diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 4 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 | ||||
| -rw-r--r-- | old/53343-0.txt | 3033 | ||||
| -rw-r--r-- | old/53343-0.zip | bin | 68145 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/53343-h.zip | bin | 168586 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/53343-h/53343-h.htm | 4479 | ||||
| -rw-r--r-- | old/53343-h/images/cover.jpg | bin | 90334 -> 0 bytes | |||
| -rw-r--r-- | old/53343-h/images/fahlcrantz.jpg | bin | 5186 -> 0 bytes |
9 files changed, 17 insertions, 7512 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..d7b82bc --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,4 @@ +*.txt text eol=lf +*.htm text eol=lf +*.html text eol=lf +*.md text eol=lf diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..20de17e --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #53343 (https://www.gutenberg.org/ebooks/53343) diff --git a/old/53343-0.txt b/old/53343-0.txt deleted file mode 100644 index 06d198f..0000000 --- a/old/53343-0.txt +++ /dev/null @@ -1,3033 +0,0 @@ -The Project Gutenberg EBook of Kardinalens frieri, by Gene Stratton-Porter - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - - - -Title: Kardinalens frieri - En fågelhistoria - -Author: Gene Stratton-Porter - -Translator: Ernst Lundquist - -Release Date: October 22, 2016 [EBook #53343] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KARDINALENS FRIERI *** - - - - -Produced by Eva Eriksson and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net - - - - - - - _Kardinalens frieri_ - - [Illustration] - - _En fågelhistoria - av Gene Stratton-Porter_ - - _Förf. till „Drömflickan” o „Laddie”_ - - _Fahlcrantz & Co/Stockholm_ - - - - - KARDINALENS - FRIERI - - EN FÅGELHISTORIA - - AV - - GENE STRATTON-PORTER - - FÖRF. TILL »DRÖMFLICKAN» OCH »LADDIE» - - ÖVERSÄTTNING AV ERNST LUNDQUIST - - [Illustration] - - STOCKHOLM - FAHLCRANTZ & C:O. - - STOCKHOLM 1915 - A.-B. FAHLCRANTZ’ BOKTRYCKERI - - - - -FÖRSTA KAPITLET. - - -Kardinalfågeln flög av och an i apelsinträdgården och sökte mask till -sin frukost; då och då gungade han på grenarna och sände ut sitt -uppmuntringsrop -- »Good cheer!» -- till människorna. Hans sång jublade -av glädje, ty det var hans festdagar, hans lektid. Hela den sydländska -världen var full av strålande solsken, granna blommor, en rikedom av -frukt, myriader insekter -- och aldrig ett dyft att göra utom att -bada, kalasa och vara lycklig. Icke underligt då, att hans sång var en -profetia om gott mod för framtiden, ty hela hans förflutna var idel -lycka. - -Kardinalfågeln var bara årsgammal, men ändå fladdrade hans tofs högt, -hans skägg var krusigt och svart, och han var ett riktigt under i fråga -om storlek och färg. Äldre hannar av hans familj, som hade flyttat -många gånger, föreföllo små bredvid honom, och fjäderskrudar, som -fällts år efter år, sågo färglösa ut i jämförelse med hans. Det var -som om ett klappande hjärta av eld fladdrat förbi, då han kom flygande -genom fruktträdgården. - -Förra våren hade kardinalfågeln krupit ur ägget norrut, i Limberlost, -fåglarnas paradis. Där breda sig tusentals acres svart myrmark under -sommarsol och vintersnö. Där finnas mörka pölar av grumligt vatten, -små dalbottnar och kärrmark, som höjt sig. Skogsjättar resa sig mot -skyn eller ligga, täckta med sammetslent slam, multnande i solfläckiga -gölar, och busksnåren äro nästan ogenomträngliga. - -Träsket liknar ett stort middagsbord för fåglar. Vilda vinrankor -klättra upp i toppen av de högsta träd, breda ut sig som parasoller -över grenarna, och deras festoner av vajande skott gunga som -silkesfransar för vindarnas lek. Fåglarna lata sig i skuggan, skala -av bark, samla torra klängen till byggmaterial för sina nästen och -kalasa på de sura druvorna. De slå ned i snattrande svärmar över de -vilda körsbärsträden och överlasta sina krävor med röda hagtornsbär, -vilda plommon, björnbär och papajer. Brakvedsträden, som kanta kärren, -dra till sig flockar, som söka bär, och träskets starrgräs och örter -tyngas ner av fröjägare. Dyn myllrar av mask, och hela moraset flammar -av blommor, vilkas färg och doft locka myriader insekter och fjärilar. - -Trädkrypare stoltsera med rött och guld från trädtopparna, och -mjödhumlor och kolibris hjälpas åt att plundra blommornas fyllda -honungsgömmen. Luften omkring de vilda plommon- och rödtjörnsträden -vibrerar av millioner vildbins vingfladder, och flugsnapparna frossa -glupskt. Kärrets stinkande dunster locka insekter i svärmar, och -flugsnapparna vingla och kasta sig i luften under jakten efter dem. - -Varje ihåligt träd hyser sin koloni av flädermöss. Ormar sola sig i -snåren. Vattendjuren dra efter sig glittrande, krusigt kölvatten, -då de simma över gölarna. Sköldpaddor välta sig klumpigt ner från -trädstockarna. Grodorna göra behagfulla hopp från pöl till pöl. Allt -vad som har hemortsrätt i denna del av landet -- underjordiska, -krypande eller bevingade varelser -- finns i Limberlost; men framför -allt är det ett favorittillhåll för fåglar. - -Prydliga gröna Sylviaarter bygga bo i dess trädtoppar, och rödögda -grönsparvar välja sin bostad längre ner. Det är hemvist för -klockfåglar, finkar och trastar. Där finnas svärmar av koltrastar, -risfåglar och kråkor. Nötskrikor och härmtrastar gräla ständigt, och -gärdsmygar sladdra oavbrutet. Gyllingarna hänga sina börsliknande -bon på grenarna och hålla tillsammans med Tanagrafinkarna picknick -på mullbär och insekter. Om kvällen ila hökar fram på tysta vingar; -nattskärrorna uppstämma sina klagande läten, som de hålla på med -till långt in på natten, och ugglorna frossa i månljus och rikt -byte. I dagningen väcka rödhakesångarna varje ny dags ekon med sin -maning: »Cheer up!» och litet senare hjula stora, svarta gamar fram -över molnens rike eller hänga där som frusna smutsstänk, spejande över -Limberlost och den omgivande trakten efter föda. Rördrummens olåt höres -hela dagen, men den överröstas av den blåa hägerns gnisslande läte, då -han slår alla grodhjärtan med skräck, medan de enstaka skriken från en -vilsekommen lom, som skilt sig från sin flock under flyttningen norrut, -fylla träsket med klagande ljud. - -Mellan Limberlosts trädtoppar fladdra fåglar, vilkas färg är mera -lysande än de grannaste blommors, som lyfta sina ansikten mot ljuset -och luften. Tjärnets näckrosor äro ej så vita som de hägrar, som fiska -mellan dem. Den yppigaste kvist av gullris är ej så färgstark som det -blänkande guldet på gyllingens bröst, då han gungar på den. Skrikorna -äro blåare än svärdsliljebädden, varöver de flaxa under gutturalt -snatter. Finkarna ha vackrare purpurfärg än järnörten. För varje fläck -lysved, som flammar i Limberlost, är det en kardinalfågel, som glöder -ännu rödare i en buske över den. De äro kanske inte talrikare än andra -fåglar, men deras lysande färg och deras oförskräckta benägenhet att -alltid hålla sig framme göra, att det förefaller så. - -Kardinalfågeln hade kläckts ut i ett snår av vildros- och -björnbärsbuskar. Hans far var en seg gammal änkling med mycken -erfarenhet och skiftande lynne. Han var den störste och stridslystnaste -rödfinken i Limberlost och regerade obestritt som kung över sitt -släkte. Trastar, kungsfåglar och törnskator höllo sig långt ifrån -honom, och ej ens de alltid pratsjuka nötskrikorna voro tillräckligt -modiga att uppträda som hans motståndare. Några dagar efter det han -sist blivit änkling fick han se en vacker, fyllig ung hona, och hon -fjättrade så hans blickar, att han ej lämnade henne någon ro förrän -hon tillät hans smekningar och bar den första kvisten till deras bo -i rosenhäcken. Hon var mycket stolt över att bli maka till kungen i -Limberlost, och om hon djupt i sitt hjärta kände en flyktig rädsla för -sin höge herre, visade hon det ej, ty hon var själv en välväxt fågel -med vackra fjädrar. - -Hon valde sin bostad med en konstnärs öga och en erfaren bobyggares -goda omdöme. Det skulle bli svårt för ormar och ekorrar att tränga -igenom detta törnsnår. De vita körsbärsblommorna hade knappast slutat -locka till sig en svärm av insekter, förrän rosornas ljuva doft kallade -dem tillbaka; då de hade vissnat, mognade stora blanka nypon inom -räckhåll och drogo till sig matfriare. Hon byggde med långt mer än -vanlig omsorg. Det var ett vackert näste, inte på långt när så löst och -bräckligt som hela hennes släkts där ute i myren. Det var ett tydligt -försök till bägareform, och det var verkligen prydligt kantat med torra -blad av mjukt starrgräs. Men det var då hon lade sitt första ägg, som -kardinaldrottningen skördade ovansklig ära. Hon var en vacker, kraftig -fågel full av kärlek och lycka över sitt första djärva försök att bygga -bo, och hon överträffade till den grad sig själv vid detta tillfälle, -att hon hade svårt för att övertyga någon, att hon hade hedern av -resultatet. - -Hon nödgades verkligen lyfta näbb och vingar mot sin make till försvar -för detta ägg, ty det var så ovanligt stort, att han med knapp nöd -kunde övertygas om, att ej någon lömsk rackare av det befjädrade -släktet hade smugit sig in dit och värpt det i hennes frånvaro. Kungen -var alldeles säker på, att det var något galet med ägget och ville -vältra ut det ur nästet, men drottningen stod på sig och kämpade -tappert för dess försvar. Hon ökade ytterligare deras framtidsutsikter -genom att värpa tre ägg till. Nu fick kungen klart för sig, att hon var -en högst märkvärdig fågel, och gav sig ut på lustfärd; men hon grep sig -an med att ruva, innerligt glad och belåten. - -Under alla de långa dagarna, då hettan blev svår och kungen visade en -allt utom överdriven omsorg om hennes aptit och bekvämlighet, värmde -hon de fyra äggen med sin kropp och väntade tåligt. Det stora ägget -var hennes skatt. Det pysslade hon om alltjämt. Många gånger om dagen -vände hon det; och alltid kände hon mot sitt bröst den särskilda -tryckning, som skilde det från de andra. Det var naturligtvis det -första, som kläcktes ut, och drottningen kände, att hon hade full -ersättning för sin möda, även om alla de andra slogo fel: ty detta ägg -pep med ett ljudeligt pip, och innan silkesdunet ännu var riktigt torrt -på den stora terracottafärgade kroppen, reste kardinalungen sig och -begärde eftertryckligt mat. - -Kungen kom för att se på honom och erkände sig genast övervunnen. Han -var far till många lovande kardinaler, men aldrig hade han sett maken. -Han satte alla Limberlosts ekon i rörelse med sin jublande glädje. Han -var ständigt på jakt efter de mognaste bär och frön. Han matade denna -unge från morgon till kväll, och aldrig kom han med mat utan att finna -honom stående ovanpå de andra och ropande efter mera. Drottningen var -precis lika stolt över honom och lika dåraktig i sitt avguderi, men hon -höll noggrann räkning och gav de andra maskar i tur och ordning. Det -var ovanligt vackra ungar, men vad har väl en vacker unge för utsikter -i en familj, där det finns ett underbarn? Kardinalen var lika stor som -två av de andra ungarna och så röd, att till och med hans dun tycktes -vara doppat i purpur; hans skinn och till och med hans fötter voro röda. - -Han var den förste, som klättrade upp på nästets kant, och den förste, -som hoppade ut på en kvist. Han överraskade sina föräldrar med att -hitta en mask och flög så långt under sin första utflykt, att hans -tillbedjande mor nästan fick kramp av oro, att hans styrka skulle -svika honom, så att han föll ner i kärret och blev offer för en gammal -hungrig sköldpadda. Men han kom oskadd tillbaka; och kungen var så -belåten, att han for efter ett ovanligt moget bär åt honom, satte sig -på en kvist framför honom och gav honom hans första språklektion. -Kardinalen kunde naturligtvis säga »pi» och »tji», då han bräckte sitt -skal; men kungen lärde honom att pipa korrekt och med uttryck, och -den dagen fick han veta, att manliga medlemmar av kardinalfamiljen -alltid ropa »tjip» och de kvinnliga »tjok». Han lärde sig i själva verket -så fort och var på det hela taget så uppmärksam, att innan kungen -ansåg klokt att ge honom nästa lektion, fann han honom sittande på -en gren med sluten näbb och svällande strupe, sysselsatt med att på -egen hand öva sig med familjens rop: »Yitt! Yitt! Yitt!» -- »Hir! Hir! -Hir!» och »Tjir! Tjir! Tjir!» Detta gjorde kungen så förtjust, att han -visslade dem om och om igen och hjälpte sin unge allt vad han kunde. - -Han var så stolt över honom, att han samma kväll gav honom hans första -lektion i att stoppa in sitt huvud ordentligt och somna ensam. Om några -dagar, då han var säker på hans vingstyrka, gav han honom undervisning -i att flyga. Han lärde honom att breda ut sina vingar och segla -långsamt från träd till träd; att flyga i korta, brutna kurvor för att -undgå en jägares sikte; att vända tvärt i luften och snabbt pila efter -ett flygfä eller en fiende. Han lärde honom den rätta vinkeln att -möta stark blåst och att han alltid skulle möta ett ösregn med huvudet -först, så att vattnet rann med fjädern. - -Hans första badlektion var en avgjord succés. Kardinalen var lika -förtjust i vatten som en and. Han badade, plaskade och väsnades, tills -hans mor blev nästan utom sig av rädsla för att han kunde locka dit -en vattenorm eller en sköldpadda; men någon fruktan ingick ej i hans -anläggning. Han lärde sig att torka, ordna och glätta sina fjädrar och -visade en så märkvärdig ambition att hålla sig ren och obefläckad, -att han, ehuru bara en unge, redan var en i högsta grad lovande fågel -och många av Limberlosts befjädrade invånare kommo för att göra hans -bekantskap. - -Sedan tog kungen honom med sig på en långfärd runt omkring myren och -lärde honom konsten att välja ut lämpliga platser att söka mask på; hur -han skulle söka bladlöss och ätliga sniglar under löven; vilka bär som -voro goda och ofarliga, och vilka slags örter som hade de flesta och -bästa fröna. Han lärde honom att ta rätt på små stenar att mala sin -föda med och hur han skulle vässa och polera sin näbb. - -Sedan grep han sig an med de viktiga musiklektionerna och lärde -honom vissla, sjunga och drilla: »Good cheer! Good cheer!» sjöng -kungen före. »Co cheer!» härmade kardinalen. Dessa sånger voro endast -skolövningar, men det var ett djup och en volym i hans röst, som -utlovade framtida storhet, då han hunnit utveckla sig och erfarenheten -väckt hans känsla. Han var en ypperlig musiker för sin ålder. - -Han blev snart så duktig att sköta sig själv, flyga och skaffa föda och -blev så stor och försigkommen, att han gjorde talrika utflykter på egen -hand i Limberlost; och hans storlek var så imponerande och hans sätt -så utmanande, att ingen gjorde honom något för när. Kungens regering -hotade i själva verket att snart ta slut, men om han var rädd för det, -visade han det åtminstone icke, och hans stolthet över sin underbara -avkomling låg i öppen dag. Sedan kardinalen hade grundligt utforskat -myren, greps han av längtan efter friare vidder, och dag efter dag -strövade han omkring i utkanterna, såg ut över de vidsträckta odlade -fälten och brann av begär att få pröva sina vingar på en lång, hög, -vild utflykt. - -Så kom det en dag, då sensommarens hetta försatte kärret i ångande -tillstånd och kardinalen flög tätt utmed dess gränser och andades -in brisen från det omgivande landet, och åsynen av vidlyftiga fält, -som sträckte sig norrut, utövade en sådan lockelse på honom, att han -bredde ut sina vingar och gjorde sin första utflykt från hemmet, i -det han så mycket som möjligt följde en linje av träd och inhägnader. -Den dagen var så härlig, att den avgjorde hans öde. Det tycks ju, att -myren, som var så omtyckt av hans släkt, borde ha varit tillräcklig -för kardinalen, men det var den inte. För varje mil han flög kom en -starkare känsla av makt och kraft och en livligare kärlek till de stora -vidderna av fält och skog. Hans hjärta spratt av förtjusning över -att få gunga i vinden, jaga fram genom solskenet och segla över detta -ändlösa panorama av sädesfält, ängar, fruktträdgårdar och skogsmark. - -Det heta och instängda Limberlost föreföll honom som ett fängelse han -sluppit ifrån, medan han oavlåtligt och oförtröttat fortfor att flyga -rätt fram. Då han flög över ett fält med halvmogen säd, som sluttade -ner mot stranden, såg han många fåglar söka sin föda där, och han -fällde i ett högt träd för att se på dem. Han beslöt sig snart för -att prova denna nya maträtt. Han hittade ett ställe, där en kråka -hade lämnat ett lätt åtkomligt ax i sticket; han hakade sig fast vid -agnarna, som han såg de andra göra, sträckte sig i hela sin längd och -borrade in sin starka, vassa näbb i det gulvita kornet. Att efter den -kvävande heta jakten i kärret och den långa eggande flykten få gunga -på detta vajande strå och dricka sädeskornets mustiga mjölk, var för -kardinalen som att för första gången smaka nektar och ambrosia. Han -lyfte upp sitt huvud, då han kom till den gyllene kärnan, och i det -han smulade sönder den i små bitar smakade han av den och gillade den -med förtjusningen hos en epikuré, som njuter av en läcker ny rätt. - -Det kanske fanns andra godsaker på nästa fält. Han beslöt att flyga -ännu längre. Men han hade endast flugit ett kort stycke, då han -ändrade sin kurs och vände åt söder, ty under honom var någonting -långt, glittrande, glidande, kantat med pilar, och över dem reste -sig jättelika sykomorer, lönnar, tulpanträd och almar, som fångade -upp vinden och vajade i den, och kardinalen visste inte vad det var. -Full av förvåning sänkte han sig allt lägre och lägre. Fåglar var det -överallt, många flögo över och doppade näbben i det, men dess klara, -glidande silver var en hemlighet för kardinalen. - -Diktens och sångens vackra flod, som indianerna först upptäckte och -sedan fransmännen, hette Ouabache; den slingrande, glittrande flod, som -Logan och Me-skin-go-me-sia älskade; den enda flod, som kunde locka -Wa-ca-co-nah från Salamonie och Missisinewa; den flod, under vars -silversykomorer och jättelönnar hövdingen Godfrey färdades många mil -för att staka ut sitt läger, hade aldrig varit vackrare än på denna -ojämförliga höstdag. - -Med sina fjädrar tryckta tätt intill kroppen slog kardinalen sig ner -i en pil och lutade sig fram för att titta, darrande av iver och -utstötande explosiva »tjip», ty mitt för sig hade han en stor rödfink, -som varken föreföll fredlig eller blyg. Han gav ifrån sig ett oförskämt -utmanande »tjip», som genast slungades tillbaka till honom, så fort -det lämnat hans näbb. Kardinalen spärrade upp sin kam och lyfte halvt -på vingarna och styvade dem till anfall; fågeln mitt emot gjorde -detsamma. I sin förvåning reste han sig till sin fulla höjd med ett -behändigt litet sidosteg, och den andra fågeln sträckte sig och steg åt -sidan precis som han. Detta var för förolämpande, tyckte kardinalen. -Spännande varje muskel kastade han sig över den oförskämde främlingen. - -Han slog i vattnet med sådan kraft, att det stänkte över pilarna, och -en kungsfiskare, som satt på en stubbe mitt emot honom och spejade -efter spigg på grynnorna, såg det. Han öppnade näbben och uppstämde -ett gällt gapskratt, så att hans röst ekade från udde till udde nedåt -floden. Kardinalen visste knappt, hur han kom upp, men han hade lärt -sig något nytt. Det där vackra, blänkande, glidande, var vatten, inte -tjockt, ljumt, svart träskvatten, utan rent, kallt silvervatten. Han -riste sina fjädrar, kände sig en nyans rödare av blygsel, men han ville -inte låta driva bort sig av skrattet. Detta var alldeles för härligt. -Om en liten stund vågade han sig ner och tog sig en klunk, och det var -första gången han riktigt drack i sitt liv. Å, men det var gott! - -Då han släckt törsten efter hettan och sin långa flykt, tog han sig -ett bad, och det var en ny och förtjusande erfarenhet. Så han plaskade -och plaskade och stänkte silverdroppar omkring sig! Så han dök och -blötte sig och hämtade svalka i detta porlande vatten, där han fick -vara kvar så länge han ville och plaska av hjärtans lust; ty han kunde -se bottnen överallt ett långt stycke och kunde lätt undvika allt, som -försökte göra honom illa. Han var så våt, då han slutat sitt bad, att -han knappt kunde komma upp i en buske och släta sina fjädrar. - -Sedan han väl blivit riktigt fin igen, kom han ihåg fågeln i vattnet -och flög tillbaka till pilen. Där i djupet av det blanka vattnet -upptäckte kardinalen sig själv, och hans hjärta svällde av berättigad -stolthet. Var detta breda, fylliga bröst hans? Var hade han sett någon -annan kardinal med så hög kam, att den vajade för vinden? Så stora och -svarta hans ögon voro, och hans skägg var nästan lika långt och krusigt -som hans fars. Han bredde ut sina vingar och betraktade deras svängda -form och vred och vickade på stjärten. Han gick igenom sin toalett -en gång till och ordnade varenda fjäder. Han gned sig bak i nacken -med spetsen av sina vingar, stack huvudet under dem och drog långsamt -ut det gång på gång för att släta sin tofs. Han vred och vände sig. -Han gungade och bröstade sig, och varje skymt han uppfångade av sin -storlek och skönhet fyllde honom med stolthet. Han kråmade sig som en -påfågel och skrockade som en nötskrika. - -Då han ej kunde hitta på något mera att beundra, fjättrade något annat -hans uppmärksamhet. Då han »tjippade», svarade ett »tjip» på andra sidan -floden; där fanns säkert ingen kardinal, så att det måste vara så, att -han hörde sin egen röst liksom han såg sig själv. Han valde en lätt -synlig gren och skickade ett skarpt »tjip» över vattnet, och han fick -betalt med samma mynt. Han »tjippade» nu milt och ömt, som han brukade -göra i Limberlost till sin lilla favoritsyster, som ofta kom och slog -sig ned bredvid honom i en lönn, där han sov, och nu kom svaret milt -och ömt. Då förstod kardinalen. »Yitt! Yitt! Yitt!» Han visslade det -högt, och han visslade det lågt. »Tjir! Tjir! Tjir!» Han visslade det -ömt och skarpt och befallande. »Hir! Hir! Hir!» Vid denna klingande -befallning kom varje fågel, så långt som floden förde med sig hans -röst, för att rekognoscera och stannade kvar för att beundra. Om och -om igen visslade han med alla förändringar han kunde hitta på. Han -gjorde tappra ansträngningar att sjunga och drilla, och med en hjärtans -fröjd, som han aldrig förr känt, brast han så ut i klingande sång: »Good -cheer! Good cheer! Good cheer!» - -Då kvällen kom, blev han nervös och orolig och flög långsamt tillbaka -till Limberlost, men den dagen hade för alltid gjort det omöjligt för -honom att vara träskfågel. Om natten spärrade han oroligt ut fjädrarna -och vädrade efter frisk luft från ängarna. Han tyckte, att han åter -smakade sädeskorn och klart vatten. Han beundrade sin bild i floden -och längtade efter ljudet av sin röst, och så började han mumla: »Yitt! -Yitt! Yitt!» i sömnen. I den första gryningen väckte en rödhakesångare -honom med att sjunga: »Cheer up! Cheer up!» och han svarade med ett -sömnigt: »Cheer! Cheer! Cheer!» Om en stund sjöng rödhakesångaren åter -förtjusande mjukt och ömt: »Cheer up, Dearie! Cheer up, Dearie! Cheer -up! Cheer up! Cheer!» Kardinalen, som nu var fullt vaken, ropade -muntert: »Good cheer! Good cheer!» och sedan dröjde det bara en kort -stund, innan han var på väg till den glittrande floden. Den var ännu -härligare än förut, och varje följande dag såg man honom kalasa på -sädesfältet och bada i det blanka vattnet; men han återvände alltid -till sin familj vid kvällens inbrott. - -Då den svarta frosten började plundra Limberlost och det nästan inte -fanns annan föda än torra frön, kom det en dag, då kungen bådade samman -sitt följe och gav den magiska signalen. I skymningen förde han dem -söderut, mil efter mil, tills de kippade efter andan och det gjorde -ont i vingarna efter den ovana flykten; men tack vare sina utflykter -till floden var kardinalen starkare än de andra, och han höll sig -lätt jämnsides med kungen. Tidigt på morgonen, till och med innan -rödhakesångarna vaknat, var kungen framme vid sitt mål, de sumpiga -ängarna i Florida. Men kardinalen hade alldeles förlorat smaken för -träskliv, så att han gav sig hårdnackat ut på egen hand, och snart -hade han träffat på en annan flod. Den var inte fullt så förtjusande -som den glittrande floden, men vacker var den ändå, och på dess svagt -sluttande strand låg en apelsinträdgård. Där slog kardinalen sig ned -och fann ett vinterhem efter sitt tycke. - -Följande morgon kommo en guldhårig liten flicka och en gammal man med -snövita lockar gående hand i hand genom trädgården. Flickan fick se -rödfinken och förklarade sig genast som hans beskyddarinna, och samma -dag kom det ut en förordning, att det skulle gå alldeles förskräckligt -illa för den, som skadade eller ens skrämde kardinalen. Så började i -full trygghet en rad av dagar, som voro idel glädje. Fruktträdgården -myllrade av insekter, som lockades dit av den starka doften, och -i barken fanns det gott om mask. Kosten var nästan lika bra som i -Limberlost, och man hade alltid floden att dricka ur och plaska i så -mycket man ville. - -I de dagarna uppehöllo sig flickan och den gamle mannen timtals i -trädgården och iakttogo fågeln, som tycktes bli större och grannare -för varje dag. Så präktig hans nu klart kardinalröda fjäderskrud tog -sig ut mot de blanka gröna löven! Så stor och grann han föreföll, då -han lekfullt fladdrade av och an bland de vita blommorna! Den lilla -flickan stod med knäppta händer och dyrkade honom, då han med svällande -strupe gungade på den högsta grenen och sjöng sin inspirerande sång om -och om igen: »Good cheer! Good cheer!» Varje dag kommo de för att se och -höra. De strödde ut brödsmulor, och kardinalen blev så vänlig, att han -hälsade deras ankomst med ett raskt: »Tjip! Tjip!» medan den förtjusta -flickan försökte härma honom. Snart blevo de så goda vänner, att han, -då han såg dem nalkas, ropade i blid ton: »Tjip! Tjip!» och sedan med -klara ögon och huvudet på sned väntade på hennes svar. - -Någon medlem av hans familj i Sumpängarna hittade ibland vägen till -hans trädgård, men kardinalen, som börjat känna sig som herre på -täppan, blev förargad på inkräktaren och förföljde honom som en -eldpil. Då någon kringstrykare råkat ut för detta, återvände han till -sitt träsk med den reflexionen, att kardinalen i apelsinträdgården var -nästan dubbelt så stor och stark som han och så märkvärdigt röd, att -det var ett riktigt under. - -En dag började det blåsa en svag nordlig bris, som satte apelsinträdens -grenar i rörelse, vältrade deras tunga doft över landet och ut till -havs och spred i dess ställe en sval, fin, frisk lukt. Kardinalen lyfte -på huvudet och visslade en frågande ton. Han var inte säker och fortfor -att söka efter mask och spådde lycka i fulla, runda toner: »Good cheer! -Good cheer!» Åter drog doften genom trädgården så stark, att man denna -gång inte kunde ta miste. Kardinalen flög upp på den högsta grenen med -viftande tofs och oroligt vippande stjärt. »Tjip! Tjip!» ropade han -ivrigt och envist. »Tjip! Tjip!» - -Nu kom vinden stark och stadig olik allt vad kardinalen hittills varit -med om, ty dess svala andedräkt talade om isbundna fält, som brutit -upp för solen. Den var fuktig av vårregnen, som spolat det norra -landets ansikte. Dess fina doft var en blandning av myriader löv, som -höllo på att slå ut, och plantor, som spirade kraftigt upp; dess friska -lukt var frömjöl från trädens hängen. - -Uppe i landet Limberlost hade den gamla modern Naturen med buller och -bång gripit sig an med sin årliga storrengöring. Med sin duktiga kvast, -marsvinden, sopade hon rent i varje vrå och springa. Med sin skurhink -översvallande av aprilskurar tvättade hon hela skapelsens ansikte, -och om hon inte med dessa åtgärder lyckades få rent, så hon var nöjd, -gav hon en sista skrubbning med hagelskurar. Den glittrande floden -var så full, att den svämmade över; den sprängde isen och böljade mot -havet med en last av avskräde. All is och snö var ännu ej borta, men -den länge dräktiga jorden pysslade moderligt om sina barn. Hon lutade -sig ner för varje steg, ty marken myllrade av liv. Maskar och kryp -arbetade sig upp i ljus och värme. Skjutande undan mull och löv över -sig lyfte portulak, blåsippor och violer sina späda guldgröna huvuden. -Saven flödade och avlövade träd betäcktes med svällande knoppar. Fina -mossar kröpo över varenda multnande timmerstock. Lavarna på stenar och -staket nymålades i oändliga skiftningar av grått och grönt. Myriader -blommor och slingerväxter spirade upp för att täcka fjolårets multnande -löv. »Gravarnas sköna, toviga hår» kröp över ängarna, spred sig utmed -vägarna och klädde varje kal fläck. - -Limberlost vaknade till liv redan före fälten och floden. Under vintern -hade det varit naknare och dystrare än allt annat, men nu utgjorde -dess krigiska musik de första tecknen till återkommande vår, ty då -den gröna lövgrodan uppstämmer sitt klingande läte och när bölgrodan -trummar, stämma fågelrösterna snart in. Lövträden blommade först, och -sedan inom otroligt kort tid kaveldun och säv, vinrankorna voro som ett -hav av vajande grönska, och svällande knoppar voro nära att brista. -Uppåt landet ringlade röken sig över sockerrörfält och skogsmark, -som röjdes; i skogarna vaknade djuren ur sin långa sömn; stamsillen -anträdde åter sin ändlösa färd uppför den glittrande floden; här och -där på höjder och i dalar tittade gröna fläckar fram, och landet i norr -låg färdigt och väntade på, att dess käraste vårgäster skulle komma hem -igen. - -Uppe i rymden klingade de första glada tonerna, som tränga närmare Vår -herres tron än någon annan fågels: »Tirili! Tirili!» medan långbenta -små snäppor kilade omkring i Limberlost och utmed floden och uppstämde -sina kallelserop. Rödhakesångarna i fruktträdgårdarna drogo fram de -för längesedan torkade stråna av fjolårets gräs under snön att kläda -in sina bägarformiga lerbon med, och sidensvansarna höllo till i det -ihåliga äppelträdet. Uppe på den översta platta staketribban lade -duvorna samman sina få grova pinnar och kvistar. Där var ett sådant -präktigt ställe att anbringa sitt rede. De väderbitna, murknande gamla -ribborna hade samma färg som den beskäftiga duvhonan. Hennes rödkantade -ögon stucko ej av mera från bakgrunden än en liten röd lavbägare. Här -skulle säkert ingen se henne! Limberlost och den glittrande floden, -fälten och skogarna, buskarna och stängslen utmed vägen, stubbar, -stockar och ihåliga träd, ja, till och med moder jords nakna bruna -bröst, allt väntade på att få vagga var och en sina, och det var ett av -de oförklarade underverken, att alla kommo tillbaka till sina platser. - -Luften var berusande. De fina, friska, hänförande dofter, som vinden -medförde, doft av nysprucket löv, av isvatten sköljda plantor och -frömjöl från trädens hängen, voro som en trolldryck för människorna. -Boskapen ute på fälten var rent av rusig därav, och de under vintern -torrfödda hjordarna gåvo sig ut till sitt första bete med högt -bakåtkastat huvud, dansande, bölande och galopperande som tosingar. - -Nordanvinden, som kom dragande från sina isfästningar, fångade upp -denna doft av vår och bar den till apelsingårdarna och sumpängarna, -och efter en munfull av den blev kardinalfågeln alldeles vild av -förtjusning och sköt som en pil genom fruktträdgården, ty fastän ingen -hade sagt honom det, visste han vad det betydde. Kallelsen hade kommit. -Nu var det slut med att lata sig. - -Det var nu dags att fara hem, att leka och rasa i frisk livslust, att -dra ut på frieri, älska, få sitt eget, skaffa sig en maka och bygga bo. -Hela den dagen flaxade han omkring, nervös av fruktan för det okända -och darrande av ljuv förväntan; men vid skymningens inbrott anträdde -han sin färd norrut. - -Då han passerade sumpängarna, flög han långsamt och sände flera gånger -ner ett utmanande »tjip», men fick intet svar. Då visste kardinalen, -att nordanvinden hade burit ett sant budskap, ty kungen och hans -följeslagare voro före honom på väg till Limberlost. Mil efter mil klöv -han som en flämtande eldslåga den blåsvarta natten, och det dröjde ej -så länge, förrän han kunde urskilja en dallrande fläck av mörker, som -gled fram på himlen framför honom. Kardinalen flög oavlåtligt rakt -framåt, tills han med hjärtat svällande av triumf sköt rätt upp i -luften och högt uppifrån sände ner ett utmanande rop till kungen och -hans följe, i det han seglade fram över dem och försvann ur sikte. - -Det var ännu nattskumt, då han flög över Limberlost och sänkte sig -så lågt, att han kunde se dess snöfria grenar, uppfånga en skymt av -grönska i dess svällande knoppar och höra dess grodors stigande och -fallande kör. Men det fanns ingen tvekan i hans flykt. Rakt och säkert -satte han kurs på den glittrande floden, och om en stund såg han dess -vårflödes rullande böljor. Han sänkte sig hastigt och doppade sin -brännheta näbb i det älskade vattnet; sedan tog han kvarter i ett -vackert gammalt sumakträd och stack huvudet under vingen till en kort -vila. Han hade gjort den långa färden i en enda, oavbruten sträcka, -och han var sömnig. Innerligt belåten burrade han upp sina fjädrar -och tillslöt ögonen, ty han var framme vid den glittrande floden, och -nu skulle det dröja ett halvt år, innan apelsingården åter genljöd av -hans: »Good cheer! Good cheer!» - - - - -ANDRA KAPITLET. - - -Sumakträdet motsvarade från första stunden hans föreställning om en -idealisk bostad. Han satte sig på en gren, och medan han slätade sina -fjädrar och hackade på fjolårets sura, torkade bär, sände han då och då -ut sin profetia: »Vått år! Vått år!» Den gamla modern Naturen bekräftade -hans visdom genom att sända ett ösregn, men det gjorde honom ingenting -alls att bli våt. Han visste hur han skulle kunna förvandla sin -purpurdräkt till den yppersta oljerock; han lade ner sin kam, slätade -till sina fjädrar, och i det han mötte aprilskuren fortfor han att ropa -på regn. Han visste, att han skulle se ännu grannare ut, då den var -över, och han tycktes även veta, att han med varje dag av solsken och -regn skulle komma sitt hjärtas önskan närmare. - -Han var en riktig sprätt, medan han väntade. Från morgon till kväll -badade han, slätade sina fjädrar, solade sig, hoppade av och an och -koketterade. Han bröstade sig och »tjippade» oavbrutet. Han lade -beslag på sumakträdet som sitt eget och slogs tappert om det med -många inkräktare. Det växte på en tätt skogbeväxt sluttning, och -den glittrande floden rann sjungande mellan gröna stränder, nedtill -kantade med ett vitt bräm av portulak, »vårens skönheter». Runt omkring -det var ett snår av papaj, vildvin, hagtorn, benved och rödtjörn, -som lockade till sig mask och insekter, och alldeles bakom det gamla -rågångsstaketet sluttade en teg av lucker mylla nedåt floden; det -skulle snart plöjas upp till utsäde och bringa i dagen otaliga feta -maskar. - -Nästan i varje timme måste han utkämpa strider för sin bostad, ty det -var något vackert över den gamla sumaken, som drog till sig dem, som -sökte sig ett hem. Ett städat par rödhakesångare började bygga bo där -samma morgon som kardinalfågeln kom, och ett koltrastpar försökte slå -sig ned där, innan dagen hade gått. Med rödhakarna hade han inte mycket -besvär. De voro lätt stukade, och efter några lama protester byggde de -åt sig i ett vilt plommonträd på strandsluttningen; men luften var full -av »tjip» och kvitter och röda och svarta fjädrar, innan koltrastarna -erkände sig besegrade. De voro gamla och vana och förstodo sig bra -på mask och ungsäd, men de förstodo också, när de voro besegrade, så -att de gåvo sig av nedåt floden till en dvärgek och försökte övertyga -varandra, att det var just där de från början helst hade velat ta sin -bostad. - -Kardinalen blev nu ensam kvar i sumaken, pösande och stoltserande, men -inom sig fann han ensamheten tråkig. Då han ju var son till en kung, -var det alldeles under hans värdighet att tigga sig till en maka, och -dessutom var hela hans tid upptagen av att vakta sumaken; men han gav -noga akt på allt vad som försiggick bakom honom, och han avundades -koltrasten hans blanka, ömma lilla fästmö. Han nästan överansträngde -rösten på sina försök att i kärlekssånger tävla med en lärka, som -hängde uppe i skyarna över en äng på andra sidan floden och sände -ner till sin maka en dikt om avgudisk kärlek och sympati. Han skrek -ett så vilt förgrymmat »tjip» efter ett älskande snäpp-par, att de -förskräckta kilade utför strandsluttningen utan att veta, att det brott -han anklagade dem för var att de voro gifta, då han inte var det. Vad -beträffar duvorna, som redan härskade på staketribban under lönnarna, -visste kardinalen inte riktigt vad han skulle tänka. - -Han var ensam, han var älskogskrank, och han innehade den vackraste -byggplatsen utmed floden under väntan på sin maka, och hennes -uraktlåtenhet att infinna sig gjorde det svårt för honom att uthärda -åsynen av deras ömhet, och kardinalfågeln tyckte, att han aldrig skulle -kunna glömma sig ända därhän att följa den där duvhannens exempel. -Han saknade all värdighet, han var så förälskad, att det var riktigt -äckligt. Han proppade mat i sin kväkaraktigt gravitetiska maka, så att -hon var nära att kvävas; han klängde sig fast vid boet och försökte -hjälpa henne att ruva, tills han nästan trängde bort henne från äggen. -Han överhopade henne med smekningar och kuttrade sin kärleksvisa, tills -varenda jordråtta under staketet kunde hela hans historia från början -till slut. Kardinalens tålamod sattes på så hårt prov, att han en dag -gjorde ett utfall mot duvhannen och ryckte en stor fjädertofs ur hans -rygg. Då han kom tillbaka till sumaken, måste han erkänna för sig -själv, att hans vrede härrörde lika mycket av att han ej hade någon att -älska som av att duvhannen var så osmakligt kär. - -Varje morgon kom det nya par -- prydliga unga honor, nyss återkomna -från sin långresa, och stora, morska hannar, som uppträdde i högsta -grad briljant och käckt och sjöngo så att de nästan sprängde strupen i -sina ansträngningar att tjusa till sin utvalda brud. De kommo pilande -utför flodbanken som raketer i purpur, guld, blått och svart, gungade -på videkvistarna, plaskade i vattnet, brusto ut i tonkaskader, gjorde -allt vad de kunde för att exponera sin skönhet och sin musikaliska -talang; ibland ställde de till vilda slagsmål, då de upptäckte, att de -honor de friade till gynnade deras rivaler och bara ville hålla sig väl -med dem. - -Kardinalen blev allt mera modfälld, medan han iakttog allt detta. -Det fanns icke en enda medlem av hans eget släkte bland dem. Han -tyckte synd om sig själv, då han undrade, om ödet tillämnade honom -samma lidanden, som han såg andra utstå. Å, de otäcka honorna, så de -koketterade och gjorde sig till! Så de slätade till sina fjädrar och -hoppade allt närmare och närmare med halvöppen näbb och blixtrande -ögon, som om de vore tjusade. De ivriga sångarna med svällande strupar -sjöngo och sjöngo i lidelsefullt bedjande tonfall, men just då de kände -sig säkra på, att deras små hjärtegryn voro nära att ge sig, fladdrade -de i väg till en annan buske långt borta, och det fanns ingen annan -utväg än att svälja den bittra missräkningen, följa efter dem och börja -om från början. Under de tre sista dagarna hade kardinalen iakttagit -sin kusin, den skärbröstade stenknäckan, hur han höll våldsam kurtis -med den mest förtjusande lilla hona, som tydligen uppmuntrade hans -tillnärmanden, men plötsligt satt han där lika långnäst och otröstlig -som en förälskad ung man, då han upptäcker, att den flicka, som har -koketterat för honom en hel säsong, tillhör en annan. - -Kardinalen slog sig ned i toppen av den högsta sykomoren och såg ut -över landet bortåt Limberlost. Skulle han bege sig dit och söka sig en -träskmaka av hans egen släkt? Det var en outhärdlig tanke. Ställningen -började verkligen bli bekymmersam. Ingen fågel utmed den glittrande -floden hade pyntat sig, kråmat sig eller gjort mera musik än han. -Var allt detta förspilld möda? Nu hade han så säkert väntat sig ett -resultat. Senast i morse hade han svällt av stolthet, då han hört -fru nötskrika säga till sin grälsjuke man, att hon önskade hon kunde -byta ut honom mot kardinalen. Brukade ej den snälla duvhonan hålla -till under sumaken, då hon gjorde en paus i ruvandet och tog sig -ett morgonbad i sanden, och titta på honom med oförställd beundran? -Hon önskade säkert innerligt, att hennes tarvlige, knubbige man haft -scharlakansröd rock. Men det är i själva verket bara beröm från ens -eget kön, som räknas, och senast för en timme sedan hade lärkhannen -rapporterat, att han från sin utkikspunkt uppe i skyarna inte kunde se -någon så grann sångare som kardinalen i sumakträdet. Av den anledningen -vidhöll han sin övertygelse, att han verkligen var en prins, och han -beslöt att stanna kvar i det träd han valt ut till bostad och med sina -fysiska och vokala företräden tvinga den vackraste lilla kardinalhona i -hela trakten att söka upp honom. - -Han tänkte ut alltsammans riktigt noga. Hur hon skulle höra hans -praktfulla sång och komma för att titta på honom; hur hon skulle bli -frapperad av hans storlek och skönhet; hur hon skulle komma till -honom, helt blygt, men naturligtvis för att vinna hans gillande; hur -han skulle nedlåta sig att hålla till godo med henne, om hon behagade -honom i alla avseenden; hur öm hon skulle bli mot honom och hur hon -skulle gilla hans val av hem, ty sumaken stod på en förtjusande plats -och var utmärkt lämplig att bygga bo i. I flera dagar hade han kråmat -sig, lekt och rasat, uppgivit utmanande rop, den sista dagen hade -han nästan nedlåtit sig till att locka, men ingen enda liten klarögd -kardinalhona hade kommit och erbjudit