1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
32
33
34
35
36
37
38
39
40
41
42
43
44
45
46
47
48
49
50
51
52
53
54
55
56
57
58
59
60
61
62
63
64
65
66
67
68
69
70
71
72
73
74
75
76
77
78
79
80
81
82
83
84
85
86
87
88
89
90
91
92
93
94
95
96
97
98
99
100
101
102
103
104
105
106
107
108
109
110
111
112
113
114
115
116
117
118
119
120
121
122
123
124
125
126
127
128
129
130
131
132
133
134
135
136
137
138
139
140
141
142
143
144
145
146
147
148
149
150
151
152
153
154
155
156
157
158
159
160
161
162
163
164
165
166
167
168
169
170
171
172
173
174
175
176
177
178
179
180
181
182
183
184
185
186
187
188
189
190
191
192
193
194
195
196
197
198
199
200
201
202
203
204
205
206
207
208
209
210
211
212
213
214
215
216
217
218
219
220
221
222
223
224
225
226
227
228
229
230
231
232
233
234
235
236
237
238
239
240
241
242
243
244
245
246
247
248
249
250
251
252
253
254
255
256
257
258
259
260
261
262
263
264
265
266
267
268
269
270
271
272
273
274
275
276
277
278
279
280
281
282
283
284
285
286
287
288
289
290
291
292
293
294
295
296
297
298
299
300
301
302
303
304
305
306
307
308
309
310
311
312
313
314
315
316
317
318
319
320
321
322
323
324
325
326
327
328
329
330
331
332
333
334
335
336
337
338
339
340
341
342
343
344
345
346
347
348
349
350
351
352
353
354
355
356
357
358
359
360
361
362
363
364
365
366
367
368
369
370
371
372
373
374
375
376
377
378
379
380
381
382
383
384
385
386
387
388
389
390
391
392
393
394
395
396
397
398
399
400
401
402
403
404
405
406
407
408
409
410
411
412
413
414
415
416
417
418
419
420
421
422
423
424
425
426
427
428
429
430
431
432
433
434
435
436
437
438
439
440
441
442
443
444
445
446
447
448
449
450
451
452
453
454
455
456
457
458
459
460
461
462
463
464
465
466
467
468
469
470
471
472
473
474
475
476
477
478
479
480
481
482
483
484
485
486
487
488
489
490
491
492
493
494
495
496
497
498
499
500
501
502
503
504
505
506
507
508
509
510
511
512
513
514
515
516
517
518
519
520
521
522
523
524
525
526
527
528
529
530
531
532
533
534
535
536
537
538
539
540
541
542
543
544
545
546
547
548
549
550
551
552
553
554
555
556
557
558
559
560
561
562
563
564
565
566
567
568
569
570
571
572
573
574
575
576
577
578
579
580
581
582
583
584
585
586
587
588
589
590
591
592
593
594
595
596
597
598
599
600
601
602
603
604
605
606
607
608
609
610
611
612
613
614
615
616
617
618
619
620
621
622
623
624
625
626
627
628
629
630
631
632
633
634
635
636
637
638
639
640
641
642
643
644
645
646
647
648
649
650
651
652
653
654
655
656
657
658
659
660
661
662
663
664
665
666
667
668
669
670
671
672
673
674
675
676
677
678
679
680
681
682
683
684
685
686
687
688
689
690
691
692
693
694
695
696
697
698
699
700
701
702
703
704
705
706
707
708
709
710
711
712
713
714
715
716
717
718
719
720
721
722
723
724
725
726
727
728
729
730
731
732
733
734
735
736
737
738
739
740
741
742
743
744
745
746
747
748
749
750
751
752
753
754
755
756
757
758
759
760
761
762
763
764
765
766
767
768
769
770
771
772
773
774
775
776
777
778
779
780
781
782
783
784
785
786
787
788
789
790
791
792
793
794
795
796
797
798
799
800
801
802
803
804
805
806
807
808
809
810
811
812
813
814
815
816
817
818
819
820
821
822
823
824
825
826
827
828
829
830
831
832
833
834
835
836
837
838
839
840
841
842
843
844
845
846
847
848
849
850
851
852
853
854
855
856
857
858
859
860
861
862
863
864
865
866
867
868
869
870
871
872
873
874
875
876
877
878
879
880
881
882
883
884
885
886
887
888
889
890
891
892
893
894
895
896
897
898
899
900
901
902
903
904
905
906
907
908
909
910
911
912
913
914
915
916
917
918
919
920
921
922
923
924
925
926
927
928
929
930
931
932
933
934
935
936
937
938
939
940
941
942
943
944
945
946
947
948
949
950
951
952
953
954
955
956
957
958
959
960
961
962
963
964
965
966
967
968
969
970
971
972
973
974
975
976
977
978
979
980
981
982
983
984
985
986
987
988
989
990
991
992
993
994
995
996
997
998
999
1000
1001
1002
1003
1004
1005
1006
1007
1008
1009
1010
1011
1012
1013
1014
1015
1016
1017
1018
1019
1020
1021
1022
1023
1024
1025
1026
1027
1028
1029
1030
1031
1032
1033
1034
1035
1036
1037
1038
1039
1040
1041
1042
1043
1044
1045
1046
1047
1048
1049
1050
1051
1052
1053
1054
1055
1056
1057
1058
1059
1060
1061
1062
1063
1064
1065
1066
1067
1068
1069
1070
1071
1072
1073
1074
1075
1076
1077
1078
1079
1080
1081
1082
1083
1084
1085
1086
1087
1088
1089
1090
1091
1092
1093
1094
1095
1096
1097
1098
1099
1100
1101
1102
1103
1104
1105
1106
1107
1108
1109
1110
1111
1112
1113
1114
1115
1116
1117
1118
1119
1120
1121
1122
1123
1124
1125
1126
1127
1128
1129
1130
1131
1132
1133
1134
1135
1136
1137
1138
1139
1140
1141
1142
1143
1144
1145
1146
1147
1148
1149
1150
1151
1152
1153
1154
1155
1156
1157
1158
1159
1160
1161
1162
1163
1164
1165
1166
1167
1168
1169
1170
1171
1172
1173
1174
1175
1176
1177
1178
1179
1180
1181
1182
1183
1184
1185
1186
1187
1188
1189
1190
1191
1192
1193
1194
1195
1196
1197
1198
1199
1200
1201
1202
1203
1204
1205
1206
1207
1208
1209
1210
1211
1212
1213
1214
1215
1216
1217
1218
1219
1220
1221
1222
1223
1224
1225
1226
1227
1228
1229
1230
1231
1232
1233
1234
1235
1236
1237
1238
1239
1240
1241
1242
1243
1244
1245
1246
1247
1248
1249
1250
1251
1252
1253
1254
1255
1256
1257
1258
1259
1260
1261
1262
1263
1264
1265
1266
1267
1268
1269
1270
1271
1272
1273
1274
1275
1276
1277
1278
1279
1280
1281
1282
1283
1284
1285
1286
1287
1288
1289
1290
1291
1292
1293
1294
1295
1296
1297
1298
1299
1300
1301
1302
1303
1304
1305
1306
1307
1308
1309
1310
1311
1312
1313
1314
1315
1316
1317
1318
1319
1320
1321
1322
1323
1324
1325
1326
1327
1328
1329
1330
1331
1332
1333
1334
1335
1336
1337
1338
1339
1340
1341
1342
1343
1344
1345
1346
1347
1348
1349
1350
1351
1352
1353
1354
1355
1356
1357
1358
1359
1360
1361
1362
1363
1364
1365
1366
1367
1368
1369
1370
1371
1372
1373
1374
1375
1376
1377
1378
1379
1380
1381
1382
1383
1384
1385
1386
1387
1388
1389
1390
1391
1392
1393
1394
1395
1396
1397
1398
1399
1400
1401
1402
1403
1404
1405
1406
1407
1408
1409
1410
1411
1412
1413
1414
1415
1416
1417
1418
1419
1420
1421
1422
1423
1424
1425
1426
1427
1428
1429
1430
1431
1432
1433
1434
1435
1436
1437
1438
1439
1440
1441
1442
1443
1444
1445
1446
1447
1448
1449
1450
1451
1452
1453
1454
1455
1456
1457
1458
1459
1460
1461
1462
1463
1464
1465
1466
1467
1468
1469
1470
1471
1472
1473
1474
1475
1476
1477
1478
1479
1480
1481
1482
1483
1484
1485
1486
1487
1488
1489
1490
1491
1492
1493
1494
1495
1496
1497
1498
1499
1500
1501
1502
1503
1504
1505
1506
1507
1508
1509
1510
1511
1512
1513
1514
1515
1516
1517
1518
1519
1520
1521
1522
1523
1524
1525
1526
1527
1528
1529
1530
1531
1532
1533
1534
1535
1536
1537
1538
1539
1540
1541
1542
1543
1544
1545
1546
1547
1548
1549
1550
1551
1552
1553
1554
1555
1556
1557
1558
1559
1560
1561
1562
1563
1564
1565
1566
1567
1568
1569
1570
1571
1572
1573
1574
1575
1576
1577
1578
1579
1580
1581
1582
1583
1584
1585
1586
1587
1588
1589
1590
1591
1592
1593
1594
1595
1596
1597
1598
1599
1600
1601
1602
1603
1604
1605
1606
1607
1608
1609
1610
1611
1612
1613
1614
1615
1616
1617
1618
1619
1620
1621
1622
1623
1624
1625
1626
1627
1628
1629
1630
1631
1632
1633
1634
1635
1636
1637
1638
1639
1640
1641
1642
1643
1644
1645
1646
1647
1648
1649
1650
1651
1652
1653
1654
1655
1656
1657
1658
1659
1660
1661
1662
1663
1664
1665
1666
1667
1668
1669
1670
1671
1672
1673
1674
1675
1676
1677
1678
1679
1680
1681
1682
1683
1684
1685
1686
1687
1688
1689
1690
1691
1692
1693
1694
1695
1696
1697
1698
1699
1700
1701
1702
1703
1704
1705
1706
1707
1708
1709
1710
1711
1712
1713
1714
1715
1716
1717
1718
1719
1720
1721
1722
1723
1724
1725
1726
1727
1728
1729
1730
1731
1732
1733
1734
1735
1736
1737
1738
1739
1740
1741
1742
1743
1744
1745
1746
1747
1748
1749
1750
1751
1752
1753
1754
1755
1756
1757
1758
1759
1760
1761
1762
1763
1764
1765
1766
1767
1768
1769
1770
1771
1772
1773
1774
1775
1776
1777
1778
1779
1780
1781
1782
1783
1784
1785
1786
1787
1788
1789
1790
1791
1792
1793
1794
1795
1796
1797
1798
1799
1800
1801
1802
1803
1804
1805
1806
1807
1808
1809
1810
1811
1812
1813
1814
1815
1816
1817
1818
1819
1820
1821
1822
1823
1824
1825
1826
1827
1828
1829
1830
1831
1832
1833
1834
1835
1836
1837
1838
1839
1840
1841
1842
1843
1844
1845
1846
1847
1848
1849
1850
1851
1852
1853
1854
1855
1856
1857
1858
1859
1860
1861
1862
1863
1864
1865
1866
1867
1868
1869
1870
1871
1872
1873
1874
1875
1876
1877
1878
1879
1880
1881
1882
1883
1884
1885
1886
1887
1888
1889
1890
1891
1892
1893
1894
1895
1896
1897
1898
1899
1900
1901
1902
1903
1904
1905
1906
1907
1908
1909
1910
1911
1912
1913
1914
1915
1916
1917
1918
1919
1920
1921
1922
1923
1924
1925
1926
1927
1928
1929
1930
1931
1932
1933
1934
1935
1936
1937
1938
1939
1940
1941
1942
1943
1944
1945
1946
1947
1948
1949
1950
1951
1952
1953
1954
1955
1956
1957
1958
1959
1960
1961
1962
1963
1964
1965
1966
1967
1968
1969
1970
1971
1972
1973
1974
1975
1976
1977
1978
1979
1980
1981
1982
1983
1984
1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
2011
2012
2013
2014
2015
2016
2017
2018
2019
2020
2021
2022
2023
2024
2025
2026
2027
2028
2029
2030
2031
2032
2033
2034
2035
2036
2037
2038
2039
2040
2041
2042
2043
2044
2045
2046
2047
2048
2049
2050
2051
2052
2053
2054
2055
2056
2057
2058
2059
2060
2061
2062
2063
2064
2065
2066
2067
2068
2069
2070
2071
2072
2073
2074
2075
2076
2077
2078
2079
2080
2081
2082
2083
2084
2085
2086
2087
2088
2089
2090
2091
2092
2093
2094
2095
2096
2097
2098
2099
2100
2101
2102
2103
2104
2105
2106
2107
2108
2109
2110
2111
2112
2113
2114
2115
2116
2117
2118
2119
2120
2121
2122
2123
2124
2125
2126
2127
2128
2129
2130
2131
2132
2133
2134
2135
2136
2137
2138
2139
2140
2141
2142
2143
2144
2145
2146
2147
2148
2149
2150
2151
2152
2153
2154
2155
2156
2157
2158
2159
2160
2161
2162
2163
2164
2165
2166
2167
2168
2169
2170
2171
2172
2173
2174
2175
2176
2177
2178
2179
2180
2181
2182
2183
2184
2185
2186
2187
2188
2189
2190
2191
2192
2193
2194
2195
2196
2197
2198
2199
2200
2201
2202
2203
2204
2205
2206
2207
2208
2209
2210
2211
2212
2213
2214
2215
2216
2217
2218
2219
2220
2221
2222
2223
2224
2225
2226
2227
2228
2229
2230
2231
2232
2233
2234
2235
2236
2237
2238
2239
2240
2241
2242
2243
2244
2245
2246
2247
2248
2249
2250
2251
2252
2253
2254
2255
2256
2257
2258
2259
2260
2261
2262
2263
2264
2265
2266
2267
2268
2269
2270
2271
2272
2273
2274
2275
2276
2277
2278
2279
2280
2281
2282
2283
2284
2285
2286
2287
2288
2289
2290
2291
2292
2293
2294
2295
2296
2297
2298
2299
2300
2301
2302
2303
2304
2305
2306
2307
2308
2309
2310
2311
2312
2313
2314
2315
2316
2317
2318
2319
2320
2321
2322
2323
2324
2325
2326
2327
2328
2329
2330
2331
2332
2333
2334
2335
2336
2337
2338
2339
2340
2341
2342
2343
2344
2345
2346
2347
2348
2349
2350
2351
2352
2353
2354
2355
2356
2357
2358
2359
2360
2361
2362
2363
2364
2365
2366
2367
2368
2369
2370
2371
2372
2373
2374
2375
2376
2377
2378
2379
2380
2381
2382
2383
2384
2385
2386
2387
2388
2389
2390
2391
2392
2393
2394
2395
2396
2397
2398
2399
2400
2401
2402
2403
2404
2405
2406
2407
2408
2409
2410
2411
2412
2413
2414
2415
2416
2417
2418
2419
2420
2421
2422
2423
2424
2425
2426
2427
2428
2429
2430
2431
2432
2433
2434
2435
2436
2437
2438
2439
2440
2441
2442
2443
2444
2445
2446
2447
2448
2449
2450
2451
2452
2453
2454
2455
2456
2457
2458
2459
2460
2461
2462
2463
2464
2465
2466
2467
2468
2469
2470
2471
2472
2473
2474
2475
2476
2477
2478
2479
2480
2481
2482
2483
2484
2485
2486
2487
2488
2489
2490
2491
2492
2493
2494
2495
2496
2497
2498
2499
2500
2501
2502
2503
2504
2505
2506
2507
2508
2509
2510
2511
2512
2513
2514
2515
2516
2517
2518
2519
2520
2521
2522
2523
2524
2525
2526
2527
2528
2529
2530
2531
2532
2533
2534
2535
2536
2537
2538
2539
2540
2541
2542
2543
2544
2545
2546
2547
2548
2549
2550
2551
2552
2553
2554
2555
2556
2557
2558
2559
2560
2561
2562
2563
2564
2565
2566
2567
2568
2569
2570
2571
2572
2573
2574
2575
2576
2577
2578
2579
2580
2581
2582
2583
2584
2585
2586
2587
2588
2589
2590
2591
2592
2593
2594
2595
2596
2597
2598
2599
2600
2601
2602
2603
2604
2605
2606
2607
2608
2609
2610
2611
2612
2613
2614
2615
2616
2617
2618
2619
2620
2621
2622
2623
2624
2625
2626
2627
2628
2629
2630
2631
2632
2633
2634
2635
2636
2637
2638
2639
2640
2641
2642
2643
2644
2645
2646
2647
2648
2649
2650
2651
2652
2653
2654
2655
2656
2657
2658
2659
2660
2661
2662
2663
2664
2665
2666
2667
2668
2669
2670
2671
2672
2673
2674
2675
2676
2677
2678
2679
2680
2681
2682
2683
2684
2685
2686
2687
2688
2689
2690
2691
2692
2693
2694
2695
2696
2697
2698
2699
2700
2701
2702
2703
2704
2705
2706
2707
2708
2709
2710
2711
2712
2713
2714
2715
2716
2717
2718
2719
2720
2721
2722
2723
2724
2725
2726
2727
2728
2729
2730
2731
2732
2733
2734
2735
2736
2737
2738
2739
2740
2741
2742
2743
2744
2745
2746
2747
2748
2749
2750
2751
2752
2753
2754
2755
2756
2757
2758
2759
2760
2761
2762
2763
2764
2765
2766
2767
2768
2769
2770
2771
2772
2773
2774
2775
2776
2777
2778
2779
2780
2781
2782
2783
2784
2785
2786
2787
2788
2789
2790
2791
2792
2793
2794
2795
2796
2797
2798
2799
2800
2801
2802
2803
2804
2805
2806
2807
2808
2809
2810
2811
2812
2813
2814
2815
2816
2817
2818
2819
2820
2821
2822
2823
2824
2825
2826
2827
2828
2829
2830
2831
2832
2833
2834
2835
