path: root/49047-0.txt

*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 49047 ***

MOLNBILDER

Dikter


af

JOHANNES ALFTHAN



Författarens FörlagWiborg, 1853.
C. Holmströms Boktryckeri.






        Die Sehnsucht und der Träume Wehen
        Sie sind der weichen Seele süss,
        Doch edler ist ein starkes Streben
        Und macht den schönen Traum gewiss.

                               _Uhland_.





       Imprlmatur: C.A. Sanmark.



INNEHÅLL:

1850.

 Menniskans Brud.
 Stjernehelsning.
 Den sköna Bilden.
 Stjernesången.
 Min Blomma.
 Dödens Val.
 Det sköna Bandet.
 War det väl för sista gången.
 Min Sångmö.
 Ord egnade ----.
 Döden.
 På Wahvaniemis Strand.
 Tankens Seger.
 Det nya Lifvet.
 Slummersång.
 Den sista hjelpen.
 Det höga Målet.
 Italine.
 Den unga Modren.
 Ett kärt Besök.
 Afsked till Hemmet.
 Hvar finnes Gud.
 Wiborg.
 Imatra.
 Den nya Verlden
 Louise de la Valliere.

1851.

 Rosa.
 Winterrosor.
 Sirenerna.
 Sommarsaga.
 Leende Minnen.
 Stig sakta, sakta.
 Anna.

1852.

 Irene.
 Ånger.
 Kom låt oss resa all verlden kring.
 De Tre.
 Stjernefärden.
 Qvinnan.
 Vid Agnes Död.
 Fantasie på Agnes Graf.
 En Saga.
 Jag tror på Dig.
 Molnet.
 Hvita Moln.
 Gråa Moln.
 Svarta Moln.
 Sagan om Jätten som blef Dvärg.
 Är det verkligen omöjligt.
 Det ringer i Öronen.
 En Ögonsaga.
 En utflygt i Lifvet.
 Eden.
 Marie.
 Domen.
 Den finska Ynglingen.
 Nyårshelsning.






1850.




    Menniskans Brud.


    Ej den tviflandes dystra löje,
    Ej den sörjandes klagoljud,
    Ej den döendes sista suckar
    Till en mild och barmhertig Gud;
    Icke detta jag nu besjunger,
    Nu besjunger jag menskans brud.

    Nu besjunger jag hennes ögon,
    Ljufligt tolkande hjertats glöd,
    Nu besjunger jag kindens fägring.
    Frisk och liflig och rosenröd;
    O, för henne ger allting vika
    Sorg och tvifvel och dyster död.

    Kom, du tviflande fräcka sälle,
    Kyligt löje uppå din mund;
    Kom och se genom dessa ögon
    Ned i oskuldens hjertegrund,
    Se, och högt skall du då förnimma
    Lifvets värde i samma stund.

    Kom dn bleka, du sorgsna broder,
    Vederqvick dina ömma sår,
    Vederqvick dina sjuka ögon
    Här, vid glansen af denna vår;
    Se, ja, se i de milda ögon,
    Och din smärta i doft förgår.

    Du, o döende broder, hvilken
    Svårt försakar på lifvets färd.
    Bida stilla -- jag sakta leder
    Bruden fram till din hufvudgärd.
    Ljuft omstrålad af hennes blickar
    Börjar gladt du din himlafärd.

    Ljuft det blifver för dig, i himlen
    Tälja sagan om denna brud.
    Glädje lyser i englars ögon
    Wid den sagan om henne -- Gud
    Ler åt menskan, att menskans ande
    Lycklig funnit en sådan brud.

    Nämn dess namn för Guds hvita englar,
    Säg att sången är jordens skatt,
    Säg att sången på sina vingar
    Höjer jorden ur dyster natt.
    Säg att menskorna vid dess toner
    Blifva vackra och leka gladt.

    Tälj för englarne i Guds rike,
    Hur vi sjunga, vi små också;
    Att, fast dömda till grusets lagar,
    Ljuft vi älska vår jord ändå.
    Säg att bröderna här med sången
    Andens blommor i lifvet så.




    Stjernehelsning.


    Det var en mörk Oktobernatt
    Derute stormen gick,
    Vid fenstret Italine stod
    Med skum och sorgsen blick.
    Hon såg dit ut i regn och vind
    Så kall om panna, blek om kind.

    Dess läppar skälfde som till bön,
    De rosenröda två,
    Och barmen blyg, och underskön,
    Sågs högt i vågor gå.
    Hvad sörjde hennes veka själ,
    Hvad sörjde Italine väl?

    Då bröt ur natten fram ett ljus
    Ur natten mörk och kall,
    Och genom stormens vilda brus
    Och genom regnets svall,
    Det trängde dit, der tärnan stod.
    Det var en stjerna, blid och god.

    Och vänligt föll dess vackra sken
    På Italines kind.
    Hon var i natten ej allen,
    Allen med storm och vind.
    En himlasyster hört dess bön,
    En liten stjerna underskön.

    Jag bringar dig en helsning varm,
    Jag hört den, der jag gick.
    Den kom utur en dödmans barm,
    Utur en brusten blick:
    Det var din älskling som jag såg,
    Högt höjd på hafvets vreda våg.

    Han såg mig och han ropte matt:
    O hulda himlavän,
    Framför till henne, du, i natt
    Min sista helsning än!
    Och vågen skjönk, han skjönk med den
    I dödens famn din trogna vän.

    Och stjernan log sitt löje klart
    Till tröst for systerns ve;
    Det blef så tyst, så underbart,
    Och stormen tystnade;
    Och molnen svunno. Himlens ljus,
    De logo ned på jordens grus.

    Hvem såg i natten flickans bild,
    Liftom och utan ljud,
    Så undergifven och så mild,
    En enka såsom brud?
    Ett löje sågs blott skyggt och matt,
    Och stjernan nickade: Godnatt.




    Den sköna bilden.


    O, kunde jag mig smyga
    Intill ditt läger nu,
    Och se dig vackert hvila
    I drömmens sköte ljuf.

    Jag ville flägta myggan
    Ifrån din friska kind,
    Jag ville öppna fenstret
    För doftrik morgonvind.

    Din barm är lugn och ljuflig
    En drömomgjuten vår. --
    Säg, hvilka drömmar tecknat
    Der sina blomsterspår?

    O, drömmer du om rosors
    Om liljors klara kalk?
    O, drömmer du om annat
    Kanske, du lilla skalk?

    Du är väl ej en skönhet
    Ur någon lång roman.
    Den vackraste ej heller
    Uti den lilla sta'n.

    Men -- hvad ej många äga,
    Det har du qvar ännu
    Ikring ditt anlet gjutet,
    Din barndomsfrid, så ljuf.

    En sällan skådad värme
    I hvarje drag och min,
    Och tusen ömma löften
    På läpparnes rubin.

    Jag vill en stund här sitta
    Och läska godt min själ;
    Som vandraren i öknen
    Gör vid oasen väl.

    Oas i lifvets öken,
    Hur' har jag träffat dig!
    O ljus i lifvets töcken,
    Hur' teddes du för mig?

    Det fins en vacker saga
    Om genier och ler,
    Men menskorne, som mognat.
    Tro ej den sagan mer.

    Jag vet ochså, att feer
    Ej kunna likna dig;
    Det är en mensklig glädje
    Som du har väckt hos mig.

    En vida högre glädje
    Än någon mystisk fe,
    Fast än så ljuf och älsklig
    Och magiskt lockande.

    Fast än så ljuf och älsklig
    Förmådde skänka mig,
    Ty sagans alla feer
    De blekna dock för dig.




    Stjernesången.


    Öfver qvällens vågor,
    Domnande alltren,
    Styrde jag min kosa
    Fram i qvällens sken.

    Vågens lekar domna,
    Vinden tynar af.
    Och det blir så stilla
    Öfver land och haf.

    Blida stjernor vakna
    Opp till lif och glans.
    Millioner verldar
    Ställa sig till dans.

    Le emot hvarandra
    Blicka, ack! så godt.
    Nicka -- just som hade
    De hvarann förstått.

    O, de vilja mötas
    I en kärlekskyss,
    Men den bleka månen
    Väktarn står och lyss.

    Onämnbara känslor
    Lifva stjernans barm,
    Skenet är så kyligt,
    Men dess själ är varm.

    Vackert är ditt öga,
    Himlasyster der,
    Lilla vackra stjerna,
    Jag har dig så kär!

    Se, din gång är bunden
    Utaf ödets lag,
    O, men jag är menska
    Fri och stolt är jag.

    Se, min ande inga
    Hand och bojor tål,
    Fri och stolt den sväfvar
    Till sitt djerfva mål.

    Solar, månar, stjernor
    Följa Guds behag,
    Menskan blott, den store,
    Är sin egen lag.

    Dansen, blida stjernor,
    Edert långa lif,
    Dansen der till menskans
    Glada tidsfördrif.

    Jag vill älska eder,
    Vackra stjernor der,
    Jag, er store broder,
    Som en menska är.

    Då blef natten dyster,
    Stjernans skimmer dog,
    Och en väldig åska
    Sig tillsammans drog

    Vågen börjar brusa,
    Båten vräktes lätt;
    Och den store menskan
    Undslapp jemnt och nätt.




    Min Blomma.


    En liten blomma mitt bjerta är
    Men mycket ljuflig och vacker
    Hon lider mycket i lifvets storm
    Af sorgens täta attacker.

    Hon böjes ofta af ödets slag
    Hon står så blottad på fältet,
    Till syskon har hon blommor sina
    Och öfver sig himlafältet.

    Hon fryser ofta i kylig natt.
    Den stackars blomman, mitt hjerta,
    Hon drömmer ofta en dyster dröm
    Om lifvets vexande smärta.

    Men blir det morgon engång igen
    Då öppnas doftrika kalken,
    Fast daggtåren glänser i djupblå grund
    Hon ler den tokiga skalken.

    Hon ler som funnes ej frost och natt,
    Som kunde döda den arma,
    Lättfärdig är hon, min blomma, visst
    Och det så Gud sig förbanna.




    Dödens val.


    Han mötte mig som flicka,
    Knappt sjuttonårig än,
    Han såg i mina ögon
    Och blef på stund min vän.

    Han kände mina tankar,
    Jag kände icke hans,
    Jag glömde honom hastigt
    I lifvets yra dans.

    Han såg mig som förlofvad,
    Förlofvad med en ann,
    Och gömde tyst och stilla
    Sitt hjertas heta brand.

    Han såg mig såsom maka,
    Han såg min kind bli blek.
    Han såg att hjertat blödde
    Inunder ödets svek.

    Då kom han som en broder
    Till mig, och sade så:
    Se, dessa smärtor alla,
    De skola snart förgå.

    En kommer tyst och stilla,
    I mörk, men herrlig skrud,
    Var då, min flicka, redo
    Att blifva himlens brud.

    Då glöm hvad ondt du lidit,
    Då glöm all sorg, han bad,
    Och gå till himlalifvet
    Försonad, fri och glad.

    Men döden har ej kommit
    Till mig med frälsningen,
    Han sökte upp istället
    Min enda, enda vän.

    Hel, dödens blida engel
    Som rättvist skiftat har,
    Som tog den gode undan,
    Den sämre lemnat qvar!




    Det sköna bandet.


    Hvad binder vid din sida mig,
    Hvad älskar jag bos Dig,
    Hvad gör, att i din enkelhet
    Du är så kär för mig?

    Det är ej ögats vackra blå,
    Så smältande ock klart;
    I lifvets och i tidens svall
    Förbleknar detta snart.

    Det är ej löjet kring din mund,
    Ej rosen på din kind;
    Snart flygtar löjet skyggt -- och
    Förgås i kylig vind.

    Det är ej barmens hvita hvalf,
    Som lent i vågor går,
    Ej vextens varma smidighet --
    Ack, detta allt förgår!

    Det är en högre, bättre makt,
    Som manar mig till dig;
    Det är ditt hjertas friskhet blott,
    Som gör dig kär för mig.

    Det är den tro, jag hyser gladt,
    Att du mig älskar sannt,
    Att intet i din öppna själ
    Förblir mig obekant.

    Att ljuft din känsla möter min,
    Och smälter skönt i den,
    Att hvarje ord, att hvarje blick
    Är tolk af kärleken.

    Att, när jag trött af lifvets storm
    Vill finna fridsäll hamn,
    Att med en himmelsk ömhet då
    Du öppnar mig din famn.

    Att vid ditt hjertas milda slag
    Jag finner frid och ljus,
    Och -- att du ljuft försonar mig
    Med lifvets kalla grus.

    Det är det löfte, tyst och blygt,
    Som du engång mig gaf:
    Att troget, troget följa mig
    Till kylig, fridsäll graf.

    Att dela sällspord fröjd med mig
    Och sorgens bitterhet;
    Att dela, om det galler så,
    Med mig min uselhet.

    Det är ej ögats vackra glans,
    Som binder mig vid dig;
    Det är en högre, bättre makt,
    Som gör dig kär för mig.

    Det är din andes rena ljus,
    Ditt hjertas blida frid,
    Som lugnande kan lysa ned
    Uti mitt väsens strid.




    War det väl för sista gången.


    Var det väl för sista gången,
    Flicka, som jag såg dig så?
    Hvarför, vackra Italine,
    Hvarför skulle jag då gå?

    Då jag engång återkommer,
    Säg mig, är du lika ljuf,
    Är ditt öga fritt ooh öppet,
    Flicka, leende som nu?

    Kanske blekes du af smärta
    I det kalla lifvets strid,
    Kanske, att ditt barnahjerta
    Trolöst svikes om sin frid?

    Hvar finns toner för min ängslan.
    För min oro hvar fins ljud?
    Kanske skall jag se dig åter
    Äter -- som en annans brud?

    Rosig i en annans armar,
    Utan högre lif ändå!
    Hvarför, vackra Italine,
    Hvarför skulle jag då gå?

    Var det slut med lek och löjen,
    Oss, emellan -- var det slut?
    Krossades mitt lifs förhoppning,
    Knoppning uti en minut?

    Då jag gick -- ej ord, ej blickar,
    Ej en darrning i min röst,
    Intet, intet Italine
    Tydde lågan i mitt bröst.

    Blott mitt hjerta gret, och sången
    Känner, hvad jag kände då -- --
    Var det väl för sista gången,
    Italine, var det så?




    Min Sångmö.


    Du himmelska älskarinna,
    Du dotter af Jordens Gud,
    Hvi blef du min älskarinna,
    Hvi blef du mitt hjertas brud?

    Dn kommer till mig i tårar
    Ibland, och i löje bland;
    Du väcker uti mitt hjerta
    Den varmaste längtans brand.

    Och när mina känslor jaga
    Och storma sin vilda färd,
    Då öppnar du stilla famnen
    Och bjuder mig fridens verld,

    Du målar så ljusa bilder
    För mig uti dröm och frid.
    Och åter manar du mägtigt
    Min ande till kamp och strid.

    Du äger löje och tårar.
    Du äger blixtar och brand,
    Du äger vintrar och vårar
    Och froster och solskensbrand,

    Du äger ljus i ditt öga --,
    Mig gaf du det der jag går.
    Och klar jag ser uti lifvet,
    Och mägtiga toner slår.

    Du ter dig ibland lik flamman
    Af norrskens glödande haf,
    Du ter dig ibland lik stjernan,
    Som ler öfver älskad graf.

    Du visar dig än lik solen,
    Stolt, herrlig och underskön,
    Och strålar på jordens söner
    Din kärlek vid deras bön.

