path: root/50367-0.txt

*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 50367 ***

                           SAMLADE SKRIFTER

                                  AF
                          ZACHARIAS TOPELIUS

                            SEXTONDE DELEN

                        STJÄRNORNAS KUNGABARN

                             TREDJE DELEN

                              STOCKHOLM
                       Albert Bonniers förlag.




                        STJÄRNORNAS KUNGABARN


                     EN TIDS- OCH KARAKTERSSTUDIE
                    FRÅN DROTTNING KRISTINAS DAGAR

                                  AF
                          ZACHARIAS TOPELIUS

                             TREDJE DELEN

                              STOCKHOLM.
                       Albert Bonniers förlag.

                              STOCKHOLM.
                   Alb. Bonniers boktryckeri 1900.




                            TREDJE DELEN.
                               MAKALÖS.




                           1. Före striden.


            Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan!

Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Så mycket blod, så många
tårar och ännu ej nog! Tidtals höll han in sina tyglar framför en stad
eller två, betraktade hånleende diplomaternes försök att öfverlista
hvarandra och fortsatte därpå den vilda jagten. Allt mera skoningslös
trampade hästens hof på kvarlefvor af välstånd, rester af människolycka.
Ryttaren hade afkastat sin första förklädnad; munkkåpan skylde icke mera
hans skramlande benrangel; bibeln var icke mera hans högt burna sköld.
Han red öfver fält och städer i hela sin afskräckande nakenhet, grinande
af blodtörst och roflystnad, sträckande utan blygsel fram sina giriga
händer, hvarhelst han ännu kunde hoppas ett byte.

I detta religionskrig, som blifvit ett röfvarekrig, klappade ännu här
och där mänskliga hjärtan, som kunde blöda af sorg öfver så mycket
elände. Gustaf II Adolfs störste lärjunge, Lennart Torstenson, var sin
mästares efterföljare äfven däri att han, själf obefläckad, sökte hejda
sina krigares blodtörst, så länge detta var honom möjligt. Men det var
icke längre möjligt. Kriget förvildades mer för hvarje år; egen nöd, hat
och hämnd, ständigt hasardspel om lif och lycka utsläckte till sist alla
mänskliga känslor. När soldaten gick i fält, hade han sagt farväl åt
fredens sedvanor, fredens arbete, fredens aktning för andras rätt.
Hvarför skulle han skona? Ingen skonade honom. Hvarför skulle han
arbeta? Arbetets frukt var den förstkommandes rof. Hvarför skulle han
spara? I morgon skulle han dö. De, som ännu behöllo en inrotad kärlek
till pligt och fädernesland, följde sin fana och frågade icke hvem de
slogo eller hvar de härjade, endast det var en fiende, som måste falla
för deras seger och rikta dem med sitt byte. De, som glömt, att de
någonsin ägt en torfva jord eller ett kärt hem -- och sådana funnos till
många tusende i det förhärjade Tyskland eller det fjärran brödlösa
Skottland -- sålde sig åt den mestbjudande eller den, som efter ett
nederlag erbjöd dem nya utsikter till seger och plundring.

Kriget, som lossar alla sedernas och de husliga dygdernas band för att
ersätta dem med den järnhårda militäriska disciplinen, framkallar
beständigt sällsamma motsatser. Hvem skulle hafva trott, att trettioåra
kriget, midt under sin förfärande upplösning af alla fjättrar på de
vilda naturdrifterna, likväl hade att framvisa den underbaraste af alla
motsägelser, ett familjelif i fält? Så var det likväl, och icke
undantagsvis, utan nästan som regel. Alla större arméer, de kejserliga
och tyska mest, de svenska och franska mindre, åtföljdes af en talrik
trosspersonal, till hvilken hörde kvinnor och barn. Trossens
beskaffenhet berodde af fältherrens stränghet. Tillät han, som
Wallenstein, sina soldater allt, för att samla till sina härar så många
som möjligt, så släpade dessa härar med sig en mängd liderliga kvinnor,
ofta föga mindre till antal än soldaterne själfve. Var fältherren
sträng, så förjagade han detta lösa följe, men tillät i stället soldaten
att medföra hustru och barn för att hålla honom vid bättre mod under
fälttågets mödor. Särskilde fältväblar anställdes att sörja för dessa
familjers transport, när hären bröt upp från ett läger, eller för deras
kvarter och förnödenheter, när hären slog sig ned i ett nytt. Nyare
tiders artell och proviantering kände man icke då: soldaten fick hvad
man kunnat medföra eller uppbringa, men oftast fick han sörja själf för
sin kost och förplägning. Detta blef då hans hustrus omsorg. Hon kokade
hans mat, hon tvättade och lappade hans kläder, så godt sig göra lät,
men ofta nog sågo arméerna ut som leder af trashankar, åtskilda endast
af vapnen, då ju uniformer endast brukades af kungliga lifvakter. Det
var ingen lätt omsorg att anskaffa mat och kläder i fält. Soldathustrun
inträngde i bondgårdarna, mera pockande än soldaten själf, genomsökte
skåp, kistor och källrar med fyndig roflystnad, spände sedan bondens
häst för hans egen kärra och körde sitt byte till lägret. När ett
kejserligt regemente en gång öfvergått en flod, befallde öfversten,
uppledsen vid den besvärliga trossen, soldathustrurna att kvarblifva på
andra stranden. Då hördes en veklagan från alla leder i regementet, ty
hustrurna medförde soldatens kläder och kokkärl; öfversten måste tillåta
dem öfvergå floden.

Soldatens förbindelser voro ofta lösa nog, så att hustrurna ej sällan
byttes eller såldes man och man emellan. Ju längre kriget drog ut på
tiden, desto mer ökades barnskaran, ända därtill, att Gallas och
Hatzfeld stundom medförde dubbelt större sällskap vid trossen, än de
räknade soldater i ledet. Torstenson medförde på sina berömda iltåg ett
vida ringare antal, men alltid några familjer. Under sitt sista fälttåg
åtföljdes han af sin maka Beata De la Gardie och deras fyraårige son.

Den store fältherren hade slagit ned som en ljungeld på det öfverraskade
Danmark, tillintetgjort Gallas' här, som skulle instänga honom i
Holstein, och var nu ånyo på marsch för att afhugga den kejserliga
örnens klor i dess eget näste. Han hade vid slutet af år 1644 kastat sig
in i Tyskland och stod vid början af året 1645 i Böhmen för att därifrån
infalla i de kejserliga arfländerna och göra ett slut på Ferdinand III:s
öfvermod. Med hjälptrupper från Bajern och Sachsen hade kejsaren lyckats
hopbringa en ny här, som under Hatzfelds befäl följde Torstenson i
spåren och hade befallning att hellre våga allt, än att, som Gallas'
härar, smälta bort i hunger och elände.

Den 23 Februari gamla stilen 1645 mot aftonen hade Hatzfeld uppnått den
svenska hären i närheten af böhmiska byn Jankowitz eller, som några
skrifva, Jankow, Jankau. Båda motståndarne voro ungefär jämnstarke,
16,000 man hvardera, nära två tredjedelar kavalleri och blott en
tredjedel infanteri, men det svenska artilleriet var öfverlägset det
kejserliga. Bådas ankomst var en öfverraskning för de olycklige
böhmarne, som trodde kriget förflyttadt till norra Tyskland och hoppats
få andas ut efter de förra årens härjningar, men oförväntadt sågo sitt
land ånyo lämnadt till pris åt lika fruktade vänner som fiender. Allt
hvad fly kunde flydde; endast en liten trupp resande judar, vidpass
trettio man stark, ansåg det rådligast att söka skydd vid den svenska
trossen och fick, emot god betalning, rasta invid dess lägerplats.

Torstenson såg vägen till Österrike stängd och hade att välja mellan ett
djärft anfall eller ett farligt återtåg. På aftonen red han ut i
månskenet med en del af sin stab för att rekognoscera fiendens ställning
och den obekanta nejden, som låg vidpass tre tyska mil söderom staden
Tabor och fem mil (fyrtiosju kilometer) sydsydost om Prag.

Fältherrens vana blick uppfattade genast situationen. Han befann sig i
en vild, glest bebodd bergstrakt. I väster Jankowitz, i öster byn
Wotitz, mellan dem en oländig, kuperad mark, en slingrande bäck och en
enstaka bondgård. Så långt ögat kunde urskilja, sågs i det svaga
månskenet endast kulle vid kulle, mellan kullarna småskog, en obetydlig
slättmark och smala dalgångar, bevuxna med ginst och porsris. Man kunde
knappt tänka sig en otjenligare plats för ett fältslag. Hatzfeld stod,
redan väl förskansad, på de östra kullarna i en ställning, som ej kunde
forceras utan stor risk och betydlig manspillan.

-- Det går icke! Våra skvadroner kunna ej röra sig utan att nedskjutas
från småskogen, yttrade generalen af kavalleriet Arvid Wittenberg, i det
han missnöjd instack kikaren i fodralet.

Denne beundrade finske hjälte, Torstensons högra hand, med sitt blyga,
flickaktiga, fylliga ansikte, sin korta, korpulenta gestalt, sin
trubbnäsa, sitt långa, mörkbruna hår, sina finrakade kinder, sina smala
mustascher och små händer, motsvarade föga i det yttre sitt
krigarerykte. Endast de lifliga, bruna ögonen och det bestämda draget
öfver läpparna läto ana fältherren.

-- Infanteriet stormar höjden i centern, och kavalleriet kringgår
flyglarna, anmärkte den alltid oförvägne fransmannen, generalmajor
Mortaigne.

-- Nej, det går icke! inföll i sin tur den lika oförfärade, men
försiktigare skotten, generalmajor Douglas. -- Vi hafva ingen öfversikt.
Vi kunna segra på en punkt och blifva slagne på en annan.

En ung officer, som red näst invid fältmarskalken utsträckte sin arm och
pekade på en mörk kulle i sydost.

-- Här, ers excellens, sade han, är nyckeln till situationen. Låt oss
besätta denna höjd, och vi dominera ställningen.

Anmärkningen röjde en blifvande fältherre, men behagade icke
öfverbefälhafvaren.

-- Jag skall begära eders furstliga nådes råd, när det faller sig
lägligt, svarade Torstenson kärft och vände sig till de äldre
generalerne. -- Mina herrar, sade han, jag räknar på edert bepröfvade
mod. Förråden tryta; stanna kunna vi icke, retirera än mindre. Låt oss i
Guds namn våga ett fältslag. Ni, Douglas, anför vår vänstra flygel, ni,
Mortaigne, centern och ni, Wittenberg, högra flygeln. Lösen: hjälp,
Jesus! Ställningen skall förändras. Ingen tid att förlora. Enhvar på sin
post!

Den unge pfalzgrefven Carl Gustaf hade avancerat till öfverste för
kurlänningarne, sedan han bestod sitt första eldprof vid Leipzig. Nu
svängde han småleende om sin häst med de öfrige. Snäsan hade riktats mot
honom som yngst, men gällde mera de gamle. Så tillgänglig Torstenson
annars var för erfarna råd, tålde han ingen motsägelse, när han uppgjort
sin plan.

Vid samma tid på kvällen red fältmarskalken Hatzfeld ut med sin stab för
att rekognoscera svenskarnes ställning.

-- Om de icke angripa oss, skola vi attackera dem, yttrade han till sina
generaler med en tillit, som han var långt ifrån att hysa inom sig. --
De väntade oss icke så snart. Vi hafva dem i fällan; de komma hvarken
fram eller tillbaka.

-- För alla helgon, ers excellens, intet förhastande! inföll den
erfarne, kloke de Suys, hans öfverkvartermästare. -- Vår ställning är
den bästa och Torstenson kan, nu som vid Leipzig, lura oss med en låtsad
flykt.

-- Hugg honom i stycken, där han ligger inklämd i råttfällan! utropade
häftigt de bajerska hjälptruppernas tappre befälhafvare Johan de Werth,
som hade brådt tillbaka till Bajern för att försvara sitt land mot
fransmännen.

-- Han skall ej undkomma oss, försäkrade Hatzfeld med samma tillit. --
Ni, de Suys, anför centern, ni, de Werth, högra flygeln och ni, Götz,
vår vänstra flygel. Lösen är nu, som alltid, Jesus Maria. Och Maria
skall gifva oss i morgon en herrlig victoria. Hon har uppenbarat sig i
drömmen för vår nådige kejsare och lofvat honom att ändtligen kröna den
rättrogna kyrkans vapen med seger ... Grefve Götz, ni har midt emot eder
flygel höjden där i sydväst. Ni besätter den ofördröjligen med artilleri
och det bästa regemente ni kan umbära.

Dessa ord riktades till en jättelik ryttare i svart rustning med ett
eldrödt skärp, som utvisade hans höga militäriska grad. Hela hären, hela
Tyskland och halfva Europa kände denne fruktansvärde man, hvars blotta
namn var en fasa för de olyckliga länder, hvilka hemsöktes af hans
svärd. Hvar han gick fram i fiendeland, betecknade ett bredt spår af
aska och blod hans väg; hvar han red genom vänners område, flydde allt
hvad fly kunde för hans våldsamma utpressningar. Och likasom för att
rätt tydligt angifva den mission han hade att utföra som folkens gissel,
hade han kallat sin svarta stridshäst Attila: där dess hofvar trampade,
växte intet gräs mer. Han var den kejserliga härens klubba; han hade
stigit från grad till grad genom sin vilda, skoningslösa tapperhet, men
när man anförtrodde honom befälet öfver en här, visade han sig oduglig
till fältherre: han förstod endast att döda.

Fältmarskalken grefve Hans Götz, Pasewalks grymme bödel 1630, Sachsens
mordbrännare 1632, den med blod, rof och förbannelser mest belastade af
alla kejsar Ferdinands fälthöfdingar, förde handen till stormhatten och
svarade:

-- Skall ske, eders excellens! I morgon vid denna tiden skall jag dricka
den heliga jungfruns eller djäfvulens skål, lika godt hvem som gifver
oss segern.

Det var ännu vinter, kölden hade tilltagit, järnrustningen kylde som is
den grymme höfdingens bröst och armar. Vid återkomsten till kvarteret
kallade han sin stallmästare Feldmann och lät gifva sig en bägare starkt
spanskt vin. Dess innehåll flöt genom hans ådror såsom en eldflod.

-- Hund -- röt han till tjenaren -- du har gifvit mig smält bly.

-- Det är Toccadillas bästa, som ers nåd vann på tärning af den spanske
generalen, svarade Feldmann, en liten mörklett karl i de Götziska
färgerna, svart och rödt.

Grefven hade ridit hårdt i dag, vinet fortfor att brusa som en lavaström
i hans inre. Han beslöt hvila. Vresig kastade han sig i full rustning på
tältsängen, med befallning att väckas efter en timme. Stallmästaren
sökte sin korta vederkvickelse på en matta vid tältöppningen. Han hade,
som trogen tjenare, smakat på vinet, äfven han, för att profva den rätta
sorten.

Var det af vinet eller af dagens mödor, timmen förgick och därefter åter
en, åter en och åter en. Herre och tjenare sofvo tungt. På en gång
uppreste sig båda och stirrade framför sig i det mörka tältet. Lampan
hade slocknat, en svag månstråle inträngde genom en fogning i tältduken
och skapade i de täta skuggorna en ljusgestalt, liknande en kvinna med
högra armen sträckt emot höjden. Efter en stund hade månen flyttat sig,
strimman försvann och med henne den spökbild hon framkallat i nattens
skuggor.

-- Jesus Maria, det var hon! framstammade stallmästaren, skälfvande i
alla leder, när han åter befann sig i mörkret.

Grefven sprang upp med en åtbörd af raseri och grep sin darrande tjenare
vid strupen.

-- Bekänn, skurk! utropade han. Du lät henne komma in!

-- Vid alla helgon! Vid Sankt Jakobs ben! Vid den helige Sebastians
pilar! Jag kan ej förklara huru hon kommit in. Ers nåd ... af
barmhärtighet ... jag kväfs ... fråga skyltvakten huru han understått
sig att insläppa en främmande kvinna.

Den förvånade skyltvakten bedyrade, att ingen kunnat intränga i tältet.
Han hade bevakat ingången i snart fyra timmar, gått fram och åter för
kölden och väntade aflösning.

Det var verkligen bistert kallt. Grefven famlade efter sitt svärdfäste,
men besinnade sig, återvände till tältet, lät tända lampan och yttrade
lugnare, men ännu i upprörd ton:

-- Feldmann, det var hon. Hvarför kommer hon? Begär hon mitt blod eller
ditt?

Stallmästaren undvek den ömtåliga frågan med en fyndighet, som
påtagligen röjde vana att parera tyranners hugskott.

-- Ers nåd -- sade han, ännu hviskande -- var det hon? Var det icke
snarare den heliga jungfrun, som kom att bebåda ers nåd och kyrkan en
stor seger i morgon?

Grefve Götz försjönk i tankar.

-- Den heliga jungfrun kommer icke till mig, sade han bittert. -- Det är
länge sedan vi två voro bekanta. Jag hade fått på min lott en annan
helig jungfru, och henne var jag nog dåraktig att gifva i din hand, som
icke var värd att vidröra sandkornet under hennes fot. Hvad har du gjort
af henne, eländige ögontjenare? Hon kom icke dit hon skulle komma.

-- Ers nåd vet, att hon var svag, att hon icke i sitt dåvarande
tillstånd uthärdade resans mödor. Ers nåd vet, att hon dog i Ingolstadt,
att priorn i dominikanerklostret fick sexhundra gyllen till mässor för
hennes själ, utom en klädning af guldbrokad åt den heliga jungfrun ...

-- Krigsbyte, Feldmann, blodbestänkt rof; därför går hon igen. Jag
visste ju, att sådant icke duger till mässor. Men lika godt, det är allt
munkegnäll. Jag var ju engång en narr, jag som de andra, och trodde, att
prästen var Gud. Sedan jag gaf henne i din hand, är det slut med mitt
himmelrike. Och det är likväl skada, icke på prästen, men på Gud. Han
behöfves ibland, om ej för annat, så för att stå _den andre_ emot. Det
förekommer mig stundom, som hade djäfvulen fått makt öfver mig, sedan
jag gaf mitt skyddshelgon åt dig. Gräf upp henne ur klosterjorden,
Feldmann: jag skall bruka benet af hennes finger, det där fingret med
ringen, till amulett! ... Hvad lider natten?

-- Ers nåd befallde mig att väcka sig om en timme. Jag har vakat hela
natten och pligtskyldigt påmint om tiden, men ers nåd sof så tungt, ers
nåd hörde mig icke, anmärkte tjenaren, angelägen att med den ena lögnen
öfverskyla den andra.

-- Hvad? utropade grefve Götz, i ögonblicket mera klarvaken, än om man
affyrat en kanon tätt vid hans öra. -- Klockan är half fyra! Usling, det
blir din död!

Han störtade ut. Månen hade gått ned. En frostig nattdimma låg öfver de
mörka höjderna, hvilkas konturer aftecknade sig mot den stjärnströdda
himmelen. En del af lägret var redan i rörelse. Morgonsömnige utsträckte
krigarne sina styfnade lemmar och begynte ordna sig i leder under
befälets kommando. En adjutant afbidade grefvens order vid ingången till
tältet.

-- Fort till öfverste von Seiffern med order att låta sitt regemente
besätta kullen där i sydväst! Åtta kanoner och fyra skvadroner ryttare
följa. De infama paddorna hade bort stå där för en timme sedan!

-- Jag har sedan en timme afbidat ers excellens' order, vågade
adjutanten anmärka.

Detta var för mycket. Götz affyrade ursinnig en pistol, som svedde den
unge krigarens hår, och kastade sig på sin svarta Attila för att själf
leda den viktiga, den anbefallda, men tyvärr så obegripligt försummade
manövern. Det var för sent. När truppen ändtligen befanns under marsch,
rapporterade spejarne, att en svensk kolonn redan satt sig i rörelse mot
samma strategiska punkt af det vidsträckta slagfältet.




                       2. Slaget vid Jankowitz.


                                 "Bära sig åt som Götz vid Jankowitz."

Fältmarskalken Torstenson hade icke behöft erinras om vikten af den allt
beherskande höjden. Redan före daggryningen den 24 Februari skickade han
en afdelning af Wittenbergs flygel att besätta höjden med artilleri.
Samtidigt lät han hela sin här svänga åt höger, så att dess långa leder
nu stodo utsträckta från väster till öster mellan byarna Jankowitz och
Wotitz, ej mera i norr och söder, som fienden sett dem kvällen förut.
Manövern var ytterst svår på en så oländig mark, men verkställdes med
denna beundransvärda ordning, som Gustaf Adolf infört och som mer än
engång afgjort de svenska vapnens seger. Tysta, allvarliga, rörde sig
dessa skaror framåt i morgonens halfskymning, utan att se hvarandra och
utan att vika ett steg åt sidan, tilldess att hela kedjan slutligen,
likt en mekanik, som ljudlös svänger på sina gångjärn, stod ordnad i
dalen nedanför höjderna, beredd att möta sin fiende.

Denna skickliga och oväntade sidorörelse tvang Hatzfeld att lämna sin
fördelaktiga position och likaledes uppställa sin front från väster till
öster, norrom svenskarne. Den ofta nämnda höjden blef härigenom än
tydligare en nyckel till båda härarnas ställning. Götz uppbjöd allt för
att godtgöra sin ödesdigra försummelse. Där blef en kapplöpning mellan
hans folk och den svenska afdelningen, som hade längre, men banad väg
till höjden, medan Götz måste genomtränga en tät småskog. Svenskarne
hunno förut; deras kulor begynte vid Götz' anryckande bortsopa hästar
och karlar på bergssluttningen. Svärjande drog sig Götz tillbaka och
sökte skydd i skogsdungen. Men äfven hit nådde de svenska kulorna; hans
folk råkade i förvirring, togs i sidan af svenskt rytteri och upplöste
sig flyende öfver dalgången.

Förgäfves sökte han hejda denna besinningslösa flykt. Så hade man aldrig
sett Götz förr, och man hade dock sett honom i de blodigaste handgemäng,
nedtrampande under Attilas hofvar hela leder af järnklädde krigare. Hans
svärd nedmejade utan åtskillnad flyende egne och anstormande fiender.
Han var fruktansvärd i sitt raseri; mot honom höll ingen stånd; hans
häst tycktes lika osårbar som han själf. Men en osynlig hämnare hade
utmätt hans stund och sände honom från fjärran eldgap ett järnklot, som
mänskliga lemmar ej kunde motstå. Det sista man såg af denne blodige
bödel var hans blixtrande värjspets öfver ett moln af grus, där en
svensk kanonkula slog ned. Hans styckade lämningar, blandade med den
svarta Attilas blod, igenkändes på en guldkedja, fordom röfvad från
Pasewalk. Hans eftermäle i Böhmen, där man glömt hans grymhet för att
minnas hans olydnad, blef ordstäfvet: »bära sig åt som Götz vid
Jankowitz».

Hatzfeld sände sin vänstra flygels reserv i elden. Oordningen blef stor,
till följd af terrängen. Samlade rörelser voro omöjliga. Enskilda
truppafdelningar anföllo och tillbakaträngde hvarandra. Utom större
manspillan för de kejserlige, var ingenting afgjordt.

Fram emot middagen blef en paus i striden. Hatzfelds förändrade
ställning hade lämnat vägen till Olmütz fri, och Torstenson öfverlade,
om han ej borde framrycka på denna väg mot Mähren. Men en half framgång
var ej hans sed; fiendens oordning ingaf honom hoppet att vinna en hel
seger. Han stormade en annan höjd, belägen i Hatzfelds center, men fann,
mot förmodan, ordnade leder, kastades tillbaka och miste tio lätta
kanoner. Denna hans motgång blef signal till en ny strid utefter hela
linien.

Början gjorde, mot order, sägs det, Johan de Werth med sitt tappra
bajerska kavalleri. Mot honom stod Douglas med tio skvadroner, mest
skottar och tyskar, samt två skvadroner finske ryttare under öfverste
Henrik Horn. Mellan hvarje skvadron i båda svenska flyglarnas första
treffen stodo fyrtio musketörer, också ett arf från Gustaf II Adolfs nya
krigskonst. Bajrarne föllo för desse skarpskyttars välriktade eld,
drefvos tillbaka, men kommo åter och åter om igen, som Pappenheimarne
vid Breitenfeld. Näst Pappenheim, hade den kejserliga hären ingen så
beundrad och älskad hjälte, som Johan de Werth. Hvar hans bruna häst
frustade och hans röda fälttecken lyste, där stupade allt framför honom,
där var _furie_, som man den tiden så gärna uttryckte sig. Fången, slet
han sig lös; fallen under sin skjutna häst, besteg han genast en annan.
Hela svenska vänstra flygeln sviktade under hans hugg och var nära att
sprängas. Reserven ryckte fram, men höll icke stånd mot den fruktade
hjälten. Då märkte Douglas, att bajrarne, för hvarje gång de kastats
tillbaka, åter samlade sig i skydd af en brigad fotfolk, som stod bakom
linien. Redan dödstrött och förtviflande om segern, lyckades han förena
kvarlefvorna af tre skvadroner till en enda, högg in på det bajerska
fotfolket och sprängde brigaden i stycken. Då fick de Werths folk intet
andrum mer, skingrade sig och drog sin anförare med sig. Så nära segern,
ville de Werth ännu på flykten vid Tabor ej erkänna sig slagen. Han
gjorde allt för att samla sitt folk till ett nytt anfall, men de hörde
honom icke mer, de flydde till Bajern, där de Werth snart återvann sitt
rykte som oemotståndlig genom en seger mot fransmännen.

Högra svenska flygeln var spridd mellan höjderna, jagande framför sig
Götz' slagne ryttare, när den angreps af starka kolonner från Hatzfelds
reserv. Här stredo Wittenberg, Carl Gustaf, Axel Lillie och kärnan af
svenska hären med Torstensons lifregemente i sin spets. Striden blef
hårdnackad och blodig. Götz, som tillåtit soldaten allt själfsvåld och
alla grymheter, var afgudad af sina förvildade krigare; nu ville de
hämnas hans skugga. Wittenberg behöfde hela sin krigskonst, Carl Gustaf
hela sin oförvägna tapperhet för att samla och åter samla sitt skingrade
folk. Ändtligen slöto sig deras leder med samma beundransvärda disciplin
från Gustaf Adolfs tider och öfvergingo i sin tur till anfall. Desse
segervane veteraner framryckte som en fast sluten mur och trängde allt
undan. Fiendens leder genombrötos, kastade om och flydde med lösa tyglar
till Tabor. Hans artilleri blef taget och riktadt emot hans center.

Under denna heta strid, man emot man, mellan kullarna, blef ingen varse,
att fem skvadroner kejserlige kyrassierer kringgått ställningen och
oförväntadt stodo i svenska härens rygg. Slaget hade varit förloradt, om
icke desse djärfve ryttare råkat vara kroater och funnit ett lockbete,
som kom dem att glömma allt för sin roflystnad. De stötte på svenska
härens tross, som var lägrad i småskogen; fyllda vagnar, vintunnor,
kvinnor. Kroaterne kastade sig öfver vagnarna, hånlogo åt kvinnornas
jämmerrop och började med van hand plundra. I detta deras käraste nöje
stördes de, mot sin förmodan, genom ett modigt försvar af den annars
föraktade trossbetjeningen. En ung man samlade kring sig de mest
behjärtade och anföll så eftertryckligt de plundrande, att de nödgades
värja sig själfve. Ursinnige, bortjagade de den lilla skaran, men i
nästa ögonblick var den åter öfver dem som en myggsvärm och tvang dem
att lämna vagnarna. Det drog ut på tiden, Wittenbergs flygel hade
segrat, kroaterne hörde skott falla bakom sig i skogen. Snart visade sig
en skvadron af kurlänningarne och kom i rätt tid att befria Torstensons
maka, just när hennes försvarare voro nära att duka under för
öfvermakten. Kroaterne flydde, faran var öfverstånden.

De kejserliges fotfolk i centern hade framryckt samtidigt med deras
flyglar och anföll svenskarnes center. Här red Torstenson, hvilken
ögonblickligt lät fylla hvarje lucka; här fick Mortaigne svalka sin
brinnande stridslust; här försvarade blå regementet sin gamla ära.
Hatzfelds infanteri var till stor del nyvärfvadt folk, men fanatiske
katoliker, som eldades ända till dödsförakt af vissheten att i dag
skulle den heliga jungfrun gifva dem seger. Kampen här blef icke mindre
hård än på båda flyglarna, men blodigare, därför att de stridande
trängdes samman, bröst mot bröst, på det trånga utrymmet mellan
skogshöjderna. Klockan närmade sig fyra på eftermiddagen, skymningen
skulle snart inbryta, och ännu var ingenting afgjordt.

Då hade ändtligen båda svenska flyglarna segrat och svängde nu, på
Torstensons order, båda åt norr, så att de, i förening med sin center,
inneslöto den kejserliga centern i en halfmåne. Utan artilleri, utan
kavalleri, härjadt af svenskarnes och sina egna kanoner samt på en gång
anfallet från tre sidor, höll det kejserliga infanteriet icke mer än en
halftimme stånd, sökte förgäfves draga sig tillbaka, sprängdes,
omringades och måste till största delen gifva sig fånget. Fältmarskalken
Hatzfeld hade lika förgäfves uppbjudit allt för att uppfylla den heliga
jungfruns löfte. När han såg slaget förloradt, ville han smyga sig genom
de svenska lederna, tvangs med pistolen för pannan att gifva sig fången
och kom att bevittna sin motståndares seger.

Slaget vid Jankowitz den 24 Februari 1645 var af alla Torstensons segrar
den farligaste, den blodigaste, den mest lysande till sina följder och
den mest fruktansvärda för Sveriges fiender. Kejsar Ferdinands enda här
var tillintetgjord. Ingen kunde räkna de döde, så vidt kringspridde lågo
de i skogarna, på höjdsluttningarna och i de trånga dalarna. Man
antager, att de kejserlige förlorat 4,000 fallne, hvaribland en
fältmarskalk, och svenskarne 2,000, summa 6,000, eller inemot hvar femte
man, som deltagit i striden. Att räkna de sårade, ansåg man under
trettioåra kriget öfverflödigt. Hvem hade tid med sådana småsaker?
Antages deras antal, efter krigens sed, hafva varit dubbelt så stort som
de dödes, skulle de utgjort 12,000 och således af 32,000 stridande
18,000, eller mer än hälften, blifvit urståndsatte att strida. Fångne
blefvo 4,000 man och 248 officerare, bland hvilka öfverbefälhafvaren
själf, den tappre fältmarskalken Mercy och kejserlige generalen Bruay.
Hatzfelds hela artilleri af tjugusex kanoner, hans hela tross och en
stor mängd fanor blefvo segrarnes byte.

Om, som man säger, kejsar Ferdinand förnummit kanonernas dån vid
Jankowitz ända till Prag, måste han hafva känt sitt väldes grundvalar
darra. Besviken af den heliga jungfrun, skyndade han att på omvägar fly
till sin hufvudstad. Tallösa flyende skaror uppfyllde i hans spår alla
vägar till Wien. Äfven där kände man sig ej mera säker, ty hotande
nalkades fursten af Siebenbürgen, och mången sökte sin räddning längre
söderut. Kejsaren stannade modigt kvar för att samla bundsförvanter
kring spillrorna af sin krossade härsmakt. Detta lyckades till en början
illa. Kurfursten af Sachsen slöt separatfred med svenskarne, Bajern
ansattes af Turenne, Spanien af den store Condé, påfven vägrade
penningar, Torstenson närmade sig, och än en gång vattnade svenske,
vattnade finske ryttare sina hästar ur Donaus böljor.




                            3. Slagfältet.


        En gärning i mörkret ... engång måste han komma i dagens ljus.

Nattens skuggor utbredde sig öfver de snöiga bergen, de blodiga dalarna.
Vinden hven isande kall, bivuakeldarna brunno, månen steg röd öfver
skogstopparna. I dess ovissa sken sågos än här, än där mörka leder af
ryttare med glimmande vapen vid dalarnas mynningar. En del af den
utmattade svenska hären fick ingen hvila: häst och karl stodo på vakt.
Johan de Werth var icke att tro; det sades om honom, att han aldrig sof,
innan han aftvått ett nederlag med en seger.

De lycklige, som fått en brödkant eller en half bägare vin, kastade sig
ned vid eldarna, lika godt huru, än i ginstbusken, än på den leriga och
af blod slippriga marken; än med hufvudet på en sten och fötterna i en
vattenpöl, endast så nära elden som möjligt. Snart voro de försänkte i
djup sömn, intill dess att de åter vaknade af köld på den bortvända
sidan, vände så denna frusna sida mot elden och somnade åter. Andra
fingo ingen sömn för blödande sår, refvo en trasa ur fodret af sina
lifrockar, stillade blodet och fördrefvo tiden med att maka nytt bränsle
på elden. Några mumlade tyst en aftonbön, några hvisslade, några
småsjöngo och tystades ned af sömniga grannar. Andra, som sågo en kamrat
hafva åtkommit ett byte, framdrogo ur fickan smutsiga tärningar och
försökte sin lycka. Äfven detta svaga sorl, som liknade nattvindens sus
i tallarna, tystnade småningom. Man hörde numera endast de svaga tonerna
af en psalm från det skotska lägret, skyltvakternas aflägsna rop, en
döendes sista klagande suck, där han låg öfvergifven på fältet, eller
tjutet af en varg, som ströfvade kring bland bergen och vädrade rof.

Borta vid skogsbrynet, där striden stått het och de fallne lågo i högar,
rörde sig stundom smygande gestalter i skuggan af träden. Det var
marodörerne, likplundrarne, hvilkas yrke var att bestjäla döden. De
vågade icke begagna lykta, de kröpo på magen emellan blodpölarna,
trefvade med sina roflystna naglar öfver de döde och sökte att i
månskenet upptäcka ett byte, som lönade sig. Här och där låg en svårt
sårad, som ännu gaf tecken till lif. Marodören tilltäppte hans mun med
sand för att ej förrådas af hans jämmerrop, fingrade i hans fickor,
afdrog hans stöflar, rustning och vapen, om de dugde till något, och
afskar utan betänkande hvarje finger, som bar en ring. Stundom var denne
plundrare lycklig nog att finna en officer, som bar en guldkedja, ett
silfverkors eller en fylld börs. Då hände sig, att marodören, där han
låg framlutad öfver den döde, plötsligt spratt till och kände ett hvasst
dolkstygn i ryggen. Det var en annan liktjuf, som, girigare än han
själf, kom att frånrycka honom hans rof, och snart därpå låg den förste
röfvaren själf blödande bredvid sitt offer, kännande huru hans fickor
tömdes af andra händer.

Nattens milda måne, du som så blek och lugn ser ned från din höjd på
mänskornas strider, hvilka missdåd har du icke bevittnat och bevittnar
ännu på de slagfält man kallar ärans!

Vid en bivuakeld på vänstra svenska flygeln vakade långt efter mörkrets
inbrott vidpass trettio ryttare af det skotska covenantet under böner
och lofsånger. En grånad ryttmästare uppläste för dem ett kapitel ur
Domareboken om Gideons segrar. En ung ryttare, knappt tjugu år gammal,
kände Anden mana till vittnesbörd midti den ogudaktiga hop, bland
hvilken de stredo, steg upp på en kanonlavett och begynte predika. Det
var samma hänförelse, samma bildrika språk ur Gamla testamentets
krigskrönika, som vid denna tid genljöd i Skottland och England kring
Carl I:s fallande tron. Äfven desse besoldade knektar kände sig strida
mot Antikrist, när de stredo mot påfvens härar, och gingo lika hänryckte
mot döden med Herrens och Gideons svärd.

Kvarlefvan af de två glesnade finska skvadronerna bivuakerade vid
skottarnes sida. Det finska folklynnet är lättare hänfördt, än man af
dess tröghet kunde förmoda. Man såg desse trötte och ännu blödande
ryttare glömma sin hvila och lyssna på skottarnes sång, som de icke
förstodo, men hvars hänförelse anslog och smittade dem. En ung
fältpredikant begagnade tillfället, upptog sin finska psalmbok och
anslog en psalm för segern. Melodin stämde ej illa med skottarnes; det
var icke första gången under trettioåra kriget, som den skotska och
finska lofsången gemensamt prisade Gud.

Vid foten af den kulle, där Götz blifvit slagen, lågo, bland många döde,
två svårt sårade ännu vid lif. Det var en seglifvad svensk ryttare,
skjuten tvärs genom veka lifvet, och en kejserlig stallmästare, hvars
högra arm blifvit afhuggen ofvanför armleden. Båda, nyss fiender, men nu
liggande lika hjälplösa vid hvarandras sida i eländet och mörkret, hade
vaknat ur en lång svimning af blodförlust och kände en tröst att dock
höra bredvid sig en lefvande varelse.

-- Lefver du, kamrat? frågade stallmästaren med matt röst på tyska.

-- Som man kan lefva på ett stekspett, svarade svensken, som nödtorftigt
lärt sig samma språk.

-- Har du en hand kvar och ett finger att trycka af en laddad pistol?
... Jag har ingen, jag.

-- Har du så brådt till påfvens skärseld? genmälde svensken. Jag tycker,
att du fått nog.

-- Hör du ej marodörerne? Jesus Maria, de komma hitåt!

Ett misstänkt prasslande i buskarna gaf tillkänna, att hans fruktan icke
var ogrundad. Själfva döden syntes en olycklig sårad lätt mot att råka i
marodörernes händer. Ryttaren framdrog med synbar ansträngning en pistol
ur sitt bälte, spände hanen och betraktade något, som rörde sig under
trädens skuggor. Om en stund var detta okända något åter försvunnet och
allt så tyst, att man kunde höra skottarnes psalm, emedan vinden låg
därifrån.

-- Kamrat -- började åter stallmästaren -- har du en fältflaska? Jag
försmäktar af törst.

-- Jag likaså, sade ryttaren. Min flaska är tom som min ficka, men
bäcken är icke tio steg härifrån. Jag skall försöka krafla mig dit.

Det lyckades honom med osägelig möda och ett bredt blodspår, där han
kröp fram i det våta gräset, men när han kom till bäcken, svimmade han
åter och låg en stund sanslös. Därpå vaknade han, fyllde sin stormhatt
med blodigt vatten, drack och kände sig vederkvickt.

-- Skall jag låta papisten gå törstig i skärselden? tänkte han vid sig
själf. -- Fulingen, om jag det näns: han får hett nog ändå. Sutte jag nu
på Morskers rygg!

Och han kraflade sig lika mödosamt tillbaka till sin sidokamrat. Värst
var att icke spilla ut vattnet, men det lyckades honom bevara hälften i
stormhatten.

-- Drick nu din herres afskedsskål, det är hans vin i vattnet! sade
ryttaren, framräckande stormhatten, med en anspelning på Götz, hvars
färger den sårade bar.

Stallmästaren tömde begärligt den blodiga drycken, drog en djup suck af
lättnad och sade med en af rörelse darrande stämma:

-- Säg mig ditt namn, kamrat, att jag må bedja ett _pater noster_ för
dig.

-- Tvi mig, om du får så mycket som en rutten rofva för ditt _pater
noster_! genmälde ryttaren. Axelson heter jag, mig till heder och ingen
skam, korporal vid lifregementet, om jag lefver i morgon. Har varit
ridknekt hos en halfgalen fröken, som för närvarande är den stormäktiga
drottning Kristina af Sverige. Hatten af, karl ... Jaså, du har hvarken
hatt eller arm. Om det kan göra dig ett nöje, så tänker hon sätta din
påfve i en hönsbur och din kejsare i ett glasskåp.

-- Jag skall bedja för dig, kättare, jag skall strida med draken om din
själ, svarade olyckskamraten. Men jag beder dig, tala icke så
stormodigt. Min herre, fältmarskalken, kan höra dig. Han är död nu, hans
kropp ligger i trasor därborta, men var aldrig säker, han går igen, han.
Huru skulle ej han gå igen! Heliga Guds moder, så mycket, så mycket på
samvetet, och ändå var det ett, ett, ett, mot hvilket allt annat var
intet. Det var i Finland det, Axelson. Har du varit i Finland?

-- Spike mig, om jag varit i det förhäxade landet, men nog har jag haft
att göra med finntroll. Ett kände jag, och hon kunde flyga. Nå, hvad
gjorde din herre i Finland? Var det ett äkta fähundsstreck, eller slog
han bara ihjäl en karl för att ärfva honom? ... Aj, den fördömda
blybiten sitter mig som en mara i ryggen.

-- En präst, Axelson, en präst! Skicka mig en präst, jag har icke långt
kvar, jag vill bikta! Aldrig har det kommit öfver mina läppar förut, men
nu vill det fram, jag är evigt förlorad, om det ej nu kommer fram. Icke
rådde jag för det; jag lydde ju hans befallning. Men det är så kallt,
Axelson, jag fryser i själen, när jag tänker på huru vi ryckte af henne
mårdskinnskappan och kastade henne så tunnklädd ut på de kalla
drifvorna. Si, de fina kläderna hade vi tagit från henne förut, för dem
hade den andra begär till, och så klädde vi henne i en fattig kjol och
tröja, som vi köpte af fiskarefolket för att vi skulle resa säkre för
röfvare, sade vi. Men mårdskinnskappan läto vi henne behålla, tilldess
att vi kommo midt i skogen; då kastade vi henne ur släden ... Det var
icke jag, det var icke jag, Axelson, det var den andra; hon var stark,
hon. Jag körde ... hästarna stegrade sig ... aldrig har jag så piskat
hästar förr, men de stegrade sig. Då måste jag ju se henne, där hon
reste sig upp i snödrifvan och sade intet ord, endast såg på oss, såg på
oss, såg på oss! Jesus Maria, hon var så vacker då; hon sken som en
madonna för mina ögon, och så har jag sett henne hvar natt nu i nitton
år. Hvar natt har hon kommit till mig, hvar natt har jag frågat henne:
»Heliga Maria, är det du?» Och hvar natt har hon svarat: »Jag är hon,
som du vid denna tid på natten lämnat öfvergifven i drifvan.» Då har där
gått en kall kåre öfver min rygg, och jag har sagt till henne: »Lämna
mig i fred, fråga min herre!» Det var ju icke jag, Axelson, det var icke
jag ... Hvarför hafva de afhuggit min högra arm? Icke var det den armen,
som utkastade henne, det var den, som piskade hästarna och körde ifrån
henne bort i vinternatten ...

Utmattad föll den sårade i en lång vanmakt.

-- Kunde tro, att det var något gammalt bofstreck, mumlade Axelson
trohjärtadt. Uh, det är kallt. Är det slut med honom, så har han gått
dit, där han nog får värma sig. Gud hjälpe den stackaren; när allt
kommer till boks, är det inte så helt med någon af oss. Tänk på dig
själf, glada gosse, om du snart får svettas för alla dina dumma streck
med östgötatöserna här i denna syndiga världen!

Steg hördes på gångstigen, och ur skuggorna framträdde, åtföljd af sex
soldater med bårar och lyktor, samme unge präst, som kort förut upptagit
psalmen med skottarne. Petrus Luth hette han, numera fältpredikant vid
det finska rytteriet. Han kunde icke bortsofva en natt, när han visste
så många blöda, och gick ut i den kristliga kärlekens tjenst att trösta
de döende och rädda de sårade, som möjligen ännu kunde vederfås.

Den tysta skaran närmade sig, vägledd af Axelsons röst, och lyste på den
fallne med lyktan.

-- En af de våra, en svensk. Lyft honom varsamt på båren!

Så varsamt kunde den sårade icke vidröras, att han ej gaf ett anskri af
smärta. Men när man ville bortföra honom, sade han:

-- Med förlof, är icke ers vördighet präst?

-- Jag tjenar den herren, som helar kropp och själ, svarade
fältpredikanten.

-- Tack skall ni ha. Gör mig till folk, om ni kan, ers vördighet, och
håller ej den usla lifshanken hop, så läs en bön för min fattiga själ.
Jag vet hvart jag går, men här bredvid ligger en stackars papist, som
lärer få badstugan varm för något dumt streck i Finland. Kastat en sjuk
kvinna ur släden. Läs öfver honom först; han ropade nyss på prästen.

Götz' svårt stympade stallmästare undersöktes och kvicknade till, när
han vidrördes. En droppe vin på de brännande läpparna återgaf honom för
en kort stund förmågan att tala. I det svaga månljuset föreställde han
sig, att en biktfader af hans egen tro kommit att afhöra hans bikt.

-- _Ave Maria, gratia plena, dominus tecum!_ började han.

-- Min vän -- sade prästen, lutande sig öfver honom för att uppfatta de
svaga, afbrutna orden -- har du något på ditt samvete, så fördölj det
icke, ty din stund är nära, och din frälsare lefver!

Den sårade samlade sina sista krafter för att fasthålla en redig
tankegång.

-- Hette Peltonen ... född i det lutherska kätteriet ... Estland ...
sedan rättrogen katolik ... Feldmann ... Var tjugu år ... råkade i tvist
med min broder om en yxa ... slog ihjäl honom på fältet ... rymde till
grefve Mansfeld i Pommern ... kom till grefve Götz ... han stred då
_mot_ kejsaren ... följde honom till Marienburg ... svenska kungen var
där ... en rik jude lånade kungen pengar ... Min herre och judens dotter
... ungt folk ... hon nästan ett barn ... Grefven bortröfvade henne i
skogen ... tog skatterna ... gick öfver till kejsaren ... förde judinnan
med sig ... vigdes i Wittenberg ... luthersk präst, en judinna ... hvad
skulle det hålla? ... ledsnade ... Feldmann, för henne tillbaka till
juden! ... Thamar sade: hvad skulle vi föra henne dit? ... Hon har många
skatter kvar ... Sade till grefvinnan: grefven är i Viborg ... Reste
till Danzig ... hösten ... hafvet ... Finland ... vintern ... natten ...
släden ... drifvan ... _Pater noster, qui es in cælis_ ...
_sanctificetur nomen tuum_ ...

En blodström forsade fram ur den sårades mun och tillslöt för alltid
dessa läppar, som ljugit så mycket och dock fingo, till lön för sin
sista sannfärdiga bekännelse, helga den Allsmäktiges namn.

Petrus Luth uppläste den afbrutna bönen till slutet, gjorde korstecknet
öfver den fallne påfvetjenaren och yttrade tankfull, medan hans knektar
bortburo den ännu lefvande sårade:

-- Den af oss, som icke syndat, må kasta första stenen på denne syndare.
En gärning i mörkret har aldrig kommit till människors kunskap, och si,
där ligga många år och ett helt lif emellan, men den gärningen måste
engång komma i dagens ljus. Han tränger sig fram öfver våra döende
läppar, han uppstår ur grafvarna för att anklaga oss inför Gud.
Rättfärdige hämnare, hvilket ansvar och hvilken dom!

I detta ögonblick syntes en jättelik skugga afteckna sig på skogshöjdens
krön mot den månljusa horisonten i öster. Var det Götz' blodiga vålnad,
eller var det ryttaren på den röda hästen, som hånleende betraktade sitt
verk i dalarna?

Långsamt grydde morgonen öfver denna förfärliga natt, som för så många
sårade hade synts evighetslång. En del af desse olycklige blefvo nu
uppsökte och förde till fältskärerne. De, som förmådde det, släpade sig
själfva fram till förbindningsstället. Många förgingos utan omvårdnad.
De lefvande och helbrägda hade annat att göra. Det var icke nog att
vinna en seger; den skulle också begagnas. Fienden skulle förföljas så
långt det var rådligt; ännu voro många fångar att taga, mycket byte att
eröfra. Hvad skulle man företaga med de flera tusende kvinnor och barn,
som åtföljt den slagna hären och ej hunnit rädda sig med dess spillror
på flykten? Somliga fingo ett barmhärtigt brödstycke af de tagna
förråden och drefvos därefter bort att tigga, stjäla eller dö af hunger
i skogsbygderna. Andra öfversvämmade svenska lägret och bortjagades som
herrelösa hundar. Åter andra sammanrotade sig i band vid utkanterna af
lägret, plundrade hvad de öfverkommo, ertappades och nedhöggos af de
förbittrade trupperna.

Åt svenska hären förunnades endast en dags hvila. Befälet hade ett
mödosamt arbete att samla sina skingrade leder, räkna, ordna, förpläga
dem som ännu befunnos i stridbart skick, utdela nödiga order och fördela
i rullorna de fångar, som voro villige att ingå i svensk tjenst. Deras
antal var stort och uppgick till mer än hälften af fångarne. På detta
sätt fyllde ofta en segrande här de luckor, som striden efterlämnat.
Kriget hade uppfostrat skaror af legoknektar, som sålde sig åt den
högstbjudande, lika godt hvem, endast där var att vinna sold och byte.
Det stora flertalet af dem som utsögo det olyckliga Tyskland voro
själfve tyskar. Svenskar och finnar sålde sig icke. Men legoknektarnes
tallösa hop förstärktes af äfventyrare från alla Europas länder.

Sedan Torstenson uppfyllt en segrares mest brådskande pligter, var hans
första omsorg att uppsöka sin maka, som i går varit så nära att råka i
kejserlig fångenskap. Han fann henne i bondgården bakom högkvarteret,
upptagen af de sårades vård och förplägningen af ett talrikt följe. En
fältherres gemål i fält måste vara beredd på mödor och faror. Hon hade
på sin lott omsorgen om det familjelif, som så besynnerligt rörde sig
vid arméernas sida, hvilket gaf henne med ett stort inflytande äfven
många bekymmer. Hennes lägerplats var på engång ett lasarett, en
bespisningsanstalt och ett litet hof, där hon regerade som en drottning,
omgifven af en talrik betjening och officerarnes hustrur som uppvaktande
kammarfruar. Fru Beata De la Gardie var ingen skönhet, som sin syster
Sofi. Hennes porträtt i den svarta dräkten, prydd med ett band af hvita
pärlor, kvarlämnar intrycket af en ordningsälskande, klok och beslutsam
husmoder, hvars lugna blå ögon röja på samma gång mildhet och fasthet.

-- Jag har en ung man att tacka för min befrielse och anbefaller honom i
gunstig åtanke, yttrade fru Beata till sin gemål fältmarskalken efter
det första återseendets frågor. -- Det var han som, i spetsen för
trossbetjeningen, uppehöll fienden med sitt tappra försvar, tills hjälp
hann anlända. Beklagligen är han sårad. Men hvar är han? fortfor hon,
skådande kring sig i den stora, folkfyllda stugan.

-- Han har gått ut att se om sin häst, svarade en blesserad trosskusk,
som med möda uppreste sig i ett hörn af stugan.

-- Gått ut? Med sådana sår! Kalla in honom!

Den kallade kom. Det var en smärt yngling om aderton år, i hast
förbunden och blek af blodförlust. Hans vänstra öga och högra hand voro
betäckta af blodiga bindlar. Ofvanom det fria högra ögat syntes ett
stort brunt ärr, liknande märket efter en hästsko.

-- Ditt namn? frågade fältmarskalken, som tyckte sig hafva sett detta
ärr engång förut.

-- Benjamin Zevi, svarade ynglingen med nedslagna ögon.

-- Att döma efter din dräkt, en jude?

-- Ja.

-- Jag har sett dig förut under ett annat namn och en annan dräkt.

Allt blod, som den unge juden ännu hade kvar, rusade upp till hans
kinder.

-- Jag hette då Urban Niemand och hade äran utnämnas af ers excellens
till sergeant vid nylänningarne efter andra slaget vid Breitenfeld.

-- Hvad? Och nu jude?

-- Jag var blind och fick afsked. Min morfar är jude. Han sände mig på
en beskickning till Prag, när vi oförväntadt stötte på fiender och
nödgades söka skydd hos svenska trossen.

-- Skada! Det hade kunnat blifva något af dig. Du stred med Slange vid
Breitenfeld, och nu säges du hafva förhållit dig tappert i går. Begär en
ynnest af mig!

Ynglingen störtade till hans fötter.

-- O, ers excellens, gif mig igen min grad, låt mig dö för er!

-- Han talar i feberyrsel! anmärkte en ung adelig jungfru, som steg fram
ur folkhopen och vördnadsfullt hälsade fältmarskalken.

Jungfru Hagar Ryning var honom icke obekant; hon hade följt hans maka
från Sverige öfver till Holstein, delat hennes resor och mödor, vunnit
hennes och fältmarskalkens ynnest som en alltid klok, rådig och frimodig
följeslagarinna under fältlifvets många besvärligheter. Fru Beata hade
utbedt sig detta välbehöfliga sällskap af sin syster, presidenten Kurcks
gemål, fru Sofi De la Gardie, och denna åter hade sina skäl att utverka
ett samtycke till resan af riksrådinnan Ryning på Riseberga. Det hade
kostat presidentskan ej liten möda och öfvertalningskonst att härtill
förmå en så fredlig och praktisk husmoder som frun på Riseberga, men
hvad förmår ej en omtänksam mor, som vill försäkra sig om en bortflydd
son? Hagars trolofvade, Gustaf Kurck, hade i kriget glömt både moder och
fästmö. Flamman vid nitton år hade hastigt förkolnat, och fästmön
utsändes för att tända den åter. Fåfänga omsorger! Gustaf Kurck stred
icke i Torstensons här, hans trolofvade tog ej ett steg för att uppsöka
honom. För en älskare fanns ingen plats i Hagars hjärta.

Den forne sergeanten Urban Niemand, numera judeagenten Benjamin Zevi,
stirrade på sin tvillingssyster som på en synvilla. De hade icke
återsett hvarandra sedan i Stockholm för två år sedan, och ingen af dem
hade väntat finna den andra här. Hagar uppfattade ögonblickligt
situationen. Att röja sin skyldskap med denne unge jude hade varit att
aflyfta slöjan öfver hennes förflutna lif; det hade varit att åter
ifrågasätta det nya namn, som gaf henne ett fäste i lifvet och om hvars
tillkomst ingen här visste annat, än att Ryning adopterat en anförvant
till familjen Kurck.

-- Jag talar icke i yrsel, jag har stridt i Neunburg, vid Breitenfeld
och mot elden i Stockholms slott; jag kan strida ännu för drottning
Kristina, utbrast den sårade häftigt, med en harmfull blick på den
okända, som så förunderligt liknade hans syster Hagar.

-- Ditt vänstra öga är utslaget, du har förlorat två fingrar af din
högra hand. Begär en annan belöning; du kan icke strida mer! yttrade fru
Beata De la Gardie medlidsamt.

-- Jag har ett öga och tre fingrar kvar, var det stolta svaret.

Fältmarskalken betraktade honom med en vacker blick.

-- Min gemåls befrielse har kostat hären en tapper soldat. Gå till
fältskärn, min son; du behöfver honom. Kom åter, när dina sår äro läkta;
jag skall hafva dig i åtanke.

Ynglingen bortleddes, vanmäktig af blodförlust. Hans halfslocknade blick
dröjde ännu vid Hagar.

-- Är det hon? sade han tyst vid sig själf.

Hade han kunnat skåda in genom systerns lugna, kalla blick, skulle han
upptäckt andra känslor. Hon var en af de tre, som ej kände kärleken, ej
kunde försaka sig själf, ej uppoffra sig för en annan, men hon hade lärt
sig att gråta invärtes.

Fältmarskalken hade blott få minuter att offra på detta besök och satt
åter till häst, när Hagar Ryning bad honom tillåta ett hastigt ord.

-- Hvad är det? Var kort!

-- Eders excellens täcktes bevilja den unge mannen ett ynnestbevis. Han
är dotterson och arftagare till den rike Ruben Zevi i Regensburg. Han
skall anse sig kungligt belönad, om ers excellens beviljar honom ett
skyddsbref för hans morfaders hus, när svenska hären inrycker i
Regensburg.

Torstenson eftersinnade.

-- Hvad? Ruben Zevi? Mina knektar lära ej tacka mig, när de gå miste om
ett så fett byte, men jag har gifvit mitt ord; se här!

Och han räckte den unga flickan ett i hast påtecknadt blad ur ett litet
plånhäfte, som han ständigt bar under kyllern för att hafva till hands
vid en skyndsam skriftlig order. Nästa ögonblick galopperade han bort
till en annan del af det vidsträckta slagfältet.




                4. En fältflamma och ett fältlasarett.


             Oförstörbar ... född till makten, som jag och den tredje.

Det gör mig ondt om den unge juden, sade fru Beata De la Gardie till
Hagar Ryning, när de åter befunno sig i stugans tarfliga kammare,
hvilken nu beboddes af makan till honom, som besegrat en kejsare. -- Se
till, att han vårdas väl! Du kände hans familjeförhållanden?

-- Jag skall besöka honom hos fältskärn. För två eller tre år sedan såg
jag honom i Stockholm. Hans morfader Ruben Zevi besökte presidenten
Kurck.

-- Hvem är denne Ruben Zevi, för hvilken du begärde ett skyddsbref?

-- Judarnes konung i vår tid, ers nåd, eller det som måhända är mer:
konungarnes jude. Utan honom, utan hans guld, kan ingen armé rycka i
fält, ingen furste i Europa hoppas en framgång. Hans ord gäller mera än
kejsarens, mera än påfvens; det öppnar alla fästningars portar, det
hvässer eller förslöar alla svärd. Han kunde tvinga detta olyckliga krig
att upphöra i morgon och diktera i öfvermorgon en allmän fred, om han
ville det. Men han vill det icke, jag vet ej hvarför.

-- Det är icke möjligt! Det vore att förnedra snillet och tapperheten,
det vore att lägga världen i guldkedjor!

-- Ers nåd har rätt, och likväl är det så. Eder ärorike gemål skall vara
den förste att intyga det. Hans snille och tapperhet förmå allt, blott
icke att göra guld. Påminner sig ers nåd huru en så stor fältherre
nödgades 1641 i November och December ligga två månader overksam vid
Winsen i Lüneburg?

-- Jag påminner mig det. De weimarska trupperna öfvergåfvo hären.

-- Och weimarska trupperna öfvergåfvo hären för att de ej utfingo sin
sold. Ruben Zevi sände sitt guld, och eder store gemål gick till nya
segrar.

-- Och om så vore? Hos upphöjda själar finnes likväl någonting, som icke
är falt: pligt, heder, fosterland. Jag vill ej höra mera om köpta
segrar. Desse judar tro sig kunna köpa allt, och de förstå ej, att ett
folk växer till storhet, icke genom deras guld, men genom dygder och
mannamod. Låt oss återgå till de sårade! Gör i ordning nya bindlar och
nytt charpie! Jag går förut och väntar dig med förbindningsmedlen.

Medan Hagar var sysselsatt med dessa anordningar, hörde hon utanför i
stugan högljudda röster. Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som under sin
ridt mellan truppafdelningarna nalkats bondgården och begagnat
tillfället att, äfven han, efterfråga huru fältherrens gemål befann sig
efter gårdagens äfventyr. Dörren stod halföppen, Hagar kunde höra
pfalzgrefvens skämt med officerarnes fruar. Han var i dag så uppsluppet
glad, som ju en ung officer måste vara dagen efter en seger. Han
berättade för hvem som ville höra honom de befängdaste uppträden från
gårdagens strid. Kriget och faran tycktes för honom vara en lustbarhet.
Ingen kunde af hans beskrifning ana, att striden varit så blodigt het,
att han lika ofta slagits för lifvet som för segern, att de fleste
officerarne vid hans regemente blifvit skjutne och att han själf blott
genom ett underverk sparats för Sveriges framtid. Han anhöll skrattande
om en sax för att jämna sitt långa hår, som på högra sidan blifvit
konstskickligt afskuret af en kula, eller om nål och tråd för att hopsy
hålet i sin genomskjutna hatt, emedan hans fältskräddare tyvärr dugde
lika litet till hattmakare, som till hårfrisör. Men han omtalade icke
det tredje kulhålet i sin lifrock under harneskets armveck eller den
fjärde kulan, som trängt genom lifrocken ända till skjortan och gjort en
blånad i hullet, utan att där kvarlämna ens en blödande rispa. Hans
munterhet gällde desse Götziske blodsugare, som stoppat sina fickor
fulla med kopparslantar, korfvar och helgonbilder, röfvade från deras
egne landsmän; desse mähriske bonddrängar, som kastat sig till marken
och låtsat vara döde, men började nysa af krutröken; desse sachsare, som
tappat stigbyglarna under flykten och hängde som maltpåsar vid hästens
man; denne finnpojke, som envisades att hala en kanon öfver bäcken med
den framgång, att både han och kanonen blefvo kvarsittande i dyn. Men --
tillade den unge öfversten med en lätt anspelning på egna svikna
förhoppningar -- hvarför skulle Hatzfeld förlita sig på en kvinnas
löften?

Hagar hade ej varit flicka och nitton år, om hon motstått frestelsen att
kasta en förstulen blick på denne unge hjälte, som så litet tycktes akta
faran och döden. Pfalzgrefven Carl Gustaf var då tjugutre år, till
växten snarare under än öfver medellängd, icke den korpulente herre, som
senare porträtter afbilda, snarare smärt och vig, liflig och rörlig; hyn
mörklagd; svart, långt hår, som nedföll öfver de breda skuldrorna;
kloka, djärfva blå ögon, buktig örnnäsa, framstående grof haka och stor
mun, hvars beslutsamma, något tjocka läppar beskuggades af mycket smala
mustascher, medan kinderna voro slätrakade enligt tidens bruk. Sådan
finnes han afbildad i Gripsholm på sin starka, bruna häst under slaget
vid Jankowitz, i gul-kyller med blått skärp och hvit hattplym. Af
fursten eller hofmannen såg man knappt något mer än den obesvärade
hållningen. Man tyckte sig se en löjtnants fria sätt på en visit hos
damer, där han vet sig vara gärna sedd och är viss att behaga.

Äfven pfalzgrefvens tid var i dag knappt utmätt, men han hade
varseblifvit Hagar och inträdde i hennes kammare med den förtrolighet,
som gemensamma faror och mödor alstra under ett fälttåg. Han hade ju
tillbragt mången ledig kväll på en tillfällig rast hos fältmarskalken
och dennes gemål. Den unga intelligenta för detta bokvårderskan hos
drottning Kristina var en förströelse, så god som en annan, efter det
beständiga vapenskramlet och kurlänningarnes dryckeslag.

Det hade roat honom, själf lärd, att gyckla med jungfru Rynings lärdom
och icke minst att erfara mera, än han visste förut, om insidorna af
drottningens karakter och enskilda lif, sedan hon blifvit en vuxen
ungmö. Men låg där under hans skenbart oförställda frågor en god del
diplomatisk slughet, så voro svaren ej mindre försiktiga. Hagar Ryning
hade icke låtit aflocka sig mer, än hon själf fann rådligt, och därmed
hade deras förtroliga meddelanden fått likhet med ett schackspel, i
hvilket drottningens person var den dominerande insatsen. En för detta
hofjungfru måste ju veta huru betydelsefullt just detta ämne var för den
unge pfalzgrefven. Hon behandlade det med en världsdams fina takt, men
det roade henne att genomskåda frågornas afsikt och gäcka den högborne
friarens spioneri, än med ett hopp att vara ihågkommen och älskad, än
med antydningar om drottningens ofta yttrade afsky för giftermål.
Följden blef en förtrolighet, som sällan uteblifver, när två unga
kvickhufvuden munhuggas om en tredje, hvilken står öfver dem båda. Hagar
Ryning hade blifvit en oumbärlig tändsticka i en tjugutreårig krigares
fältlif på lediga stunder och skulle hafva blifvit mer, om ej hennes
stolthet varit fullt jämförlig med hans.

-- Hvad menar han? sade hon stundom till sig själf. -- Den lille
pfalzgrefven må icke tro, att jag nedlåter mig till att vara hans
rodocka.

-- Se här hvad jag söker! yttrade lätt den unge fursten vid inträdet i
kammaren. -- Er sax, jungfru Ryning. Vill ni ej göra mig tjensten att
jämna mitt hår här vid högra örat? ... Nej, kom mig icke för nära! Ni är
farligare än en kula.

Hagar tog saxen och utjämnade skrattande stället, som anvisats henne,
där kulan afskurit en lock så hvasst, att en sax ej kunnat klippa
hvassare. En lång, svart lock, närmast till kulans offer, föll ljudlöst
till golfvet. Hagar upptog den fallna hårlocken och sade:

-- Jag tackar eders furstliga nåde för ett minne af den tappraste soldat
i hennes majestäts här. Lofva mig att bevilja en bön, när jag framvisar
denna lock och eders furstliga nåde är konung af Sverige.

-- Hvad? Så ung och redan en häxa, som spår?

-- Jag är född finska, ers nåd.

-- Nej, så egennyttig hade jag ej trott eder vara, jungfru Ryning. Hvad
lofvar ni då i utbyte åt mig?

-- Att åter klippa ers nådes hår, när nästa kula tagit en bit af örat.

-- Jag tackar för äran. Den andra spådomen var icke fullt så god som den
första. Men kom med ert byte, när ni behöfver mig, och jag skall göra
hvad jag förmår för att utverka hos hennes majestät åt eder titeln af
kunglig hårfrisös. Auf Wiedersehen till nästa seger! Mig hedrar ni med
eder sax, men andra torde behöfva edra bindlar.

Officersfruarna hade lyssnande samlats vid dörren. En nästan omärklig,
fin blinkning åtföljde afskedsorden. Hagar vände sig harmfull bort; hon
tyckte icke om dessa blinkningar.

En timme därefter var Hagar hos fältskärn. Han anträffades svettig och
blodig uppöfver armarna; hvad han ej själf medhann fingo hans
barberaregesäller uträtta så godt de förstodo. De sårade lågo i långa
rader på halm, dels i ett stall, dels i tält, dels på den frusna,
blodiga marken. Juden Zevi hade fått plats i ett tält, så upptaget af
femton eller tjugu andre sårade, att Hagar måste bana sig väg öfver dem
till det hörn man anvisat henne. Hon satte sig på marken och lutade sig
öfver sin broder. Benjamin hade sofvit och kände sig så vederkvickt, att
han ville gå ut att se efter sin häst.

-- De stjäla min Jehu, klagade han.

-- Stilla, Benjamin. Var icke en narr, jag skall taga vård om din Jehu.
Känner du mig?

Ynglingen sökte att urskilja hennes drag i tältets halfdager.

-- Ja, det var du, som sade till fältmarskalken: han talar i feberyrsel!
Du kan icke vara Hagar, du.

-- Se nogare på mig! Hvarför skulle jag ej vara din syster? I hela vida
världen har du ingen trognare vän.

-- Jo, jag har.

-- Du är ett barn. Försök vara man. Krigare kan du ej mera vara. Med ett
öga och en hand blir du aldrig mer införd i någon mönsterrulla. Men --
och hon lutade sig mot hans öra för att ej höras af omgifningen -- jag
skall säga dig något bättre. Du skall blifva helbrägda, Benjamin. Du
skall än en gång blifva stark och frisk. Du är oförstörbar intill
stjärnornas stund. Stjärnan vill icke, att du skall strida i fält.
Därför skickar hon dig sår efter sår, som hon åter läker. Du låg under
jorden som död vid Neunburg, och se, du blef åter lefvande. Du låg
krossad vid Breitenfeld under en död häst, och kort därefter red du till
Stockholm. Där låg du så bränd i Stockholms slott, att ingen velat gifva
ett öre för en så usel trasa som du, och några veckor därefter reste du
öfver haf och land kring Europa. Läkarne sade dig vara obotligt blind,
och fick du icke din syn? Jag vet ej alla de faror du sedan undkommit,
men jag vet, att du ej tagit någon lärdom af stjärnornas varningar. Åter
finner jag dig lemlästad så svårt, att hvilken annan som helst ej mer
skulle uppstå från detta läger, men du skall stå upp, du, och återfå
hälsa och kraft, ty mot ditt lif äro elementer och människor vanmäktiga.
Dig dödar ingen, förrän stjärnornas stund är kommen. Märk nu hvad jag
säger dig. Huru länge tror du att ödet eller stjärnorna skola fördraga
ditt trots? Hvem har sagt dig, att ej deras stund kommer förr än den
skulle komma, till straff för ditt öfvermod? Och när den kommer,
behöfvas ej mera kulor och svärd. Vore du ock en Simson i styrka, skall
du stupa då för en osynlig hand, en fjäderlätt vindpust, ett barns
andedräkt. Kasta bort svärdet, Benjamin, och du skall blifva en stor, en
mäktig man, ty till makt är du född, som jag och den tredje!

-- Gif mig åter mitt öga! Gif mig åter min högra hand, och kanske skall
jag tro dig! suckade ynglingen bittert.

-- Om jag kunde gifva dig dem, skulle jag nästa gång åter finna dig
eländig och stympad i någon vrå af ett slagfält. Förstår du då icke, att
stjärnorna tvinga dig in på en annan bana? Öga och hand kan jag icke
gifva dig, men jag kan anvisa dig till det, som bättre är, till ditt
goda hufvud. Ja, jag vet hvad du svarar: du har icke lärt något, du. Du
har uppvuxit bland råa soldater och förstår ingenting annat än rida och
slåss. Men vid nitton år har man ännu en lång lärotid. Du är snabbfyndig
och läraktig. Lär dig räkna, Benjamin, och du skall räkna konungarne
bland dina undersåtar.

-- Spara dina stora ord. Alla dagar får jag höra samma läxa af Rachel,
men jag kan icke med det. Jag duger icke till mäklare; det är mig ledare
än att ligga mitt halfva lif i sjukstugor.

-- Hvem är Rachel?

-- Rachel? Min trolofvade, för hvilken jag tjenar i sju år. Vet du icke
det?

-- Så? Det var många år för en oviss lön. Var då stadig. Jag vill
minnas, att vår morfader bestämt henne till sin arftagerska, innan han
kände oss. Förstår du då icke, att världen ligger för dina fötter, om du
vill utsträcka din hand och taga dess tyglar? Därtill behöfves ej mer än
tre fingrar, blott hufvudet vill.

-- Bryr jag mig om dina penningar? Skulle jag sälja mig?

-- Jag säljer mig lika litet som du. Men det finns två sätt att umgås
med penningar: det ena att samla, det andra att gifva ut. Vår morfader
förstår det första, vi det andra.

-- Det finns ännu ett tredje sätt, säger morfar: det att bevara.

-- Sade jag icke, att du är läraktig? Nåväl: lär dig räkna för att
bevara, men gif ut för att herska! Tjena i dag för att befalla i morgon!
När du tjenat sju år för Rachel, skall du vara världens herre.

-- Och du, Hagar, och du? utbrast den lätt ledde och lätt hänförde
ynglingen, anslagen, som systern, af allt storartadt.

-- Jag skall tvinga drottning Kristina att kalla mig sin jämlike,
hviskade Hagar så sakta, att det susade fram som en tanke, uttalad i
drömmen.

Hon stod upp för att gå, när hon tätt framför sig i tältet varseblef en
ung präst, som utdelade nattvarden åt en döende. Han stod i vägen, hon
fann ingen utgång och kunde ej störa detta rörande afsked till ett
flyende människolif. Hon förblef stående och betraktade prästen. Ett
minne från längesedan förflutna barndomsdagar vaknade i hennes själ.

-- Det är Petrus Luth, sade hon till sig själf.

När den unge andlige läst välsignelsen öfver honom, som snart skulle stå
utom området för allt världens kif, såg han upp. I hans blick dröjde
ännu denna fuktiga, öfverjordiska glans, på hvilken man igenkänner ett
öga som skådat in i evigheten. Han såg ingen omkring sig, han var ännu
frånvarande på de dunkla gränsmarkerna mellan lifvet och döden. Hagar
måste passera så tätt förbi honom, att hon vidrörde hans arm. Han
vaknade till besinning, gaf rum, utan att igenkänna henne, och följde
henne ur tältet.

-- Magister Luth! sade hon och vände sig om.

Han hade varit en herretjenare, han som andra unga präster, hvilka
berodde af patroners gunst. Nu hade han i fält lärt sig att tjena herren
öfver lif och död, men besvarade af gammal vana den förnäma främmande
jungfruns tilltal med en djup bugning.

-- Hvem är jag? sade Hagar gladt.

-- Undskyll ... jag känner icke ... jag har sett så många döda och
lefvande.

