diff options
Diffstat (limited to '40557-0.txt')
| -rw-r--r-- | 40557-0.txt | 1214 |
1 files changed, 1214 insertions, 0 deletions
diff --git a/40557-0.txt b/40557-0.txt new file mode 100644 index 0000000..efef30f --- /dev/null +++ b/40557-0.txt @@ -0,0 +1,1214 @@ +*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 40557 *** + + ANNE-CHARLOTTE LEFFLER: + + + + + KVINLIGHET OCH EROTIK. + I. + + +»Mycket täckt i sanning -- en alt för täck grupp», sade den artige +fotografen. »Mor och dotter så där förtroligt tillsammans!» + +»Det är inte min dotter», sade den gamla, leende. + +»Åh, åh! sonhustru då, förmodligen! Eller, jag menar -- inte sonhustru, +men en liten fästmö, säkerligen!» + +Den unga rodnade lifligt vid dessa ord -- en plötslig rodnad, som jagade +blodet upp i ett par underliga spetsar uppåt tinningarna. + +»Nej -- vi äro bara två goda vänner», sade fru Rode, »fast det är en +liten olikhet i ålder, förstås.» + +»Ser du», hviskade den unga flickan ifrigt, då fotografen sysslade vid +apparaten. »Jag visste nog, att det skulle ge anledning till sådana +gissningar. Och när nu porträttet kommer till Alger, så skola alla +Rikards vänner naturligtvis tro det samma.» + +»Åhnej, porträttet kan då i alla fall lyckligtvis inte rodna. Det är +just du själf, som ger stöd åt dessa rykten genom att blossa så där vid +minsta anspelning.» + +»Ja -- är det inte förargligt -- är det inte dumt och meningslöst att +blodet så där skall rusa upp i ens ansigte, när man als inte vill det +och utan något skäl!» + +»Var så god -- ansigtet något mer hitåt, om jag får be!» + +»Vänta -- jag ville bara ordna omgifningarna litet bättre först.» + +»Förlåt, min nådiga fröken, jag försäkrar att fröken kan lita på min +artistiska blick i det afseendet.» + +»Men det är inte fråga om det artistiska nu», inföll fru Rode. »Jag +ville så gärna att omgifningarna skulle se ut som de vanliga i vårt hem. +Det är just därför vi tagit med länstolen och lampan -- porträttet skall +skickas som julklapp till min son, som är i Alger. Han är löjtnant vid +generalstaben, men har gått i fransk krigstjänst och har inte varit +hemma på tre år -- och det skall glädja honom att få en liten bild från +vårt dagliga lif.» + +»Alltid skall tant prata och babbla i onödan bara det blir tal om din +son», hviskade flickan skämtsamt, i det hon kysste den gamla på örat. +»Hvad har fotografen med det där att göra? Det tjänar ju bara till att +styrka hans misstankar, begriper inte tantis det!» + +»Han måste ju veta hvarför vi nödvändigt vilja anordna allting efter +vårt eget hufvud», svarade fru Rode, litet tillrättavisande. »Ställ nu +lampan på sin rätta plats, som vi kommit öfverens om. Och brefvet! hvar +är brefvet? Åh, så förargligt -- nu har jag visst glömt det hemma. Alie, +tag hit min svarta påse. Hvar är den? Nu skall man få se, att den ligger +kvar i vagnen.» + +Hon började att med den största oro leta i fickor, på bord och stolar +och talade i en så ängslig ton, som vore det fråga om en verklig +olyckshändelse. + +Alie storskrattade. + +»Jag undrar, hur många gånger den svarta påsen varit bortkommen och tant +färdig att få slag af förskräckelse», sade hon. »Naturligtvis ligger den +här -- se, bakom ryggen på tant! Ack den slarfviga, orediga lilla +gumman!» + +»Förlåt -- men jag tycker det skulle se naturligare ut, om fröken hölle +brefvet i handen och läste högt ur det för sin mor -- för frun, menar +jag.» + +»Nej, nej, det går inte an», inföll fru Rode ifrigt. »Det skall +föreställa att ett bref från min son just kommit, och då läser jag det +alltid först själf.» + +»Seså -- nu jollrar hon om sin lille gosse igen», hviskade Alie och nöp +henne i armen. + +Fotografen försvann bakom apparaten och Alie fortfor: »Ser du det, ditt +gamla troll, att till och med fotografen tycker att det vore +naturligare, om jag finge läsa brefven strax. Men unnar tant mig det +någonsin, kanske? Nej bevars, tant skall förstås alltid vara så vigtig +och se efter, om de innehålla några hemligheter först. Liksom tant sedan +kunde tiga med dem för mig i alla fall! Liksom hon inte så småningom +klämde ur sig hvarenda smul.» + +»Tyst, pratmakerska! Sitt ordentligt nu och låt bli att gräla. Du måste +se mild och kvinlig ut på porträttet, kan du väl förstå! Och stryk den +där otäcka luggen ett litet grand ur pannan. Jag är säker om, att Rikard +inte tycker om den.» + +»Än se'n! Hvad bryr jag mig om det? Nej», sade hon energiskt, i det hon +drog fram håret, som den gamla strukit tillbaka. »Aldrig i evighet går +jag in på att ha uppstruket hår, det har jag sagt tant hundra tusen +gånger.» + +»Stilla nu, om jag får be!» + +»Nej, hör nu tantis, låt bli att skjuta ut underläppen så där!» hviskade +åter Alie, som ej tycktes vara i stånd att hålla sig stilla en minut. +»Jag vill inte ha en svärmor, som ser så där elak ut!» + +De voro båda färdiga att brista i skratt, då fotografen varnande höjde +handen med elegant utsträckt pekfinger och ropade: »nu börjar jag». + +Det var skada, att ej en målares känsliga pensel fick återge den grupp, +som nu satt framför fotografiapparaten i den starkt solbelysta ateliern. + +Den gamla i sin länstol med den höga, ranka, litet framåtböjda figuren, +det oaktadt ålderdomen lifliga och rörliga ansigtet, hvilket visserligen +talade om genomgångna sorger men äfven om en spänstig glädtighet och en +humor, som lekte i de många, fina rynkorna vid ögonen och i det lilla, +förnöjda leendet i munvinklarna. Det hvita håret, mjukt och silkeslent, +men mycket tunnt, krusade sig vid tinningarna, hufvudet var för öfrigt +täckt af en rund, svart sammetsmössa, kantad af en bred, gulnad äkta +spets, som föll ned öfver nacken. + +Den unga, bekvämt uppkrupen i ett soffhörn bredvid henne med ena armen +stödd mot bordet och ögonen uppmärksamt fästa på den gamlas ansigte, +under det denna syntes läsa högt ur brefvet. En uttrycksfull utpräglad +fysionomi, en fin, mjuk figur med snabba, litet fogelaktiga rörelser, +mörkblå närsynta ögon med ovanligt stora pupiller och starkt beskuggade +af raka, skarpa ögonbryn och en något framträdande panna, öfver hvilken +det grågula håret krusade sig lätt och luftigt, liknande ett dammoln, +som satts i rörelse af en solstråle. Hakpartiet mycket rundt och +vackert, den fina munnen i hög grad känslig och nervös. + +Både ansigtet och figuren voro fulla af kvinligt behag, men uttrycket +var så medvetet och beherskadt, att det i allmänhet verkade något +afkylande på de män, som fängslades af Alies kvinliga fägring och +liffulla, skimrande väsen. Det fans mer än en man af hennes beundrare, +som drömde om hur hänförande detta fina, rörliga ansigte skulle vara om +det en gång kunde lemna sin reflekterade förbehållsamhet och smälta i +kvinlig ljufhet. Och att älskas af en sådan kvinna som Alie, att se +dessa allvarliga, litet grubblande, alt för kritiskt forskande ögon +vekna till ett uttryck af ömhet och hängifvenhet -- det hade föresväfvat +flere män såsom den största sällhet på samma gång som den största +utmärkelse, som kunde tänkas. + +Men denna lycka hade ännu ingen man ernått och man hörde ofta bland +ungherrarna det uttalandet om Alie: »vacker, kvick, glänsande -- men +utan kvinlig känsla». + + * * * * * + +Rikard Rode hade tillbragt sin julafton ute med några kamrater vid +regimentet -- fransmän, för hvilka denna dag icke hade någon betydelse. +Då han kom hem på natten låg ett stort kuvert på hans bord med moderns +handstil. Han öppnade det ifrigt och gaf till ett utrop af glad +öfverraskning, då han tog upp det vackra och väl lyckade +kabinettsporträttet. Hans mor hade aldrig förr kunnat förmås att låta +porträttera sig. Han förstod, att det var Alies energi, han hade att +tacka för, att det nu slutligen skett. + +Och Alie själf! Ja, af henne hade han visserligen en gång fått ett +porträtt, men det var nu redan flera år gammalt. Hon var ännu lika +vacker, tycktes det! + +Där sutto de båda så förtroligt tillsammans vid vinterlampan i det gamla +hemmet. Han kände