diff options
| author | Roger Frank <rfrank@pglaf.org> | 2025-10-14 20:12:00 -0700 |
|---|---|---|
| committer | Roger Frank <rfrank@pglaf.org> | 2025-10-14 20:12:00 -0700 |
| commit | a194401ab652a68b07cf903a5e4c63fdfa5aa4f9 (patch) | |
| tree | 13f1722ad0a8c8115f11c01e2223017b55cd7b5e | |
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 3 | ||||
| -rw-r--r-- | 39147-8.txt | 9576 | ||||
| -rw-r--r-- | 39147-8.zip | bin | 0 -> 168021 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 39147-h.zip | bin | 0 -> 181547 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 39147-h/39147-h.htm | 10156 | ||||
| -rw-r--r-- | 39147-h/images/t_logo.jpg | bin | 0 -> 3269 bytes | |||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 |
8 files changed, 19748 insertions, 0 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..6833f05 --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,3 @@ +* text=auto +*.txt text +*.md text diff --git a/39147-8.txt b/39147-8.txt new file mode 100644 index 0000000..4e3f8df --- /dev/null +++ b/39147-8.txt @@ -0,0 +1,9576 @@ +The Project Gutenberg EBook of Bannlyst, by Selma Lagerlöf + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Bannlyst + +Author: Selma Lagerlöf + +Release Date: March 14, 2012 [EBook #39147] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BANNLYST *** + + + + +Produced by Ronnie Sahlberg, Therese Wright and the Online +Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This +book was produced from scanned images of public domain +material from the Google Print project.) + + + + + +________________________________________________________________________ + + Noteringar: + I denna e-text har text som var i 's p ä r r a d' stil i + orginaltexten ändrats till _kursiverad_ stil. +________________________________________________________________________ + + + + +BANNLYST + + EN BERÄTTELSE + + AV + + SELMA LAGERLÖF + +STOCKHOLM +ALBERT BONNIERS FÖRLAG + + +_Copyright. Albert Bonnier 1918._ + +_Första--femtonde tusendet._ + +STOCKHOLM +ALB BONNIERS BOKTRYCKERI 1918 + + + + +FÖRSTA DELEN + + + + +GRIMÖN. + + +På Grimön i den västra skärgården bodde för några år sedan en man och +en hustru, som voro varandra mycket olika. + +Mannen, som var omkring femton år äldre än hustrun, hade aldrig varit +annat än ful, trög och senfärdig och hade inte blivit bättre på gamla +dar, hustrun åter hade alltid varit nätt och lätt, och hennes lilla +vackra ansikte hade bibehållit sig så väl, att hon såg närapå lika bra +ut vid femtio som vid tjugu. + +Dessa två makar sutto en vacker söndagskväll på en stor stenhäll, som +stack upp ur marken alldeles utanför deras hus, och samspråkade i god +ro. Mannen, som tyckte om att höra sin egen röst och lade sina ord väl, +utbredde sig för hustrun över en artikel, som han just nyss hade läst i +en tidning. Hustrun hörde på honom med inte alltför spänd uppmärksamhet. + +»Ack, den Joel, den Joel,» tänkte hon, »att han kan få ut så mycken +lärdom ur ett sådant där tidningsblad! Han har verkligen ett +märkvärdigt gott huvud. Det är bara synd, att han inte är i stånd att +göra något bruk av det för sin och min räkning, utan bara för andras.» + +Medan hon tänkte så, gledo hennes blickar bort till boningshuset, som +var rätt stort, men så förfallet, att de inte kunde bebo det, utan fingo +hålla till i en liten flygel, som de forna ägarna, vilka alla som en +hade varit sjökaptener, hade begagnat till kök och visthus. + +»Om Joel ändå hade haft lust för sjön, så att han hade blivit sjökapten +såsom hans far och farfar!» fortsatte hustrun sina funderingar. »Då hade +han säkert haft en samlad sparpenning på gamla dar, och vi hade kunnat +se framåt mot en lugn ålderdom. Men han har alltid envisats med att gå +och arbeta på lantbruket. Och nu har vi det också, som vi har det.» + +Hon flyttade sig inte från sin plats, så länge som mannen fortsatte att +tala, men hennes lilla huvud, som rörde sig lika ledigt, som skulle det +ha suttit på halsen på en fågel, vred sig så, att hon kunde överblicka +några åkerlappar och potatisland, som lågo likt små runda växtöar mellan +de väldiga klipphällar, som utgjorde den egentliga marken på Grimön. + +Alla dessa småland voro uppbrukade av mannen, ja, man kunde nästan säga, +att de voro ditskaffade av honom. Han hade fraktat hem till Grimön +otaliga båtlaster jord och gödsel, i fast förvissning att de en gång +skulle ge honom fullgod lön för mödan. + +»Allt det besvär han har gjort sig med de här jordplättarna!» tänkte +hustrun. »Och så behövs det bara, att en riktigt hård nordanstorm bryter +ut vid pingsttiden för att göra slut på allt, som är sått och satt. Nej, +när en bor som vi, så är det ju klart, att det är meningen, att en ska +ta födan ur havet.» + +Åter vände hon på det lilla huvudet. Genom tomrummet mellan boningshuset +och flygeln kunde hon se ut över en vid, blänkande vattenyta. + +»Ja, se havet,» suckade hon. »Det är något, det. Där kan en fara och +handla och tjäna pengar. Om jag hade varit karl, så vet jag då, att jag +först och främst skulle ha gett mig ut till sjöss. Aldrig i världen +skulle jag ha slagit mig på jordbruk. Hur ska det nu gå för oss, när vi +blir gamla och inte mer orkar sköta om det själva? Ingen av våra barn +vill stanna hemma och hjälpa oss med sådant släpgöra, och det kan en +inte heller begära.» + +De sista orden måtte hon ha uttalat högt, för mannen, som hade hållit på +att berätta för henne om alla de faror och fasor, som en nyligen +hemkommen engelsk nordpolsexpedition hade fått utstå, avbröt sig mitt i +en mening. + +»Du hör visst inte på vad jag säger,» sade han. Men det var nog inte +första gången, som han fann sig tala för döva öron, för han lät varken +förvånad eller förargad. + +»Visst hör jag på,» försäkrade hustrun. »Jag sitter just och tänker på +att du talar så bra, att du kunde ge dig ut som predikant.» + +»Jag vet just inte vad jag ska säga om det berömmet,» sade mannen och +log godmodigt åt henne. »När jag inte kan få den åhöraren jag nu har +till att följa med, så lär det inte lyckas bättre med en hel +församling.» + +»Men jag har ju följt med!» utbrast hustrun, som nu blev riktigt het om +öronen. »Jag vet ju, att de hade blivit av med fartyget redan första +vintern, att de fick lov att bygga sig snöhus, och att de måste ligga +kvar där uppe in på andra året, så att det blev slut på maten för dem, +och till sist låg de och tuggade på skinnremmar.» + +Hon lät harmsen, och det lilla draget vid munnen, som visade, att det +inte ville mycket till för att hon skulle komma i dåligt lynne, +framträdde allt tydligare. + +»Jag undrar allt hur det skulle kännas, du Thala, om en hade någon av +sina egna med bland dem, som låg och svalt i de där snöhusen,» +framkastade mannen. + +Hustrun gav honom en snabb blick. Hade Joel inte sagt de där orden med +en särskild betoning? Men mannen satt och såg rätt framför sig, och hans +gamla vattniga ögon voro alldeles uttryckalösa. + +»Ja, om en bara ska sitta och tänka på dem, som har det svårt, då skulle +en inte få många glädjestunder i livet,» förklarade hon. »Och de här +blev ju hjälpta till slut.» + +»Ja,» medgav mannen, »det kom ett fartyg, som sökte reda på dem, och nu +är de hemma i England tillbaka.» + +»Och nu blir det bara heder och ära och lycka för dem i alla deras +livsdagar,» avslutade hustrun. + +Hon kunde inte tycka, att allt detta var något att sörja över, men +mannen fortsatte utan att slå an en lättare ton. + +»Jag drömde i natt om våran son Sven,» sade han. »Jag tyckte, att han +kom fram till sängen och sa, att jag hade begått en stor orätt mot +honom. Jag brukar inte vara sanndrömd annars, och jag vet inte om jag är +det nu heller. Men nog är det besynnerligt, att jag skulle få läsa hans +namn i dag här i tidningen.» + +Detta sades såsom skulle det vara alldeles betydelselöst, just som +något, som skulle angå endast honom själv, men från detta ögonblick +behövde han inte sakna uppmärksamhet. Hustrun kom fram till honom och +överöste honom med frågor, -- Var stod namnet? Vad var det, som han hade +drömt? Var det möjligt, att det var fråga om deras Sven? Hon blev gäll i +rösten, nästippen rodnade, och ögonen tårades. + +Hon skulle inte ha råkat i sådan upphetsning, om det hade gällt något av +de andra barnen, men med denne Sven ägde det förhållandet rum, att Joel +och hon, då han var nio år gammal, hade lämnat honom ifrån sig till ett +engelskt herrskap, som seglade omkring i skärgården på sin lustjakt. De +främmande hade alldeles förälskat sig i gossen. Om de bara finge taga +honom med sig, lovade de att uppfostra honom till en herreman och göra +honom till sin arvinge. + +Det var stora utsikter, som öppnade sig för en liten Grimöpojke. De +fattiga föräldrarna hade ansett, att de för gossens egen skull borde +låta honom fara. Stannade han hos dem, så måste han ju förbli i deras +vård. Och han hade haft ett så gott huvud. De hade ofta talat om att det +kunde bli något märkvärdigt av honom, om han bara finge uppfostran. + +Nu hade sjutton år gått, sedan de hade lämnat honom ifrån sig, och under +hela denna tid hade de inte hört något ifrån honom. Inte ett brev, inte +en hälsning. De visste inte mer om honom, än om han hade legat på +havsbottnen. + +»Se här!» sade mannen och räckte hustrun tidningen. »Läs här bland +namnen på de räddade! Ser du det: Sven E. Springfield?» + +»Ja, jag ser. Sven E. Springfield, ja, där står det.» + +»Det kan inte betyda annat än Sven Elversson Springfield,» sade mannen. +»Det är hans namn, mitt namn och fosterfaderns namn. Det måste vara +rätt.» + +Hustrun tryckte tidningen intill sig. I detta ögonblick tyckte hon, att +denne son, som hon av egen fri vilja hade avstått ifrån, var henne +kärast av alla hennes barn. + +»Varför sa du inte genast, att Sven var med?» förebrådde hon mannen. +»Jag hörde ju inte på. Nu får du berätta alltsammans omigen.» + +Mannen tycktes en smula förbryllad. Han hade ämnat berätta hustrun hela +historien, innan han lät henne veta, att det var fråga om sonen. Då +skulle det ha gått lättare. Han skulle ha fått se vad min hon gjorde och +kunnat handla därefter. + +Emellertid talade han om för henne allt, vad hon ville veta. Han gjorde +reda för vad som menades med åttionde graden. Hon blev ärelysten för +sonens räkning och undrade om inte han och hans kamrater hade hunnit +längre upp mot norr än alla andra. Och vad hade de levat av, sedan deras +fartyg hade gått förlorat med alla deras förråd? Berättelsen om hur +undsättningsexpeditionen hade funnit dem denna sommar, halvdöda av +svält, på stranden av Melvilleön måste hon höra gång på gång. + +»Att han skulle bli tvungen att gå igenom så mycke svårt!» utbrast hon. +»Nej, en ska aldrig lämna barna ifrån sig.» + +»Men nu är väl också hans lycka gjord,» sade hon uppklarnande, »Det blir +stjärnor och medaljer i all oändlighet.» + +Snart började hon undra hur sonen hade blivit mottagen i England. + +»Det var millioner människor i rörelse för att möta de här +nordpolsfararna,» sade Joel. + +Han kände sig till den yttersta grad pinad och orolig. Hela framtiden +berodde på om han skulle bli i stånd att ställa sina ord på det rätta +sättet. + +»Den, som hade varit med bara!» sade hustrun. »Om jag hade stått i ett +gathörn och hade fått se honom gå förbi!» + +»Du hade väl inte behövt stå i ett gathörn,» sade mannen. »Det står i +tidningen, att en särskild ångbåt var ställd till föräldrars och +anförvanters förfogande.» + +Hustruns ansikte förlorade helt hastigt sitt glada uttryck, -- »Ack, du +Joel!» utbrast hon. »Det hade inte tjänat något till, att vi hade varit +med där borta. Varken du eller jag hade fått komma ombord på den där +ångbåten. Det hade _hon_ inte unnat oss.» + +Med »hon» menade mor Elversson den engelska frun, som hade fört bort +hennes son. Hon hade aldrig förlåtit henne, att hon inte hade låtit +gossen skriva till sina föräldrar. I sina tankar hade hon gjort henne +till ett riktigt vidunder. + +»Å, nog tror jag, att vi hade fått vara med och hälsa på honom,» sade +mannen. + +Egentligen var han glad, att hustrun uppehöll sig vid sådana oviktiga +ting. Han behövde tid på sig att ordna tankarna för att kunna berätta +det svåra, som han hade att tala om, på ett passande sätt. -- »Hela vår +framtid beror på det här samtalet,» sade han till sig själv gång efter +annan för att skynda på sina senfärdiga tankar. + +»Det kan du just tro!» sade hustrun trotsigt och knyckte på nacken. »När +hon inte har unnat oss att få en rad från honom på alla dessa år! Och +han har väl inte heller något hjärta för oss. Han var nie år, när han +for, och han hade allt så mycken reda på sig, att han kunde ha skrivit +henne ovetande. Men hon har väl satt i honom, att vi var för simpelt +folk för att en sådan herre som han skulle fråga efter oss.» + +All hennes glädje hade jagats på flykten. Dessa tankar, som så ofta hade +plågat henne under de gångna åren, kommo tillbaka med ny styrka. + +»Ja, jag får ju medge,» sade mannen, »jag får ju medge, att det är +besynnerligt, att Sven inte skrev någon enda gång. Och det kan nog +hända, att det var fel hos fosterföräldrarna. Jag fick höra något vid +kyrkan i dag.» + +Hustrun satt tyst. Hon var så harmsen, att hon inte mer gitte tala. + +»Ack, vad detta går illa!» tänkte mannen. »Om hon kommer i det humöret, +blir allt fördärvat.» + +»Kyrkoherden har fått underrättelser från England,» sade han. Nu talade +han återigen om en sak, som han inte hade tänkt nämna, förrän han hade +fått hustrun väl förberedd och i rätt stämning, men han såg sig ingen +annan utväg. -- »Han tog mig med sig hem till prästgården. Det var han, +som gav mig den här tidningen.» + +»Kyrkoherden!» + +»Ja, han ville tala med mig om Sven.» + +»Asch, ja! Det är detsamma alltihop. Inte bryr jag mig om honom, sådan +som han nu är.» + +Mannen svarade inte ett ord på detta, och en lång tystnad uppstod. +Äntligen brast det löst liksom med en explosion. + +»Du är då den förfärligaste människa, som finns, till att göra en +stackare nyfiken. Vad var det prästen hade fått höra?» + +»Det var något om Sven. Kyrkoherden kommer hit ut själv i afton och +talar om det för dig.» + +Nu sprang hustrun upp. -- »Kommer prästen själv hit ut?» sade hon. »Men +i all världen! Och det säger du mig först nu!» + +Hon tog ett steg mot bostaden för att gå in och se efter om det var +städat och snyggt inne i rummen. Men hon stannade plötsligt. + +»Varför kommer prästen hit?» sade hon. »Det är väl något galet på +färde.» + +Hon såg skarpt på mannen, som ville hon med blicken tränga in i hans +huvud och läsa de tankar, som rörde sig där. + +»Kanske att Sven har mjuknat, sen han har legat däruppe i isen och +tuggat på skinnremmar. Kanske att han vill komma hit och hälsa på oss? +Men det säger jag dig, att nu är det jag, som säger nej. Har vi inte +dugt förut, så duger vi inte nu heller.» + +»Jag tänker, att det är bäst, att du aktar dig för överord,» varnade +mannen. Inom sig började han att bli vred på henne, därför att hon var +så ostyrbar och alls inte tog något på samma sätt, som han skulle ha +gjort. + +Hustrun glömde alldeles bort sin avsikt att städa i rummen. Mannens +sista ord kunde inte betyda något annat, än att hon hade gissat rätt. + +»Vet du vad prästen har fått för nyheter?» + +»Jag vet en del.» + +»Var det han, som bad dig tala om för mig vad som stod i tidningen?» + +»Ånej, jag tror prästens mening var att tala om alltsammans själv för +dig. Men jag tänkte, att det var bättre, att du var lite förberedd.» + +»Ja,» svarade hustrun, »det var bra, att jag fick tid på mig! Annars +kunde jag i första hastigheten ha ropat välkommen och god dag. Och det +skulle ha förargat mig efteråt.» + +Mannen kände, att vreden växte inom honom. -- »Det är hennes mening att +förstöra hela vår framtid,» tänkte han. »Hon blir aldrig klok, bara +värre och värre för vart år, som går.» + +»Jag tror, att prästen blir glad, när han får höra, att du inte bryr dig +om Sven. Då blir det ingen konst för honom att tala om vad han måste +tala om.» + +»Ingen konst?» sade hustrun och blev liksom än hårdare. »Vad menar du +med det?» + +»Jo, det tycks ju, som om Sven skulle ha råkat i olycka. Det där intåget +i London skulle äga rum förra söndagen, och det blev också firat med all +högtidlighet. På måndagen var det också fester och tillställningar, men +sen på en gång var det stopp. Det hade kommit ut onda rykten om +nordpolsfararna.» + +Hustruns ansikte stelnade till. + +»Ska jag nu få höra, att han har gjort något orätt?» mumlade hon mellan +hårt sammanbitna tänder. + +»Alla blommor och flaggor blev nerplockade, allting blev inställt. På +måndagen kunde de knappt komma fram på gatorna för alla, som ville se +dem, på tisdagen ville man visst både sparka och slå dem.» + +Mor Elversson lyfte huvudet allt högre. + +»Vad du säger!» utbrast hon. »Det hade kanske varit bättre för honom, om +han hade hållit sig till sina riktiga föräldrar.» + +»Du ska veta,» sade mannen med kraftigare röst än förut, »att det inte +är första gången, som sådant händer där uppe i norr. De hade +hungersjukan, och de var galna och visste inte vad de gjorde. Och så var +det en, som i förtvivlan skar halsen av sig. Och sen så...» + +»Ja, de åt väl upp honom,» sade hustrun. + +Hon stod alldeles kall och lugn. En oändlig bitterhet och avsmak fyllde +henne. + +»De var inte mer tillräkneliga än sådana, som sitter på hospital,» sade +mannen. »Det står för resten här i tidningen, att de inte hade tagit mer +än ena armen. Mer hade de inte stått ut med.» + +»Och Sven var med om det?» + +»När det sker sådana saker, så ser de nog till, att alla är med. Han +blev tvingad ta en bit i munnen, han som de andra. Men mer blev det +heller inte.» + +»Och nu,» sade hustrun med en obeskrivligt föraktfull klang i rösten, +»nu vet jag vad prästen vill tala om för mig. Nu är Sven inte god nog +för henne, och nu har han bett prästen övertala oss, att han ska få +komma tillbaka hit. Är det inte så?» + +»Det vore väl det bästa, som hade kunnat hända,» sade mannen. + +»Men jag säger nej, jag,» utropade hustrun. »Jag säger nej. Han ska inte +komma tillbaka till oss, därför att han inte har någon annan att vara +hos. Han glömde sina föräldrar, när han hade det bra. Han ska inte +inbilla sig, att vi tar emot honom nu. Fattiga är vi och gamla och +hjälplösa. Men vi tar inte emot en son, som har burit sig åt så, att +ingen annan vill se åt honom.» + +Mannen såg på henne med en blick, som var full av vrede och otålighet. +Han var gammal och kraftlös, och att få hem en arbetsduglig son skulle +för honom ha varit höjden av lycka. Den avsmak, som hustrun kände, +syntes honom barnslig och obefogad. Hon föreföll honom envis och elak. +-- »Vänta du!» tänkte han, »Du ska få höra nyheter, så att du blir +nöjd.» + +»Det är, som jag säger,» sade han med sträng röst. »Prästen får inte +svårt att tala om för dig det, som stod i hans brev.» + +»Är det inte så, som jag tror då?» frågade hustrun, och tonen miste +något av sin säkerhet inför mannens tydliga vrede och ogillande. + +Mannen såg åter på henne med verklig ovilja. + +»Vill du, att jag ska tala om prästens ärende för dig, eller vill du +vänta, tills han kommer?» + +Han dröjde inte för att vänta på svar, så otålig var han att få straffa +henne för hennes kärlekslöshet. + +»Fosterföräldrarna bor ju i London,» sade han, »och Sven hade vänt om +hem till dem. Men när det där onda ryktet om nordpolsfararna kom ut, +skickade fadern tidningen, där det stod omtalat, in på hans rum, och +revolvern fick göra följe, och laddad var den.» + +»Och modern då? Visste hon om sändningen?» utropade hustrun. + +»Hon visste om den.» + +»Och sen då?» + +»Sen blev det forstås så, som de ville.» + +»Så att nu är han död?» + +»Ja,» sade mannen, »nu vet du vad prästen har att säga dig.» + +»Hon,» sade den stackars modern, »hon, som inte hade fött honom, men som +har fått haft honom hos sig under sjutton år, hon lät honom gå och döda +sig, fastän han ingenting hade gjort!» + +Därpå vände hon sig häftigt till mannen. + +»Du ljuger! Det är inte sant.» + +»Det skulle jag också ha sagt för en timme sen. Jag skulle inte ha +trott, att en kvinnan kunde vara så hård, men sen jag har hört dig, så +tvivlar jag inte.» + +»Men han hade ju inte bara fosterföräldrarna att hålla sig till. Han +hade ju oss.» + +»Han trodde väl, att vi skulle ta det på samma sätt som de, och det hade +han ju inte så orätt i.» + +Hon gick bort och satte sig på den stora stenhällen. Tårarna strömmade. +-- »Sven är död!» sade hon. »Sven är död! Han kom till en mor med ett +stenhjärta, därför måste han dö.» + +Hon bara grät och jämrade sig. + +»O Gud, varför skulle vi lämna honom ifrån oss? Tänk, att hon skulle +skicka honom till döden för ingenting! Det var ju de andra, som tvingade +honom.» + +»Du får lov att lugna dig lite,» sade mannen. »Prästen är här. Han +lägger just i land.» + +»Säg honom, att jag vet alltihop! Han kan ro tillbaka med detsamma.» + +»Men det går väl inte heller an, när han har gjort sig besvär.» + +Joel lämnade henne. Han var endast borta några ögonblick, därpå kom han +tillbaka i sällskap med prästen och en ung man. + +Kyrkoherden gick fram till den gråtande hustrun. + +»Joel säger, att han har berättat er alltsammans, mor Elversson,» sade +han. »Ni vet redan, att er son Sven har kommit att begå en mycket +tadelvärd handling, och att han har blivit bortsänd från sina +fosterföräldrar.» + +Hustrun hade rest sig för att niga för prästen. Hon höll ännu +förklädessnibben för ögonen, men så förgråten hon var, uppfångade hon +ändå en glimt av den främmande, som följde med honom. + +»Det är Sven,» sade en röst inom henne. »Det är Sven.» + +Tusen tankar strömmade genom henne. Hon förstod, att Joel hade ljugit +för henne i sin vrede över att hon hade talat så hårt och hjärtlöst. Hon +tänkte också på att hon aldrig skulle kunna glömma den avsmak, som hon +hade känt, då hon fick höra, att sonen hade smakat människokött. Hon +tänkte på att Joel och hon skulle få behålla den här sonen hemma hos +sig. Ingen annan skulle vilja ha honom i sin tjänst. Men mitt i dessa +kalla tankar såg hon hur avtärt och blekt sonens ansikte var, hur hans +ögon tiggde henne om medlidande, och en våg av barmhärtighet och kärlek +for genom hennes hjärta. + +»Ack, den Joel, den Joel!» tänkte hon. »Han är märkvärdig. Han har låtit +mig veta hur det verkligen ser ut inom mig. Nu förstår jag, att fastän +den här gossen har varit borta från mig i sjutton år, fastän han har +försummat oss, fastän han har kommit åter med ringa heder, så kan jag +inte annat än älska honom.» + +Och utan att svara kyrkoherden gick hon, medan männens blickar med +ängslan följde henne, fram till sonen och bjöd honom vara välkommen. + +»Jag tror, att det svåra har gått fram över dig, därför att Joel och jag +skulle få dig tillbaka,» sade hon med sin mildaste röst. + + + + +I KYRKAN. + + +Sven Elversson, mannen, som hade blivit hälsad som son hos de två gamla +ute på Grimön, satt i Applums kyrka och tackade Gud, därför att han hade +funnit en fristad, där han inte betraktades med avsmak och vämjelse. + +På den ensliga, fattiga, bergiga lilla ön med dess två invånare behövde +han inte frukta att mötas av det där nerdragandet av mungiporna, som +antydde äckel. Fadern var gammal, han kände ingen avsmak, därför att han +hade förlorat alla starka känslor av lust och olust. Modern hade all sin +känslighet kvar, men hon älskade honom. + +Kyrkan, där Sven Elversson satt, var en gammal träkyrka, där taket +pryddes av en stor domedagsmålning. Var gång han såg upp, föllo hans +blickar ovillkorligen på en stor, svart grinande djävul, som makade +bränder under en brasa, över vilken hängde en kittel, där en hop syndare +kokades i gult, skummande spad. Sven Elversson kände igen denna djävul, +sedan han sist var i kyrkan, för sjutton år sedan. Det, som gjorde honom +oförgätlig, var en lång, i spetsen trekluven svans, som han helt +behändigt använde till att röra om med i sin soppkittel. + +Som barn hade Sven ofta fantiserat över denna mästerkock, som med så +stor skicklighet skötte samtidigt sin brasa och sin gryta. Nu tänkte han +endast: »Om alla de, som varje söndag sitter och betraktar den här +lustiga, kokande avgrundsanden, med ens finge veta, att ibland dem +funnes en människa, som verkligen har haft en munsbit människokött +mellan sina läppar, skulle de knappast stå ut med att låta mig sitta +kvar i kyrkan.» + +»Det finns en sak,» tänkte han, »jag vet knappast om det finns mer än +denna enda, som civiliserade människor inte kan begå. De mördar, de +begår äktenskapsbrott, de stjäl, de övar grymheter, de håller sig inte +för goda för fylleri, våldtäkt, förräderi, spioneri. Allt det där göres +dagligdags. Det bjuder kanske emot för somliga, men det göres. En av +mänsklighetens gamla synder begås dock inte mer i civiliserade länder. +Den kan inte göras, därför att den väcker vämjelse. Men den synden har +jag i alla fall begått. Jag är mera avskydd än djävulen.» + +Den enda person i kyrkan utom föräldrarna, som ännu kände anledningen +till Sven Elverssons hemkomst, var prästen. Men kyrkoherden hade tagit +väl emot honom förra söndagen, visat sig förstående, talat vid hans far, +följt honom ut till Grimön, glatt sig åt att modern hade givit honom +ett kärleksfullt mottagande, gillat, att han ville stanna hemma hos +föräldrarna. Han hade i allo visat sig som en fördragsam och ädelmodig +man. + +Nu, denna söndag, då prästen kom in i kyrkan och såg Sven Elversson, +mannen från hungerlägret på Melvilleön, sitta bland det andra folket i +kyrkan, erfor han en kväljande känsla i halsen. + +Han hade hjälpt och bistått honom, han hade varit lycklig att få vara +med om att återförena son och föräldrar, att skaffa en fristad åt en +stackare, som hade fått lida för något, som han hade tvungits att begå, +en olycklig, som kanske i annat fall skulle ha begått självmord. Men han +hade inte tänkt sig, att han skulle få se honom i kyrkan. + +»I mitt hem,» tänkte han, »jag skulle inte ha tvekat att ta emot den +mannen i mitt hem, men detta kan jag inte stå ut med. Han har ändå +smakat människokött. Han har begått något hedniskt, något avskyvärt. Han +hade bort förstå, att detta är mer, än jag kan fördraga.» + +Ögonblicket därefter bestraffade han sig själv, anklagade sig för +kärlekslöshet, tänkte på hur Jesus kallade alla syndare till sig, +försökte värma upp sin medkänsla, påminde sig den stackars syndarens +milda och sympatiska ansikte, avhöll sig verkligen från att sända +kyrkovaktaren fram till honom för att be honom lämna kyrkan, som han +först hade haft lust till, gjorde altartjänst och predikade som +vanligt, men kunde inte bli fri från känslan av äckel. + +Orden, som han uttalade, växte i munnen på honom. Han måste stanna ett +par gånger mitt i predikan för att tugga och svälja, innan han kunde +fortsätta. Han kände själv smak av människokött på sin tunga. Han såg +scenen, då den utsvultna skaran hade kastat sig över självmördarens +kropp. + +Allt detta skulle han inte alls ha erfarit, om inte mannen hade kommit i +kyrkan, men nu var det över honom, och han kände sig hjälplöst i dess +makt. + +Han knöt nävarna mot sig själv, vände sig så i predikstolen, att han +inte kunde se Sven Elversson, fortsatte att läsa upp sin predikan, +tvingade tankarna att följa med orden och tyckte sig med ens vara borta +från sin misstämning. + +Men nu hände sig, att i denna hans predikan förekom en utredning om +nödlögnen. + +Detta förde hans tankar tillbaka till Grimön och till nödlögnen, som +Joel Elversson hade använt för att visa sin hustru hennes verkliga +sinnelag. Han brukade ofta berätta små historier ur det verkliga livet +från predikstolen för att illustrera sina ord. Dessa historier voro +aldrig nerskrivna på förhand som den övriga predikan, utan han berättade +dem, allteftersom lusten kom på honom. Nu föll det honom in, att +händelsen förra söndagen på Grimön kunde brukas som ett belysande +exempel. + +Han hade inte tänkt på detta förut, men nu i talarivern kastade han sig +in på ämnet. + +När han hade hållit på en stund, kom en varnande tanke. -- »Jag hade +kanske inte rätt att tala om detta inför hela församlingen,» tänkte han. +Men ingen hade i själva verket bett honom tiga. Han blev i alla fall +illa till mods, försökte att lägga om historien, men kunde inte, utan +alltsammans kom fram. Han försökte fästa all vikten vid nödlögnen, men +kunde inte, utan drog just fram det, som han inte borde förråda, gav +församlingen till livs hela äventyret. + +Mittunder det att han skämdes över sig själv, genomträngde honom en +obändig glädje över att få trampa ner denna orena ande, som hade vågat +visa sig i kyrkan. -- »Du avskyvärda orm,» tänkte han, »varför skulle du +visa dig i min Guds hus?» + +Det var äcklet, som han hade sökt kväva. Nu hade det på en smygväg tagit +väldet över honom. + +Hela dagen efteråt var prästen missnöjd med sig själv. Han hade inte +uppfört sig som en människa, van vid självbehärskning. Han hade handlat +som ett barn, som en vilde, som styres av sin instinkt. + +Han försökte tänka ut något sätt för att göra det skedda ogjort, men han +kunde ingenting finna. Han fick vänta, tills något särskilt tillfälle +erbjöde sig. Ju mer man nu rörde upp i saken, ju värre bleve det. + +Men vilken makt, vilken förfärlig makt hos äcklet, då det var i stånd +att på det där sättat ta väldet från en sådan man som han, när han stod +talande och förmanande i en kristen kyrka, mitt i en kristen församling! + +I samma ögonblick, som prästen steg ner från predikstolen, hade +Grimöfolket försvunnit ur kyrkan. + +När de väl voro utkomna, blevo de ovillkorligen stående ett ögonblick +utanför kyrkporten och sågo sig omkring. + +Runtom kyrkan utbredde sig något, som man sällan ser i Bohuslän, +nämligen en riktigt jämn och öppen slätt. Den var ju inte så värst stor, +men inte heller var den så värst liten. Den var inte så stor, att man +inte kunde se från den ena sidan till den andra och hålla väl reda på +vad som hände hos grannarna, men inte heller var den så liten, att där +inte fanns plats för både kyrka och prästboställe och ett par dussin +bondgårdar. + +Och runtomkring slätten löpte en gråbergsmur. Den var inte så värst låg, +men så värst hög var den heller inte. Den var inte högre, än att både +nordan och västan kunde pressa sig fram över den, men den var inte så +låg, att den inte kunde stänga bort all utsikt åt annat håll, både åt +berg och åt fjäll. + +Och över hela slätten utbredde sig det ena åkerfältet efter det andra. +Och de voro varken små eller stora. De voro sådana, att de passade för +välburgna bönder. Och mellan åkrarna lågo röda och blå och vita +byggningar. De voro också jämnstora och lagom. Det var inga +grannlåtshus, som skämma ut grannstugorna, och det var inga fattiga +torpstugor, som bara förhöja granngårdarna och göra dem, som bo där, +högfärdiga. + +Och om växtligheten kunde man inte säga, att den var så värst storartad, +för man såg inte till några träd, varken som skogar på bergen eller som +dungar på slätten eller som trädrader utmed vägarna. Men inte heller +kunde man säga annat, än att slätten var bördig och fruktbärande, för +den låg omkring dem i sin höstprakt som ett böljande hav av säd och av +gräs och av ärter och klöver och hästbönor. + +Och ungefär mittpå slätten låg kyrkan, därifrån de nyss hade blivit så +att säga utdrivna. Den var en gammaldags träkyrka, och man kunde inte +säga om den, att den var ful, för den hade ett smalt och dristigt litet +torn, som drog tanken upp till det himmelska, men inte heller kunde man +säga, att den var vacker, för den hade ett mörkt och tungt långhus, som +tryckte själen tillbaka ner i det jordiska. + +Och på stengärdesgården, som omgav kyrkan, vandrade en gråstrimmig katt +fram och tillbaka, medan de tre stodo utanför. Det var ett vackert djur, +väl tecknat, det hade en tät, skiftande päls och mjuka, behagliga +rörelser. + +Men när de hade sett på det en stund, började de tycka, att det var +något otäckt i sättet, varpå lemmarna rörde sig under det mjuka +skinnet. De tyckte inte om, att den gick så ljudlöst, eller att de +grönstrimmiga ögonen, som den vände mot dem, voro så beslöjade och utan +uttryck. De vämjdes vid att den var så hal och mjuk och lekfull, medan +den inte tänkte på annat än att röva och mörda. + +Och för deras ögon växte katten och sträckte på sig och blev stor och +höjde sig, så att den skymde bort bergmuren. Och alltjämt, medan den +växte, så spann den och kurrade och gjorde behagliga, lekfulla rörelser, +och alltmer vedervärdig blev den. + +Och de sågo, att katten var äcklet, som nu var väckt, och som skulle +växa och breda ut sig på slätten, och som aldrig skulle få bättre växt +än där mellan allt det jämnstrukna och jämnstora och trånga och +instängda. + +Och mor Nathalia Elversson vände sig mot kyrkan, och med nageln skrapade +hon lös några flisor ur den rödmålade träväggen och lade in dem mellan +bladen i sin psalmbok. + +»Ja, i denna kyrkan,» sade hon, »är jag döpt som en vecka gammalt barn, +här är jag konfirmerad som femtonårig jungfru, här blev jag vigd, och +här ska jag väl också begravas, men innan dess ska jag inte ha något här +att beställa, förrän den smälek, som i dag här har gått över mig, är +utplånad.» + + + + +SON OCH FÖRÄLDRAR. + + +Allteftersom de båda gamla människorna på Grimön blevo mer bekanta med +sonen, kommo de att mer och mer förvånas över honom. + +»Jag vill säga dig, Joel,» sade hustrun, »att om jag som han hade blivit +uppfostrad till herreman och helt hastigt hade blivit tvungen att lägga +bort mina herremansvanor, om jag skulle få lov att äta sådan mat, som +bjuds här hos oss, sen jag hade blivit van vid bättre, om jag var dag +skulle gå och hjälpa dig med jordbruk och inte hinna läsa en bok, om jag +aldrig skulle få språka med bättre folk, utan bara med ett par gamla +dumma ulkar som du och jag, så skulle jag gå och vara sur och ond från +morgon till kväll, och jag tror, att det skulle gå på samma sätt med +dig.» + +Joel medgav villigt, att detta skulle vara en svår påfrestning också för +honom. + +»Men se nu på Sven!» fortfor hustrun. »Det är, som om allt sådant inte +alls skulle röra honom. Och inte är han ledsen för pengar eller vänner +eller för något annat, som han har förlorat. Inte bryr han sig om, att +han aldrig har något roligt. Han kan gå här och skratta och jollra med +mig och resonera med dig utan att längta efter annat sällskap att +förströ sig med. Han är var dag mild och ödmjuk och glad som ett Guds +herdelamm. Egentligen är det bara en enda sak, som får honom i +misshumör.» + +»Jag för min del kan nu inte sätta mindre värde på honom, därför att han +är sårbar i den punkten. Hedern är nog det, som är svårast att mista.» + +»Ja, det förstås,» sade hustrun. »Och naturligtvis är det hemskt, att +folk inte ska kunna vänja sig vid honom, att han inte ska kunna stiga in +på ett postkontor eller i en bod, utan att det är någon, som rynkar på +näsan eller kastar till honom ett glåpord. Men jag för min del, jag är +då så viss om att han aldrig åt den där munsbiten. Sven går lika mycke +utanpå våra andra barn, som solen går över månen, och jag tror, att han +gör sig onödiga bekymmer. Ung-Joel hade kanske kunnat begå den synden, +men aldrig Sven.» + +Så där gick hon på varje dag. Hon kunde aldrig råka mannen ensam utan +att berömma sonen för honom. + +»Du förstår visst inte, Joel, hur märkvärdig han är,» brukade hon säga. +»Men annars tycker jag, att du borde se det redan på mig. Märker du inte +hur jag tvättar och kammar mig och hur jag sopar och borstar och skurar? +Men du tror kanske, att det är för din skull?» + +»Å, du har alltid varit styv att hålla rent omkring dig,» sade Joel, som +tyckte om att säga folk artigheter, så snart som det gavs något +tillfälle. + +»Det är inte bara det,» vidhöll hustrun, »men jag är ju aldrig ond mer. +Jag är som ett ejderdun. Har du sett ett sådant småleende, som Sven har? +När andra människor drar på mun åt mig, så blir jag glad, men när Sven +småler åt mig, så tycker jag, att om han bara sa ett ord om det, så +skulle jag kasta mig naken i sjön.» + +Mannen skrattade åt henne. + +»Jag vet just inte varför han skulle be dig om något sådant,» sade han. +»Men i alla fall är det något i det du säger. Jag är mest hågad att tro, +att den här sonen vår är som en av stenarna, som ligger vid stranden och +förs upp och ner av vågsvallet. Han blir så avslipad och fin av alla +stötar han får, så att snart blir det inte ett hörn kvar på honom.» + +I själva verket var han likaså intresserad av sonen som någonsin +hustrun. Men han var inte bara glad åt honom, utan han var orolig för +hans skull. Sonen tycktes ha böjelse att ge efter för det tvång, som +övades mot honom och dra sig undan från människorna. Han ville knappt +mer lämna Grimön. Men inte heller där var han i saknad av tillfällen att +träffa människor, om han endast så hade önskat. Joel hade varit +nämndeman i trettio år, och under den massa ting, som han hade bevistat, +hade han inhämtat kunskap om en mängd lagar och förordningar. Folk kom +oupphörligen ut till honom för att be honom om hjälp att sätta upp +köpekontrakt, göra bouppteckningar och arvskiften och skriva ut +testamenten. Men Sven Elversson kom aldrig fram till de besökande för +att språka med dem. Han drog sig tvärtom undan till någon avlägsen del +av ön, så snart som en båt kom i sikte. + +»Vad ska han göra?» sade hustrun, då mannen talade med henne om sina +farhågor. »För det första så är han ju ännu ovan vid svenskan, och för +det andra så skyr folk honom, som om han vore en människoslukande haj.» + +Joel ryckte huvudet tillbaka, drog hörbart in andedräkten och uttalade +ord, vilkas hela djup hustrun hade svårt att fatta. + +»Om det vore meningen, att jag skulle bli en spelman, så finge jag väl +lov att skaffa mig något att spela på.» + +»Ja, det förstås,» sade mor Thala, »men vad menar du med det?» + +»Om det är så, som jag tror, att Sven är ämnad till en spegel och en +förebild och ett exempel för människor, så kan han väl inte få gå här +ute på skäret och bli en enstöring.» + +Hustrun såg på mannen, och det låg en stråle av ömhet i blicken. + +»Du har själv bott på Grimön i hela ditt liv, och folk har inte haft +svårt att ta reda på dig här och besvära dig med allt möjligt.» + +Mannen slog ifrån sig med händerna. + +»Vad är jag mot Sven? Jag fick ingenting lära i ungdomen. Men Sven fick +börja i tid. Han har ingenting, som står sig i vägen.» + +»Utom det där enda.» + +»Ja, det förstås.» + +»Och det finns överallt, där man minst väntar det. Det är en katt, som +ligger på lur, vart han går, och rätt som det är, hänger den i strupen +på honom.» + +»Ja,» sade Joel, »det är just den största olyckan. Och gjort är gjort. +Och det finns inget under så stort, att det kan hindra den där katten +från att flyga på honom.» + +»Men du får inte glömma, Joel, att om inte den där olyckan hängde över +honom, så hade han aldrig kommit hem igen till oss. Fast jag tror då, +att han är oskyldig,» tillade hon. + +Hon kom alltid tillbaka till detta. Det gjorde henne så lycklig att få +ha sonen hemma, att hon nästan inte kunde begripa varför han och Joel +fäste så stor vikt vid människors ovilja. -- »Bry dig inte om dem!» sade +hon till sonen. »De är dumma. Du är mycket bättre än de. Den där, som +flinade åt dig, när han råkade dig på posten häromdagen, har en gång +förfalskat en växel. Du ska inte tro, att han har någon heder att skryta +med.» + +Alltsom tiden skred framåt, kunde hon dock inte undgå att märka, att +Joel höll på att få rätt, och att sonen snart skulle vara alldeles +människoskygg. Och inte nog med det. Han lade sig till med ett så +ödmjukt sätt, att han nästan blev löjlig. Han ville utplåna sig själv +från jorden, så förkrossad var han. + +»Nej, det kan inte gå an,» tänkte hon. »Det måste bli en ändring. Vår +Herre kan inte överge oss alldeles.» + +Applums församling, dit Grimön hörde, innefattade inte bara kyrkslätten, +som låg på fastlandet, några dussin holmar och skär, som lågo +kringkastade ute i havet, utan också Knapefjords fiskeläge, som, med +sina sjöbodar och båthus, sina långa bryggor, sin hamnbyggnad, sina +stora badhus och bassänger, sina båtar och bojar, tycktes utbreda sig +lika mycket på vatten som på land. + +Hit brukade mor Elversson ro över med smör och ägg, och hos husmödrar, +som hade varit hennes kunder i flera år och kände till alla hennes +förhållanden, gjorde hon flera försök att berömma den återvände sonen +och försäkra, att han inte hade kunnat göra något ont. + +Men hon fann snart, att hon gjorde sig fåfäng möda. Man sade inte ett +ohövligt ord till henne, man bara låtsade inte höra, ungefär så, som när +en eljest klok människa kommer med några orimliga infall. + +»Å, de där schartauanerna!» utbrast mor Thala, när hon kom hem, »De har +sina hjärtan så fulla av tro och rättfärdighet, att det inte blir något +rum för barmhärtigheten.» + +Inte heller Joel hade bättre lycka. + +Han brukade numera, när folk kom och sökte hjälp hos honom, framkasta, +att han började bli för gammal för detta slags arbete, och att hans son +Sven snart borde kunna upptaga hans mantel. Men han möttes av +fullständigt oförstående. Fiskare som bönder, vem han talade vid, visade +sig vara likaså döva som någonsin de stränga sjökaptensfruarna i +Knapefjord. + +På julaftonen sutto Joel och Thala med sonen i de låga rummen på Grimön +och språkade om framtiden. + +»Hör nu, mor,» sade Sven Elversson, som denna kväll föreföll ovanligt +glättig och lätt om hjärtat, »tycker du inte, att det är kulet och mörkt +i det här gamla köket? Vad säger du om att flytta in i stora +byggningen?» + +»Bevara oss väl!» utropade hon. »Där finns ju varken golv eller tak.» + +»Men det kan bli,» sade sonen. »Jag har sett på väggarna. De är alldeles +oskadade. Det finns ljusa och glada rum där inne med utsikt över havet. +Det är synd att låta det gamla kaptenshuset alldeles förfalla.» + +Naturligtvis höllo far och mor med honom om detta, men det var pengar, +som fattades. + +Sonen förklarade för dem, att han hade pengar. Det var inte sådana, som +han hade fått av fosterföräldrarna, utan av honom själv ärligt +förtjänade pengar. Då han hade dragit ut på sin nordpolsresa, hade en +summa av tusen pund utlovats honom vid hemkomsten. Denna hade nu blivit +utbetalad till honom. + +Då såg fadern, den gamle Joel, som inte en sekund hade själv känt +vämjelse, hur de gamla avdankade sjökaptenerna, som förut hade bebott +Grimön, med avsky vände sig i sina gravar. + +»Inte med de pengarna!» stötte han ut. »Jag vill gärna ha huset +återupprättat, men inte med de pengarna.» + +Modern och sonen sågo förvånade upp på honom. Men båda förstodo genast +vad som anfäktade honom, och ämnet fick falla. + +Fadern blev sittande och tänkte på gamla sjökaptener med barkade +ansikten, tjäriga nävar, törstiga strupar, godmodiga, lustiga, föga +noggranna i val av ord, föga kräsna i val av umgänge. Hans förfäder hade +väl varit av samma sort, och nu hade han sagt till sonen, att denne inte +var god nog att flytta in till dem. Han hade sagt till honom, att hans +pengar, som han hade tjänat med livet som insats på samma hav, där de +hade flackat omkring och tjänat sina, inte voro goda nog för att +upprätta deras hus. + +Det kom denna kväll ett tåligt och milt och förlåtande leende och +lägrade sig över Sven Elverssons ansikte. Det hade ofta flugit över +läpparna förut, då äcklet hade plågat honom, varit där och försvunnit. +Nu, då fadern hade visat, att han kunde känna för honom på samma sätt +som alla andra, började det på att bli bofast där. + +När fadern såg leendet, som vilade över sonens ansikte och inte mer +ville vika därifrån, reste han sig och sade ett par ord, som skulle +gottgöra det sagda. Sonen gav goda ord till svar, men leendet stannade +kvar. + +Fadern blev vred på sig själv, därför att han hade rivit upp såret. Han +förstod, att sonen hade gömt på nyheten om pengarna för att få tala om +den just i kväll. Snart kände sig fadern så skamsen, att han inte ville +stanna inne i stugan, utan satte på sig hatten och gick ut i mörka +kvällen. På så sätt kunde modern kanske komma åt att tala om för sonen +vad han verkligen kände för honom. + +Men knappt hade Joel hunnit att försvinna ut i natten, förrän sju vilda, +berusade sällar kommo inrusande i köket på Grimön. + +De förklarade, att de ville ha Sven Elversson med sig ut på en liten +lustighet. De hade seglat hit ut extra för att få honom med sig. + +När mor Elversson granskade skaran, såg hon, att den bestod av ett +båtlag fiskare, som var sammansatt av de vildaste, råaste och supigaste +karlarna i den delen av skärgården. Bakom de andra, liksom ville han +hålla sig dold, såg hon en av sina egna söner, som hade plats hos en +handlande i Knapefjord. + +Från de druckna, vinglande och fånigt leende karlarna vände hon blicken +till den sonen, som dessa hade kommit dit för att förolämpa och straffa. +Han var smärt och fint byggd, ögonen voro smala med en nästan smekande +blick, händerna vita och rena. Han var borstad, putsad, rakad och hade +välsittande kläder. Han rökte inte, drack inte, spottade inte, kunde +inte få ett grovt ord över sina läppar. + +Dessa andra, som hade kommit dit för att plåga den plågade, de +misstyckte inte, att han hade fått en bättre uppfostran än de, att han +hade fått föra ett njutningsrikare liv, att han hade ett skarpare +förstånd. De kommo dit för äcklets skull, därför att de ansågo honom för +en mask, som de borde trampa ner, för en ful padda, som inte hade rätt +att uppehålla sig inom väggarna i ett kristet hus. + +När de främmande karlarna kommo in i stugan, lade sig en besynnerlig +vanmakt över Sven Elversson. Det var inte så, att han svimmade eller +blev medvetslös, men han kände sig ur stånd att röra sig. Han hade en +stark förkänsla av att detta var slutet på hans liv. De där människorna +voro sända för att pina ihjäl honom. Och det tjänade ingenting till att +göra motstånd. Livet, sådant det nu hade blivit, var inte värt, att han +ansträngde sig för att få behålla det. + +Denna samma dag på förmiddagen hade en av karlarna hittat en stelnad +snok på en vägkant. Han hade tagit den med sig hem och visat den för +kamraterna. + +»Den ser riktigt aptitlig ut,» hade någon sagt. + +»Ja, det är synd, att ingen har lust att äta den.» + +»Om vi skulle ta och fråga Sven Elversson från Grimön, han, som äter +människokött?» + +»Det skulle nog smaka honom.» + +På så sätt hade de kommit på den tanken att resa ut till Grimön. De hade +en dunkel känsla av att en så straffbar man som Sven Elversson inte +borde få fira julen i fred, utan att han just då borde pinas och oroas. + +De hade tagit hans bror med sig, för att denne skulle peka ut farleden +för dem i den mörka natten, och brodern hade följt med dem inte så +särdeles ogärna. Han var inte på långt när så drucken som de andra, men +för den hemkomne kände han ungefär detsamma som de. Man retade honom med +brodern, sade fula ord till honom för hans skull, och han frågade sig +vad denne bror hade för rätt att komma hem och vålla sina syskon +förtret. Han stod bakom de andras breda ryggar och flinade på förhand åt +det, som skulle komma. + +»Joel, Ung-Joel!» ropade nu hans mor till honom. »Vad ämnar de ta sig +till med Sven?» + +Och Ung-Joel svarade utan att tveka, så invand som han nu en gång var +att besvara alla frågor, som ställdes till honom av denna röst. + +»De tänker få honom att äta orm.» + +Vanmakten, som låg över Sven Elversson, sjönk allt djupare. Han såg +scenen framför sig. De där karlarna skulle befalla honom att äta, och +han skulle säga nej. Då skulle de slå honom, sparka honom. Han skulle +fortsätta att säga nej. Det fanns ingen makt nu, som skulle kunna +tvinga honom att äta något vidrigt, och de skulle pina livet ur honom. + +Men han hade några ögonblick på sig ännu, stunden, då han skulle följa +dem, var ännu inte inne. + +Karlen, som på förmiddagen hade funnit ormen, drog fram det långa, +blanka djuret ur sin ficka. Han stod nu och vinglade på ena foten och +sträckte samtidigt ormen fram under näsan på mor Thala. + +»Den ska nog smaka honom,» sade han. + +»Ja, ni är då inte människor, ni karlar,» ropade modern. »Och ni tror, +att jag ska låta min son Sven, som är så mycket bättre än någon av er, +följa med er ut?» + +Nu brast skaran i skratt. + +»Han ska inte behöva gå med längre än till båten,» sade karlen, som höll +ormen. »Där ska vi steka den åt honom.» + +Vanmakten, som låg över Sven Elversson, började vika. »Nu snart är det +tid,» sade han till sig själv. »I kväll blir allt slut. Det är ingenting +att sörja över.» + +Modern kastade en blick bort till honom och såg honom sitta där med det +sorgsna, förlåtande leendet på läpparna. Ingenting av vrede eller +motståndslust sågs i hans ansikte, bara ödmjukhet och mild, undergiven +sorg. + +»Men du måtte väl aldrig tänka på att gå med dem?» ropade hon till +honom. »Vet du vem han är, han med ormen? Det är Olaus från Fårön, han, +som är medskyldig i barnamord. Han övergav sin fästekvinna, då hon som +bäst behövde honom.» + +Karlarna skrattade, så att de vrålade. + +»Var ni inte ängslig för sonen, mor Thala!» sade Olaus från Fårön. »Han +ska få salta och peppra, så mycket han vill. Och han blir inte sämre, än +han är förut, därför att han äter orm.» + +»Och den där,» ropade modern, pekande på den längste och fulaste av +männen, »är Corfitzson från Fiskebäck. Han har gjort mycket ont i sin +dar, och bland annat har han anlagt eld i en lagård, full av djur, för +att få ut försäkringssumman.» + +»Nej, skynda på nu, gossen min! Sätt hatten på dig, och kom med!» sade +Corfitzson och lade handen på Sven Elverssons axel. + +Men mor Thala fortsatte med svindlande hast. + +»Den där är Bertil från Strömsundet. Om du vill veta vad han har gjort +som värst, så är det väl det, att han har fött ihjäl sin farmor. Hon +levde inte i två månader, sen hon hade lämnat honom sin stuga. Och den +där borta i vrån är Torsson från Iggenäs, som aldrig har gjort annat än +stulit fisk ur andras garn, och de två, som är fullast, är Rasmussen och +Hjelmfelt. De brukar dricka upp all sin förtjänst och låta hustru och +barn svälta.» + +Hon hade höjt rösten nästan till skrik, hon skälvde av vrede och skräck. +Männen voro för några ögonblick så behärskade av hennes raseri, att de +tego och upphörde att skratta. + +»Och vet du vem det är, som står där längst borta bakom de andra?» +fortfor modern allt gällare. »Det är din bror, Ung-Joel. Han har inte +annat ont gjort, än att han ämnade låta sina gamla föräldrar förgås +ohjälpta här ute på skäret. Det finns inte en bön, som jag inte har +gjort honom, för att han skulle flytta ut till oss, men han ville inte +höra mig. + +»Och nu, Sven, då du vet vad de här är för slags folk, nu vill du väl +inte följa med dem?» + +Just som hon sade detta, såg hon hur Sven Elversson reste sig, lika mild +och förlåtande som förut, bara beredd till underkastelse och lidande. + +Skaran brast i skratt på nytt. + +»Ja, det är rätt, gossen min, att du kommer med godvilligt,» sade Olaus, +som tydligen var ledaren. »Du kan väl inte sätta dig upp ensam mot sex +starka karlar.» + +Men mor Thala Elversson var inte den, som ämnade se sonen gå utan att +göra allt det motstånd, som hon förmådde. Hon nappade med ett raskt +grepp ormen från Olaus, kastade in den i nästa rum och ställde sig +framför dörren. + +I detsamma gick dörren till förstugan upp, och Joel kom instörtande. + +»Vad står här på?» sade han. »Vad ställer ni här till för bråk? Vart ska +ni ta vägen med Sven?» + +Han såg hur ett par av karlarna hade sprungit fram till mor Thala för +att kasta henne undan från dörren, och hur ett par av de andra lade +händerna på Sven Elverssons axlar och sköto honom framför sig. + +Utan att tveka ett ögonblick kastade sig gubben in bland de stridande. + +»Släpp där! Rör inte Sven!» ropade han. + +Då kände Sven Elversson hastigt hur vanmakten vek ifrån honom. -- »Nu är +det tid, nu kämpar både far och mor för dig,» sade något inom honom. + +»Ung-Joel!» ropade han till brodern, som alltjämt höll sig bakom den +berusade skaran av inkräktare. »Ställ upp dörren till förstugan!» + +Och då brodern, som var van att lyda alla befallningar, som gåvos i +detta hus, hade ställt upp dörren på vid gavel, fattade Sven Olaus från +Fårön om livet, lyfte upp honom från golvet och kastade ut honom. + +Corfitzson från Fiskebäck störtade fram för att rycka Sven Elversson med +sig, men kände sig strax därpå omfattad av starka armar, upplyft från +golvet och slungad ut i förstugan ovanpå kamraten. + +När detta skedde, sprang Ung-Joel fram och ställde sig vid sin brors +sida. + +Därpå gavs det ännu några ögonblicks vilt tumult, men sedan var också +det gamla köket fritt från fiender. + +Ung-Joel gick och stängde dörren efter dem. Sedan steg han med en viss +högtidlighet fram till sin bror och räckte honom sin hand. + +»Hur i all världen bar du dig åt?» sade han med den uppriktigaste +beundran. »Du får lov att lära mig det där greppet.» + +Den äldre broderns ansikte hade fått färg av kampen. Det tåliga leendet +var borta från läpparna. + +»Var du viss, att de andra också ska komma att tycka, att du är styv!» +sade Ung-Joel. »Men när du är en sådan slagskämpe, så varför i Herrans +namn har du gått och burit så mycken försmädelse utan att mucka?» + +Då förlorade Sven Elversson för en gångs skull sin självbehärskning. Han +kastade sig ner på en stol och gömde ansiktet i händerna. + +»Varför skulle jag försvara mig,» bröt han ut i förtvivlan, »när jag +föraktar mig själv mer, än någonsin du eller någon annan kan göra? När +jag känner större äckel för mig själv, än jag någonsin kan inge er. Mer +avsmak, mer vämjelse. Ingen av er vet så väl som jag vad jag har gjort, +vad det är, som jag har syndat emot. Jag hatar mig själv. Jag känner +själväckel. Vad hjälper det mig då att tysta munnen på några druckna +uslingar?» + + + + +MOTORJAKTEN NAJADEN. + + +Ett par dagar efter jul kom Joel hem till Grimön med en förfrågan från +Olaus från Fårön om Sven Elversson skulle vilja deltaga i sillfisket på +motorjakten Najaden, som ägdes av hans båtlag. + +»Han säger, att han inte tror, att du kan komma in i något annat lag,» +sade Ung-Joel, »men eftersom du är min bror, så måste jag varna dig. Det +är nog inga bra karlar, som far med Olaus.» + +Modern sade genast, att det inte kunde komma i fråga, att Sven skulle ge +sig in bland sådant pack, men fadern tycktes vara av annan mening. + +»Det kunde inte vara så oävet ändå, om Sven finge lära sig fisket, +sådant som det bedrives här på kusten,» sade han. »Och som Ung-Joel +säger, så blir det inte lätt för dig att komma in i ett annat båtlag.» + +»Men det menar du inte, Joel!» utbrast nu hustrun. »Vem vet vad de där +har för avsikt med att skicka bud på Sven? Det tör bara vara någon ny +nedrighet, som de har spekulerat ut.» + +»Ja, jag ville ju bara säga, att det är skada, att Sven inte kan komma +ut på fiske,» sade Joel undfallande. + +Men nu kom Sven Elversson ihåg faderns ord på julaftonen, och en +misstanke om att han ville ha honom bort från hemmet smög sig in hos +honom. + +»Du ska hälsa Olaus och tacka honom för tillbudet,» sade han till +brodern. »Jag är glad åt att han vill ha mig med sig. Jag ska ge mig av +till Fårön, så fort jag hinner.» + +»Då kan du så gärna följa med mig nu, när jag reser,» sade Ung-Joel, »så +får du skaffa dig utrustning i min bod. Det har varit telegram i dag på +morgonen, att sillen står tjock uppe vid Smögen. I morgon blir det +uppbrott på alla håll.» + +Det blev en stunds stor brådska, men snart voro båda bröderna borta, och +Joel och Thala sutto åter ensamma. + +Det gick nu ett par veckor, utan att några nyheter från Sven nådde till +Grimön, men en söndag kom Ung-Joel på besök. + +Thala ville genast veta vad de där Fårökarlarna hade tagit sig till med +Sven, om de kanske hade slagit ihjäl honom. + +»Jag har inte hört annat om dem,» sade Ung-Joel, »än att folk säger, att +förut fanns det på Najaden en, som var delaktig i barnamord, och en, som +hade fött ihjäl sin farmor, och en, som hade anstiftat mordbrand, och +en, som aldrig i sitt liv hade gjort annat än stulit fisk från andras +garn, och två, som höll på att supa sig fördärvade, och att nu hade de +fått ibland sig en, som har smakat människokött, så att nu var samlingen +fulltalig, och en kunde inte begära fler ogärningsmän på en skuta. Men +jag har ingenting hört från Sven själv, och inte har jag reda på annat, +än att allt går väl mellan honom och kamraterna.» + +»Du pratar tok,» sade mor Thala. Hon såg ond ut, men var i alla fall +glad, att ingenting farligt hade inträffat. »Kom nu ihåg, gossen min, +att så snart som du får höra nyheter från Sven, så ska du komma hit med +dem! Det är den största tjänst du kan göra far och mig.» + +Om fjorton dar kom Ung-Joel ut till skäret. + +»Ja, nu ska jag säga er, mor,» sade han, »att det är ingen, som tror, +att Najadlaget längre ska kunna hålla ut med Sven. För nu påstår folk, +att den smutsigaste och sämsta och mest stinkande jakten i skärgården +håller på att så sakteliga bli uppsnyggad och renspolad, att motorn +slutar upp att strejka, just då den som bäst behövs, att segeltrasan, +som de ibland brukar hissa för att stötta skutan, har blivit lagad och +fått ett par stora, fyrkantiga lappar, att den urblekta vimpeln har +blivit ersatt med en ny och klarfärgad, att namnspegeln har blivit +omförgylld och hela namnet Najaden ditmålat, utan att någon bokstav +fattas, att skaffningen ombord börjar smaka underligt lika sådan mat, +som man får på landbacken, att det börjar blänka av både pannor och +tallrikar i kabyssen. Man säger, ser ni, mor, att man aldrig har trott +annat, än att folket på Najaden väl skulle stå ut med att ha en +människoätare ombord, men rena fat och tallrikar, det vet man inte hur +det ska kunna tåla sig med.» + +»Asch, jag tror, att du bara vill göra spektakel av mig!» sade modern, +men sonen såg, att hon var väl belåten med hans nyheter. »Och kom det +ihåg,» tillade hon, »att så fort som du får höra något från din bror +Sven, så bör du låta oss få reda på det! För han har ingenting ont +gjort, och vi måste hålla reda på hur det går honom, så att han inte +råkar i olycka.» + +Men den, som bor ute på Grimön, får öva sig i tålamod. I hela fjorton +dagar fick mor Thala vänta, innan Ung-Joel kom med nyheter från Sven +Elversson. + +»Ja, jag har inte råkat honom själv nu heller,» sade han, »men jag har +hört sägas, att det inte kan gå ihop stort längre med Najadfolket och +Sven Elversson. För nu lär Olaus, som är skeppare på jakten, börja yrka +på att manskapet ska komma ombord i rätt tid, och han har flera gånger +lyckats att få åstad sin jakt samtidigt med den andra fiskeflottan och +kommit fram till fiskeplatsen och fått gott läge och god fångst. Och när +garnen är hela och rediga och välskötta och inte murkna, så att de +brister, när vaden är som fullast, och när den, som ska sköta spelet, +inte är dödfull, så att hela fångsten vältes i sjön, just när den är vid +båtkanten, och när det börjar förtjänas pengar på motorjakten Najaden, +så kan inte någon tro, att Olaus från Fårön och Corfitzson från +Fiskebäck och Bertil från Strömsundet och Torsson från Iggenäs och +Rasmussen och Hjelmfelt ska stå ut där. För nog kunde de trivas med att +ha en människoätare ombord, men att segla på en rengjord skuta och driva +ordentligt fiske och ha god förtjänst, det har ingen av dem kunnat finna +sig i i hela sitt liv.» + +Mor Thala bannade honom för att han inte kunde tala ett allvarligt ord, +men hon var i alla fall nöjd med underrättelserna. + +»Du ska få se, att allt går bra,» sade hon. »Ack, den Joel, den Joel! +Ja, jag menar inte dig, utan far din. Han är den klokaste människa, som +finns i hela Bohuslän. Han visste vad han gjorde, då han skickade ut +Sven bland människor.» + +Ett par veckor därefter kom Ung-Joel med en ny rapport igen. + +»Jag har inte råkat Sven själv,» sade han, »för sillen håller till långt +uppe i norr det här året, men jag har hört, att folk säger, att när +Olaus från Fårön har låtit övertala sig att snygga upp sin stuga för de +pengar, som han har förtjänat, och när Corfitzson från Fiskebäck sätter +in sina pengar på banken, så fort som de kommer i hans hand, och när +Bertil köper en ny klänning åt hustrun, och Torsson skaffar sig en ny +segelbåt och Rasmussen och Hjelmfelt bekvämar sig till att skaffa hem +mat till hustrur och barn, så kan det väl aldrig stå rätt till med +Najadfolket. För inte blev man förvånad, när de tålde en människoätare +ibland sig, men att de kunde tåla en ren skuta och ett ordentligt fiske +och vara i stånd att leva som annat folk, det hade man aldrig trott dem +om.» + +»Det är ingen, som pratar så förargligt som du,» sade mor Thala till +sonen, men hon var övermåttan belåten och sade, att nu trodde hon, att +allt skulle sluta väl för Sven, och att folk skulle komma att tåla +honom. + +»Det är allt så gammalt och ingrott hos människorna det, som han har +emot sig,» sade då Joel, »så en får inte vänta, att han ska segra så +lätt. En får vara glad, om en bara kan laga så, att det inte tar makten +över honom själv.» + +Ett par veckor därefter kommo båda bröderna hemseglande. De sågo +nedslagna ut, då de trädde in i stugan på Grimön. + +Varken mor Thala eller Joel gjorde Sven några frågor, men modern ställde +snart om, att hon fick vara ensam med Ung-Joel. + +»Vad i all världen står det nu på?» sade hon. + +»Jo,» sade Ung-Joel och såg förgrymmad och vred ut, »det hjälper ju +inte, att Olaus och Corfitzson och allt det andra Najadfolket vill +bättra sig och håller till godo med att jakten blir uppsnyggad, och att +fisket föres ordentligt, och att pengarna tas vara på, när de inte kan +träda innanför sin stugas dörr utan att mötas av ett gråtande kvinnfolk. +Vad ska de ta sig till, när hustrurna säger till dem, att de hellre får +bli sådana, som de var förut, än fortsätta att leva i sällskap med en, +som har syndat som Sven. När de säger, att de känner sådan avsmak för +Sven, att det också flyttas över på dem, som var dag är i sällskap med +honom. När de inte bryr sig om förbättrade hus, segelbåtar, +klänningstyger, mat, husgeråd, heder, framgång, lycka, när de offrar +allt detta för att slippa ifrån äcklet. När det är så, då måste ju +männen be Sven ta sin hand från motorjakten Najaden och råda honom att +stanna hemma på Grimön, där ingen råkar honom och ingen tar anstöt av +honom.» + + + + +SKOLHUSET. + + +Denna samma vår, kort efter det att sonen hade vänt tillbaka från +sillfisket, fick gamle Joel Elversson en förfrågan från kyrkoherden i +Applum om han skulle vara hågad att åtaga sig ett skolhusbygge. + +Joel hade fordom skött några byggnadsföretag inom församlingen och +utfört dem så billigt, att han knappast hade erhållit någon vinst för +sig själv. Det var väl detta, som gjorde, att han nu åter blev ombedd, +oaktat många torde ha funnit honom väl gammal. + +När mor Thala Elversson fick höra talas om anbudet, förklarade hon +genast, att Joel inte mer fick åtaga sig ett så maktpåliggande arbete, +och mannen sade inte precis emot henne. Men på samma gång blev han +sittande och talade om hur kännbart det skulle bli för socknen med en +främmande entreprenör. Han förklarade också, att han bra gärna hade +velat vara med om att bygga ett nytt hus åt skolbarnen, som så länge +hade fått hålla till godo med det gamla dragiga och mörka nästet, som nu +användes till skolhus. + +»Du skulle ha sett ritningarna,» sade han till Thala. »Allt, vad de nu +hittar på för att göra det bekvämt och bra! Det visste man minsann +ingenting om i vår ungdom.» + +»Du är bra livad för det där bygget,» sade hustrun. »När allt kommer +omkring, så har du kanske redan svarat ja.» + +Gubben såg helt förlägen ut. + +»Jag skulle inte ha gjort det, om jag inte hade haft en vuxen son i +huset,» sade han. + +»Men du borde väl åtminstone först ha frågat honom,» sade hustrun och +blev nu alldeles utom sig av förvåning över Joels företagsamhet. Sonen +hade några dagar gått och sett så modfälld ut, att det föreföll omöjligt +att förmå honom till något slags arbete. + +»Jag tror inte, att Sven skulle ångra, om han komme att sätta sig in i +byggnadsarbete,» sade Joel. »Det är gott att veta lite om timring och +grundläggning för var och en, som ska bo på sin egen gård. Men vill han +inte hjälpa mig, så får jag förstås ge återbud.» + +»Då kan du så gärna göra det genast,» sade hustrun. + +Hon undrade på att Joel ville förmå sonen att deltaga i ett bygge inne +på självaste kyrkslätten. Där trodde hon att oviljan mot honom var +större än på något annat håll. + +Sonen var närvarande under samtalet, men hittills hade han tegat. Han +förstod dock mycket väl vad fadern hade för avsikt med sitt förslag. +Hans enda diktan och traktan tycktes vara att föra honom ut bland +människor. Om hans misslyckande med Najaden hade han endast sagt, att +Sven hade haft långt större framgång, än han hade förväntat, och berömt +honom med sina vackraste ord. Sonen åter ville nu som förut ingenting +annat än hålla sig undan i hemmet, men det föreföll honom, som skulle +inte fadern komma att tillåta honom detta, förrän han hade fått se än en +gång hur omöjligt det var för människor att glömma den avsmak, som +följde med honom. + +»Jag tycker inte, att far ska avsäga sig anbudet,» sade han. »Jag ska +nog försöka hjälpa till, så gott jag kan.» + +Joel blev fasligt belåten med detta svar, och redan samma dag tog han +sonen med sig på en rundtur till virkeshandlare, timmermän, stenhuggare +och grundläggare. + +Nästan mot sin vilja blev Sven Elversson snart livligt intresserad av +byggnadsarbetet, och fadern lät honom ta ledningen. Han fick både +övervaka arbetet och bestämma på vad sätt huset skulle uppföras. Grimön +ligger tämligen långt ut till havs, och Sven Elversson tyckte sig inte +vilja förspilla tid med att fara fram och åter, utan stannade inne på +kyrkslätten, så länge som arbetet varade. Joel också tycktes snart +tröttna på de evinnerliga segelfärderna in till Applum. Han stannade i +flera veckor ute på Grimön och lät sonen sköta om bygget efter bästa +förmåga. + +När han någon gång for in till kyrkslätten, kom han alltid tillbaka +storbelåten. Hustrun frågade efter varje ny resa med ängslan om det inte +märktes något missnöje i Applum med att sonen fick sköta bygget, men han +hade bara goda upplysningar att ge henne. + +»I går råkade jag Israel Jönsson, som du vet är kommunalstämmans +ordförande,» sade han, »och jag frågade honom vad han tänkte om +skolhusbygget. -- 'Jag vill nu inte neka, Joel,' sa han då, 'att vi har +varit betänksamma här i Applum, därför att ni låter eran son stå för +arbetet. Men nu tror jag, att både skolråd och kommunalnämnd och alla de +myndigheter, som finns i socknen, ska väl akta sig för att driva Sven +från arbetet. För när vi styrande ser, att han lägger granitsockel under +huset i stället för vanlig stenfot, som det var föreskrivet i ritningen, +eller när vi finner, att han är sådan, att han inte nöjer sig med att +resa väggarna av plank, som arkitekten hade tänkt sig, utan sätter upp +dem av timmer, så får väl lite var stoppa motviljan i fickan och låta +förståndet regera.'» + +Modern började nu ana, att Joel hade åtagit sig bygget endast och +allenast för att ge sonen tillfälle att utmärka sig och skaffa sig +vänner. Och nog var avsikten god, det medgav hon, men hon var nu mera +misstrogen än förr och ville inte tro, att de skulle få framgång. + +Nästa gång Joel kom tillbaka från arbetsplatsen, var hennes första fråga +om Sven höll ut ännu, och om inte folk lät honom märka den motvilja, som +han ingav. + +»Jag vill inte säga vad jag själv tycker,» sade Joel, »för du skulle +kanske inte lita på mitt omdöme, men du ska få höra ord för ord vad +Gunnar Markusson, han, som bor tätt invid bygget, sa till mig i går +eftermiddag, då vi råkades på arbetsplatsen: + +»'Jag kan inte säga annat, Joel, än att det har varit lite oro i +socknen, därför att Sven Elversson har kommit att stå för +skolhusbygget,' sa han till mig. 'Men nu tror jag nog, att vi +skattdragande i församlingen kommer att hålla våra känslor i styr, när +det gäller en sådan välgörare som Sven. Nu håller han på att klä huset +med spåntade bräder, fastän det var sagt, att det skulle duga med +ohyvlade. Och han ämnar måla med oljefärg, fastän vanlig rödfärg är +föreskriven. Han täcker taket med tegel, fastän arkitekten ansåg, att +det kunde duga med papp. Han lägger stentrappsteg framför ingången, +fastän det var föreskrivet cement. Han är sådan, den här sonen eran, att +han inte kan nöja sig med mindre än fullgott arbete, och ändå lär han +inte komma att begära mer för huset, än om han hade följt ritning och +arbetsbeskrivning.'» + +Mor Thala Elversson var mer än belåten att höra, att sonen skötte sig +väl, men hon liksom kände på sig, att äcklet, som förföljde honom, inte +skulle släppa taget så lätt. + +Joel for nu inte in till bygget förrän i september. Han blev borta i +flera dagar, och när han kom tillbaka, hade han sonen med sig och kunde +berätta, att allt nu var färdigt. Huset var avsynat, och +besiktningsmännen hade inte haft ord nog för sin belåtenhet. + +Hustrun höll med dem om att allt detta var gott och väl. Hon tyckte, att +sonen såg ut som en, som hade kommit lös ur ett fängelse, och förstod, +att han nu trodde sig ha återvunnit en smula heder och anseende. + +Hon ville inte heller störa hans glädje, men så fort hon blev ensam med +Joel, frågade hon honom om det verkligen inte var någon i hela Applum, +som hade låtit Sven känna, att han inte var god nog för att utföra ett +sådant arbete. + +»Ingen kan ju veta vad som rör sig i det fördolda,» sade Joel, »men jag +ska i alla fall tala om för dig vad skollärarn sa till mig i går +eftermiddag, när jag språkade med honom efter invigningen. + +»'En kan ju aldrig lita på människors tacksamhet,' sa han. 