-- Två gånger två är fyra, två gånger tre är sex ... hufvudstaden i
Sverige är Stockholm, hufvudstaden i Frankrike är Paris ... Hannibal
slog romarne vid Cannæ, och kejsar Domitianus hade i flugefångande sin
lust, uppramlade Hagar ett barns slabbrande läxor från den tid hon lärde
räknekonst, geografi och historia för Petrus Luth.

-- Hvad? -- sade den forne informatorn från Lydik Larssons dagar --
aldrig kan det vara lilla Hagar?

-- Något ditåt, käre magister. Vore ni Cannabis, skulle jag deklinera
för er: nominativus _mensa_, genitivus _mensæ_, dativus _mensæ_ ... Ni
ser, att jag ej varit oläraktig. Det är er jag har att tacka för
_början_. Slutet står skrifvet i »himmelens trappor».

-- Början och slut stå båda skrifna i Herrens hand, jungfru Hagar. Jag
är hjärteligen glad att se eder åter. Ni var förunderligen begåfvad af
Herren för all mänsklig lärdom. Har ni ock brukat hans gåfvor rätt i
andeliga ting? Är ni ett Guds barn, jungfru Hagar?

-- Jag har läst biskop Erikssons postilla och gått i skriftskola med
jungfrurna Kurck, svarade Hagar undvikande. Men ni skall berätta mig
något om er och huru jag finner min snälle, fredlige lärare, som alltid
var så god mot mig, här i detta förskräckliga krigsbullret. Ni skall
besöka mig hos fru Beata De la Gardie vid nästa lägerplats, efter vi
lära uppbryta härifrån redan i morgon.

-- Ack, kära jungfru, jag trodde också en tid, att en kristen hade nog
af att läsa bibeln och kunna postillor utantill, men lifvet och döden ha
lärt mig annat. Kristne finnas ju, Gudilof, äfven bland oss, men vill ni
lära er att dö för er tro, så gå till de skotske covenanterne. Akta
intet därpå, att de predika Calvins läror! Reformerte, lutheraner eller
katoliker, Herren pröfvar oss alla. Jag biktade i natt en papist ... han
hade begått en ogärning i Finland ... han hade kastat en stackars kvinna
ur släden i drifvan om vinternatten ... Gud förbarme sig, vi äro alle
missgärningsmän.

-- Hvad säger magistern? Han hade kastat en kvinna ur släden? I Finland?
Väl icke för många år sedan?

-- Jag tror han sade för många år sedan. En judinna, om jag förstod
honom rätt. Men, kära jungfru, låtom oss tänka på våra egna själar. Vi
skola alla stå till räkenskap inför hjärterannsakaren.

-- Magister Luth, vill ni göra mig den tjensten att anteckna eller låta
mig anteckna papistens bekännelse? Är han död?

-- Han är död. Det är icke lofligt att omtala hvad en döende bekänt
under biktens insegel.

-- Är ni katolik? Är bikten ett sakrament? Och om nu misstanken för en
ogärning faller på oskyldiga lefvande, är det icke er pligt att fria dem
med den dödes bekännelse?

-- Ni torde ha rätt, jungfru Hagar. Ni var alltid så klok i världsliga
ting. Jag skall anteckna bekännelsen. Men hvad rör den eder?

-- Ja, säg! Vet ni Guds vägar? Kan ni följa de lönliga trådar, med
hvilka en missgärning drages ur nattens mörker? Gif mig berättelsen. Ni
torde få höra mera därom.

-- Tror ni? Ja, tro på den rättfärdige Herrens Guds vägar! I denna kväll
får ni papperet, bestyrkt med min underskrift. Bruka det till Guds ära!
Det rinner mig i hågen, att döden tog ordet från uslingen där på fältet.
En sårad af lifregementet, Axelson, låg bredvid den döde och hade hört
honom tala, förrän jag kom. Axelson fördes till byn Wotitz.

-- Tack, tack! Glöm ej att uppsöka mig. Wotitz, säger ni? Axelson? Gud
beskydde eder.

-- Och er, jungfru Hagar! Herren har fört eder så långt ut bland
ondskans makter, för att visa eder vägen till Kristi kärlek.

Några ögonblick därefter satt Hagar till häst och galopperade, åtföljd
af en tjenare, till byn Wotitz.




                      5. Hjärta och statskonst.


                                                Vet du hvad kärlek är?

Om man får tro almanackan -- och almanackor hade man i Sverige sedan
Sigfrid Aronus -- bär Mars månad ett janusansikte. Vakthafvande på
gränsen mellan vinter och vår, kan årstidernas krigsgud ömsom rasa i
stormar och snöyra, ömsom le med det blidaste solskenslöje. Och när han
ler, är han förtjusande som en vår i sin linda. Vinterns rimfrost strör
ännu sina pärlor öfver hans ljusa lockar, lätt snötäckta isar binda
vattenspeglarna och töa för middagssolen; här och där låta flödvattnen
ana en börjande sjö, lärkans första drillar hälsas af ung och gammal,
luften är genomskinligt klar som en hoppets blick in i det oändliga, och
genom hela den strålande naturen andas en fläkt af vaknande lif. Mars är
ett barn, som profvar sin kraft på att vända en tung dörr, hänger sig
jublande fast vid låset och svänger med dörren.

En sådan solig dag i början af Mars 1645, strax efter middagsmåltiden,
åkte drottning Kristina utåt Ladugårdslandet. Hon var nu fullmyndig
regerande drottning, ej mer under fru Beata Oxenstjernas besvärliga
omvårdnad. Denna högättade fru var ej mindre lycklig, än sin svårstyrda
myndling, att känna sig fri. Hon bör icke försvinna ur denna berättelse
utan det rättvisa erkännande, att hon, med all sin häftighet och sina
fördomar, dock var en rättänkande, pligttrogen väktarinna på samhällets
höjder.

Drottningen red icke denna gång, som hennes vana var; hon hade förkylt
sig under en ridt några dagar förut, hade pliktat med ett af sina
vanliga korta, men häftiga illamåenden och tvangs nu af nödig
försiktighet att åka i en af dessa konstigt utsirade täckta slädar,
hvilka ännu förvaras från hennes tid i vår tids rustkamrar. Släden hade
öppna fönster på sidorna. Vid drottningens sida satt furstinnan Marie
Eufrosyne, två lakejer stodo bakpå släden, och på hvardera sidan redo
fyra unge adelsmän, anförde till höger af den nyligen utnämnde öfversten
för lifgardet, grefve Magnus De la Gardie.

Tid efter annan växlade drottningen ett ord med denne ståtlige kavaljer,
hvilken då böjde sig så djupt ned ur sadeln, som hade han velat uppfånga
sin kungliga herskarinnas andedräkt. Men denna gång fick grefve Magnus
nöja sig med flyktiga afbrott i ett lifligt samtal mellan drottningen
och furstinnan inom täckslädens väggar.

Slädföret var ännu godt, ehuru på öppna platser angripet af dagmejan.
Torg, gator, palatser, rimfrostiga parker, tjusande landskap och
bländande hvita isar ilade förbi vid hästarnas snabba traf, utan att
tillvinna sig någon uppmärksamhet. Hade ej stundom en frisk fläkt af
marsluften inträngt genom slädfönstren, kunde man tro, att dessa höga
personer företagit en utfärd blott för att finna en plats, där de voro
säkra för lyssnare.

-- Han där, rider han icke bra? började drottningen. Jag såg i min
barndom Sveriges berömdaste ryttare Åke Tott rida. Å ja, hans skola var
troligen mönstergiltig, när en skvadron hugger in på en infanterikolonn,
men hvilken elefant vid sidan af honom där! Hur behagar dig grefve
Magnus? Har du sett en svensk kavaljer, som kan mäta sig med honom på
rännarebanan?

-- Jag känner honom så litet, svarade Marie Eufrosyne undvikande.

-- Marie, om du vore några år yngre och jag vore din mor, skulle jag
gifva dig ris för osanning. Skulle två så vackra ögon ha varit blinda
för en riddare, som egnat dig sin beundran ända sedan han stafvade
Cornelius Nepos i Upsala? Eller skulle du ännu förvara en skolflickas
ömma låga för den lille uppnäste grefven af Nassau? Marie, jag tillstår,
att jag tviflar på din uppriktighet, men ännu mer på din smak.

-- Minns du, Kristine, hvad du lofvade mig en afton vid Gripsholm?

-- Du bad mig tro på din brors känslor, rätt som en bonde tror på
katekesen. Nå, har jag icke trott, att en hök är så menlös som en
kuttrande turturdufva? Hvad har detta att skaffa med en tysk trubbnäsa?

-- Du lofvade mig, att ej vara emot grefven af Nassau.

-- Jag lofvade, tror jag, att tålmodigt höra en suckande Chloë. Det är
ju fjolgammal snö, det där. Nu smälter snön, guldvifvan väntas,
kålfjäriln skall innan kort krypa ur puppan. Hvad säger du, Marie, om en
ny friare ... den ypperste unge ädling i Sverige?

-- Förlåt mig, jag hade trott, att Carl Gustaf förtjenade denna
hederstitel af drottningen.

-- Nå, näst Carl Gustaf, låt oss ej träta därom. Kort sagdt, hvad säger
du om ett parti med en ung grefve, som kan träda lille Nassau genom ett
synålsöga?

Marie Eufrosynes rodnad tog färgen af drottningens röda bandrosett, när
hon frågade, om isarna voro att lita på, ty man åkte just nu öfver
Brunnsviken. Kristina skrattade.

-- Torstenson skulle törhända betänka sig, innan han riskerade sitt
artilleri på viken, men hvad äro hans kanoner mot dina fruktansvärda
ögon, min blyga kusin? Du har nedskjutit en af rikets hufvudfästningar;
han stryker sin flagg på nåd och onåd. Hvilken lycka, att vi ej
explodera på isen! _Enfin_ ... grefve Magnus begär din hand.

-- Jag trodde ej, att du skulle akta ditt kungliga blod i pfalziska
huset så lågt, svarade förtrytsamt den unga furstinnan efter en förlägen
paus. -- Du afslår en suverän furste och bjuder mig en af dina knektar.

Åter skrattade Kristina och såg ut genom fönstret.

-- Sakta farten, öfverste! Vi köra i galopp utför backen, och här är en
stjälpa.

Farten saktades, men icke drottningens ohejdade munterhet, för hvilken
hennes kusiner voro de närmaste offren.

-- Mitt kungliga blod! utropade hon. Min farfars mor hette Leijonhufvud,
hans stjufmor Stenbock. Konung Johan gifte sig med en Bjelke och konung
Erik med en piga. Mesallianser äro ärftliga i vår släkt. Behöfver du
flera föredömen? Nåväl, för att göra dig ett nöje, skall jag gifta mig
med ... låt se, med Apollo! Han är visserligen en gud, men detroniserad
... Ingen skomakare skulle gifva honom kredit på ett par nya koturner.
Är det nog? Anstår nu en svensk adelsman ditt kungliga blod?

-- Jag bönfaller, Kristine, tala icke mera därom!

-- Men det är just därom vi skulle tala. Vet du hvad Ebba hört af
kammarpigorna? Ja, jag medgifver, det är inte tillständigt att lyssna på
pigskvaller, men det är därmed som med de stora snäckorna. Man lägger
örat till, och man hör luften bikta. Folket undrar hvarför jag är så
blid emot grefve Magnus. Det faller ingen i hågen, att han ju kunde
förtjena det ... att han är äldste son till en af rikets högst förtjente
män och min faders ungdomskäresta ... att han själf är det svenska
ridderskapets ära och prydnad, eller att jag, hans drottning, vill i
hans person hedra både ärfda och förvärfda utmärkta egenskaper. Allt
detta går inte i vår svenske Per Jönsson. Det måste finnas ett annat
skäl, och hvad kan detta annat vara, än att jag vill gifta mig med honom
... med den samme grefve Magnus, som min nådiga fränka anser alltför
nedrigt boren för hennes kungliga blod! Nå, Marie, hvad säger du om
denna sedelärande fabel?

-- Enfaldigt skvaller!

-- Tror du? Men om jag i min hjärtekammare skulle tänka därpå? _Vox
populi vox Dei._ Folkets röst Guds röst. Grefven är en vacker karl ...
så nobel, så elegant, så ridderlig i sina tänkesätt och hela sin
hållning. Tror du inte, att han skulle blifva en värdig gemål åt
Sveriges drottning? Och är jag inte suverän öfver min hand såväl som
öfver mitt hjärta?

-- Kristine, du förskräcker mig. Den värdigaste, den trognaste, den
tappraste af alla furstar blöder för dig på slagfälten. Du ser honom
förtäras af ett svikande hopp, och du skulle föredraga en lycksökare,
hvars mod aldrig blifvit pröfvadt utom rännarebanan.

-- _Oratio panegyrica pro domo!_ Ett loftal för husets bästa. Skada, att
du ej talar latin; ditt tal borde tryckas. Mitt tal är kortare. En De la
Gardie är inte nog högättad för dig. Således är jag tvungen att
förbättra hans franska blod och upphöja honom till min sida ... Grefve
Magnus! Vi blifva sittande i sanden. Låt hålla i backen!

Slädmedarna gnisslade mot grus och stenar, där de körde upp från isen
till gatan vid Nybroviken. Drottningen steg ur och vadade i slask uppför
backen, gycklande öfver sina kavaljerers förvåning och Marie Eufrosynes
rädda steg mellan vattengölarna. När de höga damerna ånyo befunno sig i
släden, återtogs samtalsämnet. Den unga furstinnan betraktade häpen sin
kungliga kusin, oviss om hon borde taga hennes nyss yttrade hot för
skämt eller allvar. Slutligen brast hon i tårar. Grefven af Nassau satt
icke sadelfastare i hennes hjärta, än att en välriktad lans kunde kasta
honom ur sadeln. En rik De la Gardie kunde möjligen täfla med honom om
en fattig furstinna. Och att med Carl Gustafs utsikter sätta hela
pfalziska husets framtid på spel, detta var mer än en syster och dotter
kunde taga på sitt samvete. Under tårarna framsipprade slutligen en
förklaring, att hon, den tillgifna vännen, ville i allt foga sig efter
sin nådiga kusins önskan och vilja.

-- Och detta säger du mig med en ton, som ville du gå i kloster för min
skull, fortfor drottningen, utan att synas det minsta rörd af en så stor
uppoffring. -- Jag erbjuder dig det mest lysande parti i Sverige; jag
afstår åt dig en hand, som mången tysk furstinna skall afundas dig; jag
öppnar för dig den mest glänsande framtid vid sidan af min tron, och du
underkastar dig detta hårda öde med en botfärdig Magdalenas tårar.
Nåväl, Marie, folkets röst skall denna gång lika litet vara Guds röst,
som när den samma rösten förlofvade mig med Erik Oxenstjerna. Jag skall
inte lyda mina pigor, jag skall inte gifta mig med öfverste De la
Gardie, jag skall afstå honom åt hans suckande Chloë, med förbehåll att
hon mottager honom med solsken, inte med takdropp. Marie, vet du hvad
kärlek är?

-- Det är att kunna gifva sig åt en annan med hela sitt hjärta, svarade
furstinnan oskyldigt.

Hon glömde i detta ögonblick, att hennes första ungdomsflamma så lätt
blåstes ut, som hade den blifvit åberopad endast för den lilla kvinnliga
fåfängan att icke låta bortskänka sig utan motstånd åt en ny friare.

-- Du misstager dig, inföll Kristina, till hälften spotskt, till hälften
öfvertygande. -- Man skall aldrig gifva sig _helt_ bort, man skall
behålla sig själf. Äro vi födda till träldom, vi? Skall en man råda
öfver oss till kropp och själ, så att intet annat af oss återstår än
pigan, som sköter hans hushåll, smekungen, som gör honom nöje på lediga
stunder, barnsköterskan, som föder, ammar och kläder hans afkomma,
såframt hon ej dör för den? Jag har tänkt mera därpå än du, Marie; jag
har mina skäl. Kärleken i din mening är ett oting och en förnedring.
Kärleken, såsom jag förstår honom, är ett kontrakt mellan två, hvilka
ömsom gifva och få, med villkor att behålla sig själfva. Så och så
mycket gifver du mig, så och så mycket gifver jag dig. Därutöfver intet.
Bryter du, är jag fri; bryter jag, är du fri. Lägg så därtill i bästa
fall vänskap, beundran, aktning, tålamod, kort sagdt, alla älskvärda
egenskaper, som göra att människor kunna fördraga hvarandra. Det är
mycket nog, det, Marie; begär intet mer, om du vill blifva lycklig!

-- Ja, lycklig, Kristine! Att vara och göra lycklig. Det andra förstår
jag ju icke.

-- Det kan vara godt, att du och många dina likar inte förstå det. Huru
skulle skapelsen utan eder äga bestånd? Famla efter en drömbild,
bortskänka sig för ett smekord, träla i herretjenst, dö för att gifva
lifvet åt nya trälinnor, detta är hvad I kallen kärlek. Jag föredrager
ett fritt förbund eller intet. Jag tillhör mig själf och ingen annan.

-- Men din mor och min mor tillhörde icke sig själfva ...

-- De förstodo ej bättre. De sutto inte ensamma på en tron.

-- Ja, du är drottning, du. Förlåt mig; jag trodde, att också en
drottning känner sitt hjärta klappa.

-- Hvarför skulle hon ej känna ett hjärta klappa för sitt folk, för
äran, för allt stort och sant i detta lif? Men kärleken består ej uti
att värpa ägg. Man får inte, man vill inte, man kan inte försaka sig
själf ...

-- Carl Gustaf är beredd att försaka allt för din lycka, din ära ...

-- Talesätt. Carl Gustaf vill blifva konung af Sverige. Och ändå, Marie,
jag håller honom så kär, som jag kan hålla en man. Honom eller ingen.
Men tager jag honom, så binder jag honom, som man binder ett lejon.
Skall han underkasta sig detta?

-- Allt, Kristine, allt; ty du vill lika litet binda hans riddareära,
som du kan binda hans kärlek.

-- Nåväl, jag är skyldig dig en belöning för din tillgifvenhet och din
lydnad. Vet då, att min irrande riddare ej skall vänta i evighet, om han
ingår på mina villkor och om han ännu ett par eller tre år förblifver
mig trogen. Jag är inte nog förmäten att förlikna mig vid världarnas
styresman, men i ett afseende är jag lik Gud: jag tål ingen rival!

-- O, Kristine, hvem skulle äga dig och slösa en blick på en annan
kvinna! Låt mig kyssa din hand!

-- Är jag inte en toka, som stafvar kärlekens abc för en liten Doxa,
hvilken i morgon säljer sin frihet för ett smekord och sitt hjärta för
ett par vackra mustascher? Hvad? Redan vid slottet? Marie, du är då
beredd att underkasta dig din förskräckliga lott och mottaga en
afskyvärd tillbedjares hyllning?

-- Jag säger nej i brudstolen, skämtade den unga furstinnan, i det
grefven af Nassau sjönk under horisonten, som hade han aldrig höjt sitt
välfriserade hufvud däröfver.

-- Gör det, svarade Kristina i samma ton, i det hon steg ur. -- Öfverste
De la Gardie -- fortfor hon till grefven, som räckte henne sin hand --
jag frikallar er från er skyldighet som min riddare och tillåter er att
bjuda min fränka armen. Tacka mig för att vi inte stjälpte i backen. Jag
väntar er klockan sex för en tidning af vikt.

Och hon skyndade uppför slottstrapporna med sina vanliga hastiga steg,
utan att bevärdiga sina bugande kavaljerer med en blick. Hon var
upptagen af en tanke, som för ögonblicket trängde alla andra åt sidan.

-- Jag binder De la Gardierne vid min tron som motvikt mot
Oxenstjernorna. Jag nedtystar skvallret, behåller min frihet och vinner
ett lydigt redskap. Pfalzarne våga inte vägra. De skulle försöka! ...
Carl Gustaf? Han kunde falla på det orådet att blifva jaloux ... Också
detta är förekommet. Allt är förekommet ... också möjligheten att en
drottning kan vara kvinna ... att _jag_ kan förgapa mig i en vacker
karl. Min Gud, det finns ögonblick, när den klokaste kan vara en narr.
Hvarifrån fick jag denna lyckliga tanke att skjuta Marie framför mig?
Kom den från stjärnorna? Utan tvifvel. Om den ej kom från senaste
åderlåtningen. Fiken ... mina skor!

-- Hjärtandes -- utropade Fiken Lång, hvars språksamhet vuxit med åren
och hoftjensten -- är inte fröken som en sylta om fötterna! Hvad skall
doktorn säga? En knapp borta ur lifpälsen, ett band afrifvet i hufvan.
Det är en Guds lycka, att inte fru Beata Oxenstjerna mera för
regementet.

-- Jag förmärker, att du gått i skola hos fru Beata, genmälde
drottningen, som nu var i sitt goda lynne och roade sig att på samma
gång utlägga en snara. -- Fiken -- tillade hon med låtsadt allvar -- jag
råder dig att lägga band på din tunga, när grefve Magnus uppvaktar mig
klockan sex.

-- Grefve Mag ... stammade Fiken med oförställd nyfikenhet och en
kammarpigas naiva påflugenhet. -- Jag trodde inte, att _han_ är herre i
detta huset.

-- Håll din mun! Man vet ju inte hvad som kan hända, smålog Kristina,
som nu hade funnit ett medel att trotsa pigskvallret.

Grefven kom, och några dagar därefter var förlofningen eklaterad.
Tilldragelsen firades vid hofvet med en tre dagars fest och två år
senare, i Mars 1647, med ett fem dagars bröllop i kunglig ståt.
Förbindelsen blef så lycklig som lyckans ostadighet tillät. Furstinnan
Marie Eufrosyne, den svaga, den eftergifvande, den så föga begåfvade,
hon visste likväl något, som den snillrika drottningen, hennes
syskonebarn, icke visste. Hennes definition på kärleken öfverlefde
Kristinas och Kristina själf.




            6. Freden i Brömsebro och Johannes Rudbeckius.


     Tre år ännu skall jag stiga; därefter står jag högst på himmelen.

Danmark låg slaget, kringhvärfdt af fiender, blödande, utmattadt, nästan
förkrossadt. Än en gång och med ära hade det stridt för herraväldet i
norden. Där hade stått hårdt mot hårdt. De två bältespännarne hade
gripit hvarandra om lifvet och växelvis nedkastat hvarandra, än i
Bältens vågor, än i Jutlands sand, än på Skånes gungande sädesfält, än
åter i Norges och Jämtlands gamla ättestupor. Ryttaren på den röda
hästen hade sin lust att än en gång få bloda vintersnö. Kriget var
öfverallt, i vredgade bröst ej mindre än i tagna och åter eröfrade
gränsmarker. Endast bönderne vid den norska gränsen tyckte det vara synd
och skam att skjuta på grannar. Framgång och motgång växlade om.
Hvartdera rikets tappraste män, bästa härar och stoltaste flottor drogo
ut att nedgöra hvarandra -- de som, förenade, skulle kufvat Europa. Ännu
går genom alla danska hjärtan den välkända folksången:

   Kong Kristian stod ved höjen mast
   i rög og damp;
   hans værge hamrede saa fast,
   at götens hjelm og hjærne brast ...

Vid Femern var det, 1644 den 11 Juli. Danakungen hade trettionio skepp,
hans värdige motståndare Klas Fleming fyrtiosex. Tio timmar varade
slaget; tre gånger skildes de stridande åt, tre gånger anföllo de åter.
Fjärde gången, när Fleming signalerade anfall, sågs ej signalen mer;
natten utbredde sig öfver de blodiga vågorna. Kung Kristian hade stått
på sitt amiralskepp Trefaldigheten, omringad af fiender. »Mina
underbefälhafvare, sade han, bruka mig som stormskärm.» Han hade fått
några lätta sår, när en svensk kula, springande själf i stycken,
splittrade en kanonlavett vid hans sida. En skur af järn- och
träspillror yrde kring däcket; tolf man dödades eller sårades. Den
döende Eiler Ulfeld ryckte i fallet kung Kristian med sig. De
kringstående trodde konungen vara död och ropade, att man skulle stryka
flagg för att elden måtte upphöra. »Nej, sade en slesvigare, kungen är
endast _en_ man, och vi återstå många nog att försvara oss.» En matros
sändes till toppen att stryka dannebrogen, men detta blef den ärlige
gossen för tungt; han invecklade duken i tågvirket, så att flaggan ej
kunde blåsa ut. Kung Kristian uppreste sig, höljd af blod, med tjugutre
större och mindre sår: en spillra hade utslagit högra ögat, en annan två
tänder; en järnskärfva hade inträngt i pannan.

-- Ännu -- sade han -- har Gud gifvit mig kraft att strida för mitt
folk!

Och svartblå i ansiktet fortsatte han, stödd på sitt svärd, att föra
befälet, tills striden var slut. Båda flottorna hade lidit stora
förluster, båda tillskrefvo sig segern, som firades med lika
fröjdebetygelser af danskar och svenskar.

Få veckor därefter, den 5 Augusti, bortryckte en dansk kula Klas
Fleming, den tappraste hjälte, som Finland skickat till sjöss, i en
obetydlig skärmytsling vid Kristianspris i Kielerbukten.

-- Gråt icke, min son, sade den döende hjälten till sin son Herman
Fleming, som stod vid hans sida. -- Jag dör som Danmarks fiende; låt se,
att du dör som jag har dött!

Ett motstycke därtill voro kung Kristians ord, när han, året efter
freden, bar sin lille sonson till dopet:

-- Måtte du engång tynga svenskarne så, som du i dag har tyngt mina
gamla armar!

Det fanns likväl en, som i denna förbittrade kamp mellan två arffiender
såg längre framåt i tidernas skiften än konungar, statsmän, krigare
eller i inbördes vrede, afund och hämndlystnad kämpande folk. Det var
Sveriges unga drottning, som under alla sina oberäkneliga nycker dock
hade ärft något af sin faders långsynta blick och förmådde se bort till
en annan tid, när Sverige och Danmark kunde behöfva hvarandra. Kristinas
öde har varit att än uppskattas för högt, än åter för lågt. Och till den
låga uppskattningen höra motiverna för hennes handlingssätt vid de
stora, för Sverige så betydelsefulla fredssluten 1645 och 1648.

Krigslyckan, hvilken år 1644 fördelat sin gunst nästan lika mellan båda
de stridande makterna, hade år 1645 begynt afgjordt småle åt svenska
vapnen. Det endräktiga Sverige beherskade hafvet, hela Jutland, största
delen af Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän; hade tagit Gotland och
Ösel, hade med sin välrustade krigsmakt trängt det oeniga Danmark på
lifvet, hotande rikets kärna på Seland och Fyen. Den gamle kung Kristian
stod öfvergifven af sitt råd och sin adel, utan flotta, utan härar, utan
penningar. Hans trogne borgare, hans raske matroser ville bistå honom,
men förmådde det icke; riket vacklade under honom som ett sjunkande
skepp. Då började man tala om fred, och redan i Februari 1645
sammanträdde fredsombuden vid den lilla Brömsån, som uppritade
riksgränsen mellan Småland och Blekinge. På en holme i ån var ett tält
uppslaget för de franske och holländske fredsmäklarne. En bro,
Brömsebro, gick öfver holmen till åns båda stränder. Vid småländska
änden af bron bodde Sveriges ombud, Axel Oxenstjerna och Johan Skytte,
hvilken sistnämnde dock snart gick att utbyta lifvets strider mot en
lugn graf under Mars månads smältande drifvor. På Blekingesidan logerade
danska sändebuden Corfitz Ulfeld och Kristen Sehested. Den ömsesidiga
förbittringen var så stor, att danskar och svenskar ej kunde med något
hopp om framgång öfverlägga direkt med hvarandra, hvarför de
öfverenskommo att låta allt gå genom fredsmäklarne i tältet på holmen.
Så framställdes fordringarna, på båda sidor i stark prutmån. Danskarne
fordrade allt tillbaka och därtill skadestånd; svenskarne fordrade
tullfrihet i Sundet för alla nationer, allt hvad de tagit och mera
därtill. Vintern gick, våren gick, större delen af sommaren gick; steg
för steg hade danskarne gifvit efter, men att afträda land, detta var
gamle kung Kristian, Sveriges besegrare 1613, för starkt. Danska rådet
röstade för fred, »sådan Gud ville gifva den», och lät konungen förstå,
att rådet ännu icke hade valt hans son till efterträdare. Förgäfves;
kung Kristian gaf icke vika. Då uppstod ett sorl bland allt hvad svensk
hette och gick från rikskanslerns hemliga råd, från Jakob De la Gardies
öppenhjärtiga krigareläppar ut i bygderna. Hvarför dröja vi? Är icke vår
flotta öfverlägsen? Äro ej våra härar omotståndliga? Hvarför ligga de
overksamma? Hvarför gå vi ej rakt på Köpenhamn, visa juten riset och
taga tillbaka allt hvad han fordom röfvat från oss?

Hvarför? Därför att drottningen ej ville bringa Danmark till det
yttersta. Redan i April hade hon varnat för att spänna bågen för högt.
Och i Juni skref hon till Oxenstjerna följande bref, hvilket må anföras
som prof på det svenska språkets misshandling före Stjernhjelm, äfven af
den högst begåfvade och lärdaste svenska drottning:

Högt ärade Herr Riks-Canceller!

Därtil med at jag dageligen finner så stora _difficulteter_ i
fortsättande af kriget, så at det vil falla svårt med så ringa medel et
så stort väsende, at _continuera_, hvilket icke utan _hazard_, at taga
de _conditiones_, som nu bjudas, skal afgå; derhos med måste ock
besinnas, huru svårt det vil falla, at _supportera_ den _calumnien_ som
Oss påkommande varder, både hos de Svenska sjelfve, så väl som hos
främmande, hvilka alla, där Freden ginge i sär, skulle _imputera_
skulden til allas vår outsläckeliga _ambition_, den der sig på sjelfva
orättvisan _funderade_, och ingen annan _finem_ hade, än en begärlighet,
at _dominera_. Och såsom jag icke håller mig rätt försäkrad om
Holländarens _cooperation_, altså frugtar jag, at, där desse föreslagne
_conditiones_ icke blefve _accepterade_ skulle de söka at blifva
_arbitri belli & pacis_, så at deras _jalousie_, något oförmodeligt hos
dem _causera_ kunde; oansedt jag förtiger hvad af Polacken _practiseras_
kan. Sedan det sista och förnämsta är, at _contentera_ sin egen
_conscientie_, så at man må kunna för Gud och al verlden betyga, at man
sig til alla skäliga Fredsmedel _accomoderat_ hafver.

Upsala d. 24 Juni 1645.

                                 Eder

                                                            välbenägen
                                                          _Christina_.

Vid denna tid lefde ännu, bruten af ålder, mödor och strider, den lärde,
energiske, ständigt stridsrustade biskopen i Vesterås Johannes
Rudbeckius, svenska kyrkans mäktigaste och mest högkyrklige prelat, han,
hvars stift var i sträng ordning ett föredöme för alla öfriga och hvars
skola hade uppnått ett sådant anseende, att hon täflade med Upsala
akademi. Kristina hade, icke första gången, men i en af de viktigaste
politiska frågor, dikterat sin vilja för Axel Oxenstjerna och kände sig
vara mera drottning än förr, men kände också behofvet af stöd. Per Brahe
var det närmaste, men ock det farligaste stöd emot rikskanslern. Hvarför
utbyta en tuktomästare mot en annan? Gamle Johan Skytte fanns icke mer;
hans son, kammarrådet Bengt Skytte, en uppstigande gunstling, var för
ung och för litet ansedd. Kristina såg sig om. Efter att hafva bevistat
de lärda öfningarna i Upsala, företog hon en af sina vanliga lustresor
sjöledes till Vesterås. Biskop Johannes var den ende man i riket, som
öppet vågat motsäga den mäktige rikskanslern; därför hade han ock
blifvit förbigången vid besättandet af ärkebiskopsstolen i Upsala.

Den gamla biskopsgården var för drottningens mottagande festligt möjad
med löf, rosor och blåklint. Domkapitlets ledamöter, jämte biskopinnan,
fru Magdalena Hising, med söner och döttrar, voro till möte vid porten,
undskyllande att biskopen själf för ålder och sjuklighet ej kunde visa
majestätet denna tillbörliga vördnad. Han hade dock, sängliggande, låtit
ikläda sig full biskoplig ornat och mottog drottningen i sitt rum med
ett skriftens språk, hvartill de vördige fäderne af domkapitlet sade ett
ljudeligt amen.

-- Var hälsad, du Herrens utkorade Deborah, som är kallad att lägga alla
sanningens fiender dig till en fotapall! började kyrkans åldrige herde
på latin med en i början svag stämma, som snart växte i kraft med den
själens utomordentliga spänstighet, som öfvervinner en bräcklig
stofthyddas krämpor. -- Var hälsad af kyrkans och din ringaste tjenare,
som du värdes hugna med ett så nådigt besök i hans skröpliga ålderdom!
Välsignad vare din ingång och utgång, hvar du i världen går, till seger
för Guds folk och till efterdöme för hans församling.

-- Jag tackar eder, vördige fader, svarade drottningen, likaledes på
latin, med den intagande värdighet, som var henne medfödd. -- Länge har
jag önskat att betyga den svenska kyrkans grundfasta pelare min vördnad
och beklagar allenast, att jag finner den man i ohälsa, hvilken
allaredan utfört så märkeliga ting för kyrkan och riket och än vidare,
där Gud så vill, skall förelysa oss andra i gagnelig verksamhet.

-- _Pulvis et cinis_, stoft och aska, min nådiga drottning! återtog
biskopen, som snart med sitt lifliga lynne slog an en friare ton och
öfvergick till det svenska tungomålet. -- Det finnes ingen bättre bot
för ålderdomen, än att fägna de skumma gamla ögon med åsynen af en
blomstrande ungdom. När jag ser framför mig Sveriges drottning, så
kosteligt beprydd med sin ålders fägring och alla höga dygder, känner
jag mig själf ung på nytt med mitt gamla Sverige. Därtill har ock Gud
förunnat mig söner och döttrar, som i sin tid skola tjena eders majestät
bättre än jag. Lena, haf hit barnen, att de må minnas den välsignade
fröken Kristina, så länge de lefva.

Barnen framfördes, nio närvarande af hela antalet elfva.

-- Värdigas se på dem, nådig fröken! Är det icke byggnadstimmer i dem
till Guds och rikets tjenst? ... Här är den äldste, Nils, tjugutre år,
eloqventie lektor i Vesterås; han talar latin som en Qvintilianus, och
han skall en dag blifva min efterträdare[1] ... Här är Jonas, tjugutvå
år, student; han skall blifva professor.[2] Här är Petrus, tjugu år,
student. Nå, hvad skall du blifva, min son?

-- Biskop, svarade ynglingen flinkt.[3]

-- I hören det väl, nådig fröken -- smålog den gamle -- att äpplet intet
vill falla långt från trädet. Här är den yngste, Olof, skolaris i
Vesterås, femton år. Han är predestinerad till stora värf: salig
konungen har värdigats bära pilten till dopet ... _Heus puer!_ Förstår
du inte, Olof storhufvud, att skrapa foten för landsens öfverhet?

Gossen rodnade upp till öronen, stirrade i golfvet och gjorde en klumpig
bugning.

-- Undskyll, nådig fröken! Pilten skådar så långt in i framfarna och
kommande tider, att han intet vet hvad för ögonen är. Fann intet mor
honom här om dagen efterletande hvad där var invärtes i en död räf? Han
är min Josef; Herren behålle honom i sin fruktan, ty där Gud så täckes,
skola sädeskärfvarna buga en dag för detta embryot[4] ... Här äro
döttrarna ... Räkna dem på fingrarna, Lena, att vår nådiga öfverhet må
beskåda svensk ull och svenska hjärtan ... Så ... betygen eder skyldiga
vördnad för den förnämligaste af alla jungfrur, eder föresyn i
kristeliga dygder, fröken Kristina!

[Fotnot 1: Nils Rudbeckius blef 1670 biskop i Vesterås.]

[Fotnot 2: Teologie professor i Upsala 1654.]

[Fotnot 3: Petrus Rudbeckius blef biskop i Skara 1693.]

I denna stund hade den gamle biskopen platt förgätit alla sina många och
långa strider, alla kyrkans värf och alla ögonblickets krämpor för
fadersglädjen att kunna för sin drottning framvisa denna rad af starkt
byggda, kraftiga, högt begåfvade och löftesrika barn. Ännu där han satt
upprätt på plågornas läger, stödd mot kuddarna bakom hans skuldror,
igenkände man i honom en högvuxen man, som tycktes enkom byggd att
beherska kyrkan under ett religionskrig och bringa ordning i en rå
samtids vilda förbistring. Det långa hvita håret var slätt nedkammadt i
bena öfver axlarna och den släta, breda kammardukskragen; det lika hvita
helskägget nedföll tudeladt öfver bröstet. Det svarta sammetslifstycket
var broderadt, den högkragade kaftanen öppen framtill. Bekymren hade
fårat den höga pannan, men uttrycket i blicken var oväntadt mildt.
Målaren, som förvarat åt eftervärlden dragen af denne väldige prelat,
måste, lyckligt nog, hafva gripit hans bild i familjekretsen, icke i
domkapitlet eller vid läsförhöret.

Sedan samtliga afkomman gjort sin reverens och drottningen tålmodigt
åhört deras personalier, behagade hon nådigt tillförsäkra sönerne Jonas
och Petrus ett reseunderstöd ur sin handkassa, på det att dem måtte
beredas tillfälle att vid utländska akademier förkofra sina studier till
rikets tjenst. Hvarefter hela skaran, jämte domherrarne, fick afträda,
hugnad med all kunglig ynnest, och Kristina lämnades i enrum med
biskopinnan och sin faders gamle trotjenare.

[Fotnot 4: Olof Rudbeck, »storhufvudet», professor i Upsala, blef sedan
den världsberömde anatomen, botanisten och häfdatecknaren, hvars
_Atlantica_ beherskade ett helt tidehvarf.]

-- Där som jag icke för mycket uttröttar eders högvördighet i den
nuvarande svagheten, vore mig kärt att höra eder mening i rikets
angelägenheter, yttrade drottningen.

-- Såsom hälsan stadigt stått till min öfverhets tjenst, står ock
krankheten, genmälde biskopen.

Med detsamma erinrade honom en blinkning af hans trogna Lena, att hans
krämpor ej tilläto ett längre samtal utan en ostörd mellantid.

-- Törhända får Nils den nåden att visa nådig fröken mitt bibliotek
eller mina förbättrade kyrkoböcker. Jag skall om fem minuter vara redo
igen ... Eller, Lena, törhända nådig fröken skulle vara så nedrig att
vilja bese din mjölkkammare ...

-- Nej, för allt i världen, kära fru mor, gören eder intet omak,
genmälde drottningen, som redan tyckte sig känna lukten af filbunke. --
Jag har en stor åstundan att se den nya ordning ers högvördighet infört
i rikets kyrkoböcker, och edert bibliotek måste vara outtömmeligt, efter
I därifrån förärat mer än hundra volymer till Vesterås skola.

-- Förty kan där ej finnas mycket kvar för ett så lärdt och hugnesamt
besök; men en rar upplaga är till finnandes af Augustinus och därtill
den äldsta mässan från Braskens tryckeri i Linköping ... Undskyll ... om
fem minuter! ...

Och drottning Kristina gick tålmodigt, väl icke till mjölkkammaren, men
till biblioteket och kyrkoböckerna, där hon gjorde sig så noga
underrättad om gamla upplagor och ny bokföring, att en rund timme
förgick, innan hon åter visade sig hos den sjuke biskopen.

-- Eders högvördighet -- sade drottningen rakt på sak, när de åter voro
i enrum och kära fru mor förstått, att hon var öfverflödig i
statsangelägenheter -- hvad sägen I om början af min regering?

-- Nådig fröken, den Mästaren, som är för oss alla en förebild, sade
till Johannes' lärjungar, när de kommo att fråga om honom och hans rike:
vänden tillbaka och förtäljen hvad I sett! Jag svarar min drottning med
hvad jag förnummit, sedan hon för sju månader sedan tillträdde styrelsen
af sitt rike: de blinde se, de halte gå, de döde väckas upp, och dem
fattigom varder predikadt evangelium. Icke så, att något människoverk är
att förlikna vid den gudomlige Mästarens; dock mänskligt att tala,
skingras det andeliga mörkret, de late och ovillige skynda till, de
andeligen döde uppväckas, och evangelium varder predikadt ända till de
lappars och kajaners landsändar. Sveriges drottning har det fuller icke
allena uträttat, men hon går i spetsen för alla som tjena Gud och sitt
land, med en kraft, en vilja och en förmåga, som näppeligen i vår tid
står till att skåda på någon tron i Europa. Världen är allaredan
uppfylld af hennes berömmelse och blir det med hvarje dag mera; dock
tänker jag, ringe tjenare, att hon aktar sin berömmelse inför Gud högre
än allt människors pris. Så har jag nu intet annat att säga om början af
min drottnings regering, än att hon börjat till Guds namns lof och
Sveriges rikes ära och lycka. Hvad här vidare följa skall, står i Guds
och icke i människors makt att utrannsaka; men jag tör väl säga, att där
det så fortfar, som det börjat hafver, står intet bättre till att önska,
vare sig i fred eller örlog. Gud förläne min nådiga fröken sin hjälp att
så sluta med ära, som detta regementet tagit med ära sin början.

-- Jag säger därtill amen. Ständerna hafva visat all beredvillighet vid
mitt tillträde till regeringen, och fienderne äro nederlagde så till
lands som sjöss. Dock är här intet allt guld som glimmar. Bönderne börja
knota.

-- Hvad skall där annat tal vara, där herrarne råda öfver åker och gård?
Det är intet stort att spörja ännu mot hvad det varder en dag, när riket
får fred. Det, som nu tasslas i förstugan, tör då ropas med full hals på
torget.

-- Det är onda tider ers högvördighet spår. Jag tänker, att freden vore
för alla en lisa.

-- _Det_ är ondt, som tasslar i löndom. Haf busen fram ur den mörka
vrån, och räds ej hans skråpuk, nådig fröken! Den tid kommer och är
allaredan, att herrarne börja utsträcka handen efter drottningens krona,
prästens kyrkotukt, borgarens skinnpung och bondens ko. Haf det i
ljuset, sök där en bot för, skona intet! Stöden eder, som de framfarne
fromme konungar, på Gud och Sveriges allmoge! Fören intet polskt
regemente, nådig fröken! Illa likar oss herrestyrelse. En skall råda i
himmelen och en på jorden.

-- Ridderskapet är dock i krigstid rikets förnämliga stöd, ers
högvördighet.

-- Visserligen, och därtill rikets förnämliga svamp. Slut fred, Guds
utkorade, slut fred!

-- Detta är ock min mening. Jag bjuder kung Kristian drägliga villkor
där borta vid Brömsån. Något skall han sota, dock intet till döds. Mig
synes bättre att hafva juten klippt, men vid lif, än att där skall ligga
mellan oss och Tyskland en herrelös bakgård. Min farfader ville förgöra
moskoviten genom att klyfva honom i stycken; min fader ansåg rådligare
att klippa hans klor och låta honom lefva, men lägga där en bäck och en
mur i vägen för honom. Juten tränger oss på, men han är för oss både
bäck och mur. Hvad synes eders högvördighet? Hvilket är bättre: att
behålla en trätosam portvakt eller att öppna förstugan på vid gafvel för
nästa Wallenstein?

-- Fred, fred, nådig fröken! I skåden längre än jag i tidernas skiften.
Si, den store kung Gustaf har efterlämnat en dotter!

-- Men rikskanslern vill inte.

-- Vill han inte? Är det ej nog, att hans drottning vill?

Kristina höjde på axlarna. Det var dit hon ville komma.

-- Har ers högvördighet hört hvad där nu för tiden pågår i England och
Skotland?

-- Ändock de reformerte fara ville i tron, har jag med bedröfvelse hört,
att den episkopala kyrkan i dessa länder är i stort trångmål för sekter
och villomeningar. Där måste vara _auctoritas_ i kyrkostyrelsen; annars
få de falske profeter och allt själfsvåld öfverhanden.

-- Det står fast värre till med den världsliga öfverheten där på öarna.
Maktlystne lorder och predikosjuke landtjunkare framlägga sina beslut
till konungens underskrift. Går det så fort, är där intet annat att
vänta än republiken. Om nu något dödeligt skulle tillstöta mig, hvad
tror ers högvördighet om Sveriges rike?

Biskop Johannes uppreste sig häftigt i sängen.

-- Så länge Gud och Sveriges kyrka hafva något att säga i detta landet,
skall aldrig ett mångvälde komma vid rikets krona.

-- Den som det kunde spå! fortfor Kristina med en ansats af gäckeri, som
hon ej förmådde beherska ens när det kunde såra ett så betydelsefullt
stöd för konungamakten. -- Jag vill minnas, att ärkebiskop Jöns
Bengtsson af- och tillsatte konungar för tvåhundra år sedan. Men --
tillade hon, mån att åter godtgöra denna förnärmande anspelning -- det
var papismens tider, när vi mottogo dekreter från Rom. De evangeliske
biskoparne hafva alltid varit kronans säkraste stöd. Ingen af dem skall
följa papisternes föredöme, icke ens om han heter Jöns Bengtsson
_Oxenstjerna_.

Tonvikten på tillnamnet röjde, måhända ofrivilligt, den djupt rotade
misstro, som Kristina under alla yttre ärebetygelser dolde i djupet af
sitt bröst mot rikets främste tjenare, rikskanslern. Ändamålet med
hennes besök framträdde i en anhållan att biskopen ville i en
rundskrifvelse till Vesterås stifts prästerskap anbefalla förböner i
kyrkorna för fredens _snara_ afslutande. Hon behöfde ej tillägga, hon
visste själffallet, att förbönen skulle åtföljas af loftal öfver hennes
eget fredälskande tänkesätt och motsvarande klander öfver dem, som för
egennyttiga syften fördröjde fredsslutet. Lika själffallet var, att
cirkuläret från Vesterås skulle efterföljas af dylika inom rikets alla
stift.

Sedan biskopen villigt samtyckt härtill, uppstod drottningen för att med
ett nådigt afsked sluta besöket. Men den gamle kyrkofursten hade ännu
ett ord osagdt.

-- Värdigas, nådig fröken, förunna ännu några få minuter af eder
kostbara tid åt en gammal tjenare, som för sista gången har den hugnaden
att se sin drottnings blida anlete! Misstyck intet, jag hade i natt en
dröm, och ändock drömmar mestadels intet annat äro än inbillningens
lekverk, händer ibland, såsom Josefs och andre helige mäns historia
utvisar, att Gud kan därmed hafva en särskild mening ...

-- Förtäljen mig drömmen! sade Kristina och satte sig åter.

-- Jag drömde, att jag var död och upptagen i Guds paradis under
förväntan på domedag. Under mig låg stjärnhimmelen utspänd såsom en
tapet, och många sköna, blänkande himlakroppar lofsjöngo där i de
omätliga djupen sin skapares allmakt. Då syntes mig, att en besynnerligt
lysande stjärna utsände en stråle till de öfra rymderna, där jag var,
och gick för en stund in i mig, så att jag kunde höra henne tala. Och
hon sade till mig: jag är drottning Kristinas stjärna ...

-- Ja, jag vet! utropade drottningen, ett ögonblick öfverraskad, men
strax åter kall. Hon ihågkom Gripsholm.

-- Jag är drottning Kristinas stjärna -- sade den lysande strålen -- och
jag går nu mot zenit. Tre år ännu skall jag stiga, därefter står jag i
tre år högst på himmelen, och därefter börjar jag sjunka.

-- Däremot lära de stjärnkunnige intet hafva att invända, ers
högvördighet.

Den gamle betraktade henne forskande.

-- Jag såg något mer. Jag stod bortom tiden, och åren syntes mig intet
längre än en människas suck behöfver att stiga upp till himmelen. Jag
såg stjärnan stiga högt öfver alla andra stjärnor och därefter skenbart
stå stilla i höjden. Men hon stod intet stilla, hon gjorde en båge.
Därefter sjönk hon, först långsamt, sedan i brådstupa fall och försvann
i mörker.

-- Det se vi ju alla kvällar, att stjärnor falla. Jag kan intet uttyda
drömmar, men en skriftlärd man torde den konsten bättre förstå. Tyder
eders högvördighet denna drömmen på mig?

-- Nådig fröken, jag är en fåkunnig man i Guds förborgade råd. Men det
märker jag grant, att min drottnings stjärna stiger och skall än vidare
stiga, intill dess hennes like ej finnes på himmelens fäste. Att från en
så stor höjd nederfalla, det kan intet vara Guds skickelse, ty det är
fastmer oss förelagdt att gå från klarhet till klarhet. Sådant fallande
kommer af invärtes högmod från våra första föräldrars tid och kan intet
tydas på en så gudfruktig drottning, som gifver Herren allena äran.
Denna drömmen har jag dristat mig omtala fördenskull, att ju
örontasslare, bakdantare och lismare i alla tider drifva sitt spel kring
de mäktigas tron, viljandes bringa de klaraste stjärnor till fall.
Herren vet det: jag tänker han sändt denna synen hela riket till
förmaning, intet till profetia. Hållen hårdt vid ödmjukheten, nådiga
fröken, och eder skall väl stor och mångfaldig frestelse förestå, men I
skolen det allt med Guds kraft öfvervinna. Faren nu väl, tack för den
hugnad I mig beredt! Eder ringe tjenare går före eder dit, där ingen
frestelse mer är, och därsom hans fattiga bön något förmår, skall han se
eder stjärna lysa, icke allenast i tideböckerna, men i Kristi rike i
evighet.

                   *       *       *       *       *

Freden i Brömsebro slöts den 13 Augusti 1645 med landvinning för
Sverige: Jämtland med Härjedalen, Gotland, Ösel och Halland som pant på
trettio år för tullfriheten i Öresund och på Elben. Drottningen hade
velat efterskänka Halland, Härjedalen och mera därtill; rikskanslern
höll hennes order hemliga, danskarne gåfvo efter, nöjde att denna gång
rädda Skåne och Blekinge, hvilka sannolikt gått förlorade, om
Oxenstjerna haft fria händer. Grannsämjan var tillsvidare återställd,
men ännu skulle två långa sekler förgå under inbördes afund, hemliga
ränker och öppna krig, innan Sverige och Danmark förstodo Kristinas
stora framtidstanke, förstodo, att de behöfde hvarandra.




                  7. Andra och tredje skyddslingen.


                             Du är mitt verk: vill du vara mig trogen?

Fältmarskalken Lennart Torstenson hade, bruten af gikt och fälttjenst,
återvändt till Sverige i Oktober 1646 för att söka hvila och lugn. Utan
att vara partiman, ansågs han tillhöra anhängarne af drottningens
själfstyrelse, hvilket i hennes ögon icke förminskade hans lysande
krigsära. Han stod i hög gunst och övferhopades, enligt Kristinas vana,
med vedermälen däraf; upphöjdes på samma dag till friherre och grefve,
fick gods och äreställen mer än han själf fann förenligt med behofvet af
hvila. Vid hofvet hade han och hans grefvinna blifvit mottagna på det
mest lysande sätt, och emedan han kvarstannade i Stockholm för att i
rådet motväga rikskanslerns öfvermakt, kallades han ofta till slottet
för enskilda förtroliga öfverläggningar om rikets angelägenheter.

Underhandlingarna i Osnabrück mellan kejsaren, Sverige och Frankrike
hade kommit så långt, att enda hindret för freden numera tycktes vara
Sveriges anspråk på landvinning i Tyskland som krigsskadestånd. Detta
hinder satt hårdt; de svenske underhandlarne, Johan Oxenstjerna, som
vidhöll rikskanslerns fordringar, och Adler Salvius, som brefväxlade med
drottningen, lågo i hemlig fejd med hvarandra. Franska sändebudet
Chanut, ett smidigt verktyg för Mazarins statskonst, hade vunnit
drottningens öra och gjorde allt för att nedpruta Sveriges fordringar.
På dessa sköra trådar, insnärjda i ränker af alla slag, hängde Europas
fred och folkens öde.

En dag i början af 1647 hade drottningen åter kallat till sig grefve
Torstenson för att hos honom söka ett nytt stöd mot den alltför
öfvermäktige rikskanslern. Hon hade låtit honom framlägga en karta öfver
härarnas ställning i Tyskland under Wrangel och Königsmark, frågat om
utsikterna för årets fälttåg och beklagat sig öfver Oxenstjernornas
omåttliga anspråk, hvilka fördröjde freden. Sverige, anmärkte hon,
underhandlade med Bajern om stillestånd; kejsaren erbjöd enskild fred.
Hon visste väl hvad där vore att bygga på kejsar Ferdinands anbud; men
en sådan konjunktur borde man ej låta fara. Hvarför så envist fordra
Hinter-Pommern, som skulle göra Brandenburg till Sveriges fiende?
Hvarför hålla på dessa tjugu millioner i krigsskadestånd, som Sverige
begärt och som Tyskland ej kunde betala i dess nuvarande utblottade
tillstånd? Hon, Kristina, var ingen köpman, som sålde fred för
penningar. Sverige hade fått byte nog och skulle få landvinning därtill.
Skulle det ännu fordra betaldt för sin ära?

Hon blef varm vid dessa ord. Folkens välfärd, som berodde af freden,
syntes henne vara ett högre mål än tillfällig vinst. Likasom hon icke
ville tillintetgöra Danmark, emedan hon i dess fall såg ett oersättligt
tomrum i de nordiska folkens framtida solidaritet, ville hon ej drifva
kejsaren till det yttersta för att ej i framtiden omöjliggöra hvarje
förbund. Denna Kristinas framsynthet har ej blifvit fullt uppskattad,
men framstår tydligare, om man jämför hennes statskonst med
efterträdarnes, tionde och tolfte Carls. Historien har hakat sig fast
vid Kristinas personliga motiver; icke med orätt, men man skulle ej
glömma, att äfven i hennes själfviskhet låg någonting storartadt: det
att vilja själf vara allt, tänka allt, kunna allt och -- slösa allt.

Torstenson hade med sin vanliga försiktighet varnat för ett förhastadt
eftergifvande af Sveriges fordringar, när drottningen begynte tala om
fiendskapen mellan rikets två fredsunderhandlare i Osnabrück, Johan
Oxenstjerna, som representerade sin fader rikskanslern, och Adler
Salvius, som mottog hemliga, ej sällan motsatta instruktioner från
Kristina själf. Här kom en ömtålig sträng i dallring; här framträdde
åter det djupaste, mest skorrande, men ännu fördolda missljud, som
genomgick Kristinas regering. Denne Axel Oxenstjerna, denne undersåte,
som ville styra riket med eller mot sin drottnings vilja, denne redan
förut alltför mäktige magnat, som hon för föga mer än ett år sedan
upphöjt i grefligt stånd och öfverhopat med gods och ärebetygelser, hvad
åsyftade han med sina högt drifna fordringar, som fördröjde freden? Hon
trodde sig genomskåda honom och dolde ej sina misstankar. Rikskanslern
ville kriget, emedan det tillförde adeln makt, ära och rikedomar; han
fördröjde freden, emedan han icke ville låta sin drottning och svenska
folket komma till en besinning, ett lugn, som vore en fara för högadelns
öfvermakt. Sveriges aristokrati hade skelat förut på Polen, där adeln
betydde allt, konung och folk intet. Nu skelade samme herrar på England,
där konungamakten nedsjunkit till en skugga. Polen var redan en
republik, England skulle snart blifva det. Hvarför skulle ej Sverige
följa så frestande föredömen?

-- Har ni glömt, min grefve -- fortsatte drottningen, utom sig vid
tanken på sin svaghet att några dagar förut hafva utbrustit i tårar vid
rådets sammanträde -- har ni glömt, att våra svenske lorder nu också
börjat predika om trosfrågorna i kapp med de engelske?

-- Det har jag ej kunnat förmärka, svarade Torstenson lugnt.

-- Var ni inte i rådet i torsdags? Minns ni inte, huru rikskanslern
företog sig att mästra Johannes Matthiæ för hans _Idea boni ordinis in
ecclesia Christi_?

-- Jag har hört, att prästerskapet funnit något anstöteligt i denna
_idean_. Undskyll, nådig fröken, att jag aldrig blandar mig i tvister om
tron.

-- Ni? Det tror jag. Men hvarje stor eller liten rådsherre menar sig nu
vara mera förfaren i sådana spörsmål, än rikets biskopar. Johannes
Matthiæ utlägger, att Calvins anhängare äro hardt när så goda kristna
som vi och att hvad där skiljer oss är mera ordalag än ordaförstånd. När
jag dristar mig intet finna något förgripeligt i bispens bok, svarar mig
rikskanslern, att jag det intet förstår och att jag bringar ofärd i
riket. Där jag nu hade tid, skulle jag bevisa honom med skriftens språk,
att biskop Johannes intet far vill, ändock trätosamme präster och
inbilske rådsherrar bruka munnen om sådant. Hade jag en, som kunde det
sätta på papper, ville jag gifva en gård därför. Men ingen klerk törs
därmed befatta sig, när prästerskapet står så hårdt emot, och mina
skrifvare gapa på slikt som son på väderkvarnen.

-- Ja, här är mycket tal nu för tiden om biskop Johannes' _Idea_,
svarade Torstenson. Min hustru ville nyligen veta huru därmed hängde
samman, och då lade en ung person i mitt hus denna bokens oförgripliga
mening så tydeligt fram, att jag intet vet hvad ärkebiskop Lenæus kunnat
invända däremot.

-- Var det eder huspredikant, må han ej tänka på pastorat i Sveriges
rike, om ej törhända i Strengnäs stift; men där sitter biskop Johannes
själf inte säker vid styret.

-- Min huspredikant är för god klerk för att stöta sig med det
högvördiga ståndet. _Idea_ försvarades af en annan, som intet är rädder.
Nådig fröken tör känna jungfru Ryning.

-- Hvad? Hagar Ryning? Hagar Ring? Henne tror jag om hvad som helst. Hon
bevisade mig solklart, att calvinisterne fara betänkligt ville; hon
skall lika solklart bevisa, att de äro pelare för den rätta tron. Jag
visste inte, att grefven bevärdigat denna unga person med någon
uppmärksamhet.

-- Hon följde för två år sedan min hustru i fält och har varit henne
till stort bistånd i fältlifvets trångmål. Klart hufvud, aldrig rådlös,
aldrig försagd.

-- Grefven blir vältalig. Jag trodde ej, att den lilla trasungen, som
jag upptog från landsvägen, skulle vinna så höga vitsord. Godt hufvud,
åja, men egensinnig, fallen för hugskott ... Skicka henne till mig: jag
vill se, om jag ännu kan använda henne. Vet ni väl, grefve, att jag
gjorde tösen till adelig jungfru för att förarga fru Beata Oxenstjerna?
Det var gudomligt! Grefven skulle hafva sett den dryga släkten, när de
nödgades sällskapa med judeafkomman vid mitt hof.

-- Nådig fröken undskyller, om jag inte haft tid att rannsaka
släktregister. Det vill synas, som skulle jungfru Ryning hafva hittat
förnäma anförvanter i Tyskland. Hon har med min lejd gjort resor till
Wittenberg, Regensburg och Wien. Där tima stundom förunderliga ting i
ett stort krig. Min hustru förtäljer om en förvantskap med grefliga
ätten Götz.

-- Hvad? Fältmarskalken Götz! Tysklands mordängel! Det fattades ännu.
Skicka hit flickan; biskop Johannes är räddad! Jag tackar eder, grefve
Torstenson, för en bepröfvad fältherres råd i stora ting och i små. Tro
mig, en kejsare är stundom lättare besegrad, än en rikskansler. Jag vill
öfverlägga _när_ det skall visa sig hvem af oss två styr Sveriges rike
och utbeder mig än vidare med all kunglig ynnest edra trofasta råd.

                   *       *       *       *       *

Samma dag klockan fyra på eftermiddagen anmäldes jungfru Hagar Ryning i
drottningens studerkammare.

Det var nu tre och ett halft år, sedan stjärnornas så olika lottade, men
engång så nära förbundna gunstlingar stått ansikte mot ansikte med
hvarandra. Hagars hälsning var icke mindre vördnadsfull, men mera
ceremoniös än förr; herskarinnans blick mera kall och genomträngande.
Båda mätte hvarandras mått; båda förstodo, att de vuxit invärtes sedan
sitt förra möte i brytningens ögonblick. Skulle de denna gång mötas i
vänskap eller i hemlig fiendskap? Detta berodde på tjenarinnan. _Hon_
måste böja sig, drottningen kunde det icke. Hon erhöll tillåtelse att
vara _något_, endast hennes drottning förblef _allt_. Kristina älskade
och beundrade intelligensen, med villkor att den ej ställde henne i
skuggan.

Hon räckte sin hand åt Hagar att kyssa. Kyssen var lika kall som
underdånig.

-- Jag har kallat dig för en teologisk tvistefråga, började drottningen,
utan att slösa ett ord på det förflutna eller en fråga om det
närvarande. -- Du hade engång studerat stridsskrifterna för och emot
Calvins läror?

-- Jag hade tillfälligtvis gjort bekantskap med dem; men mycket torde nu
vara glömdt.

-- Å, du glömmer ingenting, du. -- Och en flyktig solblink af den forna
vänskapen lyste i Kristinas uttrycksfulla ögon. -- Det är sant, du
bevisade mig då, att Calvin for vilse. Kan du nu bevisa mig, att hans
villfarande läror endast bero på ordtolkningar och att han i alla
fundamenter öfverensstämmer med Luther?

-- Hela teologin beror på ordtolkningar. Jag har läst _Idea boni ordinis
in ecclesia Christi_, och äfven denna bok hänger på ordtolkningar.

-- Du tör hafva rätt. Men nu behöfver jag en sådan tolkning af boken
_Idea_, att densamma befinnes intet strida mot vår kyrkas tro. Kan du
sätta mig detta på papper?

-- Om nådig fröken befaller, vill jag försöka't. Men mot en tolkning
ställes en annan.

-- Kan du inte rentvå boken tillfylles ur kyrkofäderne?

-- Man kan bevisa allting ur kyrkofäderne, likasom man kan bevisa
allting ur bibeln.

-- Hvad? Djärfs du förneka Skriftens auktoritet?

-- Förlåt, nådig fröken, jag menar dess tolkning. Värdigas ihågkomma det
ordet _doxa_!

Kristina utbrast i en ohejdad munterhet. Detta bekanta ord hade brutit
isen.

-- Doxa du! Hvar har du lärt dig en så slipad teologi, att du kan bevisa
hvad du behagar med tolkningar? Du måste flitigt hafva gått i
jesuiternes skola, efter jag hör, att du varit i Wien. Godt; du får
absolution, med villkor att du använder din konst nyttigt. Här är boken
_Idea_. Sätt dig nu här och bevisa mig, att detta stället ... och detta
... och detta, som vår superintendent i Kalmar så illa utmålar, är allt
till punkt och pricka fullkomligt renlärigt.

Hagar satte sig och bevisade så ovedersägligt, som någon teolog kunde
önska, att detta ... och detta ... och detta var alldeles likalydande
med kyrkofädernes och Luthers egen tolkning af dithörande skriftställen.
Kristina kunde icke dölja sin öfverraskning. Dessa svårlösta
skriftgåtor, som hon själf så förgäfves bemödat sig att
tillfredsställande förklara, de voro ju så enkla, att ett barn kunde
begripa dem. Hela denna harmsna strid med rikskanslern och rådet,
hvilken kostat henne tårar af förödmjukelse, huru onyttig var icke den
och huru klar _Idéernas_ oskuld!

-- Hagar Ryning -- inföll Kristina skrattande, när de slutat sin studie
-- jag utnämner dig till Sveriges ärkebiskop i survivance efter Lenæus.

-- Jag tackar underdånigst för en så stor ära -- svarade Hagar med en
djup nigning -- men beder att i sådan oförmodad höghet få behålla min
kjol under kåpan.

-- Nej, om kjolen är obekväm för en drottning, är hon sidvördig för en
biskop. Blif karl, Hagar; du är icke bortbytt, du. Jag förblifver i alla
fall kyrkans öfverhufvud, alltså ditt, och brukar dig i min rådkammare.
Min Gud, det är så länge sedan jag kunnat tala fritt med andra än
krigsfolket. Med desse trångbröstade präster och baksluge statsmän måste
jag tala knappnålar eller hyckla. Kvinnorna ... fråga dem hvad
brabantska spetsar kosta alnen! Hagar ... jag bjuder dig inte att bo i
slottet, du duger inte till hofjungfru, du är för spansk; men om jag
stundom kallar dig, som i dag, vill du vara mig trogen? Du är mitt verk.
Vill du göra mig heder?

I stället för svar kysste den forna hofjungfrun, kanske något varmare än
första gången, sin drottnings hand. Hvad skulle hon svara? Hon kunde ju
ej för andra gången bortskänka sig själf.

-- Godt -- fortfor Kristina åter med höghetsblicken -- svara mig inte!
Det är bättre att tiga än ljuga. Var mig trogen utan ett löfte. Jag kan
umbära dig; det finnes intet, som ej jag kan umbära. Inte glömmer jag
hvem jag är och hvem du är. Minns detta, och var mig sedan tillgifven,
om du kan ... Ah, jag påminner mig, du är förlofvad med unge Kurck; du
vill nedlåta dig under en mans välde. Vet du väl, att han skall blifva
din herre mycket mer än jag är din drottning?

-- Gustaf Kurck är borta i kriget, svarade Hagar likgiltigt. Det sägs,
att han ingått en annan förbindelse; jag sörjer icke däröfver. Men det
skulle göra mig ondt, om nådig fröken ansåge mig otacksam för all stor
godhet och nåd, som förunnats mig nu och tillförene. Värdigas tro min
försäkran, att jag aldrig glömmer hvem min nådiga drottning är och --
tillade hon sakta -- hvem jag är.

Kristina betraktade henne forskande.

-- Fraser! utropade hon, halft harmset, halft skämtande. -- Vill du inte
säga mig rent ut, att du är mig trogen, så var det inte, eller var det
ändå! Jag har nog af talesätt. Är jag en lejoninna, så är du en örnunge.
Hvarför flaxa med vingarna? Hvad är det man berättar mig om dina nya
anförvanter i Tyskland? Minns du hvilket omak jag gjorde mig att söka åt
dig en far, ett namn, ett fäste i världen? Jag tänker du kunde, till lön
för min möda, säga mig, om du hittat en far i månen.

-- Nådig fröken har mottagit rapporter om lysande segrar och på samma
gång om stora förluster. Jag har mottagit liknande budskap med samma
glädje och samma bedröfvelse. Vid Jankowitz erfor jag bikten af en
döende papist, Feldmann. Det var han som en vinternatt öfvergaf min mor
hjälplös i drifvan. Han var stallmästare hos fältmarskalken grefve Götz,
som fann sin död för en svensk kula vid Jankowitz. Denne grefve Götz var
i sitt första gifte lagligen vigd i Wittenberg med min moder Ruth Zevi,
hvilken, ehuru född judinna, säges i vigselattesten hafva varit döpt
före giftermålet. Jag äger denna attest och har, på grund däraf, sökt i
Wien göra min och min broders rättigheter gällande. Men grefve Götz har
efter min mors död ingått nytt gifte med grefvinnan Apollonia von Hoditz
och efterlämnat två omyndige söner. Deras förmyndare bestrider våra
rättigheter, emedan min moders dopattest ej kunnat återfinnas och hennes
egenskap af judinna, enligt tysk lag, ej tillåtit ett laggiltigt
äktenskap.

-- Barnsagor! Och du tror, att en familj, som haft den äran slakta några
hundra tusen människor, skall erkänna den första lilla kärlekspant, som
med ett papper i handen erbjuder sig att dela dess titlar och ägodelar!
Det går inte, du. De tyske grefvarne äro lika trilske som våra svenske.
Är det Kurck eller Ryning, som vill göra dig till grefvinna?

-- Ingen af dem vill höra talas därom. Jag har en mäktigare
förespråkare: min morfader Ruben Zevi.

-- Hvad? Juden? Och så otrogen mot Mose lag! Jag vore i stånd att
beundra judarne, om jag kunde fördraga deras snikenhet. Din morfader har
förmodligen inteckning i den Götziska familjens vidsträckta egendomar?
Men det går inte, min grefvinna _in spe_, det går inte. Är penningen
stark, så är adelshögfärden starkare. Ingen annan än Ruben Zevi betalar
tio öre för dina böhmiska luftslott, därest jag ej inför dina
rättigheter i fredstraktaten med kejsaren. Jag vill tänka därpå ... Hvad
gör den narren din bror?

-- Han hade äran förlora sitt vänstra öga och hälften af sin högra hand,
när han försvarade grefvinnan Torstenson vid Jankowitz. Från denna tid
är han kompanjon och agent åt Ruben Zevi.

Kristina förblef några ögonblick tankfull och tyst.

-- Säg mig, min sköna prinsessa af de böhmiska luftslotten -- frågade
hon slutligen, lekande med en praktfullt inlagd solfjäder af elfenben,
hvars fint ciselerade skaft hon sönderbröt, utan att tänka därpå -- hvad
är bättre, att tro _allt_ eller att tro _intet_?

Hagar kunde ej undertrycka ett fint leende, ty hon kände sig
öfverlägsen, när hon svarade:

-- Att tro _intet_.

Så flyktigt, nästan omärkligt detta leende var, undgick det ej den
skarpsynta drottningen. Men hon beherskade sig och fortsatte i samma
tankfulla ton:

-- Två usla, i förtid födda, okända hittebarn se dagen i en eländig
koja. Det ena är snart den rikaste man i världen, det andra går steg för
steg uppåt och ämnar troligen inte sluta förrän hon uppnått en tron.
Dessa barn säga sig vara födda under inflytandet af planeternas konung
och därmed födda till makten. De _tro_ således på stjärnornas
inflytande.

-- De _tro_ ej därpå, nådig fröken, de _veta_ det. Hela deras lif
vittnar därom. De erforo detta inflytande långt innan de hade någon
aning därom.

-- Men om nu detta förmenta inflytande, denna predestination till
makten, skulle visa sig vara endast en slumpens nyck? Om dessa
lyckobarn, till trots för sin goda fé, skulle falla lika hastigt från
sina inbillade höjder, som de uppstigit dit -- om en senare del af deras
lif skulle blifva lika maktlös och öfvergifven, som deras ungdom varit
omhuldad af lyckans gunst -- hvad då? Detta kunna de icke _veta_, och
därför veta de _realiter_ intet; de _tro_, och deras tro kan svika. Man
skall ej prisa dagen, innan aftonen är till ända.

-- Förlåt, nådig fröken; man kan icke på samma gång utstryka _veta_ och
_tro_. Ettdera måste man hålla. Jag föredrager att veta, så länge jag
har bevis. Men mitt vetande är begränsadt; jag vet icke hvari en
stjärnas makt består, jag vet icke ens hvem jag är, hvart jag går och
hvar jag slutar. Jag vet endast, _att jag är till_, emedan jag är en
tänkande varelse.

-- _Cogito, ergo sum._ Du har läst Cartesii nyss utgifna _Principia
philosophiæ_.

-- Ja, nådig fröken.

-- Nåväl, då skall jag säga dig något, som du ock kan lära af denne vår
tids störste tänkare. Du _vet ingenting annat, än att du är till_. Du
_vet_ ingenting om den värld, som omgifver dig; du _vet_ ingenting om
dina stjärnor och deras inflytande; du _vet_ ingenting om
världshändelsernas lagar, om sinnenas intryck, om andra människors inre
eller om dina egna öden. Om allt sådant har du skapat dig en _tro_ och
kallar detta att veta. Du har inga bevis, du har endast intryck. Alla
intryck svika; du simmar mot land, under dig är ett bottenlöst djup, och
när du tror dig ha uppnått stranden, fasthåller du endast ett flytande
sjögräs. Du säger: man kan icke på samma gång utstryka _tro_ och _veta_.
Nej, det kan man inte, därför, efter du vet ingenting, måste du _tro_
allt, ända till denna eländiga vidskepelse, som man kallar stjärnornas
inflytande. Jag _vet_ lika mycket som du, men jag _tror_ mindre än du,
jag tror ej på skrock. Öfver min vagga stod ock planeternas konung. För
hvad har då jag att tacka honom? Lif och krona, makt och förstånd har
jag fått honom förutan; icke en sten kan han bortrensa under min fot,
och jag skulle tro på honom! Släck hans lykta i kväll på himmelens
fäste, och jag skall i morgon vara den samma ändå.

