diff options
| author | nfenwick <nfenwick@pglaf.org> | 2025-02-06 04:55:56 -0800 |
|---|---|---|
| committer | nfenwick <nfenwick@pglaf.org> | 2025-02-06 04:55:56 -0800 |
| commit | 77c82a503a78836d3ff483a4e69da02b08efd54d (patch) | |
| tree | dfdb2c18bbd7f2f4cab52aebfab678f5a2627bba /old/52870-h/52870-h.htm | |
| parent | 72f070a609d3bb3cc7adad1b70c5653f4d3ed9cb (diff) | |
Diffstat (limited to 'old/52870-h/52870-h.htm')
| -rw-r--r-- | old/52870-h/52870-h.htm | 17485 |
1 files changed, 0 insertions, 17485 deletions
diff --git a/old/52870-h/52870-h.htm b/old/52870-h/52870-h.htm deleted file mode 100644 index 0b39460..0000000 --- a/old/52870-h/52870-h.htm +++ /dev/null @@ -1,17485 +0,0 @@ -<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN" -"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd"> -<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" lang="sv" xml:lang="sv"> -<head> -<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=iso-8859-1" /> -<title>The Project Gutenberg eBook of Sigrid Liljeholm, by Fredrika Runeberg</title> - <link rel="coverpage" href="images/cover-page.jpg" /> - <!-- TITLE="Sigrid Liljeholm" --> - <!-- AUTHOR="Fredrika Runeberg" --> - <!-- LANGUAGE="sv" --> - <!-- PUBLISHER="iTheodor Sederholms förlag, Helsingfors" --> - <!-- DATE="1862" --> - <!-- COVER="images/cover-page.jpg" --> - -<style type='text/css'> - -body { margin-left:15%; margin-right:15%; } - -div.frontmatter { page-break-before:always; } - -h1.title { margin-top:1em; margin-bottom:2em; text-align:center; letter-spacing:0.1em; } -p.aut { text-indent:0; text-align:center; line-height:2em; margin-bottom:4em; } -p.aut .line1 { font-weight:bold; } -p.aut .line2 { font-size:0.8em; } -p.pub { text-indent:0; text-align:center; letter-spacing:0.2em; line-height:1.5em; } -p.pub .line1 { font-weight:bold; } -p.approver { text-indent:0; text-align:center; font-size:0.8em; - margin-top:4em; margin-bottom:4em; } -p.printer { text-indent:0; text-align:center; font-size:0.8em; } -p.tit { text-indent:0; text-align:center; margin-top:4em; margin-bottom:6em; - font-size:1.2em; font-weight:bold; page-break-before:always; } - -h2.chapter { text-align:center; margin-top:2em; margin-bottom:1em; - page-break-before:always; } - -p { margin:0; text-align:justify; text-indent:1em; } -p.first { text-indent:0; } -span.firstchar { font-size:2em; } -p.noindent { text-indent:0; } -div.sign { text-align:right; } -div.sign p { display:inline-block; } -p.sign { text-indent:0; max-width:20em; margin-top:0.5em; margin-bottom:1em; } -p.sign .firstline { display:block; text-align:center; margin-bottom:0; } -p.sign2 { text-indent:0; text-align:center; margin-top:0.5em; margin-bottom:1em; } - -/* poetry */ -div.poem-container { text-align:center; } -div.poem-container div.poem { display:inline-block; } -div.stanza { text-align:left; text-indent:0; margin-top:1em; margin-bottom:1em; } -.stanza .verse { text-align:left; text-indent:-2em; margin-left:2em; } - -/* "emphasis" */ -em { font-style:italic; } - -/* introduction */ -div.intro { page-break-before:always; margin-top:4em; } -div.intro p { font-style:italic; } -div.intro p.verse { font-style:normal; } -div.intro em { font-style:normal; } -div.intro p.adr { text-indent:4em; font-style:normal; font-weight:bold; margin-bottom:1em; } - -.underline { text-decoration: underline; } - -a:link { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); } -a:visited { text-decoration: none; color: rgb(10%,30%,60%); } -a:hover { text-decoration: underline; } -a:active { text-decoration: underline; } - -/* Transcriber's note */ -.trnote { font-family:sans-serif; font-size:0.8em; background-color: #ccc; - color: #000; border: black 1px dotted; margin: 2em; padding: 1em; - page-break-before:always; margin-top:3em; } -.trnote p { text-indent:0; margin-bottom:1em; } -.trnote ul { margin-left: 0; padding-left: 0; } -.trnote li { text-align: left; margin-bottom: 0.5em; margin-left: 1em; } -.trnote ul li { list-style-type: square; } - -/* page numbers */ -a[title].pagenum { position: absolute; right: 1%; } -a[title].pagenum:after { content: attr(title); color: gray; background-color: inherit; - letter-spacing: 0; text-indent: 0; text-align: right; font-style: normal; - font-variant: normal; font-weight: normal; font-size: x-small; - border: 1px solid silver; padding: 1px 4px 1px 4px; - display: inline; } - -@media handheld { - body { margin-left:0; margin-right:0; } - div.poem-container div.poem { display:block; margin-left:2em; } - a.pagenum { display:none; } - a.pagenum:after { display:none; } - div.sign p { display:block; margin-left:30%; } - p.sign { max-width:inherit; } -} - -</style> -</head> - -<body> - - -<pre> - -The Project Gutenberg EBook of Sigrid Liljeholm, by Fredrika Runeberg - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - - -Title: Sigrid Liljeholm - Roman - -Author: Fredrika Runeberg - -Release Date: August 21, 2016 [EBook #52870] - -Language: Swedish - -Character set encoding: ISO-8859-1 - -*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID LILJEHOLM *** - - - - -Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp. net - - - - - - -</pre> - - -<div class="frontmatter"> -<h1 class="title"> -SIGRID LILJEHOLM. -</h1> - -<p class="aut"> -<span class="line1">ROMAN</span><br /> -<span class="line2">af</span><br /> -<span class="line3">—a —g.</span> -</p> - -<p class="pub"> -<span class="line1">HELSINGFORS,</span><br /> -<span class="line2">Theodor Sederholms förlag.</span> -</p> - -</div> - -<div class="frontmatter"> -<p class="approver"> -Imprimatur: <em>L. Heimbürger</em>. -</p> - -<p class="printer"> -<span class="line1">HELSINGFORS,</span><br /> -<span class="line2">Theodor Sederholms tryckeri</span><br /> -<span class="line3">1862.</span> -</p> - -</div> - -<div class="intro"> -<p class="adr"> -<a id="page-III" class="pagenum" title="III"></a> -Min gamla Vän! -</p> - -<p class="noindent"> -Hur modig, hur öfvermodig oftast, är man icke vid -sjutton år! Gazer och spetsar och band, som fladdra omkring -oss, de tyckas oss vara idel vingar. Vi flaxa så -långt det bär, ack, men de vingarna bära så lågt, det -märka vi snart. -</p> - -<p> -Har du sett en sjuttonåring vid pennan? Var säker -att det skrifves en tragedi i fem akter, en hjeltedikt eller -något annat högt och stort. -</p> - -<p> -Det var en dag i Åbo, för många år sedan. Jag stod -framför brasan och ditkastade blad efter blad af mitt manuskript. -</p> - -<p> -”Ma chčre, hvarföre bränner du sådant galant papillottepapper”, -sade tante Aurore, som i detsamma inträde, ”sådant -är ju alltid brist på.” -</p> - -<p> -”Åh, tante, det är bara skräp, början till en misslyckad -tragedi.” -</p> - -<p> -”Mais, chčre petite, ne brûlez donc pas cela! Det var -alldeles icke ovanligt i salig konung Gustafs tid, att en -dame skref ett plaisanterie för att uppföras vid någon fęte -i famillen. Sådant hade alltid succčs. Detta kunde employeras -vid pappas namnsdag nästa vecka.” -</p> - -<p> -Åter kastade jag ett blad i brasan och sade halft stött: -”Icke var detta något skämt. Clas Fleming, sorgspel på -vers i fem akter.” -</p> - -<p> -”Ah, förträffligt, ma chčre. Clas Fleming, riksmarsken, -med draget svärd i handen. Habit habillé, broderad -rock, frisure ailes de pigeon. Ebba Stenbock i pocher och -engageanter, håret friseradt ā la merveille. Johan Fleming: -chapeau bas, spetskrås och manchetter. Hans älskarinna, -(en sådan har du naturligtvis gett honom) en bergčre, med -en chapeau mignon högt opp på en hög frisure. Alldeles -<a id="page-IV" class="pagenum" title="IV"></a> -som i salig kungens tid brukades. Ah laissez moi faire! -Jag förstår mig på sådant der. Det blir en surprise tout -ā fait af god ton. Mais, ma chčre, skona då din pičce! -Om det vore skäl att offra den åt lågorna, skulle jag i -sanning vara den första att det äska! Betänk hvilken effekt -detta skall göra! Du låter, till exempel, fru Ebba -deklamera: -</p> - - <div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> - <p class="verse">”Barbar, må fritt din glaf bland usla offer rasa,</p> - <p class="verse">Skall dock mitt stolta mod ej för din grymhet fasa!</p> - <p class="verse">Ha! Dygd och hjeltemod, förenta i min själ</p> - <p class="verse">De bott sen späda år, barbar, det vet du väl.”</p> - </div> - </div> - </div> -<p> -Då fäderneslandets historia just aldrig varit tante Aurores -starka sida, så undrade jag nästan öfver, att hon -kunde gissa sig till personerna i min förolyckade tragedi, -om än hon just ej syntes särdeles hemmastadd i tidens kostym. -Jag frågade henne derföre huru allt detta herrskap -vore för henne så väl bekant. -</p> - -<p> -Hon log ett litet satiriskt leende och sade: ”I mina -föräldrars hus bodde en man, som var — huru bör jag uttrycka -det — un peu hors du monde. Ser du, jag var ung -då och gjorde i honom en <em>lysande</em> eröfring. N’est-ce-pas? -Nåväl, han intresserade sig för alla gamla enfaldiga sägner, -käringsagor enfin. När han dog, hade han testamenterat -mig hela sin förmögenhet, och så kom jag äfven i besittning -af hans luntor. Papillotter för hela min lifstid, -tänkte jag då. Men nu ser jag redan le commencement de -la fin af de skrifna papperen, och begagnar derföre stundom -bladen ur en tryckt lunta, en gammal historia öfver ett -par gamla kungar, ehuru tryckpapper är mera fragilt, än -rätt lämpligt skulle vara. För att döda tiden, medan Lisette -fäster opp mitt hår i papillotter, kastar jag stundom -ögonen på de framför mig liggande bladen. Jag har sålunda -kommit att läsa om den obstinata riksmarsken, ståthållaren. -I sanning, han blir charmant. Du vet ej, chčre -petite, huru nödig en tyrann är för effekten. Det hörde jag -sjelfva Leopold säga. Låt, till exempel, tyrannen utbryta: -</p> - - <div class="poem-container"> - <div class="poem"> - <div class="stanza"> -<a id="page-V" class="pagenum" title="V"></a> - <p class="verse">”Min nedrighet den vill jag klart i dagen ställa,</p> - <p class="verse">Med usla nidingsdåd vill jag hvar dygdig fälla.”</p> - </div> - </div> - </div> -<p> -Ah, kom till mig i morgon, ma chčre, jag blir helt lifvad -vid minnena från den tid, jag dröjde i min oncles hus -i Stockholm. Du vet att jag växte opp der; och ehuru jag -mången gång der fick bära opp ett badinage såsom ”Tavastfröken”, -så beredde mig dock min lilla mine ett icke så -ovänligt emottagande, äfven i de höga kretsarna.” -</p> - -<p> -På begäran fick jag tillbyta mig det lilla som fanns -qvar af tantes papillottepapper. Vid genombläddrandet fann -jag, att de innehöllo anteckningar om tilldragelser och personer, -hvilka stått i någon beröring med famillen Fleming. -När och af hvem dessa anteckningar blifvit gjorda, var -omöjligt att utreda. Likaså var icke möjligt att veta, huruvida -de voro fullkomligt sanningsenliga. -</p> - -<p> -Hvad som särdeles kom mig att misstro dessa pappers -trovärdighet, var det ovanliga sättet att se den märkeliga -man, som var famillen Flemings hufvud. Jag genomsökte -sednare hvarjehanda böcker, som föllo i mina händer, der -jag kunde vänta att finna någon upplysning om den så -mycket omtalade blodlystne tyrannen, den hårdhjertade upprorsstiftaren -och mördaren, men en sådan fann jag icke. -En mängd ohyggligheter, berättade af motpartiet, har jag -visserligen hittat; men dessa voro så tydliga och så tjockt -påbredda osanningar, att jag ej kunde anse dem bevisa något -emot manuskriptets trovärdighet. Läste jag åter i hvad -jag af tante Aurore hade erhållit af Wervings historia, så -tycktes mig, som om jag jemnt såge författaren titta sig öfver -axeln, för att se om ej Carl den elftes barska gestalt -stode bakom stolen. Stundom föreföll det mig som om jag -såge gubben Werving småle i sin själ, när han med mycken -salfvelse utfar mot Flemings grymhet, blodtörst och -framför allt hans uppstudsighet emot hertig Carl, men tillika -icke försummar att anföra bref och bevis på huru Fleming -handlade alldeles i enlighet med sin konungs befallningar -och icke utan förräderi eller svek kunnat förfara -<a id="page-VI" class="pagenum" title="VI"></a> -annorlunda. De der beskärmelserna se ut temmeligen som -sand, strödd i den kungliga censurens ögon. -</p> - -<p> -Alltså vet man ej huru mycket man af manuskriptet -kan sätta tro till. Sägnerna i en famillekrönika, mundtlig -eller skriftlig, taga sig stundom åtskilliga friheter med historien. -Antecknaren synes ock icke velat befatta sig med -det egentligen historiska, annat än blott som den grund, -hvarpå personerna uppträda. De stora händelserna omordas -vanligen endast i korthet, likasom blott för att återkalla -tiden i minnet, och sålunda komma de små tilldragelserna, -hvilka utgöra berättelsens egentliga ämne, att klarare -framstå. Klas Flemings karaktär är endast antydd. Det -ser nästan ut, som om den, som gjort anteckningarna, icke -rätt skulle vågat försöket, att befatta sig med en så stor -karaktär. -</p> - -<p> -Manuskriptet låg hos mig några tiotal af år, innan -jag, i en stund af saknad och bekymmer, sökte förströelse -i dess omordnande. Jag sänder det nu till dig. -</p> - -<p> -Någon sammandragning här, en omflyttning der, ett -modernare tycke lagdt öfver det hela; sådana små förändringar -har jag tagit mig friheten att göra, ja tillochmed någon -gång att tillägga en liten reflexion. Hvad som dock -undergått största ändring, är sjelfva språket. Man synes -i vår tid icke älska en tidigare ålders sätt att uttrycka sig, -du läser kanske hellre ett nyare, och detta ämne har dock -allt för länge sysselsatt mina tankar, för att icke jag skulle -önska att meddela det äfven åt någon annan. -</p> - - <div class="sign"> -<p class="sign"> -<span class="firstline">Din ....</span> -</p> - - </div> -</div> - -<p class="tit"> -<a id="page-1" class="pagenum" title="1"></a> -SIGRID LILJEHOLM. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-1"> -<a id="page-3" class="pagenum" title="3"></a> -I. -</h2> - -<p class="first"> -<span class="firstchar">S</span>olen sjunker blodröd ned bakom bergen, en susande -vind far öfver sjön; när den hinner stranden, -böja sig björkarne och alarne för dess framfart -och strö omkring sig rika massor af gulnade -löf. Men i den fordna klosterträdgården finnas -numera inga löf att rycka från träden. De planterade -sydländska träd, som der stodo förr, de -hafva förgåtts i vanvård; den fordom ört- och -blomsterrika trädgården, är nu ett snår af törne -och tistel, och endast några få, små sängar i ett -hörn, synas ännu vara vårdade. På dem vexa -rosmarin, timjan, kyrfvel och andra, till kryddor -och läkedom, goda örter. -</p> - -<p> -Hvad lider tiden? Intet ur finnes. Kanske -fanns det fordom i det till hälften nedrasade tornet. -Se der synes en solvisare, den är sned och -till hälften nedfallen i grus. -</p> - -<p> -Nådendal, du stolta, du den heliga Brigittas -mäktiga och rika dotter, är detta din härlighet! -</p> - -<p> -Allt dunklare faller dagern inom klostrets -väggar genom de smala och höga fönstren och -genom remnorna i murarne, men i skymningen -sitta derinne tvenne gestalter, är det vålnader af -nunnor, som besöka sin förstörda boning? -</p> - -<p> -<a id="page-4" class="pagenum" title="4"></a> -Den ena synes klädd i nunnedrägt, hennes -hufvud darrar, hennes kind är fårad och färglös, -som på en död. Hon sitter i en hög, med sirater -prydd, länstol, säkert fordom sjelfva fru Priorinnans. -Den andra är ung, kanske femton år, och -i hennes blick bor lif. Hon sitter på en låg pall -vid nunnans fötter. Det är Elin Knutsdotter, sedan -många år den enda återstående nunnan i -Nådendals kloster, och hennes systerdotter Sigrid -Eriksdotter Liljeholm. -</p> - -<p> -”Siri, mitt barn, jag vill ännu en gång tända -lampan för Guds moders, sancta Annas och den -heliga Brigittas bilder. Hjelp mig, jag orkar det -knappt mera; men så länge en af den välsignades -renlifves döttrar lefver i hennes helgedom, skall, -om än det skall betalas med den sista skärf, hvarmed -jag eger att uppehålla mitt bräckliga lif, de -heliga icke sakna sitt ljus vid tiden för aftonmessan. -Och nu, min Siri, lemna mig messeboken, -att jag, herrans ovärdiga, ringa tjenarinna, må -uppläsa bönerna, då ingen pater mera finnes, eller -ens skulle få hålla den heliga messan. Knäböj -min dotter.” -</p> - -<p> -Siri tvekade ett ögonblick, men böjde derpå -knä inför pallen, på hvilken hon sutit, och Elin -uppläste, med djup andakt, de latinska bönerna, -af hvilka hennes unga åhörarinna ingenting förstod. -Sigrid bad i sin själ, att henne ej måtte -tillräknas som synd, det hon ej ville neka sin -nästan döende anförvandt att deltaga i hennes -andakt. -</p> - -<p> -Sedan messan sålunda blifvit firad, sade Elin: -<a id="page-5" class="pagenum" title="5"></a> -”Siri, din moder har lofvat att du skulle få dröja -hos mig, för att tillsluta mina ögon. Mig synes -att jag snart går bort. När jag för sex dagar -sedan knäböjde och ifrigt bad till den heliga jungfrun, -om att hon ville förkorta denna min långa -pröfvotid, se då log hon vänligt, och med detsamma -nedföll denna blomma af metall, som förut -haft sin plats i hennes heliga hand. Jag anser -detta som ett tecken, att hon beviljat min bön. -Jag har sutit här ensam i många år. Ack, nästan -ifrån den tid jag blef invigd, började det -nya kätteriets framgång! O Siri, o mitt kära -barn, att jag skall se äfven dig, min halfsysters -dotter, vara .... Dock, det måste ju så ske. Jag -har ju lofvat din moder att icke söka att rubba -din tro, och det skall jag hålla. Jag skulle ju -ock, om jag lyckades föra dig till den heliga katholska -tron, endast offra ditt unga lif åt ännu -flera vedermödor, än dem lifvet alltid eger. Och -dock borde väl icke verldsliga beräkningar få ega -något inflytande i andliga ting. Ack, den ensamma -blir svag äfven i tron, då hon ingen ledare -eger. Sancta Brigitta, ora pro nobis. O sanctissima -virgo Maria, ora pro nobis.” -</p> - -<p> -Den åldrigas händer knäppte sig tillsammans -omkring radbandet, och hon började att bedja -öfver det, men hennes händer nedföllo maktlösa, -och hennes hufvud sjönk mot hennes bröst. -</p> - -<p> -Sigrid knäböjde för att stödja henne, och den -gamla lutade sitt hvita hufvud mot den ungas -blomstrande kind; när hon så hvilat ett ögonblick, -<a id="page-6" class="pagenum" title="6"></a> -sade hon med svag röst: ”tack mitt barn, -det blir lättare nu åter.” -</p> - -<p> -”Jag är ju dock en så dålig hjelperska”, sade -den unga flickan, sedan nunnan åter lutat sig tillbaka -i länstolen, ”vill då icke min mors syster låta -föra sig till vårt hem? Vi skulle dock der kunna -lemna bättre vård.” -</p> - -<p> -”Tack, min Sigrid, men icke kan det så ske. -Här har jag lefvat, sedan jag vid din ålder egnade -mig åt den välsignade Guds moders och den -heliga Brigittas tjenst, här vill jag dö som den -sista trogna tjenarinnan i deras helgedom. Ack, -jag har sett huru helgedomen blifvit öde, huru -dess renlifves jungfrur gått ut i synd och verld; -huru dess murar vittrats och den heliga tron försmädats. -Jag har sett huru hvar man ryckte och -rappade till sig af den heligas egodelar, och sjelfva -allmogen nekade att betala skatten till klostret, -och huru öfver hundrade hemman, som tillhörde -sancta Anna och sancta Brigitta, borttogos, så att -vår fromma moder, Abedissan, måste sälja klostrets -dyrbarheter, än en präktig kredentz, än sjelfva -kalkarne, för att betala de dryga, klostret pålagda -skatterna.” -</p> - -<p> -”Så gingo systrarna bort, många tog vår heliga -moder opp till sig, men andra gingo ut och -bröto sina heliga löften. Endast en till mig fanns -qvar, då konung Johan, högtsalig i herranom, åter -ville upprätta klostret. Han vredgades öfver sådant -oskick, ty han var icke lik sin broder, hertig -Magnus, som öfver sig kallade Guds straff, då -han ville ur Wadstena utdrifva de fromma systrarna, -<a id="page-7" class="pagenum" title="7"></a> -hvarföre ock den heliga slog honom med -vansinne. Snart var dock denna skymt af en dagning -för den heliga tron åter borta. Mig arma, -ensamma, har man dock tillåtit att få sitta qvar -här och vårda, så vidt jag kunnat, de heliga qvarlefvorna; -fastän man med våld utdrifvit de helige -fäderne Franciskanerne från Raumo, redan för öfver -fyratio år sedan. Och dock hade som ett järtecken, -två år förut, staden brunnit opp, och året -derpå den kätterske prestens boning. Så utdrefvos -ock ur sanct Olofs kloster i Åbo de vördige fäderne -Dominicanerne. Men järtecken och straff -trotsas af detta syndiga slägte! Liksom för att -håna det heliga, nedrefvos klostren i Wiborg, för -att — o styggelse! — för att dermed upphjelpa -fästningsverken! Se, mitt barn, här i detta hus -har jag lefvat öfver sextio år, här hoppas jag vår -fru och helgonen låta mina gamla ögon slutas, -och mina gamla öron domna. De hafva så många -år nödgats se och höra omtalas all den styggelse, -som bedrifvits. Sedan har jag visserligen fröjdats -åt att åter en rättrogen konung, vår Konung och -herre Sigismundus, intagit sina fäders thron. Måtte -helgonen bevara honom för allt det svek och argan -list, som ställer sig emot honom, och gifva -honom makt att skydda den sanna tron och återföra -de vilsefarande.” -</p> - -<p> -”Dock, det är tid att gå till hvila, min skröpliga -lekamen behöfver ro, äfven den unga behöfver -sömn. I morgon, om helgonen ännu bevarat mig -vid lif och krafter, vill jag efter morgonbönen -meddela dig åtskilligt, som du bör veta. Dock -<a id="page-8" class="pagenum" title="8"></a> -torde vara bäst, att först låta gå förbi den stund, -då de omkringboende äro vana att komma hit, -för att begära bot för sina åkommor. Om morgnarna -bruka mina krafter vara något mera stärkta, -så att jag hoppas kunna då förmå meddela dig -hvad jag önskar säga.” -</p> - -<p> -Efter ännu en aftonsignelse lade sig den gamla -nunnan till hvila, och Siri skyndade att krypa ned -i sin bädd, som hon redt i samma cell, emedan -de många toma cellerna föreföllo henne så ödsliga -och hemska. Hon läste nu i stillhet sin aftonbön -och bad ännu en gång, att henne icke måtte -tillräknas, att hon deltagit i syster Elins påfviska -gudstjenst. Länge hade hon svårt för att kunna -somna. Den cell, der syster Elin tagit sin boning, -var belägen nära den stora, ödsliga klosterkyrkan. -Siri kunde ej låta bli att lyssna, hon tyckte sig -höra ständig rörelse derute. När vinden hven genom -hvalfven, tyckte hon att derute messades eller -sjöngs psalmer, och bäfvande drog hon sig tillsammans -vid tanken på den tid hon skulle tillbringa -i denna öde boning, ett hem endast för -obekanta makter. Men hastigt satte hon sig opp, -kastade en klar blick omkring sig i månskenet, -såg hur den åldriga slumrade på sin bädd, och -sade vid sig sjelf: ”fy Siri, skall du vara barnslig -och pjåkig! Skulle jag väl vilja lemna den gamla -att dö här, ensam och öfvergifven. Nej visst icke! -Åh, det är detta myckna underliga prat om helgon -och allahanda döda menniskor, som gör mig -yr i hufvudet; aldrig hade jag kunnat tro, att jag -skulle få så mycket att göra med detta påfviska -<a id="page-9" class="pagenum" title="9"></a> -kram. Månne det är synd att höra derpå? Till -Gud måtte väl ändå äfven hennes väg föra, så -from och troende hon är! Och hvad angår mig -att bedömma henne? Vårda och sköta den gamla, -bör jag, om hon än vore en hedning. God natt -nu, underliga, gamla klosterbyggnad! Nu lägger -jag mig ned, och läser än en gång mitt Fader -vår, och så somnar jag visst.” Och så gjorde ock -den femtonåriga. -</p> - -<p> -Följande morgon infunno sig sjuka, från den -kringliggande trakten, för att begära bot, och den -gamla nunnan utdelade råd och läkemedel åt alla. -Stundom en signelse, stundom en dryck, en bön, -som skulle läsas öfver den sjuke, eller dylikt. Sigrid -hjelpte troget den gamla, att, efter hennes anvisning, -tillreda åtskilliga blandningar. -</p> - -<p> -Sedan hvar och en fått sin del och gått sin -väg, stannade man dock utanför klostret och pratade -en stund och öfverlade, hvem den unga flickan -kunde vara. Mången menade att hon väl -vore en ny nunna, och att nu, under den katholske -kungens välde, klostret åter skulle komma i -flor; men slutligen sade en gubbe, åt hvilken hon -räckt en helsodryck: ”Nej se om det annat är, -än att de gamla heliga ännu ha tänkt på Elin -Knutsdotter, och det är minsan ej för mycket, för -all den tjenst, hon gjort dem, och alla de oljor, -hon för dem bränt; och så ha de skickat ned en -engel att hjelpa henne nu på ålderdomen. Såg ni -inte huru vacker och from hon såg ut, med sina -milda ögon, och så ljus och fin och stilla. Jo tro -man på att så är det.” -</p> - -<p> -<a id="page-10" class="pagenum" title="10"></a> -”Åh, ditt tok, kommer du igen med ditt påfviska -prat, skall det aldrig gå ur dig. När ser -du englar gå på jorden synliga?” -</p> - -<p> -”Ja icke sen detta kätterska reformationsväsendet, -som de kalla det, kom i landet; men se här -i Nådendals kyrka rå de heliga helgonen ändå, -och det vet jag, att vill heliga Guds moder, nog -har hon makt att skicka englar dem till tjenst, -som tillbedja och offra åt henne.” -</p> - -<p> -”Åh prat du, jag börjar nästan ångra mig, -att jag lät narra mig hit, att ta emot af hennes -papistiska meklamenter. Visst är den skälfvan -stygg, när den rätt sätter an, men jag hade hellre -bordt bruka den kuren jag lärde emot den förr, -och den är god; ty det var sjelfvaste befallningsmannen -på Åbohus, herr Lars Hordeel, som för -flere år sen lärt den kuren, och det är ändå bara -papistiskt otyg med det här klostret, bara signeri -och styggelse.” -</p> - -<p> -”Nå huru var den boten som herr Lars lärde.” -</p> - -<p> -”Jo, man tar tre oblater och låter någon skrifkunnig -person skrifva på den första: J namn faders † -sons och den helige andes, och på den andra -oblaten skrifver man: och sonen † sjelfver gud -och på den tredje oblaten: och den helige ande † -som för dig lidit hafver, och så äter man dem tre -dagar å rad. Och si det är intet papisteri och -signeri under, så att om det hjelper, så är allt -godt.” -</p> - -<p> -”Ja ja”, utbrast nu en gumma, som såg litet -förnämlig ut med sin veckade duk på hufvudet, -”nog kan det väl vara bra, men nog vet jag mot -<a id="page-11" class="pagenum" title="11"></a> -skälfvasot ett medel som är bättre, ty det skref -sjelfvaste drottning Margretha, konung Göstas husfru, -och lärde det åt sin syster, fru Märtha. Och -det har jag hört af min mor, som tjente sampiga -på Åbohus, med en som hade hört det af en tjenstepiga -på Hörningsholm. Och det är godt mot -alla åkommor, och det är att skafva hjerpfjädrar -af pennorna och torka och gnida fint, och dricka -det med varmt öl, äfvensom att bränna fjädrarne -och sedan lukta på dem.” -</p> - -<p> -”Ja ja, mor, det der kan vara godt för förnämt -folk, men hvem vet ändå om det passar för -de ringa. Nej, nog går jag till nunnan i morgon -efter den dryck, hon lofvade mig; hon har hjelpt -mig förr, och kan väl göra så nu med. Ser J mor”, -sade gumman och såg klok ut, ”här bär jag på -mig en jernbit under tröjan, och så kan icke något -trolltyg bita på mig.” -</p> - -<p> -Snart skingrades alla de hjelpsökande, och nu -sade den gamla nunnan: ”Siri, du enda dotter af -min halfsyster som alltid varit mig huld, och som -sjelf nu vårdar den gamla, jag ville lemna dig -ett minne af mig. Nyss har man sagt mig, att -mig skall i arf hafva tillfallit ett litet stycke jord, -ett par mil härifrån uppåt kusten. Min tid går -ut, jag kan deraf intet begagna. S:ta Brigitta är -plundrad på alla sina egodelar, en gåfva till detta -hennes heliga hus, skulle blott bli ett nytt rof, -om det ens finge gifvas. Jag har önskat gifva dig -ett minne af mig, och tillkallade för ett par dagar -sedan tvenne ärliga bondemän, åt hvilka jag förklarade -min yttersta vilja vara, att du må ärfva -<a id="page-12" class="pagenum" title="12"></a> -detta lilla gods, om det är sanning att min gamle -frände dött och att det öfvergår på mig. Jag har -uppsatt min vilja skriftligen, och bönderna hafva -derunder satt sitt bomärke. Detta jordstycke är -helt litet och af ringa värde, du kunde derföre -köpa dig ett gyllene halssmycke med rubiner eller -saphirer, men gör dock icke det. Behåll det. En -åldrigs välsignelse hvilar deröfver. Kanske skall -det en gång göra dig större tjenst, än ett gyllene -smycke skulle göra.” -</p> - -<p> -”Ännu en sak vill jag meddela dig, mitt barn.” -Stödd mot Sigrids arm, gick den gamla ut i kyrkan -och till en med sirater prydd vägg. ”Jag vill -nu meddela dig något, som väl föga kan komma -dig till någon nytta; men ho kan dock förutsäga, -hvad som enhvar förestår? Hufvudsakligaste skälet -till att jag meddelar dig denna hemlighet, är -den, att jag icke vill att den skall dö med mig. -Må äfven du, innan du lemnar verlden, meddela -den åt någon annan. Se här, mitt barn, så skall -du vrida på denna sirat, då öppnar sig, som du -ser, en dörr. Detta var fordom en gång, som -sträckte sig långt, man har sagt ända till Åbo. -Hvart den än gick, den var åtminstone en utväg -ur klostret, som endast några få kände. Nu är -den igenrasad längre fram, men som du ser, är -här dock ett stycke ännu öppet. Detta ställe känner -numera ingen annan än jag. Upptäckas kan -det svårligen, före den dag, då kyrkans murar -ramla. I tider af fara, kan det tjena att rädda -någon undan förföljelse. Omtala det derföre icke -<a id="page-13" class="pagenum" title="13"></a> -för någon. Det har förut räddat menniskolif och -lycka, och kan ännu göra det.” -</p> - -<p> -Siri log i sitt sinne åt den vigt, den gamla -fäste vid detta meddelande, men tyckte ändå att -det var allt helt roligt att känna något, som ingen -annan i hela verlden visste, icke ens mor, -som dock hade reda på så mycket. -</p> - -<p> -Snart derefter hvilade Finlands sista nunna i -sin graf, och det stolta klostret Nådendal har småningom -fallit i grus. Endast kyrkan reparerades -och begagnades sedermera. Men går du en morgon -på den lilla staden Nådendals tysta gator, -och ser huru flinkt strumpstickorna röras i händerna -på hvarje mötande liten flick- eller pojkbyting, -då ser du ett ännu lefvande minne af den -heliga Brigittas systrar. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-2"> -II. -</h2> - -<p class="noindent"> -I stugan på Tannila surrade spinnrockarne flitigt. -Närmast dörren suto husets pigor och trampade -ifrigt rockarne, under det de utdrogo långa -trådar ur sina lin- eller blårtottar. Vid ett af de -små fenstren väfde en af pigorna vadmal. I rummets -öfra ända surrades spinnrocken lika ifrigt omkring -af husets unga dotter, jungfru Sigrid, och -det fina mjuka linet drogs af hennes runda, hvita -fingrar, till ett garn, så jemnt och glänsande, som -silke. -</p> - -<p> -Men hennes mor, fru Metta, hade sällan ro -att sitta långa stunder vid spinnrocken. Än vandrade -<a id="page-14" class="pagenum" title="14"></a> -hon ut till visthuset, för att se åt om rottorna -skonat de på väggen i rader hängande skinkorna -och hararna, än stannade hon vid en spinnrock, -för att skynda på en spinnerska, än hjelpte -hon den väfvande att fastknyta en ända på väfven. -”Åh ja, väfven håller bra nog, märker jag. -Jo Elsa har spunnit ränningen och när hon så -vill, kan hon få dugligt garn på rullan. Det vet -jag, som sjelf lärde henne spinna, när hon ej var -högre, än som så. Mor hennes hade dött åt året, -och hennes far var dräng på godset, men icke -kunde han lära henne spinna. Jo, gudskelof, sitt -hushåll har man förstått att sköta här i verlden, -och af godt och rent adelsblod har man kommit, -och icke behöfver man tåla att en sådan, som fru -Brita, herr Regert Oxes, tränger en ur kyrkbänken. -Oxe heter hon och borde heta ko, så för -hon sig, fast hon klär sig med pjukmyssa”. -</p> - -<p> -Sigrid surrade allt flitigare om sin rock, och -såg på sin tott så noga, som om det gällt att -spinna sin lyckotråd, men svarade ingenting. -</p> - -<p> -”Ja, jag har klagat”, fortfor fru Metta. ”När -herr Matts, pastorn, reste för att betyga sin vördnad -för hans högvördighet Biskopen, mester Erik, -som håller visitationer i moderkyrkan, bad jag -honom med samma anmäla, hurusom fru Brita -ville tränga mig ur kyrkbänken, och begära straff -öfver henne, för sådant vanartigt uppförande. Gamle -herr Matts mente väl bäst vara, att låta saken -ligga ogild; men mig skall ingen förolämpa, om -än min herre och man icke är hemma för att försvara -<a id="page-15" class="pagenum" title="15"></a> -mig; såsom han ock sällan är hemma, utan -mest i Flemingens följe.” -</p> - -<p> -Fru Metta tog i detsamma ned en stor nyckel -från sin spik i nyckelskåpet, och gick till fiskboden, -för att efterse sitt förråd af torra gäddor. -När hon vände och synade sina gäddor, sade hon -vid sig sjelf: ”ja man må väl vårda en sådan välsignelse, -vår not i år blifvit hugnad med. Det -blir godt nog att kännas vid, och så kan man ha -något att ge en fattig menniska, hvilket nog väl -behöfves i dessa tider, då ingen annan har mat -att sticka i munnen, än herr Clases knektar. Ja, -det säger jag för sann, om än herr Erik håller -honom i ära. Men se det gjorde saken, att jag -lät drängarne lägga en julkaka i notkilen i första -notvarpet, det syns att det halp, och vi fick fisk. -Gamle herrn på Storby mente att det vore signeri. -Bara gammelprat! Är inte bröd guds gåfva, och -hvad är det för ondt i att locka fisken? Men herr -Clas, han lemnar hvarken kakan eller fisken, allt -skall knektarne ha. Vore jag karl, jag skulle ge -den bondeplågarn hin svarte, och hålla mig till -hans fursteliga nåde, hertig Carl. Men herr Erik, -han är så from, och är som förhexad i Flemingen. -Finge jag honom nu bara hem, jag skulle visa -honom den afskriften af hans furstliga nådes bref, -som de hade skickat hit med Månsas Lisa. Der -får man nog si hur Flemingen far fram och förtrycker -landet, och ställer till uppror mot kungen. -Ja gud hjelpe herr Erik. Hertigen hotar så hårdt -att straffa hvar och en, som håller med den landsförderfvarn, -som det står i brefvet, som vill vara -<a id="page-16" class="pagenum" title="16"></a> -som tuppen på sophögen, och tycker sig vara vår -kung; och det sa Månsas Lisa, att skulle bara -alla ge sig under hertigen, så skulle nog bli god -tid i landet, ty hertigen hade sjelf sagt, att det -var bara till sina upproriska stämplingars bedrifvande, -som Flemingen ville hålla qvar krigsfolket -i landet.” -</p> - -<p> -Fru Metta, liksom mången annan, var ej precist -lätt att förmå med skäl, att öfvergå till annan -mening, än den hon sjelf hyste, men deremot, -liksom ock mången ann, ganska hastig att sluta -sig till och vara öfvertygad om, hvad någon granngumma -berättade och sade; om än hon för resten -hade ganska ringa förtroende för samma gummas -förstånd. -</p> - -<p> -”Nej, men står der icke en bytta, så att rottorna -kunna hoppa upp på åsen, och derifrån på -fisken. Jo, jag säger! Hade man ej ögonen med -sig! I morgon skulle hvar enda fisk varit gnagad.” -</p> - -<p> -Fru Metta hade varit så fullt sysselsatt med -sina fiskar, att hon ej förrän nu varsnade, att vid -visthusdörren stod en ung bonde och tummade på -sin pitnilka, den han höll i handen. Nu ref han -sig bakom örat, och framräckte ödmjukt åt fru -Metta ett papper, hvilket befanns vara en kallelse -från hans högvördighet Biskopen, till fru Metta -Liljeholm, att infinna sig vid kyrkan. -</p> - -<p> -Fru Metta skyndade att stänga visthusdörren -och började ordna hvad som under hennes frånvaro -borde uträttas. -</p> - -<p> -”Ja, ungdom och visdom! säger man, och så -säfliger hon är, icke har man mycken nytta af -<a id="page-17" class="pagenum" title="17"></a> -henne. Hur kan man vänta att hon skall kunna -hålla ordning på folket! Der sitter hon bara och -spinner; fast bra spinner hon, det måste jag medge.” -Emellertid fick nu ändå Sigrid en mängd -förhållningsorder, om hvad som under fru Mettas -frånvaro skulle uträttas, och så skulle det bära -af. Ett bräde lades tvärs öfver en arbetskärra, -deröfver breddes en rya och deruppe satte sig fru -Metta med tömmarne i den ena handen och piskan -i den andra. Nere på kärrans botten fick -en liten gosse sin, ej just beqväma, plats, för att -medfölja till sin matmors och hästens uppassning. -</p> - -<p> -”Vappo, se till att ej fåren gå in i hafverlandet -derborta. Var aktsam om elden, Brita. Sigrid, -låt se du har akt på att arbetet går; jag -tänker du får ge blår till ny tott åt Elsa, innan -jag kommer hem. Se så, gu signe er allesamman -nu.” -</p> - -<p> -Derpå gaf hon en klatsch åt hästen och begaf -sig på väg med temmeligen god fart, under -dugtiga knuffar och stötar på den ojemna och -gropiga vägen. -</p> - -<p> -När fru Metta hunnit målet för sin färd, lemnade -hon hästen i gossens vård, och ernade bege -sig in i kyrkan, men det lät sig ej så lätt göra. -Vid kyrkdörren stodo alla nejdens qvinnor och -barn, tätt sammanpackade, och gapade inåt kyrkan, -dit de ej fingo intränga. ”Hvem kan nu neka -barnen att få se hans högvördighet”, menade gummorna, -och så tog en hvar sin minsta unge på -armen och en hel skara omkring sig, och visst -skulle en hvar se biskopen. -</p> - -<p> -<a id="page-18" class="pagenum" title="18"></a> -Der stodo de nu alla sammanträngda, hufvud -vid hufvud, alla med linhvitt hår och alla stirrande -åt samma håll. Det var som en hel skog -af tistelknoppar, som väl slagit ut ullen, eller en -äng, tätt bevuxen med ängsull. -</p> - -<p> -”Jag är nu här, bara för att barnen ska få -si”, sade, med litet vigtig min, en gumma till sin -granne. ”Nog har jag sjelf sett honom. Jag fick -rätt se honom äta i morgons, innan han gick i -kyrkan.” -</p> - -<p> -”Håken, fick J det mor? Hvad åt han monntro? -Berätta kära mor?” -</p> - -<p> -”Han åt rätt som annat folk, vet J mor.” -</p> - -<p> -”Håken, gjord han så, dä kunde jag alder -tro.” -</p> - -<p> -I detsamma blef det rörelse och böljande bland -tistelknopparna. Det var fru Metta, som förorsakade -den, genom sitt bemödande att framtränga. -När gummorna nu sågo sig om, och blefvo varse -den af alla kända Tannilafrun, som man nog visste -skulle förstå att göra sig väg, så jemkade en hvar -rum så godt hon kunde, och snart stod fru Metta -främst för skaran vid kyrkdörren. -</p> - -<p> -I kyrkan syntes icke mycket folk. Längst -bort satt, just invid dörren till koret, mäster Erik -Erikson, biskopen från Åbo. Framför honom stod -presterskapet och några af de förnämsta herrarne -från socknen. Ett par capitulares och notarien -suto vid ett bord. På något afstånd stodo åtskilliga -af socknens allmoge, och här och der väntade -i kyrkbänkarne sådana, som afvaktade att i sin -tur få framträda och anmäla sina påståenden. -</p> - -<p> -<a id="page-19" class="pagenum" title="19"></a> -”Lars Isakson, dömd, för trolleri, att stå tre -söndagar å rad vid kyrkdörren under gudstjensten”, -relaterade notarien ur sin bok, ”följer nu -således i ordningen herr Simon i kapellet, anklagad -att hafva låtit ohelga julmorgonen genom ringande -till ottesången med en koskälla.” -</p> - -<p> -Biskopen kastade en missnöjd, frågande blick -på herr Simon, som framträdde. Herr Simons -runda, glada ansigte bjöd till att antaga det högtidligaste -och alfvarsammaste uttryck, som var -möjligt, men ikring munnen spelade ett drag af -skälmaktighet, som omöjligt lät sig öfverskylas. -</p> - -<p> -Biskopen såg högst alfvarsamt på presten. -”Skall det då alltid vara klagomål öfver eder, Simon”, -sade han slutligen. ”Redan gammal prest, -och dock ständigt streck, som skulle anstå den -okynnigaste djekne.” -</p> - -<p> -”Högvördigste herr Biskop”, svarade presten. -”Denna gången åtminstone synes mig, att jag handlat -välbetänkt. Skulle jag väl tillåta guds församling -att bortsofva julottan? Eders vördighet -torde icke hafva förgätit, att när ryssarne plundrade -här under sista ofreden, bortförde de ock vår -klocka. Huru skulle nu församlingen sammankallas? -Icke kunde den stå på kyrkbacken i kölden -i timtal och vänta. Men si, när koskällan ringdes, -visst kröp der folk ur alla stugor, båd byggare -och deras kyrkqvartersgäster. Icke tycktes mig -eller skällan sämre, för det min ko ringt med den; -nog ha många andra nöt ringt klockorna, äfven -till samgång, utan att deröfver blifvit klagat hos -biskopen.” -</p> - -<p> -<a id="page-20" class="pagenum" title="20"></a> -Mäster Erik runkade nästan omärkligt på hufvudet -och sade: ”en rättskaffens prest sörjer för -att klocka anskaffas; men du har försummat denna -skyldighet, såväl som mången ann.” -</p> - -<p> -”Högvördigste fader, det skall visst ske, bara -bonden har ett spann råg öfver att bestå till -klockhjelp, nu har han ej ens ett sådant att blanda -i barken, till att fylla sina och barnens magar.” -</p> - -<p> -Åter runkade Biskopen smått på hufvudet, -men sade blott: ”för denna gång må dig förlåtas -ditt tilltag, i betraktande af, att det kanske skett -af enfald; men låt icke en annan gång sådant -komma dig till last.” -</p> - -<p> -Herr Simon bugade djupt och drog sig tillbaka, -småskrattande bakom sin hatt, i det han -halfhögt sade: ”Kan väl härnäst ställa mig sjelf -på kyrktaket och ropa folket till kyrkan; ty skrika -kan jag, om derpå kommer an, och det så det -hörs.” -</p> - -<p> -”Lisa Eliasdotter har offrat ett ljus på altaret, -för att få god kalflycka”, uppläste åter notarien. -”Saken är erkänd.” -</p> - -<p> -Biskopen suckade i det han sade: ”Djupt sitter -papismen och djefvulens funder och signerier -i de onda hjertan! Må hon stå en söndag vid -kyrkodörren, att för sina signerier utskämmas.” -</p> - -<p> -”Fru Metta Simonsdotter Abbornät, herr Erik -Liljeholms husfru, klagar öfver att fru Brita Regertsdotter -Oxe, henne ur kyrkbänken utträngt.” -</p> - -<p> -Nu framträdde fru Metta inför biskopen och -tänkte just börja sitt andragande, men med det -samma steg äfven fru Brita Regertsdotter fram -<a id="page-21" class="pagenum" title="21"></a> -och sade bjert: ”Nej si det är då ramaste lögnen -det, att jag drifvit henne ut; men icke låter jag -heller tränga mig ur bänken för alla snärtors -skull, och för det hon satt der så bred, och hade -jungfru Sigrid med sig, så skulle jag inte få sitta -i adelsfruarnas bänk; men si så god är jag som -hon, och behöfver inte vika för henne.” -</p> - -<p> -Redan sade fru Metta några ord till svar, -och en häftig träta började just utbryta mellan -de båda fruarna, då biskopen viftade med handen -och bjöd dem åtskiljas, hvilket, efter någon svårighet, -ändtligen lät sig göra. -</p> - -<p> -De båda häftiga fruarna nedsatte sig nu i -hvar sin bänk, på ömse sidor om gången, och sågo -med vreda ögon på hvarandra. -</p> - -<p> -Sedan biskopen, med lägre röst, rådfört sig -med de båda andre kapitelherrarne, bjöd han -högt de båda fruarna att framträda, och sade: -”Kyrkoförargelse må af ingen tålas. Jordens väldige -äro dock alla såsom stoft inför herran, och -J mågen icke inför honom förhäfva eder, eller -drifva edra tvister. Rätteligen skulle vi ställa -eder båda till spott och hån vid kyrkodörren, men -som detta för eder adeliga värdighet icke ske kan, -så mågen J båda eder kyrkostöring sålunda godtgöra, -att J till kyrkan erläggen 10 mark och påföljande -söndag detta edert godtgörande från predikstolen -tillkännagifves.” -</p> - -<p> -Fru Britas sinne jäste. Hon tyckte sig väl, -på sätt och vis, hafva vunnit en seger, då hennes -åklagerska nödgats plikta, men hon hade sjelf -äfven blifvit ålagd detsamma. Med en knyck på -<a id="page-22" class="pagenum" title="22"></a> -nacken sade hon halfhögt: ”En hederlig menniska -ska få plikta, för att en sånder inte får -sitta så bred hon vill. Hon borde minsan inte -als få slippa i hvarken kyrka eller bänk; och än -mindre hennes doter, som hon föder opp till papisteri -och styggelse.” -</p> - -<p> -Biskopen, som emellertid stigit upp från sin -plats, såg frågande på henne, hon steg närmare -och fortsatte: ”Ja väl, det är ju allom kunnigt, -huru hon skickat flickan att lära papisteri i det -gamla nunnehålet Nådendal, och hur flickan der -signat och messat med afgudiska fukter. Och en -sån täcks anklaga hederligt folk!” -</p> - -<p> -Fru Brita afbröts nu af klockarn, som började -sjunga en psalm, emedan, enligt förteckningen -öfver göromålen för denna dag, numera intet -annat skulle i kyrkan uträttas, än aftongudstjenstens -hållande, och resten af aftonen skulle användas -till reviderande af åtskilliga kyrkans räkenskaper. -Medan fru Brita hade talat, hade presterna -undanställt papperen och ordnat allt för -gudstjensten. Klockarn hade nu upptagit psalmen, -och när han sett biskopen lemna sin plats, för att -sätta sig i en kyrkbänk, ansåg han att allt var i -ordning, och började psalmen. Biskopen inträdde -i en bänk och satte sig ned. Sålunda måste båda -fruarna tiga, men svårt föll det sig. Fru Metta -hade väl ej rätt kunnat höra, hvad hennes motstånderska -sade, emedan när denna talade, hade -hon stått nära biskopen och vändt ryggen åt fru -Metta; men hon hörde ändå nog, för att finna -att det gällde någon beskyllning emot henne. Nu -<a id="page-23" class="pagenum" title="23"></a> -var det ogörligt att få säga ett ord. Fru Metta -satt en stund qvar, men det började skymma, -gudstjensten var lång och hon nödgades, innan -dess slut, lemna kyrkan, emedan det skulle varit -omöjligt, att, utan fara för lif och lem, i mörkret -resa hem, på den obanade och ojemna vägen. -Icke eller anade hon att fru Brita gjort -henne en beskyllning af den stora vigt, som fallet -var. Hon begaf sig derföre hem, utan att vidare -få orda något. Men icke var hon god till sinnes. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-3"> -III. -</h2> - -<p class="noindent"> -Det var en vacker morgon om senhösten. Luften -var klar och kall, och rimfrost glänste som -silfver på granarnas lummiga grenar. På vallen -vid Storkyro kyrka samlades folket i grupper, samtalande. -Ifrigast ordades dock bland en hop karlar, -som stodo straxt innanför porten till kyrkogården. -Tre bönder, Bengt Poutu, Mårten Philipson -och Jacob Illka, stodo omgifna af en krets -andra bönder. Allt flere och flere samlades till -de förre, och alla stadnade, uppmärksamt lyssnande. -Stundom utstötte någre ett ha! eller annat -kort ord, händerna foro till pukkoknifvarne, -hvilka af alla buros vid bältet, stundom ryckte -en och annan, liksom omedvetet, sin knif till hälften -ur slidan, men småningom sjönk den åter långsamt -tillbaka, då egarens uppmärksamhet syntes -så fängslad, af hvad den talande anförde, att han -ej tycktes veta af något annat. -</p> - -<p> -<a id="page-24" class="pagenum" title="24"></a> -De äldre karlarnes alfvarliga, fårade anleten, -de yngres mindre markerade, men äfven de om -alfvar, tungt och träget arbete och dålig föda -vittnande, alla syntes lifvade af samma känsla. -Bitter och djup harm målade sig i alla dessa ansigten, -men tillika ett visst lugn och resignation. -Allt som de tre männen inuti gruppen omvexlande -talade, lifvades dragen hos åhörarne, uttrycket -i deras anleten blef allt vildare. Det var -som när molnen draga sig samman vid horizonten, -svarta, dystra, hotande, stundom frambryter -en och annan svag blixt på afstånd, och man förutser -att thordönet med kraft skall utbryta, att haglet -skall förstörande nedbrusa, att orkanen skall -härja; men ännu bryter ovädret icke löst, ehuru -man ser förebuden. -</p> - -<p> -”Detta veten J alla”, utbrast Bengt Poutu. -”Så har Flemingen låtit utsuga landet, att vi snart -ega knappt barken till brödet. Hvem vet icke -huru de tagit maten ur våra bodar och silfret ur -våra kistor, och der sådant ej funnits, ha de tagit -våra hustrurs och döttrars kläder, ryckt brisken -af deras hals och ringarna ur deras öron, hästen -ur stallet och kon och fåret från betet. Och hvem -af oss vet icke, att Österbottningarna, redan af -kung Johan, fingo löfte om lindring från borgelägers -tunga, sedan moskoviten hade brändt och -sköflat i Salo och Limingo, och krigsfolket ej kunde -hindra dem. Och ha vi ej sedan med våra söner -och drängar, med egen kost och egna vapen, försvarat -oss. Och nu, när vi ha fred med sjelfva -moskoviten, nu skola vi rappas och skinnas af -<a id="page-25" class="pagenum" title="25"></a> -knektarne. Här ligga skottska ryttare, här ligga -upplänningarne och finnar dertill. J veten ock -huru herr Klas satt vakt både på sjö och land, -att ingen skall få klaga hos hans fursteliga nåde, -hertig Carl, eller sända ombud till riksmöten, -som han sammankallat; och huru strängt herr Klas -straffar alla försök att hos fursten söka hjelp. -Men vi, som här stå, vi ha dock lyckats komma -både fram och åter. Ville jag för eder omtala -huru svår vår färd varit, blefve det för långt; -vi hafva svultit, vi hafva farit som hundar för vår -och allas eder rätt. Och der har han sutit och -smort sig och lefvat kräseliga, medan folket lider; -den landsförderfvarn och förrädaren! I många, -många års tid har jag arbetat på att få denna -saken i gång, men nu ha vi hertigens ord på att -vi måga resa oss, och orätt med våld vräka.” -</p> - -<p> -”Fingo ni riktigt tala med hans furstliga nåde?” -frågade en röst ur hopen. -</p> - -<p> -”Jo, när vi kommo till Stockholm, och icke -visste hvart vi skulle vända oss, då sökte vi först -opp Hans Hansson, och bådo honom hjelpa oss -med råd och dåd, och han rådde oss, och var en -förståndig rådgifvare. ”Gån omkring på gator och -gränder”, sade han, ”och der J sen folk röras mera, -så ställen eder i gatumötena och ropen och klagen. -Talen om huru Flemingen förtrycker eder -med borgeläger, emot konungens och hans furstliga -nådes vilja. Skriken ut om hans grymhet -och tyranni, och om J någon historie hört om honom, -som till ondo är, så utskriken och utspriden -den. Vore det än icke sanning, så är dock intet -<a id="page-26" class="pagenum" title="26"></a> -så ondt, att han icke värre bedrifvit mot folk och -fä, ja, mot qvinnor och barn.” -</p> - -<p> -”Vi lydde Hans Hanssons råd, och sedan vi -hade upprört hela staden med vår klagan och vårt -ropande kring gatorna, så fingo vi slutligen komma -inför hans furstliga nådes egna ögon; men vi -begärte bara några fenickor svenska knektar, att -skydda oss mot herr Klases tyranni. Hans furstliga -nåde frågade då huru tätt krigsfolket vore -förlagdt hos oss, och då jag svarade att fjorton -bönder egde att sörja för en knekt, och tjugu -bönder för en ryttare, så ropade hans furstliga -nåde: ”Om tjugu bönder icke kunna öfvermanna -en ryttare, och fjorton en knekt, så förtjena de -intet bättre än att blifva plågade och förtryckta -af både ryttare och knektar”, och så reste sig -hans furstliga nåde och såg så vred ut i ögonen, -att våra hjertan bäfvade i oss, och han höjde sin -knutna hand högt opp i vädret och skakade den, -och så sade han: ”Jag vet ingen annan råd, än -skaffer eder rätt med eder egen hand. J ären -väl så många, att ni må kunna slå dem ifrån eder, -om ej med annat, så med klubbor och gärdsgårdsstörar.” -</p> - -<p> -Rörelsen bland bönderna blef nu lifligare, -alla händer omfattade knifvarne, häftiga utrop -foro från mångas läppar; men åter stannade alla -stilla för att höra mera. -</p> - -<p> -”Jag vågade nu ödmjukt förklara”, fortsatte -Bengt, när sorlet tystnat, ”hurusom jag redan i -många år hade sjungit den visan, att vi skulle -taga våra egna näfvar till hjelp, men att landets -<a id="page-27" class="pagenum" title="27"></a> -män icke rätt på alfvare vågat sig derpå, utan -bara här och der i små hopar, eftersom herr Klas -vore insatt i sina höga embeten af konungen, och -handlade i hans namn.” -</p> - -<p> -”Men då blef hertigen ännu argare och slog -näfven i bordet och sade: ”Denne landsförderfvarn -och hunden, Klas Fleming, honom behöfven -J ej lyda mer än min gamla sko. Är det icke -denne blodsugaren som förstör vår konungs och -herres land, och förleder folket till uppror emot -sin rätta öfverhet, och håller sina knektar i landet -för att befrämja sina förrädiska afsigter. Försvaren -eder sjelfve, emot denne stråtröfvaren och -hans anhang, och varen trogne eder konung och -mig, eder anborne furste. Blott J stån på eder -till lands, skall jag väl sörja för att hålla sjön -ren. Sägen edra bröder, att de stå manneligen -på sig och icke låta kufva sig af Flemingen och -hans kreatur.” Derpå tordes vi intet annat än gå -vår väg, ty han såg mäkta grym ut. Och så sökte -vi oss hem, under många faror och vedermödor.” -</p> - -<p> -”Bröder, kamrater”, ropade nu Jacob Illka, -så att det skallade kring kyrkogården, ”viljen J -ännu tåla Svedjeklases tyranni? Viljen J ännu -svälta och se edra hustrur och barn förgås i elände, -viljen J låta Flemingens knektar frossa vid ölstånkan, -under det edra barn tugga stamp och bark? -Viljen J tåla öfvervåld i edra hus af knektarne, -då intet annat fordras, än taga eder sjelfva rätt. -J hören det sjelfve, hertigen uppmanar eder dertill. -J hören det: Flemingen har ingen rätt att -befalla, utan är en upprorsstiftare emot konungen -<a id="page-28" class="pagenum" title="28"></a> -och hertigen. Ären J fege uslingar, att J låten -honom förtrycka eder? Jagen bort honom, slån -ned honom. Låtom oss draga till hans fördömda -näste. Kamrater, gripen till vapen, allting duger -dertill, störar, knifvar, klubbor; kom: ned, ned -med Svedjeklas och hans anhang!” -</p> - -<p> -”Ned med Fleming och med alla herrar”, skrek -Poutu, ”alla, alla som äro klädda i kläde, äro -folkets förtryckare.” -</p> - -<p> -Länge hade Poutu sträfvat för ett mål: att -komma bönderna att resa sig mot herrarne. Hans -glödande hat mot de sednare, hade vändt sig helt -och hållet mot Fleming, sedan denne som ståthållare -herrskade öfver Finland, och till full låga -hade hatet flammat opp, då Poutu sommaren förut, -för sina stämplingar blifvit fängslad och förd till -Åbo slott; derifrån han dock lyckades undkomma. -På andra trakter af landet arbetade, för samma -sak, Hans Fordeel och flera andra, äfvensom många -hertigens utskickade. Men vördnaden för konungen -och hans befallningshafvande, höll ännu bönderna -tillbaka, ehuru redan på flere håll blod gjutits. -</p> - -<p> -Nu var det annorlunda. Nu hade de hertig -Carls eget ord på, att de egde rättighet till sjelfförsvar -emot knektarne. Fleming egde ingen rätt -att beherrska, än mindre att förtrycka folket. Bonden -behöfde icke föda knektarne, då de icke höllos -till rikets tjenst, utan endast till Flemings upproriska -afsigters befrämjande. Nu var böndernas -ifver och harm drifven till sin spets. -</p> - -<p> -En tropp af Flemings ryttare kom nu utefter -landsvägen, mot dem stormade bönderna. En strid -<a id="page-29" class="pagenum" title="29"></a> -uppstod. Den blef ett förespel till klubbekrigets -gräsliga drama, som nu blossade opp och höljde -Finlands jord med fyratiotusende dess raskaste -söners blod, gjutet af bröder emot bröder; som -härjade, som sköflade, som brände, och hvars spår -först sent utplånades från det förstörda landet; -hvilket länge blef ett rof för hungersnöd, pest och -elände. -</p> - -<p> -Att redogöra för huru klubbhären ökades, -huru den härjande framgick, hör icke till vårt -ämne. Framåt vältrade sig massan mot Tavastland, -allt mer tillväxte den och plundring, mord -och brand, följde i dess spår. Hvarest knektar -kunde uppspåras, nedhöggos de, stoppades de under -isen, eller ock sköts till måls på dem. Kunde -någon uppge att egaren af en gård, hade någon -anförvandt ibland knektarnes anförare, då sköflades, -utan vidare tvekan hans gods, och förstördes -genom brand och härjande. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-4"> -IV. -</h2> - -<p class="noindent"> -I sitt arbetsrum på Åbo slott, satt riksmarsken, -ståthållaren Klas Fleming. Han stödde sin -arm mot ett litet i fenstersmygen stående bord, -på hvilket lågo åtskilliga papper. Ett litet stycke -ifrån honom satt, vid ett större bord, hans skrifvare. -”Här är ett bref från hans majestät, konungen”, -sade denne, i det han steg upp och vördsamt -räckte brefvet åt riksmarsken, som genast -bröt det. Sedan han genomläst brefvet, vände han -<a id="page-30" class="pagenum" title="30"></a> -sig till skrifvaren och sade: ”Här äro åtskilliga -befallningar från kunglig majestät, hvarom bref -och order skola utfärdas, så snart dessa öfriga -bref äro genomgångna. Nu vidare, hvad finnes -här yttermera?” -</p> - -<p> -Skrifvaren började nu redogöra för de på -bordet liggande papperen. ”Här är ett bref från -hans furstliga nåde, hertig Carl, till menige män, -som i Österbotten boende äro. Han uppmanar allmogen, -att icke gifva någon akt på hvad eders -herrlighet månde utfärda för befallningar, alldenstund, -som orden lyda: han sådana påbud, utan -befallning och tillstånd, gjort hafver, särdeles från -oss och riksens råd. Hertigen säger ock vidare: -der han ock någon befallning från kunglig majestät -bekommit, som han beropar sig på, hvilket -vi dock icke kunne tro, så är det genom orätt -och falsk berättelse skedt.” -</p> - -<p> -”Kasta brefvet i den der lådan”, sade Fleming, -”jag känner sorten”. -</p> - -<p> -”Här är ett annat bref, som Lasse Nielson -inskickat från Österbotten. Han lät tillika anmäla, -att han, enligt eders herrlighets befallning, -skall innan kort tåga hit med sina knektar. Brefvet -är från hans furstliga nåde, stäldt till menige -knektar vid Lars Nielsons fana. Torde icke vara -af nöden att uppläsa alla de vanliga beskyllningarne, -som stå främst, emot eders herrlighet, om -lögner och bedrägeri och förtryckande af allmogen. -Sedan följer: Derföre är vår nådige vilje -och befallning att J ingen <a id="corr-6"></a>vart begifve eder efter -herr Klas Flemings bud och tillsägelse, utan hålle -<a id="page-31" class="pagenum" title="31"></a> -eder qvar i den landsändan, till dess vi med riksens -råd, eder något, till kunglig majestät och -kronans gagn och bästa, befalla låte. Och der -något olagligt kan blifva eder ålagdt, antingen af -herr Klas eller någon annan, då gifve vi eder fullmagt -och befallning, att J, med allmogens hjelp, -må försvara hvad våld och orätt, som eder kan -tillbjudit varda. Det J, trogne tjenare och krigsmän, -må veta eder efter rätta.” -</p> - -<p> -”Fördömmelses mordbrandsstiftare!” sade Fleming, -sammanbitande tänderna. ”Undra sen öfver -bönderna! Släng det i lådan.” -</p> - -<p> -”Här är yttermera ett bref, som jag fann -ibland några papper här på slottet. Det är skrifvet -till herr Clas Hermanson Fleming, och till -Hans Erikson, då de hade Åbohus omhanda, att -de icke måtte inlåta eders herrlighet på fästet.” -</p> - -<p> -Häftigt tog Fleming brefvet ur skrifvarens -hand, läste några rader deri och utbrast, ”sådant -torde dock vara ohördt i något land”, i det han -häftigt steg opp och gick några hvarf fram och -åter öfver golfvet. ”Är jag väl en förrädare mot -min konung och riket, har jag förrädiske praktiker -i sinnet emot mitt fädernesland? Har jag ej -låtit bruka mig som en ärlig svensk man, från -min ungdom, både i storm och slag. Hertigens -bud och tjenare har jag emottagit i konungens -namn, ehuru på egen bekostnad, och de hafva fått -inkomma på konungens fästen och jag har satt -dem vid min sida vid bordet. Och mig vill han -stänga ute, som eger att i konungens namn befalla -öfver all krigsmakt.” Åter satte han sig ned, -<a id="page-32" class="pagenum" title="32"></a> -så häftigt, att stolen, ehuru tung den än var, dock -for ett stycke från sin plats, slog sin knutna hand -i bordet och utropade: ”Men vill jag fästningarna, -med guds magt, omhänder hafva, till dess jag -dem i konungens egna händer kan andtvarda, då -han, Gud gifve snart, återkommer till sitt rike; -och hvad han befaller, skall jag troget efterkomma, -trots hertigen, om jag än derför skall lifvet -mista!” -</p> - -<p> -Skrifvaren hade emellertid sysselsatt sig med -några af de på bordet liggande brefven, och började -nu åter sin redogörelse: -</p> - -<p> -”Från herr Erik Sparre och herrar Bjelke, -med begäran att eders herrlighet måtte komma -till Sverige, för att deltaga i styrelsen och förena -sig med regeringen der, och icke sätta eder -emot hertigen.” -</p> - -<p> -”Kasta brefvet i andra lådan”, sade Fleming. -”Du får gå nu. Kom igen om en timme. Dem -är jag ingen lydnad skyldig”, fortsatte han för sig -sjelf. ”Icke är jag deras skjutsbonde, att jag behöfver -draga efter dem. De ha lika långt till mig, -som jag till dem.” Nu grep han ett på bordet -liggande färdigskrifvet bref, till hvilket han ännu -fogade några rader, och undertecknade det sedan: -</p> - -<div class="sign"> -<p class="sign"> -<span class="firstline">”<em>Clas Fleming</em>,</span><br /> -friherre till Wik, riksmarsk, öfversteamiral -och krigsöfverste, som nu hafver -många regenter, hvilka alla förordna, -ändock jag mig intet rättar -efter mera än en, som heter konung -Sigismundus. Kommer mina likar -<a id="page-33" class="pagenum" title="33"></a> -och bjuda något till, så slår jag dem -på hufvudet.” -</p> - -</div> - -<p class="noindent"> -”Slå dem på hufvudet, ja, slå hufvudet af -dem; alla här i Finland, som förrädiske äro. Jag -undrar hvem som stode mig i vägen, om jag ville -begära dem af konungen! Han skulle gifva mig -dem att sålla såsom agnar, alla dessa lumpna -lycksökare, som äro antingen stumma hundar eller -tillochmed vifta svansen för hertigen.” -</p> - -<p> -Han satt en stund försänkt i tankar, dörren -öppnades och fram till honom trädde hans husfru, -fru Ebba. Han varsnade henne ej, innan hon -vänligt lade sin hand på hans axel. Då ryckte -han häftigt till, och ur ögonen for en blixt, men -det vredgade uttrycket mildrades nästan till vänlighet, -då han såg hvem det var, som stört honom, -och han sade endast: ”Ebba.” -</p> - -<p> -Fru Ebba forskade ett ögonblick i hans ansigte -och sade: ”åter obehagliga nyheter, min vän.” -</p> - -<p> -”Hertigen sörjer för att sådana ej saknas. Dertill -växer mig böndernas uppror öfver öronen. -Lyda andras råd, der eget vore bättre, är dårars -verk. Bönderna hade bort qväsas genast, men -jag lyddes på Olof Sverkersons råd att bida. Han -ställde sig, som om han kännt konungens önskan. -Numera torde ej resningen kunna undertryckas, -utan att det kostar mycket blod.” -</p> - -<p> -”Ack min herre, bönderna äro enfaldige och -vilseledde. Låt dock ej din hand falla alltför tungt -öfver dem. De hafva i sanning haft mycket att -lida.” -</p> - -<p> -”Ebba, mildhet vore här grymhet. Konungens -<a id="page-34" class="pagenum" title="34"></a> -trogne och ärlige undersåter måste skyddas. Upproret -måste qväsas, om ej hela landet skall bli -ett förödelsens hemvist.” -</p> - -<p> -Fru Ebba suckade djupt och sade, efter några -ögonblick, liksom till en fortsättning af hvad hon -emellertid tänkt vid sig sjelf: ”och sedan att veta -huru dina fiender af hvarje den minsta anledning, -ja ofta utan all anledning, göra om dig berättelser, -hvilkas lögnaktighet hvarje barn borde kunna -inse!” -</p> - -<p> -”Se, min stolta Ebba är ju som hvarje annan -qvinna”, sade Fleming leende, ”gråter öfver -hvad klaffarena säga.” -</p> - -<p> -”Skulle jag icke det? Huru känner icke jag -dig, den ädle! Men menniskorna känna dig icke -så, och ditt namn skall gå till efterverlden med -de fläckar, som lögnen vidhäftat det, och som illviljan -utbredt. De, som efter oss lefva, skola tro -hvad de hört.” -</p> - -<p> -”Hvad mera, blott Han, som <em>öfver</em> oss lefver, -ser sanningen, och det som <em>inom</em> mig lefver, nemligen -samvetet, säger att jag handlat redligt. -Domen öfver död man, är mäktig, Gud är mäktigare.” -</p> - -<p> -”Många finnas, som säga att herr Klas dock -kunde en mohn jemka med sig, utan att göra orätt. -Att det vore fäderneslandet nyttigare att gifva -med sig, än att stå på Konungens rätt i det yttersta.” -</p> - -<p> -”Nej, vid Herren Gud, icke”, utropade Fleming, -i det han höjde sin hand och lät den åter -falla på bordet. ”Sanning och rätt äro alltid desamma, -<a id="page-35" class="pagenum" title="35"></a> -om än tusende skrika om att det är bättre -nytta af att ljuga och bedraga. Nytta är bra, -men ärlighet varar längst.” -</p> - -<p> -”Jag erhöll i dag ett bref från min syster, -drottning Cathrina. Hon ber mig, åter en gång, -föra talan för enighet och eftergifvenhet.” -</p> - -<p> -”Nå, hvad har väl din höga fränka att påstå?” -</p> - -<p> -”Om du så tillåter, vill jag läsa opp brefvet: -</p> - -<p> -”Till oss älskelig, ärlig och välbördig qvinna, -fru Ebba, herr Klas Flemings till Qvidja och -Svidja, vår kära syster, gunsteligen. -</p> - -<p> -”Catharina, med Guds nåde, Sveriges, Göthes -och Wendes Enke-Drottning. -</p> - -<p> -”Vår synnerliga gunst och kärliga helsning; -alltid med den evige Gud, som tillförene. Vill -jag, hjertans kära syster, gifva eder tillkänna, att -Vi, Gudi dess lof, äre temmeligen väl till hälsan, -och unne Oss den nådige Guden alltid, att detsamma -om eder spörja. -</p> - -<p> -Nu, då mig lägenhet gifves, att med herr -Nils få hjertans kära syster denna sedeln tillhanda, -vill jag eder, hjertans kära syster, icke -förhålla, hurusom dessa svåra oenigheter emellan -H. F. N. Hertig Carl och H. H. herr Klas Erikson, -eder herre, mig till sinnet månde gå. Och -beder jag eder kärligen, hjertans kära syster, att -J ville använda allt ert inflytande hos Hans Herrlighet, -att han måtte denna striden till en ända -komma låta; seende huru under all denna fiendtligheten -hela riket lider, och huru man väl af -all denna oenigheten inom salig konung Gustafs -hus, alltför mycken sorg och suckan haft att bestå, -<a id="page-36" class="pagenum" title="36"></a> -och blodsutgjutelse och skada inkommit. Derföre, -hjertans kära syster, ville J icke afslå min -tjensteliga begäran, det J ville förena eder med -mig, att söka någon fredlighet åstadkomma, och -bedja Hans Herrlighet, att han dock icke ville i -det sista så hårdt stå på konungens rätt, då deraf -numera endast blodsspillan och landets förhärjelse -komma kan. Är ock väl H. F. N. den, som makten -hafver, att drifva sin vilja igenom, gifve Gud -till fosterlandets välgång. Synes mig ock detta -landet af partier så sönderbråkadt, att en starker -hand vid styret behöfves; det ock Hans Fursteliga -Nåde bättre torde kunna styra, än Hans Majestät -Konung Sigismundus, den sig så i de Polskes händer -befinner, att han väl aldrig detta oroliga landet -med rätt styrka styra kunde. Alltså, och då -herr Klas är såsom ett hufvud öfver finnarne, så -skulle fred och rolighet snarligen i landet blifva, -blott han ville mera sig Hertigen underkasta, och -vilja vi tro, att om H. F. N. än regeringen eftertraktar, -han dock icke till kronan sträfvar, såsom -han med så många heliga förbindelser försäkrat. -Detta är icke första gången som J, hjertans kära -syster, hafven, jemte mig, försökt att i denna saken -tala fred och försonlighet. Framställ nu min -önskan. Gud gifve framgången till det bästa.” -</p> - -<p> -”Resten af brefvet torde jag knappt uppläsa, -det är blott angående det ölet, jag sände i somras, -och några råd för Heblas hosta, som syster -Cathrina lär mig bota med vax af ottesångsljus. -Men nu vill jag blott orda något om brefvets hufvudinnehåll. -Säg mig dock, min herre och make, -<a id="page-37" class="pagenum" title="37"></a> -vore det dock icke mera lugnt, om J ville litet -foga eder efter hertigen.” -</p> - -<p> -”Visserligen.” -</p> - -<p> -”Bönderna skulle väl ock upphöra med sina -dåd i sådant fall?” -</p> - -<p> -”Troligen skulle hertigen ålägga dem att hålla -sig stilla, om jag skulle underkasta mig honom.” -</p> - -<p> -”Tror J att de öfrige Finske herrarne, i sådant -fall, skulle vidare sätta sig opp emot honom?” -</p> - -<p> -”Föga nog, om jag skulle ställa flottan och -krigshären till hertigens behag.” -</p> - -<p> -”Skulle väl icke då all split och blodsutgjutelse -emellan partierna upphöra?” -</p> - -<p> -”Troligen, ty utan att hafva något stöd inom -landet, kan konungen föga ens försöka, att med -främmande troppar befästa sin thron.” -</p> - -<p> -”Tror J icke att hertigen med rättvisa och -kraftig hand skulle styra landet?” -</p> - -<p> -”Jo, detta blefve troligen fallet.” -</p> - -<p> -”Välan, jag har nu uppfyllt drottning Cathrinas -begäran, jag har framställt hennes önskningar -till det bästa. Hvad sägen J härom, herr Klas?” -</p> - -<p> -”Att konung Sigismundus är min herre och -konung, den jag, och hela Sverige och Finland -hafver svurit tro.” -</p> - -<p> -Fru Ebba böjde djupt sitt hufvud och sade -med värma: ”jag väntade det så.” -</p> - -<p> -Efter en stunds tystnad började fru Ebba -åter: ”Min vän, jag kom nu in till dig äfven för -att tala om några små husliga angelägenheter. -Du har ju lofvat ditt beskydd åt herr Erik Liljeholm -och hans unga dotter. Hvad synes dig, ville -<a id="page-38" class="pagenum" title="38"></a> -du icke erbjuda henne att, till en tid, vistas i vårt -hus? Sedan du berättade mig om den anklagelse, -som mästar Erik gjort emot henne, vid sammankomsten -i höstmarknaden, har jag tänkt härpå.” -</p> - -<p> -”Gerna, min Ebba, vill jag visa herr Erik -denna lilla välvilja för all hans trohet och vänskap -emot mig.” -</p> - -<p> -”För samma vänskaps skull har ock hertigen -hotat honom att han skulle få sin kål kokad och -sina fiskar varma”, sade fru Ebba. ”Men”, tillade hon -med ett litet fint leende, ”nu såge jag gerna, om -han skulle hitsända, vare sig kall eller varm, kål; -ty, som du vet, ha vi här en 40 ā 50 personer -att dagligen bespisa, och förråderna börja tryta. -Jag ville just fråga härom. Från Qvidja är större -delen af afkastningen inhämtad. Det torde väl -vara nödigt, att från de andra godsen låta leverera -något, så framt du ej vill taga af kronans -förråder, åt det myckna folket.” -</p> - -<p> -”Nej, käraste Ebba, kronans förråder äro hårdt -anlitade i dessa tider. Från Ylänä må hemtas -hvad der finnes, när föret stadgar sig.” -</p> - -<p> -”Jag förmodade sådant svar. Då allmogen -drar så svår borgelägers tunga, så må väl ock vi -gerna föda, så många vi kunna, af konungens folk.” -</p> - -<p> -Fru Ebbas blick råkade nu falla på hennes -mans ena stöfvel, den han höll utsträckt på mattan -och på hvilken en mängd lera fasttorkat, sedan -en utfärd på morgonstunden. -</p> - -<p> -Fleming följde riktningen af hennes blick, log -smått och sade: ”förbarma sig, nu får jag väl -bannor. Aj, aj, Ebba kära. Aldrig får du din -<a id="page-39" class="pagenum" title="39"></a> -man ens borstad, än mindre klädd i sammet och -siden, som herrarne der i Stockholm. Men du är -mig ju dock alltid huld, om än jag är en skogsbjörn, -som hvarken lär sig dansa eller att fästa -papillotter i raggen; ja, icke ens lär sig aftorka -ramarna, så att han ej skulle sätta tassfärdor på -dina hvita golf.” -</p> - -<p> -”Och dock, min herre och make, gläffsa hundarne -och rycka björnen i hans lurfviga pels!” -</p> - -<p> -”Låt dem rycka, och låt dem skälla. Hundgläffs -fäller ej björnen.” -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-5"> -V. -</h2> - -<p class="noindent"> -”Hvems är gården deroppe, som ser så ståtlig -ut”, frågade Jacob Illka, som numera blifvit -vald till anförare. Bondehären tågade uppför en -backe. -</p> - -<p> -”Den tillhör herr Ifvar Tre Flammor.” -</p> - -<p> -”Ånej, herr Ifvar dog ren i somras. Gården -ärfdes af hans systerson, unge herr Enevald Fincke.” -</p> - -<p> -”Då står han i skyldskap med Svedjeklas, ty -jag vet att Tre Flammorna i tiden, genom gifte, -kom i någon slags slägtskap till Flemingarna.” -</p> - -<p> -Mera behöfdes icke, genom dessa ord var gårdens -unge egare dömd, och till den vackra gården -störtade hela skaran. -</p> - -<p> -Solen sken blekt öfver den nedanför kullen -belägna insjön. Tallar och granar stodo mörka -på afstånd, närmast gården skakade björkarne -sina fina löflösa grenar. -</p> - -<p> -<a id="page-40" class="pagenum" title="40"></a> -Gårdens unge husbonde, Enevald Fincke, stod -på trappan, då de ifrigaste af bönderna började -skönjas. Hans blick mörknade allt mer, då han -såg huru skaran tätnade, och slutligen vände uppför -vägen till gården. Drängarne voro ute i skogen; -det var ock allt detsamma, hvad skulle de -förmått mot denna mängd! Hans blod jäste vid -tanken på att icke ega medel, att skydda sig emot -en hop bönder. Han ropade namnet på en af -husets tjenstepigor. Då denna kom ut på trappan -och fick se bondehären, gaf hon till ett rop -af förskräckelse, men Enevald sade, nästan föraktfullt: -”För eder är det väl bäst att skynda undan, -medan ni ännu kan hinna. Stå inte och skrik nu, -skynda på de andra pigorna. Spring bakvägen ut -till skogen, göm er der vid kolmilan.” -</p> - -<p> -”Herre gud, ändå ni sjelf, herr Enevald?” -</p> - -<p> -”Jag blir qvar. Prata inte. Skynda.” -</p> - -<p> -Flickan sprang, och innan kort voro hon och -hennes kamrater så långt borta, att de väl kunnat -minska farten; men flåsande och andtrutna -fortforo de att springa så fort de möjligen kunde, -ända till dess de hunnit det anvista stället, der -de började öfverlägga om huruvida de icke borde -springa ännu djupare in i skogen, eller om det -inte ändå vore bäst att först springa hem och -bärja undan för elden, ifall klubbmännerna skulle -bränna gården. Dessa och många andra dylika -förslag begrundades med all ifver. -</p> - -<p> -Enevald gick emot de på gården inströmmande -bönderna, och frågade hvad de ville. -</p> - -<p> -”Antingen skall ni, herr Enevald Fincke, komma -<a id="page-41" class="pagenum" title="41"></a> -genast med oss och hjelpa oss att köra bort -Flemingen, eller ock veta vi att ni är en förrädare, -som han, och då skall ni få sura fiskar. -Hej, fort hit och följ med oss.” -</p> - -<p> -”Aldrig”, sade Enevald med afsky, ”aldrig skall -jag blanda mig med edert upproriska och blodsölade -följe.” -</p> - -<p> -”Slå ned honom, qväf hans arga mun.” Med -orden följde gerningen, Enevald slogs till marken -och bands. -</p> - -<p> -Det vanliga förstörelseverket bedrefs med ifver. -Somliga släpade samman hvad ätbart fanns och -började äta; andra tyckte sig vara klokare och -skyndade att först förse sig med hvad som af -värde kunde finnas i huset; men just under det -alla voro som ifrigast sysselsatta att på ett eller -annat sätt sörja för sig, flammade redan lågan -högt opp och bortjagade alla. En af de yngre -klubbemännen hade roat sig med, att i förtid kasta -eld i ett rum der blår var uppstapladt, utan att -bry sig om huruvida detta kom olägligt för kamraterna. -Innan kort stod huset i låga, och här -var numera intet att göra. Bondhopen begaf sig -bort åter, släpande med sig det härjade godsets -egare. -</p> - -<p> -”Hvad skola vi göra med herr Enevald?” frågade -Bengt Poutu. -</p> - -<p> -”Skjuta till måls på honom”. -</p> - -<p> -”Kasta in honom i huset, i bästa brasan”. -</p> - -<p> -”Stoppa ner honom under isen”. Dessa och -dylika förslag hördes från flere håll, men Bengt -Poutu sade: ”Vi kunna föra honom med oss, han -<a id="page-42" class="pagenum" title="42"></a> -måste hjelpa oss. Han har varit utrikes, och han -förstår sig bättre på herrars funder, än vi bönder.” -</p> - -<p> -”Tror du den ena korpen hackar ögat ur den -andra”, sade Illka, ”bäst göra af med honom. Död -hund biter ingen”. -</p> - -<p> -”Grannar”, sade Poutu till de närmast omgifvande, -”jag börjar frukta att vi dock gjuta för -mycket blod. Jag räds detta ej är rätta vägen -att uträtta vårt lofliga verk. Nog kunde det gå -af med mindre”. -</p> - -<p> -”Det skall allt Svedjeklas svara före. Hej, -inga mesar och harhjertan”. -</p> - -<p> -Bengt gick nu närmare till Enevald och sade: -”Hvar och en som ej är med oss, är mot oss. Är -ni icke skyldig att hjelpa allmogen och befria dem -från förtryck, om de skona eder?” -</p> - -<p> -”Vore edra vägar de rätta, så skulle jag icke -undandraga mig att hjelpa eder, men ni härjen -och sköflen som röfvare, med eder går ingen man -af ädelt blod, förr må ni mörda mig, som ni gjort -med så mången annan”. -</p> - -<p> -”Herr Enevald, er far var en hederlig man, -han stod mer än en gång på böndernas bästa. För -hans skull ville jag att ni skulle blifva skonad. -Jag har ock förmått männen att aftaga edra band, -och behandla eder skonsamt. Skulle ni rätt veta -huru bonden förtryckes, ni skulle icke förebrå oss -vårt förehafvande! Flemingen vill vara landets -kung, derför sätter han sig opp och är upprorisk -mot kungen och hertigen. Det vet ni nog, unge -herre, det veta herrarne alla, och Hertigen hinner -ej komma och jaga honom bort. Men få vi honom -<a id="page-43" class="pagenum" title="43"></a> -bara undan, så slippa vi den förderfveliga knektehopen, -och Hertigen ger oss frihet från borgelägret, -som så utsugit landet, att vi snart ha hvarken ko -eller so. Ja, unge herre, så är det. Kom blott -med oss, och vi vilja snart jaga bort tyrannen. -Se här, kan ni läsa? Här är bref som Hans Hansson -sändt med Hans Fordeel. Det är Hertigens bud -och befallning att man ur huset skall uppresa sig, -draga till Åbo och i vägen sköfla adelns och krigsfolkets -gårdar, och slå ihjäl allt varaktigt folk. -Endast Hans Hanssons gård Kanchas, Clas Åkessons -Åminne och Ljuxala, der fru Carin sitter, böra -skonas. Dessutom står här skrifvit att vi skola tåga -till Åbo, ta in slottet och ta Flemingen till fånga. -Nå, J har väl icke lust att motsträfva hans furstliga -nådes befallning, unge herre”. -</p> - -<p> -Nu anlände en liten tropp bönder, som varit -utsända för att skaffa underrättelser, och de inberättade, -att två mil härifrån funnes en herregård, -Tannila, hvars egare, en af Flemingens ifrigaste -anhängare, herr Erik Liljeholm, nu vore på Åbohus, -att hans fru vore hemma på godset, och att -man der kunde vara säker på att finna rika matförråder. -</p> - -<p> -”Godt”, sade Illka, ”just hvad vi behöfva. Vi -rasta till morgonen i denna by.” -</p> - -<p> -Natten var kall. Enevald som blifvit bortförd -i sin tunna drägt, led af kölden. Genom bemedling -af Poutu, hvilken allt hoppades att vinna honom, -erhöll han till begagnande en bondrock samt en -luden mössa. -</p> - -<p> -Följande morgon ropade Illka: ”Må hvar och -<a id="page-44" class="pagenum" title="44"></a> -en packa ihop hvad han samlat, nu vandra vi till -Tannila, till fru Mettas matbodar”. -</p> - -<p> -”Till fru Mettas matbodar”, skriade skaran, och -tåget satte sig i rörelse. Enevalds blod jäste vid -tanken på att en adelig qvinna skulle öfverfallas, -han skulle se det, och icke, som hans riddare ära -fordrade, beskydda den värnlösa. Han hade varit -länge i fremmande land och icke sett fru Metta -sedan sin barndom, detta återseende blefve bedröfligt. -Hade han helst icke varit fängslad! Nedlåta -sig till att bedja, att hyckla för en bonde, det -kunde han ej förmå sig till, ehuru han väl kunnat -bli fri, blott han låtsat gå in på Poutus förslag. -Men detta ville han dock ej. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-6"> -VI. -</h2> - -<p class="noindent"> -”Brita, har jag inte sagt dig tusen gånger, att -du inte får ställa bort en kittel innan du skurat -den blank, och den der är ju så knottriger, som -ditt eget koppärriga ansigte; men det är skilnan, -att koppärren ha vår herre märkt dig med, och -de lända dig till ingen skam, ty lika bra menniska -kan du vara, fast du inte är så fager i ansigtet; -men har du kittlarna mulna och inte skurar tennfaten -blanka, så vill ingen hederlig karl ha dig -till hustru. Ändå qvasten, står den icke i vrån! -vet du icke att den skall hänga der på spiken i -kontoret? Brita, Brita, om du fast tjenar hos en -torpare, så skall du vara ordentlig; och du sen, -som fått hedern komma i ett adelshus. Slå inte -<a id="page-45" class="pagenum" title="45"></a> -den öfverblifna ärtmaten i ett brukadt fat, tag du -vackert ett rent käril. Ren mat ska tiggarn ha, -som får den öfverblifna betan, så väl som herrskapet -sjelf, som äter först ur fatet”. -</p> - -<p> -”Henne får jag mycket besvär med, innan hon -blir folk”, fortsatte fru Metta för sig sjelf, i det -hon ernade lemna stugan, der Brita sysslade, men -möttes i dörren af Elsa, som störtade emot henne -likblek, med stirrande ögon och vidöppen mun. -</p> - -<p> -”Elsa, hvad i herrans namn går åt dig, har -du sett otyg midt på dagen, eller har nån stöpt -bly öfver dig? Hvad fattas dig, menniska?” -</p> - -<p> -”Klubbmännerne, klubbmännerne, bönderne”, -stammade Elsa. -</p> - -<p> -”Gud hjelpe en hvar för det plågoriset! Hvad -om dem nu åter?” -</p> - -<p> -”De komma, de komma hit, de komma straxt, -de ha bränt opp herr Enevald Finckes gård!” -Nu hade hennes tungas band lossat, och hon bröt -ut i skrik och snyftningar. -</p> - -<p> -”De skall väl så raggen heller, icke våga sig -till hederligt folks hem”, sade fru Metta, men blef -ändå en mohn blekare. -</p> - -<p> -Nu kom Sigrid och sade med hastig bäfvande -röst. ”Klubbmännen komma. Mor, hvad är att -göra, hvart fly vi. De komma der nere på ängen -som en molnsky, de äro så många”. -</p> - -<p> -”Än sen” sade fru Metta ”de må vara huru -många de vilja, så ska de väl vara menniskor. -Alldrig har jag gjort dem något för när, och de -ska väl veta ha respekt för folk”. Emellertid syntes -hon ej vara så alldeles säker på sin sak, utan -<a id="page-46" class="pagenum" title="46"></a> -samlade hastigt, med Sigrids tillhjelp, en korg -med silfverkannor och dylikt, hvilket Sigrid med -Elsas bistånd tömde uti källargropen under stuggolfvet, -der en mängd vatten samlats. -</p> - -<p> -”Skäms ni inte, era pjextossare, som så der -stöfla in till hederligt folk”, skrek fru Metta i detsamma -åt några inträdande bönder. ”Vet du inte -Jöns, att ha bättre vördnad för din nabo fru? -Åh skäms din långa slyngel, har du gett dig ihop -med det der följet, och står med skinnkarpusen -på hufvut inför mig. Mössan af på fläcken, Jöns”. -</p> - -<p> -Jöns hade stormande och stormodigt inträdt, -men blef så häpen när fru Metta, alldeles med -sin vanliga öfverlägsna ton, tilltalade honom, att -han halft förlägen strök mössan af hufvudet och -ej rätt visste hvad han skulle företaga sig. -</p> - -<p> -Enevald hade trängt sig in jemte bönderna -och stod, äfven han, ett ögonblick helt förvånad -öfver fru Mettas courage, men i detsamma varsnade -han Sigrid, som bäfvande smög sig så nära -hon kunde till sin mor. Till henne hviskade han -sagta: ”Följ mig, jungfru, jag vill försöka att föra -er härifrån”. Då hon ännu qvarstod invid fru Metta -sade han: ”Jag är Enevald Fincke. Dröj icke -jungfru, följ mig”. -</p> - -<p> -”Jag kan ej”, svarade Siri lika sakta, ”min mor”. -</p> - -<p> -”Har för ögonblicket ingen fara, jag skall -hemta henne, så snart ni är i säkerhet”. Han tog -henne i handen och förde henne genom en liten -dörr ut i ett rum invid, dit ännu ingen inträdt. -Der kastade han öfver henne bondrocken och den -ludna mössan, hvars öronlappar han bad henne -<a id="page-47" class="pagenum" title="47"></a> -tillknyta under haken, och tillika neddraga sitt hår -i pannan. ”Tag det der täcket i famnen, håll det -högre för ansigtet, så gömmer det bättre. Siså. -Vi måste gå genom farstun, der är mörkare. Denna -dörr går väl dit?” -</p> - -<p> -Genom farstun trängde sig nu Enevald fram, -den darrande Sigrid följde. -</p> - -<p> -”Si på den, som fått ett sånt prägtigt täcke. -Hvar fick du tag i det?” frågade en bonde. -</p> - -<p> -”Dit åt, der finns mycket goda saker”, svarade -Enevald, och pekade åt det håll, hvarifrån han -kom. ”Dit har ännu ingen hittat”. -</p> - -<p> -Åt denna sida vände sig nu karlarne, och -medan alla ur farstun strömmade åt andra sidan -af huset, frågade Enevald: ”hvar finns vindsstegen?” -</p> - -<p> -”Här”. -</p> - -<p> -”Opp fort. Göm er der. Tända de eld, skall -jag hemta er”. -</p> - -<p> -Som en fogel var Sigrid uppför stegen. Ögonblicket -derefter låg den sönderkrossad af Enevalds -händer mot golfvet. Spillrorna slängde han i en -knut. Spillror och söndrade don, hörde till ordningen -för dagen, så att de väckte ingen uppmärksamhet, -ehuru flere karlar i detsamma återkommo -och omringade Enevald. Man hade saknat honom, -och ställde nu ett par karlar för att vakta honom. -</p> - -<p> -Sedan Sigrid lemnat stegen och hunnit några -steg in på den mörka vinden, och sålunda kände -sig jemförelsevis i säkerhet, började hon vakna såsom -ur en dröm. Förskräckelsen hade beröfvat -henne all redig tanke, hon hade endast haft en -instinktlik känsla af att vela fly. Men nu sansade -<a id="page-48" class="pagenum" title="48"></a> -hon sig med ångest. Hennes mor, hvar var hon, -i hvad fara sväfvade hon? Och denne fremmande -yngling, hvem var han, kunde och ville han, som -han lofvat, rädda hennes mor? -</p> - -<p> -”Nej, nej, jag måste söka upp henne, huru -kunde jag så lemna henne”. -</p> - -<p> -Sigrid hastade till luckan, lyftade litet på den, -men nere under henne i farstun stormade den -vilda skaran; om än stegen stått qvar, icke hade -hon haft mod att tränga sig ned ibland dem. Åter -slöt hon sakta luckan, knäföll derinvid och bad -en brinnande bön om hjelp och nåd för sin mor, -för sig sjelf, för sina föräldrars hus och alla menniskor -deri, och för honom, som hon fruktade skulle -få lida, för det han velat rädda henne. Nu hade -hon sansat sig och blifvit lugnare. Hon smög sig, -mellan en mängd gammalt husgeråd, fram till en -liten glugg, derifrån hon varsamt såg ned på gårdsplanen. -Der möttes hennes ögon af en gräslig syn. -En af husets tjenare låg der fallen och syntes kämpa -med döden; kreatur slagtades; blod, rykande kroppar -af djur; menniskor med demoniska blickar -och åtbörder; eder och förbannelser, blandade stundom -med <a id="corr-8"></a>rått skratt. Sigrid nedföll afsvimnad. -</p> - -<p> -När Enevald återkom i stugan, stod fru Metta -bunden vid sängstolpen. Några klubbmän hade -satt sig ned i rummet för att dricka, och ölstånkan -påfylldes flitigt. Fru Metta teg, men huru -hennes sinne jäste, såg man på hennes kind, som -vexlade än dunkelt röd, än alldeles blek. När hon -blef varse Enevald, kastade hon på honom en frågande -blick, som han besvarade med ett halfhögt: -<a id="page-49" class="pagenum" title="49"></a> -”i säkerhet”. De båda väktarne tyckte sig dock -märka tecken till förstånd emellan fångarne, och -bortförde genast Enevald. -</p> - -<p> -Emellertid utsläpades på gården de motsträfvande -och råmande oxarne och korna. Männens -klubbor och knifvar gjorde hastigt slagtare-arbete. -Fåren lågo snart bland de andra slagtade djuren. -Eldar uppgjordes i spisarne; i husets stora grytor -kokades väldiga förråder och refvos derifrån och -förtärdes halfråa. Emellertid roade sig flere af -karlarne att slå sönder fönstren och förstöra sådant, -som ej kunde medföras. Man sökte efter -flere af gårdens folk, än de man redan sett, men -fann ingen. Pigorna hade äfven lyckats gömma -sig så väl, ehuru helt nära gården, att ingen hittades. -”De hade dock bort slagtas med gårdens -öfriga nöt”, skrek en röst. -</p> - -<p> -”Bry er inte”, svarade en ung dräng som hade -dragit skinnkarpusen ända ned mot ögonen, ”vi -ska skaffa fällor åt dem, just sådana, som harbrännor -ska vara”. Hastigt ryckte han till sig en såg -från väggen, klef, jemte ett par andra karlar, opp -på stugans bänkar, och innan kort voro takåsarne -afsågade på flere ställen, nästan ända igenom. -</p> - -<p> -”Siså, om frun der nere i stugan slipper lös -och alldrig så litet är arg och smäller i dörrarna -när hon går in här, så tänker jag båd hon och -andra i hennes följe ska få tak på hufvudet”. -</p> - -<p> -”Visst borde man tutta på” föreslog någon, -men en och annan af grannarne, som slutit sig till -klubbehären, började mena på, att Fru Metta ändå -varit mången till råd och hjelp och mättat mången -<a id="page-50" class="pagenum" title="50"></a> -fattig, och man borde nu ändå ej så rent förderfva -henne. -</p> - -<p> -”Nå, så skall man väl då laga sällskap hit”, -ropade skrattande en ung dräng, hvars glada blå -ögon tydde på ett lätt sinne, ehuru han nu var -gripen af den allmänna yrseln och lika vild som -de andra. Derpå tog han de slagtade kreaturens -hufvuden, spetade upp deras munnar med stickor -och ställde sådana i alla fönster, liksom om de -skådat utåt. ”Siså, nu ser här folklikt ut”, ropade -han gycklande, och ett stort skratt och buller -uppstod under det skaran började tåga från gården. -</p> - -<p> -En hög rodnad uppsteg på fru Mettas kind, -då hon hörde rösten af sina kära kreatur, när de -utsläpades och fälldes. Dessa föremål för hennes -dagliga omvårdnad, hon kände dem hvar och en -särskildt på rösten, och tårarna trillade en och -en utför hennes kinder. Ofrivilligt utsade hon för -sig sjelf några af de mest älskade kornas namn, -när hon hörde deras nödrop. -</p> - -<p> -Många och långa voro de timmar, som sålunda -tillbringades af henne, och lättare är att tänka -sig än beskrifva hvad hon led, då hon måste sitta -här fängslad, och visste att nu förstördes hennes -ståtliga bo, detta hennes tankars mål, hennes hjertas -stolthet och hennes ögons fröjd. -</p> - -<p> -”Siså, farväl nu, kära fru”, sade Jöns, ”frun -behöfver nog hvila sig nu, när frun haft så mycket -fremmande. Sitt stilla, var så god, icke behöfver -frun ha besvär att följa oss, sådana ringa gäster -frun i dag haft. Skall jag helsa till herr Erik -Liljeholm på Åbohus?” -</p> - -<p> -<a id="page-51" class="pagenum" title="51"></a> -Hade fru Metta varit fri, så hade Jöns fått -en sjungande örfil, så tung som af den dugtigaste -karlahand, om än svaret derpå blifvit ett klubbslag, -som spräckt hennes hufvud; men fru Metta -älskade ej att bruka munnen, der hon ej kunde -göra sitt ord gällande, och så teg hon fortfarande. -</p> - -<p> -Enevald omringades af en tropp bönder och -medfördes, utan att ens få yttermera gå in i stugan, -der fru Metta var fången. När hon eller -Sigrid kunde få hjelp, visste han icke. Tre af -gårdens drängar hade med ondo och godo blifvit -tvungna att åtfölja klubbehären, en som satt sig -till motvärn låg slagen vid gårdsporten, en hade -rymt till skogs jemte husets qvinnliga betjening, -vid första skymt af de annalkande bönderna. Troligen -blefve fru Mettas öde, att icke slippa fri innan -någon af det gömda gårdsfolket vågade sig -hem, ty Sigrid kunde icke eller komma ned från -vinden utan stege, men någon slags motstånd vågade -Enevald ej göra, af fruktan att reta bönderna -och föranleda dem att i förargelsen stifta brand, -eller begå något annat nidingsdåd. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-7"> -VII. -</h2> - -<p class="noindent"> -När Sigrid ändtligen, efter en långvarig svimning, -slog opp ögonen, drog det en betydlig tid -ut, innan hon kunde lyfta opp sitt hufvud. Slutligen -började hon sansa sig och ihågkomma hvar -hon var och hvad som händt. När hon kom till -fullt medvetande reste hon sig opp, och steg åter -<a id="page-52" class="pagenum" title="52"></a> -fram till gluggen. Nu var allt tyst. Ingen menniska -syntes. Endast förödelsens styggelse låg öfverallt. -Den slagne tjenarn, qvarlefvor efter de -slagtade djuren, de blodiga, grinande djurhufvudena -i de sönderslagna fönstren, allt påminnte henne -om, att hon ej blott drömt en gräslig dröm. -</p> - -<p> -”Min mor, o Gud, hvad har blifvit af henne”, -ropade Sigrid ångestfullt, sprang till vindsluckan -och ryckte opp den. Äfven här var allt tyst. Men -huru komma ned? Dock denna tid byggdes ej -höga rum. Sigrid var lätt och van att springa -utför de höga åsarne i nejden, och nu i sin ångest -bäfvade hon ej för att våga ett djerft försök. Med -ett hopp stod hon på farstugu-golfvet, och lyckades -komma oskadd ned. -</p> - -<p> -Från rum till rum sprang hon nu, sökande -sin mor och ropande henne. Lyckligtvis kom -hon först åt den sida, der hon lemnat fru Metta, -och undgick sålunda faran af att begrafvas af taket -i det rum, der bjelkarne voro genomsågade. -Nu tyckte hon sig höra svar på sina rop, och fann -slutligen fru Metta, utmattad af ansträngning att -försöka göra sig lös. -</p> - -<p> -Med ett glädjerop sprang Sigrid fram, och -grep en på bordet liggande knif; snart voro banden -afskurna och mor och dotter lågo i hvarandras -armar. -</p> - -<p> -”Detta har jag till straff, för att jag mången -gång ömkat allmogen och klandrat herr Klas för -hans stränghet! Ömka sådana röfvare och hedningar, -ja. Jo, jo, när paddan kommer till välde -så pöser hon! Mina kor, mina präktiga kor! Ser -<a id="page-53" class="pagenum" title="53"></a> -du, der ha de odjuren ställt Rosans hufvud, min -alrabästa ko, som mjölkade sex kannor om dagen, -och som alldrig smakade på sitt morgonfoder, om -inte jag hade klappat henne på det der samma -fattiga hufvudet förut. Och mina snälla kalfvar -och qvigor, och Liljan, och Dockan, och Blidaros, -och Mansikka, och Murikki, alla döda”, och fru Metta -grät så att hon snyftade, något som Sigrid aldrig -förut sett henne göra. Hon öppnade nu en liderdörr, -”se”, utropade hon glad, ”Stoltafin lefver än. -Hon var i går litet modstulen och mådde ej väl, -så att jag lät skilja henne ifrån de andra, och -skickade Matts med Storsvarten till gamla Österbottens -Annika, för att be henne komma och stöpa -bly öfver henne. Det var så godt det, så ha vi -Storsvarten i behåll. Jag vånner de nu vore här -ren, så man hade någon till hjelp, att få börja -rödja undan här. Hvar hålla de nu tro alla hus? -Hu! Herre välsigne och bevare oss, hvad är detta? -En död karl! Rysligt, förfärligt! Det är ju Erki. -Kanske finns det dock lif i honom, jag tycker hjertat -klappar en smula. Han måste bäras in, kölden -gör af med honom annars, om han änn något -lif har qvar. Tag i med du, Siri, det duger ej -att vara fin när det gäller en menniskas lif kanske, -och drängar och pigor ha vi ej nu att befalla. -Men äro de då alla ihjälslagna, efter ingen syns -till ännu. Tyst, vänta ett ögonblick, mig faller -något in. Spring du och ring på klockan. Komma -de ej när de höra vällingsklockan, då äro de i -sanning döda”. -</p> - -<p> -Sigrid åtlydde befallningen, och när hon återkom -<a id="page-54" class="pagenum" title="54"></a> -efter väl förrättat värf, hade fru Metta nogare -undersökt den slagne karlen och blifvit stärkt i -den tron att han lefde, men tillika besinnat sig -att det ej vore värdt att försöka bära bort honom, -då hon hade så svag hjelp att anlita, som Sigrid. -Hon betäckte honom derföre med hvad som fanns -af sådana kläder och täcken, som klubbmännen -ej aktat värda att medtagas. -</p> - -<p> -Nu var Fru Metta åter redan alldeles densamma -som vanligt, så att när tjenarene småningom -började åter infinna sig vid den kända signalen, -tittande försigtigt för sig om allt var säkert; -då var hon genast i full verksamhet och satte alla -till arbete att undanrödja förödelsens värsta spår. -</p> - -<p> -Nu visste äfven en af tjensteflickorna berätta, -att en ko blifvit räddad. Hon hade sett den i -vildt språng sätta af åt skogen, och ingen hade -förföljt den, åtminstone då hon såg den. -</p> - -<p> -”Se der kommer gamla Annika med Matts -och Storsvarten, det var galant. Ja, mor, ni må -visst signa och häfva ögonen. Vill ni läsa olycka -öfver de fördömda klubbkarlarne, så lägger jag -visst inte fingrarna emellan. Det är säkert det”. -</p> - -<p> -Lilla mor Annika lutade sig mot sin käpp -och vaggade fram och åter och lyfte sin hand -flere gånger. Om af förvåning och fasa, som fru -Metta trodde, är dock icke så säkert. Fru Metta -berättade nu att hon ej egde flera kor än den -sjuka, som mor Annika skulle stöpa öfver, och en -bortlupen. ”Läs nu en signelse så hon kommer -hem, pigorna äro så uppskrämda, så att ingen törs -gå att söka henne”. -</p> - -<p> -<a id="page-55" class="pagenum" title="55"></a> -Annika redde sig att göra fru Metta till viljes. -Hon klef opp på backen bakom fähuset och -började läsa. Först mumlade hon länge, nästan -ohörbart, slutligen höjde hon rösten, allt tydligare -hördes nu hennes ord: ”Jungfru Maria klagade sig, -min ko är spildt och illa vildt. Den gamle han -gick på ett brinnande berg och såg de vanne qvinnor. -Jag manar dig, du vanne qvinna; du får mig -mitt igen. Fullt som ett ägg, rödt som en blomma, -innan solsätt tecknadt eller korsadt”. De sednaste -orden uttalade hon med hög, besvärjande röst, under -det hon sträckte sin käpp i vädret och ritade -figurer dermed i luften. Derpå ropade hon tre -gånger, med ljudelig röst, den saknade kons namn -och förklarade sedan att den innan solnedgången -skulle komma hem; hvilket ock ganska rigtigt -skedde; om blott enligt dessa husdjurs vana, eller -i anledning af besvärjelsen kan lemnas derhän. -Sigrid gick fram till fru Metta och sade ödmjukt: -”Mor, monne icke detta är sådant signeri, som är -förbjudit? Är det rätt att låta henne utöfva det -här?” -</p> - -<p> -”Ack ja, hör man på bara. Ägget skall lära -hönan. Har du också mål i mun, lammet! Är -du så uppskrämd, att du tror det vara papisteri, -bara jungfru Maria nämnes. Det skall jag väl -säga åt mäster Erik midt i syna, om han ännu -börjar med sitt grumlande, om att vi låtit dig -lära påfviskhet. Hade jag dig bara under herr -Eriks beskydd, då vore jag lugn både för klubbmänner -och dumma beskyllningar. Vare detta -sagt med all vördnad för biskopen”. -</p> - -<p> -<a id="page-56" class="pagenum" title="56"></a> -Vördnaden var dock en mohn rubbad på sednare -tider, ty fru Metta kunde ej rätt förlåta, att -Biskop Erikson dömt henne att pligta, så väl som -Brita Oxe. -</p> - -<p> -Genom de göromål som upptagit fru Metta i -det yttre, hade hon blifvit hindrad ifrån att gå -in i boningsrummen, hvilka ock för henne egde -vida mindre intresse, än hvad som rörde hushåll -och ladugård; men sedan Annika nu slutat alla -läsningar och blåsningar och korsningar för kreaturens -räkning, sade fru Metta: ”Kära mor, sannerligen -jag vet om jag eger en matbit ens att -ge er. Jag måste se efter om de vilddjuren lemnat -oss något i behåll. Gå nu in i stugan sålänge”. -</p> - -<p> -”Tackar som bjuder, tackar som bjuder, hi -hi hi”, sade lilla mor Annika och neg sig till ännu -mindre än vanligt. ”Aldrig har nån förr gått från -fru Metta Liljeholm, utan att ha fått magen mätt, -inga skall det ske hädanefter heller så snart, hi, -hi, hi”. -</p> - -<p> -Det var icke utan, att ej fru Metta kände sig -en smula smickrad af mor Annikas ord, och det -så mycket mer som hon väl visste med sig, att -hon gjort skäl för att kallas god <em>mat</em>-moder. Nu -skulle hon bege sig för att i ”herrskapsstugan” -afhämta nyckeln till ett visthus, som syntes vara -ouppbrutet, och sålunda ännu behöfde nyckel för -att efterses. -</p> - -<p> -I det samma hördes någon komma skyndsamt -ridande oppför vägen. Pigorna skreko till af förskräckelse, -men fru Metta gick rakt emot den -kommande. -</p> - -<p> -<a id="page-57" class="pagenum" title="57"></a> -”Gud ske lof, jag kommer icke för sent”, utropade -Enevald Fincke och kastade sig af hästen. -”Bönderna hade misstankar till mig, de bevakade -mig noga. Jag fick ingen utväg till att kunna -hjelpa hvarken fru Metta, eller eder dotter, jungfru -Sigrid. Detta var mig en stor oro, men ännu -mera plågades jag af tanken på, att jag icke funnit -tillfälle att varna eder för takbjelkarne. Jag -har dock lyckats att fly från mitt obeqväma ressällskap, -och gläder mig att se, det J mig förutan -undgått faran”. -</p> - -<p> -”Herr Enevald Fincke, välkommen i detta förstörda -hem. Jag hoppas att här dock ännu finnes -något rum, som man kan stiga in uti, ehuru jag -varit så upptagen, att jag ännu ej hunnit se om -boningsrummen. Stig in, herr Enevald, att så väl -jag, som min dotter, må få tacka eder för det bistånd -ni gaf henne i dag, och att vi må få höra -huru ni lyckades undkomma de vilddjuren”. -</p> - -<p> -”Stanna, fru Metta, ni vet således icke sjelf -ännu huru förrädisk er inbjudning är. Taksparrarne -derinne äro genomsågade, det är högst osäkert -att vistas der”. -</p> - -<p> -Fru Mettas vrede jäste åter opp. Hon gick -dock in i huset, öppnade varsamt dörren, såg in, -runkade på hufvudet och skickade Sigrid att befalla -de båda drängarne hemta in stöttor, afsåga -dem och stöda under taket. Detta var hastigt -gjort, ty stora förråder af verke låg vid gården. -Så snart det med säkerhet lät sig göra, ledsagade -fru Metta sin gäst genom herrskapsstugan till -<a id="page-58" class="pagenum" title="58"></a> -kammaren innanföre, der fönstren icke voro sönderslagna. -</p> - -<p> -Fru Metta kände sig nu småningom högst -otreflig till mods, af att icke kunna bjuda ens en -bägare öl åt Enevald; men hon hade redan undersökt -tunnorna och de voro alldeles toma, de -flesta sönderslagna. Sigrid hade, blyg och förlägen, -satt sig i ett hörn af rummet, men fattade -dock slutligen mod, och steg fram till Enevald. -”Tillåt mig”, sade hon djupt rodnande, ”att tacka -er för er godhet emot mig, som dock var er alldeles -fremmande. Jag förstod då ej ens för huru -stor fara ni utsatte er för min skull”. -</p> - -<p> -”Det var min lyckliga stjerna, hulda jungfru, -som tillät mig att få göra er denna tjenst, det -skulle mäster Sigfrid Forsius säga eder, om han -vore här”, svarade Enevald skämtande. Fru Metta -förundrade sig öfver att Sigrid hade vågat tilltala -den fremmande herrn, men sedan hon sjelf förenat -sina tacksägelser med hennes, tillade hon: ”Dålig -värdinna är jag, som ej ens kan undfägna eder, -och dock fordrar jag att ni skall fylla gästens -pligt, ehuru jag ej fyller en värdinnas. Jag ber -er nemligen att berätta oss nyheter. Låt oss veta -både huru ni kom i upprorsmännens händer, och -sen huru ni kunde lyckas att undfly”. -</p> - -<p> -Enevald redogjorde nu för huru hans gård -blifvit plundrad och bränd och han sjelf bortförd; -omtalade sedan sitt bekymmer öfver att nödgas -medfölja bondehären från Tannila, utan att kunna -lemna någon hjelp. -</p> - -<p> -”Slutligen”, fortsatte Enevald, ”hade bönderne -<a id="page-59" class="pagenum" title="59"></a> -hunnit till Nokia. Der beredde de sig att rasta -öfver natten. Mitt sinne reste sig oöfvervinnerligt -emot, att fortfarande vara tvungen att kampera -med dessa råa gastar, och mina tankar flögo ständigt -hit till Tannila. Emellertid kom underrättelse -om att Fleming vore i antåg med krigsmakt. -Denna nyhet verkade som ett trollslag. Den bullersamma -folkhopen, som förut endast ordat om -sin önskan att få tag i herr Klas för att slå honom -till jorden, den hade nu med ens blifvit helt -spak, när den fruktade mannen med sina knektar -stod den inpå lifvet. I den allmänna villervalla, -som nu uppstod, lyckades jag obemärkt, smyga -mig ut till en inhägnad, der, ibland andra hästar, -äfven de förvarades, som togos från Tannila. Jag -kastade mig opp på en af dem och red i sporrsträck -derifrån. Jag tror att man märkte min -flygt, ty jag hörde skrik och hojtande att stanna; -men i villervallan torde ingen hafva kommit sig -att förfölja mig, åtminstone upphann mig ingen.” -</p> - -<p> -”Mycken tack äro vi eder skyldiga äfven för -eder välvilliga omsorg om oss. Hem, kan ni numera -i afton icke resa, och det är sannt, der har -ni icke ens tak öfver hufvudet. Men ni är trött -och behöfver hvila, och det behöfva vi alla, ty det -är nu ganska sent, och vi ha alla haft en besvärlig -dag. Hurudan välfägnad jag kan bestå eder, -vet jag ej sjelf än, knappt nog hurudan bädd. -Genom er rådighet att krossa stegen, kom ingen -att tänka på att i vinden kunde finnas något förvaradt; -jag tänker väl att jag derifrån skall få -oss bäddar. Men mina sängar med goda nya -<a id="page-60" class="pagenum" title="60"></a> -sängkläder, som stodo bäddade här i rummen, varma -och sköna, dem ha de allt fört med sig. De -voro utmärkt väl tillställda, spunna hemma, och -väl väfda och med nya dun.” -</p> - -<p> -Fru Mettas mod höll på att svika henne, vid -minnet af de många uppbäddade sängar, som utgjort -hennes stolthet; men tid var ej nu att sörja. -Hastigt var hon åter i verksamhet, de söndrade -fönstren tillstoppades så godt sig göra lät, fönsterluckorna -stängdes och brasor upptändes. Något -mat upphemtades ur ett visthus, som blifvit ouppbrutet, -emedan bönderna ej kunde tro annat, än -att ej mera än hvad de redan hittat kunde i ett -hus finnas, och derföre ej ansågo löna mödan att -vidare söka flera förråder. Så blef snart allt det -nödvändigaste ordnadt för natten. -</p> - -<p> -Följande dagen skulle Enevald fara för att -se efter sitt eget förödda hem, men måste lofva -fru Metta att till natten återkomma till Tannila, -der hon dock kunde bjuda honom ett bättre rum, -än han kanske kunnat finna det hos någon af -sina torpare. -</p> - -<p> -Fru Metta och allt folket i gården voro nu hela -denna dag upptagna af omsorger att ställa rummen -i beboeligt skick, att från vinden nedbära de -der förvarade linne- och sängkläder, samt att på -alla håll ordna och putsa efter gårdagens förstöring; -och tack vare hennes kloka anordningar, -började allt att antaga ett temligen ordnadt skick, -då hon tredje dagen om morgonen varsnade en -ryttare, som tog af stora vägen opp till Tannila. -Hon trodde först det vara Enevald Fincke, men -<a id="page-61" class="pagenum" title="61"></a> -stod dock oviss och såg utåt, till dess hon helt -hastigt utropade: ”Sannerligen är det icke herr -Erik”, och dermed skyndade ut emot honom. Men -Sigrid hann ändå fortare fram. I detsamma han -kastade sig af hästen, tog den högreste krigaren -den unga flickan om lifvet, kysste henne och lyfte -henne högt, som om hon varit ett litet barn. ”Se -min snälla, kära flicka, Gud välsigne dig. Har -jag dig här oskadd och glad, och mor Metta”, -han kysste äfven henne och tog henne i handen. -”Se, Gud vare lof, jag har eder, mina kära, åter -utan mehn. Detta är nästan mera, än jag vågade -hoppas. Då är ju allt bra.” -</p> - -<p> -”Ack, det är dock, tyvärr, icke så alldeles bra. -Se till hurudant ett hus du kommer! Stig dock -in, min herre och man, och stå ej utanför ditt -eget hus, huru illa tilltygadt det än må vara.” -</p> - -<p> -”Käraste min Metta”, svarade herr Erik, ”icke -ha träd eller sten känt smärta af hur de blifvit -medfarna, nej, icke ens fönsterglasen ha känt -deraf, och sådan rask matmor, som du, sörjer nog -före, att allt snart åter kommer i skick och visthusen -bli fulla. Men hur är det med våra tjenare, -kommo de utan skada från leken?” -</p> - -<p> -”Erki ligger ännu illa sjuk af röfvarenes slag, -men jag hoppas han kommer sig. Pekka och Jussi -ha slagit sig till klubbehären. På dem var ej -stor skada, de voro dåliga karlar, och gingo med -endast för att få plundra, ty sannerligen de hade -något förtryck af krigsfolket att klaga öfver.” -</p> - -<p> -”Stackars Erki! Nå, icke behöfver jag be -dig vårda honom väl, det vet jag att du i alla -<a id="page-62" class="pagenum" title="62"></a> -fall gör. Annat kan man väl ej nu för ögonblicket -göra för honom.” -</p> - -<p> -”Se båda mina linklädsskåp! Fulla med linkläder -voro de från golf till tak, nu är allt förstördt, -utom hvad jag hade i kistorna på vinden, -och som ej rymdes i skåpen, och det är allt som -nu finnes qvar.” -</p> - -<p> -”Kära mor Metta, bry dig icke derom. Jag -är viss att du har så mycket qvar, att vi ha både -för sängarne, bordet och våra personer, och ingen -dag behöfva vara utan. Hvad mer om resten är -borta.” -</p> - -<p> -”Herre Gud, har jag väl sträfvat och fäktat, -för att mista allt så här. Hvad skulle min saliga -mor säga, om hon visste detta; af henne fick jag -hela det ena skåpet fullt med linne.” -</p> - -<p> -”Ha vi då icke qvar till nödigt ombyte?” -</p> - -<p> -”Jo visserligen, icke är det ändå så eländigt.” -</p> - -<p> -”Nå, icke tänkte du väl sälja linkläder?” -</p> - -<p> -”Så J kan fråga.” -</p> - -<p> -”Läs då fast dina skåp och inbilla dig att kläderna -ligga derinne, så är ju allt lika bra.” -</p> - -<p> -”Ja J talar, J, som den som ingenting skulle -förstå. När har nån förr kunnat säga mig på, -att jag bykat och slamsat oftare, än mitt stora -årsbyke? Och de sköna, goda sängkläderna sen? -Tillochmed det rara bolstret med kassedun och -engelskt var med tärningar på, är borta.” -</p> - -<p> -”Jaså, jag hade just beredt mig på att få -hvila godt på de mjuka bolstren i hemmet. Lappri, -nog kan man sofva på en planka, det är jag -ock mera van vid.” -</p> - -<p> -<a id="page-63" class="pagenum" title="63"></a> -”Nej, min käre herr Erik, visst skall J få en -god bädd, när J som ett rart fremmande kommer -till edert eget hem, och herr Enevald Fincke -dessutom, som jag bjudit hit till natten, efter han -intet eget hem har.” -</p> - -<p> -”Nå, således är ju allt godt, hvad bry vi oss -om hvad gubbarne tagit.” -</p> - -<p> -”Det är visst att jag vore färdig att sörja det -än mera, när J, herr Erik, icke alls vårdar eder -om att hjelpa mig bära sorgen”, sade fru Metta -leende. ”Men nu ville jag dock höra nogare om -hvad du skref om från Åbo. Hvad är det mästar -Erik grumlar om att Sigrid skulle öfvergått till -katholska läran?” -</p> - -<p> -”Ja detta kunde jag ej allt skrifva om. Du -vet, mor, att hertigen lutar åt kalvinisteri, och -på hans bedrifvande var det visserligen, som vördig -biskopen, mäster Erik Erikson, hade, i enlighet -med Söderköpings beslut, låtit nedtaga alla -taflor och prydnader ur den ståtliga domkyrkan -i Åbo. När vår nådige konung och herre förnam -detta, skref han till herr Klas och befallte att ett -sådant bilderförstörande ej skulle få ega rum, och -han ålade biskopen att taflorna skulle hållas i -godt förvar. Nu under marknaden lät herr Klas -rida ikring staden och sammankalla folket, för att -för dem uppläsa kungens bref, men deraf blef -mycket buller och bång. Abraham Melcherson, du -känner ju honom, han gick med sina vingliga ögon -omkring bland bönderna, och retade opp folket, så -de begynte skrika och begära sina förra kyrkobruk -igen, med ljus och sallt och kalkens upphöjelse -<a id="page-64" class="pagenum" title="64"></a> -och dylikt, som blifvit aflagt såsom påfviska -villfarelser. -</p> - -<p> -”Ja”, menade fru Metta, ”nog har det varit -si och så med den saken, ty visst är, att sämre -har årsväxten varit allt sen de välsignade ceremonierna -ej fingo iakttagas vid gudstjensten.” -</p> - -<p> -”Nå, lika mycket hur dermed var, men det -vissa är, att biskopen han stod på sig och försvarade -sina gerningar, och herr Klas, som du vet -ej har långt efter vrede, blef så ond, att han blef -helt svart i syna. Nå han är nu just ej så ljuslätt -eljest heller. Och han redde af biskopen så -jag fruktade han skulle slå till honom. Men der -voro många af adelsherrarne som ville komma åt -herr Klas, och deribland någre hans fränder, som -äro honom hätske, och de påstodo att förakt för -god sed och religion utbredt sig bland folket, och -att herr Klas icke borde vara den, som skulle -hålla med folket i att illa bemöta presterna. Så -kom der en som påstod att herr Klases ryttare -hade kommit i delo med en prest, och så hade -de kastat honom ut öfver kyrkogårdsmuren. Herr -Klas for opp med knuten näfve, men satte sig -åter ned och kastade nacken bakut och såg tankfull -och ledsen ut. ”Sannerligen jag det kan hjelpa”, -sade han. ”Gjord gerning är gjord.” Ännu funderade -han litet på saken, men sade sedan skrattande: -”Ja inte vet jag bättre råd, än att de kasta -honom in igen samma väg, ty sannerligen jag -kan annorlunda hjelpat.” -</p> - -<p> -”Sådan gudsförsmädare”, sade fru Metta och -lyfte ögon och händer. -</p> - -<p> -<a id="page-65" class="pagenum" title="65"></a> -”Nå inte var det så farligt heller! Men -så började alla att påstå det herr Klas skulle -straffa sina knektar. Om de finge medhåll vid -sådant barbari, blefve snart hela landet en röfvarehåla -och dylikt, och nu blef herr Klas så ond, -att han sprang opp. Men vet J, mor, biskopen -han är dock en dugtig man, ty han gick emot -honom med alfvar och värdighet och utan all -räddhåga och sade: ”Herr Klas Fleming”, sade -han, ”J ären en stor och mäktig man och förmår -mycket, men derföre ligger ock på eder ett ansvar, -större än på andra, som mindre makt hafva. -Eder tillkommer att vaka öfver att i landet religion -och god sed skyddas. Fienden går omkring -och vill utså sitt onda utsäde; presterna tillkommer -att genom from lära motarbeta honom, men -icke att genom af menniskor uppfunna ceremonier -ohelga religionen och återföra påfviska bruk och -villfarelser, dem vi längesedan afsvurit. Men när -religionens väktare icke vördas, då segrar fienden -och falska läror utspridas. Så har nu ock hos -mig anmäldt blifvit, hurusom en adelig jungfru, -med sin fars tillåtelse, vistats i det nära utrotade -klostret Nådendal, och der öfvergått till katholska -bekännelsen. Riksens ständers beslut af den 21 -Oktober 1595 vid Söderköpings riksdag, är eder -kunnigt, det utfäster straff af landsflykt och egendoms -förlust, icke allenast för affall från den rena -lutherska läran, utan ock samma straff för den, -som med vett och vilja, son eller dotter, derifrån -afsöndrar.” Mig föll genast i hågen att väl någon -på mig velat kasta den skuld, som skulle Sigrid -<a id="page-66" class="pagenum" title="66"></a> -affallit från vår tro, ty det unga barnet kunde -inga fiender hafva, hvilka för hennes egen skull -kunde vilja göra en sådan anklagelse. Jag behöfde -ej länge vänta, ty mäster Erik fortfor: ”Det -är en af herr riksmarskens och ståthållarens egna -krigsöfverstar, nemligen herr Erik Liljeholm, som -anklagas för sådan förbrytelse emot beslutet vid -Söderköpings riksting.” -</p> - -<p> -”Åter märkte jag hur vreden kokade opp hos -herr Klas och han utropade: ”Söderköpings riksting -och käringsamlings sqvallerting, det är allt -just ett och samma. Och J, mäster Erik, åberopen -eder hvad der beslutits, och veten dock att -denna såkallade riksdag, har intet att betyda, då -den var tillställd af hertigen, tvertemot hans kunglig -majestäts förbud. Och dock vill jag höra om -det är någon sanning i alla dessa beskyllningar -emot krigsfolket.” Nu ropade herr Klas mig och -frågade: ”Herr Erik Gustafson, är det väl sanning -hvad vördige mäster Erik beskyllar eder och -eder dotter före?” -</p> - -<p> -”Nej, på riddareord icke”, sade jag och lade -handen på bröstet. ”Godt”, sade herr Klas, ”ni -ser således, vördige biskop, att man fört eder -bakom ljuset, och herr Erik Liljeholm och hans -unga dotter stå under <em>mitt</em> beskydd, och dermed -Gudi befallat.” Och samlingen upplöstes.” -</p> - -<p> -”Nu hafva herr Klas och fru Ebba erbjudit -Sigrid att få komma i deras hus och åtnjuta deras -beskydd. Huru oskyldig hon än är, kunde -hon dock råka ut för ledsamheter, men i herr -Klases hus vågar ingen peka finger åt henne ens. -<a id="page-67" class="pagenum" title="67"></a> -Mig synes sålunda bäst, att vi med tacksamhet -antaga tillbudet. Dock såge jag helst om jag -hade äfven dig i Åbo, ty sedan bönderna nu en -gång kommit i vana med uppror, mord och blod, -kan man ej vara säker för nya excesser, och det -vore bäst om du kunde vara undan faran.” -</p> - -<p> -”Min herre och man, det har jag redan bedt -dig om, att icke påyrka. Här är alltför mycket -arbete, innan allt åter kommer i skick och i sin -gilla gång. Från hemmet låter jag ej skrämma -mig, då jag så väl behöfs här.” -</p> - -<p> -Nu steg fru Metta hastigt opp och sade: -”Nå, här sitter jag och hör på eder, och ställer -ej ens för att en så kär gäst, som J ären i edert -eget hus, må få sig något till lifs.” -</p> - -<p> -Innan kort hade äfven Enevald Fincke återkommit, -och snart var en aftonkost framställd, som -var både ymnig och god. ”Det må jag tro att du -kan trolla”, yttrade herr Erik förnöjd. ”Aldrig -brister välfägnad, der du är värdinna. Och öl -tillochmed! Visst skulle det varit litet svårt att -sakna sådant, men huru du nu hunnit få bryggt, -förstår jag icke.” -</p> - -<p> -”Åh, fru Elin på Kalfnäs hade lånat af mig -en tunna öl, till dess hennes malt skulle hinna -bli mältadt, och som hon nu just fått det färdigt -och hunnit brygga, så återsände hon lånet, när -hon hörde huru här gått våld öfver oss.” -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-8"> -<a id="page-68" class="pagenum" title="68"></a> -VIII. -</h2> - -<p class="noindent"> -De storas, de mäktigas strider, hvad röra de -väl en ringa landtflickas öde? Må hon sitta vid -sin spinnrock, må hon sköta sitt kök, sina blommor, -sin grannlåt och se till blott att hemmet är -dammfritt, och lemna åt männen, de som makt -och kraft hafva, att deltaga i lifvets stora skiften! -Och dock sönderslås hennes spinnrock, härjas hennes -blomsterland, förstöres eller fläckas hennes -sirliga drägt och förödes hennes hem af dessa -samma stormar, som skaka throner och förstöra -länder. Vi vilja derföre lyssna till ett samtal emellan -herr Erik Liljeholm och unge herr Enevald, -för att derigenom kunna kasta en blick på den -tid, hvari den unga lefver, och af hvars stormar -äfven hennes öde skakas. -</p> - -<p> -Vid den skummande ölbägaren satt herr Erik -glad i sitt hem, der han så sällan hade tillfälle -att vistas. Midt emot honom satt Enevald Fincke, -lyssnande till den äldre riddarens berättelser om -ställningar och förhållanden, dem Enevald, som -under loppet af flere år vistats utrikes, icke så -noga hade reda på. Fru Metta deltog ock stundom -i samtalet, Sigrid satt tyst, men uppmärksamt -lyssnande. -</p> - -<p> -”Man säger att herr Klas afrådde salig konung -Johan ifrån att låta välja sin son till konung -i Polen”, sade Enevald. -</p> - -<p> -”Ja, han arbetade visst deremot, och nu är -det just han som har mesta besväret af att hans -råd ej den gången hördes, och som nu bäst bjuder -<a id="page-69" class="pagenum" title="69"></a> -till att vidmakthålla Sverige åt sin lagliga -konung. Men hertig Carl har nu fria händer till -allt odåd hemma i Sverige, det ärfda riket, der -han mer och mer undergräfver konungens välde.” -</p> - -<p> -”Men”, invände Enevald, ”konungens ord måste -ju dock alltid gå öfver hertigens?” -</p> - -<p> -”Jo, när kungen hitsänder en befallning, så -krusar och krumbugtar hertigen, och förklarar sin -underdåniga ödmjukhet och åtlydnad af kunglig -majestäts i Polen befallningar; men just denna -ende gången måste han göra precist tvert emot, -ty illvilliga menniskor och hertigens fiender hafva -denna gång förledt hans majestät, som ej kan -känna förhållandena, att ge ut en för landet skadlig -befallning. Ja, stundom låds hertigen tillochmed -tro, att hela brefvet är understucket och af -onda menniskor förfalskadt! Åter skrifver kungen -och påstår sin rätt att bli åtlydd, och hertigen -skrifver så ödmjukt tillbaka, och är grufveligen -bedröfvad öfver att hans majestät, konungen i Polen, -låter illviljare förleda sig att misstro honom -och hans goda vilja.” -</p> - -<p> -”Inser då icke folket detta?” -</p> - -<p> -”Hertigen ställer sig väl med bönderna, ifrar -för deras bästa och tillhåller domstolarna att göra -det lägre folket rätt; och så pratar han med bönderna, -lika kraftigt och rakt på saken som de -sjelfva och lika groft också. Folket har lärt sig -att misstro vår konung, emedan han hyllar den -hatade katholska läran. Och så talar hertigen -för bönderna och säger, att nog veta de alla hur -<a id="page-70" class="pagenum" title="70"></a> -konungen lofvat att landet oförryckt skulle få behålla -sin rena evangeliska lära, men hurusom jesuiter -och papister dock bedraga konungen att utfärda -skadeliga påbud. Och ingen vore väl mera, -än hertigen, öfvertygad om, säger han, det konungen -aldrig annat tänkt, än att hålla sitt ord -heligt, och att konungen visst ej ville förfölja sina -undersåter, för det de stå vid sin sanna tro, fast -många tala om huru han vill införa det påfviska -otyget och göra Sverige till ett lydland under Polen. -Men käre vänner, tillägger fursten, och ser -så from ut, jag, för min del, kan visst aldrig tro -att hans kunglig majestät af Polen har sådant -oförsvarligt uppförande i sinnet.” -</p> - -<p> -”Hvarföre, herr Erik, nämnen J vår nådige -herre och konung endast såsom kunglig majestät -i Polen?” frågade fru Metta förvånad. -</p> - -<p> -”Det är så hertig Carl oftast benämner honom”, -svarade herr Erik, ”dock bevare oss Gud -att upplefva den dag, då endast denna tittel skulle -tillkomma vår konung. -</p> - -<p> -Att hertigen syftar dertill, är väl utan all fråga, -och vår herre och konungs sinne är ock, tyvärr, -så lugnt, att han icke med rätt tillräcklig kraft -ställer sig till sitt folks och sin kronas värn. Men -så länge herr Klas håller hufvut oppe, skall väl -ingen så lätt rycka spiran af vår lagkrönte arfherre. -En trogen konungens man, står han som -en klippa i bränningen, och röres lika litet af -krångel och hotelser, som af löften och smicker. -Hertigen försöker af all makt att få herr Klas i -sina händer till Stockholm, och har skrifvit gång -<a id="page-71" class="pagenum" title="71"></a> -på gång, och har velat smickra honom med hur -oumbärlig han är i rådet, och att han ej må undandraga -sig, när fäderneslandet behöfver honom, -men Klas är honom för slug!” -</p> - -<p> -Enevald såg betänksamt på det fradgande ölet -och invände: ”I riksrådet lär han ej ha låtit höra -sin röst nyligen, men då man innehar så många -stora embeten, hinner man väl ej med alla. Kunglig -majestät har ju nyligen insatt honom som -general-fältöfverste och ståthållare i Finland, med -makt som en kung, riksråd, riksmarsk, öfversteamiral, -det kunde allt vara tjenster för fem stora -herrar.” -</p> - -<p> -”Ju fastare stödet ställs, dess bättre stöder -det, när det är godt, och herr Klas är orubblig -som våra gråberg.” -</p> - -<p> -”Ja, ja”, sade fru Metta och runkade smått -på hufvudet, ”nog är herr Klas orubblig alltid och -skroflig med som ett gråberg. Nog vet du huru -hertigen och alla herrar gyckla öfver hans grofva -ord och maner.” -</p> - -<p> -”Illa anstår det hertigen att tala om hans -grofhet”, svarade herr Erik. ”Der herr Klas säger -tig! skriker hertigen ”håll käften, eller skall du -få dig ett truthugg”, och der herr Klas säger: ”du -är ingen hederlig man”, der säger hertigen: ”du -är en tjufstryker och dertill en ölebult.” -</p> - -<p> -”Men var det då så väl gjordt, att han ej -lät finnarne fara till riksmötena?” frågade åter -fru Metta. ”Det fanns nog mången, som menade -att hertigen ville folket väl, men att Flemingen -<a id="page-72" class="pagenum" title="72"></a> -bara inte ville släppa dem dit för att de ej skulle -få klaga på honom.” -</p> - -<p> -”Mor, mor, tala ej efter hvad hertigens handtlangare -säga. Nog är det allt godt och bra att -få ihop riksmöte, men går det ej till efter lag -och rätt, så är dermed ringa godt. Och när hertigen -lyser ut riksmöte, och kungen förbjuder sitt -folk att bevista det, då gör den rätt, som icke -släpper folket dit; om än allmogen, i sitt oförstånd, -låter narra sig och tror allt hvad skojare -pratar i dem. Och om än svenskarne måste lyda -Söderköpings och Arboga beslut, då de ha föga -vån att annat göra, när de ha hertigen i nacken -på sig, så skola åtminstone finnarne hålla -lag och rätt helig, så länge hertigen ej fått band -på dem, och det skall, med guds hjelp, ej ske så -länge herr Klas har nästan hela rikets flotta omhanda -och står stark i Finland. Redlig och rättfram -och utan krångel och krokar, viker han ej -åt höger eller vänster. Trupper har han här att -försvara vår konungs sak, den stund det behagar -hans majestät att återkomma till sitt arfrike. Hertigen -menar nog på att afdanka tropparna, som -ännu stå i tjenst sen kriget mot moscowiten, och -när herr Klas allt icke afskedar dem, så har hertigen -vändt sig direkte till krigsfolket sjelfva, och -befallt dem att ej lyda herr Klas, som han säger -vara en förrädare mot kung och land. Men ännu -har det ej lyckats honom att utså myteri och uppror -bland knektarne, hur än han bjudit till.” -</p> - -<p> -”Hvad herr Klas gör, tyckes väl eder rätt, -och icke vill jag dömma annorlunda än J; men -<a id="page-73" class="pagenum" title="73"></a> -allmogen klagar bittert, och nöd lida de; och är -det icke just det förtryck som af knektarne utöfvats, -hvilket nu kostar så ohyggligt mycket mord -och brand”. -</p> - -<p> -”Svårigheten att försörja trupperna, är stor -och, Gud bättre, folket lider i sanning mycket. -Då de äro undan ögonen på herr Klas, så tycka -sig knektarne kunna spela herrar, och ta med -pock och våld af bonden mycket mer än de skulle -ha rätt till. Borgelägers tunga är nog svår redan -tillochmed när knekten nöjer sig med det nödvändiga. -Men hvad vill herr Klas göra? Han måste -hålla trupperna väl, han måste se igenom fingrarna -med mycket! De veta nog sjelfva, huru väl -hertigen skulle taga emot dem, om de skulle lyda -honom och öfvergå till Sverige. Och dessa fremmande -legoknektar, dessa skotter, mest lycksökare, -dessa polacker, som i grund förakta de arma finnarne -och behandla dem som vore de djur, hvad -vill han företaga sig med sådana? Skicka bort -dem och vara ur stånd att stödja sin konungs sak, -eller qvarhålla dem och ha fördrag med deras oseder. -Men förr skulle herr Klas låta hela verlden -gå under, än svika sin tro och sin konung”. -</p> - -<p> -”Och dock”, sade fru Metta, ”kan jag ej rätt -annat, än ha medlidande med dessa arma bönder, -så vilda de än äro. Skulle än stundom herrarne -fara fram fogligt med dem, så roffa och skinna -fogdarne dem, som om de ej vore menniskor fast -de äro bönder, och knektarne, det vet en hvar -huru de husera. Hvad skall folket väl till slut -ta sig före. Folk äro de ju ändå, om än af sämre -<a id="page-74" class="pagenum" title="74"></a> -blod. De slåss ju och resa sig, för att freda hus -och hem för våld. Ena odjur äro de dock, bränna -och härja som röfvare och vilddjur, och slagta -folk och fä, så att det ryser i en”. -</p> - -<p> -”Finska bonden är en tålig man. Finge han -blott fundera för egen räkning, så skulle han tåla -sitt lidande denna gång, som alltid, och visste han -huru herrarne dock ville lindra hans nöd, så skulle -han lida än tåligare. Jag hade nyss ett bref från -min gamle vän herr Gödich Fincke till Porkala, -befallningsmannen på Nyslott. Huru innerligen -han för de fattiga bönderna deltar och för deras -nöd ömmar, det kan rätt gå en till hjertat, och -äfven hans gods hafva de dock brännt! Men hertigens -utskickade kringföra bref bland allmogen, -om de alla verkligen utgått från hans furstliga -nåde sjelf, vill jag dock lemna derhän, ty icke -bör man skylla honom för allt heller. Der utmålas -Flemingen som en gud- och äreförgäten tyrann, -en blodsugare, en förrädare som ljuger sig vara -af konungen tillsatt, och som blott tillskansat sig -ett olaga välde. Ja man utsprider att konungen -är död, att Hertig Karl är konung. De påtagligaste -och vildaste lögner utspridas om Herr Klas, och -folket tror dem och berättar dem för sina barn, -och som en blodig tyranns, skall hans minne gå -till efterverlden. Och nu uppmanas bönderne att -resa sig, att utrota eller bortjaga tyrannen och -hans anhängare. Och i sanning, länge nog har -herr Klas sökt med godo stilla upproret, men det -går ej längre an, det måste brytas innan det får -en större makt. Herren vare de arma bönderne -<a id="page-75" class="pagenum" title="75"></a> -nådig, men jag rädes mycket blod kommer att -flyta! Må det komma öfver deras hufvuden som -ställt till allt detta; icke öfver dem som måste -försvara sin konungs sak, och skydda oskyldiga -menniskor för plundring och mord af dessa upprors -män. Än här, än der, samlas en skara; röfvar, -bränner, mördar och plundrar herregårdarne -och alla som de tro hålla med herrarne. Herr -Klas har varnat dem, han har belönat de socknar -som förhållit sig stilla, med att ge dem eftergift -i skatterna, han har tillskrifvit och varnat allmogen, -och förmanat dem att icke på detta blodiga -sätt söka skaffa sig rätt. Men uppviglarne tros -mera af de uppretade bönderne, och allt större -har det onda vuxit. Det kan ej hjelpas, stränghet -måste dock nu slutligen användas, om ej hela landet -skall ges till spillo”. -</p> - -<p> -”Ja, herre gud”, suckade fru Metta. ”Hvad är -det annat än ohyggligheter som stunda. Talas det -ej om hur både bröd och annan mat blifvit förvänd -i klara bloden. Och talte icke fru Regissa -om huru de berättat om, att en gammal ek burit -ollon som sett ut som turkhufvun, med spetsiga -mössor på nacken, och sådana, att ingen trädsnidare -kunnat skära dem bättre. Och när de sen -brötos opp, voro de fulla med blod. Ja, ja, herre -gu! Hvad blir det väl annat än blodiga och ohyggeliga -händelser, när christna menniskor fara fram -som turkar och hedningar. Ja, ja, sådant spås -före, och värre än sker”. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-9"> -<a id="page-76" class="pagenum" title="76"></a> -IX. -</h2> - -<p class="noindent"> -Påföljande morgon red en ryttare in på gården -och frågade efter herr Erik Liljeholm. Han -framlemnade ett bref från ståthållaren, deri denne -skref, att han nu rastade med krigsfolket endast -få mil ifrån Tannila, att nästa nattqvarter skulle -tagas i en by blott en fjerndels mil derifrån, och -att han inbjöd sig sjelf, jemte några följeslagare, -till gäst hos herr Erik, väl vetande att fru Mettas -spisekamrar icke fruktade att anfallas. -</p> - -<p> -Herr Eriks min ljusnade klarligen, och han -gick för att åt fru Metta meddela nyheten om den -käre och aktade gästens ankomst som blifvit förebådad, -och att fröjda sig öfver den heder som skulle -ske hans hus. I hans håg föll ingen tanke på att -i det nyss plundrade huset någon svårighet kunde -uppstå vid att emottaga den höge gästen. Han blef -derföre öfveraskad att till svar på sitt meddelande -se fru Metta slå ihop händerna, under det hon utropade: -”Åh herre min skapare, och det sägen -J så lugnt, herr Erik!” -</p> - -<p> -Herr Erik, som det icke föll i sinnet att någon -annan tanke, än häpnad öfver den stora äran, -uttalade sig i fru Mettas utrop, sade helt lugnt: -”Kära mor, en hög herre är visserligen herr Klas, -och mycket stor är äran, som oss vederfares, men -icke behöfva vi dock låta förskrämma oss deraf. -En större herre hoppas jag dock vi ju dagligen -mottage i vårt hus och våra hjertan, och det är -herren Gud, och inför honom äro vi dock alla lika”. -</p> - -<p> -”Ack herr Erik, J är eder dock alltid lik”, utropade -<a id="page-77" class="pagenum" title="77"></a> -fru Metta, nu helt förifrad mot sin lugne -man. ”Förstår J då icke, begriper J icke, att i ett -utplundradt hus icke finnes utväg att med heder ta -emot sådant fremmande”. -</p> - -<p> -”Nå så tag emot honom med mindre heder -då. Herr Klas kunde ännu icke hafva hört af -den förtret, som drabbat oss, men hvad mer, innan -han kommer hit, får han nog höra deraf. Vi ha -ju haft mat och dryck här, alltsen jag kom hem. -Icke är herr Klas någon matpetare. Du har ju -godt smör och bröd och skinka dertill och öl, och -det är ju allt som behöfs”. -</p> - -<p> -”Det är då visst och sannt, att höra eder skulle -man tro, att allt hvad man uträttat och sträfvat -här i verlden vore idel onyttigt göromål, och intet -erkännande har man för alltihop. Det vore visst, -att så ta emot herr Klas! Ja smör och bröd och -skinka, jag undras hvar jag ens det skall ta? Tror -J, herr Erik, att hvad som undgick de vilddjurens -uppmärksamhet, voro sådana outtömliga förråder, -att de räcka till allt? Jag har nog hört omtalas -huru mycket herr Klas ensam skall förtära, att -icke tala om med hvad hans följe skall mättas. -Det sägs ju allmänt att herr Klas äter en hel -skinka ensam till ett mål.” -</p> - -<p> -”Och du tror sådant dumt prat, mor!” -</p> - -<p> -”Skulle jag inte tro det? Hans furstliga nåde, -hertig Carl skall ju sjelf hafva sagt, när han hörde -detta omtalas, att det ena svinet äter det andra; -och om än orden just inte äro så fina för en furstemun, -så kan jag väl icke annat, än tro på hvad -hans furstliga nåde sjelf sagt”. -</p> - -<p> -<a id="page-78" class="pagenum" title="78"></a> -”Kära mor”, sade herr Erik, hvilken orubbligt -lugn vid alla andra tillfällen, dock hastigt förlorade -jemnvigten, så snart någon angrep Klas Fleming, -”kära mor, om än sjelfvaste lögnens fader, -hin onde i helfvetet, skulle säga sådana der dumheter, -så borde du väl begripa att ingen lefvande -menniska finnes, som kan äta en hel skinka i ett -mål. Dock”, tillade han i detsamma åter med sin -vanliga glada min, ”kanske någongång när fru Ebba -låtit anrätta en pastej af de feta och trinda spädgrisarne -från Qvidja, att nästan en hel sådan skinka -strukit med”. -</p> - -<p> -”Ja se det var en sak”, sade fru Metta talande -vid sig sjelf, ”hos Lisa på Kullans tingade jag ju -grisar, för fisken som hon fick. De borde väl vara -stora ren, men här skall jag få stå med skammen -om de äro magra. Jag undras hvem som förr -kunnat hitta en bit magert bland späcket på Tannila?” -</p> - -<p> -”Kära mor, var ej bekymrad, du skall få se -att det går”. -</p> - -<p> -”Ja, det går ja, det är lätt sagt, men sannerligen -något går om jag står här. Och den Sigrid -sen, der står hon och ser så märkvärdigt from ut, -men för gu om det går med att bara se beskedlig -ut, när något skall uträttas. Hade jag ändå -en drifvande menniska att hjelpa mig. Nog kan -flickan vara snäll och from och ett kärt barn, men -se en som kommer sig till att uträtta något, det -blir hon väl aldrig här i verlden”. -</p> - -<p> -Med de orden gick fru Metta bort, snart syntes -Storsvarten stå förespänd, fru Metta satte sig -<a id="page-79" class="pagenum" title="79"></a> -sjelf i slädan och begaf sig till grannarne, för att -uppspana hvad som kunde fås till mats, genom -köp, byte eller tillochmed lån. I dessa tider då -den mest obegränsade gästfrihet öfvades öfver -hela landet, hände stundom, att, ehuru visthusen -hos de förmögnare voro öfverfyllda med mat, man -dock icke ville för mera ärade gäster framställa -endast spickefläsk, ofta öfverårigt, torra gäddor -eller dylikt, och då hände väl att en grannfru råkade -vara försedd med något färskt, och så hjelpte -man hvarandra. Att hos en god vän låna en hare -eller en fogel, var derföre icke alldeles ovanligt. -</p> - -<p> -Innan kort återkom fru Metta, och var snart -så i sitt element med alla de brådskande bestyren, -att hon icke mera syntes tänka på någon fruktan -att anrättningen blefve för simpel åt herr Klas. -En dräng utskickades för att skaffa fisk ur träsket, -en gosse från närmsta torp skulle till skogen för -att vittja harbrännorna och hjerpsnarorna, en piga -knådade deg, en annan stötte opp lingon som nedlaggts -att frysa och som nu skulle användas. Det -bakades, det bultades, det stöttes, det slamrades -i alla knutar. Lakan framtogos från vinden och -glättades, sängkläder framsläpades derifrån, hvilka -förr aldrig oftare störts i sin hvila, än för att -dammas och piskas. Under allt detta bestyr syntes -Sigrid lugn och stillsam som vanligt. Man -märkte knappt att hon sysslade med något, men -under hennes händer antogo rummen småningom -ett trefligare utseende. Fru Metta hade sjelf, i -yngre dagar, spunnit och väfvit tapeter till ett par -rum. Dessa hade af de våldgästande bönderne -<a id="page-80" class="pagenum" title="80"></a> -blifvit nedrifna och hängde i trasor. I all tysthet -jemkade Sigrid opp dem, hopsydde de lösrifna styckena -och borttvättade fläckarne. Öfver borden -utbredde hon hvita dukar, enris ströddes öfver de -redan förut hvitskurade golfven, och innan kort -såg det helt trefligt ut på Tannila. -</p> - -<p> -Det var redan mörkt om aftonen när Klas Fleming -red in på gården på Tannila, jemte några andra -herrar och åtföljd af herr Erik, som ridit ut för -att möta honom. Fru Metta välkomnade den höge -gästen på trappan, der hon stod och neg djupt. -Fleming kastade sig af hästen och steg raskt upp -för trappan. ”Se god afton, fru Metta”, sade han -räckande henne handen. ”Eder herre är så villig -att vara mig till tjenst, så att han förleder mig -att besvära äfven eder. När man ger mig ett finger, -så tar jag hela handen. Hade jag dock vetat -att klubbmännen förut våldgästat här, så skulle -jag väl nu icke kommit; dock hoppas jag att icke -göra eder omak. En gammal krigsman är van -att ligga på marken i samma kläder som han bär -om dagen, och aktar ej så noga om litet dam -fastnar på lädret. Och icke försmår han rågbrödet -för att det ej är fikon, utan är han nöjd med -hvad som råkar förefinnas. Gör er alltså intet -omak, jag önskade blott att öfverlägga i stillhet -med herr Erik och äfven hvila mig sjelf litet, ty -huru det är, så tynga ändå åren stundom att bära, -fast de smyga så tyst på en. Man skulle väl lättare -bära en hel hövålm, så stor den än synes”. -</p> - -<p> -Fru Metta neg allt djupare och djupare. Hon -kände sig helt häpen inför den mäktige herrn, -<a id="page-81" class="pagenum" title="81"></a> -ehuruväl hans sätt var enkelt och icke syntes -hofmannalikt. Icke heller hans drägt utvisade på -något vis hans rang. Ansigtsdragen utmärkte en -hög grad af bestämdhet, och den mörka hyn, ännu -yttermera brynt under fälttåg och sjömannalif, -ökade det stränga uttryck, som hvilade öfver dem. -Då herr Erik öppnade dörren, steg Fleming in -utan vidare krus och fru Metta stod helt slagen -qvar. ”Nå för gu”, sade hon slutligen vid sig sjelf, -”är icke detta för mycket! Är han herre i landet, -så är jag fru i mitt hus. Icke är han kung heller!” -och modigt steg fru Metta in i rummet, derifrån -hon bjöd herr Klas att stiga in i fremmandkammarn. -De andra herrarne hade ock nu inträdt -och under tusen krus inbjödos äfven de nu af fru -Metta i det inre rummet. Öl och must framsattes -nu i de åter upptagna silfverbägarne, och snart -var samtalet i gång mellan herrarne, under det -fru Metta och Sigrid sysslade med bordet och matens -framställande. -</p> - -<p> -Enevald Fincke hade till det mesta iakttagit -aktningsfull tystnad, och endast stundom bytt något -ord med en af de yngre herrarne. -</p> - -<p> -Nu vände sig Fleming till honom och sade: -”mig synes underligt att J sitten stilla på edert -gods och sen på huru de upproriske bönderne -bränna och härja. Ernen J icke, som en adelig -ung junker anstår, egna eder åt vapenyrket, för -att tjena konung och fädernesland?” -</p> - -<p> -”Nyligen hemkommen efter flere års vistelse -utrikes, har jag ännu knappt hunnit göra mig bekant -med det mig i arf tillfallna godset, som nu -<a id="page-82" class="pagenum" title="82"></a> -blifvit så illa förhärjadt, och har sålunda ännu -icke egnat mig åt något bestämdt.” -</p> - -<p> -”Hvilket yrke skulle väl en ung ädling välja, -om icke vapnens? Och då konung och fädernesland -hotas med farlighet, så synes mig att en och -hvar borde draga svärdet och icke sitta vid spiseln.” -</p> - -<p> -”Mig tyckes icke vara mycken ära att slåss -mot bönder!” -</p> - -<p> -”Att de äro bönder, är det enda som länder -dem till ursäkt, ty man kan af dem icke vänta -det förstånd att rätt inse sakerne. Svårt är visserligen -att draga svärdet emot desse förledde och -bedragne, de äro dock egne landsmän och konungens -undersåter. Derföre har jag ock velat vänta, -i hopp att vettet skulle klarna hos dem. Hvad -tänken J väl herr Erik”, (fortfor ståthållaren nu -vänd till denne) ”det är dock en skräckelig sak, -att i flere socknar just presterna äro de, som uppreta -bönderna, är detta att lära dem vara öfverheten -underdånig? Finge man blott i böndernas -skallar begreppet om rätt och orätt; men presterna -prata för dem om kätteri, och neka dem -ljus på altaret och sallt och andra ceremonier, som -de önska sig och tro på, och prata för dem om -Upsala mötets beslut, det der kalfskinnet! och annat -prestegnäll, och röra ihop östan och vestan och -himmel och gröt, och så bli de arma dårarne till -slut som vilda hundar, att rusa på hvar och en, -blott någon säger buss.” -</p> - -<p> -”Hans Fordeel har haft mycket på samvetet af -detta upploppet!” -</p> - -<p> -<a id="page-83" class="pagenum" title="83"></a> -”Ja visserligen, och andra till honom. Så -svart måla de mig för bönderna, att jag tror sannerligen -de skulle tro, om någon berättade dem -att jag skulle bruka koka eller steka barn i smör -och äta opp dem; ty föga har något så vildt blifvit -opptänkt, som icke de påbörda mig. Men (här -skrattade han) här hoppa de i galen tunna! Ty -ju förskräckligare bönderna tro mig vara, dess -räddare äro de för mig, och dess lättare är att -slå dem med bäfvan och förskräckelse, så att de -en annan gång hållas stilla. Med blotta skräcken -lär det väl dock icke numera kunna aflöpa. För -att skydda fridsamma och oskyldiga menniskor, -måste dessa våldsverkare hållas i styr. Föga går -morgondagen utan att en mängd af dem hugges -ihjäl af knektarne, som ock på dem äro mycket -uppretade, så de med lust och fröjd fullgöra sådan -befallning.” -</p> - -<p> -Sigrid som just gick öfver golfvet, bärande -en hög äggtorta som hon skulle ställa på bordet, -ryste till vid Flemings ord, så att fatet skakade -i hennes hand. ”Se unga jungfru”, sade nu herr -Klas, ”huru J skrämmens för slikt tal, och J hafven -dock nyss lidit plundring och våld af desse -ogerningsmän.” -</p> - -<p> -”Herr Erik, detta är ju eder unga dotter, som -fru Ebba erbjudit ett hem tills vidare under sitt -beskydd. Icke tyckes hon passa i dessa blodiga -och bullersamma nejder. Nåväl herr Erik, skicka -henne till Åbo. Der kan hon ju leka med mina -döttrar!” -</p> - -<p> -Herr Erik tackade för anbudet, och sade att -<a id="page-84" class="pagenum" title="84"></a> -han redan härom ordat med sin hustru och sin -dotter, hvilken vore beredd att, i hvad hon skulle -förmå, bjuda till att vara de ärade damerna till -tjenst. ”Kära barn”, sade han derpå åt Sigrid, -”var då icke så försagd, att du icke vågar aflägga -din tacksägelse, för hans herradömes nådiga anbud.” -</p> - -<p> -Sigrids hjerta var helt beklämdt, och hon kände -sig skrämd och illa till mods att nödgas framträda -inför så många fremmande herrar; men isynnerhet -af bäfvan för den mörke herr Klas, hvilken -hon hört omtalas som en så förfärligt sträng man. -Ett ögonblicks besinning sade henne dock att hon -borde akta sig att icke synas pjåkig, hon gjorde -derföre våld på sig, steg fram till den mäktige -herrn och neg djupt i det hon sade några ödmjuka -ord. -</p> - -<p> -I detsamma inträdde fru Metta, röd och varm -så väl af köksbrasan, som af ifver. -</p> - -<p> -”Eders herradöme, och öfrige herrar, herr -Axel, herr Anders, herrarne behagade hålla till -godo med den ringa välfägnad, som i vårt utplundrade -hus nu i hast kunnat åstadkommas. Det -är visst allt ovärdigt så höga gäster, men herrarne -täcktes ursäkta och låta välmeningen ersätta bristerna -hos hvad vi vågat framställa, så ringa det -än är.” -</p> - -<p> -”Gud bevare eder fru Metta”, sade Fleming -leende, ”tror J mig icke i sanning vara en värre -varg att äta, än som sjelfve hertig Carl omtalar -mig vara.” -</p> - -<p> -Häri hade han ej så orätt. Fulla upprågade -<a id="page-85" class="pagenum" title="85"></a> -fat med fläsk, fisk och fågel stodo på bordet. Höga -korgar med herrebröd stod derinvid, tornformiga -kakor och tortor funnos i ymnighet midt på bordet, -öl och must i kannor deromkring, men fru -Metta klagade och bad många gånger om ursäkt -att hon nu icke hade hvarken kryddadt vin eller -kirsedrank att bjuda, men sådant stod nu icke -att fås. -</p> - -<p> -Fru Metta neg, bjöd och trugade och bråkade -och tvang sina gäster att, med eller mot sin vilja, -taga till lifs af hennes anrättningar; såsom det på -den tiden anstod en rättskaffens värdinna. Herr -Klas syntes dock ej mycket bekymra sig derom, -utan lade för sig af hvad som stod honom närmast, -och det just icke i små portioner. Helt hastigt -hade han slutat sin måltid och stigit opp från bordet, -till stort bekymmer för fru Metta, som förgäfves -använde all sin vältalighet, till att förmå -honom smaka på flere rätter och kakor, dem han -alls icke tagit någon notis om. -</p> - -<p> -Om aftonen sedan gästerna begett sig till ro, -sade fru Metta, just som hon skulle undanställa en -knappt afskuren torta, ”ja, hvad skall man laga -mat, när det icke duger åt folk.” -</p> - -<p> -”Nå mor, våra gäster voro ju så få, huru mycket -kunde de väl bärja af allt ditt öfverflöd; icke -tyckte jag det sparades på gudsgåfvorna.” -</p> - -<p> -”Si för gu om jag kan glömma att jag icke -fick herr Klas att smaka hvarken på äggkakan, -eller fiskpasteijen, eller krösamoset; och fast jag -sjelf säger så var allt ganska godt och smakligt.” -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-10"> -<a id="page-86" class="pagenum" title="86"></a> -X. -</h2> - -<p class="noindent"> -Det var morgon. De fremmande skulle, efter -hastigt intagen frukost, bege sig å väg. Enevald -Fincke steg fram till ståthållaren och anhöll att -för denna gång, som frivillig, få medfölja. Sedan -önskade han ingå i konungens tjenst. -</p> - -<p> -”Godt”, sade Fleming och tog honom i handen, -”välkommen då. En ny kamrat, gode herrar.” -</p> - -<p> -Enevald hade fattat sitt beslut att åtfölja krigarne, -mera för att hastigt komma in i deras seder -och vanor, än för att för denna gång egentligen -deltaga i striden. Han ernade sedan taga -plats vid någon af de trupper, som voro förlaggda -i Åbo. Huruvida något annat, än ståthållarens -närvaro, bestämde honom för att vilja vistas just -i Åbo, lemna vi tills vidare derhän. -</p> - -<p> -Från den näraliggande byn utmarscherade redan -i god ordning, de troppar, som der rastat öfver -natten. Under dagens lopp skulle de troligen -stöta på bönderna som, anförde af Jacob Illka, nu -lägrat sig vid Nokia. Fru Metta och hennes dotter -stodo på trappan och sågo på de förbitågande -trupperna. Fru Metta betraktade skådespelet temmeligen -tryggt, ehuru icke fullkomligt fri från bekymmer. -Sigrids kinder voro något bleka och -hennes vanligen så lugna utseende förrådde oro. -Ståthållarn och de öfriga herrarne hade redan slutit -sig till knektarne. Fullständiga rustningar buros -af få; af de fleste endast de vigtigaste vapenstycken. -Enevald Fincke följde med fotfolket. När han -tågade förbi Tannila bugade han sig djupt och sänkte -sitt svärd för damerna. Nu skulle äfven herr Erik -<a id="page-87" class="pagenum" title="87"></a> -bege sig bort, för att upphinna de öfriga, och han -slöt nu, med ett varmt famntag, hustru och dotter -i sina armar. -</p> - -<p> -Fru Metta hade svårt att rätt vara lugn och -sade: ”Gud bevare eder herr Erik då <a id="corr-16"></a>J gån emot -sådana röfvare och vilda djur, som icke hafva försyn -hvarken för hög eller låg. Käre herr Erik -utsätt eder dock icke för de värsta ulfvarne. Afslå -icke heller hvad jag af eder ber: bär dock -denna lilla silkeslapp under harnesket, se, låt mig -sticka in den här. Den är vigd och signad och -hvarken pil eller svärd biter derpå, men om den -skyddar mot böndernes klubbor det vet jag icke, -så att J bör väl se eder före emot dem. Gud signe -eder, käre herre, att J må komma oskadd ur denna -svårighet.” -</p> - -<p> -Sigrid slöt sig snyftande till sin faders bröst. -”Nå nå, barn, icke förtjenar det så der mycket -sorg, min lilla flicka. Nog har din gamle far varit -med, der det gått hetare till än det nu kommer -att göra. Gråt icke, Siri min flicka.” Nu -kastade han sig på sin häst och vinkande med handen -ännu ett farväl, hastade han att upphinna -truppen. -</p> - -<p> -I böndernas läger herrskade larm och oreda. -Man visste att Fleming nalkades med knektarne, -men hvad som borde göras, ens för att möta första -angreppet, förstod ingen. -</p> - -<p> -Till hären hade slutit sig en stor mängd sådane, -som endast sökt tillfälle till plundring, och -för hvilka resningens egentliga ändamål var alldeles -likgiltigt. Desse tänkte med förskräckelse -<a id="page-88" class="pagenum" title="88"></a> -på att nödgas mäta sig med Flemings knektar. -De åter af bönderne, hvilka uppriktigt ansågo sig -strida för att afskudda ett olidligt förtryck, sågo -med bekymmer att deras anförare icke tycktes veta -hvad de borde företaga sig. -</p> - -<p> -Mod och beslutsamhet målade sig i många -anleten, men öfvergick äfven hos dem småningom -till harm och missnöje. De klokare insågo att det -fordrades att ordna den osammanhängande massan, -åtminstone något, om den skulle kunna emotstå -truppernas anfall; men deras hufvudmän visade -icke den förmåga, man af dem hade väntat. Några -falkonettskott lossade emot böndernes lägerplats, -och hvaraf en kula gick in genom ena väggen och -ut genom den andra, injagade förskräckelse hos -de vid artilleri ovana bönderna. Illka, inseende -sin oförmåga att leda ett försvar, förlorade alldeles -fattningen, och innan kort var hela bondehären -stadd på återtåg och, förföljd af Flemings ryttare, -hastade hela folkmassan att fly, utan all ordning, -och nedhöggs utan motstånd. Då några hundrade -stupat och bondhären syntes ohjelpligen sprängd, -upphördes med förföljandet, och de öfverlefvande -skyndade att bege sig i tysthet hvar och en till -sitt hem, för att om möjligt undgå räffst och straff. -Allt det röfvade godset hade de under flykten och -förföljelsen nödgats kasta ifrån sig, och tillochmed -efterlemna hästar och slädor, emedan de ej kunde -fortskaffas på de smala skogsvägarne. Kopparkäril, -gångkläder, jernsaker, lågo om hvarandra på stigarne -jemte matvaror och gods af alla slag, och -mer än en gång trodde de förföljande knektarne -<a id="page-89" class="pagenum" title="89"></a> -sig på afstånd se ett börjande yrväder, då bönderne, -ur stånd att medföra de röfvade sängkläderna, -för att åtminstone kunna bärja öfvertåget, -skuru hål derpå och skakade fjädrarna ut så att -de flögo omkring i luften likt snö. -</p> - -<p> -Jemte herr Erik, syntes ståthållaren följande -morgon rida omkring i nejden. ”Detta var dock -snart afgjordt”, sade han, ”så godt hade kunnat vara -att skrämma de bestarne förr, så hade de ej hunnit -fara så illa fram. Nå, jag tänker de fått minnesbeta -nu så den skall sitta i dem länge och väl. -De sprungo omkring som kalfvar, när man tuttar -af litet krut för näsan på dem.” -</p> - -<p> -”Måtte blott de syndarne ej ånyo retas opp -af hertigens handtlangare, så tror jag väl detta -borde betaga dem lusten; fast finnen är lika svår -att stilla när han engång kommit i rörelse, som -han är tung att först få att börja röras.” -</p> - -<p> -”Jag stannar nu, som sagt, här tills vidare. J -åter begen eder, som aftaldt är, till Åbo, för att -der ordna hvad jag tillsagt eder. Önsken J dock -att i förbifarten besöka eder fru och dotter, så gör -ett par timmar intet till saken.” -</p> - -<p> -”Vill eders herradöme tillåta mig att, enligt -eder ärade inbjudning, medföra min dotter för att -ställa henne under fru Ebbas beskydd, så vore -detta mig särdeles kärt.” -</p> - -<p> -”Godt. Är hon färdig till i morgon bittida, -så mågen J vänta till dess. Hon kan då fara med -eder, och sålunda ha säker eskort af de ryttare -som följa eder, och hvilka jag nu ställt under -herr Enevald Finckes befäl. -</p> - -<p> -<a id="page-90" class="pagenum" title="90"></a> -De tre fanor ryttare, som förföljt bönderne -öfver en del af Tavastskogen, hvilken sträckte sig -framåt i tolfmila ödslighet, hade återkommit och -det var några af dem, som nu under Enevalds befäl -återsändes till Åbo. Fleming hade mycket -att ordna innan han kunde lemna Tavastland, och -många bref sedan denna tid, bevittna hans verksamhet -der. Af dem är det blott en enda liten -såkallad sedel till ett bref, som angår vår berättelse, -den lyder så: -</p> - -<p> -”Jag kan eder icke förhålla, Erik Olofsson, att -min vilja är att J sägen Hans Fordeels hustru till -att hon drager till Björneborg. Hon skall icke -vara der mera, den onda djefvulen, för hennes praktiker -som hon brukar på den förrädarens Hans -Fordeels vägnar och beder henne straxt draga dädan, -om hon icke vill, så skall hon dädan. Jacob -Illka bekände i fjol i godtfolks närvaro att hon -hafver förmanat dem till uppror så väl som mannen. -</p> - -<div class="sign"> -<p class="sign"> -<span class="firstline"><em>Klas Fleming</em>,</span><br /> -Friherre till Wik o. s. v.” -</p> - -</div> - -<p class="noindent"> -Herr Erik jemte sitt följe anlände till Tannila, -och med ett gladt utrop sprang Sigrid emot honom -på gården; men när hon varsnade Enevald -Fincke, som just kastade sig af hästen, rodnade -hon och stannade ett ögonblick och gick sedan -med sedesamma steg fram till sin far. Äfven fru -Metta var snart ute för att välkomna sina gäster. -</p> - -<p> -Herr Erik meddelade nu hustru och dotter sin -afsigt att medföra den sednare till Åbo, och ehuru -tiden var kort att hinna få henne som sig borde -i ordning, lät det dock sig göra. Det mesta af -<a id="page-91" class="pagenum" title="91"></a> -hennes kläder hade ock blifvit förstördt af plundrarne, -men skulle väl icke heller varit nog galant -för att begagnas i Flemingska huset. Herr Erik -lofvade sörja för att sådant i Åbo blefve afhjelpt. -</p> - -<p> -”Så lemnar jag dig nu åter, kära min Metta, -och med allt detta oskicket till. Huru monne du -nu här kan reda dig ens med föda åt folket?” -</p> - -<p> -”Jag tänker vinterfisket ger nödtorftigt så -länge, och till brödfödan förslår väl stackarne på -skogsåkern.” -</p> - -<p> -”Allt godt således, och då jag märker, att -ju här ingen nöd blir, far jag nu med lättare hjerta -från hemmet än jag kom.” -</p> - -<p> -”Ja, ja, nog kan det väl gå, och J sen alltid -den glada sidan af allt, och knappt jag sett eder -ens på alfvare vredgas öfver något i verlden, ej -ens öfver klubbmännen, dem vår herre nu må förlåta, -då de hafva fått sådan svår vedermöda.” -</p> - -<p> -”Tro aldrig, mor, att ej sinnet brusar opp för -mig ock ibland. Minnes du ej huru jag brukade -klappa opp den skälmen Elias, som sen rymde -ifrån oss. Det var skada nog, nu blef han visst -en galgfogel, fast det var godt gry i slyngeln med -alla hans opptåg.” -</p> - -<p> -”Ja så var ock agan, att J skrattade och gaf -honom en smäll, och skämde bort pojken på allt -sätt.” -</p> - -<p> -”Åh, mor, vi ha så litet lefvat tillsamman, att -du knappt känner mitt lynne. Borta, i krig och -på sjö, har min mesta tid förgått, och du har ensam -styrt och ställt på godset, och bra har du -ställt, hvad skulle jag då vredgas öfver?” -</p> - -<p> -<a id="page-92" class="pagenum" title="92"></a> -”Ringa har det bekymrat dig, om jag ställt -väl eller illa! Om det vuxit ett korn på åkern, -eller om tegen varit svart, allt har du varit lika -nöjd, och om det ej skulle funnits en fisk i boden -eller en skinka i visthuset, det skulle allt qvitta -dig lika.” -</p> - -<p> -”Hvad mer, mor, aldrig ha vi ju behöft svälta, -om jag varit hemma eller borta.” -</p> - -<p> -”Herre gu, icke har du ändå tagit dig en hustru, -som låter folket svälta. Det är visst, man -kan bli helt förtretad på dig. Men se, nu sitter -jag här och pratar med dig, och borde vara derute -att ställa mat åt eder alla.” -</p> - -<p> -”Låt vara, mor, nog står verlden ändå, om -du än ej rustar och bestyr så mycket.” -</p> - -<p> -”Ja, ja, käraste herr Erik, så sägen J riddare, -som äro herrar och män; men hvart skulle det -bära, om vi qvinnor skulle vilja ha samma rätt. -Arbeta måste en husmor. En lat qvinna orkar -jag ej se.” -</p> - -<p> -Siris lilla hufvud var upptaget af så många -tankar på en gång, att hon knappt visste reda på -sig; men icke minst ofta framträdde för hennes -sinne en obestämd fruktan för ståthållaren, i hvars -hus hon skulle vistas. Den mörke mannen, med -de ingalunda polerade åthäfvorna och den af rustningen -på flere ställen nedrostade drägten, skrämde -henne, och det var så mycket naturligare, som -fru Metta haft för vana att ganska ofta fara ut -emot honom och hans tyranni, och Siri hörde honom -sällan nämnas, annat än såsom en hård och -grym man. Fru Metta var hela nejdens tillflykt -<a id="page-93" class="pagenum" title="93"></a> -och rådgifverska, och hvarje gång bondgummorna -tyckte sig hafva något att klaga öfver knektarne -eller ryttarne, som hos dem lågo i borgeläger, -så kommo de med sina bekymmer till fru Metta, -och bådo henne, genom herr Erik, framskaffa deras -klagomål till herr Klas. Vid sådana tillfällen -utmålades Flemings tyranni af qvinnorna i de -bjertaste färger. Fru Metta skref väl om saken, -men hennes epistlar voro vanligen svåra att läsa -och isynnerhet att förstå. Skrifkunnighet hörde -icke mycket till seden på denna tid, minst för -fruntimmer. Sedan hon hunnit öfver den vanliga -början: ”kan jag eder icke förhålla”, så förhöll -hon dock mestadels sjelfva saken, emedan herr -Erik ej kunde förstå hvad hon ville. Men äfven -när han begrep hennes mening, eller när han på -någon dag var hemrest, så att hon rätt fick komma -fram med sina klagomål, så vann hon dermed -intet annat, än ungefär sådana svar: ”kära min -Metta, gif åt bonden några spann råg”, eller tillochmed: -”gif åt stackars Brita en annan ko, då -hon så der illa mist sin”, eller dylikt. Af klagomålen -till ståthållarn blef intet, ty ”hvad skall -man besvära herr Klas för lappri, som man sjelf -kan hjelpa.” Fru Metta, som sällan kunde förmå -sig att bli ond på sin man, vände i stället sin -vrede på ståthållarn, och brummade ofta storligen -öfver honom. ”Vore han icke så tyrannisk och envis, -så skulle hertigen längesen tagit Finland under -sin styrelse, och detta betryck och blodsutgjutelse -och allt ondt, vore då borta.” Så hade -Sigrid småningom fattat en slags instinktlik förskräckelse -<a id="page-94" class="pagenum" title="94"></a> -för Fleming, hvilken väl icke helt hastigt -kunnat skingras, ens om hon vetat att hennes -mors funderingar slagit om betydligt till hans -fördel, sedan hon sjelf lidit af böndernes framfart, -och han dessutom hedrat hennes hus med att der -dröja en natt, och slutligen och mest, emedan han -visat Siri välvilja. -</p> - -<p> -När Siri hörde af att Enevald skulle stanna -i Åbo, rodnade hon, det undrade hon sjelf i sin -själ öfver; men nog vore det bra roligt, att der -få se honom ibland, tänkte hon. Det blefve ändå -en bekant bland alla dessa fremmande menniskor, -som hon nu skulle träffa tillsamman med. Hon -fruktade stundom att ungdomen i Flemingska huset -skulle se henne öfver axeln. Till namnet kände -hon dem alla, äfven något till lynnet, genom sin -fars berättelser. Johan, den äldste, den unge, ridderlige, -ende sonen; Karin, nästan jemnårig med -henne sjelf, Hebla, några år yngre, och slutligen -den unge Peder Banér. Då tiderna började mörkna -för dennes fader, riksrådet Johan Banér, hade -han sändt Peder, sin andre son i ordningen, till -Finland. Den unge Peders mor, fru Christina -Sture, anförtrodde gerna sin son i sin goda väns, -fru Ebbas vård. Finland var, åtminstone tills vidare, -en säker vistelseort för dem, som hade något -att frukta af hertig Carl, och vägen derifrån -till Polen var öppen. Det syntes derföre föräldrarne -godt att gossen trifdes på Åbo slott, och -fru Ebba hade skrifvit till fru Christina och bedt -att i det längsta få qvarhålla honom, hvilket ock -bifölls. Fru Christina hade ändå många barn -<a id="page-95" class="pagenum" title="95"></a> -omkring sig hemma, och hennes tankar voro ofta -upptagna af bekymmer öfver hennes herres då redan -osäkra ställning till hertigen. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-11"> -XI. -</h2> - -<p class="noindent"> -Så väl Fleming sjelf, som isynnerhet fru Ebba, -hade med nöje fattat tillfället att göra herr Erik -Liljeholm en tjenst, genom det vänliga anbudet -att beskydda Sigrid. Klas Fleming hyste mycken -godhet för sin blygsamme vän, som följt honom i -många faror och alltid varit att lita på. Herr -Erik åter, å sin sida, beundrade och ärade Fleming -af hela sin själ, kanske så mycket mer, just -emedan dennes stolta, rastlösa sinne var så olikt -hans eget lugna inre. Sjelf af lägre adel, kunde -han aldrig göra anspråk på någon slags jemnlikhet -med sin gynnare, i denna tid, då en högre -adel ansåg sig stå nästan lika högt öfver den -lägre, som denne öfver en ofrälse. Ej heller sökte -herr Erik något tillfälle att svinga sig opp; och -hans lugna mod under striden, hans nyttiga verksamhet -deremellan, gick allt för sig på ett så tyst -och anspråkslöst sätt, att just ingen kom ihåg att -han uträttade något. Men detta bekymrade föga -herr Erik. Någon yttre utmärkelse föll honom -aldrig in att önska sig. -</p> - -<p> -Tillbudet att få hemta Sigrid till Åbo, var -deremot högst välkommet. Han kunde sålunda -sjelf ofta bli i tillfälle att få se henne, och framför -allt skulle Sigrid sålunda få se verlden och -<a id="page-96" class="pagenum" title="96"></a> -lefva i den förnämsta krets, som, i något hus i -Finland, samlades. Framför allt var det säkert -att ingen, icke ens den nitiske biskopen, skulle, -då hon stode under ståthållarens omedelbara beskydd, -antasta henne för den föregifna religionsförändringen. -</p> - -<p> -Sigrid hade nu en tid vistats på Åbo slott, -och hade hunnit vänja sig vid mycket, som förut -föreföll henne underligt. Det fremmande krigsfolket, -som rördes på slottet, och för hvilket hon -i början högeligen fruktade, skrämde henne ej numera. -Tillochmed polackernas underliga språk -och långa mustascher, hade hon blifvit van vid. -</p> - -<p> -Fru Ebbas godhet och hennes döttrars vänlighet, -hade ock kommit Sigrid att glömma, att -hon dock i verkligheten endast var en liten hoftärna -i detta finska hof, och hon kände sig aldeles -icke besvärad med de förnäma damerna. För -Fleming sjelf bar hon dock fortfarande räddhåga, -och hade svårt att vänja sig vid tanken, att på -hans befallning så många menniskors blod flutit. -</p> - -<p> -I Flemingska huset var Enevald Fincke en -gerna och ofta sedd gäst. Den elegante, älskvärde, -unge mannen, var en verklig vinning för sällskapslifvet -der, och bidrog till trefnaden, äfven i den -inskränktare husliga kretsen, der han ock egde -tillträde. -</p> - -<p> -I Sigrids inre växte och blomstrade en hel -verld af nya känslor och nya fröjder. Ännu anade -hon ej att något annat väckt dem till lif, än det -nya och ovanliga i den verld, hvari hon nu lefde. -Hon förstod ej, att i hennes hjerta vaknat en känsla, -<a id="page-97" class="pagenum" title="97"></a> -mäktig att väcka hjertats lif, lika raskt som -vårsolen i norden smälter drifvan och väcker naturens -lif. -</p> - -<p> -En afton, det hade redan börjat skymma, suto -vid en sybåge Karin och Hebla Fleming jemte -Sigrid, alla sysselsatta att sy. Peder Banér stod -bakom Heblas stol och manade på henne att sluta -arbeta och komma för att kasta klot. Hebla tog -en mycket förståndig min på sig och svarade: -”arbeta först och leka sen, min käre Peder.” -</p> - -<p> -”Se så, tack nu Siri”, sade Karin vänligt, -”du måste sluta nu, och vi med. Det blir redan -för mörkt att se mera. Jag tänker väl vi få mattan -färdig i tid, utan att vi arbeta ögonen förderfvade -i mörkret.” -</p> - -<p> -”Se”, ropade gladt Hebla, som redan stigit -opp från arbetet, ”se hur vackert det tar sig ut! -Och du Karin, som knappt ville låta mig sy med; -just som om jag alltid skulle vara ett barn! Hvad -Johan skall bli glad när han får den! Sötaste -min Karin, hvad de der rosorna, som vi i dag -sytt, ta sig bra ut mellan de grå bandknutarne, -som vi förut hade färdigtsydda.” Hon svängde -sig nu, nästan dansande, om på tå, och klappade -ihop sina händer. ”Peder, kom då och se hur vackert -det blir. Försök du man på att göra något -så der hyggligt. Nej se, det kan du då alls inte.” -</p> - -<p> -I detsamma steg herr Klas in. Hebla sprang -emot honom, klappade och slätade hans mörka -kinder, höjde sig på tå och tittade honom i ögonen, -i det hon sade: ”Kom, kom, farkär, och säg -<a id="page-98" class="pagenum" title="98"></a> -nu att det är bara skräp med vårt arbete. Se -huru vackert det blir. Det är visst och säkert, -att Johan blir glad, när han får se huru vi tänkt -på honom och hur flitigt vi arbetat, för att göra -honom en glädje. Och när Siri syr med, så få -vi det nog färdigt till sagdan dag.” -</p> - -<p> -Herr Klas log, lyfte opp sin dotter, satte henne -som ett litet barn på sin arm och spatserade så -ett hvarf omkring rummet med henne. Derpå -ställde han ned henne vid sybågen och sade: ”ser -du inte, yrhätta, att jag hemtade fremmande med -mig.” -</p> - -<p> -Hebla vände sig hastigt om och varsnade nere -vid dörren en person, som, med en besynnerlig -blick, stod och stirrade inåt rummet. Han var ytterligt -blek och tittade underligt fram under luggen, -som låg honom i ögonen. Kläderna, af ytterst -gammaldags fason, voro svarta, och kåpan -utmärkte en magister eller annan lärd man. -</p> - -<p> -”Se här, min Ebba, hemtar jag dig en lärd -gäst”, sade nu herr Klas. ”Det är mäster Sigfrid -Aronson Forsius. Så väl du, som flickorna, hafva -ju stundom bedt Daniel Hjort hemta honom med -sig på besök. Nu, då jag träffade honom nära -slottet i djupsinniga funderingar, bad jag sjelf honom -göra mig sällskap opp.” -</p> - -<p> -Fru Ebba helsade nu vänligt, och inbjöd mäster -Sigfrid att stiga fram och sätta sig; men häpen -öfver att så oförmodadt hafva kommit i fremmande, -förnämt sällskap, utan att alls vara beredd -derpå, stod han qvar vid dörren, bockade gång -efter annan, och såg förvirrad ut. -</p> - -<p> -<a id="page-99" class="pagenum" title="99"></a> -”Nu måste jag lemna eder på en stund”, sade -herr Klas, ”tjenst och arbete få ej svikas. Snart -kommer jag åter. Underhållen nu emellertid vår -lärde gäst.” -</p> - -<p> -Herr Klas gick bort, och den ovanlige gästen -fortfor att stå tyst vid dörren. -</p> - -<p> -Tidens sed fordrade väl just icke mycken uppmärksamhet -för en ofrälse, men mäster Sigfrid var -dock införd som gäst, och fru Ebba var dessutom -alltid vänlig mot hvar och en. Dertill var han af -henne känd som en lärd och stjernkunnig man, -och lärdomen jemkade dock, i någon mon, den -stränga rangskilnad, som iakttogs mellan frälse -och ofrälse. -</p> - -<p> -Några vänliga ord och en förnyad uppmaning -att stiga fram, erhöllo intet annat svar, än åter -en bugning. Nu steg äfven Sigrid opp ifrån sybågen, -der hon hittills sutit qvar. -</p> - -<p> -”Nå gudskelof att du ej tänker sy i mörkret, -söta Siri”, sade Hebla. ”Jag trodde i sanning att -man i Tavastland bestode sig kattögon.” Siri hade -visserligen icke sett sy på en stund, men af pur -respekt för Riksmarsken, hade hon ej vågat stiga -opp. -</p> - -<p> -”De unga hålla på att brodera en matta åt -sin broder Johan”, sade nu fru Ebba, för att börja -något samtal med den stumme gästen. ”Han är -nu på Qvidja, och emellertid vilja de ha den färdig. -De gladde sig nyss åt att arbetet utfaller -vackert. För en man som är van att studera stjernorna -och vår herres fagra, vexande blommor, -kan deras lilla arbete väl ej ha något intresse; -<a id="page-100" class="pagenum" title="100"></a> -men kanske behagar mäster Sigfrid ändå fägna -dem med att kasta en blick derpå.” -</p> - -<p> -Fru Ebba beräknade att hon på detta sätt -skulle få sin gäst att lemna sin plats vid dörrposten; -men tänkte dervid i sjelfva verket så litet -på beskådandet af arbetet, att hon ej ens erinrade -sig, att det vore alltför mörkt i rummet dertill. -Hebla började nu upprulla den praktfulla mattan, -i det hon sade: ”Men här är ju så mörkt, hvem -kan nu se.” -</p> - -<p> -Mäster Sigfrid bockade sig än en gång, och -steg sedan framåt. Han såg länge tyst på det -präktiga arbetet, slutligen utbrast han: ”Besynnerligt! -Syntes mig icke detta först vara idel rosor -och blader, men ju längre mina ögon bjuda -till att genomtränga skymningen, dess klarare -framstår, hvad här är afsedt och menadt.” -</p> - -<p> -”Huru så, hvad menen J, mäster Sigfrid”, frågade -Kathrina. -</p> - -<p> -”Ja i sanning, detta är dock sannerligen så. -Se alla dessa bilor och blodfläckar deremellan. -Och blott ett par år, så är det färdigt.” -</p> - -<p> -”Hu, hvad är det han säger, hvad betyder -detta”, ropade Kathrina och fällde af förskräckelse -trädet, hvarvid mattan var fästad, så att det föll -med buller i golfvet och ljudet återskallade genom -rummen. I detsamma öppnades dörren, och in -trädde en småsven, som bar ett par höga armljusstakar -med brinnande ljus uti, dem han ställde -på bordet och aflägsnade sig genast. De unga -flickorna stodo bleka af förskräckelse. Fru Ebba -nalkades och sade med lugn röst, ehuru äfven hon -<a id="page-101" class="pagenum" title="101"></a> -blifvit obehagligt störd: ”Mäster Sigfrid, edra -ögon måtte tagit skada af alltför mycket nattvak -och skådande opp till stjernorna, så att J icke -kunnen urskilja jordiska ting. Hvad är det J sägen?” -</p> - -<p> -Öfverraskad af det hastiga ombytet från skymning -till strålande ljus, hade mäster Sigfrid lagt -handen öfver ögonen, dem han slutit. Han borttog -nu handen, slog opp ögonen, såg sig omkring, och -skakade smått på hufvudet, så att hans spikraka -hårtestar föllo honom än mer i ansigtet, hvarpå -han sköt dem undan och strök sig uppåt öfver -ögonen, liksom han velat reda för sig hvad han -såg, och sade nu: ”Underlig var denna syn, se -här ser jag ju nu idel sköna rosor och blader -med kärleksknutar förenade. Måste i sanning, -som högvälborna hennes frudöme behagar säga, -mina ögon af det myckna nätternas vakande tagit -skada. Lär väl behöfva något guld, till deras -stärkande nyttja. Torde det väl för hennes frudöme -och hennes välborna jungfrudöttrar vara -godt att detsamma bruka.” -</p> - -<p> -Hebla, som nu hunnit hemta sig efter obehaget -af mäster Sigfrids ord om mattan, sade nu -leende: ”Käraste mäster Sigfrid, vi hafva lyckligtvis -ingen svaga ögon, är det emot sådant, guld -skulle vara bra?” -</p> - -<p> -”Ja, guldfilspån eller hammarslagg, väl smått -och grannt rifvet, så att man det näppeligen känna -kan, och spildt i ögonen, styrker synen. Men -man dricker det ock emot hjertats affecter och -stor rörelse, och skall jag deraf gerna tillreda -<a id="page-102" class="pagenum" title="102"></a> -och högborna herrskapet dermed förse, till framtida -behof.” -</p> - -<p> -Hebla kunde ej motstå sin lust att skratta, -men fru Ebba sade: ”Du yrhätta, allting skrattar -du åt, du som ännu ej pröfvat verlden. Väl kunde -mången gång behöfvas ett medel mot hjerteve; -men om dertill just guld är lämpligt, vet jag ej. -Kära mina unga flickor alla, väl kommer för er, -hvar och en, den tid, då J önskaden äga en guldtinktur -emot sorgen.” De unga hade blifvit allvarsamma, -tillochmed Heblas lilla finurliga fysionomi -hade lagt sig till ett helt högtidligt uttryck. -</p> - -<p> -Nu återkom herr Klas och medförde, äfven -nu, en gäst. Denne var yngre än mäster Sigfrid, -hans drägt var ytterst fin och gjord efter nyaste -mode. -</p> - -<p> -”Se”, sade herr Klas, ”hvad jag mötte derute -i slottsporten! Jag bad honom komma opp. Men -ni kan inte se honom riktigt”, och dermed tog -herr Klas den lille mannen och lyfte honom, med -ett tag, på det massifva bordet, mellan ljusstakarne. -”Nej se på Daniel bara! Sammetsärmar! -kan ni räkna silfverknapparne i tröjan, än alla -snörena sen! Sickna vida, pösiga, välska hosor och -brändt hår och långa lockar, som falla på Hollandskragen -och grannt passement kring tröjan! -Nej ser man bara!” -</p> - -<p> -Daniel Hjort, studenten, stod röd af vrede och -raseri på bordet, der Fleming obarmhertigt fasthöll -honom. Heblas lilla ansigte krusades i alla -fasoner af svårigheten att emotstå skrattlusten. Peder, -som stod vid spiseln, väntande på Hebla, skrattade -<a id="page-103" class="pagenum" title="103"></a> -helt obesväradt. Äfven på Karins läppar sväfvade -lätt ett undertryckt leende, men fru Ebba -lade vänligt sin hand på Flemings arm och sade: -”herr Klas, du retas ju med Daniel, som om han -vore ett litet barn, han blir ju helt ledsen.” -</p> - -<p> -Fleming upphörde att qvarhålla Daniel och -räckte honom handen, men denne hoppade lätt -från bordet och sade halfhögt mellan sina sammanbitna -tänder: ”jag torde få gå nu, och icke -längre behöfvas till ett åtlöje för herrskapet.” -</p> - -<p> -”Rätt så, Daniel”, svarade Fleming, ”du är ju -verkligen ond, märker jag. Kanske skola vi företaga -oss att slåss ett litet envig! Men det vore -skada på, om dina granna kläder skulle rifvas. -Siså, kära Daniel, kom nu och sätt dig här och -glöm förtreten. Jag kunde ej låta bli detta, ty du -föreföll mig så grufligt rolig i den der narrståten.” -</p> - -<p> -Daniel bugade sig, och bjöd till att se artig -ut. Mångahanda hade han beredt sig på att tala -i afton, då han påklädt sig den nya drägt han -lagt sig till, och ärnade uppträda särdeles till sin -fördel, men nu passade intet deraf. Han tog snart -afsked och åtföljdes af mäster Sigfrid, som ej heller -fann sig trefligt i det fremmande och förnäma -sällskapet. -</p> - -<p> -Emellertid hade Hebla smugit sig till Sigrid -och sade halfhögt: ”Siri, vill du inte nu vara snäll -och låta oss få se den vackra boken, som du -lofvade.” -</p> - -<p> -Sigrid steg opp och följde med de unga till -sin kammare, der Hebla och Peder nu satte sig -ned på ömse sidor om bordet, i förväntan på boken. -<a id="page-104" class="pagenum" title="104"></a> -Sigrid framtog den omsorgsfullt invecklade -klenoden; emellertid sade Hebla, med en alldeles -ovanligt allvarsam min: ”usch, det var en ledsam -herre, äro alla lärda så der tråkiga, så bevars för -dem. Vet du Peder, han var riktigt trollsk.” -</p> - -<p> -Sigrid lade nu på bordet en grannt med målningar -utsirad messebok, en gåfva af den gamla nunnan -i Nådendal. Der var mycket roligt att beskåda -för de båda unga; och snart hade båda, bland de -i guld och silfverglans strålande helgonen, valt -hvardera sin favorit. Men äfven detta nöje hade -man snart nog af. Peder ville nu gerna företaga -sig någon mera rörlig sysselsättning; han förtretades -öfver att ej Johan Fleming var hemma, han -skulle visst hafva kommit för att en stund fäkta -på värja, hvilket den unge gossen var obeskrifligt -road af, huru oskadliga vapen än till leken brukades. -Hebla åter hade i dag ingen lust för något -bullersamt tidsfördrif. Vid godt lynne kunde -det tillochmed stundom hända, att hon korsade -svärd med Peder, och då slöts vanligen striden -med mycket skämt och skratt. Men i dag var -hon helt högtidlig. ”Sigrid, söta Sigrid, vill du -inte berätta något för oss. Mor och Karin sitta -inne med de fremmande, de sakna dig icke. Du -berättade en gång en saga för oss, kan du icke -någon annan?” -</p> - -<p> -Att höra berättas sagor, var på denna tid ett -nöje, också för fullvuxna, icke uteslutande en barnfägnad; -eljest hade väl föga Hebla varit så fallen -för att föreslå sagolek. Den saken var också Peder -med om. Sigrid steg opp, bortlade den prydliga -<a id="page-105" class="pagenum" title="105"></a> -boken och sade: ”Nå hvarför icke. Vill ni höra -sagan om de två fångna barnen?” -</p> - -<p> -Ja, det var naturligtvis allt bra, och Sigrid -började: ”Det var en gång en kung och en drottning. -De hade tvänne barn, en gosse och en flicka. -Och gossen var fager, som en dag, och hade långa -gyllne lockar, som föllo utför axlarne, och hans -ögon lyste som stjernor, och på honom sågo alla, -och alla prisade och smekte honom, och kungen -lät göra åt honom en liten guldkrona, på det folket -skulle veta att han skulle bli kung. Men flickan -hon var just ej vacker, utan sådan som folket -mest är, och ingen brydde sig om att se på -henne, ty alla sade att sådana flickor kan man -nog få se i hvarje stuga, icke behöfde man söka -opp en prinsessa dertill, och icke frågade brodern -heller efter systern, fast han gerna lekte med henne, -för att hon var så from och tålmodig, och aldrig -motsade honom. -</p> - -<p> -Men gossen hette Veli, och han var stolt öfver -sitt guldgula hår och sina fagra stjernögon, och -han märkte ej att systerns hjerta var fagrare än -guld och stjernor. -</p> - -<p> -Fanns det så vid hofvet en hög herre, som -var slägt med kungen, och som sjelf ville bli kung, -när den gamle kungen skulle dö, och han beslöt -att döda de bägge barnen för att sjelf få ärfva -kungariket. Och han ställde in sig hos hofvets -giftblanderska, en stygg och ohygglig qvinna, och -lofvade gifta sig med henne, bara hon ville taga -de båda barnen af daga. Men giftblanderskan -tänkte: ”dödar jag barnen, så håller han ej ord, -<a id="page-106" class="pagenum" title="106"></a> -och gifter sig ej med mig. Nej, jag måste hålla -dem vid lif sålänge, och gömma dem för att skrämma -honom med dem.” Och så gick hon in i kammarn, -der de båda barnen sofde i deras silkessängar, -och hoffröken, som skulle vaka öfver dem, -hade ock somnat, och hon smorde deras tinningar -med litet olja, men hon måste litet skjuta undan -kronan på Velis hufvud, ty den hade skrunnit ned -öfver ena tinningen. -</p> - -<p> -Men den oljan var sådan, att båda barnen -somnade deraf i en dödlik sömn, och när deras -fröken vaknade, så trodde hon att de båda voro -döda, och så trodde kungen och drottningen och -hela hofvet med. Och alla gräto och jemrade sig -att den sköne konungasonen Veli hade dött. Och -de båda barnen sveptes och lades i silfverlikkistor. -Men om natten stal giftblanderskan bort dem, och -lade två döda tiggarbarn i kistorna i stället, och -så blefvo de begrafna i konungens graf. -</p> - -<p> -Men giftblanderskan förde de båda barnen i -ett mörkt torn i skogen, dit satte hon mat och -kläder åt dem, men lemnade dem helt ensamna i -mörkret. -</p> - -<p> -Och när barnen vaknade, då undrade de och -trodde att de voro döda och begrafna; ty de hade -hört allt hvad deras fader och moder hade talat, -och hvad hoffolket talat; men de hade icke kunnat -röra sig eller säga ett ord. -</p> - -<p> -Och så suto de och sörjde och undrade huru -detta var. Och Veli grät och jemrade sig och -sade: ”hvad båtar mig nu mina gyllne lockar och -<a id="page-107" class="pagenum" title="107"></a> -mina fagra ögon, när jag är död och sitter här i -mörkret.” -</p> - -<p> -Men systern lade vänligt sin arm om hans -hals och sade: ”Veli, Veli, om än det är mörkt, -nog ser jag ändå i mitt hjerta huru fager du är.” -Och så började hon sjunga en visa om en vissnad -ros, och hon sjöng så vackert, att Veli glömde -sin sorg och sade: ”aldrig visste jag att du kunde -sjunga så vackert.” -</p> - -<p> -Och systern svarade: ”du hade stora sångare -och sångerskor vid hofvet, hvad skulle du då höra -din lilla systers sång.” -</p> - -<p> -Och de trefvade omkring i rummet och märkte -att det fanns mat, och undrade att de ville äta -fast de voro döda. Och så började åter Veli att -gråta, när han tänkte på att han var död; men -systern grät icke, fast hon nog haft lust, när hon -tänkte på hur far och mor nu sörjde; men hon -ville ej bedröfva Veli. -</p> - -<p> -Huru länge de så sutit här, visste de icke. -Men när systern såg Velis sorg, glömde hon att -hon sjelf var begrafven liksom han; och hon hann -ej ens finna tiden lång, ty hon var just sysselsatt -med att försöka roa Veli. Hon sjöng för honom -visor, hon berättade sagor och hon hittade tillochmed -på lekar, som de kunde leka i mörkret. -</p> - -<p> -”Syster, du är bättre än jag”, sade Veli, ”du -är begrafven, så väl som jag, och du tänker ändå -blott på att roa mig.” -</p> - -<p> -”Ånej Veli, jag är ful, hvad gör det mig om -jag sitter i mörkret. Också har du förlorat mycket -<a id="page-108" class="pagenum" title="108"></a> -mer än jag, dig höllo alla af, men ingen -brydde sig om mig.” -</p> - -<p> -Men de båda barnen började allt mer undra, -om de verkligen voro döda, eller hur allt detta -kunde hänga ihop; och systern sade: ”nej Veli, -jag tror dock icke vi äro döda. Visst lefva vi ju.” -</p> - -<p> -”Ack, hvad mer om vi lefva”, sade Veli. ”För -oss är ju dock solen död.” -</p> - -<p> -Följande dag, när Veli ännu sof, kände systern -noga omkring på alla väggar, och så fick -hon tag i en sten, som stod ut i muren, och så började -hon rycka och ruska på den; men stenen -ville ej lossna. Och så tog hon en vedklabb, som -hon visste att låg i ett hörn, och började med -den slå på stenen, och se, till slut föll den ner -och blottade en liten glugg, dit den blifvit instoppad. -Gluggen var ej större än en hand och muren -var tjock, men solen lyste klart derutanföre -och några strålar föllo äfven in genom gluggen, -rakt in i fängelset. -</p> - -<p> -”Veli, Veli, skynda, solen är icke död”, ropade -systern åt sin bror. Och Veli sprang opp och -kom till gluggen och systern kysste honom och -sade: ”hvad du är vacker.” -</p> - -<p> -Men Veli svarade: ”syster, syster, fägringen -är bra för solskenet och den vackra dagen, men -den är dock ett lappri, den duger till intet i sorg -och mörker.” -</p> - -<p> -Och när syskonen stodo och fröjdades åt solen, -då sade Veli: ”Syster, sjung dock en gång -för mig, äfven när jag kan se dig sjunga.” Och -<a id="page-109" class="pagenum" title="109"></a> -hon sjöng så gladt och ljufligt, att foglarna utanföre -lyssnade derefter. -</p> - -<p> -Ute i skogen spatserade konungen, för att få -gråta i fred. När han satt oppe i slottet, så grät -allt hoffolket med, och det blef så tråkigt, men när -han gret i skogen, så låddes fåglarna alls icke -derom, utan sjöngo helt gladt, som om ingen kung -funnits, och det var sen också bättre. Men hur -han gick, så gick han allt längre och så hörde -han en röst som sade: Veli, Veli, solen är icke -död! Och kungen blef så underlig till sinnes och -tänkte att det var en förtrollad fogel, som ville -trösta honom, och så gick han efter ljudet, för att -få se fogeln, och kom till ett gammalt torn. Der -hörde han en röst sjunga så vackert, så vackert, -att något dylikt hade han aldrig hört. Och han -gick allt närmare och lade sitt öra vid gluggen, -derifrån ljudet kom, och de båda barnen började -åter tala vid hvarandra, och han hörde Velis röst -och kände igen den och ropade: ”Veli är det du, -lefver du?” -</p> - -<p> -”Ja, far, och syster med; och nu hjelper du -oss visst härifrån.” -</p> - -<p> -Och kungen blef glad, och ropade hela hofvet -och alla sina soldater att komma och slå ned -tornet; och så tog han ut barnen och förde dem -till slottet, och hofskräddarne fingo så brådt om -att göra röda kläder åt allt hoffolket, så att de -sydde både natt och dag, men ändå hunno de ej -så fort, som hoffolket ville. -</p> - -<p> -Och slägtingen, som ville döda prinsen och -prinsessan, måste gifta sig med giftblanderskan, -<a id="page-110" class="pagenum" title="110"></a> -för att hon inte skulle sqvallra på honom, och så -reste de sin kos, ty de tordes inte bli qvar, af -fruktan att kungen kunde få veta huru allt hade -gått till. -</p> - -<p> -Och kungen blef så glad öfver att ha återfått -sina barn, så att han tillochmed glömde att -prinsessan ej var vacker, och Veli fick sitta på -en gullstol bredvid thronen. Och när Veli blef -stor, gick gamla kungen in i sin kammare och -gaf kungariket åt Veli. -</p> - -<p> -Och då gick kung Veli till sin syster och sade: -”Syster, när modet jäser för högt, och kungen tror -att intet finnes högre än han, då skall du hviska -i mitt öra: Veli, solen är icke död! Och då sorgen -trycker och verlden blir mörk och modet sviker -och vill brista, då äfven skall du hviska åt -mig: Veli, Veli, solen är icke död.” -</p> - -<p> -”Hör du Siri”, sade Hebla efter en liten tystnad, -”nej min sann om jag vet hvar du tar dina -ord, när du berättar sagor. Eljest får man ej höra -många ord af dig på dagen, fast du ser så snäll -och vänlig ut, att man ändå måste hålla af dig, -men när du berättar, hvarifrån komma ordena då?” -</p> - -<p> -Sigrid log vänligt. ”Nå icke kan jag ju berätta -sagor för dig, om jag icke dertill använder -ord.” -</p> - -<p> -”Ja, men vet du, jag tyckte om din saga. Jag -ville vara ett sådant der konungabarn, som alltid -skulle lefva för min bror.” -</p> - -<p> -”Om också ej något konungabarn, så har ju -dock Hebla en kär bror”, sade Sigrid. -</p> - -<p> -”Ja, och en som är rätt så vacker och rar -<a id="page-111" class="pagenum" title="111"></a> -som Veli, och som väl förtjente att bli kung. Men -se han är nu ändå helt stor och förståndig. Hvad -kan jag, som ändå är ett sådant barn, göra för -honom?” -</p> - -<p> -”Hebla, är du nu riktigt snäll; tänker du inte -på att du har en annan bror också?” knotade Peder. -</p> - -<p> -”Dig kanske?” -</p> - -<p> -”Ja, just mig. Har du ej många gånger sagt -att du håller af mig, som om jag vore din bror?” -</p> - -<p> -”Ja, när du säger att du håller af mig, lika -mycket som af din syster.” -</p> - -<p> -”Nå, har du då icke en bror, som ej är för -gammal att leka med?” -</p> - -<p> -”Åh jo. Men du är inte ändå Veli.” -</p> - -<p> -”Hvarför inte?” -</p> - -<p> -”Du är icke så vacker.” -</p> - -<p> -Peder skrattade. ”Ja, se der ha vi det. Må -jag icke ändå kan vara din bror?” -</p> - -<p> -”Åh jo, Veli.” -</p> - -<p> -”Syster, snälla syster, nu kallar du ju mig -din Veli.” -</p> - -<p> -”Ja, vet du att bror, heter på finska Veli?” -</p> - -<p> -”Nej, nå det låter ju vackert. Kom nu ihåg -att alltid kalla mig så.” -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-12"> -XI. -</h2> - -<p class="noindent"> -Några dagar derefter satt, en vacker morgon, -fru Ebba jemte hennes båda döttrar och Sigrid i -samma rum, der de sednast arbetade på mattan. -<a id="page-112" class="pagenum" title="112"></a> -Peder var sysselsatt med att läsa öfver en läxa. -Flickorna höllo just på att fullborda mattans blommor. -</p> - -<p> -Hastigt slogs dörren opp och in trädde, med -lätta, lifliga steg, en lång och smärt yngling. Han -sköt med handen undan de rika lockarna, som af -den hastiga rörelsen kommit i oordning, gick gladt -fram till fru Ebba och sade: ”Här är jag nu ändå. -Guds fred morkär; och mina syskon.” -</p> - -<p> -Vördnadsfullt bugade sig sonen och kysste -sin moders hand. Systrarna sprungo opp med ett -utrop af öfverraskning. Hebla klappade gladt ihop -sina händer och ett silfverklingande skratt ljöd -från de fylliga läpparna, i det hon slog båda armarne -om brodrens hals. Derpå tog hon med -sina små händer på hans båda friska kinder, vände -hans ansigte emot sig, tittade honom skälmskt i -ögonen och sade: ”Se, du fågel, du kom ändå!” -</p> - -<p> -”Käre min son”, sade nu fru Ebba, ”välkommen -till hemmet. Var jagten ej lycklig, efter du -kommer så snart åter?” -</p> - -<p> -Johan vände nu bort sitt leende ansigte ifrån -sin syster, och ställde sig inför fru Ebba. ”Se, -morkär, icke ernade jag komma hem ännu, men -jag gick i morgons från Qvidja, för att söka spåra -opp en varg, som jag i går aftse kastade en kula -uti. Skaran bar lätt, och skidorna foro som på -glas. Det var så vackert derute. Spåren förde -mig ned på den vida Vapparn. Fjärden låg så -bländande skär, endast lätt rodnad af ett svagt -återsken från skyn, och ikring mig blänkte och -gnistrade snön likt millioner diamanter. På afstånd -<a id="page-113" class="pagenum" title="113"></a> -susade vinden svagt i de snötyngda granarnas -och furornas kronor. Det var så vackert, så -friskt, så lifvande. Jag blef allt varmare om hjertat -och, skam att säga, brydde jag mig slutligen -icke om att förfölja vargen, utan for blott fram -öfver den blänkande ytan. Jag tyckte till slut -nästan att jag var en vind der jag ilade fram. -Och huru jag for och huru mitt hjerta blef varmt, -så måste jag svänga mig fram öfver Ispois fjärden, -förbi den vackra udden, der fru Karin Månsdotter, -den tiden hon satt här på slottet med kung Erik, -ibland lär ha fått vandra i det gröna. Och jag -måste tänka på henne, der hon nu sitter i sin -enkesorg på Liuxala, och säges vara så god och -så from. Så for jag allt framåt sundet, bara för -att få komma och för far och mor gladligen visa -min kärlek och vördnad, få skämta en stund med -systrarna, och prata om verldsvigtiga saker med -dem, och sen tillbaka till Qvidja åter.” -</p> - -<p> -Ett gladt leende for öfver de friska läpparne, -då han yttrade de sista orden. Fru Ebbas blick -hvilade med djup och innerlig moderskärlek på -den älsklige ynglingen, hennes förstfödde. -</p> - -<p> -”Hvar lemnade du ditt sällskap, herr Enevald -Fincke och Olof Classon?”, frågade Kathrina. -</p> - -<p> -”I sina sängar på Qvidja. Efter de voro softutor -och ännu ej klockan fyra i morgons voro -vakna, när jag började rusta mig till färd, så -väckte jag dem ej. Få se hvad min gamle -Johan Bertelson må säga, när jag ej återkommer. -”Ja, ja,” tillade han skrattande, ”jag får väl bannor, -tänker jag. Men se, mina snälla, goda systrar, -<a id="page-114" class="pagenum" title="114"></a> -hur flitigt ni arbeten för er kringsvärmande bror. -Rätt nu är ju hela mattan färdig. Och jungfru -Sigrid äfven, så mycken möda J gören eder för -mig. Den är i sanning för god att trampas af -mina fötter. Jag har hittils varit ett sådant medgångens -bortskämda barn, J hafven alla varit så -goda emot mig, men kommer en gång sorgens -dag, så skall jag luta mitt hufvud ned på dessa -af kära händer stickade blommor, och de skola -påminna mig om mina kära, och jag skall bli glad -åter, om än jag är långt skiljd från dem.” -</p> - -<p> -”Du elake bror”, sade Hebla ifrigt, ”tänker -du då verkligen på att resa bort från oss?” -</p> - -<p> -”Ja”, svarade Johan, och vände sig åter till -fru Ebba, ”jag har just härom på Qvidja öfverlagt -med mig sjelf. J veten huru vår nådige konung -skrifvit och bjudit mig till sitt hof. Jag är nitton -år, visst ville jag börja se mig om i verlden och -uträtta bättre mannadåd, än endast klubba vargar -och stundom björnar, och ville hellre vara en riddare -för adeliga damer i Konungens hof, än skämta -med bondtöserna på Qvidja. De bragder som nu -i Finland erbjuda sig, äro icke sådana, som ett -ungt svärd vill välja till invigning. Viljen J icke, -kära morkär, härom tala vid herr Klas, och höra -huruvida han nu vill låta mig fara.” -</p> - -<p> -Fru Ebba log. ”Åter vill du att jag skall -vara din taleman, hvarföre talar du icke sjelf med -din far? Icke torde han neka dig.” -</p> - -<p> -”Icke rädes jag derföre, men det är nu en -gång så, att jag alltid kommer med mina böner -till kära morkär, fastän J mången gång afslår -<a id="page-115" class="pagenum" title="115"></a> -dem, och herr Klas sällan nekar hvad jag begär. -Kanske just emedan jag så sällan ber honom om -något.” -</p> - -<p> -”Denna gång afslår dock icke heller jag din -begäran. Mig tyckes din önskan vara riktig. Du -är vid den ålder att du kan tjena din konung, du -behöfver se verlden, och i detta olyckliga land, der -inbördes-kriget flammar opp i hvarje vrå, om än -största lågan för ögonblicket är qväfd, der är nu -ej rätta stället för en yngling, som vill öfva sig -i ridderlige idrotter. Vi skola tala härom med -din far, dock hafva han och jag åtskilliga gånger -redan ordat oss emellan om saken. När han till -frukosten kommer in, vilja vi väcka tal härom. -Men säg mig nu, min käre son, huru det nu lefves -på Qvidja?” -</p> - -<p> -”Äfven derom ville jag tala vid eder, morkär. -Jag fruktar att fogden far illa med folket.” -</p> - -<p> -Fru Ebba reste sig hastigt. ”Gud bevare att -så skulle förhålla sig. Ett sådant ohyggligt lefverne, -som höres från Raseborg, från Grefve Axels -underhafvande, måtte väl icke drabba någon der -jag kan något förmå. Ett sådant pinande och -skinnande lär väl heller ingen annorstädes komma -i fråga, men mycket mindre vore redan illa.” -</p> - -<p> -”Ja, vår granne på Kapellstrand ger ingalunda -heller godt exempel. Folket der klagar mycket. -De påstå att när herrn far ut kring ägorna, så -begagnar han en liten vagn, som drages af hans -bönder, i stället för hästar, och han sjelf kör och -för piskan. Sådant kan väl Qvidja-fogden icke -våga försöka; men jag träffade nyss Ola från Nygård, -<a id="page-116" class="pagenum" title="116"></a> -som öfver ansigtet hade en lång röd strimma. -Den hade fogden slagit honom med ridspöet när -han red förbi och karlen ej bugade sig nog djupt -för honom. En annan karl, som sade sig heta -Måns från Skogstorpet, mötte jag med hustru och -barn på isen. De höllo på att vandra bort, för -att de icke kunnat erlägga den skatt fogden pålagt -torpet, emedan mannen legat hela vintern -sjuk och hustrun hade svårt att ens skaffa dem -hvad de för hvarje dag behöfde till att äta. Jag -gaf mannen hvad han behöfde för att betala för -sig, att han skulle få stanna qvar. Sådant der -törs fogden ej företa i de närmare gårdarne, men -kommer man på en mil från hufvud-gården, så -börjar sådant spörjas. J ser således, morkär, att -det är godt att jag vistas något derute, för att -taga reda på oskick.” -</p> - -<p> -”Var uppmärksam, min käre son, se till att -allmogen ej må förtryckas, men se ock till att du -icke tror på en hvar som löper med sqvaller. Sanningen -måste alltid utletas innan man dömer. -Visserligen äro våra underhafvande födde till att -tjena oss, men att sörja för deras trefnad och -lycka, och med godhet bemöta den ringe, måtte -väl alltid vara herrarnes skyldighet, då de af Gud -erhållit den stora förmånen att vara födda i ett -högt stånd och äga makt och förmåga att skydda -den ringa.” -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-13"> -<a id="page-117" class="pagenum" title="117"></a> -XII. -</h2> - -<p class="noindent"> -Mäster Sigfrid Aron Forsius och Daniel Hjorth -bebodde hvar sitt rum på ömse sidor af samma -förstuga, hvarigenom de gjort hvarandras bekantskap -och äfven åtföljdes hem ifrån sitt besök i -Ståthållarens hus; men åtskiljdes i farstun, för -att hvardera ingå i sitt rum. Så snart Daniel -hann in till sig, utbröt hans länge återhållna vrede -och han brast ut i ett ohyggligt skallande skratt. -”Daniel — ja, det var så du skulle lyckas; det -var så du alltmer skulle närma dig henne, genom -städning i skick och drägt! Men hon skrattade -ju dock ej, nej, ty hon hånlog! Och fru Ebba, -denna qvinna, så stolt och dock så vänlig emot -hvar och en! Tillgjordhet, fikande efter menniskogunst. -Försök att låta henne ana att vanbördingen -vågar älska hennes dotter och den försmädliga -nedlåtenhet med hvilken hon i dag afstyrde mannens -vidare förolämpningar, skulle snart förbytas -till ett ännu hånligare förakt, och hon skulle låta -sparka ut mig som en hund. Stolta qvinna, du -skall, du måste förödmjukas, huru det än skall ske, -hvar jag än skall finna den häfstång som skall -sänka detta stolta hus och höja mig ur stoftet. -<em>Dominus admirabilis!</em> du tål ej att den fattige -studenten bär en drägt som anstår en herre, för -att du sjelf ej har vett att kläda dig bättre än -en bonde. Ha! hvad hade jag brytt mig om hvad -den grofve besten gjort, ett åtlöje som han är -för sina gelikar, blott hon ej sett det. Hvad hade -jag brytt mig om honom! På honom hämnas mig -ju hvarje sidenklädd herre som skrattar åt hans -<a id="page-118" class="pagenum" title="118"></a> -grofhet, på honom hämnas mig ju hvarje, om än -så ringa, Stockholmare som talar sin välljudande -svenska och skrattar, när den förnäme mannen, i -de höge herrarnes bildade krets, talar sin simpla -finska brytning. Ja, detta är simpelt, det är sannt, -dock talar jag ju sjelf detta samma fula språk, som -förråder den simpla härkomsten. Herrarne vid -hofvet, de lägga alla bort denna brytning, om än -de från början haft den; men sotnäsan, han ser -hvarken till höger eller vänster och förstår ej -ens att han härigenom gör sig till en bonde. Nej -i sanning, hans förolämpande skulle ej hafva rört -mig, ty han har ingen talan i en sak, der sirlighet -och smak komma i fråga. Men hon såg det! -Att måsta tiga, att måsta tåla som en stackare! -Och detta försmädliga leende på hennes ansigte. -Ha! Jungfru Karin, du föraktar den fattige studenten, -men vänta, kanske kan ännu detta husets -stolta hufvud släpas i stoftet och Daniel Hjorth, -den ofrälse studenten, kan få makt, — makt. Har -du sett, stolts jungfru, huru stundom en ofrälse -förmår fälla i stoftet många stolta ädlingar? Men -hvarföre går jag alltid åter dit, och kryper för -deras nådiga blickar? Hvarföre gör jag mig frivilligt -till ett mål för deras stolta hån, och tål -deras öfvermod? Dock — Daniel, är du icke orättvis? -Rådde väl hon för att du blef förolämpad? -Kanske var det blott mitt uppretade sinne, som -förespeglade mig detta leende på hennes läppar. -Tanken på allt detta kan göra mig vansinnig. -Men — är icke det redan ett vansinne att höja -blicken till Katharina Fleming? Dock icke så, -<a id="page-119" class="pagenum" title="119"></a> -hvad frågar kärleken efter rang. Kunde jag kasta -en blick in i framtiden, såsom man säger att den -der lärde narren der i andra rummet skall göra, -han, som blef helt bortblandad af den stora äran -att få komma i ett högt oppsatt hus; nå, hur vågar -han väl umgås med stjernorna, de äro dock -högre oppsatta. Men jag vill försöka, kan han -lyfta en flik af framtidens täckelse för mig, så -duger bekantskapen dock till något.” -</p> - -<p> -Daniel inträdde följande morgon i mäster -Sigfrids rum, men denne satt så upptagen af sitt -arbete, att han antingen ej märkte honom eller -ock ej brydde sig om att afbryta för den ankommandes -skull. Han skref och uppläste halfhögt -för sig sjelf det han skref. ”Guld, aurum, doab -arabisk, är den renaste metall, som varder födt -af rent figeret qvicksölf, såsom ock af rödt och -icke brännande svafvel, begge delarna väl förblandadt -och tempereradt med hvarann. Det är välsmakande -och välluktande. Hafver ock synnerlig -kraft att draga till sig, ty det deras sinne och -affecter som deruppå se, lockar och vänder till -sig, att de det begära, älska och efterstå.” -</p> - -<p> -”Guld, ja ni har rätt, mäster Sigfrid”, utbrast -Daniel, ”ja, detta är det. Guld, mycket guld, äfven -det kan något utjemna olikheter. Mäster Sigfrid, -kan ni lära mig att göra guld?” -</p> - -<p> -”Icke så häftig, Daniel. Den svåra konsten -är icke hastigt verk; med högsta skäl må man -härom säga: <em>ars longa, vita brevis</em>. Har jag ock -heller aldrig sjelf ännu deraf producerat; men vill -du denna konsten lära, så kan du det visserligen, -<a id="page-120" class="pagenum" title="120"></a> -med trägna studier, så långt bringa, att du, om -herren spar lif och helsa, kan dig denna <em>artem -auream</em> lära. Dock torde du med ditt lätta sinne -ej detta tålamodet äga.” -</p> - -<p> -”Huru lång tid kunde väl åtgå dertill?” -</p> - -<p> -”<em>Diligentia est mater studiorum.</em> Är du flitig -och enträgen och aldrig försummar planeternas -conjunction och den stund då de visa gynnsamma -tecken, kan du väl på en trettio a fyratio år dertill -hinna, kanske tillochmed på något mindre, -ehuru du nu är <em>rudis in mathematica</em>.” -</p> - -<p> -”Tror J väl då, att det är åt maskarna i min -graf jag vill göra guld? Guld, guld, redan blotta -ordet klingar frestande för min själ. Guld eller -makt! Ja, guld är makt. Mäster Sigfrid, dålig -är eder konst om ni ej vet ett medel, att hastigare -göra guld.” -</p> - -<p> -”Unge vän”, sade mäster Sigfrid allvarligt, -”jag hade i dag lätt kunnat göra guld om jag -velat.” -</p> - -<p> -”Och ni gjorde det icke, ehuru ni kunde? -Hvarföre icke?” -</p> - -<p> -”Ty det hade blifvit för dyrt, Daniel Hjorth!” -</p> - -<p> -”För dyrt, kan guld blifva för dyrt. Hvad -skulle det då kostat?” -</p> - -<p> -”Alltför dyrt för guld: mitt samvete och min -salighet”, sade mäster Sigfrid högtidligt. -</p> - -<p> -Daniel steg ett steg tillbaka och sade: ”Har -ni gjort förbund med den onde?” -</p> - -<p> -”Ett <em>pactum cum satana</em> hade det varit om -jag gått in derpå.” -</p> - -<p> -”Ni retar min nyfikenhet, mäster Sigfrid.” -</p> - -<p> -<a id="page-121" class="pagenum" title="121"></a> -”Välan, Daniel, i denna dag har man bjudit -mig ganska mycket guld, blott jag velat förfärdiga -och försälja ett gift eller trollmedel att afdagataga -en menniska. Då jag vägrade, bjöd man -mig allt mer, och slutligen så mycket, att jag -fann det i Finland icke finnes mer än ett enda -lif, som kunde så högt betalas.” -</p> - -<p> -”Ha, Flemingen!” -</p> - -<p> -”Så anade mig.” -</p> - -<p> -”Hvem var den som vågade utsätta sig för -edra misstankar, genom att anlita er härom?” -</p> - -<p> -”Han var mig alldeles fremmande och djupt -förklädd, och gick som han kom, tidigt i morgonens -mörker, innan ännu någon annan eld vaknat -i huset än min studerlampa. Mina ögon spejade -varsamt efter om han hade båda fötterna lika, -men kunde ej få reda derpå under den djupa förklädnaden; -dock hördes stegen alltför jemna när -han gick bort, för att jag skulle tro den hafva -dolt en hästhof.” -</p> - -<p> -”Och han bjöd er mycket penningar?” -</p> - -<p> -”Mycket. Daniel Hjorth, dröj icke med dina -tankar vid sådant. Guld är godt och tilldrager -sig affection, men haf dock alltid ditt samvete -kärare!” -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-14"> -XIII. -</h2> - -<p class="noindent"> -Sedan Fleming hade återvändt ifrån det Tavastländska -tåget, der han hoppades hafva injagat -bönderna en sådan förskräckelse att de icke mera -<a id="page-122" class="pagenum" title="122"></a> -skulle våga en ny resning, hade han en tid vistats -hemma. Men långt ifrån att upproret skulle varit -utrotadt, reste det sig åter och tog ett ännu -större omfång. Sigismund hade öfver norra Österbotten -tillsatt en ny fogde, Abraham Melchersson. -Ankommen till sin bestämmelseort fann denne att -oron gäste på alla håll, hvarföre han beslöt att -gripa och straffa hufvudmännen för upproret, och -sålunda skrämma de öfriga till stillhet, och beröfva -uppresningen sin styrka. Jacob Illka, jemte fem -andra af anstiftarne, blefvo fängslade, halshuggna -och steglade, och några sändes fängslige till Åbo. -</p> - -<p> -Detta var att gjuta olja på elden. Uppmaningar -att hämnas ”det rysliga mord som i Österbotten -skedt är”, kringspriddes; presterna i flere -socknar uppmanade sina församlingsbor att resa -sig emot det olideliga tyranniet. Den ena socknen -sände bud till den andra, ofta med hotelser -om, att ifall de icke ville deltaga i försvaret af -böndernas rättigheter, skulle de sjelfva ihjälslås -och socknen sköflas. Från Kemi, Uleå, Limingo -och mellanliggande socknar, tågade nästan man -ur huset. Abraham Melchersson med 50 knektar -blef omringad, det manskap han medförde dödadt, -han sjelf tillfångatagen, förd till Stockholm och -der afrättad ”för det ynkliga mord och blodsutgjutelse, -hvarmed han emot de Österbottniske bönder -framfarit.” -</p> - -<p> -Nu var åter bondehären samlad större och -mera oppretad än någonsin. Mord, rof och brand -betecknade åter dess spår, och qvinnorna täflade -med männen i raseri. -</p> - -<p> -<a id="page-123" class="pagenum" title="123"></a> -Ett vildt yrväder rasade öfver Tavastskogen, -den tolf mil vidsträckta. Fritt kunde stormen bryta -de seklergamla tallarne, ingen menniskoboning -fanns der att krossas af deras fall. Vargarne -ströko i skaror omkring och sökte efter de i snön -nedbäddade liken efter klubbmännerne, som under -flykten stupat för de förföljande knektarne. -Men fredliga resande gjorde sitt testamente och -beredde sig till döden, när de ensamma nödgades -färdas genom den öde skogen. -</p> - -<p> -Flemings skaror hade tågat norrut, för att -qväfva det värre än förut åter utbristande upproret, -oro och bäfvan herrskade öfver hela landet, hungersnöden -grep omkring sig och dess följeslagare -sjukdom och död. Men på Tavastmon visste ingen -af nöd eller sorg, ty intet menskligt hjerta -klappade inom dess område, om ej stundom en -vilsekommen brottsling gömde sig der. Men knappt -hade ens röfvaren mod att trottsa vinternattens -köld under de höga furornas hvalf, der vinden -utförde sin vilda hvirfveldans. Underbar är en -månljus natt i furornas pelarskog, då månskenet -i långa strimmor faller in här och der mellan -stammarne. Underbart är här ock om dagen då -vandraren ser långt, långt bort, och blicken går -vilse emellan de otaliga pelarne. Nära, fjerran, -öfverallt samma resliga, raka och höga stammar, -öfverallt samma palmlika kronor. Men nu, finnes -här nu ett menniskoöga, så kan det ej se några -steg ens framför sig, allt är snöhvirfvel, yra, mörker, -så mycket en nordisk vinternatt, med sin -mjella snö, kan bli mörk. -</p> - -<p> -<a id="page-124" class="pagenum" title="124"></a> -Men tyst; höres dock icke ett annat ljud, än -stormens brak i furorna? Jo, det nalkas småningom, -en uttröttad häst bjuder till att kämpa sig -fram mellan drifvorna, det går steg för steg, men -med möda. Nu går det ej mera. -</p> - -<p> -”Finnes det ingen möjlighet att komma under -tak”, säger en qvinnoröst. ”Det går ej längre.” -</p> - -<p> -”Hvem skulle väl här finnas att gå in hos? -På hela nejden bor ingen menniska, annan, än en -gammal trollpacka”, svarade en karlröst. -</p> - -<p> -”Troll eller icke, lika mycket, bara man slipper -under tak. Kan du få reda på hvar hennes -koja finnes?” -</p> - -<p> -”Ja, det beror allt på om hon sjelf vill att -vi ska hitta på den. Hon är dock österbottninge, -hon så väl som vi. Kanske hon inte vill oss så -illa. Ja, se der glittrar skenet af en klar brasa. -Det kan ej komma från någon annans stuga. Nog -lär hon vilja leda oss dit; men om vi derföre -böra fara, det är en annan sak. Kanske också -att det der lyser bara för att föra oss vilse.” -</p> - -<p> -”Det kunde hon tryggt spara sig, ty stort -värre till, än man är här, kan det knappt bli. -Försök att få hästen att gå dit.” -</p> - -<p> -Karlen försökte; men slag, skrik, ryckningar -i tygeln, allt var lika fåfängt. Han steg slutligen -ur, för att leda hästen, den gick några steg, men -stannade, och inga medel förmådde numera att -röra den ur en fläck. -</p> - -<p> -Slutligen steg fruntimret ur slädan och började -vada genom drifvorna, för att försöka hinna -till den inbjudande brasan. Vägen var ej lång, -<a id="page-125" class="pagenum" title="125"></a> -men åtminstone en timmas tid åtgick, innan hon -hann fram till kojans dörr. Marken var jemn och -utan qvistar och ruskor, men drifvorna voro ogenomträngliga -och yrvädret ryckte i hennes kläder -och förde henne än rundt omkring, än kastade -det henne ned på drifvan. Väg visste hon ej, men -emellan furustammarne är öfverallt väg. -</p> - -<p> -Karlen, som slutligen lyckades få hästen i rörelse, -sedan slädan blifvit tom, kom i det samma -till kojan, ställde häst och släda på läsidan af det -lilla huset, betäckte hästen med ett täcke och såg -efter fruntimret, som häftigt ryckte opp dörren. -Han skakade dervid litet på hufvudet, förmodligen -åt hennes djerfhet, men sjelf kröp han i släden -under fällen, och somnade snart. -</p> - -<p> -I kojan satt lilla mor Annika framför brasan -och runkade fram och åter på sin stol: en rund -trädskifva på tre ben. I hennes famn låg en svart -katt, som strök sig under sin matmors hand fram -och åter. Dess svarta skinn gnistrade liksom dess -ögon. ”Hi hi hi”, fnittrade gumman, ”jo jo, si man -får fremmande, jo. Visste jag inte det när Hiisin -spann så nätt. Ligg stilla Hiisi, spänn inte klorna -så der. Jo jo”, och gumman vacklade med hufvudet -åt ömse sidor och nickade nedåt med sin -långa näsa, som om hon velat röra i brasan med -den. -</p> - -<p> -”Kära mor, kan en vilsekommen resande få -herberge hos er”, frågade fruntimret, som förgäfves -väntat att gumman skulle vända sig emot henne -eller på något vis ge tillkänna att hon märkt -hennes ankomst. -</p> - -<p> -<a id="page-126" class="pagenum" title="126"></a> -”Hi hi hi, herberge, nattqvarter, vill ni sofva -på ugnsrakan medan jag rör om glöden, eller vill -Hiisin ta henne på sin bädd deroppe på hyllan? -Husch, eller vill hon sofva på dunbädd, gå, plocka -i skogen, der flyger fjäder, som sotnäsan plockade -af böndernes skinn. Jag såg nog hur det såg ut, -när de flydde för knektarne. Ser hon inte hur -tjockt det flyger af dem derute, så det är helt -hvitt. Sotnäsan plockar fåglarne, innan han slagtar -dem, derför far fjädrarne af dem så der. Hi -hi hi. Är hon hungrig, vill hon ha palt; ugnen -blir just färdig. Gå bara fram efter sotnäsan, nog -finnes det blod nog att göra palt af, der han går -fram.” -</p> - -<p> -”Hvarföre förevitar ni mig Flemings dåd, icke -rår jag för dem.” -</p> - -<p> -”Aha, ni rår inte, nej, ni rår inte. Nej. Jaså -ni vill ha nattqvarter här?” -</p> - -<p> -Gumman tog en sticka, tände eld på den och -lyste på den nyss ankomna från hufvud till fot. -Snön hade börjat smälta, och rann nu ifrån hennes -väderhufva nedåt, utför pelsen och på golfvet. -Hennes långa växt och raka hållning syntes dock -tydligt, oaktadt drägten var våt och förderfvad. -Ett par svarta ögon blixtrade fram under mössan, -men vattnet rann henne utför ansigtet. -</p> - -<p> -”Nå, hvem är ni då? Ansigtsdragena äro från -Österbotten, pelsen med, bloddroppar sitter i mungiporna. -Men hvem är ni?” -</p> - -<p> -Hastigt for fruntimret med handen åt munnen, -och såg sedan på handen, men der syntes -intet. -</p> - -<p> -<a id="page-127" class="pagenum" title="127"></a> -”Ånej, inte ser ni sjelf den bloden. Nå hvad -ser ni på handen, Hans Fordeelskan?” -</p> - -<p> -”Ha! — hvarför frågar ni, då ni vet. Dock, -hvad mer om en ensam qvinna i vildmarken känner -mig. Hvad vet ni af Hans Fordeel, mor?” -</p> - -<p> -”Hans Fordeel, hi hi hi, han som täljt de -flesta klubborna. Har hon sett hur han ska sta -och dansa för Flemingen! Hå hå, har sotnäsan -fått tag i henne med, efter hon är så vilsen nu. -Ånej, han håller nog i klorna, hvem han får tag uti.” -</p> - -<p> -Den resande hade emellertid lagt af sig de -våta kläderna och satt sig på en stockända, som -stod framför ugnen. Hon strök nu undan sitt -svarta hår ur ansigtet och svarade: ”Han har befallt -mig att lemna hus och hem och bege mig -till den ort, han anvisat, men jag har ej följt den -kosan längre, än en af hans knektar följde mig. -En trogen karl har skjutsat mig hit. Äfven hitåt -finnes folk att sätta i rörelse. Man kan uträtta -något här; det är godt om de äro beredda.” -</p> - -<p> -”Jaså, gården heter Pinonäs och hon får ändå -inte nog af att pinas der, utan måste ut kring -verlden. Jo jo, ser hon, andra ha ock sin pina, -de. Kände hon Bengt Poutu? Fanns en ståtligare -man än han? Hvem har gumman mera kär hållit? -Var han ej hennes enda systers enda barn! -Se, då var Annika ännu ung, hon var ännu vacker, -när Bengt var en liten pyring och brukade -sitta i hennes famn och smeka hennes röda kinder. -Hej, icke talar gumman om, hur sorgerna -sen kommo och gingo, och hur hon sen lärde sig -att bli klok och veta mer än andra, och flyttade -<a id="page-128" class="pagenum" title="128"></a> -i ödemarkens bo. Men Bengt förblef henne kär, -lika då hon blef gammal och vis, som då hon var -ung och fåvis. Fordeelska, kan du bryta opp Flemingens -lås, kan du ta ut honom ur Åbo slott, -kan du hjelpa honom att bli fri, eller kanske är -han redan död, kanske hacka korparne på hans -fagra ögon, kanske bygga tornkajorna bo af hans -gullgula hår. Jacob Illka heter en annan gosse, -som var Annika kär, har du sett hur luftens fåglar -göra sin måltid af honom, hu, har du sett -huru hans kropp ligger på stegel och hjul, har -du sett de andra mördade och steglade bredvid -honom, hu, jag fryser, Fordeelska, kasta ved i ugnen. -Hi hi hi, Fordeelska, vet du hvar din egen -man är, vet du så noga om inte Flemingen har -tag i honom. Vet du så säkert om inte hans händer -ha blifvit hackade af honom. Vet du så säkert -om inte Flemingen smort omkring sig med -hans blod. Hi hi, vill du kyssa sotnäsan, Fordeelska, -vill du kasta söta ögon på honom.” -</p> - -<p> -”Ha, jag ville kyssa honom, om mina läppar -vore glödkol ur din ugn, jag ville kasta blickar -på honom, om det vore trollpilar som skulle ge -honom döden.” -</p> - -<p> -”Hå hå, Fordeelska, är hon så katiger. Nå -nå, hertigen som nu är kung, eller vill vara kung, -han skulle väl icke tycka så illa vara heller. Hi -hi hi, Fordeelskan sku vilja kasta trollögon, jo jo. -Men tror ni inte gamla Annika kan kasta trollögon, -jo jo, hon är intet vacker, säga de, hennes -näsa är så hvass, hennes hake är så hvass. Det -var inte flott som gjorde dem så, det var nöden -<a id="page-129" class="pagenum" title="129"></a> -och barkbrödet. Men gamla Annika hon kan ändå -kasta söta ögon, hon. Kastar hon sina blickar, -så släpper Flemingen sina fångar ur handen, ty -den handen har ingen kraft att hålla dem qvar.” -</p> - -<p> -”Qvinna, hvad mena dina mörka ord, skulle -du kunna kasta trollskott i hvem du vill?” -</p> - -<p> -”Hi hi hi, Hiisi min docka, hvad säger du? -Kan vi skjuta trollskott monntro, fast i sjelfvaste -Svedjeklas?” -</p> - -<p> -Hon strök åter katten, så att den gnistrade -och spann. -</p> - -<p> -”Jo jo, jag tänkte vi så skulle kunna. Nå, -Hiisi, du må väl inte vilja klösas. Nå nå, inte så -brodtom. Nog kan det väl ske ändå sakta. Men -ser du, Hiisin min, så svarta än dina vackra hår -äro, icke äro de ändå hans derborta. Jo jo, ser -du, nu är du fast. Ja, spotta och fräs du! Hur -tror du att du skall kunna skaffa mig tre hårstrån -af Svedjeklases hufvud?” -</p> - -<p> -”Tre hårstrån säger J, mor?” -</p> - -<p> -”Åh, jag talar bara med min kisse. Bra snäll -är den, det är visst, men ibland är den just som -en smula på sned. Nog tänker jag den kunde -skaffa hårstrån, om den ville. Nå nå, bäst är vi -tänka på saken en och hvar. Fordeelskan, kan -hon skaffa mig hvad jag behöfver? Bara tre hårstrån -af sotnäsans lugg?” -</p> - -<p> -”Tre hårstrån? Kanske. Tjenaren som bär -in hans morgondryck kunde få dem af hans sofvande -hufvud, utan att han visste. Men mor — -jag bäfvar.” -</p> - -<p> -”Ack ja, det ömma hjertat, som icke aktade -<a id="page-130" class="pagenum" title="130"></a> -för rof att tända på kriget, hur många tusendes -lif tror hon der stryker med, och Flemingen har -ändå bara ett. Hiisi, tycker du inte det är lustigt? -Hi hi hi.” -</p> - -<p> -”Du skall icke bruka trolldom”, mumlade Fordeelskan -för sig sjelf. -</p> - -<p> -”Jaha, jaha, jo. Inte hemtar Fordeeln dem -länge, han. Han ligger väl snart på steglet med -de andre. Och nog lär sotnäsan tycka om hennes -egna händer, lika mycket som om karlanäfvar. -Sen han en gång huggit af dem, hemtar -hon inga strån mer. Nå nå, allt som hon vill, -Fordeelska! Vill hon ej ta sotnäsans hår, så får -han ta hennes händer. Vill hon sofva kanske? -Der är halm i knuten, vill ni lägga er der? På -sämre bädd ligger kanske Fordeeln. Kanske ligger -han på pinbänken. Då ligger ni ändå bättre, -fast ni inte ligger på Pinonäs.” -</p> - -<p> -Den fremmande kastade sig på halmen, men -att finna ro, var henne omöjligt. Bloden forsade -i hennes ådror, pulsarne klappade hårdt vid tinningarna -och hennes hufvud värkte. Hon slöt -dock sina ögon. Gumman vankade fram och åter, -kastade stundom ett vedträd i ugnen, mumlade -och småsjöng för sig sjelf, eller ramlade opp underliga -ord. Stundom framtog hon en näfve örter -och kastade i elden, än slängde hon dit allehanda -andra saker. ”Huu. Af Svedjeklases kläder den här -biten. Det är säkert, ty jag skar den sjelf, när -han rastade på Nokia. Men han märkte det ej, -der han stod och skrek på trappan och kommenderade -knektarne, och medan jag tiggde och tog -<a id="page-131" class="pagenum" title="131"></a> -i fållen af hans kappa, gick det lätt med knifven. -Här är blod af nio, som han låtit sina knektar -slå ihjäl; i ugnen med det, inlindadt i kapptrasan. -Nio menniskohjertan, som hatat honom djupt, trädda -på spett, droppa olja ner i elden. Huu. Fattas nu -bara tre hårstrån.” Småningom lät gumman elden -slockna och samlade kolen och askan i en lerkruka. -Öfver denna började hon åter läsa; gjöt slutligen -några droppar smält bly i krukan och ställde den -sist i ugnen. -</p> - -<p> -”Gäs nu gäs, tre nätter och tre, nio nätter -och nio, tre gånger nio och nio gånger tre.” Nu -öppnade hon dörren, och en klar och kall morgon -strålade emot henne. ”Åhå, Hiisin min. Godt är -att det är färdigt nu. Sådant rart väder, som i -natt, få vi väl ej så snart åter.” -</p> - -<p> -Den resande satte sig opp. Den inträngande -friska vinden gjorde det för henne möjligare att -andas. Hon tyckte att den luft, hon under natten -insupit, bränt som eld. -</p> - -<p> -”Hvad har ni beslutit, Fordeelska, skaffar ni -mig hårstråna? Jag behöfver bestämdt svar, för -att söka annan hjelp, om ni ej vill.” Ännu tvekade -den tilltalade. Då tillade mor Annika: ”Nå -nå, inte är Flemingen så seg heller, att man icke -kan rå på honom ensam ock. Och vill inte ni, så -vill en ann. Icke sitta tre hårstrån så fast, att -icke man dem kan få.” -</p> - -<p> -I detsamma öppnades dörren åter, och in steg -fru Metta Liljeholm. Hon hade ett ögonblick stått -utanföre, med handen på dörrknappen. En liten -känsla af räddhåga för att gå in till trollqvinnan, -<a id="page-132" class="pagenum" title="132"></a> -grep henne, men hon öfvervann den snart. Emellertid -hade hon hört de sista orden. -</p> - -<p> -”God morgon, mor, jag ser ni har hunnit få -annat främmande också, så här tidigt”, sade hon. -”Jag kommer för att åter be er vara till hjelp. -Elsa sjuknade så alldeles hastigt i går aftons, så -att jag fruktar hon skall själas innan middan. -Förvisso är hon trollad. Jag har försökt både -ett och annat, men intet hjelper. Mor Annika, var -nu beskedlig och laga er redo att komma, att -icke menskan kolar af emellertid. Ni kan väl -läsa trolldomen ur henne. När vi baka nästa -gång, skall jag skicka er ett helt spett varmbröd. -Elsa är en bra menska, jag ville göra mycket för -att hjelpa henne. Derför kom jag också sjelf hit -efter er, ty karlarne hade omöjligt tid, och pigorna, -de tossorna, vågade ej. Så kom jag sjelf, -straxt ovädret slog om. Kom nu mor, ni får sen -yfvas öfver hurudan kusk ni haft.” -</p> - -<p> -”Åh ja, åh ja, nog skall gumman komma. -Men har ni, monntro, allt hvad som behöfs. Mejram -och basilika och vigda ljus. Ja, jag kan väl -ta med mig; men är det trollskott, så behöfva vi -annat ock. Tre hårstrån, tunga hårstrån, vigtiga. -Jag kan väl tänka att det är tung trolldom, och -den viker ej så lätt. Måste ha hårstrån af det -mäktigaste hufvud i landet, om det skall hjelpa.” -</p> - -<p> -För mor Annikas minne låg, att hon kände -fru Metta såsom långt ifrån att vara Fleming tillgifven, -och hon förmodade henne ej vara särdeles -rädd för att missbruka hans hårstrån; men fru -Metta hade andra tankar. -</p> - -<p> -<a id="page-133" class="pagenum" title="133"></a> -”Vigtigaste hufvud i landet, mor, hm, hvem -kunde det väl annars vara, än riksmarsken, ståthållaren -Klas Fleming? Huru skulle jag sådant ha.” -</p> - -<p> -”Nå nå, nå nå, hvad man ej har, kan man -få. Herr Erik Liljeholm, som Flemingen alla dar -har hos sig, så mycket må han väl göra för att -rädda en tjenares lif.” -</p> - -<p> -”Herr Erik anser sådant för trolleri, och vill -visst ej dermed befatta sig. Dessutom lefver hon -ej så länge, att dermed kunde hinnas.” -</p> - -<p> -”Nå nå, som fru Metta vill; men nog kunde -man hålla lifvet i henne så länge; och om hon -än skulle se ut som en död, så nog kunde man -ställa så, att lifvet ändå låge i bottnen, till dess -allt kunde fås ihop. Det fattas bara hårstråna, -allt det öfriga kunde man ju emellertid bruka.” -</p> - -<p> -Fru Metta blef underlig till mods. Den fremmande, -som satt inne i kojan, föreföll henne hemsk -och mörk, der hon med gumman vexlade besynnerliga -blickar. I sjelfva rummet rådde ännu en -lukt af stygga, brända ämnen. Gumman såg vild -och helt annorlunda ut, än fru Metta förr sett -henne. -</p> - -<p> -”Ja, men si för Gu, spinner hon icke något -ondt, och jag vill ej vara hennes verktyg”, så var -fru Mettas hemliga tankegång. ”Vare sig huru -det vill, men jag skaffar inga hårstrån, om jag -än kunde.” Nästan rädd för att mor Annika skulle -höra hennes tankar, sade hon nu högt: ”Jag har -tänkt på saken, mor, men jag törs visst icke be -om herr Eriks biträde i hvad han anser för trolleri. -Ni hittar visst på någon annan bot. Kom -<a id="page-134" class="pagenum" title="134"></a> -nu bara och läs öfver henne. Det hjelper visst.” -</p> - -<p> -I detsamma steg den underliga fremmande -qvinnan opp, gick hastigt till Annika och sade betydelsefullt: -”Ni skall få höra af mig. Jag vill -ej dröja längre. Farväl!” -</p> - -<p> -Hon gick och hade snart försvunnit med sin -körsven och släde. Fru Metta blef allt underligare -till mods, men när nu mor Annika, utan -vidare prut, följde henne, så begaf hon sig å väg. -</p> - -<p> -Men ur fru Mettas hufvud gick ej tanken på -att något var å färde. Under vägen gaf hon sig -i samtal med mor Annika, visade mycken håg att -lyssna till harmfulla utlåtelser emot riksmarsken, -och såg lätt huru hennes själ glödde af hat och -hämndlystnad. Derpå förde hon talet på hertigen -och sade: ”Hvad menar J mor, att hertigen ville -ge den, som kunde berätta honom att Flemingen -vore död.” Gumman nickade och skrattade på -sitt vanliga ohyggliga sätt. -</p> - -<p> -Fru Metta kunde icke skilja sina tankar från -det hon sett och hört. Hon tänkte på att skrifva -till herr Erik, men huru få fram brefvet till honom? -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-15"> -XIV. -</h2> - -<p class="noindent"> -Fru Metta hade ej länge varit hemma, innan -hon varsnade en ryttare, som steg af vid trappan. -Med nöje hade hon i honom igenkänt Enevald -Fincke, och skyndade sig nu att välkomna honom -och få helsningar från sin man och sin dotter. -</p> - -<p> -<a id="page-135" class="pagenum" title="135"></a> -Herr Erik Liljeholm mådde väl och hade, -jemte krigsfolket, marscherat opp emot Österbotten. -Jungfru Sigrid var äfven frisk och fager, och -allt stode väl till. -</p> - -<p> -”Och J, herr Enevald, är icke med på krigståget?” -</p> - -<p> -”Nej, mig synes ringa båtnad och ringa ära, -att här vara med. Kanske dock, om kriget mot -denne upprorshopen drar ut på tiden, att äfven -jag sedan sluter mig till förstärkningar, som kunna -behöfvas; men jag tänker att herr Klas med lätthet -jagar undan en sådan fårskock. Men till -eder, fru Metta, har jag denna gången ett enskildt -ärende. Jag har härom redan talat med herr -Erik, innan han lemnade Åbo, men ville ock gerna -hafva edert bifall härutinnan. Min begäran vore -nemligen den, att J icke ville motsätta eder min -önskan att vinna eder dotter, jungfru Sigrid, till -min husfru. Hennes stilla och fromma väsende -låter mig hoppas en foglig och mild hustru. Herr -Erik Liljeholm har redan gifvit mig sitt bifall att -hos jungfrun få begära hennes ja. Äfven edert -önskade jag nu erhålla.” -</p> - -<p> -Med glädje gaf fru Metta sitt samtycke. En -så galant och hygglig ung man, af Enevald Finckes -förmögenhet och utsigter, var ingalunda ett -parti att förakta, och att hans gods dertill låg i -granskapet af Tannila, var en lycka till. ”Gud -välsigne eder, herr Enevald”, sade fru Metta. ”Måtte -eder väl gå, och J finna en god husfru i det unga -barnet, som J hedrat med edert val.” -</p> - -<p> -”Jag tackar eder, fru Metta, för det förlitande -<a id="page-136" class="pagenum" title="136"></a> -till mig, att J viljen anförtro mig eder dotter. -Jag vill hoppas hon sjelf icke skall lägga -hinder deremot, att döma af den huldhet, hon visat -mig, ehuru hon väl icke kunnat missförstå -mina afsigter. Jag har nu blott velat först göra -en resa till mitt gods, för att der ordna om de -blifvande byggnadsarbetena, på det jag må veta, -det jag kommer att ega ett hem att erbjuda; -och så önskade jag äfven få försäkra mig om ert -goda förord hos eder dotter, ehuru jag väl icke -snart kan få kalla henne min, då mitt hem ännu -är sådant, att jag dit icke kan införa en ung -hustru.” -</p> - -<p> -”Tiderna äro ej heller så lugna, att det vore -någon tid för bröllopsfröjd nu, herr Enevald, och -Siri behöfver väl att stadga sig och bereda sig -till sitt blifvande kall som husmoder i edert hus. -Hon är dock ännu helt ung och oförfaren, och -J fån väl hafva tålamod med henne.” -</p> - -<p> -”Jag hoppas att i jungfru Siri vinna en maka, -som med fromhet skall fylla en hustrus pligter. -Jag älskar henne högt, men har äfven funnit att -mitt förstånd kan gilla mitt hjertas val.” -</p> - -<p> -I fru Mettas hufvud började snart röra sig -en hel mängd tankar på utstyrsel och linkläder -och bröllopsrustningar och dylikt; men alla dessa -tankar kunde dock ej förjaga den oro, som låg i -hennes sinne, i anledning af besöket i mor Annikas -koja. Hon tänkte en stund på att åt Enevald -meddela sina bekymmer, ”men ungdom och -visdom följas ej åt, och hvem vet om ej han, på -sina resor, blifvit fritänkare och börjat förakta -<a id="page-137" class="pagenum" title="137"></a> -de hemliga kunskaperna. Sådant har man sett -förr. Men om trollerskan verkligen hade något -ondt i sinnet mot herr Klas, så vore det en samvetssak -att lemna honom ovarnad. Ty om han -än vore sträng och lade svår tunga på bönderne, -så icke kunde man derföre tåla att de skulle -trolla lifvet ur honom; och dessutom, när man -rätt tänkte på saken, kunde han just inte heller -annorlunda vara, och icke voro de bättre värda -heller.” -</p> - -<p> -Enevald märkte att fru Metta syntes så ovanligt -tankfull och föga meddelsam, att han frågade -om hon vore bekymrad öfver sin dotters framtid. -</p> - -<p> -”Nej, herr Enevald, jag hoppas att hon skall -kunna ställa sig så, att J icke skall finna skäl till -missnöje med henne, och att hon skall blifva väl -till i edert förmögna hus. Men mig bekymrar det, -att jag nödigt borde till herr Erik Liljeholm få -afsända ett ytterst angeläget bref, och icke ser -utväg att få det fram till honom. Skickar jag tillochmed -en af drängarne från godset, så slipper -han visst ej fram helskinnad. Råka bönderne honom, -så slå de ihjäl honom för att han tjenar hos -en herre, och få krigarne tag i honom, så är han ej -stort bättre fast, emedan han är en bonde. Men -får jag icke brefvet fram, så får herr Erik icke mina -varningar sig tillhanda, och dessa gälla dock -ett lif, som är för högt uppsatt att sålunda förspillas, -det gäller sjelfvaste herr Klas.” -</p> - -<p> -”Herr Klas Fleming, riksmarsken, ståthållaren”, -frågade Enevald förvånad. -</p> - -<p> -”Ja, tillochmed riksamiralen och riksrådet dertill, -<a id="page-138" class="pagenum" title="138"></a> -om J älsken att upprepa hans titlar; jag fruktar -att det gäller hans lif.” -</p> - -<p> -”Men hvad kan väl möjligen fru Metta hafva -sig bekant af anslag emot hans lif?” -</p> - -<p> -”Detta kan jag eder icke uppenbara; men -ville det åt herr Eriks omdöme anförtro.” -</p> - -<p> -Enevald funderade en stund för sig sjelf. Huru -fru Metta möjligen kunnat få reda på någon hemlig -sammansvärjning emot Klas Fleming, föreföll -honom besynnerligt, dock vågade han ej att alldeles -misstro henne. Fru Metta hade ett godt, -praktiskt förstånd, och inbillade sig icke gerna -faror, der ej sådana voro för handen. Gerna ville -han ock visa henne tjenstvillighet och sade derföre -slutligen: ”Om denna sak är af så stor vigt, så -torde väl vara bäst, att jag sjelf ger mig af att -uppsöka herr Erik.” -</p> - -<p> -”Detta vore visserligen en stor tjenst, och -skulle jag, i betraktande af sakens vigt, ej ens -neka att antaga edert tillbud; men en färd uppåt -landet är denna tid förenad med faror.” -</p> - -<p> -”Icke så alldeles många, der just herr Klas -med krigshären tågat fram. Jag kan ock medtaga -en stark och rask karl och ett par hakebyssor, -som jag kan få hos en bekant vid vägen. -Sålunda utrustad, har jag ingen fara.” -</p> - -<p> -”Nåväl, herr Enevald, jag måste väl antaga -eder tjenstvillighet, ehuru såväl kanske ni, som -herr Klas, anser saken onödig att bekymra sig öfver; -men i min själ är jag så fullt öfvertygad om -dess vigt, att jag sjelf förr ginge till fots fram -till herr Erik, än jag ville lemna den outrättad.” -</p> - -<p> -<a id="page-139" class="pagenum" title="139"></a> -Fru Metta skref: ”Käre herr Erik! Kan jag -eder icke förhålla, hurusom jag förnummit, att en -gammal trollkona härstädes, Annika benämnd, är -i beråd att vilja herr riksmarsken, riksamiralen -och ståthållaren, högborne herr Klas Fleming, friherre -till Wik, m. m. genom trolleri om lifvet -komma. Och har jag sjelf i hennes koja, både -hört tal ditåt, så ock sett en underlig fremmande -qvinna och andra märken till trollkonsts bedrifvande, -stygg helvetisk brännestank, och mera dylikt. -Syntes henne dock till hennes onda afsigts -genomförande, trenne af förbemälte högt uppsatte -herres hårstrån behöfliga vara. Är derföre min -tjenstelige begäran, att J, herr Erik, ville förbemälte -herr Klas förvarna, att han sig mot all slags -signeri må tillvarataga, icke utan en bit jern på -kroppen vara, och att han sina hårstrån ingalunda -tillåter af någon vidkommas, i thy att man icke -kan veta ho, som kan förrädisk vara. Och har -unge herr Enevald Fincke, för att J mågen veta -att varna bemälte herr Klas för onda stämplingar, -åtagit sig att sjelf denna sedeln framföra. Har -jag dock honom om trolleri intet sagt, betänkandes -ungdomens oförstånd. Näst Gudi befallat, eder -trogna husfru -</p> - -<div class="sign"> -<p class="sign"> -<span class="firstline"><em>Metta Simonsdotter Abbornät.</em></span> -</p> - -</div> - -<p class="noindent"> -Enevald begaf sig på färd, så snart fru Metta -hunnit få sin epistel färdig, hvilket dock icke aflopp -lika flinkt, som det skulle gått att ordna en -hushållsangelägenhet. Han trodde sig följande dag -kunna upphinna lägret, men resan gick långsamt. -Nejden var som utdöd och vägarna förderfvade -<a id="page-140" class="pagenum" title="140"></a> -af den förut tågande hären. Herregårdarne voro -brända af bönderne, menniskorna skingrade, männen -från byarne voro utgångna till bondhären, -och sällan fanns i gårdarne andra, än hungrande -qvinnor och barn, som bäfvande flydde undan, när -de sågo en herre nalkas. Alla hästar voro bortförda. -Sålunda gick färden långsamt för Enevald -och krigshären hann nästan lika fort tåga undan -honom. Han upphann den derföre icke förrän vid -Ilmola der den slagit läger. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-16"> -XV. -</h2> - -<p class="noindent"> -Några veckor tidigare än den natt då, i Tavastskogens -öde djup, mor Annika tillagade sitt -trollmedel, satt i natten en liten qvinna på en -plats, der stegel med qvarlefvor af afrättade kroppar -stodo omkring henne. Hon nästan icke kunde -varsnas ibland stenarne, der hon satt hopkrumpen -insvept i sin gråa rock. Våldsamma rörelser skakade -hennes lilla kropp; hastigt sprang hon opp: -”ha, hvad ropar du Jacob, tror du jag sofver. Ånej -inte sofver mor Annika, nog vet hon att du fryser. -Vänta Jacob lille, vänta, mången gång förr -har jag bäddat din säng, ha bara tålamod.” -</p> - -<p> -Och bort jagade hon som en skugga i natten, -och om morgonen stod hon framför den framtågande -bondhopen. Hon stod på ett enstaka klippstycke -vid vägen, så att hon syntes vida omkring. -Vildt fladdrade hennes grå hår för vinden. Hon -syntes öfvernaturligt liten, der hon stod, högt öfver -<a id="page-141" class="pagenum" title="141"></a> -den vida slätten, som om en stenens inbyggare, en -dverg, stigit opp derpå, för att se på de annalkande. -</p> - -<p> -”Ha, edra uslingar”, skrek hon, krypen J fram -som sniglar, släntren J fram som om J komme -från kalas? Åh ja, kalas hade ni på Abraham, -kalas hade ni på hela hans följe; men skolen J -derför krypa som paddor. Borde ni ej ha eld i -hjertat, eld i fötterna, borde ni inte skrika ve och -förbannelse, så länge edra bäste ligga obegrafne, -ett rof för himlens fåglar. Ha, han som var den -skönaste, den ädlaste, honom ha de släpat i sin -mörka håla att dö i elände, och de, de som voro -edra hufvuden, edra hjertan, edra ögon, dem gifven -J ej ens en ärlig graf. Se denna tröja, se -huru Jacobs blod har färgat den röd, för er, för -er alla!” -</p> - -<p> -Rörelse förmärktes bland hopen, många röster -höjde sig, men ingen hördes tydligt öfver den andra. -</p> - -<p> -”Ha, fort, fort”, och främst på vägen stod mor -Annika, tog ur handen på närmsta man en stång, -kastade deröfver den blodiga tröjan och bar den -högt såsom ett baner, der hon med underlig sväfvande -gång gick framför hopen. Hastigt följde -henne alla, ehuru mången ryste för den underliga -skepnaden, och tyckte att hon förekom mera -trollsk, än godt var. -</p> - -<p> -De döda kropparna nedtogos, en graf gräfdes -under tystnad, en af de medföljande presterne -förrättade jordfästningen. Tysta stodo klubbemännen -kring grafven, men hat och hämnd glödde i -<a id="page-142" class="pagenum" title="142"></a> -allas sinnen, och när nu en röst ropade: ”nu icke -mera sorg, utan hämnd, bitter, oförsonlig hämnd”, -då höjdes tusendes stämmor och ropade ”hämnd, -hämnd öfver Fleming, öfver herrarne, öfver våra -förtryckare! Till Åbo, till Åbo, låt oss gå att -förjaga Flemingen och hela hans anhang. Ned -med tyrannens näste, ned med Åbohus. Med tänderna -skola vi rifva ned det, att der ej blir att -stå sten på sten.” -</p> - -<p> -Och stormen växte ut öfver en stor del af -landet, och åter framgick härjning och mord och -brand i de rasande hoparnas spår. -</p> - -<p> -Mot Lappfjerd tågade en skara. Här lågo ryttare -i borgeläger. De blefvo öfverfallne, bundne -och stoppade i en vak, men vattnet var för grundt, -det lyckades icke att dränka dem, men med stänger -och stafvar neddrefvos de bundne männen under -isen, och byns qvinnor slogo, i furielik vildhet, -de döende med sina ämbaren och byttor i hufvudet, -för att påskynda mordet. -</p> - -<p> -Ju djupare vatten, dess starkare skakas det -af stormen, dess våldsammare vågor gå på dess -yta. Ju djupare sinne hos ett folk, dess värre -svalla dess vågor, då stormen engång drifvit dem -i rörelse. Gräsligt är minnet af klubbekrigets fasor! -</p> - -<p> -I sin vrede reste sig nu Klas Fleming. Tid -var ej längre att skona. Trupper samlades och -i spetsen för dem tågade Fleming sjelf mot de -upproriske. -</p> - -<p> -Här oppe vid Ilmola å träffade nu Enevald -ändteligen herr Erik Liljeholm och fick aflemna sitt -<a id="page-143" class="pagenum" title="143"></a> -bref. Herr Erik läste det, skakade på hufvudet -och sade: ”Väl torden J dock hafva haft onödigt -besvär, ty det synes mig vara på nog lösa grunder, -som hon låtit skrämma sig. Dock vill jag ej taga -på mitt samvete, att icke härom underrätta herr -Klas. Han må sedan anse varningen värd hvad han -sjelf vill. Hur slapp ni dock oskadd fram hit?” -</p> - -<p> -”Ungefär såsom om jag skulle hafva rest i en -ödemark. Säg mig dock nu, herr Erik, huru detta -uppror nu åter brutit löst och hvad som skett. -Rykten gå så mångahanda, man berättar att Abraham -Melcherson med en krigshär tågat hit till -Österbotten, härjat, mördat och bränt, och att -detta föranledt denna nya resning.” -</p> - -<p> -”Har Abraham haft något fel, så får han det -nu troligen med sitt lif umgälla, ty han är nu i -den omilde hertig Carls händer, och han plär icke -skona. Abraham har lyckats få mig ett bref tillhanda -och deri skrifver han att, sedan han hade -straffat de värsta anförarne och upprorsstiftarne, -hade han lyckats att efter sitt bästa förstånd med -råd och förmaningar lugna de oroliga, men vågade -dock ej resa ensam, utan tog med sig en eskort -af femtio man. När han hade förmanat bönderna -att hålla den ed och trohet de voro sin konung -skyldige och undervisade dem att de icke skulle -låta förföra sig till uppror och lifsfara för dem -sjelfve; då hade bönderne svarat: Gudskelof, att -vi nu få veta hvad som är det rätta, och lofvat -att icke vidare låta förleda sig. Och så sände -Abraham bref med lugnande ord till de norra orterna.” -</p> - -<p> -<a id="page-144" class="pagenum" title="144"></a> -”Nå, och påföljden blef blott en ny resning”, -frågade Enevald. -</p> - -<p> -”Ja, hertigen hade redan, det Gud må förlåta -honom, sändt nya anförare till de upproriske, och -de togo brefvet som Abraham skrifvit till bönderne -och uttolkade det för de oförståndige, som ej sjelfve -kunde läsa, och sade att der stod att Abraham -skulle komma med sexhundra man, för att förlägga -hos dem i borgeläger. Frågade dem ock -sedan om de ville tåla detta, eller med lif och -blod försvara sig emot öfvervåld. Och, rasande -öfver det svek de trodde Abraham hafva begått -emot dem, togo de brefförarne och kastade dem -i en vak på isen.” -</p> - -<p> -”Nå än Abraham sjelf?” -</p> - -<p> -”Han visste häraf intet, men bönderne lade sig -i försåt för honom, ihjälslogo och plundrade hans -knektar och släpade honom sjelf fången till Sverige.” -</p> - -<p> -”Man säger att upproret nu är allmänt öfver -alla de norra orterna?” -</p> - -<p> -”Ja, bönderne och deras ombud hafva tågat -omkring och rest opp man ur huset. De der anförarne, -som Abraham lät afstraffa och stegla, -hafva de nedtagit och begrafvit, och rysvärda -mord och deras gamla brännande och plundrande, -ha de åter vidtagit.” -</p> - -<p> -”Hvem anför dem nu?” -</p> - -<p> -”Hertigen har nu skickat dem till fogde en -oduglig köpman från Hernösand, han anför den -hop som ligger här emot oss. Den är ock den -största. Öfverallt ströfva mindre troppar. De -bränna alla adelsgårdar, men jag tänker de sjelfve -<a id="page-145" class="pagenum" title="145"></a> -skola få näsbränna. Herr Klas har skickat dem -bud på bud, och bjuder dem nedlägga vapnen och -lofvar förlåtelse, blott de hädanefter vilja hålla sig -stilla, men de bli allt mera förmätna och tro att -han är rädd för dem. Ja Gud sig förbarme! Ja -rädd skulle han vara!” -</p> - -<p> -En stund sednare inträdde herr Erik hos ståthållaren, -som tagit qvarter på Ilmola prestgård. -Fleming gick fram och åter med stora steg. ”God -afton, herr Erik, intet nytt? Ännu intet bud om -underkastelse från bönderna?” -</p> - -<p> -”Intet.” -</p> - -<p> -”Nå så må herren förbarma sig öfver de arma -nötena, ty nu kan jag det ej mera. Och dock -vore det hederligare att få vända sig emot den -förrädiske hertigen och klappa krontankarne ur -honom. Dock hvad lönar sig prat.” -</p> - -<p> -Fleming meddelade nu åt herr Erik åtskilliga -order för morgondagen, och sedan allt det vigtigaste -var aftaladt, berättade herr Erik om det -budskap, han ifrån sin fru hade erhållit. -</p> - -<p> -”För böfveln”, sade Fleming skrattande, ”tre -käringar i en stuga, det är mer än en ärlig krigsman -kan stå emot.” -</p> - -<p> -”Slå dock icke varningen alldeles i vädret. -Nog veten J, herr Klas, huru ofta man säger att -de österbottniske trolla lifvet af folk och fä, och -sällan är ändå så stor rök utan eld. Akta er för -allehanda okändt folk, och gerna kunnen J ju -hålla edra hårstrån inom egen mössa.” -</p> - -<p> -”Käre herr Erik, icke ta de österbottniske så -lätt lifvet af mig, nog är jag dem för seg. Icke -<a id="page-146" class="pagenum" title="146"></a> -vore det heller nu tid på för mig att dö, ty jag -tror att jag dock kan göra min konung och herre -nytta på den plats, der han ställt mig, och visst -skall jag bjuda till att stå på hans rätt, emot hans -furstliga onåde.” -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-17"> -XVI. -</h2> - -<p class="noindent"> -Klar och kall uppgick vinterdagen öfver nejden. -Klubbehären stod uppställd. Israel Larson, -ehuru af hertigen lärd att anföra bönderne, egde -dertill hvarken mod eller kunskaper, och öfvergaf -saken innan ännu slaget ens var börjadt. Ingen -förstod att befalla, ingen visste lyda. Mod och -beslutsamhet skulle icke felats bönderne, men bristen -på ordning, samhållighet och tillochmed på -vapen, var så mycket större. Bågar och pilar, klubbor -och störar, utgjorde de flestes beväpning, men -alla voro ifrige att slåss, att på Fleming få hämnas -det förtryck knektarne utöfvat, hämnas sina -vänner och fränder, hvilka fallit offer för Flemingens -mordlystnad och tyranni, som det hette. Nu -stod den fruktade och hatade mannen sjelf emot -dem, och hans, om möjligt, än mer hatade knektar, -desamme som legat hos bönderne i borgeläger, -som förtryckt dem, som tagit dem brödet -ur munnen. Och huru liten var icke denna hop, -som ställde sig emot böndernes tusenden! De förnyade -uppmaningarne af Fleming, framställdes af -anförarne endast såsom bevis på hans fruktan för -deras öfverlägsna mängd. -</p> - -<p> -<a id="page-147" class="pagenum" title="147"></a> -Nu lät Fleming sina ryttare upptåga längs -båda stränderna af ån, en tredje afdelning placerades -på sjelfva isen. Fleming sjelf, med några -officerare, stod på en kulle invid ån. Mörk, som -en höstnatt, var Klas Flemings blick, då han öfversåg -de till strid färdiga massorna. ”De hundarne -äro dock, på sätt och vis, oskyldige, de äro -landsmän och konungens undersåter, det är otäckt -att börja.” -</p> - -<p> -Nu steg herr Erik Liljeholm fram och frågade: -”Vore det icke rådligt att ännu en gång -försöka med godo förmå dem nedlägga vapnen. -Åsynen af truppernas hållning och ordning, inverkar -möjligtvis på dem.” -</p> - -<p> -”Förgäfves, de vädra blod som vargar. De -skulle nedskjuta en hvar, som skulle nalkas dem.” -</p> - -<p> -Nu framsteg Enevald Fincke, bugade sig och -sade: ”Tillåt mig att försöka. För sådant pack -skall ingen säga att en adelsman skyr.” -</p> - -<p> -”Välan”, svarade Fleming. ”Ännu ett försök. -Förlåtelse åt alla, utom åt anförarne och uppviglarne.” -</p> - -<p> -Enevald Fincke red fram mot bondehären, åtföljd -af några få ryttare. Han upptog sin näsduk, -fäste den på spetsen af sin värja och red -sedan närmare, ropande med hög röst: ”Ännu en -gång, den sista, bjuder herr Klas Fleming, ståthållaren, -konungens högst betrodde man, på hans -majestäts vägnar, nåd och förlåtelse åt dem af -eder, som äro vilseledde. Nedläggen vapnen, gån -till edra hem, och eder skall intet ondt vederfaras. -Endast edra anförare och dem, som uppviglat -<a id="page-148" class="pagenum" title="148"></a> -eder att strida emot eder konung, skolen J -utelemna, för att de måga straffas såsom lag bjuder; -men fortfaren J att vilja strida emot eder -konung och gören uppror och upplopp, då skolen -J straffas såsom J förtjenen, och med skott och -svärd utrotas till sista man.” -</p> - -<p> -Mycken rörelse märktes bland bönderne; det -syntes att mången velat lyssna till förslaget, men -brådskande gingo från man till man, just de, -hvilka hade mest att frukta, och desse bjödo till -att elda böndernes ifver och motstånd. -</p> - -<p> -Enevald märkte rörelsen och utropade: ”Skynden -eder, gripen edra förledare, det äro de, som -äro edra verkliga fiender.” Längre hann han icke. -Han hade väl sett att en af dem, som syntes ifrigast -uppmana bönderne till motstånd, hade lagt -an med sin bössa på honom, men med en blick -af stolt förakt på bonden, fortfor han att tala. Nu -small skottet, en kula for genom tröjan och rispade -huden vid venstra sidan. I detsamma lossades -flere skott från böndernes led, fem af Enevalds -följeslagare föllo, han sjelf med de få återstående -red tillbaka. -</p> - -<p> -”Är ni svårt sårad”, frågade Fleming. -</p> - -<p> -”Nej, eders herradöme, dock för mycket för -att vara det af en vanbördigs kula.” -</p> - -<p> -I detsamma gafs på alla punkter tecken till -anfall. Rytteriet störtade fram. Israel Larson hade -flytt. Utan dugliga anförare kämpade den oordnade -hopen modigt, men på det mest ändamålslösa -sätt. Tyngden af kavalleriet bragte dem innan -kort att vika. Snart voro bönderne omringade, -<a id="page-149" class="pagenum" title="149"></a> -de stredo förtvifladt för sina lif. Ingen pardon -gafs, och innan dagens slut lågo fyra tusende -döda på slagfältet. I massor kastades liken i ån, -tolf och tolf hopbundos och nedstörtades lefvande, -säger en berättare af hertigens anhängare. Hvarifrån -de dertill behöfliga repen togos, säger ej berättaren. -</p> - -<p> -Dagen efter slaget befallte Fleming att sammanföra -alla fångarne; de uppställdes nu inför -honom, och tydligt syntes, att de alla ansågo sin -sista dag vara för handen. Med vilda åthäfvor -och hårda ord tilltalade dem Fleming och hotade -alla med död och straff. ”Såsom trolöse, Gud- -och äreförgätne skälmar”, utbrast han, ”hafven J -gjort uppror emot eder konung med olydnad och -tredsko. J hafven förvägrat kunglig majestäts -krigsfolk, som varit förlagde i borgeläger hos -eder, deras nödtorft, J hafven fängslat, piskat, -ihjälslagit dem J kunnat öfverkomma. J hafven -öfverfallit kunglig majestäts fredlige och trogne -undersåter, både adel och oadel, med mord och -brand, och skulle ödelagt hela landet, om icke -i tid hinder blifvit satt för eder. J hafven brukat -sådant tyranni, som ännu aldrig någon utrikes -fiende gjort, och som de grufligaste hedningar, -men icke kristet folk bruka emot dem de -få till fånga. Och ändock tänkte jag låta det -blifva dervid, såsom ock vid Nokia skedde, och -gjorde mig den mening, att oförstånd och förrädiske -intalanden hade förledt eder; och tänkte -efter Sveriges lag och rätt lagföra eder, när Gud -skulle foga hans kunglig majestät i sitt rike igen. -<a id="page-150" class="pagenum" title="150"></a> -Men J hafven fört eder lag och rätt på spjutuddar, -bågar, pil och bössa; derföre har jag varit -nödsakad att, på kunglig majestäts vägnar, bruka -samma slags lag och rätt emot eder igen! Och -dock skulle jag icke velat handla så tyranniskt -emot eder, som J haden gjort, huru god fog jag -än hade dertill; och skulle icke hafva skadat ens -en man till lifvet, blott J haden öfverlemnat dem, -som voro roten och upphofvet till detta oväsendet, -och sedan gått, stilla och fredligt, hvar och en -till sitt och gifvit eder troget under eder konung. -Men J hafven stått efter mord och blod, och derför -har det öfvergått eder sjelfve. Hvem är kung -Carl, den J omtalen? En sådan har på flere hundrade -år icke funnits. Konung Sigismundus är -vår rätte herre och konung, och honom tjene vi, -som krigsmän, och tänke icke låta slå eller mörda -oss af någon, utan slå igen och afvärja uppror -och förräderi, liksom vi ock hafve försvarat eder -mot utrikes fiender, då J fått sitta hemma i eder -varma stuga hos hustru och barn och sköta om -eder. Då hafva krigarne legat i fält emot fienden, -och för eder slitit ondt och offrat lif och -blod, eller blifvit förderfvade. Och dem, som öfver -lefvat, sedan de för eder utstått fara och vedermöda, -dem viljen J mörda och förderfva.” -</p> - -<p> -En gammal bonde tog sig nu mod till och -steg fram, bedjande ödmjukeligen, att hans nåde -icke ville utrota de fattige bönderne för den trohet, -de hade visat hans fursteliga nåde, hertig -Carl, hvilken sändt dem många bud och bref, synnerligen -med Hans Hansson och Hans Fordeel, -<a id="page-151" class="pagenum" title="151"></a> -bjudande dem, på konungens och rådets vägnar, -att gå man ur huse och strida emot hvar och en, -som dem förtryckte, och åläggande dem att sköfla -alla adelns gårdar, utom några, dem han befallt -skona. -</p> - -<p> -”Hafve än icke mellanlöparne sjelfve varit de, -som skrifvit sådana bref, hvilket troligt är, så -skolen J veta, att, om än fursten sjelf hade varit -med eder emot hans kunglig majestät, så hade -vi, för vår trohetseds och pligts skull, icke kunnat -skona ens hans egen person, så mycket mindre -eder, som i hans namn gjort uppror. Mig -borde, på hans majestäts vägnar, att bruka rätt -emot eder och låta utöda eder, med hus och grund. -Bättre vore att straffa sådana missdådare, än lemna -dem fria att skada och förderfva oskyldiga menniskor. -Och dock har jag medlidande med eder, -för eder egen fåvishets skull, för eder egen uselhets -skull. Det var ni, som skulle intaga Åbohus, -taga mig till fånga, och hvad ni allt skulle uträtta, -det var ni, som med tänderna skulle rifva -ned Åbohus! Stackare, som J ären. Kunnen J -ens så mycket, som rifva ned den der spiseln med -tänderna? Försöken sjelfve hur godt det är, så -fån J se hurudana skräflare och stackare J ären.” -</p> - -<p> -Ett drag i tidens lynne var en viss naiv, handgriplig -humor ofta midt under de allvarligaste -och bekymmerfullaste tilldragelser. Hos hertig -Carl framstår den ofta bjert, stundom grofkornig. -Hos Arvid Eriksson Stålarm, som den mest trefliga -fryntlighet; bönderna visa en ansatts dertill -under sjelfva klubbekrigets vilda scener, då de, -<a id="page-152" class="pagenum" title="152"></a> -till exempel, ställa de slagtade kreaturens hufvuden -att grina i fönstren, och tillochmed hos den -allvarlige och oböjlige Fleming framsticker ofta -detta samma drag. -</p> - -<p> -Äfven nu, sedan han med strängaste allvar -hållit sin straffpredikan, grep honom denna håg -för det lustiga oemotståndligt, vid tanken på huru -bönderne skulle med tänderna rifva ned muren. -När nu ingen rörde på sig för att göra början -dermed, skrek han häftigt: ”fort deran, eller det -eder bödeln annamma. Ner med spiseln, edra -okynnesfän, så fån J försöka hur lätt det går. Nils -Jönsson, skynda dig, du hade mun att skälla med, -då du skulle till Åbo och slå ihjäl mig, visa nu -ock att du kan bita, som du kan skälla. Olof Persson, -du var lika stor i mun du. Hej, bit raskare. -Så der ja. Nå sen J nu, edra gläfsare, huru -långt J kommen med edra tänder.” -</p> - -<p> -Bönderne refvo och sleto med tänderna i stenarna -i stor ångest och bäfvan. De beto högre -opp, de beto lägre ner, de grinade och sleto af -hjertans grund, så svetten perlade i pannan, och -Fleming ropade och manade på, under hotelser -och hån. Slutligen brast han ut i ett så häftigt -skratt, att alla vapenstyckena skramlade mot hvarandra -och ropade: ”Nå, nu sen J, huru mycket J -kunnen uträtta ens mot denna lilla skorsten, lär -er härnäst att hålla inne med edert fåvisa skrål. -Tag eder nu till vara, och må denna skrämseln -vara eder en varning, och må de fallnes öde lära -eder, att man icke ostraffadt gör uppror emot sin -konung. Om J nu heligt och ärligt lofven att, -<a id="page-153" class="pagenum" title="153"></a> -som hans konglig majestäts trogne och lydige undersåter, -lefva i stillhet hvar på sin ort och edra -skyldigheter uppfylla, så skall jag, ännu denna -gång, låta nåd gå för rätt och låta eder, som öfverlefva, -utan vidare näpst få gå hädan.” -</p> - -<p> -Med uppräckta händer ropade bönderne: ”det -lofva vi alla ärligen!” -</p> - -<p> -”Gån hem, låten detta blifva eder en allvarlig -lexa. Men minnens, och sägen edra socknemän -detsamma: att der någon understår sig att hädanefter -höja hand eller fot emot laga ordning och -rätt, han skall icke skonas, utan öfver honom skall -svärdet tungt falla, och att jag, Klas Fleming, har -sagt det. Dragen nu hädan.” -</p> - -<p> -Att bönderne ej läto säga sig de orden två -gånger, torde ej behöfva nämnas. Men i ett afsides -pörte funnos ännu någre män, bevakade af krigsmän, -hvilka der väntade sin dom, och nu först, på -Flemings befallning, till honom framfördes. Desse -voro prester från de kringliggande socknarne, hvilka, -långt ifrån att intala sina socknebor lugn och fridsamhet, -just hade manat dem till uppror. Af fruktan -att Sigismund skulle gynna katholska läran, -hade de slutit sig till hertig Carls parti, och voro -ofta de ifrigaste förkämpar för läran att ”orätt -med våld vräka”, som uttrycket föll sig. -</p> - -<p> -Fleming hade låtit hemta dem, hvilka ej redan -voro tillstädes vid bondhären. Främst i spetsen -inträdde nu herr Simon Johannes Slurk, med -stolta steg och ställde sig inför Fleming, med ett -utmanande utseende, i det han sade: ”Herr Klas, -är eder icke nog att söla edra händer uti tusendes -<a id="page-154" class="pagenum" title="154"></a> -blod, viljen J ännu förgripa eder på herrans tjenare?” -</p> - -<p> -”Djefvulens tjenare ären J, och icke herrans”, -ropade Fleming med vredgad röst, ”och vakter och -ser eder före, att det icke må gå eder, som med -presten i Rautalampi, den jag nu håller fången, -och om än bönderne hafva sluppit fria, så är dock -eder dom ännu icke fälld; de voro fåren, J de -falske herdarne. Att jag släppt dem, har jag gjort -af christeligt medlidande och för att skona oskyldigt -blod, ehuru både mig och krigsfolket alltför -mycken anledning är gifven, att icke längre hafva -fördrag. Längesedan hade jag kunnat låta nedlägga -dem allesamman, men bland dem funnos -oskyldige, som blifvit förledde, och jag har haft -betänkande vid att deras blod skulle gjutits med -de skyldiges, och jag har blott velat straffa de -förrädare, som dem förledt. Såsom röfvare och -själamördare hafven J förfört eder hjord, att de -nu äro slagne och nederlagde. Eder hade tillkommit -att lära folket lefva som kristne män, och -J hafven lärt dem att blifva förrädare mot sin -konung och ed.” -</p> - -<p> -Men Johannes svarade: ”Är icke bonden -en menniska, skall icke äfven han äga rätt att -befria sig från öfvervåld och tyranni. Herr Klas, -också J skolen engång komma att stå inför Guds -dom, huru viljen J då svara för allt det myckna -blod och elände, som J öfver detta land dragit. -Då hjelper eder icke edra många höga embeten.” -</p> - -<p> -”Svaren blott J, herr Johannes Slurk, för edert -samvete, med Gud vill jag hoppas att kunna svara -<a id="page-155" class="pagenum" title="155"></a> -för mitt, och tror stadeligen att de mångas blod, -det jag nödtvungen gjutit för min konung och min -trohet, icke skall falla på mitt hufvud, utan på -dens, som allt detta elände vållat, och på dem, -som varit uppviglare och förfört den okunnige -allmogen. Och just J, herr Johannes, som här -pöser inför mig, liksom om det vore prestens kofta, -och icke hans hjerta, som gjorde honom helig, J -hafven varit en af de värsta.” -</p> - -<p> -Äfven med presterne blef slutet af förmaningen -detsamma, som med bönderne. Mot högtidligen -afgifvet löfte om att hädanefter förhålla sig -troget och stilla, fingo de alla sin frihet att återvända -hem, endast herr Johannes Slurk straffades -med att få hos sig en mängd knektar förlagde, -emedan han ej ens nu visade någon håg att foga -sig. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-18"> -XVII. -</h2> - -<p class="noindent"> -Det led mot våren. Klas Fleming hade återkommit -till Åbo, sedan nu äfven de många spridda -uppresningarna i olika trakter af landet efterhand -blifvit dämpade och strängt bestraffade. Hertig -Carl och hans anhängare utöste nu öfver Fleming -all deras vredes bitterhet. Köttmånglaren, blodhunden, -voro de vanliga benämningar, hvarmed -han omtalades, och hvarje i striden fallen bonde -omtalades, som ett nytt bevis på hans blodgirighet -och tyranni. -</p> - -<p> -I ett bref från denna tid säger Fleming huru, -<a id="page-156" class="pagenum" title="156"></a> -oaktadt böndernes löfte att förhålla sig stilla, de -dock, eggade af prester och andra hertigens ombud, -åter rest sig, huru de vildt härjat och huru -de sedan i striden mot krigsmännen kommit till -korta, och beklagar bittert, att sålunda många hundrade -menniskor blifvit ihjälslagna, hvilka, om de -icke blifvit förledde, skulle hafva i lugn sutit i sina -hem. En af hertigens män yttrar härvid med -salfvelse: ”se huru många herr Klas sjelf säger -sig hafva slagit ihjäl!” -</p> - -<p> -Som vanligt hållande alla styrelsens trådar i -sin hand tillbringade Fleming nu en kort tid i -Åbo under arbete åt många håll. Otaliga bref, -som ännu finnas qvar, bevittna hans rastlösa nit -och verksamhet, och deraf ganska många uppsatta -och skrifna af hans egen hand. Huru många -herrar kunde på denna tid göra detsamma, och -dock talar man sällan om Klas Fleming, utan att -orda om hans brist på bildning. Utgifvaren af -en stor samling svenska urkunder, säger: ”Man -nekar ej att Klas Fleming var mycket obildad, -men ej i jemförelse med sina embetsbröder. Stilen -är vida bättre än mången af rådsherrarnes i hans -tid.” -</p> - -<p> -Efter slutadt dagsarbete inträdde han en afton -till fru Ebba, för att en stund i förtroligt -samspråk glömma dagens ledsamheter. Fru Ebba -omnämnde nu, att hennes döttrar jemte Sigrid slutat -sitt arbete med mattan, och omtalade dervid -de ord, som mäster Sigfrid tidigare hade fällt -om den och hvilka förekommit alla fruntimren -så olycksbådande. -</p> - -<p> -<a id="page-157" class="pagenum" title="157"></a> -”Ja”, sade Fleming, ”detta påminner mig om, -att äfven jag blifvit hotad med trollskott. Kära -min Ebba, håll du väl vård om att ingen får lugga -mig, ty derpå beror alltihop. Emellertid måste -jag nu, till en början, ta bort min lugg ifrån din -vård, ty utan den kan jag väl ändå svårligen -resa, och jag måste i morgon företaga en färd -österut, i angelägenheter i konungens och landets -tjenst. Unge herr Enevald Fincke torde jag medtaga. -Han har redan engång visat sig villig att -för min skull göra sig möda, om än den saken -var ett lappri. Han är dock en konungens man. -Krångliga tider att lefva uti för mången. Vår konung -och herre hotar, som rätt och tillbörligt är, -med strängt straff en och hvar, som sällar sig till -förrädarne och är upprorisk, och hertigen vrider -och vränger och hotar äfven med strängaste straff -alla förrädare. Men i hans mun betyder en förrädare -den, som är sin laglige konung huld och -trogen. Menniskorna synas ej veta, hvartut de -skola luta sina hufvuden; luta de det åt höger, så -göra de mot tro och ära och hotas med straff af -hans konglig majestät, luta de det åt venster, så -sker dem samma hotelse af hertigen. Men mig -synes, att hufvudet dock må veta hvad samvetet -säger, och detta kan väl ej föra mer än ett tal.” -</p> - -<p> -”Blir resan långvarig för dig, min herre och -man?” -</p> - -<p> -”Troligen icke, jag måste skynda hit åter. -Flottans utrustning börjar brådska, att den må -vara i skick att begagnas i hans kunglig majestäts -tjenst. Det blir snart vår.” -</p> - -<p> -<a id="page-158" class="pagenum" title="158"></a> -”Måste du nödvändigt göra denna resa? Jag -vet ej hvarföre den skrämmer mig. Du har så -mången gång varit ute för farlighet, jag rädes du -slutligen ej kommer med lifvet från dina färder.” -</p> - -<p> -”Nå, i sanning, jag tror att min Ebba vill -stänga mig i kakelugnsvrån.” -</p> - -<p> -”Och mången gång har du gått ut i farlighet; -och en gång kan väl faran drabba!” -</p> - -<p> -”Vore det än så, så går jag äfven denna gång -i konungens ärender. Men nu är ju allt fredligt -och ingen fara för handen. Dock skulle det än så -vara, så skulle jag alltid med öppet sinne gå den -emot, ty lifvet har aldrig varit mig så kärt, som -själens salighet och äran. Men”, tillade han -leende, ”hvartill sådana allvarliga ord, som äro -alldeles för mycket nu. Det är ju blott på en -kort resa jag far.” -</p> - -<p> -Följande morgon afreste Klas Fleming; fru -Ebba stod länge och såg efter honom och sade -slutligen: ”Ebba Stenbock, Klas Flemings maka, -är hon ett barn, som gråter när sköterskan går i -nästa rum.” -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-19"> -XVIII. -</h2> - -<p class="noindent"> -Doft gick ett rykte ut öfver landet. Klas Fleming -är död, hviskades det först tyst, hemligt, -från mun till mun, liksom om ingen velat uttala -ordet, af fruktan att den väldige ännu skulle uppstå -och straffa den, som om honom talat osanning. -Snart blef ryktet högljuddare och tusende -<a id="page-159" class="pagenum" title="159"></a> -tungor omtalade nu nyheten. Hertig Carls anhängare -jublade, och hertigen sjelf skref: ”Vi förnimme -att Gud hafver den blodhunden Klas Flemings -grofva missgerningar straffat och honom genom -en hastig afgång uti sin grymhet falla låtit.” -</p> - -<p> -Konungens trogne åter klagade, ty deras och -den kungliga sakens starkaste stöd var krossadt, -och ingen kände sig ega en kraft, som kunnat ersätta -hans, den oböjliges. Bittert klagade en af -Finlands ädlaste män: ”Gud allsmäktig hafver tagit -hans herrlighet ifrån denna onda verlden, -hvars själ Gud evinnerligen hugsvale.” Alla stodo -som förlamade af ett åskslag. Den store, den mäktige -anden hade fallit, han, som brutit sin väg -rakt som viggen genom trädet, orörd af smicker, -löften och hotelser, orörd af tadel och hån, blott -lydande hvad han ansåg för rätt. Eller såsom -en af hans fiender om honom klandrande uttryckte -sig: ”Herr Klas var en enfaldig man, som ej förstod -sig på annat, än att gå raka vägen fram”, -ett tadel, jemngodt med det skönaste beröm. -</p> - -<p> -Allmänna sägen var, att Klas Fleming dött -af trollskott från Österbotten. Några stämmor höjde -sig, som påstodo att hertig Carl låtit förgifva honom; -alla voro öfverens derom, att han fallit för -ett hemligt nidingsdåd. -</p> - -<p> -Utan fruktan vågade nu alla skymfa den fallne. -Icke allenast hertigens anhängare sågo sig nu -hafva fritt spel, men äfven många, som hittills -tvekat hvilket parti det vore säkrast att luta sig -till, hopade nu öfver den döde alla skymford, alla -lögner och beskyllningar, för att sjelfva fria sig från -<a id="page-160" class="pagenum" title="160"></a> -misstanken att hafva hållit med honom. Och ända -till vår tid har ett återskall trängt af den dom, -som öfver den store döde fälldes af hans fiender; -ty snart blef en tid då hvar och en, som velat -freda hans minne, nödgades tiga för att icke på -sig sjelf fästa en farlig uppmärksamhet. -</p> - -<p> -Men historiens dom revideras stundom. Ur -archivernas damm framdragas åter gömda och -glömda handlingar, som undgått den förödelse, -hvilken oftast drabbar det besegrade partiets skrifter. -Ändteligen hafva de skuggor börjat skingras, -hvilka man hopat öfver Klas Flemings minne. -</p> - -<p> -Det blef Enevald Finckes sorgliga uppdrag, -att till Fru Ebba frambära den sista helsningen -från hennes make: ”Kort blef den tid honom unnades -till beredelse”, sade denne, ”men han syntes -ock genast beredd, när han anade att det var -döden som nalkades. De sista jordiska omsorger, -som sysselsatte hans herrlighet, voro tanken på -huruvida han kunde få se hos sig eders frudöme, -”min kära och älskeliga maka och mina kära barn.” -Lugnt och förtröstansfullt var det samtal, han -förde med presten, som han låtit kalla. Hans sista -ord voro: ”Gud, konung, maka och barn.” -</p> - -<p> -Fru Ebba satt blek och tyst. Om hon hörde -hvad som talades, visste man ej. Endast på fållarna -af doket, som betäckte hennes hufvud, kunde -man märka en darrning. Hennes döttrars omsorger, -sonens hjertliga ord, intet syntes kunna väcka -hennes uppmärksamhet. Endast då Johan Fleming, -hennes unge, ridderlige son, kom för att säga -henne farväl, då han skulle resa för att åtfölja -<a id="page-161" class="pagenum" title="161"></a> -sorgetåget till Åbo, då slöt hon honom under våldsam -rörelse till sitt bröst. -</p> - -<p> -Långsamt rörde sig tåget framåt. Rastade, -som till ståten hörde, länge på hvarje hviloställe. -Mat och dryck skonades icke. Flera tunnor -öl, åtskilliga får, dussintals harar och fåglar, -fläsk utom mångahanda andra slags matvaror förtärdes -hvarje dag. Det var som om en furstlig -person skulle, enligt tidens sed, blifvit beledsagad -till sitt hvilorum. Slutligen hann sorgetåget dock -Åbo. Den döde skulle här bisättas, till dess allt -hunnit ordnas för begrafningen, som skulle ske i -Pargas kyrka, under hvilken godset Qvidja lydde. -</p> - -<p> -Kring den på en katafalk hvilande likkistan, -hvars lock var aflyftadt, stodo fru Ebba och hennes -döttrar, jemte andra adeliga fruar, anförvandter -till den hädangångne. Alla till saken hörande -ceremonier voro förrättade. Sorgetåget aflägsnade -sig till de rum, der mat och dryck för gästerna -var anrättad. Äfven Johan hade åter intagit sitt -rum i tåget och följt bort dermed. Nu skulle äfven -fruntimmerna gå att intaga sin plats i sorgrummen. -De gråtande flickorna medfördes af de -andra fruntimmerna, men fru Ebba gjorde en vink -med handen att hon önskade qvarstanna. Hon lemnades -slutligen allena. Nu lutade hon sig ned öfver -den döde och brast i en häftig och våldsam -gråt. Dock icke länge lemnade hon sig åt detta -utbrott. Snart reste hon sig åter, lade sin hand -på den dödes bröst och sade: ”Död hafva de nedlagt -den ädlaste, men hans anda skall lefva. Må -du i himmelen höra mitt löfte. Svag är min qvinliga -<a id="page-162" class="pagenum" title="162"></a> -hand, svagt är mitt sinne, som hittills endast -slutit sig till sitt stöd; men här lofvar jag heligt, -vid detta stoft, som en niding skiljt från den ädlaste -själ, som bott i mensklig hydda; här lofvar -jag att ditt verk icke skall falla, så länge en -qvinnas hand kan hålla det oppe. Må din ande -gifva mig den styrka, jag behöfver. Aldrig, så -länge jag förmår något, skall din mördare ohelga -din hvilostad med sitt välde — aldrig, om Ebba -Fleming <em>kan</em> hindra det.” -</p> - -<p> -Nu reste sig fru Ebba och lemnade kyrkan -med jemna steg. Den bittra, tröstlösa sorgen syntes -hafva gifvit vika. Hon framgick med säker -hållning och uppfyllde med lugn och ordning sin -plats som värdinna för en talrik mängd gäster. -</p> - -<p> -Sedan de sorgliga högtidligheterna voro förbi, -började fru Ebba sjelf att påskynda sin sons afresa -till Polen. Honom tycktes nu tungt att lemna -sina kära i deras sorg, men fru Ebba ville att ynglingen -skulle i den yttre verlden förströ sitt sorgliga -sinne. Dock ansåg hon att han borde till -konung Sigismundus frambära sin faders sista helsning -och tillika förklara sin egen beredvillighet, -att egna sig åt hans tjenst. Dertill skulle han -redogöra för förhållandena i Finland och bedja -om undsättning för dem, som höllo konungens -sak oppe. Midsommardagen afreste unge Johan -Fleming. Med tungt hjerta lemnade han mor och -systrar i ett oroligt land, utsatta för möjligheten -af ett anfall af hertigen. Dock hoppades han att -hertigen ej skulle våga lemna Sverige, af fruktan -för att konungen emellertid kunde inträffa der. -<a id="page-163" class="pagenum" title="163"></a> -Ännu tyngre var skiljsmessan för fru Ebba och -hennes döttrar, och de anade dock icke att intet -återseende skulle dem förunnas. -</p> - -<p> -För den unge, som beger sig ut i verlden, -med hjertat fullt af lysande och glada förhoppningar, -skingras snart nog alla mörka tankar. -Ett utmärkt vänligt emottagande vid hofvet, konungens -nåd och alla sköna damers välvilja, mötte -den unge, älskelige sonen till honom, som varit -det trognaste och mäktigaste stödet för konungens -makt i hans fädernerike. Sigismund utnämnde -genast unge herr Johan Fleming till sin kammarherre, -och hoffolket täflade om att visa honom -artighet. -</p> - -<p> -Då nu efter Flemings död endast fruntimmer -funnos qvar i sorgehuset, och dertill förhållandena -blefvo allt osäkrare och mera hotande för -Finland, ville Peder Banérs föräldrar icke längre -qvarlemna honom der, utan begagnade en lägenhet, -som yppade sig, att återhemta honom hem. -Peder öfverraskades af påbudet att komma hem. -Far och mor och syskon voro kära, men att fara -från Åbo, det hade dock sina bekymmer. Johan -var nu väl borta, och det var allt ledsamt, men -att lemna Hebla isynnerhet, var högst tråkigt. -Då Peder knotade sade Hebla: ”Veli, Veli”, och -utan att hon tillade mera, förstod Peder hennes -mening, och bjöd till att lugna sig. -</p> - -<p> -Med outtröttlig ifver arbetade fru Ebba på -fästningsverkens noggranna iordningställande och -slottets provianterande, emedan ett anfall af hertigen -fruktades. Hon anordnade allt på det noggrannaste, -<a id="page-164" class="pagenum" title="164"></a> -ställde försvarsanstalterna i det bästa -möjliga skick. En stor förändring syntes hafva -föregått hos henne. Den milda qvinnan, alla nödlidandes -hjelperska, som så ofta försonande trädt -emellan, då herr Klas varit nära att låta sin vrede -drabba, hon stod nu som en djerf och kraftfull -borghöfding i spetsen för krigarne, och ledde försvarsanstalterna. -Det bästa manskapet inkallade -hon till slottets försvar, och inbjöd sig till råd -och biträde de pålitligaste höfdingarne. Och Flemings -enka åtlyddes. -</p> - -<p> -Herr Erik hade, jemte andra krigsöfverstar, -varit sysselsatt att vidmakthålla ordning bland -knektarne, och tillhålla dem att ej betunga allmogen -mera, än oundvikligt var, och att qväfva -uppror och oordningar, som ännu här och der utbröto. -Djupt och af redligt hjerta, sörjde han Flemings -död, så väl för den oersättliga förlust, som -drabbat konungens sak, som för den enskildta -vänskap, han hyste för sin höge vän. Han skulle -nu gerna hafva återfört Siri hem, sedan lugnet -tycktes temmeligen återstäldt och ej heller biskopen -mera syntes erna göra någon sak af Siris föregifna -öfvergång till katholicismen; men Karin och -Hebla bådo så hjertligt att hon måtte qvarstadna, -dem till tröst och trefnad, att han ej ville motsäga -dem. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-20"> -XIX. -</h2> - -<p class="noindent"> -De unga flickorna voro glada, att stundom -få utbyta slottets tjocka murar och små fönster, -<a id="page-165" class="pagenum" title="165"></a> -emot det vackra Qvidjas parker och lundar. Äfven -fru Ebba sjelf reste någon gång ditut, för att -låta ordna sin herres graf. Hon ville icke låta -flytta hans stoft bort från Åbo, innan allt vore -färdigt. I Pargas kyrka hvilade redan förut hans -fader, herr Erik Fleming; invid dennes stora grafsten -skulle nu grafven muras för herr Klas och -anläggas så, att äfven fru Ebba sjelf der med tiden -finge hvila. Äfven skulle ett monument uppsättas -öfver grafven. -</p> - -<p> -På Qvidja reste sig ett högt gråstenstorn; -det qvarstår der än i dag som en skepnad från -forntiden, och talar om den tid, då Klas Fleming -och hans ädla maka brukade vistas derinom. Men -i de rum, derifrån ofta Klas Fleming, enväldigare -än mången konung, styrde Finland, der gnaga nu -råttorna på de rika sädesförråderna från Qvidjas -vidsträckta åkrar. -</p> - -<p> -De första årtiondena af detta sekel stodo ännu -de tvänne rum, som utgjorde tornets tredje våning, -i gammaldagsdrägt. I de djupa fönsternischerna -funnos stolar med Adam och Eva broderade, jemte -kunskapens träd, på hvarje dyna. Färgerna voro -urblekta, och det hela såg ut som om det kunnat -vara en återstod af dessa rums utseende för 200 -år sedan. -</p> - -<p> -Gerna älskade man då att tänka det här, i -dessa rum, en gång vistats den mäktige Klas Fleming, -den stolta Ebba Stenbock, deras unga, glada -döttrar och den ridderlige, ädle, unge Johan Fleming; -han, hvars korta lefnads sorgliga slut blifvit -en af de sägner, som barnet redan hör med -<a id="page-166" class="pagenum" title="166"></a> -andlöst deltagande, och som sedan bo i hjertat, -så länge det kan klappa varmt. -</p> - -<p> -Herr Erik Liljeholm vistades ofta med de -unga flickorna på Qvidja, såsom deras stöd; stundom -fick då Enevald Fincke äfven göra der ett -besök och var hos alla de unga en välkommen -gäst. Hebla påstod att han bestämdt var den -vackraste af alla de unge ädlingarne i Åbo. Karin -skrattade åt hennes barnslighet, Siri teg och -rodnade och sade ingenting. -</p> - -<p> -Då hände väl att Hebla skrattade och påstod -att Siri var ond på unge herr Enevald. Siri hade -ej ens åt de båda systrarna anförtrodt sin hemlighet. -Nu brydde henne Hebla åter: ”Du är bestämdt -förtretad på honom, du vill ju knappt tala med -honom. Och han, som är så vacker, så ståtlig. Och -hur han dansar, och hur han tumlar sin häst. Nej, -i sanning, nog syns det ändå på dem, som vistats -i utlandet; de ha annan syn med sig, än våra -dabbiga finnar.” -</p> - -<p> -”Nå, tråkiga äro ni båda två. Ingendera säger -ett ord”, fortfor Hebla om en stund. ”Har -han kanske icke varit nog artig emot jungfrurna?” -</p> - -<p> -”Artig, det är han visst alltid”, svarade Karin, -”och visserligen en hygglig ung junker, och galant -och förekommande. Men jag vet ej huru han, -när han är som artigast, förefaller mig som om -han ville ställa en i glasskåp likt en helgonbild. -Hans hustru ville jag åtminstone aldrig bli.” -</p> - -<p> -Hebla skrattade. ”Nå hvad har du emot att -vara ett helgon och sitta i glasskåp och dyrkas -och se alla karlar för dina fötter?” -</p> - -<p> -<a id="page-167" class="pagenum" title="167"></a> -”Nej jag vill vara en menniska med lif och -rörelse, och få uträtta något, som gör mig och -andra meniskor nytta och glädje. Icke ville jag -vara en helgonbild, som man knäböjer för, men -som ändå i det hela ej är något annat än en påklädd -docka i sin ägares hand.” -</p> - -<p> -”Bäst man talar om trollet så kommer det”, -utropade Hebla. ”Der kommer han ju nere på -vägen. Siri, Siri, hvad rodnar du nu åter så orimligt! -Jag tror presist att du icke vore så emot att -komma i glasskåp. Men hvem är den andre herrn, -som följer honom?” -</p> - -<p> -”Det är ju min far”, sade Sigrid. -</p> - -<p> -”Honom igenkänner ej Hebla, men väl den -unge herrn”, skämtade Karin. ”Men i sanning, -Hebla, du pratar mycket mer än en ung flicka -bör tala.” -</p> - -<p> -”Nå ja, något måste jag väl också få prata om! -Tacka vill jag när Peder var här, då fick jag med -honom slabbra bäst jag ville. Men nu skall allt -vara så klokt, kantänka, när man talar med stora -syster. Men pratar jag för mycket, så förpratar -åtminstone Siri sig icke, det är då säkert.” -</p> - -<p> -”Derföre är också Siri dubbelt klokare än du. -Siri pratar icke mycket, men derför säger hon -också icke så många dårskaper som du.” -</p> - -<p> -Hebla neg. ”Tackar ödmjukast. Ja, och moraliserar -ej heller så förnuftigt som du! Men kom -nu, så gå vi ned. Herr Erik kommer ju gerad -hit. Herr Enevald syns gå in i fogdbyggningen. -Nå, nog vet man att han måste borsta dammet -af sina fötter, fast ej vägen från stranden är lång.” -</p> - -<p> -<a id="page-168" class="pagenum" title="168"></a> -Siri hade stått och sett utåt vägen, men så -gerna hon än velat, så gick det ej an att springa -emot Enevald. Nu, sedan denne lemnat herr -Erik, var Sigrid som en fågel utför trapporna och -hann ännu helsa sin far på gården. -</p> - -<p> -”God dag, min lilla flicka. Se så rask och -glad du ser ut. Allt rödare bli dina kinder här -på Qvidja. De syntes mig hafva bleknat en smula -i våras. Men nu kommer jag för att hemta jungfrurna -och dig till Åbo. Fru Ebba längtar efter -sina döttrar.” -</p> - -<p> -Under detta tal hade herr Erik och Sigrid -hunnit in. Nu inträdde äfven Enevald. Sedan -han helsat Kathrina och Hebla vände han sig till -Sigrid, som stod blyg bredvid sin far, och då han -tog hennes hand för att helsa, märkte hon i hans -handtryckning så mycken mening, att hon rodnade -ännu mycket djupare. -</p> - -<p> -Nu tog herr Erik till orda och sade, att fru -Ebba önskade, det de unga skulle komma till staden. -”Hennes frudöme rädes att hertig Carl dock -möjligen ännu i sommar, kunde komma för att -belägra fästet, och han kunde väl lätt skicka en -liten galeja hit ut i skärgården, för att kapa bort -det fagra bytet härifrån Qvidja, och sedan hålla -det som en gisslan att dermed tvinga henne till -eftergift. Hon längtar nu ock mycket efter att -hafva sina unga döttrar omkring sig.” -</p> - -<p> -”Ja, vi komma genast”, svarade straxt Hebla, -och Karin tillade: ”Herr Erik, vill ni väl utdela -befallning om slup och roddare?” -</p> - -<p> -”Vi äro just hitkomne, Enevald Fincke och -<a id="page-169" class="pagenum" title="169"></a> -jag, för att exportera jungfrurna lämpligen till -staden.” -</p> - -<p> -”Men säg mig”, utbrast Hebla, ”Arvid Eriksson -är ju kommen. Är han allt lika glad? Det skall -bli roligt att få någon att skämta med! Alla äro -här så högtidliga och tråkiga.” -</p> - -<p> -”Tror jungfru Hebla att en gammal karl, som -har vigtiga förrättningar, skall hinna med att -mycket bry sig om en så der liten jungfru?” -</p> - -<p> -”Liten, alltid liten, jaha, just som det vore så -vackert om jag vore så lång som J, herr Erik; -ja det vore rätt, det är visst, låt se att hur liten -jag än är, skall han nog prata med mig. Gammal -karl! ja hvad sen, han är glad och icke en -sån der trumf, som ni alla med edra kyrkminer. -Farkär var än mer gammal han, men nog höll -han ändå af sin barnsliga Hebla”, och så trillade -stora, klara tårar ur hennes lifliga, blå ögon. -</p> - -<p> -Arvid Eriksson Stålarm, af Sigismund tillsatt -att öfvertaga högsta befälet i Finland, hade inträffat -i Åbo. Han hade just låtit anmäla sig till -besök hos fru Ebba, då de unga flickorna nyss -inträffat på slottet. -</p> - -<p> -Mötet var i början något stelt. Arvid Eriksson -hade visserligen stått i skyldskap till hennes -make, genom sitt gifte med Elin Fleming, men -emellan riksmarsken och Arvid Eriksson, hade på -sednare tider rådt ett spändt förhållande. Stålarms -vänliga och fryntliga väsende tillät dock ej -fru Ebba, att länge vara honom obenägen. Sedan -de en stund samtalat, sade Stålarm: ”Eders frudöme -ville nu låta gömdt vara glömdt. Knottrade -<a id="page-170" class="pagenum" title="170"></a> -jag ibland mot herr Klas, så kunnen J vara viss -på, att han icke gaf mig sämre igen. Men i ett -afseende stämde vi dock alltid öfverens, och det -var i vår trohet mot vår konung. Väl kunde man -mången gång bli flygande ond på honom; men så -lofvade han ock slå hufvu’t af mig, och så var det -qvitt, det ena med det andra. Och nu, ädla fru, -har jag äran vara eder riddare och denna unga -dames (här böjde han lätt ett knä för Kathrina) -och ber jag eder icke försmå mig, sådan jag här -synes. Sköna damer ha i mig alltid haft en trogen -tjenare.” -</p> - -<p> -”Ändå jag då, mig låtsar käre farbror alls icke -om”, sade Hebla, som i detsamma hoppade fram. -”Har då käre farbror alldeles glömt mig?” -</p> - -<p> -Arvid Eriksson betraktade henne ett ögonblick, -tog henne derpå med båda händerna om lifvet, -lyfte opp henne och kysste henne. ”Se på att du -blifvit så stor, att jag knappt känt igen dig, yrväder. -Men nog får du ännu äta några kakor bröd, -innan du växer helst så der högt. Och förr än -du blir åtminstone så lång, lär väl ingen ung herre -ens böja knä för dig, än mindre gamle Arvid -Eriksson.” -</p> - -<p> -Fru Ebba log svagt. ”Ack herr Arvid. Tiden -är för sorgelig att skämta nu.” -</p> - -<p> -”Ånej, käraste eders frudöme, ju sorgligare -tid, ju bättre behöfs skämtet. Intet blir bättre -med att sitta i knuten och gråta. Herr Klas är -borta, och en pelare var han, det må jag säga på -hans mull; men visst vilja vi dock se till att ej -hertigen får klösa öronen af finska björnar. Jag -<a id="page-171" class="pagenum" title="171"></a> -tänker väl han för i år icke skall våga nässja hit; -men hur det än går, skulle man än råka i hans -klor, så må man då gladeligen slå sitt lif i backen -för sin kung och sin heder. Dock vill jag tro -att räfven ej vågar springa ut ur kulan i år, ty -han kan ej veta hvad stund vår laglige konung -och herre sjelf infinner sig i sitt rike, och då vet -hertigen nog att hans välde skulle ta ett snöpligt -slut, om han ej vore hemma sjelf för att vakta -det. Och gifve Gud att hans majestät redan vore -kommen till sitt arfrike, att försvara sitt land och -sin krona.” -</p> - -<p> -Oaktadt Stålarms ankomst, fortfor dock fru -Ebba att vara fullt verksam, egentligen med provianteringen. -Hennes ögon voro oaflåtligt vaksamma. -Tidigt och sent var hon i rörelse, öfverallt -såg hon med egna ögon, hvarje råglår som -fylldes, hvarje köttunna, hvarje brödspett höll hon -räkning på och eftersåg att allt skulle vara godt -och ordentligt förvaradt, så att besättningen ej -behöfde lida, hvarken af knapp, eller dålig föda. -Öltunnorna fylldes med godt öl, maltet eftersågs -att det icke fick unkna. Några af de unga flickorna -åtföljde henne vanligen på hennes vandringar -inom slottet, oftast var det Sigrid, och hon -blef snart väl underrättad om allt hvad i slottet -fanns, och om alla anstalter, som vidtogos till dess -befästande och försvar. Härunder blef hon allt -mera känd af folket i slottet, eller huset, som det -kallades, och de gamle, uttjente, gråa krigare, som -hade sig anförtrodda åtskilliga af de fredliga befattningarna -inom slottet, sågo alltid vänligt efter -<a id="page-172" class="pagenum" title="172"></a> -den unga flickan, der hon så stilla gick sin väg -fram, logo godt i sina gråa skägg när hon talade -vid dem, eller vänligt hjelpte dem att utfundera -något godt sätt att ordna hvad dem ålåg, eller -hemtade ett stop öl åt en gubbe der han stod i -sommarhettan och mätte in den dammande rågen -eller dylikt. -</p> - -<p> -Under konung Johans tid, hade en ny mur -blifvit uppförd i halfrundel neromkring slottsträdgården -på uddens yttersta spets, sålunda att man -kunde gå omkring den ytterom, när ej vattnet var -högt. Äfven denna eftersågs nu, att intet fel skulle -vara derpå, ehuru ifrån den plats, som af muren -inhägnades, icke fanns någon port till slottet. En -liten lucka i muren, anbragd för att derigenom -kunna utsopa ogräs och stök ur trädgården, eftersågs -äfven, beslogs fastare och fastgjordes genom -en hake, som ej kunde öppnas af någon annan än -den, som dertill kände mekaniken. Åt denna sida -vette endast det gamla slottets höga tjocka väggar -och här och der högt uppe någon liten glugg, men -fru Ebba ville icke lemna något försigtighetsmått -oiakttaget. -</p> - -<p> -Åter en dag gjorde fru Ebba, åtföljd af Sigrid -och en gammal tjenare, sin rund för att efterse -om några arbeten, dem hon anbefallt, blifvit -rätt fulländade. Vid en vändning omkring ett -af slottstornen emot trädgården, mulnade hennes -blick, och hon sade: ”Gamle Hans, hvad betyder -detta, der står ju ännu rönnen, som jag befallte -dig låta nedhugga.” -</p> - -<p> -”Ack”, utropade Sigrid, ”måste den bort. Den -<a id="page-173" class="pagenum" title="173"></a> -är så vacker, der den rotat sig mellan stenarne -och synes minsann nog ha svårt att slå sig ut, -med så litet mull, som den kan finna der.” -</p> - -<p> -”Den kan ej få stå, den kunde bli en hjelp -för någon som ville klättra opp här mot muren, -och derofvanföre är en glugg att krypa in igenom. -Gluggen har visserligen galler, men äfven det är -af tiden något angripet och icke att lita på, och -kan nu icke alldeles snart blifva ersatt med ett -nytt. Man får ej försumma ens den ytterligaste -försigtighet.” Derpå vände hon sig åter till Gubben: -”Nå Hans, hvad betyder det att rönnen -ännu står qvar?” -</p> - -<p> -Hans stod ödmjukt och höll i handen sin -mössa, hvilken han vred och vek i många bugter. -Slutligen sade han: ”Nådige fru, det vill ej gå -att hugga ned den rönnen.” -</p> - -<p> -”Det vore besynnerligt. Skaffa hit en karl -med en god yxa, jag tror det skall vara snart -gjordt.” -</p> - -<p> -”Förlåt, eders frudöme, men tillåter eders -nåde mig att säga huru det hänger ihop med -den rönnen?” -</p> - -<p> -”Nå, så säg då.” -</p> - -<p> -”Jo, nådiga fru, det var så, att det fanns engång -en herre, som var en stor och mäktig konung, -men sen blef han en stackars, fattig fånge; det -var nyss efter det herr Thure hade begärt från -Stockholm jern och koppar, för att låta göra -fjettrar åt honom. Han fick dock ibland lof att -gå ut i gången inom hvilken hans fängelse låg, -och då brukade han stå der vid gallret, och såg -<a id="page-174" class="pagenum" title="174"></a> -och såg utöfver slottsfjerden, dit långt bort öfver -vattnet, så långt han kunde se, och då sjöng han -ofta med låg röst, men så vackert att det gick -till innersta hjertat. -</p> - -<p> -En dag, redan den första hösten han var -här, hade jag vakten inne hos honom och han -sade till mig: ”Hans, du har ju alltid gerna velat -göra mig en tjenst, när du kunnat. Här sitter -jag och vet knappt, om det är sommar eller vinter. -Hemta mig dock några gröna blad, när du nästa -gång kommer hit på vakt, om du kan utan att -du dermed gör dig sjelf skada. -</p> - -<p> -Nästa gång jag skulle på vakt i kung Eriks -fängelse, stack jag i min ficka några gröna löf, -och några rönnbär, efter jag just gick förbi en -rönn. Jag hade gerna tagit en blomma med, men -det var höst och fanns ej mera blommor. Och -så lade jag alltsammans dit opp vid jerngallret, -ty jag visste att han den dagen skulle på förmiddagen -slippa dit ut. Jag var så rädd, att någon -skulle taga bort det gröna innan han kom; men -det var så litet och låg så tätt tillsamman i ett -hörn af gluggen, så att ingen kom att tänka på -att det kunde vara ditlagdt för hans skull, och så -fick det vara. -</p> - -<p> -Jag stod på post vid dörren när han kom -ur sin kammare, åtföljd af vakt, som äfven stadnade -nere vid dörren. Han gick genast fram till -fönstret och såg ut åt sjön och suckade, så tungt -och så djupt, att det gick genom min själ. Med -detsamma varsnade han de gröna bladen och rönnbären, -och tog dem, och kastade en vänlig blick -<a id="page-175" class="pagenum" title="175"></a> -på mig, der jag stod vid dörren. Och han lutade -sitt hufvud i sina båda händer och småningom -började han sagta sjunga för sig sjelf; det han -sjöng lät som en psalm. Men i en hast rusade -han opp och kastade både blad och bär ut genom -gallret och började att stormgråta. -</p> - -<p> -Nästa vår såg jag mellan stenarna här detta -rönnträd, det var då en späd planta. Jag vårdade -det och fyllde mull derpå, att det skulle -kunna växa, och när den olycklige åter stod vid -gluggen, föll hans öga derpå, och han nickade -vänligt åt mig, som stod här nere. Och den lilla -plantan syntes mången stund vara honom till tröst. -Jag såg huru han, så ofta han slapp ut i gången, -stod och såg på plantan, och hur nöjd han blef -när ett nytt blad skjutit ut. Jag fick aldrig mera -vakten i hans rum; jag tror man ansåg mig vara -för god emot honom. -</p> - -<p> -Snart hafva trettio år förgått sen den tiden. -Mitt hår har blifvit hvitt och jag duger ej mer -till annat, än se efter att ej råttorna äta opp brödet -för knektarne. Jag har varit borta härifrån -tidtals, men hvarje gång jag återkommit, har jag -gett mull åt och vårdat kung Eriks rönn. Se, den -är ändock så smal och gänglig och har ej en sådan -fyllig krona, som rönnar bruka. Han, som -planterade den, hade ej heller någon krona, fast -han var född dertill. Men med sin smala stam -pekar den dock opp till fönstret, der kung Erik -brukade stå. Jag har ock bjudit till att rigta -den ditåt. Nådiga fru, jag kan icke förstöra det -trädet!” -</p> - -<p> -<a id="page-176" class="pagenum" title="176"></a> -Fru Ebba var rörd. Slutligen sade hon, liksom -vid sig sjelf: ”Kung Erik var en blodig tyrann, -men han har bittert försonat hvad han brutit; -kanske bittrare än han förtjenat”, tillade hon, i -det hon med handen gjorde en åtbörd åt pannan. -”Han var kanske mera olycklig än brottslig. Jag -vet ej hvad jag bör göra. Detta träd sitter hårdt -rotadt.” -</p> - -<p> -”Men”, inföll Siri ifrigt, ”det kan ju böjas åt -annat håll.” -</p> - -<p> -”Svårligen, det är för gammalt.” -</p> - -<p> -Hastigt grep Sigrid tag i en gren, som böjde -sig nedåt, och svängde sig med ett hopp och en -vig rörelse så, att hon kom att sitta på grenen. -Trädet svigtade och böjde sig litet åt sidan. -</p> - -<p> -”Siri, Siri; nå du sagtliga, som ändå kan vara -en sådan der yrhätta. Du är ju ej bättre än -sjelfva Hebla. Tänk om grenen brister.” -</p> - -<p> -”Det vore väl ej så farligt, icke är det så -högt.” Nu hoppade Sigrid ner, och fru Ebba -samtyckte till att låta göra ett försök att böja -trädet i annan rigtning; om nemligen Hans ensam -kunde åstadkomma det, ty hon ville ej göra någon -annan uppmärksam härpå. Gamle Hans skyndade -att anskaffa nödiga verktyg, snören och hvad -annat han ansåg behöfligt. Sigrid grep äfven med -sina händer i tågen och hjelpte af alla krafter. -Stammen böjde sig något, men den var icke djupt -rotad; rötter lösgjorde sig på ena sidan. Med -de öfriga rötterna stod trädet dock fast; men -lutade nu, som om det hade varit färdigt att falla. -I denna ställning fastband gamle Hans det kära -<a id="page-177" class="pagenum" title="177"></a> -trädet vid hakar, som han inslog i remnor på stenarne, -och en ensam tår rullade utför gubbens -bleka kind. Så snart han fann tid dertill, skyndade -han att bära mull på de lösryckta rötterna -och att, så mycket som möjligt, sörja för det hans -skyddsling ej skulle allt för mycket lida af den -behandling den undergått. Gubben måste trösta -sig vid tanken på, att han dock lyckats rädda -trädet från att bli nedhugget; om än det nu blifvit -vridet ur den rigtning, som han helst velat -ge det. -</p> - -<p> -Sigrid hade emellertid helt och hållet tillvunnit -sig den gamles hjerta och han visade henne -sin vänlighet vid alla tillfällen, då han kunde göra -henne någon liten tjenst. -</p> - -<p> -Enevald syntes icke rätt belåten, när han -stundom mötte Sigrid vid hennes vandringar med -fru Ebba. Svårt hade han att med ord göra anmärkningar -öfver att Sigrid var denna följaktlig; -men han sällade sig, när hans tid det medgaf, -alltid till de båda fruntimmerna. Än varnade -han Siri för att icke stiga på en sten, än på ett -löst bräde, eller något dylikt, räckte henne handen -vid hvarje litet ojemnt ställe, och förde henne -sirligt deröfver och frågade henne stundom med -artigt småleende, när fru Ebba ej kunde höra det, -”om det icke fanns någon småsven i huset, som -i dag kunnat följa fru Ebba”, eller något dylikt. -Sigrid var tacksam för hans uppmärksamhet och -vård om henne. Någon gång hände, att hon i sin -själ tänkte, det han ansåg henne allt för hjelplös -och dålig, då han kunde tro henne behöfva all -<a id="page-178" class="pagenum" title="178"></a> -denna hjelp och uppmärksamhet; men den tanken -förjagade hon genast, såsom otacksam och ovänlig. -Så började hon allt mer att nästan känna ett behof -af dessa Enevalds uppmärksamheter och denna -hans vård om henne, och hade väl troligen småningom -blifvit så ovan att sörja för sig sjelf, att -hon verkeligen blifvit beroende af hans hjelp, för -att kunna röras omkring, om icke inträffande händelser -gjort, att hon blef tvungen att lita på egna -krafter. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-21"> -XX. -</h2> - -<p class="noindent"> -Det led mot hösten. Allt tryggare började -man känna sig på Åbo slott för något anfall af -hertigen. En större del af besättningen var förlagd -i staden, men vakthållningen på slottet bestreds -med noggrannhet, och de dertill använda -troppar ombyttes ofta. -</p> - -<p> -En dag sutto i vaktstugan vid ett bord, hvarpå -stod en ölstånka, några man af de för dagen vakthafvande, -men hvilka ännu ej hade sin vakt. En -skotte, en välväxt, spenslig polack och en finne, -hvars knutna, muskelstarka växt antydde en björnnatur, -drucko här i god sämja och syntes ha ganska -roligt, ehuru de föga förstodo hvarandra. Men -polacken pratade och sjöng, skotten berättade sägner -från sitt land, dem kamraterne ej förstodo, -och Matts Koskipää nickade jakande till de andra, -så snart han blott råkade begripa ett enda -ord af hvad kamraterne hade att anföra. -</p> - -<p> -”För f—n, sådan kall smörja”, skrek polacken, -<a id="page-179" class="pagenum" title="179"></a> -sedan han tagit sig en dugtig klunk. Svordomen -uttalades på svenska, men fortsättningen af talet -blef en blandning af finska, polska, tyska och svenska. -”Man kunde nästan tro, att gamle herr Klas -lefde, ty nog är ölet bra nog i sin sort, just sådant -han ville ha det. Det kan man medge, att -visst ville han ge knektarne så godt stackarn hade -att bestå. Men sen man hade fått en klunk af -hans kalla maltsmörja i magen, så fordrade han, -att man skulle vara så flink och förlig, som om det -varit det eldigaste vin han bestod. Åh fy för f—n.” -</p> - -<p> -”Hör han på, munsjör Raborsky”, svarade skotten, -som af hvad polacken talat ej förstått mycket -mer än ett ord, ”låt han bli att kalla herr -Klas för stackare. Det var en karl som kunnat -förtjena att ha en fjäder i sin blåa mössa och -säckpipblåsare framför sig, och ingen skulle ha -sagt, att ej han hedrat den klan, till hvars chef -han hade blifvit född.” -</p> - -<p> -”Ja, då hade han ej heller behöft sina smörjiga -skinnbyxor”, skrattade polacken. ”De hade -minsann kunnat passa åt skottarne att kläda öfver -sina sköldar med, så styfva och grofva de -voro. Pilarne skulle bra ha studsat ifrån dem.” -</p> - -<p> -Skotten for opp och ryckte på sitt stora svärd, -men lugnade sig dock vid en klunk öl; han visste -ej rätt hvad den andre sagt. -</p> - -<p> -”Åh hå”, fortfor polacken, i det han vred på -sina långa mustascher. ”Det var dumt att låta -värfva sig till det här björnlandet. Nog hade det -smakat bättre att dricka söderns vin och bo under -de välluktande citron- och orangeträden, än -<a id="page-180" class="pagenum" title="180"></a> -att smörja i sig finskt öl och låta röka sig som -en sill i dessa fördömda finska pörten; och gräla -med de djuren derinom, för hvar bit man tar af -dem. Men det hade vi, för det de behagade välja -oss till kung ett våp, en isbjörn, som ligger i sin -lya och gör ingenting, sen han väl lyckats sätta -söta fars stalldrängar till vakt öfver oxarne i sitt -hemland.” -</p> - -<p> -Matts hade suttit helt tyst, under det de andre -munhuggits. Nu steg han opp, helt lugnt, -knöt sin jättenäfve under Raborskys näsa, och, i -det han mellan sina sammanbitna tänder mumlade: -”Här skall du få lukta på <em>finska</em> citroner”, -stötte han polackens näsa oppåt så häftigt, att -denne för ett ögonblick blef alldeles förvirrad. -</p> - -<p> -Emellertid gick Matts, lugnt, som om ingenting -förefallit, fram till det lilla fönstret och kastade -blicken åt slottsfjärden. Hans ögon fick ett -underligt uttryck. ”Voj, perkele”, sade han halfhögt -och vände sig om för att gå, men nu rusade -Raborsky med knuten näfve emot honom, för att -slå till. -</p> - -<p> -”Pojke”, sade lugnt den just ej mycket långe, -men så mycket bastantare finnen, ”icke har jag -tid att leka med dig nu.” Derpå grep han tag i -den framrusande polacken och kastade den spenslige -mannen in ibland den hop knektar, som rusade -till. Hastigt omringade desse nu Matti, och -hindrade honom ifrån att, som han ernat, skynda -till dörren. -</p> - -<p> -”Ge rum, eller slår jag armar och ben af er. -<a id="page-181" class="pagenum" title="181"></a> -Är det tid nu med pojkupptåg? Ser ni inte att -hertigens flotta seglar in på fjärden derborta.” -</p> - -<p> -”Åh, prata aldrig dumheter; tro ej du narrar -oss att släppa dig lös. Hertigen skulle visst komma -sjövägen, då Arvid Eriksson har hela flottan -i sin makt.” -</p> - -<p> -I detsamma ryckte Enevald Fincke opp dörren: -”På er post, gossar, nu ha vi fienden här.” -</p> - -<p> -Fru Ebba hade gjort Stålarm uppmärksam -på de ankommande fartygen, och begge insågo -genast huru saken förhöll sig. Lif och rörelse -förspordes på alla håll i slottet. Snart var manskapet -från staden inkalladt. En liflig verksamhet -råder en stund öfverallt, men sedan allt blifvit -ordnadt på förberedt sätt, börjar det hela vinna -ett slags yttre lugn, ehuru hvarje hjerta ännu klappar -fortare än vanligt. -</p> - -<p> -Från skeppen höras trumpetstötar. En parlamentär -nalkas i en slup, han uppmanar slottet att -gifva sig; men föraktfullt afslås detta. Och Carl, -för klok att utsätta sina små fartyg för elden -från slottet, beslöt att aflägsna faran genom manövrerande. -Troppar landsattes, och genom låtsade -anfall på andra håll, narrades Stålarm att, jemte -en del af krigsfolket, lemna slottet. Innan kort -afskurna från möjligheten att åter draga sig dit -tillbaka, nödgades de tåga opp åt landet, och fru -Ebba var nu åter ensam qvar att föra befälet på -slottet. -</p> - -<p> -Hertig Carl trodde sig redan säker om segern, -men för tidigt. Huru den stolta fru Ebba -icke lät det Flemingska namnet komma på skam, -<a id="page-182" class="pagenum" title="182"></a> -är för väl kändt, för att behöfva vidlyftigt omordas. -Modigt och klokt ledde hon slottets försvar, -och vid hennes sida gick oftast, som hennes biträde, -den unga Sigrid. Stundom hände, att en -kula träffade någon af manskapet just invid den -plats, der den höga frun, åtföljd af sin späda adjutant, -hade stadnat. Sigrid bleknade och måste -stödja sig emot en vägg eller en pelare, för att -ej svindla, men nästa ögonblick stod hon redan -vid den fallnes sida, för att vårda eller förbinda, -om hjelp ännu vore möjlig. Fru Ebba stod -lugn, och syntes icke skakad af något, sysselsatt -endast att uppfylla sina pligter som fästningens -kommendant. Det var som om hennes makes ande -hos henne tagit sin boning. -</p> - -<p> -Från det å andra sidan om ån belägna Korpolaisberget -riktades kanoner mot slottet. Afståndet -var för långt för de små kanoner, hertigen kunnat -medföra. De flyttades öfver ån till qvarnbacken, -derifrån de på närmare håll kunde verka. -Men fru Ebba var oförfärad, som förr, och gaf -exempel af mod. Stadsboerna sände budskap och -bådo henne att gifva sig, men förgäfves. Redan -visste man på slottet, att konung Sigismund -icke stode att förvänta till bistånd, att hertigen -erhållit förstärkningar och att Stålarm var ohjelpligt -afskuren från slottet. Men fru Ebbas mod -svek icke. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-22"> -XXI. -</h2> - -<p class="noindent"> -Solen lyste klar öfver slottsfjärden och på -Runsalas ekar, hvilka stodo som allvarliga vakter -<a id="page-183" class="pagenum" title="183"></a> -omkring gräsmattorna, mellan deras stammar, der -lian och hösten hade härjat hvarje blomma; men -hvilka dock ännu lågo gröna och sammetslika. -Här var lugn och tystnad, afbruten endast af det -dofva återskallet af de kanonskott, hvilka från -Korpolaisudden och qvarnbacken dånade emot slottet; -och hvilka dundrande helsningar från slottet -besvarades med lika ljudeliga. Ty på denna sidan -af fjärden lekte kriget sin bullrande, blodiga -lek. -</p> - -<p> -På hertigens befallning rigtades skotten mest -mot fönstren af boningsrummen i nya slottet. -</p> - -<p> -”Låt qvinnfolken få smaka litet på våra sötsaker”, -hade hertigen sagt, ”jag tänker käringarna -snart skola få nog af konfekten, och krypa till -korset.” -</p> - -<p> -Men inne i fästet hölls som bäst bönestund i -slottskyrkan, hvilken då befann sig i en annan flygel, -än den nu begagnade. Der voro församlade -månge af männen och nästan alla qvinnorna, som -befunno sig i slottet. Der befunno sig fru Ebba -jemte hennes döttrar, fru Elin Stålarm, fru Karin -Kurch, fru Anna Boije och flera förnäma fruar, -dertill många andra adeliga och oadeliga qvinnor. -</p> - -<p> -Högtidlig var gudstjensten; psalmernas toner -beledsagades af dånet från de belägrandes kanoner; -men tillochmed de unga flickorna syntes ej -deraf låta störa sig i sin andakt. Nu afbröt ett -häftigt brakande den nyss började bönen. En kanonkula -slog in genom ett fönster och träffade en -just invid stående knekt, som nedföll död. -</p> - -<p> -Bland fruntimmerna stod fru Ebba närmast den -<a id="page-184" class="pagenum" title="184"></a> -fallne. Ingen skiftning i hennes anlete förrådde -bäfvan. Mången annan qvinnas kind bleknade. De -unga flickorna foro rysande tillsamman och gömde -sina anleten. Endast Sigrid gick, ehuru blek och -med något osäkra steg, fram till fru Ebba, då -hon såg denna resa sig för att gå till den fallne. -</p> - -<p> -”Jag finner, att här är ingen hjelp mera”, sade -fru Ebba. ”Herren vare hans själ nådig! Hans -död var skön. Med bönen på läpparne fick han -falla för konung och fosterland. En sådan död -är icke skrämmande. Gode herrar och J, tappre -krigare alle, måtte Herren skänka dem af eder, -som han nu behagar hädankalla, en död lika herrlig, -och måtte han åt dem som öfverlefva, gifva -seger och kraft att fienden afslå. Stån manneligen, -tveken icke att offra lif och blod, om så fordras. -Skönt är att strida, herrligt att dö för sin konung -och sitt land. Herren gifve oss alla sin nåd och -salighet.” Efter ett ögonblicks tystnad tillade hon: -”Höljen ett kläde öfver den döde, och låtom oss -fortsätta vår andakt.” -</p> - -<p> -Med hvarje dag växte fru Ebbas hopp att -kunna afslå belägringen. Hon märkte huru föga -hertigens kanoner förmådde emot fästets tjocka -murar, hvaremot de försvarandes skjutverktyg -gjorde stor manspillan ibland de belägrande. Höstregnen -försvårade mycket arbetet för hertigens -folk, och de minor, han lät anlägga, fylldes af -vatten. -</p> - -<p> -Men snart mörknade åter utsigterna. Besättningen -började visa mindre nit för uppfyllandet -af sina skyldigheter. Förräderi hade insmygit sig -<a id="page-185" class="pagenum" title="185"></a> -ibland dem, och utsådde myteri. Mången af manskapet -visade håg att öfvergå till hertigen, och -de fremmande legoknektarne ansågo sig icke skyldige -att längre strida. Men på fru Ebba inverkade -hvarken fruktan, hotelser eller löften. Hon -syntes hafva ärft sin mans sinne. -</p> - -<p> -”Unge herr Enevald”, sade Matts en dag, ”här -är sannerligen ugglor i mossan. Här gå så många -rykten i svang bland besättningen i kors och tvärs. -Hvarifrån komma de alla? Det står aldrig rätt -till. Man talar om hur hertigen lofvar guld och -gröna skogar åt dem som öfverlöpa, och hur han -hotar att hänga, som landsförrädare, alla som hålla -med kungen och finnarne. Många påstå, att kungen -är död. Alla veta, att han åtminstone ej kommer -hem i år, och många säga, att de ej vilja tjena -den, som öfverger dem. -</p> - -<p> -”Jag har ock märkt oråd”, svarade Enevald, -”men ännu ej lyckats upptäcka hvem den förrädarn -är, som här löper hertigens ärender. Se den -der tusan der på bröstvärnet, rigtar han ej åter -kanonen så kulan går fienden öfver hufvudet.” Enevald -sprang med draget svärd till karlen, grep honom -i kragen och skrek: ”Sigtar du så der, skurk, -så laddar jag kanonen med ditt hufvud.” -</p> - -<p> -Karlen mumlade något om att rigtningen var -rigtig, men sänkte emellertid en mån kanonmynningen. -</p> - -<p> -Sedan Enevald gett Matts ordres att vaka -öfver huru skjutningen tillgick vid tvenne nära -hvarandra ställda kanoner, hastade han att uppsöka -fru Ebba. -</p> - -<p> -<a id="page-186" class="pagenum" title="186"></a> -Hon stod tankfull vid ett fönster, som vette -utåt fjärden. Enevald bugade sig vördsamt och -sade: ”Nådiga fru, jag kan eder icke förhålla -hvad eders frudöme dock kanske redan sjelf -varsnat. Här smyger oro bland folket, jag fruktar -att det bryter ut i myteri. På hvad som utom -fästet sker, veta knektarne god reda: Att hertigen -får förstärkning från Österbotten, känna alla, men -för sina skyldigheter visa få håg.” -</p> - -<p> -Fru Ebba stod en stund begrundande, slutligen -sade hon: ”Det är så, och det har bekymrat -mig högeligen. Någon hertigens underhandlare -måtte finnas bland folket. Dagligen gå öfverlöpare -till fienden.” -</p> - -<p> -Tvekande yttrade Enevald: ”Här finnes en -person, som synes mig icke rätt vara att tro. Svårt -är att misstänka någon för sådan neslighet; men -denne Daniel Hjorth, studenten, hvad har han här -att göra? Hvad tasslar han i knutarna med folket? -Hans blick är ej ärlig och klar. Svek bor -på hans panna. Denne ofrälse, hvad har han här -att uträtta, hvad förehar han. Det kunde vara -godt att sätta honom i förvar, om eders frudöme -så behagade tillåta.” -</p> - -<p> -”Daniel Hjorth, denne yngling som dock njutit -mycken välvilja i vårt hus. Nej, herr Enevald, -jag vill hoppas, att icke han skall vara en usel -förrädare mot sitt fosterland och det hus, som icke -försmått honom.” -</p> - -<p> -”Huru skulle man af en sådan, en ofrälse, en -vanbörding, ens fordra ädla känslor. Sådan rot, -sådan planta.” -</p> - -<p> -<a id="page-187" class="pagenum" title="187"></a> -”Hertigen förstår sig på smygvägar”, sade fru -Ebba, utan att direkt svara på Enevalds tal, ”men -ville blott herrar officerare alla blifva trogne och -stå mig bi, så skall ännu, med Guds hjelp, en riksförrädare, -som med list och våld tillegnar sig sin -frändes rike, icke omhänder få konungens fäste, -och ohelga hans trognaste tjenares döda qvarlefvor, -som här ligga och vänta på att blifva nedsänkta -i hans fäders graf.” -</p> - -<p> -Åter stod fru Ebba ett ögonblick i tankar -försänkt, men fortsatte sedan: ”Bättre dock, att -de män vi äga till fästets försvar äro få, men pålitliga, -än att myteri och uppror smyger bland en -större skara. Vi måste sålla dem. Herr Enevald, -låt tillsäga Hans Eriksson till Brinkala, Anders -Larsson till Botila, Ivar Bertilsson och Bengt Söfringsson, -att de måtte samlas i residenssalen. Jag -vill med dem samråda om bästa sättet att verkställa -denna sållning.” -</p> - -<p> -Ännu innan dagens slut sammankallades manskapet -på yttre borggården. Fru Ebba tilltalade -dem: ”Tappre krigare! Alle hafven J lofvat att -med lif och blod till sista andetaget strida för vår -rättmätige arfkonung och herre, och att in i döden -vara hans rättvisa sak trogne. Huru hertig -Carl, med list och våld, bemäktigat sig regementet -och med uppror och slemt förräderi strider emot -sin och allas vår nådige konung, och nu äfven -med våld och orätt vill bemäktiga sig detta konungens -hus, det kännen J alla. Och dock har -man hört otillbörliga ord, äfven inom dessa murar. -Finnes väl ibland eder någon nog äreförgäten, att -<a id="page-188" class="pagenum" title="188"></a> -vilja förråda ära och tro, må han gå att uppsöka -den herre, som är honom värdig. Ingen förrädare -må stadna qvar att besudla vår heliga sak. Med -Guds hjelp, vilja vi ärligen försvara vår konungs -hus och hans sak med rena och ärliga hjertan. -Ingen förrädare må stadna här, se porten är öppen, -finnes här någon falsk och äreförgäten nog, -att vilja vara en öfverlöpare, må han draga hädan.” -</p> - -<p> -En liten port i muren öppnades nu. Skarpt -blickade fru Ebba emot den, och hennes blick -mörknade allt mer, ty allt flere och flere trängde -sig emot den öppnade porten, allt mera tätnade -massan af uttågande, och snart qvarstod endast -en ringa tropp af fästets försvarare. Ett ögonblick -nedlutade hon sitt hufvud, och skylde sina ögon -med en åtbörd af förtviflan. De omgifvande herrarne -buro i sina anleten mycket olika uttryck. -Någre syntes visserligen dela fru Ebbas känslor, -andre sågo lugne ut, och en, Olof Sverkerson stod -bakom fru Ebba med en nedrig skadeglädje i de -små grå ögonen, och gjorde en gemen grimas. -</p> - -<p> -Med de uttågande hade äfven Daniel Hjorth -förstuckit sig. Han hade, så mycket möjligt var, -gömt sig bakom krigsmännen, på det ingen blick -af fru Ebba skulle upptäcka honom. Hans onda -samvete jagade honom. När han nalkades hertigens -läger, vände han sig om, kastade en blick -mot slottet och sade vildt: ”Ha, huru går det nu -med edert stolta mod. Nu är mitt uppdrag fulländadt, -nu stiger Daniel Hjorth, och de stolta -Flemingarna falla. Kathrina, märker du, vi bli -småningom gelikar! Gelikar, hm, det stolta, adeliga -<a id="page-189" class="pagenum" title="189"></a> -blodet skall väl aldrig erkänna den ofrälse -födde som gelike, om än han kunde förvärfva adelig -sköld. Vi få väl se, vi få väl se, tiden späker -mången så småningom.” -</p> - -<p> -Fru Ebba vaknade som ur en dvala, sedan -folket aftågat. ”Ordna försvaret nu för det första”, -sade hon till Bengt Söfringsson. ”Om en timme -samlas vi till rådplägning i residenssalen. Infinnen -eder der gode herrar.” -</p> - -<p> -Fru Ebba hastade opp till sitt rum. Der nedkastade -hon sig i outsäglig ångest. Länge kämpade -hon att vinna styrka. Slutligen utbrast hon -i bön. Hon bad länge, med hög röst, djupt nedböjd -emot golfvet. Småningom lugnades de svallande -vågorna i hennes inre. Ännu låg hon en -lång stund, bedjande, på sina knän och allt lugnare -ljöd hennes röst. Slutligen reste hon sig, -ordnade sin hufva och det hvita förslaget på sin -svarta ylleklädning, och begaf sig till residenssalen, -der hon inträdde med högburet hufvud. Här -möttes hon af herrarne med föreställningar om -nödvändigheten att uppgifva fästet. -</p> - -<p> -Stolt och högrest stod fru Ebba inför de församlade -krigarne. ”Ädle herrar och riddare”, började -hon nu sitt tal. ”Dem ibland eder, som med -sanning och ärlighet äro den goda saken tillgifne, -och som med nit och trohet stridt för sin konungs -sak, dem tackar jag ännu en gång för deras mod, -för deras sjelfuppoffring. Men här finnas ock, Gud -bättre, män af annat slag. Ännu har ingen qvinna -i slottet uttalat ordet kapitulation, det var männen -förbehållet att denna gång vara de mjukaste. -<a id="page-190" class="pagenum" title="190"></a> -Vore alla så till sinnes som jag, så skulle ej hertigen -få in slottet så länge en hand finnes, som -kunde kasta en kula åt fienden.” -</p> - -<p> -”J veten ännu icke, eders frudöme”, utlät sig -nu Bengt Söfringsson, att vi svårligen kunna kasta -några kulor. De af hertigen köpta förrädarne, -hafva icke allenast förledt folket att öfverlöpa, -men äfven att förstöra skytteriet. Alla kanoner -äro dels fyllda med sand och jord, dels förnaglade. -Vi stå här redlöse, så herren sig förbarme öfver -oss. Ingen utväg finnes att göra motstånd.” -</p> - -<p> -Ett ögonblick gaf fru Ebba vika för sin djupa -smärta och sade nästan bittert: ”Ha, hvad kan -icke menniskan uträtta med en fast vilja! Det -har jag lärt mig af honom, som aldrig tvekade, -aldrig bäfvade, när han skulle följa det rättas -väg; och som aldrig räddes att öfver sig draga -hertigens svåraste vrede, i sitt försvar för sin konungs -rätt. Men J, J bäfven för edra hufvuden, -J bäfven för hertigens straff, och stån ovissa om -J bören följa edert samvete och göra det rätt är -och förtjena eder konungs nåd, eller om J bören -underkasta eder hertigen, derföre att han nu står -här närmast med sin här. Gingo väl alla förrädare -hädan? Nej, jag förstår nu, att jag varit en -godtrogen qvinna, som litat på falska vänners råd, -och trott på dem, som voro min ädle makes fiender! -Dock, förebråelser hjelpa intet, att klaga -vårdar jag mig icke. Försvaras kan icke slottet, -sägen J. Krutet förslår ej heller att spränga det -i luften, dock kunde något dermed uträttas. Det -nya slottet kunde väl dermed förstöras. Väljen -<a id="page-191" class="pagenum" title="191"></a> -alltså, J, som ännu stån eder konung trogne, väljen -emellan att kasta eld i krutet, eller uppgifva fästet. -Gifve Gud att ni hade håg till att välja det förra, -det vore dock en hederligare död, än att hängas -af hertigen, som väl blir mångens lott. Ädle herrar -och riddare, tron dock icke att Ebba Stenbock -är otacksam, hon känner väl att ibland eder finnas -de, som äro trogna som i eld pröfvadt guld, -men hon känner ock, att ännu <em>här</em> finnas förrädare, -och detta bragte på hennes tunga ord, som -endast voro ernade åt några få här närvarande. -Ädle herrar, besluten nu som eder bäst synes, mitt -arbete är slut. Ebba Stenbock förstår icke att uppgifva -ett fäste.” -</p> - -<p> -Fru Ebba bugade sig och gick långsamt bort. -Hon inträdde slutligen i det hvalf invid slottskyrkan, -der Klas Flemings lik ännu stod bisatt, och -der nedsjönk den stolta qvinnan afsvimmad på -den kista, som inneslöt de qvarlefvor, dem hon lofvat -bevara för ohelgande, men numera ej förmådde -skydda. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-23"> -XXII. -</h2> - -<p class="noindent"> -Mikaelidagen ingick. Slottet hade kapitulerat, -hertig Carl skulle intåga. Alla fruntimmerna i -slottet hade samlat sig omkring fru Ebba, liksom -sökande stöd hos henne. Stor ängslan rådde. Hvar -och en ägde någon kär person, hvilken kunde drabbas -af hertigens vrede. Och dock hade man ännu -ej lärt sig så frukta hans stränghet, som sednare, -när många blodsdomar hade lärt finnarne förstå, -<a id="page-192" class="pagenum" title="192"></a> -att trohet mot deras lagligen krönte konung vore -förräderi och straffades som sådant, just af den, -som sjelf satte alla fjedrar i rörelse, för att inkräkta -thronen. Harm, vrede och sorg jäste inom -fru Ebbas bröst, der hon satt omgifven af -de öfriga fruntimmerna; men hon yttrade icke ett -ord. Omsorgen om slottets uppgifvande hade hon -helt och hållet lemnat åt Bengt Söfringsson och -öfrige officerare. -</p> - -<p> -Då nalkades henne Olof Sverkerson, af bönderne -sednare Olof Perkelson kallad, för sina -många gånger utöfvade förräderier, än mot den -ene, än mot den andre, allt huru han tyckte för -ögonblicket vara det för sig fördelaktigaste. Han -framsteg med en ödmjuk bugning och sade: ”Hans -fursteliga nåde har låtit sig berätta, det här icke -skall vara ärligt spel. Man har sagt honom, att -eders frudöme någorstädes låtit lägga det krut, -som här fanns qvar, till en mina, för att spränga -den i luften när hans fursteliga nåde skulle deröfver -passera. Han har derföre sändt mig för att -utbedja sig nöjet af edert sällskap, på det han åtminstone -icke må blifva utan angenämt medfölje -på himmelsfärden. Han anhåller derföre att ni, -såsom artig värdinna, må emottaga honom vid -porten af edert hus.” -</p> - -<p> -”Sådant ens eget sinne är, sådant väntar man -det hos andra”, sade fru Ebba med nästan hvita -läppar. Derpå steg hon opp från sin plats, kastade -en blick omkring sig på fruntimmerna och -sade: ”Stannen här alla, denna förödmjukelse må -ingen annan än jag bära.” -</p> - -<p> -<a id="page-193" class="pagenum" title="193"></a> -Med långsamma, men jemna steg vandrade -fru Ebba utför trapporna, öfver borggården, genom -hvalfvet, ut till slottets tunga port, som nu stod -öppen. -</p> - -<p> -Mot slottet marscherade de hertigliga tropparna. -I spetsen för dem syntes hertigen sjelf och -någre hans herrar. Hertigen kastade stundom en -bister blick opp emot det fäste, som trotsat hans -makt och fällde några föga vänliga ord. Hans -sinne, uppretadt öfver slottets försvar, hade ännu -ej hunnit blifva mildare genom medvetandet att -nu hafva vunnit sin afsigt. När han kom så nära, -att han blef varse den öppna porten och bemärkte -att fru Ebba stod der, utbrast han: ”Getingboet -har dock fått lof att ge med sig. Roligt vore att -veta hvad käringen der nu menar. Jo, jag tänker -Ryttarkajsa skall få lära sig att steka sill, i -stället för att glödga kulor. Får väl lära sig att -räkna ärter för granater, Dragonmaja. Hade god -lust att hänga hennes kjortlar som klocka på slottstornet, -med henne sjelf som kläpp i klockan! Nå, -när vi nu väl få fästet inne, skall väl detta finneupproret -ta slut.” -</p> - -<p> -”Blott de ej ånyo få lust att resa sig, när Eders -Furstliga nåde åter måste lemna landet”, svarade, -med sjömanna rättframhet, amiralen Peder Stolpe. -</p> - -<p> -”Åh, det skall jag väl låta dem hederligen -veta, att om något upplopp och förrädiske praktiker -sker hädanefter, skall jag nog så räkna med -dem, att jag, med Guds hjelp, skall räkna dem i -galgen, eho det än må vara, om än sjelfvaste fru -Ebba, huru hon ock må bjebba. Ja, i sanning, -<a id="page-194" class="pagenum" title="194"></a> -bättre svågerlag kunde gamle kung Gösta hafva -skaffat sig, än denna fru Ebba och hennes blodige -och riksförrädiske man. Det var att sätta -bocken till trädgårdsmästare, när den der Stenbockens, -eller rättare, Stengetens slagtardräng till -man slapp som befälhafvare till Finland. Och -geten bräkte ännu på samma ton, sen bocken kolat -af. Jo jo, hon tänker spränga oss i luften, påstås -det, och har anlagt en mina i slottet; men -jag har derför befallt henne att vara oss till mötes -i porten. Vill hon skicka oss till helfvetet, så -skall hon sjelf få vara den första, att helsa på -hin håles fru mamma, med en kärlig systerhelsning. -Kaka söker maka, och gerna kunde de -fara med henne, alla de äreförgätne, upproriske -och hufvudljugare, Anders Larsson och andre, -som tagit sig före befallningen här vid Åbo.” -</p> - -<p> -Under det hertigen talade, hade han hunnit -till slottets yttre port. Här stod den stolta frun, -en hög gestalt, i djup sorgdrägt. Det endast föga -grånade håret betäckt af ett dok med breda fållar, -och den svarta flanellsklädningen fallande -fotsidt ned omkring henne. Endast de djupblå -ögonen och de hvälfda ögonbrynen aftecknade sig -på det i öfrigt marmorbleka ansigtet. Så stod hon -lik en bildstod, kall, orörlig, den stolta blicken -hvilande på vägen. På hennes anlete blossade opp -en mörk rodnad, i det ögonblick hon igenkände -hertigen, som, med svärdet draget i högra handen, -beträdde vindbryggan; men den försvann åter -lika hastigt, och stel och blek, som förut, stod den -höga frun. Nu vände sig hertigen till henne och -<a id="page-195" class="pagenum" title="195"></a> -sade: ”Haden J, fru Ebba, tagit sländan i hand i -stället för kommandostafven, så haden J besparat -både er och andra harm. Bättre hade varit om -J rört i grötgrytan, än i mannadåd!” -</p> - -<p> -Fru Ebba svarade intet härpå, utan sade blott: -”På Eders Furstliga nådes befallning är jag här, -för att ledsaga eder.” -</p> - -<p> -Carl syntes ännu vilja tillägga något, men -fru Ebbas hela hållning imponerade på honom, -och han utsade icke hvad han ernat. Han brukade -just ej låta skrämma sig, men nästan till -sin egen förundran, kände han sig en smula besvärad -vid fru Ebbas sida. Mot sin vilja, måste -han bemöta henne med aktning. Han gick nu -framåt, åtföljd af fru Ebba, men blott en del af -tropparna intågade, resten stadnade utanföre, stående -i led. -</p> - -<p> -Ifrigt blickade Carl omkring sig, och hans -skarpa ögon syntes uppmärksamt beskåda allt. -Stundom stadnade han, än för att nogare betrakta -något, än för att utdela befallningar. Hans röst -var sträf och ovänlig, men i hans skarpa blå ögon -lyste glädje öfver att i sin makt hafva fått Finlands -starkaste fäste. Hans resliga gestalt syntes -högre, näsborrarna vidgades, flere gånger strök -han med handen öfver den höga, kala pannan; -dock kom han sig icke till att ge sina tankar luft -i ord. Han var synbarligen besvärad af fru Ebbas -ädla, bleka gestalt vid hans sida. -</p> - -<p> -”Hvar är Klas Flemings bisättningsrum”, sade -han slutligen till Olof Sverkerson, som med beställsamhet -<a id="page-196" class="pagenum" title="196"></a> -fjeskade omkring fursten, ”vi vilja begifva -oss dit.” -</p> - -<p> -Fru Ebba kunde med möda qväfva ett utrop, -som ville bryta fram öfver hennes hvita läppar. -Hennes steg syntes mindre säkra, hennes hufvud -mindre högburet, då hon, under fortfarande tystnad, -vid hertigens sida gick uppför den trappa, -som af Olof Sverkerson anvisats, och uppför hvilken -hertigen genast började stiga, sedan han kastat -en blick på fru Ebba, liksom han velat påminna -henne om att medfölja. -</p> - -<p> -Under tystnad gick tåget framåt genom kyrkan, -men när det inträdde i hvalfvet och hertigen -befallte att kistan skulle öppnas, då framträdde -Peder Stolpe och sade med sin vanliga rättframhet: -”Eders Furstliga nåde, de döda må man -lemna i ro, vare sig vänner eller fiender.” -</p> - -<p> -”Gamle herr Peder”, svarade fursten, ”sköt J -edert takel och tyg mig till behag, som hittills, -men låt mig råda för resten.” -</p> - -<p> -Efter en stund tillade Carl, som kanske ansåg -nödigt att urskulda sitt tilltag: ”Hvad skullen -J mena, om man här kunde hitta på medel att -få flottan på litet bättre fötter, utan att behöfva -betunga allmogen med nya pålagor? Hans Kunglig -Majestät i Polen sänder oss väl föga något, -och visserligen behöfva vi hafva flottan i godt -skick till hans och rikets tjenst, på det han icke -må behöfva hyra sig fremmande fartyg, om han -behagar till sitt arfrike komma, om hvilket vi så -ofta anhållit hos honom. Veten J väl, herr Peder, -ofta gömmes gull i stoft och mull. Hafva icke -<a id="page-197" class="pagenum" title="197"></a> -mina sagesmän farit med munväder, så finnes i -denna kista icke något lik, men väl en skatt.” -</p> - -<p> -Allt modigare hade fru Ebba rest sig opp -under det fursten talade. Hon tycktes nu hafva -återvunnit hela sin stolthet vid den beskyllning, -hertigen uttalat, och med ödmjukhet i blick och -hållning svarade hon: ”Ja, en skatt i sanning, -ty häri gömmes ett hjerta, som var det ädlaste, -trognaste och redligaste! Men denna skatt kan -dock Eders Furstliga nåde icke vinna. Detta hjerta -slår icke mer!” -</p> - -<p> -Under det dessa ord vexlades, hade locket -hunnit lyftas af kistan, och derinne syntes nu -qvarlefvorna af hertig Carls bittraste fiende, den -stolte, mäktige, bottentrogne royalisten, Klas Fleming; -han, som skref sig ståthållare öfver Finland, -riksamiral, Svea rikes marsk, friherre till -Wik, herre till Svedja och Qvidja, och som nu -endast företedde en bild af förgängelse, ehuru den -mäktiges lik genom balsamering var skyddadt mot -förruttnelse. -</p> - -<p> -Orörlig stod fru Ebba. Ej en tår i hennes -öga, ej en ryckning i hennes anlete utvisade för -den, som varit hennes makes dödsfiende, hvad hon -kände. Hertigen betraktade en stund under tystnad, -stoftet af den man, som varit honom det -svåraste hindret på hans väg till makten, och den -klippa, mot hvilken alla hans anslag brutit sig -och fallit till skam. Slutligen grep han med handen -den döde i skägget och sade: ”Ha, du min -gubbe, lefde du än, så sutte ej ditt hufvud mycket -säkert nu.” -</p> - -<p> -<a id="page-198" class="pagenum" title="198"></a> -Med en stolt höjning på hufvudet svarade fru -Ebba: ”Lefde han, så stode icke Eders Furstliga -nåde här. Han hade väl gett Eder annat att göra -än att komma vid sitt skägg!” -</p> - -<p> -Dessa fru Ebbas stolta ord har sägnen förvarat, -men icke hvad hertig Carl derpå svarade. -Det hände stundom, att ett djerft språk icke misshagade -honom. Det syntes, som om han deri -skulle funnit ett slags förvandtskap med sitt eget -sinne. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-24"> -XXIII. -</h2> - -<p class="noindent"> -Sedan hertigens folk besatt slottet och noga -ransakat att intet förräderi kunde vara anlagdt -och sålunda ingen fara mera var för handen, hade -fru Ebba erhållit tillstånd att bege sig till sina -rum, der hon befalltes att qvarstadna, och vakt -ställdes utanför dörren. Äfven hennes döttrar -fingo på begäran lof att komma in till henne, men -med vilkor att sedan der qvarstadna. -</p> - -<p> -Sigrid erhöll icke samma tillåtelse, och yrkade -den icke heller med all möjlig ifver. Hon -fruktade att på det sättet bli stängd från hvarje -underrättelse utifrån, och hon kände ännu ej hvilket -öde som drabbat hennes trolofvade. Han hade -icke varit bland de uttågande tropparna, icke heller -bland dem hon genom fönstret sett på borggården -sträcka gevär. Var han fängslad, var han -sårad, kanske död? Hennes oro steg med hvarje -ögonblick, hon visste ej till hvem hon skulle kunna -vända sig, för att få upplysning. Sedan fru Ebba -<a id="page-199" class="pagenum" title="199"></a> -var fånge, hade Sigrid intet värn. Hennes far var -ibland dem, som under Stålarms befäl nu tågade -opp mot Tavastland, sedan de blifvit afskurna -från slottet. -</p> - -<p> -I sitt bekymmer vände sig nu Sigrid till Stålarms -maka, fru Elin Fleming, och bad denna taga -henne under sina vingars skugga. Fru Elin svarade -bekymrad: ”Kära jungfru Sigrid, väl ville -jag vara eder till skydd och beskärm, men är ju -sjelf värnlös. Icke kan J dock bege eder till någon -af edra slägtingar på godsen häromkring, om -ni än finge lemna slottet. Hertigens soldater sägas -nu hålla på att plundra hos våra och konungens -vänner. Stanna då hellre hos mig tillsvidare.” -</p> - -<p> -Sigrid hade ej hunnit mer än tacka fru Elin -för hennes löfte, då gamle Hans framträdde till -henne och sade: ”Jungfru Sigrid, som är så god -mot hvar och en, törs jag be eder stiga ned i min -kammare. Min son ligger illa sårad. Han tror -att jungfrun skulle kunna lära mig huru jag bör -bete mig för att lindra hans plågor. Han längtar -efter, det ni måtte göra eder den mödan att -hugsvala den döendes själ. Neka mig icke min -bön, jungfru Sigrid, jag ber eder.” -</p> - -<p> -Sigrid tyckte visserligen det vara svårt, att -uppfylla gubbens begäran, men ville dock icke afslå -hans bön. Bäfvande för det myckna krigsfolket, -begaf hon sig å väg. Ingen ofredade henne -dock, der hon gick åtföljd af gubben, ehuru många -sågo efter den unga, späda flickan och den gamle -gråhårsmannen. Men hvar och en visste, att då -hertig Carl var i grannskapet, var det säkrast för -<a id="page-200" class="pagenum" title="200"></a> -en och hvar att passa på sina åligganden, och att -ej taga sig några friheter. Sigrid med sin gamle -beskyddare gick sålunda oantastad sin väg fram; -och när stundom en vaktkarl frågade hvart de -ernade sig, svarade gamle Hans: ”till en sjuk”, -och så lät vakten dem passera. När de hunnit -på yttre borggården, stadnade Hans och sade: -”Nu måste jag dock säga eder, jungfru, att eder -väntar en syn, som torde bli svår att se. Bed nu -Gud om styrka för edert unga hjerta. Det är icke -min son, som ligger döende i mitt qvarter, utan -en annan.” -</p> - -<p> -Sigrid svigtade: ”Hans, för Guds skull, hvem, -hvad? — -</p> - -<p> -”Ja, tyvärr, jungfrun gissar sanningen, ser jag. -Det är unge herr Enevald Fincke. Jag fann honom -och bar honom in till mig, der jag nu är -ensam. De förre knektarne äro borta, och de svenska -knektarne ha ännu ej hunnit blifva inqvarterade, -men nog komma de väl nu snart. Jag har -förbundit honom så godt jag förstått. Jag ville -ej säga eder förut huru det var, ty gamlas ögon -se stundom igenom de ungas hemligheter, och så -fruktade jag, att J, af oro och otålighet, ej skulle -haft styrka att följa mig hit, om J vetat det värsta.” -</p> - -<p> -Sigrid hörde ej mer. Med bleknad kind, men -med brådskande steg, hastade hon före den gamle -in i det betecknade rummet. Enevald låg på en -bänk, nästan sanslös; men när Sigrid inträdde, -lyfte han matt opp sina ögon, och hans blick ljusnade. -Den unga flickan lutade sig öfver honom -<a id="page-201" class="pagenum" title="201"></a> -och ett sagta ”Sigrid” sväfvade öfver hans bleknade -läppar. -</p> - -<p> -Några ögonblick förgingo. Med stark ansträngning -reste sig Sigrid och sade: ”Här kan -han ej ligga. Han måste få bättre skötsel och -vård, bättre bädd. Här kan jag icke stadna för -att sköta honom. Vi måste se till att få honom -buren in till staden. Jag stadnar här så länge. -Gå, Hans, bjud till att för penningar och goda -ord få bärare.” -</p> - -<p> -”Jag fruktar detta blir omöjligt. Vakten låter -oss icke bortföra en sårad officer af garnisonen.” -</p> - -<p> -Sigrid vred sina händer i ångest. ”Vi måste, -Hans, vi måste. Han kan icke uthärda här på -denna trädbänk och med den skötsel han här kan -få. För Guds skull, Hans, skynda, tala vid vakterna. -Gör allt som är möjligt. Jag stannar här -så länge.” -</p> - -<p> -Hans gick, ehuru med ringa hopp att något -kunna uträtta, och Sigrid gaf nu sina tårar fritt -lopp. Ett nytt anfall af svaghet föll öfver den -sjuke. Sigrid lyckades dock att återkalla honom -till sans, medelst baddningar med vatten ur ett -trädstop som stod på bordet. -</p> - -<p> -Nu återkom Hans. ”Ingen möjlighet, jungfru, -hertigen har förbjudit att någon, hvem det än -vara må, kan få lemna slottet utan hans eget -tillstånd.” -</p> - -<p> -”O min Gud, han dör, han måste få bortföras, -jag måste få vårda honom.” Nu tillade hon hastigt: -”Jag går till hertigen.” -</p> - -<p> -<a id="page-202" class="pagenum" title="202"></a> -”Kära, unga jungfru, det kan ni icke våga. -Det fordras starkare sinne än edert, att tala vid -honom. Det har mången rask karl varit rädd för, -och J, med edert tysta och stilla väsende, skulle -alldeles bli bortkommen om han vredgades. Icke -heller torde ni slippa in.” -</p> - -<p> -”Jag måste. Vårda <em>honom</em>!” Jag går!” -</p> - -<p> -Sigrid lutade sig ett ögonblick öfver den sjuke, -som ej hade nog sans, för att veta hvad som föregick -omkring honom, derpå hastade hon bort, tillbaka -öfver borggårdarne, opp för vindstrappan i -ena slottstornet, och vakterna sågo förundrade efter -den bleka, hastande flickan. Ingen hindrade -henne att framgå. Hon syntes gå med sådan säkerhet -och skyndsamhet, utan tvekan huruvida hon -skulle slippa fram, att ingen kom sig före att -fråga med hvad rättighet hon så fritt färdades -omkring. Hon tycktes alls ej tveka derom sjelf. -</p> - -<p> -Men vid vindstrappans slut stod en post vid -dörren till de rum, hertigen sjelf bebodde. Han -hejdade hennes gång och sade: ”Nej, jungfru lilla, -stanna, hit slipper hon inte in.” -</p> - -<p> -”Jag måste tala med hertigen.” -</p> - -<p> -”Åh hå, nödvändigt! tala med Hans Fursteliga -nåde! Det är omöjligt, jungfru lilla. Hans Fursteliga -nåde har ej stunder att prata bort med -vackra flickor.” -</p> - -<p> -”Hindra mig icke, för Guds barmhertighets -skull. Skulle väl Hans Fursteliga nåde kunna straffa -er, för det ni ville låta en stackars flicka gå in i -hans allrayttersta rum?” -</p> - -<p> -Sigrids böner voro fåfänga. Förgäfves använde -<a id="page-203" class="pagenum" title="203"></a> -hon de mest bevekande ordalag, postkarlen vågade -icke insläppa den bedjande, huru gerna han än -velat. -</p> - -<p> -För hvarje förloradt ögonblick steg Sigrids -ångest högre. Vända om, med oförrättadt ärende, -kunde hon icke. Slutligen hördes steg komma -uppför trappan, de närmade sig allt mera. Det var -en af hertigens tjenare, som i handen bar en silfverbägare -och åtföljdes af en tjensteqvinna, bärande -en kanna pösande öl, det hon, på tjenarens -befallning, just hade tappat ur den bästa öltunnan -i slottskällarn. -</p> - -<p> -”Seså, här just innanför denna kammardörr -får hon ställa kannan på bordet och gå sin väg. -Jag skall sjelf sedan kredentza Hans Furstliga nåde -detta ståteliga öl. Det måste man medge, att icke -låter detta ölet det gamla Åboölets rykte komma -på skam. Icke var det underligt att salig drottningen -Kathrina häraf drack lika gerna, som hennes -herre, högst salig Hans Majestät, konung Johan.” -</p> - -<p> -”Goda Anna, jag ber dig”, sade Siri, ”låt mig -bära in ölet.” -</p> - -<p> -Anna var högst nyfiken att få titta in i hertigens -rum, så att hon gerna hade åtlydt befallningen -att uppbära ölet, men när hon såg på Sigrid -och varsnade den ångest, hvarmed denna bad -att få aflösa henne i tjensten, så svarade hon: -”Gu signe er, jungfru. Nog hade jag gerna gått -sjelf, men så J ser ut, har väl ingen hjerta att -neka er, som alltid är så färdig att göra en hvar -till nöjes. Men kannan är tung för en sån liten -fin hand, må hon veta, jungfru.” -</p> - -<p> -<a id="page-204" class="pagenum" title="204"></a> -Sigrid grep ifrigt kannan och följde efter tjenaren, -utan att hvarken denne eller postkarlen -gjorde någon anmärkning. Så snart hon inträdt -i rummet, befriade tjenaren henne från sin börda, -och väntade att hon skulle bege sig bort, sedan -hon, som han trodde, fått tillfredsställa sin nyfikenhet. -Men i dess ställe pekade Sigrid på en -dörr vid hvilken stod en annan tjenare och frågade: -”Är Hans Fursteliga nåde der?” -</p> - -<p> -”Tyst, tyst! Der äro herrar, och i rummet der -innanföre är hertigen sjelf. Nu måste ni gå bort, -att ingen kommer och träffar er här.” -</p> - -<p> -Sigrid stod qvar, betänkande huru hon skulle -kunna ställa till, för att slippa in till hertigen. -Tjenaren uppmanade henne allt ifrigare att bege -sig bort, och var högst förlägen då hon ej åtlydde -honom. Att åstadkomma något buller, vågade han -alldeles icke. Härunder öppnades den inre dörren -och en gammal herre utträdde. Hans undersättsiga -figur rördes fram åt golfvet med bastanta -steg och något krökta knän. Den mörke, barske -mannen syntes icke mycket kunna väcka Sigrids -förhoppningar om hjelp, men i blicken låg dock -något vänligt och frimodigt. Sigrid vände sig till -honom och bad med låg röst i de mest bevekliga -ord, det han ville antingen sjelf ge henne tillstånd -att ur slottet föra en svårt sårad, eller om han -ej kunde tillåta detta, att han då ville utverka -det hon finge gå in till hertigen för att bedja honom -sjelf derom. -</p> - -<p> -Med ett vänligt ögonkast på den unga bedjerskan, -svarade den gamle krigarn: ”Hans Furstliga -<a id="page-205" class="pagenum" title="205"></a> -nåde har förbjudit att bortföra någon sårad officer. -Man vet ännu icke hvad han öfver dem besluter. -Alltså, vore han än eder fästman, såsom det synes -mig, så kan nu härvid intet göras. Och hvad -angår att få bönfalla härom hos fursten sjelf, så -torde det föga hjelpa. Icke heller vågar jag bedja -om att få införa eder. Hans Furstliga nåde hör -visst en och hvar af trogne svenske män och qvinnor, -som hos honom vilja söka rättvisa, men vill -icke besväras af husets folk och deras böner och -klagomål, ty de hafva icke gjort sig sådan nåd -värdiga. Gå derföre bort, unga flicka, icke hörer -hertigen eder.” -</p> - -<p> -”Ack, hvad har väl jag stackars, unga barn, -gjort emot Hans Fursteliga nåde? Haf dock barmhertighet -med mig. Kanske har ni sjelf en ung -dotter. Ack, hon ber med mig till edert hjerta.” -</p> - -<p> -Den gamle krigarn strök sig om sitt gråa -skägg. Han blef varm vid tanken på hus och -hem. ”Nå, så stå nu då der vid dörren och vänta -så länge. Hans nåde går rättnu härigenom. Försök -då om ni kan få honom att höra eder.” -</p> - -<p> -Vänta, hon måste vänta! Och hon kände med -ångest hvad Enevald led för hvarje ögonblick och -huru möjligen hans lif berodde af snar hjelp. Hon -tyckte sig känna, huru de smärtor som anföllo -honom, skuro genom henne sjelf i hvarje ögonblick. -Men hon måste dock vänta, någon annan utväg -ägde hon ej. Hon måste ju, tillochmed, anse för -en lycka att henne tilläts att vänta; och dock -blef denna väntan henne för hvarje ögonblick mera -olidlig. -</p> - -<p> -<a id="page-206" class="pagenum" title="206"></a> -Tjenaren hade emellertid slagit öl i bägaren, -och infört den i de inre rummen. Derifrån återkom -han och ställde sig äfven att vänta invid ölkannan, -som qvarstod på bordet. Nu hördes liflig -rörelse i rummet invid, dörrarne slogos opp och ut -trädde några herrar, bland hvilka den, som syntes -främst i raden, bar en jernhammare i handen. Det -ljusa håret, den höga pannan, öfver hvilka tre glesa -lockar lågo platt tillkammade, för att dölja att -den var kal, den böjda näsan, de skarpa blå ögonen; -allt instämde med den beskrifning, Sigrid -hört om hertig Carl, så att hon lätt gissade att -det var denne stränge herre, som hon såg för sig. -Hertigens blick föll genast på tjenaren och ölkannan. -”Ären J icke, som vanligt, slösare och öleskändare! -Står icke der, nu åter, en hel stor -drickeskanna med präktigt öl och andfalles? Ölebultar -ären J alla, och dock viljen J icke hafva -omsorg om att ölet hålles godt. Ställes det sedan -andfallet på bordet, så grinen J nog, och viljen -hafva nytt; men se, sådan soppa man kokar, -må man supa, och den som grinar åt ölet, han -må dricka vatten. Se till, Göran du, att detta -präktiga ölet der, icke får förstöras, utan ordentligt -slås i muggarne, som ställas på svennebordet.” -Han tycktes erna tillägga ännu mera, men varsnade -i detsamma Sigrid, och fäste med någon -förvåning en skarp frågande blick på henne. Ett -ögonblick bäfvade hon tillbaka, men sansade sig -snart, och innan hertigen hade hunnit yttra den -fråga, som syntes sväfva på hans läppar, fattade -hon mod och trädde ett par steg fram. Derpå -<a id="page-207" class="pagenum" title="207"></a> -böjde hon knä och sade: ”Nådige herre, värdigas -förlåta och bönhöra!” -</p> - -<p> -Temmeligen vänligt såg hertigen på den unga -flickan, öfver hvars anlete hvilade ett drag af så -djup smärta, men tillika så mycken sjelfbeherskning, -att det syntes nästan oförenligt med ansigtets -milda, barnsliga drag. -</p> - -<p> -”Nå, hvad begär du, unga flicka”, frågade -hertigen uppmuntrande. -</p> - -<p> -”Att Eders Furstliga nåde täcktes nådigst vilja -tillåta mig att låta ur slottet bortföra min trolofvade -fästman, Enevald Fincke, som ligger sårad -och döende, på det jag må få vårda honom.” -</p> - -<p> -Hertigens ögonbryn sammandrogos lätt och -kring munnen tecknades några skarpa drag, då -han svarade: ”En af upprorshopen alltså. Ni -hade, jungfru, gjort bättre, om ni förut rådt honom -att icke sätta sig opp mot sin lagliga öfverhet. -Nu må han stå sitt kast. Skall jag rädda honom -från den nöd han, genom sitt eget onda uppförande, -kastat sig i? Som man bäddar åt sig, så får man -ligga. Huru månge af de fattige bönder i Österbotten -hafva icke fått ligga i vanvård och dö, för -finnarnes förräderi. Han må nu sjelf få försöka -hur godt det gör.” -</p> - -<p> -”Nådige herre, vågar jag anmärka, att Enevald -Fincke nästan icke varit i strid emot bönderne. -Han har först nyligen ingått i krigstjenst.” -</p> - -<p> -”Men har dock redan hunnit visa sitt arga -uppsåt emot konungen, riket och mig. Men hvem -är ni sjelf, unga jungfru, som vågar föra ett så -fritt språk?” -</p> - -<p> -<a id="page-208" class="pagenum" title="208"></a> -”Sigrid Eriksdotter Liljeholm.” -</p> - -<p> -”Jaså, således dotter till Flemingens gode vän -och tjenare! Han, som i alla vägar stått vid blodhundens -sida! Köttmånglarens springpojke!” Här -började han att låta den hammare han bar i sin -hand, falla emot inre sidan af andra handen och -liksom slå takten till sina ord. ”Tycker hon, jungfru, -att jag har skäl att vara henne blid för att -hennes far alltid hållit med Svedjeklas, den svarte -bofven, och varit honom behjelplig att uppresa -folket till uppror emot sin lagliga öfverhet? Tror -hon, att hennes fina jungfrufingrar kunna med -nål och tråd lappa den skadan, som så många -menniskor lidit till lif och lem, för deras skull? -Herr Erik har icke förfarit som en ärlig och kristlig -riddare emot konungen och riket, ja ännu sedan -Klasen ändtligen gick dit han hörde, så har -han hållit fort i sin upproriskhet. Hvilket allt -den allsmäktige Guden, som en rättvis domare -skall straffa. Nu hafva vi dock, Gudilof, stängt -herr Erik med andra förrädare från slottet, som -katten från mjölken. Var han icke en af dem, -som mest hindrade bönderne ifrån att komma och -klaga för mig, när Flemingens ryttare förtryckte -dem och ej lemnade dem ko eller so? Hvem var -mera nitisk än han, att hindra trogne undersåter -ifrån att komma öfver till Stockholm, för att med -de öfrige rikets ständer rådgöra om konungens -och rikets bästa? Hvem var det, som mera än -han, alltid sörjde för att mat icke fattades för -den blodsugarn Klas Flemings upproriska knektehopar? -Hade de fått svälta, så hade de minsann -<a id="page-209" class="pagenum" title="209"></a> -icke lupit efter honom, som svin efter mat-tråget. -Häh!” -</p> - -<p> -Under det hertigen talade blef han allt ifrigare. -Hans vrede stegrades genom uppräknandet -af de skäl, han ansåg sig äga att harmas, och -hammarn föll numera icke i handen, utan för -hvarje mening slog han ett allt skarpare slag i -bordet, så att det skrällde. Han tycktes liksom -borra ögonen i Sigrid. -</p> - -<p> -Mången stark kämpe hade bäfvat för Carls -vrede; att den unga flickan ej utan förskräckelse -kunde åse den, var naturligt, men öfvertygelsen -om att Enevalds lif berodde på det svar, hon nu -skulle få på sin bön, ingaf henne mod att icke -svigta för den stränge herrens hetta. Hon tog nu, -med bäfvan i hjertat, till orda: ”Hela verlden -säger, att Eders Furstliga nåde är en mot den ringe -rättvis, om än sträng, herre och Eders nåde skall -visserligen icke straffa mig för hvad jag icke kunnat -rå för. Om nu Eders Furstliga nåde icke tillåter -mig att rädda min trolofvade, så är det jag -som straffas; ty han, en riddare och ädling, skattar -väl icke sitt lif allt för högt, men jag stackars -unga flicka, som måste se honom dö, utan att -kunna hjelpa honom, jag blir den straffade. Ack, -vore dock Eders nådes fursteliga gemål här, till -henne ville jag vända mig; hon skulle veta och -förstå huru dyrbar för en qvinna den är, som är -hennes allt. Hennes hjerta skulle visst icke kunna -motstå en olyckligs bön.” -</p> - -<p> -Ett par af herrarne, som stodo bakom hertigen, -sågo småleende på hvarandra och tycktes mena -<a id="page-210" class="pagenum" title="210"></a> -att ej just hertiginnan vore af så enkom qvinnligt -mjuk natur. Men Carl sjelf såg icke utan ett visst -välbehag på den unga flickan, som så djerft förde -sin talan. ”Nå, lofvar du på din trolofvades vägnar, -att om han nu räddas, han sedan skall förblifva -sin lagliga öfverhet trogen?” -</p> - -<p> -”Eders nåde, hvad kan jag, en qvinna, lofva, -om jag vill vara ärlig och sann! Kan väl en -qvinna förmå sin make att lyda henne? Kan väl -tjenaren befalla öfver sin herre? Var barmhertig, -Eders Furstliga nåde, så visst som Gud engång -skall vara barmhertig emot eder.” -</p> - -<p> -Nu steg den gamle mannen, som först talat -vid Sigrid, fram till hertigen och sade: ”Eders -Furstliga nåde behagade gifva mig några nådiga -ord för de ringa tjenster jag gjort vid fästets -intagande och lofvade hafva mig med någon belöning -i minnet. Värdigas Eders nåde nu, om jag -någon lön anses värd, att belöna mig medelst beviljande -af denna unga flickas bön.” -</p> - -<p> -”Käre herr Peder Stolpe”, svarade hertigen, -”hvad hafver J för vänskap för henne?” -</p> - -<p> -”Jag ser henne i dag för första gången och -har till henne ingen förbindelse, men hon rör mitt -gamla hjerta.” -</p> - -<p> -Huruvida fursten ernade bifalla Peder Stolpes -begäran eller icke, hann Sigrid ännu ej få veta, -då med detsamma en tjenare anmälte att Stjerntydaren, -som hertigen låtit kalla opp på slottet, -nu hade anländt och väntade på att få företräde. -</p> - -<p> -”Aha”, sade Carl, ”låt honom komma in, vi -vilja genast pröfva hvad han duger till.” -</p> - -<p> -<a id="page-211" class="pagenum" title="211"></a> -Mäster Sigfrid Aronsson Forsius infördes och -stadnade under djupa bugningar vid dörren, men -såg ej nu så bortblandad ut, som den afton då -han uppträdde hos Flemingens familj. Han hade -haft tid att sansa sig sedan han blef kallad, och -fann att mycken vigt kunde ligga derpå, att han -icke blefve försagd. ”Jordens väldige”, sade han -vid sig sjelf ”hvad äro de dock annat än stoft! -Inför vetenskapens heroer må du bäfva Sigfridus, -de som väldige äro i andens rike, icke inför desse -materiens trälar, som kalla sig jordens store. Deras -makt är blott en flägt i öknen mot den storm, -som beherrskas af de hemliga vetenskapernas -konungar. Carolus, hertig, dig, dig vill jag väcka -med sanningens ord.” Under dessa tankar inträdde -mäster Sigfrid nu. -</p> - -<p> -”Välkommen, mäster Sigfrid! Godt, att J just -kunnen ge mig ett prof på eder berömda skicklighet -att spå i händerna. Spå nu för mig hvem -denna unga flicka skall få till man?” -</p> - -<p> -Mäster Sigfrid steg fram, tog med en vänlig -helsning Sigrids hand och blickade noga deri. -Slutligen lemnade han henne och gick fram till -hertigen. Med låg röst för att ej höras af någon -annan, sade han nu: ”Detta skulle jag knappt -hafva trott! Tärnan är fager och hjertat skiner -klart som karfunkel sten, men ogift blir hon ändå.” -</p> - -<p> -”Ogift, J torde lätteligen misstaga eder”, sade -hertigen, ”se nogare åt.” -</p> - -<p> -”Nej, det kan en hvar, om än föga i chiromantin -invigd, se huru hennes <em>linea vitæ</em> löper ut -<a id="page-212" class="pagenum" title="212"></a> -i årets fjerde hus, utan att korsas af någon annan -lifslinie. Hon blir aldrig gift!” -</p> - -<p> -”Åh hå, mäster, J ären en dålig spåman.” -Derpå vände han sig till Sigrid sägande: ”Nå -väl, J mågen nu bortföra eder fästman och vårda -honom. Unge herr Carl Lennartson, se till att -ej vakten hindrar henne, så tänker jag mäster -Sigfrid skall få lång näsa med sina profetior. Akten -eder väl, mäster, att ej i edra almanackor -prata dumma prognostiker om adel och förnämt -folk, som J icke ären värdige att kyssa på deras -med lera besmorda sko. Och vill J eder derefter -icke packa och rätta, så skall jag visa eder hvar -David köpte ölet! J gode herrar Stjernetydare, -må icke tro, att J kunnen rifva ner stjernorna -ändå.” -</p> - -<p> -Ödmjukt svarade mäster Sigfrid: ”Eders Fursteliga -nåde täcktes icke illa upptaga, hvad jag i -välmening låtit påskina om fåfänga och yppighet -bland de höga, och icke heller misstro min spådom -om jungfru Sigrid Liljeholm, som nog torde -sig besanna.” -</p> - -<p> -Hertigen, som ingalunda var fri från sin tids -tro på stjerntyderi och spådomskonst, kände sig -nästan bragt ur concepterna genom mäster Sigfrids -trygga språk. Han besinnade sig en stund. Man -hade hos honom klagat öfver den lärdes förmätenhet, -att i sina skrifter tadla adeln; härföre hade -han nu fått sin tillbörliga näpst, och då hertigen -just icke ansåg honom med oskäl hafva skrifvit -om adelns fåfänga och yppighet, så var fursten -i sin själ ej missnöjd med de sanningar den fått -<a id="page-213" class="pagenum" title="213"></a> -höra af mäster Sigfrid. Säker om sin spådomsförmågas -pålitlighet syntes ock denne vara. -</p> - -<p> -”Nå, mäster Sigfrid, kunnen J nu säga mig -något om mig sjelf då?” frågade Carl efter en -stund, betänksamt. -</p> - -<p> -Mäster Sigfrid tog hans hand, kastade en blick -derpå, såg närmare, lade sin hand öfver ögat och -sade slutligen: ”Täcktes Eders Furstliga nåde -tillåta mig, att efter stjernorna utkasta edert horoskop. -Hvad jag i eder hand läser, vågar jag -icke lika fritt uttala, som en ung flickas giftas -öde. Jag är rädd att säga mera, än jag kan försvara. -En krona fäller lätt ett hufvud, om än -blott spåmannens. Det är nödigt, att först se om -stjernorna besanna, hvad handens linier säga.” -</p> - -<p> -Hertigen ryckte till. Om en stund frågade -han: ”Tror J ock fast och orubbligt hvad <a id="corr-32"></a>J läsen -i menniskors händer och i stjernornas ställningar?” -</p> - -<p> -”Jag tror, att den makt icke bedrager, som -skapat menniskohanden och som utstakat banan -för stjernorna på fästet!” -</p> - -<p> -”Men kunnen J ock läsa rätt? Förstån J, -hvad J läsen, eller är det kanske idel falskhet -dermed?” -</p> - -<p> -Sigfrid Aronsson Forsius steg ett steg tillbaka, -i hans vanligen lugna anlete uppflammade en blixt -af vrede, men han qväfde den snart med att säga -till sig sjelf: ”Lättast bevisas, af misstanke om -oädelhet, det sinne som råder inom menniskan.” -Högt yttrade han intet. -</p> - -<p> -”Nåväl”, sade nu hertigen. ”Ni må läsa i stjernorna -för mig. Och dock vill jag icke obetingadt -<a id="page-214" class="pagenum" title="214"></a> -lita på edra ord. Ett prof vill jag hafva. Är -hon, denna unga flicka, som J dömden brudkronan -af, är hon icke gift inom fem år härefter, så antager -jag eder till min stjerntydare.” I sin själ tillade -han: ”och riksastronom;” men tillade sedan -åter högt: ”Är hon dessförinnan gift, så mågen -J vakta eder för att fuska i ett handtverk, som J -icke förstån. Detta är icke lång pröfvotid, men -skulle hon ock ännu sedan komma eder spådom -på skam, så kan jag väl ännu då hitta på att lära -eder, det icke allenast J hafven underliga konster -för eder, utan att ock jag har krut, som intet smäller, -ty goda bastrep finnas i huset. Men nu mågen -J mitt horoskop redeligen ställa, och så vele -vi se till, att eder så länge allt biträde gifves, som -J kunnen åstunda och vilje vi vara eder en nådig -herre, så länge vi se eder det förtjena.” -</p> - -<p> -Sigrid hade aflägsnat sig genast när hon erhöll -hertigens löfte, och genom herr Carl Lennartsons -bemedling lyckades det henne lätt, att få både -bår och bärare, och innan kort var tåget färdigt -att vandra bort från slottet med den sjuke. -</p> - -<p> -Mäster Sigfrid hade blifvit något uppehållen -genom tvenne unga officerare, som nödvändigt ville, -att han skulle spå dem i händerna. Mäster Sigfrid -varnade dem för att lättsinnigt missbruka -konstens helgd, och ville ej gå in derpå. Emellertid -hade Sigrid, med tillhjelp af gamle Hans, -hunnit få det bedröfliga tåget så långt i gång, att -det just i sjelfva porthvalfvet möttes af mäster -Sigfrid. -</p> - -<p> -”Se, hvilket lyckligt möte! J, mäster Sigfrid, -<a id="page-215" class="pagenum" title="215"></a> -skolen visst med godhet säga mig, stackars flicka, -huru jag bör bete mig för att få den sjuke rigtigt -förbunden och vårdad. Jag förstår mig väl litet -derpå, men är så oerfaren. Finnes här någon -skicklig bårdskärare, så ville jag helst anlita en -sådan.” -</p> - -<p> -Mäster Sigfrid lofvade villigt att biträda Sigrid -med råd och dåd, men då invände Carl Lennartson, -som medföljde till yttersta porten: ”Kan -ni, mäster Sigfrid, vilja åtaga eder att hjelpa -denne unge, sjuke herre? Kan ni göra det af redligt -hjerta, då J veten hvad derpå beror?” -</p> - -<p> -”Unge herre”, svarade mäster Sigfrid. ”Var -säker derpå, att hvad som är bestämdt, det sker, -och ringa menskliga tillgöranden förändra icke -ett strå. Jag skall samvetsgrannt bjuda till, att -göra hvad jag kan, för att denne sjuke herre må -blifva frisk, och är fullt öfvertygad om, att hvad -som är förut sagdt, skall lika säkert ske, som om -jag i detta ögonblick sloge honom ihjäl. Dertill -kunde hon väl ock med dessa fagra ögon hitta -sig en annan fästeman. J synens mig icke ens -sjelf se så okärt på henne.” Carl Lennartson rodnade -och påskyndade sina steg för att upphinna -Sigrid, som medan han talat med mäster Sigfrid, -hunnit jemte båren utom porten. -</p> - -<p> -”Nu, jungfru Sigrid”, sade han i det han bugade -sig, ”nu får jag ej längre det nöjet att vara -eder till tjenst. Det fägnar mig att kunna lemna -eder i ett så godt beskydd som mäster Sigfrid -Aronssons.” -</p> - -<p> -Sigrid tackade med några ord sin unge riddare, -<a id="page-216" class="pagenum" title="216"></a> -och tåget fortsattes åt staden så fort, som -den sjukes tillstånd det tillät. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-25"> -XXIV. -</h2> - -<p class="noindent"> -Ännu föll icke hertigens hämnd blodig öfver -hans motståndare, men oqvädins ord och tillochmed -stryk sparades icke. -</p> - -<p> -Fru Ebba och hennes döttrar, fru Elin Stålarm -och de flesta andra förnäma fruar, som funnos -på slottet bortfördes fångna till Sverige. Till -befälhafvare på Åbohus, förordnade hertig Carl -äfven nu en Fleming, men denne hade varit riksmarskens -bittraste fiende. Den nyss utnämnde -befälhafvaren bad i ödmjukhet, att Hans Furstliga -nåde måtte befria honom från den ansvarsfulla -tjensten. Konungen höll honom redan misstänkt -och skulle möjligen onådigt anse, om han åtoge -sig befälet i Åbo, utan hans förordnande. Men -hertigen lät ingen undskyllan gälla, och förklarade, -att som en redlig kunglig majestäts och kronans -undersåte, finge Fleming icke neka att göra sitt -bästa i rikets tjenst. Skulle konung Sigismund -sjelf infinna sig för att omhändertaga fästet, skulle -han det ock honom genast tillhanda hålla. ”Och”, -tillade hertigen, ”J mågen eder icke undskylla, -der fosterlandet eder behöfver. Jag tager Gud -till vittne uppå huru jag vänligen och kärligen -alltid riket tillhanda hållit åt hans kunglig majestät, -konung Sigismundus i Polen, och bjudit honom -att sjelf komma och föra regimentet. Men -<a id="page-217" class="pagenum" title="217"></a> -han låter sig förvillas af upproriske, som förtala -mig och hans sanna vänner; men skall dock visserligen -herren Gud de onda på skam komma -låta; och mågen J ingen annan än åt konungen -sjelf i egen person fästet öfverleverera, eller ock -åt dem, som af mig dertill med fullmagt försedde -äro; men manneligen utestänga denna förrädareligan -här i Finland. Våga de att försöka röra -på sig en gång till, så skola de få försöka huru -det har sig att löpa hufvudlös, om mästerman -ännu har någon slipsten qvar. För denna gången -vill jag hafva fördrag som en nådig herre, och -låta nåd gå för rätt; men hjelper ej det, så finnas -bastrep nog till att ge dem halsdukar af, och -skall dervid icke behöfva hushållas. J stannen -alltså nu här, och tillsen det slottet hålles mig -och konungen troget tillhanda.” -</p> - -<p> -Fleming bäfvade för det kinkiga uppdraget -att tjena två herrar. Han visste allt för väl att -den, som tjenade hertigen, stode i fullt uppror -emot konungen, och ehuru han hatat Klas Fleming, -så var han dock hans sak trogen. Men att -stå gent emot hertig Carl och neka att lyda hans -befallningar, vågade han icke. Han ägde icke eller -sin frändes orubbliga trohet och oböjliga redlighet, -som icke tillät någon dagtingan med samvetet. -Fleming stadnade sålunda, som befälhafvare, -på det numera högst dåligt försedda fästet, -derifrån hertigen hade bortfört de bästa kanonerna -och der munförrådet var förtärdt. -</p> - -<p> -Att försvara det mot Stålarm och finnarne, -torde väl hafva varit föga görligt, men försöktes -<a id="page-218" class="pagenum" title="218"></a> -också icke, det öfverlemnades genom dagtingan; -och innan två månader förlupit sedan hertig Carl -lemnat Finland, stod Stålarm åter på Åbo slott -såsom högste befälhafvare i landet. -</p> - -<p> -Ändteligen blefvo nu ock Klas Flemings jordiska -qvarlefvor nedsänkta i den, i Pargas kyrka -väntande grafven. Sedan den hunnit bli färdig, -hade tiden varit alltför osäker, för att fru Ebba -skulle kunnat våga föranstalta om den stora högtidligheten. -Under belägringen blef det omöjligt, -och slutligen hade hertigen strängt förbjudit begrafvandet -af den döde. Men nu blef det den -första omsorgen, sedan konungens anhängare åter -inkommit på slottet, att med pomp och ståt föra -den fordom så mäktiges lik till sin hvilostad. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-26"> -XXV. -</h2> - -<p class="noindent"> -I sin länstol vid en knyppeldyna satt Margaretha, -enka efter myntmästaren Welam de Wyk, -men numera omgift. Unge Welam de Wyk, hennes -son af förra giftet, stod framför henne på andra -sidan om knyppeldynan. Ynglingen var af -en sällsynt skönhet och äfven i modrens drag syntes -spår af, att hon fordom varit vacker, men dragen -hade nu blifvit skarpa och hårda och hela -figuren kantig. Mycken skärpa låg i hennes öga, -men den var dock nu betydligt mildrad genom -det välbehag hennes modershjerta måste känna, -då hon blickade på sonen, hvars kraftfulla gestalt -<a id="page-219" class="pagenum" title="219"></a> -och lifliga drag talade lika mycket om helsa och -styrka, som anletet om fägring. -</p> - -<p> -”Ja, i sanning”, sade fru Margaretha, ”den -höga äran att få detta förnäma sällskapet i huset, -hade man gerna kunnat vara af med. Jag är säker -på att de, ehuru fångar, som nätt och jemt -ha Hans Furstliga nåde att tacka för, att de sluppit -med lifvet, dock tycka sig ha att befalla i -huset. Åh ja, min gunstiga fru Ebba, har äran -att känna det sturska Stenbockeblodet. Nu, sedan -de genom tvenne drottningar kommit i slägtskap -med kungahuset, tro de sig rätt sjelfva vara -kungar.” -</p> - -<p> -”Men, min mor, ännu förstår jag icke hvarför -det Flemingska herrskapet skall hit i huset.” -</p> - -<p> -”Mig synes lätt att förstå”, svarade fru Margaretha -sträft, ”att fru Ebba Stenbock, Klas Flemings -hustru och medhjelperska, som understått -sig att försvara Åbohus emot Hans Furstliga nåde, -icke kan få strafflöst drifva sitt ofog.” -</p> - -<p> -”Icke frågar jag om den större eller mindre -rättvisan af hertigens mått och steg, utan hvarföre -dessa damer skola förvaras här i vårt hus?” -</p> - -<p> -”Emedan Hans Furstliga nåde så befallt. Hvad -annat?” -</p> - -<p> -”Hafven J då, mor, åtagit eder befattningen -att vara fångvakterska? Detta synes mig illa och -skymfligt. Icke är detta hus ett fängelse, och icke -J en fångvakterska. J måtte väl icke gå in på -denna hertigens åstundan?” -</p> - -<p> -”Hans nåde har härom tillsagt åt Jörgen Bähr, -<a id="page-220" class="pagenum" title="220"></a> -och hvad min herre och man i mitt ställe lofvat, -det vill jag uppfylla!” -</p> - -<p> -”Herr <a id="corr-33"></a>Jörgen må vara eder herre, men det -öfvergår hvad han har rätt att befalla, att min -salige faders hus skulle blifva ett fängelse.” -</p> - -<p> -”Min son, betänk, att du talar med din moder -och kom ihåg den vördnad du är henne skyldig. -Det gör mig ondt att behöfva påminna dig -härom.” -</p> - -<p> -Denna påminnelse gjöt genast lugn öfver Welams -uppsvallande ifver. Han kände sjelf sitt lifliga -lynne, och fruktan att förgå sig mot modren -var alltid nog för att svalka honom, så snart han -kände sig bli varm. Han stod en stund tyst, men -tillade sedan med bedjande röst: ”Min morkär, -kunnen J icke ändra detta beslut?” -</p> - -<p> -”Nej, Welam, och vill det icke heller. Hans -Furstliga nåde har förordnat, och mig synes -bäst, att så sker. Jag är öfvertygad om, att det -skall lända dig sjelf till fromma. Dessutom tänker -jag visst icke förödmjuka mig inför dessa damer, -så att du kan vara helt lugn.” -</p> - -<p> -”Att bära aktning för de olyckliga och i hvad -man kan, mildra ett hårdt öde, icke är ju det att -förödmjuka sig, moder!” -</p> - -<p> -Åter en stund teg den unge Welam och gick -långsamt fram och åter på golfvet. Slutligen stadnade -han vid sin mors knyppeldyna och sade: -”Mor, jag åtminstone kan icke vara med om detta. -Jag reser i morgon till Hufvesta. Ni må använda -mina rum för edra gäster, om så fordras, för att -de må få det beqvämare och mera enligt sin börd. -<a id="page-221" class="pagenum" title="221"></a> -Så länge min faders hus är ett fängelse, bor åtminstone -jag icke der. Förlåt mig, morkär, jag -kan icke finna mig der. Men då ni en gång åtagit -er denna ledsamma sak, så hoppas jag att ni -åtminstone gör hvad ni kan, för att edert hus må -blifva för dessa damer en så dräglig vistelseort, -som det är möjligt, och att ni behandlar dem -som gäster och icke, mera än oundvikligt är, låter -dem känna att de äro fångar.” -</p> - -<p> -”I sanning, det måtte icke vara till lycka, -som hertigen hedrat vårt hus med detta förtroende, -då det genast medför den påföljd, att min -son glömmer sig nog långt, för att vilja undervisa -mig i mina skyldigheter. Dem vill jag dock -hoppas att jag kände innan du blef född.” -</p> - -<p> -Welam bugade sig för sin mor i det han -sade: ”Guds fred, moder. Nu far jag till Hufvesta. -Vredgas icke på mig nu, morkär, när vi just -skola skiljas.” Han tog hennes hand, kysste den -vördnadsfullt och fick af sin mor en kärleksfull -blick och några vänliga ord till afsked. -</p> - -<p> -Så högt än fru Margaretha älskade sin son, så -glömde hon dock aldrig, att af honom fordra den -djupa vördnad, föräldrar denna tid ansågo sig äga -rätt till af sina barn, äfven sedan de voro fullvuxna -och utgått ur föräldrahuset. Welam var -kapten vid flottan, men inför sin mor var han -ännu den ödmjuke, vördnadsfulle gossen. -</p> - -<p> -Herr Jörgen Bähr ville han deremot icke -anse med sonlig vördnad och ödmjukhet, ehuru -denne var gift med hans mor. Fru Margaretha -åter stod nu, mera strängt än någonsin, på sina -<a id="page-222" class="pagenum" title="222"></a> -rättigheter emot sonen, sedan hon sjelf börjat -finna det svårt, att uppfylla sin sednare mans fordringar -på ödmjukhet och undergifvenhet. Det -gick henne, såsom det ofta går menniskor af mindre -ädelt sinne, att de på den, som står under -deras välde, hämnas det förtryck de sjelfva lida, -ehuru sådant oftast sker omedvetet. -</p> - -<p> -En stund efter Welams afresa inträdde Jörgen -Bähr till sin hustru, nedsatte sig i en gungstol -och sade, temmeligen vänligt: ”Säger du till -åt Lisa, att hon hemtar mig tofflor, dessa skodon -besvära mina fötter.” -</p> - -<p> -Fru Margaretha steg genast opp och gick ut. -När hon återkom, nedsatte hon sig ej genast vid -sin knyppeldyna, utan stadnade vid mannens stol -i det hon sade: ”Fru Maria Johansdotter, min -fränka, har bjudit mig till sig, hon ernar låta -döpa sitt lilla barn i dag. Jag skulle gerna gå -till henne, om så passar.” -</p> - -<p> -”Jag måste sjelf gå ut i afton, och båda kunna -ej vara borta, ifall fru Ebba skulle hithemtas under -tiden.” -</p> - -<p> -”I afton. Vill du låta mig veta, hvilken tid -du går ut?” -</p> - -<p> -”Åhja, kanske klockan omkring fyra.” -</p> - -<p> -”Innan den tiden kunde jag mycket lätt vara -hemma.” Jörgens blick mulnade, han teg, men såg -ond ut. -</p> - -<p> -Fru Margaretha sade ej heller något vidare, -utan gick att sätta sig vid knyppeldynan och började -reda sina trådar. En stund tego båda. Lisa inhemtade -tofflorna. Slutligen trädde Jörgen dem -<a id="page-223" class="pagenum" title="223"></a> -på sig och sade med detsamma: ”Jag ref i ons ett -hål på min gröna rock, det behöfver lagas.” -</p> - -<p> -Fru Margaretha gick för att hemta rocken. När -hon återkom, framtog hon en korg, deri en mängd -nystan förvarades. ”Dessa passa ej i färgen”, sade -hon nästan vid sig sjelf. -</p> - -<p> -”Du köpte ju grönt silke häromdagen, såg -jag”, sade mannen. -</p> - -<p> -”Ja, det finnes här, men det är för ljust, det -duger icke. Men jag vet att krämarn här midt öfver -har att sälja silke, jag skall hastigt gå dit -och välja något passligare.” -</p> - -<p> -”Du tänker således icke foga dig efter min -önskan, att du må stadna hemma”, sade Jörgen, -med sammanknipna, darrande läppar. -</p> - -<p> -”Jag förstod icke, att du hade något emot, det -jag för ett ärende skulle på ett ögonblick gå tvärs -öfver gatan, och det är ju till din rock, som silket -behöfves”, svarade fru Margaretha, som började -känna tårar stiga opp i halsen. -</p> - -<p> -”Låt Lisa gå”, svarade Jörgen bestämdt, med -vredgad röst. -</p> - -<p> -Mycket ödmjukare, än man skulle ansett möjligt -för fru Margarethas kantiga figur, svarade -denna: ”Jag fruktar Lisa icke förstår att välja.” -</p> - -<p> -Att mannens vrede nu steg högt, såg hon på -läpparnes darrning, men hade svårt att förstå, -hvarmed hon så retat honom. Utan att dock våga -yttra något, gick hon att tillkalla Lisa, visade -henne rocken, lemnade åt henne silket och bad -henne gå i krämarns bod, för att köpa mörkare -silke, och välja det i färgskiftning lika rocken. -</p> - -<p> -<a id="page-224" class="pagenum" title="224"></a> -Fru Margaretha vågade ej sätta sig för att -försöka reda sin knyppling, ty hon visste att mannen -skulle anse det som ouppmärksamhet emot -det arbete, han ålagt henne. Hon satt derföre -med rocken i famnen till dess Lisa återkom. -</p> - -<p> -”Hvad tänker du på, flicka”, sade fru Margaretha -fräsigt, och med en slags belåtenhet omfattande -tillfället att få låta emot någon den harm -utbryta, som började koka inom henne, ”ser du -då inte, att det der silket är ljusare, än det du -fick till prof, och du skulle ju köpa mörkare.” -</p> - -<p> -”Silket är ju rätt bra likt”, inföll Jörgen, ”men -du är alltid otålig, hvem kan göra dig i lag.” -</p> - -<p> -Lisa gick och frun satte sig att stoppa med -det olika silket, men arbetet blef naturligtvis ej -vackert, utan stoppen blef ganska synbar. ”Jag -hade kunnat skicka den ut att lagas”, sade Jörgen, -när frun lemnade honom rocken. ”Det synes -nog på arbetet, hur villig du var att göra det.” -</p> - -<p> -Fru Margaretha vågade ej invända, det hon -gjort sitt bästa och att silkets färg var anledning -till att det syntes; men den orättvisa beskyllningen -för ovillighet sjöd i henne. -</p> - -<p> -Jörgen Bähr fortfor nu en lång stund, under -tystnad, att låta gungstolen gå. Fru Margaretha -knypplade i tysthet. Slutligen yttrade Jörgen torrt: -”Fru Ebba och hennes döttrar torde snart vara -att förvänta, blir allt i ordning?” -</p> - -<p> -”Jo, snart hoppas jag allt är ställdt enligt -dina ordres. Welam for ut till Hufvesta. Han erbjöd -sina rum, för att de fångna damerna skulle -<a id="page-225" class="pagenum" title="225"></a> -kunna få mera utrymme, efter hans rum just stöta -intill deras.” -</p> - -<p> -”Du kan ju taga dem alla.” -</p> - -<p> -Fru Margaretha såg på sin man, för att få -reda på, om det var så hans verkliga mening; -men han vände sig ifrån henne emot fönstret. -”Skall jag då låta bortföra alla onödiga möbler -ifrån dessa, liksom ifrån de andra båda rummen?” -</p> - -<p> -Nu vände sig Jörgen om, och fru Margaretha -såg att han var nästan blek af vrede: ”Jag vånner -du låte bära bort dig sjelf först! Får jag -någonsin ha en oförbittrad stund för dig? Jag -var så enkom nöjd och glad, när jag kom hem; -Hans Furstliga nåde var mig så särdeles nådig, -och hade låtit kalla mig, för att ge mig några -befallningar om de fångna fruntimmerna. Jag var -så upprymd och tänkte få prata en förtrolig stund -hos min hustru. Men det hade jag bort veta förut, -att din motspänstighet alltid skulle förderfva hvarje -glad stund.” -</p> - -<p> -”Min Gud, hvad är det då, som jag sagt eller -gjort”, frågade ängsligt fru Margaretha. -</p> - -<p> -”Det förstås, du är oskyldig och har aldrig -felat, det vet jag nog af gammalt! Hvad har du -väl annat gjort, än motsagt mig hela tiden, sedan -jag kom in. Den undergifvenhet och aktning, du -är skyldig din man, den synes du rakt ej veta -af. För husfredens skull, ger jag efter i det längsta. -Det är väl derföre du också aldrig vill ge -med dig, utan alltid skall ha din vilja fram. Ingen -annan man skulle tåla motsägelser af sin hustru, -sådana du nu i dag ock hållit på med.” -</p> - -<p> -<a id="page-226" class="pagenum" title="226"></a> -”Då äro de ock, i sanning, tyranner”, utbrast -fru Margaretha, ”om ej ...” -</p> - -<p> -”Det är så, ja. Jag känner den visan. Den -sjunges alltid, att männerne äro tyranner. Den -har jag nog hört.” -</p> - -<p> -”Ja, <em>om</em> det verkligen är så, att ingen annan -hustru får följa sin egen vilja så mycket, som jag, -då äro, i sanning ...” -</p> - -<p> -”Envis i sista stunden! Kan du aldrig ge -med dig och lära dig undergifvenhet. Men se, -lyda skall du, och kom ihåg att du aktar dig härnäst. -När du hör, att jag ärnar mig ut och vill -ha dig hemma, då har du ingen ro för att du -skall ut. Huru mycket knotter och oväsende gör -du icke, för att jag ber dig laga några stygn på -min rock! Och när jag redan i dag bestämt för -dig de två rum, fångarna skola bebo, då kommer -du åter och vill ställa efter din näsa. Nej, Greta, -passa på att foga dig, det är tid på, att jag blir -herre i huset.” -</p> - -<p> -Fru Margaretha teg, men högt blossade rodnaden -på hennes eljest bleka kind. I detsamma kom -Lisa och bad frun komma och se om ett skåp -blifvit rätt stäldt. Frun följde henne, men stadnade -sjelf några minuter i farstun, hvarunder hon -girigt insög den kalla höstluften. -</p> - -<p> -”Hvarföre blef jag skapt till qvinna. Att vara -man, att herrska! Detta vore lycka. Ja, jag tror -jag kunde vara god, om jag vore man; men hyckla -och smila, den förtrycktas vapen, ha, jag föraktar -dem. Välan”, här skrattade hon ett obehagligt -skratt, ”jag skall bli god och lydig, jag skall -<a id="page-227" class="pagenum" title="227"></a> -hyckla, jag skall smila, jag skall sälja min själ -till list och elände. Jag har dock varit ärlig, om -än kanske stundom sträf. Ödmjukare kan jag ej -vara! Var jag då verkligen uppstudsig i dag? Nej, -nej, jag var det icke! Men jag skall smila, jag -skall ljuga, jag skall låta kalla mig god, till -belöning för min lögn. — Ha, qvinnor, också -jag får ju qvinnor att herrska öfver. Ha, ha, -fru Ebba, hvarochen är herre öfver sin stackare, -och nu är ni min.” Hon gick in i de rum, som -iordningställdes för de fångna fruntimmerna, och -de anordningar, hon der vidtog, ökade ingalunda -de få beqvämligheter, man bestämt för dem. -</p> - -<p> -Jörgen Bähr steg opp och slog några slag -öfver golfvet. ”Ja, giftermålet är en säck med -många ormar och en ål uti, huru hoppas att just -få tag i ålen! Sådana äro qvinnorna! Bland tusende, -hvar finner man en, som är foglig och icke -träter emot i det sista? Sedan den der smulan -ungdomsrosor är förbi, återstå blott taggarne. Dumt -att gifta sig med en gammal qvinna. Då får man -ej ens den der smulan fägring, och hvad är sen -hela slägtet värdt. En hushållerska, som sköter -mitt hus, kan jag köra bort när jag vill; en hustru -kan jag ej slippa. Hvad vill man göra, man -får väl lof att dra sitt kors med tålamod. Men -visst skall frun lära sig lyda utan invändningar, -dertill är jag herre i mitt hus.” -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-27"> -<a id="page-228" class="pagenum" title="228"></a> -XXVI. -</h2> - -<p class="noindent"> -Långsamt skrider tiden, men den går dock -framåt äfven för fången. Om fru Margaretha -trodde sig kunna reta fru Ebba, och sålunda vinna -välde öfver henne, så hade hon alldeles missräknat -sig. Fru Ebba syntes knappt märka de små -förtretligheter, som hennes värdinna, eller rättare -fångvakterska, kastade i hennes väg. Icke heller -tycktes hon fästa sig vid de många umbäranden, -hvartill hon var tvungen, då hertigen till de fångnas -uppehälle icke bestod något, men deremot alla -dyrbarheter blifvit dem fråntagna. När Fru Margaretha -inför sin man ödmjukat sig och erkänt sig -saker till alla möjliga och omöjliga förseelser, och -i djupaste vördnadsfullhet jakat till allt, hvad han -talat, då jäste ofta hennes sinne så, att hon velat -i raseri krossa både honom och sig sjelf. Men -hon skrattade då sitt hemska skratt och gick in -till sina fångna gäster, för att ge luft åt den -qväfda branden. Men i sitt höga, sorgsna lugn -satt fru Ebba oåtkomlig för hvarje stickord och -hvarje försök att reta henne. De unga voro dock -mindre sansade, och isynnerhet Hebla grät ofta af -förtret, när fru Margaretha lemnade rummet. -</p> - -<p> -Fru Margaretha lyckades mer och mer att -behaga sin man. Hon utförde orubbligt sin en -gång fattade föresats att skaffa sig ett mildare -bemötande, genom list och förställd ödmjukhet, -då hon ej lyckats behaga honom genom sitt ärliga, -om än något sträfva och kantiga, sätt. Till -sin förvåning märkte hon nu, att hon inom kort -<a id="page-229" class="pagenum" title="229"></a> -vann frihet och makt, i stället för det fordna -tvånget, och dock led hon deraf, ty hon föraktade -sig sjelf för sin falskhet. -</p> - -<p> -Stundom blef den rol, hon antagit, ganska -svår att spela. Så hvarje gång hennes man började -tala om sin unge stjufson och med harm utfara -emot honom och klandra honom för det han -icke syntes i föräldrahuset. Att höra Welam beskyllas -för att söka dåliga sällskaper och dylika -förebråelser, var en svår pröfning, men fru Margaretha -åtminstone teg, om än hon ej presist kunde -förmå sig att jaka med. ”Det är endast din vanliga -sjelfvillighet, som gör honom omedgörlig. Är -han icke mot dig mjuk som vax? Men du låter -honom fortfara i sin uppstudsighet, bara för att -förarga mig. Eller vågar du påstå, att han icke -på din befallning skulle besöka sitt föräldrahem?” -</p> - -<p> -”Jag skall bjuda till, min herre och man, att -få honom hit. Behagar du tillåta mig att resa -ut, för att vidtala honom, så skall jag föreställa -honom att han har orätt.” -</p> - -<p> -Med tungt hjerta begaf sig fru Margaretha -på väg. ”Min son, min son, skall jag inför honom -bruka list och lögn! Aldrig — Welam, min Welam. -Skall din moder hyckla inför dig. — Aldrig! -Må mig hellre drabba hvad som helst! Och dock -måste jag ju säga honom, att jag kommer till -honom af längtan att se honom blott, jag måste -ju be honom för <em>min</em> längtans skull komma till -hemmet på några dagar; och det är ju dock icke -sannt, att det är derföre jag ber honom komma, -utan för att Jörgen så vill. Men säger jag honom -<a id="page-230" class="pagenum" title="230"></a> -detta, så kommer han icke, och min herre har ju -ålagt mig att skaffa honom hem. Han tål icke -att Welam visar honom motvilja. Men är det då -falskhet af mig att bedja honom komma? Jo — -jo — det är så, huru mycket jag än längtar, men -för <em>min</em> skull hade jag aldrig velat tvinga honom. -O, min Welam, tvång är så tungt att bära, att -jag ej ens ville pålägga dig moderskärlekens! Dock, -det måste ske! Min pligt är lyda — jag skall -lyda, må Herren förbarma sig öfver min själ.” -</p> - -<p> -Fru Margarethas bön till sonen att dock komma -hem, emedan hon ej längre förmådde sakna -honom, måste villfaras, och Welam lofvade snart -komma, för att dröja hemma några dagar, ehuru -motvilligt han gaf sitt löfte. -</p> - -<p> -Akta dig, Welam, akta dig du unge, du sköne, -res icke till din moders hus! stadna ute på ditt -kära Hufvesta. Moder, moder, bjud icke din son -komma. Var vild, var motsträfvig, var blott denna -gång uppstudsig, följ blott denna gång ditt inres -varnande röst. För icke din älskling till döden! -</p> - -<p> -Welam begaf sig följande morgon på väg, för -att besöka sin mor. Han kastade sig på sin häst, -men hans sinne var icke gladt och lätt, som vanligt. -Det tycktes honom tungt att besöka sitt hem, -nu ett fängelse för ädla qvinnor, och beherrskadt -af en stjuffader, som han ej kunde älska. Han -red framåt, utan att ge akt på den bekanta vägen, -då hans häst skyggade, ryckte häftigt till och -hade nära kastat honom mot en stenhop, om han -varit mindre god ryttare. Härvid vaknade Welam -ur sin tankfullhet och varsnade en liten gumma, -<a id="page-231" class="pagenum" title="231"></a> -som stod vid vägen och som med sina besynnerliga -rörelser och kastningar med armarna, hade -skrämt hästen. -</p> - -<p> -En ung riddersman ansåg sig stå så högt öfver -en person af folket, att han knappt kunde -tänka sig möjligheten af, det en sådan kunde våga -försöket att retas med honom. Welam var redan -förut misstämd, och att bli mål för en gammal -gummas gyckel, var mera än hans tålamod kunde -fördra. Med ett häftigt ”ur vägen hexa”, gjorde -han en hastig sats framåt; men gumman, i stället -för att gå ur vägen, räckte ut sin hand för att -fatta i betslet och rycktes af hästen ned, föll omkull -och tumlade i diket. -</p> - -<p> -Welam ägde dock icke nog af sin samtids -förakt för den ringa, för att rida bort och lemna -gumman åt sitt öde; hans harm svalnade genast, -när han såg hennes missöde, och i detsamma kastade -han sig af hästen, för att se om hon skadat -sig. -</p> - -<p> -”Hi hi hi, si på Hufvestaherrn! Den fattiga -rider han ned i diket. Han kommer nog sjelf -med ännu. Jo jo, svarte Klas reste, han, men -hela boet är qvar ännu! Men honom, som var -mitt hjertas barn, honom ha de pinat och plågat -till döds. Åh håh, så fager kind! Jo jo, den är -god att smeka åt sotnäsans flicka! Men blodig -hands barn, smeker med blodig hand.” -</p> - -<p> -”Understå dig att röra vid mig”, skrek hon till -vildt, när Welam räckte ut handen för att hjelpa -henne opp, och stod med detsamma sjelf med ett -hopp högt på stenhopen. ”Gå, gå bara. Allt färdigt. -<a id="page-232" class="pagenum" title="232"></a> -Ock Hufvesta! Förräderi och kungamord, -nesa och ärelös död rufva der. Hufvesta, akta -dina herrars hufvuden, de vilja ej sitta fast, hi -hi hi.” Med detsamma var gumman försvunnen i -skogen. -</p> - -<p> -Welam kastade sig åter på sin häst och hans -sinnesstämning blef ej bättre efter detta möte. -Hexor och trolleri hade aldrig hans glada sinne -frågat efter, eller befattat sig med; men nu kom -det honom så rakt på lifvet, och liksom hans tid -i öfrigt, tvekade han icke på den skadliga inverkan, -sådant kunde utöfva. Snart glömde han dock -alla obehagliga tankar, ridten i den friska morgonen -lifvade honom och innan han hunnit fram -till Stockholm, logo redan hans strålande ögon -lika frimodigt, som vanligt, under baretten. -</p> - -<p> -Welam ansåg för sin skyldighet att besöka -de fångna fruntimmerna, då han nu skulle vistas -hemma, ehuru djupt han än kände obehaget af -att just detta hem skulle vara deras fängelse. -Han lät nu hos fru Ebba anhålla om tillstånd att -få göra sin uppvaktning. -</p> - -<p> -”Jag tycker att mor icke borde ta emot honom”, -sade Karin till sin syster. ”Mig synes, att -vi ha nog förtret af modren, utan att en sådan -der ung gök skall tycka sig ha rättighet att visa -sig oartig.” -</p> - -<p> -”Söta du, min Karin”, svarade Hebla, ”icke -tycker jag vi ha så öfverflöd på nöjen, att vi icke -kunna tåla vid en ungherres visit. Han är rätt -vacker och ser så galant ut, det såg jag i går, -när han red in på gården.” -</p> - -<p> -<a id="page-233" class="pagenum" title="233"></a> -”Kära Hebla, du är då nöjd, bara du får -prata, det må sen vara med hvem som helst.” -</p> - -<p> -Fru Ebba hade icke hört sina döttrars samtal, -och svarade endast: ”Kapten de Wyk är välkommen.” -</p> - -<p> -Med någon köld helsade fru Ebba den inträdande, -Karin rodnade och Hebla kastade en triumferande -blick på henne, som om hon velat -säga: ”Aha, ser du att han kan tåla ses på.” -</p> - -<p> -Samtalet emellan de unga var snart i gång. -Fru Ebba deltog endast sällan deri. Men Hebla -pratade lifligt och försäkrade att hon storligen -kände sig i behof af att röra på munnen, hon -hade denna tid verkligen fruktat att förlora talförmågan. -Hon skonade nu hvarken hertig Carl -eller hans anhängare, och uttalade helt öppet sin -onåd öfver dem alla. -</p> - -<p> -”Hebla”, sade Karin med en min af tillrättavisande. -</p> - -<p> -”Söta, snälla Karin, bli inte alls ledsen på -mig. Nog vet jag att Kapten de Wyk är vid flottan -och att den nu befalles af hertigen; men om -kapten de Wyk tycker att det är rätt att kungens -folk och kungens flotta lyda kungens värsta -fiende, så bryr jag mig alls icke om hvad han -tänker, utan jag säger helt tryggt, att det är orätt!” -</p> - -<p> -”En så ung jungfru, och ändå så sträng”, -gycklade Welam, ”men tycker icke den stränga -jungfrun, att då icke kungen sjelf kan eller vill -regera sitt rike, så är det bättre att lyda den -som styr, än att göra storm och oro i fäderneslandet?” -</p> - -<p> -<a id="page-234" class="pagenum" title="234"></a> -”Ja, blott den som styr ville göra det ärligt -och rätt i kungens stad och ställe, och icke såsom -nu sker i kungens namn befalla myteri mot kungen, -och icke taga frihet och egendom från kungens -bästa vänner, för uppror mot kungen. Nej, -kapten de Wyk, ni kan aldrig försvara hvarken -er eller er hertig.” -</p> - -<p> -Welam log åt den ungas ifver, men kunde -icke låta bli att söka försvara sig. Kathrina sade -väl ingenting, men ehuru hon syntes vilja stäfja -Heblas frispråkighet, så visste han väl att hon -delade dennes åsigter och ogillade det parti hvartill -Welam hörde. Han kunde icke förklara för -sig sjelf, hvarföre han på något vis kunde oroas -af en ung flickas tysta missnöje, han brydde sig -ju ej ens om Heblas helt klart uttalade klander. -Men han kunde ej slippa den tanken, att Kathrina -ogillade honom, han ville försvara sig, och han -ville att hon skulle gilla hans handlingssätt. -</p> - -<p> -Sedan Welam gjort bekantskap med de ofrivilliga -gästerna i hans hem, besökte han dem dagligen. -Han gjorde till sin uppgift att söka göra -deras fångenskap drägligare, hvilket ock var så -mycket behöfligare, som fru Ebba sjelf nödgades -sörja för sina behofver, och det för henne mången -gång var svårt om medel ens till det oundgängligaste. -Welam lyckades att i hemlighet anskaffa -åtskilligt, hvilket fru Ebba då ansåg såsom någon -frikostighet af hertig Carl, och fru Margaretha -åter trodde, det fru Ebba sjelf lyckats erhålla -några medel till sina utgifter. -</p> - -<p> -Ett nytt bekymmer började vakna hos fru -<a id="page-235" class="pagenum" title="235"></a> -Margaretha. Hon började hos sin son varsna ett -allt mer tilltagande intresse för de fångna fruntimmerna. -Hon fruktade, det han skulle fatta -tycke för någondera af de unga damerna, men -vågade icke derom yttra något för sin man. Hennes -oro i detta afseende blef med hvarje dag lifligare. -Hon hade nu under loppet af flere veckor -lyckats att göra honom till viljes. Framgång i -affärer hade gjort hans lynne gladt, och med förvåning -hade hon märkt, att hon nu i åtskilligt -kunnat följa sitt eget tycke, emedan mannen ej -befattat sig med att i saken befalla något. Hon -började redan tro, det hon hade lyckats i att vara -honom till nöjes. Skulle hon nu då åter reta -honom? -</p> - -<p> -Hos de fångna fruntimmerna visade sig Jörgen -Bähr sällan, men alltid på ett sätt som gjorde att -de måste tro sig i honom hafva en välvillig värd, -hvilken endast af undfallenhet för sin hustrus nycker, -icke i allone sörjde för deras trefnad och välbefinnande. -</p> - -<p> -Jörgen Bähr hade firat sin namnsdag. Han -hade varit en älskvärd värd för sina gäster och -gladt i deras sällskap gycklat öfver sin svaghet -att låta leda sig af sin hustru, under hvars toffel -han medgaf sig alldeles stå. -</p> - -<p> -”Hvad kära syster är för en lycklig qvinna”, -utlät sig nu fru Margarethas fränka vid afskedet, -”den, som har en sådan man, må tacka Gud. Men -kära syster, jag är en gammal vän och måste säga -sanningen rent ut: hvarföre ser kära syster alltid -så allvarsam och tvär ut ändå? Om också icke -<a id="page-236" class="pagenum" title="236"></a> -allt skulle gå efter kära systers hufvud, så får -hon väl ha tålamod ändå. Har icke en man rätt -att befalla? Kom ihåg, att kära syster skall vara -tacksam emot sin man, är det icke han, som både -kläder och föder sin hustru. Och kom också ihåg, -att om han ibland kan vara knottrig och ovänlig, -så hvad vet syster om han icke kan ha något bekymmer -på hjertat, som ej syster vet af. Icke -för illtyck, men jag har länge velat säga er detta -helt ärligt, när J, kära syster, alltid ser så styf -och oglad ut.” -</p> - -<p> -Ett ögonblick sväfvade på fru Margarethas -läppar att svara: ”kan då icke äfven jag kanske -ha bekymmer, som oroa mig, så väl som han kan -ha sina;” men hon sväljde sina ord och gick in till -sin man, den hon nyss sett så vänlig och glad -och hoppades finna vid godt lynne. Med allt det -uttryck af vänlighet, som var henne möjligt att -lägga öfver sina hårda drag, sade hon till mannen: -”Misstyck icke att jag frågar: skulle det -vara dig emot att begå så, att de Flemingska -fruntimmerna äfven kunde flyttas ut på landet till -de andra finska fruarna?” -</p> - -<p> -”Hvad är det nu åter för krångel”, frågade -Jörgen. -</p> - -<p> -”Jag tänker blott att det kunde vara så godt, -emedan jag rädes att de vilja omsnärja Welam -med sina finska trollkonster.” -</p> - -<p> -”Hvad ondt kunna de göra den morsgrisen?” -</p> - -<p> -”Jag fruktar, att han kunde fatta kärlek för -jungfru Karin. En sådan fattig och förnäm hustru -<a id="page-237" class="pagenum" title="237"></a> -vore en för dyr möbel i huset. All Flemings egendom -är ju konfiskerad.” -</p> - -<p> -”Har han då ej vett, du plär ju skryta med -hans förstånd?” -</p> - -<p> -”En ung man är ej alltid nog försigtig”, svarade -fru Margaretha något darrande på rösten, ty -hon märkte att i hennes ord låg en slags invändning -mot hvad mannen sagt. Då en stund förflutit -under tystnad repade hon dock mod och sade: -”Skulle de icke kunna vistas med de andra finska -fruarna på Jäders Ekhammar?” -</p> - -<p> -”Icke ligger Ekhammar i Jäders socken.” -</p> - -<p> -”Jag känner det ej alls, utan har blott hört -så sägas.” -</p> - -<p> -”Nej, det ligger i Kumla.” -</p> - -<p> -”Jaså, kanske det ligger der.” -</p> - -<p> -”Kanske? Jag har ju sagt dig, qvinna, att det -ligger i Kumla, och du står der och lipar med -ditt kanske! Du har inte samvete att medge att -du har orätt, nej du strider till sista andetaget.” -</p> - -<p> -”Herre Gud, Jörgen, vredgas icke, jag vet ju -inte hvar det ligger, jag trodde så bara, och vill -gerna tro att det ligger hvar som helst du säger -att det finnes.” -</p> - -<p> -”Ja, det är just det förbannade, att du låts -ge efter, men att foga dig rent och ärligt kan du -icke, utan har alltid ett inpass i behåll.” -</p> - -<p> -Fru Margaretha teg, likså hennes man; men -med retad uppsyn gick han några hvarf fram och -åter öfver golfvet. Slutligen gick han ut med ett: -”det är outhärdeligt” och slog dörren hårdt i lås -efter sig. Frun lemnade äfven rummet och gick -<a id="page-238" class="pagenum" title="238"></a> -ut genom farstun, der hon mötte Hebla bärande -en vattenkruka, med hvilken hon ernade sig in. -</p> - -<p> -”Jaså, jag ser jungfrun gör sig till”, sade frun. -</p> - -<p> -”Åh, fru Margaretha ser nog till att vi ej få -för mycken oppassning af tjenstefolket, och när -jag får gå ut om rummen så mycket, så bryr jag -mig visst ej eller om det, nog passar jag gerna -opp oss.” -</p> - -<p> -”Så tycker jag ock, att ej högfärd nu är på -sin plats. Jag tycker ock, att man kunde låta bli -att kråma sig och ge söta miner åt ungkarlar.” -</p> - -<p> -På Heblas läppar sväfvade ett hvasst svar, -men hon qväfde det och gick in, utan att låtsa -höra något. -</p> - -<p> -Fru Margaretha stod en stund qvar, gick -derpå in till sig och kastade sig i sin länstol der -hon betäckte ögonen med handen. En stund satt -hon så, derpå såg hon opp, knäppte hårdt ihop -handen, som hon tryckte mot bröstet och sedan -med en häftig åtbörd slängde ifrån sig. ”Ha, det -bär nedåt Margaretha! Hvad blir det af dig? -Åhjo, det vet jag, du blir en käring! Det är detta -du blir, med stora steg. Märker du det? Min -Welam, min Welam.” De sista orden sade hon -med djup känsla, nästan med förkrosselse. -</p> - -<p> -Efter en stund började hon åter: ”Men dock -måste jag försöka lindra, hvad som blefve hans -olycka. Ha, och det var jag sjelf, som tvang honom -att lemna Hufvesta. Jag måste ju så. Men -aldrig skall denna stolta fru Ebba få den segern, -att förkasta min Welam. Hon skulle anse honom -för ringa för sin förnäma dotter. Denna omsorg, -<a id="page-239" class="pagenum" title="239"></a> -dessa artigheter emot dessa jungfrur, och denna -köld emot henne, som jag längesedan bestämt -honom! Godt, det måste så ske. Krokvägar skola -åter föra till målet, der raka vägen är stängd. -Det börjar gå helt vandt redan sålunda. Jag tar -mig, jag blir helt läraktig”, tillade hon med ett -bittert skratt. ”Hvarför skall jag tveka att gå -krokvägar? Jag var bara för stolt att gå sådana -förr. Ödmjuka dig, Greta, kryp krokvägar. Herr -Anders kommer väl ren i dag, för att se efter om -fångarna sitta här qvar. Nå, nå, jag skall väl -hitta på att få honom att skaffa dem härifrån, dit -pepparn vexer.” -</p> - -<p> -Att kasta en blick in i det hem, som nu var -Ebba Stenbocks och hennes döttrars, kunde icke -underlåtas, men vi älska ej att dröja der och lemna -derföre fru Margaretha, utan att ens se huru hon -ställde till för att befrämja de fångna fruntimrens -förflyttande till annan ort. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-28"> -XXVII. -</h2> - -<p class="noindent"> -Få dagar sednare erhöll fru Ebba tillsägelse -att, jemte sina döttrar, vara färdig till flyttning -och afhemtades snart till sin nya vistelseort, som -dock icke blef Ekhammar i Jäders socken. -</p> - -<p> -Att fru Margaretha likvisst hade missräknat -sig, kan man lätt sluta deraf, att uträkningar af -detta slag så sällan lyckas. Welam började åter -att till det mesta vistas på Hufvesta, och många -dagar hade icke förgått innan han lyckats få reda -<a id="page-240" class="pagenum" title="240"></a> -på, hvart de fångna fruntimren blifvit förda. Lätt -fann han en förevändning att uppsöka dem i deras -nya hem, der han nu af Hebla mottogs gladt, som -en gammal bekant, af Kathrina med blossande -kinder och af fru Ebba liknöjdt nästan tvärt. -</p> - -<p> -Welams besök blefvo allt tätare och fru Ebba -såg dem med allt mera missnöje. Slutligen ansåg -hon sig ej längre böra dröja att derom tala -med sin dotter. En dag då Hebla åtagit sig något -litet hushållsgöromål i det yttre rummet, så -att fru Ebba och Karin voro ensamma i det inre, -förde den förra talet på Welam de Wyk och sade: -”Mig synes icke godt, att denne unge man så ofta -besöker oss. Man skall berätta derom, det är icke -bra. Men ännu mera misshaga mig hans täta -besök af andra skäl. Denne unge man är icke -ett passande sällskap för mina döttrar.” -</p> - -<p> -”Huru så, morkär”, frågade Karin rodnande. -</p> - -<p> -”Behöfver jag väl säga min dotter, att det -icke är krigare, sådana som slutit sig till upprorets -sak, hvilka vi böra värdera och hylla! Karin, -min dotter, du fäller blicken, rodnad flyger opp -på din kind. Gud bevare dig, mitt barn, för att -icke hafva betänkt, hvem han är, hvem du är! -Mitt barn, låt icke denne ynglings fagra yttre och -älskvärda väsende finna en väg till ditt hjerta. -De ungas hjertan rådfrågas sällan, vid frågor om -de högättades giftermål, och dock är detta ofta -sorgeligt. Det synes de ungas hjerta ofta svårare -än döden, att försaka den hjertat fäst sig vid. -Derföre, min dotter, vill jag varna dig. Var vaksam, -<a id="page-241" class="pagenum" title="241"></a> -besegra ditt hjerta i tid, innan det fäst sig -så, att det icke kan lösslitas.” -</p> - -<p> -Gråtande lutade sig Karin till sin mors bröst -och gömde sitt hufvud emot henne i det hon sade: -”Min mor, min mor, det är för sent, det kan icke -mera besegras.” -</p> - -<p> -”Äfven denna sorg skulle då icke vara oss -besparad! Välan, Katharina Fleming skall och -måste kunna besegra sig sjelf! Att öfvergifva sin -ungdoms dröm är tungt; men med bön till Gud -om styrka, skall det dock innan kort lyckas, och -troget skall din moder stå vid din sida och stödja -dig i striden. Gud hjelpe dig, mitt älskade barn!” -</p> - -<p> -”Min mor, är det då så otänkbart, att jag en -dag kunde bli Welams maka? Skall icke min mor, -för sin dotters lycka, vilja försaka den högre börd, -som hon kunde fordra af den, åt hvilken hon ville -gifva sitt barn?” -</p> - -<p> -”Min dotter”, sade fru Ebba i det hon reste -sig opp och förblef stående: ”En drottnings fränka -kan, det låter tänka sig som en möjlighet, nedstiga -till en de Wyk; Ebba Stenbocks dotter kan gifta -sig med sonen till sin moders fångvakterska, men -aldrig, aldrig skall Klas Flemings dotter äkta en -hertig Carls man.” -</p> - -<p> -Karins kind blef hvit, hon vacklade. Efter -en stund sade hon sagta: ”Moder, Welams sinne -har varit dåradt af hertigens falska tal. Kanske -skall han än en dag finna sin orätt och åter bli -konungen trogen.” -</p> - -<p> -”Väl, må han göra det, det skulle lända honom -till heder och den rättvisa saken till fromma.” -</p> - -<p> -<a id="page-242" class="pagenum" title="242"></a> -Åter vexlade Karins kind till röd och hennes -blick strålade då hon sade: ”Moder, ville du gifva -din dotter åt den ringe ädlingen, om han skulle -egna sig åt sin rätte herres tjenst?” -</p> - -<p> -”Karin, din fader förenade hos sig flere af -rikets högsta embeten, än någon annan man, han -var mäktig som en konung i Finland. Hade han -velat behålla Finland för sig, så hade det varit -hans, men han var bottenfast trogen i lif och död -och tänkte aldrig på, att vara annat än sin konungs -första man och den, som på sina skuldror -uppbar hans makt. Hans ätt var hög, den säges -härstamma från en af Roms konsuler; den har -varit utgrenad i många länder, stolt och ädel i -alla. Din moders ätt är hög som hans, den har -satt drottningar på Sveriges thron, utan att deraf -anse sig hedrad mera än förut. Skall Flemingska, -skall Stenbocks-ätterna säga: Ebba Stenbocks -sinne har blifvit förödmjukadt af fängelse och brist, -så att hon ger sin dotter åt hvem, som lofvar att -försörja henne. Katharina, skulle väl Johan, skulle -din broder gilla en sådan förbindelse?” -</p> - -<p> -”Ack Johan, han skulle icke vilja göra mig -olycklig. Det skulle hans varma hjerta icke. Äfven -J, min morkär, sade ju nyss att bördens företräden -dock <em>kunde</em> åsidosättas. Är er dotters sällhet -icke för er mera, än rang och börd?” -</p> - -<p> -”Karin, en enskilds, en flickas lycka är en -ringa ting. Den varar några år kanske, och förgår -som daggen om morgonen. En urgammal ätts -ära består klar och ofördunklad, menniskoålder -efter menniskoålder, sekel efter sekel och inför -<a id="page-243" class="pagenum" title="243"></a> -den försvinner den enskildes glädje, den enskildes -lidanden så, att de ej ens bemärkas. Detta är -det stolta af att tillhöra en stor, en ädel ätt! -Men, mitt barn, hvartill allt detta? Denne unge -man har ju ej ännu begärt din hand; han har -ej ens lemnat hertigens tjenst, utan fortfar att tjena -ett förrädiskt parti.” -</p> - -<p> -”Han har tvekat att våga framställa en bön -om min hand, utan att äga större anspråk derpå. -Till hertigens parti har han egentligen icke slutit -sig, men han är kapten vid flottan, och denna är -nu i hertigens händer!” -</p> - -<p> -”Han synes icke hafva tvekat att locka dig, -utan att hafva talat vid din moder. Dock — Katharina, -du har fäst ditt hjerta vid honom, må -han göra sig dig värdig. Må han, i sin konungs -tjenst, göra en bedrift värdig att belönas, och -Ebba Stenbock skall glömma hvarje tanke på hvad -hon offrar, för att gifva honom den belöning hans -gerning förtjenar, och mera kan hon ej gifva, än -då hon ger honom sitt barn. Säg honom att det -finnes ett uppdrag för honom att utföra, farligt -kanske, ty det är farligt nu i detta land att tjena -sin konung, och trohet straffas som förräderi; men -lyckas han, skall han äga sitt samvetes vittnesbörd -att hafva handlat rätt, sin konungs nåd och — -Katharina Flemings hand!” -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-29"> -XXVIII. -</h2> - -<p class="noindent"> -Sigismund skulle landstiga i södra Sverige. -Stålarm, med en liten flotta hopsamlad och bemannad -<a id="page-244" class="pagenum" title="244"></a> -i Finland, var färdig att landstiga vid Stockholm. -Hertig Carl lemnade Stockholm, för att -tåga emot konungen, och snart derefter var redan -hufvudstaden i de kungligas våld. Allt tycktes -lofva framgång åt konungens sak, endast stora -flottan, som nu låg vid Åland, kunde vinnas. -</p> - -<p> -Fåfänga voro dock alla försök att vinna Amiralerna -Joachim Scheel och Peder Stolpe för den -kungliga saken. Hvarje budbärare, som insmög -sig bland besättningarna för att söka inverka på -dem, blef upptäckt och sänd till hertigen. Att -vinna någon af officerarne vid flottan till ombud -för konungens sak, var således af hög vigt. Welam -de Wyk hade uppehållit sig i land för tjensteuppdrag, -nu skulle han bege sig ombord. -</p> - -<p> -Flottan, så väl som hvarje annat verk i landet, -sades stå i konungens tjenst, men lydde endast -hertigen och användes af honom, när så påfordrades, -emot konungen. Mången slöt sig till hertigen -af full öfvertygelse om att det för fäderneslandets -väl vore vida önskligare att få till konung den -kraftfulle, verksamme Carl, än den tröge, bigotte -katoliken Sigismund, som dertill alltid skulle komma -att mera befatta sig med Polens, än med Sveriges -angelägenheter. Många af flottans officerare hade -icke egentligen gjort sig reda före, det något annat -kunde komma i fråga, än att qvarstå i sin -tjenst; flottan må sedan hafva blifvit förd enligt -konungens eller hertigens order. Till desse hörde -den mycket unge Welam de Wyk, så mycket hellre, -som i hans hem aldrig hade blifvit satt i -fråga hertigens rätt att handla såsom han det -<a id="page-245" class="pagenum" title="245"></a> -gjort, och i allmänhet i Stockholm inga röster -vågade yttra något till konungens fördel, om än -några hade haft håg derföre. -</p> - -<p> -Fru Ebbas och de ungas nit för konungens -sak hade nu väckt Welams tankar på, att det ju -dock egentligen var emot konungen han skulle -tjena, och när nu flottan skulle ut att strida emot -konungens sak, kanske mot hans person, så fann -han att han borde bestämma sig antingen för den -ena eller den andra sidan, och han valde den, -der hoppet att få äga Katharina vinkade honom. -Hvilket parti han utan henne skulle slutit sig till, -vet man icke. -</p> - -<p> -På skeppet Blå Falken hölls gästabud. Glasen -klingade hurtigt, och muntert förde gamle -Amiralen Peder Stolpe ordet. Nu steg han opp -och sade: ”En skål, mina herrar, för Hans Furstliga -nåde, Svea rikes regent och fäste! Lycka och -framgång åt hans företagande och må hvar och -en, som sviker honom, dö en förrädares död!” Härvid -fäste han blicken på Welam de Wyk, och ynglingen, -ovan vid svek och list, och som nu ej kunde -undgå att tänka på i hvad ärende han var stadd, -vexlade färg, men hemtade sig snart åter då Amiralen -tillade: ”må vi här, der endast trogna hjertan -klappa, höja ett lefve! för rikets föreståndare -och vår sanna lutherska religions beskyddare.” -Nu uppstämdes ett skallande hurra, och den gamle -Amiralen, liksom i ett anfall af öfverdådig fröjd, -ryckte rocken af sig, slängde den ut genom kajutdörren -och ropade: ”Åhoj, åhi, och gör som jag. -<a id="page-246" class="pagenum" title="246"></a> -Stryk flaggorna, J stolta örlogsmän alla, för hertigen -vår herre och furste.” -</p> - -<p> -Och skrattet och stojet tog öfverhand och -rockarna kastades alla utom dörren. ”Nå, de Wyk, -unge herre, vill J skämma ut gammalt folk och -visa er klokare än de. Hvad har ni på hjertat? -Jaha, si så der, nu äro vi alla flinka och fria i skjortärmarne. -Si så. Skål nu för alla vackra, unga tärnor -i Svea land. Åhi, åhoj, salutera, salutera, -mina herrar, skorna af, ut genom dörren.” -</p> - -<p> -Nya bålar, nya glas, nya skålar; glädjen allt -högljuddare. Allt skulle utkastas, som i rummet -fanns, bålar, glas, kläder; munterheten och stojet -hade nått sin högsta punkt. Då inträdde en officer -och hviskade några ord vid Amiralen i det -han lemnade honom några papper. Amiralen steg -opp, befallte att kläderna skulle inhemtas och sade: -”Mina herrar det är slut med skämtet, nu förestår -allvaret.” -</p> - -<p> -Hans ord föllo som is i det bullrande gelaget. -Det gick en kyla genom alla. Hastigt hade de -funnit och påklädt sina kläder. Med häpna blickar -sågo de på hvarandra och på Amiralen; man såg -att något förfärligt förestod, utan att ännu flere -ord talats. De nyss af vin och stoj upphettade -ansigtena, sågo hemska ut vid den hastiga öfvergången -till förskräckelse. Men i Welam de Wyks -inre uppstod en förkänsla af, att detta gällde honom. -Han bleknade ett ögonblick, men snart hade -han sansat sig och beherskade sig väl under det -följande. -</p> - -<p> -”Kapten Welam de Wyk, aflemna er värja.” -</p> - -<p> -<a id="page-247" class="pagenum" title="247"></a> -”På herr Amiralens befallning”, svarade Welam -med fattning, ”men jag anhåller att få veta -af hvad anledning.” -</p> - -<p> -”Såsom saker till förräderi.” -</p> - -<p> -Men hvarföre dröja vid denna mörka scen? -I Welams kläder hade en tjenare på Amiralens -förut meddelade befallning hållit undersökning. -Misstanke var väckt, men ännu ägde man inga -bevis. Sådana funnos nu till öfverflöd i Welams -fickor. Bref från konungen, från fru Ebba och -andra konungens anhängare, förhållningsorder och -flere bevis på, det hans afsigt varit, att stifta myteri -på flottan. -</p> - -<p> -Welam fann att allt var förloradt. Saken -var klar. Några ord till försvar för sitt förhållande -ville Welam anföra, men Peder Stolpe afbröt -honom sägande: ”Svek och myteri kunna ur -ingen synpunkt försvaras. Har ni något annat att -säga, har ni någon önskan, som jag kan villfara?” -</p> - -<p> -”Naturligtvis har jag varit beredd på möjligheten -af detta slut; jag har derföre blott en bön: -låt mig få dö snart.” -</p> - -<p> -En båt utsattes, bemannades. Welam nedsteg -på tillsägelse. I månget hjerta rördes djupt medlidande -med den sköne ynglingen. Peder Stolpe -sjelf kände sitt öga fuktas. -</p> - -<p> -Sedan alla man stigit i land, vinkade Welam -åt en ung officer, att han önskade tala med honom. -”Carl Lennartson, du har visat mig mången väntjenst, -gör mig nu den sista. För till min moder -min sista helsning, bed henne förlåta mig den -sorg jag gör henne med min död, och säg henne -<a id="page-248" class="pagenum" title="248"></a> -att jag beder herren Gud gifva tröst åt hennes -hjerta, som alltid varit så varmt för mig. För -ock en sista helsning till jungfru Katharina Fleming, -säg henne att jag villigt går i döden för -hennes skull, och nu har jag intet i denna verlden -mera att ombesörja, utan vill blott tänka på -evigheten.” -</p> - -<p> -Få minuter sednare hade fru Margaretha förlorat -sin förstfödde, sin ende son, och Katharina -Fleming sitt unga hjertas älskade. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-30"> -XXIX. -</h2> - -<p class="noindent"> -Allt närmare sitt mål syntes hertig Carl nalkas. -Sedan Sigismund, efter det olyckliga slaget -vid Stångebro, åter lemnat Sverige, tycktes han -icke med vapenmakt, utan endast med protester -och åberopande af sin rättvisa sak, förfäkta den. -Så snart det kom an på ord och diplomatik, var -Carl mästare och bevisade alltid klarligen, att han -hade rätten på sin sida. Ännu, sedan Sigismund -af ständerna blifvit afsatt, fortfor hertigen att -hyckla en låtsad förnekelse af kronan, den han -sade sig ingalunda hafva eftersträfvat. Sigismund -sparade icke på löften om verksam hjelp åt sina -trogna finnar, och orubbliga stodo hans finska anhängare, -om de än stundom låtsade någon undergifvenhet -emot hertig Carl. -</p> - -<p> -Arvid Eriksson Stålarm uppehöll modigt konungens -sak, och var alltid villig och redo till -hvarje företag, som kunde befrämja den. Ifrig -<a id="page-249" class="pagenum" title="249"></a> -och orubblig stod äfven han på samma plats, der -före honom kolossen Klas Fleming stått, och under -skämtan och glädtig ridderlighet emot damerna, -var han outtröttligt verksam och uppmärksam -och redde sig i alla svårigheter. Blef det -honom stundom för hett emellan bönderne å ena -sidan, som gjorde allt för att understödja hertigen, -och å andra sidan hertigens växande makt, -så visade han sig stundom nästan undfallande. -Men Carl trodde honom icke mer än jemnt och -skref till honom: ”Vi känne alltför väl dig och -dina medhållares krokodiltårar, och vete nog hvad -J ställen i verket. Dock hoppas jag till Gud alsmäktig, -att der skall komma klo för björnskinn, -som man säger.” Och åter stod Stålarm fast och -var döf för alla hertigens försök, att genom sina -utskickade förmå honom till affall ifrån sin konung. -Likasom Fleming, insåg han endast den enkla -rättvisan af konungens sak, och befattade sig icke -med att bedöma huruvida Sigismunds regemente -kunde vara landet till mer eller mindre fromma. -Sigismund var hans och rikets konung, och det -var allt hvad han i den saken behöfde veta, för -att till sista blodsdroppan och af all förmåga stå -för hans sak. Carl hotade: ”Det är vår vilja att -du afstår från din otillbörliga handel och begifver -dig till oss, så framt du ej vill bekomma -samma lön, som Johan Sparre vid Kalmar. Du -skall veta, att så snart vi hafva fört den andra -hopen af ditt parti till herbergs, skall ej heller -du blifva förgäten, utan få din kål kokad.” Men -Stålarm endast fördubblade sin verksamhet. -</p> - -<p> -<a id="page-250" class="pagenum" title="250"></a> -Herr Erik Liljeholm befann sig åter på Åbo -slott, ibland de der använda officerare. Enevald -Fincke hade, efter långvarig svaghet, ändtligen tillfrisknat -från sina blessyrer och sedan blifvit af -Stålarm sänd med bud till konungen, för att förfråga -sig om hvad hjelp finnarne hade att påräkna, -och skulle der qvarstadna för att se till, -att det utlofvade manskapet verkligen skulle utrustas -och så snart som möjligt aftåga. -</p> - -<p> -Sigismund hade emottagit Johan Fleming med -all den utmärkelse, han var skyldig Klas Flemings -son. Firad och omtyckt, hade den unge, ridderlige -Johan Fleming, som Konungens kammarherre, i -kretsen af hofvets förnämsta och dess skönaste -tärnor, framlefvat en tid af glans. Han hade åtföljt -sin konung på det misslyckade tåget till Sverige, -der Sigismund för alltid tappade sin krona. -Johan hade hoppats, att der återfinna sin mor -och sina systrar, men då konungen vände om utan -att hafva hunnit Stockholm, blef detta honom en -omöjlighet. Äfven Stålarm, som lyckats befria sin -egen fru och många andra af de finska fruarna, -hade icke kunnat få göra samma tjenst åt fru -Ebba, som jemte sina döttrar var förd åt en annan -trakt. Johan Fleming visste, att hans mor och -systrar hade svårt att förse sig med sina behofver. -Från godsen i Finland erhöllo de icke något. -Dessa hade blifvit konfiskerade och af hertigen -gifna åt andra ägare; och ehuruväl äfven de nu -icke kunnat taga godsen i besittning, sedan landet -åter var i Stålarms våld, så var dock ingen -ordning och reda med dem. Hvad unge herr Johan -<a id="page-251" class="pagenum" title="251"></a> -erhöll från honom enskildt tillhörande gods, -var äfven ganska ringa. Johan hade derföre begärt -tillstånd att få resa till Finland, för att ordna -och efterse egendomarne och ställa så, att hans -mor och systrar skulle få något till sitt uppehälle. -</p> - -<p> -Äfven Qvidja, Johans arfvegods, hade hertigen -skänkt åt en af sina anhängare, som var gift -med Klas Flemings en brorsdotter; men sedan -hertigen lemnat Finland och hans befallningar -icke der mera aktades, förvaltades det för Johans -räkning, af samme fogde som förut. -</p> - -<p> -I ett af tornrummen satt nu unge herr Johan -Fleming och framför honom stod ödmjukt fogden -Jost och åhörde hvad Johan sade, stundom med -en bugning eller ett kort ord, bejakande hans befallningar. -</p> - -<p> -Johan kastade då och då ögonen på några -papper, som lågo framför honom på bordet, eller -bläddrade i dem. ”Af gamla Göbla på Muddais -mellangård”, fortfor Johan i sitt tal, ”får ingen -skatt fordras för detta år. Hennes man stupade -vid försvaret af Åbohus och hennes son säges -hafva fallit vid Kastelholm. Jag vill icke att sten -lägges på bördan. Växa de mindre barnen opp -och bli arbetsföra, kan det bli tid att de erlägga -sin skatt.” -</p> - -<p> -”Fattiga gummorna Greta, Elsa och Brita”, -fortfor Johan, blickande i papperen, ”få en half -tunna råg hvardera. Lisa på Gäddnäs begär bete -för en ko, det skall hon få. I öfrigt veten J, hvad -jag eder tillsagt. Framför allt, försumma icke att -aflemna den utlofvade gåfvan till kyrkan, äfvensom -<a id="page-252" class="pagenum" title="252"></a> -till de nämnde gubbarne på knektetorpet. -Bemöt folket vänligt och lätta deras börda der -du det kan, så lyda de villigt och arbeta med -nöje, men drif dem icke, som boskapen, under -oket. I morgon, innan jag reser, vill jag säga -farväl åt dem af godsets folk, som vilja samlas -här för att helsa mig.” -</p> - -<p> -Jost bugade sig djupt och lemnade sin unge -herre, under det han brummade för sig sjelf: ”Äpplet -faller ej långt från trädet, det är som om -jag skulle höra fru Ebba sjelf. Nymodiga tider, -då bonden skall skonas; det lär väl då bli herrarne -sjelfve, som få arbeta. Hvad under, att -högfärd och uppstudsighet grasserar bland bönderne. -Förr visste bonden hut, nu vet han knappt -lyfta på mössan.” -</p> - -<p> -”Nå, Johan”, sade Fleming till sin tjenare, -som var sysselsatt med att skura blankt ett stycke -af hans vapen. ”I morgon resa vi. Hvad menar -du om att åter lemna Finland?” -</p> - -<p> -”Jag önskade blott att eders herredöme redan -vore hos hans kunglig majestät och andra, som -längta efter eder. Krig och oro vänta här, och”, -här log den gamle tjenaren ett förstulet leende, -”jag vet väl att det finnes ett par ögon, som speja -efter min unge herre der borta.” -</p> - -<p> -Johan rodnade lätt, men låtsade ej höra sin -trogne tjenares frispråkighet. Han steg opp, slog -några slag öfver golfvet, derpå sade han, som en -fortsättning af sina tankar: ”och dock befriades -så många andra finska fruar af Arvid Eriksson, -men min mor och mina systrar, ack de bevakades -<a id="page-253" class="pagenum" title="253"></a> -bättre! Att nödgas resa, utan att träffa min -morkär och mina kära systrar, det är dock hårdt -och mitt hjerta blir tungt vid tanken på dem. -Johan Bertelsson, om jag ej mera får se dem, -skall dock du en gång säga dem huru kära de -voro mig”, sade Fleming drömmande. -</p> - -<p> -”Herr Johan, min ädle, älskade, unge herre, -huru kunnen J tala sådana ord! Skulle jag, den -gamle tjenaren, vara den, som efter eder skulle -framföra helsningar! Sådan sorg skall väl, med -Guds hjelp, icke vara mitt gamla hjerta bestämd. -Hvi talen J så?” -</p> - -<p> -I detsamma anmälte en tjenare att herr Arvid -Eriksson anländt och önskade träffa herr Johan, -och denne gick, något förvånad, för att möta -sin oväntade gäst. -</p> - -<p> -”God dag, unge herre”, tilltalade honom nu -den ankommande. ”J synes mig helt förvånad att -se mig, och det är väl icke eller att undra öfver, -ty när hertigen håller på att elda badstu åt oss, -kan man nog behöfva vara hemma och binda -qvastar. Men jag önskade dock sjelf nu få råka -eder.” -</p> - -<p> -Johan Fleming välkomnade sin gäst och förde -honom in i det inre tornrummet. Den gamle tjenaren -kastade en lång, litet misstänksam, blick -efter de båda herrarne, skakade på hufvudet och -sade vid sig sjelf: ”Hade jag honom blott väl -borta härifrån.” -</p> - -<p> -”Ernen J, unge herre, verkligen resa bort -härifrån?” började nu åter Arvid Eriksson. -</p> - -<p> -”Ja”, svarade Johan. ”Hvad jag här haft att -<a id="page-254" class="pagenum" title="254"></a> -uträtta, är fulländadt. Jag kom blott för affärer. -Herr Klas är bortgången, min morkär och mina -systrar i Sverige, jag har här intet mera att göra.” -</p> - -<p> -”Sägen J så, herr Johan, hafven J icke konungens -sak att förfäkta? Veten J icke, att vi -stundeligen vänte, det hertigen skall anfalla oss?” -</p> - -<p> -”Ja, jag vet det, men icke är min tjenstestad -här. Då jag i fjol var med på det olyckliga tåget -till Sverige, så åtföljde jag min konung, men här -anser jag mig vara en öfverflödig person, som har -intet att beställa.” -</p> - -<p> -”Herr Johan, låt mig tala till eder, som en -frände och vän. Väl var jag icke alltid i godt -förstånd med eder salige herr fader, men dock -ansåg jag honom alltid som en herre, den der i -sig hade godt krut, och jag vill gerna hedra honom -i hans graf, som en ståtlig man och riddare. -Och eder, min unge herre, vill jag allt godt och -väl, ty J ären en älskelig och hjertlig ung man, -men bort mågen J nu icke fara. Hvad skulle väl -folket säga, om J, konungens kammarherre och -sonen af den man, som, näst hans nåde sjelf, var -högste mannen i detta land, om J just nu skulle -resa bort. Skulle de icke tro, att vår herre och -konung icke äger hvarken vilja eller makt att -försvara Finland, utan lemnar det vind för våg. -Detta vore i sanning att förråda konungens slott -och land.” -</p> - -<p> -Johan steg opp, stödde sin hand mot bordet -och sade: ”Visste jag, att jag skulle till något -gagn vara, så ville jag visst icke resa. Förråda -ens min konungs hund, ville jag ingalunda, mycket -<a id="page-255" class="pagenum" title="255"></a> -mindre hans slott och land. Kan jag, med -min ensamma person, göra någon nytta, så vill -jag gerna qvarstadna och med finnarne våga mig -i den farlighet, som dem af hertigen kan förestå.” -</p> - -<p> -Arvid Eriksson fattade Johans hand och utbrast -glad: ”Se, unge herre, det är taladt som jag -af eder väntade, och som en rättskaffens konungens -man egnar. Hoppas jag dock att icke inleda -eder i allt för stor farlighet. Min egen hatt -tänker jag dock ej sitter mycket fast, om hertigen, -det Herren afvände, skulle få öfvertaget; -men är det så, så må man glader lägga hufvudet -under för sin kung och sin heder. Och dermed -Gudi befallat. Tiden väntar på ingen, jag -bör icke vara borta från min plats.” -</p> - -<p> -Under vänligt samtal följde Johan sin gäst -ned till hans båt, och fyra raska roddare förde -honom snart åter till Åbo. -</p> - -<p> -Den unge Johan ville än en gång se de ställen, -han på det vackra Qvidja mest hade älskat. -Han for omkring och såg huru alarne speglade -sig i sunden och huru björkarne sakta skakade -sina gröna lockar. Men hvad han nu tänkte på, -det förtrodde han icke ens sin gamle, trogne Johan -Bertelson, som skötte de lätta årorna. Fröjdades -hans tankar af den fägring, som omgaf honom, -af solens glada sken mellan lunderna, och -af vattnets stilla plaskande mot de grönskande -stränderna, eller tänkte han på moder och systrar, -eller gingo hans tankar ännu längre bort, till -de strålande ögon, som kanske skulle fördunklas, -<a id="page-256" class="pagenum" title="256"></a> -om han icke mera skulle återvända? Hvem kan -tyda den unges tankars lifliga spel? -</p> - -<p> -Snart var äfven Johan åter en innebyggare -af det fäste, der han tillbringat så mången glad -stund i kretsen af sina käraste. Nu vid tjuguett -års ålder stod han åter här, för att deltaga i en -blodig kamp för sin konung. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-31"> -XXX. -</h2> - -<p class="noindent"> -Få dagar sednare styrde hertigens flotta, under -Joachim Scheels befäl, in på slottsfjärden. -Med förakt afvisade Stålarm hvarje förslag om -fästets uppgifvande. Äfven hotelsen att aflifva de -nyss förut på Kastelholm tagna finska fångarne, -verkade intet. -</p> - -<p> -Det blodiga förspelet af hvad, som komma -skulle, började nu, då sju de förnämsta af dessa -fångar afrättades och, för att skrämma slottets -befälhafvare med samma öde, steglades på Korpolaisberget, -på det den gräsliga synen skulle falla -de belägrade i ögonen. Men den ohyggliga anblicken, -af vänners steglade kroppar, framkallade -hos Stålarm endast den verkan, att han gjorde -alla anstalter, för att i nödfall kunna draga sig -in i det innersta af slottet, och der spränga sig -i luften. -</p> - -<p> -Åter anlände budskap från amiralen. Finnarne -voro slagne. Arvid Erikson måtte gifva sig, -så länge någon nåd vore att förvänta. Äfven nu -<a id="page-257" class="pagenum" title="257"></a> -ljöd Stålarms svar lika stolt: ”Han trodde ej på -de honom meddelade nyheterna.” -</p> - -<p> -Yttermera blef besättningen på hertigens befallning -meddeladt, huru han i Helsingfors låtit -halshugga och stegla dem, som stått emot honom, -såväl herrar som ringare; men allt förgäfves. Dock -äfven nu verkade förräderiet hvad ej fruktan kunnat -verka. -</p> - -<p> -En man ur staden lyckades inkomma i fästningen. -Denne visste berätta huru numera endast -Åbo stode hertigen emot, huru denne straffat -sina motståndare i Wiborg, huru Carl tågade -mot Åbo. Allt sådant utspriddes bland besättningen. -Bland dem fanns äfven nu en och -annan hemlig anhängare af hertigen. Desse lyckades -intala flere, att det vore bättre att gifva -sig, medan tider vore och man ännu kunde hoppas -på bättre vilkor, än som kunde stå att fås -när hertigen sjelf hunnit anlända. Dessutom sparades -icke på framställningar huru den renlärige -hertig Carl vore en vida bättre konung, än den -papistiske Sigismund, som dessutom icke mäktade -försvara sitt arfrike, och oaktadt den ed, Stålarm -tagit af alla att förr spränga sig i luften, än gifva -sig, så tvungo de honom att dagtinga. -</p> - -<p> -Stålarm lofvade på sina och alla i slottet befintliges -vägnar, att hädanefter vara hans furstliga -nåde lika trogen och huld, som de hittills -varit det emot Sigismund, den de numera icke -ville vara underdånige, utan uppsäga all tro och -lydnad, blott de erhöllo löfte om säkerhet till lif -<a id="page-258" class="pagenum" title="258"></a> -och gods och att dem ingen olägenhet skulle ske, -för deras härtills konungen bevisade trohet. -</p> - -<p> -Till hertigen skickades härom, som sändebud, -en af de fremmande tropparnas officerare, en skottsk, -och sjelfve den fiendtlige anföraren, amiralen Joachim -Scheel, skref förnyade gånger och bad om -nåd för de belägrade. Hertigen lät slutligen beveka -sig att gifva ett svar. Det lydde: att han -ville taga slottets försvarare till nåder, med vilkor, -att en och hvar skulle inför rätta svara på -de beskyllningar, som honom skulle göras. -</p> - -<p> -Stålarm anade det värsta, men nödgades dock -gå in på detta vilkor, och blef sjelf, jemte alla -män af någon vigt, satt i förvar, till dess hertigen -kunde komma från Wiborg, der han emellertid -låtit afrätta fjorton män, de fleste af landets -ädlingar. Deras hufvuden uppsattes på en -af stadsportarne, somliga steglades, allas egendom -konfiskerades och gafs åt hertigens anhängare. -</p> - -<p> -Kring landet flög nu, på tusende tungor, ryktet -om slottets öfvergång, och att konungens sak -vore ohjelpligen förlorad. Alla, som hittills varit -tveksamme om, hvilket parti det vore klokast att -välja, blefvo nu i hast hertigens ifriga anhängare, -hvaremot de, som på något sätt arbetat för konungens -sak, bjödo till att hålla sig tysta och undan -för faran, så vidt möjligt. -</p> - -<p> -Men i många hem hördes med bäfvan underrättelsen -om de fängslade herrarnes förestående -dom. Man hade redan lärt sig att veta, det förrädarne -halshöggos, och att alla voro förrädare, -<a id="page-259" class="pagenum" title="259"></a> -som förblifvit konungen trogne. Närmare och fjärmare -anförvandter och vänner, bäfvade för de -sinas öde. Att en domstol blifvit nedsatt för -att dömma dem, fick man äfven snart höra. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-32"> -XXXI. -</h2> - -<p class="noindent"> -Fru Metta Liljeholm med sin dotter hade redan -en tid bortåt varit bosatt på Wiken, det lilla -hemman som Sigrid i arf erhållit af sin moster, -den gamla nunnan i Nådendal. Liggande undanskymdt, -vid en vik af saltsjön, syntes det herr -Erik vara ett säkrare hem för hans hustru och -dotter, än det tavastländska godset, som låg vid -en väg, der de orolige bönderne ofta ströko -fram. Dertill voro de båda fruntimmerna på Wiken -icke längre från Åbo, än att herr Erik, tillochmed -i dessa oroliga tider, någon gång blef i -tillfälle att der helsa på dem. Fru Metta var -ingalunda belåten med att lemna det stora godset -utan sin egen vård; men då herr Erik bestämdt -så önskade, gjorde hon icke heller några -invändningar och hade snart äfven här funnit arbete -nog, med att ordna det förfallna, lilla hemmanet. -</p> - -<p> -Äfven till Wiken kom nu ryktet om hvad -som föregick i Åbo. Det visste äfven berätta att -herr Erik Liljeholm var fängslad. Fru Metta blef -utom sig. Hon ville gerad resa in till Åbo, för -att läsa lagen för hertigen. Sigrid föreställde henne -mildt och sagtligt, att det endast skulle förbittra -<a id="page-260" class="pagenum" title="260"></a> -honom. Hon försökte att lugna sin mor med hoppet, -att herr Erik ju dock icke varit af de förnämste -och mest kände motståndarne mot hertigens -välde, och att de således borde kunna hoppas, -det fursten skulle förfara skonsamt; men just -då hon sade detta, svek henne rösten, och hon -brast i gråt. -</p> - -<p> -Fru Metta tog, som vanligt, raskt sitt beslut, -och innan dagen var slut, var hon redan på väg -till Åbo. På vägen möttes hon af en afdelning -af hertigens soldater, som utgått för att plundra -hos konungens anhängare. Med knapp nöd undgick -hon att af dem bli ihjälslagen, och måste -vända om hem, dit hon återkom än mera uppretad -och skrämd, än förut. -</p> - -<p> -Sigrid, som icke väntat sig något tillfredsställande -resultat af fru Mettas färd, hade under modrens -frånvaro ej haft styrka att i stillhet bära -på sin sorg, och fru Metta fick nu, genom det -lugn, hon sökte att intala sin dotter, sjelf erfara -en känsla af förtröstan, och började småningom -fatta hopp. Sigrid åter, förlorade allt mer sina -förhoppningar, ehuru hon bjöd till att lugna sin -mor, genom det hon visade sig sjelf lugn. Om dagarna -syntes hon sig temmeligen lik, som förr, -endast blekare och ännu stillare och tystare; men -om nätterna, då hon ej behöfde kufva sig för att -icke oroa sin mor, då grep henne oron så mycket -djupare. Hon hade sett hertigens blick, hon -hade hört hans röst, då han talat om hennes far, -och hon kunde icke hysa något hopp. Lade -hon sig ned för att hvila, så tyckte hon sig se -<a id="page-261" class="pagenum" title="261"></a> -sin fars blodiga hufvud bredvid sig på dynan. -Slöt hon sina ögon till sömn, så förföljdes hon af -drömmar, så blodiga och förfärliga, att hon vaknade -af fasa och bjöd till att icke slumra mera. -</p> - -<p> -Få dagar efter olycksbudets ankomst, infann -sig lilla mor Annika på Wiken. Fru Metta lät -hemta henne in till sig och sade: ”Nå, mor Annika, -huru har ni hittat hit? Väl hade jag kunnat -behöfva er ibland, till hjelp för korna; det -har nu dock allt gått för sig. Men kan J nu ge -mig tröst, kan J förutsäga mig huru det skall gå -med herr Erik, skall det kunna bli fara för hans -lif?” -</p> - -<p> -”Jaså, stora frun har sorg och bekymmer, så -väl som lilla mor Annika. Hi, hi, hi, jo, jo. Annikamor -har varit långa vägar. Jo, jo, der det -börjar lukta blod, hämdeblod för hennes hjertas -barn, dit vandrar Annika, för att njuta af den -söta doften. Roligt att se hur den förbannelsen, -mor Annika läste öfver det blod som Flemingen -gjöt, hur den svällde, hur den jäste, hur den drar -blod ur alla dem, som komma slägten nära. Jo, -jo, vid Stockholm såg jag så fager, ung blod, det -fick Flemingens flicka till rosor öfver sitt hjerta. -</p> - -<p> -Annika har vandrat, hon har sett hur hertigen -slagtat de finska herrarne. Jo, jo, blod vankas -det! Skall det vara mera af sorten? Åh jo, åh -jo, inte skall det sparas, nog skall det bestås.” -</p> - -<p> -Fru Metta kände bäfvan vid gummans ord, -utan att rätt förstå hvad de syftade på, men hon -skyggade för att på något ovänligt sätt tilltala -<a id="page-262" class="pagenum" title="262"></a> -henne och sade blott: ”Kära mor, tala ej så der -ohyggligt, när jag frågar om herr Erik.” -</p> - -<p> -”Åh hå, herr Erik, herr Erik, honom går ingen -nöd uppå. Han var den ende, som lindrade -fängelset för min lille gosse, han var god mot -min Bengt, honom skall intet ondt få komma vid, -nej nej, icke låter Annika sina vänner komma till -skada, nehej, hvarken herrar eller kreatur. Åh -håh, god var han alltid mot gamla Annika; frågade -när han mötte mig på gatan, och fast många -hörde det, så frågade han: ”Nå, mor Annika, -hur är det med er, behöfver ni något?” Nehej, -herr riddare, svarade jag och neg, nehej, herr -riddare, i dag behöfver jag ingenting. Ånej, ånej -icke skall något ondt få ske honom.” -</p> - -<p> -Sigrid hade dragit sig undan i det andra -rummet. Henne syntes Annikas beteende stöta på -signeri, och hon ville dermed intet ha att göra. -Men nu stultade gumman fram till henne och -sade: ”Åh hå, fager jungfrun sitter hemma och -aktar sina fina kinder, och låter hertigen knoppa -sin far.” -</p> - -<p> -Sigrid såg förskräckt på gumman och svarade, -nästan omedvetet: ”Ack, om jag dock kunde -vara hos honom helst, det vore dock en tröst.” -</p> - -<p> -”Åh hå, kan inte dottern hjelpa sin far? I -hennes ögon står, att hon kan. I natt vandrar -gumman till Åbo; hon går för att se sin hämd, -för att se blod! Och den unga vill ej gå samma -väg, för att skona sin fars blod. Hi hi hi.” -</p> - -<p> -Gumman hade uttalat, hvad ej Sigrid ens -klart vågat tänka. Hon ville till Åbo, att begära -<a id="page-263" class="pagenum" title="263"></a> -nåd för sin far. Hon hade lyckats en gång, ack, -skulle hon väl kunna hoppas att lyckas en gång -till! Och skulle hennes mor tillåta henne denna -vågade färd? Omöjligt, hon hade ju ej ens sjelf -sluppit fram och skulle i alla fall otvifvelaktigt -anse sig sjelf vida mer passande, än Sigrid, att -försöka få tala vid hertigen. Sigrid, åter, anade -att fru Metta skulle förderfva all möjlighet att -vinna nåd, om hon ännu komme att göra något -försök i den vägen. Sigrid kände huru fåfängt -andra fruar hos hertigen försökt, att få ens begära -nåd för sina män; huru hårdt de blifvit afvisade. -Men huru skulle hon sjelf kunna hoppas -att vinna något för sin far? Huru skulle hon ens -kunna komma till Åbo? -</p> - -<p> -Tusende tankar svärmade i Sigrids hufvud. -Natten kom och hennes pulsar, som eljest slogo -så lugnt, bultade nu som i brännande feber. Hon -kunde ej frigöra sig från det intryck, gummans -ord gjort på henne. Kunde Annika verkligen se -längre, än andra menniskor? Vore det möjligt -att Sigrid skulle kunna göra något för sin far? -Hon hade så ofta blifvit beskylld för att vara för -mycket stillsam, för mycket rädd att framträda; -var hennes tvekan nu endast en sådan yttring af -hennes allt för tillbakadragna sinne? Och hon -visste dock med sig sjelf, att hon icke skulle ryggat -tillbaka, om hon med sitt lif kunnat återköpa -sin fader. Den vanligen så tysta och stilla flickan -vandrade nu omkring i oro, och det märktes grannt, -att om hon än vanligen syntes mera vara sin faders -<a id="page-264" class="pagenum" title="264"></a> -dotter, så var hon icke heller utan mycket -tycke af sin mor. -</p> - -<p> -Rastlöst vankade hon fram och åter i sin -lilla kammare i månskenet. En skugga skymtade -på vägen, den väckte hennes uppmärksamhet. Den -kom närmare, stadnade slutligen vid hennes fönster. -Det var mor Annika. Med ovanlig röst sade -denna: ”Jungfru, vill du rädda din far?” -</p> - -<p> -”Huru skulle jag kunna det?” -</p> - -<p> -”Det vet jag icke, men jag har sett det i vatten -och jag har sett det i eld, och jag vill icke -att herr Erik Gustafsson skall dö. Vill du följa -till Åbo, så skynda; kommer du ej nu, så är tillfället -förfeladt. Tro icke att du lätt kan slippa -fram i krigande land. Men hvem tror du vågar -hindra den, som befaller både eld och luft och -vatten, och hvem vågar hindra den, hon vill beskydda? -Se jungfru, det molnet der, det stiger -opp emot månen. När det betäcker månens skifva, -går den gamla! Vill den unga ej följa, så dör -hennes far!” -</p> - -<p> -Sigrid kastade bäfvande blicken på molnet. -Lång besinningstid bestods henne ej. Ett ögonblick -böjde hon knä och ur hennes bröst höjde sig en -ordlös suck. Derpå steg hon opp, tecknade hastigt -med ett stift på ett pappersblad: ”Moder, förlåt, -jag går för att söka frälsa min far. Låt ingen -veta att jag gått, sök mig icke, det skulle -tillintetgöra allt hopp om lycklig utgång. Bed, -men sörj icke för mig.” -</p> - -<p> -Redan nalkades molnet månens skifva. Öfver -sin hemma väfda och spunna klädning kastade -<a id="page-265" class="pagenum" title="265"></a> -Sigrid en mörk kofta, band öfver sitt hufvud en -duk, stoppade hos sig guldringar och några guld- -och silfverpengar, som hon fått till faddergåfvor; -ännu var ej månens skifva fullt betäckt. I hast -gjorde hon ett helt litet knyte af några kläder, -och så gick hon utan buller ut i den stilla natten, -der molnet i detsamma undanskymt månen, och -lilla mor Annika redan syntes på gångstigen, några -stenkast från huset. -</p> - -<p> -Snart upphann henne Sigrid, och gick tigande -vid hennes sida. Äfven mor Annika teg länge. -Hon förde snart Sigrid in på en biväg genom skogen, -och så allt vidare, på stigar långt ifrån de -vanliga. -</p> - -<p> -Endast med ansträngning kunde Sigrid följa -den lilla hastigt framilande gumman, och när den -gamla slutligen upplät sin mun och började skratta -på sitt ohyggliga sätt, samt prata och sladdra om -blod och mord och stundom snattrade likt en -anka, stundom grät och åter skrattade, då bäfvade -Sigrid och nästan ångrade, att hon begett sig åstad -med detta hemska sällskap. Men när hon såg -med hvilken säkerhet gumman förde henne fram -på skogsvägar och gångstigar, så lugnade hon sig -åter och fann, att bättre förare hade hon ej kunnat -få. -</p> - -<p> -Då Sigrid fattade beslutet att följa med Annika, -så skedde det i full öfvertygelse om, att hon, -under gummans beskydd, säkrast skulle kunna -slippa fram hvar som helst, blott denna sjelf så -ville. Men dock ansåg Sigrid sig ej så alldeles -säker på gummans goda vilja, dels och mest fruktade -<a id="page-266" class="pagenum" title="266"></a> -hon för att låta henne till sin fördel använda -någon af sina trollkonster, ty detta vore ju en svår -synd. Hennes ångest för fadren och nödvändigheten -att hastigt besluta sig, öfvervann dock hennes -tvekan, och hon lugnade sig med hoppet att -kunna afhålla gumman ifrån, att för hennes räkning -använda något signeri. Så snart Annika började -med sitt underliga prat, bäfvade Sigrid åter, -men något annat, som skulle förefallit farligt, varsnade -hon ej. -</p> - -<p> -På de stigar der gumman med fullkomlig -kännedom och säkerhet förde dem framåt, möttes -ytterst sällan någon menniska. Sedan de vandrande, -dels till fots, dels med båt, tillryggalagt en så -lång väg, att Sigrids fötter började säga opp sin -tjenst, sade mor Annika: ”Siså, här är nattqvarteret. -Icke är just bädden mjuk, men jag tänker -jungfrun sofver utan vagga i natt.” -</p> - -<p> -Stället var en liten ödslig backstuga, der en -gammal gumma bodde ensam. Med af häpnad -helt runda ögon, stirrade kojans värdinna på sin -gamla gäst, men syntes villigt ordna allt till de -vandrandes beqvämlighet, så godt hon kunde. -</p> - -<p> -”Jo jo, jungfrun”, sade mor Annika, ”här måste -hon bo så trångt, när hon är nära det stora huset -i Åbo. Men, fina jungfru, kom bara och vandra -med mig åt hemtrakterna, jo der är ståt! Der -ska jag föra henne öfverallt i de rikaste gårdarne. -Hon ska inte behöfva vara rädd för dåligt värdsfolk. -Hi, hi, hvar tror hon värdsfolket är? Äro -de ej slagna kanske! Eller tror hon, att hon skall -snyrpa på sin fina näsa, åt att i bondens stuga ej -<a id="page-267" class="pagenum" title="267"></a> -är så fin lukt som i herrarnes salar? Hi, hi, hi, -nog är luften frisk, men hvar äro väggarna och -hvar äro taken? De äro flugna med vinden sen -de blifvit brända till aska. Tror hon qvinnorna -skola besvära hennes öron med pladder, eller barnungarna -med skrik? Ånej, aldrig, allt är der nu -så fint och rart; qvinnorna och barnen ha svultit -ihjäl, ser hon. Siså, godnatt jungfru, sof nu, att -hon i morgon är rask igen.” -</p> - -<p> -Sigrid hade svårt att somna, men trötthet -och nattvak tog slutligen ut sin rätt. Om morgonen -kände hon sig temmeligen uthvilad. -</p> - -<p> -Ju närmare de vandrande hunno Åbo, dess -mera mörknade hos Sigrid hoppet om att genom -sina böner kunna utverka nåd för sin far; och då -Annika slutligen förde henne in i staden genom -en bakport från en åker till en trädgård, då sade -hon vid sig sjelf: ”ack lättare vore att beveka slottets -murar, än hans hjerta.” -</p> - -<p> -”Försök, försök, kanske de vekna!” -</p> - -<p> -”Ack, mor Annika, håna ej mig arma. Ni -har gjort mig en större tjenst, än jag kan löna -er för, då ni fört mig hit.” -</p> - -<p> -Ur slottet hade blifvit bortjagade qvinnor, -som numera hade intet der att uträtta. Sigrid -lyckades få träffa en af desse, och fick af henne -besked om mycket. Qvinnan visste att herr Erik -Liljeholm verkligen satt fängslad, likaså Arvid -Eriksson, Johan Fleming och många andra. Men -det vigtigaste af allt, hon visste att herr Erik hade -blifvit satt i konung Eriks fängelse, ty hon hade -hört vaktknektarne skämta öfver att det vore nu -<a id="page-268" class="pagenum" title="268"></a> -Erik som Erik. Af henne fick ock Sigrid höra, -att ej hertigen ännu var kommen till Åbo. Denna -uppgift gaf Sigrid mycket att tänka på. Att det -nämnda fängelset ej ägde ens ett fönster utåt, -utan endast emot gången, som gick opp från fånggården, -det visste hon. Men fru Ebbas ord om -gallret i det fönster, som från gången vette utåt, -rann henne i hågen. Nu hade yttermera en tid, -sedan dess, med fukt och rost tärt gallret och -förmodligen yttermera försvagat det. På Sigrids -fråga visste ock qvinnan svara, att herr Erik ofta -hade tillstånd att vistas ute i gången, utan att -någon vaktkarl stod derinne, ty då en knekt hade -skämtat om, att kung Erik blifvit till herr Erik -eller något dylikt, så hade en vaktknekt svarat: -”ja men det är bättre att vara herre, än kung, när -man är i fängelse, ty kungen fick ej ens titta ut -i gången utan vakt, och der sitter herr Erik ofta -flere timmar;” knekten hade ock tillagt, att det -kunde han gerna få göra, ty nog är den gången -lika säker som hvarje annat fängelse, när vakt -står utom dörrn. Nog stå de gamla, många aln -tjocka, gråstens murarna både mot herre och kung. -I skymningen lästes dock fängelsets inre dörr och -för natten var herr Erik instängd i kung Eriks -fängelse. -</p> - -<p> -En liten stråle af hopp började gry för Sigrid. -Så ringa den än var, så kunde hon ej underlåta -att fästa sig dervid. Så fullt upptagen -än hennes själ var af tanken på fadren, så glömde -hon dock icke, att äfven fråga hvad qvinnan visste -säga om Johan Fleming. Hon lugnades ganska -<a id="page-269" class="pagenum" title="269"></a> -mycket, i afseende å hans öde, genom den berättelse -qvinnan afgaf, om huru fruarna i slottet sagt, att -de hoppades, det han icke skulle behöfva lida -något. -</p> - -<p> -Sigrid fann snart ett hem i samma boning, -der hon, genom mäster Sigfrids bemedling, hade -funnit en fristad, då hon ur slottet bortförde den -svårt sårade Enevald Fincke. Det var hos en -gammal, stilla enka, af borgerligt stånd. Gumman -tog nu helt kärligen och vänligen emot den unga, -blida jungfrun, hvilken hon biträdt med att sköta -hennes sjuke fästman, till dess han hunnit bli så -mycket bättre, att gumman ensam kunde vårda -honom. Här hade Sigrid tillfälle, att i lugn öfverväga -den plan, hon börjat att uppgöra. Skulle -hon lyckas att ur fängelset rädda sin far, så hade -hon för honom till en början ett säkert gömställe -i Nådendals kloster, till dess utväg blefve, att fly -längre bort från det farliga grannskapet af Åbo. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-33"> -XXXII. -</h2> - -<p class="noindent"> -Sigrid öfverlade noga allt. Den fara hon sjelf -utsatte sig för, ifall hon blefve upptäckt, den aktade -hon icke. Hon tänkte blott på möjligheten -af, att kunna rädda sin far. -</p> - -<p> -En ytterst liten båt med tvenne åror, anskaffades -af mor Anna, och gömdes under ett skjul -vid åstranden. Så snart det blef mörkt, var Sigrid -i ordning till sin äfventyrliga färd. Hennes -mod var nära att svika, då hon skulle bege sig -<a id="page-270" class="pagenum" title="270"></a> -ut, men innan hon lemnade sitt rum, knäföll hon -och bad länge och varmt om hjelp och stöd, att -hon, den svaga flickan, måtte kunna lyckas i sitt -svåra företag. -</p> - -<p> -Något lugnad begaf hon sig nu på väg. Det -var endast den noga kännedom Sigrid hade om -lokalen, som kunde göra möjligt för henne ett -försök att befria sin far, innan hertigens ankomst -skulle göra det för sent. -</p> - -<p> -Med tysta årtag nalkades hon slottet. Det -hade emellertid blifvit alldeles mörkt. Den vanliga -farleden gick omkring slottsudden. Att en båt -färdades der, väckte ingen uppmärksamhet, om -än någon skulle varsnat den. Ytterst på udden -låg slottsträdgården, omgifven af en hög och fast -halfcirkelformig mur. Att denna mur var slät, i -godt skick och omöjlig att öfverstiga, visste Sigrid, -den var för icke längesedan ånyo uppförd. Hvarje -försök att bestiga den, om än med en repstege, -skulle lätt hafva väckt uppmärksamhet. Men den -lilla luckan i muren! Hon visste hvar den fanns, -ehuru den låg alldeles nere vid marken och var -gömd af nässlor och ris på yttre sidan. Hon kände -dess hemliga mekanik och kunde öppna den. -</p> - -<p> -Sigrid steg försigtigt ur sin lilla båt, som hon -laggt just under muren, der vattnet gick nästan -ända intill. Äfven detta ställe kände hon förut, -och visste huru hon här lätt kunde fästa sin lilla -julle. Smygande långs muren, kände hon för sig -utmed jorden, till dess hon vidrörde luckan, hon -öppnade den och fann med glädje, att hon hade -så godt utrymme att slippa igenom den, att hon -<a id="page-271" class="pagenum" title="271"></a> -hoppades, det hennes far äfven skulle kunna tränga -sig ut derigenom. Med tysta steg hann Sigrid -snart öfver den lilla trädgården. Här kände hon -så väl hvarje buske, hvarje gräsfläck, så att hon -med lätthet kunde komma fram, utan att göra -buller. Framför henne reste sig, högt och kalt, -den äldsta delen af fästet, det såkallade gamla -slottet. Endast några få gluggar, högt oppe, voro -anbragta, för att insläppa dager och luft, ibland -dem det lilla fönster, som gaf dag åt gången till -kung Eriks fängelse. -</p> - -<p> -Sigrids hjerta slog så häftigt, att det nästan -betog henne andedrägten. Nu hann hon rönnen, -kung Eriks rönn. Hon hade alltför ofta besökt -den, för att taga misste om dess plats. Hon uppsteg -på en sten, derifrån hon visste sig kunna -uppnå de krokar, som fasthöllo trädet, ryckte och -vred på dem och, hvad hon hade beräknat inträffade, -de hade redan tagit någon röta, eller gifvit -vika, så att hon utan svårighet fick dem att lossna -ur den remna, deri de blifvit indrifna; och trädet -ägde ännu nog spänstighet qvar, för att till någon -del återtaga sin förra ställning. -</p> - -<p> -Så varsamt än Sigrid förfarit, kunde ej detta -ske utan buller. Hon märkte rörelse utanföre; -trädgårdsporten, en liten tung port i muren, gick -opp och tvenne karlar inträdde. -</p> - -<p> -”Ja, var säker du, att jag hörde något buller, -hitåt.” -</p> - -<p> -”Ja, du hör så mycket du i drömmen, der du -står och sofver. Jag undrar hvem här skulle röras. -Och kan tänka om än sjelfva polackkungen -<a id="page-272" class="pagenum" title="272"></a> -skulle skicka hit alla sina hejduker, så kunde de -få roa sig bäst de gitte, här i kryddgården. Kanske -tror du, de ska slå hål på de fyra aln tjocka -gråstensmurarna här på slottet.” -</p> - -<p> -”Nå nå, det låter han väl sakta bli att snusa -hit, när hertig Carl har fästet inne. Men hur tror -du det ska gå med oss, om någon varit här, utan -att vi skulle märkt det?” -</p> - -<p> -”Nåja, jag tänker man finge visa vägen åt -de der herrarne, som sitta deroppe, till ett hetare -ställe, än här är i natt.” -</p> - -<p> -Emellertid kommo de talande allt närmare -Sigrid. Månen började svagt genombryta molnen. -Sigrid kröp ihop bakom det utsprång af stenen -hvarpå hon stått. Få steg till, och karlarne skulle -hafva upptäckt henne. -</p> - -<p> -Men nu skymtade en person fram från ett -annat håll. Karlarne sprungo till, grepo denna -och började släpa henne emot porten. -</p> - -<p> -”Hi, hi, hi. Jag tänker ni bli feta på fyndet”, -skrattade mor Annikas röst, ”jo, jo, jag undrar -just hur mycket besvär det vore, att blåsa ner -kråknästet ert der, till straff för att ni inte låta -folk gå i fred och söka rötter.” -</p> - -<p> -Emellertid hade karlarne med sin fångst hunnit -utom porten, den de noga tilläste, och då nu -månen sken allt klarare, sågo de den lilla, torra -gumman, som skrattade och hånade dem. -</p> - -<p> -”Hur kom du in, käring”, frågade den ena -karlen. -</p> - -<p> -”Ja si det var durrn det! Jaha, ja det var -storkonsten. Finns det inte stickor och strå att -<a id="page-273" class="pagenum" title="273"></a> -rida på? Bättre hästar än dem ha ni, edra glopar, -aldrig ridit. Jo, jo. Tokuga ä’ ni, som tror, ni -kan stänga ut den, som något vet, hi, hi, hi. Men -si, nu hade jag nästan lust att gå in i täppan igen.” -</p> - -<p> -”Pass på, låt bli med det, mor.” -</p> - -<p> -”Nå, nog kunde jag nu väl också spå er en -smula, innan jag går tillbaka, så lär ni väl inte -neka mig, att der söka några rötter, som inte växa -annestäns.” -</p> - -<p> -Härom parlamenterades nu en stund, karlarne -gåfvo icke med sig, men Annika lofvade slutligen, -att ändå spå åt dem och så hade hon lyckats, att -för en ganska lång stund upptaga deras uppmärksamhet, -så att Sigrid fann lägenhet, att utföra -sitt värf. -</p> - -<p> -Sedan porten blifvit tillstängd, försummade -hon intet ögonblick, ehuru hon darrade så, att hon -knappt kunde hålla sig oppe. Som förut blifvit -anmärkt, stod kung Eriks rönn sålunda bakom -ett hörn af byggnaden, att den icke bemärktes, -förr än man hunnit några steg framom porten. -Af vakten vid porten kunde Sigrid således icke -varseblifvas, der hon nu stod, äfven när månan -lyste. Men var hennes far ännu ute i gången? -Skulle en vaktknekt bli den, som stode deroppe vid -fönstret? Utan att betänka vådan deraf för sig -sjelf, hviskade hon sakta uppåt ”fader”, och med -outsäglig glädje såg hon en hand stickas ut genom -gallret och liksom vinka. -</p> - -<p> -Nu vågade hon det sista steget. Rönnen hade -rest sig så mycket, att hon, på dess nu löflösa -grenar, lyckades hjelpa sig opp till en liten afsats -<a id="page-274" class="pagenum" title="274"></a> -i muren, dit hon i sjelfva verket slutligen hann, och -der hon äfven lyckades finna ett knappt fotfäste, -så säkert, att hon med stöd af trädet, der kunde -hålla sig fast. Ur sin kjolsäck upptog hon nu ett -nystan, som hade en sten till kärna, och kastade -det opp mot gluggen. Tre gånger misslyckades -det och nystanet föll till jorden; men hon hade -fäst sin tråd så väl, att hon åter kunde uppdraga -det till sig. Nu sladdrade och trätte och skrattade -Annika med soldaterna ljudeligt, och deras skrattsalfvor -bevisade, att de voro långt ifrån att vara -uppmärksamma på något annat. Ända till Sigrid -trängde ljudet af deras röster och lugnade henne -betydligt. Hon bjöd nu till, att kasta sin slunga -med lika kall blod, som hon varit van att, vid -lekarna på ängen, kasta bollen och — nu kunde -hon knappt återhålla ett glädjerop, handen deroppe -fick tag i nystanet. Nu klängde hon så fort, -som möjligt, ned till marken och fäste der skyndsamt -vid trådens andra ända ett bref och ett långt, -fint och starkt rep, som handen deroppe drog till -sig. Vid repets nedra ända band hon åter några -små verktyg, som kunde bli nyttiga vid gallrets -lösbrytande, äfvenså en fil. -</p> - -<p> -Sedan allt detta försvunnit inom gallret, skyndade -sig Sigrid ned genom trädgården. Just då -hon lutade sig ned, för att krypa ut genom luckan, -kastade hon en blick mot fadrens fängelse och -såg med bäfvan ett matt ljus lysa derifrån. Att -fångvakten med sin lykta, nu kommit för att instänga -hennes far för natten, tog hon för gifvet. -Hade han lyckats hinna på något sätt gömma de -<a id="page-275" class="pagenum" title="275"></a> -nyss emottagna sakerna, det frågade hon sig otaliga -gånger, utan att kunna besvara sin fråga. -</p> - -<p> -Snart satt Sigrid åter i sin lilla båt, men när -hon hunnit så långt ut i farleden, att faran af -upptäckt, för denna gång, var förbi, kände hon -sig nära att förlora sansningen. Hon drog in årorna -i båten, nästan utan att hon sjelf visste -deraf, och sjönk ned i dess botten. Efter en liten -stund återvaknade hon till så mycken sans, att -hon kunde lösa af sitt hufvud den duk hon bundit -deröfver, doppade den i vattnet öfver båtkanten -och lade sedan den våta duken öfver sin panna. -Detta uppfriskade och återgaf henne full sans. -Nu märkte hon att ansigte och händer blödde, -men det var endast skråmor. Sedan hon några -gånger med den våta duken aftvättat dem, upphörde -de att blöda. Hon hade förmodligen skrapat -sig vid det arbete, hon förehaft. -</p> - -<p> -Hennes första känsla när hon återbefann sig -i sin lilla kammare hos enkan, var att utgjuta -sitt hjerta i en varm tacksägelsebön, för att hon -hade så långt lyckats utföra sitt värf, och hon -började nu att hoppas, det herr Erik hunnit -dölja, hvad hon lemnat honom. Hon fattade tillförsigt -till att hon skulle kunna utföra sitt värf, -hon tyckte sig säker att hon hade välsignelse med -sig, då allt hittills gått henne i händer. -</p> - -<p> -Hon lade sig nu och bjöd till att betvinga -sin oro, för att kunna sofva. Hon visste att hon, -kanske redan påföljande dag, skulle behöfva all -sin styrka. -</p> - -<p> -Att anlita någon annan om hjelp, vågade hon -<a id="page-276" class="pagenum" title="276"></a> -icke. Herr Erik hade många vänner; hon skulle -kanske kunnat lyckas förmå någon, att utsätta sig -för de faror, som hotade hvemhelst, som skulle varit -henne behjelplig, men hon kunde icke öfvertala -sig till, att vilja utsätta någon, för att kanske offras -åt en plågsam död. Dessutom skulle den, som -hjelpt hennes far på flykten, säkerligen genom tortyr -hafva blifvit tvingad att uppge hvar herr Erik -funnit tillflykt, så framt man kommit på spåren -hvem, som varit honom behjelplig. Det säkraste -var att icke äga någon förtrogen, annan än mor -Annika, hvilken tycktes ha så noga reda på alla -Sigrids steg, äfven dem, hvilka hon ej anförtrodde -gumman, så att allt döljande för denna syntes vara -fåfängt. Hon hade ock bevisat Sigrid så stora -tjenster, att det tycktes vara föga skäl att misstro -henne. -</p> - -<p> -Följande natt låg så sotmörk öfver vattnet, -som en natt i November plägar vara när regnet -faller i strida skurar. Genomvåt hukade sig Sigrid -ned på marken vid den öppnade luckan i -slottsmuren och lyddes. Hon kunde ej annat höra -än regnets plaskande. -</p> - -<p> -Hade hennes far fått behålla, hvad hon sändt -honom? Skulle han komma i afton? Kunde han -ens i mörkret hitta till luckan? Men äfven han -var ju så hemmastadd på slottet, att detta sista -borde gå för sig. Hon ville ej krypa in, för att -icke öka vådan af upptäckt. Hade herr Erik fått -vara så mycket ensam, som erfordrats, för att få -lös gallret? Och hade han verkligen fått löst det, -äfven om han fått försöka det? Tusende ångestfulla -<a id="page-277" class="pagenum" title="277"></a> -tankar plågade henne, och den späda flickan, -som man ofta beskyllt för att vara rädd och tafatt, -tänkte nu ej ens på hvad hon sjelf led, huru -hemskt det var i den öde qvällen, huru stor hennes -egen fara var. Stundom bäfvade hon dock -tillsammans, hon tyckte att hennes hjerta nästan -sammankrymptes, hon fruktade att förlora sansningen. -Åter tog hon sin tillflykt till bön. -</p> - -<p> -Nu tyckte hon sig höra ett sakta prassel bland -de nedfallna löfven, som lågo på trädgårdens gångar -och sade nästan ohörbart: ”Far.” ”Barn”, svarades -nästan lika sakta. Med möda lyckades riddarn -tränga sig ut genom den lilla luckan, och -innan kort sutto far och dotter, utan att vidare -hafva vexlat ett ord, båda i den lilla båten, som -ej var större än att den jemnt bar dem. -</p> - -<p> -Sigrid fattade årorna och rodde utåt. Hvar -vägen rätteligen gick, var ej lätt att skönja i -mörkret; men den lilla ekan gick fram äfven der -det var grundt, och herr Erik kände väl farvattnet. -De mörka massorna af krigsskeppen syntes -skymta emot himmelen, huru mörkt det än var, -så att det lät sig göra att undvika dem. En gång -kommo de resande dock nog nära ett fartyg, för -att bli anropade, men Sigrid hvilade då ett ögonblick -på årorna och fortsatte sedan färden med -ytterst tysta årtag, och vakten på skeppet trodde -sig hafva hört miste när han tyckt sig förnimma -ljud, bland smattret af det fallande regnet. -</p> - -<p> -Ändteligen hade flyktingarna hunnit förbi Runsala -och båda började nu småningom andas lättare. -Nu begärte herr Erik årorna och Sigrid, -<a id="page-278" class="pagenum" title="278"></a> -som fann att hennes händer ej länge mera skulle -förmå sköta dem, var villig att ge dem ifrån sig. -Dessa ord voro de första, som vexlades mellan far -och dotter. Sedan de i tysthet, med någon svårighet -bytt plats i den lilla båten, grep fadren -med kraft i årorna och nu gick färden raskt -framåt, allt ännu under tystnad. Han valde vägen -genom smärre sund, som sällan besöktes af båtar, -hvilket numera, sedan regnet småningom upphört, -icke var omöjligt, ty man började dock kunna -urskilja konturerna af föremålen. -</p> - -<p> -Natten var lång, som November-natten är. -En stund hvilade flyktingarna i en lada, men vågade -icke försöka att göra opp eld, för att torka -sig vid. Herr Erik iklädde sig en grå vadmals -rock och mössa med stora öronlappar, som Sigrid -medfört i båten. Snart begåfvo de sig åter å väg. -</p> - -<p> -Ändteligen hunno de målet för sin färd: Nådendals -i ruiner fallande kloster. Enligt sin gamla -fränkas anvisning, uppsökte Sigrid nu i mörkret -den hemliga dörrens fjäder. Sedan den var funnen -sade hon: ”Nu, farkär, vill jag hoppas, att -med Guds hjelp det värsta är öfverståndet. Men -icke är det nödigt att nu i sådant mörker gå in -i detta gömställe. Ingen vistas här. Klostret -förfaller allt mer, men kyrkan, der vi nu befinna -oss, är uppreparerad och här hålles om söndagarna -gudstjenst; säkert är att före dager ingen kommer -hit. Skulle dock något ljud höras, så måste vi -hasta in i gömman.” -</p> - -<p> -Sedan Sigrid hade uttalat dessa ord, vacklade -hon och nedföll afsvimmad. Naturen hade tagit -<a id="page-279" class="pagenum" title="279"></a> -ut sin rätt. Den högsta själsansträngning hade -hållit henne oppe, vida utöfver hvad hennes krafter -egentligen skulle förmått. Nu brast den så -länge spända fjedern, och hon föll tillsamman, som -ett kläde faller, när det släppes ur handen. -</p> - -<p> -Under herr Eriks ömma omsorger vaknade -hon dock slutligen åter till medvetande, men hon -kände sig så matt och liksom sönderfallen, att -det var henne omöjligt att uppstiga. En flaska -vin, som hon laggt i båten jemte ett bröd, kom -nu väl till pass, då Sigrid ej orkade bege sig ut, -för att anskaffa mat, och så tillbringade far och -dotter sin dag tillsamman i sitt säkra gömställe. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-34"> -XXXIII. -</h2> - -<p class="noindent"> -På slottet hade emellertid fångens flykt blifvit -upptäckt. Det fängelse, som hyst den afsatte -monarken, ansågs allt för svårt för hvem som -helst annan, genom sin brist på luft och ljus. -Men då nu så många fångar voro på slottet, och -man icke ville tillåta dem att få bo tvänne tillsamman, -så måste äfven kung Eriks fängelse begagnas. -Och då äfven den yttre gången ansågs -lika fast, som hvarje annat fängelse, så tyckte -man sig tryggt kunna förunna fången den lindring, -att man om dagarna lemnade dörren från fängelserummet -till gången oläst. Sålunda var det -egentligen den, som utgjorde hans fängelse, och -kung Eriks rum blott det ställe, der han för natten -inlästes. Herr Erik hade just jemnt hunnit i -<a id="page-280" class="pagenum" title="280"></a> -sin säng kasta, hvad han af Sigrid emottagit, då -vaktknekten med sin lykta inträdde. -</p> - -<p> -Påföljande dag hade han låtsat vara sjuk, -för att kunna ligga på den halm, som gömde repet. -Dessutom ansåg han denna förevändning lämplig, -för att göra vakten obekymrad om honom. -Under loppet af dagen lyckades herr Erik att inskjuta -några smulor murbruk i låset; och då om -aftonen vaktknekten, som vanligt, kom för att -stänga dörren, och nyckeln tog emot, förlorade -han tålamodet, vred så våldsamt, att axet brast, -och måste bege sig till slottssmedjan för att få -skadan hjelpt. Att emellertid ordna om någon -vaktkarls utställande i gången, ansåg han så mycket -mindre nödigt, som herr Erik nu var sjuk; -och att dörren stode en timma längre oläst än -vanligt, kunde ej vara farligt. Icke eller var han -mon om att inrapportera om nyckelns förvridande, -hvilket han nödgats göra, ifall han hade fordrat -hit en ny postkarl. Det kunde ju aflöpa utan -allt detta trakasseri och dessutom utan någon fara. -</p> - -<p> -Nu var dock ingen i smedjan till hands. Arbetet -drog ut på tiden, och först efter ett par -timmar återkom vaktkarlen med sin nyckel och -lykta, och fann då till sin förfäran, buren tom. -</p> - -<p> -Hans förskräckelse var gränslös. Hvilken väg -fången tagit, var lätt att se. Han tyckte sig redan -känna tortyrredskapen gripa sig. Man skulle -naturligtvis anse honom hafva hjelpt fången på -flykten. Det var ingen nåd att vänta. Han öfverlade -länge om han nu borde anmäla saken, -men fann slutligen på en utväg, den han beslöt -<a id="page-281" class="pagenum" title="281"></a> -att försöka. Han kunde ändå knappt förvärra sitt -öde. -</p> - -<p> -Den första omsorgen var att draga in det -qvarhängande repet, hvarpå herr Erik slagit en -mängd knutar. Derpå ställde han åter gallret -på sitt ställe och injemkade de stenflisor, som vid -utbrytandet fallit ur muren. -</p> - -<p> -Fångknekten hade redan om morgonen inrapporterat -sin fånge såsom sjuk. En man af garnisonen -hade nyss dött och låg redan i sin kista, -färdig att begrafvas. Vaktkarlen, som bevakat -trappans yttre dörr, och sålunda var utsatt för -fara genom fångens flykt, intogs i förtroendet. I -soldatens likkista lades en stock, och den döde -bars opp i kung Eriks fängelse, lades i sängen -och ikläddes några af herr Eriks qvarlemnade -klädesplagg. Hår och skägg klipptes och ordnades -till likhet med herr Eriks, och fångknekten -anmälte följande morgon, det fången hade aflidit -under natten. -</p> - -<p> -Ett par personer afsändes för att förvissa sig -om sanningen af uppgiften. Under vägen talade -vaktknekten mycket om, huruvida han icke äfven -torde insjukna, ty han började känna till just -samma onda, hvaröfver den aflidne klagat. De -begge herrarne tycktes äfven tro, att sjukdomen -kunde vara smittosam, kastade endast på afstånd -en blick på den döde, och så skumt det var i -detta ohyggliga fängelse, var det icke lätt att upptäcka -misstaget, isynnerhet för personer, som icke -mycket sett herr Erik Liljeholm och icke eller -hade något skäl till misstanke. Fångknekten fick -<a id="page-282" class="pagenum" title="282"></a> -befallning att nedlägga den döde i en kista, hvilken -befallning han så fort som möjligt utförde, -och tillspikade sedan kistan väl på alla sidor. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-35"> -XXXIV. -</h2> - -<p class="noindent"> -Nu randades den af så många med bäfvan -väntade dag, då hertig Carl inträffade i Åbo. Han -föregicks af blodiga rykten. Alla som retat hans -vrede genom trohet mot Sigismund, och synnerligen -de, hvilka genom sin börd eller större förmåga -kunde blifva farliga, föllo offer för hans -hämd. Halshuggning, stegling, förlust af all egendom -drabbade tätt, och de lifdömdes familjer befunno -sig i sin djupa sorg, med detsamma de förlorade -makar, söner eller bröder, tillika försatta -i den yttersta fattigdom. -</p> - -<p> -Hustrur och barn till de fångne herrarne på -Åbo slott omgåfvo hertigen vid hans ankomst och -bådo knäböjande om nåd för de sina. Hertigen -svarade: ”Hvi bedjen och anropen J mig? Jag -kan intet, det är lagen, som skall dömma dem. -De hafva brutit mot konungens ed, gjort uppror -mot fäderneslandet och stått mig efter lifvet; deras -dom måste lagen fälla.” -</p> - -<p> -Hertigen gick nu opp i sina rum och lät genast -införa Arvid Eriksson Stålarm, som värdigt -och lugnt besvarade hertigens häftiga tilltal, -och skyndade sig att begagna tillfället för att få -framställa Johan Fleming, såsom af honom lockad -och öfvertalad att qvarstadna. ”Han hade -<a id="page-283" class="pagenum" title="283"></a> -kommit till Finland för att ordna enskilda angelägenheter -och skaffa sig något penningar, dermed -han skulle bege sig i fremmande land, att der öfva -och försöka sig, såsom unge adelsmän bruka, hvarigenom -han i framtiden bättre kunde tjena sitt -fädernesland.” -</p> - -<p> -Sedan Stålarm blifvit bortförd, befallte hertigen -att Johan Fleming skulle införas. -</p> - -<p> -Hertig Carl vandrade fram och åter med stora -steg. Ådrorna på hans tinningar svällde. Gång -efter annan sammanknöt han handen. Nu inträdde -Johan Fleming och bugade sig djupt. Hertigen -gick häftigt emot honom. I hans öga strålade segerglädje, -då han sade: ”Ha, detta är således -Klas Flemings son!” Det var som om han nu -först skulle hafva känt sig rätt säker om den krona, -han eftersträfvat, och dock rörde sig i hans -inre en dunkel önskan att skona den älsklige ynglingens -blod. När Johan så stod inför fursten, -på en gång ödmjuk och stolt, och det behagliga, -ungdomliga anletet höjde sig bönfallande emot -honom, då vek för ett ögonblick sjelfviskhetens -blodlystna demon från Carl och han sade: ”Det -synes mig dock hårdt, att förgöra detta unga lif. -Välan, vill du, som en ärlig och adelig yngling, -lofva och förpligta dig för framtiden, att troget -tjena mig och riket, så vill jag, för din ungdoms -skull, låta nåd gå för rätt och skänka dig lif och -frihet.” -</p> - -<p> -”Mot mig har min herre, konung Sigismundus, -alltid varit en nådig herre; det vore af mig -otacksamt att öfverge hans tjenst, och jag äger -<a id="page-284" class="pagenum" title="284"></a> -dertill ingen skälig orsak, och dock”, tillade Johan, -böjande knä, ”beder jag, att Eders Furstliga -nåde måtte bevilja mig nåd, emedan jag till Finland -kommit endast för att skaffa mig medel att -försöka min lycka i fremmande land.” -</p> - -<p> -”Du, Johan Fleming, beder om nåd och böjer -blott ett knä! Hvarföre vördar du mig icke -med tvänne knän?” -</p> - -<p> -Öppet och rent strålade Johans blick, då han -svarade: ”Endast åt Gud och min konung sparar -jag denna vördnad.” -</p> - -<p> -Nu trädde Carl ett steg tillbaka: ”Ha, så är -det. Af ormaägg komma ormaungar. En sådan -var din fader och sådan blir du sjelf, om du får -lefva; men du skall icke växa mig öfver hufvudet, -som han. Hade icke den öfvermodige och -bålstore tyrannen, som aktade hvarken Gud, konung -eller land, satt sig opp emot mig och farit -fram som ett vilddjur, och dräpit och slagit ihjäl -fattige bönder och godt folk, som ville försvara -rikets lag och regering, så skulle längesedan fred -och rolighet herskat. Men du gifver nogsamt -tillkänna, att du af din fader ärft natur och sinne, -och varnar oss för det vi, i lika motto, skole förvänta -af dig. Derföre må du vara beredd att -svara för rätta med de andre finnarne, med hvilka -du dig förbundit hafver, och stå din egen fara.” -</p> - -<p> -Vakten slöt sig kring Johan Fleming och han -nedfördes åter i sitt fängelse. -</p> - -<p> -Hertigen stod en stund qvar på samma plats, -men började sedan gå fram och åter i det han -sade: ”Hade icke den förrädarn nära narrat mig -<a id="page-285" class="pagenum" title="285"></a> -med sitt fagra anlete och blida min, att gifva -honom fri. Herren förlåte mig, att jag så ernade -lemna mina och riksens fiender qvar, för att -stämpla ondt och föra oskyldiga menniskor i olycka, -genom sina illfundigheter. Herren känner mig -och vet, att jag icke eftersträfvat regementet, utan -fast mer gjort allt hvad i min förmåga stått, för -att bibehålla det åt min broders son, konungen i -Polen; men att han, mot all ed och försäkran, som -en menedare och förrädare, sitt eget fädernesland -med krigsfolk öfverfaller, och vill med papisteri -och svek oss alla i olyckan föra, och sätter till -befallningsmän sådane, som den blodhunden Klas -Fleming och dylika. Nej, visserligen måste de -ogerningsmännen alla förgöras. Så länge adeln -är för mäktig i landet, äger kronan ingen makt.” -De sista orden uttalades halfhögt, men om för resten -detta tal var ernadt att höras af vår Herre, -eller af den tjenare, som stod vid dörren, eller -af hertigens eget samvete, är ej lätt att afgöra. -Kanske det var ernadt litet åt dem hvarje. -</p> - -<p> -Den utnämnda domstolen hade sin session på -rådhuset i Åbo. Joachim Scheel, Bjelkar, Lejonhufvud, -Brahe och flere andra, sutto kring bordet. -Fångarne fördes nu öfver torget, mellan led af -soldater, under ljud af trummor och pipor, opp -till rådstugan. -</p> - -<p> -Anklagelsen upplästes. Nio punkter, alla rigtade -mot Arvid Eriksson Stålarm. Han hade fört -afvig sköld emot fäderneslandet, hade stått Hans -Furstliga nåde efter lifvet, och så vidare. De andres -brott omtalades icke. -</p> - -<p> -<a id="page-286" class="pagenum" title="286"></a> -Nu framsteg Stålarm och talade: ”Ädle herrar, -som till domare tillsatte ären, hvad jag än -kan hafva brutit, denne unge herre, herr Johan -Klasson Fleming, han är dock till allt oskyldig, -och hvad det anbelangar, som blifvit honom lagdt -till last, att han med konung Sigismund följde -vid dennes infall i Sverige, så måste honom tillgodoräknas, -det lagen, som fäller den, som med -fremmande krigshär går emot fäderneslandet, dock -här tillägger: ”med mindre han var sjelf med, som -näste var till riket.” Och hafver herr Johan, som -då hade tjenst invid sin konungs person, näppeligen -spännt en bössa emot Hans Furstliga nåde -eller hans folk.” -</p> - -<p> -Joachim Scheel lofvade att framställa allt -detta för Hans Fursteliga nåde, och så fullföljdes -ransakningen, med att punkt för punkt upptaga -beskyllningarna emot Arvid Eriksson. De öfrige -anklagades brott omtalades icke ens, utan syntes -deras dom komma att innefattas i Stålarms. -</p> - -<p> -När alla de nio anklagelsepunkterna voro genomgångna, -framträdde åter Stålarm: ”Ädle och -välbördige herrar, beder jag ödmjukligen, att J -viljen hos Hans Furstliga nåde understödja min -ödmjuka bön. Icke beder jag om någon annan -nåd, än den, att han ville mig den gunst och nåd -bevisa, att låta mig ensam dö, och skona dessa -andra mina medfångne herrar, emedan jag hafver -varit den, som hafver förestått den högsta makten -i Finland, och de endast hafva följt mig och mina -föreskrifter; och äro de således att ursäkta för -hvad de mig till åtlydnad hafva brutit. Derhos -<a id="page-287" class="pagenum" title="287"></a> -måtte det ock högeligen beklagas, att J, ädle och -välbördige herrar, eder förhastat, i det J endast -mina brott och min skuld undersökt, men icke -ransakat dessa mina medfångars, hvilka J nu, jemte -mig, viljen dömma.” -</p> - -<p> -Grefve Mauritz Lejonhufvud svarade: ”Det -hafva alla finnarne varit om ett råd uti det, som -J uti landet bedrifvit, och dertill med behöfva -icke vetterlige gerningar stor ransakning.” -</p> - -<p> -Följande morgon uppställdes hertigens krigsmakt -i en krets utanför slottet. En otalig folkmassa -af alla stånd samlades der utanföre. Inuti -ringen stodo alla fångarne på knä. Cancelliskrifvaren -uppläste domen: Alla de uppräknade tjugutvå -herrarna skulle halshuggas, deras hufvuden -uppsättas på pikar, kropparna steglas och deras -egendom konfiskeras. -</p> - -<p> -Hertigen kom derpå ned från slottet och emottog -af alla närvarande hyllnings ed. Men när -han åter skulle träda ur ringen höjde Johan Fleming -sin röst och bad, att ”Hans Fursteliga nåde -ville låta nåd gå för rätt.” -</p> - -<p> -Fursten gick honom förbi och svarade: ”Du -har förkastat min nåd och förlåtelse, då den erbjöds -dig; nu är det för sent. Domen är fälld. -Jag har icke mera makt att efterlåta landsens -rätt. Tänker numera icke på annat än huru J -mågen bereda eder att svara för edra gerningar -i en annan verld.” -</p> - -<p> -Det var dagen efter den, då domen hade fallit. -I sitt fängelse satt Johan Fleming vid ett -bord. Han hade på begäran erhållit skriftillbehör. -<a id="page-288" class="pagenum" title="288"></a> -Hufvudet hvilade en stund i handen, innan han -fattade pennan. Det var sitt testamente den tjuguettårige -ynglingen skulle skrifva. Han började -nu: -</p> - -<p> -”Gud den allrahögste han vare min hjertans -kära morkärs tröst uti hennes bedröfvelse, och -tvifla intet att domarena skola svara mig för Guds -stränga dom, huru de mig dömt hafva.” -</p> - -<p> -Derpå anbefallte han sina tjenare åt sin moder, -och bad att ”såsom de alla honom troligen -tjenat, de ock måtte bli ärligen och väl lönta.” -Äfven några små skulder uppgaf han, som borde -betalas, recommenderade till sin moders godhet -personer, som hade bevisat honom välvilja, ”i denna -min bedröfvelses tid, och hafva mig hulpit med -mat och öl, såsom ock hafva tillsagt att efter yttersta -råd hjelpa mitt lik till sin lägerstad, efter -som mig kan undt vara.” -</p> - -<p> -Till konungen beder han ”för sin salige faders -trogna tjenster, så ock min egen intill denna stund, -att min hjertans kära morkär och systrar må njuta -det till godo, som de hafva mist både ärfdt och förvärfdt, -att de ej må behöfva lida nöd och spott.” -</p> - -<p> -Några andra punkter, alla bevisande hans -ädla, varma hjerta, tillade han yttermera, och slutade -med följande ord: ”Låter jag min hjertans -kära morkär förnimma, att hvem hon hafver att -beskylla för min död, kan jag intet annat säga, -utan att den trängtan och åstundan, som hans -furstliga nåde hafver haft, till att ödelägga och -fördämpa min slägt, hafver varit orsaken till det -förnämsta, hvilket nu efter hans vilja gånget är. -<a id="page-289" class="pagenum" title="289"></a> -Gud tröste eder, min hjertans kära morkär, samt -mina kära syskon, och låte oss finnas i den eviga -glädjen. Gifvet uti min eftersta stund på Åbo -slott den 10:de November Anno 1599. -</p> - -<div class="sign"> -<p class="sign2"> -Eder ödmjuke son hafver jag varit.