'Men om jag +vore far till de barnen, som ska få sin uppfostran i det här nya +skolhuset, så skulle jag inte vilja visa en sur min mot byggmästarn. +Sannerligen, när en ser hur väl han har inrättat skolsalen, hur vackra +färger han har valt, så bra bänkar han har kostat på, så klart +fönsterglas han har satt in, så blir en nästan häpen. Och när en ser +alla anordningarna i slöjdsalen och i skolköket och ger akt på +gymnastikapparater och på värmeledning och så mycke annat, som han har +hittat på, måste en säga sig, att det är en sann barnens vän, som har +byggt huset. Jag tror, att mången skulle vilja bli barn på nytt för att +få sin lärdom i en skola, som är byggd av Sven Elversson.'» + +Då mor Thala hörde detta, så kunde hon inte annat än vara nöjd, och hon +gladde sig åt att all hennes oro hade varit onödig. + + + + +KULLARNA. + + +Sven Elversson, som hade varit i Göteborg för att betala leveranser till +skolhusbygget, hade kommit resande med tåget till stationen närmast +Applum, och där hade han funnit, att skjutsen, som skulle möta honom, +inte var kommen. + +Det var två mils resa till Applum, och han stod rätt brydd på den lilla +stationen och undrade hur han skulle komma därifrån, då en liten droska, +förspänd med två hästar, kom framkörande till stationshusets trappa. Den +kom från gästgivargården i Applum, och på tillfrågan fick han veta, att +den var ditbeställd av kyrkoherden, som i de dagarna hade firat bröllop +med en prostdotter högt uppifrån Norrland. + +Sven Elversson väntade skjuts från samma håll, men det blev nu tydligt, +att hans beställning inte hade kommit fram, och att ingen häst var +utsänd för hans räkning. Skjutsbonden föreslog honom, att han skulle be +kyrkoherden att få åka på kuskbocken, men detta förekom honom alltför +påträngande, så att han avböjde förslaget. + +Medan de ännu samtalade härom, kommo emellertid kyrkoherden och den unga +frun ut från stationshuset. + +Det var ett vackert par. Kyrkoherden, som var några och trettio år, var +av medelhöjd, kraftigt byggd med ett präktigt huvud. Han hade ett svart, +krusigt helskägg, bred, vacker panna, väl utmejslade drag, frisk hy, +vita tänder. En ung flicka kunde inte önska sig en man, mera i stånd att +skydda och värna henne, arbeta för henne och ge henne en god ställning i +världen. Hustrun åter var rent överraskande vacker. Sven Elversson kom +att tänka på några stora engelska målares sköna kvinnotyp med lång, +slank kropp, sluttande axlar, lutande huvud, rika hårmassor, som skönt +beskuggade ansiktet, raka ögonbryn, fina kinder och en världsfrämmande, +himlatrånande blick i de strålande ögonen. + +Det föreföll Sven Elversson sällsamt, att då han en stund hade betraktat +dessa båda människor, tycktes mannen så småningom förlora allt det +tilldragande, som han förut hade sett hos honom. Hustruns fina och +oerhört mjuka färger och skapnad gjorde, att han föreföll grov och +tarvlig, nästan ful. Sven Elversson hoppades, att det inte var något +gammalt agg, som han kunde hysa för kyrkoherden sedan den där gången i +kyrkan, som kom honom att tycka, att han inte var en passande man för +den fina och bräckliga unga varelsen. + +Sven Elversson drog sig genast undan från vagnen, då de två närmade +sig, men han hörde hur skjutsbonden i hans ställe bad om en plats för +honom på kuskbocken, och kyrkoherden kom genast fram till honom och bjöd +honom att åka med dem. + +Kyrkoherden hade egentligen alltid visat sig vänlig mot honom, och nu, +då Sven Elversson satt på kuskbocken och vagnen körde i väg, förjagade +han genast det första intrycket -- »Jag misstog mig, som jag så ofta +gör,» tänkte han. »Jag får ju erkänna, att jag inte på åratal har sett +två människor, som varit så helt och fullt lyckliga som dessa båda. Och +de har ju all anledning. Här sitter nu mannen och tänker på hur +annorlunda livet blir i den lilla prästgården på kyrkslätten i Applum, +då en ung fru kommer att fylla den med liv och munterhet, och hon å sin +sida sitter och drömmer om hur hon ska göra hemmet så tilldragande, att +han aldrig ska vilja lämna det, alltid längta dit tillbaka, då han har +varit borta.» + +Sven Elversson hade till den grad satt sig in i denna tankegång, att han +blev helt överraskad, då han om en stund hörde den unga frun utropa med +en ton, som ljöd både trött och otålig: + +»Men ska det då aldrig bli något slut på dem?» + +»Vad kan det vara, som den unga frun vill ha slut på? Vad kan det vara, +som på en sådan dag gör henne missnöjd?» + +Sven Elversson såg sig omkring åt alla håll. Plötsligen förstod han. +Det kunde inte vara något annat än kullarna. + +Egentligen var det ett egendomligt landskap, som vägen drog fram genom. + +Man kunde inte kalla det för bergland, för det fanns varken åsar eller +toppar, och inte heller var det ett slättland, för hela marken var +översållad med stora och små bergkullar. Ibland stodo de trångt, så att +vägen med knapp nöd kom fram mellan dem, och ibland stodo de glest, så +att det blev utrymme för både åker och gård. De stodo till höger och +till vänster och framom och bakom, och Sven Elversson fick ge den unga +frun rätt i att det aldrig tycktes bli något slut på dem. Vägen +slingrade fram i djupet mellan kullarna, och aldrig kom den upp på en +backe, som var så hög, att man fick en överblick. Hur långt man for, var +det bara kulle, som reste sig bakom kulle. Somliga voro täckta med +magert gräs, somliga voro nakna, och somliga voro klädda med ljung och +ris, och detta var hela omväxlingen. + +Ibland ljusnade det mellan ett par kullar, så att man kunde tro, att +bortom dem skulle finnas öppet land. Men knappt hade man tänkt det, +förrän det kom en ny kulle och ställde sig mitt i öppningen. + +»Det ser naturligtvis inte så här ut i Norrland,» tänkte Sven Elversson. +»Jag skulle ha önskat, att de här kullarna, som verkligen är dystra och +fula, inte hade varit det första, som den unga, vackra frun hade fått se +av Bohuslän.» + +I detsamma hörde han hur hon sade till mannen, att hon kände sig likaså +vilsekommen bland dessa kullar som i den mörkaste skog. + +På ett ställe gick en fårflock och betade, på ett annat ett par kor, och +på ett tredje stod ett par barn och plockade bär. Och nu förklarade den +unga hustrun, att det var väl, att de stodo där, för om hon inte hade +fått se djur och barn, skulle hon inte ha trott, att hon befann sig i +ett kristet land. + +»Men, Sigrun!» sade då mannen. »Tänker du inte på att detta är mitt +Bohuslän, och att här älskar jag varje sten och varje ljungbacke? Vad +skulle du ha sagt, om jag hade kommit till dig och klagat över +granskogarna och tallhedarna uppe i Norrland?» + +Dessa ord hade naturligtvis en mycket stark verkan. Den nygifta frun teg +först en lång stund. Sedan började hon viska något med tårar i rösten, +och Sven Elversson förstod, att hon bad sin man om förlåtelse för att +hon hade talat så vanvördigt om Bohuslän. + +»Jag är inte sådan annars. Jag vet inte vad som kommer åt mig i dag,» +sade hon. + +Varje ord hon sade kom helt förtjusande, uppriktigt och allvarligt, med +en liten, svagt läspande röst. -- »Min Gud, jag åtminstone önskar henne +inte annorlunda,» tänkte Sven Elversson. »Är det inte vackert, att hon +är så rädd för det, som är fult?» + +Det blev nu tyst en stund, men snart började den unga frun på nytt med +en underligt darrande stämma. + +»Jag förstår, Edvard, att jag plågar dig, men jag kan inte hjälpa, att +jag är rädd. Jag har försökt att strida med det ensam nu en stund, men +jag kan inte driva bort det. Och nu kom jag att tänka på att hädanefter +behöver jag ju inte kämpa ensam, nu har jag ju dig, som kan hjälpa mig +med all min skröplighet.» + +Det låg så mycken öm tillbedjan i tonen, att Sven Elversson blygdes att +sitta kvar på sin lyssnareplats. Han var inte alls värdig att få del av +den unga kvinnans känslor och tankar. + +Den unga hustrun sökte förklara för mannen, att hon verkligen var rädd. +Hon tyckte, att hon hade sett dessa kullar förut en gång. Hon hade +jagats här av någon mordlysten förföljare och flytt undan. Eller kanske +att hon en gång skulle komma att bli jagad här och förskräckt söka ett +gömställe mellan de förvirrande kullarna. Eller också kanske att just nu +någon låg på lur bakom en kulle för att överfalla dem. Det fanns något +förskräckligt i närheten. Hon skulle vilja stiga ur vagnen och fly. + +Det hördes på rösten, att hon var mer rädd, än hon ville förråda med +ord, och att allt var djupaste allvar för henne. Sven Elversson kunde i +alla fall inte låta bli att småle, där han satt, och mannen var inte +heller i stånd att förstå, att hon så där kunde skrämma upp sig för +ingenting, utan försökte svara något skämtsamt och lustigt. + +Men detta blev inte väl upptaget. Hon förklarade med ett oväntat utfall, +att om det var så här kalt och instängt i Applum, där de skulle bo, så +kunde hon inte stanna där. + +»Och det är galet och fult, att jag säger så till dig i dag,» sade hon. +»Men detta har jag tänkt på hela tiden, medan jag har åkt här ibland +kullarna, att finns det inte något vackert att se på i Applum, något, +som hjälper mig, så kommer jag att förföljas av samma skräck där också. +Jag kommer att tro var dag, att något ont ska hända mig.» + +Sven Elversson tänkte på kyrkslätten vid Applum, där prästgården låg +bakom kyrkan, just i en fördjupning av marken, dit den hade blivit +förlagd av största välvilja för att komma på en skyddad och vindstilla +plats. Han undrade om hon skulle bli tillfredsställd med de jämnstora +åkrarna, den skymmande bergmuren, den korta utsikten, de röda och vita +och blå byggningarna, den trädlösa slättmarken. + +»Han där inne i vagnen har det inte så lätt just nu,» tänkte Sven +Elversson. »Jag skulle inte alls veta hur jag skulle ställa henne till +freds. Men han känner henne och älskar henne. Det är en annan sak.» + +Kyrkoherden måtte ha varit av samma mening. Han satt tyst en stund och +tänkte sig om. + +»Jag vill berätta dig en dröm, som jag hade i vintras,» började han +därpå. »Den gjorde mig glad, den drömmen, när jag drömde den, och nu +vill jag försöka om den inte ska ha samma makt över dig. + +»Jo, jag tyckte, att jag satt och åkte på landsvägen, som leder fram mot +ditt hem i Stenbroträsk, och det var vårvinter och kal mark och nakna +träd, och vägen var eländig och upplöst. Det var hål i broarna, och +hästen var en stackare, som knappt kunde flytta fötterna. + +»Det kom kall och narig blåst norrifrån, och allting var grått och fult, +och jag tyckte, att de få gårdarna utmed vägen var fattiga och +oansenliga, och att det var något ogästvänligt och nedslående över hela +trakten. + +»Men så kom jag då äntligen upp på en backe, där jag såg älvbrinken och +Stenbroträsk kyrka och prostgården, och med detsamma var allting som +förvandlat. Det kom värme i luften, det blev grönska på marken, +björkarna fick ett skirt flor över sig, vägen blev fast och bra, allting +blev vackert och vänligt och välkomnande, och till och med hästen fick +nytt liv och började springa. + +»Men det besynnerliga var, att jag kände, att våren och värmen kom från +mig. De hade inte funnits där förut, men nu blev de framtrollade, därför +att mitt hjärta blev varmt, då jag såg ditt hem. Och jag tyckte inte då +i drömmen, att detta var något förunderligt alls. Det var bara, som det +skulle vara.» + +När kyrkoherden hade kommit så långt, gjorde han ett uppehåll, och Sven +Elversson hörde hur hustrun med en röst, som nu var alldeles förändrad, +frågade honom hur det sedan gick. + +»Det var ingenting mer,» svarade han, »för den där värmen i hjärtat +kändes så ljuv, att den väckte mig.» Och då han hade sagt detta, teg han +på nytt. + +Men nu hade dessa ord om kärlek, denna lilla glimt av skönhet, fyllt den +unga hustrun med hänförelse, och lyssnaren på kuskbocken hörde hur hon +viskade till mannen med en röst, som nästan kvävdes av rörelse: + +»Och nu menar du, att om jag bara hade samma värme i hjärtat som du, så +skulle jag se skönhet hos ditt land och ditt hem, ja, till och med hos +dessa förfärliga kullar.» + +Sedan hördes rösten riktigt jublande glad. + +»Du ska inte vara orolig för mig,» sade hon. »Jag ser ingenting mer, som +skrämmer mig. Jag känner alldeles detsamma, som du kände i din dröm.» + +»Se där, se där,» tänkte Sven Elversson, »hur lite man kan döma efter +första anblicken. Hon kunde verkligen inte ha fått en bättre man än +kyrkoherde Rhånge. Han har både hjärta och huvud. Vem skulle ha kunnat +ge henne ett vackrare svar?» + + + + +HAVET. + + +De nygifta hade kommit hem en tisdag. På lördagen i samma vecka gick +Sven Elversson till prästgården för att överlämna till kyrkoherden några +handlingar, som rörde skolhuset. Han hade gått raka vägen över trappa +och förstuga in i ämbetsrummet, men där blev han stående tätt innanför +dörren. + +Han visste, att det var ämbetsdag, och fastän han var sent ute, hade det +inte fallit honom in annat, än att han skulle finna prästen sittande vid +sitt skrivbord, men så hade han inte varit att se varken där eller någon +annanstans i rummet. De stora böckerna, som alltid brukade vara framme +på ämbetsdagarna, lågo dock uppslagna på skrivbordet, och pennan låg +stödd mot bläckhornet, så att det var tydligt, att han inte kunde vara +långt borta. + +Sven Elversson, som alltid ville göra så litet väsen av sig som möjligt, +brydde sig fördenskull inte om att gå tvärs över förstugan till köket +och fråga om prästen var hemma, och inte heller sökte han upp honom i +de andra rummen. Han gjorde väl inte något ont, tänkte han, genom att +stå stilla vid dörren och vänta. + +Men rätt som han stod där, började människor tala i rummet näst intill, +och dörren dit stod på glänt, så att han hörde varje ord fullkomligt +tydligt. + +»Vet du, Sigrun,» hörde han kyrkoherden säga helt glatt och +bekymmerslöst, »så här dags brukar posten vara kommen, men jag kan inte +gå och hämta den själv, därför att det är ämbetsdag.» + +»Kära du,» svarade den unga hustrun likaså muntert och obesvärat, »vad +det passar bra! Malin ska just nu gå ett ärende ner till handelsboden. +Då kan hon ta tidningen med sig på samma gång.» + +»Jaså, det var för att säga till om detta, som han har gått sin väg,» +tänkte Sven Elversson och antog, att kyrkoherden skulle komma tillbaka +nu, då allt var klart. + +Men kyrkoherdens röst hördes alltjämt från det inre rummet. + +»Men, Sigrun,» frågade han, »skulle du inte ha lust att gå själv? Det är +så vackert väder nu på eftermiddagen, och vägen är upptorkad efter allt +regnet, som vi har haft, sedan vi kom i tisdags. Det vore säkert bra för +dig att komma ut lite i friska luften.» + +Detta sades blitt och vänligt, bara som ett gott råd, och likaså vänligt +svarade den unga hustrun. + +»Jag skulle så gärna gå efter posten åt dig, Edvard, men du ser ju hur +gardinerna ligger kringströdda över hela rummet. Jag kan inte gå, förrän +jag har fått dem uppsatta.» + +»Nu måtte väl den där frågan vara slutbehandlad,» tänkte Sven Elversson. +På samma gång lade han märke till hur kyrkoherdens röst, som egentligen +var manlig och klangfull, nästan förlorade sitt välljud och föreföll rå +och simpel, då man hörde den samtidigt med hustruns veka och dämpade +stämma. + +Men hans förhoppningar gingo inte i uppfyllelse. Kyrkoherden tycktes +inte ha någon lust att låta ämnet falla. + +»Är det kanske för simpelt för prinsessan från Stenbroträsk att gå efter +tidningen åt mig?» sade han. Det skulle vara ett skämt naturligtvis, men +det märktes nog, att han var förargad, därför att hon inte hade velat +rätta sig efter hans önskan. + +»Nej, Edvard, det är det inte.» + +»Eller är det för fult och tråkigt här nere i Applum? Hennes nåd kan väl +inte gå ut, om det inte finns herrgårdar och bruk att titta på. Kanske +att det ska beställas fram hästar och vagn, för att -- -- --» + +»Edvard!» ropade hon till. + +»Ja, jag vet ju, att ingenting kan jämföras med Stenbroträsk,» sade +mannen med ett litet harmset skratt. »Men jag trodde, att du ändå kunde +värdigas trampa marken i Applum under dina fötter.» + +»Det är inte därför, Edvard. Jag kan inte gå ut.» + +»Kan du inte?» frågade mannen och lät obeskrivligt förvånad. + +Det ena yttrandet hade följt så hastigt på det andra, att Sven Elversson +hade blivit stående alldeles handfallen. -- »Det där borde jag kanske +inte höra,» tänkte han. Han tog i låset, öppnade och stängde dörren, +trampade och hostade, för att de båda makarna skulle märka hans närvaro, +men ingen av dem lät sig störas, utan samtalet fortgick oavbrutet. + +»Nej, jag kan inte!» upprepade den unga frun. »Det finns något här, som +kväver mig och tar andedräkten ifrån mig. Det är inte hemlängtan, utan +det är något annat. Jag är frisk och lycklig, så länge som jag stannar +inne i rummen, men så snart jag kommer ut, kastar det sig över mig.» + +Hon talade häftigt och avbrutet, riktigt stötte fram orden. + +»Men, Sigrun!» sade prästen. »Vad är det åt dig? Det var ju inte så illa +menat.» + +»Jag är inte högmodig,» ropade hon. »Fråga någon där hemma, så ska du få +höra, att jag aldrig har varit högmodig! Och inte heller är det därför, +att här är så fult, som jag inte kan gå ut. Det är något annat, förstår +du. Om jag bara visste vad det är!» + +»Hör nu, Sigrun,» sade mannen, »du får lov att förklara för mig vad du +menar. Det här är visst något, som vi får lov att ta itu med på skarpa +allvaret.» + +Sven Elversson visste rakt inte vad han skulle ta sig till. Hade han +inte redan hört för mycket för att nu ge sig till känna? Han gick ända +fram till förmaksdörren, men där stannade han och vände om. Han var +alltid osäker om hur han borde handla. Ingen människa kunde vara så +rådlös och utan självförtroende som han. + +»Jag har inte velat tala om det för dig,» sade hustrun, och återigen var +hennes röst flämtande och otålig, »för egentligen är det ju ingenting. +Det är bara något, som kommer över mig, så fort jag går utanför +prästgården. Det är ingenting, som jag varken ser eller hör, men det är +något, som ger mig den känslan, att det är synd om mig. Det är synd om +mig, därför att här ska jag gå evigt och aldrig få komma härifrån. Så +här är det att vara fördömd, tänker jag. Det är ingenting annat än att +jämt vara tvungen att stanna på samma ställe, på samma trånga, +instängda, enformiga, tröstlösa plats.» + +»Jag är säker om att så där säger hon, bara för att hon ska få höra +något lika vackert som sist,» tänkte Sven Elversson. »Och kyrkoherden +har både huvud och hjärta, han kommer att göra henne glad igen. Det +kommer att gå som en dans för honom.» + +»Å, om det bara funnes en fri utsikt här! Om jag inte bodde i en grop, +om jag inte hade den där bergmuren omkring mig! Men det är väl ett +straff för något ont, som jag har gjort, att jag har kommit hit. Kan du +inte säga mig något, som kan hjälpa mig?» + +»Nu är jag säker om att jag får lyssna till något vackert,» tänkte Sven +Elversson. »Det ska bli roligt att höra hur han hjälper henne den här +gången.» + +I själva verket tyckte han nog inte, att det var så tråkigt att stå, där +han stod. Den unga fruns tonfall voro ljuvliga att lyssna till. Och av +kyrkoherden väntade han sig nu något stämningsfullt och gripande. + +»Jag har försökt att gå ut gång på gång,» sade hon, »men det går inte. +Du kan inte förstå hur det känns. Jag håller på att kvävas. Det snör +till strupen. Och så kommer tårarna störtande.» + +»Seså, Sigrun!» sade prästen. »Det kan ju ingenting vara. Det finns +ingenting i luften här, som vi inte ser. Det är bara en inbillning.» + +»Jo,» sade hon, »det är något ont, som finns här. Det är något, som +hatar mig och vill ta ifrån mig min lycka. Vet du vad jag brukar göra? +Jag brukar gå och ställa mig och se på den lilla dåliga tavlan över +Stenbroträsk, som en av mina kusiner har målat åt mig, och som jag bara +skrattade åt, då jag fick den. Och när jag har stått en lång stund och +sett på älven och på prostgårdshuset och på de stora lönnarna vid +porten, så tycker jag, att jag åter får mod att leva.» + +»Jag är rädd för att detta är början till en fix idé, Sigrun,» sade +mannen, och nu hörde Sven Elversson, att han föll in i den förmanande, +myndiga predikotonen. »Och jag anser, att den bör bekämpas strax från +början. Jag tror, att jag måste fordra av dig, att du går och hämtar +tidningen åt mig nu genast.» + +»Men,» ropade hon till, »jag kan inte! Jag kan inte!» + +Sven Elversson förstod väl, att det var mannens allvarliga mening att +hjälpa hustrun. Men han hade väntat sig, att han skulle välja en annan +metod. Fast kanske denna var den rätta. Han för sin del skulle visst +inte ha vetat hur han skulle ha burit sig åt. + +»Hör nu på mig, Sigrun!» fortfor prästen. »Du förstår säkert själv, att +sådant här får man inte pjoska med. Man måste trotsa det. Du är frisk +och sund. Du kan inte på allvar vilja inbilla mig, att du inte kan gå +den korta vägsträckan. Jag är tvungen i alla fall att begära det av dig, +Sigrun, i namn av vår gemensamma lycka, för att den ska räcka, förstår +du, inte för några korta smekmånadsdagar, utan för hela livet.» + +»Jag ska gå sedan,» sade hon med ett bedjande och förtvivlat tonfall, +»men kan jag inte slippa i dag? Om några dar ska jag försöka. Jag ska +försöka i morgon.» + +Sven Elversson stod ännu kvar ett ögonblick för att höra om uppskovet +skulle bli beviljat. Men när kyrkoherden fasthöll vid att han just nu +ville ha sin tidning, så gjorde han något, som han borde ha tänkt på +långt förut, men som i hans osäkerhet inte förr hade fallit honom in. +Han öppnade dörren helt varligt och smög sig bort. Han gick långsamt, +ända tills han hade hunnit förbi kyrkan, men så snart som han inte mer +kunde ses från prästgården, började han springa. + +Och när den unga prästfrun kom så sakta, så sakta ut på vägen och hade +tårarna hängande i ögonhåren efter det svåra samtalet och inte visste +riktigt till sig och gick och vacklade och snavade, som om hon nyss +skulle vara uppstigen från en sjukbädd, så behövde hon inte gå många +steg, förrän en ung karl kom emot henne. + +Han hälsade på henne och sade något om att det var han, som för ett par +dagar sedan hade åkt med dem från stationen. + +Hon svarade ingenting. Hon bara stirrade på honom utan att förstå vad +han menade. Han försökte förklara, att han hade varit inne i +handelsboden, och hon trodde sedan, att han hade velat säga något om att +handelsmannen hade bett honom ta tidningen med till prästgården. Han +talade blygt och med så stor osäkerhet, att hon skulle ha haft svårt att +förstå honom, om hon också hade varit fullt sig själv. + +Han räckte henne en tidning, och hon tog emot den, men hon gick framåt i +alla fall, för hon kunde rakt inte fatta, att nu hade hon det, som hon +var skickad att hämta, och kunde gå hem när som helst. + +Då kom den främmande karlen efter henne och sade något om att om hon +skulle gå ut, så borde hon gå åt annat håll. Hon fick ursäkta, han ville +tusen gånger be henne ursäkta, att han tog sig den stora friheten, men +eftersom hon var nykommen till orten, så ville han råda henne att gå och +se på havet en sådan här vacker kväll. + +Och mitt i yrsel och förskräckelse, mittunder det att den där kvävande +känslan snörde till hennes strupe, hörde hon, att han sade något om +havet, och hon stannade och såg på honom. + +»Finns det något hav här i närheten?» frågade hon. + +»Visst finns det ett hav,» sade han. Och om hon bara ville göra honom +den stora äran, om hon inte drog sig för att gå i hans sällskap, så +skulle hon snart få se det. + +Han slog in på en liten stig, som gick rakt mot väster, och hon följde +honom. Hon såg, att han var klädd som en bättre arbetare, och att han +hade ett vänligt och tilldragande ansikte, fastän sättet var nästan +löjligt ödmjukt, och hon drog inte ett ögonblick i betänkande att följa +honom. + +Det lagade sig till att bli en vacker kväll. Det kom ett så besynnerligt +rött ljus sjunkande ner ifrån himlen. Hon tyckte, att luften omkring +henne fick färg och blev synlig. Hon tyckte, att den fylldes med små +späda rosenblad, som kommo dalande ner såsom snöflingor och gjorde hela +slätten omkring henne skär som en rodnande brud. + +Och när hon kom fram mot den västra bergväggen, såg hon, att den inte +var sammanhängande, såsom hon hade trott. Den bestod av väldiga +bergblock, men de stodo inte tätt intill varandra, utan det fanns +genomgångar på flera ställen. + +Och den unge arbetaren förde henne in mellan klipporna, och hon såg vit +sand på marken och ett och annat snäckskal. + +Sedan, när hon hade vikit om ett hörn på klippväggen, måste hon stanna +och dra djupt efter andan. + +För det låg vid, öppen rymd framför henne. Där svallade hela det röda +lufthavet och där utbredde sig hela det vita vattenhavet, och det fanns +ingenting, som stängde. Det var öppet och fritt ända till solen, som +höll på att gå ner längst bort i väster. + +Det fanns intet annat land framför henne än en smal sandremsa med en +lång stenbrygga och längre ut i havet några svarta skär-ryggar, som +stucko upp ur det pärlemorfärgade vattnet. + +Och i samma stund, som hon såg detta, visste hon, att hon var räddad. +För var skulle hon hellre vilja vara än på ett ställe, där hon hade så +mycken skönhet så nära sig, så mycken skönhet, som hon kunde få se alla +dagar? + +Att ingen hade kommit att tala om detta för henne! Hon satte sig ner på +en sten och dröjde länge kvar där. Och hon sög in ljus i sina ögon. Hon +lät blickarna glida över den vida rymden, de fingo skena i väg, så +långt de hade lust, såsom fåglar, som hade blivit utsläppta ur en trång +bur. + +Och hon tackade Gud för sitt hem och för att det stora, mäktiga, vida, +friska havet fanns i dess närhet. + +Hon satt visst alldeles för länge utan att säga något. När hon äntligen +såg upp, märkte hon, att den unge arbetaren hade gått sin väg. + +Hon var egentligen rätt nöjd med detta. Hon skulle nog tacka honom en +annan gång. Hon var glad nu att få vara ensam. + +Hon kände sig hoppfull och stark. Nu kunde hon på ett annat sätt än +förut strida mot det beklämmande och farliga, som låg lägrat över +slätten. + +Med ens kom hon att tänka på mannen och att han kunde vara orolig. Och +hon reste sig för att gå hem och tala om för honom, att hon var lycklig +och botad. Och hon ville tacka honom för hans stränghet och för att han +sände ut henne till att trotsigt möta sin fiende. + + + + +SEGELTUREN. + + +Det var en söndagsförmiddag långt fram i oktober. Det kom svepande en +tung blåst från söder, från länder, där värmen ännu var bofast, där +rosorna ännu höllo på att blomma och sätta knopp, där vindruvorna nyss +hade plockats och den första druvsaften jäste i karen på bondgårdarna. + +Den tunga sunnanvinden hade med sig oroliga och ängslande ljud. Om man +lyssnade länge till den, så blev man förvirrad, som om man hörde en +främmande man tala ett obekant språk. Man visste inte vad det var för +saker, som den ville berätta, om det var stora hemligheter, eller om den +bara ville viska till en om alla de gulnade träd, om alla de avfallna +fjärilvingar, om alla de tomma fågelbon, som den hade farit förbi på +hitresan. + +Denna söndag hade Sven Elversson seglat sin far till den lilla +hamnplatsen utanför bergmuren i Applum, och fadern hade gått fram till +kyrkan för att höra på gudstjänsten. Men sonen hade inte följt med honom +fram till slätten, utan han hade sökt upp åt sig en klyfta strax till +höger i bergväggen. Han kände till den av gammalt och hade legat där +uppe på den gröna ljungbädden redan som pojke. + +Detta var den bästa tid, som Sven Elversson hade upplevat, sedan han +hade kommit hem till sitt fädernesland. Det där tålmodiga och försakande +leendet hade till och med börjat försvinna från ansiktet, och de bittra +smärtor, som hade bott i hans själ, hade nästan upphört att plåga honom. + +Medan han låg där uppe på klipphyllan och lyssnade till vinden och +undrade vad den ville säga honom och stirrade utåt havet, som låg stort +och tomt framför honom, så kom han att tänka på en syn, som han hade +haft en gång, när han hade legat just som nu i en klippsluttning vid en +havsstrand med en vidsträckt vattenyta framför sig. + +Han hade blivit trött av det starka solglittret på vågorna och hade +slutit ögonen och legat stilla en lång stund. Men när han sedan helt +hastigt hade öppnat dem och blickat rätt framför sig neråt det stora +vattnet, hade han sett en sjöjungfru. + +Det var bara för ett det kortaste ögonblick. Hon försvann, så snart som +hans blick hade nått henne, förvandlades till en flik av vit dimma, som +hade svävat bort över vattnet. + +Men sett henne hade han gjort i alla fall, och det hade uppstått en stor +glädje inom honom, han hade känt sig gynnad och hedrad och överlycklig, +därför att han hade fått se en skymt av ett av de sköna naturväsenden, +som fylla luft och hav, och som eljest dölja sig så svartsjukt för +människor. + +Han hade känt sig viss om att hela hopen av sjöjungfrur hade lekt på +vattenytan, men då han hade börjat lyfta ögonlocken, hade de allesammans +försvunnit. Det var bara denna enda, som inte hade hunnit undan i tid. + +Och detta hade han aldrig kunnat glömma, och aldrig hade han suttit +ensam utmed ett ödsligt hav, där ingen seglare syntes, utan att han hade +slutit ögonen och legat stilla en lång stund, för att sjöjungfrurna +skulle tro, att han sov, och våga sig upp ur djupet. Men aldrig mer än +den första gången hade han haft lyckan med sig och fått se någon av dem. + +Han gjorde om försöket också den här dagen, fast med ringa förhoppning, +men då han ansåg sig ha legat stilla länge nog och slog upp sina ögon, +blev han helt häpen, för visserligen sågs ingen vit kropp, hälften +jungfru och hälften fisk, ute bland vågorna, men på en hög sten, som låg +i vattenbrynet, satt en ung kvinna. Och som hon satt där, ljusklädd, +smidigt ihopkrupen överst på stenen, kunde hon likaväl vara kommen från +vatten som från land. + +Men det märktes nog snart, att hon, som satt på stenen, inte var någon +av de sorglösa naturandarna. Hon torkade sig gång på gång i ögonen med +en näsduk, så att det var tydligt, att hon inte var annat än ett +stackars människobarn, som kunde känna smärta och fälla tårar. + +Sven Elversson satt och såg på henne och undrade vad det var för en +sorg, som tryckte henne. Och han ville gärna veta om det nu åter var +några fula kullar eller stängande bergmurar, som gjorde henne så +ängslig, att hon inte kunde gå i kyrkan, utan måste sitta ensam och +gråta vid havsstranden. + +Han såg hur den späda kroppen skakades av snyftningar, och på hela +hållningen kunde han märka hur tung den olycka var, som hade träffat +henne. Och han förstod, att hon hade gått ner till havet för att få +tröst, därför att hon ingen annan hade, som hon kunde vända sig till, +men denna gången hade havet inte kunnat hjälpa henne. + +Ett ögonblick efteråt hörde den unga kvinnan, som satt på stenen, ett +svagt rassel bakom sig. Hon såg en man komma nerklättrande från en +klipphylla och tyckte sig känna igen den unge arbetaren, som för några +veckor sedan hade visat henne havet. Och hon torkade skyndsamt sina ögon +och gick emot honom för att äntligen få tacka honom. + +»Jag såg, att ni satt här,» sade den unge arbetaren, »och då tog jag mig +friheten att gå fram. Jag har min båt liggande här vid bryggan. Den är +en god seglare, så simpel den är, och kanske att jag kunde få den äran +att bjuda er på en segeltur?» + +En annan dag hade hon troligen inte antagit hans bjudning. Men just då +var hon så tacksam för varje smula vänlighet, att hon inte kunde säga +nej. Och inte ville hon heller, att den unge arbetaren, som såg så +ödmjuk och snäll ut, skulle tro, att hon nekade att följa med, därför +att hans båt var en simpel, omålad och odäckad fiskarbåt, eller därför +att han själv var en simpel, arbetsklädd människa, som den här dagen +uppträdde i stora sjöstövlar och grov kavaj och en mycket klädsam +sydväst, som var formad som en gammal sjökonungs stålhjälm. + +Och så stötte de från land, och han fick upp storseglet, och den tunga +sunnanvinden fyllde det och kastade båten på sidan. Och han höll rodret +hårt och styrde rätt mot väster, och de flögo ut ur kilen fram mot +havsöppningen. + +Den unga prästfrun hade, som sagt, inte alls följt med på segelturen, +därför att hon hade väntat sig något slags nöje av den. Hon hade inte +trott, att det fanns någon förströelse till i världen, som kunde +förskingra den myckna sorg, som låg över henne den här morgonen. + +Men när hon hade seglat en stund, så kunde hon inte hjälpa, att blodet +rörde sig livligare i hennes kropp, och att hon kände det lättare att +bära det svåra, som var henne pålagt. + +Det var en dag med klar himmel, så när som på några små vita +molnfläckar. + +Men så klart det var, så fanns det tillräckligt med fuktighet i +luftlagren nere vid jorden för att bryta ljuset och göra alla nakna och +torra skär och holmar gråvioletta eller rödaktiga eller blågrå. + +Och den räckte också till för att på något sätt förstora och höja dem, +så att de låga gråstensklyftorna lyfte sig med väldighet och makt och +majestät upp ur vattnet. + +Och till att göra alla skrevor djupa och svarta och alla branter +förfärande och svindlande och till att utmärka alla avstånd, så att man +såg bergkam stå bakom bergkam i allt mjukare och finare och mera +himmelska färgtoner. + +Och när åter en stund hade gått, då fick den unga frun en så stilla och +from och frågande blick i sina ögon, och hon lade ner sina knäppta +händer i skötet liksom i tillbedjan inför allt det härliga, som utbredde +sig omkring henne. + +Och för en stund tänkte hon inte på något annat, än att hon nu fick göra +bekantskap med ett Guds under. Hon fick göra riktig bekantskap med +havet. Hon hade inte anat förut hur det var att komma det så nära, att +känna dess andedräkt susa i sina öron, att se in i dess skiftande +ansikte, att lägga sig intill dess vaggande barm Och känna hur hon blev +vyssjad till ro. + +Sven Elversson svängde om rodret, och de länsade undan mot norr, in +mellan skären, så att hon fick segla under skrovliga bergväggar och fick +se små röda fiskarkojor stå under gamla päronträd, som voro överhöljda +med tunga, rödbruna frukter, och fick upptäcka små ängar mellan +skrevorna, som voro mera stickande gröna, mera stickande och +levnadslustigt gröna än i den vänligaste vår. + +Han förde henne från sund till sund. Hon möttes av vita ångbåtar och av +tunga, överlastade skutor och av lätta jakter, som gledo fram över +vattnet lika ofantliga, seglande fjärilar. + +Men Sven Elversson förvånade sig över havet och skär och skutor och +kojor och ängar och päronträd. För en sådan storhet och färgrikedom och +skönhet ägde de inte alla dagar. Han gladde sig åt att den unga kvinnan +hade fått se dem, när de voro i högtidsskrud. + +De måtte ha vetat, tänkte han, hur högt hon älskade skönheten. + +Och med Sven Elversson själv var det på samma sätt som med skären och +havet. Han visade sig mer till sin fördel, än han eljest brukade. + +De två i båten talade först om vädret och om skönheten omkring dem, och +han lärde henne namn på de klippor och öar, som de seglade förbi. Men så +småningom kommo de in på andra ämnen och språkade om allt, som fanns, om +gammalt och nytt, såsom hade de varit gamla vänner. + +Och han lade av den hindrande ödmjukheten och skyggheten och talade +fritt och naturligt, och hon förundrade sig och tänkte på att sådana +unga män, som växte upp i skärgården och tidigt kommo ut till sjöss och +fingo se främmande länder, de måste ju förvärva en helt annan bildning +och världserfarenhet än folk, som ständigt vistades på landbacken. + +Hon fattade ett verkligt stort förtroende till honom, för han var +blygsam och fin och klok, och hon önskade, att hon kände honom bättre +och visste vem han var, och att hon hade en sådan man som han att fråga +till råds, då hon råkade ut för sådant, som hennes eget förstånd inte +kunde reda sig med. + +Och vad Sven Elversson beträffar, så kom det, medan han talade med +henne, över honom en besynnerlig lust att berätta om sin förbrytelse för +denna oskyldiga, som inte visste vad synd var. + +Han tänkte på att de människor, som hittills hade förargats över honom +och fördömt honom, de voro alla väl förtrogna med last och synd. Alla +hade väl någon gång bedragit, ljugit, småsnattat, stulit, varit +högmodiga, obarmhärtiga, lata, giriga, hämndlystna eller ondsinta. + +Men denna unga prästdotter hade fått leva ett så stilla och skyddat liv. +Hon var inte fläckad av lidelser eller begär. Hon hade ännu inga djupa +erfarenheter av egen och andras syndfullhet. Hon hade aldrig hyst en ond +tanke och hade aldrig velat skada en människa. + +Han kunde inte vänta sig någon alltför mild dom av henne, för hon var så +övermåttan känslig, att hon på intet sätt kunde lägga band på sin avsky +för allt, som var henne motbjudande. Men i alla fall tyckte han sig +vilja vädja till hennes utslag. Hon skulle bli hans högsta domstol. Han +kunde inte gå till kungs för att få en rättvis dom, men han kunde gå +till henne. + +Han stred dock länge emot, så blyg och osäker som han var, och medan +han satt och tvekade, märkte han, att den unga frun hade blivit tyst +igen. Det tycktes vara något, som hon gärna ville ha sagt, men som hon +hade svårt att komma sig för med. + +Men så till sist blev hon färdig, och hon grep sig an helt beslutsamt, +störtade sig rakt in i ämnet. + +»Ni såg nog, att jag satt och grät, när ni kom fram till mig för en +stund sedan?» + +»Ja,» sade han, »det kan jag ju inte neka till.» + +»Ja, det var just ingen stor sorg,» sade hon. »Det var bara ett brev, +som jag hade fått. Det var från en god vän till mig, en rik bonddotter, +som gifte sig helt nyligen, och som hade fått en så bra och förmögen och +framstående man, så att jag och alla människor trodde, att hon skulle +bli så förfärligt lycklig.» + +»Och nu har kanske inte detta hopp gått i fullbordan?» sade Sven +Elversson och lade båda händerna på rorkulten och böjde sig fram mot +henne och tycktes bli utomordentligt intresserad av allt, som rörde den +goda vännen. + +»Nej,» sade hon och såg långt bortåt havet som om hon inte ville möta +hans blick. »Hon har inte blivit det. Hon skriver, att mannen jämt är +missnöjd med henne. Och hon kan inte förstå varför. Hon frågar mig om +jag inte kan ge henne någon förklaring. Men jag kan inte, jag ville så +gärna hjälpa henne, men jag förstår ingenting, jag heller. Ni kan nog +tänka er, att det där gjorde mig ledsen. Det var därför, som jag inte +kunde låta bli att gråta.» + +»Det kan jag väl förstå,» sade Sven Elversson. »Men skulle inte fru +Rhånge fråga kyrkoherden? Han har en så stor erfarenhet.» + +Hon rodnade och kastade en hastig och liksom litet misstänksam blick +bort till honom. Men när hon hade sett, att hans ögon mötte hennes klara +och öppna, utan minsta baktanke, fortfor hon: + +»Jag tror inte, att hon vill, att jag ska fråga min man om saken. -- Det +är framför allt, när de har varit borta på någon bjudning och ska åka +hem, som han är i dåligt humör. Då vill han knappast tala till henne. +Och vad hon än försöker säga, så svarar han bara något försmädligt eller +ovänligt.» + +»Men är ni säker på att det inte kan vara något i den unga hustruns +uppförande, som mannen kan finna opassande?» föreslog Sven Elversson. + +»Nej,» sade den nygifta frun ivrigt, »det är jag viss om att det inte +är. De är ju allvarligt sinnade, både hon och han, och vart de kommer, +går det stilla och ärbart till, och det blir inte fråga varken om dans +eller om några uppsluppna lekar. Men i alla fall så har nog min vän +tänkt på detta, att mannen kunde ha funnit henne för munter och livlig, +så att, sist hon var borta, satt hon hela tiden inne hos de gamla, gifta +bondgummorna och talade förstånd. Och det var bara, när värden själv +kom och ville visa henne sina trädgårdsanläggningar, som hon gick ifrån +dem. Och värden var ju en äldre man, han talade inte om annat än +fruktträd och blommor, och om att det fanns alldeles för lite trädgårdar +i den trakten. Och hon blev så itänd och tyckte, att han hade så rätt, +och hon frågade om han inte trodde, att det skulle gå an att anlägga en +liten trädgård, också där hon bodde. Och då lovade han henne, att hon +skulle få låna hans trädgårdsfolk, så att de skulle staka ut en trädgård +åt henne nu på hösten, och till våren ville han sända henne både buskar +och träd. Men på kvällen, när de åkte hem och hon ville glädja mannen +med de där löftena, såg hon, att han knöt handen så hårt om piskskaftet, +medan hon berättade, att det vitnade i knogarna, och när hästen snavade +i en backe, blev han så ond, att han gav den rapp på rapp. Och till +henne sa han, att hans gård fick lov att vara sådan, som den hade varit +i hans företrädares tid, och att där fick det inte göras några nya +anläggningar. Och han bad henne, att hon aldrig skulle göra några sådana +överenskommelser utan att först fråga honom om lov. Och hon skriver till +mig, att hon blev så skrämd, så att hon ingenting kunde svara. Hon bara +knäppte sina händer och bad till Gud, att hon skulle få veta vad detta +var och vad det betydde.» + +Och den unga kvinnan talade hela tiden långsamt och vägde sina ord med +stor försiktighet, och Sven Elversson hörde på med allt större och +större intresse. Och han kunde inte låta bli att tänka, att +beskrivningen på den där gamle mannen, som svärmade för trädgårdsodling, +passade in särskilt bra på en godsägare, som bodde på en udde utanför +Applum och hade en stor gård och naturligtvis hade haft en bjudning för +prästfolket. Men om detta sa han ingenting till henne, som talade med +honom. + +»Hon måtte visst vara bra vacker, den där bondflickan,» sade han endast. + +Hon kastade åter en förstulen och forskande blick bort till honom. + +»Ja, jag tror nog, att folk tycker, att hon ser rätt bra ut,» sade hon +litet vårdslöst. »Men vad har hon för glädje av det, när mannen finner +så många fel hos henne och anmärker på allt, vad hon gör? När det är, +som om hon aldrig mer skulle få ha en egen vilja, och som om allt, vad +hon företar sig, skulle vara förkastligt. Och när hon aldrig kan lära +sig vad hon får lov till, och vad som är henne förbjudet.» + +Nu höll Sven Elversson på med att kasta om seglet för en kryssning. Han +hann inte att svara något, innan hon fortsatte. + +»Förr i världen, när hon var hemma, då fick hon aldrig några +förebråelser. Där var hon alla till lags. Hon var ett föredöme för +småsyskonen, och alla människor sa, att när hon flyttade från hemmet, så +skulle det bli slut med trevnaden. Och när hon tänker på detta, så kan +hon inte låta bli att småle åt sig själv, för nu, sedan hon har fått +eget hem, så tycks hon inte duga till något, och hon får bannor för vad +hon säger och inte säger, för vad hon gör och inte gör.» + +»Herre Gud, vad ska jag svara henne?» tänkte Sven Elversson. »Hon är +ensam och har ingen att förtro sig till, hon är värnlös och främmande. +Och hon behöver tala om sin olycka. Hon tycker, att det är en tröst att +få tala om den på det här sättet.» + +Han gjorde bara den anmärkningen, att det hördes, att fru Rhånge var +mycket fästad vid sin barndomsvän. + +»Jag skulle gärna vilja hjälpa henne,» sade den unga frun, och nu voro +tårarna åter nära att visa sig, »därför att jag vet, att hon är en god +och snäll människa. Hon tycker om att gå till fattiga och gamla och +trösta dem i deras bedrövelse, men det får hon inte heller, och detta är +nästan det, som är värst för henne. Och hon får inte sitta i en bänk i +kyrkan, som hör till gården, och där hon tycker så mycket om att sitta, +därför att den är belägen i koret och lite upphöjd, så att hon därifrån +kan se ut över församlingen.» + +Och Sven Elversson tänkte på den lilla bänken i Applums kyrka, som var +avsedd för prästgårdsfruntimmerna, och som mycket riktigt var upphöjd, +så att där gavs en god överblick. -- »Men jag kan inte säga till henne, +att mannen är svartsjuk,» tänkte han. »Det skulle såra henne. Det går +kanske över. Det är bättre, att hon ingenting vet.» + +Men han lade om rodret och slog in på hemvägen. Det var nog bäst för den +unga frun, att mannen fann henne hemma, då han kom från kyrkan. + +Och i smärta över att inte våga hjälpa henne, för att kanske få henne +bort från sin egen sorg sade han, i det han pekade på en toppig holme +långt i väster: + +»Det där är Grimön. Därifrån är den där karlen, som heter Sven +Elversson. Ni har väl hört talas om honom?» + +Hon nickade. -- »Jo, jag känner allt till hela historien.» + +Hon tycktes färdig att låta ämnet falla, men plötsligen lade hon till +ett par ord, som gjorde slut på den smula lycka han hade känt denna +förmiddag. + +»Ni vet väl, att det där skolhuset, som han har byggt inne på +kyrkslätten, brände ner i går kväll?» + +»Brände det?» utropade han, och i förskräckelsen släppte hans hand sitt +tag om rorkulten, så att vinden kastade om seglet och båten höll på att +kantra. + +»Ja, det brände ner till grunden,» sade prästfrun med största lugn, »och +väl var det.» + +Han gjorde en lov för att få båten i rätt kurs igen. Under tiden sade +han mellan hårt sammanbitna tänder: »Varför säger ni, att det var väl, +att huset brände? Jag har hört sägas, att Applumsborna var nöjda med +det.» + +»Det har jag också hört,» förklarade hon, »men vad hjälpte det, när +barnen inte ville gå dit?» + +»Ville inte barnen gå i skolan?» upprepade han helt hjälplöst. »Jag har +inte varit i land, sedan skolan började, så jag vet ingenting.» + +Hon märkte, att han var upprörd över att hon hade sagt, att det var väl, +att skolhuset brände, och därför berättade hon nu helt ivrigt, att +barnen från första stund hade varit ovilliga att gå i den nya skolan. De +hade hört, att den var byggd av en människoätare, och de voro rädda, att +de skulle gå miste om saligheten, därför att de sutto och läste i rum, +där det luktade kristet blod. + +Medan hon berättade detta, måste den unga kvinnan undra över att mannen +framför henne blev så tyst, liksom bedövad, att han fick en så inåtvänd +blick, och att det kom ett så tålmodigt och utpinat leende glidande över +läpparna. + +Och för att ytterligare rättfärdiga vad hon nyss hade sagt talade hon +om, att skolläraren och framför allt småskolelärarinnan hade gjort sitt +bästa. De hade talat vänligt och förståndigt med barnen, hade visat dem +hur väl det nya huset var inrett, hur allt var uttänkt till deras nytta +och trevnad. Men barnen hade ingenting velat höra, utan bara hållit på +med sitt: att huset var byggt av en syndens människa, och att det var +oheligt. + +En del hade fått plötsliga anfall av gråt under lästimmarna. Andra hade +tyckt sig se syner, och förskräckelse och vämjelse hade stigit för +varje dag. Till sist hade föräldrarna knappast kunnat förmå barnen att +besöka skolan. Man hade varit rädd för att de mest upphetsade skulle ta +skada till förståndet. + +Sven Elversson satt och såg rätt framför sig. -- »Nu får jag min dom av +henne, såsom jag önskade,» tänkte han. »Och hon dömer som alla andra.» + +Hon fortsatte med att säga, att det var på barnen, som hon hade tänkt, +då hon hade sagt, att det hade varit väl, att skolhuset brände. Själva +branden hade förorsakats av en ren olyckshändelse. Kvinnan, som städade +skolsalen, hade på lördags eftermiddag råkat välta omkull sin lampa. Eld +hade genast yppat sig, och innan hon hade hunnit skaffa hjälp, hade den +fått överhand. + +»Ja, nu har Sven Elversson fått sin dom av både Gud och människor,» sade +mannen vid rodret. »Nu ska man säga, att Gud inte ville tillåta en så +ohelig man som han att bygga en skola.» + +»Ja, man skulle nästan kunna tro...» började den unga frun, men avbröt +sig tvärt. Hon fick en plötslig aning om att den där karlen, som hon nu +hade sällskapat med i två hela timmar, måste vara Sven Elversson. + +Hade hon inte hört det namnet nämnas den gången, då han hade åkt med dem +från stationen, fastän hon då inte hade fäst sig vid det? + +Och när hon nu såg närmare på honom! Hon hade låtit sig bedragas av de +enkla kläderna, för det var en bildad människas ansikte, som hon hade +framför sig. Och den där främmande brytningen, som hon hade undrat över! +Det var väl ett minne från hans engelska uppfostran. + +Han höll ögonen nedslagna, och hon satt och såg på det tålmodiga +leendet, som spelade på hans läppar, och kände sig gränslöst olycklig +över att hon hade än ytterligare ökat på hans börda av avsky och förakt. + +»Ska jag nu gå hem med denna bedrövliga känsla av att ha förolämpat den +stackarn mot min vilja?» tänkte hon. »Då får jag mer att sörja över, än +jag redan hade, då jag kom ner till havet i dag på morgonen. Han lär ju +ha varit en lovande ung vetenskapsman,» tänkte hon vidare, »och har +mistat allt. Nu har han offrat pengar och arbete på skolhuset för att +återvinna människors aktning. Detta är bra hårt för honom, jag skulle +inte ha talat, som jag gjorde.» + +Det var tyst i båten under hela hemfärden. De gjorde inte något +bemödande att tala, varken han eller hon. + +När de hade lagt till vid stenbryggan under klippväggen och han reste +sig för att hjälpa henne, grep hon efter hans hand. + +»Förlåt mig!» sade hon. »Jag visste inte, att det var ni.» + +Hon böjde sig ner och snuddade med sina läppar mot hans panna, som inte +skyddades av den skärmlösa läderhjälmen. + +»Vad gör ni?» ropade han till och såg ond ut, nästan som om hon hade +bitit honom. + +»Jag vill, att ni ska förstå, att jag inte känner så för er som alla +andra,» sade hon. + +Därmed sprang hon ur båten ner på bryggan, och utan att se sig tillbaka +vandrade hon över sandremsan in bland klipporna. + +Men innan hon hade hunnit långt, kom Sven Elversson efter henne och lade +sin hand på hennes arm, för att hon skulle stanna. + +»Tack och välsignelse över er!» sade han med dämpad och bruten röst. +»Men kom ihåg,» fortfor han, »att ni får aldrig, aldrig mer göra något +sådant, och ni får inte tala om för er man, att ni har gjort det! Annars +kunde han bli så svartsjuk, att han dödade er.» + + * + +Sven Elversson hade lämnat den unga prästfrun, och hon fortsatte sin +vandring framåt åkrarna, men hans sista ord genljödo i hennes minne. + +Svartsjuk! Kunde det vara sant, att hennes man var svartsjuk? + +»Ah, seså!» tänkte hon. »Det är ju alldeles omöjligt. Han måste ju veta, +att jag tillhör honom med hela min själ, med alla mina känslor och +tankar.» + +Det förekom henne så orättvist, så kränkande, att någon kunde tro, att +hennes man var svartsjuk, att hon omigen fick tårarna i ögonen. + +»Gud vet hur det förhåller sig med den där Sven Elversson,» sade hon för +sig själv. »Fastän många känner äckel för honom, säger alla, att han ska +vara en god man. Men han lider kanske inte alldeles oskyldigt. Hur +skulle Edvard kunna vara svartsjuk på mig? Det där satt han alltså och +gjorde upp för sig, medan jag talade med honom i båten. + +»Jag önskar, att han vore här, så att jag finge säga honom sanningen,» +fortfor hon. »Och sanningen är den, att Edvard har upphört att älska +mig. Det är hans olycka och min. Men han är inte svartsjuk. Ack, han, +som står så högt, på vem skulle han vara svartsjuk? Och den där karlen +trodde, att han till och med skulle kunna bli svartsjuk på honom!» + +»Han har upphört att älska mig,» upprepade hon. »Han kan inte hjälpa, +att han inte längre älskar mig, men han kan inte ha upphört att tro på +mig och min kärlek. Det vore orättvist, det vore kortsynt, det vore +nästan löjligt.» + +Då hon kom hem och trädde in i förstugan, kom jungfrun emot henne med en +bestört min. Hon berättade, att gudstjänsten redan var slut. Kyrkoherden +hade kommit hem från kyrkan, och han hade blivit mycket förskräckt, då +han inte hade funnit frun inne. Han hade sökt henne överallt, varit ända +nere vid havet. Ja, nu satt han i sitt rum. Det vore nog så gott, att +frun ginge in till honom genast. + +Hon öppnade dörren till skrivrummet. Var han sjuk? Där satt den stora, +starka karlen med ansiktet stött mot armarna, han vaggade fram och +tillbaka och kved och jämrade sig. + +När nu Sigrun kom in till honom och förvånad frågade vad som fattades +honom, såg han upp och var då så förändrad, att hon knappast kände igen +honom. Hela ansiktet var sammandraget och litet, ögonen voro urblekta +och glåmiga, det svarta skägget hängde i stripor och tovor neråt +kinderna. En sådan förvandling hade hon aldrig trott att en människa +kunde undergå på så kort tid. + +Han såg stort på henne, liksom skulle han inte känna igen henne. Sedan +strök han med händerna över ansiktet. Han arbetade för att bli sig själv +igen, densamma försiktiga och värdiga och självsäkra mannen, som han +alltid brukade vara. Men han måste ge upp det, rörelsen blev honom +övermäktig, och tårarna kommo störtande ur ögonen på honom. + +Han sträckte ut en arm mot henne, och utan att resa sig upp drog han +henne intill sig. Och han varken kysste eller smekte henne, utan bara +lutade sitt huvud mot hennes bröst och grät, så att det var alldeles +hjärtslitande. + +Hon bad och bad omigen, att hon skulle få veta vad det var, som plågade +honom, men det dröjde länge, innan han kunde tala om det för henne. + +Och det var ingenting annat, än att han hade kommit från kyrkan och inte +funnit henne hemma, och han hade sökt henne i omgivningen och ända nere +vid havet, och då han inte hade sett henne, så hade han trott, att hon +hade övergivit honom och smugit sig bort ifrån honom. + +Hon kunde inte låta bli att ge upp ett litet skratt, som var fullt av +tillfredsställelse och triumf. + +»Du får aldrig mer gå ifrån mig,» sade han. »Du får lov att ge mig ett +löfte nu, att du aldrig går ifrån mig. Du får lov att alltid låta mig +veta var jag kan finna dig, för annars ser du ju att jag mister +förståndet.» + +Hon lovade honom allt, vad han ville. Hon lovade honom, att ingen utom +döden skulle skilja åt. + +Och sedan stod hon kvar bredvid honom och strök över hans hår, tills han +åter kom att se ut som en människa. Och hon kände sig lätt om hjärtat, +därför att hon hade fått ett vittnesbörd om hans kärlek. Men på samma +gång kände hon sig något litet frånstött och främmande, för detta var en +sådan kärlek, som hon inte förstod. Den var henne för het och för vild. + +Hon frågade honom hur det någonsin kunde falla honom in att tro, att hon +skulle vilja svika honom, och då bröt det fram, att han visste, att hon +var så mycket förmer än han. Hon var från en annan värld. Hon var god, +hon, utan att hon behövde tänka på att vara det. Och han gick jämt och +var rädd för att hon skulle försvinna ifrån honom. Han var inte värd att +få behålla henne. + +Och hon tänkte, att detta menade han inte. Detta kunde han inte mena. +Det var bara hans kärlek, som upphöjde henne, såsom kärleken alltid +vill. På samma sätt hade hon hittills upphöjt honom i sitt hjärta. + +Hon var nu inte olycklig och modlös, såsom hon hade varit på morgonen, +men det steg in hos henne en känsla av fruktan för mannen. Och om sin +segeltur med Sven Elversson nämnde hon inte ett ord. + + * * * * * + +Under tiden var Sven Elversson och hans far på väg till Grimön. Gamle +Joel skötte rodret, och sonen låg i fören utsträckt så bekvämt, som det +gavs tillfälle till. + +Joel hade kommit till honom med nyheten om eldsvådan, som han hade fått +höra vid kyrkan. Han såg gammal och böjd och modlös ut, där han satt. +Han tänkte på att nu efter detta misslyckande voro alla vägar till +uppkomst stängda för sonen. + +Sven Elversson låg och strök sakta över sin panna. Ibland for han sakta +med fingret över den, ibland med hela sin fina och smala hand. + +I sin själ kände han en märkvärdig frihet och rörlighet. Tankarna kommo +klara och oemotsägliga. Vägar öppnade sig för honom. + +»Far,» ropade han, då han hade legat en stund, »jag tror ingenting är så +mäktigt som äcklet. Det besegrar alla. Ingen kan kämpa emot det. Man bör +veta det från början. Den, som kämpar mot äcklet, kommer att bli +slagen.» + +Fadern höjde litet på axlarna. Han grymtade något till svar, som inte +hördes mittunder vågsvall och vindsus. + +Sven Elversson låg allt fortfarande kvar och tänkte. När hans själ om en +stund hade funnit ut något, som återigen syntes honom klart och +oemotsägligt, höjde han rösten och ropade till fadern: + +»Men äcklet är ingenting ont. Det är en varnare och vaktare. Och den, +som kan begagna sig av äcklet och bruka det till sådant, som är gott, +han kan göra mycken nytta bland människorna.» + +Gubben såg upp. Det tändes en liten gnista i hans vattniga grå ögon, och +han rätade litet på sin böjda rygg. + +Nu sprang sonen upp, vandrade över tofterna fram till fadern och satte +sig bredvid honom. + +»Det har hänt mig något i dag,» sade han, »något, som har hjälpt mig. +Jag är inte bedrövad över skolhusets brand. Jag har fått annat att tänka +på.» + +Därpå gick han åter och lade sig i fören, hörde på sunnanvindens tunga +susning, såg på de färgskimrande skären och, strök över pannan med sin +smala, fina hand. + + + + +SÄMRE ÄN DEN SÄMSTE. + + +Den anklagade, Julius Martin Lamprecht, låg på britsen i +rannsakningshäktet i tingshuset i Knapefjord och stirrade ut i den gråa +skymning, som rådde omkring honom. + +Nu, som så många gånger förut, sedan han hade blivit häktad, låg han och +gjorde klart för sig, att han var oskyldig och inte hade någon anledning +att bekänna. + +»Om jag verkligen vore skuld till att de där gamla människorna fick sina +skallar inknackade,» tänkte han, i det han påminde sig några ord, som +han hade yttrat under förmiddagens förhör, »så skulle jag förstås inte +neka. För jag vet, att det heter öga för öga och tand för tand. Och att +rättfärdigheten måste upprätthållas. Och det är bättre att ta sitt +straff i denna ändliga värld än att vänta det i den nästa, där det inte +bliver något uppehåll i bedrövelsen.» + +Den anklagade var omkring fyrtiofem år gammal och såg nästan jättelik +ut, där han låg på britsen. Håret var lockigt och gulvitt som på ett +barn, hyn hade bibehållit ungdomens ljusa färgtoner med ett inslag av +skärt på kinderna. Mustascherna voro ljusa och av anmärkningsvärd längd. +Ansiktet i det hela vackert, med välformade drag. Endast ögonen, som för +övrigt voro vackra, de också, voro obehagliga, med en blick, som än var +envist stirrande, än osäkert kringfarande från golv till tak, från hörn +till hörn. + +»Var och en efter sin art,» tänkte den anklagade. »Med domare och +allmänna åklagare förhåller det sig så, att man med dem måste tala en +särskild sorts sanning, därför att den verkliga sanningen inte kan nå +fram till deras hjärtan, utan måste förtolkas.» + +Samtidigt som han låg och klargjorde för sig, att han inte alls hade +begått något mord, såg han sig själv, hungrande och frysande, klädd i +eländiga luffarepaltor, komma in sent en vinterkväll i ett ensligt +beläget torp, undangömt mellan en hop steniga och ofruktbara bergkullar. +Dörren hade av våda stått ostängd, och han mindes hur förfärat det gamla +folket, som hade suttit vid ett bord under fönstret, hade blickat upp, +då han steg in, och hur bråttom de hade haft att skjuta igen bordslådan. +Han talade vänligt till dem, satt med dem vid brasan och värmde sig, åt +deras mat utan att visa någon ängslan, men kände hela tiden på sig, att +de voro missnöjda med att han var där, och att de önskade honom tusen +mil borta. + +»När man är en frigiven straffånge, som har varit insatt på livstid, +fast man genom ett utmärkt uppförande har fått straffet förkortat till +endast tjugu år,» tänkte den anklagade och var nu åter inne i det +anförande, som han denna dag hade tillåtit sig att hålla inför rätten, +»så ligger det nära till hands att bli misstänkt. Man kan inte begära +bättre. Man skulle själv handla på samma sätt.» + +Samtidigt såg han för sin inre syn mycket tydligt hur han och de båda +gamla gingo och lade sig i var sitt hörn av stugan, de i sin säng och +han på golvet på en halmmadrass. Elden brann ännu på härden, sedan de +hade lagt sig, och han såg de två vita huvudena vila bredvid varandra. +Själv låg han hårt och obekvämt, han frös och kände sig olustig, och +framför allt förargade det honom, att de där gamla nu lågo och +missunnade honom natthärbärget. Yxan, med vilken gubben hade hackat av +några kvistar för att stoppa under grötgrytan, låg kvar på huggkubben. +Han undrade om den med avsikt var lämnad så, att bladet skulle ligga och +blänka i eldskenet. För att vara lätt synlig och lätt till hands? + +Han började bli sömnig, men var rädd för att somna in. När han väl sov, +kunde ju de två andra ta sig till vad som helst med honom. Gubben var +rätt kry trots sina sjuttio år. Och de voro två emot en. + +»Det borde vara så, att den, som har tjugu års straffarbete bakom sig, +bleve mindre utsatt för misstankar än andra, som inte vet vad det vill +säga att sitta inne,» mumlade den anklagade och påminde sig återigen +några av de förmanande och tillrättavisande ord, som han under +förmiddagens rannsakning hade riktat till den unge domaren, som ledde +förhöret. »Men man vet ju, att det inte anses så, åtminstone handlas det +inte efter den regeln.» + +Samtidigt som han påminde sig dessa vackra ord, såg sig den anklagade +ligga på golvet i torpstugan och anstränga sig för att lyssna till det +gamla parets viskningar. Det var något, som gubben yrkade på, men gumman +höll emot. -- »Låt honom bara somna in först!» hörde han henne säga. +Vandringsmannen på den hårda halmbädden kände sig alltmer otrevlig till +mods. Det var tydligt, att de gamla hade pengar hemma, och att de +fruktade, att han skulle stjäla dem. Det är otroligt så många faror en +stackars vägfarande kan råka ut för. + +Han förställde sig, låtsade, att han sov, och snarkade ljudligt för att +få se vad de skulle ta sig till. Det blev inte annat, än att gumman +läste högt en aftonbön. Han tyckte, att det var höjden av förställning, +han, som visste vad de hade i sinnet. Han, som såg hur yxbladet låg och +blänkte i skenet av de sista eldbränderna färdigt och till reds. Han, +som förstod, att de bara ville söva hans vaksamhet till ro. + +»Men,» tänkte den anklagade, »det där är sådant, som man aldrig kan få +en domare att begripa. Han vill aldrig höra talas om nödvärn, framför +allt inte, då det är fråga om en fattig vandrare, som kommer skyddslös +och vapenlös in i en främmande stuga. Men vad mig beträffar, kallar jag +inte sådant för mord. Om jag inte hade gått upp och knackat in skallen +på dem, så hade de gjort detsamma med mig. Jag tror inte, att de +verkligen hade somnat in, fastän de låg stilla och inte rörde sig. De +bara låtsades. Om jag hade låtit lura mig att somna in på fulla +allvaret, så skulle man ha fått se hur det hade gått. Vips hade de varit +uppe ur sängen och i färd med yxan. Och ingen konst att gräva ner ett +lik och gömma det i en sådan vildmark. Det är nästan inte rätt att +utsätta människor för sådana frestelser.» + +För varje gång den anklagade på detta sätt gick igenom mordnattens +händelser, blev han alltmer övertygad om att han endast hade begått ett +nöddråp. + +Han hade inte väntat till en början, att han alls skulle bli häktad. +Dels var torpet, där de två gamla lågo och sovo med var sitt yxhugg i +pannan, beläget långt från allfarväg, och han kunde hoppas, att +ingenting skulle bli upptäckt, förrän han hade hunnit sätta sig i +säkerhet. Dels kände han sig hela tiden så oskyldig, att han tyckte, att +han borde skyddas av den högre rättvisan. Ty den högre rättvisan var av +annat slag än den lägre, jordiska. Den förstod, när en stackare var i +nödläge. Den högre rättvisan kunde man, så att säga, tala förstånd med. + +Vad den högre rättvisan kunde ha att invända mot honom, det var -- det +erkände han villigt -- ett par små nödlögner, som han hade tillåtit sig +under rannsakningen, angående de ställen, där han hade uppehållit sig +mordnatten och dagarna efter mordet. Men så samvetsgrann han än ville +vara, och så mycket han älskade rättfärdigheten, så ansåg han, att +dylikt var ursäktligt i hans fall. För när man, emot all rättvisa och +billighet, hade blivit häktad bara av det skälet, att man hade varit +straffad förut, samt kanske också något lite därför, att man hade +befunnits vara i besittning av de mördades sparbanksbok, så hade man +blivit tvingad att vika av en smula från sanningen. Man hade också måst +förklara, att man hade stulit boken ur fickan på en medpassagerare på +järnvägen. Man hade inte försökt säga, att man hade bekommit den på +ärligt sätt, utan erkänt, att den var stulen. Och var medpassageraren +hade fått sparbanksboken ifrån, det visste man naturligtvis inte. Det +var för mycket begärt, att man skulle ha reda på hans vägar och utvägar. + +Den anklagade gjorde om detta sitt resonemang gång på gång, och för +varje gång kände han sig alltmer och mer skuldlös. Om en stund, då +dörren till rannsakningshäktet öppnades och notarien, som hade lett +förmiddagens undersökning, trädde in till honom, åtföljd av +fånggevaldigern, som var nerskickad från länshäktet, och av en ung man, +som var klädd som någon sorts bättre arbetare, var han fullt och fast +övertygad därom, att han endast genom en synnerlig nåd hade undgått att +bli lönnmördad. + +Fången reste sig genast från britsen och intog en hövligt avvaktande +hållning. Såsom han hade lovat fängelseprästen, ville han alltid +iakttaga ett gott uppförande och visa, att han inte endast var en vän av +rättfärdigheten utan också av dess tjänare. + +»Jag vill tala om för Lamprecht,» sade den unge domaren, »att i morgon +faller domen i ert mål. Och jag vill ännu en gång uppmana er att innan +dess genom uppriktig ånger och bekännelse lätta ert samvete och vinna +ett mildare straff.» + +Den anklagade mötte domarens uppmaning med en energisk skakning på +huvudet. För övrigt upptog han den med förstående och överseende. + +»Jag fattar ju visst, att notarien befinner sig i en svår belägenhet,» +sade han. »Jag har själv lärt mig att älska rättfärdigheten, som är +grundvalen för oss alla, den, som vi har att lita till. Och jag fattar, +att man har sina betänkligheter. Man vill varken fälla en oskyldig eller +ge fri en brottsling.» + +Under det att han sade detta, märkte den anklagade, att domaren ett par +gånger gjorde en rörelse med handen för att avbryta, men han låtsade +inte om det. När man har suttit på tukthus i tjugu år, har man samlat in +en smula erfarenhet och kan ha en del saker att säga, som kunna vara +nyttiga att höra för en notarie, som måhända sitter sitt första ting. + +Man lät honom tala till punkt. Därefter fortsatte domaren fullkomligt +oberörd: + +»Lamprecht har stor svårighet att lämna klara och tydliga svar. Därför +har jag här satt upp trenne punkter, som ni har att svara på.» Notarien +tog fram ett papper, som han, under det att han läste upp innehållet, +höll fram för den anklagade. + +»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mördat torparen +Jonas Mikaelsson med ett yxhugg natten till den trettonde februari 1909? + +»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mördat +torparhustrun Brita Gustava Mikaelsson med ett yxhugg natten till den +trettonde februari 1909? + +»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han visste, att de +båda makarna innehade en sparbanksbok med insatta tvåhundra kronor, och +att det var för att bemäktiga sig denna, som han har begått mordet?» + +Notarien lade papperet ifrån sig på bordet. + +»Lamprecht har nu att begrunda detta,» sade han. »Lamprecht vet själv, +att ni inga utsikter har att bli frikänd, men en frivillig bekännelse +kan medföra lindring i domen. Här ligger nu papperet, och jag ska säga +till om att bläck och penna tas in till Lamprecht.» + +Den anklagade hade blivit djupt förolämpad av domarens kritik över hans +sätt att uttrycka sig och hade helt och hållet förlorat sitt goda +humör. Hans blick hade blivit stirrande och tom. + +»Lamprecht har förstått vad jag har sagt?» sade domaren. »Lamprecht har +uppfattat, att det är tre frågor, som Lamprecht ska besvara, och att +bläck och penna ligger till reds här på bordet?» + +Den anklagade drog in luft i lungorna. Han var så förolämpad, att han +inte längre gitte bibehålla sitt goda sätt. Han spottade på papperet. +Därefter gick han tillbaka till britsen, kastade sig ner på den och slöt +ögonen. + +»Ett nytt papper ska genast bli intaget till Lamprecht,» sade domaren +med samma lugn, som han hade visat hela tiden. + +»Lamprecht har nu en timme på sig. Så länge stannar jag här i tingshuset +för att vänta på svar. Lamprecht tycker om uppskov och undanflykter. Det +är min mening att visa Lamprecht, att tiden för sådant nu är förbi.» + +Den anklagade svarade endast med en svordom. + +Strax därpå hörde han dörren öppnas och antog, att de besökande hade +lämnat rannsakningshäktet. Han gjorde sig inte besvär med att öppna +ögonen och se efter. + +Han kände på sig, att han hade utgått som segrare ur ordskiftet. -- »Den +där pojken vågar inte utsäga en fällande dom,» tänkte han. »Inte mot +mitt bestämda nekande. Vad hans papper angår, så behöver jag inte svara +på det. Vad skulle det tjäna till?» + +Där han låg utsträckt på britsen, såg han samma syner som förut, förde +samma resonemang med domare och åklagare, blev för varje minut mer och +mer övertygad om sin absoluta oskuld, kände sig fullkomligt viss om att +de gamla i torpet hade brukat lägga försåt för ensamma vandrare, att de +hade flera än en vägfarande på sitt samvete. + +På samma gång fann han det tilltalande, att domaren hade besökt honom +för att övertala honom att bekänna. Det vittnade om att man ansåg honom +för en betydande och farlig person, som man inte gärna ville släppa lös +ur fängelset. + +»Se där!» sade han inom sig och bröstade sig. »Nu vet man alltså hur man +har det ställt. Människor sitter runtom i landet och är ängsliga för att +mördaren inte ska kunna fällas. Man såg nog vilken trängsel det var i +tingshuset på förmiddagen. Man förstår vad tidningarna ska vara ivriga. +Man förstår vad domaren ska vara oviss. Ja, man förstår mycket väl vad +det där vill säga. Man vill gärna fälla, men man har inte tillräckliga +bevis. Man vill framlocka en bekännelse för att kunna fälla. Man vet, +att man inte kan fälla en anklagad mot hans enständiga nekande, när man +inte har bevis.» + +Han kände sig så trygg, att han började vissla. + +Kanske att det, när allt kom omkring, skulle visa sig, att denna svåra +prövning inte hade varit alldeles utan gagn. -- »Hädanefter,» tänkte +han, »ifall man kommer gående till en enslig stuga, ska det inte bli +fråga om att hålla till godo med kall potatis och lite grötskovor från +grytbottnen. Hädanefter ska man bara behöva säga sitt namn, Julius +Martin Lamprecht, för att folk ska veta vad de har att rätta sig efter. +Det ska komma både pannor och grytor på spisen och allt gott, som finns +i huset, ska bli uppdukat. Hädanefter ska det inte bli tal om att ligga +på en halmmadrass på golvet. Det ska bli gästen, vandringsmannen, som +vräker sig i sängen, och värdfolket får lägga sig på golvet, i uthuset, +var det har lust.» + +Åter blev den anklagade störd i sin tankegång. Han hörde hur en mild och +ödmjuk stämma yttrade tätt bredvid honom: + +»Nu är fem minuter gångna av den utfästa tiden.» + +Han slog upp ögonen. Den arbetsklädde mannen, som hade följt domhavanden +in i cellen, stod bredvid honom. Han höll sin klocka i handen och pekade +på den med fingret, medan han talade. + +»Vad gör ni här? Vad är ni för en?» röt den anklagade till, obehagligt +överraskad av att inte vara ensam. Han måtte då väl i all världen inte +ha talat högt för sig själv? + +»Å, jag är just ingen alls,» sade den arbetsklädde. »Jag heter Sven +Elversson och är son till Joel Elversson ifrån Grimön. Men det föll mig +in, att ni skulle kunna ligga och bli borta i era tankar eller somna, så +att ni försummade att bekänna, innan tiden var förliden, så jag bad +domhavanden att få stanna här inne och språka med er.» + +Julius Martin Lamprecht fann inte mannen obehaglig. Det var något +ytterligt ödmjukt i hans leende, i hans tonfall, i hans hållning. Själva +sättet, varpå hans hår var benat och kammat, antydde ödmjukhet. +Frånvaron av mustascher och skägg antydde ödmjukhet. Allt, vad som hette +egenkärlek, självkänsla, egenrättfärdighet, var utplånat hos denna +människa. -- »Det är en sådan där, som går omkring och menar väl,» +tänkte den anklagade. »Nå, mig ska han inte komma någon väg med.» + +»Om ni bara en minut tror, att jag ska teckna ett ord på det där +papperet!» utbrast han. + +»Å, säg inte nej strax från början i alla fall!» sade Sven Elversson och +såg så gott och vänligt och ödmjukt på den anklagade. »Ni förstår nog +det, ni, som har varit inför rätta förut, att det inte blir någon dom +fälld över er här vid häradsrätten mot ert nekande, utan ni blir frikänd +för mordet av brist på bevis. Men innan ni beslutar er, så vill jag tala +om för er, att det är några personer här, som åtar sig att ställa fem +tusen kronor till ert förfogande, ifall ni skulle bekväma er att +bekänna. Det finns anledning att tro, att ni skulle sätta värde på att +komma i besittning av fem tusen kronor, fast ni naturligtvis inte själv +kan komma att förbruka dem.» + +Den anklagade kände en darrning flyga genom kroppen från hälen och ända +upp till nacken. Samtidigt kunde han inte låta bli att göra en grimas. +Men han övervann genast dessa tecken till svaghet. + +»Vad tusan är det ni säger?» bröt han ut. + +»Jo,» svarade Sven Elversson, »det är sanning, att vi vill ge er den där +summan, ifall ni bekänner. Ni förstår, att det är av stor vikt för oss +andra, att ni bekänner. Alla människor här i trakten, ja, jag kan säga +alla människor i hela Sverige är uppskrämda. Och vi är allesammans eniga +om att vi inte vill, att ni ska få gå lös på landsvägen och ta +natthärbärge hos ensamma människor. Nej, vi vill inte det. Det är en för +stor frestelse