-- Eller släck i dag detta dyrbara lif, hvilket alla goda makter bevare,
och planeten skall ännu i millioner år beherska allt lefvande. Min
nådiga drottning har gått från seger till seger, gått oförstörbar från
makt till makt och tviflar ändå, att detta har skett af en högre
skickelse.

-- Tig! Jag vill intet veta af andra skickelser än försynens styrelse.
Mig skall du inte undervisa. Men -- tillade hon blidare -- du är nu
engång sådan: alltid högmodig, alltid flygande med örnvingar mot solen.
Jag känner dig, kondor, men jag är intet lamm, som du kan bortföra i
dina klor. Till ärkebiskop i Upsala lärer jag ej kunna utnämna en som
ingenting tror, ändock hon tror allt; men min lektris kan du blifva, om
den högborna grefvinnan Götz behagar nedlåta sig så djupt under sin
rang. Farväl, Doxa! Sätt upp ditt betänkande om _Idea boni ordinis_! Jag
förblifver dig välbevågen, i förhoppning att du är ett lydigt barn och
att jag stundom får skratta åt dig.

Hagar Ryning gick med en reverens, nästan lika djup som hennes
förbittring och förödmjukelse.

-- Hade jag sagt: _tro allt_, skulle hon hafva svarat: _tro intet_!

Kristina hade återvunnit hela sin själftillräcklighet. Det var nu hon
som kände sig öfverlägsen. Hon hade slagit den enda rival hon hade att
frukta bland kvinnor och slagit henne på den lärda samtidens höjdpunkt,
Cartesii filosofi. Men i denna själfviska seger blandade sig en högtänkt
beundran just för rivalen. Hvilken tankekraft! Hvilken öfverbevisande
klarhet i allt, utom i detta enda, astrologernes narrspel! Min Gud, huru
kan man på samma gång vara så stark och så svag? ... Men om där dock
funnes i själfva oförnuftet ett grand af förnuft? Tycho Brahe läste i
stjärnorna, att min faders dotter skulle eröfra norden ... Sade mig inte
stjärnan vid Gripsholm ... sade mig inte Rudbeckii stjärna, att jag
skall stiga från makt till makt? ... I sju år, sade han; därefter falla.
Det är nu tredje året ... _Nonsens_, inbillningars gyckel! Lysa inte
stjärnorna lika klara fyra år härefter? Stiga förstår jag ... Falla?
Otänkbart ... Finnes en Gud, eller är allt ett öde? Cartesius tviflar på
allt, utom på sig själf. Det är dock storartadt, det är den högsta tanke
som ännu uppstigit i en människas bröst. Ingen visshet utom mig själf.
Bibeln beror af tolkningar, alla inlärda begrepp födas af sinnenas
intryck. Och allt sviker mig, utom jag själf. Detta är mer än filosofi,
det är regeringskonst ...

Hon vidrörde ringklockan, utan att tänka därpå. Fiken inträdde.

-- Hvad vill du?

-- Nådig fröken ringde.

-- Gå din väg. Nej ... kalla hit jungfru Ebba! ... Luft, luft och
människor! Tanken är ett världshaf; det går mig som Hagar Ryning.
Framför mig sjögräset, under mig bottenlöst djup. Lekverk! Det enda
reela är dock att lefva ... Hagar Ingenting, Hagar Ring, Hagar Ryning,
Hagar Götz! Det är ju en madrigal, som kan komma en gud att skratta.
Ebba skall blifva förtjust ...




                       8. Gyckel och sidenband.


      Min gemål skall han icke blifva, men törhända konung af Sverige.

Riksdrotset grefve Per Brahe bugade sig till afsked i drottningens
kabinett. Maj 1648.

-- Jag tackar eder, herr grefve. Anse detta uppdrag såsom ett bevis på
mitt synnerliga förtroende. Punkterna äro uppsatta enligt min önskan;
endast om punkt 4, tronföljden, vill jag mig ännu något betänka. Jag
behöfver ej erinra en så bepröfvad statsman och trogen rådgifvare, att i
detta slags ärenden bör vänstra handen ej veta hvad den högra skrifver.
När ämnar grefven öfverresa till Finland?

-- Med eders majestäts nådiga tillåtelse ämnar jag ännu någon tid stanna
i Stockholm för öfverläggningarna i rådet om freden.

-- Godt. Behöfves ni där, så behöfves ni också här, och jag kan nödigt
undvara eder trogna tjenst. Det sägs, att grefven skall blifva välkommen
i Finland. Ingen har som grefven förstått att tämja detta bestialiska
folk.

-- Jag vet två, som gjort detta bättre än jag: salig konungen, som gjort
af finnarne de tappraste soldater i världen näst svenskarne, och vår nu
regerande nådiga drottning, som inrättat akademin i Åbo. Skalet torde
vara skrofligt, men kärnan är mandel. Jag planterar, Gud gifver växten.
Eders majestät, som är ung, skall få se märkeliga frukter af detta
landet, när vi få fred och ordning.

-- Detta är mig kärt att förvänta. Freden är inte långt borta. Lyckosamt
regemente i edert skogs- och sjörike, grefve Brahe!

Grefven möttes i dörren af drottningens kusin, furstinnan Marie
Eufrosyne, numera gunstlingen Magnus De la Gardies gemål, som väntat på
företräde.

-- Marie -- sade drottningen på tyska med en skämtsam nick -- är du nu
nöjd?

-- Jag är alltid nöjd, när min drottning är nöjd med mig, svarade
furstinnan, något förvånad öfver den oväntade frågan.

-- Behöfs det så litet för att vara lycklig? Säg hellre: när din herre
och man är nöjd med dig. Ack ja, hvarför blef du inte grefvinna af
Nassau?

-- Kristine ... Du vet, att grefve Magnus och jag lefva mycket lyckligt
tillsamman.

-- Som ett par turturdufvor, jag vet. Det är rätt nog frestande för
makalöst folk att följa ett så hugneligt föredöme. Därför frågar jag
dig: är du nöjd _med mig_?

-- Har jag varit missnöjd? Har jag visat mig otacksam?

-- Jag vill minnas du grät engång krokodiltårar öfver en så vådelig
mesallians, som att förena ditt kungliga blod med De la Gardiernes.
Mötte du inte grefve Brahe i dörren?

-- Jo. Hvarför så?

-- Han medförde i portföljen ett papper. Kan du tiga?

-- Som Jakobs kyrktorn, när min drottning befaller mig det.

-- Jag kan inte befalla ett kyrktorn att tiga. Det ringer alla söndagar
ut sina hemligheter, bing, bång, och du gör alla dagar hvad Jakobs
kyrktorn gör blott om söndagen.

-- Jag bedyrar, Kristine ... Om du vill anförtro mig något ...

-- Så vet din man det i kväll, Stockholm i morgon och världen i
öfvermorgon. Men gör nu engång inte som Jakob, gör hellre som tornet Tre
kronor. Det skramlar ej med klockor, det ser och tiger.

-- Jag är sten, Kristine, flinta! Hvad bar grefve Brahe i sin portfölj?

-- Ett giftermålskontrakt.

-- O, Kristine, hvilket ädelmod, hvilken lycka, hvilken fröjd för allt
Sveriges rike! Du har då ändtligen låtit öfvertyga dig om uppriktigheten
af hans känslor! Ditt ömma hjärta har ej kunnat motstå en så lång, så
upphöjd, så trofast tillgifvenhet!

Och hon föll till drottningens fötter, kyssande hennes hand.

Kristina upplyfte henne, såsom man leker med ett bortskämdt barn.

-- Ja, hvad skulle jag göra? sade hon, när de åter sutto, förtroligt som
förr, vid hvarandras sida. -- Jag måste ju gifta bort honom. Ständerna
gåfvo mig ingen fred, rådet ansatte mig, prästerne togo sina ord
tillbaka och försäkrade mig, att allt var tillåtet, utom att vissna i
ogift stånd. Jag måste ju skaffa riket lugn. Därför har jag utsett en
värdig gemål åt din bror och låtit uppsätta hans äktenskapskontrakt,
däri jag tillförsäkrar honom Räfsnäs och Ulfsunda till bröd samt
Torshälla och Eskilstuna till smör på brödet.

-- Hvad du är god, Kristine! Men alla kungliga gåfvor äro intet emot
hans efterlängtade lycka att få äga dig själf.

-- Mig? Jag förstår, du talar, som ständerna, om den gamla romanen. Men
det är ju inte fråga om mig. Jag förskaffar din bror en mycket skönare
gemål, prinsessan Emilia af Hessen-Kassel, du vet. Han älskar ju henne
och hon honom. Ingenting är naturligare, än att jag, som högeligen
åstundar hans lycka, bereder honom lägenhet att följa sitt hjärtas val.

Marie Eufrosyne stirrade bestört på den kungliga sfinxen. Hon visste för
väl, att Kristina kunde gyckla, och gyckla rätt obarmhärtigt, med sina
offer, men detta skämt gick för långt. Den besvikna vännen bemödade sig
att skratta.

-- Nej, du skrämmer mig inte. Du gör som vid julgåfvorna. Atrappen
föreställer en furie, men när man öppnar den, tittar där fram en ängel.

-- Hvad, Marie? fortfor Kristina med låtsadt allvar. -- Du tror då, att
... nej, min vän, du känner ju mig för väl för att inbilla dig sådana
dårskaper. Jag skulle gifta mig? Det där är ju fjolgammal snö. Du vet,
att jag underkastar mig aldrig en mans vilja. Men Carl Gustaf behöfver
af flera skäl en värdig gemål. Det är nyttigt för riket, man måste tänka
på tronföljden.

Furstinnan Marie Eufrosyne var svag, lätt ledd och van att behandlas som
släktens smekunge. Men hon var kvinna nog och syster nog för att känna
sig sårad.

-- Jag beder dig, Kristine -- sade hon, uppstående med högröda kinder --
skämta inte så med de ömmaste känslor! Jag känner för väl ditt ädla
hjärta för att tro på en sådan grymhet. Carl Gustaf kan uppoffra allt
för dig, men han bär i sina ådror för mycket af ditt kungliga blod för
att låta bortskänka sig åt en annan. Lebewohl ... grausames Herz!

Kristina dolde under sin halft förvånade, halft blidkande
afskedshälsning ett invärtes löje. Grefve Brahe hade verkligen burit i
sin portfölj förslaget till ett äktenskapskontrakt, men icke med
prinsessan af Hessen-Kassel, som redan var förmäld och hvars intryck på
den unge pfalzgrefvens flyktiga känslor knappt mer var en hemlighet, men
ett kontrakt, som skulle besegla den så länge omtalade, af pfalziska
huset och dess anhängare så högt efterlängtade förbindelsen med Kristina
själf. Hur enträget hade hon icke från alla sidor uppmanats att fatta
ett beslut! Men lika ihärdigt hade hon nekat, ända tilldess att rådet
vägrade utnämna pfalzgrefven till öfverfältherre i Tyskland, därest han
icke förut var förvissad om drottningens hand. Nu ville hon se huru
detta betydelsefulla steg skulle taga sig ut i den fixa formen af ett
äktenskapskontrakt, förbehållande sig att rifva detta bindande aktstycke
i tusen bitar, när hon så funne för godt. Brahe hade fått ett så viktigt
förtroende för den händelse att det skulle behöfvas, men icke ens om
hans tystlåtenhet var hon fullt försäkrad. Ett lyssnande skvaller skulle
ledas på villospår. Gunstlingen grefve Magnus skulle få en _avis_. Var
han för eller emot drottningens förmälning med pfalzgrefven? Ryktet
sade: _emot_, och detta har Kristina senare själf bekräftat. Fryxell
räknar fördelarna och finner grefve Magnus hafva haft allt skäl att tala
_för_ förbindelsen. Men denne oväldige häfdatecknare har glömt att taga
med i beräkningen de oefterrättliga känslor, hvilka så ofta rösta emot
förståndets domslut. Grefve Magnus De la Gardie ville helst vara ensam
om sin drottnings ynnest.

Hon hade ju ej varit kvinna och tjugutvå år, om hon en enda dag kunnat
glömma den viktigaste fråga, som vid denna ålder beherskar en ungmös
framtidsutsikter. O, det falska, det nyckfulla hjärtat, som tror sig i
sin förmätenhet vara så stålfast och smälter så lätt för en enda varm
fläkt af upprörda känslor! Ännu för två år sedan kunde drottning
Kristina icke förlåta sin trolöse älskare, att han kysst en tysk
kammarpiga, och nu kunde hon redan gyckla öfver hans flyktiga böjelse
för prinsessan af Hessen-Kassel. Måhända tillstod hon icke ens för sig
själf, att detta gyckel var en lek med dolkuddar. Jonglören uppfångar i
luften de slipade knifvarna och bugar sig sedan för publikens applåder.
Begärde Kristina en dylik applåd? En liten pfalzgrefve, en liten
landtgrefvinna, huru lågt under hennes höghet! Och likväl ville hon
binda denne trolöse älskare vid sig och sin tron med ett
äktenskapskontrakt. Den fyndigaste spekulant på mänskliga svagheter hade
ej kunnat uttänka en bättre drifkraft. Hon, som trodde sig stå upphöjd
öfver lidelserna, märkte icke, att hon stod under inflytande af det mest
bedårande bland alla bländverk; hon förstod icke, att hon var
_svartsjuk_.

Det fanns likväl en okänd, smygande demon i hennes närhet -- utan
tvifvel en hemlig fiende till Carl Gustaf -- som tycktes vara
underrättad om allt och förstod Kristina bättre än hon förstod sig
själf. Följande morgon vid påklädningen fann drottningen på sitt
nattduksbord en anonym biljett, som endast innehöll följande med förvänd
stil i blyerts tecknade ord på tyska:

»Fråga jungfru Ryning hvad hon bär på det svarta sidenbandet under sin
halskrage!»

-- Fiken -- sade drottningen uppbragt till kammartärnan -- hvem har
understått sig att lägga en biljett på mitt bord?

Fiken bedyrade vid lif och salighet, att hon icke hade minsta aning huru
detta papper inkommit i drottningens sängkammare. Upptäckten var icke
angenäm. Okända händer, okända steg i slottets innersta voro alltid en
fara, åtminstone alltid en misstanke, och drottning Kristina var
misstänksam. Ebba Sparre invigdes i förtroendet och tillstyrkte att
undvika uppseende, men i tysthet öfvervaka betjeningen. Fiken Lång,
hvars trohet härtills bestått alla prof, åtvarnades att hålla saken
tyst; men hände slikt engång till, gällde det hennes tjenst, om ej något
värre.

-- Hvad kan jungfru Ryning bära på halsen? frågade Ebba, som aldrig rätt
kunnat fördraga denna medtäflarinna i sin höga väninnas gunst.

-- Förmodligen ett hårstrå af Lucifer; jag ämnar ej fråga henne, svarade
drottningen likgiltigt och ref sönder biljetten.

Amiralen och riksrådet Erik Ryning bodde vid denna tid med sin familj i
Stockholm. Hagar hade återtagit sin plats som dotter i huset och icke
förgäfves anlitat sin så ofta pröfvade konst att vinna de hjärtan hon
ville vinna. Den redlige gamle sjömannen och hans förträffliga maka
förläto, på grefvinnan Torstensons förbön, sin adoptivdotter hennes
äfventyrliga resor i fält och funno sig smickrade af drottningens nådiga
förtroende att två eller tre gånger i veckan låta tillkalla Hagar som
lektris eller hellre biträde vid studiet af klassiska författare,
teologi, filosofi och matematik. Samma morgon, när den anonyma biljetten
fanns på nattduksbordet, var Hagar kallad till slottet klockan sex att
föreläsa Cartesius, men denna gång ej hans filosofi, utan hans mindre
bekanta dioptrik. Kristina hade mer och mer intagits af denne
författare, som så snillrikt hänvisade en forskande tanke att tvifla på
allt, utom på sin egen tillvaro.

Samma studerkammare, som så ofta förr varit vittne till de två lärda
rivalernas förtrogna forskningar, såg dem äfven nu fördjupade i den nya,
af Snellius år 1620 uppfunna läran om ljusets brytning, hvilken
Cartesius 1639 sökt närmare utreda, mera genom spekulation än genom
empiriska rön. Drottningen var nådig, nästan förekommande, men märkbart
förströdd. Hennes lysande förmåga att i ögonblicket kasta sig från en
tankegång in i en annan och med samma förvånande klarhet vara hemma i
allt tycktes ej hålla profvet i dag. Hon ertappade sig skrattande på
ovanliga distraktioner, missförstod boken, missförstod föreläserskan och
tillät sig anmärka, att den berömde författaren visste ej alltid själf
hvad han sade.

-- Han är klar från sin synpunkt, invände Hagar; men i stället att
föreskrifva ljusstrålen den väg han bör taga, hade författaren bort
kasta sin ring i hafvet på en famns vatten och försöka finna honom på
det ställe, där guldet glimmar på bottnen. Tanken låter smida och tänja
sig som guldtråd, men naturlagarna äro obevekliga: man kan icke fånga
dem utan att följa och utspionera dem.

-- Har du hört -- inföll Kristina, bytande hastigt samtalsämne -- att en
italienare vid namn Torricelli har uppfunnit _vacuum_? Näst konsten att
finna _allt_, är intet beundransvärdare än konsten att finna _intet_.

-- Jag såg i jesuiterkollegium i Wien ett instrument, som var
konstrueradt efter denna nya uppfinning och kallades _barometer_. Med
dess tillhjälp mätte man luftens tryck.

-- Det är nöjsamt; jag vill införskrifva denna tingest ifrån Paris.
Luftens tryck? Således kan man i ett segel mäta vindens tryck och
stormens styrka. Vår tid är frågvis: den tränger in i naturens innersta.
Hvad skall man upplefva om hundrade år? Barometer, säger du? Jag vill
ihågkomma denna term.

-- För att mäta luftens tryck återstår ännu att anbringa ett tomrum i
seglet, anmärkte Hagar.

Hon hade kunnat spara denna lilla tillrättavisning. Drottningen låtsade
icke höra den och fortfor på sitt lifliga sätt:

-- Cartesius beherskar ljuset, Torricelli beherskar luften, De Geer har
redan i tjugu år beherskat jordens innandöme. Våra murare,
skorstensfejare och brandsprutor ha länge beherskat elden: gif mig ännu
en titan, som beherskar vattnet, och vi skola omskapa världen ... Huru
kom du till jesuiterkollegium?

-- Jag medförde rekommendation till generalvikarien pater Malines, som
lofvade insinuera min sak hos grefve Trauttmannsdorff. Malines införde
mig i lärda sällskap och i jesuiterkollegium.

-- Bekänn, att du lyste med din lärdom bland de fromme fäderne!

-- Å, nådig fröken; vid sidan af de lärdaste män i Europa var jag en
vilde!

-- Fraser! Du slog dem på fingrarna, såsom du slagit Luther och Calvin.
Jag antager, att de varit förtjuste i dig och att du i hemlighet är
jesuit. På det där svarta bandet kring din hals bär du en relik från det
allrakristligaste kollegium till minne af din lyckliga omvändelse. Hvad
är det? Är det den helige Loyolas ben eller sex hårstrån af påfvens
skägg?

-- Nej, så from är jag icke, genmälde Hagar leende, men drottningens
skarpa blick upptäckte strax, att löjet dolde en öfverraskning.

-- Sade jag dig inte, att du ej duger till ärkebisp i Upsala? Betänk,
att du är skäligen misstänkt för lönligt tassel med vår kyrkas fiender
och att blott en uppriktig bekännelse kan rädda dig från vår lutherska
inkvisition! Kom ihåg hvad biskop Johannes fått lida för sina välmenta
idéer! Fram med sanningen: hvad bär du på bandet?

-- Ett oskyldigt souvenir, som inte kommer något samvete för när,
hvarken lutherskt eller katolskt.

-- Det måste vara en hjärtesak, som man bevarar så nära sitt hjärta. Får
jag se tingesten? Jag skall inte förråda dig, om det också vore Sankt
Britas oxeltand.

-- Nådig fröken ... Jag är hvarken jesuit eller lutheran. Jag har den
äran bekänna min drottnings tro: jag är cartesian.

-- Min Gud, hvilka omsvep för en bagatell! utropade Kristina skrattande,
fattade sidenbandet och framdrog en liten medaljong af guld, hvilken hon
genast öppnade. I medaljongen låg en svart hårlock.

Hon höll den mot dagen. Löjet blef osäkert, blicken förändrades, en hög
rodnad uppsteg på hennes kinder. Äfven Hagars kinder färgades
purpurröda.

-- Är det Gustaf Kurcks hår? frågade drottningen, själf angelägen att
finna en förklaring, som tycktes vara den enklaste och naturligaste.

-- Nej, svarade Hagar, för stolt att begagna denna lätta utväg att undgå
faran. -- Det är hans furstliga nådes pfalzgrefvens hår från Jankowitz.
En kula hade rubbat hans lockar vid örat; han bad mig jämna sitt hår,
och jag behöll med hans tillåtelse denna lock till minne af en tapper
man och ett ärorikt fältslag i drottningens tjenst.

Kristinas vrede var alltid snabb och hänsynslös. Hon kastade hårlocken
till golfvet, trampade honom, fattade Hagars båda händer hårdt i sina
och genomborrade henne med en blick, som få andra förmått uthärda. Det
var nu tredje gången dessa två stodo som stridande örnar mot hvarandra,
och denna gång tycktes förolämpningen vara dödlig.

-- Du ... du ... hans sköka, du! utbrast drottningen i korta, afbrutna
ord, af hvilka hvarje stafvelse var ett dolkstygn. -- Jag dödar dig
icke, eländiga ... jag föraktar dig!

Och hon stötte henne häftigt tillbaka.

Hagar hade blifvit lika blek som hon nyss var röd. Hon mötte den
gnistrande blicken utan att blinka, tog två steg tillbaka och svarade:

-- Återtag detta ord! Det är ovärdigt en drottning.

-- Gå, gå! utropade Kristina, ytterligt uppbragt, och famlade efter
ringklockan.

Hagar såg rörelsen, fattade ringklockan och höll henne ljudlös inom sin
slutna hand.

-- Af nåd, hör mig! Ett ögonblick af lugn, och jag skall förklara allt,
såsom jag förklarade förräderiet den 12 Maj.

Kristina stod med handen på dörrvredet för att ropa på vakt, men
beherskade sig. Var det hågkomsten af ett tidigare förhastande eller
blygseln att bringas ur fattningen af en underordnad? Hon satte sig,
mörk och sträng, vid studerbordet, denna gång ett domarebord, och
tecknade med handen, att hon ville höra den brottsliga. Ringklockan
återställdes till hennes disposition.

Hagar förtäljde sin bekantskap med pfalzgrefven, hans frågor om
drottningen och sina försiktiga svar. En ung öfverstes försök till
förtrolighet ansåg hon sig kunna med tystnad förbigå. Förhållandet
mellan dem hade varit tadelfritt och fru Beata De la Gardie vaksam.
Hagar dolde icke sitt skämt, när hon upptog hårlocken, och pfalzgrefvens
svar, som röjde tillbörlig vördnad för drottningens person. Detta
obetydliga möte vid Jankowitz hade tilldragit sig vid den halföppna
dörren till en stuga, uppfylld af folk. Den, som aktat nödigt framföra
ett skvaller härom, borde också kunna intyga, att berättarinnan nu
talade sanning.

-- Är detta allt? frågade drottningen kallt. Hon hade fått tid att
svalna.

-- Allt, nådig fröken.

-- Hvad betydde det då, att du förutspådde åt hans furstliga nåde
Sveriges krona?

-- Nådig fröken skall näppeligen finna en bland sina undersåtar, som
icke hört omtalas en väntad hög förbindelse och däråt af hjärtat gläder
sig.

-- Det kommer dig intet vid. Öfver mig skall aldrig en man råda, långt
mindre en konung. Men ingen vet hvad här sker, om jag dör. Behåll din
usla hårlock! Han kan möjligen inbringa dig ett riddaregods.

Hagar upptog hårlocken.

-- Intet kan vara för mig så dyrbart som min drottnings förtroende till
min heder. Värdigas förvissa mig därom, och jag begär ingen furstegunst.

Det var kallt i studerkammaren. Kristina teg några ögonblick, stod upp
och värmde sig vid en brasa i den stora öppna kaminen.

-- Bed mig om förlåtelse! sade hon slutligen.

-- För hvad, nådig fröken?

-- För ett ord, som kunnat kosta en annan hufvudet. Man säger ej till
sin drottning, att hon talat sig själf ovärdigt.

-- Och hvem skall då gifva en ärbar jungfru upprättelse för att hon
kallats en sköka?

Åter började den knappt förkolnade vreden att flamma till låga i ett
lätt retadt herskarelynne. Det finns knappt exempel därpå, att Sveriges
Kristina någonsin erkänt sig hafva ångrat ett ord eller en handling, men
det finns många bevis att hennes ädlare känslor fått makt öfver vreden.

-- Bokråtta, du i din förlegade lärdom -- utbrast Kristina, ånyo
uppbrusande, i det hon häftigt rörde om bränderna i kaminen -- du usla
lilla glödkol, som inbillar dig upplysa världen och af hvilket i morgon
intet annat är kvar än ett fingersmått aska, vill du gå till rätta med
_mig_? Är det inte nåd nog, att jag ännu slösar ett ord på dig? Skall
jag ännu därtill gifva en knäracka socker för att jag tillåtit henne
gläfsa? Förstår inte du, som förstår allt, att mina ord äro ingen
skolkria, som du gunstbenäget skall mästra och korrigera? Vill du rita
en krux i marginalet, så öfverkorsar jag hela sidan och skickar dig med
alla dina gåspennor tillbaka till det vargbo i Finland, som du aldrig
bort öfvergifva. Bed mig om förlåtelse, eller gå din väg!

-- Får jag svara nådig fröken?

-- Nej, det är öfverflödigt. Svarar du ännu ett ord, så är du i morgon
ej mera i Stockholm.

-- Eders majestät -- svarade Hagar med en kall bugning -- jag skall i
morgon icke mer vara i Stockholm och icke mer vara eders majestäts
undersåte. Mina rättigheter som medlem af familjen Götz äro erkända af
kejsaren i Wien. Jag hoppas finna ett land, där ingen förgäfves begär
upprättelse för ett orättvist skymford. Huru ringa jag än må vara, aktar
jag min ära lika högt, som eders majestät aktar sin, och protesterar mot
oförskyld vanfrejd. Jag må kallas en bokråtta, men som en knäracka låter
jag icke trampa mig. Något har jag lärt mig i eders majestäts skola, och
därför skall jag vara tacksam, så länge jag lefver: »de, som Gud adlat,
få icke förnedra sig.» Hvad angår det obetydliga minne, som så
oförmodligen misshagat eders majestät, aktar jag det mindre än intet,
sedan jag haft olyckan att mista det som mycket kostbarare är, min
nådiga drottnings ynnest och tillit.

Vid dessa ord kastade Hagar hårlocken i den slocknande glöden. Han
ringlade sig som en orm, jäste upp i ett lätt, brunt skum, förkolnade,
glimmade ännu en half sekund och försvann.

Så hade ännu ingen undersåte talat till den mäktigaste drottning på sin
tid och till en som höll så strängt på sin kungliga värdighet. Men
antingen Hagar väntat ett nytt vredens ord eller möjligen en hastig
omkastning till nåd, som efter den 12 Maj, bedrog hon sig i denna
förväntan. Kristina förblef tyst, orörlig och sluten, drottning i hvarje
tum, och vinkade endast lätt med handen, att den djärfva rebellen kunde
gå utan hinder. En kort, djup reverens från den afträdandes sida, och
dörren slöts än en gång till mellan dessa två så högt begåfvade, i
själarnas grunddrag så nära besläktade skapelsens gunstlingar, hvilka
voro för lika hvarandra för att icke ständigt stöta kant emot kant,
ständigt känna sig dragna till hvarandra och likväl aldrig kunna
fördraga hvarandra.

Drottning Kristina var klartänkt och högtänkt nog att i rebellens
snarstickna ord igenkänna någonting af sig själf, som hon kunde förlåta,
om också ej tillåta. Men hennes tankar hade redan hunnit taga en annan
riktning, för hvilken en liten föreläserskas myteri försvann till en
obetydlighet. Hon satt en stund försjunken i hjärtefrågor.

-- Upprättelse! Hvem ger då mig upprättelse? ... Nej ... min gemål skall
han icke blifva, men törhända ... konung af Sverige.




                          9. Ett lejonmöte.


                             Ebba, har du någonsin ridit på ett lejon?

Drottningen satt i sitt stora mottagningsrum den 15 Maj 1648 på aftonen.
Där var en ceremoniös väntan, likasom vid mottagandet af en utländsk
ambassad. Statsfruarna hade fått företräde och gått, hofjungfrurna hade
fått sina befallningar. Dörrarna voro omsorgsfullt bevakade. Förutom tre
särskildt kallade, fick ingen tillträde. Gunstlingen grefve Magnus
inträdde med varsamma steg och underrättade sig, för att sondera
stämningen, om hennes majestäts hälsa. Kristina lyfte flyktigt sina ögon
från en uppslagen bok och svarade:

-- Jag mår alltid väl, när jag slutit fred med mig själf. Det är inte
sant, att allt ondt kommer från magen. Allt ondt kommer från inbördes
krig i kropp eller själ.

Hon växlade ofta uttryck, och grefven hade studerat dem alla, såsom en
entomolog undersöker en fjärils spröten i mikroskopet, men i dag var där
någonting mer än vanligt bestämdt, nästan hotande. Hon förekom honom som
en vaktande lejoninna, hvilken man icke vågar närma sig eller vidröra,
oaktadt hennes skenbara lugn.

Grefvens nyfikenhet var i hög grad spänd, men han vågade icke fråga mer.
Han visste något, men icke allt. Kristina gaf sig aldrig helt, icke ens
i de förtrognaste ögonblick åt den mest förklarade gunstling. Någonting
skulle ske denna kväll -- hvad? Grefve Magnus växlade en blick med de
uppvaktande hofjungfrurna; de visste mindre än han och drogo sig snart
tillbaka. Han förblef stum, drottningen likaså.

Om en stund inträdde biskop Johannes Matthiæ, mottogs med nådig
uppmärksamhet och erbjöds en plats vid drottningens _högra_ sida. Han
hade åldrats i tidens trätor; han hade icke fått fullt rätt, men icke
heller fullt orätt i tvisten om _Idea boni ordinis_. Han hade utarbetat
och underskrifvit Hagar Rynings bevis att allt missförstånd berodde af
ordtolkningar, och därmed hade prästerskapet låtit sig nöja, under
förbehåll att _Formula concordiæ_ infördes bland svenska kyrkans
bekännelseskrifter. Det var en järnhård ortodoxi man där ville påtruga
alla farlige fritänkare, och för den fromme biskopen stod dock kärlekens
lag öfver alla andra.

Kristina förstod hans bekymmer, räckte honom sin hand och sade:

-- Ännu har denna hand inte undertecknat _Formula concordiæ_ och lärer
ej heller göra't.

-- Jag tackar min nådiga öfverhet, svarade biskopen, synbart
tillfredsställd. -- Man måste hafva fördrag med de svaga i tron.

-- Och med de svaga i kärleken, inföll Kristina småleende.

-- Nådigaste fröken, kärleken är af en fast annan natur; han är stark
som döden. Där han råder, fördrager han allting, tror allting, hoppas
allting, lider allting.

-- Undskyll, vördige fader, jag har ej varit nog lyckosam att hitta i
denna skröpliga världen en kärlek som lider allt och fördrager allt; men
väl har jag mycket omak med en kärlek som tror allt och hoppas allt. Jag
tänker vi skulle litet klippa den blinde gudens flaxande vingar.

-- Jag talar icke om köttsliga människors ostadiga begärelser, rättade
biskopen mildt.

-- Nej, jag förstår. Men statt mig nu bi i afton, vördige fader. Ty där
ser jag en komma, som tror allting och hoppas allting ... med hvad skäl,
lämnar jag osagdt. Visst är, att han inte lider allting.

Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som inträdde i en hofdräkt, hvilken
tillika var krigarens. Ingen mörknad blodfläck, intet stoftkorn från
slagfältets sand fläckade nu hans vackra gula kyller eller hans fina
spetskrage. Det långa svarta håret föll, omsorgsfullt benadt, öfver hans
breda skuldror, detta hår, hvaraf Kristina så nyss sett ett prof. Den
tunna mustaschen slingrade sig ormlik kring den beslutsamma öfverläppen;
växten hade blifvit fylligare och antydde inga försakelser af en hopplös
kärlek. Hållningen var fortfarande obesvärad, såsom det anstod en
pröfvad krigare; men i blicken och kring läpparna låg ett drag af
spanande ovisshet, likasom kände han sig mindre säker här än på de
blodiga slagfälten. Under ett undfallande yttre gömde sig det stolta
medvetandet af kraft inom denne man, hvilken kunde böja sig som en
fjäder, men skulle resa sig, när hans tid var kommen. Hvad var han nu?
Ett lejon, som gick med förbundna ögon.

Han kysste ceremoniöst drottningens hand och afbidade hennes tilltal.
Grefve Magnus, som stod beredd att uppfånga hvarje hviskning, iakttog,
att hon bjöd honom plats vid sin _vänstra_ sida. Höger och vänster ha
alltid haft en märklig betydelse, men aldrig så som i detta tidehvarf.

Efter några likgiltiga frågor om resan till Stockholm tog Kristina utan
omsvep till ordet i den viktiga fråga, som i dag skulle få ett svar.

-- Eders kärlighet -- sade hon -- har låtit förmärka genom doktor
Johannes och grefve Magnus sin _intention_ att ändteligen få min
kategoriska resolution om den sak oss så nära rör, nämligen mitt val af
gemål. Därför torde eders kärlighet intet misstycka, att jag låtit
hitkalla desse värdige män för att i deras närvaro gifva eders kärlighet
min mening tillkänna, såsom jag ock vill i Guds åsyn densamma säga, utan
allt fagert snack eller _compliment_.

Pfalzgrefven bugade tigande.

-- Jag förklarar alltså, att jag intet vill betaga eders kärlighet något
hopp att taga mig till äkta; ej heller gifver jag något hopp, att sådant
ske skall.

Tystnad. Drottningen fortfor.

-- Därest jag träder i gifte, försäkrar och lofvar jag, att ingen annan
i världen taga till äkta, än eders kärlighets person.

Stum bugning.

-- Där som jag intet vill gifta mig, vill jag för rikets bästa och
säkerhet söka _declarera_ eders kärlighet till _successor_ och arffurste
till riket.

Åter en paus. Pfalzgrefven Carl Gustaf var väl förfaren i många
vetenskaper, men icke en vältalare, som Gustaf II Adolf och dennes
dotter Kristina. Han afbidade stum och ej utan förlägenhet en vidare
utläggning af dessa lysande löften, som inneburo på samma gång så mycket
och så litet.

Kristina blef otålig. Hon hade med en för sin tid högst sällsynt korthet
sammanträngt i få afmätta och noga öfverlagda ord allt hvad hon ville
säga och väntade svar.

-- Högre -- tillade hon -- kan jag ej lofva. Är eders kärlighet intet
därmed tillfreds, kan jag ej gifva en annan resolution.

-- Så många nådiga löften tillförene hafva låtit mig fast annat förmoda
om eders majestäts tankar för min ringa person, yttrade nu pfalzgrefven
i en ton af svikna förhoppningar.

-- Doktor Johannes kan fuller intyga, att ett barns löften hafva
ingenting att betyda, där de intet vid vuxen ålder få sin _consummation_
och stadfästelse, inföll Kristina.

Biskopen nickade, med tillägg, att där ju intet stod i vägen för att
hennes majestät ännu torde fatta sitt beslut till alla trogne
undersåtars hjärteliga förnöjelse.

-- Jag säger ju eders kärlighet -- återtog drottningen lifligt -- att
jag ännu intet beslutit hvarken till eller ifrån. Men det vill jag
_insistera_, att jag intet besluter af _consideration_ hvarken för eders
kärlighets eller för min person, utan af _égard_ till _publicum bonum_
och fäderneslandets säkerhet. Det jag nu tänker öfverlåta armén i
Tyskland till eders kärlighets _direction_ som generalissimus, det sker
allenast för den tjenst, som jag förhoppas eders kärlighet skall göra
riket, och för att detta må vara betryggadt, om mig något dödeligt hända
skulle.

-- Jag tackar ödmjukeligen för den nåd mig vederfares, genmälde
pfalzgrefven, och måste därmed vara tillfreds. Men min _intention_ har
allenast varit till eders majestäts person och till ingenting annat.

-- Ja, ja, jag vet väl det talesättet, afbröt honom Kristina, allt mera
otålig. -- Jag talar om riket, och eders kärlighet talar om sig och mig.
Hvad skall jag då mera säga därtill? Skall jag åstunda betänketid, som
sed är, när en jungfru intet vill strax svara en enträgen friare? Skall
jag lofva hvad ingen annan piga lofvar, att eders kärlighet skall få min
resolution, när jag är fem och tjugu år gammal? Ja, så lofvar jag ock
det; är det _satisfaction_ nog? Är eders kärlighet nu förnöjder?

-- Jag tackar underdånigast och är förnöjder med allt som behagar eders
majestät. Mitt _facit_ har intet annat varit, än den lyckan att äga
eders majestäts person, och kan jag väl nöja mig med ett stycke bröd,
när det betages mig, som min högsta åstundan är. Men får jag intet den
uppfylld, vill jag aldrig se Sverige mer.

Nu tog Kristina eld.

-- Och det säger mig en, som här och där låtit sig nöjas med andra än
mig! Hvad är detta för fanfaronader? Är jag en Chloë, som leder får i
rosende band, och eders kärlighet en suckande Damon, som sköter
hjordarna på sin faders gård? Jag känner min Damon: därmed skall han
aldrig i tiden vara _content_. Den Gud hafver satt till något högre i
världen skall intet låta sig nöja med fåreklippande.

-- Jag vet det fullväl, och eders majestät hafver sagt mig det själf vid
min kära systers bröllop förlidet år, att eders majestät ingen
_affection_ hafver till min person, så att jag därom _desperera_ måste.
Jag har därför ock bedt Gud afvända mitt sinne från detta uppsåtet för
att ej därmed bekomma eders majestäts onåd och min egen största skada;
men si, jag har intet varit därtill _capable_. Fastmer har jag däraf
dagligen kvalts och min åstundan till eders majestäts person dagligen
förökats, så att jag själf intet mer är mig mäktig och måste ådraga mig
dens misshag, som jag mest ville behaga.

Ett fint, elakt löje, som hon knappt vårdade sig om att dölja, förrådde
Kristinas tvifvel om uppriktigheten af denna förklaring. Hon beherskade
sig, tackade för så mycken _affection_ och försäkrade, att hon kände
hans trohet, men hade sina skäl hvarför hon ännu ej ville besluta.

-- Eders kärlighet har ju att välja mellan ring eller krona och skall
göra sig värdig båda genom sitt _comportement_ i kriget.

-- Där som eders majestät aktar mig värdig ringen, vill jag om kronan
intet annat tänka, än att ingen är att jämföra med den henne nu bär. Jag
har kommit till Sverige på eders majestäts löften i första ungdomen, och
där det ej kan ske, som mig då utlofvades, täckes eders majestät bruka
mig så länge nådigst behagas, men därefter _dimittera_ mig ur tjensten,
intet komma min ära vid och intet fordra mig till Sverige, dit jag
aldrig skall återvända. Min enda åstundan är då att sitta i ro.

Åter afbröt honom denna mörknande blick, som så snabbt kunde omskifta.

-- Ro? Det skall jag förekomma. Blif mig från halsen med detta
barnjollret! Ni hör, ers högvördighet, han ställer mig ännu till rätta
för den tid, när jag ej hade makt att bortlofva en bondgård, långt
mindre mig själf! Hvad skall jag svara en så envis herre, som intet ens
har vett att begripa skillnaden mellan mitt stånd och sitt? Jag är intet
_obligerad_ af ett barns löften; jag häfver dem upp. Jag tillbjuder hans
furstliga nåde öfverbefälet och successionen, jag tillsäger honom att
vänta, men han _refuserar_! Hvad är detta för fräcka _discourser_?
Ändock han skulle dö i en sådan _espérance_ att varda utsedd till min
gemål och aldrig komme därtill, är intet detta anseende nog för hela
världen?

Äfven Carl Gustaf kände Vasablodet i sina ådror brusa upp.

-- Erik Oxenstjerna hade ringa ära af att engång vara i folkets mun
såsom den där djärfdes lyfta sina förmätna blickar ända upp till en
korad drottning, genmälde pfalzgrefven stolt.

-- Är detta en jämförelse? Har jag behandlat eders kärlighet såsom jag
_tracterade_ Erik Oxenstjerna? inföll Kristina ytterst vredgad, stod
upp, men satte sig åter. -- Den, som ej bättre vet åtskilja personer och
anspråk, är intet värd den ära jag tillbjuder honom, ej heller de gåfvor
han fått af Gud att densamma bruka.

Carl Gustaf fann rådligt att göra en diversion.

-- Eders majestät -- sade han -- talar om sitt dödliga frånfälle och min
succession, likasom skulle jag vilja öfverlefva den dagen! Nej, med
herrarne skulle jag aldrig komma till rätta, och Gud bevare mig från att
söla mina händer i deras blod.

-- Blod? Hvem talar om blod? Sådane ären I! Men si, det skall jag
förekomma! Märk, att jag säger eders furstliga nåde: ingen oreda skall
förekomma, alltså intet blod utgjutet varda, om mig något dödeligt
tillstöter.

-- Jag förstår det intet. Är ers majestät så _indifferent_ för min
person, är ock min succession af ringa värde. Eders majestät kan ju af
en _particular affection_ för någon annan _moveras_ från den mig nu
gifna förtröstan framdeles.

Paus. Kristina lyckades återvinna sitt öfverlägsna, nästan hotande lugn.

-- Detta säger eders kärlighet för att lura ut mig. En fältherre vill
utspionera fiendens position; men märk nu ock först, att jag ingen
fiende är, fast mera en ärlig vän, och därnäst, att min _position_
ligger i öppen dag. För mina tankar är jag ingen skyldig att redovisa;
ej heller ställer mig någon för dem till räkenskap. Vill eller vill
intet eders kärlighet vara förnöjder med dessa tre punkterna, som jag
strax i början förelagt? Märk: _primo_: intet ja och intet nej för min
person, förrän jag är fem och tjugu år gammal; _secundo_: att jag ingen
annan tager än eders kärlighet, _om_ jag gifter mig; _tertio_: _om_ jag
intet gifter mig, _declareras_ eders kärlighet till min efterträdare ...
Är detta nog? Lägg märke till att jag intet tillbjuder detta två gånger.
Det sitter hårdt nog ändå. Jag begär svar.

Detta svar räckte till sent på kvällen. Ingen af de två hufvudpersonerna
ville vika från sin position. Vreda ord omväxlade med löjen och hot på
ena, yttre underdånighet och hemlig förbittring på andra sidan. Det var
ett fältslag mellan ring och krona, sådant där ännu aldrig utkämpats i
Stockholms slott och knappt i någon annan konungaborg. Biskop Johannes
och grefve Magnus uppträdde som medlare, ytterst varsamt, såsom man ju
måste behandla ett lejon och en lejoninna i handgemäng, men törhända
icke alltid lika uppriktigt. Slutet blef, att lejonet erkände sig, icke
besegradt, icke tillfredsställdt, men resigneradt att lyda och vänta.
Man öfverenskom, att det kungliga giftermålet skulle för alla, äfven för
drottningens moder, för rikskanslern, rådet och ständerna, framställas
som afgjordt och endast uppskjutet för kriget, till hvilket pfalzgrefven
skulle afresa som öfverfältherre. I sammanhang härmed skulle Carl
Gustafs succession genomdrifvas i rådet och ständerna. Det märkeliga
mötet afslutades med ömsesidiga försäkringar om tacksamhet och
tillgifvenhet.

Uppvaktande hofjungfrun Ebba Sparre väntade i sofrummet. Kammartärnan
bortskickades, drottningen kastade sig oafklädd på sin bädd. Hon var
trött, men kunde ej sofva. Hennes tankar voro den af regnet uppsvällda
vårfloden; han måste ju strömma ut öfver sina bräddar.

-- Ebba, sade drottningen, har du någonsin ridit på ett lejon?

-- Nej, det aktar jag mig för, svarade väninnan, döljande sin nyfikenhet
under en gäspning.

-- Däri gör du rätt. Man kan inte bruka sporrarna; där hjälper intet
annat än glödande järn. Något som bränner och något som lyser. Jag har
försökt det, jag.

-- Och du har tamt odjuret?

-- Tämjas kan det inte, men spärras i bur. Man får se huru länge. Där
måste vara ett stadigt galler.

-- Du förstår rida, du.

-- En gång har jag blifvit kastad ur sadeln. Vid Norrköping var det. Vid
Björnsnäs. Den finska trollpackan, du vet. Hon med hårlocken. Tre gånger
har hon förhäxat mig, tre gånger har hon fått spö. Grefvinnan Götz! Hon
har ju lämnat staden?

-- Hon reste i förgår. Det skall hafva varit mycken uppståndelse i
Ryningska huset, men ännu mer i det Kurckska. De höllo af otäckan.

-- Gjorde de? Det är möjligt. Jag har aldrig sett något mera oförskämdt
i kjol, men därhos aldrig något mera beundransvärdt. Det fanns
ögonblick, när jag velat vara hon.

-- Men ditt lejon är nu beskedligt i bur?

-- Ja, det kostade omak. I fyra timmar redo vi banan rundt. Hvilka
kabrioler! Hvilka sidosprång! Stundom ett sakta rytande. Och alltid om
igen till samma punkt, där vi redo ut ... min person, som skulle
uppslukas; intet annat än min person! Gud bevare för kronan. Hvad skulle
ett lejon bry sig om en förgylld spilta? Vi två skulle rida genom
världen. Jag skulle lugnt sköta tygeln, nog skulle min sprakfåle skena,
mig till behag. Min Gud, sådan hycklare! Han blefve en träffelig
rikskansler. Han har varit mig så trogen, att natt och dag har han tänkt
endast på mig. Och öfverlefva mig? Otänkbart! Emellertid är det nu klart
... för tre år tillsvidare. Begär ej få veta mer, var nöjd, att jag
håller tygeln! Och gift dig ej före de tre åren, Ebba; jag behöfver
någon, med hvilken jag i tysthet kan skratta.

-- Jag skall följa min nådiga drottnings föredöme och vänta.

-- Nej, gör inte det, du torde få vänta länge. Gift dig du, som kan det,
som vågar det, men inte före de tre åren. Det är törhända ej lyckligt
att vara för alltid ensam. Det är för varmt blod i oss, och sedan ...
den ensliga storheten kännes stundom så kall. Pygmalion mejslade åt sig
Galathea ... jag ville kunna mejsla åt mig en jämlike ... Nej, inte en
jämlike, men litet mer än en leksak. Stundom tror jag mig hafva funnit
en slik, men när jag drager på tråden, rör dansmästaren armar och ben.
Jag kastar honom på elden.

-- Till sist kommer lejonet ut ur sin bur och skenar af med min
drottning.

-- Tror du? Nej ... jag fruktar ej mer att blifva dess byte. Där finnas
för många hårlockar. Ebba ... hvartill du än må nedlåta dig, dela aldrig
din gunst med en annan kvinna! ... Ring på Fiken! Jag vill försöka att
sofva.

Drottning Kristina lade sig, men sömnen flydde, tankarnas mästersmeder
fortforo att hamra på städet.

-- Han väntar nu ... jag binder honom nu ... men länge skall han ej
hafva tålamod ... han kan ju ej bindas för alla tider. Det är dock en
konung gömd i hans gula kyller ... Om jag skulle frigöra mig från hans
band och alla band? ... Om jag skulle ... Hagar har beundrats i Wien ...
hon har sammanträffat med de lärdaste män i Europa ... Hvarför skall jag
vara bunden vid detta barbariska land? ... Om jag skulle ... _afsäga mig
kronan_?




                      10. Ruben Zevis sändebud.


                  Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred.

Vidpass en månad efter det konkordat, som i Maj 1648 afslöts i Stockholm
mellan drottning Kristina och hennes designerade efterträdare,
nedströmmade regnet en junidag öfver den fria riksstaden Regensburg,
sköljde grus och småsten från vallarna, skurade gatorna och rann i
strida bäckar ned till den uppsvällda Donau. Dagsljuset inföll så
sparsamt genom det enda lilla fönstret i Ruben Zevis inre kontor, att en
lampa tändes och kastade sitt bleka sken öfver den gamle bankirens
långa, magra, vissnade, men ännu kraftfulla gestalt. Han hade föga
åldrats, sedan han för sex år tillbaka uppträdde i Finland och
Stockholm. Dessa genomträngande bruna ögon, som tycktes utspeja världens
dunklaste vrår, hade måhända sjunkit litet djupare in, som fördolda
fjärrglas; dessa knotiga händer, som grepo så mycket guld och kunde
utkasta nästan likaså mycket, hade än mera antagit likheten med en örns
utsträckta klor; det hvita håret hade glesnat något kring pannan, som
dolde så många planer och ständigt rufvade öfver nya, mera omfattande.
Men ännu, och kanske mera än någonsin, var han judarnes konung, såsom
han var konungarnes jude; ännu tycktes han trotsa tid och mödor; ännu
höll han med stadig hand de trådar, hvarmed han omsnärjde Europa och
världen.

Det torftiga, trånga inre kontoret var medelpunkten i ett spindelnät,
som omspunnit troner och folk. Allt löpte samman som radier mot detta
centrum om knappt tio steg i längd, denna stora, nötta pulpet af valnöt,
denna järnbeslagna ekkista, hvars innehåll ingen fått skåda, och detta
massiva järnskåp, hvari de viktigaste papper med påfvars, kejsares och
konungars egenhändiga namnteckningar och sigill funno sitt otillgängliga
gömställe. Mellan nämnda tunga möbler återstod ett knappt utrymme för en
liten hylla med Gamla testamentets böcker på hebreiska, ett bord med en
vattenkaraffin och två skinnklädda, högkarmade stolar, hvaraf den ena
var skrifstol. Flera behöfdes icke, ty audienserna här skedde mellan
fyra ögon.

Från detta kontor ledde en dörr till sofrummet innanför, en annan till
det yttre kontoret. Utsidan af denna senare dörr bevakades natt och dag
af en pålitlig vaktpost; en annan stod ständigt väpnad vid det yttre
kontorets utgång. Detta sistnämnda var en stor sal och inrymde tolf
massiva skrifpulpeter, hvardera med två kontorister, samt ofantliga
väggskåp med bref och handlingar. Här arbetade maskineriets drifhjul,
som satte många hundrade mindre kugghjul i rörelse. Här kommo och gingo
post och kurirer alla tider på dygnet. Tidningspressen var ännu i sin
första barndoms linda; telegraf och telefon begrafna långt i framtidens
dimmor. All förbindelse skedde direkt och mest med enkom afsända ilbud,
emedan posten var osäker och ytterst oregelbunden, men äfven stundom med
dufvor. Från inre kontoret till det yttre ledde ett språkrör, hvari
chefen meddelade sina befallningar och på bestämda tider mottog
rapporter.

Nu satt Ruben Zevi i sitt örnnäste, uppmärksamt granskande två nyss
anlända rapporter, den ena från Münster, den andra från Osnabrück. De
gällde fredsunderhandlingarna. Van att beherskas, röjde hans uppsyn
föga, om dessa nyheter voro honom till behag eller icke. Slutligen drog
sig likväl en rynka öfver hans skarpt markerade ögonbryn. Republiken
Venedig var fredsmäklare, och Venedig var konkurrent. De penningestarka
Nederländerna skulle ha varit farligare medtäflare, men de gingo i Ruben
Zevis ledband. Venedig däremot intrigerade och lismade sig fram i tre
världsdelar.

-- Benjamin! ljöd chefens röst i språkröret.

Benjamin Zevi inträdde, nästan oigenkännelig för dem, som icke sett
denne unge man sedan han låg sårad vid Jankowitz. Numera affärsman,
enögd, lytt på sin högra hand, som saknade två fingrar, och vuxen ett
hufvud högre än då, skulle den forne gossen förekommit tio år äldre, om
icke det bruna ärret på vänstra tinningen och ett eget spelande drag i
det mörka ögat, hälften slugt, hälften pojkaktigt, skulle ha erinrat om
de tider, när värjan och sadeln voro honom kärare än något annat i
världen. Pojkstreckens tid var likväl påtagligen öfverstånden; man såg,
att han stått under sträng tukt och småningom vant sig vid det han ej
kunde ändra. Han stod som ett tändt ljus inför sin mäktige morfader,
beredd att punktligt utföra hvarje uppdrag som ålades honom.

Den gamle betraktade honom med denna oemotståndliga blick, som tycktes
tränga in till bottnen af en människosjäl.

-- Benjamin, sade han, du har nu i sex år tjenat för Rachel. Jag hade
ämnat invänta det sjunde, men tiden väntar icke på någon af oss. Är du
nu man?

-- Pröfva mig, svarade Benjamin, oviss huru han borde upptaga en så
oväntad fråga.

-- Jag har pröfvat dig, fortfor bankiren lugnt. Du har under första
hälften af din tjenstetid varit en vindflöjel, som svajat för alla
väder. De sista åren har du varit mig mera till nöjes. Jakobs Gud, som
styr våra öden, har tagit ifrån dig öga och hand för att bevara dig för
de filistéers trug och ditt hjärtas ostadighet. Joas, som stod efter
ditt lif, är död. Din fader, den blodhunden, kan ej mer göra anspråk på
dig. Thamar återstår. Men du är nu vorden din moders son och en af oss.
Jag önskade kunna säga detsamma om din syster; hon är kallad till
Israels redskap bland gojim, hedningarne, och hon må tillsvidare fylla
sitt kall. Nu vill jag förelägga dig mandomens prof. Visa dig pålitlig i
ett uppdrag, som fordrar mycket mod, men än mera klokhet, och du skall
blifva min kompanjon och Rachels herre.

-- Befall; jag lyder.

-- Freden är nära att afslutas i Westfalen. Må ske; jag tillåter det.
Mina penningar föra krig, mina penningar sluta fred. O, min son, jag har
låtit gojim i trettio år sönderslita hvarandra för att öfver deras
styckade, maktlösa lemmar bereda Israels väg till dess stundande
herradöme. Men tiden är kommen, att vi måste taga oss själfva till vara.
Mina säkerheter i Tyskland äro till största delen förstörda; nu hotas
mina säkerheter i kejsarens arfländer af samma förstörelse. Jag
samtycker således till fred, men på vissa villkor. Israel skall engång
få borgarerätt i Tyskland, i Österrike, i Frankrike, i Spanien, i
Sverige, ja, inom påfvedömet, såsom det redan har denna rätt i
Nederländerna. På dessa villkor förskjuter jag krigsskadestånd och andra
nödiga medel. De vägra, de otacksamme; de söka på allt sätt öfverlista
mig och undgå de medgifvanden jag fordrar af dem. Då kommer republiken
Venedig, fredsmäklaren, och erbjuder sig att förskjuta de nödiga
summorna. Det får icke ske; desse ockrare frånröfva mig mina segrars
frukt. Jag vill hetsa turkarne på dem; de skola få nog att göra vid sina
egna portar ...

-- Se här kartan! -- fortfor han, uppvecklande en rulle af den tidens
grofva, i träsnitt utförda kartverk, på hvilken man såg en mängd med
rödt bläck markerade punkter, där huset Zevis agenter stodo redo att
utföra chefens order. -- Här är Regensburg. Du inskeppar dig här på min
armerade galer Levant, som alla år går på Smyrna med handelsvaror. Du är
för alla andra än mina agenter en köpman, som spekulerar i grosshandel.
Du följer Donaus lopp till Sulinamynningen. Därifrån viker du åt höger,
seglar öfver Svarta hafvet till Bosporen och anlöper Konstantinopel. Där
mutar du storvesiren Muhamed Kuprili paschas kiaja Arnaud, hans
böneskriftmästare och hans förste eunuk, skaffar dig företräde och
öfverlämnar i storvesirens egen hand medföljande bref. Det innehåller
allt hvad han behöfver veta; men för all säkerhet skall du åtföljas af
min skickligaste tolk. Det är nödigt att du känner ställningen och är
beredd att svara på frågor. Vet då, att det nu är en svår tid och
partikrig i osmanernes hufvudstad. Sultan Ibrahim har blifvit afsatt och
dödad. Hans son och efterträdare Muhamed IV är ett barn om sju år. Man
söker en sultaninna, som är stark nog att uttränga hans hersklystna
farmor. Janitscharerne och spahis hafva fört en blodig strid om
förmyndareväldet under sultanens minderårighet. Muhamed Kuprili står som
storvesir i spetsen för styrelsen. Denne Kuprili är son till en fransk
renegat, min personlige vän, och behöfver penningar för att hålla sig
uppe mot de mäktige janitscharerne. Han skall få hvad han önskar, mot
villkor att han ofördröjligen utsänder turkiska flottan att angripa
Kandia. Säg Kuprili, att jag skänker honom denna stora och rika ö.
Venedig skall nödgas försvara en så kostbar besittning, Medelhafvets
pärla, till det yttersta, och icke en scudo skall återstå republiken för
att diktera freden i Tyskland.

Benjamin Zevi bugade, med händerna korsade öfver bröstet, till tecken
att han förstått.

-- Vänta! fortfor bankiren. Om du fått en gnista klokhet i arf, torde du
fråga hvarför jag utsänder en så ung och oerfaren man till ett så
viktigt och svårt värf; hvarför jag ej hellre utsänder min förste
kontorist Jerobeam eller någon annan mera förfaren budbärare. Jag vill
säga dig det. Jag vill gifva dig ett tillfälle att visa dig värdig den
höga ställning som världens beherskare, hvilken du efter mig skall
intaga, om du uppfyller måttet. Denna beskickning är en beständig
lifsfara. Vid hvarje steg skall du möta fräcke röfvare, lurande på dina
skatter. Du skall vara omgifven af janitscharernes blodtörstiga hat,
Venedigs spioner, tiomannarådets besoldade banditer, som skola misstänka
din resas ändamål. Jag gifver dig en eskort af trettio välbeväpnade män
under Assar Kabas befäl, men de skola ej förmå skydda dig, om du icke
med ormens smidighet slingrar dig igenom, där ditt mod gagnar till
intet. Hvarje ögonblick måste du vara på din vakt, du måste förklädd om
natten smyga dig genom Konstantinopels illa beryktade gränder. Och när
du lyckats i allt detta, återstår dig ännu att öfverlista pascharnes
snikenhet och storvesirens orientaliska roflystnad. Min älskade Ruths
son, jag ville hellre behålla dig i säkerhet hos mig, än skicka dig ut
till så många faror, men Jakobs Gud kallar dig till ett större värf än
detta, och det är därför du måste lära känna de otrogne turkarnes land
...

Ruben Zevi teg en stund, eftersinnande om han borde inviga denne
hittills så föga pålitlige unge man i sitt lifs djupaste hemlighet och
yttersta mål.

-- Ännu kan du icke bära det, sade han slutligen. Men så mycket vill jag
anförtro dig, att de yttersta tiderna nalkas med stora steg, när Israel
skall återvända från sin förskingring bland hedningarne och lägga alla
jordens folk under Davids spira. Du är kallad att däri taga en lysande
andel, och därför, min son, gör dig därtill beredd! Jag vill, att du
skall lära turkiska språket, såsom du redan lärt våra fäders språk.

-- Min herre och mästare, frågade Benjamin ödmjukt, kan jag icke medtaga
min syster Hagar på resan? Hon är klokare än jag.

-- Hagar är ännu långt borta i de svenske moabiternes land. En kvinna
kan icke gå där du går, och hvarför skulle jag sända min Ruths båda barn
i så vådelig dödsfara? Om du faller, vill jag spara henne åt Israel.

-- Men hon kan hvad jag icke kan. Hon vet hvad jag icke vet. Hon skall
lyckas, där jag icke lyckas. Gif mig Hagar på resan, och allt skall gå
väl!

-- Detta förstår du icke, dåraktige pojke. Hagar har sitt värf, som är
ett annat än ditt. Hvarför tror du att jag slösat en million för hennes
usla grefliga titel, som jag föraktar, om ej för att hon skall verka
mitt verk i kejsarens närhet? ... Gå, gör dig redo!

-- Så osjälfständig, så litet mogen ännu att vara en man och besluta
själf! sade den gamle missnöjd, när hans dotterson gått. -- Och af en
sådan herdepilt vill jag skapa en David. Det går icke; han skall åter
icke förstå annat än slåss. Hvad skall jag göra? Måste jag slutligen
sända Jerobeam?

Ruben Zevi gick ut i kontoret för att utdela sina order om galeren, som
skulle afgå bittida följande morgon. Ännu tvekande om valet af
budbärare, mötte han Rachel. Hennes första barndomsfägring hade vuxit
upp till en fullt utbildad judisk skönhet. Efter sitt folks sed hade hon
redan bort vara förmäld, men väntade lydigt de sju tjensteårens förlopp.
Hon sökte sin ersättning i ett omotsagdt matmorsvälde öfver det rikaste
hus i världen, allrådande i de husliga omsorger, dem icke ens den
mäktigaste magnat kan umbära.

-- Fader -- sade hon lifligt, ty hon och Hagar voro de enda som hade
tillåtelse att begagna detta förtroliga tilltal -- här är en resande,
som ej velat störa dina viktiga göromål. Hon väntar otåligt att kyssa
fållen af din kaftan.

Ruben Zevi gick till de enskilda rummen i borgens öfre våning och fann
Hagar, som ödmjukt hälsade honom med den bland judarne brukliga
österländska vördnadsbetygelsen.

-- Hvad? utropade juden öfverraskad. Min dotter Hagar har lämnat sin
post bland hedningarne?

-- Din dotter har lydt, så länge hon kunde lyda utan vanära. Drottningen
af Sverige har skymfat mig och vägrat upprättelse. Bestäm om mig; jag
afvaktar dina befallningar.

Juden höjde föraktligt på axlarna.

-- Den lilla Kristina har fått för mycken medvind. Hon vet icke hvem hon
vågar förolämpa. Trösta dig, min dotter, din tid skall komma. Nämn mig
den skymf, som icke _vi_ underkastat oss! Men vi ha förstått tiga och
vänta, och vi vänta icke förgäfves. Jag behöfver dig snart i Wien. Du är
klok, modig och ihärdig. Den frisedel du förstod att aflocka hedningen
Torstenson har två gånger räddat mitt hus vid de svenske ryttarnes
genomtåg. Din bror har intet annat än mod. Jag tvekar om jag i morgon
vågar sända honom med viktiga budskap till Konstantinopel. Hvarför är
icke du en man?

-- Därför -- svarade Hagar småleende -- därför att en kvinna stundom kan
uträtta mer än en man. Fader, låt mig följa Benjamin till
Konstantinopel! Jag känner nordlanden, jag känner midten af Europa; jag
kan icke vara din dotter utan att känna österlandet. Låt mig åtfölja
Benjamin!

Ruben Zevi betänkte sig några ögonblick.

-- Du vet ej hvad du begär; din vettvillige bror har åstundat dig till
sin följeslagarinna. Och jag skulle utsända mitt enda hopp, min
ålderdoms glädje till Ismaels barns byte! Båda arftagarne till mitt
folks stora framtid!

-- Du har Rachel.

Juden log sorgset.

-- Rachel är ett godt barn. Hon låter aldrig sin fars gamle farbror lida
brist på kärlek och omvårdnad. Hon skall ock blifva Benjamins hustru och
med honom dela mitt arf. Ären I vänner, ni två ... vänner i hjärtat, ej
blott i orden?

De båda flickorna hade endast en vecka lärt känna hvarandra, när Hagar
för två år sedan besökte Regensburg under sina resor för Götziska
arfvet. De kände, att de _kunde_ vara fiender och i kampen om ett
omäteligt inflytande _borde_ måhända vara det. Men Rachel var
eftergifvande, icke ärelysten; de kände, att de också _kunde_ vara
vänner, helst det påtagligen nu var bådas fördel. De omfamnade hvarandra
utan skrymtan, om också utan varmare känslor.

-- Det är godt, mina barn, sade den gamle tillfredsställd. Huset Zevi
har många ovänner; det får ej sönderslitas af inbördes krig. Framtiden
tillhör eder båda, men för att I icke mån kifvas, vill jag dela nutiden
mellan eder. Rachel för regementet i mitt hus, Hagar tjenar mitt folks
sak ute i världen. Edra olika gåfvor lämna intet tvifvel om valet.
Israels Gud, du har gjort mig rik med två sådana döttrar. Gif dem ock
värdige män! Rachel vet sin och vet, att han uppväger en konung. Hagar,
jag skall utse åt dig en konungs vederlike, om icke mer.

-- Min fader, tillåt mig välja, _om_ jag väljer!

-- Du, som engång valt en adelsglop, icke värd en sikel fullhaltigt
mynt! Näst Zevis hus, finnes ingen värdigare än den unge Texeira i
Hamburg, sin faders son.

-- Jag beder dig, fader, låt mig välja!

-- Hvad? Vill du icke blifva judinna, du?

-- Min religion gör intet hinder. Jag är cartesian ... upphöjd öfver
alla religioner. För ett visst namns skull, som jag icke vill nämna,
torde jag vara tvungen att underkasta mig den katolska kyrkan. En annan,
en onämnd, har gjort så före mig ...

-- Vare hans minne lika förbannadt, som din moders minne vare välsignadt
i tidernas tider! utbrast den gamle med denna blick af ett osläckeligt
hat, som så sällsamt motsade hans vanliga lugn. -- Låt oss icke mera
tala därom. Du vill resa till österlandet?

-- Jag känner böcker, jag vill nu lära känna länder och människor.

-- Kunskap är makt. Jag förstår och gillar din önskan. Nåväl, du skall
åtfölja Benjamin. Han skall vara din hand, och du skall vara hans
hufvud. Jag har offrat en son och dotter förr, jag vill än en gång
utsända Isak till bränneoffer, men Herre, sänd din ängel till altaret
och afväpna mördarens hand! ... Gör dig redo, min dotter! Glöm ej att
medföra tolf af mina dufvor! Du behöfver äfven en tjenarinna.

-- Jag medför en från Sverige ... Sabina från Riseberga. Fader, om du
älskar din dotter, så visa någon huldhet mot dem, som varit goda mot
mig. Du känner presidenten Kurck, du har sändt hans gemål en frikostig
gåfva. Men du känner icke riksrådet Ryning och hans husfru. Alla dessa
har jag gjort sorg, jag har bedragit dem på ett hopp, jag har två gånger
öfvergifvit dem. När jag skildes från riksrådinnan Ryning, sade hon till
mig: »Hvar du i världen går, skall jag bedja för dig» ... _Hon_ kan
bedja, _hon_ kan älska. Och hon tillade: »Jag gifver dig två ting till
gagn och till minne: Davids psaltare och min trotjenarinna Sabina» ...
Fader, Rynings äro för sitt stånd icke rika. Gif dem ett furstendöme!

-- Davids psaltare gaf hon dig? Hon skall få ett furstendöme. Tiden
skyndar; red dig till afresan!




                    11. Budskap till österlandet.


                            De hade varit intet; de ville blifva allt.

Galeren Levant gled med den förenade kraften af segel, åror och
strömdrag snabbt utför Donau. Seglatsen var farlig i dessa slingrande
vatten, hvilka än delade sig i smala, strida rännor kring de många
öarna, än åter förenade sig i en djupare bädd, som ännu var smal, men
snart skulle vidgas. Många försåt lurade under flodens lugna yta: än
klippor, än grund, än vraket af ett förolyckadt fartyg, än grofva
stockar af ek och furu, som sjunkit med nedra änden och stodo med den
öfra upprätt i vattnet. Lotsen, en klipsk genuesare, som kände Donau
bättre än Medelhafvet, lämnade under seglatsen aldrig sin post. Om dagen
måste Levant med snabbaste rodd passera de smala strömfårorna, där en
pil eller en kula så ofta sökte från öarna hejda galerens lopp. Vid
mörkningen sökte galeren sin ankarplats i den bredaste strömfåran, ty
vid stränderna vågade ingen ankra. Här lågo beständigt röfvare på lur
och äntrade i sina lätta båtar de oförsiktige seglare, som lagt sig för
nära dessa ogästvänliga kuster.

Icke ens midten af floden var fullt säker. Två gånger hade misstänkta
små farkoster smugit sig ut på de tysta vattnen i nattens mörker och
ljudlöst närmat sig fartygets bog. Men de hade funnit besättningen på
sin vakt; några skarpa, välriktade skott hade förmått dem att skyndsamt
försvinna i mörkret. Galeren förde åtta kanoner; han kunde trotsa alla
otrefliga nattspöken.

Så hade Ruben Zevis beskickning lyckligt passerat Straubing, Passau,
Linz och den ännu ogrumlade Donaus öfra lopp, utan att landa. I Wien tog
sig Levant tre dagars rast att proviantera. Staden var nästan
öfvergifven i sommargrönskan af fruktan för Wrangel och svenskarne.
Hagar besökte jesuiterkollegiet, som spann kring världen trådar af
finare spånad än Ruben Zevis, och fick nyttiga anvisningar på
Konstantinopel. Hvar hade icke desse fromme fäder sin hand i tidens
intriger?

Färden gick vidare. Efter Wien begynte floden visa ett lätt grummel vid
stränderna, medan midten var blank. Bergen drogo sig bortåt horisonten,
de vida ungerska slätterna med sina betande boskapshjordar sträckte sig
ända till flodstranden. Floden krökte sig åt söder, man passerade
Pressburg, Komorn och Buda-Pest. Hvarje kväll, när man ankrade, infunno
sig Ruben Zevis agenter, som kände flaggan, och inhämtade order. O,
dessa stilla, tysta, varma sommarnätter med sina tindrande stjärnor,
sina dofter från ändlösa, blommande betesmarker och näktergalarnas
drillar, afbrutna stundom af fårhjordarnas ensliga bjällerklang och
herdarnes anrop!

De båda utskickade, broder och syster, sutto ofta långt in på natten i
förtroliga samtal om de underbara öden, som fört dem så långt från
Kaskas torp. Hvarför skulle de icke tro på stjärnorna? Kristina hade
haft rätt: på något måste de tro. Ingen af dem hade funnit ett fäste,
hvarken hos Israels Gud eller de kristnes frälsare. De voro ense att
underkasta sig denna hemlighetsfulla ledning, som de ej kunde motstå och
som hittills fört dem till en så oväntad höjd. Hagar, den öfverlägsna
och högre begåfvade, hade klart fattat sitt mål och använde hela sin
vältalighet för att höja sin flyktige broder upp till sig. Dem kunde
ingen döda och ingen emotstå före stjärnornas stund. De måste beständigt
stiga i makt, tilldess att världen låg för deras fötter och människorna
kysste i stoftet deras klädningsfållar. De hade varit intet; de ville
blifva allt.

-- Men Rachel får mig till hvad _hon_ vill, invände Benjamin oskyldigt.

-- Rachel är en af dem, till hvilka Moses' Gud sade: föröken eder och
uppfyllen jorden! Man skall vara god mot de svaga, men man skall ej
nedsjunka till deras svaghet. När de säga dig: fall! så svara dem: stig!
Ty när de förökats och uppfyllt jorden, ha de fyllt sin bestämmelse, som
plantan och djuret. Vi tre -- du känner den tredje -- ha fått en annan
lott i skapelsen. Vi skola lyfta till oss det som kan upplyftas; det
öfriga låta vi ligga, om vi ej nedtrampa det.