sig. - -En brun trast gjorde honom nästan vild av avund genom sina mandater. -Trasten kom glidande uppför flodstranden, en rostbrun, smygande varelse -från buskarnas värld, slog sig ned i en törnbuske alldeles mitt för -sumaken och sjöng en timme ute i det fria. Den musiken var höjd över -allt beröm. Den var en ren fantasiskapelse både till varp och väft. -Det var en sång så bräddad med vårens glädje och munterhet, toner så -skälvande av kärleksböner och lidelsens ömma smärta, att ett halvt -dussin beundrande trasthonor samlats runt omkring, innan den slutade. -Med omsorg och överläggning valde den bruna trasten ut den mest -intagande, och hon följde honom till snåret som förhäxad. - -Det var kardinalens dröm förverkligad för en annan mitt för hans ögon, -och det fyllde honom med avund. Om den där enkla bruna fågeln, som smög -sig fram, som om han haft en stöld på sitt samvete, kunde vinna en maka -bara genom att visa sig och sjunga i en timme, varför skulle då ej han, -den grannaste fågeln i skogen, åtminstone ha lika stor framgång genom -att öppet exponera sina behag och föredra sin musik? Skulle han, den -stoltaste, praktfullaste bland kardinaler, nödgas ge sig ut och söka -sig en hustru som vanliga simpla fåglar? Bort med den tanken! - -Han flög ner till floden för att bada. Sedan han sökt upp en fläck, -där vattnet porlade kristallklart över en bädd av vit kalksten, tvådde -han sig tills han kände att han inte kunde bli renare. Sedan begav -kardinalen sig upp till sin mest älskade solplats, slog sig ned på en -gren, reste fjädrarna på ända, solade sig, riste sig och gick an, tills -han var alldeles torr. - -Uppflugen på högsta grenen av den gamla sumaken började han nu sjunga -med full hals, så att hans kolsvarta polisonger stodo rakt ut. Han -uppgav ett skallande rop, skälvande av alla de lidelser, som rasade -inom honom. Han fångade upp sina egna rullande ekon, förändrade -och varierade dem. Han improviserade, så att det klingade över den -glittrande floden: »Vått år! Vått år!» - -Han visslade och visslade, så att hela fågelvärlden och även -människorna hörde det, ty bonden stannade i sin köksdörr med sina -stävor av ångande mjölk och ropade till sin hustru: - -»Hör på, Maria! Hör på bara! Om den där fågeln inte slutar med att spå -regnväder, blir jag sannerligen så rädd, att jag inte vågar så förrän -i juni. Det är somliga fåglar, snäppor och rapphöns till exempel, som -kunna tala riktigt tydligt, men aldrig har jag hört någon fågel, som -kan forma till orden så klart och tydligt som den där krabaten. Det -låter, som om det kom från floddalen. Jag tror jag skall gå ner åt det -hållet och se efter, om fältet där nere är färdigt att plöjas upp.» - -»Abraham Johnson», sade hans hustru, »du som vill gå och gälla för en -hedersman, -- om du vill traska i snöslask och duggregn en kilometer -för att se på en fågel, så säg det rent ut, men skyll för Guds skull -inte på, att du ämnar plöja, för utan att låtsas gå och se efter vet du -lika bra som jag, att det inte är dags ännu på en hel vecka.» - -Abraham småskrattade beskedligt. »Jag erkänner gärna, att det är fågeln, -om du så vill, Maria. Jag har hört honom från logen hela dagen, och -det är något nästan mänskligt i hans sång, som jag aldrig har hört -från någon annan fågel. Jag är verkligen nyfiken att se honom. När jag -hörde honom sjunga, tyckte jag det kändes nästan som om han varit en -människa.» - -»Prata inte strunt!» utbrast Maria. »Jag tänker han sjunger inte ett -dugg bättre än någon annan fågel. Det är bara ekot från floden. En -fågel, som sjunger nere vid stranden av Wabash, låter alltid dubbelt -så vackert som om han sjöng uppe i bergen. Det har jag vetat i fyrtio -år. För resten är han nog borta, innan du kommer dit.» - -Då Abraham öppnade dörren, ropade den brandröde profeten åter -sitt: »Vått år! Vått år!» - -Han klev ut, stängde sakta dörren och gick ogenerat raka vägen över -sädesfältet ner till sångaren. - -»Jag vet just inte, om det här är bra för håll och reumatist», mumlade -han, i det han fällde upp rockkragen och drog ner sin gamla hatt för -att skydda sig mot regndropparna. »Jag borde nog inte ha gått, men jag -kan rakt inte låta bli att komma, när någon ropar mig, och nu _är_ det -någon, som ropar mig ner till floden.» - -»Vått år! Vått år!» ljöd kardinalens profetia. - -»Tack, lilla vän! Roligt att höra dig. Behövde just inte få veta det -där, men det visar mig i alla fall vägen. Nu förstår jag, var din buske -är, och för resten är det långt lidet på kvällen, så att det måste -snart vara sovdags för dig. Här nånstans i närheten måste du vara. Det -vore bra, om du nu sa’ riktigt ifrån och talte om, var du är. Nå, var -är du, säg?» - -Abraham gick där och tittade utmed staketet, snokade i buskarna och -letade efter fågeln. Plötsligt hörde han ett fladder av vingar och såg -som ett purpurrött streck i luften. - -»Jag skrämde dig visst ända till grannsocknen», mumlade han. - -Men karlen var nog mera skrämd än fågeln, ty kardinalen flög rakt emot -honom, så att han kom helt nära, slog sig sedan ned i en buske och -tjippade, jublade, plirade, visslade små sammanhängande melodier och -tycktes bli alldeles förtjust över att träffa den vithårige gubben. -Abraham såg helt förvånad ut. - -»Herre min skapare!» utbrast han. »Stor som en koltrast, röd som ett -glödande kol ... och så kommer han rakt på mig! Det är någon, som rår -om dig naturligtvis. Nej, du är ingen burfågel. Att sitta på en pinne -i ett litet ståltrådshus, det tar humöret ifrån varenda fågel, och -deras fjädrar ä’ alltid rufsiga. Ingen har nånsin sett dig i bur, för -du har inte en enda fjäder i oordning. Du är som du vore gjord av rött -siden. Du fladdrar fritt omkring i vår Herres stora skogar, styr rakt -emot vinden och pilar av tvärs över vattnet. Bur har du aldrig känt -till. Men en god vän bland människorna tycks du ha i alla fall, och jag -är lik den mannen, och det försöker du nu tala om för mig.» - -Kardinalen satt vänd mot Abraham, vred huvudet hit och dit, tittade, -tjippade och väntade på ett svar -- »tjip, tjip» -- från en liten -guldhårig flicka, men det kunde ju gubben omöjligt veta. - -»Det är så säkert som aldrig det», sade han. »Du tror, att du känner -mig, och du försöker tala om något för mig. Jag önskar sannerligen att -jag visste vad du ville. Försöker du bara säga god dag till mig? Nåja, -inte vill jag stå efter i artighet ...» - -Abraham lyfte på sin gamla hatt, och regndropparna glittrade i hans -vita hår. Han rätade upp sig och stod kapprak. - -»God dag, herr Rödfink. Hur står det till i kväll? Jag kan inte minnas, -att jag nånsin har sett er förr, men nu kommer jag nog aldrig att möta -er utan att känna igen er. När kom ni? Ni har visst kommit med ett -extra nattsnälltåg? Ja, aldrig har ni varit mera välkommen på något -ställe. Jag skulle vilja betala ut stora pengar här på fläcken, om du -ville säga, att du har kommit för att bosätta dig här på stranden. Hur -tycker du om dig här? Enligt min tanke är man här så nära paradiset man -kan komma här på jorden. - -»Wabash slingrar sig ju som en riktig lagvrängare, och han har -kalkstensbotten nästan överallt, och vattnet är lika vackert och klart -som i Marias källa. Och grannt utpyntad är han också, inte sant? -- -alldeles som kvinnfolkens nya sommarhattar. Se hur grönskan kryper ända -ner, tills den släpar i vattnet. Har du någonsin sett sådana vackra, -fransade videbuskar? Vänta litet bara, så blir kattosten, som växer -utmed den glittrande gamla floden, lika vacker som odlade stockrosor. -Maria säger, att dess blommor skulle vara grannare än hennes, om de -bara vore dubbla; men herre Gud, Rödfink, det ä’ de ju! Se på dem först -på stranden och sedan i vattnet! Och litet högre upp är det hela snår -av papajer, törnbuskar, vild vinranka, ängskål, röd och vit hagtorn, -benved, sumak, benzoinlager och andra träd. Och tänk, sykomorerna, -lönnarna, tulpanträden, askarna och almarna äro så väldigt granna utmed -Wabash, att de ta in dem i poesiböcker och dikta visor om dem. Vad sägs -om det? Alldeles bakom dig står en sykomor med fem stammar, var och en -av dem är ett präktigt stort träd med toppen uppe i skyarna och rötter, -som gräva sig under floden; och litet längre bort växer en stor lönn, -som består av åtta särskilda träd. Nästan allt vad du kan räkna upp -finns här utmed Wabash, om du bara vet var du skall söka det. - -»Det är högst få vita män, som göra sig besvär att se efter, men -indianerna visste det, de. De kommo roende i sina kanoter utför -floden för att fiska och slogo läger just under de här träden, och -min mor blev gnistrande förargad på deras kvinnor. Det fanns inte så -gott om nybyggare på den tiden, och det var minsann bäst att inte -reta indianerna, annars hade de kommit och skövlat alla våra vilda -bär, hela skogar fulla av vilda bär. Vem som helst kunde få tunntals -med bär, bara för besväret att plocka dem, och vi hade inte börjat -odla mycket vete och måste frakta det på hästryggen till Ohio för att -få det malet. Far behövde fem dagar till den resan; och sen kommo -de fördömda indiankäringarna, och mor blev tvungen att ge dem sina -stora vita vetebullar. Det var just därför hon blev så himla arg. Hon -brukade stiga upp mitt i natten och göra upp jästen och baka och låta -ugnen kallna och gömma brödet ute i vetelåren och tidigt på morgonen -vädra ut all brödlukten ur huset, så att hon kunde säga, att där inte -fanns en enda bulle. Om det är bär du söker, så finns det såna för -hela skapelsen utmed flodstranden, och vänta bara några dagar, tills -aprilskurarna ha kommit ner och jag börjar plöja den här åkern!» - -Abraham satte upp foten på den tredje staketribban och stödde -armbågarna mot den översta. Kardinalen tjippade förtjust och hoppade -närmare. - -»Hela vintern har jag tänkt, att jag inte skulle ta itu med den här -åkern vidare. I fyrtio års tid har jag plöjt den varje vår. Köpte den, -då jag var unga karl’n, nyss gift med Maria. Satte mig i stor skuld -för den; men jag har alltid tyckt om den här sluttande åkern, och min -andel i Wabashstranden har inte varit till salu någon gång på fyrtio -år. Jag har hakat mig fast vid den med näbb och klor, ty för mig är -den som ett stycke av paradiset, det är visst och sant. Första gången -jag plöjde det här fältet, rörde jag bara den översta delen. Hade nyss -gift mig med Maria, och jag arbetade just inte så mycket i jorden den -sommaren. Jag har plöjt den alltsedan dess, men jag har tänkt hela den -här vintern, då reumatismen satte åt mig, att jag skulle låta den vara -i fred nu i vår och förvandla den till ängsmark, men jag vet inte ... -kommer jag bara väl i farten, tror jag, att jag kunde låta det basa och -inte känna så mycket av det, om du vill stanna kvar och krya upp mig -litet och ge mig upplysningar om vädret. Jag vill förbaskat ogärna gå -in på, att jag håller på att tackla av, och om du säger: håll på! så -tror jag att jag vill försöka. Bara att se dig värmer mig ända ner i -hjärtroten, och för vart skutt du tar får jag lust att skutta jag också. - -»Vad i all världen tittar du efter? Det är väl efter mat? Någon har -brukat mata dig, och nu vill du att jag skall göra så med. Det där var -inte så dumt tänkt, Rödfink. Mata dig? Det kan du lita på att jag vill. -Du behöver inte ens själv söka dig föda, om du inte vill. Du känner -dig säkert hungrig just nu, för det är inte så lätt att hitta något i -jorden så här tidigt på året. Men jag hoppas du inte tycker, att du -har kommit för snart. Jag skall lägga ut mat åt dig var du helst vill, -tidigt på morgonen, om du bara vill lova att stanna kvar och vifta med -din brandröda flagga utmed min strandremsa i sommar. Nu har jag inte -ett dugg med mig. Jo, visst har jag det! Här är en handfull säd, som -jag tog med mig att ge åt digrisen. Men kornen ä’ litet för stora och -hårda för dig. Kanske jag kan hacka sönder dem litet.» - -Abraham tog upp sin fällkniv, strödde ut en rad av sädeskorn på översta -staketribban och hackade sönder dem så fint han kunde; och då han kom -till ändan av staketet, hoppade kardinalen ner med ett spasmodiskt -»tjip», nappade till sig det ena kornet efter det andra och flög -tillbaka till busken, smakade, gillade och tjippade sitt tack. - -»Ser man på», sade Abraham och såg noga på, »det är alltså verkligen en -tam fågel? Ja, ett rarare litet älsklingsdjur finns då inte i världen. -Var och en, som ser dig, gör du glad, och då har du väl också all -anledning att själv vara glad. Och jag är lik din vän? Ja, ja, jag är -väldigt livad för att bli din husbonde, om du inte har något emot -det; och vad kosten beträffar, så skall jag nog ta mig tid att strö -ut mat åt dig på den där staketribban varenda dag. Maria tycker nog -att jag är spritt tokig, men vad det beträffar, så ... om jag bara kan -få henne med mig hit att se på dig en enda gång, så är hon fast, hon -också, för du är den vackraste fågel Vår herre har skapat, åtminstone -har då aldrig jag sett maken. Se bara på tofsen i nacken, som vajar -för vinden! ‘Att med beröm ej kunna hålla tätt, det är ett dumt och -skamligt sätt’ -- ja visst, men den dumheten och skammen tar jag helt -och hållet på mig, och jag säger dig rent ut, att du är, ta mig tusan, -den sötaste lilla varelse jag nånsin har sett. - -»Men du skall inte vara så oförsiktig! Vet du inte, att du är den allra -präktigaste skottavla? Varför håller du dig inte litet ur sikte? På det -här viset gör du dig ökänd för alla människor i floddalen, och med ditt -nätta, inställsamma sätt kan du inte rädda en enda av dina fjädrar. Du -får ditt lilla röda hjärta utskjutet ur din lilla röda kropp det är -just vad du får det. Det är synd och skam! Och ändå finns det en lag, -som skyddar dig. Det är hög plikt på att döda sådana som du, men det -tycks ingen fästa sig vid. Varenda pojkslyngel vill försöka på, om han -kan peka rätt med bössan, och på hela stranden finns ingenting så lätt -att sikta på som du, så grant som du lyser. - -»Men om du vill stanna där du är, skall den lymmel, som skjuter på dig, -råka illa ut, det lovar jag dig, Rödfink. De här ägorna ä’ mina, och om -du bosätter dig här, är du min, tills det blir dags att vända tillbaka -till den där andra gubben, som är lik mig. Undrar, om han är villigare -att föda dig och försvara dig än jag!» - -»Här! Här! Här!» visslade kardinalen. - -»Jag skulle bli väldigt glad, om du sa’, att du vill stanna. Och det -gör du nog, såvida du inte träffar på någon hona från Limberlost och -låter locka dig bort till kärret. Herre Gud, Limberlost kan då rakt -inte jämföras med floden. Du är dum, om du ger dig härifrån. Men apropå -te ge sig härifrån, så måste jag gå nu, annars kommer Maria efter -mig med lyktan, och när jag tänker rätt på saken, så är jag verkligen -litet fuktig för att inte säga våt. Men du varnade mig ju, inte sant, -lilla vän? Jag sa’ ju till Maria, att det är som att träffa en människa -då man träffar dig, och så har det också varit. Betydligt mer än jag -själv tänkte, och jag har pratat mer än annars på ett helt år. Du kan -väl rakt inte tänka dig, att jag är ansedd för att vara en väldigt -tystlåten karl!» - -Abraham rätade upp sig och rörde vid hattbrättet till en halvt -militärisk hälsning. - -»Nej, adjö nu, herr Rödfink. Aldrig i livet har jag haft sånt nöje av -att göra en bekantskap, utom första gången jag träffade Maria. Tänk nu -på plöjningen, och om du säger: ‘jag stannar’, så är det avgjort. Adjö -... och var litet försiktigare nu! Jag kommer igen i morgon bittida, -strax efter frukosten, hurudant vädret än är.» - -»Vått år! Vått år!» ropade kardinalen efter honom, då han gick. - -Abraham vände sig om och hälsade gravitetiskt för andra gången. -Kardinalen slog sig ned på översta staketribban och kalasade på de söta -sädeskornen tills hans kräva blev full, och sedan satte han sig till -ro i sumakträdet och somnade. Tidigt följande morgon var han i farten -och i fin toalett, och från sumakens topp hälsade han dagen med full -hals: »Vått år! Vått år!» - -Hans röst gav eko långt nedåt floden, tills det så tydligt lät, som om -någon av hans eget släkte svarat, att han följde efter och granskade -stränderna bit för bit på vardera sidan, och slutligen hörde han röster -av sina egna fränder. Han tog reda på, varifrån de kommo, men det var -endast några stadiga gamla par, gifta för längesedan, och sysselsatta -med att bygga bo. Kardinalen återvände till sumaken och kände sig -ensammare än någonsin. - -Han beslöt att rekognoscera åt motsatt håll och styrde kurs uppåt -floden. Följande strömfåran flög han miltals över det kalla, glittrande -vattnet mellan de lummiga snår, som kantade stränderna. Då han kom -till de långa, vidlyftiga pålbyggnader, varpå människorna lagt ut en -bro över floden och där de trötta bondhästarnas hasande hovar drevo upp -moln av damm och framkallade rullande ekon med sina dånande hovslag, -blev han rädd, sköt högt upp i luften och seglade över dem i korta, -brutna flyktkurvor. Men där jättehöga lönnar och askar förenade sina -grenar över flodbädden till en av moder Naturs luftiga broar för -ekorrar, kände han ingen fruktan och dök så djupt under den, att hans -spegelbild drog en skälvande skugglinje uppåt den silverblanka väg han -följde. - -Han gjorde kurva efter kurva, slog sig ofta ned på en vida omkring -synlig gren och utslungade en klingande utmaning i morgonens ansikte. -Med varje mil blev hans väg allt vackrare. Flodbädden var kalksten och -det hastigt ilande vattnet klart och genomskinligt. Stränderna voro -branta här och där, sluttade sakta på andra håll och voro alltid tätt -beväxta med snår av lövverk. - -Vid en tvär krökning av floden satte han sig i toppen av en hög ask och -sände ut sin stolta profetia: »Vått år! Vått år!» och från alla håll -hörde han röster av sitt eget släkte. Förvånad fortsatte kardinalen sin -flykt. Han följde floden i kroklinjer, men så kom han ihåg, att här -hade han ett tillfälle att vinna den strandbrud han längtade efter, men -då han sänkte sig för att välja ut den högsta grenen, där han riktigt -kunde utveckla hela sin tjusningsförmåga, upptäckte han, att han endast -befann sig några famnar ifrån asken, där han sänt ut sin väderspådom. -Kardinalen flög över det smala näset och uppstämde en ny kallelse; utan -att vänta på svar flög han åter uppför floden och vek om Hästskobukten. -Då han kom till samma ask för tredje gången, förstod han. - -Floden krökte sig i en stor kurva. Kardinalen slog sig ned på askens -allra högsta kvist och såg sig omkring. Man kunde ej tänka sig en -vackrare utsikt varken för människor eller fåglar. Wabash bildade en -cirkel av silver med bägge stränderna kantade av lummiga snår, och -där inne låg en öppen plats betäckt med vajande starrgräs och blåa -svärdsliljor. Här och där stodo väldiga träd, men högre än alla reste -sig i mitten en jättesykomor, vid marken grenande sig till tre stora -träd, vilkas vajande grenar tycktes sopa himlen och vilkas rötter likt -giriga fingrar grävde sig djupt ner i Rainbow-Bottoms svarta gyttja. - -Det var på denna härliga plats som regnbågen till sist antagit fast -form, och vid dess fot, fritt tillgängliga för alla människor, som -gjorde sig mödan att söka, hade den Store Alkemisten strött ut sina -sällsyntaste skatter -- solskenets guld, vattnets diamantdroppar, -smaragdgrönska och safirskyar. I rikt mått funnos där frön, bär och -insekter för fåglarna och vilda blommor, frukt och nötter för barnen. -Över allt detta vajade sykomoren med sitt majestätiska huvud. - -Den var en tron som tycktes passande för sonen av en kung; han -satte sig på dess översta gren och floden förde hans kallelse långt -bort: »Hej, kardinaler! Se hit! Se på mig! Har ni sett någon så stor? -Finns det någon bland er, som kan tävla med mig i behag? Vem kan -vissla så högt, så klara, bevekande toner? Vem vill flyga till mig och -söka skydd hos mig? Vem vill komma och bli min maka?» - -Han reste sin kam högt, lät strupen svälla av klingande toner och var -så stor och grann, att det bland de många kardinalfåglar, som samlats -för att höra på, ej fanns någon som kunde jämföras med honom. - -Svart avund fyllde deras hjärtan. Vem var denne prålande, oförskämde -främling, som bjöd ut sig åt deras honor? Det fanns många ogifta -kardinaler vid Rainbow-Bottom och många svartsjuka hannar. Kardinalen -gungade av och an och utsände ännu en kallelse; och där uppstod ett -sådant sorl av kvinnlig beundran, att han hörde det. Med kammen rest -i hela sin höjd, strupen svällande, så att den var nära att sprängas, -och hjärtat för stort för kroppen utsände kardinalen från sin gren den -tredje kallelsen; då hördes klart och tydligt ett rop till svar: »Här! -Här! Här!» Det kom från en hona, som senast i går hade hållit till godo -med smekningar av den grannaste kardinalen i Rainbow-Bottom och hade -använt morgonen till att flyga med byggmaterial till ett snår av röd -hagtorn. - -Med en kunglig fanfar svingade han sig ut för att söka upp henne; men -hennes ursinnige make förekom honom, och med ett skrik tog hon till -flykten och lämnade en tuss av fjädrar i sin makes näbb. Kardinalen -kastade sig nu i sin tur över honom som en fräsande raket, och nu -rasade ett blodrött krig i Rainbow-Bottom. Honorna skingrades åt alla -håll för att gömma sig. Kardinalen applicerade en kyss på en stackars -liten fågel, som var för rädd att kunna komma undan honom; sedan ryckte -hannarna fram, och det började bli allvarsamt. Kardinalen skulle ha -njutit väldigt av att få slåss med ett par tre fiender, men ett halvt -dussin manade snarare till försiktighet än till hjältemod. Han rusade -in bland dem, skingrade dem till höger och vänster och flög upp i -sykomoren. Med all andedräkt han hade kvar upprepade han övermodigt -sin utmaning; sedan styrde han kurs nedåt floden till sumaken så -behagfullt han kunde. - -Det blev en timmes förbittrat gräl, innan den ljuva friden åter sänkte -sig över Rainbow-Bottom. Det nygifta paret slöt fred till sist; honorna -började ivrigt kokettera igen och glömde den förföriske främlingen -- -alla utom den stackars lilla, som hade råkat bli kysst. Aldrig förr -hade hon blivit kysst, och aldrig hade hon heller väntat att bli det, -ty hon var en i alla avseenden olyckligt lottad varelse. - -Att börja med hade hon kläckts ur det femte ägget, och var och en vet, -hur ofördelaktigt det är att börja livet med fyra stora äldre ungar -ovanpå sig. Det var ett klent ägg och en klen unge, som bräckte dess -skal. Den övriga familjen stod där och tog nästan all föda, så att -hon så när hade svält ihjäl i boet, och inte förrän de båda äldsta -flugit ut, visste hon vad ett ordentligt mål ville säga. Det räckte -bara i några dagar, ty sedan var det de andras tur att ge sig av, och -föräldrarna följde dem så långt ut på fältet, att den lilla stackaren -låg där ensam och ropade i boet och var nära att omkomma. Driven av -hunger klättrade hon upp på kanten och övade sina vingar, tills hon -lyckades exekvera ett slags flykt till en buske i närheten. Hon fick ej -fäste på grenen och föll till marken, där hon låg frusen och darrande. - -Hon jämrade sig ynkligt och var nästan död, då en brunhyllt, barfotad -pojke med metspö på axeln gick förbi och hörde henne. - -»Stackars lilla kräk, du är nästan död», sade han. »Jag vet vad jag -skall göra med dig. Jag skall bära dig dit bort till buskarna, där jag -hörde de andra rödfinkarna, sedan skall din mamma nog ge dig mat.» - -Gossen satte försiktigt upp henne på en gren nära en av hennes bröder, -och där fick hon nätt och jämnt så mycket mat, att hon höll sig vid liv. - -Sedan blev det nya svårigheter. En gång jagades hon av en ekorre, och -hon räddade sig genom att krypa in i ett hål så trångt, att hennes -förföljare ej kunde komma efter. Att hon undkom en stor blå orm, då -hon tog sig sitt första bad, berodde endast på, att en hök höll ögonen -på ormen och knep honom just i rätta ögonblicket för att den stackars -skälvande lilla fågeln skulle bli räddad. Men hon var nu så förskrämd, -att hon ej kunde röra sig på en lång stund. - -Alla fågelvärldens svårigheter föllo på hennes lott. Hon var så -bräcklig och klen, att hon tappade bort sin familj under flyttningen -söderut och kom i sällskap med främmande fåglar, som alls icke voro -snälla mot henne. Livet i söder hade varit fullt av vedermödor. En gång -snuddade en kula så tätt förbi henne, att hon förlorade två av sina -vingpennor, och det gjorde henne ännu mera försagd än förr. Då hon kom -tillbaka till norden gav hon sig ut igen och hade slutligen begivit sig -till Rainbow-Bottom, vilsekommen och allena. - -Hon var en sådan skygg och rädd liten stackare, att alla honorna -gjorde narr av henne, och hannarna tycktes aldrig förstå, att hon en -gång kunde bli en ganska vacker liten fru. Alla andra kardinalhonor i -Rainbow-Bottom hade flera uppvaktande kavaljerer, men denna stackars -ensamma och förskrämda varelse fick aldrig någon friare, och ändå var -hon i så stort behov av kärlek! Ingen hade någonsin förr gjort henne -något närmande; och nu hade hon blivit kysst av denne praktfulle -främling! - -Hon visste naturligtvis, att det egentligen inte var hennes kyss. Han -hade ämnat den åt den stolta varelse, som hade besvarat hans kallelse, -men efter hon hade fått den, så var den nu ändå hennes på sätt och vis. -Hon gömde sig i buskarna hela den återstående delen av dagen och hade -aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Hon ruvade alltjämt över det, -och på morgonen satt hon vid Hästskons nedre krök och lyssnade efter -de underbaraste toner hon någonsin hade hört. Hela dagen gömde hon sig -och väntade, och de följande dagarna voro fulla av längtan, men han kom -aldrig igen. - -Så en morgon kände hon ett mod, som hon ej förstod, och fylld av en -längtan, som drev henne fram mot hennes vilja, begav hon sig i väg -utför floden. Långa sträckor smög hon sig fram mellan buskarna och -spejade och lyssnade, tills kvällen slutligen kom och hon återvände -till Rainbow-Bottom. Följande morgon gav hon sig tidigt ut och flög -till det ställe, varifrån hon hade vänt om föregående kväll. Därifrån -gled hon mellan buskar och snår, darrande och bävande, men hon -fortsatte envist sin färd och ansträngde sig att uppfånga någon ton -från den lysande främlingen. - -Det var mitt på förmiddagen, då hon närmade sig sumaken, och då hon -trött hoppade framåt, hörde hon bara ett litet stycke ifrån sig -sångaren, som hon sökte, stämma upp sin fulltoniga, härliga sång. Hon -lyfte och hade flytt en hel kilometer, innan hon kom till medvetande -av, att hon var stadd på flykt. Hon stannade och lyssnade, och nu hörde -hon de käcka tonerna komma böljande med strömmen. Hon flög tillbaka, -tätt intill marken, för att se efter, om hon obemärkt kunde finna en -plats, där hon kunde betrakta sångaren som hade kysst henne. Då hon -slutligen kom till ett ställe, där hon kunde se honom tydligt, var -hans skönhet så bedårande och hans sång så förförisk, att hon småningom -hoppade närmare och närmare utan att veta att hon rörde sig. - -Högt upp i sumaken hade kardinalen sjungit, tills han var torr i halsen -och hoppets källa nästan uttorkad. Han kunde ej annat än lida nederlag -mot det överlägsna antalet i Rainbow-Bottom. Han hade paraderat och -utfört all den musik han någonsin hade lärt sig och improviserat -ännu mycket mera. Men ändå hade ingen kommit och sökt upp honom. -Måste det alltså bli Limberlost? Blott denna enda dag till skulle han -bevara sin värdighet och sin boplats. Han vippade med stjärten, lade -huvudet på sned och flaxade. Han visslade och sjöng och drillade. Över -låglandet, uppför och utför den glittrande floden, utsände han, med -alla variationer han kunde hitta på, för sista gången sitt profetiska -budskap: »Vått år! Vått år!» - - - - -TREDJE KAPITLET. - - -»Kom hit! Kom hit!» bad kardinalen. Han kände, att hans musikaliska -talang inte gav sitt allra bästa, då han brast ut i denna nya sång. -Han var nästan modfälld. Han tycktes ej ha någon annan tillflykt än -Limberlost, och han föraktade den sumptrakten till den grad, att -kärleken skulle förlora något av sitt största behag, om han drevs -dit för att söka sig en maka. Tiden tycktes mogen för kraftiga -åtgärder, och kardinalen var beredd därtill, men hur kunde han använda -kraftiga åtgärder mot en liten maka, som inte ville åtlyda hans -bönfallande kallelse? Han hackade liknöjt på bären och slungade ut ett -frågande: »Tjip!» Med en liten gnista hopp flög han ofta upp på sin -högsta gren och utfärdade en order, som lät långt mera som en bön: »Kom -hit! Kom hit!» och sedan böjde han på huvudet och lyssnade uppmärksamt -till flodens röst, så att inte ens det svagaste lilla »tjip» till svar -skulle undgå honom. - -Han hörde karparna slå vid stranden. En stor gädda högg omkring sig -och frukosterade på småfisk. Mitt för sumaken såg han en rovgirig gös -sticka upp huvudet och snappa åt sig de honungslastade insekter, som -olyckligtvis råkade ramla ner från kalaset i strandkålens vita blommor. -Den röda ekorrens vassa snattrande och boskapens idisslareläten, då den -långsamt tuggade sina bussar inne mellan videbuskarna, undgingo honom -ej. Hackspettens hamrande på en död sykomor ett litet stycke ovanför -honom ljöd som trumslag i hans lyssnande öron. - -Kardinalen hatade hackspetten ännu mer än han avskydde duvhannen. -Denne var endast fjolligt överdriven, men hackspetten var en riktig -Blåskägg. Kardinalen längtade efter att få rycka fjädern från hans -rygg, tills den blev lika röd som hans huvud, ty hackspetten hade gjort -sig så fin han kunde och börjat sin friarelek med ljuva toner och -smältande ömhet. Hans kurtis hade varit lika sliskig som duvhannens, -och den ensamme kardinalen hade utstått ytterligare lidanden, då han -tvingats att bevittna hans lycka; men knappast hade hans knubbiga, -hängivna lilla maka tagit emot hans smekningar och gillat sykomoren, -förrän han vände sig emot henne, hackade henne ilsket och ryckte en -tuss fjädrar ur hennes bröst. Det fanns icke den ringaste ursäkt för -denna tyranniska handling, och denna syn fyllde kardinalen med raseri. -Han väntade alldeles säkert, att fru Hackspett skulle skilja sig från -mannen och fly från sitt nya hem, och han hoppades på allvar, att hon -skulle göra det, men hon företog sig ingenting sådant. Hon gjorde sig -liten och ödmjuk, var flitig i sina sysslor och sökte på allt sätt -förekomma och avvända sin makes missnöje. Sålunda behandlad blev han -ännu mera despotisk, och nu hukade fru Hackspett ihop sig varje gång -hon kom i närheten av honom. Det gjorde kardinalen så ursinnig, att han -längtade att få gripa in och dunka hackspettens huvud mot sykomorens -stam, tills han lärde sig att bemöta sin hustru anständigt. - -Floden förde med sig hela körer av lärkdrillar, och nu på morgonen -hade gyllingarnas första smältande guldtoner hörts. De hade kommit -i dagningen och voro övermåttan förtjusta att vara hemma igen; de -fladdrade från strand till strand och sjöngo hänförande under flykten. -Det tycktes aldrig ta slut på den fågelsång, som kom glidande med -floden, men ändå hördes aldrig den röst, som kardinalen väntade på med -så lidelsefull längtan. - -Gyllingens sång var så inspirerande, att den frestade kardinalen -till ännu en ansträngning; han slog sig ned högt upp, där han lyste -purpurröd och svart mot aprilhimlen, han provade sin röst, och då han -var säker på den, ropade han i bedjande ton: »Kom hit! Kom hit!» - -Just i detsamma fick han se henne! Hon kom mjukt svävande över -marken, lätt som ett dun för vinden, med ett rosigt skimmer över sin -fjäderskrud, korallröd näbb och till och med fötterna skära -- den -skyggaste, blygaste lilla varelse man kan tänka sig. Hennes klara ögon -blinkade av rädsla, och där nere bland ormbunkar, sippor och fjolårets -torra löv satt hon och vred och vände på sitt lilla huvud och tittade -på honom med skrämd förvåning. - -Det var detta kardinalen hade väntat, hoppats och planerat för i många -dagar. Han hade tänkt sig in i alla situationens enskildheter, men -ändå var han icke beredd på detta, som nu inträffat så oförmodat. -Han hade tänkt sig att få avvisa många sökande, innan han valde ut -åt sig en brud, som kunde tävla med honom i skönhet; men denna lilla -skygga varelse, som smög sig fram nära marken och tittade förstulet på -honom, kom honom genast att känna sig som en högst obetydlig fågel, -och han hade minsann aldrig förr känt sig obetydlig. Den förkrossande -möjligheten, att det möjligen någonstädes kunde finnas en kardinal, -som var större, grannare och skickligare sångare än han, kom honom att -rycka till, och det värsta var, att hans röst plötsligt klickade. - -Halvt dold bland blommorna föreföll hon så liten, så blyg, så -förtjusande söt. Han »tjippade» försiktigt ett par gånger för att göra -sig säker och klara strupen, ty den hade helt omotiverat blivit torr -och hes och sedan började han på nytt i öm ton. »Kom hit! Kom hit!» -bönföll kardinalen. Han glömde helt och hållet bort sin värdighet. -Han visste, att hans röst darrade av iver och var hes av fruktan. Han -var rädd för att försöka närma sig henne. Men han lutade sig fram -emot henne, tiggande och bedjande. Han käxade och envisades, och han -skämdes inte ett grand för att han gjorde det. Det föreföll honom -plötsligt, att det var en riktig ära, om han kunde vinna henne. Han -gungade på grenen. Han hoppade åt sidan, vred och vände sig behagfullt. -Han kråmade sig och gick an och gjorde allt för att visa sig till sin -fördel. Det föll honom aldrig in, att duvhannen och hackspetten kunde -se på, och han skulle icke ha frågat det ringaste efter, om de hade -gjort det; och vad de andra kardinalerna beträffade, skulle han ha -kunnat angripa Limberlosts och Rainbow-Bottoms förenade styrkor. - -Han sjöng och sjöng. I dessa toner lade han in alla de stormande -känslorna i sin stora, purpurröda, skälvande kropp; men hon vände -endast huvudet av och an, tittade på honom, tycktes vara tillräckligt -skrämd för att fly i vilket ögonblick som helst och svarade ej ens med -det svagaste lilla uppmuntrande »tjok!» - -Kardinalen teg en sekund, innan han försökte igen. Det lugnade honom -och gav honom mera herravälde över sig själv. Han hörde, att hans -toner klarnade och blevo allt ljuvare. Det tog upp sig. Kanske hon -var intresserad. Det låg något uppmuntrande i, att hon ännu var kvar. -Kardinalen kände, att stunden var inne för honom. - -»Kom hit! Kom hit!» Nu var han riktigt i farten. Säkerligen kunde -ingen kardinal sjunga fullare, klarare, ljuvare toner! Han började -från början och sjöng muntert en hel saga, färgläggande den med alla -de vilda, käcka, omotståndliga toner han kunde improvisera. Han lät -den åtföljas av en böljande sång om vårens glädje och rikedom i toner, -så lätta och luftiga som vindens egna melodier, och med gungande kropp -markerade han takten till sina rytmiska tongångar. Sedan gled han in -i en sång om kärlek, och ömt, bedjande, lidelsefullt berättade han -historien såsom endast en förälskad fågel kan det. Sedan uppstämde han -en exalterad hymn, en sång dallrande av oro och den smärta, som slet i -hans hjärta. Han hade nästan sjungit hela sitt visförråd, men ändå såg -det snarare ut, som om hon ville fly än komma till honom. Han var rädd -för att närma sig henne, om också bara med ett enda blygt litet steg. - -I ett anfall av förtvivlan stämde kardinalen upp sin mest passionerade -sång. Han reste sig i hela sin höjd, böjde sig fram mot henne med -utbredda, skälvande vingar, hans kam reste sig, och vaggande av och -an i sin flammande glöd sände han ut en riktig ström av hjärtgripande -toner. Hans kropp gungade på den böljande floden av exalterade -melodier, och det var som om musiken själv antagit synlig gestalt i -hans brinnande, vibrerande varelse, medan han bad, lockade, befallde, -bönföll. Utmattad sträckte han upp sitt huvud för att slunga ut den -sista ton han ännu mäktade åstadkomma och tittade andlöst ner för -att se efter, om hon kom, men då såg han en matt, grå strimma på -avstånd. Han hade tänkt att så förhäxa den lilla hona han älskade, att -hon skulle komma till honom, och han hade följt efter henne en halv -dagsresa, innan han själv märkte det. - -Ingen annan kardinal hade någonsin uthärdat en sådan jakt som den hon -narrade honom till under de följande dagarna. Av fruktan och blyghet -hade hon tillbragt nästan hela sitt liv bland småbuskarna. Kardinalen -var en trädtopparnas och de öppna viddernas fågel. Han älskade att -gunga i vinden och skjuta fram genom rymden som en pil. Att så där -vingla fram över trädstockar, bland löv och genom toviga snår tröttade -och retade honom mer än hundra mils flykt i fria luften. Ibland drev -han henne ur hennes gömställe, och då rusade hon vilt uppför kullar och -nedåt dalar, sökande ett nytt snår; men vart hon än styrde kosan, var -kardinalen endast ett andedrag bakom henne, och med varje tillryggalagd -mil växte hans lidelse för henne. - -Det var ingen tid att äta, bada eller sjunga; endast mil efter mil av -outtröttlig förföljelse. Det var, som om den lilla varelsen ej kunnat -stanna, även om hon velat det, och vad kardinalen beträffade, måste han -fortsätta jakten ända till sitt sista andedrag. Det var ett underverk, -att den skrämda fågeln kunde hinna undan. Hon var tydligen illa däran, -tack vare hans eldiga förföljelse. Två stjärtfjädrar voro borta, och -en penna i hennes vinge var bruten. En gång hade hon flugit för lågt -och stött huvudet mot en staketribba, så att en droppe blod trängde -fram och hon pep jämmerligt. Flera gånger hade kardinalen trängt in -henne i en vrå och försökt hålla fast henne i en fjädertuss och tvinga -henne att ta reson, men hon slet sig ifrån honom och rusade bort -alldeles skräckslagen, lämnande honom efter sig halvdöd av längtan och -samvetskval. - -Men hur vettskrämd hon var eller vart hon styrde kosan i sin hejdlösa -flykt, kom hon alltid ihåg en sak, och det var att inte utsätta -kardinalen för den förbittring, som väntade honom vid Rainbow-Bottom. -Kippande efter andan, darrande av fruktan, längtande efter säkra -gömställen, utmattad och halvblind efter alla olyckor under flykten -genom främmande trakter, jagade den trötta fågeln framåt på måfå, men -hon skulle hellre ha låtit slita sig i stycken än leda sin härlige -förföljare i gapet på de ursinniga fienderna. - -Stackars lilla befjädrade varelse! I hela sitt liv hade hon varit -stadd på flykt för faror. Hon kunde ej förstå, att kärlek och beskydd -nu erbjödos henne i denna granna förklädnad, och hon bara flydde och -flydde ... - -Med hjärtat svidande av lidelse och kärlek hade kardinalen en gång -låtit sig bli efter, för att hon skulle få vila sig, och innan han fått -en aning om, att en annan fågel var nära, hade en oförsynt släkting -till honom från Limberlost givit sig med i jakten och förföljde henne -nu så häftigt, att hon med ett skrik av fasa svängde om och ilade -tillbaka till kardinalen för att söka skydd. Hans vrede vid åsynen av -rivalen blandades med det lyckliga medvetandet, att hon sökte honom -i sin nöd, och nu greps kardinalen av ett sådant raseri, att han -tycktes växa till sin dubbla storlek. Som en flammande brand av hämnd -kastade han sig över Limberlost-parvenyn, så att han föll till marken -som en enda boll av rufsiga fjädrar. Med näbb och klor gjorde han -sitt angrepp, och då han tygat så illa till sin rival, att han hade -hoppat bort darrande, med toviga fjädrar fläckade av sitt eget blod, -kom kardinalen ihåg sin lilla älskade och skyndade tillbaka i trygg -förhoppning om belöning. - -Hon var så säkert gömd, att fastän han sökte, ropade och bad, fann -han intet spår av henne på hela dagen. Kardinalen blev nästan ifrån -sig, och hans ömma, bönfallande rop skulle ha rört vem som helst utom -en vettskrämd fågel. Han visste ej ens, i vilken riktning han skulle -förfölja henne. Natten kom och fann honom i en feber av kärlekskval -och oro, men den bragte vila och besinning. Hon kunde inte ha hunnit -så långt. Därtill var hon för uttröttad. Han skulle inte låtsa om, var -han var. Snart skulle hon inte längre stå ut med hungerns och törstens -lidanden. - -Han gömde sig i pilarna nära det ställe, där han tappat bort henne och -väntade så tåligt han kunde, och det var en klok plan. Strax efter -dagningen kom hon, darrande av fruktan, smygande ner till floden för -att dricka. Det var en nästan brutal grymhet, men hennes rädsla måste -övervinnas på något sätt, och med ett utrop av triumf var han tätt -bredvid henne. Hon gav honom en förskrämd blick och rusade bort. Jakten -började åter och fortfor tills hon tycktes vara alldeles utmattad. - -Den morgonen kunde ingen rival sticka sig in. Kardinalen flög bredvid -henne och gav henne en smekning eller försökte kyssa henne, så snart -det ringaste tillfälle yppade sig. Hon var nästan utsliten, hennes -flykt var osäker och blev allt långsammare. Kardinalen gjorde allt vad -han kunde. Om hon stannade för att vila, kröp han så nära henne han -vågade och tiggde ömkligt: »Kom hit! Kom hit!» - -Då hon tog till flykten igen, motade han henne så skickligt, att hon -flera gånger sökte hamn i sumaken, utan att veta var hon var. Då hon -gjorde detta, satte han sig på närmaste gren, och medan de båda vilade -sig, sjöng han för henne en liten ljuvlig, viskande kärlekssång, djupt -nere i strupen, och med varje ton flyttade han sig försiktigt närmare. -Hon vände huvudet ifrån honom, och fastän hon kippade efter andan och -flämtade av rädsla, visste kardinalen, att han ej vågade sig närmare, -ty då skulle den lilla skygga varelsen rusa i väg igen. Nästa gång hon -tog till flykten, fann hon honom så envist i sin väg, att hon tvärvände -och flämtande