sammanbitna tänder och hotande
-blick, stod med korsslagna armar framför soffan, på hvilken Elisabeth
-sjunkit sanslös vid sin makes inträde. ”Gå, jag vill vara ensam med min
-hustru.”
-
-”Jag går ej!” sade Rudolph trottsigt, och stod qvar utan att röra sig.
-
-”Gå dock,” sade Leonhard till det yttre lugnt, ”jag egde rätt att
-befalla, men för det förhållande, som en gång varit mellan oss, så _ber_
-jag ännu engång: gå!”
-
-”Jag går ej! Jag blir qvar för att beskydda _henne!_”
-
-”I sin makes hus behöfver hon intet skydd utom hans,” sade Leonhard och
-en lätt rodnad färgade hans höga panna.
-
-Stumma stodo de ett par minuter och sågo dystert och väntande på
-hvarandra. Ingendera ville vika för den andre. Då tog Leonhard några
-steg närmare sin maka och sade med en röst, som skulle vara lugn, ehuru
-den grufligaste sinnesrörelse skälfde i den: ”Då är det väl jag som
-skall vika, och jag gör det!” Med dessa ord tog han sin ännu sanslösa
-maka på sina armar och bar henne långsamt mot dörrn till ett
-närgränsande rum. Men knappt hade han rört vid låset, innan en tung hand
-hindrande lade sig öfver hans, och Rudolph stod vid hans sida.
-
-Leonhard stannade. Hans blick var eld, hans andedrägt tung och
-flämtande, men ännu stod han stilla. ”Menniska,” sade han omsider med en
-ton och blick, för hvilken den andre studsade och drog sig undan, så
-hemsk och hotande var den, ”låt mig gå, och mana ej i evighet fram
-djefvulen i mig!”
-
-Obehindrad fick han nu aflägsna sig med sin börda och Rudolph hörde i
-nästa rum, huru regeln drogs för dörrn. Sedan han några minuter stått
-stilla, slog han den knutna handen för pannan och störtade bort.
-Imellertid lade Leonhard, darrande af sinnesrörelse, sin ännu sanslösa
-maka på en soffa och började att gnida hennes händer och tinningar, för
-att sålunda återväcka henne till lifs. Han ville ej tillkalla någon, på
-det att man ej skulle finna så alldeles stor orsak till undran. Midt
-under dessa hans bemödanden med Elisabeth, nåddes hans öron af
-besynnerliga ljud. Det föreföll som om tätt under fönstret till samma
-rum, der han var, några raska karlar brottats, och stundom hördes några
-qväfda rop; men om det var nödrop kunde Leonhard ej fatta. Bestört
-sprang han till fönstret och såg då klart, belyst af månans strålar en
-karl lik Rudolph just i detta ögonblick störtas omkull af tvenne stora,
-grotta, oformliga qvinnogestalter, synbarligen endast förklädda, såg en
-af dem springa upp på den slagnes bröst der hon ett par gångor hoppade
-upp och ned, och såg de häftiga, ehuru ej af ett nödrop åtföljda,
-sprittningarna af honom, som blef trampad lik en mask. Mera såg han ej.
-Han störtade ut.
-
-”Hjelp, rädda!” skrek han med en röst som domsbasunen, ”här är mord å
-färde.”
-
-Vid detta rop lemnade de båda furierna sitt offer och rusade bort, och
-snart infunno sig andra personer, som kommo till stället dels af
-nyfikenhet, dels af medlidande. Rudolph, som emedlertid förlorat
-sansningen blef med största omsorg buren hem till sig. En läkare
-eftersändes i största hast och då han såg den liflösa, blodiga
-gestalten, skakade han allvarsamt hufvudet och sade betydelsefullt:
-
-”Han är illa slagen, bröstbenet är bräckt och krossadt.”
-
-Leonhard återvände till sin maka och lyckades snart att återväcka henne
-till sans. Hvad som sedan tilldrog sig mellan dem, vet endast Han, för
-hvilken allting är uppenbaradt; men att en fullständig bekännelse och
-försoning egt rum, kunde man dock läsa i Elisabeths förgråtna ögon, och
-i det milda, sorgliga och undergifna draget i Leonhards ädla, nu mer än
-någonsin vackra anlete, då de, efter att i tvenne dygn hafva varit
-instängda ensamna i sina rum, åter trädde ut ibland menniskor.
-
-
-
-
- Mötet.
-
- ”O kärlek jords och himmels under,
- Du salighetens andedrägt!”
-
- ~Tegnér.~
-
-
-”O jag vill, jag skall besöka honom!” sade Elisabeth en dag till sig
-sjelf, i det hon mot sitt hjerta gömde en liten biljett, der det med
-darrande hand stod skrifvet:
-
-”Min älskade! Har du alldeles glömmt din arme Rudolph? O han dör af
-längtan efter dig, och du lemnar honom så utan tröst och hugsvalelse,
-midt under hans grymma plågor. Kom, o kom till mig, om blott på ett
-ögonblick, att jag får se och höra att du ännu älskar mig.”
-
-”Jag måste besöka honom, kosta hvad det vill!” upprepade Elisabeth
-bestämdt. ”Det är min pligt, ty det är ju för mig han lider. O du grymma
-Leonhard, hvarföre skulle du hämnas så hårdt?”
-
-Elisabeth trodde som alla, andra i ... att det var Leonhard som låtit så
-handgripligt tukta Rudolph för hans förräderi emot vänskapen. Imellertid
-kunde ingen vara mera oskyldig dertill än han, det visste de båda
-bröderna Holmén alltför väl, ehuru de visligen tego.
-
-Mot aftonen denna dag, kastade hon en lätt schal öfver hufvud och axlar
-och gick så hastigt, men försigtigt utför gatan och bort till det hus,
-Rudolph bebodde. Obemärkt, som hon trodde, lyckades hon att lemna sitt
-hem och kom snart fram dit hon ämnat sig utan att möta någon lefvande
-varelse. Tyst och sagta smög hon uppför de mörka trapporna och in i
-tamburen. Hon kände väl rummen i detta hus, men i hans hade hon aldrig
-varit. Sagta, med svigtande knän och klappande hjerta, trefvade hon sig
-fram i mörkret och stod slutligen vid en halföppen dörr, derifrån ett
-svagt ljussken utgick. Den medikamentslukt, som derifrån trängde sig
-emot henne, öfvertygade Elisabeth, att det var sjukrummet; men hon
-vågade ej inträda, ty hon visste ej om han var ensam, oaktadt den djupa
-stillheten derinne. Med återhållen andedrägt lyssnade Elisabeth, då en
-djup suck, som af hopplös längtan, nådde hennes öra och följande ord,
-uttalade med en sorglig, klagande och svag stämma:
-
-”Hon kommer ej! Hon bryr sig ej om mina qval, mina lidanden, hon har
-glömmt, har öfvergifvit mig, mig som så älskar, så tillber henne! O
-Elisabeth! Visste du huru jag lidit, och huru ändå midt i plågan jag
-funnit tröst och styrka i hoppet på din kärlek, så skulle du ej så grymt
-hafva öfvergifvit mig. Nu först, se’n jag ser, att du ej mera älskar
-mig, nu först äro mina plågor lika helvetets qval. O hur det bränner och
-svider i mitt hjerta, i mitt arma krossade bröst. Gud, gud låt mig dö!”
-
-”Nej lef,” hviskade det sagta, och ett par lena läppar vidrörde lätt
-hans brännande panna, ”lef för henne, som älskar dig högre nu än förr!”
-
-”Elisabeth,” utbrast den sjuke gladt och slöt den älskade i sina svaga
-armar, ”du är då här! Du älskar mig då ännu! Huru lycklig är jag ej,
-hvad är allt mitt lidande emot denna sällhet!”
-
-Elisabeth satte sig på sängkanten med hans båda afmagrade händer slutna
-i sina. Med djup sorg betraktade hon honom. Hans manligt vackra ansigte
-var blekt, nästan askfärgadt, kinderna infallna, ur de djupt liggande
-ögonen strålade en underlig eld och kring den hårdt sammanpressade
-munnen lekte ett leende fullt af en underbar blandning af trots och
-ödmjuk undergifvenhet, nu förenad med en tacksam glädje. Imellertid
-tycktes han lida mycket, andedrägten gick tung och väsande öfver de
-bleka läpparne, bröstet häfde sig långsamt, men högt, och stundom
-skakades hela hans väsen af en våldsam hosta. Elisabeth såg den
-förändring den kraftiga gestalten undergått och hennes ögon fylldes af
-tårar. Rudolph varseblef dessa tårar och kysste dem bort, med ett ömmt,
-men smärtfullt leende.
-
-”Gråt icke!” bad han. Väl är jag blott en skugga af hvad jag varit, och
-återfår troligen aldrig mera min fordna styrka och helsa; men hvad gör
-det, blott du älskar mig; din kärlek gör mig så rik, sjelfva plågan
-förljufvas af den, och jag glömmer allt. Du älskar mig ju lika som
-förr?”
-
-”Högre!” snyftade Elisabeth. ”Men hvad det är hårdt att du skall lida
-för min skull! Obarmhertige Leonhard, kunde ej en mindre hämnd
-tillfredsställa dig!”
-
-”Säg icke så!” sade Rudolph och en svag rodnad färgade, vid tanken på
-Leonhard, hans bleka anlete. ”Anklaga icke honom! Jag var honom skyldig
-lifvet, ty han frälsade det engång, han återtog sin fordran och i högre
-mått ändå, ty han beröfvade mig helsan, utan hvilken lifvet ej eger
-värde. Nu är jag honom intet skyldig och kan utan förebråelse älska dig,
-du hulda engel, som han också rövat ifrån mig; ty Gud har skapat oss för
-hvarandra, det säger oss ju hvarje tanke, hvarje känsla i vår själ.”
-
-”Ack ja! Jag älskar dig, dig och ingen annan på jorden!” sade Elisabeth
-varmt och hon trodde så sjelf i detta ögonblick af sinnesrörelse.
-
-Länge sutto de så, samtalande om hvad som var deras hjerta kärast.
-Slutligen uppsteg Elisabeth och beredde sig att gå.
-
-”Skall du lemna mig re’n?” frågade den sjuke sorgligt.
-
-”Jag måste, jag kan ej dröja längre.”
-
-”Huru lång blir ej natten för den ensam lidande! O, att du ej behöfde
-lemna mig!”
-
-”Jag lemnar dig ej,” sade Elisabeth ömmt, ”mitt hjerta, min själ är hos
-dig; det är blott kroppen som jag för till dem.”
-
-”Så gå då, jag skall lefva af ditt minne och i hoppet att se dig åter.
-Du kommer ju hvarje afton till din arme Rudolph?”
-
-”Jag kommer,” sade hon och försvann samma väg hon kommit.
-
-Snart befann sig Elisabeth åter nere på gatan lika obemärkt som hon
-kommit, men knappt hade hon gått några steg framåt, innan hon tyckte sig
-i det allt mera tilltagande mörkret se en skugga, som troget följde
-henne helt nära. Med klappande hjerta och en hemsk känsla såg Elisabeth
-detta och fördubblade sina steg, men skuggan följde efter, tills den
-hastigt helt nära hemmet vek förbi henne och försvann. Elisabeth andades
-lugnare. ”Gud ske lof,” tänkte hon, ”det var då ingen spion, utan en
-oskyldig menniska.” Hon kom hem. I deras vanliga samlingsrum satt
-Leonhard, omgifven af alla barnen, för hvilka han berättade roliga och
-lärorika historier. Ett moln af smärta och vemod sväfvade dervid öfver
-hans vackra panna, och med illa dold likgiltighet fortsatte han den nyss
-började berättelsen, som dock gjorde stort nöje och emottogs med högt
-jubel af hans små kära åhörare. Barnens glädje gjorde ett djupt och
-sårande intryck på Elisabeths hjerta, som förebrådde henne den
-likgiltighet, hon på en tid visat dessa sin själs älsklingar. Stum gick
-hon förbi den glada kretsen, och in i sitt kabinett. Leonhards blick
-följde henne sorgsen, och då hon var borta tänkte han: ”Hon hade rätt då
-hon sade _honom_, att endast hennes kropp är hos oss; ty själen, den är
-död för allt hvad hon fordom älskat.” Han försjönk derefter i så djupa
-och bittra tankar, att hela berättelsen blef afbruten och först barnens
-gälla rop: ”mera, söta pappa, mera! Huru gick det se’n?” förmådde väcka
-honom åter till känsla af det närvarande, och lät honom äfven känna att
-det var omöjligt att nu fortsätta historien.
-
-”I morgon skall jag berätta mera för er,” sade han vänligt men
-allvarsamt, ”i dag kan jag det ej. Dessutom är det långt lidet på
-qvällen, det är bäst, att I gån till Maja, hon hjelper er till sängs.”
-
-Dermed kysste fadren ömmt deras hvita pannor, tyst i sitt hjerta
-välsignande dessa sina älsklingar. Barnen gingo till hvila, men kunde ej
-på länge somna för oron och gissningarne om utgången på den afbrutna
-berättelsen.
-
-
-
-
- Dödsbädden.
-
- ”Lik äolsharpans stilla sammanklang,
- När strängen sprang,
- Och vinden blott försvunna tonen saknar:
- Så blifve ock från kylans rymd min gång;
- Så klinge sång
- Vid blommans bädd då hon i Eden vaknar.”
-
- ~Atterbom.~
-
-
-Många veckor förgingo. Hösten var åter inne med sin mörka, mulna himmel,
-sina rytande stormar, sin tunga, melankoliska luft. Rudolph var allt
-sjuk; han hade i några månader redan varit fängslad vid plågobädden och
-läkarne gåfvo ömsom hopp, ömsom misströstade de om hans vederfående.
-Elisabeth smög hvarje qväll till det läger, der han hvilade så lugnt och
-utan klagan, ehuru synbarligen marterad af de rysligaste plågor, dem
-hennes blotta åsyn dock tycktes mildra. Med allt större innerlighet
-fästade hon sig vid den af sjukdomen så vek blifne mannen, hon trodde
-sig älska honom högre för hvarje dag, denna tro var villan af en ren och
-mild själ, af en sann qvinnosjäl; ty det hör till kännetecknet af en
-verklig sådan att, när den ser en varelse lida för sig, med innerlig
-tacksamhet älska den lidande ännu högre. Mot sin make deremot blef hon
-med hvarje dag allt kallare och mera sluten, det låg en tyst förebråelse
-i hvarje blick och rörelse, som djupt sårade den redlige mannen; men han
-var för stolt att med ett ord rättfärdiga sig för en gerning, till
-hvilken han var alldeles oskyldig.
-
-Under dessa, månader hade Virginia med hvarje dag allt mera nalkats sin
-upplösning; synnerligast efter Rudolphs missöde, som snart med
-tillbörliga tillägg kringspriddes i det goda ...s aftonkretsar och äfven
-nådde Virginias öra. Hon bleknade djupare och darrade, när modren
-förundrad omtalade denna nyhet, som kort förut blifvit henne meddelad af
-någon, väl underrättad kaffesyster. Från denna stund bemärkte modren en
-viss onämnbar oro hos sin sjuka dotter, som för hvarje dag blef allt
-mera blek, allt svagare och mera lutad; det var den späda, af lifvets
-frost angripna blomman, som långsamt böjde sig mot sin graf. Med fruktan
-såg modren den förvandling, hennes älskling undergått, men hoppades
-dock, att hon småningom skulle återvända till lif och helsa. Väl
-besvarade läkaren hennes fråga derom med en tviflande skakning på
-hufvudet, men hon trodde ändå; ty när vill modershjertat försaka hoppet
-att behålla sina älsklingar? ”Det är någon djup sorg, som tär henne,”
-sade doktorn alltid; men modren bestred det, ty hennes Virginia hade
-aldrig doldt något för sin mor. ”Men huru förklara, den ständiga och så
-ytterst skadliga oro, i hvilken hon sväfvar?” frågade läkaren tviflande.
-Modren förklarade den härflyta af hennes sjukdom, men den erfarne
-läkaren runkade blott hufvudet deråt, ehuru han teg. Emedlertid var och
-förblef Virginia mycket orolig, ofta öfverraskade modren henne med
-tårar, glimmande i de matta insjunkna ögonen, men då hon ömmt
-efterforskade orsaken, skämtade dottren alltid bort frågan.
-
-Dock en dag, då modren ifrigare frågade henne derom, svarade hon med ett
-sorgligt leende: ”Det är tungt för det unga hjertat att bereda sig till
-skiljsmessan från allt hvad det eger kärast på jorden.”
-
-”Tala icke så!” utbrast modren förskräckt och fattade bedjande sitt
-barns händer mellan sina, ”du går ju ej bort från mig?”
-
-”Men om jag blefve kallad?” frågade dottren med en blick af outsäglig
-kärlek på den gråtande modren.
-
-”O! Han som gaf mig dig, Han kan ej vilja pröfva så hårdt sitt svaga
-barn! Tag mig, o Herre, men skona hennes unga lif!”
-
-”Icke så!” sade dottren mildt, ”mitt lif eger värde endast för dig, då
-ditt deremot är kärt för så många. O, min mor, önska ej att dö! Lef för
-min far, mina syskon. Många band fästa dig vid lifvet ännu, mig fästar
-intet!” tillade hon för sig sjelf.
-
-”Men nog kan du ännu bli frisk,” sade modren ifrigt; hon hade ej hört
-dottrens sista ord. ”Berg, som blef så illa skadad och som så länge
-sväfvat mellan lif och död, skall ju vara på bättringen redan, hörde jag
-i dag.”
-
-”Är han det?” och en svag och flygtig rodnad färgade dottrens affallna
-ansigte.
-
-När modren lemnat henne sjönk Virginia sagta ned på knä. ”O Rudolph!”
-suckade hon med tårfyllda ögon och de magra små händerna hopknäppta
-öfver det lidande bröstet, ”Rudolph, du blir då qvar på jorden! Jag
-endast skall dö, dö så ung, så full af lif ännu. Hvad gör dock det? Hvad
-värde eger lifvet utan kärlek? Likväl är jag mycket älskad, visst
-framkallar min bortgång mången tår, det tror jag, och visst blir jag
-saknad, men ej af honom, honom som jag dock älskar högst på jorden. Hvad
-gör det då om jag går? De sakna mig en liten tid, men glömma dock
-sluteligen den under torfven slumrande, trötta vandrarinnan. Jag trodde,
-jag hoppades nästan, att han skulle följa mig efter till den sista,
-tysta hvilostaden, det var mig så ljuft att tänka, det _jag_ skulle få
-återse och vara honom till mötes der uppe i den ljusa himlasalen; men
-han kommer ej. Dock det är godt att han stannar, att ej _hennes_ hjerta
-också må krossas; det kan vara nog med ett. Engång komma de dock båda;
-då skall deras Virginia möta dem och i oändlig, förklarad kärlek räcka
-dem handen. Rudolph, då får du känna det hjerta, du försmådde på jorden,
-då skall allt, som nu är dunkelt, bli uppenbart och förklaradt för våra
-helgade blickar. O, det gör hjertat så godt att tänka på denna saliga
-tid, det förtar all bitterhet, som döden eljest eger också för mig, fast
-jag är så trött, så matt. Jag känner, att den ej är långt borta, denna
-tid, då jag slipper dessa grymma plågor, som nu martera mig, och det
-mera derföre, att jag döljer dem, på det ej deras åsyn måtte bedröfva
-min arma mor. Ack moder, moder, snart lemnar Virginia dig; men om du
-älskar din dotter, så gläd dig, ty hon går före dig att bedja för alla
-dem, som äro henne kära; gläd dig, att hon så ung slipper jordlifvets
-sorger och mödor och det innan förderfvet förstört all god säd i hennes
-själ!” Derefter fick Virginia mera ro, men hennes kroppskrafter aftogo
-med hvarje dag. Elisabeth besökte henne ofta, men det var ej mera samma
-hjertliga förhållande emellan kusinerna som fordom, någonting kallt och
-fremmande hade trängt sig emellan dem. Virginia såg med djup grämelse
-detta, hon kände och erkände, att det var hennes fel, och denna hjertats
-svaghet förbittrade hennes sinne, men hon beslöt att bekämpa den. En
-dag, redan sednare på hösten, satt barndomsvännen åter vid hennes säng.
-Virginia var svagare, men äfven mildare och vänligare än någonsin. Sedan
-de länge samtalat i alldagliga ämnen, steg Elisabeth upp och beredde sig
-att gå, men Virginia bad henne stanna ännu ett ögonblick.
-
-”Jag känner mig i dag så lugn, så fri från plågor,” sade hon med ett
-svagt leende; ”jag ser att det lider till slutet. Befriarn nalkas och
-jag tackar Gud, att han kommer utan plågor, att min sista stund blir
-ljus och stilla. Men innan jag går bort, vill jag be dig förlåta mig all
-den ovänlighet och köld, jag på dessa sista tider visat dig! Detta
-mörker i hjertat, som vållat mitt uppförande, är skingradt, jag minnes
-ej mera af hela vårt lif annat, än den vänskap som från barnaåren så
-innerligt förenat oss. Måtte äfven du hafva förlorat minnet af allt
-annat, på det du må kunna förlåta mig!”
-
-”Hvad har jag att förlåta dig?” sade Elisabeth djupt rörd, ”kanske att
-mitt eget uppförande gjort, att du under dina plågor ej varit lika
-vänlig som alltid emot mig. Om så är, så bör jag bedja dig om
-förlåtelse, icke du mig! Menniskan, och isynnerhet jag, är så svag,”
-tillade hon ödmjukt, ”man kan så lätt fela utan att sjelf ens veta det;
-men om jag felat mot dig, så har det skedt utan uppsåt, och du bär ju ej
-derföre något agg till mig?”
-
-”Ack Elisabeth, huru skulle jag kunna det? På grafvens brädd glömmer man
-alla små oförrätter, all verldens litenhet, all vrånghet, allt hat;
-lifvet blir då så högt, så förklaradt, så att alla dess dimmor sjunka
-och förskingras, endast kärleken står qvar, öfverskylande och försonande
-allt.”
-
-”Du talar så sorgligt Virginia, så underligt, som om du skulle tänka dö.
-Du är dock i dag bättre än på länge, och blir väl snart alldeles frisk.”
-
-”Har du sett, huru elden flammar opp, innan den slocknar?” sade Virginia
-skakande hufvudet. ”Så är det ock med mig. Jag är lik en lampa, hvars
-veke är nära utbrunnen, men som lyser klarast, just då den slocknar för
-alltid.”
-
-”O nej, nej, du får icke dö!” utbrast Elisabeth ångestfullt.
-
-”Frukta icke Elisabeth! Döden är icke så ryslig, som den synes, då vi
-äro lyckliga; men när plågan nedtrycker vår kropp och själ, då blir den
-oss ljuf. Också för mig blir den ljuf, ty jag har lidit mycket och är så
-trött, derföre lef väl Elisabeth; din kära åsyn förtar mina krafter och
-jag ville dock ega några qvar tills Förbarmaren kommer. Vi skiljas för
-en liten tid, men snart se vi hvarandra åter! Gud välsigne dig, de dina
-och _alla_ dem, du älskar, till dess!”
-
-Hon tystnade och sjönk med slutna ögon och ett leende, fullt af
-salighet, utmattad ned på bädden. Med tårar lemnade Elisabeth den döende
-väninnan. Lugnt slumrade Virginia derefter i några timmar. Sorgligt
-betraktade modren sitt barns bleka, aftynade ansigte, hvaröfver dock nu
-ett drag af öfverjordisk salighet sväfvade. Hon bad en varm bön till
-lifvets och dödens Herre att få behålla sin älskling. Just då trängde en
-stråle af den nedgående solen in genom fönstret och föll på den sjukas
-anlete. Modren steg sagta upp och gick för att fälla ned rullgardinen,
-på det den älskade dottren ej måtte vakna, men hon hade redan gjort det,
-och då hon märkte modrens afsigt, bad hon svagt:
-
-”Låt vara! det gör mig så godt att se solen.”
-
-Modren gjorde, som hon bad och nalkades sängen. Med förundran varseblef
-hon den höga skära rodnad, som brann på dottrens kinder. Den återtände
-hoppet i hennes arma hjerta; men ack, detta hopp hade ingen varaktighet,
-ty redan dottrens första ord skingrade hela den bedrägliga villan.
-
-”Mamma,” sade Virginia med matt röst, ”låfva mig att icke sörja alltför
-mycket, då jag är borta. Lifvet är ju så kort och fattigt, det förtjenar
-icke att saknas. Mycket bättre är att dö som ung, när känslorna äro
-varma och själen öppen för allt godt och ädelt; bättre är att dö medan
-man ännu ej saknas i lifvet. Du vet ej huru glad jag är att dö, huru
-litet tanken att lemna dig och er alla bedröfvar mig; ty jag vet, att vi
-om en liten tid se hvarandra åter. Derföre mamma, skall du med glädje se
-att ditt trötta barn får hvila, och i hvilan glömma alla sina sorger, ty
-också hon har haft sådana, ehuru hon doldt dem för dig, på det du ej
-måtte oroas af dem, och kanske också af en känsla mindre ren än den,
-nemligen af stolthet. Men vid grafven försvinner allt sådant, derföre
-vill jag också nu bekänna för dig, att den plåga, som tärt ditt barn, ej
-härrör af förkylning eller hvad du velat inbilla dig, utan dess rot
-sitter i hjertat och för djupt att någonsin kunna uppryckas. Om du vill
-känna dess namn moder, så vet, att den heter _hopplös kärlek_, och har
-du någånsin känt hvad den vill säga, så vet du för väl, att för den, i
-hvars hjerta den slagit rot, ingen räddning finnes unnan döden och
-grafven. Var då nöjd, att jag så snart slipper alla plågor och blir
-befriad från alla qval, som alstras af afund och svartsjuka i det arma,
-eländiga menniskohjertat.”
-
-”O mitt barn, mitt arma, älskade barn!” var allt hvad modren under
-hjertslitande snyftningar förmådde säga, i det hon slöt dottren till
-sitt bröst.
-
-”Arm! Säg icke så,” sade Virginia med ett öfverjordiskt leende. ”Jag är
-icke arm. O! jag känner mig så rik i din kärlek och i hoppet på ett
-lyckligare lif. Det enda som grämer mig är, att jag genom onödig sorg
-förstört detta; men Han, som är sjelfva barmhertigheten, förlåter väl
-hvad jag af kärlek gjort och brutit emot hans heliga bud; tror du det ej
-också min mor?”
-
-”Säkert mitt barn; så hoppas jag.”
-
-”Hoppas du? då är det bra, då är jag lugn och lycklig; ty hoppet låter
-icke på skam komma, heter det. Också en bön har jag till dig min mor:
-när jag är borta, så sätt en hvit ros på min graf, den är oskuldens och
-sorgens sinnebild, och på min graf betecknar den, att jag fallit offer
-för ett lidande, till hvilket ingen varit skulden. Dessutom älskar _han_
-denna blomma, och när han ser den prunka på grafven, skall han, om också
-ej annars, minnas henne, som sofver den sista sömnen djupt under dess
-rötter. Och nu till slut, låt mig tacka dig för all din godhet, moder,
-för den kärlek, hvarmed du öfversett alla mina fel! Måtte du lefva lugn
-och lycklig och väl minnas, men ej sörja och sakna din dotter, och måtte
-din sista stund bli så stilla som min!” Hennes ögon slötos och bröstet
-arbetade tungt ett ögonblick. I outsäglig ångest bad modren för sitt
-döende barn. Ännu engång såg dottren opp; hennes klara, rediga blick
-träffade den vid sängen knäböjande modren och ett leende fullt af kärlek
-och salighet flög öfver hennes anlete. Hon sträckte armarne emot den
-bedjande och stammade med bruten röst:
-
-”Min mor! .... Elisabeth! ..... Rudolph!”
-
-Detta ord var det sista. Armarna sjönko sagta ned, ögonen slötos för
-alltid och med en suck flydde anden ur sin jordiska hydda.
-
-Just då bröt solen klart strålande in i rummet; men den belyste blott
-den afsomnade och modren, som under heta, qvalfulla tårar kastat sig
-öfver sin dotters lik. Sedan, liksom bedröfvad öfver denna syn, drog den
-hastigt bort och slocknade vid nattens ankomst.
-
-
-
-
- Afskedet.
-
- ”Tänk någon gång, när dagens sol sig sänker
- Och fiskarn sagta gungar hem från sjön
- På den, som evigt, evigt på dig tänker
- Och ber för dig till Gud så mången bön!”
-
- ~Böttiger.~
-
-
-Virginia var borta. Hon hade gått den långa mörka vägen, som är så
-trång, att ingen återgång är möjlig. Redan framstucko några höstblommor
-på hennes graf, redan hade vinter och sommar vexlat på den, och tiden
-förbytt modrens bittra sorg till en stilla saknad, mildrad af hoppet att
-snart i en evig fröjd återse sitt barn. Hennes sista ord hade låtit
-täckelset falla från modrens ögon och hon såg nu klart källan till sin
-dotters lidande. Tyst i sitt hjerta förebrådde hon Elisabeth och
-Rudolph, som sin Virginias mördare, och denna aggande känsla födde en
-stor bitterhet emot dessa två, en bitterhet, som de voro långt ifrån att
-ana, hvarföre de äfven uppbjödo alla sina krafter att trösta den arma
-modren.
-
-Under loppet af detta år hade Leonhards och Elisabeths förhållande till
-hvarandra tagit en ny rigtning. Med hvarje dag blef hon kallare emot
-honom och dock var hon undergifven, ja ödmjukt uppmärksam för hans
-minsta önskan. Den yttre känslan af pligt var det enda band, som numera
-förenade de båda makarna. Men detta band är skört, om ej kärleken gifver
-det styrka. Visst bildade äfven barnen en länk emellan dem, men äfven
-mot dessa, fordom så älskade varelser, var Elisabeth blefven likgiltig,
-kall och tvär, och de späda, träffade af denna förvandling, drogo sig
-från modren och slöto sig allt närmare fadren; ty han var aldrig kall
-eller ovänlig emot dem, tvertom tycktes de för hvarje dag bli honom allt
-kärare. De voro numera det enda, han egde på jorden och åsynen af dessa
-älsklingar var det, som uppehöll hans mod och lät honom tåligt hoppas
-och vänta på bättre tider. Men när dagar kommo och dagar gingo utan att
-någon förändring inträffade, när han såg Elisabeth allt mera aflägsna
-sig ifrån honom och barnen, såg dessa tillvexa och snart stora nog att
-begripa föräldrarnes förhållande, då vaknade bittra tankar i hans själ
-och han beslöt att gå, gå långt bort och aldrig återvända. Men huru
-kunde han för hela lifvet skilja sig från barnen? Ack hans hjerta
-upphörde att slå vid tanken, att de snart skulle glömma honom, eller om
-de mindes honom stundom, då anse honom för död, under det han i oändlig
-kärlek aldrig skulle upphöra att tänka på dessa, ur hans egen själ
-slitna varelser. Nej, han kunde icke lemna dem så för alltid; men taga
-dem med sig ville och fick han ej heller. Hans affärer, i början så
-blomstrande, hade nu på sednare år blifvit mycket invecklade och hotade
-honom snart med en fullkomlig ruin. Olyckor, motgångar och sorger hade
-tillsammans bidragit att göra hans undergång oundviklig. Likväl skulle
-han ännu kunnat rädda en betydlig del af sin egendom och gjorde det
-äfven; men denna del bestämdes åt Elisabeth, ty hon skulle aldrig lära
-känna fattigdomen; ensam ville han bära dess börda och afstå allt åt
-barnen och henne, genom hvilken han sjelf kommit i välstånd. Intet offer
-var så stort, att han ej velat göra det för henne, men att också försaka
-sina barns kärlek, dertill egde han dock ej styrka. Sedan han således
-betryggat Elisabeths framtid, behöll han för sig en liten summa. Med
-denna ville han uppsöka ett fremmande land och hoppades med Guds bistånd
-genom omtanka och drift snart föröka detta lilla kapital och derefter
-återvända och afhemta sina barn och föra dem till det nya hemmet bortom
-hafven. Sådan var hans plan, och endast hoppet, att se den engång
-förverkligad, uppehöll hans mod under de tysta förberedelserna till den
-stundande afresan, om hvilken Elisabeth hade ingen aning.
-
-En afton, då allt redan för detta ändamål var iordningstäldt, satt
-Leonhard tankfull i ett fönster af det hus, som han snart skulle lemna
-och kanske för alltid. Sorgen hade trängt all bitterhet ur hans hjerta
-och blott med djupt vemod tänkte han på de långa år, under hvilka han
-kanske i ensamhet skulle framsläpa sitt ödsliga lif. Följande dagen
-ville han afresa, fartyget var redan segelfärdigt, och vinden gynnande;
-ännu samma afton skulle han om bord. Det återstod endast några timmar af
-hans vistelse i hemmet. Snart skulle han vara ute bland fradgande
-böljor, långt från de sina, som han kanske aldrig skulle återse. Denna
-tanke var sorglig. ”O hvad har jag gjort, att bli så hårdt straffad!”
-utbrast han klagande och en het tår föll ur hans manliga öga. Han lutade
-hufvudet i sina händer och gret länge tyst. Då hördes små snabba steg i
-rummet, ett par lena armar slogos kring hans hals och en barnröst
-frågade gladt:
-
-”Hvar har du varit hela dagen, pappa?”
-
-Leonhard såg upp, bredvid honom stod lilla Helena, som vid åsynen af
-hans tårfyllda ögon häpen slog sina små händer tillsamman och utropade
-förskräckt: ”Du gråter! Hvad är det, hvad har händt?”
-
-”Ingenting mitt barn,” sade fadren, ”men om det skulle hända, att jag
-lemnade dig och fore bort för alltid, hvad skulle du säga derom?”
-
-”Talar du om att lemna din Helena?” frågade barnet, bleknande vid blotta
-tanken på denna möjlighet.
-
-”Ja jag talar derom.”
-
-”O, det kan du icke vilja,” utropade hon med tårar i ögonen; ”du kan ej
-ha hjerta att lemna dina barn!”
-
-”Nöden tvingar mig, Helena,” sade fadren allvarsamt, ”men vill du alltid
-med kärlek tänka på mig, då jag är borta?”
-
-”Jo det vill jag; och hvarje dag skall jag och syskonen bedja för dig
-se’n du farit, på det Gud snart och lyckligt måtte återföra dig till
-oss. Icke sant: du dröjer ej länge, du kommer ju snart åter?”
-
-”Och om jag skulle dröja länge, till exempel flere år, skulle du ej
-också då minnas din pappa, och bedja för honom, och påminna dina syskon
-om mig?”
-
-”Visst skulle jag det. Vi glömma dig aldrig, ehuru länge du än må dröja.
-Men du blir ju ej borta så länge, du narras ju endast?”
-
-”Nej, jag narras inte. Jag reser bort, men huru länge jag må dröja, vet
-endast Gud fader sjelf. Engång, om jag behåller lifvet, skall jag komma
-igen. Vill du då med dina syskon följa er far hvart han för er?”
-
-”Gerna, gerna, om vi blott få vara hos dig, vår egen snälla lilla
-pappa.”
-
-”Och du vill låfva att sålänge vara lydig emot din mamma?”
-
-”Visst lyder jag henne,” sade barnet sorgligt, ”men icke håller hon så
-mycket af oss som du.”
-
-”Hon håller visst af er, då ni äro snälla och lydiga,” sade fadren, som
-med en sorglig känsla åhörde barnets sista ord. Det föreföll honom så
-hårdt, att i den allt mera kallnande modrens vård öfverlemna sina barn.
-
-”Elisabeth,” sade Leonhard samma afton till sin hustru, ”jag reser bort
-nu, och har kommit för att ta afsked af dig.”
-
-”Hvart skall du resa?” frågade hon likgiltigt och utan att se upp från
-sitt arbete.
-
-”Till Brasilien först, och hvarthän jag sedan hamnar, står i Hans hand,
-som styr våra öden. Och om jag aldrig återvänder och hvad som än må
-tilldraga sig, så besvär jag dig, vid minnet af allt hvad du fordom
-älskat, att vara huld och god emot våra barn, att vårda dem till själ
-och kropp, att bevara dem för frestelsen och synden, och, om du det gör,
-nedkallar jag himmelens välsignelse öfver ditt hufvud.”
-
-”Leonhard, skall du bort?” frågade Elisabeth bleknande, och hennes röst
-darrade af sinnesrörelse, men han var sjelf för upprörd att ge akt
-derpå.
-
-”Ja, jag skall bort,” sade han vemodigt och fattade kärleksfullt sin
-makas händer. ”Om jag gjort dig sorg, så glömm det och tänk ej ondt om
-mig, när jag är borta. Aldrig har jag med afsigt velat såra dig, dertill
-var du mig för kär. Och nu farväl! Ehvad som än må tilldraga sig, så
-glömm ej, att jag återvänder först efter tre à fyra år, eller kanske
-aldrig; att du är fri att handla så, som ditt hjerta inger dig.”
-
-Vid dessa ord kysste han lätt sin makas panna och hon hvilade än engång,
-men blott en sekund, vid detta hjerta, som aldrig kunde kallna för
-henne. I den följande minuten slet han sig lös och störtade ur rummet.
-Elisabeth satt stilla, förkrossad qvar länge efter det han lemnat henne.
-Hon hade ingen redig tanke, annat än att ännu engång se honom. Denna
-tanke blef sluteligen en önskan så varm, att hon ovilkorligt störtade
-opp och ut. I en tunn drägt, med blottadt hufvud lopp hon i skumrasket
-genom gatorna. Hon såg ej de nyfikna blickarna, som riktades på henne,
-kände ej regnet, som störtade ned och genomblötte hennes kläder. I
-rastlös oro störtade hon framåt. Så kom hon till elfstranden just i det
-ögonblick en jagt full af folk lade ut derifrån. Det var sjöfolk, som
-foro till hamnen. Elisabeth var i begrepp att ropa dem tillbaka för att
-taga henne med sig, men en röst, väl känd, nådde hennes öra; det var
-hans röst, för hvars skull hon lemnat sitt hem. Hade han vetat, att den,
-han så högt älskade, stod honom så nära, att hon lemnat sitt varma hem
-för att i en ruskig höstqväll söka upp honom, då hade han haft en tröst
-med sig på vägen, men han visste det ej och derföre lyste ej en enda
-hoppets stjerna ned på hans ödsliga stig. Vid ljudet af denna fordom så
-kära stämma tystnade hvarje önskan i Elisabeths hjerta. Med spänd hörsel
-lyssnade hon och stirrade efter de farande, sålänge ännu ljudet af
-årtagen nådde hennes öra, och ännu länge, se’n allt tystnat, stod hon
-qvar på samma ställe och skulle kanske stått der hela den mörka
-höstnatten igenom, om ej en hand sagta fattat hennes och en bekymrad
-stämma talat bevakande ord i hennes öra.
-
-”Hvad gör du här, älskade?” frågade Rudolph ängsligt. ”Det blir din död
-att vandra omkring så der klädd i detta väder. Kom hem med mig.”
-
-Stum lät sig Elisabeth föras mot hemmet och först då hon i det lilla
-kabinettet stod framför honom, såg Rudolph den förstörelse, som
-herrskade öfver hela hennes varelse.
-
-”Min Gud, hvad fattas dig?” utropade han förskräckt.
-
-”Han är borta,” sade Elisabeth utan att ge akt på frågan, eller kanske
-snarare för att sålunda besvara den.
-
-”Hvem är borta?”
-
-”Leonhard. Han reste just nu till Brasilien och återvänder aldrig,” sade
-hon med en djup suck.
-
-”Drömmer du?” sade Rudolph häpen.
-
-”Gud gifve det vore så; men ty värr har jag sjelf sett honom fara.”
-
-”Är det verkligen så?” inföll Rudolph och en onämnbar känsla af sällhet
-uppsteg dervid i hans bröst. ”Efter nu så förhåller sig, hvarföre skall
-du sörja? Vi äro ju nu fria.”
-
-”Fria! Ack nej, nej. Tro inte att jag skulle begagna hans frånvaro för
-att slita de heliga band, som förena oss och för att med vanära hölja
-hans namn.”
-
-”Se på mig Elisabeth, se huru mycket jag lidit och det allt för min
-kärlek till dig; och ändå tvekar du, om du skall taga detta steg, som
-kan bereda bådas vår sällhet och som han sjelf gjort så lätt för oss. Du
-älskar mig då ej.”
-
-”Jag älskar dig, men du får ej fresta mig Rudolph. Mitt beslut står
-fast: jag blir din maka, men icke förr än han sjelf sökt sig fri ifrån
-mig, eller döden skiljt oss åt. Tills dess, låt oss vänta med tålamod.”
-
-”Och vi få kanske vänta hela lifvet igenom?”
-
-”Hvad gör det? Bli vi ej förenade i detta lif, så bli vi det i ett
-annat, och då skola vi bli så mycket lyckligare.”
-
-Rudolph knotade, han ville ej vänta så länge, men med en blick af
-förebråelse lemnade Elisabeth honom.
-
-
-
-
- Frestelsen.
-
- ”Inled oss icke i frestelse!”
-
-
-Det var afton. Snön låg åter utbredd öfver den frusna jorden, månan
-strålade åter lika klar som i vår berättelses början och stjernorna
-tindrade lika herrliga öfver det goda ... som då. Vintern var åter inne.
-Några veckor hade förgått, se’n Leonhards afresa, men minnet deraf lefde
-lika varmt i Elisabeths hjerta och uppväckte der en bitter, aggande
-smärta, ett qval som var outsägligt. Denna afton återse vi henne
-sittande vid sitt yngsta barns vagga. Den lilla hade varit mycket sjuk
-och i dag särdeles svag och kirrig. Nu slumrade hon stilla. Det var en
-njutning för modershjertat att se hennes ro nu efter så myckna plågor.
-Med innerlig ömhet betraktade Elisabeth detta lilla hufvud så likt
-honom, som flytt för hennes skull, och heta tårar rullade långsamt ned
-öfver de bleka kinderna vid detta minne; det var tårar öfver egen
-ohjelplig svaghet.
-
-I detta ögonblick nalkades henne någon. Elisabeth såg hastigt opp,
-bredvid henne stod Rudolph. Hans blick var glad och strålande, men när
-den mötte hennes tårfulla, blef han plöttsligt allvarsam.
-
-”Hvad står på,” frågade han ömmt, ”är den lilla värre i afton?”
-
-”Nej, tvärtom.”
-
-”Nå hvarföre gråter du då? snarare borde du då glädja dig, ty nu kan du
-ju i morgon delta i slädpartiet till K..., du kan bli min moitie,
-hvilket jag så innerligt hoppats.”
-
-”Ack kan jag, bör jag väl lemna den lilla? Nej, nej, jag måste bli hemma
-och vårda henne.”
-
-”Hon är ju bättre; hvad vård behöfver hon då som ej andra kunna ge
-henne?”
-
-”Men jag får ingen ro, om jag lemnar henne. Och Rudolph, hvad skall
-verlden säga derom?”
-
-”Du vill icke komma,” sade han med mörk blick, ”du älskar mig ej, vill
-ej uppoffra något för min glädje, då du kan framkasta dylika hinder.
-Hvad bry vi oss om verlden och dess domar? Må den fritt fördömma oss,
-den känner oss ej.”
-
-”Men mitt barn, Rudolph! Om jag ej aktar verldens omdöme, så bör jag
-dock akta mitt eget hjertas, och det ropar högt att jag ej skall lemna
-henne.”
-
-”Du älskar mig ej,” sade han bittert och steg upp för att gå, ”jag arme
-dåre som skulle tro en qvinnas eder. Du har aldrig älskat mig, eljest
-uppoffrade du mig ej för en barnunges skull.”
-
-”Rudolph säg icke så, jag älskar och har älskat dig grufligt. Men
-betänk, att detta barn är mitt och att det är mig lika kärt.”
-
-”Då vill jag icke fråga efter din kärlek,” sade han med ett hånfullt
-leende. ”Jag vill icke täfla om den med dessa barn, som äro dig kära för
-det de äro hans, ehuru du många gångor svurit, att du numera älskar
-blott mig.”
-
-”Jag har svurit sannt; men jag älskar också dem. Du känner ej
-modershjertat, som är i stånd att uppoffra allt för sina barn.”
-
-”Jo jag känner det nu och finner, att det kan uppoffra äfven sitt
-kärleksföremål, och det blott för en nyck som skall heta ömhet för
-barnen. Derföre är det bäst att den försmådde lemnar rum åt de mera
-älskade, de lyckliga.”
-
-”Gå ej,” sade Elisabeth och qvarhöll ångestfullt den bortgående, ”lemna
-mig ej så. O, jag älskar dig så varmt och vill uppoffra allt för dig.”
-
-”Vill du komma i morgon?” frågade han nästan sträft.
-
-”Ja jag kommer, jag gör som du vill, allt hvad du vill, bara du inte är
-ledsen.”
-
-”Tack du goda,” sade Rudolph innerligt och slöt den älskade till sitt
-hjerta. ”Förlåt alla obetänksamma ord jag nyss yttrade och glömm dem.
-Det var min varma, men fruktande kärlek som framkallade dem.”
-
-Man undrar kanske öfver det tålamod, hvarmed Elisabeth emottog Rudolphs
-förebråelser, men den som det gör, känner ej huru mild och tålig den
-qvinna blir, som i sina egna ögon sjunkit, ehuru hon i sjelfva fallet
-bibehållit sig ren och skuldfri. Känslan af egen skuld gör en själ, ännu
-oförderfvad, mild och undseende emot andra, och en varelse som, om också
-oskyldig, likväl ser sig utesluten från verldens aktning, hvilken så
-många mera brottsliga ega, den stöter ej så gerna ifrån sig de få
-hjertan, som ännu äro henne tillgifna, om äfven de stundom äro
-orättvisa.
-
-Ensam blefven, försjönk Elisabeth i djupa sorgliga tankar. Hon stridde
-mellan pligt och kärlek. Ogerna lemnade hon sitt barn och ogerna ville
-hon vägra den älskade att uppfylla hans bön. Heta tårar fuktade hennes
-kudde under nattens ensliga timmar, och då hon om morgonen, efter en
-kort slummer, vaknade, var hon ännu obeslutsam. Hon steg sagta opp och
-smög till vaggan, der den lilla låg under stilla qvidande; men vid
-modrens åsyn tystnade all klagan, hon smålog och räckte ut sina små
-armar. Med en känsla af ånger slöt henne Elisabeth till sitt hjerta.
-”Nej, jag kan ej lemna dig,” sade hon.
-
-Några timmar sednare skickade hon bud till Rudolph, af innehåll att hon
-ej kunde komma med på slädpartiet, att hon beslutit stanna hemma hos den
-sjuka. Samma bud medförde följande ord, skrifna i hast och med synbar
-rörelse:
-
-”Du vill icke komma. Välan! välj mellan honom och mig. Kl. 3 afhemtar
-jag dig, eller — emottag min dom.”
-
-Elisabeth vacklade åter. ”Jag måste följa honom,” utbrast hon
-ångestfullt, och gick att göra sig färdig till afresan.
-
-Kl. 3 stannade en vacker kasansk släda, dragen af tvenne glänsande
-svarta hästar, framför porten till Lindmarkska huset. Rudolph sprang ur
-och in i huset, men på trappan mötte han Elisabeth, redan färdig. Han
-tryckte tacksamt hennes hand, hviskande: ”tack,” och förde henne till
-slädan. Ett gällt och hjertslitande barnrop skallade efter dem, dervid
-Elisabeth ångestfullt bortvände hufvudet. Likväl satte hon sig vid
-Rudolphs sida i den eleganta, beqväma slädan, lät med tålamod svepa
-kring sig den varma björnhudsfällen, såg alla de tusende omsorger,
-Rudolph hade för hennes beqvämlighet, under tystnad, och då ändteligen
-de otåliga, frustande hästarne fingo sträcka af, suckade hon djupt och
-kände tyngden i sitt bröst lättad af färden på den klara vinterdagen, i
-dess rena luft.
-
-Med en hemlig känsla af triumf såg Rudolph det tysta qval, som fyllde
-Elisabeths hjerta, såg att hon lidit och stridit mycket, innan kärleken
-till honom vunnit seger öfver hennes pligter, och denna erfarenhet
-gjorde honom glädje, ty den visade honom huru mägtig hennes kärlek var.
-O, männer, männer, edert hjerta är dock ett hem för allt hvad egoism
-heter; I kunnen för er egenkärlek uppoffra dens hela sällhet, som I
-älsken. Ve eder, ty en sådan orättvisa bär aldrig god frukt!
-
-Elisabeth satt tyst och sorgsen vid hans sida. Hon tänkte med grämelse
-på sitt barn, som vid hennes bortgång upphäfde rop af saknad och smärta,
-hon förebrådde sig bittert att ha lemnat henne. Den snabba färden med
-klingande bjellror, den rena luften och åsynen af det vackra, snöhöljda
-landet, som låg så glimmande i solens strålar, skingrade omsider hennes
-hjertas vemod, åtminstone till en del, och då de, efter en timmas färd,
-just i solnedgången, anlände till K..., der en bal var arrangerad, var
-hon blefven nästan glad.
-
-K... var en stor herrgård, hvars förre egare, en person med underbara
-öden, sålt den till en högre tjensteman i V... som ej sjelf bebodde
-stället. Egendomen, äfvensom det stora huset, vårdades af en gammal
-inspektor, som egde flere fullvuxna döttrar och medelst löfte, att dessa
-skulle få deltaga i dagens nöje, förmåddes gubben att upplåta
-hufvudbyggnaden till ballokal. Han lät således putsa och elda de gamla
-rummen, som nu, fullt upplysta, gåfvo en rätt treflig anblick.
-
-Sedan alla aflagt sina öfverplagg, spelade orkestern upp en liflig vals.
-Sällskapet, gladt och upprymdt af färden, var synnerligen dansstämdt.
-Äfven Elisabeth kände sig ovilkorligt lifvad och smålog, då hon hörde de
-lifliga tonerna. Nu som fordom omringades hon af dansörer, som täflade
-om att få en dans af henne, men Rudolph var ej bland dessa, ty se’n sin
-olyckliga sjukdom hade han icke dansat ett steg. Elisabeth var snart
-helt och hållet betagen af dansen, hon tyckte om den, den lät henne
-glömma alla qval och sorger. Lätt och behaglig sväfvade hon ikring,
-hennes hvita drägt harmonierade väl med det bleka, fina ansigtet och den
-nästan alabasterhvita, så oändligt väl formade nacken och skuldrorna.
-Betagen betraktade henne Rudolph, han kunde icke skilja sina ögon från
-den intagande gestalten, så etherisk, så sväfvande. Lutad i hörnet af en
-soffa, satt han känslolös för allt annat, blott med blicken följande
-hennes minsta rörelser; och då hon trött och yr smög sig ur danssalen
-för att i ett annat rum söka hvilan, åtminstone på en kort stund,
-lemnade äfven han sin plats.
-
-Uttröttad kastade sig Elisabeth i en fåtölj i ett af de mest aflägsna
-rummen, dunkelt upplyst af en lampa, vid hvars sken hon varseblef på en
-säng, ett äldre fruntimmer djupt inslumrad. Här var det så lugnt och
-svalt, så ljuft att hvila. Elisabeth lutade sitt feberglödande hufvud i
-handen och sökte reda sina förvirrade tankar. En varm kyss på hennes
-höga panna lät henne spritta hastigt opp.
-
-”Blif ej förskräckt,” sade Rudolph i det han slöt henne i sina armar,
-”det är ju jag, din älskare, din Rudolph, som har sökt upp dig, för att
-säga huru mycket han älskar dig, du bleka, sköna engel!”
-
-”För Guds skull Rudolph,” bad Elisabeth förskräckt, ”var tyst, man kunde
-ju höra dig!”
-
-”Och må man höra mig, må hela verlden höra, att du är en engel, och den
-skall ej kunna jäfva mitt vittnesbörd. Huru skön är du icke i dag också,
-huru älskvärd, huru behaglig! O, att jag kunde kalla dig min!”
-
-”Rudolph, låt mig gå,” sade Elisabeth och sträfvade förgäfves att göra
-sig lös från hans omfamning; ”tänk om någon skulle komma!”
-
-”Det är just denna jemna fruktan som plågar mig,” sade Rudolph häftigt.
-”Vår kärlek är så ren, så kysk, och ändå skola vi dölja den, och ändå
-skall den i verldens ögon vara syndig och oren. Det kunde vara
-annorlunda, vi kunde vara fria och lyckliga, blott du ville.”
-
-”Tala ej derom; låt denna sak vara, den upprör oss endast.”
-
-”Nej jag vill tala derom så länge, tills ditt marmorhjerta veknat. Huru
-grym är du ej Elisabeth, som så plågar oss begge, ty äfven du lider, det
-vet jag, af denna dolda kärlek, och den kunde så lätt bli ett band, som
-vi ej behöfde dölja. Hvarföre då dessa strider, denna tvekan, om du
-älskar så, som du sagt?”
-
-”Emedan en aning säger mig, att om jag bryter dessa band, som förena mig
-med en annan, jag då aldrig kan bli lycklig på jorden; att då först vore
-jag helt och hållet förkastlig. Derföre vill jag vänta tills _han_
-förskjuter mig. Det kan ej dröja länge, och jag förtjente ej bättre.”
-
-”Tro mig, han gör det aldrig,” sade Rudolph med mörk blick.
-
-”Och om han ej gör det, så vill jag vänta, lida och hoppas,” sade
-Elisabeth ödmjukt och undergifvet.
-
-”Ja hoppas, hoppas, tills vi läggas i grafven. Ack Elisabeth, var ej så
-hård, så hjertlös! Förbarma dig öfver din Rudolph! Se huru jag blifvit
-förändrad, hur jag plågats och lidit. Tror du, att jag, med denna
-brinnande längtan, denna oupphinneliga trånad i mitt hjerta, kan lefva
-länge? Vill du mörda mig, vill du med din hårdhet långsamt martera mig
-till döds? Jag är stolt, jag har aldrig anropat någon menniska om
-medlidande, men vid dina fötter tigger jag nu derom. Var barmhertig och
-uppoffra ej vår lycka för en tom skuggbild. Lifvet är så kort; låt oss
-ej förspilla den sällhet, det har att bjuda oss; låt oss njuta den, låt
-oss vara lyckliga.”
-
-Han hade böjt knä för den älskade. Tårar glänste i dessa ögon, vanligen
-så skarpa, men nu så milda och kärleksfulla. Elisabeth såg på honom, såg
-huru dessa drag, fordom så vackra och manliga, nu bleknats och blifvit
-föråldrade, och det allt för hennes skull. Denna syn trängde till hennes
-hjerta som ett stygn och gjorde det vacklande. Rudolph såg hennes strid;
-den gladde honom. Med melodisk lockande stämma talade han om sin kärlek,
-om den sällhet, som skulle bli båda deras lott och sade sluteligen:
-”Bäfva ej för svårigheterna, som denna skiljsmessa skulle medföra; burna
-af oss båda, bli de icke tunga. Säg blott ja, och jag skall bestyra om
-allt.”
-
-Elisabeth var besegrad. Hon sjönk till hans bröst och hennes läppar
-öppnade sig för att framhviska det förrädiska ordet, då i detsamma en
-sträng röst yttrade: ”Elisabeth!”
-
-Hon spratt häftigt till och Rudolph sprang upp. I dörrn stod Ferdinand.
-Med mörk blick betraktade han det brottsliga paret. ”Min onda genius,”
-mumlade Rudolph och Elisabeth vände sig ångestfullt bort.
-
-”Du måste följa mig,” sade Ferdinand i det han nalkades och fattade
-hennes hand.
-
-Elisabeth steg darrande opp, men Rudolph ställde sig i vägen för dem, i
-det han hånfullt sade: ”Jag ville gerna veta, med hvad rätt min herre
-begagnar denna dictatoriska myndighet emot detta fruntimmer?”
-
-”Med en rätt, som ej rör er,” sade Ferdinand lugnt.
-
-”Jag ville se den, som efter ett sådant svar onäpst undsluppe mig,” sade
-Rudolph bleknande af vrede och gick hotande emot honom.
-
-”Kom mig icke att glömma hvem jag är!” sade Ferdinand kallt, ”tvinga mig
-icke att uppenbara händelser, som tids nog skola bli bekanta för denna
-olyckliga” — han visade härvid på Elisabeth som känslolös sjunkit på en
-soffa, — ”låt det vara nog, att jag säger, det hon _måste_ återvända
-till sina barn.”
-
-Med dessa ord tog han Elisabeths arm och ledde henne bort med sig. Vid
-trappan stod en släda, förespänd med en löddrig häst. De satte sig uti
-och foro obemärkta bort.
-
-
-
-
- Isfarten.
-
- ”Så ila de fram på den glatta ban,
- Men under dem lurar den falska Ran.”
-
- ~Tegnér.~
-
-
-Vi gå nu ett par timmar tillbaka i vår berättelse.
-
-Elisabeth lemnade sitt hem och sina barn i tjenstefolkets vård, då hon
-for till K... Det yngsta var sjukt och gret och klagade utan uppehåll,
-Helena hade gått till en liten väninna och Otto var således ensam
-lemnad. Det blef honom för tungt att sitta allena i den tysta qvällen
-och han beslöt att också roa sig. Obemärkt smög han således ut med sin
-lilla kälke och gick att söka ett par kamrater från granskapet för att
-tillsammans med dem åka kana utför de branta, glatta elfstränderna. Han
-hade ej funnit de sökta kamraterne hemma och begaf sig ensam ut i
-skymningen. Luften var klar, men mild och behaglig och han kände ingen
-fruktan. Isen var så glatt, kälken så lätt och det var så innerligen
-roligt. Otto vandrade så småningom från stranden längre fram på isen.
-Framgången gjorde honom djerf och vågsam; han begaf sig allt längre och
-längre. Varm och ifrig glömde han att tiden led, att han var långt
-kommen från hemmet, att det mörknade allt mera och att han befann sig
-helt allena på isen. På en gång bemärkte han, att den brakade och
-knakade under honom, men innan han, stel af förskräckelse, hann att fly,
-brusade vågorna rundt ikring honom och han sjönk med kälke och allt i en
-öppen vak. Den olycklige hade fallit ned i en öppning, som färgare nyss
-förut begagnat, men som sedermera tillfrusit, ehuru isen ännu var så
-svag, att den ej bar ens denna lilla tyngd. Med ett hjertslitande
-ångestrop sjönk han i det kalla vattnet, der vi nu måste lemna honom ett
-ögonblick, för att se oss om efter en räddare.
-
-Denna dag kände Ferdinand en oändlig längtan till .... Han hade på länge
-icke sett Elisabeth och han ville nu så gerna träffa henne, det var en
-osynlig magt som drog honom till .... Denna dragning blef sluteligen så
-stark, att han ej kunde motstå den. Tidigt på eftermiddagen lät han
-spänna för sin bästa häst och satte sig i slädan. Hastigt tillryggalade
-han de fyra milen, som lågo mellan hans hem och .... Det gick så lätt på
-det klingande föret. Stum satt Ferdinand och blickade upp till de klart
-tindrande stjernorna i den mörknande qvällen. Han tänkte på Elisabeth,
-på Leonhard och Rudolph och hans tankar voro ej glada. Vägen gick nu
-nere på elfven. På en gång nådde ett gällt nödrop hans öra.
-
-”Stanna!” ropade han till drängen, som satt fram i slädan och körde;
-”hörd du nödrop?”
-
-”Nej herre!” svarade denne lugnt, i det han höll inne hästen.
-
-I samma ögonblick hördes det åter, men svagare.
-
-”Hörde du ej nu heller?” frågade hans herre.
-
-”Jo, sannerligen, tror jag icke att det är ett barn, som håller på att
-drunkna.”
-
-”Nå så kör då, så mycket hästen orkar springa, åt det hållet, derifrån
-ropet höres.”
-
-Den snabba trafvaren satte af i sträckande fart. Ropet kom allt närmare,
-ehuru det blef svagare. På en gång stannade hästen och ville ej gå
-längre.
-
-”Hvad kommer åt djuret? piska på det!” ropade Ferdinand.
-
-”Jag har så gjort, men han går ej framåt; isen är väl så svag, att den
-ej håller längre.”
-
-”Nå låt vara då!” sade Ferdinand, i det han hoppade ur slädan. ”Kanske
-vi re’n äro nära det arma barnet.”
-
-I samma ögonblick hördes åter, såsom svar på hans ord, ett svagare rop
-helt nära. Ifrigt skyndade Ferdinand framåt, men vid hvarje steg, han
-tog, brakade isen och blott med yttersta möda kunde han försigtigt
-skrida längre utan att falla in. Slutligen stod han vid den öppna vaken.
-Här syntes intet och på en stund hade äfven alla nödrop upphört. Vid
-stjernornas skimmer varseblef han dock ett föremål, som flöt på vattnet.
-Efter mycket bemödande lyckades det honom att få fatt derpå och, då han
-bringat det upp från vattnet, såg han, att det var en kälke, vid hvars
-ena mede en liten gosse ännu höll sig krampaktigt fast, ehuru han var
-stel och orörlig. Full af glädje återvände nu Ferdinand med sin räddade
-skatt till slädan, och det lyckades honom att utan något äfventyr, ehuru
-med stor fara, finna den på samma ställe, der han lemnade den.
-
-”Kör på, kör på!” ropade han sättande sig i slädan.
-
-Det bar av i svindlande far. Omsorgsfullt svepande sin pels kring det
-våta och stela barnet, satt Ferdinand tankfull och ängslig, tryckande
-den lille okände till sitt varma hjerta. Han ville föra barnet till
-Elisabeths boning och med tillhjelp af en ditkallad läkare söka
-återbringa honom till lifvet. Sedan skulle han återföra den räddade till
-de tacksamma och bedröfvade föräldrarne.
-
-Snart stannade slädan vid trappan till det hus, dit han ämnade sig. Med
-sin börda på armarna sprang han uppför trappan och in i huset. Till den
-första, han mötte, ropade han: ”skaffa hit en läkare!” och störtade så
-in i ett rum. Här lade han den räddade ned på en bädd och kastade en
-blick på de små, bleka dragen. O himmel! de voro honom väl bekanta, det
-var ju Leonhards och Elisabeths barn, med ett ord, lilla Otto. Häpen
-betraktade honom Ferdinand och ville ej tro sina egna ögons vittnesbörd;
-men då han sansat sig, började han med all ifver försöka alla de mest
-brukliga medel till drunknades vederfående, ehuru utan någon framgång,
-och på hans ifriga frågor till den snart anlände läkaren, svarade denne
-efter en stunds tyst undersökning: ”Man kan väl icke säga, att det är
-omöjligt att han kan återfås till lif, ty för vår Herre är allt möjligt;
-men mig tyckes som vore alla försök onödiga.”
-
-”Det vore förfärligt!” utbrast Ferdinand förskräckt. ”Gif dock ej allt
-förloradt, herr doktor, utan försök det yttersta. Men hvar är er fru?”
-frågade han de häpna och gråtande pigorna.
-
-”Hon är på slädpartiet,” svarade den modigaste af dem.
-
-”Och ni hafva så illa vårdat barnen under tiden,” sade läkaren strängt,
-”att en nu ligger död här. Kanske det ej är bättre med de andra heller.
-Hvar är Helena, och huru mår den sjuka?”
-
-”Hon var mycket orolig straxt efter det frun reste,” svarade sköterskan,
-en äldre, något döf qvinna, ”och tycktes ha plågor, men efter en stund
-blef hon stilla och har nu sofvit i några timmar rätt godt.”
-
-”Ett godt tecken!” sade läkaren i det han gick i nästa rum och med ett
-ljus nalkades vaggan, der den sjuka slumrade lugnt och stilla. Han tog
-sagta bort det lätta täckelset, som var kastadt öfver barnets ansigte
-och lyste på henne. Hon var hvit som marmor och en blåaktig färg var
-utbredd öfver läppar och ögonlock. Förundrad lade läkaren handen på
-hennes hjerta; det slog ej mera. Hon var död!
-
-Nedslagen gick han tillbaka till den andres dödsbädd. Tyst undersökte
-han honom. Derefter sade han till Ferdinand med en röst, som darrade af
-sinnesrörelse: ”Ett hårdt slag kommer att drabba fru Lindmark, ty
-förgäfves äro alla försök att återkalla honom till lifvet, och också en
-annan har dödsengeln röfvat ifrån henne.”
-
-”Är också den andra död?” frågade Ferdinand med stapplande röst.
-
-”Ja,” sade doktorn och torkade en tår ur de ögon, som voro så vana vid
-denna verldens elände. ”Man måste varsamt bereda henne derpå, hon är ej
-af dem, som lugnt kunna bära sådana olyckor.”
-
-”Jag reser genast efter henne,” sade Ferdinand ifrigt och gjorde sig
-beredd till färden. ”O min arma Elisabeth, måtte jag skonsamt kunna
-meddela dig denna underrättelse.”
-
-Han afreste. Huru han fann Elisabeth, känner läsaren redan.
-
-
-
-
- Modrens förtviflan.
-
- ”Tro ej glädjen! O jag såg ett tjell
- Der han bott från morgon intill qväll:
- Tro ej den! Han ilar innan kort
- Bort, bort.”
-
- ~Böttiger.~
-
-
-Stumma tillryggalade Elisabeth och Ferdinand vägen mellan K... och
-staden.
-
-Ofta var han i begrepp att för henne i skonsamma och milda ord
-tillkännagifva hvad hon hade att förvänta sig vid sin hemkomst, men
-alltid studsade han tillbaka, då han ville bryta den djupa tystnad, som
-herrskade emellan dem. Han beslöt att vänta, tills Elisabeth sjelf
-skulle bryta den, men hon satt stum och, som det tycktes, död för allt,
-vid hans sida. De nalkades snabbt allt närmare hemmet; redan åkte de in
-i staden. Nu gick det ej längre an att tiga.
-
-”Elisabeth,” sade Ferdinand mildt och sorgligt, ”jag måste bereda dig på
-en stor förlust. Du finner ej allt och alla, som du lemnade för några
-timmar sedan.”
-
-Elisabeth satt tyst och orörlig. Hon tycktes icke hört eller fattat hans
-ord.
-
-”Två af de dina hafva blifvit kallade bort af Honom, som är herre öfver
-lifvet och döden. Måtte du med den undergifvenhet, som höfves en
-christen, bära detta svåra slag, och påminna dig, att det ej är för
-alltid vi skiljas här, utan blott för några få ögonblick och att om vi
-hoppas och tro på vår helige religionsstiftare, så bli vi sluteligen
-alla förenade i en salig fröjd.”
-
-Ferdinand tystnade. Han härledde Elisabeths orörlighet från sorgen, som
-gripit hennes hjerta; men då de anlände till hennes hem såg han tydligt,
-att hon ej ens gifvit akt på hans ord, ty i det hon lemnade slädan sade
-hon hastigt, liksom återväckt till besinning: ”Sade du ej mig något om
-mina barn? Hvad är det med dem?”
-
-”Det skall du snart få se,” sade Ferdinand, ej utan en smula bitterhet i
-sitt hjerta, och förde henne in i ett rum.
-
-”Elisabeth,” sade han vemodigt, se’n de aflagt sina öfverplagg, ”skulle
-du nyss hört på mina ord, så hade jag sluppit att en gång till upprepa
-dem. Men dina tankar voro fjerran då, fästade på ett föremål, som jag
-ganska väl känner, men jag vill icke nu genom någon förebråelse lägga
-sten på bördan, som — jag fruktar det — ändå blir tung nog för dig. Du
-anar väl, att jag ej utan vigtiga orsaker så ryckt dig från glädjens och
-kärlekens armar?” frågade han med ett uttryck af bitterhet i tonen. ”Det
-skedde också endast för dina barns skull.”
-
-”Hvad går åt dem då?” frågade Elisabeth häpen och darrande; hon anade
-redan en olycka.
-
-”Med Helena är det bra, men de två andra måste du göra dig beredd att
-lemna för detta lif,” sade Ferdinand ömt och deltagande.
-
-”O min Gud! Äro de då döende?” utropade hon ångestfullt och störtade
-upp.
-
-”De äro döda!” sade Ferdinand så mildt och kärleksfullt som en tröstens
-engel. ”Detta slag är hårdt, men måtte du få styrka att bära det.”
-
-Elisabeth hade sjunkit magtlös ned. Ferdinand upplyftade henne ömt, och
-lade henne på en soffa. ”Låt mig se dem!” hviskade hon svagt och höll
-sig fast i hans arm. Omsorgsfullt ledde han henne i nästa rum. Läkaren
-var borta, han hade blifvit kallad till andra dödsbäddar. Folket hade
-lagt de båda små liken bredvid hvarandra i en säng och stodo nu
-snyftande och vridande sina händer ikring den, och vid sidan af de små
-afsomnade syskonen låg lilla Helena högt gråtande.
-
-Med ett jemmerskri fullt af sorg och förtviflan slet sig modren vid
-denna syn lös från Ferdinand och störtade fram. Magtlös sjönk hon ned
-öfver de små, så oändligt kära varelserna, som nu här slumrade den eviga
-sömnen, så lugna, så stilla, med ett saligt leende sväfvande öfver de
-bleka läpparne, som om en öfverjordisk syn framkallat den. Med brinnande
-kyssar och tårar öfverhöljde hon deras kalla ansigten, deras hals och
-händer, kallande dem tillbaka i de mest ömma och förtviflade uttryck.
-Slutligen störtade hon upp och lopp genom rummen, slitande i förtviflan
-håret ifrån sitt hufvud och förbannande sig högljudt såsom sina barns
-mörderska. Gråtande omfattade lilla Helena modrens knän och besvor henne
-att lugna sig, men Elisabeth hörde intet, utan stötte henne med hårdhet
-ifrån sig, eller ock stirrade hon förskräckt i dottrens ansigte och drog
-sig rysande unnan sägande med ångest: ”Är också du död, och är det din
-vålnad, som kommer att förebrå den olyckliga mörderskan de många lif,
-hennes vårdslöshet förspillt?”
-
-Förgäfves försökte Helena göra det klart för modren genom sina
-smekningar, att hon lefde, förgäfves upphäfde Ferdinand sin milda röst
-att tolka hoppets och tröstens ord för den arma Elisabeth: hon hörde och
-fattade intet deraf. I rastlös oro gick hon från rum och i rum, eller
-satt hon vid den dubbla dödsbädden stel, orörlig, mumielik. Så satt hon
-också följande morgon, då dörrn öppnades och Rudolph inträdde. Han hade
-lemnat sitt hem så tidigt, för att sjelf erfara orsaken till Elisabeths
-plötsliga afresa från balen och tillika affodra henne det löfte, hon i
-går höll på att aflägga, då de afbrötos af Ferdinands ankomst. Obemärkt
-hade han inträdt i Lindmarkska huset och stod nu oberedd inför denna
-bedröfliga tafla. Elisabeth satt med halfslutna ögon vid barnens
-dödsbädd; vid hennes fötter låg Helena under tårar omfamnande dem. Ett
-utrop af smärtsam öfverraskning undslapp hans läppar vid den syn, som
-mötte honom. Vid detta rop spratt den sörjande upp och såg förvirrad
-ikring sig, men då hennes blick föll på Rudolph uppgaf hon ett skri af
-vild smärta och gömde hufvudet i sina händer.
-
-”Elisabeth, min älskade! Hvad går åt dig?” sade han och nalkades, ömmt
-fattande hennes händer. ”Jag är ju din älskare, din Rudolph; vill du ej
-se mig, eller känner du mig ej mera?”
-
-”Visst känner jag dig,” frampustade hon svagt och slet sig med
-förtviflan lös från honom. ”Visst känner jag dig, du dubbla mördare. Se
-här ditt verk,” och med vild ifver visade hon honom de båda liken, ”se
-hvad du gjort mig skyldig till genom dina djefvulska frestelser! Var det
-ej nog att du röfvat mitt lugn, min husliga sällhet, drifvit min make i
-landsflykt, förstört hela min både jordiska och eviga framtid? Skulle du
-ännu dertill tvinga mig att bli mina egna barns mörderska?”
-
-”För Guds skull sluta,” utropade Rudolph förskräckt, ”sluta och hör
-mig!”
-
-”Nej, jag vill icke höra dig,” skrek Elisabeth vildt, ”du frestare, du
-djefvul i menniskogestalt! Till huru mycket ondt har du ej förledt mig?
-O, jag var så förtrollad, jag älskade dig så högt och har blifvit
-grufligt straffad för min synd och svaghet. Men nu, nu se’n jag sett
-dessa kära varelser döda, nu är mitt hjerta förvandladt, nu hatar jag
-och afskyr dig lika mycket, som jag fordom älskat dig. Gå derföre bort!
-Gå, lemna mig! Fåfänga äro alla frestelser numera; gå nu, se’n du sett
-ditt verk, och fröjda dig öfver din framgång!”
-
-”Hvem anser du mig för?” sade Rudolph djupt sorgsen. ”Hvilken barbar
-tror du mig vara? O Elisabeth, fördöm mig ej så, jag älskar och har
-älskat dig så varmt, förskjut mig ej nu så oskyldigt! Jag har kanske ej
-handlat rätt, har stundom varit hård och egoistisk emot dig, men dertill
-har min innerliga kärlek varit orsaken, ej en låg herrsklystnad.”
-
-”Jag känner dig, känner väl denna ormtunga; men den frestar mig fåfängt
-numera!” sade Elisabeth bittert. ”Gå då, som jag sagt! Gå och låt mig
-vara ensam med min sorg!”
-
-Rudolph ville ännu dröja, men Elisabeth gaf honom en blick så full af
-vild förtviflan, att han med furien i hjertat störtade ur rummet. Han
-slog sig vildt för pannan och sade med af förtviflan stelnad röst: ”Hon
-är förlorad för mig och således har jag intet hopp på jorden.”