Krökande sig åter åt öster, hade Donau efter Theiss' inflöde blifvit
betydligt bredare och liknade nu ett sund mellan hafskuster. Levant
passerade Belgrad, Orsova, Palanka, Viddin. De resande hade inkommit på
turkiskt område: till höger Bulgarien, till vänster Valakiet. På båda
stränderna vilda, grymma folk, hårdt trälande under roflystne paschar.
Gång efter gång stängdes floden af fästen eller väpnade stora galerer.
Tull utkräfdes vid hvarje fäste, hvarje af paschan utsänd galer. Därpå
var Ruben Zevis beskickning förberedd, strödde ut guld och kom lyckligt
igenom. Nattvakterna måste fördubblas. Åter två gånger angreps Levant i
mörkret af lätta båtar. Här aflöpte det icke med skrämskott. Benjamin
Zevi fick åter pröfva Urban Niemands förrostade huggvärja. Anfallen
tillbakaslogos, de djärfvaste korsarerne störtades med blodig panna i
floden. Levant uppnådde lyckligt, efter tre veckors resa, Svarta hafvets
vida hafsspegel genom Sulinamynningen.

-- Hagar -- sade Benjamin en dag, när de, styrande söderut, befunno sig
på öppna hafvet -- läser du italienska? Jag har glömt allt hvad jag
engång lärde af konstberidarne.

Hagar mottog ett afgnaget fårben, hvilket Sabina funnit bland
lämningarna af morgonens måltid, och hopstafvade några i benet inristade
italienska ord: _I natt klockan 2_. Den, för hvilka dessa ord voro
ämnade, hade sannolikt icke märkt dem och bortkastat benet.

Assar Kaba rådfrågades. Hans folk var höjdt öfver alla misstankar, men
bland roddarne och besättningen funnos åtta italienare, sexton tyskar
och två spaniorer. Man lät ingenting märka, vakten gäspade på sin post,
natten kom, allt syntes hvila i ro. Men man var förberedd. På det
utsatta klockslaget höjde sig i mörkret först ett, så åter ett och åter
ett hufvud öfver luckan till roddarnes fördäck. Tre skuggor smögo sig
varsamt fram och begynte lösgöra storbåten. Samtidigt förmärktes en
röklukt från lastrummet.

Assar Kaba hade inväntat detta ögonblick. Innan de tre skuggorna vid
båten anade oråd, grepos de bakifrån och kastades i hafvet. Samtidigt
inträngde eskorten under fördäcket, fann sex af roddarne sysselsatte att
binda sina sofvande kamrater och vräkte, efter en kort strid, äfven de
sex i hafvet. En sjunde, som anlagt eld i lastrummet, förpassades samma
väg. Elden släcktes. Det var en af dessa korta processer, som voro så
vanliga denna tid, när hvarje hand sökte byte och en fiendes lif icke
ens aktades värdt en krigsrätt.

En man, den tionde af de sammansvurne och troligen anstiftaren till
detta försåt att bränna Levant, hade undkommit genom att själf hoppa i
hafvet och, försedd med en korkdyna, söka uppnå stranden. Det var den
genuesiske lotsen. Han hade i brådskan glömt sin lifgördel, och i denna
fanns en påbörjad rapport till tiomannarådet i Venedig. Detta råd var
ett märkeligt kugghjul i sextonhundratalets inre urverk. Det kände allt,
dess spejare funnos öfverallt. Det visste Levants afgång och
destination; det skulle ej underlåta att anlägga sina kontraminor mot
Ruben Zevi.

Lyckligtvis blåste vinden god, man hade blott tre dagsresor till
Konstantinopel. När Levant efter nya tullar, prejerier och mutor en dag
i början af Juli ankrade vid gjaurernes hamnbrygga utanför Gyllene
hornet och första dufvan från Regensburg försvann i den blå
sommarluften, hade galeren varit fyra veckor på vägen, en ovanligt snabb
resa i dessa krångliga tider och farvatten. Dessa fyra veckor hade Hagar
användt att med tolkens tillhjälp lära sig turkiska språket och göra sig
underrättad om ställningen. Hon inträngde i allt med tankens snabbhet.

Forntidens Byzanz, grekernes Konstantinopel, nu mera osmanernes Stambul,
var vid denna tid en stad af ruiner och kojor, mellan hvilka här och där
sågs ett sällsamt prålande palats i urartad arabisk byggnadsstil eller
det spetsiga tornet af en förgylld minaret. Ärevördig och jättestor,
reste ännu den till moské förvandlade Sofiakyrkan -- Aja Sofia -- sin
förfallna kupol öfver spåren af barbarernes ödeläggelser. Stora kvarter
af staden lågo i aska efter den senaste blodiga striden om Muhamed IV:s
tron, men i de kvarstående, trångt byggda stadsdelarna vimlade täta
folkhopar af alla Västasiens och Europas tungomål. Trotsande alla
ödeläggelser och alla oblida skiften, fortfor denna geografins underbara
pärla ännu att vara sin världsdels förnämsta handelsstad, ett oumbärligt
marknadstorg för öster- och västerland. Sultanerne voro inga föraktare
af det snöda guldet; de öppnade villigt sin hamn för alla länders
köpenskap, under förbehåll att taga åt sig hvad de funno för godt. Och
sultanerne växlade om, men finanserna förblefvo alltid de samma, alltid
lika bekväma. Pascharne sögo ut och urkramades som svampar.

Denna berättelse har icke antecknat alla de mutor, hemliga smygvägar och
eunukers förord, hvarmed det slutligen lyckades Benjamin Zevi att bana
sig väg till storvesiren Kuprili paschas mottagningsrum och, åtföljd af
tolken, öfverlämna i hans egen hand det viktiga brefvet. Men när
budbäraren kommit så långt, såg det ut som skulle han ej komma längre.

Kuprili var en man om mer än sextio år med långt silfverhvitt skägg och
bar den gröna turban, som utmärkte hans höga rang. Den mäktige sonen af
en fransk renegat låg utsträckt på sin divan. Österlänning till börd och
seder, lät han sällan märka, att han af sin fader, fransmannen, fått en
till hälften europeisk uppfostran och talade flytande franska. Denne
man, hvilken hans samtid prisade som en rättskaffens muselman, kunde
efter behof förskapa sig till en orm eller en tiger, han kunde vara lika
smidig, som han en annan gång var brutal -- än listig och grym, än öppen
och ädelmodig, nästan ridderlig, alltid klok, alltid beräknande, kort
sagdt en glänsande förening af europén och asiaten under samma turban.

Sedan sändebudet tre gånger bugat sin panna mot golfvet, nedlät sig
storvesiren att genomläsa brefvet och därpå afgifva turkiskt besked.

-- Hvad? Son af en skabbig hund, hur vågar du komma till mig med ett så
oförskämdt tillbud? Vet du icke, att min herre sultanen värdigas för
närvarande tillåta republiken Venedig lefva i fred på hans utmarker? Och
hvad är det för en usel bakschisch (drickspenning) du bjuder min herre
för ett fredsbrott med gjaurerne? Bjud detta åt slafven, som tillreder
min sorbet, och tacka min nåd, att jag ej skickar dig hem med afskurna
öron.

-- Min herre, den stormäktige fursten öfver västerlandet Ruben Zevi
tillbjuder profetens utkorade kalif, hvars lif den Allsmäktige bevare i
tusen år, ön Kandia, med alla dess skatter, uppläste Benjamin
oförskräckt sin inlärda läxa genom tolken.

Kuprili reste sig till hälften upp i divanen.

-- Och detta bjuder den gamle kamelen, på hvilken alla människor spotta!
Är då Kandia hans, efter han skänker det som en allmosa åt de trognes
beherskare? Säger han icke, att vi skola eröfra det med moslims blod?
Kan icke min herre taga denna usla ö, den stund han finner för godt, och
behålla den, utan att fråga en oren gjaur om hans lof därtill? Bort med
dig! Hälsa din herre, att jag hvarken hängt eller spetsat hans fattiga
valp. Gå, det är nåd nog. Hassan, drif ut pojken; han må krypa ut
helskinnad!

Med detta besked återvände Benjamin till den otåligt väntande Hagar.

-- Allt förgäfves! Intet att göra! Han har intet annat än skymford till
svar. Hade jag detta turkiska nöt engång på Levants däck och en ärlig
dagg i min lytta hand!

Hagar eftersinnade.

-- Venedig har hunnit före oss. Men ingenting är förloradt; storvesiren
vill endast afpreja oss mera penningar. Vi skola tysta bandhunden med
ett nytt köttstycke. Du skall utverka ett nytt företräde.

-- Och återvända med afskurna öron! utbrast den förolämpade brodern.

-- Nej. Skaffa mig en karldräkt med lösskägg; jag har gjort mig
underrättad om allt; jag skall följa dig som din tolk.

Dagen därefter hade guldets klang och böneskriftmästarens girighet åter
banat en väg till den förtörnade storvesirens gemak. Besöket tycktes ej
vara oväntadt och utföll mindre onådigt.

Efter de föreskrifna vördnadsbetygelserna täcktes sultanens
förtroendeman fråga, om budbäraren var trött vid lifvet, när han än en
gång vågade besvära de trognes beherskare.

Benjamin svarade, bugande pannan till golfvet, på svenska:

-- Jag önskar i djupaste underdånighet, att de trognes beherskare och
besynnerligen hans höge trotjenare måtte bekomma femtio goda rapp af ett
bamburör under fotsulorna, efter jag hör, att det skall brukas så här i
österlandet.

Tolken framträdde och uttydde denna underdåniga önskan på turkiska:

-- Den stormäktige Ruben Zevis budbärare säger sig vilja öfverlämna åt
eders excellens' vishet att själf bestämma de villkor, som kunna göra
förevarande ärende behagligt för de trognes beherskare.

-- Hvad bjuder mig då den gamle kamelen där i sitt råtthål?

-- Han bjuder, utom Kandia, kvitto på hela sin fordran hos framlidne
sultan Ibrahim.

Storvesiren höjde föraktligt på axlarna.

-- Hvad angå sultan Ibrahims skulder hans efterträdare?

-- Han bjuder -- fortfor tolken -- därutöfver femhundratusen genuesiska
dukater i fullviktigt mynt.

-- Femhundratusen? ... Det är ändtligen något förnuft i ett sådant
anbud. Men det kostar mig mer att utrusta en flotta mot Kandia.

-- Är det tillåtet att yppa för eders excellens en sak af vikt utan
vittnen? fortfor den till tolk förklädda Hagar, plötsligt utbytande
turkiskan mot fransyskan.

Storvesiren Kuprili studsade, fixerade ett ögonblick den spenslige
tolken, som ej såg vådlig ut för hans säkerhet, och gaf därpå
böneskriftmästaren en vink att aflägsna sig.

-- Hvem är du? frågade vesiren på samma språk.

-- Jag är den, som kan bjuda ers excellens allt hvad edert snille ej kan
hoppas att vinna utan guld, svarade Hagar djärft. Jag har Ruben Zevis
fullmakt _in blanco_. Tillåt mig att erinra om hvad eder vishet känner
bättre än jag, men som är nödigt för att uppfatta betydelsen af mitt
anbud! Alltsedan den store sultan Suleimans död för sjuttio år sedan
hafva janitscharerne uppsatt sultaner på kalifernes tron och åter afsatt
dem. För trettio år sedan afsatte de sultanen Mustafa, tillsatte Osman
II, mördade honom, uppsatte åter Mustafa och mördade honom året därpå.
Mustafas förste son Murad regerade kraftigt och blodigt, men dog i sin
halfva ålder. Andre sonen, Ibrahim, omgjordades med profetens sabel. Han
älskade prakt, kvinnor, pälsverk och ambra, förslösade rikets skatter,
gaf en armenisk jättinna Damaskus och lät henne styra. Ibrahim afsattes,
dränktes i ett bad af rosenvatten och begrofs i ambra. Hans moder validé
Kösem uppsatte efter ett blodbad Ibrahims son Muhamed på tronen och
styrde riket, tilldess att hon nattetid stryptes af ulemas, sofis och
spahis med ett gardinsnöre. Sju storvesirer hafva inom få år tillsatts,
afsatts, strypts, spetsats eller sönderslitits af vilda hästar. Eders
excellens, den åttonde, afbidar samma öde, om ej alla tigrar och
schakaler tystas med guld. Men alla tillgångar äro uttömda:
tronbestigningen har ensamt kostat 4,080 pungar, hvarje pung räknad till
500 piaster, hvilket gör 1,958,400 dukater. Hären och flottan uppsluka
än mera; minns, att en kristen flotta redan stängt Dardanellerna och att
fyrtio fästen förlorats i Bosnien! Icke ens eders excellens'
oförlikneliga snille skall utan penningar lyckas bevara den unge
sultanen på kalifernas tron.[5]

-- Unge man -- inföll storvesiren med rynkade ögonbryn -- huru många lif
har du att förlora, när du vågar tala till mig ett sådant språk?

-- Eder underdånige tjenare har endast ett, men det kan blifva eders
excellens nyttigt, genmälde Hagar oförfäradt. Må eder vishet urskulda
min dristighet: jag hade icke vågat tala så till den mäktige förvaltaren
af profetens arf, om icke eders excellens' företrädare Achmed pascha
blifvit söndersliten af hundar och stycken af hans fett blifvit sålda
för tio asper som botemedel mot gikt. Minns, att det gäller
återupprättelsen af osmanernes herravälde öfver världen. Eders excellens
är den man, som profeten utkorat till detta höga värf, och den ende som
förmår utföra det. Men äfven ett lejon kan kämpa förgäfves utan en
droppe lifgifvande vatten, och eders excellens behöfver penningar,
mycket penningar. Värdigas inse hvad det innebär att i hvarje fara kunna
anlita Ruben Zevis outtömliga tillgångar, att med hans guld kunna tämja
de grymmaste motståndare och att med detta samma guld kunna uppställa
ständigt nya härar till tronens försvar eller till utvidgandet af
halfmånens makt. Det hemliga och viktiga anbud, som jag sist velat
tillägga å Ruben Zevis vägnar, är, att han bjuder eders excellens öppet
kreditiv på sin agent i Konstantinopel, grekiska bankirhuset
Argyropulos, mot pant af tullinkomsterna i Smyrna, Aleppo och
Alexandria.

[Fotnot 5: Sistnämnda fakta tillhöra hvälfningarna i Konstantinopel
under åtta år, från 1648 till 1656, då Kuprili blef storvesir.]

Kuprili pascha var den störste statsman som de barbariske osmanerne
dittills frambragt. Han öfverlade och fann skälen bindande. Så mycket
hade Venedig ej kunnat bjuda honom. Han antog tillbudet.

När kreditiv och pantförskrifning utväxlats, lade storvesiren sin hand
på den frimodige tolkens skuldra, såg honom skarpt i ögat och sade:

-- Du är icke en man, du är en kvinna!

-- Eders excellens säger det, svarade Hagar, aftagande lösskägget. --
Jag är Ruben Zevis dotterdotter och syster till denne hans budbärare.

Hon kunde ej undgå att rodna. Hennes för en muselmans ögon alltför
smärta, men behagfulla gestalt röjde sig under karldräkten. Hennes
österländska drag med de mörka, blixtrande ögonen framträdde som genom
en förvandling, när hon bortlagt lösskägget. Storvesiren betraktade
henne, lika förvånad öfver hennes skönhet, som nyss öfver hennes
klokhet.

-- När du ombytt dräkt, sade han, vill jag föreställa dig för min son
Achmed.[6]

Hagar gjorde en djup vördnadsbetygelse, utan att svara. Hon kände ingen
håg att blifva slafvinna i ett turkiskt harem.

[Fotnot 6: Achmed pascha blef 1661 storvesir efter sin fader. Desse två
store statsmän lyckades för en tid återupprätta sultanernes sjunkande
makt.]




                       12. Slafvens slafvinna.


                                  Hvad skulle drottning Kristina säga?

Två dagar därefter visade sig en trupp af femtio spahis, medförande två
rikt sadlade arabiska hästar, vid hamnbryggan, där Levant låg förtöjd.
Agan Mustafa frambar en inbjudning för Ruben Zevis båda sändebud till
storvesiren Kuprilis palats.

En vägran var icke möjlig. Tätt beslöjad, tog Hagar plats i den ena
sadeln med dess guldstickade schabrak, hennes bror i den andra. De
infördes i palatset vid olika trappor, Benjamin till storvesirens
gästrum, Hagar till »den lycksaliga trappan», som ledde till harem. Nu
bar hon sin kvinnliga europeiska hofdräkt och föreställdes för
storvesirens främsta gemåler. Hennes hjärta klappade; skulle hon
instängas i detta praktfulla fängelse, bland dessa pärlsmyckade gamla
och unga kvinnor, som plockade i hvarje band af hennes klädning, utdrogo
nålarna i hennes hår och profvade i utbyte sina smycken på henne?
Hvilket stoj, hvilket sladder! De tröttnade icke att ömsom beundra,
ömsom begabba denna underligt styfva, snäft kostymerade nya varelse, så
olik alla andra i hållning och dräkt. Hvarför införas i ett harem,
trodde de, om ej för att blifva dess invånarinna? Kände de svartsjukan?
När har en medtäflarinna undgått dess pilar? Dessa okunniga, viljelösa,
instängda naturbarn hade dock frihet att skratta, gråta, prata, undra,
älska, hata, förtala -- allt, utom att tänka. De fjortonåriga undrade,
om ej den nya favoriten var några år äldre än de. Och Hagar förstod
turkiska.

Slafvinnor kringbjödo dadlar och syltade rosor. De pärlsmyckade kastade
sig öfver sötsakerna som snåla barn. Odaliskerna väntade befallning att
utföra en dans, men de bedrogo sig. Icke i dag.

Harems tjocka sidenförhängen drogos åt sidan, och in trädde mellan raden
af eunuker, icke den unge Achmed, som Hagar fruktade, men en bildskön
gosse om sju år, vid hvars åsyn alla harems invånarinnor kastade sig med
ansiktet mot golfmattorna. En vink, och främlingen måste betyga samma
vördnad. En annan vink, och alla uppreste sig. Men nu behöfde ej
förhatliga slöjor täcka alla dessa behag för manliga blickar. Inför
denne gosse föllo alla slöjor till marken. Han, som var allas herre,
skulle se allt.

Hvilket sällsamt barn! Österlandets piltar kunna leka som andra, rasa i
pojkstreck, glömma allt för ett namnam eller ett muntert äfventyr, men
denne gosse tycktes upphöjd öfver sin ålders lättsinne. Så ung, tycktes
han redan förutbestämd till strider och sorger. I hans djupa, drömmande
blick låg ett underbart allvar. Han var dock märkbart förlägen. Han hade
underkastat sig en ceremoni och var dresserad att utföra den värdigt.
Hagar förstod, att detta sköna, blomstrande, sorgsna barn i svafvelgult
siden och guldvirkad turban, där ädelstenarne gnistrade, ej kunde vara
någon annan än kalifernes efterträdare, padischan, den unge sultanen
Muhamed IV. Kuprili följde honom; svit och eskort hade stannat utanför
detta, för alla andra än harems herre fridlysta rum.

Den höge gästen skred långsamt och brydd genom salen, utan att hälsa.
Blott när han stannade framför den äldsta af Kuprilis många gemåler,
Fatme, som hade kunnat vara den yngstas mormor, hörde man honom framsäga
en inlärd läxa af höflighet. Fatme åhörde honom knäböjande med armarna
korsade öfver bröstet. En vink af storvesiren, och Hagar måste nedfalla
i samma ödmjuka ställning. Det kokade inom henne, men där fanns intet
val. Afundsvärda lycka! Padischan hade åter stannat och nu midt framför
henne.

Den sjuårige sultanen, föremålet för allas beundran och allas skräck,
förunnade främlingen från västerlandet en kort, likgiltig blick, vände
sig frågande till sin storvesir, mottog af honom en narciss och räckte
narcissen åt Hagar. Det var _selam_, blomsterspråk. Därpå vände han
henne ryggen, påskyndade sina steg, nöjd att undkomma, och försvann
samma väg, där han inträdt, åtföljd af storvesiren.

När i vår tid ett godståg stannar, lastadt med boskap, får man bevittna
mångahanda ljud, då alla tungors band i ett nu blifvit lösta. Kuprilis
harem erbjöd en liknande konsert, när den sista fliken af förhänget
fallit och det fruktade barnet var borta, han, som blott behöfde rynka
ett ögonbryn för att låta insy alla dessa stackars skrattande varelser i
säckar och dränka dem i Bosporen. Ett berg hade fallit från alla bröst;
där uppstod ett skrik, ett skratt, ett döfvande sorl af utrop och
frågor. Hvad sade han? Hvad ville han? Hafva vi funnit behag inför
profetens skugga? Och hvad betydde hans selam?

Hvad selam betydde? Detta förklarades snart af första gemålen, hon som
åtnjutit den oskattbara nåden att få höra den inlärda barnläxan. Hon
framträdde till den förvånade Hagar, kastade sig för hennes fötter och
lade hennes fot på sitt hufvud. Nu förstodo alla herskarens mening. I en
nyare tid låter kalifen sin näsduk falla. I den mindre civiliserade tid,
när osmanerne icke förstodo bruket af näsduk, betydde den mera poetiska
sinnebilden af en narciss, att de trognes beherskare valt sin första
gemål.

Innan Hagar ännu hunnit hämta sig från sin öfverraskning, inträdde två
svarta slafvinnor, som stumma ledsagade henne till ett praktfullt gemak
i det inre af harem. Slafvinnorna aflägsnade sig; hon var allena.

Var detta en dröm? Hagar hade ögonblick, när hon drömde vaken. Hon
betraktade rummet; det doftade af nardus och hade varit förtjusande, om
det ej alltför mycket liknat ett fängelse. Öfverallt persiska mattor,
indiska divaner, tapeter från Samarkand. Hon upplyfte förhänget till
höger: ett toilettrum; förhänget till vänster: ett badrum. Hon såg ut
genom det låga, halfcirkelformiga fönstret: en förtrollande utsikt öfver
staden, ruinerna, trädgårdarna, hafvet, tallösa segel och i blånande
fjärran den asiatiska kusten. Men fönstret var högt beläget, djupt
därunder glimmade vatten, och likasom hade detta ej erbjudit säkerhet
nog, bar detta fönster ett förgylldt galler af järn.

En timme förgick. Väntan, obesvarade frågor, hemlig fruktan, suck efter
frihet. En broderad klocksträng tycktes erbjuda sin tjenst. Hagar
ringde. En af de svarta slafvinnorna inträdde.

-- Hvart har man fört mig? Hvarför är jag här?

Slafvinnan öppnade läpparna och pekade på sin afskurna tunga. Detta svar
var alltför begripligt.

-- Men jag vill icke vänta längre. Ledsaga mig ut! Jag vill rida
tillbaka till min galer vid hamnbryggan.

Slafvinnan öppnade dörren och pekade på två beväpnade svarta eunuker,
som stodo i korridoren. Flykt omöjlig. Hagar blef åter allena. Hvartill
allt detta? En tanke, hvilken på samma gång innebar förfäran och
tjusning, öfverväldigade alla andra intryck. Narcissen!

Med möda beherskade hon sina upprörda känslor. Dörren öppnades. In
trädde storvesiren Kuprili, ursäktande sig med skyldigheten att ledsaga
sultanen tillbaka till hans palats. Den mäktige vesirens sätt och ton
voro märkbart förändrade. Han förblef stående framför sin sittande fånge
och visade henne det slags tillbedjan, som bildhuggaren visar en
gudabild, hvilken han själf mejslat ut och ställt där han finner den
bäst göra verkan.

-- Dotter af en otrogen -- sade storvesiren högtidligt på turkiska --
tacka profeten, att du funnit nåd för min höge herres ögon! Värdigas
förlåta din slaf, att han vid din första åsyn var nog dåraktig att tänka
på en mindre upphöjd förbindelse. Profeten har upplyst mig bättre om
dina höga egenskaper. Världens visaste stjärntydare, den helige
dervischen Hussein Ben Ali, har i natt vakat vid Sulejmans kiosk, och
stjärnorna hafva för honom förkunnat himmelens järtecken. Öfver den
västra himlaranden har uppstigit ett tecken, bebådande seger och storhet
åt de trognes kalif. Jag har däraf förstått, att du är den utkorade och
att ingen annan plats är dig värdig, än den vid sidan af vår store
profets skugga. Tillgif din tjenare, att han icke velat försumma en enda
dag för att förvissa sig om stjärnornas profetia genom att framställa
dig för sin höge herres ögon, hvilka Allah förläne solens glans, som
befruktar jorden. Du har funnit nåd inför dessa höga ögon, som komma
världen att darra, och jag är den förste, som vid dina fötter bringar
dig min underdåniga hyllning.

Vid dessa ord nedkastade sig den allrådande storvesiren framför divanen
och kysste Hagars fötter. Hon drog dem icke tillbaka. Hon hade fått tid
att förstå, om också ej att betänka sitt ödes omskiften. Det första
intrycket af en makt som Kuprilis vid hennes fötter var oemotståndligt.
Osmans sjunkande stjärna beherskade ännu det östra Europa, det västra
Asien. Dessa världsdelar, dessa myriader af folk nedkastade sig nu för
henne i Kuprilis person. Hittills hade kvinnan icke betydt för desse
barbarer annat än lustan: de skulle nu lära känna henne som en tänkande
varelse. Hagar förstod, att hon blifvit redskap för en palatsintrig och
var klok nog att genomskåda höghetens faror. Kuprili kysste hennes
fötter i den hemliga afsikten att begagna henne som ett verktyg för sin
makt. Genom henne ville han beherska den unge sultanen, och befanns hon
oduglig därtill, skulle hon försvinna, som så mången försvunnit, en natt
i Bosporens svala böljor. Hvad mer? Varsamhet, klokhet, list mot list!

-- Stå upp! sade den utkorade med en värdighet, medfödd på samma gång
som inlärd uti Kristinas skola. -- Om det är så, som du säger mig, skall
rikets förste tjenare icke ligga vid mina fötter; han skall vara min
förste rådgifvare. Det kan icke förundra en så vis man, om en så oväntad
ära framkallar vissa betänkligheter. De trognes beherskare, hvilken Gud
förläne Sulejmans segrar och Davids lifslängd, är ännu ett barn.

-- Höga herskarinna, denna betänklighet vittnar, som allt, om ditt
upphöjda förstånd. Det är icke tillåtet för en muselman att äkta en
gemål förrän han uppnått sexton års ålder, men det finnes ingenstädes
förbjudet i vår heliga Koran att före denna tid utkora en gemål. Jag har
förutsett denna betänklighet. Vår höge herre skall ej hafva ett harem
före sitt sextonde år, men du skall hafva din våning i hans palats,
såsom hans farmoder Kösem tillförene haft, förrän vi nödgades aflägsna
henne, och hvilken hans moder Tarchan ännu behåller som nuvarande
validé. Hon är god och eftergifven; hennes öra skall lyssna på dina
läppars ord. Du skall dagligen hafva tillträde till padischa, till en
början som rådgifvarinna, sedermera, när tiden är kommen, som hans
första gemål.

-- När denna tid kommer -- anmärkte den nya sultaninnan -- skall
padischa icke mera begära en vårdarinna; han skall begära en jämnårig
eller yngre gemål.

Kuprilis ögonlock veckade sig i en slug blinkning.

-- Höga herskarinna, tillåt mig säga, att du underskattar makten af dina
behag och öfverlägsenheten af ditt snille. Du har nio år att vinna ett
obestridt inflytande. Du skall behålla det äfven som den första i ett
harem, och det skall bero på din vishet, när du finner det nödigt att
utvälja åt din herre yngre gemåler.

-- Du lugnar mina farhågor, mäktige vesir! För rikets styrelse hyser jag
inga bekymmer; den kan ej anförtros i värdigare händer än dina. Min
ärelystnad skall blifva att vara min höge herre till nöje och hvar dag
upplysa honom om dina förtjenster. Fordrar du af mig att bekänna
profetens lära?

-- Kalifens första gemål kan ej umbära muftis och ulemas' tjenster. För
öfrigt är det endast män som vi tvinga med svärdet att omfatta vår
heliga tro. Vi känna ej de kristnes ofördragsamhet mot kvinnor. I vårt
harem trifvas alla bekännelser.

Åter kokade något inom Hagar -- icke hennes tro, men en kvinnas
själfkänsla. Desse vildar föraktade kvinnans tro, emedan de ej
tillerkände henne en själ.

-- Godt, sade hon kallt. Mufti och ulemas skola blifva nöjda med mig. Du
vet nu, mäktige vesir, att du utan fruktan kan anförtro mig din herres
dyrbara person. Fordrar du något mer?

Om Kuprili varit lika uppriktig, som han var slug, skulle han hafva
svarat: »Jag fordrar, att ditt öra skall vara hos mig och din mun hos
sultanen.» Men han svarade:

-- Din slaf kan ingenting fordra, han kan endast bönfalla att vara
innesluten i din höga bevågenhet som en dolk af stål i ett skrin af
guld. Jag skall föreställa för dig min höge herres fastrar: Aische,
Fatime och Chanfade. De skola räcka dig handfatet att två dina händer.
Behagar du flytta redan i dag till padischans palats?

-- Jag vill i sex dagar vara din gäst. Jag vill sända ett budskap till
min morfader, Ruben Zevi. Han har dufvor från Konstantinopel; jag har
dufvor från Regensburg.

Kuprilis panna rynkades under turbanen.

-- Kalifen _begär_ ej sina gemåler; han _väljer_ dem.

-- Ditt ord är vishet, svarade Hagar lugnt. Jag begär ej min morfaders
samtycke, jag underrättar honom om padischans nåd. Du skall läsa mitt
budskap och hans.

-- Befall! genmälde storvesiren.

-- Vidare önskar jag ett möte i din närvaro med min broder Benjamin.

-- Befall!

-- Slutligen vill jag behålla min trotjenarinna Sabina samt mina dufvor
från Regensburg.

Efter något betänkande blef äfven denna önskan beviljad. Blefve dufvorna
vådliga, funnes äfven andra medel än hökar. Fördraget var afslutadt; en
fånge kunde ej fordra mer af sin fångvaktare. Sultanens allrådande
minister tänkte vid sig själf, när han lämnade harem:

-- Eldslågan är oss nyttig, blott vi instänga henne inom starka murar.
Denna kvinna kan blifva en oskattbar bundsförvant eller en farlig
fiende. Jag skall sörja för att hon väljer det förra. I värsta fall
finnas silkessnören ... och säckar.

Hagar blef ensam. Den tillslutna dörren reste sig som en mur mellan allt
hvad hon hittills varit och allt hvad hon härefter skulle blifva. Hon
hade mottagit stjärnornas kallelse, såsom man mottager det oundvikliga,
ej utan bäfvan, men utan tvekan. Nu började striden inom henne. Det
förgångna reste sig upp, hon skakade det af sig som en sliten klädnad.
Detta lif bakom henne, en tillvaro utan fäste, ett sökande utan mål,
hvad var det då värdt? Där fanns intet och ingen, vid hvilka hon hängde
oskiljeligt fast. Men den tankevärld, i hvilken hon lefvat, den okufliga
trängtan till frihet, som alla förödmjukelser endast gjort än
okufligare, hvad skulle det blifva af dem? Hon skulle nedsjunka till ett
harems förnedrande, andefattiga, tanklösa djurlif, matas med sötsaker,
roas med lekverk, prydas med grannlåt. Hon skulle stängas i bur, smidas
i gyllene fjättrar, ingen rörelse fri, ingen handling själfständig, och
detta för lifvet! Hon skulle tjena två despoter i viljelös träldom,
uppfostra den ene, lyda den andre och kunna dränkas af båda. Hvilket nät
af hyckleri, hvilket lif af falskhet! Hon, den stoltaste, friaste, mest
kunskapsrika och mest begåfvade af sitt kön, skulle förnedra sig så lågt
under sina jämlikar i rang och under själfva den forna, fattiga Hagar
Ring ...

Hon kastade sig tillintetgjord ned på divanen. Hvad hade hon ej velat
gifva för en enda barmhärtig tår, en enda tröstande bön! Men hon kunde
ej gråta, hon kunde ej bedja. Hon kunde endast känna sig så hopplöst
öfvergifven, så hjälplöst förlorad, som man känner sig, när man byggt
allt på sig själf och förlorat sig själf.

Med ens sprang hon upp.

-- Hvad skulle drottning Kristina säga, om hon såge sin Doxa i denna
förnedring? Skulle hon ej skratta så hjärtlöst, som blott hon kunde
skratta? Skulle hon ej triumferande utropa: jag sade dig det; utan mig
är du intet!

Vredens rodnad uppsteg på Hagars kinder.

-- Då skall jag fråga henne så som hon brukade fråga mig: vet du hvem
_jag_ är och hvem _du_ är? Vet du väl, att jag nu befaller öfver ett
rike, mot hvilket ditt är ett nötskal? O, jag har suckat, jag har
förtärts af åstundan att engång blifva din jämlike, och nu står jag
öfver dig, nu är din plats vid mina fötter! Säg mig icke, att du råder
enväldig öfver ditt rike och att jag köper min makt med att vara en
storvesirs lydiga träl! Jag är född till makten, som du, och hvad du
oförskyldt fått genom arfsrätt, det skall jag vinna med klokhet och
kraft. Nio år, och vi skola mäta hvad du då är mot mig! Du föraktar en
makas pligter, du försmår att böja dig under en man. Välan, jag är ett
barns gemål, jag är lika själfständig som du; men jag är hvad du icke
_kan_ vara, fastän du gärna ville: min herres herskarinna.

Den nya sultaninnan gick häftigt fram och åter öfver de mjuka mattorna.
Hennes beslut var fattadt; hon hade återvunnit sig själf.

-- Hvarför darra? Lotten är kastad och kan icke ändras. Jag skall vara
Kuprilis slafvinna, med villkor att han skall blifva min slaf. Min
stjärna, jag tackar dig! Du har fört mig till maktens trappor; du skall
engång föra mig till dess gyllene tron. Jag har varit intet; jag skall
engång vara allt.

En sakta suck från gemakets tröskel besvarade dessa ord. Sabina hade
hitförts på storvesirens befallning och stod nu vid dörren i häpen
förbidan. Den ärliga Nerkeflickan var utom sig af förskräckelse.

-- De säga ... de säga, att hundturken tagit min kära jungfru!

-- Ja, till sin drottning, Sabina. Och du skall vara min första
hofjungfru. Är du icke glad åt en så stor ära?

-- Glad? Gud tröste så visst. Skulle jag vara glad, när höken tager min
fina gulddufva?

-- Läs något för mig; jag behöfver ett ord mot ofrid. Läs psalmen 45 om
Herrens smordas förmälningssång!

Sabina tog suckande psaltaren från Riseberga, bläddrade däri, men kunde
för tårar ej finna förmälningssången. I stället föllo hennes ögon på
psalmen 57: »Jag ligger med min själ bland lejon; människors barn äro
eldslågor, deras tänder äro spjut och pilar, deras tungor äro skarpa
svärd. De ställa nät för min gång och nedertrycka min själ. Upphöj dig,
min Gud, öfver himmelen och din ära öfver all världen!» ...

-- Det var icke den rätta psalmen, Sabina.

-- Var det inte? Förlåt ... »Min fot hafver stapplat» ... »Förliten eder
icke på furstar!» ... »Du, Herre, gör icke förbund med fördärfvelsens
tron» ...

-- Nej, nu kan du icke läsa. Tillred min bädd! Du är nu allt som
återstår af mitt förra lif ...




                       13. Westfaliska freden.


               Huru förunderligt! Att kunna förlikas med hela världen!

Ryttaren på den röda hästen fortfor att rida. Han hade 1647 sett de
stridande härarna utsvälta hvarandra i Böhmen, hade med grinande
välbehag räknat tusen och åter tusen offer för hungersdöden. Han hade
sett landtbefolkningen smyga sig ut vid nattens inbrott från sina
gömställen i skogarna och kasta sig öfver döde och halfdöde vid lägrens
utkanter, icke mer för att plundra, utan för att som vilddjur gnaga en
rest från de dödas afmagrade ben. Han log; han hade sett mera omänskliga
uppträden, sett barnen uppäta sina döda föräldrar och halfmultnade lik
uppgräfvas ur kyrkogårdarna. Sådant är kriget, det kommer aldrig allena;
svärdet och kulan äro barmhärtiga i bredd med hungern och farsoterna.
Pesten var hemma här, han kom, han gick och kom åter som korpen öfver
ett slagfält. Hvad hade icke denne ryttare sett i de usla baracker,
hvilka under trettioåra kriget tjenstgjorde som fältlasaretter!

Men han red vidare, han hade ej nog, han får aldrig nog. Han skulle vid
sidan af nöden och döden äfven se hatet. Han följde hessiske
öfverlöparen Melander på dennes härjningståg genom Hessen. Götz hade
blifvit öfverträffad: sjutton städer, trettio slott och trehundra stora
byar uppgingo inom få veckor i lågor. Sista spillran af Hessens välstånd
var ödelagd, och Melander belönades med titeln grefve von Holzapfel.

Ryttaren fann behag i denne skicklige härförare, såsom han funnit behag
i Wallenstein, i Banér, i Altringer, i Götz, och följde med nöje hans
vidare fälttåg. Där var att hoppas något mer än vanligt af mänskligt
elände. När Melander år 1648 förenat bajerska hären med den kejserliga,
räknade han under sitt befäl 33,000 krigare -- där fanns ännu något att
slakta -- och dessutom 127,000 lösdrifvare, kvinnor och barn. Hvilket
utsökt byte för mordängeln, om denna här led ett nederlag! Lifvad af
förhoppningar, följde ryttaren hären till närheten af Augsburg i Bajern.

Wrangel och Turenne tågade Melander försiktigt i spåren och uppnådde
honom vid Zusmarshausen, just när han bortskickat bajrarne för att lätta
återtåget och stod kvar med de kejserlige. Det var en skön majnatt. Allt
doftade i vårens första fägring, och sylviorna, som ej kände annat än
kärlekens och svartsjukans krig, sjöngo i lindarnas kronor sina drillar
för de tyst i mörkret marscherande svenske och franske krigarne. En ung
öfverste, Gustaf Kurck, som vuxit från sina älskogsgriller, sporrade i
spetsen för åttahundra ryttare sin häst till det första anfallet. Han
högg in, mötte skarpt motstånd, kastades tillbaka, högg åter in och
lyckades bättre. Tre gånger höllo de kejserlige stånd, tre gånger veko
de. Sårad, lät Melander bära sig på pikar i hetaste kulregnet,
genomborrades af en ny kula och föll. Motståndet bröts, den kejserliga
hären blef slagen på flykten, och de 127,000 ... Här var något att göra
för ryttaren på den röda hästen. Han red in bland dessa flyende,
värnlösa, trasiga, uthungrade människoskaror, hvilka betäckte fält,
vägar och höjder, så långt ögat såg. De redos omkull, trampades ned,
kastades öfver hvarandra och sönderklöste hvarandra, där de blödande
lågo på marken för att frånrycka hvarandra ett stycke bröd. De, som
blefvo vid lif och förmådde fly, skingrades hemlösa och roflystna kring
bygderna, gifna till pris åt alla lustar och alla eländen. Svenskarne
ryckte in i Bajern och härjade så grundligt, att ännu efter tvåhundra år
deras namn blef en buse för ostyriga barn.

Ryttaren öfvergaf Wrangel och följde Königsmark, då denne en varm
sommarnatt tog genom öfverraskning Lilla sidan af Prag. Här var icke så
mycket blod, som icke mera byte att vinna. Allt hvad vida, angränsande
nejder lyckats bärga undan vänners och fienders rofgirighet räddades hit
bakom starka murar och sköflades här, när murarna blifvit öfverstigna.
Hvarje svensk, hvarje finsk höfding blef rik till en tid. Königsmark
efterlämnade millioner, drottning Kristina fick sitt lystmäte af dyrbara
handskrifter, och Upsala universitet fick _Codex argenteus_.
Pfalzgrefven Carl Gustaf kom med höstens dimmor för sent att dela de
svenska vapnens segrar och byten.

Ryttaren på den röda hästen kände sig trött efter trettio års ridt och
rastade några ögonblick i den segrande härens läger. Här firades segern
med dryckeslag och rullande tärningar. Det ungerska vinet döfvade alla
samvetskval på samma gång som alla minnen af mödor och umbäranden.
Hvarför skulle ej krigaren stjäla åt glädjen och glömskan en timme eller
en natt af den korta tid han ännu hade öfrig att lefva? Tärningarnas
rassel öfverröstades af vilda dryckesvisor, skallande löjen och, för
ombyte, stundom ett okväde, följdt af ett svärdshugg. Insatsen i spelet
var det byte man tagit i dag och skulle förlora i morgon. Flitens
sparpenning och ockrarens snöda guld gingo lika lätt ur en hand i en
annan. Ett röfvadt silfverkrucifix vägdes i handen och hölls som insats
mot en skön fånge bland de 127,000. Ryttaren hånlog: det var icke nog
med blod, tårar, elände, hat och sköfling: kriget skulle ännu därtill
förvilda den sista återstoden af religion och seder.

Vid det att ryttaren fortsatte sin färd öfver igengrodda åkrar och
brända städer, egnade han en flyktig blick åt ett stort förfallet hus,
som händelsevis kvarstod och varit begagnadt till stall. Hans blick
ljusnade; han fann åter ett spår efter föregående ridter. Detta hus hade
tjenat en fordom blomstrande skola, anlagd af Luthers samtida. Lärarne
hade dött af svält, lärjungarne hade förskingrats och blifvit soldater
eller röfvare eller båda delarna. Det protestantiska Tyskland hade före
kriget organiserat ett utmärkt skolväsende. Detta var nu förstördt; det
släkte af ungdom, som nu skulle taga arf efter sina fäder, hade fått sin
uppfostran bland de 127,000 eller deras gelikar.

Ändtligen kom ryttaren till två städer i Westfalen, hvilka ännu hade tak
öfver hufvudet för fredsunderhandlingarna, Münster för fransmännen,
Osnabrück för svenskarne och båda för deras motståndare. Han skådade
från sadeln in genom fönstren på rådplägningarna; han nästan önskade,
att dessa skulle leda till någon påföljd, ty han behöfde samla nytt
bränsle, förutan hvilket äfven den skönaste eld småningom utslocknar.
Denna oväntadt fromma önskan blef länge besviken. I sju år hade man
mäklat om fredsvillkoren. I början af kriget hade nödropen från förödda
länder blifvit med hvarje år högljuddare, sedan åter allt vanmäktigare,
tilldess att de slutligen liknade en döendes suckar. De studsade ohörda
tillbaka frän stenmurar. Hvarför skulle furstarne afsäga sig sina
anspråk, diplomaterne sin ärelystnad, krigarne sitt byte? Makt stod mot
makt, tro mot tro, anspråk mot anspråk; ingen ville ens gifva sig skenet
att behöfva fred. Tron var den envisaste. Ingen fred mellan jungfru
Maria och kättarne! Ingen fördragsamhet mellan lutheraner och
calvinister! Intet pris var för dyrt för den eviga saligheten.
Kurfursten Maximilian af Bajern, som lät gissla sig alla dagar, ansåg
gåfvan af ett helgons hufvudskål fullt uppväga hans lands ödeläggelse
och hundra tusen människors undergång.

Sändebuden fördröjde sina resor, ministerråden sina svar. När svaren
efter månader anländt, hade nya frågor uppstått och måste åter vänta på
svar med kurirer. Huru man tvistade om fullmakter, titlar och företräden
i rang! Skulle Venedigs sändebud hedras eller ej med titeln af
excellens? Skulle ett sändebud besöka ett annat eller först vänta besök?
Huru skulle de kläda och uppföra sig vid detta besök för att ej nedsätta
sin rang? Skulle man sitta till höger eller till vänster vid rådsbordet,
åka före eller efter en medtäflare i processionen? Skulle kejsaren
representera det heliga romerska riket, eller skulle hvar liten
landtgrefve hafva sin röst vid besluten? Det sistnämnda gällde dock
öfverhögheten; betänkligare voro de budskap kurirerne medförde från
kriget. Hvarje framgång ökade på en sida fordringarna och kom den andra
sidan att tveka. Nej, ännu borde man vänta, där kunde ännu inträffa ett
gynnande omslag. Och under allt detta, hvilken afund, hvilka ränker,
hvilka hemliga instruktioner och listiga smygvägar i denna myrstack af
underhandlare!

Historien om fredsunderhandlingarna i Münster och Osnabrück, som mer
eller mindre berörde alla Europas stater, utom Turkiet och Ryssland,
fyller sex digra band. Ryttarens fruktade stund var dock ändtligen
kommen, när krigslågan måste slockna af brist på bränsle. Kejsar
Ferdinand III hade offrat sina sista härar och sista skatter, hans
arfländer hotades, hans bundsförvanter afföllo. Helgonets hufvudskål
hade ej kunnat rädda största delen af Bajern. Detta medan Sverige ryckte
i fält med 70,000 man, Frankrike med 40,000. Westfaliska freden
undertecknades den 10 Oktober gamla stilen 1648 i Osnabrück och kort
därefter i Münster. Villkoren äro kända: samvetsfriheten garanterad, det
heliga romerska riket upplöst i en konfederation af trehundrasextioen
suveräna småstater, åtta kurfurstendömen och en namnkejsare, som behöll
titeln; landvinningar för Frankrike, Sverige, Hessen-Kassel och
Brandenburg; fem millioner riksdaler åt Sveriges besoldade härar.
Spanien fortsatte ännu i fyra år sitt krig mot Frankrike.

Ett så omfattande fredsfördrag hade världen icke bevittnat sedan Roms
lysande dagar. Trettioåra kriget började för tron, men slutade för
makten. Kyrkan, som ville vara allt, blef därefter föga mer än staternas
tjenarinna. Påfven Innocentius X, som protesterade mot Westfaliska
freden, förstod ej själf huru berättigad hans protest var ur högre
synpunkter än hans påfliga maktlystnad. Ty med kampen för tron försvunno
ur världen de högsta lifsfrågor, hvilka dittills förmått elda och samla
Europas folk sedan korstågens tider. I den tomhet de efterlämnade
inrusade alla lägre lidelser och begynte kifvas om makten. Furstarne
framdrefvo de omyndiga folken som fårahjordar i kamp för sin politiska
maktställning. Där furstar ej styrde, uppreste sig folkens afund i krig
om handelns öfvervikt och enskilda fördelar. Man slogs, men man slogs
icke mer för det högsta i lifvet eller för den eviga saligheten; man
slogs i ett och ett halft århundrade framåt för makt, guld och ära,
intill dess att samvetsfriheten ur sig aflat tankefriheten och denna
åter ur sig framfödt folkfriheten, som famlade efter sitt mål i det
konstitutionella statsskickets och nationaliteternas tidehvarf.

Ryttaren på den röda hästen sadlade af och unnade sin trogne
följeslagare ett ögonblicks rast.

-- Hvad? sade han. Redan trött och ännu så mycket ogjordt i världen! Din
hof är sliten, dina länder betäckta med lefradt blod. Vet du icke, att
mycket återstår och att vi ännu hafva långt till tidernas ände? Välan,
rasta här ett ögonblick i askan af den förstörda staden och beta
grafvarnas gräs, medan jag uppstiger till bergstoppen och öfverskådar
mitt verk!

Han behöfde uträta sin långa kropp, som domnat vid sadelbommen. Med
några steg stod han på höjden af Finsteraarhorn och skådade ut kring
Europa. Midtens riken, de, som äro hvarken nord eller söder, hvarken ost
eller väst, voro fruktansvärdt ödelagda. Två tredjedelar af deras
befolkning hade fallit för svärdet, hungern och pesten; de kvarlefvande
sågo sig för hvarje steg skyggt tillbaka, om icke tilläfventyrs härjaren
åter stod bakom deras rygg. Bättre, men långtifrån lyckligt lottade,
voro världsdelens öfriga riken. I öster uppstego mörka hotande moln,
genom hvilka man såg bojarerne spjärna mot dynastin Romanov, de polske
småfurstarne slamra med sina sablar mot en maktlös konung och ett
hotande horn af halfmånen dunkelt framglimta ur skyn. I söder skälfde
det solbelysta Neapel i raseri mot Spanien, som, själf angripet af
Frankrike, ej ville släppa sitt byte. I väster bevakade britternes
upproriska ö sin fångne konung, medan Nederländerna stolt utvecklade på
hafven sin fria flagga. I norr hamrade vapensmedjorna utan hvila,
hvarannan arm togs från plogen, men handeln blomstrade, segrarna
aftorkade många tårar. Sverige och Finland kände ej själfva huru
betänkligt de blödde; det besegrade Danmark kände det desto mer.

Freden kom. Freden, det var gamle kung Göstas tid, som hade upphört med
klockljuden öfver hans graf. I Sverige och Finland fanns numera knappt
den man eller kvinna, som kunde minnas en fredstid. Det ena släktet
efter det andra hade födts, uppvuxit, lefvat och dött i ofred. Huru
många fiender? Detta var frågan. En -- det var icke att tala om, det
gällde mest gränsbygden. Två -- då gällde att hålla ryggen fri. Tre
eller flera -- för dem fanns endast en bot: segern. Och nu, nu skulle
man ej vänta någon fiende mer. Huru förunderligt! Att kunna förlikas med
hela världen, att icke mer behöfva skicka sina söner till döden i fält,
att icke behöfva gifva den ena brödkakan af två till härens underhåll,
den enda hästen till trossen, den enda dalern till det omättliga kriget!
Detta kändes ovant. De gamle trodde det icke, de hade så ofta blifvit
svikne förr; de unge trodde det icke heller och skyndade att uttaga
lysning till bröllop, innan en ny utskrifning kom att rycka fästmannen
bort ur hans fästmös armar. Tacksägelse hölls i kyrkorna; en del städer,
som ännu hade talgljus och själtran, illuminerade, andra hade det icke
och förblefvo mörka i sena höstkvällen. Folket i bygderna förstod sig
icke på sådan grannlåt. Visst funnos många som tackade Gud, men äfven de
underläto icke att ännu, för säkerhets skull, läsa litanian och
fredsbönen efter tacksägelsen.

Stockholms stad lefde i festjubel: där hade man sörjt för att rätt
åskådligt upplysa menige man om fredens betydelse. Gudstjenster i alla
kyrkor, skådepenningar, fyrverkerier vid slottet och strömmen,
folkförlustelser af alla slag på torg och i trädgårdar. Nu hade
drottning Kristina anledning att slösa. Det var höjdpunkten af hennes
och rikets makt, men det var äfven höjdpunkten af hennes ära, ty alla
visste, att det var hon som påskyndat den ärofulla freden, och utan
hennes maktspråk hade denna sannolikt ännu hängt på udden af
fältherrarnes svärd. Första ilbudet fick en guldkedja om sexhundra
dukater, budbäraren adlades, belöningar utdelades med frikostig hand,
och fredstraktaten inlades i en kupa af guld.

Var glädjen icke lika odelad vid kejsar Ferdinand III:s hof, så var man
dock mån om att bevara glädjens sken. Äfven där sjöngs _tedeum_, folket
förlustade sig, klockorna ringde, mässorna ljödo natt och dag,
processioner af munkar genomtågade Wiens gator med fladdrande standar
och helgonens ben i granna relikskrin. Jungfru Maria erkändes icke
slagen: himlens drottning hade, mäktigare än den jordiska däruppe i
snölandet, bedt för freden.

En af kejsarens undersåtar, en gammal jude i Regensburg, mottog
fredsbudskapet en höstdag i sitt kontor. En lätt ryckning i öfverläppen
under det hvita skägget liknade nästan ett melankoliskt smålöje. Han
visste allt detta förut; det var ju han som gjort freden; där fattades
hittills endast underskrifterna.

-- Israels borgarerätt ännu uppskjuten! mumlade han tyst vid sig själf.
-- Tålamod! De må nu hvila en stund mellan Östersjön och Donau. Det är
sörjdt för att bolagen Habsburg och Bourbon öfverbjuda hvarandra. Mitt
konto ... hm ... Jerobeam!

Förste kontoristen inträdde.

-- Kejsaren får de begärda tre millionerna mot säkerhet af Frankrikes
skadestånd åt ärkehertig Ferdinand Karl. Kurfursten af Bajern får en
million mot säkerhet af öfre Pfalz. Nu är det icke värdt 100,000, men om
tio år skall det gifva oss kapitalet i ränta. De öfrige tyske furstarne
få betala åttio procent i förskott eller reda sig utan mig.

-- Prins Carl Stuart förnyar enträget sin begäran om penningar till en
landstigning i England. Det är det enda och sista medlet att rädda
konungens, hans faders, lif, rapporterade kontoristen.

-- Carl I må falla. Han har svikit mig, som han svikit sitt folk. Gå!
Jag uppsätter Oliver Cromwell på Englands tron.

Tio minuter därefter återvände Jerobeam, medförande ett litet tunt,
ytterst tätt skrifvet pappersblad, som nyss anländt med dufvopost från
Konstantinopel. Ruben Zevi påtog sina glasögon och genomstafvade med
orubbligt lugn papperets miniatyrskrift.

-- Jag vet, jag vet, sade han vid sig själf. -- Venedig har denna gång
lyckats försvara Kandia. Gör ingenting, dess kredit är uttömd,
konkurrensen motad ... Janitscharerne vunne ... Muhamed IV är befäst på
tronen ... mina nya underhandlingar lyckligt afslutade, turkiska makten
beredd att, på min vink, kasta sig öfver kejsaren ... Ännu vill jag
hejda halfmånen ... O, min kloka Hagar, jag igenkänner din hand! Du
förmår allt ... Israels Gud, du vet hvilken strid det kostade Abraham
att offra sin Isak! Men jag måste ju offra henne för ditt stora verk;
hon skall fullborda det! ... Hon omgifves af spioner i sultanens palats:
hvarje slafvinna lyssnar, hvarje eunuk är beredd att förråda henne. Men
hon har vunnit validé Tarchan, ryssinnan; agan för lifvakten är henne
blindt tillgifven ... Det stackars barnet sultanen ser i henne sin enda
beskyddarinna och anförtror henne allt. Kuprili själf har böjt sig för
hennes inflytande ... han behåller skenet af makten, men det är hon som
styr alla rådslag. Båda inse, att de förenade skola förmå allt, och
detta bevarar vänskapen. O, min dotter, min dotter, du håller nu
osmanernes hela makt i din hand! ... Benjamin återvänder öfver Smyrna
och Medelhafvet ... Jerobeam!

-- Mästare!

-- Benjamin återförväntas endera dagen från Smyrna. Intet uppseende!
Sextio man af våra knektar posteras spridda vid flodstranden, redo att
skydda honom, om folksamlingar hota. I borgen utbredes en guldtygsmatta
från porten och upp till trappan af öfra våningen. _Här_ skall han
mottagas med kungliga ärebetygelser.

Ryttaren återvände till sin röda häst. Han hade sett allt och hört allt
från toppen af Finsteraarhorn. När en osynlig vibrerande ljudvåg förde
till hans öron den gamle judens ord vid Donaustranden, förvredos hans
drag till ett hånande löje.

-- Sultaninnor och konungar! Och jag skulle skona dagsländorna!




                   14. Den triumferande Parnassus.


                                    Den gyllene tiden skall återkomma.

I midten af det stora, stormiga sjuttonde seklet öfverglänste drottning
Kristinas namn som en strålande stjärna alla medtäflare. Hon syntes
kallad att vara seklets lysande medelpunkt. Så mycken blodig fejd skulle
dock slutligen nedlägga vapnen för hennes fötter. Så mycken vaknande,
ännu omornad forskning, så mycken oklar längtan efter ett nytt och
bättre tidehvarf, så många märkeliga tecken till att detta okända nya
redan stod framför porten och ville in, det samlade sig allt kring
hennes tron och utropade henne till den kommande världsålderns ärekrönta
Sibylla. Hon stod på höjden af makt och ära. Westfaliska freden hade
lyft henne, som på ett hyende af hafvets lugnande vågor, till Europas
skiljedomarinna. Allt knäböjde, allt tillbad. Sveriges folk gick i ett
rus af triumfer och segrar, dess vänner tiggde smulor af segerns
landvinningar, dess ovänner dolde inom smickrande smålöjen sina
sammanbitna tänder. Alla lyror strängades till latinska lofkväden, alla
talarestolar förkunnade Minervas återuppståndelse, alla hof- och
rådskamrar sände budskap om sin beundran. Och denna så högt prisade
drottning, seklets medelpunkt, stod nu i sitt tjugufjärde år, i
ungdomens rikaste blomstring, med en lång sommar af tillväxt framför sig
och bortom sommaren en aflägsen höst för att skörda dess frukt. Hvad
begärde en dödlig mera af lyckan?

Alldeles oblandad var ej triumfen. I Oktober 1649 hade Kristina, efter
enträgna underhandlingar, lyckats tillegna sig samtidens störste tänkare
Cartesius (René Descartes) och förmått honom att flytta till Stockholm.
Svenskarne gapade på denne lille magre gubbe, som beständigt frös i sin
tunna svarta kamlottskappa, och kunde icke förstå huru en jättesjäl
kunde få rum i en så liten, bofällig kroppshydda. Kristina förstod det
bättre; hon ansåg den dag förlorad, när hon ej fick suga vishet ur denna
skenbart så förtorkade Mimerskälla. Klockan fyra och fem på
vintermorgnarna måste den lille gubben huttrande krypa in i drottningens
väntande vagn och åka till slottet. Där utbenades alla de
hemlighetsfulla vinklarna i en människosjäl, alla tänkarens tvifvel,
alla dunkla gåtor om en Gud, som dock måste finnas, efter han skapat
oändlighetstanken i ändliga väsenden, men var ofattlig och fjärran som
tanken själf. Här fanns ingen plats mera för tron, allt var tvifvel,
allt, utom den egna tillvaron, som icke kunde betviflas. Och när de två
filosoferat fem timmar i drottningens kalla rum, där brasan i kaminen
mera lyste än värmde, skickades den utfrusne, nästan vanmäktige
fransmannen åter till sin bostad klockan tio på förmiddagen, när han ej
mer förmådde ens tänka, för att inbädda sig i yllefiltar och hämta
krafter till nästa morgonséance.

I tjugu år hade den ryktbare filosofen suttit instängd i sin varma
holländska studerkammare och stod ej länge ut med det svenska klimatet.
I slutet af Januari 1650 väntade drottningens vagn förgäfves vid porten;
den 11 Februari gick Cartesii mäktiga ande att uppsöka den Gud, som
varit för honom ett matematiskt problem. Kristina var i två veckor
otröstlig. Hvem hade kunnat tänka sig en så usel kropp kring en så
väldig själ? Hon själf aktade ju en liten förkylning knappt mer än ett
myggbett. Grundläggaren af den nyare filosofin begrofs i Stockholm.
Senare flyttades hans kvarlefvor till Paris, men Sergel prydde Adolf
Fredriks kyrka med hans vingade ande, som, belysande världsrymden med
sin fackla, aflyfter täckelset från det beslöjade jordklotet.

Kom så, på sommaren 1650, den märkeliga riksdag, när de tre ofrälse
stånden uppreste sig mot den öfvermäktiga adeln och förde ett språk, som
utan drottningens bemedling skulle hafva ledt till ett inbördes krig.
Dyningarna efter denna svallvåg gingo så långt, att ännu tvåhundrade år
därefter Sveriges störste häfdatecknare råkade därom i häftig fejd. Dess
skiften må öfverlämnas åt historien att skildra. För Kristina innebar
striden en vändpunkt. Hon begynte den som en drottning, hon slöt som en
kvinna. Hon började med att stöda sig på de ofrälse stånden mot adelns
växande öfvermakt, som hotade att binda konung och folk. »Nu, sade hon,
är tiden inne att afskaffa missbruken.» Men desse präster, borgare och
bönder blefvo henne för närgångne. När missbruken röjde sig i hennes
egen förvaltning, följde ett annat kungsord: »Man bör så klappa det
hvita barnet, att det svarta icke förgätes». Hon klappade båda, och båda
kände sig svikna. Det var Richelieus och Mazarins statskonst: hvarken
folkmakt eller adelsmakt skulle frånrycka henne den enväldiga kronan.
Hon satte sig ned mellan två stolar och blef där sittande. Vid beundrans
höjdpunkt började tadlet. Johannes Rudbeck hade drömt sant: stjärnan
begynte falla, men det märktes icke ännu; hon föll i en båge.

Vid denna riksdag utverkade drottningen åt sin tronföljare Carl Gustaf
arfsrätten till kronan för hans barn, de kommande Carlarne. Hvad betydde
bubblan af ett rykte mot det kungliga arf hon med tronföljden
efterlämnade åt sitt rike!

Nu skulle Kristina krönas, och ryktet om dessa kröningsfester, som
varade fyra månader, uppfyllde världen. Gång efter gång framskjutet,
hölls det högtidliga intåget från Jakobsdal till Stockholm torsdagen den
17 Oktober 1650 i ständernas närvaro. Långt och lysande, gick det fram
under äreportar, medan fyrtio örlogsskepp flaggade och saluterade på
strömmen nedanför slottet. Söndagen den 20 Oktober förrättade ärkebiskop
Lenæus kröningen i Storkyrkan. Intet ofall bådade ondt. Allt var lyckadt
och praktfullt: kröningshästarna silfverskodda, kröningsoxen ståtade med
förgyllda horn, vin rann i strömmar för folkhoparna, fyrverkeriet varade
till midnatt och efterföljdes af slagsmål bland den rusiga mängden. Så
kommo i lång rad de storas gästabud. Och därunder inträffade en liten
episod, som hör till denna berättelse.

Bland de många ambassader, som från alla makter och hof framburo
lyckönskningar till kröningshögtiden, var äfven ett tatariskt-turkiskt
gesandtskap om tio underligt utstyrde österlänningar, som förärade
drottningen ett praktfullt guldstickadt schabrak från sultanen Muhamed
IV. En samtida berättar om tatarerne, att de voro »ett folk utaf ringa
complimenter, och när någon af drottningens folk kom dem att besöka,
sprungo de strax på bänken; däruti bestod deras civilitet. De hade ock
en tänkvärdig person med sig, hvilken tjenade för präst, speleman och
kock tillika.»

Tatarerne fingo företräde, nedkastade sig med pannorna mot golfmattan
och öfverlämnade därefter en lyckönskningsskrifvelse. Drottningen lät
räcka sig det i ett juvelprydt silfverskrin inlagda pergamentet, hvars
hieroglyfer ingen af de närvarande kunde läsa, och hviskade leende åt
den bakom henne uppvaktande Ebba Sparre:

-- Hade jag nu min Doxa här, skulle hon uttyda för mig dessa
kråkfötterna.

Med detsamma varseblef hon en liten, vid den officiella turkiska
adressen fäst rulle af hvitt siden. Hon uppvecklade rullen och läste,
till sin ytterliga förvåning, följande sex eller sju med sirlig latinsk
handskrift tecknade rader på svenska språket:

»Hagar Sultan, Osmanernes Drottning, sänder Drottning Kristina af
Sverige sin hälsning med Gud Allsmäktig. Måtte dina dagar blifva många
och lyckosamma. Såsom Du beskyddat mina vägar, vill ock Jag beskydda
dina undersåtars vägar uti mitt rike. Jag anbefaller Dig åt Allah och
hans store Profet samt förblifver Dig med all konungslig vänskap
välbevågen. Gifvet i Stambuls Seralj den 12 Moharrem året efter Hedschra
det tusen och sextionde.

                                                             _Hagar._»

En hög rodnad uppsteg på drottning Kristinas kinder. Hon kramade det
mjuka sidentyget till en boll i sin slutna hand och skulle måhända
trampat det under sina fötter, om det ej varit fäst med en stark
silkessnodd vid sultanens adress. På denna kunde hon icke trampa. Hon
afskedade gesandtskapet, drog sig tillbaka till sina rum, lät tillkalla
orientalisten professor Johan Terserus, som under riksdagen varit en af
drottningens förtrogne i prästeståndet, och frågade honom, om han kunde
uttyda turkiska.

Terserus läste syriska och arabiska, icke turkiska. Dock var mellan
dessa språk så mycken frändskap, att den lärde teologen trodde sig kunna
villfara drottningens önskan, som gällde en granskning af den turkiska
adressens äkthet. Granskningen utföll så, att dokumentet var äkta.

-- Är ni säker därpå, att skriften inte är ett _falsarium_ af någre
illfundige judar?

-- Träffeligen säker, ers majestät. Där är, utom den brukliga
böneformeln och Allahs monogram, stormuftis underskrift och vesiren
Kuprilis, hvars handstil jag sett.

Kristina visade honom den hvita, efter kramningen något skrynklade
sidenrullen.

-- Hvad säger doktor Johannes om detta?

Terserus läste, smålog och svarade:

-- Ers majestät, om detta är samma judiska hittebarn, som för tio år
sedan läste grekiska för mig i Åbo, tilltror jag henne hvad som helst.

-- Jag ock, sade drottningen. Ni ser, hon skrifver till mig som vore hon
en jämlike, om ej något mer. Är det inte befängdt? Att vara så lärd och
nedlåta sig till en barbars harem!

-- Jag har hört sägas, att den nu regerande sultanen är nio år gammal.

-- Hvad? Nio år? Men detta är ju ett mästerstycke af diplomati! Gif mig
en gemål om nio år, och jag skall villfara ständernas önskan, jag skall
förmäla mig i denna dag! ... Vänta, ni skall få höra hvad jag svarar min
nådiga kusin på den ottomaniska purpurdivanen.

Drottningen satte sig vid sitt skrifbord, antecknande och uppläsande
följande ord, hvilka sedan, prentade på siden, skulle som svar
öfverlämnas åt de tatariska sändebuden:

»Drottning Kristina af Sverige hälsar Osmanernes Kalif, Muhamed, den
fjärde af detta namn, med Gud Allsmäktig. Jag har med nöje mottagit din
skrifvelse och önskar dig en lyckosam regering i fred med de kristne.
Måtte ditt skägg en dag växa så långt, att det når öfver Bosporen från
Pera till Galata» ...

-- Icke sant, doktor Johannes, detta är äkta österländskt?

-- Ja. Och pojkaktigt, ers majestät.

-- Riktigt. Det är så man skrifver till en nioårig sultan. Men hör
vidare:

»Jag önskar dig äfven många sköna gemåler att bortfläkta flugorna från
din paulun, hvilket bör vara deras andel i styrelsen af det ottomaniska
riket, samt att du aldrig må få anledning tillsända dem ett sidensnöre
till hot för en näsvis tunga. Gudi befallandes. Gifvet i Stockholms
slott den 23 Oktober nådens år ett tusen sex hundra och femtio.

                                                  _Christina Regina._»

-- Nå, hvad säger ni härom, doktor Johannes? Har min nådiga kusin i
seraljen fått ett passande svar?

-- Där som jag understår mig att säga min mening, vore törhända rådligt
att underställa svaret rikskanslerns bepröfvande, genmälde den kloke
Terserus betänkligt.

-- Hvad? Ni råder mig fråga rikskanslern? Ni, som vid riksdagen ...
Skall jag som en skolflicka låta honom korrigera mina bref?

-- Jag fördristar mig endast tänka, att en person, som djärfves hänga
sin skrifvelse fast vid sultanens officiela lyckönskan, måste vara en
mäktig person. Ers majestät har själf medgifvit, att man i förevarande
fall kan tilltro denna person allt ...

-- Än sedan? Hon må blifva gulgrön af harm; det är just hvad jag
åsyftar.

-- Jag beder om undskyllan; eders majestät förstår detta ärendet bättre
än jag. Min underdåniga mening är, att där som turken blifver oss
gramse, kunna hans korsarer i Medelhafvet göra oss mycket förfång.
Därtill är han oss besynnerligen nyttig att hålla så väl polacken som
ryssen oss från lifvet, för att intet tala om kejsaren, där någon ny
ofred påkommandes varder. Vi skulle intet i otid förarga honom.

Kristina brusade upp.

-- Och detta säger mig en prästman, en kristen teolog! Vi böra hålla oss
väl med turken; han må taga så många döpta svenska jungfrur han finner
för godt och göra dem till slafvinnor under den falske profeten; vi få
inte förarga honom! Å, doktor Johannes, i hvilken katekes står det
skrifvet? Och jag, som trodde om eder ... Men lika godt. Jag tackar er
för att ni vidimerat kråkfötterna. Det tål att betänkas hvad nyttigast
är, men blif mig från halsen med eder rikskansler. Faren väl!

Kristina betänkte sig och lät, nu som alltid när Vasablodet flöt i
lugnare lopp, sin klokhet råda. Den försmädeliga skrifvelsen ströks, och
en ny till sultanen uppsattes i skickligare ordalag. Tystnaden blef det
enda svaret på Hagar Sultans näsvishet.

Hvad sidenduken ej fick mottaga, det anförtroddes åt vännen.

-- Ebba, hvad säger du om detta bref och om favoritsultaninnan?

-- Hvad jag säger? Hon var alltid kollrig af högfärd. Ett harem är en
hönsgård; de kalkoner, som kackla högst, mista först hufvudet.

-- Men sultanen är ett nio års barn! Kan du tänka dig en lyckligare
kombination ... alla rättigheter, inga skyldigheter! Vara förmäld och
dock vara jungfru; vara en själfherskares gemål och dock beherska honom.
Af allt hvad jag beundrat hos Hagar är detta schackspel det
oförlikneligaste. Det är så beundransvärdt, att jag vore frestad förlåta
henne allt för detta snilledrag ...

-- I dag, Kristina. Snille i dag, strypt i morgon.

-- Möjligt. Vet jag, eller vet du, om vi lefva i morgon? Hon behöfver
inte, som jag, skygga för en krona i samma ögonblick den påsättes henne.

-- En slafvinna! ... I lifstidsfängelse!

-- Å, hon reder sig nog, hon kommer nog ut.

Kröningsfesterna öfverträffade allt hvad man dittills sett i Sverige och
fortforo, med några dagars behöflig hvila emellan, till inemot slutet af
Februari nästföljande år. Triumfbågar, djurfäktningar, ringränningar,
vandrande berg, amazoner, skogsrån, sjötroll, morer, elefanter,
framrullande skepp, baletter och förklädningar af alla slag omväxlade
med dans, fyrverkerier, måltider som varade intill morgonen, helstekta
oxar, springbrunnar af vin och annat mer för höga och låga. Bland de
kostbaraste och märkeligaste var Stjernhjelms balett eller rättare
divertissement: »Den triumferande Parnassus», till hvilken
förberedelserna upptagit mer än ett halft år och som första gången
uppfördes den 9 Januari 1651.

Det var icke lätt att finna ett rimligt sammanhang mellan detta styckes
trettio lysande »inträden», hvilka en nyare tid skulle kalla tablåer,
och där, utom kör och balett, åttio fantastiska gestalter uppträdde,
hvar och en berättande hvilka de voro och hvad de hade att beställa för
Kristinas ära. Olympens gudar och gudinnor, Trojas, Grekelands, Roms
hjältar, sånggudinnor, gratier, dygder och laster uppträdde skiftevis
med indianer och perser, krigsfolk, poeter, filosofer, urmakare,
boktryckare. En praktfull ögonfägnad af dekoration och kostymer ersatte
det tarfliga i kompositionen och höll i någon mån åskådarne varma i den
oeldade rännarebanan, hvilken tjenstgjorde än som cirkus, än som teater
under en köld, hvilken troligen skulle hafva visat tjugu grader, om
termometern då varit uppfunnen.

Åskådareplatserna voro amfiteatraliskt uppförda i långa bänkrader bakom
och ofvanom hvarandra. Nederst och närmast banan såg man det högre
krigsbefälet och andre förnäme manlige åskådare. I midten af den med
dyrbara mattor behängda andra raden sågos drottningen med sin hofstat,
rikets råd, de utländske sändebuden och så många af adeln med fruar, som
där fingo plats; bakom dem på tredje och fjärde raderna den öfriga adeln
och de ofrälse stånden, en del med hustrur; på de bakom liggande raderna
öfrige åskådare af ringare stånd i tätt packade leder. Belysningen var
sådan den kunde vara med oljelampor; komforten därefter. Härolder och
betjening gjorde sitt bästa att tysta det sorl, som icke ens
drottningens närvaro kunde förekomma och som tidtals förvandlade talet
på skådebanan till en ohörbar pantomim.