tog sin tillflykt till sumaken. Då detta hade hänt så -många gånger, att hon tycktes känna igen sumaken som en räddningsplats, -drog kardinalen sig åt sidan och offrade all den andedräkt han hade -kvar på en jublande triumfvissling, ty nu började han förstå, hur han -skulle bära sig åt. Han sköt rätt ut i luften, och med ett kast, som -skulle ha hedrat en flugsnappare, högg han sig en broms. - -Med ett ömt »tjip» från gren till gren kom han med den, långsamt och -försiktigt. Eftersom han själv var halvdöd av hunger, förstod han, att -hon måste vara nästan utsvulten. Han hoppade emot henne ivrigt men -varsamt, med hjärtat uppe i halsgropen och bromsen i sin näbb, så att -hon kunde se den. Han sträckte ut hals och ben så långt han kunde, -då han räckte henne flugan. Vad gjorde det, att hon tog den med ett -ryck och flög en halv kilometer, innan hon åt upp den? Hon hade tagit -emot mat av honom! Det var en början. Han drev henne försiktigt till -sumaken och höll henne med outtröttligt tålamod kvar där hela dagen. -Han bar till henne alla utvalda läckerheter han kunde hitta i sumakens -omedelbara närhet, och ibland tog hon en bit ur hans näbb, fastän -han oftast nödgades lägga den på grenen bredvid henne. I skymningen -försökte hon upprepade gånger komma ner i busksnåret, men kardinalen -motade henne med ändlöst tålamod och ömhet till sumaken, tills hon -uppgav sina försök och i skydd av en vild vinranka slingrad omkring den -gren, som var kardinalens egen utvalda viloplats, stack sitt trötta -huvud under vingen och somnade. Då hon sov gott, kröp kardinalen så -nära han vågade, och med ett öga på sin lilla gråa älskling och det -andra spejande efter varje tänkbar fara tillbragte han en vaknatt där. - -Han var nästan dödstrött, men detta var i alla fall oändligt mycket -bättre än föregående natt, ty nu visste han icke allenast var hon var, -utan hon sov helt tryggt på hans egen favoritplats. Hopkrupen på grenen -betraktade kardinalen henne noga. Han tyckte, att hon var fulländat -vacker. Hon var visserligen rufsig, men hon kunde ju göra toalett. -Några fjädrar voro borta, men de skulle snart växa igen. Hon utgjorde -en hjärtevärmande syn, varpå kardinalens kärlekskranka själ frossade -varje gång en irrande månstråle smög sig fram mellan vinlöven. - -Den ena vågen efter den andra av öm passion böljade genom honom. Halva -natten kuttrade han nästan ohörbart sin ljuva kallelse till henne: »Kom -hit! Kom hit!» - -Följande morgon, då rödhakesångarna förkunnade dagens ankomst nere vid -den glittrande floden, spratt hon upp ur sömnen; men innan hon hunnit -besluta sig för, åt vad håll hon skulle fly, upptäckte hon en präktig, -aptitlig mask, som lagts på grenen helt nära henne, och stannade mycket -förståndigt kvar för att frukostera. Sedan flög kardinalen ner till -floden och badade. Det var en sådan förtjusande lek, och vattenplasket -ljöd så uppfriskande upp till den trötta och nedsmutsade fågeln, att -hon ej kunde stå emot sin längtan att doppa sig några tag. Då hon -var våt, kunde hon inte flyga så bra, och han passade på tillfället -att räta ut hennes knäckta vingpennor, hjälpa henne att göra toalett -och ge henne några extra smekningar. Han visade henne vägen till sin -favoritplats, där han brukade ta solbad, och följde efter bondens plog -på åkern, tills han hittade en stor, läcker skalbagge. Han nappade av -dess huvud, skalade av de styva vingsköldarna och räckte henne den med -en behagfull rörelse. Han blev så förtjust, då hon tog den ur hans näbb -och stannade kvar i sumaken för att äta upp den, att han slog sig ned -i en törnbuske i närheten, där en vild convolvulus med sina snövita -blommor utgjorde en vacker bakgrund för hans scharlakansrock. Han sjöng -den gamla bönfallande sången så som han aldrig hade sjungit den förr, -ty nu var hans hjärtas bävan blandad med en skymt av hopp. - -Han sjöng om och om igen, avrundade varje ton, lät den svälla ut, -böjde sig fram mot henne med förledande ömhet, bländande henne med sin -strålande skönhet, medan han gungade av och an för att tilldra sig -hennes gillande uppmärksamhet, och allt vad han lidit och allt vad -han hoppades på lade han in i sin sång. Just då hans hjärta började -svälla av vemodig misströstan, uppfångade hans lyssnande öra det -svagaste, blygaste svar, som en älskarinna någonsin givit. Endast ett -milt bönfallande »tjok» från sumaken. Han avbröt sin sång i ett utbrott -av triumf, som var nära att kväva honom. Försiktigt hoppade han från -gren till gren emot henne. Med ömma, kuttrande ljud nalkades han henne -långsamt, och under över alla under! med trötta ögon och skälvande -vingar räckte hon honom sin näbb till en kyss. - -Vid middagen den dagen sade bonden till sin hustru: - -»Om du vill höra den vackraste sång, Maria, och se det lustigaste du -någonsin sett, så kom med mig till rågångsstaketet och titta på hur han -bär sig åt, den där rödfinken, som vi hörde häromdagen.» - -»Jag vet inte av, att rödfinkar äro så sällsynta, att jag behöver gå -långa vägar i det här slaskiga väglaget för att titta på en tocken», -svarade Maria. - -»Det är ganska torrt att gå utmed staketet», sade Abraham, »och du -har aldrig sett en sån rödfink som den här. Han är lika stor som -två vanliga. Han är så röd, att var buske han slår ned på tycks stå -i brand. Det är alldeles säkert att någon har rått om honom, och han -tar mig för den mannen. Jag kan med lätthet komma honom så nära som -tre alnar. Han är den vackraste fågel jag nånsin har sett, och vad -sången beträffar, så har han slutat med väderleken, och i dag bjuder -han folk på sitt inflyttningskalas. Han har varit där ensam i en vecka -och sjungit alldeles överdådigt vackert, men i dag har han fått sig -en liten fru, och han är lika uppspelt som jag var på min tid. Jag är -riktigt rädd, att han skall spränga strupen.» - -Maria fnös till. - -»Nåja, kom inte med, om du är trött, mitt gull», sade bonden. »Jag -trodde det kanske kunde roa dig. Mig har han gjort riktigt gott. Jag -har blivit så smidig i alla leder, att jag nästan ertappar mig själv -med att springa uppför fåran, och sedan går jag helt långsamt ner till -staketet, för att få vara nära honom så länge jag kan.» - -Maria stirrade på honom. »Har du blivit fjollig, Abraham?» frågade hon. - -Abraham småskrattade. »Inte ett dugg mindre fjollig kommer du att bli, -mitt gull, då du väl får ögonen på den där gynnaren. Kom nu, om du har -tid. Du är bjuden. Han bjuder hela trakten att komma.» - -Maria sade ingenting mera, men inom sig bestämde hon sig för, att hon -inte hade tid att springa efter en fågel, då hon hade sitt hushåll och -sin vårsömnad att sköta. Då hon kom ihåg Abrahams hänryckta lovord över -sångaren och kände en fläkt av doftfylld vårluft, i det hon gick från -köket till brunnen, måste hon medge, att det var en frestelse att gå; -men hon slutade sitt förmiddagsarbete och slog sig beslutsamt ned vid -sin söm. Hon sydde flitigt, drog till tråden med en rask rörelse, som -hon lärt sig av åratals övning, och om hennes ögon drogos mot floden -och hon ofta gjorde pauser och lyssnade uppmärksamt, visste hon ej -själv av det. Vid tvåtiden greps hon av en oro, som pockade på att -tillfredsställas. Hon knep hårt ihop läpparna, fick en rynka i pannan -och fortfor att sy. Halv tre lade hon ned händerna i knät, Abrahams nya -buldanskjorta gled ned på golvet, och hon reste sig tveksamt och gick -till garderoben, där hon tog fram sina galoscher och satte dem framför -köksspiseln för att ha dem till hands, ifall hon behövde dem. - -»Ånej», mumlade hon, »jag skall ha den här skjortan färdig i -eftermiddag. Jag skall kärna smör och baka på förmiddagen, och på -eftermiddagen kommer Mary Jane Simms och hälsar på.» - -Hon gick tillbaka till fönstret och tog upp skjortan och sydde i en -halvtimme med ovanlig fart; men klockan tre lade hon ifrån sig arbetet, -öppnade köksdörren och tittade nedåt floden. - -Luften var full av den tidiga vårens hela berusning. Brisen, som -fläktade på hennes kinder, var mättad med en fin doft av frömjöl och -den syrliga, friska lukten av nyutslaget löv. Ringlande sig mot himlen -som ett vinkande finger steg en spiral av violett och grå rök upp -från den hög av trädrötter, som Abraham höll på att bränna, och här -och där i omnejden syntes ett dussin andra rökar, vittnande om hans -grannars flit. Likt sorlet av avlägsen musik hörde hon de surrande -vingarna av hundratals bin, som kantade vattenhon, vilda av törst. -På vedstapeln pladdrade pärlhönan oavlåtligt: »Fut rack! Fut rack!» -Över gården kom den gamla kalkontuppen med solfjäderformigt utspärrad -stjärt och raspande, släpande vingar och gav i en serie av explosiva -läten uttryck åt sin förtjusning över vårens och kärlekens tid. I -stalldörren utmanade Bramaputratuppen muntert till strid på liv och död -en av sitt eget släkte en halv mil därifrån. Från floden hördes det -gälla snattrandet av hennes blågråa gåskarl som vaktade sitt harem. -På hönsgården höllo hönsen en larmande kackelkonselj, och fähustomten -var full av boskap, som råmade efter hagens frihet, fastän den ännu -ej var färdig till bete. Den lilla gumman, som stod där och tvekade -i dörröppningen, tyckte att hela naturen hade sammansvurit sig att -locka henne från hennes arbete, och just i detsamma smattrade klar och -befallande kardinalens maning: »Kom hit! Kom hit!» - -Hennes ansikte uttryckte den djupaste förvåning. »Så sant jag lever», -sade hon, »har han inte ändrat sin sång! Det var det Abraham menade -med, att jag var inbjuden. Han bjuder folk att se på sin maka. Nu går -jag.» - -Hennes kinder rodnade lätt av förväntan. Hon tog skyndsamt på sig -galoscherna och kastade en gammal schal över sitt huvud. Hon gick -över gården, följde gångstigen genom fruktträdgården och kom ut till -landsvägen. Nedanför logen vek hon av och försökte snedda. Smutsen var -djup och seg, och hon tappade en galosch, men med tillhjälp av en käpp -fiskade hon upp den igen och satte den på sig, balanserande på den -andra foten. - -»Det hade just varit trevligt, om jag hade ramlat omkull i den här -smörjan», mumlade hon. - -Hon gick in i logen och kom ut igen efter en minut, stängde -sorgfälligt dörren, gick åter över vägen och styrde kurs utmed -rågångsstaketet nedåt floden. - -Halvvägs ute på fältet såg Abraham henne komma. Det är onödigt att tala -om, hur många gånger han under loppet av eftermiddagen hade tittat åt -det hållet. Han gav gamla Grållan lösa tömmar och kom rusande utför -sluttningen, rödblommig, med lysande ögon och med ett fast tag om -plogen, som lade upp en rand av svart mylla, där den gick fram. - -Maria betraktade hans upphettade ansikte och strålande ögon och -förstod, att hela hans varelse gav uttryck åt en hemlig stolthet och -glädje. - -»Abraham», frågade hon allvarligt, »har du fått igen dina krafter?» - -»Ja», utbrast Abraham och ryckte av sig sin gamla filthatt och tittade -in i kullen liksom för att söka inspiration. »Det är just rätta ordet, -mitt gull! Jag har fått igen mina krafter. Fått dem av en liten -rödfink. Vårens kraft! Sångens kraft! Kärlekens kraft! Om den där -stackars lilla röda skottavlan för någon simpel bonddrängs kula kan -åstadkomma så mycken livsglädje i dag, så är det inte mer än rätt och -billigt, att en resonerande, tänkande man också skall kunna tillägna -sig litet av livets välsignelse. Du har rätt, Maria; jag har fått igen -min kraft. Det är Vår herres kraft, men av den där lilla rödfinken har -jag lärt mig att ta den i besittning. Kom hit, Maria!» - -Abraham lindade tömmarna om plogens handtag och ledde försiktigt sin -hustru till staketet. Han letade rätt på ett stycke tjock bark åt henne -att stå på och placerade henne, där hon var dold av en stor ek. Sedan -ställde han sig bakom henne och pekade på sumaken och fågelhonan. - -»Håll dig bara stilla i en minut, så blir du hederligt lönad för att du -kom hit, mitt gull», viskade han. - -»Jag tror aldrig jag har sett en sån ful fågel som hon», svarade Maria. - -»För honom är hon en förstklassig skönhet. Han har ingenting att -anmärka på henne, må du tro», sade Abraham. - -Bruden hoppade skyggt av och an i sumaken. Hon hackade på de torra -bären och försökte ofta fiffa upp sin fjäderskrud, som verkligen hade -blivit illa nedsmutsad, och vid näbben hade hon en droppe torkat -blod. Man såg tydligt, vilka svårigheter hon gått igenom, och ändå -var hon en ofantligt intagande fågel, ty hennes knubbiga kropps mjuka -linjer syntes under fjädrarna, och i stället för att andra medlemmar -av kardinalfamiljen vanligen hade vassa svarta ögon, voro hennes milt -bruna och strålade av en öm glans, som man ej kunde missta sig på. Hon -var en vacker fågel, och hon gjorde allt vad hon kunde för att göra sig -fin och prydlig igen. Det syntes tydligt av hennes rörelser hur blyg -hon var, och ändå stannade hon kvar i sumaken, som om hon varit rädd -för att lämna den, och tittade ofta väntansfullt ut mellan trädtopparna. - -Det kom ett jubelrop nedifrån floden. Den lilla fågeln slätade till sin -fjäderskrud och väntade oroligt. Nu kom kardinalen som en flammande -raket och ropade på henne i flykten. Han slog sig ned bredvid henne, -stoppade litet mat i hennes näbb, gav henne en kyss för att befordra -matsmältningen, lät sin näbb smekande glida över hennes vingfjädrar -och flög till benvedsbusken. Kardinalfrun njöt av maten hon fick. Det -var just vad hennes gom ville ha. Hon tyckte om kyssen och smekningen, -var på det hela taget förtjust i allt vad han gjorde för henne, och -med erkänslan för hans ömhet kom ångern över den förfärliga jakt hon -tvingat honom till i sin dåraktiga rädsla och en impuls att vedergälla -honom. Hon gjorde ett litet hopp mot benvedsbusken, och det var -ett förtjusande lockrop hon sände honom. Med en gäll vissling av -triumferande stolthet svarade kardinalen med att ögonblickligen svinga -sig upp till henne. - -Bonden grep hårdare om sin hustrus axel, men Maria vände sig emot -honom med blixtrande, tårfyllda ögon. »Och du vill gå och gälla som en -anständig människa, Abraham?» - -»Anständig?» upprepade den förvånade Abraham. »Anständig? Det skulle jag -tro att jag är.» - -»Jag tror inte att du är det», svarade hans hustru häftigt. »Du vet inte -vad anständighet vill säga, då du står där och pekar på dem. De ä’ inga -fåglar. De ä’ mer än fåglar. De ä’ människor! Precis vanliga människor!» - -»Maria», bad Abraham, »Maria, mitt gull ...» - -»Jag riktigt skäms för dig», inföll Maria. »Hur tror du hon skulle -känna det, om hon visste, att här stod en karl och pekade på henne? Har -hon inte rättighet att vara kärleksfull och öm? Har hon inte rättighet -att vedergälla honom så gott hon förstår? De ä’ precis som vanliga -mänskliga varelser, och jag vet inte, hur du kan ha rätt att spionera -på en kvinna, då hon gör det bästa hon förstår.» - -Maria slet sig ifrån honom och gav sig i väg utmed staketet. - -Med några långa steg hade Abraham henne i sina armar, och hans -vissnade kind med sina vårblommor trycktes emot hennes likaledes -vissnade och tårfuktade. - -»Maria», viskade han osäkert, »Maria, mitt gull, det var inte min mening -att visa någon missaktning för kvinnokönet.» - -Maria torkade sina ögon med schalsnibben. »Det tror jag nog, Abraham», -medgav hon, »men du är alldeles lik alla andra män. Du tänker dig -aldrig för! Fortsätt nu att plöja och låt den där lilla fågelhonan vara -i fred.» - -Hon lösgjorde hans armar och ämnade ge sig i väg hem. - -»Mitt gull», ropade Abraham saktmodigt, »efter du har tagit med dig -fickan full av vete åt dem, kan du lika gärna låta mig få det.» - -»Herre je!» utbrast Maria och rodnade. »Jag glömde alldeles av mitt -vete! Jag tänkte, att det kanske var ont om mat för dem, efter det -är så tidigt på året, och om du vill strö ut litet vete och några -brödsmulor åt dem, kunde de kanske stanna här och häcka i sumaken, -efter du är så förtjust i dem.» - -»Det är just vad jag innerligt önskar att de måtte göra och jag har -haft med mig mat och kelat med honom så gott jag har kunnat i en hel -vecka», sade Abraham, i det han föll på knä och formade sina händer -till skålar, medan Maria flyttade över vetet till dem från sina -förklädesfickor. »Jag skall strö ut det på staketribban, och om en kvart -komma de och ta det. Tack, Maria, det var snällt av dig att tänka på -det.» - -Maria såg oavvänt på honom. Så rar han var! Så rar han alltid hade -varit! Så lyckliga de voro tillsammans! »Abraham», sade hon tvekande, »är -det något annat jag kan göra för ... dina fåglar?» - -De voro annars förbehållsamma varelser, och den inblick de den dagen -fått i varandras väsen, var en överraskning, som de knappast visste hur -de skulle uppta. Abraham sade ingenting ... han kunde inte. Han skakade -långsamt på huvudet och grep sig an med plogen, fuktig i ögonen. Maria -styrde kurs mot rågångsstaketet, men hon stannade flera gånger för att -lyssna, och det var inte underligt, ty alla rödfinkar från flodens -stränder hade samlats omkring sumaken för att se efter, om det pågick -någon batalj i fåglarnas rike, men det var bara kardinalen, som slog -saltomortaler i luften och ropade med översvallande iver: »Kom hit! Kom -hit!» - - - - -FJÄRDE KAPITLET. - - -Hon hade tagit sumaken i besittning. Platsen för boet hade hon sett -ut, och han gillade högljutt hennes val. Hon anbragte den första torra -kvisten, och efter att ha granskat den noggrant tillbragte han dagen -med att bära till henne andra, så lika den som möjligt. Om hon behövde -torra grässtrån, bar han till henne sådana, tills hon började släppa -ner dem på marken. Om hon flätade in ett stycke vinstocksbark, skalade -han vinstocken, tills hon inte ville ha mera. Under de dagarna tänkte -han icke ett ögonblick på, att han var den största kardinalen i skogen, -och han hade glömt, att han bar röd uniform. Hon var ingen skicklig -byggmästare. Hennes näste var ett löst sammanfogat skrälle, men hon -hade byggt det och hade tillåtit honom att hjälpa till. Det var -hennes, och han improviserade en hymn till dess pris. Varje morgon slog -han sig ned på kanten av boet och tittade i stum förvåning på varje -nytt, vackert ägg, och varje gång hon kom för att ruva, satt hon som -förhäxad och betraktade sina skatter i stolt hänryckning. - -Sedan betäckte hon dem med sitt varma bröst och riktade tillbedjande -blickar på kardinalen. Om han sjöng från benvedsbusken, vände hon sig -åt det hållet. Om han begav sig ut på åkern efter mask, stod hon över -sina ägg och tittade ner och bevakade varje hans rörelse med oförställd -oro. Kardinalen glömde bort att vara egenkär över sin skönhet, men hon -njöt av den varje stund på dagen. Obeskrivligt skygg och rädd hade -hon varit under frieriet, men det gottgjorde hon genom att vara en -ojämförligt hängiven maka. - -Och kardinalen! Han var förvånad över att finna sig i stånd till så -många och så växlande känslor. Icke nog med att han ruvade, medan hon -gav sig ut för att bada och ta motion. De finaste läckerbitarna bar -han till henne. Då hon inte ville ha mera, satte han sig många gånger -om dagen på en gren tätt bredvid nästet, och med tillslätade fjädrar -och nedlagd kam betraktade han henne med stum, vördnadsfull andakt. - -Han förde ett förskräckligt väsen nere på flodstränderna. Men i sumaken -gav han icke ifrån sig det svagaste »tjip», som kunde dra till sig -uppmärksamheten. Han var så angelägen att ej bli bemärkt, att han -föreföll bara hälften så stor som han egentligen var. Alltid, då han -flög ut, gav han henne en liten öm kyss och drog sin näbb över hennes -vinge -- en smekning, som han själv hittat på och som han njöt av att -få ge henne. - -Om han kände med sig, att han störde henne för ofta, satte han sig i -benvedsbusken och sjöng för livet, om kärlek och lycka. Hans musik -var mindre larmande nu. De höga, stoltserande, klingande lidelsefulla -tonerna hade blivit mjukare och mera dämpade. Han improviserade -vaggvisor. Han sade henne, hur högt han älskade henne, hur han skulle -kämpa för henne, hur han vakade över henne, hur han skulle ge signal, -om någon fara nalkades, hur stolt han var över henne, vilket ypperligt -bo hon hade byggt, hur vackra han tyckte hennes ägg voro, vilka -präktiga ungar det skulle kläckas ur dem. Full av ömhet, smältande av -kärlek sjöng kardinalen för sin lilla tåligt ruvande maka: »Så kär! Så -kär!» - -Bonden lutade sig mot sin såningsmaskin och lyssnade uppmärksamt på -honom. »Jag kan svära på, att han har ändrat sin sång nu igen, och den -här gången kan jag sannerligen inte förstå vad han säger.» Varje gång -kardinalen höjde sin röst, tystnade såningsmaskinens skrammel, och -Abraham lyssnade ivrigt till tonerna och funderade vitt och brett över -dem. - -En kväll sade han till sin hustru: »Maria, har du givit akt på rödfinken -de sista dagarna? Han har ändrat sin sång till en ny melodi, och den -här gången är jag alldeles bet. Om det gällde livet, kan jag inte -förstå vad han säger. Tänk, om du skulle gå dit ner i morgon och -försöka, om du kan leta ut det åt mig. Det skulle vara bra roligt att -veta det.» - -Maria kände sig smickrad. Hon hade alltid trott, att hon hade ett gott -musiköra. Här var ett tillfälle att pröva det och på samma gång göra -Abraham till viljes. Hon raskade ifrån sig sysslorna följande morgon -och smög sig ner till rågångsstaketet. Hon gömde sig bakom eken, -spetsade öronen och lyssnade ivrigt och med klappande hjärta. »Klipp, -klipp», ljöd såningsmaskinen, då Abrahams rara gamla ansikte kom -knogande uppför sluttningen. »Tjip! Tjip!» varnade kardinalen, i det han -flög till sin maka. - -Han gav henne litet mat, strök hennes vinge, slog sig sedan ned i -benvedsbusken och sjöng om den kärlek, som tagit makten över honom. -Medan han drillade sin ömma, smekande visa, översatte den lyssnande -kvinnan den i sitt hjärta, och likaså gjorde den ruvande fågeln. - -Med strålande ögon och upphettade kinder ilade hon utmed staketet. -Flämtande av iver mötte hon Abraham halvvägs på återvägen. Glömmande -sin vanliga tillbakadragenhet slog hon armarna om hans hals, drog hans -kind intill sin och utropade: »Å, Abraham, jag har det! Jag har det! Jag -vet, vad han säger. Å, Abraham, min älskade vän! Min egen! Så kär för -mig! Så kär!» - -»Så kär! Så kär!» upprepade kardinalen. - -Förvåningen i Abrahams min övergick till förståelse, och han utbrast: - -»Ja, min själ, du har hittat på det du, mitt gull! Det är just vad han -säger, det är klart som dagen. Jag hör det tydligare än allt annat, som -han hittills har sjungit, och nu förstår jag det.» - -Han slog armarna om Maria, tryckte hennes huvud mot sitt bröst med sin -darrande gamla hand, och det ansikte han vände mot morgonljuset var -skönt. - -»Jag önskar innerligen», sade han med en dallring på rösten, »att alla -levande varelser på jorden förstode den visan så bra som jag och den -där rödfinken!» Med armen om varandras liv lyssnade de med förtjust -min, och över åkern kommo kardinalens smältande toner svävande: »Så -kär! Så kär!» - -Hädanefter blev Abrahams kärlek till fågelfamiljen en stilla mani. Han -bar mat till staketet varje dag, antingen det var regn eller solsken, -lika regelbundet som han ryktade och fodrade Nancy i stallet. Omtanken -för och tillgivenheten för kardinalen utvecklade i hans ömma gamla -hjärta en böljande flod av sympati för alla fåglar, som häckade på hans -ägor. - -Han drev ner en stolpe för att utmärka det ställe på åkern, där -piparehonan låg på ägg, så att han inte skulle låta Nancy trampa ned -boet. Då han sköt för stängerna i ledet borta vid vägen, var han -alltid noga med att låta den tredje vara nere, ty en sparv häckade i -stolphålet, där den annars skulle ha passats in. Alar och nyponbuskar -fingo växa ostörda utmed hans gärdesgårdar den våren, om han upptäckte, -att de hyste en liten fågelmor med ängsliga ögon. Han lämnade en -kvadratmeter klöver oskuren, emedan han tyckte, att lärkan, som sjunger -närmare den högstes tron än någon annan fågel, hade lärt sig en och -annan ton av de osynliga änglakörernas sång och med ojämförlig renhet -och ömhet lät dem klinga ner till sin ruvande maka, vars hem och lycka -skulle bli förstörda, om lien fick gå över denna gröna fläck. Ända -till hösten uppsköt han att bränna upp rishögen efter vårkvistningen, -bakom fruktträdgården, då han fann, att ett vackert trastpar bodde där, -och han njöt nästan lika mycket av trastens sång som av lärkans. Han -lämnade kvar en ihålig och murken gren på det gamla rödastrakanträdet, -ty då han kom för att hugga av den, flaxade ett par sidensvansar -omkring där, vilda av oro. - -Hans fickor voro buktiga av vete och brödsmulor, och hans hjärta -var stort av lycka. Det var hans ålderdoms gyllene vår. Himlen hade -aldrig förefallit så blå eller jorden så skön. Kardinalen hade öppnat -hans själs källor; livet fick ny färg, ny glädje, och varje Guds verk -uppenbarade en frisk och hittills ej uppskattad älsklighet. Själva -hans muskler tycktes mjukna, och ny styrka vaknade för att möta hans -uppåtsträvande själs önskningar. Han hade icke på åratal fullbordat -sitt dagsverke så lätt och med sådant nöje, och han kunde se, hur -hans föryngring återspeglades hos Maria. Hon svävade lätt omkring i -huset med avbrutna visstumpar, som till och med smekte Abrahams öron -ljuvligare än fåglarnas toner, och de sista dagarna hade han märkt, -att hon klädde om sig till sin eftermiddagssömnad, tog på sig sin -söndagsspetskrage och ett vitt förkläde. Han for genast till staden och -köpte henne en vackrare krage än hon någonsin ägt i hela sitt liv. - -Sedan sökte han upp en skyltmålare och kom hem med en hop brädlappar, -på vilka stod målat med stora, svarta, lång väg synliga bokstäver: - -_Jakt är ej tillåten på dessa ägor._ - -Han föreföll litet förlägen, då han visade dem för Maria. »Det tycks -mig litet ovänligt att sätta upp sånt här för mina grannar», erkände -han, »men saken är den, att det är inte så mycket grannarna som inte -mera pojkarna, som behöva uppfostras, och så de där stadsmänniskorna, -som kalla sig sportsmän och döda en kolibri för att se, om de kunna -träffa den. Det fanns en tid, då träd och buskar voro fulla av fåglar -och ekorrar och det vimlade av kaniner och fisken riktigt trängdes i -floden. Jag brukade då fånga så många vaktlar och vilda kalkoner här i -närheten, som man kunde behöva för att få litet omväxling i matsedeln. -Det var alltid min föresats att ta litet och lämna litet kvar. Men se -hur det är nu. Det är en riktigt stor händelse, om jag nånsin kan få -en tvåmarksgös. Jag skulle bli nästan vettskrämd, om jag finge höra en -vild kalkon skrocka, och vad småfåglar beträffar, finns här ungefär -fjärdedelen mot förr, men i stället få vi säden förstörd av insekter. -Jag skulle kunna göra vad som helst för småfåglarna för deras sång och -deras färg och nätta, lekfulla fasoner, men jag är inte så dum, att jag -inte ser, vad de göra för mig i stället. De här anslagstavlorna ska -sättas upp, och jag gratulerar den, som jag ertappar med att göra illa -mot mina fåglar.» - -Maria betraktade anslagen tankfullt. »Du borde då inte vara tvungen att -sätta upp dem», sade hon slutligen. »Om det är så ordnat, att det är bra -för dem att vara här och lagar ha stiftats för att skydda dem, borde -människorna bära sig förståndigt åt och låta dem vara i fred. Jag har -aldrig i mitt liv varit så intresserad av fåglar som nu, och jag skall -också ha ögonen med mig. Om du hör middagsklockan ringa ett slag, då -du är ute på åkern, så vet du att det betyder, att det är någon, som -smyger omkring med bössa.» - -Abraham tog fast Maria och gav henne en smällkyss på kinden, där -flickårens rosor ännu blommade för hans räkning. Sedan fyllde han sina -fickor med säd och brödsmulor och gick ner till floden för att duka -bord åt kardinalen. Han hörde hans skarpa, gälla »tjip», och hans ömma, -veka kärlekstoner, då han kom ut från logen, och hela vägen till -sumaken klingade de i hans öron. - -Kardinalen mötte honom vid hörnet av åkern och flaxade över buskar och -staket endast några meter från honom. Då Abraham hade strött ut sitt -förråd på staketribban, kom fågeln trippande och vickande med huvudet, -tog elegant upp en brödsmula och flög till sumaken med den. Hans maka -tog emot den med förtjusning, och han förde till henne den ena godbiten -efter den andra, tills hon nekade att öppna näbben efter mera. Han -åt själv en lätt kvällsvard, sedan svingade han sig upp i vinrankan -och avslutade dagen med en timmes musik. Då och då riktade han ett -muntert frågande öga på Abraham, men icke ett ögonblick förlorade han -nästet och sin lilla knubbiga gråa fru ur sikte. Hon ruvade över äggen, -och han ruvade över henne, och för att hon skulle förstå djupet och -ståndaktigheten i hans hängivenhet, sade han henne upprepade gånger -med alla de ömma nyanser han kunde lägga in i sina toner, att hon var -honom »så kär, så kär!» - -Kardinalen hade aldrig anat, att ankomsten av den maka han så mycket -längtat efter skulle fylla hans liv med så oändlig glädje. Men -just samma dag, som lyckan tycktes ha nått sin höjd, blev det sorg -i sumaken. Han hade fördröjt sig med att jaga en fet mal, som han -nödvändigt ville ha åt sin maka, och hon hade blivit outhärdligt -törstig och lämnade boet för att flyga ner till floden. Då han såg -henne där, skyndade han sig allt vad han förmådde för att ruva äggen -i hennes ställe, och han kom just lagom för att se en tjuvaktig röd -ekorre kila i väg med ett ägg. - -Med ett ursinnigt skrik kastade kardinalen sig över honom. Hans vilda -angrepp kostade ekorren ett öga, men fågelfar förlorade också en unge, -ty ekorren tappade ägget utanför nästet. Kardinalen plockade bedrövad -upp de skvallrande skalen, så att inte någon, som fick se dem, skulle -titta upp och upptäcka hans skatter. Det var tre ägg kvar, och den -ruvande fågeln sörjde så bittert över den förlorade, att kardinalen -satt tätt bredvid nästet hela dagen och viskade om och om igen, för att -trösta henne, att hon var honom »så kär, så kär». - - - - -FEMTE KAPITLET. - - -»Se hit! Se hit!» ropade kardinalen. - -Denna uppmaning klingade om och om igen från hagtornsträdets högsta -gren, och ändå var det inte hans uppriktiga mening. Han var utom sig -av en ny, härlig extas, och han kunde omöjligt låta bli att ge utbrott -åt sina känslor. Han befallde bonden och varje annan hår- eller -fjäderbeväxt invånare i floddalen att titta, men sedan flaxade och for -han omkring som en galning, om någon av dem vågade sig komma nära, ty -det tilldrog sig stora händelser i sumaken. - -Under de sista dagarna hade kardinalen ruvat en timme varje morgon, -medan hans maka tog sig motion, badade och putsade sig på solgrenen. -Han hade kommit till henne i morse som vanligt, och hon såg på honom -med ängsliga blickar och vägrade att röra sig ur stället. Han hade -satt sig på kanten av nästet och upprepade gånger sökt övertala henne -att ge sig av. Hon purrade endast upp sina fjädrar och försökte vända -på äggen; som hon ruvade, men ville inte ge sig ut. Kardinalen sträckte -sig fram och puffade lätt till henne med sin näbb för att påminna -henne, att det var hans tur att ruva, men hon såg nästan vredgat på -honom och gav honom ett vasst nyp, och då förstod han, att hon inte -ville bli störd. Han bar till henne alla läckerheter han kunde finna -och satt nästan hela dagen hopkrupen bredvid henne i spänd oro. - -Det var långt lidet på eftermiddagen, då hon äntligen gav sig ut för -att dricka, nästan försmäktande av törst. Knappast hade hon slagit sig -ned i en pilbuske och böjt sig ut över vattnet, förrän kardinalen satt -på nästets kant. Han undersökte det noga, men han kunde ej se någon -förändring. Han böjde sig fram för att sorgfälligt granska äggen, och -någonstädes ifrån kom det svagaste lilla »tjip» han någonsin hört. -Kardinalen reste sin kam och flög ner till pilarna. Det var ingen fara -i sikte, och hans maka doppade begärligt sin skära näbb i vattnet. Han -återvände till vaggan och lyssnade uppmärksamt, och åter hörde han det -svaga pipet. Under boet, runt omkring det och i hela sumaken sökte han, -tills han slutligen helt villrådig åter slog sig ned på nästets kant. -Ljudet var så mycket tydligare där, att han plötsligt böjde sig fram -och smekte äggen med näbben, och nu visste kardinalen, hur det förhöll -sig! Han hade hört det första pipet av sina i skalen inneslutna ungar! - -Med ett vilt skrik gjorde han en volt ut i luften. Hans hjärta -klappade, så att han var nära att kvävas. Han sköt som en pil ner -till floden. Om han slog sig ned i en buske, var det endast för en -sekund, sedan gav han sig ut igen och jagade framåt i yrande flykt. -Han svingade sig upp i toppen på det högsta tulpanträdet och ropade -uppåt himlen till lärkan: »Se hit! Se hit!» Han rusade i väg ner till -strandsluttningen och talade om det för snäpporna, sedan hälsade -han på i buskarna och underrättade trastarna och rödhakesångarna. I -sin fadersömhet blev han så yr av glädje, att han glömde sin vanliga -högdragenhet och fraterniserade med varje fågel utmed den glittrande -floden. Han lade till och med bort sin försiktighet och tjippade i -sumaken och smekte sin maka på ett så larmande sätt, att hon såg på -honom med en sträng blick och gav hans vinge en häftig puff för att -återföra honom till besinning. - -Den natten sov kardinalen i sumaken helt nära sin maka, och han -blundade endast med ett öga i sänder. Tidigt på morgonen, då han bar -till henne den första födan, fann han, att hon satt på nästets kant -och kastade ut bitar av äggskal, och då han kröp fram för att titta, -såg han den allra minsta lilla korallröda unge med slutna ögon och -små tappar av silkeslent dun. Dess näbb var vidöppen, och fastän hans -hjärta var ännu mera fullt än föregående dag, förstod han vad det -betydde, och i stället för att uppstämma nya jubelsånger, grep han sig -an med sina faderliga plikter och började söka efter mat, ty nu fanns -det två tomma krävor i familjen. Följande dag voro de fyra. Då fick han -verkligen arbeta. Så ivrigt han sökte, och hur glatt flög han ej till -sumaken med varenda läcker bit! Ungarna voro för små för att modern -skulle kunna lämna dem, och de första dagarna var kardinalen ständigt i -farten. - -Om han ej kunde finna tillräckligt utsökt föda åt dem i träden eller -buskarna eller bland bondens gåvor, flög han ner på marken och sökte -som en bofink. Han glömde, att han behövde doppa sig eller hade en -särskild plats, där han tog solbad; men var han kom uppstämde han -oavlåtligt sitt entusiastiska: »Se hit! Se hit!» - -Hans maka gav aldrig ett ljud ifrån sig. Hennes ögon voro större och -mildare än någonsin, och de tindrade av en jämnt brinnande kärlekslåga. -Hon pysslade så ömt om sina tre röda små pyren. Hon var så upptagen av -att mata, smeka och kela med dem, att hon glömde sig själv, tills hon -blev riktigt mager. Då kardinalen kom med mat, var hon idel kärlek och -tacksamhet för hans hängivna omsorger, och en gång sträckte hon sig -fram och kysste ömt hans vinge. »Se hit! Se hit!» ropade kardinalen, -och i sin extas glömde han sig åter och sjöng i sumaken. Sedan hämtade -han föda ivrigare än någonsin för att överskyla sin förseelse. - -Bonden visste, att det ännu var en timme till middagen, men han var så -angelägen att få berätta nyheten för Maria, att han ej kunde stå ut med -sin spänning en minut till. Det ljöd en ny sång från sumaken. Han hade -hört den, då han for över den första tegen med harven. Han hade lyssnat -ivrigt och nästan genast uppfattat meningen: »Se hit! Se hit!» Han band -den gamla gråa märren vid inhägnaden för att hindra henne från att äta -av den unga säden och gick genast bort till sumaken. Genom att klättra -upp i hagtornsträdet kunde han titta in i boet med de vackra små -ungarna, som nu väl skyddades av lövverket som av en solfjäder. Abraham -tyckte, att han omöjligen kunde vänta till middagen. Han undersökte -kritiskt seltyget i hopp att ett spänne saknades och försökte upptäcka -något fel på harven, så att han skulle bli tvungen att gå hem efter ett -verktyg; men han kunde inte finna skymten av en förevändning att gå. Då -han hade väntat ännu en stund, kunde han ej stå ut längre. - -»Jag har en nyhet att berätta dig, Maria», ropade han från brunnen, där -han låtsades släcka sin törst. - -»Jaså, verkligen?» svarade Maria med ett överlägset leende. »Om det -gäller rödfinken, så har han varit här i trädgården tre gånger på -morgonen och ropat: »Se hit!» så han kunde spräcka strupen, och jag -tänkte mig, att ungarna hade kläckts ut. Är det din nyhet?» - -»Det var då själva tusan --!» utbrast Abraham förvånad. - -Mitt på eftermiddagen tog Abraham ut Nancy och började plöja en fåra, -som ledde rakt ner till sumaken. Han ämnade stanna där, binda hästen -vid staketet och gå ner till den skuggiga stranden för att hälsa på -kardinalen. Det var mycket varmt, och han plågades så av hettan, att -han i tysthet gladde sig åt att komma till änden av fåran och åt den -rast han hade lovat sig själv. - -Middagsklockans raska, ivriga slag: »Kling, klang!» skuro klart och -skarpt genom luften. Abraham höll in Nancy med ett ryck. Det var den -varning Maria hade lovat sända honom, om hon såg kringstrykare med -en bössa. Han skuggade ögonen med handen, plirade med skärpt syn och -tittade åt alla väderstreck. Först fick han se en solglimt blixtra -på en gevärspipa, och sedan urskilde han en jaktklädd man, som kom -långsamt drivande nedåt vägen. - -Abraham band hastigt Nancy vid staketet. Han skyndade sig så fort han -kunde att inta position bredvid vägen och tuggade på ett sädesstrå och -betraktade helt trankilt landskapet, då främlingen gick förbi: - -»God dag», sade han i rent av vänlig ton. - -Jägaren fortsatte sin väg utan att se upp eller ge hörbart svar. -För den gammaldags godmodige Abraham föreföll detta som den värsta -ohövlighet, och det blixtrade till i hans ögon, och hans röst lät helt -tvungen, då han gjorde en åtbörd med handen och sade: - -»Stanna ett ögonblick, min vän. Efter ni är på mina ägor, tar jag mig -friheten att fråga, om ni har sett några anslag, som jag satt upp, -angående användandet av skjutgevär.» - -»Jag är inte blind», svarade jägaren, »och så pass mycket uppfostran -har jag fått, att jag kan läsa edra anslag. De äro för resten så många -och så stora, att jag tror jag skulle kunna läsa dem, min gubbe lilla, -om jag också inte hade några ögon.» - -Den knappast behärskade snäsiga tonen och orden »min gubbe lilla» -verkade ytterst irriterande på Abrahams nerver, fastän han levat sextio -år i den största fridsamhet. Glimten i hans ögon blev vassare och han -rätade upp sig högst betydligt, i det han svarade: - -»Det var just meningen, att de skulle läsas och förstås! Från -landsvägen, som går förbi stugan där uppe i backen och ner till floden, -från den bortersta gränsen av det här åkerfältet ner till stranden, -räcka mina ägor, och anslagen gälla varenda kvadratfot av dem. De ha -särskilt gällande kraft i juni, då varannan buske och gräsrugge hyser -en ung fågelfamilj, och alla andra tider också för resten. De ha till -uppgift att hålla lagens föreskrifter vid makt och befordra skyddet -av villebråd och sångfåglar, och ni gör nog klokast i att lägga märke -till, att jag inte är så lastgammal, utan fullkomligt i stånd att -tillvarataga mina rättigheter mot vem det vara må.» - -Jägarens ton var obestridligen mera hänsynsfull, då han frågade: »Anser -ni det som ett lagbrott, om en man helt enkelt går över edra ägor och -följer rågången för att komma till en väns lantgård?» - -»Visst inte!» utbrast Abraham, och hans lättnad gjorde honom helt -hjärtlig. »Naturligtvis inte. Var så god och gå på bara. Jag ville bara -fästa er uppmärksamhet på, att fåglar åtnjuta skydd på mina ägor.» - -»Jag ämnar inte alls förfördela edra dyrbara fåglar, det kan jag -försäkra er», svarade jägaren. »Och om ni vill ha en förklaring på, -varför jag går med bössa i juni månad, så tillstår jag, att jag -hoppades skjuta en ekorre åt en sjuk vän. Men jag antar, att till och -med _det_ är otillåtet på edra ägor.» - -»Nej, för all del», sade Abraham, »så oresonlig är jag inte. Är det -fråga om sjukdom, så gläder det mig, om ni kan träffa på en ekorre. -Allt vad jag ville var att få klart angående fåglarna. Lycka till, god -jakt ... och adjö!» - -Abraham sneddade över åkern till Nancy, men han vände sig om flera -gånger för att titta efter den glimmande bösspipan, då jägaren vek av -och gick nedåt flodstranden till. Han såg honom lämna staketet bakom -sig och försvinna i snåret. - -»Han går rakt på sumaken», mumlade Abraham. »Jag var sannerligen en -dumbom, som inte följde med honom förbi det stället. Men jag förklarade -det ju så tydligt och klart för honom, och han lovade ju, att han inte -skulle röra fåglarna.» - -Han lösgjorde Nancy och styrde för andra gången kurs mot sumaken. Han -hade plöjt omsorgsfullt med uppmärksamheten delad mellan hästen och -sädesfältet, men halva fåran blev illa plöjd, ty hans ögon drogos till -kardinalens bo liksom förhäxade, och hans händer darrade av högst -olämplig sinnesrörelse, då han grep om plogens handtag. Till sist höll -han in Nancy och stod och tittade ivrigt nedåt floden. - -»Nu måste han vara i närheten av sumaken», viskade han. »Men herre Gud, -nog skall jag bli glad, då jag ser bösspipan blänka på andra sidan om -den.» - -Han såg ett litet rökmoln, och ett skrällande eko rullade mellan -Wabashs stränder. Abraham spärrade upp ögonen, och hans läppar blevo -så underligt vita. Han stod där, som om han inte kunde röra sig ur -fläcken. »Kling, klang!» ljöd Marias andra varning. - -Darrningen släppte honom, och hans muskler hårdnade. Det fanns icke -ett spår av reumatisk styvhet i hans rörelser. I en