2836
2837
2838
2839
2840
2841
2842
2843
2844
2845
2846
2847
2848
2849
2850
2851
2852
2853
2854
2855
2856
2857
2858
2859
2860
2861
2862
2863
2864
2865
2866
2867
2868
2869
2870
2871
2872
2873
2874
2875
2876
2877
2878
2879
2880
2881
2882
2883
2884
2885
2886
2887
2888
2889
2890
2891
2892
2893
2894
2895
2896
2897
2898
2899
2900
2901
2902
2903
2904
2905
2906
2907
2908
2909
2910
2911
2912
2913
2914
2915
2916
2917
2918
2919
2920
2921
2922
2923
2924
2925
2926
2927
2928
2929
2930
2931
2932
2933
2934
2935
2936
2937
2938
2939
2940
2941
2942
2943
2944
2945
2946
2947
2948
2949
2950
2951
2952
2953
2954
2955
2956
2957
2958
2959
2960
2961
2962
2963
2964
2965
2966
2967
2968
2969
2970
2971
2972
2973
2974
2975
2976
2977
2978
2979
2980
2981
2982
2983
2984
2985
2986
2987
2988
2989
2990
2991
2992
2993
2994
2995
2996
2997
2998
2999
3000
3001
3002
3003
3004
3005
3006
3007
3008
3009
3010
3011
3012
3013
3014
3015
3016
3017
3018
3019
3020
3021
3022
3023
3024
3025
3026
3027
3028
3029
3030
3031
3032
3033
3034
3035
3036
3037
3038
3039
3040
3041
3042
3043
3044
3045
3046
3047
3048
3049
3050
3051
3052
3053
3054
3055
3056
3057
3058
3059
3060
3061
3062
3063
3064
3065
3066
3067
3068
3069
3070
3071
3072
3073
3074
3075
3076
3077
3078
3079
3080
3081
3082
3083
3084
3085
3086
3087
3088
3089
3090
3091
3092
3093
3094
3095
3096
3097
3098
3099
3100
3101
3102
3103
3104
3105
3106
3107
3108
3109
3110
3111
3112
3113
3114
3115
3116
3117
3118
3119
3120
3121
3122
3123
3124
3125
3126
3127
3128
3129
3130
3131
3132
3133
3134
3135
3136
3137
3138
3139
3140
3141
3142
3143
3144
3145
3146
3147
3148
3149
3150
3151
3152
3153
3154
3155
3156
3157
3158
3159
3160
3161
3162
3163
3164
3165
3166
3167
3168
3169
3170
3171
3172
3173
3174
3175
3176
3177
3178
3179
3180
3181
3182
3183
3184
3185
3186
3187
3188
3189
3190
3191
3192
3193
3194
3195
3196
3197
3198
3199
3200
3201
3202
3203
3204
3205
3206
3207
3208
3209
3210
3211
3212
3213
3214
3215
3216
3217
3218
3219
3220
3221
3222
3223
3224
3225
3226
3227
3228
3229
3230
3231
3232
3233
3234
3235
3236
3237
3238
3239
3240
3241
3242
3243
3244
3245
3246
3247
3248
3249
3250
3251
3252
3253
3254
3255
3256
3257
3258
3259
3260
3261
3262
3263
3264
3265
3266
3267
3268
3269
3270
3271
3272
3273
3274
3275
3276
3277
3278
3279
3280
3281
3282
3283
3284
3285
3286
3287
3288
3289
3290
3291
3292
3293
3294
3295
3296
3297
3298
3299
3300
3301
3302
3303
3304
3305
3306
3307
3308
3309
3310
3311
3312
3313
3314
3315
3316
3317
3318
3319
3320
3321
3322
3323
3324
3325
3326
3327
3328
3329
3330
3331
3332
3333
3334
3335
3336
3337
3338
3339
3340
3341
3342
3343
3344
3345
3346
3347
3348
3349
3350
3351
3352
3353
3354
3355
3356
3357
3358
3359
3360
3361
3362
3363
3364
3365
3366
3367
3368
3369
3370
3371
3372
3373
3374
3375
3376
3377
3378
3379
3380
3381
3382
3383
3384
3385
3386
3387
3388
3389
3390
3391
3392
3393
3394
3395
3396
3397
3398
3399
3400
3401
3402
3403
3404
3405
3406
3407
3408
3409
3410
3411
3412
3413
3414
3415
3416
3417
3418
3419
3420
3421
3422
3423
3424
3425
3426
3427
3428
3429
3430
3431
3432
3433
3434
3435
3436
3437
3438
3439
3440
3441
3442
3443
3444
3445
3446
3447
3448
3449
3450
3451
3452
3453
3454
3455
3456
3457
3458
3459
3460
3461
3462
3463
3464
3465
3466
3467
3468
3469
3470
3471
3472
3473
3474
3475
3476
3477
3478
3479
3480
3481
3482
3483
3484
3485
3486
3487
3488
3489
3490
3491
3492
3493
3494
3495
3496
3497
3498
3499
3500
3501
3502
3503
3504
3505
3506
3507
3508
3509
3510
3511
3512
3513
3514
3515
3516
3517
3518
3519
3520
3521
3522
3523
3524
3525
3526
3527
3528
3529
3530
3531
3532
3533
3534
3535
3536
3537
3538
3539
3540
3541
3542
3543
3544
3545
3546
3547
3548
3549
3550
3551
3552
3553
3554
3555
3556
3557
3558
3559
3560
3561
3562
3563
3564
3565
3566
3567
3568
3569
3570
3571
3572
3573
3574
3575
3576
3577
3578
3579
3580
3581
3582
3583
3584
3585
3586
3587
3588
3589
3590
3591
3592
3593
3594
3595
3596
3597
3598
3599
3600
3601
3602
3603
3604
3605
3606
3607
3608
3609
3610
3611
3612
3613
3614
3615
3616
3617
3618
3619
3620
3621
3622
3623
3624
3625
3626
3627
3628
3629
3630
3631
3632
3633
3634
3635
3636
3637
3638
3639
3640
3641
3642
3643
3644
3645
3646
3647
3648
3649
3650
3651
3652
3653
3654
3655
3656
3657
3658
3659
3660
3661
3662
3663
3664
3665
3666
3667
3668
3669
3670
3671
3672
3673
3674
3675
3676
3677
3678
3679
3680
3681
3682
3683
3684
3685
3686
3687
3688
3689
3690
3691
3692
3693
3694
3695
3696
3697
3698
3699
3700
3701
3702
3703
3704
3705
3706
3707
3708
3709
3710
3711
3712
3713
3714
3715
3716
3717
3718
3719
3720
3721
3722
3723
3724
3725
3726
3727
3728
3729
3730
3731
3732
3733
3734
3735
3736
3737
3738
3739
3740
3741
3742
3743
3744
3745
3746
3747
3748
3749
3750
3751
3752
3753
3754
3755
3756
3757
3758
3759
3760
3761
3762
3763
3764
3765
3766
3767
3768
3769
3770
3771
3772
3773
3774
3775
3776
3777
3778
3779
3780
3781
3782
3783
3784
3785
3786
3787
3788
3789
3790
3791
3792
3793
3794
3795
3796
3797
3798
3799
3800
3801
3802
3803
3804
3805
3806
3807
3808
3809
3810
3811
3812
3813
3814
3815
3816
3817
3818
3819
3820
3821
3822
3823
3824
3825
3826
3827
3828
3829
3830
3831
3832
3833
3834
3835
3836
3837
3838
3839
3840
3841
3842
3843
3844
3845
3846
3847
3848
3849
3850
3851
3852
3853
3854
3855
3856
3857
3858
3859
3860
3861
3862
3863
3864
3865
3866
3867
3868
3869
3870
3871
3872
3873
3874
3875
3876
3877
3878
3879
3880
3881
3882
3883
3884
3885
3886
3887
3888
3889
3890
3891
3892
3893
3894
3895
3896
3897
3898
3899
3900
3901
3902
3903
3904
3905
3906
3907
3908
3909
3910
3911
3912
3913
3914
3915
3916
3917
3918
3919
3920
3921
3922
3923
3924
3925
3926
3927
3928
3929
3930
3931
3932
3933
3934
3935
3936
3937
3938
3939
3940
3941
3942
3943
3944
3945
3946
3947
3948
3949
3950
3951
3952
3953
3954
3955
3956
3957
3958
3959
3960
3961
3962
3963
3964
3965
3966
3967
3968
3969
3970
3971
3972
3973
3974
3975
3976
3977
3978
3979
3980
3981
3982
3983
3984
3985
3986
3987
3988
3989
3990
3991
3992
3993
3994
3995
3996
3997
3998
3999
4000
4001
4002
4003
4004
4005
4006
4007
4008
4009
4010
4011
4012
4013
4014
4015
4016
4017
4018
4019
4020
4021
4022
4023
4024
4025
4026
4027
4028
4029
4030
4031
4032
4033
4034
4035
4036
4037
4038
4039
4040
4041
4042
4043
4044
4045
4046
4047
4048
4049
4050
4051
4052
4053
4054
4055
4056
4057
4058
4059
4060
4061
4062
4063
4064
4065
4066
4067
4068
4069
4070
4071
4072
4073
4074
4075
4076
4077
4078
4079
4080
4081
4082
4083
4084
4085
4086
4087
4088
4089
4090
4091
4092
4093
4094
4095
4096
4097
4098
4099
4100
4101
4102
4103
4104
4105
4106
4107
4108
4109
4110
4111
4112
4113
4114
4115
4116
4117
4118
4119
4120
4121
4122
4123
4124
4125
4126
4127
4128
4129
4130
4131
4132
4133
4134
4135
4136
4137
4138
4139
4140
4141
4142
4143
4144
4145
4146
4147
4148
4149
4150
4151
4152
4153
4154
4155
4156
4157
4158
4159
4160
4161
4162
4163
4164
4165
4166
4167
4168
4169
4170
4171
4172
4173
4174
4175
4176
4177
4178
4179
4180
4181
4182
4183
4184
4185
4186
4187
4188
4189
4190
4191
4192
4193
4194
4195
4196
4197
4198
4199
4200
4201
4202
4203
4204
4205
4206
4207
4208
4209
4210
4211
4212
4213
4214
4215
4216
4217
4218
4219
4220
4221
4222
4223
4224
4225
4226
4227
4228
4229
4230
4231
4232
4233
4234
4235
4236
4237
4238
4239
4240
4241
4242
4243
4244
4245
4246
4247
4248
4249
4250
4251
4252
4253
4254
4255
4256
4257
4258
4259
4260
4261
4262
4263
4264
4265
4266
4267
4268
4269
4270
4271
4272
4273
4274
4275
4276
4277
4278
4279
4280
4281
4282
4283
4284
4285
4286
4287
4288
4289
4290
4291
4292
4293
4294
4295
4296
4297
4298
4299
4300
4301
4302
4303
4304
4305
4306
4307
4308
4309
4310
4311
4312
4313
4314
4315
4316
4317
4318
4319
4320
4321
|
*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 49047 ***
MOLNBILDER
Dikter
af
JOHANNES ALFTHAN
Författarens FörlagWiborg, 1853.
C. Holmströms Boktryckeri.
Die Sehnsucht und der Träume Wehen
Sie sind der weichen Seele süss,
Doch edler ist ein starkes Streben
Und macht den schönen Traum gewiss.
_Uhland_.
Imprlmatur: C.A. Sanmark.
INNEHÅLL:
1850.
Menniskans Brud.
Stjernehelsning.
Den sköna Bilden.
Stjernesången.
Min Blomma.
Dödens Val.
Det sköna Bandet.
War det väl för sista gången.
Min Sångmö.
Ord egnade ----.
Döden.
På Wahvaniemis Strand.
Tankens Seger.
Det nya Lifvet.
Slummersång.
Den sista hjelpen.
Det höga Målet.
Italine.
Den unga Modren.
Ett kärt Besök.
Afsked till Hemmet.
Hvar finnes Gud.
Wiborg.
Imatra.
Den nya Verlden
Louise de la Valliere.
1851.
Rosa.
Winterrosor.
Sirenerna.
Sommarsaga.
Leende Minnen.
Stig sakta, sakta.
Anna.
1852.
Irene.
Ånger.
Kom låt oss resa all verlden kring.
De Tre.
Stjernefärden.
Qvinnan.
Vid Agnes Död.
Fantasie på Agnes Graf.
En Saga.
Jag tror på Dig.
Molnet.
Hvita Moln.
Gråa Moln.
Svarta Moln.
Sagan om Jätten som blef Dvärg.
Är det verkligen omöjligt.
Det ringer i Öronen.
En Ögonsaga.
En utflygt i Lifvet.
Eden.
Marie.
Domen.
Den finska Ynglingen.
Nyårshelsning.
1850.
Menniskans Brud.
Ej den tviflandes dystra löje,
Ej den sörjandes klagoljud,
Ej den döendes sista suckar
Till en mild och barmhertig Gud;
Icke detta jag nu besjunger,
Nu besjunger jag menskans brud.
Nu besjunger jag hennes ögon,
Ljufligt tolkande hjertats glöd,
Nu besjunger jag kindens fägring.
Frisk och liflig och rosenröd;
O, för henne ger allting vika
Sorg och tvifvel och dyster död.
Kom, du tviflande fräcka sälle,
Kyligt löje uppå din mund;
Kom och se genom dessa ögon
Ned i oskuldens hjertegrund,
Se, och högt skall du då förnimma
Lifvets värde i samma stund.
Kom dn bleka, du sorgsna broder,
Vederqvick dina ömma sår,
Vederqvick dina sjuka ögon
Här, vid glansen af denna vår;
Se, ja, se i de milda ögon,
Och din smärta i doft förgår.
Du, o döende broder, hvilken
Svårt försakar på lifvets färd.
Bida stilla -- jag sakta leder
Bruden fram till din hufvudgärd.
Ljuft omstrålad af hennes blickar
Börjar gladt du din himlafärd.
Ljuft det blifver för dig, i himlen
Tälja sagan om denna brud.
Glädje lyser i englars ögon
Wid den sagan om henne -- Gud
Ler åt menskan, att menskans ande
Lycklig funnit en sådan brud.
Nämn dess namn för Guds hvita englar,
Säg att sången är jordens skatt,
Säg att sången på sina vingar
Höjer jorden ur dyster natt.
Säg att menskorna vid dess toner
Blifva vackra och leka gladt.
Tälj för englarne i Guds rike,
Hur vi sjunga, vi små också;
Att, fast dömda till grusets lagar,
Ljuft vi älska vår jord ändå.
Säg att bröderna här med sången
Andens blommor i lifvet så.
Stjernehelsning.
Det var en mörk Oktobernatt
Derute stormen gick,
Vid fenstret Italine stod
Med skum och sorgsen blick.
Hon såg dit ut i regn och vind
Så kall om panna, blek om kind.
Dess läppar skälfde som till bön,
De rosenröda två,
Och barmen blyg, och underskön,
Sågs högt i vågor gå.
Hvad sörjde hennes veka själ,
Hvad sörjde Italine väl?
Då bröt ur natten fram ett ljus
Ur natten mörk och kall,
Och genom stormens vilda brus
Och genom regnets svall,
Det trängde dit, der tärnan stod.
Det var en stjerna, blid och god.
Och vänligt föll dess vackra sken
På Italines kind.
Hon var i natten ej allen,
Allen med storm och vind.
En himlasyster hört dess bön,
En liten stjerna underskön.
Jag bringar dig en helsning varm,
Jag hört den, der jag gick.
Den kom utur en dödmans barm,
Utur en brusten blick:
Det var din älskling som jag såg,
Högt höjd på hafvets vreda våg.
Han såg mig och han ropte matt:
O hulda himlavän,
Framför till henne, du, i natt
Min sista helsning än!
Och vågen skjönk, han skjönk med den
I dödens famn din trogna vän.
Och stjernan log sitt löje klart
Till tröst for systerns ve;
Det blef så tyst, så underbart,
Och stormen tystnade;
Och molnen svunno. Himlens ljus,
De logo ned på jordens grus.
Hvem såg i natten flickans bild,
Liftom och utan ljud,
Så undergifven och så mild,
En enka såsom brud?
Ett löje sågs blott skyggt och matt,
Och stjernan nickade: Godnatt.
Den sköna bilden.
O, kunde jag mig smyga
Intill ditt läger nu,
Och se dig vackert hvila
I drömmens sköte ljuf.
Jag ville flägta myggan
Ifrån din friska kind,
Jag ville öppna fenstret
För doftrik morgonvind.
Din barm är lugn och ljuflig
En drömomgjuten vår. --
Säg, hvilka drömmar tecknat
Der sina blomsterspår?
O, drömmer du om rosors
Om liljors klara kalk?
O, drömmer du om annat
Kanske, du lilla skalk?
Du är väl ej en skönhet
Ur någon lång roman.
Den vackraste ej heller
Uti den lilla sta'n.
Men -- hvad ej många äga,
Det har du qvar ännu
Ikring ditt anlet gjutet,
Din barndomsfrid, så ljuf.
En sällan skådad värme
I hvarje drag och min,
Och tusen ömma löften
På läpparnes rubin.
Jag vill en stund här sitta
Och läska godt min själ;
Som vandraren i öknen
Gör vid oasen väl.
Oas i lifvets öken,
Hur' har jag träffat dig!
O ljus i lifvets töcken,
Hur' teddes du för mig?
Det fins en vacker saga
Om genier och ler,
Men menskorne, som mognat.
Tro ej den sagan mer.
Jag vet ochså, att feer
Ej kunna likna dig;
Det är en mensklig glädje
Som du har väckt hos mig.
En vida högre glädje
Än någon mystisk fe,
Fast än så ljuf och älsklig
Och magiskt lockande.
Fast än så ljuf och älsklig
Förmådde skänka mig,
Ty sagans alla feer
De blekna dock för dig.
Stjernesången.
Öfver qvällens vågor,
Domnande alltren,
Styrde jag min kosa
Fram i qvällens sken.
Vågens lekar domna,
Vinden tynar af.
Och det blir så stilla
Öfver land och haf.