    Då lågar med dig jag väldig,
    Då slår jag min högsta ton,
    Då sjunger med dig jag stolt om
    Att menskan är himlens son.

    Men ter du dig ljuf lik rosen
    Och mild som en sommarvind,
    Då ger jag dig menskoögon
    Och menskans rodnande kind.

    Då ger jag dig ljusa lockar
    Och armar att famna mig,
    Och kallar dig Italine
    Och skalkas och ler med dig.

    Men alltid min kärlek brinner
    För dig, ty du är min brud,
    Du är ju en medlarinna
    Emellan mig och min Gud.




    Ord egnade ----.


    Jag fattar med glädje lyran
    Och stämmer den upp, min vän,
    Jag bringar dig här min helsning
    Och hyllning och bön igen.

    Sen sist jag i diktens verldar
    Dig klädde i doft och glans,
    Sen dess har så mången blomma
    Ren vissnat från hjertats krans.

    Sen dess har jag mig förändrat,
    Till allvar mitt löje blef.
    Jag föga är lik den gossen
    Som förr Italine skref.

    Jag kastat en blick i lifvet,
    Den möttes af lifvets köld.
    Jag stod der så stum af smärta,
    Så utan vapen och sköld.

    Dock föddes jag ej att lida,
    Jag samlade stolt mitt mod,
    Och står nu åter i ledet
    En kämpe, så frisk och god.

    Min stig belyser en stjerna,
    Dess sken är så ljuft och gladt,
    Dess sken är mitt hjertas dager,
    Det lyser min kalla natt.

    Den stjernan är Italine,
    En blixt i min känsloverld,
    En källa i lifvets öken,
    Ett månsken på nattlig färd.

    Säg, vill du heta likt stjernan,
    Likt stjernan mig sänd af Gud?
    Säg, vill du blifva, lik stjernan
    Mitt hjertas trolofvade brud?




    Döden.


    Kall du skipar dina hårda lagar,
    Sträng du räknar våra fröjdedagar,
    Grafvens tyste, mörke son!
    Halfva fröjder du blott menskan unnar,
    Der du obevekligt sträng förkunnar
    Att vårt lif blott var ett lån.

    Jag dig hatar -- dödens dystra engel
    Liljan bryter du ifrån dess stängel,
    Medan den i blomning står.
    Blek du träder fram uppå vår bana,
    Blek och dyster, då vi minst det ana,
    Njutande vår lyckas vår.

    Helig är för dig ej makans smärta,
    Säkert icke brudens varma hjerta,
    Icke barnets ömma håg!
    Sorg och saknad dina stigar följa
    Allt i svart och dystert ses sig hölja,
    Der du vandrar fram ditt tåg.

    Lömskt du smyger till ditt offers sida,
    Låter grymt det några stunder lida,
    Manar sen med grafvens röst.
    Sorg du sänder i millioner hjertan,
    Och din följeslagare är smärtan,
    Tärande i kränkta bröst. --

    Blida Gudom! dock ej sorg du bringar
    Salig sväfvar uppå dina vingar
    Anden till sitt hem igen.
    Icke blomman i dess vår du bryter,
    Blott dess lott uti en bättre byter,
    Blida, goda menskovän!

    Brudens dröm ej vid din kyss försvinner,
    Högre kärlek i det hjerta brinner,
    Som ser himlens öppna dag.
    Frid och sällhet på ditt anlet thronar,
    Höga engel, der du ljuft försonar
    Menniskan med ödets lag.

    Se, af dina starka armar buren
    Löser anden sig ifrån naturen,
    Du är lifvets skönsta akt.
    Hel dig! Gudom, som vårt mål upplyser;
    Ingen vid ditt milda löje ryser,
    Dödens blida brodersmakt!

    Och en dag -- när alla fröjder bleknat,
    Och min själ för lifvets stormar veknat,
    Kom och helsa mig, min vän!
    Dina kyssar göra slut på striden,
    Dina kyssar bringa anden friden,
    Som den mistat har igen!




    På Walvaniemis strand.


    Solens afskedsdager hvilar
    Öfver Walnvaniemis fjerd.
    Säg mig, är den ej gudomlig,
    Denna skymningstysta verld.
    Hvila ögat här och hvila
    Själen här från dagens flärd.

    Kom i detta edens sköte,
    Der naturen sorgfri ler,
    Bida här tills qvällens svalka
    Lugnande sig sänker ner.
    Bida här tills vågens lekar
    Sakta domna mer och mer.

    Se framför dig -- hvilken tafla,
    Strålande i qvällens ljus!
    Säg mig, är naturen själlös,
    Säg mig, är väl detta grus,
    Dessa dofter, dessa vågor,
    Detta lena aftonljus!

    Själen löses opp i vemod,
    Känslan vecklas ur sitt tvång,
    Och det tackuppfyllda hjertat
    Brister ut i glädjesång.
    Kan du ännu längre klaga
    Att vår jord är skum och trång?

    Se omkring dig -- här bor friden,
    Bor försoning, ljuf och öm,
    Se tillbaka -- der gick väldig
    Lifvets stora djerfva ström,
    Der var lifvet, der var tanke,
    Här är känsla, här är dröm.

    Menskans stora öppna hjerta
    Rymmer andens stora strid,
    Rymmer bredvid stridens smärta
    Känslans underbara frid.
    Skönt i lifvets stora vexling
    Vexlar känslolugn och strid.

    Dn som stridt i lifvets leder,
    Trogen, trots dess många svek,
    Öppna nu ditt stolta hjerta
    För din känslas varma lek;
    Blif, som blomman, vek och vacker
    Leende i barnslig lek.

    Höj din blick -- se hafvet hvilar,
    Hafvet, menskoandens bild.
    Stäm då, höga himlafrände,
    Själen känsloblid och mild.
    Dröj med vackra lena känslor,
    Dröj vid denna fridens bild.

    Se! der ligger Wahvaniemi,
    Fenstren skimra endast matt;
    O, derinne hvilar stilla
    Wahvaniemis ros i natt!
    Ljusa, vackra känslodrömmar
    Sväfva ikring bädden gladt.

    Har du sett hur rosor rodna?
    Har du mött två stjernor blå?
    Har du känt hur deras strålar
    Dallrande i hjertat gå,
    Hur de väcka tusen känslor,
    Svalkande din själ ändå?

    Då jag, trött af lifvets stormar,
    Nalkats rosen någongång,
    Då har hjertat, återfrisknadt,
    Gått igen sin fordna gång,
    Då, uti min blommas närhet,
    Löstes känslan opp i sång.

    Jag har här min frid och glädje,
    Tvenne vackra ögon blå,
    Någonstäds i verlden stråla
    Sådana för dig också --
    Tvenne vackra, klara ögon,
    Som ditt hjertas språk förstå.

    Der har dn ditt Wahvaniemi,
    Der har du din ro och frid,
    Der har du din Italine,
    Trösterskan i lifvets strid;
    Lifvets vexling lemnar alltid
    Någon punkt för hjertats frid.




    Tankens Seger.


    Fördomar, viken alla,
    Föråldrade för oss!
    Vi gå vår trygga bana
    Vid tankens ljusa bloss.

    Ofjettrad, utan hinder,
    Går tanken fram sin stråt,
    Och lyftar utan darrning
    Vårt väsendes förlåt.

    Och forskar utan fruktan
    Uti naturens verld,
    Och målar ljusa bilder
    Kring menskolifvets färd.

    Allt hvad naturen äger,
    Det äga menskorne;
    Ty Jordens tusen alster
    Hvem annans vore de?

    Åt liflöst dofva tingen
    Först tanken inger ljus.
    Först menskoviljan höjer
    Naturen ur dess grus.

    Ur marmorblockets massa,
    Som utan ande var,
    Bildhuggarns djerfva meisel
    En Gudsbild format har.

    Och alla elementer
    De lyda vårt behag;
    De lyda alla, alla
    Den stora tankens lag.

    Se, allt är vårt från stoftet
    Till solens klara ljus,
    Allt, allt -- allt detta vore
    Förutan oss blott grus!

    Förstår du, ädle broder,
    l bröstet känslans svall.
    Förstår du, sannt och värdigt,
    Som menniska ditt kall?

    Att äga maktens trådar
    Uti din lilla hand,
    Förstår du -- det är arfvet
    Ifrån ditt Fosterland.

    Ditt Fosterland, det ljusa,
    Der du är saligt fri,
    Der allt är ljus och ande
    Och salig harmoni!

    Omgjorda dig med kärlek,
    Med längtan, kraft och mod.
    Och offra för det helas
    Framgång ditt hjerteblod.

    Lägg handen med till verket
    Att resa stegen opp,
    På hvilken opp till himlen
    Framgår vårt djerfva hopp.

    En ädel broder mera
    I andens stora strid,
    Som gerna vill förblöda
    För mensklighetens frid.




    Det nya lifvet.


    Jag stod på strand, der bröto
    Sig fjordens vågor matt,
    Det var i Juli månad,
    En molnfri nordisk natt.

    Vid veka minnen dröjde
    Min själ -- vid hjertats vår.
    Nu gingo mina känslor
    I fallna blommors spår.

    Hvem har de blommor brutit,
    Som lifvets vår mig gaf?
    Hvem har derinne bäddat
    För lifvets fröjd en graf?

    Hvems lia mejat neder
    Min vackra blomsterkrans?
    Hvem sände moln och skuggor
    Uppå min himmels glans?

    Hvem var så fräck, så hjertlös,
    Att härja detta hem
    För kärleken och friden
    Och hoppet -- hvem, o hvem?

    Så sporde i mitt hjerta
    En dyster saknads röst,
    Och mörka tvifvel sänktes
    Vid frågan i mitt bröst.

    Så gingo mina känslor
    Sin vilda, dystra gång;
    Men till mitt öra nådde
    En ljuf, harmonisk sång.

    Sjöng vågen eller vinden,
    Sjöng englars ljusa chor?
    O, eller sjöngo menskor
    Väl till en fallen bror?

    O menniska, som sörjer
    Ditt hjertas fallna vår,
    O menniska, som intet
    Af lifvets gång förstår!

    Se, dina blommor glödde
    I lifvets morgonstund,
    Då, allt var lent och ljufligt
    I hjertats djupa grund.

    Då ännu vemodstårar
    Som dagg bestänkte dem,
    O då, då kunde blommor
    Än gro i hjertats hem.

    Väl har sen dess ren lifvet
    Gått fram med tio år,
    Men hvarför fåfängt sörja
    I fallna minnens spår?

    I solens brand, den ljusa,
    Förkolnade din krans,
    Ditt morgonlif gaf vika
    För dagens högre glans.

    O, låt ej tviflets skuggor
    Fördunkla denna dag.
    Än andas ju ditt väsen
    I friska, fulla drag.

    Än ler för dig ju banan,
    Än har du kraft till strid,
    Kom, följ den sköna fanan.
    Men sitt ej här och qvid.

    Hvad lifvets englar taga,
    Det fås ej mer igen.
    Det båtar ej att klaga,
    Du har ju mycket än.

    En tredjedel af lifvet
    Svann bort -- visst var den skön!
    Men tvenne tredjedelar
    De vänta än med lön.

    Då känslans blida vårdag
    För alltid för dig svann,
    Byt herrskare, min broder,
    Blif tankens djerfva man.

    Här stå vi millioner,
    Skönt rustade till strid,
    O. träd i våra leder,
    Det är en herrlig tid!

    Och sången slöts och natten
    Steg tyst ock ljuflig ned.
    Men åt det nya lifvet
    Svor jag min hyllningsed.




    Slummersång.


    Så länge mamma sofva kan,
    Sof' stackars mamma sof!
    Du har ej fått en enda blund
    Sen Pappa man begrof.

    Sof bleka mamma, sof en stund
    Så blir du frisk igen,
    Och leker åter gladt med mig,
    O sof, o sof blott än.

    Jag vill mitt hufvud luta här
    Emot ditt bröst och be,
    Och Gud, den store, skall väl mildt
    Till mig och mamma se.

    Väl är jag hungrig -- tyst ändå
    Jag lider ingen nöd,
    Blott mamma vaknar opp igen
    Så skaffar hon mig bröd.

    Men mamma sof -- hon sof så godt,
    Hon sof i dödens arm,
    Och, dottren, rosig, frisk och skär
    Vid hennes kalla barm.




    Den sista Hjelpen.


    Gråt ej, bästa, goda mamma,
    Gråt ej, så du blifver blind;
    Rosorne, de fordna, vissnat
    Alla från din vackra kind.
    Gråt ej, bästa, goda mamma,
    Gråt ej, sä du blifver blind.

    Om ej någon ann oss hjelper,
    Gud han hjelper oss ändå,
    Och vi skola, liksom pappa,
    l den tysta grafven gå.
    Gråt ej, bästa, goda mamma,
    Gud han hjelper oss ändå!




    Det höga målet.


    Hvad längtar så ditt hjerta,
    Hvad är din längtans namn?
    Här ler ju lifvet saligt
    Uti naturens famn.

    Du friska, unga hjerta,
    Se om dig liten grand,
    Se om Dig, varma yngling,
    Det är ditt barndomsland.

    O, vill du lemna hemmet
    Och hemmets blida frid,
    Du känner icke lifvet;
    Derute väntar strid.

    Der dofta inga blommor,
    Der svalkar ingen lund,
    Der finns för hjertats drömmar
    Ej någon skymningsstund.

    Der stämmer ingen lärka
    Sin sång i ljusblå sky,
    Der ses blott fallna drömmar,
    Flyttfåglar lika, fly.

    Hvad skall du väl derute
    I dessa striders svall?
    Du återvänder bruten
    Och härdad, stel och kall.

    Hvad skall du väl derute
    Der allt är kamp och strid,
    Hvad, skall du tanklös offra
    Ditt hjertas blida frid?

    Så sjöng i hemmets lunder
    En fågel ljuft sin sång,
    Men åt det öppna lifvet
    Fritt ställde jag min gång.

    Jag såg på barndomslandet
    Tillbaks, och gret en tår:
    Jag vet, jag vet, att minnet
    Af er dock ej förgår.

    Jag vet, jag vet, att fjerran
    I lifvets strida ström
    J för min ande sväfven,
    Som en fantastisk dröm.

    Att der j gjuten minne
    Och sällhet i min själ,
    Du ljufva nejd med blommor
    Och frid och ro -- farväl!

    Det fins derute något,
    Som högre manar mig,
    Dit, till det helga målet,
    Jag ställa vill min stig.

    Det är en glans, som högre
    Än fridens stjerna ler,
    Det är ett ljus, som lofvar
    Mig vida, vida mer.

    Det är en lust och glädje
    Att blöda, om man kan,
    Det är en herrlig frihet
    Att strida, som en man.

    Dit vill jag ut, att blöda,
    Att strida utan rast,
    Dit vill jag ut, att modig
    Stå stolt mitt ödes kast.

    Den skönsta ros som finnes,
    Den skönsta blomma -- lyss!
    Det är den bleka rosen
    På kind vid dödens kyss.

    Den vill jag vackert vinna
    I lifvets stora strid,
    Sen följa af sig sjelfva
    Ju åter ro och frid.




    Italine.


    O frukta ej, Italine,
    Än har jag ej blifvit kall,
    Än flödar mitt unga hjerta
    I samma sitt ljufva svall.

    Än äger mitt hjerta tårar,
    Än äger det milda ljud,
    Dem skall det så länge äga
    Som du är min trogna brud.