igen alt ända till den enkla gammalmodiga bordduken, +som för länge sedan varit utdömd och likvisst ej ännu tycktes ha blifvit +ersatt af en ny. Nej, hans mor hade ju aldrig råd att köpa någonting för +egen del, alt hvad hon kunde spara ihop gick åt till hans dyrbara +studieresor. + +Det var eget att tänka, att Alie under dessa tre år, han varit borta, +kommit att intaga en dotters ställning hos hans mor! Ja, han hade henne +att tacka för mycket. När hans syster Ida så plötsligt rycktes bort, +kort efter det han anträdt sin utrikes resa, skulle han naturligtvis +blifvit tvungen att afbryta sina studier och vända om hem till den +ensamma modern, om ej Alie då hade varit villig att intaga sin aflidna +väninnas plats. Hon hade själf kort förut mist sin egen mor och stod +nästan ensam i lifvet, men hon var, ehuru långt ifrån rik, dock +tillräckligt förmögen för att kunna lefva oberoende -- ja, han visste +genom Ida, att hennes plan hade varit att gifva sig ut på resor i +främmande länder, och då var det ju alltid en uppoffring att i stället +flytta till den gamla, som vid den tiden icke hade tanke för något annat +än sin våldsamma, otröstliga sorg. + +Fru Rode hade egentligen aldrig tyckt om Alie medan Ida lefde, det +visste Rikard mycket väl. Hon hade till och med, alt sedan de båda +flickornas barndom, ogillat deras förtroliga vänskap, först i anledning +af Alies familjeförhållanden -- modren lefde skild från sin man, systern +var en sångerska af andra rangen med ett något tvetydigt rykte -- men +sedan också på grund af Alies egen personlighet, som var alt för +egendomlig och påfallande för att ej väcka misstroende hos en mor, som +gärna ville göra sin dotter till ett praktexemplar af en normal kvinna. +Ja, Alie hade visst varit mycket omogen ännu, då Rikard såg henne sist, +ehuru redan då tjugutvå år gammal. Det var så mycket, som jäste hos +henne, att hon ej kunde komma till harmoni så lätt som andra, mer +torftigt anlagda naturer. Det var något så ombytligt och oberäkneligt i +hela hennes väsende -- hon kastades mellan entusiasm för vissa allmänna +ideér och intressen och en förbehållsam kyla så snart man kom in på +känslornas område. Försökte man blott att på långt håll närma sig hennes +djupare känslolif drog hon sig ängsligt tillbaka och slog bort hvarje +allvarligt ord med skämt. + +Rikard undrade, om hon förändrat sig mycket under dessa sista år, då hon +och modern nu tycktes förstå hvarandra så väl. Men modern hade nog också +förändrat sig, Alies inflytande hade gjort sig gällande öfver den gamlas +mottagliga natur, hennes lifsåskådning hade vidgats och Rikard hade +mången gång vid läsningen af hennes bref känt, att han hade Alie att +tacka för att hans mor förstod honom så väl och kunde följa honom i alla +hans intressen. Tidiga sorger och ett enformigt, tillbakadraget lif hade +samlat litet damm öfver en af naturen klar intelligens; men på de sista +åren hade luften rensats i hemmet, det kände han, en friskare vind hade +fått spelrum mellan tak och vägg, hans mor var hans så helt och hållet +nu, förstod hon honom i alt, delade alt med honom såsom sällan +ålderdomen förmår göra det med ungdomen. + +Rikards känslor värmdes för Alie mer och mer, då han med porträttet i +handen tänkte på alt detta. Det var egentligen underligt att han, som +alltid varit så lifligt intresserad af henne, dock aldrig hade varit +förälskad i henne. Ida hade alltid önskat att han skulle blifva det och +gjort alt för att sammanföra dem så ofta som möjligt; med modern åter +hade förhållandet varit motsatt. Rikard skrattade ännu, då han tänkte +på, hur orolig hon hade varit, om de någon gång händelsevis blifvit +lemnade på tu man hand, och hur hon alltid haft ett eller annat litet +förargligt yttrande om Alie, när hon tyckt sig märka, att Rikard var mer +än vanligt intresserad af henne. + +Nå, nu hade väl alt detta förändrat sig. Om de nu, då de återsågo +hvarandra, skulle lära att älska hvarandra, så kunde väl förmodligen +ingenting glädja modern mer. Fast underligt var det ändå, att hon så +föga talade om Alie i sina bref. Hennes namn förekom naturligtvis +oupphörligt, så sammanknutet som det var med moderns dagliga lif, men +aldrig några uttalanden om hvad Alie under dessa år blifvit för henne, +aldrig någonting, som egentligen var egnadt att väcka Rikards intresse +för henne. Det var förmodligen en finkänslig grannlagenhet af modern; +hon var rädd att Rikard skulle tro, att hon ville inverka på honom i +detta afseende, liksom Ida förr försökte göra. + +Rikard kände sig egentligen ej skapad för det husliga lifvets undangömda +lycka och hade just aldrig varit tilltalad af tanken att gifta sig med +en flicka utan nämnvärd förmögenhet. Han älskade lifvet i stor stil och +hade alltid drömt om att gå andra vägar än medelmåttans vanliga. Och +dock hade han aldrig kunnat besluta sig för att göra ett lysande parti, +oaktadt tillfälle därtill mer än en gång erbjudit sig under hans +vistelse i utlandet, där han lefvat mycket med inom det högre +sällskapslifvet och blifvit firad och bortskämd af vackra och spirituela +damer af flera nationaliteter. Var det icke ändå innerst tanken på +Alice, som gjort att han hela tiden varit så kallsinnig gent emot dessa +förförelser? + +Han satt länge kvar med porträttet i handen och moderns bref framför +sig. Modern hade skrifvit som förklarande text till bilden: »Jag har +just fått bref från dig, och Alie sitter otålig och väntar på att få del +af innehållet». + +Brukade således Alie få del af hans bref? Och väntade hon verkligen med +otålighet härpå? Och han, som plägade skrifva så förtroligt till modern +-- lägga hela sitt själslif öppet för henne, meddela henne alla sina +planer, hvarje den flyktigaste känslostämning! Hvad Alie kom honom nära +med ens! Hon hade således under alla dessa år lefvat i förtrolig +beröring med hela hans inre lif. Han började längta efter att återse +henne och det var med verklig spänning och en obestämd förkänsla af, att +hans lif först nu skulle börja blifva rikt och personligt, som han på +våren styrde kosan mot fosterlandet. + +Han väntades tidigt på f. m. med ångbåt från Lübeck. Alie hade just fått +hem en ny vårklädning och hade tagit den på, då hon kom in till +frukostbordet. Hon brydde sig i allmänhet icke mycket om sin klädsel och +kunde nyttja samma klädning dag ut och dag in i åratal. Men när hon +gjorde sig något nytt använde hon alltid mycken möda på att välja +någonting verkligt vackert, utan att bry sig synnerligen mycket om det +herskande modet för dagen. Det fans ett ord, som för henne betecknade +det hon mest af alt afskydde i verlden: det banala -- antingen det nu +gaf sig uttryck i ord, känslor, möbler, kläder eller prydnader! Hällre +ohöflig, än banalt artig -- hällre hård och frånstötande än banalt +känslofull, hällre klädd i afstickande färger och i tyger, som als icke +passade för årstiden, än i en banalt vårdad modedrägt. Den drägt hon nu +valt för att mottaga Rikard klädde henne så väl, att fru Rode, som var +mycket svag för skönhet och aldrig kunnat tåla en ful människa, blef +lifligt betagen, då hon fick se henne, vände henne rundt flera gånger +och beundrade henne. + +»Mycket, mycket vackert. En så egendomlig, sjögrön skiftning på den där +atlasen i lifvet! Jo, jag tackar, jag! Ett så öfverdådigt perlbroderi! +Det där som faller ned kring halsen som ett regn -- det ser mycket +pikant ut. Vänd på dig litet -- nej, inte så där, sväng dig om så där +hastigt som du brukar. Du skulle se hur det glimmar af perlorna. Sådant +där glitter passar just för dig, en ormaktig, hal liten trollpacka som +du är. Det är som något man vill hålla fast, men som alltid glider en ur +händerna. Hon är alldeles lik en såpbubbla i dag, hela flickan!» + +»Den bilden var inte så dum, lilla tantis», sade Alie, som i dag tycktes +vara i ett humör lika strålande som hennes perlor. »Det är ändå roligt +att vara väl klädd. Jag känner mig som om jag kunde hoppa öfver småtak i +dag.» + +Hon stod