Blida stjernor vakna
Opp till lif och glans.
Millioner verldar
Ställa sig till dans.
Le emot hvarandra
Blicka, ack! så godt.
Nicka -- just som hade
De hvarann förstått.
O, de vilja mötas
I en kärlekskyss,
Men den bleka månen
Väktarn står och lyss.
Onämnbara känslor
Lifva stjernans barm,
Skenet är så kyligt,
Men dess själ är varm.
Vackert är ditt öga,
Himlasyster der,
Lilla vackra stjerna,
Jag har dig så kär!
Se, din gång är bunden
Utaf ödets lag,
O, men jag är menska
Fri och stolt är jag.
Se, min ande inga
Hand och bojor tål,
Fri och stolt den sväfvar
Till sitt djerfva mål.
Solar, månar, stjernor
Följa Guds behag,
Menskan blott, den store,
Är sin egen lag.
Dansen, blida stjernor,
Edert långa lif,
Dansen der till menskans
Glada tidsfördrif.
Jag vill älska eder,
Vackra stjernor der,
Jag, er store broder,
Som en menska är.
Då blef natten dyster,
Stjernans skimmer dog,
Och en väldig åska
Sig tillsammans drog
Vågen börjar brusa,
Båten vräktes lätt;
Och den store menskan
Undslapp jemnt och nätt.
Min Blomma.
En liten blomma mitt bjerta är
Men mycket ljuflig och vacker
Hon lider mycket i lifvets storm
Af sorgens täta attacker.
Hon böjes ofta af ödets slag
Hon står så blottad på fältet,
Till syskon har hon blommor sina
Och öfver sig himlafältet.
Hon fryser ofta i kylig natt.
Den stackars blomman, mitt hjerta,
Hon drömmer ofta en dyster dröm
Om lifvets vexande smärta.
Men blir det morgon engång igen
Då öppnas doftrika kalken,
Fast daggtåren glänser i djupblå grund
Hon ler den tokiga skalken.
Hon ler som funnes ej frost och natt,
Som kunde döda den arma,
Lättfärdig är hon, min blomma, visst
Och det så Gud sig förbanna.
Dödens val.
Han mötte mig som flicka,
Knappt sjuttonårig än,
Han såg i mina ögon
Och blef på stund min vän.
Han kände mina tankar,
Jag kände icke hans,
Jag glömde honom hastigt
I lifvets yra dans.
Han såg mig som förlofvad,
Förlofvad med en ann,
Och gömde tyst och stilla
Sitt hjertas heta brand.
Han såg mig såsom maka,
Han såg min kind bli blek.
Han såg att hjertat blödde
Inunder ödets svek.
Då kom han som en broder
Till mig, och sade så:
Se, dessa smärtor alla,
De skola snart förgå.
En kommer tyst och stilla,
I mörk, men herrlig skrud,
Var då, min flicka, redo
Att blifva himlens brud.
Då glöm hvad ondt du lidit,
Då glöm all sorg, han bad,
Och gå till himlalifvet
Försonad, fri och glad.
Men döden har ej kommit
Till mig med frälsningen,
Han sökte upp istället
Min enda, enda vän.
Hel, dödens blida engel
Som rättvist skiftat har,
Som tog den gode undan,
Den sämre lemnat qvar!
Det sköna bandet.
Hvad binder vid din sida mig,
Hvad älskar jag bos Dig,
Hvad gör, att i din enkelhet
Du är så kär för mig?
Det är ej ögats vackra blå,
Så smältande ock klart;
I lifvets och i tidens svall
Förbleknar detta snart.
Det är ej löjet kring din mund,
Ej rosen på din kind;
Snart flygtar löjet skyggt -- och
Förgås i kylig vind.
Det är ej barmens hvita hvalf,
Som lent i vågor går,
Ej vextens varma smidighet --
Ack, detta allt förgår!
Det är en högre, bättre makt,
Som manar mig till dig;
Det är ditt hjertas friskhet blott,
Som gör dig kär för mig.
Det är den tro, jag hyser gladt,
Att du mig älskar sannt,
Att intet i din öppna själ
Förblir mig obekant.
Att ljuft din känsla möter min,
Och smälter skönt i den,
Att hvarje ord, att hvarje blick
Är tolk af kärleken.
Att, när jag trött af lifvets storm
Vill finna fridsäll hamn,
Att med en himmelsk ömhet då
Du öppnar mig din famn.
Att vid ditt hjertas milda slag
Jag finner frid och ljus,
Och -- att du ljuft försonar mig
Med lifvets kalla grus.
Det är det löfte, tyst och blygt,
Som du engång mig gaf:
Att troget, troget följa mig
Till kylig, fridsäll graf.
Att dela sällspord fröjd med mig
Och sorgens bitterhet;
Att dela, om det galler så,
Med mig min uselhet.
Det är ej ögats vackra glans,
Som binder mig vid dig;
Det är en högre, bättre makt,
Som gör dig kär för mig.
Det är din andes rena ljus,
Ditt hjertas blida frid,
Som lugnande kan lysa ned
Uti mitt väsens strid.
War det väl för sista gången.
Var det väl för sista gången,
Flicka, som jag såg dig så?
Hvarför, vackra Italine,
Hvarför skulle jag då gå?
Då jag engång återkommer,
Säg mig, är du lika ljuf,
Är ditt öga fritt ooh öppet,
Flicka, leende som nu?
Kanske blekes du af smärta
I det kalla lifvets strid,
Kanske, att ditt barnahjerta
Trolöst svikes om sin frid?
Hvar finns toner för min ängslan.
För min oro hvar fins ljud?
Kanske skall jag se dig åter
Äter -- som en annans brud?
Rosig i en annans armar,
Utan högre lif ändå!
Hvarför, vackra Italine,
Hvarför skulle jag då gå?
Var det slut med lek och löjen,
Oss, emellan -- var det slut?
Krossades mitt lifs förhoppning,
Knoppning uti en minut?
Då jag gick -- ej ord, ej blickar,
Ej en darrning i min röst,
Intet, intet Italine
Tydde lågan i mitt bröst.
Blott mitt hjerta gret, och sången
Känner, hvad jag kände då -- --
Var det väl för sista gången,
Italine, var det så?
Min Sångmö.
Du himmelska älskarinna,
Du dotter af Jordens Gud,
Hvi blef du min älskarinna,
Hvi blef du mitt hjertas brud?
Dn kommer till mig i tårar
Ibland, och i löje bland;
Du väcker uti mitt hjerta
Den varmaste längtans brand.
Och när mina känslor jaga
Och storma sin vilda färd,
Då öppnar du stilla famnen
Och bjuder mig fridens verld,
Du målar så ljusa bilder
För mig uti dröm och frid.
Och åter manar du mägtigt
Min ande till kamp och strid.
Du äger löje och tårar.
Du äger blixtar och brand,
Du äger vintrar och vårar
Och froster och solskensbrand,
Du äger ljus i ditt öga --,
Mig gaf du det der jag går.
Och klar jag ser uti lifvet,
Och mägtiga toner slår.
Du ter dig ibland lik flamman
Af norrskens glödande haf,
Du ter dig ibland lik stjernan,
Som ler öfver älskad graf.
Du visar dig än lik solen,
Stolt, herrlig och underskön,
Och strålar på jordens söner
Din kärlek vid deras bön.
Då lågar med dig jag väldig,
Då slår jag min högsta ton,
Då sjunger med dig jag stolt om
Att menskan är himlens son.
Men ter du dig ljuf lik rosen
Och mild som en sommarvind,
Då ger jag dig menskoögon
Och menskans rodnande kind.
Då ger jag dig ljusa lockar
Och armar att famna mig,
Och kallar dig Italine
Och skalkas och ler med dig.
Men alltid min kärlek brinner
För dig, ty du är min brud,
Du är ju en medlarinna
Emellan mig och min Gud.
Ord egnade ----.
Jag fattar med glädje lyran
Och stämmer den upp, min vän,
Jag bringar dig här min helsning
Och hyllning och bön igen.
Sen sist jag i diktens verldar
Dig klädde i doft och glans,
Sen dess har så mången blomma
Ren vissnat från hjertats krans.
Sen dess har jag mig förändrat,
Till allvar mitt löje blef.
Jag föga är lik den gossen
Som förr Italine skref.
Jag kastat en blick i lifvet,
Den möttes af lifvets köld.
Jag stod der så stum af smärta,
Så utan vapen och sköld.
Dock föddes jag ej att lida,
Jag samlade stolt mitt mod,
Och står nu åter i ledet
En kämpe, så frisk och god.
Min stig belyser en stjerna,
Dess sken är så ljuft och gladt,
Dess sken är mitt hjertas dager,
Det lyser min kalla natt.
Den stjernan är Italine,
En blixt i min känsloverld,
En källa i lifvets öken,
Ett månsken på nattlig färd.
Säg, vill du heta likt stjernan,
Likt stjernan mig sänd af Gud?
Säg, vill du blifva, lik stjernan
Mitt hjertas trolofvade brud?
Döden.
Kall du skipar dina hårda lagar,
Sträng du räknar våra fröjdedagar,
Grafvens tyste, mörke son!
Halfva fröjder du blott menskan unnar,
Der du obevekligt sträng förkunnar
Att vårt lif blott var ett lån.
Jag dig hatar -- dödens dystra engel
Liljan bryter du ifrån dess stängel,
Medan den i blomning står.
Blek du träder fram uppå vår bana,
Blek och dyster, då vi minst det ana,
Njutande vår lyckas vår.
Helig är för dig ej makans smärta,
Säkert icke brudens varma hjerta,
Icke barnets ömma håg!
Sorg och saknad dina stigar följa
Allt i svart och dystert ses sig hölja,
Der du vandrar fram ditt tåg.
Lömskt du smyger till ditt offers sida,
Låter grymt det några stunder lida,
Manar sen med grafvens röst.
Sorg du sänder i millioner hjertan,
Och din följeslagare är smärtan,
Tärande i kränkta bröst. --
Blida Gudom! dock ej sorg du bringar
Salig sväfvar uppå dina vingar
Anden till sitt hem igen.
Icke blomman i dess vår du bryter,
Blott dess lott uti en bättre byter,
Blida, goda menskovän!
Brudens dröm ej vid din kyss försvinner,
Högre kärlek i det hjerta brinner,
Som ser himlens öppna dag.
Frid och sällhet på ditt anlet thronar,
Höga engel, der du ljuft försonar
Menniskan med ödets lag.
Se, af dina starka armar buren
Löser anden sig ifrån naturen,
Du är lifvets skönsta akt.
Hel dig! Gudom, som vårt mål upplyser;
Ingen vid ditt milda löje ryser,
Dödens blida brodersmakt!
Och en dag -- när alla fröjder bleknat,
Och min själ för lifvets stormar veknat,
Kom och helsa mig, min vän!
Dina kyssar göra slut på striden,
Dina kyssar bringa anden friden,
Som den mistat har igen!
På Walvaniemis strand.
Solens afskedsdager hvilar
Öfver Walnvaniemis fjerd.
Säg mig, är den ej gudomlig,
Denna skymningstysta verld.
Hvila ögat här och hvila
Själen här från dagens flärd.
Kom i detta edens sköte,
Der naturen sorgfri ler,
Bida här tills qvällens svalka
Lugnande sig sänker ner.
Bida här tills vågens lekar
Sakta domna mer och mer.
Se framför dig -- hvilken tafla,
Strålande i qvällens ljus!
Säg mig, är naturen själlös,
Säg mig, är väl detta grus,
Dessa dofter, dessa vågor,
Detta lena aftonljus!
Själen löses opp i vemod,
Känslan vecklas ur sitt tvång,
Och det tackuppfyllda hjertat
Brister ut i glädjesång.
Kan du ännu längre klaga
Att vår jord är skum och trång?
Se omkring dig -- här bor friden,
Bor försoning, ljuf och öm,
Se tillbaka -- der gick väldig
Lifvets stora djerfva ström,
Der var lifvet, der var tanke,
Här är känsla, här är dröm.
Menskans stora öppna hjerta
Rymmer andens stora strid,
Rymmer bredvid stridens smärta
Känslans underbara frid.
Skönt i lifvets stora vexling
Vexlar känslolugn och strid.
Dn som stridt i lifvets leder,
Trogen, trots dess många svek,
Öppna nu ditt stolta hjerta
För din känslas varma lek;
Blif, som blomman, vek och vacker
Leende i barnslig lek.
Höj din blick -- se hafvet hvilar,
Hafvet, menskoandens bild.
Stäm då, höga himlafrände,
Själen känsloblid och mild.
Dröj med vackra lena känslor,
Dröj vid denna fridens bild.
Se! der ligger Wahvaniemi,
Fenstren skimra endast matt;
O, derinne hvilar stilla
Wahvaniemis ros i natt!
Ljusa, vackra känslodrömmar
Sväfva ikring bädden gladt.
Har du sett hur rosor rodna?
Har du mött två stjernor blå?
Har du känt hur deras strålar
Dallrande i hjertat gå,
Hur de väcka tusen känslor,
Svalkande din själ ändå?
Då jag, trött af lifvets stormar,
Nalkats rosen någongång,
Då har hjertat, återfrisknadt,
Gått igen sin fordna gång,
Då, uti min blommas närhet,
Löstes känslan opp i sång.
Jag har här min frid och glädje,
Tvenne vackra ögon blå,
Någonstäds i verlden stråla
Sådana för dig också --
Tvenne vackra, klara ögon,
Som ditt hjertas språk förstå.
Der har dn ditt Wahvaniemi,
Der har du din ro och frid,
Der har du din Italine,
Trösterskan i lifvets strid;
Lifvets vexling lemnar alltid
Någon punkt för hjertats frid.
Tankens Seger.
Fördomar, viken alla,
Föråldrade för oss!
Vi gå vår trygga bana
Vid tankens ljusa bloss.
Ofjettrad, utan hinder,
Går tanken fram sin stråt,
Och lyftar utan darrning
Vårt väsendes förlåt.
Och forskar utan fruktan
Uti naturens verld,
Och målar ljusa bilder
Kring menskolifvets färd.
Allt hvad naturen äger,
Det äga menskorne;
Ty Jordens tusen alster
Hvem annans vore de?
Åt liflöst dofva tingen
Först tanken inger ljus.
Först menskoviljan höjer
Naturen ur dess grus.
Ur marmorblockets massa,
Som utan ande var,
Bildhuggarns djerfva meisel
En Gudsbild format har.
Och alla elementer
De lyda vårt behag;
De lyda alla, alla
Den stora tankens lag.
Se, allt är vårt från stoftet
Till solens klara ljus,
Allt, allt -- allt detta vore
Förutan oss blott grus!
Förstår du, ädle broder,
l bröstet känslans svall.
Förstår du, sannt och värdigt,
Som menniska ditt kall?
Att äga maktens trådar
Uti din lilla hand,
Förstår du -- det är arfvet
Ifrån ditt Fosterland.
Ditt Fosterland, det ljusa,
Der du är saligt fri,
Der allt är ljus och ande
Och salig harmoni!
Omgjorda dig med kärlek,
Med längtan, kraft och mod.
Och offra för det helas
Framgång ditt hjerteblod.
Lägg handen med till verket
Att resa stegen opp,
På hvilken opp till himlen
Framgår vårt djerfva hopp.
En ädel broder mera
I andens stora strid,
Som gerna vill förblöda
För mensklighetens frid.
Det nya lifvet.
Jag stod på strand, der bröto
Sig fjordens vågor matt,
Det var i Juli månad,
En molnfri nordisk natt.
Vid veka minnen dröjde
Min själ -- vid hjertats vår.
Nu gingo mina känslor
I fallna blommors spår.
Hvem har de blommor brutit,
Som lifvets vår mig gaf?
Hvem har derinne bäddat
För lifvets fröjd en graf?
Hvems lia mejat neder
Min vackra blomsterkrans?
Hvem sände moln och skuggor
Uppå min himmels glans?
Hvem var så fräck, så hjertlös,
Att härja detta hem
För kärleken och friden
Och hoppet -- hvem, o hvem?
Så sporde i mitt hjerta
En dyster saknads röst,
Och mörka tvifvel sänktes
Vid frågan i mitt bröst.
Så gingo mina känslor
Sin vilda, dystra gång;
Men till mitt öra nådde
En ljuf, harmonisk sång.
Sjöng vågen eller vinden,
Sjöng englars ljusa chor?
O, eller sjöngo menskor
Väl till en fallen bror?
O menniska, som sörjer
Ditt hjertas fallna vår,
O menniska, som intet
Af lifvets gång förstår!
Se, dina blommor glödde
I lifvets morgonstund,
Då, allt var lent och ljufligt
I hjertats djupa grund.
Då ännu vemodstårar
Som dagg bestänkte dem,
O då, då kunde blommor
Än gro i hjertats hem.
Väl har sen dess ren lifvet
Gått fram med tio år,
Men hvarför fåfängt sörja
I fallna minnens spår?
I solens brand, den ljusa,
Förkolnade din krans,
Ditt morgonlif gaf vika
För dagens högre glans.
O, låt ej tviflets skuggor
Fördunkla denna dag.
Än andas ju ditt väsen
I friska, fulla drag.
Än ler för dig ju banan,
Än har du kraft till strid,
Kom, följ den sköna fanan.
Men sitt ej här och qvid.
Hvad lifvets englar taga,
Det fås ej mer igen.
Det båtar ej att klaga,
Du har ju mycket än.
En tredjedel af lifvet
Svann bort -- visst var den skön!
Men tvenne tredjedelar
De vänta än med lön.
Då känslans blida vårdag
För alltid för dig svann,
Byt herrskare, min broder,
Blif tankens djerfva man.
Här stå vi millioner,
Skönt rustade till strid,
O. träd i våra leder,
Det är en herrlig tid!
Och sången slöts och natten
Steg tyst ock ljuflig ned.
Men åt det nya lifvet
Svor jag min hyllningsed.
Slummersång.
Så länge mamma sofva kan,
Sof' stackars mamma sof!
Du har ej fått en enda blund
Sen Pappa man begrof.