-
-Elisabeth åter sjönk efter hans bortgång högt gråtande ned öfver de båda
-liken och sade med hjertslitande ömhet i det hon kysste dem: ”Er, endast
-er tillhör numera mitt hjerta.”
-
-Så fann henne Ferdinand några timmar sednare, liggande magtlös och
-orörlig öfver dödsbädden.
-
-
-
-
- Den sanna trösten.
-
- ”Allt går väl och lyckligt bara man fruktar
- Gud!”
-
- ~Fru H...~
-
-
-Månader gingo förbi. Elisabeths sorg hade rasat ut i vild häftighet och
-efterlemnat ett doft, dvallikt, men icke mindre förtvifladt lugn. Tyst
-och orörlig satt hon mången vinterqväll, långt in på natten på barnens
-grafvar, och återvände först, när kölden stelnat hennes lemmar, eller en
-häftig hunger rasade i hennes inelfvor. Hennes fordom så herrligt
-blomstrande gestalt var blefven mager och hopfallen, liknande mera ett
-benrangel än en menniskokropp. Det gullgula lockiga håret nedföll nu
-oordnadt kring det bleka, affallna anletet, och ur de numera lugna,
-högblå ögonen, sköt stundom en blick så djupt sorgsen och vemodig, ja
-förtviflad, att den kunde locka tårar ur deras ögon, som sågo den.
-
-Rudolph hade undvikit Elisabeth, se’n det sednast skillrade mötet, men
-lik den fördömde, som sorgsen irrar kring porten af det paradis,
-derifrån han blifvit utesluten, så omgaf han nästan stundeligen den så
-högt älskades boning, ehuru han ej vågade visa sig för hennes hårda,
-förebrående blick. Ferdinand åter tillbragte sin mästa tid hos
-Elisabeth. Det gjorde honom så ondt, att se henne lida, men det var dock
-en ljuf tröst att se, det hon med hvarje dag blef honom allt mera
-hängifven; han och lilla Helena voro de enda menniskor, hon tålde se.
-Hennes stilla, ehuru djupa sorg, gjorde att han ännu icke misströstade
-om hennes sällhet på jorden; ty han hoppades och trodde så gerna, att
-hon ej gjort sig helt och hållet ovärdig den, och ännu en gång gjorde
-han i sitt hjerta ett heligt löfte att söka befrämja den, och att lefva
-för att bli hennes och hennes barns beskydd och stöd, om de aldrig
-skulle återfå honom, som ensam hade rätt att vara det. Och äfven detta
-hoppades han. För det närvarande önskade han ej annat än att kunna
-förskingra den djupa sorg, som nedtryckte Elisabeths sinne och att öppna
-det för bönen och hoppet, för det högre hopp, som så skönt lefde i hans
-eget hjerta. Han kände dock menniskohjertat så väl, han ville icke
-påskynda och förstora dess strider, utan se’n kampen var slutad, ville
-han framträda med den enda sanna trösten och draga det trötta, utmattade
-hjertat till Gud, öfvertygad, att det då, svagt och eländigt, skulle med
-innerlig kärlek fly till den hamn, der det allena i lugn skulle få hvila
-sig efter alla sorger och strider. Derföre såg han med glädje, att hon
-med hvarje dag lugnades allt mera, och vid denna syn stärktes hans hopp.
-
-Våren var åter inne och blommorna framstucko redan på grafvarne, då
-Elisabeth en afton sent återvände från kyrkogården. Hon var mild och
-stilla, men klara tårar tillrade nedför hennes kinder. De voro de första
-på länge. Ferdinand såg dem, de och hennes milda väsen gaf honom hopp
-och mod att börja sitt tröstearbete.
-
-”Hvarföre gråter du?” frågade han vänligt deltagande.
-
-”Jag gråter af sorg och glädje,” sade hon stilla; ”af sorg, ty jag
-kommer från deras grafvar, som genom mitt förvållande dött så unga; af
-glädje, ty äfven der såg jag ett bevis af den trogna tillgifvenhet,
-hvarmed du alltid omfattat mig och de mina.” Vid dessa ord visade hon
-honom en hvit, ovanligt vacker och stor nejlika, den hon bar vid sitt
-hjerta.
-
-”Se här,” fortfor hon, ”denna har du satt på deras graf. Också dertill
-sträckte sig dina ömma omsorger. Du är så ädel Ferdinand, så god; huru
-skall jag fullt kunna tacka dig?”
-
-”Detta pris förtjenar min lilla välmening i sanning icke. Men om du vill
-bevisa på något sätt din tillgifvenhet emot mig, så stöt ej med köld
-bort den innerliga bön, jag har att göra dig!” Med dessa ord fattade han
-varmt hennes hand och såg henne bedjande i ögat.
-
-”Och den är?”
-
-”Den är, att du ej måtte sluta ditt hjerta för den tröst, som kommer
-från höjden, att du ej förtviflar, ty allt skall bli bra och förlåtet,
-blott du med lefvande tro kastar dig, så syndig du är, i din Frälsares
-armar; men om du det ej gör, om du misströstar och tviflar, då skall du
-alltid förbli olycklig, ingen fröjd skall då mera finna väg till ditt
-hjerta, ty du är den ovärdig genom din otro.”
-
-”Men, huru vill du att jag skall hoppas? Jag har ju så djupt försyndat
-mig emot Herrens bud. Skall jag också kunna finna nåd?” sade Elisabeth
-sorgsen och ödmjuk.
-
-”Det skall du,” sade Ferdinand med lefvande öfvertygelse, ”blott du fast
-tror och hoppas derpå. Din synd är stor, men Jesu förtjenst är mycket
-större, ja så stor, att den räcker till att betäcka all verldens
-skulder, huru gräsliga de än vara må, om man blott i ödmjukhet sträcker
-sina händer derefter, med varmt och innerligt hopp.”
-
-”O jag ville gerna tro dina ord, men jag kan ej!” suckade Elisabeth.
-
-”Du kan, blott du ej misströstar, blott du väntar med tålamod. Icke kan
-man så hastigt fatta tron eller komma från mörker till ljus. Man måste
-småningom ledas dertill, och det går stundom mycket långsamt, men man
-skall ju vänta på mycket mindre, hvarföre skulle man då ej göra det på
-en sällhet, så stor som den Guds barn åtnjuta? Hoppas, bed och
-misströsta ej, så skall du med Guds nåd bli hulpen. Jag skall läsa något
-lugnande för dig om du så vill?”
-
-”Ack ja, gör det!”
-
-Ferdinand tog upp ur sin ficka nya testamentet, hvilket han, såsom en
-sann herrans apostel, ständigt bar på sig och började med mild och sagta
-röst läsa Johannes evangelium. De heliga orden funno väg till Elisabeths
-hjerta och spredo der en fläkt så mild, som hon ej på länge kännt. Med
-klarnad blick lyssnade hon till denna skrift, så underbart ljuf och
-tröstande, och hon kände dervid nästan lugn och frid, och då Ferdinand
-sent slutade sade hon varmt: ”tack!”
-
-Men ack, efter denna tid kom åter långa stunder af ofrid och smärtsam
-förebråelse, stunder, på hvilka hon ingen ro fick, utan städse jagades
-ikring af sitt osälla samvete.
-
-En afton satt hon åter på grafven. Det var långt lidet på våren. De höga
-åldriga träden på kyrkogården stodo i full pragt och i deras lummiga
-kronor slog nordens näktergal sina mildt melankoliska toner, toner så
-veka, så ljufva, som skulle de varit en helsning från höjden, af de
-själar, hvilkas jordiska omklädnad här under den gröna torfvan slumrade
-lugnt, tills tiden kommer att stå upp igen. Hög och vördnadsbjudande
-reste sig den gamla kyrkan, lik en moder midt ibland sina barn, omgifven
-af hundradetal af grafkors. Solens strålar föllo brutna genom trädens
-kronor på de höga, hvälfda, med små rutor i bly inlaggda fönstren, och
-förgyllde dem, så att de tindrade med en glans, som om tusende ljus
-strålat i helgedomen. Det gör ett oändligt stort och djupt intryck att
-se en kyrka, omgifven af grafvar. Nutidens bruk har väl skiljt dem ifrån
-hvarandra. Man föregifver hvarjehanda såsom orsaker dertill; men mig
-synes såsom borde ingen enda af dem vara gällande. Visst säges det vara
-skadligt för helsan att midt i en stad ha en begrafningsplats; men månne
-vår tid föröfrigt iakttar hvarje medel, som kunde bidraga att förlänga
-lifvet? Och månne ej våra vördnadsvärda förfäder lefvat vida längre än
-vi, ehuru de hade sina grafvar i sjelfva kyrkorna. Detta bruk vill jag
-ej försvara, ty äfven jag önskar engång att hvila under Guds öppna
-himmel, betäckt af den grönskande jord, jag så mycket älskar, och hvem
-är, som ej önskar att en solstråle må leka bland blommorna, som smycka
-hans graf? Det är blott bruket att skilja grafvarne från kyrkan, som
-förefaller mig motbjudande, ty äfven på landet har man gått så långt,
-att man blott för att få dem åtskilda, anlagt begrafningsplatser några
-steg från kyrkogården. Här åtminstone kan man ingen nytta hafva af att
-skilja dem åt och det är bedröfligt att se fördomen och modet utöfva
-inflytande på en sak, som borde anses vida höjd öfver deras domsrätt.
-Det förefaller mig derföre, som skulle man röfvat barnen från modren, då
-man skiljer åt dessa båda, ty kyrkan är ju den moder, som århundraden
-igenom troget bevakar de i grafvarne ljuft slumrande, trötta barnen,
-tills engång den kallanda rösten ljuder: ”statt upp, statt upp!”
-
-Med stilla, men djup sorg i hjertat satte sig Elisabeth på sina barns
-graf. Den låg invid stammen af en hundraårig lönn, blott prydd med ett
-enkelt jernkors, hvarpå de båda barnens namn, döds- och födelseår stodo
-ristade. Rundtikring korset och trädet var torflagdt och sköna rosor och
-nejlikor prunkade på grafven, och invid trädstammen stod en liten bänk
-för den sörjande modren. Allt detta var Ferdinands verk, ett bevis på
-hans milda, uppoffrande tillgifvenhet.
-
-Bedröfvad satt Elisabeth på kyrkogården. Stora tårar perlade på hennes
-kinder, ty hjertat var så tungt och qvalfullt. Hon märkte ej, att
-kyrkogårdsporten öppnades och ett liktåg långsamt skred fram på den
-sandade gången, förrän den stannade just invid henne, der hon nu först
-varseblef en nyss öppnad graf. Den halfstora kistan, hvitmålad och
-enkel, med en liten grön krans på locket, ett bevis att en halfvuxen
-gosse här skulle slumra sin sista sömn, sattes vid klockornas högtidliga
-ljud sakta ned vid grafven, alla slöto en krets kring liket och se’n
-klockorna tystnat, uppstämde de med klara och milda röster: ”Med glädje
-och frid far jag nu hän.”
-
-Den milda upplyftande sången trängde lik balsam ned till Elisabeths
-hjerta och upptände der en klar hoppets lampa. De förtröstansfulla orden
-i den heliga sången väckte en ljuf rörelse, en rörelse af hopp, fröjd
-och tillit i hennes själ, som hon aldrig kännt för. Alla Ferdinands ord,
-alla de heliga böcker, hon sjelf läst, men de der varit mörka och
-obegripliga för hennes förstånd, blefvo nu på engång klara för henne,
-det var som om hennes själs öga hastigt blifvit öppnadt. I strålande
-ljus såg och förstod hon nu hvarje ord och fattade och kände den
-innerliga förhoppning, de inneburo. Med innerlig tacksamhet blickade hon
-opp och varseblef då en gammal qvinna, som med undergifven, men djup
-sorg i sitt åldriga, skrynkliga, af silfverhår omgifna anlete stod med
-lutadt hufvud invid grafven. Det var enkan i Najn, som sörjde sin ende
-son. Med beundran och en känsla af underlägsenhet betraktade Elisabeth
-denna gamla gumma, och hon blef djupt rörd af den innerliga fromhet och
-undergifvenhet för Guds vilja, som talade ur hennes drag. Hon ville så
-gerna veta hvem gumman var och vara henne till någon nytta, ty allt
-utvisade att hon behöfde tröst och hjelp i flere än ett fall. Se’n liket
-var jordfäst, och alla borta som visat det den sista hederstjensten,
-utom dödgräfvarn, nalkades Elisabeth honom och frågade hvems graf det
-var. Utan att afbryta sitt sorgliga arbete svarade han, att det var en
-ung fjortonårig gosse, sonson till den gamla gumma, Elisabeth så mycket
-beundrat. Hans farfar hade varit en rik arftagare och son till en
-handlande, som dött, då han ännu var helt liten. Han hade också sjelf
-efter uppnådd myndig ålder handlat, men det ville ej gå med hans
-affärer, ty han var i ytterlig grad elak och liderlig på allt vis. Mot
-sin hustru hade han varit hård, ja stundom grym; men hon var engel i
-tålamod och godhet och fördrog allt ståndaktigt. Se’n han i fylleri och
-ond lefnad förslösat hela sitt arf, dränkte han sig slutligen, lemnande
-sin hustru med en fyraårig son alldeles utfattiga. Hon var dock lika
-flitig och arbetsam, som from och gudfruktig, och försörjde sig och sin
-son. Denne blef helt ung sjöman och detta bidrog att göra hans lynne,
-som hade mycken likhet med fadrens, alldeles vildt. Helt ung gifte han
-sig med en qvinna på allt vis dålig och lastfull, och hade med henne en
-son, denne gosse som just nu blef begrafven. Tidigt blefven fader- och
-moderlös, var han hos sin gamla farmor. Han var lika mild och ömsint,
-som far och farfar varit hårdsinta, och utgjorde farmodrens enda glädje,
-tills han för ett par dagar se’n hastigt dött efter en kort och häftig
-febersjukdom.
-
-Sådan var dödgräfvarns berättelse och oaktadt den gjordes med köld och
-likgiltighet, uppväckte den dock en stor, ehuru vemodig glädje hos
-Elisabeth. ”Jag sörjer,” tänkte hon, ”och har dock så väl förtjent det
-hårda öde, som drabbat mig, då denna gamla qvinna deremot så god, så
-from, lidit så mycket hela sitt långa lif igenom och dock äfven nu med
-tålamod och undergifvenhet bär detta sista hårda slag. O, huru mycket
-bättre är ej hon än jag, och dock återstår för henne endast himlen och
-grafven att hoppas på, och jag deremot eger ännu på jorden föremål att
-lefva för och älska i min Helena och den goda Ferdinand. För dem och i
-deras kärlek vill jag hädanefter lefva, och skulle också ingen annan
-glädje mera finnas för mig på jorden, så kan jag dock nu hoppas på en
-stor och evig efter detta lif.”
-
-
-
-
- Ankomsten till det nya hemmet.
-
- ”Hör hoppets röst: det lofvar dig att stilla
- Den storm, som grumlar lifvets elf.”
-
- ~Granberg.~
-
-
-”Elisabeth,” sade Ferdinand en dag mot hösten, ”jag har tyckt mig märka,
-att du vantrifs på dessa nejder: Är det ej så?”
-
-”Ack jo!” sade hon med en tår i ögat. ”Hvarje föremål här påminner mig
-om den olyckliga tid, då jag var så förblindad, och jag får ingen ro
-till mitt sinne.”
-
-”Du måste bort! Re’n länge har jag bemärkt din oro och derföre har jag
-velat föreslå dig att flytta härifrån.”
-
-”Huru gerna gjorde jag det ej, men hvart skall jag väl ta vägen? Jag
-eger ju i hela verlden ingen att vända mig till.”
-
-”Har du glömmt mig?” frågade Ferdinand ömt förebrående.
-
-”Ja du, men du har gjort så mycket för mig redan, att jag tvekar att
-numera vända mig till dig; dessutom kan du i detta fall ingenting göra
-för mig.”
-
-”Hvem vet? En fjerdingsväg från mitt boställe ligger en liten bondgård,
-som jag köpte i våras, ty läget behagade mig. Det är väl ett litet
-ställe och rummen äro få och små, men om du ej har något deremot, så
-skulle jag be dig flytta dit med Helena. Der i ensligheten på landet
-skall du finna ro och lugn, som du här saknar.”
-
-”Tack du goda Ferdinand! Ack ja, huru skönt vore det ej att få lefva ett
-stilla obemärkt lif på landet i naturens sköte. Men huru skall jag lemna
-grafvarne, och huru skall det gå med lilla Helenas uppfostran? hvem
-skall lära henne der?”
-
-”Jag skall lära henne religion och allt hvad jag sjelf kan bäst och
-nyttigast, och du lär musik och sång, hvaruti du sjelf hunnit så långt;
-för resten skola vi ej meddela henne dessa ytliga kunskaper, som
-verldens barn så gerna pråla med. Hon skall få lära sig hvad som är godt
-och nyttigt, men det prålande och lysande skola vi ej fråga efter. Hvad
-åter grafvarna beträffar, skall du ej oroa dig för dem, ty du kan ju
-bedja någon af dina slägtingar vårda dem och sjelf kan du så ofta du
-vill fara in till stan och se om dem.”
-
-Med glädje biföll Elisabeth till denna plan och skyndade med ifver att
-sätta den i verket. Efter några veckor var hon äfven färdig att flytta.
-
-Sjelfva flyttningsdagen var en oändligt vacker höstdag. Tidigt om
-morgonen hade Elisabeth gått ut till barnens graf och då hon återvände,
-glänste några klara tårar i hennes ögon. På gården stod vagnen redan
-förespänd och Helena satt resklädd deruti.
-
-”Hvad du dröjt länge min lilla mamma!” ropade hon mot modren. ”Du tror
-ej huru jag längtar att få se det vackra Kulla, dit morbror Ferdinand
-för oss.”
-
-”Måtte du trifvas der!” sade modren mildt i det hon uppsteg och satte
-sig i åkdonet.
-
-Ferdinand var den tredje i vagnen, som snart satte sig i snabb rörelse.
-Blott en afskedsblick kastade Elisabeth på huset, då de foro förbi det
-och lemnade så ett hem, som varit henne så kärt, som sett henne födas
-och der hon varit så lycklig, men också så outsägligt olycklig. Hon
-suckade djupt och med denna suck lättade sig hennes hjerta från mycket
-qval och många sorger. Med hopp och tillförsigt blickade hon omkring sig
-på naturens alla föremål. Augusti månad eger ett oändligt ljuft behag,
-som kanske uppväger vårens milda skönhet och högsommarns praktfulla,
-glänsande yppighet; det är något så onämnbart skönt och herrligt i en
-augustidag och qväll, det är som om den flyende sommaren ville vid sitt
-försvinnande ännu mera tjusa våra sinnen än förr.
-
-Det var redan mot qvällen, då Elisabeth anlände till sin blifvande
-bostad. Det lilla rödmålade huset, med sina hvita knutar och
-fönsterposter samt sina af den nedgående solen förgyllda skorstenar,
-skimrade så behagligt fram genom en tät grupp af vackra hängbjörkar, som
-växte på den lilla gröna gården. På ömsesidor omgafs huset af löfskog,
-men på den fjerde sidan utbredde sig en vacker, temmeligen stor insjö,
-hvars klara böljor gingo helt nära foten af den lilla byggnaden. Små
-vackra holmar syntes här och der, äfvensom täta albuskar, bakom hvilka
-reste sig en hög, dyster tallskog, bekransade sjöns stränder. Hela
-scenen var så vacker och behaglig att Elisabeths hjerta ovilkorligt
-klappade af glädje, då vagnen körde opp och stannade vid trappan.
-
-”Ack hvad det är vackert, gudomligt vackert!” utropade Helena och
-klappade i outsäglig fröjd sina händer samman.
-
-”Tycker du så?” frågade Ferdinand leende.
-
-”Jo jo, huru roligt skall det ej bli att lefva här!” fortfor den lilla i
-det hon såg sig omkring.
-
-”Skulle du ej vilja sjelf ega ett sådant ställe?” frågade Ferdinand.
-
-”Huru skulle jag kunna tänka derpå? Jag eger ju ingenting.”
-
-”Men du eger ändå Kulla, ty jag ger dig det till namnsdagsgåfva! Det är
-ju i dag Lovisa och du har ännu ingenting fått, men också har du ännu
-ingenting bestått oss.”
-
-”Ack ja, det är i dag min namnsdag!” utropade den lilla i det hon sprang
-att uppsöka sin mor, som gått ett stycke förut och redan inträdt i
-rummen.
-
-De voro få, små och låga, som Ferdinand sagt, men de voro ljusa, vackra
-och putsade. Väggarne och taken voro nyss målade och friskt granris var
-strödt öfver de hvita golfven. Möblerna voro Elisabeths egna, här på
-förhand uppställda af Ferdinand, med en smak och en ordning, som hon ej
-skulle tilltrott honom. Med rörelse såg Elisabeth den omsorg, han haft
-för hennes minsta önskningar och tycken, dem han alla kände så väl och
-bevarat i troget minne.
-
-Hon satte sig vid fönstret till ett rum, synbarligen ämnadt till hennes
-och Helenas sofkammare, ty två små sängar, med hvita täcken och
-beskuggade af hvita gardiner, stodo på hvar sin sida af rummet. Knappt
-hade hon hunnit sätta sig, innan dörrn öppnades och Helena rusade in.
-
-”Vet du mamma,” sade hon med glädjestrålande blick, ”morbror Ferdinand
-säger, att han ger hela Kulla åt mig till namnsdagsgåfva, ty du må veta
-att det i dag är Lovisa ehuru vi alla glömt det, utom den goda morbror.”
-
-”Ja Elisabeth,” sade Ferdinand i det han närmade sig sin kusin, ”det är
-icke hos mig du bor, utan hos din dotter.”
-
-”Du skämtar ju?” frågade Elisabeth misstroget.
-
-”Nej, jag har aldrig talat mera sanning än nu,” sade Ferdinand
-allvarsamt. ”Jag har gifvit detta lilla ställe åt Helena till
-namnsdagsgåfva, efter det behagade henne så mycket, och jag hoppas du ej
-vill förneka henne att göra mig den lilla glädjen att ej försmå min
-ringa gåfva?”
-
-”Ferdinand, du är så god!” sade Elisabeth med tårar i ögonen. ”Du har
-gjort oss så stora tjenster och ännu vill du råga måttet af dem, genom
-att för mitt barn uppoffra din förmögenhet. Men kan och bör jag tillåta
-det?”
-
-”Du bör det, ty i din dotters namn har jag köpt detta lilla hemman, det
-är således hennes. Jag ville ej att du skulle anse dig beroende af mig,
-men med ditt eget barn kan detta aldrig komma ifråga. Dessutom, hvad den
-af dig så kallade uppoffringen vidkommer, skall jag aldrig sakna denna
-lilla summa, hvarigenom jag blott till en ringa del sökt återgälda hvad
-jag sjelf fordom åtnjutit af din alltid vördade faders oändliga godhet.
-Jag har ej stora, ej många behofver och att tillfredsställa dem eger jag
-ännu och alltid medel.”
-
-”Nej, jag kan dock icke tillåta, att du för mig och mitt barn beröfvar
-dig denna summa, som du en dag kunde behöfva. Ack du har så många gångor
-godtgjort mig och de mina, hvad som blifvit gjort mot dig sjelf, att det
-nu är vi, som äro dig skyldige, och ack så mycket, att det aldrig,
-aldrig på jorden kan fullt betalas, men i en annan verld skall du njuta
-lönen derför. Derföre måste jag afslå denna din önskan och endast
-innerligen tacka dig för den!”
-
-”Elisabeth, du kan ej vägra, att låta din dotter uppfylla min vilja, då
-du får höra, huru innerligt jag glädt mig åt detta hopp. Om du genom
-något vill bevisa att jag får vara och varit din sanna vän, så ber jag
-att du nu måtte belöna min trofasta tillgifvenhet genom att låta Helena
-uppfylla mitt hjertas varma önskan.”
-
-”Nå väl då,” sade Elisabeth och tårar af tacksamhet strömmade utför
-hennes bleka kinder, ”ske din vilja!”
-
-Ferdinand tryckte sagta hennes hand och då han såg henne så upprörd,
-aflägsnade han sig; Helena hade längesedan lemnat dem.
-
-Elisabeth satte sig åter i det fönster, hon under den vänskapsfulla
-striden lemnat. Tankfull satt hon med hufvudet lutadt i handen och såg
-utåt sjön. Solen hade nedgått, och der den försvunnit vid vesterhimmeln,
-flammade en hög purpurrodnad öfver skyarne, under det fullmånan uppsteg
-klar och ljus i öster på det högblå fästet, och återstrålade sin
-glänsande skifva i insjöns klara, lugna spegel. Det ligger ett slags
-magisk förtrollning i Augustimånans milda ljus och hvarje föremål,
-hvarpå det faller, framstår i en nästan öfverjordisk glans. Det är något
-mägtigt, ljuft men vemodsfullt i detta silversken, något som talar om
-längesen försvunna tider, om en sällhet, en dygd, som fordom funnits
-äfven på jorden, men nu lemnat dess arma barn och hvarföre den milda
-himlalampan blifvit satt till ett ljus för dem på deras mörka stigar. En
-mild, men mägtig förebråelse ligger i månans sken, som ovilkorligt
-träffar den själ, som är öppen för hvarje intryck och med sig sjelf
-känner att hon felat.
-
-Äfven Elisabeth kände det så. Heta ångrens tårar rullade ned öfver den
-hand, hvarmed hon stödde sitt hufvud, och djupa suckar uppstego från det
-hjerta, der ej på länge någon glädje funnits. De sista förspillda åren
-reste sig spöklika och hotande för hennes inre syn, anklagande henne för
-all den sällhet, den glädje hon förstört för sig och dem, som bort vara
-henne kärast på jorden. Denna tanke var hård och bitter och en djup
-misströstan uppsteg dervid i hennes hjerta. Då klingade på engång toner
-helt nära invid henne, och en herrlig hymn ur ”Sions sånger”, dessa så
-mycket tadlade och dock så sköna andliga sånger, uppstämdes af en enkel
-manlig stämma, i hvilken Elisabeth igenkände Ferdinands röst. Sångens
-milda, ljufva toner spred en oändlig frid i Elisabeths hjerta, ju mera
-hon lyssnade till dem, och då de tystnade, runno ljufva tårar af hopp
-och glädje nedför hennes kinder.
-
-
-
-
- Det sista mötet.
-
- ”Vi se hvarandra aldrig åter.”
-
-
-År kommo och gingo sin jemna gång och Elisabeth glömde derunder mycket;
-men hvad hon aldrig glömde, var att bittert begråta och sörja öfver sina
-felsteg, sin förblindelse. Visst mildrade tiden äfven denna grämelse,
-men ångern fortlefde alltid lika varm i hennes hjerta, ehuru äfven
-hoppet spred sina glädjestrålar i det mörker, som omtöcknade hennes
-framtid. Stundom, och det var ofta så, när minnet blef allför bittert
-och lifvet syntes henne så mörkt, uselt och fridlöst, då, lik en
-andehviskning, ljöd det en röst i hennes hjerta, som talade ord så
-ljufva, så herrliga, att hon, darrande af salighet, knappt vågade tro på
-dem; men de återkommo, de ville ej tystna, med hvarje år blefvo de
-klarare och i samma mån blef Elisabeths längtan allt innerligare, allt
-mera uteslutande; dock dolde hon den i djupet af sitt hjerta, lik en
-helgedom, bäfvande att visa den ens för Ferdinand och sin goda, vackra,
-älskade Helena, som med hvarje år blef henne allt kärare; hon var ju det
-bästa modren egde på jorden, det enda, utom sina ljusa, lockande
-förhoppningar. Med allt innerligare vänskap fästade sig Elisabeth vid
-Ferdinand. Han var hennes tröst i sorgestunderna, hennes sällskap i de
-gladare, hennes råd, hennes stöd, hennes allt i allom och dertill en
-trogen, omsorgsfull lärare för hennes barn, detta barn, som med hvarje
-år allt skönare utvecklade så herrliga egenskaper, att det arma
-modershjertat darrade af tacksam sällhet.
-
-Under de fyra år, som förgått, se’n Elisabeth öfvergaf sin födelsestad
-och begaf sig till den fristad, som den aldrig svikande vännen beredt
-henne och hennes dotter, hade de mycket sällan varit i ... och då det
-någongång händt, var grafven det enda ställe mor och dotter besökte.
-Naturligtvis skulle detta väcka nyfikenhet i den lilla staden, der
-Elisabeth var så känd, se’n barnaåren; — mindre underliga ting hade
-gjort det — men det uppväckte också mycket tadel och många försmädliga
-gissningar och häntydelser, rörande hennes och Ferdinands förhållande
-till hvarandra; ty det är nu engång så fatt med de arma menniskorna, att
-ehuru de sjelfva sällan på det rätta sättet bekymra sig om andra, bli de
-dock högeligen förbittrade, om andra på något sätt visa likgiltighet för
-dem, och den stackars skyldige blir då med eller utan orsak på det
-grymmaste gisslad af förtalets giftiga tungor. Det hände stundom, att
-ändå någon midt i den allmänna fördömmelsen upphöjde sin röst till
-försvar för den hårdt ansatta frånvarande, men då blef en allmän
-axelryckning och ett försmädligt löje den frimodige försvararens
-belöning, och denna vanliga fras blef svaret på den mildare domen: ”nog
-känner man ju hennes förra lif, och den som kan lefva så som hon med en,
-kan det nog med en annan också,” och på dessa ord fann ingen svar.
-
-Det ligger någonting hårdt och nedslående uti att betrakta det sätt,
-hvarpå menniskorna i allmänhet bemöta dessa sina olyckliga likar, som
-snafvat och fallit under vandringen på lifvets slippriga stig, men
-hvilka rest sig ur fallet och framstå renade igen genom ånger och tårar
-inför Honom, som allena eger att dömma ”öfver lefvande och döda.” O
-menniskorna, de förgäta, huru lätt de sjelfva kunnat sjunka, om
-frestelsen hade träffat dem, de förgäta, huru deras himmelska bröder,
-englarne, gläda sig ”öfver den syndare som sig omvänder och bättrar;” de
-fördömma blott, och draga sig undan för dessa, som de varit angripne af
-pestsmitta. Ack! visst är det sannt, att synden är en sjukdom, värre än
-pest och allt annat ondt, men liksom man blir fri från en fysisk smitta,
-så kan menniskan ock genom väckelse och ånger befrias från syndasjukan.
-Och likväl, ehuru Gud förlåtande upptagit det återvändande bannet,
-likväl skola vi, dess syndiga bröder, med förakt och hårdhet stöta honom
-ifrån oss. O! vi veta ej hvilken bitter känsla detta väcker hos en
-menniska, som nog sjelf ändå i djupet af sin själ i outplånliga drag har
-sin syndaskuld skrifven; huru vämjeligt vår misstro kan göra hans lif,
-tungt nog förut genom en evigt aggande ånger; huru det kan väcka
-bitterhet och trots i ett sinne, förut mildt och sagtmodigt, och — o
-denna tanke är an afgrund! — kanske förstöra ånyo i hans själ det
-himmelska utsädet, som ännu ej hunnit slå djupa rötter.
-
-Likväl är det godt och nyttigt, det förakt verlden skänker brottslingen,
-och glädjande den afsky, den visar öfver brottet; den är en genklang
-från de tider, då menniskosinnet rent och skuldfritt ännu, med fasa hör
-brottet omtalas och knappt känner hvad det är, mera än att det är något,
-som ej är godt. Nyttig är denna afsky derföre, att äfven den är ett
-medel och kanske, ty värr, det verksammaste, att afskräcka menniskorna
-från att beträda brottets ofta, ack så lockande, stig. Samvetet är så
-mjukt, så elastiskt, så medgörligt, vår fader deruppe så mild, så
-förlåtande, Han öfverser nog med våra små snedsprång från pligtens
-regelrätta stråt; men menniskorna äro strängare, deras dom fruktar man
-mera och af räddhåga för dem, afstår man den lockande, men brottsliga
-njutningen. Ack det är väl eländigt, och ringa värde lärer vår Herre
-sätta på en så beskaffad dyggd, men den kan dock verka mycket godt,
-ehuru ej för den som öfvar den, ty exemplet är dödande för en ung, ännu
-oskyldig själ; det finnes en onämnbar tjusningskraft i synden, en
-tjusning, som berusar och förbländar den olyckliga, som engång blifvit
-indragen i dess trollkrets. Derföre är det godt att afsky lasten och
-brottet och det bör hvarje menniska göra, men man borde ej vara så snabb
-att tro, att påbörda sin nästa allt ondt. Ser man deremot tydligt, att
-han är skyldig, då bör föraktet drabba honom, ty motsatsen skulle endast
-stärka honom i sin förvillelse; men visar han ett tecken till ånger, o,
-då bör man ej genom hårdhet och köld qväfva denna gudagåfva, icke göra
-återgången till ett bättre lif tung och svår, ja stundom omöjlig för den
-arme vilseförda.
-
-Elisabeth kände djupt sitt begångna felsteg och just denna känsla
-uppväckte i hennes själ dess fordna milda blygsamhet. Aldrig, under
-dessa fyra förgångna år, hade hon omnämnt Rudolph: de var som om hans
-blotta namn uppväckt en oöfvervinnelig afsky i hennes hjerta. Hon hade
-ej sett honom, se’n deras skilsmessa vid barnens dödsbädd och egde ingen
-tanke för återseendets stund, ty innerligt bad hon stundom att den
-aldrig måtte komma. Äfven Rudolph å sin sida undvek henne sorgfälligt,
-men lik en osalig ande irrade han i hennes granskap, osedd och fridlös,
-men ur stånd att undfly den ort, der hon vistades.
-
-En skön juniafton hade Elisabeth vandrat ett långt stycke väg från
-hemmet. Hon hade gått ut med Helena att efter vanligheten möta
-Ferdinand, som hvarje dag plägade besöka sina kära skyddslingar. Aftonen
-var så oändligt skön att Elisabeth, sedan hon förgäfves gått ett långt
-stycke fram längs den smala, genom en vacker löfskog sig slingrande,
-vägen, beslöt att sätta sig på en hög kulle, som reste sig i skogen helt
-nära invid vägen och der invänta Ferdinands ankomst. Hon gjorde så och
-Helena aflägsnade sig för att plocka liljenkonvaljer, som i ymnighet
-växte på en nära belägen äng. Elisabeth var ensam. Hon aftog hatten och
-lät den milda sommarluften spela kring kinder och hals. Trött nedkastade
-hon sig på den mjuka gräsmattan och lutade hufvudet mot stammen af ett
-åldrigt träd. Det gullgula håret böljade ej mera som fordom fritt öfver
-de snöhvita, fylliga, men nu så magra, skuldrorna, utan låg fängsladt i
-en tjock fläta kring det ännu vackra, ehuru så betydligt förändrade,
-hufvudet. Dragen voro bleka och grufligt afmagrade, men ändå mildare nu
-än någonsin. Ett ljuft trånande vemod låg i blicken, hvarmed hon
-långsamt och tankfullt såg omkring sig. Den plats, der hon hvilade, var
-vacker och skuggrik, ty höga, lummiga trän omgåfvo den öppna toppen af
-kullen och mellan deras tjocka stammar växte höga ormbunkar och vilda
-törnrosor, nu prunkande i full blomm. Allt var så vackert och fridfullt,
-att Elisabeth kände en liflig rörelse af tacksamhet och glädje, men
-hastigt förvandlade sig denna rörelse i förskräckelse, ty hennes
-kringirrande blick mötte ett föremål, för hvilket det studsade tillbaka.
-Der midt emot, mellan de täta trädstammarne stirrade ett par mörka ögon
-på henne med eldblick. Elisabeth darrade och ville fly, men då hon reste
-sig från marken, fördes plötsligt det höga gräset undan och en hög, men
-lutad gestalt nalkades henne med vacklande, osäkra steg.
-
-Till hälften rest från marken, stirrade Elisabeth orörlig och med en
-obeskriflig häpenhet och förfäran målad i sina drag, på den vålnadslike
-varelsen, som långsamt nalkades henne. När den uppnått henne, stannade
-den och betraktade henne stum och med en förebrående, men sorgfull
-blick, några minuter.
-
-”Du vill fly mig,” sade mannen omsider med graflik röst, ”du hatar, du
-afskyr mig. Mycket har jag felat, mycket brutit, men detta förtjenade
-jag ej.”
-
-Elisabeth sade intet. Ångestfullt blickade hon i den talandes anlete.
-Det var askgrått, förfallet och liflöst, döden hade redan tryckt sin
-stämpel derpå; endast blicken ur de djupt insjunkna ögonen egde ännu lif
-och eld, då den häftades på henne. I den lutade gestalten hade man
-knappt kunnat igenkänna den fordom så reslige Rudolph, och likväl var
-det han. Elisabeths häpna blick undgick honom ej, den framkallade en
-svag rodnad och ett bittert leende hos honom.
-
-”Du känner mig kanske ej,” sade han med häftig ton, ”och det skulle ej
-förundra mig; fyra långa års helvetiska plågor till kropp och själ kunna
-förvandla äfven en engels utseende, hvad hafva de ej då verkat på mig!
-Och ändå är jag densamma ännu och evigt i mitt hjerta. Men det var ej
-derom jag ville tala,” fortfor han efter en kort paus och strök med den
-magra handen öfver sin bleka panna. ”Jag ville blott se dig, ännu en
-gång höra från dina läppar min dom, och sedan fly, fly för evigt.”
-
-Elisabeth teg.
-
-”Svara då,” sade han nästan otåligt, ”upprepa ännu en gång förbannelsen
-öfver mitt hufvud, och jag vill lemna dig.”
-
-Elisabeth teg ännu.
-
-”O, du hatar mig då så gränslöst, att du ej engång vill tilltala mig,
-vore det än med en förbannelse,” klagade Rudolph, och en tår simmade i
-hans af sorgen fördunklade ögon.
-
-”Nej, jag hatar dig ej,” sade Elisabeth klart, men sagta.
-
-”Huru?” utbrast Rudolph och en stråle af hopp bröt fram i hans blick.
-”Skulle du väl kunna förlåta mig?”
-
-”Hvad har jag att förlåta?” sade Elisabeth sorgligt; ”sjelf har jag
-varit den brottsligaste af oss båda.”
-
-”Nej, det har du ej. Var det ej jag, som, lik en orm, inträngde i ditt
-hem och spred der olycka och tvedrägt mellan hjertan, skapade att vara
-förenade och värdiga hvarandra? Var det ej jag, som förrådde alla
-pligter af vänskap, tacksamhet och ära, som röfvade sällheten från mitt
-lifs räddare, dref honom i landsflykt, som förvillade hans maka, och
-blef hans barns mördare? Är det ej på mig all denna förfärliga skuld
-hvilar, jemte din rättvisa, ehuru grufliga förbannelse?”
-
-”Har jag förbannat dig? O, då har det skett i en mörk och olycklig
-stund,” sade Elisabeth snyftande.
-
-”Skulle du ej nu upprepa den?”
-
-”O nej, nej!”
-
-”Tack Elisabeth!” sade Rudolph full af salig glädje. ”Du har lyftat en
-centnerbörda från mitt hjerta, ty tro ej att jag eljest trängt mig fram
-till dig. I fyra långa år har jag irrat kring din boning utan att våga
-visa mig för dig, ty minnet af din sista förvirrade blick skrämde mig;
-men döende af längtan efter ett förlåtande ord från dina läppar, har jag
-dock ej kunnat helt och hållet slita mig lös från din närhet, ty jag
-hoppades på den saliga stund som nu är inne. O Elisabeth! Jag har gjort
-dig mycket, kanske ohjelpligt, ondt, men du skulle likväl icke hatat
-mig, om du kännt all den gränslösa kärlek, jag burit till dig. Nej blif
-ej ledsen, se ej så sträng, så hotande ut! Jag talar ju blott om hvad
-som varit och huru jag älskat dig så, som ännu ej en qvinna blifvit
-älskad; ja ännu — ännu .... men jag skall ju icke tala derom. Blott för
-att få din förlåtelse kunde jag förmå mig att ännu engång framträda
-inför dig och väcka smärtsamma påminnelser hos oss båda. Det är sista
-gången och innerligen tackar jag dig för den tröst du gifvit mitt
-hjerta! Den skall blifva mig ett ljus på den korta väg, mig återstår att
-vandra; den gör, att jag med lugn kan tänka på den långa skilsmessan
-från allt, hvad som är mig kärast, från fosterland och de få vänner, jag
-eger. Den gör också, att jag med glädje tänker på den sällhet, som jag
-så innerligen tror och hoppas ännu skall bli din lott på jorden, se’n
-alla sorger vikit med mig, som var din lyckas mördare.”
-
-”Hvilken sällhet skulle väl numera kunna bli min lott?” sade Elisabeth
-vemodigt, ”jag har ju förverkat allt hopp derpå.”
-
-”Du har ingenting gjort,” sade Rudolph högtidligt, ”du är oskyldig; ty
-du gaf endast vika för en ögonblicklig svaghet, men jag ensam är den
-skyldige. Huru väl om hela straffet träffat mig allena! Men så skall det
-hädanefter bli, jag känner det, ty med din lösta förbannelse återtogs
-straffdomen öfver oss båda, så att du blef den fria och jag skall
-hädanefter ensam bära det, som ännu ej är fullgjordt. Du deremot skall
-åter bli lycklig, _nu_ vet jag det, och denna kunskap gläder mig. Du
-skall återfå _honom_, som min kärlek höll på att för evigt beröfva dig,
-honom, som du saknat och begråtit i så många år; han skall med ännu
-varmare kärlek än fordom omfamna dig, ty han återfår ju dig luttrad
-genom frestelsens skärseld. Detta hopp är det, som ännu kan uppehålla
-mig i de svåra, plågfulla stunder, som återstå innan vandringen är
-fullbordad och bördan lyftas från de axlar, som redan böjt sig under
-den. Och när jag engång, hvilket som jag hoppas sker snart, får lägga
-mitt trötta hufvud ner till hvila i den kalla jorden: då kan jag i
-skilsmessans stund med glädje tänka på den lycka I båda njuten och
-dervid äfven påminna mig den förlåtelse du skänkt mig.”
-
-En häftig darrning öfverföll Elisabeth vid dessa ord. Rudolphs spådom
-fann en genklang i djupet af hennes hjerta; nu visste hon hvad hon
-längtat och trånat efter, såg att också hon i tysthet hyst detta hopp
-utan att dock våga erkänna det ens för sig sjelf. Att dock nu se denna
-längtan, detta hemliga hopp klädt i ord, öfversteg all hennes styrka och
-hon vacklade af sinnesrörelse. Rudolph såg denna svaghet och förstod
-dess källa; ett smärtsamt leende flög öfver hans tunna, bleka läppar och
-han sade lugnt och förtröstande:
-
-”Det skall ske som jag sagt, jag vet det, och fröjdar mig deråt. Och då
-du åter är lycklig och säll, så ber jag, att om en ofrivillig tanke
-flyger tillbaka till en tid, den du önskar vara begrafven i glömskans
-sköte, du då utan allt hat och agg måtte dröja vid mitt minne. Och nu
-lef väl för evigt! Aldrig skall jag mera störa din frid, ty jag går nu
-bort för att i ett fremmande land, under en varmare, skönare himmel,
-söka mig en graf, der jag i lugn får hvila ut från alla strider och
-qval. Der skall jag slumra ensam, gömd och glömd, men lycklig, ty din
-förlåtelse skall sprida en glädjeskimmer kring min dödsbädd. Ännu engång
-tackar jag dig för den! Gud välsigne dig och gifve ditt rena, skuldfria
-hjerta frid!”
-
-Med dessa ord böjde han sig ned öfver Elisabeth, som åter sjunkit ned på
-gräsmattan, och tryckte sina glödande läppar mot hennes höga, kalla
-panna; derpå aflägsnade han sig långsamt, utan att se sig om.
-
-Elisabeth stirrade efter honom så länge som möjligt, men då den sista
-skymten försvunnit af honom bland skogens trän, då föreföll henne
-alltsammans som en dröm, en villa. För att skingra den, strök hon med
-handen öfver sin panna, men der brände ännu spåret af den glödande
-kyssen, döds- och afskedskyssen. Förvirrad blickade hon omkring sig; då
-framträdde ur skogen Helena med sin fyllda blomsterkorg på armen och en
-krans af de vackra, doftande blommorna kring sitt lilla mörklockiga
-hufvud.
-
-”Ack mamma,” utropade hon och kastade sig kring modrens hals, ”du tror
-ej huru mycket blommor det finnes derborta på ängen. Huru vackert är
-ändå ej landet; här vill jag lefva och dö med dig och den gode morbror
-Ferdinand! Men du är så allvarsam?” afbröt hon sig sjelf med en
-kärleksfull blick på modrens sorgsna anlete, ”är du ledsen för det jag
-dröjde så länge, men det skall du ej vara, ty, ser du, jag har ju bundit
-en krans under tiden, som jag skall ge morbror. Är den ej vacker mamma
-lilla?”
-
-”Jo mitt barn,” sade modren, men hennes blick var häftad endast på
-dottrens vackra anlete och hon tryckte henne ömt och innerligt till sitt
-hjerta, kännande lifligt, att hon numera utgjorde den enda länk, som
-ännu förmådde fästa henne vid en lyckligare tid.
-
-”Men hvar kan den morbror dröja?” frågade Helena otåligt efter en stund;
-”jag tror han glömmt oss i dag.”
-
-”Det tror ej jag,” svarade härvid en röst helt nära och den
-efterlängtade framträdde ur skogen. Med ett utrop af glädje sprang
-Helena emot honom och gaf sin enkla, men vackra och doftande gåfva.
-Derefter vandrade alla tre långsamt mot hemmet.
-
-En timma sednare samma afton rullade, från den närmast Elisabeths boning
-varande gästgifvaregården, en resvagn. Tvenne herrar sutto deri. Den ena
-var ännu ung, den andra blek, lutad och skugglik, med ett ord Rudolph.
-Stumma sutto de under den snabba färden. Mägtiga tankar tycktes kämpa i
-Rudolphs sinne, endast afbrutna af en häftig, orolig rynkning på
-ögonbrynen af smärta, hvarje gång en större skakning på den på mjuka
-fjädrar gungande vagnen förmärktes, men straxt derpå försjönk han åter i
-lika djupa grubblerier.
-
-Så förgick timma efter timma, mil efter mil. Natten igenom gick färden
-och tidigt om morgonen befunno de sig i Å.. På värdshuset, der de togo
-in, dröjde de endast ett par minuter och begåfvo sig derefter ned till
-stranden för att gå ombord på det vackra, eleganta ångfartyget Finland,
-som skulle öfverföra dem till Sverige, derifrån de vidare ville
-fullfölja resan till södra länderna. Allt var af en vän förut
-iordningställdt till resan och fartyget färdigt att afgå. Ännu på
-stranden, hörde de redan qvartskottet aflossas och de skyndade sig att
-komma på fartyget. Rudolph gick förut, den andre följde honom. Plötsligt
-vände sig Rudolph om och sade allvarsamt:
-
-”Du vill då följa mig Verner? du vill då för min skull lemna
-fädernesland, vänner, älskarinna och allt, och kanske för lång tid; ty
-ännu återstå kanske många stunder af plåga för mig, innan det sega
-lifvet är utnött?”
-
-”Ja jag vill!” sade Verner, en ung läkare; hemma från Rudolphs och
-Leonhards gemensamma födelsestad och litet slägt med den förre, samt nu
-för det närvarande stadsläkare i ..., ”för dig och min vetenskap lemnar
-jag gerna på en tid mitt kära Finland och allt hvad jag eger dyrbart
-här.”
-
-”Men om du ej återfann det, så som du lemnade det?” frågade Rudolph och
-ett bittert minne förvred hans drag; ”om deras hjertan, som nu älska
-dig, vore slutna vid din återkomst och kallnade för dig?”
-
-”Gud bevare!” utropade den unge mannen leende, men dock ofrivilligt
-bleknande vid denna hårda spådom.
-
-Rudolph varseblef denna blekhet. ”Gå! ännu är det tid,” sade han, ”gå
-och bevaka din sällhet att ej arffienden röfvar den ifrån dig!”
-
-”Det finnes en bättre hand än min att skydda den,” sade Verner med fast
-tillförsigt, ”och _vill_ ej den beskydda så vore alla mina bemödanden
-fåfänga.”
-
-”Men hvarföre skulle du följa mig? Ännu aldrig har jag egt någon, som
-varit mig trofast tillgiven; skall min dödsbädd i detta fall bli
-lyckligare än min vagga?”
-
-”Tala ej om död och dödsbädd! Du reser ju nu ut för att söka ny helsa i
-ett mildare klimat och säkert återvänder du helt frisk derifrån efter
-ett par månader, eller ett år.”
-
-”Frisk ja, och frisk för evigt. Aldrig återser jag mera mitt fosterlands
-klippiga kuster, men nog irrar väl min ande hit igen, ty den lemnar ju
-allt, som den älskat, här. Jag vill icke bedraga dig; det är döden som
-långsamt gnager på mitt hjerta; det är för att söka mig en varmare graf,
-än under nordens frusna drifvor, jag nu reser. Men dödskampen kan bli
-lång och grym och plågorna göra mig mera despotisk än jag eljest är.
-Blif derföre qvar här, ännu är det tid, blif qvar och lemna mig åt mitt
-öde!”
-
-”Alla passagerare om bord!” skallade kaptenens stämma i det samma och
-alla hastade hufvudstupa att efterkomma befallningen.
-
-”Ännu är det tid,” upprepade Rudolph, ”lemna mig!”
-
-”Nej jag följer dig!” ropade Verner utan tvekan.
-
-I samma stund satte sig fartyget i rörelse. Rudolph tryckte tacksamt
-vännens hand.
-
-”Farväl mitt fosterland, sade han då Å.. försvunnit ur deras åsyn,
-”farväl för evigt!”
-
-
-
-
- Den döende.
-
- ”Så må jag dö af verlden oförstådd,
- Men ej försmådd
- Af Den, som engång löser lifvets gåta:
- Han, som mitt lif en himmelsk syftning gaf,
- Skall i min graf
- Mig ej åt stoftets mörker öfverlåta.”
-
- ~Atterbom.~
-
-
-En osynlig ande för oss nu bort till en fjerran strand. Milda, ljufva
-dofter uppfyllde luften, så varm, som ännu aldrig en nordens sommardag
-egt den och solen strålar glödande öfver en jord, höljd af en evigt
-blomstrande skönhet och ungdom. Allt är så outsägligt herrligt, luft och
-jord och himmel; men i nordbons själ väcker den trånad och längtan,
-denna himmel, så högblå, så ljuf; han längtar bort till sina gröna
-kullar, sina stora sjöar och sin klara, ljusa himmel, beströdd med
-milliarder stjernor och prydd med klart flammande norrsken; äfven den
-kalla vintern med sina höga drifvor är honom kärare, än denna eviga vår.
-Herrlig är den dock och ljuft vore att tillbringa en tid, men endast en
-liten tid, i ”Italia herrlig och mild,” ty det är till dess varma luft,
-dess doftande orangelunder, dess skönheter af tusende slag, vi fört våra
-läsare, i förhoppning att finna öfverseende med den lilla svaga
-teckning, vår ofullkomliga penna förmått göra af all den skönhet, vi
-drömt om, men i verkligheten sjelfve aldrig skådat, en okunnighet och
-obekantskap, som vi dela med de flesta våra landsmän, ty få af dem hafva
-varit längre än till Stockholm eller Petersburg, om man undantager
-sjömän. Och dock skulle vi ej sakna medel till dessa lärorika och
-interessanta utflykter; vi kunna kanske bättre, än Svenskar och Danskar,
-göra vår eriksgata kring Europa, ty Finland, ehuru ingalunda rikt
-lottadt, är dock ej af de fattigaste länder. Men hvad är det då som
-vållar, att Finnen så sällan sticker hufvudet utom sitt fosterlands
-gränsor? Icke är det brist på nyfikenhet, ty i detta fall stå våra käre
-landsmän på samma linie med hela den öfriga verlden; icke heller, är det
-af hushållning, patriotism och hvad alla dessa vackra egenskaper heta,
-som pryda ett lands medborgare, ty ingen är mindre hushållsaktig än
-finnen och mindre patriotisk än han, då det blir fråga om att välja
-mellan sitt eget, eller ett fremmande lands, produkter och att, i mån af
-sina tillgångar, lägga sig till onödiga lyxartiklar. Hvad är det då som
-vållar denna likgiltighet att se andra länder? Flegman, den medfödda
-trögheten i sinnet. Visst vore det roligt att resa, tänker man, och
-kanske jag hade råd dertill, men det är så mödosamt, så besvärligt, jag
-måste för så länge afsäga mig alla mina gamla, kära vanor; nej! det är
-bäst jag blir hemma. Och denna tröghet vidlåder oss icke allenast i
-fråga om nöjen och trefnad, men äfven i saker af vigt och allmän nytta,
-och har, ty värr, ofta förorsakat stora och ohjelpliga förluster för
-hela vårt land.
-
-Det var till Italiens förgård, till det sköna, för så helsorikt ansedda
-Nizza, vi vilja föra våra käre läsare. Det var om hösten 183.. November
-månad var inne, ej den dystra, stormiga, mörka och töckniga, som i
-norden, men november ändå, ehuru klädd i söderns förtjusande drägt.
-Orangelunderna prunkade med de herrligaste mogna frukter och spredo en
-aromatisk och tjusande doft ikring sig, frestande för en nordbos dervid
-ovana näsa. Blommor, frukt och sjelfva jorden vittnade dock om vinterns
-annalkande äfven här, ehuru det var en söderländsk vinter.
-
-Många resande hade anländt dessa sista veckor och kommo allt dageligen.
-Promenader och gator vimlade af dem. De voro Fransmän, Spanioner,
-Tyskar, Nordboer och framför alla Engelsmän. Större delen af dessa
-fremlingar buro sjukdomens och dödens prägel i sina bleka anleten, sina
-magra, skugglika gestalter och i sina långsamma, besvärande rörelser.
-Och dock hade de kommit hit för att söka lif och helsa i den milda,
-ljufva luft, som herrskar här; men ack, fåfänga äro alla försök dertill,
-se’n lidandets mask en gång funnit väg till hjertat och lefver och
-gnager der utan uppehåll.
-
-Ett par veckor före den dag, för hvars afton vi närmäre vilja redogöra,
-hade tvenne resande, bland många andra, anländt längs jernvägen till
-Nizza. De voro icke utmärkta, hvarken i klädedrägt eller väsen framför
-någon af de andre, men det framstående nordiska draget i deras ansigten
-och den ovanliga, fast sköna accenten, på deras fransyskt-italienska
-språk, göra, att vår uppmärksamhet genast fästas vid dem. Hvilka kunna
-båda dessa fremlingar vara? Vi vilja beskåda dem närmare, kanhända de ej
-äro oss obekanta. Den äldre af desse fremlingar var troligen ej mycket
-öfver tretio år, ehuru sjukdom och lidande tryckt en stämpel af grämelse
-och lidande på hans bleka drag och lutande gestalt, och gaf honom
-utseende af att vara minst 15 à 20 år äldre, än han verkeligen var. Han
-gick långsamt och med möda, stödd på sin följeslagares arm, som med
-omsorg och styrka ledde honom genom ett par gator till det stora hotel,
-der de fingo rum i tredje våningen. Sedan den sjuke fremlingen med möda
-stretat upp för de höga trapporne, allt biträdd af den unge,
-lefnadsraske mannen, kastade han sig utmattad på en soffa och förblef
-der orörlig flere timmar. Många dagar förgingo så under tystnad och
-djupt lidande.
-
-En afton några veckor sednare låg den sjuke fremlingen på samma soffa,
-som nu blifvit flyttad under det höga, gothiskthvälfda fönstret. Det
-stod öppet och söderns milda aftonluft strömmade in i rummet och kyste
-lätt den sjukes bleka panna, der han låg stödd mot några omsorgsfullt
-lagda kuddar, lutande hufvudet i sin magra hand och med blicken följande
-en stråle af den nedgående solen, som ännu glödande qvardröjde på
-fönsterrutorne. En tår af stilla, hemlig trånad glimmade dervid i hans
-insjunkna ögon och en sagta suck uppsteg ur det qvalda bröstet. Då
-nåddes hans öra på engång af toner, vid hvilka han spratt våldsamt till
-och lyssnade. Det var ett positif nere på gatan, som spelade en vals,
-den han fordom ofta hört i sitt hemland. Han lyssnade begärligt till
-dessa toner, som likt ett svärd inträngde i hans hjerta och genombårrade
-det med tusende stygn; det låg dock ett slags hemlig tjusningskraft i
-sjelfva det bittra minne, de uppväckte.
-
-En timma sednare inträdde den unge mannen till sin sjuke vän. Han hade
-varit ute på promenader och gator och återvände helt upplifvad och
-hoppfull till sin boning. Obemärkt inträdde han och såg vännen ligga
-stilla på sin soffa under det öppna fönstret, derifrån alla solstrålar
-så småningom dragit sig. Sagta, ty han trodde att vännen sof, gick han
-fram för att stänga fönstret, att ej nattluften skulle skada den sjuke;
-men då han var nära att verkställa sin afsigt, smög en kall hand öfver
-hans och en mild, men vemodig stämma sade på svenska:
-
-”Låt det stå öppet så länge, Verner! Jag vill så gerna inandas denna
-balsamiska luft, så ljuf och dock så olik vår.”
-
-”Men den kunde lätt skada dig, Rudolph.”
-
-Rudolph Berg — ty det var han — log svagt i det han sade: ”Mig skadar
-intet numera.”
-
-”Jag har också tyckt,” sade vännen, som ej ville fatta meningen af hans
-ord, ”att du på dessa sednare tider sett raskare ut. Snart lära vi kunna
-fortsätta vår resa längre fram.”
-
-”Ja vi resa snart, men åt olika håll,” sade Rudolph tankfullt, ”båda
-återvända vi likväl till hemmet.”
-
-”Vår afsigt var ju att resa till södra Italien, Rom, Neapel, Palermo,”
-sade Verner, som ville blanda bort hans sorgliga tankar, ”eller har du
-kanske bytt om plan och vill anträda resan hem?”
-
-”Du vill ej förstå min mening, Verner, derföre måste jag uttala den
-tydligare. Längre går ej min väg i lifvet än hit; här är målet och jag
-måste stanna. Många stunder har jag ej mera qvar af mitt lif och denna
-tanke fröjdar mig. Döden har blifvit mig ljuf att tänka på, ty ehuru en
-man, behöfver jag dock ej rodna att bekänna, att jag lidit mycket och är
-trött och längtar till hvila. Ljuf skall denna hvila bli, men den hade
-blifvit ändå ljufvare, om jag fått njuta den i den jord, som sett mig
-födas. Nu först, då det är för sent, ser jag att ingen bör låta dåra sig
-af en fåfäng villa, som lockar en att söka sin graf i fjerran land; ser
-att det dock i dödens stund är svårt att tänka på en hvila i den jord,
-som är oss fremmande, långt skild från alla dem vi älskat. Ja jag vill
-utan blygsel bekänna, ty denna känsla är helig, att jag längtar bort,
-bort till mitt kära hem, till det älskade Finland. Nu är det för sent,
-nu får jag det ej mera, ty mina krafter äro slut, jag skulle ej nå
-hemmet, utan skulle duka under på vägen, och detta ställe är så godt som
-något annat också. Snart, ja om några timmar kanske, är det förbi med
-mig. Ja, skaka ej så tviflande på hufvudet! Du är ju läkare och bör
-således ej låta dåra dig af den styrka och helsa, du tror dig märka, nu
-mer än förr på länge, i mitt väsen. Har du ej sett ljungelden, hur den
-blixtrar fram ett ögonblick, lyser, men försvinner hastigt? Så och med
-mig och mitt hela lif. Det har varit ett enda lysande, men tomt och
-onyttigt irrbloss. Och det hade kunnat, hade bordt vara så annorlunda!
-Nu först, med döden i hjertat, känner jag rätt, huru mycket jag
-förspillt och försummat, nu tycker det mig tungt, men det är för sent.
-Om jag kunde börja ånyo! Men nej! Endast ångern återstår för mig. Med
-snabba steg nalkas döden och dess kalla hand skall snart vidröra det
-hjerta, som i lifvet varit så varmt och kärleksfullt, som är det ännu,
-ty fåfängt har jag stridit och kämpat för att segra öfver denna känsla,
-så brinnande, så oöfvervinnelig, så förkastelig, och dock så ren, så
-helig. Den har varit lavaströmmen, som förtärt min framtid, som
-förbrännt mig till kropp och själ och gjort mig till den jag nu är. Och
-ändå, ändå kan jag ej ens i dödsstunden slita denna känsla ur min själ,
-den följer mig till grafven och bortom den. Svag och bedårad, har jag
-mycket felat, men mycket lidit också; om plågorna här skulle kunna
-afplana syndaskulden, nog vore mycket af min då afbetalad. Mycket har
-jag felat, men innan jag dör, vill jag söka godtgöra litet deraf. Om du
-engång återser Leonhard Lindmark, så säg honom, att han, och endast han,
-varit älskad af Elisabeth, att allt det öfriga varit blott en chimére,
-och gif honom det bref, som du finner försegladt i mitt schatull, och
-säg honom också, att hvarje ord deraf är en helig sanning, besvuren af
-en döende, ångerfull syndare; detta bref skall kanske gifva honom frid.
-Helsa äfven Elisabeth och säg, att jag döende välsignar henne ännu, och
-bed att hon ville upprepa den förlåtelse, hon engång skänkte mig, på det
-att jag må finna ro i grafven. Och nu lef väl! på samma ställe som
-brefvet finner du mitt testamente. Hälften af min förmögenhet tillhör
-dig, den andra har jag gifvit till en fattigförsörjnings-anstalt i vår
-födelsestad. Emottag du detta lilla bevis af min tacksamhet; du har
-varit den ende som följt mig under plågans och smärtans tid. Måtte denna
-lilla summa bereda dig en ljusare framtid med henne, du älskar! Jag
-måste slumra litet nu, ty jag är så trött, så trött. Lemna mig på en
-stund och medan jag hvilar, så bed för mig, jag behöfver det så väl!”
-
-Han tystnade och hans hufvud nedföll mot dynorna, ögonen voro slutna,
-men ett saligt leende sväfvade öfver de bleka läpparne. Tyst smög sig
-Verner ur rummet. När han ett par timmar sednare återvände och med ett
-ljus nalkades den slumrande vännen, såg han att denne hade slutat.
-
-”Han är död!” utbrast Verner med rörelse. ”Sof i frid; du har mycket
-lidit, men också bittert ångrat dina brott; måtte de vara dig
-tillgifna!”
-
-
-
-
- Mötet vid grafven.
-
- ”Misströsta ej!”
-
-
-Rudolph slumrade i frid under en enkel, men skön, hvit marmorurna i
-skuggan af en hög cypress på en kyrkogård i Nizza. Här skulle han hvila
-ut efter sitt lifs långa, bittra lidande. Redan för nära en månad sedan
-hade Verner fullgjort alla sina pligter mot den döde, men ändå
-qvardröjde han. Italiens ljufva himmel qvarhöll honom med magisk
-trollkraft. Nu skulle han dock lemna Nizza och allt var redan förberedt
-till hans afresa, då han sent en qväll gick för att ännu engång besöka
-vännens graf. Följande dagen skulle han bryta upp, men ville
-dessförinnan säga farväl för alltid åt den under torfvan slumrande.
-
-Dagen förut hade en resande anländt till samma värdshus, der de båda
-vännerne bott, och der den ena öfverblifne ännu bodde. Den fremmande var
-blek och syntes mycket lida. Då han anlände, stod Verner honom helt
-nära, och de förfallna, solbrända, men blonda dragen förefollo honom
-mycket bekanta, ehuru han ej kunde påminna sig att de tillhörde någon,
-som han förr sett. Medan han ännu grubblade derpå, gick fremlingen förbi
-honom och försvann in i huset. Förgäfves vände sig Verner till värden
-för att få veta den resandes namn; det han fick som svar på sin fråga
-var ett honom fullkomligt obekant Engelskt eller Amerikanskt. Förgäfves
-väntade han att få återse honom vid table d’hote; fremlingen kom ej och
-syntes icke till under hela aftonen, ej heller den följande dagen.
-
-Denna dag om aftonen hade han dock lemnat värdshuset och vandrade
-långsamt framåt längs gatorna i staden. Slumpen, eller ödet, eller en
-högre magt ledde hans stapplande steg till en vacker, trädplanterad
-kyrkogård. En oemotståndlig dragningskraft förmådde honom att inträda
-genom den öppna gallerporten. Han andades så lugnt på denna vida
-hviloplats och med ett slags tillfredställelse och längtan blickade han
-ikring bland dessa små och obemärkta, men lugna boningar. En af dessa
-behagade honom särdeles; det var en skön, hvit marmorurna, kring hvilken
-slingrade sig en krans af i sten huggna törnrosor. Denna graf stod skild
-från de öfriga, i skuggan af en åldrig cypress, och platsen såg så lugn
-och fridfull ut. Med längtan i sitt lidande hjerta nalkades fremlingen
-den afskilda grafven.
-
-”Du har funnit ro, okände,” sade han på svenska och böjde sig ned för
-att läsa skriften på grafven. Der stod äfven på svenska endast dessa
-ord:
-
- ”Rudolph Berg,
- född
- den 11 Junii 1802,
- död
- den 6 November 1839.”
-
-”Rudolph Berg!” upprepade fremlingen häftigt upprörd och med dödsbleka
-kinder; blott med möda förmådde han hålla sig uppe vid trädets stam.
-”Rudolph Berg, min dödsfiende, min lyckas mördare, är det så jag
-återfinner dig? Har den sällhet, du röfvat ifrån mig, ej bringat dig
-bättre frukt? Dock, du har lidit ut, du står nu inför den domaren, som
-allena kan läsa i menniskohjertat och som vet, hvad straff du förtjenar;
-mig tillhör således ej att dömma utan att glömma och förlåta, om jag
-sjelf vill hoppas att bli förlåten. Hvila då i frid! Du gjorde mig
-mycket ondt, men det fanns en tid, på vilken du var mig kär och vid
-minnet af denna tid förlåter jag dig!”
-
-”Leonhard Lindmark!” utropade härvid en röst helt nära och Verner
-framträdde till grafven. Han hade obemärkt af den andre inträdt på
-kyrkogården och nalkades sagta grafven; ty med förvåning varseblef han
-fremlingen, som föregående dagen väckt hans uppmärksamhet. Med
-obeskriflig undran såg Verner den andres djupa rörelse, men då hans
-utrop, så sorgligt och fullt af grämelse, men äfven af mild och
-kärleksfull undergifvenhet, nådde hans öra, föll som på engång fjellen
-från hans ögon och han igenkände fremlingen.
-
-”Leonhard Lindmark!” upprepade Verner och räckte sin hand åt fremlingen.
-
-Denne mottog den ej, utan stirrade förvånad på den talande.
-
-”Det var en tid som jag kallades så,” sade han omsider sagta och
-långsamt, ”men denna tid är nu förbi.”
-
-”Hvarföre har ni aflagt er faders namn?”
-
-”Emedan detta namn var mig en plåga,” sade mannen bittert, ”emedan det
-uppväckte i min själ minnen af en tid, lycksalig, men kort och för
-alltid flyktad. Men hvem är ni unge man,” frågade fremlingen misstroget,
-”hvem är ni, som känner mig, mitt språk, och kanske mina öden?” tillade
-han med en forskande blick.
-
-”En landsman och vän,” sade Verner och räckte ånyo handen åt den bleke
-fremlingen, som var ingen annan än Elisabeths olycklige make.
-
-”En vän!” upprepade Leonhard mildt, men vemodigt. ”Det var länge se’n
-jag hörde det ordet, eller sett någon, som varit det för mig; och om jag
-också betviflar det sednare, kan jag dock helsa er med tillgivenhet
-såsom det förra,” med dessa ord skakade han vänligt Verners hand.
-
-”Och dock skall ni snart kalla mig så,” utropade Verner gladt och
-besvarade hans handtryckning, ”ni skall kalla mig så, ty jag vill och
-kan bringa er en stor glädje.”
-
-”Jag betviflar det, ty glädje har jag ej på länge egt och i er magt,
-unge man, står ej att bringa mig den.”
-
-”Men om det stode? Om jag sade er, att ni ännu kan och bör bli lycklig,
-att allt är förvandladt igen, skulle ni ej tro mig då?”
-
-”Gäckas icke med mig, okände!” sade Leonhard med darrande röst och
-dödsbleka kinder. ”Du känner ej hvad jag lidit, vet ej hur jag försakat
-allt hopp om sällhet och huru jag skulle kunna hämnas på den, som ville
-gäcka mig med dess tomma irrbloss. Var derföre tyst och reta ej
-djefvulen i min kropp.”
-
-”Jag gäckas ej,” sade Verner fast och högtidligt; ”inför Gud, den evige,
-svär jag, att mina ord äro sanning och att jag kan och vill bevisa det,
-om ni följer mig till mitt qvarter.”
-
-”Hvem är ni då?” frågade Leonhard och betraktade Verner förvånad och
-misstrogen, ”hvem är ni som så vill trösta mig?”
-
-”Mitt namn vill jag säga er sedan. Tro mig blott nu och följ med.”
-
-”Nej, jag kommer ej,” sade Leonhard och stod qvar orörlig, och med mörk
-blick. ”Jag vill veta ditt namn frestare, om du är från himmelen eller
-afgrunden.”
-
-”Nå väl då envise,” utbrast Verner otåligt men ändå leende, ”jag måste
-väl då säga er mitt enkla namn, på det ni tydligen måste inse, att det
-ej kan göra anspråk på att härstämma hvarken från det ena eller det
-andra stället, utan helt enkelt räknar sina anor från jordens grus. Jag
-heter Verner, och om ni påminner er, torde ni kanske ihågkomma en
-hedersgubbe till handlande med samma namn i er födelsestad. Denne man,
-Gud fröjde hans själ, var far till mig, och _han_ som slumrar under
-denna sten, var en af mina slägtingar. Jag följde honom hit till detta
-fremmande land, ty han trodde sig finna helsa här, men fann döden. Frid
-öfver honom, ty stor var hans skuld, men hans ånger var ändå större och
-han dog som en botfärdig syndare!”
-
-”Ja frid öfver honom!” sade Leonhard rörd, ”han gjorde mig obotligt
-ondt, men jag vill ej förbanna honom.”
-
-”Nej förbanna honom ej! Han var kanske lättsinnig, svag och straffvärd,
-men han var äfven ädel, och hvad i hans förmåga stod, har han gjort för
-att försona sitt brott. Och nu, när ni känner mitt namn, tvekar ni väl
-ej att följa mig, på det jag må kunna bevisa er sanningen af mina ord.”
-
-Leonhard log vemodigt och tryckte den unge mannens hand. Stumma vandrade
-de sida vid sida tillbaka till det hotellet, der de båda bodde. Sittande
-i samma soffa, der Rudolph få veckor förut hade utandats sin sista suck,
-emottog Leonhard tvenne bref, dem Verner räckte honom, i det han med
-rörd stämma sade:
-
-”Det gläder mig att så snart vara i tillfälle att till er öfverlemna
-dessa bref, till min omsorg anförtrodda af tvenne för mitt hjerta
-dyrbara personer. Jag vågade ej hoppas att så snart träffa er. Måtte
-dessa bref innehålla de underrättelser, och den tröst ert hjerta önskar
-och törstar efter! Jag tror det, ty med innerlig öfvertygelse bådo mig
-båda dessa personer framföra till er den försäkran att allt var
-förvandladt och att ni kunde bli lycklig om ni ville.”
-
-Leonhard skakade hufvudet tviflande. Stum emottog han de båda brefven.
-
-
-
-
- De båda brefven.
-
- ”Sörj icke mer, de fly bekymrens tider
- Och snart är minnet öfrigt blott,
- Det gifs ett mål för allt hvad hjertat lider,
- Och hvarje plåga gränsor fått.”
-
- ~Granberg.~
-
-
-Leonhard tog brefven. Med en hastig blick öfversåg han utanskriften på
-dem. Den ena stilen var honom fullkomligt fremmande, den andra svag,
-ojemn och darrande, framkallade en dödlig blekhet på hans insjunkna
-kinder. Häftigt sjönk handen med brefvet igen och han satt längre
-orörlig med hufvudet lutadt mot bröstet. När han upplyftade det om en
-stund, var han ensam i rummet, Verner hade lemnat honom. Med en stilla
-suck återtog han brefvet, bröt det och läste följande, med svag och
-darrande hand skrifna, och om djup rörelse och ånger vittnande ord:
-
-”Jag borde icke våga vända mig till dig, dig som jag så grymt gäckat på
-allt det käraste, du egde i lifvet; jag borde ej ens i skrift göra det,
-ej påminna dig om den usla varelse, du engång kallat vän och broder.
-Icke skulle jag heller gjort det, om jag ej hoppats att derigenom, om
-också blott till en ringa del, godtgöra hvad jag brutit emot dig. Detta
-hopp, och längtan att erhålla lugn och tröst i den stund, som ej är
-långt borta, är det som gifvit mig mod att så träda inför dig med alla
-mitt hjertats djupaste hemligheter afslöjade, och jag ber dig i _hennes_
-namn, som vi båda tillbedt, att lyssna med tålamod till mina ord och tro
-dem; de äro sanning, helig, lefvande sanning, ty på grafvens brädd med
-döden i hjertat kan och vill jag ej bedraga dig.”
-
-”Min ungdom känner du, känner det varma band, som så fast, så
-oupplösligen tycktes förena oss; men hvad du ej känner, var den djupa,
-till dyrkan gränsande kärlek, som jag bar i mitt hjerta för allt skönt
-och herrligt, vare sig i natur, i handling eller hos menniskor och djur.