I drottningens omgifning saknades gunstlingen Magnus De la Gardie. Han
var osynlig bakom kulisserna, i egenskap af drottningens andra jag, som
arrangerade efter hennes föreskrift allt, där hennes värdighet ej tillät
hennes höga person att synas. Bakom henne satt pfalzgrefven,
tronföljaren, mulen och förströdd, knappt bevärdigad med ett ord. Än
nådig, än missnöjd, gycklade Kristina med franske ambassadören öfver
hvarje uppträde. Mercurius var henne för mager, Minerva för fet, muserna
sågo ut som ladugårdspigor, filosofen som en stekvändare.

-- Huru likar det ers högvördighet? inföll hon, vändande sig till
ärkebiskop Lenæus, som hon låtit kalla till sin sida, troligen därför
att han som kyrkans renläriga öfverhufvud innerligen afskydde dessa
hedniska upptåg. -- Hör ers högvördighet hvad karlen där understår sig
att säga?

   Den frommast är
   hundhufvud bär
   och är utaf det slaget,
   som måst betala laget ...

-- Han förtäljer oss världens sed, och han torde ej hafva så orätt,
genmälde ärkebiskopen.

Bland riksrådets närvarande ledamöter saknades rikskanslern, som
föreburit opasslighet. Presidenten Kurck och amiral Ryning delade sin
uppmärksamhet mellan baletten och politiken. Det hängde nu på ett hår,
om Mazarin skulle hålla stånd mot fronden i Frankrike. Ryning lät
undfalla sig skarpa ord om drottningens egenmäktiga försök att ställa
svenska trupper och skepp till kardinalens förfogande. Kurck log ett af
sina diplomatiska löjen.

-- En svensk patriot kan vara lugn, han har en stor drottning, men denna
drottning är kvinna.

-- Tyvärr! mumlade Ryning med sin ärliga sjömansgrimas.

-- Säg lyckligtvis. Näst Alexander och Cesar, beundrar vår nådiga
drottning ingen högre än den store prinsen af Condé, och Condé har
numera öfvergått till kardinalens fiender. Var lugn för vår flotta!

Kurck hade förlorat sin, i början af denna berättelse omtalade första
gemål, den älskvärda Sofi De la Gardie, och var sedan halftannat år
omgift med Kristina Horn. Denna nya regentinna i det furstliga Kurckska
huset hade bland åskådarinnorna fått sin plats bredvid riksrådinnan
Ryning och undfägnade under mellanakterna sin granne, som nyss kommit
från landet, med dagens löpande hofskvaller.

-- Ers nåd kan tänka sig huru vi blifvit till mods, om vi oförmodadt
fått ett blodbad här i Stockholm midtunder kröningsfesterna.

-- Gud bevare! inföll trohjärtadt den fromma gamla frun från Riseberga.
-- Sådana hedniska spektakler och ännu därtill ett blodbad! Har det
varit uppror mot hennes majestäts helgade person?

-- Nej, men ers nåd kan föreställa sig en sådan insolens! Här komma
turkiske människoätare i turbaner och vidbyxor och öfverlämna åt hennes
majestät en lyckönskan på mesopotamiska från en för detta kammarpiga vid
namn Hagar, som nu lärer vara sultaninna åt stora Mogul och understår
sig att kalla drottningen du. Hennes majestät skall ha varit så
upptänder af vrede, att hon gaf befallning på ögonblicket låta afhugga
turkarnes hufvuden. Men ärkebiskopen bad om nåd för dem, så att de fingo
behålla lifvet, med villkor att strax blifva kristne.

-- Hagar? genmälde frun från Riseberga, som i detta hofskvaller råkade
hänga sig fast vid ett kärt namn. -- Hvem kan den Hagar vara, som förut
varit kammarpiga?

-- Hon skall hafva varit här i Stockholm förut och heta Rydin eller
Rönning, jag minns ej så granneligt. Hon har varit fröken Kerstins
bokstäderska. Och nu har hon gifvit sig åt turken för att försmäda
drottningen och allt hvad kristeligt är.

-- Undskyll, ers nåd ... jag mår icke väl ... jag måste tala med
drottningen! utbrast den olyckliga fromma frun och uppstod, darrande i
alla leder.

I detsamma gick förhänget upp öfver Grekelands sju vise, allas ögon
riktades ditåt, ingen vågade röra sig af fruktan att störa drottningens
nöje. Ännu en kvart timme måste den bästa bland fostermödrar lida alla
ovisshetens kval. O, denna ståt, dessa utstyrda masker, som kunna så
tjusa de glada, de lyckliga, de lättsinniga, huru kunna de ej martera
ett ångestfullt modershjärta; huru antaga de ej för hennes ögon
gestalten af ett demoniskt hån, som gäckar och söndersliter hennes
innersta!

Ändtligen föll åter förhänget. Riksrådinnan Ryning uppstod och hviskade
sin man, riksrådet, något i örat. Han förde henne till presidenten
Kurck, som kände Hagars öden bättre än han funnit för godt att anförtro
sin nya gemål. Kurck dolde icke den omkastning i dessa öden, som så nära
och så smärtsamt berört honom själf.

-- Ers nåd, sade han, vi hafva funnit ett örnägg och sett därur framgå
en stackars liten kyckling, hvilken vi trodde oss kunna uppfostra till
en dufva. Vi sågo vingarna växa och skarpa ögon skåda ut öfver världen,
men vi trodde oss kunna hålla denna ovanliga fågel i bur och klippa dess
vingar. Vi hafva bedragit oss, ers nåd. Örnungen i dufvohamn har brutit
sig ut genom gallret och flugit mot solen. Dit når hon ej, arma barn;
förr eller senare skall hon träffas af jägarens pil. Men sådan var
hennes medfödda art; vi kunna ej ändra, endast beklaga hennes öde. Gifve
Gud, att ej detta afspeglar en annans, som står högre än hon!

Åter gick förhänget upp öfver de nio muserna och de tre gratierna,
dragna i en försilfrad vagn, förspänd med lejon, som kördes af Amor.
Ännu en kvart måste frun från Riseberga stänga inom sig suckar och
hjärtesorg. Därefter frågade hon, om den tatariska beskickningen ännu
var kvar, och fick veta, att vildarne ändtligen skulle resa i morgon.
Rädd att bemärkas, smög hon sig bort för att tillbringa hela den
följande natten i bön och mot morgonen skrifva ett bref, så uppfylldt af
tårar och kärlek, som endast en ängel kan hviska till sin fallande
skyddsling, eller en moder skrifva till sitt förlorade barn.

Men den triumferande Parnassen fortfor att förherrliga drottning
Kristina under åskådarnes jubel. Världens fyra hörn öppnade sig, ur fyra
hufvuden framsprungo fyra konungar, som bekrönte Dygden, hvilken, dagen
till ära, hette Kristina.

   Dygden vörde alle världens änder,
   kungar, riken, folk och alle ständer.

Och så följde »den stora baletten», där de fyra konungarne och deras
högansenliga sällskap dansade kring den bekrönta Dygden. Men jorden var
för trång för denna storståtliga Dygd; där kom till sist »ett herrligt
och sällsynt, därtill enkannerligen uppfunnet konstverk». Aurora och
muserna sågos oförmodadt nedstiga från himmelen och till sig upptaga
Dygden midt ur hopen af dem som krönt och dyrkat henne. »Därmed hela
Parnassen blef glänsande och upplyst i prakt och herrlighet.»

   En purpur-liflig, fin Aurora
   dig stiger upp, o, Svea kär!
   Lycksalighetens horn hon bär
   i följe med den blomstrand' Flora.

Nu skall den första världens gyllene tid återkomma och allting blomstra
genom Kristina, Gustavi arftagarinna. Hvarje stånd får sitt lystmäte af
allt som önskeligt är.

   Den regn och solsken har i händer
   och råder öfver Jupiter,
   den Phoebi klarhets mästar' är,
   vår brist i ymnighet han vänder.

   Den samme Gud, han låte skina
   sin' blida ögons nådesol
   på Svea drottnings rikes stol
   och fröjd' oss länge med _Kristina_.




                          15. Gunstlingarne.


                                       Hon föraktade sina gunstlingar.

De funnos verkligen, som trodde, att den gyllene tiden skulle återvända.
Så många segrar, så mycken ära, så lysande snille, så lärda loftal, så
frikostiga löften till de knotande stånden vid drottningens kröning!
Riksdagsbönderne hemreste till julen 1650, väl med svikna förhoppningar,
men med en fast tillit att drottningen skulle ställa allt till rätta,
blott hon fick makt öfver herrarnes olåt. Det var desse som anstiftade
krig, desse som förtryckte folket, desse som förslösade rikets
tillgångar. Gud signe fröken Kerstin; har hon ej gifvit riket fred; har
hon ej afskedat sina trumpetare och pukslagare, sina kammarherrar och
hofjunkare? Och borgaren sade till sina kunder på marknaden, bonden bad
med sina präster i kyrkorna vid den tid, när räknekammaren tömdes för
den triumferande Parnassen: Gud signe fröken Kerstin och gifve henne ett
långt regemente!

Två år därefter, när långväga kunder frågade köpmannen vid hans
borgarelucka: »Hvad höres från Stockholm?», fingo de intet svar, eller
såg sig borgaren försiktigt omkring och hviskade: »Det säges, att fröken
blifvit förhäxad». -- »Af hvem?» -- »Ja, det vet ingen, men några gissa
på gamla fru Ebba Brahe, som i sin ungdom förhäxade salig konungen,
frökens fader.»

I kyrkorna samlades folket på tre konungars dag, när texten gaf särskild
anledning att bedja för öfverheten, och sporde prästen efter predikan
hvad där hördes från Stockholm. Käre far skrufvade på kalotten och var
icke bråd till att svara, men när han trugades, lät han förnimma en suck
öfver så många ulfvar, som nu smugit sig in i fårahuset. »Där är så
fullt af utländske lärde i Stockholm, sade han, att ingen mera törs
spotta på gatan. Alle förneka de Gud Fader och tro på djäfvulen, som
skrifver böcker åt dem. Och för hvar sådan bok, som de lämna präntad åt
fröken Kerstin, få de tusen daler, om icke mer, och därtill en guldkedja
med drakslingor i knäppet.»

Den gamle riddersmannen, som återvändt från kriget, lastad med byte, och
byggt sig ett slott i landsorten, frågade sin hemkommande son: »Hvad
höres från Stockholm?» -- Sonen, en kavaljer efter nyaste franska modet,
höjde på axlarna och svarade i den obesvärade ton, som ungdomen numera
vant sig att antaga: »Fröken är galen.» -- »Hvad? Hon, som förökat våra
privilegier, hon, som förlänat åt oss två tredjedelar af rikets jord!»
-- »Ja,» svarade åter den unge ädlingen med en ny axelryckning, »hvad
skall jag kalla den, hvilken nybakar grefvar, friherrar och adelsmän,
alldeles som bagaren gräddar skorpor, och är så frikostig med
förläningar, att ingen mera vet, om ej en annan före honom fått samma
gods?» -- »Du har rätt, sade fadern. När intet mera finnes att
bortskänka, skall man fråntaga oss allt.»

Så gick talet. Men drottning Kristina var icke galen, icke förhäxad; hon
var endast för hög att räkna. Hon var så drottning i hvarje fingerled,
att hon trodde sig äga allt och därför kunna unna sig nöjet att gifva
allt. Guld, det flöt åter någonstädes in, men en krona är öppen, hon har
hvarken lock eller botten; där kan ingenting sparas, där måste allt
rinna ut, annars är hon ej krona. Rikets behof? Är ej drottningen riket?
Folkets fattigdom? Talesätt! Hon kände de gamla klagovisorna. Kunna de
ej vara tillfreds med bröd och sill? Är icke äran rikedom nog, och när
har Sveriges rike varit så mäktigt som nu? Gif mig en dalkullas fattiga
kjortel, en finnes barkbröd, en lapps usla näste, och jag skall vara
drottning ändå -- så länge det behagar mig att vara en drottning!

Detta storartade grunddrag i en gåtfull personlighet, att vilja vara
allt, känna allt, förmå allt, är Kristinas nyckel. Från 1650 var hon
rike och folk; hon skulle snart blifva mer: hon skulle blifva sin tids
och världens medelpunkt.

Själftillräcklig och sluten inom sig själf, hade hon likväl kunnat
tidtals öppna en del af sitt hjärta; hon hade dock sett vid sin sida
_en_ förtrogen vän, åt hvilken hon kunde meddela ett stycke af sig
själf. Nu blef hennes lott att mista äfven denna enda vän. Midt under
kröningsfesterna yppade Ebba Sparre en kväll, att Jakob Kasimir De la
Gardie, yngre broder till grefve Magnus, begärt hennes hand och bad om
drottningens samtycke. Kristina log; hon hade själf banat den unge
friarens väg, hon hade den kvinnliga svagheten att gifta bort sina
kusiner och hofjungfrur. Men hon erinrade Ebba, att där ännu fattades
några månader i deras öfverenskommelse från Maj 1648.

-- De tre åren skola fyllas, innan jag mister min drottnings dagliga
nåd, som ingen kan ersätta, svarade Ebba.

-- Godt. Mig likar grefve Jakob inte illa. Han har sämre hufvud, men
bättre vett än sin bror. Skada, att han är tre år yngre än du.

-- Jag förblir alltid ung, så länge jag är årsbarn med en oförmäld
drottning.

-- Då skall du vara ung med grå hår, Ebba. Min drake väntar förgäfves de
tre årens förlopp. Med någonting måste man mata ett odjur, om det ock
vore med en kattunge. Får draken ej sluka en prinsessa, skall han få
sluka en krona. Jag hoppas han blifver mätt. I morgon fira vi din
förlofning i slottet.

Ett år efter förlofningen firades det unga parets bröllop med stor ståt
i Stockholms slott. Drottningen gaf bruden en silfverservis om 6,000
riksdalers värde och uppträdde själf i ett värdskap, där herdar och
herdinnor mottogo besök af gudarne. Förbindelsen, knuten i lyckans
solsken, varade endast fem år och slöts med Jakob Kasimir De la Gardies
tappra krigaredöd på Köpenhamns vallar 1657.

Öfver de lysande, dansande, slösande, knotande åren 1651 och 1652, öfver
den första, ihärdigt motsagda och slutligen återtagna tronafsägelsen,
öfver Messeniernes blodiga schavott, öfver nya grefskaper,
friherreskaper, adelsdiplomer, lärda lofkväden, baletter, värdskaper,
trassliga härfvor af politiska intriger, krigsrustningar och smygande
jesuitfjät i hoftrapporna slingrar sig berättelsens tråd vidare fram
till gunstlingarnes år 1653. Ingen sol utan planeter. Den bortbytte
prinsen föraktade sin kjol, men kunde ej lösgöra sig från dess broderier
och fållar, en kvinnas tycken.

Från år 1647 var stark omsättning af lärde vid drottning Kristinas hof.
De kommo, visade sina konststycken, applåderades, förbrukades, behängdes
med guldkedjor, afskedades i nåd eller onåd, med eller utan
lifstidspension, och försvunno. Berömdare bokvårdare efterträdde
Kristinas Doxa: Vossius, Freinshemius, Salmasius ... Vossius råkade i
träta med Salmasius, föll i onåd, men lyckades bärga sig på en spillra
af gunst. Boeclerus trugades på Upsala, fick stut af studenterne och
förbannade Sverige. Salmasius sände Bourdelot, Bourdelot lyste sin tid
och störtades af Pimentelli. Magnus De la Gardie hade i åtta år stått i
lyckans zenit, när en ung man uppträdde vid namn Klas Tott ... Stjärnor
af andra och tredje ordningen lyste många.

-- Tungel -- sade drottningen till sin smidige hofkansler, som lyckats
så väl sopa spåren bakom sig, att han nu brukades som springpojke i
hemliga ärenden -- huru mår min doktor i dag?

-- Så träffeligt, som hans nit tillåter. Han är otröstlig att ej ha
kunnat på fyra dagar personligen öfvertyga sig om eders majestäts
välbefinnande. I kväll skall han ha den nåden att uppvakta.

-- Har han betalt Tungel för att berätta mig detta, eller har Tungel
betalt honom för att öfverskyla sina egna snedsprång?

-- Bevare oss, hvem har så illa förtalat en trogen tjenare? Det är icke
jag, fattige man, som understått sig beveka en så lärd herre med
presenter, men väl såg jag i morse två nya silfverkannor i doktor
Bourdelots bostad och en präktigt sadlad ny häst i hans stall. Sex
kareter väntade utanför porten. Skall jag underdånigst förmäla hvilka
höga herrar voro därinne på uppvaktning?

-- Tig; jag vill ingenting höra. Så? De traktera honom med hästar och
silfverkannor? Och finge de visa sitt rätta kynne, skulle de undfägna
honom med stegel och hjul. I afton således? Han skall finna vetenskapen
församlad. Säg till, att jag mottager de lärde och hofvet.

Hofkanslern bugade underdånigst. Han hade på morgonen insmugit i
Bourdelots kök en beundransvärd elgstek, då ju inga anatomiska studier
hade ett mera lockande behag för den mäktige doktorn, än studiet af en
läcker stek.

-- Hvem skall jag först ha den nåden att invitera? frågade Tungel.

-- Grefve Tott.

-- Jag skyndar ...

-- Bryt ej af edra gamla spindelben i grefvarnes trappor! Ni kommer tids
nog att göra en kullerbytta[7].

På slaget fyra eftermiddagen infann sig doktor Bourdelot, en timme före
de öfrige inbjudne. Han var en elegant, liflig, något korpulent herre om
fyrtiotre år och skulle kunnat tagas för en fulländad hofman, om ej
någonting simpelt och påfluget, som Kristina nu började genomskåda,
förrådt parvenyn. Samtalet fördes på fransyska.

-- Ni har varit sjuk, käre doktor. Huru kan en läkare så misshandla sina
patienter, att han blir sin egen patient?

-- Ja, säg det, ers majestät! Det är följden af att ej själf vara ung,
när man har den afundsvärda lyckan att kurera unga älskvärda
drottningar. Hur står till? Ingen matthet? Sömnlöshet? Dåningar? Var så
nådig och räck ut tungan! ... Så där ja. Litet belagd. Kunde tro, att
ers majestät åter spisat skinka. Jag är tvungen att underkasta
köksmästaren pinligt förhör. En gudinna måste lefva af ambrosia. Ingen
åderlåtning, sedan jag sist hade den äran?

[Fotnot 7: Ännu åtta år lyckades denne skicklige ränkmakare innästla sig
i Kristinas och Carl Gustafs ynnest, men afsattes från alla sina ämbeten
1661 och dog lika maktlös som glömd.]

-- Blif mig från halsen med edra åderlåtningar, doktor! Ni är en vampyr.
Vill ni göra mig till en idiot?

-- Förlåt min uppriktighet; ers majestät är besvärad af för mycket
snille. Om dagen skrifver ers majestät lagar för Europa, om natten för
vetenskapen. Man kan icke på samma gång vara Jupiter och Apollo, Minerva
och Diana. Också gudarne måste spara sig för att lefva.

-- Skrif åt mig ett recept på Hesperidernas äpplen!

-- Jag gör ju mitt bästa. Jag fördristar mig hvar dag att säga till ers
majestät: kasta bort regeringsomsorgerna; det finns lastdjur nog, som
skapats att bära oket! Låt de lärde utbena Kabbala och prästerne sin
katekes; ers majestät plockar de frukter, som äro angenäma, och skrattar
åt resten. Min Gud, hvarför äro vi till, om ej för att lefva och njuta
lifvet? Och den, som därtill fått alla nödiga förutsättningar: ungdom,
skönhet, snille, makt, rikedom, världens beundran och egna dygder,
hvilken dårskap att bortkasta allt detta för att söka de vises sten
eller måhända bekymra sig om ett tillkommande lif! Fabler och prästlist!
Slå bort alla bekymmer, lefva ett angenämt lif, njuta med måtta för att
kunna njuta dess mer, se där, ers majestät, Hesperidernas äpplen!

-- Doktor, ni är värdig att vara en fransman, ni förstår att tillreda
essenser. Ni har utdragit bouqueten af eder store landsmans, Cartesii,
läror: tvifla på allt, utom på sig själf, och därför behandla allt, utom
sig själf, som oberättigadt att finnas till. Vet ni väl, att jag kunde
anse eder för tidehvarfvets störste man, om jag ej stundom, i en svag
stund, vore böjd att ... förakta er!

Doktorn betraktade henne, ett ögonblick förbryllad och oviss huru han
borde uttyda denna första hotande vink om en möjlig onåd. Men han fann
sig och fortfor i den lediga, vårdslösa ton, som i början anslagit hans
höga patient:

-- Jag vill hellre vara ers majestäts trogne bulldogg, än en markatta,
som Vossius, eller en räf, som ... förlåt mig, jag har glömt namnet. Man
har sagt mig, att ers majestät behagar mottaga en aftoncirkel ... Tillåt
mig undersöka pulsen! ... Icke alldeles lugn. Jag besvär ers majestät,
inga lärda, djupsinniga afhandlingar! Hellre något lätt, något muntert
... Vågar jag fråga hvilka lärde, som i kväll få den nåden ...

-- Vossius, Ravius, Bochart, Naudé, Meibom ...

-- Ah, Bochart, som roade ers majestät med sin skicklighet att blåsa
flöjt! Naudé har skrifvit om de gamle grekernes danskonst, Meibom om
deras musik. Med ers majestäts tillåtelse skola de få visa sin
skicklighet.

Den trängre hofkretsen, mest ungdom och nykomlingar, jämte ambassadörer
och lärde, var församlad, när drottningen inträdde klockan en kvart till
sex. Ceremonierna voro bannlysta från dessa förtroliga samkväm. Vanligen
uppläste en af de lärde en afhandling, som sedan kritiserades af de
öfrige och af drottningen själf. I afton var detta förbjudet af läkaren.
Han var medelpunkten, näst majestätet. Själfve den nyss allrådande
grefve Magnus nedlät sig att efterfråga den nye gunstlingens hälsa och
beklaga den opasslighet, som beröfvat så många hans nyttiga råd.
Bourdelot svarade vårdslöst, att han nu hämtat krafter och trodde sig
kunna kurera alla sjukdomar, utom spelsjuka och högfärd. Vid de sista
orden sände han en sidoblick till den nyaste grefven, unge Klas Tott,
som just nu hade nåden samtala med drottningen.

Den ryktbare herr Åkes ende son Klas var vid denna tid tjugutre år och
hade vid så unga år redan hunnit blifva grefve, öfverste kammarherre,
riksråd och kapten för lifgardet. Han kunde ej mäta sig med grefve
Magnus i skönhet, smidighet eller fina hofseder, men han var en
högvuxen, blomstrande, kraftfull ung man, som kände i sina ådror
kungligt blod och tycktes i stånd att utmana hela världen. Utom hans
ärfda egenskap af en slagskämpe, redan ryktbar för många dueller, visste
skvallret förtälja om hans höga spel och obändiga lefnadssätt, men anade
icke förty i honom en stigande gunstling. Det var en enkel naturlag, att
Tott och Bourdelot ej kunde tåla hvarandra.

En nykomling, såsom Tott, men tio år äldre, var spanske ambassadören Don
Antonio Pimentelli, en vacker, smidig hofman med det svartaste hår och
de vältaligaste moriska ögon man sett i Sverige. Han delade sin
uppmärksamhet mellan drottningen, hos hvilken han tycktes stå väl
anskrifven, och sin beskyddare Bourdelot, som bevakade hvarje hans steg.

Denna kväll, när man ej hade en afhandling, roade man sig med lärda
eller klyftiga gåtor. Hvari bestod cirkelns kvadratur? I tärningen, som
lät guldmynt rulla. -- Hvem har uppfunnit _perpetuum mobile_? Forsen och
pratsjukan. -- Hvem har då uppfunnit krutet? Djäfvulens biktfader. --
Har han ej lyckliggjort världen med andra nyttiga uppfinningar? Jo, med
spelkorten. -- Hvad är de vises sten? En kristalliserad dröm. -- Hvem
har uppfunnit greker och romare? En skolmästare, som fått en bunt ris
till namnsdagsgåfva och befann sig i förlägenhet hvar han skulle finna
passande anledningar. Och vidare så i samma stil. De bästa svaren
belönades med ringar, örhängen, bröstnålar, böcker och andra presenter
af 100, 200 till 500 dalers värde. Pimentelli, som uppfunnit den
märkvärdige biktfadern, och den nye friherren, förste stallmästaren
Steinberg, som hittat tärningen, medan drottningens spefulla ögon sökte
Tott, fingo hvardera höga belöningar, den förre gyllene sporrar, den
senare en omgång hästskor af silfver.

Doktor Bourdelot önskade höra något om grekernes dans -- deras
»orkestik» -- hvilket professor Naudé strax var beredvillig att
framställa. Denna framställning borde förtydligas med att uppvisa
rörelserna. Hvarför icke? Doktor Meibom var lika beredvillig att utföra
musiken på cittra, hvarpå följde en så tafatt dans af Naudé och ett så
erbarmligt klinkande af Meibom, att hofvet nära kiknade af undertryckt
skratt bakom näsdukarna. Olyckligtvis blefvo alla bemödanden att dölja
munterheten slutligen fåfänga. Dans och musik upphörde; båda de lärde
herrarne lämnade förgrymmade ett hof, som så vågat gyckla med den
vördnadsvärda klassiciteten.

Drottningen hade skrattat som alla andra, men fann nu för godt att visa
sig indignerad.

-- Bourdelot skall bedja Naudé och Meibom om förlåtelse, sade hon till
Bochart.

Bourdelot måste lyda, infann sig andra dagen hos de förolämpade lärde
och tackade dem, med sitt kända grin, för det oförlikneliga nöje de
beredt honom och hofvet. Naudé vände honom ryggen, Meiboms svar blef en
eftertryckelig örfil. När detta inrapporterades, vände sig drottningens
vrede mot Meibom.

-- Hvarför kastade ni ej honom ut genom fönstret? snäste hon Bourdelot.

Detta upptåg i hofkretsen ökade, i stället att minska, gunstlingens
makt. Han inbjöds nu att taga sin bostad i slottet under gemaken på
västra sidan. Grefve Magnus förlorade tålamodet och klagade hos
drottningen.

-- Hvad? Är min förträfflige grefve svartsjuk?

-- Jag har vittnen, att doktorn velat afvända eders majestäts gunst från
mig och andre svenske herrar.

Kristina skrattade.

-- Det bästa råd jag kan gifva är, att grefven så snart som möjligt
rekvirerar cremor tartari för att försona sig med en så utmärkt
vetenskapsman som doktor Bourdelot.

Grefve Magnus förärade sin medtäflare ett dyrbart diamantsmycke, med den
uppriktiga önskan inom sig, att ädelstenarna måtte flyga doktorn i
halsen och förgöra honom.

Snart fanns icke en så hatad man i Sveriges rike, som denne franske
doktor. Läkarne förklarade honom för en charlatan. Adeln anklagade honom
som vådlig för statens säkerhet, prästerne angåfvo honom som
gudsförnekare, menige man ansåg honom som giftblandare. Bourdelot måste
omgifva sig med vakt och vågade icke visa sig ensam på gatan. Men huru
litet kände hans fiender sin enväldiga drottning! Bourdelot var _hennes_
gäst, _hennes_ läkare; om det ej redan därför varit hennes pligt att
försvara en man, som ansågs ha räddat hennes lif, måste hon göra det för
sin egen värdighet. På henne återföll hvarje klander mot honom. Därför
skulle hans gunst rättfärdigas. Det var Bourdelot, som ensam förstod att
vårda hennes hälsa, han, som var sitt tidehvarfs störste vetenskapsman,
hvilken det var en ära att fästa vid Sverige.

Och likväl föraktade hon denne man. Hur skulle icke _hon_ förakta och
genomskåda något så simpelt, sniket och ytligt som denne lycksriddare!
Historien har icke nog lagt märke till att Kristina föraktade sina
gunstlingar, Cartesius undantagen och måhända Chanut. Som barn hade hon
aldrig lekt med dockor; nu kände hon sig ensam, nu behöfde hon dem. Hon,
som ingen vän hade, behöfde skapa sig vänner; men dessa vänner skulle
hafva henne att tacka för allt. Hon ville skapa omkring sig någonting,
som var hennes verk och utan henne intet. Så länge dockan nöjde sig att
vara en nolla bredvid millionen, smektes och bortklemades hon; ville hon
vara någonting själf, kastades hon bort som en onyttig leksak. Man kan
ju också ledsna vid leksaker. Ju mera viljelösa de röra armar och ben,
desto förr ledsnar en högboren ande vid slaftjenst. Alla Kristinas
beryktade gunstlingar voro misslyckade försök att tillskapa vänner,
misslyckade därför, att vänskapen, likasom kärleken, fordrar ömsesidig
försakelse. Och Kristina begärde en försakelse som hon ej ville gifva.

Allt bittert hat, alla anklagelser mot Bourdelot voro vanmäktiga, så
länge drottningen ansåg sin värdighet fordra att taga en gäst och en
främling i försvar. Den förnärmade svenska högadeln tillgrep en sista
utväg. Grefve Magnus uppträdde å egna och ämbetsbröders vägnar med
förklaring, att om ej den förhatlige gunstlingen afskedades, såge sig de
höge riksämbetsmännen nödsakade att begära sitt afsked.

Måhända skulle också denna ytterlighet varit fruktlös, om ej Klas Tott
gifvit Bourdelot ett käpprapp. Detta slog an; det var just hvad Kristina
själf hade velat göra, om hon varit en man. Och detta rapp fällde
gunstlingen.

-- Herrarne begära afsked, yttrade drottningen likgiltigt till
Pimentelli.

Om Pimentelli svarat: »_Vi främlingar_ hafva intet annat skydd mot den
svenska afunden, än eders majestät», hade drottningen genmält: så vill
jag ock försvara eder mot alla. -- Men Pimentelli, som uppstigit på
Bourdelots axlar, fann stegen numera obehöflig och svarade:

-- Om eders majestät behagar, skall jag rådgöra med doktor Bourdelot.

Rådplägningen är icke bekant, men desto bättre dess följder. Lika
uppskrämd, som han nyss varit öfvermodig, beslöt doktorn att vika, men
sälja sin ställning så dyrt som möjligt. Allt hvad räknekammaren
lyckades sammanskrapa var fattiga 10,000 riksdaler, men han fick
förskrifning på 20,000, därtill nödtvungna dyrbara presenter af hofvets
närmaste, och reste från Sverige »lika tungt lastad med guld som
förbannelser». Engång ur sikte, återtog han i Kristinas senare omdömen
sin rätta gestalt: en skojare, hvars besök hon afvisade och hvars bref
hon bortkastade olästa. Men med Bourdelot slocknade en långvarigare och
mera lysande meteor i hofvets solglans. Grefve Magnus hade lyckats
uttrötta sin välgörarinna och med sin efterhängsenhet mot Bourdelot
undertecknat sitt eget afsked.




                         16. Mor och dotter.


        Mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din moders röst!

I hvarje lif finns något föregående, som ej kan helt utplånas eller
förklaras af ett efterföljande. I hvarje personlighet återstår någonting
af en annan; ett ursprungligt band, som kan slitas, förnekas, glömmas,
men icke tillintetgöras, emedan det tillhör väsendets rot. En varelse
utgår från en annan, börjar sitt lif i beroende vanmakt, afsöndrar sig
efter hand till en existens för sig, blir ett själfständigt jag, blir
ett äpple, som stundom faller långt från trädet; men sambandet med dess
ursprung kvarlämnar, som den afklippta nafvelsträngen, alltid ett ärr.
Moder och barn äro icke två ljus, af hvilka det ena tänds vid det andra,
hvarefter båda brinna sin tid ut, det ena förr, det andra senare. Det
finns alltid något af plantan i fröet och af fröet i plantan.

Drottning Kristinas moder, Maria Eleonora af Brandenburg, står i
historien bortskymd först af sin gemål, sedan af sin dotter. Hon, som
endast kvarlämnat minnet af sin skönhet, sin kärlek, sin svaghet och
sitt vankelmod, står mellan två kolosser på Sveriges tron så hjälplöst
liten, att man endast för hennes plats som drottning egnat ett flyktigt
medlidande åt hennes känslor som kvinna. Och dock har hon icke gått så
spårlös förbi, som mången trott. Hon har kvarlämnat ett historiskt arf,
ty motsägelserna hos hennes dotter äro reflexer af motsägelserna mellan
fader och moder. Fadern kunde uppoffra allt för en stor idé, modern allt
för ett litet hugskott. Något hänsynslöst fanns hos alla tre, men hos
fadern gentemot sig själf, hos modern gentemot sin omgifning, hos
dottern gentemot allt som icke var hon.

Maria Eleonora var hela sitt lif igenom ett vackert, lifligt, nyckfullt
barn. Född att älska, tjusa och le, kastades hon vid ett och tjugu år in
i en järnhård tids nordiska allvar, som en blomma i snön. Hon ditfördes
af en hjälte, en afgud, vid hvars sida hon glömde allt, och när hon ej
såg honom en månad eller längre, frös hon i Sverige. När han slocknade,
blef det natt kring barnet. Hon hade en dotter, _hans_ dotter, som
skulle ersätta honom, men som var för liffull att behandlas som en
relik. Kristina blef _själf_ från den stund hennes moder behandlade
henne som ett opersonligt minne af fadern. Hon uppreste sig, fick
medhåll och togs bort från sin moder. Klyftan mellan dem båda uppstod
tidigt och vidgades sedan allt mera. Där funnos i båda samma
själfviskhet och samma vankelmod; men den enas tråd hade spunnits af
skört sefirgarn, den andras af segt silke.

År 1640, en sommarnatt, när Mälaren sof vid Gripsholms stränder, hade
Maria Eleonora med ljudlösa årtag flytt från Sverige och riksförmyndarne
för att, först i Danmark, sedan i Preussen, få gråta ut. När hon ledsnat
vid tårar -- man ledsnar fort vid en ohörd klagan -- återvände hon till
Stockholm 1647 och mottogs vid Dalarön af Kristina samt utanför staden
af rådet med kungliga ärebetygelser. Hon inflyttade i slottet och
bebodde med sin uppvaktning en del af västra flygeln, men fortfor att
lefva instängd med sina minnen. I början sökte man förmå henne att visa
sig vid högtidliga tillfällen: hon var drottningens moder och en stor
konungs änka. Hon vägrade, och man upprepade icke dessa försök. Man
skulle ha glömt att hon fanns, om man ej stundom sett en flik af hennes
svarta änkeslöja bakom gardinen af den kungliga logen i Stockholms
Storkyrka, där man numera så sällan såg hennes dotter, drottning
Kristina.

Det var vid höjdpunkten af Kristinas triumfer och början af hennes fall.
Dotterns dagar ilade bort med fjärilflykt, moderns med snäckans
långsamma enahanda. Maria Eleonora afskydde dessa lustbarheter, som
hånade hennes tårar och af hvilka hon ej kunde undgå att höra ett
återljud i sin afstängda cell. Men man kan icke alltid gråta, man måste,
för att hvila de stackars ögonen, stundom tänka på något annat. Och
Maria Eleonora hade, som dottern, en böjelse att förströ sig med
pigskvaller. Hon var i all sin enslighet invigd i dagens hofkrönika,
dess skandaler nådde, förstorade och färglagda, ända till henne. Hon
kände gunstlingarne och hatade dem, kanske mer af moderlig svartsjuka,
än af ömhet för rikets välfärd.

Vid denna tid hade hon i Storkyrkan hört Emporagrius slunga sina
bannstrålar mot hofvets flärd, och detta anslog henne. Hon kallade till
sig den stränge botpredikanten och anförtrodde honom sina moderliga
bekymmer.

-- Nåväl, ers majestät, sade han; hvem är närmare än en moder att varna
ett vilsefördt barn?

Maria Eleonora beslöt, ej utan bäfvan, att uppfylla denna svåra pligt.
Hennes känslor för dottern voro delade mellan fruktan, sorg, harm och en
kvarlefva af den forna afgudiska kärleken för _hans_ barn, reliken.
Kristina hade hvarje dag låtit genom en kammarfru efterfråga hennes
majestäts hälsa, men icke besökt henne sedan mer än en månad. Nu lät
änkedrottningen, ceremoniöst som alltid anmäla sitt besök hos regerande
drottningen.

Hon klädde sig omsorgsfullt och, som alltid numera, svart. Hon bar icke
mer det i en halfcirkel från pannan uppstrukna håret med de åtta stora
diamantnålarna, diademet och den yfvigt ringlade hvita plymen däröfver;
icke den vida, höga, i nacken uppstående spetskragen; icke halsbandet af
äkta pärlor eller det stora, stjärnformiga bröstsmycket af juveler,
såsom man ser henne afbildad i yngre år. Nu nedföll öfver nacken och
ryggen den svarta änkeslöjan, uppfäst vid pannan, medan hennes grånande
bruna lockar kantade som en välvårdad ram de magra, gulbleka kinderna,
tårarnas spårväg. Spetskragen var utbytt emot en liten och ytterst enkel
lärftslinning, nedviken öfver den svarta klädningens axelfållar. Men
sorgen hade icke förmått alldeles utplåna de unga årens kända kärlek för
sköna smycken. Hon bar ännu diamantörhängen, en glänsande hårnål, en
dyrbar agraff af smaragder på bröstet och under denna en ordenskedja af
guld och silfver. I dessa vackra och fint bildade drag hade alltid
funnits en disproportion mellan en skarpt markerad romersk näsa och en
svagt utbildad haka, nästan ett barns. Men åren och sorgen hade mycket
förädlat nyckernas forna glada drottning. Allt det ojämna, trotsiga,
regellösa i hennes person hade nu fått lugn och värdighet. De varma blå
ögonen strålade nu af en fuktig glans, som där icke sågs förr under de
fint penslade ögonbrynen och som tycktes bedja om tillgift för den
hyllning de fordom utkräft som en skyldig tribut.

En eftermiddag i Mars 1653 infördes änkedrottningen af två kammarfruar i
drottningens mottagningsrum och lämnades allena med Kristina, som
uppstod vid hennes inträde. Mötet var vördnadsfullt, men nog afmätt för
att vara ett möte mellan mor och dotter. De togo plats i fåtöljerna. Man
kunde nu upptäcka mellan båda en likhet, som sällan framträdde, emedan
alla dotterns bestämdare drag liknade faderns. Arfvet af modern låg i de
drag, som antydde rörlighet och ostadighet, i ögonvinklarna, i
mungiporna, kanske något i ansiktets hela oval, men mer i en fågellik,
om otålighet vittnande kastning af nacken.

Ett litet fint ciseleradt bord stod mellan dem; det var nog att skilja
dem åt. Kristina yttrade sin fägnad öfver besöket och hoppades, att
hennes majestäts hälsa nu skulle förunna dottern den glädjen att oftare
se sin höga moder. Båda tilltalade hvarandra med majestätstiteln; det
var endast modern som vid utbrotten af sina känslor kunde förgäta detta
styfva tilltalsord. Samtalet fördes på tyska.

-- Jag har kommit för att fråga huru eders majestäts dyrbara hälsa
uthärdar hofvets lustbarheter, började änkedrottningen, rädd att ej få
sitt ärende framfördt, om hon ej genast gick rakt på sak.

-- Med mig är det ingen fara, svarade Kristina muntert. Jag mår aldrig
så väl, som när jag dansat en natt. Men kanhända störes ers majestät af
musiken? Jag skall låta tillmura de fönster i balettsalen, som vetta mot
eders majestäts våning.

-- Eders majestät skulle hellre tillmura sina öron för smickrare och sin
dörr för lycksökare, inföll Maria Eleonora, ögonblickligen glömmande all
försiktighet. Hon var allt annat än diplomat, hon kunde aldrig lägga
band på en känsla.

Kristina rodnade starkt. Snabb vrede var ett fädernearf, otyglad
häftighet möderne.

-- Behagar ers majestät förklara sig tydligare? Jag förstår ej Salomos
ordspråk utan uttolkningar.

-- Ers majestät ... Kristine ... jag är din mor, jag nödgas med
bedröfvelse säga dig den sanning, som ingen annan vågar frambära till en
mäktig drottning. Hela riket är upprördt öfver ditt nuvarande
lefnadssätt ... öfver ovärdiga gunstlingar, som trängt sig fram till din
ynnest, medan du stänger ditt öra för dina trognaste rådgifvare. Några
steg från mig, i din egen borg, har du inhyst usle uppkomlingar,
ränksmidare, gudsförnekare, som hvar dag intala dig sina djäflaläror.
Din fader har offrat lif och blod för den rena evangeliska läran, och
hans dotter blygs icke att slösa sin gunst på hans tros dödsfiender.
Kristine, min sistfödda, min enda återstående pant af hans kärlek, om du
upphört att vara min dotter, så har du dock aldrig upphört att vara
hans. Du kan icke, du vill icke förneka hans ädla föredöme, du vill icke
befläcka hans stora minne, du kan icke gifva ditt konungsliga namn, dina
ärfda dygder och din trons ära till spillo för samtid och eftervärld. Du
är för högboren för att sänka dig så lågt, du är för stor för att blifva
lycksökares lekboll, du är för skarpsynt för att icke själf uppfatta det
ovärdiga i ditt handlingssätt. Mitt barn, som varit allt för mig och nu
är allt för ditt rike, mitt stora, mitt höga, mitt ärorika barn, hör din
moders röst! Jag besvär dig att börja ett nytt lif för din Gud, ett lif
för ditt rike, ett lif för din sanna ära ... jag vågar ej säga ett lif
för din moder! ...

Hon måste afbryta; tårarna kväfde hennes röst. Hon var vacker i detta
ögonblick, vackrare än i sin ungdoms fägring. Det stora minnet af en
hädangången hade lyft henne, den svaga, nästan till höjden af hans
storhet, bevingat hennes ord och ställt henne öfver den kraftfulla
dottern, som i allt var så mycket större än hon. Kristina kände
förvåningen kämpa med den uppstigande vreden. Hon igenkände för första
gången sig själf i modern, beherskade sig och svarade med oväntadt lugn:

-- Jag tackar ers majestät för ett välment råd och skall betänka hvad
däri eftertänkeligt vara kan. Men om trosfrågorna lärer intet vara
rådeligt att nu disputera. Det är prästernes sak.

Om Maria Eleonora låtit sig nöja med denna halfva seger, hade hennes ord
kanske efterlämnat ett spår, och hon hade vunnit mer än hon kunnat
vänta. Men olyckligtvis var hon ej klarsynt nog att veta sin tid och
hänfördes af sitt brinnande nit för den evangeliska läran till ett nytt
utbrott, som blef ödedigert.

Hon uppstod, fattade drottningens hand och sade:

-- Hvarför ej tala om tron? Är icke själarnas välfärd det enda
nödvändiga? Ers majestät, min dotter, det är ju därför jag kommit till
dig, det är bekymret för din själ, som icke lämnar mig ro hvarken natt
eller dag. Det sägs, att du mottager hemliga anhängare af den påfviska
läran. Å, denne doktor Bourdelot, som förnekar Gud, hvad är han emot
påfven! Vet du icke, att påfven är Antikrist, att det är han som dödat
din fader och nu traktar efter att dräpa din själ? Du, du, du kan
emottaga hans utskickade, och jorden öppnar sig icke under din fot, och
din faders dotter förgås ej af blygsel, när hon småler emot hans
mördare!

Detta var för mycket. Kristina drog häftigt sin hand tillbaka.

-- Det är nog! utropade hon. Ers majestät kan säga mycket, som jag af
skyldig vördnad kan åhöra af en moder; men ers majestät kan ej gå andras
ärenden och begära för dem samma undseende. Jag vet ganska väl hvilka de
äro, som tubbat ers majestät till detta besöket; men jag skall lära dem
att också veta hvem jag är. Säg dem, att öfver mig skola inga präster
råda eller mig förevita hvem jag bevärdigar framför dem med en kunglig
ynnest. Jag tänker, att eders majestät nu har uträttat deras ärende och
har intet vidare att där lägga till, än att jag önskar eders majestät
all högönskelig välmåga och säger härmed _valet_.

Vid dessa ord lämnade Kristina med en kall bugning sin moder allena.
Maria Eleonora återfanns af kammarfruarna badande i tårar under
konvulsiviska snyftningar, som liknade en hysterisk kramp. Hon kunde ej
ens, förrän senare på kvällen, återföras till sina rum. När detta
berättades för Kristina, blef hennes svar:

-- Hon har sig själf att tacka för allt!

Senare på natten, när änkedrottningen ännu var ett rof för samma
förtviflan, besökte Kristina henne och sökte lugna henne med tröstande
ord. Det lyckades henne för ögonblicket; Maria Eleonora var alltid ett
barn af stundens intryck. Men från denna dag var klyftan mellan mor och
dotter oöfverstiglig.

Änkedrottningen hade fått nog af hofvet i Stockholm och flyttade snart
med sin lilla hofstat till Nyköping. Där besöktes hon två gånger af sin
dotter, sista gången till afsked vid bortresan från Sverige. Dotterns
tronafsägelse, bortresa och öfvergång till katolska läran kommo ett
svagt, men älskande modershjärta att brista för alltid.




                         17. Hotande förebud.


        Jag säger dig, drottning Jesabel, att om du icke skiljer Baals
                                                 präster ifrån dig ...

Underliga motsatser rörde sig i Sveriges rike och hufvudstad denna vår
1653. Nattliga lysande lustbarheter i slottet alltfrån den 10 Januari,
Ebba Sparres bröllopsdag; dagliga oordningar, upplopp, slagsmål och
blodviten på Stockholms gator; uppror i Nerike, vapenslammer och
afrättningar; öfverflöd och silke, pärlor, ädelstenar, nya moder och nya
komedier; ebb i räknekammaren, missväxt, nöd och betryck i landsorterna.
Efter hvarje fest vid hofvet en ljungande predikan mot tidens flärd af
hofpredikanten Emporagrius. Liknande, aldrig yppade, men lätt skönjbara
motsägelser röjdes i drottningens lynne och lefnadsvanor. Än uppsluppet
glad, än sorgsen ända till svårmod, än själfsvåldigt fri i tal, dräkt
och seder ända till gränsen af hvad hennes tid ansåg för höfviskt skick,
än åter fin och snillrik med en konungslig värdighet, som ingen
ostraffad vågade träda för nära, tycktes hon, oense med sig själf,
beständigt undfly någonting inom sig, beständigt söka, och söka
förgäfves, något utom sig, som skulle uppfylla, ändra, åter förlyckliga
allt. En enda gång, vid afskedet sent på morgonen efter en lustbarhet,
undföll henne till den numera bortflyttade ungdomsvännen Ebba Sparre ett
af dessa halfva, gåtlika förtroenden, hvilka någon gång, nästan
ofrivilligt, banade sig en väg till de slutna läpparna: _jag måste ju
lefva!_ ... Hon _måste_ lefva, hon, som lyckan bland alla dödliga rikast
begåfvat, hon, för hvilken det mest storartade verksamhetsfält öppnade
sig att uppfylla lifvet!

Tomheten, oron i detta lefnadssätt undföll icke de skarpsynte, men
förklarades olika. En morgon hade rikskanslern till sig inbjudit grefve
Magnus De la Gardie för att med honom, riksskattmästaren, öfverlägga om
den stat för rikets inkomster och utgifter, hvilken han nu för andra
gången utarbetat och ville framlägga för drottningen. Det hade varit ett
tungt och tacklöst arbete; Danaidernas såll kunde icke läka mera
ohjälpligt än Kristinas hushållning. Och dock måste däri bringas någon
reda och någon öfversikt, ty utan en sådan gick allt öfver ända.

-- Här ser grefven, sade Oxenstjerna, pekande på sin slutsumma. -- Den 1
Januari 1645 uppgick statsbristen till 980,000 daler; nu uppgår den till
tre millioner; om ett år skola vi hafva fyra millioner. Hvad är grefvens
mening om detta?

-- Hennes majestät måste med all skyldig hörsamhet göras underkunnig
därom, att tillgångarna ej äro outtömliga, genmälde grefve Magnus,
synbart generad. Han hade själf fått en lejonpart af bytet och var
ganska naturligt föga road af närgångna slutsummor.

-- Jag har försökt ställa mitt tal i siffror; med hvad lycka är nogsamt
bekant. Intet törs jag falla hennes majestät besvärlig, och skickar jag
mina söner, blifva de tillbörligen afsnäste. Kanske grefven vill åtaga
sig ett ord uti detta ärendet? Jag skall assistera med räknekammarens
bokföring. Gods och räntor bortskänkta till ett värde af två millioner
...

Grefve Magnus rodnade.

-- Det torde ej tillkomma _oss_ att nagelfara med hennes majestäts
belöningar för tjenster åt riket.

-- Ja visst, det faller sig något olägligt för _oss_, som blifvit
belönade. Men är det bättre att låta de ofrälse stånden revidera
räkenskaperna? Jag skall säga grefven en sak i örat: om icke vi nu hålla
emot, om icke vi nu äro mätte, kommer den dag, när man tager ifrån oss
_allt_.

-- De skulle försöka! Här statueras just nu en varnagel på Norrmalm.

-- I dag törhända. Men hvem borgar för kommande tider, när här sitter en
man på Vasarnes tron? Min vilja var det intet att sätta hans furstliga
nåde där vi mera gagn haft att först uppställa _conditiones_. Som det nu
är, få vi draga in tyglarna. Hvad är det jag förnimmer om den nya
hofhållningen? För två år sedan drogo där några snyltande latmaskar
bort, och nu komma där hela flockar af nya. En rikskammarherre, en vice
riksmarskalk, hvad vill det säga?

-- Det är hennes majestäts _bon plaisir_, det rör intet mig, genmälde
grefve Magnus.

-- Nej, hvad skulle det röra riksskattmästaren, om hofvet kostar lika
mycket som krigshären i fredstid? Men jag har hört sägas, att drängar
och pigor intet fått ut sin lön på ett helt år, att där lånas vid hofvet
hvar man kommer åt, men efter det intet mera är bruk att betala skulder,
är krediten därefter, så att hennes majestät pantsätter Stockholms
tullar för att kunna betala franska skräddare. Är det sant, att
köksmästaren nyligen måste låna sex daler af vedhuggaren för att köpa
ärter och fläsk på torget dagen efter en balett, som kostat 20,000
daler?

Den i nådens solsken fördunklade gunstlingen höjde föraktligt på
axlarna.

-- Jag har ingen orsak att försvara det nu rådande regementet. Hennes
majestät är ung, hon behöfver förlustelse och saknar ej dem, som hvar
dag påfinna något nytt. Spaniorer, polackar, danskar, tyskar ...

Rikskanslerns blick mörknade.

-- Grefven glömmer att tillägga svenskar. Det är de som gjort början.
Tag intet illa upp ett uppriktigt ord, om det ock gäller en hög frände.
Den store kung Gustafs stora dotter har förlorat jämvikten därför, att
_hon fruktar sin efterträdare_.

-- Men, ers nåd ... Honom, som hon själf har upphöjt mot rådets vilja!

-- Hon har upphöjt hans furstliga nåde, emedan hon var skyldig honom ett
skadestånd för svikna löften. Nu fruktar hon honom, därför att han skall
blifva hvad hon icke kan vara, en man på tronen. En man, som fruktar, är
dyster och skuggrädd. En kvinna döljer sin fruktan under masken af
fester och lustbarheter. Hans furstliga nåde gör väl i att hafva dragit
sig undan till Öland ... Men hvad är å färde på gatan? Stygger skäller
... Så mycket folk!

De höge riksämbetsmännens förtroliga samtal afbröts af ett döfvande
larm. Hela gatan var uppfylld af två hvarandra mötande, stojande
folkmassor, den ena kommande från Norrmalm, den andra från Södermalm. På
båda malmarnas afrättsplatser hade anförarne för bondeupproret i Nerike
nyss blifvit rådbråkade och deras hufvudmans spira släpad i smutsen.
Stockholms skriande pöbel och gatpojkar, som fått sitt lystmäte af blod,
hade dragit med sig skaror af nyfikne från alla samhällsklasser och
sökte nu något föremål att skymfa och nedgöra, lika godt hvem, endast
han kunde få namn af folkfiende. De hade skrikit sitt bifall i kapp med
knektar och adelstjenare vid Nerike-böndernes blodiga stegel; nu vände
sig deras vrede, med massornas vanliga logik, mot samma adel, som
bönderne velat ihjälslå. Sedan 1650 var intet så populärt bland de lägre
folkklasserna som detta ord: slå ihjäl adeln! -- adeln, som ägde allt,
styrde allt och, i mångas tanke, förtryckte allt.

Här var intet öfverlagdt uppror, ingen plan, ingen anförare.
Folkmassorna visste icke hvad de ville, men skrika ville de. De hade
mötts vid Norrbro, rikskanslerns hus låg närmast, men det var icke
heller långt till De la Gardies palats på Riddarholmen. Om det fanns
någon afundad, någon hatad man i Sverige vid denna tid, så var det
grefve Magnus De la Gardie. Några ville låta honom umgälla åtta års
öfvermod; andra förmenade, att den gamle riksräfven, kanslern, stod i
spetsen för adelsligan; åter andra ville jaga bort spanioren, som nu
innästlat sig i drottningens gunst. Alla skreko om hvarandra och kunde
ej komma till något beslut, då en tillfällighet erbjöd skrikarne ett
föremål, på hvilket de fingo låta sin vrede utbryta.

Rikskanslern hade en stor, lurfvig, svart gårdshund, Stygger benämnd,
som i sin hundkoja utanför den stängda, vapenprydda, massiva ekporten
vanligen var sin herres enda nattvakt. Stygger var på sin tid lika
allmänt känd, som i en nyare tid Bismarcks rikshund, och skötte sin
vakttjenst till mera nytta för husbonden än just till nöje för de
förbigående. Nu kände sig denne trogne väktare förolämpad af skriket på
gatan och gaf sin onåd tillkänna med ett ljudeligt skall. Mera behöfdes
icke. Stygger var adeln, som skällde på folket; Stygger skulle plikta
för herrarnes öfvermod. Ett hagel af stenar, käppar, isbitar och hvad
man i hast fick fatt i slog ned öfver den olycklige trotjenaren, som
fann reträtten i porten stängd och ej hade annan utväg, än att tjutande
och visande tänderna söka sin räddning i flykten. En del gatpojkar
förföljde honom med höga rop, andra begynte måtta sina stenar mot husets
fönster; men så inrotad var respekten för »konungen utan namnet», att
ännu ingen ruta klingat, innan ett nytt uppträde tilldrog sig hopens
uppmärksamhet.

Kristinas tidehvarf var Oliver Cromwells. Predikandet hade med
trosnitet, trosträtorna utbredt sig från de brittiska öarna öfver alla
protestantiska länder. Det var underligt upprörda tidsvågor; många
hädare, många botpredikanter. Allt tog parti: för eller emot. I Sverige
och Finland var icke ovanligt att se en soldat framträda ur ledet, en
kvinna ur folkhopen, ett barn från skolbänken för att predika. Så skedde
äfven nu midtunder gatans stoj. En yngre kvinna uppträdde, trasig,
förvildad, med ovårdadt långt, mörkt hår, men ännu rörande ädla drag,
spår af ett mera förfinadt umgänge och af förgången skönhet. Måhända
hade hon varit kammarpiga vid hofvet, ingen kände henne; hon var en af
de olyckliga, som, ännu lefvande, försvunnit ur världens åsyn och ett
ögonblick åter visade sig för att ånyo försvinna i det hopplösa
fängelse, hvilket då kallades Danviks dårhus. Hon klef upp på en
afvisare vid rikskanslerns port och gaf tecken att hon ville tala.
Sorlet tystnade, några betraktade med undran, några med häpnad denna
profetissa, uppstånden ur de lefvandes graf. Anden kom öfver henne;
hennes insjunkna ögon fingo en sällsam glans, hennes magra händer grepo
i luften, såsom ville de afvärja eller fånga något osynligt ondt. Hon
började tala, i början långsamt och lågmäldt, snart högre, kraftigare,
slutligen med en hänförelse, som ryckte massorna med sig.

-- Gån bort! sade hon. Gån bort! Det är icke här som förbannelsen bor.
Det är icke här som Guds vrede hemsöker Sveriges rike. Gån bort ... ett
litet stycke väg ... ditåt, ditåt! Till slottet!

Och hon pekade med handen mot konungaborgen, otålig att icke genast
förstås. Ingen rörde sig. Många hade knotat öfver drottningens styrelse,
klandret var allmänt, men ännu låg öfver Kristinas nyss så högt uppburna
person en kvarlefva af beundran, en aftonglans af det tjusande skimmer,
som ungdomens fägring, snillets trollkraft och segrarnas återsken hade
utbredt öfver denna lysande uppenbarelse på den svenska tronen. Ännu var
man böjd att skylla allt på herrarne, på de utländske lycksökarne. Det
pekande fingret väckte endast förvåning.

-- Där är det! fortfor kvinnan med sin utsträckta hand. -- Där är
fördärfvet! Icke i guldet, icke i pärlorna, icke i lismarne, icke i
lycksökarne, icke i komedianterne, icke i de fattiges hunger och de
rikes öfverdåd, ingenstädes därute i synliga och jordiska ting --
innanför är det, djupt, djupt i bottnen af en människosjäl, som ingen
ser, men som utflödar till allt. Där är det, där, i ormens gift, i
högmodet, i lustan, i det själfkära, egenvilliga, från Gud bortvända
hjärtat. Gån dit! Gån dit! Frågen henne hvem som där smyger i nattens
mörker, hvem som natt och dag hviskar i hennes öra: det finns ingen Gud,
det finns ingen frälsare, det finns endast människor, som föddes i går
och dö i morgon! Han ljuger, hon lyssnar; han bedrager, hon tror. Nästa
gång säger han till henne: nej, det finns här i Sveriges rike endast en
människa som har rätt att lefva, och det är du. Tänk icke på alla de
andra, de äro födda för din skull, hvarför skulle du icke utsuga dem? De
äro din fotapall, hvarför skulle du icke trampa på dem? Ja, så säger
han. Veten I hvem han är? Det var han, som talade i lustgården till de
första människorna och sade till dem: här är kunskapens träd; I skolen
vara som Gud! Men han har en klufven tunga, han säger icke nu, som han
engång sade på berget: fall ned och tillbed mig, så skall jag gifva dig
hela världen! Si, nu säger han: om du tjenar mitt rike, skall _jag_
tillbedja _dig_! Hvad vill du att jag skall gifva dig? Här äro lustarna:
välj! Här är världens tillbedjan: lyss! Vill du något mer? Vill du hafva
äran? Tag henne! Makten? Är du ej enväldig? Friheten? Äro ej alla ofria,
utom du? Guld? Ös ut, ös ut, hvarför spara? Är det något mer? Begär du
hämnd på dem som klandra och oroa dig? Befall öfver pinbänk, stegel och
hjul! Är det mer? Vill du vara en man? Jag kan ej omgöra skapelsen, men
jag kan fördärfva henne. Afsäg dig kärleken, låt hatet dia en jungfrus
spenar! Prisa enviget, göd förtrycket; jag skall förvandla ditt
kvinnohjärta. Begär du ännu något? Vill du förakta ditt land? Gör det,
vänd ryggen åt alla dina pligter! Dåraktiga, du bevarar ännu ett arf af
din fader, min fiende. Kasta det från dig, förneka honom, förneka allt
som hittills varit en kvinnas prydnad, en dotters hörsamhet, en
drottnings ära, och jag skall förkläda dig till dygdens gudinna; ingen,
icke ens du själf, skall mera igenkänna dig ...

Hon tystnade, stödde sig mot muren och inandades i djupa andedrag den
vederkvickande vårluften. Hennes ord begynte finna ett gensvar. Många
stodo viljelösa, förlamade af skräck. Andra röster blefvo allt
högljuddare: till slottet, till slottet! De afbrötos af nya utrop, än
mera hotande, än mera våldsamma från den vansinnigas läppar.

-- Drottning Jesabel, drottning Jesabel, hvar fördöljer du dig? Göm dig
bakom dina murar; jag ser genom murarna! Täpp dina öron; du undgår mig
icke, du måste höra mig! Jag är rösten ur det fördolda, jag är ditt
samvete; mig kan du icke undkomma. Och jag säger dig, drottning Jesabel:
om du icke förjagar frestaren, om du icke skiljer Baals präster ifrån
dig och vänder dig till Herren din Gud, som du förnekar och öfvergifver,
skall domen gå öfver ditt hufvud, innan femton månader äro till ända.
Herren skall förjaga dig från ditt land, och du skall ingenstädes i
himmelen eller på jorden finna ett fäste. Du är den stjärnan, som
uppgick i tidernas afton och lyste halfva natten igenom, men slocknade
bort i svarta mörkret, förrän morgonen kom. Du är det gyllene löfvet på
bergets högsta björk, och himmelens fåglar sjunga för dig; men hvar är
du, löf, nästa höst, när stormen sopar dig bort i frysande snö? Si, han
kommer, han kommer, den dag, när allt tomt sken förgås och alla
lofkväden äro falnande aska. Då kommer rösten till dig och säger: hvar
är din första kärlek? Drottning af Laodicea, märk, att jag förkunnar dig
detta förut, på det du må tro, när det skedt är. Emedan du säger: jag är
rik och hafver nog och behöfver intet, och vet icke, att du är eländig
och jämmerlig, fattig, naken och blind, så råder jag dig att köpa guld,
luttradt i eld, på det att du må blifva rik, och hvita kläder ...

Hon afbröts i halfva meningen. Rikskanslerns hus var omtänksamt försedt
med en bakport åt den på andra sidan löpande gatan, och på denna väg
hade ett ilbud afsändts till högvakten. En stark afdelning af lifgardet
till häst under Totts befäl ryckte fram, skingrade, utan annat motstånd
än skällsord, den stojande folkmassan, bemäktigade sig talarinnan och
återförde henne till Danviken. Uppskakade, droppade skarorna bort på
angränsande gator. Ännu länge genljödo i mångas öron de skräckfullt
hotande orden: drottning Jesabel, drottning Jesabel! Kvinnans namn har
ej blifvit kändt, hennes ord äro icke antecknade, men i tidens krönika
omtalas hon som en Sibylla, hvilken för drottning Kristina förkunnade
Ragnarök.

Samma kväll blefvo Pimentellis fönster inslagna. Ingen af de hatade
utlänningarne vågade visa sig utan eskort på Stockholms gator.




                      18. Carl Gustaf på Öland.


          Fångne titan, fastnaglad vid klippan, när skall du bryta din
                                                              fjätter?

Ungefär på midten af den långa, smala kalkklippa, som kallas Öland,
reste sig på drottning Kristinas tid en gammal borg, som blifvit ombyggd
af Johan III och kallades Borgholm. Den som i våra dagar gör sig mödan
att uppklättra öfver en i berget banad stig till de ännu storartade,
fastän vanvårdade slottsruinerna, öfverraskas af det betydande utrymme,
som gruset af en förgången herrlighet upptager. Borgen var på sin tid
väl befäst, hade två stora och två mindre torn samt egnade sig med sitt
ensliga läge vid stranden af Kalmar sund förträffligt till bostad åt en
furste, som valt denna fristad långt från hufvudstadens faror för att i
ostörd ro kunna uppgöra framtidsplaner, minnas, hoppas och -- vänta.

Sveriges tronföljare, pfalzgrefven Carl Gustaf, som icke fått
drottningen, men förlofvats med kronan och därutöfver fått Öland till
sårabot, hitflyttade vid skördetiden 1651 och regerade här ett litet
fylkesrike, utan krigshärar och flottor, utan hof och komedier, men med
goda jagtmarker, gamla krigskamrater, frihet att plantera och bygga,
Sverige framför sig på andra sidan om sundet och kring sig ett folk, som
älskade honom. Landtligare och mera idylliskt kunde ej en fältherre
hvila ut efter trettioåra krigets mödor. Att plöja och så i den
förvittrade kalkgrunden, att tåligt invänta skördens mognad och, som
andre landtjunkare, fördrifva den ensliga vintern med jagthistorier,
gästabud, tärning och schackspel, därtill var denna örn i sitt
klippnäste icke skapad. Får man tro folksägnen, har han icke nekat sig
försmådde friares ersättning för den kärlek, som han så länge förgäfves
eftertraktat; i hans ungdoms historia finnas flera hårlockar än Hagar
Rynings. A. A. Afzelius har upptecknat Ölandsvisan om Svanen och
Svana-lilla:

   Hvar har du varit så länge, Svana-lilla hvita?
   Jag har varit i främmande land,
   tvättat mig och mina barn. -- Svan, Svan sälle!
   För min nåd, för min ära,
   för min dans, för min kära
   drar jag mig åt Öland.

Men Carl Gustaf trängtade till handling. Där var beständigt en röst inom
honom, som sade: verka, handla, din tid är kort! Och han nybyggde södra
delen af borgen, han planterade träd och anlade Borgholms numera
förvildade park med dess trädgård; han red till sina bönders gårdar,
förhjälpte dem ur vanmakt till välstånd, upptog ödeshemman och nyodlade
Skedmossen. Äfven detta var honom icke nog: han ville äfven som
landtjunkare utföra ett storverk.

Midten af södra och mellersta Öland upptages af en ofruktbar, rödaktig
kalkås, som kallas Allvaren. Norr om Borgholm, där ön smalnar i Norra
Motet, lämnar Allvaren plats åt en allmänning af skog och rikare
växtlighet. Här var jagtmarken, här betade rådjur och kronhjortar,
bestämda för sin herskares kulor. Och då dessa djur ofta gjorde ohägn på
de odlade ägorna längre i söder, företog sig Carl Gustaf ett motstycke,
fastän i mindre omfång, till den ryktbara kinesiska muren. Dagligen red
han ut att bese huru hans krigsbyte användes till ett fredens verk, som
gaf odlaren skydd, fångne förbrytare arbete och den fattige dagspenning.
Slutligen sträckte sig ett stengärde med två eller tre portar tvärsöfver
hela ön från östra stranden allt till den västra.

-- Nu har jag gärdat mitt Öland, såsom jag engång skall gärda Sveriges
rike, utropade pfalzgrefven hurtigt till krigskamraten öfverste Paul
Würtz, som åtföljt honom på sista ridten till den färdiga muren.

-- Därtill lära allt gå några bördor sten, svarade Würtz. Men vi kunna
ju flytta fjällen ett stycke längre söderut.

Något skulle ett kungsämne företaga i dådlös fred. Men det fanns långa,
ensliga stunder, när den bragdtörstande anden förtärde sig själf i
brinnande längtan. O, denna väntan, denna ovisshet, denna dödande
overksamhet! Morgonen efter en sömnlös natt satt Carl Gustaf vid
tornfönstret i norra slottsflygeln, där han valt sin bostad, och
betraktade tankfull sundet i väster, med det hvittskimrande Kalmar slott
längst borta vid horisonten. Afståndet var icke längre, än att Borgholm
med nutidens spegeltelegraf lätt kunnat samtala med Kalmare-unionens
åldriga vagga. Men hafvet låg däremellan, hafvet, som förenar så mycket
och åtskiljer så mycket. Sveriges fastland var så litet mot världen, men
mot Öland var det en värld, och Carl Gustaf ville med Sverige eröfra
världen. När, när skulle denna dröm blifva en verklighet? Han var så
genomtrött att bida och gäckas. Hellre ett eget torp, än ett furstendöme
under en annans, en kvinnas, spira! Fångne titan, fastnaglad vid
klippan, när skall du bryta din fjätter?

Framför honom låg Cesars historia om galliska kriget, men han läste
icke, han stirrade ut mot hafvet. Vinden var ostlig, styf bris, nära
half storm. En ensam kryssare arbetade sig ihärdigt fram mot vinden med
kurs på Borgholm, nödgades göra långa lofvar, försvann, dök åter ur
vågen och kom med hvarje slag knappt märkbart framåt. Detta segel skulle
medföra post och budskap från Stockholm, men det skulle snart komma i lä
för ön, det skulle ej uppnå Borgholm förrän mot kvällen. Åter väntan,
beständigt väntan! Hvilka tidningar skulle det medföra? Kanske åter en
ny gunstling, åter en balett, en ringränning, en sammansvärjning? Carl
Gustaf hade haft nog af Messeniernes dåraktiga pojkstreck, som kunnat
störta honom själf, om han ej i tid blifvit varnad och skickat det
förrädiska brefvet till drottningen.

Klockan var åtta på morgonen. Det var timmen för slottsfogdens
föredragning. Detta lilla örike hade ock sina regeringsbekymmer.

Fogden infann sig underdånigst med föregående veckans olikviderade
byggnadsräkningar. De stego till ett belopp af niohundrasextio daler
silfvermynt.

-- Gå till Mickelson! sade slottsherren förströdd, i det han påtecknade
sitt godkännande.

-- Kamrer Mickelson har ännu inte betalt förra veckans räkningar,
dristade fogden invända.

-- Så vänta!

Fredskassan på Öland var tomare än krigskassan i Tyskland. Ökonungen
hvisslade en bondvisa och ringde på sin sekreterare Stefan Gambrotz,
adlad Hirschenstjerna.

-- Skaffa mig pengar, Gambrotz!

Sekreteraren kände ställningen, strök flata högra handen öfver den flata
vänstra och höjde på axlarna.

-- Hvad nu, din brödlöse parasit, afspisar du mig med flata handen?
Hvarför har du lärt dig skrifva så fagert pränt, om ej för att krama
guld ur gråstenar?

-- Eders kungliga höghet är icke fattigare än svenska kronan. Hennes
majestät har sämre kredit än sin förste undersåte.

-- Men jag håller inga dansmästare, jag, Gambrotz. Jag har nog af
rådlöse micklar. Skrif till judarne! Pantsätt Öland!

-- Hennes majestät har öppnat underhandlingar med Israels folk. Texeira
visar henne till Ruben Zevi; Ruben Zevi insinuerar, att Texeira är den
som har råd till allt.

-- Wurst und Wuth! Snylta oss till ett friherreskap någonstädes i
Finland! Där är godt om land.

-- Lita inte på det, ers höghet! Kung Carl X tar det tillbaka.

-- Tror du? Möjligt. Han lärer få omak att sopa rent efter dansmästarne.
Hole der Teufel Wind und Post. Där krabblar det degtråget ännu ute på
sundet. Säg till om kopplet och hästarna! Här är fängelseluft. Borgholm
duger lika godt som Örbyhus att förgifta Vasablod.

-- Vädret är stormigt, skallet hörs icke, hundarna tappa spåret.

-- Låt sadla, jag rider ut. Posten må gå till hafsbottnen. Hvad angår
mig Stockholm? Skaffa mig pengar, Gambrotz; ställ till ett krig!

Åtföljd af en stallknekt, red ökonungen Carl Gustaf ut långs västra
landborgen, där han under ridten kunde se hafvet, klippan Jungfrun och
Kalmar. Hans håg stod ditåt, men västkusten låg nu i lä, han sökte
stormen. Han red in mellan bergen, sprängde öfver halsbrytande klyftor
och hala hällar, kom på höjden af landborgen och fick sitt lystmäte af
luft. Den ena stormilen efter den andra fladdrade i hans svarta hår,
rusade in genom klyftorna, dref upp skyar af grus och kalkdamm, piskade
ljungen, luggade enrisbuskarna, kastade fiskmåsarna ur deras kurs och
tog slutligen hatten af Sveriges blifvande konung. Den vackra gula
baretten, prydd med en örnfjäder, trillade oåtkomlig från häll till
häll, hasade utför sluttningen och försvann i hafvet.

Stallknekten fick äran afstå sin hatt och barhufvad följa sin herre till
Köpings prästgård, där de båda landborgarna sammanlöpa. Hos vördige far
i Köping dröjde prinsen ända till kvällen, icke försmående prästgårdens
husmanskost. Det var sådana förtroliga besök som gjorde Carl Gustaf kär
för hans örike. Han gaf sig god tid, lät sig det hembryggda ölet väl
smaka, besåg vördige fars åkrar och stall, köpte på kredit det vackraste
fölet, slog trissa och sköt till måls med pojkarne, lyckades jaga den
ena purpurskyn efter den andra på äldsta dottern Valborgs kinder och
tycktes platt hafva förgätit Stockholm, drottning Kristina, kronor och
krigsbragder, när ett ilbud från Torslunda kom att förkunna
Kalmare-postens ankomst. Posten var dock den hårfina tråd, som band
ökonungen samman med världen. Två minuter därefter satt han åter till
häst med Valborgs törnros i den lånade hatten och sprängde öfver
hällarna i ett galopp, som kom gnistor att spraka under gångarens
järnskor.