    O, kom du, min milda flicka
    Kom eldig och varm och skön,
    Och hviska ett vackert gensvar
    Till svar på min ömma bön.

    Du leende Italine,
    Hvad är du ej allt för mig,
    Min glädje, mitt vemod äfven,
    Allt äger jag blott i dig.

    O, älska mitt stela väsen,
    Det värmes af dig, min vän,
    Det veknar och blifvcr vackert
    Och mildt såsom förr igen,

    O, kyss mina kalla läppar,
    Jag möter din kyss och ler,
    Derinne finns mycken värma,
    Den visar sig blott ej mer.

    O kom, o kom, jag vill gråta,
    Allena kan jag det ej.
    O kom och lär mig att gråta;
    Ljuft blir det att gråta med dej.

    O kom, kom ljuft för att bannas
    Få mig för min falska köld
    Mot verldens och menskans hårdhet,
    Min svårt förvärfvade sköld.

    Kom, skalkas med mig i tårar,
    Då blir jag mig åter lik,
    Då dofta mig känslans vårar,
    Då blir jag igen så rik.

    Då tar jag min glömda lyra
    Och stämmer den opp igen.
    Så narra vi lifvet åter
    Att stråla i glans, min vän.

    O frukta ej, Italine,
    Än är jag förlorad ej,
    Än älskar jag doft och blommor
    Och sång och lekar och dej.




    Den unga modern.


    Rosomgjutna glänste vikens vågor,
    Vestern stod i aftonsolens lågor,
    Böljan gick sin stilla aftonfärd;
    Himmelsk frid låg öfver land och vatten.
    Och den tysta, svala sommarnatten
    Svepte ljusrödt flor omkring vår verld.

    Höga fjellar sågos stranden vakta,
    Nattens flägtar susade så sagta,
    Allt var aning, salig frid och dröm.
    Den som njutit af en bild, lik denna,
    Glömmer aldrig, slutar aldrig känna
    Verkningar deraf i lifvets ström.

    Satt i qvällens sista afskedsljusning
    Än en ungmor uppå strand; med tjusning
    Såg hon ned till barnet, i sin arm,
    Satt och såg -- daggperlor lika runno
    Tvenne tårar ned på kind, och svunno
    Ljuft bland liljorna på hennes barm.

    Kärlek strålade i hennes öga,
    Trofast, hoppfull såg hon mot det höga,
    Och hon höjde rösten, len och klar;

    Ljuf den ljöd i svala sommarnatten,
    Tysta lyssnade då land och vatten.
    Sången klingade så underbar.

    Den var öm, som hade qvällens lågor,
    Blommans dofter eller vikens vågor
    Sjungit der sitt veka väsens sång;
    Den var ofta lik en blixt i natten,
    Lik en brytning utaf forssens vatten
    Då det söker sig till hafvet gång.

       Lifvets rosor äro rosor,
       Doftande en liten stund,
       Menskoandens bästa rosor
       Dofta blott i hjertats grund.

       Dofte dig ej lifvets rosor,
       Dofte andens rosor dig!
       Bättre än en fljgtig lycka
       Är en törnig lefnads stig.

       Saligt följe dig, min lilla,
       Doftet af din moders ord,
       Lyssna! hvad jag ypperst nämner,
       Ypperst här uppå vår jord.

       Icke lyckans lätta håfvor,
       Icke rikedom och makt;
       Blott den svages hjerta tjusat
       Utaf ytans bjerta prakt.

       Icke frid åt dig jag önskar,
       Menskans lott är icke frid;
       Lyssna! hvad din mor dig önskar,
       Önskar dig en bister strid.

       Önskar mod och kraft och trohet,
       Önskar evig längtans brand,
       Önskar i ditt unga bjerta
       Kärlek till ditt fosterland.

       Blott vid Fosterlandets fana
       Vinnes lifvets höga mål,
       Barn! så gifve lifvets skiften
       Dig en vilja, fast som stål.

       Fyll ditt kall och tro och kämpa.
       Tro på tankens seger blott.
       Vida mer än ondt och uselt
       Äger verlden skönt och godt.

    Och hon slöt sin sång och gret och sade:
    Föga fröjd jag i min visa lade.
    Stackars barn! hvi hvälfves hård din lott,
    Men med kinder, lilia rosenvårar,
    Log den lilla, ack till svar, så godt.

    Hvad han då ej kunde tolka -- tiden
    Tolkade det högt för verlden -- striden
    För ett älskadt, bortglömdt fosterland
    Blef hans sällhet, blef hans fröjd och trefnad,
    Blef hans ljus uti en stormig lefnad
    Blef hans höga vackra känslobrand.

    Och han stod, en värdig son af lifvet.
    Honom att försaka endast gifvet,
    Stod med lugnet i sin fria blick,
    Full af kärlek, der han stod och stödde
    Tusen bröder, som med honom blödde,
    Blödde gerna, då till strids det gick.

    Stundens fröjd nu slocknat i hans öga,
    Lifvets njutning gällde honom föga,
    Han var tidens, icke stundens son;
    Och, då dödens engel bädden redde,
    Lugn och skön han då för domarn trädde
    Här är räkenskapen för mitt lån.

    Men den unga modren, hvilken manat
    Strid och kamp på sonens lifstig, anat
    Att ej rosor vexte på hans gång.
    -- -- -- -- --
    -- -- -- -- --
    -- -- -- -- --




    Ett kärt Besök.


    I ensligt tysta stunder
    O kom till mig igen,
    Du bild utaf den gamla,
    Borttänkta kärleken.

    Tyst veckla opp de bojor,
    Som tiden lagdt på dig,
    Och kom, så ljus och vacker,
    Att skalkas om med mig.

    Tag för min andes öga
    Igen din fordna bild. --
    Blif, hvad du var, min flicka,
    Blyg, leende och mild.

    Och flägta från mitt anlet'
    Det bittra leende,
    Och tag från mig min styrka
    Och gif igen mitt ve.

    Gif mig igen de tårar,
    Jag gråtit, o, min vän,
    De skola kanske trolla
    Lif i mitt lif igen.

    Jag vill dig vackert taga
    I famn, du tysta bild,
    Och gråta ljufva tårar
    Och blifva vek och mild.

    O, frukta, vackra engel,
    Du fordnatids gestalt,
    O, frukta ej, mitt hjerta
    Fast det är stumt och kallt.

    Se, lifvet är så kyligt
    Allt som en vinterdag,
    Der har mitt hjerta domnat,
    Der stelnade ock jag.

    Och tunga, hvita drifvor,
    De höljde vissnad vår,
    De höljde alla blommor
    Och alla blommors spår.

    Mitt hjerta, som var herrligt
    Du ser hur' nu det är,
    Men stig dock ljuf och älsklig
    Hit ned, min hjertanskär.

    O, du, min blomnings syster,
    Min tärna -- kom igen
    Till dina vänners grafvar;
    Kom helsa dem, min vän.

    Se ned på dessa grafvar,
    Min ungdoms minnesvård,
    Som aftonstjernan, vänligt,
    På nattlig kyrkogård.




    Afsked till Hemmet.

    (Kirjola den 4-de November 1850.)


    Jag kom för att afsked taga
    Af hemmet och hemmets frid,
    Jag kom för att afsked taga
    Af dig, o min barnatid.

    Jag kom för att afsked taga
    Af blommors och ängars grön,
    Jag kom att i edert sköte
    Förtro min ljufliga bön.

    Ej susade björken mera,
    Ej glittrade fjerdens våg,
    Ej doftade ljufva blommor,
    Allt ödsligt och härjadt låg.

    Jag såg i den kalla dagen,
    Jag såg i den fallna vår,
    Och ögat fuktades stilla
    Af minnets sorgliga tår.

    Här spände jag förr mitt segel,
    Här flög jag en fjäril lik,
    Här var jag så ung och vacker
    Så stormig och vild och rik.

    Här ägde jag blommans kärlek
    Och flägtens förtroliga smek.
    Här ägde till vän och broder
    Jag vågens dansande lek.

    Här stämde naturens skönhet
    Min lyra till spel och sång,
    Här har jag jublat så ofta
    Och gråtit mång' tusen gång.

    Hvar äro de glädjeljuden,
    Hvar äro de tårar nu?
    Hvar äro väl dina blommor,
    Min hembygd, hvad sörjer du?

    Ej helsar mig sus af björken
    Ej helsar mig vågens brus;
    O har det förkolnat redan
    Mitt skimrande morgonljus?

    O moder, min ömma moder,
    Matt sjunker jag till ditt bröst,
    Se moder -- derute var sommar
    Och skönhet -- nu är det höst.

    O moder, min ömma moder,
    Så blir jag engång också,
    Mitt hjertas strålande somrar
    De skola engång förgå.

    O moder, som vågen frusit
    Så fryser min känsla väl,
    Min moder -- som solen kallnat
    Så kallnar väl ock min själ.

    Och suckar och tusen tårar
    Jag gjöt vid ditt trogna bröst,
    Min moder -- min hulda moder
    Hvad sade du mig till tröst?

    Du sade att blomman vissnar
    Men att den vaknar igen,
    Du sade att hjertat kyles
    Men att det veknar igen.

    Du sade, hvem mins de orden,
    Du sade att allt var lek,
    Den höstliga stormens härjning
    Och flägtens förtroliga smek.

    Att djupt i vårt hjerta lefver
    Vår enda, vår sanna vän,
    Du sade -- att hjertat blöder
    Men att det helnar igen.

    Du gret och jag gret ock friden
    Kom åter och jag blef god,
    Och lifvets stormiga strider
    De pröfva nu blott mitt mod.

    Min moder, min ömma moder,
    Ditt hjerta är fullt af tro,
    Der vagga himmelens englar
    Din ande i frid och ro.




    Hvar finnes Gud.


    När vandraren i öknens sand
    Matt sjunker för dess solskensbrand
    Och utan vatten, utan hopp
    Tröstlös mot himlen skådar opp;
    Ej fins ett träd, som svalka ger,
    Ej fins en källa, digna ner!

    När då han somnar, nästan död
    I middagssolens heta glöd,
    Men drömmar fulla utaf ljus
    Framtrolla ljuft en källas brus,
    Han störtar fram -- o blott en tår!
    Men drömmens villa falskt förgår

    Lik honom der han slagen stod
    Med sviken tro och brustet mod,
    Lik honom stod i lifvets svall
    Jag vid de första drömmars fall,
    Lik honom utan röst och ljud;
    Min tanke sporde: fins en Gud?

    Det fins en Gud. Hvar finnes Gud?
    Hör han min stämmas dofva ljud?
    Hvar fins en Gud som kall kan se
    Min sköna dröms förintelse?
    Jag ropar högt: Gud kom till mig,
    Att jag må dö och dyrka dig.

    Men Gud kom ej, och utan ljus
    Stod jag i fallna drömmars grus,
    Och såg omkring mig stum och blek
    Hvarföre detta ödets svek,
    Att sätta mig på okänd strand
    Allena med min längtans brand?

    Skeppsbruten uppå andens hal',
    Får jag på denna strand en graf,
    Att bädda dit min sorg och mig?
    Jag såg omkring mig -- ingen stig,
    Som ledde opp till fränders hus.
    Ej någon lots och intet ljus.

    Hvad dref mig ut ur hemmets frid
    Med böljans vilda svall till strid?
    Hvem gaf mig någon säkerhet
    För mina drömmars verklighet?
    Hvem har mig lockat öfver haf,
    Att digna här en smärtans slaf?

    Der så jag stod af tvifvel tärd,
    Förbannande min funna verld,
    Steg ljuft ur själens djup ett ljus:
    Bygg dig på denna strand ett hus,
    Bygg dig en verld, en ny och fast,
    I stället för den dröm som brast.

    Och högt min själ af aning slog.
    Jag röjde bort den närmsta skog;
    Och se framför mig hvilken lärd
    En stor och herrlig öppen verld,
    Der allt var lif och verksamhet
    I stor och vacker verklighet.

    Då föll jag på mitt knä så glad.
    En bön jag opp till himlen bad
    Jag sade högt: jag skådar Gud
    I dessa väsens glädjeljud.
    Jag ropte högt: O, se till mig,
    Min Gud, nu kommer jag till dig.

    Och jag gick in till lif och strid
    Och kämpade med lust och id.
    Och ledd af hoppets sköna ljus
    Jag bygger nu mitt eget hus.
    Jag funnit fränder -- sköna band --
    Jag runnit hem och fosterland!




    Wiborg.


    Det var så tyst, så tyst och stilla
    På gamla Wiborgs långa bro,
    Ren sof der hemma hos sin maka
    Den feta borgaren i ro.
    Det var så tyst och skeppen lågo
    Kolosser utan ljud och ton,
    Men ensam i den stilla natten
    Stod jag uppå den långa bron.

    Jag tänkte uppå dagens hviminel,
    På hamnens friska Iiflighet;
    Jag tänkte uppå Wiborgs ära.
    Dess fria raska idoghet.
    Jag stod der länge och min tanke
    Gick utan band sin fria färd;
    Men mörkt stod slottet der, det gamla.
    Ett minne af en fallen verld.

    Förr klingade derinne slamret
    Af pantsarklädda kämpars gång,
    Nu ljuder detta sköna buller
    I en och annan gammal sång.
    Förr stod det stolt med torn och vallar
    Ett värn mot fiender och våld,
    Förr stod vid fenstret slottets höfding
    En mägtig Riddare, så båld.

    Nu höjes det ur vågens sköte
    En halftförfallen, glömd ruin,
    Nu af ett annat -- slägte
    Begagnas det till magasin;
    Nu höras icke sköldar klinga,
    Ej svärd och lansar höjas mer;
    Nu höres slamret utaf kedjor
    Der fångar stiga upp och ner.

    Försvunnen är din glans, o Wiborg,
    Din fordna ära skjunkit har,
    Blott dystert står det gamla slottet
    Ett minne än af fordna dar.
    Hvar dväljes Thorkels höga skugga
    Och Posses djerfva hjelteblick?
    De svunno alla dessa hjeltar,
    O Wiborg, då din tid förgick.

    Du ligger för mig tyst och stilla
    Och lugnt och fredligt söfdt i frid.
    O är du icke mera värdigt
    En sådan fordna dagars strid?
    O är det blott ett krämarslägte,
    Som bor i dessa gamla hus,
    O äro Wiborgs männer blinda
    För tidens nyss upptända ljus?

    Sof stilla Wiborg, sof och blunda.
    Och dröm om fordna striders larm
    Du ruskas nog engång ur sömnen
    Af tidens starka jättearm,
    Då vakna ur din dofra dvala,
    Dä vakna upp till lif och glans
    Och lägg till fordna minnesfanor
    En bättre vunnen ärekrans.

    Ej tarfvas mera sköld och lansar,
    Ej braket af en blodig strid.
    Sen dess ha' många sekler svunnit,
    Förändrad är vår nya tid;
    Nu kämpas andens stora strider
    För Fosterlandets ljus och hopp,
    Nu då det börjat dagas redan,
    Du gamla Wiborg, vakna opp! --




    Imatra.


    %en vid den yttersta österns kant
    Skönjdes den vaknande morgonens ljusning,
    Qvar stod jag än uppå klippans brant,
    Såg i de ilande vågornes brusning;
    Magiskt jag fästes af bilden och högt
    Klingade själen af mägtig förtjusning.

    Dåna du vilda du brusande blott,
    Dåna och tolka din mägtiga smärta,
    Bild af den menskliga andan i smått
    Fästa din bild i mitt ynglinga hjerta,
    Ljuft blir att äga dig som en vän,
    Dig som en tolk af min längtande smärta.