för er. Vi vill ha en sådan karl som ni instängd på +livstid. Vi vill er inte något ont annars, vi vill inte skada er varken +till liv eller lem, vi vill bara ha er instängd. Jag och flera med mig +har stått och hört på er under förhören. Ni är inte precis någon dålig +människa, men ni gör er inbillningar, ni är lättskrämd, ni tror, att +alla människor är farliga för er. Och om ni tänker rätt efter, så har ni +det bäst, då ni sitter instängd. Då är ni i fred och behöver inte oroa +er för er säkerhet. Så att jag tror, att det vore till gagn både för er +och alla andra, om ni ville ta emot de fem tusen kronorna och avge en +frivillig bekännelse.» + +»Om det så vore hundra tusen!» sade den anklagade. + +Sven Elversson hade, medan han talade, kommit den anklagade allt närmare +och satte sig nu ner på britsen bredvid honom. + +»Säg inte det!» sade Sven Elversson, lade sin hand på hans rockärm och +strök vänligt neröver den. »Säg inte, att ni inte tycker, att fem tusen +kronor är en vacker summa, och att det är en fullt tillräcklig summa för +det, som ni ska ha den till! Mer skulle inte vara bra att få för den, +som ska ha pengarna, mindre skulle inte heller vara bra. Fem tusen är +jämnt lagom.» + +»Jag kan inte begripa mig på er,» sade den anklagade. »Vad tror ni att +jag ska ha pengarna till? Vem menar ni att jag ska ge dem till?» + +»Tack för den frågan!» sade Sven Elversson. »Just detta var det, som jag +ville tala med er om. Det har stått mycke om er i tidningarna den sista +tiden, som ni nog kan förstå, och bland annat har där talats om att vart +ni kommer, brukar ni fråga efter er dotter. Ni lär ha varit gift, innan +ni begick ert första mord för en tjugutvå är sedan, och då ni blev +lösgiven, försökte ni strax att få reda på er hustru, men hon var död. +Ni hade också en dotter, som nu borde vara några och tjugu år, och man +vet inte annat, än att hon är vid liv, men ingen kunde säga er vart hon +hade tagit vägen. Och så har ni gått land och rike runt för att söka +reda på henne. Så snart ni kom in i ett hus, frågade ni om man där kände +till någon, som hette Julia Lamprecht. Och jag,» tillade Sven Elversson +med ett litet försagt tonfall, »jag har just tyckt, att detta var något +tilltalande. Det fanns väl något gott hos er, tänkte jag, eftersom ni +frågade efter er dotter.» + +»Men vad i Herrans namn,» frågade den anklagade, »har jag med er att +göra? Varför sitter ni här, och varför talar ni med mig? Kan ni aldrig +tala om vad ni vill mig?» + +»Tack än en gång!» sade Sven Elversson med sin lenaste röst, liksom rädd +att väcka den anklagades misshag. »Det där är frågor, som jag så gärna +vill komma i tillfälle att svara på. Jag bor, som sagt, borta på Grimön, +och den ligger långt ut till havs, så jag borde inte behöva bekymra mig +om er, för ni vandrar väl bara omkring på landbacken. Men jag har en +mor, som är sanndrömd, och på morgonen den trettonde februari i vintras +så bad hon mig, att jag skulle fara in till fastlandet och se efter hur +det stod till med ett par gamla släktingar till oss, som bodde i en +liten stuga inne bland kullarna, långt från landsväg och grannar. Hon +hade drömt så, att hon tyckte, att det var bäst, att någon såg efter hur +det stod till med dem. Och jag gjorde, som hon bad mig. Och på det +sättet blev jag den förste, som fick se vad ni hade haft för er på +natten. Och jag kan inte neka till att det var en svår syn, och +alltsedan dess har jag önskat, att det skulle bli så, att ni inte finge +gå fri mer. Och fördenskull har jag satt i gång med den här insamlingen +av pengar. Jag vill er ju inte något ont, förstår ni. Det har jag redan +sagt er. Jag vill bara ha er insatt igen på livstid.» + +På samma gång han sade detta, flyttade han sig längre upp på britsen och +strök vänligt med handen över rockärmen. Han ville tydligen inte, att +Julius Martin skulle få intryck av någon personlig motvilja från hans +sida. Om han hade varit ett lejon, som av våda kommit ut ur sin bur, +skulle hans vårdare på samma sätt ha lockat honom tillbaka in mellan +gallren. + +Det vore orätt att säga, att den anklagade inte betraktade honom med +oro. Alla människor oroade honom, domare, fjärdingsman, fånggevaldiger, +länsman och vittnen, men han kunde inte hjälpa, att Sven Elversson +föreföll honom rätt ofarlig, ja, till och med litet narraktig. -- »Det +är en sådan där, som går omkring och menar väl,» upprepade han för sig +själv, »Det är en människovän.» + +»Nu tror jag, att jag förstår en del,» sade den anklagade. »När ni fick +veta, att jag gick och sökte efter min dotter, så tänkte ni, att ni +kunde använda henne som lockbete för att få en stackare fast igen.» + +Han skrattade Sven Elversson mitt upp i ansiktet. Lejonet ville behålla +sin frihet, det brydde sig inte om det lilla utlagda köttstycket. + +»Tack!» sade Sven Elversson med sitt mest ödmjuka leende. »De orden +förde mig just fram till vad jag ville säga. Se, jag hade att ställa med +ett bygge förra sommaren i den här trakten. Inte för egen del, förstår +ni, utan för andras. Och jag beställde sten från ett stenbrott, som +ligger strax ovanför Knapefjords fiskeläge, där vi nu befinner oss, och +därvid kom jag lite i beröring med folket, som arbetade där. Och bland +dem levde en ung kvinna, som hette Julia Lamprecht. Det var ju ett +ovanligt namn, och så snart som jag läste ert namn i tidningen, kom jag +att tänka på henne.» + +Den anklagade reste sig. Han kände åter en darrning, som gick från benet +upp igenom ryggraden. Ansiktet ryckte, ögonen blinkade. Det var klart, +att något inom honom kom i uppror, så snart det blev fråga om dottern, +fastän han hittills hade gått och sökt henne inte så mycket av någon +varm längtan, utan därför att han hade hoppats, att hon kanske hade det +bra och kunde bjuda honom ett hem. + +Han knuffade undan Sven Elversson utan minsta hänsyn och ställde sig +mitt i rummet. + +»Är hon här?» sade han. »Jag vill se henne.» + +Han talade som en man, som inte ett ögonblick tvivlar om att hans +befallningar skola åtlydas, men Sven Elversson vågade motsäga honom. + +»Ni ska få se henne. Ni ska få sitta och språka med henne,» sade han +ödmjukt och vänligt, men inte utan fasthet, »såsom ni nu språkar med +mig. Det är bara en sak, som ni först måste göra. Ni måste teckna +svaren på det där papperet. Ja, ni tycker väl, att vi är elaka, som +skiljer far och dotter, men vi måste först ha det där papperet +undertecknat.» + +Den anklagade blev röd av vrede. Han var inte van att bli nekad någon +oskyldig önskan. Alltsedan han hade blivit häktad, hade man behandlat +honom med största hänsyn för att hålla honom i gott humör, för att +liksom komma honom att trivas i sin bur och avlägga den bekännelse, som +skulle få honom att alltid förbli där. Han hade lust att kasta sig över +Sven Elversson och tukta upp honom, men han lade hand på sig. Han +slängde sig ner på magen på britsen, så att ansiktet låg neråtvänt och +inte syntes. Han kände, att det alltjämt ryckte i dragen. Han visste +inte själv varav detta kom sig, men han trodde, att det var klokast att +dölja sin rörelse. + +»Jag är tacksam, jag är mycket tacksam för att ni betänker er,» sade +gästen. »Ni ska veta, att Julia Lamprecht har det inte så särdeles bra. +Hon förlorade ju sin mor tidigt. Man kan nästan säga, att hon har vuxit +upp på gatan. Hit kom hon i sällskap med en stenarbetare. De var inte +gifta, men det är inte så särdeles vanligt bland stenarbetare, att man +gifter sig, så att det var det ingen, som fäste sig vid. Och Julia är +snäll. Det finns många, som är sämre än hon. Men för ett par dar sen, då +mannen fick höra, att hon var er dotter, gick han sin väg ifrån henne. +Han kände avsmak för henne, sa han, och nu står hon ensam. Hon är +vacker, lik er, med ljust hår, och det blir väl någon annan, som tar +hand om henne, men det blir ingenting riktigt. Hade hon däremot så +mycket som fem tusen kronor, så kunde hon köpa sig en trevlig liten +stuga och bli ordentligt gift. Fem tusen vore just lagom. Mer vore inte +bra, mindre vore inte bra. -- Ja, nu vet ni hur vi har tänkt oss saken. +Så snart ni har svarat på frågorna, så kan ni få träffa Julia och lägga +de fem tusen i hennes händer. Det vore vackert. Det skulle komma henne +att förstå, att hon hade en far. Hon skulle förstå, att vad ni än hade +gjort, så hade ni ändå hjärta för henne.» + +Den anklagade svarade inte på länge. Han kastade sig fram och tillbaka +på britsen och våndades. Det var verkligen något inom honom, som ropade +efter dottern. Hon var ljus, hon var vacker och lik honom. Och hon satt +kanske här utanför i gången och väntade. + +Plötsligen satte han sig upp, strök luggen ur pannan och såg fast på +Sven Elversson. + +»Kan ni säga mig varför jag skulle skriva på papperet? Jag blir ju +frikänd i morgon.» + +»Ja visst, det är troligt, att ni blir frikänd för mordet,» sade gästen, +»men så är det det där lilla med sparbanksboken. Och i alla händelser +blir ni inte lösgiven genast. Det dröjer kanske något år, innan saken +har gått igenom alla instanser och ni kommer på fri fot. Det dröjer +kanske än längre. Och vad är Julia då? Hon kan vara alldeles förstörd. +Det är inte så lätt att vara er dotter. Jag är rädd för att hon kan +komma att gå ur hand i hand. Fem tusen nu, det vore en hjälp för henne. +Ge henne dem nu, och ni hade något att tänka på, som kunde göra er glad +under hela ert liv! Då hade ni gjort något för att försona det, som +vilar på er. Ni skulle bli omtalad med beröm i tidningarna.» + +Den anklagade reste på sig. + +»Tyst!» röt han och stampade i golvet. »Ni pratar så, att det går runt i +huvudet på mig.» + +Hans gäst teg ögonblickligen. + +Den anklagade stod och rannsakade sin själ. Han letade efter den kärlek +till dottern, som man trodde skulle finnas där. Man ville föra honom i +ledband genom denna hans kärlek till dottern. Man begärde, att han +skulle offra hela sitt återstående liv av kärlek till dottern. Han, som +ingenting annat ägde, än sin frihet, skulle för alltid offra den för +dotterns välfärd! För sin kärlek! Men fanns det verkligen någon kärlek +hos honom? Nu, när han stod och letade, kunde han ingen finna. Ja, något +kanske, men så obetydligt. Offra, offra! Det är inte så lätt att offra. +Den här pratmakaren framför honom ville ha honom instängd och +oskadliggjord, men skulle han kunna offra något för den saken? + +»Jag ska göra, som ni vill,» sade den anklagade. »Jag ska svara på de +tre frågorna. Men det får bli på ett villkor. Det är ju gott och väl, +att Julia får pengar. Men blir hon hjälpt med pengar? Vad som skulle +hjälpa Julia, det vore att få en bra man. Om ni vill lova mig, att ni +gifter er med Julia, så ska jag skriva på papperet.» + +Sven Elversson såg verkligen bestört ut. + +»Det hade jag inte väntat mig,» sade han helt lågt. + +»Jag frågar om ni vill gifta er med min dotter,» sade den anklagade +hånfullt. »Vad svarar ni på det? Ni ber mig, att jag ska göra mig +olycklig för hennes skull, men själv vill ni ingenting göra.» + +»Men hon är er dotter. Det är ni, som har satt henne till världen,» +värjde sig Sven Elversson. »Jag har nätt och jämnt växlat ett par ord +med henne.» + +»Ja, då blir det heller ingenting av med att svara på de tre frågorna,» +förklarade den anklagade. »Det är något särskilt med er. Jag ville gärna +ha er till min måg.» Han skrattade stormande. + +Sven Elversson lade handen över ögonen. Han drog några tunga andetag. -- +»Jag förstår,» tänkte han. »Den, som vill ha makt över andra, måste jämt +vara beredd att korsfästa sig själv. Det går inte med mindre.» + +Han betraktade mannen framför sig länge och forskande. + +»Han vill komma undan,» tänkte han. »Han vill ha mig att skylla på. Han +är viss på att jag ska säga nej. Men jag säger inte nej. Jag har fått +honom in i ett hörn, och jag ska fånga honom.» + +»Det ska få bli, som ni vill,» sade han kort. »Om er dotter går in på +det, ska hon få mig. Bara skriv!» + +Den anklagade tvekade. + +»Jag får tacka på Julias vägnar,» sade han. »Men hur ska jag veta, att +ni håller ord?» + +»Just det, ja,» sade Sven Elversson. »Det är en fråga, som jag väntade +mig, och som jag är glad åt. Om ni tänker rätt på saken, så vet ni nog, +att på ett sådant här ställe finns det öron i väggarna. Det finns +vittnen till att jag har lovat göra Julia Lamprecht till min hustru, om +hon vill ha mig. Jag kan inte komma undan. För så vitt jag är en +hederlig karl, kan jag inte komma undan. Sätt er här vid bordet, och +skriv!» + +Den anklagade satte sig verkligen på stolen vid bordet. Han fattade +pennan, doppade den i bläckhornet och våndades. + +Under det att han satt med pennan i handen, sökte han återigen efter den +där kärleken till dottern. Den hade kanske funnits i hans själ, då han +hade hoppats på att få ett hem hos henne, men nu, då det begärdes av +honom, att han skulle offra friheten för hennes skull, fanns den där +inte. + +Han skrev med pennan rätt upp och ner. Han skrev med pennan på sned. Han +doppade gång på gång, stänkte bläck omkring sig och blev äntligen +färdig. + +»Jag lovade er aldrig något annat, än att jag skulle svara på +frågorna,» sade han och lämnade papperet till Sven Elversson. + +Och Sven Elversson läste och såg, att domarens tre frågor voro besvarade +med tre krokiga och vinglande nej. Under stod namnet Julius Martin +Lamprecht och sist en hel mening: »Jag skule betjäna om jag var skylldig +men det är jag inte.» + +»Ja, det här får ni inte de fem tusen kronorna för,» sade Sven Elversson +helt stillsamt. + +»Nej, det vet jag,» sade den anklagade, »men jag får Julia gift med er. +Er har jag aldrig lovat annat, än att jag skulle svara på frågorna, om +ni gifte er med min dotter. Och det har jag gjort. Jag går fri själv, +och jag har skaffat Julia en god man.» + +Han stod full av segerstolthet och bröstade sig. + +Sven Elversson blev röd av vrede. Hans ödmjukhet lämnade honom. Han +började behandla den anklagade med mindre artighet än förut. + +Han böjde sig än en gång ner över papperet och synade det. + +»Ja, det var detta jag kunde tro,» sade han. »Jag borde ha vetat vilken +usling ni var. Jag hade ju sett hur ni hade ställt till de döda. Varför +skulle ni sticka ut ögonen på dem?» frågade han häftigt. + +»Stack jag ut ögonen på dem?» ropade den anklagade. »Det är inte sant. +Det har en annan gjort. När jag gick ifrån dem...» + +Han tystnade, bet sig i tungan och vacklade dödsblek bort mot +cellväggen. + +»Tack ska ni ha!» sade Sven Elversson torrt. »Jag visste nog hur jag +skulle få bukt med er. Men jag väntade i det längsta. Jag ville ge er +bättre villkor.» + +I nästa ögonblick låg mördaren på knä framför honom. + +»Jag har ingenting sagt, jag har ingenting sagt,» jämrade han sig. »Låt +det vara osagt! Ni narrade mig ju.» + +Han var en eländig, jämmerlig hög av ånger och förkrosselse. Hela hans +rustning av viktighet och inbillningar, alla hans undflykter och +ursäkter voro ryckta ifrån honom. + +»Ni vet, att här finns vittnen,» sade Sven Elversson. »Jag varnade er +ju.» + +»Låt mig skriva en gång till! Ge mig ett nytt papper! Jag ska bekänna. +Ni ska få höra alltsammans. Jag vill hjälpa Julia.» + +Sven Elversson höjde rösten en smula. + +»Jag river sönder det här papperet,» sade han. »Vi ska snart ha ett nytt +här. Om det nya blir ordentligt besvarat och undertecknat, så antar jag, +att väggarna inte har hört något om detta första. Vi tar nu om från den +stunden, då ni satte er ner och skrev. Timmen är inte utlupen. Julius +Martin Lamprecht, ni har ännu tid på er för att avlägga en frivillig +bekännelse.» + + * * * * * + +Mördaren satt en stund senare i rannsakningshäktet på en stol +mittframför domaren. Hans utseende var förändrat, han hade något över +sig av grundligt tvättad och badad människa, fastän ingen yttre +rengöringsåtgärd med honom hade blivit vidtagen. Men han hade bekänt. +Inte bara på papperet hade han med ja besvarat de två första punkterna +och med nej den sista, utan han hade också avlagt en fullständig och +öppen bekännelse. Han var nu till ytterlighet utmattad, man hade måst +ställa fram en stol åt honom, för att han inte skulle sjunka till +golvet. Men på samma gång såg han lycklig och tillfredsställd ut. Han +har i denna stund inte agg till någon människa. Han var renad, frigjord +från synd. Han hade inte känt sig så väl till mods sedan sin första +nattvardsgång. + +Inte endast domaren befann sig i cellen utan också fånggevaldigern, +länsmannen, häradstjänaren, Sven Elversson och Julia Lamprecht. Fången +älskade dem alla och allra mest sin dotter, till vilken han för några +ögonblick sedan hade överlämnat fem tusen kronor. Han beundrade hennes +utseende. Hon var vacker, ljus, med krusigt hår, och hon hade ett +stillsamt och blygsamt sätt. Han hade inte ännu fått tala med henne +ensam, men enligt löfte av domhavanden skulle hon få sitta inne hos +honom i cellen, så länge han önskade. + +Ibland vände mördaren sina blickar till den man, som hade tvingat honom +till bekännelse, och han måste erkänna, att denne man ingav honom +medlidande. + +Bara vid att se på honom, där han stod vid cellväggen sammansjunken och +med ögonen riktade mot golvet, med pannan dystert hopdragen, kunde man +känna medlidande med honom. Mördaren tyckte sig förstå honom bättre än +någon annan. Han, mördaren, kunde bekänna sin synd och avtjäna den, men +denne man kunde aldrig avplåna den skamfläck, som klibbade vid honom. + +Mördaren hade sett, att domaren och alla de övriga rättvisans tjänare +hade skakat hand med Sven Elversson och tackat honom. Domaren särskilt +hade visat sig varmt tacksam. Han hade varit glad, därför att han nu +inte behövde avkunna dom utan att vara säker på sin sak. + +Men Sven Elversson hade sett lika dyster och ödmjuk ut. Ödmjukheten hade +bara tilltagit. Han såg ut, som om han inte kunde tåla sig själv. + +Då Julia Lamprecht hade blivit införd i cellen och de fem tusen hade +överlämnats till henne, hade denne Sven Elversson stigit fram och +erkänt, att han hade lovat den häktade att göra hans dotter ett +giftermålsanbud. Men dottern Julia Lamprecht hade sagt rakt nej. Inte +med den mannen. Och med tydliga ord hade hon sagt honom vad han var för +en. + +Sven Elversson hade upptagit detta nekande mycket illa. Det såg ut att +ha förkrossat honom. Han hade dragit sig tillbaka utan ett ord, vacklat +bort till cellväggen och blivit stående där. Den häktade kände, att han +hade fått hämnd. + +Hans dotter, som han inte hade sett förrän i dag, hade hämnats på den, +som hade besegrat honom. Han kände, att de voro av ett blod, och han +älskade henne. + +Inte för att han ångrade sin bekännelse. Han kände sig lätt, ren, +lycklig, aktad, nästan som en fullkomligt hederlig människa. Och han +hade fått se sin dotter, som han hela livet igenom skulle komma att +älska, och som evigt skulle komma att älska honom, därför att han för +henne hade uppoffrat sin frihet. + +Den verkliga bekännelsen hoppade mördaren över i sina tankar. Han +utplånade den ur sitt minne. Han var en man, som hade behov av att se +sig själv i en vacker dager. Han gjorde redan upp en skön, rörande +historia om hur han endast för denna dotters skull hade bekänt och +anropat Guds och människors förlåtelse. Så länge som han levde, skulle +han komma att dikta på denna historia, och han skulle tro på den, och +den skulle uppehålla hans självaktning under de svåra och långa år, som +väntade honom. + + + + +ANDRA DELEN + + + + +LOTTA HEDMAN. + + +På tåget, som en dag i slutet av september år 1915 rullade från Norrland +ner mot de sydligare delarna av landet, satt i en tredjeklasskupé en ung +kvinna, mycket ärbart och enkelt klädd i en svart klänning och en nära +nog osmyckad svart hatt, och talade med de medresande. Hon höjde gärna +rösten, och som denna av naturen var litet skrikig, hördes hon genom +hela kupén. Man fick mycket snart klart för sig, att detta var hennes +första järnvägsresa. Och detta underbara att komma ut i världen och råka +främmande, vänliga människor tycktes ha försatt henne i en sorts extas. +Allt detta, som under år av instängdhet hade legat bundet, bröt sig +fram. Hon talade oupphörligen och hela tiden om sig själv. Hon ville +inte försumma tillfället att låta folk veta vem hon var, och vilket +märkligt budskap hon hade att framföra. + +»Och jag är en, som ingenting har studerat utom allenast bibeln,» sade +hon. »Mitt huvud är inte tungt av vetande. Det är inte förvirrat av +irrläror. Jag är som det oskrivna papperet. Jag är som det vita bladet, +där Gud själv skriver ner sina tankar. Och jag är född långt uppe i +Lappland, och jag bor i ett municipalsamhälle, och jag går var dag och +arbetar på en lådfabrik, och jag är ensam och fattig och har varken man +eller barn. Och ingen bland människor frågar efter om jag lever eller +dör, och ingen kommer och ser om mig, när jag är sjuk, och ingen finns +det där hemma, som jag kan tala med om det, som är viktigt för mig. Och +jag förstår, att folk gör narr av mig på min rygg, och jag börjar på att +bli skygg för att visa mig ibland människor.» + +En vänlig fru mittemot henne, som först av alla hade givit sig i +samspråk med henne och lockat henne att tala, lade lugnande sin hand på +hennes knä, men hon fortsatte, liksom driven av ett oemotståndligt inre +tvång. + +»Och i alla mina dagar har döden varit efter mig som en rasande ulv. +Hans anslag mot mig har varit mångfaldiga. Han ville åt mig, innan jag +hade lämnat moderlivet. Han sände ut en vansinnig, som skrämde min mor, +så att jag kom till världen för tidigt och övermåttan eländig. Och en +gång ville han dränka mig under badning, och en gång lät han ett träd i +skogen störta ner över mig, och en gång lät han en orm stinga mig i +foten, medan jag sökte efter bär, och en gång kastade han ner mig från +en byggnadsställning. Och med sjukdom har han plågat mig alldeles utan +gräns.» + +Det var nu inte bara den vänliga frun, som hörde på henne. En bondhustru +och hennes man, som sutto bredvid dem i samma avdelning, följde med stor +uppmärksamhet varje ord. Tonfallet och ordavalet påminde dem om föredrag +från något missionshus, och de antogo ett nästan andäktigt utseende. + +»Och i min ungdoms år sträckte jag upp mina armar till Gud,» fortsatte +den talande, som i själva verket inte kunde vara mer än en tjugusex +eller på sin höjd tjugusju är gammal. »Och jag frågade honom varför han +gav döden rätt att förfölja mig med sår och slag och sjukdom, men nu i +det sista har jag hållit upp att fråga. Jag förstår, att den lede +härjaren traktade efter att slå mig, därför att genom mig ville Gud +tala, genom min mun ville Gud tala och sätta en gräns för hans vildhet.» + +Hon drog andan ett ögonblick och såg sig omkring, men då hon inte märkte +annat än vänlig uppmärksamhet och andakt hos de kringsittande, fortsatte +hon: + +»Och jag har undrat varför jag ska bo så högt uppåt norr, och varför jag +alltid ska gå och trampa på samma bygata och aldrig få se något av denna +världens härlighet. Varför har jag fått så lite förstånd till att ställa +för mig, och varför kan jag inte finna något nöje i det, som alla andra +förnöjes av? Varför kan förman i fabriken aldrig säga ett vänligt ord +till mig, hur jag än bjuder till med mitt arbete? Varför ska jag ha så +svårt att få mjölk, och varför ska jag bo i ett rum, som ingen annan +vill hålla till godo med? + +Men nu undrar jag inte mer, ty jag vet, att det är Gud, som har gjort +det så ödsligt och eländigt omkring mig. Jag får vara glad, att han inte +skickar mig ut i granskogen eller på fjället, att han inte låter mig bo +i en lappkåta och draga omkring med renar i obygden. Jag får vara glad, +att han låter mig bo i ett samhälle, där det ändå finns människor.» + +Nu var det inte endast de tre närmaste, som följde med den unga kvinnans +tal. Ett par av de längre bort sittande hade rest sig för att höra +bättre. -- »Vad säger hon?» mumlade man. »Vem är det, som skriker, så +att det hörs genom hela vagnen? Är det någon, som hör till +frälsningsarmén?» + +»Ty det är Gud, som vill ha mina tankar för sig ensam,» fortfor den +svartklädda. »Han vill, att jag ska sitta i uträkningar, att jag ska +uttyda Daniel och förklara Hesekiel och draga ut visdom ur +Uppenbarelseboken. Och om kvällarna, då andra går till dans och till +gille, då sitter Lotta Hedman vid sin bibel, då sitter hon och forskar +efter Guds mening, då får hon klarhet i det, som ingen annan i hela +världen vet reda i.» + +Det går ett sus av förundran genom hela järnvägsvagnen, och den unga +kvinnan underlåter inte att märka det. Hon drives framåt av det +uppseende hon väcker. Även om hon så önskade, skulle hon inte vara i +stånd att sluta, innan hon hade fått tala till punkt. Hennes länge +tillslutna läppar röra sig med eller mot hennes vilja. + +»Och om vinternätterna, då klockan slår tolv och ett, och hela Sverige +har lagt sig till vila, och alla ljus är släckta, och det stora, vita +landet ligger utsträckt i tyst sömn, då sitter jag i ett rum, som är så +dåligt, att ingen annan vill bo där, och jag ser Guds finger peka på ord +och tal i den heliga skrift. Och då blir det mig uppenbarat hur det ska +gå med alla de andra, med alla dem, som ligger och sover i vinternatten. +Det blir uppenbarat för mig, som är ringa och förkastad, men för ingen +av de andra, för ingen av de stora och visa och världskloka.» + +Hennes röst höjde sig allt gällare. Den vänliga frun lade åter sin hand +på hennes knä. En konduktör, som gjorde sin vanliga rond genom vagnen, +stannade för att höra efter om en av de resande hade fått ett plötsligt +anfall av vansinne. + +»Och allt det, som jag har sett och erfarit, det har jag skrivit ner med +tydliga ord, och jag har förseglat brevet och skickat av det till +konungen. Till det höga slottet i Stockholm gick brevet från den ringa +fabriksarbeterskan i Stenbroträsk, från henne, som pojkar följer efter +på gatan, som de hetsar, såsom vore de lapphundar ute på jakt efter den +vilda varghonan. + +Och jag har väntat på svar ifrån konungen under många dagar, men från +konungen har intet svar kommit. Och jag har skrivit om mitt brev och +skickat av det till tidningen, och tidningen har inte velat veta om mitt +brev, utan har skickat mig det tillbaka. + +Och jag har råkat i stor ångest, för mitt brev är av stor vikt. För jag +vet när storkriget ska sluta, och jag vet, att efter det ska komma den +stora naturförödelsen, och jag vet, att efter den stora naturförödelsen +ska det komma det ljuvliga tusenårsriket. Och jag vet, att en tredjedel +av alla människor ska omkomma i storkriget, och att en tredjedel ska +förgås i den stora naturförödelsen, men den sista tredjedelen ska leva +kvar i Herrans tusenårsrike.» + +De med väldig kraft utslungade orden genomforo många av de lyssnande som +ett kallt stål. De kände en ilning utefter ryggraden av fasa. Ett par år +förut skulle sådant underligt tal ha mötts av mycken begabbelse, men man +levde uti världskrigets andra år. Man var bräddfull av förfäran och +förväntan. Man satt ingen dag säker, man undrade vad ryssarna sysslade +med där uppe åt Haparandahållet. + +»Och om allt detta och mycket annat står det skrivet i mitt brev till +konungen. Och jag skrev till honom och sade honom hur han skulle handla, +för att han och alla svenskar skulle undgå den tillkommande vredens tid, +och hur de skola få rätt att leva med i Guds tusenårsrike. + +Men jag har bett Gud om hjälp och frågat honom hur mitt brev ska bli +utsänt i världen, då ingen vill hjälpa mig. Och Gud har befallt mig och +sagt mig vad jag har att göra, för det är en synd, som jag har begått, +som måste sonas, innan mitt brev får utgå och komma till människors +kännedom. Och det är för att gottgöra min synd, som jag nu är på väg +söderut.» + +Spänningen i kupén stod på sin höjdpunkt. Denna människa påstod, att hon +visste vad alla ville veta: när kriget skulle ta ett slut. En röst långt +borta ifrån hördes ställa en fråga till henne. -- »När ska kriget bli +slut?» Många andra instämde. »När blir det slut? Vet ni det, så säg oss +det!» + +Det var upphörandet av de gräsliga farhågor, som vilade över +mänskligheten, som man med ens tyckte ligga inom räckhåll. Man skulle +kanske snart komma fram än en gång till en tid, då mördandet där borta i +den stora världen skulle upphöra, då man åter skulle ha rätt att tänka +på något annat än krig, då man inte dag och natt skulle förföljas av +tanken på sörjande gamla kvinnor, på skräckslagna flyktingar, på +försmäktande fångar. + +Bönder tänkte på de dagar, då de skulle slippa att sända ut söner och +drängar till neutralitetsvakten, småhandlare, som i början av kriget +hade gjort glänsande affärer, men nu började hotas av varuknapphet, +arbetare, som sågo den kommande dyrtiden och livsmedelsbristen stå +hotande framför sig, alla frågade med en mun: »När slutar det? När ska +det bli en ända på detta elände?» + +Sierskan från Stenbroträsk tycktes inte ha väntat sig denna verkan av +sitt tal. + +»Jag har skrivit det i mitt brev,» ropade hon. »Det ska bli bekantgjort, +då jag har avplånat min synd, och då Gud låter mitt brev komma ut i +världen.» + +Ett stort avtagande i intresset förmärktes i järnvägsvagnen. Den där +människan visste lika litet som alla andra. Man satte sig ner. + +Slutet av hennes tal, de par ord hon härefter uttalade, åhördes knappast +av någon mer än den vänliga frun, som hade börjat samtalet. + +»Och jag har ingen annan tid att skriva än om natten,» sade den unga +arbeterskan, »om natten, sedan jag har slutat arbetet och mina fingrar +är stela och ovilliga, och jag är inte van vid svenskan. Den är inte +sådan som det språket vi talar emellan oss. Jag blir mycket trött av +skrivandet. + +Och jag lever i stort elände,» fortfor hon. »Jag är fattig och sjuk och +ensam, och en bostad har jag, som ingen annan vill hålla till godo med, +och jag ryser för allt det, som ska komma att ske.» + +Hon hade mycket väl märkt hurusom intresset för hennes ord hade +försvunnit. Hennes röst sjönk, och hon fick över sig något drömmande. +Till sist talade hon bara viskande och med sänkta ögonlock. Endast den +närmast sittande kunde uppfatta orden. + +»Men jag ber Gud, att han ska skona mitt liv, och att jag ska få leva +kvar i den luttrade skaran. Jag ber, att jag måtte få räknas med i den +sista tredjedelen, och att jag, som har varit uttagen till att förkunna +dess ankomst under stor försmädelse, också måtte få leva med i Guds +tusenårsrike, att jag måtte få stå bland de utvalda och se denna jorden +stråla av rättfärdighet.» + + + + +DEN SKÖNA MUSIKEN. + + +Det långa tåget från norden rullade oupphörligt vidare ifrån station +till station. De, som sutto i samma kupé som Lotta Hedman, stego av så +småningom: först bonden och bondhustrun, så den vänliga frun, som hade +lockat henne att tala om vad hon var för en. Då den vänliga frun hade +försvunnit, kom en man, som mest av allt liknade något slags +lekmannapredikant, och satte sig på den goda hörnplatsen. Han hade varit +med på tåget förut, men hade haft en obekväm plats mittpå en bänk. + +Mannen gav sig genast i språk med Lotta Hedman. Han frågade henne om hon +hade haft uppenbarelser redan före världskriget, eller om det var först +efter dettas början, som hon hade blivit seende. Han talade med en mild, +låg och mycket sympatisk röst och med det varmaste intresse utan att +precis förråda varken tvivel eller tro. För andra människor föreföll +hans sätt att uttrycka sig retsamt ödmjukt, men Lotta Hedman fann det +behagligt att bli tilltalad på ett nära nog vördnadsfullt sätt, när hon +för första gången ute bland främmande människor hade avslöjat sin +värdighet. + +»Det skulle göra mig mycke glad, om ni ville berätta mig något om era +syner,» sade mannen. »Jag vet inte om jag kan begära det, eftersom jag +är främmande för er, men var viss, att jag skulle betrakta det som en +stor heder!» + +Detta kunde den unga kvinnan inte motstå, utan hon började berätta om +den första gången, som hon hade fått vara med om något besynnerligt. Nu +talade hon dock med ett helt annat lugn än förut. Visserligen höjde hon +rösten, och visserligen kom hon även nu att få flera åhörare än den, som +hon talade med, men mannen framför henne utövade ett lugnande inflytande +på henne och dämpade ovillkorligen hennes iver. + +»Jag var inte mer än fjorton år gammal på den tiden,» sade hon, »och jag +var nyss tillfrisknad från ett svårt sjukdomsfall, som min förföljare +döden hade skickat över mig, så att jag var ganska svag och hela min +kropp kändes, som om den skulle hålla på att vissna och sjunka samman. +Men jag levde inte ensam, som jag gör nu, utan jag bodde hemma hos +föräldrarna. Och de var bara ett fattigt bondfolk, men de hade försyn +för min svaghet, så att de lät mig stanna hemma och släppte inte ut mig +till att tjäna hos främmande. Och mor begärde ingenting annat av mig, än +att jag skulle hjälpa henne med småsysslor och springa ärenden åt henne +och läsa högt ett kapitel ur bibeln för var dag. + +På den tiden fanns det ännu inte någon såg i Stenbroträsk och inte någon +lådfabrik och inte några arbetarbostäder och inte någon början till ett +municipalsamhälle. På hela vår sida av älven fanns det ingenting annat +än några små bondgårdar. För kyrkan och prästgården och de större +bondgårdarna låg på motsatta stranden, såsom de gör än i dag. + +Och det var en söndagskväll, som mor sa till mig, att jag skulle ro över +med mjölk till prostgården, för då på sommarn hade alla andra sina kor +borta på bete vid fäbodarna, så att det var ont om mjölk nere i bygden, +och prostens kunde inte få på närmre håll än hos oss. + +Och när jag hade satt mig i båten och började att ro över till +prostgårdslandet, så gick det så ledigt och lätt till att ro. Det var, +som om den tunga ekstocken hade blivit förbytt till en liten smal +älvsnipa, det var, som om vattnet hade blivit förbytt till glatt och fin +och fet olja, det var, som om årorna hade blivit förbytta till lätta och +lekande fågelvingar. Och det var alldeles stilla och tyst omkring mig. +Det hördes inte något gnissel vid årtullarna och inte något plaskande i +vattnet och inte något buller från stränderna. Det hördes inte så mycket +som en kobjällra. Inga pojkar och flickor satt och språkade på +älvbrinken, och alla de svalor, som hade bo i strandniporna utmed älven, +och som jämt flög och flaxade utanför sina hålor, de var borta och +försvunna, och man visste ingenting om deras tillvaro. + +Och när jag hade rott över älven och tagit mjölkflaskan och gett mig i +väg uppåt prostgården, så var det inte alls svårt att gå, fastän backen +var brant, och fastän jag hade solskenet rätt i ansiktet. Det var ingen +brand i solskenet, och det var ingen tyngd i mjölkflaskan. + +Och jag tänkte för mig själv, att jag måtte visst vara ivrigt väntad, +och att det skulle komma att gå mig väl på något sätt, för så lätt hade +det aldrig gått förut att komma fram till prostgården. + +Och när jag var inkommen i köket, så var det stilla där med, och ingen +människa såg jag till, som kunde ta emot mjölken, utan jag blev stående +och väntade nere vid dörren. + +Nästan med detsamma, som jag kom in, så började det att spela i +övervåningen, och det hördes så väl, att jag nästan ville tro, att det +spelade i samma rum, där jag stod. Och det lät så vackert, att jag var +glad, att både jungfrurna och hushållerskan hade gått sin väg, så att +jag fick stå stilla och höra på. Jag var inte otålig att få gå min väg. +Jag skulle ha kunnat stå där hela natten och ändå inte blivit utledsen. + +Jag hade aldrig hört något annat än handklaver och den gamla kyrkorgeln +i Stenbroträsk, så jag undrade mycket vad det var för ett fint +instrument, som det spelades på. Och det var inte några sådana melodier, +som jag kände till. Det var långdragna toner liksom starka vindfläktar, +och de var så rika på ljud och så tydliga, att jag tyckte, att de +smekte mina kinder, då de for förbi mig. + +Och jag fick så vackra och härliga tankar, medan jag stod och lyssnade. +Jag tyckte, att jag var lössläppt från jorden. Jag tyckte, att jag var +halvvägs uppe i Guds himmel. + +Men så kom det folk in i köket, och med detsamma blev det slut på det +vackra spelet. + +När hushållerskan hade tömt mjölken ur flaskan, satte hon fram mat och +bad mig, att jag skulle gå till bordet och äta. Hon sa, att de hade haft +begravning i prostgården den dagen. Det var gamla frun, som var död, +hon, som var mor till prosten, och de hade haft främmande där, som hade +ätit middag. Och nu ville hon låta mig smaka på gästabudsmaten. + +Och när hon var så blid och vänlig emot mig, så tog jag dristighet till +mig och frågade vem det kunde vara, som hade spelat så vackert i +övervåningen. + +Men hushållerskan, hon blev så förvånad, så hon kunde knappt svara. + +'Vad är det du säger, barn? Inte kan du ha hört någon spela i +övervåningen. Pianot står i andra ändan av huset, det hörs inte en gång +hit till köket. Och du förstår väl, att ingen kan tänka på att spela +samma dag, som den gamla frun har blivit utburen till kyrkogården.' + +Det blev alldeles tyst i köket, sen hon hade sagt detta. Jag visste ju, +att jag hade hört vad jag hört, men jag ville inte vara påståelig. + +Hushållerskan hon liksom tänkte sig om bara, och så började hon på nytt +att tala mig till rätta. + +'Det är gamla fruns rum, som ligger här ovanför köket,' sa hon, 'och det +är det sista ställe i världen, där någon skulle vilja sätta sig att +spela den här dagen.' + +Jag fick tårarna i ögonen, därför att jag förstod, att hon trodde, att +jag hade sagt en osanning. Och jag skulle helst ha velat springa min +väg, men det gick ju inte an att ge sig av, förrän jag hade ätit opp +maten, som var framsatt åt mig. + +Men tänk, att bäst jag satt där och önskade, att jag vore hundra mil +därifrån, så gick dörren opp, och prosten stack in huvudet och frågade +om de inte hade hört, att det hade ringt till aftonbön. + +Då blev de förlägna i köket och började att ursäkta sig. + +'Det är denna Lotta Hedman, som sitter här. Hon har gjort oss så häpna, +att vi har glömt allt annat. Hon påstår, att när hon kom in i det tomma +köket för en stund sen, så hörde hon hur det spelade i övervåningen, men +vi förstår inte vad hon menar, för vi vet ju, att ingen i det här huset +har spelat en ton på själva begravningsdagen.' + +Och jag, min stackare, som blev på detta sättet utpekad, jag visste inte +vad jag skulle ta mig till. Jag la ifrån mig både kniv och gaffel och +sköt undan tallriken och gjorde mig i ordning att rusa på dörrn. + +'Å, är det så,' sa prosten, 'då ska vi alla tacka Gud. Detta är en stor +nåd. Jag visste väl, att min kära mor skulle ge mig en hälsning, för så +vitt som det stod i hennes makt. Hon skulle inte gå ifrån mig för evigt +utan att ge mig ett tecken, som kunde vara till en vägledning för mig, +som lever kvar i det mörka och ovissa.' + +Och han gick fram till mig och la handen på huvudet på mig. + +'Jaså, du är en av dem, som är utvalda,' sa han. 'Du är en av dem, som +ska bära fram hälsningar från de döda till de levande. Ja, kanske att +Gud själv en gång kan komma till att tala genom din mun.' + +Mer sa han inte. Han bara vände mitt ansikte oppåt och såg mig djupt in +i ögonen, och så suckade han och gick sin väg. + +Men när jag rodde hem över älven, så satt jag och tänkte på allt det, +som hade hänt mig. Och jag tyckte, att jag hade blivit på något +underligt sätt förvandlad, och att jag aldrig mer kunde bli densamma, +som jag hade varit. + +Och detta var första gången, som jag hade fått vara med om något +besynnerligt, det var första gången, som jag hade fått besked om att jag +var utvald till att höra och se sådant, som är fördolt för de visa och +mångkunniga. + +Och jag trodde allt i den stunden, att jag skulle bli en av Herrans +profeter, som jag hade läst om i den heliga skrift. Jag trodde, att jag +skulle komma till att uttala ord, som skulle bestå lika länge som himmel +och jord. Jag trodde, att jag skulle bli upphöjd bland människor och +aldrig föll det mig in, att jag inte skulle bli något annat än en fattig +arbeterska i en lådfabrik.» + + + + +LÄSKAMRATEN. + + +Den främmande mannen tackade Lotta Hedman mycket hjärtligt för denna +berättelse. + +»Jag är mer än glad, att jag kom med på tåget just i dag,» sade han. +»Ack, det borde inte vara så sällan, som man finge höra himmelsk musik. +På det sättet skulle mycke i den här världen bli annorlunda.» + +När han hade gjort denna betraktelse, drog han sig tillbaka i sitt hörn. +Han sköt hatten ner över ögonen, men Lotta Hedman hade den bestämda +övertygelsen, att han inte gjorde det för att få sova, utan bara för att +i lugn få tänka över det han hade hört. + +När ännu några ögonblick hade förgått, erfor hon en stark lust att tala +mera med honom. -- »Du ska tala med den där mannen om Sigrun. Du ska +rådgöra med honom om din resa,» hörde hon en tydlig uppmaning inom sig. +-- »Men varför ska jag tala om Sigrun med en man, som är alldeles +främmande både för henne och för mig?» avvisade hon sig själv. +Ögonblicket därpå var dock lusten där på nytt. -- »Tala med honom om +Sigrun! Se på honom nu, då hatten har glidit åt sidan! Det är en god +man, som har erfarit mycket lidande. Han har ett ödmjukt hjärta. Vilken +människa han råkar, hon må vara hur förfallen och syndfull som helst, så +håller han henne ändå för mer än sig själv. Med den mannen kan man tala +om allting. Tala med honom om Sigrun!» + +»Nej, Lotta Hedman, var försiktig! Nu är du inte hemma i Stenbroträsk, +där du känner alla människor. Hur vet du, att den här mannen är så +utmärkt? Kanske att han just nu sitter och gör narr av dig i sina +tankar.» + +Tåget rullade och rullade. Från station, till station. Folk steg ur och +steg på. Vid en stor station, där flera järnvägslinjer möttes, lämnade +alla passagerarna tredjeklassvagnen, så när som på Lotta Hedman och +mannen, som satt mittemot henne. + +Knappt voro de ensamma, förrän mannen satte sig rätt upp på bänken, lade +hatten upp i nätet och började språka. + +Han var vänlig, klok, gladlynt och framför allt ödmjuk och mild. Det var +denna mildhet, som gjorde, att ingen människa kunde se honom längre än +fem minuter utan att längta efter att få anförtro honom alla sina +bekymmer. + +»Den där ska förstå min svaghet,» tänkte alla, som råkade honom. »Det +skulle vara gott att få tala med honom. Han skulle förstå hur svårt jag +har det.» + +Det dröjde inte heller lång stund, innan Lotta Hedman avbröt sig mitt i +ett samtal om lådfabriken och arbetsförhållandena i Stenbroträsk. + +»Jag skulle be att få fråga er om råd i en sak,» sade hon. »Jag har +bekymmer, och ni vet, att jag lever ensam och har ingen att fråga.» + +»Säg inte, att ni vill be mig om råd!» sade mannen. »Något råd har jag +säkert inte att ge. Men berätta mig i alla fall vad ni har på hjärtat! +Ni talar så väl, och resan är lång. Jag för min del ska följa med tåget +ända ner till Dalsland. Jag har ett par dagar på mig, innan jag kommer +hem.» + +»Jo, det är så, att jag en gång blev god vän med den äldsta av +prostdöttrarna i Stenbroträsk,» sade Lotta Hedman. »Vi var läskamrater.» + +Det stockade sig i rösten, och hon blev röd i ögonen. + +»Jag har aldrig tyckt så mycke om någon människa som om henne,» +fortsatte hon efter en stunds kamp med rörelsen. + +Mannen satt alldeles stilla, gjorde inte ett försök att påskynda eller +hjälpa. Han såg snarast handfallen ut. + +»Jag får lov att tala om hur det var första gången, som hon talade med +mig, så att ni kan komma till att förstå hurudan hon var.» + +»Gör det!» sade han. »Det är det bästa. Gör er ingen brådska! Vi har +hela dagen för oss.» + +»Jo, på den tiden, då vi gick och läste, hände det sig en förmiddag, +under en rastestund, att vi stog, en elva, tolv stycken av läsbarnen, i +ett hörn av kyrkogården och talade om ett katekesstycke. Och jag kommer +ihåg, att en av pojkarna sa, att det kunde aldrig vara möjligt annat, än +att Gud tyckte om människorna. Han hade ju skapat oss, och då fick han +väl lov att vara nöjd med oss. + +Det var så, att vi, som stog i det där hörnet och talade med varandra, +vi var de fattigaste och yngsta av läsbarnen. De andra, som var bättre +och förnämligare än vi, gick fram och tillbaka på kyrkvallen i små +flockar, och ibland samlade de sig kring den äldsta av prostdöttrarna, +som också gick och läste det året. Hon var vacker, och hon hade något +hos sig, som lockade och drog. Det var nästan omöjligt att få ögonen att +vända sig åt något annat håll än det, där hon fanns. + +Men vi andra, förstår ni, som visste, att det var alldeles omöjligt, att +prostdottern kunde vilja välja sig vänner ibland oss, vi stod i ett hörn +och försökte trösta oss med att tala om ett katekesstycke. + +'Om vi vore som hon där borta,' sa jag, 'så skulle Gud säkert vara nöjd +med oss.' + +Det var prostdottern jag tänkte på, och med ett vände vi oss allihop, +och nu stod vi återigen och stirrade på henne. + +Hon hade ett så vackert och mjukt brunt hår, som krusade sig vid +tinningarna i små lockar och föll i mjuka vågor över hjässan och neråt +nacken. Och hon hade ett långlagt ansikte med tunna kinder och långa +ögonhår och ögon, som var som en djup brunn till att se ner i. Och hon +var likasom gjord av en finare materia än vi andra. Hon var som ett +genomskinligt bär. Hon var bra lång, och hon gick med huvudet lutat åt +ena sidan, och vi tyckte, att det passade bäst så till hela utseendet +och till hela väsendet.» + +Mannen, som satt och hörde på historien, lutade plötsligt ner huvudet i +handen. Han såg ett djupt älskat ansikte framför sig. Han såg det sådant +det hade visat sig för honom ute på havet, då den ena skönheten dök upp +för dem efter den andra. Så besynnerligt ungt och frågande. + +»Hon hette Sigrun,» sade Lotta Hedman, »och det var ett ovanligt namn, +men det var inte det enda, som var ovanligt med henne. + +Just den dagen, när jag såg henne stå i solskenet på kyrkvallen, kom jag +att förstå varför det var omöjligt att låta blickarna skilja sig ifrån +henne. + +För visst var det sant, att hon hade människoskepnad som vi andra. Hon +hade ögon och näsa och mun, och hon var född borta i Stenbroträsk +prostgård, och hennes föräldrar var inte annorlunda än någon annans. Men +detta kunde inte bedraga den, som hade seende ögon. För Sigrun var av +ett annat slag än vanliga människor, hon var av en annan värld.» + +Mannen, som ännu satt med handen för ögonen, nickade ofrivilligt. Det +var det rätta ordet. Från en annan värld, en vilsekommen flyttfågel, som +hade skilts från sina kamrater och kommit in i en skara fåglar, som inte +var av hans slag. + +»För det ges andra världar,» sade Lotta Hedman, »det ges många utom den, +som vi nu ser omkring oss. Och från en av dessa var Sigrun. Men ni kan +väl inte förstå hur jag menar?» + +»Jo,» sade mannen, »jag förstår. Jag har själv en gång sett en människa, +som var från en annan värld. Jag tror åtminstone, att jag förstår,» lade +han till, såsom hade han talat med för stor säkerhet. + +»Och jag smög mig in i en vrå under klockstapeln,» fortsatte Lotta +Hedman sin berättelse och satte händerna för ögonen. »Jag fick lov att +tänka över vad detta ville säga, att Sigrun inte var en vanlig människa. + +Skulle inte Sigrun, om hon var från en annan värld, kunna se på mig, att +jag var en utvald, och att jag en gång skulle föra Guds talan? Och +skulle hon aldrig bry sig om att säga ett ord till mig? Skulle inte den, +som var olik alla de andra, kunna urskilja mer än de och välja bättre än +de? + +Men jag fick inte länge vara ostörd med mina tankar. De andra läsbarnen, +alla de tolv, som inte vågade sig fram till prostdottern, kom och +sällade sig till mig. + +'Här sitter Lotta Hedman och gråter, därför att Sigrun inte vill se åt +henne,' sa en av dem. + +'Du kan väl begripa, Lotta, att Sigrun inte kan bry sig om den, som ser +ut som du,' sa en annan och försökte tala reson med mig. + +'Tänk på ett sådant hår du har! Det står ju omkring huvudet på dig som +en ullbuske.' + +Jag satt stilla och hörde på dem. -- 'Om det inte vore något annat än +det, som skilde oss åt!' tänkte jag. 'Men det värsta är, att Sigrun är +från en annan värld.' + +'Och du har en så konstig och förkrympt kropp,' sa läskamraterna. 'Du +får aldrig kläderna att sitta nätt och slätt på dig, som de gör på +andra. Och du har stickande ögon, och du skriker, när du talar.' + +Det hade inte funnits några tårar i mina ögon förut, men nu kände jag, +att de ville tränga sig fram, därför att de andra var grymma och hårda, +när de försökte trösta. + +Men då kändes det på en gång, som om ett varmt, milt ljus skulle sprida +sig i luften framför mig. Det kändes, som när solskenet faller in i +kammarn en kall vinterdag. + +Det kom en sval, mjuk, hand och förde bort mina händer från ansiktet, +och när jag såg opp, så var det Sigrun, som stod framför mig, och hon +smålog mot mig och frågade om jag ville ro henne över till andra +stranden i min båt fram på eftermiddagen, sedan vi hade slutat +läsningen. + +Och fastän jag begrep, att de andra hade talat om för Sigrun, att jag +var sjuklig och fattig, och fastän jag visste, att hon gjorde detta +förslag bara av barmhärtighet, så kände jag en outsäglig lycksalighet. +Ni kan inte förstå hur ljuvligt jag kände det, och hur jag älskade henne +alltfrån den stunden.» + +»Och hur jag älskade henne alltfrån den stunden,» upprepade den +lyssnande för sig själv och kände ett par läppar snudda vid sin panna +och hörde ett litet klingande skratt. »Fastän jag visste, att det bara +var barmhärtighet,» viskade han för sig själv, »fastän jag till fullo +förstod, att det bara var barmhärtighet.» + +»Sigrun,» mumlade han nästan hörbart, »varför kommer du tillbaka till +mig på detta sättet nu i dag? Jag trodde, att jag hade visat bort dig +för evigt. Varför kommer du tillbaka?» + +»Men på eftermiddagen, när vi var ute och rodde,» fortsatte Lotta +Hedman, »då frågade Sigrun om det var jag, som hade hört den vackra +musiken i prostgården på farmoderns begravningsdag, och hon ville, att +jag skulle tala om för henne alltsammans. Och hon fick inte höra bara om +detta. Allt annat, som jag hade sett och hört, berättade jag för henne, +och jag fördolde inte, att jag trodde, att jag skulle bli en sierska och +en Guds profet. Och hon gjorde inte narr av mig. Hon sa bara helt +ödmjukt, att hon aldrig kunde se något sådant, men hennes önskan var att +få bli sjuksköterska. Men inte för vanliga sjuka, utan för de +pestsmittade eller de spetälska. Eller om detta inte kunde låta sig +göra, så ville hon ta hand om idioter eller lära blinda att läsa i bok +eller döva att tala. Det var hennes värsta sorg, sa hon, att hon inte +trodde, att föräldrarna skulle ge henne lov att ägna sig åt något sådant +ämbete. + +Jag minns ännu i dag hur vacker hon var,» sade Lotta Hedman, »då hon +talade om detta.» + +Mannen framför henne såg upp för ett ögonblick, och hans ögon strålade. +»Ni gör mig ett stort nöje genom er berättelse,» sade han. »Ni kan inte +tro vilket nöje ni gör mig.» + +»Det är bra snällt av er, att ni säger så,» sade Lotta Hedman. »Jag +trodde, att ni skulle vara rent uttråkad vid det här laget.» + +»Ni ska inte tänka så,» sade mannen. »Om ni hölle på och talade med mig +om den där prostdottern från Stenbroträsk, ända tills vi skiljs åt, så +skulle inte jag bli uttråkad. Ni blev väl god vän med henne efter den +där första roddturen, kan jag förstå?» + +»Ja,» sade Lotta Hedman, »det är säkert, det, att vi blev goda vänner. +Vi var ute och rodde mest var afton, så länge som läsningen varade, för +Sigrun tyckte om att sitta i en båt och bara glida fram längs med +stränderna utan att ha ärende åt något håll. Hon tyckte inte om ångbåtar +och inte om järnbanor, och inte tyckte hon om att åka efter häst, men +hon tyckte om att driva omkring i en roddbåt. Och vad hon allra mest +längtade efter, det var att komma ut på ett stort hav.» + +Mannen, som satt framför henne, hade åter böjt ner huvudet och lagt +handen över ögonen. »Ja visst,» tänkte han, »hon hade länge längtat +efter att få komma ut på havet, det sa hon till mig. Hon hade längtat +efter det alltsedan de dagarna, då hon bara var femton år. Men det blev +jag, som fick stilla denna hennes längtan. Jag har ändå fått göra något +gott i mitt liv.» + +Lotta Hedman, som inte behövde mycken uppmuntran av sin åhörare, +fortsatte oförtrutet sin berättelse. + +»Jag trodde, att så snart som läsningen var slut, så skulle vi aldrig +mer råkas, men hela sommaren efteråt kom Sigrun nästan var dag ner till +älvstranden, och då var jag henne till mötes med båten, och vi for +uppför och utför älven i timvis. Och så fortsatte det sommar efter +sommar, och det var den lyckligaste tid, som jag någonsin har fått +uppleva.» + +Mannen mittemot drog en djup suck -- »Varför kommer du tillbaka till +mig, Sigrun?» viskade han. »Varför kommer du så ung, så god, så skön, så +oerfaren och oberörd? Jag har försökt tänka på dig såsom en åldrande +kvinna, en mor med barn, en älskande och hängiven hustru. Varför kommer +du i din ungdoms friskaste glans?» + +»Ja, nu ska ni få höra hur det gick med vänskapen,» sade Lotta Hedman. + +»Jo, när den hade varat i fyra år, så satt jag en söndagseftermiddag på +vårsidan där hemma i stugan och gav akt på en stor, rödmålad bondgård, +som reste sig utanför det östra fönstret. Den ena huslängan trädde fram +efter den andra, och jag undrade vad detta kunde vara för en slags +gård, och varför den byggde opp sig så präktigt just i kväll. + +Det var rätt långt lidet på dagen, det började redan på att bli skumt. +Och far och mor hade varit i kyrkan på förmiddagen, och nu satt de på +var sin sida om spishållen och rökte och småpratade. Men jag satt framme +vid fönstret och såg på gården, som höll på att växa opp mot den grå +kvällshimlen. + +Det var ett rött boningshus i två våningar, som stod högt på en kulle +med en mängd gamla aplar på sluttningen framför, och på ena sidan om +äppelgården såg jag en lagård med lador, och på den andra låg brygghus +och stall och en stor stenkällare med en ensam liten kammare oppbyggd på +källartaket. + +Bredvid källaren stod ett träd, som jag inte kunde ge namn. Det var +knotigt och hade tjock stam och vitt utsträckta grenar, och det såg ut +att vara urgammalt, och det hade över sig något vresigt och hotande. + +Och föräldrarna, som satt borta vid spisen, de sa just ingenting till +varandra. De bara tänkte tillsammans. De visste så väl var de hade +varandra. + +'Å, det här blir allt bra synd om Lotta,' sa mor. Och far svarade strax +utan att fråga vad hon menade, att det gjorde det visst. För han hade +naturligtvis suttit och tänkt på detsamma som hon. + +Men jag tänkte för mig själv, att de visste inte vad de sa, för hur +skulle det någonsin kunna bli synd om mig, så länge som jag hade så +många syner och röster att fröjda mig åt? + +Och den stora gården stod alltjämt kvar lika tydlig. Jag tyckte, att jag +när som helst skulle kunna gå in genom grinden och hälsa på inne i +stugan. Jag kunde se redskap, som låg kvar på bakgården, och ämbaret +bredvid brunnen och hundkojan och duvslaget, och jag förstod, att det +var en betydande gård, där allting var stort tilltaget, men det var +också över den något gammaldags och urmodigt. + +Den låg alldeles tyst och stilla och övergiven. Ingen människa och inte +heller något djur var i rörelse. + +Så fick jag se något, som förvånade mig mer än allt annat. Det fanns en +stengärdesgård, som stängde gården från åkern, och mittpå den såg jag en +grind. Och den ena grindstolpen stod rak och riktig, men den andra var +grå och nästan upprutten och skulle ha fallit till jorden, om det inte +hade funnits en hel mängd stöttor omkring den. + +Just som jag fick ögonen på den gamla grindstolpen, så for en rysning +genom mig, och jag kände, att jag var rädd, och att jag helst inte +skulle vilja se något mer. + +Jag satte händerna för ögonen och vände mig inåt mot rummet, men gården +försvann inte fördenskull. Nästa gång, som jag såg ut, stod den där +alldeles som förut, och den var vacker och präktig att se på. Den lyste +mot de svarta höjderna, som reste sig bakom den. Och den, som såg en +sådan gård i verkligheten, måste tänka, att det var ett rikt och mäktigt +folk, som bodde där. Allting var väl bibehållet utom den där enda +grindstolpen. + +Och jag försökte att inte se på den, eftersom den gjorde mig rädd, men +just som jag lyfte ögonen från den, fick jag se, att det ändå fanns en +människa på gården. Hon satt i fönstret på källarkammarn nästan alldeles +ovanför grindstolpen och såg ner på den. + +Hon var gammal, och hon hade ett strängt, men vackert ansikte och vitt +hår, uppsatt under en mössa, som jag aldrig hade sett någon bruka maken +till i min tid. Hon satt stilla, med händerna i kors, och höll ögonen +stadigt riktade på stolpen. Hon satt som förstenad och betraktade den. + +Jag blev rädd än mer för henne än för grindstolpen, och jag vände mig +från fönstret och gjorde ett försök att få bort henne genom att tänka på +Sigrun. + +Jag tänkte på hur goda vänner vi hade varit och ännu var. Det fanns +ingenting, som kunde skilja oss åt. Förra vintern hade Sigrun varit +borta och hälsat på släktingar söderut i landet i flera månaders tid, +men när hon kom tillbaka, så var vi desamma goda vännerna som förut. + +Jag brukade inte behöva göra mer än kalla fram Sigrun, för att allt +mörkt skulle försvinna ifrån mig. Men denna gången hjälpte det inte. Då +jag åter vände mig mot fönstret, stod den gamla gården kvar, som den +stått, och den gamla kvinnan satt som förut och stirrade mörkt och +envist ner på samma plats. + +Och far och mor, som satt borta vid spisen, de höll också på som förut. + +'Ja, det blir svårt för Lotta,' sa mor. 'Men hon har ungdomen för sig, +och då man är ung, så glömmer man.' + +'Ja, det går an, så länge som man har ungdomen, som hjälper sig,' sa +far. + +Och så suckade de och drog djupa bloss ur piporna. + +Det kom allt så tunga tankar och la sig över mig. Jag började tro, att +föräldrarna hade rätt. Säkert skulle det komma att hända mig någonting +svårt. + +Och så gjorde jag ett försök till. Jag tänkte på Sigrun, sådan hon hade +varit, då hon för ett par månader sedan kom och berättade mig, att hon +var förlovad med en präst, som hon hade råkat, medan hon var borta hos +släktingarna. + +Hon hade varit så lycklig över att hennes fästman var präst. Det passade +så bra för henne, som var prästdotter. Och tänk, att han redan var +kyrkoherde med egen församling, fastän han bara var några och trettio +år! Den var ju rätt liten, men han skulle inte heller stanna där länge. +Han var en sådan förmåga, att han inte skulle komma att sluta, förrän +han blev biskop. + +I alla fall så var det ju utmärkt, att han hade ett eget hem, så att de +kunde gifta sig framemot hösten. + +Och först så hade jag blivit lite förvånad, för jag hade ju alltid hört, +att hon skulle bli sjuksyster, men hon förklarade, att det var alldeles +detsamma att bli prästfru. Ja, det var egentligen ett mycket större +kall, för nu skulle hon få en hel församling att hjälpa och bispringa. + +Jag tänkte på detta, och i detsamma såg jag ut med god förtröstan. Men +då var det än värre, för nu hade den gamla kvinnan rest sig, och jag +mötte hennes blick. Och jag såg mörker och vrede och hårt hat i den, och +en knotig hand lyfte sig, och hon skakade den hotande mot mig, medan hon +med sin andra hand pekade på grindstolpen. Det var, som ville hon säga +som så, att om jag rörde vid grindstolpen, så skulle det gå mig illa. + +Hon var förfärlig och skrämde mig, men på samma gång var hon så ömkligen +gammal och vanmäktig, att jag ville gråta av medömkan. + +Men i och med det att hon lyfte sin hand, var alltsammans försvunnet. +Alltsammans, både gård och gumma och grindstolpe. Det var, som skulle de +aldrig ha funnits. Och jag kände sannerligen en stor lättnad. + +Varför skulle jag behöva vara ängslig, därför att Sigrun hade fästmannen +hos sig på besök ett par dagar? Eller varför skulle far och mor behöva +sitta och vara ängsliga, därför att de hade sett honom i kyrkan i dag? + +Och så äntligen dök det upp ett par huvuden ovanför älvbrinken. Jag +kände en sådan glädje, att jag genast ropade till föräldrarna: + +'Nu tror jag allt, att Sigrun vill visa mig sin fästman. Kom hit och se +om det inte är hon och han, som kommer gående bortifrån älven?' + +Då fick mor brått med att sticka undan pipan och flytta på alla stolar +och att torka opp ett par droppar vatten, som var utspillda på golvet. + +Men far kom fram till mig borta vid fönstret, och vi stod och betraktade +de vandrande. Och nu såg jag fästmannen för första gången, där han kom +med fästmön under armen. Han var inte så värst lång, men starkt byggd +var han, välvuxen och axelbred. Och han hade ett vackert och välformat +huvud. Jag kunde inte se något fel på honom, om det inte skulle vara +det, att han var närsynt och gick med glasögon. + +När de kom in, såg de stolta och lyckliga ut. Och jag var också så nöjd +med Sigruns fästman och så lycklig över att de hade kommit till mig. Han +såg ut, som om han skulle kunna ta vård om sin hustru i alla väder och +vindar. Så länge som hon hade ett sådant stöd bredvid sig, skulle hon +aldrig kunna bli olycklig eller misströstande. + +Fästmannen hälsade så vänligt på far och på mor. Men när han kom fram +till mig, så plirade han lite med de närsynta ögonen och tog an en +skämtsam min. -- 'Jaså,' sa han, 'detta är den stora sierskan i +Stenbroträsk. Henne är jag rädd för. Hon kan ju se tvärsigenom +människor, och tänk om hon inte blev belåten med mig!' + +Och han skrattade, och Sigrun gjorde detsamma, och far med drog på +munnen. + +Och det var, som om jag skulle vara så lustig och bara till att göra +narr av. + +Jag blev först alldeles röd av allt det blod, som strömmade upp i mitt +ansikte. Och sedan kände jag, att jag blev stel och hårdnade till. Och +jag kunde inte begripa, att någon människa kunde få tala så öppet om +detta, som var min allra heligaste hemlighet. Och hur kunde Sigrun ha +förrått för sin fästman sådant, som hade sagts henne i djupaste +förtroende?» + +Lotta Hedmans röst höjde sig i skärande tonfall, såsom när hon hade +talat om sitt ensamma, hårda liv. Det var en skarp smärta, som +återuppstod inom henne. + +Mannen framför henne såg upp med ett vemodigt leende. + +»Det kunde ni väl veta, att Sigrun skulle vara just sådan,» sade han. +»Hon hade gett sig till honom med hela sin själ, med alla sina tankar +och med allt, som hon hade genomlevat.» + +»Ja, det var nog så,» sade berätterskan, »men det var svårt för mig. Mor +försökte svara i mitt ställe,» fortfor hon, »för hon förstod nog, att +jag ingenting kunde säga. + +'Hon har allt en så oförståndig mor, den här flickan,' sa mor. 'Men Gud +har hört mina böner. Han har gett mig en dotter, som ser och förstår +mer än andra.' + +Jag tyckte, att mor var bra tapper. Jag skulle ha velat falla på knä och +tacka henne, men hon blev allt tyst, hon med, när hon nu fick en skarp +blick genom glasögonen och prästen började tala med tjock och tung och +viktig röst, liksom skulle han ha stått på en predikstol. + +'Vi får allt lov att vara försiktiga, vi, som är kristna,' sa han, 'så +att vi inte sjunker tillbaka i hedendom. För den människa, som försöker +tränga in i det övernaturliga, hon vill likasom gå sin egen väg och inte +den, som är banad genom Jesus Kristus. Hon vill göra sig sina egna +gudar, och kanske att hon vill göra sig själv till Gud.' + +På det sättet predikade han en lång stund. Och nu fanns det ingen mer i +stugan, som tordes säga emot honom. Och var var nu allt det, som jag +hade hört, och som jag hade sett? Det var som bortblåst i samma stund, +som den mannen kom in till oss. Och jag måste sitta tyst utan hjälp och +höra honom tala mig till rätta inför Sigrun och föräldrarna. + +Jag såg bort till Sigrun, och hon satt och såg upp till fästmannen med +hela ansiktet strålande av ödmjuk beundran. Och jag såg hur lycklig hon +var över att fästmannen gjorde sig besvär att föra mig in på en rätt +väg. Och nu tyckte hon alldeles som han, att allt detta, som vi hade +haft att tala om med varann, det var skadligt och farligt. Det var till +mitt bästa, som han talade, och jag hade inte något annat att göra än +att vända om från mina onda vägar och försöka bli som alla andra. + +Jag blev så förkrossad av sorg. Jag ville hellre vara död än sitta där +och uppleva, att Sigrun hade svikit mig.» + +Hennes åhörare lyfte än en gång upp huvudet. + +»Det var väl vackert, att hon inte hade någon egen tanke, utan bara +tänkte hans tankar,» sade han. »Det är just detta, som är det vackra hos +henne.» + +Lotta Hedman fortsatte sin berättelse utan att svara på hans anmärkning. + +»De förlovade stannade hos oss en lång stund, och de talade förstås inte +bara med mig, de talade också med far och med mor. Och allt, vad +fästmannen sa, lät förståndigt och vänligt, och han hade väl reda på +sig. När han kom ut ur predikotonen, ljöd hans röst frisk och glad. Det +var inte svårt att förstå, att Sigrun kunde hålla av honom. + +Jag sa inte ett ord, så länge fästmannen var kvar, och Sigrun såg ibland +på mig med en förvånad min, och till sist frågade hon mig om jag var +sjuk. Men jag bara skakade på huvudet. Sigrun kunde väl inte förstå +annat, än att jag borde vara så innerligt lycklig. + +Det var en stor lättnad för mig, då de äntligen var utom dörrn. Men så +hände det sig, att Sigrun hade glömt sina vantar, och hon kom tillbaka +in ensam för att hämta dem.» + +Han, som satt och lyssnade, hade ett utpinat uttryck över ansiktet. -- +»Vad har du för rättighet att sitta och lyssna till allt detta tal om +Sigrun?» sade han till sig själv. »Akta dig, akta dig! Längtan kommer +tillbaka, sorg kommer tillbaka, kärlek vaknar upp. Det blir som för sex +år sedan, då du satt på klipporna och drömde kärleksdrömmar. Dag efter +dag satt du och drömde om henne.» + +»Och då passade hon på att fråga mig,» fortsatte Lotta Hedman, »om jag +inte tyckte, att fästmannen var märkvärdig och härlig, och om jag hade +trott, att något sådant fanns i världen. Och när jag alltjämt ingenting +sa, så brast henne tålamodet. + +'Vad i all världen är det åt dig?' frågade hon. 'Varför är du så tyst +och sur? Jag trodde, att du skulle ha sådan nytta av att få tala med en +präst. Och min fästman var så ivrig att få tala med dig. Och jag har +berättat honom så mycket om dig och sagt, att du var så märkvärdig. Och +vad ska han nu tänka?' + +Jag satt stilla, ända tills Sigrun var borta vid dörrn, men då rusade +jag efter henne. + +'Å, gift dig inte med honom, Sigrun!' brast jag ut. 'Han gör dig +olycklig.' Och då nu Sigrun såg stort på mig, så la jag till i min +ångest: 'Han kommer att slå ihjäl din själ, såsom han har slagit ihjäl +min.' + +Då rätade Sigrun upp sig. + +'Nu är du elak,' sa hon. 'Ska du tala så styggt för att man vågar säga +något till dig, som du inte tycker om att höra?' + +Och så gick hon äntligen på allvar. + +Och jag var glad, att far och mor ingenting sa, varken för att trösta +eller förklara. Jag gick ut i det lilla iskalla köket och satte mig att +gråta. Jag grät den ena timmen efter den andra. Jag begrät den vackra +vänskapen, jag begrät min själ, som var tagen ifrån mig och aldrig +skulle vända åter, och jag bet i försmädelsens frukt. För första gången +i livet hade jag fått smaka dess bitterhet.» + +Lotta Hedman hade sänkt rösten, såsom då hon slutade sitt stora tal om +kungabrevet och tusenårsriket. Hennes ansikte var präglat av ett stort +lidande. Hon kände än i dag förödmjukelsens plåga. + + + + +HÅNGER. + + +Ack, vad Lotta Hedman var lycklig att få berätta! Vad det var ljuvligt +att få tala om Sigrun! Vad hon ansträngde sig för att tala högsvenska! +Hur hon arbetade för att vara lika högtidlig som en andaktsbok! Så +tacksam hon var mot denne åhörare, som alltjämt satt stilla och +lyssnade, som hade ett så outtömligt tålamod! + +»Nu är det bara en sak kvar, som jag behöver tala om, för att ni ska +kunna ge mig det råd, som jag behöver,» sade hon. + +»Ni ska inte på något sätt oroa er,» sade han. »Tala ni, som det bäst +passar er! Vi har tid på oss.» + +Lotta Hedman föll genast in i berättartonen. + +»Ja, det var samma år på hösten,» började hon, »och det hade just börjat +regna så häftigt, att vi hade blivit tvungna att springa in i stugan, +både far och mor och jag, för att vi inte skulle bli genomblöta. + +Och knappt hade vi hunnit in, förrän dörrn rycktes opp igen och ett par +stora, väldiga karlar kom inrusande. De bad hövligt, att de skulle få +stanna hos oss, så länge som skuren varade. Och far bjöd dem vara +välkomna, och mor och jag satte fram var sin stol åt dem nere vid dörrn. + +Och den ene av dem var språksam och frågade far om han trodde, att de +kunde få arbete vid det nya sågverket, som höll på att byggas i +Stenbroträsk. Men den andre var tyst och satt bara och stirrade bortåt +det östra fönstret. + +Och just mot det fönstret kastade sig regnskuren med all sin kraft. Det +strömmade så mycket vatten utför rutorna, att man knappt kunde se +någonting genom dem. + +Jag undrade vad det kunde vara, som han stirrade på. För nog begrep jag, +att han såg efter något annat än regndroppar och småhagel. + +Och jag gick fram och satte mig på min vanliga plats i stolen vid +fönstret och såg ut. + +Men det var ingenting annat att skåda än de små grå uthusen och vatten, +som skvalade ner från alla tak. Och det var så mulet och mörkt, att man +nätt och jämnt kunde se så långt bort som till älvbrinken. Där bortom +stod det grå regnmolnet så tätt som ett förhänge. + +Jag tänkte på att vid det där fönstret hade jag suttit i mörka kvällar, +men mörkret hade inte hindrat mig från att se, och jag hade suttit där i +tät snöstorm, men snöflingorna hade inte hindrat mig från att se, utan +där hade jag sett skepp segla och järnvägståg jaga förbi, och konungar +hade jag sett tåga in i sköna städer, och bröllopståg hade vandrat +fram, och änglar hade dansat och lekt inför mina ögon. + +Men vad tjänade det nu till för mig, att jag satte mig vid det östra +fönstret? Mitt seende öga var utslaget ur mitt ansikte, och jag skådade +ingenting annat än uthus och gård och skvalande regn. Till mig kom inte +mer några budskap eller några varningar eller några uppenbarelser. + +Och något, som jag tyckte likna röda hus och höga skogar, såg jag avmåla +sig mot den grå molnväggen, men det blev bara dunkelt och otydligt. + +Och jag försökte att vara glad över att jag nu var som alla andra, men +mitt livs fattigdom kändes mycket tung, sedan jag intet såg eller hörde +av det, som var över det verkliga. Jag kände ingen glädje över att leva. +Jag var lik en, som i lång tid hade suttit vid ett fulldukat +bröllopsbord, men nu inte ägde så mycket som en smula bröd till att +stilla sin hunger. + +Och ingen hade jag mer, som kunde trösta mig, för Sigrun skulle i +dagarna gifta sig och flytta med sin man ner till Applums socken i +Bohuslän. Och hon hade frågat mig om jag ville följa med henne till +hennes hem och hjälpa henne, för så hade det en gång för längesedan +avtalats mellan oss. Men jag hade svarat, att jag hellre ville stanna i +Stenbroträsk hos far och mor. För jag ville inte draga bort med Sigrun. +Hon hade aldrig varit sig lik, sen hon hörde mig tala illa om +fästmannen, och jag kunde inte heller mer se henne som en villfaren +fågel, utan jag tyckte, att hon var väl hemmastadd i det mänskliga. + +Och mittunder det att mina tankar var som mörkast, så fick jag höra +steg, och den tyste av de båda vandringsmännen stod bredvid mig och +lutade sig fram mot de nerregnade rutorna. + +'Det här är allt ett märkvärdigt fönster,' sa han och rörde vid min arm, +för att jag skulle se ut. 'Jag undrar om ni ser detsamma som jag?' + +'Jag kan ingenting se,' svarade jag. 