vid bordet och lade sista hand vid ordnandet af en stor +blomskål med perlhyacinter, gullvifvor och blåsippor, instuckna i mossa. + +Fru Rode betraktade den varma färgen på hennes kind och det skimmer, som +låg öfver hela hennes uttryck; och plötsligt kommo tankar öfver henne, +som läto en liten skugga glida öfver hennes öppna, rörliga ansigte. + +»Du ämnar väl inte behålla den där drägten på i dag», anmärkte hon tort. +»Jag är rädd att Rikard skall finna det löjligt, att du tar på dig det +bästa du har så här dags på morgonen.» + +Alie svängde sig om med en blixtlik rörelse, så att perlorna gnistrade; +rodnaden brände sig fast med skarpa kanter uppåt tinningarna; hennes +litet nervösa röst, som var ett ytterst känsligt instrument, tolkande +alla de växlande stämningar, hon var så angelägen om att dölja, fick ett +hvasst och obehagligt tonfall, då hon inföll: »åh, var inte rädd! Jag +skall inte lägga några krokar för tants gullgosse» -- och härmed sprang +hon in i sitt rum, klädde om sig på två minuter och kom åter ut i sin +något illa medfarna, svarta vinterklädning. Feststämningen var borta +både hos henne och fru Rode, hvilken satt och grämde sig öfver att hon +sårat Alie och funderade på hur hon skulle få henne glad igen. + +Denna lilla misstämning kastade en skugga öfver hennes glädje, då hon en +stund därefter fick omfamna sin son. Hon såg också att Rikard kände sig +obehagligt berörd af det flyktiga och konstladt likgiltiga sätt, hvarpå +Alie hälsade honom. + +»Hvilken otäck, gammal gumma jag är», sade hon för sig själf. »Jag som +just ville att hela hemmet skulle stråla emot honom, då han kom -- och +så har jag själf förstört hela glädjen med mina dumma och onödiga +farhågor.» + +»Vänta -- nej, du skall inte berätta någonting förr än Alie kommer in», +afbröt hon sonen, då de suto tillsamman i soffan i hvardagsrummet, sedan +han packat upp och ordnat alla sina saker, hvilket skedde strax sedan +han kommit inom dörrarna. »Låt mig gå efter Alie först.» + +»Men hör nu, mamma, säg mig, hvad går det egentligen åt Alie?» utbrast +den unge officern och sprang upp. Han satt aldrig många minuter på samma +plats. »Hvarför tog hon så snäft och ovänligt emot mig? Jag som trott +mig förstå af mammas bref, att hon ändå hyste både intresse och vänskap +för mig.» + +»Det gör hon också, Rikard, det kan du vara säker på. Så som hon följt +med hela ditt lif under alla dessa år --» + +»Således är det bara den vanliga, svenska tillgjordheten», utbrast han, +förtretad. »Jag mins det där sen gammalt -- här i norden kan en flicka +aldrig vara naturligt vänlig mot en man, utan det skall vara god ton att +vara fjär och förbehållsam och försigtig, som vore hennes dygd i fara +vid minsta blick från en karl. Jag är van att umgås på en helt annan fot +med unga damer, skall jag säga mamma. Amerikanskorna t. ex. hur +naturliga och kamratlikt vänliga äro de icke mot en man, så snart de +lärt känna honom. Usch, jag kan inte med det där svenska pryderiet och +hyckleriet!» + +Han gick af och an och kastade tillbaka rockuppslagen, som om de tryckte +honom på bröstet. »Puh! Hvad det ändå är för en kvalmig atmosfär här i +vårt hederliga Sverge.» + +»Men det är verkligen inte als likt Alie att vara pryd, det försäkrar +jag dig.» + +»Nå, så bed henne komma in då och säg, att jag verkligen inte är så +farlig. Hon behöfver inte als använda så starka medel för att hålla mig +på afstånd. Jag har en mycket fin näsa i det fallet och har ännu aldrig +fallit en kvinna besvärlig -- aldrig gjort min kur för någon, som ej +uppmuntrat mig därtill.» + +»Alie, Rikard tycker det är så konstigt af dig, att du håller dig undan +på detta sätt» -- fru Rode talade i den halföppna dörren in till Alie, +som satt och skref, »han är riktigt förargad på dig. Kom ut nu!» + +»Jag har inte tid», svarade Alie utan att se upp. »Jag måste få af det +här brefvet i dag.» + +Först vid middagen visade hon sig åter, och fru Rode såg, att Rikards +blickar nu underkastade henne en tämligen omild kritik. Detta gjorde +henne med ens så förunderligt varm om hjärtat för Alie. Hon höll i +själfva verket af henne som en dotter och tålde aldrig af andra den +minsta anmärkning mot henne. Hon ville gärna att hennes son skulle +beundra henne -- bara han icke fäste sig vid henne på allvar. Hvarför +hon egentligen var så rädd för detta gjorde hon sig icke riktigt reda +för. + +»Det är bäst Rikard väljer någon, som jag aldrig förr sett», brukade hon +ibland helt uppriktigt säga till Alie. »Jag har så stora fordringar, att +ingen som jag känner någonsin kan tillfredsställa mig. Därför vill jag +inte känna henne förr än det är för sent att ändra -- då får jag +naturligtvis lof att försöka vara nöjd.» + +Detta hade dock icke hindrat henne att oroas af den lifligaste +svartsjuka å sonens vägnar hvarje gång hon sett någon annan man egna +Alie sin hyllning. + +»Hvad alt är sig likt här», sade Rikard, då de efter middagen suto +tillsammans alla tre. »Samma stick-korg, som jag alltid brukade leka med +och trassla till garnet -- mins mamma det -- och samma gamla, nötta +album, som jag till mammas förtviflan brukade sitta och knäppa på.» + +»Ja, och du har ännu samma oro i fingrarna, kan jag märka», sade modern +och slog honom skämtsamt på händerna. + +»Ja, och i benen», inföll han och sprang upp. »Mins du, hur du brukade +förmana mig att man bör sitta stilla och icke gå så där af och an, när +man talar. Se här -- de gamla märkena på mattan efter min kammarmotion +här inne om kvällarna. Åh, hvad det altsammans kommer lefvande tillbaka +för mitt minne! Men hvad jag icke förstår», sade han och stannade, »det +är, att ni kunnat lefva på det här sättet i så många år utan den minsta +omväxling. Mamma, som är gammal och gått igenom så mycket, det kan så +vara -- men Alie -- dag ut och dag in lika -- och det medan jag tumlat +om i lifvet under så många, olikartade förhållanden -- gjort fälttåg i +Afrika, upplefvat alla möjliga äfventyr -- jag vet inte, jag får +förnimmelsen af något trångt och förkväfdt när jag tänker på det lif, ni +fört. Har du varit lycklig med detta, Alie? Hvad är det som förmått dig +att lefva så -- det skulle jag bra gärna vilja förstå.» + +Han stannade, kastade sig ned i den lilla soffan bredvid henne och +började leka med hennes brodergarn. + +Hon satt med återhållen andedrägt, lutad öfver sitt arbete. Hennes +hjärta bultade våldsamt. Om han bara ville gå sin väg -- ej sitta henne +så där nära, ej snudda så där vid hennes axel, som han gjorde, då han +lade handen på soffryggen bakom henne. Åh, om han ville resa sig upp och +gå -- bara en liten bit bortåt rummet, så skulle hon nog återvinna sin +själfbeherskning och kunna svara honom lugnt och naturligt. Men att se +upp på honom nu, då han satt så nära -- det var icke möjligt. + +Han väntade några minuter på ett ord från henne -- men då hon +fortfarande satt med hufvudet nedböjdt, blef han åter förtretad öfver +hvad han kallade hennes pryderi, reste sig och gick till modern, som +satt i en gungstol, hvilken han nu med pojkaktig lekfullhet började +sätta i så häftig rörelse att den gamla skrek på samma gång som hon +skrattade af glädje att ha sin gosse stående där, som i forna tider. Han +kom att stå nästan med ryggen vänd mot Alie, och hon kunde nu obemärkt +se upp på honom. Hon hade alltid beundrat nackens fina form -- figurens +smidiga styrka, som hade något af en stålfjäders spänstighet, då han +sprang upp så där plötsligt, som han vanligtvis brukade göra då han blef +ifrig. Hans utseende hade egentligen en fin, nästan kvinlig skönhet, +fast präglad af en brinnande, nervös energi och en verksam, arbetande +intelligens, som hade något smittande och elektriserande. Alie hade +alltid känt, att man icke kunde vara sysslolös i Rikards närvaro, och +hon fann sig nu träffad af hans kritik öfver det något apatiska drömlif +hon fört de åren han varit borta. + +»Vårt lif har inte varit så enformigt, som du tror», sade modern efter +en stund. »Du har minsann