blink lossade han -dragkedjorna från svängeln vid Nancys bakhovar. Han grep tömmarna, -kastade sig upp på hennes rygg, satte hälarna i hennes sidor och -framåtlutad över hennes hals som en indian jagade han tvärs över -sädesfältet. Nancys tjugu år föllo av henne, liksom hennes herres -sextio. Utan att förstå sammanhanget visste hon, att han fordrade av -henne all fart hon kunde åstadkomma, och med dragkedjorna rasslande och -slående bakom sig sträckte hon ut, så att hon nästan sopade ungsädens -ax med buken, medan hon flög i väg bort till sumaken. Abraham rätade -upp sig, stoppade handen i fickan, tog upp en fruktansvärd slidkniv -och fällde upp bladet, medan han red. Då han kom till staketet, flög -han nästan över Nancys huvud. Han skar sig utmed staketet en duktig -valnötskäpp, strök av löven och spetsade till den i änden, medan han -sprang utmed stängslet. - -Med detta skräckinjagande vapen i handen och ögonen mörka av vrede -stod han nu inför jägaren, som trott, att han var på andra sidan om -sädesfältet. - -»Sköt ni på den där rödfinken?» röt han. - -Som sportsmannen ännu höll upp bössan framför sig och tittade in -mellan träden, tjänade det till ingenting att neka. »Ja, det gjorde -jag», svarade han och låtsades åter vända sig mot sumaken. - -Abraham gjorde en rörelse framåt, som om han velat kasta sig över -honom. »Träffade ni honom?» frågade han med skrämmande lugn. - -»Jag trodde det, men jag antar, att jag bara vingsköt honom.» - -Abrahams fingrar knöto sig hårt om käppen. Vid ljudet av vännens röst -kom kardinalen som en flämtande eldslåga mellan buskarna för att söka -beskydd och sköt så tätt förbi honom, att hans vinge nästan snuddade -vid hans kind. - -»Se hit! Se hit!» skrek fågeln dödsskrämd. Men icke en fjäder tycktes -ha tagit skada. - -Abraham kände en sådan lättnad, att det var som om han sjunkit ihop en -hel tum. - -»Unge man, tacka ni Gud för att ni bommade på den där fågeln», sade -han, »ty om ni hade dödat honom, skulle jag ha slagit sönder denna käpp -på er rygg, och jag är mest rädd för att det inte hade slutat med det.» - -Han tog ett steg framåt i sin iver, och jägaren, som missförstod hans -avsikt, höjde sin bössa. - -»Låt bli det där!» utropade Abraham, i det han trängde sig genom -buskarna, som hakade sig fast vid honom, revo sönder hans rock och -hindrade honom från att komma fram. »Låt bli det där! Våga inte att höja -vapen mot mig på min egen mark och sedan ni har givit mig ert löfte. - -»Ert löfte!» upprepade Abraham med förkrossande vrede och med en -fruktansvärd min i sitt bleka, skälvande gamla ansikte. »Unge man, jag -har ett par ord att säga er. Ni är skapad som en man, och ni är klädd -som en man, och ändå skulle den allra skarpsyntaste människa i denna -stund inte ta er för annat än en hund, som är ute på olovliga vägar. -All tid Vår herre har slösat på er är förspilld, och er mor har inte -heller haft bättre tur. Jag förmodar Vår herre är van vid, att hans -skapade varelser arta sig illa, men er mor tycker jag synd om. Gud -skall veta, att en kvinna får lida och slita för sina barn, men att se -en pojke växa upp till man och bli en lögnare av egen fri vilja! Unge -man, sanning är grundstenen för allt. Ingen kan uppföra en bra byggnad -utan en fast grund, och ni kan inte bygga upp en manlig karaktär med -en lögn som grundval. En man, som är en lögnare, duger inte till -någonting. Man kan inte tro på honom under några av livets förhållanden -eller hur han än beter sig. Ni gav ert hedersord som en man, och som -en man tog jag emot det och gick min väg och litade på er, och ni svek -mig. Som om inte den där ekorrhistorien också var en lögn! Har ni någon -sjuk vän, som behöver ekorrbuljong?» - -Jägaren skakade på huvudet. - -»Inte? Det är inte sant, det heller? Jag tillstår, att ni gör mig -nyfiken. Har ni något emot att tala om för mig, vad det var för idé av -er att slå i mig den där ekorrhistorien?» - -Jägaren talade med ansträngning. »Jag ville väl skryta med min godhet -och ädelhet, för att ni skulle känna er liten i jämförelse med mig.» - -»Ville ni, att jag skulle känna mig liten?» upprepade Abraham -förvånad. »Herre min skapare! Unge man, har ni hört talas om en -bumerang? Det är ett slags vapen, som används på Borneo eller i -Australien eller i några av de där utländska trakterna, och det är så -gjort, att hedningarna kunna slunga ut det, och det gör en cirkel och -kommer tillbaka till den, som kastade det. Jag kan inte se själv, och -jag vet inte, hur liten jag förefaller, men jag vill hellre mista tio -år av mitt liv än att någon skulle ertappa mig med att se så liten ut -som ni gör just nu. Jag antar, att vi se ut ungefär som vi känna oss -här i världen. Jag känner mig för närvarande ungefär lika stor som -Goliath, men ni är så liten, att jag har svårt för att alls se, att ni -är någon _man_. Och ni ville stuka mig! Kan man tänka sig! Så ung som -ni är till på köpet! - -»Och oavsett det där, att ni bröt ert ord, varför ville ni döda -rödfinken? Vem har givit er rättighet att gå omkring och utplåna en -sådan skönhet och glädje ur världen? Vem tror ni har gjort den här -världen och de ting, som däri äro? Ni tror kanske, att en sådan där -liten puttefnask som ni har täljt den av ett träblock, strött ut litet -sand till jord, stoppat ner några frön till träd och hällt oceaner ur -en vattenkanna? Jag vet inte hur stenlagda gator och stadsmat inverka -på en man, men den, som har levat i sextio år på landet vet, att hela -denna gamla jord är myllrande full av ting, som äro för storartade för -någon annan än en gud och det en väldigt _stor_ gud till på köpet! - -»Kom inte och tråka ut folk med vetenskapens upptäckter, för om också -vetenskapen kan bevisa, att jorden är en glödande slaggkoka lösbruten -från solen och att den svalnat, medan den rullat genom rymden, tills -tyngdlagen fick makt med den och höll den fast, så bevisar det inte, -var solen brutit sig lös ifrån eller varför den har rullat utan att -svalna. Himlen över ert huvud, jorden under edra fötter, träden omkring -er och floden där nere -- allt är fullt av liv, och ni har inte den -ringaste rätt att förgripa er därpå, ty Gud har skapat det, och det -är hans! Jag vet nog, att han har sagt tydligt ifrån, att människan -skulle ha ‘herravälde över djuren på marken och fåglarna i luften’. Och -det betyder, att ni har rätt att slå ihjäl en giftig orm i stället för -att låta den stinga er. Det betyder, att ni hellre bör skjuta en varg -än låta honom föra bort edra lamm. Det betyder, att det är rätt att -döda en hök och rädda edra kycklingar; men Gud skall veta, att om man -skjuter en rödfink bara för att se fjädrarna ryka, är det inte att ha -herravälde över någonting, det är bara att bära sig åt som ett ärkenöt. -Det övergår mitt förstånd, hur ni kan se den Allsmäktige i ansiktet och -skjuta på en sådan där liten varelse! För att göra det skall man ha -mera ondska i kroppen än jag kan tänka mig. - -»Vår herre har aldrig skapat något vackrare än den där fågeln, och han -måste ha varit väldigt stolt över sitt verk. Se bara på honom där! -Har ni nånsin sett en varelse så söt och rar och älsklig? Och de där -små röda tingestarna ha ju en hel historia! Han är alldeles säkert en -fjolårsunge utkläckt någonstans här i närheten. Gav sig i väg söderut -över vintern och skaffade sig vänner där, som ha givit honom mat och -lärt honom att _tro_ på människorna. Flög tillbaka hit en natt i våras -och slog sig ned i den där sumaken för över en månad sedan. Jag blev -alldeles förtjust i honom första gången jag såg honom. - -»Han är den största och rödaste rödfink jag någonsin sett och en riktig -mästare i att tala vårt språk. Han talar lika tydligt som vi. Jag vet -inte, vad han sa’ där nere i södern, men ni kan slå er i backen på, att -han talade det sydländska tungomålet. Då han slog sig ned här talte han -om väderleken och det gjorde han riktigt bra ändå. »Vått år! Vått år!» -sa’ han, precis som jag nu säger det. »Vått» sa’ han alldeles som jag, -och om han drog ut »å-å-året» litet, så kunde vilken dumbom som helst -ändå förstå vad han sa’ och det med en röst så vacker och klar som en -klockas. Sedan blev han kärlekssjuk och tiggde om sällskap, så att -jag blev alldeles ifrån mig. Om jag hade varit en rödfinkhona, skulle -jag minsann inte ha sölat så länge med att komma. Mitt hjärta smälte -som vax med detsamma. Sen kom en liten hona hit och stannade kvar hos -honom, och det var som att höra orgeln spela en psalm, när han talte -om för henne, hur han älskade henne. Nu ha de ett helt näste fullt med -de behändigaste små tofshuvade ungar, och han tröttar ut ekona med att -kalla hit hela grannskapet att komma och se dem, för han är stolt som -en gud. - -»Jag vågar mitt liv på, att ingen nånsin förr har skjutit på honom. Han -är nästan vild av förskräckelse, men han är alldeles för modig för att -lämna sin familj och flyga bort och gömma sig för såna som ni. Han är -inte ett dugg rädd. Se hur han flyger av och an för att ge er ett nytt -tillfälle att skjuta. - -»Jag kände mig alldeles för reumatisk för att gripa mig an med -jordbruksarbete den här våren, ända tills han kom hit, och hans -skönhet och eldiga sång värmde upp mig så som jag inte har känt det -i åratal. Arbetet har gått som om det varit smort, och min själ har -sjungit av glädje och liv och lycka i varenda minut, alltsen han -kom. Jag har burit till honom mat ett par gånger om dagen under den -sista månaden, och jag kan komma honom så nära som halvannan aln. Min -hustru kommer hit för att se på honom och har med sig mat åt honom, -och vi nästan avguda honom. Vem är ni, att ni kommer hit och plånar -ut hans glädje i livet och vår glädje över honom, och det till alls -ingen nytta? Han skulle ha legat här och multnat på marken, om ni hade -träffat honom; och jag och Maria, som ha älskat honom så! - -»Tänker ni någonsin på, hur full denna värld är av saker att älska, om -man har tillräckligt stort hjärta för att rymma dem? Vi älska att leva -för skönheten hos de ting, som omge oss, och glädjen över att få vara -ibland dem. Och det är min tro, att rätta sättet att få folk att älska -oss är att vi kunna uppskatta vad de göra. Om en man lägger in hela -sitt liv och hjärta, kropp och själ i att måla tavlor, så kan man tala -om lantbruk med honom hela dagen, och han är både döv och stum; men -visa honom att ni förstår vad han menar med sitt verk, och han skall -hålla av er som en bror. Vad någon än lyckas i, så lyckas han, emedan -han älskar det så, att han lägger in det bästa av sig själv i det; att -älska vad han gör är alltså att älska honom själv. - -»Det skulle vara döden för en målare, om han lagt in det bästa av -sig själv i sin tavla och det sedan kom en sån karl som ni och slog -terpentin över den bara för att se färgen rinna; och jag tänker Vår -herre blir alldeles ifrån sig, om han först har funderat ut hur han -skall ge skapnad och färg åt en sån där fågel, och han sen ser er gå -sta och skjuta ut det lilla röda hjärtat ur hans kropp, bara för att -bevisa att ni kan det! Han är själva livet på den här flodstranden. -Lika gärna ville jag se er gräva upp buskarna och torka ut floden och -fördärva den vackra tavla de utgöra mot himlens bakgrund som att se -er skjuta ner rödfinken. Han är den röda livsgnistan i alltsammans. -Vår herre måtte ha skapat honom, då hans hjärta var flammande varmt -av kärlek och lust att skapa ojämförliga mästerverk och förstod hur -vackert det skulle vara att ge hans fjädrar samma färg som blodet han -hade gjutit in i hans ådror. - -»Enligt min tanke finns det intet bättre sätt att älska och dyrka Vår -herre än att beskydda och sätta värde på de härliga gåvor han har givit -oss till vår glädje och nytta. Att dyrka den där fågeln är ett slags -religion för mig. Att uppfatta skönheten hos himlen, träden, gräset och -vattnet, som Gud har skapat, är detsamma som att bringa honom själv sin -hyllning. Hela jorden är en helgedom. Man kan tillbe allt, från himlen -över ens huvud till gräset under ens fötter. - -»Var människa har, förstås, sitt särskilda altare. Mitt är stugan -däruppe vid flodkröken. Där bor Maria. Vår herre har aldrig gjort ett -ädlare verk än då han skapade Maria. Att älska henne är ett sakrament. -Hon är så ädel och ren och rättskaffens och storsinnad. I fyrtio års -tid har jag aldrig vågat träda fram inför Maria och uttrycka i ord vad -hon betyder för mig. Aldrig förr har jag sett något så vackert eller så -gott. Ingen blomma doftar så härligt som hennes hår på örngottskudden. -Aldrig har jag skattat en bikupa på honing sötare än hennes läppar, -då de skälva av kärlek. Det finns ingen fågel utmed hela Wabash med -en röst som hennes. Guds kärlek är inte djupare än hennes godhet. Då -hon har farit hem till sig för att hälsa på de sina, har jag längtat -så efter henne, att jag har gått in i hennes garderob och kysst fållen -av hennes klänningar mer än en gång. Jag har ännu aldrig vågat kyssa -hennes fötter, men jag har alltid önskat att få göra det. Jag har -föresatt mig, att om hon dör före mig, skall jag göra det. Och Maria -skulle ha gråtit sig blind, om ni hade skjutit rödfinken. Ni ser mig -just ut, som om ni skulle _kunna_ skjuta. Det var nog Vår herre, som -ställde så till, att ni sköt bom. Det var nog ...» - -»Om ni _kan_ tiga, så gör det för Guds barmhärtighets skull!» utbrast -jägaren. Hans ansikte var gråblekt, hans tinningar voro fuktiga av -svett, och hela hans kropp darrade. »Jag kan inte stå ut med mera. -Ni tror nog inte, att det finns några mänskliga känslor hos mig, men -några har jag, och jag skall nu laga, att jag får ännu flera. Ni -tror mig kanske inte, men aldrig mera skall jag döda en oskyldig, -oskadlig varelse, och jag skall aldrig ljuga mera, så länge jag lever.» -Han ställde sin bössa mot hagtornsträdet och slängde sin övriga -jägarattiralj på marken bredvid den. - -»Jag tycks inte vara lämplig till att ha något ‘herravälde’», sade -han. »Det överlämnar jag åt er, och tack för vad ni har gjort för mig.» - -Det prasslade i buskarna, det lät som om någon klättrat över staketet, -och Abraham och kardinalen voro ensamma. - -Den gamle mannen satte sig plötsligt på en omkullfallen sykomorstam. -Han var slagen av häpnad. Han höll upp sina skälvande händer och -betraktade dem förvånad, sedan lade han dem över sina darrande -knäskålar för att få dem att hålla sig stadiga. Han fuktade sina torra -läppar med tungspetsen och andades tungt och flämtande. Han tittade -bort till hagtornsträdet. - -»Han lämnade kvar sin bössa», mumlade han, »och den är extrafin. Lås, -kolv och pipa, allting blänker. Och den präktiga skinnremmen. Måste ha -kostat en massa pengar. Han sa’, att han inte var rätte mannen till -att använda den! Hoppade över staketet som en panter och stegade i väg -tvärs över åkern. Och lämnade kvar bössan hos mig! Hm ... hm ... jag -undrar, vad jag sa’? Det måste ha varit nästan något _förskräckligt_.» - -»Se hit! Se hit!» ropade kardinalen. - -Abraham betraktade honom noga. Han darrade av skrämsel, men han var -inte det ringaste skadad. - -»Det här slapp du sannerligen undan för gott pris, min gosse lilla», -sade Abraham. »En minut till, så hade det varit förbi med allt roligt -och sommaren skämd. Undrar, om du förstår, hur det kunde ha gått, och -om du skall bli rädd för bössor efter detta. Jag hoppas det, för jag -står inte ut med en sån här pers till.» - -Han hämtade sig till sist, lyfte bössan över staketet, klättrade själv -efter och tog fast Nancy, som hade kalasat sig proppmätt på den unga -säden. Han fäste upp dragkedjorna, satte sig upp på hennes rygg, lade -bössan tvärsöver knäna och red till stallet. Han pysslade om hästen -omsorgsfullare än vanligt och tvättade ansikte och händer i vattenhon -för att bli litet mera presentabel att träda inför Maria. Han begav -sig på väg till stugan, men hade bara hunnit ett kort stycke, då han -stannade, stod och funderade en stund, vände om till stallet och gav -Nancy ännu ett mått havre. - -»När allt kommer omkring, är allt det här din förtjänst, min flicka -lilla», sade han och gav henne en klapp, »aldrig i världen skulle jag ha -kunnat hinna dit till fots.» - -Han var så trött, att han lutade sig emot henne för att få stöd, ty -den ovanliga ansträngningen och den häftiga sinnesrörelsen hade tagit -hårt på honom, och där han stod, sade han till henne i förtroende: »Jag -tror inte, att jag nånsin i mitt liv har varit så förargad, Nancy. Jag -är rädd, att jag var litet ohövlig.» - -Han förevisade bössan och berättade historien helt lugnt vid -kvällsvarden, och Maria var så full av oro över honom och hans fågel -och så förbittrad över jägarens tilltag, att hon inte sade ett ord om -Abrahams sönderrivna rock och de timmar av stoppningsarbete, som skulle -bli följden därav. Hon satt och såg på bössan och funderade en lång -stund, sedan sade hon i medlidsam ton: - -»Jag förstår inte vad du kan ha sagt, som förmådde honom att gå sin väg -och lämna kvar en sån bössa. Stackars karl! Jag hoppas, Abraham, att -du inte var alltför rysligt sträng emot honom. Kanske han förlorade -sin mor, då han var ett litet pyre, och just inte har fått någon -handledning.» - -Abraham var alldeles utsliten och gick tidigt till sängs. Långt fram -på natten kände Maria, att han trevade omkring hennes ansikte för att -övertyga sig, att hon dragit upp täcket väl över sig, och då han drog -upp lakanet över hennes axel, mumlade han i trött och sömnig ton: »Det -tjänar visst ingenting till att förneka det, Maria, jag var _alldeles -förskräckligt ohövlig_.» - -I sumaken tryckte den förskrämda lilla modern sina dyra ungar tätt till -sitt bröst, och hela natten ropade hon oupphörligt till sin make: »Tjok! -Tjok!» och blev inte nöjd, förrän han svarade henne: »Tjip!» Kardinalen -för sin del hade inhämtat en ny lärdom. Han hade aldrig förr varit -utsatt för skott. Aldrig mera skulle han lita på någon som bar ett -blänkande föremål, som spydde eld och rök. Han hade sett jägaren komma -och hade ilat hem för att försvara maka och barn och därvid själv -tilldragit sig uppmärksamheten genom sin granna färg; och som han ej -skulle ha lämnat dem i sticket, hade endast bondens ankomst förekommit -en tragedi i sumaken. Han hade ej lärt sig att vara försiktig för sin -egen räkning, men om en bössa visade sig utmed den glittrande floden, -sände han ett varnande »tjip!» till sin maka, som uppmanade henne att -huka sig djupt ner i nästet och hålla sig alldeles stilla, och sedan -flaxade han av och an med tvära knyckar och med tjippande och vilda -kast och exponerade sig själv, tills han lockat bort faran från sina -älskade. - -Då ungarna blevo så stora, att deras mor kunde lämna dem en kort stund, -hjälpte hon kardinalen att söka föda, och han slapp nu anstränga sig så -mycket. Han fick nu tid att ofta slå sig ned i toppen av benvedsbusken -och ropa till hela världen: »Se hit! Se hit!» ty kardinalungarna voro -praktfulla att se på. Men hans musik var nu endast avbrutna och -osammanhängande vokaliser, ofta exekverade efter en munfull mat och -inmängda med krampaktiga »tjip», om fara hotade hans maka och ungar. - -Trots alla deras omsorger dröjde det ej så särdeles länge, förrän det -åter blev sorg i sumaken, och anledningen var den, att den förstfödde -var så glupsk, mycket mer än hans lille bror eller hans syster, och -han var en dag före dem i styrka. Han trängde sig alltid främst, skrek -högljuddast och längst och tog för sig större delen av den föda, som -förts till nästet; och en dag, medan han ännu var helt otymplig och -osäker, klättrade han upp på kanten och böjde sig så långt fram, att -han föll. Han rullade utför strandsluttningen pladask i vattnet, och -en gammal hungrig gädda, som solade sig i vassen, slök honom i ett -nafs. Han var en så fet och saftig läckerbit, att gäddan höll sig kvar -där i en vecka och väntade på att få se, om det skulle inträffa flera -olyckshändelser. - -Kardinalen, som sökte mask på åkern, hörde sin makas förskrämda rop -och hann just lagom till sumaken för att se den stackars lilla röda -fjäderbollen försvinna i vattnet och höra fiskens plask. Han ropade -till i hjälplös skräck och flaxade av och an över stället. Han vaktade -och väntade, tills det inte längre fanns något hopp, att ungen skulle -komma upp, sedan flög han till sumaken för att försöka trösta sin -maka. Hon kunde ej sätta sig in i att hennes unge var borta, och hela -dagen fyllde hon luften med sina alarmrop och sin klagan. - -De två, som voro kvar, utgjorde en källa till avund för hela -fågelriket. Den lille hannen var en fulländad avbild av sin store, -purpurröde far, utom att hans lilla rock var grå, men den var så starkt -uppblandad med rött, att den lyste lång väg, och hans näbb och fötter -voro alldeles röda. Och hur vajade ej hans tofs, och hur stolt och -viktig kände han sig ej, då han fann, att han kunde resa och sänka den -som han ville. Hans syster var inte på långt när så grann som han, och -hon var nästan lika glupsk som den förlorade brodern. Ridderlig som sin -far lät han henne tränga sig fram och ta de flesta fröna och bären, så -att det ständigt såg ut, som om hon ej kunde svälja mera, fastän hon -alltjämt ropade på mat. - -Då hon flög ut för första gången, var hon så hungrig, att hon glömde -vara rädd, och hon hade redan flugit till ett hagtornsträd i närheten -för att möta kardinalen, då han kom med mat, innan hon riktigt hade -förstått vad hon gjort. För en gångs skull fick glupskheten sin lön. -Hon icke allenast gick miste om maten, utan hon fick också utstå en -väldig skrämsel. Med rullande ögon och av skräck slokande kam klängde -hon sig fast vid hagtornsträdet, rysande för avgrunden under sig, och -det var en stor tröst, då hennes bror tog mod till sig och kom seglande -över till henne. Men det kunde hon naturligtvis inte erkänna. Då hon -såg, hur lätt han gjorde det, reste hon sin kam, vred likgiltigt på -huvudet och frågade, om han inte tyckte att det var mycket lätt att -flyga, då han väl fått mod att försöka det, och hon gjorde honom -verkligen ganska skamsen för att han låtit henne vara den första, som -lämnade nästet. Från hagtornsträdet förpassade de sig till den döda -sykomoren, men där gjorde bristen på löv dem så lätt synliga, att deras -mor nästan blev utom sig av förskräckelse och bokstavligen drev dem -tillbaka till sumaken. - -Kardinalen var så hejdlöst stolt och satte en sådan ära i att lära -dem flyga, bada och allt annat, som är nödvändigt för unga fåglar att -kunna, att det var ett rent underverk, att de kommo undan med livet. -Han hade själv inhämtat många lärdomar, men aldrig kunnat lära sig att -hålla sig stilla och gömma sig undan. Med jublande »tjip» flaxade han -omkring och utsatte sig för faror, som kommo alla de andra fåglarna -utmed den glittrande floden att pila i väg för att gömma sig. Han -föraktade att gömma sig undan, och han hade varken rast eller ro. - -Det var en sommar full av rika erfarenheter för kardinalen. Sedan dessa -första ungar fötts upp och blivit flygfärdiga, byggdes ytterligare två -nästen, och två andra kullar flögo omkring sumaken. Vid höstens inbrott -var kardinalen far till en liten flock, och allesamman voro nätta, fina -och vackra strandfåglar. - -Han hade upplevat våren med dess doftfyllda luft, bleka blommor -och brännande hjärtehunger. Han hade känt sommaren i dess gyllene -stämningar, med skogar doftande av benzoëlager och sassafrasträd, -draperade med vildvin, konvolvler och kvesved, mattbelagda med -sammetsmossa och stjärnblommande mandragora, som tittade fram ur -den gröna skuggan, den glittrande flodens eviga sorl och den rika -fullkomningen av kärlekens fruktsättning. - -Nu var det höst, och alla vårens löften hade infriats. Skogarna voro -praktfulla med sina höstfärger. Där funnos mogna hagtornsbär och -vilda druvor, som endast väntade på den stränga frosten, nötter, som -prasslande föllo till marken, kilande ekorrar och kaniner, som glimtade -i grått och brunt. Vägkanterna prunkade med guldris och pryddes -kungligt av astrarnas och järnörternas purpur. Man hörde fraset av -fallande löv, fladdret av sammetslena fjärilar, suset av vingar, som -ilade söderut och ropen från kråkkungen, som samlade sina följeslagare. - -Då fick kardinalen en känsla av att det var dags att föra familjen till -apelsinträdgården. En dag fladdrade och flaxade de upp- och nedför -den glittrande floden, jagade över sädesåkern och gungade i sumaken. -Följande dag hade frosten plundrat dess greniga krona. Styv och kal -stod den där, en bild av ödsligheten. - -Ack, du fågel med den underbara fjäderskruden och sång som en -människas! Vilken härlig tanke av gudomen att skapa en sådan skönhet -och en sådan musik för vårt nöje! Käcka sångare i den eldröda rocken, -för stolt att dölja din flammande skönhet, för oförskräckt att -försiktigt undvika de många faror, som hota dig, från morgonens första -gryning hälsa vi dig som fågelvärldens kung, då du sänder oss din -befallande maning: »Se hit! Se hit!» - - - - - Av GENE STRATTON-PORTER ha förut utkommit: - - DRÖMFLICKAN - - En bok om ren och stark kärlek. - - Översättning av _C. Christiansson_. - - 2 delar. Pris tillsammans 4:50. - - Andra upplagan. - - Ur pressens omdömen: - - »I berättelsen höjer sig framställningen till en verklig - lyrisk flykt, och de obestämda intryck, man får av det nog så - romantiska i uppslaget, tätnar till den fasta, helgjutna bilden - av en sund och stark man med en idealitet i livsuppfattning, - som kommer som ett budskap om den höga sexuella etik, Nya - världens syn på kvinnan kan skapa -- -- --. Må den nu bli känd - och läst i vida kretsar även i vårt land.» - - _Aftontidningen._ - - »Skildringarna av den underbart rika naturen, mitt bland vilken - bokens hjälte lever, äro bokens bästa partier och ytterst - stämningsfulla och poetiska och bilda en hänförande ram till - hans kärlekshistoria -- -- --. Som helhet betraktad är boken - väl förtjänt av den kolossala framgång, som den lär rönt i sitt - hemland, och dess införlivande med vår översättningslitteratur - är en vinning för denna.» - - _Aftonbladet._ - - LADDIE - - En riktigt sann historia. - - Översättning av _H. Flygare_. - - 2 delar. Pris tillsammans 4:50. - - Ur pressens omdömen: - - »Man formligen känner lukten av myllan stiga en i näsborrarne, - ser morgonsolens strålar bryta sig i bladveckens daggdroppar, - hör vinden gå i stolta kronor. -- -- -- Skildringen av - omgivande personnager är bra och roande gjord, men når ej den - höjd, dit förf. svingar sig, när hennes penna får forma synerna - av naturen: vida fält med vaggande skördar, mäktiga skogar med - kärnfriskt virke. Då stiga jublande hymner upp från boksidorna, - som vågor, som splittras mot strandens stenar, kasta upp sitt - skum och låta pärlorna glänsa i solen.» - - _Göteborgs Morgonpost._ - -Stockholm, A.-B. Fahlcrantz’ Boktryckeri, 1915. - - - - - -End of Project Gutenberg's Kardinalens frieri, by Gene Stratton-Porter - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KARDINALENS FRIERI *** - -***** This file should be named 53343-0.txt or 53343-0.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/3/3/4/53343/ - -Produced by Eva Eriksson and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - diff --git a/old/53343-0.zip b/old/53343-0.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index f56e8e3..0000000 --- a/old/53343-0.zip +++ /dev/null diff --git a/old/53343-h.zip b/old/53343-h.zip Binary files differdeleted file mode 100644 index 8a78137..0000000 --- a/old/53343-h.zip +++ /dev/null diff --git a/old/53343-h/53343-h.htm b/old/53343-h/53343-h.htm deleted file mode 100644 index 05dba07..0000000 --- a/old/53343-h/53343-h.htm +++ /dev/null @@ -1,4479 +0,0 @@ -<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN" - "http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd"> -<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" xml:lang="sv" lang="sv"> - <head> - <meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=utf-8" /> - <meta http-equiv="Content-Style-Type" content="text/css" /> - <title> - The Project Gutenberg eBook of Kardinalens frieri, by Gene Stratton-Porter. - </title> - - <link rel="coverpage" href="images/cover.jpg" /> - -<style type="text/css"> - -a { - text-decoration: none; -} - -body { - margin-left: 10%; - margin-right: 10%; -} - -h1,h2 { - text-align: center; - clear: both; -} - -hr { - width: 65%; - margin-left: 17.5%; - margin-right: 17.5%; - margin-top: 2em; - margin-bottom: 2em; - clear: both; -} - -p { - margin-top: 0.5em; - text-align: justify; - margin-bottom: 0.5em; - text-indent: 1em; -} - -.bbox { - border: thick solid black; - margin: 1em auto 1em auto; - padding: 0.5em; - max-width: 45em; -} - -.center { - text-align: center; - text-indent: 0em; -} - -.figcenter { - margin: auto; - text-align: center; -} - -.larger { - font-size: 150%; -} - -.pagenum { - position: absolute; - right: 4%; - font-size: smaller; - text-align: right; - font-style: normal; -} - -.right { - text-align: right; -} - -.smaller { - font-size: 80%; -} - -.smcap { - font-variant: small-caps; - font-style: normal; -} - -.titlepage { - text-align: center; - margin-top: 3em; - text-indent: 0em; -} - -.u { - text-decoration: underline; -} - -@media handheld { - -img { - max-width: 100%; - width: auto; - height: auto; -} -} - </style> - </head> -<body> - - -<pre> - -The Project Gutenberg EBook of Kardinalens frieri, by Gene Stratton-Porter - -This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and most -other parts of the world at no cost and with almost no restrictions -whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it under the terms of -the Project Gutenberg License included with this eBook or online at -www.gutenberg.org. If you are not located in the United States, you'll have -to check the laws of the country where you are located before using this ebook. - - - -Title: Kardinalens frieri - En fågelhistoria - -Author: Gene Stratton-Porter - -Translator: Ernst Lundquist - -Release Date: October 22, 2016 [EBook #53343] - -Language: Swedish - -Character set encoding: UTF-8 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KARDINALENS FRIERI *** - - - - -Produced by Eva Eriksson and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net - - - - - - -</pre> - - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_1" id="Page_1">[1]</a></span></p> - -<h1><i>Kardinalens frieri</i></h1> - -<div class="figcenter" style="width: 450px;"> -<img src="images/cover.jpg" width="450" height="700" alt="" /> -</div> - -<p class="center larger"><i>En fågelhistoria<br /> -av Gene Stratton-Porter</i></p> - -<p class="center"><i>Förf. till „Drömflickan” o „Laddie”</i></p> - -<p class="center"><i>Fahlcrantz & Co/Stockholm</i></p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_2" id="Page_2">[2]</a></span></p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_3" id="Page_3">[3]</a></span></p> - -<p class="titlepage larger">KARDINALENS<br /> -FRIERI</p> - -<p class="titlepage">EN FÅGELHISTORIA<br /> -<span class="smaller">AV</span><br /> -GENE STRATTON-PORTER<br /> -<span class="smaller">FÖRF. TILL »DRÖMFLICKAN» OCH »LADDIE»</span></p> - -<p class="titlepage"><span class="smcap">översättning av ERNST LUNDQUIST</span></p> - -<div class="figcenter" style="width: 150px;"> -<img src="images/fahlcrantz.jpg" width="150" height="100" alt="Fahlcrantz & Co Stockholm" /> -</div> - -<p class="titlepage">STOCKHOLM<br /> -FAHLCRANTZ & <span class="smcap">C:o</span>.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_4" id="Page_4">[4]</a></span></p> - -<p class="titlepage">STOCKHOLM 1915<br /> -A.-B. FAHLCRANTZ’ BOKTRYCKERI</p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_5" id="Page_5">[5]</a></span></p> - -<h2>FÖRSTA KAPITLET.</h2> - -<p>Kardinalfågeln flög av och an i apelsinträdgården -och sökte mask till sin frukost; -då och då gungade han på grenarna och -sände ut sitt uppmuntringsrop — »Good -cheer!» — till människorna. Hans sång jublade -av glädje, ty det var hans festdagar, -hans lektid. Hela den sydländska världen -var full av strålande solsken, granna blommor, -en rikedom av frukt, myriader insekter -— och aldrig ett dyft att göra utom att -bada, kalasa och vara lycklig. Icke underligt -då, att hans sång var en profetia om -gott mod för framtiden, ty hela hans förflutna -var idel lycka.</p> - -<p>Kardinalfågeln var bara årsgammal, men -ändå fladdrade hans tofs högt, hans skägg -var krusigt och svart, och han var ett riktigt -under i fråga om storlek och färg. Äldre<span class="pagenum"><a name="Page_6" id="Page_6">[6]</a></span> -hannar av hans familj, som hade flyttat många -gånger, föreföllo små bredvid honom, och -fjäderskrudar, som fällts år efter år, sågo -färglösa ut i jämförelse med hans. Det -var som om ett klappande hjärta av eld -fladdrat förbi, då han kom flygande genom -fruktträdgården.</p> - -<p>Förra våren hade kardinalfågeln krupit ur -ägget norrut, i Limberlost, fåglarnas paradis. -Där breda sig tusentals acres svart myrmark -under sommarsol och vintersnö. Där finnas -mörka pölar av grumligt vatten, små dalbottnar -och kärrmark, som höjt sig. Skogsjättar -resa sig mot skyn eller ligga, täckta -med sammetslent slam, multnande i solfläckiga -gölar, och busksnåren äro nästan ogenomträngliga.</p> - -<p>Träsket liknar ett stort middagsbord för -fåglar. Vilda vinrankor klättra upp i toppen -av de högsta träd, breda ut sig som parasoller -över grenarna, och deras festoner av -vajande skott gunga som silkesfransar för -vindarnas lek. Fåglarna lata sig i skuggan, -skala av bark, samla torra klängen till byggmaterial<span class="pagenum"><a name="Page_7" id="Page_7">[7]</a></span> -för sina nästen och kalasa på de -sura druvorna. De slå ned i snattrande -svärmar över de vilda körsbärsträden och -överlasta sina krävor med röda hagtornsbär, -vilda plommon, björnbär och papajer. Brakvedsträden, -som kanta kärren, dra till sig -flockar, som söka bär, och träskets starrgräs -och örter tyngas ner av fröjägare. Dyn -myllrar av mask, och hela moraset flammar -av blommor, vilkas färg och doft locka myriader -insekter och fjärilar.</p> - -<p>Trädkrypare stoltsera med rött och -guld från trädtopparna, och mjödhumlor och -kolibris hjälpas åt att plundra blommornas -fyllda honungsgömmen. Luften omkring de -vilda plommon- och rödtjörnsträden vibrerar -av millioner vildbins vingfladder, och flugsnapparna -frossa glupskt. Kärrets stinkande -dunster locka insekter i svärmar, och flugsnapparna -vingla och kasta sig i luften under -jakten efter dem.</p> - -<p>Varje ihåligt träd hyser sin koloni av -flädermöss. Ormar sola sig i snåren. Vattendjuren -dra efter sig glittrande, krusigt<span class="pagenum"><a name="Page_8" id="Page_8">[8]</a></span> -kölvatten, då de simma över gölarna. Sköldpaddor -välta sig klumpigt ner från trädstockarna. -Grodorna göra behagfulla hopp från -pöl till pöl. Allt vad som har hemortsrätt -i denna del av landet — underjordiska, krypande -eller bevingade varelser — finns i -Limberlost; men framför allt är det ett favorittillhåll -för fåglar.</p> - -<p>Prydliga gröna Sylviaarter bygga bo i -dess trädtoppar, och rödögda grönsparvar -välja sin bostad längre ner. Det är hemvist -för klockfåglar, finkar och trastar. Där finnas -svärmar av koltrastar, risfåglar och kråkor. -Nötskrikor och härmtrastar gräla ständigt, -och gärdsmygar sladdra oavbrutet. Gyllingarna -hänga sina börsliknande bon på grenarna -och hålla tillsammans med Tanagrafinkarna -picknick på mullbär och insekter. -Om kvällen ila hökar fram på tysta vingar; -nattskärrorna uppstämma sina klagande läten, -som de hålla på med till långt in på natten, -och ugglorna frossa i månljus och rikt byte. -I dagningen väcka rödhakesångarna varje ny -dags ekon med sin maning: »Cheer up!» och<span class="pagenum"><a name="Page_9" id="Page_9">[9]</a></span> -litet senare hjula stora, svarta gamar fram -över molnens rike eller hänga där som frusna -smutsstänk, spejande över Limberlost och -den omgivande trakten efter föda. Rördrummens -olåt höres hela dagen, men den överröstas -av den blåa hägerns gnisslande läte, -då han slår alla grodhjärtan med skräck, medan -de enstaka skriken från en vilsekommen -lom, som skilt sig från sin flock under flyttningen -norrut, fylla träsket med klagande ljud.</p> - -<p>Mellan Limberlosts trädtoppar fladdra fåglar, -vilkas färg är mera lysande än de grannaste -blommors, som lyfta sina ansikten mot -ljuset och luften. Tjärnets näckrosor äro ej -så vita som de hägrar, som fiska mellan dem. -Den yppigaste kvist av gullris är ej så färgstark -som det blänkande guldet på gyllingens -bröst, då han gungar på den. Skrikorna -äro blåare än svärdsliljebädden, varöver de -flaxa under gutturalt snatter. Finkarna ha -vackrare purpurfärg än järnörten. För varje -fläck lysved, som flammar i Limberlost, är -det en kardinalfågel, som glöder ännu rödare -i en buske över den. De äro kanske inte<span class="pagenum"><a name="Page_10" id="Page_10">[10]</a></span> -talrikare än andra fåglar, men deras lysande -färg och deras oförskräckta benägenhet att -alltid hålla sig framme göra, att det förefaller -så.</p> - -<p>Kardinalfågeln hade kläckts ut i ett snår -av vildros- och björnbärsbuskar. Hans far -var en seg gammal änkling med mycken erfarenhet -och skiftande lynne. Han var den -störste och stridslystnaste rödfinken i Limberlost -och regerade obestritt som kung över -sitt släkte. Trastar, kungsfåglar och törnskator -höllo sig långt ifrån honom, och ej ens -de alltid pratsjuka nötskrikorna voro tillräckligt -modiga att uppträda som hans motståndare. -Några dagar efter det han sist blivit -änkling fick han se en vacker, fyllig ung -hona, och hon fjättrade så hans blickar, att -han ej lämnade henne någon ro förrän hon -tillät hans smekningar och bar den första -kvisten till deras bo i rosenhäcken. Hon -var mycket stolt över att bli maka till kungen -i Limberlost, och om hon djupt i sitt -hjärta kände en flyktig rädsla för sin höge<span class="pagenum"><a name="Page_11" id="Page_11">[11]</a></span> -herre, visade hon det ej, ty hon var själv -en välväxt fågel med vackra fjädrar.</p> - -<p>Hon valde sin bostad med en konstnärs -öga och en erfaren bobyggares goda omdöme. -Det skulle bli svårt för ormar och -ekorrar att tränga igenom detta törnsnår. -De vita körsbärsblommorna hade knappast -slutat locka till sig en svärm av insekter, -förrän rosornas ljuva doft kallade dem tillbaka; -då de hade vissnat, mognade stora -blanka nypon inom räckhåll och drogo till -sig matfriare. Hon byggde med långt mer -än vanlig omsorg. Det var ett vackert näste, -inte på långt när så löst och bräckligt -som hela hennes släkts där ute i myren. -Det var ett tydligt försök till bägareform, -och det var verkligen prydligt kantat med -torra blad av mjukt starrgräs. Men det -var då hon lade sitt första ägg, som kardinaldrottningen -skördade ovansklig ära. Hon -var en vacker, kraftig fågel full av kärlek -och lycka över sitt första djärva försök att -bygga bo, och hon överträffade till den grad -sig själv vid detta tillfälle, att hon hade<span class="pagenum"><a name="Page_12" id="Page_12">[12]</a></span> -svårt för att övertyga någon, att hon hade -hedern av resultatet.</p> - -<p>Hon nödgades verkligen lyfta näbb och -vingar mot sin make till försvar för detta -ägg, ty det var så ovanligt stort, att han -med knapp nöd kunde övertygas om, att ej -någon lömsk rackare av det befjädrade släktet -hade smugit sig in dit och värpt det i hennes -frånvaro. Kungen var alldeles säker på, -att det var något galet med ägget och ville -vältra ut det ur nästet, men drottningen stod -på sig och kämpade tappert för dess försvar. -Hon ökade ytterligare deras framtidsutsikter -genom att värpa tre ägg till. Nu fick kungen -klart för sig, att hon var en högst märkvärdig -fågel, och gav sig ut på lustfärd; men -hon grep sig an med att ruva, innerligt glad -och belåten.</p> - -<p>Under alla de långa dagarna, då hettan -blev svår och kungen visade en allt utom -överdriven omsorg om hennes aptit och bekvämlighet, -värmde hon de fyra äggen med -sin kropp och väntade tåligt. Det stora -ägget var hennes skatt. Det pysslade hon<span class="pagenum"><a name="Page_13" id="Page_13">[13]</a></span> -om alltjämt. Många gånger om dagen vände -hon det; och alltid kände hon mot sitt bröst -den särskilda tryckning, som skilde det från -de andra. Det var naturligtvis det första, -som kläcktes ut, och drottningen kände, att -hon hade full ersättning för sin möda, även -om alla de andra slogo fel: ty detta ägg -pep med ett ljudeligt pip, och innan silkesdunet -ännu var riktigt torrt på den stora -terracottafärgade kroppen, reste kardinalungen -sig och begärde eftertryckligt mat.</p> - -<p>Kungen kom för att se på honom och -erkände sig genast övervunnen. Han var -far till många lovande kardinaler, men aldrig -hade han sett maken. Han satte alla Limberlosts -ekon i rörelse med sin jublande -glädje. Han var ständigt på jakt efter de -mognaste bär och frön. Han matade denna -unge från morgon till kväll, och aldrig kom -han med mat utan att finna honom stående -ovanpå de andra och ropande efter mera. Drottningen -var precis lika stolt över honom och -lika dåraktig i sitt avguderi, men hon höll -noggrann räkning och gav de andra maskar<span class="pagenum"><a name="Page_14" id="Page_14">[14]</a></span> -i tur och ordning. Det var ovanligt vackra -ungar, men vad har väl en vacker unge för -utsikter i en familj, där det finns ett underbarn? -Kardinalen var lika stor som två av -de andra ungarna och så röd, att till och -med hans dun tycktes vara doppat i purpur; -hans skinn och till och med hans fötter voro -röda.