'Men varför säger ni, att det här +fönstret är märkvärdigt?' + +'Det måtte väl vara märkvärdigt,' svarade han, 'att jag ser Hångers gård +i Dalsland genom fönstret på en stuga i Stenbroträsk.' + +'Är det en gård, som ligger högt på en backe med aplar på sluttningen +framför?' frågade jag. 'Finns det en källare med en stuga på taket, +finns det en grind med en gammal och rutten grindstolpe, och sitter det +en gumma i källarkammarfönstret?' + +'Ja,' sa han och böjde sig fram för att se bättre, 'så är det. Det +sitter en gumma i kammarfönstret, det är riktigt alltsammans.' + +'Och sitter hon inte och stirrar på grindstolpen? Är det inte så, som om +hon inte skulle kunna ta sina ögon ifrån den?' + +'Jo visst,' sa han och drog tungt efter andan. 'Jo visst sitter hon och +ser efter, att grindstolpen inte får falla. Det måste hon hålla på med +till världens slut.' + +Och jag såg hur det, som han såg, plågade honom. Han hade, stora +svettdroppar i pannan, och han var dödsblek och hade svårt att få fram +orden. + +Men nu tog han ögonen från fönstret och vände sig hastigt mot mig. -- +'Men ni säger ju, att ni ingenting ser!' + +'I dag ser jag ingenting,' svarade jag. 'Men en gång i våras såg jag den +där gården.' + +Och nu märkte jag, att både far och mor och den andre främmande mannen +hade kommit fram till oss och stod och lyssnade på oss. + +'Det är många i vår släkt, som har det på det där sättet,' sa nu den +andre vandringsmannen med låg röst till far, 'men jag har inte hört, att +min bror har sett något förrän i dag.' + +Men han, som hade talat med mig, vände omigen ögonen mot fönstret, och +strax därpå vek han förskräckt tillbaka. + +'Nu har hon sett på mig!' ropade han. 'Och nu är det visst slut med +mig.' + +Och det tog sig konstigt ut, att han blev så rädd, han, som var så +ofantligt stor och stark. Men inte en gång mor, som annars var +skrattlysten av sig, kom sig för med att dra på munnen. + +'Vi ska ta och sjunga en psalm,' viskade jag till mor. Och vi stämde opp +den första psalmvers, som kom oss i tankarna. + +Och medan vi sjöng, upphörde regnskuren. Det grå molnet stod inte längre +som en mur borta över älvbrinken, och en solstråle silade in i kammarn. + +Han, som såg synen, hade satt sig ner på en stol och höll händerna för +ansiktet. Han vågade varken se opp eller röra sig. + +Men nu, då det åter var klart och ljust, började brodern tala förstånd +med honom. + +'Kom med nu, Jon!' sa han. 'Nu är det vackert väder, så att vi kan gå +vår väg. Titta upp nu, så ska du få se, att det är borta alltsammans.' + +Men Jon satt sammanböjd med ansiktet i händerna och höjde på armbågen +för att visa brodern ifrån sig. + +'Nej, Anders, nej,' sa han. 'Låt mig vara! Jag törs inte.' + +Då såg Anders bort till oss och skakade på huvudet. + +'Det är inte så underligt, att han är rädd,' förklarade han. 'För det +där, som han såg, är något, som har funnits till i fordomtid, och den +gården, som han nämnde, är vår farfars far kommen ifrån.' + +'Han sa visst, att den hette Hånger, den där gården,' prövade jag på att +säga, då ingen av de andra svarade honom. + +'Ja,' sa han, 'den heter Hånger, och den ligger på Dalsland, och vi, som +är därifrån, vi kallas för Hångerjättarna. Vi är större till växten än +andra människor, och folk säger om oss, att vi är svåra att råka ut för, +men jag för min del vet inte, att det är något annat märkvärdigt med +oss, än att vi alla som en slutar med att ta livet av oss. Det gjorde +min far och min farfar och far hans före honom.' + +När han sa detta, blev det återigen alldeles tyst i stugan. Det gick en +rysning genom oss, och vi kunde ingenting fråga eller säga. Men den +främmande tyckte visst, att när han hade sagt så mycke, så fick han lov +att fortsätta. + +'Ja, se det ska bero på någonting gammalt,' sa han. 'Det var styva och +rika karlar, som bodde där på Hånger förr i världen, och de krusade inte +för någon, och nästan jämt kom de i delo med prästerna. Och en av dem +lär visst ha slagit ihjäl en präst av svartsjuka. Men det blev aldrig +upptäckt vem som var skyldig till mordet. Det blev aldrig försonat, och +därför måste alltifrån den dagen alla Hångerkarlar dö en våldsam död för +egen hand eller för andras.' + +'Men,' sa mor, 'inte är det möjligt, att det är på det sättet. Inte ska +oskyldiga lida för skyldiga.' + +'Å, det tycker jag nog att man ser lite varstans,' sa karlen. 'Det är +inte så gott att veta hur det är ordnat med den saken. Men nu fanns det +en hustru där på Hånger, som var mor till den, som hade mördat prästen. +Om henne säger man, att hon hade reda på alltsammans, och att hon hade +hjälpt sonen att gräva ner liket under den ena grindstolpen, och långt +efter det att han var död, så satt hon och vaktade den stolpen, att den +inte fick fällas och inte brytas ner och inte bytas om. Hon flyttade ner +på en kammare, som låg tätt intill grinden, och satt där och höll vakt +natt och dag, och det är de, som säger, att hon vaktar den än. Och nu är +Hånger borta ur släkten, och jättarna de är förskingrade åt alla håll, +men alla de, som hör till hennes släkt, de lär kunna se henne. Hon +följer med oss, säger folk, och ser till, att det inte finns någon, som +undandrar sig att försona det stora brottet.' + +Men mor var alldeles upprorisk. + +'Det kan inte vara meningen, att detta ska få fortfara,' sa hon. 'Ni +måtte väl göra något för att få slut på det?' + +'Det är så sant, det,' sa karlen. 'Det är allt också de, som har +försökt. Det är två, som har funderat ut, att det skulle vara bra, om de +gav sig till att bli präster. Men jag vet inte om det var till lags åt +gammalmoran. Den ene av dem har gått åt i unga år, men den andre lever +ju.' + +Och jag blev mer och mer förskräckt, och när jag la ihop allt, som hade +hänt, så visste jag redan vad jag skulle få för svar på det, som jag +frågade om. + +'Är det han, som heter Rhånge?' frågade jag. + +'Men, barn, vad menar du?' skrek mor. + +Karlen svarade mig genast. + +'Jo, det är riktigt. Det är han, som kallar sig Rhånge. Det är bara en +omkastning av Hånger. Han är präst i Applum i Bohuslän, och han ska +visst nu i dagarna gifta sig med en prostdotter från Stenbroträsk.'» + +Mannen, som satt på hörnplatsen, gjorde en häftig rörelse. + +»Ja, se, jag vill inte säga, att man ska rätta sig för mycke efter +sådant där gammalt,» sade Lotta Hedman. »Men kanske att det var något i +det i alla fall, och kanske att det var illa gjort av mig, att jag inte +följde med Sigrun ner till Bohuslän, när jag hade fått höra detta. Och +kanske det är fördenskull, som allt misslyckas för mig. För nog har jag +fått tillbaka kraften att se och höra, men att ingen vill lyssna till +mig, det beror kanske på att jag har svikit min plikt mot Sigrun. Och +gör jag rätt nu, om -- -- --» + +Hon avbröt sig hastigt. Hela det nyss så rörliga ansiktet blev stelt och +styvt. + +»Jag ser något,» sade hon. »Jag ser vida snöslätter. Det är mycket +ljust. Och det finns ett tält, ett svart tält, och en lång släde...» + +Tåget rullade just i detsamma in på en station. Lotta Hedmans reskamrat +steg hastigt upp från sin plats och lyfte armen till hyllan för att +plocka ner sitt bagage. + +Lotta Hedman märkte det inte. Hon var upptagen av det, som uppenbarade +sig för henne. + +Då mannen hade hoppat av tåget och gick bort mot stationshuset, hörde +han hur Lottas röst ropade honom tillbaka, men han gick vidare utan att +vända sig om. + +Lotta drog med all kraft i läderremmen för att få ner fönstret, men då +hon äntligen lyckades, var mannen försvunnen. + + + + +MÖTET. + + +Två dagar senare satt Lotta Hedman på en skjutskärra och skakade framåt +en stenig landsväg i Algeröds socken, som ligger i östra Bohuslän, långt +från havet, ända uppe vid Dalslandsgränsen. + +»Bevare oss väl,» tänkte hon, i det hon såg sig omkring, »här är det +värre än i Lappland. Så mycken naken bergmark har jag inte sett förr i +mitt liv. Hur kan människor leva och få sin bärgning i en sådan +stenöken?» + +Hon befann sig i själva verket i en trakt, som var helt uppfylld av en +bred, platt bergvidd. Enar och ljungtuvor, smågranar och mossa klädde +den ställvis, men stenen låg överallt i dagen. + +Ju mer hon såg av landskapet, ju mer misslynt blev hon. + +»Vad i all världen har Sigrun och hennes man tänkt på, som har flyttat +till en sådan trakt?» undrade hon. »Förut lär de ju ha haft det bra. +Nära havet, välbärgad församling, människor runtom. Varför har de +dragit sig undan till en sådan ödemark?» + +Den där steniga trakten meddelade henne något av sin egen hopplöshet. + +»Här kan varken prästen eller någon annan få något att leva av. Ja, jag +får väl ge mig i väg hem tillbaka, om de inte har så mycket, att de kan +ta emot mig.» + +Just nu föreföll det henne inte så välbetänkt, att hon hade gett sig +åstad till sin läskamrat Sigrun Rhånge utan att vara varken väntad eller +ombedd. Hon borde allt ha skickat några hälsningar genom Sigruns +föräldrar eller på något annat sätt underrättat om sin ankomst. + +»Herre Gud!» tänkte hon, där hon satt på skjutskärran. »Alltsedan Sigrun +flyttade från Stenbroträsk för sex år sen, vet jag nästan ingenting om +henne. Hon skrev ju ett par brev första året, och den sommarn hon var +hemma och hälsade på såg jag henne några gånger, men vi gjorde just +ingenting, varken hon eller jag, för att liva opp vänskapen. + +Jag får ju inte glömma de vackra brev jag fick från henne, då hennes +lilla dotter var född. De gjorde mig stor glädje. Hon ville till och +med, att jag skulle flytta ner till henne och hjälpa henne att sköta om +flickan. Men jag kunde ju inte resa från föräldrarna, och jag hade väl +ingen lust heller. Jag tyckte, att det var svårt att komma till Sigrun +som piga, och jag var rädd för mannen. I alla fall har jag nog ångrat +mig sedan, för när flickan dog, så kunde jag inte låta bli att tänka som +så, att om jag hade varit hos Sigrun och hjälpt henne med barnet, så +hade det kanske fått leva. Och Sigrun kanske tänker på samma sätt. +Alltsedan den tiden har jag inte hört ett ord från henne.» + +Hon började känna ett starkt tryck över bröstet. Hela denna resa var +troligen alldeles överflödig. + +»Ja, det får vara, som det vill,» avvisade hon sin tilltagande ängslan. +»Varje dag hörde jag röster och maningar, som befallde mig att fara. Jag +hade ingen ro under mina uträkningar. -- 'Först Sigrun, Sigrun i första +rummet,' svarades det mig, då jag ville veta något om kriget och +tusenårsriket. Och när far och mor var döda och bror hade övertagit +stugan och lämnat den usla källarkammarn åt mig, så varför skulle jag +inte ge mig i väg och se efter om hon behövde mig? Seså, Lotta Hedman, +raska opp dig! Du har i alla fall fått se något av världen. Du har inte +kastat bort dina pengar alldeles i onödan.» + +Just då hon på detta sätt försökte liva upp sin sjunkande tillförsikt, +höjde skjutsbonden piskan och pekade mot ett spetsigt, svart kyrktorn, +som höjde sig ur en träddunge. + +»Se där har vi kyrkan!» sade han. »Nu är vi snart framme.» + +Strax därefter började vägen sänka sig ner mot en smal dal. Man såg en +slingrande älv på dalbottnen, gårdar, hus, åkrar, träddungar och en +liten vit kyrka. + +Men innan de ännu voro nerkomna i dalen, höjde skjutsbonden piskan an en +gång. + +»Jag tror minsann, att det är prästfrun, som kommer gående här framför +oss på vägen.» + +Då Lotta Hedman hörde dessa ord, tilltog trycket över bröstet, så att +hon knappt kunde andas. Allt hennes mod försvann. + +»Å, varför har jag gett mig ut på det här sättet?» tänkte hon. »Sigrun +kanske inte en gång kommer ihåg mig. Varför har jag kastat mig ut i det +har äventyret? Är det bara för att bli försmådd och gjord narr av?» + +När skjutsbonden, som trodde, att hon skulle till prästgården som +tjänarinna, frågade om hon ville, att han skulle hålla in hästen, så att +hon fick hälsa på sin nya matmor, blev hon alldeles förvirrad. + +»Gud i himlen!» suckade hon. »Jag har inte lust till något annat än att +vända om.» + +Sedan, när Sigrun bara var ett par steg före dem, blev ångesten så stor, +att hon inte kunde härda ut. All tro på maningar och röster svek henne. +Hon sträckte ut handen och fattade tag i tömmarna. + +»Vänd för all del!» ropade hon. »Jag ska inte fara längre. Jag är visst +kommen orätt.» + +Men de voro inte längre borta då, än att Sigrun hörde henne och vände +sig om. Och när hon såg den främmande kvinnan, som ville ta tömmarna +från skjutsbonden, for ett litet leende över det allvarliga ansiktet. + +Men i nästa ögonblick lade hon handen på hjärtat, leendet dog på +läpparna, och hon skyndade fram mot den åkande. + +»Är det du, Lotta, är det verkligen du?» sade hon, och hon hade tårar i +ögonen. + +Men när Lotta såg, att hon grät, så kunde hon inte tro annat, än att +Sigrun tänkte på sin lilla flicka, som hade fått dö, därför att hon inte +hade kommit för att sköta om henne. + +Hon kastade sig ner ur kärran, och hennes mening var att falla på knä på +landsvägen och be Sigrun om förlåtelse. + +Men innan hon hade kommit så långt, fångade Sigrun upp henne i sina +armar och sade, att hon var så glad, så glad att få se henne. + +Och det gick upp för Lotta, att Sigrun grät av glädje, därför att hon +hade kommit. + +Och hon blev själv mycket glad och tyckte, att detta var det största, +som någonsin hade hänt henne. Men på samma gång tänkte hon: »Vad Sigrun +måtte vara olycklig! Inte skulle hon bli så glad åt att få se sin gamla +fattiga läskamrat, om hon inte vore olycklig.» + + + + +PRÄSTGÅRDEN. + + +Det var en kväll i november, då dagarna voro korta och nätterna aldrig +tycktes kunna ta ett slut. + +I hela nejden runtom Algeröds prästgård rådde stillhet och vila och +likaså på själva prästgården. Hästarna hade kommit hem från arbetet och +voro inställda i stallet. Korna hade blivit mjölkade, och hönsen voro +uppflugna på sina pinnar. + +I brygghuset eller, rättare sagt, i den lilla kammaren innanför +brygghuset satt i den stilla kvällen Lotta Hedman vid sina uträkningar. +Hon hade bibeln framför sig och penna och bläck och papper och gjorde +djupa forskningar i den kära Uppenbarelseboken. + +I köket inne i stora byggningen hade elden fått slockna i spisen, och +köksan och husjungfrun sutto vid symaskinen och försökte fundera ut hur +de skulle få fason på ett blusliv, som hade kommit misslyckat från +sömmerskan, och i drängstugan låg drängen och sträckte sig på en bänk +och väntade på kvällsvarden. + +Prästen själv satt i sitt arbetsrum, men inte vid skrivbordet, utan i en +gungstol, som stod i ett hörn. Han hade lampa bredvid sig och läste i en +tidning. När han lyfte ögonen, kunde han se in i nästa rum, där hans +hustru hade slagit sig ner på en liten pall framför kakelugnen. Hon +stödde hakan mot händerna och såg in i den brinnande brasan. + +Bredvid Sigrun satt den sjuke häradshövdingen, som prästens hade tagit +emot i inackordering för att få en liten hjälp i den tunga fattigdom, +som hade lagt sig över dem, sedan de hade flyttat till det magra +pastoratet uppe i bergstrakten. Det var en femtio års man, som just +aldrig hade gjort annat än roat sig. Nu hade han blivit satt under +förmyndare och blivit skickad upp i obygden för att hindras från att +förstöra det lilla, som han ännu hade kvar av pengar och hälsa. + +Man kunde märka, att häradshövdingen en gång hade haft ett litet +slaganfall, för han var en smula sned i ansiktet och det vänstra +ögonlocket släpade ner över ögat och ville inte gärna höja sig, men han +var det oaktat en vacker karl med stram hållning. Han ägde mycken +världsvana, hade gjort vidsträckta resor och var en underhållande och +intelligent man. + +Han hade dragit fram en länstol till brasan och berättade för Sigrun om +hur det såg ut borta i det främmande, som hon aldrig hade sett och +aldrig skulle få se, hon, som satt begraven i en liten fattig svensk +prästgård. + +Sigrun satt med sina egna tankar och oroliga önskningar och lät +ordströmmen brusa fram över sig. Hon önskade, att hon hade kunnat följa +med i berättelsen. Det skulle ha förstrött hennes egen ångestfulla +längtan, men hon förmådde inte. + +Prästen lyfte på huvudet alltibland och såg på dem från rummet, där han +satt. Och när han lyssnade efter, kunde han höra, att det var tal om +stora städer i de länder, där kriget nu rasade som värst. Och han +tänkte, att Sigrun var bra tålig, som gitte höra på allt detta långa +prat. + +Ute i brygghuset hos Lotta Hedman hade lagårdspigan sköljt ur +mjölkkärlen med varmt vatten, och sedan hon hade slutat arbetet och +brygghuset inte mer skulle användas för den dagen, flyttade Lotta dit ut +med sin lampa, sitt bord och sin bibel. Och för den stora svarta ugnen +med de väldiga inmurade pannorna drog Lotta fram rosiga sitsförhängen, +som skylde allt det svarta och nerrökta och kom brygghuset att se ut +nästan som ett rum. + +Hon hade en bekväm korgstol att sitta i, och ännu en sådan flyttade hon +ut från sitt rum och ställde bredvid bordet. För Lotta var van, att +Sigrun kom ut till henne och språkade bort en stund av de långa +kvällarna. Ibland kom den inackorderade häradshövdingen dit ut och satt +länge och lockade henne att tala om Sigrun, och ibland kom till och med +prästen för att föra litet spektakel med henne och fråga henne om hon +hade kommit på det klara med de sju inseglen och det ljuvliga +tusenårsriket. + +Lotta Hedman hade blivit erbjuden av prästfolket att stanna hos dem för +att sköta höns och andra smådjur, men de hade sagt henne, att hon måste +nöja sig med att bo i brygghuset. Hon hade tagit emot anbudet med +glädje. Sigrun hade själv tapetserat och satt upp gardiner åt henne i +brygghuskammaren och gett henne riktigt präktiga möbler. Lotta hade fått +ner sina tillhörigheter från Stenbroträsk, hon hade sin egen +mathållning, så att hon var oberoende av det andra gårdsfolket, och om +kvällarna hade hon hela brygghuset till sitt förfogande. Då tyckte hon, +att hon hade en hel salong att svänga sig i. + +Ungefär samtidigt som Lotta flyttade från kammaren ut i brygghuset, +lämnade drängen drängstugan och gick in i köket för att få någon att +tala vid. Dit hade lagårdspigan också kommit. Och i köket började man nu +prata om herrskapet och undra om inte kyrkoherden såg, att +inackorderingen var kär i hans hustru. + +»Han ska ju ha varit så svartsjuk om henne förut,» sade lagårdspigan, +»att han flyttade upp till vår socken, för att hon inte skulle råka +någon annan än honom. Men att häradshövdingen är kär i henne, bryr han +sig inte om.» + +»Han tycker väl inte, att det är lönt,» sade drängen. »En gammal, +slagrörd karl!» + +I förmaket vid brasan satt den sjuke häradshövdingen som förut. Men han +talade inte mer, utan hade dragit sig upp i länstolen och satt tyst och +funderade. + +Han visste, att Sigrun inte hörde på vad han berättade för henne. Vad +ämne skulle han välja, som skulle tvinga henne att lyssna? + +Han hade talat med henne om livet ute i stora världen och om den roll de +sköna kvinnorna spelade. Han hade talat om dem såsom de, som hade att +försona en med tillvaron. Han sade, att männen blevo goda och ödmjuka, +när de mötte skönheten, förkroppsligad i en ung kvinnas gestalt. Han +hade sagt henne, att den, som ägde skönhetens gåva, borde anse det vara +sin plikt att låta den verka helande, försonande, förbättrande ute bland +människorna. + +I själva verket visste han knappast om hon hade hört ett ord av vad han +hade sagt. + +Han hade lättare att dra hennes uppmärksamhet till sig, då mannen var +närvarande. Då talade han aldrig med henne, utan endast med honom. + +Och då trodde han, att han tvingade henne att göra jämförelser mellan +den erfarne världsmannen och den enkle prästen, mellan en man, som hade +upplevat viktiga händelser och råkat betydande människor, och en annan +man, som begravde sig i en ödemark, som inte studerade, som inte gick +framåt, som höll på att sjunka ner till en vanlig enkel bondkaplan. + +Han visste, att prästen föraktade honom. Han blev ofta behandlad +försmädligt och retsamt av honom. Han bar detta med stort tålamod, +därför att han förstod, att ingenting satte mannen i sämre dager inför +hustrun, än att han visade sig taktlös och utan finkänslighet. + +Då häradshövdingen hade suttit tyst några minuter, började han, såsom +det ju låg nära till hands mittunder världskriget, att tala om Röda +korset, om dess upphovsman, om dess organisation, om tappra +sjuksköterskors bragder under kriget. + +Han märkte genast, att den sköna kvinnan bredvid honom blev uppmärksam, +att hon ryckte sig lös från sina egna tankar och lyssnade. + +I samma ögonblick, som inackorderingen började tala om Röda korset, +hände sig, att Lotta Hedman lyfte ögonen från sin bibel. Hennes tankar +voro oroliga, och hon kunde inte hålla dem samlade vid arbetet: -- »Jag +undrar om Sigrun inte mer tycker om sin man,» tänkte hon. »Hon talar +nästan aldrig om honom. Tjänstfolket säger, att han plågar henne med +svartsjuka. Men vad som är säkert, det är då, att därvidlag gör han +henne orätt. Tycker hon inte om honom, så tycker hon inte heller om +någon annan.» + +Helt hastigt flög ett leende över Lottas bekymrade ansikte. + +»Och den där gamla sjuka inackorderingen ska också försöka att göra sig +till för henne!» tänkte hon. »Men det gör ingenting, för honom frågar +ingen efter.» + +»Det är visst en olycka att vara så vacker som Sigrun,» resonerade hon. +»Du har det lugnare du, Lotta.» + +Hon sänkte ögonen till bibeln och försökte att inte mer tänka på Sigrun. +-- »Det måtte väl aldrig ska hända henne något, eftersom jag är så +orolig,» viskade hon för sig själv. + +Kyrkoherden satt alltjämt i sitt rum och läste vid sin lampa. Han hade +gång efter annan kastat en blick på de två vid brasan och med största +likgiltighet och lugn sett dem sitta där, liksom de å sin sida utan +minsta oro tänkte på att han satt så, att han kunde se dem. Men så med +ens märkte han en förändring. Det var omöjligt att säga vari den bestod. +Kanske att den talandes röst hade fått en högre och varmare klang, +kanske att den unga hustrun hade ändrat sin hållning. Kyrkoherden lade +undan tidningen, reste sig, och framåtböjd, med alla sinnen på spänn, +stod han och gav akt på dem. + +Den främmande mannen fortsatte med sitt tal om sjuksköterskor och +barmhärtighetens arbete under kriget. Då han hade talat en stund, såg +han, att en tår kom rullande utför den unga kvinnans kind och föll ner i +hennes knä, låg där och blänkte en sekund och försvann, och sedan kom +helt sakta tår på tår. + +En lång stund fortsatte han att berätta utan att låtsas märka hennes +rörelse, men plötsligen böjde han sig så långt fram, att han nära nog +rörde vid henne. + +»Så, att det är detta ni vill! Detta är det, som ni längtar efter,» +sade han. »Ni ville vara med där ute.» + +Hon knäppte båda sina händer och sträckte dem emot honom. + +»Skulle jag inte längta dit av hela min själ?» bröt hon ut. »Är det inte +förfärligt att gå här och må gott och ingenting göra?» + +»Men ni skulle ju kunna slita er lös?» + +»Det vore ju inte något orätt,» sade den unga kvinnan och höll upp sina +sammanknäppta händer mot den hon talade med. »Kunde jag inte bli fri på +bara en liten tid? Jag är ju ändå en människa. Jag måste någon enda gång +få rå mig själv.» + +Den sjuke mannen fattade om hennes händer och drog dem intill sig. -- +»Jo visst, ni har er rätt till livet, ni som vi andra.» + +I detsamma hörde de steg bakom sig, sågo ett vilt ansikte i dörren till +arbetsrummet och ropade båda högt i förfäran. Kyrkoherden kom rusande +fram emot dem, så våldsamt upprörd, att det inte fanns möjlighet till +någon förklaring. + +Häradshövdingen tycktes alldeles förlora besinningen. Han kröp ihop i +sin stol utan att röra sig, men Sigrun kastade sig emot mannen för att +hejda honom. + +»Skynda er, spring!» ropade hon i detsamma, och nu satte sig också den +främmande i rörelse och sprang på dörren. Själv höll hon fast mannen ett +ögonblick. + +»Men, Edvard, vad är det? vad kommer det åt dig?» frågade hon. + +Han svarade inte, utan slängde henne ifrån sig. Hon föll till golvet, +stötte sig illa mot ett bordshörn och blev liggande, men utan att fråga +efter henne störtade kyrkoherden vidare i den flyendes spår, ut i +förstugan, utför trappan, bort över gården. + +Lotta Hedman, som satt i brygghuset vid sin bibel, hörde plötsligen +starka rop och slammer i dörrar och tramp av springande fötter. Hon +reste sig skyndsamt, öppnade dörren till brygghuset och såg ut. Två män +ilade förbi henne fram över gården och försvunno i nattmörkret. + +Medan Lotta stod helt förfärad i brygghusdörren och lyssnade efter de +bortdöende fotstegen, hade drängen och jungfrurna ute i köket, som också +de hade hört slagen i dörrarna och de höga ropen, sprungit upp från sina +platser. Och de fingo nu se prästfrun komma invacklande till dem, med +hår och kläder i oordning och ett blödande sår vid tinningen. När de +alla fyra skyndade fram till henne, slog hon otåligt ifrån sig med +händerna. + +»Bry er inte om mig!» sade hon. »Spring efter Edvard och den andre! +Spring och ta reda på dem, så att de inte slår ihjäl varandra!» + +Och när de fyra blevo stående stilla utan att i förvirringen göra vad +hon befallde, så bröt hon ut i ett häftigt skrik. + +»Stå inte och se på mig! Spring efter dem, så att de inte slår ihjäl +varandra!» + +Då gav sig drängen i väg ut genom dörren, och lagårdspigan, som var +stark och stor, följde honom, men de andra två stannade i köket för att +ta hand om matmodern. + +De satte fram en stol och bådo henne, att hon skulle sätta sig ner, för +hon stod och vacklade, som skulle köksgolvet ha gungat under henne. + +Nu var det också slut på hennes krafter, och hon började klaga som ett +barn. + +»Hjälp mig ut till Lotta Hedman!» sade hon. »Hjälp mig ut till Lotta +Hedman!» + +De två tjänarinnorna togo henne då under armen och förde ut henne +tvärsöver gården till brygghuset. + +Och Lotta Hedman, som stod i brygghusdörren, såg dem komma gående, och +hon skyndade emot Sigrun och förde henne fram till korgstolen, som hela +kvällen hade stått och väntat för hennes räkning. + +»Och jag har ingenting gjort, Lotta,» sade Sigrun. »Jag har ingenting +orätt gjort. Vi satt bara och talade. Han satt i nästa rum, och så +kastade han sig över oss.» + +Med detsamma blev hon likblek och höll på att svimma, men Lotta stänkte +vatten på henne, och då hämtade hon sig. + +Lotta skyndade sig att tvätta hennes sår och såg, att det var varken +djupt eller farligt, men det, som skrämde henne, det var, att Sigrun +knappast tycktes vara fullt redig. Hon talade oupphörligen, och hon +upprepade ständigt ett och detsamma. Och hennes röst var skrikande och +hård och inte alls lik hennes vanliga mjuka stämma. + +Det märktes, att hon försökte tala om för Lotta hur allt hade gått till, +men hon kunde bara upprepa samma sak. + +»Och jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i +nästa rum, och så kastade han sig över oss.» + +Hon darrade och ryste och såg från den ena till den andra med vitt +uppspärrade, förskrämda ögon. + +»Jag har ingenting ont gjort, Lotta. Vi satt bara och språkade. Han satt +i nästa rum, och så kastade han sig över oss.» + +»Ack, det vet jag så väl, Sigrun, att du ingenting ont har gjort,» sade +Lotta och duade henne som i forna dagar. + +»Du förstår, Lotta,» sade Sigrun på nytt. »Jag har ingenting...» + +Lotta försökte avbryta henne. + +»Jag är rädd för att du håller på att bli sjuk, Sigrun,» sade hon. »Vi +ska be Malin, att hon bäddar åt dig, så att du får gå och lägga dig.» + +Då Lotta sade detta, hejdades ordströmmen plötsligt. + +»Nej, inte där! Jag går aldrig mer tillbaka till honom,» sade den sjuka +helt kort och klart. + +»Men, kära ängeln min!» sade Lotta. »Det menar du inte.» + +»Jag vill lägga mig här, Lotta,» sade hon. »Jag vill ligga i din säng. +Jag känner, att jag blir sjuk. Jag vill ligga på ett ställe, där jag +känner mig trygg.» + +Strax därpå började hon med sitt: + +»Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i +nästa rum, och så kastade han sig över oss.» + +Hon såg på dem med sina vilda ögon, liksom undrade hon varför de inte +med intresse följde med vad hon sade. + +Lotta höll en låg överläggning med de båda tjänarinnorna. De förstodo +inte annat, än att det var bäst att låta den uppskrämda hustrun få sin +vilja fram. Husjungfrun skyndade in i stora byggningen och kom tillbaka +med lakan, kuddar och täcken. Sigrun började nu hastigt kläda av sig. De +hunno knappt få sängen i ordning, förrän hon var beredd att lägga sig. + +Ännu medan hon steg i sängen, skrek hon ut, så att det borde ha hörts +över hela gården: »Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och +språkade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.» + +Då hon väl hade kommit ner under täcket, gav hon Lotta Hedman en +befallning med sin vanliga röst. + +»Du får inte gå och lägga dig, Lotta. Du ska sitta där ute vid bordet +och läsa i din bibel. Och du ska inte låta någon i världen ta mig bort +härifrån.» + +Så blev det. Lotta satte sig vid sin bibel, och köksan och husjungfrun +gingo in i huset för att se hur där stod till. + +Strax därpå kom en av dem tillbaka och förklarade, att det inte hade +skett något sådant, som man kunde ha fruktat. Den främmande hade kommit +undan, kyrkoherden, hade under förföljandet störtat ner i ett dike, och +man trodde, att han hade brutit ett ben. Det var illa nog, men ändå inte +på långt när det värsta, som kunde ha hänt. + +Sigrun höll ännu på att ropa ut sin förklaring, men då Lotta flera +gånger hade berättat, att ingen strid hade ägt rum, så tycktes hon lugna +sig och sjönk i sömn. + + + + +FÖRBEREDELSER. + + +Människor, som på ett eller annat sätt ha fått kännedom om den +beklagansvärda händelse, som någon vecka senare timade i Algeröds +prästgård, vilja gärna kasta all skulden på Lotta Hedman. + +»Om inte den unga prästfrun hade haft omkring sig en sådan där överspänd +varelse, som förvred huvudet på henne med sina syner, skulle det inte ha +skett någon olycka,» säga de. + +Men detta är verkligen att göra Lotta Hedman orätt. Hon har aldrig i +hela sitt liv, varit mer stilla, mer sansad än under denna tid. Hennes +vänner i den andra världen lämnade henne i okunnighet, så att hon inte +hade den ringaste aning om vad som förestod. + +Man förstår ju, att den första natten, då hon satt och vakade över +Sigrun, måste hon ha känt stor oro och ängslan. -- »Hur ska detta +sluta?» frågade hon sig gång på, gång. »Hur ska dessa två människor +kunna börja att leva tillsammans på nytt? Sigrun är ju alldeles +förskrämd, och han å sin sida måtte ha mist allt förnuft och farit fram +som ett vilddjur.» + +»Men det var ju i alla fall endast svartsjuka,» tröstade hon sig själv. +»Och fastän Sigrun är lite rädd för honom, så märks det nog, att hon +håller av honom. Bara kärleken finns kvar, så kan den säkert föra dem +tillsammans igen.» + +Framemot klockan ett på natten öppnade Sigrun ögonen, satte sig förvånad +upp i sängen och såg på den ovana omgivningen. Hon tycktes litet +förvirrad till en början, men sansade sig hastigt och sade till Lotta +med fullkomligt lugn röst: + +»Nu kan du gå och lägga dig, Lotta, men du ska inte släcka lampan, och +du får inte ta av dig kläderna. Du måste vara till reds att försvara +mig.» + +Därpå sjönk hon ner på kudden och föll i sömn på nytt. -- »Hon är rädd +ännu, men hon var fullt redig,» tänkte Lotta Hedman. »Tack och lov! I +morgon är hon kry igen.» + +Hon gjorde, som hon hade blivit tillsagd, lade sig på en liten +utdragssoffa och sov ända till sju, då hon steg upp för att gå till +lagården och sköta om sina smådjur. Men då hon öppnade dörren, ropade +Sigrun henne tillbaka. + +Hon grät och darrade, därför att Lotta hade ämnat lämna henne. Återigen +var hon djupt upprörd, och då Lotta sade henne, att kyrkoherden var +skadad och inte kunde röra sig, var hon ur stånd att fatta detta. + +Det blev för Lotta att ställa sig i fönstret och spana ut i det grå +höstmörkret, tills lagårdspigan kom gående. Hon måste ropa in henne, +säga, att prästfrun ännu var mycket sjuk och inte kunde lämnas ensam +samt be henne överta Lottas sysslor för denna morgonen. + +Av lagårdspigan fick hon höra nyheter. Häradshövdingen hade alls inte +kommit tillbaka. Han hade tagit sin tillflykt till kyrkvärdens, som +bodde ett stycke söder om prästgården. Där hade han stannat över natten, +och nu på morgonen hade kyrkvärdens dräng kommit för att hämta hans +saker. + +Det vållade ingen sorg. Alla människor voro glada över att den mannen +var borta från gården. + +Och med prästen stod det verkligen illa till. Han trodde själv, att det +ena benet var brutet. De hade telefonerat till doktorn, och han hade +lovat komma fram på dagen. + +»Så går det, när man inte far fram som folk,» sade lagårdspigan. »Vi +visste ju allesamman, att inackorderingen var kär i frun, men en skulle +väl vara tokig för att tro, att hon brydde sig om en sån där gammal +sjukling.» + +Lotta Hedman å sin sida var inte särdeles ledsen över det där +benbrottet. Kyrkoherden skulle bli tvungen att hålla sig vid sängen, +Sigrun skulle få tid på sig att övervinna sin förskräckelse. Lotta var +färdig att anse det för en Guds nådefulla skickelse. + +»Tack och lov!» suckade hon. »Nu går allt bra. De blir kanske +lyckligare än förr, när detta är överståndet.» + +Litet senare på morgonen kom kyrkvärdens pojke smygande med ett brev, +men Lotta Hedman skickade honom tillbaka med brevet oöppnat. + +Eljest var det en stilla och lugn dag. Sigrun steg inte upp, utan sov +timme efter timme. Och det var inte bara hon, som sov. Hela gården +tycktes ha försänkts i samma slummer som matmodern. + +»Här är så tyst i dag, att en blir hemsk till mods,» sade köksan och +husjungfrun, då de kommo ut i brygghuset för att fråga efter matmodern. +»Det är, som om någon skulle ligga och dö.» + +Kyrkoherden skickade efter Lotta för att få höra hur det stod till med +hustrun. Och Lotta gick in till honom och sade, som sanningen var, att +Sigrun bara låg och sov, att hon inte hade någon feber, och att det +lilla krossåret i pannan inte var något att tala om. + +Men då han föreslog, att Sigrun skulle flytta in i stora byggnaden, sade +Lotta bestämt nej. Det var bäst, att Sigrun stannade, där hon nu var. +Hon var så skälvande och uppskrämd. + +»Hon är väl rädd för mig,» sade mannen. + +Hans ansikte uttryckte ett stort lidande. Det var inte bara det avbrutna +benet, som smärtade honom. + +»Hon kommer tillbaka självmant, bara hon får igen krafterna,» sade Lotta +hastigt. + +Den sjuke suckade. »Hon kommer aldrig tillbaka till mig,» sade han, +»aldrig till mig. Hon får aldrig mod att komma tillbaka.» + +Lotta Hedman hade inte väntat, att hon skulle känna medlidande med den +mannen, som hade rivit sönder hennes sköna ungdomsdrömmar. Men nu +försökte hon i alla fall att trösta honom. + +»Å, nog ska lyckan vända tillbaka till det här huset,» sade hon. + +Hon hade verkligen ingen tanke på att skilja man och hustru. I stället +gjorde hon allt, som i hennes makt stod, för att försona och återförena. + +Då doktorn kom långt fram på dagen, sade han ungefär detsamma om Sigrun, +som Lotta: att hon inte hade någon särskild sjukdom, att hon skulle bli +bra, bara hon fick komma till ro. Hon hade fått sina nerver förstörda, +och nu hade det kommit till något slags kris. + +De skulle vara varsamma med henne. De fingo inte säga emot henne, hon +skulle inte ansträngas. Man fick inte övertala henne att företa sig +annat än det, som hon kände lust för. + +»Jag kan inte rätt förstå mig på detta fallet,» sade doktorn. »För det +kan förhålla sig på helt annat sätt. Det skulle vara möjligt, att fru +Rhånge råkat ut för någon smitta, och att hon ligger med fröet inom sig +till en sjukdom, som kommer att bryta ut hastigt och svårt. Men detta +kan jag inte nu ge besked om.» + +Längre fram fick Lotta mycken hjälp av dessa doktorns ord, som hade +blivit hörda av flera på gården. Hon förvånade sig då över att de hade +blivit sagda och trodde, att det hade skett på en högre tillskyndelse. + +En hel vecka förgick på samma sätt. Varje dag kom ett smygande bud från +gästen hos kyrkvärden och blev återsänt med oförrättat ärende. Varje dag +kallades Lotta in till kyrkoherden för att avge sin rapport. Varje dag +låg Sigrun och sov från morgon till kväll. + +Då Lotta efteråt tänkte på detta sovande, sade hon till sig själv: »Det +var något inom henne, som visste vad som förestod henne. Hon sov inte, +därför att hon var matt och trött. Hon låg och samlade krafter.» + +Även de stunder, då den unga frun var vaken, låg hon stilla och tyst. + +Då drog hon samman ögonbrynen, och ibland nickade hon med huvudet, såsom +sade hon ja till något, som hon föreslog sig själv. Lotta tänkte nog, +att hon låg och gjorde upp sina framtidsplaner, men ännu så länge hade +hon ingen kunskap om dem. + +En dag bad Sigrun, att Lotta skulle gå in i prästgården och hämta sju +hundra kronor, som hon hade liggande i en byrålåda. »Det är alltsammans +mitt eget,» sade hon. »Jag har sparat ihop de pengar, som jag har fått +från föräldrarna på mina födelsedagar. Du kan förstå, att jag är rädd om +dem, och jag tycker, att det är ängsligt, att de ska ligga där inne i +det tomma huset.» + +Lotta tyckte, att detta var alldeles rätt, och gick efter pengarna. + +En annan dag längtade Sigrun efter något att läsa, och Lotta hämtade en +tidning. Hon låg en lång stund och läste annonser om ångbåtar och +järnvägsturer. Sedan lade hon bladet ifrån sig. Lotta fäste sig inte vid +detta, då det skedde. Efteråt kom hon ihåg det. + +Under denna stillsamma vecka hade det blivit vinter på allvar. Det rådde +inte någon vidare kyla, men det hade kommit så pass mycken snö, att +marken var vit. Det hade till och med blivit slädföre. + +Detta vita utanför fönstren, som påminde Sigrun om hembygden med dess +långa vintrar, tycktes ha ett upplivande inflytande på henne. Samma dag, +som den första snön kom, steg hon upp och klädde sig. + +»Det var rätt, ängeln min,» sade Lotta Hedman. »Du kommer förr till +krafter, om du försöker att sitta oppe lite. Nu tror jag säkert, att jag +ska få dig frisk till jul.» + +Den unga kvinnan hejdade sig mitt i påklädseln. + +»Är det jul snart?» sade hon. »Jag hade glömt, att det ska bli jul.» Hon +berördes tydligen obehagligt av att bli påmind om den stundande +högtiden. Omöjligheten att under julen inte leva under hemmets tak +tycktes ha slagit henne. »Om något ska göras, måste det ske före jul,» +mumlade hon. »Jag får lov att vara färdig före jul.» + +Lotta Hedman, som hörde orden, trodde, att det var fråga om någon +julklapp, som måste vara färdig till julafton. + +En kväll berättade Lotta Hedman för Sigrun om den mannen, som hon hade +råkat på tåget. Hon beskrev hans utseende, hans milda, välljudande, +röst, hans ödmjukhet. -- »Han var mycke vänlig emot mig,» sade hon, »men +just som jag fick en av mina syner, sprang han ifrån mig.» + +»Vad var det för en syn?» frågade Sigrun. + +»Det var något långt norrifrån,» sade Lotta. »Jag såg en ismark och ett +svart tält och en lång släde.» + +Sigrun låg tyst och försökte samla sina minnen. + +»Vet du, Lotta, du är märkvärdig,» sade hon om en stund. »Det kan inte +vara någon annan än Sven Elversson, som du har råkat på. Han såg sådan +ut, som du beskriver, och det vore just likt honom att springa sin väg, +då du började se något, som påminde om isfält och polarfärder.» + +»Vem är Sven Elversson?» frågade Lotta. + +Sigrun vaknade en smula ur sin slöhet och berättade för Lotta en del av +Sven Elverssons historia. + +»Jag skulle just önska, att jag visste var han nu finns,» sade hon till +sist. »Han var en mycket god man, men mycket olycklig. Jag tror, att han +kände sig så föraktad, så nertrampad, att han ansåg det tillhöra honom +att åtaga sig saker, som andra höllo sig för goda att göra. En gång lät +han stänga in sig i cellen hos en mördare för att locka honom att +bekänna. Han gifte sig med en småskolelärarinna, som var en av de +fulaste människor jag har sett. Det var väl också på grund av hans +ödmjukhet. När vi bodde i Applum, talade alla människor om honom, men +han flyttade därifrån före oss.» + +Lotta Hedman påminde sig reskamratens milda röst och det stora +förtroende han hade ingivit henne. + +»Du kan vara viss om att Gud förehar något med den mannen,» sade hon. +»Om jag bara hade haft reda på detta, då jag träffade honom!» + +»Jag önskar, att jag visste var han vore att träffa,» sade Sigrun. »Alla +eländiga och hjälplösa brukade vända sig till honom. Det har varit så +tyst om honom, sedan han flyttade från Applum. Han har väl gömt sig +undan på någon plats, där man inte känner till hans historia.» + +Den kvällen, då de språkade om Sven Elversson, var Sigrun åter uppe och +klädd. Hon hade till och med kommit ut i brygghuset. Lotta hade flyttat +ut bord och korgstolar, den ofantliga ugnen doldes av de rosiga +förhängena. Husjungfrun hade gjort i ordning en liten tebricka till +Sigrun och Lotta. Man hade det så trevligt, som det gärna var möjligt. + +Men då husan frågade om inte frun nu kände sig så stark, att hon kunde +flytta in i stora byggningen, svarade Sigrun genast: + +»Jag vet inte hur det går med mig, Malin. Jag tror, att jag håller på +att bli riktigt sjuk. I kväll har jag ont både i hals och huvud. Jag har +blivit röd över kroppen. Jag håller på att få någon utslagssjukdom.» + +»Varför säger hon så?» tänkte Lotta. »Hon är alldeles frisk. Hon har +alls inte något utslag.» + +Men hon funderade ut, att hennes vän ville förebygga allt tal om att hon +skulle fira julfesten i det egna hemmet. »Hur ska detta gå?» undrade +Lotta med nyvaknad oro. »Ska hon aldrig komma ifrån förskräckelsen för +mannen? Ack, det har alltid varit så med henne! Då hon en gång har +blivit skrämd för någon, finns det ingen möjlighet att få henne lugn.» + +»När man bara tänker på att hon, som är så ivrig att få sköta sjuka, +inte går in i huset och vårdar honom, att hon knappt frågar efter om han +är bättre! Det är riktigt dåliga tecken.» + +Hon satt och betraktade sin vän. Sigrun föreföll så där matt och +bortkommen, som folk brukar, då de ha legat till sängs några dagar. + +»Vad är det för olycksöde, som följer henne?» tänkte Lotta. »Varför ska +hon, som är ren och oskyldig, fin som den finaste och skön som den +skönaste, sitta här i ett rum, som inte är stort bättre än ett uthus?» + +Det gick verkligen inte bra ihop: den unga prästfruns förfinade skönhet +och brygghusets nakna timmerväggar, grova brädgolv och sotiga tak. + +»Sannerligen gör det mig inte ont om både honom och henne,» tänkte Lotta +»Han har det inte heller för roligt, där han ligger på sitt plågoläger +och längtar efter henne.» + +Det låg sorgsenhet i luften. Om en stund såg Lotta, att hennes vän slog +händerna för ansiktet och började vagga fram och tillbaka. + +»Om jag vore död!» klagade hon. »Det vore det bästa. Om jag ändå kunde +få dö!» + +»Det blir ju för tungt och tråkigt för dig, Sigrun, att bo här ute i +brygghuset,» sade Lotta hastigt. »I morgon tror jag att vi tar och +flyttar in till dig.» + +Sigrun for upp. Hennes ansikte blev gråblekt. + +»Vad menar du? Vad är det du säger? Har han mutat dig?» + +»Men, jag tror sannerligen, att du är alldeles förryckt, Sigrun.» + +»Ja, det är så, Lotta. Jag är förryckt, jag är förstörd av skrämsel. Å, +du vet inte hur jag har haft det.» + +Hon började berätta. Inte mycket, men bara så, att den andra skulle +förstå. »Hur ska jag kunna gå tillbaka till detta?» sade hon. + +»Men det är ju ändå bara bevis på att han tycker om dig, Sigrun.» + +»Jag tycker om honom,» sade Sigrun. »Jag har aldrig, aldrig, hör du, +Lotta, varit otrogen mot honom med så mycket som en tanke, men han har +aldrig litat på mig, och det gör mig ont. Det gör mig mer ont än något +annat.» + +Lotta Hedman sade något om att svartsjukan var sådant, som hörde +ungdomen till. Den försvann av sig själv, då människorna blevo gamla +tillräckligt. + +»Nej,» sade Sigrun, »den försvinner inte hos honom. Den är ett arv, alla +i hans släkt är på det sättet. Tror du inte, att han har lovat mig gång +på gång att lägga bort den? Men vad har det hjälpt? Vi flyttade hit opp +i ödemarken, för att han skulle få ro. Nu ser du hur mycke vi har vunnit +på den saken. + +»Du tror kanske, att jag inte har medlidande med honom? Ingen vet bättre +än jag hur han plågas. Och han går tillbaka, Lotta, han predikar sämre, +och han förlorar alla intressen. Det är förfärligt synd om honom. + +»Men det är också synd om mig. Jag har blivit förskrämd. Han har nu så +många gånger kommit mig att frukta för honom, att allt mitt mod är +borta. Du får lägga bojor på mig och släpa mig dit in. Men du förstår +inte sådant.» + +»Men om du inte kan gå tillbaka,» sade Lotta, »vad ska du då göra?» + +Den unga frun reste sig. + +»Vi ska gå och lägga oss, Lotta,» sade hon med ett litet bittert skratt. +»Klockan går på elva, och du ska opp tidigt i morgon och ge mat till +dina djur.» + + + + +FLYKTEN. + + +Nästa dag låg Sigrun till sängs. Hon hade ont i halsen, sade hon. Ingen +mer än Lotta fick komma in till henne. Hon bad Lotta förbereda hennes +man på att hon skulle komma att ligga länge sjuk. + +Hon låg också hela dagen. Först då kvällsvarden var äten och gårdsfolket +hade gått till vila, steg hon upp, klädde sig och kom ut till Lotta i +brygghuset. + +»Känner du dig bättre nu?» + +Hon smålog. -- »Ja, Lotta, mycket bättre.» + +Lotta hade haft en svår dag. Hon hade börjat förstå, att Sigrun tänkte +på att lämna hemmet. Och hon undrade hur hon skulle kunna avstyra denna +olycka. + +»Jag har tänkt på en sak,» sade Lotta, »jag tycker, att du borde fara +hem till Stenbroträsk över julen. Det skulle vara bra mycke bättre och +mer passande än att stanna här i brygghuset.» + +Sigrun syntes inte alldeles ohågad. Hon sade nej först, men då Lotta +började tala om den härliga julhelgen i prostgården, föreföll det, som +om hon skulle anse förslaget värt att tänka på. + +Det blev sent denna kväll också. Sigrun satt tyst och grubblade på +något, som hon inte kunde komma på det klara med, och Lotta tordes inte +störa henne. + +Då klockan var några minuter över elva, rycktes dörren upp, och en +människa kom instupande, gick ett par steg och sjönk sedan ner på +golvet, låg där på knä, med framräckta händer. + +»Finns det människor här, så hjälp mig!» ropade hon, »Jag är så sjuk. +Jag är så sjuk. Jag har eld i kroppen.» + +Nu var det slut med Sigruns trötthet och kraftlöshet. I nästa ögonblick +var hon framme hos kvinnan. Hon lyfte upp henne, så att hon kom upp på +sina ben, lade armen om henne och stödde henne. + +»Kom med mig!» sade hon med mild röst. »Kom för all del med mig fram +till lampan, så att jag får se vad som fattas er!» + +Kvinnan stod där huttrande och skakande av feber. Hon kunde inte lyfta +fötterna, utan hasade sig framåt. Hon skulle ha fallit gång på gång, om +inte Sigrun hade hållit henne uppe. + +Då hon hade fått den sjuka fram i lampskenet, såg hon, att hennes +ansikte var uppsvällt och vanställt till yttersta grad. Tätt, tätt +övertäckt med mörka, bristande varbildningar! Och på samma sätt var det +med händerna. + +»Lotta!» sade Sigrun med låg, darrande röst. »Vad är detta?» + +Men Lotta behövde inte svara. Sigrun förstod lika väl som hon vad det +var för en sjukdom. + +Hon visste väl också, att det var dödsfara att vidröra den fattiga +vandrerskan, men hon började beslutsamt rycka av henne kläderna, och +medan Lotta Hedman gjorde i ordning sängen och bredde ut rena lakan, +svala och släta för den heta, ömmande kroppen, satte Sigrun på henne +rent linne, och snart hade de den kvidande och huttrande utsträckt på +bädden. + +Sedan sutto de där och ömkade henne, medan hon vred sig och våndades. +Sigrun försökte bjuda henne vatten, men hon tycktes inte kunna svälja. +Prästfrun vände då tillbaka till Lotta, och de sutto hand i hand, +förskrämda och tysta inför makten hos den förfärliga sjukdomen. + +Om en stund drogo de andan lättare. De tyckte sig märka, att den sjuka +blev mer stilla, att hon led mindre. + +Och om än en stund, en knapp timme sedan hon var inkommen till dem, blev +hon alldeles lugn och orörlig. De flämtande andedragen avstannade. + +De två vännerna reste sig upp, lade den döda till rätta i sängen och +kröpo sedan ihop som förut, tätt intill varandra, liksom förstenade +inför det döda, förfärliga ansiktet. + +»Om några dar ska jag se ut på samma sätt,» tänkte både Sigrun och +Lotta. »Jag ska se ut som den där. Ingen ska känna igen mig. Ingen ska +veta, att detta är jag.» + +»Vem kan hon vara?» sade Lotta viskande, och Sigrun svarade på samma +sätt, att hon måste vara någon fattig vandrerska utan hem. + +»Hennes kläder var inte precis dåliga,» sade hon, »men mycket slitna. +Kängorna är våta och utgångna. Hon har vandrat långa vägar i snön. +Sjukdomen har kommit över henne på landsvägen. Hon har irrat omkring i +feberyrsel borta på de öde vidderna. Det var väl ljusskenet från vår +lampa, som ledde hit henne.» + +Återigen sutto de tysta och stirrade på den döda. Och nu var det, som +den förskräckliga tanken vaknade hos Sigrun. + +»Om det vore jag, som låg där!» tänkte hon först. »Varför skulle jag +inte kunna ställa så, att det blir jag, som ligger där?» fortsatte hon +att tänka. + +Det var, som om Lotta Hedman skulle ha hört hennes tankar. Hon vände sig +mot Sigrun och stirrade förskräckt och andlöst på henne. + +»Det är ingen, som vet vem hon är,» sade Sigrun med en röst, som inte +längre var låg och viskande, utan fast och bestämd. Ingen vet var hon är +kommen ifrån. Ingen kan ha sett henne komma in till oss. Hon är en +fattig vandrerska utan hus och hem.» + +Lotta satt tyst. Hon ville inte förråda vad hon misstänkte. Om Sigrun +inte hade sina tankar åt det hållet, var det bäst att tiga. Sigrun +fortsatte på samma sätt. + +»Du förstår väl, Lotta, att detta är smittkoppor. Nu ligger den döda i +min säng, den och hela huset måste rökas, och vi får inte bo kvar här. +Vi måste flytta in i prästgården. Och det kan ju hända, att jag är +smittad och dör av sjukdomen, och då vore ju allt gott, men det kan +också hända, att jag får leva, och då är jag inne i mitt gamla elände.» + +»Men det blir bättre nu efter det svåra, som ni har fått gå igenom,» +sade Lotta ivrigt. »Din man förstår, att han har gjort dig orätt. Han +kommer att ta sig bättre till vara.» + +Sigrun reste sig, tog lampan och flyttade ut den i brygghuset. + +»Vi ska inte störa henne där inne,» sade hon. + +»Ni har så många goda år framför er,» fortsatte Lotta. »Bara ni blir +lite äldre, så får ni ro. Och han är ju en så präktig och duglig och +framstående man.» + +Sigrun stod i fulla lampskenet, och Lotta Hedman kunde inte låta bli att +förvåna sig över henne. Hon hade på ett par minuter fått tillbaka hela +sin skönhet, och det var inte nog med det. Det låg glans och höghet och +makt över henne. Ovillkorligen kände Lotta, att Sigrun var förmer än +andra människor, att hon måste skyddas och älskas framför alla andra. + +»Lotta,» sade Sigrun, »du förstår väl, att det var för detta, som du +blev hitsänd från Stenbroträsk? Det var, för att du skulle komma och +hjälpa mig med detta.» + +Det var att tala ett språk, som Lotta förstod, men hon lät sig inte +vinnas så lätt. + +»Det kan likasåväl förhålla sig så, ängeln min, att jag har kommit hit +för att hindra dig,» framkastade hon. + +Sigrun lät Lotta sätta sig ner i den ena korgstolen, sedan lade hon sig +på knä framför henne, tog hennes händer och sade med en röst, som var +bräddfull av övertygelse: + +»Jag lovade Edvard en gång, att ingenting utom döden skulle skilja oss +åt. Och det är fördenskull, som jag inte har lämnat honom förut. Och +hela veckan har jag bett Gud, att jag skulle få dö, hellre än att jag +skulle behöva svika mitt löfte. Nu, när jag är förskrämd för honom och +måste gå, så har det ändå hållit mig tillbaka. Du förstår, Lotta.» + +Lotta nickade motvilligt. + +»Och nu, Lotta, nu har Gud hört mina böner. Han har skickat döden till +mig. På detta sätt kan jag gå utan att bryta mitt ord. Att inte du, +Lotta, förstår, att detta är Guds vilja!» + +»Jag vill inte höra mer av det här, Sigrun,» sade Lotta och gjorde ett +försök att resa sig ur korgstolen, men matmodern höll henne tillbaka. + +»Det är Gud själv, som hjälper mig, Lotta,» sade hon. »På det här sättet +kan jag gå utan att göra Edvard olycklig. Ja, jag menar inte, att han +inte kommer att sörja mig ett år eller kanske två, men det blir ingen +bitterhet i sorgen. Men om jag skulle rymma från Edvard? Tror du, att +han skulle låta sig nöja? Han skulle söka efter mig, och när han funne +mig, så skulle han kanske döda mig. Eller om jag bleve skild från honom? +Han skulle gräma sig till döds. Men om jag ginge bort ur livet... Det +vore bara en sorg. På döden behövde han inte bli svartsjuk. Förstår du +inte, Lotta, hur mycket bättre detta vore för honom än något annat?» + +»För honom,» sade Lotta, »det kan vara, men för dig?» + +»För mig,» sade den unga kvinnan med ett leende, som var som ett +återsken från himlen, »för mig är allt gott, som är gott för honom.» + +»Det bästa för honom vore att få behålla dig,» sade Lotta envist. + +»Det är detta jag inte kan,» utropade Sigrun med förtvivlan i rösten. +»Du vet inte vad det vill säga att ständigt vara vaktad, att aldrig ha +någon frihet. Du vet inte hur det är med alla dessa förskräckliga scener +och uppgörelser och löften om bättring, som aldrig hålles, och +misshumöret och ledsnaden. Du vet inte hur det är att jämt gå och +frukta, att det ska ske något förfärligt. Du vet inte hur det är att +jämt nödgas smyga och ljuga, fastän man intet annat gör än det, som är +riktigt och rätt. Du vet inte hur det är, annars skulle du inte uppmana +mig att gå tillbaka.» + +»Nej,» sade Lotta Hedman, »nej, ängeln min. Jag visste ju inte, att du +har haft det så svårt. Du har aldrig talat om detta förrän igår och nu. +Men finns det ingen annan utväg?» + +Den unga kvinnan reste sig upp. Hon sade med djupt eftertryck: + +»Det finns en utväg. Den är mig sänd av Gud, men Lotta Hedman vill inte +tillåta, att jag begagnar mig av den.» + +Ingen kan beskriva den rent av förkrossande makten av Sigruns skönhet, +då hon sade ord sådana som dessa. En trollkraft utgick ifrån henne, som +hon var väl medveten om, och som hon aldrig torde ha utövat så +skoningslöst och så segerrikt som denna natt. + +»Jag vill ju ingenting orätt göra, Lotta,» fortfor Sigrun. »Jag vill +resa ut i kriget och hjälpa de sårade. Hela min håg står efter detta. +Jag blyges över att gå här hemma och ingen nytta göra. Du vet, att det +är detta, som jag har längtat efter i hela mitt liv. Gud har hjälpt mig, +Lotta. Varför vill inte du hjälpa mig?» + +Vad kunde den stackars Lotta Hedman säga? Hon hade aldrig älskat Sigrun +så som denna natt. Hon gjorde ännu motstånd, därför att hon visste, att +hennes man tillhörde en familj av självmördare. Kanske att mannen skulle +döda sig, om han förlorade hustrun. Hur som helst, vågade hon ingenting +säga om detta till Sigrun. Hon trodde, att det endast skulle stegra +hennes fruktan för honom. + +»Men du har ju dina föräldrar,» var allt, vad hon kunde hitta på att +säga. + +»Jag är smittad av koppor,» sade Sigrun. »Jag kan inte resa hem till +föräldrarna.» + +Hon gick fram till Lotta och satte på nytt ner henne i korgstolen. + +»Lotta, jag är så olycklig,» sade hon. »Alla mina dagar är mig en plåga. +Ska jag behöva lida på det sättet genom hela mitt liv?» + +»Men, Sigrun, att du vill göra oss alla sådan sorg!» + +»Sorg,» sade Sigrun, »sorg? Vad är det? Att sörja över en död! Vad är +det? Vad är det mot att sörja över en levande? Jag är tvungen att göra +det för Edvards skull, Lotta. Minns du inte vilken man han var, då jag +först råkade honom? Han var behärskad, lycklig, ivrig att gå framåt. Han +var en god predikant, hans församling älskade honom. Nu -- ser du inte +hur han förändras? Han går under här i fattigdom och ensamhet. Jag måste +bort ifrån honom, Lotta. Om jag vore död, då skulle han söka sig till en +annan församling. Han skulle bli allt det, som han hade utsikt att bli, +då han var nog olycklig att råka mig.» + +»Du kan aldrig få mig att förstå, att du behöver göra något så +förfärligt.» + +Sigrun höjde på axlarna. + +»Jag vill inte heller inbilla dig, att jag gör det bara för hans skull. +Jag gör det, därför att jag är olycklig och behöver bli fri från min +olycka. Å, Lotta! När jag inte får dö riktigt! Jag vet, att det vore +det bästa. Men näst detta är det bäst för mig, att jag får försvinna. +Jag går under, jag blir vansinnig. Jag är kanske vansinnig redan nu.» + +»Men du vill övertala mig att ställa så, att jag aldrig mer kan få se +dig?» sade Lotta i sin förtvivlan. Hon hade inte ämnat tala om sig +själv, men hon måste använda alla motskäl, som funnos. + +»Varför skulle du inte kunna råka mig, när bara något år är gånget?» +sade Sigrun. »Hör nu hur jag har tänkt ställa för mig! Jag går till fots +de första milen, tills jag kommer in i en socken, där ingen känner mig. +Där beställer jag skjuts till närmaste järnvägsstation. Jag tänker följa +med tåget till Göteborg, och därifrån reser jag till Amerika. I Amerika +ska jag ge mig in i en sjuksköterskekår, och med den följer jag sedan ut +i kriget. Du ser, att det är ingenting omöjligt. Och när något år har +gått, skriver jag efter dig.» + +»Du ska inte försöka att locka mig,» sade Lotta. »Jag kan inte ljuga så, +som jag skulle bli tvungen att göra.» + +Sigrun sade med obeskrivlig bitterhet: + +»Jag har måst ljuga var dag, alltsedan jag gifte mig.» + +Lotta Hedman kände sig söndersliten. Hon var betagen av medlidande. -- +»Låt henne få, som hon vill!» tänkte hon. På samma gång var hon så utom +sig av ängslan över det svåra, som Sigrun ville begå, att hon började +gråta. + +»Gud ville hjälpa mig, men Lotta Hedman ville inte,» sade Sigrun. + +»Men, Sigrun,» ropade Lotta och slängde bort en tår med baksidan av +handen, »ska du tvinga mig att låta dig förstöra dig själv? Du vill göra +något, som är så förfärligt, att jag ryser för blotta tanken på det. Du +ska inte mer bära något namn bland de levande. Du vill ge dig ut i +världen utan vänner, utan föräldrar, utan att så mycket som kunna tala +om varifrån du är kommen. Det blir elände, om du lyckas, och skam och +skada, om du blir upptäckt.» + +Dessa ord voro alldeles förspillda. Den unga frun var lika fast besluten +som förut. Men hon slutade upp med att bedja och övertala. Hon började +hota. + +»Kom ihåg en sak, Lotta! Om du inte i natt hjälper mig på det här +sättet, går jag i morgon till honom, som sitter och väntar på mig hos +kyrkvärden.» + +»Det gör du aldrig,» sade Lotta. + +»Jag gör vad som helst. Bara inte tillbaka i det gamla.» + +Innan Lotta hann svara på detta, inträffade något. + +De hörde steg närma sig brygghuset, försiktiga, men tunga och tydliga +steg. Stegen stannade inte vid ingången, utan fortsatte runtom huset. +Ett par gånger hördes de åter. Så dogo de bort. + +Sigrun gjorde ett tecken åt Lotta, och denna skyndade fram till ett +fönster, böjde undan gardinen och såg ut i den snöljusa natten. + +»Det var gårdsdrängen,» sade hon. + +Den vackra kvinnan rätade upp sig. Ögonbrynen drogo sig samman, huvudet +höjdes, ögonen sände en förkrossande blick åt någon, som inte fanns +tillstädes. + +»En sådan där tur har han gått varje natt,» sade hon, »alltsedan jag +flyttade hit ut. Han är tillsagd av sin husbonde. Han går här och vaktar +på mig. Han ska lyssna efter om jag har någon älskare hos mig.» + +Lotta sade ingenting. Hon började på att ge upp allt motstånd. + +»Du tror, Lotta, att Edvard ska bli annorlunda. Där ser du! Har han mer +förtroende till mig nu än förut? Han låter sin dräng gå och spionera på +mig.» + +Hon hade höjt rösten. Det förolämpande i mannens misstro sårade henne i +varje fiber av hennes varelse. + +»Det kan aldrig bli bra mellan dem efter detta,» tänkte Lotta. »Jag +tror, att han har dödat kärleken hos henne. Det är så gott, att hon +går.» + +Detta var det, som kom Lotta Hedman att ge upp motståndet. En plötslig +övertygelse, att Sigruns kärlek var slocknad eller höll på att slockna, +fastän hon inte själv ville erkänna det, kanske inte en gång visste det. + +Hon upphörde att säga emot. Hon sade aldrig ja, men hon upphörde att +säga emot. + +Det gick en stund under hastiga förberedelser. Sigrun lade av sig sina +ringar och lånade en omgång kläder av Lotta. Litet underkläder och de +sju hundra kronorna packade hon ner i en skinnväska, som också var Lotta +Hedmans tillhörighet. Kappa och huvudduk fick Lotta också bestå. Alla +Sigruns kläder måste finnas kvar. När hon var nästan färdig, stannade +hon framför Lotta. + +»Du förstår nog, Lotta, att allt detta är sammanfogat av Guds hand. Var +nu inte ängslig varken för dig eller för mig själv!» + +Hennes mod och sinnesnärvaro voro på sitt sätt beundransvärda. Det fanns +varken tvekan eller rädsla hos henne. + +Då allt var klart, hade hon ändå en svår stund. + +»Det är allt så mycke kärt, som jag lämnar efter mig,» sade hon. Tårarna +kommo strömmande, och hela vikten i det för alla tider avgörande steg, +som hon nu skulle taga, tycktes stå klar för henne. + +»Nu får jag aldrig mer se den lilla tavlan över Stenbroträsk prästgård, +som har varit mig en så stor tröst. Och medaljongen med min lilla +dotters porträtt törs jag inte heller ta med mig.» + +»Den tycker jag du kan ta i alla fall,» sade Lotta. »Men du behöver ju +inte gå,» tillade hon. + +»Och, Lotta, du vet det är en av korna, som jag tycker så mycke om. Ge +henne lite gott foder, när du kan komma åt!» + +Hon gick mot dörren. + +»Glöm inte, Lotta, att då min novemberblomma slår ut, så ska du ställa +den på Edvards skrivbord!» + +Därefter kysste hon Lotta Hedman för första och enda gången och gick sin +väg. + + * + +Sigrun hade inte varit borta så länge som en kvart, då Lotta Hedman +återigen hörde steg utanför brygghuset. Det var lätta och varsamma steg, +inte gårdsdrängens tunga trampande, och hon tänkte, så snart som hon +hörde dem: »En sådan lycka! Gud vare lov och tack! Sigrun kommer +tillbaka.» + +Men inte förr hade hon dragit ifrån regeln och öppnat, än hon stod öga +mot öga med en främmande karl. Man förstår vad den stackaren skulle bli +rädd. Aldrig i sitt liv hade hon känt sig så brottslig och syndmedveten. + +»Oj, oj, Lotta!» tänkte hon. »Det börjar redan.» + +Karlen hade en stor, slokig hatt och var dåligt klädd. Hon kunde förstå, +att det var något slags landstrykare. »Å, kom för all del inte in här!» +sade Lotta och ställde sig i vägen för honom. »Vi har smittkoppor i +gården. Där inne i kammarn ligger en död.» + +Karlen sprang inte sin väg, som Lotta hade väntat. Han stod kvar i +dörren och såg inåt brygghuset. + +Och innan Lotta kunde ana hans uppsåt, sköt han henne åt sidan, var med +ett par steg framme vid kammardörren och såg den döda. + +Men Lotta lämnade honom inte tid att göra några långa observationer. Hon +sprang efter honom, slog armarna om honom, ryckte honom tillbaka ut i +brygghuset och stängde kammardörren. + +Karlen gjorde inte något motstånd. Han tycktes tro, att hon ville skydda +honom för smitta. + +»Det är inte farligt för mig,» sade han. »Jag är nog redan smittad, om +det så ska vara. Hon, som ligger här, är min hustru. Hon blev sjuk för +ett par dar sen, och i morgse sprang hon ifrån mig i feberyrseln.» + +Det var tydligt, att han talade sanning, och att hela Sigruns plan var +förfelad. Lotta tyckte, att hela brygghustaket störtade ner över henne. + +»Men vem är då ni?» frågade hon. + +»Jag är inte så alldeles obekant här i prästgården,» sade karlen med +lugn och dämpad röst. Jag är skärslipare, och jag var här och slipade +era saxar och knivar för en åtta dar sen. Jag drar omkring med häst och +kärra och slipsten från gård till gård, och jag har just inga sjukrum +till mitt förfogande. Det var min mening nu, då Rut blev sjuk, att jag +skulle hinna ner med henne till ett lasarett, men så sprang det arma +kräket ifrån mig. Jag har farit omkring och sökt efter henne hela dan. +Jag undrar just när hon kom hit.» + +Det var inte bara taket, som störtade samman över Lotta Hedman. Det var +väggarna och grunden, som hon stod på. Mitt i sin förvirring gjorde hon +dock ett försök att rädda Sigrun. + +»Men nu är det inte er hustru, som ligger där inne,» sade hon, »utan min +kära matmor.» + +»Å,» sade skärsliparen, »är den vackra prästfrun död? Har hon fått ligga +och dö här ute i brygghuset?» + +»Hon ville själv ha det så,» sade Lotta Hedman. + +»Ja, då får jag be om ursäkt för att jag trängde mig in,» sade karlen. +»Jag får väl söka efter Rut på annat håll.» + +Han var en liten, mörkhyad, torr man. Ena skuldran höll han uppskjuten, +och detta bidrog till att ge honom ett missnöjt och småsurt utseende. +Lotta kom väl ihåg, att han vid förra besöket i prästgården hade uppfört +sig bråkigt och varit ohövlig. Nu, i närhet av sjukdom och död, var han +stilla och ödmjuk. + +Till Lottas stora glädje närmade han sig verkligen mot utgången, men +tvärstannade. Mitt i hans väg stod ett par våta, snedgångna kängor. + +»Ja, men det här är ju ändå Ruts kängor!» sade han. »Vad vill det här +säga?» + +Nu var det slut med Lotta Hedmans uppfinningsförmåga. Hon visste sig +ingen annan råd än att tala om sanningen. + +Sigrun hade hunnit förbi Algeröds kyrka och begravningsplats och befann +sig mittpå bron över den lilla älven, då hon hörde Lotta Hedmans röst +ropa på sig. + +Strax därpå svängde en släde upp bredvid henne, och Lotta kom fram till +henne och förklarade vad som hade hänt. Samtidigt berättade hon, att +skärsliparen hade lovat att tiga. + +Skärsliparen satt kvar på slädkanten, såg vresig och sur ut, men talade +lugnt och fridsamt som förut. + +»Se, det är så, att jag inte kan finna mig i detta, att Rut inte skulle +komma i graven under sitt rätta namn,» sade han. »Men annars står jag +för det, som jag har lovat. Prästfrun får sätta sig upp här i släden, +och jag kör henne tillbaka till prästgården, och ingen ska få veta +något. Jag ska vara tyst som en mur.» + +Sigrun gick fram till mannen. Hon hade bundit en svart duk om huvudet. +Den sköt hon nu tillbaka. + +»Är det bara fördenskull, som jag ska gå tillbaka i mitt elände?» +frågade hon. + +Mannen tycktes bli orolig. Han gav henne en hastig blick och såg därpå +åt sidan. + +»Hon är död. Vad gör det henne under vilket namn hon kommer i graven?» +sade Sigrun med en röst, vari förtvivlan darrade. + +»Jag tycker inte, att det är rätt mot Rut,» sade karlen envist. + +»Nej,» svarade Sigrun. »Det är inte rätt, det vet jag. Men ni må inte +tro, att jag efter detta tänker gå tillbaka hem. Det gör jag inte.» + +Hon pekade mot älven, som blänkte svart mellan sina snöstränder. + +»Dit går jag,» sade hon. + +Hon stod fast och beslutsam framför mannen. Han uppfattade tillräckligt +av hennes ansiktes stränga allvar för att förstå, att hon skulle göra, +som hon sade. + +Han vände bort ansiktet, liksom rädd att se på henne. + +»Ja, jag förstår ju, att Rut får en bättre begravning och allt sånt +där,» sade han. »Och mig gör det ju inte så mycke, för hon var inte min +hustru precis, fastän hon hade åkt med mig på lasset ett par månader. +Men jag tycker ändå...» + +Lotta skrek till. Sigrun hade skyndat bort från mannen. Hon stod vid +broräcket och böjde sig för att komma under det. + +»Å, för allan del!» ropade skärsliparen och sprang ner på bron. »Gör er +inte någe illa! Det ska få bli, som ni vill.» + +»Kom ihåg, jag går aldrig tillbaka till det gamla!» sade Sigrun. + +»Nej, det behöver ni inte heller. Jag ska nog tiga.» + +»Sigrun är för märkvärdig i natt,» tänkte Lotta. »Ingen kan motstå +henne. Hon gör vad hon vill med oss.» + +Det tycktes vara sanning. Den lille misslynte mannen visste inte hur väl +han ville henne. + +»Jag har inte mitt vanliga åkdon i kväll,» sade han. »Jag fick lov att +låna en släde i morgse för att kunna fara och söka efter Rut. Men just +fördenskull kanske det ginge an, att jag skjutsade er en bit framåt +vägen. Det är inte så lätt att gå ute i snön för den, som är van att +sitta inne i varma rum.» + + + + +DEN LÅNGA DAGEN. + + +Den dag, som hade börjat med Sigruns flykt från sitt hem, blev för +mången en tung och allvarlig dag, en dag så lång, att man aldrig tyckte +sig hinna till dess slut. + +Sådan blev den för Lotta Hedman, som, då hon kom tillbaka till +brygghuset vid tretiden på morgonen, fann, att allting där var sig likt, +och nu försökte att, så gott hon förstod, bereda sig på vad som skulle +komma. Hon samlade ihop alla den dödas kläder, stoppade in dem i +bakugnen, kastade dessutom dit ett fång ved, tände på och lät +alltsammans brinna till aska. Sedan sopade hon ugnen ren och drog fram +sina förhängen, så att allting i brygghuset var sig likt, såsom det hade +varit på kvällen. + +Hon gick också darrande och rysande in i brygghuskammaren till den döda. +Annars var hon inte rädd för de avlidna, men mot denna tyckte hon att +Sigrun och hon hade svårt förbrutit sig, och hon skälvde, när hon +nalkades henne. Hon gjorde dock vad hon hade ämnat, tog fram ett lakan, +bredde ut det över liket, så att det fullkomligt skyldes, och läste +sedan med mycken rörelse ett par böner. + +Medan hon gjorde detta, erfor hon en stor hugsvalelse. Det strömmade +över henne en visshet, att den döda inte var en fiende till henne och +hennes matmor, utan deras trognaste hjälpare och förbundna, som hon på +intet sätt behövde rädas för. + +Lotta sökte också förbereda sig på vad hon skulle säga till prästen och +gårdsfolket. Hon tänkte på att ingen hade sett Sigrun under hela +gårdagen; alltså kunde hon tala om för dem, att sjukdomen hade börjat +natten före den sista. Sigrun hade inte velat, att läkare skulle till +kallas för hennes skull, hon hade trott, att det bara var ett ofarligt +utslag. Sedan -- ja, vad skulle hon sedan säga? + +Lotta gick till en början fram och tillbaka på golvet. Men snart kände +hon sig alltför modlös och trött för att gå, utan satte sig i en stol. +Snart blev inte heller detta bra; hon gick och ställde sig mot en vägg. +Till sist sjönk hon ner på golvet, alldeles bredvid den dödas säng, och +blev sittande där. + +»Jag borde gå in till kyrkoherden,» tänkte hon. »Jag borde väcka +tjänstfolket.» Men hon gjorde varken det ena eller det andra. Hon satt +stilla och upprepade för sig själv sina förklaringar, vände och vred på +dem. + +»På ett eller annat sätt blir alltsammans upptäckt,» tänkte hon. »Vi +blir olyckliga och utskämda, både Sigrun och jag. Det är förfärligt att +sitta och vänta på.» + +En stund skedde henne den stora lindringen, att hon fick komma bort från +sina bekymmer och farhågor. + +Medan hon satt ångesttyngd på golvet nedanför den döda, skilde sig +hennes själ från kroppen, höjde sig och begav sig i svävande flykt uppåt +mot världsrymden. + +Snart var den kommen så högt, att Lotta Hedman kunde se de jordiska +tingen i deras sammanhang. Hon såg nu inte som annars bara ett litet +stycke av dem, utan hon såg dem i hela deras utsträckning. Hon såg inte +ett kort stycke av älvar och floder, utan hon kunde följa vattendragen +från källan till mynningen. Hon såg inte bara en liten del av en skog, +hon såg de väldiga trädmassorna i hela deras utbredning. Hon kunde följa +bergåsarnas hela längd. Slätterna bredde ut sig under henne, och +ländernas skapnad avtecknade sig mot havens blänkande ytor. + +Lotta tyckte, att detta var ett skönt och upplyftande skådespel, men +hennes själ stannade inte vid detta, utan steg ändå högre. + +Om ett par ögonblick hade den nått till en rymd, därifrån den kunde +överskåda människoödena i deras sammanhang. Lotta kunde följa +människornas vandring genom livets dal. På en tid, som tycktes henne +kortare än sekunder, förlöpte den. Hon såg dem stiga in i livet, vandra +sin korta väg och åter gå bort, ut i det obekanta. Hon såg sin vän, +Sigrun, på hennes vandring och den väg, som låg utstakad för henne, och +de vägar, som korsade hennes. + +Hon såg även den väg, som kvinnan, som nu låg död bredvid henne, hade +haft att