Carl Gustaf var en statsman från unga år, han behöll för sig själf hvad
där ej var nyttigt att komma till andras öron; men han var för enslig på
Öland för att ej behöfva en vän, i hvars tystlåtna vård han kunde låta
ett öfvermått af tankar och känslor fritt strömma ut. Tidigare hade han
öppnat sitt hjärta för fadern och för Lorentz von der Linde; nu var Paul
Würtz hans förtrogne på Öland. Sekreteraren Gambrotz framräckte brefven
och fick sina order om mindre viktiga angelägenheter. Andra rapporter
återstodo, hvilka emottagaren läste med tyst uppmärksamhet. Han hade
sörjt för kunskapare i Stockholm, hvilka meddelade honom dagens
hofkrönika och kulissernas hemligheter. Sekreteraren bortskickades;
läsningen fortsattes i enrum med Würtz.

Oförväntadt utbrast prinsen i en så uppsluppen munterhet, att Würtz fann
sig föranlåten fråga hvad det var som så roade hans kungliga höghet.

-- Bourdelot, ännu alltid Bourdelot! utbrast Carl Gustaf. Brefvet är
fyra veckor gammalt. Min käre Munthelius[8] har haft annat att tänka på,
hans hustru har fått tvillingar. Märk hvad han skrifver! Jag skall för
allt i världen ställa mig in hos Bourdelot för att Munthelius må blifva
adlad, och efter tvillingarne äro matfriska, bör han få tre eller fyra
bondgårdar i gratifikation. Jag bedes rekommendera Bourdelot hos min
bror hertigen, som skall kännas på pulsen. Jag bör ej underlåta att
skrifva till Bourdelot, huruledes jag mig nu comporterar, efter han med
all gevalt vill hafva mig kranker och kurera mig; det går intet af för
mindre. Skulle jag, olyckligtvis, vara sund som en Ölands hasselnöt,
skall jag icke förty begära ett recept af Bourdelot, för att han må
kunna uppvisa min begäran för hennes majestät. Hvartill Munthelius
tillägger, att jag intet behöfver bruka receptet, allenast jag ställer
mig som lifvet däruppå hängde. Och allt detta sedan vår berömde franske
doktor numera är som en svanslös hund på rymden från Sverige! Hvad säges
om en så flink postgång och så kuranta nyheter? Det synes på
stockholmarne, att de tro Öland ligga i månen; därför är jag ju här.

[Fotnot 8: Doktor Johan Munthelius, adlad Lagercrona.]

-- En går och en kommer, genmälde Würtz. Eders höghet får samma besvär
med doktor Bourdelots efterträdare.

-- Ja, hvarför inte med Chanut, Ulfeld och Radjeovski därtill? Men mot
sådant folk kan man bruka värjan; det likar mig bättre än duellera med
piller. Kläd ut en räf eller en markatta, häng dit en utländsk skylt,
nog går öreslanten för guldmynt. Hör, för under skull, hvad Gilius[9]
skrifver! Bankett i Jakobsdal och balett i slottet till ära för Don
Pimentelli. Han bor, som Bourdelot, i Stockholms borg och håller privat
konselj om rikets angelägenheter. Lyckliga Sverige, åt hvilket en spansk
grand af tredje rangen stundom egnar hela sin dyrbara förmiddag, stundom
halfva natten! Mazarin är slagen, inga fraser förmå trösta Chanut.
Würtz, vi måste _à tout prix_ insinuera oss hos denne Pimentelli; han
disponerar allt Perus guld.

-- Pank, ers höghet, pank! Det sägs, att alla Filip III:s domäner äro
pantsatta hos Ruben Zevi i Regensburg.

-- Åter Zevi! Stå då desse judar i förbund med djäfvulen?

-- I allt fall med konungarne. Hvarför tror ers höghet att Sverige nu
röstar för Ferdinand III:s son vid tronföljarevalet i Regensburg?

[Fotnot 9: Registratorn Gilius Giliusson, adlad Ehrenberg.]

-- Dumt prat! Har du detta af Nils Tungel? Den tvetungade ormen!
Kristina säljer icke sin röst. Nej, Würtz; tala med respekt om din
drottning! Så djupt nedlåter sig ej Gustaf Adolfs dotter.

Würtz teg, Carl Gustaf fortfor att genomögna sina rapporter. Ett
omsorgsfullt försegladt bref med förvänd stil i utanskriften ådrog sig
hans uppmärksamhet. Han bröt det och läste:

»Därsom eders kungliga höghet intet aktar sitt eget lif, så tänken på
rikets välfärd! Kommen intet till Stockholm i denna tiden, förty de äro
beställde, som edert lif under resan utsläcka skola. Begifven eder intet
heller till sjöss; det järn är hvässt, som skall borra eder galeja i
sank. De, som edert bord tillreda och eder dryck kredensa, äro intet att
tro; tagen eder till vara! Herrarne löpa med sin åstundan till en hög
person, den jag intet nämna tör, och intala densamma, att I stån efter
riket till hennes skada. Och där så beklagelig sinnets ostadighet är,
lära de intet försumma den att förgöra, som de rädas värre än pesten.
Tagen eder i akt, nådig herre; önskar

                            en onämnder, som i denna tidsens farlighet
                                    eder och Sveriges rike trogen är.»

Carl Gustaf räckte brefvet åt Würtz. Denna anonyma varning var den
sjunde eller åttonde som han mottagit sedan årets början.

-- Herman Fleming eller Bengt Skytte? gissade Würtz.

Prinsen skrattade.

-- Så manlig i svärdshugg och så barn i gissningar! Den tystlåtne
hökungen Fleming? Och vindflöjeln Skytte, som kryper för grefvetiteln?
Brefvet är från en ofrälse skrifvare, som ej ännu lyckats klifva in i
riddarhuset. Dränka mig? Hvilket nöt!

-- Undskyll! Han låter förstå, att andra medel ... Där är en törntagg
kvar af Messeniska vefvan. Ers höghet är inte riktigt snöhvit i vissa
höga ögon.

-- Käre Würtz, säg mig hvad du behagar om herrarne; jag känner mina
grisar, sa' mor om pojkarne. Säg mig ock hvad du behagar om en viss hög
persons narraktiga upptåg, allenast du utlåter dig med tillbörlig
respekt. Men inbilla icke dig eller mig, att hon skulle nedrifva sitt
eget verk, så länge det prisar mästaren. Invänd ej, att hon nedrifvit
grefve Magnus, att hon låtit Bourdelot fara! De voro kattungar. Hvarför
blefvo de efterhängsne? Vill du veta hvarför hon ej nedrifver mig?
Därför att hon behöfver mig, därför att Sverige ej är outtömligt; därför
att hon ej vill och ej kan regera, när ingenting mer finns att skänka
bort. Därför att jag prisar mästaren och därför att jag kan _vänta_.

-- Endast schakalerna, endast åsnorna kunna vänta. Stridshästen skrapar
marken med sin hof, örnen spejar beständigt efter byte. Borgholm är en
örnbur, gallret förlamar, riket går under, ers höghet _kan_ icke vänta
...

-- Jo, jag kan. Men jag måste _lofvera_ ...




                   19. Stjärnan och skyddslingarne.


                                                      Jag är Kristina.

Italienarne hade spelat komedi för drottning Kristina i Jakobsdal;
därefter hade hon företagit en promenad i vagn och månsken genom det
sofvande Stockholms tysta gator. Det ovana bullret af hästhofvar och
vagnshjul vid denna tid på dygnet väckte än här, än där en fredlig
borgare, som nyfiken tittade ut genom sitt smala fönster, skakade på
hufvudet och kröp tillbaka under sin skinnfäll.

-- Hvad är det? frågade hans hustru i sömnen.

-- Ingenting, svarade borgaren. Det är endast vår nådiga öfverhet, som
vakar för landsens bästa.

Klockan var tre på morgonen, när drottningen gick till hvila; samma tid,
när hon förr brukade uppstå. Sömnen flydde nu, som ofta förut, hennes
ansträngda nerver; tankarnas smeder fortforo att hamra sitt städ i denna
hjärna, som rymde så mycket och ville inrymma allt. Hon var trött,
missnöjd och visste ej hvarför. Beaulieu, dansmästaren, hade ju denna
afton uppfunnit något alldeles nytt. Italienarne hade spelat, sjungit
och dansat så förtjusande väl; hon hade själf varit road; banketten på
kvällen hade varit så lifvad. O, hvad man skrattat! Pimentelli hade
varit så älskvärd; fransmännen, som afundades och hatade spanioren, hade
uppbjudit hela sin kvickhet för att fördunkla honom. Louis XIV,
barnkonungen, kunde ej uppvisa ett sådant hof. Hvarför var hon då
missnöjd? Migränen, blodvallningen ... Hvarför befalla allt och ej kunna
befalla lifvets pulsar? Skulle hon åter tvingas att låta öppna en åder?
Men hon behöfde sitt blod, hon hade velat kasta alla läkare bakbundne i
Norrström.

Det var i Maj och natten långt liden, det borde ju redan dagas? Hon stod
upp, gick till fönstret och sköt undan gardinen. Ja, det började ljusna,
men så svagt, att hon knappt kunde urskilja tornspetsarna. En stor,
ensam stjärna lyste ännu; de små begynte redan drunkna i
morgongryningen. Kristina kastade sig besviken på bädden. Halfdagern var
ej det element, där hon trifdes. Hel dag eller hel natt, helt lif eller
hel död.

Hon hade tillslutit ögonen och försökte tilltrotsa sig sömnen, då ett
bländande sken genomträngde de slutna ögonlocken. Hon såg upp och
varseblef stjärnan ... den samma stjärnan, som engång nedstigit till
henne i Gripsholm. Likasom då, hade det glänsande fenomenet icke
kvarstannat på natthimmelen, det hade nedstigit till henne på en bred
stege af ljus, flutit in i henne och inväft henne i trådarna af sin
strålkrans.

Denna gång ville Kristina ej låta sig dåras af bländverk. Hon uppstod
ånyo och tillstängde gardinen. Fåfängt; gardinen förlorade sig som en
dimma i ljushafvet. Hon lade sig för tredje gången, drog natthufvan
öfver ögonen och därtill ännu sitt täcke. Lika förgäfves. Stjärnan var
inom henne; ett berg skulle ej hafva förmått att undanskymma dess glans.

- Men detta är ju förryckt, sade Kristina till sig själf, hon, som
visste allt och ej mera trodde på något öfvernaturligt. -- Jag måste
vara sjuk eller galen af nattvak ... Rosette!

Hon ringde. Den franska kammartärnan, som efterträdt Fiken Lång, trädde
in.

-- Hvad är det för ett ljus, som tränger in här i rummet?

Rosette bedyrade förundrad, att hon ej såg något ljus.

-- Se ut bakom gardinen! Det måste vara en eldsvåda.

Rosette såg ut, märkte ingen eldsvåda och bedyrade åter, att hon ej såg
något annat än morgongryningen, strömmen, Saltsjön och den midtemot
slottet liggande Kastellholmen, allt som det skulle och brukade vara.

-- Ser du ingen stjärna?

-- _Mais si, majesté_, där är en liten stjärna ofvanför Djurgården.

-- Gå din väg, jag vill sofva!

Åter samma försök att undkomma skenet och åter lika fruktlöst. Stjärnan
begynte nu inflyta i tankevärlden. Hon antog bestämda former, som kunde
förliknas vid de klangfigurer ljudet frambringar på en glasskifva,
beströdd med fin sand -- ljudlösa ord, hvilka återgåfvo tanken så
tydligt, så omedelbart, som hade de blifvit uttalade tätt vid ett
lyssnande öra.

-- Känner du mig? sade stjärnan.

Kristina ville svara med det gäckande löje, som blifvit hennes andra
natur: ja, jag känner dig ganska väl, du är _maran_. Men hon förmådde
det icke. Hon kände sig upplöst, nästan tillintetgjord i detta sällsamma
sken, som uppfyllde och beherskade henne.

-- Jag sade dig ju -- fortfor det hemlighetsfulla inom henne -- att jag
skulle komma tillbaka om tio år. Du måste känna mig; jag är ditt väsens
grund. Din yttre tillvaro är ett naturlif, din tankevärld är ett
skenlif: _jag_ är Kristina. Du kan lika litet undkomma mig, som du kan
undkomma dig själf. Minns hvad jag sagt dig: jag är ett utflöde af den
Allsmäktiges kraft, men ej af hans kärlek. I mig är en brist; denna
brist är i dig, och denna brist måste fyllas. Jag har fått befallning
att utkora dig och bevara dig; jag har gifvit dig allt hvad jag kunnat
gifva: hvem är som du i snille och kraft? Men kärleken har jag ej kunnat
gifva dig; kärleken måste du själf söka och vinna. Utan kärleken är du
half. Nu, märk hvad jag säger dig, ty jag kommer icke tillbaka förr än i
ditt lifs afton, när du pröfvat min sanning. Hvarför är du uppfylld af
dig, i stället att vara uppfylld af Gud, din krafts källa, och tjena
honom med dina gåfvor i hans skapade verk? Jag vill säga dig hvem du är
och hvad du är utan kärlek. Du är häfdernas måne, som lyser med lånad
glans och vänder beständigt blott en sida åt jorden. Du är ditt
tidehvarfs gåta, af hvilken man väntar allt, och se, där står intet
åter. Du är kraft utan verkan, blomma utan frukt, ljus utan värme,
stjärnljus och icke solljus. Din kraft skall förgå, din blomma
förvissna, ditt ljus slockna i mörker. Välj! Vänd om! Sök! Finn!
Förnyas! Än är din tid, än kan Kristina omskrifva tideböckerna. Ett
solhvarf ännu, och det skall vara för sent. Farväl. Jag vänder åter till
urkällans ljus. Du, som ännu har valet, vänd ej om till ditt eget
stiglösa mörker! Gå, som jag, att fylla din brist i den eviga kärleken!

Vid dessa ord bleknade skenet för den gryende morgonen. Stjärnan flöt
ut, som hon flutit in, i en bred, allt svagare strimma af ljus och steg
tillbaka i de ändlösa rymder, från hvilka hon kommit.

Slumrerskan på bädden erfor en känsla, som hade hon sjunkit ned ända
till bottnen af ett milsdjupt haf och arbetade med händer och fötter att
åter uppkomma till hafsytan. Så bedöfvad, så förlorad i sig själf, som
hon var, kände hon ännu en stark böjelse att protestera, tvifla,
förneka, uppresa sig med återstoden af en kraftig vilja och ett mäktigt
förstånd för att förvisa hela denna underbara företeelse till drömmarnas
och bländverkens rike. Men hon förmådde icke fasthålla en klar och
sammanhängande tanke; hon var så dödstrött, så öfvergifven, som hade
tiden och rummet sjunkit bort undan hennes bädd och hon sväfvade rotlös
i okända rymder. Äfven denna känsla flöt bort i fullkomlig
medvetslöshet, och nu kom Lethes dödlika sömn, när man glömmer sig
själf.

Rosette inträdde på tå klockan åtta på morgonen, då drottningen vanligen
uppstod, äfven när hon vakat långt in på natten. Hon sof ännu; ett
lyckligt, nästan barnsligt leende hvilade öfver dessa tidigt hårdnade
drag, som stundom kunde vara så stränga, stundom så gäckande och en
annan gång åter så intagande blida. Ännu var fönstret skymdt af
gardinen. Kammartärnan tilldrog den omsorgsfullare för att skymma
dagsljuset, öfvertygade sig, att allt var i ordning för morgontoiletten,
och lämnade dörren på glänt, när hon gick.

Drömmarnas skuggspel hade efterträdt den första dödlika dvalan. Kristina
var åter ett barn på fjärde året; det var det äldsta minne hon kunde
erinra sig. Hon satt på sin faders arm; han drog ut till det stora
kriget och anbefallde henne med tårar i ögonen åt de församlade
ständernas kärlek och omvårdnad. Hon var förvånad, men icke rädd för
denna stora folksamling; alla sågo på henne, alla ville bära henne på
armarna. Några hade så långa grå skägg, andra så långa värjor; en hade
mist sitt öga i kriget, och från det friska ögat droppade stora tårar.
Hvarför grät den fule gamle soldaten?

Strax därefter var hon på åttonde året vid sin faders begrafning i
Riddarholmskyrkan. Så många vackra fanor, men hvarför voro de alla
trasiga? Och kanonerna smällde, så att det gjorde ondt i öronen ...

Åter, strax därpå, rymde hon från det mörka, otrefliga rummet i
Nyköping, där hennes moder, änkedrottningen, höll henne fången. O, den
låga salen, det tunga silfverskåpet, det svartklädda altaret, de
beständiga tårarna, de långa bönerna, hvartill skulle de tjena? Hvarför
fick hon ej vara fri och glad som en fågel i skogen? Hvarför älskade hon
ej sin moder? Hvarför höll hon så mycket mer af sin faster? Hvarför
kunde hon taga Johannes Matthiæ om halsen, när han tolkade för henne en
lustig fabel af Esopus? Och Carl Gustaf ... var han ej vacker, var han
ej hurtig, när han bar henne öfver den våta mossen vid Stegeborg eller
drog henne upp ur dammen vid Rönö? Ja, hon höll af honom, hon lofvade ju
honom ... Det kändes så varmt, så lyckligt kring hjärtat ... fader,
faster, lärare, gossen med de blå ögonen ... själfva desse skäggige
gubbar, Sveriges ständer och allmoge, som så trohjärtadt hälsat den
lilla flickan vid konungens död, det var dock allt kärlek, kärlek! Hon
hade dock engång älskat och varit älskad tillbaka. Hvilken solglans i
dessa morgondrömmar! Hon vaknade, men dröjde ännu att ringa på
kammartärnan. Hon ville fasthålla denna dröm om lycka. Den skulle blifva
så kort.

Rosette visade sig försiktigt i dörren. Verkligheten kom åter,
illusionen var borta. O, den grymma, obevekliga verkligheten, att ej mer
få vara ett älskande barn, att nödgas vara en drottning och vara endast
sig själf!

Nattens bländverk stod oförklaradt framför henne. Fråga kunde hon icke,
men fortfarande tvifla, förneka, protestera och trotsa. Hvad var detta
okända, förmätna väsen, som vågade innästla sig i hennes klara
tankegång, gäcka hennes förnuft och diktera för henne en barnsaga som
lag? Hon visste det icke, men kände, att hon åter var Kristina och ville
förblifva Kristina.

Rosette var en af dessa mönstergilla franska kammartärnor, hvilka
Molière så förträffligt skildrat, och förstod att vid påklädningen
underhålla sin herskarinna med allt det hofskvaller hon uppsnappat under
gårdagens förlopp. Där cirkulerade nu en pikant historia: en duell
mellan öfverste kammarherren grefve Klas Tott och förste stallmästaren
Anton Steinberg. Totts värjklinga hade sprungit af vid fästet, Steinberg
hade tillropat honom att förklara sig öfvervunnen, men Tott hade
sprungit Steinberg på lifvet och brottats med honom, intill dess att
båda af trötthet måste uppskjuta striden ...

Skvallret agerade väckareklocka. Sådan var verkligheten. Hvem kunde
lyssna därpå och fortfara att drömma?

Drottningen lät gifva sig de med senaste post och kurirer ankomna
brefven. Ett bland dessa uppfyllde henne med förvåning och vrede. Hon
stirrade ännu på detta sällsamma, prydligt präntade bref med den
turkiska halfmånen i sigillet, när Pimentelli lät anmäla sig. Han blef
ej mottagen. Kort därefter anmäldes grefve Tott och blef mottagen.

-- Hvad är det grefven har otaldt med Steinberg?

-- Eders majestät tillåter mig att icke besvära en hög dam med små
ungkarlstvister.

-- Men om jag vill veta det?

-- Jag tror icke, att eders majestät vill veta allt lappri, men om det
befalles mig, måste jag lyda.

-- Så förtig edra dumheter, jag vill inte veta dem. Men jag tillåter
inte Sveriges förste ädling och en af mina tappraste krigare att utgjuta
hvarandras blod som tuppkycklingar. Lägg detta på minnet, grefve. Det
finnes för många bevis att ni kan slåss; det är onödigt att öka dem med
nya. Jag vill, att ni försonar eder med Steinberg.

Tott bet sig i läppen.

-- Han är skyldig mig satisfaktion.

-- Eller ni honom. Hvad angå mig edra pojkstreck? Ni bär i edra ådror en
droppe kungligt blod; det är ni, som först bör räcka eder motståndare
handen. Är jag förstådd?

-- Jag skall åtlyda eders majestäts befallning.

-- Var engång förnuftig, Tott! Jag har något i sikte för er, om ni visar
eder värdig min ynnest. Huru befinna sig edra bönder och småborgare i
Nykarleby?

-- De spjärna emot. De säga sig aldrig hafva känt någon annan herre än
rikets konung.

-- Däri göra de rätt. Far varligt med österbottningarne, de tåla ej
herretjenst. När Klas Fleming ville skicka dem knektar på halsen, reste
de sig, följde min farfar och fingo sin stad med Vasanamnet. Nykarleby
är min faders verk. Far varligt med Vasahusets liftjenare! ... Har
grefven något att anmäla i dag?

-- Ruben Zevis agent har anländt till Stockholm för underhandlingar om
det nya lånet. Grefve Magnus och rikskanslern vilja ej godkänna hans
villkor. Han vädjar till eders majestät.

-- Kalla hit honom! Vi behöfva penningar. Är det icke besynnerligt, att
vår räknekammare ständigt är tom? Det är för att desse herrar och
smulgråtar i styrelsen beständigt knoga på lånevillkoren.

-- Agenten afbidar i förrummet eders majestäts befallningar.

-- Godt. För in honom!

En högvuxen ung man i judisk dräkt inträdde och bugade djupt. Ett stort
brunt ärr öfver högra tinningen vanställde hans annars vackra och
regelbundna drag. Han var enögd, men det friska högra ögat blickade
kring sig så klokt och bekant, som vore det icke första gången han
befunne sig inför majestätet. Drottningen fäste sig vid ärret på
tinningen.

-- Ditt namn?

-- Benjamin Zevi, till eders majestäts tjenst.

-- Det förekommer mig, som har jag sett dig någonstädes förut.

-- Jag hade för tio år sedan nåden framföra till eders majestät
rapporten om andra segern vid Breitenfeld och hette då Urban Niemand.

-- Riktigt. Urban Niemand. Jag ser, att du vuxit ett par hufvuden högre
i sadeln. Men då var du sergeant i min tjenst och hade utmärkt dig vid
generalmajor Slanges sida. Du förhöll dig modigt vid slottsbranden, och
jag ville befordra dig till officer, men du rymde som en narr från mig
och Stockholm.

-- Jag var blind efter branden och nödgades uppsöka en ögonläkare i
Spanien. Mitt afsked är undertecknadt af fältmarskalken Torstenson.

-- Jag vill minnas, att du tämligen lättfotad sprang öfver från
lutherska läran till den katolska. Och nu är du förmodligen jude?

-- Min moder var judinna, min morfader, Ruben Zevi, är jude.

-- Jag säger ingenting därom; alla religioner äro lika goda, blott man
följer sin öfvertygelse. Känner du nu din fader?

-- Min fader var fältmarskalken grefve Götz.

-- Så? Du vet det? ... Akta er, grefve Tott; ni ser, att också grefvar
kunna blifva Mose lärjungar!

-- Eders majestät kan vara trygg för min omvändelse, genmälde grefven
med tvunget löje. -- Jag kan i nödfall betala femtio procents ränta, men
jag skall icke nedlåta mig att indrifva den enligt Mose lag.

-- Och jag -- inföll den unge juden häftigt -- jag har engång nedlåtit
mig att icke besvara ett rapp af grefvens ridspö, den tiden grefven ännu
var en högmodig pojke. Sedan grefven bär ett svärd, torde hända, att jag
ihågkommer gamla skulder.

Drottningen utbrast i löje.

-- Hvad, grefve Tott, var ni så tidigt en oförbätterlig slagskämpe?
Intet under, att ni ständigt råkar ut för dueller. Men jag förbehåller
mig, ingen fjolgammal snö! Zevi minns hvar han är, och Tott påminner
sig, att Zevi är en vederlike. Han räknar minst hundratusen döde bland
ättens meriter. Herr Åke har knappt ridit ihjäl några tusen polacker.

-- Jag kan ej påminna mig, att jag lånat penningar af herr Zevi,
anmärkte grefven högdraget.

-- Icke penningar, men väl en häst, som grefven ej kunde styra. Jag var
herr Åkes ridsven, när lille grefven red käpphäst.

-- Nog, mina herrar, återtog drottningen med sin höghetsblick. -- Låt
oss komma till saken. Bankiren Zevi lånar åt svenska kronan en million
daler silfvermynt. Hvilken säkerhet begär han för detta lån?

-- Göteborgs tullar, svarade juden.

-- Och räntan?

-- Räntan beror på fred eller krig. Min principal inbetalar nittio för
hundra och fordrar i fredstid tio procent, men från och med dagen af en
krigsförklaring tjugu procent. Det är billiga villkor. Sverige och dess
stora drottning betinga sig förmånligare kredit än något annat land i
Europa, med undantag af Nederländerna.

Kristina smålog. Den forne lille ryttaren, som kunde rida i elden för
henne, hade nu lärt sig profryttarekonster.

-- Lämna mig villkoren skriftliga, sade hon. Jag vill öfverlägga med
riksskattmästaren.

Benjamin Zevi framräckte ett papper och bugade sig för att afträda, men
fick befallning att dröja.

-- _Au revoir_, grefve Tott, sade drottningen; ni följer mig om en timme
på min promenad.

Hon befann sig allena med denne jude, som engång kunnat blifva en
förklarad gunstling, om han bättre förstått sin lycka. Framför henne låg
det på morgonen anlända brefvet.

-- Zevi, du känner din far, och jag gratulerar dig inte till denna
bekantskap. Hvarför blef du Zevi och icke Götz?

-- Götz tjenar. Zevi befaller.

-- Jag förstår. Zevi utsuger Sverige och andra byten. Du kände likväl
ett bättre lefnadsmål, när du fick detta ärr.

Den unge agenten bugade stum.

-- Jag vill minnas, att du hade en syster.

-- Ja. Eders majestät bevisade Hagar mycken nåd.

-- Lefver hon än?

-- Hon lefver.

-- Hvar?

-- I Konstantinopel. Hon följde mig dit under en resa och blef mot sin
vilja instängd i seraljen som den nu regerande sultanens första gemål.

-- Hvad? Sultan Muhamed? Men han kan nu ej vara mer än tolf år gammal.

-- Han var sju år, när min syster utkorades af storvesiren till hans
blifvande gemål för att uttränga hans moder, validé, från styrelsen. Det
var en statsintrig. Hagar öfvervakar sultanen och regerar i hans namn.

-- Men detta är ju en farlig roman! Palatsrevolutioner höra till
ordningen i Konstantinopel, och hvarje gång strypes en sultan eller
dränkes en sultaninna. Din systers lif hänger hvarje natt på ett
silkessnöre.

-- Ers majestät har blott alltför rätt. Det är snart fem år Hagar
lyckats kvarstå vid makten, emedan hon varit klok nog att dela sin makt
med en ännu klokare storvesir. Sultanen och janitscharerne äro henne
tillgifne.

-- En storvesir? Men det är ju som här; hon kopierar Sverige ... Regerar
hon verkligen detta barbariska, blodtörstiga folk? Hon bekänner sig då
till profetens lära?

-- Hon kan icke annat.

-- Det är sant, jag undrar inte därpå. Religion som religion. Men att
vara så lärd och kunna styra barbarer!

-- Ers majestät har bevisat världen, att man kan vara lärd och regera
vist.

-- Så? Svenskarne äro skäligen råa, men turkar äro de inte. Här kan man
meddela sig med en eller annan; man kan importera det vett och den
hyfsning, som ej närmare stå till buds. Men lefva i en seralj af dockor,
bland ett folk af vargar!

-- Undskyll, ers majestät! Min syster samlar omkring sig österlandets
vise, och de inviga henne i kunskaper, som äro okända för Europa.

-- Ja, jag vet. Att spå i händerna.

-- Mera än så. Magernes urgamla visdom har öfvergått till araberne. Min
syster tillbringar mången natt i sin stjärnkammare med den visaste bland
dödlige, dervischen Hussein Ben Ali. Han uttyder för henne af
stjärnornas lopp det förflutna, närvarande och tillkommande. Framför
honom ligger stjärnhimmelen som en öppen bok.

-- Brefväxlar du med din syster?

-- Ja. Med dufvopost.

-- Och hon skrifver till dig om stjärnorna?

-- Stundom. Sedan fyra månader är hon upptagen af en mödosam räkning, en
hemlighet, som hon utrannsakar efter de gamle kaldeers anvisningar. Det
är horoskopet för den 8 December 1626, timmarna omkring midnatt, efter
de kristnes tideräkning.

-- Och hon har funnit dess nyckel?

-- När jag reste från Regensburg, hade hon ännu ej funnit nyckeln.

-- _Pardieu_, hon dyrkar upp alla lås. Det är som i bibeln. När man
söker något, som man vill finna, finner man hvad man söker. Tror du på
stjärnorna?

-- Törhända, jag vet ej. Hagar vet. Helst tror jag, att två gånger två
är fyra.

-- Det är förståndigt. Farväl. Jag skall öfverlägga med
riksskattmästaren.

Kristina blef ensam och fortfor att stafva igenom det gula sidentyg, på
hvilket en latinsk text var sirligt utskrifven med förgyllda
begynnelsebokstäver. Dess innehåll i svensk öfversättning enligt tidens
stil var af följande lydelse:

»Hagar Sultan, Profetens utkorade, sänder Kristina, Sveriges, Göthes och
Wendes drottning, sin hälsning med Gud Allsmäktig.

Du har icke aktat mig värdig ett svar på min skrifvelse af den 12
Moharrem år 1060. Jag tillskrifver detta icke någon din ovänskap, utan
fastmer din okunnighet om Guds skickelser. Vet alltså, att det behagat
Allah genom sin Profet upphöja mig, icke genom börd eller arfsrätt, men
genom den eviga förutbestämmelsens lagar. Vet, att när kalifens gemål
tillbjuder Sveriges drottning sin vänskap, gör hon detta för minnet af
förgångna dagar och med kännedom af dina, en drottning värdiga högsinta
tänkesätt.

Jag har utforskat himmelens tecken, i hvilka den Allsmäktige skrifvit
dina och mina öden från vår födelsestund. Jag har funnit allt besannadt
hvad hittills skett, men vill icke fördölja, att mot oss står den
fursten Saturnus, som intet väl sämjas kan med planeternas konung.
Alltså vill jag härmed hafva dig sagdt till hågkomst, att sagde furste,
som står oss emot, skall från början af nästkommande år 1064 från
Hedschra, hvilket af eder tideräkning är det ettusen sexhundra och
femtiofjärde, komma till stor makt och väldighet, särdeles mot midten af
året, då han icke lärer underlåta att anstifta farligheter för dem, som
under den fursten Jupiters skydd stå. Och är till att märka, att där
intet den fursten Mars, som gemenligen understöder Saturnus, vore vid
denna tid fjärran på himmelen, och morgonstjärnan, som Jupiters vän är,
stode oss närmare, skulle intet lif i den tiden bevaras tryggt för
undergång. Nu är till förhoppandes, att, om ock stor förändring är att
förvänta, intet timar, som är till döds. Detta vill jag hafva föresagt
dig, på det att du ej må försumma de trognes böner tre gånger om dagen
med ansiktet emot solens uppgång och vända dig till de kristnes Gud, som
ju ock är Profetens Gud, att han må beskydda dig mer än stjärnor förmå.
Gudi befallandes. Gifvet i vårt residens Stambul Sarai den 28:de i
månaden Redscheb, år efter Hedschra det ettusen sextiotredje och af
kalifens regering det femte.

                                                      _Hagar Sultan._»

Kristina eftersinnade. Åter var det kammarpigan, hvilken vågade tilltala
en drottning som jämlike. Men bakom henne stod nattens hemlighetsfulla
stjärna och kom den förolämpade herskarinnan att tveka. Antingen --
eller? Antingen böja sig för en okänd makt, som ville beherska en fri
ande, eller ock förblifva sig själf. Valet hade icke varit svårt, om ej
den okända makten funnit bundsförvanter i morgonens drömmar och i ett
upproriskt hjärta. Underliga vågor höjdes och sänktes i
drottningabarmen. Så klar i allt; hvarför oklar i detta? Så bottenlösa
djup, så djärf simmerska och dock ett så plötsligt behof att känna ett
fäste!

Där drifver så mycken rotlös tång i den blå oceanen. Fågeln, trött att
genomskära en tom luft, ser denna tång och inbillar sig att där finna en
hviloplats. Kristinas blick föll på ett dyrbart skrin af elfenben och
silfver, tillsändt henne af en hand som icke fick nämnas. Hon öppnade
skrinet, uttog därur ett radband af doftande ambrakulor, betraktade
småleende radbandet och gömde det i en låda. Var icke detta skrin en
kunglig vängåfva, värdig att sändas till Hagar Sultan? Utan tvifvel. Men
det borde få ett passande innehåll. Kristina log: hon hade fått en idé.
Hon tillkallade Rosette. Rosette kom.

-- Hämta mig mina aflagda skor från förra veckan!

Kammartärnan hämtade med förundran dessa halfslitna skor, begagnade af
en drottning, som ej synnerligen vårdade sig om sin toilett. Skorna
ombundos med ett starkt gult silkessnöre och inlades i det dyrbara
skrinet utan vidare skriftlig förklaring. Adressen, Hagar Sultan,
Stambul Sarai, tecknades på omslaget och skulle, för säker framkomst,
bifogas äfven på turkiska för att afgå med sultanens tatar. I orientens
bildspråk borde denna sändning ej vara svår att uttyda:

»Om du ej begagnar dessa skor för att ila till snar flykt, skall du ej
undgå silkessnöret.»




                         20. Det stora budet.


                                                  Hon sökte ett fäste.

Där var en klyfta i Sveriges grundfästen, inre och yttre. Hon vidgades
mer och mer; hon åtskilde folk och styrelse. Om »Sveriges historia är
dess konungars», så visar denna historia många klyftor. Drottning
Kristina hade blifvit en främling för det folk, med hvilket hon i början
af sin regering tycktes vara en själ och en vilja.

Hon förstod detta mer än väl. En samtida skrifver från Maj 1653: »Hennes
majestät synes mycket melankolisk och visar sig sällan offentligen, utan
är allenast med någre få.»

Denna högtänkta, klarsynta, rikt begåfvade ande, som tycktes kallad att
upplysa och värma sitt tidehvarf, hade begrafvit sig i en klostercell,
instängt sig inom sina egna trånga murar och förlorat sitt fäste. Hvarje
ande, som tär på sig själf, är förlorad för mänskligheten. Ju ensligare
det blef inom drottning Kristina, desto mer sökte hon hos andra
fyllnaden i sin tomhet, sökte, som förr, med villkor att själf vara
allt, och sökte förgäfves. Då kom något annat.

Mot hösten 1653 flyttade drottningen med sitt hof och de främmande
sändebuden till Upsala. Pesten var i Stockholm, hade börjat på Södermalm
och därifrån spridt sig ut öfver staden. I början utställdes vakt vid de
smittade husen. Snart blefvo dessa för många; man skref nu ett stort
rödt kors på portarna. Ärkebiskop Lenæus satt inspärrad i ett sådant
banntecknadt hus, där en piga insjuknat, och drottningen lät förbjuda
honom att återvända till Upsala.

På adventssöndagen predikade en högt aktad gäst, biskopen i Strengnäs
Johannes Matthiæ, i Upsala domkyrka. Drottningen med hofvet bevistade
gudstjensten. Det var länge sedan hon visat sig offentligt vid
andaktsöfningar. Skvallret visste berätta om föga andäktiga gudstjenster
i Stockholms slottskapell, där drottningens psalmbok låg upp- och
nedvänd framför henne, medan hon läste under predikan en hednisk latinsk
bok. Måhända ville hon nu desto mera uppenbart visa sitt nit för den
sanna evangeliska läran. Hon gick offentligt till nattvarden, ensam och
först vid altarkransen. Efter henne följde vid andra duken hofpersonalen
och efter denna församlingens öfriga medlemmar. Där fanns intet att
klandra i drottningens andakt; hon iakttog en värdig hållning och åhörde
predikan med mycken uppmärksamhet. Alla fromma kristna kände sig
uppbyggda, och själfve den stränge pastor primarius i Stockholm
Emporagrius, som förrättade altartjensten, lät förnimma sin
tillfredsställelse däröfver, att hans trägna förmaningar, som ådragit
honom så mångas misshag, tycktes hafva, med Guds bistånd, återfört den
vilseledda drottningens hjärta till en prisvärd omtanke för själens
salighet.

Dagen därefter var biskopen inbjuden till middagsmåltid i slottet. Han
fick sin förra förtroliga plats vid drottningens högra sida.
Hofceremonielet, hvilket blifvit så strängt fransyskt de senare åren,
tycktes denna gång vara till för att hedra en prelat, som hade lyckan
åtnjuta majestätets synnerliga förtroende sedan många år tillbaka. Redan
vid slottstrappan hade introduktören Lind mottagit biskopen och ledsagat
honom genom en rad af fyrtio galonerade kammartjenare. Öfverste
kammarherren grefve Jakob Kasimir De la Gardie hade varit honom till
möte. Öfverkammarherren Gustaf Adam Banér hade ledsagat honom till
drottningen och öfverkammarherren Gustaf Oxenstjerna anvisat honom hans
plats. Hofmarskalken Taube behagade i egen person öfvervaka hans,
likasom drottningens, tillbörliga servering med alla åtta
anrättningarna, hvartill hörde kanariesekt och claret för alla andra än
drottningen själf. Hofkapellets utmärkta, äfven af utlänningar beundrade
musik, som räknade åtta fioler med basfioler, flöjter och cittror,
spelade under hela måltiden.

Den gode biskopen var i sitt hjärtas fromhet rörd öfver så mycken
uppmärksamhet. Han kunde ej förstå annat, än att majestätet velat i hans
person hedra kyrkan. Han visste icke det, som skulle hafva stört hans
målro, och lika litet visste det någon annan, att Kristina valt detta
tillfälle att för sista gången hedra sin gamle lärare.

Måltiden begynte klockan tolf och varade till klockan inemot fyra
eftermiddagen. Den enklare gamla hofseden med de bastanta måltiderna
hade sedan fyra eller fem år begynt, i anrättningar som i kruserlighet,
kopiera det franska hofvet. Musiken vid taffeln var uteslutande modsak
och ambitionsfråga. Den lifliga, föga musikaliska Kristina tålde icke
ett oljud, som föll henne i talet, och drog sig strax efter måltiden
tillbaka i sidorummet för att ostörd få språka. Med henne följde
biskopen, pastor Emporagrius, spanske ambassadören Pimentelli och grefve
Tott, som numera var öfverallt, där han skulle och ej skulle vara. Hvar
fanns då grefve Magnus? Hans lysande stjärna, som någon tid varit i
sjunkande, hade få dagar förut totalt förmörkats i kunglig onåd. Nu
gömde han på Ekolsund sin fallna storhet för det förvånade Sverige och
den triumferande afunden.

-- Här, vördige fäder -- sade Kristina, pekande på Pimentelli och med en
munterhet, som icke rätt anstod kyrkans allvar -- här är det bästa
tillfälle att omvända ett vilsefarande får och därmed en stor hjord till
vår rätta evangeliska lära. Jag har försökt allt för att förmå vår
spanske gäst att afsvärja påfven, men han är förstockad; han tager ingen
reson. Det behöfs två så grundlärde och nitiske kyrkans fäder som deras
vördigheter för att frälsa en så förtappad tillbedjare af jungfru Maria.

De två prästerne sågo på hvarandra; skämtet syntes dem otillständigt,
och, hvad värre var, de befarade en snara, ty den styft ortodoxe
Emporagrius låg i delo med den alltför evangeliske biskopen i Strengnäs,
en strid, som senare blef så våldsam, att Johannes Matthiæ blef afsatt
från ämbetet och Emporagrius utnämnd till biskop i hans ställe. Doktor
Johannes utslätade förlägen vecken på sin kaftan; Emporagrius tog
frimodigt till ordet och genmälde:

-- Där eders majestät befaller oss, ovärdige tjenare i Guds rike, att
vittna om vår tro, skole vi det intet underlåta; men öfver en främlings
och en gästs samvete hafve vi ingen domsrätt.

-- I eders majestäts höga närvaro -- tillade doktor Johannes -- är det
nog för oss, att en främling bekänner den samme Herren, som eders
majestät i går har bekänt i allt folkets åsyn.

-- Nej, misstycken intet, vördige fäder -- återtog drottningen, ändrande
ton -- att jag gärna velat höra vår kyrka segra med eder vältalighet!
Sennor Pimentelli torde komma till korta mot eder lärdom, men om jag får
döma af hans världsliga klokhet, är han intet ovärdig att upplysas om de
läror, där han härtills svurit på sin biktfaders ord. Eller hvad är eder
mening, sennor?

-- Om eders majestät täckes fråga mig, är min underdåniga mening, att
dessa mina landsmän skola finna nåd för alla trosläror, svarade
Pimentelli fyndigt, hänvisande på en dessert af syltade spanska fikon,
som kringbars efter måltiden.

-- Jag är af samma mening -- inföll den lika slagfärdige Emporagrius --
änskönt jag icke vet, om hans herrlighet känner skriftens andeliga
liknelse om fikonaträdet. När det löfvas, veta vi, att sommaren är när.
Då skola alla villoläror vara som smultna drifvor af de förgångna
vintrar, och Guds ord, som nu gömmes i skäppan, skall vara världens
ljus.

-- Det skall vara ett fårahus och en herde, tillfogade drottningen. Ni
bör veta, sennor Pimentelli, ni som tror på påfven, att jag är den
svenska kyrkans påfve, _cum grano salis_ förstås, och desse vördige
fäder äro mina kardinaler. Jag öfverlämnar eder nu till hans eminens
pastor primarii andeliga omvårdnad, och vill något litet bikta mig för
vår kardinal från Strengnäs.

Hon drog sig tillbaka i kabinettet, åtföljd af biskop Johannes. Där var
någonting, som flödade öfver inom henne, ville fram och fann icke ord.
Hennes lätta ton hade blifvit allvarlig, hennes uttrycksfulla, nyss så
gycklande blick hade blifvit så tankfull, att man bakom den kunde
misstänka en ofödd tår. Hon var vacker i detta ögonblick; hon var det
bästa af sig själf, hon var den Kristina, som världen så sällan såg och
som hon själf icke förstod.

-- Minns ni -- sade hon -- en gång för elfva år sedan, när jag frågade
eder till råds om en hjärtesak? Jag var sexton år då; det tyckes mig som
hade hundrade år gått sedan förbi. Jag bekände för eder ett löfte ...

-- Ja, jag minnes det väl, svarade biskopen med en suck.

-- Ni rådde mig till att besegla ett barns ord med en jungfrus ja.
Kanske hade jag gjort rätt att följa edert råd.

-- Käraste fröken, ännu är det icke för sent.

-- Mycket, mycket för sent! Engång säga och därvid blifva, det var kung
Göstas valspråk. Men låt oss inte mera tala därom. Det jag nu ville
fråga eder är någonting annat. Om ni stode allena på toppen af ett högt
berg och såge under eder hela jorden med alla dess skatter och det vore
allt edert, men ni stode där ensam, utan en enda verklig vän, utan
någon, emot hvars bröst ni kunde luta edert värkande hufvud med så fullt
förtroende, att ni kunde säga till den vännen: _du är min!_ -- hvad
skulle ni då göra? Alldeles ensam kunde ni ej stå där i höjden; men
skulle ni störta eder utför berget, eller skulle ni nedstiga helbrägda?

-- Gud bevare, käraste fröken! Jag skulle hvarken störta mig utför eller
stiga ned af berget, om jag engång är ställd att stå däruppe. Jag skulle
utsträcka min famn mot människorna där nere i dalen och säga till dem:
Kommen hit till mig, alle I som arbeten och ären betungade; jag vill
vederkvicka eder! Och när jag fått en, till hvilken jag kan säga: _du är
min!_ skulle jag lägga därtill det, som rätteligen dit hör, nämligen:
_jag är din!_

-- Ja, så säger den gamla visan: du är min, och jag är din; men hon
tillägger visligen: »så länge leken varar». Det är ingen lek att stå där
på berget, vördige fader. Man kan inte bortgifva sig åt den toma luften.
Gif mig ett fäste, där jag kan behålla mig själf!

-- Det finns intet sådant fäste, nådiga fröken. _Själf_ är ett rotlöst
träd. _Själf_ är en förnekelse af sig själf. Huru skulle ett skapadt
väsen, som med oräkneliga fina trådar är bundet vid Skaparen och sin
medskapelse, kunna vara sig själf nog? Slit sönder trådarna, den som
förmår; ingen förmår det, och Själf skall antingen förblöda, om han är
en människa, eller förtvifla, om han är en djäfvul. Det finns intet
annat Själf, än Han, som är allt i alla. Men efter vi äro bundna vid
skapelsen, måste vi stå med den i en lifsgemenskap. Utan kärlek äro vi
döda grenar af lifvets träd.

-- Jag har drömt, att en stjärna sade mig detta. Ja, vördige fader, jag
förstår, att vi måste älska det stora och upphöjda, det som adlar vår
tanke, upplyser vårt förstånd och manar oss ständigt till dygden. Detta
är _min_ kärlek, och han omfattar allt. Hvarför skulle jag utminutera
honom droppvis? Om kärleken uppslukas af personligheten, förlorar han
därmed mänskligheten. Om han pysslar med små ting, om han är nöjd med
att koka en varm soppa åt tiggaren eller svepa kappan kring en
bortklemad smekunge, huru kan han då bevara sin stora blick öfver
världen? Ja, jag vet väl, att de små sysslorna hafva sin betydelse och
sin förtjenst för mängden af människor, som äro där i sitt element; men
en vis och en drottning få ej slösa bort sig i öreslantar; de måste
beherska millionerna, om de ej vilja begrafvas under deras tyngd.

-- Tänkte jag intet, att min nådiga fröken skulle taga allt så
eftertänkeligt stort? Och detta är sannerligen prisvärdt af en som
blifvit kallad till ett så högt ämbete. Men där är en hake. Vare sig hög
eller låg, äro vi inga kropplösa tankar, utan fastmer skröpliga
människor, fogade samman af små affekter i hjärtats ostadighet. Efter
vår kärlek intet är Guds kärlek, som omfattar allt, måste vi tjena Gud i
både små och stora ting, hvar i sitt kall, ty göra vi intet detta, är
vår kärlek lika död, som vår tro är död utan gärningar. Jag behöfver
intet omsäga vår Mästares ord om summan af lagen, men värdigas komma
ihåg, att han tvådde sina lärjungars fötter!

-- Symboler! Det göra ock påfven, konungen i Frankrike och konungen i
Spanien. Vill ni, att jag skall två mina pigors fötter?

-- Det båtar alls intet, om påfvar och konungar tjena sin nästa med ett
högfärdigt hjärtelag för att prisas af människor. Gud ser till hjärtat.
Hållen eder hårdt vid ödmjukheten, nådiga fröken, och tjenen i Jesu
Kristi kärlek! För oss skall hvar människa vara mänskligheten. Vi kunna
intet tjena det hela utan att tjena det i dess delar. Drottningens bild
och namn stå på alla småmynt.

-- Nog härom, vördige fader. Jag ser väl, att jag står ensam på berget;
därför stiger jag ned. Jag har tjenare nog; jag vill engång hafva
uppriktiga vänner. Jag har pligter nog; jag vill engång vara fri. Min
gamle lärare har varit min förste vän; han skall ock blifva min siste.
Men han är en kyrkans man. Jag begär af honom _ett stort bud_, och han
gifver mig tusen små. Hvad skall jag tro om en kyrka, som skickar mig ut
till pigsysslor?

-- Käraste fröken ...

-- Säg intet mer! Kyrkan är en slaf af bokstafven och en tyrann för
tanken. Kyrkan och jag rymmas ej under samma tak. Men ni, käre fader,
rymmes i mitt hjärta, så länge jag lefver. Si, så har jag dock en på
berget; kom ihåg mig i dalen! Det är sent, kvällen faller på, lefven
väl! Och om ni någonsin skulle förnimma, att jag afvikit från edra
lärdomar, så minns, att jag aldrig med dem förblandat läraren själf!

Det var någonting hotande i de sista orden, som kvarlämnade en törntagg
i den fromme biskopens själ. Hvad ville hon? Hvad menade hon? Nej, hon
förstod ej det stora budet om kärleken; hon betraktade det som en
tankefråga, ej som en lifsmakt. Och doktor Johannes föresatte sig att
vid första lägliga tillfälle åter upptaga detta grundämne för ett helt
lifs åskådningssätt.

Gästerne skingrades, drottningen blef ensam med Pimentelli i den gamla
Upsala-borgen. När han aflägsnade sig, öfverskred visaren midnatt. Två
sömniga kammartärnor fördrefvo tiden med dominospel i rummet utanför
drottningens sängkammare. Den ena af dem uppstod och lade sitt öra till
nyckelhålet.

-- Där är åter någon inne hos fröken, hviskade hon.

-- Det är Rosette, som afkläder fröken, sade den andra.

-- Nej, det är en karlröst. Han talar fort och ifrigt. Tyst ... nej, jag
kan ej höra ett ord.

-- Rosette har fört någon in genom baktrappan. Det är som i Stockholm
... Okände tasslare, som ingen ser, gå in och ut hos fröken om natten.
Jean Holm, som de nu kalla Lejoncrona, brukade smussla in dem i slottet.
För fröken går allting an. Hvad skulle folk säga, om _vi_ toge mot
sådana besök? Stå ej vid nyckelhålet! Det kan kosta din hals.

-- Jag ser något svart ...

-- Stå inte där, Lise! Det är ju förskräckligt ... det kan ju vara den
onde själf!

-- Nu ställdes en stol framför nyckelhålet. Jag ser ingenting mer ...

Medan de hemlighetsfulla nattliga besöken, som nu fortfarit på tredje
året, ställde tärnornas nyfikenhet på ett svårt prof, hade drottningen
mottagit i sitt fridlysta sofrum sennor Pimentellis biktfader, pater
Guèmes, en redan äldre jesuit, hvars grå hår kring tonsuren i någon mån
borde tysta förtalet öfver en så opassande tid och ett ännu mindre
passande mottagningsrum.

Han talade vacker latin med låg röst, men lifligt och vältaligt. Hans
ärelystnad var att sätta kronan på sina företrädares omvändelseverk,
desse jesuiter -- Macedo, Malines, Cassati, von Franken -- som insmugit
sig i Sverige under allehanda förklädnader och af hvilka några blifvit
inkallade af drottningen själf. Guèmes utlade med brinnande nit den
romersk-katolska kyrkans företräden framför alla kätterska
villomeningar; huru hon var den enda som, med sin fasta organisation,
sin fortlöpande tusenåriga tradition och sin obevekliga makt öfver
samveten, kunde bringa reda och enhet i tidernas förvirrade meningar.
Hon ensam var Petri klippa, som dödsrikets portar ej skulle blifva
öfvermäktiga. Utom henne fanns ingen lycka för jorden och ingen salighet
för himmelen. Protestantismen var endast meningen för i dag, som skulle
vara en annan i morgon. Katolska kyrkan omfattade alla tider och alla
samveten.

Åhörarinnan visade tecken till otålighet. Hon knöt öglor och knutar på
ett rödt sidenband, lindade bandet om fingret och lät det åter löpa,
utan att tänka därpå. Hon kände dessa läror; det var ej dem hon
efterfrågade. Hon afbröt talaren och frågade:

-- Hvad vill det säga: makt öfver samveten?

Pater Guèmes utlade med nödig försiktighet kyrkans ofelbarhet, som icke
tillät ett afsteg från dess engång formulerade lära.

-- Rannsakar ni hjärtan? Klafbinder ni den fria tanken? utbrast
drottningen häftigt.

-- Bikten föregår alltid aflösningen, svarade patern, förvånad öfver
detta oväntade myteri.

-- Ja, jag vet. Ni har bränt Huss, Savonarola, Giordano Bruno, ni har
marterat Galilei, ni skulle en dag få lust att bränna mig, om jag ej
vore oförbrännelig. Lämnom det där, pater; vi förstå hvarandra. Det är
inte eder makt öfver tanken som skrämmer mig, den är ett nonsens; men
säg mig: huru uppfattar eder kyrka den kristliga kärleken?

Guèmes utlade vältaligt de goda gärningarnas ofantliga vigt såsom
förtjenst för saligheten. Protestanterne nöja sig med att uppställa
läran; katolikerne tillämpa henne. Åter förspordes tecken till
otålighet.

-- Jag känner edra goda gärningar, fortfor Kristina. Eder påfve
Alexander VI:s gärningar ha varit ett föredöme för prelater och furstar.
Jag förstår också, att edra rike, som bygga kyrkor och kloster eller
utströ med fulla händer guld till allmosor, äro synnerligen förtjente af
den eviga saligheten. Men antag, att någon föraktar en skrymtande
välgörenhet, att någon vill utöfva kärlekens verk i stort, att till
exempel någon vill gynna vetenskaper och konster, såsom de störste af
edra påfvar gynnat dem, och lämnar resten af goda gärningar åt
småfolket; godkänner eder kyrka en kärlek af denna art? Blir man salig
med den?

-- Ja, visserligen, såframt en så upphöjd kärlek framgår ur ett
kristeligt sinnelag och i öfrigt iakttager kyrkans föreskrifter.

-- Jag tackar er. Det är dock något; ni torde ej räkna så noga med
förbehållen. I nödfall finnes ju absolution?

-- Kyrkan har aldrig vägrat en botfärdig syndare absolution.

-- Botfärdig? Å, ja; hvem är ej botfärdig, när man behöfver öfverskyla
ett snedsprång? Kort sagdt, vördige pater, det jag ville veta är, om
romerska kyrkan godkänner kärlekens bud, såsom jag uppställer det: att
älska det stora, det upphöjda, det dygdiga, det nyttiga, äfven om man ej
hinner befatta sig med goda gärningar i smått.

-- Eders majestät uppfattar kärlekens högsta bud som en vis och en
drottning bör uppfatta det. Under skuggan af detta höga beskärm
framspira alla kärlekens ringare frukter af sig själfva.

-- Således, om jag besluter mig för att öfvergå till den romerska
kyrkan, räknar jag på fullständig frihet i alla mina personliga åsikter
och handlingar, under villkor att i yttre måtto underkasta mig kyrkans
föreskrifter.

-- Eders majestäts höga dygder äro nogsamt kända af vår helige fader i
Rom. Han skall i ett frivilligt beslut att omfatta den allena
saliggörande kyrkan finna den säkraste borgen för eders majestäts
uppriktiga omvändelse och lämna eders majestät fullkomlig frihet att
tillämpa såväl kärleksbudet som andra sedebud enligt eders majestäts
egen upplysta och sant kristliga öfvertygelse.

Kristina log.

-- Och detta kalla _vi_ samvetstvång! Att iakttaga ceremonier och tro
hvad man vill, göra hvad man vill! Min Gud, hvarför föra då
protestanterne krig? Min fader var en för stor konung för att strida för
prästläror. Han drog svärdet för att bryta österrikiska husets
öfvermakt, och när detta skett, var målet vunnet. Undskyll, käre pater,
att jag måste le, när jag tänker på hela detta trassel om dogmerna!
Lefva dygdigt och skona fördomarna, där man ej kan utrota dem; se där
den enda troslära, som förnuftet kan godkänna.

-- Den heliga jungfrun skall förläna eders majestät en fullkomligare
insikt om vår kyrkas sanningar, svarade pater Guèmes, som ej kunde helt
undertrycka sin bittert svikna förväntan om en så hög proselyts nit för
den allena saliggörande kyrkan.

-- Jag hoppas det, återtog drottningen med samma föga andäktiga
munterhet. -- Den heliga jungfrun skall upplysa en så ohelig jungfru som
jag om det ogifta ståndets företräden och mycket annat, som behagar mig
i eder kyrka. Jag kommer till eder, icke för att underkasta mig nya
bojor, utan för att afkasta de gamla. Skrif till Macedo, att mitt beslut
är fattadt. Kan ni lita på budbäraren?

-- Jag skall sända min brorson, hvilken är anställd vid spanska
ambassaden.

-- För edert lif, ingen indiskretion! Gå nu till hvila. Ni har lugnat
mina farhågor för romerska kyrkans efterhängsenhet; det var detta jag
ville veta. Minns, att om jag visar påfven och edra prelater tillbörlig
vördnad, fordrar jag i utbyte en fullständig tankefrihet. Jag önskar
eder en rolig godnatt.

Pater Guèmes försvann lika tyst som han kommit, med det intryck, att
hans seger liknade hardt när ett nederlag. Detta skulle likväl förtigas
i Rom.

-- Hvad skola vi göra med en rebell? ... Tålamod! Ha vi engång denna
_rara avis_ i bur, skall hon ej flaxa mer ...

Drottning Kristina hade länge tvekande öfverlagt detta steg. Det var nu
taget. Hon kände sig lugnare. Men ett ovisst något inom henne, en
efterglans från stjärnan, jagade sömnen från hennes ögonlock. Hon
behöfde en lättare, en gladare motvikt mot rebelliska tankar. Hon
uppslog en bok, hvars innehåll var så litet teologiskt som det gärna var
möjligt. Och detta medel lyckades förträffligt. När Rosette inträdde på
tå, hade affällingen från sina fäders tro somnat vid Ovidii
Metamorfoser.




                          21. Stambul Sarai.


       Vara så själftillräcklig och nödgas så plötsligt gifva sig helt
                                                          åt en annan!

Östanvinden kom från Persiens lustgårdar, öfversteg med slokande vingar
Armeniens berg, tog det korta steget öfver Bosporen och andades ännu
rosendoft, när han med sakta sus sänkte sig öfver Stambuls palatser. Här
tycktes han, trött af färden, gå till hvila i den milda oktoberkvällen.
Hvarför skulle han möda sig med en längre resa mot den töckniga västern?
Han sökte någon som han icke fann; han hade ett uppdrag från
österlandets stjärnor och förmådde ej utföra det. Vid mörkningen företog
han ännu ett ströftåg kring den förtrollade staden, förälskade sig i
månskenet på Gyllene hornets små krusvågor, famlade kring Aja Sofias grå
murar, kysste trapporna af seraljen, fann en mjuk matta vid
Lycksalighetsporten, ringlade sig som en hund och somnade bort.

Hon, som han sökte, satt i den nya seraljens innersta, mest förborgade
rum. I den gamla seraljen bodde en brokig skara af de förre sultanernes
många gemåler, de som man icke dränkt, icke strypt, icke bortgift hit
eller dit för att blifva af med dem. Där återstodo ännu mer än hundrade
fordom sköna, fordom mäktiga änkor med deras barn att underhålla; det
var de, som födt söner eller döttrar åt sultanerne Osman IV, Mustafa,
Murad IV och Ibrahim. Dem, och i synnerhet Ibrahims nyss så mäktiga
änkor, hvilka doftat af ambra och badat i rosenvatten, kunde man af
statsskäl ej blifva kvitt.

I den praktfulla nya seraljen, som bildade en flygel till sultanens
palats, var däremot godt utrymme, medan den elfvaårige padischan ännu ej
behöfde underhålla ett harem. Han hade dock en gemål, en enda, en
sultaninna till rang och rättigheter, utkorad af honom själf, signad af
mufti och erkänd af rikets store, men ännu icke _chasseki_, ännu icke
allt hvad en gemål borde vara. Och det besynnerliga i detta palats, som
så ständigt genomväfdes af alla kvinnolistens intriger och all
hersklystnadens afund, var, att den enda och förtidiga gemålen, Hagar
Sultan, delat i endräkt den nya seraljens praktfulla våningar med
sultaninnan-modern, Ibrahims änka, en född ryssinna vid namn Tarchan,
som gifvit lifvet åt tronarfvingen, den nuvarande padischan, och
därigenom uppstigit öfver alla sultaninnor till värdigheten af
kalifmoder, _validé_. En så förtrolig endräkt mellan två så naturliga
rivaler var för de vidskeplige osmanerne ofattlig utan häxeri. Öfver
Hagar Sultan låg det hemlighetsfulla af en okänd härkomst och mycket
guld. Hon var ej, som de andra, en köpt slafvinna, hon kom, man visste
ej huru, ej hvarifrån, och beherskade från sitt första uppträdande allt.
Det var så som Ginnistans féer nedstego till de dödlige. Storvesiren
Kuprili var den ende som visste mer, men han behöll det för sig.

Den bakom slöjan och harems förhängen dolda kvinnan ingriper i orientens
historia vida mer, än västerlänningen anar. Slafvinnan, som uppstiger
till sultaninna, padischans systrar och döttrar, pascharnes ärelystna
gemåler, alla utspinna sina trådar kring rikets synlige ledare. Den
_validé_, som regerat före Tarchan, var den statsklokaste och mest
energiska kvinna, som dittills framträdt ibland osmanerne. Hon hade
varit sultan Achmeds gemål, var Murad IV:s och Ibrahims moder, Muhamed
IV:s farmoder -- en född grekinna vid namn Mahpeiker, som för sin
sagolika skönhet i unga år fått binamnet _Kösem_, mångestalten. Högsint
och modig, klok och välgörande, endast alltför hersklysten, hade hon i
trettiotre år, under fyra sultaner, varit rikets verkliga herskarinna,
när hon slutligen störtades genom ett uppror af spahis och stryptes med
ett gardinsnöre. Hennes efterträdarinna, Tarchan, var svag och
eftergifvande; hon skulle blifva alla gunstlingars lätta byte; därför
ställde Kuprili vid hennes sida en sultaninna, som i begåfning och
energi kunde mäta sig med den berömda Kösem. Han hade icke missräknat
sig. Hagar Sultan hade fått en underbar makt att vinna och tjusa
människor. Hon hade icke varit två månader i seraljen, innan hon blef
oumbärlig för den unge sultanen, innan Tarchan såg i henne sitt säkraste
stöd, innan rikets store i divanen lyssnade till hennes råd och
janitscharerne, som till- och afsatte sultaner, voro henne blindt
tillgifne. Kuprili såg sitt verk växa honom själf öfver axlarna; men han
behöll makten, han märkte ej själf huru den nya sultaninnan ledde hans
rådslag, utan att synas göra minsta anspråk därpå. Under maktens höjder
jäste, som vanligt, stormännens, hofvets, kasernernas afund och ränker.
Hagar Sultan visste detta ganska väl; hennes regeringskonst var en dans
mellan ägg, en jonglörkonst med skarpslipade knifvar; men hittills hade
allt lyckats henne, och för hvarje fara beslöt hon fördubbla sin
vaksamhet. En dag skulle hon dock blifva först chasseki, sedan validé;
hon skulle uppnå sitt ihärdiga mål att blifva allt, men för att uppnå
detta allt, måste hon först synas vara intet.

Då kom ett omslag, som hon minst af alla hade förutsett: en ny makt
trädde oförväntad och oemotståndelig in i den blifvande validés kloka
beräkningar.

Seraljens östra flygel var uppförd i tre våningar. Den nedersta upptogs
af vakt och betjening; den andra beboddes af validé Tarchan; den tredje
af Hagar Sultan. Båda dessa öfra våningar stodo i omedelbar förbindelse
med den unge sultanens dagliga boningsrum, till hvilka modern och
gemålen, allena i hela riket, hade fritt tillträde. För alla andra var
kalifen en halfgud, profetens skugga, inför hvilken vanlige dödlige
endast sällan, under många ceremonier och mellan skaror af vakt, fingo
den nåden att slå sina pannor mot golfmattan.

Tarchan, som skydde bekymmer och omak, älskade att ostörd få följa sin
smak för en utsökt toilett, dyrbara smycken, välluktande bad, danserskor
och musik. Inseendet öfver den unge kalifens uppfostran tillföll odeladt
gemålen och storvesiren; men hvarje morgon klockan nio infann sig
sultanen hos sin moder för att göra sig underrättad om hennes hälsa, och
hvarje kväll klockan sex infann sig validé hos sin son för att med honom
höra imamen förrätta _ezan_, aftonbönen. Hagar Sultan begagnade mera
fritt sina företräden. Hon behöll morgontimmarna för egna studier under
ledning af österlandets berömdaste vise: juderabbinen Samuel Adorbi,
hofastronomen Hussein Effendi, häfdatecknarne Asif, Weschidi, Hadschi
Khafa, Minarfade och samtidens snillrikaste resebeskrifvare Ewlia.
Dagens öfriga timmar delades mellan statsärenden, ordnandet af seraljen
och närvaron vid den unge kalifens undervisning.

Klockan sex infann sig äfven Hagar vid aftonbönen, alltid omsorgsfullt
lämnande företräde åt validé, alltid försiktigt afväpnande hvarje
moderlig svartsjuka. Muezzin hade slutat sitt entoniga rop från
minareten: »Allah bismillah! Gud är stor. Det finns endast en Gud, och
Muhamed är hans profet.» Hagar Sultan hade efter bönen för sed att
tillbringa ett par timmar i enrum med sin herre och gemål, den nu
elfvaårige sultanen. Dessa förtrogna aftonstunder hade blifvit för
gossen en vederkvickelse efter dagens läxor och mödor. Han låg utsträckt
på en divan af gult siden med hufvudet lutadt mot Hagars sköte. Hon hade
aflagt slöjan och bar en sultaninnas dyrbara dräkt, den korta ljusröda
tuniquen (_verredsch_), sammanhållen af en persisk schal, vida blå
benkläder, guldsydda hvita sidenskor, guldarmband, ringar, örhängen. Hon
var som född för österlandet. Den, som sett henne förr i hennes snäfva
västerländska dräkt, skulle ha sagt, att hon nu antagit sin naturliga
gestalt.

Sultan Muhamed IV var icke mer den gosse om sju år, som engång räckte
Ruben Zevis dotterdotter den betydelsefulla narcissen. Han hade vuxit
fort, var gänglig i växten, dragen hade blifvit mera obestämda och röjde
något af detta pojkaktiga, halffärdiga, som utmärker den första
ynglingaåldern. Men han var dock en bildskön ättling af Osmans stam, han
förenade med sin rena orientaliska typ sin moders ryska och sin
farmoders grekiska drag. Det melankoliska, drömmande allvaret i hans
vackra, djupa ögon röjde snarare femton års förtidiga mognad än de
sorglösa elfva åren. En kalif är aldrig ett barn. Denne gosse hade
tidigt invuxit i sin höga värdighet. Han hade vid sju år stadfäst
dödsdomar och landsförvist otrogne tjenare; han hade vid tio år sagt
till en af sina paschar: »gå din väg, du utsuger mitt folk!» och till en
annan: »lyd, eller lägger jag ditt hufvud för dina fötter!» Och när en
öfverdomare, till hvilken han sade: »tager du mutor, du?», vågade svara:
»nej, hör, kära barn, hvem har satt i dig det där?» -- kostade dessa ord
både domaren och hans gynnare hufvudet.

Skaran af uppvaktande pager, eunuker och slafvinnor under kislar-agas
befäl hade dragit sig tillbaka till förrummen. En enda hög, praktfull
lampa, mättad med ambradoft, kastade sitt sken på divaner, sidentapeter,
tunga dörrförhängen och i spegelramar infattade små fönster.
Sultaninnans blick hvilade med tyst välbehag på den sköne gossen, hennes
herre, hennes hjälte, hennes skötebarn, som en dag skulle blifva i
verkligheten hvad han nu var endast i drömmen, hennes gemål. Där rörde
sig inom henne något underligt, okändt varmt. Hon förstod icke sig
själf; hon kände sig så upplöst i anblicken af detta barn, som hade hon
förlorat all den själfbeherskning, hvilken härintills varit hennes kraft
och hennes väsens grund. Hon hade i detta ögonblick så totalt glömt all
maktens åtrå, alla själfviskhetens beräkningar, att hon behöll endast en
tanke klar: för denne gosse kunde hon gifva sitt lif!

Hon strök med moderlig ömhet det mörka håret från hans solbrynta panna
och sade till honom:

-- Är min själs öga trött?

-- Nej, svarade gossen. Jag har fäktat med sabel. Mustafa aga lät mig
hugga hufvudet af en hyena.

-- Det skulle han ej hafva gjort. En kalifs händer böra aldrig befläckas
med vilddjurs eller med oskyldigas blod. Dessa helgade händer skola
sparas för rättvisan och för striden mot rikets fiender.

-- Mot de otrogne!

Och en plötslig blick, upptänd af dervischernes fanatism, flammade upp i
gossens drömmande ögon.

-- Mot alla som kränka rikets makt och kalifens värdighet. Mitt lifs
herre skall icke blifva en blodhund, som hans farbroder Murad, eller en
vekling, som hans fader Ibrahim. Min kalif skall blifva en af de store
kaliferne, ja den störste af alla. Han skall blifva mer än kalifen
Muhamed, som tog Stambul, mer än Sulejman, som vidgade rikets gränser
till Tigris i öster och Wiens portar i väster. Han skall blifva mer än
Alp Arslan, mer än Dschingis Khan, mer än Timur Lenk.

-- Ja -- sade gossen, gripande om det gyllene fästet af sin lilla
damascerade sabelklinga -- jag skall underlägga mig hela österlandet,
som den store Iskander, och hela västerlandet ända till britternes öar.
Jag skall straffa de otrogne i England för att de dräpt sin sultan.

-- Min kalif -- fortfor Hagar -- skall blifva stor i välde och makt, men
han skall blifva störst i vishet och mildhet. Han skall blifva som
Bagdads store kalif af Abbassidernes stam, Harun al Raschid, profetens
utvalde, som älskade rättvisan och gynnade vetenskaperna. Han skall
blifva som Cordovas frejdade kalif Abdurrahman; han skall, själf den
visaste, regera ett folk af vise och furstar.

-- Ja -- upprepade gossen envist -- det skall icke finnas mer än en Gud
och en profet. Jag skall utrota alla hedningar, judar och kristne.

-- Hvarför utrota judar och kristne? Vet icke min kalif, att moslim af
dem lärt dyrka den ende Guden? Vår ärorike profet var af Abrahams säd,
och alla rätttrogne hålla den store mästaren af Nazaret i ära nästefter
profeten själf. Min kalif skall vara världens herre, men han är kallad
att vara världens välgörare. Min kalif skall återgifva det heliga landet
åt judarne, ty det är Guds rådslut af evighet; men äfven judarne skola
erkänna min kalif som sin öfverherre.

Den elfvaårige kalifen såg forskande in i dessa outgrundliga mörka ögon,
som betraktade honom, och frågade:

-- Hvarför beder du, att jag skall återgifva det heliga landet åt
judarne?

Hon rodnade; hon blygdes för detta barn, som ertappat henne på andras
ärenden.

-- Skrifterna -- svarade hon -- säga, att när judarne återfått sitt
land, stundar världens ände, när de trogne få ingå i Guds paradis.

-- Men jag vill ej se världens ände, jag vill blifva stor för att eröfra
världen! utropade gossen.

-- Allah skall därtill gifva min kalif tillräcklig tid, allenast han nu
i sin ungdom växer stark i gudsfruktan, nyttig lärdom, rent hjärta,
stora tankar och rättvisa mot alla.

Gossen teg en stund, halft drömmande, halft eftersinnande. Därefter slog
han armarna om sin gemåls hals, nedböjde hennes hufvud till sig, kysste
henne och sade:

-- Hvarifrån är du? Din fader har varit en vis man, din moder har varit
en god validé.

-- Du min själs hjärta -- svarade sultaninnan, återgifvande hans kyss
med en ömhet, som hon aldrig förut känt strömma genom sitt slutna inre
-- hvarför frågar du så? Fråga vinden hvarifrån han kommer och hafvets
vågor hvarthän de gå! Allah har varit min fader och vida världen min
stränga moder. Jag är skickad till dig, såsom Allah stundom skickar en
skyddsängel från paradiset till sina utkorade på jorden. Jag skall lefva
för dig, jag vill dö för dig, men jag kan icke dö före stjärnornas
stund. Du kan stöta mig från dig, du kan låta mig försvinna, men du kan
ej tillintetgöra mig. Du är profetens skugga; jag är din skugga.