Sof bleka mamma, sof en stund
Så blir du frisk igen,
Och leker åter gladt med mig,
O sof, o sof blott än.
Jag vill mitt hufvud luta här
Emot ditt bröst och be,
Och Gud, den store, skall väl mildt
Till mig och mamma se.
Väl är jag hungrig -- tyst ändå
Jag lider ingen nöd,
Blott mamma vaknar opp igen
Så skaffar hon mig bröd.
Men mamma sof -- hon sof så godt,
Hon sof i dödens arm,
Och, dottren, rosig, frisk och skär
Vid hennes kalla barm.
Den sista Hjelpen.
Gråt ej, bästa, goda mamma,
Gråt ej, så du blifver blind;
Rosorne, de fordna, vissnat
Alla från din vackra kind.
Gråt ej, bästa, goda mamma,
Gråt ej, sä du blifver blind.
Om ej någon ann oss hjelper,
Gud han hjelper oss ändå,
Och vi skola, liksom pappa,
l den tysta grafven gå.
Gråt ej, bästa, goda mamma,
Gud han hjelper oss ändå!
Det höga målet.
Hvad längtar så ditt hjerta,
Hvad är din längtans namn?
Här ler ju lifvet saligt
Uti naturens famn.
Du friska, unga hjerta,
Se om dig liten grand,
Se om Dig, varma yngling,
Det är ditt barndomsland.
O, vill du lemna hemmet
Och hemmets blida frid,
Du känner icke lifvet;
Derute väntar strid.
Der dofta inga blommor,
Der svalkar ingen lund,
Der finns för hjertats drömmar
Ej någon skymningsstund.
Der stämmer ingen lärka
Sin sång i ljusblå sky,
Der ses blott fallna drömmar,
Flyttfåglar lika, fly.
Hvad skall du väl derute
I dessa striders svall?
Du återvänder bruten
Och härdad, stel och kall.
Hvad skall du väl derute
Der allt är kamp och strid,
Hvad, skall du tanklös offra
Ditt hjertas blida frid?
Så sjöng i hemmets lunder
En fågel ljuft sin sång,
Men åt det öppna lifvet
Fritt ställde jag min gång.
Jag såg på barndomslandet
Tillbaks, och gret en tår:
Jag vet, jag vet, att minnet
Af er dock ej förgår.
Jag vet, jag vet, att fjerran
I lifvets strida ström
J för min ande sväfven,
Som en fantastisk dröm.
Att der j gjuten minne
Och sällhet i min själ,
Du ljufva nejd med blommor
Och frid och ro -- farväl!
Det fins derute något,
Som högre manar mig,
Dit, till det helga målet,
Jag ställa vill min stig.
Det är en glans, som högre
Än fridens stjerna ler,
Det är ett ljus, som lofvar
Mig vida, vida mer.
Det är en lust och glädje
Att blöda, om man kan,
Det är en herrlig frihet
Att strida, som en man.
Dit vill jag ut, att blöda,
Att strida utan rast,
Dit vill jag ut, att modig
Stå stolt mitt ödes kast.
Den skönsta ros som finnes,
Den skönsta blomma -- lyss!
Det är den bleka rosen
På kind vid dödens kyss.
Den vill jag vackert vinna
I lifvets stora strid,
Sen följa af sig sjelfva
Ju åter ro och frid.
Italine.
O frukta ej, Italine,
Än har jag ej blifvit kall,
Än flödar mitt unga hjerta
I samma sitt ljufva svall.
Än äger mitt hjerta tårar,
Än äger det milda ljud,
Dem skall det så länge äga
Som du är min trogna brud.
O, kom du, min milda flicka
Kom eldig och varm och skön,
Och hviska ett vackert gensvar
Till svar på min ömma bön.
Du leende Italine,
Hvad är du ej allt för mig,
Min glädje, mitt vemod äfven,
Allt äger jag blott i dig.
O, älska mitt stela väsen,
Det värmes af dig, min vän,
Det veknar och blifvcr vackert
Och mildt såsom förr igen,
O, kyss mina kalla läppar,
Jag möter din kyss och ler,
Derinne finns mycken värma,
Den visar sig blott ej mer.
O kom, o kom, jag vill gråta,
Allena kan jag det ej.
O kom och lär mig att gråta;
Ljuft blir det att gråta med dej.
O kom, kom ljuft för att bannas
Få mig för min falska köld
Mot verldens och menskans hårdhet,
Min svårt förvärfvade sköld.
Kom, skalkas med mig i tårar,
Då blir jag mig åter lik,
Då dofta mig känslans vårar,
Då blir jag igen så rik.
Då tar jag min glömda lyra
Och stämmer den opp igen.
Så narra vi lifvet åter
Att stråla i glans, min vän.
O frukta ej, Italine,
Än är jag förlorad ej,
Än älskar jag doft och blommor
Och sång och lekar och dej.
Den unga modern.
Rosomgjutna glänste vikens vågor,
Vestern stod i aftonsolens lågor,
Böljan gick sin stilla aftonfärd;
Himmelsk frid låg öfver land och vatten.
Och den tysta, svala sommarnatten
Svepte ljusrödt flor omkring vår verld.
Höga fjellar sågos stranden vakta,
Nattens flägtar susade så sagta,
Allt var aning, salig frid och dröm.
Den som njutit af en bild, lik denna,
Glömmer aldrig, slutar aldrig känna
Verkningar deraf i lifvets ström.
Satt i qvällens sista afskedsljusning
Än en ungmor uppå strand; med tjusning
Såg hon ned till barnet, i sin arm,
Satt och såg -- daggperlor lika runno
Tvenne tårar ned på kind, och svunno
Ljuft bland liljorna på hennes barm.
Kärlek strålade i hennes öga,
Trofast, hoppfull såg hon mot det höga,
Och hon höjde rösten, len och klar;
Ljuf den ljöd i svala sommarnatten,
Tysta lyssnade då land och vatten.
Sången klingade så underbar.
Den var öm, som hade qvällens lågor,
Blommans dofter eller vikens vågor
Sjungit der sitt veka väsens sång;
Den var ofta lik en blixt i natten,
Lik en brytning utaf forssens vatten
Då det söker sig till hafvet gång.
Lifvets rosor äro rosor,
Doftande en liten stund,
Menskoandens bästa rosor
Dofta blott i hjertats grund.
Dofte dig ej lifvets rosor,
Dofte andens rosor dig!
Bättre än en fljgtig lycka
Är en törnig lefnads stig.
Saligt följe dig, min lilla,
Doftet af din moders ord,
Lyssna! hvad jag ypperst nämner,
Ypperst här uppå vår jord.
Icke lyckans lätta håfvor,
Icke rikedom och makt;
Blott den svages hjerta tjusat
Utaf ytans bjerta prakt.
Icke frid åt dig jag önskar,
Menskans lott är icke frid;
Lyssna! hvad din mor dig önskar,
Önskar dig en bister strid.
Önskar mod och kraft och trohet,
Önskar evig längtans brand,
Önskar i ditt unga bjerta
Kärlek till ditt fosterland.
Blott vid Fosterlandets fana
Vinnes lifvets höga mål,
Barn! så gifve lifvets skiften
Dig en vilja, fast som stål.
Fyll ditt kall och tro och kämpa.
Tro på tankens seger blott.
Vida mer än ondt och uselt
Äger verlden skönt och godt.
Och hon slöt sin sång och gret och sade:
Föga fröjd jag i min visa lade.
Stackars barn! hvi hvälfves hård din lott,
Men med kinder, lilia rosenvårar,
Log den lilla, ack till svar, så godt.
Hvad han då ej kunde tolka -- tiden
Tolkade det högt för verlden -- striden
För ett älskadt, bortglömdt fosterland
Blef hans sällhet, blef hans fröjd och trefnad,
Blef hans ljus uti en stormig lefnad
Blef hans höga vackra känslobrand.
Och han stod, en värdig son af lifvet.
Honom att försaka endast gifvet,
Stod med lugnet i sin fria blick,
Full af kärlek, der han stod och stödde
Tusen bröder, som med honom blödde,
Blödde gerna, då till strids det gick.
Stundens fröjd nu slocknat i hans öga,
Lifvets njutning gällde honom föga,
Han var tidens, icke stundens son;
Och, då dödens engel bädden redde,
Lugn och skön han då för domarn trädde
Här är räkenskapen för mitt lån.
Men den unga modren, hvilken manat
Strid och kamp på sonens lifstig, anat
Att ej rosor vexte på hans gång.
-- -- -- -- --
-- -- -- -- --
-- -- -- -- --
Ett kärt Besök.
I ensligt tysta stunder
O kom till mig igen,
Du bild utaf den gamla,
Borttänkta kärleken.
Tyst veckla opp de bojor,
Som tiden lagdt på dig,
Och kom, så ljus och vacker,
Att skalkas om med mig.
Tag för min andes öga
Igen din fordna bild. --
Blif, hvad du var, min flicka,
Blyg, leende och mild.
Och flägta från mitt anlet'
Det bittra leende,
Och tag från mig min styrka
Och gif igen mitt ve.
Gif mig igen de tårar,
Jag gråtit, o, min vän,
De skola kanske trolla
Lif i mitt lif igen.
Jag vill dig vackert taga
I famn, du tysta bild,
Och gråta ljufva tårar
Och blifva vek och mild.
O, frukta, vackra engel,
Du fordnatids gestalt,
O, frukta ej, mitt hjerta
Fast det är stumt och kallt.
Se, lifvet är så kyligt
Allt som en vinterdag,
Der har mitt hjerta domnat,
Der stelnade ock jag.
Och tunga, hvita drifvor,
De höljde vissnad vår,
De höljde alla blommor
Och alla blommors spår.
Mitt hjerta, som var herrligt
Du ser hur' nu det är,
Men stig dock ljuf och älsklig
Hit ned, min hjertanskär.
O, du, min blomnings syster,
Min tärna -- kom igen
Till dina vänners grafvar;
Kom helsa dem, min vän.
Se ned på dessa grafvar,
Min ungdoms minnesvård,
Som aftonstjernan, vänligt,
På nattlig kyrkogård.
Afsked till Hemmet.
(Kirjola den 4-de November 1850.)
Jag kom för att afsked taga
Af hemmet och hemmets frid,
Jag kom för att afsked taga
Af dig, o min barnatid.
Jag kom för att afsked taga
Af blommors och ängars grön,
Jag kom att i edert sköte
Förtro min ljufliga bön.
Ej susade björken mera,
Ej glittrade fjerdens våg,
Ej doftade ljufva blommor,
Allt ödsligt och härjadt låg.
Jag såg i den kalla dagen,
Jag såg i den fallna vår,
Och ögat fuktades stilla
Af minnets sorgliga tår.
Här spände jag förr mitt segel,
Här flög jag en fjäril lik,
Här var jag så ung och vacker
Så stormig och vild och rik.
Här ägde jag blommans kärlek
Och flägtens förtroliga smek.
Här ägde till vän och broder
Jag vågens dansande lek.
Här stämde naturens skönhet
Min lyra till spel och sång,
Här har jag jublat så ofta
Och gråtit mång' tusen gång.
Hvar äro de glädjeljuden,
Hvar äro de tårar nu?
Hvar äro väl dina blommor,
Min hembygd, hvad sörjer du?
Ej helsar mig sus af björken
Ej helsar mig vågens brus;
O har det förkolnat redan
Mitt skimrande morgonljus?
O moder, min ömma moder,
Matt sjunker jag till ditt bröst,
Se moder -- derute var sommar
Och skönhet -- nu är det höst.
O moder, min ömma moder,
Så blir jag engång också,
Mitt hjertas strålande somrar
De skola engång förgå.
O moder, som vågen frusit
Så fryser min känsla väl,
Min moder -- som solen kallnat
Så kallnar väl ock min själ.
Och suckar och tusen tårar
Jag gjöt vid ditt trogna bröst,
Min moder -- min hulda moder
Hvad sade du mig till tröst?
Du sade att blomman vissnar
Men att den vaknar igen,
Du sade att hjertat kyles
Men att det veknar igen.
Du sade, hvem mins de orden,
Du sade att allt var lek,
Den höstliga stormens härjning
Och flägtens förtroliga smek.
Att djupt i vårt hjerta lefver
Vår enda, vår sanna vän,
Du sade -- att hjertat blöder
Men att det helnar igen.
Du gret och jag gret ock friden
Kom åter och jag blef god,
Och lifvets stormiga strider
De pröfva nu blott mitt mod.
Min moder, min ömma moder,
Ditt hjerta är fullt af tro,
Der vagga himmelens englar
Din ande i frid och ro.
Hvar finnes Gud.
När vandraren i öknens sand
Matt sjunker för dess solskensbrand
Och utan vatten, utan hopp
Tröstlös mot himlen skådar opp;
Ej fins ett träd, som svalka ger,
Ej fins en källa, digna ner!
När då han somnar, nästan död
I middagssolens heta glöd,
Men drömmar fulla utaf ljus
Framtrolla ljuft en källas brus,
Han störtar fram -- o blott en tår!
Men drömmens villa falskt förgår
Lik honom der han slagen stod
Med sviken tro och brustet mod,
Lik honom stod i lifvets svall
Jag vid de första drömmars fall,
Lik honom utan röst och ljud;
Min tanke sporde: fins en Gud?
Det fins en Gud. Hvar finnes Gud?
Hör han min stämmas dofva ljud?
Hvar fins en Gud som kall kan se
Min sköna dröms förintelse?
Jag ropar högt: Gud kom till mig,
Att jag må dö och dyrka dig.
Men Gud kom ej, och utan ljus
Stod jag i fallna drömmars grus,
Och såg omkring mig stum och blek
Hvarföre detta ödets svek,
Att sätta mig på okänd strand
Allena med min längtans brand?
Skeppsbruten uppå andens hal',
Får jag på denna strand en graf,
Att bädda dit min sorg och mig?
Jag såg omkring mig -- ingen stig,
Som ledde opp till fränders hus.
Ej någon lots och intet ljus.
Hvad dref mig ut ur hemmets frid
Med böljans vilda svall till strid?
Hvem gaf mig någon säkerhet
För mina drömmars verklighet?
Hvem har mig lockat öfver haf,
Att digna här en smärtans slaf?
Der så jag stod af tvifvel tärd,
Förbannande min funna verld,
Steg ljuft ur själens djup ett ljus:
Bygg dig på denna strand ett hus,
Bygg dig en verld, en ny och fast,
I stället för den dröm som brast.
Och högt min själ af aning slog.
Jag röjde bort den närmsta skog;
Och se framför mig hvilken lärd
En stor och herrlig öppen verld,
Der allt var lif och verksamhet
I stor och vacker verklighet.
Då föll jag på mitt knä så glad.
En bön jag opp till himlen bad
Jag sade högt: jag skådar Gud
I dessa väsens glädjeljud.
Jag ropte högt: O, se till mig,
Min Gud, nu kommer jag till dig.
Och jag gick in till lif och strid
Och kämpade med lust och id.
Och ledd af hoppets sköna ljus
Jag bygger nu mitt eget hus.
Jag funnit fränder -- sköna band --
Jag runnit hem och fosterland!
Wiborg.
Det var så tyst, så tyst och stilla
På gamla Wiborgs långa bro,
Ren sof der hemma hos sin maka
Den feta borgaren i ro.
Det var så tyst och skeppen lågo
Kolosser utan ljud och ton,
Men ensam i den stilla natten
Stod jag uppå den långa bron.
Jag tänkte uppå dagens hviminel,
På hamnens friska Iiflighet;
Jag tänkte uppå Wiborgs ära.
Dess fria raska idoghet.
Jag stod der länge och min tanke
Gick utan band sin fria färd;
Men mörkt stod slottet der, det gamla.
Ett minne af en fallen verld.
Förr klingade derinne slamret
Af pantsarklädda kämpars gång,
Nu ljuder detta sköna buller
I en och annan gammal sång.
Förr stod det stolt med torn och vallar
Ett värn mot fiender och våld,
Förr stod vid fenstret slottets höfding
En mägtig Riddare, så båld.
Nu höjes det ur vågens sköte
En halftförfallen, glömd ruin,
Nu af ett annat -- slägte
Begagnas det till magasin;
Nu höras icke sköldar klinga,
Ej svärd och lansar höjas mer;
Nu höres slamret utaf kedjor
Der fångar stiga upp och ner.
Försvunnen är din glans, o Wiborg,
Din fordna ära skjunkit har,
Blott dystert står det gamla slottet
Ett minne än af fordna dar.
Hvar dväljes Thorkels höga skugga
Och Posses djerfva hjelteblick?
De svunno alla dessa hjeltar,
O Wiborg, då din tid förgick.
Du ligger för mig tyst och stilla
Och lugnt och fredligt söfdt i frid.
O är du icke mera värdigt
En sådan fordna dagars strid?
O är det blott ett krämarslägte,
Som bor i dessa gamla hus,
O äro Wiborgs männer blinda
För tidens nyss upptända ljus?
Sof stilla Wiborg, sof och blunda.
Och dröm om fordna striders larm
Du ruskas nog engång ur sömnen
Af tidens starka jättearm,
Då vakna ur din dofra dvala,
Dä vakna upp till lif och glans
Och lägg till fordna minnesfanor
En bättre vunnen ärekrans.
Ej tarfvas mera sköld och lansar,
Ej braket af en blodig strid.
Sen dess ha' många sekler svunnit,
Förändrad är vår nya tid;
Nu kämpas andens stora strider
För Fosterlandets ljus och hopp,
Nu då det börjat dagas redan,
Du gamla Wiborg, vakna opp! --
Imatra.
%en vid den yttersta österns kant
Skönjdes den vaknande morgonens ljusning,
Qvar stod jag än uppå klippans brant,
Såg i de ilande vågornes brusning;
Magiskt jag fästes af bilden och högt
Klingade själen af mägtig förtjusning.
Dåna du vilda du brusande blott,
Dåna och tolka din mägtiga smärta,
Bild af den menskliga andan i smått
Fästa din bild i mitt ynglinga hjerta,
Ljuft blir att äga dig som en vän,
Dig som en tolk af min längtande smärta.