fullfölja. Det var en mörk och fattig och tung väg, och den +höll redan på att utplånas, men den utplånades inte på det sättet, att +den täcktes med mörker, utan den försvann under ett ljusskimmer. + +Vid slutet av vägen stod den döda ännu och blickade tillbaka på sin +bana, som förvandlades till ett band av ljus, och Lotta såg, att hennes +ande fröjdade sig. + +Den döda visade bort till Sigruns väg och till en av de vägar, som +korsade den. + +»Se,» sade hon till Lotta, »vad jag mest av allt önskade, det går i +uppfyllelse nu genom min död!» + +Och därmed försvann den döda in i en stor klarhet, vars glans var sådan, +att Lotta Hedmans själ inte kunde följa henne, utan måste stanna +utanför. + +Och den vände med detsamma tillbaka till kroppen, och Lotta Hedman kände +sig nu för en stund fri från all fruktan och trodde, att det, som hade +skett, var sådant, som borde och måste ske. + +Och detta sitt lugn fick hon behålla, till dess att dörren till +brygghuset öppnades och någon frågade om hon visste, att klockan redan +var halv åtta. + +Då ville Lotta Hedman resa sig, men nu var hennes trygghet borta. Hon +tänkte på allt det tunga, som hon gick till mötes, och hon orkade inte +komma upp på sina ben, utan blev sittande. + +Och dörren stängdes, ingen kom in, ett par minuter gingo i lugn. + +»Nu snart blir alltsammans upptäckt,» tänkte Lotta. »Det kan inte gå på +annat sätt.» + +Och all skam, som skulle falla över Sigrun och över henne själv, lade +sig tyngande över henne. + +Strax därefter kom husjungfrun in i brygghuset. Hon bar på en bricka +morgonkaffe till matmodern. + +Hon såg lampan stå med rykande veke, nära att slockna, och fann +brygghuset fullt med rök och nästan mörkt. Hon ropade, men ingen +svarade. Då förstod hon, att något måste vara på tok. Hon satte ifrån +sig brickan, rev eld på en tändsticka och såg nu, att Lotta satt +sammansjunken på golvet bredvid sängen, och att den, som låg i sängen, +hade ett lakan utbrett över sig, såsom vore hon död. Hon gick närmare, +lyfte en flik av lakanet och såg ett par uppsvällda händer. + +Då vaknade Lotta till liv. + +»Akta dig för all del! Det är smittkoppor.» + +Flickan släppte lakanet och for ett par steg tillbaka. + +Sedan blev det hon, som spred nyheten, som underrättade mannen och alla +andra. + +Lotta Hedman, som befann sig under den förfärliga sjukdomens skydd, hon +blev knappast tillfrågad om vad som hade hänt. + +Det sändes bud efter kyrkvaktaren, som var en myndig och kraftig man, +och han ställde Och beslutade, så gott han förstod. + +Han befallde för smittans skull, att Lotta Hedman skulle stanna i +brygghuset, och att ingen fick råka henne. Inte ens om kyrkoherden sände +efter henne, fick hon lyda kallelsen. + +Det blev han och Lotta, som lade ner den döda i kistan. Sedan fördes hon +bort till en i hast uppkastad grav. + +Det gjordes inga efterforskningar, knappt några frågor. Hela prästgården +var för en tid alldeles avstängd från den övriga trakten. Att prästfrun +hade låtit utge sig för död, fastän hon levde, det var för orimligt att +misstänka. + +»Det är den där skärsliparn, som har farit omkring här i trakten de +sista veckorna, som har fört smittan med sig från Norge,» sade man. +»Hans hustru är också sjuk och har sprungit ifrån honom i feberyrseln.» + +Man påminde sig doktorns ord. »Prästfrun har gått länge med sjukdomen i +kroppen,» sade man. + +Den längsta och kvalfullaste dag, som Lotta Hedman hade upplevat, gick +till ända utan att någon upptäckt hade skett. + + * + +Sigrun kastade då och då en blick på körsvennen, som satt på slädkanten. +Det var natt och mörker alltjämt, och hon kunde blott helt otydligt +urskilja gestaltens yttre konturer: den vida slokhatten, den +uppskjutande axeln, den korta näsan och den vresigt hopbitna munnen. + +»Det är ingen människa, som jag har bredvid mig,» tänkte hon, »det är +döden. Jag ser hur skaftet på lien sticker upp under rocken.» + +»Så är det,» sade hon till sig själv. »När han först kom, kände jag inte +igen honom, men nu gör jag det. Och vem annan skulle det vara? Jag har +gett mig i hans våld. Han har kommit för att hämta mig och föra mig till +sitt land.» + +De åkte fram över stora, ödsliga bergsvidder, täckta med vit snö. Några +enstaka, klent utbildade träd och buskar gjorde traktens fattigdom än +mer påfallande. + +»Det är dödens rike,» tänkte hon. + +Hon, som nyss hade varit så ivrig, så stridbar, så befallande, kände ett +stilla lugn falla över sig. Det var slut med besväret att vilja, +önskningar och förhoppningar voro borta. + +Det är kanske farligt för en levande att ta döden till sin bundsförvant. +Han tar en måhända på allvar. + +Hon trodde sig märka, att hon verkligen genomgick en förvandling. Alla +de band, som fäste henne vid hennes förra liv, upplöstes det ena efter +det andra. + +Det var kärleken till mannen, det var hennes äktenskaps sorg och plåga, +som förut hade upptagit alla hennes tankar. Allt detta sjönk bort och +försvann. Ett stort tomrum uppstod efter detta, men ingen saknad, ingen +bitterhet. + +»Det är så de döda känner,» tänkte hon. »De frigöres på detta sätt från +det jordiska. Deras kärlek och deras sorg lämnar dem.» + +Det var små dumma saker, som hon hade sagt som barn, och som hon sedan +alltid hade skämts för, och det var små förargelser, som länge hade +pinat henne, och små förödmjukelser, som hon aldrig hade kunnat glömma, +men nu på en gång var allt detta borta. Hädanefter skulle hon tänka på +detta som på något, som inte angick henne. + +När hon tänkte på föräldrarna och det stöd hon alltid hade haft hos dem, +så fann hon, att hon inte mer hade behov att hämta hjälp hos dem. Allt +var nytt omkring henne, hon var inne i en annan värld. -- »Här kan de +inte nå mig,» tänkte hon. »Hittills har de stått mig bi, så mycket de +har förmått. Nu är jag skild från dem. Jag åker in i dödens land.» + +Han var som en ranka, som med många klängen hade hållits uppe utmed ett +galler. Nu lossades det ena klänget efter det andra. Rankan låg snart +nere på marken. + +»Det måtte vara på detta sätt, som det känns att dö,» tänkte Sigrun. +»Det är inte tungt eller hårt; det är bara en stor vila.» + +Så småningom ljusnade det. Mannen, som satt på slädkanten, blev åter en +vanlig landstrykare med ett surmulet, ovänligt ansikte. Landskapet blev +ett stenigt, magert, fattigt, men helt jordiskt landskap, och Sigrun +själv vaknade till livet med dess stränga fordringar på mod och +sinnesstyrka... + +Hästen hade inte fått vila under natten, och färden gick mycket +långsamt. De måste låta den stå stilla i flera timmar i lidret invid en +torpstuga för att äta och hämta krafter. Äntligen kommo de dock i sikte +av en by, där det fanns gästgivargård. + +När de alltså närmade sig slutet på resan, började skärsliparen tala med +Sigrun. + +»En skärslipare som jag,» sade han, »som far land och rike omkring, får +se och erfara mycke besynnerligt. Men jag vill påstå, att det, som jag +har varit med om i natt, det är ändå det största äventyr, som jag har +upplevat.» + +»Jaså, ni säger det.» Sigrun vände huvudet mot den lilla mörka karlen +och gav honom ett vänligt leende. + +»Jag vill gå ed på att något mer förunderligt har jag aldrig varit med +om. Och jag förstår inte själv varför jag var så blödhjärtad och hjälpte +er. Jag vet inte vad som kom åt mig.» + +»Nej, jag vet inte heller hur det kom sig,» sade Sigrun. »Men ett är +visst, att ni aldrig ska behöva ångra er vänlighet.» + +»Ja, det kan man aldrig så noga veta,» sade karlen. »Men nu tycker jag i +alla fall, att jag inte kan låta er gå utan att fråga hur ni ämnar +ställa för er, och vart ni ska ta vägen.» + +»Jag,» sade Sigrun, »jag ska till Amerika.» + +»Men det kostar pengar att fara till Amerika,» menade körsvennen. + +»Ni kan väl inte tro, att jag ger mig ut på en sådan här färd utan +pengar,» sade hon. + +När sliparen hade fått detta svar, drog han in tömmarna, gick fram till +hästen och började känna och lyfta på seldonen. + +»Ja, jag är ju liksom lös och ledig,» sade han om en stund. »Det vore +kanske bättre, att vi for förbi den här gästgivargården, och att jag +körde er några mil till. Här kunde det nog finnas folk, som känner er.» + +Just för detta, att hon skulle kunna bli igenkänd på denna +gästgivargård, hade Sigrun oroat sig den sista halvtimmen. Anbudet kom +som en mycket välkommen överraskning. + +»Se, jag är sådan, att jag vill göra riktigt, vad jag gör,» sade karlen, +då han kom tillbaka till släden. + +Emellertid blevo dessa nya mil mycket dryga. Hästen måste åter vila och +beta, snart visade det sig, att snöfallet inte hade varit så rikligt i +de trakter, där de nu färdades. Föret blev så dåligt, att de måste gå +till fots långa sträckor. + +Och tiden gick. Klockan var nära tolv, innan de hade denna andra +gästgivargård inom synhåll. + +Men just som de voro så långt komna, att de sågo uthusen, mötte de en +man, som, kom körande med en mjölkvagn. + +»Akta er, Gustavsson!» ropade han till skärsliparen. »Det har kommit +telefonbud till gästgivarns, att de ska ta vara på er. Ni lär fara +omkring med smitta. Prästfrun i Algeröd har dött i natt i smittkoppor, +och nu påstår man, att det är ni och er hustru, som har haft sjukdomen +med er från Norge.» + +Det blev nytt uppehåll, ny överläggning. Man beslöt sig för att vända. +Ingen av dem ville köra fram till den där farliga gästgivargården. + +Skärsliparen föreslog, att de skulle ta vägen österut upp mot Dalsland. +-- »Det går järnväg till Göteborg där också, och där är ni okänd.» + +Så veko de av på en väg, som gick mot öster, och som återigen förde dem +upp på den nakna, ödsliga bergsvidden. + +Här var föret bättre, men den stackars hästen var nästan tröttkörd. När +han hade vilat och ätit för tredje gången, hade han också nått till +bottnen i havrepåsen. + +Skärsliparen letade fram bröd och smör och åt. Sigrun hade ingenting att +äta, men hon var inte heller hungrig. + +När hon sedan tänkte tillbaka på denna dag, förundrade hon sig över sig +själv. + +»Det var besynnerligt. Jag var alldeles känslolös, alldeles lugn. Jag +kände ingen oro, ingen trötthet, ingen hunger. Jag visste hela tiden, +att allt skulle gå, som det borde gå. Jag var slö på ett sätt, men jag +var också mycke stark och uthållig. Det fanns säkert någon i min närhet, +som hjälpte mig.» + +Under den långa rasten på bergsplatån ställde hon en fråga till +reskamraten. + +»Sa ni inte i morgse, att den döda inte var er hustru?» + +»Jo visst sa jag det, och det är sanning också. Hon hade en bra man och +ett gott hem, men hon följde hellre med mig.» + +Sigrun frågade vidare, inte för att saken intresserade henne, ingenting +i denna värld intresserade henne den här dagen, men tiden gick litet +fortare under ett samtal. + +»Hon tyckte alltså bättre om er än om mannen?» + +»Jag vet inte vad jag ska säga om den saken. Hon var gift med en, som +heter Sven Elversson. Jag vet inte om ni har hört talas om honom?» + +Sigrun nickade. + +»Jag trodde först, att hon hade tröttnat på honom för det där, ni vet,» +sade karlen. »Sen kom jag att förstå, att hon hade gått ifrån honom, +därför att hon trodde, att han inte tyckte om henne.» + +»Hon var ju så ful,» sade Sigrun. »Han gifte sig med henne av +barmhärtighet.» + +»Ja, hon var ful, men hon var en bra människa,» sade sliparen. »Hon var +sådan, att hon kunde göra vad som helst för den hon tyckte om.» + +Trots den stora slöheten fann Sigrun, att i dessa ord låg något, som +berörde henne obehagligt. Hon upphörde att fråga om hustrun. + +»Vet ni var Sven Elversson nu finns?» + +»Han bor på en gård på Dalsland, som heter Hånger. Det har varit ett +stort ställe en gång, men det har skett så många olyckor där i +fordomtid, att ingen ville bo där, utan gården låg öde. Sven Elversson +fick den nästan för ingenting. Han bor där ensam med de gamla +föräldrarna nu, sen hustrun är borta, och han tar upp och hjälper än +barn och än andra fattiga, så många han rår med.» + +I själva verket måtte det denna dag ha förhållit sig på samma sätt med +skärsliparen som med Sigrun, att han stod under något främmande +inflytande. Han, som annars brukade fara omkring och gräla och bråka som +en riktig landsplåga, var stillsam och undergiven och talade väl om alla +människor. + +Då de hade satt sig i gång igen, Sigrun inne i släden och körsvennen på +kanten som vanligt, med benen hängande utanför, hände det sig, att han +halkade och föll ner på vägen. + +Hästen stannade genast. Karlen kom upp och satte sig som förut. Men inom +kort halkade han av på nytt. + +»Jag förstår inte vad som är åt mig,» sade han. »Det går runt i huvudet +på mig.» + +Sigrun uppmanade honom att sätta sig i släden bredvid henne. Det gjorde +han verkligen och körde vidare. Om en stund tappade han tömmarna. + +»Jag måtte visst vara sjuk,» sade han och såg helt handfallen ut. »Det +går väl med mig som med Rut.» + +Men Sigrun skyndade sig att lugna honom. + +»Ni har nog inte sovit i natt,» sade hon. »Sätt er opp i hörnet och sov! +Jag ska köra, medan ni vilar er.» + +Åter var det någon, som höll hennes mod vid makt. -- »Han har inte fått +sjukdomen, han är bara uttröttad. Se, nu sover han redan!» tyckte hon, +att det viskade i öronen på henne. + +När hon hade kört ett stycke, blev hästen stående och vägrade att ta ett +steg vidare. + +Sigrun tog den sovande reskamraten i armen och skakade honom. + +»Vet ni om det finns något ställe i närheten, där ni kan ta in? Hästen +är alldeles förbi, och det börjar bli mörkt.» + +Karlen såg upp, yrvaken och oredig. + +»Tror ni, att jag har fått smittkoppor?» sade han. + +»Nej, ni har ingen annan sjukdom än sömnsjuka,» sade Sigrun. + +»Det är nog smittkoppor i alla fall,» sade karlen. + +Strax därpå ryckte han upp sig till ett väldigt bemödande. + +»Det är ingen annan råd,» sade han. »Det finns ett ställe en halvmil +härifrån, där de har ett »luffarhotell», som di säger. Vi får försöka +komma dit.» + +»Vi är tvungna att komma under tak,» sade Sigrun. + +»Ja, det blir ingen annan råd,» upprepade karlen, »fast nog hade jag +helst velat slippa att visa mig där en gång till. -- Vi är över gränsen +nu,» fortfor han, »vi är i Dalsland, och när vi har kommit uppför nästa +backe, bär det neråt. Tag av åt vänster vid korsvägen, och kör fram till +första gård ni får se!» + +Då Sigrun så småningom hade fått hästen uppför backen, såg hon i den +försvinnande dagern ett stort landskap utbreda sig nedanför dem, sakta +sluttande, vackert, rikt på sjöar och långa skogshöjder, fint och skarpt +utritat mot den snötunga luften. Den härliga bilden upplivade henne, hon +drev på hästen med mer kraft, fann korsvägen och vek av åt vänster. + +Utsikten kom tillbaka flera gånger, men trakten var alltjämt lika +ödslig. Till sist såg hon dock en gård ligga alldeles under dem. +Boningshuset tämligen stort, nästan herrskapsaktigt, men alla uthus små +och oansenliga, nästan som på ett större torp. + +Hon väckte den sjuke på nytt. + +»Är vi framme nu?» + +»Ja,» sade han och skakade sömnen ur ögonen. »Nu är vi på Hånger. Det +kunde jag väl aldrig tro, att jag skulle behöva ta in här en gång +till.» + +»Men...» utropade Sigrun och kände sig för ett ögonblick som en +skeppsbruten, när vågorna slår samman över honom. »Var det inte på +Hånger, som Sven Elversson bodde?» + +»Jo,» sade sliparen, »jag ville inte heller fara hit, men det fanns +ingen annan råd.» + +»Men om han frågar er var ni har gjort av hans hustru?» + +»Det blir väl att hitta på någe.» + +»Att han skulle bo just här!» sade Sigrun förtvivlad. + +»Ja, han har ju valt ut stället, därför att det ligger ensligt och långt +från grannar. Vanligt folk kommer aldrig hit, men alla luffare och +fattiga vandringsmän brukar ta in hos honom.» + +Sigrun körde utför en backe ner mot gården. Hennes förtvivlan lade sig +nästan genast. Känslolösheten tog vid, och någon viskade i hennes öra, +att hon inte skulle oroa sig. Allt skulle bli bra. + +Alldeles invid själva inkörsvägen till gården stod en liten röd stuga. + +»Här är det. Här får ni gå in,» sade skärsliparen. + +Han ryckte upp sig ur sin dåsighet. »Jag ska köra bort till gården och +ställa in hästen,» sade han. »Ni kan gå in så länge. Jag ser, att det är +tomt i luffarstugan. Nyckeln ligger instucken under tröskeln.» + +Sigrun kom in i ett litet hus, som av en gång mittöver var delat i två +hälfter. På vardera sidan av gången fanns ett rum. Båda voro på samma +sätt inredda och möblerade. De hade nakna väggar, väggfasta sängar med +halmmadrasser, en spis, ett stort, tungt bord och några tunga stolar. En +spann med vatten och ett fång ved fanns också, men inga kuddar, inga +lakan, inga kokkärl eller tallrikar, inga handdukar eller tvättfat, +ingenting sådant, som kunde bortföras. Ett väldigt skåp stod i ena +rummet, men nyckeln var urtagen. + +Rummen voro inte alldeles utkylda, de hade nog varit eldade på +förmiddagen, och där var rent och utvädrat. + +»Jag får försöka göra upp eld,» tänkte Sigrun. + +Medan hon var sysselsatt härmed, kom sliparen in. Han kunde nu knappt +hålla sig uppe. Utan att säga ett ord kastade han sig ner i en säng och +somnade genast. + +»Jag tror inte, att han är sjuk,» tänkte Sigrun. »Han blir bra, bara han +får sova den här natten. Det är onödigt att ropa på hjälp.» + +Hon tände en brasa i det andra rummet också och satte sig framför denna +och lade sina planer. Plötsligen kände hon, att hon var så trött, att +hon höll på att ramla av stolen, och dessutom hungrig. -- »Jag borde +allt ha tänkt på att ta med mig ett par smörgåsar,» mumlade hon, och +härvid leddes hennes tankar på hennes väska. Var fanns den? Den var inte +i rummet. Hon måtte ha glömt den kvar i släden. + +Hon skyndade genast ut. Släden stod utanför stugan, och väskan låg kvar +i den. Hon tog upp den och skulle just gå in tillbaka, då en röst +tilltalade henne. + +»Är det du, Rut?» + +Det hade mörknat hastigt. Hon urskilde med svårighet en gammal, böjd +karl, som långsamt närmade sig. + +»Ni ska inte komma hit!» ropade hon. »Vi har smitta med oss.» + +»Ja, jag vet det redan,» sade karlen. »Vi har haft telefon om saken, men +vi väntade just inte, att ni skulle komma hit. Ja, ja, det är ju så, att +nöden kör hund i band.» + +»Det där är Joel Elversson, Sven Elverssons far,» tänkte Sigrun. »Han +har blivit gammal och slö. Han tar mig för sonhustrun.» + +»Sven är inte hemma i dag,» sade Joel på sitt högtidliga sätt. »Men vi +vill handla mot dig, Rut, jag och Thala, så, som han skulle ha handlat, +om han hade vetat, att du hade kommit hit nödställd och i livsfara. Här +har du nyckeln till skåpet. Du vet, att där finns allt, som du behöver. +Och vi ska bära ner mat till er och ställa utanför dörrn.» + +Han räckte henne en liten nyckel, och hon tog emot den utan att säga +något. Han tycktes inte heller vänta något svar. + +»Det är ingen här, som bär något agg till dig, Rut,» sade han. »Vi +förstår ju vad det var, som drev dig bort. Ställ det nu så gott för er, +som du kan, och sov i ro!» + +Han gick sin väg, och Sigrun skyndade in i stugan. I skåpet funnos lakan +och kuddar, allt, som behövdes för ett gästrum. Kort därefter kom också +maten. + +Sigrun ställde in en del därav till sliparen i hans rum, stängde därpå +sin dörr mycket väl, åt och gick till vila. + +»Jag måste sova ett par timmar,» tänkte hon. »Sedan går jag min väg. Jag +måste bort härifrån, innan någon har känt igen mig.» + +Hon sov redan, innan hon hade tänkt tanken till slut. + + + + +MORGONEN. + + +Då Sigrun vaknade, sken en liten röd vintersol in till henne i den +fattiga kammaren, där hon låg. Hon hade sovit inte bara ett par timmar, +utan hela natten. Det blev mycket brått för henne att stiga upp och göra +i ordning efter sig i rummet för att kunna vandra sin väg. + +Hon var styrkt av sömnen, kände sig beslutsam och kraftig och var inte +missnöjd med det steg hon hade tagit. Det enda, som ängslade henne, var +fruktan för upptäckt. Men om hon bara kunde komma bort från Hånger utan +att bli igenkänd, trodde hon, att faran skulle vara överstånden. + +Återigen fann hon en matbricka utanför sin dörr och dessutom ett papper +med ett par skrivna rader: + +»Vi förstår att du vill stanna hos oss, eftersom sliparen har rest sin +väg ensam. Tvivla inte på att du är välkommen!» + +Hon gick ut i det motliggande rummet och såg, att skärsliparen var +borta. Det var ett bekymmer mindre. Hon var utvilad nu och tyckte +mycket bättre om att vandra till fots än att åka i hans släde. Hon +skulle nu bara fråga sig fram till en by, där hon kunde få en ordentlig +skjuts. Närmaste järnvägsstation kunde inte vara långt borta, och innan +kvällen skulle hon vara i Göteborg. + +Hon knöt den svarta duken om huvudet, trängde på sig Lotta Hedmans +kappa, fattade sin väska och ville gå. + +Innan hon lämnade rummet, öppnade hon emellertid väskan för att se +efter, att pengarna och det andra låg kvar där. Strax därpå ropade hon +till av förfäran. Hennes sju hundra kronor voro borta. + +Hon kände efter i kappfickan och i klänningen. Pengarna funnos inte. + +Hon förstod genast, att de måste vara stulna. Skärsliparen hade tagit +dem ur väskan, medan den hade legat kvar i släden. + +Hon måste sätta sig ner för att inte falla. Detta var ett fruktansvärt +slag. Nu kunde hon inte fara till Amerika. Alla vägar voro stängda. Å, +Herre Gud! + +Hon lutade huvudet mot bordet och försökte tänka. Ja, hon hade talat om +för reskamraten i går, att hon hade pengar. Kanske att han under hela +dagen inte hade tänkt på annat än att stjäla dem från henne. Mittunder +trötthet och utmattning hade han hållit fast vid sin föresats. + +Och nu hade han på samma gång gjort livet omöjligt för henne. + +»Det är en hård värld att ge sig ut i för den, som är fattig och ensam,» +sade hon. »En hård värld.» + +Det var inte egentligen ånger, som kom över henne. Det var insikten om +den fullkomliga omöjligheten att vidare fullfölja sitt företag. + +»Jag skulle ju kunna ge mig ut som en tiggerska på landsvägen,» tänkte +hon. »Men vad skulle det tjäna till? Jag drog inte från mitt hem för att +bli en äventyrerska.» + +Lika omöjligt föreföll det henne att gå tillbaka hem. Skulle hon erkänna +för sin man, att hon hade gett sig ut för död för att slippa bort från +honom? Det var omöjligt, det var inte att tänka på. + +Hon visste, att hon för närvarande befann sig hos goda människor. Skulle +hon be dem om hjälp? Det var alltjämt samma historia. Det var att +erkänna sitt bedrägeri och sin skam. Och dessa rättrådiga människor +skulle anse sig tvungna att genast låta mannen veta, att hon levde. + +»Det var inte någon synvilla i går,» tänkte hon. »Det var döden, som +satt bredvid mig på slädkanten. Han ger inte den fri, som har överlämnat +sig i hans våld.» + +»Men han är inte någon hård herre,» fortfor hon i sin oroliga tankegång. +»Han lossade banden, som höll mig fästad vid det jordiska, på ett +mycket milt sätt. Varför skulle jag inte anförtro mig åt honom?» + +Hon satt i alla fall kvar vid bordet i väl en timmes tid. Hon sökte +arbeta sig in i dödstanken. + +»Gud skall ha barmhärtighet med mig,» sade hon. »Han vet allt. Han vet, +att jag inte ville skada någon. Han vet också, att detta är den enda +utväg, som återstår mig.» + +I detta ögonblick kom någon in i rummet, men hon satt kvar utan att röra +sig. Det var henne så fullkomligt likgiltigt vem som nu såg henne. +Hennes beslut var fattat, och hon visste vilken våg hon hade att gå. + +Hon låg ännu framåtböjd över bordet med ansiktet i händerna och kunde +inte se den inträdande. På stegen hörde hon emellertid, att det var en +man och inte en gammal, utan en ung. + +»Det är Sven Elversson själv,» tänkte hon. + +Hon hörde, att han först närmade sig henne, men sedan drog sig tillbaka. +Han gick fram till spisen, gjorde upp eld och kom så på nytt fram till +bordet, där hon satt. + +»Att det ska vara så svårt för dig, Rut!» sade han. »Får jag inte skicka +ett par av barnen till dig? Finns det ingenting här, som du kan tycka om +att vända tillbaka till?» + +När han sade detta, lyfte hon upp ansiktet från bordet och såg honom +rätt in i ögonen med en stel och förtvivlad blick. + +»Jag är inte den, som ni tar mig för,» sade hon. »Jag är Sigrun Rhånge, +som är gift med kyrkoherden i Algeröd.» + +Han drog sig ett par steg tillbaka. Men han hade så väl vant sig vid att +visa samma lugn, vad för nyheter man än bragte honom, att han inte en +gång gav till ett utrop. Han blev bara helt blek. Hans förvirring var +dock mycket stor, och detta visade sig på så sätt, att han började tänka +högt. + +»Sigrun Rhånge är död,» sade han. »Hon dog natten till i går. Då jag +fick höra, att hon var död, reste jag till Algeröd för att få se henne +än en gång, men det var för sent. Hon var redan nerlagd i kista och +nersatt i graven.» + +Hon satt och stirrade på honom. Det var en högtidlig sorgsenhet över +hans ord, som nästan rörde henne. Hon var övertygad om att han inte hade +en aning om att han hade talat högt. + +»Ja, om det vore så väl!» sade hon som svar på hans tanke. »Om Sigrun +Rhånge verkligen vore död och nersatt i graven!» + +»Sigrun Rhånge är död,» upprepade han lågt och entonigt, ur stånd att +kunna finna sig till rätta. »Henne får jag aldrig mer se på denna jord.» + +»Ja,» medgav hon. »Det kan man visst säga. Sigrun Rhånge är död. Men +jag, olyckliga stackare, jag lever.» + +Något inom honom, som uppfattade det rätta förhållandet snabbare än +förnuftet, hade emellertid satt hans hjärta i stormande rörelse. Han +fick färg på kinderna, och hans ögon började glittra. + +Nu kom han fram till henne, fattade hennes hand och behöll den i sin. +Den andra handen for i en hastig, ögonblicklig smekning över hennes +kind. Man skulle vilja säga, att han sökte övertyga sig om att det var +en levande han hade att göra med. + +»Ni lever!» sade han, och rösten steg som ett jubelskrik för att genast +sjunka ner dämpad och mild. »Ni sitter i min stuga! Hur ska jag kunna +förstå detta?» + +Det var mycket i hans beteende, som förvånade henne. Men på samma gång +ingav det henne en smula mod. Hon var då åtminstone inte kommen till +någon, som tog hennes olycka med kall likgiltighet. + +»Det var vackert, det, som ni skrev till er hustru i morgse,» sade hon +med skälvande röst. »Och jag har alltid hört mycke gott om er. Vill ni +hjälpa mig? Jag är i den största nöd, som en människa kan råka i.» + +Tårarna störtade ur hennes ögon. Hon var så förtvivlad, i så +utomordentligt stort behov av hjälp, att hon kastade sig ner på knä +framför honom. + +Han hjälpte inte upp henne genast. I stället lade han en hand på vardera +skuldran och lutade sig ner över henne, så att hans ansikte kom alldeles +inpå henne. + +»Ni hjälpte en gång mig, ni, då jag befann mig i min djupaste nöd. Tror +ni, att jag inte skulle vara glad att få vedergälla er detta tusen sinom +tusen gånger, om det stode i min förmåga?» + +Men efter detta utbrott blev han plötsligen alldeles stilla. Han lämnade +henne, tog en stol och drog den fram till bordet. + +»Vill ni inte tala om för mig hur allt har gått till?» + +Hon stod upprätt bredvid honom och började dröjande: + +»Det är så mycke att tala om. Jag vet inte var jag skall börja.» Hon +höll på att sjunka ihop i gråt, men hon bekämpade rörelsen. »Vi har just +inte varit lyckliga, min man och jag, i vårt äktenskap,» lade hon till. + +Han tycktes inte alls märka, att hon stod, medan han satt, men däremot +förstod han, att hon behövde hjälp för att kunna fortsätta sin +berättelse. + +»Min hustru var inte heller lycklig,» sade han. + +Han stödde armbågen mot bordet och lutade sig fram, så att han med +handen kunde skymma bort ögonen. + +Sigrun förstod, att han ville uppmuntra henne att fortsätta. + +»Folk har väl talat om oss,» sade hon. »Om ni i går var i Algeröd, så +hörde ni kanske historien om inackorderingen...» + +»Å ja,» sade han, »jag hörde den och mer till, men det var ingen +illvilja i talet. Jag såg bara sorg, bara sorg.» + +Han sade det nästan snyftande. Han kände den häftiga smärtan på nytt. +Det vållade honom en obeskrivlig pina att tala till henne på detta sätt, +då det enda han önskade var att lägga ner sitt huvud i hennes knä och +berätta om den sorg, som hela gårdagen hade sönderslitit honom, liksom +om det lidande han hade känt denna morgon, då föräldrarna hade +underrättat honom om att hans hustru hade kommit tillbaka just nu, då +hans hjärta bara begärde att få sörja över en annan. + +»Det var ingen, som tvivlade på att jag var död?» sade Sigrun. + +»Nej,» sade han, »ingen tvivlade på att det var ni, som hade dött i +smittkoppor.» + +Nu grep Sigrun hastigt tag i Sven Elverssons arm. + +»Ni vet inte vem det är, som är död. Det måste vara...» + +Han blev stående med öppen mun och vågade inte fortsätta. + +»Är det min hustru?» frågade han. + +»Ja,» sade hon, »jag tror... det måste vara er hustru.» + +Han sade ingenting, men han reste sig och gick ett slag över golvet. + +Sigrun sjönk nu i sin ordning ner på en stol. »Döden,» tänkte hon, +»döden vill inte låta mig slippa undan. Jag hade glömt, att den döda +var Sven Elverssons hustru, då jag bad honom hjälpa mig.» + +Hon satt stilla gråtande och slet i en näsduk. Den besynnerliga, sovande +dödsstämningen kom på nytt och sänkte sig över henne. + +Men om bara några sekunder satt han åter vid bordet i samma ställning +som förut. + +»Nu ska ni tala om allting för mig!» + +Hon lydde. Han fick veta allt, som hade hänt från den stunden, då den +döda hade kommit in i brygghuset, till nu, då Sigrun satt här i +luffarstugan på Hånger. + +Han hörde på med hela sin själ, och han greps av sorg över den +förtvivlade handling, som hon hade begått, och över allt elände, som hon +hade dragit över sig. Han förstod bättre än hon, att hon, sådan hon nu +en gång var, hade stängt alla livets vägar för sig. Att hon, om hon +ville stanna kvar i denna värld, hade dömt sig till ständig oro, ständig +ängslan, ständig ånger, ständig skamkänsla. + +Men mittunder sorgen och det djupa medlidandet kunde han inte hjälpa, +att något jublade inom honom, ständigt upprepande ett och detsamma. -- +»Hon lever i alla fall, och hon är kommen till dig. Hon sitter bredvid +dig och talar. Vad betyder allt annat mot detta, att hon lever?» + +Sigrun hade slutat tala för längesedan, och Sven Elversson satt tyst och +eftersinnade vad han skulle säga, och vad som skulle göras. Under det +att han teg, kände hon tydligt, att en sådan man som han ingenting annat +kunde göra än sända henne tillbaka till sin man. -- »Den mannen kan inte +lockas att begå någon tadelvärd handling,» tänkte hon. + +»Detta allt har varit onödigt,» sade hon till sig själv. »Det tjänar +ingenting till. Döden ämnar inte ge mig fri.» + +Hon såg sitt öde modigt i ansiktet. Och hon sökte inte inverka på Sven +Elversson genom att nämna om det beslut, vartill hon hade kommit. + +»Det var så mycket, detta,» sade han och blev själv förvånad över att +höra hur han nu talade till Sigrun i samma ton som till sina andra +skyddslingar. »Men det, som jag genast har klart för mig, det är, att ni +inte får gå omkring i världen och sprida smitta. Ni får lov att stanna +här på Hånger nu för det första.» + +Hon såg upp till honom. Det var så enkelt. Det hade hon inte tänkt på. +Det var några dagars uppskov. Dödstanken vek undan. + +»Jag har bara min far och mor hos mig,» fortfor han, »och jag tror inte, +att de är mycke rädda för smitta. Jo, det var sant, vi har också några +främmande barn boende här. Dem får jag lov att föra ner till bygden. Och +det här hotellet får vi stänga för någon tid. Ni får lov att flytta in i +stora byggningen och bo i ett av våra gästrum.» + +»Och sedan då?» sade hon med nästan sträv ton. + +Han böjde ner huvudet och försökte tänka. Eftersom han älskade henne, så +läste han i hennes tankar och visste, att på hans svar berodde liv eller +död för henne. + +Han hade inte kraft att säga annat än detta: + +»Det får stå i Guds hand.» + +»Jag kan inte driva henne till förtvivlan,» tänkte han, »men hennes egen +håg kan bli förvandlad. Kärleken till mannen kan vakna på nytt. Jag är +säker på att det ska gå så, allt ska bli bra.» + +Hon förstod, att hon bara hade fått ett uppskov, men i alla fall drog +hon en lättnadens suck. + +»Se, jag tänker så här,» sade han. »Det är inte bra att ljuga och +fördölja något. Det är det ju inte. Men inte heller går det an att +alldeles pina ihjäl en människa. Nej, det gör det inte. Men hjärtat kan +förändra sig. Eller, rättare sagt, det kan bli sig likt igen. Då går det +av sig självt, det, som nu är svart. Kan jag inte få tro det?» + +Hon skakade häftigt på huvudet, men sade ingenting. -- »Åjo, vi säger +så,» sade han, »vi säger så. Och nu får jag väl tillåtelse att tala om +alltsammans för far och mor? De är inte sådana, att de pratar om mer, än +de har lov till. Och så ska vi inte ta det här alldeles för sorgligt +och tungt. Vi ska tänka, att alltsammans kan ställas till rätta igen.» + +Det föreföll henne, som om han skulle sitta och jollra med henne. Hans +sätt skulle ha retat henne en annan dag, men nu var det obeskrivligt +lugnande och välgörande. Hon hade det intrycket, att den mannen hade +övertagit alla hennes bekymmer och all hennes olycka och nu har dem i +hennes ställe. + + + + +TREDJE DELEN + + + + +I SORG. + + +Det var Sigruns mor, den gamla prostinnan från Stenbroträsk. Hon gjorde +i början av maj månad 1916 ett besök hos släktingarna i Bohuslän, och då +hon nu var i närheten, så tyckte hon, att hon borde hälsa på svärsonen +uppe i Algeröd och se hur han hade det. + +När hon kom resande till den lilla fattiga prästgården, fann hon, att +kyrkoherden hade tagit till sig sin mor för att sköta hushållet åt +honom. Och modern var en enkel och rättfram människa, en fattig +lotsänka, som hade strävat och försakat, för att sonen skulle kunna bli +präst. Prostinnan såg, att hon var stolt och lycklig över att få bo hos +honom och förestå hans hus, och det kunde hon så väl förstå. Det kände +hon ingen harm över. + +Men eftersom inkomsterna i det fattiga pastoratet voro så ohjälpligt +små, hade den gamla frun hittat på, hon också, att försöka med +inackorderingar. Hon hade tagit emot två unga flickor, som hade svagt +bröst, och som skulle hjälpa upp hälsan i den friska bergluften i +Algeröd. + +Och dessa två hade till en början varit en smula ängsliga för den mörka +och dystra värden i huset, som gick och bar sorg efter sin hustru, men +när gamla prostinnan kom till Algeröd, var all deras ängslan övervunnen. +Det blev en stor överraskning för henne. I stället för att komma till +ett hus, som var fullt av bedrövelse och saknad, kom hon till ett, som +var fullt av skratt och skämt och lustighet. + +Och det blev en lång eftermiddag för henne. Hon trodde, att hon skulle +mista tålamodet, innan den tog slut. Hon hade den bortgångna dottern för +sina ögon, vart hon gick, och hon kunde inte nog förundra sig över +mågen, att han stod ut med de två uppsluppna flickungarna, som gjorde +sig till för honom på ett så tydligt sätt, att det på det högsta skulle +ha förargat och upprört honom, om han hade varit som förr. + +Men han var inte som förr, det märktes på allting. Han hade blivit en +helt annan man. + +Han hade fått något högt och gällt i tal och i skratt och en så +besynnerlig lust att skryta inför svärmodern med sin egen +förträfflighet. + +Förr fanns alltid mycken värdighet och mycket allvar i hans uppträdande. +Man kunde inte vara två minuter i sällskap med honom utan att märka, att +han var präst, men nu var den goda hållningen borta. Förr tycktes han +vänta, att folk av sig själva borde förstå, att han var en framstående +och begåvad man. Nu ansåg han sig tvungen att tala om det själv. + +Han berättade om hur märkvärdig han hade varit i skolan, hur fort det +hade gått för honom att ta sin examen, hur mycket underbart han hade +utfört och verkat i sina församlingar, berättade och berättade och kunde +aldrig komma till punkt. + +Och de två flickorna slogo ihop händerna och visade tydligt hur de +beundrade honom. + +Det var, som tyckte han om, att svärmodern såg, att de lågo för hans +fötter, och att han kunde behandla dem hur han behagade. Han var som en, +som har gått igenom ett svårt misslyckande, och som på allt sätt måste +söka efter upprättelse. + +Han var inte på något vis artig eller förekommande emot de båda unga, +och det ljöd förakt ur varje ord, som han riktade till dem. Men han +ville inte vara ifrån dem. Han talade om att han hade arbete, som låg +och väntade på honom, men han skilde sig inte frän sällskapet. +Prostinnan hade till en början varit bedrövad, därför att hon hade trott +sig se, att svärsonen redan hade glömt Sigrun. Men under aftonens lopp +greps hon av en helt annan farhåga. Hon började tro, att han sörjde +hustrun så, att han höll på att gå under. + +När det äntligen var så långt lidet, att hon kunde säga godnatt och gå +och lägga sig, för hon skulle stanna över natten, så kunde hon inte låta +bli att säga ett par ord till kyrkoherden om att hon förstod, att han +snart torde komma att gifta om sig, men hon förmanade honom, att han +skulle se sig väl före och inte nöja sig med den första bästa. + +Då bad han henne, men ingen av de andra, att hon skulle följa med honom +in i hans rum. + +Och nu visade han henne hur han där inne hade samlat alla Sigruns +tillhörigheter, både sådant, som hon hade haft med sig hemifrån, och +sådant, som hade tillkommit efter giftermålet. + +Hennes porträtt fanns i alla storlekar runtom i rummet, och hennes +böcker stodo främst på bokhyllan. + +Det var en bok, som prostinnan väl kände igen, en liten andaktsbok, som +dottern hade fått, då hon gick och läste. Den låg på bordet bredvid +sängen. + +»Den här läser jag i varje kväll,» sade kyrkoherden, »i den och i ingen +annan.» + +Han öppnade mittskåpet i en stor klaffbyrå. Där hade han ställt in ett +par små askar av elfenben, som Sigrun hade fått, när hon var en liten +tös. Och då han hade tagit fram dem, lade han dem smekande upp mot sitt +ansikte. + +»De här tyckte hon om,» sade han. »Och det är ingen annan hand än min, +som får röra dem. De där andra får aldrig se något av allt detta.» + +Han visade prostinnan den lilla tavlan över Stenbroträsk prostgård, som +Sigrun hade hämtat så stor tröst av att betrakta. Den låg insvept i +flera varv av silkespapper och var inrullad i en duk och låg gömd +innerst i en låda, såsom skulle den vara en dyrbar skatt. + +»Svärmor tror väl inte, att några andra ögon än mina får se den här?» +sade han. + +Han visade henne en liten duk, som hustrun hade broderat åt honom. + +»Den får ligga på det där bordet,» sade han, »därför att Sigrun själv +har lagt den där. Men jag har en annan duk, som jag lägger över den, när +det är solsken. Svärmor ser väl, att den inte är urblekt?» + +Sigrun hade sytt en gungstolsdyna åt honom, och på den satt nederst en +frans, som hade lossnat på ett par ställen. Han hade försökt att laga +det själv och hade sytt med grov tråd och stora styng. Han visade +prostinnan, att det var fult, men han hade ju inte kunnat betro någon +annan med arbetet. + +Nu erbjöd sig svärmodern, att hon skulle ta gungstolsdynan med sig upp +på rummet och laga det lilla felet ordentligt. Och detta fick hon ju lov +till, men han vred och rände på dynan flera gånger, innan han lämnade +den ifrån sig. + +Det, som var honom dyrbarast av allt, Sigruns två släta ringar och en +annan ring och ett par små guldsmycken, hade han lagt i en liten gul +skinnpåse. + +»Den här bär jag om dagen i västfickan,» sade han, »och om natten ligger +den under min huvudkudde. Jag skils inte ifrån den varken dag eller +natt.» + +Och prostinnan blev rörd till stort medlidande. Hon såg, att sorgen slet +i honom och höll på att riva honom i stycken. Och hon förstod, att han +stred emot, när han var bland människor, och ville vara som förr, men +att han inte kunde, och att det var därför, som det kom så falska toner +ur instrumentet. + +Hon satte sig ner i en soffa och vinkade honom till sig. + +»Kom hit och sätt dig bredvid mig,» sade hon med moderlig och mild röst, +»och låt mig höra hur det är med dig!» + +Då bröt han ut i våldsam gråt. + +»Å, jag vet inte,» sade han, »jag vet inte vad det ska bli av mig. Jag +kan inte finna mig till rätta i livet, sedan Sigrun har lämnat mig. + +»Hon försvann ifrån mig,» sade han, »men jag har ingen känsla av att hon +är död. För mig är det så, som om hon skulle ha gått ifrån mig, därför +att hon var rädd för mig. + +»Jag har inte kunnat göra henne lycklig, men det var bara det felet, att +jag älskade henne så över allt mått och all gräns. Jag ville ha henne +ensamt för mig. Och jag gjorde det för trångt omkring henne och stängde +in henne. Och nu plågar det mig över all gräns, att jag lät henne lida. +Om jag hade vetat, att hon skulle gå ifrån mig så snart, då skulle jag +väl ha lagt band på mig själv. För vad hade det gjort mig, om jag själv +hade förgåtts, bara hon hade fått vara lycklig under denna korta +jordevandringen? + +»Jag hör, att de säger, att hon dog av smittkoppor. Men jag törs inte +tro, att det gick till på det sättet. Och jag törs inte fråga hur det +var, när hon gick hädan. Jag är rädd, att jag ska få höra, att hon dog, +därför att jag hade gjort henne så olycklig, att hon inte kunde stanna +kvar hos mig.» + +Och prostinnan satt tyst och lät honom klaga. Intet av det han sade +förvånade henne, ty hon visste, hon, som var gammal, att aldrig har +någon människa stått vid en älskad varelses grav utan att sönderslitas +av ånger och samvetskval. + + + + +BREV FRÅN HÅNGER. + + +Ett par dagar senare kom Lotta Hedman in till kyrkoherden i hans +arbetsrum mittpå en förmiddag. + +Hon hade ett brev i sin hand, och hennes ögon blickade rätt framför sig, +och hennes hår låg så slätt, som det var möjligt för det håret, och över +hennes panna spred sig en klarhet, som om himmelen skulle ha rämnat ovan +henne och gjutit över Lotta Hedman något av sin strålglans. + +Och kyrkoherden såg inte utan förvåning, att hon kom in lugn och sansad +för att tala med honom, för Lotta Hedman hade varit underlig och +förvirrad alltsedan den natten, då Sigrun hade gått bort. Hon hade ingen +ro och talade ofta högt för sig själv. Man trodde, att hon såg syner, +och den, som uppfattade något av hennes tal, hörde nog, att det inte +rörde sig om annat än den stora naturförödelsen och ryttaren på röda +hästen och om årsveckor och vilddjur och hela jordens jämmerliga +förstöring. + +Hon undvek att vara med människor, mer än som var alldeles nödvändigt, +och för ingen var hon så skygg som för honom, husbonden. Han hade sett +många gånger hur hon gjorde långa omvägar för att slippa att möta honom. + +Hennes hår hade stått i himmelens sky, hennes ögon hade farit runt i +huvudet på henne, hennes kläder hade varit ovårdade, och med sysslorna +hade det gått, som det kunnat. + +När de båda unga flickorna hade kommit i hennes väg, hade hon tillropat +dem stränga ord ur skriften, som hade ljudit nästan som hotelser. + +De hade velat förmå kyrkoherden att sända Lotta tillbaka till hennes +eget land, men han förstod, att det var sorg över Sigrun, som plågade +henne, och hade hållit sin hand över henne och låtit henne stanna i sin +tjänst. + +Denna dag tänkte han för sig själv, då han såg hennes förändring: »Nu +ser jag, att hennes sorg är slut. Nu finns det ingen mer än jag, som +kommer ihåg Sigrun i detta hem.» + +Men Lotta bad, att han skulle höra henne med tålamod, för hon hade +mycket att säga honom. + +Och till hans stora förvåning, för han var till allra yttersta grad +högtidlig och allvarsam, började hon sin framställning med att berätta +honom en saga. + +»Det fanns en gång en gård,» sade hon, »där det bodde ett hederligt +bondfolk, men tätt bredvid låg ett berg, där det fanns jättar. Och +bondhustrun hade en gång varit inne i deras stenstuga för att hjälpa +jättehustrun, när hon skulle få barn. När hon då badade barnet, hade det +stänkt en droppe av badvattnet i ögat på henne, och av den droppen hade +hon blivit seende på det ögat, så att hon sedermera kunde följa med +allt, som de underjordiska företog sig på hennes gård. Hon kom på dem +många gånger, både när de stal, och när de satte ut fällor för människor +och boskap, så att de skulle komma till skada. + +»Men så hände det sig, att bondhustrun for till höstmarknan, och när hon +gick mellan stånden, så mötte hon jätten därhemmaifrån. Och hon kom inte +ihåg sig, utan hon hälsade på honom. 'God dag, grannfar!' sa hon och +skakade hand med honom. 'Det var ett präktigt stycke vadmal, som ni har +köpt.' -- 'Ja,' sa jätten, 'och billigt är det med. Det var två bönder, +som hade kommit i slagsmål om det här stycket, och medan de slogs, så +gick jag min väg med tygpacken.' + +»Sedan stod de en stund och pratade med varandra i god ro, men då sa +jätten plötsligt: 'Men hur kommer det sig, grannmor, att ni kan se mig?' +-- 'Jo' svarade hon, 'jag fick en vattendroppe i ögat sist, då jag var +inne hos er, och sen dess kan jag se er, vilket ni vill eller inte.' -- +'Ånej då! I vilket av ögona?' -- 'I det vänstra,' sa bondhustrun, och +med detsamma höjde jätten handen och strök bort det vänstra ögat ur +hennes ansikte. Han tog ut hela ögat. Det fanns inte ett spår av det. +Och hon kunde aldrig mer i sitt liv se något märkvärdigt. + +»Och så var det kyrkoherden gjorde med mig, första gången vi råkades,» +sade Lotta med hög och skärande röst. »Kyrkoherden slog ut mitt seende +öga ur ansiktet på mig. Och alltsedan har mitt liv varit förvirring. Jag +ser, men jag ser dunkelt, jag hör, men jag hör otydligt, och jag har +ingen framgång och finner ingen, som vill lyssna till mig. Jag är hemlös +och arm, och jag blir aldrig något annat än en fattig, arbeterska.» + +Kyrkoherden satt lugn och stilla och hörde på, och när Lotta höll upp +ett ögonblick för att hämta andan, sade han utan att visa spår av vrede: + +»Fortsätt, Lotta! Lotta har säkert inte kommit hit till mig i dag bara +för att tala om detta gamla.» + +»Nej,» sade Lotta, »men jag ville påminna kyrkoherden om detta, därför +att jag har begått en stor synd mot kyrkoherden i min tur. Det kan vara +bra ibland att veta, att man har gammal skuld att begära avdrag för. Det +blir ändå stort behov för mig av barmhärtighet och förlåtelse.» + +Mannen framför henne skakade på huvudet. + +»Jag förstår inte vart Lotta vill komma.» + +Men Lotta svarade utan minsta förvirring: + +»Jag vet själv vad jag har att tala om, och det är ingen lätt +bekännelse, som jag har framför mig, men innan jag kommer så långt, är +det en sak till, som jag måste säga till kyrkoherden.» + +»Jag är inte den, som har sprungit med något skvaller,» sade hon, »och +till Sigrun har jag inte sagt ett ord om något sådant, men jag vet, att +det finns en gård, som heter Hånger. Och jag har hört hela historien om +prästen, som blev mördad, och om grindstolpen och om den gamla i +källarkammarn och om förbannelsen, som vilar över Hångerkarlarna. Och +jag tänker mig, att den, som vet med sig, att han är kommen av en stark +och vild släkt, som alltid har varit svår att tas med, och som dessutom +vet vad det är för en död, som väntar honom, jag tänker mig, att den +mannen har undrat ibland om han gjorde rätt, när han tog sig en hustru, +som var vek och oskyldig som ett nyutslaget blad och ingenting förstod +av det mörka, som fanns inom honom.» + +»Lotta Hedman!» + +Kyrkoherdens röst ljöd ännu rätt lugn. Han bara tillropade Lotta en +varning att inte gå för långt. + +»Låt mig hålla på, kyrkoherden!» bad Lotta. »För jag säger inte detta +som någon förebråelse, utan bara för att påminna om att det finns skuld +på båda sidor, fast skulden på vår sida, på Sigruns och min, är så mycke +större, att det måste läggas mycken barmhärtighet och förlåtelse på er +vågskål, för att det skall väga jämnt. + +»Och nu har jag inte annat att göra än att tala om hur det var, när +Sigrun gick ifrån oss. Och det är på hennes egen begäran, som jag gör +det. Jag har fått brev från henne i dag, att jag får göra det, och det +har löst mig ur min förnedring och lyft mig upp ur lögnen, så att jag +åter kan se människor i ansiktet.» + +Eftersom det var Lotta Hedman, som sade dessa ord, så föreföllo de inte +kyrkoherden så underliga, som de hade bort göra. Han trodde, att han +skulle få höra, att Sigrun inte hade dött i kopporna, utan hade berövat +sig själv livet, och att Lotta trodde sig ha fått något slags tillåtelse +att meddela honom underrättelsen. + +Och så började Lotta berätta. + +Men alltmedan hon talade, blev hon mycket modfälld, för hon såg hur +mannen, som hon talade med, mörknade, såsom en himmel mörknar före ett +stort oväder. Moln drogo upp från alla håll. En fruktansvärd köld och +ett fruktansvärt mörker utbredde sig. Till sist kunde hon nästan inte få +fram orden. + +Utan all omständlighet fick hon dock omtalat, att hon hade haft flera +underrättelser från Sigrun, och att denna efter sin ankomst till Hånger +hade legat sjuk i smittkoppor. Det hade inte alls varit farligt, men +ganska långvarigt. + +Och under sjukdomen och alltsedan hade hon varit kvar hos det goda +folket på Hånger. Ute i världen på egen hand hade hon varit en enda dag, +och vad hon då hade upplevat, det hade skrämt henne så, att ingenting +hade kunnat förmå henne att åter gå bort från vänner och skyddat liv ut +i det främmande. + +Men de vältaliga ord, som Lotta hade velat säga om sin egen förkrosselse +och skam och om glädjen över att Sigrun hade ändrat sinnelag och ville +vända om hem, de blevo i det närmaste osagda. + +Hon lade endast fram för kyrkoherden det brev, som hon denna dag hade +erhållit, och som var dagtecknat Hånger den 15 maj 1916, och där det +stod skrivet dessa få rader: + +»Lotta, du skall gå till Edvard och tala om allt för honom. Och bed +honom, att han kommer hit till Hånger och hämtar mig, om han anser mig +värd att än en gång bli hans hustru!» + +Inne i brevet låg ett litet kuvert, som var adresserat till kyrkoherden. +Han slet upp det och möttes av det enda ordet: + +»Förlåtelse!» + +Då kyrkoherden hade läst ordet, bröt han ut i ett bittert, +sönderslitande skratt. Det lät, som när den första vindilen bryter sig +fram genom skyarna och vräker dem åt sidan för att börja stormens vilda +dans. + +»Lotta ska telefonera till Sigrun, att jag kommer till Hånger och hämtar +henne i morgon,» sade kyrkoherden. »I dag måste jag fara på en +skolexamen.» + +Lotta gjorde, som hon hade blivit ombedd. Och strax efter tolv reste +kyrkoherden bort ensam. Han skulle göra en lång färd till ett avlägset +skolhus. Men då han hade hunnit till en korsväg, vek han inte av på +vägen, som ledde till skolhuset. Han for österut, upp mot +Dalslandsgränsen, i riktning mot Hånger. + + + + +HÅNGERJÄTTARNA. + + +Ack, man behöver visst inte tro, att det var något övernaturligt +inflytande, som gjorde sig gällande. Men för den, som någon gång har +hört invid sitt öra älskade dödas låga viskningar eller har märkt under +en oro så tung, att hjärtat vill brista, hur ett sakta svall av blida +tankar har böljat fram genom själen eller, sänkt i trötthetens töcken, +har känt de lenaste av händer föra den sjunkande pennan fram mot sitt +mål, den finner det svårt att förneka, att inte denna dag skaror av +osynliga omgåvo den olycklige, som åkte fram över den breda, ödsliga +bergvidden. + +Ty så förrådd och sårad, så bedragen och förödmjukad han än kände sig, +så gärna än hans tankar kretsade kring straff och hämnd, så fördes de +dock gång på gång till ett annat område, som tycktes locka dem med än +större makt. + +Och vad som så fängslade dem, det var Hånger, den aldrig sedda +fädernegården, som låg med sina röda huslängor högt uppe i gränsskogen +med utsikt över ett landskap, där man såg tio långa åsar, tio höga +bergtoppar, tio glittrande insjöar, tio kyrksocknar, men knappast tio +gårdar. + +För honom hade ännu aldrig den gamla Hångergården visat sig med +grindstolpe och apelgård och källarkammare, såsom han visste, att den +brukade visa sig för andra av hans släkt. Men trollmakt hade den utövat +också över honom. Och i tankarna fördes han nu tillbaka till +barndomsåren, då han hade gått och drömt om att han skulle bli den, som +upphävde Hångerfolkets förbannelse. Han mindes, att han hade räknat ut, +att eftersom den hade åsamkats dem genom mordet på en präst, så skulle +den lyftas från deras huvuden, om en av Hångerfolket bleve präst och en +helig Guds man. + +Sedan som yngling och som man hade han visserligen tappat bort dessa +tankar, men det var dock de, som hade bestämt riktningen för hans liv. + +Då han hade börjat studera och allt hade gått honom väl i händer, hade +han upphört att tro, att det låg något särskilt olycksöde och väntade +männen av hans släkt. Det hela kom sig av ett svårt, ostyrbart lynne och +en tungsint ängslan att inte kunna behålla vad som var deras. För den, +som var klok och förstod att lägga band på sig, skulle självmordstankarna +vika till sidan. -- »Det skall bli jag, som visar dem, att en Rhånge +från Hånger kan få dö på samma sätt som andra människor,» hade han +stundom tänkt. »Och på det sättet kanske det i alla fall blir jag, som +gör slut på den gamla vidskepelsen.» + +Han hade också lyckats att motstå alla ungdomsfrestelser och att föra +sitt liv behärskat och tadelfritt utom i förhållandet till hustrun. + +Han ryckte till som en plötsligt uppvaknad, där han satt i kärran. För +ett par ögonblick hade han varit borta från sin olycka, men nu, när han +tänkte på hustrun, kom den tillbaka i hela sin gräslighet. Just därför, +att han var präst och ville leva otadligt, kände han den kommande +skammen, allt prat och allt åtlöje som slag av järnskodda pisksnärtar. +-- »Det hade varit bättre, att hon aldrig hade kommit tillbaka,» tänkte +han i sin harm. »Hon har gjort mig omöjlig här hemma. Jag antar, att vi +får lov att utvandra.» + +Men, egendomligt nog, hans tankar lämnade rätt snart hustrun och började +syssla med den gamla märkvärdiga gården. + +Det var hans far, som hade berättat honom om Hånger, och han hade haft +mycket annat än mord och straffdomar att tala om. + +Han hade sagt sonen, att ingen visste varifrån Hångerfolket härstammade. +I socknen, där gården låg, hade plötsligen visat sig fem bröder, alla +stora, starka, vackra, men av okänd släkt, från okänt land, talande +okänt språk. Man hade trott, att de voro avkomlingar av en jätte och en +bergtagen kvinna, och sannerligen, deras vildhet och stridslystnad, +deras mod och slughet, deras besynnerligheter och oböjliga lynnen samt +framför allt den lycka, som följde dem i att förvärva gods och +egendomar, gjorde inte saken så värst otrolig. + +Dessa män, som hade kommit till trakten som fattiga legodrängar, hade +inom få år gjort sig till herrar först på Hånger, där den äldste brodern +hade slagit sig ner, sedan på fyra andra gårdar. + +Det gjorde honom gott att tänka på förfäderna. De hade aldrig varit som +andra bönder. De hade klätt sig präktigt, haft en stolt hållning. De +skulle ha kunnat bli herremän, men det hade de aldrig eftersträvat. +Denna eftermiddag behövde han något, som styrkte hans självkänsla, och +han fann en smula upprättelse i att veta sig tillhöra en rikt begåvad +och ryktbar ätt. + +När allt kom omkring, var han kanske inte så alldeles olik dem. Lotta +Hedman hade jämfört honom med en jätte och påmint honom om att han var +av en vildmanssläkt. + +Om han inte hade varit präst, om inte kraftmänniskan inom honom ständigt +hade hållit sig själv i tukt! + +Han påminde sig den där kvällen, då han hade jagat den flyende +häradshövdingen. Det var väl det gamla jätteblodet, som hade varit i +rörelse. + +Åter hade tankarna förts tillbaka till hemmet och hustrun. En kvalfull +smärta trängde på nytt genom själen. Han tänkte på hur han hela våren +hade gått och låtit sig sönderslitas av sorg och samvetskval. Men hur +svårt detta lidande hade varit i sig självt, det var dock än bittrare +att veta, att Sigrun hade dömt honom till det kallblodigt, utan +tvingande skäl. Nej, det bittraste och det värsta var, att hon hade +förnedrat sig till att bedraga, att hon hade gjort sig fri på ett så +hemskt sätt, att hon hade anförtrott sig åt en eländig landstrykare, att +hon till sist hade fallit i händerna på en sådan man som Sven Elversson, +en man, som han själv hade bannlyst ur sin kyrka. Det var att göra +skammen fullkomlig. + +»Det var just den rätte hon kom till,» tänkte han. »Hon en död och han +en bannlyst, som inte törs visa sig bland människor.» + +Men bort från denna rasande smärta fördes han än en gång av tanken på +fädernegården. + +På de skoglösa vidderna, där han for fram, ven västan, den starka +havsvinden, vass och bitande. -- »Det är bra kallt här uppe,» tänkte +han, »det är säkert bättre på andra sidan bergen. På Hånger, som ligger +i lä på östra bergsluttningen, är det nog varmt och vårlikt en sådan här +kväll.» + +Nu voro tankarna tillbaka hos förfäderna. + +Alla hade de haft något visst drag, som hade skilt dem från omgivningen. + +En av dem hade haft en häst, som han hade älskat över allt annat, och +man såg honom sällan annat än ridande. Han skötte sitt arbete och sina +nöjen till häst, och till sist hade han en söndag begett sig ridande in +i kyrkan och fordrat att få ta emot nattvarden på hästryggen. + +Ett svagt leende for över kyrkoherdens ansikte vid tanken på den bisarra +scenen. Det hade roat honom fordomdags att tänka sig in i den. Han hade +dock aldrig trott, att sådant kunde vara sant, utan hållit det för +påhitt och dikt. + +Den där hästkarlen hade en gång haft en tvist med sin hustru. -- »Man +ska väl ibland använda sitt vett och inte bara lita på sin styrka,» hade +hustrun sagt. Men mannen hade blivit vred, han hade fattat om henne och +satt upp henne att rida grensle på takbjälken. -- »Nu har min styrka +satt upp dig där,» sade mannen. »Försök nu om ditt vett kan hjälpa dig +ner igen!» + +Det hade kanske inte alltid varit så lätt att vara gift med en av de +gamla Hångerjättarna. De hade varit våldsamma, svartsjuka och envisa. +Övermåttan dugliga och kraftfulla, gästfria och storslagna hade de +varit, men dessutom utrustade med en grov skämtsamhet, som nog kunde bli +mer prövande än mycket annat. + +Det var en av dem, som hade haft den idén, att han skulle äga allting i +par. Det gick inte an att ha en klocka stående i ett rum, det skulle +nödvändigt vara två. Ett fönster fick inte förekomma på en stuga, det +måste vara två eller fyra eller sex. Två skorstenar, två dörrar, två +logar, två lador. Aldrig en dräng eller en piga, utan två eller fyra. +Det kunde tyckas vara en oskyldig vurm, men han hade hållit på att +förstöra hela Hånger med ombyggnader och förändringar. + +I lagården skulle han ha lika många tjurar som kor, och av sin hustru +hade han fordrat, att hon skulle föda honom en gosse, en flicka, en +gosse, en flicka och så vidare i rätt ordning. Och om hon inte gjorde +honom till lags, så var han inte att leka med. + +Återigen smålog kyrkoherden. Nej, det var nog inte alltid så roligt att +vara matmor på Hånger. + +Det var en av dem, som ständigt sjöng. Han kom sjungande till kyrkan, +for sjungande därifrån, sjöng fram sina svar, då någon tilltalade honom, +sjöng, både då han lade sig och då han steg upp. + +Men trots sitt sjungande hade han varit en orättrådig och hård man, och +med honom var det olyckan hände. Han hade försökt narra sin brors änka i +en arvsfråga, men hans egen hustru hade upptäckt bedrägeriet och bett +deras präst, att han skulle komma till Hånger, för att få tala om saken +för honom. Men husbonden på Hånger hade trott, att det var fråga om +annat, hade flammat upp i svartsjuka, fallit över prästen på hemvägen +och slagit ihjäl honom. + +Det var sant, det, som han nyss hade sagt. Det hade inte alltid varit så +roligt att vara gift med en av de gamla Hångerkarlarna. + +Men ändå hade ingen av deras kvinnor gett sig ut för död för att bli +befriad från sin olycka. + +Han skrattade till kort och hårt. Det kunde tyckas, som om han skulle +vara den värste av dem alla. Hans hustru hade väl annars inte behövt +gripa till ett så förtvivlat medel. + +Och vad hade hon att förebrå honom? Endast ett övermått av kärlek. Han +hade ingenting annat begärt av henne, än att hon skulle tillhöra honom, +endast och uteslutande honom. + +Men om nu detta hade varit en alltför tung fordran? Om den hade varit +svårare att uppfylla än någonsin något av de gamles vansinniga krav? Kan +en människa begära detta, att få äga en annan fullt och helt? Inte bara +hennes kärlek, utan allt annat hos henne. + +Kyrkoherden kom att tänka på att Sigrun ofta hade förefallit honom såsom +ett väsende av annan art än andra människor, att hon hade synts honom +äga en sin egen natur, som hon dock aldrig hade kunnat få ge uttryck. + +Och det, som hade varit Sigruns natur, det visste han, det var +barmhärtighet. Att få göra gott, uppoffra sig för andra, vårda sjuka, +det hade varit hennes naturs krav, men han hade satt sig däremot. Han +hade inte kunnat tåla det. Han ville äga henne helt, hade inte kunnat +dela. + +Och det, som hade skett, detta, som nyss hade förefallit honom så +vederstyggligt, var det inte något annat kanske än det, som nödvändigt +hade måst ske? Det var den sammantryckta stålfjädern, som hade rullat ut +sig i samma ögonblick, som trycket hade lättat. + +»Sigrun är barmhärtigheten,» tänkte han. »Det är hennes uppgift. Det är +detta jag borde ha förstått.» + +Detta plötsliga inseende av sitt eget fel gjorde honom gott. Sigrun +föreföll honom inte mer så djupt sjunken, så ofattbart hård och +kärlekslös. + +Han välvde tanken fram och tillbaka. -- »Ja visst,» tänkte han, »det är +därför vi aldrig voro lyckliga. Jag hindrade henne från att bli det, som +låg i hennes natur.» + +Men så med ens var hela pinan där igen. -- »Denne Sven Elversson, han +passar henne bättre än jag. Han ägnar sig också åt barmhärtighetsverk. +Det är därför, som hon stannar hos honom.» + +Han hade inte tänkt med svartsjuka på Sven Elversson förut. -- »Sigrun +känner till vad han har gjort,» hade han sagt till sig själv. »Hon kan +inte älska honom.» + +Nu föreföll honom alltsammans mer än misstänkt. Varför hade Sven +Elversson inte genast underrättat honom om att Sigrun hade kommit till +Hånger? Älskade han henne, och hade han tänkt sig att få behålla henne? + +Men mitt i vreden kom en av dessa tankar, som tycktes ligga svävande i +luften över den öde vidden, och som vederkvickte den olyckliges själ +såsom svalt sommarregn. + +»Har du egentligen rätt att vänta tjänst och hjälp av Sven Elversson?» +sade tanken. + +Och kyrkoherden mindes hur han hade förbrutit sig mot Sven Elversson och +förstört hans liv och dömt honom till namnlöst elände. + +Men den egna skuldkänslan kom på ett besynnerligt sätt lindrande och +svalkande mitt i vreden över det, som andra hade förbrutit mot honom. +Den var som en stillande dryck under en svår feber. + +Den födde i hans sinne ödmjukhet och självbesinning. + +Han kände sig inte mer som den straffande hämnaren med all rättfärdighet +på sin sida. + +Han var beredd, inte att förlåta, men att noga undersöka och pröva, +innan han avgav en fällande dom. + + + + +GRINDSTOLPEN. + + +Den åkande drog in tömmarna och stannade hästen. Hångers gård låg i +aftonglansen under honom. + +Han tvivlade först ett ögonblick, att han var på rätt ställe. Han hade +alltid hört Hånger beskrivas som en stor gård med långa huslängor. Här +var visserligen själva manbyggnaden rätt ansenlig, men allt annat var av +små mått. + +Men apelgården fanns där. På sluttningen mellan de små husen växte +skyhöga, hundraåriga äppleträd, som just nu stodo i härlig blomning och +täckte gårdsplanen med ett fritt svävande tak i vitt och skärt. + +Och den gamla eken var där, ännu inte fullövad, men på god väg att få +sina rynkiga och knotiga grenar återigen klädda med mjuk bladgrönska. + +Och utsikten var där. Utsikten över ett utomordentligt fint och lätt och +vekt tecknat landskap, där de tio bergåsarna och de tio sjöarna nu i +solnedgångens stund prydde sig med alla tänkbara färger, där en höjd +låg ljust vit och en hotande mörk, där en sjö låg som en blank +stålskiva, medan grannen bakom nästa höjd täckte sig med guldglans. + +Det var omöjligt att tänka sig, att människor, som under ett helt liv +hade haft en sådan tavla framför sig, skulle förbli hårda och råa +vildar, att de endast skulle ha sina tankar riktade på att vinna makt +och gods. Här i den omgivande skönheten trodde han sig finna +förklaringen till det glada, praktälskande, storslagna, som tycktes ha +utmärkt förfäderna. + +Han satt en rundlig tid och såg på allt detta, men till sist hoppade han +dock ur åkdonet och körde det in i den omgivande skogen. Här band han +hästen vid en trädstam, lade för den foder och begav sig sedan rätt +sakta och betänksamt ner mot gården. + +När han hade hunnit så långt, att han kunde se in mellan byggnaderna, +märkte han, att en man och en kvinna sutto i den ljumma, ljusa +vårkvällen under den gamla eken på ömse sidor om ett trädgårdsbord. +Mannen läste högt, och kvinnan sysslade med ett handarbete. De hade ännu +inte märkt honom. + +Han stannade, gjorde en omväg bakom ett av de små husen och närmade sig +dem från annat håll. Strax nedanför platsen, där mannen och kvinnan +sutto, växte en tät och hög granhäck. Han gick fram under denna, osedd +och med smygande steg. Då han hade hunnit så långt, att han fullkomligt +tydligt hörde den läsandes röst, lade han sig sakta ner på marken och +böjde varligen undan några grenar i häcken, så att han kunde se så +mycket, som han önskade. + +Han gjorde sig inte ett ögonblicks samvetskval över att han ville +lyssna. »Sigruns och min hela framtid står på spel,» tänkte han. »Det är +nödvändigt, att jag får veta sanningen, det må ske på vad sätt som +helst.» + +Till en början hade han dock ingenting annat att lyssna till än en liten +dikt av Snoilsky. Det var poemet om krigsfången, som, äntligen frigiven +ur fångenskapen, efter mödosam irrfärd en mörk kväll befinner sig +utanför den fattiga stugan, där han för många år sedan lämnade sin +hustru. Men då han ser in genom fönstret, finner han, att hon nu har en +annan man vid sin sida. Han förstår, att hon har trott honom vara död, +och han går bort i natten, försvinner hellre än att åsamka henne +lidande. Och innan han går, fäster han på dörrlåset en liten skinnpung, +där han har stoppat ner alla de slantar han äger som en gåva till det +fattiga hemmet. + +Sven Elversson läste denna dikt om den försakande kärleken mycket +vackert, men kyrkoherden hörde orden utan att egentligen fatta +innehållet. Hela hans själ var upptagen av hustrun. + +Sigrun satt så, att han inte kunde se hennes ansikte. Men det var i alla +fall henne själv, som han såg. Han kände igen håret, den vackra +böjningen på nacken; varje rörelse av handen och armen under arbetet var +honom välbekant. + +»Hon lever!» sade han för sig själv och knäppte sina händer. »Det är +verkligen sant, att hon lever.» + +Hans hjärta smälte av rörelse. Det var inte så att återse Sigrun, som +han hade väntat. Han kände ingen vrede, han ville inte ställa henne till +rätta för allt, vad hon hade låtit honom lida, han ville inte tala med +henne om den skam, som hon hade hopat över sig själv, han ville bara med +tårar tacka Gud för att hon fanns kvar i livet och önskade komma +tillbaka till honom. + +Han lade handen över ögonen och tänkte på vad det skulle ha blivit av +honom, om hon verkligen hade varit död. En hatfull gammal enstöring, som +hade släpat sig fram genom livet utan hopp, utan annat intresse än att +gå och vaka över sina minnen, en man, som skulle ha sökt andra kvinnors +sällskap bara för att håna dem, därför att de inte voro som hon, den +enda. Han såg inte botten på det djup, dit han kunde ha sjunkit. + +På hitvägen hade han önskat i sin förtvivlan, att Sigrun inte hade gett +sig till känna. En grym och dåraktig önskan! Huru hade han kunnat hysa +den? + +Allt detta for igenom hans själ som en stormvind. I dess dån förtogs +ljudet av den läsandes röst. + +I den första hänförelsen var det nära, att han hade rest sig och +skyndat fram till Sigrun. Men han lade hand på sig. »Nej,» tänkte han. +»Det får inte finnas kvar tvivel eller misstanke mellan oss. För vår +lyckas skull måste jag förbli, där jag är.» + +»Vi ska inte läsa mer i kväll,» sade Sigrun, då Sven Elversson hade +slutat dikten. »Jag har något att tala om för er.» + +Och hennes röst nådde till lyssnaren bakom granrishäcken, full av livets +klang. Ljuv som fordom, låg och rörande med den lilla svaga läspningen. + +Sven Elversson lyfte huvudet från boken och vände sig emot henne. +Kyrkoherden såg genast, att han var i högsta grad förändrad. Han har +huvudet högt som en annan och hade den bildade mannens lediga, +obesvärade hållning. Det tycke av lekmannapredikant, den överdrivna +ödmjukheten, som hade varit hans särmärke, hade lämnat honom. + +»Ja, egentligen är det synd, att en sådan här kväll sitta nerböjd över +en bok,» sade Sven Elversson. »Det är bättre att språka.» + +Sigrun dröjde litet med att börja samtalet. Hon lade samman arbetet, och +först då detta var undanstökat, sade hon med fast och bestämd röst: + +»Det är gjort nu, herr Elversson.» + +»Vad?» frågade han helt bekymmerslöst. »Är ert arbete redan färdigt?» + +»Nej, men det, som ni har bett mig om varenda dag under den tid, som jag +har vistats under ert tak, det är nu gjort.» + +»Har ni -- -- --» + +Han hade rest sig helt upprörd och fullföljde inte meningen. + +Men Sigruns röst svarade honom fast och klar utan en darrning: + +»Jag har skrivit till Lotta Hedman och bett henne tala om allting för +Edvard. I denna stund vet han redan, att jag lever. I morgon kommer han +hit och hämtar mig.» + +»Kommer han hit?» sade Sven Elversson. Hans röst var inte fast och klar. +Den var svag och bortdöende. + +»Ja,» sade hon, »jag har bett honom komma hit till Hånger. Jag skall +säga er varför sedan. Nu vill jag för det första höra, om ni är glad.» + +Kyrkoherden tyckte, att mannen bytte gestalt och utseende mittunder hans +ögon. Han sjönk ihop, och det tålmodiga leendet framträdde med full +tydlighet omkring munnen. De nyss så muntert blickande ögonen vändes mot +jorden. Armarna sjönko slappt ner utmed kroppssidorna och när han nu +besvarade Sigruns fråga, skedde det med den gamla, pinsamma ödmjukheten. + +»Visst är jag glad, fru Rhånge,» sade han. »Men det är alltför vänligt +av er att tala om detta, som om det vore mitt verk. Jag vet ju eller, +rättare sagt, jag tror mig ha förstått, att sedan den första +upphetsningen hade lagt sig, har inte en dag gått, utan att ni har +ångrat er och längtat hem. Men ni tänker kanske på er ängslan för er +mans vrede och för världens hårda dom, och att jag har försökt inge er +mod att trotsa allt sådant. Det är det enda, som jag har att berömma mig +av.» + +Mannen, som lyssnade, uppfångade orden inte bara med öronen, utan med +hela sin själ. -- »Vad är sant, och vad är falskt härvidlag?» undrade +han. »Gud hjälpe mig, så att jag får veta sanningen!» + +Sigruns ansikte kunde han inte se, men han tyckte, att hon en liten +smula höjde på axlarna. + +»Nej, naturligtvis. Något annat har ni inte behövt hjälpa mig med.» + +»Det är så gott att minnas, att det förhåller sig så,» hördes Sven +Elverssons milda stämma. »Ni insåg nästan genast den stora orätt, som ni +hade begått mot er man. Det var otänkbart, att ni kunde vilja döma den, +som älskade er, till ett helt liv av ensamhet och saknad. Jag är så +övertygad, så fullt och fast övertygad, att ni skulle ha tagit detta +steg redan för månader sedan, om ni inte hade blivit sjuk. Ni har inte +förrän nu ägt tillräckliga krafter för att möta uppseendet och de onda +tungorna. Och jag är den siste att klandra er för att ni har dröjt. Jag +vet vad det vill säga att vara en av sina likar förkastad och utstött.» + +Det var något i Sigruns hållning, som antydde otålighet. Det fanns en +smula gäckeri i tonen, då hon svarade: + +»Ja, det var det jag visste, herr Elversson, att ni skulle bli glad. Men +eftersom detta är sista gången vi talar ensamma vid varandra, så vill +jag säga er, att det är inte ni allena, som har förmått mig till att +vända tillbaka hem. Jag har också haft mycken hjälp av er hustru, kanske +ännu mer hjälp av henne än av er. Jag tror, att hon måtte ha älskat över +all gräns,» fortfor Sigrun med en mild klang i rösten. »Av henne har jag +sökt lära mig hur man skall älska.» + +Det drog sig en skugga över Sven Elverssons ansikte. + +»Hon var en god kvinna,» sade han enkelt, utan sin vanliga mångordighet. +»Vi höll mycke av henne, medan hon levde här ibland oss.» + +»Mor Thala har berättat mig en del om henne,» sade Sigrun. »Hon lär ha +kommit ut till er på Grimön dagen efter det att skolhuset brände. Hon +ville säga er, att både hon och skollärarn hade gjort sitt bästa för att +förmå barnen att trivas där. Och hon förmanade er att inte ta denna +olycka alltför hårt. Ni hade ändå förvärvat er vänner genom det där +arbetet. Folk hade börjat inse vad ni var för en man.» + +Sven Elversson gjorde en tålmodig gest, som antydde, att han önskade +slippa höra något vidare om detta. Men Sigrun fortsatte. + +»Jag har sett er hustru i Applum, och jag minns, att hon var mycke ful. +Kanske var det detta, kanske var det något annat, som retade er, för +mor Thala säger, att ni snäste av henne, såsom ni ännu aldrig har snäst +av någon annan. -- 'Om jag komme och frågade er om ni ville bli min +hustru,' sa ni till henne rätt hånfullt, 'så finge jag nog se hur högt +ni satte mig.' Och hon varken rodnade eller bleknade, hon blev askgrå i +ansiktet och reste sig genast. -- 'Ni säger det där till mig på skämt +och utan mening,' sa hon. 