<br /> -<em>Johan Fleming</em>.” -</p> - -</div> - -<p class="noindent"> -Sedan detta var skrifvet, vände sig Johan Fleming -till sin gamle tjenare och sade: ”Nu har -jag allt ordnadt, och beder dig blott ännu en gång, -att du, om dig möjligt blifver, må framföra mina -hjertliga och kärleksfulla helsningar till alla dem, -du vet att jag hållit kär, och att du må berätta -dem om mina sista stunder.” -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-36"> -XXXV. -</h2> - -<p class="noindent"> -Sigrid och hennes fader hade emellertid tillbragt -tiden i sitt mörka, unkna gömställe. En -afton i mörkningen hade Sigrid vågat sig in till -den lilla staden, för att få köpa mat, men snart -blef det lilla förrådet slut. Hon måste nu åter -försöka att skaffa mera. Dessutom blef det allt -mer af nöden, att söka en annan tillflyktsort, ty -det blef allt kallare i luften. Derföre måste flyktingarne -bjuda till att få höra något från den -yttre verlden, hvilket äfven eljest var för dem af -högsta intresse. Herr Erik fogade sig med sin -vanliga, lugna bekymmerslöshet uti det ingalunda -behagliga läget, att tillbringa sina dagar i det -mörka och unkna, källarlika rummet; och Sigrid -tänkte alldeles icke på att hon sjelf led obehag -<a id="page-290" class="pagenum" title="290"></a> -deraf. Men hon fruktade för fadrens hälsa och -tålamod, och funderade ideligt på utvägar att -komma hädan. För Sigrid hade visserligen ingen -fara varit att vandra bort och återbege sig till -sitt hem, men att lemna sin far, kunde hon ej -sätta i fråga. -</p> - -<p> -Då nu matförrådet var slut, fanns ingen annan -utväg, än att Sigrid åter i skymningen begaf -sig till staden med duken tätt knuten om ansigtet. -Hon lyckades snart nog att få uppköpt hvad -hon behöfde, men hvad hon i nyhetsväg kunde få -höra, var af så förfärande art, att hon endast med -möda kunde hålla sig upprätt, för att bjuda till -att åter hinna till sin far. -</p> - -<p> -”Åh håh, hvad J är högfärdig, jungfru Sigrid”, -ropade en röst bakom henne. -</p> - -<p> -Sigrid spratt förskräckt till och såg sig om, -men lugnade sig genast, ty hon igenkände gamla -mor Annika, som med detsamma upphann henne. -</p> - -<p> -”Nå, mor, hvadan kommer ni?” frågade Sigrid -vänligt. -</p> - -<p> -”Åh jo, kommer från blod, mycket blod, nästan -för mycket. När hertigen håller kalas, så -består han så det käns. Fy, det börjar rätt äckla -till slut, det blir för mycket af det goda. Hi, hi, -hi, der kasta’ de boll med hufvun och satte dem -på pikar. Huu, icke var den leken ändå så rolig, -som jag tänkte, fast sjelfvaste herr Klases son -var lika blodig som <em>han</em> — <em>han</em> — hon vet, jungfru, -fast man intet nämner simpelt folk i bredd -med de förnämare. Men han var allt fager och -ung, herrn der också, och många sade, att det -<a id="page-291" class="pagenum" title="291"></a> -finns folk som måste gråta efter honom, lika bittert, -som ... åh ...” -</p> - -<p> -”Johan Fleming, i himlens namn är det då -sannt?” -</p> - -<p> -”Åh jo, åh jo, liksom alla de andre. Åh jo, -Olof Klasson, Nils Ivarsson Stjernkors, Michel Påfvelson -Munck, Sten Fincke, och många, många, -hela långa raden. Bara Kurcken och Arvid Eriksson -förde de in tillbaka igen, just som de väntade -att mista nacken. Åh håh, men det var -otäckt! Tror jungfrun, att allt vattnet der borta -i fjärden, kan tvätta bort all den bloden? Ånej, -intet går det med salt vatten. Nåh, kanske stora -Näsijärvi? Nej, det är så stilla, så mildt, icke -förslår det. Men Kyrönkoski, ja, eller Imatravattnet; -husch hvad det skummar i tvättbaljan! -Ser J, jungfru, blod ville jag ha, det brann i mig -efter blod, men detta blef dock för mycket.” -</p> - -<p> -Åter började Annika: ”Och herr Erik Liljeholm, -ja, han är död han, och honom söker ingen. -Men domen föll ändå, att hans lik skulle nedgräfvas -i galgbacken och hans gods falla andra herrar -till. Ah ha, men si, jungfru Sigrid gråter -icke efter far sin ändå. Hi, hi, hi. Huu, ånej, -Annikamor har icke lust att skratta, der var ett -så ungt hufvud och vackert; och det var en annan -också, som var ung och vacker, som de sköto -der på Åland, nog vet jungfrun, den der gossen -som ville gifta sig med Storklasens flicka. Nå, -vill J veta något, jungfru, kan J läsa, kan J den -trollkonsten? Nog skylla de att lilla mor Annika -borde brännas för att hon kan mer än andra, -<a id="page-292" class="pagenum" title="292"></a> -men hvad straff borde då den få, som kan läsa? -Det är väl värre trolleri, det! Der har hon papper, -läs, läs. Jo si, Johan Bertilsson, han lär väl -få söka papperet sitt, han.” -</p> - -<p> -Mekaniskt emottog Sigrid pappersrullan, utan -att ens veta af det. ”Ack, de arma. Gud hjelpe -dem. Fru Ebba, Karin! O, Gud styrk dem. Kunde -jag dock på ett ögonblick komma till dem. Huru -skola de bära allt detta?” utbrast hon. -</p> - -<p> -”Åh, storfolket, hvad felas väl dem?” -</p> - -<p> -”Mor Annika, håna icke de olyckliga, har ni -ej sjelf lidit nog bittert af att förlora den ni ansåg -som edert barn. Har ni i ert hjerta ingen -annan känsla, än hämd, och ni har dock varit så -välvillig emot mig”, utbrast Sigrid, som mer än -en gång förut sökt förhålla mor Annika hennes -ohyggliga hämdlängtan. -</p> - -<p> -”Åh hå, jungfru, hvar och en sitt, hvar och -en sitt. Herr Erik var god emot honom — honom, -som jag ej törs nämna; men — Flemingen, var -han också god mot honom, han som ... huu nej; -hvar och en sitt derför.” -</p> - -<p> -”Och derföre vill ni att de, som eder intet -ondt gjort, skola lida. Fru Ebba, alla lidandes -beskyddarinna, den unga Katharina, ja, den unge -Welam de Wyks mor, ty äfven han hade en mor. -Har J, mor, tänkt på alla de sorger, alla de tårar, -de fälla, har J tänkt på alla de enkor och barn, -till de många hertigens offer, öfver hvilka J triumferat. -Mor, mor, kom ihåg, att dessa alla och -många, många utom dem, hafva gråtit, hafva lidit -samma qval och samma sorg, som J icke kunde -<a id="page-293" class="pagenum" title="293"></a> -bära; för hvilka J sökt hämd; hvilka J velat släcka -i blod. — Har ni nog nu af eder hämd?” -</p> - -<p> -”Det går så underligt omkring i mitt hufvud. -Det började så ren der i Åbo, der, jungfrun vet, -huu, der som det forssade så mycket blod. Tala -inte så der, jungfru. Huu, jag vill inte hörat. -Ånej, ånej, Annika går hem. Dit, dit, vet hon -jungfru, icke till stugan i Tavastskogen, men dit, -der hon sprang som liten flicka. Vet J, jungfru, -lilla mor Annika hon var ännu mindre då. Hon -var så <em>der</em> liten. Det var en söndagsmorgon, hon -hade ett helt rent linne på sig, det var så hvitt, -så hvitt; hennes fötter voro så hvita, de voro nyss -tvättade. Hennes hår var också hvitt, det var -kammadt och benadt och hennes kinder voro så -röda som äpplen. Ack, jag minns, jag såg henne -så väl i bäcken vid vår stuga. Jungfru, jungfru, -Annika måste söka opp hvar den hvita, rena flickan -gömt sig. Farväl, jungfru Sigrid, mor Annika -kan ej hjelpa er mera nu, hon hinner inte -söka sin makt mera, hon måste söka den hvita, -lilla flickan. Farväl, farväl!” och bort hastade -mor Annika och försvann för Sigrid i skogen, dit -Sigrids blick följde henne, ehuru hon med sina -tankar icke uppfattat gummans ord, ty de voro -helt och hållet upptagna af de rysliga nyheter, -hon just hade hört. -</p> - -<p> -Sigrid begaf sig, full af ångest, till sin far. -Hon berättade honom först, att mor Annika hade -uppgifvit, det man trodde herr Erik vara död -och att hans egendom förklarats förbruten. -</p> - -<p> -”Ja så, säger gumman sannt, så är jag således -<a id="page-294" class="pagenum" title="294"></a> -död! Nå, det går an att jag ej känner mig dess -värre, och den döde söker ingen efter. Godsen, -nå, det måste väl så vara, det kan ej hjelpas. -Mina armar äro ännu starka. Men mor Metta, -det är allt bra tungt för henne, och du, kära barn! -Herr Enevald måtte dock väl icke rygga, för det -du är fattig. Nunnans lilla gods lär väl bli allt, -hvad du äger. Det kostar på högmodet att ej ha -något att lemna dig. För mor måtte väl någon -utväg bli; så må vi dock tacka Gud att det gick -så, som det gick, för mig. Men visste hon intet -säga om våra vänner, som lemnade qvar i faran?” -</p> - -<p> -”Ack, fader, rysligt sladdrade hon tillsammans -om blod och mord. Jag bäfvar att säga -det hon sade. Jag vet ej om man bör tro henne.” -</p> - -<p> -”Dödade?” frågade herr Erik dystert. -</p> - -<p> -”Alla”, svarade Sigrid, i det hon sammanknäppte -sina händer. -</p> - -<p> -”Johan Fleming?” -</p> - -<p> -”Fader, äfven han.” -</p> - -<p> -En lång tystnad rådde. Ingendera sade ett -ord. Slutligen bröt Sigrid tystnaden. -</p> - -<p> -”Fader, här är ett papper, som mor Annika -gaf mig, det lär innehålla närmare upplysningar.” -</p> - -<p> -Tyst uppsökte Sigrid de elddon, hon försett -sig med, för att stundom få ljus upptändt. -</p> - -<p> -”Läs, mitt barn, hvad det är.” -</p> - -<p> -”Det tyckes vara uppsatt af gamle Johan Bertilsson, -som det synes, för fru Ebbas räkning.” -</p> - -<p> -”När hans herredöme blef tillsagd om fredagsaftonen, -att han om lördagen skulle gå till -döden, svarade hans herredöme, att han vore väl -<a id="page-295" class="pagenum" title="295"></a> -villig dertill och ville bereda sig, och eftersände -magister Grels, kyrkoherden i Åbo, att följande -morgon besöka honom. Om morgonen, sedan kyrkoherden -afhört hans herredömes skriftermål och -meddelat honom det rätta vägapasset, den heliga -nattvarden, och min unge herre efter slutad bön -steg opp, sade han till mig: ”Ännu må du dessa -få stunder tjena mig, sedan är du fri”, och då -jag i yttersta bedröfvelse föll i gråt, fortsatte han: -”Nej icke så, Johan Bertilsson. Gå dock nu till -Joachim Scheel och säg honom, att då, oaktadt -han så lofvat och velat, han icke kunnat frälsa -mitt lif, så beder jag honom, att han må åt min -moder och mina syskon göra hvad godt han kan; -äfvensom, om det vore möjligt, att hos hans furstliga -nåde utverka uppskof med min död till måndagen. -Jag trodde icke det skulle ske ännu, och -önskade kunna besörja om min begrafning.” -</p> - -<p> -I detsamma inkom i fängelset grefve Mauritz -Lejonhufvud, för att förebrå hans herredöme, det -han skulle hafva beskyllt och förtalat hans broder -för förräderi, men sedan hans herredöme hade -lyckats gendrifva denna beskyllningen och bevisa -sin oskuld häri, sade han till grefve Mauritz: ”Efter -jag nu ser och förnimmer, att hans furstliga -nåde icke vill låta sin vrede falla, utan vill stå -på sin högsta rätt, så låter jag mig härmed gerna -nöja. Vill ock gerna och välvilligt gå härtill och -befalla Gud allsmäktig, som är den högste domaren, -denna saken. Han må dömma emellan mig -och dem, som mig dömt hafva, eftersom hans gudomliga -majestät bäst synes, och låter mig åtnöjas -<a id="page-296" class="pagenum" title="296"></a> -med eder, gode herrars, dom. Så beder jag -dock eder, käre Mauritz Stensson, att J villen göra -väl och så förhandla hos hans furstliga nåde, att -jag måtte blifva förskont till måndagen, på det -jag måtte få ställa något till min begrafning, efter -jag hittills icke haft så mycket i min förmögenhet, -att jag kunnat köpa mig så många bräder, -som jag behöfde till kista; förrän jag sent i -aftons af hans furstliga nåde fick igen mitt skrin, -der några ringa penningar voro uti, med hvilka -jag nu litet kan ställa om min begrafning, om -det vore möjligt att jag finge tid dertill. Sammaledes -beder jag eder, att mästermannen icke -må komma vid mina kläder, eller att han, min -slägt och mina förvandter till vanära, skulle få -löpa omkring i dem. Jag vill eljest gerna förära -honom hvad de äro värda.” -</p> - -<p> -Grefven svarade: ”Käre Johan Fleming, af -hjertat gör det mig ondt, att J så ung är kommen -i denna olycka, ty J ären mig icke så fjerran -blodsförvandt. Men efter det nu ej kan annat -vara, så önskar jag eder af Gud ett godt tålamod -och ett stadigt hopp till Gud allsmäktig. -Hvad edra böner anbelangar, så vill jag gerna -framföra dem till Hans Furstliga nåde och låta -gifva eder svar.” -</p> - -<p> -Jag följde efter grefven, som genast gick opp -till fursten, och väntade svar; men när grefven -kom ut, sade han: ”Jag tilltalade Hans Furstliga -nåde, men fick intet svar.” -</p> - -<p> -Åter inträdde jag i fängelset och redogjorde -för min beskickning. -</p> - -<p> -<a id="page-297" class="pagenum" title="297"></a> -När hans herredöme hörde svaret, sade han: -”Så må det då blifva som det är, och jag befaller -mig i den allsmäktige Gudens våld; men gå -dock ännu till grefve Mauritz och bed honom, efter -det är min sista bön i denna verlden, att han -ville laga så, att bödeln icke må få mina kläder, -och med mitt hufvud och min kropp icke må bedrifvas -något spektakel efter min död.” -</p> - -<p> -I detsamma kom vakten för att afhemta honom -till döden, och frimodigt steg han opp och -medföljde utan dröjsmål. Under vandringen framåt -upprepade han flera sköna språk ur bibeln och -tröstade sjelf presten, som gick bredvid honom, -och som ej kunde hålla sig från tårar. Folket -strömmade till, hvar de fångne herrarne framgingo, -och hans herredöme tillropade dem med -glad röst: ”Farväl alla mina goda vänner, och -allt ärligt folk. Om någon finnes, som jag i någor -måtto förtörnat, så beder jag om vänlighet.” -Och alla de det hörde, gräto och jemrade sig öfver -hans oskyldiga död. -</p> - -<p> -Allt gick det sorgliga tåget framåt. I fönstren -stodo fruntimmer och skådade. Då lyfte Arvid -Eriksson gladeligt på hatten och sade: ”Jag -hafver alltid gerna uppvaktat fruntimren. Ville -de nu, hos hans furstliga nåde, hjelpa mig härifrån, -skulle jag vara deras tjenare, så länge jag -lefver.” Sedan påsatte han åter hatten och gick -vidare. Nu blef hans herredöme varse mig, der -jag gick, och sade till mig: ”Jag vill och begärer, -Johan Bertilsson, att du ser till att du kan komma -till min morkär och säg henne om min hädanfärd, -<a id="page-298" class="pagenum" title="298"></a> -och bed henne gifva sig tillfreds, och säg -att jag gerna och gladelig gick härtill. Liksom en -man, som hela dagen har arbetat, gerna vill gå till -hvila, så gerna vill jag gå till denna min död. -Hvilket jag stadeligen vet och tror, att det icke -skall vara någon död, utan en ände på all jemmer -och vedermöda, och såsom en ingång till den -rätta glädjen, der jag ock förhoppas att min morkär -skall finna mig igen. Ty i denna verlden kan jag -ej mera hoppas hon får stor glädje. Och tag -denna ring och för den till henne, jag äger intet -annat, som jag kan sända henne, och säg henne, -att jag befallte henne i den allsmäktige Guds beskydd. -Han, hoppas jag, skall vara min hjertans -kära morkärs tröst i hennes kors.” -</p> - -<p> -Om en stund sade han: ”Fru Elin har lofvat, -att den tapet mina systrar åt mig stickat, skall -för mig hemtas att lida uppå. Gå och se till, att -så verkligen sker.” -</p> - -<p> -När jag genom min herres tyske tjenare hade -beställt härom och återkom, bad hans herredöme -mig ännu en gång att sjelf till hans moder framföra -hans sista helsning och tillade: ”jag råder -nu öfver ingenting af min egendom, jag ville dock -belöna dig för din trohet”, vid det han så talade -kom han till spetsgården på torget. Han lemnade -nu sin kappa åt mig och sade vänligt: ”behåll -dock denna och min mössa”, och steg med bart -hufvud in i ringen. Derpå gick han ett hvarf -öfver den och så ref han opp sin tröja så att alla -knapparne flögo omkring och ingen blef qvar i -tröjan. -</p> - -<p> -<a id="page-299" class="pagenum" title="299"></a> -Då steg kyrkoherden fram och sade: ”Herre, -herre, icke så häftigt. Gör först bön till Gud allsmäktig.” -</p> - -<p> -”Ja, gerna”, svarade han, föll på knä och bad -ifrigt med djup andakt och mot himlen höjda -ögon. Derpå uppstod han åter, bjöd farväl åt -det församlade folket, vinkade med handen åt dem -han kände och befallte dem Gud allsmäktig med -mycken vänlighet. Alla gräto och klagade högt. -</p> - -<p> -Nu höjde han sin röst och började tilltala -folket och förklarade sig vara oskyldig till den -dom honom skulle öfvergå, ehuru han erkände -sig vara en stor syndare inför Gud. ”Jag hoppas -och tror stadeligen att Gud skall vara mig nådig, -och med denna döden draga mig till en sann -syndabot, och öppna för mig dörren till sannt lif -och glädje. Men i verldslig måtto vet jag mig -inför Gud och verlden oskyldig, och är till min död -ingen annan orsak, än den trängtan Hans Furstliga -nåde haft, att utrota min slägt. Detta är -enda orsaken till min död, och har nu gått efter -Hans Furstliga nådes vilja.” -</p> - -<p> -Sorl och rop uppstod bland Hans Furstliga -nådes tjenare och man skrek, att han förolämpade -fursten. När då han icke fick tala för sorlet, -höjde han rösten och sade: ”Hvar är min dom, -när är jag förhörd eller ens anklagad? Det skall -ingen ärlig man bevisa mig; men den, som har -beskyllt mig, har talat som en skälm och förrädare -och icke som en hederlig man. Jag tager derpå -till vittne Gud och allt ärligt folk som mig känt.” -</p> - -<p> -Nu började tumultet än häftigare och de ropade, -<a id="page-300" class="pagenum" title="300"></a> -att han skulle återföras, för att få en hårdare -dom, för de ord han talat om Hans Furstliga -nåde, men Hans herradöme sade: ”Nej, nu -har jag engång gått ut och går aldrig mera in. -Jag är här för att dö, och vill här dö. Och må -Gud allsmäktig döma emellan mig och dem, som -mig dömt hafva. Eder, ärliga män alla, beder -jag, tala icke ondt om mig efter min död, förlåt -mig om jag förtörnat någon, gerna vill jag förlåta -enhvar, som emot mig brutit.” Röster bland folket -svarade, att alla ville minnas honom med vänskap, -han hade visst icke gjort någon emot. -</p> - -<p> -”Gud vare med eder alla, fattiga, och rika”, -sade han och gick nu inåt ringen och drog af sig -tröjan. Ännu en gång tillropade han Johan Johansson -och mig att sörja före att de fattige måtte -få någon gåfva. Så knäföll han på mattans rosor -och blad och utbrast: ”Herre Jesu Christi annamma -min anda och själ.” Så blundade han med -ögonen och slöt sitt unga lif, under det de sjöngo -en psalm. ”Gud den allrahögste anamme hans -herradömes själ!” -</p> - -<p> -Hans herredömes halfbroder, Olof Klasson, -skyndade fram för att få blanda sin blod med sin -käre broders, men de skjöto honom undan. När -ordningen sedan kom till honom ropade han högt: -”Gud skall utkräfva den oskyldige Johan Flemings -blod af hertig Carl, den blodige mördarn.” -</p> - -<p> -Men knektarne höjde åter sorl och skri, och -derunder slöts äfven hans lif.” -</p> - -<p> -Ofta hade Sigrids läsning afbrutits med gråt, -nu när hon slutade öfvergafs hon alldeles af den -<a id="page-301" class="pagenum" title="301"></a> -mödosamt tillkämpade fattningen, och hennes tårar -strömmade utan hejd. -</p> - -<p> -Dystert sade herr Erik: ”Han var mig den -käraste, de andre voro alla mina vänner, o, att -jag hade varit med dem. Dock, otacksam är jag -icke, du min milda, fromma och dock så raska -flicka. Gud välsigne dig barn! Har du vågat lifvet, -har du trottsat alla faror för att rädda din -far, så skall han ock icke af otålighet önska sig -döden.” -</p> - -<p> -Följande morgon sade herr Erik till sin dotter: -”Nu, min flicka, böra vi ju med jemförelsevis -större trygghet kunna bege oss hädan, då man -torde tro mig död. Icke skola vi då länge dröja -i detta gömmet, som dock just icke är behageligt”, -och så snart aftonskymningen började inbryta, begåfvo -de sig å väg. -</p> - -<p> -För att bäst förkläda sin far, band Sigrid -öfver hans ansigte en duk och uppgaf, att han var -blind och af en kula sönderskjuten i ansigtet, på -hvilket hon vid första lägenhet fästade en stor lapp -som ett plåster. Sigrid ledde nu den såkallade -blinde fadren, men hade dock bundit klädet så, -att han kunde nödtorfteligen se. -</p> - -<p> -Någon väg, som skulle fört dem genast längre -från det farliga grannskapet af Åbo fanns icke, -hvilken de kunnat taga, utan måste de följa en som -förde dem nästan i en halfcirkel deromkring. Af -denna anledning voro de ännu följande dag på -förmiddagen icke mera än två mil aflägsnade från -staden. -</p> - -<p> -Det hade snöat om natten och bildat ett -<a id="page-302" class="pagenum" title="302"></a> -litet förgängligt, men hjelpeligen godt slädföre. -Erik Liljeholm och Sigrid vandrade långsamt och -tungt framåt vägen. Nu hördes ljudet af ankommande -hästar och släde. -</p> - -<p> -”God dag, god dag, gammelfar, god dag flicka. -Hvart tänka ni ta vägen?” ropade en vänlig röst -ur slädan. -</p> - -<p> -Herr Erik strök af sig mössan och svarade: -”Åt skogsbysidan, granne, ärna vi oss, men eljest -går stafvakarlens väg dit, der han hoppas få en -bit bröd och tak för natten.” -</p> - -<p> -”Det kan allt vara tungt både för dig, far, -och för din unga flicka, att gå och vanka i den -nyssfallna snön. Mina två kampar äro raska”, -sade bonden, med ett välbelåtet leende blickande -på sina välfödda hästar. ”Sätt er på, så kan ni -åka så långt vi ha samma väg.” -</p> - -<p> -Gerna begagnade sig vandrarne af tillbudet. -Snart hunno de åkande förbi en gård, der hästar -stodo ispända för ett par slädar. Det såg ut som -om någon resande här hölle rast. Längre fram -på vägen syntes ock några herrar, som vandrade -framåt, liksom för att fördrifva tiden medan de -väntade på hästarne. Snart hunnos vandrarne af -de åkande, ehuru desse nu åkte nästan steg för -steg, för att vid sin förbifärd icke tvinga de gående -opp i snön. -</p> - -<p> -”God dag, Grönbackas Simon”, ropade en lång -ljuslätt herre, med kort pipskägg och knäfvelborrar. -”Fick du rågen väl betald? Jag hör att du -varit på slottet i morgons för att sälja.” -</p> - -<p> -Förvånad frågade Simon: ”Hur vet herrn det?” -</p> - -<p> -<a id="page-303" class="pagenum" title="303"></a> -”Åh jo, en af de här herrarne såg dig der, -när du lastade af, och kände igen dig.” -</p> - -<p> -Simon hade stadnat hästarna under samtalet. -Den fremmande steg bakpå slädan och sade: -”Siså, kör på du bara. Våra hästar ha nu hvilat -och de andra herrarne kunna komma efter med -dem. Till dess åker jag med dig.” -</p> - -<p> -Bonden erbjöd åt den fremmande sin plats -inuti slädan, men han svarade: ”Sitt stilla du, far, -i ditt hus och i din släda är du herre sjelf.” -</p> - -<p> -”Så god som kungen på sin thron, säger ordspråket”, -svarade Simon. -</p> - -<p> -”Ja väl, men se bara till, att du icke låter -dina vänner missbruka ditt namn till att förråda -ditt hemman! Ja, ja, min käre Simon, jag har -hört, att du skall vara en redlig man och trogen -undersåte, som icke hållit med den blodsugarn -Klas Fleming och hans anhang, men du är ju -dock icke så gammal ännu, hvarföre har du ej -gripit till vapen, för att stå emot den landsförrädaren?” -</p> - -<p> -Erik Liljeholm satt tyst nedlutad i slädan, -utan att synas höra på samtalet. Han hade genast -i den fremmande igenkänt hertig Carl, hvilken, -alltid verksam och outtröttlig, äfven nu begagnat -det lilla slädföret, för att med egna ögon undersöka -förhållandet med ett klagomål öfver några -soldater, hvilket inlupit ifrån bönder, som tillhörde -hertigens parti. -</p> - -<p> -Huru herr Erik skulle finna sig till mods vid -det oförmodade mötet, är lätt att tänka sig. Äfven -Sigrid hade med bäfvan och förskräckelse -<a id="page-304" class="pagenum" title="304"></a> -igenkänt sin faders dödsfiende. Hon satt framföre -i slädan och drog sig tillsamman som om hon sålunda -trott sig kunna undgå hertigens genomträngande -blickar. Hon kunde ej hindra att en ofrivillig -darrning skakade henne vid ljudet af hans -röst. -</p> - -<p> -”Hvad är det för folk du har i slädan med -dig?” frågade hertigen. -</p> - -<p> -”En blind gubbe med sin flicka, som brukar -leda honom. Jag bjöd dem att få åka, efter jag -hade godt rum.” -</p> - -<p> -”Flicka du, dra ryan, som ligger bredvid dig -i slädan, öfver dig, och sitt ej der och kuttra för -kölden som en höna”, ropade hertigen åt Sigrid. -Knappt medveten af hvad hon gjorde åtlydde -Sigrid befallningen, och hoppades nu på att åtminstone -hon icke skulle fästa uppmärksamhet, -sen hon blifvit mera undangömd. Att vådan för -hennes far blefve densamma, om ock endast hon -blefve igenkänd, fann hon lätt. Hennes far var -visserligen nogare förklädd, men huru hoppas, att -han skulle undgå hertigens skarpa blick. Under -fällen lade hon sin hand på fadrens fot, det var -henne som en tröst att få vidröra honom. -</p> - -<p> -”Du har välgjorda remtyg på din häst”, fortfor -hertigen åter till Simon. ”Det är väl gjordt -på egen gård, tänker jag? Se det är just konsten -det för bonden, att ta allt i egen knut. Hvar penning -som man spar, den har man. Hästar lär -du väl ha i spiltan som syrsor i spiseln, jag ser -nog hurudana lejon de här äro?” -</p> - -<p> -”Åh käre herre, icke har det varit tider nu -<a id="page-305" class="pagenum" title="305"></a> -för bonden att hålla hvarken hästar eller andra -kräk i öfverflöd, och nog har man fått slita om -man någon skeppa råg velat ha i boden, och de -flesta ha fått tugga på rena barken, så långt de -kunnat.” -</p> - -<p> -”Ja se, det skall dock bli annat regemente nu. -Icke behöfver bonden rädas, att herrarna ska skinna -honom som den köttmånglaren Fleming och hans -anhang och hans knektar och ryttare gjorde. Nog -skall det snart bli pinn före. Det skall bli en -annan dans för hoppatossa, och jag skall väl med -Guds hjelp så räkna med dem, att jag skall räkna -dem i galgen. Farväl nu Simon, tack för skjutsen, -der kommer min egen släda.” -</p> - -<p> -Hertigen hoppade af, kastade sig i sin egen -släda och var långt borta innan Simon hann sansa -sig af förvåning öfver den förnäme gäst han, -utan att veta det, haft på sina medar. -</p> - -<p> -Att hos Carl icke misstankar väcktes, af den -föregifne blinde och hans dotter, var besynnerligt -nog. Hade han blott kommit att höra någonderas -röst, eller eljest fäst sig vid dem, så skulle säkert -hans skarpa blick hafva upptäckt förklädnaden, -ehuru han ej på många år sett herr Erik och -Sigrid endast en gång. -</p> - -<p> -Undsluppen den hotande faran, sände herr -Erik en tacksam suck till Gud, som beskyddat honom. -Snart kom den vägskillnad der Simon skulle -taga af opp till sitt hemman, och herr Erik och -hans dotter afstego nu, för att till fots fortsätta -färden. Så snart Simon ej mera kunde se dem, -stadnade Sigrid och omfamnade sin far, under det -<a id="page-306" class="pagenum" title="306"></a> -hon stilla gråtande lutade sitt hufvud mot hans -bröst. Hon hade så länge lidit den förfärligaste -ångest och måste nu ge sin känsla luft. -</p> - -<p> -”Barn, barn, gråt icke nu. Det går ju ingen -nöd på mig.” -</p> - -<p> -”Ja derför vill jag tacka Gud så länge jag -lefver, men det var en ryslig stund. Fader, hvad -tänkte du väl, då du så der satt framför den förfärlige?” -</p> - -<p> -”Jag tänkte: får räfven tag i dig, så biter -han hufvut af dig som om du vore en gås.” -</p> - -<p> -”Ack, far, jag darrade som ett asplöf och du -satt så lugn och stilla.” -</p> - -<p> -”Kära barn, icke var det första gången, som -jag väntat på att döden skulle ta makt med mig, -och engång skall man ju deran, om än man gerna -ville ha en hederligare död än gåsen. Dock hoppas -jag att Gud förlåter mig mina synder, om -jag än kommer och ber derom ett hufvud kortare -än förr.” -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-37"> -XXXVI. -</h2> - -<p class="noindent"> -Ju längre inåt landet de vandrande kommo, -dess ödsligare blef det, och spåren af klubbkrigets -härjningar blefvo allt mer synbara. -</p> - -<p> -En dag möttes de vandrande, vid slutet af -en by, der ännu några bebodda kojor syntes, af -en man bärande ett litet knyte. Detta var temmeligen -ovanligt åt dessa trakter. De hade här -träffat mest qvinnor och barn, då någongång menniskor -funnos i de förödda boningarna. -</p> - -<p> -<a id="page-307" class="pagenum" title="307"></a> -Med häpnad varsnade Sigrid att mannen flere -gånger såg sig om efter vandrarne och slutligen -stadnade. I detsamma kom en pojke, med lång -hvit lugg och klädd högst lätt i en trasig skjorta, -trafvande utefter den nu åter alldeles uppblötta -vägen. Hans drägt måtte alls icke förekommit -honom, att vara någon för sval Novemberkostym, -han skuttade sin väg fram, med de allra pojkaktigaste -krumsprång. Men ödet lät honom oaktadt -all nöjsamhet komma på fall, så att han vid en -kapriol, midt för de vandrande, halkade och föll -med stort buller ned i diket, dit han fick en högst -oförmodad massa af ruskor, små stenar och mull -att göra sig sällskap, och i fallet grep han så ifrigt -efter herr Eriks ben, att denne, endast genom -att kasta sig åt sidan, kunde undgå att dela hans -öde. -</p> - -<p> -Nu skrattade herr Erik godt, och glömmande -sin blindhet, tog han pojken i nacken och drog -opp honom ur det djupa diket, ställde honom på -vägen, tog med handen i den långa luggen och -ruskade den smått. Derpå gaf han pojken en -lindrig smäll med flata handen och sade: ”Seså, -far hem nu med god fart. Opp på ugnen med -dig och bed mor torka din skjorta, jag tänker du -ingen annan har att ömsa på dig.” -</p> - -<p> -”Nej se, katten far J, var det icke visst och -sannt ändå”, ropade mannen med knytet, som nu -hastade fram. ”Ja väl är det sjelfvaste herr Erik -i lifslefvande lif och blod. Husbond, husbond, -Gud välsigne eder. Ni lefver, ni är frisk och fri. -Herre Gud, hvem hade väl väntat sådan glädje! -<a id="page-308" class="pagenum" title="308"></a> -Nej maken har jag ej sett.” Tårarna trillade lätt -ur mannens ögon, men han tycktes sjelf ej hinna -märka dem. -</p> - -<p> -”Jaså, det är du, Elias. Jag hade knappt -kännt igen dig. Nå, hvar håller du hus nu för -tiden?” -</p> - -<p> -”På landsvägen, ingenstans nu, herre, om ni -ej vill vara så god och ta mig i er tjenst igen. -Och jungfru Sigrid, nå si hvad J har blifvit fager -och vuxit. Förlåt, förlåt, så jag är djerf och pratar, -men för gu, när jag såg herr Erik smälla -till pojken der och skratta med detsamma, då -kunde jag icke längre tveka, att det icke var J. -Så många gånger jag, vettvilling och ostyriga pojke, -gjorde eder harm och retade ert fromma sinne -att ge mig en smäll, skulle jag inte känna igen er!” -</p> - -<p> -Herr Erik log och sade: ”Nå Elias, du lär -ha tyckt att det bestods för mycket af slaget, efter -du rymde ifrån mig.” -</p> - -<p> -Elias steg ett steg tillbaka och nedlutade sitt -hufvud. ”Herre, si sådan är jag, icke ett strå -bättre än förr. Gud hjelpe mig, fattige syndare. -Här står jag, pratar i glädjen att se er frisk och -sund, och går fram så djerft som om jag ingenting -hade på mitt samvete. Och huru många tusende -gånger har jag ej tänkt mig den stunden, -då jag skulle få se eder och komma inför ert ansigte, -och huru jag då skulle gå fram till eder -och säga eder, som jag nu gör: Herre förlåt mig.” -</p> - -<p> -”Nå, men hvarföre har du ej kommit och sagt -det då?” -</p> - -<p> -”Kunde jag väl det? Ni hade tagit mig fattige, -<a id="page-309" class="pagenum" title="309"></a> -fader- och moderlösa barn, gifvit mig kläder -och föda, och ville lära mig allt hvad godt -och nyttigt var, men allt vildare och öfverdådigare -blef jag. Nu var jag ren femton år gammal, men -aldrig ville det bli folk af mig. Väl kunde jag -arbeta när så föll sig; men mitt odygdiga sinne -tänkte på intet annat än upptåg. En dag, då jag -skulle föra den präktiga tyska ridhästen, som herr -Klas hade gett er, ut för att svalka sig efter er -hastiga ridt, då tog mig en oemotståndlig lust att -försöka rida på den. I början lät jag den gå helt -sagta, men allt ifrigare blef jag, allt mer dref jag -på hästen, allt vildare for den framåt. Jag skrek -och hojtade som en besatt. Vi blefvo snart -lika vilda begge, hästen och jag. Slutligen hade -jag ingen makt med den, den rusade framåt med -mig, utan att jag kunde styra den, så ned på -insjön. Isen var svag, den brast. Jag hade i -förbifarten nappat tag i en trädgren och blef hängande -der, men hästen fortsatte sitt lopp, den for -ner som sagdt är, och blef der. Jag tänker ni -kanske beskyllt mig för, att ha stulit er häst?” -</p> - -<p> -”Nej, hästen hittades död, och när du försvann, -så gissade jag, att du ej vågade komma tillbaka.” -</p> - -<p> -”Ja, jag vet ej rätt om jag ej vågade, eller -om jag ej snarare tyckte att jag ej mer var värd -att se ert signade ansigte och äta ert bröd! Sannt -var det ock, att jag ej det var.” -</p> - -<p> -”Nå, hvart tog du sen vägen?” -</p> - -<p> -”Jag blef soldat och kom öfver på Revalska -sidan, och der var jag i sex år, och der lefde jag -ibland vildt nog; men allt gnagde mig samvetet, -<a id="page-310" class="pagenum" title="310"></a> -och jag tror nästan ändå, att det till slut var er -döda häst, som gjorde så pass folk af mig, som -jag sen blef. Allt mer och mer tärdes jag af -längtan, att få komma och be husbond om förlåtelse, -och jag fick ingen ro förr.” -</p> - -<p> -”Nå, hvarföre kom du inte?” -</p> - -<p> -”Det kunde jag omöjligt göra, om jag ej på -något sätt kunde visa er, att jag hade allvar med -min ånger. Dertill grämde mig dag och natt, att -jag ej kunnat ersätta er skada. Jag hade slutligen -kommit på den tanken, att om jag kunde -hemta med mig ett par hästar, åtminstone lika -ståtliga som den döda, så skulle jag komma och -begära förlåtelse. Detta blef till slut min dröm, -både som vaken och sofvande. Jag tänkte knappt -på något annat. Men hvad kunde jag samla som -soldat? Ringa byte gjorde vi. Jag gaf tjensten -hin, så snart jag kunde slippa fri, och så var jag -i några år trädgårdsarbetare hos fru Ebba på -hennes gods, men hur jag än knogade på dalern, -icke kunde jag der mycket lägga ihop. Men så -kom jag öfver till hemlandet, och tog tjenst som -trädgårdsmästare hos herr Gödich Fincke. När -jag hade tjenat der några år, började jag smått -fundera på att tala vid min husbonde, om huru -jag skulle få hästarne köpta, ty jag hade nu pengar, -så jag tänkte det något skulle förslå. Men -se, så kom en vacker dag klubbhären till oss och -brände opp godset och förstörde trädgården, och -aldrig hittade jag af mina pengar, bara några -hopsmälta silfverklumpar, och det var ej värdt -fjerndelen af det som brunnit.” -</p> - -<p> -<a id="page-311" class="pagenum" title="311"></a> -”Min husbonde hade sen annat att göra för -folket, än laga trädgården i skick, och så blef jag -ledig. Men nu vaknade mitt samvete först rätt -på allvare. Jag började tycka, att det förut hade -varit bara munväder med min ånger, och att jag -varit en högmodig best, som ville ersätta skadan, -bara för att ej behöfva så djupt ödmjuka mig -inför er. Nu hade Gud straffat mig och tagit -pengarna ifrån mig och tjensten med, så att jag -nu skulle som en riktig arm syndare måsta komma -till er, utan att ha nån förtjenst att åberopa, utan -blott nödgas anropa er mildhet. Men si, det var -länge innan jag så fick makt med mitt hårda sinne. -Dessutom ville jag gerna arbeta som dräng på -godset, till dess vi litet skulle få i ordning der, -efter klubbmännens framfart. Slutligen kunde jag -ej längre lefva, utan att som den förlorade sonen -komma och säga: jag har syndat! Så fick jag -reda på att herr Erik skulle finnas på Åbohus; -jag kom dit, men kunde ej slippa in, förr än hertigen -fått det i sina klor. Jag skulle sen försöka -att der få träffa eder, men när jag frågade efter -er, så sade de mig att herr Erik Liljeholm var -död och begrafven. Och så vände jag af som en -dåre, och visste ej hvart jag skulle ta vägen. Jag -tyckte att jag hade ingenting mer att lefva för -i verlden, när jag ej hade att hoppas er förlåtelse.” -</p> - -<p> -”Nå, hvart ernade du dig nu?” -</p> - -<p> -”Knappt jag sjelf vet. Men nu, herr Erik, -hoppas jag att J icke förskjuter mig, utan tar -mig i eder tjenst åter.” -</p> - -<p> -”Käre Elias, ser du icke på mig, att jag är -<a id="page-312" class="pagenum" title="312"></a> -en fattig man, som ingen tjenare kan hålla. Det -må du ock få veta, att jag flytt undan hertigen -och har säkerhet till lifvet, endast så länge, som -ingen förråder mig.” -</p> - -<p> -Elias såg en stund fundersamt ned för sig, -så sprang han hastigt opp. ”Herre är det så, si -då är det nu allrabäst, ty då kan jag ju verkligen -vara er till nytta. Vore allt som förr, skulle ni -ha tjenare nog, utan mig. Allt godt herre, nu -tar ni mig ju till nåder och tar mig i er tjenst? -Har ni ej råd att bestå er tjenare, så har jag åtminstone -råd att bestå mig herre.” -</p> - -<p> -”Det kan allt vara godt och väl, men jag -äger ej ens så mycket att jag kunde ge dig kläder -och föda. Som du vet äger en död man ingenting -och hertigen har haft försorg att ge mig -arfvingar.” -</p> - -<p> -”Nå ja, det vore visst sak, det. Nog håller -min vadmalsjacka ännu en tid ihop, dessutom har -jag helgdagskläder här i knytet. Det har ingen -nöd dermed, och dålig karl den, som ej kan förtjena -sig födan! Käre herr Erik, aldrig var ni -svårbedd förr i verlden; var nu inte heller omild -emot mig, utan tag mig i er tjenst.” -</p> - -<p> -”Det är i sanning en präktig tjenst, du är så -angelägen om”, sade herr Erik skrattande, ”men -icke har jag heller hjerta att försmå din välmening. -Må du då stadna hos mig. Kanske kommer -ock en tid, då jag kan få löna dig. Om icke, så -må du få din trohetslön af honom, som ingen -olönt lemnar.” -</p> - -<p> -”Tack, tack, min älskade och hjertegode herre, -<a id="page-313" class="pagenum" title="313"></a> -för löftet att få stadna hos eder. Om jag än skulle -lönlös tjena er i all min tid, så är jag ju förut -betald. Hvem var det, som i så många år födde -min fattiga mor, till dess hennes långvariga sjukdom -slutligen förde henne i grafven. Hvem har -betalat er derför? Hvem har betalat er för, att -ni upptog den fader- och moderlöse gossen, och -födde och klädde honom och bjöd till att göra -folk af den vettvillingen? Nå, nu är det ju allt -klappadt och klart, och jag får stanna hos er. Men -törs jag nu fråga, hvart J ernen eder?” -</p> - -<p> -”Ja, visste jag det rätt sjelf. Mest har jag -tänkt på att, då nu landet är så öde och folket -utrotadt, så finnes väl mången koja, som blifvit -obebodd. Skulle man i någon afsides nejd hitta -en sådan, så vore väl bäst, att der slå sig ned. -Några daler har Sigrid medfört och så kan man -väl kanske slå sig ut, till dess jag hittar på något -arbete, hvarmed jag kan förtjena mitt bröd. Sigrid -måste återvända till sin mor, såväl för att -trösta henne, som för det hon icke kan öfvergifva -sin fästeman. Dessutom är faran att bli upptäckt -blott så mycket större, när hon är med, ty nog -ser en hvar att hon icke är en bondqvinna.” -</p> - -<p> -”Jaha, si just så skall det gå”, utropade Elias -och knäppte med fingrarna. ”Ja, jag vet, så går -det. Det är som så, ser husbond, att dit oppåt -Nyslottstrakten, der vet jag finnes ett nybygge, -som togs opp för några år sen af en duglig karl, -opp i vilda skogen. Han byggde sig en stuga -och svedjade och röjde sig tillochmed litet åker; -och äng fanns ymnigt. Men så kom dit på trakten -<a id="page-314" class="pagenum" title="314"></a> -en, som de kallade Pitkä Jussi, och ingen -visste just hvad han var för en; men nog såg -man, att det var en landsstrykare, och en som -icke iddes arbeta. En dag var nybyggaren borta -och Jussi bodde i hans stuga och skördade hans -åker, och lefde af hvad den andre tagit opp.” -</p> - -<p> -”Hade han slagit ihjäl nybyggarn?” -</p> - -<p> -”Nej, nog hördes denne sedan ha synts åt -andra trakter af socknen, men Jussi var stark -karl och lär väl haft hjelpare med sig, och så -gjorde de som gökungen.” -</p> - -<p> -”Nå, hvarföre gick han icke och klagade för -rätta?” -</p> - -<p> -”Åh håh, husbond, rätten den sitter kanske i -stora herrars gelag, men i vårt fattiga land är -det ondt efter den i vildmarkerna och skogarna, -och i afsides socknar. Nog har det gått mången -annan som honom, och det sägs att herrarne lär -ha tänkt på att ställa så, att det med den saken -skall bli bättre ordning. Flemingen lär ren ha -börjat ställa dermed, men hann ej få det bättre, -innan han dog. Nå ja, hvem som nu gör det! -Kanske hertigen, han skall ju vara en sträng ordningens -man och bondeskyddare; men en räf och -en varg är han sen också! Nå ja, hvad var det -jag skulle berätta. Jo, när klubbemännen plundrade -och härjade, så tyckte väl Jussi, att det var -ett lätt sätt att få sig gods och gull, och så lemnade -han åter nybygget öde och gick med bondehären, -och der stupade han. Och han, som först -tog opp nybygget, han gick också med i en annan -bondhop, ty han var arg på Flemingen, som -<a id="page-315" class="pagenum" title="315"></a> -inte hade tuktat den, som tog nybygget af honom; -och så fann han sin död, och hans hustru -och små barn ha gått till korta af onaturlig föda -och annat elände, som tar bort folket nu som -strå. Nu ligger nybygget öde och förfallet; men -vill husbond, så söka vi opp det. Jag hittar vägen -dit, och så har husbond tak öfver hufvud och -godt gömsle för vintern. Och får hertigen öfverväldet, -som de nu säga, så kan husbond sitta der -till bättre tider. I vår arbeta vi opp jorden igen, -och i vinter göra vi oss verktyg dertill och fånga -harar och fåglar, och fiska i insjön vid gården. -Ja, och vill husbond vara så god och förlåta att -jag bjuder dåligt för präktigt, så skall jag nu -hemta en arbetshäst för ridhästen. Till en sån -räcker väl ändå, det jag har qvar; och litet råg -måste vi nu ock se oss om att få, och utsäde och -så der bortåt. Det går allt galant, husbond.” -</p> - -<p> -Projektet begagnades. Allt noga öfverlagdt, -var det det bästa man kunde hitta på, och syntes -erbjuda säkerhet, och till nybygget i skogen -ställdes nu vandringen. -</p> - -<p> -Stället fanns. Det var visserligen förödt och -förfallet, men ej mer, än att åtminstone stugan -inom några dagar var satt i hjelpligt skick, lätt -kunde eldas varm, och genom Sigrids omsorger -småningom fick tillochmed ett någorlunda trefligt -utseende. -</p> - -<p> -Herr Erik började nu allt mer påyrka, att -Sigrid skulle bege sig till fru Metta, men hon -hade tungt af att lemna sin far här i ödemarken, -i strid emot tusende försakelser, utan att ens hon -<a id="page-316" class="pagenum" title="316"></a> -skulle få deltaga, och efter sin förmåga försöka, -att mildra dem. Men hon måste dock finna nödvändigheten -af, att begifva sig bort. Hennes vistande -hos fadren skulle af flere anledningar lättare -väcka misstankar emot honom. Redan hennes -utseende och tal röjde honom, hon kunde ej -lyckas i, att se ut och tala som en bondflicka. -Att hon försvunnit ur hemmet, kunde ock ge anledning -till misstankar. Dertill kom, att fru Metta -troligen sväfvade i oro, ehuru mor Annika hade -lofvat ge henne en vink om att allt stode väl till, -och att hon nu väl i sina bekymmer äfven behöfde -Sigrids tröst och hjelp. Ehuru för ögonblicket -oantastad, var dock herr Erik ingalunda -fullkomligt i säkerhet, och att fru Metta för sin -högt älskade herre skulle lefva i stort bekymmer, -var gifvet, likaså att hon med smärta skulle se -all egendom sköflad; och deraf var dock största -delen arfvegods, som hon hade medfört i boet, -och henne derigenom dubbelt kärt. -</p> - -<p> -Enevald Fincke var ännu icke kommen från -Polen, men skulle väl ock troligen snart återkomma, -då han numera föga der kunde uträtta något -för Finland. Alla dessa skäl sammanlaggda, -bevisade Sigrid nödvändigheten af, att lemna sin -faders hem. Dertill kom ock behofvet för nybyggarne, -att anskaffa sig en mängd oumbärliga saker. -Det lilla de sjelfva medfört, förslog alldeles -icke, och brödet var nästan förtärdt. Elias skulle -följa Sigrid och på återvägen förskaffa, hvad som -oundgängligast behöfde medföras till <a id="corr-42"></a>bosättningen -på det öde hemmanet. -</p> - -<p> -<a id="page-317" class="pagenum" title="317"></a> -Elias hade emellertid begett sig bort, för att -söka anskaffa en häst, och anlände nu med slädan -lastad med åtskillig nödtorft, och så måste -Sigrid bege sig å väg. Hon hade, sedan hon nu -de sednaste dagarna njutit mera lugn, börjat känna -en djup längtan att åter få träffa sin trolofvade. -Hon visste och kände väl med sig, huru svårt hon -hade att öfvervinna den blyghet och ordfattigdom, -som så ofta hindrade henne, att rätt för honom -uttala sina tankar och känslor; men nu hade hon -så länge varit skiljd ifrån honom, så mycket af -vigt hade händt, och det föreföll henne, som om -alla dessa händelser, hela denna tid, låge emellan -henne och Enevald som ett flor. Hon längtade -att få allt klart emellan sig och honom. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-38"> -XXXVII. -</h2> - -<p class="noindent"> -Då för fru Metta numera intet skäl var att -dröja på Wiken, hade hon återvändt till Tannila. -Sigrid hade med flit ställt sin färd så, att hon -skulle komma fram om aftonen, sedan det blifvit -mörkt. Hon gick gerad in i hushållsstugan, der -hon var van att finna sin mor, men nu träffade -hon der endast en af tjensteflickorna, som sade -att fru Metta numera mest satt inne i kammarn, -och väl stundom kom ut och gick ikring i huset, -men som en drömmande, utan att märka hvad -som föregick, och att hon endast gick och vankade -och vankade. Så hade hon varit, alltsedan budet -om herr Eriks död hade kommit. -</p> - -<p> -<a id="page-318" class="pagenum" title="318"></a> -Sigrid inträdde nu i kammarn. Der fann hon -modren sittande alldeles stilla, med ögonen halfslutna -och händerna sammanknäppta. Hennes vanligen -så uppmärksamma blick märkte icke den inträdande. -Sigrid gick fram till henne; med ett -utrop sprang fru Metta opp och slog armarna om -sin dotter. ”Sigrid, barnet mitt, Gud signe dig, -har jag dig åter. Far? lefver han? är han död?” -</p> - -<p> -”Han lefver, för guds skull, mor, lugna er.” -</p> - -<p> -”Mor Annika sade att du lyckats frälsa honom, -men jag vågade ej fullt lita på hennes ord. Berätta, -säg fort. Är han säker? Och du har räddat -honom, du stilla, du säfliga barn? -</p> - -<p> -”Med Guds hjelp skall väl allt gå bra, men -monne blott ingen hör hvad vi tala om?” -</p> - -<p> -”Gud bevare mig, jag tror jag icke är rätt -klok”, utbrast fru Metta nu med ens, med sin -vanliga röst; ”är detta saker att prata om, utan -all försigtighet! Vänta, jag skall se åt. Icke tror -jag dock, att någon kan höra oss, men du behöfver -visst värma dig en smula.” Hon bultade på -väggen, till tecken åt tjenstefolket i rummet invid, -och befallte den derefter inträdande tjensteflickan, -att koka opp öl med honung uti åt Sigrid, -och sörja för att hennes skjutskarl finge något -till lifs. Sedan fru Metta försäkrat sig om, -att ingen kunde lyssna till samtalet, satte hon -sig ned för att höra sin dotters berättelse. -</p> - -<p> -Sigrid redogjorde nu för huru herr Erik blifvit -räddad. Blodscenerna på Åbo slott kände fru -Metta genom ryktet. Många voro hennes utrop -och våldsamma utbrott mot hertig Carl, och stor -<a id="page-319" class="pagenum" title="319"></a> -den oroliga ifver, hvarmed hon åhörde berättelsen -om flykten ur fängelset. Men när Sigrid -nämnde Elias och att han skulle återvända ännu -denna qväll; då var fru Metta genast på fötter. ”Nå -min sann, och här sitter jag och pratar och hör -på dig, i stället för att packa i slädan sådant, -som kan komma far der i ödemarken till godo.” -</p> - -<p> -Ett ögonblick stadnade fru Metta med handen -mot pannan och sade: ”Vet du, Siri, så bortkommen -har jag varit af sorg och bekymmer öfver -herr Erik och dig; men hvem hade väl kunnat -vänta sådant mod af dig, lammet, som knappt -öppnat munnen. Ja, ja, så är det dock; i stillaste -vattnet gå de största fiskarne. Nå, hvad var det -jag skulle säga, jo, vet du, så bortblandad har -jag varit, att jag ej tänkt på, att den tyranniske -hertigen dömt min ädle herre, icke allenast ifrån -lifvet, utan ock från ära och gods. Men se, äran -kan han ej ta af honom, ty ära har han mera än -hertigen sjelf, och den skall han behålla, trotts -denne blodige Hannibals tyranni. Men detta godset -har hertigen skänkt åt Sivard Oxe, och de ha -låtit säga mig, att jag skall laga mig härifrån. -Och se, det har jag alls ej tänkt på! Den saken -har gått in genom mitt ena öra, och ut genom -det andra. Men se, det skall då ingenting bli -af, heller. Nu först kommer jag att tänka på -hela saken. Men fru Brita Regertsdotter Oxe, nej, -se den svarte heller, om hon skall köra mig från -godset. Visst skall jag söka min rätt för lagen, -om jag än skall gå till kungs derom.” -</p> - -<p> -Vänligt lade Sigrid sin hand på sin mors arm -<a id="page-320" class="pagenum" title="320"></a> -och sade: ”Mor, monne icke J nu måste foga eder -i hvad helst det än må vara, för fars skull. Börjar -man röra opp den saken, så rädes jag att det -blir upptäckt att han lefver, ty fru Brita och hennes -herre vilja visst icke afstå från hvad hertigen -gifvit dem; och de sätta säkert alla spel i rörelse, -för att vinna saken.” -</p> - -<p> -”Barn, barn, skall jag låta våld gå för rätt? -Och vore det sen till en annan; men denna arga -påfågel! Skall hon njuta hvad mina fäder förvärfvat -och lemnat mig i arf?” -</p> - -<p> -”Om än morkär kunde lyckas att återvinna -detta godset, (som icke troligt är, ty hvem kan -strida emot hertigen); men om J än kunde återvinna -det; icke ville ju morkär sätta fars lif i -fara, genom att väcka fråga derom?” -</p> - -<p> -Fru Metta stod fundersam. Hastigt grep hon -sina nycklar och sade: ”Visst må jag vara så -mycket fru i mitt hus, att jag kan ställa, så herr -Erik ej skall behöfva lida nöd. Drängarne foro -i morgons till skogen och komma hem först sent -i qväll. Nu låter jag alla pigorna gå i badstun, -som väntar på dem. Emellertid packa vi skyndsamt -lasset åt Elias och han får dermed fara -bort i mörkret, och jag hoppas att han sålunda -kan komma härifrån utan misstankar. De tro att -du varit rest till moster Karin, och tro väl nu -att karlen, som skjutsat dig hem, är af hennes -folk. Det skola de få tro.” -</p> - -<p> -Pigorna gingo i badstun, slädan packades så -tungt, som det dåliga föret tillät, med saker, sådana -som kunde lända herr Erik till trefnad och -<a id="page-321" class="pagenum" title="321"></a> -som lättast kunde bortföras, utan att saknas. På -slutet uppstod nästan en strid emellan fru Metta, -som alltid ville stoppa något till i slädan, och -Elias, som påstod att omöjligen mera finge pålastas. -Slutligen satte sig Elias opp på lasset och -körde bort, oaktadt alla fru Mettas påståenden, -att denna lilla påse åtminstone icke skulle göra -något ondt. Men Elias lät ej säga sig, utan reste, -och lyckades äfven att oanmärkt hinna åter till -sin herre på nybygget i skogen. -</p> - -<p> -På länge skulle nu hustru och dotter icke få -höra något af herr Erik, ty man hade öfverenskommit -att undvika allt meddelande, för att icke -på något sätt derigenom misstanke skulle väckas. -Fru Metta var nu åter vid sitt vanliga lynne och -rustade och ordnade, för att afträda godset. Hvarje -vrå fejades och skurades, hur fint och ordentligt -der än förut må hafva varit. Alla verktyg och -tillbehör på godset eftersågos och reparerades, och -en högst ifrig verksamhet rådde öfverallt, för att -hinna ordna hvad som möjligen hunnit komma i -oskick, under den tid fru Metta varit borta på -Wiken. -</p> - -<p> -”Kära morkär”, sade Sigrid en dag, på sitt -vanliga lugna sätt, ”hvarför gör J er så mycket -bråk och vedermöda. Tar herr Sivard Oxe godset -af oss för intet, så må väl hans fru laga här -i ordning åt dem.” -</p> - -<p> -”Nej, se det skall aldrig ske, att någon, och -minst hon, den uppblåsta hönan, skall säga att -någon behöft städa efter mig. Ha de lismat sig -<a id="page-322" class="pagenum" title="322"></a> -till herr Eriks gods, så skola de ändå inte kunna -kasta spott och hån på honom för min skull.” -</p> - -<p> -Innan kort hade fru Metta, med träget bestyr, -fått allt i skick, och nu flyttade hon med -sin dotter till det lilla Wiken. Huru bittra än fru -Mettas känslor voro, då hon lemnade sitt fädernegods, -så glömde hon ej att ordentligt och noggrannt -medtaga den lösegendom, som hon möjligen -kunde. Herr Sivard Oxe hade nemligen låtit -tillsäga, att fruntimmerna kunde medtaga allt linne, -gångkläder, köksredskap och dylikt, som fanns i -herrebyggningen. -</p> - -<p> -”Det var då ändteligen en gång en gladare -nyhet”, sade fru Metta en dag till Siri. ”Grannas -Lasse kom i går aftons från Åbo, dit han varit -för att sälja fisk, och han visste berätta att Enevald -Fincke kommit hem från sin resa.” -</p> - -<p> -Öfver Sigrids ansigte for en rosenröd sky och -hennes blå ögon fingo en stjernlik glans, men hon -svarade intet. Fru Metta varsnade ej eller något -ovanligt hos henne de följande dagarna, om icke -att hon oftare än vanligt steg opp från sin spinnrock -och gick till det lilla fönstret, samt att hon -slutligen flyttade rocken dit och satte sig så, att -hon kunde se utåt vägen. -</p> - -<p> -Men under den stilla ytan blomstrade en hel -vår af kärlek och glädje, på den ungas kinder -växte opp nya rosor, och i hennes ögon strålade -nya stjernor. Men dagar förgingo, dagarne -blefvo till veckar, och Enevald kom icke till Wiken; -från Sigrids kinder bortvissnade småningom -<a id="page-323" class="pagenum" title="323"></a> -rosorna, ur ögonen försvann åter stjernglansen. -</p> - -<p> -Fru Metta knotade: ”Hvar i herrans namn -dröjer herr Enevald. Icke kan han invända något -emot dig, för den orättvisa domen emot din -far. Sjelf har han ju med njugg nöd undgått dylik. -Icke kan jag tro, att han är en sån stackare, -att han vill öfverge dig för det dina föräldrar -blifvit fattiga. Skall han ej begripa, att sedan han -en gång fäst dig, är sådan motgång icke skäl till -att bryta. Med den man engång fäst, delar man -ljuft och ledt, liksom man och hustru. Det skall -jag väl visa honom, det. Nog berättade fru Hellevi -om hvad det hördes om honom från Warschau. -Nåh, hvad skulle Siri tro något! Nej, hon trodde -på ingenting; men jag tänker det väl allt kunde -vara sannt, ty icke aktas ju en ung karls ära att -lida af såntder. Men icke plär sådant fjesk hindra -dem, att hålla sitt gifna ord.” Hon vandrade -härunder fram och åter på golfvet, och såg -ut som om hon velat bjuda Enevald på duell. -”Är det ej nog af, att herr Erik skall måsta gömma -sig och lefva som en bonde i ödemarken, och -i jemn fruktan för fara, skall man nu få detta -till att sörja öfver!” -</p> - -<p> -Sigrid teg, och spann blott stilla. -</p> - -<p> -Veckar gingo allt flera, Sigrids kind blef blek, -hennes öga matt. Vinterns sol skimrade mot -trädens snökristaller, men allt satt Sigrid i kammarn -och spann, och ideligen spann. Icke grät -hon, icke klagade hon, men hon var färglöst blek -och hon spann, såsom århundraden sednare, en -<a id="page-324" class="pagenum" title="324"></a> -maschin fortfar att spinna, äfven sedan ingen mera -vakar öfver den. -</p> - -<p> -Ett bref till fru Metta anlände ändtligen från -Åbo. Deruti låg den förlofningsring, Enevald emottagit -af Sigrid. Brefvet innehöll endast få rader. -Enevald ville, skref han, till fru Metta återställa -ringen, då numera ingen närmare förbindelse kunde -komma i fråga, och Sigrid förmodligen längesedan -önskat sig vara fri. -</p> - -<p> -Ehuru beredd härpå, drabbade dock detta -bref Sigrid, som ett nytt slag. Och när fru Metta -utgjöt sin harm öfver ”den löftesbrytarn” och talade -om, att han ej skulle tro sig slippa så lätt, -då steg Sigrid tyst opp från sin plats, gick långsamt -åt skogen och återkom först sent. -</p> - -<p> -Följande morgon satt hon dock åter och spann, -om möjligt, än mera stilla än förr. Fru Metta -bäfvade för hennes underliga, själlösa utseende, -och vågade icke tala om Enevald. -</p> - -<p> -Med moderlig instinkt fann dock fru Metta -medel, att väcka någon uppmärksamhet hos Sigrid, -i det hon började tala om sin längtan att -höra af herr Erik, och föreslog att sända ett bud -till honom. -</p> - -<p> -Med något mera liflighet, än hon på länge -visat, höjde Sigrid opp hufvudet, men det sjönk -åter ned då hon sade: ”Nej, icke få vi ännu söka -den glädjen. Ett bud kunde ge anledning till -upptäckt. Väl vet jag, att far skulle längta derefter, -men hans säkerhet måste gå framför allt”; -och åter spann hon, som förut. -</p> - -<p> -”Ja, herre Gud”, sade fru Metta åter, ”man -<a id="page-325" class="pagenum" title="325"></a> -må väl rätt söka, med allt förstånd, att akta för -upptäckt. Den förskräckelige tyrannen synes då -aldrig få nog af blod. Arvid Stålarm, som vid -det ohyggliga mordet i Åbo fick behålla hufvudet, -nu skall han ju i Stockholm redan ånyo ha -varit utförd till döds, och åter blifvit förd in -tillbaka; och nu skall han åter dömmas med -rådsherrarne i Linköping. Herre du mäktige, de -arma fruarna alla, som så länge se sina män hotade -med bödelns yxa. Och, Gud hjelpe, det säges -att hertigen ger sig ingen ro, innan han får -dem alla till döden. Siri, du min flicka, du borde -tacka Gud och stråla som ett kyrkljus, att du -lyckades i ditt farliga förehafvande.” -</p> - -<p> -”Mor, J hafven rätt”, sade Sigrid och blickade -opp. ”Jag bör i sanning intet annat än tacka -Gud för sådan nåd.” -</p> - -<p> -”Ja”, sade fru Metta och knäppte andäktigt -ihop sina händer. ”Jag tänker på huru det månde -hafva känts i hjertat på de Wiborgska fruarna, -då de fingo höra sina afrättade herrars hufvuden, -der de sitta oppsatta på fäporten, midt i julnatten -börja sjunga: ”De måste oss låta fara med -frid”, som det allmänt säges, att de hafva sjungit -ur Davids psalmer. Men hvem är det, som kommer”, -sade fru Metta i detsamma. ”Hvem kan det -vara. Han ser ut som en förnäm herres tjenare. -Sorgklädd? Gud bevare oss från ondo! Hvem -vill oss något?” -</p> - -<p> -I det yttre rummet insteg nu mannen, fru -Metta trädde ut emot honom, och genom den dörr -hon lemnade öppen, kastade äfven Sigrid en orolig -<a id="page-326" class="pagenum" title="326"></a> -blick på den fremmande. Förvånad utbrast hon: -”Johan Bertilsson, unge herr Johans tjenare!” Derpå -gick hon fram till honom och sade, sorgligt -och vänligt: ”Stackars Bertilsson, huru orkar ni -lefva?” -</p> - -<p> -”Svårt och tungt är det”, svarade den gamle -tjenaren, i det han förde rockärmen mot ögat. -”Herre Gud, jungfru Sigrid, hvem hade kunnat -tänka detta, då J så unga och glada skämtade -tillsamman på Åbohus.” Med möda qväfvande -sin utbrytande gråt, sade han: ”Förlåt, nådig fru, -förlåt, jungfru Sigrid. Det är mig så tungt, då -jag ser eder, som jag sednast såg i hans sällskap, -att jag har svårt att icke förgå mig.” -</p> - -<p> -”Sitt ned”, sade Sigrid vänligt, ”ni är trött.” -</p> - -<p> -”Tackar ödmjukeligen, jungfru, som har godheten -bjuda, men icke skall jag så förgäta mig. -Vill ock hafva äran framföra mitt ärende. Tillåt -mig fråga om jungfrun erhållit något bref från -min salige herres syster, den unga jungfru Hebla?” -</p> - -<p> -”Nej, icke på mycket länge i dessa oroliga -tider.” -</p> - -<p> -”Allt sen min salige, unge herres frånfälle, -har min enda återstående önskan varit den, att -få frambära hans herredömes sista farväl och -helsning till hans fru moder; men kort efter min -ädle, unge herres död, nedlade mig sorg och saknad -på sjuksängen. En långvarig svaghet gjorde -det omöjligt för mig, att sen våga på att försöka -färdas den svåra vägen, antingen öfver Qvarken, -eller Norrbotten om. Jag hade emellertid dock -afsändt en skriftlig relation, men nu har hennes -<a id="page-327" class="pagenum" title="327"></a> -frudöme låtit mig tillhandakomma ett bref, deri -hon säger sig önska, att af mig mundteligen få -höra allt om min salige, unge herres slut och -sista dagar. Men säger hon tillika, att jungfru -Hebla hade med en tidigare lägenhet skrifvit till -jungfru Sigrid, för att be eder, om möjligt, utverka -hos eder fru moder tillstånd att få öfverresa -till Stockholm. Detta bref har väl förkommit, -som så ofta sker. Men behagar jungfrun -eller fru Metta se det, som här står, så ålägger -mig hennes frudöme, fru Ebba, att infinna mig -hos fru Metta Liljeholm, för att erbjuda min ödmjuka -tjenst att till Stockholm ledsaga jungfru -Sigrid. Min salige, käre, unge herres syster, jungfru -Karins sinnes- och helsotillstånd lär vara mycket -sorgligt, och sedan hennes frudöme lyckats -utverka tillstånd att få hafva hos sig en ung vän -till henne, hade jungfru Hebla skrifvit för att -fråga, huruvida jungfru Sigrid ville till viljes göra -jungfru Karins längtan efter henne.” -</p> - -<p> -Fru Metta gaf genast sitt bifall; hon hade nu -börjat lära känna Sigrid nog, för att veta, det -under den stilla ytan bodde styrka, och att bästa -sättet att förströ henne, vore att gifva henne tillfälle -att vara verksam för andra, och att hon -skulle göra våld på sig sjelf att öfvervinna sin -egen sorg, för att kunna vara en tröst för de af -olyckan så hårdt slagna. -</p> - -<p> -Johan Bertilsson visste nu ytterligare om de -Flemingska fruntimmerna berätta åtskilligt. Isynnerhet -hade han hört att jungfru Karin lidit så -mycket af Welam de Wyks död, att man fruktat, -<a id="page-328" class="pagenum" title="328"></a> -det hon icke skulle uthärda med det nya slaget: -förlusten af den älskade brodren. -</p> - -<p> -För Sigrid syntes det tungt, att ännu mer aflägsna -sig från sin far. Hon förebrådde sig nu, -att hon varit sin moder till så liten glädje denna -tid, men hon fann att hon kunde vara till någon -tjenst för de vänner, hon älskade så högt, och sålunda -var äfven hennes beslut snart fattadt, ehuru -det fordrades en nästan våldsam kraftansträngning, -för att öfvervinna den domning, åt hvilken -hon hängifvit sig. -</p> - -<p> -Fru Metta fick nu fullt opp att uträtta, för -att utrusta Sigrid med varma resplagg och en -dugtig vägkost. Hennes drägt för öfrigt var icke -svår att ordna. Hon reste icke till nöjen och -sällskapslif, och den sorgdrägt hon bar, emedan -hennes far ansågs död, var äfven nu den lämpligaste. -Det var icke till ett glädjehus hon skulle -komma. Sjelfva färden var dyster, som tiden det -var. Färden gick längs stranden af Bottenhafvet. -Dess yta låg till det mesta bunden af isen, men -på längre afstånd hördes ännu stundom de svarta, -dystra vågorna bryta med dån mot iskanten. Sjelfva -landet gaf icke en gladare anblick. Vägen gick -genom de trakter, der klubbekriget våldsammast -härjat, och de öde liggande byarna; det visade -endast ruiner och elände. Snötäcket, som låg öfverallt, -dolde dock månget förödelsens spår och -gömde, att tegarne lågo oodlade och gräslupna. -Sällan syntes någon qvinna eller ett barn; någon -kraftfull karl, ännu mera sällan. Knappt mera -upplifvande var det, om Sigrid någongång försökte, -<a id="page-329" class="pagenum" title="329"></a> -att ge sig i samtal med någon af de få -menniskor, som här sågos till. Dessa yttrade blott -glädje öfver att de män gått under, hvilka varit -för Sigrid de käraste, och hvilkas sak hon varit -van att anse som fäderneslandets egen, och hvilkas -åsigter varit rättesnöret för hennes tankar -och önskningar. Af hertig Carl, den man som -hon lärt sig att tänka på endast med en slags -fasa, just af honom väntade nu detta folk att se -sin framtid betryggad, och gjorde sig högst ljusa -förhoppningar om huru det skulle bli bra, blott -han blefve konung. -</p> - -<p> -Långsamt gick resan, ingen skjutsinrättning -befordrade den vägfarandes fortkomst. Med ackord -och många omgånger, lyckades det dock för -den omtänksamme och erfarne tjenaren, att alltid -skaffa hästar, och så gick dock småningom färden -framåt. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-39"> -XXXVIII. -</h2> - -<p class="noindent"> -Hvem är den höga qvinna, som sitter der i -det tarfliga rummet, stödd emot en ländstols höga -karm? Det mycket grånade håret, benadt midt i -pannan, ligger struket åt ömse sidor. Öfver den -fotsida svarta drägten ligger en bredfållad hvit -duk, stucken i kors öfver bröstet. Djupt nedlutande -sin panna i handen, sitter hon så, timma efter -timma, vecka efter vecka, utan tårar, utan klagan, -endast sällan bytande ställning eller yttrande något -ord. -</p> - -<p> -<a id="page-330" class="pagenum" title="330"></a> -Hvarföre sörjer den ädla? På hennes panna -thronar styrka och mod, är styrkan bruten, är -modet krossadt? -</p> - -<p> -Det var ej längesedan hon ägde en make, -mäktigare än mången konung, hon hade ägt en -syster på thronen, och mången anförvandt lika -högt uppsatt, nu var hon en fattig fånge, utan -stöd och med brist nästan på det nödvändiga. -Hon hade delat sin store makes hjerta, hon hade -delat hans åsigter, hon hade ännu efter honom -lefvat och kämpat och offrat allt, för samma idée, -för ”konungen”. Hon hade kämpat för den idée -som af hennes tid hyllades som den högsta; och -nu låg den krossad under hennes dödsfiendes jernhand. -Hon hade ägt stora gods med talrika underhafvande, -än mer, hon hade ägt ett helt land -att <em>mana</em> godt före, att <em>verka</em> ädelt och godt före, -hon ägde nu endast ett fängelses ringa rymd till -sin verld. Många vänner och anförvandter hade -stupat för hertigens bila, många vänner och anförvandter -gräto nu: enkor, sina män och barn, -sina fäder. Hennes dotter hade älskat en yngling, -älskvärd, ehuru icke jemnbördig: äfven denne hade -krossats af det öde, hon hade dragit öfver honom! -Men ännu bar hon sin sorg modigt, med högburet -hufvud, och i det ädla anletet lästes en djup, -men dock lugn sorg. <em>Då</em> drabbade ännu ett slag: -Sonen den förstfödde, den älsklige, ridderlige ynglingen, -som ännu stod trogen och fri vid sin konungs -sida, äfven han drogs in i den härjande -hvirfveln, och ett våldsamt, blodigt slag krossade -modershjertat på samma gång, som det drabbade -<a id="page-331" class="pagenum" title="331"></a> -sonens hufvud; och nu sjönk modren tillsammans -för slaget. -</p> - -<p> -Och dock skulle hon nås af nya sorger. Äfven -till fångarna hade burits sägner om gräsliga -mord, som åter förestodo. Ännu mera blod skulle -gjutas, ännu flere ädla hufvuden falla. Just i dag -skulle ett nytt blodbad anställas på Linköpings -torg. De flesta af de dömda voro anförvandter -och vänner till de fångna fruntimren. Af deras -hustrur voro flera fru Ebbas nära vänner och -bekanta. -</p> - -<p> -Fru Ebba satt i ett hörn af rummet. Stundom -for som en skälfning öfver hela hennes kropp. -Vid hennes fötter satt på en pall hennes dotter -Karin. Äfven hon var stilla, försjunken i tankar; -men nu utbrast hon utan någon yttre anledning -i klagan, så djup och skärande, att Hebla flydde -ut i det yttre rummet, för att, äfven hon, der i -tysthet få gråta. Äfven hennes unga hjerta hade -lärt sig känna sorgens bitterhet denna tid, men i -dag framkallades hennes tårar oftast af tanken på -hennes vän och lekkamrat, Peder Banér, hvars far -var dömd, att denna dag gå till döden. Och så grep -henne den tanken, att kanske just i detta ögonblick -hans hufvud föll för bilan. Då betäckte hon -bäfvande ögonen med sina händer och hastade -åter in, för att i sin mors och systers närhet känna -sig mindre hemsk till mods. -</p> - -<p> -Mildt lade fru Ebba sin hand på Karins lockar. -Det unga hufvudet sjönk ned på modrens -knä, der hon dolde sitt ansigte, under det hon -ännu skakades af konvulsiviska snyftningar. -</p> - -<p> -<a id="page-332" class="pagenum" title="332"></a> -Just nu hade äfven Sigrid anländt, med sin -följeslagare. De sista helsningarna från sonen och -brodren grepo än mera djupt, genom medvetandet -om den blodsutgjutelse, hvilken nu som bäst pågick, -och på den blodiga grunden af det närvarande -målade sig hemskt minnet äfven af alla -de i Finland afrättade vänner och deras olyckliga -enkor, dem Bertilsson nu omtalade. Mord, blod, -gräsligheter hvartut tanken flög. Karin ägde ej -längre kraft att emotstå; en djup och långvarig -svimning befriade henne slutligen från medvetandet -af alla dessa fasor. Hebla var ännu nästan -ett barn, hon kunde gråta. -</p> - -<p> -Fru Ebba, biträdd af Sigrid, vårdade den afsvimnade, -kallade henne åter till lif, och vakade -natten om, vid hennes bädd. -</p> - -<p> -Fru Ebba hade i sjelfva öfvermåttet af lidande -funnit ett motgift. Ur djupet af sin själs marter, -hade hon rest sig med ett slags lugn. Vid sin -dotters bädd, satt den ädla qvinnan, ödmjukt lutande -sin hjessa, och läste för sin dotter trösteord -ur en stor bibel, som låg framför henne på ett -litet bord; hon bad om styrka för sig och de sina, -och för de många, som voro nära att förtvifla. -Vid sängfötterna knäböjde Hebla och Sigrid. -</p> - -<p> -Ett par dagar hade förflutit. Ännu hade ej -Karin förmått lemna sängen. Fru Ebba satt nu -invid fönstret och Sigrid vid sängen. Då hördes -någon komma åkande. Några häftiga ord vexlades -i förstugan, dörren slogs hastigt opp, och in -störtade den unge Peder Banér. Han hastade -fram till fru Ebba, som stigit opp vid bullret, kastade -<a id="page-333" class="pagenum" title="333"></a> -sig ned för henne och omfattade hennes -knän under vilda, orediga utrop. -</p> - -<p> -Hebla sprang fram, lade sin hand på hans -arm och, utan att ens veta hvad hon sade, yttrade -hon helt lågt: ”Weli, ännu är solen icke död!” -</p> - -<p> -Peder reste sig hastigt, såg ett ögonblick på -Hebla, och tårarna brusto ur gossens ögon; han -gömde dem med sina händer, men snart reste -han åter opp hufvudet och sade: ”Hebla, Hebla, -visste du dock huru förfärliga dagar jag upplefvat.” -</p> - -<p> -Hebla teg och tryckte blott stilla hans hand. -</p> - -<p> -”Huru se vi dig nu här?” frågade fru Ebba. -</p> - -<p> -”Jag skall till Djursholm, mor ville, jag måste -derföre, fast det var så rysligt att lemna henne. -Hon kommer efter snart ock. Herr Axel tog mig -med sig. Han skall till Stockholm, men tog denna -väg för en angelägenhets skull. Jag bad honom -så, när vi foro här förbi, så att han lät mig komma -hit. Han väntar sjelf här i grannskapet. De ville -ej släppa in mig, jag trängde mig in nästan med -våld, jag måste se er.” -</p> - -<p> -Sedan det första våldsamma utbrottet vid återseendet -nu något stillats, talade Peder med mera -lugn om sin faders, riksrådet Gustaf Banérs, och -de andra riksrådens olyckliga slut. Äfven en trösterik -nyhet visste han att meddela, att flere af -de dömda fått nåd på afrättsplatsen, och Hebla -med ungdomens lätthet att emottaga nya intryck, -var nära att jubla högt, när hon hörde att Stålarm -nu för tredje gången blifvit benådad, ehuru -han redan stigit på den röda matta der slaget -skulle drabba. Åter började Peder tala om sin -<a id="page-334" class="pagenum" title="334"></a> -far. Han omtalade och beskref noga, hvad denne -gjort och talat under de sednaste dagarna af sin -lefnad och i sin dödsstund. Stolt höjde sig gossens -bröst och hans hufvud reste sig, då han med -hänryckning omtalade sin faders mod, de många -sköna ord han talat till maka och barn, hans herrliga -stolthet, då han åberopade sig på sin oskuld, -sina mångåriga förtjenster om fäderneslandet. Slutligen -upprepade han med hänförelse fadrens ord: -”fyra bedröfvade enkor och tjugutvå faderlösa barn -lemnas här i dag att gråta, deras tårar och vårt -oskyldiga blod skall dagligen ropa till Gud. Ty -jag är oskyldig, hörer det. Och förbannad vare -den, som talar illa på vår döda mull.” -</p> - -<p> -Hebla såg med förvåning på sin fordne lekkamrats -blossande ansigte. Det tycktes henne -underbart, att han dock kunde tala om alla dessa -händelser, så som han det gjorde. -</p> - -<p> -Nu steg Peder opp från den stol, der han -suttit och sade: ”Hebla, jag ville dock tala ett -ord med dig.” Derpå tog han hennes hand och -förde henne ut i det yttre rummet. -</p> - -<p> -”Barnsinnet vexlar och glömmer”, sade fru -Ebba. ”Barnet kan leka med tåren i ögat.” -</p> - -<p> -Men fru Ebba misstog sig, som så ofta äldre -personer göra, då de bedömma barns beteende. -Det var icke Peders mening att språka nu med -Hebla om fordna lekar. När de båda unga hunnit -i det yttre rummet, stängde Peder till dörren -och sade: ”Hebla, jag måste tala med dig, derföre -bad jag så angeläget att få komma hit. Vi ha -lekt tillsamman, vi ha också delat allvare mången -<a id="page-335" class="pagenum" title="335"></a> -gång. Du vet, att vi lofvat att ge hvarandra förtroende -af allt vigtigt i vårt lif, och att vi alltid -skola lita på hvarandra. Nu måste du derföre -vara min förtrogna, i det hvaråt jag egnat mitt -lif. Hebla, åt dig, min bästa vän, vill jag betro -att förvara mitt heligaste. Ser du, den här lilla -guldmedaljongen fick jag af far på min femtonde -födelsedag. Den är liten, deri låg blott en valknut -af hans hår. Nu förvarar den yttermera en -helig skatt, en droppe af hans blod. Hebla! du -skall gömma den åt mig.” -</p> - -<p> -Hebla ryste, men emottog medaljongen och -sade: ”efter du så vill, Weli. Måtte jag blott rätt -kunna vårda den. Hvarföre behåller du den icke -sjelf?” -</p> - -<p> -”Jag vet ej hvart jag kommer att kastas omkring, -den kunde förloras. Jag vill icke eller nöta -ut dens styrka, med att dagligen se den. Dock, -du måste veta min hemlighet, men tyst som grafven. -Icke ens mor får veta den. Den bor djupt -här inne i mitt bröst. Hebla, jag har gjort ett -löfte, jag har svurit en ed. Jag har bundit mig -för hela mitt lif vid ett löfte. Det blir nu mitt -mål, mitt lif!” -</p> - -<p> -Hebla blickade förvånad på gossen. ”Hvad -menar du, Weli, du skrämmer mig.” -</p> - -<p> -”Se, i denna gömmes, som jag sagt dig, en -droppe af min fars blod; jag har svurit på den, -heligt har jag svurit, att hämnas på min fars mördare. -Jag är blott en gosse nu, men om få år -är jag man, och jag skall hämnas! Kan jag icke -hämnas på honom, som mördade min far, så lefver -<a id="page-336" class="pagenum" title="336"></a> -sonen, och jag skall söka fadrens missgerningar -på honom. Der är min pant, Hebla, förvara -den åt mig.” -</p> - -<p> -Förfärad for Hebla tillbaka. ”Weli, hvad har -du gjort! Det är ju synd, förfärlig synd.” Hon -började gråta och vrida sina händer. ”Gode Gud! -och hvem kan lösa dig, hvem kan lösa dig från -denna förfärliga ed?” -</p> - -<p> -”Ingen kan, eller skall göra det! När jag infriat -mitt löfte skall jag afhemta min pant”, sade -gossen med djupt allvar. ”Farväl Hebla, kanske -se vi icke hvarandra på länge. Förvara min pant, -jag går. Se der åker herr Axel in på gården, -han kommer för att afhämta mig. Framför du -min helsning till fru Ebba, jag törs ej dröja längre.” -</p> - -<p> -”Peder, Weli, res för Guds skull icke, utan -att medtaga den förfärliga panten. För Guds -nåds skull, du måste återkalla en sådan ogudaktig -ed. Gå till en prest, kanske kan han lösa dig.” -</p> - -<p> -Men Peder öppnade dörren och hastade bort, -utan att svara, och i Heblas hand qvarlåg hans -eds underpant. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-40"> -XXXIX. -</h2> - -<p class="noindent"> -Först sedan Sigrid hade rest bort, fann fru -Metta att hon dock skulle komma att mycket -sakna henne. Hon var van, att ha stort hushåll -och stor ladugård att sörja före. Nu, vintertiden -då hon ej ens hade något att syssla med den lilla -kryddgårdstäppan, eller det ringa jordbruket, gaf -<a id="page-337" class="pagenum" title="337"></a> -ingalunda ladugårdens fyra kor, eller drängens -och pigans göromål tillräcklig sysselsättning för -hennes omtanke. Sittarbete var hon ej särdeles -fallen före, och hade ledsamt vid sin spinnrock, -när hon ej hade Siri till sällskap derinvid. Hon -hade nu tillräckligt god tid att sitta vid spinnrocken -och fundera på allt som händt, under det -förflutna året, att sörja öfver sin man, som nu, -en flykting i ödemarken, ej ens der kunde göra -sig säker på att icke bli upptäckt, att harmas -öfver huru hennes arfvegods öfvergått i hennes -värsta fiendes hand, och öfver huru fattig och förskjuten -hon nu satt här, under det fru Brita yfdes -på hennes ägor. Men oftast hvilade dock hennes -tankar på Sigrid. Hennes enda barn, sörjande -och bedröfvad för den löftesbrytarn Enevald Finckes -skull! Ju mer hon tänkte härpå, dess mer retades -hon öfver den skymf han tillfogat Sigrid och -hela hennes hus, och allt mer grodde hos henne -begäret att söka upprättelse. -</p> - -<p> -”Nå ja, nog vet man hon, lammet”, sade hon -vid sig sjelf, ”hvad skulle hon nännas oroa honom. -Hon som är så from, så hon knappt näns trampa -spinnrocken, för att ej göra ondt åt trampen! -Kantänka, som om han skulle fara illa af att få -en sån from hustru! Icke Guds englar kunna -vara stillare och frommare. Om hon än inte är -någon så drifvande menniska, så tror jag visst ej -hon så vanslägtats, att hon icke skall vårda sitt -hem när hon får eget. Och skulle han inte ha -dött som en hund, om icke hon så raskt hade räddat -honom! Täcks han väl förekasta henne att -<a id="page-338" class="pagenum" title="338"></a> -hertig Carl roffat hennes fars egendom? Akta -han sig bara vackert sjelf, herr Enevald, att inte -hans tur kommer en vacker dag! Hvem vet om -inte kungen kan komma till riket igen, och då -sitter herr Erik högt i vädret. Tror J, att hederligt -adelsfolk äro skyldiga att tåla sådan förolämpning? -Tror J icke, att J skolen hålla edert -ord, då J ingått trolofning? Skall jag behöfva se -mitt barn blekna och lida för edra meneder?” -</p> - -<p> -Dessa och dylika tankar sysselsatte fru Metta -beständigt, och slutligen mognade hos henne beslutet, -att icke låta saken aflöpa så lätt för Enevald. -Hon hade ju ovedersägligen rätten på sin -sida. Det var rätt så bra att Sigrid var borta, -hon skulle väl ändå vara för ”tafatt” för att vilja -”taga itu med saken på allvar.” -</p> - -<p> -En vacker dag satte sig fru Metta i sin släda, -och reste in till Åbo. -</p> - -<p> -Mäster Sigfrid Aronsson Forsius satt, ifrigt sysselsatt -med sina beräkningar, vid ett bord, hvarpå -stodo uppstaplade en mängd besynnerliga instrumenter, -deglar, böcker, flaskor, och mångahanda -ting, som ingen, knappt han sjelf ens, kunde förstå -sig på. Han lade handen på sitt papper och -sade: ”Hvad man dock lättast finner är stjernornas -verkande i väderleken såsom ock temperamenterna -i lefvande och växande ting, ja ock i de -nedra elementer, och de kunna visserligen temperamenterna -höja och afficiera till något; men kunna -de väl tvinga menniskan emot sin vilja. Detta -må betänkas, ty deraf beror sakens utveckling. -Mycket beror ock af den ställning och konjunktion -<a id="page-339" class="pagenum" title="339"></a> -stjernorna skola utvisa.” Efter att en stund hafva -suttit försjunken i tankar, sade han i det han -reste sig från sin plats: ”Jag måste förskaffa mig -en ny lappmudd för att begagna under nätterna, -jag tar ju dock mesta delen min hvila derute, och -den gamla pelsen är helt blanksliten af denna -stora och värdefulla astrologiska skatt, (han lade -härvid handen på en stor bok i folio) hvilken är -min trogne följeslagare under mina vakor, och -som då ligger på mitt bröst. Men nu kan den ej -mera hållas stilla på muddens nötta skinn, utan -skrinner och faller ner om jag slumrar och gör -sålunda otidigt buller, deröfver Daniel Hjorth så -ofta gjorde sig lustig. Ack Daniel, Daniel”, sade -han efter en stunds begrundande, ”hvart hafva -dina syndiga tankar och sträfvanden efter orätt gods -och falsk ära fört dig? Ack, så öfverger förståndet -sin boning, då den vanhelgas och det heliga -förnuftet ställes i det ondas tjenst. Daniel, Daniel, -du lät icke varna dig, utan gick förräderiets -orena vägar. Du skulle bli stor, du skulle bli rik! -Hvad är du nu, en fängslad dåre i lumpor och -slagen i bojor lik ett vilddjur, för att icke skada -andra menniskor. Sådan är guldets demoniska -makt, då det beherskat oss, och vi ej förstå att -fängsla den gyllne draken och det röda lejonet.” -</p> - -<p> -Mäster Sigfrids tjenare inträdde varsamt och -sade att en fru, som sade sig heta fru Metta Liljeholm, -begärte att få tala vid mäster Sigfrid, och -icke gaf sig till tåls, ehuru han invändt att hans -herre vore sysselsatt med sina lärda beräkningar. -</p> - -<p> -”Moder till den unga jungfru Sigrid förmodligen”, -<a id="page-340" class="pagenum" title="340"></a> -sade mäster Sigfrid. ”Bed henne stiga in -och sitta ned i den yttre kammaren. Jag har redan -slutat mitt arbete och vill blott ställa det -undan, emedan jag i dag ej mera ernar återtaga -detta. Sedan skall jag genast uppvakta henne.” -</p> - -<p> -Snart trädde mäster Sigfrid ut ur sitt arbetsrum, -och frågade hvad fru Metta åstundade. -Denna svarade, sedan hon kastat en litet misstänksam -blick på ett par underliga käril, som stodo -på ett skåp: ”Mäster Sigfrid, den som väl gör -blir ofta sökt. J hafven vänligen hjelpt min unga -dotter i hennes förlägenhet, när hon ville rädda -sin trolofvade. Nu tänker jag, att J väl ock viljen -hjelpa henne att komma till sin rätt. Bättre -än någon annan kunnen J veta, hvad hon för -honom gjort. Och nu har den menediske menniskan -skickat henne ringen tillbaka. Är jag väl -skyldig att se mitt barn lida och sörja? Kunnen -J säga det, mäster Sigfrid? Mycket god och -hjelpsam hafven J varit emot min stackars dotter, -då hon hade så mycken svårighet att få denne -samme herr Enevald till lifs, och att få honom -vårdad. Derföre beder jag eder ock nu: hafven -J gifvit bröd, så gifven ock smöret dertill, hafven -J hjelpt henne då, så hjelp nu ock, att hon må -få rätt! Måtte väl högvördige biskopen, mäster -Erik, gifva henne upprättelse och ålägga herr Enevald -att uppfylla sitt löfte att äkta henne. Skall -hon lida nesa och skam, för det hon blifvit fattig? -Skall hon derföre öfvergifvas och smädas, liksom -den, som ondt skulle gjort?” -</p> - -<p> -”Det är sålunda er mening att biskopen och -<a id="page-341" class="pagenum" title="341"></a> -domkapitlet må ålägga honom att hålla sitt löfte -och gifta sig med jungfrun.” -</p> - -<p> -”Mig synes, att hans högvördighet denna gång -icke skall kunna neka mig rätt, då jag kan skaffa -vittnen på, att herr Enevald lofvat henne tro; och -då jag äfven kan åberopa eder, som vet huru kärleksfullt -hon betett sig emot honom.” -</p> - -<p> -”Gillar jungfrun sjelf, att söka förmå honom -hålla sitt löfte?” -</p> - -<p> -”Sigrid var ännu nästan ett barn, då han trolofvade -henne”, svarade fru Metta, undvikande ett -direkt svar, ”hon har nu länge fäst sig vid honom, -såsom sin blifvande herre och man. Hon lider -alltför mycket af den sorg och nesa han tillfogat -henne, att icke hon gerna skulle vilja hafva allt -godt igen.” -</p> - -<p> -Mäster Sigfrid satt en stund i djupt begrundande. -”Underbara äro visserligen vägarna! I -sanning, icke förmå menniskor ändra hvad som -förut bestämdt är. Icke ljuga stjernorna, icke bedraga -handens tecken. Klarligen framstår huru -fåfänga alla våra försök deremot äro! Och likväl -beror det ju af menniskan att handla efter sin -fria vilja, och icke bestämma stjernorna om vi -skola handla rätt eller fördömmeligt, men fåfängt -skall dock äfven detta aflöpa och just så mycket -klarare för mig uppenbara förutseendets sanning, -då jag sjelf vill arbeta på att förhindra dess uppfyllelse.” -</p> - -<p> -Fru Metta stirrade på mäster Sigfrid under -det han talade, undrande på hvad höglärdhet som -kunde ligga i de för henne obegripliga orden. -<a id="page-342" class="pagenum" title="342"></a> -Men nu vidtog han åter: ”Nåväl, jag vill vara -eder till den tjenst jag kan och förmår, och skall -för eder lägga mitt ord i vågskålen, till den tyngd -det kan hafva. Dock hvad mäster Erik beträffar, -så är han icke i stånd att denna gången för eder -något göra; ty han är nu sjelf en fattig fånge, -af hertigen inför riksdagen anklagad för högmål -och andra brott, såsom den der stått på konung -Sigismunds sida. Domprosten, herr Peder Melartopeus, -är nu den som embetet förrättar.” -</p> - -<p> -Fru Metta hade erhållit kallelse att inställa -sig inför det högvördiga domkapitlet i Åbo. Herr -Enevald Fincke var likaledes kallad för att besvara -hennes påståenden. -</p> - -<p> -Domprosten hade redan infunnit sig i kapitelhuset, -likaså ett par af de andra kapitelherrarne, -men timman var ännu icke inne, sessionen icke -begynt, hvarföre de andlige fäderne samtalade -om ämnen, som icke berörde de löpande ärenderna -för dagen. -</p> - -<p> -”Vördige herre”, frågade nu en af kapitelherrarne, -”hafven J icke försport något om hans högvördighets, -mäster Eriks, sak? Vi hafve i våra -hjertan mycken oro för honom; ty ehuruväl vi -intet ondt veta honom kunna tillmälas, så har han -dock varit en konungens man alltid, och detta -torde vara nog att fälla honom.” -</p> - -<p> -Domprosten runkade smått på hufvudet och -svarade: ”just i dag har jag emottagit ett bref af -mäster Hans, som är vid riksdagen, och lofvat -skaffa mig underrättelse derifrån, om hvad som -anginge mäster Erik; så vidt detta möjligt vore. -<a id="page-343" class="pagenum" title="343"></a> -Han skrifver nu, att Hans Furstliga nåde anklagat -biskopen för att hafva bortgett pastorater enligt -konungens order, utan att förfråga sig af regeringen -i Sverige, samt sökt råd hos papister -och konungens anhängare, varit med dem i umgänge, -och förmanat presterna och åhörarne till -trohet emot konungen, den sanna religionen till -förtryckelse, hvarigenom han hulpit att bryta konungens -ed, derigenom konungen är kommen om -land och rike, jemte mera sådant.” -</p> - -<p> -”Hvad har väl hans högvördighet haft att -andraga emot dessa något besynnerliga anklagelser?” -</p> - -<p> -”Dels med åberopande af vittnen på sin oskuld, -dels med motbevis. Konungens ed förklarade han -högtidligen sig aldrig hafva brutit, hvarken med -tanke, ord eller gerning, och sålunda ville han sig -för alla åklaganden undskylla.” -</p> - -<p> -”Gifve Gud, att allt måtte väl aflöpa för vår -kyrkas pelare och herde”, yttrade sig nu en gammal -man, med skalligt hufvud, som stod längst -ned vid dörren. -</p> - -<p> -”Vi vilja hoppas att Hans Furstliga nåde förfar -nådigt emot honom” svarade domprosten. Prestaståndet -har upptagit såväl anklagelsen som försvaret, -och har afgifvit den förklaring, att det icke -kunnat hvarken honom eller de öfriga finska presterna -till någon sak binda eller fälla, utan anser -deras sak rättmätig vara. Hans Furstliga nåde -synes dock icke vara öfvertygad om vår öfverherdes -oskuld, ty han torde ännu icke blifvit befriad -ur sitt fängelse.” -</p> - -<p> -<a id="page-344" class="pagenum" title="344"></a> -”Må herren skydda och bevara honom! Tiderna -äro farliga och krångliga”, utbrast den gamle, -med det kala hufvudet. ”Hertigen äger makt, såsom -han ock har vilja, att utrota alla dem som -hållit sin ed emot konungen.” -</p> - -<p> -Domprosten vinkade lätt med handen och sade: -”Seså, gode herrar och embetsbröder, hur är -det, tiden torde vara inne att börja sessionen. -Jaha, jaha, seså, nu rinner sista kornet just ur -timglaset.” -</p> - -<p> -De andlige herrarne stego nu fram till bordet -och fogade sig hvar till sin plats, för att först -göra bön, och sedan vidtaga med tjenstens utöfvande. -</p> - -<p> -Den första frågan på dagordningen företogs. -Nu framställdes fru Metta Simonsdotter Abbornäts, -herr Erik Liljeholms efterlefverskas, begäran, -det högvördige biskopen och domkapitlet måtte -ålägga herr Enevald Boson Fincke, att till äkta -taga hennes dotter, jungfru Sigrid Eriksdotter Liljeholm, -som han trolofvat, och sedan utan hennes -skuld eller förvållande smädeligen öfvergifvit, henne -till harm och försmädelse. -</p> - -<p> -Så väl fru Metta, som Enevald Fincke, blefvo -nu inkallade, och då fru Metta anfört sitt klagomål -och erbjöd sig att med vittnen bestyrka sitt -påstående, svarade Enevald: ”Detta torde väl föga -vara nödigt. Icke vill jag neka för den förbindelse, -som jag ingick med jungfru Sigrid Eriksdotter. -Min mening var ock visserligen den, att -så snart jag åter finge mitt nedbrända hus uppbygdt -och någon fred blefve i landet, hemföra -<a id="page-345" class="pagenum" title="345"></a> -henne som min husfru. Men en längre tid har -förgått, utan att detta låtit sig göra, och nu har -jag ansett bäst att upphäfva denna förlofning. -Jungfru Sigrid har längesedan slagit den i väder -och vind, och är troligen lika litet mån om mig, -som jag om henne.” -</p> - -<p> -Domprosten ställde sitt tal till Enevald och -förmanade honom, att icke utan laga skäl söka -att bryta en ingången förbindelse, men Enevald -förklarade sig vilja förblifva vid hvad han gjort. -”Gerna”, sade han, ”såge jag, om jag icke vidare -skulle behöfva förklara mig i denna sak. Med -berådt mod har jag upplöst denna förbindelse, -och”, tillade han med någon stolthet, ”jag tänker -icke vidare återknyta den.” -</p> - -<p> -Yttermera tillfrågades Enevald, hvad han hade -gifvit jungfrun i fästningsgåfvor. Han såg tveksam -ut, som om han knappt velat svara härpå. -Fru Metta steg nu fram och sade: ”Ja, det är -lika mycket, det vet jag lika väl. De gåfvor hon -fått, känner jag nog, fastän nästan alltihop sköflades -då hans furstliga nåde fick in Åbohus. Det -var tvänne silfverskålar, ett tröjeverke med stoffering, -en kjortel af ljusblått atlask med hvitt -gyllenduks förslag och stifter på ärmarna, en hufva -med små rosor och perlor och med rödt silke -och kantilier, och dertill en ring, god för stygn.” -</p> - -<p> -Nu framkallades mäster Sigfrid Aronsson Forsius, -som aflade vittnesmål om den trohet och -ömma vård, som jungfru Sigrid hade egnat sin -trolofvade, då utan henne hans lif troligen hade -varit förloradt. Enevald Fincke åhörde allt med -<a id="page-346" class="pagenum" title="346"></a> -mörk blick. Slutligen tilltalade honom åter domprosten: -”Herr Enevald Boson, vi hafve nu klarligen -sett huru allt detta förhåller sig, och rätt -är i sanning, att J lösen edert adeliga ord och -äkten jungfru Sigrid Eriksdotter.” -</p> - -<p> -Otåligt svarade Enevald: ”Hvartill tjenar det -att J, högvördige herre, spillen edert ord; det -måtte väl stå en adelsman fritt, att icke taga till -husfru den honom icke lyster.” -</p> - -<p> -”En adelig jungfrus rätt måste dock äfven -beskyddas, att hon icke må förolämpas”, sade domprosten. -</p> - -<p> -Enevald svarade intet, och de tvistande fingo -nu utträda. När de åter inkallades, förmanades -herr Enevald Fincke ännu en gång, att fullborda -den ingångna förbindelsen; men då han icke heller -nu gick in derpå, så förklarade sig domkapitlet -föranledt, att icke vidare anbefalla giftermålets -fullbordan, utan upphäfva förlofningen; men -skulle bruden äga och behålla alla fästegåfvor, -och herr Enevald Fincke icke erhålla vigsel med -någon annan, innan jungfru Sigrid vore försörjd. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-41"> -XXXX. -</h2> - -<p class="noindent"> -I den mån hertig Carl började småningom -känna sig mera trygg, i samma mån blef han nu -mindre sträng emot sina motståndare. Kanske -ock, att det rop af ”nog blod”, som folket hade -höjt vid Linköpings blodbad, något hejdade honom. -Eller tyckes det, som om han nu skulle -<a id="page-347" class="pagenum" title="347"></a> -börjat få ”nog blod” blott derföre, att alle som -syntes honom farlige och mäktige, redan antingen -fallit för bilan eller voro landsflyktige. Och dock -fann han ännu mera blod att utgjuta, men lyckligtvis -behöfver denna berättelse icke förtälja -derom. -</p> - -<p> -Äfven fru Ebbas fängelse lindrades. Hon fick -numera sjelf välja sig bostad, der hon, ehuru under -någon uppsigt, vistades. Sigrid började att -längta hem, sedan tiden nu gifvit någon lindring -åt de sörjande, så att de åter kunde vara -hvarandra till någon tröst och lisa. Hon ville -så gerna komma hem för att äfven få vara sin -mor till sällskap och trefnad. Hon hade ren såtillvida -vunnit välde öfver sig sjelf, att hon trodde -sig om, att för sin mor kunna visa sig vid sitt -vanliga lynne. Stor var ock hennes längtan att -få höra något af sin far, och det kunde icke ske -annars, än möjligen i hemmet. Hon efterhörde -derföre, ehuru en tid förgäfves, lägenhet att komma -till Finland. -</p> - -<p> -En dag kom en af de många sörjande anförvandterna -till de afrättade herrarne, för att säga -fru Ebba farväl. Hon ernade bege sig öfver till -Finland och skulle der söka sig lägenhet till Reval, -för att åter derifrån bege sig till Polen, der -åtskilliga af hennes fränder vistades i landsflykt -från fosterlandet. Sigrid fick hennes samtycke att -medfölja, och erbjöds att jemte henne qvarstadna -hos en anförvandt i Åbo, till dess hon hunne underrätta -fru Metta om sin ankomst, och få båt -sig eftersänd, för att resa hem till Wiken. -</p> - -<p> -<a id="page-348" class="pagenum" title="348"></a> -Det var afton, då de båda fruntimmerna anlände -till Åbo. Som förut var öfverenskommet, -togo de qvarter hos ett adeligt hus der. De resande -voro trötta af färden öfver hafvet, som -denna tid ännu upptog många dagar. Snart begåfvo -de sig derföre till hvila, och den allvarliga, -sorgklädda frun, som varit Sigrids beskydd under -resan, tog nu godnatt af henne med en kyss på -pannan och ett vänligt ”god natt, mitt barn.” En -ung tjensteflicka stod vid dörren, färdig att beledsaga -Sigrid till hennes rum, och att vara henne till -oppassning; och hon beslöt i sitt sinne, att den -unga sorgklädda, som hon hörde kallas jungfru Sigrid, -var dotter till den likaså sorgklädda frun. -</p> - -<p> -Sigrid somnade snart och sof, trött efter resan, -långt in på morgonen. Den unga tjensteflickan -stod, när hon vaknade, tillreds att betjena -henne. Flickan började nu undanskjuta fönsterluckorna, -för att insläppa dagern. ”Nå, hvad i -all verlden”, sade hon halfhögt, ”tror jag icke minsann, -att herr Enevald Fincke redan så här tidigt -på morgonen går på besök till sin brud.” -</p> - -<p> -Sigrid stod vänd ifrån henne, så att flickan -icke kunde se huru hon först blef blossande röd, -så blek. Snart hade dock Sigrid vunnit så mycket -välde öfver sig sjelf, att hon kunde fråga -hvad flickan sade. -</p> - -<p> -”Åh, jag undrar bara på en ung herre, hvars -brud bor här midt emot, att han så här tidigt -går på visit. Nog tycks han då borda ha tid att -vakta opp henne, icke lär han få henne så snart.” -</p> - -<p> -<a id="page-349" class="pagenum" title="349"></a> -”Huru så?” frågade Sigrid, med möda bibehållande -fattningen. -</p> - -<p> -”Åh jo, det var så, att han var förlofvad med -en af de unga jungfrurna på slottet, herr Erik -Liljeholms dotter, men så reste han till kungen i -Polen, och derifrån skulle han hemfölja fru Christina -Hansdotter och hennes unga dotter, och så -lär han ha blifvit kär i henne. Och när han kom -hem, gaf han sin förra brud på båten. Och det -blef ett stort klamamus, och hon stämde honom -för domkapitlet; men han tog henne inte -sen heller.” -</p> - -<p> -”Det är omöjligt”, utbrast Sigrid. -</p> - -<p> -”Ånej, jungfru, nog är det sannt, han tog -henne partu inte. Men så var hon nu dock också -fasligt trägen efter honom! Åh håh, fattig flicka, -som jag är, icke ville jag dock processa mig till -man. Nå ja, som sagdt, så sa han, att han inte -behöfde gifta sig med en, hvars far blifvit dömd -till döden, och som nu var helt fattig. Och det -tyckte biskopen, att han hade rätt uti; men han -fick ändå den domen, att inte få gifta sig med -någon annan, så länge inte den förra bruden fått -sig man. Och här går han nu och suckar. Se, -der kommer han tillbaka. Han lär väl bara ha -varit för att lemna den stora blomqvasten, som -han hade i handen, efter han ej dröjde dess längre. -Jaha, se der sätter jungfrun blommorna i vatten. -Se hur hon ser bedröfvad ut. Hon gråter väl öfver -det band, som fäster hennes käraste.” -</p> - -<p> -Flickan hade pratat af hjertans lust, i glädjen -öfver att, för den unga svenska jungfrun, få -<a id="page-350" class="pagenum" title="350"></a> -berätta en märkvärdig historia, och så rörande -hon än fann den unga jungfruns öde, som hon -dagligen såg, så gjorde dock harmen mot en sveksam -älskare henne en mån spetsig i sitt sätt att -omtala sin berättelse. -</p> - -<p> -Flickan lemnade snart rummet, och Sigrid -fick tillfälle att ge sitt hjerta luft i tårar. Något -hopp att åter se Enevalds kärlek vakna, hade hon -icke hyst, och dock var vissheten, att han älskade -en annan, ett svårt slag. Men än djupare drabbades -hon af tanken på, att det skulle vara hon, -som stode i vägen för Enevalds lycka; och aldra -djupast dock af öfvertygelsen om att hennes mor, -visserligen i välmening, men så otroligt utan begrepp -om hvad Sigrid skulle tänka, hade sjelf -ådragit henne all denna skam och sorg. -</p> - -<p> -Fru Metta till upprättelse, måste dock medges, -att hennes fundering om att ställa Enevald -till rätta icke, på den tid det skedde, var något -egentligen stötande emot tidens åsigter i dylikt, -ehuru de unga äfven då, kanske ofta nog sågo -sakerna ur en annan synpunkt. -</p> - -<p> -Sigrid hade snart lyckats att till det yttre -lugna sig så mycket, att hon kunde gå in till frukosten. -Men då hennes reskamrat blef varse hennes -blekhet och lidande utseende, trodde hon henne -vara så medtagen af resan, att hon bad henne gå -att lägga sig, hvilket hon ock efterkom. Först -om aftonen anlände den båt, som skulle hemföra -henne, och hon hade mer än en gång under -dagens lopp haft tillfälle att se den sköna, -sirliga flickan i fönstret midt emot. Ett ögonblick -<a id="page-351" class="pagenum" title="351"></a> -hade hon äfven sett Enevald stå vid hennes -sida och trycka hennes hand till sina läppar. -</p> - -<p> -Det stormade i Sigrids vanligen så fridfulla -hjerta. Enevald hade försmått henne, han hade -gjort henne till ett mål för hån och spe, eller ett -föraktfullt medlidande. Han hade bedragit hennes -kärlek, tillintetgjort hennes framtid, och dock -— icke ville hon vålla honom sorg! — ”Vara ett -hinder för hans förening med den han älskade? -Nej, nej!” -</p> - -<p> -I Sigrids stilla hjerta trifdes dock ej länge -storm. Sedan några dagar gått förbi, började -åter frid herrska der, ehuru utan glädje. Åt fru -Metta sade Sigrid intet, om hvad som föregått; -och ehuru denna trodde sig märka, att Sigrid kände -hennes försök att återföra Enevald med lagens -makt, så ordade icke heller hon något derom. -Hela den händelsen var, som om den aldrig skett. -</p> - -<p> -Men i Sigrids inre klarnade allt mer och mer -längtan att få uppsöka sin far. Så länge hon var -Enevalds trolofvade, kunde hon icke öfvergifva -honom. Att för någon tid vistas hos fadren och -sedan återkomma, lät sig icke heller göra. Det -hade kunnat väcka misstankar. Begåfve hon sig -engång dit, så måste hon ock der qvarstadna; -och detta blef nu hennes ifrigaste önskan. Sålunda -skulle hon ju kunna befria Enevald från -det band hon nu, mot sin vilja, pålade honom. -”Vore jag borta, så vore han fri att förena sig -med den han älskar.” Denna tanke låg beständigt -för hennes sinne. -</p> - -<p> -Men huru skulle hon lemna sin moder, ensam -<a id="page-352" class="pagenum" title="352"></a> -och utan den hjelp, hon hade rätt att fordra af -sin dotter? Att lemna modren för fadren, kunde -hon icke förmå sig till. Djupt hade fru Metta -sårat henne, genom sin olyckliga ifver att söka -rätt, men Sigrid erkände dock ödmjukt i sitt sinne, -att det af fru Metta varit all moderlig välmening. -Sigrid kunde ej förmå sig att med ett ord vidröra -hela denna ledsamma sak, eller ens nämna Enevalds -namn. Det skulle plågat henne allt för -mycket. -</p> - -<p> -Fru Metta vandrade en dag, som vanligt, omkring -och sökte att hitta något mål för sina husmoderliga -omsorger och sin verksamhet. Slutligen -kom hon åter in i kammarn och satte sig -vid sin spinnrock i det hon sade: ”Nej gu, är icke -detta ett tråkigt lif! Alltid äro tankarna hos herr -Erik och hur tomt och tråkigt han måtte ha. -Visst har jag varit van att mycket nödgas lefva -skiljd från honom, men då har han varit ute i -verlden, der han sjelf haft godt att vara och trifts -bra. Nu sitter han der i ödemarken, och ingen -sörjer för att han får så mycket som godt öl, eller -väl bakadt bröd. Detta kan man ej stå ut -med. Man kunde något trösta sig först, när man -var glad bara han sluppit undan med lifvet; men -nog blir det här för svårt i längden.” -</p> - -<p> -”Morkär”, sade Sigrid lifligt, ”ville J väl vara -nöjd att ock lefva der i ödemarken?” -</p> - -<p> -”Ja, jag undras hvarför icke”, svarade fru -Metta. ”Det har jag alltid tänkt, att hade du väl -blifvit gift, så hade jag ej mera haft något hinder -att lefva hos herr Erik.” Detta var första -<a id="page-353" class="pagenum" title="353"></a> -gången fru Metta, sedan Sigrids hemkomst, syftade -något på det uppslagna giftermålet. ”Men nu”, tillade -hon, ”kan jag ej lemna dig, barnet mitt, ensam -i verlden.” -</p> - -<p> -”Jag följer med, mor.” -</p> - -<p> -”Du, nej det går icke för sig. Ser du, Siri, -jag har lefvat öfver min bästa tid, för mig är ej -skadan stor att lemna verlden och dessutom skall -man för sin man öfvergifva fader och moder; och -se, för herr Eriks skull, ville jag gerna lefva hvar -som helst, ja, låta folk hålla mig för en lågburen -bondqvinna. Jag vet ju väl dock sjelf, att inför -vår Herre och mitt samvete är jag af god och -ädel blod. Arbeta kan jag, och fattigdom måste -man bära. Men du, kära barn, du är ung och -skall nu just börja din verld. Du måste lefva -i verlden och blifva försörjd af en man efter ditt -stånd; och allt detta kan icke ske der borta i ödemarken, -der herr Erik vistas. Der blefve du en -fattig bondetös, och ditt unga lif får ej kastas -bort utan glädje.” -</p> - -<p> -”Morkär, icke är jag utan glädje hos far och -mor.” -</p> - -<p> -”Nej, nej, barn, icke låter det så sig göra. -Icke får du uppoffra hela ditt timliga väl. Vi -måste väl tåla tiden, huru det än är. Kanske -ock den tyranniske hertigen blir mätt af blod, så -att det blir mindre farliga tider för far.” -</p> - -<p> -Sigrid kunde icke förmå sig att uppgifva det -skäl, hon hade att för Enevalds frihet vilja få, om -möjligt, försvinna för hela verlden. Hon fruktade -att icke kunna undgå att visa sin moder det stora -<a id="page-354" class="pagenum" title="354"></a> -missnöje hon hyste öfver dennas ingripande i hennes -förhållande till honom, icke heller trodde hon -just, att fru Metta skulle anse detta skäl giltigt. -Det obehag Sigrid rönte för att vidröra detta -ämne, gjorde att hon lemnade det åsido. Hon -sade derföre endast: ”Många unga flickor gingo -ju fordom i kloster, och lemnade sålunda verlden.” -</p> - -<p> -”Siri, Siri, du måtte väl icke låtit besmitta -dig med papisteri. Ja, det vore just väl gjordt, -att sitta der, som min stackars halfsyster, som en -nattuggla i förstörda städer! Hvad nytta gjorde -hon med sitt radband och sitt ave Maria? Ingen! -Ogräset växte ju tillochmed öfver de par kryddsängar, -hon ville vårda. Det var hårdt nog att -låta dig vistas der, för att sköta henne; men hvad -ville man göra? Hon var ändå på visst sätt syster, -och vård behöfde hon; och hvar och en vet, -huru legda händer äro för en sjuk.” -</p> - -<p> -”Hör mig, mor”, sade Sigrid med sin sagtmodiga -röst, ”låt mig säga hvad jag funderat -och uttänkt, och betänk sen om jag ej har rätt. -Far sitter ensam i stugan utan hustru och barn, -och än ödsligare måtte det vara honom, när han -tänker på att alla hans vänner tro honom vara -död. Nog är han den, som ej lägger allt smått -på sinnet; men detta lifvet blir honom dock för -tungt.” -</p> - -<p> -”Ja, ja, barn”, sade fru Metta och förde halsdukssnibben -mot ögat, ”det är just detta, som ligger -för mig dag och natt.” -</p> - -<p> -”Fruktan för att förråda honom, har varit ett -stort skäl mot att begifva oss till honom; men -<a id="page-355" class="pagenum" title="355"></a> -jag tror det bör kunna ställas klokt. Elias skulle -ju, omkring den här tiden, komma för att bringa -oss underrättelser om far. Vi skola taga honom -till hjelp, och jag hoppas det går.” -</p> - -<p> -Få dagar derefter infann sig verkligen Elias, -och när han beskref huru det väl nu började reda -sig på nybygget, men huru herr Erik syntes finna -det ödsligt, ehuru han visade sig lugn, då beslöt -sig fru Metta att göra den stora flyttningen, och -var redan samma dag i full verksamhet att ställa -i ordning dertill. -</p> - -<p> -Hvad som af lösegendom borde medföras, -forslade Elias småningom till ett hemman, derifrån -han på vinterföre ville afhemta det, och -han svarade för, att han der skulle så förebära, -att ingen kunde fatta misstankar. Resten såldes -bort. Wiken utarrenderades tillsvidare emot en -visserligen högst ringa penning, men den betalades -genast för två år i förskott, hvilket ej i dessa -penningfattiga tider varit så lätt att få, om icke -ägaren af ett större gods, mot hvars ägor Wiken -stötte, ansett sig med samma besvär kunna sköta -det lilla stället, och tillika göra sin grannfru en -tjenst. -</p> - -<p> -Med Sigrids vänliga reskamrat från Sverige, -som allt ännu qvardröjt i Åbo, gingo fru Metta -och Sigrid ombord på ett fartyg, som förde den -förstnämnda till Reval, men de afhemtades i skärgården -med båt af Elias, som rodde dem till ett -ställe, derifrån man landvägen kunde komma fram, -och der hans häst och kärra, jemte kläder för -tvänne bondqvinnor, väntade. I Åbo hade man -<a id="page-356" class="pagenum" title="356"></a> -sett fruntimmerna gå ombord, och ansågos de -hafva begifvit sig till Polen, hvilket föreföll så -mycket troligare, som äfven fru Metta bland de -landsflyktige herrarnes fruar der ägde en anförvandt. -</p> - -<p> -Tillställningen lyckades således. Kort tid derefter -begärde Enevald Fincke af domkapitlet tillstånd -till vigsel för sig och sin nya brud, efter -nu ingen kände hvar jungfru Sigrid befunne sig, -eller huruvida hon vore gift eller ogift, och meddelades -resolution på, att herr Enevald Boson Fincke -ägde frihet träda i annat gifte, så framt jungfru -Sigrid ej inom natt och år skulle deremot protestera. -</p> - -<p> -På Koivula blef nu ett nytt lif. Herr Erik -vandrade omkring på sina små ägor, arbetade -deremellan, och såg lika belåten ut, som i fordna -tider på Tannila eller när han skämtade med -knektarne. Fru Metta var vid det mest upprymda -lynne, ty nu hade hon då så fullt opp med arbete -och såg hur raskt allt under hennes händer började -komma i skick, så att hon för hvar dag -hade någon ny fröjd. Den dagen hon fick första -gången ställa på bordet ett stop godt öl, den var -en fröjdedag. Dock ingen glädje utan sin harm. -Att en granne hade nedsatt sig och börjat ta opp -mark ej långt ifrån Koivula, kunde visst ha sin -trefnad med sig; men han hade en ko, han behöfde -en äng, och han hade helt simpelt tagit en, -som herr Erik rödjat åt sig med tillhjelp af Elias. -Skulle denne varit hemma, när grannen mejade -ängen, så hade det väl kanske ej skett; men herr -<a id="page-357" class="pagenum" title="357"></a> -Erik tog saken lugnt och tänkte: ”jag skaffar mig -väl en annan äng, nog finnes här mark, bara man -rödjer.” Att grannen på allvar beslutit att anse -ängen för sin egen, märktes deraf, att han än nogare -högg undan några buskar och träd, och gärdade -omkring den med större omsorg, än herr -Erik haft tid att derpå använda. Elias puttrade -och trätte, och knöt näfven och lofvade göra grannens -spekulation om intet; men lät dock småningom -lugna sig vid tanken på, att ”det vore ledsamt -att ha en fiende i närmsta knut”, som herr -Erik sade. -</p> - -<p> -Men fru Metta ville på intet vis smälta skymfen: -Hon funderade på många förslag, att för -någon lagläsare klaga på grannen, men alla måste -dock förkastas. Hon fann dem sjelf outförbara, -och herr Erik ville alls ej höra på något -sådant. -</p> - -<p> -Den grannen och den ängen, de voro dock -fru Metta en sådan nagel i ögat, att detta förstörde -hennes trefnad, och det kunde hon ej förgäta. -Men så sjuknade grannens hustru, hans -små barn ledo brist både på vård och föda. -</p> - -<p> -”Nå”, sade fru Metta, ”hvad vill man nu göra, -icke kan man se kräkena dö.” Flere veckor låg -hustrun dödssjuk, lika länge skötte fru Metta och -Sigrid barnen, och sen hörde man den förra aldrig -knota om ängen. -</p> - -<p> -Tyst och stillsam, som förr, sysslade Sigrid -med sina många göromål, men öfvertygad om, att -ett gladt anlete skulle vara föräldrarnes bästa -<a id="page-358" class="pagenum" title="358"></a> -tröst och fägnad, bjöd hon till efter förmåga, att -visa ett sådant. -</p> - -<p> -Fru Metta hade medfört litet penningar, såväl -sved- som nyodling hade varit gifvande och -hö hade man samlat tillräckligt. Ladugården kunde -ökas och en rask piga antagas. Vintren kom -och Elias hemtade de i förvar satta sakerna. Nybygget -blef allt trefligare, och snart fanns på tio -mil omkring intet hemman, der så mycken trefnad -och nätthet herrskade; och Koivulafar och -Koivulamor och Koivula Siri omtalades småningom -på bygden, der närmaste gårdar lågo. -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-42"> -XLI. -</h2> - -<p class="noindent"> -Många år hafva förgått, sedan de här skildrade -händelserna tilldrogo sig, och nu sitta åter -i tornrummen på Qvidja personer, dem vi förr -träffat der. I en af de djupa fönstersmygarna -sitter fru Ebba; hon blickar drömmande ut öfver -fältet. Vår och solljus hvila öfver nejden, snö och -vinter öfver den höga qvinnans hjessa. Vinter -bor ock i hjertat. -</p> - -<p> -”Föga glädje lär väl för morkär återstå i lifvet”, -yttrade Johan Fleming näst före sin död, -och föga hade väl en stråle af glädje lifvat dessa -ögon sedan. Men stolt och med ädelt mod bar -hon lifvet; äfven sedan dess bästa önskningar och -fröjder slocknat. -</p> - -<p> -Vid ett bord nära intill fönstret satt Katharina -Fleming, sysselsatt att läsa ett bref. Öfver -<a id="page-359" class="pagenum" title="359"></a> -den mjellhvita pannan låg det ljusbruna håret -slätt kammadt. Hennes drägt var allvarsam, anletet -icke mera ungt, sorgen hade tidigt ritat sina -runor deri; men ett mildt behag, en stilla resignation -hvilade deröfver. -</p> - -<p> -Nu inträdde Hebla. Äfven hon hade förändrats. -Det var icke mera det glädtiga barnet; hon -var en jungfru i den fulla ungdomens yppigaste -blomma, smärt, men fyllig. Kindens rosor voro -friska och lifliga, ehuru icke högt färgade. I ögat -log en fin gratie, ehuru stundom beslöjad af en -skymt af vemod. -</p> - -<p> -Hebla gick fram till fru Ebba och helsade -henne. ”Du har varit länge borta, min Hebla”, -sade fru Ebba vänligt. -</p> - -<p> -”Ön är stor. Som sagdt var, önskade jag att -se längre bort belägna delar deraf. Morkär, det -är dock en herrlig bit af Guds skapelse, detta -Qvidja! Ack, hvarför fick icke <em>han</em> glädjas deraf?” -En klar tår perlade i Heblas öga; hastigt tillade -hon: ”Mor, förlåt, hvarför skulle jag åter väcka -dessa minnen.” -</p> - -<p> -”Det minnet sofver aldrig, min Hebla. Icke -smärtar det heller numera. Jag är viss, att han -med glädje ser, om hans Qvidja kan gifva dig -glädje.” -</p> - -<p> -”Vet du, Karin”, sade Hebla efter en stund, -”jag tycker att dig nästan skett orätt, ty bestämdt -har jag fått den bättre delen. Icke ville jag byta -Qvidja emot ditt Svedja.” -</p> - -<p> -Karin log ett blekt leende. ”Jag är glad att -du så tycker. Jag, för min del, ville ej heller byta. -<a id="page-360" class="pagenum" title="360"></a> -Men nu, ser du nu, Hebla, jag har af vår fränka, -fru Kerstin, fått bref från Stockholm. Det ankom -i går till Åbo med ett kronans skepp.” -</p> - -<p> -Hebla satte sig ned bredvid Karin och frågade: -”Nå, hvad hörs?” -</p> - -<p> -”Hon beskrifver ståten vid den kungliga begrafningen. -”Skall väl jorden hvila tungt öfver -Carl den niondes stoft”, säger hon.” -</p> - -<p> -”Vi vilja hoppas och bedja”, sade fru Ebba, -”att Herren icke må utkräfva på honom det oskyldiga -blod, som för honom flutit! På hans stoft -skola vi icke utösa förbannelser. Kraftfullt folkeligt -regerade han! med blod och orättvisa banade -han sig väg till thronen. Så har mången thronröfvare -före honom, så skall väl ock mången ännu -komma att göra. Den, som med våld och orätt -rycker till sig en krona, han måste söka att genom -sin regering utplåna minnet af sin väg till -thronen; och den som äger kraft nog att rycka -till sig en spira, han har ock vanligen kraft att -föra den. Låtom oss icke kasta sten på hans -graf; han var dock slutligen Sveriges konung, och -kämpade med styrka för lag och rätt.” -</p> - -<p> -Karin läste nu vidare i sitt bref. Hon började -en ny sida deri, och allt som hon läste, stego -tårar i hennes ögon och nedföllo på brefvet. -</p> - -<p> -”Karin, min egen, hvad felas dig?” frågade -Hebla. -</p> - -<p> -”Det är en helsning från grafven, som framkallar -mina tårar.” Hon uppläste nu ur brefvet: -”Äfvenså vill jag dig icke förhålla, hurusom fru -Margaretha, herr Jörgen Bährs, efter ett långvarigt -<a id="page-361" class="pagenum" title="361"></a> -lidande, slutat sin bana. Hon hade några -dagar förut sändt mig bud, att hon ville tala med -mig. Mig undrades öfver denna begäran, dock -infann jag mig hos den döende. Hennes ärende -till mig var, att hon måtte få sända dig en helsning. -Hon bad mig säga dig: att hon hatat dig, -ty du hade vållat hennes Welams död, och hon -hade älskat dig, ty du hade ock älskat honom och -sörjt honom. ”Hatet flyr vid grafven”, tillade hon, -”och, med ett endast af kärlek fyldt hjerta, vill -jag möta honom, mitt lifs enda blomma, som bröts -i förtid. Derföre vill jag ock sända henne en -vänlig helsning till afsked.” -</p> - -<p> -En djup tystnad herrskade en lång stund. -Minnen och betraktelser väcktes i de tre fruntimmernas -sinnen. Slutligen steg Hebla opp, öppnade -ett fönster af dem som vette utåt ägorna och sade: -”luften är ljuf och helt sommarljum redan, denna -vackra vårdag. Solen lyser så klart och vackert -öfver vattnet derborta. Låt oss icke nu fördjupa -våra tankar i mörka minnen. Hade jag dock -Sigrid här! Jag längtar efter henne. Det var något -i hennes stilla, fridfulla väsende, som denna -vårluft påminner om. Hon har lofvat besöka oss. -Nu sedan vår unge prins Gustaf Adolf blifvit konung, -kan ingen fara uppstå, om än någon skulle -fatta misstanke om hvem Koivulafar rätteligen är.” -</p> - -<p> -”Också fru Metta har ju visat sig åter”, sade -Katharina. -</p> - -<p> -”Ja då kung Carl stundom började återge indragna -gods, åt de döda herrarnes enkor, så hoppades -hon att ock kunna återfå något. Åtminstone -<a id="page-362" class="pagenum" title="362"></a> -Tannila sitt fädernegods, som hon fört med sig i -boet. Vår mor hade återfått Yläne med sina hemman, -och flere andra hade erhållit något tillbaka. -Fru Metta gick in med en skrift och begärte, och -lyckades återfå sitt Tannila, som blifvit skänkt åt -herr Sivard Oxe. Det skall bli roligt att se om -Sigrid är sig lik. Hon har så länge lefvat som -en bondqvinna.” -</p> - -<p> -Nu hördes raska, manliga steg komma opp -för trapporna. Katharina och Hebla sågo frågande -på hvarandra, men ingendera hade råkat se utåt -vägen. -</p> - -<p> -Dörren slogs opp och in steg Peder Banér, -nu en högrest ståtlig ung riddare. Heblas ansigte -öfvergöts af en hög rodnad, som dock något hann -förgå, medan den unge riddarn steg fram och -helsade fru Ebba. -</p> - -<p> -Det är om qvällen samma dag. Aftonsolen -leker utefter sundet, björkarne spegla sina ljusgröna -lockar i det klara vattnet, som ligger nästan -spegellugnt. Endast en låg dyning höjer stundom -likt en sofvandes jemna andetag, det speglande -vattnet. Till stranden nalkas tvenne unga. De -stanna vid vattnet, en stund stå båda tysta. Slutligen -säger ynglingen: ”Jag har kommit för att -utlösa min pant. Hebla, har du troget förvarat -den åt mig?” -</p> - -<p> -”Peder, hvarföre påminna dig det rysliga löftet. -En okristlig ed är större synd att hålla, än -att bryta.” -</p> - -<p> -”Vredgas min barndomsvän, vill du icke återgifva -min pant?” -</p> - -<p> -<a id="page-363" class="pagenum" title="363"></a> -”Min barndomsvän skulle icke, för en vansinnig -hämd, vilja begå ett gräsligt brott och vilja -störa ett helt folks frid och lycka, som hvilar i -en ädel hand.” -</p> - -<p> -”Än en gång, jag kommer för att bedja dig -dömma, om jag löst min ed. Fullt har jag icke -lyckats, men jag har nära låtit mitt lif på försöket.” -</p> - -<p> -Med förfäran steg Hebla ett steg tillbaka. -”Ha, Peder, hvad säger du? Dock”, tillade hon -med detsamma och närmade sig honom åter. ”Du -vill skrämma mig nu, såsom du brukade göra när -vi voro barn. Peder Banér har icke burit hand -på sin konung.” -</p> - -<p> -”Och dock, Hebla, har han så gjort.” -</p> - -<p> -Hebla såg några ögonblick på Peder. Sedan -sade hon långsamt: ”Peder, jag har icke sett dig -sedan vi båda voro barn. Din pant brände mig -som eld de första dagarna, men snart sade mig -en inre öfvertygelse: Peder Banér skall icke handla -lågt eller oädelt! Hvad han än må företaga sig, -skall han handla rätt. Och så gömde jag lugnt -din pant, och fruktade den ej. Du säger mig nu -sjelf, att du burit hand på din konung, den ädle -Gustaf Adolf, af hämdlystnad, blind, vild och -okristlig hämdlystnad. Peder Banér, min barndomsvän, -min barndoms Weli, hvarföre du än må -tala så, men jag — jag tror dig icke!” -</p> - -<p> -Peder böjde ett ögonblick sitt knä för Hebla, -fattade hennes hand och såg henne i ögat i det -han sade: ”du präktiga, ståtliga jungfru. Herren -har varit så nådig och gifvit mig tillfälle att få -hämnas, hämnas på sonen till min faders mördare! -<a id="page-364" class="pagenum" title="364"></a> -Jag har burit hand på min konung, men icke för -att mörda, utan för att frälsa honom från döden.” -</p> - -<p> -Heblas blick lyste i glädje. ”Men säg då du, -som leker med mina ord, säg då ordentligt, hvad -allt detta vill säga.” -</p> - -<p> -”Du vet att vi slagits mot dansken i vinter. -Vid en träffning på Wittsjöns is, brast den under -fötterna på kungens häst. Inom ett ögonblick låg -konungen nere i vaken. Guds nåd tillät, att jag -var nog nära för att hinna till. I samma ögonblick, -som jag grep fast i konungens arm, brast -isen äfven under mig. Jag lyckades emellertid få -tag i en starkare iskant med ena handen och höll -konungen oppe med den andra. En ryttare, som -kastade sig af hästen hann fram, lyckades hjelpa -konungen opp. Jag var så utmattad, att jag icke -mera kunde hålla mig oppe, ehuru jag nu hade -blott mig sjelf att sörja före, men i detsamma -hade ock min bror hunnit till vaken och han -lyckades taga mig opp. Ser du Hebla, hade den -lyckan varit mig beskärd, att få rädda vår unge, -ädle konung, då hade jag <em>fordrat</em> min pant af dig, -nu kan jag endast fråga: kan viljan gälla för verket? -Har jag löst min ed? Dig valde jag till domare -genast när jag aflaggt min ed, och jag lofvade -mig sjelf, att icke återse dig förr, än den -vore löst. Nu kommer jag för att fråga dig: Återger -du mig min pant? Är min ed löst? Jag kunde -ej komma genast, min tjenst band mig; jag har -brunnit af otålighet. Säg mig, hade jag rätt att -komma, är min ed löst?” -</p> - -<p> -<a id="page-365" class="pagenum" title="365"></a> -Hjertligt räckte Hebla honom handen och -sade blott det enda ordet: ”Weli.” -</p> - -<p> -”Hebla, flicka, måste jag då fråga dig om du -förstått mig, om du känner namnet på den längtan -som drifvit mig till dig, då min ed band mig -fjerran? Behöfver jag säga dig, att mitt lif var -utan dag, och att jag dock ej fått söka sol? Säg, -vill du ha ord, Hebla, behöfver du <em>dem</em>?” -</p> - -<p> -Högt rodnande lutade Hebla sitt ansigte emot -hans bröst och sade: ”Nej, Weli, icke behöfver -jag ord.” -</p> - -<p> -”Du sade mig, att det namnet kan betyda -broder; kalla mig icke så.” -</p> - -<p> -”Låt mig säga så, under det namnet har du -vuxit in i mitt hjerta.” -</p> - -<h2 class="chapter" id="chapter-0-43"> -XLII. -</h2> - -<p class="noindent"> -Åter hafva år förgått. En vacker morgon -strålar öfver nejden. Lugn ligger en insjö och -drömmer mellan massor af björkar. Längre bort -stå höga furor; en pelarsal med tak af barrens -mörka grönska. -</p> - -<p> -Vid insjö-stranden ligger en liten by. Den -ser nätt och renlig ut. Husen äro omgifna af små -kryddgårdstäppor. Närmast stranden står ett hus, -som ser litet större och prydligare ut än de öfriga. -Öfverst på kullen är rest ett litet bönehus, -omgifvet af en grafgård. -</p> - -<p> -En ståtlig herre rider opp längs vägen. Han -stiger af vid den lilla kyrkan, hvars dörr synes -<a id="page-366" class="pagenum" title="366"></a> -stå öppen. En gammal man, någotslags kyrkvaktare -förmodligen, kommer honom till mötes. Den -gamle stadnar förvånad och ser på den fremmande. -Denne går fram till honom och frågar hvad byn -heter. -</p> - -<p> -”Koivukylä.” -</p> - -<p> -”Hvem tillhör det der huset vid sjöstranden?” -</p> - -<p> -”Jungfru Sigrid Eriksdotter.” -</p> - -<p> -”Liljeholm?” -</p> - -<p> -”Kanske, det har jag aldrig hört om. Men -samma namn var det ock som en underlig gammal -herre i ons frågade efter. Si, det är ju besynnerligt! -Hon måtte ju således rätt vara af -adelig ätt och ändå så simpel och gemen.” -</p> - -<p> -”Än gamle herr Erik och fru Metta, hvar -lefva de?” -</p> - -<p> -”Menen J fader Erik och mor Metta? Åhjo, -de bo der just invid. Det är det gamla huset. -Och när fader Erik icke ville flytta bort derifrån -numera före sin död, så lät jungfrun bygga till -den nya byggningen åt sig.” -</p> - -<p> -”Er by är vacker och nätt.” -</p> - -<p> -”Ja, gu signe jungfrun för det.” -</p> - -<p> -”Är ni klockare här i kyrkan?” -</p> - -<p> -”Icke är det någon rigtig kyrka, bara ett -bönehus, som jungfru Sigrid låtit bygga opp, för -att vi ha så lång väg till kyrkan. Stundom kommer -hit prest och predikar och döper barn och -begrafvar döda. Deremellan läser jungfrun opp -något för oss ur bibeln, som hon har, och vi sjunga -några psalmer om söndagarna här.” -</p> - -<p> -<a id="page-367" class="pagenum" title="367"></a> -”Hvarifrån komma de der flickorna, der nere -på vägen?” -</p> - -<p> -”De ha varit i skola hos jungfrun. I början -måste hon läsa med gossarna ock, men nu kan en -af dem ren vara skolmästare för de andra. Flickorna -gå ännu hos henne, fast de äldre nu redan -mest lära de yngre, både att läsa, sy och spinna.” -</p> - -<p> -”Hvart gå de der flickorna, som skilja sig från -de andra?” -</p> - -<p> -”De gå till de gamlas stuga. Der nere vid -åkern ha vi byggt en stuga åt de orkeslösa, som -icke ha några egna barn att vårda sig. Dit gå -barnen turvis och passa opp dem. Jungfrun rådde -oss att ställa så till.” -</p> - -<p> -”Jungfrun tyckes rätt vara ert allt i alla.” -</p> - -<p> -”Ja gu, må hon så vara! Hennes far var den -förste, som satte sig ned här på ett öde nybygge, -vi andra ha småningom samlats hitomkring. Det -börjar gå bra för oss nu, fast det i början ville -vara skralt. Jungfrun lär qvinnorna mångahanda -nyttiga arbeten, och äfven karlarne ha begynt, att -icke sofva så mycket under vintern, utan arbeta -i stället på allehanda, som gör hemmet vackrare -och beqvämare. Och så fånga de mången hare -och mången fågel, och jungfrun har lärt qvinnorna -att koka smakligare mat än förr.” -</p> - -<p> -Hvarje gång gubben nämnde jungfru Sigrid, -strålade hans blick och det syntes, att han var -hjertans glad, att få berätta om henne. Den fremmande -nickade till farväl åt gubben och kastade -sig åter på sin häst. -</p> - -<p> -”Besynnerliga qvinna”, sade han vid sig sjelf. -<a id="page-368" class="pagenum" title="368"></a> -”Så mild, så fin, så qvinnlig som hon alltid synes, -då man ser henne, och dock alltid detta oqvinnliga -sätt att befatta sig med hvad, som går utom -ett fruntimmers krets! Och dock vet jag förvisso, -att när jag åter ser henne, så kan jag ej annat -än åter fästas af henne. Nå, det är ju så min -afsigt äfven är.” -</p> - -<p> -Nu går vägen genom byn, ryttarn stadnar -sin häst och hoppar af vid porten till huset vid -stranden. -</p> - -<p> -Sigrid sjelf kom ut på trappan. Den unga -flickan var nu förvandlad till en qvinna af några -och trettio år, men blicken var lika mild, hennes -leende lika godt, och gestalten, ehuru icke ägande -ungdomens veka behag, hade utvecklat sig i så -fullkomlig harmoni, att ögat med välbehag hvilade -derpå. Den hvita, höga pannan var klar, och -skrynklades icke af något tecken till annalkande -ålder. Den ungas blyga, fromt ödmjuka sätt, hade -öfvergått till ett högt, nästan drottninglikt lugn, -hos den mogna qvinna, som nu ock verkeligen -kunde kallas en herrskarinna öfver den kringliggande -nejden. -</p> - -<p> -”Vågar en gammal vän göra ett besök hos -jungfru Sigrid?” frågade den fremmande. -</p> - -<p> -En rodnad, djup som purpurskyns, flög öfver -Sigrids ansigte, men försvann genast åter. ”Herr -Enevald Fincke, välkommen i mitt hus”, sade hon -räckande honom handen lugnt och vänligt. -</p> - -<p> -Snart sutto de båda fordom trolofvade i Sigrids -fremmand-kammare, med dess hemväfda, snöhvita -<a id="page-369" class="pagenum" title="369"></a> -gardiner och ljusblå och hvita öfverdrag på -de hvitmålade möblerna. -</p> - -<p> -”Här oppe i bondlandet hafven J nu lefvat -så många år”, sade Enevald. ”Och ehuru gamle -herr Erik och fru Metta lefva här, så ären J ju -dock stängd från den öfriga verlden och lefven -här afskild och ensam.” -</p> - -<p> -”Icke ensam, jag omgifves af många, som äro -mig kära.” -</p> - -<p> -”Bönder, ja, och deras hustrur: De äro dock -icke sällskap för eder.” -</p> - -<p> -Sigrid log ett litet fint leende. ”Jag är ju -sjelf en bondqvinna. Men räknar ni dessa mina -vänner för intet, så måste jag då väl skryta med, -att jag haft förnäma besök här. Såväl Karin -Fleming som Hebla, mina gamla, kära vänner, -hafva besökt mig här.” -</p> - -<p> -”Fru Hebla dröjde nyligen en längre tid i -Finland?” -</p> - -<p> -”Ja, jemte sin herre, herr Peder Gustafsson -Banér. De vistades här, för att söka återbörda -sina ömsesidiga arfvegods, hvilka blifvit sköflade -efter fädernas frånfälle och dömda förbrutna. Den -glada, yra Hebla fick tidigt pröfva sorg; nu är -hon en lycklig hustru.” -</p> - -<p> -”Hennes man är i hög gunst och en dugtig -och redbar herre. Han torde icke behöfva vänta -länge, innan han får sin plats i riksrådet. Nå, -jungfru Katharina är allt ogift?” -</p> - -<p> -”Ja, men jag hade nyligen bref ifrån henne, -deri hon säger sig erna ingå äktenskap med herr -Erik Bjelke. Landsflyktig under många års tid, -<a id="page-370" class="pagenum" title="370"></a> -alltsedan hans fader föll för bilan, har han nu -af konung Gustaf Adolf erhållit tillstånd att återvända. -De hoppas, att i ömsesidig vänskap finna -ersättning för deras ungdomssorger. De äro ingendera -unga numera.” -</p> - -<p> -”Hjertat åldras icke. Dessutom: icke är hon -gammal. Ungefär vid er ålder, jungfru Sigrid.” -</p> - -<p> -”Icke gammal för att verka, men gammal för -att börja en ny lefnad.” -</p> - -<p> -”Säg icke så, jungfru. Att göra en annan -lycklig, eller att godtgöra sina fel, dertill är man -aldrig för gammal. Se, jungfru Sigrid, jag har -mycket att afbedja hos eder. Jag har djupt förolämpat -eder. Kan ni förlåta mig?” -</p> - -<p> -”Hvarföre tala om det förgångna och glömda.” -</p> - -<p> -”Nej, jungfru, icke glömda. Jag var en ung -man och ödet förde mig, under en längre tid, tillsamman -med en flicka, skön, fin, sirlig som en blomma, -lekfull som en stråle. Jag anade ej min fara, -innan jag kände, att jag var fången. Mina strider -vill jag ej omtala; men jag var fullt besluten -att stå vid mitt ord och uppfylla min förbindelse -till eder. Då, vid hemkomsten till Finland, säger -man mig, att ni under veckotal varit försvunnen -från ert hem, ehuru er mor sökt dölja er frånvaro.” -</p> - -<p> -”Det var då Gud, i sin nåd, förunnade mig -att rädda min far.” -</p> - -<p> -”Jag vet det nu. Jag anade visserligen äfven -då, att ert goda hjerta hade förledt eder till någon -sådan obetänksamhet — jag visste ju huru -ni förut hade exponerat eder för att rädda <em>mig</em>. -<a id="page-371" class="pagenum" title="371"></a> -Men jag hade begärt eder till maka, just emedan -jag fäst mig vid detta milda, stilla, jungfruligt -qvinnliga tycke, som utgjorde edert behag. Jag -hade trott mig i eder finna en maka, som förstode -en qvinnas pligter, och åt hvilken jag med -full trygghet kunde anförtro min ära och heder. -Jungfru, förlåt mig, men säg det sjelf, måste jag -icke <em>då</em> se er i en helt annan dager.” -</p> - -<p> -”Er hand, gifven blott för att ej svika ert -ord, hade varit mig en större skymf, än ert afslag. -Hade ni haft kärlek till mig, hade ni blott -haft aktning för mig, så hade ni ock haft tillit. -Man hade sagt mig, att ni icke var mig trogen, -men jag trodde på eder, och tvekade derföre ej -heller på, det ni icke skulle hafva tro på mig, till -dess jag mundtligen hunnit förklara allt. Skrifva -derom vågade jag icke, om än lägenhet kunnat -uppspåras. Ett bref kan falla i orätta händer, -jag skulle möjligen hafva blottställt min fars säkerhet, -genom att skrifva till eder.” -</p> - -<p> -”Ni vet, jungfru, att jag nödgades overksam -ligga i Warschau, dag efter dag, vecka efter vecka, -för att vänta på något besked af konung Sigismund; -men obeslutsam som vanligt, kom han sig -nu ej heller till något bestämdt afgörande. Tiden -blef mig lång, och en stor stads nöjen äro icke -alltid af det slag, att man för en ung flicka kan -omtala dem, om än en ung man just ej behöfver -sky dem. Eder otrogen var jag dock ej; jag hade -aldrig annat än med välbehag tänkt på förbindelsen -med eder. Det var först sednare, såsom jag -redan för eder omtalat, som äfven mitt hjerta -<a id="page-372" class="pagenum" title="372"></a> -blef bedåradt. Men, för att svara på eder förebråelse -om min brist på tillit till eder: kunde jag -väl våga fullt tro på eder, då ni såvida öfversteg -gränsen för hvad, som anstår en qvinna? Och äfven -om <em>jag</em> skulle hafva trott på eder, skulle jag -väl ens då bordt förena mig med en maka, hvars -ära jag icke kunnat rentvå, genom att uppge sanna -förhållandet. Jag är adelsman, en ren och obefläckad -sköld måste vara min högsta åtrå. Förlåt -mig, jungfru, men icke handlade ni rätt. Då ni -ansåg eder som min trolofvade, så hade ni ju min -ära att skydda. Den fläckades af de misstankar, -som föllo på eder. Ni hade orätt uti, att ge anledning -till sådana. Dock, icke vill jag förebrå, -der jag sjelf framstår som bönfallande. Sigrid! -jag har icke varit lycklig. Kort var den villa, -som fängslade mig, och mitt hjerta har länge trånat -efter dig, mitt hjertas första och enda kärlek. -Sigrid, glöm det förflutna. Se i mig endast -din ungdoms trolofvade. Blif min maka. År ha -gått förbi, ungdomens villfarelser äro öfverståndna. -Låtom oss i kärlek vandra tillsammans den tid, -lifvet ännu kan skänka oss!” -</p> - -<p> -Sigrid hade suttit stum. En stor tår rullade -ur ögat, den var en gärd åt hennes ungdoms kärlek. -Nu lutade hon ned sitt hufvud och sade -långsamt: ”Det är för sent!” -</p> - -<p> -”Hvarföre för sent? Se, ännu har intet grå -hår insmugit sig i mina lockar; du är skönare, -herrligare, än då ungdomen log på din kind. Låt -oss nu blifva lyckliga, och vi skola ej afundas -ungdomen.” -</p> - -<p> -<a id="page-373" class="pagenum" title="373"></a> -”Nej, Enevald, det är för sent!” sade Sigrid -med återvunnet lugn. ”Jag var ung, mitt sinne -var mjukt. Qvinnan säges ju vara skapad icke -för att sjelf glädjas af att lefva, utan blott för -mannens skull, och jag kände i mitt hjerta, att -jag skulle velat lefva blott för att tjena eder i -kärlek och för att, i hvad jag det kunnat, göra -eder glädje. Nu är det för sent.” -</p> - -<p> -”Nåväl, låt det förflutna vara glömdt. Kan -icke jungfru Sigrid Liljeholm finna sig vid att sluta -ett förbund nu? Vill hon icke gifva sin hand åt -den man, som nu ber henne derom?” -</p> - -<p> -”Herr Enevald, jag är icke mera den unga, -mjuka flicka, som kunde lefva för att tjena, för -att forma sig efter sin make, för att bortge sig -sjelf och sin egendomlighet och försvinna i honom. -Detta var jag fordom, och ändå har jag alltid, -äfven då, trott att ära och samvete blifvit mig -gifna af Gud, och har hoppats att för dem ansvara -inför honom. Aldrig har jag trott, att någon -annan skulle svara för mig, lika litet som jag -ansett mig kunna eller vilja, ansvara för någon -annans heder och ära. Tidigt redan tvangs jag -af omständigheterna att handla på egen hand, -ledd endast af hvad mitt samvete sade mig böra -göra och våga. Nu har jag redan länge varit en -sjelfständig menniska, utan någon annan än Gud -och mitt samvete att ansvara inför, och jag har -lefvat så godt jag förstått. För länge har jag -lefvat sjelfviskt, för att numera kunna bortkasta -mig sjelf och blifva en ödmjuk hustru. För länge -har jag lefvat ensam, för länge ansett min ära -<a id="page-374" class="pagenum" title="374"></a> -och min heder tillhöra mig sjelf, för att numera -kunna lära mig att de icke äro mina, utan en -annans.” -</p> - -<p> -”Sigrid, straffa mig icke så strängt för mitt -misstroende. Jag kände ej mitt eget hjerta, jag -var bedårad af en skön qvinnas blickar. O, Sigrid, -låt det förflutna vara glömdt!” -</p> - -<p> -”Det förflutna är glömdt”, sade Sigrid långsamt, -med djup känsla. ”Det närvarande bor omkring -mig i skepnad af alla dessa menniskor, -dessa barn, som lärt älska mig, och som jag lärt -mig att älska. Ja, det förflutna är glömdt! Detta -är rätta ordet. Detta är nyckeln. Jag kan ej -tillhöra er, ty det förflutna är glömdt!” -</p> - -<p> -En liten stund förgick. Nu steg Sigrid opp -och sade: ”Herr Enevald, viljen J icke stiga in -till de gamla? Jag bor i det nya huset, då jag -har något för händer, som jag ej dit kan medtaga, -eljest sitter jag hos dem. Jag tyckte mig se, att -äfven hos dem nyss inträdde en gäst. Det vore -dock en sällsam händelse, som skulle på samma -dag tillföra oss tvenne utombys gäster.” -</p> - -<p> -Enevald reste sig, inseende att sålunda det -plågsamma af ett tumannahands samtal kunde -undvikas. -</p> - -<p> -I en stor länstol försedd med goda dynor, -satt vid fönstret herr Erik. Hans snöhvita hår -föll i långa lockar utefter axlarna och de högröda -kinderna och lifliga ögonen tydde ännu på helsa -och gladt sinne, ehuru krafterna svikit. Med en -nätnål knöt gubben då och då en maska på det -i famnen liggande nätet. Kring honom sysslade -<a id="page-375" class="pagenum" title="375"></a> -fru Metta och hemtade en god fjäderdyna, som -hon stoppade bakom hans rygg. -</p> - -<p> -”Mor” sade den gamle, ”du har då rakt företagit -dig att göra mig till en odugling. Skall du -så der passa opp mig och fira mig alltid. Åhå, -inte hade man det så mjukt alla tider förr i verlden, -nog kan det gå för sig med mindre nu ock. -Du skall väl engång bli gammal du också, mor, -och behöfva uppassas, i stället för att sköta om -andra.” -</p> - -<p> -”Ja, jag tycker just, ja. Jag tycker just hvad -J skulle vilja göra mig till för en, att jag icke -skulle orka ställa eder till pass. Icke må J tro, -att jag är så utgammal. Ånej. Den som unger -är må sköta för tyngre göromål, men ställa eder -till trefnad, det må jag nu väl kunna, så länge -jag kan trampa rocken. Sen J, mäster Sigfrid”, -fortfor hon, vändande sig till en gäst, som satt -midt emot herr Erik vid fönstret, ”icke vill jag -ännu vara en sån onyttig menniska, att jag icke -något skall duga till. Jo, jo, mina garnknippor, -som hänga der på väggen, visa att jag inte är så -dålig heller. Och visst ville jag ha det der skåpet -fullt med linnekläder, att lemna åt Siri. Vår -herre må väl unna mig krafter så länge. Men -icke vill jag nu prata om hur godt och bra vi -ändå ha det här, innan jag hunnit bjuda eder, -mäster Sigfrid, något öl helst, efter J försmån den -frukost jag ville bjuda eder.” -</p> - -<p> -I detsamma inträdde Sigrid jemte Enevald, -och som en blixt genomfor fru Metta tanken på, -att den sednare nu vore här, för att förnya den -<a id="page-376" class="pagenum" title="376"></a> -gamla förbindelsen. Hon hann redan tänka på -huru ledsamt det blefve att mista Sigrid, men -huru det nu ändå vore bra, att denna finge som -en adelsfru åter gå ut i verlden. I tanken härpå -glömde hon all sin gamla ovänskap och räckte -vänligt handen åt Enevald. -</p> - -<p> -Gamle herr Erik skrattade, i det han räckte -honom sin hand och sade: ”Ja ja, så kommen J -här, den ene efter den andre och besöken fader -Erik; men J veten ju, att herr Erik Liljeholm, han -får ej väckas. Nå, nå, icke lär det just numera -vara stor fara heller.” -</p> - -<p> -Från sin plats vid fönstret reste sig nu mäster -Sigfrid Aron Forsius och gick fram emot Enevald -och Sigrid. ”Miraculum är detta i sanning. Här -träffar jag eder båda! Icke ären J ju dock hans -hustru, jungfru Sigrid?” -</p> - -<p> -Sigrid rodnade, men svarade sedan leende: -”vore jag gift, så kallade ni ju mig icke jungfru -Sigrid.” -</p> - -<p> -”Det är så, ja, det är så. Underliga äro dock -stjernorna, fasta och oförryckeliga. Jag visste det -ju! Jag visste det. Stjernorna bedraga icke! Jag -förutsade det åt högsalig hans majestät konung -Carl, att ingen brudekrona skulle pryda edra lockar, -men en kungakrona hans. Och han lofvade -mig heder och embete, om allt skulle slå in. Och -med hans krona kom ära och gunst öfver mig, -men när J försvunno, då trodde han sig ej rätt säker -om, att hans krona skulle sitta qvar på honom -heller, då han ej visste om mitt prognosticon om -eder visat sig sannt. Och jag förutsade honom -<a id="page-377" class="pagenum" title="377"></a> -fara för krona och lif i det stundande fälttåget -och den spådomen väckte hans vrede, och herrar -som förföljde mig för att jag talat sanning om -deras lefverne, fingo makt att kasta mig i kedjor -och fängelse för denna spådoms skull. Men stjernorna -de svika ej. Dock räddades kung Carls -lif och hans krona, ty Henrik Wrede gaf sitt lif -för att rädda hans. Men stjernorna de ljuga icke! -Och efter åratal af plågor, fängelse och hård medfart, -gick jag, en förderfvad gammal man, åter ut -i verlden. Men jag vet, att stjernorna tala sanning, -och jag har sökt eder, jungfru, för att yttermera -se det. Menniskan äflas och fiker och -sina gerningar dem råder hon sjelf före, men stjernorna -länka dock ödenas gång, och hvad i dem -står skrifvet, det sker. Det må gälla konungars -med diamanter sirade krona, eller en liten flickas -gröna krans.” -</p> - - -<div class="trnote"> -<p id="trnote" class="chapter"><b>Noteringar:</b></p> - -<p> -Originalets stavning och interpunktion har bibehållits, även varierande -stavning av en och samma ord eller varianter av personnamn. Ett fåtal -uppenbarliga, enkla fel har rättats utan annotering. Alla övriga -rättelser är uppförda här (innan/efter): -</p> - -<ul> - -<li> -... och befallning att J ingen <span class="underline">vert</span> begifve eder efter ...<br /> -... och befallning att J ingen <a href="#corr-6"><span class="underline">vart</span></a> begifve eder efter ...<br /> -</li> - -<li> -... med <span class="underline">rätt</span> skratt. Sigrid nedföll afsvimnad. ...<br /> -... med <a href="#corr-8"><span class="underline">rått</span></a> skratt. Sigrid nedföll afsvimnad. ...<br /> -</li> - -<li> -... sade: ”Gud bevare eder herr Erik då <span class="underline">i</span> gån emot ...<br /> -... sade: ”Gud bevare eder herr Erik då <a href="#corr-16"><span class="underline">J</span></a> gån emot ...<br /> -</li> - -<li> -... han: ”Tror J ock fast och orubbligt hvad <span class="underline">i</span> läsen ...<br /> -... han: ”Tror J ock fast och orubbligt hvad <a href="#corr-32"><span class="underline">J</span></a> läsen ...<br /> -</li> - -<li> -... ”Herr <span class="underline">Jörjen</span> må vara eder herre, men det ...<br /> -... ”Herr <a href="#corr-33"><span class="underline">Jörgen</span></a> må vara eder herre, men det ...<br /> -</li> - -<li> -... oundgängligast behöfde medföras till <span class="underline">besättningen</span> ...<br /> -... oundgängligast behöfde medföras till <a href="#corr-42"><span class="underline">bosättningen</span></a> ...<br /> -</li> -</ul> -</div> - - - - - - - - - -<pre> - - - - - -End of the Project Gutenberg EBook of Sigrid Liljeholm, by Fredrika Runeberg - -*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SIGRID LILJEHOLM *** - -***** This file should be named 52870-h.htm or 52870-h.zip ***** -This and all associated files of various formats will be found in: - http://www.gutenberg.org/5/2/8/7/52870/ - -Produced by Matti Järvinen, Jens Sadowski, and the Online -Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp. net - - -Updated editions will replace the previous one--the old editions -will be renamed. - -Creating the works from public domain print editions means that no -one owns a United States copyright in these works, so the Foundation -(and you!) can copy and distribute it in the United States without -permission and without paying copyright royalties. Special rules, -set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to -copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to -protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project -Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you -charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you -do not charge anything for copies of this eBook, complying with the -rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose -such as creation of derivative works, reports, performances and -research. They may be modified and printed and given away--you may do -practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is -subject to the trademark license, especially commercial -redistribution. - - - -*** START: FULL LICENSE *** - -THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE -PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK - -To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free -distribution of electronic works, by using or distributing this work -(or any other work associated in any way with the phrase "Project -Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project -Gutenberg-tm License (available with this file or online at -http://gutenberg.org/license). - - -Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm -electronic works - -1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm -electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to -and accept all the terms of this license and intellectual property -(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all -the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy -all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. -If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project -Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the -terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or -entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. - -1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be -used on or associated in any way with an electronic work by people who -agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few -things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works -even without complying with the full terms of this agreement. See -paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project -Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement -and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic -works. See paragraph 1.E below. - -1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" -or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project -Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the -collection are in the public domain in the United States. If an -individual work is in the public domain in the United States and you are -located in the United States, we do not claim a right to prevent you from -copying, distributing, performing, displaying or creating derivative -works based on the work as long as all references to Project Gutenberg -are removed. Of course, we hope that you will support the Project -Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by -freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of -this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with -the work. You can easily comply with the terms of this agreement by -keeping this work in the same format with its attached full Project -Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. - -1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern -what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in -a constant state of change. If you are outside the United States, check -the laws of your country in addition to the terms of this agreement -before downloading, copying, displaying, performing, distributing or -creating derivative works based on this work or any other Project -Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning -the copyright status of any work in any country outside the United -States. - -1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: - -1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate -access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently -whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the -phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project -Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, -copied or distributed: - -This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with -almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or -re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included -with this eBook or online at www.gutenberg.org/license - -1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived -from the public domain (does not contain a notice indicating that it is -posted with permission of the copyright holder), the work can be copied -and distributed to anyone in the United States without paying any fees -or charges. If you are redistributing or providing access to a work -with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the -work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 -through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the -Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or -1.E.9. - -1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted -with the permission of the copyright holder, your use and distribution -must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional -terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked -to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the -permission of the copyright holder found at the beginning of this work. - -1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm -License terms from this work, or any files containing a part of this -work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. - -1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this -electronic work, or any part of this electronic work, without -prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with -active links or immediate access to the full terms of the Project -Gutenberg-tm License. - -1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, -compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any -word processing or hypertext form. However, if you provide access to or -distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than -"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version -posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), -you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a -copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon -request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other -form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm -License as specified in paragraph 1.E.1. - -1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, -performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works -unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. - -1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing -access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided -that - -- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from - the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method - you already use to calculate your applicable taxes. The fee is - owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he - has agreed to donate royalties under this paragraph to the - Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments - must be paid within 60 days following each date on which you - prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax - returns. Royalty payments should be clearly marked as such and - sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the - address specified in Section 4, "Information about donations to - the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." - -- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies - you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he - does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm - License. You must require such a user to return or - destroy all copies of the works possessed in a physical medium - and discontinue all use of and all access to other copies of - Project Gutenberg-tm works. - -- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any - money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the - electronic work is discovered and reported to you within 90 days - of receipt of the work. - -- You comply with all other terms of this agreement for free - distribution of Project Gutenberg-tm works. - -1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm -electronic work or group of works on different terms than are set -forth in this agreement, you must obtain permission in writing from -both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael -Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the -Foundation as set forth in Section 3 below. - -1.F. - -1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable -effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread -public domain works in creating the Project Gutenberg-tm -collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic -works, and the medium on which they may be stored, may contain -"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or -corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual -property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a -computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by -your equipment. - -1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right -of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project -Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project -Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all -liability to you for damages, costs and expenses, including legal -fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT -LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE -PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE -TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE -LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR -INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH -DAMAGE. - -1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a -defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can -receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a -written explanation to the person you received the work from. If you -received the work on a physical medium, you must return the medium with -your written explanation. The person or entity that provided you with -the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a -refund. If you received the work electronically, the person or entity -providing it to you may choose to give you a second opportunity to -receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy -is also defective, you may demand a refund in writing without further -opportunities to fix the problem. - -1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth -in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER -WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO -WARRANTIES OF MERCHANTABILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. - -1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied -warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. -If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the -law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be -interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by -the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any -provision of this agreement shall not void the remaining provisions. - -1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the -trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone -providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance -with this agreement, and any volunteers associated with the production, -promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, -harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, -that arise directly or indirectly from any of the following which you do -or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm -work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any -Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. - - -Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm - -Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of -electronic works in formats readable by the widest variety of computers -including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists -because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from -people in all walks of life. - -Volunteers and financial support to provide volunteers with the -assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's -goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will -remain freely available for generations to come. In 2001, the Project -Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure -and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. -To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation -and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 -and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. - - -Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive -Foundation - -The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit -501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the -state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal -Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification -number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at -http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent -permitted by U.S. federal laws and your state's laws. - -The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. -Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered -throughout numerous locations. Its business office is located at -809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email -business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact -information can be found at the Foundation's web site and official -page at http://pglaf.org - -For additional contact information: - Dr. Gregory B. Newby - Chief Executive and Director - gbnewby@pglaf.org - - -Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg -Literary Archive Foundation - -Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide -spread public support and donations to carry out its mission of -increasing the number of public domain and licensed works that can be -freely distributed in machine readable form accessible by the widest -array of equipment including outdated equipment. Many small donations -($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt -status with the IRS. - -The Foundation is committed to complying with the laws regulating -charities and charitable donations in all 50 states of the United -States. Compliance requirements are not uniform and it takes a -considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up -with these requirements. We do not solicit donations in locations -where we have not received written confirmation of compliance. To -SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any -particular state visit http://pglaf.org - -While we cannot and do not solicit contributions from states where we -have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition -against accepting unsolicited donations from donors in such states who -approach us with offers to donate. - -International donations are gratefully accepted, but we cannot make -any statements concerning tax treatment of donations received from -outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. - -Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation -methods and addresses. Donations are accepted in a number of other -ways including checks, online payments and credit card donations. -To donate, please visit: http://pglaf.org/donate - - -Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic -works. - -Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm -concept of a library of electronic works that could be freely shared -with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project -Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. - - -Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed -editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. -unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily -keep eBooks in compliance with any particular paper edition. - - -Most people start at our Web site which has the main PG search facility: - - http://www.gutenberg.org - -This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, -including how to make donations to the Project Gutenberg Literary -Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to -subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. - - -</pre> - -</body> -</html> |