    Glada och fria gå forssarne fram,
    Tankarnas bilder i mcnniskoverlden,
    Bryta de klippor och stängsel och dam,
    Bryta sig gång för den herrliga färden.
    Följom de brusande forssarnes gång,
    Bröder, som lefva med mig uti verlden.

    Sen! utan forssar når floden ej haf,
    Sen! utan strider nås icke det sanna;
    Skygge den fege, ja skygge en slaf,
    Bjude den falske den falske att stanna!
    Vi gånge fria som forssarne gå,
    Sanningens stempel på högtburen panna.

    Hafvet det fria det ler emot oss,
    Bröder om hjerta i ägen i barmen,
    Tanden vid tidernas brand edra bloss
    Svingen den högt i den friade armen,
    Tolken för verlden det herrliga lif,
    Lifvet som bor i den svällande barmen.

    Vexling är verldens eviga lag,
    Faller det gamla så stiger det unga.
    Verlden är mogen för vexlingens dag,
    Vill icke bära mer bördan den tunga,
    Vill icke sofva och blunda numer,
    Verlden vill lefva ånyo och sjunga.




    Den nya Verlden.


    "Du friska yngling
    Hvart gäller färden?"
    Med sång och jubel
    Till nya verlden!
    "Hvar är den verlden,
    Hvar är det land?"
    Der svärdet sitter
    I rättvis hand.

    Der anden brutit
    Sig nya banor
    Der Fosterlandet
    Har egna fanor.
    Der intet hjerta
    Förblifver kallt,
    Der tro och kärlek
    Omstråla allt.

    Dit ut vi storma
    Vår fria bana,
    Vid tankens ljus att
    Söka och spana.
    Dit ut vi tåga
    Vår fria färd
    Sen Fosterlandet
    Oss blef en verld.

    Der låt oss tumla
    Och strida, sjunga,
    Och väcka hågen
    Hos gamla, unga,
    Att sjelfva lägga
    Vid rodret hand,
    Att herrligt höja
    Vårt Fosterland.

    Den stora striden
    Är nya verlden,
    Dit tusen bröder
    Nu gäller färden;
    Den nya verld är
    Så frisk och skön,
    Och sjelfva striden
    Den är vår lön!

    Så herrlig stundar
    Den nya tiden,
    Församloms alla
    Till helga striden
    För ljus och sanning
    För rätt och lag;
    Hurra! det randas
    En herrlig dag.

    Nu framåt bröder
    I trogna leder,
    Der hemma folket
    För seger beder!
    Vi strida fria
    Vid tankens bloss
    Och Fosterlandet
    Välsignar oss! --




    Louise de la Valliere.


    INTRODUKTION.

    Förlåten vill jag vika undan nu,
    Som höljer minnets stora bildersamling
    Och fram i dagen ställa denna bild,
    Ej af en hjeltes stora bragders skimmer,
    Ej af ett folks, som blöder i sin strid,
    Ej af en ytlig och förfallen tid.

    Jag sjunger här vid lyrans veksta ton
    En ljuflig qvinnas halftförgätna öde,
    En fallen engels milda klara drag,
    En kärleksscen uppå historiens tafla,
    En scen väl ringa, men så ljuf ändå,
    Att den har lockat mig att toner slå.

    Dig, o Louise, arma la Valliere,
    Dig egnas efter sekler detta qväde;
    Det blifvit danadt i en yngligs bröst,
    Hvars varma känsla af ditt öde sårats,
    Hvars öga, då förbi din bild det går,
    Dig gerna egnar denna hyllningstår.

    Jag bindes ej af fördom och förtal,
    Jag tror på känslans underbara magter
    Jag tror att Kungens hjerta lika slår
    Med undersåtens då det slår i kärlek;
    Jag mera tror på känslans tysta ed
    Än uppå sekelgammal, åldrad sed.

    Kom fram ur dunklet af din djupa ro,
    Kom fram i dagen att vi dig må älska,
    Kom fram i ljuset, du är värdig nog
    Att stå i bredd med verldens skönsta minnen;
    Du var en stjerna på en nattsvart grund.
    Du var en fågel i en höstlig lund.

    Du var en känslans värdiga symbol
    Uppå en tid då känslan blef förnedrad;
    Hvi blef du icke älskad, sköna brud,
    Hvi blef du ty besjungen högt och prisad?
    Du var ej stor -- men du var god och jag
    Jag älskar varmt ditt väsens veka drag.


    TILL TIDENS TÄRNOR.

    Till eder, unga tärnor,
    Jag ställer denna sång,
    I skolen alla fatta
    Dess veka varma gång.

    Det är en vacker saga
    Om solens hjertanskär,
    Det är en sorglig saga,
    Den lyder just så här:

    På ängen stod en lilja
    I våren af sin tid,
    Den späda blommans hjerta
    Det doftade af frid.

    Dess knopp var änna sluten,
    Allt lika barnets själ,
    Så ilade minuten
    I lek och löje väl.

    Men liljans hjerta väcktes
    Också till lif -- dess knopp
    Sig öppnade och ögat
    Såg emot dagen opp.

    Der mötte liljan solens,
    Den store kungens, bild,
    Vår lilja var så liten
    Och solen stor och mild.

    Nu uti liljans hjerta
    Ljuft vaknade en dröm,
    Der vaknade en kärlek
    Så ren och sann och öm.

    Och solen såg den kärlek
    Som liljehjertat bar
    Och sände ur det höga
    Ett ljufligt kärlekssvar.

    Det kände ljuft vår lilja
    Och gret en glädjetår
    Och doftade och lefde
    Så länge det var vår.

    Sen vissnade den lilla,
    Hon vissnade och dog,
    Och anden friad vorden
    Till ljusa rymder drog.

    Men liljorne i nejden,
    Der vida rundt omkring,
    Som af sin systers känsla
    Förstodo ingenting.

    De skälfde utaf afund
    Då hon var glad och säll
    Och logo skadelystne
    Vid lyckans kulna qväll.

    De logo åt den arma
    Och smädade dess namn;
    Så kom det vackra namnet
    Vanställdt i minnets famn.

    Men, i nutidens liljor,
    I kännen henne väl,
    I älsken hennes minne
    Och hennes veka själ.

    I hafven säkert alla
    Den blyga liljan kär
    Dess namn är vekt och vackert
    Louise la Valliere.


    CHOK.

    Uppstig en fenix lik och le
    Uti din rensta glans
    Du undanskymda nattviol
    Uti historiens krans.

    Ej smädas af ett ytligt folk
    Dett vackra minne mer,
    Se verlden, som har gått framåt,
    Åt hvarje fördom ler.

    Det sanna är det rätta nu
    Och du var god och sann,
    Der i ditt hjerta varmt och högt
    En helig låga brann.

    Ej svärtar afvundsjukt förtal
    Ditt ryktes klara dag,
    Du var en qvinna öm och sann,
    Ljuft älskande och svag.

    Din smärtas brand har helgat dig
    Och dina tårars ström,
    Nu har du uti himlens sal
    Förverkligat din dröm.

    Du föll af kärlek, det är just
    Det sköna i din lott --
    Det har en vaknad mensklighet
    Försonande förstått.






1851.




    Rosa.


    I.

    Min Rosa, du är ingen ros,
    Du är en lilja fager,
    Din kind är fin och skär men blek
    Och matt ditt ögas dager.

    Hvarför är du ej någon ros
    I dina bästa dagar?
    Hvad är det för en dyster magt
    Som hjertats frid förjagar?

    Stor skada är det vist om dig,
    Stor skada om ditt hjerta,
    Som vekt och öppet, lent och godt,
    Skall hlekna bort i smärta.

    Lägg af din sorg, du får ej dö,
    Du måste le och leka,
    Ditt öga får ej blifva matt
    Och dina kinder bleka.

    Kom ut igen i lifvets dans,
    Der tusen fröjder stråla,
    Der skola för ditt skygga hopp
    Sig nya fröjder måla.


    II.

    I känslans morgonstund engång
    Då hjertats blommor glödde
    En okänd, oforsonad magt
    Mitt bästa Iif förödde.

    Jag föll och sveks -- och lefver nu
    En djupt föraktad qvinna,
    Och fins i hjertat något hopp
    Skall det väl ock förbrinna.

    Och när den tiden stundar, när
    Jag intet hopp mer äger
    Och ingen fordran -- vill jag tyst
    Uppsöka fridens läger.

    Och bädda der en bädd åt mig
    På ånger och på smärta,
    Och somna bort och blifva död,
    Jag och mitt arma hjerta.

    Gå fremling, gå, din röst är ljuf,
    Dess ton min själ hedårar
    Som qvickna vill och tro igen
    På nya, falska vårar.

    Gå -- låt mig lida som jag led,
    Jag är en fallen qvinna;
    Mitt lif skall spårlöst, frugtlöst, matt
    I dödens arm försvinna.


    III.

    O flicka, flicka kom med mig,
    Jag vill ditt hjerta rädda,
    Jag vill på samvetsfridens bädd
    Ditt veka väsen bädda.

    Jag vill för verlden, som var ful
    Och trång, och snärjd i lagar,
    Uppställa käckt en dyster bild
    Af dina sorgedagar.

    Och verlden skall med blygsel se
    Att den har kränkt ditt hjerta
    Då skoningslöst den lemnat dig
    Åt denna toma smärta.

    Åt denna ångerkänslans brand,
    Som öder dina vårar,
    Åt dessa nätter utaf qval
    Och dessa bittra tårar.

    Du är en qvinna ren och skär,
    Så skär som hvilken annan,
    Du bär ju blygselns vackra glans
    Uppå den bleka pannan.

    Och knoppas dina kinder blott
    Igen i rosor röda
    Då skall det rensta oskuldssken
    I dessa rosor glöda.

    Kom, kom, hvart löje vakne opp
    Igen på rosenmunnen,
    Och du skall se att ingen fröjd
    Än är för dig försvunnen.

    Att lika rätt du äger än
    Till dans på lifvets bana
    Och att du lugn kan följa med
    Vid dina systrars fana.

    Än kan uti ditt hjertas våg
    Mång' ynglings dröm sig spegla,
    Än kan på hvita vingar du
    I lifvets rymder segla.

    Kom ut, kom ut, en kyss åt mig
    För det jag gladt dig väckte!
    Det var en dröm, en dyster dröm,
    Som några stunder räckte.

    Se nu är morgon, nu är ljus
    Och menskligheten andas,
    Fördomar falla, lagar bryts
    Och lyckans dagar randas.

    Kom ut, kom ut i morgonen
    Att njuta af dess vårar,
    Att le med mig så glädtigt åt
    Forntidens skygga dårar.

    Vi vilja dansa, dansa med
    I våra glada leder,
    I famnen af en vaknad tid
    Och friska, lätta seder.




    Winterrosor.


    Gladt smällde han med tömmen
    Det bar så friskt utaf,
    Det var en vacker fåle,
    Det var ett ledigt traf!
    Och solen sken på himlen blå
    Och hvita snön, den glänste så;
    Det var en vintermorgon,
    Rätt frisk och kall också.

    Och svept i pels och boa,
    I muff och flor och hatt,
    En liten vacker flicka
    Tätt vid hans sida satt;
    Den friska kölden nöp i kind,
    Det var en näsvis vintervind
    Och lilla Anna gömde
    Sig djupt i pelsen in.

    Men hvad vår vän, som körde,
    Så helt förstulet sett,
    Det har han mig berättat
    Och det var ganska nätt,
    Han såg väl litet blott men nog
    Att högt hans unga hjerta slog,
    Han lät sin fåle springa,
    Satt helt förnöjd och log.

    Han såg inunder slöjans
    Och boans dunkla rand
    En vår i all sin friskhet,
    Ett helt förlofvadt land.
    Han såg två röda rosor le
    På Annas fina anlete,
    Hej friska vinterrosor,
    Och vackra voro de!




    Sirenerna.


    Ur hjertats leende blommor
    Uppstege Sirener små,
    Med läppar af vällust röda
    Och ögon af mildhet blå,
    De slöto en ring omkring mig
    De logo och lekte vackert
    Och sjöngo sin visa så:

    Det kalla oeh bittra lifvet
    Lägg det åsido och glöm
    Och flykta i våra armar,
    Att njuta vår vård så öm;
    Låt oss dina taflor måla
    Då skola de vackert stråla
    Och vagga dig mildt i dröm.

    Hvar smärta, som sårar känslan,
    Omflora vi ljuft och godt,
    Vi vagga din kränkta ande
    I vågor af vällust blott.
    Vi bygga en verld inom dig,
    En verld med dofter och stjernor,
    Försonande så din lott.

    Och fins ingen smärta mera
    Att vaggas i ro och blund,
    Då lyfta vi skära slöjan
    Från hjertats verld for en stund,
    Och lifvets kyliga vindar
    De hvina bland hjertats blommor
    Och rispa dess ömma grund.

    Tills åter vi fälla slöjan
    Och läka de nya sår,
    Och trolla igen i hjertat
    Dess doftande, veka vår;
    Och kyssas, och smekas derinne
    I vällust med hopp och minne
    Och jemna hvar smärtas spår.

    Så skola vi roligt leka
    Med dig i joller och dröm,
    Och vagga dig sakta öfver
    Det kyliga lifvets ström.
    Hvars smärta skall förstummas,
    Hvar bitter känsla förljummas
    Och du blifva vek och öm.

    Så sjöngo de blida, späda,
    Den sången lockade så,
    De läppar lofvade mycket
    Och ögonen logo blå.
    Men jag, jag ryste för sången,
    Som ville fjettra min ande
    Och flägtade bort de små.

    Och stormen bröt i mitt hjerta
    Och öppnade fritt dess djup;
    Hurra! så seglena svällde
    På tankens ilande slup,
    Mitt hjerta blef friskt och luftigt,
    Och vågorna logo klara
    I känslans innersta djup.

    Då hade jag mod att sjunga
    Min ton uti verldens chor,
    Då kände jag stolt att lifvet
    I viljan att lefva bor;
    Stolt skötte jag sjelf mitt roder
    Och kallade menskan broder
    Och verlden var vid och stor.

    Men blommornes små sirener
    I kalkarne logo än,
    Hvar gång jag kom ifrån striden
    De helsade mig som vän;
    Då var det ljufligt att hvila
    I skötet af dessa blommor
    Och minnas på striden än.




    Sommarsaga.


    WERNER, vid rodret.

    Vlndarne domna,
    Vågorne somna,
    Vagga ju knappt vår båt;
    Tyst öfver vatten,
    Ljusa i natten,
    Bana vi oss vår stråt.

    Axel och Otto
    Fattcn i åran,
    Lustiga sjömans tag!
    Skuggorne dansa
    Hän öfver vågen,
    Bättre är natt än dag.

    I, Italine
    Stella och Anna,
    Höjen er röst till sång,
    Väcken de vackra
    Elfverna alla
    Nu utur glömskans tvång,


    ELFVOUNAS SÅNG.

    Skola vi nalkas våga
    Jordens lockande små?
    Vackra äro de alla,
    Icke som vi ändå.

    Skulle de? låt oss titta
    Fram öfver båtens rand,
    Skulle de kanske räcka
    Leende oss sin hand?

    Skulle de varmt oss älska
    Skulle de famna oss?
    Ljuft det blefve att skalkas
    Här under stjernors bloss.


    AXEL:

    Du vackraste af elfvor
    Räck mig din hvita hand,
    Jag ville luftigt dansa
    Med dig kring haf och land.