</p> - -<p>Han var den förste, som klättrade upp -på nästets kant, och den förste, som hoppade -ut på en kvist. Han överraskade sina föräldrar -med att hitta en mask och flög så långt -under sin första utflykt, att hans tillbedjande -mor nästan fick kramp av oro, att hans -styrka skulle svika honom, så att han föll -ner i kärret och blev offer för en gammal -hungrig sköldpadda. Men han kom oskadd -tillbaka; och kungen var så belåten, att han -for efter ett ovanligt moget bär åt honom, -satte sig på en kvist framför honom och gav -honom hans första språklektion. Kardinalen -kunde naturligtvis säga »pi» och »tji», då -han bräckte sitt skal; men kungen lärde honom -att pipa korrekt och med uttryck, och<span class="pagenum"><a name="Page_15" id="Page_15">[15]</a></span> -den dagen fick han veta, att manliga medlemmar -av kardinalfamiljen alltid ropa »tjip» -och de kvinnliga »tjok». Han lärde sig i -själva verket så fort och var på det hela -taget så uppmärksam, att innan kungen ansåg -klokt att ge honom nästa lektion, fann -han honom sittande på en gren med sluten -näbb och svällande strupe, sysselsatt med -att på egen hand öva sig med familjens -rop: »Yitt! Yitt! Yitt!» — »Hir! Hir! Hir!» -och »Tjir! Tjir! Tjir!» Detta gjorde kungen -så förtjust, att han visslade dem om och -om igen och hjälpte sin unge allt vad han -kunde.</p> - -<p>Han var så stolt över honom, att han -samma kväll gav honom hans första lektion -i att stoppa in sitt huvud ordentligt och -somna ensam. Om några dagar, då han var -säker på hans vingstyrka, gav han honom -undervisning i att flyga. Han lärde honom -att breda ut sina vingar och segla långsamt -från träd till träd; att flyga i korta, brutna -kurvor för att undgå en jägares sikte; att -vända tvärt i luften och snabbt pila efter ett<span class="pagenum"><a name="Page_16" id="Page_16">[16]</a></span> -flygfä eller en fiende. Han lärde honom -den rätta vinkeln att möta stark blåst och -att han alltid skulle möta ett ösregn med -huvudet först, så att vattnet rann med fjädern.</p> - -<p>Hans första badlektion var en avgjord -succés. Kardinalen var lika förtjust i vatten -som en and. Han badade, plaskade och väsnades, -tills hans mor blev nästan utom sig -av rädsla för att han kunde locka dit en -vattenorm eller en sköldpadda; men någon -fruktan ingick ej i hans anläggning. Han -lärde sig att torka, ordna och glätta sina -fjädrar och visade en så märkvärdig ambition -att hålla sig ren och obefläckad, att han, -ehuru bara en unge, redan var en i högsta -grad lovande fågel och många av Limberlosts -befjädrade invånare kommo för att göra hans -bekantskap.</p> - -<p>Sedan tog kungen honom med sig på -en långfärd runt omkring myren och lärde -honom konsten att välja ut lämpliga platser -att söka mask på; hur han skulle söka bladlöss -och ätliga sniglar under löven; vilka bär -som voro goda och ofarliga, och vilka slags<span class="pagenum"><a name="Page_17" id="Page_17">[17]</a></span> -örter som hade de flesta och bästa fröna. -Han lärde honom att ta rätt på små stenar -att mala sin föda med och hur han skulle -vässa och polera sin näbb.</p> - -<p>Sedan grep han sig an med de viktiga -musiklektionerna och lärde honom vissla, -sjunga och drilla: »Good cheer! Good cheer!» -sjöng kungen före. »Co cheer!» härmade -kardinalen. Dessa sånger voro endast skolövningar, -men det var ett djup och en volym -i hans röst, som utlovade framtida storhet, -då han hunnit utveckla sig och erfarenheten -väckt hans känsla. Han var en ypperlig -musiker för sin ålder.</p> - -<p>Han blev snart så duktig att sköta sig -själv, flyga och skaffa föda och blev så stor -och försigkommen, att han gjorde talrika utflykter -på egen hand i Limberlost; och hans -storlek var så imponerande och hans sätt så -utmanande, att ingen gjorde honom något -för när. Kungens regering hotade i själva -verket att snart ta slut, men om han var -rädd för det, visade han det åtminstone icke, -och hans stolthet över sin underbara avkomling<span class="pagenum"><a name="Page_18" id="Page_18">[18]</a></span> -låg i öppen dag. Sedan kardinalen hade -grundligt utforskat myren, greps han av -längtan efter friare vidder, och dag efter dag -strövade han omkring i utkanterna, såg ut -över de vidsträckta odlade fälten och brann -av begär att få pröva sina vingar på en lång, -hög, vild utflykt.</p> - -<p>Så kom det en dag, då sensommarens -hetta försatte kärret i ångande tillstånd och -kardinalen flög tätt utmed dess gränser och -andades in brisen från det omgivande landet, -och åsynen av vidlyftiga fält, som sträckte -sig norrut, utövade en sådan lockelse på honom, -att han bredde ut sina vingar och -gjorde sin första utflykt från hemmet, i det -han så mycket som möjligt följde en linje -av träd och inhägnader. Den dagen var så -härlig, att den avgjorde hans öde. Det tycks -ju, att myren, som var så omtyckt av hans -släkt, borde ha varit tillräcklig för kardinalen, -men det var den inte. För varje mil han -flög kom en starkare känsla av makt och -kraft och en livligare kärlek till de stora -vidderna av fält och skog. Hans hjärta<span class="pagenum"><a name="Page_19" id="Page_19">[19]</a></span> -spratt av förtjusning över att få gunga i vinden, -jaga fram genom solskenet och segla -över detta ändlösa panorama av sädesfält, -ängar, fruktträdgårdar och skogsmark.</p> - -<p>Det heta och instängda Limberlost föreföll -honom som ett fängelse han sluppit ifrån, -medan han oavlåtligt och oförtröttat fortfor -att flyga rätt fram. Då han flög över ett -fält med halvmogen säd, som sluttade ner -mot stranden, såg han många fåglar söka -sin föda där, och han fällde i ett högt träd -för att se på dem. Han beslöt sig snart -för att prova denna nya maträtt. Han hittade -ett ställe, där en kråka hade lämnat ett -lätt åtkomligt ax i sticket; han hakade sig -fast vid agnarna, som han såg de andra göra, -sträckte sig i hela sin längd och borrade in -sin starka, vassa näbb i det gulvita kornet. -Att efter den kvävande heta jakten i kärret -och den långa eggande flykten få gunga på -detta vajande strå och dricka sädeskornets -mustiga mjölk, var för kardinalen som att -för första gången smaka nektar och ambrosia. -Han lyfte upp sitt huvud, då han kom till<span class="pagenum"><a name="Page_20" id="Page_20">[20]</a></span> -den gyllene kärnan, och i det han smulade -sönder den i små bitar smakade han av den -och gillade den med förtjusningen hos en -epikuré, som njuter av en läcker ny rätt.</p> - -<p>Det kanske fanns andra godsaker på nästa -fält. Han beslöt att flyga ännu längre. Men -han hade endast flugit ett kort stycke, då -han ändrade sin kurs och vände åt söder, -ty under honom var någonting långt, glittrande, -glidande, kantat med pilar, och över -dem reste sig jättelika sykomorer, lönnar, -tulpanträd och almar, som fångade upp vinden -och vajade i den, och kardinalen visste -inte vad det var. Full av förvåning sänkte -han sig allt lägre och lägre. Fåglar var det -överallt, många flögo över och doppade näbben -i det, men dess klara, glidande silver -var en hemlighet för kardinalen.</p> - -<p>Diktens och sångens vackra flod, som -indianerna först upptäckte och sedan fransmännen, -hette Ouabache; den slingrande, -glittrande flod, som Logan och Me-skin-go-me-sia -älskade; den enda flod, som kunde -locka Wa-ca-co-nah från Salamonie och Missisinewa;<span class="pagenum"><a name="Page_21" id="Page_21">[21]</a></span> -den flod, under vars silversykomorer -och jättelönnar hövdingen Godfrey färdades -många mil för att staka ut sitt läger, hade -aldrig varit vackrare än på denna ojämförliga -höstdag.</p> - -<p>Med sina fjädrar tryckta tätt intill kroppen -slog kardinalen sig ner i en pil och -lutade sig fram för att titta, darrande av -iver och utstötande explosiva »tjip», ty mitt -för sig hade han en stor rödfink, som varken -föreföll fredlig eller blyg. Han gav ifrån sig -ett oförskämt utmanande »tjip», som genast -slungades tillbaka till honom, så fort det -lämnat hans näbb. Kardinalen spärrade upp -sin kam och lyfte halvt på vingarna och -styvade dem till anfall; fågeln mitt emot -gjorde detsamma. I sin förvåning reste -han sig till sin fulla höjd med ett behändigt -litet sidosteg, och den andra fågeln sträckte -sig och steg åt sidan precis som han. Detta -var för förolämpande, tyckte kardinalen. Spännande -varje muskel kastade han sig över -den oförskämde främlingen.</p> - -<p>Han slog i vattnet med sådan kraft, att<span class="pagenum"><a name="Page_22" id="Page_22">[22]</a></span> -det stänkte över pilarna, och en kungsfiskare, -som satt på en stubbe mitt emot honom -och spejade efter spigg på grynnorna, såg -det. Han öppnade näbben och uppstämde ett -gällt gapskratt, så att hans röst ekade från -udde till udde nedåt floden. Kardinalen visste -knappt, hur han kom upp, men han hade -lärt sig något nytt. Det där vackra, blänkande, -glidande, var vatten, inte tjockt, ljumt, -svart träskvatten, utan rent, kallt silvervatten. -Han riste sina fjädrar, kände sig en nyans -rödare av blygsel, men han ville inte låta -driva bort sig av skrattet. Detta var alldeles -för härligt. Om en liten stund vågade -han sig ner och tog sig en klunk, och det -var första gången han riktigt drack i sitt liv. -Å, men det var gott!</p> - -<p>Då han släckt törsten efter hettan och -sin långa flykt, tog han sig ett bad, och det -var en ny och förtjusande erfarenhet. Så -han plaskade och plaskade och stänkte silverdroppar -omkring sig! Så han dök och blötte -sig och hämtade svalka i detta porlande vatten, -där han fick vara kvar så länge han<span class="pagenum"><a name="Page_23" id="Page_23">[23]</a></span> -ville och plaska av hjärtans lust; ty han -kunde se bottnen överallt ett långt stycke -och kunde lätt undvika allt, som försökte -göra honom illa. Han var så våt, då han -slutat sitt bad, att han knappt kunde komma -upp i en buske och släta sina fjädrar.</p> - -<p>Sedan han väl blivit riktigt fin igen, kom -han ihåg fågeln i vattnet och flög tillbaka -till pilen. Där i djupet av det blanka vattnet -upptäckte kardinalen sig själv, och hans -hjärta svällde av berättigad stolthet. Var -detta breda, fylliga bröst hans? Var hade han -sett någon annan kardinal med så hög kam, -att den vajade för vinden? Så stora och -svarta hans ögon voro, och hans skägg var -nästan lika långt och krusigt som hans fars. -Han bredde ut sina vingar och betraktade -deras svängda form och vred och vickade på -stjärten. Han gick igenom sin toalett en -gång till och ordnade varenda fjäder. Han -gned sig bak i nacken med spetsen av sina -vingar, stack huvudet under dem och drog -långsamt ut det gång på gång för att släta -sin tofs. Han vred och vände sig. Han gungade<span class="pagenum"><a name="Page_24" id="Page_24">[24]</a></span> -och bröstade sig, och varje skymt han -uppfångade av sin storlek och skönhet fyllde -honom med stolthet. Han kråmade sig som -en påfågel och skrockade som en nötskrika.</p> - -<p>Då han ej kunde hitta på något mera -att beundra, fjättrade något annat hans uppmärksamhet. -Då han »tjippade», svarade -ett »tjip» på andra sidan floden; där fanns -säkert ingen kardinal, så att det måste vara -så, att han hörde sin egen röst liksom han -såg sig själv. Han valde en lätt synlig gren -och skickade ett skarpt »tjip» över vattnet, -och han fick betalt med samma mynt. Han -»tjippade» nu milt och ömt, som han brukade -göra i Limberlost till sin lilla favoritsyster, -som ofta kom och slog sig ned bredvid honom -i en lönn, där han sov, och nu kom -svaret milt och ömt. Då förstod kardinalen. -»Yitt! Yitt! Yitt!» Han visslade det högt, -och han visslade det lågt. »Tjir! Tjir! Tjir!» -Han visslade det ömt och skarpt och befallande. -»Hir! Hir! Hir!» Vid denna klingande -befallning kom varje fågel, så långt -som floden förde med sig hans röst, för att<span class="pagenum"><a name="Page_25" id="Page_25">[25]</a></span> -rekognoscera och stannade kvar för att beundra. -Om och om igen visslade han med -alla förändringar han kunde hitta på. Han -gjorde tappra ansträngningar att sjunga och -drilla, och med en hjärtans fröjd, som han -aldrig förr känt, brast han så ut i klingande -sång: »Good cheer! Good cheer! Good cheer!»</p> - -<p>Då kvällen kom, blev han nervös och -orolig och flög långsamt tillbaka till Limberlost, -men den dagen hade för alltid gjort -det omöjligt för honom att vara träskfågel. -Om natten spärrade han oroligt ut fjädrarna -och vädrade efter frisk luft från ängarna. -Han tyckte, att han åter smakade sädeskorn -och klart vatten. Han beundrade sin bild i -floden och längtade efter ljudet av sin röst, -och så började han mumla: »Yitt! Yitt! Yitt!» -i sömnen. I den första gryningen väckte en -rödhakesångare honom med att sjunga: »Cheer -up! Cheer up!» och han svarade med ett -sömnigt: »Cheer! Cheer! Cheer!» Om en -stund sjöng rödhakesångaren åter förtjusande -mjukt och ömt: »Cheer up, Dearie! Cheer -up, Dearie! Cheer up! Cheer up! Cheer!»<span class="pagenum"><a name="Page_26" id="Page_26">[26]</a></span> -Kardinalen, som nu var fullt vaken, ropade -muntert: »Good cheer! Good cheer!» och -sedan dröjde det bara en kort stund, innan -han var på väg till den glittrande floden. -Den var ännu härligare än förut, och varje -följande dag såg man honom kalasa på sädesfältet -och bada i det blanka vattnet; men -han återvände alltid till sin familj vid kvällens -inbrott.</p> - -<p>Då den svarta frosten började plundra -Limberlost och det nästan inte fanns annan -föda än torra frön, kom det en dag, då kungen -bådade samman sitt följe och gav den -magiska signalen. I skymningen förde han -dem söderut, mil efter mil, tills de kippade -efter andan och det gjorde ont i vingarna -efter den ovana flykten; men tack vare sina -utflykter till floden var kardinalen starkare -än de andra, och han höll sig lätt jämnsides -med kungen. Tidigt på morgonen, till och -med innan rödhakesångarna vaknat, var kungen -framme vid sitt mål, de sumpiga ängarna -i Florida. Men kardinalen hade alldeles förlorat -smaken för träskliv, så att han gav sig<span class="pagenum"><a name="Page_27" id="Page_27">[27]</a></span> -hårdnackat ut på egen hand, och snart hade -han träffat på en annan flod. Den var inte -fullt så förtjusande som den glittrande floden, -men vacker var den ändå, och på dess svagt -sluttande strand låg en apelsinträdgård. Där -slog kardinalen sig ned och fann ett vinterhem -efter sitt tycke.</p> - -<p>Följande morgon kommo en guldhårig -liten flicka och en gammal man med snövita -lockar gående hand i hand genom trädgården. -Flickan fick se rödfinken och förklarade sig -genast som hans beskyddarinna, och samma -dag kom det ut en förordning, att det skulle -gå alldeles förskräckligt illa för den, som -skadade eller ens skrämde kardinalen. Så -började i full trygghet en rad av dagar, som -voro idel glädje. Fruktträdgården myllrade -av insekter, som lockades dit av den starka -doften, och i barken fanns det gott om mask. -Kosten var nästan lika bra som i Limberlost, -och man hade alltid floden att dricka -ur och plaska i så mycket man ville.</p> - -<p>I de dagarna uppehöllo sig flickan och -den gamle mannen timtals i trädgården och<span class="pagenum"><a name="Page_28" id="Page_28">[28]</a></span> -iakttogo fågeln, som tycktes bli större -och grannare för varje dag. Så präktig hans -nu klart kardinalröda fjäderskrud tog sig ut -mot de blanka gröna löven! Så stor och -grann han föreföll, då han lekfullt fladdrade -av och an bland de vita blommorna! Den -lilla flickan stod med knäppta händer och -dyrkade honom, då han med svällande strupe -gungade på den högsta grenen och sjöng sin -inspirerande sång om och om igen: »Good -cheer! Good cheer!» Varje dag kommo de -för att se och höra. De strödde ut brödsmulor, -och kardinalen blev så vänlig, att -han hälsade deras ankomst med ett raskt: -»Tjip! Tjip!» medan den förtjusta flickan -försökte härma honom. Snart blevo de så -goda vänner, att han, då han såg dem nalkas, -ropade i blid ton: »Tjip! Tjip!» och sedan -med klara ögon och huvudet på sned väntade -på hennes svar.</p> - -<p>Någon medlem av hans familj i Sumpängarna -hittade ibland vägen till hans trädgård, -men kardinalen, som börjat känna sig -som herre på täppan, blev förargad på inkräktaren<span class="pagenum"><a name="Page_29" id="Page_29">[29]</a></span> -och förföljde honom som en eldpil. -Då någon kringstrykare råkat ut för detta, -återvände han till sitt träsk med den reflexionen, -att kardinalen i apelsinträdgården var -nästan dubbelt så stor och stark som han -och så märkvärdigt röd, att det var ett riktigt -under.</p> - -<p>En dag började det blåsa en svag nordlig -bris, som satte apelsinträdens grenar i rörelse, -vältrade deras tunga doft över landet och ut -till havs och spred i dess ställe en sval, fin, -frisk lukt. Kardinalen lyfte på huvudet och -visslade en frågande ton. Han var inte säker -och fortfor att söka efter mask och spådde -lycka i fulla, runda toner: »Good cheer! -Good cheer!» Åter drog doften genom trädgården -så stark, att man denna gång inte -kunde ta miste. Kardinalen flög upp på den -högsta grenen med viftande tofs och oroligt -vippande stjärt. »Tjip! Tjip!» ropade han -ivrigt och envist. »Tjip! Tjip!»</p> - -<p>Nu kom vinden stark och stadig olik allt -vad kardinalen hittills varit med om, ty dess -svala andedräkt talade om isbundna fält, som<span class="pagenum"><a name="Page_30" id="Page_30">[30]</a></span> -brutit upp för solen. Den var fuktig av -vårregnen, som spolat det norra landets ansikte. -Dess fina doft var en blandning av -myriader löv, som höllo på att slå ut, och -plantor, som spirade kraftigt upp; dess friska -lukt var frömjöl från trädens hängen.</p> - -<p>Uppe i landet Limberlost hade den gamla -modern Naturen med buller och bång gripit -sig an med sin årliga storrengöring. Med -sin duktiga kvast, marsvinden, sopade hon -rent i varje vrå och springa. Med sin skurhink -översvallande av aprilskurar tvättade hon -hela skapelsens ansikte, och om hon inte med -dessa åtgärder lyckades få rent, så hon var -nöjd, gav hon en sista skrubbning med hagelskurar. -Den glittrande floden var så full, -att den svämmade över; den sprängde isen -och böljade mot havet med en last av avskräde. -All is och snö var ännu ej borta, -men den länge dräktiga jorden pysslade -moderligt om sina barn. Hon lutade sig ner -för varje steg, ty marken myllrade av liv. -Maskar och kryp arbetade sig upp i ljus och -värme. Skjutande undan mull och löv över<span class="pagenum"><a name="Page_31" id="Page_31">[31]</a></span> -sig lyfte portulak, blåsippor och violer sina -späda guldgröna huvuden. Saven flödade -och avlövade träd betäcktes med svällande -knoppar. Fina mossar kröpo över varenda -multnande timmerstock. Lavarna på stenar -och staket nymålades i oändliga skiftningar -av grått och grönt. Myriader blommor och -slingerväxter spirade upp för att täcka fjolårets -multnande löv. »Gravarnas sköna, toviga -hår» kröp över ängarna, spred sig utmed -vägarna och klädde varje kal fläck.</p> - -<p>Limberlost vaknade till liv redan före -fälten och floden. Under vintern hade det -varit naknare och dystrare än allt annat, men -nu utgjorde dess krigiska musik de första -tecknen till återkommande vår, ty då den -gröna lövgrodan uppstämmer sitt klingande -läte och när bölgrodan trummar, stämma -fågelrösterna snart in. Lövträden blommade -först, och sedan inom otroligt kort tid kaveldun -och säv, vinrankorna voro som ett hav -av vajande grönska, och svällande knoppar -voro nära att brista. Uppåt landet ringlade -röken sig över sockerrörfält och skogsmark,<span class="pagenum"><a name="Page_32" id="Page_32">[32]</a></span> -som röjdes; i skogarna vaknade djuren ur -sin långa sömn; stamsillen anträdde åter sin -ändlösa färd uppför den glittrande floden; -här och där på höjder och i dalar tittade -gröna fläckar fram, och landet i norr låg -färdigt och väntade på, att dess käraste vårgäster -skulle komma hem igen.</p> - -<p>Uppe i rymden klingade de första glada -tonerna, som tränga närmare Vår herres tron -än någon annan fågels: »Tirili! Tirili!» medan -långbenta små snäppor kilade omkring i Limberlost -och utmed floden och uppstämde sina -kallelserop. Rödhakesångarna i fruktträdgårdarna -drogo fram de för längesedan torkade -stråna av fjolårets gräs under snön att -kläda in sina bägarformiga lerbon med, och -sidensvansarna höllo till i det ihåliga äppelträdet. -Uppe på den översta platta staketribban -lade duvorna samman sina få grova -pinnar och kvistar. Där var ett sådant präktigt -ställe att anbringa sitt rede. De väderbitna, -murknande gamla ribborna hade samma -färg som den beskäftiga duvhonan. Hennes -rödkantade ögon stucko ej av mera från<span class="pagenum"><a name="Page_33" id="Page_33">[33]</a></span> -bakgrunden än en liten röd lavbägare. Här -skulle säkert ingen se henne! Limberlost och -den glittrande floden, fälten och skogarna, -buskarna och stängslen utmed vägen, stubbar, -stockar och ihåliga träd, ja, till och med moder -jords nakna bruna bröst, allt väntade på -att få vagga var och en sina, och det var -ett av de oförklarade underverken, att alla -kommo tillbaka till sina platser.</p> - -<p>Luften var berusande. De fina, friska, -hänförande dofter, som vinden medförde, doft -av nysprucket löv, av isvatten sköljda plantor -och frömjöl från trädens hängen, voro som -en trolldryck för människorna. Boskapen ute -på fälten var rent av rusig därav, och de -under vintern torrfödda hjordarna gåvo sig -ut till sitt första bete med högt bakåtkastat -huvud, dansande, bölande och galopperande -som tosingar.</p> - -<p>Nordanvinden, som kom dragande från -sina isfästningar, fångade upp denna doft av -vår och bar den till apelsingårdarna och sumpängarna, -och efter en munfull av den blev -kardinalfågeln alldeles vild av förtjusning och<span class="pagenum"><a name="Page_34" id="Page_34">[34]</a></span> -sköt som en pil genom fruktträdgården, ty -fastän ingen hade sagt honom det, visste -han vad det betydde. Kallelsen hade kommit. -Nu var det slut med att lata sig.</p> - -<p>Det var nu dags att fara hem, att leka -och rasa i frisk livslust, att dra ut på frieri, -älska, få sitt eget, skaffa sig en maka och -bygga bo. Hela den dagen flaxade han omkring, -nervös av fruktan för det okända och -darrande av ljuv förväntan; men vid skymningens -inbrott anträdde han sin färd norrut.</p> - -<p>Då han passerade sumpängarna, flög han -långsamt och sände flera gånger ner ett utmanande -»tjip», men fick intet svar. Då -visste kardinalen, att nordanvinden hade burit -ett sant budskap, ty kungen och hans följeslagare -voro före honom på väg till Limberlost. -Mil efter mil klöv han som en flämtande -eldslåga den blåsvarta natten, och det -dröjde ej så länge, förrän han kunde urskilja -en dallrande fläck av mörker, som gled fram -på himlen framför honom. Kardinalen flög -oavlåtligt rakt framåt, tills han med hjärtat -svällande av triumf sköt rätt upp i luften<span class="pagenum"><a name="Page_35" id="Page_35">[35]</a></span> -och högt uppifrån sände ner ett utmanande -rop till kungen och hans följe, i det han -seglade fram över dem och försvann ur sikte.</p> - -<p>Det var ännu nattskumt, då han flög -över Limberlost och sänkte sig så lågt, att -han kunde se dess snöfria grenar, uppfånga -en skymt av grönska i dess svällande knoppar -och höra dess grodors stigande och fallande -kör. Men det fanns ingen tvekan i -hans flykt. Rakt och säkert satte han kurs -på den glittrande floden, och om en stund -såg han dess vårflödes rullande böljor. Han -sänkte sig hastigt och doppade sin brännheta -näbb i det älskade vattnet; sedan tog han -kvarter i ett vackert gammalt sumakträd och -stack huvudet under vingen till en kort vila. -Han hade gjort den långa färden i en enda, -oavbruten sträcka, och han var sömnig. Innerligt -belåten burrade han upp sina fjädrar och -tillslöt ögonen, ty han var framme vid den -glittrande floden, och nu skulle det dröja ett -halvt år, innan apelsingården åter genljöd av -hans: »Good cheer! Good cheer!»</p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_36" id="Page_36">[36]</a></span></p> - -<h2>ANDRA KAPITLET.</h2> - -<p>Sumakträdet motsvarade från första stunden -hans föreställning om en idealisk bostad. -Han satte sig på en gren, och medan han -slätade sina fjädrar och hackade på fjolårets -sura, torkade bär, sände han då och då ut -sin profetia: »Vått år! Vått år!» Den gamla -modern Naturen bekräftade hans visdom genom -att sända ett ösregn, men det gjorde -honom ingenting alls att bli våt. Han visste -hur han skulle kunna förvandla sin purpurdräkt -till den yppersta oljerock; han lade ner -sin kam, slätade till sina fjädrar, och i det -han mötte aprilskuren fortfor han att ropa -på regn. Han visste, att han skulle se ännu -grannare ut, då den var över, och han tycktes -även veta, att han med varje dag av -solsken och regn skulle komma sitt hjärtas -önskan närmare.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_37" id="Page_37">[37]</a></span></p> - -<p>Han var en riktig sprätt, medan han -väntade. Från morgon till kväll badade han, -slätade sina fjädrar, solade sig, hoppade av -och an och koketterade. Han bröstade sig -och »tjippade» oavbrutet. Han lade beslag -på sumakträdet som sitt eget och slogs tappert -om det med många inkräktare. Det -växte på en tätt skogbeväxt sluttning, och -den glittrande floden rann sjungande mellan -gröna stränder, nedtill kantade med ett vitt -bräm av portulak, »vårens skönheter». Runt -omkring det var ett snår av papaj, vildvin, -hagtorn, benved och rödtjörn, som lockade till -sig mask och insekter, och alldeles bakom -det gamla rågångsstaketet sluttade en teg av -lucker mylla nedåt floden; det skulle snart -plöjas upp till utsäde och bringa i dagen -otaliga feta maskar.</p> - -<p>Nästan i varje timme måste han utkämpa -strider för sin bostad, ty det var något vackert -över den gamla sumaken, som drog till -sig dem, som sökte sig ett hem. Ett städat -par rödhakesångare började bygga bo där -samma morgon som kardinalfågeln kom, och<span class="pagenum"><a name="Page_38" id="Page_38">[38]</a></span> -ett koltrastpar försökte slå sig ned där, innan -dagen hade gått. Med rödhakarna hade han -inte mycket besvär. De voro lätt stukade, -och efter några lama protester byggde de åt -sig i ett vilt plommonträd på strandsluttningen; -men luften var full av »tjip» och kvitter -och röda och svarta fjädrar, innan koltrastarna -erkände sig besegrade. De voro gamla -och vana och förstodo sig bra på mask och -ungsäd, men de förstodo också, när de voro -besegrade, så att de gåvo sig av nedåt floden -till en dvärgek och försökte övertyga -varandra, att det var just där de från början -helst hade velat ta sin bostad.</p> - -<p>Kardinalen blev nu ensam kvar i sumaken, -pösande och stoltserande, men inom sig -fann han ensamheten tråkig. Då han ju var -son till en kung, var det alldeles under hans -värdighet att tigga sig till en maka, och -dessutom var hela hans tid upptagen av att -vakta sumaken; men han gav noga akt på -allt vad som försiggick bakom honom, och -han avundades koltrasten hans blanka, ömma -lilla fästmö. Han nästan överansträngde rösten<span class="pagenum"><a name="Page_39" id="Page_39">[39]</a></span> -på sina försök att i kärlekssånger tävla -med en lärka, som hängde uppe i skyarna -över en äng på andra sidan floden och sände -ner till sin maka en dikt om avgudisk kärlek -och sympati. Han skrek ett så vilt förgrymmat -»tjip» efter ett älskande snäpp-par, -att de förskräckta kilade utför strandsluttningen -utan att veta, att det brott han anklagade -dem för var att de voro gifta, då -han inte var det. Vad beträffar duvorna, -som redan härskade på staketribban under -lönnarna, visste kardinalen inte riktigt vad -han skulle tänka.</p> - -<p>Han var ensam, han var älskogskrank, -och han innehade den vackraste byggplatsen -utmed floden under väntan på sin maka, och -hennes uraktlåtenhet att infinna sig gjorde -det svårt för honom att uthärda åsynen av -deras ömhet, och kardinalfågeln tyckte, att -han aldrig skulle kunna glömma sig ända -därhän att följa den där duvhannens exempel. -Han saknade all värdighet, han var så förälskad, -att det var riktigt äckligt. Han proppade -mat i sin kväkaraktigt gravitetiska maka,<span class="pagenum"><a name="Page_40" id="Page_40">[40]</a></span> -så att hon var nära att kvävas; han klängde -sig fast vid boet och försökte hjälpa henne -att ruva, tills han nästan trängde bort henne -från äggen. Han överhopade henne med -smekningar och kuttrade sin kärleksvisa, tills -varenda jordråtta under staketet kunde hela -hans historia från början till slut. Kardinalens -tålamod sattes på så hårt prov, att han en -dag gjorde ett utfall mot duvhannen och ryckte -en stor fjädertofs ur hans rygg. Då han -kom tillbaka till sumaken, måste han erkänna -för sig själv, att hans vrede härrörde lika -mycket av att han ej hade någon att älska -som av att duvhannen var så osmakligt kär.</p> - -<p>Varje morgon kom det nya par — prydliga -unga honor, nyss återkomna från sin -långresa, och stora, morska hannar, som uppträdde -i högsta grad briljant och käckt och -sjöngo så att de nästan sprängde strupen i -sina ansträngningar att tjusa till sin utvalda -brud. De kommo pilande utför flodbanken -som raketer i purpur, guld, blått och svart, -gungade på videkvistarna, plaskade i vattnet, -brusto ut i tonkaskader, gjorde allt vad de<span class="pagenum"><a name="Page_41" id="Page_41">[41]</a></span> -kunde för att exponera sin skönhet och sin -musikaliska talang; ibland ställde de till vilda -slagsmål, då de upptäckte, att de honor de -friade till gynnade deras rivaler och bara ville -hålla sig väl med dem.</p> - -<p>Kardinalen blev allt mera modfälld, medan -han iakttog allt detta. Det fanns icke en -enda medlem av hans eget släkte bland dem. -Han tyckte synd om sig själv, då han undrade, -om ödet tillämnade honom samma lidanden, -som han såg andra utstå. Å, de -otäcka honorna, så de koketterade och gjorde -sig till! Så de slätade till sina fjädrar och -hoppade allt närmare och närmare med halvöppen -näbb och blixtrande ögon, som om -de vore tjusade. De ivriga sångarna med -svällande strupar sjöngo och sjöngo i lidelsefullt -bedjande tonfall, men just då de kände -sig säkra på, att deras små hjärtegryn voro -nära att ge sig, fladdrade de i väg till en -annan buske långt borta, och det fanns ingen -annan utväg än att svälja den bittra missräkningen, -följa efter dem och börja om från -början. Under de tre sista dagarna hade<span class="pagenum"><a name="Page_42" id="Page_42">[42]</a></span> -kardinalen iakttagit sin kusin, den skärbröstade -stenknäckan, hur han höll våldsam kurtis -med den mest förtjusande lilla hona, som -tydligen uppmuntrade hans tillnärmanden, men -plötsligt satt han där lika långnäst och otröstlig -som en förälskad ung man, då han upptäcker, -att den flicka, som har koketterat för -honom en hel säsong, tillhör en annan.</p> - -<p>Kardinalen slog sig ned i toppen av den -högsta sykomoren och såg ut över landet -bortåt Limberlost. Skulle han bege sig dit -och söka sig en träskmaka av hans egen -släkt? Det var en outhärdlig tanke. Ställningen -började verkligen bli bekymmersam. -Ingen fågel utmed den glittrande floden hade -pyntat sig, kråmat sig eller gjort mera musik -än han. Var allt detta förspilld möda? Nu -hade han så säkert väntat sig ett resultat. -Senast i morse hade han svällt av stolthet, -då han hört fru nötskrika säga till sin grälsjuke -man, att hon önskade hon kunde byta -ut honom mot kardinalen. Brukade ej den -snälla duvhonan hålla till under sumaken, då -hon gjorde en paus i ruvandet och tog sig<span class="pagenum"><a name="Page_43" id="Page_43">[43]</a></span> -ett morgonbad i sanden, och titta på honom -med oförställd beundran? Hon önskade säkert -innerligt, att hennes tarvlige, knubbige man -haft scharlakansröd rock. Men det är i själva -verket bara beröm från ens eget kön, som -räknas, och senast för en timme sedan hade -lärkhannen rapporterat, att han från sin utkikspunkt -uppe i skyarna inte kunde se någon -så grann sångare som kardinalen i sumakträdet. -Av den anledningen vidhöll han sin -övertygelse, att han verkligen var en prins, -och han beslöt att stanna kvar i det träd -han valt ut till bostad och med sina fysiska -och vokala företräden tvinga den vackraste -lilla kardinalhona i hela trakten att söka upp -honom.</p> - -<p>Han tänkte ut alltsammans riktigt noga. -Hur hon skulle höra hans praktfulla sång -och komma för att titta på honom; hur hon -skulle bli frapperad av hans storlek och skönhet; -hur hon skulle komma till honom, helt -blygt, men naturligtvis för att vinna hans -gillande; hur han skulle nedlåta sig att hålla -till godo med henne, om hon behagade honom<span class="pagenum"><a name="Page_44" id="Page_44">[44]</a></span> -i alla avseenden; hur öm hon skulle bli mot -honom och hur hon skulle gilla hans val av -hem, ty sumaken stod på en förtjusande -plats och var utmärkt lämplig att bygga bo -i. I flera dagar hade han kråmat sig, lekt -och rasat, uppgivit utmanande rop, den sista -dagen hade han nästan nedlåtit sig till att -locka, men ingen enda liten klarögd kardinalhona -hade kommit och erbjudit sig.</p> - -<p>En brun trast gjorde honom nästan vild -av avund genom sina mandater. Trasten -kom glidande uppför flodstranden, en rostbrun, -smygande varelse från buskarnas värld, -slog sig ned i en törnbuske alldeles mitt för -sumaken och sjöng en timme ute i det fria. -Den musiken var höjd över allt beröm. Den -var en ren fantasiskapelse både till varp och -väft. Det var en sång så bräddad med -vårens glädje och munterhet, toner så skälvande -av kärleksböner och lidelsens ömma -smärta, att ett halvt dussin beundrande trasthonor -samlats runt omkring, innan den slutade. -Med omsorg och överläggning valde -den bruna trasten ut den mest intagande,<span class="pagenum"><a name="Page_45" id="Page_45">[45]</a></span> -och hon följde honom till snåret som förhäxad.</p> - -<p>Det var kardinalens dröm förverkligad -för en annan mitt för hans ögon, och det -fyllde honom med avund. Om den där enkla -bruna fågeln, som smög sig fram, som om -han haft en stöld på sitt samvete, kunde -vinna en maka bara genom att visa sig och -sjunga i en timme, varför skulle då ej han, -den grannaste fågeln i skogen, åtminstone ha -lika stor framgång genom att öppet exponera -sina behag och föredra sin musik? Skulle han, -den stoltaste, praktfullaste bland kardinaler, -nödgas ge sig ut och söka sig en hustru som -vanliga simpla fåglar? Bort med den tanken!</p> - -<p>Han flög ner till floden för att bada. -Sedan han sökt upp en fläck, där vattnet -porlade kristallklart över en bädd av vit kalksten, -tvådde han sig tills han kände att han -inte kunde bli renare. Sedan begav kardinalen -sig upp till sin mest älskade solplats, -slog sig ned på en gren, reste fjädrarna på -ända, solade sig, riste sig och gick an, tills -han var alldeles torr.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_46" id="Page_46">[46]</a></span></p> - -<p>Uppflugen på högsta grenen av den gamla -sumaken började han nu sjunga med full -hals, så att hans kolsvarta polisonger stodo -rakt ut. Han uppgav ett skallande rop, skälvande -av alla de lidelser, som rasade inom -honom. Han fångade upp sina egna rullande -ekon, förändrade och varierade dem. Han -improviserade, så att det klingade över den -glittrande floden: »Vått år! Vått år!»</p> - -<p>Han visslade och visslade, så att hela -fågelvärlden och även människorna hörde det, -ty bonden stannade i sin köksdörr med sina -stävor av ångande mjölk och ropade till sin -hustru:</p> - -<p>»Hör på, Maria! Hör på bara! Om den -där fågeln inte slutar med att spå regnväder, -blir jag sannerligen så rädd, att jag inte vågar -så förrän i juni. Det är somliga fåglar, -snäppor och rapphöns till exempel, som kunna -tala riktigt tydligt, men aldrig har jag hört -någon fågel, som kan forma till orden så -klart och tydligt som den där krabaten. Det -låter, som om det kom från floddalen. Jag -tror jag skall gå ner åt det hållet och se<span class="pagenum"><a name="Page_47" id="Page_47">[47]</a></span> -efter, om fältet där nere är färdigt att plöjas -upp.»</p> - -<p>»Abraham Johnson», sade hans hustru, -»du som vill gå och gälla för en hedersman, -— om du vill traska i snöslask och duggregn -en kilometer för att se på en fågel, så -säg det rent ut, men skyll för Guds skull -inte på, att du ämnar plöja, för utan att -låtsas gå och se efter vet du lika bra som -jag, att det inte är dags ännu på en hel -vecka.»</p> - -<p>Abraham småskrattade beskedligt. »Jag -erkänner gärna, att det är fågeln, om du så -vill, Maria. Jag har hört honom från logen -hela dagen, och det är något nästan mänskligt -i hans sång, som jag aldrig har hört -från någon annan fågel. Jag är verkligen -nyfiken att se honom. När jag hörde honom -sjunga, tyckte jag det kändes nästan som -om han varit en människa.»</p> - -<p>»Prata inte strunt!» utbrast Maria. »Jag -tänker han sjunger inte ett dugg bättre än -någon annan fågel. Det är bara ekot från -floden. En fågel, som sjunger nere vid stranden<span class="pagenum"><a name="Page_48" id="Page_48">[48]</a></span> -av Wabash, låter alltid dubbelt så vackert -som om han sjöng uppe i bergen. Det -har jag vetat i fyrtio år. För resten är han -nog borta, innan du kommer dit.»</p> - -<p>Då Abraham öppnade dörren, ropade -den brandröde profeten åter sitt: »Vått år! -Vått år!»</p> - -<p>Han klev ut, stängde sakta dörren och -gick ogenerat raka vägen över sädesfältet -ner till sångaren.</p> - -<p>»Jag vet just inte, om det här är bra för -håll och reumatist», mumlade han, i det han -fällde upp rockkragen och drog ner sin gamla -hatt för att skydda sig mot regndropparna. -»Jag borde nog inte ha gått, men jag kan -rakt inte låta bli att komma, när någon ropar -mig, och nu <i>är</i> det någon, som ropar mig -ner till floden.»</p> - -<p>»Vått år! Vått år!» ljöd kardinalens -profetia.</p> - -<p>»Tack, lilla vän! Roligt att höra dig. -Behövde just inte få veta det där, men det -visar mig i alla fall vägen. Nu förstår jag, -var din buske är, och för resten är det långt<span class="pagenum"><a name="Page_49" id="Page_49">[49]</a></span> -lidet på kvällen, så att det måste snart vara -sovdags för dig. Här nånstans i närheten -måste du vara. Det vore bra, om du nu -sa’ riktigt ifrån och talte om, var du är. -Nå, var är du, säg?»</p> - -<p>Abraham gick där och tittade utmed staketet, -snokade i buskarna och letade efter -fågeln. Plötsligt hörde han ett fladder av -vingar och såg som ett purpurrött streck i -luften.</p> - -<p>»Jag skrämde dig visst ända till grannsocknen», -mumlade han.</p> - -<p>Men karlen var nog mera skrämd än -fågeln, ty kardinalen flög rakt emot honom, -så att han kom helt nära, slog sig sedan ned -i en buske och tjippade, jublade, plirade, -visslade små sammanhängande melodier och -tycktes bli alldeles förtjust över att träffa den -vithårige gubben. Abraham såg helt förvånad -ut.</p> - -<p>»Herre min skapare!» utbrast han. »Stor -som en koltrast, röd som ett glödande kol ... -och så kommer han rakt på mig! Det är -någon, som rår om dig naturligtvis. Nej,<span class="pagenum"><a name="Page_50" id="Page_50">[50]</a></span> -du är ingen burfågel. Att sitta på en pinne -i ett litet ståltrådshus, det tar humöret ifrån -varenda fågel, och deras fjädrar ä’ alltid rufsiga. -Ingen har nånsin sett dig i bur, för -du har inte en enda fjäder i oordning. Du -är som du vore gjord av rött siden. Du -fladdrar fritt omkring i vår Herres stora skogar, -styr rakt emot vinden och pilar av tvärs -över vattnet. Bur har du aldrig känt till. -Men en god vän bland människorna tycks -du ha i alla fall, och jag är lik den mannen, -och det försöker du nu tala om för mig.»</p> - -<p>Kardinalen satt vänd mot Abraham, vred -huvudet hit och dit, tittade, tjippade och väntade -på ett svar — »tjip, tjip» — från en liten -guldhårig flicka, men det kunde ju gubben -omöjligt veta.</p> - -<p>»Det är så säkert som aldrig det», sade -han. »Du tror, att du känner mig, och du -försöker tala om något för mig. Jag önskar -sannerligen att jag visste vad du ville. Försöker -du bara säga god dag till mig? Nåja, -inte vill jag stå efter i artighet ...»</p> - -<p>Abraham lyfte på sin gamla hatt, och<span class="pagenum"><a name="Page_51" id="Page_51">[51]</a></span> -regndropparna glittrade i hans vita hår. Han -rätade upp sig och stod kapprak.</p> - -<p>»God dag, herr Rödfink. Hur står det -till i kväll? Jag kan inte minnas, att jag -nånsin har sett er förr, men nu kommer jag -nog aldrig att möta er utan att känna igen -er. När kom ni? Ni har visst kommit med -ett extra nattsnälltåg? Ja, aldrig har ni varit -mera välkommen på något ställe. Jag skulle -vilja betala ut stora pengar här på fläcken, -om du ville säga, att du har kommit för att -bosätta dig här på stranden. Hur tycker du -om dig här? Enligt min tanke är man här -så nära paradiset man kan komma här på -jorden.</p> - -<p>»Wabash slingrar sig ju som en riktig -lagvrängare, och han har kalkstensbotten -nästan överallt, och vattnet är lika vackert -och klart som i Marias källa. Och grannt -utpyntad är han också, inte sant? — alldeles -som kvinnfolkens nya sommarhattar. Se hur -grönskan kryper ända ner, tills den släpar i -vattnet. Har du någonsin sett sådana vackra, -fransade videbuskar? Vänta litet bara, så<span class="pagenum"><a name="Page_52" id="Page_52">[52]</a></span> -blir kattosten, som växer utmed den glittrande -gamla floden, lika vacker som odlade -stockrosor. Maria säger, att dess blommor -skulle vara grannare än hennes, om de bara -vore dubbla; men herre Gud, Rödfink, det -ä’ de ju! Se på dem först på stranden och -sedan i vattnet! Och litet högre upp är det -hela snår av papajer, törnbuskar, vild vinranka, -ängskål, röd och vit hagtorn, benved, -sumak, benzoinlager och andra träd. Och -tänk, sykomorerna, lönnarna, tulpanträden, -askarna och almarna äro så väldigt granna -utmed Wabash, att de ta in dem i poesiböcker -och dikta visor om dem. Vad sägs -om det? Alldeles bakom dig står en sykomor -med fem stammar, var och en av dem är ett -präktigt stort träd med toppen uppe i skyarna -och rötter, som gräva sig under floden; och -litet längre bort växer en stor lönn, som -består av åtta särskilda träd. Nästan allt -vad du kan räkna upp finns här utmed Wabash, -om du bara vet var du skall söka det.