Glada och fria gå forssarne fram,
Tankarnas bilder i mcnniskoverlden,
Bryta de klippor och stängsel och dam,
Bryta sig gång för den herrliga färden.
Följom de brusande forssarnes gång,
Bröder, som lefva med mig uti verlden.
Sen! utan forssar når floden ej haf,
Sen! utan strider nås icke det sanna;
Skygge den fege, ja skygge en slaf,
Bjude den falske den falske att stanna!
Vi gånge fria som forssarne gå,
Sanningens stempel på högtburen panna.
Hafvet det fria det ler emot oss,
Bröder om hjerta i ägen i barmen,
Tanden vid tidernas brand edra bloss
Svingen den högt i den friade armen,
Tolken för verlden det herrliga lif,
Lifvet som bor i den svällande barmen.
Vexling är verldens eviga lag,
Faller det gamla så stiger det unga.
Verlden är mogen för vexlingens dag,
Vill icke bära mer bördan den tunga,
Vill icke sofva och blunda numer,
Verlden vill lefva ånyo och sjunga.
Den nya Verlden.
"Du friska yngling
Hvart gäller färden?"
Med sång och jubel
Till nya verlden!
"Hvar är den verlden,
Hvar är det land?"
Der svärdet sitter
I rättvis hand.
Der anden brutit
Sig nya banor
Der Fosterlandet
Har egna fanor.
Der intet hjerta
Förblifver kallt,
Der tro och kärlek
Omstråla allt.
Dit ut vi storma
Vår fria bana,
Vid tankens ljus att
Söka och spana.
Dit ut vi tåga
Vår fria färd
Sen Fosterlandet
Oss blef en verld.
Der låt oss tumla
Och strida, sjunga,
Och väcka hågen
Hos gamla, unga,
Att sjelfva lägga
Vid rodret hand,
Att herrligt höja
Vårt Fosterland.
Den stora striden
Är nya verlden,
Dit tusen bröder
Nu gäller färden;
Den nya verld är
Så frisk och skön,
Och sjelfva striden
Den är vår lön!
Så herrlig stundar
Den nya tiden,
Församloms alla
Till helga striden
För ljus och sanning
För rätt och lag;
Hurra! det randas
En herrlig dag.
Nu framåt bröder
I trogna leder,
Der hemma folket
För seger beder!
Vi strida fria
Vid tankens bloss
Och Fosterlandet
Välsignar oss! --
Louise de la Valliere.
INTRODUKTION.
Förlåten vill jag vika undan nu,
Som höljer minnets stora bildersamling
Och fram i dagen ställa denna bild,
Ej af en hjeltes stora bragders skimmer,
Ej af ett folks, som blöder i sin strid,
Ej af en ytlig och förfallen tid.
Jag sjunger här vid lyrans veksta ton
En ljuflig qvinnas halftförgätna öde,
En fallen engels milda klara drag,
En kärleksscen uppå historiens tafla,
En scen väl ringa, men så ljuf ändå,
Att den har lockat mig att toner slå.
Dig, o Louise, arma la Valliere,
Dig egnas efter sekler detta qväde;
Det blifvit danadt i en yngligs bröst,
Hvars varma känsla af ditt öde sårats,
Hvars öga, då förbi din bild det går,
Dig gerna egnar denna hyllningstår.
Jag bindes ej af fördom och förtal,
Jag tror på känslans underbara magter
Jag tror att Kungens hjerta lika slår
Med undersåtens då det slår i kärlek;
Jag mera tror på känslans tysta ed
Än uppå sekelgammal, åldrad sed.
Kom fram ur dunklet af din djupa ro,
Kom fram i dagen att vi dig må älska,
Kom fram i ljuset, du är värdig nog
Att stå i bredd med verldens skönsta minnen;
Du var en stjerna på en nattsvart grund.
Du var en fågel i en höstlig lund.
Du var en känslans värdiga symbol
Uppå en tid då känslan blef förnedrad;
Hvi blef du icke älskad, sköna brud,
Hvi blef du ty besjungen högt och prisad?
Du var ej stor -- men du var god och jag
Jag älskar varmt ditt väsens veka drag.
TILL TIDENS TÄRNOR.
Till eder, unga tärnor,
Jag ställer denna sång,
I skolen alla fatta
Dess veka varma gång.
Det är en vacker saga
Om solens hjertanskär,
Det är en sorglig saga,
Den lyder just så här:
På ängen stod en lilja
I våren af sin tid,
Den späda blommans hjerta
Det doftade af frid.
Dess knopp var änna sluten,
Allt lika barnets själ,
Så ilade minuten
I lek och löje väl.
Men liljans hjerta väcktes
Också till lif -- dess knopp
Sig öppnade och ögat
Såg emot dagen opp.
Der mötte liljan solens,
Den store kungens, bild,
Vår lilja var så liten
Och solen stor och mild.
Nu uti liljans hjerta
Ljuft vaknade en dröm,
Der vaknade en kärlek
Så ren och sann och öm.
Och solen såg den kärlek
Som liljehjertat bar
Och sände ur det höga
Ett ljufligt kärlekssvar.
Det kände ljuft vår lilja
Och gret en glädjetår
Och doftade och lefde
Så länge det var vår.
Sen vissnade den lilla,
Hon vissnade och dog,
Och anden friad vorden
Till ljusa rymder drog.
Men liljorne i nejden,
Der vida rundt omkring,
Som af sin systers känsla
Förstodo ingenting.
De skälfde utaf afund
Då hon var glad och säll
Och logo skadelystne
Vid lyckans kulna qväll.
De logo åt den arma
Och smädade dess namn;
Så kom det vackra namnet
Vanställdt i minnets famn.
Men, i nutidens liljor,
I kännen henne väl,
I älsken hennes minne
Och hennes veka själ.
I hafven säkert alla
Den blyga liljan kär
Dess namn är vekt och vackert
Louise la Valliere.
CHOK.
Uppstig en fenix lik och le
Uti din rensta glans
Du undanskymda nattviol
Uti historiens krans.
Ej smädas af ett ytligt folk
Dett vackra minne mer,
Se verlden, som har gått framåt,
Åt hvarje fördom ler.
Det sanna är det rätta nu
Och du var god och sann,
Der i ditt hjerta varmt och högt
En helig låga brann.
Ej svärtar afvundsjukt förtal
Ditt ryktes klara dag,
Du var en qvinna öm och sann,
Ljuft älskande och svag.
Din smärtas brand har helgat dig
Och dina tårars ström,
Nu har du uti himlens sal
Förverkligat din dröm.
Du föll af kärlek, det är just
Det sköna i din lott --
Det har en vaknad mensklighet
Försonande förstått.
1851.
Rosa.
I.
Min Rosa, du är ingen ros,
Du är en lilja fager,
Din kind är fin och skär men blek
Och matt ditt ögas dager.
Hvarför är du ej någon ros
I dina bästa dagar?
Hvad är det för en dyster magt
Som hjertats frid förjagar?
Stor skada är det vist om dig,
Stor skada om ditt hjerta,
Som vekt och öppet, lent och godt,
Skall hlekna bort i smärta.
Lägg af din sorg, du får ej dö,
Du måste le och leka,
Ditt öga får ej blifva matt
Och dina kinder bleka.
Kom ut igen i lifvets dans,
Der tusen fröjder stråla,
Der skola för ditt skygga hopp
Sig nya fröjder måla.
II.
I känslans morgonstund engång
Då hjertats blommor glödde
En okänd, oforsonad magt
Mitt bästa Iif förödde.
Jag föll och sveks -- och lefver nu
En djupt föraktad qvinna,
Och fins i hjertat något hopp
Skall det väl ock förbrinna.
Och när den tiden stundar, när
Jag intet hopp mer äger
Och ingen fordran -- vill jag tyst
Uppsöka fridens läger.
Och bädda der en bädd åt mig
På ånger och på smärta,
Och somna bort och blifva död,
Jag och mitt arma hjerta.
Gå fremling, gå, din röst är ljuf,
Dess ton min själ hedårar
Som qvickna vill och tro igen
På nya, falska vårar.
Gå -- låt mig lida som jag led,
Jag är en fallen qvinna;
Mitt lif skall spårlöst, frugtlöst, matt
I dödens arm försvinna.
III.
O flicka, flicka kom med mig,
Jag vill ditt hjerta rädda,
Jag vill på samvetsfridens bädd
Ditt veka väsen bädda.
Jag vill för verlden, som var ful
Och trång, och snärjd i lagar,
Uppställa käckt en dyster bild
Af dina sorgedagar.
Och verlden skall med blygsel se
Att den har kränkt ditt hjerta
Då skoningslöst den lemnat dig
Åt denna toma smärta.
Åt denna ångerkänslans brand,
Som öder dina vårar,
Åt dessa nätter utaf qval
Och dessa bittra tårar.
Du är en qvinna ren och skär,
Så skär som hvilken annan,
Du bär ju blygselns vackra glans
Uppå den bleka pannan.
Och knoppas dina kinder blott
Igen i rosor röda
Då skall det rensta oskuldssken
I dessa rosor glöda.
Kom, kom, hvart löje vakne opp
Igen på rosenmunnen,
Och du skall se att ingen fröjd
Än är för dig försvunnen.
Att lika rätt du äger än
Till dans på lifvets bana
Och att du lugn kan följa med
Vid dina systrars fana.
Än kan uti ditt hjertas våg
Mång' ynglings dröm sig spegla,
Än kan på hvita vingar du
I lifvets rymder segla.
Kom ut, kom ut, en kyss åt mig
För det jag gladt dig väckte!
Det var en dröm, en dyster dröm,
Som några stunder räckte.
Se nu är morgon, nu är ljus
Och menskligheten andas,
Fördomar falla, lagar bryts
Och lyckans dagar randas.
Kom ut, kom ut i morgonen
Att njuta af dess vårar,
Att le med mig så glädtigt åt
Forntidens skygga dårar.
Vi vilja dansa, dansa med
I våra glada leder,
I famnen af en vaknad tid
Och friska, lätta seder.
Winterrosor.
Gladt smällde han med tömmen
Det bar så friskt utaf,
Det var en vacker fåle,
Det var ett ledigt traf!
Och solen sken på himlen blå
Och hvita snön, den glänste så;
Det var en vintermorgon,
Rätt frisk och kall också.
Och svept i pels och boa,
I muff och flor och hatt,
En liten vacker flicka
Tätt vid hans sida satt;
Den friska kölden nöp i kind,
Det var en näsvis vintervind
Och lilla Anna gömde
Sig djupt i pelsen in.
Men hvad vår vän, som körde,
Så helt förstulet sett,
Det har han mig berättat
Och det var ganska nätt,
Han såg väl litet blott men nog
Att högt hans unga hjerta slog,
Han lät sin fåle springa,
Satt helt förnöjd och log.
Han såg inunder slöjans
Och boans dunkla rand
En vår i all sin friskhet,
Ett helt förlofvadt land.
Han såg två röda rosor le
På Annas fina anlete,
Hej friska vinterrosor,
Och vackra voro de!
Sirenerna.
Ur hjertats leende blommor
Uppstege Sirener små,
Med läppar af vällust röda
Och ögon af mildhet blå,
De slöto en ring omkring mig
De logo och lekte vackert
Och sjöngo sin visa så:
Det kalla oeh bittra lifvet
Lägg det åsido och glöm
Och flykta i våra armar,
Att njuta vår vård så öm;
Låt oss dina taflor måla
Då skola de vackert stråla
Och vagga dig mildt i dröm.
Hvar smärta, som sårar känslan,
Omflora vi ljuft och godt,
Vi vagga din kränkta ande
I vågor af vällust blott.
Vi bygga en verld inom dig,
En verld med dofter och stjernor,
Försonande så din lott.
Och fins ingen smärta mera
Att vaggas i ro och blund,
Då lyfta vi skära slöjan
Från hjertats verld for en stund,
Och lifvets kyliga vindar
De hvina bland hjertats blommor
Och rispa dess ömma grund.
Tills åter vi fälla slöjan
Och läka de nya sår,
Och trolla igen i hjertat
Dess doftande, veka vår;
Och kyssas, och smekas derinne
I vällust med hopp och minne
Och jemna hvar smärtas spår.
Så skola vi roligt leka
Med dig i joller och dröm,
Och vagga dig sakta öfver
Det kyliga lifvets ström.
Hvars smärta skall förstummas,
Hvar bitter känsla förljummas
Och du blifva vek och öm.
Så sjöngo de blida, späda,
Den sången lockade så,
De läppar lofvade mycket
Och ögonen logo blå.
Men jag, jag ryste för sången,
Som ville fjettra min ande
Och flägtade bort de små.
Och stormen bröt i mitt hjerta
Och öppnade fritt dess djup;
Hurra! så seglena svällde
På tankens ilande slup,
Mitt hjerta blef friskt och luftigt,
Och vågorna logo klara
I känslans innersta djup.
Då hade jag mod att sjunga
Min ton uti verldens chor,
Då kände jag stolt att lifvet
I viljan att lefva bor;
Stolt skötte jag sjelf mitt roder
Och kallade menskan broder
Och verlden var vid och stor.
Men blommornes små sirener
I kalkarne logo än,
Hvar gång jag kom ifrån striden
De helsade mig som vän;
Då var det ljufligt att hvila
I skötet af dessa blommor
Och minnas på striden än.
Sommarsaga.
WERNER, vid rodret.
Vlndarne domna,
Vågorne somna,
Vagga ju knappt vår båt;
Tyst öfver vatten,
Ljusa i natten,
Bana vi oss vår stråt.
Axel och Otto
Fattcn i åran,
Lustiga sjömans tag!
Skuggorne dansa
Hän öfver vågen,
Bättre är natt än dag.
I, Italine
Stella och Anna,
Höjen er röst till sång,
Väcken de vackra
Elfverna alla
Nu utur glömskans tvång,
ELFVOUNAS SÅNG.
Skola vi nalkas våga
Jordens lockande små?
Vackra äro de alla,
Icke som vi ändå.
Skulle de? låt oss titta
Fram öfver båtens rand,
Skulle de kanske räcka
Leende oss sin hand?
Skulle de varmt oss älska
Skulle de famna oss?
Ljuft det blefve att skalkas
Här under stjernors bloss.
AXEL:
Du vackraste af elfvor
Räck mig din hvita hand,
Jag ville luftigt dansa
Med dig kring haf och land.
Lent vill min arm jag linda
Omkring ditt smala lif,
Vill du ej gerna blifva
Mitt liljehvita vif?
Vill du ej gerna stiga
Ur vågens kalla famn,
Och komma till mitt hjerta
Och få ett menskonanm?
Ack nej, ack nej, dernere
Är idel ljus och glans,
Der trär du säll och lycklig
Med systrarne din dans.
Hvi fick jag ej ett öga
Som all din glans kan se,
Fast hjertat bäfvar stilla
Af evigt längtande.
ITALINE, STELLA och ANNA.
Ljuflig är tonernas
Smältande gång,
Sjungom i natten,
Sjungom vår sång.
Natten har bredt öfver
Jorden sitt dok,
Vi skola läsa
I stjernornes bok.
Himmelska verldars
Leende glans
Hväfver kring jorden
Sin strålande krans.
Kännen i kransens
Glädtiga bud?
Stjernorne nicka,
Jorden är brud.
OTTO sjunger så:
Sjung ej om stjernor,
Rosiga flicka,
Sjung ej om elfvor,
Drömmande bror.
Hvar ser du stjernor
Leende nicka,
Hvar hör du elfvors
Glädtiga chor?
Jag ser ej stjernors
Tindrande ljusning,
Jag ser ej elfvors
Sprittande dans.
Jag ser ej verldar,
Fulla af tjusning,
Hväfva för Jorden
En bröllopskrans!
-- -- -- -- --
-- -- -- -- --
Leende Minnen.
Väl reste jag från dig, min vän,
Långt bort det var ej roligt,
Det var mig i ditt grannskap så
Oändeligt förtroligt,
Hvar tanke, som jag tänkte der,
Fick ton och form och lif,
Och blickarne, som vexlades,
Hvad ljufligt tidsfördrif!
Farväl, jag sade, glöm ej mig,
Jag vill dig trogen minnas,
Det kan i vida verlden ej
En sådan flicka finnas,
Och bort jag gick med sorgsen håg:
Nu blir det sorg utaf,
Nu bädda hjertats blommor visst
Sig tynande en graf.
O fjerran nejd, min blommas bo,
Det fins dock andra länder!
O ljufva brud, som fjerran är,
En helsnlng dig jag sänder.
Sörj ej, att jag ej roligt har,
Jag trifs här väl ändå,
Här fins så mången ljuflig ros,
Men en står främst ändå.
Jag är ej sorgsen, nej minsann,
Som förr mitt hjerta leker,
Och mången vacker flicka skälmskt
Till löje mig beveker.
Och mången blick jag mött, min vän,
Som sade, Gud vet hvad,
Sörj ej, min brud, fast fjerran du,
Jag är ändå rätt glad.
Du är ej här -- men hon är här,
Det skall jag sen förtälja,
Hon och så mången annan än,
Jag kan ju riktigt välja;
Och är ej hvar och en så öm
Och god som du, min brud,
Jag gör mitt bästa, att dem få
Dertill -- det vete Gud!
Stig sakta, sakta.
Den som vill stiga in
Må stiga sakta sakta,
Ty mor och syster vakta
Och passa jemt på mig.
Hvi sofver ej din mor
Hvi sofver ej din syster,
Fast natten svart och dyster
Omhöljer hvarje stig?
Hvem är du då, som står
Orolig der och klappar,
Jag tålamodet tappar,
Säg fort hvem är du då?
Jag är en nattlig vind,
Som söker sig ett läger.
Och om ett nej du säger
Jag måste då förgås.
Jag har nog kyligt förr,
Jag älskar icke vinden,
Han tasslar mig om kinden
Om arm och hals och bröst.
Jag är ett stjernefall,
Jag såg ditt sköna öga,
Tomt blef mig då det höga
Och jag kom ned till dig.