vetat att hålla oss i spänning med alla dina +planer och dina vilda företag. Under fälttåget följde Alie på kartan +alla dina manövrer -- hon hade skaffat sig stora specialkartor från +Paris och ett par digra arbeten öfver Algier. Du skulle sett henne, +närsynt som hon är, hur hon låg dubbel på det stora salsbordet för att +kunna se på kartan -- och hur hon snäste mig, stackare, när jag ibland +gjorde dumma frågor och inte hade riktigt reda på din marsch-rut. Ja, vi +lefde i en spänning, som om vårt eget hus varit belägradt af fiender.» + +Rikard såg på Alie och fick ett ögonblick reda på hennes blick. Han såg +däri något, som liknade en reflex af det lefvande intresse modern +beskrifvit. Han blef värmd häraf och närmade sig henne åter. + +»Och ni väntade naturligtvis med hvarje post att få höra, att jag fallit +för någon arabs kula?» + +»Naturligtvis!» svarade Alie, och skalkaktigheten fick öfverhand öfver +förlägenheten. »Tant såg Rikard hvarje natt ligga badande i blod på ett +öfvergifvet slagfält, under det korparna då och då höggo sig ett stycke +kött till föda.» + +»Usch Alie, sådana otäcka ord du har. Jo, du må tro, Rikard, det var +roligt, när jag höll på att förgås af ångest för dig att höra henne tala +i den där vägen -- --» + +Rikard såg häpen ut. + +»Men det gjorde naturligtvis inte Alie då!» + +»Jo visst», sade fru Rode och alla de små vecken vid hennes ögon började +att röra sig och småle. »Du tror kanske, att hon sökte trösta mig -- att +hon sade mig några vänliga och lugnande ord? Nej, långt därifrån. Hon +bara grälade på mig och sade att jag var dum och löjlig och odräglig, +och att om jag inte upphörde att beklaga mig skulle hon gå sin väg och +jag skulle aldrig få se henne mer o. s. v.» + +»Ja», sade Alie, som nu började blifva mer lik sig själf och falla in i +sin vanliga, skämtsamma ton. »Det var det enda, som hjälpte. När jag +riktigt hade grälat på henne en lång stund upphörde hon vanligtvis att +gråta och jämra sig, och ibland lexade jag till och med upp henne så +grundligt, att jag fick henne att skratta. Men talade jag vänligt till +henne och sökte uppmuntra henne, då blef det bara sju gånger värre. Då +blef hon riktigt ond på mig och sade, att jag talade mot mitt bättre +vetande och att det vore bättre, om jag åtminstone ville erkänna att +Rikard var sårad eller fången eller död eller -- ja, gu'vet, om hon inte +ibland misstänkte araberna för att vara människoätare och servera Rikard +som stek på middagsbordet. Jo, medge, tantis lilla, att du inte var +riktigt säker på den saken. Fast det vågade hon förstås aldrig säga till +mig, ty då visste hon att jag skulle skämt ut henne för hennes +okunnighet.» + +»Tro inte på hennes dumma prat, käre Rikard!» sade fru Rode och slog +henne på kinden -- Alie hade stigit upp och stod framför den gamla, +lutad öfver henne, stödjande sig på gungstolens armstöd. »Ibland hittade +hon på att hålla med mig och öfverdrifva min oro», fortfor hon, vänd +till Rikard. »Då låtsade hon själf vara alldeles förtviflad, så att jag +måste trösta henne.» + +»Och det var naturligtvis bara spel?» frågade Rikard, som blifvit helt +vekt stämd vid skildringen af hur dessa båda lefvat blott i tanken på +honom, medan han varit ute och uppsökt äfventyr och endast tänkt på att +göra sitt eget lif så rikt och intressant som möjligt. »Du var själf +aldrig det minsta orolig för hur det skulle gå mig, Alie?» Hon släppte +gungstolen, vände sig om och såg honom in i ögonen. Han grep hennes +händer och kysste dem, men hon drog dem fort tillbaka. »Skola vi inte gå +ut en stund?» frågade han. »Här käns så kvaft och jag är inte van att +sitta inne en hel eftermiddag. Mamma vill inte -- nej, det kunde jag +tro, du har naturligtvis alldeles kommit ur vanan att promenera nu, när +jag varit borta -- men, Ali? Har du varit ute i dag?» + +»Nej, men -- --» + +»Går du inte ut för hvarje dag?» + +»Åhnej, inte precis!» + +»Men hvad är det för ett lif! Sitta mellan fyra väggar -- ung, som du +är! Alie, åh, hvad jag hade lust att lära dig, hvad det vill säga att +lefva! Kom med mig nu!» + +Nej, Alie ville inte. Hon hade alla möjliga förevändningar. Hon skulle +sy ut det där mönstret -- hon hade litet ondt i hufvudet, det såg så +regnigt ut o. s. v. Men Rikard gaf icke vika. Hans friska energi och +lefnadslust verkade så smittande, att Alie själf började tycka, att hon +lefvat som en riktig mullvad, och att hon väl kunde behöfva skaka af sig +litet jord. + +Och så gingo de -- gata upp och gata ned -- utåt Djurgården, hem öfver +Ladugårdsgärdet och Lill-Jans och Villastaden. Han ville se på alla +nybyggnader, alla planteringar, som vuxit upp sedan han reste. Att hon, +som icke hade hans vana vid marscher och strapatser kunde blifva trött +af en så lång promenad, föll honom icke in. Han hade aldrig tanke för +annat, än hvad som för ögonblicket intresserade honom själf, och Alie +skulle förr ha gått tils hon stupade än hon velat låtsa om att hon var +trött. + +Dylika promenader upprepades sedan ofta och äfven fru Rode, som under +flera år fört ett nästan fullkomligt stillasittande lif, blef snart +tvungen att följa med Rikard ut på visiter, på teatrar, på utfärder utåt +landet. + +»Jag är i alla fall tacksam, så länge jag slipper vara med om +springlekar», sade gumman humoristiskt en dag då Rikard hade öfvertalat +henne att följa med till en familj på landet, där det fans fullt med +ungdom i huset. + +»Ja, men det slipper nog inte jag», sade Alie, »fast jag aldrig har +kunnat fördraga springlekar i all min dar.» + +Om förmiddagarne arbetade Rikard några timmar inne i sitt rum på ett +större krigsvetenskapligt verk, till hvilket han samlat material under +sina resor. Han tålde då ej att störas af ett enda ljud -- ingen fick +röra sig i rummet utanför, ingen fick ens taga i en dörr. Alies rum låg +på ena sidan om salen, hans på den andra. När det då någon gång hände +att hon kom in utifrån, då han satt och arbetade, ville hon ej gå igenom +salen, utan kunde sitta långa stunder i köket och vänta på, att han +skulle gå ut. Detta såg modern, men det föll henne icke in att göra +någon invändning häremot. För henne var det själffallet, att alt och +alla skulle underordna sig under hans trefnad. + +Före middagen voro alltid både modern och Alie ute i köket och hjälpte +kokerskan med matlagningen, oroliga för att ej middagen skulle bli +färdig på klockslag. Alie sprang af och an, lyfte på grytlocken, stack +in ett vedträ i spisen för att det skulle brinna bättre, hälde upp +soppan, hjälpte till med dukningen och vände på roastbiffen, mycket +ängslig för att den ej skulle blifva lagom stekt. Rikard hade blifvit så +bortskämd, att han nästan aldrig kunde få någon mat här hemma, som +smakade honom. Modern skaffade hem kött från stadens förnämste slagtare +och öfveransträngde sig i ekonomiskt afseende för att kunna bjuda honom +ett godt bord. Han var visserligen alt för älskvärd för att göra någon +direkt anmärkning, men hans kritiska blickar, den försigtighet hvarmed +han först smakade på hvarje rätt, samt hans allmänna uttalanden om det +förträffliga franska köket, sade dock tydligt nog, att hennes +ansträngningar voro förgäfves. + +Rikard hade emellertid ingen aning om alla dessa omsorger och fick af +Alies yttranden snarare det intrycket, att hon var mycket likgiltig för +alla husliga bestyr. Hon uttalade sig föraktligt om herrarnas vanliga +svaghet för ett godt bord och förklarade, att en förnuftig människa icke +borde ställa några andra fordringar på sin föda, än att den vore sund +och närande -- gurmandien vore ovärdig en tänkande varelse. I allmänhet +bestred hon nästan alt, hvad Rikard yttrade, och angrep hans åsigter och +lefnadsvanor på alla möjliga punkter, samtidigt med att hon i djupaste +hemlighet var villig till hvilket personligt offer som hälst för att +hans trefnad ej i något fall skulle störas. + +Han var i allmänhet litet för hastig i sina slutsatser och alt för +tvärsäker och absolut i sina omdömen, samt var