-Det var denna känsla som fästade sig så djupt i mitt sinne och som
-förenade oss båda, ty tro ej, att det endast var af tacksamhet för mitt
-lifs räddning, jag höll dig kär; ack nej! det var för den skönhet, jag
-såg i din modiga, sjelfuppoffrande handling, jag så innerligt älskade
-dig. Och dock var äfven lifvet mig kärt då ännu, ty endast den trötte
-brottslingen, den, hvars hjerta varit hårdt snärjdt i syndens bojor,
-längtar efter befrielsen; det känner jag för väl, för väl!”
-
-”O att du ej hade räddat mig! Hvarföre ryckte du ditt lifs onde engel ur
-den kalla, våta grafven? Hvarföre skulle du locka tillbaka den djefvul,
-som så skoningslöst krossat din sällhet? Ack! ....
-
-”Men då var du mig dyrbar; min tillgifvenhet var så varm, så innerlig,
-jag tyckte mig kunna för dig uppoffra lifvet och allt det käraste, det
-hade att bjuda, och likväl ... Menniskohjerta! du är ett eländigt, ett
-illfundigt ting, dina fastaste föresatser kullslås, dina innerligaste,
-bästa känslor fördunsta! Eländigt!”
-
-”Jag återsåg dig efter en mångårig skiljsmessa. Vi hade båda under tiden
-blifvit män. För dig hade lifvet visat blott sin blomstersida; jag
-deremot hade pröfvat svikna förhoppningars bitterhet, och denna känsla
-hade gjort mitt väsen sträft och kallt, under det elden i det inre blott
-flammade dess högre. Då, mera än någonsin, längtade jag efter ett
-hjerta, som kunde fullt fatta och dela mina känslor, ett hjerta, vid
-hvilket jag lugnt och tryggt skulle kunna hvila. Jag längtade efter ett
-föremål att älska och tillbe, ett som varit mig det käraste på jorden,
-hvilket jag kunnat vörda och lefva för.”
-
-”Med dessa känslor såg jag din maka och i henne den drömbild, som
-ständigt kringsväfvat mig vaken eller sofvande. Hvad mitt hjerta kännt
-och anat skönast, det såg jag allt hos henne förkroppsligadt. Från
-första ögonblicket tillbad jag henne, dock dolde jag sorgfälligt både
-för mig och andra denna känsla. Men jag var svag, jag kunde ej se och ej
-låta bli att se henne, och för hvarje gång blef hon mig dyrare,
-heligare, tills i en obevakad stund, en stund af mägtig frestelse, det
-första ord af kärlek gick öfver mina läppar. Förbannade vare dessa ord,
-denna stund, i evighet förbannade!!”
-
-”Ännu älskade jag dig dock. Men steget engång taget på syndens väg, kan
-icke tagas tillbaka; ifrån den breda helvetes stråten är det så svårt
-att återvända, ty fram eller åter skall det bära, men stanna får man ej;
-man måste, måste gå till målet, envar det än må vara ställdt.”
-
-”Och jag gick, men med döden i hjertat, fast det brann af en besvarad
-kärleks salighet. Jag var så låg, så sjunken i mina egna ögon, att
-lifvet blef mig tungt och vämjeligt. Men derunder tillbad jag dock henne
-allt högre och högre, och dolde för hennes skuld de qval, som tärde mig;
-ty också hon led. Jag sökte försona henne med sin ställning, men det
-lyckades aldrig, och kanske blef hon derigenom endast dyrbarare för mitt
-hjerta, ty högre lågade för hvarje dag min kärlek, ehuru jag med smärta
-såg de förebråelser, hon ständigt gjorde sig sjelf.”
-
-”Vid denna tid var det, som du lät utöfva hämndens kall emot mig. Denna
-handling så rättvis, så välförtjent, uppväckte likväl bitterhet i mitt
-hjerta och slöt det för dig. Du hade tagit igen ditt lån, då du så
-obarmhertigt fråntog mig helsa och kraft och lemnade mig ett eländigt
-rof för sjukdom och plågor. Från denna stund var allt qvittadt oss
-emellan och jag ingenting dig skyldig numera. Utan förbehåll lemnade jag
-fritt rum åt min kärlek, men hon förblef mig likväl alltid helig. Nu
-ville jag alldeles röfva lyckan ifrån dig och en engel för mitt sjuka
-hjerta, jag ville skilja er åt och dervid vinna en maka, sådan jag kunde
-tillbe; men denna plan strandade emot hennes bergfasta vilja, hennes
-renhet och oskuld, ty oskyldig var hon, trots allt och vid allt, som är
-heligt, i himmelen och på jorden. Hon ville ej slita bandet emellan er,
-sade hon alltid, ty det var dig, och endast dig hon tillbad i sitt
-hjerta, ehuru jag ej då kände det. Du sjelf skulle vara den, som skulle
-uttala skiljsmessans dom mellan dig och henne; sådant var hennes beslut.
-Men jag kände dig så väl, jag visste att detta ord aldrig skulle gå
-öfver dina läppar, och då — ja då önskade jag dig döden, önskade, att du
-legat djupt ned i jorden; ty du stod ju i vägen för min kärlek, denna
-kärlek, som uppslukat alla de ädlaste känslorna i min själ. Jag var
-blefven eländig och usel, din stränga hämd hade krossat hela min bättre
-varelse. Du blef mig vidrig, förhatlig, du som jag fordom så högt
-älskade.”
-
-”Med rysning förbigår jag nu den sorgliga händelse, som för evigt
-skiljde henne och mig, som öppnade hennes ögon, blott för en kort tid
-förblindade af en falsk synvilla, den hon tog för kärlek, men som endast
-var ett sken deraf. Du får tids nog erfara denna händelse, om du ännu
-finnes bland de lefvandes antal, och en gång återser ditt hemland, eller
-någon röst derifrån når ditt öra, i hvilken vrå af den vida verlden du
-då än må irra. Jag ville blott säga dig, att hvad du än må känna vid
-denna underrättelse, så låt det bli blott jag, som träffas af din
-rättvisa förbannelse, ty jag, endast jag, är den skyldige. Må mig ensam
-drabba all förbannelse, allt straff och hennes skuldfria hufvud skonas!
-Ty heligt svär jag, att hon intet felat, intet brutit, utom sin svaghet,
-om den är ett brott, och du bör, du skall sätta tro till mina ord, en
-döendes ord!”
-
-”Och nu, nu återstår mig blott att besvära dig att återvända till
-_henne_, som trånar af längtan efter dig. Hvarföre skulle du försaka den
-lycka, som vinkar dig och som du ännu så fyllt kan njuta? Hvarföre sluta
-hjertat för den felande, men ångerfulla makan, dig ännu lika värdig som
-fordom? Aldrig skulle jag yttra dessa ord till dig, om jag ej vore på
-grafvens brädd, men med döden i hjertat blir man ödmjuk, och en längtan
-uppstår att försona om möjligt sina brott. Också jag vill försona hvad
-jag brutit, om det låter göra sig, och denna brinnande önskan gör, att
-jag kan hoppas förlåtelse i ett annat lif.”
-
-”Mitt hopp är, att detta bref måtte finna väg till dig och att dess ord
-kunde sprida ljus och tröst i din själ; ty nu i dödsstunden har mitt
-hjerta veknat och den fordna barndomsvänskapen har återtagit sin heliga
-plats deri. Gerna och fullkomligt förlåter jag dig din grufliga hämd och
-erkänner att den ej var orättvis. Mycket har jag brutit, men blifvit
-mycket straffad också. Men nu, nu i dödsstunden, uppfyller ett mörkt
-tvifvel min själ; det förefaller mig, som om du ej skulle varit den, som
-hämnats på mig, som om jag oskyldigt anklagat dig. Är det så, huru
-mycket har jag ej då felat emot dig? Mot dig har jag felat, aldrig emot
-någon annan, och detta bör till en del försona min misstanke. Snart
-skall allt detta bli mig uppenbart, och för hvad jag brutit, skall
-straffet drabba mig. Måtte du förlåta mig, såsom jag dig!”
-
-Brefvet sjönk ur Leonhards hand och han böjde hufvudet ned mot bröstet.
-”Frid med dig,” suckade han, ”måtte du vinna förlåtelse i den andra
-verlden, såsom du vunnit den af mig äfven för din olycksaliga, ehuru
-falska misstanka!”
-
-Länge förblef han tankfull och ville ej komma sig till att bryta det
-andra brefvet. Omsider sprang sigillet och efter en snabb blick på
-underskriften läste Leonhard följande:
-
-”Broder! — Låt mig kalla dig så, ty alla äro vi ju bröder inför Honom,
-som ransakar hjertan och njurar. — Broder! länge har jag hoppats, länge
-bedit, att den stund måtte komma, som nu är inne då din blick hvilar på
-de ord, jag skrifvit; ty jag betviflar ej att du ju icke djupt känner
-sanningen af dem, att de icke återföra friden och glädjen till ditt
-arma, ack så länge fridlösa hjerta; jag betviflar ej, att ju Gud icke
-styr det så, att dessa rader finna dig ehvar du än må irra i den vida
-verlden, o! måtte de då vara rösten, som kallar och beder dig återvända
-till de kära, du här lemnat.”
-
-”Återvänd, o återvänd till henne, som du så högt älskat, till henne, som
-utgjorde din himmel på jorden! Tro mig! Ännu förtjenar hon hela din
-kärlek och kanske högre än fordom, ty hennes hjerta, luttradt genom
-lidande och ånger, är så rent, så oskyldigt, som ett barns i denna
-syndiga verld; hennes själ har vändt sig till Honom, som allena kan
-hjelpa, och brinnande böner beder hon natt och dag, att Han måtte bevara
-dig och föra dig åter till hemmet, på det hon genom sin oändliga kärlek
-måtte utplåna minnet af sina förbrytelser. Huru ofta i nattens mörker,
-då hon trott sig vara obemärkt, har jag icke hört henne gråta och bedja
-så, att det kunnat röra en sten; bedja, att du måtte återvända, på det
-hon ännu skulle kunna visa dig sin återväckta kärlek, denna kärlek, som
-aldrig varit slocknad; ty det var blott en mörk, olycksalig skugga, som
-smög sig emellan er, och nu, då den är borta, strålar kärleken i
-fördubblad glans och styrka. Men hon känner djupt sitt felsteg och vågar
-icke vända sig till dig med en bön att återvända; hon beder derom, men
-hon vågar icke hoppas, vågar icke ens nämna denna önskan, och det är
-henne ovetande, som jag sänder dessa rader ut i verlden att söka väg
-till dig. Låt ej deras bön förklinga ohörd, tillslut icke ditt hjerta
-för den sällhet, som ännu väntar dig; låt ej verldens dom skilja åt det
-Gud förenat och glömm ej, att ”en menniska kan falla sju resor, men dock
-stå upp igen.”
-
-”Mycket har du lidit, mycket älskat och blifvit älskad också, och i din
-kärleks namn besvär jag dig att glömma och återvända till henne. Hon
-vågar icke hoppas derpå, men i hennes hjerta har jag läst denna önskan.
-Derföre beder jag: kom igen till den du fordom älskade; slut henne åter
-till ett hjerta, som klappar för henne, och du skall ännu engång finna
-sällhet på jorden. Hon har varit en pligtförgäten maka, en kall mor, en
-menniska, som glömmt sina eder; hon har syndat mycket i himmelen och på
-jorden; men hon har mycket ångrat också, och hennes bittra tårar hafva
-rentvagit hennes själ. Ännu kan hon hoppas nåd af Honom, som ensam
-dömmer oss, och du, du skulle icke förlåta? Ack ja! det skall, det måste
-du, om du hoppas sjelf få nåd. Du skall återvända till henne, som varit
-och förblir din maka, och I skolen åter bli lyckliga, ty jag känner er
-båda och mitt hopp skall icke svika. Men du måste skynda, ty här väntar
-dig en vän, som länge beredt sig till den sista vandringen, och han får
-ej dröja säger honom en känsla, som icke bedrager; men han vill ej gå,
-innan han fullbordat sitt sista varf på jorden, innan han beredt
-sällheten åt en varelse, honom kärare än lifvet och allt hvad det eger
-skönast. Kom derföre! Skynda! Förakta ej min kallelse; ehuru svag, tror
-jag och hoppas att det blir mig gifvet att åter förena er, ni båda mitt
-hjertas älsklingar. Dröj icke! Kom, o kom snart, eljest blir det
-försent!”
-
- Ferdinand.
-
-Leonhard sjönk på knä. ”O, min Gud, min Gud!” suckade han andaktsfullt
-och djupt upprörd, och för första gången, efter årslånga qval, fugtades
-hans ögon af tårar; ”o, är det sannt, är det möjligt, att denna sällhet
-ännu är mig sparad. Hvad är då allt mitt lidande, alla mina qval emot
-den!”
-
-Han hörde en rörelse i rummet och vände sig om. I dörrn stod Verner.
-
-”Kom, att jag måtte få omfamna dig, du himlasändebud!” utbrast Leonhard
-i det han räckte armarna emot honom, Verner sjönk till hans bröst.
-
-”Nå nu följer ni mig väl?” frågade han rörd.
-
-”Ja i dag, i detta ögonblick!” sade Leonhard ifrigt och sprang upp. ”Jag
-skyndar mig att iordningställa allt hvad till afresan hörer.”
-
-”Jag har redan gjort det.”
-
-”Huru?”
-
-”Underättad om brefvens innehåll af mina båda vänner, då de anförtrodde
-dem åt mig, har jag ej betviflat, att ju icke utgången skulle blifva
-den, som den blef, och derföre skyndade jag mig att iordningställa allt,
-medan ni läste, och efter ett par timmar kunna vi lemna Nizza och
-anträda återresan till vårt kära Finland.”
-
-Rörd tryckte Leonhard den unge mannens hand.
-
-
-
-
- Försoningen.
-
- ”Det ges ett land der ögat aldrig gråter,
- Der hjertat aldrig hatar, blott förlåter.
- O! låt mig hoppas att få se dig der!”
-
- ~Lindegren.~
-
-
-Mörk skymning herskade ute, men i det rum, der vi inträda, brann en
-dunkel lampa, och den starka lukt af medikamenter, som möter oss der,
-gör att vi genast inse, det vi kommit i ett sjukrum. När vi nogare se
-oss om, varsebli vi en blek, lutad gestalt med aftärda, nästan
-oigenkänneliga drag, hvilande på en säng, invid hvilken en ung qvinna
-sittande med ett barn, en liten flicka på sina knän, och båda, med ett
-omisskänneligt uttryck af kärlek och tillgifvenhet, tysta betraktande
-den sjuke, som ligger der, med slutna ögon och tungt rosslande
-andedrägt.
-
-”Hvad är klockan?” frågade han omsider, knappt hörbart och öppnade till
-hälften sina dunkla ögon.
-
-”Fyra,” ljöd det milda svaret.
-
-”Fyra! Och det är så skumt! Men det är väl mina ögons fel. Min blick
-börjar redan fördunklas, slutet nalkas, tror du ej det, Elisabeth?”
-
-”O nej, nej! Tala ej så, du kan inte vilja lemna mig ensam i en verld,
-som föraktar mig; du kan icke vilja lemna mitt barn, som du så högt
-älskat.”
-
-”Tviflar du på min tillgivenhet?” frågade den sjuke sagta; ”Ack gör det
-ej Elisabeth. Du är mig kär, ja kärare än jag kan nämna, men Herren
-kallar mig och jag måste lyda. Dock lemnar jag dig icke ensam. Jag ville
-ej gå bort, utan att gifva dig en vän, till hvilken du kunde fly i sorg
-och nöd och frestelse, och det var min fröjd att hoppas på detta
-ögonblick, då jag finge sluta dig intill hans hjerta. Men mig blef ej
-denna glädje gifven, ty jag går kanske bort utan att återse honom; du
-deremot skall göra det och bli lycklig ännu engång; denna tro är fast
-och lefvande hos mig.”
-
-Han tystnade och låg en stund med slutna ögon. Omsider öppnade han dem
-åter och sade med ännu svagare stämma i det han fattade Elisabeths hand
-och sagta tryckte den:
-
-”Jag känner, att min stund nalkas. Är här ingen utom ni?”
-
-”Nej ingen, endast jag och Helena.”
-
-”Skall jag då dö utan att se honom,” sade Ferdinand, icke utan att
-lindrigt knota. ”Fall på knä, Elisabeth, och du, barn, och bedjen med
-mig att jag måtte få lefva en liten tid ännu.”
-
-Fulla af andakt knäböjde Elisabeth och hennes dotter och bådo en
-brinnande bön för den trogne vännens lif. Med sagta röst upprepade han
-deras ord och hans ögon hvilade med ett uttryck af innerlig kärlek på
-dem båda. Men hastigt blef blicken irrande och orolig; det var som om
-den sökt något annat föremål att fästa sig vid, men förgäfves. Då
-rycktes dörren häftigt upp och en man syntes på tröskeln. Med ett utrop
-af outsäglig fröjd, blandad med smärta, ville han störta fram i rummet,
-men då framskyndade hastigt en annan gestalt och höll den förra
-tillbaka, i det en ängslig röst sade:
-
-”För Guds skull besinna er! Det kunde kosta tvenne lif.”
-
-Vid mannens utrop spratt Elisabeth till och vände sig om; äfven den
-sjuke reste sig litet och en stråle af glädje flög öfver de drag, på
-hvilka döden redan tryckt sin stämpel. Dödsblek, med flämtande andedrägt
-och stirrande blick, såg Elisabeth bort till mannen, som ville slita sig
-lös från den andres hårda tag och ila fram; han syntes henne lik en
-vålnad. Känslolös stod hon stilla, tills den döende häftigt fattade
-henne hand och med stark och klar stämma sade:
-
-”Qvinna, fall ned till den mannens fötter, och bed, med de ord, ditt
-förkrossade hjerta föresfäfvar, honom om tillgift får hvad du brutit.
-Det är din man.”
-
-Då, på engång, som om tungans band blifvit löst, sjönk Elisabeth ned
-till sin olycklige, fordom och nu åter så högt älskade makes fötter och
-bad med ångerfull, skälvande stämma: ”Förlåt, o förlåt, förlåt!!”
-
-Mildt och ömt böjde Leonhard sig ned till den bedjande och slöt henne
-till det hjerta, som aldrig kallnat för henne. Huld och god reste han
-upp den ångerfulla och bar henne till en soffa, och der, med den alltid
-så högt älskade tryckt till sitt bröst, gret han tårar, på engång ljufva
-och smärtfulla.
-
-Med ett leende af outsäglig fröjd låg den sjuke stilla, betraktande den
-rörande taflan. Tacksamt ihopläggande sina händer, suckade han sagta:
-”Herre, nu låter du din tjenare fara i frid!”
-
-Sen den första rörelsen gifvit sig, såg Leonhard upp och hans blick föll
-på Helena, som ännu knäböjde med ihopknäppta händer och full af undran
-betraktade fremlingen som hon ej mera kände.
-
-”Mitt barn!” utbrast han, störtade fram till flickan och slöt henne med
-innerlig kärlek till sitt varma fadershjerta. ”Mitt barn! Min Helena!”
-
-Blickande honom djupt i ögat, slog Helena sina armar innerligt kring
-hans hals och sade: ”Du är då pappa! O så är du då åter hos oss och
-lemnar oss ej mera! Eller huru? Vi ha så saknat och gråtit öfver dig,
-mamma och jag, och bedt Gud, att du skulle återvända, och den gode Guden
-har hört vår bön efter du kommit igen.”
-
-”Ja jag är återkommen,” sade den djupt rörde fadren. ”O min Gud,
-välsigna du mitt barn! Men hvar äro de andra?” och han såg frågande
-omkring sig.
-
-Denna fråga kändes som ett dolkstygn i Elisabeths arma hjerta, hon
-vacklade och sjönk på knä med hopknäppta händer, å nyo stammande: ”o
-förlåt, förlåt!”
-
-”De ha gått den väg, vi alla skola gå,” afbröt den sjuke lifligt, i det
-han reste sig från bädden.
-
-”Döda således!” sade fadren sorgligt.
-
-”Ja döda genom min vårdslöshet! utbrast Elisabeth; ”o till alla mina
-brott kommer äfven det, att jag varit mina barns mörderska.”
-
-Vid dessa ord bleknade Leonhard djupt och stirrade förskräckt på den
-knäböjande. En rysning skakade honom, men den sjuke reste sig och sade
-med klar och tydlig, ehuru svag stämma: ”Det är hennes djupa ånger, som
-talar så, men om du ej betviflar sanningen af mina ord, en döendes ord,
-så var öfvertygad, att hon ej är saker till deras död, utan Han ensam,
-som afmätt alla varelsers lifslängd, har kallat dem till sig; och väl
-dem som fått gå dem vägen, innan synden ännu hunnit göra den trång och
-törnbesådd. Derföre Leonhard, sörj ej, utan gläd dig åt dina barns
-lycka, en lycka, som jag snart hoppas få njuta också. Lef och gläd dig,
-njut af den sällhet, som af Gud blifvit sparad åt dig, bered din makas,
-ditt barns och alla deras sällhet och lycka, som komma i din väg! Glöm
-det förflutna och lef blott för det tillkommande!”
-
-Det låg en så innerlig bön i den döendes ord, att den smälte Leonhards
-själ. Djupt rörd, böjde han sig ned öfver sin knäböjande maka, och slöt
-henne till sitt bröst sägande innerligt:
-
-”Allt är glömdt och förlåtet! Ifrån denna dag skola vi börja ett nytt
-lif!”
-
-Med blickar, i hvilka redan syntes ett återsken af öfverjordisk fröjd,
-låg den sjuke betraktande de båda makarna. Sedan vinkade han dem till
-sig, med ömhet slutande deras händer i sina, och talade med matt stämma
-sålunda: ”Gud har varit god och barmhertig emot mig, som han är det mot
-alla; Han har låtit mig upplefva detta ögonblick, som jag så innerligt
-efterlängtat, och Hans heliga namn vare derföre prisadt evinnerligen! Ni
-ären försonade och förenade åter, ni båda, som jag älskat så högt, och
-intet skall åtskilja er, det säger mig en inre röst. Mitt värf är
-således slutadt på jorden och jag kan nu, utan oro och med fröjd, följa
-döden, som redan länge stått kallande vid min hufvudgärd. Men innan jag
-går den väg, ni kanske ej så snart beträden, vill jag ännu engång tala
-sanning och uppenbara en känsla, som jag under många, långa år begrafvit
-i djupet af min själ. Elisabeth, min vän, min syster! Vet då, att jag
-älskat dig varmt, innerligt, outsägligt, mera än man älskar mor, far och
-syskon, högre, annorlunda. Jag har sörjt deröfver, jag har bittert
-gråtit, men denna brottsliga, ehuru så rena kärlek, har jag ej kunnat
-utplåna ur mitt hjerta, den qvarlefde der, oaktadt all kamp och strid.
-Denna känsla, som jag fördömt, men ej förmått besegra, har varit masken,
-som gnagit på mitt lif, och som i så unga år för mig i grafven. Men nu,
-med döden i hjertat, nu först inser jag klart och tydligt, att jag
-misskännt mig sjelf, att min kärlek varit, ehuru olåflig, ren, stark och
-alltuppoffrande, och derföre kan jag nu, innan jag går, öppna mitt
-hjerta för dig och utan skuld bekänna, att jag älskat dig, sen våra
-barnaår; ej med samma lugna syskonkärlek som du, utan högre. Tidigt
-inseende skilnaden i våra känslor, lärde jag mig likväl att kufva mina,
-och det högsta, jag sedan eftersträfvat, var, att bli din vän, din
-beskyddare emot allt ondt, mot hvilket det stod i min magt att värna
-dig. Troget har jag, enligt min svaga förmåga, sökt uppfylla detta kall;
-jag har varit din bror; men nu behöfs jag ej mera, nu är min rol slutad,
-nu får jag gå, ty min tid är kommen. Derföre: lefven väl! lefven för
-hvarandra och ert barn; lefven så, att ni kunna återfinna hvarandra
-engång der oppe, ofvan stjernorna, hos den allgode, all kärleks urkälla.
-Och under årens lopp, när minnet försvagas: egnen stundom en tanke af
-kärlek åt honom, som var er trognaste och varmaste vän. Och nu! låten
-mig sluta er till mitt hjerta alla tre! ... Gud välsigne er! ...
-misströsten ej! ... hoppas ... man kan falla ... men ... stå upp ...
-igen.”
-
-Den kärleksfulla stämman tystnade, ögonen slötos, och med ett leende af
-outsäglig fröjd, utandades Ferdinand sin sista suck.
-
-
-
-
- Slutet.
-
- ”Nu är det slut!”
-
-
-Dagar kommo, dagar gingo, allt var som förr, men dock hur annorlunda?
-Leonhard och Elisabeth älskade hvarandra åter, som fordom, kanske ändå
-högre, och ändå voro deras blickar dystra, deras kinder blekare och
-leendet mera sällsynt på deras läppar; det var en hemlig smärta, som
-tärde på deras hjertan, men båda tego och dolde den sorgfälligt för
-hvarandra.
-
-En afton, några månader efter Ferdinands död, satt Elisabeth åter som
-vanligt ensam vid fönstret i sin kammare och blickade tankfullt ut i
-rymden. Då nalkades henne någon, som med en öm smekning tryckte hennes
-hufvud till sitt hjerta och ett par varma läppar vidrörde lätt hennes
-panna. Förvånad såg Elisabeth upp, det var hennes make, som med en öm
-blick såg in i hennes vackra, blå ögon, hvilka nu stodo fulla af tårar.
-
-”Elisabeth, min vän,” sade Leonhard kärleksfullt, men sorgligt, ”du
-gråter. Det är något, som du saknar. Vill du icke öppna ditt hjerta och
-säga mig, hvad det är?”
-
-”Ack!” svarade hon vemodigt, ”visst sörjer och saknar jag djupt något,
-som jag aldrig, aldrig mera återfår.”
-
-”Och det är?”
-
-”Din för evigt förlorade aktning, som jag fordom åtnjöt,” sade Elisabeth
-sagta och gömde hufvudet vid sin makes bröst. ”Jag har ej förtjenat
-bättre, men ack, jag kan ej lefva den förutan.”
-
-”Nå väl!” sade Leonhard med klarnad blick. ”Långt, långt bortom hafven
-finns ett land, fritt och lyckligt så mycket man kan vara det på jorden.
-Der har jag beredt de mina en hamn, väl trång, men lugn och stilla. Vill
-du följa mig dit? Der skall intet förakt störa vår frid, der skola vi
-lefva lugnt och lyckligt för hvarandra och vårt barn. Vill du följa mig
-dit?”
-
-”Ack ja! Tag mig med! Gör med mig, hvad du vill, blott jag aldrig
-behöfver lemna dig mera. O, jag är så ovärdig din kärlek.”
-
-”Säg icke så! Vi äro alla svaga. Hvem är den bland alla jordens barn,
-som ej kunnat falla, om han blifvit frestad? Men få äro de, som kunna
-resa sig eller fallet, och uppstå renare än förr.”
-
-Och de lemnade sitt fädernesland och man har aldrig hört något om dem
-sedan. Menniskorna beklagade Leonhard och fördömde Elisabeth, men
-Leonhard var lycklig, och Han som sade: ”_den utan skuld är han kaste
-första stenen_,” Han bad for Elisabeth, som för oss alla.
-
- ~Slut.~
-
-
-
-
- Eftertal.
-
-
-_Genom företal plägar man anbefalla ett arbete af värde i allmänhetens
-bevågenhet, ehuru ett sådant knappast behöfver något tal alls; ty det
-talar tillräckligt för sig sjelft. Men ett arbete, sådant som detta,
-borde då, mätt efter samma måttstock, egenteligen vara försedt både med
-för- och eftertal, för att sålunda i fullt harnesk kunna bjuda
-motståndarne spetsen. Dock torde all fruktan vara öfverflödig, då det
-gäller ett så ringa arbete som detta, hvilket utan de ringaste anspråk
-framträder i dagen. Blott ett barn af lediga stunder, ett hastverk,
-begär det att icke bättre anses. Skulle dock någon välvillig läsare,
-emot all förmodan, ibland det öfriga gruset finna, om ock blott ett korn
-gull, skall det icke glädja någon högre än_
-
- _Författarinnan._
-
-------------------------------------------------------------------------
-
-
-
-
- TRANSCRIBER'S NOTES
-
-
- 1. Changed ‘plåga’ to ‘pläga’ on p. 5.
- 2. Changed ‘vördnasfullt’ to ‘vördnadsfullt’ on p. 19.
- 3. Changed ‘bedröflligt’ to ‘bedröfligt’ on p. 179.
- 4. Silently corrected simple typographical errors.
- 5. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.
- 6. Enclosed italics font in _underscores_.
- 7. Enclosed bold font in =equals=.
- 8. Enclosed spaced font in ~tildes~.
-
-
-
-
-
-End of the Project Gutenberg EBook of Den Fallna, by Wendela Randelin
-
-*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN FALLNA ***
-
-***** This file should be named 53591-0.txt or 53591-0.zip *****
-This and all associated files of various formats will be found in:
- http://www.gutenberg.org/5/3/5/9/53591/
-
-Produced by Richard Tonsing, Jens Sadowski, Matti Järvinen
-and the Online Distributed Proofreading Team at
-http://www.pgdp.net
-
-Updated editions will replace the previous one--the old editions will
-be renamed.
-
-Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
-law means that no one owns a United States copyright in these works,
-so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
-States without permission and without paying copyright
-royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
-of this license, apply to copying and distributing Project
-Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
-concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
-and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
-specific permission. If you do not charge anything for copies of this
-eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
-for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
-performances and research. They may be modified and printed and given
-away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
-not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
-trademark license, especially commercial redistribution.
-
-START: FULL LICENSE
-
-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
-
-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
-distribution of electronic works, by using or distributing this work
-(or any other work associated in any way with the phrase "Project
-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
-Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
-www.gutenberg.org/license.
-
-Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
-Gutenberg-tm electronic works
-
-1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
-and accept all the terms of this license and intellectual property
-(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
-the terms of this agreement, you must cease using and return or
-destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
-possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
-Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
-by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
-person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
-1.E.8.
-
-1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
-used on or associated in any way with an electronic work by people who
-agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
-even without complying with the full terms of this agreement. See
-paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
-agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
-electronic works. See paragraph 1.E below.
-
-1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
-Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
-of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
-works in the collection are in the public domain in the United
-States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
-United States and you are located in the United States, we do not
-claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
-displaying or creating derivative works based on the work as long as
-all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
-that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
-free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
-works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
-Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
-comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
-same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
-you share it without charge with others.
-
-1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
-what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
-in a constant state of change. If you are outside the United States,
-check the laws of your country in addition to the terms of this
-agreement before downloading, copying, displaying, performing,
-distributing or creating derivative works based on this work or any
-other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
-representations concerning the copyright status of any work in any
-country outside the United States.
-
-1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
-
-1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
-immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
-prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
-on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
-phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
-performed, viewed, copied or distributed:
-
- This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
- most other parts of the world at no cost and with almost no
- restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
- under the terms of the Project Gutenberg License included with this
- eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
- United States, you'll have to check the laws of the country where you
- are located before using this ebook.
-
-1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
-derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
-contain a notice indicating that it is posted with permission of the
-copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
-the United States without paying any fees or charges. If you are
-redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
-Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
-either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
-obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
-trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
-with the permission of the copyright holder, your use and distribution
-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
-additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
-will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
-posted with the permission of the copyright holder found at the
-beginning of this work.
-
-1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
-License terms from this work, or any files containing a part of this
-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
-
-1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
-electronic work, or any part of this electronic work, without
-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
-active links or immediate access to the full terms of the Project
-Gutenberg-tm License.
-
-1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
-any word processing or hypertext form. However, if you provide access
-to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
-other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
-version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
-(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
-to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
-of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
-Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
-full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
-
-1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
-provided that
-
-* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
- the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
- you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
- to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
- agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
- Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
- within 60 days following each date on which you prepare (or are
- legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
- payments should be clearly marked as such and sent to the Project
- Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
- Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
- Literary Archive Foundation."
-
-* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
- you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
- does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
- License. You must require such a user to return or destroy all
- copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
- all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
- works.
-
-* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
- any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
- electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
- receipt of the work.
-
-* You comply with all other terms of this agreement for free
- distribution of Project Gutenberg-tm works.
-
-1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
-Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
-are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
-from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
-Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
-trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.
-
-1.F.
-
-1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
-works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
-Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
-electronic works, and the medium on which they may be stored, may
-contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
-or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
-intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
-other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
-cannot be read by your equipment.
-
-1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
-liability to you for damages, costs and expenses, including legal
-fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
-DAMAGE.
-
-1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
-written explanation to the person you received the work from. If you
-received the work on a physical medium, you must return the medium
-with your written explanation. The person or entity that provided you
-with the defective work may elect to provide a replacement copy in
-lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
-or entity providing it to you may choose to give you a second
-opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
-the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
-without further opportunities to fix the problem.
-
-1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
-OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
-LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
-
-1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
-warranties or the exclusion or limitation of certain types of
-damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
-violates the law of the state applicable to this agreement, the
-agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
-limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
-unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
-remaining provisions.
-
-1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
-accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
-production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
-electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
-including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
-the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
-or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
-additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
-Defect you cause.
-
-Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
-
-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
-electronic works in formats readable by the widest variety of
-computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
-exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
-from people in all walks of life.
-
-Volunteers and financial support to provide volunteers with the
-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
-remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
-generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
-Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
-www.gutenberg.org
-
-
-
-Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
-
-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
-Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
-number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
-U.S. federal laws and your state's laws.
-
-The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
-mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
-volunteers and employees are scattered throughout numerous
-locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
-Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
-date contact information can be found at the Foundation's web site and
-official page at www.gutenberg.org/contact
-
-For additional contact information:
-
- Dr. Gregory B. Newby
- Chief Executive and Director
- gbnewby@pglaf.org
-
-Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
-spread public support and donations to carry out its mission of
-increasing the number of public domain and licensed works that can be
-freely distributed in machine readable form accessible by the widest
-array of equipment including outdated equipment. Many small donations
-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
-status with the IRS.
-
-The Foundation is committed to complying with the laws regulating
-charities and charitable donations in all 50 states of the United
-States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
-with these requirements. We do not solicit donations in locations
-where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
-DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
-state visit www.gutenberg.org/donate
-
-While we cannot and do not solicit contributions from states where we
-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
-against accepting unsolicited donations from donors in such states who
-approach us with offers to donate.
-
-International donations are gratefully accepted, but we cannot make
-any statements concerning tax treatment of donations received from
-outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
-
-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
-methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
-ways including checks, online payments and credit card donations. To
-donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
-
-Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.
-
-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
-Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
-freely shared with anyone. For forty years, he produced and
-distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
-volunteer support.
-
-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
-editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
-the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
-necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
-edition.
-
-Most people start at our Web site which has the main PG search
-facility: www.gutenberg.org
-
-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
-
diff --git a/old/53591-0.zip b/old/53591-0.zip
deleted file mode 100644
index b44321b..0000000
--- a/old/53591-0.zip
+++ /dev/null
Binary files differ
diff --git a/old/53591-h.zip b/old/53591-h.zip
deleted file mode 100644
index c344b52..0000000
--- a/old/53591-h.zip
+++ /dev/null
Binary files differ
diff --git a/old/53591-h/53591-h.htm b/old/53591-h/53591-h.htm
deleted file mode 100644
index 5bbdd63..0000000
--- a/old/53591-h/53591-h.htm
+++ /dev/null
@@ -1,7989 +0,0 @@
-<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN"
- "http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd">
-<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" xml:lang="sv" lang="sv">
- <head>
- <meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=UTF-8" />
- <title>The Project Gutenberg eBook of Den Fallna, by Wendela Randelin</title>
- <link rel="coverpage" href="images/cover.jpg" />
- <style type="text/css">
- body { margin-left: 8%; margin-right: 10%; }
- h1 { text-align: center; font-weight: bold; font-size: xx-large; }
- h2 { text-align: center; font-weight: bold; font-size: x-large; }
- .pageno { right: 1%; font-size: x-small; background-color: inherit; color: silver;
- text-indent: 0em; text-align: right; position: absolute;
- border: thin solid silver; padding: .1em .2em; font-style: normal;
- font-variant: normal; font-weight: normal; text-decoration: none; }
- p { text-indent: 0; margin-top: 0.5em; margin-bottom: 0.5em; text-align: justify; }
- .large { font-size: large; }
- .xlarge { font-size: x-large; }
- .xxlarge { font-size: xx-large; }
- .lg-container-b { text-align: center; }
- @media handheld { .lg-container-b { clear: both; } }
- .lg-container-r { text-align: right; }
- @media handheld { .lg-container-r { clear: both; } }
- .linegroup { display: inline-block; text-align: left; }
- @media handheld { .linegroup { display: block; margin-left: 1.5em; } }
- .linegroup .group { margin: 1em auto; }
- .linegroup .line { text-indent: -3em; padding-left: 3em; }
- div.linegroup > :first-child { margin-top: 0; }
- .linegroup .in16 { padding-left: 11.0em; }
- .linegroup .in18 { padding-left: 12.0em; }
- .linegroup .in19 { padding-left: 12.5em; }
- .linegroup .in20 { padding-left: 13.0em; }
- .linegroup .in22 { padding-left: 14.0em; }
- .linegroup .in23 { padding-left: 14.5em; }
- .linegroup .in25 { padding-left: 15.5em; }
- .linegroup .in26 { padding-left: 16.0em; }
- .linegroup .in4 { padding-left: 5.0em; }
- .index li {text-indent: -1em; padding-left: 1em; }
- .index ul {list-style-type: none; padding-left: 0; }
- ul.index {list-style-type: none; padding-left: 0; }
- ol.ol_1 {padding-left: 0; margin-left: 2.78%; margin-top: .5em;
- margin-bottom: .5em; list-style-type: decimal; }
- em.gesperrt { font-style: normal; letter-spacing: 0.2em; margin-right: -0.2em; }
- @media handheld { em.gesperrt { font-style: italic; letter-spacing: 0;
- margin-right: 0;} }
- div.pbb { page-break-before: always; }
- hr.pb { border: none; border-bottom: thin solid; margin-bottom: 1em; }
- @media handheld { hr.pb { display: none; } }
- .chapter { clear: both; page-break-before: always; }
- .nf-center { text-align: center; }
- .nf-center-c1 { text-align: left; margin: 1em 0; }
- p.drop-capa0_0 { text-indent: -0em; }
- p.drop-capa0_0:first-letter { float: left; margin: 0.100em 0.100em 0em 0em;
- font-size: 250%; line-height: 0em; text-indent: 0; }
- @media handheld {
- p.drop-capa0_0 { text-indent: 0; }
- p.drop-capa0_0:first-letter { float: none; margin: 0; font-size: 100%; }
- }
- .c000 { margin-top: 0.5em; margin-bottom: 0.5em; }
- .c001 { margin-top: 4em; }
- .c002 { margin-top: 1em; }
- .c003 { page-break-before: always; margin-top: 4em; }
- .c004 { margin-top: 2em; }
- .c005 { margin-top: 2em; margin-bottom: 0.5em; }
- .c006 { page-break-before:auto; margin-top: 4em; }
- .c007 { margin-top: .5em; }
- .c008 { text-align: right; }
- .c009 { border: none; border-bottom: thin solid; margin-top: 0.8em;
- margin-bottom: 0.8em; margin-left: 35%; margin-right: 35%; width: 30%; }
- div.tnotes { padding-left:1em;padding-right:1em;background-color:#E3E4FA;
- border:1px solid silver; margin:2em 10% 0 10%; }
- .covernote { visibility: hidden; display: none; }
- div.tnotes p { text-align:left; }
- @media handheld { .covernote { visibility: visible; display: block;} }
- img {max-width: 100%; height:auto; }
- .block {margin-left: 50.00%; }
- @media handheld {.block {margin-left: 1em;} }
- .block {margin-left: 50.00%; }
- @media handheld {.block {margin-left: 1em;} }
- </style>
- </head>
- <body>
-
-
-<pre>
-
-The Project Gutenberg EBook of Den Fallna, by Wendela Randelin
-
-This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most
-other parts of the world at no cost and with almost no restrictions
-whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of
-the Project Gutenberg License included with this eBook or online at
-www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have
-to check the laws of the country where you are located before using this ebook.
-
-Title: Den Fallna
- Berättelse
-
-Author: Wendela Randelin
-
-Release Date: November 24, 2016 [EBook #53591]
-
-Language: Swedish
-
-Character set encoding: UTF-8
-
-*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN FALLNA ***
-
-
-
-
-Produced by Richard Tonsing, Jens Sadowski, Matti Järvinen
-and the Online Distributed Proofreading Team at
-http://www.pgdp.net
-
-
-
-
-
-
-</pre>
-
-
-<div class='tnotes covernote'>
-
-<p class='c000'><strong><span lang="en" xml:lang="en">Transcriber's Note:</span></strong></p>
-
-<p class='c000'><span lang="en" xml:lang="en">The cover image was created by the transcriber and is placed in the public domain.</span></p>
-
-</div>
-
-<div class='nf-center-c1'>
-<div class='nf-center c001'>
- <div><span class='xxlarge'>AURA.</span></div>
- <div class='c002'><span class='xlarge'>II.</span></div>
- <div class='c002'>Innehållande:</div>
- </div>
-</div>
-
-<div>
- <h1 class='c003'><em><span class='xlarge'>Den Fallna</span></em>,</h1>
-</div>
-
-<div class='nf-center-c1'>
-<div class='nf-center c004'>
- <div>berättelse</div>
- <div class='c002'>af</div>
- <div class='c002'><strong><span class='large'>WENDELA</span></strong>.</div>
- <div class='c004'><span class='large'><strong>ÅBO</strong>,</span></div>
- <div><span class='large'>J. C. FRENCKELL &amp; SON.</span></div>
- <div><span class='large'><strong>1848.</strong></span></div>
- <div>J. W. Lilljas förlag.</div>
- </div>
-</div>
-
-<div class='pbb'>
- <hr class='pb c002' />
-</div>
-
-<div class='nf-center-c1'>
-<div class='nf-center c001'>
- <div>Imprimatur: <em>N. A. Gyldén</em>.</div>
- </div>
-</div>
-
-<div class='pbb'>
- <hr class='pb c002' />
-</div>
-
-<div class='nf-center-c1'>
-<div class='nf-center c001'>
- <div><span class='xlarge'>DEN FALLNA,</span></div>
- <div class='c004'><span class='large'>BERÄTTELSE</span></div>
- <div class='c002'>AF</div>
- <div class='c002'><strong>WENDELA</strong>.</div>
- </div>
-</div>
-
-<div class='block'>
-
-<p class='c005'>”Den utan synd är, han kaste
-första stenen.”</p>
-
-</div>
-
-<div class='pbb'>
- <hr class='pb c002' />
-</div>
-<div class='chapter'>
- <h2 class='c006'>Innehåll</h2>
-</div>
-<ul class='index c004'>
- <li class='c007'><a href='#Friden'>Friden i hemmet.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#En1'>En ny person.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Rudolph'>Rudolph Berg.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Balen'>Balen.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Nagra'>Några Scener.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Lustfarden'>Lustfärden.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Ett'>Ett kort kapittel om kärlek.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Nojenas'>Nöjenas flygtiga rus.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#En2'>En Illusion.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Upptackten'>Upptäckten.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#En3'>En billet doux.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Motet1'>Mötet.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Dodsbadden'>Dödsbädden.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Afskedet'>Afskedet.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Frestelsen'>Frestelsen.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Isfarten'>Isfarten.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Modrens'>Modrens förtviflan.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Den1'>Den sanna trösten.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Ankomsten'>Ankomsten till det nya hemmet.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Det'>Det sista mötet.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Den2'>Den döende.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Motet2'>Mötet vid grafven.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#De'>De båda brefven.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Forsoningen'>Försoningen.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Slutet'>Slutet.</a></li>
- <li class='c007'><a href='#Eftertal'>Eftertal.</a></li>
-</ul>
-<div class='pbb'>
- <hr class='pb c002' />
-</div>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_5'>5</span>
- <h2 id='Friden' class='c006'>Friden i hemmet.</h2>
-</div>
-
-<div class='block'>
-
-<p class='c005'>”Förekomma icke innom detta hem de
-små stötar, rubbningar, rifningar, hastigheter,
-dumheter, försummelser, förluster,
-och hvad de allt heta; dessa
-andeliga musquitos, som med sina
-stygn förorsaka retnings oro, ledsnad,
-och som icke pläga<a id='t5'></a> för sina besök
-skona äfven de lyckligaste hem?”</p>
-<div class='c008'><em class='gesperrt'>Hemmet.</em></div>
-
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Det var en klar, men kall vinterafton. Månan sken
-i yppig glans på de snöbetäckta, smala gatorna i ....
-och taken stodo öfversållade af millioner diamanter, herrligt
-strålande i stjernljuset.</p>
-
-<p class='c000'>Ljus lyste det äfven i menniskornas boningar, särdeles
-ur några fönster; ett af de största och vackraste
-husen, beläget vid strandgatan, med utsigt åt den
-vackra, breda elfven. Det var en fridens boning, dit
-ännu ingen giftig Samum förstörande inträngt. Huset
-ägdes af en ung, förmögen handlande, sedan några år
-gift och bosatt i samma stad, och i hvars stilla boning
-vi för en stund vilja införa den gunstige läsaren.</p>
-
-<p class='c000'>I ett enkelt, men smakfullt möbleradt rum, satt en
-ung qvinna vid den glada, trefliga brasan, och på golfvet
-<span class='pageno' id='Page_6'>6</span>vid hennes fötter lekte tvenne barn, en gosse och
-en flicka, två ljusalfer med gullgula, lockiga hufvuden;
-ett tredje helt spädt låg jollrande i modrens sköte.
-Hela denna tafla, upplyst af det klart flammande
-skenet från kakelugnen, såg glad och fridfull ut; de
-vackra barnen med sina lifliga åtbörder och modren
-med det ljufva leendet på sitt ungdomliga anlete, framställde
-en intagande målning af lif, helsa och lycka.</p>
-
-<p class='c000'>Dörren öppnades till rummet och tvenne personer inträdde.
-Den första var en ung, högväxt, smärt qvinna,
-den andra en ung, blek man, hvars drägt och allvarligt
-milda drag betecknade en andelig.</p>
-
-<p class='c000'>”Ferdinand! Virginia!” utbrast den unga modren
-gladt och räckte, utan att uppstiga, båda händerna åt
-de kärkomna gästerna, ”välkomna, välkomna!”</p>
-
-<p class='c000'>”Tack Elisabeth,” sade den unga mannen alfvarsamt,
-men vänligt, ”du är ensam, är din man ej hemma?”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej, han gick bort på en stund, men nog är han
-snart tillbaka; dessutom är jag ej ensam, man har sällskap
-nog af dessa,” dermed kysste hon leende den
-bredvidstående dottrens hvita, höga panna.</p>
-
-<p class='c000'>”Det är sannt! och jag glömde nästan att helsa på
-er, lilla Helena och Otto,” sade mannen svagt leende,
-i det han ömt kysste de båda barnen och lät sin magra
-hand smekande halka öfver deras små hufvuden.</p>
-
-<p class='c000'>”Ack det vore icke under, om du skulle glömt dem,
-gode Ferdinand, då det är så många år du varit skild
-ifrån oss; dock Gud ske lof! att du nu åter är här.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_7'>7</span>”Jag har ju varit här nära ett halft år redan.”</p>
-
-<p class='c000'>”Ja, men för mig förefaller det som skulle endast
-två dagar förflutit, sen du återvände från djupet af
-Österbotten, för att i nejden af denna vår kära födelsestad
-vara en mild och kärleksfull apostel.”</p>
-
-<p class='c000'>”Kanske för öfverseende, vill du säga, eller huru?”</p>
-
-<p class='c000'>”O nej, nej! inte det. Men säg mig nu hvar ni
-träffats, Virginia och du?”</p>
-
-<p class='c000'>”Nå ändteligen” inföll denna, ”har du ett minne äfven
-för mig; men så är det, när Ferdinand är närvarande,
-så bör ingen vänta sig att bli ihågkommen af
-Elisabeth; man bör ej ens hoppas att kunna täfla med
-honom.”</p>
-
-<p class='c000'>”Virginia, säg icke så!” sade Elisabeth leende med
-en tår i ögat, ”du vet att I ären mig båda kära, men
-Ferdinand är min broder, då du deremot är en barndomsvän.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag vet att ni vuxit upp under samma tak och att
-I älsken hvarandra som syskon, hvilket är alldeles som
-sig bör; tro derföre ej att jag annat än skämtade,”
-och hon kysste ömt väninnans ljusa panna.</p>
-
-<p class='c000'>”Virginia skulle väl ej heller på allvar vilja afundas
-den ringa skärf af tillgifvenhet, som blifvit min jordiska
-lott?” frågade Ferdinand vemodigt leende, och en
-djup saknad låg i rösten, hvarmed han uttalade dessa
-ord.</p>
-
-<p class='c000'>”Afundas! nej visst icke, men jag ville gerna dela
-Elisabeths tillgifvenhet.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_8'>8</span>”Hvem vill förfoga öfver den utan min tillåtelse?”
-frågade härvid en munter stämma från dörrn och in
-trädde en ung, vacker karl, klädd i pels och galoscher.</p>
-
-<p class='c000'>”Pappa, pappa!” ropade barnen och sprungo fram
-till den nykomne. ”Har pappa bok åt mig, och häst
-åt mig, och russin och fikon och ...?”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag glömde allt mina barn!” sade fadren med synbar
-glädje strålande i det öppna ansigtet, i det han
-med en viss otålighet kysste de små. ”Välkomna mina
-vänner, det passar bra att I ären här, så få vi alla
-dela denna glädje. Se här läs Elisabeth!” och han
-lade en tidning för sin maka, derpå räckande de båda
-gästerna hjertligt handen.</p>
-
-<p class='c000'>Med blicken följande det ställe, hennes man utvisat,
-förblef Elisabeth stum ett par minuter; derpå utbrast
-hon gladt: ”Rudolph Berg är utnämnd till borgmästare
-här!”</p>
-
-<p class='c000'>”Ja, och här skrifver han, att det mycket gläder honom
-att komma på samma ort som jag, och att han
-hoppas att få anse mitt hem som sitt eget, och dig,
-min egen gumma, som sin syster; hvad säger du dertill?”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvad annat än ett hjertligt ja! Du vet ju Leonhard,
-att dina vänner äro mina, skulle jag då ej med glädje
-omfatta denne, den käraste af dem alla?”</p>
-
-<p class='c000'>”Tack du goda! Lyckönsken mig mina vänner att
-få till samma stad en af mina barndoms lekkamrater,
-den bästa vän jag eger.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_9'>9</span>”Elisabeth undantagen, hoppas jag dock,” sade Virginia
-leende. ”Skulle jag vara som hon, blefve jag
-svartsjuk.”</p>
-
-<p class='c000'>”Det skulle sannerligen ej löna sig,” sade denna
-med lekfullt trotsig ton.</p>
-
-<p class='c000'>”Huru! hvad hör jag? sätter du så föga värde på
-din mans kärlek?”</p>
-
-<p class='c000'>”Ja ty hon är säker att alltid äga den,” sade Leonhard
-leende. ”Men det ser ut som I ej viljen lyckönska
-mig; Ferdinand, du har ännu ej sagt ett ord,
-känner du Berg?”</p>
-
-<p class='c000'>”Till ryktet, icke personligen.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nå hvad säger ryktet om honom?”</p>
-
-<p class='c000'>”Mycket.”</p>
-
-<p class='c000'>”Godt eller illa?”</p>
-
-<p class='c000'>”Kära Elisabeth! du vet att jag ej är af dem, som
-finna ett nöje i att utsprida historier, de der börjas
-med orden: ”det säges” eller ”man berättar,” ej heller
-tror jag synnerligen på dem; likväl kan jag sanningsenligt
-säga, att de rykten, jag hört om Berg, äro
-långtifrån fördelaktiga, — ursägta bror Lindmark, blif
-ej ledsen, jag berättar ju endast hvad som säges —
-det förljudes nemligen, att han varit förlofvad med en
-ung intagande flicka, hvilken han mycket älskat, men
-åter helt plötsligt, utan orsak, övergifvit, och tros nu
-vara förlofvad med en annan.”</p>
-
-<p class='c000'>”Det är icke sannt!” utbrast ifrigt Leonhard. ”Rudolph
-är ej sådan, jag känner honom bättre.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_10'>10</span>”Och vore det än sannt,” sade Virginia, ”hvad mer!
-då vore han ju endast lik alla andra, alla karlar åtminstone.”</p>
-
-<p class='c000'>”Icke alla,” inföll Elisabeth; ”det finnes kärleksfulla,
-trofasta karlar, ja Virginia, skaka ej så ditt vackra
-hufvud. <em>Jag</em> vet, att de finnas, men de finnas också,
-som ej anse för något brott att bedraga ett hjerta, som
-tillhör dem, de finnas som med kall blod krossa en
-arm qvinnas hela jordiska glädje och frid, förspilla hennes
-sällhet, hennes väl och kanske ändå dertill triumfera.
-Dessa äro lumpna, lågtänkta varelser, huru högt
-de äfven må stå i verldens ögon, och jag för min del
-kan icke annat än afsky och förakta dem.”</p>
-
-<p class='c000'>”Elisabeth, säg icke så,” sade Ferdinand mildt; ”vi
-skola icke dömma, endast beklaga de vilseförda, ty de
-straffas nog redan derigenom, att de ingen lycka kunna
-finna på jorden. Derföre skola vi lemna domen åt Honom,
-som den tillhör.”</p>
-
-<p class='c000'>”Icke vill jag dömma dem,” sade Elisabeth ödmjukt,
-”ty hvad vet den, som aldrig blifvit pröfvad; kanske
-skulle jag under samma förhållanden icke varit bättre.
-Jag ville endast säga, att jag ogillar dem.”</p>
-
-<p class='c000'>Hon tystnade och de andra äfven. Virginia hade fattat
-guitarrn, som låg på soffan, och med mild, behaglig
-stämma sjöng hon en af Runebergs sånger, hvilkas
-toner aldrig skola bli fremmande för Finska hjertan. Vi
-vilja emedlertid upplysa våra läsare om det förhållande,
-<span class='pageno' id='Page_11'>11</span>hvari dessa personer stå till hvarandra och litet närmare
-skärskåda dem.</p>
-
-<p class='c000'>Leonhard Lindmark var en obemedlad yngling, då
-han för nära tolf år sedan ankom till ... och blef
-antagen som bokhållare på ett rikt handelskontor derstädes.
-Hans flärdlösa väsende och stränga redlighet,
-hans ordningssinne och vana vid affärer gjorde, att han
-inom några år så lyckades vinna sin patrons förtroende,
-att denne ingenting företog sig utan att rådgöra
-med den unge kontoristen; och mångengång uppsteg i
-den hederliga patronens hjerta den önskan att en gång
-få kalla den unge mannen son, och att i så skickliga
-händer få öfverlemna sin kära handel och den förmögenhet,
-som var hans eget verk. Försynen tycktes äfven
-gynna denna hans önskan, ty med hvarje år närmades
-de hvarandra allt mera. Den unge Lindmark
-kände sig snart och för alltid fängslad af sin patrons
-enda barn, den vackra Elisabeth, som å sin sida fattade
-allt större tillgifvenhet för den behaglige ynglingen,
-och ett par år före sin död hade gamle Holmén
-den glädjen att se sin käraste förhoppning gå i fullbordan,
-då han med djup rörelse lade sin sextonåriga
-dotters hand i dens, hvilken hennes hjerta utvalt. Det
-unga paret lefde lyckligt hos sin fader, som öfverlemnat
-hela sin handel åt mågen och nu i stillhet tillbragte
-de sista åren af sin verksamma lefnad, tills han efter
-få år följde sin maka i grafven, välsignande sina
-barn, dem han lemnade djupt bedröfvade öfver hans
-<span class='pageno' id='Page_12'>12</span>bortgång. Sedan den första sorgen var öfver, tröstade
-sig dock den fader- och moderlösa. I sin makes rika
-kärlek fann hon en ersättning för alla förluster, och
-snart såg hon sig äfven omgifven af barn, som i ett
-lyckligt hem utgöra solen och glädjen i lifvet. Så hade
-nu sex år förflutit, se’n deras förening och hvarje
-dag hade endast fört dem närmare hvarandra, i det den
-lärt dem bättre känna det djup af kärlek, deras hjertan
-ägde och allt bättre uppskatta hvarandras goda egenskaper.
-De syntes nu så oskiljaktigt, så fast förenade,
-att intet kunde slita dem från hvarandra, och dock
-var pröfningens stund icke ännu slagen.</p>
-
-<p class='c000'>Den unge mannen, vi kallat Ferdinand, var kusin till
-Elisabeth. Från späda år fader- och moderlös och dertill
-utan alla medel lemnad ensam i verlden, blef han
-upptagen af sin farbror, Elisabeths far, och jemte henne
-uppfostrad. Tidigt visade han dock afgjord böjelse
-för studier och afsmak för handeln, till hvilket han var
-ämnad, och detta, i förening med hans allvarsamma
-och tysta lynne, gjorde, att en viss köld mot honom
-uppsteg i farbrodrens bröst, hvilken köld han dock —
-vi måste till hans beröm säga det — så mycket i hans
-förmåga stod, sökte dölja, ehuru det ej alltid lyckades.
-Ack, han hade icke hyst något agg till honom, om
-han vetat, att i djupet af ynglingens hjerta bodde en
-stolt, men tillika ödmjuk ande, som lät honom bittert
-känna hans beroende ställning, och som tidigt uppväckte
-hos honom en brinnande håg att genom eget arbete
-<span class='pageno' id='Page_13'>13</span>komma fort i verlden. Holmén deremot såg i hans
-sträfvande blott trotsighet och motsägelseanda, ty han
-förmådde ej begripa, att någon kunde finnas, som icke
-älskade handeln, detta hans lifs lif. Dock lät han
-brorsonen fritt följa sin böjelse och sparade intet, som
-kunde underlätta hans studier.</p>
-
-<p class='c000'>Men om Ferdinand stundom hos sin fosterfar fann
-sträfhet och missnöje, såg han deremot endast kärlek
-och välvilja hos hans dotter. En innerlig vänskap förenade
-de båda kusinerna och i Elisabeths bifall fann
-han alltid uppmuntran i sina studier. Hans största
-glädje var, då hon med klappande hjerta och en hög
-rodnad af deltagande på de sammetslena kinderna, lyssnade
-till hans berättelser ur Roms och Greklands historia,
-eller då han talade om Trojas fall eller Israeliternes
-storhet. Huru lycklig var han ej att, då de ströfvade
-vida omkring, ute bland skärgårdens skogbevuxna
-holmar, kunna, vid hennes frågor om blommor och gräs,
-nämna deras namn och beskrifva deras egenskaper, eller,
-då de en stjernljus afton sutto tillsammans vid något
-fönster och beskådade den klara himmelen, kunna
-säga henne hvad dessa ljusbilder hette, och beskrifva
-deras eviga vandring på sina strålande banor. Detta
-var hans stolthet och glädje, och huru belönade ej Elisabeths
-tacksamhet hans möda och ansträngningar. Så
-lefde de lyckliga tillsammans ända till den tid, då Leonhards
-och Elisabeths böjelse för hvarandra blef mera
-<span class='pageno' id='Page_14'>14</span>märkbar; då på en gång blef Ferdinand förändrad.
-Hans lynne, förut allvarsamt, blef nu dystert och tungt,
-och var han fåordig förr, blef han nu stumm och sluten,
-ehuru alltid lika vänlig och öm mot Elisabeth; och
-då hon blyg förtrodde honom sin kärlek till Leonhard,
-önskade han henne varmt lycka och sällhet, och sade
-många ord af beröm öfver den, hennes hjerta utvalt,
-hvilket var en stor fröjd för Elisabeth. På hennes
-bröllop var han äfven, men straxt derefter for han till
-Helsingfors för att fullborda sina studier och derefter
-taga kandidatexamen. På flere månader erfor man i
-hemmet ingenting om honom; blott ett dunkelt rykte
-sade, att han fallit i händerna på de så olika bedömda
-pietisterna, hvilka i Sverige benämnas med det så
-betecknande namnet läsare; men på länge kom ej en
-rad ifrån honom. Sluteligen fingo de genom tidningarne
-erfara, att han blifvit prestvigd i Åbo och förordnad
-till adjunkt i ett pastorat långt upp i Österbotten. Vid
-samma tid erhöll äfven fosterfadren ett bref, deri han
-skref, att han nu först rätt begrep sin kallelse och det
-fåfängliga i hans fordna sträfvande, och att han derföre
-öfvergifvit planen att blifva magister och doktor,
-hvarföre han nu ofördröjligen egnat sig åt det andeliga
-ståndet, såsom det enda hugsvalande i vår syndbelastade
-verld. Likväl tackade han innerligt sin farbror för
-all hans välvilja och ömhet, nedkallande himmelens välsignelse
-öfver honom, men tillika afsägande sig för
-framtiden allt vidare understöd, sägande sig äga nog
-<span class='pageno' id='Page_15'>15</span>af sin tjenst. Djupt upprördes den gamle mannen af
-detta bref, det sista han erhöll, och vid sin död skänkte
-han honom en ansenlig del af sin förmögenhet. Sex
-år hade förflutit utan att Elisabeth och Leonhard haft
-någon underrättelse från Ferdinand, då han en vacker
-dag sågs lifslefvande inträda till dem. Han hade blifvit
-utnämnd till kapellan i närgränsande socken. Sedan
-den första glädjen var öfver, sågo de med förvåning
-den härjning tiden åstadkommit hos honom. Han var
-ännu icke fullt tretio år och såg ut att vara nära femtio.
-Det ljusa håret var gråsprängdt och glest, gestalten
-framåt böjd, en skär rodnad lågade stundom på
-den insjunkna kinden, och de blåa ögonen glänste ofta
-matta och glasartade. För öfrigt var hans väsende
-mildt och vänligt, ehuru allvarligt, utan spår af denna
-fördömmande stränghet, eller det proselytmakeri, hvarföre
-hans likar voro och ännu äro, fast ofta orätt, beskyllda.
-Ett halft år hade han nu åter vistats i deras
-granskap och under denna tid sällan besökt dem, men
-hvarje gång, som det syntes, med allt större tillgifvenhet
-i sitt hjerta, allt ömmare i sitt väsende.</p>
-
-<p class='c000'>Ännu med några ord vilje vi redogöra för den fjerde
-personen i sällskapet. Virginia Holmén var en tredje
-brors dotter och således kusin till Ferdinand och
-Elisabeth, och blott två år yngre än den sistnämnda,
-hennes käraste lekkamrat och vän. För Virginia var
-Elisabeth ett non plus ultra af qvinlig fullkomlighet och
-hennes mönster och förtrogna i allt. Det var icke allenast
-<span class='pageno' id='Page_16'>16</span>denna svärmande, lätt öfvergående tillgifvenhet,
-man erfar vid tjugu år, det var den djupa, sanna och
-afundsfria beundran man skänker en rikt lottad varelse,
-hvilken man känner sig vida underlägsen och dock af
-allt sitt hjerta älskar. Virginias föräldrar voro, ehuru
-välmående, ej rika, hvilket hade hindrat dem att ge annat
-än en huslig uppfostran åt sina många barn. Af
-Elisabeth hade Virginia lärt sjunga och litet musik,
-samt rita och finare handarbeten, dessa små insigter,
-så vackra och nyttiga för ett fruntimmer; och som hon
-hade lust och fallenhet, hade hon gått rätt långt i allt
-detta. Sådan var Virginia, föröfrigt en täck brunett
-med blixtrande bruna ögon, af en stolt hållning och en
-smärt, yppig vext. Hennes hjerta var godt och oförderfvadt,
-hennes väsende flärdlöst, men bestämdt, och
-en ovanlig trofasthet låg i botten af hennes själ. Hon
-var en af dessa varelser, mägtiga af en djup och oföränderlig
-kärlek, som, om den krossades, kunde lida
-och dö, men icke byta kärlek i hat, icke larma och
-klaga, utan blott bedja tyst för dem hon älskade och
-se’n gå bort.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_17'>17</span>
- <h2 id='En1' class='c006'>En ny person.</h2>
-</div>
-
-<div class='block'>
-
-<p class='c005'>”Hvem skulle min herre vara?”</p>
-
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Åter var det afton, fastän några veckor sednare, än
-den förr beskrifna. Snön låg ännu qvar, ehuru det led
-mot våren, och den mörka himmelen lät störtbad af
-regn nedfalla öfver jorden för att rena den till dess
-blifvande skönhet.</p>
-
-<p class='c000'>Vi införa åter läsaren i samma rum som förra gången
-och finna der Elisabeth knäböjande framför vaggan,
-der hennes späda dotter låg, orolig och gråtande.
-Med ömma ord och smekningar sökte hon tysta den
-lilla, som säkrast lugnades, då modren med en ovanligt
-klangfull och vacker stämma sjöng Runebergs
-vackra vaggvisa. Om en stund inslumrade barnet,
-och då modren såg, att hon hvilade lugnt, steg hon
-sakta upp från sin knäböjande ställning och satte sig
-i soffan, fattande ett arbete som låg framme. Men
-snart slöto sig äfven hennes ögon, arbetet nedföll på
-mattan vid hennes fötter och hon insomnade. Hon hade
-vakat mycket under de föregående nätterne och sof
-tungt, med hufvudet tillbakaböjdt mot divanens dynor
-<span class='pageno' id='Page_18'>18</span>och hvilande öfver ena armen. Det utsöktaste koketteri
-hade ej kunnat gifva henne en behagligare ställning.
-Den svarta klädningen nedföll i djupa veck kring den
-smärta, fina gestalten och dolde till hälften de små, i
-karmosinröda sammetstofflor instuckna fötterna; den
-hvita musslinshalsduken hade halkat ned för axlarne
-och öfver den runda, välformade alabasternacken böljade
-det nu upplösta gullgula, lockiga håret i yppig rikhet.
-Värman i rummet hade spridt en högre färg än
-vanligt öfver de lena kinderna och sömnen hade förtagit
-detta drag af oro, som en stund förut sväfvade öfver
-hennes anlete, och i stället gifvit det ett uttryck
-af oändlig mildhet och ljufhet. Hela den hulda gestalten,
-upplyst af det matta lampskenet, såg fée-lik ut.</p>
-
-<p class='c000'>Väl en timma hade hon slumrat så, då dörren öppnades
-och en mansperson inträdde. Det var en hög,
-stolt figur, med ett mörkt och dystert anlete. Förvånad
-och tvekande blickade fremlingen kring rummet och
-varseblef den sköna slumrerskan. Han tog några steg
-framåt, men stadnade, betagen af den herrliga synen;
-efter några minuter hemtade han sig dock och ämnade
-återvända, då Elisabeth i samma ögonblick vaknade,
-rätade på sig och uppslog ögonen. Häftigt spratt hon
-till, i det hon till hälften reste sig, en hög rodnad flög
-öfver hennes ansigte och hon stirrade häpen på fremlingen.
-Denne, som tydligt läste frågorna: ”hvem är
-ni?” och ”hvad vill ni?” i hennes blick, framträdde
-ett par steg och sade leende:</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_19'>19</span>”Jag ber om ursägt för min ofrivilliga förbrytelse!
-Mitt namn är Berg och, såsom nyss anländ till denna
-min blifvande vistelse-ort, skyndade jag att genast uppsöka
-en gammal vän, handelsman Lindmark och blef
-af en domestik visad hit, — — men kanske herr Lindmark
-ej är hemma?”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth, som af hans föregående tal hört endast
-namnet, sprang upp och utropade utan besinning med
-glädjestrålande blick: ”Berg! Rudolph Berg?”</p>
-
-<p class='c000'>”Ja!” sade fremlingen gladt, ”så är mitt namn och
-om jag icke bedrager mig, ser jag nu framför mig
-Elisabeth Lindmark?”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag är er väns maka,” sade denna rodnande af förlägenhet,
-”och han har ofta nämnt ert namn för mig. Det
-fägnar mig att se er; välkommen till oss!” och med
-oefterhärmligt behag räckte hon honom handen, den
-han vördnadsfullt<a id='p19'></a> kysste.</p>
-
-<p class='c000'>”Min man är nog hemma,” sade Elisabeth efter en
-pauss, ”var god och stig in!” och hon öppnade en
-dörr, tecknande åt gästen att följa sig.</p>
-
-<p class='c000'>Han efterkom dock icke uppmaningen, utan sade:
-”det ser så trefligt ut här inne, får jag ej stanna här
-och invänta Leonhard? Om jag spår rätt, så kan han
-icke dröja länge härifrån.”</p>
-
-<p class='c000'>Tonen, hvarmed dessa ord yttrades, var fullkomligt
-enkel och naturlig, den innehöll intet galanteri eller
-smicker; utan tycktes vara hjertats språk. Derföre svarade
-<span class='pageno' id='Page_20'>20</span>Elisabeth gladt och eget: ”Gör som ni behagar
-och var hemmastadd hos oss.”</p>
-
-<p class='c000'>Sedan ringde hon och bad den inträdande pigan hemta
-ljus och tillsäga handelsmannen, att hon ville tala
-vid honom, men icke nämna ett ord om den fremmande;
-det skulle bli en surpris för Leonhard. Glad inträdde
-denne efter ett par minuter.</p>
-
-<p class='c000'>”Nå! hvad vill du min lilla rara gumma?” frågade
-han utan att varseblifva vännen.</p>
-
-<p class='c000'>”Hon ville bevisa, att du är den lyckligaste menniska
-på jorden,” sade denne uppstigande och framträdande.</p>
-
-<p class='c000'>”Rudolph!” utbrast Leonhard och tryckte varmt vännen
-till sitt redliga, trofasta bröst. ”Så är du då här,
-välkommen till mitt hem! måtte du alltid anse det som
-ditt eget, och icke vantrifvas här.”</p>
-
-<p class='c000'>”Sörj icke derföre,” sade Rudolph tryckande hans
-hand, ”jag sköter nog min egen trefnad; dessutom finner
-jag mig re’n så hemmastadd här, att det är en
-lust åt.”</p>
-
-<p class='c000'>”Gör du? Nå det var godt! Elisabeth se här min
-vän, som jag så ofta omtalat.”</p>
-
-<p class='c000'>”Vår bekantskap är redan gjord,” sade Rudolph i
-det han kastade en blick af belåtenhet och nöje på
-Elisabeth. ”Din fru var den första, som välkomnade
-mig i detta hus.”</p>
-
-<p class='c000'>”Var hon det? Det gläder mig; men I fån ej kalla
-hvarandra vid ett så fremmande namn. ”Du” är ett
-<span class='pageno' id='Page_21'>21</span>så vackert ord och för min skull, som I båda älsken,
-skolen I kalla hvarandra så.”</p>
-
-<p class='c000'>”Gerna!” sade Elisabeth och räckte Rudolph handen.
-Han tog den och tryckte den stum till sina läppar.</p>
-
-<p class='c000'>”Elisabeth, du måste ge honom en kyss!” sade Leonhard
-vänligt. ”Du- och välkomst-kyssen.”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth rodnade djupt. ”O Leonhard,” sade hon,
-”fordra ej detta!”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej Leonhard, fordra ej denna uppoffring af din
-maka,” sade Rudolph ironiskt.</p>
-
-<p class='c000'>”Uppoffring! Hvarföre skulle det vara en uppoffring
-af henne?”</p>
-
-<p class='c000'>”Emedan hon då måste kufva den motvilja jag tyckes
-ingifva henne.”</p>
-
-<p class='c000'>”O säg icke så!” inföll Elisabeth hastigt. ”Rudolph
-inger mig ingen motvilja.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag tror det, och om så är, så kyss honom då,”
-och Leonhard lade sjelf sin maka i vännens armar.</p>
-
-<p class='c000'>Det finnes stunder i ett menniskolif, då en ond genius
-synes styra hennes handlingar alltid till det värsta,
-ehuru rena motiverna äfven kunna vara; huru många
-gången får man ej bittert begråta en handling, begången
-under dylika olyckliga stunder! Ofta, ja många
-år sednare, påminde sig Leonhard det steg, han
-tog i denna stund, och han — ångrade. En kyss,
-hvad är den? ett hastigt öfvergående något, ett ting
-som inga spår qvarlemnar. Och ändå, ändå! hvarför
-denna darrning i hjertat? dessa nedslagna ögon? denna
-<span class='pageno' id='Page_22'>22</span>glödande rodnad på kinderna? dessa brännande läppar?