Är du ett stjernefall,
Hvad gör jag med en stjerna --
Jag dig försakar gerna,
Jag sjelf har stjernor två.
Jag är en gosse blott,
Som beder här och trånar,
Om du min smärta hånar,
Jag dignar har och dör.
Tänk mammas vrede blott
Och hela stadens sqvaller,
Om utanför mitt galler
Engång du finnes död.
Nej kom min gosse, kom,
Stig sakta mycket sakta,
Ty mor och syster vakta
Och passa jemt på mig. --
Nu var som stjernan blid,
Men såsom vinden rolig,
Och som min vän förtrolig
Godnatt, min mor, godnatt!
Anna.
O den, som sute nu vid din barm
Och blefve hållen uti din arm,
Och finge höra ditt hjerta slå,
Och skåda djupt i de ögon blå,
Hur lycklig vore han ej ändå!
Tant sofde säkert nu vid sin sömn,
Förtrollad visst af en ungdomsdröm,
Vi skulle sitta i någon vrå
Af salen stilla, vi båda två
På samma stol, just som två barn små.
Förtroligt skulle jag säga dig
Hvad alldrig än du har hört af mig,
En sak hvaröfver du blefve röd
Och mig allt vidare tal förbjöd;
Men jag sku' le åt de kinders glöd.
Och bedja ömmare om igen
Till dess du gåfve mig allt min vän!
Men o! jag ryser så kallt det är,
Du sitter ensam med tanten der --
Och jag, jag dör utaf ledsnad här.
1852.
Irene.
O tyst, tyst som naturen lyddes
Då Orpheus sjöng och lyran klang,
Och för den allra första gången
En andeton i verlden sprang.
Jag vill ej i naturens rike
Din like söka, o jag vet,
Att i ditt anlet' idealet
Tryckt stempeln af sin evighet.
Se dessa kinder kunna blekna,
Se dessa ögon slockna matt,
Och vissna dessa rosenläppar,
Der förr en engels löje satt.
Och denna pannas klarhet skymmas
I lifvets och i tidens ve!
Men anden, som ditt anlet' tolkar,
Är öfver all förgängelse.
Ditt anlet' är en tankens spegel,
En spegel af fulländad art,
Der himlen och der lifvet mötas
I ändlös skönhet underbart.
Jag kan ej dina ögon prisa,
Om någon frågade om dem,
De äro som två sköna löften
Ifrån din andes himlahdm.
Jag kan ej dina kinder lofva,
Om någon sporde mig, ty se,
De äro som två rosendrömmar
I kärlekens begynnelse.
Jag kan din panna ej besjunga,
Om någon bad mig än så ömt,
Men är den som ett vaknadt snille,
Förr'n det i lifvets strid sig glömt.
Ånger.
Minns du ännu min första rodnad,
Det var för flere flere år,
Minns du ännu mitt glada löje,
En tolk utaf mitt väsens vår.
Vi stodo två vid blomsterstranden
Af fjerdens vackra spegelvåg,
Du tog mig darrande vid handen
Och djupt uti mitt öga såg.
Då steg ett doft från hjertats rosor
Uppå min kind och jag blef röd,
Och i mitt sänkta öga glänste
Den första kärleks ljufva glöd.
Hvad du var skön, hvad jag var tokig,
Jag trodde hvarje ord af dig,
Jag trodde allt, hvad dina läppar,
Tyst hviskando, förklarte mig.
Du talte då om hjertats längtan,
Om andens heliga behof,
Och väckte så min unga känsla.
Som i sin morgonslummer sof.
Du sade ack! att hela lifvet
För dig var öde utan mig,
Du sade tusen andra saker,
Som jag ej höra bordt af dig.
Så med de svärmiskt vackra orden
Och med din fria djerfva bön
Du väckte uti flickans hjerta
En bild en aning underskön.
Men ack! hvar finner nu jag svaret
Uppå min aning -- du är fri,
Men jag, jag är en stackars toka.
Som trodde på ditt svärmeri.
Din verld är stor, dig vinkar äran,
Dig vinka tusen qvinnor, o!
Men min -- min verld är ack så liten,
Är mina skygga drömmars bo.
O hvarför, hvarför har jag svarat
Uppå din blick och hvarför lett,
Och hvarför hvarför, har jag rodnat
Då du mig så förföriskt bett!
Det vida vida hättre varit
Om då jag skrattat lugnt åt dig,
I stället för att mig förråda, --
Då hado du ej rådt om mig.
Kom låt oss resa all verlden kring.
Kom låt oss resa all verlden kring,
Kom låt oss resa, vänninna,
Uti ditt sällskap den långa ring
Af dagar så lätt skall svinna.
Och när vår resa går raskt åstad,
Der fåglarne lik vi ila,
Och lemna bakom oss båd' land och stad,
Då få våra väsen hvila.
Då få vi hvila ett litet grand,
Då slippa vi alla tankar;
Sist komma vi så till ett gudaland,
Der kastar vår farkost ankar.
Der blommar en ö, mellan vågor gömd,
Der skola vi njuta stunder,
Dem hjertats fordran, så länge glömd,
Skall fylla med känslans under.
Vi njuta så gladt, vi njuta och le
De få de snabba minuter.
Det skulle en himmel med afvund se
Då jag dig i armarne sluter.
Vi mötas i blick, vi mötas i tår
Och ljuft vi förstå hvarandra:
Hvar jordisk fröjd i sig sjelf förgår,
Nu låtom oss åter vandra.
Vi resa med vågen, med vinden vi,
Vi resa så gladt och roligt,
Och ofta kanhända den ö förbi
Der nu vi lekt så förtroligt.
Blott nya syner och nya ting
Vår spejande blick kan finna,
Så resa vi roligt all verlden kring,
Kom låt oss resa vänninna!
De Tre.
Det var här nyss en afton,
Jag såg dem alla tre,
De voro lika vackra
Och lika tjusande.
Hon var så varm så eldig,
Så full af löften, o!
Att såsom snö för solen
Svann hjertats lugna ro.
Hon var så hög så ädel,
Så skön och utan brist,
Att straxt mitt arma hjerta
Sitt drömda lugn har mist.
Och Hon -- hon var som fordom
Min kärleks -- sagas fe --
Se der den qvällens tärnor,
De lika vackra tre.
Den första var så eldig
Och så demoniskt varm,
Att jag fick lust att sjunka
I hennes mjuka arm.
Den andra så gudomlig,
Så skön och underbar,
Att jag fick lust att pröfva
Om hon en menska var.
Men Hon den tredje -- lilla,
Min egen, hon var så,
Att jag på stunden glömde
De andra båda två.
Stjernefärden.
Vinter var det och i natten
Satt jag tyst på slädans kant,
Och derinne satt en flicka
För mitt bjerta välbekant.
Det var hon med sina ögon.
Ögon dem jag mången gång
Bland mitt hjertas första dikter
Egnat har en hyllningssång,
Nattens tusen vackra ögon
Sågo ned uppå vår verld,
Sågo ned i våra ögon
Och de logo åt vår färd.
Italines öga mötte
Just min stjernas milda blick,
Och jag tyckte att i natten
Vexlades en stilla nick.
Frågande jag mina blickar
Fäste uppå stjernan der;
Säg mig allt du som förtrogen
Med min flickas hjerta är.
Säg mig allt, säg hvad hon tänker,
Säg mig tänker hon som jag?
Tolka mig dess vackra hjerta,
Hulda stjerna, drag för drag.
Men min stjernas blick som fordom,
Lika vacker, lika kall,
Mötte mig -- af detta öga
Fås ej svar i något fall.
Och jag vände mig åt sidan,
Såg i hennes öga, såg
På dess vackra spegelyta
Tusen sköna tankars tåg.
Såg och sökte att förklara
Deras mening, men minsann --
Qvinno eller himlaögon
Alla likna de hvarann.
Hennes blick rar ock som fordom
Lika vacker, lika kall,
Ack! också af detta öga
Fås ej svar i detta fall.
Timmar gingo som minuter,
Och vår fåle sprang så gladt,
Vägen led, vi voro hemma,
Färden slutad var, godnatt!
Qvinnan.
När middagssolen bränner hetast
Och vandrarn tröttad fällt sin staf,
Och känner inom sig att menskan
Dock är materiens svaga slaf;
Fins då en källa ej att läska
Den trötte så förgås han der;
Det likaså i menskolifvet
Med menskovandrarena är.
Högt strålar målet der -- det sanna --
Och mannen ger sig raskt åstad,
Han börjar stolt den sköna färden
Och själen vidgas fri och glad.
Men lifvets middagshetta stiger
Och mattar hvarje vandrarns led,
Och af de tusende bekymren
Den stolte mannen böjdes ned;
Om ej en källa fanns, hvars bölja,
Ger lif åt vandraren igen,
Om ej källa fanns, hvars öga
En spegel är af himmelen.
Han ser deri, han skådar målet
Liksom i dröm ren vinka sig,
Och stärkt utaf den sköna synen
Han sträfvar modig fram sin stig.
Vill du den källans namn förnimma,
Den källan uppå lifvets tåg,
Som gömmer underbara krafter
Uti sin lilla spegelvåg?
Som du den föddes för att lefva
För hvad i lifvet helgast är,
Men ej som du en samtids hyllning
Hon för sin verksamhet begär.
Är strömmen du som går sin bana
Utöfver lifvets fält i språng,
Är du den forss som brusar väldig
När bädden för din kraft blir trång;
Så är den ljufva enkla qvinnan
Den tysta källan der din våg
Fick lust och mod och kraft att börja
Sitt långa mödosamma tåg.
Men hon är blyg, för blyg att träda
Sjelf uti lifvets led, för god,
Och dock, hvem anar hennes krafter
Och hennes tysta hjeltemod,
Hvem känner qvinnans verk i lifvet,
Hon blott din kärlek blygt begär,
En annan lön hon gladt försakar
För allt hvad hon får lida här.
Uti den qvinnas öppna hjerta,
Som älskar dig -- lägg ned ditt ve,
Hon bär också ditt kors i lifvet
Och kan dock alltid ljufligt le.
När efter slutad strid i lifvet
Du träder åter till din härd,
Då är det hon som huldrikt öppnar
För dig en bättre inre verld.
Då är det hon som täljer sagor
Om tro och lycka, frid och hopp,
Och kommer så ditt dunkla öga
Att trofast se mot himlen opp.
Hvad hennes hjerta i sig sluter
Af tvifvel, sorg och bitterhet,
Det anar alldrig mannens öga;
Blott Gud i himmelen det vet.
Och dock i lifvet huru sällan
Belönas detta hjeltemod,
Att bära alla dessa sorger
Och dock förblifva öm och god!
O lemnad åt sig sjelf är qvinnan,
Sin lön hon bär inom sig blott,
Då mannen i det yttre lifvet
Likväl kan vinna ärans lott.
Ja! hel för qvinnan, af de sidor,
Dem Gud gaf menniskan engång,
Är mannen visst den yttre sidan
Och lyder mer det yttres tvång;
Men qvinnan är den inre sidan,
Så tyst och anspråkslös och gömd,
I mannens många bittra strider
Ack ofta nog till glömska dömd.
Vid Agnes Död.
Det var så tyst, så tyst och natten
Svept slöjan öfver jordens dal,
Det var just då den rätta timmen
Att lindra någon menskas qval.
I rummet låg på bädden Agnes,
Hon låg den lilla sjuk och svag,
Men än sågs lifvets lampa flämta
I hennes sköna barnadrag.
Då stego fram ur nattens sköte
Till bädden Herrans englar små.
Allt sköna barn som tidigt lemnat
Vår jord för att till himlen gå.
De skredo fram till Agnes läger,
De bredde sina armar ut,
De logo så oändligt himmelskt
Och sporde bedjande till slut:
Vill du ej lemna, goda syster,
Din sjukdoms plågorika bädd,
Vill du ej följa oss till himlen,
Der ren din kammare är redd.
O kom, kom bort, vi leka vackert
Der ofvan skyarne med dig,
Det äro vi som under lekar
Strö blommor uppå menskans stig.
Och främst vi välja dem, som engång
Vi nämnt föräldrar här -- o se
Vårt löje der i himlens salar
Det bringar dem välsignelse.
O kom, kom Agnes du skall engång
När lilla syster vuxit opp,
Bli engeln som med dygdens nyckel
Dess barnahjerta sluter opp.
Du skall bli den hvars engla -- renhet
Gör henne till sin spegel, kom,
Så skall engång i modersällhet.
Din moders smärta bytas om.
Då sågs uppå de bleka dragen
Ett löje vakna, o så matt,
Och Agnes slöt sitt vackra öga,
Och hjertat hviskade godnatt!
Så tog det slut för dig, hur' mycket
Af lifvet ägde du dock qvar!
Hur många rosor än att plocka
I ungmöns sköna rosendar.
Så tog det slut ditt väsens blomma,
Som knappast bildat sig till knopp,
Den bräcktes tidigt och din ande
Gick leende till himlen opp.
Fantasie på Agnes Graf.
Hvad du var liten då vi skildes,
Du knappast sett din tredje vår,
Men sen du nu en engel vorden,
Min djupa suck du visst förstår.
Hvad det var skönt, att så vi skiljd
Hvad det var skönt att så du gick,
Än hade du ej hunnit sänka
I lifvets vilda strid din blick.
Än hade du ej någon kunskap
Om menskohjertats bittra qval,
Blott glada löjen mött ditt öga
Den stund du dröjde i vår dal.
Vår djupa dal! Hel dina sagor
I himlen om vårt slägte här,
Jag anar deras milda ljufhet --
Och har berätterskan så kär.
Visst täljer du för himlens herre
Att allt var godt då bort du gick,
Och lockar så utur hans öga
En mildt förnöjsam gudablick.
Du säger visst att mellan bröder
På jorden idel kärlek bor,
Du säger visst att hvarje menska
Den vackra himla-sagan tror.
Du såg ju ofta menskor vandra
I kyrkan -- såg dem stilla be,
Du såg ju ej i deras hjertan,
Så djupt förmådde du ej se.
Du såg dem böja knä och höja
Sin blick till himlen, du förstod
Väl då att deras vackra andakt
Var djup och verklig sann och god.
Tälj allt det der deroppe, Agnes,
För ljusa englarne och be
Att lika dig i menskans hjerta
De alldrig djupare må se.
En Saga.
Af tusen stora jätteplaner jagad
Min farkost redde jag och lade ut
På lifvets haf af alla lifvets stunder
Var detta dock den skönaste minut.
Stolt som en konung älskad af sitt folk,
Stark som en yngling den ej lifvet kände,
Stod jag i stäfven af min julle, gladt
Jag ett farväl ännu åt hemmet sände.
Ej hemmet, ej dess lilla krets det var
Der sig en krans min styrka skulle vinna,
Nej längre dref det mig -- dit fjerran bort
Der lifvets strider allrahetast brinna.
Det skulle randas snart en annan dag
Så stod uppå min viljas svärd det skrifvit,
Jag arma tok! jag kände ej mig sjelf
Och ännu vida vida mindre lifvet.
Jag kände ej den lömska magt som går
Tyst ljudlös öfver menskohjertats bygder,
Och liksom mejarns lia blomman slår
Bortsopar alla ynglingshjertats dygder.
Jag kände ej den magt som heter lif
Och den vi alla alla blindvis hylla,
Emot hvars gunst vi sälja hjertats glöd,
Att vårt förstånd med lumpen klokhet fylla.
Jag kände icke denna dystra magt,
En yngling tändes jag af tidens frågor,
Och hänförd slog mitt unga hjertas eld
Med i den stora menskoandens lågor.
Det var en eld, det var som skulle nu
Just nu ur flamman menskoslägtet stiga
I en föryngrad och förädlad form,
Att sig med ljusets helga förste viga.
Der brann min själ -- men i den lilla vrå
Af verlden dit mitt öde ställt min boning,
Der drömdes än ej om att genom eld
Och brand och brus nå frihet och försoning.
Så stod allena med min låga jag
Och ensam som jag stod den mig förtärde.
Tills efter månget år och mången suck
Mig lifvets dämon andra seder lärde.
Brinn icke, hviskade han lömskt till mig,
Brinn icke fåfäng -- låt ej dessa lågor
Förtära all din frid -- lyd mina bud,
Lär dig förakta mensklighetens frågor.
Kom till mitt stånd, du som de andra der
Och handla dig af mig en rolig lefnad,
En lefnad full af lugn -- ett fredligt bo,
En maka och med mera till din trefnad.
Blif som de andra klok -- och jag blef klok
Och sålde mina drömmar bort för pengar,
Nu som de andra kan jag räkna mig
Till en af lifvets triviala drängar.
Men jag föraktar denna usla frid
Köpt med ett offer dyrare än lifvet,
Ty hvarför blef väl detta korta lif
Åt andens, tankens, ljusets söner gifvet.
Om ej att skönt sig tända och gå opp
Uti din stora helga himla flamman,
Som öfver mensklighetens i äckta verld
Slår sina lågors andevingar samman.
Jag tror på Dig.
Naturen älskar himlahvalfvet,
Som bredt kring den sin blåa pell,
Och stjernan älskas tyst och heligt
Af nattvioln i sommarqväll.
Så älskar jag min himmel äfven
Och stjernan som du skänkte mig,
Och jag bekänner gladt för verlden
Jag älskar dig.
Min himmel är just sjelfva lifvet,
Jag lefver gerna ty jag vet,
Att sanning finns i lifvets skönhet
Och skönhet i dess verklighet.
Min himmel gaf mig ock en fana
Att troget föJja som en mann;
Jag älskar derför högst i lifvet:
Mitt fosterland.
Och fosterlandet gaf mig halvor
Att flätas i min lefnads länk,
Så fick jag på min lott i tiden
Den helga sångens sköna skänk.
I sina skogar, sjöar, dalar
Bjöd det mig läsa och bli klok
Och kärleken till fosterlandet
Det blef min bok.
Den andra gåfvan fosterjorden
Förlänat mig är skön också,
Det är en rosig Suomi-flicka
Med trofast själ och ögon blå.