van att imponera och bli +trodd på sina ord i synnerhet när det gälde unga damer. Men här mötte +honom för första gången hos en kvinna en kritik, som häjdade honom steg +för steg, tvang honom att motivera hvarje påstående och rätta hvarje +förhastad uppgift. Han öfverraskades oupphörligt af att finna, hur +mycket Alie hade läst och tänkt och hvilket förträffligt minne hon hade. +Hon var honom fullt vuxen på hvarje punkt af allmänt mänskligt vetande +och hade till och med ej så litet fackkunskaper i hans egna hufvudämnen, +hvilka hon, då han yttrade sin förvåning öfver hennes insigter i detta +afseende, sade sig ha studerat för att sätta modern i tillfälle att +bättre följa honom. Han var alltid full af planer och initiativ, och han +öfverraskades af den lätthet, hvarmed hon satte sig in i hans idéer +äfven när det rörde ämnen så främmande för henne som strategi, +förbättring af krigsmaterielen o. d. + +Han blef också mer och mer lifligt intresserad af hennes samtal och +tillbragte större delen af dagen i hennes sällskap. Men på samma gång +som han beundrade henne och fängslades af hennes vakna intelligens, var +det dock något i alt detta, som verkade litet afkylande på hans känslor. +Man kunde ej säga att hon var okvinlig, hvarken i utseende, rörelser, +sätt att tala eller i afseende på lynnet och karaktären; tvärt om, +hennes hängifvenhet för hans mor, hennes själfförsakande lif hos henne +voro drag af äkta kvinlighet -- och dock! Han tog sig själf i förhör och +frågade sig om det ej kanske endast var hans manliga egenkärlek, som +kände sig litet kväst af att veta hvarje ord och handling stå under en +kvinnas kritik; om det han saknade hos henne kanske endast var den +blinda beundran, som han för så godt pris plägade vinna af hennes kön. +Han sade sig själf, att det endast var hans sämre, egoistiska, egenkära +jag, som kände sig tillbakastött af henne, under det att alt det bästa +inom honom, hela hans djupare personlighet drog honom till denna kvinna, +som förstod honom så fullständigt, som var ett så ypperligt sällskap för +honom och som skulle kunna blifva hans verkliga maka i en så mycket +rikare och fullare mening än någon annan, han känt. Han började +öfvertyga sig själf om, att han älskade henne. Det var visserligen ej en +sådan kärlek, som han stundom drömt om -- ej denna alt beherrskande +lidelse, hvilken poeterna besjunga. Men han var troligtvis icke mäktig +en sådan kärlek, hans fantasi och tankar voro alt för starkt tagna i +anspråk af hans vetenskapliga intressen och han sade sig själf, att han +i sin hustru snarare behöfde ett intelligent och angenämt sällskap, en +väninna, med hvilken han kunde utbyta tankar, än en älskarinna att +jollra med. Och en dag, då de voro ute på en af sina vanliga promenader +bad han henne att blifva hans. + +De kommo ej hem tillsammans. Alie kom först och då modern frågade efter +Rikard, mumlade hon någonting om »ett ärende» och skyndade sig förbi +henne och in i sitt rum med hatten på och floret neddraget för ansigtet. +Fru Rode var van vid Alies underligt växlande lynne, i synnerhet sedan +Rikard kommit hem, men hon greps dock nu af en oförklarlig ångest, utan +att kunna göra sig reda för, hvad det var hon fruktade. Hon visste att +det var lönlöst göra Alie några frågor, då hon befann sig i en sådan +sinnesstämning som nu, och väntade därför otåligt på sonens hemkomst. +Han kom också snart, såg nervös och upprörd ut och drog genast modern +med sig in i sitt eget rum och stängde dörrarna. + +»Säg mig hvem det är, som Alie är kär i?» frågade han tvärt. »Och +hvarför har mamma inte talat om det för mig?» + +»Hvad säger du?» utbrast hon häpen. »Har Alie sagt att hon är kär -- i +någon annan än dig?» + +»Nej, det har hon inte sagt, men hon vägrar kort och bestämdt att blifva +min. Och hon vill ej gifva mig något skäl.» + +»Åh, det är inte möjligt -- det är inte möjligt!» utbrast modern. »Det +måste vara ett missförstånd -- jag skall tala vid henne.» + +»Ja -- men inte öfvertala henne», inföll Rikard och höll henne kvar. +»Jag vill inte ha en hustru, som endast genom öfvertalningar blir min. +Jag trodde att hon -- det är obegripligt, hur man kan misstaga sig så. +Försök i alla fall att få veta om det är någon annan.» + +Fru Rode skyndade in till Alie och tilltalade henne i en smärtsamt +upprörd ton. + +»Min kära Alie, detta hade jag inte väntat af dig! Hvarför har du inte +från början visat att du inte tyckte om honom? Du har ju tvärt om +uppmuntrat honom med den största vänlighet och tillmötesgående? Och hvad +har du egentligen emot honom? Hvar kan du finna en man, som bättre +skulle passa för dig?» + +»Vill tant således ha mig till sonhustru», frågade Alie skarpt och såg +först nu upp med glimmande ögon och flammande kinder. Hon var sysselsatt +med att byta skodon efter promenaden. »Borde inte tant tacka mig i +stället! Har jag inte alltid vetat kanske, att tant långt ifrån ansåg +mig god nog åt sin son? Och tror tant jag vill tränga mig på -- och bli +din sonhustru mot din vilja?» Hon böjde sig åter ned och började knäppa +upp den återstående kängan med en sådan häftighet, att knapparna flögo +utåt golfvet. + +»Min gud, Alie, är jag då verkligen en sådan elak gammal käring, att det +är för min skull, som du afvisat min son?» + +»Nej, för min egen skull», utbrast Alie, kastade kängan framåt rummet +och kröp ned på golfvet för att leta efter sina skor under sängen. »För +att jag inte vill att tant och jag skola bli osams -- och det skulle vi +naturligtvis bli, när tant såg, att jag inte gjorde din son lycklig.» + +»Men -- min snälla vän -- det skulle du visst --» + +»Nu narras tant», ropade Alie och reste sig upp med sina skor i handen. +»Kan tant ha samvete att säga mig midt i ansigtet att tant tror, att +Rikard skulle bli lycklig med mig?» + +»Ja, men kära Alie, hvarför skulle han inte -- --» + +»Liksom tant inte visste det! Liksom tant inte visste, att jag är häftig +och nervös och orolig till lynnet, och att han behöfver en lugn och +harmonisk hustru -- och liksom tant inte visste, att han behöfver +pengar, när han skall gifta sig, och att hans hustru snart skall hänga +tung som en kvarnsten kring hans hals, om han tvingas att lefva i små +och trånga förhållanden! Och liksom tant inte visste, att jag är en +sådan natur, att i samma ögonblick jag märkte eller bara anade något +sådant skulle jag, till hvad pris som hälst, försvinna ur hans lif!» + +»Och först och sist!» fortfor hon efter en paus, och hennes stämma var +nu sväfvande och osäker, »liksom tant inte visste, att han als inte +älskar mig, att han bara inbillar sig det, därför att han trifs i mitt +sällskap och därför att du och jag hålla af hvarandra -- och -- sådana +där yttre anledningar.» + +Fru Rode var förstummad. Den fråga, hon hade velat komma fram med och +tvinga henne att besvara på samvete: »älskar du någon annan, efter du +afvisat honom?» dog på hennes läppar. Tycktes det ej i själfva verket +framgå af alt hvad Alie nyss sagt, att hon dock verkligen älskade honom? +-- Ej en tanke på sig själf -- endast på honom och hans lycka. Detta +rörde moderns hjärta djupt, hon drog Alie i sina armar, kysste henne och +sade: »men _om_ du ändå misstar dig, Alie? _Om_ han i alla fall +verkligen älskar dig? Då är det ju klart att du, och endast du, är den, +som kan göra honom lycklig.» + +»Nej, det tror jag i alla fall inte. Om han också älskade mig verkligt +nu -- fast det gör han inte, det vet jag -- jag är alt för klarsynt, ser +tant, det är min olycka -- men _om_ -- så skulle jag kanske inte kunna +säga nej. Ty man säger inte nej till Rikard --» hon stannade, och det +for ett uttryck af öm stolthet öfver hennes drag. »Man säger inte nej +till honom!» upprepade hon, drömmande. + +»Nu går jag efter honom, Alie», utbrast modern. + +»Nej, nej! låt mig tala till punkt. Jag skulle kanske inte kunna säga +nej -- men det vore en olycka, ty jag skulle aldrig våga tro hvarken på +honom eller mig själf. Det är inte bara mot andra jag är