-och framför allt, hvarföre denna trånad, detta outplånliga
-minne, så farligt, så förledande? Man känner
-ej den eld, kyssen eger, blott att den lefver der,
-och verkar, ofta förstörande. Kyssen är en ande, så
-liten och dock så stor, så mägtig!</p>
-
-<p class='c000'>Med nedslagna ögon slet sig Elisabeth från Rudolph
-och ilade skakad och sökande skydd hos sin make,
-vid hvars bröst hon gömde sitt blossande ansigte. Leonhard
-upplyftade leende hennes hufvud och såg med
-förvåning några klara tårar glimma på den nu bleka
-kinden. Han kysste ömt bort dem och sade vänligt:
-”Tag din guitarre och sjung en liten sång för oss.”</p>
-
-<p class='c000'>Hon gjorde det, och under sången lugnades hennes
-oroliga sinne. Tonerna blefvo allt högre och klarare,
-hon glömde allt och alla och lefde blott i sången. Betagen
-lyssnade Leonhard, och Rudolph satt drömmande
-med pannan lutad i handen och armen stödd mot
-divanens kuddar, under det blicken, mörk och forskande,
-var fästad vid sångerskan.</p>
-
-<p class='c000'>De voro så olika, dessa begge män. Leonhard var
-ljus och glad och hans vackra, öppna anlete och lätta,
-flärdfria väsende ingaf förtroende och vänskap; det
-fanns någonting oemotståndligt tilldragande hos honom,
-något som gjorde, att man genast fann sig väl och
-hemmastadd i hans närhet. Dessutom strålade hans
-stora, mörkblå ögon af så mycken godhet, och redbarheten
-hade tryckt sin stämpel på den höga, skönt formade
-<span class='pageno' id='Page_23'>23</span>pannan, lätt beskuggad af ljusbruna lockar. Rudolphs
-drag deremot voro mörka och dystra, det kolsvarta,
-glänsande håret föll rakt och stripigt ner för
-en oftast rynkad panna, som, ehuru ovanligt hvit och
-fin, dock bar ett omisskänneligt drag af djerfhet och
-trots. Samma uttryck uppenbarade sig äfven i linierna
-kring den hårdt tilldragna munnen, i den romerska näsans
-böjning och i hela hållningen af den höga, raska,
-ehuru smärta gestalten. Ögonen voro svarta och glödande
-och den blick af hat, förakt eller kärlek, som
-utgick ifrån dem, måste oemotståndligt träffa sitt föremål.
-Hela väsendet, ehuru fullkomligt flärdfritt, förblef
-kallt och fremmande, en viss frånstötande stolthet var
-grunddraget deri.</p>
-
-<p class='c000'>Men nu tycktes hans väsende upptinas, det syntes
-som om isen i hans hjerta bortsmält i Leonhards och
-Elisabeths närvaro och när hon slutat sången och glad
-och upprymd språkade med de båda vännerna, deltog
-han muntert i samtalet. Då han efter slutad qvällsvard
-tog god natt, utbad han sig tillstånd att få anse sig
-som en medlem af deras familj, och på Leonhards
-svar, att han skulle vara hemmastadd hos dem, sade
-han skämtande:</p>
-
-<p class='c000'>”Tack! men om jag trifdes här så väl, att jag
-skulle alla dagar återvända?”</p>
-
-<p class='c000'>”Så mycket bättre!”</p>
-
-<p class='c000'>”Måtte du aldrig tycka annorlunda!” med dessa ord
-gick han.</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_24'>24</span>”Nå hvad tyckte du om Rudolph?” frågade Leonhard
-sin maka se’n de blifvit allena.</p>
-
-<p class='c000'>”Han såg ståtlig ut, men det låg en köld i hans
-väsende som jag ej tyckte om. Inte liknade han dig.”</p>
-
-<p class='c000'>”Inte det? Nå! hvilkendera tycker du mera om?”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvilken fråga! Var det ej ditt öppna, kärleksfulla
-väsende jag först fäste mig vid? är det ej derföre jag
-älskat dig?”</p>
-
-<p class='c000'>”Kanske! det är godt! men tro ej att Rudolph är
-sådan han synes, i hans bröst lågar nog kärlek till
-allt godt och stort, allt ädelt och skönt. Sådan var
-han som gosse och jag tror ej att hans sinnelag se’n
-dess förändrat sig.”</p>
-
-<p class='c000'>Hvarföre rodnade Elisabeth vid dessa ord? Ack! en
-aning sade henne, att hennes makes vän ej var den
-samme som förr, och denna aning spred en viss oro i
-hennes hjerta; dock teg hon dermed och sade endast:
-”Möjligt!”</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_25'>25</span>
- <h2 id='Rudolph' class='c006'>Rudolph Berg.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>Haf tack! min räddare och vän,</div>
- <div class='line'>Vi träffas väl en gång igen!</div>
- <div class='line in16'><em class='gesperrt'>Anonym.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Rudolph Berg var född i H.... Hans fader var en
-förmögen handlande derstädes, och den ende sonen utgjorde
-hans stolthet och glädje. Tidigt blefven moderlös,
-var han lemnad utan all närmare tillsyn, ty fadren,
-upptagen af sina affärer, kunde blott sällan egna
-sonen någon uppmärksamhet. Detta, i förening med
-fadrens nästan klemande ömhet och eftergifvenhet för
-alla hans nycker, gjorde, att han redan som gosse var
-häftig och vild, men dyster, tyst och sluten. Likväl
-var hans hjerta godt, han var slösande gifmild, och
-för hvarje lidande hade han tröst och råd, men aldrig
-sågs, ens i späda år, en tår i hans mörka öga. Det
-var ett slags behof hos honom att göra godt, men denna
-godhet förlorade sitt värde genom den köld, med
-hvilken den utöfvades. Hans kamrater och jemnåriga
-drogo sig undan för den ”stolta, högmodiga pojken,”
-som de kallade honom, och aldrig sågs han deltaga i
-<span class='pageno' id='Page_26'>26</span>deras allmänna lekar på fristunderna. Likväl må man
-ej tro, att han var likgiltig för sin ålders fröjder; tvärtom
-njöt han dem mera och oftare än någon af sina
-jemnåriga, ehuru för det mesta ensam. Ingen pojke i
-hela nejden var så snäll skridskolöpare, eller klef så
-vågsamt efter fågelbon i de högsta trän och åkte i så
-svindlande fart kälke nedför de högsta berg och backar.
-Dessa ofta farliga färder gjorde, att hans kropp
-blef stark och härdad, van vid köld och värma.</p>
-
-<p class='c000'>Invid hans faders stora, prägtiga stenhus, stod ett
-litet, obetydligt af träd, som egdes af en fattig, men
-hederlig handtverkare, vid namn Lindmark. Också han
-egde blott en enda son, hans största skatt, hans ögonsten,
-den han ville uppfostra till något annat än handtverkare.
-Han ville ej, att hans enda barn skulle känna
-det armod, som ofta blir den idoga arbetarens lott
-på hans ålderdom, se’n yngre och skickligare medtäflare
-uppstått och bemägtigat sig all arbetsförtjenst. För
-dessa olycklige gamle, om de icke lyckats spara något
-ihop från yngre åren, återstår endast brist och fattigdom,
-och mången gång få de händer, som förr varit
-idoga, tvina bort i elände. Lyckligtvis äro de fall
-sällsynta i vårt land, då de fattiga drifvas ända till
-hunger; men också nödgas mången, som i sin ungdom
-varit idog och skicklig, på sin ålderdom lida brist och
-nöd utan eget förvållande. Kunde det icke vara annorlunda?
-I vårt land hafva snart alla stånd pensionskassor;
-månne ej en sådan äfven kunde och borde inrättas
-<span class='pageno' id='Page_27'>27</span>till hjelp för de handtverkare och arbetare, hvilka
-genom olyckshändelser, eller eljest utan egen medverkan
-råkat i brist? Eller skola så många nyttiga samhällsmedlemmar
-ännu framdeles dö i fattigdom, för det
-deras bemedlade kamrater vilja lefva i öfverflöd och
-pragt? Ja pragt! ty till den grad har fåfängan och
-öfverflödet gripit kring sig i vårt land, särdeles bland
-borgare- och handtverksklasserna. Vi vilja hoppas, att
-vår tid, så upplyst och varm för det rätta, skall afhjelpa
-äfven detta missförhållande.</p>
-
-<p class='c000'>Rudolph Berg och den unge Leonhard Lindmark voro
-grannar och skolkamrater, men endast sällan gingo de
-tillsammans. En dag, de var i början af vintern, fingo
-gossarne lof att åka skridsko nere på hafsviken under
-deras stad. Glada skyndade de alla ut, försedda med
-skridskor och kälkar. Äfven Rudolph och Leonhard
-voro med; men nu, som vanligt, skilde sig den förre
-ifrån de öfrige och skrann ensam. I vida cirklar kretsade
-han, snabb som en fågel, och ingen kunde mäta
-sig med honom i vighet och styrka. Slutligen begaf
-han sig längre fram på isen, icke aktande de andras
-varnande rop och böner att återvända. Högt skrattande
-och triumferande, svängande mössan öfver hufvudet,
-ilade han endast snabbare längs den glatta isen
-utåt sjön, men på engång hördes ett hemskt, ihåligt
-brakande, och han försvann för kamraternas häpna
-blickar. Isen hade brustit och han låg tyst, arbetande
-att rädda sig ur afgrunden; men med hvarje tag brast
-<span class='pageno' id='Page_28'>28</span>den svaga isen och vaken blef blott större och större.
-Intet rop om hjelp gick öfver hans läppar, men hjelparen
-var dock nära. Sedan den första häpenheten var
-öfver, ilade Leonhard Lindmark snabbt utåt isen, ropande:
-”kamrater, kommen! vi skola rädda honom!”
-men då han såg, att ingen följde, ropade han med
-vredens rodnad på sina, af köld och ångest, bleka kinder:
-”krukor! efter I ej ha’n mod att rädda en menniska,
-som drunknar, skall jag försöka hvad jag ensam,
-med Guds hjelp, förmår.” Och Gud tycktes gifva honom
-vingar, ty med ljungeldens fart flög han fram öfver
-isen och stod snart vid kanten af vaken. Ännu
-syntes Rudolphs hufvud öfver vattnet, men endast
-svagt förmådde han mera arbeta att hålla sig uppe.
-Hans händer, äfvensom hela kroppen, voro stelfrusna.
-”Gud ske lof! du lefver!” utbrast Leonhard och kastade
-sin gördel, som han redan under vägen löstagit, till
-kamraten, förmanande honom att hålla väl fast. Sedan,
-lindande den andra ändan kring sitt eget lif, borrade
-han skridskorna fast i isen, hvarest den kändes
-som starkast, drog med hela sin styrka på gördeln och
-lyckades äfven bringa kamraten upp. Hans glädje var
-stor, men ännu tog Rudolph hans hjelp i anspråk; han
-var nemligen så stelfrusen, att han ej mera förmådde
-skrinna tillbaka. Leonhard ilade derföre till de andra
-och återvände genast med en kälke, på hvilken han lade
-Rudolph, band kälkens snöre om sitt lif och återförde
-honom sålunda till stranden.</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_29'>29</span>Hemkommen, sade Rudolph till den öfver hans utseende
-förskräckta fadren: ”Jag har fallit i sjön och
-skulle drunknat, om ej Lindmarks son räddat mig. Han
-var den enda, som vågade sitt lif på den svaga isen,
-för att frälsa mitt. Jag vill belöna honom.”</p>
-
-<p class='c000'>Fadren gaf glad sitt bifall och Rudolph gick till sin
-räddare. ”Leonhard!” sade han och föll honom om
-halsen, ”du har räddat mig, vi äro således nu bröder.
-Kan jag göra något för dig igen, så nämn det blott:
-du vet att min far är rik och att han både vill och
-kan löna dig.”</p>
-
-<p class='c000'>”Min gerning förtjenar intet pris,” sade Leonhard,
-”men om du vill göra mig en tjenst, så utverka, att
-jag blir antagen på din fars handel. Jag har länge i
-hemlighet önskat det.”</p>
-
-<p class='c000'>”Gerna! Och du skall få resa ut till Lybeck och
-Hamburg och Paris för att fullkomna dig i yrket, likasom
-Anton C... och Calle B...”</p>
-
-<p class='c000'>”Det vore mer än jag någonsin kunnat drömma om.”</p>
-
-<p class='c000'>”Men icke mer än du förtjenar. Lita på mig, att
-du det får.”</p>
-
-<p class='c000'>Och han höll ord. Ännu samma dag flyttade Leonhard
-till Bergs, och se’n han derstädes inhemtat de nödigaste
-kunskaper i handel, fick han medel att på ett
-par år företaga en utrikes resa för att ytterligare utbilda
-sig. Under denna tid hade han den olyckan att
-förlora sin välgörare, och återvände, straxt efter inhemtad
-underrättelse derom, till H... igen. Med förvåning
-<span class='pageno' id='Page_30'>30</span>varseblef man nu att Bergs affärer, ehuru ej
-dåliga, dock på långt när icke voro i det blomstrande
-skick, man allmänt trodde, och med grämelse såg sig
-Rudolph bedragen i sin förhoppning, att kunna öfverlemna
-hela fadrens handel åt den för honom så kärblefne
-räddaren. Likväl anslog han en betydlig del af
-sitt arf åt Leonhard, hvilket denne dock icke emottog,
-och se’n alla affärer voro utredda, skiljdes de båda
-vännerna åt. Leonhards öde, från hans ankomst till ....
-känna vi redan, och hafva nu sett orsaken till den
-vänskap, som herrskade mellan dessa olika personer;
-en orsak, den Leonhard troget förtegat äfven för sin
-maka, då han deremot aldrig upphörde att omtala all
-den godhet, han åtnjutit af Rudolph och hans far.</p>
-
-<p class='c000'>Rudolph åter kom in som auskultant i Åbo Hofrätt
-och gjorde sig snart känd som en skicklig jurist, men
-ändå mera genom sin fåfänga, sin slösaktighet och sitt
-underliga, dystra lynne. Hans intressanta, icke obehagliga
-utseende, hans stolta hållning och väsen samt
-mången vacker talang gjorde honom till damernas gunstling.
-Ur mången blomma sög han honing, utan att
-förmås qvardröja. Ett par gånger tycktes han väl allvarligt
-fästad, men länge varade det ej, innan han åter
-var fri. Den första af dessa flickor var vacker, rik
-och af en ansedd slägt, och tycktes älska honom af
-allt sitt hjerta. Det var, hvad man kallar, ett godt
-parti och alla Rudolphs kamrater lyckönskade honom
-varmt, under det mången i tysthet afundades denna
-<span class='pageno' id='Page_31'>31</span>lycka. Äfven han sjelf syntes en tid ovanligt glad och
-belåten, men plötsligt blef hans förhållande mot sin
-trolofvade kallt och tvärt och slutligen övergaf han
-henne. Bittert tadel mötte honom nu från alla sidor;
-ty man såg ingen orsak till detta hans handlingssätt,
-och den öfvergifnas bleka kinder och sorgsna väsen,
-hvilka talade tydligt om en ännu ej öfvervunnen kärlek,
-väckte allmänt deltagande. Han tycktes ingen uppmärksamhet
-fästa dervid, ej heller vid den köld, som
-öfverallt mötte honom, utan framgick stolt och lugn
-som vanligt. Åter förlofvade han sig med en ung,
-mycket vacker, men enfaldig flicka, som emot sina föräldrars
-vilja, blott följande sitt hjertas val, lofvade honom
-sin tro. Äfven henne öfvergaf han snart och,
-ledsen vid den ort, der han numera ingen glädje kunde
-finna, sökte han borgmästare-tjensten i .... Ryktet
-om hans tvära, frånstötande väsen hade föregått honom
-och stämmt sinnena till hans nachdel, och endast
-Leonhards ifriga bemödanden förskaffade honom rum
-på förslaget. Sålunda ville han ännu en gång bevisa
-sin vänskap och tacksamhet.</p>
-
-<p class='c000'>Vi vilja nu återföra läsaren till den afton, då Rudolph,
-hemkommen från sitt första besök hos Lindmarks,
-inträdde i den våning, Leonhard hyrt och möblerat
-åt honom.</p>
-
-<p class='c000'>Rummet, der vi inträda, är stort och dystert, endast
-svagt upplyst af en dunkel lampa i taket. Vid dess
-sken se vi ett fortepiano, öppet och betäckt med musikalier;
-<span class='pageno' id='Page_32'>32</span>på ett litet bord vid ena väggen ligga en hop
-böcker och ofvanpå dessa en flöjt; midt emot står en
-stor imperialsäng, beskuggad af mörkgröna taftsgardiner,
-och i de tre fönstren prunka en liten samling utsökta
-pragtblommor i höga alabasterurnor. Allt i detta
-rum, från den prägtiga, turkiska golfmattan, till den
-fina doft af utsökta vällukter, som var kringspridd öfverallt,
-talade om lyx och ett sträfvande att göra lifvet
-så behagligt som möjligt. Endast egaren sjelf syntes
-så vida skiljd från all fåfänga och flärd, att det gjorde
-contrasten så mycket skarpare. Han hade aflagt
-rock och halsduk, och påtagit en nattrock af mörkröd
-sammet. En högre rodnad än vanligt betäckte hans
-ansigte, pannan var slät och ögonen blixtrade gladt.
-Han satt i skuggan, med hufvudet lutadt mot handen
-och, som det tycktes, försjunken i djupt begrundande.
-Slutligen uppsteg han hastigt, gick några varf häftigt
-upp och ned i rummet och talade dervid halfhögt för
-sig sjelf, med åter rynkad panna:</p>
-
-<p class='c000'>”Man säger, att lidandet renar och höjer själen öfver
-all låghet, all uselhet. <em>Jag</em> har lidit mycket, lidit
-djupt, ehuru obemärkt. O! om de vetat, dessa menniskor,
-som dömt mig så hårdt, för gerningar, hvilkas
-orsaker de ej kännt, eller ens kunnat begripa, om de
-också kännt dem, — om de vetat, huru djupt deras
-orättvisa grämt mig, och det midt under det förakt jag
-visade derför, — de hade häpnat och förlåtit mig. Och
-dock, hvad hade jag brutit? Har jag icke dyrkat skönheten
-<span class='pageno' id='Page_33'>33</span>i allt, i natur och handling? Har ett ansigte,
-en blomma, ett djur, som varit vackert, en handling
-skön och ädel, halkat undan min beundran? Var det
-icke för hennes skönhets skull, jag tillbad henne, hon
-med de ljusa lockarne och den strålande blicken? Ack!
-när den så öm och kärleksfull häftades på mig, huru
-darrade jag ej af glädje och förtjusning. Hon såg så
-mild, så huld ut. Jag ansåg den sköna yttre omklädnaden
-såsom en reflexionsspegel, troget återgifvande
-det inres renhet och glans. Hur jag bedrog mig!!!
-Den morgonen glömmer jag aldrig då jag obemärkt
-inkommen, såg henne slå en stackars tjensteflicka,
-under det hon öfverhopade henne med förebråelser
-i ordalag, som aldrig böra gå öfver en qvinnas
-läppar. Det sköna ansigtet var vanstäldt af vrede och
-nästan oigenkänligt. Vid min röst vände hon sig om
-och bleknade djupt för den blick, jag slungade mot
-henne. Gråtande kastade hon sig i mina armar och
-stammade: ”Förlåt mig! jag skall bättra mig!” Jag lade
-henne ned på en soffa och sade kallt: ”För din egen
-skull vill jag hoppas, att så sker: mellan oss är
-det slut för alltid.” Kanske var det hårdt af mig, men
-bedraga mig sjelf och henne ville jag icke, ty efter
-denna stund förblef mitt hjerta kallt för henne, och
-den ånger och sorg, hon visade, förmådde ej uppvärma
-det. Men mitt varma hjerta behöfde kärlek. Jag
-såg mig åter ikring; då varsnade jag en flicka — god
-och älskelig såg hon ut att vara; — jag trodde henne
-<span class='pageno' id='Page_34'>34</span>bli nog för mig, men hennes förstånd var dunkelt, hon
-begrep mig ej. Hvem tadlar den, som af sin blifvande
-maka fordrar likstämmighet och deltagande i sina
-sträfvanden, eller till det minsta önskar att ej se sin
-längtan misskänd? Och dock blef jag så hårdt dömd
-af verlden. Nu återstod mig, efter denna andra skiljsmessa,
-ingen annan kärlek än till stjernor och blommor
-och musik, och det var en kärlek, som ej kunde,
-gäcka mina förhoppningar. I två år har jag uteslutande
-älskat er,” fortfor han, tankfullt strykande de vackra
-bladen af en blomma, ”men denna kärlek har ej varit
-nog, den har ej gjort mig lycklig. I afton känner jag
-det åter djupare än någonsin. Leonhard! Hvarföre är
-du så lycklig? hvarföre? .... Dock <em>du</em> förtjenar
-det, <em>dig</em> vill jag icke afundas. Men ändå huru skön,
-huru ljuf är ej hans maka! Jag har aldrig sett en sådan
-englabild. Månne också hon kan bedra? Jag tror
-det ej, hon såg så ren ut. En sådan maka att lefva,
-att sträfva för — det vore ett paradis på jorden; men
-jag fruktar hennes like icke finnes. Hade jag sett henne
-förr — så —” stampande med foten häftigt i golfvet
-— ”dock nej, hvarför dessa tankar, jag bör icke
-hysa dem! Kanske finner jag en syster till henne i inre
-och yttre skönhet. Hon är ju från denna stad; kanske
-finnes här hennes like? Jag vill lära känna det
-snart; men huru? Jo jag har det!” utropade, han glad,
-efter en paus. ”Jag skall hålla en bal. Dit komma
-alla, som kunna ega döttrar, värdiga den förebild, jag
-<span class='pageno' id='Page_35'>35</span>utsett till jemförande. Då skall jag se och välja, och
-blifva lycklig, utan att behöfva afundas andra. Så är
-det bra! det var en ljus idée.” Han tystnade nu och
-tog flöjten från bordet, der den låg, och långt in på
-natten ljödo toner från hans rum, toner så herrliga,
-att nattväktaren stannade förvånad, lyssnande till dem.
-De inneburo en ljuf, lefvande förhoppning, Ack! — —</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_36'>36</span>
- <h2 id='Balen' class='c006'>Balen.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Hur strålar din skönhet i högtidens glans!</div>
- <div class='line'>Hur blomstrar i locken den grönskande krans!”</div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Baldagen inföll. Klockan hade nyligen slagit half 6.
-Elisabeth stod färdigklädd framför den stora spegeln i
-sin sängkammare. Aldrig hade hon varit missnöjdare
-med sig sjelf och ändå hade hon aldrig klädt sig med
-mera omsorg än i dag. Också kan man knappast göra
-sig en föreställning om det förtrollande behag, som
-var utbredt öfver denna af spegeln fördubblade gestalt.
-En ljusröd sidenklädning föll i djupa veck ned till de
-små, i hvita sidensargeskor beklädda fötterna, helt och
-hållet betäckande dem genom sin längd. En tjock silfversnodd
-gick kring lifvet och slutade i rika tofsar vid
-klädningsfållen; lifvets urringning och de korta ärmarne
-omgåfvos af dylika. Det ljusa, glänsande håret var
-fängsladt i en rik och prägtig fläta, som, smyckad af
-hvita rosor, lik ett diadem omgaf det lilla, förtjusande
-hufvudet. Några halsband hvita perlor kring den vackra
-svanhalsen och en bukett utsökta, doftande blommor
-— en skänk af Rudolph några timmar förut, — fästade
-vid bröstet, voro för öfrigt hennes prydnader. Ett
-<span class='pageno' id='Page_37'>37</span>oändligt, ljuft behag uppenbarade sig för öfrigt denna
-afton, ännu mer än vanligt, hos henne, och en rodnad,
-så skär och fin, som det innersta af en rosenknopp,
-betäckte hennes kinder.</p>
-
-<p class='c000'>Länge fick hon ej stå så, försjunken i betraktandet
-af sig sjelf, ty Leonhard inträdde. Han stannade betagen
-af den syn, som mötte honom. ”Hvad du är
-skön!” utbrast han med ofrivillig beundran, och säkert
-har ännu ingen man, som i sex år varit gift, kännt
-en sådan förtjusning vid åsynen af sin hustru.</p>
-
-<p class='c000'>Leende kastade sig Elisabeth om hans hals och sade:
-”Du får ej skämma bort mig genom smicker.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag smickrar ej, det är mitt hjertas mening,” svarade
-Leonhard med en kyss på hennes rosenläppar.
-”Men min afsigt, då jag kom hit, var egenteligen icke
-att säga dig artigheter, utan att påminna dig om nödvändigheten
-att afresa, ty snart infinna sig gästerna
-och det är ju din skyldighet, som tjenstgörande värdinna,
-att taga emot dem.”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth var genast färdig. Hon kastade en lätt
-svart sidenkappa öfver axlarne och, efter en kyss på
-de hemmablifvande barnens pannor, gick hon vid sin
-makes arm att sätta sig i den mjuka, beqväma kursläden,
-förespänd med två ystra, svarta hästar, och nu
-bar det af med ilande fart.</p>
-
-<p class='c000'>Mareschaller flammade vid porten och på gården till
-det hus, Rudolph bebodde, och ur de många fönstren
-<span class='pageno' id='Page_38'>38</span>utgick ett bländande ljussken. Lyx och rikedom mötte
-ögat i de ännu folktoma rummen, och för förfriskningar
-och beqvämlighet var det sörjdt på allt upptänkligt
-vis. Ensam gick Rudolph upp och ned i den stora
-salen. Armarna voro korslagda på ryggen och hufvudet
-nedböjdt mot bröstet; han såg dyster och tankfull
-ut. Hans svarta drägt var enkel som alltid, men buketten
-i knapphålet vittnade dock om en smula poesie,
-hvilket eljest icke röjdes hos honom.</p>
-
-<p class='c000'>”God afton!” ljöd plötsligt en klar röst från den
-öppna dörren.</p>
-
-<p class='c000'>Rudolph spratt till och såg sig om; i dörren stod
-Elisabeth. Upplyst af det klara skenet från salongens
-många ljus, såg hon förtrollande ut. Med samma blick
-som nyss af Leonhard, betraktades hon nu af Rudolph,
-men han teg. Elisabeth förstod dock dess uttryck och
-en högre rodnad spred sig hastigt öfver hennes kinder.
-Snart sansade han sig och gick glad och artig emot
-sina gäster, välkomnande dem hjertligt. Med en hastig
-blick bemärkte han de blommor, Elisabeth bar, och tackade
-henne derför. Länge dröjde det ej innan rummen
-fylldes af gäster. Ungdom och ålderdom om hvarandra
-grupperade sig i salarne och gemaken. Allt hvad
-det goda ... egde utmärkt, infann sig här på det bästa
-utstyrdt, och samlingen var verkeligen vacker och
-lysande.</p>
-
-<p class='c000'>Med forskande blick hade Rudolph mönstrat alla de
-af Elisabeth honom föreställda unga flickor. Ingen egde
-<span class='pageno' id='Page_39'>39</span>detta behag han fordrade; de kunde ej jemföras
-med henne. Blott en ung, högväxt, hvitklädd brunett
-ådrog sig hans uppmärksamhet; Elisabeth presenterade
-henne som sin kusin; det var Virginia. Det glada,
-godhetsfulla uttrycket i hennes småtäcka anlete, behagade
-honom mycket, äfvensom hennes enkla, oskuldsfulla
-väsen, hvilket gjorde en skarp contrast emot flere
-af de andra unga damernas. Likväl kunde hon ej bli
-det ideal, han skapat sig, och ifrigt forskade han vidare;
-men då alla gästerna infunnit sig, och ännu ingen,
-liknande hans förebild i skönhet och behag, uppträdt,
-suckade han djupt, ehuru obemärkt, och gick att
-hos de manliga gästerna uppfylla sina pligter som värd.</p>
-
-<p class='c000'>Se’n de första förfriskningarna gått omkring, gafs
-tecken åt orkestern. Musiken stämde opp; det var en
-af Straus’s valser, dessa likaså brusande som berusande
-melodier, dem man aldrig kan höra utan hänryckning.
-De unga damerna kastade längtande blickar bort
-till herrarne, som stodo i grupper vid dörrarne, eller
-midt på golfvet. Då nalkades Rudolph Elisabeth med
-hastiga steg. Han gjorde en lätt bugning och begärde
-denna vals. Hon uppsteg, kastade svandunsboan ifrån
-sig, och räckte honom handen. Han lade armen kring
-hennes smärta lif och de sväfvade fram, lik zephyrer,
-öfver det glatta golfvet. De valsade båda ovanligt väl
-och, unga och starka, glömde de att sluta, så att det
-ena hvarfvet börjades efter det andra. Deras blickar
-voro fästade på hvarandra och hans andedrägt vidrörde
-<span class='pageno' id='Page_40'>40</span>lätt hennes panna. Det var som om ett slags förtrollning
-hade kommit öfver dem; de tycktes glömma
-att det fanns en verld ikring dem, en verld som ej är
-den mest skonsamma i sina domar.</p>
-
-<p class='c000'>En ung man sade en gång, att han, om han hade
-en hustru, aldrig skulle tillåta henne valsa med någon
-annan karl; att om hon gjorde det, han efter denna
-stund ej mera kunde anse henne uteslutande för sin.
-Man log deråt och mången ung flicka ifrade deremot,
-påstående att en hustru ej behöfde lyda en så orimlig
-önskan, att qvinnan ej var slafvinna m. m.; det hjelpte
-ej att han förklarade sig anse mannen bunden af samma
-skyldighet. Dock hade han ej så orätt, som man
-tyckte. Jag är ej af dem, som anse dans för något
-ondt, till och med för synd; men må man förlåta mig,
-om jag ändå tycker, att en maka och mor icke <em>bör</em>
-finna nöje i dans, särdeles i vals, som hvarken är helsosam,
-ej heller, då man fördomsfritt betraktar den, är
-en dans, passande för den, som fattat fot i lifvet
-och eger dyrbara föremål att lefva för. Med ungdomen
-är det annorlunda; den står ännu på flygande fot,
-den älskar allt, som stormar och brusar; för den är
-valsen, den kan tjena som afledare för de öfverspända
-känslorna och således vara nyttig, blott den ej går till
-öfverdrift.</p>
-
-<p class='c000'>Rudolph och Elisabeth kunde icke valsa i evighet
-heller. Nej! äfven för dem fanns ett slut, men då han
-förde henne åter tillbaka till hennes plats, bad han
-<span class='pageno' id='Page_41'>41</span>halfhögt: ”Gif mig ännu en sådan vals i afton och jag
-begär ej mer!”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth sade intet; en jakande böjning på hufvudet
-var hennes enda svar. Många danser följde efter
-denna och endast i ett par deltog Rudolph, men ej i
-någon vals. Det var lidet mot middnatt; då klingade
-åter Straus’s toner genom salen. På Sophia-valsens
-vingar flögo de åter utåt golfvet. Med högburet hufvud
-och en underlig glans strålande i de mörka ögonen,
-dem han ofrånvändt höll fästade på henne, sväfvade
-Rudolph fram, nästan bärande på sina starka armar
-Elisabeth. Djupt rodnande, nedslog hon ögonen för
-den glödande blicken, men den brände henne ännu.
-Det låg ett slags infernalisk makt i den, en makt för
-hvilken hennes hjerta bäfvade. Hennes bröst var sällsamt
-beklämdt, det saknade luft och slutligen steg hennes
-ångest till en sådan höjd, att hon blott med möda
-förmådde framstamma: ”stanna!” och sjönk sanslös till
-hans bröst.</p>
-
-<p class='c000'>Det blef ett buller och en uppståndelse, som ej låta
-beskrifva sig. Musiken tystnade och alla skyndade
-fram till hjelp; men Rudolph upplyftade Elisabeth och
-bar henne lätt, som om hon varit ett barn, till ett litet
-kabinett, dit skrålet från danssalen blott hördes lik en
-susning i fjerran. Här lade han henne ned på en soffa
-och, stödjande hennes hufvud mot sin arm, knäföll
-han derinvid.</p>
-
-<p class='c000'>Med djup ånger och grämelse betraktade han hennes
-<span class='pageno' id='Page_42'>42</span>bleka anlete, och, tryckande en kyss på den lilla snöhvita
-handen, som hängde maktlös ned längs hennes
-sida, bad han: ”förlåt, förlåt!” Och då Leonhard, som
-han låtit tillkalla, bestört inträdde, uppsteg han, ej utan
-en liten suck af saknad, och lemnade sin plats åt honom.
-Leonhard intog den dock ej, han lutade sig öfver
-sin maka, slutande henne i sina armar och med
-de ömmaste ord och smekningar sökande återkalla henne
-till lifvet. Efter en stund uppslog Elisabeth ögonen
-och blickade förvirrad omkring; men, seende sig i sin
-makes armar, smålog hon ljuft och, gömmande ansigtet
-mot hans bröst, suckade hon ohörbart: ”Gud ske
-lof! det är ej sannt! det var då blott en dröm!” Men
-då hon varseblef Rudolph, som med korslagda armar,
-betraktade henne med en vemodigt bedjande blick, vaknade
-minnet af hvad som händt, och en djup rodnad
-flög åter öfver hennes anlete. Hastigt reste hon sig
-opp, fattade sin makes hand och sade bedjande:</p>
-
-<p class='c000'>”Låt oss resa hem! jag mår ej väl, som du ser.”</p>
-
-<p class='c000'>”Gerna! Men vi måste dröja en stund, tills jag skickat
-hem efter våra hästar.”</p>
-
-<p class='c000'>Rudolph framträdde och erböd sina. Med nöje blef
-detta tillbud antaget och de båda makarne afreste. I
-afskedets stund visade sig Rudolph åter kall, han till
-och med skämtade öfver Elisabeths opasslighet, den
-han hoppades skulle gå öfver tills i morgon, på ett
-sätt, som åter gjorde henne glad och lycklig, i det den
-<span class='pageno' id='Page_43'>43</span>helt och hållet skingrade den ångest, hvaraf hennes
-själ qualdes.</p>
-
-<p class='c000'>Då de voro borta, var det förbi med skämtet och
-löjet. Den höga pannan drogs åter i djupa veck och
-blott med möda kunde Rudolph visa sig artig mot sina
-gäster. Då den sista af dem aflägsnat sig och han
-blef ensam, andades han djupt och utbrast: ”nå ändteligen!”</p>
-
-<p class='c000'>Han uppsökte det lilla kabinettet, der Elisabeth hvilat
-och kastade sig på samma soffa, der hon kort förut
-legat. Der, med hufvudet nedböjdt mot bröstet, satt
-han qvar, tills dagen begynnte gry. Han hade ej märkt,
-att ljusen brunnit ner och slocknande rykte ur sina pipor,
-ej hördt huru tornuret förkunnade slag efter slag,
-att natten närmade sig sitt slut. Mäktiga tankar kämpade
-i hans själ, men han gaf dem ej ord; endast en
-suck uppsteg då och då ur hans bröst och vittnade,
-att det fanns lif i den orörliga gestalten.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_44'>44</span>
- <h2 id='Nagra' class='c006'>Några Scener.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Än är du lycklig. Mildt dig skonar</div>
- <div class='line'>Än för sitt eldprof frestelsen.</div>
- <div class='line'>Gestalten än ditt lif försonar</div>
- <div class='line'>Och medvetslös är skönheten.”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Snart skall du vakna ur din dvala,</div>
- <div class='line'>Snart dig på öckenfärden ge,</div>
- <div class='line'>Der inga fläktar dig hugsvala,</div>
- <div class='line'>Der inga syskonsjälar le.”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in16'><em class='gesperrt'>Stagnelius.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Några dagar hade förflutit efter den nyss beskrifna
-aftonen, och under denna tid hade Rudolph ingen gång
-besökt sina vänner. ”Det är besynnerligt hvar han
-dröjer!” sade Leonhard ofta, och Elisabeth tänkte det
-samma, fast hon teg. Det hade re’n så obemärkt blifvit
-en vana för henne att hvarje afton se honom i deras
-krets, och fast hon ej hade det klart för sig, saknade
-hon hans sällskap. Äfven Virginia och Ferdinand
-hade ej på länge besökt henne; hon saknade dem, saknade
-nu för första gången sällskap i sitt hem; ej under
-då, att hennes blickar ofta längtande riktades på
-gatan, det var som väntade hon någon. Leonhard hade
-också så mycket att göra, han utrustade sina skepp
-— han egde flere — till den snart stundande våren,
-<span class='pageno' id='Page_45'>45</span>och kunde således blott sällan tillbringa några ögonblick
-hos sin maka; ty hans aftnar, då han eljest haft
-tid, voro upptagna af att emottaga och expediera bref.
-Äfven barnen voro otrefliga, de hade snufva, hosta och
-bröstvärk och pjunkade ständigt. Man må derföre förlåta
-Elisabeth, om hon icke fann hemmet fullt så trefligt,
-som förr, om hon saknade sällskap.</p>
-
-<p class='c000'>En afton satt hon åter ensam i deras vanliga samlingsrum.
-Leonhard var borta och barnen hade fått tillstånd
-att besöka en jemnårig i granskapet; den yngsta
-sof. Hon hade ej roligt och arbetet ville icke gå. Förtretad
-kastade hon bort det, uppsteg och satte sig vid
-pianot. Tankfull lät hon händerna hvila på tangenterna,
-men efter ett par minuter sjöng hon med mild och
-sagta röst: ”Längtan.” Hon var så betagen af sången,
-att hon icke märkte, huru dörrn sagta öppnades
-och någon smög fram bakom henne. Med värma fortfor
-hon att sjunga; men då hon skulle vända om bladet
-på noterna, sträckte sig en arm fram öfver hennes
-axel och förekom henne. Hon spratt till och vände sig
-om; bakom henne stod Rudolph. Han log och räckte
-henne handen. Hon bannade honom, för det han
-skrämmt henne, men då hon varseblef hans ovanliga
-blekhet, blef hon orolig och, fattande hans båda händer
-mellan sina, såg hon forskande upp i hans ansigte och
-frågade vänligt:</p>
-
-<p class='c000'>”Hvad felas dig Rudolph? Du mår ej väl.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej! jag har varit sjuk allt se’n vi träffades sist,”
-<span class='pageno' id='Page_46'>46</span>svarade han, i det han sökte undvika hennes blick,
-och, hastigt görande sig fri, tillade han skämtande:
-”Jag tror din då så hastigt påkomna sjukdom smittade
-mig.”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth bleknade lätt vid detta minne och vände
-sig med ovilja bort. Rudolph varseblef detta, och det
-gjorde honom ondt att hafva sårat henne, men han teg
-och intog den plats hon lemnat. Lätt och hastigt lopp
-hans fingrar öfver tangenterna. Med klar och sällsynt
-välljudande manlig stämma sjöng han några vackra
-sångstycken af Ehrström och Pacius. Elisabeth hade
-aldrig hört honom sjunga eller spela, hon hade ej en
-aning om att han var en så fulländad mästare som
-hon nu erfor. Betagen lyssnade hon orörlig, med pannan
-lutad mot handen och blicken stirrande riktad på
-sångaren. Aldrig hade han förekommit henne så skön,
-som då han satt der, svagt upplyst af det dunkla
-lampskenet. Den höga pannan var ljus och slät, och
-en oändlig ljufhet, gränsande till vekhet, låg i röst
-och blick. Det var en sällsam, oväntad anblick, att
-se den starke, stolte mannen så mild och rörd af sångens
-ande; Elisabeth hade aldrig sett honom sådan.
-Andlös lyssnade hon till hans musik, fruktande att förlora
-en not af den. Åter uppsteg samma dödande ångest,
-som hon kände på balen; det var, som hade hon
-anat en annalkande stor fara, den hon ej kunde motstå,
-eller undvika. Hopknäppande händerna, utsträckte
-hon dem bedjande emot Rudolph; men han, sittande
-<span class='pageno' id='Page_47'>47</span>med profilen vänd åt henne och den lifliga, svärmande
-blicken riktad mot höjden, såg det ej. Med hänförande
-skönhet och en lindrig sväfning på rösten, fortfor
-han med allt renare, allt klarare stämma att sjunga.
-Han hade öfvergått från de enkla sångerna till toner
-af Veber, Rossini och Meyerbeer, skickligt flätade om
-hvarandra, bildande sålunda ett tjusande och berusande
-helt. Med hvarje ton som steg, steg äfven oron i Elisabeths
-bröst, hon tyckte, som om en oändlig smärta
-fattat och sammanpressat hennes hjerta. I krampaktig
-ångest tryckte hon händerna mot sitt flämtande bröst
-och böjde hufvudet djupare, gömmande anletet emot
-divanens kuddar.</p>
-
-<p class='c000'>I detta ögonblick öppnades dörrn och Ferdinand inträdde,
-allvarlig och tyst som vanligt. Frågande och
-förvånad blickade han först på den för honom okände
-Rudolph och sedan på Elisabeth, som upplyftat sitt bleka,
-och nu af tårar öfversköljda, ansigte. Äfven Rudolph
-hade uppstigit och såg misslynt på den obekante
-störaren af hans fantasier. Vänligt och nästan gladt
-helsade Elisabeth sin kusin välkommen, och presenterade
-Rudolph och Ferdinand för hvarandra. Kallt och
-afmätt helsade de båda männen hvarandra nu för
-första gången; en dunkel aning sade dem, att de ej
-skulle stämma öfverens, att de skulle komma att stå i
-vägen för hvarandra. Sedan aflägsnade sig Elisabeth
-på en stund och då hon återvände med den lilla, som
-nyss vaknat, var hon åter lugn och glad. Med barnet
-<span class='pageno' id='Page_48'>48</span>på sina knän, satte hon sig nära Ferdinand, som om
-hon endast hos honom kännt sig lycklig. Gladt samtalade
-hon nästan endast med honom och jollrade med
-den lilla, glömmande att Rudolph fanns till. Efter en
-kort stund aflägsnade han sig allvarsam och misslynt,
-ej aktande Elisabeths önskan, att han skulle qvardröja,
-tills hennes man hemkom.</p>
-
-<p class='c000'>När han var borta, såg Ferdinand forskande på Elisabeth,
-i det han frågade likgiltigt: ”hvad tycker du
-om din mans vän?”</p>
-
-<p class='c000'>”Som sådan måste jag väl tycka om honom,” svarade
-hon leende, ”också eljest behagar mig hans enkla
-väsende ganska mycket. Än dig då?”</p>
-
-<p class='c000'>”Inte alls! Jag kan inte med dessa varelser, som
-anse sig så mycket högre än alla andra, som med en
-viss likgiltighet se så föraktfullt ned på allt och alla
-omkring sig. Ofta har det förefallit mig som om denna
-ovilja vore ett bevis på min egen, ännu okufvade
-fåfänga, men jag kan ej öfvervinna den.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag tror dock, att du gör Rudolph orätt. Icke har
-jag sett honom visa förakt mot någon.”</p>
-
-<p class='c000'>”Kanske! Hvem är också jag, att jag understår
-mig dömma mina medmenniskor?” sade han, med en
-ödmjukhet, som djupt rörde Elisabeth.</p>
-
-<hr class='c009' />
-
-<p class='c000'>Det var en vacker solig morgon i slutet af April.
-Elisabeth stod framför toiletten i sin sängkammare, behagfullt
-<span class='pageno' id='Page_49'>49</span>ordnande sina ljusa lockar. På en stol invid,
-satt Virginia, ömt betraktande vännens vackra, glada
-anlete. Hon hade kommit, för att taga Elisabeth med
-sig på promenad i den sköna morgonstunden. Snart
-var Elisabeth klädd och de gingo. På gatan mötte de
-Rudolph. Han var klädd i en svart pels-surtoute och
-en mörkröd sammetsmössa med svart bräm. Gladt helsande,
-erböd han sig att göra damerna sällskap. Hans
-anbud blef med skämt antaget och arm i arm gingo
-nu de tre unga menniskorna genom de snölösa, men
-lätt tillfrusna gatorna. Deras samtal flöt lätt och gladt,
-och mångengång hördes alla tre uppgifva ett hjertligt
-skratt. Så kommo de sluteligen fram till elfstranden;
-på detta ställe sluttade den brant ned mot floden, som
-ännu här var hårdt tillfrusen, och bildade på detta sätt
-en temmeligen hög backe.</p>
-
-<p class='c000'>”Ack! hvad det vore roligt att åka kälke här utföre,”
-utropade Virginia gladt. Elisabeth instämde i hennes
-önskan, men med en anmärkning öfver det opassande
-i att så midt på dagen öfverlåta sig åt detta
-nöje i en stad.</p>
-
-<p class='c000'>”Deri finner jag intet tadelvärdt,” sade Rudolph,
-”och om mamsell Holmén önskar det, skall jag genast
-skaffa oss kälke?”</p>
-
-<p class='c000'>”Ack ja, ja!” utbrast Virginia, klappande händerna
-i barnslig glädje.</p>
-
-<p class='c000'>Rudolph log och sprang bort.</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_50'>50</span>Efter en stund återvände han med en liten grönmålad
-kälke. ”Nå väl mina damer, sätten er här!” sade
-han andtruten, ”jag skall stå bakom och styra.”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth satte sig först, trots Virginias protest deremot,
-och tog henne i famnen; Rudolph stod bakom,
-och så bar det af utför den hala backen. Långt fram
-på isen stadnade kälken och de stego ur, hvarefter Rudolph
-ensam drog den uppför backen åter. Så foro de
-flere gånger och alltid lyckligt, tills kälken sluteligen
-välte och Virginia blef sanslös liggande på den nästan
-glatta isen. Hon hade slagit sitt hufvud i fallet. Stunden
-var ej den trefligaste. På knä, med Virginias
-hufvud i sin famn, baddade Elisabeth hennes panna
-och tinningar med snö. En djup ängslan hade fattat
-henne och vid åsynen af vännens bleka anlete, kunde
-hon ej förhindra några heta tårar att falla på det hufvud,
-som hvilade i hennes sköte. Rudolph såg det.</p>
-
-<p class='c000'>”Du gråter!” utbrast han hastigt, ängsligt fattande
-hennes båda händer mellan sina. ”Sörj ej, goda, älskade
-Elisabeth, hon vaknar nog igen.”</p>
-
-<p class='c000'>”Gud gifve det! Men huru få henne härifrån?”</p>
-
-<p class='c000'>”Huru? om ej annorlunda, så skall jag bära henne
-på mina armar.”</p>
-
-<p class='c000'>”Det blir långt. Men om man skulle få en vagn.”</p>
-
-<p class='c000'>”Den kan fås. Jag springer genast; efter några minuter
-är jag åter.”</p>
-
-<p class='c000'>Han skyndade bort. Elisabeth blef ensam med den
-afsvimnade; som hon dock efter många försök lyckades
-<span class='pageno' id='Page_51'>51</span>återkalla till sans igen. Virginia öppnade ögonen
-och satte sig upp, men var ännu helt yr efter fallet.
-Snart anlände Rudolph med sin vagn, de satte sig alla
-tre deruti och så bar det af sagta mot hemmet.</p>
-
-<hr class='c009' />
-
-<p class='c000'>Ifrån denna dag voro Elisabeth och Virginia ofta tillsammans.
-Den vackra våren lockade dem att dageligen
-företaga promenader, på hvilka Rudolph nästan
-alltid var dem följaktig, då Leonhard deremot sällan
-hade tid att vara med. Ofta också foro de ut att åka
-alla tre, och då Elisabeth bad sin man göra dem sällskap,
-kunde han vanligen ej komma, utan anförtrodde
-sin hustru i Rudolphs vård och beskydd, och blef hemma,
-skötande sina vidsträckta affärer. Vanligen var
-det Rudolph, som kom att i sin vackra landau, förespänd
-med tre lifliga, appelkastade hästar, afhemta de
-båda vännerna. På detta vis uppstod snart ett varmare
-förhållande mellan dessa tre. Äfven Ferdinand besökte
-dem oftare nu än förr, men efter hvarje gång
-tycktes Rudolph och han mindre tåla hvarandra; det
-var ett hemligt groll, ett hat som ofta gaf sig luft i
-bitande infall och ord som sårade och stötte.</p>
-
-<p class='c000'>En afton sutto de åter alla samlade kring divanbordet;
-endast Leonhard saknades nu som vanligt. Rudolph
-läste; det var ”<em>Hemmet</em>” — denna vackra målning
-ur hvardagslifvet — just der förf. skillrar Sara,
-<span class='pageno' id='Page_52'>52</span>denna Sara, så rikt lottad och dock så fattig på själens
-sanna skönhet, godheten. Med blandade känslor,
-men med samma intresse, lyssnade alla i den lilla
-kretsen till den älskeliga författarinnans ord; äfven lilla
-Helena satt mellan Ferdinand och sin mor, mot
-hvars knän hon lutade sitt täcka hufvud, lika uppmärksamt
-lyssnande som de andra. Efter en timmas
-läsning satte Rudolph bort boken, i det han med ett
-slags hån i ton och blick sade:</p>
-
-<p class='c000'>”Jag vet ej hur man i romaner, dylika som denna,
-kan finna gift och förderf; och dock är jag säker att
-t. ex. pietisterna anse den för ett djefvulens foster, värdig
-samma ära, som vederfarits många andra böcker,
-nemligen att brännas.”</p>
-
-<p class='c000'>”Pietisterna äro inga bokförstörare,” sade Ferdinand
-kallt, ”dessutom se de ej spöken, der inga finnas, och
-en bok, så oskadlig som denna, kan aldrig fördömmas
-af en aldrig så litet upplyst menniska.”</p>
-
-<p class='c000'>”Och dock hafva de uttalat förkastelsedomen öfver
-många förträffeliga arbeten; att börja med den nya
-Svenska psalmboken och Hagbergs med fleres predikningar,
-de der blifvit ett rof för lågorna.”</p>
-
-<p class='c000'>”Det var ett verk af öfverspända, svärmande ideer
-och måste, ehuru jag ej vill försvara det, bedömmas
-skonsamt.”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvarföre, om jag får fråga? Herrar pietister äro
-ej de mest skonsamma emot andra, men blir det fråga
-<span class='pageno' id='Page_53'>53</span>om deras egna svagheter, då äro de genast färdiga att
-göra anspråk på den christeliga barmhertigheten.”</p>
-
-<p class='c000'>”Ja, emedan hvarje svärmare, ehuru beklagansvärd,
-dock är värd aktning för sitt sträfvande; huru mycket
-mera den, som af sin brinnande kärlek för religionen
-blifvit ledd för långt i sitt nit?”</p>
-
-<p class='c000'>”Bah!” sade Rudolph föraktligt i det han uppsteg
-och satte sig vid pianot, ”jag kan ej tåla dessa svärmare.”</p>
-
-<p class='c000'>”Och dock är äfven ni en svärmare!” sade Ferdinand
-halft leende.</p>
-
-<p class='c000'>”Jag, en svärmare!” utropade Rudolph i det han hastigt
-vände sig om.</p>
-
-<p class='c000'>”Ja, ni som alla andra.”</p>
-
-<p class='c000'>”Och hvari består då mitt svärmeri, om jag får
-fråga?”</p>
-
-<p class='c000'>”I drömmar, i djerfva, vågsamma drömmar, drömmar
-om en sällhet, stor men brottslig, förbjuden. Tro
-mig jag känner dem.”</p>
-
-<p class='c000'>Rudolph spratt till vid dessa halfhögt hviskade ord
-och bleknade djupt. En blick af oändlig bitter smärta,
-blandad med hat, träffade den talande; derefter vände
-han sig bort och började spela ett vildt, bullrande
-stycke.</p>
-
-<p class='c000'>Emedlertid sutto de öfriga allvarsamma och tysta,
-och en viss förstämning hade bemäktigat sig dem.
-Men med de gladare, fridfullare toner, till hvilka Rudolph
-småningom öfvergick, återvände lugnet i deras
-<span class='pageno' id='Page_54'>54</span>hjertan. Lilla Helena uppsteg och smög sig bort till
-den spelande, på hvars stol hon uppklättrade och slog
-armarna om hans hals, då han upphörde att spela.</p>
-
-<p class='c000'>”Du är så snäll;” sade hon, räckande honom sin
-lilla mun att kyssa. ”Jag måste hålla af dig.”</p>
-
-<p class='c000'>Han tog barnet i sina armar och smekte det innerligt.</p>
-
-<p class='c000'>”Du håller af mig också, men hvarföre?” frågade
-hon.</p>
-
-<p class='c000'>Rudolph lutade sig ned och hviskade något till den
-lilla.</p>
-
-<p class='c000'>”Ack så roligt!” utbrast Helena, ”du håller af mig
-för det jag liknar mamma, du håller då af henne med?”</p>
-
-<p class='c000'>Dessa barnets ord nådde Elisabeths öra, men hon
-låtsade ej höra dem, utan fortsatte sitt samtal med
-Virginia, som ingenting märkt. Ferdinand hade äfven
-hört Helenas utrop och lyssnade till svaret, men det
-bestod blott i en kyss som förseglade den lilla munnen.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_55'>55</span>
- <h2 id='Lustfarden' class='c006'>Lustfärden.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Tro ej hoppet! O, jag vet ett bröst,</div>
- <div class='line'>Grymt bedåradt af dess falska röst:</div>
- <div class='line'>Löfte fick det blott om sälla öden,</div>
- <div class='line'>Kämpar nu med smärtorna och döden.</div>
- <div class='line'>Tro det icke! Hellre lyft ditt hopp</div>
- <div class='line in22'>Opp, opp!”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in20'><em class='gesperrt'>Böttiger.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Midsommaraftonen var inne. Dagen var ovanligt varm
-och herrlig, det var en af dessa i norden så onämnbart
-ljufva, då hvarje sorg tycks upplösa sig i sällhet
-och njutning, då solens glöd synes smälta all hårdhet,
-all is i hjertat, och man vid hvarje sagta vindfläkt
-känner sig kringhvärfd af balsamiska ångor, så sköna,
-så lifvande. Ej under om på en sådan dag hjertat
-känner sig styrkt och öppet för alla glädjande intryck,
-om det längtar ut från qvalmet och qvalet i en stad,
-för att i det gröna njuta sommarens herrligaste fest,
-den sköna, sanna blomsterfesten, och, för att tillfredsställa
-denna längtan, för ett ögonblick glömmer det evinnerliga
-sträfvandet för födan och kläderna. Äfven
-bonden firar midsommarn med lusteldar, vid hvilka
-bygdens ungdom roar sig hela den sköna sommarnatten
-<span class='pageno' id='Page_56'>56</span>igenom, med lek och dans, och vid hvarje stuga
-resa sig löfträn, för dagen, för stunden planterade.</p>
-
-<p class='c000'>Invånarena i det goda ... beslöto äfven, vid åsynen
-af den vackra dagen, att roa sig i det gröna. I
-följd af detta beslut föranstaltades i största hast en
-båtfärd ut till en ö, belägen en mil ut i sjön. Der
-skulle midsommaraftonen, natten och dagen firas i landtlig
-oskuld. Klockan fem om aftonen vandrade således
-noblessen i ... högtidsklädd ner till elfstranden, för
-att derifrån i tre löfklädda slupar begifva sig till ön.
-I den slup, der Elisabeth satt, befunno sig äfven hennes
-man och barn, samt Rudolph och Ferdinand, äfvensom
-Virginia och hennes föräldrar och syskon. Ferdinand
-hade till Elisabeths stora glädje erhållit tillstånd
-att tillbringa sin midsommar hos henne och hennes
-man. Om hans närvaro var kär för Elisabeth, tycktes
-den vara det så mycket mindre för Rudolph, som med
-tilltagande köld och ett visst förakt bemötte den anspråkslöse,
-redlige presten, som dock ej på minsta
-vis lät det bekomma sig, hvilket åter just tycktes
-ännu mera uppreta den andre, så van att se sig och
-sin vilja afgöra allt. I dag tycktes isynnerhet deras
-ställning till hvarandra vara fiendtlig och besynnerlig,
-det var som om en osynlig magt å ömse sidor äggat
-dem till strid. Ferdinand var dock lugn, Rudolph deremot
-häftig och bitter. Ej utan oro åhörde Elisabeth
-detta gnabb mellan dessa båda för henne så käre, och
-ofta blandade hon sig medlande i deras ordtvister. Endast
-<span class='pageno' id='Page_57'>57</span>hon såg i dessa en djupare grund än de andra,
-som blott logo och förundrade sig öfver desse män, eljest
-så lugna och kalla, som det tycktes, och dock så häftiga,
-då de kommo i hop. Eljest var hon i dag mycket
-orolig; Virginias ovanliga glättighet fann nu intet
-genklang hos henne. Virginia var, som sagt, i dag
-ovanligt glad, hon skämtade och lekte med lilla Helena
-och Otto och alla de andra på det behagligaste. Rudolph
-hade ännu ej sett henne så vacker, och egnade
-henne derföre mera uppmärksamhet än vanligt, hvilket
-tycktes bemärkas ej allenast med nöje af Virginia sjelf,
-som, om man vill bekänna sanningen, på en tid fann
-sig allt mera dragen till den stolte, riktbegåfvade mannen,
-utan äfven af hennes föräldrar. Endast Elisabeth
-gaf ingen akt derpå utan satt tyst, försjunken i sig
-sjelf.</p>
-
-<p class='c000'>Så foro de sakta framåt. En svag vind fyllde de
-hvita seglen, krusade lätt fjärdarne och spred en angenäm
-svalka. Det var så fridfullt och ljuft. Då föreslog
-Leonhard att Elisabeth och Rudolph skulle sjunga
-och han sjelf blåsa flöjt, på hvilket instrument han
-egde temmelig färdighet. Alla förenade sig i denna
-önskan och Rudolph och Elisabeth stämde upp. Det
-var en sann njutning att höra dessa stämmor, så rena,
-så fylliga och klara, förenade i klingande toner höjas
-och sänkas och tillslut i en mild susning, lik en andehviskning,
-dö bort.</p>
-
-<p class='c000'>Alla sutto stumma en stund, sedan sången upphört,
-<span class='pageno' id='Page_58'>58</span>men snart bådo flere röster: ”sjungen, ack sjungen
-än!”</p>
-
-<p class='c000'>Rudolph tog guitarren, som låg bredvid honom, preludierade
-och sjöng sedan ett soloparti ur Meyerbeers
-”Robert le diable”. Han satt midt emot Elisabeth och
-den mörka blicken ur de brinnande ögonen träffade henne
-ofta med ett sällsamt uttryck, en blick, för hvilken
-hon måste nedslå sin. Slutligen vågade hon ej mer se
-opp af fruktan att träffas af dessa flammande lågor,
-men det dämoniskt tjusande i musiken gjorde samma
-underbara, ångestfulla intryck som förr, på hennes själ.
-Äfven Virginia skakades sällsamt af dessa toner, det
-var beundran, förtjusning, och kanske ännu något annat,
-som uppfyllde hennes bröst med outsäglig sällhet.</p>
-
-<p class='c000'>Så hade en half timme förflutit under sång och musik
-och äfven Rudolph hade tystnat, då åter någon
-begärde en sång till. Då räckte Rudolph guitarren åt
-Elisabeth i det han sade: ”var god och spela; skola
-vi ej sjunga den vackra duetten: ”Högre mot sanden?””
-Men Elisabeth sköt sagta ifrån sig instrumentet.</p>
-
-<p class='c000'>”Jag kan icke sjunga,” sade hon med nedslagen
-blick. ”Låt Virginia göra det, hon sjunger den bättre
-än jag.”</p>
-
-<p class='c000'>Rudolph såg skarpt på henne, derefter vände han
-sig till Virginia och sade: ”Ni hörde er kusins dom,
-mamsell Holmén! Vill ni vara god och besanna hennes
-ord?”</p>
-
-<p class='c000'>”Det skulle bli mig svårt,” svarade Virginia leende,
-<span class='pageno' id='Page_59'>59</span>”men jag skall bjuda till att söka fylla hennes plats,
-så godt sig göra låter.”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvarföre säger du så Virginia?” inföll fadren missnöjd,
-”du har nog en så vacker röst som någon, och
-sjunger lika bra som Elisabeth, tycker jag.”</p>
-
-<p class='c000'>”Skäm ej bort mig pappa, genom att jemföra mig
-med Elisabeth,” sade dottren rodnande öfver fadrens
-ord, dem hon med rätta ansåg opassande. ”Hennes
-like, så i sång som annat, finnes ej så lätt; dessutom
-uppnår lärjungen sällan sin mästare.”</p>
-
-<p class='c000'>”Kanske detta sällsynta fall inträffat med er,” sade
-Rudolph med en blick af välvilja på den anspråkslösa
-flickan.</p>
-
-<p class='c000'>Djupt rodnande för denna blick, hvars uttryck hon
-missförstod, emottog Virginia nu guitarren och började
-med sväfvande röst sången. Hon hade aldrig sjungit
-för Rudolph och en obestämd känsla, som lät henne
-önska att nu kunna göra det bra, verkade också, att
-hon ännu aldrig sjungit bättre. Med tillfredsställelse
-kände hon det sjelf, och då Rudolph vid duettens slut
-föreslog en annan sång, samtyckte hon glad.</p>
-
-<p class='c000'>Så hade under sång och musik vägen blifvit tillryggalagd
-och innan de visste ordet af, låg slupen vid
-en liten stenlaggd brygga, i skuggan af den tätt albevuxna
-stranden. Med ett jublande hurra stego de i land
-och började en vandring i små grupper inåt skogen,
-som bestod af vackra, lummiga björkar, aspar och rönnar,
-i hvilkas toppar vaktlar, bofinkar och andra sångare
-<span class='pageno' id='Page_60'>60</span>slogo sina glada driller. Under utrop af beundran
-och nöje trängde sällskapet längre fram i den vackra
-skogen. Äfven Elisabeth kunde ej motstå naturens
-ljufhet, för hvilken hennes sinne öppnade sig, och de
-mörka aningarna trädde i bakgrunden. Glad, som ett
-barn, sprang hon med en af sina små vid hvardera
-handen bort från de andra; hon skulle söka blommor
-åt dem. Alla sågo leende efter den unga modren, då
-hon försvann mellan träden; endast Rudolph, som vid
-landstigningen bjudit Virginia armen, blickade mörkt efter
-hennes lätta, flyende gestalt. Efter några minuter
-kallade ett gladt rop de öfriga att följa henne, och då
-de ifrigt trängde genom skogen, sågo de henne stå
-med barnen på en stor öppen plats, omgifven af höga
-trän, mellan hvilkas stammar vexte en oändlig mängd
-nyponbuskar, nu fulla af blommor, hvilka spredo en
-balsamisk ånga öfver den jemna slätten.</p>
-
-<p class='c000'>”Se’n hvilken upptäckt jag gjort!” ropade Elisabeth
-emot de ur skogen framträdande, ”passar ej denna
-vackra plan till en danssal i det gröna?”</p>
-
-<p class='c000'>Alla funno upptäckten förträfflig, en fiol framskaffades
-och någon af herrarne spelade upp en munter polska.
-Alla skrattade, togo i ring och svängde muntert
-om. Det var lif och glädje. Elisabeth dansade mest
-af alla. Det fanns ingen, som hon ej svängt om med,
-utom Ferdinand, som vid dansens början dragit sig undan
-och Rudolph, som sedan han dansat några hvarf
-<span class='pageno' id='Page_61'>61</span>med Virginia, lemnade sällskapet och försvann, utan
-att någon gaf akt derpå.</p>
-
-<p class='c000'>Utmattad och andtruten, lemnade Elisabeth efter en
-stund kretsen och smög sig obemärkt inåt skogen. Hon
-ville hvila en stund och sedan ensam njuta af naturens
-skönhet. Länge gick hon sagta framåt. Den milda
-luften i skogen svalkade behagligt hennes hals och kinder
-och gjöt en ljuf frid i hennes hjerta. Det blef henne
-så obeskrifligt godt att vara. Hon tänkte med ömhet
-på sin make, sina barn och äfven till henne sjelf
-gick hennes tankar; hon tänkte och hoppades, att det
-skulle bli bättre, annorlunda än det nu var, bli åter
-som förr, se’n hon öfvervunnit en känsla, som stod
-henne ständigt i vägen. Under dessa tankar hade hon
-kommit så långt, att hon ej mera hörde musiken, ej
-heller de dansandes larm. Stället, der hon stod, var
-så vackert, kort, mjukt gräs betäckte marken och träden
-stodo tätt omkring med sina hvita stammar. En
-lust kom öfver henne att hvila här en stund. Hon
-satte sig ned på den mjuka gräsmattan; hatten och
-halsduken hade hon aflagt under dansen, således satt
-hon nu med blottade skuldror och lockarne sagta gungande
-för aftonvinden; en hög rodnad betäckte kinderna,
-och ögonen, glänsande af nöje, dröjde med beundran
-vid naturens älskeliga föremål. En vaktel började
-plötsligt sina driller i ett närastående träd. Förtjust
-lyssnade Elisabeth till den lilla sångarn, då ett hastigt
-<span class='pageno' id='Page_62'>62</span>prassel i skogen tvingade henne att se sig om. Bredvid
-stod Rudolph med mörk blick och rynkad panna,
-betraktande henne. Lugn såg Elisabeth upp till den
-höga, dystra gestalten och räckte honom vänligt handen.
-Han tryckte den lätt och satte sig, qvarhållande densamma
-sagta vid hennes sida. De tego båda en stund,
-under hvilken tid Rudolph forskande betraktade henne.
-Åter uppsteg ångest i hennes hjerta, hon ville draga
-sin hand tillbaka och fly, men han qvarhöll den och
-sade dystert:</p>
-
-<p class='c000'>”Lemna mig ej Elisabeth, innan du besvarat en fråga
-som jag vill göra dig.”</p>
-
-<p class='c000'>”Och den lyder?” frågade Elisabeth knappt hörbart.</p>
-
-<p class='c000'>”Älskar du Ferdinand, din kusin?”</p>
-
-<p class='c000'>”Ack jo!” utropade Elisabeth med lättadt bröst.</p>
-
-<p class='c000'>”Jag talar ej om en kärlek, som också med ett annat
-namn kallas vänskap; det är en sann, verklig kärlek
-jag menar. Är det med en sådan du älskar honom?”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvad menar du?” frågade Elisabeth häpen.</p>
-
-<p class='c000'>”Jag menar, om du älskar honom öfver allt och
-alla på jorden?” svarade han häftigt.</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth bleknade, hon förstod hans ord, men sade
-intet, endast heta tårar strömmade öfver hennes kinder.
-Rudolph varseblef dem och en hastig ånger uppsteg i
-hans hjerta.</p>
-
-<p class='c000'>”Förlåt, förlåt, du goda!” utbrast han och kysste
-kärleksfullt hennes händer och kläder; ”men om du
-visste, huru den vänlighet, du visat honom, då du ej
-<span class='pageno' id='Page_63'>63</span>ens låtsat märka att jag fanns till, om du visste, huru
-den plågat, marterat mig, så skulle du förlåta och förbarma
-dig öfver din arme Rudolph.”</p>
-
-<p class='c000'>Med svaga händer sökte Elisabeth befria sig från
-hans häftiga kyssar, som brände på hennes armar lik
-eld. ”Ni glömmer hvem jag är,” sade hon sagta och
-drog sig rysande undan; men Rudolph följde henne.</p>
-
-<p class='c000'>”Nej jag har ej glömmt det!” utropade han eldigt,
-”men det hindrar mig ej att öfver allt på jorden älska
-och tillbe dig, du hulda, goda engel! Och Elisabeth:
-är mitt hopp för djerft, om det säger, att också jag
-har en plats i ditt hjerta?”</p>
-
-<p class='c000'>”Förbarma dig!” frampustade Elisabeth svagt och
-med dödsbleka kinder. Hon vacklade och måste stöda
-sig mot ett nära stående träd.</p>
-
-<p class='c000'>”O, jag skall göra det, jag skall förbarma mig, se’n
-jag först fått höra, om jag ej bedragit mig; säg blott:
-”jag älskar dig!” och jag vill lemna dig, eller, om du
-vill, bära dig på mina armar genom verlden.”</p>
-
-<p class='c000'>”Lemna mig!” bad hon med döende röst och drog
-sig rysande unnan den arm, som ville omfatta henne.
-”Tänk på Leonhard!”</p>
-
-<p class='c000'>Vid detta namn spratt Rudolph till, han bleknade
-och drog sig undan; men snart närmade han sig åter.
-Hans väsen var förändradt, han var nu mild, lugn och
-undergifven, och en tår glänste i hans manliga öga,
-då han sade: ”tror du ej Elisabeth, att jag kämpat
-och stridit för att qväfva den känsla, hvars bekännelse
-<span class='pageno' id='Page_64'>64</span>gått öfver mina läppar i denna stund af svaghet? men
-den var starkare än jag, än min vilja, jag kunde ej,
-kan ej besegra den. En hård strid har mitt hjerta
-kämpat mellan kärleken till dig och Leonhard, men du
-har segrat, du har uppsväljt all min kärlek och lemnat
-honom intet öfrigt. Arme, bedragne vän! O hvarföre
-skulle du rädda din sällhets mördare? hvarföre lemnade
-du honom ej hjelplös i den kalla, våta grafven? ty
-äfven Elisabeth älskar mig, det vet jag nu, hennes tårar
-sade, att hon ej älskar den förhatlige Ferdinand,
-hvilket jag fruktade.”</p>
-
-<p class='c000'>Han hade åter närmat sig Elisabeth och fattade hennes
-händer, dem han ömt tryckte till sitt bröst, under
-det han kärleksfullt blickade i hennes ögon, liksom
-sökte han sin dom i dem. Elisabeth darrade och vacklade;
-det veka, bedjande uttrycket i hans ton och blick
-grep hennes hjerta och gjorde det svagt. Hon lutade
-sig framåt och på hennes läppar sväfvade redan den
-brottsliga bekännelsen, då hastigt en röst helt nära
-nämnde hennes namn, och Ferdinand framträdde ur
-skogen. ”Min goda genius,” hviskade det i Elisabeths
-hjerta vid hans åsyn, men Rudolph vände sig bort
-med en tyst förbannelse. Lugn gick Ferdinand fram
-till Elisabeth, tog hennes arm och sade, i det han förde
-henne bort:</p>
-
-<p class='c000'>”Jag har sökt dig länge, ty du saknas der borta;
-men om du vill, så kunna vi promenera en stund, innan
-vi gå till de andra?”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_65'>65</span>Elisabeth förstod det grannlaga i hans förslag och
-hennes hjerta blef varmt vid åsynen af så mycken godhet,
-men en okuflig blygsel förböd henne att öppna
-sitt hjerta för honom. Stum gick hon vid hans sida
-en stund, men då han skulle föra henne till de andra,
-gjorde hon sin hand lös från hans och sade sagta och
-bedjande: ”låt mig gå! jag vill ej vara med de andra.”</p>
-
-<p class='c000'>”Som du vill!” sade han kallt, ”jag skall då föra
-dig till ett ställe, der du kan hvila ostörd.” Med dessa
-ord återtog han hennes arm och vände sina steg
-inåt skogen.</p>
-
-<p class='c000'>Snart kommo de till en liten äng, bakom hvilken
-låg en åker och invid denna ett litet torp, öfver hvars
-låga tak några stora, uråldriga lönnar höjde sina lummiga
-kronor. Det hela såg så fridfullt ut, upplyst af
-den nedgående solens sista strålar. Elisabeth längtade
-dit bort, att söka hvila för sitt trötta hufvud. Då de
-kommo på den lilla gården, satt der en ung flicka,
-mjölkande en ko, men då hon såg våra båda vandrare,
-steg hon opp och helsade med en höflig nigning. På
-Ferdinands fråga svarade hon, att hon var dotter på
-torpet, att hennes föräldrar rest till den två mil derifrån
-belägna sockenkyrkan, för att i morgon bivista gudstjensten
-och tillika helsa på en nära slägting i den
-nejden; men att deras enkla stuga stod till tjenst och
-att ”frun” icke skulle bli störd der, ty sjelf skulle
-hon (flickan) gå till byn för att tillbringa natten vid
-lustelden. Ferdinand och Elisabeth följde således sin
-<span class='pageno' id='Page_66'>66</span>vägviserska. Den unga bondflickan var redan klädd i
-sina helgdagskläder; en kort röd- och grönrandig halfylle
-kjortel med en halftqvarters tvärskarf i fållen, hvita
-bomullsstrumpor, svarta grofva, illa gjorda läderskor,
-ett scharlakansrödt kamlots lifstycke, ett svart
-förkläde af samma tyg och en upp till halsen gående,
-med långa ärmar försedd, snöhvit, såkallad öfverdel,
-utgjorde hennes baldrägt.</p>
-
-<p class='c000'>Med hjertlig välmening, strålande i de ljusblå ögonen
-och ett vänligt leende utbredt öfver det frodiga ansigtet,
-införde hon Elisabeth i den lilla löfprydda stugan.
-Dess väggar, golf och tak voro svarta af rök,
-men bänkar, bord, stolar och sängar hvita och skurade.
-På en liten hylla stodo trädkärl och några fat af
-lera ordentligt uppstädade, friskt doftande granris var
-strödt på golfvet, och i den toma spiseln och kring
-väggarne voro stora löfqvistar stuckna. Allt hade ett
-högtidsklädt utseende, som innerligen behagade Elisabeth.
-Hon såg sig med nöje omkring.</p>
-
-<p class='c000'>”Vill du bli här?” frågade Ferdinand efter en stunds
-tystnad. En tacksam handtryckning var hennes enda
-svar. Han lemnade stugan jemte den unga flickan,
-och Elisabeth blef ensam. Då tryckte hon hårdt händerna
-mot sitt hjerta och en flod af strida tårar rann
-öfver de bleka kinderna. ”O min Gud!” suckade hon,
-”har du då alldeles öfvergifvit mig? Har du lemnat
-mig ensam i detta mörker att förgås? Förbarma dig, o!”
-Länge gret hon så och bad, och den bittra oron uttömde
-<span class='pageno' id='Page_67'>67</span>hennes krafter, så att hon utmattad inslumrade på
-den hårda och torftiga, men snygga bädden. Det var
-ej en lugn vederqvickande sömn, som hon njöt, utan
-en orolig dvala, under hvilken hon omsväfvades af
-mörka, hemska drömmar. Vid midnatt spratt hon häftigt
-till och vaknade; hon hade drömt en gruflig dröm,
-i hvilken hon tyckte sig från en strand se alla dem,
-hon älskade, uppslukas af vågorna och omkomma,
-utan att hon förmådde frälsa dem. Då hon vaknade
-stod ångestsvetten i hennes panna och hjertat klappade
-i vild oro. Det var så qvaft derinne, hon behöfde luft.