'Om ni en gång frågade mig på allvar, skulle +det vara den lyckligaste dagen i mitt liv.' -- Då hon hade sagt detta, +så lär ni ha blivit ganska rörd, och ett par år efteråt gifte ni er +verkligen med henne, därför att det där svaret hade visat er, att hon +var en god och högsinnad kvinna.» + +»Ja, det är sant, att hon var både god och högsinnad,» sade Sven +Elversson. »Jag gör henne all rättvisa. Det var underbart, att hon ville +gifta sig med en sådan som jag.» + +»Mor Thala har sagt mig,» fortsatte Sigrun, »att det var hon, som rådde +er att flytta hit till Hånger. Hon kände till gården och visste, att den +låg öde och övergiven, så att ni kunde få köpa den för en spottstyver. +Hon skapade fred omkring er, hon skötte om era affärer, sålde skog, tror +jag, så att ni fick tillräckligt att leva av, hon inrättade ert hem, så +att det något så när motsvarade de vanor och behov, som ni hade fått +genom er uppfostran, och hon tog emot alla nödställda, som ni upptäckte, +och skötte om dem, tills det lyckades er att finna någon anställning +för dem på annat håll. Tror ni inte, att den kvinnan älskade er?» + +»Nej,» sade Sven Elversson, »jag tror, att hon försökte älska mig. Hon +stred emot det, som var svårt hos mig, men till sist blev det henne +övermäktigt, och då följde hon med Gustavsson.» + +»Det var inte så, inte alls så,» sade Sigrun hastigt. »Hon följde inte +med honom fördenskull. Men hon visste, att ni tyckte om en annan. Ni +hade förrått er på ett eller annat sätt. Det finns en poesisamling, som +alltid ligger på ert bord. Mor Thala säger, att ni ofta läser i den, men +aldrig mer än en enda dikt, en kärlekssång av islänningen Bjarni +Thorarensen.» + +Sven Elversson sprang upp. Han tog sig för hjärtat. -- »Vart vill ni +komma?» sade han, och det låg nästan något hotande i tonen. + +Sigrun lyfte handen. -- »Jag vill tala med er om er hustru,» sade hon. +»I morgon ska jag vara borta,» tillade hon blidkande. + +Han satte sig ner, tålig och undergiven, än en gång. Men hans ögon hade +förlorat sin vänliga glans. De blickade på Sigrun allvarliga och +stränga. + +Mannen, som lyssnade, böjde sig framåt i högsta spänning. Han kände ju +igen Sigruns röst, men det var mycket i hennes väsen, som föreföll honom +främmande. Det fanns nu hos henne något av lugn självmedvetenhet, av +fullmogen kvinna, som hon inte hade ägt förut. -- »Det är mycket hon +har gått igenom, sedan jag sist såg henne,» tänkte han. »Hon har aldrig +förr haft sådan makt att behärska den hon talar med. Nu kan ingen stå +emot henne.» + +»Låt oss säga,» fortfor Sigrun, »att er hustru förra hösten märkte +tydligare än någonsin förut, att ni inte älskade henne! Kanske läste ni +den där dikten oftare. Vad vet jag? Och hon gick, men så, att ni inte +skulle behöva tro, att hon gick av kärlek, för att göra livet lättare +för er. Det var därför hon följde med skärsliparn. Jag har talat med er +mor om detta, och hon är alldeles av min mening. Och sliparn sa mig +detsamma. -- 'Hon kom till mig, därför att Sven Elversson inte tyckte om +henne,' sa han.» + +Sven Elversson höjde händerna avvärjande. + +»Varför ska jag höra detta?» sade han. »Hur kan ni tro, att jag ska +erfara någon lycka av att få veta detta?» + +»Jo,» sade hon, »det är alltid gott att veta, att man har varit högt +älskad av en god människa. Det är gott att inte behöva misstänka henne +för förställning eller ombytlighet. Ni förstår: hon var skapad av samma +ämne som den hemvändande krigarn, som vi nyss läste om. Det är hon, ser +ni,» fortsatte Sigrun, »som har lärt mig hur man kan älska. Hur kärleken +kan övergå allt förstånd, hur den kan fylla ens själ till den grad, att +den låter sin egen kropp förintas.» + +Hon steg upp och ställde sig bakom Sven Elverssons stol. Härvid kom hon +att vända sig så, att hennes man såg hennes ansikte, och han nästan vek +tillbaka för den överjordiska skönhet, som i denna stund stämplade de +härliga dragen. + +Hon talade nu mycket fort, utvecklade sina tankar utan att vänta på +svar. + +»Den dikten i ert poesialbum, som ni ständigt brukar läsa, herr +Elversson, heter 'Sången till Sigrun'. Och om det var för namnets skull +eller av något annat skäl: ett är visst, att er hustru trodde sig veta +vem ni älskade.» + +Sven Elversson ville tala, göra några bedyranden och försäkringar, men +Sigrun hejdade honom. + +»Jag måste få tala ut, för att ni ska förstå hur er hustru kunde älska i +livet som i döden. Försök att tänka er henne som en själ, som bara är +kärlek, som ända ned i de mest omedvetna djup bara är kärlek, och att +denna själ beslutar att offra sig för den hon älskar! Att den ser medel +och vägar, som ingen annan hade kunnat tänka sig, att den bemäktigar sig +en annan människas vilja, att den styr, leder, genomför, viskar tankar, +dikterar tal, tvingar allt att gå efter sin önskan.» + +Sven Elversson skakade på huvudet. Han sade med sin mildaste röst, men +fullkomligt avvisande: + +»Det där är att tala Som Lotta Hedman.» + +»Ja,» sade Sigrun, »jag vet, att jag talar som Lotta Hedman. Och jag +nekar ju inte, att det är Lotta Hedman, som har lärt mig att tro på de +dödas makt. Men hur vet ni, att hon inte har rätt? -- Vad var det för +en ledstjärna, som förde den döende just till mig? Och varifrån kom den +tanken, som tog makten över mig? Ni vet hur rädd och ömtålig jag är. Det +är sant, att jag låg och tänkte på att rymma, men varför skulle jag göra +det på sådant sätt? Det fanns andra utvägar för mig. Men från det +ögonblick, då er hustru låg död i min säng, såg jag ingen annan +möjlighet, kunde inte tänka mig någon annan. Varför kunde inte heller +Lotta Hedman göra motstånd? Varför kom sliparn, först då jag hade +vandrat min väg? Varför var han så stilla och medgörlig den där dagen? +Varför blev vi inte infångade? Varför blev mina pengar stulna? Varför +blev ingenting upptäckt? Jag hade sannerligen inte lagt några djupa +planer. Varför allt detta, herr Elversson, om inte därför, att den +kvinna, som älskade er, i sin oändliga, mäktiga kärlek, hade beslutat +att föra till er den kvinna, som ni älskade?» + +Hon hade talat ivrigt, besjälat, helt upptagen av det under, som hon +trodde sig ha trängt in i. Men i hennes röst fanns inte ett stänk av +lidelse. Lyssnaren bakom häcken lade väl märke till det. Sigrun talade +till mannen, som älskade henne, i full förvissning om att han förstod, +att hon inte älskade honom. + +Sven Elversson kände detsamma. Hans röst ljöd beslöjad av rörelse, men +den slog inte över i lidelsens tonfall. + +»Låt så vara! Låt oss tala som Lotta Hedman, eftersom ni önskar det så! +Men om den dödas själ har sänt er hit, kunde det inte lika så gärna +vara till plåga och straff? Hon visste ju, att min kärlek skulle växa, +likasåväl som hon visste, att ni aldrig kunde komma att älska mig.» + +»Ja,» sade Sigrun med samma besynnerliga tonfall av hög inspiration, +nästan som skulle hon ha talat med en innevånare från en annan värld, +»naturligtvis visste hon detta. Och hon visste också, att om det inte +hade funnits något hos er, som skyddade er för all kärlek utom hennes, +så skulle ni inte ha tillåtit, att jag hade stannat här på Hånger. Men +hon trodde kanske, att någon ljuvhet kunde vinnas för ert liv genom att +ni fick lära mig hur ett liv skall levas. Inte sant, detta kunde också +vara hennes mål? Efteråt, när ni blir gammal, när allt det brännande och +brinnande är utkolnat, då kommer ni att tänka på denna vinter här på +Hånger som på en lyckans tid.» + +Han skakade nekande på huvudet. + +»Inte nu,» sade hon, »men sedan, ända till er sista stund. Ser ni, jag +tror, som jag sa nyss, att meningen var, att ni skulle få lära mig hur +ett liv bör levas. Vad var jag för några månader sedan, innan jag kom +hit? Jag var inte elak, jag ville alla väl, men jag var rädd, jag sökte +nog att handla rätt, men det gick mest så där på slump. Det fanns ingen +plan för mitt liv. Jag visste inte, att det var möjligt att under alla +omständigheter förbli god, sann, trofast och barmhärtig. Detta är det, +som jag har fått lära här hos er: avsky för allt, som besmittar själen. +Det är detta jag vill ta med mig till mitt hem och min man. Han ska se, +att jag är en annan, och han ska ha större tillit till mig nu än förr. +Vi ska bli lyckliga nu, och det blir er, som vi har att tacka för +lyckan. Och ni ska tänka på oss och glädja er.» + +Han drog till sig en av hennes händer, lutade sitt ansikte över den och +grät. + +»I morgon, när Edvard kommer hit till Hånger,» sade hon, »ska jag tala +om allt detta för honom, och han ska förstå och tacka er.» + +Nu rätade han upp sig helt förfärad. + +»Ska också han...» + +»Ja,» sade hon, »jag ska säga honom, att ni älskar mig, och han ska få +veta hur den döda älskade er. Jag vill tala om för honom alltsammans. Ni +förstår väl, att det inte mer får finnas mörker och hemligheter mellan +oss. Han ska få veta hur jag har lärt mig kärlekens hemlighet. Jag ska +säga honom, att den inte frågar efter löften och påbud, den känner bara +sin egen lag. Den vet bara av en hänsyn, som är hänsynen till den man +älskar. Den går, när det är bäst för honom, när den ser, att han har det +för tungt. Och jag vill tala om detta med Edvard här på Hånger, på hans +fädernegård, i denna natur, som är storslagen och vek på samma gång. +Edvard kan också vara sådan, vek och storslagen.» + +Mannen, som lyssnade, gjorde en rörelse. Han blygdes över att han +spionerade på dessa båda. Han ville gå fram och tala öppet och +uppriktigt med Sigrun och med mannen, som älskade henne, och som hon +försökte trösta och inge mod nu, då hon skulle lämna honom. + +Men då han nu såg sig om efter den väg han borde gå för att komma till +dem, märkte han, att ur ett stenrös rätt framför honom, reste sig en +gammal grindstolpe. + +Det fanns ingen grind och ingen make till den på andra sidan. Den stod +där ensam, murken och så fallfärdig, att det behövdes ett otal av +stöttor omkring den för att hålla den uppe. + +Kyrkoherden hajade till. Han hade inte sett stolpen förut, men han hade +heller inte haft sin uppmärksamhet riktad åt det hållet. Först var han +övertygad om att det bara var en synvilla, och att ingen stolpe fanns, +sedan tänkte han, att den kunde ju ha blivit bibehållen som en +märkvärdighet. + +Men under det att han hade betraktat grindstolpen, hade det gynnsamma +ögonblicket för att träda fram gått förbi. + +Samtalet mellan de båda hade fortgått. Han märkte, att Sigrun hade +kastat sig in på ett nytt ämne. + +»Är det möjligt,» sade hon, »att ni egentligen inte vet hur alltsammans +tillgick? Mor Thala har sagt mig, att ni låg i feber och hade yrsel, att +ni absolut inte kommer ihåg någonting.» + +Sven Elversson satt tyst. + +»Jag förstår, att ni inte vill tillåta mig att röra vid detta,» sade +Sigrun, »men jag ville så gärna tala med er om det. Kom ihåg, att i +morgon är jag borta!» + +»Naturligtvis var jag med om det,» sade Sven Elversson, »men jag var så +sjuk, att jag ingenting mindes. Efteråt hörde jag de andra tala om det, +som hade hänt, och jag gjorde dem förebråelser. Då svarade man mig, att +jag inte hade något att säga. Jag hade också varit med. Och då kom jag +ju ihåg, att de hade tvungit mig att...» + +Detta hade han sagt med oerhörd ansträngning. Orden liksom pinade sig +fram över läpparna. Slutet av meningen kunde han inte uttala. + +»Ni inbillade er, att ni kom ihåg,» sade Sigrun. »Ni förstår väl, att +det ingen möjlighet finns, att ni har gjort det. Ni hade hellre dött.» + +»Jag har gjort det,» sade han. »Tänk inte annat!» + +»Jo,» sade Sigrun, »det gör jag, och jag vill, att ni ska veta det. +Under hela den tid, som jag har bott under ert tak, har jag varit +övertygad om att det inte är sant. Ingen, som känner er, kan tro det.» + +Sven Elversson böjde sig fram och fattade hennes hand. Han sade med stor +enkelhet och med stort allvar: »Jag förstår, att ni har varit mycket god +emot mig ikväll. Jag kan aldrig tacka er nog för denna stund.» + +Hon fattade hans mening och avstod från att vidare fullfölja det svåra +ämnet. + +»Men ni ska väl åtminstone inte neka mig att säga er tack för dessa +månader här på Hånger? Jag ska alltid tänka på detta ställe som +barmhärtighetens rätta hem. Mitt eget hem skulle jag vilja inrätta efter +mönstret av ert.» + +»Vänta med det där till i morgon!» bad han. + +Hon reste sig upp. + +»Gå inte än! Det är sista kvällen.» + +»Läs då en bit till ur Snoilsky!» + +Han öppnade boken, men lade ihop den igen. + +»Det är för mörkt.» + +»Så läs något utantill! Läs för mig 'Sången till Sigrun' av Bjarni +Thorarensen! Det har jag ofta velat be er om, men aldrig vågat.» + +Sven Elversson gjorde en avvärjande rörelse. + +»I morgon är jag borta,» påminde hon med något oemotståndligt i tonen. + +Han började verkligen läsa upp den isländske skaldens passionerade bön +till den älskade att inte överge honom, även om hon doge och finge sin +boning i himlens ljussalar. »Tro inte, att jag inte ville kyssa död +brud!» läste han. »Tro inte, att jag inte ville lägga min hand om livet +på den svepta och likbleka!» + +Han hade vänt sig bort från Sigrun, medan han läste, satt framåtböjd och +fäste sina blickar på någon punkt borta i ett avlägset fjärran. + +Men allt det, som han hade förmått hålla bundet under det föregående +samtalet, allt det, som vårkvällens milda tjusning, den älskade kvinnans +närvaro inte hade haft makt att frigöra, det löstes nu av den vilda, +mäktiga kärleksglöd, som genomströmmade dikten. All sammanpressad +lidelse strömmade ut i hans röst. + +»Kysser inte sommarsolen med samma värme snöbergets isfält och den +rödaste av rosor? Är inte den vita liljan det fagraste av blomster?» +läste Sven Elversson, och hans röst darrade av bruset från den +kärleksstorm, som rasade inom honom. + +Sigrun lyssnade spänt ett par ögonblick. Därpå vände hon sig plötsligt +bort från den läsande, så att han inte skulle kunna se hennes ansikte. + +I stället var det vänt åt lyssnaren bakom häcken, och han såg hur hon, +med dragen förstorade av lidelse, likaledes gav vika för framströmmande +känslor. Hennes ögon slöto sig i smärta, hennes händer vredo sig om +varandra, och hennes läppar rörde sig i tyst klagan. Hennes man hörde +inte vad hon sade, men av läpparnas rörelser tyckte han sig läsa fram +orden. + +»O, att aldrig, aldrig få säga det till honom!» + +»Kom till mig om hösten, när vinden vältrar kolsvarta böljor!» läste +Sven Elversson med lidelsefullt ropande röst. »Kom vid midnatt, när +månen höljer sig i stormmoln!» + +Mannen, som dolde sig bakom häcken, genomisades av kall förfäran. Han +såg Sigrun lyfta armarna med en rörelse av oändlig längtan. Han såg hur +de viskande läpparna gång på gång uttalade sitt jämmerrop. + +»Att aldrig, aldrig, aldrig få säga det till honom!» + +»Sjunk med snökall barm till mitt hjärta,» läste Sven Elversson med +bristande röst, »dröj så länge, du gravjungfru, tills du har fått lossa +min själ ur kroppens bojor!» + +Kyrkoherden vände ögonen från hustrun och riktade dem mot grindstolpen. +Det tycktes honom, att den hade blivit bibehållen till denna stund +endast och allenast för att vara till hands att påminna honom om att han +tillhörde en släkt, som inte tålde orätt och förstod att hämnas. + +Intet blev sagt mellan de två vid bordet, sedan de sista diktorden voro +lästa. Sigrun reste sig hastigt och gick in i huset. Sven Elversson gick +åt motsatta hållet, genom granhäcken, förbi grindstolpen, ner till en +liten blank damm och blev stående och såg ner i vattnet. Han hade gått +förbi kyrkoherden på en tre stegs avstånd, men hade inte märkt honom. + +Och kyrkoherden kände, att den mannen, som Sigrun älskade, måste dö. + +Det skulle vara lätt gjort. Han behövde bara smyga sig över honom +bakifrån, och kasta honom i vattnet. Han hade en känsla av att den där +mannen inte ens skulle göra ett försök att försvara sig. Han skulle ta +emot döden som en välkommen gäst. + +Ett par farliga ögonblick förflöto. Då kom till den upphetsade en tanke, +som räddade honom. Säkert hade den legat färdig i själens djup långt +förut, men först nu steg den upp till hans medvetande. + +»_Du har en gång lyst den mannen i bann i din kyrka, därför att han hade +förgripit sig på en död, och du, som gjorde detta, du vill nu förgripa +dig på levande._» + +Detta var det, som höll honom tillbaka i den svåra stunden. Var inte +livet tusen gånger mer oantastbart än döden? Hur kunde han, som inte +hade velat se en Sven Elversson i sin kyrka, ännu vara en sådan vildman, +att han kände frestelse att utsläcka en människas liv, att skilja en +själ från dess kropp, att begå detta, vars innebörd man inte förstod, +som kunde få följder i oändligheters oändlighet? + +När han åter kastade en blick ner till dammen, där Sven Elversson hade +stått, var han borta. + +Och vad som också var borta, det var grindstolpen. Han trodde sedan, att +han, mittunder det att han kämpade med sin frestelse, hade gått fram +till den, kastat den till jorden med alla dess stöttor, och att den hade +störtat omkull och varit så ohjälpligt murken och upprutten, att den +hade fallit utan ett ljud och utan att lämna annat än sönderfallande +stoft efter sig. + +Men han visste inte heller rätt om det så förhöll sig. Han trodde också, +att grindstolpen hade stått i hans egen själ, att den var den våldsamma, +egenmäktiga vildmansnaturen med alla sina stöttor av nedärvd sed och +inplantad fördom och invanda rättigheter, som hade fallit. + +Ty att den verkligen var fallen, det kände han med förundran och glad +rörelse. Han förstod det av det mäktiga tåg av milda tankar, som nu +svallade fram genom hans själ. + +Han kände det av den kraft till försakande kärlek, som nu fyllde honom. + +Han förstod det av den glädje han kände över att han var präst. Han +tänkte på sitt liv, att han var på en gång en odlare av markens frukt +och en vårdare av själar, en husfader och en församlingsherde, en herre +och husbonde och en allas hjälpande tjänare, och han tyckte sig först nu +rätt älska detta det ädlaste och största och mest lyckobringande av alla +ämbeten. + +Han var lycklig denna ljusa vårnatt, då han åkte ensam över ödsliga, +magra, osköna bergvidder ner mot sitt fattiga hem. + +Och med förvåning tänkte han på detta, som hade frälst honom, ty det var +inte hans kärlek och inte hans ämbete, utan det var tanken på livets +höghet och helighet. Den tanken, som hade vuxit upp med långsam växt ur +Sven Elverssons olycksöde och nu stod där fast och klar och fullmogen. + + * * * * * + +Nästa morgon såg Sigrun, då hon kom ut på gårdsplanen, att Snoilskys +dikter hade blivit kvarglömda på trädgårdsbordet, och hon gick för att +hämta in boken. + +Men när hon tog upp den, fann hon, att det låg något mellan bladen, och +då hon såg efter vad det var, möttes hennes blickar av en liten gul +skinnpung. + +Den låg instucken just vid dikten, som handlade om krigsfångens +hemkomst, och den innehöll hennes två släta ringar, en annan ring, som +hon också hade fått av sin man, och ett par små smycken. + +Hon undrade och tänkte efter, och så småningom förstod hon. Och hon +började gråta, full av skälvande rörelse. + +På detta sätt fann henne Sven Elversson. + +Hon dröjde att svara på hans oroliga frågor. Äntligen snyftade hon fram: + +»Edvard har varit här i natt, han har hört hela vårt samtal. Han har +förstått, att jag älskar dig, och han har lämnat mig detta.» + +»Älskar mig?» utbröt Sven Elversson. »Älskar mig?» + +»Ja,» sade Sigrun, »Edvard har sett det, men han vredgas inte på mig. +Älskade, han kommer inte hit och hämtar mig. Han vill, att jag ska +stanna här och bli din.» + + * * * * * + +Fram på eftermiddagen kom Lotta Hedman till Hånger för att för +kyrkoherdens räkning fråga Sigrun hur hon önskade att allt nu skulle +ordnas. + +Och hon hade mycket att förtälja och bland annat detta, att föregående +natt hade hon för sista gången sett Hångergården resa sig i all sin +gammaldags härlighet. Hon hade sett den gamla matmodern i sitt fönster +och grindstolpen och allt det övriga. + +Men plötsligen såg hon den gamla lyfta sina händer mot himmelen och +hennes ansikte skina upp i glädje. + +Och en röst hördes, som förkunnade: + +»Hångerjättarna äro lösta från sin förbannelse.» + +Och i samma stund sjönk den gamla vakterskan samman och förintades, och +grindstolpen föll, och hus efter hus störtade, och Lotta Hedman hade +förstått, att nu hade den äntliga befrielsen kommit, och att gården +aldrig mer skulle visa sig för henne. + + + + +UNG-JOEL. + + +Det vet nog en och var hur märkvärdigt det kan vara med tankar. Det är, +som om de av en osynlig hand såddes ut över jorden. Och där kan man gå +och tycka, att man har funnit något sällsynt och skönt, och är stolt och +glad, tills man märker, att detsamma har vuxit upp samtidigt i +hundratals andra hjärnor. + +Så var det med kyrkoherde Rhånges tanke om livets helighet. Han var +ingalunda den ende, som hade funnit den. -- -- -- + +Det var juni månad, den årets tid, då man i Bohuslän eller kanske, +rättare sagt, i kusttrakterna och skärgården i Bohuslän väntade +främmande. + +Stor brådska hade rått överallt för att bli i ordning för deras +mottagande. Man hade målat sina hus och sina båtar, fejat i sina rum, +pyntat i sina planteringar, eldat upp sina badhus och rensat sina +bassänger, men nu började också järnvägstågen anlända, fullpackade av +gäster från landets alla hörn. Nu kommo krymplingar och utarbetade, +lasstals med barn och lasstals med åldringar, de, som ville ha ro, och +de, som ville ha förströelse. Nu var det, som om hela Sverige skulle +vara på väg till de kala skären och det vresiga västerhavet. + +Men alla de gäster, som man hade berett sig att få mottaga, väntade man +österifrån, från landsidan. Västerifrån, från havet, väntades inga +främmande. För deras mottagande hade man inte gjort några +tillrustningar. Från det hållet hade det inte kommit några förebud eller +några beställningar. + +Och när det nu i alla fall kom gäster västerifrån, då kunde inte deras +mottagande bli detsamma, som skänktes dem, som kommo från land. Genom +dem uppstod jämmer och förvirring och dysterhet, men ingen glädje. + +Då en vecka var gången av juni månad år 1916, måste Sven Elversson för +de där gästernas skull göra en resa ner till Applum. Hans bror, +Ung-Joel, som de senaste åren hade varit sjöman och gått i fraktfart på +Holland, hade kommit hem till Knapefjord, sjuk och besynnerlig efter att +ha stött på en del av dem ute på havet, medan de ännu befunno sig på +resa, och han hade sagt till sin unga hustru, att hon måste laga så, att +han fick tala med sin bror. + +Då Sven Elversson kom till Ung-Joel, fann han honom gående fram och +tillbaka i den lilla kammaren innanför köket, där det unga paret hade +ställt in alla sina fina möbler, och som ju annars aldrig begagnades. +Han var blek och trött, men inte precis sjuk. Ögonen voro rödkantade och +sågo ut att kunna falla igen av sömnlust, men han gav sig inte ro varken +att sitta eller ligga. + +»Hur står det till med dig, Ung-Joel?» frågade Sven Elversson. + +Ung-Joel varken svarade på frågan eller låtsade om på annat sätt, att +han hade märkt brodern. Han fortsatte oförtrutet sin vandring och slog +emellanåt ut i luften med båda armarna. + +»Se, det är det värsta med måsarna,» sade han. + +»Om det bara funnes någon möjlighet att förmå honom att sova,» viskade +hustrun, »men han törs inte lägga sig, han törs inte sluta ögonen. Han +bara går och går.» + +»Se, det är det värsta med måsarna,» sade Ung-Joel och slog än en gång +ut med armarna. + +»Ung-Joel,» sade Sven Elversson och försökte tala med honom om något +gammalt för att rycka honom bort från det, som nu plågade honom, »kommer +du ihåg när du och Najadfolket kom ut till Grimön för att tvinga mig att +äta orm?» + +Och verkligen stannade inte Ung-Joel mitt i sin vandring. + +»Är du där, Sven?» sade han, och tårarna började rinna ur de trötta +ögonen. »Det var väl, att du kom, så att jag fick be dig om förlåtelse, +innan jag blir tokig.» + +»Inte ska du tala på det sättet,» sade Sven Elversson. + +Men nu började Ung-Joel berätta, hurusom han en av dagarna efter det +stora Nordsjöslaget hade passerat Skagen och då hade sett de dödas +härskaror flyta omkring på havsytan. + +De hade inte legat utsträckta i vattnet, utan de hade hållits i upprätt +ställning av sina korkvästar. Deras huvuden hade varit upplyfta ovan +vattnet, så att man hade kunnat urskilja anletsdrag och uttryck. + +Och Ung-Joel berättade, att ångaren hade gått fram i timtal genom +tusenden och åter tusenden av döda. Hela havet hade varit betäckt av +dem. + +Han skildrade för brodern många fasans syner, som han hade sett, men +det, som tycktes värst ha gripit honom, var, att alla de döda hade fått +sina ögon uthackade av de otaliga skaror av måsar, som kretsade över +dem. + +»Vet du hur det gick med andre styrman?» sade Joel. »När han hade stått +och sett på eländet en stund, så slöt han sina ögon och sprang över bord +och blev borta för oss för alltid. Han visste, att han kunde inte stå ut +med livet, sedan han hade sett detta. Och jag önskar, att jag hade gjort +som han.» + +»Nej, tänk inte så, Joel!» sade Sven Elversson. + +»Jag har fått allt det förskräckliga så fast in i ögonen,» sade Joel, +»att jag ser alltsamman; för mig, bara jag för en sekund sluter +ögonlocken. Jag törs inte lägga mig, utan jag måste hålla mig uppe natt +och dag, för att ögonen inte ska falla igen på mig.» + +»Du får lov att försöka tänka på annat,» sade Sven Elversson, »du har ju +hustru och barn.» + +»Jag ska säga dig vad vi gjorde,» sade Ung-Joel. »Vi tog fram ett par +gevär, som fanns ombord, och vi började skjuta på måsarna. På det sättet +fick vi någon att utgjuta vår vrede över, och jag tror, att det var det, +som räddade oss. + +»Men annars var det tokigt gjort av oss. För vad hade måsarna för skuld? +Och vad betyder det, som göres mot de döda, mot det, som göres mot de +levande? Det var detta, som jag ville säga till dig, Sven. När jag +tänker på att människor far så fram mot varandra, att tiotusenden av +unga karlar ligger utsträckta i havet, då vill jag bara gråta och +skämmas. + +»Och förut, Sven, vet jag, att jag många gånger har förhävt mig över dig +och satt mig själv högre än dig. Men nu ber jag dig om förlåtelse för +detta. Jag, som tyckte, att du och dina kamrater hade handlat så illa +mot en död, jag har aldrig gjort något för att hjälpa en levande +människa.» + +»Jo visst har du det gjort, Joel,» sade brodern. + +»Nej,» sade Joel gråtande och kom med detsamma och lade sig på knä +bredvid en stoppad länstol, prydd med masstals av dukar, där Sven +Elversson hade tagit plats. »Jag har aldrig hjälpt någon, inte +föräldrarna och inte någon annan. Det är därför det ser så illa ut i +världen.» + +»Ja, men det kan bli bättre, Ung-Joel,» sade Sven Elversson och strök +brodern milt över håret. »Du kan hjälpa till att göra det bättre.» + +»Nej, nu är alltsammans förstört,» sade Ung-Joel. »Nu har jag fått den +där synen in i ögonen. Nu måste jag bli tokig.» + +Sven Elversson lade sin hand smekande över hans ögon. + +»Försök nu, Joel!» sade han. »Inte ser du något svårt, när jag håller +handen över dina ögon?» + +»Nej,» sade Ung-Joel, »det ligger välsignelse över din hand, Sven, för +du har hjälpt många människor.» + +»Slut nu, ögonen, Joel!» sade Sven Elversson. »Och tänk på att +hädanefter ska vi hjälpas åt i arbetet!» + +Ung-Joel slöt ögonen, och nästan i samma ögonblick böjde han ner huvudet +mot broderns knä och sov. + +Det var för visso en märkvärdig dag, som Sven Elversson upplevde i +Knapefjord. Det måtte ha förefallit honom, som om alla människor hade +kommit ungefär på samma tankar som Ung-Joel. + +Då brodern väl hade blivit bragt i säng och låg och sov sin sunda sömn, +gjorde Sven Elversson en tur genom fiskeläget. Och när han hade vandrat +ett stycke framåt på den sneda och hala stenmarken, mötte han hustrun +till Hjelmfelt, som hade varit med bland besättningen på Najaden. + +Så snart hon kände igen Sven Elversson, kom hon fram till honom, skakade +hand och bad honom gå in till mannen och språka med honom. Strax i +världskrigets början hade Hjelmfelt varit med om att bärga en mina, och +det hade avlupit så, att han nu hade bara en arm och två halva ben i +behåll. + +»Och jag har sagt till mig själv,» sade hustrun, »att om jag någonsin +råkade er, så skulle jag be er förlåta vad vi gjorde emot er. Jag har +tänkt på dem, som sitter och lagar till sådana här minor. Om en av dem +finge höra talas om er, så skulle han nog tycka, att han vore en fin +karl, han, jämförd med er.» + +»Ja, det kan nog hända,» sade Sven Elversson. + +»Men jag säger nej!» utropade Hjelmfelts hustru med högröstad iver. +»Tycker han, att det är orätt att handla illa med döda, så får han tänka +på att det är tusen gånger värre att sätta ihop sådana djävulens +redskap, som fördärvar de levande och gör en karl oförmögen att röra sig +och dömer honom till livslångt elände. Sådant där har aldrig ni gjort. +Ni ville bara hjälpa oss, ni.» + +Sven Elversson följde med henne in till Hjelmfelt, satt en rundlig tid +inne hos honom och hörde all hans jämmer, sedan fortsatte han sin +vandring. + +Den nästa gamla bekanta, som han råkade, var Julia Lamprecht. Hon också +kom fram och började språka. + +»Ni erbjöd er en gång att ta mig till hustru,» sade hon, »och jag +svarade er, att jag inte ville gifta mig med en sådan som ni. Det har +jag tänkt på många gånger, sedan det blev krig, och nu vill jag, att ni +ska veta, att jag har ångrat vad jag sa. För vad angick det mig, vad ni +hade gjort mot en, som var död? Men de, som är skuld till att alla +stenarbetare i Bohuslän har blivit utan arbete och håller på att svälta +ihjäl med hustru och barn, de syndar mot de levande, och det är värre.» + +När Sven Elversson gick vidare uppåt gränden, kom en ung man, som han +tyckte sig aldrig förr ha sett, fram emot honom. + +»Ni känner nog inte igen mig,» sade karlen, »för jag var knappt vuxen, +då ni flyttade från Grimön. Men jag var med om att springa efter er och +ropa 'människoätare' förr i världen. Och det ville jag be om ursäkt för +nu, då jag kom att råka er, för jag har börjat begripa, att det är värre +att synda mot levande än mot döda. Jag har tjänstgjort som lots under +kriget, och tre gånger har fartyg torpederats under mig, och alla tre +gångerna har människoliv gått till spillo. Och jag har tänkt på er och +undrat varför vi alla, som var så onda på er, är så tålmodiga nu. Det +är, som om det skulle vara rätt nu, att människor far fram som vilddjur +mot människor. Men så kan det väl inte vara.» + +Då Sven Elversson hade skilts från lotsen, steg han upp till en +bergkulle bakom fiskeläget och blickade länge utåt havet. + +»Om det kunde ske genom min olycka,» sade han, »att människor komme att +tänka på att en levande är oantastbar och inte får berövas sitt liv +eller sättas ur stånd att bruka det, då hade ändå något gott vuxit upp +ur mina plågors bittra sådd.» + + + + +DRIVGARNSFISKE. + + +Några dagar senare, då Ung-Joel hade fått sova ut och var nästan +återställd, kom Sven Elversson en eftermiddag ner till Knapefjords hamn, +och där såg han motorjakten Najaden ligga på sin vanliga plats. Olaus +från Fårön och Corfitzson och de andra, som han kände från fordom, voro +ombord och de, likasom hela Knapefjords fiskeflotta, skulle just bege +sig på drivgarnsfiske långt ut i Kattegatt. Och det kom en lust över +Sven Elversson att följa med dem och tillbringa en natt på havet. + +Olaus såg ut, som om han skulle ha haft lust att säga nej, men svarade +ja, därför att han inte hade något att skylla på. Och så snart som man +hade hunnit skaffa en omgång oljekläder till Sven Elversson, lade man ut +och hade bättre väder, än det för det mesta hade varit denna sommar, och +kunde hoppas på god fångst. Men Sven Elversson märkte snart, att alla +ombord voro i misshumör. De talade ovänligt till varandra och till +honom. När han frågade dem hur makrillfisket hade utfallit förut på +sommaren, svuro de och sade, att sämre yrke än att vara fiskare det gavs +inte. + +De kommo ut till fiskeplatsen, och de fingo den väldiga noten utlagd i +havet, utan att ett vänligt ord hade hörts, och på samma sätt blev det +sedan under skaffningen i kabyssen. Under natten satt Sven Elversson +uppe på däck, och vakterna avlöste varandra, men ingen av dem begagnade +sig av tillfället att få en pratstund med honom, utan de gingo +förbittrade och sura och tysta fram och tillbaka på däck. + +Sven Elversson kände sig förstämd och nedtryckt av all denna ovänlighet, +men han hoppades, att humöret ombord skulle bättra sig, när morgonen kom +och det blev tid att bärga in garnen. Något bättre blev det ju också, +när motorn hade kommit i gång och man hade fångat in notens båda ändar +och började hala in. + +Olaus och Corfitzson stodo i vattenporten och halade, de andra skulle ta +emot noten och lossa fisken ur maskorna. Och alltsom noten nu kom in, så +fylld av grann makrill, att den blänkte som en regnbåge, lyste det upp i +ansiktena. + +»Ni ska få se, att de inte har haft någe hos oss att göra i natt,» sade +Corfitzson. + +»Vill du bara tiga!» röt Olaus och svor åt honom. »Ska du påminna dem? +De passar nog på ändå. Känn på den här!» + +Han lyfte noten ett stycke ovan vattnet, och nu sågo allihop mittibland +den blänkande makrillen något stort och mörkt. Det blev dödstyst +ombord, och i nästa sekund följde liket av en människa med garnen upp på +däck. + +En ung karl, som hade kommit ombord efter Hjelmfelt, försökte lösgöra +den döde, men då hördes kort och kallt från skepparen: + +»Låt vara! Här kommer en till!» + +Och strax därpå nytt kommando: + +»Låt dem vara! Här kommer fler!» + +I detsamma lyfte Olaus och Corfitzson ombord en förfärlig massa: två +sammanslingrade lik. + +Och när notens sista maskor voro inbärgade, då låg i skeppsrummet en +väldig hög av lik, av bruna garnmaskor och av makrill. Fisken, som ännu +inte var död, ryckte och sprattlade, så att den ohyggliga högen såg ut +att ha liv. + +När liken lyftes ombord, kom Sven Elversson i sådan upprördhet, att han +började gråta. Han strök undan tårarna med baksidan av handen, men de +kommo igen. Han stampade med foten, men de kommo igen. Han måste lämna +arbetet vid noten och gå och ställa sig längst borta i aktern. + +Där stod han, ända tills noten var inhalad, och motorn sattes igång för +hemfärden. Den tysta besättningen, alltjämt lika ovillig, lika vresig, +lika missbelåten, hade åter börjat genomgå garnen för att plocka bort +fiskar och musslor och lösgöra det främmande. + +»Allt, som är i noten, ska över bord!» befallde Olaus. + +Då Sven Elversson hörde befallningen, gick han fram till de andra. +Tårarna strömmade, men det brydde han sig inte om. Han ställde sig +bredvid besättningen och tog del i det förfärliga arbetet. + +Man kom till en av de döda. Sven Elversson lyfte upp honom, medan de +andra lösgjorde några garnmaskor, som hade slingrat sig om hans +uniformsknappar. Det var en äldre man med sjömansskägg under hakan. Det +var någon, som uttalade en förmodan, att han var en engelsman. Då han +var fri, började Sven Elversson släpa upp honom på däck. + +»Allt, som är i noten, ska över bord!» sade skepparen och böjde sig fram +efter den döde. + +Men Sven Elversson höll emot. + +»Vill du inte låta den här få vila i vigd jord, Olaus?» sade han. + +Olaus svarade inte direkt på frågan. + +»Det är bäst, att vi får eländet bort från skutan,» sade han. + +Sven Elversson bet ihop tänderna i kamp med gråten och sade med tämligen +fast röst: + +»Om du kastar den här i sjön, får du kasta mig med.» + +Han var själv förvånad över att han talade så, men han kunde inte +annorlunda. Han kände, att han skulle stå för sina ord. + +Och de andra sågo också, att han menade vad han sade och aldrig med +livet skulle släppa den döde ifrån sig. + +Skepparen svor till och vände sig bort, men han sade inte direkt nej, +och då förstod man, att han gav med sig. + +Sven Elversson ville lyfta den döde upp ur rummet, men bördan var för +tung för honom. Då kom den unga karlen, som var ny på båten, och gav +honom en handräckning. De sträckte ut den döde invid relingen. + +När nästa lik blev klargjort ur noten, var det inte tal om annat, än att +det skulle läggas till det andra. Två karlar buro upp det till Sven +Elversson. »Nu är det en tysk vi kommer med,» sade de. + +Och till sin stora förvåning märkte Sven Elversson, att männen ombord +med ens hade fått ett annat ansiktsuttryck, ett annat humör. + +De hade hört upp att svära, de talade stilla och lugnt. De kände inte +längre något hat till dessa skaror av döda, som kommo och togo ifrån dem +deras bärgning. + +De voro vana att visa de döda aktning och vördnad, det tillfredsställde +något inom dem, att dessa drunknade krigare skulle få en ordentlig +begravning. + +Men också över Sven Elversson sänkte sig en besynnerlig ro. Hans själ +kom till en vila, sådan som den inte hade njutit sedan hans olyckas +första dag. + +Han tyckte, att han hörde röster omkring sig, som tackade honom, därför +att han hade hyst barmhärtighet med de kroppar, som en gång hade varit +odödliga själars älskade boningar. + +»Och nu har du avlyftat den börda, som vilade på dig,» sade rösterna. +»På detta sätt var det, som det skulle ske. Nu är din skuld tagen ifrån +dig. När du vågade livet för att rädda en död, då blev allt försonat.» + +Hans hjärta klappade raskt och lätt, och han tänkte: »Om människor efter +detta fördömer mig, betyder det ingenting, för i mitt inre känner jag, +att jag har fullgjort och övervunnit.» + + + + +TALET OM LIVETS HELIGHET. + + +Sven Elversson, hans mor, Thala, hans bror, Ung-Joel, och dennes hustru +stodo jämte många andra på den lilla begravningsplatsen utanför Applums +kyrka. + +Det var den dagen, då de döda krigare, som hade bärgats in till Applum +efter det stora Nordsjöslaget, skulle sänkas i jorden. En vid grav var +uppkastad för inte mindre än sjutton kistor. Så stor likfärd hade aldrig +förr varit skådad i den socknen, och man torde väl våga säga, att en så +stor människomassa, som den, som nu fyllde kyrkogården, inte heller förr +hade varit sedd där. + +Inte på åtta års tid hade Sven Elversson kommit så nära en kyrka som nu +i dag. Det var inte utan, att han hade tvekat att övervara begravningen, +men hans mor, som hade rest ner till Applum för att se till Ung-Joel, +hade förmått honom att följa med. + +»Å, seså!» sade hon. »Jag vill lika lite som du gå in i Applums kyrka, +men i dag är det ju vardag, så att det kan alls inte bli tal om något +sådant. Och efter allt, som du har strävat, för att de där stackarna +skulle få vila i vigd jord, ska du väl inte överge dem vid sista +vägskälet.» + +Det var verkligen sant det hon sade. Under den sista veckan, alltsedan +fisketuren med Najaden, hade Sven Elversson och hans bror Joel farit +omkring mellan kobbar och skär i en liten lätt segelbåt och spanat efter +ilandflutna drunknade. Några hade också kommit in från andra håll, men +de två bröderna hade fört inte mindre än åtta döda fram till Applums +stenbrygga. + +»Dessutom,» sade mor Thala, »måtte du väl märka, att folk betraktar dig +på helt annat sätt än förr i världen.» + +Detta var nog det skälet, som tog mest. Kriget, dess vederstygglighet, +alla de många olyckor, som drabbade fiskarbefolkningen, hade kommit +människorna att se mildare på Sven Elversson och hans förbrytelse. Man +lade nu mer än förr märke till hans strävan för att hjälpa och upprätta. + +»Det är i alla fall en god människa,» sade man. »Han försöker hjälpa +dem, som har det svårt. Det viktigaste av allt är ändå att ta vård om de +levande.» + +När man nu hörde, att just Sven Elversson ansträngde sig, för att så +många som möjligt av de arma sjömännen skulle få vila i vigd jord, +tyckte man sig förstå vad som drev honom därtill, men de flesta ansågo +nog detta vara en överflödsgärning. + +Men så var det visst inte för honom själv. Han gick varje dag till +detta arbete med ett slags hänförelse. Han fann därigenom för varje +timme ökad frid, ökad sinnesro. Han kände en lätthet i sinnet, en +glädje, som inte tog sig några uttryck, men vars återsken lyste på hans +panna. + +Inte kärlekslycka, inte den ädlaste handling, intet erkännande ord hade +kunnat skänka honom den inre trygghet, som han hade erfarit, alltsedan +han på Najaden tog den engelske matrosen i sitt skydd. + +Det var inte möjligt för honom att förstå hur detta kom sig, för det +hade ju inte varit något stort hjältedåd han hade utövat. Faran, att +Olaus kunde kasta honom över bord samtidigt med den döde, hade inte +varit stor. Men han kände, att den stora förändringen hade inträffat med +honom, att han efter detta vågade känna sig lycklig. Först nu började +han tänka på att framtiden skulle bjuda honom dagar och år av sällhet. + +Det fanns nu en styrka hos honom, som han inte hade anat. Han behövde +nästan aldrig sova. Hans hjärta arbetade så lätt, så obehindrat, att det +kändes som en lycka att vara till. + +»Ack, förr i världen var jag en bra stor stackare,» tänkte han. »Varje +andetag var mig en ansträngning. Jag har inte vetat vad det var att +leva.» + +Att människor voro vänligare mot honom än förr, ökade naturligtvis på +hans lycka, men han trodde på samma gång, att deras hatfullhet inte +numera skulle ha kommit honom att känna sig olycklig. Han var frigjord, +försonad. + +Dagen efter begravningen skulle han resa till Hånger. -- »Jag kommer hem +till Sigrun som en ny människa,» tänkte han. Just för hennes skull hade +hans frigörelse så stort värde för honom. Vilken fullkomlig lycka var +det inte, som väntade dem! + +Där han stod på kyrkogården och följde med begravningsakten, tänkte han +med stor rörelse på dessa män, som hade gett sina liv för sitt land, men +hans glädje lämnade honom inte fördenskull. Han såg, att den förre +kyrkoherden i Applum, Edvard Rhånge, också hade infunnit sig till denna +de dödas fest. Han erfor ett ögonblicks fruktan och obehag, men bara ett +enda. Hjärtat fortfor att klappa med samma förunderliga lätthet. + +»Den där mannen är min vän,» tänkte han. »Vem har gett mig en större +gåva än han?» + +Sedan jordfästningen hade försiggått och den sista psalmversen hade +förklingat, steg Rhånge fram till graven för att tala. + +Då Sven Elversson nu såg honom upphöjd över mängden, kände han för denne +man, vars väsende fordom hade verkat frånstötande på honom, en +obeskrivlig sympati. Det präktiga huvudet var ju egentligen sig likt, +men dragen voro tunnare, mer förandligade. -- »Vilken härlig människa!» +tänkte Sven Elversson. »Han bär den försakande kärlekens stämpel i sitt +ansikte.» + +Medan kyrkoherde Rhånge med några inledande ord hälsade sina gamla +församlingsbor, var det någon, som ryckte Sven Elversson i rockärmen för +att få hälsa. + +Han vände sig om och blev varse Lotta Hedman, som stod där blek, med +brinnande ögon och håret så uppstudsigt, att det tycktes vilja lyfta +hatten av huvudet. + +»Nej, jag har inte kommit i sällskap med kyrkoherden,» viskade Lotta +till svar på hans fråga. »Han har redan varit här några dagar. Jag har +kommit ensam. Jag har blivit 'kallad'.» + +Idetsamma sade talaren ett par ord, som drogo till sig all Sven +Elverssons uppmärksamhet. + +»Här, vid randen av denna vida grav,» sade han, »ville jag tala med er, +mina gamla församlingsbor, om dödens helighet och om livets. + +Och jag vågar väl då säga, att det inte finns någon här ibland oss, som +inte alltsedan sina unga år är genomträngd av dödens helighet. Om någon +syndade mot dödens oantastlighet och helighet, skulle han bli plågad av +det strängaste straff. + +Det fanns en gång här i Applum en man, som hette Sven Elversson. Hans +förbrytelse var den, att han hade brutit mot dödens helighet. Och vi +tyckte, att vi inte hade en föraktligare varelse ibland oss. Det finns +kanske fler än en av er nu här närvarande, som var med i kyrkan den +dagen, då hans förbrytelse blev bekantgjord från predikstolen, och som +minns hur han såg ut, då han smög sig bort, förödmjukad och eländig. +Fler än en har kanske varit med om att kasta till honom ett glåpord. Han +var en man, som nästan inbjöd till sådant. När man såg hur han smålog +lika tålmodigt åt vad man än gjorde honom och märkte hur han gick ur +vägen och gjorde sig liten, tyckte man just, att det var en plikt att +lite grand öka på hans förnedring. + +På det där sättet fick vi honom också att flytta bort ifrån Applum. Och +jag får väl tro, att det inte har varit stor saknad efter honom. För se, +till allt annat fanns det något inställsamt hos karlen. När det var +något svårt, som måste göras, och som vi andra drog oss för, då var det +han, som höll sig framme. Han ville locka oss att ge honom heder och +anseende tillbaka. Men för oss var det omöjligt. Vi tyckte, att han var +under Guds dom. + +Och så, som om han skulle vara under Guds dom, har nu den mannen vandrat +sitt liv fram. Alltid lika ödmjuk och alltid rädd att gå någon i vägen. +Och han har hållit sig till sådana, som inte har varit så nogräknade som +vi, till landsvägsfolket, som drar land och rike omkring, och till barn, +som inte har förstånd på vad som är orätt och rätt. Och vi tyckte inte, +att det där var så särdeles märkvärdigt, för någon skulle han väl ha att +umgås med. Och då vi hörde talas om att det ena efter det andra av +gatans barn hade kommit i goda hem genom hans hjälp, eller att +landsvägens luffare hade börjat arbeta, så tänkte vi inte heller så +mycket på det, för vi visste, att den där karlen hade sin särskilda +mening med allt sådant. Han höll alltid på med detsamma, att återvinna +heder och anseende. Det var ständigt nya försök, och jag tror nästan, +att han tröttade oss. + +För vad kunde vi göra för honom? Han hade inte brutit mot någon av oss. +Han hade inte syndat så, att han kunde försona sitt brott med straff. +Han hade brutit mot det, som var en helig sed, och vi hade inte förmåga +att förlåta honom. Vi hade till och med trott oss märka, att Gud dömde +honom, såsom vi gjorde. + +Och medan han strävade med att hjälpa människor fram i livet, så tänker +jag mig, att Döden stod bakom hans stol och hångrinade åt honom, för han +visste, att han hade honom i sin makt, han var hans fånge och kunde inte +undslippa. Vem fanns det, som kunde ha makt att befria honom?» + +Sven Elversson märkte, att mor Thala stod och grät. Han genomlevde själv +under Rhånges ord alla sina försök att återvinna heder och anseende, men +han grät inte. Han stod med klara ögon och frimodig hållning och såg in +i talarens ansikte. + +»Men nu, i dessa yttersta tider,» sade kyrkoherden, »har det timat, att +Döden har fått än större makt än någonsin förut. Han härskar över oss +och förtrycker oss. Han bärgar in sina skördar före tiden. Han tar våld +och grymhet i sin tjänst. Han släpper lös brottet och oseden. Det finns +inte den ogärning, som han inte låter ske på jorden, och det syns inte +något slut på hans herravälde. + +Och nu, då vi lider under Dödens hårda tyranni, nu börjar vi fråga oss: +finns det verkligen inte på jorden något, som är mäktigt nog att ta upp +kampen med Döden? + +Och på jorden, det vet vi, finns det endast en enda, som vill stå Döden +emot, och som är hans ständiga och trogna fiende, och hans namn är +Livet. + +Och mittunder detta krig, medan det sker sådant, som att tiotusental av +människor vräkes i havet, såsom om det ingenting vore, och andra +tiotusental föres bort i fångenskap, såsom vore det bara något att yvas +över, och andra tiotusental slaktas framför kanonmynningar, såsom vore +det en lovvärd handling, och andra tiotusental drives bort från sina +hem, såsom vore det bara sed och bruk, under detta tror jag dock, att +det hos oss växer upp en större kärlek för livet, än vi förut har kunnat +hysa. + +Ty livet, det har ju varit den tarvliga tjänarinnan, som har gjort alla +till lags, och som ingenting har begärt för egen räkning. Livet, det har +varit vardagskosten, som man knappast tänkte på att man förtärde. Livet +är ingenting högtidligt, som målas av på tavlor och går och spökar i +skymningen. Livet har inte en gång en egen gestalt, varpå man kan känna +igen det. + +Nu tänker ni för er själva, att jag talar i fåvitsko,» sade talaren och +vände blickarna ner mot sina åhörare, »därför, att livet är ju ändå det, +som vi alla älskar högst av allt. Men, vänner, det är inte nog med +kärlek. Livet, vill jag säga, är såsom det illa uppfostrade barnet. Det +kan vara uppfostrat mer med kärlek än med förstånd, och det blir till en +plåga och en skam, och man vet till sist inte hur man ska uthärda att +äga det. + +Eller ock, vänner, är livet som en ung hustru, som du för in i ditt hus +och skänker all din kärlek, men detta är dock inte nog för henne. Du +måste också omge henne med helighet och frid och ge henne sin rätt och +visa henne godhet, annars kommer den unga hustrun att övergiva dig och +lämna dig åt ensamhet och förtvivlan, därför att de vägar, på vilka du +ledde henne, inte var de rätta. + +Men,» avbröt sig talaren, »om detta skulle jag kunna tala med er, till +dess dagen blir natt och natten blir dag igen, utan att komma till ett +slut, och jag får inte fördenskull glömma det, som jag har fått i +uppdrag att i dag kungöra för er. + +Nu ska jag utgå därifrån, att under dessa år har livet börjat bli heligt +och dyrbart, såsom det aldrig förr har varit. Och för varje eländets +dag, som går, tilltar dess helighet. + +Och fördenskull börjar vi också att med större kärlek vända oss mot dem, +som är livets sanna tjänare, som vill bevara det högt och gott, och ge +sitt beskydd åt de levande. + +Då jag nu här i Applum har hört många människor säga, att de ångrar det +förakt, som de var med om att pålägga Sven Elversson, då tror jag, att +det beror därpå, att de har börjat förstå livets höghet och helighet. De +förstår, att det är ett gott verk att rädda gatans barn och landsvägens +luffare. De förstår, att livet är större än döden. + +Och nu, du livets trogne tjänare, Sven Elversson, kan jag säga dig, att +vi, dina forna församlingsbor, vi ser inte mer skamfläcken, som var fäst +vid dig. Vi ångrar, att vi någonsin såg den. Vi ångrar det lidande, som +vi har vållat dig.» + +Kyrkoherden slog ut med handen och vände sig mot den stora skaran av +åhörare. + +»Är det inte sant, att jag talar i hela denna församlings namn?» sade +han. + +Det var ingen, som motsade honom. Många hade tårar i ögonen. + +Sven Elversson stod lugn med samma inre glädje brinnande i sinnet som +förut. »Det är gott, att detta kommer,» sade han för sig själv. »Men det +var dock inte det viktigaste. Det förnämsta var, att jag blev befriad +från skuld i min själ, i mitt hjärta.» + +»Jag är glad, att jag har kunnat säga detta å era vägnar,» fortsatte +kyrkoherden. »Jag är glad, att ni har frikänt Sven Elversson i era +hjärtan, innan han har blivit på annat rätt frikänd.» + +Och nu började kyrkoherden berätta, att man hos flera av de ilanddrivna +matroserna hade funnit plånböcker med ännu läsbara brev och +anteckningar. Dessa hade man naturligtvis tillvaratagit för att så vitt +möjligt överlämna dem till de dödas anhöriga. Men hos en engelsman, den +förste döde, som hade bärgats på motorjakten Najaden, hade man träffat +på ett brev, som bara var några få rader långt, utan adress och +oavslutat, men som dock hade förefallit så märkligt, att man kallat ner +honom, kyrkoherden, från Algeröd, för att han skulle säga sin mening om +detsamma. Detta brev ville han nu läsa upp för sina åhörare i svensk +översättning. + +Det lydde sålunda: + +»Det sägs, att vi i morgon skola få ett slag. Och jag ber dig, kära +Mary, att du går till Springfields på Handley Park och säger dem ett ord +om deras fosterson. För han var inte med om det onda, som vi andra +begingo. Han låg i feber. Vi trodde, att han redan var död, och ingen +tänkte på honom. När han sedan levde upp igen, så inbillade vi honom, +att han hade varit med, för att han inte skulle vittna emot oss. Detta +skriver jag för att få fred, när jag nu -- -- --» + +»När vi nu vet,» sade kyrkoherden mycket allvarligt och stilla, »att +Springfield är namnet på Sven Elverssons fosterföräldrar, samt att han +själv aldrig har haft något klart minne av det, som skedde, utan bara +litat på de andras ord, så måste man säga, att han genom detta budskap +från en död har fått sin oskuld bevisad.» + +Talarens röst skälvde till ett ögonblick, men återtog snart sin fulla +styrka. Han vände sig nu rätt emot Sven Elversson. + +»Vi har inte velat låta dig veta detta, Sven Elversson, förrän vid detta +tillfälle, då det samtidigt kunde bekantgöras för allt folket. Men nu +står jag här, din gamle kyrkoherde, som en gång lade på dig förakt och +bann och äcklets plåga, och förkunnar din oskuld utanför samma kyrkas +port, därur mina ord en gång fördrev dig. Och ingenting räknar jag som +en större Guds nåd, än att det är jag, som får säga dessa ord till dig. +Du är nu upprättad och kan bära ditt huvud högt, och den vanheder, +varunder du så länge har lidit, ska inte mer låda vid ditt namn.» + +Det gick böljande rörelser genom mängden. Man frågade varandra om +innebörden av det man hört. Man råkade i gråt av glädje över att mannens +oskuld hade kommit i dagen efter så många lidandets år. + +»Du ska inte mer behöva sticka dig undan och göra dig liten,» sade +kyrkoherden. »Du ska inte behöva mottaga onda ord med ett tåligt +småleende. Du ska inte behöva tro, att du väcker avsmak även hos dem, +som älskar dig mest. Du ska vara hälsad som en av de bästa ibland oss, +och de, som tillhör dig, ska vara på samma sätt hälsade.» + +»Han tänker på Sigrun,» sade Sven Elversson för sig själv. »Han tänker +på hennes glädje. Det är också rätt. Detta ska göra henne mycket +lycklig.» + +När talaren hade uttalat de sista orden, vände han sig från den sida, +där Sven Elversson stod, och tilltalade mängden på andra, motsatta +hållet. + +»Allt, vad den mannen har lidit, har varit oförskyllt lidande,» sade +han. + +Vid dessa ord började Sven Elverssons hjärta påskynda sina slag. De +blevo alltmer häftiga och våldsamma. »Mitt stackars hjärta tål bättre +vid sorg än vid glädje,» tänkte han. + +»Men då så är,» sade kyrkoherden, »så vet jag, att ni alla i detta +ögonblick frågar er: 'Varför har Gud handlat så hårt med honom, och +varför har han så misslett oss?' Och på samma sätt har jag frågat mig +själv. Och jag tror, att jag har fått svar. + +Om mannen själv vill jag blott säga, att jag vet, att Gud just genom +hans olycka har gett honom sådan lycka, att han inte nu skulle ha velat +vara den förutan.» + +Vid dessa ord tänkte Sven Elversson åter på Sigrun och på all lycka, som +väntade honom. Han kände, att hjärtat gjorde ett högt språng i bröstet +av glädje, men i detsamma gick det också på något sätt sönder. Han +kunde inte mer hålla sig upprätt, utan sjönk på knä. + +»Och för vår del vill jag tro, att Sven Elversson har blivit oss given +till ett tecken. Ty Gud talar inte i dessa tider till oss genom ord, +utan genom människors handlingar, och ur varje människas liv har vi att +läsa ut en Guds tanke.» + +Talaren drog ett djupt andetag och blickade ut över folkmassan. Han såg, +att alla ängsligt väntade att av honom få höra ord av upplysning och +frälsning ur den stora nöd, som tyngde dem. + +»När jag tänker på att denne man har kommit till oss nu i denna tid, så +menar jag, att Gud genom honom vill visa oss hur vi ska komma ut ur det +elände, som tynger oss, om inte genast, så dock under en tidrymd, som +människotanke förmår omspänna.» + +Sven Elversson sjönk med detsamma ner på gräsmattan. Han hade inte +uppgett en klagan eller ett rop. Hans mor, som stod bredvid honom, +trodde, att han hade satt sig ner för att undgå de många stirrande +blickarna. Han kunde ju också ha skäl att vilja vila efter en sådan +sinnesrörelse. + +»Ty det är mig sagt om den mannen,» sade kyrkoherden, »att han hade +gjort sig ett redskap och ett vapen av det, som mest hade plågat honom. +Han hade ofta märkt, då han försökte att föra någon bort från hans onda +vägar, att goda ord föga hjälpte och inte heller ädelt föredöme och inte +heller lust efter bifall och inte heller utsikten att få leva ett aktat +och ordnat liv. Utan det, som först måste till, det var att ingjuta en +sådan fasa och avsmak för lasten och förfallet, att avskyn trängde in i +kropp och sinne och blev omöjlig att uthärda. + +Och nu, då jag har sagt detta, så bjuder jag er alla, som har samlats +kring denna sjömansgrav, att ni i tankarna följer mig ut på havet, ett +stycke utanför de yttersta skären, dock inte så särdeles långt, ty de, +som jag vill att ni ska fara till mötes, är nu helt nära oss. + +Jag själv begav mig i går dit ut för att se dem, dessa, som har gjort +färden från Horns rev ända upp till vår kust, dessa, som hålles uppe av +sina korkvästar och inte kan sjunka, dessa tusental, som är vräkta i +havet såsom avfall, som man vill göra sig av med. + +Jag ber er, att ni alla, i tanken åtminstone, följer mig dit ut och +försöker att se synen. Ni ska se de svarta ögonhålorna, som gapar i de +gråbleka ansiktena. Ni ska se de nerfallna käkarna, ni ska se händer, +som på något besynnerligt sätt hålles upplyfta och viftar och vinkar i +takt med vågsvallet, ni ska se dem, som flyter omkring, liggande med +uppsvälld buk, ni ska se dem, som ligger med fötterna upp och rullar +runt ibland och sticker upp huvudet, såsom vore de konstberidare, som +slår volter. Ni ska se dem, som har kommit i vattnet sönderskjutna och +styckade. + +Ni ska se huvuden, som vändes åt höger och åt vänster och tycks ha något +att säga er. Ni ska se de skrikande, rovgiriga fågelskarorna och +fiskarna, som gör höga glädjesprång i vattnet. Ni ska se allt detta och +fästa synen i era ögon så fast, att den aldrig må försvinna. + +Men nu säger ni till mig: 'Varför önskar du, att vi ska se detta? + +'Vi är stilla och rättskaffens folk, som för ett fredligt liv, och vi +har ingen skuld i att detta krig har uppkommit, och vi förmår inte +hindra det, som sker mellan de stridande.' + +Men jag säger er, att dessa fasans budbärare, dem bör ni se och aldrig +glömma. Det har väl inte varit utan mening, som de har drivits ända fram +till vår kust. Alla de sorgens och medlidandets tankar, som synen kan +väcka hos er, dem ska ni inte skjuta ifrån er och inte heller kroppens +avsmak och äckel inför förgängelsen. + +Och i varje del av er kropp ska den sätta sig fast och hos er föda en +motvilja för kriget, som inte kan låta sig övervinnas. + +Ty betänken nu, att vi alla, även om vi inte har skuld eller del i detta +krig, så har vi dock varje dag läst om det i våra tidningar. Vi har +kanske varit intresserade av att så stora händelser timade i vår tid. Vi +har stått häpna och kanske beundrande inför bragderna. Vi har haft våra +tycken och sympatier på endera sidan, och det har glatt oss, då den +sidan har haft framgång. + +Men nu har dessa döda kommit till oss, för att vi ska se hur vämjeligt +kriget är. + +Och några av er har haft vinst på kriget, och några av er har trott, +att stora och lyckliga förändringar ska inträda genom detsamma, och +några tror, att folken blir stärkta och upplyftade genom krig. Och ingen +av er kan hålla era egna eller era barns tankar borta från kriget. + +Men nu har dessa döda kommit för att visa oss, vad vi förut inte så hade +kunnat känna innerst i vår varelse, att kriget är avskyvärt och +vämjeligt. + +Detta, som flyter omkring i vårt hav, det är ju ingen spöksyn eller +någon ihopdiktad saga, utan det är verklighet och sanning. Och det kan +komma tillbaka om någon tid och åter bli verklighet och sanning. + +Och därför ska ni åtminstone i tankarna följa mig dit ut till Kattegatt +och lära att känna fasans folk och laga, att synen blir så fast insatt i +era ögon, att ni aldrig kan glömma den. + +Och ni ska sprida kunskapen därom till andra, så att de aldrig kan +övervinna kroppens fasa, när de hör ordet krig, ni ska tala därom, så +att ordet krig inte mer kan höras, utan bli ett ord, så vederstyggligt i +människors öron, att man inte kan nämna det. + +Och det finns andra, som kanske har sett än värre ting än dessa, och de +ska också tala och skriva om kriget, så att det ska uppstå en kroppens +spökrädsla och rysning omkring det, som aldrig kan övervinnas. + +För vad vet vi? + +Om några år så kan minnet av detta krigets sorg och skövling och smärta +vara glömda, och när nya människor kommer, så kan de åter med kampglada +sinnen gå ut till strid. Men på oss kommer det nu an att få vämjelsen +för kriget inmängd i människosinnet och fastsatt där, så att intet tal +om ära och bragd kan mera förtränga den. + +Ty sköna ord har talats emot kriget, och härliga föredömen har givits av +fredens män, och de klokaste uträkningar har bevisat dess dårskap, men +kriget är lika levande. + +Dock av själva dess fasa och dess förskräckelse ska vi göra oss en +rustning och ett vapen och ett motgift, och vi ska lämna dessa i arv +till våra efterkommande, och detta ska besegra mänsklighetens största +fiende. + +Och nu till sist ville jag väl säga er några ord om Livets helighet i de +tider, då kriget ska vara borta från jorden,» fortsatte talaren. + +Men han fick inte tala vidare. Det var någon, som ryckte honom i ärmen. + +»Sven Elversson är sjuk. Han håller på att dö. Det var för mycken +lycka.» + +Kyrkoherden steg ner från sin plats och banade sig väg fram till Sven +Elversson. Han låg utsträckt på marken med huvudet i sin mors knä, men +han var inte död, endast mycket sjuk. Bröstet skälvde under hjärtats +våldsamma slag. + +Då den sjuke såg kyrkoherden närma sig, hälsade han honom med ett +obeskrivligt leende, fullt av kärlek, fritt från fruktan, såsom han +skulle ha hälsat sin allra käraste. Han försökte sträcka ut handen emot +honom, och han sade något, som var antingen ett tack eller ett förlåt. + +Kyrkoherden knäböjde bredvid honom, gripen också han av den största +ömhet och ängslig för att han skulle förlora en sådan vän, som Sven +Elversson nu hade blivit honom. + +»Sven Elversson, broder,» sade han, »lev! Du måste leva för hennes +skull.» + +Man bar in den dödssjuke i prästgården. En närvarande läkare skyndade +till. Han undersökte Sven Elversson och förklarade, att han möjligen +kunde få leva någon tid ännu, en dag, en vecka, ett år, det var det +högsta. + +Under tiden stod mängden runtom graven och väntade. Man kände, att +Rhånge hade velat ytterligare förklara sin mening, och att han nu hade +velat säga något, som skulle ha låtit dem skiljas med känslor av ljus +och frid. De tyckte sig inte kunna avvara avslutningen. + +Man sände in frågande bud till prästgården och fick det besked, att +kyrkoherden måste stanna hos Sven Elversson. Han satt och höll sin arm +omkring honom, och detta var det enda, som gav den sjuke kraft att leva +och hindrade livsgnistan från att utslockna. + + + + +FEMTE BUDET. + + +Under det att folket väntade på fortsättningen av talet, hördes en röst, +inte från graven, utan från utkanten av folkmassan. Det var en +kvinnostämma, som ljöd tunn och skrikig, men som i alla fall var +förunderligt hörbar och tydlig. + +Man närmade sig den talande och såg då en ung kvinna, som låg på knä, +med armarna utsträckta, huvudet tillbakaböjt och ögonen slutna. Hon +tycktes inte veta till sig själv, utan talade i hänryckning. + +»Jag ser de döda,» sade hon. »Jag ser dem, som vi nyss hava jordat. Jag +ser dem vandra mot dödens land och in i detsamma. Och nu, då de ha gått +ett stycke, ser jag dem komma fram till en byggnad, som är såsom ett +skolhus, och där begära de att få komma in. + +'Vi äro själar, som hava genomgått jorderikets skola,' säga de till +dörrvaktaren, 'och vi äro komna hit för att visa vad vi hava inhämtat +för kunskaper.' + +Jag ser dörrvaktaren skaka på huvudet. Han säger till dem, att de hava +för hastigt ändat sin skolgång. Men han öppnar ändå porten för dem och +låter dem slippa in. + +Och jag ser dem inträda i en stor sal. Jag ser deras ängslan. De äro +rädda och bävande såsom alla, som skola tagas i förhör. + +Då träder en man till deras möte. Han är klädd i sida kläder, och håret +ligger i jämna lockar kring hans huvud. + +'I själar, som haven genomgått jorderikets skola,' säger mannen till +dem, 'kunnen I läsa upp för mig mina tio bud, sådana som de i dessa +dagar lyda på jorden?' + +Jag ser, att de dödas själar glädjas, då de märka, att ingen svårare +fråga göres dem. De svara alla på en gång: + +'Du skall icke dyrka avgudar! + +Du skall icke missbruka din Guds namn! + +Du skall helga vilodagen! + +Du skall hedra fader och moder!' + +Jag hör dem säga detta, men motvilligt, med stor svårighet. Och de +förundra sig i sitt sinne över att det är dem så svårt att få fram +orden. De veta icke varför de tala så stapplande och så svagt. + +'Detta haven I sålunda lärt, om än med misstag och fel,' säger läraren. +'Låt mig nu höra fortsättningen!' + +Och då börja de dödas själar att framsäga tydligt och utan någon +svårighet: + +'Du skall dräpa! + +Du skall bedriva otukt! + +Du skall stjäla! + +Du skall bära falskt vittnesbörd! + +Du skall hava lust till din nästas hus! + +Du skall fördärva din nästas egendom, hans hustru, hans tjänare, hans +boskap och allt hans gods!' + +Och då allt detta är framsagt, så ser jag, att de döda äro glada, att de +så väl hava bestått provet. + +Men läraren frågar dem: + +'Vem är det, som har befallt er att så förvränga min lag, som jag har +satt som ett värn omkring människolivet för att skydda dess helighet?' + +Och de svara honom: + +'Vi äro krigare. Vi äro Dödens undersåtar och tjänare.' + +Då tillropar dem läraren: + +'Vaknen upp, I döda, och sen vilka I ären och vem som är er herre!' + +Och jag ser dem vakna upp ur jorderikets förvillelser liksom ur en lång +dröm. Och de se med förfäran, att de äro odödliga själar, som höra +himmelen till och de begynna sörja över det, som de hava bedrivit på +jorden, och ängslas för det straff, som skall dem tillmätas. + +Men då tilltalar dem läraren. + +'Jag är den, som är Herre över Döden och över Livet. + +Och jag har sänt Döden till jorden som en Livets tjänare. + +Jag låter de utslitna bladen falla till marken, för att nya och friska +skola nästa år uppstå. + +Jag låter stjärnorna i världsrymden förbrinna och slockna, på det att +nya skola uppkomma i de förkolnades rum. + +Jag låter den utlevade människans kropp bäddas i graven, för att på +jorden må kunna framkomma ny blomstring och nytt liv. + +Men eftersom Döden har gjort sig till en herre i stället för en tjänare, +vill jag förfölja honom. + +Ty jag älskar icke, att säden skördas före mognaden, ej heller, att +ungfågeln fälles av jägaren, innan den har fått bygga sitt rede och +skaffa sig avkomma. + +Och jag vill sätta en gräns och en skillnad mellan den tid, som nu är, +och den, som skall komma, om få år vill jag sätta den. Och denna tiden +skall bliva kallad den mörka. + +Men I, själar, vänden åter till jorden, och lären människorna att hålla +mitt femte bud, som är budet om kärleken till nästan och nyckeln till +alla de övriga! + +Sägen dem, att mitt tusenårsrike hänger i öster som en morgonrodnad! Men +hur kan det uppstiga på himmelen och upplysa världen, så länge som I +tillåten Döden att taga i sin tjänst det stora vilddjuret? + +Ty det stora vilddjuret är kriget.» -- -- -- + +Lotta Hedman vaknade upp. Hon såg omkring sig en tät ring av lyssnande +människor. Flera ansikten lyste av ljus rörelse. + +»Var har jag varit?» frågade hon. »Vad har jag sagt? Har Gud äntligen +talat genom min mun?» + +Tårar av lycka och tacksamhet störtade ur hennes ögon. + + + + +AVSLUTNING. + + +Då ett år ungefär var förgånget, kom en dag en sorgklädd kvinna åkande +fram till prästgården i Algeröd. + +Hennes ankomst väckte just ingen förvåning, för fastän det aldrig hade +blivit känt bland den stora allmänheten, att hon ännu levde, hade hon +dock blivit sedd och igenkänd av en och annan, som hade besökt Hånger, +och ryktet hade sakta spritt sig. + +Hon hade inte heller någonsin blivit skild från sin man genom något +rättsligt förfarande. Sven Elverssons sjukdom hade krävt, att han skulle +få leva i stillhet, utan något upprörande, och häri hade de andra fogat +sig. + +När hon nu hade kommit, gick hon helt stilla upp på ett av vindsrummen +och gjorde sig hemmastadd där. + +Hon trängde inte ut den gamla matmodern, men hon var nu sådan, att ingen +kunde motstå henne, och med kärlekens makt började hon regera över +henne och över tjänarna och gav hemmet åter dess trevnad och fred. + +Hennes man lät henne gå och komma, som hon behagade, och leva sitt eget +liv, såsom han levde sitt. + +Men då åter några månader hade gått, kom hon en dag in i hans rum och +hade ett brev i sin hand. + +Och i rummet såg hon överallt bilder av sig själv, och allt, som hon +hade broderat och sytt under sitt äktenskap, fanns samlat där. + +Hennes böcker stodo i bokhyllan, och hennes bönbok låg på bordet bredvid +sängen. Det var, som skulle hon ha kommit in i en het kärleksluft. + +»Du vet kanske inte, att Sven Elversson efterlämnade en rätt stor +förmögenhet,» sade Sigrun till mannen. »Då hans fosterfar i England fick +underrättelse om hans oskuld, höll han sitt löfte och gjorde honom till +sin arvinge. Han dog i början av året, och nu har arvet utfallit. Det +går alltsammans till Sven Elverssons gamla föräldrar.» + +»Den mannen gick bort från mycken lycka,» sade kyrkoherden. + +»Nu skriver de till mig, Joel och Thala, för att fråga om inte du och +jag vill ta emot Hångers gård som en gåva från dem. Det vore deras +mening, att vi där skulle återupptaga Sven Elverssons kärleksverksamhet. +Medel skulle ställas till vårt förfogande...» + +Hon såg, att mannens ansikte mörknade. + +»Det bleve ett mycket större verksamhetsfält för dig,» tillade hon. + +Han steg upp och gick ett varv över golvet. + +»Om du vill flytta till Hånger,» sade han, »så ska jag inte sätta mig +däremot.» + +Hon svarade raskt: »Nej, jag vill inte mera lämna ditt hus.» + +»Men,» sade han, »du förstår nog, Sigrun, vad jag menar. Jag är lycklig +över att se dig inom mina väggar, men det är inte tillräckligt för mig.» + +»Du är min första kärlek, Edvard,» sade hon hastigt. + +Hon avbröt sig, tog hans hand och ledde honom fram till ett fönster. + +»Se dit ut på gräsplanen!» sade hon. »Det finns ett hörn där, som var +beväxt med styvmorsblommor, då vi först flyttade hit. De var väl +hemmastadda där och kom varje år upp av sig själva. En gång lät jag +anlägga en rabatt där och planterade andra blommor, och de växte och +frodades även de. Men nu är rabatten med de främmande blommorna borta, +och se styvmorsblommorna börjar åter växa upp ur jorden på sin gamla +plats!» + + + + +INNEHÅLL + + I. + + Grimön 7 + I kyrkan 22 + Son och föräldrar 31 + Motorjakten Najaden 47 + Skolhuset 54 + Kullarna 61 + Havet 70 + Segelturen 81 + Sämre än den sämste 104 + + + II. + + Lotta Hedman 133 + Den sköna musiken 142 + Läskamraten 150 + Hånger 171 + Mötet 181 + Prästgården 186 + Förberedelser 199 + Flykten 211 + Den långa dagen 230 + Morgonen 249 + + + III. + + I sorg 263 + Brev från Hånger 270 + Hångerjättarna 278 + Grindstolpen 288 + Ung-Joel 312 + Drivgarnsfiske 321 + Talet om livets helighet 327 + Femte budet 346 + Avslutning 351 + + + + +________________________________________________________________________ + + Errata/Tryckfel ändrade i denna e-text: + + Ett fåtal errata/tryckfel i den ursprungliga texten har rättats som + följer: + + Sidan 68: "lands vägen" ändrat till "landsvägen" i "jag satt och + åkte på landsvägen," + + Sidan 145: "ratt" ändrat till "rätt" i "jag hade solskenet rätt i + ansiktet" + + Ett mindre antal avstavnings- och interpunktionsfel har också + ändrats, medans alla andra variationer i stavning har bibehållits + så som de förekommer i orginaltexten. +________________________________________________________________________ + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Bannlyst, by Selma Lagerlöf + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BANNLYST *** + +***** This file should be named 39147-8.txt or 39147-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + http://www.gutenberg.org/3/9/1/4/39147/ + +Produced by Ronnie Sahlberg, Therese Wright and the Online +Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This +book was produced from scanned images of public domain +material from the Google Print project.) + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +http://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at http://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit http://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including checks, online payments and credit card donations. +To donate, please visit: http://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + http://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. diff --git a/39147-8.zip b/39147-8.zip Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..85fc46b --- /dev/null +++ b/39147-8.zip diff --git a/39147-h.zip b/39147-h.zip Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..02d86f3 --- /dev/null +++ b/39147-h.zip diff --git a/39147-h/39147-h.htm b/39147-h/39147-h.htm new file mode 100644 index 0000000..4aadcb2 --- /dev/null +++ b/39147-h/39147-h.htm @@ -0,0 +1,10156 @@ +<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Transitional//EN" + "http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-transitional.dtd"> + +<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" xml:lang="sv" lang="sv"> + <head> + <meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=iso-8859-1" /> + <meta http-equiv="Content-Style-Type" content="text/css" /> + <title> + The Project Gutenberg eBook of Bannlyst, by Selma Lagerlöf + </title> + <style type="text/css"> + +body { + margin-left: 10%; + margin-right: 10%; +} + +h1 { text-align:center; + font-size:280%; + font-weight:normal; + line-height:1.9; + letter-spacing: 0.2em; +} + +h2 {text-align: center; + clear: both; +} + +h3 { text-align:center; + padding-top:3em; +} + +p { + margin-top: .75em; + text-align: justify; + margin-bottom: .75em; +} + +p.title { text-align:center; + text-indent:0; + letter-spacing: 0.2em; + font-weight:normal; + line-height:3; + margin-bottom:3em; +} + +p.title2 { text-align:center; + text-indent:0; + letter-spacing: 0.2em; + font-weight:bold; + line-height:1; + margin-top:1em; +} + +p.title3 { text-align:center; + text-indent:0; + font-size:90%; + font-weight:bold; + line-height:1.2; + margin-top:0em; +} + +.font {font-family:sans-serif;} + +small {font-size:70%;} +big {font-size:140%;} + +hr.part { width:95%; + margin-top:2em; + margin-bottom:2em; + margin-left:auto; + margin-right:auto; + border:none; + border-top:thin dashed gray; + clear:both;} + +hr.title { width:95%; + border:solid; + border-width:1px 0 0; + margin-top:1em; + margin-bottom:1em; + margin-left:auto; + margin-right:auto; + clear:both; +} + +hr { width:95%; + border:solid; + border-width:1px 0 0; + margin-top:2em; + margin-bottom:2em; + margin-left:auto; + margin-right:auto; + clear:both; +} + + +table { + margin-left:auto; + margin-right:auto; +} + +.pagenum { + right:2%; + font-size:x-small; + background-color:inherit; + color:gray; + text-indent:0em; + text-align:right; + line-height:1.2em; + position:absolute; + border-top:1px solid silver; + border-bottom:1px solid silver; + padding:1px 3px; + font-style:normal; + font-variant:normal; + font-weight:normal; + text-decoration:none; +} + +em.gesperrt { + letter-spacing:0.2em; + margin-right:-0.2em; +} + +.figcenter { + margin: auto; + text-align: center; +} + +.tn { + background:none repeat scroll 0 0 #FDF5E6; + border:1px solid silver; + margin:2em auto; + padding-left:2em; + padding-right:2em; + padding-top:0; + padding-bottom:0.5em; + text-align:center; + width:65%; +} + +ins.trchange { + border-bottom:thin dotted gray; + text-decoration:none; +} + + </style> + </head> +<body> + + +<pre> + +The Project Gutenberg EBook of Bannlyst, by Selma Lagerlöf + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Bannlyst + +Author: Selma Lagerlöf + +Release Date: March 14, 2012 [EBook #39147] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BANNLYST *** + + + + +Produced by Ronnie Sahlberg, Therese Wright and the Online +Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This +book was produced from scanned images of public domain +material from the Google Print project.) + + + + + + +</pre> + + +<div class="tn"> +<p><b>Noteringar:</b></p> + +<p>Ändringar gjorda i texten är <ins class="trchange" +title="Så här!">understrukna</ins> med en tunn streckad linje. Genom +att sätta muspekaren över ordet kan du se vad stavningen var innan +ändringen.