</p> - -<p>»Det är högst få vita män, som göra sig -besvär att se efter, men indianerna visste<span class="pagenum"><a name="Page_53" id="Page_53">[53]</a></span> -det, de. De kommo roende i sina kanoter -utför floden för att fiska och slogo läger just -under de här träden, och min mor blev gnistrande -förargad på deras kvinnor. Det fanns -inte så gott om nybyggare på den tiden, och -det var minsann bäst att inte reta indianerna, -annars hade de kommit och skövlat alla våra -vilda bär, hela skogar fulla av vilda bär. Vem -som helst kunde få tunntals med bär, bara -för besväret att plocka dem, och vi hade -inte börjat odla mycket vete och måste frakta -det på hästryggen till Ohio för att få det -malet. Far behövde fem dagar till den resan; -och sen kommo de fördömda indiankäringarna, -och mor blev tvungen att ge dem -sina stora vita vetebullar. Det var just därför -hon blev så himla arg. Hon brukade -stiga upp mitt i natten och göra upp jästen -och baka och låta ugnen kallna och gömma -brödet ute i vetelåren och tidigt på morgonen -vädra ut all brödlukten ur huset, så att hon -kunde säga, att där inte fanns en enda bulle. -Om det är bär du söker, så finns det såna -för hela skapelsen utmed flodstranden, och<span class="pagenum"><a name="Page_54" id="Page_54">[54]</a></span> -vänta bara några dagar, tills aprilskurarna -ha kommit ner och jag börjar plöja den här -åkern!»</p> - -<p>Abraham satte upp foten på den tredje -staketribban och stödde armbågarna mot den -översta. Kardinalen tjippade förtjust och -hoppade närmare.</p> - -<p>»Hela vintern har jag tänkt, att jag inte -skulle ta itu med den här åkern vidare. I -fyrtio års tid har jag plöjt den varje vår. -Köpte den, då jag var unga karl’n, nyss gift -med Maria. Satte mig i stor skuld för den; -men jag har alltid tyckt om den här sluttande -åkern, och min andel i Wabashstranden -har inte varit till salu någon gång på fyrtio -år. Jag har hakat mig fast vid den med -näbb och klor, ty för mig är den som ett -stycke av paradiset, det är visst och sant. -Första gången jag plöjde det här fältet, rörde -jag bara den översta delen. Hade nyss gift -mig med Maria, och jag arbetade just inte -så mycket i jorden den sommaren. Jag har -plöjt den alltsedan dess, men jag har tänkt -hela den här vintern, då reumatismen satte<span class="pagenum"><a name="Page_55" id="Page_55">[55]</a></span> -åt mig, att jag skulle låta den vara i fred -nu i vår och förvandla den till ängsmark, -men jag vet inte ... kommer jag bara väl -i farten, tror jag, att jag kunde låta det basa -och inte känna så mycket av det, om du vill -stanna kvar och krya upp mig litet och ge -mig upplysningar om vädret. Jag vill förbaskat -ogärna gå in på, att jag håller på att -tackla av, och om du säger: håll på! så tror -jag att jag vill försöka. Bara att se dig värmer -mig ända ner i hjärtroten, och för vart -skutt du tar får jag lust att skutta jag också.</p> - -<p>»Vad i all världen tittar du efter? Det -är väl efter mat? Någon har brukat mata -dig, och nu vill du att jag skall göra så med. -Det där var inte så dumt tänkt, Rödfink. -Mata dig? Det kan du lita på att jag vill. -Du behöver inte ens själv söka dig föda, om -du inte vill. Du känner dig säkert hungrig -just nu, för det är inte så lätt att hitta något -i jorden så här tidigt på året. Men jag hoppas -du inte tycker, att du har kommit för -snart. Jag skall lägga ut mat åt dig var -du helst vill, tidigt på morgonen, om du bara<span class="pagenum"><a name="Page_56" id="Page_56">[56]</a></span> -vill lova att stanna kvar och vifta med din -brandröda flagga utmed min strandremsa i -sommar. Nu har jag inte ett dugg med mig. -Jo, visst har jag det! Här är en handfull -säd, som jag tog med mig att ge åt digrisen. -Men kornen ä’ litet för stora och hårda -för dig. Kanske jag kan hacka sönder dem -litet.»</p> - -<p>Abraham tog upp sin fällkniv, strödde ut -en rad av sädeskorn på översta staketribban -och hackade sönder dem så fint han kunde; -och då han kom till ändan av staketet, hoppade -kardinalen ner med ett spasmodiskt -»tjip», nappade till sig det ena kornet efter -det andra och flög tillbaka till busken, smakade, -gillade och tjippade sitt tack.</p> - -<p>»Ser man på», sade Abraham och såg -noga på, »det är alltså verkligen en tam -fågel? Ja, ett rarare litet älsklingsdjur finns -då inte i världen. Var och en, som ser dig, -gör du glad, och då har du väl också all -anledning att själv vara glad. Och jag är lik -din vän? Ja, ja, jag är väldigt livad för att -bli din husbonde, om du inte har något emot<span class="pagenum"><a name="Page_57" id="Page_57">[57]</a></span> -det; och vad kosten beträffar, så skall jag -nog ta mig tid att strö ut mat åt dig på -den där staketribban varenda dag. Maria -tycker nog att jag är spritt tokig, men vad -det beträffar, så ... om jag bara kan få -henne med mig hit att se på dig en enda -gång, så är hon fast, hon också, för du är -den vackraste fågel Vår herre har skapat, -åtminstone har då aldrig jag sett maken. -Se bara på tofsen i nacken, som vajar för -vinden! ‘Att med beröm ej kunna hålla tätt, -det är ett dumt och skamligt sätt’ — ja -visst, men den dumheten och skammen tar -jag helt och hållet på mig, och jag säger -dig rent ut, att du är, ta mig tusan, den sötaste -lilla varelse jag nånsin har sett.</p> - -<p>»Men du skall inte vara så oförsiktig! -Vet du inte, att du är den allra präktigaste -skottavla? Varför håller du dig inte litet ur -sikte? På det här viset gör du dig ökänd -för alla människor i floddalen, och med ditt -nätta, inställsamma sätt kan du inte rädda -en enda av dina fjädrar. Du får ditt lilla -röda hjärta utskjutet ur din lilla röda kropp<span class="pagenum"><a name="Page_58" id="Page_58">[58]</a></span> -det är just vad du får det. Det är synd -och skam! Och ändå finns det en lag, som -skyddar dig. Det är hög plikt på att döda -sådana som du, men det tycks ingen fästa -sig vid. Varenda pojkslyngel vill försöka på, -om han kan peka rätt med bössan, och på -hela stranden finns ingenting så lätt att sikta -på som du, så grant som du lyser.</p> - -<p>»Men om du vill stanna där du är, skall -den lymmel, som skjuter på dig, råka illa ut, -det lovar jag dig, Rödfink. De här ägorna -ä’ mina, och om du bosätter dig här, är du -min, tills det blir dags att vända tillbaka till -den där andra gubben, som är lik mig. Undrar, -om han är villigare att föda dig och försvara -dig än jag!»</p> - -<p>»Här! Här! Här!» visslade kardinalen.</p> - -<p>»Jag skulle bli väldigt glad, om du sa’, -att du vill stanna. Och det gör du nog, såvida -du inte träffar på någon hona från Limberlost -och låter locka dig bort till kärret. -Herre Gud, Limberlost kan då rakt inte jämföras -med floden. Du är dum, om du ger -dig härifrån. Men apropå te ge sig härifrån,<span class="pagenum"><a name="Page_59" id="Page_59">[59]</a></span> -så måste jag gå nu, annars kommer -Maria efter mig med lyktan, och när jag -tänker rätt på saken, så är jag verkligen litet -fuktig för att inte säga våt. Men du varnade -mig ju, inte sant, lilla vän? Jag sa’ ju till -Maria, att det är som att träffa en människa -då man träffar dig, och så har det också varit. -Betydligt mer än jag själv tänkte, och jag -har pratat mer än annars på ett helt år. Du -kan väl rakt inte tänka dig, att jag är ansedd -för att vara en väldigt tystlåten karl!»</p> - -<p>Abraham rätade upp sig och rörde vid -hattbrättet till en halvt militärisk hälsning.</p> - -<p>»Nej, adjö nu, herr Rödfink. Aldrig i -livet har jag haft sånt nöje av att göra en -bekantskap, utom första gången jag träffade -Maria. Tänk nu på plöjningen, och om du -säger: ‘jag stannar’, så är det avgjort. Adjö ... -och var litet försiktigare nu! Jag kommer -igen i morgon bittida, strax efter frukosten, -hurudant vädret än är.»</p> - -<p>»Vått år! Vått år!» ropade kardinalen -efter honom, då han gick.</p> - -<p>Abraham vände sig om och hälsade gravitetiskt<span class="pagenum"><a name="Page_60" id="Page_60">[60]</a></span> -för andra gången. Kardinalen slog -sig ned på översta staketribban och kalasade -på de söta sädeskornen tills hans kräva blev -full, och sedan satte han sig till ro i sumakträdet -och somnade. Tidigt följande morgon -var han i farten och i fin toalett, och från -sumakens topp hälsade han dagen med full -hals: »Vått år! Vått år!»</p> - -<p>Hans röst gav eko långt nedåt floden, -tills det så tydligt lät, som om någon av -hans eget släkte svarat, att han följde efter -och granskade stränderna bit för bit på vardera -sidan, och slutligen hörde han röster -av sina egna fränder. Han tog reda på, -varifrån de kommo, men det var endast några -stadiga gamla par, gifta för längesedan, och -sysselsatta med att bygga bo. Kardinalen -återvände till sumaken och kände sig ensammare -än någonsin.</p> - -<p>Han beslöt att rekognoscera åt motsatt -håll och styrde kurs uppåt floden. Följande -strömfåran flög han miltals över det kalla, -glittrande vattnet mellan de lummiga snår, -som kantade stränderna. Då han kom till<span class="pagenum"><a name="Page_61" id="Page_61">[61]</a></span> -de långa, vidlyftiga pålbyggnader, varpå människorna -lagt ut en bro över floden och där -de trötta bondhästarnas hasande hovar drevo -upp moln av damm och framkallade rullande -ekon med sina dånande hovslag, blev han -rädd, sköt högt upp i luften och seglade -över dem i korta, brutna flyktkurvor. Men -där jättehöga lönnar och askar förenade sina -grenar över flodbädden till en av moder Naturs -luftiga broar för ekorrar, kände han -ingen fruktan och dök så djupt under den, -att hans spegelbild drog en skälvande skugglinje -uppåt den silverblanka väg han följde.</p> - -<p>Han gjorde kurva efter kurva, slog sig -ofta ned på en vida omkring synlig gren och -utslungade en klingande utmaning i morgonens -ansikte. Med varje mil blev hans väg -allt vackrare. Flodbädden var kalksten och -det hastigt ilande vattnet klart och genomskinligt. -Stränderna voro branta här och där, -sluttade sakta på andra håll och voro alltid -tätt beväxta med snår av lövverk.</p> - -<p>Vid en tvär krökning av floden satte han -sig i toppen av en hög ask och sände ut sin<span class="pagenum"><a name="Page_62" id="Page_62">[62]</a></span> -stolta profetia: »Vått år! Vått år!» och från -alla håll hörde han röster av sitt eget släkte. -Förvånad fortsatte kardinalen sin flykt. Han -följde floden i kroklinjer, men så kom han -ihåg, att här hade han ett tillfälle att vinna -den strandbrud han längtade efter, men då -han sänkte sig för att välja ut den högsta -grenen, där han riktigt kunde utveckla hela -sin tjusningsförmåga, upptäckte han, att han -endast befann sig några famnar ifrån asken, -där han sänt ut sin väderspådom. Kardinalen -flög över det smala näset och uppstämde en -ny kallelse; utan att vänta på svar flög han -åter uppför floden och vek om Hästskobukten. -Då han kom till samma ask för tredje -gången, förstod han.</p> - -<p>Floden krökte sig i en stor kurva. Kardinalen -slog sig ned på askens allra högsta -kvist och såg sig omkring. Man kunde ej -tänka sig en vackrare utsikt varken för människor -eller fåglar. Wabash bildade en cirkel -av silver med bägge stränderna kantade av -lummiga snår, och där inne låg en öppen -plats betäckt med vajande starrgräs och blåa<span class="pagenum"><a name="Page_63" id="Page_63">[63]</a></span> -svärdsliljor. Här och där stodo väldiga träd, -men högre än alla reste sig i mitten en -jättesykomor, vid marken grenande sig till -tre stora träd, vilkas vajande grenar tycktes -sopa himlen och vilkas rötter likt giriga fingrar -grävde sig djupt ner i Rainbow-Bottoms -svarta gyttja.</p> - -<p>Det var på denna härliga plats som regnbågen -till sist antagit fast form, och vid dess -fot, fritt tillgängliga för alla människor, som -gjorde sig mödan att söka, hade den Store -Alkemisten strött ut sina sällsyntaste skatter -— solskenets guld, vattnets diamantdroppar, -smaragdgrönska och safirskyar. I rikt mått -funnos där frön, bär och insekter för fåglarna -och vilda blommor, frukt och nötter för barnen. -Över allt detta vajade sykomoren med -sitt majestätiska huvud.</p> - -<p>Den var en tron som tycktes passande -för sonen av en kung; han satte sig på dess -översta gren och floden förde hans kallelse -långt bort: »Hej, kardinaler! Se hit! Se på -mig! Har ni sett någon så stor? Finns det -någon bland er, som kan tävla med mig i<span class="pagenum"><a name="Page_64" id="Page_64">[64]</a></span> -behag? Vem kan vissla så högt, så klara, -bevekande toner? Vem vill flyga till mig -och söka skydd hos mig? Vem vill komma -och bli min maka?»</p> - -<p>Han reste sin kam högt, lät strupen svälla -av klingande toner och var så stor och grann, -att det bland de många kardinalfåglar, som -samlats för att höra på, ej fanns någon som -kunde jämföras med honom.</p> - -<p>Svart avund fyllde deras hjärtan. Vem -var denne prålande, oförskämde främling, som -bjöd ut sig åt deras honor? Det fanns många -ogifta kardinaler vid Rainbow-Bottom och -många svartsjuka hannar. Kardinalen gungade -av och an och utsände ännu en kallelse; -och där uppstod ett sådant sorl av kvinnlig -beundran, att han hörde det. Med kammen -rest i hela sin höjd, strupen svällande, så att -den var nära att sprängas, och hjärtat för -stort för kroppen utsände kardinalen från sin -gren den tredje kallelsen; då hördes klart -och tydligt ett rop till svar: »Här! Här! -Här!» Det kom från en hona, som senast -i går hade hållit till godo med smekningar<span class="pagenum"><a name="Page_65" id="Page_65">[65]</a></span> -av den grannaste kardinalen i Rainbow-Bottom -och hade använt morgonen till att flyga -med byggmaterial till ett snår av röd hagtorn.</p> - -<p>Med en kunglig fanfar svingade han sig -ut för att söka upp henne; men hennes ursinnige -make förekom honom, och med ett -skrik tog hon till flykten och lämnade en -tuss av fjädrar i sin makes näbb. Kardinalen -kastade sig nu i sin tur över honom som en -fräsande raket, och nu rasade ett blodrött -krig i Rainbow-Bottom. Honorna skingrades -åt alla håll för att gömma sig. Kardinalen -applicerade en kyss på en stackars liten fågel, -som var för rädd att kunna komma undan -honom; sedan ryckte hannarna fram, och det -började bli allvarsamt. Kardinalen skulle ha -njutit väldigt av att få slåss med ett par tre fiender, -men ett halvt dussin manade snarare till -försiktighet än till hjältemod. Han rusade in -bland dem, skingrade dem till höger och -vänster och flög upp i sykomoren. Med all -andedräkt han hade kvar upprepade han -övermodigt sin utmaning; sedan styrde han<span class="pagenum"><a name="Page_66" id="Page_66">[66]</a></span> -kurs nedåt floden till sumaken så behagfullt -han kunde.</p> - -<p>Det blev en timmes förbittrat gräl, innan -den ljuva friden åter sänkte sig över Rainbow-Bottom. -Det nygifta paret slöt fred till sist; -honorna började ivrigt kokettera igen och -glömde den förföriske främlingen — alla utom -den stackars lilla, som hade råkat bli kysst. -Aldrig förr hade hon blivit kysst, och aldrig -hade hon heller väntat att bli det, ty hon -var en i alla avseenden olyckligt lottad varelse.</p> - -<p>Att börja med hade hon kläckts ur det -femte ägget, och var och en vet, hur ofördelaktigt -det är att börja livet med fyra stora -äldre ungar ovanpå sig. Det var ett klent -ägg och en klen unge, som bräckte dess -skal. Den övriga familjen stod där och tog -nästan all föda, så att hon så när hade svält -ihjäl i boet, och inte förrän de båda äldsta -flugit ut, visste hon vad ett ordentligt mål -ville säga. Det räckte bara i några dagar, -ty sedan var det de andras tur att ge sig -av, och föräldrarna följde dem så långt ut -på fältet, att den lilla stackaren låg där ensam<span class="pagenum"><a name="Page_67" id="Page_67">[67]</a></span> -och ropade i boet och var nära att -omkomma. Driven av hunger klättrade hon -upp på kanten och övade sina vingar, tills -hon lyckades exekvera ett slags flykt till en -buske i närheten. Hon fick ej fäste på grenen -och föll till marken, där hon låg frusen -och darrande.</p> - -<p>Hon jämrade sig ynkligt och var nästan -död, då en brunhyllt, barfotad pojke med -metspö på axeln gick förbi och hörde henne.</p> - -<p>»Stackars lilla kräk, du är nästan död», -sade han. »Jag vet vad jag skall göra med -dig. Jag skall bära dig dit bort till buskarna, -där jag hörde de andra rödfinkarna, sedan -skall din mamma nog ge dig mat.»</p> - -<p>Gossen satte försiktigt upp henne på en -gren nära en av hennes bröder, och där fick -hon nätt och jämnt så mycket mat, att hon -höll sig vid liv.</p> - -<p>Sedan blev det nya svårigheter. En gång -jagades hon av en ekorre, och hon räddade -sig genom att krypa in i ett hål så trångt, -att hennes förföljare ej kunde komma efter. -Att hon undkom en stor blå orm, då hon<span class="pagenum"><a name="Page_68" id="Page_68">[68]</a></span> -tog sig sitt första bad, berodde endast på, -att en hök höll ögonen på ormen och knep -honom just i rätta ögonblicket för att den -stackars skälvande lilla fågeln skulle bli räddad. -Men hon var nu så förskrämd, att hon -ej kunde röra sig på en lång stund.</p> - -<p>Alla fågelvärldens svårigheter föllo på -hennes lott. Hon var så bräcklig och klen, -att hon tappade bort sin familj under flyttningen -söderut och kom i sällskap med främmande -fåglar, som alls icke voro snälla mot -henne. Livet i söder hade varit fullt av vedermödor. -En gång snuddade en kula så -tätt förbi henne, att hon förlorade två av sina -vingpennor, och det gjorde henne ännu mera -försagd än förr. Då hon kom tillbaka till -norden gav hon sig ut igen och hade slutligen -begivit sig till Rainbow-Bottom, vilsekommen -och allena.</p> - -<p>Hon var en sådan skygg och rädd liten -stackare, att alla honorna gjorde narr av -henne, och hannarna tycktes aldrig förstå, att -hon en gång kunde bli en ganska vacker -liten fru. Alla andra kardinalhonor i Rainbow-Bottom<span class="pagenum"><a name="Page_69" id="Page_69">[69]</a></span> -hade flera uppvaktande kavaljerer, -men denna stackars ensamma och förskrämda -varelse fick aldrig någon friare, och -ändå var hon i så stort behov av kärlek! -Ingen hade någonsin förr gjort henne något -närmande; och nu hade hon blivit kysst av -denne praktfulle främling!</p> - -<p>Hon visste naturligtvis, att det egentligen -inte var hennes kyss. Han hade ämnat den -åt den stolta varelse, som hade besvarat hans -kallelse, men efter hon hade fått den, så var -den nu ändå hennes på sätt och vis. Hon gömde -sig i buskarna hela den återstående delen av -dagen och hade aldrig varit så rädd i hela -sitt liv. Hon ruvade alltjämt över det, och på -morgonen satt hon vid Hästskons nedre krök -och lyssnade efter de underbaraste toner hon -någonsin hade hört. Hela dagen gömde hon -sig och väntade, och de följande dagarna voro -fulla av längtan, men han kom aldrig igen.</p> - -<p>Så en morgon kände hon ett mod, som -hon ej förstod, och fylld av en längtan, som -drev henne fram mot hennes vilja, begav hon -sig i väg utför floden. Långa sträckor smög<span class="pagenum"><a name="Page_70" id="Page_70">[70]</a></span> -hon sig fram mellan buskarna och spejade -och lyssnade, tills kvällen slutligen kom och -hon återvände till Rainbow-Bottom. Följande -morgon gav hon sig tidigt ut och flög till -det ställe, varifrån hon hade vänt om föregående -kväll. Därifrån gled hon mellan buskar -och snår, darrande och bävande, men -hon fortsatte envist sin färd och ansträngde -sig att uppfånga någon ton från den lysande -främlingen.</p> - -<p>Det var mitt på förmiddagen, då hon -närmade sig sumaken, och då hon trött hoppade -framåt, hörde hon bara ett litet stycke -ifrån sig sångaren, som hon sökte, stämma -upp sin fulltoniga, härliga sång. Hon lyfte -och hade flytt en hel kilometer, innan hon -kom till medvetande av, att hon var stadd -på flykt. Hon stannade och lyssnade, och -nu hörde hon de käcka tonerna komma böljande -med strömmen. Hon flög tillbaka, tätt -intill marken, för att se efter, om hon obemärkt -kunde finna en plats, där hon kunde -betrakta sångaren som hade kysst henne. -Då hon slutligen kom till ett ställe, där hon<span class="pagenum"><a name="Page_71" id="Page_71">[71]</a></span> -kunde se honom tydligt, var hans skönhet -så bedårande och hans sång så förförisk, att -hon småningom hoppade närmare och närmare -utan att veta att hon rörde sig.</p> - -<p>Högt upp i sumaken hade kardinalen -sjungit, tills han var torr i halsen och hoppets -källa nästan uttorkad. Han kunde ej annat -än lida nederlag mot det överlägsna antalet -i Rainbow-Bottom. Han hade paraderat och -utfört all den musik han någonsin hade lärt -sig och improviserat ännu mycket mera. Men -ändå hade ingen kommit och sökt upp honom. -Måste det alltså bli Limberlost? Blott -denna enda dag till skulle han bevara sin -värdighet och sin boplats. Han vippade med -stjärten, lade huvudet på sned och flaxade. -Han visslade och sjöng och drillade. Över -låglandet, uppför och utför den glittrande -floden, utsände han, med alla variationer han -kunde hitta på, för sista gången sitt profetiska -budskap: »Vått år! Vått år!»</p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_72" id="Page_72">[72]</a></span></p> - -<h2>TREDJE KAPITLET.</h2> - -<p>»Kom hit! Kom hit!» bad kardinalen. -Han kände, att hans musikaliska talang inte -gav sitt allra bästa, då han brast ut i denna -nya sång. Han var nästan modfälld. Han -tycktes ej ha någon annan tillflykt än Limberlost, -och han föraktade den sumptrakten -till den grad, att kärleken skulle förlora något -av sitt största behag, om han drevs dit för -att söka sig en maka. Tiden tycktes mogen -för kraftiga åtgärder, och kardinalen var beredd -därtill, men hur kunde han använda -kraftiga åtgärder mot en liten maka, som inte -ville åtlyda hans bönfallande kallelse? Han -hackade liknöjt på bären och slungade ut ett -frågande: »Tjip!» Med en liten gnista hopp -flög han ofta upp på sin högsta gren och -utfärdade en order, som lät långt mera som -en bön: »Kom hit! Kom hit!» och sedan<span class="pagenum"><a name="Page_73" id="Page_73">[73]</a></span> -böjde han på huvudet och lyssnade uppmärksamt -till flodens röst, så att inte ens det -svagaste lilla »tjip» till svar skulle undgå -honom.</p> - -<p>Han hörde karparna slå vid stranden. En -stor gädda högg omkring sig och frukosterade -på småfisk. Mitt för sumaken såg han en rovgirig -gös sticka upp huvudet och snappa åt sig -de honungslastade insekter, som olyckligtvis -råkade ramla ner från kalaset i strandkålens -vita blommor. Den röda ekorrens vassa -snattrande och boskapens idisslareläten, då -den långsamt tuggade sina bussar inne mellan -videbuskarna, undgingo honom ej. Hackspettens -hamrande på en död sykomor ett -litet stycke ovanför honom ljöd som trumslag -i hans lyssnande öron.</p> - -<p>Kardinalen hatade hackspetten ännu mer -än han avskydde duvhannen. Denne var endast -fjolligt överdriven, men hackspetten var -en riktig Blåskägg. Kardinalen längtade efter -att få rycka fjädern från hans rygg, tills den -blev lika röd som hans huvud, ty hackspetten -hade gjort sig så fin han kunde och börjat<span class="pagenum"><a name="Page_74" id="Page_74">[74]</a></span> -sin friarelek med ljuva toner och smältande -ömhet. Hans kurtis hade varit lika sliskig -som duvhannens, och den ensamme kardinalen -hade utstått ytterligare lidanden, då han -tvingats att bevittna hans lycka; men knappast -hade hans knubbiga, hängivna lilla maka -tagit emot hans smekningar och gillat sykomoren, -förrän han vände sig emot henne, hackade -henne ilsket och ryckte en tuss fjädrar ur -hennes bröst. Det fanns icke den ringaste ursäkt -för denna tyranniska handling, och denna -syn fyllde kardinalen med raseri. Han väntade -alldeles säkert, att fru Hackspett skulle -skilja sig från mannen och fly från sitt nya -hem, och han hoppades på allvar, att hon -skulle göra det, men hon företog sig ingenting -sådant. Hon gjorde sig liten och ödmjuk, -var flitig i sina sysslor och sökte på -allt sätt förekomma och avvända sin makes -missnöje. Sålunda behandlad blev han ännu -mera despotisk, och nu hukade fru Hackspett -ihop sig varje gång hon kom i närheten av -honom. Det gjorde kardinalen så ursinnig, att -han längtade att få gripa in och dunka hackspettens<span class="pagenum"><a name="Page_75" id="Page_75">[75]</a></span> -huvud mot sykomorens stam, tills -han lärde sig att bemöta sin hustru anständigt.</p> - -<p>Floden förde med sig hela körer av lärkdrillar, -och nu på morgonen hade gyllingarnas -första smältande guldtoner hörts. De -hade kommit i dagningen och voro övermåttan -förtjusta att vara hemma igen; de -fladdrade från strand till strand och sjöngo -hänförande under flykten. Det tycktes aldrig -ta slut på den fågelsång, som kom glidande -med floden, men ändå hördes aldrig den röst, -som kardinalen väntade på med så lidelsefull -längtan.</p> - -<p>Gyllingens sång var så inspirerande, att -den frestade kardinalen till ännu en ansträngning; -han slog sig ned högt upp, där han -lyste purpurröd och svart mot aprilhimlen, -han provade sin röst, och då han var säker -på den, ropade han i bedjande ton: »Kom -hit! Kom hit!»</p> - -<p>Just i detsamma fick han se henne! Hon -kom mjukt svävande över marken, lätt som -ett dun för vinden, med ett rosigt skimmer -över sin fjäderskrud, korallröd näbb och till<span class="pagenum"><a name="Page_76" id="Page_76">[76]</a></span> -och med fötterna skära — den skyggaste, blygaste -lilla varelse man kan tänka sig. Hennes -klara ögon blinkade av rädsla, och där nere -bland ormbunkar, sippor och fjolårets torra löv -satt hon och vred och vände på sitt lilla huvud -och tittade på honom med skrämd förvåning.</p> - -<p>Det var detta kardinalen hade väntat, -hoppats och planerat för i många dagar. Han -hade tänkt sig in i alla situationens enskildheter, -men ändå var han icke beredd på -detta, som nu inträffat så oförmodat. Han -hade tänkt sig att få avvisa många sökande, -innan han valde ut åt sig en brud, som kunde -tävla med honom i skönhet; men denna lilla -skygga varelse, som smög sig fram nära -marken och tittade förstulet på honom, kom -honom genast att känna sig som en högst -obetydlig fågel, och han hade minsann aldrig -förr känt sig obetydlig. Den förkrossande -möjligheten, att det möjligen någonstädes -kunde finnas en kardinal, som var större, -grannare och skickligare sångare än han, kom -honom att rycka till, och det värsta var, att -hans röst plötsligt klickade.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_77" id="Page_77">[77]</a></span></p> - -<p>Halvt dold bland blommorna föreföll hon -så liten, så blyg, så förtjusande söt. Han -»tjippade» försiktigt ett par gånger för att -göra sig säker och klara strupen, ty den -hade helt omotiverat blivit torr och hes och -sedan började han på nytt i öm ton. »Kom -hit! Kom hit!» bönföll kardinalen. Han -glömde helt och hållet bort sin värdighet. -Han visste, att hans röst darrade av iver och -var hes av fruktan. Han var rädd för att -försöka närma sig henne. Men han lutade -sig fram emot henne, tiggande och bedjande. -Han käxade och envisades, och han skämdes -inte ett grand för att han gjorde det. Det -föreföll honom plötsligt, att det var en riktig -ära, om han kunde vinna henne. Han gungade -på grenen. Han hoppade åt sidan, vred och -vände sig behagfullt. Han kråmade sig och -gick an och gjorde allt för att visa sig till -sin fördel. Det föll honom aldrig in, att -duvhannen och hackspetten kunde se på, och -han skulle icke ha frågat det ringaste efter, -om de hade gjort det; och vad de andra -kardinalerna beträffade, skulle han ha kunnat<span class="pagenum"><a name="Page_78" id="Page_78">[78]</a></span> -angripa Limberlosts och Rainbow-Bottoms -förenade styrkor.</p> - -<p>Han sjöng och sjöng. I dessa toner lade -han in alla de stormande känslorna i sin stora, -purpurröda, skälvande kropp; men hon vände -endast huvudet av och an, tittade på honom, -tycktes vara tillräckligt skrämd för att fly i -vilket ögonblick som helst och svarade ej -ens med det svagaste lilla uppmuntrande -»tjok!»</p> - -<p>Kardinalen teg en sekund, innan han försökte -igen. Det lugnade honom och gav -honom mera herravälde över sig själv. Han -hörde, att hans toner klarnade och blevo allt -ljuvare. Det tog upp sig. Kanske hon var -intresserad. Det låg något uppmuntrande i, -att hon ännu var kvar. Kardinalen kände, -att stunden var inne för honom.</p> - -<p>»Kom hit! Kom hit!» Nu var han riktigt -i farten. Säkerligen kunde ingen kardinal -sjunga fullare, klarare, ljuvare toner! Han -började från början och sjöng muntert en hel -saga, färgläggande den med alla de vilda, -käcka, omotståndliga toner han kunde improvisera.<span class="pagenum"><a name="Page_79" id="Page_79">[79]</a></span> -Han lät den åtföljas av en böljande -sång om vårens glädje och rikedom i -toner, så lätta och luftiga som vindens egna -melodier, och med gungande kropp markerade -han takten till sina rytmiska tongångar. -Sedan gled han in i en sång om kärlek, och -ömt, bedjande, lidelsefullt berättade han historien -såsom endast en förälskad fågel kan -det. Sedan uppstämde han en exalterad -hymn, en sång dallrande av oro och den -smärta, som slet i hans hjärta. Han hade -nästan sjungit hela sitt visförråd, men ändå -såg det snarare ut, som om hon ville fly än -komma till honom. Han var rädd för att -närma sig henne, om också bara med ett enda -blygt litet steg.</p> - -<p>I ett anfall av förtvivlan stämde kardinalen -upp sin mest passionerade sång. Han -reste sig i hela sin höjd, böjde sig fram mot -henne med utbredda, skälvande vingar, hans -kam reste sig, och vaggande av och an i sin -flammande glöd sände han ut en riktig ström -av hjärtgripande toner. Hans kropp gungade -på den böljande floden av exalterade melodier,<span class="pagenum"><a name="Page_80" id="Page_80">[80]</a></span> -och det var som om musiken själv antagit -synlig gestalt i hans brinnande, vibrerande -varelse, medan han bad, lockade, befallde, -bönföll. Utmattad sträckte han upp -sitt huvud för att slunga ut den sista ton -han ännu mäktade åstadkomma och tittade -andlöst ner för att se efter, om hon kom, -men då såg han en matt, grå strimma på -avstånd. Han hade tänkt att så förhäxa -den lilla hona han älskade, att hon skulle -komma till honom, och han hade följt efter -henne en halv dagsresa, innan han själv -märkte det.</p> - -<p>Ingen annan kardinal hade någonsin uthärdat -en sådan jakt som den hon narrade honom -till under de följande dagarna. Av fruktan -och blyghet hade hon tillbragt nästan hela sitt -liv bland småbuskarna. Kardinalen var en -trädtopparnas och de öppna viddernas fågel. -Han älskade att gunga i vinden och skjuta -fram genom rymden som en pil. Att så där -vingla fram över trädstockar, bland löv och -genom toviga snår tröttade och retade honom -mer än hundra mils flykt i fria luften. Ibland<span class="pagenum"><a name="Page_81" id="Page_81">[81]</a></span> -drev han henne ur hennes gömställe, och då -rusade hon vilt uppför kullar och nedåt dalar, -sökande ett nytt snår; men vart hon än -styrde kosan, var kardinalen endast ett andedrag -bakom henne, och med varje tillryggalagd -mil växte hans lidelse för henne.</p> - -<p>Det var ingen tid att äta, bada eller sjunga; -endast mil efter mil av outtröttlig förföljelse. -Det var, som om den lilla varelsen ej kunnat -stanna, även om hon velat det, och vad kardinalen -beträffade, måste han fortsätta jakten -ända till sitt sista andedrag. Det var ett -underverk, att den skrämda fågeln kunde -hinna undan. Hon var tydligen illa däran, -tack vare hans eldiga förföljelse. Två stjärtfjädrar -voro borta, och en penna i hennes -vinge var bruten. En gång hade hon flugit -för lågt och stött huvudet mot en staketribba, -så att en droppe blod trängde fram och hon -pep jämmerligt. Flera gånger hade kardinalen -trängt in henne i en vrå och försökt -hålla fast henne i en fjädertuss och tvinga -henne att ta reson, men hon slet sig ifrån -honom och rusade bort alldeles skräckslagen,<span class="pagenum"><a name="Page_82" id="Page_82">[82]</a></span> -lämnande honom efter sig halvdöd av längtan -och samvetskval.</p> - -<p>Men hur vettskrämd hon var eller vart -hon styrde kosan i sin hejdlösa flykt, kom -hon alltid ihåg en sak, och det var att inte -utsätta kardinalen för den förbittring, som -väntade honom vid Rainbow-Bottom. Kippande -efter andan, darrande av fruktan, längtande -efter säkra gömställen, utmattad och -halvblind efter alla olyckor under flykten genom -främmande trakter, jagade den trötta -fågeln framåt på måfå, men hon skulle hellre -ha låtit slita sig i stycken än leda sin härlige -förföljare i gapet på de ursinniga fienderna.</p> - -<p>Stackars lilla befjädrade varelse! I hela -sitt liv hade hon varit stadd på flykt för faror. -Hon kunde ej förstå, att kärlek och -beskydd nu erbjödos henne i denna granna -förklädnad, och hon bara flydde och flydde ...</p> - -<p>Med hjärtat svidande av lidelse och kärlek -hade kardinalen en gång låtit sig bli efter, -för att hon skulle få vila sig, och innan han -fått en aning om, att en annan fågel var -nära, hade en oförsynt släkting till honom<span class="pagenum"><a name="Page_83" id="Page_83">[83]</a></span> -från Limberlost givit sig med i jakten och -förföljde henne nu så häftigt, att hon med -ett skrik av fasa svängde om och ilade tillbaka -till kardinalen för att söka skydd. Hans -vrede vid åsynen av rivalen blandades med -det lyckliga medvetandet, att hon sökte honom -i sin nöd, och nu greps kardinalen av -ett sådant raseri, att han tycktes växa till -sin dubbla storlek. Som en flammande brand -av hämnd kastade han sig över Limberlost-parvenyn, -så att han föll till marken som en -enda boll av rufsiga fjädrar. Med näbb och -klor gjorde han sitt angrepp, och då han -tygat så illa till sin rival, att han hade hoppat -bort darrande, med toviga fjädrar fläckade -av sitt eget blod, kom kardinalen ihåg -sin lilla älskade och skyndade tillbaka i trygg -förhoppning om belöning.</p> - -<p>Hon var så säkert gömd, att fastän han -sökte, ropade och bad, fann han intet spår -av henne på hela dagen. Kardinalen blev -nästan ifrån sig, och hans ömma, bönfallande -rop skulle ha rört vem som helst utom en -vettskrämd fågel. Han visste ej ens, i vilken<span class="pagenum"><a name="Page_84" id="Page_84">[84]</a></span> -riktning han skulle förfölja henne. Natten -kom och fann honom i en feber av kärlekskval -och oro, men den bragte vila och besinning. -Hon kunde inte ha hunnit så långt. -Därtill var hon för uttröttad. Han skulle -inte låtsa om, var han var. Snart skulle hon -inte längre stå ut med hungerns och törstens -lidanden.</p> - -<p>Han gömde sig i pilarna nära det ställe, -där han tappat bort henne och väntade så -tåligt han kunde, och det var en klok plan. -Strax efter dagningen kom hon, darrande av -fruktan, smygande ner till floden för att dricka. -Det var en nästan brutal grymhet, men hennes -rädsla måste övervinnas på något sätt, -och med ett utrop av triumf var han tätt -bredvid henne. Hon gav honom en förskrämd -blick och rusade bort. Jakten började åter -och fortfor tills hon tycktes vara alldeles -utmattad.</p> - -<p>Den morgonen kunde ingen rival sticka -sig in. Kardinalen flög bredvid henne och -gav henne en smekning eller försökte kyssa -henne, så snart det ringaste tillfälle yppade<span class="pagenum"><a name="Page_85" id="Page_85">[85]</a></span> -sig. Hon var nästan utsliten, hennes flykt -var osäker och blev allt långsammare. Kardinalen -gjorde allt vad han kunde. Om hon -stannade för att vila, kröp han så nära henne -han vågade och tiggde ömkligt: »Kom hit! -Kom hit!»</p> - -<p>Då hon tog till flykten igen, motade han -henne så skickligt, att hon flera gånger sökte -hamn i sumaken, utan att veta var hon var. -Då hon gjorde detta, satte han sig på närmaste -gren, och medan de båda vilade sig, -sjöng han för henne en liten ljuvlig, viskande -kärlekssång, djupt nere i strupen, och med -varje ton flyttade han sig försiktigt närmare. -Hon vände huvudet ifrån honom, och fastän -hon kippade efter andan och flämtade av -rädsla, visste kardinalen, att han ej vågade -sig närmare, ty då skulle den lilla skygga -varelsen rusa i väg igen. Nästa gång hon -tog till flykten, fann hon honom så envist i -sin väg, att hon tvärvände och flämtande tog -sin tillflykt till sumaken. Då detta hade hänt -så många gånger, att hon tycktes känna -igen sumaken som en räddningsplats, drog<span class="pagenum"><a name="Page_86" id="Page_86">[86]</a></span> -kardinalen sig åt sidan och offrade all den -andedräkt han hade kvar på en jublande -triumfvissling, ty nu började han förstå, hur -han skulle bära sig åt. Han sköt rätt ut i -luften, och med ett kast, som skulle ha hedrat -en flugsnappare, högg han sig en broms.</p> - -<p>Med ett ömt »tjip» från gren till gren -kom han med den, långsamt och försiktigt. -Eftersom han själv var halvdöd av hunger, -förstod han, att hon måste vara nästan utsvulten. -Han hoppade emot henne ivrigt men -varsamt, med hjärtat uppe i halsgropen och -bromsen i sin näbb, så att hon kunde se den. -Han sträckte ut hals och ben så långt han -kunde, då han räckte henne flugan. Vad -gjorde det, att hon tog den med ett ryck -och flög en halv kilometer, innan hon åt upp -den? Hon hade tagit emot mat av honom! -Det var en början. Han drev henne försiktigt -till sumaken och höll henne med outtröttligt -tålamod kvar där hela dagen. Han -bar till henne alla utvalda läckerheter han -kunde hitta i sumakens omedelbara närhet, -och ibland tog hon en bit ur hans näbb,<span class="pagenum"><a name="Page_87" id="Page_87">[87]</a></span> -fastän han oftast nödgades lägga den på -grenen bredvid henne. I skymningen försökte -hon upprepade gånger komma ner i busksnåret, -men kardinalen motade henne med ändlöst -tålamod och ömhet till sumaken, tills hon -uppgav sina försök och i skydd av en vild -vinranka slingrad omkring den gren, som var -kardinalens egen utvalda viloplats, stack sitt -trötta huvud under vingen och somnade. Då -hon sov gott, kröp kardinalen så nära han -vågade, och med ett öga på sin lilla gråa -älskling och det andra spejande efter varje -tänkbar fara tillbragte han en vaknatt där.</p> - -<p>Han var nästan dödstrött, men detta var -i alla fall oändligt mycket bättre än föregående -natt, ty nu visste han icke allenast -var hon var, utan hon sov helt tryggt på -hans egen favoritplats. Hopkrupen på grenen -betraktade kardinalen henne noga. Han tyckte, -att hon var fulländat vacker. Hon var visserligen -rufsig, men hon kunde ju göra toalett. -Några fjädrar voro borta, men de skulle -snart växa igen. Hon utgjorde en hjärtevärmande -syn, varpå kardinalens kärlekskranka<span class="pagenum"><a name="Page_88" id="Page_88">[88]</a></span> -själ frossade varje gång en irrande -månstråle smög sig fram mellan vinlöven.</p> - -<p>Den ena vågen efter den andra av öm -passion böljade genom honom. Halva natten -kuttrade han nästan ohörbart sin ljuva kallelse -till henne: »Kom hit! Kom hit!»</p> - -<p>Följande morgon, då rödhakesångarna -förkunnade dagens ankomst nere vid den -glittrande floden, spratt hon upp ur sömnen; -men innan hon hunnit besluta sig för, åt vad -håll hon skulle fly, upptäckte hon en präktig, -aptitlig mask, som lagts på grenen helt nära -henne, och stannade mycket förståndigt kvar -för att frukostera. Sedan flög kardinalen -ner till floden och badade. Det var en sådan -förtjusande lek, och vattenplasket ljöd så -uppfriskande upp till den trötta och nedsmutsade -fågeln, att hon ej kunde stå emot -sin längtan att doppa sig några tag. Då hon -var våt, kunde hon inte flyga så bra, och -han passade på tillfället att räta ut hennes -knäckta vingpennor, hjälpa henne att göra -toalett och ge henne några extra smekningar. -Han visade henne vägen till sin favoritplats,<span class="pagenum"><a name="Page_89" id="Page_89">[89]</a></span> -där han brukade ta solbad, och följde efter -bondens plog på åkern, tills han hittade en -stor, läcker skalbagge. Han nappade av -dess huvud, skalade av de styva vingsköldarna -och räckte henne den med en behagfull -rörelse. Han blev så förtjust, då hon -tog den ur hans näbb och stannade kvar i -sumaken för att äta upp den, att han slog -sig ned i en törnbuske i närheten, där en -vild convolvulus med sina snövita blommor -utgjorde en vacker bakgrund för hans scharlakansrock. -Han sjöng den gamla bönfallande -sången så som han aldrig hade sjungit den -förr, ty nu var hans hjärtas bävan blandad -med en skymt av hopp.</p> - -<p>Han sjöng om och om igen, avrundade -varje ton, lät den svälla ut, böjde sig fram -mot henne med förledande ömhet, bländande -henne med sin strålande skönhet, medan han -gungade av och an för att tilldra sig hennes -gillande uppmärksamhet, och allt vad han -lidit och allt vad han hoppades på lade han -in i sin sång. Just då hans hjärta började -svälla av vemodig misströstan, uppfångade<span class="pagenum"><a name="Page_90" id="Page_90">[90]</a></span> -hans lyssnande öra det svagaste, blygaste -svar, som en älskarinna någonsin givit. Endast -ett milt bönfallande »tjok» från sumaken. -Han avbröt sin sång i ett utbrott av triumf, -som var nära att kväva honom. Försiktigt -hoppade han från gren till gren emot henne. -Med ömma, kuttrande ljud nalkades han henne -långsamt, och under över alla under! med -trötta ögon och skälvande vingar räckte hon -honom sin näbb till en kyss.