    Lent vill min arm jag linda
    Omkring ditt smala lif,
    Vill du ej gerna blifva
    Mitt liljehvita vif?

    Vill du ej gerna stiga
    Ur vågens kalla famn,
    Och komma till mitt hjerta
    Och få ett menskonanm?

    Ack nej, ack nej, dernere
    Är idel ljus och glans,
    Der trär du säll och lycklig
    Med systrarne din dans.

    Hvi fick jag ej ett öga
    Som all din glans kan se,
    Fast hjertat bäfvar stilla
    Af evigt längtande.


    ITALINE, STELLA och ANNA.

    Ljuflig är tonernas
    Smältande gång,
    Sjungom i natten,
    Sjungom vår sång.

    Natten har bredt öfver
    Jorden sitt dok,
    Vi skola läsa
    I stjernornes bok.

    Himmelska verldars
    Leende glans
    Hväfver kring jorden
    Sin strålande krans.

    Kännen i kransens
    Glädtiga bud?
    Stjernorne nicka,
    Jorden är brud.


    OTTO sjunger så:

    Sjung ej om stjernor,
    Rosiga flicka,
    Sjung ej om elfvor,
    Drömmande bror.

    Hvar ser du stjernor
    Leende nicka,
    Hvar hör du elfvors
    Glädtiga chor?

    Jag ser ej stjernors
    Tindrande ljusning,
    Jag ser ej elfvors
    Sprittande dans.
    Jag ser ej verldar,
    Fulla af tjusning,
    Hväfva för Jorden
    En bröllopskrans!

    -- -- -- -- --
    -- -- -- -- --




    Leende Minnen.


    Väl reste jag från dig, min vän,
    Långt bort det var ej roligt,
    Det var mig i ditt grannskap så
    Oändeligt förtroligt,
    Hvar tanke, som jag tänkte der,
    Fick ton och form och lif,
    Och blickarne, som vexlades,
    Hvad ljufligt tidsfördrif!

    Farväl, jag sade, glöm ej mig,
    Jag vill dig trogen minnas,
    Det kan i vida verlden ej
    En sådan flicka finnas,
    Och bort jag gick med sorgsen håg:
    Nu blir det sorg utaf,
    Nu bädda hjertats blommor visst
    Sig tynande en graf.

    O fjerran nejd, min blommas bo,
    Det fins dock andra länder!
    O ljufva brud, som fjerran är,
    En helsnlng dig jag sänder.
    Sörj ej, att jag ej roligt har,
    Jag trifs här väl ändå,
    Här fins så mången ljuflig ros,
    Men en står främst ändå.

    Jag är ej sorgsen, nej minsann,
    Som förr mitt hjerta leker,
    Och mången vacker flicka skälmskt
    Till löje mig beveker.
    Och mången blick jag mött, min vän,
    Som sade, Gud vet hvad,
    Sörj ej, min brud, fast fjerran du,
    Jag är ändå rätt glad.

    Du är ej här -- men hon är här,
    Det skall jag sen förtälja,
    Hon och så mången annan än,
    Jag kan ju riktigt välja;
    Och är ej hvar och en så öm
    Och god som du, min brud,
    Jag gör mitt bästa, att dem få
    Dertill -- det vete Gud!




    Stig sakta, sakta.


    Den som vill stiga in
    Må stiga sakta sakta,
    Ty mor och syster vakta
    Och passa jemt på mig.

    Hvi sofver ej din mor
    Hvi sofver ej din syster,
    Fast natten svart och dyster
    Omhöljer hvarje stig?

    Hvem är du då, som står
    Orolig der och klappar,
    Jag tålamodet tappar,
    Säg fort hvem är du då?

    Jag är en nattlig vind,
    Som söker sig ett läger.
    Och om ett nej du säger
    Jag måste då förgås.

    Jag har nog kyligt förr,
    Jag älskar icke vinden,
    Han tasslar mig om kinden
    Om arm och hals och bröst.

    Jag är ett stjernefall,
    Jag såg ditt sköna öga,
    Tomt blef mig då det höga
    Och jag kom ned till dig.

    Är du ett stjernefall,
    Hvad gör jag med en stjerna --
    Jag dig försakar gerna,
    Jag sjelf har stjernor två.

    Jag är en gosse blott,
    Som beder här och trånar,
    Om du min smärta hånar,
    Jag dignar har och dör.

    Tänk mammas vrede blott
    Och hela stadens sqvaller,
    Om utanför mitt galler
    Engång du finnes död.

    Nej kom min gosse, kom,
    Stig sakta mycket sakta,
    Ty mor och syster vakta
    Och passa jemt på mig. --

    Nu var som stjernan blid,
    Men såsom vinden rolig,
    Och som min vän förtrolig
    Godnatt, min mor, godnatt!




    Anna.


    O den, som sute nu vid din barm
    Och blefve hållen uti din arm,
    Och finge höra ditt hjerta slå,
    Och skåda djupt i de ögon blå,
    Hur lycklig vore han ej ändå!

    Tant sofde säkert nu vid sin sömn,
    Förtrollad visst af en ungdomsdröm,
    Vi skulle sitta i någon vrå
    Af salen stilla, vi båda två
    På samma stol, just som två barn små.

    Förtroligt skulle jag säga dig
    Hvad alldrig än du har hört af mig,
    En sak hvaröfver du blefve röd
    Och mig allt vidare tal förbjöd;
    Men jag sku' le åt de kinders glöd.

    Och bedja ömmare om igen
    Till dess du gåfve mig allt min vän!
    Men o! jag ryser så kallt det är,
    Du sitter ensam med tanten der --
    Och jag, jag dör utaf ledsnad här.






1852.




    Irene.


    O tyst, tyst som naturen lyddes
    Då Orpheus sjöng och lyran klang,
    Och för den allra första gången
    En andeton i verlden sprang.

    Jag vill ej i naturens rike
    Din like söka, o jag vet,
    Att i ditt anlet' idealet
    Tryckt stempeln af sin evighet.

    Se dessa kinder kunna blekna,
    Se dessa ögon slockna matt,
    Och vissna dessa rosenläppar,
    Der förr en engels löje satt.

    Och denna pannas klarhet skymmas
    I lifvets och i tidens ve!
    Men anden, som ditt anlet' tolkar,
    Är öfver all förgängelse.

    Ditt anlet' är en tankens spegel,
    En spegel af fulländad art,
    Der himlen och der lifvet mötas
    I ändlös skönhet underbart.

    Jag kan ej dina ögon prisa,
    Om någon frågade om dem,
    De äro som två sköna löften
    Ifrån din andes himlahdm.

    Jag kan ej dina kinder lofva,
    Om någon sporde mig, ty se,
    De äro som två rosendrömmar
    I kärlekens begynnelse.

    Jag kan din panna ej besjunga,
    Om någon bad mig än så ömt,
    Men är den som ett vaknadt snille,
    Förr'n det i lifvets strid sig glömt.




    Ånger.


    Minns du ännu min första rodnad,
    Det var för flere flere år,
    Minns du ännu mitt glada löje,
    En tolk utaf mitt väsens vår.

    Vi stodo två vid blomsterstranden
    Af fjerdens vackra spegelvåg,
    Du tog mig darrande vid handen
    Och djupt uti mitt öga såg.

    Då steg ett doft från hjertats rosor
    Uppå min kind och jag blef röd,
    Och i mitt sänkta öga glänste
    Den första kärleks ljufva glöd.

    Hvad du var skön, hvad jag var tokig,
    Jag trodde hvarje ord af dig,
    Jag trodde allt, hvad dina läppar,
    Tyst hviskando, förklarte mig.

    Du talte då om hjertats längtan,
    Om andens heliga behof,
    Och väckte så min unga känsla.
    Som i sin morgonslummer sof.

    Du sade ack! att hela lifvet
    För dig var öde utan mig,
    Du sade tusen andra saker,
    Som jag ej höra bordt af dig.

    Så med de svärmiskt vackra orden
    Och med din fria djerfva bön
    Du väckte uti flickans hjerta
    En bild en aning underskön.

    Men ack! hvar finner nu jag svaret
    Uppå min aning -- du är fri,
    Men jag, jag är en stackars toka.
    Som trodde på ditt svärmeri.

    Din verld är stor, dig vinkar äran,
    Dig vinka tusen qvinnor, o!
    Men min -- min verld är ack så liten,
    Är mina skygga drömmars bo.

    O hvarför, hvarför har jag svarat
    Uppå din blick och hvarför lett,
    Och hvarför hvarför, har jag rodnat
    Då du mig så förföriskt bett!

    Det vida vida hättre varit
    Om då jag skrattat lugnt åt dig,
    I stället för att mig förråda, --
    Då hado du ej rådt om mig.




    Kom låt oss resa all verlden kring.


    Kom låt oss resa all verlden kring,
    Kom låt oss resa, vänninna,
    Uti ditt sällskap den långa ring
    Af dagar så lätt skall svinna.

    Och när vår resa går raskt åstad,
    Der fåglarne lik vi ila,
    Och lemna bakom oss båd' land och stad,
    Då få våra väsen hvila.

    Då få vi hvila ett litet grand,
    Då slippa vi alla tankar;
    Sist komma vi så till ett gudaland,
    Der kastar vår farkost ankar.

    Der blommar en ö, mellan vågor gömd,
    Der skola vi njuta stunder,
    Dem hjertats fordran, så länge glömd,
    Skall fylla med känslans under.

    Vi njuta så gladt, vi njuta och le
    De få de snabba minuter.
    Det skulle en himmel med afvund se
    Då jag dig i armarne sluter.

    Vi mötas i blick, vi mötas i tår
    Och ljuft vi förstå hvarandra:
    Hvar jordisk fröjd i sig sjelf förgår,
    Nu låtom oss åter vandra.

    Vi resa med vågen, med vinden vi,
    Vi resa så gladt och roligt,
    Och ofta kanhända den ö förbi
    Der nu vi lekt så förtroligt.

    Blott nya syner och nya ting
    Vår spejande blick kan finna,
    Så resa vi roligt all verlden kring,
    Kom låt oss resa vänninna!




    De Tre.


    Det var här nyss en afton,
    Jag såg dem alla tre,
    De voro lika vackra
    Och lika tjusande.

    Hon var så varm så eldig,
    Så full af löften, o!
    Att såsom snö för solen
    Svann hjertats lugna ro.

    Hon var så hög så ädel,
    Så skön och utan brist,
    Att straxt mitt arma hjerta
    Sitt drömda lugn har mist.

    Och Hon -- hon var som fordom
    Min kärleks -- sagas fe --
    Se der den qvällens tärnor,
    De lika vackra tre.

    Den första var så eldig
    Och så demoniskt varm,
    Att jag fick lust att sjunka
    I hennes mjuka arm.

    Den andra så gudomlig,
    Så skön och underbar,
    Att jag fick lust att pröfva
    Om hon en menska var.

    Men Hon den tredje -- lilla,
    Min egen, hon var så,
    Att jag på stunden glömde
    De andra båda två.




    Stjernefärden.


    Vinter var det och i natten
    Satt jag tyst på slädans kant,
    Och derinne satt en flicka
    För mitt bjerta välbekant.

    Det var hon med sina ögon.
    Ögon dem jag mången gång
    Bland mitt hjertas första dikter
    Egnat har en hyllningssång,

    Nattens tusen vackra ögon
    Sågo ned uppå vår verld,
    Sågo ned i våra ögon
    Och de logo åt vår färd.

    Italines öga mötte
    Just min stjernas milda blick,
    Och jag tyckte att i natten
    Vexlades en stilla nick.

    Frågande jag mina blickar
    Fäste uppå stjernan der;
    Säg mig allt du som förtrogen
    Med min flickas hjerta är.

    Säg mig allt, säg hvad hon tänker,
    Säg mig tänker hon som jag?
    Tolka mig dess vackra hjerta,
    Hulda stjerna, drag för drag.

    Men min stjernas blick som fordom,
    Lika vacker, lika kall,
    Mötte mig -- af detta öga
    Fås ej svar i något fall.

    Och jag vände mig åt sidan,
    Såg i hennes öga, såg
    På dess vackra spegelyta
    Tusen sköna tankars tåg.

    Såg och sökte att förklara
    Deras mening, men minsann --
    Qvinno eller himlaögon
    Alla likna de hvarann.

    Hennes blick rar ock som fordom
    Lika vacker, lika kall,
    Ack! också af detta öga
    Fås ej svar i detta fall.

    Timmar gingo som minuter,
    Och vår fåle sprang så gladt,
    Vägen led, vi voro hemma,
    Färden slutad var, godnatt!




    Qvinnan.


    När middagssolen bränner hetast
    Och vandrarn tröttad fällt sin staf,
    Och känner inom sig att menskan
    Dock är materiens svaga slaf;
    Fins då en källa ej att läska
    Den trötte så förgås han der;
    Det likaså i menskolifvet
    Med menskovandrarena är.

    Högt strålar målet der -- det sanna --
    Och mannen ger sig raskt åstad,
    Han börjar stolt den sköna färden
    Och själen vidgas fri och glad.
    Men lifvets middagshetta stiger
    Och mattar hvarje vandrarns led,
    Och af de tusende bekymren
    Den stolte mannen böjdes ned;

    Om ej en källa fanns, hvars bölja,
    Ger lif åt vandraren igen,
    Om ej källa fanns, hvars öga
    En spegel är af himmelen.
    Han ser deri, han skådar målet
    Liksom i dröm ren vinka sig,
    Och stärkt utaf den sköna synen
    Han sträfvar modig fram sin stig.

    Vill du den källans namn förnimma,
    Den källan uppå lifvets tåg,
    Som gömmer underbara krafter
    Uti sin lilla spegelvåg?
    Som du den föddes för att lefva
    För hvad i lifvet helgast är,
    Men ej som du en samtids hyllning
    Hon för sin verksamhet begär.

    Är strömmen du som går sin bana
    Utöfver lifvets fält i språng,
    Är du den forss som brusar väldig
    När bädden för din kraft blir trång;
    Så är den ljufva enkla qvinnan
    Den tysta källan der din våg
    Fick lust och mod och kraft att börja
    Sitt långa mödosamma tåg.

    Men hon är blyg, för blyg att träda
    Sjelf uti lifvets led, för god,
    Och dock, hvem anar hennes krafter
    Och hennes tysta hjeltemod,
    Hvem känner qvinnans verk i lifvet,
    Hon blott din kärlek blygt begär,
    En annan lön hon gladt försakar
    För allt hvad hon får lida här.

    Uti den qvinnas öppna hjerta,
    Som älskar dig -- lägg ned ditt ve,
    Hon bär också ditt kors i lifvet
    Och kan dock alltid ljufligt le.
    När efter slutad strid i lifvet
    Du träder åter till din härd,
    Då är det hon som huldrikt öppnar
    För dig en bättre inre verld.

    Då är det hon som täljer sagor
    Om tro och lycka, frid och hopp,
    Och kommer så ditt dunkla öga
    Att trofast se mot himlen opp.
    Hvad hennes hjerta i sig sluter
    Af tvifvel, sorg och bitterhet,
    Det anar alldrig mannens öga;
    Blott Gud i himmelen det vet.

    Och dock i lifvet huru sällan
    Belönas detta hjeltemod,
    Att bära alla dessa sorger
    Och dock förblifva öm och god!
    O lemnad åt sig sjelf är qvinnan,
    Sin lön hon bär inom sig blott,
    Då mannen i det yttre lifvet
    Likväl kan vinna ärans lott.