</p> + +<p>En full förteckning över ändringar gjorda i denna text kan ses i också +<a href="#TN">slutet av denna text</a>.</p> +</div> + + + + + +<hr class="part" /> +<h1>BANNLYST</h1> + +<p class="title"> +<big>EN BERÄTTELSE</big><br /> + +<small><b>AV</b></small><br /> + +<span class="font"><big>SELMA LAGERLÖF</big></span></p> + + +<div class="figcenter" style="width: 75px;"> +<img src="images/t_logo.jpg" width="75" height="55" alt="Logo" title="Logo" /> +</div> + +<p class="title2">STOCKHOLM</p> +<hr class="title" style="width: 20%;" /> +<p class="title2">ALBERT BONNIERS FÖRLAG</p> + + +<p class="title3" style="padding-top:3em;"><i>Copyright. Albert Bonnier 1918.</i></p> +<hr class="title" style="width: 7%" /> +<p class="title3"><i>Första—femtonde tusendet.</i></p> + +<p class="title3" style="padding-top:3em;"><big>STOCKHOLM</big><br /> +ALB BONNIERS BOKTRYCKERI 1918</p> + + + +<br /><br /> +<hr class="part" /> +<h2>FÖRSTA DELEN</h2> +<hr class="part" /> + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_7" id="Page_7">7</a></span></p> +<h3><a name="GRIMON" id="GRIMON"></a>GRIMÖN.</h3> + + +<p>På Grimön i den västra skärgården bodde för några år sedan en man och +en hustru, som voro varandra mycket olika.</p> + +<p>Mannen, som var omkring femton år äldre än hustrun, hade aldrig varit +annat än ful, trög och senfärdig och hade inte blivit bättre på gamla +dar, hustrun åter hade alltid varit nätt och lätt, och hennes lilla +vackra ansikte hade bibehållit sig så väl, att hon såg närapå lika bra +ut vid femtio som vid tjugu.</p> + +<p>Dessa två makar sutto en vacker söndagskväll på en stor stenhäll, som +stack upp ur marken alldeles utanför deras hus, och samspråkade i god +ro. Mannen, som tyckte om att höra sin egen röst och lade sina ord väl, +utbredde sig för hustrun över en artikel, som han just nyss hade läst i +en tidning. Hustrun hörde på honom med inte alltför spänd uppmärksamhet.</p> + +<p>»Ack, den Joel, den Joel,» tänkte hon, »att han kan få ut så mycken +lärdom ur ett sådant där tidningsblad! Han har verkligen ett +<span class="pagenum"><a name="Page_8" id="Page_8">8</a></span>märkvärdigt +gott huvud. Det är bara synd, att han inte är i stånd att göra något +bruk av det för sin och min räkning, utan bara för andras.»</p> + +<p>Medan hon tänkte så, gledo hennes blickar bort till boningshuset, som +var rätt stort, men så förfallet, att de inte kunde bebo det, utan fingo +hålla till i en liten flygel, som de forna ägarna, vilka alla som en +hade varit sjökaptener, hade begagnat till kök och visthus.</p> + +<p>»Om Joel ändå hade haft lust för sjön, så att han hade blivit sjökapten +såsom hans far och farfar!» fortsatte hustrun sina funderingar. »Då hade +han säkert haft en samlad sparpenning på gamla dar, och vi hade kunnat +se framåt mot en lugn ålderdom. Men han har alltid envisats med att gå +och arbeta på lantbruket. Och nu har vi det också, som vi har det.»</p> + +<p>Hon flyttade sig inte från sin plats, så länge som mannen fortsatte att +tala, men hennes lilla huvud, som rörde sig lika ledigt, som skulle det +ha suttit på halsen på en fågel, vred sig så, att hon kunde överblicka +några åkerlappar och potatisland, som lågo likt små runda växtöar mellan +de väldiga klipphällar, som utgjorde den egentliga marken på Grimön.</p> + +<p>Alla dessa småland voro uppbrukade av mannen, ja, man kunde nästan säga, +att de voro ditskaffade av honom. Han hade fraktat hem till Grimön +otaliga båtlaster jord och gödsel, i fast förvissning att de en gång +<span class="pagenum"><a name="Page_9" id="Page_9">9</a></span>skulle +ge honom fullgod lön för mödan.</p> + +<p>»Allt det besvär han har gjort sig med de här jordplättarna!» tänkte +hustrun. »Och så behövs det bara, att en riktigt hård nordanstorm bryter +ut vid pingsttiden för att göra slut på allt, som är sått och satt. Nej, +när en bor som vi, så är det ju klart, att det är meningen, att en ska +ta födan ur havet.»</p> + +<p>Åter vände hon på det lilla huvudet. Genom tomrummet mellan boningshuset +och flygeln kunde hon se ut över en vid, blänkande vattenyta.</p> + +<p>»Ja, se havet,» suckade hon. »Det är något, det. Där kan en fara och +handla och tjäna pengar. Om jag hade varit karl, så vet jag då, att jag +först och främst skulle ha gett mig ut till sjöss. Aldrig i världen +skulle jag ha slagit mig på jordbruk. Hur ska det nu gå för oss, när vi +blir gamla och inte mer orkar sköta om det själva? Ingen av våra barn +vill stanna hemma och hjälpa oss med sådant släpgöra, och det kan en +inte heller begära.»</p> + +<p>De sista orden måtte hon ha uttalat högt, för mannen, som hade hållit på +att berätta för henne om alla de faror och fasor, som en nyligen +hemkommen engelsk nordpolsexpedition hade fått utstå, avbröt sig mitt i +en mening.</p> + +<p>»Du hör visst inte på vad jag säger,» sade han. Men det var nog inte +första gången, som han fann sig tala för döva öron, för han lät varken +förvånad eller förargad.</p> + +<p>»Visst hör jag på,» försäkrade hustrun. »Jag<span class="pagenum"><a +name="Page_10" id="Page_10">10</a></span> sitter just och tänker på +att du talar så bra, att du kunde ge dig ut som predikant.»</p> + +<p>»Jag vet just inte vad jag ska säga om det berömmet,» sade mannen och +log godmodigt åt henne. »När jag inte kan få den åhöraren jag nu har +till att följa med, så lär det inte lyckas bättre med en hel +församling.»</p> + +<p>»Men jag har ju följt med!» utbrast hustrun, som nu blev riktigt het om +öronen. »Jag vet ju, att de hade blivit av med fartyget redan första +vintern, att de fick lov att bygga sig snöhus, och att de måste ligga +kvar där uppe in på andra året, så att det blev slut på maten för dem, +och till sist låg de och tuggade på skinnremmar.»</p> + +<p>Hon lät harmsen, och det lilla draget vid munnen, som visade, att det +inte ville mycket till för att hon skulle komma i dåligt lynne, +framträdde allt tydligare.</p> + +<p>»Jag undrar allt hur det skulle kännas, du Thala, om en hade någon av +sina egna med bland dem, som låg och svalt i de där snöhusen,» +framkastade mannen.</p> + +<p>Hustrun gav honom en snabb blick. Hade Joel inte sagt de där orden med +en särskild betoning? Men mannen satt och såg rätt framför sig, och hans +gamla vattniga ögon voro alldeles uttryckalösa.</p> + +<p>»Ja, om en bara ska sitta och tänka på dem, som har det svårt, då skulle +en inte få många glädjestunder i livet,» förklarade hon. »Och de här +blev ju hjälpta till slut.»<span class="pagenum"><a name="Page_11" +id="Page_11">11</a></span></p> + +<p>»Ja,» medgav mannen, »det kom ett fartyg, som sökte reda på dem, och nu +är de hemma i England tillbaka.»</p> + +<p>»Och nu blir det bara heder och ära och lycka för dem i alla deras +livsdagar,» avslutade hustrun.</p> + +<p>Hon kunde inte tycka, att allt detta var något att sörja över, men +mannen fortsatte utan att slå an en lättare ton.</p> + +<p>»Jag drömde i natt om våran son Sven,» sade han. »Jag tyckte, att han +kom fram till sängen och sa, att jag hade begått en stor orätt mot +honom. Jag brukar inte vara sanndrömd annars, och jag vet inte om jag är +det nu heller. Men nog är det besynnerligt, att jag skulle få läsa hans +namn i dag här i tidningen.»</p> + +<p>Detta sades såsom skulle det vara alldeles betydelselöst, just som +något, som skulle angå endast honom själv, men från detta ögonblick +behövde han inte sakna uppmärksamhet. Hustrun kom fram till honom och +överöste honom med frågor, — Var stod namnet? Vad var det, som han hade +drömt? Var det möjligt, att det var fråga om deras Sven? Hon blev gäll i +rösten, nästippen rodnade, och ögonen tårades.</p> + +<p>Hon skulle inte ha råkat i sådan upphetsning, om det hade gällt något av +de andra barnen, men med denne Sven ägde det förhållandet rum, att Joel +och hon, då han var nio år gammal, hade lämnat honom ifrån sig till ett +engelskt herrskap, som seglade omkring i skärgården på sin +lust<span class="pagenum"><a name="Page_12" id="Page_12">12</a></span>jakt. +De främmande hade alldeles förälskat sig i gossen. Om de bara finge taga +honom med sig, lovade de att uppfostra honom till en herreman och göra +honom till sin arvinge.</p> + +<p>Det var stora utsikter, som öppnade sig för en liten Grimöpojke. De +fattiga föräldrarna hade ansett, att de för gossens egen skull borde +låta honom fara. Stannade han hos dem, så måste han ju förbli i deras +vård. Och han hade haft ett så gott huvud. De hade ofta talat om att det +kunde bli något märkvärdigt av honom, om han bara finge uppfostran.</p> + +<p>Nu hade sjutton år gått, sedan de hade lämnat honom ifrån sig, och under +hela denna tid hade de inte hört något ifrån honom. Inte ett brev, inte +en hälsning. De visste inte mer om honom, än om han hade legat på +havsbottnen.</p> + +<p>»Se här!» sade mannen och räckte hustrun tidningen. »Läs här bland +namnen på de räddade! Ser du det: Sven E. Springfield?»</p> + +<p>»Ja, jag ser. Sven E. Springfield, ja, där står det.»</p> + +<p>»Det kan inte betyda annat än Sven Elversson Springfield,» sade mannen. +»Det är hans namn, mitt namn och fosterfaderns namn. Det måste vara +rätt.»</p> + +<p>Hustrun tryckte tidningen intill sig. I detta ögonblick tyckte hon, att +denne son, som hon av egen fri vilja hade avstått ifrån, var henne +kärast av alla hennes barn.</p> + +<p>»Varför sa du inte genast, att Sven var med?»<span class="pagenum"><a +name="Page_13" id="Page_13">13</a></span> förebrådde hon mannen. +»Jag hörde ju inte på. Nu får du berätta alltsammans omigen.»</p> + +<p>Mannen tycktes en smula förbryllad. Han hade ämnat berätta hustrun hela +historien, innan han lät henne veta, att det var fråga om sonen. Då +skulle det ha gått lättare. Han skulle ha fått se vad min hon gjorde och +kunnat handla därefter.</p> + +<p>Emellertid talade han om för henne allt, vad hon ville veta. Han gjorde +reda för vad som menades med åttionde graden. Hon blev ärelysten för +sonens räkning och undrade om inte han och hans kamrater hade hunnit +längre upp mot norr än alla andra. Och vad hade de levat av, sedan deras +fartyg hade gått förlorat med alla deras förråd? Berättelsen om hur +undsättningsexpeditionen hade funnit dem denna sommar, halvdöda av +svält, på stranden av Melvilleön måste hon höra gång på gång.</p> + +<p>»Att han skulle bli tvungen att gå igenom så mycke svårt!» utbrast hon. +»Nej, en ska aldrig lämna barna ifrån sig.»</p> + +<p>»Men nu är väl också hans lycka gjord,» sade hon uppklarnande, »Det blir +stjärnor och medaljer i all oändlighet.»</p> + +<p>Snart började hon undra hur sonen hade blivit mottagen i England.</p> + +<p>»Det var millioner människor i rörelse för att möta de här +nordpolsfararna,» sade Joel.</p> + +<p>Han kände sig till den yttersta grad pinad och orolig. Hela framtiden +berodde på om han<span class="pagenum"><a name="Page_14" id="Page_14">14</a></span> +skulle bli i stånd att ställa sina ord på det rätta +sättet.</p> + +<p>»Den, som hade varit med bara!» sade hustrun. »Om jag hade stått i ett +gathörn och hade fått se honom gå förbi!»</p> + +<p>»Du hade väl inte behövt stå i ett gathörn,» sade mannen. »Det står i +tidningen, att en särskild ångbåt var ställd till föräldrars och +anförvanters förfogande.»</p> + +<p>Hustruns ansikte förlorade helt hastigt sitt glada uttryck, — »Ack, du +Joel!» utbrast hon. »Det hade inte tjänat något till, att vi hade varit +med där borta. Varken du eller jag hade fått komma ombord på den där +ångbåten. Det hade <em class="gesperrt">hon</em> inte unnat oss.»</p> + +<p>Med »hon» menade mor Elversson den engelska frun, som hade fört bort +hennes son. Hon hade aldrig förlåtit henne, att hon inte hade låtit +gossen skriva till sina föräldrar. I sina tankar hade hon gjort henne +till ett riktigt vidunder.</p> + +<p>»Å, nog tror jag, att vi hade fått vara med och hälsa på honom,» sade +mannen.</p> + +<p>Egentligen var han glad, att hustrun uppehöll sig vid sådana oviktiga +ting. Han behövde tid på sig att ordna tankarna för att kunna berätta +det svåra, som han hade att tala om, på ett passande sätt. — »Hela vår +framtid beror på det här samtalet,» sade han till sig själv gång efter +annan för att skynda på sina senfärdiga tankar.</p> + +<p>»Det kan du just tro!» sade hustrun trotsigt och knyckte på nacken. »När +hon inte har unnat<span class="pagenum"><a name="Page_15" id="Page_15">15</a></span> +oss att få en rad från honom på alla dessa år! Och han har väl inte +heller något hjärta för oss. Han var nie år, när han for, och han hade +allt så mycken reda på sig, att han kunde ha skrivit henne ovetande. Men +hon har väl satt i honom, att vi var för simpelt folk för att en sådan +herre som han skulle fråga efter oss.»</p> + +<p>All hennes glädje hade jagats på flykten. Dessa tankar, som så ofta hade +plågat henne under de gångna åren, kommo tillbaka med ny styrka.</p> + +<p>»Ja, jag får ju medge,» sade mannen, »jag får ju medge, att det är +besynnerligt, att Sven inte skrev någon enda gång. Och det kan nog +hända, att det var fel hos fosterföräldrarna. Jag fick höra något vid +kyrkan i dag.»</p> + +<p>Hustrun satt tyst. Hon var så harmsen, att hon inte mer gitte tala.</p> + +<p>»Ack, vad detta går illa!» tänkte mannen. »Om hon kommer i det humöret, +blir allt fördärvat.»</p> + +<p>»Kyrkoherden har fått underrättelser från England,» sade han. Nu talade +han återigen om en sak, som han inte hade tänkt nämna, förrän han hade +fått hustrun väl förberedd och i rätt stämning, men han såg sig ingen +annan utväg. — »Han tog mig med sig hem till prästgården. Det var han, +som gav mig den här tidningen.»</p> + +<p>»Kyrkoherden!»</p> + +<p>»Ja, han ville tala med mig om Sven.»</p> + +<p>»Asch, ja! Det är detsamma alltihop. Inte bryr jag mig om honom, sådan +som han nu är.»</p> + +<p>Mannen svarade inte ett ord på detta, och en<span class="pagenum"><a +name="Page_16" id="Page_16">16</a></span> lång tystnad uppstod. +Äntligen brast det löst liksom med en explosion.</p> + +<p>»Du är då den förfärligaste människa, som finns, till att göra en +stackare nyfiken. Vad var det prästen hade fått höra?»</p> + +<p>»Det var något om Sven. Kyrkoherden kommer hit ut själv i afton och +talar om det för dig.»</p> + +<p>Nu sprang hustrun upp. — »Kommer prästen själv hit ut?» sade hon. »Men +i all världen! Och det säger du mig först nu!»</p> + +<p>Hon tog ett steg mot bostaden för att gå in och se efter om det var +städat och snyggt inne i rummen. Men hon stannade plötsligt.</p> + +<p>»Varför kommer prästen hit?» sade hon. »Det är väl något galet på +färde.»</p> + +<p>Hon såg skarpt på mannen, som ville hon med blicken tränga in i hans +huvud och läsa de tankar, som rörde sig där.</p> + +<p>»Kanske att Sven har mjuknat, sen han har legat däruppe i isen och +tuggat på skinnremmar. Kanske att han vill komma hit och hälsa på oss? +Men det säger jag dig, att nu är det jag, som säger nej. Har vi inte +dugt förut, så duger vi inte nu heller.»</p> + +<p>»Jag tänker, att det är bäst, att du aktar dig för överord,» varnade +mannen. Inom sig började han att bli vred på henne, därför att hon var +så ostyrbar och alls inte tog något på samma sätt, som han skulle ha +gjort.</p> + +<p>Hustrun glömde alldeles bort sin avsikt att<span class="pagenum"><a +name="Page_17" id="Page_17">17</a></span> städa i rummen. Mannens +sista ord kunde inte betyda något annat, än att hon hade gissat rätt.</p> + +<p>»Vet du vad prästen har fått för nyheter?»</p> + +<p>»Jag vet en del.»</p> + +<p>»Var det han, som bad dig tala om för mig vad som stod i tidningen?»</p> + +<p>»Ånej, jag tror prästens mening var att tala om alltsammans själv för +dig. Men jag tänkte, att det var bättre, att du var lite förberedd.»</p> + +<p>»Ja,» svarade hustrun, »det var bra, att jag fick tid på mig! Annars +kunde jag i första hastigheten ha ropat välkommen och god dag. Och det +skulle ha förargat mig efteråt.»</p> + +<p>Mannen kände, att vreden växte inom honom. — »Det är hennes mening att +förstöra hela vår framtid,» tänkte han. »Hon blir aldrig klok, bara +värre och värre för vart år, som går.»</p> + +<p>»Jag tror, att prästen blir glad, när han får höra, att du inte bryr dig +om Sven. Då blir det ingen konst för honom att tala om vad han måste +tala om.»</p> + +<p>»Ingen konst?» sade hustrun och blev liksom än hårdare. »Vad menar du +med det?»</p> + +<p>»Jo, det tycks ju, som om Sven skulle ha råkat i olycka. Det där intåget +i London skulle äga rum förra söndagen, och det blev också firat med all +högtidlighet. På måndagen var det också fester och tillställningar, men +sen på en gång var det stopp. Det hade kommit ut onda rykten om +nordpolsfararna.»</p> + +<p>Hustruns ansikte stelnade till.<span class="pagenum"><a name="Page_18" +id="Page_18">18</a></span></p> + +<p>»Ska jag nu få höra, att han har gjort något orätt?» mumlade hon mellan +hårt sammanbitna tänder.</p> + +<p>»Alla blommor och flaggor blev nerplockade, allting blev inställt. På +måndagen kunde de knappt komma fram på gatorna för alla, som ville se +dem, på tisdagen ville man visst både sparka och slå dem.»</p> + +<p>Mor Elversson lyfte huvudet allt högre.</p> + +<p>»Vad du säger!» utbrast hon. »Det hade kanske varit bättre för honom, om +han hade hållit sig till sina riktiga föräldrar.»</p> + +<p>»Du ska veta,» sade mannen med kraftigare röst än förut, »att det inte +är första gången, som sådant händer där uppe i norr. De hade +hungersjukan, och de var galna och visste inte vad de gjorde. Och så var +det en, som i förtvivlan skar halsen av sig. Och sen så...»</p> + +<p>»Ja, de åt väl upp honom,» sade hustrun.</p> + +<p>Hon stod alldeles kall och lugn. En oändlig bitterhet och avsmak fyllde +henne.</p> + +<p>»De var inte mer tillräkneliga än sådana, som sitter på hospital,» sade +mannen. »Det står för resten här i tidningen, att de inte hade tagit mer +än ena armen. Mer hade de inte stått ut med.»</p> + +<p>»Och Sven var med om det?»</p> + +<p>»När det sker sådana saker, så ser de nog till, att alla är med. Han +blev tvingad ta en bit i munnen, han som de andra. Men mer blev det +heller inte.»<span class="pagenum"><a name="Page_19" id="Page_19">19</a></span></p> + +<p>»Och nu,» sade hustrun med en obeskrivligt föraktfull klang i rösten, +»nu vet jag vad prästen vill tala om för mig. Nu är Sven inte god nog +för henne, och nu har han bett prästen övertala oss, att han ska få +komma tillbaka hit. Är det inte så?»</p> + +<p>»Det vore väl det bästa, som hade kunnat hända,» sade mannen.</p> + +<p>»Men jag säger nej, jag,» utropade hustrun. »Jag säger nej. Han ska inte +komma tillbaka till oss, därför att han inte har någon annan att vara +hos. Han glömde sina föräldrar, när han hade det bra. Han ska inte +inbilla sig, att vi tar emot honom nu. Fattiga är vi och gamla och +hjälplösa. Men vi tar inte emot en son, som har burit sig åt så, att +ingen annan vill se åt honom.»</p> + +<p>Mannen såg på henne med en blick, som var full av vrede och otålighet. +Han var gammal och kraftlös, och att få hem en arbetsduglig son skulle +för honom ha varit höjden av lycka. Den avsmak, som hustrun kände, +syntes honom barnslig och obefogad. Hon föreföll honom envis och elak. +— »Vänta du!» tänkte han, »Du ska få höra nyheter, så att du blir +nöjd.»</p> + +<p>»Det är, som jag säger,» sade han med sträng röst. »Prästen får inte +svårt att tala om för dig det, som stod i hans brev.»</p> + +<p>»Är det inte så, som jag tror då?» frågade hustrun, och tonen miste +något av sin säkerhet inför mannens tydliga vrede och ogillande. +<span class="pagenum"><a name="Page_20" id="Page_20">20</a></span></p> + +<p>Mannen såg åter på henne med verklig ovilja.</p> + +<p>»Vill du, att jag ska tala om prästens ärende för dig, eller vill du +vänta, tills han kommer?»</p> + +<p>Han dröjde inte för att vänta på svar, så otålig var han att få straffa +henne för hennes kärlekslöshet.</p> + +<p>»Fosterföräldrarna bor ju i London,» sade han, »och Sven hade vänt om +hem till dem. Men när det där onda ryktet om nordpolsfararna kom ut, +skickade fadern tidningen, där det stod omtalat, in på hans rum, och +revolvern fick göra följe, och laddad var den.»</p> + +<p>»Och modern då? Visste hon om sändningen?» utropade hustrun.</p> + +<p>»Hon visste om den.»</p> + +<p>»Och sen då?»</p> + +<p>»Sen blev det forstås så, som de ville.»</p> + +<p>»Så att nu är han död?»</p> + +<p>»Ja,» sade mannen, »nu vet du vad prästen har att säga dig.»</p> + +<p>»Hon,» sade den stackars modern, »hon, som inte hade fött honom, men som +har fått haft honom hos sig under sjutton år, hon lät honom gå och döda +sig, fastän han ingenting hade gjort!»</p> + +<p>Därpå vände hon sig häftigt till mannen.</p> + +<p>»Du ljuger! Det är inte sant.»</p> + +<p>»Det skulle jag också ha sagt för en timme sen. Jag skulle inte ha +trott, att en kvinnan kunde vara så hård, men sen jag har hört dig, så +tvivlar jag inte.» +<span class="pagenum"><a name="Page_21" id="Page_21">21</a></span></p> + +<p>»Men han hade ju inte bara fosterföräldrarna att hålla sig till. Han +hade ju oss.»</p> + +<p>»Han trodde väl, att vi skulle ta det på samma sätt som de, och det hade +han ju inte så orätt i.»</p> + +<p>Hon gick bort och satte sig på den stora stenhällen. Tårarna strömmade. +— »Sven är död!» sade hon. »Sven är död! Han kom till en mor med ett +stenhjärta, därför måste han dö.»</p> + +<p>Hon bara grät och jämrade sig.</p> + +<p>»O Gud, varför skulle vi lämna honom ifrån oss? Tänk, att hon skulle +skicka honom till döden för ingenting! Det var ju de andra, som tvingade +honom.»</p> + +<p>»Du får lov att lugna dig lite,» sade mannen. »Prästen är här. Han +lägger just i land.»</p> + +<p>»Säg honom, att jag vet alltihop! Han kan ro tillbaka med detsamma.»</p> + +<p>»Men det går väl inte heller an, när han har gjort sig besvär.»</p> + +<p>Joel lämnade henne. Han var endast borta några ögonblick, därpå kom han +tillbaka i sällskap med prästen och en ung man.</p> + +<p>Kyrkoherden gick fram till den gråtande hustrun.</p> + +<p>»Joel säger, att han har berättat er alltsammans, mor Elversson,» sade +han. »Ni vet redan, att er son Sven har kommit att begå en mycket +tadelvärd handling, och att han har blivit bortsänd från sina +fosterföräldrar.»</p> + +<p>Hustrun hade rest sig för att niga för prästen. +<span class="pagenum"><a name="Page_22" id="Page_22">22</a></span> +Hon höll ännu förklädessnibben för ögonen, men så förgråten hon var, +uppfångade hon ändå en glimt av den främmande, som följde med honom.</p> + +<p>»Det är Sven,» sade en röst inom henne. »Det är Sven.»</p> + +<p>Tusen tankar strömmade genom henne. Hon förstod, att Joel hade ljugit +för henne i sin vrede över att hon hade talat så hårt och hjärtlöst. Hon +tänkte också på att hon aldrig skulle kunna glömma den avsmak, som hon +hade känt, då hon fick höra, att sonen hade smakat människokött. Hon +tänkte på att Joel och hon skulle få behålla den här sonen hemma hos +sig. Ingen annan skulle vilja ha honom i sin tjänst. Men mitt i dessa +kalla tankar såg hon hur avtärt och blekt sonens ansikte var, hur hans +ögon tiggde henne om medlidande, och en våg av barmhärtighet och kärlek +for genom hennes hjärta.</p> + +<p>»Ack, den Joel, den Joel!» tänkte hon. »Han är märkvärdig. Han har låtit +mig veta hur det verkligen ser ut inom mig. Nu förstår jag, att fastän +den här gossen har varit borta från mig i sjutton år, fastän han har +försummat oss, fastän han har kommit åter med ringa heder, så kan jag +inte annat än älska honom.»</p> + +<p>Och utan att svara kyrkoherden gick hon, medan männens blickar med +ängslan följde henne, fram till sonen och bjöd honom vara välkommen.</p> + +<p>»Jag tror, att det svåra har gått fram över dig, därför att Joel och jag +skulle få dig tillbaka,» sade hon med sin mildaste röst.</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_23" id="Page_23">23</a></span></p> +<h3><a name="I_KYRKAN" id="I_KYRKAN"></a>I KYRKAN.</h3> + + +<p>Sven Elversson, mannen, som hade blivit hälsad som son hos de två gamla +ute på Grimön, satt i Applums kyrka och tackade Gud, därför att han hade +funnit en fristad, där han inte betraktades med avsmak och vämjelse.</p> + +<p>På den ensliga, fattiga, bergiga lilla ön med dess två invånare behövde +han inte frukta att mötas av det där nerdragandet av mungiporna, som +antydde äckel. Fadern var gammal, han kände ingen avsmak, därför att han +hade förlorat alla starka känslor av lust och olust. Modern hade all sin +känslighet kvar, men hon älskade honom.</p> + +<p>Kyrkan, där Sven Elversson satt, var en gammal träkyrka, där taket +pryddes av en stor domedagsmålning. Var gång han såg upp, föllo hans +blickar ovillkorligen på en stor, svart grinande djävul, som makade +bränder under en brasa, över vilken hängde en kittel, där en hop syndare +kokades i gult, skummande spad. Sven Elversson kände igen denna djävul, +sedan han sist var i kyrkan, för sjutton år sedan. Det, som gjorde honom +oför<span class="pagenum"><a name="Page_24" id="Page_24">24</a></span>gätlig, +var en lång, i spetsen trekluven svans, som han helt behändigt använde +till att röra om med i sin soppkittel.</p> + +<p>Som barn hade Sven ofta fantiserat över denna mästerkock, som med så +stor skicklighet skötte samtidigt sin brasa och sin gryta. Nu tänkte han +endast: »Om alla de, som varje söndag sitter och betraktar den här +lustiga, kokande avgrundsanden, med ens finge veta, att ibland dem +funnes en människa, som verkligen har haft en munsbit människokött +mellan sina läppar, skulle de knappast stå ut med att låta mig sitta +kvar i kyrkan.»</p> + +<p>»Det finns en sak,» tänkte han, »jag vet knappast om det finns mer än +denna enda, som civiliserade människor inte kan begå. De mördar, de +begår äktenskapsbrott, de stjäl, de övar grymheter, de håller sig inte +för goda för fylleri, våldtäkt, förräderi, spioneri. Allt det där göres +dagligdags. Det bjuder kanske emot för somliga, men det göres. En av +mänsklighetens gamla synder begås dock inte mer i civiliserade länder. +Den kan inte göras, därför att den väcker vämjelse. Men den synden har +jag i alla fall begått. Jag är mera avskydd än djävulen.»</p> + +<p>Den enda person i kyrkan utom föräldrarna, som ännu kände anledningen +till Sven Elverssons hemkomst, var prästen. Men kyrkoherden hade tagit +väl emot honom förra söndagen, visat sig förstående, talat vid hans far, +följt honom ut till Grimön, glatt sig åt att modern hade givit honom +<span class="pagenum"><a name="Page_25" id="Page_25">25</a></span> +ett kärleksfullt mottagande, gillat, att han ville stanna hemma hos +föräldrarna. Han hade i allo visat sig som en fördragsam och ädelmodig +man.</p> + +<p>Nu, denna söndag, då prästen kom in i kyrkan och såg Sven Elversson, +mannen från hungerlägret på Melvilleön, sitta bland det andra folket i +kyrkan, erfor han en kväljande känsla i halsen.</p> + +<p>Han hade hjälpt och bistått honom, han hade varit lycklig att få vara +med om att återförena son och föräldrar, att skaffa en fristad åt en +stackare, som hade fått lida för något, som han hade tvungits att begå, +en olycklig, som kanske i annat fall skulle ha begått självmord. Men han +hade inte tänkt sig, att han skulle få se honom i kyrkan.</p> + +<p>»I mitt hem,» tänkte han, »jag skulle inte ha tvekat att ta emot den +mannen i mitt hem, men detta kan jag inte stå ut med. Han har ändå +smakat människokött. Han har begått något hedniskt, något avskyvärt. Han +hade bort förstå, att detta är mer, än jag kan fördraga.»</p> + +<p>Ögonblicket därefter bestraffade han sig själv, anklagade sig för +kärlekslöshet, tänkte på hur Jesus kallade alla syndare till sig, +försökte värma upp sin medkänsla, påminde sig den stackars syndarens +milda och sympatiska ansikte, avhöll sig verkligen från att sända +kyrkovaktaren fram till honom för att be honom lämna kyrkan, som han +först hade haft lust till, gjorde altartjänst och predikade som +<span class="pagenum"><a name="Page_26" id="Page_26">26</a></span> +vanligt, men kunde inte bli fri från känslan av äckel.</p> + +<p>Orden, som han uttalade, växte i munnen på honom. Han måste stanna ett +par gånger mitt i predikan för att tugga och svälja, innan han kunde +fortsätta. Han kände själv smak av människokött på sin tunga. Han såg +scenen, då den utsvultna skaran hade kastat sig över självmördarens +kropp.</p> + +<p>Allt detta skulle han inte alls ha erfarit, om inte mannen hade kommit i +kyrkan, men nu var det över honom, och han kände sig hjälplöst i dess +makt.</p> + +<p>Han knöt nävarna mot sig själv, vände sig så i predikstolen, att han +inte kunde se Sven Elversson, fortsatte att läsa upp sin predikan, +tvingade tankarna att följa med orden och tyckte sig med ens vara borta +från sin misstämning.</p> + +<p>Men nu hände sig, att i denna hans predikan förekom en utredning om +nödlögnen.</p> + +<p>Detta förde hans tankar tillbaka till Grimön och till nödlögnen, som +Joel Elversson hade använt för att visa sin hustru hennes verkliga +sinnelag. Han brukade ofta berätta små historier ur det verkliga livet +från predikstolen för att illustrera sina ord. Dessa historier voro +aldrig nerskrivna på förhand som den övriga predikan, utan han berättade +dem, allteftersom lusten kom på honom. Nu föll det honom in, att +händelsen förra söndagen på Grimön kunde brukas som ett belysande +exempel.<span class="pagenum"><a name="Page_27" id="Page_27">27</a></span></p> + +<p>Han hade inte tänkt på detta förut, men nu i talarivern kastade han sig +in på ämnet.</p> + +<p>När han hade hållit på en stund, kom en varnande tanke. — »Jag hade +kanske inte rätt att tala om detta inför hela församlingen,» tänkte han. +Men ingen hade i själva verket bett honom tiga. Han blev i alla fall +illa till mods, försökte att lägga om historien, men kunde inte, utan +alltsammans kom fram. Han försökte fästa all vikten vid nödlögnen, men +kunde inte, utan drog just fram det, som han inte borde förråda, gav +församlingen till livs hela äventyret.</p> + +<p>Mittunder det att han skämdes över sig själv, genomträngde honom en +obändig glädje över att få trampa ner denna orena ande, som hade vågat +visa sig i kyrkan. — »Du avskyvärda orm,» tänkte han, »varför skulle du +visa dig i min Guds hus?»</p> + +<p>Det var äcklet, som han hade sökt kväva. Nu hade det på en smygväg tagit +väldet över honom.</p> + +<p>Hela dagen efteråt var prästen missnöjd med sig själv. Han hade inte +uppfört sig som en människa, van vid självbehärskning. Han hade handlat +som ett barn, som en vilde, som styres av sin instinkt.</p> + +<p>Han försökte tänka ut något sätt för att göra det skedda ogjort, men han +kunde ingenting finna. Han fick vänta, tills något särskilt tillfälle +erbjöde sig. Ju mer man nu rörde upp i saken, ju värre bleve det. +<span class="pagenum"><a name="Page_28" id="Page_28">28</a></span></p> + +<p>Men vilken makt, vilken förfärlig makt hos äcklet, då det var i stånd +att på det där sättat ta väldet från en sådan man som han, när han stod +talande och förmanande i en kristen kyrka, mitt i en kristen församling!</p> + +<p>I samma ögonblick, som prästen steg ner från predikstolen, hade +Grimöfolket försvunnit ur kyrkan.</p> + +<p>När de väl voro utkomna, blevo de ovillkorligen stående ett ögonblick +utanför kyrkporten och sågo sig omkring.</p> + +<p>Runtom kyrkan utbredde sig något, som man sällan ser i Bohuslän, +nämligen en riktigt jämn och öppen slätt. Den var ju inte så värst stor, +men inte heller var den så värst liten. Den var inte så stor, att man +inte kunde se från den ena sidan till den andra och hålla väl reda på +vad som hände hos grannarna, men inte heller var den så liten, att där +inte fanns plats för både kyrka och prästboställe och ett par dussin +bondgårdar.</p> + +<p>Och runtomkring slätten löpte en gråbergsmur. Den var inte så värst låg, +men så värst hög var den heller inte. Den var inte högre, än att både +nordan och västan kunde pressa sig fram över den, men den var inte så +låg, att den inte kunde stänga bort all utsikt åt annat håll, både åt +berg och åt fjäll.</p> + +<p>Och över hela slätten utbredde sig det ena åkerfältet efter det andra. +Och de voro varken små eller stora. De voro sådana, att de passade för +välburgna bönder. Och mellan åkrarna lågo<span class="pagenum"><a +name="Page_29" id="Page_29">29</a></span> röda och blå och vita +byggningar. De voro också jämnstora och lagom. Det var inga +grannlåtshus, som skämma ut grannstugorna, och det var inga fattiga +torpstugor, som bara förhöja granngårdarna och göra dem, som bo där, +högfärdiga.</p> + +<p>Och om växtligheten kunde man inte säga, att den var så värst storartad, +för man såg inte till några träd, varken som skogar på bergen eller som +dungar på slätten eller som trädrader utmed vägarna. Men inte heller +kunde man säga annat, än att slätten var bördig och fruktbärande, för +den låg omkring dem i sin höstprakt som ett böljande hav av säd och av +gräs och av ärter och klöver och hästbönor.</p> + +<p>Och ungefär mittpå slätten låg kyrkan, därifrån de nyss hade blivit så +att säga utdrivna. Den var en gammaldags träkyrka, och man kunde inte +säga om den, att den var ful, för den hade ett smalt och dristigt litet +torn, som drog tanken upp till det himmelska, men inte heller kunde man +säga, att den var vacker, för den hade ett mörkt och tungt långhus, som +tryckte själen tillbaka ner i det jordiska.</p> + +<p>Och på stengärdesgården, som omgav kyrkan, vandrade en gråstrimmig katt +fram och tillbaka, medan de tre stodo utanför. Det var ett vackert djur, +väl tecknat, det hade en tät, skiftande päls och mjuka, behagliga +rörelser.</p> + +<p>Men när de hade sett på det en stund, började de tycka, att det var +något otäckt i<span class="pagenum"><a name="Page_30" id="Page_30">30</a></span> +sättet, varpå lemmarna rörde sig under det mjuka skinnet. De tyckte inte +om, att den gick så ljudlöst, eller att de grönstrimmiga ögonen, som den +vände mot dem, voro så beslöjade och utan uttryck. De vämjdes vid att +den var så hal och mjuk och lekfull, medan den inte tänkte på annat än +att röva och mörda.</p> + +<p>Och för deras ögon växte katten och sträckte på sig och blev stor och +höjde sig, så att den skymde bort bergmuren. Och alltjämt, medan den +växte, så spann den och kurrade och gjorde behagliga, lekfulla rörelser, +och alltmer vedervärdig blev den.</p> + +<p>Och de sågo, att katten var äcklet, som nu var väckt, och som skulle +växa och breda ut sig på slätten, och som aldrig skulle få bättre växt +än där mellan allt det jämnstrukna och jämnstora och trånga och +instängda.</p> + +<p>Och mor Nathalia Elversson vände sig mot kyrkan, och med nageln skrapade +hon lös några flisor ur den rödmålade träväggen och lade in dem mellan +bladen i sin psalmbok.</p> + +<p>»Ja, i denna kyrkan,» sade hon, »är jag döpt som en vecka gammalt barn, +här är jag konfirmerad som femtonårig jungfru, här blev jag vigd, och +här ska jag väl också begravas, men innan dess ska jag inte ha något här +att beställa, förrän den smälek, som i dag här har gått över mig, är +utplånad.»</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_31" id="Page_31">31</a></span></p> +<h3><a name="SON_OCH_FORALDRAR" id="SON_OCH_FORALDRAR"></a>SON OCH FÖRÄLDRAR.</h3> + + +<p>Allteftersom de båda gamla människorna på Grimön blevo mer bekanta med +sonen, kommo de att mer och mer förvånas över honom.</p> + +<p>»Jag vill säga dig, Joel,» sade hustrun, »att om jag som han hade blivit +uppfostrad till herreman och helt hastigt hade blivit tvungen att lägga +bort mina herremansvanor, om jag skulle få lov att äta sådan mat, som +bjuds här hos oss, sen jag hade blivit van vid bättre, om jag var dag +skulle gå och hjälpa dig med jordbruk och inte hinna läsa en bok, om jag +aldrig skulle få språka med bättre folk, utan bara med ett par gamla +dumma ulkar som du och jag, så skulle jag gå och vara sur och ond från +morgon till kväll, och jag tror, att det skulle gå på samma sätt med +dig.»</p> + +<p>Joel medgav villigt, att detta skulle vara en svår påfrestning också för +honom.</p> + +<p>»Men se nu på Sven!» fortfor hustrun. »Det är, som om allt sådant inte +alls skulle röra honom. Och inte är han ledsen för pengar eller vänner +<span class="pagenum"><a name="Page_32" id="Page_32">32</a></span> +eller för något annat, som han har förlorat. Inte bryr han sig om, att +han aldrig har något roligt. Han kan gå här och skratta och jollra med +mig och resonera med dig utan att längta efter annat sällskap att +förströ sig med. Han är var dag mild och ödmjuk och glad som ett Guds +herdelamm. Egentligen är det bara en enda sak, som får honom i +misshumör.»</p> + +<p>»Jag för min del kan nu inte sätta mindre värde på honom, därför att han +är sårbar i den punkten. Hedern är nog det, som är svårast att mista.»</p> + +<p>»Ja, det förstås,» sade hustrun. »Och naturligtvis är det hemskt, att +folk inte ska kunna vänja sig vid honom, att han inte ska kunna stiga in +på ett postkontor eller i en bod, utan att det är någon, som rynkar på +näsan eller kastar till honom ett glåpord. Men jag för min del, jag är +då så viss om att han aldrig åt den där munsbiten. Sven går lika mycke +utanpå våra andra barn, som solen går över månen, och jag tror, att han +gör sig onödiga bekymmer. Ung-Joel hade kanske kunnat begå den synden, +men aldrig Sven.»</p> + +<p>Så där gick hon på varje dag. Hon kunde aldrig råka mannen ensam utan +att berömma sonen för honom.</p> + +<p>»Du förstår visst inte, Joel, hur märkvärdig han är,» brukade hon säga. +»Men annars tycker jag, att du borde se det redan på mig. Märker du inte +hur jag tvättar och kammar mig och hur jag sopar och borstar och skurar? +Men du tror kanske, att det är för din skull?»<span class="pagenum"><a +name="Page_33" id="Page_33">33</a></span></p> + +<p>»Å, du har alltid varit styv att hålla rent omkring dig,» sade Joel, som +tyckte om att säga folk artigheter, så snart som det gavs något +tillfälle.</p> + +<p>»Det är inte bara det,» vidhöll hustrun, »men jag är ju aldrig ond mer. +Jag är som ett ejderdun. Har du sett ett sådant småleende, som Sven har? +När andra människor drar på mun åt mig, så blir jag glad, men när Sven +småler åt mig, så tycker jag, att om han bara sa ett ord om det, så +skulle jag kasta mig naken i sjön.»</p> + +<p>Mannen skrattade åt henne.</p> + +<p>»Jag vet just inte varför han skulle be dig om något sådant,» sade han. +»Men i alla fall är det något i det du säger. Jag är mest hågad att tro, +att den här sonen vår är som en av stenarna, som ligger vid stranden och +förs upp och ner av vågsvallet. Han blir så avslipad och fin av alla +stötar han får, så att snart blir det inte ett hörn kvar på honom.»</p> + +<p>I själva verket var han likaså intresserad av sonen som någonsin +hustrun. Men han var inte bara glad åt honom, utan han var orolig för +hans skull. Sonen tycktes ha böjelse att ge efter för det tvång, som +övades mot honom och dra sig undan från människorna. Han ville knappt +mer lämna Grimön. Men inte heller där var han i saknad av tillfällen att +träffa människor, om han endast så hade önskat. Joel hade varit +nämndeman i trettio år, och under den massa ting, som han hade bevistat, +hade han inhämtat kunskap<span class="pagenum"><a name="Page_34" +id="Page_34">34</a></span> om en mängd lagar och förordningar. Folk kom +oupphörligen ut till honom för att be honom om hjälp att sätta upp +köpekontrakt, göra bouppteckningar och arvskiften och skriva ut +testamenten. Men Sven Elversson kom aldrig fram till de besökande för +att språka med dem. Han drog sig tvärtom undan till någon avlägsen del +av ön, så snart som en båt kom i sikte.</p> + +<p>»Vad ska han göra?» sade hustrun, då mannen talade med henne om sina +farhågor. »För det första så är han ju ännu ovan vid svenskan, och för +det andra så skyr folk honom, som om han vore en människoslukande haj.»</p> + +<p>Joel ryckte huvudet tillbaka, drog hörbart in andedräkten och uttalade +ord, vilkas hela djup hustrun hade svårt att fatta.</p> + +<p>»Om det vore meningen, att jag skulle bli en spelman, så finge jag väl +lov att skaffa mig något att spela på.»</p> + +<p>»Ja, det förstås,» sade mor Thala, »men vad menar du med det?»</p> + +<p>»Om det är så, som jag tror, att Sven är ämnad till en spegel och en +förebild och ett exempel för människor, så kan han väl inte få gå här +ute på skäret och bli en enstöring.»</p> + +<p>Hustrun såg på mannen, och det låg en stråle av ömhet i blicken.</p> + +<p>»Du har själv bott på Grimön i hela ditt liv, och folk har inte haft +svårt att ta reda på dig här och besvära dig med allt möjligt.»</p> + +<p>Mannen slog ifrån sig med händerna.<span class="pagenum"><a +name="Page_35" id="Page_35">35</a></span></p> + +<p>»Vad är jag mot Sven? Jag fick ingenting lära i ungdomen. Men Sven fick +börja i tid. Han har ingenting, som står sig i vägen.»</p> + +<p>»Utom det där enda.»</p> + +<p>»Ja, det förstås.»</p> + +<p>»Och det finns överallt, där man minst väntar det. Det är en katt, som +ligger på lur, vart han går, och rätt som det är, hänger den i strupen +på honom.»</p> + +<p>»Ja,» sade Joel, »det är just den största olyckan. Och gjort är gjort. +Och det finns inget under så stort, att det kan hindra den där katten +från att flyga på honom.»</p> + +<p>»Men du får inte glömma, Joel, att om inte den där olyckan hängde över +honom, så hade han aldrig kommit hem igen till oss. Fast jag tror då, +att han är oskyldig,» tillade hon.</p> + +<p>Hon kom alltid tillbaka till detta. Det gjorde henne så lycklig att få +ha sonen hemma, att hon nästan inte kunde begripa varför han och Joel +fäste så stor vikt vid människors ovilja. — »Bry dig inte om dem!» sade +hon till sonen. »De är dumma. Du är mycket bättre än de. Den där, som +flinade åt dig, när han råkade dig på posten häromdagen, har en gång +förfalskat en växel. Du ska inte tro, att han har någon heder att skryta +med.»</p> + +<p>Alltsom tiden skred framåt, kunde hon dock inte undgå att märka, att +Joel höll på att få rätt, och att sonen snart skulle vara alldeles +människoskygg. Och inte nog med det. Han lade<span class="pagenum"><a +name="Page_36" id="Page_36">36</a></span> sig till med ett så +ödmjukt sätt, att han nästan blev löjlig. Han ville utplåna sig själv +från jorden, så förkrossad var han.</p> + +<p>»Nej, det kan inte gå an,» tänkte hon. »Det måste bli en ändring. Vår +Herre kan inte överge oss alldeles.»</p> + +<p>Applums församling, dit Grimön hörde, innefattade inte bara kyrkslätten, +som låg på fastlandet, några dussin holmar och skär, som lågo +kringkastade ute i havet, utan också Knapefjords fiskeläge, som, med +sina sjöbodar och båthus, sina långa bryggor, sin hamnbyggnad, sina +stora badhus och bassänger, sina båtar och bojar, tycktes utbreda sig +lika mycket på vatten som på land.</p> + +<p>Hit brukade mor Elversson ro över med smör och ägg, och hos husmödrar, +som hade varit hennes kunder i flera år och kände till alla hennes +förhållanden, gjorde hon flera försök att berömma den återvände sonen +och försäkra, att han inte hade kunnat göra något ont.</p> + +<p>Men hon fann snart, att hon gjorde sig fåfäng möda. Man sade inte ett +ohövligt ord till henne, man bara låtsade inte höra, ungefär så, som när +en eljest klok människa kommer med några orimliga infall.</p> + +<p>»Å, de där schartauanerna!» utbrast mor Thala, när hon kom hem, »De har +sina hjärtan så fulla av tro och rättfärdighet, att det inte blir något +rum för barmhärtigheten.»</p> + +<p>Inte heller Joel hade bättre lycka.<span class="pagenum"><a +name="Page_37" id="Page_37">37</a></span></p> + +<p>Han brukade numera, när folk kom och sökte hjälp hos honom, framkasta, +att han började bli för gammal för detta slags arbete, och att hans son +Sven snart borde kunna upptaga hans mantel. Men han möttes av +fullständigt oförstående. Fiskare som bönder, vem han talade vid, visade +sig vara likaså döva som någonsin de stränga sjökaptensfruarna i +Knapefjord.</p> + +<p>På julaftonen sutto Joel och Thala med sonen i de låga rummen på Grimön +och språkade om framtiden.</p> + +<p>»Hör nu, mor,» sade Sven Elversson, som denna kväll föreföll ovanligt +glättig och lätt om hjärtat, »tycker du inte, att det är kulet och mörkt +i det här gamla köket? Vad säger du om att flytta in i stora +byggningen?»</p> + +<p>»Bevara oss väl!» utropade hon. »Där finns ju varken golv eller tak.»</p> + +<p>»Men det kan bli,» sade sonen. »Jag har sett på väggarna. De är alldeles +oskadade. Det finns ljusa och glada rum där inne med utsikt över havet. +Det är synd att låta det gamla kaptenshuset alldeles förfalla.»</p> + +<p>Naturligtvis höllo far och mor med honom om detta, men det var pengar, +som fattades.</p> + +<p>Sonen förklarade för dem, att han hade pengar. Det var inte sådana, som +han hade fått av fosterföräldrarna, utan av honom själv ärligt +förtjänade pengar. Då han hade dragit ut på sin nordpolsresa, hade en +summa av tusen pund ut<span class="pagenum"><a name="Page_38" +id="Page_38">38</a></span>lovats honom vid hemkomsten. Denna hade nu blivit +utbetalad till honom.</p> + +<p>Då såg fadern, den gamle Joel, som inte en sekund hade själv känt +vämjelse, hur de gamla avdankade sjökaptenerna, som förut hade bebott +Grimön, med avsky vände sig i sina gravar.</p> + +<p>»Inte med de pengarna!» stötte han ut. »Jag vill gärna ha huset +återupprättat, men inte med de pengarna.»</p> + +<p>Modern och sonen sågo förvånade upp på honom. Men båda förstodo genast +vad som anfäktade honom, och ämnet fick falla.</p> + +<p>Fadern blev sittande och tänkte på gamla sjökaptener med barkade +ansikten, tjäriga nävar, törstiga strupar, godmodiga, lustiga, föga +noggranna i val av ord, föga kräsna i val av umgänge. Hans förfäder hade +väl varit av samma sort, och nu hade han sagt till sonen, att denne inte +var god nog att flytta in till dem. Han hade sagt till honom, att hans +pengar, som han hade tjänat med livet som insats på samma hav, där de +hade flackat omkring och tjänat sina, inte voro goda nog för att +upprätta deras hus.</p> + +<p>Det kom denna kväll ett tåligt och milt och förlåtande leende och +lägrade sig över Sven Elverssons ansikte. Det hade ofta flugit över +läpparna förut, då äcklet hade plågat honom, varit där och försvunnit. +Nu, då fadern hade visat, att han kunde känna för honom på samma sätt +som alla andra, började det på att bli bofast där.</p> + +<p>När fadern såg leendet, som vilade över<span class="pagenum"><a +name="Page_39" id="Page_39">39</a></span> sonens ansikte och inte mer +ville vika därifrån, reste han sig och sade ett par ord, som skulle +gottgöra det sagda. Sonen gav goda ord till svar, men leendet stannade +kvar.</p> + +<p>Fadern blev vred på sig själv, därför att han hade rivit upp såret. Han +förstod, att sonen hade gömt på nyheten om pengarna för att få tala om +den just i kväll. Snart kände sig fadern så skamsen, att han inte ville +stanna inne i stugan, utan satte på sig hatten och gick ut i mörka +kvällen. På så sätt kunde modern kanske komma åt att tala om för sonen +vad han verkligen kände för honom.</p> + +<p>Men knappt hade Joel hunnit att försvinna ut i natten, förrän sju vilda, +berusade sällar kommo inrusande i köket på Grimön.</p> + +<p>De förklarade, att de ville ha Sven Elversson med sig ut på en liten +lustighet. De hade seglat hit ut extra för att få honom med sig.</p> + +<p>När mor Elversson granskade skaran, såg hon, att den bestod av ett +båtlag fiskare, som var sammansatt av de vildaste, råaste och supigaste +karlarna i den delen av skärgården. Bakom de andra, liksom ville han +hålla sig dold, såg hon en av sina egna söner, som hade plats hos en +handlande i Knapefjord.</p> + +<p>Från de druckna, vinglande och fånigt leende karlarna vände hon blicken +till den sonen, som dessa hade kommit dit för att förolämpa och straffa. +Han var smärt och fint byggd, ögonen voro smala med en nästan smekande +blick, hän<span class="pagenum"><a name="Page_40" id="Page_40">40</a></span>derna +vita och rena. Han var borstad, putsad, rakad och hade välsittande +kläder. Han rökte inte, drack inte, spottade inte, kunde inte få ett +grovt ord över sina läppar.</p> + +<p>Dessa andra, som hade kommit dit för att plåga den plågade, de +misstyckte inte, att han hade fått en bättre uppfostran än de, att han +hade fått föra ett njutningsrikare liv, att han hade ett skarpare +förstånd. De kommo dit för äcklets skull, därför att de ansågo honom för +en mask, som de borde trampa ner, för en ful padda, som inte hade rätt +att uppehålla sig inom väggarna i ett kristet hus.</p> + +<p>När de främmande karlarna kommo in i stugan, lade sig en besynnerlig +vanmakt över Sven Elversson. Det var inte så, att han svimmade eller +blev medvetslös, men han kände sig ur stånd att röra sig. Han hade en +stark förkänsla av att detta var slutet på hans liv. De där människorna +voro sända för att pina ihjäl honom. Och det tjänade ingenting till att +göra motstånd. Livet, sådant det nu hade blivit, var inte värt, att han +ansträngde sig för att få behålla det.</p> + +<p>Denna samma dag på förmiddagen hade en av karlarna hittat en stelnad +snok på en vägkant. Han hade tagit den med sig hem och visat den för +kamraterna.</p> + +<p>»Den ser riktigt aptitlig ut,» hade någon sagt.</p> + +<p>»Ja, det är synd, att ingen har lust att äta den.»<span class="pagenum"><a +name="Page_41" id="Page_41">41</a></span></p> + +<p>»Om vi skulle ta och fråga Sven Elversson från Grimön, han, som äter +människokött?»</p> + +<p>»Det skulle nog smaka honom.»</p> + +<p>På så sätt hade de kommit på den tanken att resa ut till Grimön. De hade +en dunkel känsla av att en så straffbar man som Sven Elversson inte +borde få fira julen i fred, utan att han just då borde pinas och oroas.</p> + +<p>De hade tagit hans bror med sig, för att denne skulle peka ut farleden +för dem i den mörka natten, och brodern hade följt med dem inte så +särdeles ogärna. Han var inte på långt när så drucken som de andra, men +för den hemkomne kände han ungefär detsamma som de. Man retade honom med +brodern, sade fula ord till honom för hans skull, och han frågade sig +vad denne bror hade för rätt att komma hem och vålla sina syskon +förtret. Han stod bakom de andras breda ryggar och flinade på förhand åt +det, som skulle komma.</p> + +<p>»Joel, Ung-Joel!» ropade nu hans mor till honom. »Vad ämnar de ta sig +till med Sven?»</p> + +<p>Och Ung-Joel svarade utan att tveka, så invand som han nu en gång var +att besvara alla frågor, som ställdes till honom av denna röst.</p> + +<p>»De tänker få honom att äta orm.»</p> + +<p>Vanmakten, som låg över Sven Elversson, sjönk allt djupare. Han såg +scenen framför sig. De där karlarna skulle befalla honom att äta, och +han skulle säga nej. Då skulle de slå honom, sparka honom. Han skulle +fortsätta att säga nej.<span class="pagenum"><a name="Page_42" +id="Page_42">42</a></span> Det fanns ingen makt nu, som skulle kunna +tvinga honom att äta något vidrigt, och de skulle pina livet ur honom.</p> + +<p>Men han hade några ögonblick på sig ännu, stunden, då han skulle följa +dem, var ännu inte inne.</p> + +<p>Karlen, som på förmiddagen hade funnit ormen, drog fram det långa, +blanka djuret ur sin ficka. Han stod nu och vinglade på ena foten och +sträckte samtidigt ormen fram under näsan på mor Thala.</p> + +<p>»Den ska nog smaka honom,» sade han.</p> + +<p>»Ja, ni är då inte människor, ni karlar,» ropade modern. »Och ni tror, +att jag ska låta min son Sven, som är så mycket bättre än någon av er, +följa med er ut?»</p> + +<p>Nu brast skaran i skratt.</p> + +<p>»Han ska inte behöva gå med längre än till båten,» sade karlen, som höll +ormen. »Där ska vi steka den åt honom.»</p> + +<p>Vanmakten, som låg över Sven Elversson, började vika. »Nu snart är det +tid,» sade han till sig själv. »I kväll blir allt slut. Det är ingenting +att sörja över.»</p> + +<p>Modern kastade en blick bort till honom och såg honom sitta där med det +sorgsna, förlåtande leendet på läpparna. Ingenting av vrede eller +motståndslust sågs i hans ansikte, bara ödmjukhet och mild, undergiven +sorg.</p> + +<p>»Men du måtte väl aldrig tänka på att gå med dem?» ropade hon till +honom. »Vet du vem<span class="pagenum"><a name="Page_43" id="Page_43">43</a></span> +han är, han med ormen? Det är Olaus från Fårön, han, som är medskyldig i +barnamord. Han övergav sin fästekvinna, då hon som bäst behövde honom.»</p> + +<p>Karlarna skrattade, så att de vrålade.</p> + +<p>»Var ni inte ängslig för sonen, mor Thala!» sade Olaus från Fårön. »Han +ska få salta och peppra, så mycket han vill. Och han blir inte sämre, än +han är förut, därför att han äter orm.»</p> + +<p>»Och den där,» ropade modern, pekande på den längste och fulaste av +männen, »är Corfitzson från Fiskebäck. Han har gjort mycket ont i sin +dar, och bland annat har han anlagt eld i en lagård, full av djur, för +att få ut försäkringssumman.»</p> + +<p>»Nej, skynda på nu, gossen min! Sätt hatten på dig, och kom med!» sade +Corfitzson och lade handen på Sven Elverssons axel.</p> + +<p>Men mor Thala fortsatte med svindlande hast.</p> + +<p>»Den där är Bertil från Strömsundet. Om du vill veta vad han har gjort +som värst, så är det väl det, att han har fött ihjäl sin farmor. Hon +levde inte i två månader, sen hon hade lämnat honom sin stuga. Och den +där borta i vrån är Torsson från Iggenäs, som aldrig har gjort annat än +stulit fisk ur andras garn, och de två, som är fullast, är Rasmussen och +Hjelmfelt. De brukar dricka upp all sin förtjänst och låta hustru och +barn svälta.»</p> + +<p>Hon hade höjt rösten nästan till skrik, hon skälvde av vrede och skräck. +Männen voro för<span class="pagenum"><a name="Page_44" id="Page_44">44</a></span> +några ögonblick så behärskade av hennes raseri, att de tego och upphörde +att skratta.</p> + +<p>»Och vet du vem det är, som står där längst borta bakom de andra?» +fortfor modern allt gällare. »Det är din bror, Ung-Joel. Han har inte +annat ont gjort, än att han ämnade låta sina gamla föräldrar förgås +ohjälpta här ute på skäret. Det finns inte en bön, som jag inte har +gjort honom, för att han skulle flytta ut till oss, men han ville inte +höra mig.</p> + +<p>»Och nu, Sven, då du vet vad de här är för slags folk, nu vill du väl +inte följa med dem?»</p> + +<p>Just som hon sade detta, såg hon hur Sven Elversson reste sig, lika mild +och förlåtande som förut, bara beredd till underkastelse och lidande.</p> + +<p>Skaran brast i skratt på nytt.</p> + +<p>»Ja, det är rätt, gossen min, att du kommer med godvilligt,» sade Olaus, +som tydligen var ledaren. »Du kan väl inte sätta dig upp ensam mot sex +starka karlar.»</p> + +<p>Men mor Thala Elversson var inte den, som ämnade se sonen gå utan att +göra allt det motstånd, som hon förmådde. Hon nappade med ett raskt +grepp ormen från Olaus, kastade in den i nästa rum och ställde sig +framför dörren.</p> + +<p>I detsamma gick dörren till förstugan upp, och Joel kom instörtande.</p> + +<p>»Vad står här på?» sade han. »Vad ställer ni här till för bråk? Vart ska +ni ta vägen med Sven?»</p> + +<p>Han såg hur ett par av karlarna hade sprungit<span class="pagenum"><a +name="Page_45" id="Page_45">45</a></span> fram till mor Thala för +att kasta henne undan från dörren, och hur ett par av de andra lade +händerna på Sven Elverssons axlar och sköto honom framför sig.</p> + +<p>Utan att tveka ett ögonblick kastade sig gubben in bland de stridande.</p> + +<p>»Släpp där! Rör inte Sven!» ropade han.</p> + +<p>Då kände Sven Elversson hastigt hur vanmakten vek ifrån honom. — »Nu är +det tid, nu kämpar både far och mor för dig,» sade något inom honom.</p> + +<p>»Ung-Joel!» ropade han till brodern, som alltjämt höll sig bakom den +berusade skaran av inkräktare. »Ställ upp dörren till förstugan!»</p> + +<p>Och då brodern, som var van att lyda alla befallningar, som gåvos i +detta hus, hade ställt upp dörren på vid gavel, fattade Sven Olaus från +Fårön om livet, lyfte upp honom från golvet och kastade ut honom.</p> + +<p>Corfitzson från Fiskebäck störtade fram för att rycka Sven Elversson med +sig, men kände sig strax därpå omfattad av starka armar, upplyft från +golvet och slungad ut i förstugan ovanpå kamraten.</p> + +<p>När detta skedde, sprang Ung-Joel fram och ställde sig vid sin brors +sida.</p> + +<p>Därpå gavs det ännu några ögonblicks vilt tumult, men sedan var också +det gamla köket fritt från fiender.</p> + +<p>Ung-Joel gick och stängde dörren efter dem.<span class="pagenum"><a +name="Page_46" id="Page_46">46</a></span> Sedan steg han med en viss +högtidlighet fram till sin bror och räckte honom sin hand.</p> + +<p>»Hur i all världen bar du dig åt?» sade han med den uppriktigaste +beundran. »Du får lov att lära mig det där greppet.»</p> + +<p>Den äldre broderns ansikte hade fått färg av kampen. Det tåliga leendet +var borta från läpparna.</p> + +<p>»Var du viss, att de andra också ska komma att tycka, att du är styv!» +sade Ung-Joel. »Men när du är en sådan slagskämpe, så varför i Herrans +namn har du gått och burit så mycken försmädelse utan att mucka?»</p> + +<p>Då förlorade Sven Elversson för en gångs skull sin självbehärskning. Han +kastade sig ner på en stol och gömde ansiktet i händerna.</p> + +<p>»Varför skulle jag försvara mig,» bröt han ut i förtvivlan, »när jag +föraktar mig själv mer, än någonsin du eller någon annan kan göra? När +jag känner större äckel för mig själv, än jag någonsin kan inge er. Mer +avsmak, mer vämjelse. Ingen av er vet så väl som jag vad jag har gjort, +vad det är, som jag har syndat emot. Jag hatar mig själv. Jag känner +själväckel. Vad hjälper det mig då att tysta munnen på några druckna +uslingar?»</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_47" id="Page_47">47</a></span></p> +<h3><a name="MOTORJAKTEN_NAJADEN" id="MOTORJAKTEN_NAJADEN"></a>MOTORJAKTEN NAJADEN.</h3> + + +<p>Ett par dagar efter jul kom Joel hem till Grimön med en förfrågan från +Olaus från Fårön om Sven Elversson skulle vilja deltaga i sillfisket på +motorjakten Najaden, som ägdes av hans båtlag.</p> + +<p>»Han säger, att han inte tror, att du kan komma in i något annat lag,» +sade Ung-Joel, »men eftersom du är min bror, så måste jag varna dig. Det +är nog inga bra karlar, som far med Olaus.»</p> + +<p>Modern sade genast, att det inte kunde komma i fråga, att Sven skulle ge +sig in bland sådant pack, men fadern tycktes vara av annan mening.</p> + +<p>»Det kunde inte vara så oävet ändå, om Sven finge lära sig fisket, +sådant som det bedrives här på kusten,» sade han. »Och som Ung-Joel +säger, så blir det inte lätt för dig att komma in i ett annat båtlag.»</p> + +<p>»Men det menar du inte, Joel!» utbrast nu hustrun. »Vem vet vad de där +har för avsikt<span class="pagenum"><a name="Page_48" id="Page_48">48</a></span> +med att skicka bud på Sven? Det tör bara vara någon ny nedrighet, som de +har spekulerat ut.»</p> + +<p>»Ja, jag ville ju bara säga, att det är skada, att Sven inte kan komma +ut på fiske,» sade Joel undfallande.</p> + +<p>Men nu kom Sven Elversson ihåg faderns ord på julaftonen, och en +misstanke om att han ville ha honom bort från hemmet smög sig in hos +honom.</p> + +<p>»Du ska hälsa Olaus och tacka honom för tillbudet,» sade han till +brodern. »Jag är glad åt att han vill ha mig med sig. Jag ska ge mig av +till Fårön, så fort jag hinner.»</p> + +<p>»Då kan du så gärna följa med mig nu, när jag reser,» sade Ung-Joel, »så +får du skaffa dig utrustning i min bod. Det har varit telegram i dag på +morgonen, att sillen står tjock uppe vid Smögen. I morgon blir det +uppbrott på alla håll.»</p> + +<p>Det blev en stunds stor brådska, men snart voro båda bröderna borta, och +Joel och Thala sutto åter ensamma.</p> + +<p>Det gick nu ett par veckor, utan att några nyheter från Sven nådde till +Grimön, men en söndag kom Ung-Joel på besök.</p> + +<p>Thala ville genast veta vad de där Fårökarlarna hade tagit sig till med +Sven, om de kanske hade slagit ihjäl honom.</p> + +<p>»Jag har inte hört annat om dem,» sade Ung-Joel, »än att folk säger, att +förut fanns det på Najaden en, som var delaktig i barnamord, och en, som +hade fött ihjäl sin farmor, och<span class="pagenum"><a name="Page_49" +id="Page_49">49</a></span> en, som hade anstiftat mordbrand, och +en, som aldrig i sitt liv hade gjort annat än stulit fisk från andras +garn, och två, som höll på att supa sig fördärvade, och att nu hade de +fått ibland sig en, som har smakat människokött, så att nu var samlingen +fulltalig, och en kunde inte begära fler ogärningsmän på en skuta. Men +jag har ingenting hört från Sven själv, och inte har jag reda på annat, +än att allt går väl mellan honom och kamraterna.»</p> + +<p>»Du pratar tok,» sade mor Thala. Hon såg ond ut, men var i alla fall +glad, att ingenting farligt hade inträffat. »Kom nu ihåg, gossen min, +att så snart som du får höra nyheter från Sven, så ska du komma hit med +dem! Det är den största tjänst du kan göra far och mig.»</p> + +<p>Om fjorton dar kom Ung-Joel ut till skäret.</p> + +<p>»Ja, nu ska jag säga er, mor,» sade han, »att det är ingen, som tror, +att Najadlaget längre ska kunna hålla ut med Sven. För nu påstår folk, +att den smutsigaste och sämsta och mest stinkande jakten i skärgården +håller på att så sakteliga bli uppsnyggad och renspolad, att motorn +slutar upp att strejka, just då den som bäst behövs, att segeltrasan, +som de ibland brukar hissa för att stötta skutan, har blivit lagad och +fått ett par stora, fyrkantiga lappar, att den urblekta vimpeln har +blivit ersatt med en ny och klarfärgad, att namnspegeln har blivit +omförgylld och hela namnet Najaden ditmålat, utan att någon bokstav +fattas, att skaffningen ombord börjar<span class="pagenum"><a +name="Page_50" id="Page_50">50</a></span> smaka underligt lika sådan mat, +som man får på landbacken, att det börjar blänka av både pannor och +tallrikar i kabyssen. Man säger, ser ni, mor, att man aldrig har trott +annat, än att folket på Najaden väl skulle stå ut med att ha en +människoätare ombord, men rena fat och tallrikar, det vet man inte hur +det ska kunna tåla sig med.»</p> + +<p>»Asch, jag tror, att du bara vill göra spektakel av mig!» sade modern, +men sonen såg, att hon var väl belåten med hans nyheter. »Och kom det +ihåg,» tillade hon, »att så fort som du får höra något från din bror +Sven, så bör du låta oss få reda på det! För han har ingenting ont +gjort, och vi måste hålla reda på hur det går honom, så att han inte +råkar i olycka.»</p> + +<p>Men den, som bor ute på Grimön, får öva sig i tålamod. I hela fjorton +dagar fick mor Thala vänta, innan Ung-Joel kom med nyheter från Sven +Elversson.</p> + +<p>»Ja, jag har inte råkat honom själv nu heller,» sade han, »men jag har +hört sägas, att det inte kan gå ihop stort längre med Najadfolket och +Sven Elversson. För nu lär Olaus, som är skeppare på jakten, börja yrka +på att manskapet ska komma ombord i rätt tid, och han har flera gånger +lyckats att få åstad sin jakt samtidigt med den andra fiskeflottan och +kommit fram till fiskeplatsen och fått gott läge och god fångst. Och när +garnen är hela och rediga och välskötta och inte murkna, så att de +brister, när vaden<span class="pagenum"><a name="Page_51" id="Page_51">51</a></span> +är som fullast, och när den, som ska sköta spelet, inte är dödfull, så +att hela fångsten vältes i sjön, just när den är vid båtkanten, och när +det börjar förtjänas pengar på motorjakten Najaden, så kan inte någon +tro, att Olaus från Fårön och Corfitzson från Fiskebäck och Bertil från +Strömsundet och Torsson från Iggenäs och Rasmussen och Hjelmfelt ska stå +ut där. För nog kunde de trivas med att ha en människoätare ombord, men +att segla på en rengjord skuta och driva ordentligt fiske och ha god +förtjänst, det har ingen av dem kunnat finna sig i i hela sitt liv.»</p> + +<p>Mor Thala bannade honom för att han inte kunde tala ett allvarligt ord, +men hon var i alla fall nöjd med underrättelserna.</p> + +<p>»Du ska få se, att allt går bra,» sade hon. »Ack, den Joel, den Joel! +Ja, jag menar inte dig, utan far din. Han är den klokaste människa, som +finns i hela Bohuslän. Han visste vad han gjorde, då han skickade ut +Sven bland människor.»</p> + +<p>Ett par veckor därefter kom Ung-Joel med en ny rapport igen.</p> + +<p>»Jag har inte råkat Sven själv,» sade han, »för sillen håller till långt +uppe i norr det här året, men jag har hört, att folk säger, att när +Olaus från Fårön har låtit övertala sig att snygga upp sin stuga för de +pengar, som han har förtjänat, och när Corfitzson från Fiskebäck sätter +in sina pengar på banken, så fort som de kommer i hans hand, och när +Bertil köper en ny klänning<span class="pagenum"><a name="Page_52" +id="Page_52">52</a></span> åt hustrun, och Torsson skaffar sig en ny +segelbåt och Rasmussen och Hjelmfelt bekvämar sig till att skaffa hem +mat till hustrur och barn, så kan det väl aldrig stå rätt till med +Najadfolket. För inte blev man förvånad, när de tålde en människoätare +ibland sig, men att de kunde tåla en ren skuta och ett ordentligt fiske +och vara i stånd att leva som annat folk, det hade man aldrig trott dem +om.»</p> + +<p>»Det är ingen, som pratar så förargligt som du,» sade mor Thala till +sonen, men hon var övermåttan belåten och sade, att nu trodde hon, att +allt skulle sluta väl för Sven, och att folk skulle komma att tåla +honom.</p> + +<p>»Det är allt så gammalt och ingrott hos människorna det, som han har +emot sig,» sade då Joel, »så en får inte vänta, att han ska segra så +lätt. En får vara glad, om en bara kan laga så, att det inte tar makten +över honom själv.»