</p> - -<p>Vid middagen den dagen sade bonden -till sin hustru:</p> - -<p>»Om du vill höra den vackraste sång, -Maria, och se det lustigaste du någonsin sett, -så kom med mig till rågångsstaketet och -titta på hur han bär sig åt, den där rödfinken, -som vi hörde häromdagen.»</p> - -<p>»Jag vet inte av, att rödfinkar äro så -sällsynta, att jag behöver gå långa vägar i -det här slaskiga väglaget för att titta på en -tocken», svarade Maria.</p> - -<p>»Det är ganska torrt att gå utmed staketet», -sade Abraham, »och du har aldrig -sett en sån rödfink som den här. Han är<span class="pagenum"><a name="Page_91" id="Page_91">[91]</a></span> -lika stor som två vanliga. Han är så röd, -att var buske han slår ned på tycks stå i -brand. Det är alldeles säkert att någon har -rått om honom, och han tar mig för den -mannen. Jag kan med lätthet komma honom -så nära som tre alnar. Han är den vackraste -fågel jag nånsin har sett, och vad -sången beträffar, så har han slutat med väderleken, -och i dag bjuder han folk på sitt inflyttningskalas. -Han har varit där ensam i -en vecka och sjungit alldeles överdådigt vackert, -men i dag har han fått sig en liten fru, -och han är lika uppspelt som jag var på min -tid. Jag är riktigt rädd, att han skall spränga -strupen.»</p> - -<p>Maria fnös till.</p> - -<p>»Nåja, kom inte med, om du är trött, -mitt gull», sade bonden. »Jag trodde det -kanske kunde roa dig. Mig har han gjort -riktigt gott. Jag har blivit så smidig i alla -leder, att jag nästan ertappar mig själv med -att springa uppför fåran, och sedan går jag -helt långsamt ner till staketet, för att få vara -nära honom så länge jag kan.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_92" id="Page_92">[92]</a></span></p> - -<p>Maria stirrade på honom. »Har du blivit -fjollig, Abraham?» frågade hon.</p> - -<p>Abraham småskrattade. »Inte ett dugg -mindre fjollig kommer du att bli, mitt gull, -då du väl får ögonen på den där gynnaren. -Kom nu, om du har tid. Du är bjuden. -Han bjuder hela trakten att komma.»</p> - -<p>Maria sade ingenting mera, men inom -sig bestämde hon sig för, att hon inte hade -tid att springa efter en fågel, då hon hade -sitt hushåll och sin vårsömnad att sköta. Då -hon kom ihåg Abrahams hänryckta lovord -över sångaren och kände en fläkt av doftfylld -vårluft, i det hon gick från köket till -brunnen, måste hon medge, att det var en -frestelse att gå; men hon slutade sitt förmiddagsarbete -och slog sig beslutsamt ned -vid sin söm. Hon sydde flitigt, drog till -tråden med en rask rörelse, som hon lärt sig -av åratals övning, och om hennes ögon drogos -mot floden och hon ofta gjorde pauser och -lyssnade uppmärksamt, visste hon ej själv av -det. Vid tvåtiden greps hon av en oro, som -pockade på att tillfredsställas. Hon knep<span class="pagenum"><a name="Page_93" id="Page_93">[93]</a></span> -hårt ihop läpparna, fick en rynka i pannan -och fortfor att sy. Halv tre lade hon ned -händerna i knät, Abrahams nya buldanskjorta -gled ned på golvet, och hon reste sig tveksamt -och gick till garderoben, där hon tog -fram sina galoscher och satte dem framför -köksspiseln för att ha dem till hands, ifall -hon behövde dem.</p> - -<p>»Ånej», mumlade hon, »jag skall ha den -här skjortan färdig i eftermiddag. Jag skall -kärna smör och baka på förmiddagen, och -på eftermiddagen kommer Mary Jane Simms -och hälsar på.»</p> - -<p>Hon gick tillbaka till fönstret och tog upp -skjortan och sydde i en halvtimme med ovanlig -fart; men klockan tre lade hon ifrån sig -arbetet, öppnade köksdörren och tittade nedåt -floden.</p> - -<p>Luften var full av den tidiga vårens hela -berusning. Brisen, som fläktade på hennes -kinder, var mättad med en fin doft av frömjöl -och den syrliga, friska lukten av nyutslaget -löv. Ringlande sig mot himlen som -ett vinkande finger steg en spiral av violett<span class="pagenum"><a name="Page_94" id="Page_94">[94]</a></span> -och grå rök upp från den hög av trädrötter, -som Abraham höll på att bränna, och här -och där i omnejden syntes ett dussin andra -rökar, vittnande om hans grannars flit. Likt -sorlet av avlägsen musik hörde hon de surrande -vingarna av hundratals bin, som kantade -vattenhon, vilda av törst. På vedstapeln -pladdrade pärlhönan oavlåtligt: »Fut rack! -Fut rack!» Över gården kom den gamla -kalkontuppen med solfjäderformigt utspärrad -stjärt och raspande, släpande vingar och gav -i en serie av explosiva läten uttryck åt sin -förtjusning över vårens och kärlekens tid. I -stalldörren utmanade Bramaputratuppen muntert -till strid på liv och död en av sitt eget -släkte en halv mil därifrån. Från floden -hördes det gälla snattrandet av hennes blågråa -gåskarl som vaktade sitt harem. På -hönsgården höllo hönsen en larmande kackelkonselj, -och fähustomten var full av boskap, -som råmade efter hagens frihet, fastän den -ännu ej var färdig till bete. Den lilla gumman, -som stod där och tvekade i dörröppningen, -tyckte att hela naturen hade sammansvurit<span class="pagenum"><a name="Page_95" id="Page_95">[95]</a></span> -sig att locka henne från hennes arbete, -och just i detsamma smattrade klar och befallande -kardinalens maning: »Kom hit! Kom -hit!»</p> - -<p>Hennes ansikte uttryckte den djupaste -förvåning. »Så sant jag lever», sade hon, -»har han inte ändrat sin sång! Det var det -Abraham menade med, att jag var inbjuden. -Han bjuder folk att se på sin maka. Nu -går jag.»</p> - -<p>Hennes kinder rodnade lätt av förväntan. -Hon tog skyndsamt på sig galoscherna och -kastade en gammal schal över sitt huvud. Hon -gick över gården, följde gångstigen genom -fruktträdgården och kom ut till landsvägen. -Nedanför logen vek hon av och försökte -snedda. Smutsen var djup och seg, och hon -tappade en galosch, men med tillhjälp av en -käpp fiskade hon upp den igen och satte -den på sig, balanserande på den andra foten.</p> - -<p>»Det hade just varit trevligt, om jag -hade ramlat omkull i den här smörjan», mumlade -hon.</p> - -<p>Hon gick in i logen och kom ut igen<span class="pagenum"><a name="Page_96" id="Page_96">[96]</a></span> -efter en minut, stängde sorgfälligt dörren, -gick åter över vägen och styrde kurs utmed -rågångsstaketet nedåt floden.</p> - -<p>Halvvägs ute på fältet såg Abraham henne -komma. Det är onödigt att tala om, hur -många gånger han under loppet av eftermiddagen -hade tittat åt det hållet. Han gav -gamla Grållan lösa tömmar och kom rusande -utför sluttningen, rödblommig, med lysande -ögon och med ett fast tag om plogen, som -lade upp en rand av svart mylla, där den -gick fram.</p> - -<p>Maria betraktade hans upphettade ansikte -och strålande ögon och förstod, att hela hans -varelse gav uttryck åt en hemlig stolthet och -glädje.</p> - -<p>»Abraham», frågade hon allvarligt, »har -du fått igen dina krafter?»</p> - -<p>»Ja», utbrast Abraham och ryckte av sig -sin gamla filthatt och tittade in i kullen liksom -för att söka inspiration. »Det är just -rätta ordet, mitt gull! Jag har fått igen mina -krafter. Fått dem av en liten rödfink. Vårens -kraft! Sångens kraft! Kärlekens kraft! Om<span class="pagenum"><a name="Page_97" id="Page_97">[97]</a></span> -den där stackars lilla röda skottavlan för -någon simpel bonddrängs kula kan åstadkomma -så mycken livsglädje i dag, så är det -inte mer än rätt och billigt, att en resonerande, -tänkande man också skall kunna tillägna -sig litet av livets välsignelse. Du har -rätt, Maria; jag har fått igen min kraft. Det -är Vår herres kraft, men av den där lilla -rödfinken har jag lärt mig att ta den i besittning. -Kom hit, Maria!»</p> - -<p>Abraham lindade tömmarna om plogens -handtag och ledde försiktigt sin hustru till -staketet. Han letade rätt på ett stycke tjock -bark åt henne att stå på och placerade henne, -där hon var dold av en stor ek. Sedan -ställde han sig bakom henne och pekade på -sumaken och fågelhonan.</p> - -<p>»Håll dig bara stilla i en minut, så blir -du hederligt lönad för att du kom hit, mitt -gull», viskade han.</p> - -<p>»Jag tror aldrig jag har sett en sån ful -fågel som hon», svarade Maria.</p> - -<p>»För honom är hon en förstklassig skönhet.<span class="pagenum"><a name="Page_98" id="Page_98">[98]</a></span> -Han har ingenting att anmärka på -henne, må du tro», sade Abraham.</p> - -<p>Bruden hoppade skyggt av och an i sumaken. -Hon hackade på de torra bären och -försökte ofta fiffa upp sin fjäderskrud, som -verkligen hade blivit illa nedsmutsad, och vid -näbben hade hon en droppe torkat blod. -Man såg tydligt, vilka svårigheter hon gått -igenom, och ändå var hon en ofantligt intagande -fågel, ty hennes knubbiga kropps -mjuka linjer syntes under fjädrarna, och i -stället för att andra medlemmar av kardinalfamiljen -vanligen hade vassa svarta ögon, -voro hennes milt bruna och strålade av en -öm glans, som man ej kunde missta sig på. -Hon var en vacker fågel, och hon gjorde -allt vad hon kunde för att göra sig fin och -prydlig igen. Det syntes tydligt av hennes -rörelser hur blyg hon var, och ändå stannade -hon kvar i sumaken, som om hon varit -rädd för att lämna den, och tittade ofta -väntansfullt ut mellan trädtopparna.</p> - -<p>Det kom ett jubelrop nedifrån floden. -Den lilla fågeln slätade till sin fjäderskrud<span class="pagenum"><a name="Page_99" id="Page_99">[99]</a></span> -och väntade oroligt. Nu kom kardinalen som -en flammande raket och ropade på henne i -flykten. Han slog sig ned bredvid henne, -stoppade litet mat i hennes näbb, gav henne -en kyss för att befordra matsmältningen, lät -sin näbb smekande glida över hennes vingfjädrar -och flög till benvedsbusken. Kardinalfrun -njöt av maten hon fick. Det var just -vad hennes gom ville ha. Hon tyckte om -kyssen och smekningen, var på det hela taget -förtjust i allt vad han gjorde för henne, och -med erkänslan för hans ömhet kom ångern -över den förfärliga jakt hon tvingat honom -till i sin dåraktiga rädsla och en impuls att -vedergälla honom. Hon gjorde ett litet hopp -mot benvedsbusken, och det var ett förtjusande -lockrop hon sände honom. Med en -gäll vissling av triumferande stolthet svarade -kardinalen med att ögonblickligen svinga sig -upp till henne.</p> - -<p>Bonden grep hårdare om sin hustrus axel, -men Maria vände sig emot honom med blixtrande, -tårfyllda ögon. »Och du vill gå och -gälla som en anständig människa, Abraham?»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_100" id="Page_100">[100]</a></span></p> - -<p>»Anständig?» upprepade den förvånade -Abraham. »Anständig? Det skulle jag tro -att jag är.»</p> - -<p>»Jag tror inte att du är det», svarade -hans hustru häftigt. »Du vet inte vad anständighet -vill säga, då du står där och pekar -på dem. De ä’ inga fåglar. De ä’ mer än -fåglar. De ä’ människor! Precis vanliga -människor!»</p> - -<p>»Maria», bad Abraham, »Maria, mitt -gull ...»</p> - -<p>»Jag riktigt skäms för dig», inföll Maria. -»Hur tror du hon skulle känna det, om hon -visste, att här stod en karl och pekade på -henne? Har hon inte rättighet att vara kärleksfull -och öm? Har hon inte rättighet att -vedergälla honom så gott hon förstår? De -ä’ precis som vanliga mänskliga varelser, och -jag vet inte, hur du kan ha rätt att spionera -på en kvinna, då hon gör det bästa hon -förstår.»</p> - -<p>Maria slet sig ifrån honom och gav sig -i väg utmed staketet.</p> - -<p>Med några långa steg hade Abraham<span class="pagenum"><a name="Page_101" id="Page_101">[101]</a></span> -henne i sina armar, och hans vissnade kind -med sina vårblommor trycktes emot hennes -likaledes vissnade och tårfuktade.</p> - -<p>»Maria», viskade han osäkert, »Maria, -mitt gull, det var inte min mening att visa -någon missaktning för kvinnokönet.»</p> - -<p>Maria torkade sina ögon med schalsnibben. -»Det tror jag nog, Abraham», medgav hon, -»men du är alldeles lik alla andra män. Du -tänker dig aldrig för! Fortsätt nu att plöja -och låt den där lilla fågelhonan vara i fred.»</p> - -<p>Hon lösgjorde hans armar och ämnade -ge sig i väg hem.</p> - -<p>»Mitt gull», ropade Abraham saktmodigt, -»efter du har tagit med dig fickan full av -vete åt dem, kan du lika gärna låta mig få -det.»</p> - -<p>»Herre je!» utbrast Maria och rodnade. -»Jag glömde alldeles av mitt vete! Jag tänkte, -att det kanske var ont om mat för dem, -efter det är så tidigt på året, och om du -vill strö ut litet vete och några brödsmulor -åt dem, kunde de kanske stanna här och häcka -i sumaken, efter du är så förtjust i dem.»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_102" id="Page_102">[102]</a></span></p> - -<p>»Det är just vad jag innerligt önskar att -de måtte göra och jag har haft med mig mat -och kelat med honom så gott jag har kunnat -i en hel vecka», sade Abraham, i det han -föll på knä och formade sina händer till skålar, -medan Maria flyttade över vetet till dem -från sina förklädesfickor. »Jag skall strö ut -det på staketribban, och om en kvart komma -de och ta det. Tack, Maria, det var snällt -av dig att tänka på det.»</p> - -<p>Maria såg oavvänt på honom. Så rar -han var! Så rar han alltid hade varit! Så -lyckliga de voro tillsammans! »Abraham», -sade hon tvekande, »är det något annat jag -kan göra för ... dina fåglar?»</p> - -<p>De voro annars förbehållsamma varelser, -och den inblick de den dagen fått i varandras -väsen, var en överraskning, som de knappast -visste hur de skulle uppta. Abraham sade -ingenting ... han kunde inte. Han skakade -långsamt på huvudet och grep sig an med -plogen, fuktig i ögonen. Maria styrde kurs -mot rågångsstaketet, men hon stannade flera -gånger för att lyssna, och det var inte underligt,<span class="pagenum"><a name="Page_103" id="Page_103">[103]</a></span> -ty alla rödfinkar från flodens stränder -hade samlats omkring sumaken för att se -efter, om det pågick någon batalj i fåglarnas -rike, men det var bara kardinalen, som slog -saltomortaler i luften och ropade med översvallande -iver: »Kom hit! Kom hit!»</p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_104" id="Page_104">[104]</a></span></p> - -<h2>FJÄRDE KAPITLET.</h2> - -<p>Hon hade tagit sumaken i besittning. -Platsen för boet hade hon sett ut, och han -gillade högljutt hennes val. Hon anbragte -den första torra kvisten, och efter att ha -granskat den noggrant tillbragte han dagen -med att bära till henne andra, så lika den -som möjligt. Om hon behövde torra grässtrån, -bar han till henne sådana, tills hon -började släppa ner dem på marken. Om hon -flätade in ett stycke vinstocksbark, skalade -han vinstocken, tills hon inte ville ha mera. -Under de dagarna tänkte han icke ett ögonblick -på, att han var den största kardinalen -i skogen, och han hade glömt, att han bar -röd uniform. Hon var ingen skicklig byggmästare. -Hennes näste var ett löst sammanfogat -skrälle, men hon hade byggt det och -hade tillåtit honom att hjälpa till. Det var<span class="pagenum"><a name="Page_105" id="Page_105">[105]</a></span> -hennes, och han improviserade en hymn till -dess pris. Varje morgon slog han sig ned -på kanten av boet och tittade i stum förvåning -på varje nytt, vackert ägg, och varje -gång hon kom för att ruva, satt hon som -förhäxad och betraktade sina skatter i stolt -hänryckning.</p> - -<p>Sedan betäckte hon dem med sitt varma -bröst och riktade tillbedjande blickar på kardinalen. -Om han sjöng från benvedsbusken, -vände hon sig åt det hållet. Om han begav -sig ut på åkern efter mask, stod hon över -sina ägg och tittade ner och bevakade varje -hans rörelse med oförställd oro. Kardinalen -glömde bort att vara egenkär över sin skönhet, -men hon njöt av den varje stund på -dagen. Obeskrivligt skygg och rädd hade -hon varit under frieriet, men det gottgjorde -hon genom att vara en ojämförligt hängiven -maka.</p> - -<p>Och kardinalen! Han var förvånad över -att finna sig i stånd till så många och så -växlande känslor. Icke nog med att han -ruvade, medan hon gav sig ut för att bada<span class="pagenum"><a name="Page_106" id="Page_106">[106]</a></span> -och ta motion. De finaste läckerbitarna bar -han till henne. Då hon inte ville ha mera, -satte han sig många gånger om dagen på -en gren tätt bredvid nästet, och med tillslätade -fjädrar och nedlagd kam betraktade -han henne med stum, vördnadsfull andakt.</p> - -<p>Han förde ett förskräckligt väsen nere -på flodstränderna. Men i sumaken gav han -icke ifrån sig det svagaste »tjip», som kunde -dra till sig uppmärksamheten. Han var så -angelägen att ej bli bemärkt, att han föreföll -bara hälften så stor som han egentligen var. -Alltid, då han flög ut, gav han henne en -liten öm kyss och drog sin näbb över hennes -vinge — en smekning, som han själv hittat -på och som han njöt av att få ge henne.</p> - -<p>Om han kände med sig, att han störde -henne för ofta, satte han sig i benvedsbusken -och sjöng för livet, om kärlek och lycka. -Hans musik var mindre larmande nu. De -höga, stoltserande, klingande lidelsefulla tonerna -hade blivit mjukare och mera dämpade. -Han improviserade vaggvisor. Han sade -henne, hur högt han älskade henne, hur han<span class="pagenum"><a name="Page_107" id="Page_107">[107]</a></span> -skulle kämpa för henne, hur han vakade över -henne, hur han skulle ge signal, om någon -fara nalkades, hur stolt han var över henne, -vilket ypperligt bo hon hade byggt, hur -vackra han tyckte hennes ägg voro, vilka -präktiga ungar det skulle kläckas ur dem. -Full av ömhet, smältande av kärlek sjöng -kardinalen för sin lilla tåligt ruvande maka: -»Så kär! Så kär!»</p> - -<p>Bonden lutade sig mot sin såningsmaskin -och lyssnade uppmärksamt på honom. »Jag -kan svära på, att han har ändrat sin sång -nu igen, och den här gången kan jag sannerligen -inte förstå vad han säger.» Varje gång -kardinalen höjde sin röst, tystnade såningsmaskinens -skrammel, och Abraham lyssnade -ivrigt till tonerna och funderade vitt och brett -över dem.</p> - -<p>En kväll sade han till sin hustru: »Maria, -har du givit akt på rödfinken de sista dagarna? -Han har ändrat sin sång till en ny -melodi, och den här gången är jag alldeles -bet. Om det gällde livet, kan jag inte förstå -vad han säger. Tänk, om du skulle gå<span class="pagenum"><a name="Page_108" id="Page_108">[108]</a></span> -dit ner i morgon och försöka, om du kan -leta ut det åt mig. Det skulle vara bra -roligt att veta det.»</p> - -<p>Maria kände sig smickrad. Hon hade -alltid trott, att hon hade ett gott musiköra. -Här var ett tillfälle att pröva det och på -samma gång göra Abraham till viljes. Hon -raskade ifrån sig sysslorna följande morgon -och smög sig ner till rågångsstaketet. Hon -gömde sig bakom eken, spetsade öronen och -lyssnade ivrigt och med klappande hjärta. -»Klipp, klipp», ljöd såningsmaskinen, då -Abrahams rara gamla ansikte kom knogande -uppför sluttningen. »Tjip! Tjip!» varnade -kardinalen, i det han flög till sin maka.</p> - -<p>Han gav henne litet mat, strök hennes -vinge, slog sig sedan ned i benvedsbusken -och sjöng om den kärlek, som tagit makten -över honom. Medan han drillade sin ömma, -smekande visa, översatte den lyssnande kvinnan -den i sitt hjärta, och likaså gjorde den -ruvande fågeln.</p> - -<p>Med strålande ögon och upphettade kinder -ilade hon utmed staketet. Flämtande av<span class="pagenum"><a name="Page_109" id="Page_109">[109]</a></span> -iver mötte hon Abraham halvvägs på återvägen. -Glömmande sin vanliga tillbakadragenhet -slog hon armarna om hans hals, drog -hans kind intill sin och utropade: »Å, Abraham, -jag har det! Jag har det! Jag vet, -vad han säger. Å, Abraham, min älskade -vän! Min egen! Så kär för mig! Så kär!»</p> - -<p>»Så kär! Så kär!» upprepade kardinalen.</p> - -<p>Förvåningen i Abrahams min övergick till -förståelse, och han utbrast:</p> - -<p>»Ja, min själ, du har hittat på det du, -mitt gull! Det är just vad han säger, det -är klart som dagen. Jag hör det tydligare -än allt annat, som han hittills har sjungit, -och nu förstår jag det.»</p> - -<p>Han slog armarna om Maria, tryckte -hennes huvud mot sitt bröst med sin darrande -gamla hand, och det ansikte han vände -mot morgonljuset var skönt.</p> - -<p>»Jag önskar innerligen», sade han med -en dallring på rösten, »att alla levande varelser -på jorden förstode den visan så bra som jag -och den där rödfinken!» Med armen om varandras -liv lyssnade de med förtjust min, och<span class="pagenum"><a name="Page_110" id="Page_110">[110]</a></span> -över åkern kommo kardinalens smältande -toner svävande: »Så kär! Så kär!»</p> - -<p>Hädanefter blev Abrahams kärlek till fågelfamiljen -en stilla mani. Han bar mat till -staketet varje dag, antingen det var regn -eller solsken, lika regelbundet som han ryktade -och fodrade Nancy i stallet. Omtanken -för och tillgivenheten för kardinalen utvecklade -i hans ömma gamla hjärta en böljande -flod av sympati för alla fåglar, som häckade -på hans ägor.</p> - -<p>Han drev ner en stolpe för att utmärka -det ställe på åkern, där piparehonan låg på -ägg, så att han inte skulle låta Nancy trampa -ned boet. Då han sköt för stängerna i ledet -borta vid vägen, var han alltid noga med -att låta den tredje vara nere, ty en sparv -häckade i stolphålet, där den annars skulle -ha passats in. Alar och nyponbuskar fingo -växa ostörda utmed hans gärdesgårdar den -våren, om han upptäckte, att de hyste en -liten fågelmor med ängsliga ögon. Han lämnade -en kvadratmeter klöver oskuren, emedan -han tyckte, att lärkan, som sjunger närmare<span class="pagenum"><a name="Page_111" id="Page_111">[111]</a></span> -den högstes tron än någon annan fågel, hade -lärt sig en och annan ton av de osynliga -änglakörernas sång och med ojämförlig renhet -och ömhet lät dem klinga ner till sin -ruvande maka, vars hem och lycka skulle bli -förstörda, om lien fick gå över denna gröna -fläck. Ända till hösten uppsköt han att -bränna upp rishögen efter vårkvistningen, -bakom fruktträdgården, då han fann, att ett -vackert trastpar bodde där, och han njöt -nästan lika mycket av trastens sång som av -lärkans. Han lämnade kvar en ihålig och -murken gren på det gamla rödastrakanträdet, -ty då han kom för att hugga av den, flaxade -ett par sidensvansar omkring där, vilda -av oro.</p> - -<p>Hans fickor voro buktiga av vete och -brödsmulor, och hans hjärta var stort av -lycka. Det var hans ålderdoms gyllene vår. -Himlen hade aldrig förefallit så blå eller jorden -så skön. Kardinalen hade öppnat hans -själs källor; livet fick ny färg, ny glädje, och -varje Guds verk uppenbarade en frisk och -hittills ej uppskattad älsklighet. Själva hans<span class="pagenum"><a name="Page_112" id="Page_112">[112]</a></span> -muskler tycktes mjukna, och ny styrka vaknade -för att möta hans uppåtsträvande själs -önskningar. Han hade icke på åratal fullbordat -sitt dagsverke så lätt och med sådant -nöje, och han kunde se, hur hans föryngring -återspeglades hos Maria. Hon svävade lätt -omkring i huset med avbrutna visstumpar, -som till och med smekte Abrahams öron -ljuvligare än fåglarnas toner, och de sista -dagarna hade han märkt, att hon klädde om -sig till sin eftermiddagssömnad, tog på sig -sin söndagsspetskrage och ett vitt förkläde. -Han for genast till staden och köpte henne en -vackrare krage än hon någonsin ägt i hela -sitt liv.</p> - -<p>Sedan sökte han upp en skyltmålare och -kom hem med en hop brädlappar, på vilka -stod målat med stora, svarta, lång väg synliga -bokstäver:</p> - -<p><i>Jakt är ej tillåten på dessa ägor.</i></p> - -<p>Han föreföll litet förlägen, då han visade -dem för Maria. »Det tycks mig litet ovänligt<span class="pagenum"><a name="Page_113" id="Page_113">[113]</a></span> -att sätta upp sånt här för mina grannar», -erkände han, »men saken är den, att det är -inte så mycket grannarna som inte mera -pojkarna, som behöva uppfostras, och så de -där stadsmänniskorna, som kalla sig sportsmän -och döda en kolibri för att se, om de -kunna träffa den. Det fanns en tid, då träd -och buskar voro fulla av fåglar och ekorrar -och det vimlade av kaniner och fisken riktigt -trängdes i floden. Jag brukade då fånga så -många vaktlar och vilda kalkoner här i närheten, -som man kunde behöva för att få litet -omväxling i matsedeln. Det var alltid min -föresats att ta litet och lämna litet kvar. Men -se hur det är nu. Det är en riktigt stor -händelse, om jag nånsin kan få en tvåmarksgös. -Jag skulle bli nästan vettskrämd, om -jag finge höra en vild kalkon skrocka, och -vad småfåglar beträffar, finns här ungefär -fjärdedelen mot förr, men i stället få vi säden -förstörd av insekter. Jag skulle kunna göra -vad som helst för småfåglarna för deras sång -och deras färg och nätta, lekfulla fasoner, -men jag är inte så dum, att jag inte ser,<span class="pagenum"><a name="Page_114" id="Page_114">[114]</a></span> -vad de göra för mig i stället. De här anslagstavlorna -ska sättas upp, och jag gratulerar -den, som jag ertappar med att göra -illa mot mina fåglar.»</p> - -<p>Maria betraktade anslagen tankfullt. »Du -borde då inte vara tvungen att sätta upp -dem», sade hon slutligen. »Om det är så -ordnat, att det är bra för dem att vara här -och lagar ha stiftats för att skydda dem, -borde människorna bära sig förståndigt åt -och låta dem vara i fred. Jag har aldrig i -mitt liv varit så intresserad av fåglar som -nu, och jag skall också ha ögonen med mig. -Om du hör middagsklockan ringa ett slag, -då du är ute på åkern, så vet du att det -betyder, att det är någon, som smyger omkring -med bössa.»</p> - -<p>Abraham tog fast Maria och gav henne -en smällkyss på kinden, där flickårens rosor -ännu blommade för hans räkning. Sedan -fyllde han sina fickor med säd och brödsmulor -och gick ner till floden för att duka -bord åt kardinalen. Han hörde hans skarpa, -gälla »tjip», och hans ömma, veka kärlekstoner,<span class="pagenum"><a name="Page_115" id="Page_115">[115]</a></span> -då han kom ut från logen, och hela -vägen till sumaken klingade de i hans -öron.</p> - -<p>Kardinalen mötte honom vid hörnet av -åkern och flaxade över buskar och staket -endast några meter från honom. Då Abraham -hade strött ut sitt förråd på staketribban, -kom fågeln trippande och vickande -med huvudet, tog elegant upp en brödsmula -och flög till sumaken med den. Hans -maka tog emot den med förtjusning, och -han förde till henne den ena godbiten efter -den andra, tills hon nekade att öppna näbben -efter mera. Han åt själv en lätt kvällsvard, -sedan svingade han sig upp i vinrankan och -avslutade dagen med en timmes musik. Då -och då riktade han ett muntert frågande öga -på Abraham, men icke ett ögonblick förlorade -han nästet och sin lilla knubbiga gråa -fru ur sikte. Hon ruvade över äggen, och -han ruvade över henne, och för att hon -skulle förstå djupet och ståndaktigheten i -hans hängivenhet, sade han henne upprepade -gånger med alla de ömma nyanser han kunde<span class="pagenum"><a name="Page_116" id="Page_116">[116]</a></span> -lägga in i sina toner, att hon var honom -»så kär, så kär!»</p> - -<p>Kardinalen hade aldrig anat, att ankomsten -av den maka han så mycket längtat -efter skulle fylla hans liv med så oändlig -glädje. Men just samma dag, som lyckan -tycktes ha nått sin höjd, blev det sorg i -sumaken. Han hade fördröjt sig med att -jaga en fet mal, som han nödvändigt ville -ha åt sin maka, och hon hade blivit outhärdligt -törstig och lämnade boet för att flyga -ner till floden. Då han såg henne där, skyndade -han sig allt vad han förmådde för att -ruva äggen i hennes ställe, och han kom -just lagom för att se en tjuvaktig röd ekorre -kila i väg med ett ägg.</p> - -<p>Med ett ursinnigt skrik kastade kardinalen -sig över honom. Hans vilda angrepp -kostade ekorren ett öga, men fågelfar förlorade -också en unge, ty ekorren tappade -ägget utanför nästet. Kardinalen plockade -bedrövad upp de skvallrande skalen, så att -inte någon, som fick se dem, skulle titta upp -och upptäcka hans skatter. Det var tre ägg<span class="pagenum"><a name="Page_117" id="Page_117">[117]</a></span> -kvar, och den ruvande fågeln sörjde så bittert -över den förlorade, att kardinalen satt -tätt bredvid nästet hela dagen och viskade -om och om igen, för att trösta henne, att hon -var honom »så kär, så kär».</p> - -<hr /> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_118" id="Page_118">[118]</a></span></p> - -<h2>FEMTE KAPITLET.</h2> - -<p>»Se hit! Se hit!» ropade kardinalen.</p> - -<p>Denna uppmaning klingade om och om -igen från hagtornsträdets högsta gren, och -ändå var det inte hans uppriktiga mening. -Han var utom sig av en ny, härlig extas, -och han kunde omöjligt låta bli att ge utbrott -åt sina känslor. Han befallde bonden -och varje annan hår- eller fjäderbeväxt invånare -i floddalen att titta, men sedan flaxade -och for han omkring som en galning, -om någon av dem vågade sig komma nära, -ty det tilldrog sig stora händelser i sumaken.</p> - -<p>Under de sista dagarna hade kardinalen -ruvat en timme varje morgon, medan hans -maka tog sig motion, badade och putsade -sig på solgrenen. Han hade kommit till -henne i morse som vanligt, och hon såg på -honom med ängsliga blickar och vägrade att<span class="pagenum"><a name="Page_119" id="Page_119">[119]</a></span> -röra sig ur stället. Han hade satt sig på -kanten av nästet och upprepade gånger sökt -övertala henne att ge sig av. Hon purrade -endast upp sina fjädrar och försökte vända -på äggen; som hon ruvade, men ville inte -ge sig ut. Kardinalen sträckte sig fram och -puffade lätt till henne med sin näbb för att -påminna henne, att det var hans tur att ruva, -men hon såg nästan vredgat på honom och -gav honom ett vasst nyp, och då förstod -han, att hon inte ville bli störd. Han bar -till henne alla läckerheter han kunde finna -och satt nästan hela dagen hopkrupen bredvid -henne i spänd oro.</p> - -<p>Det var långt lidet på eftermiddagen, då -hon äntligen gav sig ut för att dricka, nästan -försmäktande av törst. Knappast hade hon -slagit sig ned i en pilbuske och böjt sig ut -över vattnet, förrän kardinalen satt på nästets -kant. Han undersökte det noga, men -han kunde ej se någon förändring. Han böjde -sig fram för att sorgfälligt granska äggen, -och någonstädes ifrån kom det svagaste lilla -»tjip» han någonsin hört. Kardinalen reste<span class="pagenum"><a name="Page_120" id="Page_120">[120]</a></span> -sin kam och flög ner till pilarna. Det var -ingen fara i sikte, och hans maka doppade -begärligt sin skära näbb i vattnet. Han återvände -till vaggan och lyssnade uppmärksamt, -och åter hörde han det svaga pipet. Under -boet, runt omkring det och i hela sumaken -sökte han, tills han slutligen helt villrådig -åter slog sig ned på nästets kant. Ljudet -var så mycket tydligare där, att han plötsligt -böjde sig fram och smekte äggen med näbben, -och nu visste kardinalen, hur det förhöll -sig! Han hade hört det första pipet av sina -i skalen inneslutna ungar!</p> - -<p>Med ett vilt skrik gjorde han en volt ut -i luften. Hans hjärta klappade, så att han -var nära att kvävas. Han sköt som en pil -ner till floden. Om han slog sig ned i en -buske, var det endast för en sekund, sedan -gav han sig ut igen och jagade framåt i -yrande flykt. Han svingade sig upp i toppen -på det högsta tulpanträdet och ropade uppåt -himlen till lärkan: »Se hit! Se hit!» Han -rusade i väg ner till strandsluttningen och -talade om det för snäpporna, sedan hälsade<span class="pagenum"><a name="Page_121" id="Page_121">[121]</a></span> -han på i buskarna och underrättade trastarna -och rödhakesångarna. I sin fadersömhet blev -han så yr av glädje, att han glömde sin -vanliga högdragenhet och fraterniserade med -varje fågel utmed den glittrande floden. Han -lade till och med bort sin försiktighet och -tjippade i sumaken och smekte sin maka på -ett så larmande sätt, att hon såg på honom -med en sträng blick och gav hans vinge en -häftig puff för att återföra honom till besinning.</p> - -<p>Den natten sov kardinalen i sumaken helt -nära sin maka, och han blundade endast med -ett öga i sänder. Tidigt på morgonen, då -han bar till henne den första födan, fann han, -att hon satt på nästets kant och kastade ut -bitar av äggskal, och då han kröp fram för -att titta, såg han den allra minsta lilla korallröda -unge med slutna ögon och små tappar -av silkeslent dun. Dess näbb var vidöppen, -och fastän hans hjärta var ännu mera fullt -än föregående dag, förstod han vad det betydde, -och i stället för att uppstämma nya -jubelsånger, grep han sig an med sina faderliga<span class="pagenum"><a name="Page_122" id="Page_122">[122]</a></span> -plikter och började söka efter mat, ty -nu fanns det två tomma krävor i familjen. -Följande dag voro de fyra. Då fick han -verkligen arbeta. Så ivrigt han sökte, och -hur glatt flög han ej till sumaken med varenda -läcker bit! Ungarna voro för små för -att modern skulle kunna lämna dem, och de -första dagarna var kardinalen ständigt i farten.</p> - -<p>Om han ej kunde finna tillräckligt utsökt -föda åt dem i träden eller buskarna eller -bland bondens gåvor, flög han ner på marken -och sökte som en bofink. Han glömde, -att han behövde doppa sig eller hade en -särskild plats, där han tog solbad; men var -han kom uppstämde han oavlåtligt sitt entusiastiska: -»Se hit! Se hit!»</p> - -<p>Hans maka gav aldrig ett ljud ifrån sig. -Hennes ögon voro större och mildare än -någonsin, och de tindrade av en jämnt brinnande -kärlekslåga. Hon pysslade så ömt om -sina tre röda små pyren. Hon var så upptagen -av att mata, smeka och kela med dem, -att hon glömde sig själv, tills hon blev riktigt -mager. Då kardinalen kom med mat,<span class="pagenum"><a name="Page_123" id="Page_123">[123]</a></span> -var hon idel kärlek och tacksamhet för hans -hängivna omsorger, och en gång sträckte -hon sig fram och kysste ömt hans vinge. -»Se hit! Se hit!» ropade kardinalen, och i -sin extas glömde han sig åter och sjöng i -sumaken. Sedan hämtade han föda ivrigare -än någonsin för att överskyla sin förseelse.</p> - -<p>Bonden visste, att det ännu var en timme -till middagen, men han var så angelägen att -få berätta nyheten för Maria, att han ej kunde -stå ut med sin spänning en minut till. Det -ljöd en ny sång från sumaken. Han hade -hört den, då han for över den första tegen -med harven. Han hade lyssnat ivrigt och -nästan genast uppfattat meningen: »Se hit! -Se hit!» Han band den gamla gråa märren -vid inhägnaden för att hindra henne från att -äta av den unga säden och gick genast bort -till sumaken. Genom att klättra upp i hagtornsträdet -kunde han titta in i boet med de -vackra små ungarna, som nu väl skyddades -av lövverket som av en solfjäder. Abraham -tyckte, att han omöjligen kunde vänta till -middagen. Han undersökte kritiskt seltyget<span class="pagenum"><a name="Page_124" id="Page_124">[124]</a></span> -i hopp att ett spänne saknades och försökte -upptäcka något fel på harven, så att han -skulle bli tvungen att gå hem efter ett verktyg; -men han kunde inte finna skymten av -en förevändning att gå. Då han hade väntat -ännu en stund, kunde han ej stå ut längre.</p> - -<p>»Jag har en nyhet att berätta dig, Maria», -ropade han från brunnen, där han låtsades -släcka sin törst.</p> - -<p>»Jaså, verkligen?» svarade Maria med ett -överlägset leende. »Om det gäller rödfinken, -så har han varit här i trädgården tre gånger -på morgonen och ropat: »Se hit!» så han -kunde spräcka strupen, och jag tänkte mig, -att ungarna hade kläckts ut. Är det din -nyhet?»</p> - -<p>»Det var då själva tusan —!» utbrast -Abraham förvånad.</p> - -<p>Mitt på eftermiddagen tog Abraham ut -Nancy och började plöja en fåra, som ledde -rakt ner till sumaken. Han ämnade stanna -där, binda hästen vid staketet och gå ner till -den skuggiga stranden för att hälsa på kardinalen. -Det var mycket varmt, och han<span class="pagenum"><a name="Page_125" id="Page_125">[125]</a></span> -plågades så av hettan, att han i tysthet gladde -sig åt att komma till änden av fåran och åt -den rast han hade lovat sig själv.</p> - -<p>Middagsklockans raska, ivriga slag: »Kling, -klang!» skuro klart och skarpt genom luften. -Abraham höll in Nancy med ett ryck. Det -var den varning Maria hade lovat sända -honom, om hon såg kringstrykare med en -bössa. Han skuggade ögonen med handen, -plirade med skärpt syn och tittade åt alla -väderstreck. Först fick han se en solglimt -blixtra på en gevärspipa, och sedan urskilde -han en jaktklädd man, som kom långsamt -drivande nedåt vägen.</p> - -<p>Abraham band hastigt Nancy vid staketet. -Han skyndade sig så fort han kunde att inta -position bredvid vägen och tuggade på ett -sädesstrå och betraktade helt trankilt landskapet, -då främlingen gick förbi:</p> - -<p>»God dag», sade han i rent av vänlig ton.</p> - -<p>Jägaren fortsatte sin väg utan att se upp -eller ge hörbart svar. För den gammaldags -godmodige Abraham föreföll detta som den -värsta ohövlighet, och det blixtrade till i hans<span class="pagenum"><a name="Page_126" id="Page_126">[126]</a></span> -ögon, och hans röst lät helt tvungen, då han -gjorde en åtbörd med handen och sade:</p> - -<p>»Stanna ett ögonblick, min vän. Efter -ni är på mina ägor, tar jag mig friheten att -fråga, om ni har sett några anslag, som jag -satt upp, angående användandet av skjutgevär.»</p> - -<p>»Jag är inte blind», svarade jägaren, -»och så pass mycket uppfostran har jag fått, -att jag kan läsa edra anslag. De äro för -resten så många och så stora, att jag tror -jag skulle kunna läsa dem, min gubbe lilla, -om jag också inte hade några ögon.»</p> - -<p>Den knappast behärskade snäsiga tonen -och orden »min gubbe lilla» verkade ytterst -irriterande på Abrahams nerver, fastän han -levat sextio år i den största fridsamhet. Glimten -i hans ögon blev vassare och han rätade -upp sig högst betydligt, i det han svarade:</p> - -<p>»Det var just meningen, att de skulle -läsas och förstås! Från landsvägen, som går -förbi stugan där uppe i backen och ner till -floden, från den bortersta gränsen av det här -åkerfältet ner till stranden, räcka mina ägor,<span class="pagenum"><a name="Page_127" id="Page_127">[127]</a></span> -och anslagen gälla varenda kvadratfot av dem. -De ha särskilt gällande kraft i juni, då varannan -buske och gräsrugge hyser en ung -fågelfamilj, och alla andra tider också för -resten. De ha till uppgift att hålla lagens -föreskrifter vid makt och befordra skyddet -av villebråd och sångfåglar, och ni gör nog -klokast i att lägga märke till, att jag inte -är så lastgammal, utan fullkomligt i stånd att -tillvarataga mina rättigheter mot vem det -vara må.»</p> - -<p>Jägarens ton var obestridligen mera hänsynsfull, -då han frågade: »Anser ni det som -ett lagbrott, om en man helt enkelt går över -edra ägor och följer rågången för att komma -till en väns lantgård?»</p> - -<p>»Visst inte!» utbrast Abraham, och hans -lättnad gjorde honom helt hjärtlig. »Naturligtvis -inte. Var så god och gå på bara. -Jag ville bara fästa er uppmärksamhet på, -att fåglar åtnjuta skydd på mina ägor.»</p> - -<p>»Jag ämnar inte alls förfördela edra dyrbara -fåglar, det kan jag försäkra er», svarade -jägaren. »Och om ni vill ha en förklaring<span class="pagenum"><a name="Page_128" id="Page_128">[128]</a></span> -på, varför jag går med bössa i juni -månad, så tillstår jag, att jag hoppades skjuta -en ekorre åt en sjuk vän. Men jag antar, -att till och med <i>det</i> är otillåtet på edra ägor.»</p> - -<p>»Nej, för all del», sade Abraham, »så -oresonlig är jag inte. Är det fråga om sjukdom, -så gläder det mig, om ni kan träffa på -en ekorre. Allt vad jag ville var att få klart -angående fåglarna. Lycka till, god jakt ... -och adjö!»</p> - -<p>Abraham sneddade över åkern till Nancy, -men han vände sig om flera gånger för att -titta efter den glimmande bösspipan, då jägaren -vek av och gick nedåt flodstranden till. -Han såg honom lämna staketet bakom sig -och försvinna i snåret.</p> - -<p>»Han går rakt på sumaken», mumlade -Abraham. »Jag var sannerligen en dumbom, -som inte följde med honom förbi det stället. -Men jag förklarade det ju så tydligt och klart -för honom, och han lovade ju, att han inte -skulle röra fåglarna.»</p> - -<p>Han lösgjorde Nancy och styrde för andra -gången kurs mot sumaken. Han hade plöjt<span class="pagenum"><a name="Page_129" id="Page_129">[129]</a></span> -omsorgsfullt med uppmärksamheten delad -mellan hästen och sädesfältet, men halva fåran -blev illa plöjd, ty hans ögon drogos till kardinalens -bo liksom förhäxade, och hans händer -darrade av högst olämplig sinnesrörelse, -då han grep om plogens handtag. Till sist -höll han in Nancy och stod och tittade ivrigt -nedåt floden.</p> - -<p>»Nu måste han vara i närheten av sumaken», -viskade han. »Men herre Gud, nog -skall jag bli glad, då jag ser bösspipan blänka -på andra sidan om den.»</p> - -<p>Han såg ett litet rökmoln, och ett skrällande -eko rullade mellan Wabashs stränder. -Abraham spärrade upp ögonen, och hans -läppar blevo så underligt vita. Han stod där, -som om han inte kunde röra sig ur fläcken. -»Kling, klang!» ljöd Marias andra varning.</p> - -<p>Darrningen släppte honom, och hans muskler -hårdnade. Det fanns icke ett spår av -reumatisk styvhet i hans rörelser. I en blink -lossade han dragkedjorna från svängeln vid -Nancys bakhovar. Han grep tömmarna, kastade -sig upp på hennes rygg, satte hälarna<span class="pagenum"><a name="Page_130" id="Page_130">[130]</a></span> -i hennes sidor och framåtlutad över hennes -hals som en indian jagade han tvärs över -sädesfältet. Nancys tjugu år föllo av henne, -liksom hennes herres sextio. Utan att förstå -sammanhanget visste hon, att han fordrade -av henne all fart hon kunde åstadkomma, -och med dragkedjorna rasslande och slående -bakom sig sträckte hon ut, så att hon nästan -sopade ungsädens ax med buken, medan hon -flög i väg bort till sumaken. Abraham rätade -upp sig, stoppade handen i fickan, tog -upp en fruktansvärd slidkniv och fällde upp -bladet, medan han red. Då han kom till -staketet, flög han nästan över Nancys huvud. -Han skar sig utmed staketet en duktig -valnötskäpp, strök av löven och spetsade -till den i änden, medan han sprang utmed -stängslet.