-Hon gick till det enda lilla fönster, som fanns i rummet,
-men det kunde ej öppnas. Klädd som hon var,
-smög hon sig ut och gick till skogen, som mörk och
-dyster reste sig invid torpet. Natten var varm och ljus
-som alltid i norden vid denna tid, men en skir dimma
-låg dock utbredd öfver jorden och dagg betäckte den
-grönskande marken. En sagta vind susade i de höga
-träden och torkade mildt ångestsvetten från Elisabeths
-panna. Med ljudlösa steg skred hon framåt, ej kännande
-huru daggen genomträngde hennes hår och kläder.
-Hon hade intet mål, hon ville blott gå, gå bort
-från sig sjelf, sina tankar och känslor. Skulle man
-kunna det, hvad vore icke lifvet då! Men att timma
-efter timma förföljas af dem som ett spöke, att med
-hvarje gång de återkomma, blott se dem mera starka,
-mera aggande, <em>detta</em> är lifvets skärseld, från hvilken
-få återvända luttrade.</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_68'>68</span>Icke länge hade Elisabeth gått framåt i den täta skogen,
-då plöttsligt en mörk gestalt stod framför henne.
-Hon studsade tillbaka och ville fly, men den höga gestalten
-drog henne häftigt till sig, och en röst, den
-hon kände väl, ack för väl, sade lugnt, men bestämdt:</p>
-
-<p class='c000'>”Du får ej gå! du måste höra och svara mig. Jag
-har ej derföre i flere timmar irrat kring den plats, der
-du hvilade, att du så lätt skulle undslippa mig.”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth bäfvade och drog sig undan, hon hade ej
-styrka att fly, utan nedföll ångestfullt knäböjande på
-den fugtiga marken. Med dyster blick betraktade henne
-Rudolph med korslagda armar.</p>
-
-<p class='c000'>”Du kan ej fly mig mera,” sade han med ett slags
-triumf i tonen; ”du vill, men kan ej, ty ditt hjerta är
-mitt, liksom mitt är ditt. Vi hafva bytt hjertan, älskade,
-och kunna ej återbyta dem, utan att båda dö. Hvarför
-strider du då emot, det är dock fåfängt, ty kärleken
-är starkare än all vår vilja. Har jag ej stridit
-och kämpat? och hvad har jag vunnit? Endast vissheten
-att min kärlek var starkare än viljan, än lifvet.
-Ser du ej sjelf, att Gud ämnat oss åt hvarandra, då
-han nedlagt i våra hjertan samma känslor och tankar?
-Streta ej då emot, utan säg blott, att du älskar mig,
-och jag vill tåligt lägga mitt öde i dina händer, och
-hvad du besluter, skall bli min lag.”</p>
-
-<p class='c000'>Han sjönk ned bredvid henne, och slöt henne i sina
-armar. Hon stridde ej mera, ty hennes kraft var bruten.
-Med slutna ögon låg hon i hans armar, med det
-<span class='pageno' id='Page_69'>69</span>bleka anletet gömdt mot hans bröst. Brinnande kyssar
-tryckte han på hennes blottade skuldror och nämnde
-henne vid alla de ljufva namn, kärleken eger; men
-hon sade intet. Då lade han henne sagta ned på gräset
-igen och sade med vek röst:</p>
-
-<p class='c000'>”Frukta ej Elisabeth! Min kärlek, ehuru varm och
-evig, är ej denna låga, som i otyglad häftighet förtär
-och förstör sitt eget föremål. Jag älskar dig för högt,
-för rent, att någonsin glömma hvad jag är dig skyldig,
-jag begär intet mer än vissheten att du älskar
-mig och hoppet att en dag få ega dig helt. Är detta
-förmycket begärdt? kan jag ej behålla denna tröst,
-detta hopp? Säg Elisabeth? Eller är jag bedragen?
-älskar du mig ej?”</p>
-
-<p class='c000'>”Jo jag älskar dig!” hviskade hon svagt, ”jag kan
-ej motstå dig, men var barmhertig och fordra ej mer.
-Är det ej nog, att bekännelsen om min vanära gått
-öfver mina läppar?”</p>
-
-<p class='c000'>”Vanära!” sade han ömt tryckande henne till sitt
-bröst, ”det är ej vanära att älska, Elisabeth, men det
-är att förnedra denna kärlek, om den ej förblir skuldfri.
-Sörj ej derföre, utan lef, lef i hoppet på din
-kärlek.”</p>
-
-<p class='c000'>I detta ögonblick prasslade det i skogen. Rudolph
-steg upp och flydde och knappt hade han försvunnit,
-innan Ferdinand framträdde.</p>
-
-<p class='c000'>”Du här vid denna tid, i denna luft och så der
-klädd!” utropade han ängsligt och upplyftade den orörliga
-<span class='pageno' id='Page_70'>70</span>Elisabeth. ”Hvarför lemnade du den fristad jag
-beredde dig? Ack, detta kan bli din död!”</p>
-
-<p class='c000'>Hon sade intet, gjorde ingen rörelse, utan låg, som
-om hon redan varit död. Med en känsla af obeskriflig
-bitterhet såg Ferdinand att något förefallit; och Elisabeths
-goda engel hade kommit försent att rädda henne
-undan hennes egen svaghet! Långsamt bar han henne
-tillbaka till torpet och lade henne på den bädd, hon
-ej bordt lemna. Der föll hon snart i dvala, ty den
-häftiga själsrörelsen hade uttömt kroppens krafter, och
-då hon om morgonen vaknade, låg hon i häftig feberyra,
-under hvilken hon talade förvirrade, obegripliga
-ord.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_71'>71</span>
- <h2 id='Ett' class='c006'>Ett kort kapittel om kärlek.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Kärlek!” Du sagt det sannaste ord;</div>
- <div class='line'>Ljufvaste skänk oss gifves på jord.</div>
- <div class='line'>Alltid dess löften förblifva desamma.</div>
- <div class='line'>Kärlek är fridens trognaste amma.</div>
- <div class='line'>Smälte då de som förut varit tu,</div>
- <div class='line'>Blott till ett hjerta uti detta nu!”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in22'><em class='gesperrt'>Dahlgren.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Veckor gingo förbi, innan Elisabeth förmådde lemna
-bädden, på hvilken Ferdinand nedlade henne den olycksfulla
-natten. En häftig feber rasade i hennes ådror.
-Ofta besökte henne Ferdinand och dröjde alltid i det
-längsta vid hennes säng; men ändå oftare, ja nästan
-dageligen, kom Rudolph till torpet, der han med den
-ömmaste kärlek sökte lugna hennes själs oro. Hans
-hårda natur veknade i den oändligt älskades närvaro,
-och med en moders ljufva omsorg var han uppmärksam
-på och uppfyllde hvarje hennes önskan, innan den
-ännu funnit ord att uttrycka sig. Han läste timtals för
-henne och försåg hvarje dag den lilla stugan med de
-herrligaste blommor, och var outtröttlig i sina omsorger
-och sin innerliga kärlek, som uppenbarade sig i
-hvarje blick och i sjelfva röstens veka, melodiska klang.
-<span class='pageno' id='Page_72'>72</span>Leonhard kom också att besöka henne, men mera
-sällan. Visst var han öm och kärleksfull mot sin maka,
-nu som alltid, men en dysterhet och oro i hans
-väsen, som ej kunde döljas, spred en viss köld i sjelfva
-hans ömhet, en köld som Elisabeth aldrig förr varseblifvit
-hos honom, och det just nu, då han hade
-bordt vara mera kärleksfull än någonsin, för att derigenom
-söka återkalla sin makas flyende kärlek. Den
-onda genius, som stundom så fiendtligt inblandar sig i
-menniskornas öden, hade äfven här sin hand med i
-spelet, denna hand, som så afgörande ingriper i alla
-tragiska händelser. Med smärta, men också med ett
-slags tillfredsställelse, varseblef Elisabeth denna sin makes
-inbillade köld, den sårade, på samma gång den
-erbjöd ett sken-försvar för hennes egen svaghet. Ack!
-hade Elisabeth vetat, att han just då älskade henne
-högre än någonsin, att den lifliga oro, som ofta sväfvade
-på hans panna, uppstod för hennes skuld, vid
-tanken på hennes och barnens framtid; — då hade
-hon gråtit bittra tårar och med ånger vändt om till sin
-pligt, som hon stod i begrepp att öfvergifva.</p>
-
-<p class='c000'>Med mera uppmärksamhet lyssnade Elisabeth således
-till de tröstegrunder, Rudolph framställde, och allt som
-hon tillfrisknade, blef hon lugnare, men ack, det var
-en bedräglig frid! den rätta hade hon förverkat, den
-hade flytt, då hon afvek från sin pligt. Med djup
-smärta kände hon, att hon ej mera var skuldfri, och
-denna känsla spred ett stilla vemod öfver hela hennes
-<span class='pageno' id='Page_73'>73</span>väsen och gjorde henne mycket ödmjuk. Genom mildhet
-och godhet ville hon försona, hvad hon brutit. Och
-Rudolph, var han lycklig? Nej! med djup grämelse
-såg han den tysta smärta och de samvetsförebråelser,
-för hvilka hon var ett rof och hvilka gjorde henne ännu
-dyrbarare för hans hjerta. Genom outsäglig kärlek
-sökte han försona henne med sig sjelf och det lyckades,
-ehuru blott stundtals.</p>
-
-<p class='c000'>När hon kände sig tillräckligt återställd, flyttade hon
-till sitt hem igen. Det var icke mer samma fridens
-boning som under de första åren af hennes giftermål.
-De tysta murarne tycktes ständigt förebrå henne genom
-minnet af sälla dar och all den kärlek de varit
-vittne till. Hon vantrifdes hemma, och ute fann hon
-ingen ro och glädje. Lik en osalig ande flydde lugnet
-hennes oroliga hjerta, ehuru hon ifrigt sökte det ute i
-verldens stoj, i böcker, i musik, i natur och konst.
-Endast vid åsynen af sina barn och vid deras ömma
-smekningar återvände friden för ett flyktigt ögonblick i
-hennes själ; men dessa stunder voro hastigt öfvergående,
-ty ofta inbillade hon sig läsa i sjelfva de spädas
-ögon en förebråelse emot sig. Med oro såg Leonhard
-den förvandling hans älskade maka undergått,
-men, långt ifrån att ana orsaken dertill, trodde han
-den vara en följd af sjukdomen och var ifrig att söka
-bot derför i nöjen och förströelser. Men som han sällan
-sjelf kunde delta i dem, bad han med värma Rudolph
-<span class='pageno' id='Page_74'>74</span>att i sitt ställe beledsaga Elisabeth till alla de
-lustbarheter de goda ... boerna tillställde för att öda
-tiden, så lång och dock så kort, så flygtig. Vid detta
-förslag rodnade Rudolph omärkligt och med en djup
-känsla af bitterhet emot sig sjelf, vände han sig bort
-från den redlige, intet svek anande vännen; men frestelsen
-var för stark, han kunde ej försaka sällheten
-att fritt få nalkas Elisabeth och vistas i hennes grannskap.
-Sällan kom han dock ensam, utan oftast förmådde
-han Virginia att göra honom sällskap till den,
-som numera var det käraste han egde på jorden. Alltid
-uppmärksam, visade han sig dock endast vänlig
-mot henne, då han deremot för Virginia låtsade en
-ömhet och värma, vida större, ehuru han i sjelfva verket
-kände en varm tillgifvenhet äfven för den unga flickan,
-som var så kärleksfull emot hans älskade Elisabeth.
-Men hon missförstod honom, och hvad som var
-tacksamhet tolkade hon för kärlek.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_75'>75</span>
- <h2 id='Nojenas' class='c006'>Nöjenas flygtiga rus.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Svara, svara på mitt ögas fråga!</div>
- <div class='line'>Se ej, fly ej bort ifrån din vän.</div>
- <div class='line'>Hvarför ständigt gäckas med min plåga?</div>
- <div class='line'>Ack det var ju du som skapat den.</div>
- <div class='line'>Du har jagat friden ur mitt hjerta;</div>
- <div class='line'>Nej, förlåt! du blott dess dvala stört.</div>
- <div class='line'>Höjd af vällust är nu höjd af smärta:</div>
- <div class='line'>Så i bojor du mitt sinne fört.”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in22'><em class='gesperrt'>Lindblad.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Dagar, veckor, månader kommo och gingo och
-Elisabeth förblef allt den samma, lika sluten, kall och
-dyster som hon varit alltsen sin sjukdom. Med förundran
-och oro varseblefvo alla hennes vänner denna
-sorgliga förvandling, den de tillskrefvo kroppsliga orsaker,
-och som de genom hvarjehanda små förlustelser
-sökte häfva. Men Elisabeths fullkomliga likgiltighet för
-allt utom henne, satte en damm för hvarje sträfvande
-att förströ henne. Leonhard såg det med smärta; det
-gjorde honom ondt, då han betraktade hennes aftynade
-gestalt, hennes bleka kinder och den matta, isiga blicken
-ur de fordom så strålande, högblå ögonen, nu omgifna
-af en med hvarje dag allt mörkare skugga; men
-han lefde dock i hoppet att snart se henne återställd.
-<span class='pageno' id='Page_76'>76</span>Hysande denna tröstande tanka och af naturen, ehuru
-god och glad, dock saknande förmågan att <em>visa</em> deltagande
-för andras lidande — en förmåga som, ehuru
-ofta ytlig, dock eger förtjensten att tillvinna sin egare
-kärlek och tillgifvenhet —, dessutom upptagen, som
-det tycktes, af vigtiga affärer, som tog hela hans tid i
-anspråk, öfverlemnade Leonhard sin maka att ensam
-kämpa ut denna, som han trodde, kroppsliga strid öfvertygad
-att detta var det bästa han kunde göra. Elisabeth
-deremot läste endast likgiltighet och kallnad
-kärlek i detta granlaga uppförande och blef derigenom
-mera dyster och sluten. Virginia åter bygde stora förhoppningar
-på den snart instundande julens nöjen och
-den förändring de skulle åstadkomma på hennes älskade
-väns förstörda lynne och glädlighet. Endast Ferdinand
-och Rudolph kände båda den rätta orsaken till
-Elisabeths tysta lidande, men med huru olika känslor
-betraktade de den ej! Ferdinand såg med hemlig glädje
-den förvandling hon undergått och, ehuru det smärtade
-honom att hon led, bygde han just på detta lidande
-hoppet att en dag se denna för hans hjerta så
-kära varelse räddad undan förderfvet. Rudolph åter
-såg med djup grämelse hennes ånger och, fastän han
-älskade henne högre just för hennes renhets skull, sårade
-det dock djupt hans stolhet att se all den innerliga
-kärlek, han slösade på henne, sålunda utgöra en
-källa till förökadt lidande, från hvilket han med sitt
-hjertblod velat köpa henne fri, om det stått i hans förmåga.
-<span class='pageno' id='Page_77'>77</span>Denna hemligt gnagande känsla verkade hos
-honom en stor bitterhet emot alla, utom mot Elisabeth,
-och gjorde honom mera dyster än förr. Emot Leonhard
-blef han allt mera kall, ehuru hvarken frånstötande
-eller ovänlig; tvertom röjdes ett slags, aldrig förr
-synbar, ödmjukhet i hans väsen, men också endast
-mot honom; mot alla andra var han mera stolt än någonsin.</p>
-
-<p class='c000'>”Du är så blek och sorgsen Elisabeth!” sade Virginia
-en dag litet före jul vid ett besök hos väninnan.
-”Är du sjuk!”</p>
-
-<p class='c000'>”Ja,” svarade Elisabeth entonigt.</p>
-
-<p class='c000'>”Aldrig får man mera höra andra ord än ja eller
-nej! Det är för bedröfligt! jag tror du glömmt alla
-andra,” tillade Virginia halft leende, halft gråtande.
-”Det vore också ej under, om du skulle bli ohjelpligt
-sjuk att sitta så här ständigt inne och ensam, öfverlemnad
-åt Gud vet hvilka funderingar. Nej! slå du
-alla onödiga grubblerier ur hågen och kom ut till oss
-andra såsom förr. Vet du! annandag jul blir det stor
-bal hos R..s och du måste låfva mig att komma
-dit; det skall just muntra upp dig litet.”</p>
-
-<p class='c000'>”Det tror jag ej,” sade Elisabeth med en suck.</p>
-
-<p class='c000'>”Men jag tror det, och du måste komma!” inföll
-Virginia ifrigt. ”Om du ej vill bedröfva mig så kommer
-du ju?” tillade hon i en bedjande, smekande ton.</p>
-
-<p class='c000'>”Hvad gör jag der? Hvarken jag sjelf eller andra
-ha glädje deraf.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_78'>78</span>”Men mig skulle det gläda; vill du ingenting göra
-för mitt nöje?”</p>
-
-<p class='c000'>”Du har nog roligt utan mig. Nej Virginia, gå du
-till de glada och lyckliga, du passar för dem. För mig
-finnes ingen glädje, ingen lycka mer,” tillade hon liksom
-talande för sig sjelf.</p>
-
-<p class='c000'>”Säg icke så!” bad Virginia häpen och med tårar.
-”Du bedrar dig; hvarföre skulle du ej vara lika lycklig
-nu som förr?”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth teg och Virginia fortfor ömt: ”Låt ej dessa
-mörka tankar få makt med dig; bekämpa dem så
-vida du förmår, och låt mig ej be förgäfves, utan kom
-med på balen till R..s; du får se att det gör dig
-godt.”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth gaf slutligen efter och låfvade komma, och
-Virginia gick bort glad och triumferande; hon hoppades
-det bästa af sin plan. Med dysterhet såg Elisabeth julen
-nalkas, hon hade ej tänkt på några gåfvor åt de
-sina; det var första gången hon glömde dem. Hvilken
-glad, hvilken herrlig fest är ej julen i en lycklig
-familj! Huru firar ej den samvetsfriske med förtjusning
-denna stora högtid, trons och hoppets jubelfest
-på jorden! Och den sorgsna, den bedröfvade finner
-tröst och ro vid tanken på Honom, hvars minne, hvars
-ankomst man firar. Blott den skuldbelastade, hvars
-samvete svider vid minnet af villor och synd, för den
-är julen ej en återlösningens fest, utan med bäfvan
-ser han deri endast domarens ankomst förkunnad. Men
-<span class='pageno' id='Page_79'>79</span>äfven han bör glädja sig och med tro och hopp fly till
-nåden, som Han medför, den goda Förbarmaren, och
-ej med räddhåga gömma sig undan Herrens kallande
-röst. Elisabeths hjerta var i detta sednare tillstånd och
-således medförde julen ingen fröjd till henne. Hon var
-sorgsen och dyster och för första gången i sitt lif kände
-hon ingen glädje af julen, utan rena motsatsen, ty
-hon mindes med bitterhet, huru det varit förr, och tänkte
-huru det äfven nu kunnat vara annorlunda. Leonhard
-såg med djup bedröfvelse, huru föga glädje hon kände
-för alla de vackra och till en del rätt dyrbara julklappar,
-han gaf henne, och huru hon, som alltid förr
-haft en mängd af dem till alla sina kära, nu icke tänkt
-på en enda. Barnen, saknande sitt vanliga julträd och
-julbocken, voro bedröfvade. Det var en ängslig jul.</p>
-
-<p class='c000'>Annandag jul inföll. Med dyster motvilja beredde sig
-Elisabeth till balen. Hon hade ingen lust och tvekade
-att uppfylla sitt gifna löfte. Likväl fann henne Virginia
-klädd, då hon kom om aftonen för att afhemta
-henne.</p>
-
-<p class='c000'>”Jag tror det dock är bäst att jag blir hemma,” sade
-Elisabeth till svar på Virginias uppmaning att laga
-sig färdig till afresa.</p>
-
-<p class='c000'>”Och hvarföre det, nu då du är klädd och i ordning?”
-frågade Virginia häpen.</p>
-
-<p class='c000'>”Hvad gör jag der då?”</p>
-
-<p class='c000'>”Det som jag och alla andra; dansar, skrattar åt
-andra och ser dem skratta åt mig, anmärker hvad som
-<span class='pageno' id='Page_80'>80</span>förtjenar anmärkas, och, med ett ord, roar mig huru
-jag vill och kan.”</p>
-
-<p class='c000'>”Men detta roar mig ej!” inföll Elisabeth buttert.
-”Det är då bäst att jag blir hemma.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej det får du icke. Kom ihåg det löfte du gaf
-mig helt nyligen; det skall du ej få ouppfylldt igen.
-Icke sannt,” ropade hon till den inträdande Leonhard,
-”måste ej Elisabeth komma med till R..s som hon
-låfvat oss?”</p>
-
-<p class='c000'>”Icke måste hon,” svarade han mildt med en bedjande
-blick på sin maka, ”men om hon gjorde det,
-skulle jag vara tacksam derför.”</p>
-
-<p class='c000'>”Hör du Elisabeth!” utropade Virginia skrattande,
-”du kan ej ha hjerta att motstå en sådan bön, utan
-måste komma, är det ej så?”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth sade intet, men lemnade rummet. Snart
-återvände hon färdigklädd och bad de andra komma.
-Lätt svepande pelskappan om sitt lidande bröst, satte
-hon sig jemte Virginia i kurslädan och Leonhard körde.
-En mängd gäster voro redan samlade, då de anlände,
-och vid Elisabeths inträde i salongen flög en
-hviskning genom de spridda grupperna af herrar och
-damer: ”Min Gud hvad fru Lindmark är blek! Hvad
-hon blifvit mager! Och hennes toilett se’n! Hvar är
-nu den smak och eleganse, som alltid förr röjt sig i
-hennes klädsel? Visst är hon också nu prägtig i sin
-svarta sidensargeklädning och den hvita blonderschalen;
-men huru passar svart och hvitt för en, som ej har
-<span class='pageno' id='Page_81'>81</span>sorg? Aldrig hade hon förr klädt sig så. Och den
-beprisade skönheten då! Har den någonsin funnits, så
-är den nu ohjelpligt förbi.”</p>
-
-<p class='c000'>”Ändå fördunklar hon äfven nu alla andra skönheter
-i ....” sade en ung man, leende åt den unga flickans
-ifver, som yttrat de sista orden.</p>
-
-<p class='c000'>”Det är sannt! ni är också en af dem, som beundrat
-denna förtrollerska, hvilken dock enligt min smak
-ej förtjenar en hundradedel af allt det grufliga beröm,
-man slösat på henne. Jag säger med flit slösat, ty
-dermed är det sannolikt slut numera.” Dessa ord sades
-med hemlig triumf af den ofvannämnda unga damen.</p>
-
-<p class='c000'>”Och hvarföre det?” frågade Elisabeths försvarare
-allvarsamt. ”Enligt min smak åter har fru Lindmark,
-långt ifrån att förlora, vunnit hvad utseendet beträffar,
-ty denna genomskinliga blekhet ger blott ett luftigare
-uttryck åt hennes sylfidiska gestalt.”</p>
-
-<p class='c000'>Detta korta samtal hade blifvit hållet helt nära Rudolph
-och ej ett ord hade undgått hans öra. Hans
-hjerta talade högt samma språk, som den andres tunga,
-och dock uppsteg också en smula bitterhet på samma
-gång vid åsynen af Elisabeths djupa blekhet och
-den sorgedrägt hon bar. Han kände för väl orsaken
-till båda och den grämde honom, på samma gång den
-uppväckte ett slags despotiskt beslut hos honom.</p>
-
-<p class='c000'>Virginia hade satt sig bredvid Elisabeth, men snart
-kommo vänner och bekanta, som lockade henne med
-<span class='pageno' id='Page_82'>82</span>sig på promenad i de andra rummen. Elisabeth satt
-ensam qvar. Dock kommo också till henne bekanta,
-som med ytligt deltagande gjorde sig underrättade om
-hennes helsa, ”som såg för skral ut!” Äfven en hop
-unga herrar närmade sig henne, ifrigt bedjande om första,
-andra, tredje och fjerde danserna; men utan all
-framgång, ty Elisabeth förklarade bestämdt att hon ej
-ville dansa. Till de beklagande och frågande fruarna
-åter sade hon kort: ”att hon ej mått illa, att hennes
-helsa var fullkomligt bra,” och dessa trumpna svar hade
-till följe att hon snart blef lemnad i ro, det enda
-hon önskade.</p>
-
-<p class='c000'>”Aldrig såg jag maken!” utropade fru A... ”Hvad
-tror hon sig vara för ett underdjur?”</p>
-
-<p class='c000'>”Om man sålunda lönas för sitt deltagande, så är
-det mycket bättre att ej visa något alls,” sade fru
-B.. förtrytsamt.</p>
-
-<p class='c000'>”Och hon säger, att hon ej varit sjuk?!” inföll fru
-C. ”Då måste hon vara olycklig i sitt partie. Nå nå!
-man kan också ej annat förmoda,” tillade den goda
-frun hemlighetsfullt, ”ty som salig Lengrenskan säger:</p>
-
-<div class='lg-container-b'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”hastig ända</div>
- <div class='line'>plägar hända</div>
- <div class='line'>på den eld, som tänds i krut!”</div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='c000'>”Hvad i all verlden! är det slut nu med deras inbördes
-kärlek?” frågade fru D... nyfiket.</p>
-
-<p class='c000'>”Ja, tyvärr är det så!” sade fru C. med en suck,
-<span class='pageno' id='Page_83'>83</span>”och hvad värre är ändå ...... men man skall
-ej sätta tro till alla rykten.”</p>
-
-<p class='c000'>”Rykten, hvad är det för rykten?” frågade med största
-ifver alla fruarna på engång.</p>
-
-<p class='c000'>”Kors vet ni inte det?” sade den tillfrågade helt stolt
-öfver att vara ensam egarinna af den stora hemligheten.</p>
-
-<p class='c000'>”Nej nej! ack berätta för all del söta Marie!” bådo
-alla.</p>
-
-<p class='c000'>”Det är kanske ej rätt att göra det,” sade med menlös
-och tvekande ton den berättande, ”och kanske är
-det ej sannt heller, ni vet alla att tjenstefolk ljuga gerna
-på sitt herrskap; men efter jag så fullkomligt kan
-lita på er tystnad, mina vänner, skall jag berätta er
-hvad jag hört af min huspiga, som åter hört det af
-Lindmarks köksa, som är hennes syster; men I måsten
-först låfva mig att ej tala om det för någon.”</p>
-
-<p class='c000'>”Bevars! huru skulle det komma i fråga? hvem ville
-väl förråda en hemlighet? det var ju ej tänkbart.”</p>
-
-<p class='c000'>Efter dessa högtidliga försäkringar började den goda
-fru C. att i största hemlighet framhviska, hvad hon
-hemtat ur den uppgifna, pålitliga källan, men gjorde
-sig ej samvete af att tillägga eller fråntaga några små
-omständigheter, för att förbättra historien. Med långt
-framsträckta hufvuden lyssnade de andra fruarna med
-häpenhet, och utan att betvifla ett ord, till den vidunderliga
-berättelsen om Elisabeths kärlek till både Rudolph
-och Ferdinand, med alla dithörande detaljer, som
-bevisade att hennes förhållande till dem båda var i
-<span class='pageno' id='Page_84'>84</span>högsta grad brottsligt och afskyvärdt; äfven visste den
-goda frun förtälja om Leonhards sorg öfver sin fallna
-maka, hvars otroheter han alltför väl kände, ehuru han
-ej låtsade se dem. Allt detta blef på det förskräckligaste
-sammanrördt af den kunskapsrika frun och troddes
-som en osvikelig sanning af de andra, som ännu
-samma afton, hvar på sitt håll, berättade saken med
-tillbörliga tillägg, så att inom mindre än en vecka, kände
-hela staden Elisabeths olyckliga och, som hon trodde,
-väl bevarade hemlighet, ehuru så grufligt vanställd, att
-den ej liknade sanningen mera än en stjerna liknar månan.</p>
-
-<p class='c000'>Under denna hemlighetsfulla berättelse satt det olyckliga
-föremålet derför helt kall och sluten, icke anande
-hvad som tilldrog sig omkring henne. Men sednare på
-aftonen, se’n hon tvungit sig att se på dansen, i hvilken
-hon ej deltog och som plågade henne, steg hon
-upp och lemnade den folkuppfyllda salongen. Obemärkt
-gick hon genom flere rum, der äldre herrar och fruar
-sutto vid spelborden, och kom så sluteligen i ett helt
-mörkt kabinett, hvars enda upplysning bestod af de ovissa
-strålar, som fullmånan lät falla in genom ett
-utanför fönstret stående träds löflösa grenar. Luften i
-detta rum var frisk och sval, i jemförelse med den i
-de andra öfverfyllda rummen, och blott som ett fjerran
-sus hördes hit musiken och skrålet ur danssalen. Sedan
-hon öfvertygat sig, att här ingen fanns, kastade
-sig Elisabeth på en liten soffa vid fönstret, gömde hufvudet
-i sina händer och utbrast i djupa snyftningar.</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_85'>85</span>Länge satt hon så, då hastigt en mörk skugga skymde
-ljusningen från den öppna dörrn och en hög gestalt
-trädde fram till soffan. Det var Rudolph. Med dyster
-blick och korslagda armar betraktade han stum några
-minuter den svartklädda, af det dallrande månskenet
-belysta, bleka gestalten, som vid hans åsyn rest sig
-häftigt darrande. Slutligen sade han med dof röst:</p>
-
-<p class='c000'>”Hvarföre darrar och bäfvar du så? Hvad är det
-du fruktar?”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth teg och han fortfor: ”Hvartill denna sorg,
-dessa eviga tårar? Hvad betyder denna svarta drägt?
-Är det din kärlek du sörjer öfver? Älskar du mig ej?
-Nej! Det var då blott ett bedrägeri, en osanning, då
-du sade att du gjorde det?”</p>
-
-<p class='c000'>”O säg icke så!” utropade Elisabet qvalfullt. ”Du
-vet nog att det, tyvärr, var en alltför verklig sanning i
-dessa olycksaliga ord.”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvarföre då ständigt plåga mig och dig sjelf med
-dessa onödiga förebråelser? Elisabeth, du milda engel,
-som jag så högt älskar! lägg bort denna klagan, detta
-sorgbundna väsen, och gör din arme Rudolph lycklig.
-Jag begär ju ej mer än att se dig åter glad och leende
-som förr, och det kan du ju vara, blott du ej anser
-denna vår rena kärlek för synd.”</p>
-
-<p class='c000'>”Och hvad är den då?” I denna fråga låg en djup,
-men ödmjuk förkrossning.</p>
-
-<p class='c000'>”Icke är det synd att älska, älska rent och högt
-<span class='pageno' id='Page_86'>86</span>som vi. Har icke Han, som är kärlekens urkälla, befallt
-oss att älska? Hvad som är herrligt, förblir det,
-om äfven stundom förmörkadt af jordlifvets dimmor; ty
-solen kan ej förlora sitt ljus, ehuru den stundom lyser
-dunklare. Så förblifver ock sjelfva kärleken, under
-hvilken form hon än må uppenbara sig, dock en ljus
-stråle från Gud fader sjelf och således högre än synden,
-som ville neddraga och förinta henne.”</p>
-
-<p class='c000'>”Ack så ville också jag stundom tro!” sade Elisabeth
-med en djup suck; ”men så komma åter de långa,
-mörka stunderna, då jag tycker mig vara den största
-synderska jorden bär. O det är en ryslig tanke!
-Om jag blott kunde göra mig fri från den.”</p>
-
-<p class='c000'>”Det skall du, om du blott slår dessa onödiga griller
-ur hågen och ej stänger dig inne hädanefter som
-hitintills, utan besöker som förr och deltar i nöjen.
-Derigenom blir ditt lynne och din helsa återställda, denna
-dyrbara helsa, som jag besvär dig att bevara, om
-också ej för min, så för deras skuld, som äro ditt
-hjerta kärast. Låt mig be dig för dina barns kärleks
-skull!” tillade han och böjde knä i oändlig kärlek för
-den tillbedda.</p>
-
-<p class='c000'>Månans sken föll i brutna strålar på den knäböjande
-och spred en magisk ljusning öfver hans, af en
-varm och sann kärlek förskönade, väsen. Denna syn
-verkade som en förtrollning på Elisabeth, som darrande
-sjönk i hans utsträckta armar och hviskade matt:
-”Jag skall göra som du vill, tro som du vill; haf blott
-<span class='pageno' id='Page_87'>87</span>förbarmande och tålamod med mig! Snart skall det väl
-bli bättre, jag skall kämpa och strida, tills alla dessa
-hotande spöken försvunnit, tills jag utan fruktan förmår
-älska dig.”</p>
-
-<p class='c000'>”Tack, tusende tack; Min innerliga, eviga kärlek
-skall hålla dig skadeslös för denna föresats, dessa strider,”
-jubilerade Rudolph och slöt den älskade varmt
-till sitt hjerta. ”Nu skola vi genast gå till de andra,
-eljest kan vår frånvaro bemärkas och väcka förvåning.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej icke i afton!” bad Elisabeth förskräckt och ödmjukt,
-”i afton kan jag ej vara glad.”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvarföre ej?” frågade han mulet.</p>
-
-<p class='c000'>”Rudolph se ej så ledsen ut! en annan gång skall
-jag gerna uppfylla din vilja, dina önskningar, blott ej
-i afton.”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvarför skall du just i afton neka mig denna lilla
-bön?”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag kan ej vara glad i dag. Det är i dag årsdagen
-af mitt bröllopp; för åtta år se’n svor jag honom
-min tro.”</p>
-
-<p class='c000'>En djup tystnad uppstod; hastigt blef den dock afbruten
-af lätta steg i det yttre rummet, och knappt
-hann Rudolph draga sig undan i den mörkaste vrån,
-innan värdinnan inträdde.</p>
-
-<p class='c000'>”Bevars, min söta fru Lindmark! Hvad! Ni sitter
-här i kolmörker,” utbrast hon förvånad och misslynt.
-”Förlåt! de vårdslösa domestikerna hafva försummat
-tända eld i detta, något aflägsna rum.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_88'>88</span>Elisabeth försäkrade, att det ingenting gjorde, att
-det var roligt att sitta så med himlalampan till ljus
-och nämnde några ord om hufvudvärk. Då blef den
-artiga värdinnan sjelfva medlidandet och skyndade ut
-för att hemta eau de cologne. Nu kunde Rudolph obemärkt
-lemna rummet, och han gjorde det. När värdinnan
-återvände med ljus och luktvatten, stod han i
-det tredje rummet ifrån kabinettet, ifrigt studerande i
-Runebergs Hanna, som han läst väl tjugu gångor.</p>
-
-<p class='c000'>”Ack herr borgmästare!” utropade fru R.. vid hans
-åsyn, ”fru Lindmark har blifvit illamående.”</p>
-
-<p class='c000'>”Å! det är beklagligt!” sade Rudolph med fullkomlig
-likgiltighet i tonen och såg knappt upp från sin bok.
-”Väl ej farligt, hoppas jag?”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej, det går väl öfver snart. Hvad är det för en
-bok som så tyckes interessera borgmästaren? Ja så,
-Runebergs Hanna; den är också för söt, icke sant?”</p>
-
-<p class='c000'>Med en stum bugning jakade Rudolph till detta beröm
-och den goda frun gick vidare. Elisabeth fick nu upplysning
-och eau de cologne och många goda råd mot
-hufvudvärk, men förklarade dock snart sin afsigt vara
-att fara hem, emedan hennes illamående gjorde det omöjligt
-för henne att längre qvardröja. Värdinnan yttrade
-hvad en artig värdinna säger vid ett sådant tillfälle,
-hon talade om sin ledsnad öfver Elisabeths sjukdom,
-om att snart få återse henne m. m. Elisabeth
-tackade, önskade det samma, men då hon, efter att
-blott ha tillsagt Leonhard om sin afresa, satte sig i
-<span class='pageno' id='Page_89'>89</span>den mjuka slädan, suckade hon djupt af tillfredsställelse
-och sade sagta:</p>
-
-<p class='c000'>”Gud ske lof att det är förbi!”</p>
-
-<p class='c000'>Ifrån denna dag började en rad af lustbarheter för
-Elisabeth, i hvilka hon alltid deltog och för hvilka hon
-till och med ofta var tillställarinna. Med rastlös ifver
-jagade hon från nöje till nöje och tycktes snart ej få
-nog deraf. Hennes väsen, nys så dystert, blef åter
-muntert och gladt, men det var ej denna fridfulla glädtighet
-som fordom, utan en häftig, ojemn, brusande
-och uppskrufvad jubelfröjd, under hvilken endast den
-uppmärksamme åskådaren kunde upptäcka ett djupt såradt
-och bristande hjertas sista förtviflade ryckningar.
-Den fordna elegancen återvände i kanske ännu högre
-grad, och en ny, ehuru ofta konstgjord rodnad, prydde
-åter hennes intagande ansigte. Med hvarje dag uppstod
-hos henne allt större håg för flärd och fåfänga och
-hon tvekade ej ett ögonblick att uppfylla den. Leonhard
-såg med glädje detta återvändande till lifvet, som
-han ej kunde förklara, och nekade henne nu, mindre
-än någonsin, hvarje, om också oförnuftig, önskan.
-Rudolph också gladdes, gladdes åt det välde hans vilja
-utöfvade på den älskade, gladdes åt hennes förvandling;
-ty så skarpsinnig han var, såg han dock ej
-den förtviflan som bodde i hjertat, fast munnen myste
-af fröjd, och mest gladdes han öfver hennes tilltagande
-kärlek. Endast Ferdinand såg hvad som föregick i
-detta arma, för honom så dyrbara, hjerta och han blef
-<span class='pageno' id='Page_90'>90</span>djupt bedröfvad. Men förgäfves försökte han att få ett
-enskilt möte med henne, ty Elisabeth undvek ängsligt
-att bli på tumanhand med sin kusin; förgäfves skref
-han, när ingen annan utväg återstod, och fick brefvet
-ouppbrutet igen. <em>Då</em> förtviflade han, och för första gången
-vacklade hans fasta tro till Herran. ”Skall hon
-då förgås nödvändigt?!” utbrast han knotande. Men
-hjelpen kom, ehuru den dröjde länge.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_91'>91</span>
- <h2 id='En2' class='c006'>En Illusion.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Hastigt förvissnar vårdagens ros,</div>
- <div class='line'>Snart din förhoppning flyktar sin kos,</div>
- <div class='line'>Hjertat ett föremål mera ej finner</div>
- <div class='line'>Hvarför det klappar, hvarför det brinner.”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in20'><em class='gesperrt'>Dahlgren.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Drifvorna smälte för Aprilsolens varma strålar, taken
-greto af fröjd och högt upp i skyn svingade lärkan,
-jublande öfver de ur snön framträdande, svagt grönskande
-åkerfälten. Få hjertan finnas, som icke vakna
-till lif vid vårens ankomst, och djup är den sorg, som
-ej af dess ljufva vindar förmildras och lemnar rum för
-hoppets soliga dag. Också Elisabeths hjerta öppnade
-sig för naturens älsklighet och hoppet återvände i hennes
-barm. Hon trodde nu, hon hoppades att hennes
-brott ej var så oförlåtligt som det förut framträdt för
-hennes inre syn. ”Månne icke Han, som skapat sin
-jord så skön, så herrlig och gifvit allt åt sina syndiga
-barn, månne ej Han, den barmhertige, också förlåter
-denna min ofrivilliga synd?” så frågade hon sig ständigt,
-och det varma hoppet gaf ett jakande svar. Detta
-hopp spred en ljusning öfver hela hennes väsen, det
-gjorde henne mild, ödmjuk och fördragsam och framkallade
-<span class='pageno' id='Page_92'>92</span>en allt större vänlighet emot den arme, bedragne
-maken; hon ville sålunda ersätta sin svalnade kärlek,
-sina, ehuru endast i känslans verld, brutna eder.
-Leonhard såg med glädje denna förvandling och den
-gjorde honom godt, ty just nu behöfde han mera kärlek
-och mildhet än någonsin, ehuru han ofta tycktes
-emottaga dem med en likgiltighet som djupt sårade Elisabeth,
-fastän hon icke tröttnade att vara honom den
-ömmaste, omsorgsfullaste maka. Med en grämelse, för
-hvilken han djupt förebrådde sig, såg Rudolph det förändrade
-uppförande, Elisabeth iakttog mot sin man.
-Det uppväckte i hans själ en viss orolig fruktan att
-förlora hennes kärlek, hvilken med hvarje dag blef honom
-allt dyrbarare, och för hvilken han ofta kände de
-grymma qval, en häftig svartsjuka alstrar. Men då
-han, djupt blickande i hennes milda öga, blott läste
-der varm kärlek, då lugnades han åter och slöt henne
-under en tyst afbön till det hjerta, der hon, och endast
-hon, lefde i en känsla så varm, att den ej kan fattas
-af ett vanligt sinne.</p>
-
-<p class='c000'>En morgon denna vackra vår, inträdde Virginia till
-sin vän. Hennes blick var glad, hennes kind strålade
-i högre färg än vanligt, gången var lätt och klädseln
-ovanligt omsorgsfull. Gladt flög hon till den i det milda
-solskenet på en soffa hvilande Elisabeth och slöt
-henne varmt i sina armar. Vänligt besvarade denna,
-som just i dag var ovanligt lugn, väninnans smekningar.</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_93'>93</span>”Hvad du ser glad och lycklig ut i dag Virginia!
-Har något lyckligt händt?” frågade Elisabeth, se’n hon
-en stund under tystnad betraktat sin kusin. Men icke
-blott i dag, utan flere veckor tillbaka, hade Virginia
-sett lika lycklig och glad ut, ehuru Elisabeth för sin
-egen smärta ej gaf akt derpå.</p>
-
-<p class='c000'>”Nej, men du ser också i dag friskare och gladare
-ut än på länge. Huru mår du?”</p>
-
-<p class='c000'>”Visst mycket bättre, men ack, icke är det fullt bra
-ändå ännu.”</p>
-
-<p class='c000'>”Det blir väl, bara du ger dig tålamod; minns du i
-julas, huru jag måste tvinga dig att komma till R..s
-och huru godt det se’n gjorde dig att vara ute bland
-andra. Ser du, jag är icke ändå en så alldeles stor
-doktor hjelplös, följ du blott mina råd!”</p>
-
-<p class='c000'>”Gud bevars! Hvem vet huru det då skulle gå med
-mig?” sade Elisabeth leende.</p>
-
-<p class='c000'>”Åh frukta ej! jag bekänner mig till vår tids läror
-äfven i medicin, att icke begagna inre, men deremot använda
-så mycket mera yttre medel.”</p>
-
-<p class='c000'>”Ack ja, vår tid älskar ytan, äfven hvad medicin
-beträffar. Dessa vattenkurer, huru beprisade äro de icke?
-O! om de kunde skölja bort allt elände ur kropp
-och själ, huru välsignande vore de ej?”</p>
-
-<p class='c000'>”I sanning!” utbrast Virginia skrattande, ”du begär
-förmycket af dem, det är nog om de mägta bota kroppen.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_94'>94</span>”Du har rätt, och hvad är dock kroppens plåga mot
-själens qval?”</p>
-
-<p class='c000'>”Som ett knappnålsstygn mot ett igelbett, förmodar
-jag. Men lemnom detta; det för oss in i en labyrinth,
-der vi se ingen utgång, låt oss hellre tala om något
-gladt, t. ex. om kärlek?”</p>
-
-<p class='c000'>”Kärlek?!” upprepade Elisabeth bleknande och med
-knappt hörbar röst.</p>
-
-<p class='c000'>”Ja kärlek! Det ser ut som om jag skulle talt om
-död för dig, så blek är du nu,” sade Virginia muntert.</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth försökte le också och Virginia fortfor hastigt
-och rodnande, utan att ge akt på vännens upprörda
-väsen: ”Jag har länge längtat att för dig, som
-jag från våra barnaår älskat så innerligt, få anförtro
-en hemlighet, som rör mig sjelf; men du har nu på
-en tid varit så kall och sluten emot mig, att jag ej
-vågat fram med min bekännelse. Nu kan jag dock ej
-mera tiga, utan ber att du med tålamod måtte åhöra
-mig.”</p>
-
-<p class='c000'>”Och den hemlighet, du vill anförtro mig, är den
-sådan, att du ej behöfver ångra att hafva öppnat ditt
-hjerta? Betänk dig väl, innan du talar, det är för
-sent se’n.”</p>
-
-<p class='c000'>”För dig vill jag ingen hemlighet hafva,” sade Virginia
-varmt, ”vet då att jag älskar innerligt.”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvem?”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag kan icke uttala hans namn, men gissa du goda
-Elisabeth,” sade Virginia, gömmande hufvudet vid
-<span class='pageno' id='Page_95'>95</span>vännens bröst och sålunda undgående att märka hennes
-dödliga blekhet.</p>
-
-<p class='c000'>”Jag vet icke någon att gissa på,” sade Elisabeth
-med en suck.</p>
-
-<p class='c000'>”Har du ingenting sett eller märkt? ty äfven han
-älskar mig, det vet och tror jag, ehuru han ingenting
-sagt.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej, jag har ej bland alla dem, som fjeskat kring
-dig, sett någon, som jag just skulle kunna tro att ha
-lyckats eröfra min älskade Virginias hjerta,” sade Elisabeth
-halft leende.</p>
-
-<p class='c000'>”Ingen fjesk skulle heller någonsin gjort det, nej!
-till att eröfra mitt hjerta fordrades denna stolta, manliga
-och höga själ, han eger, som jag älskar och evigt
-skall älska. Men efter du icke kan gissa hans namn,
-så måste jag väl säga det. Luta ditt öra till mig, han
-heter Rudolph Berg!”</p>
-
-<p class='c000'>Vid detta namn, det sista hon hade väntat och trott
-sig få höra, spratt Elisabeth häftigt upp. Hennes hjerta
-klappade sa våldsamt, att det hotade qväfva henne,
-och tung och flämtande gick andedrägten öfver de bleknade
-läpparne. Virginia såg upp häpen och förvånad.</p>
-
-<p class='c000'>”Hvad felas dig?” frågade hon bekymrad.</p>
-
-<p class='c000'>”Ett häftigt stygn,” sade Elisabeth knappt hörbart,
-men med en rörelse af otålighet. ”Det är då <em>honom</em>
-du älskar så högt?”</p>
-
-<p class='c000'>”Ja visst! och förtjenar han ej all kärlek, all dyrkan
-af ett menniskohjerta? Ack Elisabeth! han är så
-<span class='pageno' id='Page_96'>96</span>ädel, så förträfflig, det ser jag allt bättre för hvarje
-dag; hvem skulle kunna låta bli att älska honom?”</p>
-
-<p class='c000'>Stackars Virginia! hon visste ej hvilken balsam hon
-med dessa ord gjöt i rivalens sårade hjerta.</p>
-
-<p class='c000'>”Och han, älskar då han dig?” frågade Elisabeth
-efter en paus.</p>
-
-<p class='c000'>”Det är just hvad jag tror och hoppas. Han har
-väl aldrig med ett ord uttalat, hvad han känner, men
-ack du vet Elisabeth, att för kärleken finnes ett språk,
-som ingen vet hvari det består, ehuru det är fattligt
-för ett älskande hjerta.”</p>
-
-<p class='c000'>”Har han då utmärkt dig framför andra?”</p>
-
-<p class='c000'>”Ack ja! eljest skulle jag ej ega något hopp alls;
-men nu är händelsen den att han alltid med så mycken
-välvilja, godhet och uppmärksamhet bemött mig, —
-du vet att han ej slösar med sådant — och på sednare
-tider isynnerhet har denna hans uppmärksamhet
-öfvergått till en varm, innerlig hängifvenhet, som är
-mig så ljuf och låter mig hoppas, att han delar min
-kärlek.”</p>
-
-<p class='c000'>”Men om du bedrog dig, om han älskade en annan?”
-frågade Elisabeth med en sällsam känsla.</p>
-
-<p class='c000'>”Elisabeth!” utbrast Virginia häpen, ”vet du, känner
-du då att han älskar någon?”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej! jag frågar blott hvad du skulle göra, om det
-vore så?”</p>
-
-<p class='c000'>”Då,” sade Virginia och hennes ögon tårades, ”då
-<span class='pageno' id='Page_97'>97</span>skulle jag sörja tyst, men djupt och bittert, och sedan
-lägga mig stilla ner att dö.”</p>
-
-<p class='c000'>De tego båda. Efter en stund lemnade Virginia sin
-vän; hon gick hem allvarsam och nedstämd. Ensam
-lemnad, försjönk Elisabeth i djupa tankar. De voro
-mörka, ovissa och bittra, de talade sålunda: ”Har Virginia
-bedragit sig och tolkat för kärlek, hvad som var
-endast vänskap, och en vanlig, ehuru hos honom sällsynt,
-välvilja? Eller har Rudolph bedragit henne och
-med uppsåt låtsat en kärlek, den han icke hyser? Eller
-älskar han måhända henne och jag är den enda
-bedragna? O, i denna tanke ligger ett helvete! För
-all min kärlek, för alla eder jag brutit, skulle det bli
-min lott att se mig skändligt bedragen, gäckad, vanärad
-äfven i mina egna ögon? Är det ej nog, att
-verlden, som snart lär fördömma mig, skall tro mig
-vara sjunken ännu djupare än jag det verkeligen är?
-Skall jag äfven sjelf förbanna den stund, den eländiga,
-svaga stund, då bekännelsen om min kärlek gick
-öfver dessa usla läppar? Dock nej, o nej! Rudolph
-kan ej ha bedragit mig, jag skall fråga honom, jag
-skall besvära honom att säga sanningen, och då jag
-hört min dom från hans egna läppar, då först skall
-jag tro på mitt öde. Öde! huru grufligt vore det ej,
-om Virginia doge för sin kärlek till honom? Hu! jag
-vill ej tänka derpå!” och hon gömde rysande hufvudet
-i sina händer.</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_98'>98</span>En afton några dagar derefter satt Elisabeth ensam i
-ett af salongsfönstren. Mild skymning herrskade i det
-stora rummet, men Elisabeth, der hon satt, var dock
-bestrålad af fullmånans ljus, som så herrligt tindrade
-på den klara, högblå vårhimmeln. En djup tystnad
-herrskade i hela huset; Leonhard var borta i ett sällskap,
-barnen äfven så och tjenstefolket sysslade med
-sina hushållsbestyr i en flygelbyggnad. Den djupa tystnaden
-födde sorgliga tankar i Elisabeths sinne. Lifvet
-föreföll henne så tomt och bittert, så fullt af lidande,
-att stora brännheta tårar långsamt började droppa ned
-öfver den hand, mot hvilken hon stödde sitt hufvud.
-Då öppnades sagta dörrn och en manlig gestalt smög
-hastigt genom rummets halfdunkel fram till den sörjande,
-och i nästa ögonblick låg hon vid ett hjerta, som
-klappade högt för henne. Det var Rudolph, som hon
-ej sett på flere dagar och som hon varmt efterlängtat;
-hon hade så mycket att säga honom.</p>
-
-<p class='c000'>”Du här!” utbrast hon öfverraskad och ryckte sig
-häftigt lös från honom, men en stråle af vemodig glädje
-bröt dock fram ur hennes öga vid hans åsyn. ”Jag
-trodde dig vara hos Y..s. der är ju stor herrsamling
-i dag?”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvad gjorde jag der? Visst gick jag dit på en
-stund, men det surrande lifvet var mig vidrigt och jag
-lemnade det för att vid en blick af dig glömma allt,
-som förefaller mig vämjeligt; jag såg att jag kunde
-fritt frossa af din ljufva närvaro i afton. Jag har längtat
-<span class='pageno' id='Page_99'>99</span>efter ett ögonblick med dig ensam och nu först blir
-det mig gifvet.”</p>
-
-<p class='c000'>”Du älskar mig då?” frågade Elisabeth vemodigt.
-”Nej se på mig Rudolph! jag vill i ditt öga läsa svar
-på min fråga; jag behöfver det för att vara rätt säker
-derpå.”</p>
-
-<p class='c000'>”O du älskade! kan du tvifla derpå?” sade Rudolph
-och blickade henne trofast i ögat. ”Dig, och endast
-dig älskar jag i lifvet.”</p>
-
-<p class='c000'>”Gud ske lof!” sade Elisabeth sagta och lutade sitt
-hufvud mot det hjerta, som så älskade henne; men
-hastigt drog hon sig med en rysning tillbaka och fortfor:
-”Och dock är det ett brott att säga så, ett brott
-för oss att älska.”</p>
-
-<p class='c000'>”Återvänder du till dessa grubblerier? Lemna dem
-min älskade, och stör ej dessa få saliga ögonblick vi
-ega för hvarandra!”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej, nej, jag skall ej förbittra dem; men en fråga
-skall du besvara, som jag redan under flere dagars tid
-längtat att få göra dig: älskar du Virginia?”</p>
-
-<p class='c000'>”Jo som en vän, en slägting till dig.”</p>
-
-<p class='c000'>”Icke annorlunda? Säg mig sanningen.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej, icke annorlunda. Kan du väl tvifla derpå?”</p>
-
-<p class='c000'>”Men hon tror det dock,” sade Elisabeth med en
-djup suck; ”hon älskar dig med den första kärlekens
-hela värma, och tror att du delar denna känsla.”</p>
-
-<p class='c000'>”Det är omöjligt!”</p>
-
-<p class='c000'>”Tyvärr är det sannt, hon har sjelf förtrott mig sin
-<span class='pageno' id='Page_100'>100</span>kärlek och sitt hopp att också vara älskad af dig. Ack
-Rudolph, du hade ej bordt bedraga henne, hon är så
-god, så varmhjertad, så trofast i sin kärlek.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag har ej bedragit, ej hycklat för henne,” sade
-Rudolph fast, ”det var ej mitt fel att hon i en kall
-vänskap läste varmare känslor. Hon bedrog sig sjelf
-och på henne kan villans bitterhet ensam falla, ty endast
-hon har felet i denna sak.”</p>
-
-<p class='c000'>”Säg ej så Rudolph!” bad Elisabeth förskräckt,
-”dömm ej så hårdt! Du har ju sjelf sagt, att kärleken
-ej är brottslig; icke kan den vara straffvärdare om
-den ej är delad? Och huru vore det möjligt att ej älska
-dig? Jag kan ej fatta denna möjlighet.”</p>
-
-<p class='c000'>”Icke fördömmer jag henne, Elisabeth, jag blott beklagar
-hennes förblindelse. Kanske den likväl icke går
-så djupt, denna känsla, den förgår säkert snart.”</p>
-
-<p class='c000'>”Ack, det är just det jag fruktar, att icke sker,”
-sade Elisabeth sorgset. ”Virginia är ej af dessa fjärillätta
-varelser, som glömma allt i ett ögonblick. Hennes
-känslor, ehuru dolda, gå djupt, och hvad hon engång
-fästat sitt hjerta vid, det älskar hon evigt.”</p>
-
-<p class='c000'>”Olycklig hon då, om så är,” sade Rudolph med
-djup stämma, ”ty henne vill, kan och skall jag aldrig
-älska, aldrig i evighet. Du, blott du, är den mitt hjerta
-tillber och dyrkar, så länge det klappar!” och med
-en kärlek så ren, så varm, att englarne logo deråt,
-ehuru brottslig den syntes i menniskoögon, slöt han
-<span class='pageno' id='Page_101'>101</span>Elisabeth till sitt hjerta och månan strålade klart öfver
-de båda älskande.</p>
-
-<p class='c000'>I detta ögonblick hördes ett svagt buller; det var
-som ljudet af en sagta suck. Rudolph och Elisabeth
-sprutto till och lyssnade, men hörde intet vidare.
-De sågo sig omkring, men blefvo ingenting varse och
-trodde att de misshört sig. Aldrig fingo de heller veta
-orsaken dertill. Men författare och författarinnor, som
-fått den stora gåfvan att veta litet mera än andra, ehuru
-de ofta veta mindre, kunna således äfven meddela
-en och annan liten sqvallernyhet, och i besittning af
-denna vackra talent, går jag att berätta hvad jag vet
-om den hemlighetsfulla sucken.</p>
-
-<p class='c000'>”Mamma!” sade Virginia samma afton till sin mor,
-”jag går på en liten stund till Elisabeth, hon är väl
-ensam nu, ty Leonhard är nog hos Y..s.”</p>
-
-<p class='c000'>”Gå mitt barn!” sade modren. ”Du kan nog behöfva
-hemta frisk luft, det kan göra ditt sjuka bröst godt,
-men tag skinnkappan på dig.”</p>
-
-<p class='c000'>”Huru tror mamma att jag orkar gå med den?” sade
-dottren skrattande, ”dessutom behöfs ej mera vinterplagg.”</p>
-
-<p class='c000'>”Åh nej! tag du den bara min flicka. Kom ihåg
-att du ej varit frisk på ett par dagar. Tag du kappan
-vackert, så ångrar du dig ej.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nå, för att göra mamma till viljes skall jag ta den då.”</p>
-
-<p class='c000'>”Se så, det är bra! Kom hit Virginia lilla så får jag
-svepa den om dig bättre än du sjelf brukar;” och med
-öm omsorg drog modren kappan öfver dottrens bröst.</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_102'>102</span>”Tack mamma lilla! Adjö nu! Skicka efter mig
-klockan 10;” med dessa ord försvann Virginia.</p>
-
-<p class='c000'>Med lätta steg vandrade hon i den ljusa qvällen till
-vännens boning och var snart framme. Obemärkt gick
-hon genom de öppna, tomma rummen. Hon tittade in i
-barnkammarn, sängkammarn, samlingsrummet, kabinettet,
-köket, men fann ingen christen själ. Redan stod
-hon i begrepp att lemna huset, då hviskande röster,
-genom den mot tamburen halföppna salongsdörrn, nådde
-hennes öra. Förundrad tog hon ett par steg närmare
-och stod i begrepp att sagta inträda for att öfverraska
-Elisabeth och den andra väninnan, som hon
-trodde vara någon af deras gemensamma bekanta, då
-hon hörde sitt namn nämnas af en röst, vid hvilken
-hennes hjerta slog högt af blandade känslor. En oemotståndlig
-nyfikenhet kom öfver henne, hon ville höra
-hvad dessa för henne så kära personer talade om henne
-så hemlighetsfullt och på en så ovanlig stund och
-plats, ty med skäl trodde hon Rudolph vara med de
-andra hos Y..s. Med återhållen andedrägt och framlutadt
-hufvud stod hon vid dörrn i så djupt åhörande
-af det halfhöga samtalet derinnanför, att hon ej sett
-eller märkt om hela verlden ramlat öfver henne. Med
-blicken stirrande fästad genom den halföppnade dörrn
-på de af månans ljus bestrålade gestalterna derinne,
-åhörde hon i namnlös ångest allt hvad de sade. Hennes
-hörsel, genom en förfärlig feberaktig spänning
-skärpt utöfver vanligheten, tillät henne att tydligt fatta
-<span class='pageno' id='Page_103'>103</span>hvarje ord och lemnade henne en förfärlig upplysning.
-Med namnlös smärta blef henne allt klart, och då hon
-såg Rudolph, denna Rudolph, som hon så högt älskade,
-sluta Elisabeth, detta hennes ideal af qvinlig fullkomlighet,
-i sina armar, till det bröst, vid hvilket hon hade
-hoppats att engång få hvila, då blef henne lifvet bittert
-och tungt och ett mörkt tvifvel uppsteg i hennes hjerta.
-Förvirrad strök hon handen öfver den bleka pannan
-och en sagta suck uppsteg ur det beklämda bröstet.
-Det var denna suck, som nådde våra båda älskandes
-öron och lät dem spritta till. Äfven Virginia
-återväckte den till lif. Sagta, som hon kommit, smög
-hon bort igen. Med döden i hjertat vandrade hon utan
-mål framåt längs elfstranden. Mörka, bittra tankar
-kämpade i hennes bröst. Hon tyckte sig öfvergifven,
-förrådd och smädad af dem, hon älskade högst på jorden
-och en känsla af hat och hämdlystnad intog hennes
-hjerta, men kärleken uppsteg åter mäktigare och
-qväfde den.</p>
-
-<p class='c000'>”O!” tänkte hon, ”för hvad är det jag anklagar
-dem? De kunna ej älska mig, men det är väl mitt
-och ej deras fel. Och dock tillber jag dem så högt,
-jag ville gerna för deras skull uppoffra lif och sällhet
-och allt, allt på jorden, om det vore dem nyttigt; men
-de bry sig ej derom, fråga ej det ringaste efter min
-tillgifvenhet, min kärlek. Jag trodde för ett ögonblick
-att han älskade mig; jag dåre! huru kunde jag ens
-hoppas denna sällhet? Huru kunde han, den ädle, den
-<span class='pageno' id='Page_104'>104</span>förträfflige älska mig, mig den felfulla? Blott Elisabeth
-kunde fatta all hans själs rikedom, blott hon var
-värd att älskas af honom. Denna illusion var kort,
-men herrlig, derför vill jag icke klaga, icke sörja; lifvet
-är dock så kort, så flygtigt, och för mig är det
-snart slut, jag känner det här,” hon lade handen på
-bröstet, der en häftig smärta kändes. ”Tåla, lida
-och hoppas på ett bättre lif är hvad mig återstår.”
-Men nu blef plågan i bröstet så stor, att hon måste
-stanna och luta sig mot stammen af ett åldrigt träd,
-vid flodstranden, ty hon förmådde ej hålla sig uppe
-längre. Då frambröt en ström af varm, rosenröd blod
-öfver hennes läppar och flöt ned på den frusna marken.
-Af den häftiga sinnesrörelsen hade blodet kommit
-i starkare omlopp och skulle dödat henne, om det
-ej gifvit sig utbrott. Länge flöt det sagta så, och då
-det slutat, stapplade hon matt och långsamt hem igen.</p>
-
-<p class='c000'>”Min Gud! mitt barn, hvad fattas dig?” utbrast modren
-ångestfullt, då hon fick se dottrens bleka ansigte.
-”Är du sjuk?”</p>
-
-<p class='c000'>”Ja min mor!” svarade Virginia och tvingade sig
-att le, ”jag mår verkeligen ej väl.”</p>
-
-<p class='c000'>”Du är mycket sjuk, mitt barn, sjukare än du tror;
-det är bäst du lägger dig.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej mamma, jag är ej så pjåkig, låt mig sitta oppe
-bara, sålänge jag ännu kan,” tillade hon sagta och
-suckade.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_105'>105</span>
- <h2 id='Upptackten' class='c006'>Upptäckten.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”O jag vill, jag kan icke misstro henne!”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in19'><em class='gesperrt'>Leonhard.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Månader gingo. Ryktet hade fattat Rudolphs och
-Elisabeths namn i sina obarmhertiga händer och fört
-dem som en löpeld ikring stad och land. Många voro
-berättelserna om deras kärleksintriger, som alla kände,
-ehuru ingen visste det rätta förhållandet. Leonhard blef
-ömsom smädad, ömsom beklagad, ty numera var han
-den enda, som ej kände sin makas kärlek till Rudolph,
-en berättelse som lefde i hvar mans mun, ehuru förfärligt
-vanställd och med tillägg, som stämplade den
-till det rysligaste brott. Alla drogo sig småningom från
-Elisabeth, ehuru de fortforo att till det yttre visa henne
-all aktning; men detta skedde förnämligast för hennes
-makes skuld. Hvarken Leonhard eller Elisabeth
-bemärkte detta, endast Rudolph såg det med tyst förbittring,
-ty hans ljusa omdöme sade honom orsaken
-dertill. Han undvek numera vännens hus för att ej gifva
-lastarenom rum, men som han af naturlig granlagenhet
-förteg för Elisabeth orsaken, såg hon i hans
-aflägsnande blott en oförklarlig köld. Detta — i förening
-<span class='pageno' id='Page_106'>106</span>med Virginias dystra sinnesstämning och tilltagande
-sjuklighet, hvilken hon förebar som en orsak,
-hvarföre hon sedan den olyckliga aftonen, då hon,
-ehuru osedd, var ett vittne till deras kärlekseder, ej
-velat besöka någon, icke ens Elisabeth, af fruktan för
-sin svaghet då hon skulle återse dem tillsammans; —
-detta allt tillsammanstaget gjorde, att Elisabeth ej var
-lycklig i sitt hem och derföre ute i verlden sökte nöjen
-och förströelser i rastlös oro. Ferdinand, som mera
-sällan nu besökte dem, såg med innerligt medlidande
-hennes själs och sinnes ofrid, och bad blott tyst
-för henne; ty i ord ville och fick ej hans hjertas varmaste
-känslor kläda sig. Det var ett mörkt moln, som
-dystert hängde ned öfver dem alla, hotande att i sitt
-fall krossa allt.</p>
-
-<p class='c000'>I ... lefde vid denna tid, och gör det troligen än i
-dag, två bröder, äldre karlar, enkla till sitt väsen, opolerade
-i sitt sätt, men rättskaffens och redlige i vandel
-och tankar. De voro familjefäder, hurtiga, ovanligt
-stora raska hussar och sjömän till yrket. Deras namn
-var äfven Holmén, och de voro kusiner till Elisabeth,
-ehuru mycket äldre än hon och, i anseende till sitt
-från ungdomen förda kringirrande lif, som föga lät dem
-vistas i hemmet, nästan vordne fremlingar för sin
-kusin. Äfven dem nådde ryktet om deras slägtings
-vanära och grämde djupt deras redliga och slägtkära
-hjertan. De beslöto att för Leonhard upptäcka saken,
-öfvertygade, att intet vidare behöfdes för att bringa
-<span class='pageno' id='Page_107'>107</span>den till en lycklig utgång. ”Han är ju herre i sitt
-hus,” sade de, ”och om ej annat hjelper, kan han piska
-ut den falske vännen, och om han i vredesmod
-ger sin hustru tillbörlig husaga med, kan det ej skada
-som straff och varnagel för en annan gång.” Deras
-hämnd- och bestraffningsplan var i äkta sjömanstil.
-Med all den granlägenhet honom var möjlig, meddelade
-nu en dag den äldre brodren sin stora hemlighet till
-Leonhard, men huru förvånad blef ej den gode mannen,
-då han såg att vännen, trots all hans tydlighet,
-ej förstod honom mera än om han talat hebraiska. Nu
-blef han tvungen att närmare reda ut saken och då
-han gjort det, såg han med häpnad, hvilken verkan
-denna underrättelse gjorde på Leonhard.</p>
-
-<p class='c000'>”Du borde blygas!” sade denne — och en mörk vredens
-rodnad färgade hans panna och en hotande blixt
-bröt fram ur de eljest så lugna, glada ögonen —, ”du
-borde blygas att på ett så nedrigt sätt förtala din egen
-slägting och min maka och vän, och med dina giftiga
-ord söka sprida tvedrägt i mitt hus och röfva bort all
-sällhet ifrån oss; men jag svär, att du ej skall lyckas
-och att jag sjelf vill skydda min arma älskade Elisabeth
-emot alla lömska, osanna rykten; ty jag kan dock
-ej tro dig vara uppfinnare af denna djefvulska lögn,
-utan du eftersäger blott, hvad någon giftig tunga utspridt
-och berättat dig.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag kan ej säga ja till dina ord,” svarade den andre
-förolämpad, ”ty alla tala derom, och icke blott
-<span class='pageno' id='Page_108'>108</span>giftiga tungor, utan de hederligaste menniskor i vår
-stad; alla känna denna sak utom du, ehuru ingen annan
-än jag haft mod att säga dig detta, och f—n i mej
-jag det gjort, om jag haft en förställning om, huru
-dåraktig och förblindad du är. Att för all välvilja ännu
-bli ansedd for en smädare och ränkmakare, det hade
-jag aldraminst väntat af dig.”</p>
-
-<p class='c000'>”Förlåt mig!” bad Leonhard och räckte försonande
-handen åt sin slägting, ”men huru vill du att jag skall
-tro denna rysliga lögn?”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag fordrar ej att du skall tro den, ehuru jag anser
-ryktet för sanning, jag vet nog att det är tungt att
-misstro dem, som äro oss kära; men jag ansåg dock
-för min pligt att upplysa dig om allt, på det du måtte
-kunna vidtaga dina mått och steg. Tror du det är så
-förb— roligt att springa åstad med sådana underrättelser?
-Och jag hade ej gjort det, om inte Elisabeth
-varit min slägting och jag värderat dig för mycket, att
-med liknöjdhet se dig ett föremål för åtlöjet, som din
-okunnighet om din hustrus otrohet väcker.</p>
-
-<p class='c000'>”Är jag ett föremål för åtlöjet?” frågade Leonhard
-rodnande af förtrytelse.</p>
-
-<p class='c000'>”Ja visst är du det, och med fulla skäl dertill. Huru
-kan en klok karl låta huttla med sig så der groft?
-Och se’n anse en hederlig karl, som vågar säga honom
-sanningen, för en bedragare, det är kronan för
-all dumhet! Nog är det bra att ej misstro de sina,
-<span class='pageno' id='Page_109'>109</span>men man bör ej heller misstro andra utan att först pröfva
-saken.”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvad vill du jag skall göra då?” frågade Leonhard
-sorgset, ”icke vill och icke kan jag misstro henne, icke
-honom heller.”</p>
-
-<p class='c000'>”Men du kan ju ge akt på dem ändå.”</p>
-
-<p class='c000'>”Bespeja min egen maka och min vän? Nej aldrig!
-Elisabeth kunde jag fråga, hon skulle ej bedraga mig,
-det vet jag; men mitt tvifvel skulle såra hennes, som
-jag är öfvertygad om, skuldfria sinne, och det vill jag
-ej heller.”</p>
-
-<p class='c000'>”Fråga henne sjelf,” utbrast den välmenande mannen
-med en spefull blick, ”det vore rågan på all oklokhet;
-fråga henne, på det hon då måtte kunna föra
-dig bakom ljuset, genom sina försäkringar och för framtiden
-vara försigtigare i sitt uppförande, som i grunden
-förblir detsamma! Jo det vore bra det! Du känner
-icke qvinnorna, kära Leonhard; de äro giftiga som
-ormar och hala som ålar stundom. Tro mig, jag känner
-dem väl!”</p>
-
-<p class='c000'>”Du känner dock icke Elisabeth, hon är ej falsk, ej
-listig, och skall, om jag frågar henne, säga mig sanningen.
-Men,” tillade han stolt, ”jag vet, att hon ingenting
-har doldt för mig och derföre vill jag ingenting
-fråga.”</p>
-
-<p class='c000'>Misslynt gick vännen bort. ”Han är en narr, ehuru
-en hederlig karl,” sade han för sig sjelf, och upprepade
-<span class='pageno' id='Page_110'>110</span>det samma på brodrens fråga om utgången, hvarefter
-de båda beslöto att på afstånd bevaka sina slägtingar
-och om så behöfdes, lemna dem kraftigt bistånd
-i nöden. Emedlertid satt Leonhard försjunken i bittra
-tankar. Han betviflade ej ett ögonblick sin makas trohet,
-och dock sårade det honom djupt, att se hvad han
-ansåg heligast på jorden, hennes rykte, i fara att lida
-skeppsbrott bland tadlets, illviljans och afundens farliga
-blindskär. Ryktet kan dock icke hafva blifvit satt i
-omlopp utan någon liten ytlig oförsigtighet trodde han,
-och törstande efter visshet och upplysning, längtande
-att få varna och råda henne att framdeles vara varsammare,
-steg han upp och gick till sin maka.</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth satt med sitt yngsta barn på sina knän,
-då hennes man inträdde. Med ett vemodigt leende utbredt
-öfver sitt älskliga ansigte, satt hon och betraktade
-den lilla, som lekte och jollrade med henne. Stum
-stod Leonhard och betraktade henne några minuter, då
-Elisabeth såg upp och deras blickar möttes. Det låg
-så mycken oskuld och ett djupt drag af lidande i den
-blick, som hon åter långsamt lät sjunka ned på barnet,
-att Leonhard kände sig djupt rörd af denna syn,
-och görande en tyst afbön i sitt hjerta, för det han
-ett ögonblick kunnat tvifla på henne, kysste han ömt
-hennes hvita panna och frågade oroligt:</p>
-
-<p class='c000'>”Hvad felas dig Elisabeth, är du sjuk, min vän?”</p>
-
-<p class='c000'>”Ja!” svarade hon kort, men ej ovänligt.</p>
-
-<p class='c000'>Han satte sig bredvid henne, tog hennes hand i sin
-<span class='pageno' id='Page_111'>111</span>och talade länge ömt om hvad som rörde barnen
-och deras framtid och uppfostran m. m., men ej ett
-ord nämnde han om sitt samtal med hennes kusin; han
-ville ej såra henne och hennes blick hade förjagat all
-oro ur hans hjerta. Om han dock i denna stund öppet
-frågat henne, skulle hon troligen ej tvekat, hon
-skulle sagt honom allt och förtrott sig i hans beskydd,
-och så hade allt kunnat bli annorlunda; men i ödets
-bok stod ej så skrifvet och ingen förmår bekämpa hvad
-af det blifvit beslutadt.</p>
-
-<p class='c000'>Emedlertid skred tiden framåt. Några veckor hade
-åter förgått, se’n det nyss beskrifna samtalet. En afton
-befann sig Leonhard och Rudolph i ett stort herrsällskap.
-Deras förhållande var oförändradt vänligt, och
-ingen skymt till misstroende sågs hos Leonhard, ty
-det fanns ej i hans hjerta. De hade båda genast vid
-sin ankomst satt sig ned vid spelborden, ehuru i skilda
-rum, och voro snart ifrigt inne bland händelser och
-mollor; ty denna tid var ännu icke den ädla preferencens.