    Ja! hel för qvinnan, af de sidor,
    Dem Gud gaf menniskan engång,
    Är mannen visst den yttre sidan
    Och lyder mer det yttres tvång;
    Men qvinnan är den inre sidan,
    Så tyst och anspråkslös och gömd,
    I mannens många bittra strider
    Ack ofta nog till glömska dömd.




    Vid Agnes Död.


    Det var så tyst, så tyst och natten
    Svept slöjan öfver jordens dal,
    Det var just då den rätta timmen
    Att lindra någon menskas qval.

    I rummet låg på bädden Agnes,
    Hon låg den lilla sjuk och svag,
    Men än sågs lifvets lampa flämta
    I hennes sköna barnadrag.

    Då stego fram ur nattens sköte
    Till bädden Herrans englar små.
    Allt sköna barn som tidigt lemnat
    Vår jord för att till himlen gå.

    De skredo fram till Agnes läger,
    De bredde sina armar ut,
    De logo så oändligt himmelskt
    Och sporde bedjande till slut:

    Vill du ej lemna, goda syster,
    Din sjukdoms plågorika bädd,
    Vill du ej följa oss till himlen,
    Der ren din kammare är redd.

    O kom, kom bort, vi leka vackert
    Der ofvan skyarne med dig,
    Det äro vi som under lekar
    Strö blommor uppå menskans stig.

    Och främst vi välja dem, som engång
    Vi nämnt föräldrar här -- o se
    Vårt löje der i himlens salar
    Det bringar dem välsignelse.

    O kom, kom Agnes du skall engång
    När lilla syster vuxit opp,
    Bli engeln som med dygdens nyckel
    Dess barnahjerta sluter opp.

    Du skall bli den hvars engla -- renhet
    Gör henne till sin spegel, kom,
    Så skall engång i modersällhet.
    Din moders smärta bytas om.

    Då sågs uppå de bleka dragen
    Ett löje vakna, o så matt,
    Och Agnes slöt sitt vackra öga,
    Och hjertat hviskade godnatt!

    Så tog det slut för dig, hur' mycket
    Af lifvet ägde du dock qvar!
    Hur många rosor än att plocka
    I ungmöns sköna rosendar.

    Så tog det slut ditt väsens blomma,
    Som knappast bildat sig till knopp,
    Den bräcktes tidigt och din ande
    Gick leende till himlen opp.




    Fantasie på Agnes Graf.


    Hvad du var liten då vi skildes,
    Du knappast sett din tredje vår,
    Men sen du nu en engel vorden,
    Min djupa suck du visst förstår.

    Hvad det var skönt, att så vi skiljd
    Hvad det var skönt att så du gick,
    Än hade du ej hunnit sänka
    I lifvets vilda strid din blick.

    Än hade du ej någon kunskap
    Om menskohjertats bittra qval,
    Blott glada löjen mött ditt öga
    Den stund du dröjde i vår dal.

    Vår djupa dal! Hel dina sagor
    I himlen om vårt slägte här,
    Jag anar deras milda ljufhet --
    Och har berätterskan så kär.

    Visst täljer du för himlens herre
    Att allt var godt då bort du gick,
    Och lockar så utur hans öga
    En mildt förnöjsam gudablick.

    Du säger visst att mellan bröder
    På jorden idel kärlek bor,
    Du säger visst att hvarje menska
    Den vackra himla-sagan tror.

    Du såg ju ofta menskor vandra
    I kyrkan -- såg dem stilla be,
    Du såg ju ej i deras hjertan,
    Så djupt förmådde du ej se.

    Du såg dem böja knä och höja
    Sin blick till himlen, du förstod
    Väl då att deras vackra andakt
    Var djup och verklig sann och god.

    Tälj allt det der deroppe, Agnes,
    För ljusa englarne och be
    Att lika dig i menskans hjerta
    De alldrig djupare må se.




    En Saga.


    Af tusen stora jätteplaner jagad
    Min farkost redde jag och lade ut
    På lifvets haf af alla lifvets stunder
    Var detta dock den skönaste minut.

    Stolt som en konung älskad af sitt folk,
    Stark som en yngling den ej lifvet kände,
    Stod jag i stäfven af min julle, gladt
    Jag ett farväl ännu åt hemmet sände.

    Ej hemmet, ej dess lilla krets det var
    Der sig en krans min styrka skulle vinna,
    Nej längre dref det mig -- dit fjerran bort
    Der lifvets strider allrahetast brinna.

    Det skulle randas snart en annan dag
    Så stod uppå min viljas svärd det skrifvit,
    Jag arma tok! jag kände ej mig sjelf
    Och ännu vida vida mindre lifvet.

    Jag kände ej den lömska magt som går
    Tyst ljudlös öfver menskohjertats bygder,
    Och liksom mejarns lia blomman slår
    Bortsopar alla ynglingshjertats dygder.

    Jag kände ej den magt som heter lif
    Och den vi alla alla blindvis hylla,
    Emot hvars gunst vi sälja hjertats glöd,
    Att vårt förstånd med lumpen klokhet fylla.

    Jag kände icke denna dystra magt,
    En yngling tändes jag af tidens frågor,
    Och hänförd slog mitt unga hjertas eld
    Med i den stora menskoandens lågor.

    Det var en eld, det var som skulle nu
    Just nu ur flamman menskoslägtet stiga
    I en föryngrad och förädlad form,
    Att sig med ljusets helga förste viga.

    Der brann min själ -- men i den lilla vrå
    Af verlden dit mitt öde ställt min boning,
    Der drömdes än ej om att genom eld
    Och brand och brus nå frihet och försoning.

    Så stod allena med min låga jag
    Och ensam som jag stod den mig förtärde.
    Tills efter månget år och mången suck
    Mig lifvets dämon andra seder lärde.

    Brinn icke, hviskade han lömskt till mig,
    Brinn icke fåfäng -- låt ej dessa lågor
    Förtära all din frid -- lyd mina bud,
    Lär dig förakta mensklighetens frågor.

    Kom till mitt stånd, du som de andra der
    Och handla dig af mig en rolig lefnad,
    En lefnad full af lugn -- ett fredligt bo,
    En maka och med mera till din trefnad.

    Blif som de andra klok -- och jag blef klok
    Och sålde mina drömmar bort för pengar,
    Nu som de andra kan jag räkna mig
    Till en af lifvets triviala drängar.

    Men jag föraktar denna usla frid
    Köpt med ett offer dyrare än lifvet,
    Ty hvarför blef väl detta korta lif
    Åt andens, tankens, ljusets söner gifvet.

    Om ej att skönt sig tända och gå opp
    Uti din stora helga himla flamman,
    Som öfver mensklighetens i äckta verld
    Slår sina lågors andevingar samman.




    Jag tror på Dig.


    Naturen älskar himlahvalfvet,
    Som bredt kring den sin blåa pell,
    Och stjernan älskas tyst och heligt
    Af nattvioln i sommarqväll.
    Så älskar jag min himmel äfven
    Och stjernan som du skänkte mig,
    Och jag bekänner gladt för verlden
    Jag älskar dig.

    Min himmel är just sjelfva lifvet,
    Jag lefver gerna ty jag vet,
    Att sanning finns i lifvets skönhet
    Och skönhet i dess verklighet.
    Min himmel gaf mig ock en fana
    Att troget föJja som en mann;
    Jag älskar derför högst i lifvet:
    Mitt fosterland.

    Och fosterlandet gaf mig halvor
    Att flätas i min lefnads länk,
    Så fick jag på min lott i tiden
    Den helga sångens sköna skänk.

    I sina skogar, sjöar, dalar
    Bjöd det mig läsa och bli klok
    Och kärleken till fosterlandet
    Det blef min bok.

    Den andra gåfvan fosterjorden
    Förlänat mig är skön också,
    Det är en rosig Suomi-flicka
    Med trofast själ och ögon blå.
    Det var en skänk, en skänk så ljuflig,
    Så ovärderelig för mig;
    Jag älskar fosterlandets gåfva:
    Jag älskar dig.

    Och derför, flicka, om i tiden
    Min sång höjs klar och ren och sann,
    Så tackar jag i första rummet
    Derför mitt vackra fosterland.
    Men sen, sen stämmer jag min lyra
    Till pris och lof, min brud, för dig,
    Och sjunger högt min unga glädje:
    Hon älskar mig.

    Hon älskar mig, se hennes öga
    Det glänser mildt emot min blick,
    Och vid dess underbara skimmer
    Mitt väsens tvifvel ljuft förgick.
    Du älskar mig, så nattviolen
    Mot stjernan ler, du älskar mig,
    Och derför andas jag och iefver
    Och tror på dig.

    Du är min stjerna du i lifvet,
    En stjerna på min himmel blå,
    Och mötas våra tysta blickar
    Sig våra själar ljuft förstå.
    Må stormen komma kallt och hopa
    Sin vinters skyar framför mig,
    Jag ser din nick igenom molnet
    Och tror på dig.

    Må lifvets stormar kalla brusa
    Och härda hjertats gull till stål,
    Må alla mina ungdomsdrömmar
    Förbrinna uppå smärtans bål;
    Tre ting ändock ej skola svinna,
    Mitt fosterland det tillhör mig,
    Och hvad det gaf: min sång och kraften
    Att tro på dig.




    Molnet.


    Molnets sång nu sjunger jag,
    Molnets visa på din bana,
    Molnet, hvilkens skära duk
    Är den vackra luftens fana.

    Luften är en mägtig fee
    Herrskar rundt om hela jorden
    Molnet för sin vackra färg
    Är dess sköna fana vorden.

    Men dess saga klingar så,
    Denna sorgligt milda saga,
    Hört har jag den mången gång
    Då de ömma molnen klaga.

    Då de klaga ack sa ljuft,
    Klaga i de skönsta tårar.
    Tårar hvilkens goda magt,
    Vederqvicker jordens vårar:

    Skön är jorden under oss,
    Skön är himlens blåa låga,
    Ljuf är rymden der vår gång
    Melankoliskt fram vi tåga.

    Hvem förstår vår tysta sorg,
    Ack på jordens torfva ingen,
    Glömde vi vår bana gå
    I den stora väsenringen.

    Moln och skyar, drömmar blott
    Äro vi af hafvets tärnor,
    Ljusa bref från hafvets fee
    Till den blåa himlens stjernor.

    Moln ocb skyar! så benämns
    Ynglingens bålstora drömmar,
    Moln och skyar! lika dem,
    Svinna dessa stolta drömmar.

    Moln och skyar alltid blott
    Såsom tomhets bilder gälla,
    Men vårt väsen är dock skönt,
    Är naturens tårekälla.

    Moln och skyar! menskans bröst,
    Spegelbilden af naturen,
    Döljer mången mången sky,
    Under sorg och smärta buren.

    Menskans bröst är himlen likt,
    På dess blåa himlabåga,
    Öfver klara stjernors glans
    Ofta moln och skyar tåga.




    Hvita Moln.


    Himlen är så blå, så blå,
    Som en vaknad Engels öga,
    Ljusa hvila moln ändå
    Störa denna skönhet föga,
    Derför tåga de sin färd
    Ofver himlens blåa verld.

    Underbart för den som ser
    Skiftas alltets kärlekslotter,
    Luftens son den ystra flägt
    Älskar molnet hafvets dotter,
    Hvita molnet, skyn så skär,
    Som han genom rymden bär.

    Och han smyger sig så lätt
    Till dess barm, den hvita skära:
    Vill du af din kunskap mig
    Ej en vacker saga lära,
    Ut jag flöge, sjönge den
    För min gosse, för min vän.

    Ljuft i solens stråle då
    Glänser molnet och för flägten
    Öppnar, leende och mild,
    Lättomgjutna skära drägten,
    Famnar vännen: skådar du
    Mina sagobilder nu?

    Ack jag ser: ett oskuldsbref
    Är du från en flickas hjerta
    Är det första som hon skref
    Till sin vän om lifvets smärta.
    O hvad du är ljus ändå!
    Skrifver hon väl alllid så?

    Icke alltid döljer jag
    Inom mig så milda tårar,
    Dessa komma ur ett bröst
    Fullt af ungdomsfriska vårar,
    Denna tärnans första tår
    Är blott dagg på hjertats vår.

    Men ibland är jag ett bud
    Från ett sviket hopplöst hjerta,
    Från en glömd och sorgsen brud
    O då är jag tung af smärta,
    Dyster går jag då och grå
    Ofver himlens ljusa blå.

    Men den skälmska flägten vek
    Lätt ur molnets famn och flyger
    Bort i yster fröjd och glad
    Till sin gosse budet smyger:
    Alla dystra tvifvel glöm,
    Hon har blifvit vek och öm.

    Sänd med mig ett litet bud,
    Jag vill ge det min vänninna
    Skyn deroppe -- så skall bäst
    Budet till din flicka hinna;
    Och om flägt och sky vill så
    Skall du snart som brudgum stå.




    Gråa Moln.


    Af vindens vingar burna
    De samlas vidtikring,
    Tills snart af himlabågen
    Är synligt ingenting,
    Men allt som förr var himmelsblått
    Är töcknigt nu och kallt och grått.

    Från öster kom en molnsky
    Så tårfylld och så tung.
    Det var en dyster saga
    -- -- -- -- --
    Sin sorg den uppå himlen skref
    Så att på jorden töcknigt blef.

    Från söder kom en annan,
    En sky af egen art:
    Min slutna tårekälla
    Med magt jag öppnar snart,
    Och gråter öfver land och haf
    Min sorg uppå historiens graf.

    Från vester kom en tredje:
    Min saga är ej lång,
    Den vida vestra verlden
    Den blev mig dock för trång,
    Med allt sitt nyhetsmakeri
    Blef lifvet der ett raljeri.

    Från nord kom sist en fjerde,
    Den var visst tung och grå:
    Godafton, mina vänner,
    Nu är jag här också,
    Från öster, vester, söder, nord
    Vi samla moln omkring Vår jord.

    Nu låt oss flitigt hväfva
    Åt jorden sorgedok,
    Det passar väl sen menskan
    Dernere blef en tok,
    Som glömt sig sjelf och blifvit matt
    Och molnen mörkna, det blir natt. --




    Svarta Moln.


    En molnfull dag det var
    Och himlen var så mulen,
    Och fast det sommar var
    Var luften mörk och kulen;
    Men bakom moln och sky
    Gick solen, gömd för verlden,
    Månn' det var meningen
    Att osedd sluta färden.

    Och sömnig syntes soln
    Och trött, men ur dess hjerta
    Sprang fram en stråle, väckt
    Af blygsel och af smärta:
    Vår verld är himlens pell!
    Ej molnenas, men svaga,
    Om väldet läto vi
    Af molnen oss bedraga.

    Det lågar inom mig,
    Jag hatar dessa skyar.
    Af grått kan blifva svart
    Och natt kan bli af skyar;
    Af fel kan blifva brott,
    Det är en välkänd lexa,
    Och ur ett håglöst lif
    Kan endast skam uppvexa.

    Vi haft en töcknig dag
    Men vi få ännu värre,
    Vi känna ganska väl
    Lifsnattens dystra herre;
    Hans verk är icke hälft,
    Han plägar icke stanna,
    Vår håg är feg och svag,
    Men modig är hans panna.

    Och det blir natt ännu
    Förrn vi det minsta ana,
    Då sofva vi så tyst,
    Men hög står mörkrets fana.
    De svarta svarta moln
    Kring himlens pell utbredas;
    Så skall vår ljusa jord
    I mörkrets armar ledas.