</p> - -<p>Med detta skräckinjagande vapen i handen -och ögonen mörka av vrede stod han nu -inför jägaren, som trott, att han var på andra -sidan om sädesfältet.</p> - -<p>»Sköt ni på den där rödfinken?» röt han.</p> - -<p>Som sportsmannen ännu höll upp bössan<span class="pagenum"><a name="Page_131" id="Page_131">[131]</a></span> -framför sig och tittade in mellan träden, tjänade -det till ingenting att neka. »Ja, det -gjorde jag», svarade han och låtsades åter -vända sig mot sumaken.</p> - -<p>Abraham gjorde en rörelse framåt, som -om han velat kasta sig över honom. »Träffade -ni honom?» frågade han med skrämmande -lugn.</p> - -<p>»Jag trodde det, men jag antar, att jag -bara vingsköt honom.»</p> - -<p>Abrahams fingrar knöto sig hårt om käppen. -Vid ljudet av vännens röst kom kardinalen -som en flämtande eldslåga mellan -buskarna för att söka beskydd och sköt så -tätt förbi honom, att hans vinge nästan -snuddade vid hans kind.</p> - -<p>»Se hit! Se hit!» skrek fågeln dödsskrämd. -Men icke en fjäder tycktes ha tagit skada.</p> - -<p>Abraham kände en sådan lättnad, att det -var som om han sjunkit ihop en hel tum.</p> - -<p>»Unge man, tacka ni Gud för att ni -bommade på den där fågeln», sade han, »ty -om ni hade dödat honom, skulle jag ha slagit -sönder denna käpp på er rygg, och jag är<span class="pagenum"><a name="Page_132" id="Page_132">[132]</a></span> -mest rädd för att det inte hade slutat med det.»</p> - -<p>Han tog ett steg framåt i sin iver, och -jägaren, som missförstod hans avsikt, höjde -sin bössa.</p> - -<p>»Låt bli det där!» utropade Abraham, i -det han trängde sig genom buskarna, som -hakade sig fast vid honom, revo sönder hans -rock och hindrade honom från att komma -fram. »Låt bli det där! Våga inte att höja -vapen mot mig på min egen mark och sedan -ni har givit mig ert löfte.</p> - -<p>»Ert löfte!» upprepade Abraham med förkrossande -vrede och med en fruktansvärd -min i sitt bleka, skälvande gamla ansikte. -»Unge man, jag har ett par ord att säga er. -Ni är skapad som en man, och ni är klädd -som en man, och ändå skulle den allra skarpsyntaste -människa i denna stund inte ta er -för annat än en hund, som är ute på olovliga -vägar. All tid Vår herre har slösat på -er är förspilld, och er mor har inte heller -haft bättre tur. Jag förmodar Vår herre är -van vid, att hans skapade varelser arta sig -illa, men er mor tycker jag synd om. Gud<span class="pagenum"><a name="Page_133" id="Page_133">[133]</a></span> -skall veta, att en kvinna får lida och slita -för sina barn, men att se en pojke växa upp -till man och bli en lögnare av egen fri vilja! -Unge man, sanning är grundstenen för allt. -Ingen kan uppföra en bra byggnad utan en -fast grund, och ni kan inte bygga upp en -manlig karaktär med en lögn som grundval. -En man, som är en lögnare, duger inte till -någonting. Man kan inte tro på honom under -några av livets förhållanden eller hur han än -beter sig. Ni gav ert hedersord som en man, -och som en man tog jag emot det och gick -min väg och litade på er, och ni svek mig. -Som om inte den där ekorrhistorien också -var en lögn! Har ni någon sjuk vän, som -behöver ekorrbuljong?»</p> - -<p>Jägaren skakade på huvudet.</p> - -<p>»Inte? Det är inte sant, det heller? Jag -tillstår, att ni gör mig nyfiken. Har ni något -emot att tala om för mig, vad det var för -idé av er att slå i mig den där ekorrhistorien?»</p> - -<p>Jägaren talade med ansträngning. »Jag -ville väl skryta med min godhet och ädelhet,<span class="pagenum"><a name="Page_134" id="Page_134">[134]</a></span> -för att ni skulle känna er liten i jämförelse -med mig.»</p> - -<p>»Ville ni, att jag skulle känna mig liten?» -upprepade Abraham förvånad. »Herre min -skapare! Unge man, har ni hört talas om -en bumerang? Det är ett slags vapen, som -används på Borneo eller i Australien eller i -några av de där utländska trakterna, och det -är så gjort, att hedningarna kunna slunga ut -det, och det gör en cirkel och kommer tillbaka -till den, som kastade det. Jag kan inte -se själv, och jag vet inte, hur liten jag förefaller, -men jag vill hellre mista tio år av mitt -liv än att någon skulle ertappa mig med att -se så liten ut som ni gör just nu. Jag antar, -att vi se ut ungefär som vi känna oss här i -världen. Jag känner mig för närvarande ungefär -lika stor som Goliath, men ni är så liten, att -jag har svårt för att alls se, att ni är någon -<i>man</i>. Och ni ville stuka mig! Kan man tänka -sig! Så ung som ni är till på köpet!</p> - -<p>»Och oavsett det där, att ni bröt ert ord, -varför ville ni döda rödfinken? Vem har givit -er rättighet att gå omkring och utplåna en<span class="pagenum"><a name="Page_135" id="Page_135">[135]</a></span> -sådan skönhet och glädje ur världen? Vem -tror ni har gjort den här världen och de ting, -som däri äro? Ni tror kanske, att en sådan -där liten puttefnask som ni har täljt den av -ett träblock, strött ut litet sand till jord, -stoppat ner några frön till träd och hällt -oceaner ur en vattenkanna? Jag vet inte hur -stenlagda gator och stadsmat inverka på en -man, men den, som har levat i sextio år på -landet vet, att hela denna gamla jord är -myllrande full av ting, som äro för storartade -för någon annan än en gud och det en väldigt -<i>stor</i> gud till på köpet!</p> - -<p>»Kom inte och tråka ut folk med vetenskapens -upptäckter, för om också vetenskapen -kan bevisa, att jorden är en glödande slaggkoka -lösbruten från solen och att den svalnat, -medan den rullat genom rymden, tills -tyngdlagen fick makt med den och höll den -fast, så bevisar det inte, var solen brutit sig -lös ifrån eller varför den har rullat utan att -svalna. Himlen över ert huvud, jorden under -edra fötter, träden omkring er och floden -där nere — allt är fullt av liv, och ni har<span class="pagenum"><a name="Page_136" id="Page_136">[136]</a></span> -inte den ringaste rätt att förgripa er därpå, -ty Gud har skapat det, och det är hans! -Jag vet nog, att han har sagt tydligt ifrån, -att människan skulle ha ‘herravälde över -djuren på marken och fåglarna i luften’. Och -det betyder, att ni har rätt att slå ihjäl en -giftig orm i stället för att låta den stinga er. -Det betyder, att ni hellre bör skjuta en varg -än låta honom föra bort edra lamm. Det -betyder, att det är rätt att döda en hök och -rädda edra kycklingar; men Gud skall veta, -att om man skjuter en rödfink bara för att -se fjädrarna ryka, är det inte att ha herravälde -över någonting, det är bara att bära -sig åt som ett ärkenöt. Det övergår mitt -förstånd, hur ni kan se den Allsmäktige i -ansiktet och skjuta på en sådan där liten -varelse! För att göra det skall man ha mera -ondska i kroppen än jag kan tänka mig.</p> - -<p>»Vår herre har aldrig skapat något vackrare -än den där fågeln, och han måste ha -varit väldigt stolt över sitt verk. Se bara -på honom där! Har ni nånsin sett en varelse -så söt och rar och älsklig? Och de där små<span class="pagenum"><a name="Page_137" id="Page_137">[137]</a></span> -röda tingestarna ha ju en hel historia! Han -är alldeles säkert en fjolårsunge utkläckt -någonstans här i närheten. Gav sig i väg -söderut över vintern och skaffade sig vänner -där, som ha givit honom mat och lärt honom -att <i>tro</i> på människorna. Flög tillbaka hit en -natt i våras och slog sig ned i den där sumaken -för över en månad sedan. Jag blev -alldeles förtjust i honom första gången jag -såg honom.</p> - -<p>»Han är den största och rödaste rödfink -jag någonsin sett och en riktig mästare i att -tala vårt språk. Han talar lika tydligt som -vi. Jag vet inte, vad han sa’ där nere i -södern, men ni kan slå er i backen på, att -han talade det sydländska tungomålet. Då -han slog sig ned här talte han om väderleken -och det gjorde han riktigt bra ändå. -»Vått år! Vått år!» sa’ han, precis som jag -nu säger det. »Vått» sa’ han alldeles som -jag, och om han drog ut »å-å-året» litet, så -kunde vilken dumbom som helst ändå förstå -vad han sa’ och det med en röst så vacker -och klar som en klockas. Sedan blev han<span class="pagenum"><a name="Page_138" id="Page_138">[138]</a></span> -kärlekssjuk och tiggde om sällskap, så att -jag blev alldeles ifrån mig. Om jag hade -varit en rödfinkhona, skulle jag minsann inte -ha sölat så länge med att komma. Mitt hjärta -smälte som vax med detsamma. Sen kom -en liten hona hit och stannade kvar hos honom, -och det var som att höra orgeln spela -en psalm, när han talte om för henne, hur -han älskade henne. Nu ha de ett helt näste -fullt med de behändigaste små tofshuvade -ungar, och han tröttar ut ekona med att -kalla hit hela grannskapet att komma och se -dem, för han är stolt som en gud.</p> - -<p>»Jag vågar mitt liv på, att ingen nånsin -förr har skjutit på honom. Han är nästan -vild av förskräckelse, men han är alldeles för -modig för att lämna sin familj och flyga bort -och gömma sig för såna som ni. Han är -inte ett dugg rädd. Se hur han flyger av -och an för att ge er ett nytt tillfälle att -skjuta.</p> - -<p>»Jag kände mig alldeles för reumatisk för -att gripa mig an med jordbruksarbete den -här våren, ända tills han kom hit, och hans<span class="pagenum"><a name="Page_139" id="Page_139">[139]</a></span> -skönhet och eldiga sång värmde upp mig så -som jag inte har känt det i åratal. Arbetet -har gått som om det varit smort, och min -själ har sjungit av glädje och liv och lycka -i varenda minut, alltsen han kom. Jag har -burit till honom mat ett par gånger om dagen -under den sista månaden, och jag kan komma -honom så nära som halvannan aln. Min -hustru kommer hit för att se på honom och -har med sig mat åt honom, och vi nästan -avguda honom. Vem är ni, att ni kommer -hit och plånar ut hans glädje i livet och vår -glädje över honom, och det till alls ingen -nytta? Han skulle ha legat här och multnat -på marken, om ni hade träffat honom; och -jag och Maria, som ha älskat honom så!</p> - -<p>»Tänker ni någonsin på, hur full denna -värld är av saker att älska, om man har -tillräckligt stort hjärta för att rymma dem? -Vi älska att leva för skönheten hos de ting, -som omge oss, och glädjen över att få vara -ibland dem. Och det är min tro, att rätta -sättet att få folk att älska oss är att vi kunna -uppskatta vad de göra. Om en man lägger<span class="pagenum"><a name="Page_140" id="Page_140">[140]</a></span> -in hela sitt liv och hjärta, kropp och själ i -att måla tavlor, så kan man tala om lantbruk -med honom hela dagen, och han är både -döv och stum; men visa honom att ni förstår -vad han menar med sitt verk, och han -skall hålla av er som en bror. Vad någon -än lyckas i, så lyckas han, emedan han älskar -det så, att han lägger in det bästa av sig -själv i det; att älska vad han gör är alltså -att älska honom själv.</p> - -<p>»Det skulle vara döden för en målare, -om han lagt in det bästa av sig själv i sin -tavla och det sedan kom en sån karl som -ni och slog terpentin över den bara för att -se färgen rinna; och jag tänker Vår herre -blir alldeles ifrån sig, om han först har funderat -ut hur han skall ge skapnad och färg -åt en sån där fågel, och han sen ser er gå -sta och skjuta ut det lilla röda hjärtat ur -hans kropp, bara för att bevisa att ni kan -det! Han är själva livet på den här flodstranden. -Lika gärna ville jag se er gräva -upp buskarna och torka ut floden och fördärva -den vackra tavla de utgöra mot himlens<span class="pagenum"><a name="Page_141" id="Page_141">[141]</a></span> -bakgrund som att se er skjuta ner rödfinken. -Han är den röda livsgnistan i alltsammans. -Vår herre måtte ha skapat honom, då hans -hjärta var flammande varmt av kärlek och -lust att skapa ojämförliga mästerverk och -förstod hur vackert det skulle vara att ge -hans fjädrar samma färg som blodet han -hade gjutit in i hans ådror.</p> - -<p>»Enligt min tanke finns det intet bättre -sätt att älska och dyrka Vår herre än att -beskydda och sätta värde på de härliga gåvor -han har givit oss till vår glädje och nytta. -Att dyrka den där fågeln är ett slags religion -för mig. Att uppfatta skönheten hos -himlen, träden, gräset och vattnet, som Gud -har skapat, är detsamma som att bringa -honom själv sin hyllning. Hela jorden är en -helgedom. Man kan tillbe allt, från himlen -över ens huvud till gräset under ens fötter.</p> - -<p>»Var människa har, förstås, sitt särskilda -altare. Mitt är stugan däruppe vid flodkröken. -Där bor Maria. Vår herre har -aldrig gjort ett ädlare verk än då han skapade -Maria. Att älska henne är ett sakrament.<span class="pagenum"><a name="Page_142" id="Page_142">[142]</a></span> -Hon är så ädel och ren och rättskaffens -och storsinnad. I fyrtio års tid har -jag aldrig vågat träda fram inför Maria och -uttrycka i ord vad hon betyder för mig. -Aldrig förr har jag sett något så vackert -eller så gott. Ingen blomma doftar så härligt -som hennes hår på örngottskudden. Aldrig -har jag skattat en bikupa på honing -sötare än hennes läppar, då de skälva av -kärlek. Det finns ingen fågel utmed hela -Wabash med en röst som hennes. Guds -kärlek är inte djupare än hennes godhet. Då -hon har farit hem till sig för att hälsa på de -sina, har jag längtat så efter henne, att jag -har gått in i hennes garderob och kysst fållen -av hennes klänningar mer än en gång. Jag -har ännu aldrig vågat kyssa hennes fötter, -men jag har alltid önskat att få göra det. -Jag har föresatt mig, att om hon dör före -mig, skall jag göra det. Och Maria skulle -ha gråtit sig blind, om ni hade skjutit rödfinken. -Ni ser mig just ut, som om ni skulle -<i>kunna</i> skjuta. Det var nog Vår herre, som -ställde så till, att ni sköt bom. Det var nog ...»</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_143" id="Page_143">[143]</a></span></p> - -<p>»Om ni <i>kan</i> tiga, så gör det för Guds -barmhärtighets skull!» utbrast jägaren. Hans -ansikte var gråblekt, hans tinningar voro -fuktiga av svett, och hela hans kropp darrade. -»Jag kan inte stå ut med mera. Ni -tror nog inte, att det finns några mänskliga -känslor hos mig, men några har jag, och jag -skall nu laga, att jag får ännu flera. Ni tror -mig kanske inte, men aldrig mera skall jag -döda en oskyldig, oskadlig varelse, och jag -skall aldrig ljuga mera, så länge jag lever.» -Han ställde sin bössa mot hagtornsträdet och -slängde sin övriga jägarattiralj på marken -bredvid den.</p> - -<p>»Jag tycks inte vara lämplig till att ha -något ‘herravälde’», sade han. »Det överlämnar -jag åt er, och tack för vad ni har -gjort för mig.»</p> - -<p>Det prasslade i buskarna, det lät som om -någon klättrat över staketet, och Abraham -och kardinalen voro ensamma.</p> - -<p>Den gamle mannen satte sig plötsligt på -en omkullfallen sykomorstam. Han var slagen -av häpnad. Han höll upp sina skälvande<span class="pagenum"><a name="Page_144" id="Page_144">[144]</a></span> -händer och betraktade dem förvånad, sedan -lade han dem över sina darrande knäskålar -för att få dem att hålla sig stadiga. Han -fuktade sina torra läppar med tungspetsen -och andades tungt och flämtande. Han tittade -bort till hagtornsträdet.</p> - -<p>»Han lämnade kvar sin bössa», mumlade -han, »och den är extrafin. Lås, kolv och -pipa, allting blänker. Och den präktiga skinnremmen. -Måste ha kostat en massa pengar. -Han sa’, att han inte var rätte mannen till -att använda den! Hoppade över staketet -som en panter och stegade i väg tvärs över -åkern. Och lämnade kvar bössan hos mig! -Hm ... hm ... jag undrar, vad jag sa’? -Det måste ha varit nästan något <i>förskräckligt</i>.»</p> - -<p>»Se hit! Se hit!» ropade kardinalen.</p> - -<p>Abraham betraktade honom noga. Han -darrade av skrämsel, men han var inte det -ringaste skadad.</p> - -<p>»Det här slapp du sannerligen undan -för gott pris, min gosse lilla», sade Abraham. -»En minut till, så hade det varit förbi med<span class="pagenum"><a name="Page_145" id="Page_145">[145]</a></span> -allt roligt och sommaren skämd. Undrar, om -du förstår, hur det kunde ha gått, och om -du skall bli rädd för bössor efter detta. Jag -hoppas det, för jag står inte ut med en sån -här pers till.»</p> - -<p>Han hämtade sig till sist, lyfte bössan -över staketet, klättrade själv efter och tog -fast Nancy, som hade kalasat sig proppmätt -på den unga säden. Han fäste upp dragkedjorna, -satte sig upp på hennes rygg, lade -bössan tvärsöver knäna och red till stallet. -Han pysslade om hästen omsorgsfullare än -vanligt och tvättade ansikte och händer i -vattenhon för att bli litet mera presentabel -att träda inför Maria. Han begav sig på -väg till stugan, men hade bara hunnit ett -kort stycke, då han stannade, stod och funderade -en stund, vände om till stallet och -gav Nancy ännu ett mått havre.</p> - -<p>»När allt kommer omkring, är allt det -här din förtjänst, min flicka lilla», sade han -och gav henne en klapp, »aldrig i världen -skulle jag ha kunnat hinna dit till fots.»</p> - -<p>Han var så trött, att han lutade sig emot<span class="pagenum"><a name="Page_146" id="Page_146">[146]</a></span> -henne för att få stöd, ty den ovanliga ansträngningen -och den häftiga sinnesrörelsen -hade tagit hårt på honom, och där han stod, -sade han till henne i förtroende: »Jag tror -inte, att jag nånsin i mitt liv har varit så -förargad, Nancy. Jag är rädd, att jag var -litet ohövlig.»</p> - -<p>Han förevisade bössan och berättade historien -helt lugnt vid kvällsvarden, och Maria -var så full av oro över honom och hans fågel -och så förbittrad över jägarens tilltag, att -hon inte sade ett ord om Abrahams sönderrivna -rock och de timmar av stoppningsarbete, -som skulle bli följden därav. Hon satt och -såg på bössan och funderade en lång stund, -sedan sade hon i medlidsam ton:</p> - -<p>»Jag förstår inte vad du kan ha sagt, -som förmådde honom att gå sin väg och -lämna kvar en sån bössa. Stackars karl! -Jag hoppas, Abraham, att du inte var alltför -rysligt sträng emot honom. Kanske han förlorade -sin mor, då han var ett litet pyre, -och just inte har fått någon handledning.»</p> - -<p>Abraham var alldeles utsliten och gick<span class="pagenum"><a name="Page_147" id="Page_147">[147]</a></span> -tidigt till sängs. Långt fram på natten kände -Maria, att han trevade omkring hennes ansikte -för att övertyga sig, att hon dragit upp -täcket väl över sig, och då han drog upp -lakanet över hennes axel, mumlade han i -trött och sömnig ton: »Det tjänar visst ingenting -till att förneka det, Maria, jag var <i>alldeles -förskräckligt ohövlig</i>.»</p> - -<p>I sumaken tryckte den förskrämda lilla -modern sina dyra ungar tätt till sitt bröst, -och hela natten ropade hon oupphörligt till -sin make: »Tjok! Tjok!» och blev inte nöjd, -förrän han svarade henne: »Tjip!» Kardinalen -för sin del hade inhämtat en ny lärdom. -Han hade aldrig förr varit utsatt för skott. -Aldrig mera skulle han lita på någon som -bar ett blänkande föremål, som spydde eld -och rök. Han hade sett jägaren komma och -hade ilat hem för att försvara maka och barn -och därvid själv tilldragit sig uppmärksamheten -genom sin granna färg; och som han -ej skulle ha lämnat dem i sticket, hade endast -bondens ankomst förekommit en tragedi -i sumaken. Han hade ej lärt sig att vara<span class="pagenum"><a name="Page_148" id="Page_148">[148]</a></span> -försiktig för sin egen räkning, men om en -bössa visade sig utmed den glittrande floden, -sände han ett varnande »tjip!» till sin maka, -som uppmanade henne att huka sig djupt ner -i nästet och hålla sig alldeles stilla, och sedan -flaxade han av och an med tvära knyckar -och med tjippande och vilda kast och exponerade -sig själv, tills han lockat bort faran -från sina älskade.</p> - -<p>Då ungarna blevo så stora, att deras mor -kunde lämna dem en kort stund, hjälpte hon -kardinalen att söka föda, och han slapp nu -anstränga sig så mycket. Han fick nu tid -att ofta slå sig ned i toppen av benvedsbusken -och ropa till hela världen: »Se hit! -Se hit!» ty kardinalungarna voro praktfulla -att se på. Men hans musik var nu endast -avbrutna och osammanhängande vokaliser, ofta -exekverade efter en munfull mat och inmängda -med krampaktiga »tjip», om fara hotade hans -maka och ungar.</p> - -<p>Trots alla deras omsorger dröjde det ej -så särdeles länge, förrän det åter blev sorg -i sumaken, och anledningen var den, att den<span class="pagenum"><a name="Page_149" id="Page_149">[149]</a></span> -förstfödde var så glupsk, mycket mer än hans -lille bror eller hans syster, och han var en -dag före dem i styrka. Han trängde sig -alltid främst, skrek högljuddast och längst -och tog för sig större delen av den föda, -som förts till nästet; och en dag, medan han -ännu var helt otymplig och osäker, klättrade -han upp på kanten och böjde sig så långt -fram, att han föll. Han rullade utför strandsluttningen -pladask i vattnet, och en gammal -hungrig gädda, som solade sig i vassen, slök -honom i ett nafs. Han var en så fet och -saftig läckerbit, att gäddan höll sig kvar där -i en vecka och väntade på att få se, om det -skulle inträffa flera olyckshändelser.</p> - -<p>Kardinalen, som sökte mask på åkern, -hörde sin makas förskrämda rop och hann -just lagom till sumaken för att se den stackars -lilla röda fjäderbollen försvinna i vattnet -och höra fiskens plask. Han ropade till -i hjälplös skräck och flaxade av och an över -stället. Han vaktade och väntade, tills det -inte längre fanns något hopp, att ungen -skulle komma upp, sedan flög han till sumaken<span class="pagenum"><a name="Page_150" id="Page_150">[150]</a></span> -för att försöka trösta sin maka. Hon -kunde ej sätta sig in i att hennes unge var -borta, och hela dagen fyllde hon luften med -sina alarmrop och sin klagan.</p> - -<p>De två, som voro kvar, utgjorde en källa -till avund för hela fågelriket. Den lille hannen -var en fulländad avbild av sin store, purpurröde -far, utom att hans lilla rock var grå, -men den var så starkt uppblandad med rött, -att den lyste lång väg, och hans näbb och -fötter voro alldeles röda. Och hur vajade -ej hans tofs, och hur stolt och viktig kände -han sig ej, då han fann, att han kunde resa -och sänka den som han ville. Hans syster -var inte på långt när så grann som han, och -hon var nästan lika glupsk som den förlorade -brodern. Ridderlig som sin far lät han henne -tränga sig fram och ta de flesta fröna och -bären, så att det ständigt såg ut, som om -hon ej kunde svälja mera, fastän hon alltjämt -ropade på mat.</p> - -<p>Då hon flög ut för första gången, var -hon så hungrig, att hon glömde vara rädd, -och hon hade redan flugit till ett hagtornsträd<span class="pagenum"><a name="Page_151" id="Page_151">[151]</a></span> -i närheten för att möta kardinalen, då -han kom med mat, innan hon riktigt hade -förstått vad hon gjort. För en gångs skull -fick glupskheten sin lön. Hon icke allenast -gick miste om maten, utan hon fick också -utstå en väldig skrämsel. Med rullande ögon -och av skräck slokande kam klängde hon -sig fast vid hagtornsträdet, rysande för avgrunden -under sig, och det var en stor tröst, -då hennes bror tog mod till sig och kom -seglande över till henne. Men det kunde -hon naturligtvis inte erkänna. Då hon såg, -hur lätt han gjorde det, reste hon sin kam, -vred likgiltigt på huvudet och frågade, om han -inte tyckte att det var mycket lätt att flyga, -då han väl fått mod att försöka det, och hon -gjorde honom verkligen ganska skamsen för -att han låtit henne vara den första, som lämnade -nästet. Från hagtornsträdet förpassade -de sig till den döda sykomoren, men där -gjorde bristen på löv dem så lätt synliga, -att deras mor nästan blev utom sig av förskräckelse -och bokstavligen drev dem tillbaka -till sumaken.</p> - -<p><span class="pagenum"><a name="Page_152" id="Page_152">[152]</a></span></p> - -<p>Kardinalen var så hejdlöst stolt och satte -en sådan ära i att lära dem flyga, bada och -allt annat, som är nödvändigt för unga fåglar -att kunna, att det var ett rent underverk, -att de kommo undan med livet. Han hade -själv inhämtat många lärdomar, men aldrig -kunnat lära sig att hålla sig stilla och gömma -sig undan. Med jublande »tjip» flaxade han -omkring och utsatte sig för faror, som kommo -alla de andra fåglarna utmed den glittrande -floden att pila i väg för att gömma sig. Han -föraktade att gömma sig undan, och han -hade varken rast eller ro.</p> - -<p>Det var en sommar full av rika erfarenheter -för kardinalen. Sedan dessa första -ungar fötts upp och blivit flygfärdiga, byggdes -ytterligare två nästen, och två andra -kullar flögo omkring sumaken. Vid höstens -inbrott var kardinalen far till en liten flock, -och allesamman voro nätta, fina och vackra -strandfåglar.</p> - -<p>Han hade upplevat våren med dess doftfyllda -luft, bleka blommor och brännande hjärtehunger. -Han hade känt sommaren i dess<span class="pagenum"><a name="Page_153" id="Page_153">[153]</a></span> -gyllene stämningar, med skogar doftande av -benzoëlager och sassafrasträd, draperade med -vildvin, konvolvler och kvesved, mattbelagda -med sammetsmossa och stjärnblommande mandragora, -som tittade fram ur den gröna skuggan, -den glittrande flodens eviga sorl och -den rika fullkomningen av kärlekens fruktsättning.</p> - -<p>Nu var det höst, och alla vårens löften -hade infriats. Skogarna voro praktfulla med -sina höstfärger. Där funnos mogna hagtornsbär -och vilda druvor, som endast väntade -på den stränga frosten, nötter, som prasslande -föllo till marken, kilande ekorrar och -kaniner, som glimtade i grått och brunt. Vägkanterna -prunkade med guldris och pryddes -kungligt av astrarnas och järnörternas purpur. -Man hörde fraset av fallande löv, fladdret -av sammetslena fjärilar, suset av vingar, som -ilade söderut och ropen från kråkkungen, -som samlade sina följeslagare.</p> - -<p>Då fick kardinalen en känsla av att det -var dags att föra familjen till apelsinträdgården. -En dag fladdrade och flaxade de<span class="pagenum"><a name="Page_154" id="Page_154">[154]</a></span> -upp- och nedför den glittrande floden, jagade -över sädesåkern och gungade i sumaken. -Följande dag hade frosten plundrat dess greniga -krona. Styv och kal stod den där, en -bild av ödsligheten.</p> - -<p>Ack, du fågel med den underbara fjäderskruden -och sång som en människas! Vilken -härlig tanke av gudomen att skapa en sådan -skönhet och en sådan musik för vårt nöje! -Käcka sångare i den eldröda rocken, för stolt -att dölja din flammande skönhet, för oförskräckt -att försiktigt undvika de många faror, -som hota dig, från morgonens första gryning -hälsa vi dig som fågelvärldens kung, då du -sänder oss din befallande maning: »Se hit! -Se hit!»</p> - -<hr /> - -<div class="bbox"> - -<p class="center">Av GENE STRATTON-PORTER ha förut utkommit:</p> - -<p class="center larger">DRÖMFLICKAN</p> - -<p class="center larger">En bok om ren och stark kärlek.</p> - -<p class="center">Översättning av <i>C. Christiansson</i>.</p> - -<p class="center">2 delar. Pris tillsammans 4:50.</p> - -<p class="center u">Andra upplagan.</p> - -<p>Ur pressens omdömen:</p> - -<p>»I berättelsen höjer sig framställningen till en verklig lyrisk -flykt, och de obestämda intryck, man får av det nog så romantiska -i uppslaget, tätnar till den fasta, helgjutna bilden av en sund och -stark man med en idealitet i livsuppfattning, som kommer som ett -budskap om den höga sexuella etik, Nya världens syn på kvinnan -kan skapa — — —. Må den nu bli känd och läst i vida kretsar -även i vårt land.»</p> - -<p class="right smaller"><i>Aftontidningen.</i></p> - -<p>»Skildringarna av den underbart rika naturen, mitt bland -vilken bokens hjälte lever, äro bokens bästa partier och ytterst -stämningsfulla och poetiska och bilda en hänförande ram till hans -kärlekshistoria — — —. Som helhet betraktad är boken väl förtjänt -av den kolossala framgång, som den lär rönt i sitt hemland, -och dess införlivande med vår översättningslitteratur är en vinning -för denna.»</p> - -<p class="right smaller"><i>Aftonbladet.</i></p> - -<p class="center larger">LADDIE</p> - -<p class="center larger">En riktigt sann historia.</p> - -<p class="center">Översättning av <i>H. Flygare</i>.</p> - -<p class="center">2 delar. Pris tillsammans 4:50.</p> - -<p>Ur pressens omdömen:</p> - -<p>»Man formligen känner lukten av myllan stiga en i näsborrarne, -ser morgonsolens strålar bryta sig i bladveckens daggdroppar, -hör vinden gå i stolta kronor. — — — Skildringen av omgivande -personnager är bra och roande gjord, men når ej den höjd, -dit förf. svingar sig, när hennes penna får forma synerna av naturen: -vida fält med vaggande skördar, mäktiga skogar med kärnfriskt -virke. Då stiga jublande hymner upp från boksidorna, som -vågor, som splittras mot strandens stenar, kasta upp sitt skum och -låta pärlorna glänsa i solen.»</p> - -<p class="right smaller"><i>Göteborgs Morgonpost.</i></p></div> - -<p class="titlepage">Stockholm, A.-B. Fahlcrantz’ Boktryckeri, 1915.</p> - - - - - - - - -<pre> - - - - - -End of Project Gutenberg's Kardinalens frieri, by Gene Stratton-Porter - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK KARDINALENS FRIERI *** - -***** This file should be named 53343-h.htm or 53343-h.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/3/3/4/53343/ - -Produced by Eva Eriksson and the Online Distributed -Proofreading Team at http://www.pgdp.net - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions will -be renamed. - -Creating the works from print editions not protected by U.S. copyright -law means that no one owns a United States copyright in these works, -so the Foundation (and you!) can copy and distribute it in the United -States without permission and without paying copyright -royalties. Special rules, set forth in the General Terms of Use part -of this license, apply to copying and distributing Project -Gutenberg-tm electronic works to protect the PROJECT GUTENBERG-tm -concept and trademark. Project Gutenberg is a registered trademark, -and may not be used if you charge for the eBooks, unless you receive -specific permission. If you do not charge anything for copies of this -eBook, complying with the rules is very easy. You may use this eBook -for nearly any purpose such as creation of derivative works, reports, -performances and research. They may be modified and printed and given -away--you may do practically ANYTHING in the United States with eBooks -not protected by U.S. copyright law. Redistribution is subject to the -trademark license, especially commercial redistribution. - -START: FULL LICENSE - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full -Project Gutenberg-tm License available with this file or online at -www.gutenberg.org/license. - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project -Gutenberg-tm electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or -destroy all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your -possession. If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a -Project Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound -by the terms of this agreement, you may obtain a refund from the -person or entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph -1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this -agreement and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm -electronic works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the -Foundation" or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection -of Project Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual -works in the collection are in the public domain in the United -States. If an individual work is unprotected by copyright law in the -United States and you are located in the United States, we do not -claim a right to prevent you from copying, distributing, performing, -displaying or creating derivative works based on the work as long as -all references to Project Gutenberg are removed. Of course, we hope -that you will support the Project Gutenberg-tm mission of promoting -free access to electronic works by freely sharing Project Gutenberg-tm -works in compliance with the terms of this agreement for keeping the -Project Gutenberg-tm name associated with the work. You can easily -comply with the terms of this agreement by keeping this work in the -same format with its attached full Project Gutenberg-tm License when -you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are -in a constant state of change. If you are outside the United States, -check the laws of your country in addition to the terms of this -agreement before downloading, copying, displaying, performing, -distributing or creating derivative works based on this work or any -other Project Gutenberg-tm work. The Foundation makes no -representations concerning the copyright status of any work in any -country outside the United States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other -immediate access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear -prominently whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work -on which the phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the -phrase "Project Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, -performed, viewed, copied or distributed: - - This eBook is for the use of anyone anywhere in the United States and - most other parts of the world at no cost and with almost no - restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or re-use it - under the terms of the Project Gutenberg License included with this - eBook or online at www.gutenberg.org. If you are not located in the - United States, you'll have to check the laws of the country where you - are located before using this ebook. - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is -derived from texts not protected by U.S. copyright law (does not -contain a notice indicating that it is posted with permission of the -copyright holder), the work can be copied and distributed to anyone in -the United States without paying any fees or charges. If you are -redistributing or providing access to a work with the phrase "Project -Gutenberg" associated with or appearing on the work, you must comply -either with the requirements of paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 or -obtain permission for the use of the work and the Project Gutenberg-tm -trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any -additional terms imposed by the copyright holder. Additional terms -will be linked to the Project Gutenberg-tm License for all works -posted with the permission of the copyright holder found at the -beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including -any word processing or hypertext form. However, if you provide access -to or distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format -other than "Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official -version posted on the official Project Gutenberg-tm web site -(www.gutenberg.org), you must, at no additional cost, fee or expense -to the user, provide a copy, a means of exporting a copy, or a means -of obtaining a copy upon request, of the work in its original "Plain -Vanilla ASCII" or other form. Any alternate format must include the -full Project Gutenberg-tm License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works -provided that - -* You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is owed - to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he has - agreed to donate royalties under this paragraph to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments must be paid - within 60 days following each date on which you prepare (or are - legally required to prepare) your periodic tax returns. Royalty - payments should be clearly marked as such and sent to the Project - Gutenberg Literary Archive Foundation at the address specified in - Section 4, "Information about donations to the Project Gutenberg - Literary Archive Foundation." - -* You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or destroy all - copies of the works possessed in a physical medium and discontinue - all use of and all access to other copies of Project Gutenberg-tm - works. - -* You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of - any money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days of - receipt of the work. - -* You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project -Gutenberg-tm electronic work or group of works on different terms than -are set forth in this agreement, you must obtain permission in writing -from both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and The -Project Gutenberg Trademark LLC, the owner of the Project Gutenberg-tm -trademark. Contact the Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -works not protected by U.S. copyright law in creating the Project -Gutenberg-tm collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm -electronic works, and the medium on which they may be stored, may -contain "Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate -or corrupt data, transcription errors, a copyright or other -intellectual property infringement, a defective or damaged disk or -other medium, a computer virus, or computer codes that damage or -cannot be read by your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium -with your written explanation. The person or entity that provided you -with the defective work may elect to provide a replacement copy in -lieu of a refund. If you received the work electronically, the person -or entity providing it to you may choose to give you a second -opportunity to receive the work electronically in lieu of a refund. If -the second copy is also defective, you may demand a refund in writing -without further opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS', WITH NO -OTHER WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT -LIMITED TO WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of -damages. If any disclaimer or limitation set forth in this agreement -violates the law of the state applicable to this agreement, the -agreement shall be interpreted to make the maximum disclaimer or -limitation permitted by the applicable state law. The invalidity or -unenforceability of any provision of this agreement shall not void the -remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in -accordance with this agreement, and any volunteers associated with the -production, promotion and distribution of Project Gutenberg-tm -electronic works, harmless from all liability, costs and expenses, -including legal fees, that arise directly or indirectly from any of -the following which you do or cause to occur: (a) distribution of this -or any Project Gutenberg-tm work, (b) alteration, modification, or -additions or deletions to any Project Gutenberg-tm work, and (c) any -Defect you cause. - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of -computers including obsolete, old, middle-aged and new computers. It -exists because of the efforts of hundreds of volunteers and donations -from people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future -generations. To learn more about the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation and how your efforts and donations can help, see -Sections 3 and 4 and the Foundation information page at -www.gutenberg.org Section 3. Information about the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Contributions to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation are tax deductible to the full extent permitted by -U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is in Fairbanks, Alaska, with the -mailing address: PO Box 750175, Fairbanks, AK 99775, but its -volunteers and employees are scattered throughout numerous -locations. Its business office is located at 809 North 1500 West, Salt -Lake City, UT 84116, (801) 596-1887. Email contact links and up to -date contact information can be found at the Foundation's web site and -official page at www.gutenberg.org/contact - -For additional contact information: - - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To SEND -DONATIONS or determine the status of compliance for any particular -state visit www.gutenberg.org/donate - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. To -donate, please visit: www.gutenberg.org/donate - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic works. - -Professor Michael S. Hart was the originator of the Project -Gutenberg-tm concept of a library of electronic works that could be -freely shared with anyone. For forty years, he produced and -distributed Project Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of -volunteer support. - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as not protected by copyright in -the U.S. unless a copyright notice is included. Thus, we do not -necessarily keep eBooks in compliance with any particular paper -edition. - -Most people start at our Web site which has the main PG search -facility: www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - - - -</pre> - -</body> -</html> diff --git a/old/53343-h/images/cover.jpg b/old/53343-h/images/cover.jpg Binary files differdeleted file mode 100644 index a9aa2fa..0000000 --- a/old/53343-h/images/cover.jpg +++ /dev/null diff --git a/old/53343-h/images/fahlcrantz.jpg b/old/53343-h/images/fahlcrantz.jpg Binary files differdeleted file mode 100644 index ee853d0..0000000 --- a/old/53343-h/images/fahlcrantz.jpg +++ /dev/null |