-Det led allt längre in på natten och Leonhard
-blef allt ifrigare, ty han spelade gerna och med tur,
-ehuru han på långt när ej var storspelare. Slutligen
-steg han upp och gick i rummet nästintill. Der stötte
-han på de båda bröderna Holmén.</p>
-
-<p class='c000'>”Hvar är Berg?” frågade den äldre hemlighetsfullt
-och sagta.</p>
-
-<p class='c000'>”Är han icke här, så vet jag sannerligen inte af honom,”
-sade Leonhard.</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_112'>112</span>”Nej, det är länge se’n han lemnade detta rum och
-detta hus.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nå hvar är han då?” frågade Leonhard likgiltigt.</p>
-
-<p class='c000'>”Han är hos —” resten hviskades i hans öra.</p>
-
-<p class='c000'>”Du ljuger!” utbrast Leonhard blek af vrede och
-afsky.</p>
-
-<p class='c000'>”Tig då, tala ej så högt, man kan höra oss. Jag
-ljuger icke, du kan öfvertyga dig sjelf derom genom
-att gå hem på en enda minut.”</p>
-
-<p class='c000'>”Du ljuger!” upprepade Leonhard men lemnade dock
-rummet.</p>
-
-<p class='c000'>Med hastiga steg flög han, snarare än gick, gatan
-framåt, och kom snart till sitt hem. Porten stod oläst,
-dörrarne äfvenså, ty man väntade hans hemkomst. I
-köket satt en piga och sof vid spiseln, hon skulle vakta
-huset tills han återkom. Obemärkt gick han förbi
-henne och kom sagta in i sängkammaren. Dunkel
-brann nattlampan der, och vid dess sken såg han sin
-maka, sin Elisabeth lugnt och djupt inslumrad på den
-stora imperialsängen. Han närmade sig stilla och betraktade
-henne uppmärksamt. Det ljusa håret var helt och
-hållet fördt från ansigtet och detta syntes nu vid lampans
-sken ovanligt blekt och magert, och en djup och
-stilla sorg, men också ett uttryck af outsäglig godhet
-och oskuld, framstod der i läsliga drag. Med oändlig
-kärlek betraktade Leonhard en stund sin maka och det
-uppsteg en djup ånger i hans bröst öfver att en minut
-<span class='pageno' id='Page_113'>113</span>hafva misstrott henne. Långsamt och sagta, men lycksalig,
-lemnade han åter sitt hem och träffade vid porten
-deraf de båda bröderne som obemärkte följt honom.</p>
-
-<p class='c000'>”Du har ljugit!” ropade Leonhard emot varnaren.</p>
-
-<p class='c000'>”Vi få väl se!” ljöd det lugna svaret.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_114'>114</span>
- <h2 id='En3' class='c006'>En billet doux.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Stundom äfven vaken drömmer jag.”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in16'><em class='gesperrt'>Geijer.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Några dagar sednare, än ofvan beskrifna händelse,
-tilldrog sig en annan, som var bestämd att skingra Leonhards
-villa. En af pigorna hade, under det hon städade
-rummen, funnit en liten biljett på sängkammargolfvet.
-Den var för söt på sitt rosenröda papper och
-för lik den, som aftonen förut blef genom samma person
-emottagen af borgmästarens betjent, med uttrycklig
-befallning att lemna den endast till fru Lindmark, som
-vid dess emottagande visade en alltför stor sinnesrörelse
-att ej den skulle bemärkas af den sluga flickan,
-som nu vid den oförmodade åsynen af samma papper,
-ej kunde motstå frestelsen att erfara hvad det innehöll.
-Olyckan ville, att hon ej kunde läsa skrifvet och hon
-tvekade att låta någon annan se detta kostliga fynd,
-ty hon var sin matmoder mycket tillgifven; men qvinnans
-arfsynd, nyfikenheten, segrade dock och hon bar
-brefvet till betjeningen på kontoret för att af dem höra
-det sig föreläsas. Hennes önskan blef äfven med all
-beredvillighet uppfylld, men när de få raderna, som
-<span class='pageno' id='Page_115'>115</span>biljetten innehöll, voro lästa, sade den äldsta kontoristen
-— alla hade varit närvarande vid läsningen —
-som var en äldre, redlig trotjenare och Leonhard mycket
-tillgifven:</p>
-
-<p class='c000'>”Det var ej rätt, att du viste denna biljett åt någon,
-det var ej redligt handladt emot din fru, Marie, som
-alltid varit så god emot dig, säger du. Dock det är
-en sak, som ej kan hjelpas numera och kanske var
-det äfven bäst som skedde; ty nu måste du föra denna
-biljett till herrn, han måste se den.”</p>
-
-<p class='c000'>”Ack Herre Gud!” ropade Marie förskräckt, ”det törs
-jag visst icke, då skulle han säkert ge mig stryk.”</p>
-
-<p class='c000'>”Du är ett dumhufvud! Hvad behöfver du säga
-att du med afsigt ger den åt honom? Kan du ej låtsa,
-som om du tillfälligtvis hittat den? Jag tycker att ni
-qvinnor så ofta ljugen för roskull, så att det gerna kan
-ske engång äfven för nöds skull.”</p>
-
-<p class='c000'>”Men hvad nytta vore det dervid?” frågade flickan
-ängsligt, ”månne ej herrn blir så ledsen på frun, att
-han ej vill veta mer af henne?”</p>
-
-<p class='c000'>”Det är en sak som ej angår oss,” sade bokhållarn
-strängt, ”och som vi ändå ej behöfva frukta. Dessutom
-är det vår skyldighet att förtiga hela denna affär,
-ty den är ej för allas öron.”</p>
-
-<p class='c000'>Med darrande knän gick Marie in till sin herre. Leonhard
-satt vid bordet i sitt arbetsrum och skref. Pigan
-låtsade en stund syssla i rummet, innan hon långsamt
-<span class='pageno' id='Page_116'>116</span>trädde till bordet, satte biljetten bredvid sin herre
-och sade skygt: ”månne detta papper är herrns?”</p>
-
-<p class='c000'>”Gif hit!” sade Leonhard och grep efter det. Förundrad
-såg han på stilen. ”Från Rudolph!” sade han
-halfhögt och genomögnade hastigt biljetten. Under dessa
-få sekunder, som läsningen varade, kämpade många
-olika känslor i hans hjerta, och en brinnande rodnad
-omvexlade hastigt på hans kinder med dödens blekhet.
-Men då läsningen var slutad sade han dock likgiltigt,
-ehuru rösten något litet darrade: ”Hvar har du
-funnit detta papper?”</p>
-
-<p class='c000'>”På golfvet i sängkammaren,” svarade hon, dristig
-vorden genom det lugn, han visade.</p>
-
-<p class='c000'>”Det var bra att jag fick det åter,” sade Leonhard
-lugnt, och återtog sitt arbete, som om ingenting förefallit.
-Men då den förvånade tjensteflickan lemnat rummet,
-lade han bort pennan och återtog biljetten. Den
-lydde sålunda:</p>
-
-<p class='c000'>”Elisabeth! Det är en evighet, se’n jag sist träffat
-dig, dig, som dock är mig kärare än lifvet och allt
-hvad det eger högst och ljufvast. Jag har ej velat
-komma, ej velat se dig, trots min brinnande längtan,
-ty din åsyn är mig mera än solen, än luften jag inandas;
-och dock har jag under dagar och veckor, långa
-som evigheter, frivilligt afsagt mig denna salighet,
-ty jag vill ej att ditt rykte skall lida för min skull,
-min älskade! Redan hviska menniskorna om vår kärlek,
-ehuru ej sådan den är; ty deras grofva, sinliga
-<span class='pageno' id='Page_117'>117</span>känslor kunna ej fatta en sådan som vår, så ren, så
-skuldfri midt i synden, af hvilken den tyvärr bär stämpeln.
-O när, när skall det bli annorlunda? När skola
-vi fritt få träda fram bland menniskorna och med öppen
-blick kunna säga: ”se, vi älska hvarandra så varmt,
-så innerligt, som få göra det!” Jag har ej besökt
-ditt hem, på det smädelsen ej med sin giftiga tunga
-måtte nämna ditt älskade namn; men nu, nu kan jag
-ej längre bekämpa min längtan att se dig, att höra din
-älskade stämma. Dock ville jag icke träffa <em>honom</em> då,
-jag ville så gerna vara ensam med dig, ty då drömmer
-jag alltid att du är min, min egen, såsom jag hoppas
-du engång, och kanske snart nog, blir. Låt mig
-vara lycklig, det är så sällan; fördöm mig ej för dessa
-drömmar, utan skaffa mig underrättelse om, när jag
-kan få träffa dig, då <em>han</em> är borta. Måtte det ske
-snart, ty jag förgås af längtan efter en blick, ett ord
-af dig!</p>
-<div class='c008'>Din Rudolph.”</div>
-
-<p class='c000'>Långsamt läste och omläste Leonhard dessa ord.
-Han ville ej tro sina egna ögons vittnesbörd, han trodde,
-att en osalig villa fått magt med honom. ”O,” sade
-han slutligen, då sanningen dock genomträngt honom,
-”o att jag, som så älskat dem, skulle så bedragas.
-Men kanske att det ej är så, kanske de äro oskyldige,”
-hviskade hoppet i hans hjerta, ”jag vill pröfva
-dem!”</p>
-
-<p class='c000'>Han försjönk i djupt eftersinnande, sluteligen spratt
-han till. ”Det går bra!” sade han tillfredsställd.</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_118'>118</span>”I morgon reser jag till V...” sade Leonhard samma
-afton till sin maka, ”och återvänder ej på ett par
-dagar.”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth såg upp. ”Hvarför reser du nu?” frågade
-hon oroligt och en blick af ömhet, den första på länge,
-bröt fram ur hennes öga. ”Kan du ej vänta tills
-de banditer blifvit gripne, som nu, enligt allas berättelser,
-oroa vägarne emellan V.. och här?”</p>
-
-<p class='c000'>”Var icke orolig,” sade Leonhard leende, ”de skola
-ej göra mig ondt, ty jag reser med laddade pistoler.”</p>
-
-<p class='c000'>”Men kan du ej lemna denna resa tills det blir säkrare?”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej, affärer, som jag med det första vill hafva uppgjorda,
-tvinga mig att resa i morgon.”</p>
-
-<p class='c000'>Detta sade han fullkomligt lugnt och man talade ej
-vidare om saken. Följande morgon, då Leonhard tog
-afsked af sin maka, kunde han med möda dölja sin
-djupa rörelse. ”Kanske,” tänkte han, ”kanske är detta
-sista gången som jag vill och kan trycka henne så till
-mitt hjerta; derföre vill jag medan tider är, ännu njuta
-salighet.” Och han njöt, njöt deraf i fullt rågadt mått,
-han tömde sista droppan af sällhetsbägaren, innan han
-ville föra den fulla malörtskalken till sina läppar. Äfven
-Elisabeth var rörd. ”Gud låte dig komma lyckligt
-fram och hem igen!” sade hon vänligt och sorgligt.</p>
-
-<p class='c000'>Leonhard var rest. Rudolph hade från sitt fönster
-sett honom resklädd fara förbi, ty med afsigt hade Leonhard
-valt denna väg. Oroligt väntande gick han nu
-<span class='pageno' id='Page_119'>119</span>upp och ned i sitt rum. Då inträdde hans betjent med
-ett pakett i handen.</p>
-
-<p class='c000'>”<em>Detta</em>,” sade han räckande det till sin herre, ”blef
-hemtadt hit nu just af fru Lindmarks piga, som begär
-en annan bok tillbaka åt sin fru.”</p>
-
-<p class='c000'>”Säg henne, att jag ej vet hvilken hon vill hafva,”
-svarade Rudolph kallt, ”men att jag skall komma i afton
-för att sjelf höra åt hvilka frun ej läst.”</p>
-
-<p class='c000'>”Ja herre,” sade betjenten med en bugning och lemnade
-rummet. Utanför dörrn log han hånligt och sade
-halfhögt: ”Jo, jo, jag känner nog den boken han
-för åt henne.”</p>
-
-<p class='c000'>Ensamblefven slet Rudolph häftigt bort omslaget från
-boken som blef honom lemnad, och då han öppnade
-den, föll en liten bit papper ut mellan bladen. Han
-kysste det häftigt och läste följande ord, skrifna i hast
-och med darrande hand:</p>
-
-<p class='c000'>”Jag är ensam i afton kl. 7. O Gud förlåt mitt
-brott! Elisabeth.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag får då se henne, se henne snart och alldeles
-ensam!” jublade han och gick i glädjen upp och genom
-alla rummen.</p>
-
-<p class='c000'>Skymningen inbröt. Stunden närmade sig allt mera
-och med hvarje minut växte Rudolphs längtan; men
-han kufvade den för att uppfylla Elisabeths önskan att
-ej komma före kl. 7. Han försökte läsa för att fördrifva
-den odrägliga tiden, som för en väntande vandrar
-fram med snäckans gång, men det ville ej gå;
-<span class='pageno' id='Page_120'>120</span>se’n tog han flöjten och blåste en stund, men aldrig
-hade hans toner förefallit honom så liflösa som nu;
-förtretad kastade han bort instrumentet och steg upp.
-”Nej, det går ej,” sade han helt högt,” och Elisabeth,
-den engeln, får säga hvad hon vill, men jag kan ej
-längre vänta.” Med dessa ord tog han en bok från
-bordet, han såg ej hvilken, svepte kappan kring sig
-och gick så med lätta steg och gladt hjerta, fram till
-bedragne vännens boning. Han blef ej varse den
-långa, spejande figuren, som på afstånd följde honom
-fram till Lindmarks port, kunde ej ana det öde, som
-innan aftonen väntade honom. Då han inträdt genom
-porten till det hus, derifrån han jagat friden, återvände
-hans obemärkte följeslagare med snabba steg, samma
-väg han kommit, och gick in i ett hus vid en gata,
-ej långt från Lindmarks. Detta hus tillhörde den äldre
-Holmén.</p>
-
-<p class='c000'>”Nå,” ropade denne emot den inträdande brodren,
-”hvad nytt?”</p>
-
-<p class='c000'>”Intet,” svarade den tillfrågade kort, ”annat än att
-Berg vid denna tid sitter hos Elisabeth. Hvad tycker
-du om denna nyhet, Erik?”</p>
-
-<p class='c000'>”Den slynan! Men huru vet du det, Johan?”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag såg honom just nu, med egna ögon, då han
-smög in från porten hos Lindmarks.”</p>
-
-<p class='c000'>”Och Leonhard är borta! Är det ej skam att hon
-så alldeles glömmt all ära och tro, som hon svurit sin
-man, och dertill en man så god, ja för god åt en sådan
-<span class='pageno' id='Page_121'>121</span>varelse? Men vi skola hämnas honom och det i
-denna afton till!”</p>
-
-<p class='c000'>”Ja det skola vi!” inföll den yngre och räckte brodren
-handen.</p>
-
-<p class='c000'>Nu blef det aftaladt, huru de skulle verkställa sin
-hämndplan; men som vi tids nog få erfara den, så gå
-vi tillbaka till Rudolph.</p>
-
-<p class='c000'>Obemärkt gick han genom de mörka rummen och
-kom slutligen till Elisabeths kabinett. Här brann lampan
-klar, och vid dess sken såg han den älskade hvilande
-hufvudet emot soffans kuddar, på hvilken hon
-half låg. Vid hans inträde steg hon hastigt opp och
-gick honom några steg närmare.</p>
-
-<p class='c000'>”Välkommen!” sade hon med melodisk stämma och
-räckte honom handen.</p>
-
-<p class='c000'>Rudolph tog den och betraktade henne förvånad. Hon
-var svartklädd och mycket blek, och i hennes förgråtna
-ögon glimmade tårar; men hon var vacker, mycket
-vacker ändå, och de milda dragen buro en stämpel af
-oändlig ödmjukhet, men tillika af en kärleksfull styrka.
-Man begriper kanske ej detta ord, men styrkan, såväl
-som svagheten, kan vara kärleksfull; detta är den enda
-förklaring vi kunna afgifva.</p>
-
-<p class='c000'>”Vi äro ensamna,” sade Elisabeth sagta, efter en lång
-paus, ”jag har skickat bort barnen.”</p>
-
-<p class='c000'>”Tack, du älskade!” utbrast Rudolph, som nu återfick
-lif och känsla vid ljudet af den kära rösten. ”Huru
-<span class='pageno' id='Page_122'>122</span>skall jag kunna tacka dig tillfyllest för allt, allt?”
-Och han slöt henne kärleksfullt i sina armar; men Elisabeth
-drog sig hastigt undan och sade, i det en svag
-rodnad färgade hennes bleka kinder:</p>
-
-<p class='c000'>”Vi skola icke glömma, hvilka och hvar vi äro.”</p>
-
-<p class='c000'>”Glömma!” upprepade Rudolph och hans blick mörknade.
-”Tror du jag någonsin kunde glömma hvad jag
-är dig och min varma kärlek skyldig? Tror du jag
-skulle vilja förolämpa dig, dig som är mig så helig?
-O! huru kan du så misskänna mig?”</p>
-
-<p class='c000'>”Förlåt, förlåt!” bad hon svagt och sjönk full af tillit
-till hans bröst.</p>
-
-<p class='c000'>Han tryckte henne ömt till sitt hjerta och satte sig
-sedan på en pall vid hennes fötter. Der, med hufvudet
-hvilande mot hennes knän och hennes händer slutna
-i sina, såg han med oändlig kärlek upp till henne
-och hans läppar talade kärlekens hänförande språk.
-Hela hans väsen var så ljuft, så innerligt, så vekt, så
-olikt den stolta, högdragna, hårda mannen, att ingen
-som sett honom så, skulle kännt igen honom. Berusad,
-förbländad lyssnade Elisabeth till de ord, som melodiska
-och lockande, lik flöjtens toner, gingo öfver
-hans läppar och söfde hennes hjerta och samvete till
-ro. Hon glömde allt, glömde hvem hon och hvem han
-var, glömde sin pligt, sina sorger och qval, glömde
-hela jorden, för hans åsyn, för de varma, eldiga blickar,
-hvarmed han såg henne djupt i ögat. De vaggade
-sig i ett saligt rus, under hvilket de glömde tiden
-<span class='pageno' id='Page_123'>123</span>och timmarne, huru de skredo i hastig fart framåt. Rudolph
-låg nu knäböjd vid Elisabeths fötter och hennes
-hufvud hade sjunkit på hans axel. Så slutna i hvarandras
-armar och med en brinnande afskedskyss på de
-ungdomligt friska läpparne, hvilade de stumma ett par
-minuter. Då öppnades dörrn hastigt, men sagta, och
-Leonhard stod på tröskeln. En mörk eld flammade i
-hans ögon, vid den syn som mötte honom, och han
-tryckte hårdt de sammanknäppta händerna emot sitt nästan
-bristande hjerta.</p>
-
-<p class='c000'>”Det är då sannt,” sade han sagta och med graflik
-röst, så hemsk och förändrad lät den, ”det är då sannt,
-hvad jag ej velat tro, jag är då gäckad och bedragen
-af dem jag mest älskat.”</p>
-
-<p class='c000'>Efter ett par ögonblick trädde han dock lugnt och
-stilla fram i rummet. ”Gå!” sade han långsamt, men
-bestämdt till Rudolph, som vid hans åsyn rest sig opp
-och nu blek, men med hårdt sammanbitna tänder och
-hotande blick, stod med korsslagna armar framför soffan,
-på hvilken Elisabeth sjunkit sanslös vid sin makes
-inträde. ”Gå, jag vill vara ensam med min hustru.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag går ej!” sade Rudolph trottsigt, och stod qvar
-utan att röra sig.</p>
-
-<p class='c000'>”Gå dock,” sade Leonhard till det yttre lugnt, ”jag
-egde rätt att befalla, men för det förhållande, som en
-gång varit mellan oss, så <em>ber</em> jag ännu engång: gå!”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag går ej! Jag blir qvar för att beskydda <em>henne!</em>”</p>
-
-<p class='c000'>”I sin makes hus behöfver hon intet skydd utom
-<span class='pageno' id='Page_124'>124</span>hans,” sade Leonhard och en lätt rodnad färgade hans
-höga panna.</p>
-
-<p class='c000'>Stumma stodo de ett par minuter och sågo dystert
-och väntande på hvarandra. Ingendera ville vika för
-den andre. Då tog Leonhard några steg närmare sin
-maka och sade med en röst, som skulle vara lugn,
-ehuru den grufligaste sinnesrörelse skälfde i den: ”Då
-är det väl jag som skall vika, och jag gör det!” Med
-dessa ord tog han sin ännu sanslösa maka på sina
-armar och bar henne långsamt mot dörrn till ett närgränsande
-rum. Men knappt hade han rört vid låset,
-innan en tung hand hindrande lade sig öfver hans, och
-Rudolph stod vid hans sida.</p>
-
-<p class='c000'>Leonhard stannade. Hans blick var eld, hans andedrägt
-tung och flämtande, men ännu stod han stilla.
-”Menniska,” sade han omsider med en ton och blick,
-för hvilken den andre studsade och drog sig undan, så
-hemsk och hotande var den, ”låt mig gå, och mana
-ej i evighet fram djefvulen i mig!”</p>
-
-<p class='c000'>Obehindrad fick han nu aflägsna sig med sin börda
-och Rudolph hörde i nästa rum, huru regeln drogs för
-dörrn. Sedan han några minuter stått stilla, slog han
-den knutna handen för pannan och störtade bort. Imellertid
-lade Leonhard, darrande af sinnesrörelse, sin
-ännu sanslösa maka på en soffa och började att gnida
-hennes händer och tinningar, för att sålunda återväcka
-henne till lifs. Han ville ej tillkalla någon, på
-det att man ej skulle finna så alldeles stor orsak till
-<span class='pageno' id='Page_125'>125</span>undran. Midt under dessa hans bemödanden med Elisabeth,
-nåddes hans öron af besynnerliga ljud. Det föreföll
-som om tätt under fönstret till samma rum, der
-han var, några raska karlar brottats, och stundom hördes
-några qväfda rop; men om det var nödrop kunde
-Leonhard ej fatta. Bestört sprang han till fönstret och
-såg då klart, belyst af månans strålar en karl lik Rudolph
-just i detta ögonblick störtas omkull af tvenne
-stora, grotta, oformliga qvinnogestalter, synbarligen endast
-förklädda, såg en af dem springa upp på den
-slagnes bröst der hon ett par gångor hoppade upp och
-ned, och såg de häftiga, ehuru ej af ett nödrop åtföljda,
-sprittningarna af honom, som blef trampad lik en
-mask. Mera såg han ej. Han störtade ut.</p>
-
-<p class='c000'>”Hjelp, rädda!” skrek han med en röst som domsbasunen,
-”här är mord å färde.”</p>
-
-<p class='c000'>Vid detta rop lemnade de båda furierna sitt offer
-och rusade bort, och snart infunno sig andra personer,
-som kommo till stället dels af nyfikenhet, dels af medlidande.
-Rudolph, som emedlertid förlorat sansningen
-blef med största omsorg buren hem till sig. En läkare
-eftersändes i största hast och då han såg den liflösa,
-blodiga gestalten, skakade han allvarsamt hufvudet och
-sade betydelsefullt:</p>
-
-<p class='c000'>”Han är illa slagen, bröstbenet är bräckt och krossadt.”</p>
-
-<p class='c000'>Leonhard återvände till sin maka och lyckades snart
-att återväcka henne till sans. Hvad som sedan tilldrog
-<span class='pageno' id='Page_126'>126</span>sig mellan dem, vet endast Han, för hvilken allting är
-uppenbaradt; men att en fullständig bekännelse och försoning
-egt rum, kunde man dock läsa i Elisabeths förgråtna
-ögon, och i det milda, sorgliga och undergifna
-draget i Leonhards ädla, nu mer än någonsin vackra
-anlete, då de, efter att i tvenne dygn hafva varit instängda
-ensamna i sina rum, åter trädde ut ibland menniskor.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_127'>127</span>
- <h2 id='Motet1' class='c006'>Mötet.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”O kärlek jords och himmels under,</div>
- <div class='line'>Du salighetens andedrägt!”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in20'><em class='gesperrt'>Tegnér.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>”O jag vill, jag skall besöka honom!” sade Elisabeth
-en dag till sig sjelf, i det hon mot sitt hjerta
-gömde en liten biljett, der det med darrande hand stod
-skrifvet:</p>
-
-<p class='c000'>”Min älskade! Har du alldeles glömmt din arme Rudolph?
-O han dör af längtan efter dig, och du lemnar
-honom så utan tröst och hugsvalelse, midt under
-hans grymma plågor. Kom, o kom till mig, om blott
-på ett ögonblick, att jag får se och höra att du ännu
-älskar mig.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag måste besöka honom, kosta hvad det vill!”
-upprepade Elisabeth bestämdt. ”Det är min pligt, ty
-det är ju för mig han lider. O du grymma Leonhard,
-hvarföre skulle du hämnas så hårdt?”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth trodde som alla, andra i ... att det var
-Leonhard som låtit så handgripligt tukta Rudolph för
-hans förräderi emot vänskapen. Imellertid kunde ingen
-vara mera oskyldig dertill än han, det visste de
-båda bröderna Holmén alltför väl, ehuru de visligen tego.</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_128'>128</span>Mot aftonen denna dag, kastade hon en lätt schal
-öfver hufvud och axlar och gick så hastigt, men försigtigt
-utför gatan och bort till det hus, Rudolph bebodde.
-Obemärkt, som hon trodde, lyckades hon att
-lemna sitt hem och kom snart fram dit hon ämnat sig
-utan att möta någon lefvande varelse. Tyst och sagta
-smög hon uppför de mörka trapporna och in i tamburen.
-Hon kände väl rummen i detta hus, men i hans
-hade hon aldrig varit. Sagta, med svigtande knän och
-klappande hjerta, trefvade hon sig fram i mörkret och
-stod slutligen vid en halföppen dörr, derifrån ett svagt
-ljussken utgick. Den medikamentslukt, som derifrån
-trängde sig emot henne, öfvertygade Elisabeth, att det
-var sjukrummet; men hon vågade ej inträda, ty hon
-visste ej om han var ensam, oaktadt den djupa stillheten
-derinne. Med återhållen andedrägt lyssnade Elisabeth,
-då en djup suck, som af hopplös längtan, nådde
-hennes öra och följande ord, uttalade med en sorglig,
-klagande och svag stämma:</p>
-
-<p class='c000'>”Hon kommer ej! Hon bryr sig ej om mina qval,
-mina lidanden, hon har glömmt, har öfvergifvit mig,
-mig som så älskar, så tillber henne! O Elisabeth!
-Visste du huru jag lidit, och huru ändå midt i plågan
-jag funnit tröst och styrka i hoppet på din kärlek, så
-skulle du ej så grymt hafva öfvergifvit mig. Nu först,
-se’n jag ser, att du ej mera älskar mig, nu först äro
-mina plågor lika helvetets qval. O hur det bränner och
-svider i mitt hjerta, i mitt arma krossade bröst. Gud,
-gud låt mig dö!”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_129'>129</span>”Nej lef,” hviskade det sagta, och ett par lena läppar
-vidrörde lätt hans brännande panna, ”lef för henne,
-som älskar dig högre nu än förr!”</p>
-
-<p class='c000'>”Elisabeth,” utbrast den sjuke gladt och slöt den älskade
-i sina svaga armar, ”du är då här! Du älskar
-mig då ännu! Huru lycklig är jag ej, hvad är allt
-mitt lidande emot denna sällhet!”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth satte sig på sängkanten med hans båda
-afmagrade händer slutna i sina. Med djup sorg betraktade
-hon honom. Hans manligt vackra ansigte var
-blekt, nästan askfärgadt, kinderna infallna, ur de djupt
-liggande ögonen strålade en underlig eld och kring
-den hårdt sammanpressade munnen lekte ett leende fullt
-af en underbar blandning af trots och ödmjuk undergifvenhet,
-nu förenad med en tacksam glädje. Imellertid
-tycktes han lida mycket, andedrägten gick tung
-och väsande öfver de bleka läpparne, bröstet häfde sig
-långsamt, men högt, och stundom skakades hela hans
-väsen af en våldsam hosta. Elisabeth såg den förändring
-den kraftiga gestalten undergått och hennes ögon
-fylldes af tårar. Rudolph varseblef dessa tårar och
-kysste dem bort, med ett ömmt, men smärtfullt leende.</p>
-
-<p class='c000'>”Gråt icke!” bad han. Väl är jag blott en skugga
-af hvad jag varit, och återfår troligen aldrig mera min
-fordna styrka och helsa; men hvad gör det, blott du
-älskar mig; din kärlek gör mig så rik, sjelfva plågan
-förljufvas af den, och jag glömmer allt. Du älskar
-mig ju lika som förr?”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_130'>130</span>”Högre!” snyftade Elisabeth. ”Men hvad det är hårdt
-att du skall lida för min skull! Obarmhertige Leonhard,
-kunde ej en mindre hämnd tillfredsställa dig!”</p>
-
-<p class='c000'>”Säg icke så!” sade Rudolph och en svag rodnad
-färgade, vid tanken på Leonhard, hans bleka anlete.
-”Anklaga icke honom! Jag var honom skyldig lifvet,
-ty han frälsade det engång, han återtog sin fordran
-och i högre mått ändå, ty han beröfvade mig helsan,
-utan hvilken lifvet ej eger värde. Nu är jag honom
-intet skyldig och kan utan förebråelse älska dig, du
-hulda engel, som han också rövat ifrån mig; ty Gud
-har skapat oss för hvarandra, det säger oss ju hvarje
-tanke, hvarje känsla i vår själ.”</p>
-
-<p class='c000'>”Ack ja! Jag älskar dig, dig och ingen annan på
-jorden!” sade Elisabeth varmt och hon trodde så sjelf
-i detta ögonblick af sinnesrörelse.</p>
-
-<p class='c000'>Länge sutto de så, samtalande om hvad som var
-deras hjerta kärast. Slutligen uppsteg Elisabeth och
-beredde sig att gå.</p>
-
-<p class='c000'>”Skall du lemna mig re’n?” frågade den sjuke sorgligt.</p>
-
-<p class='c000'>”Jag måste, jag kan ej dröja längre.”</p>
-
-<p class='c000'>”Huru lång blir ej natten för den ensam lidande! O,
-att du ej behöfde lemna mig!”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag lemnar dig ej,” sade Elisabeth ömmt, ”mitt
-hjerta, min själ är hos dig; det är blott kroppen som
-jag för till dem.”</p>
-
-<p class='c000'>”Så gå då, jag skall lefva af ditt minne och i hoppet
-<span class='pageno' id='Page_131'>131</span>att se dig åter. Du kommer ju hvarje afton till
-din arme Rudolph?”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag kommer,” sade hon och försvann samma väg
-hon kommit.</p>
-
-<p class='c000'>Snart befann sig Elisabeth åter nere på gatan lika
-obemärkt som hon kommit, men knappt hade hon gått
-några steg framåt, innan hon tyckte sig i det allt mera
-tilltagande mörkret se en skugga, som troget följde
-henne helt nära. Med klappande hjerta och en hemsk
-känsla såg Elisabeth detta och fördubblade sina steg,
-men skuggan följde efter, tills den hastigt helt nära
-hemmet vek förbi henne och försvann. Elisabeth andades
-lugnare. ”Gud ske lof,” tänkte hon, ”det var
-då ingen spion, utan en oskyldig menniska.” Hon kom
-hem. I deras vanliga samlingsrum satt Leonhard, omgifven
-af alla barnen, för hvilka han berättade roliga
-och lärorika historier. Ett moln af smärta och vemod
-sväfvade dervid öfver hans vackra panna, och med illa
-dold likgiltighet fortsatte han den nyss började berättelsen,
-som dock gjorde stort nöje och emottogs med
-högt jubel af hans små kära åhörare. Barnens glädje
-gjorde ett djupt och sårande intryck på Elisabeths hjerta,
-som förebrådde henne den likgiltighet, hon på en tid
-visat dessa sin själs älsklingar. Stum gick hon förbi
-den glada kretsen, och in i sitt kabinett. Leonhards
-blick följde henne sorgsen, och då hon var borta tänkte
-han: ”Hon hade rätt då hon sade <em>honom</em>, att endast
-hennes kropp är hos oss; ty själen, den är död
-<span class='pageno' id='Page_132'>132</span>för allt hvad hon fordom älskat.” Han försjönk derefter
-i så djupa och bittra tankar, att hela berättelsen
-blef afbruten och först barnens gälla rop: ”mera, söta
-pappa, mera! Huru gick det se’n?” förmådde väcka
-honom åter till känsla af det närvarande, och lät honom
-äfven känna att det var omöjligt att nu fortsätta
-historien.</p>
-
-<p class='c000'>”I morgon skall jag berätta mera för er,” sade han
-vänligt men allvarsamt, ”i dag kan jag det ej. Dessutom
-är det långt lidet på qvällen, det är bäst, att I
-gån till Maja, hon hjelper er till sängs.”</p>
-
-<p class='c000'>Dermed kysste fadren ömmt deras hvita pannor, tyst
-i sitt hjerta välsignande dessa sina älsklingar. Barnen
-gingo till hvila, men kunde ej på länge somna för
-oron och gissningarne om utgången på den afbrutna
-berättelsen.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_133'>133</span>
- <h2 id='Dodsbadden' class='c006'>Dödsbädden.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Lik äolsharpans stilla sammanklang,</div>
- <div class='line in4'>När strängen sprang,</div>
- <div class='line'>Och vinden blott försvunna tonen saknar:</div>
- <div class='line'>Så blifve ock från kylans rymd min gång;</div>
- <div class='line'>Så klinge sång</div>
- <div class='line'>Vid blommans bädd då hon i Eden vaknar.”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in22'><em class='gesperrt'>Atterbom.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Många veckor förgingo. Hösten var åter inne med
-sin mörka, mulna himmel, sina rytande stormar, sin
-tunga, melankoliska luft. Rudolph var allt sjuk; han
-hade i några månader redan varit fängslad vid plågobädden
-och läkarne gåfvo ömsom hopp, ömsom misströstade
-de om hans vederfående. Elisabeth smög hvarje
-qväll till det läger, der han hvilade så lugnt och
-utan klagan, ehuru synbarligen marterad af de rysligaste
-plågor, dem hennes blotta åsyn dock tycktes mildra.
-Med allt större innerlighet fästade hon sig vid
-den af sjukdomen så vek blifne mannen, hon trodde
-sig älska honom högre för hvarje dag, denna tro var
-villan af en ren och mild själ, af en sann qvinnosjäl;
-ty det hör till kännetecknet af en verklig sådan att, när
-den ser en varelse lida för sig, med innerlig tacksamhet
-<span class='pageno' id='Page_134'>134</span>älska den lidande ännu högre. Mot sin make deremot
-blef hon med hvarje dag allt kallare och mera
-sluten, det låg en tyst förebråelse i hvarje blick och
-rörelse, som djupt sårade den redlige mannen; men
-han var för stolt att med ett ord rättfärdiga sig för en
-gerning, till hvilken han var alldeles oskyldig.</p>
-
-<p class='c000'>Under dessa, månader hade Virginia med hvarje dag
-allt mera nalkats sin upplösning; synnerligast efter
-Rudolphs missöde, som snart med tillbörliga tillägg
-kringspriddes i det goda ...s aftonkretsar och äfven
-nådde Virginias öra. Hon bleknade djupare och darrade,
-när modren förundrad omtalade denna nyhet, som
-kort förut blifvit henne meddelad af någon, väl underrättad
-kaffesyster. Från denna stund bemärkte modren
-en viss onämnbar oro hos sin sjuka dotter, som för
-hvarje dag blef allt mera blek, allt svagare och mera
-lutad; det var den späda, af lifvets frost angripna blomman,
-som långsamt böjde sig mot sin graf. Med fruktan
-såg modren den förvandling, hennes älskling undergått,
-men hoppades dock, att hon småningom skulle
-återvända till lif och helsa. Väl besvarade läkaren hennes
-fråga derom med en tviflande skakning på hufvudet,
-men hon trodde ändå; ty när vill modershjertat
-försaka hoppet att behålla sina älsklingar? ”Det är
-någon djup sorg, som tär henne,” sade doktorn alltid;
-men modren bestred det, ty hennes Virginia hade aldrig
-doldt något för sin mor. ”Men huru förklara, den
-ständiga och så ytterst skadliga oro, i hvilken hon sväfvar?”
-<span class='pageno' id='Page_135'>135</span>frågade läkaren tviflande. Modren förklarade den
-härflyta af hennes sjukdom, men den erfarne läkaren
-runkade blott hufvudet deråt, ehuru han teg. Emedlertid
-var och förblef Virginia mycket orolig, ofta öfverraskade
-modren henne med tårar, glimmande i de matta insjunkna
-ögonen, men då hon ömmt efterforskade orsaken,
-skämtade dottren alltid bort frågan.</p>
-
-<p class='c000'>Dock en dag, då modren ifrigare frågade henne derom,
-svarade hon med ett sorgligt leende: ”Det är tungt
-för det unga hjertat att bereda sig till skiljsmessan från
-allt hvad det eger kärast på jorden.”</p>
-
-<p class='c000'>”Tala icke så!” utbrast modren förskräckt och fattade
-bedjande sitt barns händer mellan sina, ”du går ju
-ej bort från mig?”</p>
-
-<p class='c000'>”Men om jag blefve kallad?” frågade dottren med en
-blick af outsäglig kärlek på den gråtande modren.</p>
-
-<p class='c000'>”O! Han som gaf mig dig, Han kan ej vilja pröfva
-så hårdt sitt svaga barn! Tag mig, o Herre, men skona
-hennes unga lif!”</p>
-
-<p class='c000'>”Icke så!” sade dottren mildt, ”mitt lif eger värde
-endast för dig, då ditt deremot är kärt för så många.
-O, min mor, önska ej att dö! Lef för min far, mina
-syskon. Många band fästa dig vid lifvet ännu, mig
-fästar intet!” tillade hon för sig sjelf.</p>
-
-<p class='c000'>”Men nog kan du ännu bli frisk,” sade modren ifrigt;
-hon hade ej hört dottrens sista ord. ”Berg, som blef
-så illa skadad och som så länge sväfvat mellan lif och
-död, skall ju vara på bättringen redan, hörde jag i dag.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_136'>136</span>”Är han det?” och en svag och flygtig rodnad färgade
-dottrens affallna ansigte.</p>
-
-<p class='c000'>När modren lemnat henne sjönk Virginia sagta ned
-på knä. ”O Rudolph!” suckade hon med tårfyllda ögon
-och de magra små händerna hopknäppta öfver det
-lidande bröstet, ”Rudolph, du blir då qvar på jorden!
-Jag endast skall dö, dö så ung, så full af lif ännu.
-Hvad gör dock det? Hvad värde eger lifvet utan kärlek?
-Likväl är jag mycket älskad, visst framkallar
-min bortgång mången tår, det tror jag, och visst blir
-jag saknad, men ej af honom, honom som jag dock
-älskar högst på jorden. Hvad gör det då om jag går?
-De sakna mig en liten tid, men glömma dock sluteligen
-den under torfven slumrande, trötta vandrarinnan.
-Jag trodde, jag hoppades nästan, att han skulle följa
-mig efter till den sista, tysta hvilostaden, det var mig
-så ljuft att tänka, det <em>jag</em> skulle få återse och vara
-honom till mötes der uppe i den ljusa himlasalen; men
-han kommer ej. Dock det är godt att han stannar, att
-ej <em>hennes</em> hjerta också må krossas; det kan vara nog
-med ett. Engång komma de dock båda; då skall deras
-Virginia möta dem och i oändlig, förklarad kärlek
-räcka dem handen. Rudolph, då får du känna det
-hjerta, du försmådde på jorden, då skall allt, som nu
-är dunkelt, bli uppenbart och förklaradt för våra helgade
-blickar. O, det gör hjertat så godt att tänka på
-denna saliga tid, det förtar all bitterhet, som döden
-eljest eger också för mig, fast jag är så trött, så matt.
-<span class='pageno' id='Page_137'>137</span>Jag känner, att den ej är långt borta, denna tid, då jag
-slipper dessa grymma plågor, som nu martera mig, och
-det mera derföre, att jag döljer dem, på det ej deras
-åsyn måtte bedröfva min arma mor. Ack moder, moder,
-snart lemnar Virginia dig; men om du älskar din
-dotter, så gläd dig, ty hon går före dig att bedja för
-alla dem, som äro henne kära; gläd dig, att hon så
-ung slipper jordlifvets sorger och mödor och det innan
-förderfvet förstört all god säd i hennes själ!” Derefter
-fick Virginia mera ro, men hennes kroppskrafter aftogo
-med hvarje dag. Elisabeth besökte henne ofta, men
-det var ej mera samma hjertliga förhållande emellan
-kusinerna som fordom, någonting kallt och fremmande
-hade trängt sig emellan dem. Virginia såg med djup
-grämelse detta, hon kände och erkände, att det var hennes
-fel, och denna hjertats svaghet förbittrade hennes
-sinne, men hon beslöt att bekämpa den. En dag, redan
-sednare på hösten, satt barndomsvännen åter vid
-hennes säng. Virginia var svagare, men äfven mildare
-och vänligare än någonsin. Sedan de länge samtalat i
-alldagliga ämnen, steg Elisabeth upp och beredde sig
-att gå, men Virginia bad henne stanna ännu ett ögonblick.</p>
-
-<p class='c000'>”Jag känner mig i dag så lugn, så fri från plågor,”
-sade hon med ett svagt leende; ”jag ser att det lider
-till slutet. Befriarn nalkas och jag tackar Gud, att han
-kommer utan plågor, att min sista stund blir ljus och
-stilla. Men innan jag går bort, vill jag be dig förlåta
-<span class='pageno' id='Page_138'>138</span>mig all den ovänlighet och köld, jag på dessa sista tider
-visat dig! Detta mörker i hjertat, som vållat mitt
-uppförande, är skingradt, jag minnes ej mera af hela
-vårt lif annat, än den vänskap som från barnaåren
-så innerligt förenat oss. Måtte äfven du hafva förlorat
-minnet af allt annat, på det du må kunna förlåta mig!”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvad har jag att förlåta dig?” sade Elisabeth djupt
-rörd, ”kanske att mitt eget uppförande gjort, att du
-under dina plågor ej varit lika vänlig som alltid emot
-mig. Om så är, så bör jag bedja dig om förlåtelse,
-icke du mig! Menniskan, och isynnerhet jag, är så
-svag,” tillade hon ödmjukt, ”man kan så lätt fela utan
-att sjelf ens veta det; men om jag felat mot dig, så
-har det skedt utan uppsåt, och du bär ju ej derföre
-något agg till mig?”</p>
-
-<p class='c000'>”Ack Elisabeth, huru skulle jag kunna det? På grafvens
-brädd glömmer man alla små oförrätter, all verldens
-litenhet, all vrånghet, allt hat; lifvet blir då så
-högt, så förklaradt, så att alla dess dimmor sjunka
-och förskingras, endast kärleken står qvar, öfverskylande
-och försonande allt.”</p>
-
-<p class='c000'>”Du talar så sorgligt Virginia, så underligt, som om
-du skulle tänka dö. Du är dock i dag bättre än på
-länge, och blir väl snart alldeles frisk.”</p>
-
-<p class='c000'>”Har du sett, huru elden flammar opp, innan den
-slocknar?” sade Virginia skakande hufvudet. ”Så är
-det ock med mig. Jag är lik en lampa, hvars veke
-<span class='pageno' id='Page_139'>139</span>är nära utbrunnen, men som lyser klarast, just då den
-slocknar för alltid.”</p>
-
-<p class='c000'>”O nej, nej, du får icke dö!” utbrast Elisabeth ångestfullt.</p>
-
-<p class='c000'>”Frukta icke Elisabeth! Döden är icke så ryslig,
-som den synes, då vi äro lyckliga; men när plågan
-nedtrycker vår kropp och själ, då blir den oss ljuf.
-Också för mig blir den ljuf, ty jag har lidit mycket
-och är så trött, derföre lef väl Elisabeth; din kära åsyn
-förtar mina krafter och jag ville dock ega några
-qvar tills Förbarmaren kommer. Vi skiljas för en liten
-tid, men snart se vi hvarandra åter! Gud välsigne dig,
-de dina och <em>alla</em> dem, du älskar, till dess!”</p>
-
-<p class='c000'>Hon tystnade och sjönk med slutna ögon och ett leende,
-fullt af salighet, utmattad ned på bädden. Med
-tårar lemnade Elisabeth den döende väninnan. Lugnt
-slumrade Virginia derefter i några timmar. Sorgligt
-betraktade modren sitt barns bleka, aftynade ansigte,
-hvaröfver dock nu ett drag af öfverjordisk salighet sväfvade.
-Hon bad en varm bön till lifvets och dödens
-Herre att få behålla sin älskling. Just då trängde en
-stråle af den nedgående solen in genom fönstret och
-föll på den sjukas anlete. Modren steg sagta upp och
-gick för att fälla ned rullgardinen, på det den älskade
-dottren ej måtte vakna, men hon hade redan gjort det,
-och då hon märkte modrens afsigt, bad hon svagt:</p>
-
-<p class='c000'>”Låt vara! det gör mig så godt att se solen.”</p>
-
-<p class='c000'>Modren gjorde, som hon bad och nalkades sängen.
-<span class='pageno' id='Page_140'>140</span>Med förundran varseblef hon den höga skära rodnad,
-som brann på dottrens kinder. Den återtände hoppet i
-hennes arma hjerta; men ack, detta hopp hade ingen
-varaktighet, ty redan dottrens första ord skingrade hela
-den bedrägliga villan.</p>
-
-<p class='c000'>”Mamma,” sade Virginia med matt röst, ”låfva mig
-att icke sörja alltför mycket, då jag är borta. Lifvet
-är ju så kort och fattigt, det förtjenar icke att saknas.
-Mycket bättre är att dö som ung, när känslorna äro
-varma och själen öppen för allt godt och ädelt; bättre
-är att dö medan man ännu ej saknas i lifvet. Du vet
-ej huru glad jag är att dö, huru litet tanken att lemna
-dig och er alla bedröfvar mig; ty jag vet, att vi om
-en liten tid se hvarandra åter. Derföre mamma, skall
-du med glädje se att ditt trötta barn får hvila, och i
-hvilan glömma alla sina sorger, ty också hon har haft
-sådana, ehuru hon doldt dem för dig, på det du ej
-måtte oroas af dem, och kanske också af en känsla
-mindre ren än den, nemligen af stolthet. Men vid grafven
-försvinner allt sådant, derföre vill jag också nu
-bekänna för dig, att den plåga, som tärt ditt barn, ej
-härrör af förkylning eller hvad du velat inbilla dig, utan
-dess rot sitter i hjertat och för djupt att någonsin kunna
-uppryckas. Om du vill känna dess namn moder,
-så vet, att den heter <em>hopplös kärlek</em>, och har du någånsin
-känt hvad den vill säga, så vet du för väl, att
-för den, i hvars hjerta den slagit rot, ingen räddning
-finnes unnan döden och grafven. Var då nöjd, att jag
-<span class='pageno' id='Page_141'>141</span>så snart slipper alla plågor och blir befriad från alla
-qval, som alstras af afund och svartsjuka i det arma,
-eländiga menniskohjertat.”</p>
-
-<p class='c000'>”O mitt barn, mitt arma, älskade barn!” var allt
-hvad modren under hjertslitande snyftningar förmådde
-säga, i det hon slöt dottren till sitt bröst.</p>
-
-<p class='c000'>”Arm! Säg icke så,” sade Virginia med ett öfverjordiskt
-leende. ”Jag är icke arm. O! jag känner mig
-så rik i din kärlek och i hoppet på ett lyckligare lif.
-Det enda som grämer mig är, att jag genom onödig
-sorg förstört detta; men Han, som är sjelfva barmhertigheten,
-förlåter väl hvad jag af kärlek gjort och
-brutit emot hans heliga bud; tror du det ej också min
-mor?”</p>
-
-<p class='c000'>”Säkert mitt barn; så hoppas jag.”</p>
-
-<p class='c000'>”Hoppas du? då är det bra, då är jag lugn och
-lycklig; ty hoppet låter icke på skam komma, heter
-det. Också en bön har jag till dig min mor: när jag
-är borta, så sätt en hvit ros på min graf, den är oskuldens
-och sorgens sinnebild, och på min graf betecknar
-den, att jag fallit offer för ett lidande, till hvilket
-ingen varit skulden. Dessutom älskar <em>han</em> denna blomma,
-och när han ser den prunka på grafven, skall
-han, om också ej annars, minnas henne, som sofver
-den sista sömnen djupt under dess rötter. Och nu till
-slut, låt mig tacka dig för all din godhet, moder, för
-den kärlek, hvarmed du öfversett alla mina fel! Måtte
-du lefva lugn och lycklig och väl minnas, men ej sörja
-<span class='pageno' id='Page_142'>142</span>och sakna din dotter, och måtte din sista stund bli så
-stilla som min!” Hennes ögon slötos och bröstet arbetade
-tungt ett ögonblick. I outsäglig ångest bad modren
-för sitt döende barn. Ännu engång såg dottren
-opp; hennes klara, rediga blick träffade den vid sängen
-knäböjande modren och ett leende fullt af kärlek
-och salighet flög öfver hennes anlete. Hon sträckte
-armarne emot den bedjande och stammade med bruten
-röst:</p>
-
-<p class='c000'>”Min mor! .... Elisabeth! ..... Rudolph!”</p>
-
-<p class='c000'>Detta ord var det sista. Armarna sjönko sagta ned,
-ögonen slötos för alltid och med en suck flydde anden
-ur sin jordiska hydda.</p>
-
-<p class='c000'>Just då bröt solen klart strålande in i rummet; men
-den belyste blott den afsomnade och modren, som under
-heta, qvalfulla tårar kastat sig öfver sin dotters lik.
-Sedan, liksom bedröfvad öfver denna syn, drog den
-hastigt bort och slocknade vid nattens ankomst.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_143'>143</span>
- <h2 id='Afskedet' class='c006'>Afskedet.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Tänk någon gång, när dagens sol sig sänker</div>
- <div class='line'>Och fiskarn sagta gungar hem från sjön</div>
- <div class='line'>På den, som evigt, evigt på dig tänker</div>
- <div class='line'>Och ber för dig till Gud så mången bön!”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in25'><em class='gesperrt'>Böttiger.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Virginia var borta. Hon hade gått den långa mörka
-vägen, som är så trång, att ingen återgång är möjlig.
-Redan framstucko några höstblommor på hennes graf,
-redan hade vinter och sommar vexlat på den, och tiden
-förbytt modrens bittra sorg till en stilla saknad,
-mildrad af hoppet att snart i en evig fröjd återse sitt
-barn. Hennes sista ord hade låtit täckelset falla från
-modrens ögon och hon såg nu klart källan till sin dotters
-lidande. Tyst i sitt hjerta förebrådde hon Elisabeth
-och Rudolph, som sin Virginias mördare, och denna
-aggande känsla födde en stor bitterhet emot dessa
-två, en bitterhet, som de voro långt ifrån att ana, hvarföre
-de äfven uppbjödo alla sina krafter att trösta den
-arma modren.</p>
-
-<p class='c000'>Under loppet af detta år hade Leonhards och Elisabeths
-förhållande till hvarandra tagit en ny rigtning.
-Med hvarje dag blef hon kallare emot honom och dock
-<span class='pageno' id='Page_144'>144</span>var hon undergifven, ja ödmjukt uppmärksam för hans
-minsta önskan. Den yttre känslan af pligt var det enda
-band, som numera förenade de båda makarna. Men
-detta band är skört, om ej kärleken gifver det styrka.
-Visst bildade äfven barnen en länk emellan dem, men
-äfven mot dessa, fordom så älskade varelser, var Elisabeth
-blefven likgiltig, kall och tvär, och de späda,
-träffade af denna förvandling, drogo sig från modren
-och slöto sig allt närmare fadren; ty han var aldrig
-kall eller ovänlig emot dem, tvertom tycktes de för
-hvarje dag bli honom allt kärare. De voro numera det
-enda, han egde på jorden och åsynen af dessa älsklingar
-var det, som uppehöll hans mod och lät honom
-tåligt hoppas och vänta på bättre tider. Men när dagar
-kommo och dagar gingo utan att någon förändring
-inträffade, när han såg Elisabeth allt mera aflägsna sig
-ifrån honom och barnen, såg dessa tillvexa och snart
-stora nog att begripa föräldrarnes förhållande, då vaknade
-bittra tankar i hans själ och han beslöt att gå,
-gå långt bort och aldrig återvända. Men huru kunde
-han för hela lifvet skilja sig från barnen? Ack hans
-hjerta upphörde att slå vid tanken, att de snart skulle
-glömma honom, eller om de mindes honom stundom,
-då anse honom för död, under det han i oändlig kärlek
-aldrig skulle upphöra att tänka på dessa, ur hans
-egen själ slitna varelser. Nej, han kunde icke lemna
-dem så för alltid; men taga dem med sig ville och fick
-han ej heller. Hans affärer, i början så blomstrande,
-<span class='pageno' id='Page_145'>145</span>hade nu på sednare år blifvit mycket invecklade och hotade
-honom snart med en fullkomlig ruin. Olyckor, motgångar
-och sorger hade tillsammans bidragit att göra
-hans undergång oundviklig. Likväl skulle han ännu
-kunnat rädda en betydlig del af sin egendom och gjorde
-det äfven; men denna del bestämdes åt Elisabeth, ty
-hon skulle aldrig lära känna fattigdomen; ensam ville
-han bära dess börda och afstå allt åt barnen och henne,
-genom hvilken han sjelf kommit i välstånd. Intet
-offer var så stort, att han ej velat göra det för henne,
-men att också försaka sina barns kärlek, dertill egde
-han dock ej styrka. Sedan han således betryggat Elisabeths
-framtid, behöll han för sig en liten summa.
-Med denna ville han uppsöka ett fremmande land och
-hoppades med Guds bistånd genom omtanka och drift
-snart föröka detta lilla kapital och derefter återvända
-och afhemta sina barn och föra dem till det nya hemmet
-bortom hafven. Sådan var hans plan, och endast
-hoppet, att se den engång förverkligad, uppehöll hans
-mod under de tysta förberedelserna till den stundande
-afresan, om hvilken Elisabeth hade ingen aning.</p>
-
-<p class='c000'>En afton, då allt redan för detta ändamål var iordningstäldt,
-satt Leonhard tankfull i ett fönster af det
-hus, som han snart skulle lemna och kanske för alltid.
-Sorgen hade trängt all bitterhet ur hans hjerta och blott
-med djupt vemod tänkte han på de långa år, under
-hvilka han kanske i ensamhet skulle framsläpa sitt ödsliga
-<span class='pageno' id='Page_146'>146</span>lif. Följande dagen ville han afresa, fartyget var
-redan segelfärdigt, och vinden gynnande; ännu samma
-afton skulle han om bord. Det återstod endast några
-timmar af hans vistelse i hemmet. Snart skulle han
-vara ute bland fradgande böljor, långt från de sina,
-som han kanske aldrig skulle återse. Denna tanke var
-sorglig. ”O hvad har jag gjort, att bli så hårdt straffad!”
-utbrast han klagande och en het tår föll ur hans
-manliga öga. Han lutade hufvudet i sina händer och
-gret länge tyst. Då hördes små snabba steg i rummet,
-ett par lena armar slogos kring hans hals och en barnröst
-frågade gladt:</p>
-
-<p class='c000'>”Hvar har du varit hela dagen, pappa?”</p>
-
-<p class='c000'>Leonhard såg upp, bredvid honom stod lilla Helena,
-som vid åsynen af hans tårfyllda ögon häpen slog sina
-små händer tillsamman och utropade förskräckt: ”Du
-gråter! Hvad är det, hvad har händt?”</p>
-
-<p class='c000'>”Ingenting mitt barn,” sade fadren, ”men om det
-skulle hända, att jag lemnade dig och fore bort för
-alltid, hvad skulle du säga derom?”</p>
-
-<p class='c000'>”Talar du om att lemna din Helena?” frågade barnet,
-bleknande vid blotta tanken på denna möjlighet.</p>
-
-<p class='c000'>”Ja jag talar derom.”</p>
-
-<p class='c000'>”O, det kan du icke vilja,” utropade hon med tårar i
-ögonen; ”du kan ej ha hjerta att lemna dina barn!”</p>
-
-<p class='c000'>”Nöden tvingar mig, Helena,” sade fadren allvarsamt,
-”men vill du alltid med kärlek tänka på mig, då
-jag är borta?”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_147'>147</span>”Jo det vill jag; och hvarje dag skall jag och syskonen
-bedja för dig se’n du farit, på det Gud snart
-och lyckligt måtte återföra dig till oss. Icke sant: du
-dröjer ej länge, du kommer ju snart åter?”</p>
-
-<p class='c000'>”Och om jag skulle dröja länge, till exempel flere
-år, skulle du ej också då minnas din pappa, och bedja
-för honom, och påminna dina syskon om mig?”</p>
-
-<p class='c000'>”Visst skulle jag det. Vi glömma dig aldrig, ehuru
-länge du än må dröja. Men du blir ju ej borta så
-länge, du narras ju endast?”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej, jag narras inte. Jag reser bort, men huru länge
-jag må dröja, vet endast Gud fader sjelf. Engång,
-om jag behåller lifvet, skall jag komma igen. Vill du
-då med dina syskon följa er far hvart han för er?”</p>
-
-<p class='c000'>”Gerna, gerna, om vi blott få vara hos dig, vår egen
-snälla lilla pappa.”</p>
-
-<p class='c000'>”Och du vill låfva att sålänge vara lydig emot din
-mamma?”</p>
-
-<p class='c000'>”Visst lyder jag henne,” sade barnet sorgligt, ”men
-icke håller hon så mycket af oss som du.”</p>
-
-<p class='c000'>”Hon håller visst af er, då ni äro snälla och lydiga,”
-sade fadren, som med en sorglig känsla åhörde
-barnets sista ord. Det föreföll honom så hårdt, att i
-den allt mera kallnande modrens vård öfverlemna sina
-barn.</p>
-
-<p class='c000'>”Elisabeth,” sade Leonhard samma afton till sin hustru,
-”jag reser bort nu, och har kommit för att ta afsked
-af dig.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_148'>148</span>”Hvart skall du resa?” frågade hon likgiltigt och
-utan att se upp från sitt arbete.</p>
-
-<p class='c000'>”Till Brasilien först, och hvarthän jag sedan hamnar,
-står i Hans hand, som styr våra öden. Och om
-jag aldrig återvänder och hvad som än må tilldraga
-sig, så besvär jag dig, vid minnet af allt hvad du fordom
-älskat, att vara huld och god emot våra barn, att
-vårda dem till själ och kropp, att bevara dem för frestelsen
-och synden, och, om du det gör, nedkallar jag
-himmelens välsignelse öfver ditt hufvud.”</p>
-
-<p class='c000'>”Leonhard, skall du bort?” frågade Elisabeth bleknande,
-och hennes röst darrade af sinnesrörelse, men
-han var sjelf för upprörd att ge akt derpå.</p>
-
-<p class='c000'>”Ja, jag skall bort,” sade han vemodigt och fattade
-kärleksfullt sin makas händer. ”Om jag gjort dig sorg,
-så glömm det och tänk ej ondt om mig, när jag är borta.
-Aldrig har jag med afsigt velat såra dig, dertill
-var du mig för kär. Och nu farväl! Ehvad som än
-må tilldraga sig, så glömm ej, att jag återvänder först
-efter tre à fyra år, eller kanske aldrig; att du är fri
-att handla så, som ditt hjerta inger dig.”</p>
-
-<p class='c000'>Vid dessa ord kysste han lätt sin makas panna och
-hon hvilade än engång, men blott en sekund, vid detta
-hjerta, som aldrig kunde kallna för henne. I den följande
-minuten slet han sig lös och störtade ur rummet.
-Elisabeth satt stilla, förkrossad qvar länge efter det
-han lemnat henne. Hon hade ingen redig tanke, annat
-än att ännu engång se honom. Denna tanke blef
-<span class='pageno' id='Page_149'>149</span>sluteligen en önskan så varm, att hon ovilkorligt störtade
-opp och ut. I en tunn drägt, med blottadt hufvud
-lopp hon i skumrasket genom gatorna. Hon såg
-ej de nyfikna blickarna, som riktades på henne, kände
-ej regnet, som störtade ned och genomblötte hennes
-kläder. I rastlös oro störtade hon framåt. Så kom
-hon till elfstranden just i det ögonblick en jagt full af
-folk lade ut derifrån. Det var sjöfolk, som foro till
-hamnen. Elisabeth var i begrepp att ropa dem tillbaka
-för att taga henne med sig, men en röst, väl känd,
-nådde hennes öra; det var hans röst, för hvars skull
-hon lemnat sitt hem. Hade han vetat, att den, han
-så högt älskade, stod honom så nära, att hon lemnat
-sitt varma hem för att i en ruskig höstqväll söka upp
-honom, då hade han haft en tröst med sig på vägen,
-men han visste det ej och derföre lyste ej en enda
-hoppets stjerna ned på hans ödsliga stig. Vid ljudet
-af denna fordom så kära stämma tystnade hvarje önskan
-i Elisabeths hjerta. Med spänd hörsel lyssnade
-hon och stirrade efter de farande, sålänge ännu ljudet
-af årtagen nådde hennes öra, och ännu länge, se’n
-allt tystnat, stod hon qvar på samma ställe och skulle
-kanske stått der hela den mörka höstnatten igenom,
-om ej en hand sagta fattat hennes och en bekymrad
-stämma talat bevakande ord i hennes öra.</p>
-
-<p class='c000'>”Hvad gör du här, älskade?” frågade Rudolph ängsligt.
-”Det blir din död att vandra omkring så der
-klädd i detta väder. Kom hem med mig.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_150'>150</span>Stum lät sig Elisabeth föras mot hemmet och först
-då hon i det lilla kabinettet stod framför honom, såg
-Rudolph den förstörelse, som herrskade öfver hela hennes
-varelse.</p>
-
-<p class='c000'>”Min Gud, hvad fattas dig?” utropade han förskräckt.</p>
-
-<p class='c000'>”Han är borta,” sade Elisabeth utan att ge akt på
-frågan, eller kanske snarare för att sålunda besvara
-den.</p>
-
-<p class='c000'>”Hvem är borta?”</p>
-
-<p class='c000'>”Leonhard. Han reste just nu till Brasilien och återvänder
-aldrig,” sade hon med en djup suck.</p>
-
-<p class='c000'>”Drömmer du?” sade Rudolph häpen.</p>
-
-<p class='c000'>”Gud gifve det vore så; men ty värr har jag sjelf
-sett honom fara.”</p>
-
-<p class='c000'>”Är det verkligen så?” inföll Rudolph och en onämnbar
-känsla af sällhet uppsteg dervid i hans bröst. ”Efter
-nu så förhåller sig, hvarföre skall du sörja? Vi
-äro ju nu fria.”</p>
-
-<p class='c000'>”Fria! Ack nej, nej. Tro inte att jag skulle begagna
-hans frånvaro för att slita de heliga band, som
-förena oss och för att med vanära hölja hans namn.”</p>
-
-<p class='c000'>”Se på mig Elisabeth, se huru mycket jag lidit och
-det allt för min kärlek till dig; och ändå tvekar du,
-om du skall taga detta steg, som kan bereda bådas
-vår sällhet och som han sjelf gjort så lätt för oss. Du
-älskar mig då ej.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag älskar dig, men du får ej fresta mig Rudolph.
-Mitt beslut står fast: jag blir din maka, men icke förr
-<span class='pageno' id='Page_151'>151</span>än han sjelf sökt sig fri ifrån mig, eller döden skiljt
-oss åt. Tills dess, låt oss vänta med tålamod.”</p>
-
-<p class='c000'>”Och vi få kanske vänta hela lifvet igenom?”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvad gör det? Bli vi ej förenade i detta lif, så
-bli vi det i ett annat, och då skola vi bli så mycket
-lyckligare.”</p>
-
-<p class='c000'>Rudolph knotade, han ville ej vänta så länge, men
-med en blick af förebråelse lemnade Elisabeth honom.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_152'>152</span>
- <h2 id='Frestelsen' class='c006'>Frestelsen.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Inled oss icke i frestelse!”</div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Det var afton. Snön låg åter utbredd öfver den frusna
-jorden, månan strålade åter lika klar som i vår
-berättelses början och stjernorna tindrade lika herrliga
-öfver det goda ... som då. Vintern var åter inne.
-Några veckor hade förgått, se’n Leonhards afresa, men
-minnet deraf lefde lika varmt i Elisabeths hjerta och
-uppväckte der en bitter, aggande smärta, ett qval som
-var outsägligt. Denna afton återse vi henne sittande
-vid sitt yngsta barns vagga. Den lilla hade varit mycket
-sjuk och i dag särdeles svag och kirrig. Nu slumrade
-hon stilla. Det var en njutning för modershjertat
-att se hennes ro nu efter så myckna plågor. Med innerlig
-ömhet betraktade Elisabeth detta lilla hufvud så
-likt honom, som flytt för hennes skull, och heta tårar
-rullade långsamt ned öfver de bleka kinderna vid detta
-minne; det var tårar öfver egen ohjelplig svaghet.</p>
-
-<p class='c000'>I detta ögonblick nalkades henne någon. Elisabeth
-såg hastigt opp, bredvid henne stod Rudolph. Hans
-blick var glad och strålande, men när den mötte hennes
-tårfulla, blef han plöttsligt allvarsam.</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_153'>153</span>”Hvad står på,” frågade han ömmt, ”är den lilla
-värre i afton?”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej, tvärtom.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nå hvarföre gråter du då? snarare borde du då
-glädja dig, ty nu kan du ju i morgon delta i slädpartiet
-till K..., du kan bli min moitie, hvilket jag så
-innerligt hoppats.”</p>
-
-<p class='c000'>”Ack kan jag, bör jag väl lemna den lilla? Nej,
-nej, jag måste bli hemma och vårda henne.”</p>
-
-<p class='c000'>”Hon är ju bättre; hvad vård behöfver hon då som
-ej andra kunna ge henne?”</p>
-
-<p class='c000'>”Men jag får ingen ro, om jag lemnar henne. Och
-Rudolph, hvad skall verlden säga derom?”</p>
-
-<p class='c000'>”Du vill icke komma,” sade han med mörk blick,
-”du älskar mig ej, vill ej uppoffra något för min glädje,
-då du kan framkasta dylika hinder. Hvad bry vi
-oss om verlden och dess domar? Må den fritt fördömma
-oss, den känner oss ej.”</p>
-
-<p class='c000'>”Men mitt barn, Rudolph! Om jag ej aktar verldens
-omdöme, så bör jag dock akta mitt eget hjertas, och
-det ropar högt att jag ej skall lemna henne.”</p>
-
-<p class='c000'>”Du älskar mig ej,” sade han bittert och steg upp
-för att gå, ”jag arme dåre som skulle tro en qvinnas
-eder. Du har aldrig älskat mig, eljest uppoffrade du
-mig ej för en barnunges skull.”</p>
-
-<p class='c000'>”Rudolph säg icke så, jag älskar och har älskat
-dig grufligt. Men betänk, att detta barn är mitt och
-att det är mig lika kärt.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_154'>154</span>”Då vill jag icke fråga efter din kärlek,” sade han
-med ett hånfullt leende. ”Jag vill icke täfla om den
-med dessa barn, som äro dig kära för det de äro hans,
-ehuru du många gångor svurit, att du numera älskar
-blott mig.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag har svurit sannt; men jag älskar också dem.
-Du känner ej modershjertat, som är i stånd att uppoffra
-allt för sina barn.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jo jag känner det nu och finner, att det kan uppoffra
-äfven sitt kärleksföremål, och det blott för en
-nyck som skall heta ömhet för barnen. Derföre är det
-bäst att den försmådde lemnar rum åt de mera älskade,
-de lyckliga.”</p>
-
-<p class='c000'>”Gå ej,” sade Elisabeth och qvarhöll ångestfullt den
-bortgående, ”lemna mig ej så. O, jag älskar dig så
-varmt och vill uppoffra allt för dig.”</p>
-
-<p class='c000'>”Vill du komma i morgon?” frågade han nästan
-sträft.</p>
-
-<p class='c000'>”Ja jag kommer, jag gör som du vill, allt hvad du
-vill, bara du inte är ledsen.”</p>
-
-<p class='c000'>”Tack du goda,” sade Rudolph innerligt och slöt den
-älskade till sitt hjerta. ”Förlåt alla obetänksamma ord
-jag nyss yttrade och glömm dem. Det var min varma,
-men fruktande kärlek som framkallade dem.”</p>
-
-<p class='c000'>Man undrar kanske öfver det tålamod, hvarmed Elisabeth
-emottog Rudolphs förebråelser, men den som
-det gör, känner ej huru mild och tålig den qvinna blir,
-som i sina egna ögon sjunkit, ehuru hon i sjelfva fallet
-<span class='pageno' id='Page_155'>155</span>bibehållit sig ren och skuldfri. Känslan af egen
-skuld gör en själ, ännu oförderfvad, mild och undseende
-emot andra, och en varelse som, om också oskyldig,
-likväl ser sig utesluten från verldens aktning, hvilken
-så många mera brottsliga ega, den stöter ej så
-gerna ifrån sig de få hjertan, som ännu äro henne tillgifna,
-om äfven de stundom äro orättvisa.</p>
-
-<p class='c000'>Ensam blefven, försjönk Elisabeth i djupa sorgliga
-tankar. Hon stridde mellan pligt och kärlek. Ogerna
-lemnade hon sitt barn och ogerna ville hon vägra den
-älskade att uppfylla hans bön. Heta tårar fuktade hennes
-kudde under nattens ensliga timmar, och då hon
-om morgonen, efter en kort slummer, vaknade, var hon
-ännu obeslutsam. Hon steg sagta opp och smög till
-vaggan, der den lilla låg under stilla qvidande; men
-vid modrens åsyn tystnade all klagan, hon smålog och
-räckte ut sina små armar. Med en känsla af ånger
-slöt henne Elisabeth till sitt hjerta. ”Nej, jag kan ej
-lemna dig,” sade hon.</p>
-
-<p class='c000'>Några timmar sednare skickade hon bud till Rudolph,
-af innehåll att hon ej kunde komma med på slädpartiet,
-att hon beslutit stanna hemma hos den sjuka.
-Samma bud medförde följande ord, skrifna i hast och
-med synbar rörelse:</p>
-
-<p class='c000'>”Du vill icke komma. Välan! välj mellan honom
-och mig. Kl. 3 afhemtar jag dig, eller — emottag
-min dom.”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth vacklade åter. ”Jag måste följa honom,”
-<span class='pageno' id='Page_156'>156</span>utbrast hon ångestfullt, och gick att göra sig färdig till
-afresan.</p>
-
-<p class='c000'>Kl. 3 stannade en vacker kasansk släda, dragen af
-tvenne glänsande svarta hästar, framför porten till Lindmarkska
-huset. Rudolph sprang ur och in i huset,
-men på trappan mötte han Elisabeth, redan färdig.
-Han tryckte tacksamt hennes hand, hviskande: ”tack,”
-och förde henne till slädan. Ett gällt och hjertslitande
-barnrop skallade efter dem, dervid Elisabeth ångestfullt
-bortvände hufvudet. Likväl satte hon sig vid Rudolphs
-sida i den eleganta, beqväma slädan, lät med
-tålamod svepa kring sig den varma björnhudsfällen,
-såg alla de tusende omsorger, Rudolph hade för hennes
-beqvämlighet, under tystnad, och då ändteligen de
-otåliga, frustande hästarne fingo sträcka af, suckade
-hon djupt och kände tyngden i sitt bröst lättad af färden
-på den klara vinterdagen, i dess rena luft.</p>
-
-<p class='c000'>Med en hemlig känsla af triumf såg Rudolph det tysta
-qval, som fyllde Elisabeths hjerta, såg att hon lidit
-och stridit mycket, innan kärleken till honom vunnit
-seger öfver hennes pligter, och denna erfarenhet
-gjorde honom glädje, ty den visade honom huru mägtig
-hennes kärlek var. O, männer, männer, edert hjerta
-är dock ett hem för allt hvad egoism heter; I kunnen
-för er egenkärlek uppoffra dens hela sällhet, som I älsken.
-Ve eder, ty en sådan orättvisa bär aldrig god
-frukt!</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth satt tyst och sorgsen vid hans sida. Hon
-<span class='pageno' id='Page_157'>157</span>tänkte med grämelse på sitt barn, som vid hennes bortgång
-upphäfde rop af saknad och smärta, hon förebrådde
-sig bittert att ha lemnat henne. Den snabba
-färden med klingande bjellror, den rena luften och åsynen
-af det vackra, snöhöljda landet, som låg så glimmande
-i solens strålar, skingrade omsider hennes hjertas
-vemod, åtminstone till en del, och då de, efter en
-timmas färd, just i solnedgången, anlände till K...,
-der en bal var arrangerad, var hon blefven nästan glad.</p>
-
-<p class='c000'>K... var en stor herrgård, hvars förre egare, en
-person med underbara öden, sålt den till en högre tjensteman
-i V... som ej sjelf bebodde stället. Egendomen,
-äfvensom det stora huset, vårdades af en gammal
-inspektor, som egde flere fullvuxna döttrar och
-medelst löfte, att dessa skulle få deltaga i dagens nöje,
-förmåddes gubben att upplåta hufvudbyggnaden till ballokal.
-Han lät således putsa och elda de gamla rummen,
-som nu, fullt upplysta, gåfvo en rätt treflig anblick.</p>
-
-<p class='c000'>Sedan alla aflagt sina öfverplagg, spelade orkestern
-upp en liflig vals. Sällskapet, gladt och upprymdt af
-färden, var synnerligen dansstämdt. Äfven Elisabeth
-kände sig ovilkorligt lifvad och smålog, då hon hörde
-de lifliga tonerna. Nu som fordom omringades hon af
-dansörer, som täflade om att få en dans af henne,
-men Rudolph var ej bland dessa, ty se’n sin olyckliga
-sjukdom hade han icke dansat ett steg. Elisabeth var
-<span class='pageno' id='Page_158'>158</span>snart helt och hållet betagen af dansen, hon tyckte
-om den, den lät henne glömma alla qval och sorger.