Det var en skänk, en skänk så ljuflig,
Så ovärderelig för mig;
Jag älskar fosterlandets gåfva:
Jag älskar dig.
Och derför, flicka, om i tiden
Min sång höjs klar och ren och sann,
Så tackar jag i första rummet
Derför mitt vackra fosterland.
Men sen, sen stämmer jag min lyra
Till pris och lof, min brud, för dig,
Och sjunger högt min unga glädje:
Hon älskar mig.
Hon älskar mig, se hennes öga
Det glänser mildt emot min blick,
Och vid dess underbara skimmer
Mitt väsens tvifvel ljuft förgick.
Du älskar mig, så nattviolen
Mot stjernan ler, du älskar mig,
Och derför andas jag och iefver
Och tror på dig.
Du är min stjerna du i lifvet,
En stjerna på min himmel blå,
Och mötas våra tysta blickar
Sig våra själar ljuft förstå.
Må stormen komma kallt och hopa
Sin vinters skyar framför mig,
Jag ser din nick igenom molnet
Och tror på dig.
Må lifvets stormar kalla brusa
Och härda hjertats gull till stål,
Må alla mina ungdomsdrömmar
Förbrinna uppå smärtans bål;
Tre ting ändock ej skola svinna,
Mitt fosterland det tillhör mig,
Och hvad det gaf: min sång och kraften
Att tro på dig.
Molnet.
Molnets sång nu sjunger jag,
Molnets visa på din bana,
Molnet, hvilkens skära duk
Är den vackra luftens fana.
Luften är en mägtig fee
Herrskar rundt om hela jorden
Molnet för sin vackra färg
Är dess sköna fana vorden.
Men dess saga klingar så,
Denna sorgligt milda saga,
Hört har jag den mången gång
Då de ömma molnen klaga.
Då de klaga ack sa ljuft,
Klaga i de skönsta tårar.
Tårar hvilkens goda magt,
Vederqvicker jordens vårar:
Skön är jorden under oss,
Skön är himlens blåa låga,
Ljuf är rymden der vår gång
Melankoliskt fram vi tåga.
Hvem förstår vår tysta sorg,
Ack på jordens torfva ingen,
Glömde vi vår bana gå
I den stora väsenringen.
Moln och skyar, drömmar blott
Äro vi af hafvets tärnor,
Ljusa bref från hafvets fee
Till den blåa himlens stjernor.
Moln ocb skyar! så benämns
Ynglingens bålstora drömmar,
Moln och skyar! lika dem,
Svinna dessa stolta drömmar.
Moln och skyar alltid blott
Såsom tomhets bilder gälla,
Men vårt väsen är dock skönt,
Är naturens tårekälla.
Moln och skyar! menskans bröst,
Spegelbilden af naturen,
Döljer mången mången sky,
Under sorg och smärta buren.
Menskans bröst är himlen likt,
På dess blåa himlabåga,
Öfver klara stjernors glans
Ofta moln och skyar tåga.
Hvita Moln.
Himlen är så blå, så blå,
Som en vaknad Engels öga,
Ljusa hvila moln ändå
Störa denna skönhet föga,
Derför tåga de sin färd
Ofver himlens blåa verld.
Underbart för den som ser
Skiftas alltets kärlekslotter,
Luftens son den ystra flägt
Älskar molnet hafvets dotter,
Hvita molnet, skyn så skär,
Som han genom rymden bär.
Och han smyger sig så lätt
Till dess barm, den hvita skära:
Vill du af din kunskap mig
Ej en vacker saga lära,
Ut jag flöge, sjönge den
För min gosse, för min vän.
Ljuft i solens stråle då
Glänser molnet och för flägten
Öppnar, leende och mild,
Lättomgjutna skära drägten,
Famnar vännen: skådar du
Mina sagobilder nu?
Ack jag ser: ett oskuldsbref
Är du från en flickas hjerta
Är det första som hon skref
Till sin vän om lifvets smärta.
O hvad du är ljus ändå!
Skrifver hon väl alllid så?
Icke alltid döljer jag
Inom mig så milda tårar,
Dessa komma ur ett bröst
Fullt af ungdomsfriska vårar,
Denna tärnans första tår
Är blott dagg på hjertats vår.
Men ibland är jag ett bud
Från ett sviket hopplöst hjerta,
Från en glömd och sorgsen brud
O då är jag tung af smärta,
Dyster går jag då och grå
Ofver himlens ljusa blå.
Men den skälmska flägten vek
Lätt ur molnets famn och flyger
Bort i yster fröjd och glad
Till sin gosse budet smyger:
Alla dystra tvifvel glöm,
Hon har blifvit vek och öm.
Sänd med mig ett litet bud,
Jag vill ge det min vänninna
Skyn deroppe -- så skall bäst
Budet till din flicka hinna;
Och om flägt och sky vill så
Skall du snart som brudgum stå.
Gråa Moln.
Af vindens vingar burna
De samlas vidtikring,
Tills snart af himlabågen
Är synligt ingenting,
Men allt som förr var himmelsblått
Är töcknigt nu och kallt och grått.
Från öster kom en molnsky
Så tårfylld och så tung.
Det var en dyster saga
-- -- -- -- --
Sin sorg den uppå himlen skref
Så att på jorden töcknigt blef.
Från söder kom en annan,
En sky af egen art:
Min slutna tårekälla
Med magt jag öppnar snart,
Och gråter öfver land och haf
Min sorg uppå historiens graf.
Från vester kom en tredje:
Min saga är ej lång,
Den vida vestra verlden
Den blev mig dock för trång,
Med allt sitt nyhetsmakeri
Blef lifvet der ett raljeri.
Från nord kom sist en fjerde,
Den var visst tung och grå:
Godafton, mina vänner,
Nu är jag här också,
Från öster, vester, söder, nord
Vi samla moln omkring Vår jord.
Nu låt oss flitigt hväfva
Åt jorden sorgedok,
Det passar väl sen menskan
Dernere blef en tok,
Som glömt sig sjelf och blifvit matt
Och molnen mörkna, det blir natt. --
Svarta Moln.
En molnfull dag det var
Och himlen var så mulen,
Och fast det sommar var
Var luften mörk och kulen;
Men bakom moln och sky
Gick solen, gömd för verlden,
Månn' det var meningen
Att osedd sluta färden.
Och sömnig syntes soln
Och trött, men ur dess hjerta
Sprang fram en stråle, väckt
Af blygsel och af smärta:
Vår verld är himlens pell!
Ej molnenas, men svaga,
Om väldet läto vi
Af molnen oss bedraga.
Det lågar inom mig,
Jag hatar dessa skyar.
Af grått kan blifva svart
Och natt kan bli af skyar;
Af fel kan blifva brott,
Det är en välkänd lexa,
Och ur ett håglöst lif
Kan endast skam uppvexa.
Vi haft en töcknig dag
Men vi få ännu värre,
Vi känna ganska väl
Lifsnattens dystra herre;
Hans verk är icke hälft,
Han plägar icke stanna,
Vår håg är feg och svag,
Men modig är hans panna.
Och det blir natt ännu
Förrn vi det minsta ana,
Då sofva vi så tyst,
Men hög står mörkrets fana.
De svarta svarta moln
Kring himlens pell utbredas;
Så skall vår ljusa jord
I mörkrets armar ledas.
O, tvi vår svaga kraft,
Hvad skygga vi för striden!
Men det är vår natur
Att mera älska friden.
Dock nej! så går det ej,
Så är ej verldens mening,
I ljus -- i mörker ej
Sker tingenas förening.
Friskt flägta opp vårt ljus,
Du verldens klara fackla,
Vi stå ej svaga mer
Sömndruckna der och vackla,
Vi vaknat och vår kraft
Nu kampen käckt förnyar
Mot denna dystra dag
Och dessa mörka skyar.
Snart skymtar ren en fläck,
En liten uti natten,
Friskt nu men med modig
I stridens tömmar fatten;
Vi segra om vi slåss;
Vi segra om vi våga,
Och tända, våra bloss
Igen på himlens båga.
Så hörde jag engång
Emellan molnens skara
En herrlig sångarröst,
Hvem månde sångarn vara?
Min själ jag vingar gaf
Och flög emot det ljudet,
Då fann jag att från soln
Kom detta segerbudet.
Jo jo, deroppe der,
Der kämpas hårda strider,
Så lika dem som vi
Läst om i fordna tider;
Deroppe är ett lif
Fullt utaf tusen frågor,
Der brottas natt och sky
Med soln och solens lågor
Sagan om Jätten som blef Dvärg.
Trompetare blås opp till storm,
Blås opp en frisk fanfar,
Nu blir det annan lek utaf
Än uti tordna dar.
Trumpetarn fattar sin trumpet
Och blåste en ton så käck,
Att gubben och gumman föllo omkull
Af häpnad och af skräck.
Men gubben och gumman hade en son
En jätte så bål och stor,
Han vid trumpetarns djerfva ton
Med handen till svärdet for:
Farväl min mamma, farväl min far,
Nu går jag till strids -- adjö!
Jag är en jätte och jag ville slåss,
Min klinga är icke slö.
Och ut gick sonen, en jätte stor,
Högt svängde sin arm han -- hej!
I dvärgar små, hvem vågar sig hit,
Hvem vågar sig mäta med mig?
Och fram gick jätten och talte käckt,
Han talte så det förslog,
Och för att gifva åt ordet kraft
Han svärdet ur slidan drog.
Han gjorde ett uffall och gjorde två
Och spetsade luft och vind,
Och mod och stolthet strålade skönt
På jättens purprade kind.
Så gick han framåt med hurtigt mod
Och slogs som vi ofvan sagdt,
Och skygg vek luften och vinden skyggt
För jättens ljungande makt.
Han höjde en fana och ropade högt:
Jag dör för min fanas färg,
Kom hit om du vågar och strid med mig
Du mörkrets föraktliga dvärg.
Och vid han talte han svängde sitt svärd
Med ständigt vexande hast,
Så högg han med makt det i marken ned;
Der satt nu hans klinga fast.
Och rundt om honom, en gräslig chor,
Fräckt grinade dvärgarne nu:
Drag ut ditt svärd, du förfärliga man,
Ha! Ha! det förmår icke du.
Och högt ljöd skrattet kring jätten, vildt
Han ryckte på klingan. Nej!
Ljöd svaret, kryddadt af ilsket hån,
Förgäfves bemödar du dej.
Då sänkte vår jätte sin höga ton
Och sade beskedligt: förlåt,
Om fritt ni gifver mitt goda svärd,
Så vandra i frid er stråt.
Men allt ljöd grinet i ugglechor,
Allt starkare, starkare blott,
Och jättens alla bemödanden
De hade ej något förmått.
Och svetten stod uppå pannan het
Och arbetet kostar på,
Och jätten krymper allt mer och mer,
Och hastigt och fort ändå.
Och blir allt mindre och mindre der,
Så liten till slut som en dvärg,
Och fanan sjunker utur hans hand
Och smutsar sin rena färg.
Och dvärgarne dansa med lust derpå
Vår lilljätte är musikant,
Det heter i sanning på hvardagsspråk
Att modigt stå på sin kant.
Och lilljätten lemnar violen och går
Sjelf lustig och hoppar i vals,
Och dansar med dvärgarnes kärngar i ring,
Och skäms ej och blygs icke alls.
Men viljen J veta hvem jätten är,
Som blifvit en dvärg så snart,
Så kasta en blick i vårt nya lif,
Och allt skall blifva er klart.
Det är väl ej en, och ej två, och ej tre,
Ej fyra och fem gudnås,
De blifva väl många, om, som det ser ut,
Våra söner på fädrena brås. --
Är det verkeligen omöjligt.
Hvarför skulle du ej kunna
Älska mig igen,
Är det verkligen omöjligt
Är det så, min vän?
O då är jag mycket fattig,
Äger ingenting,
Intet, stackars gosse, eget
Uppå jordens ring.
Ty mitt hjerta har jag gifvit
Längesen åt dig,
Och naturen har ej unnat
Annat just åt mig.
Derför älska mig så äger
Jag din kärlek -- då
Skola äter jordens kungar
Svårt att täfla få.
Det ringer i Öronen.
I.
Det händer sig i någon enslig stund
Då ingen yttre flägt det lugn kan störa,
Som laggt sin stjernefrid på hjertats grund,
Att det helt plötsligt ringer för vårt öra,
En ringning oftast skarp, men stundom äfven
Melodiskt ljuf som vågens suck i säfven.
Förstår du detta ljud, dess enkla ton,
Hur verkar den uppå ditt tysta sinne?
Tror du att den, ett bud från himlens zon,
Vill väcka i ditt bröst ett himmelskt minne?
Nej närmre jorden sänk din andes vingar
När denna ringning i ditt öra klingar.
Din själ är lugn, du ryckt den ur det brus,
Som jemt omsvärmar dig i dagens hvimmel,
Och redan tänder fantasien sitt ljus
Och känslan öppnar mildt sin vackra himmel,
Och hjertat slår igen de fordna slagen
Från morgonstunderna af lefnadsdagen.
Då klingar det, då ringer det så klart
För dina öron och ditt hjerta svarar,
Och hvad ej tanken fattar -- underbart
Din väckta känsla undrena förklarar,
De ljusa synerna, som glada milda,
Sig leende ikring din ande bilda.
Och åter sitter du så tyst och stum
Allena på ditt rum och allt är stilla,
Och ute hvälfver natten mörk och skum
Och jorden svartnar i dess dystra villa
Och längtar ängslig efter ljus och frälsning,
Då ringer det, förstår du denna helsning?
Ditt bröst är lätt, bekymrens hårda lott
Ej känner du på dina skuldror trycka,
Och just du säga skall: vårt lif är godt,
Och tacka himlen för din frid och lycka,
Då ringer det en sång uti ditt öra,
En sång hvars toner all din frid förstöra.
Förstår dn denna ringnings tysta bud,
Förstår du väl de underbara ljuden?
Är det en helsning ifrån herren Gud,
Hvars tydning här blef menskorne förbjuden
Nej närmre jorden sänk din andes vingar
När denna ringning i ditt öra klingar.
II.
En saga känner jag -- den låter så:
Guds englar sutto leende i salen,
Och sågo ned med sina ögon blå
Uppå den ännu tomma menskodalen,
Och der var tyst, ej något väsen rördes,
Och intet ljud från lilla jorden hördes.
Då sade englarne: låt oss ge ljud
Åt stjernan der, som vandrar fram så stilla
Och lof de fingo utaf herren Gud
Att väcka menniskan till lifvets villa.
Så föddes vi, så tändes vi till lifvet,
Af englars händer uti våra gifvet.
Men att ej ljudlöst genom alltet gå
Gafs hvar och en af oss en bjellras tunga,
Som, hur vi genom lifvet resa må,
Vår resemelodie den skulle sjunga;
Men denna bjellra är vårt menskohjerta
Och klingar ömsom uti fröjd och smärta.
Nu händer det i någon enslig stund,
Då vi oss helt åt tysta drömmar viga,
Att, från ett annat menskohjertas grund
Utflugna, toner till vårt öra stiga,
Då klingar det, då hörs en ringning stilla,
Som ökar eller skingrar drömmens villa.
Än klinga toner ack! så ljuft och gladt,
Visst helsningar ifrån ett lyckligt hjerta,
Och än, än låter det så sorgset, matt.
Visst suckar af en broders dystra smärta;
Men ofta, ofta -- oss en rysning fattar,
Då jublar brottet eller tviflet skrattar.
Men hur den klingar sorgset eller gladt,
Den lilla hjellran, detta rika hjerta,
Så stannar hon engång och det blir natt,
Då tystnar glädje och då söfves smärta,
Och öfver alla mensklighetens tårar
Strö himlens englar sina löjens vårar.
En Ögonsaga.
Den bästa saga som jag vet
Är sagan om ett öga,
Ett öga klart och blått, minsann!
Som himlens hvalf, det höga,
Ett öga som är djupt och klart,
Och Gud vet huru underhart.
Jag är just icke den som lätt
Tror uppå allt som säges,
Uppå min tankes vigtskål allt
Med tviflets vigter väges;
Så trodde jag engång också
Ej uppå Gud i himlen blå.
Jag hade tyst min tro för mig
Om alla dessa tingen,
Att alla verldars upphofsman
Just speciell var ingen.
Det var min tro -- men hur den svann
Jag här för er berätta kan.
Att blomman väckt af vårens kyss
Kan vakna opp och dofta,
Det läste i naturens bok
Jag full af glädje ofta,
Men trodde på mitt eget sätt
Att vår och blommor voro ett.
Att hösten uppå sommarns bön
Strör frukter öfver jorden,
Deröfver var för längesen
Jag undervisad vorden
Af ängars grön och åkrars gull
Och odlarns lada som var full.
För vinterns köld och stormens brus,
För norrskensflammans låga,
För alla vackra stjerneljus
På nattens himlabåga,
För allt det der med klarhet jag
Uppställt för mig en enkel lag.
Och jag var lugn derrid och glad
I alla lifvets stunder,
Och tänkte mig just ej vid allt
En högre makt inunder;
Jag trodde, att af egen märg
Naturen fick sin vackra färg.
Då hände det engång att jag
Fick se dig vackra flicka,
Och hur det var, kom jag för djupt
Att i ditt öga blicka,
Ditt öga som är djupt och klart,
Och Gud vet huru underhart.
Ditt öga och då tänkte jag
Hvarför må detta öga
Så underljufligt locka mig
Att skåda mot det höga,
Det höga blåa hvalfvet der,
Som utspändt öfver jorden är.
Och hur jag såg på himlen än,
Och än uppå den ljusning,
Som i ditt öga öppnats mig,
Betogs jag af en tjusning,
Som om min själ ljuft svepte sig;
Då hände detta under mig:
Ditt öga, huru tändes det?
Hvar fick det denna fägring,
Som underljufligt lockar mig
Lik någon själens hägring
Ifrån ett ännu bättre land
Än jordens blomsterklädda strand?
Jag tänkte hit, jag tänkte dit,
Jag sökte att förklara
Ditt ögas makt uppå min själ,
Den ljufva underbara,
Dock länge gick jag utan svar
Om hvad ditt ögas saga var.