-- Reis effendi Schamisade säger, att du förhäxat mig, inföll gossen med
ett blekt smålöje. -- Han säger, att du vill göra mig till en dervisch
och uppsätta min broder Sulejman på kalifernes tron. Jag vill lägga
Schamisades hufvud för dina fötter, när du begär det; men hvad skall jag
göra med min broder Sulejman?

-- Min kalif skall icke lyssna på löst tal. Låt Kuprili bevaka
Schamisade och landsförvisa honom, om han beträdes med stämplingar. Min
kalif har fyra bröder: Sulejman, Achmed, Murad och Selim; därtill sex
systrar: Fatima, Gehver, Bibt, Kia, Alsche och Atika, af hvilka de tre
äldsta äro bortgifta vid tre års ålder. De äro alla barn och kunna ej
vara brottsliga. Min kalif skall ej rasa mot sitt eget hus, som tyrannen
Murad och de blodige sultanerne. Min kalif skall vinna bröder och
systrar med ädelmod.

-- Jag vill låta dem lefva. Men den, som vågar peka ett finger åt din
skugga, honom skall ske som det skett Hefarpara[10], att huggas i tusen
stycken. Kuprili säger, att drottningen af Sverige förolämpat dig. Jag
skall skicka mina janitscharer att ödelägga hennes land och göra henne
till din slafvinna.

[Fotnot 10: Hefarpara, tusenstyckad, kallades den år 1648 afrättade
storvesiren Achmed, hvars kropp sönderskars af pöbeln i bitar att
begagnas som botemedel mot gikt.]

-- Mitt lifs sol, det är långt till Sverige. Drottningen har icke
förolämpat mig, hon har skickat mig sina skor till bevis på sin vänskap.
Men nu utropar muezzin nattens timmar från minareten. Minns du
Scheheradzades sköna saga, som jag berättat för dig, när kalifens fot
ännu fick plats i gasellens fotspår? När aftonrodnaden slocknar och
solen går ned bakom de blå bergen i Ginnistan, då tänder Allah sina
stjärnor att vaka öfver de rättfärdiges sömn på jorden. Vid hvarje bädd
står en fé med ett spjut af stjärneld; dess skaft tränger ned till
jordens innandöme, dess spets uppstiger till stjärnans medelpunkt, och
mellan himmel och jord finnes intet som då kan stå den rättfärdige mot
eller göra honom en skada. Sof väl! Jag känner din stjärna; hon är
tvillingssyster till min.

Hagar Sultan uppstod, räckte sin arm åt den sömnige gossen och ledde
honom till sofkammaren, där han mottogs och afkläddes af sin forna amma,
en arabisk slafvinna vid namn Sindar, Hagars förtrogna. Därefter
öfvertygade hon sig, att nattlampan icke led brist på olja, att alla
ingångar voro besatta med pålitlig vakt, ringde på sina svarta
slafvinnor och försvann i trappgången till den öfversta våningen.

Slafvinnorna kvarstannade på vakt i de yttre rummen, Hagar blef ensam
med sin trogna Sabina. Ett bref från Ruben Zevi hade anländt med
dufvoposten.

»Min dotter -- skref juden -- Israels hopp nalkas sin fullbordan, på
samma gång mina dagar nalkas sitt slut. Jag har indragit allt guld jag
förmått för att köpa af sultanen det heliga landet. En välrustad här af
11,000 man, hälften judar och hälften araber, står i Alexandria, beredd
att under din broder Benjamins befäl inskeppa sig till Aleppo. Nu
behöfves endast sultanens ferman, för att Israel skall återvinna sina
fäders arfvejord. Köpesumman har afgått under säker eskort till huset
Argyropulos i Konstantinopel, att utväxlas emot fermanen, hvilket bör
ske inom den 14 Veadar, purimshögtiden, lagens år 5,413 och efter
Hedschra det 1,063:dje. Detta skall vara ett jubel- och klangår för all
Abrahams säd. Israels Gud beskydde sin tjenare och hans barn, att våra
ögon må se hans herrlighet!»

Den otacksamma! Hon lade brefvet förströdd i det dyrbara elfenbensskrin,
som tillsändts henne af drottning Kristina. När hon mottog detta skrin,
hade hennes första vredgade tanke varit att återsända drottningens
halfslitna skor genom en fången svensk med afskurna öron. Nästa tanke
blef att kasta gåfvan i elden. Nu var Kristina glömd. Allt som hittills
upptagit och fängslat denna ständigt så själfmedvetna, ständigt så vida
kringblickande, så oaflåtligt efter makt och kunskaper törstande ande,
var nu med ens bortsopadt som ett töcken för morgonsolen. Så helt var
hon uppslukad af en alldeles ny, aldrig anad känsla, att allt som ej låg
inom dess trollkrets föreföll henne likgiltigt. Hon förstod, att
morfaderns, Ruben Zevis, högsta och innerligaste älsklingstanke, hans
lifs djupast fördolda och ihärdigt eftersträfvade mål -- det mål, för
hvilket han ett långt lif igenom samlat, grundat och planlagt -- nu hade
mognat till en afgörande handling. Judarne skulle återvinna Zion och det
förlofvade landet, Israel skulle rotfästa sig där och grunda det
världsherravälde, hvarpå detta folk, i all sin förskingring, all sin
förnedring, aldrig upphört att hoppas. Hon, Hagar, skulle därtill vara
det kraftigaste redskapet genom sitt inflytande öfver sultanen och hans
maktägande råd. Därför var hon ju Ruths dotter; därför hade hon blifvit
hitsänd, därför skulle hon blifva sultaninna och validé. Hon skulle
beherska österlandet för att återupprätta Israels folk, för att lyfta
världshistorien ur dess hakar och där införa ett nytt messiasrike.

Men hvad angick henne allt detta nu? Hvad betydde för henne en gubbes
drömmar? Hvad rörde det henne, om judar eller osmaner herskade i
Jerusalem? Endast ur en synpunkt rörde det henne. Osmanerne voro
svartsjuka om sitt välde och ännu svartsjukare om sin tro. Abraham var
deras patriark, knappt mindre än judarnes. Skulle de förlåta en kalif,
att han sålde Abrahams graf? Detta måste betänkas, innan hon utsatte
_sin_ kalif för en fara. Men nu voro hennes tankes vingar sammanvecklade
som en fjärils vingar i det gyllene skalet, ur hvilket de en dag skola
flyga till frihet. Hon förmådde ej tänka, ej räkna ... gossen, gossen
uppfyllde allt! Hon hade nedsjunkit i divanen, dolde sitt ansikte i en
kudde och grät af okänd lycka ...

-- Skall jag ej afkläda ers höghet? frågade Sabina varsamt, undrande
öfver detta drömmeri, som var så olikt hennes alltid vakna, alltid
klartänkta forna jungfru från Riseberga.

Intet svar.

-- Skall jag läsa en psalm ur psaltaren?

Intet svar.

Sabina var en praktisk afkomling af det förståndiga Nerike. Hon hade vid
sina fyrtio år nödtvungen fogat sig i sin underliga nya ställning, med
den ärelystna förhoppningen att kunna tjena ihop ett bördigt hemman vid
Hjälmarens stränder. Hon rådbråkade litet turkiska, bar slafvinnornas
huckle, var foglig mot dessa stackare och så väl liden, som en afundad
gunstling kunde hoppas att vara. Men nu brast hennes tålamod.

-- Se så, nu ha de kollrat bort henne med sitt Illah och Illah! utbrast
hon harmsen. Hvad skall en kristen människa annat än förtorka i
hjärtrötterna utan präster och sakrament på fem långa år!

Plötsligt uppreste sig Hagar, strök det svarta håret från pannan och
frågade:

-- Sabina, har du haft någon kär, den tiden du själf var ung?

-- Så hon frågar! Gud Fader i himmelen, släkt och vänner på jorden måste
ju en fattig människa hålla kära.

-- Jag menar någon, för hvilken du velat lefva och dö. En ung karl ...
eller ett barn?

-- Sicken fråga! Nog ha de flaxat kring mig som kring andra unghöns, men
älskog och väderlek komma på ett ut. Hvem skulle ej vara blider emot
beskedliga barn? Syster mins Petter, som jag en tid hade i tukt, si för
honom var intet annat råd, än riset vid dörrposten, byxorna spända och
mästarn bad hälsa på rätta stället.

-- Gaf sig din gifta syster med kropp och själ åt sin herre och man?

-- Det må den veta, som gifvit sig under träldom. Jag tänker, att
fattiga själen gifver en ärlig hustru inte till spillo. Valborgs gubbe
hade en annan käresta, skam att bekänna, och det var ölkruset. Så nog
fick hon se om'en, när stackarn var fotfallen.

-- Jag menar: kunde hon hoppa i strömmen, om det gällde att bärga sin
mans lif?

-- Hur skall jag veta det? Han söp ihjäl sig på torra landet.

Nej, här var ingen vån till att söka ett svar på hjärtats djupaste
gåtor. Ensam, som hon varit i hela sitt lifs tankevärld, förblef hafvets
irrande spån lika ensam i den nya värld, som nu uppstått inom henne ur
det toma mörkret af hennes själfviska tillvaro. Hon bortsände Sabina,
satte sig halfklädd vid det förgallrade fönstret emot Bosporens svarta
vattenspeglar och sökte sin stjärna. Planeten var osynlig; intet ljus
från höjden sände en stråle ned öfver lifvets olösta frågor. Hafva tänkt
så mycket, lärt så mycket, hoppats så mycket och vara så hjälplöst
okunnig i det första af alla spörsmål, som vakna i en ung kvinnas
innersta! Vara så själftillräcklig och nödgas så plötsligt gifva sig
helt åt en annan! Beherska allt, vara så medveten om sin öfverlägsenhet
och så oväntadt förlora sitt säkra fäste! Vara beredd på hvarje
öfverraskning och dock stå så handlös inför ett vågsvall ur okända djup!
Vara tjugusju år, älska för första gången och älska ett elfva års barn!




                      22. På tredje trappsteget.


        Hon, som var allt, skulle nu blifva intet. Han, som var intet,
                                                skulle nu blifva allt.

Små och stora tilldragelser kedja sig stundom tätt vid hvarandra, utan
att man kan upptäcka ett samband emellan dem. Det finnes där, men det
synes icke.

Maj månad 1654 begynte därmed att drottning Kristina, efter engelsk sed,
gästade i Upsala protektorn Oliver Cromwells sändebud lord Bulstrode
Whitelocke såsom hans _Valentine_, hans för denna dag i all ärbarhet
utkorade käresta.

-- Nu skola vi utropa republiken! yttrade Kristina i sitt glada lynne
till _la belle comtesse_, Ebba Sparre, samt Tott och Ulfeld, som
åtföljde dem.

Om därtill endast behöfdes puddingar, äggkakor, syltadt villebråd,
claret, frukter och andra läckerheter ända till bakelserna _bons
chrétiens_, hade den svenska högadeln visserligen denna dag uppnått sitt
drömda mål, republiken Sverige. Drottning Kristina glömde, att
republiken England uppstått på en konungs schavott. Hon sade sig denna
dag hafva ätit tre eller fyra gånger så mycket som vanligt. Hon nedlät
sig ända till att fråga huru man kunnat förvara engelskt smör så friskt
i fem månader, hvartill svarades, att man låtit det ligga i mjölk öfver
natten. Och Cromwells sändebud kunde ej nog berömma hennes majestäts
stora insikt i hushållningen.

Den 10 Maj gamla stilen bortdansade en brud sin krona i Upsala slott
aftonen förrän en drottning bortdansade sin. »Äfven kronan är en vacker
flicka,» sade drottning Kristina, när hon gaf korgen åt sin kusin
pfalzgrefven, som skulle efterträda henne på tronen.

Denna frejdade drottning knöt gärna för andra de ömma band, som hon hade
förnekat sig själf. Nu firade hon ett bröllop i slottet för sin
hofjungfru Gjörvel Sparre med generalmajoren och nyss utnämnde
guvernören i Riga friherre Krister Horn till Åminne. Dagen och timmen
hade sin märkeliga betydelse. Härolden hade på förmiddagen under
trumpetskall förkunnat riksdagens öppnande följande dag, och alla visste
hvad denna riksdag innebar. Upsala var bräddfullt af resande, som från
alla delar af riket tillströmmat för att öka den redan förut ansenliga
trängseln, hvilken hofvets och riksdagens därvaro föranledt. Hövindar,
loft och närmaste byar voro öfverbefolkade. Främmande hofs kunskapare
och nyfikne utlänningar armbågade sig fram på de trånga gatorna.

Tillredelserna för morgondagen upptogo så mycken tid, att
bröllopsgästerna anlände till slottet först klockan half elfva på
aftonen. Där var hofceremoni redan vid ditfärden. Främst åkte hofstaten,
därefter grefvarne, sedan riksråden, sedan riksamiralen, därefter
brudens giftoman, riksrådet Bonde, sedan ambassadörerne och sist
brudgummen i drottningens vagn. Vid trappan mottogos de af
ceremonimästaren von der Linde och fördes till audiensrummet, där
drottningen befann sig med bruden och hofdamerna. Brudgummen kysste
först drottningens, sedan brudens hand, hvarefter alla öfrige följde
exemplet. Bruden och brudgummen voro båda klädda i hvitt taft, han med
rika guldbroderier, hon öfversållad med diamanter i kronan, halsbandet,
gördeln och med en stor juvel i bröstnålen, hvilka dyrbara smycken sades
vara lånade af drottningen för dagens högtidlighet.

Samma rangordning iakttogs vid intåget i stora salen, där drottningen
tog plats mellan brudparet. Riksrådet Bonde intygade i ett tal
familjerna Horns och Sparres berömliga anor, anhållande om hennes
majestäts samtycke till föreningen, och när detta gifvits med en nådig
nick, skedde vigseln. Därefter framträdde två grefvar med facklor -- det
var numera ingen brist på grefvar i Sverige -- och förde brudparet under
musik kring salen i hvad en nyare tid kallat polonäs. Fackeldansen blef
därpå allmän, brudgummen bjöd drottningen sin arm, bruden fördes af
Whitelocke, hvilken eftervärlden har att tacka för denna
bröllopsskildring; alla kavaljerer med berömvärd skicklighet undvikande
att fläcka damernas klädningar med facklornas vaxdroppar, men själfve
desto mera utsatte för märken af denna lysande polonäs.

Efter fackeldansen började ringdanserna. Ingenting i dem liknade
nutidens svindlande polskor. Det var _allemande_, _bourrée_, _chaconne_,
_courante_, franska och tyska danser, senare äfven svenska; måttlig
takt, mycken värdighet, afmätta, noga föreskrifna steg, som inlärts i
dansskolor, förutan hvilka ingen ung person kunde göra anspråk på finare
sällskapston. Ingen tilläts vända ryggen åt en dam, minst åt
drottningen, men hennes majestät sörjde själf för att brydsamma felsteg
knappt kunde undvikas. Hon var midt i ringen, man visste ej alltid hvar;
hennes otåliga, lifliga lynne sprang förbi musikens långsamma takt; det
roade henne att gyckla med den etikett, som hon själf infört och på
hvilken hon vid andra tillfällen höll så strängt. När man såg henne
skämta med brudparet, uppmana de gamle riksråden att deltaga i dansen
och med halft trug släpa dit med sig den femtioårige Whitelocke -- han,
som för fem år sedan tigande samtyckt att hugga hufvudet af en konung --
undrade väl mången, om hon i morgon skulle med samma lätta mod bortdansa
_sin_ krona.

Det led in på natten, klockan slog två, Whitelocke tänkte på
morgondagen, som alla tycktes hafva glömt, och lät förnimma, att
drottningen var en tyrann. Yttrandet frambars, Kristina frågade med
förställd undran hvad han menade.

-- Jag har icke upptäckt något tyranni i Sverige förrän nu, svarade
engelsmannen. Eders majestät är nog grym att så länge neka två unga
nygifta den lyckan att äga hvarandra odeladt.

-- Ingenting värre? Dansen må sluta.

Och dansen slutade. Men därefter var ännu supé med dess ceremonier.
Majmorgonen lyste med redan högt buren sol in genom slottsfönstren, när
bröllopsgästerne sökte sin korta hvila.

Få timmar därefter, den 11 Maj, voro alla fötter i rörelse, alla ögon
och öron öppna. I södra delen af Upsala slott var en stor, två våningar
hög sal inredd till rikssal, behängd med dyrbara tapeter och försedd för
stånden med dubbla rader af rödklädda bänkar, mellan hvilka en öppen
gång var lämnad i midten. I salens öfra ände, på en tre trappsteg hög
plattform, stod den silfvertron, som grefve Magnus förärat drottningen
fem år förut; på tronen en rikt broderad sammetsdyna och öfver densamma
en lika broderad tronhimmel af karmosinröd sammet. Till vänster väntade
fem röda taburetter de fem höge riksämbetsmännen och nedanför dem i en
halfcirkel tjugutre dylika taburetter rikets råd. Läktare och gallerier
på tre sidor af salen inrymde platser för de talrike åskådarne.

Klockan kort före nio inträdde bondeståndets talman med sin staf och de
åttio riksdagsmännen af sitt stånd för att intaga sin andel af
bänkraderna till höger om tronen. Efter dem kom borgareståndet,
hundratjugu man starkt, med sin talman i spetsen och satte sig på
bänkarna till vänster. Därefter följde ridderskapet och adeln, omkring
tvåhundra till antalet, med sin stafprydde landtmarskalk friherre Erik
Fleming, och satte sig till höger framför bönderne. Om man får tro
Whitelocke, inträdde vid detta tillfälle sist och förnämst, som fordom i
hierarkins dagar, ärkebiskopen med sin staf och fem eller sex biskopar
samt omkring sextio präster med långa skägg, sättande sig till vänster
framför borgareståndet. Medan prästerne gingo uppför gången, reste sig
alla de öfriga stånden med obetäckta hufvuden, och när prästerne påsatte
sina hattar, gjorde de öfrige sammaledes. Med samma ceremoni hälsades
riksråden, som anlände en kvart timme senare, och slutligen drottningen
med sin talrika hofstat.

Drottning Kristina i sin guldbroderade svarta sammetsdräkt med
konungamanteln, uppburen af pagerne, hade nu, som alltid, vuxit i
jämnhöjd med den ställning hon intog. Hon var blek, som ju de kunde
föreställa sig, hvilka sett henne dansa en stor del af natten och säga
farväl klockan inemot fyra på morgonen; men intet spår af trötthet kunde
förmärkas i hennes lugna, majestätiska hållning; ingen skymt af nattvak
beslöjade denna stora, klara, allt omfattande blick. Hennes utseende
hade sedan flera år förlorat ungdomens första friskhet; hyn hade
mörknat, växten blifvit mera satt, blicken skarpare, den buktiga
örnnäsan mera framstående. Men hon var dock Kristina, som ingen annan;
hvarje rörelse värdig, hvarje blick en kungsblick, hvarje ord ett
kungsord. Hon gick mellan de bugande lederna, som endast en drottning
går mellan lederna af ett edsvuret folk, fri och obesvärad, hälsande
mera med blicken, än med hufvudets böjning, lätt och behagfullt åt alla
sidor, trädde uppför de tre trappstegen och satte sig på sin tron.
Hofpersonalen trädde tillbaka. Dörrarna stängdes, drottningen såg ned på
sitt församlade folk.

Riksdagen 1654 står inristad på historiens blad. Det var här
rikskanslern Axel Oxenstjerna vägrade att uppläsa trontalet. Han, som
svurit sin konung att bevara Sveriges krona på dotterns hufvud, ville ej
för ständerna förkunna hennes tronafsägelse. Och det var då Kristina
oförberedd höll till de församlade ständerna detta vackra, frimodiga tal
om sin afsikt att nedlägga kronan, hvilket framlockade tårar i mångas
ögon och skulle ha varit ett mästerstycke af vältalighet, om det så
framgått ur hjärtat, som det framgick ur ett klart omfattande, förstånd
och ett säkert gehör för hvad hon i detta ögonblick _borde_ säga.

Den ende som lade ett hjärtats ord till föregående talares smickrande
underdånighet, var bondeståndets talman.

-- Ack, min Gud, hvad tänker eders majestät göra? Öfvergifva oss, som
älska eder så mycket! Kan eders majestät få något bättre än hon nu har?
Hvar skall eders majestät få ett sådant rike igen? Eders majestät skall
ångra det, när det är för sent. Fortfar, och drag lasset, så länge I
lefven; vi skolom göra vårt bästa att lätta bördan. Eder fader var en
hederlig man och god konung, I ären hans enda barn. Prinsen är ock en
hederlig man, och honom skolom vi lyda, när hans tid kommer; men från
eder vilja vi icke skiljas, så länge I lefven; dragen eder icke ifrån
oss!

Styf och rak, utan bugningar, klef den rättframme tolken för Sveriges
och Finlands bönder upp till tronen, kysste två gånger drottningens
hand, vände henne därefter, lika styf, ryggen, upptog en liten näsduk,
torkade sina rinnande tårar och satte sig på sin plats för att åter
lämna ordet åt statskonstens skrufvade vältalighet. Han visste väl, han
som andra, hvar skon klämde, men det var förunderligt med drottning
Kristina, att där hon framträdde, där hon talade eller endast såg på en,
där lyfte hon allt och alla till sig, som hade där aldrig varit en knut
på regeringens tråd; och det förunderligaste var, att hon trodde detta
själf. Hennes ensliga storhet, tronens faror och rådets maktlystnad hade
tvungit henne till så mycken förställning, att mången misstänkte
förställning i allt. Men sådan var icke den värld af drömmar, i hvilken
denna ovanliga drottning lefde. När man sade till henne, att hon regerat
vist, var hon öfvertygad därom, och när bonden sade till henne: eders
majestät är oss kär, var hon lika öfvertygad om hans uppriktighet.
Hennes svar var lika uppriktigt: det kunde till och med vara varmt, men
det var ett eko från klippväggar; det var ett återljud af henne själf,
sådan hon var _i den stunden_.

Sedan riksdagen förklarats öppnad och propositionen upplästs, åtskildes
drottning och ständer, de senare för att med rådet och sig emellan
besluta om drottningens underhåll efter afsägelsen. Hennes fordringar
voro ej ringa, snarare egnade att afkyla mera varma undersåtliga
känslor. Hon begärde, bland mycket annat, äfven öar, städer och
landskap, som hon själf redan bortskänkt åt andra. Mången tyckte, att
hon ville sälja sin krona så dyrt som möjligt, men äfven de förstodo
henne orätt. Sveriges rike var för henne arf och eget, såsom för gamle
kung Gösta. När hon nu frivilligt gaf det mesta ifrån sig, hvarför
skulle hon ej behålla den lilla återstod, som mest behagade henne?

Cromwells ambassadör blef icke litet förvånad, när han, efter en natt
som den förra och en dag som denna, ånyo afhämtades i vagn klockan elfva
på aftonen för att fortsätta generalmajor Horns och jungfru Gjörvel
Sparres bröllopsfest. Riksdagen och tronafsägelsen förekommo honom
endast som en tillfällig paus mellan två nätters dans.

Samma ceremonier, samma hof, samma brudpar och samma drottning: icke ens
riksråden saknades, så många som hade krafter och lust att vaka flera
nätter å rad. Drottningen intog sin plats under pukors klang och
trumpetstötar. En kavaljer frambar till bruden en silfverspira, omlindad
med taft i Hornska familjens färger, och höll spiran vågrätt framför
henne, medan riksrådet Bonde med tolf besläktade vittnen intygade, att
brudgummen samma dag på morgonen gifvit bruden 2,000 dukater i
morgongåfva. Spiran nedlades för brudens fötter som ett tecken af hennes
herravälde, alla gjorde en reverens för drottningen, såsom den högsta
suveränen, och därpå kastades spiran ut genom fönstret till borggården.
Där rann vin för folket, där syntes i den halfljusa majnatten hufvud vid
hufvud af åskådare, alla händer sträcktes att uppfånga den
tillspillogifna klenoden, och de, som icke lyckades vinna bytet, slogos
om trasor af det taft, hvarmed spiran var omlindad.

Efter denna bullersamma strid, som hofvet åsåg från fönstren, börjades
åter en fackeldans, liksom kvällen förut. Efter facklorna följde åter
franska och andra ringdanser, efter dem åter supé med ceremonier och
slutligen åter afsked vid klart solsken i majmorgonen.

Så fortgick det Maj månad igenom, hela den korta återstoden af en
regering, som hade förkunnat sitt snara slut. Var där sol i dess
segrande morgon, skulle där vara glans i dess flyende afton. Så mycket
utströdt guld, så många lysande lustbarheter, så många frikostigt
utdelade nya höga ämbeten, titlar, värdigheter, nådebevis -- och så
mycken skuldsatt fattigdom, så många bittra tvister, så många hemliga
missnöjen, så mycken tyst förväntan på slutet samt efter slutet på
bättre dagar! Det var på denna underliga mellantid mellan början till
slutet och slutet själf, som alla öron voro uppfyllda af skvaller, medan
ingenting ännu fick sägas högt, men allt kunde hviskas och allt troddes.
Det var utsädestiden för den frodiga skörd af halfva sanningar, som
sedan blefvo hela skandaler och gingo kring Sveriges rike som
eftermälen, från hvilka historien icke ännu i dag blifvit helt
rentvagen. Det var då man begynte af en fjäder göra sju hönor, af en
gunstling en älskare och af ett halfförstådt ord en betecknande anekdot.
Det var då Kristina skulle ha sagt om sitt folk, när där spordes om
missväxt i landet: kunna de ej vara nöjda med bröd och sill? Och om sina
bönder skulle hon hafva sagt: den bonde, som själf drager sin plog, är
den bäste bonden. Ja, det är ganska visst, att denna drottning gycklade
månget obetänkt ord, hvilket senare utlades i annan mening; men lika
visst är, att hon delade med sin efterträdare Gustaf III äran att ha
varit bättre än sitt rykte.

Där låg ett otrefligt falskt skimmer öfver denna Maj månad 1654; den
kunde förliknas vid en slottsbrand. Bakom lusteldarna såg det förvånade
Sverige Vasahuset uppgå i rök. Upplösning tärde på alla maskor af
styrelsens trådar, ovisshet kom alla tankar att famla i mörker. Hvad än
de höge herrarne månde säga, folkets blick var ofrånvändt riktad mot
tronen. Hon, som var allt, skulle nedstiga till intet; han, som var
intet, skulle nu blifva allt. Hvarför icke? Sämre var ej att frukta,
bättre kunde man hoppas, men hvarför bytte de två? Honom förstod man,
henne icke. En sade: hon är trött att regera; den andre: hon har intet
mera kvar att bortskänka, än kronan; den tredje: hvem kan beräkna en
kvinnas nycker? Den fjärde sade: riksfålen skenar, hon tappar tygeln,
hon lämnar den åt en man. Men såg hon då ut som hade hon tappat en tygel
ur trötta händer? Aldrig hade hon varit mindre försagd, aldrig mera
konungsligt hög. Hvarför abdikerade hon? Ville hon gifta sig med Tott
eller med Pimentelli? Hon, som försmått Carl Gustafs hand? Nej, därtill
var fröken Kerstin dock alltför klok.

Så höll, under väntans dagar, allt yttre ihop, men allt inre föll sönder
-- tankar, känslor, beräkningar. Hofvet dansade nätterna genom; hvem
ville ej då taga lifvet lätt? Den stormodiga unga adeln frossade i
dryckeslag, tågade larmande kring gatorna, knäböjde på torgen och drack
under skrålande lefverop drottningens skål. Småfolket undrade,
skvallrade, slogs ena kvällen med skarorna af betjening, som uppfyllde
staden, och lät sig andra kvällen behaga vin eller öltunnor gratis.
Politik och trosfrågor inmängde sig än här, än där i gatupploppen;
Sverige var ju en stormakt. Whitelocke, en konungadråpares sändebud, såg
sitt hus på sena kvällen anfallet af en ursinnig hop rojalister och
räddades endast genom portarnas fasthet. Pimentellis papistiska
gudstjenst stördes af hotande folkskaror. Detta blott få steg från
drottningen, rådet och rikets ständer. Hvar och en kände, att det gick
utför, utför, men hvart?

Ändtligen skedde renunciationsakten, när drottning Kristina nedlade och
Carl Gustaf mottog svenska kronan, tisdagen den 6 Juni gamla stilen i
Upsala slott. Det var då Axel Oxenstjerna »hade lefvat en dag för
länge».

Den i Sveriges och många andra länders historia ensam stående
tilldragelsen är tillräckligt känd och skildrad förut. Några få drag ur
en samtida närvarande riksdagsmans anteckningar må bevittna Kristinas
fallande krona.

Klockan sex på morgonen voro ständerna församlade i rikssalen. Klockan
nio kom hennes majestät, åtföljd af hans kungliga höghet Carl Gustaf och
rådet, hvitklädd i fullständig kröningsornat, med krona på hufvudet,
spiran i högra, riksäpplet i vänstra handen. Ingen blekhet förrådde
denna gång nattvak och dans. Ingen uppstigande rodnad antydde någon
ovanlig sinnesrörelse. Kristina behöll sin vanliga färg; blicken var
lugn, hufvudet högburet, gång och hållning lediga, behagfulla,
majestätiska. Hon var, nu som alltid, situationen vuxen och medveten om
att hon sista gången uppträdde som regerande drottning.

Tre trappsteg ledde till tronen. Till höger nedanför dem stod Carl
Gustaf, bakom honom de fem höge riksämbetsmännen, på båda sidorna rikets
råd, trettiotvå närvarande af fyrtioåtta; vidare till höger präster och
bönder, till vänster adel och borgare. Ceremonierna liknade dem vid
inträdet den 11 Maj. Shering Rosenhane uppläste afsägelsebrefvet, som
var textadt på pergament med det stora kungliga sigillet och innehöll
undersåtarnes frikallande från trohetseden, afträdandet af kronan åt
hans kungliga höghet Carl Gustaf samt drottningens därvid fogade villkor
och underhåll. Efter uppläsandet öfverlämnades brefvet åt tronföljaren,
som under djupa reverenser uppsteg till tronen för att öfverlämna det åt
drottningen och därpå, lika vördnadsfullt, nedsteg igen.

Nu aftog drottningen själf sin krona, räckte henne åt Per Brahe,
öfverlämnade svärdet åt Lars Kagg och äpplet åt Herman Fleming. Därpå
framträdde två kammarherrar, som afklädde henne konungamanteln, och
sålunda beröfvad alla konungslighetens insignier, nedsteg hon från
tronen, stannade på första trappsteget, likasom tvekande att gå vidare,
trädde ned på det andra, dröjde också där och blef stående på det tredje
och sista. Där höll hon detta berömda afskedstal, som återljuder genom
häfderna, tackande Gud, sin barndoms förmyndare, rikets ständer och alla
undersåtar, lofvande att än vidare intet annat söka än rikets välfärd,
hvilken hon förklarade vara enda orsaken till hennes tronafsägelse.
Talet varade en god half timme. »Och var det till att förundra, att,
ändock hon så bevekeligen talte, att hon uttryckte tårar ur många
människors ögon, dock kunde hon ifrån gråt sig själf hålla, ehuruväl hon
esomoftast därtill inklinerade och talte ganska gråteligen och med
sorgelig stämma.»

Detta afgörande ögonblick var måhända det enda i drottning Kristinas
lif, när själfva förtalet glömde att påbörda henne förställning, när hon
af alla erkändes vara hvad hon dock alltid var -- sig själf. Samtiden,
för hvilken hon var en gåta, och eftervärlden, för hvilken hon blifvit
en skuggbild, äro ense därom, att hvad man än må tänka om hennes person,
hennes regering och hennes afsägelse, var Kristina på sista trappsteget
af tronen drottning och kvinna. Detta sista trappsteg, som förtjent att
infattas i guld, framkallade genom stegets och stundens makt det bästa
af henne själf, den idealbild, till hvilken hon var född, en stor faders
stora dotter, hvilken, så ofta borttappad i själfviska lidelser, stundom
lyckades återtaga sin rätta gestalt. De, som sett eller känt henne
endast då, skulle icke igenkänna den Kristina historien framställer i
blandadt ljus med så mörka skuggor. Nu var hon Vasadottern, nu talade
genom hennes läppar två sekler och sju konungar, bland hvilka fadern,
farfadern och stamfadern, till Sveriges folk. Hvarför fick hon ej
slockna på tronens sista trappsteg?

Hvad där sedan följde vid afsägelsen var viktigt för riket, men
betydelselöst för Kristina. Shering Rosenhane besvarade drottningens tal
å rådets och ständernas vägnar, uppräknande alla meriter af hennes
majestäts berömliga styrelse, bedjande henne förlåta den förtret hon af
en eller annan kunnat erfara under sin regeringstid, betygande allas
tack och kärlek samt slutande med en välönskan, att »denna ohörliga
förändringen» måtte ske under Guds välsignelse. Därpå öfverlämnade
drottningen insignierna åt sin efterträdare, anbefallande honom Sveriges
store konungars föredöme och ömhet mot hennes moder samt kvarblifne
vänner och tjenare. Hvarefter hon, under mycket krus från den nye
konungens sida, ledde honom upp till tronen. Carl Gustaf talade då först
till drottningen, bedjande henne återtaga sin krona. När hon förblef
obeveklig, vände han sig i väl valda, värdiga ordalag till alla
närvarande, lofvande att hålla fast vid Guds ord och Sveriges lag samt
bedjande om välsignelse öfver sin regering. Åter svarade Rosenhane å
allas vägnar med försäkran om trohet och lydnad, hvarefter talmännen
kysste den nye konungens hand.

Efter slutade tal och ceremonier var afskedsuppvaktning i drottningens
enskilda rum för rådet, hofvet, ridderskapet och adeln. Hennes majestät
tog alla i hand, och åter föllo uppriktiga tårar. Adeln hade därtill
mycken anledning, ty så högt som under denna regering hade denna
statsmakt aldrig stigit förr och skulle ej stiga någonsin mer.

Fyra timmar senare kröntes Carl X Gustaf i Upsala domkyrka. Drottning
Kristina fann sig obehöflig vid denna högtidlighet. Hon företog under
kröningen en promenad i vagn till stadens omnejder. Blott ett par
hofdamer och ett par kavaljerer, spillror af hofstaten, följde henne,
förvånade öfver hennes glädtiga lugn.

Ständerna hade infunnit sig i domkyrkan klockan två eftermiddagen, men
riksdagsfruarna och hustrurna med sina vuxna döttrar hade suttit där
sedan klockan sex på morgonen för att vara säkra om plats. Tiden hade
blifvit dem lång; de hade skickat hem efter mat, öl och vin för att ej
börja den nya regeringen med en fasta. Klockan tre inträdde konungen i
hvita gyllendukskläder och kröningskjortel, åtföljd af rådet. Linköpings
biskop mottog honom med ett skriftens språk, Johannes Matthiæ predikade,
men då detta skedde i högkoret, kunde ingen i kyrkan höra ett ord,
hvarför många smögo sig ut till Adolfs källare att under predikan dricka
konungens skål. När biskop Johannes var nederstigen, klef en nyfiken
gumma upp i predikstolen för att bättre se konungen, hvaraf en så allmän
munterhet uppstod, att ett solsken flög äfven kring Carl Gustafs
allvarliga drag. När sedan psalmen uppstämdes: »Gud gifve vårom konung
ett lyckosamt regemente», sjöngo flera med full hals »vårom drottning»,
som de vant sig att sjunga.

Ärkebiskopen förrättade kröningsakten med sedvanlig högtidlighet,
hvarefter kröningspenningar af silfver måtteligen utkastades med
omskrift kring kronan: »af Gud och Kristina». Där hade först stått att
läsa: »af Guds och Kristinas nåde», men jämförelsen hade befunnits för
stark, och mynten präglades om.

På kvällen gaf konungen gästabud för rådet, hofvet och alla stånden,
hvart stånd för sig, »alle väl trakterade». Rätterna voro både många och
kosteliga; hvar och en fick sitt armkläde öfverfullt med konfekt, »så
att intet lämnades åt sluntarne». Rhenskt vin och Ölands öl med flera
goda varor kommo själfve prästerne att glömma sorgen öfver drottning
Kristina. Men -- säger berättaren -- »när vi uti _convivio_ begynte
blifva som lustigast, stod hon öfver oss upp under taket[11] och såg på
oss från öfra våningen. Odhelius, i det han drack ut glaset för
drottningens skål och vände bottnen upp, var den förste som såg henne;
men vi låddes som om vi intet såge henne ... Klockan två gingo vi
därifrån lustige och glade.»

Den ensliga mörka skepnad, som stod däruppe i skuggan på galleriet, fick
nu bevittna huru hon sörjdes af sitt folk. Drottningen var död, lefve
konungen! Öfver alla som sett henne stiga ned från det tredje
trappsteget, öfver alla utom henne själf, föll det gripande intrycket af
en tillintetgörelse. Kristina nedanför tronen var icke mera Kristina.
Där, på denna höjd, för hvilken hon var född och där hon i sin storhets
ögonblick reste sig som en tornspira öfver tempelmurar, där var hon
drottning. Nedanför Sveriges tron förblef hon ännu alltid den högt
begåfvade, den snillrika, men äfven den själfviska, den allt fordrande,
hvars anspråk icke mera skyldes af konungamanteln. Öfvergifven af
makten, sviken af behagen, förrådd af smickret, ägde hon ej mer någon
annan tjusning kvar, än glansen af ett förbleknadt namn, en kall lärdom
och skröpligheten af en åldrad, egenkär kvinna.

[Fotnot 11: I det galleri, som från drottningens våning ledde rundt
kring den höga gästabudssalen.]




                             23. Messias.


      Han hade glömt den ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk.

Österlandets historia är rik på hastiga omkastningar, glödande
hänförelse, som snart försjunker i trög likgiltighet, åter uppflammar i
fanatism och åter lägger sig till ro i tron på ett oundvikligt öde. Här
uppstå religionsstiftarne, profeterne, despoterne; här följa dem tallösa
hjordar af blinde anhängare, hvilka i nästa generation förströs utan
spår för att lämna plats åt en ny beundran för mystiska helgon och
storartade människoslaktare.

Tiden för denna berättelse var fruktbar på underliga folkrörelser, icke
minst bland judarne. I Smyrna lefde vid början af sjuttonde seklet en
judisk fågelhandlare och mäklare vid namn Mordechai Zevi, en yngre
broder till den i vår berättelse ofta nämnde bankiren Ruben Zevi i
Regensburg. Förhållandet mellan bröderne var till en början godt;
Mordechai var sin rikare och klokare broders agent i Levanten. Men detta
förändrades, när Ruben Zevi blef barnlös och släkten började kasta
giriga ögon på arfvet. Misstro och ovänskap uppstodo mellan de båda
bröderne, och Ruben Zevi afbröt all gemenskap med sin broder i Smyrna.

Mordechai, som stod under rabbinernes inflytande, hade fyra söner och
bland dem en sällsynt skön och begåfvad yngling vid namn Schabbathai,
född år 1625. Denne _Schabbathai Zevi_ kom tidigt i rabbinskolan och
gjorde så förvånande framsteg, att han redan vid aderton år blef lärare
i Talmud och Kabbala. Han utmärkte sig icke blott genom sin lärdom och
sin skönhet, utan än mer genom sina stränga andaktsöfningar. Han bar
alltid hos sig en _talith_ (böneduk) och en _tefillin_ (bönerem,
radband), delande sin tid mellan studier, böner, bad och fastor sex
dagar i veckan. Denne sköne yngling, som sades i sig bära vällukten af
tre patriarker, vann snart ett stort anseende och begynte år 1648
uppträda som profet. I början sade han sig blott vilja rensa och
återställa judendomen till dess ursprungliga renhet enligt Mose lag; men
snart vuxo med skaran af anhängare äfven hans anspråk. Nu uppträdde han
oförtäckt som den af Gud utlofvade Messias, hvilken skulle återställa
Israels rike, samla kring sig de förskingrade judarne och förlossa dem
från hedningars, kristnes och muselmäns ok.

Detta väckte anstöt bland Syriens rabbiner; de rådplägade, sände en
varning till den nye profeten, och när han fortfor med sina läror,
bannlyste de honom som gudsförsmädare. Ruben Zevi, som hade sina
kunskapare öfverallt, förnam domen och gillade den, så mycket hellre som
han själf var anstucken af samma storartade ärelystnad att återupprätta
sitt folk, men ville med helt andra medel, med penningens allmakt, klok
statskonst och köpte furstars biträde återföra judarne till det heliga
landet. Få år förut hade han lika afgjordt förnekat sin trosförvant
Uriel Acosta i Hamburg, hvilken ville förena judar och kristne i en
förnuftstro, där själens odödlighet icke mer fann någon plats.

Förklarad fågelfri, nödgades Schabbathai Zevi fly från Smyrna, men fann
en mäktig bundsförvant just i förföljelsen. En ansedd jude i Gaza,
Nathan Benjamin, öfvergick till hans parti och tillförde honom skaror af
nye anhängare. Nu uppträdde han i Saloniki, i Athen, på Morea, i
Alexandria, öfverallt predikande det nya messiasriket och öfverallt
buren i triumf af jublande folkmassor, icke endast judar, utan äfven
kristne och muselmän, som i honom sågo den af Gud utkorade, ja Gud
själf. De vidunderligaste sägner kommo i omlopp. Den nye profeten skulle
uppväcka Moses ur grafven och gifta sig med hans dotter; Schabbathai var
väl redan gift, men detta oaktadt en _nazir_, som aldrig smakat vin
eller vidrört en kvinna. Därefter, tillade ryktet, skulle han ärfva
sultanens krona och rida in i Jerusalem på ett eldsprutande himmelens
lejon, hvars tunga skulle vara en sjuhöfdad orm.

Antingen nu denne nye Messias ville på sitt sätt göra ryktet till
sanning eller att han förnummit sin farbroders samtidiga plan att eröfra
Jerusalem, befann han sig på väg från Damaskus just i de dagar, när
Ruben Zevi, utrustad med sultanens ferman, som Hagar utverkat, stod vid
portarna framför samma stad.

Den kloke bankiren hade beräknat allt. Han hade förutsett hvarje hinder
och förstått att besegra hvarje motstånd. I mer än femtio år hade han
tåligt och långsamt förberedt denna sin lefnads älsklingsplan att engång
återförsamla sitt folk i det heliga landet och ånyo grunda Israels rike.
Måhända var ännu ej allt så moget, som han önskade för en säker
framgång, men han kunde ej vänta längre. Han var åttio år, ännu
viljekraftig och stark, klok, modig och hänsynslös, men de dagar stodo
för dörren, när han ej skulle vara det mer. Tiden tycktes gynna hans
djärfva plan. På kalifernes tron satt ett omyndigt barn, som beherskades
af hans dotterdotter Hagar. De kristna folken kifvades om westfaliska
fredens byten och hade glömt den aflägsna östern. Ruben Zevi beslöt att
handla.

Det var den största affär -- och han insåg det själf, det största
vågspel -- på hvilket den gamle räknemästaren någonsin inlåtit sig. Hela
hans omätliga rikedom insattes på detta enda kort. Han köpte af
sultanen, hvars skattkammare alltid var tom, det heliga landets
besittning för obekanta millioner venetianska dukater i guld; man fick
aldrig rätt veta beloppet, hvaraf troligen en stor del försvann i
pascharnes vida fickor. Och han fick detta land på förödmjukande
villkor, såsom en skattskyldig provins under osmaniska riket, med
turkiska garnisoner i alla fästningar utom Jerusalem. Men detta oroade
Ruben Zevi föga. Hade han engång grundlagt judarnes nya rike, skulle det
snart afkasta osmanernes ok och utbreda sig öfver världen. Det kostade
honom otroliga summor att muta sultanens närmaste omgifning och de
snikne pascharne i Syrien, Judeen och Egypten, hvilkas samtycke och
biträde han ej kunde umbära. Icke ens sultanens ferman var tillräcklig;
den måste understödas af en krigshär, hvilken Benjamin Zevi värfvade i
Egypten och Syrien -- 11,000 man, judar och araber -- kristne vågade han
icke värfva, af fruktan för misstankar af Islams bekännare.

Underhandlingarna voro afslutade. Benjamin Zevi satte sig i marsch med
sin här från Jaffa, skingrade några syriska röfvarehorder, inryckte utan
svärdsslag i den helige staden, hvars portar öppnats af morfaderns guld,
och besatte murarna med sitt folk. Snart följde Ruben Zevi själf och
vidtog utan dröjsmål alla nödiga åtgärder att trygga sin nya besittning.
Det skedde i all stillhet, utan larm, utan proklamationer. Man måste
fara varligt med det turkiska högmodet. Jerusalem märkte knappt, att det
ombytt herskare; det var så vant att ombyta paschar. Det enda som oroade
den nye judefursten var, att så få judar följde hans kallelse. I alla
länder och världsdelar hade budskapet utgått, att numera kunde Israels
förskingrade återvända till sina fäders land, mot hvilket de med längtan
blickat i så många århundraden. Men i stället för väntade oräkneliga
skaror såg Ruben Zevi en ringa hop, mest fattige och trasige
trosförvanter, samla sig under hans fanor. De rike, de lärde, de mäktige
judarne, med hvilkas tillhjälp han ville upprätta Davids fäste, hade
uteblifvit. De hade föredragit Egyptens köttgrytor, misstrott budskapet
och kvarstannat i frivillig träldom hos Ammons barn.

Jerusalem, världshistoriens medelpunkt, låg vid denna tid sköfladt,
blodbestänkt, förtrampadt af vänner och fiender. Lika vördad som
misshandlad, hade denna stad af stora minnen under osmanernes välde
sedan 1517 nedsjunkit till en oregelbunden köping af palatser i grus,
moskéer och kyrkor af alla byggnadsstilar, trånga, smutsiga kvarter af
låga, med kalk rappade hus, där en blandad befolkning afsöndrade sig
efter nationaliteter och trosbekännelser, lifnärande sig mest af att
preja pilgrimer. Ännu kvarstod den gamla, flera gånger rifna och åter
uppförda ringmuren, som en tid burit sjuttiofyra torn; ännu de fem
portarna, ruinerna af Herodes' palats, den heliga grafvens kyrka, sådan
hon uppfördes af korsfararne i början af tolfte seklet[12], för att icke
förgäta den klassiska tempelgrunden, det af murar skyddade _Haram_, där
kejsar Hadrianus förgäfves velat håna Frälsarens profetia med sitt
Jupiterstempel, och där sedermera den kristna klippkyrkan fått vika för
Omars moské. Det var skördetiden i månaden Nisan, April, men föga annat
att skörda, än magra oliver. Pilgrimerne strömmade, som vanligt, till
den kristna och judiska påsken, knäföllo, bådo, tiggde och slogos om
sina brödsmulor med utsvultna hundar. Där låg ett hemlighetsfullt öde
med historiens och profetians hela tyngd öfver denna olyckliga stad, som
engång, lik Betsaida, varit upphöjd ända till himmelen och nu låg
nedstörtad ända till dödsriket, för att han icke »visste sin tid».

[Fotnot 12: Hon brann 1808 och uppfördes sedan i modernare stil.]

Sedan Ruben Zevi bittida på judiska påskmorgonen förrättat sin andakt i
synagogan, red han, åtföljd af två beväpnade tjenare, ut för att bese
staden och dess omgifningar. Hans väg förde honom slutligen utom murarna
uppför den sluttande stigen till Oljoberget. Ännu var det tidigt, ännu
stod solen lågt och färgade långt i väster Medelhafvets vida
vattenspeglar i rödt, blått och grönt. Vände sig den gamle mot öster,
såg han ett mörkt, töcknigt vatten bakom Engeddins bergöken; det var det
dystra, af klippmurar instängda Döda hafvet. Staden låg under hans
fötter som en hvitmenad graf. Solen belyste minareternas spiror och de
kristna kyrkornas kors; synagogorna gömde sig bakom låga murar.
Ingenstädes ett spår af Moses, ett återsken af David. Ruben Zevi
suckade: hvar var Israel?

Han kände ett behof att utgjuta sitt hjärta för sina fäders Gud och
sökte en plats, där hans blickar ej sårades af Israels efterträdare. Han
sökte länge förgäfves. Själfva Oljoberget var öfversålladt med kristna
minnen. Där var Himmelsfärdskyrkan; där var jungfru Marias graf; där var
Getsemane. Ändtligen, när han nalkades Kidrons dal, fann han Absalons
graf, en liten strutformig byggnad, uthuggen i klippan, steg af hästen,
sände tjenarne att posta ett stycke därifrån och knäböjde på det berg,
som David helgat med sina tårar öfver den förlorade sonen. Han hade ej
märkt, att en af bergets många eremiter sökt en fristad i Josafatshålan
nära intill och framträdde bakom honom, synbarligen föga belåten att se
en jude oskära med sin närvaro hans morgonandakt.

-- Herre Zebaot -- bad den gamle juden med hög röst, såsom ville han
ropa till himmelen -- du, som genom din tjenare Moses lofvat Kanaans
land åt Abrahams säd till evig tid -- du, som förskingrat oss och lofvat
åter församla oss från jordens fyra hörn -- du, som sagt genom dina
tjenare Esaias och Zacharias, att du vill förena alla Israels stammar i
din stad Jerusalem, så att ock de gamle skola sitta på dess torg, hvar
med sin staf i handen för hög ålders skull -- se, vi komme på ditt
löfte, Herre, och återtage det land, som du gaf oss till arfvedel. Vi
ödmjuke oss inför dig; vi äro det förkastade silfret, det affälliga
folket, som du gifvit till pris åt världens smälek och hedningarnes
bespottelse; men vi komme dock, Herre, på ditt ord, vi förvänte af dig
upprättelsen och hämnden. Du skall slå dem som slagit oss, du skall
förtrampa dem ända till dödsriket under vår fot. Men från oss skall du
borttaga det bäfvande hjärtat och utrota vår försmädelse i alla land. Du
skall gifva oss hufvudprydnad för aska och glädjens olja för mycken
bedröfvelse, guld för silfver och koppar för järn. Herre, gif mig ett
tecken, att du nu vill öfver oss uppfylla ditt heliga löfte! Här är en
till roten förtorkad törnbuske: låt honom skjuta ett grönt skott!

Och den bedjande gamle juden kastade sig med ansiktet mot marken, såsom
väntade han ett svar från bergets innandöme. Då hörde han en röst bakom
sig säga:

-- Hvem är du, som går till rätta med din Gud och förelägger honom hans
tid? Har då du hört hans röst, som säger till dig: stå upp, Samuel! Ännu
är Mose förbannelse icke borttagen. Ännu är hedningarnes fullhet icke
inkommen i Guds kyrka. Ännu hänger täckelset för dina ögon, så att du
icke ser Getsemane vid dina fötter och förnimmer återljudet af ditt
folks rop: hans blod komme öfver oss och våra barn! ... Gå, förblindade!
Intet grönt skott spirar ännu ur ditt folks törnen. Budbärarnes fotsteg
genljuda i berget. Si, Antikrist står för portarna och skall varda dig
öfvermäktig, tilldess att hans tid är ute och allt varder underlagdt
Herrens Krist.

Ruben Zevi uppreste sig och såg vid sin sida eremiten från
Josafatshålan. Ett obeskrifligt raseri grep den annars så försiktige, så
beräknande gamle mannen. Nu, nu, i afgörandets, i segerns, i
världsherraväldets stund vågade en af hans folks förtryckare slunga
honom i ansiktet Moses' profetia och Nazarenerns död! Hans röst svek
honom, hans knutna hand höjde sig för att slå olycksprofeten i ansiktet,
då i detsamma tjenarne skyndade till och förkunnade ankomsten af ett
ilbud från härens underbefälhafvare Assar Kaba.

-- Rabbi -- sade budbäraren, ännu andlös efter en häftig ridt uppför
berget -- Assar Kaba låter fråga dig hvilket svar han skall gifva
Messias, som står utanför Damaskusporten och fordrar inträde.

_Messias!_ Den gamle juden slog sig för pannan. Han hade bedt till
Abrahams Gud om sitt folks upprättelse och glömt upprättaren, glömt den
ende utkorade, som kunde utföra Herrens verk! _Därför_ sköt intet grönt
skott ur det förtorkade törnet.

Med en ynglings snabbhet satt han åter i sadeln, ridande utför berget
och lämnande den förvånade eremiten utan svar. Men under ridten
inställde sig dessa betänkligheter, som ett långt affärslif ständigt
framkallat i detta förslagna hufvud. Hvem var denne Messias? Var han
måhända ingen annan än Mordechai Zevis förryckte son?

Ruben Zevi anlände till porten. Där stod Assar Kaba med femhundra
krigare. En myckenhet folk trängde sig innanför och utanför muren. En
beskickning väntade svar. Det var juden Nathan från Gaza, åtföljd af en
beslöjad kvinna och två tjenare. Ruben Zevi förstod, att Mordechais son
ville härin.

-- I Jehovahs namn -- utropade sändebudet med hög röst -- fordrar jag
inträde för hans utkorade Messias, som kommer till sin stad Jerusalem
för att förlossa sitt folk.

-- Hvilket bref och insegel har du på detta ditt budskap? frågade Ruben
Zevi kallt.

-- Han sade till mig: säg dem, att Herren har sändt dig, och om de
vägra, skola portarna upplåtas af sig själfva, svarade sändebudet.

-- Må han då gifva oss tecknet, återtog Ruben, pekande på den starkt
tillbommade porten. -- Förnim, port, att jag vägrar honom inträde,
såframt du icke upplåter dig af dig själf!

Folkhopen steg häpen tillbaka och betraktade porten, i hvarje ögonblick
väntande att se bommarna falla och reglarna upplåtas utan
människohänder. Men porten förblef orörlig.

-- Vän Nathan -- fortfor Ruben efter en stunds väntan -- du ser, att
porten icke hörsammar din herres befallning. Gif mig ett annat tecken,
om du vill blifva trodd på ditt budskap!

-- Herren skall låta eld nedfalla från himmelen på dig och allt folk,
som står emot den oemotståndlige, ropade nu Nathan, som törhända märkt,
att ett åskväder närmade sig.

Icke förr var det sagdt, innan en hvass blixt ljungade ut från åskmolnet
och upplyste förfärade ansikten i den församlade folkhopen.

Ruben Zevi stod hånande lugn.

-- Är då Herrens arm förkortad -- utropade han -- att hans ljungeld icke
drabbar sitt mål? Se, jag står oskadd och förklarar här i Guds och
människors åsyn, att denne föregifne Messias är en bedragare och ej
skall oskära Guds stad med sina lögnaktiga profetior.

Han missräknade sig på sitt folk. Det var förberedt genom profetens
rykte i alla munnar. Åskvädret fortfor att värfva åt denne nye
anhängare. Ett obeskrifligt tumult uppstod.

-- Han hädar Messias! Han uppreser sig mot Gud!

Skarorna utanför och innanför murarna begynte storma porten för att slå
den i stycken; hotande händer höjdes mot den otrogne gamle. Denne fann
rådligt att skyndsamt tillkalla sin dotterson Benjamin med
förstärkningar ifrån Jaffaporten.

Midtunder förvirringen trängde sig den beslöjade kvinnan fram och sade
till Ruben Zevi:

-- Ett ord, rabbi!

Där var en vinkel vid muren bakom eskorten; hon visades dit och fick
några ögonblicks tid att tala.

-- Rabbi -- sade hon med brådskande hast -- din sak är förlorad. Ditt
herravälde är slut, dina hvita hår äro tillspillogifna. _Honom_ står
ingen emot -- ingen annan än jag. Svär vid Jehovahs tron och din faders
ben, att du ingår på mina villkor, och jag skall förgöra honom.

-- Låt höra dina villkor! sade den gamle.

-- Det, som härtills är skedt, skall vara såsom hade det aldrig skett.
Jag fordrar glömska af allt som varit. Du skall upptaga mig som din
dotter och skriftligt försäkra mig om arfvet af dina skatter. Dina
dotterbarn skola bortsändas till Afrika eller Indien och nöja sig med
ett måttligt underhåll. Jag skall styra i ditt hus och lyda endast dina
befallningar. Svär mig detta, och Schabbathai Zevi, din broders son,
skall hafva upphört att lefva, innan solen går ned. Du tror mig icke --
tillade hon ifrigt, när den gamle teg. -- Fråga Nathan, och han skall
intyga, att jag, Schabbathais fränka, tillreder hans dagliga dryck.

-- Du är Thamar! sade Ruben Zevi med en röst, som öfvermåttet af hans
känslor betagit all klang. -- Jag igenkänner dig på ditt klumpfinger och
dina ord.

-- Ja, jag är Thamar, din broders dotter, sade kvinnan, i det hon
afslöjade dessa välbekanta, fordom sköna, nu längesedan af alla lidelser
härjade drag, som läsaren engång mött under furstinnan Radzivils
purpurröda barett.

-- Du är Thamar, fortfor den gamle med samma underliga, skenbart iskalla
stämma. -- Du är Thamar, som förrådt min dotter Ruth åt hennes bödel,
som kastat henne att dö i en snödrifva, som velat förgifta min
dotterdotter Hagar och lagt alla de snaror du förmått mot Ruths båda
barn. Nu begär du, att jag skall förskjuta mina barnabarn och förskrifva
åt dig mitt arf, för att du först skall förgifta min brorson och sedan
mig.

Kvinnan hajade till vid tonfallet i detta svar och såg sig om efter en
utväg att undkomma. Men hon trängdes tätt mot muren af de beväpnade; ett
rop skulle ej höras i det brusande larmet.

-- Hvartill tjenar det att upprifva gamla sår? genmälde hon trotsigt.
Ditt lif är nu icke värdt en handfull aska. Schabbathai skonar icke sin
faders blod, och jag är kommen att rädda dig på de villkor jag sagt.
Skynda dig! Hör du ej porten braka?

Den starka porten sviktade på sina rostade gångjärn och skulle hafva
fallit, om icke Assar Kaba, ännu blott med muskötkolfvarna, lyckats gång
efter gång drifva hopen tillbaka. Då anlände Benjamin Zevi med en trupp
ryttare och trängde allt undan, som stod i hans väg. Det forna
krigarelynnet hade än en gång fått makt öfver räknekonsten hos denne
trälbundne kompanjon på bankirens kontor. Den unge anföraren for mera
hårdhändt fram, än sin underbefälhafvare. Han brukade ännu icke det
dragna svärdet, men han red in i den larmande hopen, trampande under sin
Jehus hofvar män, kvinnor och barn.

-- Benjamin! hördes öfver larmet hans morfaders röst.

Dottersonen banade sig med möda väg till det afskilda stället vid muren.

-- Här är Thamar, som förrådde din moder. Jag skänker henne åt dig, min
son; men fläcka icke din hand med en förräderskas blod!

-- Nåd, nåd! utropade nu den brottsliga kvinnan, som förgäfves sökte med
blodiga naglar klättra uppför den obevekliga stenmuren. -- Nåd,
Benjamin! Jag är blod af ditt blod, jag skall anvisa dig fördolda
skatter ...

Hon hann icke säga mer. Ruths son -- Ruths, hvars hela korta lif varit
oskyldig, förbarmande kärlek -- ihågkom med andra känslor sin moder och
sin syster, som han svurit att hämna. Han mindes det vanvördiga sätt, på
hvilket drottning Kristinas kammarherre Wrangel en dag behandlat
furstinnan Radzivil, och sporrade sin häst baklänges mot den plats vid
muren, där Thamar stod inklämd. Jehu var stor, tung och ursinnig af
sporren. Han strök tillbaka mot muren med så förkrossande tyngd, att
snart fanns under hans bakhofvar endast en oigenkännelig lämning af
henne, hvars lif varit ett enda långt förräderi mot dem hon stått
närmast.




                        24. Stjärnornas stund.


                                               Han var åter sig själf.

Folkhopen innanför muren var trängd tillbaka och allt motstånd
skingradt, när en oväntad anblick plötsligt förändrade allt. Det under
Nathan bebådat hade verkligen skett. Medan man ännu underhandlade vid
Damaskusporten, hade den nye profeten funnit anhängare, som för honom
öppnade den på västra sidan belägna och numera svagt bevakade
Jaffaporten. Härifrån tågade han, omgifven af jublande skaror,
obehindrad in i staden, väl icke på ett eldsprutande lejon, men med
konungslig ståt. Han hade valt påskdagen för sitt intåg, och detta var
mycket olikt ett annat tidigare intåg i Jerusalem på en arbetsåsninnas
fåle.

I kraftens och ungdomens hela fägring, tjugunio år gammal, prisad af
många tusende som den skönaste bland människors barn, klädd, i den
fornjudiska dräktens lifrock, underkläder, sandaler och mantel,
glänsande af purpur och guldstickadt tyg, förenade Schabbathai Zevi, där
han red på sin hvita häst, välsignande folket, allt som tjusar och
bedårar en österländsk fantasi. I spetsen för tåget red en utropare, en
liten, knappt tre fot hög dvärg i karmosinröd mantel, på en tam,
dresserad giraff, hvars lilla högfärdiga hufvud på den långa halsen
kråmade sig öfver husens tak. Närmast framför profeten gingo harpolekare
och sångare, som uppstämde Hosianna och Davids kröningspsalm. Efter
honom red hans lifvakt, sju gånger sju nazirer i hvita mantlar på svarta
hästar. Dem följde till fots omkring ett hundra leviter i prästerlig
skrud, efter dem korgossar med starkt doftande rökelsekar, efter dem
åter beväpnade anhängare, beredde att sönderslita hvarje motståndare,
och slutligen en ständigt växande, sjungande, skriande och dansande
folkskara. De sjuke, de blinde, de lame trängde sig fram för att
profetens skugga måtte falla på dem: spökbilden af de helbrägdagörelser,
som för tusen och sex hundra år sedan skett i detta samma Jerusalem.

Detta på samma gång festliga och krigiska tåg trängde sig in som en kil
mellan fördelningarna af Benjamin Zevis vid murarna spridda krigsstyrka.
Men ännu var ej allt förloradt, ännu stod kärnan af hären vid
Damaskusporten; ett djärft anfall kunde spränga det konungsliga tåget i
stycken.

-- Icke nu, icke nu, förrän du tvått dig ren! bad den gamle morfadern.
Du är bestänkt med en kvinnas blod, och så kan du icke draga till
Herrens strid.

-- Mig dödar ingen före stjärnornas stund! utropade Benjamin med den
tillförsikt, som numera blifvit hans enda tro. Och han lät, i spetsen
för rytteriet, blåsa till anfall, i mening att hugga in på festtåget och
taga den falske Messias till fånga. Han var trotsig och glad, han var
åter sig själf, han kastade penningemäklaren från sig som en usel
narrkåpa och var åter hvad han alltid velat och bort vara, en krigare
utan fruktan och tadel, Åke Totts ridsven, ryttaren, hvilken satt som en
mur, fastvuxen i sadeln.

Den oerfarne, han hade ingen aning om de andliga hvirfvelstormarnas
makt. Hans folk följde honom tvekande, men blott för att vid profetens
åsyn kasta sig till marken och nedlägga vapnen. Hot och böner, löften om
byte, allt var förgäfves. Knappt trettio eller fyrtio af huset Zevis
liftjenare lydde ännu order, slutande sig kring den trogne Assar Kaba.
För Benjamin återstod intet annat val, än att söka på omvägar uppnå det
befästade Haram och innesluta sig där, i hopp att kunna draga till sig
någon del af den öfriga, i staden kringspridda hären.

Men just till denna för judarne heligaste punkt i den heliga staden och
till den där belägna anseddaste synagogan riktade äfven profeten sitt
tåg. De båda skarorna anlände samtidigt och inträngde genom olika
portar, ty Haram hade ej mindre än elfva sådana. Här flöt det första
blodet. Benjamin kastade sig in i synagogan och försvarade med sin
lytta, högra hand hvarje fotsbredd af dess murade stengolf. Nu var han
åter sig själf, nu kände han sig åter fri, som en kungsörn, undkommen ur
en järngallrad bur. Han var åter Slanges frimodige lärjunge, åter
Torstensons okuflige lille sergeant, hans enda öga glänste af bragdlust,
hans arm utdelade glada hågkomster från ärorika slagfält. Han var åter
den tappraste bland de tappre, och han kände det, han stred som man
strider för ära och seger, när man vet, att man icke kan falla ...

Men Thamar hade haft rätt, profeten var oemotståndlig. Själf deltog
denne icke i striden; han gaf ett tecken med handen, och allt föll för
nazirernes krokiga yataganer. Slanges lärjunge såg sina siste trogne
stupa; en jättelik syrier kastade sig öfver Assar Kaba och genomborrade
honom med yataganen. Ännu var Benjamin Zevi osårad; han försmådde allt
skydd; honom kunde ju ingen döda. Han trängde undan tjugu fiender och
klöf med ett enda hugg syrierns hufvud. Men nu var stjärnornas stund
kommen. Den minste bland hela den fanatiska hop, som följde profeten,
den lille, oansenlige dvärgen, spenslig och svag som ett barn, krökte
sig under Benjamin Zevis upphöjda arm och genomborrade hans hjärta med
en dolkstöt. Han vacklade, han föll ... gossen från Kaskas, från Lavila,
från Neunburg, från Leipzig, från Stockholms slott, från Jankowitz ...
han trampades ned ... intet förvissnadt löf om hösten låg så förtrampadt
som han. Han föll utan ett ljud, utan en suck. Om han kunnat behålla en
enda klar tanke, hade det varit förvåningen öfver att _kunna_ falla. Så
långt och icke vidare; banan var utmätt. Den stund skall komma, när alla
stjärnor falla, och denna stund hade kommit för det första af nattens
barn.

Profetens seger var snart fullständig. De af Benjamin Zevis folk, som
icke underkastat sig eller stupat, flydde åt alla håll, bebådande
profetens upphöjelse och det osmaniska väldets fall.

Samma dag mot aftonen fördes till profeten en fången gubbe, misshandlad
af pöbeln, blodig, halft vanmäktig, med rifna kläder och det hvita håret
bärande spår af gatornas smuts. Det var den nyss allrådande Ruben Zevi.
Profeten kände icke eller låtsade icke känna sin farbroder. Han frågade
med en konungslig domares köld, om fången ville dö som förtappad eller
bekänna Messias och lefva.

Ruben Zevi behöfde en stund att återhämta sig. Hans blickar hvilade
forskande på den sköne unge mannen i purpurmanteln vid synagogans
altare, som nu var en tron, och han upprepade Johannes Döparens budskap:

-- Är du den som komma skall, eller skole vi förbida en annan?

-- Jag är den jag är, svarade profeten med de mystiska ord, som sägas
innefatta det högsta väsendets namn.

-- Schabbathai Zevi, Mordechais son -- återtog den gamle -- jag frågar
dig icke _hvem_ du är, ty du är kött af mitt kött och blod af mitt blod.
Jag frågar dig _hvad_ du är och om du är den som komma skall.

Profeten var aldrig svarslös. Öfver hans läppar flödade lärda bevis ur
Moseböckerna, profeterna, Talmud, Midraschim, Masora och andra vishetens
skattkamrar.

-- Välan, är du Messias, så gif mig ett tecken! Säg mig hvad jag bad i
dag på morgonen vid Absalons graf!

-- Du bad om min ankomst, förrän du kände mig, var det snabba svaret.

-- Är du en profet och vet icke, att just det som jag glömde och för
hvilket Herren förnekade mig sitt tecken på den förtorkade törnbusken,
var, att jag glömde bedja honom om Messias' ankomst! En lögnare är du,
Mordechais son! Släkte efter släkte har ditt folk i årtusenden bidat
befriarens ankomst; i alla eländen har han varit dess hopp, och under
väntan på honom ha vi utgjutit Nazarenerns oskyldiga blod. Jag dåre har
velat gå Guds rådslut i förväg och upprätta Israels folk utan Messias.
Si, jag ödmjukar mig, jag bekänner min dårskap; men du förhäfver dig.
Hvar är din smörjelse? Hvar äro dina tecken? Du, som upphäfver dig till
konungarnes konung, vet du icke, att först skall Elias uppstå och bereda
väg för Herrens utkorade? Hvar är Elias? Du går din väg, Jehovah går
sin. Mordechais son, du skall sluta som en affälling, du skall varda en
bespottelse för gojim och ett sjufaldt elände för Isr...

Innan den gamle hann uttala ordet, hade nazirerne gripit honom bakifrån
och lagt en kafle i hans mun. I den nyss renade synagogan fick intet
blod utgjutas mer. Ruben Zevi fördes till den plats invid östra muren,
som bär namnet Abrahams offer. I dess närhet är i muren infogad en
afbruten pelare, om hvilken legenden berättar, att mellan denna pelare
och Oljoberget skall på yttersta dagen spännas en fin tråd, vid hvars
ena ände vaktar Jesus, vid den andra Muhamed. Öfver denna tråd föra
änglarne människornas själar; de goda komma öfver, de onda nedstörta i
afgrunden. Det var här Ruben Zevi blef störtad från muren ned i Hinnoms
dal. Han hade förnekat Messias, han aktades icke värdig en judes död och
nedstörtades vid den yttersta dagens tråd mellan Jesus och Muhamed.




                     25. Sultanens hat-i-sherif.


                          Allt Hagars fäste vacklade under hennes fot.

Den nye profetens lysande triumf blef af kort varaktighet. Det osmaniska
väldet omgaf honom som ett haf, dess böljor häfde sig och spolade bort
hans korta storhet. Paschan i Beirut nalkades med trupper, förjagade
profeten, återställde ordningen i den heliga staden och hälsades af dess
nyss så fanatiska befolkning som en befriare. Så litet hade den
föregifne Messias förstått lägga band på sina anhängares roflystnad, att
ingen trosbekännare mera var säker för lif eller egendom. Stadens
historia är ock så rik på skiftande herravälden, att de misslyckade
försöken till ett återupprättande af det judiska riket knappt i
förbigående omtalas.[13]

[Fotnot 13: Läsaren skall lätt kunna afskala berättelsens broderi på
historiens nakna verklighet, om han därtill har lust. Schabbathai Zevis
historiska personlighet är själf en roman. Hela hans lif var ett
omskifte af blind folkdyrkan, dittills ohörda triumfer, därefter
nederlag, flykt, bannlysning och slutligen klenmodigt affall. Bragt i
trångmål, sade han sig vilja förena alla trosbekännelser. Men när sultan
Muhamed IV sade till honom: »Välan, jag skall afskjuta mot dig tre
förgiftade pilar!», föll profeten till föga, antog turbanen och blef
muhamedan. Som sådan sades han hafva omvändt trehundra judar till islam.
Dyningarna efter hans fall förspordes länge och vida omkring. Många
trodde ännu, att profeten blifvit upptagen till himmelen och att en ond
ande antagit hans gestalt.]

Emellertid hade dessa upprorsförsök öfverallt väckt turkarnes misstro
och förbittring mot judarne. Svallvågen nådde ändtligen Konstantinopel.
Ruben Zevis fredliga eröfring förväxlades med hans namnfrändes och
brorsons öppna uppresning mot islam. Var det sant, att man sålt en af
rikets provinser? Hvem var anstiftaren? Divanens stormän rådplägade;
spåren ledde till storvesiren Kuprili. Dennes hufvud stod på spel; för
honom återstod intet annat val, än att förråda Hagar Sultan. Hon var
Ruben Zevis dotterdotter och medbrottsling; hon skulle blifva
försoningsoffret.

Men Hagar Sultan var icke lätt att störta. Förutom sultanen själf och
hans moder Tarchan, hade hon på sin sida janitscharernes mäktiga stöd.
Skulle hon störtas och dödas, som hennes företrädarinna Kösem, genom ett
uppror af spahis och ulemas, eller borde man hellre krydda hennes sorbet
med en passande tillsats? Man tvistade härom för slutna dörrar. Råttorna
voro många, men katten för stark. Mot janitscharernes vilja var ingen
palatsrevolution tänkbar. Reis effendi Schamisade, Kuprilis och Hagars
hemlige fiende, föreslog enda utvägen. Man skulle tillställa ett upplopp
i Stambul och framtvinga en tronförändring. Skänkerna vid en ny sultans
uppstigande på tronen voro för janitscharerne oemotståndliga.