-Lätt och behaglig sväfvade hon ikring, hennes hvita
-drägt harmonierade väl med det bleka, fina ansigtet
-och den nästan alabasterhvita, så oändligt väl formade
-nacken och skuldrorna. Betagen betraktade henne Rudolph,
-han kunde icke skilja sina ögon från den intagande
-gestalten, så etherisk, så sväfvande. Lutad i
-hörnet af en soffa, satt han känslolös för allt annat,
-blott med blicken följande hennes minsta rörelser; och
-då hon trött och yr smög sig ur danssalen för att i
-ett annat rum söka hvilan, åtminstone på en kort stund,
-lemnade äfven han sin plats.</p>
-
-<p class='c000'>Uttröttad kastade sig Elisabeth i en fåtölj i ett af
-de mest aflägsna rummen, dunkelt upplyst af en lampa,
-vid hvars sken hon varseblef på en säng, ett äldre
-fruntimmer djupt inslumrad. Här var det så lugnt
-och svalt, så ljuft att hvila. Elisabeth lutade sitt feberglödande
-hufvud i handen och sökte reda sina förvirrade
-tankar. En varm kyss på hennes höga panna
-lät henne spritta hastigt opp.</p>
-
-<p class='c000'>”Blif ej förskräckt,” sade Rudolph i det han slöt
-henne i sina armar, ”det är ju jag, din älskare, din
-Rudolph, som har sökt upp dig, för att säga huru mycket
-han älskar dig, du bleka, sköna engel!”</p>
-
-<p class='c000'>”För Guds skull Rudolph,” bad Elisabeth förskräckt,
-”var tyst, man kunde ju höra dig!”</p>
-
-<p class='c000'>”Och må man höra mig, må hela verlden höra, att
-<span class='pageno' id='Page_159'>159</span>du är en engel, och den skall ej kunna jäfva mitt vittnesbörd.
-Huru skön är du icke i dag också, huru
-älskvärd, huru behaglig! O, att jag kunde kalla dig
-min!”</p>
-
-<p class='c000'>”Rudolph, låt mig gå,” sade Elisabeth och sträfvade
-förgäfves att göra sig lös från hans omfamning;
-”tänk om någon skulle komma!”</p>
-
-<p class='c000'>”Det är just denna jemna fruktan som plågar mig,”
-sade Rudolph häftigt. ”Vår kärlek är så ren, så kysk,
-och ändå skola vi dölja den, och ändå skall den i
-verldens ögon vara syndig och oren. Det kunde vara
-annorlunda, vi kunde vara fria och lyckliga, blott du ville.”</p>
-
-<p class='c000'>”Tala ej derom; låt denna sak vara, den upprör oss
-endast.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej jag vill tala derom så länge, tills ditt marmorhjerta
-veknat. Huru grym är du ej Elisabeth, som så
-plågar oss begge, ty äfven du lider, det vet jag, af
-denna dolda kärlek, och den kunde så lätt bli ett band,
-som vi ej behöfde dölja. Hvarföre då dessa strider,
-denna tvekan, om du älskar så, som du sagt?”</p>
-
-<p class='c000'>”Emedan en aning säger mig, att om jag bryter
-dessa band, som förena mig med en annan, jag då
-aldrig kan bli lycklig på jorden; att då först vore jag
-helt och hållet förkastlig. Derföre vill jag vänta tills
-<em>han</em> förskjuter mig. Det kan ej dröja länge, och jag
-förtjente ej bättre.”</p>
-
-<p class='c000'>”Tro mig, han gör det aldrig,” sade Rudolph med
-mörk blick.</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_160'>160</span>”Och om han ej gör det, så vill jag vänta, lida och
-hoppas,” sade Elisabeth ödmjukt och undergifvet.</p>
-
-<p class='c000'>”Ja hoppas, hoppas, tills vi läggas i grafven. Ack
-Elisabeth, var ej så hård, så hjertlös! Förbarma dig
-öfver din Rudolph! Se huru jag blifvit förändrad, hur
-jag plågats och lidit. Tror du, att jag, med denna
-brinnande längtan, denna oupphinneliga trånad i mitt
-hjerta, kan lefva länge? Vill du mörda mig, vill du
-med din hårdhet långsamt martera mig till döds? Jag
-är stolt, jag har aldrig anropat någon menniska om
-medlidande, men vid dina fötter tigger jag nu derom.
-Var barmhertig och uppoffra ej vår lycka för en tom
-skuggbild. Lifvet är så kort; låt oss ej förspilla den
-sällhet, det har att bjuda oss; låt oss njuta den, låt
-oss vara lyckliga.”</p>
-
-<p class='c000'>Han hade böjt knä för den älskade. Tårar glänste
-i dessa ögon, vanligen så skarpa, men nu så milda
-och kärleksfulla. Elisabeth såg på honom, såg huru
-dessa drag, fordom så vackra och manliga, nu bleknats
-och blifvit föråldrade, och det allt för hennes skull.
-Denna syn trängde till hennes hjerta som ett stygn
-och gjorde det vacklande. Rudolph såg hennes strid;
-den gladde honom. Med melodisk lockande stämma
-talade han om sin kärlek, om den sällhet, som skulle
-bli båda deras lott och sade sluteligen: ”Bäfva ej för
-svårigheterna, som denna skiljsmessa skulle medföra;
-burna af oss båda, bli de icke tunga. Säg blott ja,
-och jag skall bestyra om allt.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_161'>161</span>Elisabeth var besegrad. Hon sjönk till hans bröst
-och hennes läppar öppnade sig för att framhviska det
-förrädiska ordet, då i detsamma en sträng röst yttrade:
-”Elisabeth!”</p>
-
-<p class='c000'>Hon spratt häftigt till och Rudolph sprang upp. I
-dörrn stod Ferdinand. Med mörk blick betraktade han
-det brottsliga paret. ”Min onda genius,” mumlade Rudolph
-och Elisabeth vände sig ångestfullt bort.</p>
-
-<p class='c000'>”Du måste följa mig,” sade Ferdinand i det han
-nalkades och fattade hennes hand.</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth steg darrande opp, men Rudolph ställde
-sig i vägen för dem, i det han hånfullt sade: ”Jag
-ville gerna veta, med hvad rätt min herre begagnar
-denna dictatoriska myndighet emot detta fruntimmer?”</p>
-
-<p class='c000'>”Med en rätt, som ej rör er,” sade Ferdinand lugnt.</p>
-
-<p class='c000'>”Jag ville se den, som efter ett sådant svar onäpst
-undsluppe mig,” sade Rudolph bleknande af vrede och
-gick hotande emot honom.</p>
-
-<p class='c000'>”Kom mig icke att glömma hvem jag är!” sade Ferdinand
-kallt, ”tvinga mig icke att uppenbara händelser,
-som tids nog skola bli bekanta för denna olyckliga” —
-han visade härvid på Elisabeth som känslolös sjunkit på
-en soffa, — ”låt det vara nog, att jag säger, det hon
-<em>måste</em> återvända till sina barn.”</p>
-
-<p class='c000'>Med dessa ord tog han Elisabeths arm och ledde henne
-bort med sig. Vid trappan stod en släda, förespänd
-med en löddrig häst. De satte sig uti och foro obemärkta
-bort.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_162'>162</span>
- <h2 id='Isfarten' class='c006'>Isfarten.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Så ila de fram på den glatta ban,</div>
- <div class='line'>Men under dem lurar den falska Ran.”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in18'><em class='gesperrt'>Tegnér.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Vi gå nu ett par timmar tillbaka i vår berättelse.</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth lemnade sitt hem och sina barn i tjenstefolkets
-vård, då hon for till K... Det yngsta var
-sjukt och gret och klagade utan uppehåll, Helena hade
-gått till en liten väninna och Otto var således ensam
-lemnad. Det blef honom för tungt att sitta allena i
-den tysta qvällen och han beslöt att också roa sig.
-Obemärkt smög han således ut med sin lilla kälke och
-gick att söka ett par kamrater från granskapet för att
-tillsammans med dem åka kana utför de branta, glatta
-elfstränderna. Han hade ej funnit de sökta kamraterne
-hemma och begaf sig ensam ut i skymningen. Luften
-var klar, men mild och behaglig och han kände ingen
-fruktan. Isen var så glatt, kälken så lätt och det var
-så innerligen roligt. Otto vandrade så småningom från
-stranden längre fram på isen. Framgången gjorde honom
-djerf och vågsam; han begaf sig allt längre och
-längre. Varm och ifrig glömde han att tiden led, att
-<span class='pageno' id='Page_163'>163</span>han var långt kommen från hemmet, att det mörknade
-allt mera och att han befann sig helt allena på isen.
-På en gång bemärkte han, att den brakade och knakade
-under honom, men innan han, stel af förskräckelse,
-hann att fly, brusade vågorna rundt ikring honom
-och han sjönk med kälke och allt i en öppen vak.
-Den olycklige hade fallit ned i en öppning, som färgare
-nyss förut begagnat, men som sedermera tillfrusit,
-ehuru isen ännu var så svag, att den ej bar ens denna
-lilla tyngd. Med ett hjertslitande ångestrop sjönk
-han i det kalla vattnet, der vi nu måste lemna honom
-ett ögonblick, för att se oss om efter en räddare.</p>
-
-<p class='c000'>Denna dag kände Ferdinand en oändlig längtan till ....
-Han hade på länge icke sett Elisabeth och han ville
-nu så gerna träffa henne, det var en osynlig magt som
-drog honom till .... Denna dragning blef sluteligen så
-stark, att han ej kunde motstå den. Tidigt på eftermiddagen
-lät han spänna för sin bästa häst och satte
-sig i slädan. Hastigt tillryggalade han de fyra milen,
-som lågo mellan hans hem och .... Det gick så lätt
-på det klingande föret. Stum satt Ferdinand och blickade
-upp till de klart tindrande stjernorna i den mörknande
-qvällen. Han tänkte på Elisabeth, på Leonhard
-och Rudolph och hans tankar voro ej glada. Vägen
-gick nu nere på elfven. På en gång nådde ett gällt
-nödrop hans öra.</p>
-
-<p class='c000'>”Stanna!” ropade han till drängen, som satt fram i
-slädan och körde; ”hörd du nödrop?”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_164'>164</span>”Nej herre!” svarade denne lugnt, i det han höll inne
-hästen.</p>
-
-<p class='c000'>I samma ögonblick hördes det åter, men svagare.</p>
-
-<p class='c000'>”Hörde du ej nu heller?” frågade hans herre.</p>
-
-<p class='c000'>”Jo, sannerligen, tror jag icke att det är ett barn,
-som håller på att drunkna.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nå så kör då, så mycket hästen orkar springa, åt
-det hållet, derifrån ropet höres.”</p>
-
-<p class='c000'>Den snabba trafvaren satte af i sträckande fart. Ropet
-kom allt närmare, ehuru det blef svagare. På en
-gång stannade hästen och ville ej gå längre.</p>
-
-<p class='c000'>”Hvad kommer åt djuret? piska på det!” ropade
-Ferdinand.</p>
-
-<p class='c000'>”Jag har så gjort, men han går ej framåt; isen är
-väl så svag, att den ej håller längre.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nå låt vara då!” sade Ferdinand, i det han hoppade
-ur slädan. ”Kanske vi re’n äro nära det arma
-barnet.”</p>
-
-<p class='c000'>I samma ögonblick hördes åter, såsom svar på hans
-ord, ett svagare rop helt nära. Ifrigt skyndade Ferdinand
-framåt, men vid hvarje steg, han tog, brakade
-isen och blott med yttersta möda kunde han försigtigt
-skrida längre utan att falla in. Slutligen stod han vid
-den öppna vaken. Här syntes intet och på en stund
-hade äfven alla nödrop upphört. Vid stjernornas skimmer
-varseblef han dock ett föremål, som flöt på vattnet.
-Efter mycket bemödande lyckades det honom att
-få fatt derpå och, då han bringat det upp från vattnet,
-<span class='pageno' id='Page_165'>165</span>såg han, att det var en kälke, vid hvars ena mede en
-liten gosse ännu höll sig krampaktigt fast, ehuru han
-var stel och orörlig. Full af glädje återvände nu Ferdinand
-med sin räddade skatt till slädan, och det lyckades
-honom att utan något äfventyr, ehuru med stor
-fara, finna den på samma ställe, der han lemnade den.</p>
-
-<p class='c000'>”Kör på, kör på!” ropade han sättande sig i slädan.</p>
-
-<p class='c000'>Det bar av i svindlande far. Omsorgsfullt svepande
-sin pels kring det våta och stela barnet, satt Ferdinand
-tankfull och ängslig, tryckande den lille okände
-till sitt varma hjerta. Han ville föra barnet till Elisabeths
-boning och med tillhjelp af en ditkallad läkare
-söka återbringa honom till lifvet. Sedan skulle han
-återföra den räddade till de tacksamma och bedröfvade
-föräldrarne.</p>
-
-<p class='c000'>Snart stannade slädan vid trappan till det hus, dit
-han ämnade sig. Med sin börda på armarna sprang
-han uppför trappan och in i huset. Till den första,
-han mötte, ropade han: ”skaffa hit en läkare!” och
-störtade så in i ett rum. Här lade han den räddade
-ned på en bädd och kastade en blick på de små, bleka
-dragen. O himmel! de voro honom väl bekanta,
-det var ju Leonhards och Elisabeths barn, med ett ord,
-lilla Otto. Häpen betraktade honom Ferdinand och ville
-ej tro sina egna ögons vittnesbörd; men då han sansat
-sig, började han med all ifver försöka alla de mest
-brukliga medel till drunknades vederfående, ehuru utan
-någon framgång, och på hans ifriga frågor till den snart
-<span class='pageno' id='Page_166'>166</span>anlände läkaren, svarade denne efter en stunds tyst
-undersökning: ”Man kan väl icke säga, att det är omöjligt
-att han kan återfås till lif, ty för vår Herre
-är allt möjligt; men mig tyckes som vore alla försök
-onödiga.”</p>
-
-<p class='c000'>”Det vore förfärligt!” utbrast Ferdinand förskräckt.
-”Gif dock ej allt förloradt, herr doktor, utan försök det
-yttersta. Men hvar är er fru?” frågade han de häpna
-och gråtande pigorna.</p>
-
-<p class='c000'>”Hon är på slädpartiet,” svarade den modigaste af
-dem.</p>
-
-<p class='c000'>”Och ni hafva så illa vårdat barnen under tiden,”
-sade läkaren strängt, ”att en nu ligger död här. Kanske
-det ej är bättre med de andra heller. Hvar är Helena,
-och huru mår den sjuka?”</p>
-
-<p class='c000'>”Hon var mycket orolig straxt efter det frun reste,”
-svarade sköterskan, en äldre, något döf qvinna, ”och
-tycktes ha plågor, men efter en stund blef hon stilla
-och har nu sofvit i några timmar rätt godt.”</p>
-
-<p class='c000'>”Ett godt tecken!” sade läkaren i det han gick i nästa
-rum och med ett ljus nalkades vaggan, der den
-sjuka slumrade lugnt och stilla. Han tog sagta bort
-det lätta täckelset, som var kastadt öfver barnets ansigte
-och lyste på henne. Hon var hvit som marmor och en
-blåaktig färg var utbredd öfver läppar och ögonlock.
-Förundrad lade läkaren handen på hennes hjerta; det
-slog ej mera. Hon var död!</p>
-
-<p class='c000'>Nedslagen gick han tillbaka till den andres dödsbädd.
-<span class='pageno' id='Page_167'>167</span>Tyst undersökte han honom. Derefter sade han till
-Ferdinand med en röst, som darrade af sinnesrörelse:
-”Ett hårdt slag kommer att drabba fru Lindmark, ty
-förgäfves äro alla försök att återkalla honom till lifvet,
-och också en annan har dödsengeln röfvat ifrån henne.”</p>
-
-<p class='c000'>”Är också den andra död?” frågade Ferdinand med
-stapplande röst.</p>
-
-<p class='c000'>”Ja,” sade doktorn och torkade en tår ur de ögon,
-som voro så vana vid denna verldens elände. ”Man
-måste varsamt bereda henne derpå, hon är ej af dem,
-som lugnt kunna bära sådana olyckor.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag reser genast efter henne,” sade Ferdinand ifrigt
-och gjorde sig beredd till färden. ”O min arma Elisabeth,
-måtte jag skonsamt kunna meddela dig denna
-underrättelse.”</p>
-
-<p class='c000'>Han afreste. Huru han fann Elisabeth, känner läsaren
-redan.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_168'>168</span>
- <h2 id='Modrens' class='c006'>Modrens förtviflan.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Tro ej glädjen! O jag såg ett tjell</div>
- <div class='line'>Der han bott från morgon intill qväll:</div>
- <div class='line'>Tro ej den! Han ilar innan kort</div>
- <div class='line in18'>Bort, bort.”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in16'><em class='gesperrt'>Böttiger.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Stumma tillryggalade Elisabeth och Ferdinand vägen
-mellan K... och staden.</p>
-
-<p class='c000'>Ofta var han i begrepp att för henne i skonsamma
-och milda ord tillkännagifva hvad hon hade att förvänta
-sig vid sin hemkomst, men alltid studsade han tillbaka,
-då han ville bryta den djupa tystnad, som herrskade
-emellan dem. Han beslöt att vänta, tills Elisabeth
-sjelf skulle bryta den, men hon satt stum och, som
-det tycktes, död för allt, vid hans sida. De nalkades
-snabbt allt närmare hemmet; redan åkte de in i staden.
-Nu gick det ej längre an att tiga.</p>
-
-<p class='c000'>”Elisabeth,” sade Ferdinand mildt och sorgligt, ”jag
-måste bereda dig på en stor förlust. Du finner ej allt
-och alla, som du lemnade för några timmar sedan.”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth satt tyst och orörlig. Hon tycktes icke
-hört eller fattat hans ord.</p>
-
-<p class='c000'>”Två af de dina hafva blifvit kallade bort af Honom,
-<span class='pageno' id='Page_169'>169</span>som är herre öfver lifvet och döden. Måtte du med
-den undergifvenhet, som höfves en christen, bära detta
-svåra slag, och påminna dig, att det ej är för alltid
-vi skiljas här, utan blott för några få ögonblick och
-att om vi hoppas och tro på vår helige religionsstiftare,
-så bli vi sluteligen alla förenade i en salig fröjd.”</p>
-
-<p class='c000'>Ferdinand tystnade. Han härledde Elisabeths orörlighet
-från sorgen, som gripit hennes hjerta; men då de
-anlände till hennes hem såg han tydligt, att hon ej
-ens gifvit akt på hans ord, ty i det hon lemnade slädan
-sade hon hastigt, liksom återväckt till besinning:
-”Sade du ej mig något om mina barn? Hvad är det
-med dem?”</p>
-
-<p class='c000'>”Det skall du snart få se,” sade Ferdinand, ej utan
-en smula bitterhet i sitt hjerta, och förde henne in i
-ett rum.</p>
-
-<p class='c000'>”Elisabeth,” sade han vemodigt, se’n de aflagt sina
-öfverplagg, ”skulle du nyss hört på mina ord, så hade
-jag sluppit att en gång till upprepa dem. Men dina
-tankar voro fjerran då, fästade på ett föremål, som
-jag ganska väl känner, men jag vill icke nu genom
-någon förebråelse lägga sten på bördan, som — jag
-fruktar det — ändå blir tung nog för dig. Du anar
-väl, att jag ej utan vigtiga orsaker så ryckt dig från
-glädjens och kärlekens armar?” frågade han med ett
-uttryck af bitterhet i tonen. ”Det skedde också endast
-för dina barns skull.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_170'>170</span>”Hvad går åt dem då?” frågade Elisabeth häpen och
-darrande; hon anade redan en olycka.</p>
-
-<p class='c000'>”Med Helena är det bra, men de två andra måste
-du göra dig beredd att lemna för detta lif,” sade Ferdinand
-ömt och deltagande.</p>
-
-<p class='c000'>”O min Gud! Äro de då döende?” utropade hon ångestfullt
-och störtade upp.</p>
-
-<p class='c000'>”De äro döda!” sade Ferdinand så mildt och kärleksfullt
-som en tröstens engel. ”Detta slag är hårdt,
-men måtte du få styrka att bära det.”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth hade sjunkit magtlös ned. Ferdinand upplyftade
-henne ömt, och lade henne på en soffa. ”Låt
-mig se dem!” hviskade hon svagt och höll sig fast i
-hans arm. Omsorgsfullt ledde han henne i nästa rum.
-Läkaren var borta, han hade blifvit kallad till andra
-dödsbäddar. Folket hade lagt de båda små liken bredvid
-hvarandra i en säng och stodo nu snyftande och
-vridande sina händer ikring den, och vid sidan af de
-små afsomnade syskonen låg lilla Helena högt gråtande.</p>
-
-<p class='c000'>Med ett jemmerskri fullt af sorg och förtviflan slet
-sig modren vid denna syn lös från Ferdinand och störtade
-fram. Magtlös sjönk hon ned öfver de små, så
-oändligt kära varelserna, som nu här slumrade den eviga
-sömnen, så lugna, så stilla, med ett saligt leende
-sväfvande öfver de bleka läpparne, som om en öfverjordisk
-syn framkallat den. Med brinnande kyssar och
-tårar öfverhöljde hon deras kalla ansigten, deras hals
-och händer, kallande dem tillbaka i de mest ömma och
-<span class='pageno' id='Page_171'>171</span>förtviflade uttryck. Slutligen störtade hon upp och lopp
-genom rummen, slitande i förtviflan håret ifrån sitt hufvud
-och förbannande sig högljudt såsom sina barns
-mörderska. Gråtande omfattade lilla Helena modrens
-knän och besvor henne att lugna sig, men Elisabeth
-hörde intet, utan stötte henne med hårdhet ifrån sig,
-eller ock stirrade hon förskräckt i dottrens ansigte och
-drog sig rysande unnan sägande med ångest: ”Är också
-du död, och är det din vålnad, som kommer att
-förebrå den olyckliga mörderskan de många lif, hennes
-vårdslöshet förspillt?”</p>
-
-<p class='c000'>Förgäfves försökte Helena göra det klart för modren
-genom sina smekningar, att hon lefde, förgäfves upphäfde
-Ferdinand sin milda röst att tolka hoppets och
-tröstens ord för den arma Elisabeth: hon hörde och
-fattade intet deraf. I rastlös oro gick hon från rum
-och i rum, eller satt hon vid den dubbla dödsbädden
-stel, orörlig, mumielik. Så satt hon också följande
-morgon, då dörrn öppnades och Rudolph inträdde. Han
-hade lemnat sitt hem så tidigt, för att sjelf erfara orsaken
-till Elisabeths plötsliga afresa från balen och
-tillika affodra henne det löfte, hon i går höll på att
-aflägga, då de afbrötos af Ferdinands ankomst. Obemärkt
-hade han inträdt i Lindmarkska huset och stod
-nu oberedd inför denna bedröfliga tafla. Elisabeth satt
-med halfslutna ögon vid barnens dödsbädd; vid hennes
-fötter låg Helena under tårar omfamnande dem. Ett
-utrop af smärtsam öfverraskning undslapp hans läppar
-<span class='pageno' id='Page_172'>172</span>vid den syn, som mötte honom. Vid detta rop spratt
-den sörjande upp och såg förvirrad ikring sig, men då
-hennes blick föll på Rudolph uppgaf hon ett skri af
-vild smärta och gömde hufvudet i sina händer.</p>
-
-<p class='c000'>”Elisabeth, min älskade! Hvad går åt dig?” sade
-han och nalkades, ömmt fattande hennes händer. ”Jag
-är ju din älskare, din Rudolph; vill du ej se mig, eller
-känner du mig ej mera?”</p>
-
-<p class='c000'>”Visst känner jag dig,” frampustade hon svagt och
-slet sig med förtviflan lös från honom. ”Visst känner
-jag dig, du dubbla mördare. Se här ditt verk,” och
-med vild ifver visade hon honom de båda liken, ”se
-hvad du gjort mig skyldig till genom dina djefvulska
-frestelser! Var det ej nog att du röfvat mitt lugn, min
-husliga sällhet, drifvit min make i landsflykt, förstört
-hela min både jordiska och eviga framtid? Skulle du
-ännu dertill tvinga mig att bli mina egna barns mörderska?”</p>
-
-<p class='c000'>”För Guds skull sluta,” utropade Rudolph förskräckt,
-”sluta och hör mig!”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej, jag vill icke höra dig,” skrek Elisabeth vildt,
-”du frestare, du djefvul i menniskogestalt! Till huru
-mycket ondt har du ej förledt mig? O, jag var så
-förtrollad, jag älskade dig så högt och har blifvit grufligt
-straffad för min synd och svaghet. Men nu, nu
-se’n jag sett dessa kära varelser döda, nu är mitt
-hjerta förvandladt, nu hatar jag och afskyr dig lika
-mycket, som jag fordom älskat dig. Gå derföre bort!
-<span class='pageno' id='Page_173'>173</span>Gå, lemna mig! Fåfänga äro alla frestelser numera;
-gå nu, se’n du sett ditt verk, och fröjda dig öfver din
-framgång!”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvem anser du mig för?” sade Rudolph djupt sorgsen.
-”Hvilken barbar tror du mig vara? O Elisabeth,
-fördöm mig ej så, jag älskar och har älskat dig så
-varmt, förskjut mig ej nu så oskyldigt! Jag har kanske
-ej handlat rätt, har stundom varit hård och egoistisk
-emot dig, men dertill har min innerliga kärlek varit orsaken,
-ej en låg herrsklystnad.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag känner dig, känner väl denna ormtunga; men
-den frestar mig fåfängt numera!” sade Elisabeth bittert.
-”Gå då, som jag sagt! Gå och låt mig vara ensam
-med min sorg!”</p>
-
-<p class='c000'>Rudolph ville ännu dröja, men Elisabeth gaf honom
-en blick så full af vild förtviflan, att han med furien i
-hjertat störtade ur rummet. Han slog sig vildt för pannan
-och sade med af förtviflan stelnad röst: ”Hon är
-förlorad för mig och således har jag intet hopp på jorden.”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth åter sjönk efter hans bortgång högt gråtande
-ned öfver de båda liken och sade med hjertslitande
-ömhet i det hon kysste dem: ”Er, endast er tillhör numera
-mitt hjerta.”</p>
-
-<p class='c000'>Så fann henne Ferdinand några timmar sednare, liggande
-magtlös och orörlig öfver dödsbädden.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_174'>174</span>
- <h2 id='Den1' class='c006'>Den sanna trösten.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Allt går väl och lyckligt bara man fruktar</div>
- <div class='line'>Gud!”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in26'><em class='gesperrt'>Fru&#8196;H...</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Månader gingo förbi. Elisabeths sorg hade rasat ut
-i vild häftighet och efterlemnat ett doft, dvallikt, men
-icke mindre förtvifladt lugn. Tyst och orörlig satt hon
-mången vinterqväll, långt in på natten på barnens grafvar,
-och återvände först, när kölden stelnat hennes
-lemmar, eller en häftig hunger rasade i hennes inelfvor.
-Hennes fordom så herrligt blomstrande gestalt var
-blefven mager och hopfallen, liknande mera ett benrangel
-än en menniskokropp. Det gullgula lockiga håret
-nedföll nu oordnadt kring det bleka, affallna anletet,
-och ur de numera lugna, högblå ögonen, sköt stundom
-en blick så djupt sorgsen och vemodig, ja förtviflad,
-att den kunde locka tårar ur deras ögon, som sågo den.</p>
-
-<p class='c000'>Rudolph hade undvikit Elisabeth, se’n det sednast
-skillrade mötet, men lik den fördömde, som sorgsen irrar
-kring porten af det paradis, derifrån han blifvit utesluten,
-så omgaf han nästan stundeligen den så högt
-älskades boning, ehuru han ej vågade visa sig för hennes
-hårda, förebrående blick. Ferdinand åter tillbragte
-<span class='pageno' id='Page_175'>175</span>sin mästa tid hos Elisabeth. Det gjorde honom så ondt,
-att se henne lida, men det var dock en ljuf tröst att
-se, det hon med hvarje dag blef honom allt mera hängifven;
-han och lilla Helena voro de enda menniskor,
-hon tålde se. Hennes stilla, ehuru djupa sorg, gjorde
-att han ännu icke misströstade om hennes sällhet på
-jorden; ty han hoppades och trodde så gerna, att hon
-ej gjort sig helt och hållet ovärdig den, och ännu en
-gång gjorde han i sitt hjerta ett heligt löfte att söka
-befrämja den, och att lefva för att bli hennes och hennes
-barns beskydd och stöd, om de aldrig skulle återfå
-honom, som ensam hade rätt att vara det. Och äfven
-detta hoppades han. För det närvarande önskade han
-ej annat än att kunna förskingra den djupa sorg, som
-nedtryckte Elisabeths sinne och att öppna det för bönen
-och hoppet, för det högre hopp, som så skönt lefde
-i hans eget hjerta. Han kände dock menniskohjertat
-så väl, han ville icke påskynda och förstora dess
-strider, utan se’n kampen var slutad, ville han framträda
-med den enda sanna trösten och draga det trötta,
-utmattade hjertat till Gud, öfvertygad, att det då, svagt
-och eländigt, skulle med innerlig kärlek fly till den
-hamn, der det allena i lugn skulle få hvila sig efter
-alla sorger och strider. Derföre såg han med glädje,
-att hon med hvarje dag lugnades allt mera, och vid
-denna syn stärktes hans hopp.</p>
-
-<p class='c000'>Våren var åter inne och blommorna framstucko redan
-på grafvarne, då Elisabeth en afton sent återvände
-<span class='pageno' id='Page_176'>176</span>från kyrkogården. Hon var mild och stilla, men
-klara tårar tillrade nedför hennes kinder. De voro de
-första på länge. Ferdinand såg dem, de och hennes
-milda väsen gaf honom hopp och mod att börja sitt
-tröstearbete.</p>
-
-<p class='c000'>”Hvarföre gråter du?” frågade han vänligt deltagande.</p>
-
-<p class='c000'>”Jag gråter af sorg och glädje,” sade hon stilla; ”af
-sorg, ty jag kommer från deras grafvar, som genom
-mitt förvållande dött så unga; af glädje, ty äfven der
-såg jag ett bevis af den trogna tillgifvenhet, hvarmed
-du alltid omfattat mig och de mina.” Vid dessa ord
-visade hon honom en hvit, ovanligt vacker och stor
-nejlika, den hon bar vid sitt hjerta.</p>
-
-<p class='c000'>”Se här,” fortfor hon, ”denna har du satt på deras
-graf. Också dertill sträckte sig dina ömma omsorger.
-Du är så ädel Ferdinand, så god; huru skall jag fullt
-kunna tacka dig?”</p>
-
-<p class='c000'>”Detta pris förtjenar min lilla välmening i sanning
-icke. Men om du vill bevisa på något sätt din tillgifvenhet
-emot mig, så stöt ej med köld bort den innerliga
-bön, jag har att göra dig!” Med dessa ord fattade
-han varmt hennes hand och såg henne bedjande i ögat.</p>
-
-<p class='c000'>”Och den är?”</p>
-
-<p class='c000'>”Den är, att du ej måtte sluta ditt hjerta för den
-tröst, som kommer från höjden, att du ej förtviflar, ty
-allt skall bli bra och förlåtet, blott du med lefvande tro
-kastar dig, så syndig du är, i din Frälsares armar;
-men om du det ej gör, om du misströstar och tviflar,
-<span class='pageno' id='Page_177'>177</span>då skall du alltid förbli olycklig, ingen fröjd skall då
-mera finna väg till ditt hjerta, ty du är den ovärdig
-genom din otro.”</p>
-
-<p class='c000'>”Men, huru vill du att jag skall hoppas? Jag har
-ju så djupt försyndat mig emot Herrens bud. Skall
-jag också kunna finna nåd?” sade Elisabeth sorgsen
-och ödmjuk.</p>
-
-<p class='c000'>”Det skall du,” sade Ferdinand med lefvande öfvertygelse,
-”blott du fast tror och hoppas derpå. Din synd
-är stor, men Jesu förtjenst är mycket större, ja så
-stor, att den räcker till att betäcka all verldens skulder,
-huru gräsliga de än vara må, om man blott i ödmjukhet
-sträcker sina händer derefter, med varmt och
-innerligt hopp.”</p>
-
-<p class='c000'>”O jag ville gerna tro dina ord, men jag kan ej!”
-suckade Elisabeth.</p>
-
-<p class='c000'>”Du kan, blott du ej misströstar, blott du väntar
-med tålamod. Icke kan man så hastigt fatta tron eller
-komma från mörker till ljus. Man måste småningom
-ledas dertill, och det går stundom mycket långsamt,
-men man skall ju vänta på mycket mindre, hvarföre
-skulle man då ej göra det på en sällhet, så stor som
-den Guds barn åtnjuta? Hoppas, bed och misströsta
-ej, så skall du med Guds nåd bli hulpen. Jag skall
-läsa något lugnande för dig om du så vill?”</p>
-
-<p class='c000'>”Ack ja, gör det!”</p>
-
-<p class='c000'>Ferdinand tog upp ur sin ficka nya testamentet, hvilket
-han, såsom en sann herrans apostel, ständigt bar
-<span class='pageno' id='Page_178'>178</span>på sig och började med mild och sagta röst läsa Johannes
-evangelium. De heliga orden funno väg till
-Elisabeths hjerta och spredo der en fläkt så mild, som
-hon ej på länge kännt. Med klarnad blick lyssnade
-hon till denna skrift, så underbart ljuf och tröstande,
-och hon kände dervid nästan lugn och frid, och då
-Ferdinand sent slutade sade hon varmt: ”tack!”</p>
-
-<p class='c000'>Men ack, efter denna tid kom åter långa stunder af
-ofrid och smärtsam förebråelse, stunder, på hvilka hon
-ingen ro fick, utan städse jagades ikring af sitt osälla
-samvete.</p>
-
-<p class='c000'>En afton satt hon åter på grafven. Det var långt
-lidet på våren. De höga åldriga träden på kyrkogården
-stodo i full pragt och i deras lummiga kronor slog
-nordens näktergal sina mildt melankoliska toner, toner
-så veka, så ljufva, som skulle de varit en helsning
-från höjden, af de själar, hvilkas jordiska omklädnad
-här under den gröna torfvan slumrade lugnt, tills tiden
-kommer att stå upp igen. Hög och vördnadsbjudande
-reste sig den gamla kyrkan, lik en moder midt ibland
-sina barn, omgifven af hundradetal af grafkors. Solens
-strålar föllo brutna genom trädens kronor på de höga,
-hvälfda, med små rutor i bly inlaggda fönstren, och
-förgyllde dem, så att de tindrade med en glans, som
-om tusende ljus strålat i helgedomen. Det gör ett oändligt
-stort och djupt intryck att se en kyrka, omgifven
-af grafvar. Nutidens bruk har väl skiljt dem ifrån
-hvarandra. Man föregifver hvarjehanda såsom orsaker
-<span class='pageno' id='Page_179'>179</span>dertill; men mig synes såsom borde ingen enda af dem
-vara gällande. Visst säges det vara skadligt för helsan
-att midt i en stad ha en begrafningsplats; men
-månne vår tid föröfrigt iakttar hvarje medel, som kunde
-bidraga att förlänga lifvet? Och månne ej våra
-vördnadsvärda förfäder lefvat vida längre än vi, ehuru
-de hade sina grafvar i sjelfva kyrkorna. Detta bruk
-vill jag ej försvara, ty äfven jag önskar engång att
-hvila under Guds öppna himmel, betäckt af den grönskande
-jord, jag så mycket älskar, och hvem är, som
-ej önskar att en solstråle må leka bland blommorna,
-som smycka hans graf? Det är blott bruket att skilja
-grafvarne från kyrkan, som förefaller mig motbjudande,
-ty äfven på landet har man gått så långt, att man
-blott för att få dem åtskilda, anlagt begrafningsplatser
-några steg från kyrkogården. Här åtminstone kan man
-ingen nytta hafva af att skilja dem åt och det är bedröfligt<a id='p179'></a>
-att se fördomen och modet utöfva inflytande
-på en sak, som borde anses vida höjd öfver deras
-domsrätt. Det förefaller mig derföre, som skulle man
-röfvat barnen från modren, då man skiljer åt dessa
-båda, ty kyrkan är ju den moder, som århundraden
-igenom troget bevakar de i grafvarne ljuft slumrande,
-trötta barnen, tills engång den kallanda rösten ljuder:
-”statt upp, statt upp!”</p>
-
-<p class='c000'>Med stilla, men djup sorg i hjertat satte sig Elisabeth
-på sina barns graf. Den låg invid stammen af
-en hundraårig lönn, blott prydd med ett enkelt jernkors,
-<span class='pageno' id='Page_180'>180</span>hvarpå de båda barnens namn, döds- och födelseår stodo
-ristade. Rundtikring korset och trädet var torflagdt
-och sköna rosor och nejlikor prunkade på grafven,
-och invid trädstammen stod en liten bänk för den sörjande
-modren. Allt detta var Ferdinands verk, ett bevis
-på hans milda, uppoffrande tillgifvenhet.</p>
-
-<p class='c000'>Bedröfvad satt Elisabeth på kyrkogården. Stora tårar
-perlade på hennes kinder, ty hjertat var så tungt
-och qvalfullt. Hon märkte ej, att kyrkogårdsporten öppnades
-och ett liktåg långsamt skred fram på den sandade
-gången, förrän den stannade just invid henne,
-der hon nu först varseblef en nyss öppnad graf. Den
-halfstora kistan, hvitmålad och enkel, med en liten grön
-krans på locket, ett bevis att en halfvuxen gosse här
-skulle slumra sin sista sömn, sattes vid klockornas
-högtidliga ljud sakta ned vid grafven, alla slöto en
-krets kring liket och se’n klockorna tystnat, uppstämde
-de med klara och milda röster: ”Med glädje och
-frid far jag nu hän.”</p>
-
-<p class='c000'>Den milda upplyftande sången trängde lik balsam
-ned till Elisabeths hjerta och upptände der en klar hoppets
-lampa. De förtröstansfulla orden i den heliga sången
-väckte en ljuf rörelse, en rörelse af hopp, fröjd
-och tillit i hennes själ, som hon aldrig kännt för. Alla
-Ferdinands ord, alla de heliga böcker, hon sjelf läst,
-men de der varit mörka och obegripliga för hennes förstånd,
-blefvo nu på engång klara för henne, det var
-som om hennes själs öga hastigt blifvit öppnadt. I
-<span class='pageno' id='Page_181'>181</span>strålande ljus såg och förstod hon nu hvarje ord och
-fattade och kände den innerliga förhoppning, de inneburo.
-Med innerlig tacksamhet blickade hon opp och
-varseblef då en gammal qvinna, som med undergifven,
-men djup sorg i sitt åldriga, skrynkliga, af silfverhår
-omgifna anlete stod med lutadt hufvud invid grafven.
-Det var enkan i Najn, som sörjde sin ende son. Med
-beundran och en känsla af underlägsenhet betraktade
-Elisabeth denna gamla gumma, och hon blef djupt rörd
-af den innerliga fromhet och undergifvenhet för Guds
-vilja, som talade ur hennes drag. Hon ville så gerna
-veta hvem gumman var och vara henne till någon nytta,
-ty allt utvisade att hon behöfde tröst och hjelp i
-flere än ett fall. Se’n liket var jordfäst, och alla borta
-som visat det den sista hederstjensten, utom dödgräfvarn,
-nalkades Elisabeth honom och frågade hvems
-graf det var. Utan att afbryta sitt sorgliga arbete svarade
-han, att det var en ung fjortonårig gosse, sonson
-till den gamla gumma, Elisabeth så mycket beundrat.
-Hans farfar hade varit en rik arftagare och son
-till en handlande, som dött, då han ännu var helt liten.
-Han hade också sjelf efter uppnådd myndig ålder
-handlat, men det ville ej gå med hans affärer, ty
-han var i ytterlig grad elak och liderlig på allt vis.
-Mot sin hustru hade han varit hård, ja stundom grym;
-men hon var engel i tålamod och godhet och fördrog
-allt ståndaktigt. Se’n han i fylleri och ond lefnad förslösat
-hela sitt arf, dränkte han sig slutligen, lemnande
-<span class='pageno' id='Page_182'>182</span>sin hustru med en fyraårig son alldeles utfattiga.
-Hon var dock lika flitig och arbetsam, som from och
-gudfruktig, och försörjde sig och sin son. Denne blef
-helt ung sjöman och detta bidrog att göra hans lynne,
-som hade mycken likhet med fadrens, alldeles vildt.
-Helt ung gifte han sig med en qvinna på allt vis dålig
-och lastfull, och hade med henne en son, denne gosse
-som just nu blef begrafven. Tidigt blefven fader- och
-moderlös, var han hos sin gamla farmor. Han var lika
-mild och ömsint, som far och farfar varit hårdsinta,
-och utgjorde farmodrens enda glädje, tills han
-för ett par dagar se’n hastigt dött efter en kort och
-häftig febersjukdom.</p>
-
-<p class='c000'>Sådan var dödgräfvarns berättelse och oaktadt den
-gjordes med köld och likgiltighet, uppväckte den dock
-en stor, ehuru vemodig glädje hos Elisabeth. ”Jag
-sörjer,” tänkte hon, ”och har dock så väl förtjent det
-hårda öde, som drabbat mig, då denna gamla qvinna
-deremot så god, så from, lidit så mycket hela sitt
-långa lif igenom och dock äfven nu med tålamod och
-undergifvenhet bär detta sista hårda slag. O, huru
-mycket bättre är ej hon än jag, och dock återstår för
-henne endast himlen och grafven att hoppas på, och
-jag deremot eger ännu på jorden föremål att lefva för
-och älska i min Helena och den goda Ferdinand. För
-dem och i deras kärlek vill jag hädanefter lefva, och
-skulle också ingen annan glädje mera finnas för mig
-på jorden, så kan jag dock nu hoppas på en stor och
-evig efter detta lif.”</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_183'>183</span>
- <h2 id='Ankomsten' class='c006'>Ankomsten till det nya hemmet.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Hör hoppets röst: det lofvar dig att stilla</div>
- <div class='line'>Den storm, som grumlar lifvets elf.”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in22'><em class='gesperrt'>Granberg.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>”Elisabeth,” sade Ferdinand en dag mot hösten, ”jag
-har tyckt mig märka, att du vantrifs på dessa nejder:
-Är det ej så?”</p>
-
-<p class='c000'>”Ack jo!” sade hon med en tår i ögat. ”Hvarje
-föremål här påminner mig om den olyckliga tid, då
-jag var så förblindad, och jag får ingen ro till mitt
-sinne.”</p>
-
-<p class='c000'>”Du måste bort! Re’n länge har jag bemärkt din
-oro och derföre har jag velat föreslå dig att flytta härifrån.”</p>
-
-<p class='c000'>”Huru gerna gjorde jag det ej, men hvart skall jag
-väl ta vägen? Jag eger ju i hela verlden ingen att
-vända mig till.”</p>
-
-<p class='c000'>”Har du glömmt mig?” frågade Ferdinand ömt förebrående.</p>
-
-<p class='c000'>”Ja du, men du har gjort så mycket för mig redan,
-att jag tvekar att numera vända mig till dig; dessutom
-kan du i detta fall ingenting göra för mig.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_184'>184</span>”Hvem vet? En fjerdingsväg från mitt boställe ligger
-en liten bondgård, som jag köpte i våras, ty läget
-behagade mig. Det är väl ett litet ställe och rummen
-äro få och små, men om du ej har något deremot, så
-skulle jag be dig flytta dit med Helena. Der i ensligheten
-på landet skall du finna ro och lugn, som du
-här saknar.”</p>
-
-<p class='c000'>”Tack du goda Ferdinand! Ack ja, huru skönt vore
-det ej att få lefva ett stilla obemärkt lif på landet i
-naturens sköte. Men huru skall jag lemna grafvarne,
-och huru skall det gå med lilla Helenas uppfostran?
-hvem skall lära henne der?”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag skall lära henne religion och allt hvad jag sjelf
-kan bäst och nyttigast, och du lär musik och sång,
-hvaruti du sjelf hunnit så långt; för resten skola vi ej
-meddela henne dessa ytliga kunskaper, som verldens
-barn så gerna pråla med. Hon skall få lära sig hvad
-som är godt och nyttigt, men det prålande och lysande
-skola vi ej fråga efter. Hvad åter grafvarna beträffar,
-skall du ej oroa dig för dem, ty du kan ju
-bedja någon af dina slägtingar vårda dem och sjelf
-kan du så ofta du vill fara in till stan och se om dem.”</p>
-
-<p class='c000'>Med glädje biföll Elisabeth till denna plan och skyndade
-med ifver att sätta den i verket. Efter några veckor
-var hon äfven färdig att flytta.</p>
-
-<p class='c000'>Sjelfva flyttningsdagen var en oändligt vacker höstdag.
-Tidigt om morgonen hade Elisabeth gått ut till
-barnens graf och då hon återvände, glänste några klara
-<span class='pageno' id='Page_185'>185</span>tårar i hennes ögon. På gården stod vagnen redan
-förespänd och Helena satt resklädd deruti.</p>
-
-<p class='c000'>”Hvad du dröjt länge min lilla mamma!” ropade hon
-mot modren. ”Du tror ej huru jag längtar att få se
-det vackra Kulla, dit morbror Ferdinand för oss.”</p>
-
-<p class='c000'>”Måtte du trifvas der!” sade modren mildt i det hon
-uppsteg och satte sig i åkdonet.</p>
-
-<p class='c000'>Ferdinand var den tredje i vagnen, som snart satte
-sig i snabb rörelse. Blott en afskedsblick kastade Elisabeth
-på huset, då de foro förbi det och lemnade så
-ett hem, som varit henne så kärt, som sett henne födas
-och der hon varit så lycklig, men också så outsägligt
-olycklig. Hon suckade djupt och med denna
-suck lättade sig hennes hjerta från mycket qval och
-många sorger. Med hopp och tillförsigt blickade hon
-omkring sig på naturens alla föremål. Augusti månad
-eger ett oändligt ljuft behag, som kanske uppväger vårens
-milda skönhet och högsommarns praktfulla, glänsande
-yppighet; det är något så onämnbart skönt och
-herrligt i en augustidag och qväll, det är som om den
-flyende sommaren ville vid sitt försvinnande ännu mera
-tjusa våra sinnen än förr.</p>
-
-<p class='c000'>Det var redan mot qvällen, då Elisabeth anlände till
-sin blifvande bostad. Det lilla rödmålade huset, med
-sina hvita knutar och fönsterposter samt sina af den
-nedgående solen förgyllda skorstenar, skimrade så behagligt
-fram genom en tät grupp af vackra hängbjörkar,
-som växte på den lilla gröna gården. På ömsesidor
-<span class='pageno' id='Page_186'>186</span>omgafs huset af löfskog, men på den fjerde sidan
-utbredde sig en vacker, temmeligen stor insjö,
-hvars klara böljor gingo helt nära foten af den lilla
-byggnaden. Små vackra holmar syntes här och der,
-äfvensom täta albuskar, bakom hvilka reste sig en
-hög, dyster tallskog, bekransade sjöns stränder. Hela
-scenen var så vacker och behaglig att Elisabeths hjerta
-ovilkorligt klappade af glädje, då vagnen körde opp
-och stannade vid trappan.</p>
-
-<p class='c000'>”Ack hvad det är vackert, gudomligt vackert!” utropade
-Helena och klappade i outsäglig fröjd sina händer
-samman.</p>
-
-<p class='c000'>”Tycker du så?” frågade Ferdinand leende.</p>
-
-<p class='c000'>”Jo jo, huru roligt skall det ej bli att lefva här!”
-fortfor den lilla i det hon såg sig omkring.</p>
-
-<p class='c000'>”Skulle du ej vilja sjelf ega ett sådant ställe?” frågade
-Ferdinand.</p>
-
-<p class='c000'>”Huru skulle jag kunna tänka derpå? Jag eger ju
-ingenting.”</p>
-
-<p class='c000'>”Men du eger ändå Kulla, ty jag ger dig det till
-namnsdagsgåfva! Det är ju i dag Lovisa och du har
-ännu ingenting fått, men också har du ännu ingenting
-bestått oss.”</p>
-
-<p class='c000'>”Ack ja, det är i dag min namnsdag!” utropade den
-lilla i det hon sprang att uppsöka sin mor, som gått
-ett stycke förut och redan inträdt i rummen.</p>
-
-<p class='c000'>De voro få, små och låga, som Ferdinand sagt, men
-de voro ljusa, vackra och putsade. Väggarne och taken
-<span class='pageno' id='Page_187'>187</span>voro nyss målade och friskt granris var strödt öfver
-de hvita golfven. Möblerna voro Elisabeths egna,
-här på förhand uppställda af Ferdinand, med en smak
-och en ordning, som hon ej skulle tilltrott honom. Med
-rörelse såg Elisabeth den omsorg, han haft för hennes
-minsta önskningar och tycken, dem han alla kände så
-väl och bevarat i troget minne.</p>
-
-<p class='c000'>Hon satte sig vid fönstret till ett rum, synbarligen
-ämnadt till hennes och Helenas sofkammare, ty två
-små sängar, med hvita täcken och beskuggade af hvita
-gardiner, stodo på hvar sin sida af rummet. Knappt
-hade hon hunnit sätta sig, innan dörrn öppnades och
-Helena rusade in.</p>
-
-<p class='c000'>”Vet du mamma,” sade hon med glädjestrålande blick,
-”morbror Ferdinand säger, att han ger hela Kulla åt
-mig till namnsdagsgåfva, ty du må veta att det i dag
-är Lovisa ehuru vi alla glömt det, utom den goda
-morbror.”</p>
-
-<p class='c000'>”Ja Elisabeth,” sade Ferdinand i det han närmade
-sig sin kusin, ”det är icke hos mig du bor, utan hos
-din dotter.”</p>
-
-<p class='c000'>”Du skämtar ju?” frågade Elisabeth misstroget.</p>
-
-<p class='c000'>”Nej, jag har aldrig talat mera sanning än nu,” sade
-Ferdinand allvarsamt. ”Jag har gifvit detta lilla
-ställe åt Helena till namnsdagsgåfva, efter det behagade
-henne så mycket, och jag hoppas du ej vill förneka
-henne att göra mig den lilla glädjen att ej försmå
-min ringa gåfva?”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_188'>188</span>”Ferdinand, du är så god!” sade Elisabeth med tårar
-i ögonen. ”Du har gjort oss så stora tjenster och
-ännu vill du råga måttet af dem, genom att för mitt
-barn uppoffra din förmögenhet. Men kan och bör jag
-tillåta det?”</p>
-
-<p class='c000'>”Du bör det, ty i din dotters namn har jag köpt
-detta lilla hemman, det är således hennes. Jag ville
-ej att du skulle anse dig beroende af mig, men med
-ditt eget barn kan detta aldrig komma ifråga. Dessutom,
-hvad den af dig så kallade uppoffringen vidkommer,
-skall jag aldrig sakna denna lilla summa, hvarigenom
-jag blott till en ringa del sökt återgälda hvad
-jag sjelf fordom åtnjutit af din alltid vördade faders
-oändliga godhet. Jag har ej stora, ej många behofver
-och att tillfredsställa dem eger jag ännu och alltid medel.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej, jag kan dock icke tillåta, att du för mig och
-mitt barn beröfvar dig denna summa, som du en dag
-kunde behöfva. Ack du har så många gångor godtgjort
-mig och de mina, hvad som blifvit gjort mot dig
-sjelf, att det nu är vi, som äro dig skyldige, och ack
-så mycket, att det aldrig, aldrig på jorden kan fullt
-betalas, men i en annan verld skall du njuta lönen
-derför. Derföre måste jag afslå denna din önskan och
-endast innerligen tacka dig för den!”</p>
-
-<p class='c000'>”Elisabeth, du kan ej vägra, att låta din dotter uppfylla
-min vilja, då du får höra, huru innerligt jag glädt
-mig åt detta hopp. Om du genom något vill bevisa
-att jag får vara och varit din sanna vän, så ber jag
-<span class='pageno' id='Page_189'>189</span>att du nu måtte belöna min trofasta tillgifvenhet genom
-att låta Helena uppfylla mitt hjertas varma önskan.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nå väl då,” sade Elisabeth och tårar af tacksamhet
-strömmade utför hennes bleka kinder, ”ske din vilja!”</p>
-
-<p class='c000'>Ferdinand tryckte sagta hennes hand och då han
-såg henne så upprörd, aflägsnade han sig; Helena hade
-längesedan lemnat dem.</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth satte sig åter i det fönster, hon under den
-vänskapsfulla striden lemnat. Tankfull satt hon med
-hufvudet lutadt i handen och såg utåt sjön. Solen hade
-nedgått, och der den försvunnit vid vesterhimmeln,
-flammade en hög purpurrodnad öfver skyarne, under
-det fullmånan uppsteg klar och ljus i öster på det högblå
-fästet, och återstrålade sin glänsande skifva i insjöns
-klara, lugna spegel. Det ligger ett slags magisk
-förtrollning i Augustimånans milda ljus och hvarje föremål,
-hvarpå det faller, framstår i en nästan öfverjordisk
-glans. Det är något mägtigt, ljuft men vemodsfullt
-i detta silversken, något som talar om längesen
-försvunna tider, om en sällhet, en dygd, som fordom
-funnits äfven på jorden, men nu lemnat dess arma barn
-och hvarföre den milda himlalampan blifvit satt till ett
-ljus för dem på deras mörka stigar. En mild, men
-mägtig förebråelse ligger i månans sken, som ovilkorligt
-träffar den själ, som är öppen för hvarje intryck
-och med sig sjelf känner att hon felat.</p>
-
-<p class='c000'>Äfven Elisabeth kände det så. Heta ångrens tårar
-rullade ned öfver den hand, hvarmed hon stödde sitt
-<span class='pageno' id='Page_190'>190</span>hufvud, och djupa suckar uppstego från det hjerta, der
-ej på länge någon glädje funnits. De sista förspillda
-åren reste sig spöklika och hotande för hennes inre
-syn, anklagande henne för all den sällhet, den glädje
-hon förstört för sig och dem, som bort vara henne
-kärast på jorden. Denna tanke var hård och bitter
-och en djup misströstan uppsteg dervid i hennes hjerta.
-Då klingade på engång toner helt nära invid henne,
-och en herrlig hymn ur ”Sions sånger”, dessa så mycket
-tadlade och dock så sköna andliga sånger, uppstämdes
-af en enkel manlig stämma, i hvilken Elisabeth
-igenkände Ferdinands röst. Sångens milda, ljufva
-toner spred en oändlig frid i Elisabeths hjerta, ju mera
-hon lyssnade till dem, och då de tystnade, runno
-ljufva tårar af hopp och glädje nedför hennes kinder.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_191'>191</span>
- <h2 id='Det' class='c006'>Det sista mötet.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Vi se hvarandra aldrig åter.”</div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>År kommo och gingo sin jemna gång och Elisabeth
-glömde derunder mycket; men hvad hon aldrig glömde,
-var att bittert begråta och sörja öfver sina felsteg, sin
-förblindelse. Visst mildrade tiden äfven denna grämelse,
-men ångern fortlefde alltid lika varm i hennes hjerta,
-ehuru äfven hoppet spred sina glädjestrålar i det
-mörker, som omtöcknade hennes framtid. Stundom,
-och det var ofta så, när minnet blef allför bittert och
-lifvet syntes henne så mörkt, uselt och fridlöst, då, lik
-en andehviskning, ljöd det en röst i hennes hjerta,
-som talade ord så ljufva, så herrliga, att hon, darrande
-af salighet, knappt vågade tro på dem; men de återkommo,
-de ville ej tystna, med hvarje år blefvo de
-klarare och i samma mån blef Elisabeths längtan allt
-innerligare, allt mera uteslutande; dock dolde hon den i
-djupet af sitt hjerta, lik en helgedom, bäfvande att visa
-den ens för Ferdinand och sin goda, vackra, älskade
-Helena, som med hvarje år blef henne allt kärare;
-hon var ju det bästa modren egde på jorden, det enda,
-utom sina ljusa, lockande förhoppningar. Med allt
-<span class='pageno' id='Page_192'>192</span>innerligare vänskap fästade sig Elisabeth vid Ferdinand.
-Han var hennes tröst i sorgestunderna, hennes sällskap
-i de gladare, hennes råd, hennes stöd, hennes allt i
-allom och dertill en trogen, omsorgsfull lärare för hennes
-barn, detta barn, som med hvarje år allt skönare
-utvecklade så herrliga egenskaper, att det arma modershjertat
-darrade af tacksam sällhet.</p>
-
-<p class='c000'>Under de fyra år, som förgått, se’n Elisabeth öfvergaf
-sin födelsestad och begaf sig till den fristad, som
-den aldrig svikande vännen beredt henne och hennes
-dotter, hade de mycket sällan varit i ... och då det
-någongång händt, var grafven det enda ställe mor och
-dotter besökte. Naturligtvis skulle detta väcka nyfikenhet
-i den lilla staden, der Elisabeth var så känd, se’n
-barnaåren; — mindre underliga ting hade gjort det —
-men det uppväckte också mycket tadel och många försmädliga
-gissningar och häntydelser, rörande hennes
-och Ferdinands förhållande till hvarandra; ty det är nu
-engång så fatt med de arma menniskorna, att ehuru
-de sjelfva sällan på det rätta sättet bekymra sig om
-andra, bli de dock högeligen förbittrade, om andra på
-något sätt visa likgiltighet för dem, och den stackars
-skyldige blir då med eller utan orsak på det grymmaste
-gisslad af förtalets giftiga tungor. Det hände stundom,
-att ändå någon midt i den allmänna fördömmelsen
-upphöjde sin röst till försvar för den hårdt ansatta
-frånvarande, men då blef en allmän axelryckning och
-ett försmädligt löje den frimodige försvararens belöning,
-<span class='pageno' id='Page_193'>193</span>och denna vanliga fras blef svaret på den mildare domen:
-”nog känner man ju hennes förra lif, och den
-som kan lefva så som hon med en, kan det nog med
-en annan också,” och på dessa ord fann ingen svar.</p>
-
-<p class='c000'>Det ligger någonting hårdt och nedslående uti att
-betrakta det sätt, hvarpå menniskorna i allmänhet bemöta
-dessa sina olyckliga likar, som snafvat och fallit
-under vandringen på lifvets slippriga stig, men hvilka
-rest sig ur fallet och framstå renade igen genom ånger
-och tårar inför Honom, som allena eger att dömma ”öfver
-lefvande och döda.” O menniskorna, de förgäta,
-huru lätt de sjelfva kunnat sjunka, om frestelsen hade
-träffat dem, de förgäta, huru deras himmelska bröder,
-englarne, gläda sig ”öfver den syndare som sig omvänder
-och bättrar;” de fördömma blott, och draga sig
-undan för dessa, som de varit angripne af pestsmitta.
-Ack! visst är det sannt, att synden är en sjukdom,
-värre än pest och allt annat ondt, men liksom man
-blir fri från en fysisk smitta, så kan menniskan ock
-genom väckelse och ånger befrias från syndasjukan.
-Och likväl, ehuru Gud förlåtande upptagit det återvändande
-bannet, likväl skola vi, dess syndiga bröder,
-med förakt och hårdhet stöta honom ifrån oss. O! vi
-veta ej hvilken bitter känsla detta väcker hos en menniska,
-som nog sjelf ändå i djupet af sin själ i outplånliga
-drag har sin syndaskuld skrifven; huru vämjeligt
-vår misstro kan göra hans lif, tungt nog förut
-<span class='pageno' id='Page_194'>194</span>genom en evigt aggande ånger; huru det kan väcka
-bitterhet och trots i ett sinne, förut mildt och sagtmodigt,
-och — o denna tanke är an afgrund! — kanske
-förstöra ånyo i hans själ det himmelska utsädet, som
-ännu ej hunnit slå djupa rötter.</p>
-
-<p class='c000'>Likväl är det godt och nyttigt, det förakt verlden
-skänker brottslingen, och glädjande den afsky, den visar
-öfver brottet; den är en genklang från de tider, då
-menniskosinnet rent och skuldfritt ännu, med fasa hör
-brottet omtalas och knappt känner hvad det är, mera
-än att det är något, som ej är godt. Nyttig är denna
-afsky derföre, att äfven den är ett medel och kanske,
-ty värr, det verksammaste, att afskräcka menniskorna
-från att beträda brottets ofta, ack så lockande,
-stig. Samvetet är så mjukt, så elastiskt, så medgörligt,
-vår fader deruppe så mild, så förlåtande, Han öfverser
-nog med våra små snedsprång från pligtens regelrätta
-stråt; men menniskorna äro strängare, deras
-dom fruktar man mera och af räddhåga för dem, afstår
-man den lockande, men brottsliga njutningen. Ack
-det är väl eländigt, och ringa värde lärer vår Herre
-sätta på en så beskaffad dyggd, men den kan dock
-verka mycket godt, ehuru ej för den som öfvar den, ty
-exemplet är dödande för en ung, ännu oskyldig själ;
-det finnes en onämnbar tjusningskraft i synden, en
-tjusning, som berusar och förbländar den olyckliga,
-som engång blifvit indragen i dess trollkrets. Derföre
-är det godt att afsky lasten och brottet och det bör
-<span class='pageno' id='Page_195'>195</span>hvarje menniska göra, men man borde ej vara så snabb
-att tro, att påbörda sin nästa allt ondt. Ser man deremot
-tydligt, att han är skyldig, då bör föraktet drabba
-honom, ty motsatsen skulle endast stärka honom i
-sin förvillelse; men visar han ett tecken till ånger, o,
-då bör man ej genom hårdhet och köld qväfva denna
-gudagåfva, icke göra återgången till ett bättre lif tung
-och svår, ja stundom omöjlig för den arme vilseförda.</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth kände djupt sitt begångna felsteg och just
-denna känsla uppväckte i hennes själ dess fordna milda
-blygsamhet. Aldrig, under dessa fyra förgångna
-år, hade hon omnämnt Rudolph: de var som om hans
-blotta namn uppväckt en oöfvervinnelig afsky i hennes
-hjerta. Hon hade ej sett honom, se’n deras skilsmessa
-vid barnens dödsbädd och egde ingen tanke för
-återseendets stund, ty innerligt bad hon stundom att
-den aldrig måtte komma. Äfven Rudolph å sin sida
-undvek henne sorgfälligt, men lik en osalig ande irrade
-han i hennes granskap, osedd och fridlös, men ur
-stånd att undfly den ort, der hon vistades.</p>
-
-<p class='c000'>En skön juniafton hade Elisabeth vandrat ett långt
-stycke väg från hemmet. Hon hade gått ut med Helena
-att efter vanligheten möta Ferdinand, som hvarje
-dag plägade besöka sina kära skyddslingar. Aftonen
-var så oändligt skön att Elisabeth, sedan hon förgäfves
-gått ett långt stycke fram längs den smala, genom
-en vacker löfskog sig slingrande, vägen, beslöt att sätta
-sig på en hög kulle, som reste sig i skogen helt
-<span class='pageno' id='Page_196'>196</span>nära invid vägen och der invänta Ferdinands ankomst.
-Hon gjorde så och Helena aflägsnade sig för att plocka
-liljenkonvaljer, som i ymnighet växte på en nära
-belägen äng. Elisabeth var ensam. Hon aftog hatten
-och lät den milda sommarluften spela kring kinder och
-hals. Trött nedkastade hon sig på den mjuka gräsmattan
-och lutade hufvudet mot stammen af ett åldrigt
-träd. Det gullgula håret böljade ej mera som fordom
-fritt öfver de snöhvita, fylliga, men nu så magra, skuldrorna,
-utan låg fängsladt i en tjock fläta kring det
-ännu vackra, ehuru så betydligt förändrade, hufvudet.
-Dragen voro bleka och grufligt afmagrade, men ändå
-mildare nu än någonsin. Ett ljuft trånande vemod låg
-i blicken, hvarmed hon långsamt och tankfullt såg omkring
-sig. Den plats, der hon hvilade, var vacker och
-skuggrik, ty höga, lummiga trän omgåfvo den öppna
-toppen af kullen och mellan deras tjocka stammar växte
-höga ormbunkar och vilda törnrosor, nu prunkande i
-full blomm. Allt var så vackert och fridfullt, att Elisabeth
-kände en liflig rörelse af tacksamhet och glädje,
-men hastigt förvandlade sig denna rörelse i förskräckelse,
-ty hennes kringirrande blick mötte ett föremål,
-för hvilket det studsade tillbaka. Der midt emot, mellan
-de täta trädstammarne stirrade ett par mörka ögon
-på henne med eldblick. Elisabeth darrade och ville fly,
-men då hon reste sig från marken, fördes plötsligt det
-höga gräset undan och en hög, men lutad gestalt nalkades
-henne med vacklande, osäkra steg.</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_197'>197</span>Till hälften rest från marken, stirrade Elisabeth orörlig
-och med en obeskriflig häpenhet och förfäran målad
-i sina drag, på den vålnadslike varelsen, som långsamt
-nalkades henne. När den uppnått henne, stannade den
-och betraktade henne stum och med en förebrående,
-men sorgfull blick, några minuter.</p>
-
-<p class='c000'>”Du vill fly mig,” sade mannen omsider med graflik
-röst, ”du hatar, du afskyr mig. Mycket har jag felat,
-mycket brutit, men detta förtjenade jag ej.”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth sade intet. Ångestfullt blickade hon i den
-talandes anlete. Det var askgrått, förfallet och liflöst,
-döden hade redan tryckt sin stämpel derpå; endast
-blicken ur de djupt insjunkna ögonen egde ännu lif
-och eld, då den häftades på henne. I den lutade gestalten
-hade man knappt kunnat igenkänna den fordom
-så reslige Rudolph, och likväl var det han. Elisabeths
-häpna blick undgick honom ej, den framkallade en svag
-rodnad och ett bittert leende hos honom.</p>
-
-<p class='c000'>”Du känner mig kanske ej,” sade han med häftig
-ton, ”och det skulle ej förundra mig; fyra långa års
-helvetiska plågor till kropp och själ kunna förvandla
-äfven en engels utseende, hvad hafva de ej då verkat
-på mig! Och ändå är jag densamma ännu och evigt i
-mitt hjerta. Men det var ej derom jag ville tala,” fortfor
-han efter en kort paus och strök med den magra
-handen öfver sin bleka panna. ”Jag ville blott se dig,
-ännu en gång höra från dina läppar min dom, och sedan
-fly, fly för evigt.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_198'>198</span>Elisabeth teg.</p>
-
-<p class='c000'>”Svara då,” sade han nästan otåligt, ”upprepa ännu
-en gång förbannelsen öfver mitt hufvud, och jag
-vill lemna dig.”</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth teg ännu.</p>
-
-<p class='c000'>”O, du hatar mig då så gränslöst, att du ej engång
-vill tilltala mig, vore det än med en förbannelse,” klagade
-Rudolph, och en tår simmade i hans af sorgen
-fördunklade ögon.</p>
-
-<p class='c000'>”Nej, jag hatar dig ej,” sade Elisabeth klart, men
-sagta.</p>
-
-<p class='c000'>”Huru?” utbrast Rudolph och en stråle af hopp bröt
-fram i hans blick. ”Skulle du väl kunna förlåta mig?”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvad har jag att förlåta?” sade Elisabeth sorgligt;
-”sjelf har jag varit den brottsligaste af oss båda.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej, det har du ej. Var det ej jag, som, lik en
-orm, inträngde i ditt hem och spred der olycka och
-tvedrägt mellan hjertan, skapade att vara förenade och
-värdiga hvarandra? Var det ej jag, som förrådde alla
-pligter af vänskap, tacksamhet och ära, som röfvade
-sällheten från mitt lifs räddare, dref honom i landsflykt,
-som förvillade hans maka, och blef hans barns mördare?
-Är det ej på mig all denna förfärliga skuld
-hvilar, jemte din rättvisa, ehuru grufliga förbannelse?”</p>
-
-<p class='c000'>”Har jag förbannat dig? O, då har det skett i en
-mörk och olycklig stund,” sade Elisabeth snyftande.</p>
-
-<p class='c000'>”Skulle du ej nu upprepa den?”</p>
-
-<p class='c000'>”O nej, nej!”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_199'>199</span>”Tack Elisabeth!” sade Rudolph full af salig glädje.
-”Du har lyftat en centnerbörda från mitt hjerta, ty tro
-ej att jag eljest trängt mig fram till dig. I fyra långa
-år har jag irrat kring din boning utan att våga visa
-mig för dig, ty minnet af din sista förvirrade blick
-skrämde mig; men döende af längtan efter ett förlåtande
-ord från dina läppar, har jag dock ej kunnat helt
-och hållet slita mig lös från din närhet, ty jag hoppades
-på den saliga stund som nu är inne. O Elisabeth!
-Jag har gjort dig mycket, kanske ohjelpligt, ondt, men
-du skulle likväl icke hatat mig, om du kännt all den
-gränslösa kärlek, jag burit till dig. Nej blif ej ledsen,
-se ej så sträng, så hotande ut! Jag talar ju blott om
-hvad som varit och huru jag älskat dig så, som ännu
-ej en qvinna blifvit älskad; ja ännu — ännu ....
-men jag skall ju icke tala derom. Blott för att få din
-förlåtelse kunde jag förmå mig att ännu engång framträda
-inför dig och väcka smärtsamma påminnelser hos
-oss båda. Det är sista gången och innerligen tackar
-jag dig för den tröst du gifvit mitt hjerta! Den skall
-blifva mig ett ljus på den korta väg, mig återstår att
-vandra; den gör, att jag med lugn kan tänka på den
-långa skilsmessan från allt, hvad som är mig kärast,
-från fosterland och de få vänner, jag eger. Den gör
-också, att jag med glädje tänker på den sällhet, som
-jag så innerligen tror och hoppas ännu skall bli din
-lott på jorden, se’n alla sorger vikit med mig, som var
-din lyckas mördare.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_200'>200</span>”Hvilken sällhet skulle väl numera kunna bli min
-lott?” sade Elisabeth vemodigt, ”jag har ju förverkat
-allt hopp derpå.”</p>
-
-<p class='c000'>”Du har ingenting gjort,” sade Rudolph högtidligt,
-”du är oskyldig; ty du gaf endast vika för en ögonblicklig
-svaghet, men jag ensam är den skyldige. Huru
-väl om hela straffet träffat mig allena! Men så skall
-det hädanefter bli, jag känner det, ty med din lösta
-förbannelse återtogs straffdomen öfver oss båda, så att
-du blef den fria och jag skall hädanefter ensam bära
-det, som ännu ej är fullgjordt. Du deremot skall åter
-bli lycklig, <em>nu</em> vet jag det, och denna kunskap gläder
-mig. Du skall återfå <em>honom</em>, som min kärlek höll på
-att för evigt beröfva dig, honom, som du saknat och
-begråtit i så många år; han skall med ännu varmare
-kärlek än fordom omfamna dig, ty han återfår ju dig
-luttrad genom frestelsens skärseld. Detta hopp är det,
-som ännu kan uppehålla mig i de svåra, plågfulla stunder,
-som återstå innan vandringen är fullbordad och
-bördan lyftas från de axlar, som redan böjt sig under
-den. Och när jag engång, hvilket som jag hoppas
-sker snart, får lägga mitt trötta hufvud ner till hvila i
-den kalla jorden: då kan jag i skilsmessans stund med
-glädje tänka på den lycka I båda njuten och dervid
-äfven påminna mig den förlåtelse du skänkt mig.”</p>
-
-<p class='c000'>En häftig darrning öfverföll Elisabeth vid dessa ord.
-Rudolphs spådom fann en genklang i djupet af hennes
-hjerta; nu visste hon hvad hon längtat och trånat efter,
-<span class='pageno' id='Page_201'>201</span>såg att också hon i tysthet hyst detta hopp utan
-att dock våga erkänna det ens för sig sjelf. Att dock
-nu se denna längtan, detta hemliga hopp klädt i ord,
-öfversteg all hennes styrka och hon vacklade af sinnesrörelse.
-Rudolph såg denna svaghet och förstod
-dess källa; ett smärtsamt leende flög öfver hans tunna,
-bleka läppar och han sade lugnt och förtröstande:</p>
-
-<p class='c000'>”Det skall ske som jag sagt, jag vet det, och fröjdar
-mig deråt. Och då du åter är lycklig och säll, så
-ber jag, att om en ofrivillig tanke flyger tillbaka till
-en tid, den du önskar vara begrafven i glömskans sköte,
-du då utan allt hat och agg måtte dröja vid mitt
-minne. Och nu lef väl för evigt! Aldrig skall jag
-mera störa din frid, ty jag går nu bort för att i ett
-fremmande land, under en varmare, skönare himmel,
-söka mig en graf, der jag i lugn får hvila ut från alla
-strider och qval. Der skall jag slumra ensam, gömd
-och glömd, men lycklig, ty din förlåtelse skall sprida
-en glädjeskimmer kring min dödsbädd. Ännu engång
-tackar jag dig för den! Gud välsigne dig och gifve
-ditt rena, skuldfria hjerta frid!”</p>
-
-<p class='c000'>Med dessa ord böjde han sig ned öfver Elisabeth,
-som åter sjunkit ned på gräsmattan, och tryckte sina
-glödande läppar mot hennes höga, kalla panna; derpå
-aflägsnade han sig långsamt, utan att se sig om.</p>
-
-<p class='c000'>Elisabeth stirrade efter honom så länge som möjligt,
-men då den sista skymten försvunnit af honom bland
-skogens trän, då föreföll henne alltsammans som en
-<span class='pageno' id='Page_202'>202</span>dröm, en villa. För att skingra den, strök hon med
-handen öfver sin panna, men der brände ännu spåret
-af den glödande kyssen, döds- och afskedskyssen. Förvirrad
-blickade hon omkring sig; då framträdde ur skogen
-Helena med sin fyllda blomsterkorg på armen och
-en krans af de vackra, doftande blommorna kring sitt
-lilla mörklockiga hufvud.</p>
-
-<p class='c000'>”Ack mamma,” utropade hon och kastade sig kring
-modrens hals, ”du tror ej huru mycket blommor det
-finnes derborta på ängen. Huru vackert är ändå ej landet;
-här vill jag lefva och dö med dig och den gode
-morbror Ferdinand! Men du är så allvarsam?” afbröt
-hon sig sjelf med en kärleksfull blick på modrens sorgsna
-anlete, ”är du ledsen för det jag dröjde så länge,
-men det skall du ej vara, ty, ser du, jag har ju bundit
-en krans under tiden, som jag skall ge morbror.