kritisk, ser +tant, jag är det framför alt mot mig själf. Jag skulle alltid plågas +outsägligt af tvifvel på mig själf, af fruktan att han en dag skulle +upptäcka, att han misstagit sig på mig, att jag inte kunde vara alt det +för honom, som han väntat.» + +»Men, kära Alie, om _du_ inte kan vara tillräcklig för honom, så kan +visst inte häller någon annan -- --» + +»Jo bevars», ropade hon ifrigt. »Hvilken annan flicka som hälst, snart +sagdt, skulle passa honom bättre än jag. Andra äro inte så tviflande -- +de taga emot alt hvad de få utan att granska det så noga -- och så kunna +de så utmärkt bra nöja sig med halfheter och kompromisser, men det kan +inte jag -- jag ville vara alt, alt, absolut _alt_ för min man -- samma +dag jag upptäckte, att jag inte längre vore det -- --» + +»Nå -- hvad då, din toka?» + +»Jag skulle skjuta honom», sade hon i en ton, som skulle föreställa +skämtsam, men hon spände med det samma blicken i den gamla med ett par +så stora, allvarsamma ögon, att denna förlorade all lust till att vidare +öfvertala henne. + +»Jag trodde aldrig, att du var så öfverspänd, Alie, du med all din +kritiska snusförnuftighet. På det sättet kan du ju aldrig gifta dig.» + +»Nej, hvem säger annat! Man skall vara ett barn eller en idiot för att +taga ett sådant steg -- --» + +»Ja -- eller också skall man kunna _älska_. Kan man inte det, så medger +jag -- --» + +»Älska! Tant begriper ju ingenting. Det är just, om man älskar, som man +inte vågar -- hvad gör det eljest -- hvad skulle det göra mig, om jag +gjorde Pål eller Per olycklig -- men att binda en man, som man älskar, +vid sig för hela lifvet -- du gud, hvilket enfaldigt själfförtroende!» + +»Nej, Alie, nu tror jag ändå, att jag ber Rikard komma!» + +»Gör det, om tant vill», sade Alie och gaf henne åter en allvarsam, +nästan hotande, dunkelt glimmande blick. »Jag skall då bara upprepa mitt +_nej, nej, nej,_ så att det genljuder genom hela huset.» + +Rikard väntade modern otåligt inne i sitt rum. Hon beredde sig att +meddela honom alt, men han gjorde henne bara den enda frågan: »älskar +hon någon annan?» och då hon nekande besvarade denna, ville han icke +höra mer, utan tog sin hatt och gick ut. + +Hans egenkärlek var djupt sårad. Han hade litat så säkert på sin makt. +Han hade aldrig förr förgäfves sökt närma sig en kvinna -- han hade +alltid blifvit mött på halfva vägen och ändå hade han aldrig gifvit så +mycket af sig själf till någon annan, som till Alie. Och han var van att +lyckas icke blott i detta afseende. Han hade aldrig haft en allvarsam +motgång, aldrig tvingats att afstå från ett fattadt beslut, alltid +genomdrifvit sin önskan i hvarje punkt, där detta legat honom om +hjärtat. Och nu tvingade honom hans stolthet att afstå från sitt mål +utan att ens göra ett försök att öfvervinna det motstånd, som så +oväntadt hade rest sig i hans väg. Ty att tigga sig till kärlek -- nej. +Han ville icke längre hafva den, han skulle icke taga emot den, om den +nu frivilligt erbjöds honom. + +Han hade under dessa år i utlandet alltid haft en förnimmelse af, att +Alie satt hemma och väntade på honom, att hon liksom höll lyckan i +beredskap åt honom, när hälst han ville komma och hämta den. Han kände +sig nu förbittrad på henne, som om hon bedragit honom, och han hade en +känsla af, att han nu gjort upp räkningen med sitt förflutna lif, +hvilket var så nära sammanknutet med tanken på henne och att framtiden +hädanefter låg fri och öppen för honom, lockande honom att söka +ersättning för sina förlorade illusioner. + +Han undvek Alie ett par dagar och beslöt sig sedan plötsligt för att +resa bort på en tid. Han for till en badort i Norge, uppträdde där som +ifrig kurtisör och förtjusade alla de unga norskorna genom sin svenska +officers-elegans. Hans nuvarande sinnesstämning gjorde honom synnerligen +mottaglig för en verklig förälskelse. Det behöfdes blott att det nu kom +i hans väg en naiv, omedveten ung flicka, motsatsen till Alie -- och den +tändande gnistan var redo att falla. + +Och hon kom. Och den föll. + +Fru Rode fick ett långt, långt bref -- ett bref, som egentligen tycktes +vara skrifvet för Alies räkning, och som hon naturligtvis också fick +läsa. Detta innehöll, utom några få, men varma uttryck om hans kärlek +och hans lycka, hufvudsakligen ett slags filosofiska betraktelser öfver +kärleken, tydligen hopkomna som själfförsvar. + +»Hvarför älskar jag henne -- just henne, har jag frågat mig själf. Ty +hos en förnuftig människa bör det ju alltid vid hvarje handling och till +och med vid hvarje känsla finnas ett därför. Jag har träffat många mer +utvecklade kvinnor, som bättre än hon kunnat förstå mitt inre själslif +-- ja, jag har alltid företrädesvis sökt sådana kvinnors sällskap. +Hvarför har jag då icke älskat en af dem?» + +»Hör! hör!» inföll Alie. + +»Vänta. Han lägger till något här -- det är för din räkning --: »eller +hvarför har, när jag älskade en af dem, jag ej varit i stånd att väcka +hennes genkärlek?» + +»Nu vill han stryka öfver med hartassen», afbröt Alie. »Den där lilla +lögnen hade han als inte behöft besvära sig med att kasta till mig som +en allmosa.» + +»Åh, Alie!» + +»Nå, fortsätt, lilla barn» -- det var Alie som kallade fru Rode så, +aldrig omvändt -- »låt oss nu inte uppehålla oss vid småsaker! Jag +brinner af otålighet att få höra mer.» + +»Man skulle väl kunna tycka att kärleken framföralt borde uppstå mellan +dem, som bäst förstå hvarandra, som kunna lefva ett helt och fullt +själslif gemensamt. Men det är icke så; dessa utvecklade kvinnor, som +förstå oss helt, dem vilja vi hafva till väninnor -- som sådana äro de +ovärderliga, vi beundra dem, vi ha stor behållning af att utbyta tankar +med dem, vi finna dem i hög grad intressanta, men -- vi älska dem icke.» + +»Nu är han litet ologisk», inföll åter Alie, som råkat i en mycket +uppsluppen sinnesstämning. »Nyss älskade han dem ju -- men det gör det +samma, gå på bara -- jag tycker om hans naiva själfmotsägelser. Således +-- vi älska dem ej!» + +»Det är nämligen så, tror jag, att kärleken lyder helt andra lagar än +hela vårt öfriga känslolif.» + +»Det är sant -- den kommer som en nysning -- utan att man egentligen vet +af, att man förkylt sig.» + +»Alie då!» + +»Så ja, barnet mitt, blif inte stött! Din son är ju när alt kommer +omkring inte så olik andra dödliga. Han kan väl också få snufva en gång. +Nå, vidare!» + +»Det erotiska hör nämligen till ett helt annat område i själen än +vänskap, tillgifvenhet, sonlig kärlek och dylikt. Det hvilar mest på +motsättningarnas lag. Och därför fruktar jag, att när den modärna +kvinnoemancipationen fått göra sitt verk -- --» + +»Åh, alt bättre och bättre! Små reaktionära snärtar också! Mins tant hur +vältaligt han för bara några få veckor sedan talade för kvinnans +uppfostran till mannens jämnlike -- men det gör ingenting. Vidare i +texten! Det här roar mig obeskrifligt!» + +Hon kröp upp i soffan närmare intill fru Rode, lade sin arm under hennes +och följde med i brefvet, medan hon läste högt. + +»När kvinnan blir lika utvecklad, lika reflekterande, räsonnerande och +medveten som mannen, så kommer det erotiska, som är det mest säregna i +kärlekens natur, att försvinna ur verlden. Kierkegaard har rätt då han +säger, att kvinnans väsende är omedelbarhet -- det är däri, »das ewig +weibliche» egentligen består. Ja, du skulle bara se min Aagot, mamma, så +skulle du bättre än om du läste dussintals afhandlingar i detta ämne +förstå hvad jag menar. Du skulle se henne med dessa öppna, blå +barnaögon, som blicka så undersamma och oskuldsfulla ut i den stora, +okända verlden -- --» + +»Nej, hör!» utbrast Alie och klappade i händerna. »Hur näpet! Aldrig +förr har jag vetat att Rikard var barnkär.» + +Fru Rode lade handen på hennes mun. + +»Tyst, otäcka unge!» sade hon. »Nu får du inte höra ett ord mer, när du +hånar så där.» + +»Ja, vet du hvad, jag har sannerligen också hört nog», ropade hon och +sprang upp. »Nu går jag in till mig och sätter mig att grubbla öfver +kärlekens stora problem. Jag skulle ha lust att skrifva en afhandling, +som jag skulle kalla -- vänta -- jo -- Kvinlighet och Erotik, skulle jag +kalla den.» + +Fru Rode skrattade förnöjdt åt Alies utgjutelser, som tycktes göra henne +en riktig hjärtefröjd. De öfvertygade hennes omisstänksamma sinne om, +att Alie ej hyste någon djupare känsla för Rikard, som hon en tid varit +benägen att tro, ty då skulle hon naturligtvis tagit hans förlofning på +helt annat sätt. Fru Rode skulle ej riktigt kunnat förlåta sin blifvande +sonhustru, om hon vållat Alie någon hjärtesorg. Men som det nu var, var +gumman innerligt glad och belåten. + +Rikard sände ej något porträtt af sin fästmö, då han påstod att de alla +voro ofördelaktiga. Men hans bref voro mer och mer uppfylda af lycka, +kärlek och jubel, och moderns lätt antända fantasi blef häraf starkt +påverkad till den blifvande sonhustruns förmån, och hon var mycket +benägen att hålla af den flicka, som gjort hennes son så lycklig, och +att se henne med hans ögon i den första kärlekens idealiserande ljus. + +Det hade blifvit beslutadt, att den unga norska fästmön och hennes +föräldrar skulle följa Rikard till Stockholm för att lära känna hans mor +och välja bostad åt de unga. Fru Rode och Alie voro därför nu ifrigt +sysselsatta att ordna hemmet för de främmandes mottagande. Alies lynne +råkade under detta i ett nytt skede. Hon var retlig och nervös, ogillade +alt hvad fru Rode föreslog och rörde sig med en sådan häftighet, att hon +ett par gånger råkade slå sönder af gummans bästa porslin, under det hon +lifligt förebrådde denna, att hon liksom enkom hade stält det i hennes +väg. Fru Rodes goda lynne rubbades ej af detta, hon endast upphäfde en +och annan from suck i sitt hjärtas innersta af belåtenhet öfver att det +ej blef något af mellan Rikard och Alie. + +»Så där nervös brukar Rikard också vara, så fort han har några praktiska +bestyr», tänkte hon för sig själf. »Det skulle just blifvit ett skönt +par! De hade väl sprungit omkull hvarandra i sin ifver, när de skulle +sätta bo. -- Det förstås -- Aagot har väl sina fel, hon med. Men +gudskelof att jag inte känner henne förut. Nu dröjer det väl i alla fall +litet, innan jag kommer under fund med bristerna. Och så kan jag +åtminstone tils vidare få glädjas oblandadt.» + +Alie genomskådade henne fullkomligt -- hon kunde läsa hvarje tanke, som +rörde sig i den gamlas hufvud -- och detta gjorde henne alt utom mildare +stämd. + +Fru Rode ville gärna, att den unga fästmön skulle bo i hennes hem under +sin vistelse i staden, och hon öfverlade helt okonstladt med Alie om hur +detta skulle låta sig göra, utan en tanke på att såra henne. Men en dag +kom Alie plötsligt och meddelade henne, att hon skulle flytta bort, så +att Aagot kunde få hennes rum. + +»Jag har skaffat mig en inackordering i närheten. Det kommer ett +stadsbud hit på eftermiddagen och hämtar min koffert», sade hon i en +vårdslös ton, som gjorde hela denna anordning till en sak af ytterst +ringa betydelse. + +Den gamla släppte soppslefven med hvilken hon just var på väg att hälla +upp soppan. + +»Hvad är nu detta för påfund? Hvad i all verlden menar du?» + +»Jag kan väl också behöfva lite omväxling», svarade hon skämtsamt. »Det +är flere unga herrar inackorderade där. Och hvad skall jag här i huset +att göra nu, när ende sonen är förlofvad.» + +Fru Rode räckte ut sin hand och fick tag i Alies, som hon klappade. + +»Jag förstår nog, hvarför du vill göra det -- men jag kan inte finna mig +i detta, att du rent af skulle flytta ur huset. Hvarför reser du då inte +hällre och hälsar på dina vänner på landet på ett par veckor, som du +ändå tänkt?» + +»Nej, hör, en sådan elak gammal gumma hon är! Hon unnar mig inte ens att +vara i samma stad som hennes sonhustru!» utbrast Alie med antagen +munterhet. »Jag skall nu bort, ju längre dess bättre. Jag dugde nog +under de ensamma, sorgliga åren, i brist på någon annan. Nu har man sin +son hemkommen från Afrika och så en ung vacker fästmö på besök -- hvad +skall man då med gamla Alie att göra! Men det lyckas inte, tantis», +fortfor hon och gjorde en kraftansträngning för att fortfarande skämta +bort sina tårar. »_Se_ henne skall jag i alla fall. Tant skall inte få +mig bort ur staden, nej inte om tant blefve tiodubbelt så elak mot mig, +som tant varit hela denna tid.» + +»Som jag varit», inföll den gamla med komisk förvåning. »Är det jag, som +varit häftig och retlig och grälat om allting, kanske?» + +»Ja, tant har ingenting sagt, men tror inte tant att jag vet hur du i +dina tankar förskjutit mig och kastat bort mig, som du inte näns göra +med dina utslitna klädningar en gång. Tror du inte jag vet hur du, gamla +lättrörda fjolla, som du är, redan öppnat ditt hjärta för henne på vid +gafvel. Hvad vet tant om henne, annat än bara det att Rikard förälskat +sig i hennes oskyldiga barnaögon? Och är tant inte ändå genast färdig +att taga henne på god tro i sin öppna famn? Och jag återigen -- hur fick +jag inte vara smidig som en katt och from som ett lam och listig som en +räf, innan jag lyckades besegra tants misstro till mig och tillkämpa mig +den dotterliga ställning hos tant som nu denna främmande skall komma och +taga som sin naturliga rätt.» + +Fru Rode kände sig träffad och gripen af dessa med låtsad skämtsamhet +uttalade förebråelser. Detta hade sålunda Alie gått och burit på hela +tiden och hon hade ej tänkt på att genom ömhet och grannlagenhet mildra +denna kris för henne. + +»Ja, du har kanske nog rätt, gudnås! Jag är visst en riktigt elak och +egoistisk gammal gumma. Men du kan väl ändå inte på allvar tro på alt +det där, du nu säger. Nog vet du, att ingen i alla fall i längden kan +tränga ut dig -- det är nästan dumt att stå och göra dig några +försäkringar om den saken, som är så själfklar.» + +Hon drog Alie till sig och de omfamnade hvarandra hjärtligt, Alie dock +mer häftigt än innerligt, rädd som hon alltid var för att gifva vika för +ett känsloutbrott. + +På eftermiddagen flyttade hon verkligen, men först efter att ha gifvit +fru Rode ett uttryckligt löfte att komma tillbaka när fästmön hade rest. + +»Det vill säga, om tant då bryr sig om mig längre», tillade hon. »Du +skall inte tro, att du kan lura mig. Märker jag, att dina känslor för +mig äro en nyans förändrade, så kommer jag inte. Då reser jag utrikes +och -- försvinner någonstans ute i den stora vida verlden -- på ett +eller annat sätt.» + +»Försvinner! Sådana dumheter hon alltid pratar, den flickan! Hvad skall +vara meningen med det där?» + +»Jag gifter mig med någon svartögd spanior -- tar en fransman till +älskare -- min man dödar honom i en duell och jag tar gift och dör! +Tablå!» + +Hon rabblade upp hela denna ramsa i ett enda andetag och sprang så utför +trapporna efter stadsbudet, som bar hennes koffert. + +Samma dag de förlofvade kommo, skulle de vara ensamma med föräldrarna -- +men dagen därpå skulle Alie komma till middagen. + +Hon hade tagit fram ur kofferten den ljusa, sjögröna klädningen med +perlgarnityret, som hon lät sy sig i våras för Rikards skull, men som +aldrig kom på då. Nu var den ej så lämplig längre, då det redan var +höst, och vädret var kallt och regnigt, men det var den enda vackra +klädning hon egde, och hon ville dock vara elegant för de främmandes +skull. Hon såg sig i spegeln och tyckte att det glittrande perlregnet ej +längre klädde henne nu då det skimmer var borta, som i våras hade gifvit +en sådan glans och färg åt hennes utseende, och om hvilket hon nog +visste, hvarifrån det kom och hvart det gick. Om hon nu skulle valt sig +en ny drägt, hade den visst blifvit i en kall, gråblå färg och i en +enkel, sträng stil. + +Emellertid kastade hon om sig en kappa och gick den korta vägen snedt +öfver gatan. Men hon tyckte icke, att det var, som om hon gått i +verkligheten, utan som när man går i en dröm och aldrig kommer fram. Så +sprang hon upp för den korta trappan, stannade vid dörren och stirrade +en lång stund med dum förvåning på namnplåten. Hon