    O, tvi vår svaga kraft,
    Hvad skygga vi för striden!
    Men det är vår natur
    Att mera älska friden.
    Dock nej! så går det ej,
    Så är ej verldens mening,
    I ljus -- i mörker ej
    Sker tingenas förening.

    Friskt flägta opp vårt ljus,
    Du verldens klara fackla,
    Vi stå ej svaga mer
    Sömndruckna der och vackla,
    Vi vaknat och vår kraft
    Nu kampen käckt förnyar
    Mot denna dystra dag
    Och dessa mörka skyar.

    Snart skymtar ren en fläck,
    En liten uti natten,
    Friskt nu men med modig
    I stridens tömmar fatten;
    Vi segra om vi slåss;
    Vi segra om vi våga,
    Och tända, våra bloss
    Igen på himlens båga.

    Så hörde jag engång
    Emellan molnens skara
    En herrlig sångarröst,
    Hvem månde sångarn vara?
    Min själ jag vingar gaf
    Och flög emot det ljudet,
    Då fann jag att från soln
    Kom detta segerbudet.

    Jo jo, deroppe der,
    Der kämpas hårda strider,
    Så lika dem som vi
    Läst om i fordna tider;
    Deroppe är ett lif
    Fullt utaf tusen frågor,
    Der brottas natt och sky
    Med soln och solens lågor




    Sagan om Jätten som blef Dvärg.


    Trompetare blås opp till storm,
    Blås opp en frisk fanfar,
    Nu blir det annan lek utaf
    Än uti tordna dar.

    Trumpetarn fattar sin trumpet
    Och blåste en ton så käck,
    Att gubben och gumman föllo omkull
    Af häpnad och af skräck.

    Men gubben och gumman hade en son
    En jätte så bål och stor,
    Han vid trumpetarns djerfva ton
    Med handen till svärdet for:

    Farväl min mamma, farväl min far,
    Nu går jag till strids -- adjö!
    Jag är en jätte och jag ville slåss,
    Min klinga är icke slö.

    Och ut gick sonen, en jätte stor,
    Högt svängde sin arm han -- hej!
    I dvärgar små, hvem vågar sig hit,
    Hvem vågar sig mäta med mig?

    Och fram gick jätten och talte käckt,
    Han talte så det förslog,
    Och för att gifva åt ordet kraft
    Han svärdet ur slidan drog.

    Han gjorde ett uffall och gjorde två
    Och spetsade luft och vind,
    Och mod och stolthet strålade skönt
    På jättens purprade kind.

    Så gick han framåt med hurtigt mod
    Och slogs som vi ofvan sagdt,
    Och skygg vek luften och vinden skyggt
    För jättens ljungande makt.

    Han höjde en fana och ropade högt:
    Jag dör för min fanas färg,
    Kom hit om du vågar och strid med mig
    Du mörkrets föraktliga dvärg.

    Och vid han talte han svängde sitt svärd
    Med ständigt vexande hast,
    Så högg han med makt det i marken ned;
    Der satt nu hans klinga fast.

    Och rundt om honom, en gräslig chor,
    Fräckt grinade dvärgarne nu:
    Drag ut ditt svärd, du förfärliga man,
    Ha! Ha! det förmår icke du.

    Och högt ljöd skrattet kring jätten, vildt
    Han ryckte på klingan. Nej!
    Ljöd svaret, kryddadt af ilsket hån,
    Förgäfves bemödar du dej.

    Då sänkte vår jätte sin höga ton
    Och sade beskedligt: förlåt,
    Om fritt ni gifver mitt goda svärd,
    Så vandra i frid er stråt.

    Men allt ljöd grinet i ugglechor,
    Allt starkare, starkare blott,
    Och jättens alla bemödanden
    De hade ej något förmått.

    Och svetten stod uppå pannan het
    Och arbetet kostar på,
    Och jätten krymper allt mer och mer,
    Och hastigt och fort ändå.

    Och blir allt mindre och mindre der,
    Så liten till slut som en dvärg,
    Och fanan sjunker utur hans hand
    Och smutsar sin rena färg.

    Och dvärgarne dansa med lust derpå
    Vår lilljätte är musikant,
    Det heter i sanning på hvardagsspråk
    Att modigt stå på sin kant.

    Och lilljätten lemnar violen och går
    Sjelf lustig och hoppar i vals,
    Och dansar med dvärgarnes kärngar i ring,
    Och skäms ej och blygs icke alls.

    Men viljen J veta hvem jätten är,
    Som blifvit en dvärg så snart,
    Så kasta en blick i vårt nya lif,
    Och allt skall blifva er klart.

    Det är väl ej en, och ej två, och ej tre,
    Ej fyra och fem gudnås,
    De blifva väl många, om, som det ser ut,
    Våra söner på fädrena brås. --




    Är det verkeligen omöjligt.


    Hvarför skulle du ej kunna
    Älska mig igen,
    Är det verkligen omöjligt
    Är det så, min vän?

    O då är jag mycket fattig,
    Äger ingenting,
    Intet, stackars gosse, eget
    Uppå jordens ring.

    Ty mitt hjerta har jag gifvit
    Längesen åt dig,
    Och naturen har ej unnat
    Annat just åt mig.

    Derför älska mig så äger
    Jag din kärlek -- då
    Skola äter jordens kungar
    Svårt att täfla få.




    Det ringer i Öronen.


    I.

    Det händer sig i någon enslig stund
    Då ingen yttre flägt det lugn kan störa,
    Som laggt sin stjernefrid på hjertats grund,
    Att det helt plötsligt ringer för vårt öra,
    En ringning oftast skarp, men stundom äfven
    Melodiskt ljuf som vågens suck i säfven.

    Förstår du detta ljud, dess enkla ton,
    Hur verkar den uppå ditt tysta sinne?
    Tror du att den, ett bud från himlens zon,
    Vill väcka i ditt bröst ett himmelskt minne?
    Nej närmre jorden sänk din andes vingar
    När denna ringning i ditt öra klingar.

    Din själ är lugn, du ryckt den ur det brus,
    Som jemt omsvärmar dig i dagens hvimmel,
    Och redan tänder fantasien sitt ljus
    Och känslan öppnar mildt sin vackra himmel,
    Och hjertat slår igen de fordna slagen
    Från morgonstunderna af lefnadsdagen.

    Då klingar det, då ringer det så klart
    För dina öron och ditt hjerta svarar,
    Och hvad ej tanken fattar -- underbart
    Din väckta känsla undrena förklarar,
    De ljusa synerna, som glada milda,
    Sig leende ikring din ande bilda.

    Och åter sitter du så tyst och stum
    Allena på ditt rum och allt är stilla,
    Och ute hvälfver natten mörk och skum
    Och jorden svartnar i dess dystra villa
    Och längtar ängslig efter ljus och frälsning,
    Då ringer det, förstår du denna helsning?

    Ditt bröst är lätt, bekymrens hårda lott
    Ej känner du på dina skuldror trycka,
    Och just du säga skall: vårt lif är godt,
    Och tacka himlen för din frid och lycka,
    Då ringer det en sång uti ditt öra,
    En sång hvars toner all din frid förstöra.

    Förstår dn denna ringnings tysta bud,
    Förstår du väl de underbara ljuden?
    Är det en helsning ifrån herren Gud,
    Hvars tydning här blef menskorne förbjuden
    Nej närmre jorden sänk din andes vingar
    När denna ringning i ditt öra klingar.


    II.

    En saga känner jag -- den låter så:
    Guds englar sutto leende i salen,
    Och sågo ned med sina ögon blå
    Uppå den ännu tomma menskodalen,
    Och der var tyst, ej något väsen rördes,
    Och intet ljud från lilla jorden hördes.

    Då sade englarne: låt oss ge ljud
    Åt stjernan der, som vandrar fram så stilla
    Och lof de fingo utaf herren Gud
    Att väcka menniskan till lifvets villa.
    Så föddes vi, så tändes vi till lifvet,
    Af englars händer uti våra gifvet.

    Men att ej ljudlöst genom alltet gå
    Gafs hvar och en af oss en bjellras tunga,
    Som, hur vi genom lifvet resa må,
    Vår resemelodie den skulle sjunga;
    Men denna bjellra är vårt menskohjerta
    Och klingar ömsom uti fröjd och smärta.

    Nu händer det i någon enslig stund,
    Då vi oss helt åt tysta drömmar viga,
    Att, från ett annat menskohjertas grund
    Utflugna, toner till vårt öra stiga,
    Då klingar det, då hörs en ringning stilla,
    Som ökar eller skingrar drömmens villa.

    Än klinga toner ack! så ljuft och gladt,
    Visst helsningar ifrån ett lyckligt hjerta,
    Och än, än låter det så sorgset, matt.
    Visst suckar af en broders dystra smärta;
    Men ofta, ofta -- oss en rysning fattar,
    Då jublar brottet eller tviflet skrattar.

    Men hur den klingar sorgset eller gladt,
    Den lilla hjellran, detta rika hjerta,
    Så stannar hon engång och det blir natt,
    Då tystnar glädje och då söfves smärta,
    Och öfver alla mensklighetens tårar
    Strö himlens englar sina löjens vårar.




    En Ögonsaga.


    Den bästa saga som jag vet
    Är sagan om ett öga,
    Ett öga klart och blått, minsann!
    Som himlens hvalf, det höga,
    Ett öga som är djupt och klart,
    Och Gud vet huru underhart.

    Jag är just icke den som lätt
    Tror uppå allt som säges,
    Uppå min tankes vigtskål allt
    Med tviflets vigter väges;
    Så trodde jag engång också
    Ej uppå Gud i himlen blå.

    Jag hade tyst min tro för mig
    Om alla dessa tingen,
    Att alla verldars upphofsman
    Just speciell var ingen.
    Det var min tro -- men hur den svann
    Jag här för er berätta kan.

    Att blomman väckt af vårens kyss
    Kan vakna opp och dofta,
    Det läste i naturens bok
    Jag full af glädje ofta,
    Men trodde på mitt eget sätt
    Att vår och blommor voro ett.

    Att hösten uppå sommarns bön
    Strör frukter öfver jorden,
    Deröfver var för längesen
    Jag undervisad vorden
    Af ängars grön och åkrars gull
    Och odlarns lada som var full.

    För vinterns köld och stormens brus,
    För norrskensflammans låga,
    För alla vackra stjerneljus
    På nattens himlabåga,
    För allt det der med klarhet jag
    Uppställt för mig en enkel lag.

    Och jag var lugn derrid och glad
    I alla lifvets stunder,
    Och tänkte mig just ej vid allt
    En högre makt inunder;
    Jag trodde, att af egen märg
    Naturen fick sin vackra färg.

    Då hände det engång att jag
    Fick se dig vackra flicka,
    Och hur det var, kom jag för djupt
    Att i ditt öga blicka,
    Ditt öga som är djupt och klart,
    Och Gud vet huru underhart.

    Ditt öga och då tänkte jag
    Hvarför må detta öga
    Så underljufligt locka mig
    Att skåda mot det höga,
    Det höga blåa hvalfvet der,
    Som utspändt öfver jorden är.

    Och hur jag såg på himlen än,
    Och än uppå den ljusning,
    Som i ditt öga öppnats mig,
    Betogs jag af en tjusning,
    Som om min själ ljuft svepte sig;
    Då hände detta under mig:

    Ditt öga, huru tändes det?
    Hvar fick det denna fägring,
    Som underljufligt lockar mig
    Lik någon själens hägring
    Ifrån ett ännu bättre land
    Än jordens blomsterklädda strand?

    Jag tänkte hit, jag tänkte dit,
    Jag sökte att förklara
    Ditt ögas makt uppå min själ,
    Den ljufva underbara,
    Dock länge gick jag utan svar
    Om hvad ditt ögas saga var.

    Men nu likväl, jag känner den,
    Dess toner mot mig strömma,
    Var lugn min lilla gudavän,
    Jag skall den ej förglömma;
    Men evigt minnas båda två,
    Din saga och dess källa blå.

    Ditt öga är en himmel blå
    Med en gudomlig mening,
    Naturen fattar jag och dess
    Storartade förening;
    Jag ser den är en glädjeskrud
    Åt alltets herre, himlens Gud.

    Och efter du haft kraft att så
    Mig öfvertyga flicka,
    Så låt mig ofta, ofta få
    Uti ditt öga blicka,
    Och i ditt hjertas helgedom
    Den sköna sagan läsa om.




    En utflygt i Lifvet.


    Lyran tog jag uti handen,
    Sången på min lapp jag bar,
    Så gick jag engång i lifvet,
    Lifvet som min glädje var.

    Kom emot mig tyst en sälle,
    "Jag vill följa dig, han sad',
    Jag vill lära dig att läsa
    Sanningen på lifvets blad."

    Nå välan så mycket bättre,
    Kanske du är blifven klok,
    Och med mera klarhet fattar
    Skönheten i lifvets bok.

    Och vi gingo, jag var munter,
    Han var kall -- men tiden gick,
    Lifvets evigt nya former
    Tjusade min unga blick.

    Ned vi sågo uti lifvet,
    Herrligt öfverallt, min själ
    Vidgades af glad förhoppning
    För mitt slägtes framtidsväl.

    Stolt sågs menskan, himlens ättling,
    Gå sin ljusa bana fram,
    Och hans andes blixtrar brötos
    Trottsigt mot materiens dam.

    Men de segrade -- den råa
    Kraften vek i denna strid,
    O! hvad det är skönt att skåda
    Ned uti en verksam tid.

    Skåda ned från diktens himmel,
    Stämma lyran opp till sång.
    Och med känslans veka toner
    Följa tankens segergång.

    O! jag var så glad så lycklig
    Och till vännen sade jag:
    Sista länken af sin boja
    Bryter menskan, det blir dag.

    Och på snillets vingar burna
    Stiga snart vi mer och mer,
    Tills allfader oss till mötes
    Himlens skönsta löje ler.

    Men till svar ses vännens öga
    Mörkna vildt vid detta tal:
    Föga känner du om lifvet
    Uti denna dystra dal.

    Föga känner du om lifvet,
    Föga om dig sjelf du vet,
    Känner icke menskoslägtet
    Och dess djupa hemlighet.

    Ty ditt drömomgjutna öga
    Ser blott lifvets blomstergård,
    O! men ser ej -- kall och dyster
    Såsom jag, dess kyrkogård.

    Menskolifvet är en öken,
    Menskoslägtet är dess son,
    Hvar oas af odlarns händer
    Skapad är ju blott ett lån.

    Hvarje andens steg på banan
    Framåt -- blomsterströr sin stig,
    O men se tillbaka endast,
    Öknen följer ständigt dig.

    Hur du stretar, hur du bygger,
    Hur du odlar, hur du sår,
    Flygtigt svinna dina skördar
    Som naturens glada vår.

    Ett steg framåt, ett tillbaka,
    Så är lifvets stora lag;
    Ofver Menskoandens öden
    Vexla evigt natt och dag.

    "Fega spöke, vik tillbaka,
    Du är lögnens son, jag vet,
    I mitt hjerta lefver sagan
    Om min andes herrlighet.

    "Fega spöke, vik tillbaka,
    All din vishet är blott hån,
    Fega spöke, vik tillbaka,
    Du är lögnens usla son."

    "Ja, jag är en son af lögnen
    Och mitt tal är tviflarns hån,
    Men just derför är jag äfven
    Menskoandens egna son."