Sedan femtio år hade våldsamma regentombyten blifvit en vana. Vid sultan
Ibrahims död ville Kösems parti störta den då sjuårige Muhamed och
uppsätta på tronen hans broder Sulejman. Hvarför ej återkomma till denna
plan och låta sultan Muhamed försvinna? Hade icke redan en dervisch
förutsagt hans fall? Moslims skulle jubla, ty detta hade skett för att
deras padischa vågat sälja det heliga landet åt judarne.

Så hemligt allt detta förbereddes, nådde likväl ett rykte därom den
alltid vaksamma Hagar Sultan. Hon visste ännu ej allt, hon visste blott,
att hon skulle blifva offret för släkten Zevis attentater mot rikets
integritet. Det var icke första gången hennes lif och makt stodo på
spel. Men det var första gången dessa ränker hotade henne under trycket
af en bäfvan, som hon, den oförfärade, aldrig förut erfarit.

Budskapet om hennes morfaders och än mer hennes broders död i Jerusalem
hade slagit Hagar med skräck. Benjamin var fallen, han, som ingen kunde
döda före stjärnornas stund! Denna stund var då kommen för en af de tre.
Men var stunden kommen för en, var den kommen för alla. Allt Hagars
fäste vacklade under hennes fot. Hon, den obetvingliga, hon, den
utkorade, som med stjärnornas makt skulle stiga från intet till allt,
hon var nu prisgifven, som hvarje annan dödlig, åt slumpens nycker, åt
fienders försåt, åt hela vanmakten af ett bräckligt människolif.
Skyddslös, rotlös, dref hon ännu engång som en irrande spån på det
omätliga världshafvet, och denna gång vanmäktigare än någonsin, sedan
hon förlorat sig själf genom upptäckten att hon gifvit sig helt åt en
annan.

Faran återgaf henne mod och besinning. All hennes stolta kraft uppreste
sig mot denna förnedring. Nej, hon ville ej vika, hon ville trotsa sitt
öde; med eller utan stjärnor ville hon strida, och skulle hon falla,
ville hon falla obruten, trogen sig själf, trogen sin kärlek. Ja, hon
älskade detta barn på tronen. Han behöfde henne. Hvad blefve han utan
henne? En vällusting eller en blodig tyrann, som alla hans företrädare.
Hon allena kunde af honom göra en vis och en hjälte: _därför_ måste hon
stanna; _därför_ stred hon för honom, när hon stred för sig själf.

Hon var klok, modig och stark. Förr skulle tusen hufvuden falla, än hon
ville vika. Hon förtrodde sig åt ingen, utvalde sina trognaste,
fördubblade nattvakterna och lät kasta Schamisade i fängelse, i hopp att
därmed afbryta sammansvärjningens spets. Därefter lät hon tillkalla
Kuprili. Hon fruktade honom icke mer; deras roller hade ombytts; det var
nu hon, hvilken behandlade honom som en slaf.

-- Den dag man anfaller mig -- sade hon till storvesiren -- skall vara
din sista. Huru många hufvuden gifver du mig för att rädda ditt eget?
Jag vill veta detta; jag har lärt mig er sed.

Äfven Kuprili kände ej för första gången sin tillvaro hänga på en fin
tråd. Han slingrade sig som en orm, men han hade funnit en ormtjuserska.

-- Se där! fortfor Hagar, öppnande dörren och pekande på
janitschar-agan, som i korridoren afbidade hennes order. -- Du känner
Mustafa. Din skugga faller icke på stenarna vid Lycksalighetsporten,
förrän du yppat allt.

Kuprili kände Mustafa och fann rådligt att vara uppriktig. Men han hade
ej varit grånad i statskonst, om han ej funnit en utväg. Han tillstod,
under tårar af den lojalaste afsky, att sammansvärjningen gällde
ingenting mindre än padischans krona och lif. Hagar studsade. Därpå hade
hon icke tänkt.

-- De uslingarne! utropade hon. Frukta de icke Gud och profeten, skola
de frukta mig. Jag vill hitkalla mufti.

Kuprili höjde på axlarna.

-- Mufti Ebu Said har läst i koranen, att en kalif, som sluter förbund
med de otrogne, icke mer kan vara de trognes beherskare.

Detta var allvarsamt. En sultan kunde möjligen trotsa janitscharerne,
men icke mufti, hvilken med sin legion af imamer och ulemas gällde för
alla rättrogne muselmän som profetens uttolkare. Det var mufti
Abdurrahman, som år 1648 genom en _fetwa_ förklarat sultan Ibrahim
oduglig att regera.

-- Och hvem -- fortfor Hagar -- vågar beskylla vår rättmätige herre för
att sluta förbund med de otrogne?

-- Visaste bland dödliga -- genmälde Kuprili under en djup bugning med
korslagda armar -- du vet, att tilldragelserna i Jerusalem ...

-- Jag vet.

-- att tilldragelserna i Jerusalem gifvit upphof åt ett skändligt rykte.
De illasinnade, hvilkas tungor profeten låte förtorka vid gommen,
djärfvas utsprida, att vår helgade kalif blifvit af dig omvänd till Mose
lag och har i sinnet att öfverlåta regementet åt Abrahams säd såväl här
som i det heliga landet.

-- Och en så enfaldig saga tros?

-- Tillåt din tjenare erinra, att mången kalif har blifvit störtad för
mindre.

Hagar Sultan teg och teg länge. Ingen, icke ens den sluge
österlänningen, såg ett spår af den våldsamma strid ända till blods, som
utkämpades inom detta slutna bröst. Kuprili hade rätt. Om hon ock
lyckades dränka sammansvärjningen i strömmar af blod, förblefvo likväl
Muhamed IV:s tron och lif ett byte för alla misstankar, ett rof för alla
omstörtningar, så länge _hon_ stod kvar vid hans sida. Hennes makt var
hans undergång.

Den långa tystnaden afbröts af frågan när storvesiren trodde att
sammansvärjningen var mogen att utbryta.

-- Vi ha nu slutet af Ramadan, fastemånaden, var Kuprilis svar. Din
tjenare vet ej förrädarnes planer; men hittills hafva alla stora
omhvälfningar skett vid början af Bairamfesten, som infaller om tre
dagar.

-- Så snart? ... Säg mig, Kuprili, vill du tvinga mig att låta ditt och
mångas hufvuden falla, ty var viss, att jag icke skonar! Eller vill du
hellre stå mig bi att rädda din herre och rädda dig själf?

-- Allah förläne dig ett långt lif och en lyckosam regering! Befall, och
jag lyder!

-- Hvilket är det mest snabbseglande och bäst bevärade skepp i den
turkiska flottan?

-- Kapudan pascha föredrager framför alla andra galeren Monastir, med
hvilken han tre gånger besegrat venetianerne. Monastir ligger för ankar
vid Gyllene hornet.

-- Godt. Sätt dig ned och skrif genast en order till Murad Kapudan
pascha att utrusta Monastir segelklar till i morgon afton före
midnatten. Jag vill själf utse dess chef.

Kuprili skref ordern.

-- Skrif vidare en order till den nye paschan i Jerusalem att
ofördröjligen låta uppsöka Ruben Zevis och hans dottersons kvarlefvor
samt med all heder begrafva dem i judiska kyrkogården.

Äfven denna order uppsattes och expedierades.

-- Kuprili -- fortfor Hagar Sultan -- du stannar under bevakning i
sultanens palats till i morgon afton. Jag behöfver din underskrift för
några regeringshandlingar.

Det låg ett så fast, så hotande allvar i den mäktiga sultaninnans
befallningar, att storvesiren icke vågade göra en invändning. Hvad var
hennes afsikt?

De två dagarna tillbragtes under tysta förberedelser. Ingen fick okallad
inträda och ingen utan tillstånd lämna seraljen. Man anmärkte, att
janitscharerne utbekommo hela sin innestående sold och därutöfver tre
månaders förskott.

Sista aftonen tillbragte Hagar Sultan hos sin herre och gemål. Ingenting
var förändradt i den unge sultanens dagliga lif. Skönskrifningen,
ridlektionerna, sabelfäktningen, undervisningen i koranen, allt var som
förr. Han var nu tolf år, tidigt utvecklad, läraktig, med snabb fattning
och godt hufvud. Lynnet hade blifvit ojämnt, som ofta vid denna ålder:
än häftigt och otåligt, än vekt och mildt. Hvad kunde icke göras af
detta barn! Och dock visade sig redan de ärfda anlagen till en despot,
sådan hela omgifningen uppfostrar tronarfvingen i ett österländskt hof.
Han var egenmäktig, stolt och mån om sin värdighet, hänsynslös, när han
brusade upp. Fädernes grymhet låg ej i detta veka barnahjärta, men väl
mycken själfviskhet, mycket förakt för de slafvar, som kröpo för honom
på golfmattorna. Huru väl behöfde han icke en fast och lugn ledande
hand, en uppfostrarinna, som han var tvungen att högakta och som skulle
lära honom att respektera människovärde! Hvem skulle ersätta denna hand,
om den fråntoges honom? Hagars hjärta ville brista, när hon tänkte
därpå.

Hennes ögon voro denna kväll beständigt uppfyllda af sönderpressade
tårar. Dem såg ingen, de torkade okända bort i sin gömda källa. Hon hade
låtit sin herre underskrifva ett papper, hvars innehåll var honom
obekant. Detta hade ej skett förut; hon hade alltid sagt honom, att hans
namnteckning, _tugra_, var helig och att han aldrig borde blindt
underskrifva andras ord. Nu hade han frågat henne om papperets innehåll,
och hon hade svarat: en tjenarinnas afsked. Han frågade icke mer, han
skref under.

Hon satt på en pall vid hans fötter, där han hvilade tyst på divanen.
Hon lutade sitt hufvud mot hans knän, medan han lekte med hennes långa
svarta hår, lindade det kring sitt finger och kysste henne, gång efter
gång, på kinden. Så brukade han icke förr, när han lekte med dessa
lockar i barnsligt okynne. Han betraktade henne så tankfullt, att hon
slutligen frågade:

-- Hvarför ser min själs hjärta på mig?

-- Jag tänker på min farmoder Kösem. De säga, att hon var vacker som du
och hade ett lika långt svart hår. De grepo henne i håret, hon bet dem i
handen, och de strypte henne i ett gardinsnöre.

-- Den olyckliga! Hon älskade så högt sin gemål och sin son.

-- Men de säga, att hon ville styra riket. En kvinna skall aldrig styra.

-- Men om hon styr väl?

-- Nej, hon skall aldrig styra. Säg mig, är du född fri?

-- I det land, där jag födts, födas alla fria.

-- Men profeten förbjuder en kalif att taga en friboren gemål. Är du
född judinna?

-- Min moder var född judinna, min fader var kristen.

-- Vet du hvad de berätta? De säga, att en judinna har tillställt alla
de senaste oredorna i Syrien.

Hagar förstod, att man förberedt den unge sultanen på hennes fall, utan
att våga nämna henne. Hon beslöt gå sina fiender i förväg.

-- Vet du också, inföll hon, att de, som säga detta, vilja störta dig
från tronen?

Gossen rodnade upp till örsnibbarna.

-- Hvem? frågade han.

-- De, som dagligen ljuga för dig. Min herre och min kalif, du skall
segra öfver alla dina fiender, men ingen seger vinnes utan ett offer.
Säg mig någon, som du har mycket kär!

-- Dig, svarade gossen utan betänkande.

-- Så måste du vara beredd att uppoffra mig. Om jag skulle tagas ifrån
dig, så minns, att jag alltid sagt till dig: kalif Muhamed, blif stor,
blif ädel, blif vis, blif mild! Blif större än dina ärorikaste
företrädare! Blif icke allenast lika tapper och mäktig som de; regera
så, att de som förbannat dem må välsigna dig!

-- Hvem vill taga dig från mig? Säg mig en! Jag har huggit hufvudet af
en hyena, utropade gossen med en blixt af sin stamfader Osmans eld i de
mörka ögonen.

-- Jag vet icke. Kanske sorgen, kanske döden. Dem kan min kalif icke
halshugga. Men om så sker, lofvar min herre och gemål, att jag får
blifva hans trognaste houri i paradiset?

Gossen kysste henne så som han aldrig kysst henne förr. Ännu var det ett
barns kyss, men en makas lycksalighet och en moders förtviflan
genomilade Hagar Sultans ådror som floder af eld. I detta ögonblick hade
hon velat dö.

-- Elaka häxa, bannade gossen, hvarför låter du mig icke hugga hufvudet
af dem som vilja taga dig från mig?

-- Därför att jag är lycklig ... därför att jag älskar dig ... därför
att du har mig kär ... därför att kärleken är den största, den starkaste
makt i himmelen och på jorden. _Nu_ vet jag det ... Godnatt!

-- Vill du icke tillreda min kudde och läsa min _ezan_? frågade gossen.

Det var trotjenarinnan Sindar, som vanligen hedrades med detta
förtroende. Nu, den sista kvällen, öfvertog Hagar hennes befattning och
ledsagade sin gemål till hvilan. Han somnade trött i hennes armar, den
lätta, lyckliga, aldrig svikande sömnen vid tolf år.

När han somnat, tryckte Hagar den sista brännande kyssen på hans panna
och sade till negrinnan:

-- Sindar, vi mötas engång i Guds paradis. Då skall jag fråga dig huru
du vårdat min själs hjärta.

-- Mitt lif för hans! svarade negrinnan gråtande, kastade sig till
hennes fötter och kysste fållen af sin herskarinnas gröna sidentunique.

Hagar gick med en känsla som hade hon lämnat kvar det bästa af sig
själf. Sultan Muhamed hade två vise lärare, Schami Hussein och Chodscha
Rihan. Storvesiren Kuprili skulle behållas vid statsrodret; men hvar
finna den, som efter Hagar skulle förvandla en född despot till en
välsignelse för sitt folk? En sådan fanns icke i osmanernes rike.

Allt var förberedt. En timme efter afskedet lämnade Hagar Sultan,
åtföljd af Sabina och sin lifvakt, obemärkt seraljen och red i nattens
mörker till den väntande galeren Monastir, som rodde samma natt ut på
Bosporen och tillsatte alla segel vid morgongryningen.

Samma morgon öfverraskades det vaknande Stambul och icke minst sultanen
själf af en med hans egen hand undertecknad _hat-i-sherif_ eller
kungörelse till folket, hvari padischa, under betygande af sitt höga
missnöje öfver oordningarna i Syrien, tillkännagaf, att han förskjutit
sin gemål Hagar Sultan och tillåtit henne att välja en bostad utom hans
rike.

Ett hjärta var krossadt, men en tron räddad. Ädelsinnad, men svag, blef
Muhamed IV icke den starke och vise herskare, hvartill hans första gemål
velat uppfostra honom. Under hans kraftfulle storvesirer Kuprili och
Achmed reste sig än en gång osmanernes välde segrande mot Europa, tog
Kandia och belägrade Wien, men led där ett nederlag, efter hvilket det
sedan sönderfallit, stycke efter stycke, i två århundraden. Muhamed IV:s
trettionioåriga regering blef dess vändpunkt. Han störtades från tronen
1687 och efterträddes af sin broder Sulejman, hvilken fyrtio år suttit
instängd i Stambuls seralj.




                             26. Makalös.


                                       Mais que la gloire immortalise.

Drottning Kristina var borta. Hvar? Ingen visste det. Man sade, att
hennes resa liknat en flykt, att hon med ett glädjerop sprungit öfver
gränsebäcken till danskt område. Hvarför? Var Sverige för henne den
snäfva klädning, som en ungmö gärna uppknäpper i ryggen för att få andas
fritt? Men detta var icke möjligt. Hon skulle ju komma tillbaka, hon
hade hyrt ett hus i Stockholm.

Hela riket undrade. Man skulle ha undrat mer, om ej alla blickar varit
riktade på den nye konungen. Och alla ögon voro i Kristinas tid vakna.
Så många faror, segrar, triumfer uppskaka ett folk. Man stod ännu
gentemot Europa; man hade ej fått tid att inmyra sig i egna småting.
Stormaktstanken var invuxen i hvarje svensk, och finnarne följde
långsamt efter. Hvar man betydde något i världen, hvar kvinna tillhörde
en drottnings kön. Så hög, så glänsande hade en kvinna suttit på
Sveriges tron, att man ogärna ville räkna hennes knappnålar. En sådan
drottning måste man förlåta mycket för hennes storhets skull. Kanske var
det lyckligt för riket, att hon steg ned från sin höjd, men hvarför
nedsteg hon? Hvad ville hon? Hvad sökte hon? Hvad företog hon sig nu i
främmande land? Några sade, att påfven spökat redan i Stockholms slott,
och nu skulle han taga henne med kropp och själ. Gustaf Adolfs dotter?
Omöjligt! Hon skulle återvända, förmäla sig med kung Carl och blifva
hans drottning. Detta var öfverenskommet; hela afsägelsen var ett sätt
att göra honom till konung. Hon kunde ju ej förmäla sig under sin rang.

Så vände sig beständigt alla blickar och tankar från drottningen till
konungen och från honom åter tillbaka till drottningen. Aldrig har
Sveriges rike varit så monarkiskt, som när allt tycktes hänga på en
kvinnas nyck. Man trodde ej sina ögon, när man såg en stor, bred strimma
af ljus så plötsligt, så oförklarligt slockna i mörker.

Drottning Kristina flydde med sådan hast, som hade hon velat undkomma
sig själf. Fruktade hon, att man ville lägga hinder i vägen för
bortresan? Möjligt. Rådet ansåg ju, att hon hellre borde förslösa sitt
underhåll hemma än borta. Sannolikare är, att hon fruktade eget
vankelmod. Hon hade låtit öfvertala sig engång förut, och mot
afsägelsen, mot bortresan, mot trosförändringen talade inom henne svurna
pligter.

Det beställsamma ryktet! Man sade, att hon rest i karlkläder inkognito
genom Danmark. Man tillade, att konung Fredrik III förgäfves ridit ut
för att se henne, att drottning Sofia Amalia, än nyfiknare, förklädt sig
till värdshuspiga och uppassat Kristina vid en måltid. Man berättade,
att den höga flyktingen låtit afklippa sitt långa hår för att bättre
dölja återstoden under en karlperuk och att hon sagt till den tvekande
kammartjenaren: »Klipp, Johan, klipp! Skulle jag skona mitt hår, när jag
bortskänkt en krona?»

Hennes första rast var i Hamburg, Juli 1654, hos bankiren Antonio
Texeira, den rikaste jude i världen näst Ruben Zevi. Där återtog hon med
kvinnodräkten äfven rang och namn. Småningom samlades kring henne ett
nytt hof, där Tysklands många småfurstar kommo att uppvakta henne. Och
åter, men nu på främmande mark, begynte en lång rad af ärebetygelser och
lustbarheter. Kristina var åter en drottning, men nu mera fri. Friheten
var hennes personliga vinst; alla öfriga skulle, bundna i sträng
hofetikett, erkänna henne såsom allenastyrande.

Huru de bugade djupt för denna rang utan makt! Ännu märktes ingen
förändring. Europas lärde, som hittills prisat dygderna på tronen,
prisade nu tronafsägelsen som en hjältebragd utan like. Det var så
Kristina ville uppfattas. Men snillets drottning fordrade ännu sin
tribut som regerande drottning.

Den rike hamburgaren hade mottagit henne kungligt, och hon ville visa
honom sin erkänsla.

-- Texeira -- sade hon till honom -- lyckan har begåfvat eder med alla
förmåner som de dödlige eftersträfva. Jag är för fattig att lägga något
därtill; men om ni ännu har en önskan ouppfylld, så säg mig den, och
allt som står i min makt skall göras för att gå denna önskan till möte.

-- Jag hade en önskan -- svarade juden i hofstil -- men denna är redan
uppfylld öfver all min förväntan och värdighet. Jag önskade att engång
få vid eders majestäts fötter betyga den största drottning min vördnad,
och mig har vederfarits den oförlikneliga äran att få mottaga henne i
mitt ringa hus.

-- Det fägnar mig, återtog drottningen, om ni betraktar mitt besök som
ett aktningsbevis mot eder och edra trosförvanter. Ni känner min
fördomsfrihet. Judarne äro världens äldsta adel; hvar och en af eder är
af furstlig börd; ni framför andra. Hvad kan jag göra för eder? Vore ni
kristen, funnes väl utväg. Men hvad säger ni, om jag skulle hos konungen
af Spanien utverka åt eder en ny titel? -- Och hon slog småleende juden
lätt på axeln med solfjädern. -- Protektor öfver Jerusalem?

Texeira teg ett ögonblick, förlägen och öfverraskad.

-- Ursäkta, eders majestät; denna titel är icke alldeles ny. Kejsaren
har för tjugu år sedan erbjudit samma värdighet åt Ruben Zevi i
Regensburg, och han har afslagit den.

-- Hvad? Ruben Zevi? Men detta hindrar ju inte mig att bereda samma
utmärkelse åt en värdigare.

-- Värdigas än en gång förlåta eders majestäts ringaste tjenare! Ingen
har kunnat vara värdigare en sådan ära, än Ruben Zevi, som gifvit sitt
lif och hela sin oerhörda förmögenhet för att återvinna Jerusalem. Det
var ett dåraktigt företag; jag förutsåg dess utgång och afrådde min vän
Zevi. Men eders majestäts vishet inser, att jag efter sådana
tilldragelser, som uppskakat hela vår stam, icke kan mottaga titeln af
protektor öfver Jerusalem.

Kristina hade upplefvat för mycket under dessa månader för att hinna
egna någon uppmärksamhet åt så aflägsna händelser. Nu erfor hon genom
Texeira den nye Messias' uppträdande och hans farbroders fall. Hela det
konstiga system af världsherravälde, som Ruben Zevi uppbyggt på guldets
allmakt, hade brustit med honom i spillror. Hans omätliga rikedomar hade
inom mindre än ett år runnit bort som en uttappad sjö i gapet af denna
allt uppslukande orientaliska kris, och judar och kristne hade som gamar
slagit ned på återstoden af bytet. Texeira förteg, att han själf just nu
var i rastlös verksamhet natt och dag för att ärfva sin vän Zevi i två
eller tre världsdelar.

-- Nej -- anmärkte Kristina tankfull -- vi skola inte mera tänka på en
protektor. Europa har tills vidare nog af en sådan i England. Skada på
Ruben Zevi. Det var dock en stor tanke att vilja återupprätta sitt folk
i dess stad Jerusalem. Jag hade velat låna honom min krigshär; det hade
varit något för Wittenberg eller för Königsmark. Och jag skulle ha gjort
Emporagrius till påfve där för att bli honom kvitt ... Jag vill minnas,
att Zevi hade en dotterdotter, som blef odalisk hos sultanen.

-- Hon blef hans första gemål. Mina trosförvanter prisa henne som en
kraftfull och vis regentinna. Hon styrde Turkiet enväldigt i sex år, men
lärer nu blifvit störtad.

-- Och förmodligen strypt?

-- Sannolikt. Hennes öde är obekant.

-- Det var lätt att förutse. Men min bäste Texeira, hvad kan jag göra
för en man, som nu blifvit den förste i Israel? Medborgarerätt i det
fläskätande och öldrickande Sverige kan jag inte förskaffa eder. Det
rinner mig något i hågen. Ni blir kristen, min vän; tro som tro, kappa
som kappa, katolik till exempel; det är den bekvämaste utvägen att få
sina synder förlåtna. Lyd ett godt råd! Jag smickrar mig att stå väl hos
hans allrakristligaste majestät konungen af Spanien och är nästan
förvissad om att kunna göra eder till guvernör öfver Peru.

-- Jag tackar eders majestät underdånigst. För närvarande är den största
nåd, som kan vederfaras Hamburg och mig, att eders majestät täckes med
sin höga närvaro hedra stadens ringa afskedsfest i morgon vid Wandsbeck
med anledning af eders majestäts afresa.

Kristina skrattade.

-- Tillstå, min käre bankir, att ni är lika hjälplöst förlorad, som ni
är omättlig. Inte ens Perus grufvor kunna rädda er själ. Godt. Jag skall
komma till festen. Och vill ni fortfarande vara min hofbankir, så
uppodla eder talang att amusera det snåla rådet i Stockholm med mina
underhållspenningar. Jag försäkrar er, att ni där skall finna värdige
trosförvanter.

Afskedsfesten vid Wandsbeck utanför Hamburg den 16 Juli 1654 var den
mest lysande, som den gamla hansestaden firat i mannaminne, och den
första försmak drottning Kristina fick af europeisk herrlighet utom sitt
snöland. Allt fursteligt, adligt, högborgerligt, lärdt, ansedt och
lysande, som norra Tyskland då hade att framvisa, var där församladt
till en praktfull bankett. Smickrande tal, symboler och äreportar
omväxlade med dans, fyrverkeri och andra lustbarheter till klockan ett
på natten. Drottningen var förtjusande, kvick, älskvärd, nedlåtande
glad. Själfva majestätet syntes förgätet i denna talrika, festklädda
människoskara, under dessa fria, lummiga löfgångar, i detta för ett
nordiskt öga så ovana sommarmörker, som de brokiga lamporna ej lyckades
fullt fördrifva från parkens skuggor. Men kungablicken fanns likväl
alltid kvar i de stora, uttrycksfulla blå ögonen, alltid vaken, alltid
sig själf midtunder läpparnas löjen och tungans skämt. Öfverallt hvar
hon visade sig, gaf man henne vördnadsfullt plats. Nu tycktes hon icke
göra anspråk därpå; hon hade föresatt sig att vinna sitt nya rike,
världen, vid denna sin första debut på utländsk botten. Om henne fanns
endast ett omdöme, och det sjöng hennes lof. Snillet kände man, det hade
tillräckligt blifvit beprisadt förut; men personligheten var obekant
intill nu för de flesta. Och om henne hade man sagt ... ja, hvad allt
ondt och lastbart hade man ej ljugit om denna tjusande drottning, som
tycktes i sin person förena de högsta kungliga dygder med den
älskvärdaste borgerliga umgängeston! Kristina fann och förtjente månge
beundrare i Wandsbeck. Vågade förtalet höja en hviskning, smög det
förläget i skuggan och hukade sig ned bakom de täta löfven. Westfaliska
fredens underhandlare voro tillstädes och prisade hennes fredskärlek;
staden Bremen, hvilken hon nyss försvarat mot svenska rådet, tog sig
talan å hela Tysklands vägnar och förklarade genom sina rådsherrar
Kristina för den ädlaste telning af germanisk rot. Glömda voro krigets
blod och utpressningar, alla halfläkta sår, all sköflad människolycka.
_Hon_ var fredsstiftarinnan, som återgifvit hoppet åt dignande folk;
_hon_ var tidehvarfvets fria tanke och lysande medelpunkt; _hon_ var den
enda dödliga som nedstigit från en tron och dock förblef majestätet.
Wandsbeck blef senare öfverglänst af större triumfer, men blef dock den
första gästrollen och den första applåden under en lång kunglig
förevisning på Europas skådebanor.

Bland de inbjudne gästerne var landtgrefven Fredrik af Hessen-Eschwege
med sin gemål Eleonora Katarina, drottning Kristinas kusin och jämnåriga
fostersyster, pfalziska husets sorgebarn. Denna furstinnas första
ungdoms felsteg var nu förgätet och öfverskyldt genom förbindelsen med
en likaså ostadig furstlig gemål, men äktenskapet var långtifrån
lyckligt. Kristina hade gjort allt för att utplåna sin kusins vanrykte
och gjorde det äfven nu. Hon gick den förlägna furstinnan till möte, tog
henne förtroligt under armen och ledsagade henne till en berså, nog
öppen för att låta dem ses, men nog afstängd för att tillåta ett ostördt
samtal.

-- Min vackra Nore har blifvit en vingklippt dufva, sedan vi sprungo
tillsammans i Stegeborgs backar, började drottningen, såsom när man vill
uppresa en till hälften afbruten ros. -- Hvad säger din spegel? Tillåt
honom ej inbilla dig, att du åldrats. Jag ber dig, haf inte för brådt;
minns, att din ungdom äfven är min!

Furstinnan teg med nedslagna ögon och återhållna tårar.

-- Är du ej lycklig, Nore?

Samma tystnad. Utom det fladdrande lynnet hos båda, voro dessa två
hvarandra så olika, som det var möjligt för två fostersystrar.

-- Är han dig otrogen, säg? Jag känner hustrur, som prisa sin man för
att han inte slår dem.

Eleonora Katarina kände behofvet att försvara sig själf genom att
försvara sitt val.

-- Min gemål är ridderlig, hviskade hon med ett försök att småle.

Kristina undertryckte ett elakt skämt; hon ville ej såra, hon ville
upprätta.

-- Det gläder mig, fortfor hon. Man kan förlåta allt, utom låghet. Jag
föredrager en lättsinnig ädling framför en dygdig skrymtare. Det är
lyckligast att vara fri; men bär man en black om foten, skall man ställa
så, att man har armarna fria. Minns du gamle Wolfenbüttel,
stallmästaren, som lärde oss rida på Rönö, den tiden vi ännu buro pudrad
hårpung, puffärmar och långa pärlband? ... »Styfva tyglar, lilla nåden,
om han går durch; men klappa honom däremellan beskedligt på halsen!» ...
Har du glömt ridkonsten, Nore?

-- Jag har glömt allt, utom din godhet, Kristine. Det var en tid, när
jag nästan tyckte mig vara din jämlike. Och nu har du icke din like i
hela den vida världen! Du är mer än stor ... du är makalös ...

-- Ja, utan gemål, utan min man Abraham, som Sara kallade herre! Däri är
jag lyckligare än du. Men trösta dig, Nore; jag får ej, som du, en son
eller dotter, hvilken engång skall blifva större än jag. Var nöjd med
din lott att förädla ett litet tyskt furstehus med svenskt Vasablod. Det
är bättre att lämna något stort efter sig, än att själf vara stor ...
Makalös! Hvar fick du det ordet? Makalös i mitt jungfrustånd ... makalös
i min frihet ... ja, hvarför icke makalös i hela världen? Det finns ju
ej två skapade ting, som äro hvarandra fullkomligt lika. Min vackra ros
med de slokande bladen, om det gör dig en förnöjelse, så minns, att du
funnit mitt rätta ord! Det skall blifva mitt valspråk ... Makalös,
_makelos_ ... man kan ju göra grekiska af'et. Jag skall låta prägla det
på en medalj; det skall blifva min fenix ...

Och hon tog vid bästa lynne sin fränkas arm för att återvända till
festens vimmel. Furstinnan Eleonora Katarina kände sig på samma gång
upprättad och nedslagen. Makalös? Ja, så deltagande och så öfverlägsen;
så upprättande andra och dock -- själf så ensam allt!

Följande morgon var Hamburg åter i rörelse för att säga sin höga gäst
ett rätt praktfullt sista farväl. Men i Texeiras hus förnams endast
rasslet af flitiga pennor, som vid alla kontorets pulpeter utfärdade
order att inhösta millioner från Ruben Zevis ruiner. Drottningen hade
försvunnit vid första daggryningen, själf i karldräkt och åtföljd endast
af manlige ledsagare.

Längre kunna vi icke följa denna lysande stjärna på hennes bågformiga
fall -- icke till Brüssel, där hon inför pater Guèmes afsvor sina fäders
tro -- icke till Innsbruck, där hon inför renegaten Lukas Holstenius
offentligt besvor sin tro på skärselden, helgonen, påfvens
ställföreträdande makt och den allena saliggörande katolska kyrkan,
hvilken förklarat hennes fader för Antikrist -- icke till intåget i Rom,
där hon blef Kristina Alexandra -- icke till intåget i Paris, där hon
förvånade allt och själf förvånades öfver intet -- icke till hennes
berömda vetenskapsakademi i Rom -- icke till hennes olyckliga besök som
gengångerska i Sverige eller hennes åtrå till dess och Polens kronor --
icke till hennes tvister med påfven, hennes svikna illusioner och
ryktets trolöshet -- icke till den ensliga ålderdomen och bortvissnandet
af all jordisk herrlighet -- icke ens till de sista årens uppriktiga
själfbiografi, som hon tillegnade Gud, emedan på hela jorden ej fanns en
dödlig, åt hvilken hon ville förtro sig helt eller som hon ansåg värdig
att vara hennes jämlike, långt mindre hennes öfverman. Hon var nu, 1654,
så helgjutet färdig, som en karakter kan vara i tjuguåttonde året af ett
människolif, hvilket alltigenom kommer till möte med nya
öfverraskningar, nya lärdomar. Grunden var lagd, öfverbyggnaden
återstod. Hon var »den oförlikneliga» -- »den tionde sånggudinnan» --
»den svenska Minerva» -- »gudarnes hjältedotter» -- »nordens Sibylla» --
»konungarnes drottning» -- »den himmelska hjältinnan, den andra solen»
-- »_Christina coelestis heroina, alter sol_». Hon var Fenix, som
uppflög från bålet, och däröfver stod att läsa i grekisk inskrift
[Grekisk: makelos], makalös.

Grekiska ordet [Grekisk: makelos] betyder en inhägnad, och romarne
gjorde däraf _maceria_, en trädgårdsmur, _macellum_, ett hökaretorg.
Hvilken betydelse än den lärda drottningen månde ha tillerkänt dessa
närgångna härledningar, som ej kunde vara henne obekanta, visst är, att
_inhägnaden_ minst motsvarade hennes obundna frihet. Men inhägnaden
kunde få en vackrare betydelse, om den tolkades som _beskydd_, och där
fann Kristina sin lösning af sfinxens gåta. Beskyddarinna af allt stort
och upphöjdt i handling och tänkesätt, beskyddarinna af konster och
vetenskaper, beskyddarinna af den fria tanken och samtidens högsta
kultur; detta var hennes _makelos_, hennes mål och ära. Erkännes
Thorilds sats som berättigad: ett styckes förtjenst är dess mening, ett
lifs högsta mål är dess sanning; då skall historien, som mäter
bristerna, hellre behandla dem som teckningens skuggor och låta det stå
i ljus, som består för eftervärlden. Då skall Sverige minnas, att Gustaf
Adolfs dotter satt kungligt hög på dess tron, själf krönt med en ny
lager, i dess äras mest lysande tid. Då skall Finland icke förgäta, att
det af henne, medan hon ännu var ett barn, men ett därtill värdigt barn,
mottog sin första medborgarerätt i vetenskapernas världsrepublik. »Mig
hänger hon vid hjärtat», sade om henne den alltid stortänkte Geijer. Och
bättre än någon har denne häfdatecknare angifvit hennes ställning, när
han säger: »Själf sväfvande mellan ytterligheter, var Kristina en bild
af den farliga storhet, hvartill Sverige uppstigit.»

Höga, bländande hamn af mänsklig storhet och mänsklig svaghet, så
hejdlöst beundrad, så skonslöst förtalad, du, på hvars graf två sekler
snöat, utan att förmå utplåna dina spår eller återgifva fullt klart och
fullt rättvist din bild -- vredgas ej, om en skattsökare i häfdens och
hjärtats lönkamrar frågat ditt tidehvarfs stjärnor om tydningen af din
gåta och där funnit en begåfning och en brist, som förklara allt!
_Stellæ inclinant_ ... Kalla stjärnornas inflytande medfödda anlag, och
vi stå på det nittonde seklets böljande grund.

Den Kristina, som världen beundrat och smädat, har tecknats så lekande
lätt och så träffande likt af _Voltaire_, att ingen fotograf kunnat
lyckligare fördela ljus och skugga:

   À sa jupe courte et légère;
   à son pourpoint, à son collet;
   au chapeau, chargé d'une plume;
   au ruban ponceau qui pendoit
   et par-devant et par-derrière;
   à sa mine galante et fière
   d'amazone et d'avanturière;
   à ce nez de consul romain;
   à cette fierté d'héroïne;
   à ce grand oeil tendre et hautain
   soudain je reconnus Christine:
   Christine des arts le maintien,
   Christine qui céda pour rien
   et son royaume et son église,
   qui connut tout, et ne crut rien,
   que le Saint Père canonise,
   que damne le luthérien,
   mais que la gloire immortalise.

Det är:

På hennes korta och lätta kjol; på hennes lifrock och halskrage; på den
plymprydda hatten; på hennes röda band, som hängde framåt och bakåt; på
hennes behagfulla, högburna uppsyn af amazon och äfventyrerska; på denna
näsa af en romersk konsul; på denna en halfgudinnas stolthet; på denna
känslofulla och högdragna blick igenkände jag genast Kristina, de fria
konsternas stöd, Kristina, som afstod för intet sitt rike och sin kyrka;
henne, som kände allt och trodde intet; henne, som den helige fadern
förklarar för helgon, som lutheranen fördömer, men som ryktet bär till
odödlig ära.




                          27. Ett nytt lif.


                                      Jag var död, och se, jag lefver!

Dagarna före michaeli 1655 uppträdde i Karis socken i Nyland
fältpredikanten Petrus Luth. Han var en man om vidpass fyrtio år, lång,
mager, blek, mycket lärd, men än mera brinnande i sin tro. Hans lärdom
och stora gåfvor skulle tidigt ha fört honom till den finska kyrkans
äreställen, om han ej föredragit att predika sin mästares bud för desse
af hatet, hämnden och plundringen förvildade krigare, som bäst behöfde
honom. Han, som tio år förut så modigt trotsat slagfältens faror för att
förbinda de sårade och trösta de döende, hade nu blifvit en afsvuren
fiende till ryttaren på den röda hästen. Hvar han kom, predikade han
fredens och kärlekens evangelium så som hans tid ville höra det. Han var
ej en af de gråtmilde, han hade styfnat i kampen om lif och död, men han
bar en sötvattenskälla under ett kummel af klippblock. Hvarför skulle
han lipa? Där var ingen brist på nöd och tårar honom förutan. Hårdhändt
och oförfärad, såsom det släkte, till hvilket han talade, kastade han
ned i stoftet allt som icke stod fast rotadt på eviga klippor.

Denne väldige predikant var på genomresa till Ekenäs för att afgå med
finska trupper till Reval, men dröjde några dagar i Karis, medan rotarna
samlade sig. Vid denna tid var det korta fredslugnet åter förbi; Carl X
Gustaf hade ryckt i fält mot Polen; ryssen väntades, allt var åter
vapenslammer och krigslarm. Mäster Petrus predikade michaelidagen i
Karis kyrka om »den störste i himmelriket», men hade samtidigt att
framställa Michaels strid med draken. Draken var kriget, draken var
ryttaren på den röda hästen. »Ve dig, plundrare, som ännu ej blifvit
plundrad! Ve dig, röfvare, som ännu ej blifvit röfvad! När du slutat att
plundra, skall du själf blifva plundrad; när du upphört att röfva, skall
man röfva dig. Si, hjältarne klaga därute, fredens sändebud gråta
bitterligen. Stigarna stå öde, ingen fred är på vägarna. Landet sörjer
och försmäktar. Libanon blyges och vissnar, Saron är likt en ljunghed,
Basan och Karmel fälla löfven. Nu vill jag uppstå, säger Herren; nu vill
jag uppresa mig, ja, nu vill jag uppresa mig. I gingen hafvande med hö;
I skolen föda halm. Eder andedräkt skall blifva en eld, som förtär eder.
Folken skola förbrännas som kalk; såsom afhuggna törnen skola de
förbrinna i eld. Ho bland oss kan bo vid en evig brand? Herren skall
döma hedningarne; han skall skipa rätt åt talrika folk, och de skola
smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknifvar.
Allt krig skall med storm och blodig klädnad i eld förbrändt varda.»

Icke nöjd med dessa Esaias' ljungeldar, kallade predikanten den talrikt
församlade menigheten ännu till en bibelförklaring på eftermiddagen vid
Nyby gård, som var den största i kustbygden. Folkskarorna strömmade dit
och lägrade sig under bar himmel på den öppna sluttningen af en
skogshöjd vid gården. Det var enkelt, som i de första kristnas tid. Ett
klippblock på kullen var på samma gång predikstol och altare; där låg
Gustaf II Adolfs stora bibel uppslagen. Den tidigt sjunkande höstsolen
färgade med sitt röda sken de vissnande löfven, den groftimrade stugan
och den ljudlöst lyssnande, spridda åhörarekretsen.

Aftonvinden fattade orden och bar dem ned utför sluttningen. Talaren
grep Zofars ord i Jobs bok för att tukta tidens öfvermod. »Vet du ej,
att det varit så från evig tid, från det människan sattes på jorden, att
de ondas fröjd är ovaraktig och att den gudlöses glädje räcker endast
för stunden? Om än hans höjd stege upp till himmelen och hans hufvud
räckte upp till molnen, blifver han dock förstörd för evig tid. De, som
sett honom, fråga: hvart gick han? Såsom en dröm förflyger han, man
finner honom icke mer, och han jagas bort såsom nattens syn. Det öga,
som sett honom, ser honom icke mer, och hans rum skådar honom ej mer. Om
än hans ben fyllas med ungdomskraft, bäddas de dock med honom i mullen!»

Därefter öfvergick han med apostlarnes ord till kärleken såsom det
första och yppersta budet -- detta bud, som själfviskheten förnekar och
som kriget uppenbart hånar. Vet du icke, att »Gud är kärleken, och den
som blifver i kärleken, han blifver i Gud och Gud i honom?» Förstår du
icke, att »om jag visste alla hemligheter och all kunskap och hade all
tro, så att jag försatte berg, och hade icke kärleken, så vore jag
intet?» Om någon menar sig vara profet eller andeligen begåfvad, han
besinne Herrens bud. Ty »profetiorna skola försvinna och tungomålen
upphöra, och kunskapen skall försvinna, men kärleken vänder aldrig
åter.» I himmelen och på jorden är han det största, det enda, det eviga,
som aldrig förgås.

Predikanten slutade med att framställa det ödmjuka, älskande barnet
såsom den störste i himmelriket. Hans ord nedslogo i den själfviska,
hårdhjärtade tiden såsom hagelskurar öfver tistelbevuxna fält, men på
samma gång som vårregn öfver smältande is. I dessa ord låg något af den
allt upprättande, allt förenande kraft, som i tider af hårda pröfningar
förklarar hvarför icke ett folk går under.

Skuggorna blefvo längre, kvällsolen sjönk, skymningen inbröt,
folkskarorna runno bort som rännilar utför sluttningen. Nyby var en ofta
anlitad rastplats för vägfarande, och en vagn, eskorterad af några
ryttare, hade anländt under bibelförklaringen. När denna var slutad,
framträdde till predikanten en yngre kvinna, hvars sidenfodrade
reskappa, som enligt nordtyska bruket drogs upp öfver hufvudet i en
»huike», lät förmoda en medlem af ortens adel.

-- Mäster Petrus Luth -- sade kvinnan till honom -- jag tackar eder för
ord af ande och lif. Ni har engång frågat mig, om jag var ett Guds barn.
Jag har aldrig varit det sedan min första barndom. Men nu kommer jag
till eder som en förlorad spillra på världens haf och frågar eder, om ni
vill visa mig vägen till den kärlek, som är förmer än all kunskap och
som aldrig förgås.

Mäster Petrus var ej ovan vid sådana frågor.

-- Är du -- sade han med en själasörjares förtroliga tilltal -- är du
den samaritiska kvinnan, som kommer att ösa vatten ur Jakobs brunn, så
minns, att ej jag är din frälsare. Gå till honom, och du skall finna
evigt lif.

-- Det är så långt till Gud, suckade kvinnan, och jag är så trött. Gif
mig en droppe lefvande vatten!

-- Ingen kan gifva hvad _han_ gifver; men hvad jag har, vill jag gifva
dig. Sätt dig här och förtro dig till mig!

De satte sig på stenar under en gulnande björk. Mörkret började inbryta
och stjärnorna tindra på himmelen. Mäster Petrus kunde ej urskilja den
okändas drag, men kände i hennes närhet ett underligt tryck af någonting
öfverlägset. Hon var icke som andra. De ödmjuka orden hade en främmande
klang och motsades af en bestämdhet i tonen, som röjde mera vana att
befalla än bedja. Han väntade frågor, men hon teg länge. Det kostade
henne en synbar ansträngning att blotta sitt innersta.

-- Nåväl -- sade han slutligen, bemannande sig med sin starka tro -- du
säger mig, att du är en sökande ande. Hvad är du mer? Hvem söker du?

-- Hvad jag är? Hvem jag söker? upprepade kvinnan eftersinnande. Jag är
en som förnekat allt, utom mig själf. Jag är en som sökt ett fäste, så
långt jag minnes tillbaka, och aldrig funnit det. Denna björken har rot,
och denna stenen har grund att hvila på, men jag är rotlös som hafvets
skum, jag har intet fäste i himmelen eller på jorden. I långa år har jag
sökt min själs grund inom mig och funnit böljande vågor; sökt fäste i
världen och stått på samma gungande planka; sökt rot i alla den
mänskliga vishetens verk och blifvit lika bedragen. Tusen frågor och
aldrig ett svar. I dag hörde jag Johannes och Paulus tala genom eder
till mig, och det liknade ett svar, men jag är ej säker därpå. Jag har
ju känt dessa orden länge. För mig ha de varit döda ljud, men i dag ha
de fått lif och slå mig till jorden. Kan ni upprätta mig?

-- Gud kan upprätta dig, han som är kärleken. Tror du på Gud?

-- Jag har trott på en stjärna, och hon har besvikit mig. Jag har trott
på mig själf och höll icke profvet. Slutligen har jag lärt mig att tro
på kärleken, men det är icke eder kärlek, mästare; det är ett skönt barn
... icke Marias barn, utan mitt barn ... och för detta barn har jag
offrat allt, men icke fått frid.

-- Nej, detta är icke en kristens kärlek. Den, som älskar fader eller
moder eller syster eller broder eller barn mer än mig, säger Herren, han
är mig icke värd. Älskar du Jesus Kristus, din frälsare?

Hon teg.

Nu hade han henne fången. Han grep en örninna i stolta vingar. Hon reste
sig till flygt, hon kämpade för lifvet, men hon kom icke undan. Han slog
henne med bevisen att utan Guds kärlek är människors kärlek blott en
naturdrift. Men Guds kärlek, som omfattar allt, betvingar på samma gång
allt, så att i honom måste vi ock älska människorna. Denna kärlek allena
gifver lifvet ett innehåll och ett mål. Denna kärlek allena är den som
aldrig förgås.

Hon indrack hans ord såsom en, hvilken försmäktar af törst. Men hon gaf
icke vika.

-- Är det ej nog -- sade hon -- att jag offrat allt för min kärlek?

-- Nej, det är icke nog att offra allt för en afgud. Icke om du gåfve
ett konungarike.

-- Jag har gifvit ett konungarike.

-- Icke om du gåfve din lekamen att brännas.

-- Jag har gifvit min lekamen att brinna i invärtes eld.

-- Men apostelen säger: det är dig intet nyttigt. Har du icke fått allt
af lefvande Gud?

-- Jo, jag har fått allt ... låt mig säga af stjärnorna. Af mig själf är
jag intet. Ingen mask i mullen har kommit till världen så eländigt
hjälplös och fattig som jag. Och dock har jag fått en sund kropp, en fri
ande, rika naturgåfvor, brinnande törst efter allt det högsta och
största som tanken fattar. Jag har fått ett okufveligt mod, en stark
vilja, en klar blick, människors kärlek, kunskap, makt, ära, riken och
höghet. Endast _ett_ har jag icke fått, det har vuxit ut ur mitt
innersta ... min kärlek till detta barn.

-- Tag intet undan! Du har fått allt af din Gud; åt honom måste du gifva
allt tillbaka.

-- Mäster Petrus ... ni går mig på lifvet; låt oss förstå hvarandra! Det
var en tid, när jag för en sådan fordran skulle ha skrattat åt eder
eller spärrat eder in i ett dårhus. Men sedan jag förlorat mig själf,
sedan jag gifvit mig åt en annan, sedan jag känt alla fästen svikta, har
jag lidit och lärt tillräckligt för att nu förstå eder. Välan, jag böjer
mig. Tag allt hvad jag _fått_, jag gifver det allt tillbaka, kunskap,
höghet, ära, jag kastar det bort, som hade det aldrig varit. Jag är
beredd att åter blifva den outsägligt fattiga, ringa, betydelselösa
atom, som jag var. Men begär ej min kärlek; den kan jag icke gifva eder,
den är det enda som återstår af min tillvaro, den är mitt lif. Jag kan
ej slita hjärtat ur mitt bröst och fortfara att lefva.

-- Så dö, du syndens trälinna, dö bort från dig själf, och stå upp som
en ny skapelse i din Herre och frälsare! Vill du mäkla med Gud? Vill du
säga till honom: så och så mycket gifver jag dig, men min syndiga
jordiska kärlek vill jag behålla; den får du icke, den är mitt lif! Gå,
mäkla med världen; hon låter pruta med sig, men här gäller allt eller
intet. Din Gud nöjes ej med ett halft hjärta, han vill hafva dig hel.
Han kan icke mottaga dig, förrän du säger: _Kristus är mitt lif!_

Hon reste sig upp i häftig vrede.

-- Och hvem är då ni, som talar till mig med Guds myndighet? Det är
länge sedan jag vuxit ifrån den fromma inbillningen, att prästen är Gud.
Ni är lärd, mäster Petrus Luth; det är jag ock. Ni tolkar skriften; det
gör jag ock. Ni söker, jag söker; ni tror eder ha funnit, medan jag
famlar, och ni har funnit så litet, att ni icke ens vet hvad kärlek är.
Ty visste ni det, skulle ni ej vilja plundra en olycklig, fridlös
medmänniska på sista återstoden af hennes jordiska tillvaro. Gud är
barmhärtigare än ni: om han velat fråntaga mig allt, skulle han ej låtit
mig stanna ännu en tid på jordens yta. Ni har sett och lärt något i
världen; må vara; jag har sett och lärt mera än ni. Jag känner judar,
muhamedaner och kristne af alla bekännelser; ni är icke visare än någon
af dem. Juden säger till mig: uppfyll Guds lag, och Abraham öppnar för
dig sitt sköte. Muhamedanen säger: lef redligt, gör godt, bed, fasta,
strid för din tro, och du är viss om paradiset. Katoliken begär ej ens
detta af mig. Läs ditt _pater noster_, säger han, anropa helgonen,
bikta, gif allmosor, och Petrus skall för dig upplåta himmelens port.
Men ni, en annan Petrus, säger till mig: utrota dig själf, Gud vill
hafva dig död för att göra dig lefvande! Hvad skall jag tro om en sådan
lära? Jag kan ju icke gå tillbaka till den halmkärfve, där jag är född,
och födas på nytt! Där är min stjärna; se huru kärleksfull hon strålar
mot mig i den ändlösa rymden! Hellre går jag tillbaka till henne, min
enda vän; hon har gifvit mycket och tagit mycket, men hon har dock unnat
mig att behålla _ett_. Ni har ingenting gifvit och vill fråntaga mig
allt. Så är det, mäster Petrus. Blif lycklig i eder tro, om ni kan; jag
kan det icke. Farväl!

Hon gick några steg, men kom icke långt. Den förvånade predikanten såg
henne stanna, vackla, försöka gå vidare, men hejdas såsom af en osynlig
makt. Hon darrade i alla leder, hon ansträngde hela sin starka vilja för
att lösslita sig från detta oemotståndliga, som förlamade hennes fot,
men förgäfves. Efter en kort, förtviflad strid sjönk hon, halft
vanmäktig, ned vid klippan, där talaren stått ett par timmar förut. I
detta ögonblick var hon, midti kvällens skuggor, såsom genomstrålad af
ljus. Hon sken i en oförklarlig glans, som belyste klippan, gräset,
mossan och aftondaggen närmast omkring henne. Ögonen voro slutna, hennes
svarta hår tycktes fosforescera, fållarna af hennes kappa lyste i
mörkret, tre diamanter i ringen på hennes finger tindrade som Orions
bälte på himlahvalfvet.

Oviss hvad detta månde betyda, närmade sig mäster Petrus och utsträckte
handen för att uppresa den vanmäktiga.

-- Vänta! sade hon med låg röst. -- Stjärnan är inom mig ... Hon talar
...

Det varade kanske en minut, kanske ett sekel. Tiden fanns i detta
ögonblick icke till. Plötsligt befunno sig båda åter i djupt mörker. Det
hemlighetsfulla skenet hade försvunnit lika hastigt och oförklarligt,
som det kom. Blott en svag ljusstrimma tycktes ila bort öfver den mörka
natthimmelen och förlora sig bland stjärnorna.

Den okända reste sig långsamt, drog djupt efter andan och sade:

-- Undervisa mig! Jag är den eländigaste, den okunnigaste af alla
skapade varelser.

Det var den bedjande rösten af ett hjälplöst barn. Den stränge
predikanten kände sig rörd.

Välan, sade han, Herren kallar mig, och jag lyder. För mig återstå
endast tre dagar på denna orten; dessa dagar tillhöra dig. Hvem skall
jag efterfråga? Jag vet ju oj hvem eller hvad du på jorden är.

Fråga i Nyby efter grefvinnan Götz. Ni känner mig sedan långt tillbaka.

De återvände till gården och möttes på vägen af tjänare, som utsändts
med facklor. Grefvinnan hade anländt öfver Reval till Ekenäs och ville
vidare fortsätta resan till Åbo och Sverige. Hon väntade nu en sömnlös
natt, men sof till sin öfverraskning så lugnt, som hon ej sofvit på
många år.

Tidigt följande morgon kom mäster Petrus till Nyby och tillbragte alla
tre dagarna före sin afresa hos den resande i gårdens rymliga gäststuga.
Det var en lång, hård strid, där all hans lärdom kom ohjälpligt till
korta. Lärjungen kände skriften och dess utläggningar bättre än
mästaren. Men denne kunde, hvad hon icke kunde -- bedja. Och denna
brinnande bön blef rebellen öfvermäktig. Hon kunde icke motstå den makt,
hvilken böjer människors själar som vattubäckar. Den slog henne till
jorden och uppreste henne ny.

När mäster Petrus mot aftonen af den tredje dagen tog farväl, föreslog
honom grefvinnan ett sista möte i Kaskas torp. Hon hade kommit för att
uppsöka denna låga koja; hon hade där att godtgöra ett helt lifs skuld.

-- Jag skall komma -- svarade han -- för att bevittna ett barns
nyfödelse, där det först såg dagen. Vår evangeliska kyrka sörjer sitt
jordiska öfverhufvud, den store kung Gustafs dotter. Hon har gått från
ljus till mörker. Nu skall vår kyrka förnimma, att en annan har gått
från mörker till ljus.

-- Nej, döm icke, mäster Petrus! Bed hellre för alla som famla med
ovissa steg mot evigt ljus! Gud allena vet huru mycket mörker ännu är
kvar i själarnas botten. Jag vet endast, att jag var död, och se, jag
lefver! Jag var fången i stoftets träldom ... min vän, min lärare, låt
mig nu vara fri i sanningen! Edra kyrkor strida om bokstafven och
glömma, att anden är en. Jag tillhör hvarken eder lutherska eller någon
annan synlig kyrka; jag tillhör den osynliga, allmänneliga kyrkan, hvars
herre och hufvud är Kristus allena. Nu kan jag gifva mig helt åt honom.
Nu kan jag börja ett nytt lif.

                   *       *       *       *       *

Det fattiga, men icke mera bofälliga torpet hade, utom eldskenet från
spiseln, bestått sig den ovana lyxen af ett talgljus, instucket i en
urhålkad rofva på bordet, till heder för gårdagens predikant, mäster
Petrus Luth, som infunnit sig för att sjunga en aftonpsalm med torpets
fromme invånare. Golfvet var renskuradt, rya på sängen, barnen
uppsnyggade. Där fanns nu, som förr, en talrik afkomma, Tommus barn,
sedan sonen öfvertagit torpet efter sin fader och burit tidens bördor
med samma tysta lugn, samma tålmodiga flit. I kväll sysslade han med att
banda en så, hans hustru delade sin omsorg mellan barnen och
aftonmåltiden; hans gifta syster Sigfrida satt med ett dibarn vid
bröstet. Dordej, modern, var upptagen af en sträng rannsakning i den
yfviga luggen på en rödkindad pilt, som otåligt lutade sitt hufvud mot
farmoderns knä.

-- Han skall ha tack, mäster Petrus, för ett godt Guds ord i går, sade
den språksamma gamla kvinnan, utan att upphöra med sin rannsakning. --
Blif hos oss! Hvad skall han bort till det stygga kriget?

-- Där allt annat sköflas, finnas själarna kvar, genmälde prästen.

-- Ja, Gud nåde för kriget. Skulle inte vår Mannu med, han ock, innan
han rätt fått skägg på hakan, och si, där blef han! Två har jag kvar i
knekthopen; det sägs, att de lefva ännu, Gud vet hvar. Sigfridas man
togo de ut i våras; därför är hon nu här med barnet sitt, stackare.
Tacka Gud, att de lämnade Tommu kvar. Det sägs, att moskoviten illfänas
återigen; så skall väl Tommu ut med, kan tro, och då bli vi kvinnor och
barn att sköta torpet. Å, sitt still, Bennu! Alla långöron skola nu
lystra, när det talas om krig.

-- Låt dem komma, så många som träd i skogen! mumlade pojken hotande, i
det han skubbade sig mot farmoderns knä.

-- Håll truten! Skäms du inte för mästaren? Det är ingen skam i pojkarne
nu för tiden, sådana äro de, Stålhandsken sitter i dem hvarenda en. Gud
signe fröken Kerstin, som gaf oss freden; han blef inte längre än goddag
och adjö. Hvarför skulle hon löpa ifrån oss till påfven? Si, den stora
lärdomen är nu bara fåfänglighet; jag tror inte där fanns någon riktig
botten i'na.

-- Utan Guds kärlek, mor Dordej, är allting bottenlöst.

-- Säg det! Jag har också känt en, som ville med all gevalt lära
skriftens rätta förstånd, och hvad blef hon? Bortkollrader blef hon, så
att hon till slut inte visste hvem som har skapat världen. Mästaren har
kanske inte hört den sannsagan? Det var två tattarebarn ...

-- Ja, jag vet. Lydik Larsson lät mig en tid läsa med barnet Hagar, och
henne såg jag sedan som en förnäm jungfru i kriget.

-- Såg han'na? Ja, hvad skulle inte hon gå i krig, hon, som var den
förnämsta, näst fröken, i Sveriges rike! Må tro det blef högt till
taket, när Lydiken kom från Stockholm och förtäljde oss allting om
Hagar. Lydiken är nu ock all världenes väg, och Betty hans fick fulla
kistan med silfverdalrarna. Samma väg ha de alla gått -- herr Åke, som
tog pojken till sig, och herr Jöns, som tog flickan. Långt före dem gick
mäster Sigfrid ur tiden, Gud fröjde själen! Här låg han i denna sängen.
Vi ha sett lärdt folk förr, mäster Petrus.

-- Skulle ni gärna återse barnet Hagar, mor Dordej? Jag vill minnas, att
ni höll henne kär.

-- Höll jag? Tror nästan. Hennes make fanns inte, och ändå blef hon mitt
sorgebarn. Gud förlåte mig, om jag suttit med släden full af barn och
vargarna naggat hästen i hasorna, inte hade jag kastat den ungen först
åt odjuren.

-- Nej, mor skulle ha hoppat först ut själfver, anmärkte Sigfrida med
ett godt smålöje.

-- Å, tyst du; kanske jag kastat ut dig! Men aldrig i världen får jag se
min allrakäraste ros och lilja mer. Hon skulle ju ut till folk; hvad
skulle en silkeshöna rymmas här i en näfverrifva! Nej, den natten, när
mor hennes kom, går visst aldrig ur mig, så länge jag lefver. Så
stjärnklart därute och så träffeligt kallt! Och hon, fattiger, kullriden
i snön! Här satt jag, där jag nu sitter; där satt Thomas; där låg
Sigfrida i vaggan, där stod fatet med rofvorna, och där låg halmen i
vrån bakom väfstolen. Thomas, sa' jag, är där inte något på dörren?
»Hvad skulle det vara så här dags?», sa' Thomas. Jo, sa' jag, det är
likasom skulle något trefva på dörren ...

-- Mor, där är något, som trefvar på dörren! inföll Sigfrida.

-- Å, hvad skulle det vara? upprepade Dordej sina egna ord och visste ej
själf hvarför hon ofrivilligt spratt till. -- Hör åt, om där är någon
från Nyby!

Tommu öppnade dörren. En ung kvinna i främmande dräkt steg in och
stannade stum vid tröskeln.

Dordej stod upp, tog ljuset, gick mot den främmande och grep Tommu hårdt
i armen. Hon svimmade ej, hon var ej af den sorten, men rösten svek
henne. Hon kunde blott framstamma:

-- Jesus i himmelen! Den döda!

-- Hagar! utropade Sigfrida.

-- Hagar! instämde Tommu.

Det var Hagar. Mer än femton år hade förgått, sedan de sist sågo henne
resa barfota med Lydik Larsson till Åbo. Hon hade mycket förändrats;
dragen hade hårdnat, blicken och hållningen hade en underlig höghet, men
det var dock den länge förlorade, aldrig förgätna. Likheten med den döda
modern hade trädt tydligare fram och skrämt Dordej nästan från vettet.

-- Min andra moder, min trognaste vän på jorden! sade den förlorade
dottern med böjdt hufvud och nedslagna ögon. -- Jag är icke värd att
kallas ert barn. Kan ni förlåta min långa otack?

Hon grät icke, men det var tårar i orden. Hade Dordej följt sin första
ingifvelse, skulle hon ha flugit sorgebarnet om halsen. Där fanns ju
icke en tanke på otack kvar i modershjärtat, men där fanns en kvinnlig
instinkt, som höll henne tillbaka. Den långa gestalten var och var ej
hennes kära lilla barn; där var främmande klang i orden, ett främmande,
något af »den förnämsta i Sveriges rike».

-- Sigfrida -- sade Dordej, ovant förlägen -- tag emot hennes nåds
kappa!

Hagar kände sig själf som en sorgsen främling.

-- Sigfrida, bed för mig! Bed, att mor förlåter sitt ovärdiga barn! Jag
har varit så olycklig, så ensam, utan en vän på jorden ... en enda, utom
er, men hon är långt borta nu. Jag har kommit mer än hundrade mil för
att bedja om mors förlåtelse. Låt mig icke gå ohörd!

Nej, detta stod modershjärtat icke längre emot. Hvad frågade hon efter
en okänd höghet! Hvad mindes hon mer sin långa längtan eller ett barns
hårdhjärtade glömska! I nästa ögonblick låg sorgebarnet i sin snyftande
moders armar.

Isen var bruten; moder, barn och fostersyskon hade återfunnit hvarandra.

-- Se -- sade mäster Petrus Luth, som icke förblef en likgiltig åskådare
-- Gud tog ifrån eder nattens barn och gaf eder åter ett ljusets barn!

Vid aftonmåltiden sutto de samlade kring torpets tarfliga hafregröt.
Hvilket barndomsminne att utbyta palatsernas prakt mot en träsked, en
hålkaka och mjölken af dessa kor, som Hagar Sultan engång hade vallat!
Åter blef hon förtrogen med de fattigas lif; det förgångna föll af henne
som en fågels aflagda fjäderskrud. Hon bad att denna natt få sofva i sin
barndoms halmbädd med kudden af rötofs. Endast denna natt; hon visste,
att femton år af ett människolif ändock ej kunna utplånas mer.

Frågor omväxlade med tårar och löjen. Torpets historia var snart
berättad. Samma hårda kamp för tillvaron, samma försakelser, samma
förnöjsamhet, samma tro; gamla hade gått och nya tillkommit. Desto
brokigare var historien om nattens barn. Allt kunde ej sägas, och dock
hade trogna vänner rätt att begära ett svar. Hagar förtäljde om Bennu,
som kunnat blifva så mycket, men aldrig blef mer än en tapper soldat,
och huru han nu låg fallen ung i Jerusalems blodiga sand. Hon själf ...

-- Minns du, Sigfrida, koltrasten, hvilken vi lärde säga: Tätti dum? Han
slapp engång lös ...

-- Ja, och då tog katten honom.

-- Tog hon? Jag har hört sägas, att han flög bort öfver hafvet och blef
insatt i fröken Kerstins gyllene bur. Där hade han allt godt och fick
lära många dägeliga konster, så att Tätti ansågs vara allt annat än dum
dåmera. Men han var född fri, trifdes ej länge i buren, bet sönder
gallret och flög långt ut i världen. Där såg han många länder och
människor; de flesta voro goda mot honom, men Tätti var dum, han var
ostadig och högmodig; han trodde sig vara skapad till en paradisfågel
och ville flyga ända till himmelen. Så kom han långt härifrån till ett
slott af pärlor och guld och sjöng för en gosse, hvilken regerade halfva
världen ... Huru gammal är Tommus gosse?

-- Bennu är tolf år.

-- Tolf år! Så var ock Tättis gosse. Se här, du! Tag denna silfvernål
till ett minne af den förste Bennu i Kaskas torp! Han bar den i alla
strider ända till döden.

Torpets förvånade nye ättling gapade på den konstrika nålen och kände på
sina kinder en brännande kyss.

-- Där funnos -- fortfor Hagar -- många kattor, tigerkattor, i
pärleslottet. De lurade dag och natt på gossen för Tättis skull. Tätti
hade de kunnat få, den skadan hade ej varit stor, men gossen skulle
regera halfva världen. Då flög Tätti en natt bort på masttoppen af ett
skepp. Fienden tog skeppet med allt dess gods, Tätti sattes i en järnbur
och skulle visas som segertecken för folket i en stor stad, som hette
Venedig. Men natten förut lyckades Tätti rymma, fattigare och mera
vingbruten, än någon af eder. Kom så åter till goda människor, som kände
honom, plockade fram sina gamla fjädrar, som han glömt där, och flög hit
till Kaskas torp. På vägen mötte han en gammal bekant, som sade till
honom vår förra lärdom: Tätti dum! Ja, Tätti lofvade att aldrig mer vara
dum, och nu är han här.

-- Men hör -- sade Dordej otåligt -- hvad är detta för barnsagor? Du
skulle förtälja huru du blef den förnämsta, näst fröken, i Sveriges
rike.

-- Den förnämsta i riket är Sveriges och Finlands tappra, trogna,
redliga folk. Fröken Kerstin är högtänkt; hon vet detta nog, men om hon
glömt det, så är det därför att hon aldrig lärt älska någon af hela sitt
hjärta. Hon har ju ej kunnat älska sin moder; därför har hon varit så
ensam i världen.

                   *       *       *       *       *

Följande dag bad Hagar en brinnande bön på sin moder Ruths ensliga graf.
Vissnade och förvildade, prydde rosorna från det heliga landet ännu den
inhägnade plats, där vinternattens okända, fallna vandrerska väntade på
den eviga morgonen. Här ville dottern börja sitt nya lif.

Hon hade blott några få dagar att dröja. Årstiden påskyndade resan till
Sverige. En morgon sadlades hästar och förspändes kärror på Nyby gård.
Torpets invånare stodo där bland de nyfikne åskådarne. Dordejs
modershjärta svällde på engång af saknad, ömhet och den fåfängans
svaghet, från hvilken icke ens de bästa bland mödrar äro fullkomligt
fritagna.

-- Nå, hvad latas ni där; se ni inte, att hennes nåd har brådt?
Sigfrida, hjälp hennes nåd att knyta hufvan! Tommu, spring hem efter
Blacken; inte kan hennes nåd rida på deras utkörda krakar ... Hvarför
vill du så snart öfvergifva oss, guldhjärtat mitt? fortfor hon till
sorgebarnet, som blifvit ett glädjebarn.

Hagar Sultan öfverhöljde den fattiga torpareänkan med kyssar och tårar.

-- Vill Gud, skall jag återse eder. Min tredje moder väntar mig nu på
Riseberga i Sverige. Jag är skyldig henne ett furstendöme; jag vill
gifva henne en dotter.

-- Och sedan ... hvart?

-- Hvarthelst Guds kärlek kallar mig att tjena hans rike.

                   *       *       *       *       *

Först när grefvinnan Götz lämnat landet, blef det bekant, att Kaskas
torp blifvit utlöst från Nyby gård till ett själfständigt skattehemman
och alla dess skulder betalda. Från denna tid saknas tillförlitliga
underrättelser om grefvinnans senare öden, utom en sägen att hon
upptagit och vårdat Ruben Zevis utfattiga ättlingar, hennes broders
barn. Desto mera bekanta äro drottning Kristinas skiftande öden på gamla
dagar. Man tror sig veta, att drottningen under sin andra resa till
Paris år 1657 besökt Vincent de Pauls berömda hospital _La Salpétrière_
och där igenkänt i en af de barmhärtiga systrarna sin förra
bokvårderska. Man har också trott sig igenkänna ett gammalt illustreradt
exemplar af _vulgata_ såsom den latinska bibel, hvilken drottning
Kristina engång, i nådens solsken, förärat sin då så högt gynnade
_Doxa_. Men här förlora sig historiens trådar i samma ogenomträngliga
dunkel, som läsaren engång såg klarna på isen af Högbensjön. Det enda
man vet, blott alltför visst, är, att ryttaren på den röda hästen ännu
fortfar att rida. Ännu går, tid efter annan, hans väg genom aska och
blod. Ännu är det, ack, så långt, så långt till tidernas ände!

                   Slut på tredje och sista delen.




                       Tredje delens innehåll:


    1.  Före striden                                  3
    2.  Slaget vid Jankowitz                         14
    3.  Slagfältet                                   21
    4.  En fältflamma och ett fältlasarett           36
    5.  Hjärta och statskonst                        48
    6.  Freden i Brömsebro och Johannes Rudbeckius   58
    7.  Andra och tredje skyddslingen                75
    8.  Gyckel och sidenband                         90
    9.  Ett lejonmöte                               105
   10.  Ruben Zevis sändebud                        117
   11.  Budskap till österlandet                    128
   12.  Slafvens slafvinna                          140
   13.  Westfaliska freden                          152
   14.  Den triumferande Parnassus                  163
   15.  Gunstlingarne                               178
   16.  Mor och dotter                              191
   17.  Hotande förebud                             200
   18.  Carl Gustaf på Öland                        210
   19.  Stjärnan och skyddslingarne                 220
   20.  Det stora budet                             236
   21.  Stambul Sarai                               250
   22.  På tredje trappsteget                       264
   23.  Messias                                     280
   24.  Stjärnornas stund                           293
   25.  Sultanens hat-i-sherif                      299
   26.  Makalös                                     310
   27.  Ett nytt lif                                323




                       Albert Bonniers förlag.


                           Från Neros dagar
                             (Quo Vadis?)
                                  af
                         HENRYK SIENKIEWICZ.
                    2 delar. 3: 50; inb. 4 kronor.

   »En _enastående god bok_. -- _Atmosfären_ är _ren_, _scenerna af
   utomordentlig skönhet_.»

                                                              (Times.)

   »Ett _verkligt genialiskt arbete_, som kommer läsarens själ att
   vibrera.»

                                                  (Pall Mall Gazette.)

   »Sienkiewicz har med denna bok häfdat sig som _en af vår tids
   största andar_.»

                                                        (The Graphic.)

   »En af _våra dagars främsta böcker_.»

                                                        (The Bookman.)

   »Ett _öfverlägset, beståndande_ diktverk.»

                                                    (New-York Herald.)

   »En af de yppersta historiska romaner, som sett dagen under
   1800-talets senare hälft.»

                                               (Chicago Evening post.)

   »Ett _genialiskt_ arbete, hvars öfverflyttande på svenskt språk
   utgör en _verklig vinst_ för vår litteratur.»

                                                      (Sv. Dagbladet.)

   »_Ett konstverk af rang._»

                                                     (Dagens Nyheter.)

   »En berättelse, som icke står efter någon af _Tolstoys_.»

                                                 (S:t James' Gazette.)




Noteringar:


Betoning är kännetecknat med _understreck_.

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal
uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

   [s. 321]:
   ... A sa jupe courte et légère; ...
   ... À sa jupe courte et légère; ...






End of the Project Gutenberg EBook of Stjärnornas kungabarn 3: Makalös, by 
Zacharias Topelius

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 50367 ***