plägade aldrig gå den +vägen numera, hon hade vant sig att gå köksvägen, alt sedan Rikard kom +hem och ej fick störas. Undras om lilla Aagot skulle finna sig vid att +smyga sig in i köket och sitta där och vänta på att få gå in till honom! + +Var det verkligen hon själf, som nu stod som en främling härute och drog +i klocksträngen? Och därinnanför satt nu _dottern_ i huset, redan +hemmastadd där förmodligen, redan i besittning af de rättigheter, den +ställning i hemmet som hon själf först långsamt tillvunnit sig. + +»Undras om hon sofvit godt i min säng i natt. Om hon fann sig själf söt +och morgonfrisk, då hon satt framför mitt toalettbord i morgse och såg +sig i spegeln. Åhja, hvad är det för konst att vara fraiche och vacker, +då man känner sig älskad!» + +Steg närmade sig i tamburen och Alie fick ett infall. Om hon skulle +sticka sitt visitkort i lådan som en annan främling och gå sin väg -- +och så bort, bort hvart som hälst i verlden, där hon hade lika stor rätt +att vara som alla andra -- där hon icke behöfde trängas undan för att +andra skulle få plats. + +Hon stod i alla fall kvar orörlig och hörde, att det var Rikards steg, +som nalkades. Han bugade sig litet stelt och generadt, men hon tryckte +hjärtligt hans händer och lyckönskade honom. Hennes sinnesstämning hade +plötsligt kastat om igen, hon visade sig glad och otvungen, full af +älskvärd förbindlighet och uppsluppen lekfullhet. + +Då hon kom in i det lilla hvardagsrummet neg hon skämtsamt djupt för +frun i huset. + +»Goddag, goda fru Rode, hur står det till? Det var länge sedan vi +råkades. -- Ljusen sitta snedt i kronan», hviskade hon blixtsnabbt, i +det hon vände sig om för att hälsa på Aagot. + +Hon såg en lång, smärt, elastisk flickgestalt i en elegant, tätt +åtsittande marinblå sammetsjacka med en liten uppstående husarkrage, ur +hvilken framstack ett ljust, mycket litet hufvud med slätstruket, +glänsande hår och ett rosigt, strålande ansigte. + +»Presentation behöfs inte», sade Alie och omfamnade henne. »Vi känna +hvarandra. Jag känner åtminstone dig genom de mest vältaliga +beskrifningar i Rikards bref.» + +»Är hon inte rätt söt?» hviskade fru Rode senare till Alie. Hon skulle +haft lust att uttrycka sig i långt starkare ordalag, ty hon var alldeles +betagen i sin svärdotter, men hon vågade ej för Alie. + +»Hon är förtjusande», sade Alie med stor värme. + +Själf kände hon sig aldrig ha varit så litet till sin fördel som i dag. +Den ljusa klädningen var fadd bredvid denna mjuka, dunkla sammet, som så +väl framhöll figurens smidighet och ansigtets blommande ungdomlighet. +Och hon kände själf att hennes sätt var forceradt och nervöst bredvid +detta fullkomligt lugna väsende, som medvetandet att för första gången +vara älskad förlänade den unga Aagot, hvilken vid sitt första inträde i +verlden hade mött kärleken och därför trodde att det var naturligt att +lifvet måste le mot henne och alla hålla af henne. + +Rikard var dock ej någon sentimental fästman. Han sysselsatte sig ej +mycket med sin fästmö, kanske af grannlagenhet mot Alie, kanske också af +en känslans blygsamhet, som förbjöd honom förlofvades vanliga +utställning af sina känslor till allmänt påseende. Han var mycket +uppmärksam mot Alie som vanligt, och hon var hela dagen så liflig och +underhållande, att hon väckte de främmandes beundran såsom en ovanligt +spirituel ung dam. Hon och Rikard skötte nästan ensamma samtalet. Aagot +yttrade föga, det mesta af hvad som talades om var främmande för henne, +men detta tycktes ej oroa henne eller göra henne förlägen, hon bibehöll +hela tiden sitt blida, klara uttryck af ogrumlad lycka och orubblig +tillförsigt till sin kärleks makt. + +Alie hade väntat att få se de förlofvade upptagna uteslutande af +hvarandra, att uppfånga ömma ögonkast och att pinas häraf. Men nu var +det något i denna deras ytterliga förbehållsamhet, som sårade henne ännu +mer. Att se dessa båda sitta där så lugna och passiva och visa sig +älskvärda mot henne och låtsa som om de vore intresserade af att tala +med henne -- och så veta, att alt detta bara var spel, att hon var dem +lika likgiltig som hvem som hälst, som gick förbi på gatan -- och att de +inom sig egde en verld af oändlig rikedom och skönhet, som var alt för +god för att vanhelgas af en enda blick från henne -- hur det sargade +henne! Men hon talade alt jämt -- skämtade, högg in i de andras samtal +med oväntade infall, disputerade, berättade -- och hörde hela tiden sin +egen röst som på ett långt afstånd. + +Aftonen kom, då de främmande bröto upp. Fru Rode hade hela denna dag +haft ett pinsamt medvetande om hvad som låg bakom Alies sprittande +glädtighet, och en dunkel känsla af att det skett henne en stor +oförrätt. Det plågade henne att hon skulle gå därifrån som en främling, +och hon häjdade henne därför, då hon reste sig för att taga afsked, och +hviskade till henne: »Du får inte gå, Alie min. Kan du inte stanna och +ligga på soffan i min sängkammare?» + +»Jo, vet tant, det vill jag riktigt gärna», svarade hon, till den gamlas +glädje och öfverraskning. + +Fru Rode var en stund sysselsatt med att ordna hvarjehanda i rummen och +i skafferiet, sedan alla sagt godnatt. Då hon slutligen kom in i sin +sängkammare fann hon Alie stående midt i rummet med den ena armen stödd +mot den andra och handen knuten under kinden, ögonen mer än vanligt +dunkla och beslöjade, stirrande medvetslöst rakt in i ljuset, som brann +på toalettbordet. Då fru Rode närmade sig henne fick blicken åter lif, +färgen steg uppåt kinderna, hon sprang emot den gamla, kastade sig i +hennes famn och utbrast: »Nu skola vi hålla ihop, vi båda gamla! Säg, +tantis?» + +Så borrade hon in ansigtet under den gamlas haka och så kom det fram med +en skälfning i stämman: »Åh, hon är den lyckligaste -- den lyckligaste +varelse på jorden!» + +»Alie, älskade barn -- känner du det så? Hvarför visade du då själf +tillbaka samma lycka, då den erbjöds dig?» + +Än en gång lyckades det Alie att, efter sin gamla vana, beherska sitt +känsloutbrott med ett skämt. + +»En sådan fåfäng gammal mamma», ropade hon och kom åter fram med +ansigtet. »Tror hon nu inte strax att jag menar, att den största lycka +på jorden är att få hennes son till man. Nej -- hon är den lyckligaste +därför, att hon vågar tro på sin lycka. Att känna sig älskad och att +tro, att man kan göra honom lycklig, som man älskar -- ja, det är det +bästa, jag kan tänka mig. Men ser tant», hon knäppte händerna öfver den +gamlas axel och lutade smeksamt sin kind däremot. »En sådan lycka fins +bara för den Eva, som inte ännu bitit i äpplet, och som därför inte +blifvit fördrifven ur det omedvetnas paradis. Nu förstår jag mycket väl, +att det är sådana kvinnor, som männen älska.» + +»Du skulle således inte bita i äpplet, Alie, om du ännu hade valet +fritt?» + +Hon svarade ej strax. Hon blef stående i samma ställning och ögonen +blickade allvarsamma och grubblande framåt rummet. Slutligen upplyfte +hon hufvudet och kastade det tillbaka med en liten bestämd knyck. + +»Jo», sade hon. »Det skulle jag göra ändå.» + +Så kom det åter något drömmande och nästan ömt i blicken, och hon +utbrast i vek ton: »Men hon är söt, Aagot, åh, hvad hon är söt!» + + + + +Transcriber' note: + +Källa: Anne-Charlotte Leffler: Ur Lifvet. Tredje Samlingen., +Z. Hæggströms Förlags-Expedition, Stockholm 1889, pp. 1-48. + +Originalets stavning och interpunktion har bibehållits. + +Titelns »kvinlighet» blev i andra delen stavat »kvinnlighet». Båda +delar har därför registrerats under samma titel, »Kvinnlighet och +erotik», men respektive originalets stavning har bibehållits i +respektive individuell text. + +Uppenbarliga fel har rättats (innan/efter): + + [p. 16]: + ... säker på. Så som hon följt med hela ditt lif under under ... + ... säker på. Så som hon följt med hela ditt lif under ... + + + + + + +End of Project Gutenberg's Kvinnlighet och erotik I, by Anne Charlotte Leffler + +*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 40557 *** |