Men nu likväl, jag känner den,
Dess toner mot mig strömma,
Var lugn min lilla gudavän,
Jag skall den ej förglömma;
Men evigt minnas båda två,
Din saga och dess källa blå.
Ditt öga är en himmel blå
Med en gudomlig mening,
Naturen fattar jag och dess
Storartade förening;
Jag ser den är en glädjeskrud
Åt alltets herre, himlens Gud.
Och efter du haft kraft att så
Mig öfvertyga flicka,
Så låt mig ofta, ofta få
Uti ditt öga blicka,
Och i ditt hjertas helgedom
Den sköna sagan läsa om.
En utflygt i Lifvet.
Lyran tog jag uti handen,
Sången på min lapp jag bar,
Så gick jag engång i lifvet,
Lifvet som min glädje var.
Kom emot mig tyst en sälle,
"Jag vill följa dig, han sad',
Jag vill lära dig att läsa
Sanningen på lifvets blad."
Nå välan så mycket bättre,
Kanske du är blifven klok,
Och med mera klarhet fattar
Skönheten i lifvets bok.
Och vi gingo, jag var munter,
Han var kall -- men tiden gick,
Lifvets evigt nya former
Tjusade min unga blick.
Ned vi sågo uti lifvet,
Herrligt öfverallt, min själ
Vidgades af glad förhoppning
För mitt slägtes framtidsväl.
Stolt sågs menskan, himlens ättling,
Gå sin ljusa bana fram,
Och hans andes blixtrar brötos
Trottsigt mot materiens dam.
Men de segrade -- den råa
Kraften vek i denna strid,
O! hvad det är skönt att skåda
Ned uti en verksam tid.
Skåda ned från diktens himmel,
Stämma lyran opp till sång.
Och med känslans veka toner
Följa tankens segergång.
O! jag var så glad så lycklig
Och till vännen sade jag:
Sista länken af sin boja
Bryter menskan, det blir dag.
Och på snillets vingar burna
Stiga snart vi mer och mer,
Tills allfader oss till mötes
Himlens skönsta löje ler.
Men till svar ses vännens öga
Mörkna vildt vid detta tal:
Föga känner du om lifvet
Uti denna dystra dal.
Föga känner du om lifvet,
Föga om dig sjelf du vet,
Känner icke menskoslägtet
Och dess djupa hemlighet.
Ty ditt drömomgjutna öga
Ser blott lifvets blomstergård,
O! men ser ej -- kall och dyster
Såsom jag, dess kyrkogård.
Menskolifvet är en öken,
Menskoslägtet är dess son,
Hvar oas af odlarns händer
Skapad är ju blott ett lån.
Hvarje andens steg på banan
Framåt -- blomsterströr sin stig,
O men se tillbaka endast,
Öknen följer ständigt dig.
Hur du stretar, hur du bygger,
Hur du odlar, hur du sår,
Flygtigt svinna dina skördar
Som naturens glada vår.
Ett steg framåt, ett tillbaka,
Så är lifvets stora lag;
Ofver Menskoandens öden
Vexla evigt natt och dag.
"Fega spöke, vik tillbaka,
Du är lögnens son, jag vet,
I mitt hjerta lefver sagan
Om min andes herrlighet.
"Fega spöke, vik tillbaka,
All din vishet är blott hån,
Fega spöke, vik tillbaka,
Du är lögnens usla son."
"Ja, jag är en son af lögnen
Och mitt tal är tviflarns hån,
Men just derför är jag äfven
Menskoandens egna son."
Och han vek, men än ljöd svar
Kryddadt af hans ilskna skratt:
Fadda drömmare -- jag viker,
Men du minnes mig, godnatt!
Eden.
O, jag vill dig trogen vara,
Trogen uti lust ock nöd,
Genom lifvets alla skiften,
Och när du sänks ned i griften
Vill jag sjelf nedsjunka död.
Så hon svor, han trodde eden,
Gifte sig och redde bo,
Stackars tok! känt är ditt öde,
Förn du vandrat till de döde
Sviker dig din fasta tro.
Ett år gick som menskoåren
Pläga gå sin lugna färd,
Fredligt lefde de tillsamman
Och den helga hemfridsflamman
Lyste öfver deras verld.
Men när året gått och åter
Kommit, var förändrat allt,
Och i trotts af sina eder
Följde de med tidens seder
Och förhållandet blef kallt.
"Du har svikit dina löften,
Du har blifvit kall mot mig!"
Bästa! du har fåfängt skrutit,
Dina eder har du brutit'
Och totalt förändrat dig.
"Jag, min herre, jag som fordom
Samma kärlek bär till er."
Oh jo jo -- det lär jag känna,
Men förändringen är denna:
Du är icke vacker mer. --
Qvinnans bästa ed om trohet
Vore eternellens lott!
Annat mannen lätt förgäter,
Han sin lefnadslycka mäter
Efter ytans måttstock blott.
Marie.
i.
Jag vet en saga, sann och verklig,
Den har en enkel melodie,
Den bur ett namn, som klingar vackert,
Ett vanligt menskonamn: Marie.
Marie var ung, Marie var vacker,
Hon ägde ögon, hvilkas glans
De allraskönsta blommor äro
I mina minnens rika krans.
Jag mötte henne, djupt jag sänkte
Min blick i hennes veka själ;
Men ödets hårda lagar bjödo
Och stum jag nickade farväl.
Jag kom igen. Ren hade våren
Och sommarn flytt och hösten stod
Blek, vacklande och svag, i striden
Mot vinterns kalla öfvermod.
Hvar bor Marie? Hon bor allena
Uti ett tyst och vackert rum,
Men lemna för i qväll besöket,
Ty natten hvälfver mörk och skum.
O nej, kom visa mig blott vägen
Till hennes hem. -- Nåväl, min vän,
Den blomma som ditt öga söker
Är bruten ren för himmelen.
Då, då steg om jag riktigt minnes
En tår uti mitt ögas vrå,
Men öfver hjertats stilla verldar
Gick hviskande en saga så:
II.
Gud satt deroppe uti himlen
Uppå sin thron och englarne
Hemburo honom sina offer
Ifrån de tusen verldarne.
Då steg till sist den yngsta engeln,
Ljuslockig, fram till Herrans thron:
Jag bringar dig ett ljufligt offer
Från alltets lägsta region.
Och engeln räckte fram en blomma,
En ros så skär i mjellhvit hand:
Den har jag sett och stilla plockat
På lilla jordens vackra strand.
Men Gud tog blomman -- ned i kalken
Bröt lifvet vid hans blick och fri
Hon fällde skruden och en engel
Stod salig der -- det var Marie.
III.
Så öfver hjertats tysta verldar
Gick sagan hur den väna dog,
Men hon satt sjelf deroppe redan
Och ned uti mitt hjerta log.
Oja, jag känner detta löje,
Jag känner det så väl, så väl,
Det slår så himmelska accorder
På strängarne utaf min själ.
Det slår accorder höga rena,
O! den som ägde magt ändå,
Att obemängda dessa toner
För jordens söner sjunga få.
Men själens strängaspel beständigt
Förstöres sen dess harmonie,
När ljuden af det yttre lifvet
Sig blanda i dess melodie.
Domen.
Den store Domarn sitter nu till doms,
Han dömmer dem som felat, dem som lidit,
Han dömmer uslingen, som glömt sitt folk,
Han dömmer hjelten, som förgäfves stridit.
Han dömmer alla, stora eller små,
Och vid han dömmer ler han mildt ändå.
Ty hur man dem må skilja eller kalla
Vid skiljda namn, de äro menskor alla.
På jorden ljuger man, man ljuger käckt,
Ty mensklig klokhet är ju lögnens moder,
Man ljuger sig till dygd -- men vid den dom
Som fälls i himlen -- hejda dig min broder!
Ljug icke der -- det båtar ej ändå,
Din lön skall du som alla andra få;
Dig gagnar lögnen ack! deroppe föga,
Ty genom hvarje veck ser domarns öga.
Der träder fram till Domarbordet blek
En usling med sin korta lefnads saga:
Mitt hela lif var blott en följd af svek;
Guds englar gråta för den fallna svaga,
Men domarn ler: din enkla dom är så,
Gå i min vackra ljusa himmel gå,
Allt hvad du handlat, känt och tänkt i lifvet
Står klart och tydligt på din panna skrifvet.
Till domarn träder nu en annan fram,
Han skälfvande sig till sin bikt bereder:
Jag ägde makt dernere, jag var stor,
Men alldrig stod jag i de godas leder.
Och åter ler den höge Domarn: gå,
Som du har sått så skall du skörda få,
Uti min sal skall du diu mantel sakna,
Ty der, der äro alla hjertan nakna.
Nu träder fram en man, fri är hans blick:
Jag lefvat, jag, såsom en menska, herre,
Just ej så dygdigt som jag kunnat, men
Bra många dock det gjort än vida värre.
Min lust var nöjet, då jag menska var
Lättsinnets fana jag i lifvet bar,
Jag kysst hvar njutning -- jag har tömt pokalen
I trottsig väntan uppå framtidsqvalen.
Och åter kom en ann, han var så tyst,
Hans röst var matt: jag böjde mig för lagen
Och njöt så litet som blott möjligt var
Dernere af den korta lefnadsdagen;
Det hoppas jag i himlen få igen.
Gå in, log domarn, dygderike vän,
Och in gick mannen Himlen honom starke,
Pä pannan bar han hyckleriets märke.
Sist kom en man: jag stridt for rätt och sannt,
Men icke skuldfritt är ändå mitt sinne,
Från jordens torfva för jag hit med mig
Nog månget dystert -- äkta menskligt minne.
Min sak var en, jag var en annan, jag,
Men lugn jag blickade mot domens dag,
Om vi der nere alldrig skulle falla
Så vore vi ju ljusa englar alla.
Men uti himlens sal der mötas de,
Som stigit opp, dit opp från jordens stränder
På hvarje kind mer eller mindre sig
En blygselns dunkla rodnad hastigt tänder;
Ty nu står hjertat naket, alla se
Hvad ägarn förr höll under täckelse,
Allt annorlunda är än man sig tänkte
Då tro man än åt ytans skimmer skänkte.
Hvem blyges mest? månn' det är han som ren
Härnere fritt bekände hvad han brutit,
Månn' det är hycklarn som för jordens folk
Med kufvade begär och dygder skrutit?
Väl är det han, som blyges mest ändå
För hvilken svårast är att naken gå,
För hvilken nu den klara himladagen
Lyft dok och slöja ifrån själsbehagen.
Den finska Ynglingen.
Preludium.
Vida Saimens böljor blå
Leende mot stranden vandra,
O hur' ljuf är denna strand,
Blommor, vågor om hvarandra.
Hör förgätmigej så blå,
Der en böljas glada glitter,
Lif och friskhet ur hvart veck
Af naturens klädning spritter.
Furuskog på gråa fjäll
Skyahögt vid stranden stiger;
Men en nordisk sommarkväll
Allt till frid och trefnad viger.
Sveper allt uti sin färg,
Blandad utaf fröjd och smärta,
Hälften togs af vesterns gull,
Andra hälften ur vårt hjerta.
Målad så i hjertats färg,
Kärleksfärg, ler för vårt öga
Denna herrliga natur
Som en hägring af det höga.
Dessa blommor, denna våg,
Dessa furukrönta tjällar,
Dessa molnens tysta tåg,
O, och dessa Juniqvällar,
Qvällar, som blott norden har,
Qvällar blott på Saimens stränder!
Under är det ej att så
Sig vår själ i kärlek tänder.
Under ej att folkets håg
Sammansmälte med naturen;
Men af denna kärleks kyss
Blef vår unga kärlek buren.
Vår natur, vår andes bild,
Mera djup den är än eldig,
Och vår kärlek den blef mild
Men tillika stark och väldig.
Är du den jag tror så skall
Du min saga väl behjerta,
Intet snille helsar dig,
Men ett varmt och trofast hjerta.
Melodie.
Bäddad uppå strandens blommor
Drömde gossen i sia frid;
Allestäds den är sig lika
Barnaårens ljufva tid,
Här och der i nord och söder
Äro alla barn ju bröder,
Bröder uti fröjd och frid,
Hel dig sköna barnatid!
Men en hviskning gick kring nejden
Steg ur vågens klara bröst,
Och utöfver strandens blommor
Smög sig dallrande en röst,
Nattens tärnor tårar fällde
Ofver hvad det budet gällde,
Tårar på de blomstren blå,
Men det budet klingar så:
Fjerran borta ut på vågen
Väcktes lifvet af en flägt,
Skymningen bör vika undan
Lifvet byter om sin drägt,
Drömmarne på flykten ila,
Slut är skymningsstundens hvila,
Och vid glada flägtars sus
Helsar solen; det blir ljus.
Vakna gosse, du är vorden
Yngling -- drömmarne förgå,
Dag det blef för dig på jorden
Och du skall i lifvet gå.
Vakna! och till lif han vaknar,
Ej sin barndoms frid han saknar
Lätt han uti Lifvet går,
Der han stolt som yngling står.
Hel dig sköna ungdomsyra,
Mel din tro på skönt och godt!
Ägde du all verldens krafter,
Vore allt en himmel blott.
Men din kraft, din kraft är ringa,
Dina ord och sagor klinga,
Och din vilja större är
Än den kraft du i dig blir.
Också dina drömmar blekna,
Också du skall vakna än,
Lifvets morgondager svinner
Och det middag blir min vän,
Då, när morgonen förliden,
Stundar snart den hårda tiden,
Då din kraft sitt prof består,
Visa då hvad du förmår.
Må din ungdomsvilja smälta
Med din manna kraft till ett!
Berg kan menskokraften välta
Sker för sanning det och rätt.
Blif en man som du dig drömde
Då en yngling än du glömde
Hvarje hinder på din stig --
Och ditt folk välsignar dig.
Nyårshelsning.
1853.
Djup hvälfver natten öfver jordens dalar
Och tysta skuggor glida öfver dem,
Vid skenet af den kalla vinter månen
Ses jorden slumra som ett dödens hem.
Hvar suck på vindens starka armar buren
Han öfver jorden, tystnar -- då och då
Blott bleka skuggor, lika tysta andar
Sin stilla vandring öfver jorden gå.
Decembernattens bleka måne kastar
Sitt matta sken här öfver frusen trakt,
Och höga furor stå i vinterdrägter
Allvarligt tysta rundtomkring på vakt.
Se öfver nejden glida tysta skuggor;
De samlas alla kring en isig thron,
Och hög, förklarad i den stilla natten
Hörs ljuda domarordets helga ton:
Din tid fulländad är, sänk ned din spira,
Kläd kungadrägten af din gamla kropp,
En fallen konung -- gånge du till hvila
Men rese i ditt spår en ny sig opp.
En ny och stark, en son af himlaljuset,
Fritt främje han vårt verk -- en himlens tolk,
Han ett steg närmre intill fadershuset,
Vid tidens band må leda jordens folk.
Så domarens röst. Ur bleka skuggors skara
Nu träder fram en man djupt böjd och grå,
Och stödd emot sin staf, trött af sin vandring
Till afsked höjer gubben stämman så:
Träd fram utur ditt led, du, som skall träda
I mina spår, och hör mitt afskedsord.
Jag lemnar spiran nu i dina händer;
Gå lyckliggör min vackra menskojord.
Belöna odlarns nit. Svik alldrig hoppet
Uti ett hjerta, som för sanning slår,
Och trösta den, som oförtjent har lidit,
Och torka bort miskundsam nödens tår.
Låt icke toma böner dig bedåra,
Och gynna alldrig egennyttans kraf,
Och straffa brottslingen och hycklarn väldigt
Med fulla kraften utaf hämndens glaf.
Der du ett hjerta ser, som stilla lider
Och ej har kraft att bryta fördoms band,
Der andas i dess puls nytt lif och friskhet,
Och lös dess boja med din starka hand.
Tänd kärleksfacklan der -- der fordom endast
Den kalla pligten lyste matt ett lif;
Och gör att sanning blifver lifvets valspråk,
Och bildningen ej blott ett tidsfördrif.
Kring sorgsna hjertan svep en ljuflig slöja,
Af hopp och minne. För en son, som vek,
Gif en igen; att icke far och moder
Må klagan höja emot lifvets svek;
Ty lifvet sviker alldrig sina söner,
Men sonen sviker lätt sin milda far.
Så gånge öfver jordens vackra dalar
Du fram och ej på dina håfvor spar.
De rike ödmjuk gör, den store trofast
Att stå vid sanningens och dygdens sak;
Och sänd en glimt af lyckans glada stråle
Ej blott i rikedomens prunkgemak.
Led denna blinda gudom till hvar hydda,
Der torftigheten slagit opp sitt bo,
Och ställ ett ljus uti det låga tjället,
Och väck på mensklig rött den armes tro.
Tänd lif och kraft uti de ungas hjerta,
Att gladt de följa sanningens banér
Och lys de lefnadströtte, att de icke
Kallt tviflande i lifvet skåda ner,
Och öfverallt lär denna stora sanning,
Att under seklernas och tidens lopp
Väl tyst och långsamt, men med säker framgång
Ur sina skyar ljuset stiger opp.
Den gamle så, men fram steg nu en yngling,
Ljuslockig, skön och full af kraft och mod,
Det unga lifvet lyste i hans blickar,
Den gamles lära villigt han förstod:
Farväl, min far, de tårar som dig gjutas,
Vill jag med vänlig hand tyst torka af,
Jag som en dygdens engel käckt vill föra
Mot mörkrets söner ljusets starka glaf.
Jag vill ett lif i indiskans hjerta tända,
Nytt, friskt och heligt hvarje menskoson
Skall vid min fana dubbel ränta skörda
För god förvaltning af sitt andelån.
Och det blef tyst. Dåft midnattsklockan ljuder,
Den gamle drotten sjunker i sin graf;
Men ljuset bryter med det nya året
I herrlig prakt fram öfver land och haf.
End of the Project Gutenberg EBook of Molnbilder, by Johannes Alfthan
*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 49047 ***
|