    Och han vek, men än ljöd svar
    Kryddadt af hans ilskna skratt:
    Fadda drömmare -- jag viker,
    Men du minnes mig, godnatt!




    Eden.


    O, jag vill dig trogen vara,
    Trogen uti lust ock nöd,
    Genom lifvets alla skiften,
    Och när du sänks ned i griften
    Vill jag sjelf nedsjunka död.

    Så hon svor, han trodde eden,
    Gifte sig och redde bo,
    Stackars tok! känt är ditt öde,
    Förn du vandrat till de döde
    Sviker dig din fasta tro.

    Ett år gick som menskoåren
    Pläga gå sin lugna färd,
    Fredligt lefde de tillsamman
    Och den helga hemfridsflamman
    Lyste öfver deras verld.

    Men när året gått och åter
    Kommit, var förändrat allt,
    Och i trotts af sina eder
    Följde de med tidens seder
    Och förhållandet blef kallt.

    "Du har svikit dina löften,
    Du har blifvit kall mot mig!"
    Bästa! du har fåfängt skrutit,
    Dina eder har du brutit'
    Och totalt förändrat dig.

    "Jag, min herre, jag som fordom
    Samma kärlek bär till er."
    Oh jo jo -- det lär jag känna,
    Men förändringen är denna:
    Du är icke vacker mer. --

    Qvinnans bästa ed om trohet
    Vore eternellens lott!
    Annat mannen lätt förgäter,
    Han sin lefnadslycka mäter
    Efter ytans måttstock blott.




    Marie.


    i.

    Jag vet en saga, sann och verklig,
    Den har en enkel melodie,
    Den bur ett namn, som klingar vackert,
    Ett vanligt menskonamn: Marie.

    Marie var ung, Marie var vacker,
    Hon ägde ögon, hvilkas glans
    De allraskönsta blommor äro
    I mina minnens rika krans.

    Jag mötte henne, djupt jag sänkte
    Min blick i hennes veka själ;
    Men ödets hårda lagar bjödo
    Och stum jag nickade farväl.

    Jag kom igen. Ren hade våren
    Och sommarn flytt och hösten stod
    Blek, vacklande och svag, i striden
    Mot vinterns kalla öfvermod.

    Hvar bor Marie? Hon bor allena
    Uti ett tyst och vackert rum,
    Men lemna för i qväll besöket,
    Ty natten hvälfver mörk och skum.

    O nej, kom visa mig blott vägen
    Till hennes hem. -- Nåväl, min vän,
    Den blomma som ditt öga söker
    Är bruten ren för himmelen.

    Då, då steg om jag riktigt minnes
    En tår uti mitt ögas vrå,
    Men öfver hjertats stilla verldar
    Gick hviskande en saga så:


    II.

    Gud satt deroppe uti himlen
    Uppå sin thron och englarne
    Hemburo honom sina offer
    Ifrån de tusen verldarne.

    Då steg till sist den yngsta engeln,
    Ljuslockig, fram till Herrans thron:
    Jag bringar dig ett ljufligt offer
    Från alltets lägsta region.

    Och engeln räckte fram en blomma,
    En ros så skär i mjellhvit hand:
    Den har jag sett och stilla plockat
    På lilla jordens vackra strand.

    Men Gud tog blomman -- ned i kalken
    Bröt lifvet vid hans blick och fri
    Hon fällde skruden och en engel
    Stod salig der -- det var Marie.



    III.

    Så öfver hjertats tysta verldar
    Gick sagan hur den väna dog,
    Men hon satt sjelf deroppe redan
    Och ned uti mitt hjerta log.

    Oja, jag känner detta löje,
    Jag känner det så väl, så väl,
    Det slår så himmelska accorder
    På strängarne utaf min själ.

    Det slår accorder höga rena,
    O! den som ägde magt ändå,
    Att obemängda dessa toner
    För jordens söner sjunga få.

    Men själens strängaspel beständigt
    Förstöres sen dess harmonie,
    När ljuden af det yttre lifvet
    Sig blanda i dess melodie.




    Domen.


    Den store Domarn sitter nu till doms,
    Han dömmer dem som felat, dem som lidit,
    Han dömmer uslingen, som glömt sitt folk,
    Han dömmer hjelten, som förgäfves stridit.
    Han dömmer alla, stora eller små,
    Och vid han dömmer ler han mildt ändå.
    Ty hur man dem må skilja eller kalla
    Vid skiljda namn, de äro menskor alla.

    På jorden ljuger man, man ljuger käckt,
    Ty mensklig klokhet är ju lögnens moder,
    Man ljuger sig till dygd -- men vid den dom
    Som fälls i himlen -- hejda dig min broder!
    Ljug icke der -- det båtar ej ändå,
    Din lön skall du som alla andra få;
    Dig gagnar lögnen ack! deroppe föga,
    Ty genom hvarje veck ser domarns öga.

    Der träder fram till Domarbordet blek
    En usling med sin korta lefnads saga:
    Mitt hela lif var blott en följd af svek;
    Guds englar gråta för den fallna svaga,
    Men domarn ler: din enkla dom är så,
    Gå i min vackra ljusa himmel gå,
    Allt hvad du handlat, känt och tänkt i lifvet
    Står klart och tydligt på din panna skrifvet.

    Till domarn träder nu en annan fram,
    Han skälfvande sig till sin bikt bereder:
    Jag ägde makt dernere, jag var stor,
    Men alldrig stod jag i de godas leder.
    Och åter ler den höge Domarn: gå,
    Som du har sått så skall du skörda få,
    Uti min sal skall du diu mantel sakna,
    Ty der, der äro alla hjertan nakna.

    Nu träder fram en man, fri är hans blick:
    Jag lefvat, jag, såsom en menska, herre,
    Just ej så dygdigt som jag kunnat, men
    Bra många dock det gjort än vida värre.
    Min lust var nöjet, då jag menska var
    Lättsinnets fana jag i lifvet bar,
    Jag kysst hvar njutning -- jag har tömt pokalen
    I trottsig väntan uppå framtidsqvalen.

    Och åter kom en ann, han var så tyst,
    Hans röst var matt: jag böjde mig för lagen
    Och njöt så litet som blott möjligt var
    Dernere af den korta lefnadsdagen;
    Det hoppas jag i himlen få igen.
    Gå in, log domarn, dygderike vän,
    Och in gick mannen Himlen honom starke,
    Pä pannan bar han hyckleriets märke.

    Sist kom en man: jag stridt for rätt och sannt,
    Men icke skuldfritt är ändå mitt sinne,
    Från jordens torfva för jag hit med mig
    Nog månget dystert -- äkta menskligt minne.
    Min sak var en, jag var en annan, jag,
    Men lugn jag blickade mot domens dag,
    Om vi der nere alldrig skulle falla
    Så vore vi ju ljusa englar alla.

    Men uti himlens sal der mötas de,
    Som stigit opp, dit opp från jordens stränder
    På hvarje kind mer eller mindre sig
    En blygselns dunkla rodnad hastigt tänder;
    Ty nu står hjertat naket, alla se
    Hvad ägarn förr höll under täckelse,
    Allt annorlunda är än man sig tänkte
    Då tro man än åt ytans skimmer skänkte.

    Hvem blyges mest? månn' det är han som ren
    Härnere fritt bekände hvad han brutit,
    Månn' det är hycklarn som för jordens folk
    Med kufvade begär och dygder skrutit?
    Väl är det han, som blyges mest ändå
    För hvilken svårast är att naken gå,
    För hvilken nu den klara himladagen
    Lyft dok och slöja ifrån själsbehagen.




    Den finska Ynglingen.


    Preludium.

    Vida Saimens böljor blå
    Leende mot stranden vandra,
    O hur' ljuf är denna strand,
    Blommor, vågor om hvarandra.

    Hör förgätmigej så blå,
    Der en böljas glada glitter,
    Lif och friskhet ur hvart veck
    Af naturens klädning spritter.

    Furuskog på gråa fjäll
    Skyahögt vid stranden stiger;
    Men en nordisk sommarkväll
    Allt till frid och trefnad viger.

    Sveper allt uti sin färg,
    Blandad utaf fröjd och smärta,
    Hälften togs af vesterns gull,
    Andra hälften ur vårt hjerta.

    Målad så i hjertats färg,
    Kärleksfärg, ler för vårt öga
    Denna herrliga natur
    Som en hägring af det höga.

    Dessa blommor, denna våg,
    Dessa furukrönta tjällar,
    Dessa molnens tysta tåg,
    O, och dessa Juniqvällar,

    Qvällar, som blott norden har,
    Qvällar blott på Saimens stränder!
    Under är det ej att så
    Sig vår själ i kärlek tänder.

    Under ej att folkets håg
    Sammansmälte med naturen;
    Men af denna kärleks kyss
    Blef vår unga kärlek buren.

    Vår natur, vår andes bild,
    Mera djup den är än eldig,
    Och vår kärlek den blef mild
    Men tillika stark och väldig.

    Är du den jag tror så skall
    Du min saga väl behjerta,
    Intet snille helsar dig,
    Men ett varmt och trofast hjerta.


    Melodie.

    Bäddad uppå strandens blommor
    Drömde gossen i sia frid;
    Allestäds den är sig lika
    Barnaårens ljufva tid,
    Här och der i nord och söder
    Äro alla barn ju bröder,
    Bröder uti fröjd och frid,
    Hel dig sköna barnatid!

    Men en hviskning gick kring nejden
    Steg ur vågens klara bröst,
    Och utöfver strandens blommor
    Smög sig dallrande en röst,
    Nattens tärnor tårar fällde
    Ofver hvad det budet gällde,
    Tårar på de blomstren blå,
    Men det budet klingar så:

    Fjerran borta ut på vågen
    Väcktes lifvet af en flägt,
    Skymningen bör vika undan
    Lifvet byter om sin drägt,
    Drömmarne på flykten ila,
    Slut är skymningsstundens hvila,
    Och vid glada flägtars sus
    Helsar solen; det blir ljus.

    Vakna gosse, du är vorden
    Yngling -- drömmarne förgå,
    Dag det blef för dig på jorden
    Och du skall i lifvet gå.
    Vakna! och till lif han vaknar,
    Ej sin barndoms frid han saknar
    Lätt han uti Lifvet går,
    Der han stolt som yngling står.

    Hel dig sköna ungdomsyra,
    Mel din tro på skönt och godt!
    Ägde du all verldens krafter,
    Vore allt en himmel blott.
    Men din kraft, din kraft är ringa,
    Dina ord och sagor klinga,
    Och din vilja större är
    Än den kraft du i dig blir.

    Också dina drömmar blekna,
    Också du skall vakna än,
    Lifvets morgondager svinner
    Och det middag blir min vän,
    Då, när morgonen förliden,
    Stundar snart den hårda tiden,
    Då din kraft sitt prof består,
    Visa då hvad du förmår.

    Må din ungdomsvilja smälta
    Med din manna kraft till ett!
    Berg kan menskokraften välta
    Sker för sanning det och rätt.
    Blif en man som du dig drömde
    Då en yngling än du glömde
    Hvarje hinder på din stig --
    Och ditt folk välsignar dig.




    Nyårshelsning.

    1853.


    Djup hvälfver natten öfver jordens dalar
    Och tysta skuggor glida öfver dem,
    Vid skenet af den kalla vinter månen
    Ses jorden slumra som ett dödens hem.
    Hvar suck på vindens starka armar buren
    Han öfver jorden, tystnar -- då och då
    Blott bleka skuggor, lika tysta andar
    Sin stilla vandring öfver jorden gå.

    Decembernattens bleka måne kastar
    Sitt matta sken här öfver frusen trakt,
    Och höga furor stå i vinterdrägter
    Allvarligt tysta rundtomkring på vakt.
    Se öfver nejden glida tysta skuggor;
    De samlas alla kring en isig thron,
    Och hög, förklarad i den stilla natten
    Hörs ljuda domarordets helga ton:

    Din tid fulländad är, sänk ned din spira,
    Kläd kungadrägten af din gamla kropp,
    En fallen konung -- gånge du till hvila
    Men rese i ditt spår en ny sig opp.
    En ny och stark, en son af himlaljuset,
    Fritt främje han vårt verk -- en himlens tolk,
    Han ett steg närmre intill fadershuset,
    Vid tidens band må leda jordens folk.

    Så domarens röst. Ur bleka skuggors skara
    Nu träder fram en man djupt böjd och grå,
    Och stödd emot sin staf, trött af sin vandring
    Till afsked höjer gubben stämman så:
    Träd fram utur ditt led, du, som skall träda
    I mina spår, och hör mitt afskedsord.
    Jag lemnar spiran nu i dina händer;
    Gå lyckliggör min vackra menskojord.

    Belöna odlarns nit. Svik alldrig hoppet
    Uti ett hjerta, som för sanning slår,
    Och trösta den, som oförtjent har lidit,
    Och torka bort miskundsam nödens tår.
    Låt icke toma böner dig bedåra,
    Och gynna alldrig egennyttans kraf,
    Och straffa brottslingen och hycklarn väldigt
    Med fulla kraften utaf hämndens glaf.

    Der du ett hjerta ser, som stilla lider
    Och ej har kraft att bryta fördoms band,
    Der andas i dess puls nytt lif och friskhet,
    Och lös dess boja med din starka hand.
    Tänd kärleksfacklan der -- der fordom endast
    Den kalla pligten lyste matt ett lif;
    Och gör att sanning blifver lifvets valspråk,
    Och bildningen ej blott ett tidsfördrif.

    Kring sorgsna hjertan svep en ljuflig slöja,
    Af hopp och minne. För en son, som vek,
    Gif en igen; att icke far och moder
    Må klagan höja emot lifvets svek;
    Ty lifvet sviker alldrig sina söner,
    Men sonen sviker lätt sin milda far.
    Så gånge öfver jordens vackra dalar
    Du fram och ej på dina håfvor spar.

    De rike ödmjuk gör, den store trofast
    Att stå vid sanningens och dygdens sak;
    Och sänd en glimt af lyckans glada stråle
    Ej blott i rikedomens prunkgemak.
    Led denna blinda gudom till hvar hydda,
    Der torftigheten slagit opp sitt bo,
    Och ställ ett ljus uti det låga tjället,
    Och väck på mensklig rött den armes tro.

    Tänd lif och kraft uti de ungas hjerta,
    Att gladt de följa sanningens banér
    Och lys de lefnadströtte, att de icke
    Kallt tviflande i lifvet skåda ner,
    Och öfverallt lär denna stora sanning,
    Att under seklernas och tidens lopp
    Väl tyst och långsamt, men med säker framgång
    Ur sina skyar ljuset stiger opp.

    Den gamle så, men fram steg nu en yngling,
    Ljuslockig, skön och full af kraft och mod,
    Det unga lifvet lyste i hans blickar,
    Den gamles lära villigt han förstod:
    Farväl, min far, de tårar som dig gjutas,
    Vill jag med vänlig hand tyst torka af,
    Jag som en dygdens engel käckt vill föra
    Mot mörkrets söner ljusets starka glaf.

    Jag vill ett lif i indiskans hjerta tända,
    Nytt, friskt och heligt hvarje menskoson
    Skall vid min fana dubbel ränta skörda
    För god förvaltning af sitt andelån.
    Och det blef tyst. Dåft midnattsklockan ljuder,
    Den gamle drotten sjunker i sin graf;
    Men ljuset bryter med det nya året
    I herrlig prakt fram öfver land och haf.








End of the Project Gutenberg EBook of Molnbilder, by Johannes Alfthan

*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 49047 ***