-Är den ej vacker mamma lilla?”</p>
-
-<p class='c000'>”Jo mitt barn,” sade modren, men hennes blick var
-häftad endast på dottrens vackra anlete och hon tryckte
-henne ömt och innerligt till sitt hjerta, kännande
-lifligt, att hon numera utgjorde den enda länk, som
-ännu förmådde fästa henne vid en lyckligare tid.</p>
-
-<p class='c000'>”Men hvar kan den morbror dröja?” frågade Helena
-otåligt efter en stund; ”jag tror han glömmt oss i dag.”</p>
-
-<p class='c000'>”Det tror ej jag,” svarade härvid en röst helt nära
-och den efterlängtade framträdde ur skogen. Med ett
-utrop af glädje sprang Helena emot honom och gaf sin
-<span class='pageno' id='Page_203'>203</span>enkla, men vackra och doftande gåfva. Derefter vandrade
-alla tre långsamt mot hemmet.</p>
-
-<p class='c000'>En timma sednare samma afton rullade, från den
-närmast Elisabeths boning varande gästgifvaregården,
-en resvagn. Tvenne herrar sutto deri. Den ena var
-ännu ung, den andra blek, lutad och skugglik, med ett
-ord Rudolph. Stumma sutto de under den snabba färden.
-Mägtiga tankar tycktes kämpa i Rudolphs sinne,
-endast afbrutna af en häftig, orolig rynkning på ögonbrynen
-af smärta, hvarje gång en större skakning på
-den på mjuka fjädrar gungande vagnen förmärktes,
-men straxt derpå försjönk han åter i lika djupa grubblerier.</p>
-
-<p class='c000'>Så förgick timma efter timma, mil efter mil. Natten
-igenom gick färden och tidigt om morgonen befunno de
-sig i Å.. På värdshuset, der de togo in, dröjde de
-endast ett par minuter och begåfvo sig derefter ned till
-stranden för att gå ombord på det vackra, eleganta
-ångfartyget Finland, som skulle öfverföra dem till Sverige,
-derifrån de vidare ville fullfölja resan till södra
-länderna. Allt var af en vän förut iordningställdt till
-resan och fartyget färdigt att afgå. Ännu på stranden,
-hörde de redan qvartskottet aflossas och de skyndade
-sig att komma på fartyget. Rudolph gick förut, den
-andre följde honom. Plötsligt vände sig Rudolph om
-och sade allvarsamt:</p>
-
-<p class='c000'>”Du vill då följa mig Verner? du vill då för min
-skull lemna fädernesland, vänner, älskarinna och allt,
-<span class='pageno' id='Page_204'>204</span>och kanske för lång tid; ty ännu återstå kanske många
-stunder af plåga för mig, innan det sega lifvet är
-utnött?”</p>
-
-<p class='c000'>”Ja jag vill!” sade Verner, en ung läkare; hemma
-från Rudolphs och Leonhards gemensamma födelsestad
-och litet slägt med den förre, samt nu för det närvarande
-stadsläkare i ..., ”för dig och min vetenskap
-lemnar jag gerna på en tid mitt kära Finland och allt
-hvad jag eger dyrbart här.”</p>
-
-<p class='c000'>”Men om du ej återfann det, så som du lemnade
-det?” frågade Rudolph och ett bittert minne förvred
-hans drag; ”om deras hjertan, som nu älska dig, vore
-slutna vid din återkomst och kallnade för dig?”</p>
-
-<p class='c000'>”Gud bevare!” utropade den unge mannen leende,
-men dock ofrivilligt bleknande vid denna hårda spådom.</p>
-
-<p class='c000'>Rudolph varseblef denna blekhet. ”Gå! ännu är det
-tid,” sade han, ”gå och bevaka din sällhet att ej arffienden
-röfvar den ifrån dig!”</p>
-
-<p class='c000'>”Det finnes en bättre hand än min att skydda den,”
-sade Verner med fast tillförsigt, ”och <em>vill</em> ej den beskydda
-så vore alla mina bemödanden fåfänga.”</p>
-
-<p class='c000'>”Men hvarföre skulle du följa mig? Ännu aldrig har
-jag egt någon, som varit mig trofast tillgiven; skall
-min dödsbädd i detta fall bli lyckligare än min vagga?”</p>
-
-<p class='c000'>”Tala ej om död och dödsbädd! Du reser ju nu
-ut för att söka ny helsa i ett mildare klimat och säkert
-återvänder du helt frisk derifrån efter ett par månader,
-eller ett år.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_205'>205</span>”Frisk ja, och frisk för evigt. Aldrig återser jag
-mera mitt fosterlands klippiga kuster, men nog irrar
-väl min ande hit igen, ty den lemnar ju allt, som den
-älskat, här. Jag vill icke bedraga dig; det är döden
-som långsamt gnager på mitt hjerta; det är för att söka
-mig en varmare graf, än under nordens frusna drifvor,
-jag nu reser. Men dödskampen kan bli lång och
-grym och plågorna göra mig mera despotisk än jag
-eljest är. Blif derföre qvar här, ännu är det tid, blif
-qvar och lemna mig åt mitt öde!”</p>
-
-<p class='c000'>”Alla passagerare om bord!” skallade kaptenens
-stämma i det samma och alla hastade hufvudstupa att
-efterkomma befallningen.</p>
-
-<p class='c000'>”Ännu är det tid,” upprepade Rudolph, ”lemna mig!”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej jag följer dig!” ropade Verner utan tvekan.</p>
-
-<p class='c000'>I samma stund satte sig fartyget i rörelse. Rudolph
-tryckte tacksamt vännens hand.</p>
-
-<p class='c000'>”Farväl mitt fosterland, sade han då Å.. försvunnit
-ur deras åsyn, ”farväl för evigt!”</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_206'>206</span>
- <h2 id='Den2' class='c006'>Den döende.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Så må jag dö af verlden oförstådd,</div>
- <div class='line'>Men ej försmådd</div>
- <div class='line'>Af Den, som engång löser lifvets gåta:</div>
- <div class='line'>Han, som mitt lif en himmelsk syftning gaf,</div>
- <div class='line'>Skall i min graf</div>
- <div class='line'>Mig ej åt stoftets mörker öfverlåta.”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in26'><em class='gesperrt'>Atterbom.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>En osynlig ande för oss nu bort till en fjerran strand.
-Milda, ljufva dofter uppfyllde luften, så varm, som ännu
-aldrig en nordens sommardag egt den och solen strålar
-glödande öfver en jord, höljd af en evigt blomstrande
-skönhet och ungdom. Allt är så outsägligt herrligt,
-luft och jord och himmel; men i nordbons själ väcker
-den trånad och längtan, denna himmel, så högblå, så
-ljuf; han längtar bort till sina gröna kullar, sina stora
-sjöar och sin klara, ljusa himmel, beströdd med milliarder
-stjernor och prydd med klart flammande norrsken;
-äfven den kalla vintern med sina höga drifvor är honom
-kärare, än denna eviga vår. Herrlig är den dock
-och ljuft vore att tillbringa en tid, men endast en liten
-tid, i ”Italia herrlig och mild,” ty det är till dess varma
-luft, dess doftande orangelunder, dess skönheter af
-tusende slag, vi fört våra läsare, i förhoppning att finna
-<span class='pageno' id='Page_207'>207</span>öfverseende med den lilla svaga teckning, vår ofullkomliga
-penna förmått göra af all den skönhet, vi
-drömt om, men i verkligheten sjelfve aldrig skådat, en
-okunnighet och obekantskap, som vi dela med de flesta
-våra landsmän, ty få af dem hafva varit längre än till
-Stockholm eller Petersburg, om man undantager sjömän.
-Och dock skulle vi ej sakna medel till dessa
-lärorika och interessanta utflykter; vi kunna kanske
-bättre, än Svenskar och Danskar, göra vår eriksgata
-kring Europa, ty Finland, ehuru ingalunda rikt lottadt,
-är dock ej af de fattigaste länder. Men hvad är det
-då som vållar, att Finnen så sällan sticker hufvudet
-utom sitt fosterlands gränsor? Icke är det brist på nyfikenhet,
-ty i detta fall stå våra käre landsmän på
-samma linie med hela den öfriga verlden; icke heller,
-är det af hushållning, patriotism och hvad alla dessa
-vackra egenskaper heta, som pryda ett lands medborgare,
-ty ingen är mindre hushållsaktig än finnen och
-mindre patriotisk än han, då det blir fråga om att välja
-mellan sitt eget, eller ett fremmande lands, produkter
-och att, i mån af sina tillgångar, lägga sig till onödiga
-lyxartiklar. Hvad är det då som vållar denna
-likgiltighet att se andra länder? Flegman, den medfödda
-trögheten i sinnet. Visst vore det roligt att resa,
-tänker man, och kanske jag hade råd dertill, men det
-är så mödosamt, så besvärligt, jag måste för så länge
-afsäga mig alla mina gamla, kära vanor; nej! det
-är bäst jag blir hemma. Och denna tröghet vidlåder
-<span class='pageno' id='Page_208'>208</span>oss icke allenast i fråga om nöjen och trefnad, men
-äfven i saker af vigt och allmän nytta, och har, ty
-värr, ofta förorsakat stora och ohjelpliga förluster för
-hela vårt land.</p>
-
-<p class='c000'>Det var till Italiens förgård, till det sköna, för så
-helsorikt ansedda Nizza, vi vilja föra våra käre läsare.
-Det var om hösten 183.. November månad var inne,
-ej den dystra, stormiga, mörka och töckniga, som
-i norden, men november ändå, ehuru klädd i söderns
-förtjusande drägt. Orangelunderna prunkade med de
-herrligaste mogna frukter och spredo en aromatisk och
-tjusande doft ikring sig, frestande för en nordbos dervid
-ovana näsa. Blommor, frukt och sjelfva jorden
-vittnade dock om vinterns annalkande äfven här, ehuru
-det var en söderländsk vinter.</p>
-
-<p class='c000'>Många resande hade anländt dessa sista veckor och
-kommo allt dageligen. Promenader och gator vimlade
-af dem. De voro Fransmän, Spanioner, Tyskar, Nordboer
-och framför alla Engelsmän. Större delen af dessa
-fremlingar buro sjukdomens och dödens prägel i
-sina bleka anleten, sina magra, skugglika gestalter och
-i sina långsamma, besvärande rörelser. Och dock hade
-de kommit hit för att söka lif och helsa i den milda,
-ljufva luft, som herrskar här; men ack, fåfänga
-äro alla försök dertill, se’n lidandets mask en gång
-funnit väg till hjertat och lefver och gnager der utan
-uppehåll.</p>
-
-<p class='c000'>Ett par veckor före den dag, för hvars afton vi närmäre
-<span class='pageno' id='Page_209'>209</span>vilja redogöra, hade tvenne resande, bland många
-andra, anländt längs jernvägen till Nizza. De voro
-icke utmärkta, hvarken i klädedrägt eller väsen framför
-någon af de andre, men det framstående nordiska
-draget i deras ansigten och den ovanliga, fast sköna
-accenten, på deras fransyskt-italienska språk, göra, att
-vår uppmärksamhet genast fästas vid dem. Hvilka kunna
-båda dessa fremlingar vara? Vi vilja beskåda dem
-närmare, kanhända de ej äro oss obekanta. Den äldre
-af desse fremlingar var troligen ej mycket öfver
-tretio år, ehuru sjukdom och lidande tryckt en stämpel
-af grämelse och lidande på hans bleka drag och lutande
-gestalt, och gaf honom utseende af att vara minst
-15 à 20 år äldre, än han verkeligen var. Han gick
-långsamt och med möda, stödd på sin följeslagares
-arm, som med omsorg och styrka ledde honom genom
-ett par gator till det stora hotel, der de fingo rum i
-tredje våningen. Sedan den sjuke fremlingen med möda
-stretat upp för de höga trapporne, allt biträdd af
-den unge, lefnadsraske mannen, kastade han sig utmattad
-på en soffa och förblef der orörlig flere timmar.
-Många dagar förgingo så under tystnad och djupt
-lidande.</p>
-
-<p class='c000'>En afton några veckor sednare låg den sjuke fremlingen
-på samma soffa, som nu blifvit flyttad under
-det höga, gothiskthvälfda fönstret. Det stod öppet och
-söderns milda aftonluft strömmade in i rummet och kyste
-lätt den sjukes bleka panna, der han låg stödd
-<span class='pageno' id='Page_210'>210</span>mot några omsorgsfullt lagda kuddar, lutande hufvudet
-i sin magra hand och med blicken följande en stråle
-af den nedgående solen, som ännu glödande qvardröjde
-på fönsterrutorne. En tår af stilla, hemlig trånad
-glimmade dervid i hans insjunkna ögon och en sagta
-suck uppsteg ur det qvalda bröstet. Då nåddes hans
-öra på engång af toner, vid hvilka han spratt våldsamt
-till och lyssnade. Det var ett positif nere på gatan,
-som spelade en vals, den han fordom ofta hört i
-sitt hemland. Han lyssnade begärligt till dessa toner,
-som likt ett svärd inträngde i hans hjerta och genombårrade
-det med tusende stygn; det låg dock ett slags
-hemlig tjusningskraft i sjelfva det bittra minne, de uppväckte.</p>
-
-<p class='c000'>En timma sednare inträdde den unge mannen till sin
-sjuke vän. Han hade varit ute på promenader och gator
-och återvände helt upplifvad och hoppfull till sin
-boning. Obemärkt inträdde han och såg vännen ligga
-stilla på sin soffa under det öppna fönstret, derifrån
-alla solstrålar så småningom dragit sig. Sagta, ty han
-trodde att vännen sof, gick han fram för att stänga
-fönstret, att ej nattluften skulle skada den sjuke; men
-då han var nära att verkställa sin afsigt, smög en kall
-hand öfver hans och en mild, men vemodig stämma
-sade på svenska:</p>
-
-<p class='c000'>”Låt det stå öppet så länge, Verner! Jag vill så gerna
-inandas denna balsamiska luft, så ljuf och dock så
-olik vår.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_211'>211</span>”Men den kunde lätt skada dig, Rudolph.”</p>
-
-<p class='c000'>Rudolph Berg — ty det var han — log svagt i det
-han sade: ”Mig skadar intet numera.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag har också tyckt,” sade vännen, som ej ville
-fatta meningen af hans ord, ”att du på dessa sednare
-tider sett raskare ut. Snart lära vi kunna fortsätta vår
-resa längre fram.”</p>
-
-<p class='c000'>”Ja vi resa snart, men åt olika håll,” sade Rudolph
-tankfullt, ”båda återvända vi likväl till hemmet.”</p>
-
-<p class='c000'>”Vår afsigt var ju att resa till södra Italien, Rom,
-Neapel, Palermo,” sade Verner, som ville blanda bort
-hans sorgliga tankar, ”eller har du kanske bytt om
-plan och vill anträda resan hem?”</p>
-
-<p class='c000'>”Du vill ej förstå min mening, Verner, derföre måste
-jag uttala den tydligare. Längre går ej min väg i
-lifvet än hit; här är målet och jag måste stanna. Många
-stunder har jag ej mera qvar af mitt lif och denna
-tanke fröjdar mig. Döden har blifvit mig ljuf att tänka
-på, ty ehuru en man, behöfver jag dock ej rodna
-att bekänna, att jag lidit mycket och är trött och längtar
-till hvila. Ljuf skall denna hvila bli, men den hade
-blifvit ändå ljufvare, om jag fått njuta den i den
-jord, som sett mig födas. Nu först, då det är för
-sent, ser jag att ingen bör låta dåra sig af en fåfäng
-villa, som lockar en att söka sin graf i fjerran land;
-ser att det dock i dödens stund är svårt att tänka på
-en hvila i den jord, som är oss fremmande, långt skild
-från alla dem vi älskat. Ja jag vill utan blygsel bekänna,
-<span class='pageno' id='Page_212'>212</span>ty denna känsla är helig, att jag längtar bort,
-bort till mitt kära hem, till det älskade Finland. Nu
-är det för sent, nu får jag det ej mera, ty mina krafter
-äro slut, jag skulle ej nå hemmet, utan skulle duka
-under på vägen, och detta ställe är så godt som
-något annat också. Snart, ja om några timmar kanske,
-är det förbi med mig. Ja, skaka ej så tviflande
-på hufvudet! Du är ju läkare och bör således ej låta
-dåra dig af den styrka och helsa, du tror dig märka,
-nu mer än förr på länge, i mitt väsen. Har du ej
-sett ljungelden, hur den blixtrar fram ett ögonblick, lyser,
-men försvinner hastigt? Så och med mig och mitt
-hela lif. Det har varit ett enda lysande, men tomt och
-onyttigt irrbloss. Och det hade kunnat, hade bordt vara
-så annorlunda! Nu först, med döden i hjertat, känner
-jag rätt, huru mycket jag förspillt och försummat,
-nu tycker det mig tungt, men det är för sent. Om
-jag kunde börja ånyo! Men nej! Endast ångern återstår
-för mig. Med snabba steg nalkas döden och dess
-kalla hand skall snart vidröra det hjerta, som i lifvet
-varit så varmt och kärleksfullt, som är det ännu, ty
-fåfängt har jag stridit och kämpat för att segra öfver
-denna känsla, så brinnande, så oöfvervinnelig, så
-förkastelig, och dock så ren, så helig. Den har varit
-lavaströmmen, som förtärt min framtid, som förbrännt
-mig till kropp och själ och gjort mig till den jag nu
-är. Och ändå, ändå kan jag ej ens i dödsstunden
-slita denna känsla ur min själ, den följer mig till grafven
-<span class='pageno' id='Page_213'>213</span>och bortom den. Svag och bedårad, har jag mycket
-felat, men mycket lidit också; om plågorna här
-skulle kunna afplana syndaskulden, nog vore mycket
-af min då afbetalad. Mycket har jag felat, men innan
-jag dör, vill jag söka godtgöra litet deraf. Om du
-engång återser Leonhard Lindmark, så säg honom, att
-han, och endast han, varit älskad af Elisabeth, att allt
-det öfriga varit blott en chimére, och gif honom det
-bref, som du finner försegladt i mitt schatull, och säg
-honom också, att hvarje ord deraf är en helig sanning,
-besvuren af en döende, ångerfull syndare; detta bref
-skall kanske gifva honom frid. Helsa äfven Elisabeth
-och säg, att jag döende välsignar henne ännu, och
-bed att hon ville upprepa den förlåtelse, hon engång
-skänkte mig, på det att jag må finna ro i grafven.
-Och nu lef väl! på samma ställe som brefvet finner du
-mitt testamente. Hälften af min förmögenhet tillhör dig,
-den andra har jag gifvit till en fattigförsörjnings-anstalt
-i vår födelsestad. Emottag du detta lilla bevis af min
-tacksamhet; du har varit den ende som följt mig under
-plågans och smärtans tid. Måtte denna lilla summa
-bereda dig en ljusare framtid med henne, du älskar!
-Jag måste slumra litet nu, ty jag är så trött,
-så trött. Lemna mig på en stund och medan jag hvilar,
-så bed för mig, jag behöfver det så väl!”</p>
-
-<p class='c000'>Han tystnade och hans hufvud nedföll mot dynorna,
-ögonen voro slutna, men ett saligt leende sväfvade öfver
-de bleka läpparne. Tyst smög sig Verner ur rummet.
-<span class='pageno' id='Page_214'>214</span>När han ett par timmar sednare återvände och
-med ett ljus nalkades den slumrande vännen, såg han
-att denne hade slutat.</p>
-
-<p class='c000'>”Han är död!” utbrast Verner med rörelse. ”Sof i
-frid; du har mycket lidit, men också bittert ångrat dina
-brott; måtte de vara dig tillgifna!”</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_215'>215</span>
- <h2 id='Motet2' class='c006'>Mötet vid grafven.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Misströsta ej!”</div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Rudolph slumrade i frid under en enkel, men skön,
-hvit marmorurna i skuggan af en hög cypress på en
-kyrkogård i Nizza. Här skulle han hvila ut efter sitt
-lifs långa, bittra lidande. Redan för nära en månad
-sedan hade Verner fullgjort alla sina pligter mot den
-döde, men ändå qvardröjde han. Italiens ljufva himmel
-qvarhöll honom med magisk trollkraft. Nu skulle
-han dock lemna Nizza och allt var redan förberedt till
-hans afresa, då han sent en qväll gick för att ännu
-engång besöka vännens graf. Följande dagen skulle
-han bryta upp, men ville dessförinnan säga farväl för
-alltid åt den under torfvan slumrande.</p>
-
-<p class='c000'>Dagen förut hade en resande anländt till samma
-värdshus, der de båda vännerne bott, och der den ena
-öfverblifne ännu bodde. Den fremmande var blek och
-syntes mycket lida. Då han anlände, stod Verner honom
-helt nära, och de förfallna, solbrända, men blonda
-dragen förefollo honom mycket bekanta, ehuru han ej
-kunde påminna sig att de tillhörde någon, som han förr
-sett. Medan han ännu grubblade derpå, gick fremlingen
-förbi honom och försvann in i huset. Förgäfves
-<span class='pageno' id='Page_216'>216</span>vände sig Verner till värden för att få veta den resandes
-namn; det han fick som svar på sin fråga var ett
-honom fullkomligt obekant Engelskt eller Amerikanskt.
-Förgäfves väntade han att få återse honom vid table
-d’hote; fremlingen kom ej och syntes icke till under
-hela aftonen, ej heller den följande dagen.</p>
-
-<p class='c000'>Denna dag om aftonen hade han dock lemnat värdshuset
-och vandrade långsamt framåt längs gatorna i
-staden. Slumpen, eller ödet, eller en högre magt ledde
-hans stapplande steg till en vacker, trädplanterad
-kyrkogård. En oemotståndlig dragningskraft förmådde
-honom att inträda genom den öppna gallerporten. Han
-andades så lugnt på denna vida hviloplats och med ett
-slags tillfredställelse och längtan blickade han ikring
-bland dessa små och obemärkta, men lugna boningar.
-En af dessa behagade honom särdeles; det var en skön,
-hvit marmorurna, kring hvilken slingrade sig en krans
-af i sten huggna törnrosor. Denna graf stod skild från
-de öfriga, i skuggan af en åldrig cypress, och platsen
-såg så lugn och fridfull ut. Med längtan i sitt lidande
-hjerta nalkades fremlingen den afskilda grafven.</p>
-
-<p class='c000'>”Du har funnit ro, okände,” sade han på svenska
-och böjde sig ned för att läsa skriften på grafven. Der
-stod äfven på svenska endast dessa ord:</p>
-
-<div class='nf-center-c1'>
- <div class='nf-center'>
- <div>”Rudolph Berg,</div>
- <div>född</div>
- <div>den 11 Junii 1802,</div>
- <div>död</div>
- <div>den 6 November 1839.”</div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_217'>217</span>”Rudolph Berg!” upprepade fremlingen häftigt upprörd
-och med dödsbleka kinder; blott med möda förmådde
-han hålla sig uppe vid trädets stam. ”Rudolph
-Berg, min dödsfiende, min lyckas mördare, är det så
-jag återfinner dig? Har den sällhet, du röfvat ifrån
-mig, ej bringat dig bättre frukt? Dock, du har lidit
-ut, du står nu inför den domaren, som allena kan läsa
-i menniskohjertat och som vet, hvad straff du förtjenar;
-mig tillhör således ej att dömma utan att glömma
-och förlåta, om jag sjelf vill hoppas att bli förlåten.
-Hvila då i frid! Du gjorde mig mycket ondt,
-men det fanns en tid, på vilken du var mig kär och
-vid minnet af denna tid förlåter jag dig!”</p>
-
-<p class='c000'>”Leonhard Lindmark!” utropade härvid en röst helt
-nära och Verner framträdde till grafven. Han hade obemärkt
-af den andre inträdt på kyrkogården och nalkades
-sagta grafven; ty med förvåning varseblef han
-fremlingen, som föregående dagen väckt hans uppmärksamhet.
-Med obeskriflig undran såg Verner den andres
-djupa rörelse, men då hans utrop, så sorgligt och fullt
-af grämelse, men äfven af mild och kärleksfull undergifvenhet,
-nådde hans öra, föll som på engång fjellen
-från hans ögon och han igenkände fremlingen.</p>
-
-<p class='c000'>”Leonhard Lindmark!” upprepade Verner och räckte
-sin hand åt fremlingen.</p>
-
-<p class='c000'>Denne mottog den ej, utan stirrade förvånad på den
-talande.</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_218'>218</span>”Det var en tid som jag kallades så,” sade han omsider
-sagta och långsamt, ”men denna tid är nu förbi.”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvarföre har ni aflagt er faders namn?”</p>
-
-<p class='c000'>”Emedan detta namn var mig en plåga,” sade mannen
-bittert, ”emedan det uppväckte i min själ minnen
-af en tid, lycksalig, men kort och för alltid flyktad.
-Men hvem är ni unge man,” frågade fremlingen misstroget,
-”hvem är ni, som känner mig, mitt språk, och
-kanske mina öden?” tillade han med en forskande blick.</p>
-
-<p class='c000'>”En landsman och vän,” sade Verner och räckte ånyo
-handen åt den bleke fremlingen, som var ingen
-annan än Elisabeths olycklige make.</p>
-
-<p class='c000'>”En vän!” upprepade Leonhard mildt, men vemodigt.
-”Det var länge se’n jag hörde det ordet, eller sett någon,
-som varit det för mig; och om jag också betviflar
-det sednare, kan jag dock helsa er med tillgivenhet
-såsom det förra,” med dessa ord skakade han vänligt
-Verners hand.</p>
-
-<p class='c000'>”Och dock skall ni snart kalla mig så,” utropade
-Verner gladt och besvarade hans handtryckning, ”ni
-skall kalla mig så, ty jag vill och kan bringa er en
-stor glädje.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag betviflar det, ty glädje har jag ej på länge egt
-och i er magt, unge man, står ej att bringa mig den.”</p>
-
-<p class='c000'>”Men om det stode? Om jag sade er, att ni ännu
-kan och bör bli lycklig, att allt är förvandladt igen,
-skulle ni ej tro mig då?”</p>
-
-<p class='c000'>”Gäckas icke med mig, okände!” sade Leonhard
-med darrande röst och dödsbleka kinder. ”Du känner
-ej hvad jag lidit, vet ej hur jag försakat allt hopp om
-sällhet och huru jag skulle kunna hämnas på den, som
-ville gäcka mig med dess tomma irrbloss. Var derföre
-tyst och reta ej djefvulen i min kropp.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_219'>219</span>”Jag gäckas ej,” sade Verner fast och högtidligt;
-”inför Gud, den evige, svär jag, att mina ord äro sanning
-och att jag kan och vill bevisa det, om ni följer
-mig till mitt qvarter.”</p>
-
-<p class='c000'>”Hvem är ni då?” frågade Leonhard och betraktade
-Verner förvånad och misstrogen, ”hvem är ni som så
-vill trösta mig?”</p>
-
-<p class='c000'>”Mitt namn vill jag säga er sedan. Tro mig blott
-nu och följ med.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej, jag kommer ej,” sade Leonhard och stod qvar
-orörlig, och med mörk blick. ”Jag vill veta ditt namn
-frestare, om du är från himmelen eller afgrunden.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nå väl då envise,” utbrast Verner otåligt men ändå
-leende, ”jag måste väl då säga er mitt enkla namn,
-på det ni tydligen måste inse, att det ej kan göra anspråk
-på att härstämma hvarken från det ena eller det
-andra stället, utan helt enkelt räknar sina anor från
-jordens grus. Jag heter Verner, och om ni påminner
-er, torde ni kanske ihågkomma en hedersgubbe till
-handlande med samma namn i er födelsestad. Denne
-man, Gud fröjde hans själ, var far till mig, och <em>han</em>
-som slumrar under denna sten, var en af mina slägtingar.
-Jag följde honom hit till detta fremmande land,
-ty han trodde sig finna helsa här, men fann döden.
-Frid öfver honom, ty stor var hans skuld, men hans
-ånger var ändå större och han dog som en botfärdig
-syndare!”</p>
-
-<p class='c000'>”Ja frid öfver honom!” sade Leonhard rörd, ”han
-gjorde mig obotligt ondt, men jag vill ej förbanna honom.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej förbanna honom ej! Han var kanske lättsinnig,
-svag och straffvärd, men han var äfven ädel, och
-hvad i hans förmåga stod, har han gjort för att försona
-<span class='pageno' id='Page_220'>220</span>sitt brott. Och nu, när ni känner mitt namn, tvekar
-ni väl ej att följa mig, på det jag må kunna bevisa
-er sanningen af mina ord.”</p>
-
-<p class='c000'>Leonhard log vemodigt och tryckte den unge mannens
-hand. Stumma vandrade de sida vid sida tillbaka
-till det hotellet, der de båda bodde. Sittande i
-samma soffa, der Rudolph få veckor förut hade utandats
-sin sista suck, emottog Leonhard tvenne bref, dem
-Verner räckte honom, i det han med rörd stämma sade:</p>
-
-<p class='c000'>”Det gläder mig att så snart vara i tillfälle att till
-er öfverlemna dessa bref, till min omsorg anförtrodda
-af tvenne för mitt hjerta dyrbara personer. Jag vågade
-ej hoppas att så snart träffa er. Måtte dessa bref
-innehålla de underrättelser, och den tröst ert hjerta önskar
-och törstar efter! Jag tror det, ty med innerlig
-öfvertygelse bådo mig båda dessa personer framföra
-till er den försäkran att allt var förvandladt och att ni
-kunde bli lycklig om ni ville.”</p>
-
-<p class='c000'>Leonhard skakade hufvudet tviflande. Stum emottog
-han de båda brefven.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_221'>221</span>
- <h2 id='De' class='c006'>De båda brefven.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Sörj icke mer, de fly bekymrens tider</div>
- <div class='line'>Och snart är minnet öfrigt blott,</div>
- <div class='line'>Det gifs ett mål för allt hvad hjertat lider,</div>
- <div class='line'>Och hvarje plåga gränsor fått.”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in23'><em class='gesperrt'>Granberg.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Leonhard tog brefven. Med en hastig blick öfversåg
-han utanskriften på dem. Den ena stilen var honom
-fullkomligt fremmande, den andra svag, ojemn och darrande,
-framkallade en dödlig blekhet på hans insjunkna
-kinder. Häftigt sjönk handen med brefvet igen och
-han satt längre orörlig med hufvudet lutadt mot bröstet.
-När han upplyftade det om en stund, var han ensam i
-rummet, Verner hade lemnat honom. Med en stilla
-suck återtog han brefvet, bröt det och läste följande,
-med svag och darrande hand skrifna, och om djup
-rörelse och ånger vittnande ord:</p>
-
-<p class='c000'>”Jag borde icke våga vända mig till dig, dig som
-jag så grymt gäckat på allt det käraste, du egde i
-lifvet; jag borde ej ens i skrift göra det, ej påminna
-dig om den usla varelse, du engång kallat vän och
-broder. Icke skulle jag heller gjort det, om jag ej
-hoppats att derigenom, om också blott till en ringa del,
-godtgöra hvad jag brutit emot dig. Detta hopp, och
-längtan att erhålla lugn och tröst i den stund, som ej
-är långt borta, är det som gifvit mig mod att så träda
-inför dig med alla mitt hjertats djupaste hemligheter
-<span class='pageno' id='Page_222'>222</span>afslöjade, och jag ber dig i <em>hennes</em> namn, som vi båda
-tillbedt, att lyssna med tålamod till mina ord och
-tro dem; de äro sanning, helig, lefvande sanning, ty
-på grafvens brädd med döden i hjertat kan och vill
-jag ej bedraga dig.”</p>
-
-<p class='c000'>”Min ungdom känner du, känner det varma band,
-som så fast, så oupplösligen tycktes förena oss; men
-hvad du ej känner, var den djupa, till dyrkan gränsande
-kärlek, som jag bar i mitt hjerta för allt skönt
-och herrligt, vare sig i natur, i handling eller hos menniskor
-och djur. Det var denna känsla som fästade
-sig så djupt i mitt sinne och som förenade oss båda,
-ty tro ej, att det endast var af tacksamhet för mitt lifs
-räddning, jag höll dig kär; ack nej! det var för den
-skönhet, jag såg i din modiga, sjelfuppoffrande handling,
-jag så innerligt älskade dig. Och dock var äfven
-lifvet mig kärt då ännu, ty endast den trötte brottslingen,
-den, hvars hjerta varit hårdt snärjdt i syndens
-bojor, längtar efter befrielsen; det känner jag för väl,
-för väl!”</p>
-
-<p class='c000'>”O att du ej hade räddat mig! Hvarföre ryckte du
-ditt lifs onde engel ur den kalla, våta grafven? Hvarföre
-skulle du locka tillbaka den djefvul, som så skoningslöst
-krossat din sällhet? Ack! ....</p>
-
-<p class='c000'>”Men då var du mig dyrbar; min tillgifvenhet var
-så varm, så innerlig, jag tyckte mig kunna för dig
-uppoffra lifvet och allt det käraste, det hade att bjuda,
-och likväl ... Menniskohjerta! du är ett eländigt,
-ett illfundigt ting, dina fastaste föresatser kullslås, dina
-innerligaste, bästa känslor fördunsta! Eländigt!”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag återsåg dig efter en mångårig skiljsmessa. Vi
-hade båda under tiden blifvit män. För dig hade lifvet
-visat blott sin blomstersida; jag deremot hade pröfvat
-<span class='pageno' id='Page_223'>223</span>svikna förhoppningars bitterhet, och denna känsla
-hade gjort mitt väsen sträft och kallt, under det elden
-i det inre blott flammade dess högre. Då, mera än
-någonsin, längtade jag efter ett hjerta, som kunde fullt
-fatta och dela mina känslor, ett hjerta, vid hvilket jag
-lugnt och tryggt skulle kunna hvila. Jag längtade efter
-ett föremål att älska och tillbe, ett som varit mig
-det käraste på jorden, hvilket jag kunnat vörda och
-lefva för.”</p>
-
-<p class='c000'>”Med dessa känslor såg jag din maka och i henne
-den drömbild, som ständigt kringsväfvat mig vaken eller
-sofvande. Hvad mitt hjerta kännt och anat skönast,
-det såg jag allt hos henne förkroppsligadt. Från
-första ögonblicket tillbad jag henne, dock dolde jag
-sorgfälligt både för mig och andra denna känsla. Men
-jag var svag, jag kunde ej se och ej låta bli att se
-henne, och för hvarje gång blef hon mig dyrare, heligare,
-tills i en obevakad stund, en stund af mägtig
-frestelse, det första ord af kärlek gick öfver mina läppar.
-Förbannade vare dessa ord, denna stund, i evighet
-förbannade!!”</p>
-
-<p class='c000'>”Ännu älskade jag dig dock. Men steget engång
-taget på syndens väg, kan icke tagas tillbaka; ifrån
-den breda helvetes stråten är det så svårt att återvända,
-ty fram eller åter skall det bära, men stanna får
-man ej; man måste, måste gå till målet, envar det än
-må vara ställdt.”</p>
-
-<p class='c000'>”Och jag gick, men med döden i hjertat, fast det
-brann af en besvarad kärleks salighet. Jag var så låg,
-så sjunken i mina egna ögon, att lifvet blef mig tungt
-och vämjeligt. Men derunder tillbad jag dock henne
-allt högre och högre, och dolde för hennes skuld de
-qval, som tärde mig; ty också hon led. Jag sökte
-<span class='pageno' id='Page_224'>224</span>försona henne med sin ställning, men det lyckades aldrig,
-och kanske blef hon derigenom endast dyrbarare
-för mitt hjerta, ty högre lågade för hvarje dag min
-kärlek, ehuru jag med smärta såg de förebråelser, hon
-ständigt gjorde sig sjelf.”</p>
-
-<p class='c000'>”Vid denna tid var det, som du lät utöfva hämndens
-kall emot mig. Denna handling så rättvis, så
-välförtjent, uppväckte likväl bitterhet i mitt hjerta och
-slöt det för dig. Du hade tagit igen ditt lån, då du
-så obarmhertigt fråntog mig helsa och kraft och lemnade
-mig ett eländigt rof för sjukdom och plågor. Från
-denna stund var allt qvittadt oss emellan och jag ingenting
-dig skyldig numera. Utan förbehåll lemnade
-jag fritt rum åt min kärlek, men hon förblef mig likväl
-alltid helig. Nu ville jag alldeles röfva lyckan ifrån
-dig och en engel för mitt sjuka hjerta, jag ville skilja
-er åt och dervid vinna en maka, sådan jag kunde
-tillbe; men denna plan strandade emot hennes bergfasta
-vilja, hennes renhet och oskuld, ty oskyldig var
-hon, trots allt och vid allt, som är heligt, i himmelen
-och på jorden. Hon ville ej slita bandet emellan er,
-sade hon alltid, ty det var dig, och endast dig hon
-tillbad i sitt hjerta, ehuru jag ej då kände det. Du
-sjelf skulle vara den, som skulle uttala skiljsmessans
-dom mellan dig och henne; sådant var hennes beslut.
-Men jag kände dig så väl, jag visste att detta ord aldrig
-skulle gå öfver dina läppar, och då — ja då önskade
-jag dig döden, önskade, att du legat djupt ned
-i jorden; ty du stod ju i vägen för min kärlek, denna
-kärlek, som uppslukat alla de ädlaste känslorna i
-min själ. Jag var blefven eländig och usel, din stränga
-hämd hade krossat hela min bättre varelse. Du blef
-mig vidrig, förhatlig, du som jag fordom så högt älskade.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_225'>225</span>”Med rysning förbigår jag nu den sorgliga händelse,
-som för evigt skiljde henne och mig, som öppnade
-hennes ögon, blott för en kort tid förblindade af en
-falsk synvilla, den hon tog för kärlek, men som endast
-var ett sken deraf. Du får tids nog erfara denna
-händelse, om du ännu finnes bland de lefvandes
-antal, och en gång återser ditt hemland, eller någon
-röst derifrån når ditt öra, i hvilken vrå af den vida
-verlden du då än må irra. Jag ville blott säga dig,
-att hvad du än må känna vid denna underrättelse, så
-låt det bli blott jag, som träffas af din rättvisa förbannelse,
-ty jag, endast jag, är den skyldige. Må mig
-ensam drabba all förbannelse, allt straff och hennes
-skuldfria hufvud skonas! Ty heligt svär jag, att hon
-intet felat, intet brutit, utom sin svaghet, om den är
-ett brott, och du bör, du skall sätta tro till mina ord,
-en döendes ord!”</p>
-
-<p class='c000'>”Och nu, nu återstår mig blott att besvära dig att
-återvända till <em>henne</em>, som trånar af längtan efter dig.
-Hvarföre skulle du försaka den lycka, som vinkar dig
-och som du ännu så fyllt kan njuta? Hvarföre sluta
-hjertat för den felande, men ångerfulla makan, dig ännu
-lika värdig som fordom? Aldrig skulle jag yttra
-dessa ord till dig, om jag ej vore på grafvens brädd,
-men med döden i hjertat blir man ödmjuk, och en
-längtan uppstår att försona om möjligt sina brott. Också
-jag vill försona hvad jag brutit, om det låter göra
-sig, och denna brinnande önskan gör, att jag kan hoppas
-förlåtelse i ett annat lif.”</p>
-
-<p class='c000'>”Mitt hopp är, att detta bref måtte finna väg till dig
-och att dess ord kunde sprida ljus och tröst i din själ;
-ty nu i dödsstunden har mitt hjerta veknat och den
-fordna barndomsvänskapen har återtagit sin heliga plats
-<span class='pageno' id='Page_226'>226</span>deri. Gerna och fullkomligt förlåter jag dig din grufliga
-hämd och erkänner att den ej var orättvis. Mycket
-har jag brutit, men blifvit mycket straffad också.
-Men nu, nu i dödsstunden, uppfyller ett mörkt tvifvel
-min själ; det förefaller mig, som om du ej skulle varit
-den, som hämnats på mig, som om jag oskyldigt
-anklagat dig. Är det så, huru mycket har jag ej då
-felat emot dig? Mot dig har jag felat, aldrig emot någon
-annan, och detta bör till en del försona min misstanke.
-Snart skall allt detta bli mig uppenbart, och
-för hvad jag brutit, skall straffet drabba mig. Måtte
-du förlåta mig, såsom jag dig!”</p>
-
-<p class='c000'>Brefvet sjönk ur Leonhards hand och han böjde hufvudet
-ned mot bröstet. ”Frid med dig,” suckade han,
-”måtte du vinna förlåtelse i den andra verlden, såsom
-du vunnit den af mig äfven för din olycksaliga, ehuru
-falska misstanka!”</p>
-
-<p class='c000'>Länge förblef han tankfull och ville ej komma sig
-till att bryta det andra brefvet. Omsider sprang sigillet
-och efter en snabb blick på underskriften läste Leonhard
-följande:</p>
-
-<p class='c000'>”Broder! — Låt mig kalla dig så, ty alla äro vi
-ju bröder inför Honom, som ransakar hjertan och njurar.
-— Broder! länge har jag hoppats, länge bedit,
-att den stund måtte komma, som nu är inne då din
-blick hvilar på de ord, jag skrifvit; ty jag betviflar ej
-att du ju icke djupt känner sanningen af dem, att de
-icke återföra friden och glädjen till ditt arma, ack så
-länge fridlösa hjerta; jag betviflar ej, att ju Gud icke
-styr det så, att dessa rader finna dig ehvar du än må
-irra i den vida verlden, o! måtte de då vara rösten,
-som kallar och beder dig återvända till de kära, du
-här lemnat.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_227'>227</span>”Återvänd, o återvänd till henne, som du så högt
-älskat, till henne, som utgjorde din himmel på jorden!
-Tro mig! Ännu förtjenar hon hela din kärlek och kanske
-högre än fordom, ty hennes hjerta, luttradt genom
-lidande och ånger, är så rent, så oskyldigt, som ett
-barns i denna syndiga verld; hennes själ har vändt
-sig till Honom, som allena kan hjelpa, och brinnande
-böner beder hon natt och dag, att Han måtte bevara
-dig och föra dig åter till hemmet, på det hon genom
-sin oändliga kärlek måtte utplåna minnet af sina förbrytelser.
-Huru ofta i nattens mörker, då hon trott
-sig vara obemärkt, har jag icke hört henne gråta och
-bedja så, att det kunnat röra en sten; bedja, att du
-måtte återvända, på det hon ännu skulle kunna visa
-dig sin återväckta kärlek, denna kärlek, som aldrig
-varit slocknad; ty det var blott en mörk, olycksalig
-skugga, som smög sig emellan er, och nu, då den är
-borta, strålar kärleken i fördubblad glans och styrka.
-Men hon känner djupt sitt felsteg och vågar icke vända
-sig till dig med en bön att återvända; hon beder
-derom, men hon vågar icke hoppas, vågar icke ens
-nämna denna önskan, och det är henne ovetande, som
-jag sänder dessa rader ut i verlden att söka väg till
-dig. Låt ej deras bön förklinga ohörd, tillslut icke
-ditt hjerta för den sällhet, som ännu väntar dig; låt
-ej verldens dom skilja åt det Gud förenat och glömm
-ej, att ”en menniska kan falla sju resor, men dock
-stå upp igen.”</p>
-
-<p class='c000'>”Mycket har du lidit, mycket älskat och blifvit älskad
-också, och i din kärleks namn besvär jag dig
-att glömma och återvända till henne. Hon vågar icke
-hoppas derpå, men i hennes hjerta har jag läst denna
-önskan. Derföre beder jag: kom igen till den du fordom
-<span class='pageno' id='Page_228'>228</span>älskade; slut henne åter till ett hjerta, som klappar
-för henne, och du skall ännu engång finna sällhet
-på jorden. Hon har varit en pligtförgäten maka, en
-kall mor, en menniska, som glömmt sina eder; hon
-har syndat mycket i himmelen och på jorden; men
-hon har mycket ångrat också, och hennes bittra tårar
-hafva rentvagit hennes själ. Ännu kan hon hoppas
-nåd af Honom, som ensam dömmer oss, och du, du
-skulle icke förlåta? Ack ja! det skall, det måste du,
-om du hoppas sjelf få nåd. Du skall återvända till
-henne, som varit och förblir din maka, och I skolen
-åter bli lyckliga, ty jag känner er båda och mitt hopp
-skall icke svika. Men du måste skynda, ty här väntar
-dig en vän, som länge beredt sig till den sista
-vandringen, och han får ej dröja säger honom en känsla,
-som icke bedrager; men han vill ej gå, innan han
-fullbordat sitt sista varf på jorden, innan han beredt
-sällheten åt en varelse, honom kärare än lifvet och
-allt hvad det eger skönast. Kom derföre! Skynda!
-Förakta ej min kallelse; ehuru svag, tror jag och hoppas
-att det blir mig gifvet att åter förena er, ni båda
-mitt hjertas älsklingar. Dröj icke! Kom, o kom snart,
-eljest blir det försent!”</p>
-
-<div class='lg-container-r'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>Ferdinand.</div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='c000'>Leonhard sjönk på knä. ”O, min Gud, min Gud!”
-suckade han andaktsfullt och djupt upprörd, och för
-första gången, efter årslånga qval, fugtades hans ögon
-af tårar; ”o, är det sannt, är det möjligt, att denna
-sällhet ännu är mig sparad. Hvad är då allt mitt lidande,
-alla mina qval emot den!”</p>
-
-<p class='c000'>Han hörde en rörelse i rummet och vände sig om.
-I dörrn stod Verner.</p>
-
-<p class='c000'>”Kom, att jag måtte få omfamna dig, du himlasändebud!”
-<span class='pageno' id='Page_229'>229</span>utbrast Leonhard i det han räckte armarna
-emot honom, Verner sjönk till hans bröst.</p>
-
-<p class='c000'>”Nå nu följer ni mig väl?” frågade han rörd.</p>
-
-<p class='c000'>”Ja i dag, i detta ögonblick!” sade Leonhard ifrigt
-och sprang upp. ”Jag skyndar mig att iordningställa
-allt hvad till afresan hörer.”</p>
-
-<p class='c000'>”Jag har redan gjort det.”</p>
-
-<p class='c000'>”Huru?”</p>
-
-<p class='c000'>”Underättad om brefvens innehåll af mina båda vänner,
-då de anförtrodde dem åt mig, har jag ej betviflat,
-att ju icke utgången skulle blifva den, som den
-blef, och derföre skyndade jag mig att iordningställa
-allt, medan ni läste, och efter ett par timmar kunna vi
-lemna Nizza och anträda återresan till vårt kära Finland.”</p>
-
-<p class='c000'>Rörd tryckte Leonhard den unge mannens hand.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_230'>230</span>
- <h2 id='Forsoningen' class='c006'>Försoningen.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Det ges ett land der ögat aldrig gråter,</div>
- <div class='line'>Der hjertat aldrig hatar, blott förlåter.</div>
- <div class='line'>O! låt mig hoppas att få se dig der!”</div>
- </div>
- <div class='group'>
- <div class='line in20'><em class='gesperrt'>Lindegren.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Mörk skymning herskade ute, men i det rum, der
-vi inträda, brann en dunkel lampa, och den starka lukt
-af medikamenter, som möter oss der, gör att vi genast
-inse, det vi kommit i ett sjukrum. När vi nogare se
-oss om, varsebli vi en blek, lutad gestalt med aftärda,
-nästan oigenkänneliga drag, hvilande på en säng, invid
-hvilken en ung qvinna sittande med ett barn, en
-liten flicka på sina knän, och båda, med ett omisskänneligt
-uttryck af kärlek och tillgifvenhet, tysta betraktande
-den sjuke, som ligger der, med slutna ögon och
-tungt rosslande andedrägt.</p>
-
-<p class='c000'>”Hvad är klockan?” frågade han omsider, knappt
-hörbart och öppnade till hälften sina dunkla ögon.</p>
-
-<p class='c000'>”Fyra,” ljöd det milda svaret.</p>
-
-<p class='c000'>”Fyra! Och det är så skumt! Men det är väl mina
-ögons fel. Min blick börjar redan fördunklas, slutet
-nalkas, tror du ej det, Elisabeth?”</p>
-
-<p class='c000'>”O nej, nej! Tala ej så, du kan inte vilja lemna
-mig ensam i en verld, som föraktar mig; du kan icke
-vilja lemna mitt barn, som du så högt älskat.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_231'>231</span>”Tviflar du på min tillgivenhet?” frågade den sjuke
-sagta; ”Ack gör det ej Elisabeth. Du är mig kär,
-ja kärare än jag kan nämna, men Herren kallar mig
-och jag måste lyda. Dock lemnar jag dig icke ensam.
-Jag ville ej gå bort, utan att gifva dig en vän,
-till hvilken du kunde fly i sorg och nöd och frestelse,
-och det var min fröjd att hoppas på detta ögonblick,
-då jag finge sluta dig intill hans hjerta. Men mig blef
-ej denna glädje gifven, ty jag går kanske bort utan
-att återse honom; du deremot skall göra det och bli
-lycklig ännu engång; denna tro är fast och lefvande
-hos mig.”</p>
-
-<p class='c000'>Han tystnade och låg en stund med slutna ögon.
-Omsider öppnade han dem åter och sade med ännu
-svagare stämma i det han fattade Elisabeths hand och
-sagta tryckte den:</p>
-
-<p class='c000'>”Jag känner, att min stund nalkas. Är här ingen
-utom ni?”</p>
-
-<p class='c000'>”Nej ingen, endast jag och Helena.”</p>
-
-<p class='c000'>”Skall jag då dö utan att se honom,” sade Ferdinand,
-icke utan att lindrigt knota. ”Fall på knä, Elisabeth,
-och du, barn, och bedjen med mig att jag måtte
-få lefva en liten tid ännu.”</p>
-
-<p class='c000'>Fulla af andakt knäböjde Elisabeth och hennes dotter
-och bådo en brinnande bön för den trogne vännens
-lif. Med sagta röst upprepade han deras ord och hans
-ögon hvilade med ett uttryck af innerlig kärlek på dem
-båda. Men hastigt blef blicken irrande och orolig; det
-var som om den sökt något annat föremål att fästa
-sig vid, men förgäfves. Då rycktes dörren häftigt upp
-och en man syntes på tröskeln. Med ett utrop af outsäglig
-fröjd, blandad med smärta, ville han störta
-<span class='pageno' id='Page_232'>232</span>fram i rummet, men då framskyndade hastigt en annan
-gestalt och höll den förra tillbaka, i det en ängslig
-röst sade:</p>
-
-<p class='c000'>”För Guds skull besinna er! Det kunde kosta tvenne
-lif.”</p>
-
-<p class='c000'>Vid mannens utrop spratt Elisabeth till och vände
-sig om; äfven den sjuke reste sig litet och en stråle
-af glädje flög öfver de drag, på hvilka döden redan
-tryckt sin stämpel. Dödsblek, med flämtande andedrägt
-och stirrande blick, såg Elisabeth bort till mannen,
-som ville slita sig lös från den andres hårda tag
-och ila fram; han syntes henne lik en vålnad. Känslolös
-stod hon stilla, tills den döende häftigt fattade
-henne hand och med stark och klar stämma sade:</p>
-
-<p class='c000'>”Qvinna, fall ned till den mannens fötter, och bed,
-med de ord, ditt förkrossade hjerta föresfäfvar, honom
-om tillgift får hvad du brutit. Det är din man.”</p>
-
-<p class='c000'>Då, på engång, som om tungans band blifvit löst,
-sjönk Elisabeth ned till sin olycklige, fordom och nu
-åter så högt älskade makes fötter och bad med ångerfull,
-skälvande stämma: ”Förlåt, o förlåt, förlåt!!”</p>
-
-<p class='c000'>Mildt och ömt böjde Leonhard sig ned till den bedjande
-och slöt henne till det hjerta, som aldrig kallnat
-för henne. Huld och god reste han upp den ångerfulla
-och bar henne till en soffa, och der, med den
-alltid så högt älskade tryckt till sitt bröst, gret han
-tårar, på engång ljufva och smärtfulla.</p>
-
-<p class='c000'>Med ett leende af outsäglig fröjd låg den sjuke stilla,
-betraktande den rörande taflan. Tacksamt ihopläggande
-sina händer, suckade han sagta: ”Herre, nu låter
-du din tjenare fara i frid!”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_233'>233</span>Sen den första rörelsen gifvit sig, såg Leonhard upp
-och hans blick föll på Helena, som ännu knäböjde
-med ihopknäppta händer och full af undran betraktade
-fremlingen som hon ej mera kände.</p>
-
-<p class='c000'>”Mitt barn!” utbrast han, störtade fram till flickan
-och slöt henne med innerlig kärlek till sitt varma fadershjerta.
-”Mitt barn! Min Helena!”</p>
-
-<p class='c000'>Blickande honom djupt i ögat, slog Helena sina armar
-innerligt kring hans hals och sade: ”Du är då
-pappa! O så är du då åter hos oss och lemnar oss
-ej mera! Eller huru? Vi ha så saknat och gråtit öfver
-dig, mamma och jag, och bedt Gud, att du skulle
-återvända, och den gode Guden har hört vår bön efter
-du kommit igen.”</p>
-
-<p class='c000'>”Ja jag är återkommen,” sade den djupt rörde fadren.
-”O min Gud, välsigna du mitt barn! Men hvar
-äro de andra?” och han såg frågande omkring sig.</p>
-
-<p class='c000'>Denna fråga kändes som ett dolkstygn i Elisabeths
-arma hjerta, hon vacklade och sjönk på knä med hopknäppta
-händer, å nyo stammande: ”o förlåt, förlåt!”</p>
-
-<p class='c000'>”De ha gått den väg, vi alla skola gå,” afbröt den
-sjuke lifligt, i det han reste sig från bädden.</p>
-
-<p class='c000'>”Döda således!” sade fadren sorgligt.</p>
-
-<p class='c000'>”Ja döda genom min vårdslöshet! utbrast Elisabeth;
-”o till alla mina brott kommer äfven det, att jag varit
-mina barns mörderska.”</p>
-
-<p class='c000'>Vid dessa ord bleknade Leonhard djupt och stirrade
-förskräckt på den knäböjande. En rysning skakade
-honom, men den sjuke reste sig och sade med klar
-och tydlig, ehuru svag stämma: ”Det är hennes djupa
-<span class='pageno' id='Page_234'>234</span>ånger, som talar så, men om du ej betviflar sanningen
-af mina ord, en döendes ord, så var öfvertygad,
-att hon ej är saker till deras död, utan Han ensam,
-som afmätt alla varelsers lifslängd, har kallat dem till
-sig; och väl dem som fått gå dem vägen, innan synden
-ännu hunnit göra den trång och törnbesådd. Derföre
-Leonhard, sörj ej, utan gläd dig åt dina barns
-lycka, en lycka, som jag snart hoppas få njuta också.
-Lef och gläd dig, njut af den sällhet, som af Gud blifvit
-sparad åt dig, bered din makas, ditt barns och alla
-deras sällhet och lycka, som komma i din väg!
-Glöm det förflutna och lef blott för det tillkommande!”</p>
-
-<p class='c000'>Det låg en så innerlig bön i den döendes ord, att
-den smälte Leonhards själ. Djupt rörd, böjde han sig
-ned öfver sin knäböjande maka, och slöt henne till
-sitt bröst sägande innerligt:</p>
-
-<p class='c000'>”Allt är glömdt och förlåtet! Ifrån denna dag skola
-vi börja ett nytt lif!”</p>
-
-<p class='c000'>Med blickar, i hvilka redan syntes ett återsken af
-öfverjordisk fröjd, låg den sjuke betraktande de båda
-makarna. Sedan vinkade han dem till sig, med ömhet
-slutande deras händer i sina, och talade med matt
-stämma sålunda: ”Gud har varit god och barmhertig
-emot mig, som han är det mot alla; Han har låtit
-mig upplefva detta ögonblick, som jag så innerligt efterlängtat,
-och Hans heliga namn vare derföre prisadt
-evinnerligen! Ni ären försonade och förenade åter, ni
-båda, som jag älskat så högt, och intet skall åtskilja
-er, det säger mig en inre röst. Mitt värf är således
-slutadt på jorden och jag kan nu, utan oro och
-med fröjd, följa döden, som redan länge stått kallande
-vid min hufvudgärd. Men innan jag går den väg,
-<span class='pageno' id='Page_235'>235</span>ni kanske ej så snart beträden, vill jag ännu engång
-tala sanning och uppenbara en känsla, som jag under
-många, långa år begrafvit i djupet af min själ. Elisabeth,
-min vän, min syster! Vet då, att jag älskat
-dig varmt, innerligt, outsägligt, mera än man älskar
-mor, far och syskon, högre, annorlunda. Jag har sörjt
-deröfver, jag har bittert gråtit, men denna brottsliga,
-ehuru så rena kärlek, har jag ej kunnat utplåna ur
-mitt hjerta, den qvarlefde der, oaktadt all kamp och
-strid. Denna känsla, som jag fördömt, men ej förmått
-besegra, har varit masken, som gnagit på mitt lif, och
-som i så unga år för mig i grafven. Men nu, med
-döden i hjertat, nu först inser jag klart och tydligt,
-att jag misskännt mig sjelf, att min kärlek varit, ehuru
-olåflig, ren, stark och alltuppoffrande, och derföre
-kan jag nu, innan jag går, öppna mitt hjerta för dig
-och utan skuld bekänna, att jag älskat dig, sen våra
-barnaår; ej med samma lugna syskonkärlek som du,
-utan högre. Tidigt inseende skilnaden i våra känslor,
-lärde jag mig likväl att kufva mina, och det högsta,
-jag sedan eftersträfvat, var, att bli din vän, din beskyddare
-emot allt ondt, mot hvilket det stod i min
-magt att värna dig. Troget har jag, enligt min svaga
-förmåga, sökt uppfylla detta kall; jag har varit din
-bror; men nu behöfs jag ej mera, nu är min rol slutad,
-nu får jag gå, ty min tid är kommen. Derföre:
-lefven väl! lefven för hvarandra och ert barn; lefven
-så, att ni kunna återfinna hvarandra engång der oppe,
-ofvan stjernorna, hos den allgode, all kärleks urkälla.
-Och under årens lopp, när minnet försvagas: egnen
-stundom en tanke af kärlek åt honom, som var er
-trognaste och varmaste vän. Och nu! låten mig sluta
-er till mitt hjerta alla tre! ... Gud välsigne er! ...
-<span class='pageno' id='Page_236'>236</span>misströsten ej! ... hoppas ... man kan falla ...
-men ... stå upp ... igen.”</p>
-
-<p class='c000'>Den kärleksfulla stämman tystnade, ögonen slötos,
-och med ett leende af outsäglig fröjd, utandades Ferdinand
-sin sista suck.</p>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_237'>237</span>
- <h2 id='Slutet' class='c006'>Slutet.</h2>
-</div>
-
-<div class='lg-container-r c004'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'>”Nu är det slut!”</div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'>Dagar kommo, dagar gingo, allt var som förr, men
-dock hur annorlunda? Leonhard och Elisabeth älskade
-hvarandra åter, som fordom, kanske ändå högre,
-och ändå voro deras blickar dystra, deras kinder blekare
-och leendet mera sällsynt på deras läppar; det
-var en hemlig smärta, som tärde på deras hjertan, men
-båda tego och dolde den sorgfälligt för hvarandra.</p>
-
-<p class='c000'>En afton, några månader efter Ferdinands död, satt
-Elisabeth åter som vanligt ensam vid fönstret i sin
-kammare och blickade tankfullt ut i rymden. Då nalkades
-henne någon, som med en öm smekning tryckte
-hennes hufvud till sitt hjerta och ett par varma läppar
-vidrörde lätt hennes panna. Förvånad såg Elisabeth
-upp, det var hennes make, som med en öm blick
-såg in i hennes vackra, blå ögon, hvilka nu stodo fulla
-af tårar.</p>
-
-<p class='c000'>”Elisabeth, min vän,” sade Leonhard kärleksfullt,
-men sorgligt, ”du gråter. Det är något, som du saknar.
-Vill du icke öppna ditt hjerta och säga mig,
-hvad det är?”</p>
-
-<p class='c000'>”Ack!” svarade hon vemodigt, ”visst sörjer och
-saknar jag djupt något, som jag aldrig, aldrig mera
-återfår.”</p>
-
-<p class='c000'><span class='pageno' id='Page_238'>238</span>”Och det är?”</p>
-
-<p class='c000'>”Din för evigt förlorade aktning, som jag fordom åtnjöt,”
-sade Elisabeth sagta och gömde hufvudet vid
-sin makes bröst. ”Jag har ej förtjenat bättre, men
-ack, jag kan ej lefva den förutan.”</p>
-
-<p class='c000'>”Nå väl!” sade Leonhard med klarnad blick. ”Långt,
-långt bortom hafven finns ett land, fritt och lyckligt så
-mycket man kan vara det på jorden. Der har jag beredt
-de mina en hamn, väl trång, men lugn och stilla.
-Vill du följa mig dit? Der skall intet förakt störa vår
-frid, der skola vi lefva lugnt och lyckligt för hvarandra
-och vårt barn. Vill du följa mig dit?”</p>
-
-<p class='c000'>”Ack ja! Tag mig med! Gör med mig, hvad du
-vill, blott jag aldrig behöfver lemna dig mera. O, jag
-är så ovärdig din kärlek.”</p>
-
-<p class='c000'>”Säg icke så! Vi äro alla svaga. Hvem är den
-bland alla jordens barn, som ej kunnat falla, om han
-blifvit frestad? Men få äro de, som kunna resa sig
-eller fallet, och uppstå renare än förr.”</p>
-
-<p class='c000'>Och de lemnade sitt fädernesland och man har aldrig
-hört något om dem sedan. Menniskorna beklagade Leonhard
-och fördömde Elisabeth, men Leonhard var lycklig,
-och Han som sade: ”<em>den utan skuld är han
-kaste första stenen</em>,” Han bad for Elisabeth, som för
-oss alla.</p>
-
-<div class='nf-center-c1'>
- <div class='nf-center'>
- <div><em class='gesperrt'>Slut.</em></div>
- </div>
-</div>
-
-<div class='chapter'>
- <span class='pageno' id='Page_239'>239</span>
- <h2 id='Eftertal' class='c006'>Eftertal.</h2>
-</div>
-
-<p class='drop-capa0_0 c005'><em>Genom företal plägar man anbefalla ett arbete
-af värde i allmänhetens bevågenhet, ehuru ett sådant
-knappast behöfver något tal alls; ty det talar
-tillräckligt för sig sjelft. Men ett arbete, sådant
-som detta, borde då, mätt efter samma måttstock,
-egenteligen vara försedt både med för- och eftertal,
-för att sålunda i fullt harnesk kunna bjuda
-motståndarne spetsen. Dock torde all fruktan vara
-öfverflödig, då det gäller ett så ringa arbete
-som detta, hvilket utan de ringaste anspråk framträder
-i dagen. Blott ett barn af lediga stunder,
-ett hastverk, begär det att icke bättre anses. Skulle
-dock någon välvillig läsare, emot all förmodan,
-ibland det öfriga gruset finna, om ock blott ett
-korn gull, skall det icke glädja någon högre än</em></p>
-
-<div class='lg-container-r'>
- <div class='linegroup'>
- <div class='group'>
- <div class='line'><em>Författarinnan.</em></div>
- </div>
- </div>
-</div>
-
-<div class='pbb'>
- <hr class='pb c002' />
-</div>
-<div class='tnotes'>
-
-<div class='chapter'>
- <h2 class='c006'><span lang="en" xml:lang="en">TRANSCRIBER'S NOTES</span></h2>
-</div>
- <ol class='ol_1 c004'>
- <li><span lang="en" xml:lang="en">Added Table of Contents.</span>
-
- </li>
- <li><span lang="en" xml:lang="en">Changed ‘plåga’ to ‘pläga’ on p. <a href='#t5'>5</a>.</span>
-
- </li>
- <li><span lang="en" xml:lang="en">Changed ‘vördnasfullt’ to ‘vördnadsfullt’ on p. <a href='#p19'>19</a>.</span>
-
- </li>
- <li><span lang="en" xml:lang="en">Changed ‘bedröflligt’ to ‘bedröfligt’ on p. <a href='#p179'>179</a>.</span>
-
- </li>
- <li><span lang="en" xml:lang="en">Silently corrected simple typographical errors.</span>
-
- </li>
- <li><span lang="en" xml:lang="en">Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.</span>
- </li>
- </ol>
-
-</div>
-
-
-
-
-
-
-
-
-<pre>
-
-
-
-
-
-End of the Project Gutenberg EBook of Den Fallna, by Wendela Randelin
-
-*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DEN FALLNA ***
-
-***** This file should be named 53591-h.htm or 53591-h.zip *****
-This and all associated files of various formats will be found in:
- http://www.gutenberg.org/5/3/5/9/53591/
-
-Produced by Richard Tonsing, Jens Sadowski, Matti Järvinen
-and the Online Distributed Proofreading Team at
-http://www.pgdp.net
-
-Updated editions will replace the previous one--the old editions will
-be renamed.
-
-Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright
-law means that no one owns a United States copyright in these works,
-so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United
-States without permission and without paying copyright
-royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part
-of this license, apply to copying and distributing Project
-Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm
-concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark,
-and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive
-specific permission. If you do not charge anything for copies of this
-eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook
-for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports,
-performances and research. They may be modified and printed and given
-away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks
-not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the
-trademark license, especially commercial redistribution.
-
-START: FULL LICENSE
-
-THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
-PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
-
-To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
-distribution of electronic works, by using or distributing this work
-(or any other work associated in any way with the phrase "Project
-Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full
-Project Gutenberg-tm License available with this file or online at
-www.gutenberg.org/license.
-
-Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project
-Gutenberg-tm electronic works
-
-1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
-electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
-and accept all the terms of this license and intellectual property
-(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all
-the terms of this agreement, you must cease using and return or
-destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your
-possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a
-Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound
-by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the
-person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph
-1.E.8.
-
-1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be
-used on or associated in any way with an electronic work by people who
-agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few
-things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
-even without complying with the full terms of this agreement. See
-paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project
-Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this
-agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm
-electronic works. See paragraph 1.E below.
-
-1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the
-Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection
-of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual
-works in the collection are in the public domain in the United
-States. If an individual work is unprotected by copyright law in the
-United States and you are located in the United States, we do not
-claim a right to prevent you from copying, distributing, performing,
-displaying or creating derivative works based on the work as long as
-all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope
-that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting
-free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm
-works in compliance with the terms of this agreement for keeping the
-Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily
-comply with the terms of this agreement by keeping this work in the
-same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when
-you share it without charge with others.
-
-1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern
-what you can do with this work. Copyright laws in most countries are
-in a constant state of change. If you are outside the United States,
-check the laws of your country in addition to the terms of this
-agreement before downloading, copying, displaying, performing,
-distributing or creating derivative works based on this work or any
-other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no
-representations concerning the copyright status of any work in any
-country outside the United States.
-
-1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
-
-1.E.1. The following sentence, with active links to, or other
-immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear
-prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work
-on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the
-phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed,
-performed, viewed, copied or distributed:
-
- This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and
- most other parts of the world at no cost and with almost no
- restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it
- under the terms of the Project Gutenberg License included with this
- eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the
- United States, you'll have to check the laws of the country where you
- are located before using this ebook.
-
-1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is
-derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not
-contain a notice indicating that it is posted with permission of the
-copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in
-the United States without paying any fees or charges. If you are
-redistributing or providing access to a work with the phrase "Project
-Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply
-either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or
-obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm
-trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
-with the permission of the copyright holder, your use and distribution
-must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any
-additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms
-will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works
-posted with the permission of the copyright holder found at the
-beginning of this work.
-
-1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
-License terms from this work, or any files containing a part of this
-work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
-
-1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
-electronic work, or any part of this electronic work, without
-prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
-active links or immediate access to the full terms of the Project
-Gutenberg-tm License.
-
-1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,
-compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including
-any word processing or hypertext form. However, if you provide access
-to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format
-other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official
-version posted on the official Project Gutenberg-tm web site
-(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense
-to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means
-of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain
-Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the
-full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1.
-
-1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
-performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
-unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
-
-1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing
-access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works
-provided that
-
-* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
- the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
- you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed
- to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has
- agreed to donate royalties under this paragraph to the Project
- Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid
- within 60 days following each date on which you prepare (or are
- legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty
- payments should be clearly marked as such and sent to the Project
- Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in
- Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg
- Literary Archive Foundation."
-
-* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
- you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
- does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
- License. You must require such a user to return or destroy all
- copies of the works possessed in a physical medium and discontinue
- all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm
- works.
-
-* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of
- any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
- electronic work is discovered and reported to you within 90 days of
- receipt of the work.
-
-* You comply with all other terms of this agreement for free
- distribution of Project Gutenberg-tm works.
-
-1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project
-Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than
-are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing
-from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The
-Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm
-trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below.
-
-1.F.
-
-1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
-effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
-works not protected by U.S. copyright law in creating the Project
-Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm
-electronic works, and the medium on which they may be stored, may
-contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate
-or corrupt data, transcription errors, a copyright or other
-intellectual property infringement, a defective or damaged disk or
-other medium, a computer virus, or computer codes that damage or
-cannot be read by your equipment.
-
-1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
-of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
-Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
-Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
-liability to you for damages, costs and expenses, including legal
-fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
-LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
-PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
-TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
-LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
-INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
-DAMAGE.
-
-1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
-defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
-receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
-written explanation to the person you received the work from. If you
-received the work on a physical medium, you must return the medium
-with your written explanation. The person or entity that provided you
-with the defective work may elect to provide a replacement copy in
-lieu of a refund. If you received the work electronically, the person
-or entity providing it to you may choose to give you a second
-opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If
-the second copy is also defective, you may demand a refund in writing
-without further opportunities to fix the problem.
-
-1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth
-in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO
-OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT
-LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
-
-1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied
-warranties or the exclusion or limitation of certain types of
-damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement
-violates the law of the state applicable to this agreement, the
-agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or
-limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or
-unenforceability of any provision of this agreement shall not void the
-remaining provisions.
-
-1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
-trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
-providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in
-accordance with this agreement, and any volunteers associated with the
-production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm
-electronic works, harmless from all liability, costs and expenses,
-including legal fees, that arise directly or indirectly from any of
-the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this
-or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or
-additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any
-Defect you cause.
-
-Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
-
-Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
-electronic works in formats readable by the widest variety of
-computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It
-exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations
-from people in all walks of life.
-
-Volunteers and financial support to provide volunteers with the
-assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
-goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
-remain freely available for generations to come. In 2001, the Project
-Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
-and permanent future for Project Gutenberg-tm and future
-generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see
-Sections 3 and 4 and the Foundation information page at
-www.gutenberg.org
-
-
-
-Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
-
-The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
-501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
-state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
-Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification
-number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by
-U.S. federal laws and your state's laws.
-
-The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the
-mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its
-volunteers and employees are scattered throughout numerous
-locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt
-Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to
-date contact information can be found at the Foundation's web site and
-official page at www.gutenberg.org/contact
-
-For additional contact information:
-
- Dr. Gregory B. Newby
- Chief Executive and Director
- gbnewby@pglaf.org
-
-Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg
-Literary Archive Foundation
-
-Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
-spread public support and donations to carry out its mission of
-increasing the number of public domain and licensed works that can be
-freely distributed in machine readable form accessible by the widest
-array of equipment including outdated equipment. Many small donations
-($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
-status with the IRS.
-
-The Foundation is committed to complying with the laws regulating
-charities and charitable donations in all 50 states of the United
-States. Compliance requirements are not uniform and it takes a
-considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
-with these requirements. We do not solicit donations in locations
-where we have not received written confirmation of compliance. To SEND
-DONATIONS or determine the status of compliance for any particular
-state visit www.gutenberg.org/donate
-
-While we cannot and do not solicit contributions from states where we
-have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
-against accepting unsolicited donations from donors in such states who
-approach us with offers to donate.
-
-International donations are gratefully accepted, but we cannot make
-any statements concerning tax treatment of donations received from
-outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.
-
-Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
-methods and addresses. Donations are accepted in a number of other
-ways including checks, online payments and credit card donations. To
-donate, please visit: www.gutenberg.org/donate
-
-Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works.
-
-Professor Michael S. Hart was the originator of the Project
-Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be
-freely shared with anyone. For forty years, he produced and
-distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of
-volunteer support.
-
-Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
-editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in
-the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not
-necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper
-edition.
-
-Most people start at our Web site which has the main PG search
-facility: www.gutenberg.org
-
-This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
-including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
-Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
-subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
-
-
-
-</pre>
-
- </body>
- <!-- created with ppgen.py 3.56k on 2016-11-24 19:48:28 GMT -->
-</html>
diff --git a/old/53591-h/images/cover.jpg b/old/53591-h/images/cover.jpg
deleted file mode 100644
index 840135a..0000000
--- a/old/53591-h/images/cover.jpg
+++ /dev/null
Binary files differ