</p> + +<p>Ett par veckor därefter kommo båda bröderna hemseglande. De sågo +nedslagna ut, då de trädde in i stugan på Grimön.</p> + +<p>Varken mor Thala eller Joel gjorde Sven några frågor, men modern ställde +snart om, att hon fick vara ensam med Ung-Joel.</p> + +<p>»Vad i all världen står det nu på?» sade hon.</p> + +<p>»Jo,» sade Ung-Joel och såg förgrymmad och vred ut, »det hjälper ju +inte, att Olaus och Corfitzson och allt det andra Najadfolket vill +bättra sig och håller till godo med att jakten blir uppsnyggad, och att +fisket föres ordentligt, och att<span class="pagenum"><a name="Page_53" +id="Page_53">53</a></span> pengarna tas vara på, när de inte kan +träda innanför sin stugas dörr utan att mötas av ett gråtande kvinnfolk. +Vad ska de ta sig till, när hustrurna säger till dem, att de hellre får +bli sådana, som de var förut, än fortsätta att leva i sällskap med en, +som har syndat som Sven. När de säger, att de känner sådan avsmak för +Sven, att det också flyttas över på dem, som var dag är i sällskap med +honom. När de inte bryr sig om förbättrade hus, segelbåtar, +klänningstyger, mat, husgeråd, heder, framgång, lycka, när de offrar +allt detta för att slippa ifrån äcklet. När det är så, då måste ju +männen be Sven ta sin hand från motorjakten Najaden och råda honom att +stanna hemma på Grimön, där ingen råkar honom och ingen tar anstöt av +honom.»</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_54" id="Page_54">54</a></span></p> +<h3><a name="SKOLHUSET" id="SKOLHUSET"></a>SKOLHUSET.</h3> + + +<p>Denna samma vår, kort efter det att sonen hade vänt tillbaka från +sillfisket, fick gamle Joel Elversson en förfrågan från kyrkoherden i +Applum om han skulle vara hågad att åtaga sig ett skolhusbygge.</p> + +<p>Joel hade fordom skött några byggnadsföretag inom församlingen och +utfört dem så billigt, att han knappast hade erhållit någon vinst för +sig själv. Det var väl detta, som gjorde, att han nu åter blev ombedd, +oaktat många torde ha funnit honom väl gammal.</p> + +<p>När mor Thala Elversson fick höra talas om anbudet, förklarade hon +genast, att Joel inte mer fick åtaga sig ett så maktpåliggande arbete, +och mannen sade inte precis emot henne. Men på samma gång blev han +sittande och talade om hur kännbart det skulle bli för socknen med en +främmande entreprenör. Han förklarade också, att han bra gärna hade +velat vara med om att bygga ett nytt hus åt skolbarnen, som så länge +<span class="pagenum"><a name="Page_55" id="Page_55">55</a></span> +hade fått hålla till godo med det gamla dragiga och mörka nästet, som nu +användes till skolhus.</p> + +<p>»Du skulle ha sett ritningarna,» sade han till Thala. »Allt, vad de nu +hittar på för att göra det bekvämt och bra! Det visste man minsann +ingenting om i vår ungdom.»</p> + +<p>»Du är bra livad för det där bygget,» sade hustrun. »När allt kommer +omkring, så har du kanske redan svarat ja.»</p> + +<p>Gubben såg helt förlägen ut.</p> + +<p>»Jag skulle inte ha gjort det, om jag inte hade haft en vuxen son i +huset,» sade han.</p> + +<p>»Men du borde väl åtminstone först ha frågat honom,» sade hustrun och +blev nu alldeles utom sig av förvåning över Joels företagsamhet. Sonen +hade några dagar gått och sett så modfälld ut, att det föreföll omöjligt +att förmå honom till något slags arbete.</p> + +<p>»Jag tror inte, att Sven skulle ångra, om han komme att sätta sig in i +byggnadsarbete,» sade Joel. »Det är gott att veta lite om timring och +grundläggning för var och en, som ska bo på sin egen gård. Men vill han +inte hjälpa mig, så får jag förstås ge återbud.»</p> + +<p>»Då kan du så gärna göra det genast,» sade hustrun.</p> + +<p>Hon undrade på att Joel ville förmå sonen att deltaga i ett bygge inne +på självaste kyrkslätten. Där trodde hon att oviljan mot honom var +större än på något annat håll.</p> + +<p>Sonen var närvarande under samtalet, men<span class="pagenum"><a +name="Page_56" id="Page_56">56</a></span> hittills hade han tegat. Han +förstod dock mycket väl vad fadern hade för avsikt med sitt förslag. +Hans enda diktan och traktan tycktes vara att föra honom ut bland +människor. Om hans misslyckande med Najaden hade han endast sagt, att +Sven hade haft långt större framgång, än han hade förväntat, och berömt +honom med sina vackraste ord. Sonen åter ville nu som förut ingenting +annat än hålla sig undan i hemmet, men det föreföll honom, som skulle +inte fadern komma att tillåta honom detta, förrän han hade fått se än en +gång hur omöjligt det var för människor att glömma den avsmak, som +följde med honom.</p> + +<p>»Jag tycker inte, att far ska avsäga sig anbudet,» sade han. »Jag ska +nog försöka hjälpa till, så gott jag kan.»</p> + +<p>Joel blev fasligt belåten med detta svar, och redan samma dag tog han +sonen med sig på en rundtur till virkeshandlare, timmermän, stenhuggare +och grundläggare.</p> + +<p>Nästan mot sin vilja blev Sven Elversson snart livligt intresserad av +byggnadsarbetet, och fadern lät honom ta ledningen. Han fick både +övervaka arbetet och bestämma på vad sätt huset skulle uppföras. Grimön +ligger tämligen långt ut till havs, och Sven Elversson tyckte sig inte +vilja förspilla tid med att fara fram och åter, utan stannade inne på +kyrkslätten, så länge som arbetet varade. Joel också tycktes snart +tröttna på de evinnerliga segelfärderna in till Applum. +<span class="pagenum"><a name="Page_57" id="Page_57">57</a></span> +Han stannade i flera veckor ute på Grimön och lät sonen sköta om bygget +efter bästa förmåga.</p> + +<p>När han någon gång for in till kyrkslätten, kom han alltid tillbaka +storbelåten. Hustrun frågade efter varje ny resa med ängslan om det inte +märktes något missnöje i Applum med att sonen fick sköta bygget, men han +hade bara goda upplysningar att ge henne.</p> + +<p>»I går råkade jag Israel Jönsson, som du vet är kommunalstämmans +ordförande,» sade han, »och jag frågade honom vad han tänkte om +skolhusbygget. — 'Jag vill nu inte neka, Joel,' sa han då, 'att vi har +varit betänksamma här i Applum, därför att ni låter eran son stå för +arbetet. Men nu tror jag, att både skolråd och kommunalnämnd och alla de +myndigheter, som finns i socknen, ska väl akta sig för att driva Sven +från arbetet. För när vi styrande ser, att han lägger granitsockel under +huset i stället för vanlig stenfot, som det var föreskrivet i ritningen, +eller när vi finner, att han är sådan, att han inte nöjer sig med att +resa väggarna av plank, som arkitekten hade tänkt sig, utan sätter upp +dem av timmer, så får väl lite var stoppa motviljan i fickan och låta +förståndet regera.'»</p> + +<p>Modern började nu ana, att Joel hade åtagit sig bygget endast och +allenast för att ge sonen tillfälle att utmärka sig och skaffa sig +vänner. Och nog var avsikten god, det medgav hon, men hon var nu mera +misstrogen än förr och ville inte tro, att de skulle få framgång. +<span class="pagenum"><a name="Page_58" id="Page_58">58</a></span></p> + +<p>Nästa gång Joel kom tillbaka från arbetsplatsen, var hennes första fråga +om Sven höll ut ännu, och om inte folk lät honom märka den motvilja, som +han ingav.</p> + +<p>»Jag vill inte säga vad jag själv tycker,» sade Joel, »för du skulle +kanske inte lita på mitt omdöme, men du ska få höra ord för ord vad +Gunnar Markusson, han, som bor tätt invid bygget, sa till mig i går +eftermiddag, då vi råkades på arbetsplatsen:</p> + +<p>»'Jag kan inte säga annat, Joel, än att det har varit lite oro i +socknen, därför att Sven Elversson har kommit att stå för +skolhusbygget,' sa han till mig. 'Men nu tror jag nog, att vi +skattdragande i församlingen kommer att hålla våra känslor i styr, när +det gäller en sådan välgörare som Sven. Nu håller han på att klä huset +med spåntade bräder, fastän det var sagt, att det skulle duga med +ohyvlade. Och han ämnar måla med oljefärg, fastän vanlig rödfärg är +föreskriven. Han täcker taket med tegel, fastän arkitekten ansåg, att +det kunde duga med papp. Han lägger stentrappsteg framför ingången, +fastän det var föreskrivet cement. Han är sådan, den här sonen eran, att +han inte kan nöja sig med mindre än fullgott arbete, och ändå lär han +inte komma att begära mer för huset, än om han hade följt ritning och +arbetsbeskrivning.'»</p> + +<p>Mor Thala Elversson var mer än belåten att höra, att sonen skötte sig +väl, men hon liksom<span class="pagenum"><a name="Page_59" +id="Page_59">59</a></span> kände på sig, att äcklet, som förföljde honom, +inte skulle släppa taget så lätt.</p> + +<p>Joel for nu inte in till bygget förrän i september. Han blev borta i +flera dagar, och när han kom tillbaka, hade han sonen med sig och kunde +berätta, att allt nu var färdigt. Huset var avsynat, och +besiktningsmännen hade inte haft ord nog för sin belåtenhet.</p> + +<p>Hustrun höll med dem om att allt detta var gott och väl. Hon tyckte, att +sonen såg ut som en, som hade kommit lös ur ett fängelse, och förstod, +att han nu trodde sig ha återvunnit en smula heder och anseende.</p> + +<p>Hon ville inte heller störa hans glädje, men så fort hon blev ensam med +Joel, frågade hon honom om det verkligen inte var någon i hela Applum, +som hade låtit Sven känna, att han inte var god nog för att utföra ett +sådant arbete.</p> + +<p>»Ingen kan ju veta vad som rör sig i det fördolda,» sade Joel, »men jag +ska i alla fall tala om för dig vad skollärarn sa till mig i går +eftermiddag, när jag språkade med honom efter invigningen.</p> + +<p>»'En kan ju aldrig lita på människors tacksamhet,' sa han. 'Men om jag +vore far till de barnen, som ska få sin uppfostran i det här nya +skolhuset, så skulle jag inte vilja visa en sur min mot byggmästarn. +Sannerligen, när en ser hur väl han har inrättat skolsalen, hur vackra +färger han har valt, så bra bänkar han har kostat på, så klart +fönsterglas han har satt in, så blir en<span class="pagenum"><a +name="Page_60" id="Page_60">60</a></span> nästan häpen. Och när en ser +alla anordningarna i slöjdsalen och i skolköket och ger akt på +gymnastikapparater och på värmeledning och så mycke annat, som han har +hittat på, måste en säga sig, att det är en sann barnens vän, som har +byggt huset. Jag tror, att mången skulle vilja bli barn på nytt för att +få sin lärdom i en skola, som är byggd av Sven Elversson.'»</p> + +<p>Då mor Thala hörde detta, så kunde hon inte annat än vara nöjd, och hon +gladde sig åt att all hennes oro hade varit onödig.</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_61" id="Page_61">61</a></span></p> +<h3><a name="KULLARNA" id="KULLARNA"></a>KULLARNA.</h3> + + +<p>Sven Elversson, som hade varit i Göteborg för att betala leveranser till +skolhusbygget, hade kommit resande med tåget till stationen närmast +Applum, och där hade han funnit, att skjutsen, som skulle möta honom, +inte var kommen.</p> + +<p>Det var två mils resa till Applum, och han stod rätt brydd på den lilla +stationen och undrade hur han skulle komma därifrån, då en liten droska, +förspänd med två hästar, kom framkörande till stationshusets trappa. Den +kom från gästgivargården i Applum, och på tillfrågan fick han veta, att +den var ditbeställd av kyrkoherden, som i de dagarna hade firat bröllop +med en prostdotter högt uppifrån Norrland.</p> + +<p>Sven Elversson väntade skjuts från samma håll, men det blev nu tydligt, +att hans beställning inte hade kommit fram, och att ingen häst var +utsänd för hans räkning. Skjutsbonden föreslog honom, att han skulle be +kyrkoherden att få åka på kuskbocken, men detta förekom honom alltför +påträngande, så att han avböjde förslaget.<span class="pagenum"><a +name="Page_62" id="Page_62">62</a></span></p> + +<p>Medan de ännu samtalade härom, kommo emellertid kyrkoherden och den unga +frun ut från stationshuset.</p> + +<p>Det var ett vackert par. Kyrkoherden, som var några och trettio år, var +av medelhöjd, kraftigt byggd med ett präktigt huvud. Han hade ett svart, +krusigt helskägg, bred, vacker panna, väl utmejslade drag, frisk hy, +vita tänder. En ung flicka kunde inte önska sig en man, mera i stånd att +skydda och värna henne, arbeta för henne och ge henne en god ställning i +världen. Hustrun åter var rent överraskande vacker. Sven Elversson kom +att tänka på några stora engelska målares sköna kvinnotyp med lång, +slank kropp, sluttande axlar, lutande huvud, rika hårmassor, som skönt +beskuggade ansiktet, raka ögonbryn, fina kinder och en världsfrämmande, +himlatrånande blick i de strålande ögonen.</p> + +<p>Det föreföll Sven Elversson sällsamt, att då han en stund hade betraktat +dessa båda människor, tycktes mannen så småningom förlora allt det +tilldragande, som han förut hade sett hos honom. Hustruns fina och +oerhört mjuka färger och skapnad gjorde, att han föreföll grov och +tarvlig, nästan ful. Sven Elversson hoppades, att det inte var något +gammalt agg, som han kunde hysa för kyrkoherden sedan den där gången i +kyrkan, som kom honom att tycka, att han inte var en passande man för +den fina och bräckliga unga varelsen.</p> + +<p>Sven Elversson drog sig genast undan från<span class="pagenum"><a +name="Page_63" id="Page_63">63</a></span> vagnen, då de två närmade +sig, men han hörde hur skjutsbonden i hans ställe bad om en plats för +honom på kuskbocken, och kyrkoherden kom genast fram till honom och bjöd +honom att åka med dem.</p> + +<p>Kyrkoherden hade egentligen alltid visat sig vänlig mot honom, och nu, +då Sven Elversson satt på kuskbocken och vagnen körde i väg, förjagade +han genast det första intrycket — »Jag misstog mig, som jag så ofta +gör,» tänkte han. »Jag får ju erkänna, att jag inte på åratal har sett +två människor, som varit så helt och fullt lyckliga som dessa båda. Och +de har ju all anledning. Här sitter nu mannen och tänker på hur +annorlunda livet blir i den lilla prästgården på kyrkslätten i Applum, +då en ung fru kommer att fylla den med liv och munterhet, och hon å sin +sida sitter och drömmer om hur hon ska göra hemmet så tilldragande, att +han aldrig ska vilja lämna det, alltid längta dit tillbaka, då han har +varit borta.»</p> + +<p>Sven Elversson hade till den grad satt sig in i denna tankegång, att han +blev helt överraskad, då han om en stund hörde den unga frun utropa med +en ton, som ljöd både trött och otålig:</p> + +<p>»Men ska det då aldrig bli något slut på dem?»</p> + +<p>»Vad kan det vara, som den unga frun vill ha slut på? Vad kan det vara, +som på en sådan dag gör henne missnöjd?»</p> + +<p>Sven Elversson såg sig omkring åt alla håll.<span class="pagenum"><a +name="Page_64" id="Page_64">64</a></span> Plötsligen förstod han. +Det kunde inte vara något annat än kullarna.</p> + +<p>Egentligen var det ett egendomligt landskap, som vägen drog fram genom.</p> + +<p>Man kunde inte kalla det för bergland, för det fanns varken åsar eller +toppar, och inte heller var det ett slättland, för hela marken var +översållad med stora och små bergkullar. Ibland stodo de trångt, så att +vägen med knapp nöd kom fram mellan dem, och ibland stodo de glest, så +att det blev utrymme för både åker och gård. De stodo till höger och +till vänster och framom och bakom, och Sven Elversson fick ge den unga +frun rätt i att det aldrig tycktes bli något slut på dem. Vägen +slingrade fram i djupet mellan kullarna, och aldrig kom den upp på en +backe, som var så hög, att man fick en överblick. Hur långt man for, var +det bara kulle, som reste sig bakom kulle. Somliga voro täckta med +magert gräs, somliga voro nakna, och somliga voro klädda med ljung och +ris, och detta var hela omväxlingen.</p> + +<p>Ibland ljusnade det mellan ett par kullar, så att man kunde tro, att +bortom dem skulle finnas öppet land. Men knappt hade man tänkt det, +förrän det kom en ny kulle och ställde sig mitt i öppningen.</p> + +<p>»Det ser naturligtvis inte så här ut i Norrland,» tänkte Sven Elversson. +»Jag skulle ha önskat, att de här kullarna, som verkligen är +<span class="pagenum"><a name="Page_65" id="Page_65">65</a></span> dystra och +fula, inte hade varit det första, som den unga, vackra frun hade fått se +av Bohuslän.»</p> + +<p>I detsamma hörde han hur hon sade till mannen, att hon kände sig likaså +vilsekommen bland dessa kullar som i den mörkaste skog.</p> + +<p>På ett ställe gick en fårflock och betade, på ett annat ett par kor, och +på ett tredje stod ett par barn och plockade bär. Och nu förklarade den +unga hustrun, att det var väl, att de stodo där, för om hon inte hade +fått se djur och barn, skulle hon inte ha trott, att hon befann sig i +ett kristet land.</p> + +<p>»Men, Sigrun!» sade då mannen. »Tänker du inte på att detta är mitt +Bohuslän, och att här älskar jag varje sten och varje ljungbacke? Vad +skulle du ha sagt, om jag hade kommit till dig och klagat över +granskogarna och tallhedarna uppe i Norrland?»</p> + +<p>Dessa ord hade naturligtvis en mycket stark verkan. Den nygifta frun teg +först en lång stund. Sedan började hon viska något med tårar i rösten, +och Sven Elversson förstod, att hon bad sin man om förlåtelse för att +hon hade talat så vanvördigt om Bohuslän.</p> + +<p>»Jag är inte sådan annars. Jag vet inte vad som kommer åt mig i dag,» +sade hon.</p> + +<p>Varje ord hon sade kom helt förtjusande, uppriktigt och allvarligt, med +en liten, svagt läspande röst. — »Min Gud, jag åtminstone önskar henne +inte annorlunda,» tänkte Sven Elversson.<span class="pagenum"><a +name="Page_66" id="Page_66">66</a></span> »Är det inte vackert, att hon +är så rädd för det, som är fult?»</p> + +<p>Det blev nu tyst en stund, men snart började den unga frun på nytt med +en underligt darrande stämma.</p> + +<p>»Jag förstår, Edvard, att jag plågar dig, men jag kan inte hjälpa, att +jag är rädd. Jag har försökt att strida med det ensam nu en stund, men +jag kan inte driva bort det. Och nu kom jag att tänka på att hädanefter +behöver jag ju inte kämpa ensam, nu har jag ju dig, som kan hjälpa mig +med all min skröplighet.»</p> + +<p>Det låg så mycken öm tillbedjan i tonen, att Sven Elversson blygdes att +sitta kvar på sin lyssnareplats. Han var inte alls värdig att få del av +den unga kvinnans känslor och tankar.</p> + +<p>Den unga hustrun sökte förklara för mannen, att hon verkligen var rädd. +Hon tyckte, att hon hade sett dessa kullar förut en gång. Hon hade +jagats här av någon mordlysten förföljare och flytt undan. Eller kanske +att hon en gång skulle komma att bli jagad här och förskräckt söka ett +gömställe mellan de förvirrande kullarna. Eller också kanske att just nu +någon låg på lur bakom en kulle för att överfalla dem. Det fanns något +förskräckligt i närheten. Hon skulle vilja stiga ur vagnen och fly.</p> + +<p>Det hördes på rösten, att hon var mer rädd, än hon ville förråda med +ord, och att allt var djupaste allvar för henne. Sven Elversson kunde i +alla fall inte låta bli att småle, där han satt,<span class="pagenum"><a +name="Page_67" id="Page_67">67</a></span> och mannen var inte +heller i stånd att förstå, att hon så där kunde skrämma upp sig för +ingenting, utan försökte svara något skämtsamt och lustigt.</p> + +<p>Men detta blev inte väl upptaget. Hon förklarade med ett oväntat utfall, +att om det var så här kalt och instängt i Applum, där de skulle bo, så +kunde hon inte stanna där.</p> + +<p>»Och det är galet och fult, att jag säger så till dig i dag,» sade hon. +»Men detta har jag tänkt på hela tiden, medan jag har åkt här ibland +kullarna, att finns det inte något vackert att se på i Applum, något, +som hjälper mig, så kommer jag att förföljas av samma skräck där också. +Jag kommer att tro var dag, att något ont ska hända mig.»</p> + +<p>Sven Elversson tänkte på kyrkslätten vid Applum, där prästgården låg +bakom kyrkan, just i en fördjupning av marken, dit den hade blivit +förlagd av största välvilja för att komma på en skyddad och vindstilla +plats. Han undrade om hon skulle bli tillfredsställd med de jämnstora +åkrarna, den skymmande bergmuren, den korta utsikten, de röda och vita +och blå byggningarna, den trädlösa slättmarken.</p> + +<p>»Han där inne i vagnen har det inte så lätt just nu,» tänkte Sven +Elversson. »Jag skulle inte alls veta hur jag skulle ställa henne till +freds. Men han känner henne och älskar henne. Det är en annan sak.» +<span class="pagenum"><a name="Page_68" id="Page_68">68</a></span></p> + +<p>Kyrkoherden måtte ha varit av samma mening. Han satt tyst en stund och +tänkte sig om.</p> + +<p>»Jag vill berätta dig en dröm, som jag hade i vintras,» började han +därpå. »Den gjorde mig glad, den drömmen, när jag drömde den, och nu +vill jag försöka om den inte ska ha samma makt över dig.</p> + +<p>»Jo, jag tyckte, att jag satt och åkte på <a name="TR_P68" +id="TR_P68"></a><ins title="I orginal texten: 'lands vägen'" +class="trchange">landsvägen</ins>, som leder fram mot +ditt hem i Stenbroträsk, och det var vårvinter och kal mark och nakna +träd, och vägen var eländig och upplöst. Det var hål i broarna, och +hästen var en stackare, som knappt kunde flytta fötterna.</p> + +<p>»Det kom kall och narig blåst norrifrån, och allting var grått och fult, +och jag tyckte, att de få gårdarna utmed vägen var fattiga och +oansenliga, och att det var något ogästvänligt och nedslående över hela +trakten.</p> + +<p>»Men så kom jag då äntligen upp på en backe, där jag såg älvbrinken och +Stenbroträsk kyrka och prostgården, och med detsamma var allting som +förvandlat. Det kom värme i luften, det blev grönska på marken, +björkarna fick ett skirt flor över sig, vägen blev fast och bra, allting +blev vackert och vänligt och välkomnande, och till och med hästen fick +nytt liv och började springa.</p> + +<p>»Men det besynnerliga var, att jag kände, att våren och värmen kom från +mig. De hade inte funnits där förut, men nu blev de framtrollade, därför +att mitt hjärta blev varmt, då jag såg ditt hem. Och jag tyckte inte då +i drömmen, att<span class="pagenum"><a name="Page_69" id="Page_69">69</a></span> +detta var något förunderligt alls. Det var bara, som det skulle vara.»</p> + +<p>När kyrkoherden hade kommit så långt, gjorde han ett uppehåll, och Sven +Elversson hörde hur hustrun med en röst, som nu var alldeles förändrad, +frågade honom hur det sedan gick.</p> + +<p>»Det var ingenting mer,» svarade han, »för den där värmen i hjärtat +kändes så ljuv, att den väckte mig.» Och då han hade sagt detta, teg han +på nytt.</p> + +<p>Men nu hade dessa ord om kärlek, denna lilla glimt av skönhet, fyllt den +unga hustrun med hänförelse, och lyssnaren på kuskbocken hörde hur hon +viskade till mannen med en röst, som nästan kvävdes av rörelse:</p> + +<p>»Och nu menar du, att om jag bara hade samma värme i hjärtat som du, så +skulle jag se skönhet hos ditt land och ditt hem, ja, till och med hos +dessa förfärliga kullar.»</p> + +<p>Sedan hördes rösten riktigt jublande glad.</p> + +<p>»Du ska inte vara orolig för mig,» sade hon. »Jag ser ingenting mer, som +skrämmer mig. Jag känner alldeles detsamma, som du kände i din dröm.»</p> + +<p>»Se där, se där,» tänkte Sven Elversson, »hur lite man kan döma efter +första anblicken. Hon kunde verkligen inte ha fått en bättre man än +kyrkoherde Rhånge. Han har både hjärta och huvud. Vem skulle ha kunnat +ge henne ett vackrare svar?»</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_70" id="Page_70">70</a></span></p> +<h3><a name="HAVET" id="HAVET"></a>HAVET.</h3> + + +<p>De nygifta hade kommit hem en tisdag. På lördagen i samma vecka gick +Sven Elversson till prästgården för att överlämna till kyrkoherden några +handlingar, som rörde skolhuset. Han hade gått raka vägen över trappa +och förstuga in i ämbetsrummet, men där blev han stående tätt innanför +dörren.</p> + +<p>Han visste, att det var ämbetsdag, och fastän han var sent ute, hade det +inte fallit honom in annat, än att han skulle finna prästen sittande vid +sitt skrivbord, men så hade han inte varit att se varken där eller någon +annanstans i rummet. De stora böckerna, som alltid brukade vara framme +på ämbetsdagarna, lågo dock uppslagna på skrivbordet, och pennan låg +stödd mot bläckhornet, så att det var tydligt, att han inte kunde vara +långt borta.</p> + +<p>Sven Elversson, som alltid ville göra så litet väsen av sig som möjligt, +brydde sig fördenskull inte om att gå tvärs över förstugan till köket +och fråga om prästen var hemma, och inte heller<span class="pagenum"><a +name="Page_71" id="Page_71">71</a></span> sökte han upp honom i +de andra rummen. Han gjorde väl inte något ont, tänkte han, genom att +stå stilla vid dörren och vänta.</p> + +<p>Men rätt som han stod där, började människor tala i rummet näst intill, +och dörren dit stod på glänt, så att han hörde varje ord fullkomligt +tydligt.</p> + +<p>»Vet du, Sigrun,» hörde han kyrkoherden säga helt glatt och +bekymmerslöst, »så här dags brukar posten vara kommen, men jag kan inte +gå och hämta den själv, därför att det är ämbetsdag.»</p> + +<p>»Kära du,» svarade den unga hustrun likaså muntert och obesvärat, »vad +det passar bra! Malin ska just nu gå ett ärende ner till handelsboden. +Då kan hon ta tidningen med sig på samma gång.»</p> + +<p>»Jaså, det var för att säga till om detta, som han har gått sin väg,» +tänkte Sven Elversson och antog, att kyrkoherden skulle komma tillbaka +nu, då allt var klart.</p> + +<p>Men kyrkoherdens röst hördes alltjämt från det inre rummet.</p> + +<p>»Men, Sigrun,» frågade han, »skulle du inte ha lust att gå själv? Det är +så vackert väder nu på eftermiddagen, och vägen är upptorkad efter allt +regnet, som vi har haft, sedan vi kom i tisdags. Det vore säkert bra för +dig att komma ut lite i friska luften.»</p> + +<p>Detta sades blitt och vänligt, bara som ett gott råd, och likaså vänligt +svarade den unga hustrun.</p> + +<p>»Jag skulle så gärna gå efter posten åt dig,<span class="pagenum"><a +name="Page_72" id="Page_72">72</a></span> Edvard, men du ser ju hur +gardinerna ligger kringströdda över hela rummet. Jag kan inte gå, förrän +jag har fått dem uppsatta.»</p> + +<p>»Nu måtte väl den där frågan vara slutbehandlad,» tänkte Sven Elversson. +På samma gång lade han märke till hur kyrkoherdens röst, som egentligen +var manlig och klangfull, nästan förlorade sitt välljud och föreföll rå +och simpel, då man hörde den samtidigt med hustruns veka och dämpade +stämma.</p> + +<p>Men hans förhoppningar gingo inte i uppfyllelse. Kyrkoherden tycktes +inte ha någon lust att låta ämnet falla.</p> + +<p>»Är det kanske för simpelt för prinsessan från Stenbroträsk att gå efter +tidningen åt mig?» sade han. Det skulle vara ett skämt naturligtvis, men +det märktes nog, att han var förargad, därför att hon inte hade velat +rätta sig efter hans önskan.</p> + +<p>»Nej, Edvard, det är det inte.»</p> + +<p>»Eller är det för fult och tråkigt här nere i Applum? Hennes nåd kan väl +inte gå ut, om det inte finns herrgårdar och bruk att titta på. Kanske +att det ska beställas fram hästar och vagn, för att — — —»</p> + +<p>»Edvard!» ropade hon till.</p> + +<p>»Ja, jag vet ju, att ingenting kan jämföras med Stenbroträsk,» sade +mannen med ett litet harmset skratt. »Men jag trodde, att du ändå kunde +värdigas trampa marken i Applum under dina fötter.»<span class="pagenum"><a +name="Page_73" id="Page_73">73</a></span></p> + +<p>»Det är inte därför, Edvard. Jag kan inte gå ut.»</p> + +<p>»Kan du inte?» frågade mannen och lät obeskrivligt förvånad.</p> + +<p>Det ena yttrandet hade följt så hastigt på det andra, att Sven Elversson +hade blivit stående alldeles handfallen. — »Det där borde jag kanske +inte höra,» tänkte han. Han tog i låset, öppnade och stängde dörren, +trampade och hostade, för att de båda makarna skulle märka hans närvaro, +men ingen av dem lät sig störas, utan samtalet fortgick oavbrutet.</p> + +<p>»Nej, jag kan inte!» upprepade den unga frun. »Det finns något här, som +kväver mig och tar andedräkten ifrån mig. Det är inte hemlängtan, utan +det är något annat. Jag är frisk och lycklig, så länge som jag stannar +inne i rummen, men så snart jag kommer ut, kastar det sig över mig.»</p> + +<p>Hon talade häftigt och avbrutet, riktigt stötte fram orden.</p> + +<p>»Men, Sigrun!» sade prästen. »Vad är det åt dig? Det var ju inte så illa +menat.»</p> + +<p>»Jag är inte högmodig,» ropade hon. »Fråga någon där hemma, så ska du få +höra, att jag aldrig har varit högmodig! Och inte heller är det därför, +att här är så fult, som jag inte kan gå ut. Det är något annat, förstår +du. Om jag bara visste vad det är!»</p> + +<p>»Hör nu, Sigrun,» sade mannen, »du får lov att förklara för mig vad du +menar. Det här är<span class="pagenum"><a name="Page_74" id="Page_74">74</a></span> +visst något, som vi får lov att ta itu med på skarpa allvaret.»</p> + +<p>Sven Elversson visste rakt inte vad han skulle ta sig till. Hade han +inte redan hört för mycket för att nu ge sig till känna? Han gick ända +fram till förmaksdörren, men där stannade han och vände om. Han var +alltid osäker om hur han borde handla. Ingen människa kunde vara så +rådlös och utan självförtroende som han.</p> + +<p>»Jag har inte velat tala om det för dig,» sade hustrun, och återigen var +hennes röst flämtande och otålig, »för egentligen är det ju ingenting. +Det är bara något, som kommer över mig, så fort jag går utanför +prästgården. Det är ingenting, som jag varken ser eller hör, men det är +något, som ger mig den känslan, att det är synd om mig. Det är synd om +mig, därför att här ska jag gå evigt och aldrig få komma härifrån. Så +här är det att vara fördömd, tänker jag. Det är ingenting annat än att +jämt vara tvungen att stanna på samma ställe, på samma trånga, +instängda, enformiga, tröstlösa plats.»</p> + +<p>»Jag är säker om att så där säger hon, bara för att hon ska få höra +något lika vackert som sist,» tänkte Sven Elversson. »Och kyrkoherden +har både huvud och hjärta, han kommer att göra henne glad igen. Det +kommer att gå som en dans för honom.»</p> + +<p>»Å, om det bara funnes en fri utsikt här! Om jag inte bodde i en grop, +om jag inte hade den där bergmuren omkring mig! Men det är väl ett +<span class="pagenum"><a name="Page_75" id="Page_75">75</a></span> +straff för något ont, som jag har gjort, att jag har kommit hit. Kan du +inte säga mig något, som kan hjälpa mig?»</p> + +<p>»Nu är jag säker om att jag får lyssna till något vackert,» tänkte Sven +Elversson. »Det ska bli roligt att höra hur han hjälper henne den här +gången.»</p> + +<p>I själva verket tyckte han nog inte, att det var så tråkigt att stå, där +han stod. Den unga fruns tonfall voro ljuvliga att lyssna till. Och av +kyrkoherden väntade han sig nu något stämningsfullt och gripande.</p> + +<p>»Jag har försökt att gå ut gång på gång,» sade hon, »men det går inte. +Du kan inte förstå hur det känns. Jag håller på att kvävas. Det snör +till strupen. Och så kommer tårarna störtande.»</p> + +<p>»Seså, Sigrun!» sade prästen. »Det kan ju ingenting vara. Det finns +ingenting i luften här, som vi inte ser. Det är bara en inbillning.»</p> + +<p>»Jo,» sade hon, »det är något ont, som finns här. Det är något, som +hatar mig och vill ta ifrån mig min lycka. Vet du vad jag brukar göra? +Jag brukar gå och ställa mig och se på den lilla dåliga tavlan över +Stenbroträsk, som en av mina kusiner har målat åt mig, och som jag bara +skrattade åt, då jag fick den. Och när jag har stått en lång stund och +sett på älven och på prostgårdshuset och på de stora lönnarna vid +porten, så tycker jag, att jag åter får mod att leva.»</p> + +<p>»Jag är rädd för att detta är början till en<span class="pagenum"><a +name="Page_76" id="Page_76">76</a></span> fix idé, Sigrun,» sade +mannen, och nu hörde Sven Elversson, att han föll in i den förmanande, +myndiga predikotonen. »Och jag anser, att den bör bekämpas strax från +början. Jag tror, att jag måste fordra av dig, att du går och hämtar +tidningen åt mig nu genast.»</p> + +<p>»Men,» ropade hon till, »jag kan inte! Jag kan inte!»</p> + +<p>Sven Elversson förstod väl, att det var mannens allvarliga mening att +hjälpa hustrun. Men han hade väntat sig, att han skulle välja en annan +metod. Fast kanske denna var den rätta. Han för sin del skulle visst +inte ha vetat hur han skulle ha burit sig åt.</p> + +<p>»Hör nu på mig, Sigrun!» fortfor prästen. »Du förstår säkert själv, att +sådant här får man inte pjoska med. Man måste trotsa det. Du är frisk +och sund. Du kan inte på allvar vilja inbilla mig, att du inte kan gå +den korta vägsträckan. Jag är tvungen i alla fall att begära det av dig, +Sigrun, i namn av vår gemensamma lycka, för att den ska räcka, förstår +du, inte för några korta smekmånadsdagar, utan för hela livet.»</p> + +<p>»Jag ska gå sedan,» sade hon med ett bedjande och förtvivlat tonfall, +»men kan jag inte slippa i dag? Om några dar ska jag försöka. Jag ska +försöka i morgon.»</p> + +<p>Sven Elversson stod ännu kvar ett ögonblick för att höra om uppskovet +skulle bli beviljat. Men när kyrkoherden fasthöll vid att han just nu +ville ha sin tidning, så gjorde han något,<span class="pagenum"><a +name="Page_77" id="Page_77">77</a></span> som han borde ha tänkt på +långt förut, men som i hans osäkerhet inte förr hade fallit honom in. +Han öppnade dörren helt varligt och smög sig bort. Han gick långsamt, +ända tills han hade hunnit förbi kyrkan, men så snart som han inte mer +kunde ses från prästgården, började han springa.</p> + +<p>Och när den unga prästfrun kom så sakta, så sakta ut på vägen och hade +tårarna hängande i ögonhåren efter det svåra samtalet och inte visste +riktigt till sig och gick och vacklade och snavade, som om hon nyss +skulle vara uppstigen från en sjukbädd, så behövde hon inte gå många +steg, förrän en ung karl kom emot henne.</p> + +<p>Han hälsade på henne och sade något om att det var han, som för ett par +dagar sedan hade åkt med dem från stationen.</p> + +<p>Hon svarade ingenting. Hon bara stirrade på honom utan att förstå vad +han menade. Han försökte förklara, att han hade varit inne i +handelsboden, och hon trodde sedan, att han hade velat säga något om att +handelsmannen hade bett honom ta tidningen med till prästgården. Han +talade blygt och med så stor osäkerhet, att hon skulle ha haft svårt att +förstå honom, om hon också hade varit fullt sig själv.</p> + +<p>Han räckte henne en tidning, och hon tog emot den, men hon gick framåt i +alla fall, för hon kunde rakt inte fatta, att nu hade hon det, som hon +var skickad att hämta, och kunde gå hem när som helst.<span class="pagenum"><a +name="Page_78" id="Page_78">78</a></span></p> + +<p>Då kom den främmande karlen efter henne och sade något om att om hon +skulle gå ut, så borde hon gå åt annat håll. Hon fick ursäkta, han ville +tusen gånger be henne ursäkta, att han tog sig den stora friheten, men +eftersom hon var nykommen till orten, så ville han råda henne att gå och +se på havet en sådan här vacker kväll.</p> + +<p>Och mitt i yrsel och förskräckelse, mittunder det att den där kvävande +känslan snörde till hennes strupe, hörde hon, att han sade något om +havet, och hon stannade och såg på honom.</p> + +<p>»Finns det något hav här i närheten?» frågade hon.</p> + +<p>»Visst finns det ett hav,» sade han. Och om hon bara ville göra honom +den stora äran, om hon inte drog sig för att gå i hans sällskap, så +skulle hon snart få se det.</p> + +<p>Han slog in på en liten stig, som gick rakt mot väster, och hon följde +honom. Hon såg, att han var klädd som en bättre arbetare, och att han +hade ett vänligt och tilldragande ansikte, fastän sättet var nästan +löjligt ödmjukt, och hon drog inte ett ögonblick i betänkande att följa +honom.</p> + +<p>Det lagade sig till att bli en vacker kväll. Det kom ett så besynnerligt +rött ljus sjunkande ner ifrån himlen. Hon tyckte, att luften omkring +henne fick färg och blev synlig. Hon tyckte, att den fylldes med små +späda rosenblad, som kommo dalande ner såsom snöflingor och gjorde hela +slätten omkring henne skär som en rodnande brud.<span class="pagenum"><a +name="Page_79" id="Page_79">79</a></span></p> + +<p>Och när hon kom fram mot den västra bergväggen, såg hon, att den inte +var sammanhängande, såsom hon hade trott. Den bestod av väldiga +bergblock, men de stodo inte tätt intill varandra, utan det fanns +genomgångar på flera ställen.</p> + +<p>Och den unge arbetaren förde henne in mellan klipporna, och hon såg vit +sand på marken och ett och annat snäckskal.</p> + +<p>Sedan, när hon hade vikit om ett hörn på klippväggen, måste hon stanna +och dra djupt efter andan.</p> + +<p>För det låg vid, öppen rymd framför henne. Där svallade hela det röda +lufthavet och där utbredde sig hela det vita vattenhavet, och det fanns +ingenting, som stängde. Det var öppet och fritt ända till solen, som +höll på att gå ner längst bort i väster.</p> + +<p>Det fanns intet annat land framför henne än en smal sandremsa med en +lång stenbrygga och längre ut i havet några svarta skär-ryggar, som +stucko upp ur det pärlemorfärgade vattnet.</p> + +<p>Och i samma stund, som hon såg detta, visste hon, att hon var räddad. +För var skulle hon hellre vilja vara än på ett ställe, där hon hade så +mycken skönhet så nära sig, så mycken skönhet, som hon kunde få se alla +dagar?</p> + +<p>Att ingen hade kommit att tala om detta för henne! Hon satte sig ner på +en sten och dröjde länge kvar där. Och hon sög in ljus i sina ögon. Hon +lät blickarna glida över den vida rymden,<span class="pagenum"><a +name="Page_80" id="Page_80">80</a></span> de fingo skena i väg, så +långt de hade lust, såsom fåglar, som hade blivit utsläppta ur en trång +bur.</p> + +<p>Och hon tackade Gud för sitt hem och för att det stora, mäktiga, vida, +friska havet fanns i dess närhet.</p> + +<p>Hon satt visst alldeles för länge utan att säga något. När hon äntligen +såg upp, märkte hon, att den unge arbetaren hade gått sin väg.</p> + +<p>Hon var egentligen rätt nöjd med detta. Hon skulle nog tacka honom en +annan gång. Hon var glad nu att få vara ensam.</p> + +<p>Hon kände sig hoppfull och stark. Nu kunde hon på ett annat sätt än +förut strida mot det beklämmande och farliga, som låg lägrat över +slätten.</p> + +<p>Med ens kom hon att tänka på mannen och att han kunde vara orolig. Och +hon reste sig för att gå hem och tala om för honom, att hon var lycklig +och botad. Och hon ville tacka honom för hans stränghet och för att han +sände ut henne till att trotsigt möta sin fiende.</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_81" id="Page_81">81</a></span></p> +<h3><a name="SEGELTUREN" id="SEGELTUREN"></a>SEGELTUREN.</h3> + + +<p>Det var en söndagsförmiddag långt fram i oktober. Det kom svepande en +tung blåst från söder, från länder, där värmen ännu var bofast, där +rosorna ännu höllo på att blomma och sätta knopp, där vindruvorna nyss +hade plockats och den första druvsaften jäste i karen på bondgårdarna.</p> + +<p>Den tunga sunnanvinden hade med sig oroliga och ängslande ljud. Om man +lyssnade länge till den, så blev man förvirrad, som om man hörde en +främmande man tala ett obekant språk. Man visste inte vad det var för +saker, som den ville berätta, om det var stora hemligheter, eller om den +bara ville viska till en om alla de gulnade träd, om alla de avfallna +fjärilvingar, om alla de tomma fågelbon, som den hade farit förbi på +hitresan.</p> + +<p>Denna söndag hade Sven Elversson seglat sin far till den lilla +hamnplatsen utanför bergmuren i Applum, och fadern hade gått fram till +kyrkan för att höra på gudstjänsten. Men sonen hade inte följt med honom +fram till slätten, utan han hade sökt upp åt sig en klyfta strax till +<span class="pagenum"><a name="Page_82" id="Page_82">82</a></span> +höger i bergväggen. Han kände till den av gammalt och hade legat där +uppe på den gröna ljungbädden redan som pojke.</p> + +<p>Detta var den bästa tid, som Sven Elversson hade upplevat, sedan han +hade kommit hem till sitt fädernesland. Det där tålmodiga och försakande +leendet hade till och med börjat försvinna från ansiktet, och de bittra +smärtor, som hade bott i hans själ, hade nästan upphört att plåga honom.</p> + +<p>Medan han låg där uppe på klipphyllan och lyssnade till vinden och +undrade vad den ville säga honom och stirrade utåt havet, som låg stort +och tomt framför honom, så kom han att tänka på en syn, som han hade +haft en gång, när han hade legat just som nu i en klippsluttning vid en +havsstrand med en vidsträckt vattenyta framför sig.</p> + +<p>Han hade blivit trött av det starka solglittret på vågorna och hade +slutit ögonen och legat stilla en lång stund. Men när han sedan helt +hastigt hade öppnat dem och blickat rätt framför sig neråt det stora +vattnet, hade han sett en sjöjungfru.</p> + +<p>Det var bara för ett det kortaste ögonblick. Hon försvann, så snart som +hans blick hade nått henne, förvandlades till en flik av vit dimma, som +hade svävat bort över vattnet.</p> + +<p>Men sett henne hade han gjort i alla fall, och det hade uppstått en stor +glädje inom honom, han hade känt sig gynnad och hedrad och överlycklig, +därför att han hade fått se en skymt av ett av de sköna naturväsenden, +som fylla luft och hav,<span class="pagenum"><a name="Page_83" +id="Page_83">83</a></span> och som eljest dölja sig så svartsjukt för +människor.</p> + +<p>Han hade känt sig viss om att hela hopen av sjöjungfrur hade lekt på +vattenytan, men då han hade börjat lyfta ögonlocken, hade de allesammans +försvunnit. Det var bara denna enda, som inte hade hunnit undan i tid.</p> + +<p>Och detta hade han aldrig kunnat glömma, och aldrig hade han suttit +ensam utmed ett ödsligt hav, där ingen seglare syntes, utan att han hade +slutit ögonen och legat stilla en lång stund, för att sjöjungfrurna +skulle tro, att han sov, och våga sig upp ur djupet. Men aldrig mer än +den första gången hade han haft lyckan med sig och fått se någon av dem.</p> + +<p>Han gjorde om försöket också den här dagen, fast med ringa förhoppning, +men då han ansåg sig ha legat stilla länge nog och slog upp sina ögon, +blev han helt häpen, för visserligen sågs ingen vit kropp, hälften +jungfru och hälften fisk, ute bland vågorna, men på en hög sten, som låg +i vattenbrynet, satt en ung kvinna. Och som hon satt där, ljusklädd, +smidigt ihopkrupen överst på stenen, kunde hon likaväl vara kommen från +vatten som från land.</p> + +<p>Men det märktes nog snart, att hon, som satt på stenen, inte var någon +av de sorglösa naturandarna. Hon torkade sig gång på gång i ögonen med +en näsduk, så att det var tydligt, att hon inte var annat än ett +stackars människobarn, som kunde känna smärta och fälla tårar. +<span class="pagenum"><a name="Page_84" id="Page_84">84</a></span></p> + +<p>Sven Elversson satt och såg på henne och undrade vad det var för en +sorg, som tryckte henne. Och han ville gärna veta om det nu åter var +några fula kullar eller stängande bergmurar, som gjorde henne så +ängslig, att hon inte kunde gå i kyrkan, utan måste sitta ensam och +gråta vid havsstranden.</p> + +<p>Han såg hur den späda kroppen skakades av snyftningar, och på hela +hållningen kunde han märka hur tung den olycka var, som hade träffat +henne. Och han förstod, att hon hade gått ner till havet för att få +tröst, därför att hon ingen annan hade, som hon kunde vända sig till, +men denna gången hade havet inte kunnat hjälpa henne.</p> + +<p>Ett ögonblick efteråt hörde den unga kvinnan, som satt på stenen, ett +svagt rassel bakom sig. Hon såg en man komma nerklättrande från en +klipphylla och tyckte sig känna igen den unge arbetaren, som för några +veckor sedan hade visat henne havet. Och hon torkade skyndsamt sina ögon +och gick emot honom för att äntligen få tacka honom.</p> + +<p>»Jag såg, att ni satt här,» sade den unge arbetaren, »och då tog jag mig +friheten att gå fram. Jag har min båt liggande här vid bryggan. Den är +en god seglare, så simpel den är, och kanske att jag kunde få den äran +att bjuda er på en segeltur?»</p> + +<p>En annan dag hade hon troligen inte antagit hans bjudning. Men just då +var hon så tacksam för varje smula vänlighet, att hon inte kunde +<span class="pagenum"><a name="Page_85" id="Page_85">85</a></span> säga +nej. Och inte ville hon heller, att den unge arbetaren, som såg så +ödmjuk och snäll ut, skulle tro, att hon nekade att följa med, därför +att hans båt var en simpel, omålad och odäckad fiskarbåt, eller därför +att han själv var en simpel, arbetsklädd människa, som den här dagen +uppträdde i stora sjöstövlar och grov kavaj och en mycket klädsam +sydväst, som var formad som en gammal sjökonungs stålhjälm.</p> + +<p>Och så stötte de från land, och han fick upp storseglet, och den tunga +sunnanvinden fyllde det och kastade båten på sidan. Och han höll rodret +hårt och styrde rätt mot väster, och de flögo ut ur kilen fram mot +havsöppningen.</p> + +<p>Den unga prästfrun hade, som sagt, inte alls följt med på segelturen, +därför att hon hade väntat sig något slags nöje av den. Hon hade inte +trott, att det fanns någon förströelse till i världen, som kunde +förskingra den myckna sorg, som låg över henne den här morgonen.</p> + +<p>Men när hon hade seglat en stund, så kunde hon inte hjälpa, att blodet +rörde sig livligare i hennes kropp, och att hon kände det lättare att +bära det svåra, som var henne pålagt.</p> + +<p>Det var en dag med klar himmel, så när som på några små vita +molnfläckar.</p> + +<p>Men så klart det var, så fanns det tillräckligt med fuktighet i +luftlagren nere vid jorden för att bryta ljuset och göra alla nakna och +torra skär och holmar gråvioletta eller rödaktiga eller blågrå.</p> + +<p>Och den räckte också till för att på något<span class="pagenum"><a +name="Page_86" id="Page_86">86</a></span> sätt förstora och höja dem, +så att de låga gråstensklyftorna lyfte sig med väldighet och makt och +majestät upp ur vattnet.</p> + +<p>Och till att göra alla skrevor djupa och svarta och alla branter +förfärande och svindlande och till att utmärka alla avstånd, så att man +såg bergkam stå bakom bergkam i allt mjukare och finare och mera +himmelska färgtoner.</p> + +<p>Och när åter en stund hade gått, då fick den unga frun en så stilla och +from och frågande blick i sina ögon, och hon lade ner sina knäppta +händer i skötet liksom i tillbedjan inför allt det härliga, som utbredde +sig omkring henne.</p> + +<p>Och för en stund tänkte hon inte på något annat, än att hon nu fick göra +bekantskap med ett Guds under. Hon fick göra riktig bekantskap med +havet. Hon hade inte anat förut hur det var att komma det så nära, att +känna dess andedräkt susa i sina öron, att se in i dess skiftande +ansikte, att lägga sig intill dess vaggande barm Och känna hur hon blev +vyssjad till ro.</p> + +<p>Sven Elversson svängde om rodret, och de länsade undan mot norr, in +mellan skären, så att hon fick segla under skrovliga bergväggar och fick +se små röda fiskarkojor stå under gamla päronträd, som voro överhöljda +med tunga, rödbruna frukter, och fick upptäcka små ängar mellan +skrevorna, som voro mera stickande gröna, mera stickande och +levnadslustigt gröna än i den vänligaste vår.</p> + +<p>Han förde henne från sund till sund. Hon<span class="pagenum"><a +name="Page_87" id="Page_87">87</a></span> möttes av vita ångbåtar och av +tunga, överlastade skutor och av lätta jakter, som gledo fram över +vattnet lika ofantliga, seglande fjärilar.</p> + +<p>Men Sven Elversson förvånade sig över havet och skär och skutor och +kojor och ängar och päronträd. För en sådan storhet och färgrikedom och +skönhet ägde de inte alla dagar. Han gladde sig åt att den unga kvinnan +hade fått se dem, när de voro i högtidsskrud.</p> + +<p>De måtte ha vetat, tänkte han, hur högt hon älskade skönheten.</p> + +<p>Och med Sven Elversson själv var det på samma sätt som med skären och +havet. Han visade sig mer till sin fördel, än han eljest brukade.</p> + +<p>De två i båten talade först om vädret och om skönheten omkring dem, och +han lärde henne namn på de klippor och öar, som de seglade förbi. Men så +småningom kommo de in på andra ämnen och språkade om allt, som fanns, om +gammalt och nytt, såsom hade de varit gamla vänner.</p> + +<p>Och han lade av den hindrande ödmjukheten och skyggheten och talade +fritt och naturligt, och hon förundrade sig och tänkte på att sådana +unga män, som växte upp i skärgården och tidigt kommo ut till sjöss och +fingo se främmande länder, de måste ju förvärva en helt annan bildning +och världserfarenhet än folk, som ständigt vistades på landbacken.</p> + +<p>Hon fattade ett verkligt stort förtroende till honom, för han var +blygsam och fin och klok,<span class="pagenum"><a name="Page_88" +id="Page_88">88</a></span> och hon önskade, att hon kände honom bättre +och visste vem han var, och att hon hade en sådan man som han att fråga +till råds, då hon råkade ut för sådant, som hennes eget förstånd inte +kunde reda sig med.</p> + +<p>Och vad Sven Elversson beträffar, så kom det, medan han talade med +henne, över honom en besynnerlig lust att berätta om sin förbrytelse för +denna oskyldiga, som inte visste vad synd var.</p> + +<p>Han tänkte på att de människor, som hittills hade förargats över honom +och fördömt honom, de voro alla väl förtrogna med last och synd. Alla +hade väl någon gång bedragit, ljugit, småsnattat, stulit, varit +högmodiga, obarmhärtiga, lata, giriga, hämndlystna eller ondsinta.</p> + +<p>Men denna unga prästdotter hade fått leva ett så stilla och skyddat liv. +Hon var inte fläckad av lidelser eller begär. Hon hade ännu inga djupa +erfarenheter av egen och andras syndfullhet. Hon hade aldrig hyst en ond +tanke och hade aldrig velat skada en människa.</p> + +<p>Han kunde inte vänta sig någon alltför mild dom av henne, för hon var så +övermåttan känslig, att hon på intet sätt kunde lägga band på sin avsky +för allt, som var henne motbjudande. Men i alla fall tyckte han sig +vilja vädja till hennes utslag. Hon skulle bli hans högsta domstol. Han +kunde inte gå till kungs för att få en rättvis dom, men han kunde gå +till henne.</p> + +<p>Han stred dock länge emot, så blyg och<span class="pagenum"><a +name="Page_89" id="Page_89">89</a></span> osäker som han var, och medan +han satt och tvekade, märkte han, att den unga frun hade blivit tyst +igen. Det tycktes vara något, som hon gärna ville ha sagt, men som hon +hade svårt att komma sig för med.</p> + +<p>Men så till sist blev hon färdig, och hon grep sig an helt beslutsamt, +störtade sig rakt in i ämnet.</p> + +<p>»Ni såg nog, att jag satt och grät, när ni kom fram till mig för en +stund sedan?»</p> + +<p>»Ja,» sade han, »det kan jag ju inte neka till.»</p> + +<p>»Ja, det var just ingen stor sorg,» sade hon. »Det var bara ett brev, +som jag hade fått. Det var från en god vän till mig, en rik bonddotter, +som gifte sig helt nyligen, och som hade fått en så bra och förmögen och +framstående man, så att jag och alla människor trodde, att hon skulle +bli så förfärligt lycklig.»</p> + +<p>»Och nu har kanske inte detta hopp gått i fullbordan?» sade Sven +Elversson och lade båda händerna på rorkulten och böjde sig fram mot +henne och tycktes bli utomordentligt intresserad av allt, som rörde den +goda vännen.</p> + +<p>»Nej,» sade hon och såg långt bortåt havet som om hon inte ville möta +hans blick. »Hon har inte blivit det. Hon skriver, att mannen jämt är +missnöjd med henne. Och hon kan inte förstå varför. Hon frågar mig om +jag inte kan ge henne någon förklaring. Men jag kan inte, jag ville så +gärna hjälpa henne, men jag förstår ingenting, jag heller. Ni kan nog +tänka er, att det där gjorde<span class="pagenum"><a name="Page_90" +id="Page_90">90</a></span> mig ledsen. Det var därför, som jag inte +kunde låta bli att gråta.»</p> + +<p>»Det kan jag väl förstå,» sade Sven Elversson. »Men skulle inte fru +Rhånge fråga kyrkoherden? Han har en så stor erfarenhet.»</p> + +<p>Hon rodnade och kastade en hastig och liksom litet misstänksam blick +bort till honom. Men när hon hade sett, att hans ögon mötte hennes klara +och öppna, utan minsta baktanke, fortfor hon:</p> + +<p>»Jag tror inte, att hon vill, att jag ska fråga min man om saken. — Det +är framför allt, när de har varit borta på någon bjudning och ska åka +hem, som han är i dåligt humör. Då vill han knappast tala till henne. +Och vad hon än försöker säga, så svarar han bara något försmädligt eller +ovänligt.»</p> + +<p>»Men är ni säker på att det inte kan vara något i den unga hustruns +uppförande, som mannen kan finna opassande?» föreslog Sven Elversson.</p> + +<p>»Nej,» sade den nygifta frun ivrigt, »det är jag viss om att det inte +är. De är ju allvarligt sinnade, både hon och han, och vart de kommer, +går det stilla och ärbart till, och det blir inte fråga varken om dans +eller om några uppsluppna lekar. Men i alla fall så har nog min vän +tänkt på detta, att mannen kunde ha funnit henne för munter och livlig, +så att, sist hon var borta, satt hon hela tiden inne hos de gamla, gifta +bondgummorna och talade förstånd. Och det var<span class="pagenum"><a +name="Page_91" id="Page_91">91</a></span> bara, när värden själv +kom och ville visa henne sina trädgårdsanläggningar, som hon gick ifrån +dem. Och värden var ju en äldre man, han talade inte om annat än +fruktträd och blommor, och om att det fanns alldeles för lite trädgårdar +i den trakten. Och hon blev så itänd och tyckte, att han hade så rätt, +och hon frågade om han inte trodde, att det skulle gå an att anlägga en +liten trädgård, också där hon bodde. Och då lovade han henne, att hon +skulle få låna hans trädgårdsfolk, så att de skulle staka ut en trädgård +åt henne nu på hösten, och till våren ville han sända henne både buskar +och träd. Men på kvällen, när de åkte hem och hon ville glädja mannen +med de där löftena, såg hon, att han knöt handen så hårt om piskskaftet, +medan hon berättade, att det vitnade i knogarna, och när hästen snavade +i en backe, blev han så ond, att han gav den rapp på rapp. Och till +henne sa han, att hans gård fick lov att vara sådan, som den hade varit +i hans företrädares tid, och att där fick det inte göras några nya +anläggningar. Och han bad henne, att hon aldrig skulle göra några sådana +överenskommelser utan att först fråga honom om lov. Och hon skriver till +mig, att hon blev så skrämd, så att hon ingenting kunde svara. Hon bara +knäppte sina händer och bad till Gud, att hon skulle få veta vad detta +var och vad det betydde.»</p> + +<p>Och den unga kvinnan talade hela tiden långsamt och vägde sina ord med +stor försiktighet, och Sven Elversson hörde på med allt större och +<span class="pagenum"><a name="Page_92" id="Page_92">92</a></span> +större intresse. Och han kunde inte låta bli att tänka, att +beskrivningen på den där gamle mannen, som svärmade för trädgårdsodling, +passade in särskilt bra på en godsägare, som bodde på en udde utanför +Applum och hade en stor gård och naturligtvis hade haft en bjudning för +prästfolket. Men om detta sa han ingenting till henne, som talade med +honom.</p> + +<p>»Hon måtte visst vara bra vacker, den där bondflickan,» sade han endast.</p> + +<p>Hon kastade åter en förstulen och forskande blick bort till honom.</p> + +<p>»Ja, jag tror nog, att folk tycker, att hon ser rätt bra ut,» sade hon +litet vårdslöst. »Men vad har hon för glädje av det, när mannen finner +så många fel hos henne och anmärker på allt, vad hon gör? När det är, +som om hon aldrig mer skulle få ha en egen vilja, och som om allt, vad +hon företar sig, skulle vara förkastligt. Och när hon aldrig kan lära +sig vad hon får lov till, och vad som är henne förbjudet.»</p> + +<p>Nu höll Sven Elversson på med att kasta om seglet för en kryssning. Han +hann inte att svara något, innan hon fortsatte.</p> + +<p>»Förr i världen, när hon var hemma, då fick hon aldrig några +förebråelser. Där var hon alla till lags. Hon var ett föredöme för +småsyskonen, och alla människor sa, att när hon flyttade från hemmet, så +skulle det bli slut med trevnaden. Och när hon tänker på detta, så kan +hon inte låta bli att småle åt sig själv, för nu, sedan<span class="pagenum"><a +name="Page_93" id="Page_93">93</a></span> hon har fått +eget hem, så tycks hon inte duga till något, och hon får bannor för vad +hon säger och inte säger, för vad hon gör och inte gör.»</p> + +<p>»Herre Gud, vad ska jag svara henne?» tänkte Sven Elversson. »Hon är +ensam och har ingen att förtro sig till, hon är värnlös och främmande. +Och hon behöver tala om sin olycka. Hon tycker, att det är en tröst att +få tala om den på det här sättet.»</p> + +<p>Han gjorde bara den anmärkningen, att det hördes, att fru Rhånge var +mycket fästad vid sin barndomsvän.</p> + +<p>»Jag skulle gärna vilja hjälpa henne,» sade den unga frun, och nu voro +tårarna åter nära att visa sig, »därför att jag vet, att hon är en god +och snäll människa. Hon tycker om att gå till fattiga och gamla och +trösta dem i deras bedrövelse, men det får hon inte heller, och detta är +nästan det, som är värst för henne. Och hon får inte sitta i en bänk i +kyrkan, som hör till gården, och där hon tycker så mycket om att sitta, +därför att den är belägen i koret och lite upphöjd, så att hon därifrån +kan se ut över församlingen.»</p> + +<p>Och Sven Elversson tänkte på den lilla bänken i Applums kyrka, som var +avsedd för prästgårdsfruntimmerna, och som mycket riktigt var upphöjd, +så att där gavs en god överblick. — »Men jag kan inte säga till henne, +att mannen är svartsjuk,» tänkte han. »Det skulle såra henne. Det går +kanske över. Det är bättre, att hon ingenting vet.»<span class="pagenum"><a +name="Page_94" id="Page_94">94</a></span></p> + +<p>Men han lade om rodret och slog in på hemvägen. Det var nog bäst för den +unga frun, att mannen fann henne hemma, då han kom från kyrkan.</p> + +<p>Och i smärta över att inte våga hjälpa henne, för att kanske få henne +bort från sin egen sorg sade han, i det han pekade på en toppig holme +långt i väster:</p> + +<p>»Det där är Grimön. Därifrån är den där karlen, som heter Sven +Elversson. Ni har väl hört talas om honom?»</p> + +<p>Hon nickade. — »Jo, jag känner allt till hela historien.»</p> + +<p>Hon tycktes färdig att låta ämnet falla, men plötsligen lade hon till +ett par ord, som gjorde slut på den smula lycka han hade känt denna +förmiddag.</p> + +<p>»Ni vet väl, att det där skolhuset, som han har byggt inne på +kyrkslätten, brände ner i går kväll?»</p> + +<p>»Brände det?» utropade han, och i förskräckelsen släppte hans hand sitt +tag om rorkulten, så att vinden kastade om seglet och båten höll på att +kantra.</p> + +<p>»Ja, det brände ner till grunden,» sade prästfrun med största lugn, »och +väl var det.»</p> + +<p>Han gjorde en lov för att få båten i rätt kurs igen. Under tiden sade +han mellan hårt sammanbitna tänder: »Varför säger ni, att det var väl, +att huset brände? Jag har hört sägas, att Applumsborna var nöjda med +det.»<span class="pagenum"><a name="Page_95" id="Page_95">95</a></span></p> + +<p>»Det har jag också hört,» förklarade hon, »men vad hjälpte det, när +barnen inte ville gå dit?»</p> + +<p>»Ville inte barnen gå i skolan?» upprepade han helt hjälplöst. »Jag har +inte varit i land, sedan skolan började, så jag vet ingenting.»</p> + +<p>Hon märkte, att han var upprörd över att hon hade sagt, att det var väl, +att skolhuset brände, och därför berättade hon nu helt ivrigt, att +barnen från första stund hade varit ovilliga att gå i den nya skolan. De +hade hört, att den var byggd av en människoätare, och de voro rädda, att +de skulle gå miste om saligheten, därför att de sutto och läste i rum, +där det luktade kristet blod.</p> + +<p>Medan hon berättade detta, måste den unga kvinnan undra över att mannen +framför henne blev så tyst, liksom bedövad, att han fick en så inåtvänd +blick, och att det kom ett så tålmodigt och utpinat leende glidande över +läpparna.</p> + +<p>Och för att ytterligare rättfärdiga vad hon nyss hade sagt talade hon +om, att skolläraren och framför allt småskolelärarinnan hade gjort sitt +bästa. De hade talat vänligt och förståndigt med barnen, hade visat dem +hur väl det nya huset var inrett, hur allt var uttänkt till deras nytta +och trevnad. Men barnen hade ingenting velat höra, utan bara hållit på +med sitt: att huset var byggt av en syndens människa, och att det var +oheligt.</p> + +<p>En del hade fått plötsliga anfall av gråt under lästimmarna. Andra hade +tyckt sig se syner, och<span class="pagenum"><a name="Page_96" +id="Page_96">96</a></span> förskräckelse och vämjelse hade stigit för +varje dag. Till sist hade föräldrarna knappast kunnat förmå barnen att +besöka skolan. Man hade varit rädd för att de mest upphetsade skulle ta +skada till förståndet.</p> + +<p>Sven Elversson satt och såg rätt framför sig. — »Nu får jag min dom av +henne, såsom jag önskade,» tänkte han. »Och hon dömer som alla andra.»</p> + +<p>Hon fortsatte med att säga, att det var på barnen, som hon hade tänkt, +då hon hade sagt, att det hade varit väl, att skolhuset brände. Själva +branden hade förorsakats av en ren olyckshändelse. Kvinnan, som städade +skolsalen, hade på lördags eftermiddag råkat välta omkull sin lampa. Eld +hade genast yppat sig, och innan hon hade hunnit skaffa hjälp, hade den +fått överhand.</p> + +<p>»Ja, nu har Sven Elversson fått sin dom av både Gud och människor,» sade +mannen vid rodret. »Nu ska man säga, att Gud inte ville tillåta en så +ohelig man som han att bygga en skola.»</p> + +<p>»Ja, man skulle nästan kunna tro...» började den unga frun, men avbröt +sig tvärt. Hon fick en plötslig aning om att den där karlen, som hon nu +hade sällskapat med i två hela timmar, måste vara Sven Elversson.</p> + +<p>Hade hon inte hört det namnet nämnas den gången, då han hade åkt med dem +från stationen, fastän hon då inte hade fäst sig vid det?</p> + +<p>Och när hon nu såg närmare på honom! Hon<span class="pagenum"><a +name="Page_97" id="Page_97">97</a></span> hade låtit sig bedragas av de +enkla kläderna, för det var en bildad människas ansikte, som hon hade +framför sig. Och den där främmande brytningen, som hon hade undrat över! +Det var väl ett minne från hans engelska uppfostran.</p> + +<p>Han höll ögonen nedslagna, och hon satt och såg på det tålmodiga +leendet, som spelade på hans läppar, och kände sig gränslöst olycklig +över att hon hade än ytterligare ökat på hans börda av avsky och förakt.</p> + +<p>»Ska jag nu gå hem med denna bedrövliga känsla av att ha förolämpat den +stackarn mot min vilja?» tänkte hon. »Då får jag mer att sörja över, än +jag redan hade, då jag kom ner till havet i dag på morgonen. Han lär ju +ha varit en lovande ung vetenskapsman,» tänkte hon vidare, »och har +mistat allt. Nu har han offrat pengar och arbete på skolhuset för att +återvinna människors aktning. Detta är bra hårt för honom, jag skulle +inte ha talat, som jag gjorde.»</p> + +<p>Det var tyst i båten under hela hemfärden. De gjorde inte något +bemödande att tala, varken han eller hon.</p> + +<p>När de hade lagt till vid stenbryggan under klippväggen och han reste +sig för att hjälpa henne, grep hon efter hans hand.</p> + +<p>»Förlåt mig!» sade hon. »Jag visste inte, att det var ni.»</p> + +<p>Hon böjde sig ner och snuddade med sina läppar mot hans panna, som inte +skyddades av den skärmlösa läderhjälmen.<span class="pagenum"><a +name="Page_98" id="Page_98">98</a></span></p> + +<p>»Vad gör ni?» ropade han till och såg ond ut, nästan som om hon hade +bitit honom.</p> + +<p>»Jag vill, att ni ska förstå, att jag inte känner så för er som alla +andra,» sade hon.</p> + +<p>Därmed sprang hon ur båten ner på bryggan, och utan att se sig tillbaka +vandrade hon över sandremsan in bland klipporna.</p> + +<p>Men innan hon hade hunnit långt, kom Sven Elversson efter henne och lade +sin hand på hennes arm, för att hon skulle stanna.</p> + +<p>»Tack och välsignelse över er!» sade han med dämpad och bruten röst. +»Men kom ihåg,» fortfor han, »att ni får aldrig, aldrig mer göra något +sådant, och ni får inte tala om för er man, att ni har gjort det! Annars +kunde han bli så svartsjuk, att han dödade er.»</p> + +<hr style="width: 45%;" /> + +<p>Sven Elversson hade lämnat den unga prästfrun, och hon fortsatte sin +vandring framåt åkrarna, men hans sista ord genljödo i hennes minne.</p> + +<p>Svartsjuk! Kunde det vara sant, att hennes man var svartsjuk?</p> + +<p>»Ah, seså!» tänkte hon. »Det är ju alldeles omöjligt. Han måste ju veta, +att jag tillhör honom med hela min själ, med alla mina känslor och +tankar.»</p> + +<p>Det förekom henne så orättvist, så krän<span class="pagenum"><a +name="Page_99" id="Page_99">99</a></span>kande, att någon kunde tro, att +hennes man var svartsjuk, att hon omigen fick tårarna i ögonen.</p> + +<p>»Gud vet hur det förhåller sig med den där Sven Elversson,» sade hon för +sig själv. »Fastän många känner äckel för honom, säger alla, att han ska +vara en god man. Men han lider kanske inte alldeles oskyldigt. Hur +skulle Edvard kunna vara svartsjuk på mig? Det där satt han alltså och +gjorde upp för sig, medan jag talade med honom i båten.</p> + +<p>»Jag önskar, att han vore här, så att jag finge säga honom sanningen,» +fortfor hon. »Och sanningen är den, att Edvard har upphört att älska +mig. Det är hans olycka och min. Men han är inte svartsjuk. Ack, han, +som står så högt, på vem skulle han vara svartsjuk? Och den där karlen +trodde, att han till och med skulle kunna bli svartsjuk på honom!»</p> + +<p>»Han har upphört att älska mig,» upprepade hon. »Han kan inte hjälpa, +att han inte längre älskar mig, men han kan inte ha upphört att tro på +mig och min kärlek. Det vore orättvist, det vore kortsynt, det vore +nästan löjligt.»</p> + +<p>Då hon kom hem och trädde in i förstugan, kom jungfrun emot henne med en +bestört min. Hon berättade, att gudstjänsten redan var slut. Kyrkoherden +hade kommit hem från kyrkan, och han hade blivit mycket förskräckt, då +han inte hade funnit frun inne. Han hade sökt henne överallt, varit ända +nere vid havet. Ja, nu satt han i<span class="pagenum"><a name="Page_100" +id="Page_100">100</a></span> sitt rum. Det vore nog så gott, att +frun ginge in till honom genast.</p> + +<p>Hon öppnade dörren till skrivrummet. Var han sjuk? Där satt den stora, +starka karlen med ansiktet stött mot armarna, han vaggade fram och +tillbaka och kved och jämrade sig.</p> + +<p>När nu Sigrun kom in till honom och förvånad frågade vad som fattades +honom, såg han upp och var då så förändrad, att hon knappast kände igen +honom. Hela ansiktet var sammandraget och litet, ögonen voro urblekta +och glåmiga, det svarta skägget hängde i stripor och tovor neråt +kinderna. En sådan förvandling hade hon aldrig trott att en människa +kunde undergå på så kort tid.</p> + +<p>Han såg stort på henne, liksom skulle han inte känna igen henne. Sedan +strök han med händerna över ansiktet. Han arbetade för att bli sig själv +igen, densamma försiktiga och värdiga och självsäkra mannen, som han +alltid brukade vara. Men han måste ge upp det, rörelsen blev honom +övermäktig, och tårarna kommo störtande ur ögonen på honom.</p> + +<p>Han sträckte ut en arm mot henne, och utan att resa sig upp drog han +henne intill sig. Och han varken kysste eller smekte henne, utan bara +lutade sitt huvud mot hennes bröst och grät, så att det var alldeles +hjärtslitande.</p> + +<p>Hon bad och bad omigen, att hon skulle få veta vad det var, som plågade +honom, men det<span class="pagenum"><a name="Page_101" id="Page_101">101</a></span> +dröjde länge, innan han kunde tala om det för henne.</p> + +<p>Och det var ingenting annat, än att han hade kommit från kyrkan och inte +funnit henne hemma, och han hade sökt henne i omgivningen och ända nere +vid havet, och då han inte hade sett henne, så hade han trott, att hon +hade övergivit honom och smugit sig bort ifrån honom.</p> + +<p>Hon kunde inte låta bli att ge upp ett litet skratt, som var fullt av +tillfredsställelse och triumf.</p> + +<p>»Du får aldrig mer gå ifrån mig,» sade han. »Du får lov att ge mig ett +löfte nu, att du aldrig går ifrån mig. Du får lov att alltid låta mig +veta var jag kan finna dig, för annars ser du ju att jag mister +förståndet.»</p> + +<p>Hon lovade honom allt, vad han ville. Hon lovade honom, att ingen utom +döden skulle skilja åt.</p> + +<p>Och sedan stod hon kvar bredvid honom och strök över hans hår, tills han +åter kom att se ut som en människa. Och hon kände sig lätt om hjärtat, +därför att hon hade fått ett vittnesbörd om hans kärlek. Men på samma +gång kände hon sig något litet frånstött och främmande, för detta var en +sådan kärlek, som hon inte förstod. Den var henne för het och för vild.</p> + +<p>Hon frågade honom hur det någonsin kunde falla honom in att tro, att hon +skulle vilja svika honom, och då bröt det fram, att han visste, att hon +var så mycket förmer än han. Hon var från en annan värld. Hon var god, +hon, utan att hon<span class="pagenum"><a name="Page_102" +id="Page_102">102</a></span> behövde tänka på att vara det. Och han gick jämt +och var rädd för att hon skulle försvinna ifrån honom. Han var inte värd +att få behålla henne.</p> + +<p>Och hon tänkte, att detta menade han inte. Detta kunde han inte mena. +Det var bara hans kärlek, som upphöjde henne, såsom kärleken alltid +vill. På samma sätt hade hon hittills upphöjt honom i sitt hjärta.</p> + +<p>Hon var nu inte olycklig och modlös, såsom hon hade varit på morgonen, +men det steg in hos henne en känsla av fruktan för mannen. Och om sin +segeltur med Sven Elversson nämnde hon inte ett ord.</p> + +<hr style="width: 45%;" /> + +<p>Under tiden var Sven Elversson och hans far på väg till Grimön. Gamle +Joel skötte rodret, och sonen låg i fören utsträckt så bekvämt, som det +gavs tillfälle till.</p> + +<p>Joel hade kommit till honom med nyheten om eldsvådan, som han hade fått +höra vid kyrkan. Han såg gammal och böjd och modlös ut, där han satt. +Han tänkte på att nu efter detta misslyckande voro alla vägar till +uppkomst stängda för sonen.</p> + +<p>Sven Elversson låg och strök sakta över sin panna. Ibland for han sakta +med fingret över den, ibland med hela sin fina och smala hand.</p> + +<p>I sin själ kände han en märkvärdig frihet och rörlighet. Tankarna kommo +klara och oemotsägliga. Vägar öppnade sig för honom.<span class="pagenum"><a +name="Page_103" id="Page_103">103</a></span></p> + +<p>»Far,» ropade han, då han hade legat en stund, »jag tror ingenting är så +mäktigt som äcklet. Det besegrar alla. Ingen kan kämpa emot det. Man bör +veta det från början. Den, som kämpar mot äcklet, kommer att bli +slagen.»</p> + +<p>Fadern höjde litet på axlarna. Han grymtade något till svar, som inte +hördes mittunder vågsvall och vindsus.</p> + +<p>Sven Elversson låg allt fortfarande kvar och tänkte. När hans själ om en +stund hade funnit ut något, som återigen syntes honom klart och +oemotsägligt, höjde han rösten och ropade till fadern:</p> + +<p>»Men äcklet är ingenting ont. Det är en varnare och vaktare. Och den, +som kan begagna sig av äcklet och bruka det till sådant, som är gott, +han kan göra mycken nytta bland människorna.»</p> + +<p>Gubben såg upp. Det tändes en liten gnista i hans vattniga grå ögon, och +han rätade litet på sin böjda rygg.</p> + +<p>Nu sprang sonen upp, vandrade över tofterna fram till fadern och satte +sig bredvid honom.</p> + +<p>»Det har hänt mig något i dag,» sade han, »något, som har hjälpt mig. +Jag är inte bedrövad över skolhusets brand. Jag har fått annat att tänka +på.»</p> + +<p>Därpå gick han åter och lade sig i fören, hörde på sunnanvindens tunga +susning, såg på de färgskimrande skären och, strök över pannan med sin +smala, fina hand.</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_104" id="Page_104">104</a></span></p> +<h3><a name="SAMRE_AN_DEN_SAMSTE" id="SAMRE_AN_DEN_SAMSTE"></a>SÄMRE ÄN DEN SÄMSTE.</h3> + + +<p>Den anklagade, Julius Martin Lamprecht, låg på britsen i +rannsakningshäktet i tingshuset i Knapefjord och stirrade ut i den gråa +skymning, som rådde omkring honom.</p> + +<p>Nu, som så många gånger förut, sedan han hade blivit häktad, låg han och +gjorde klart för sig, att han var oskyldig och inte hade någon anledning +att bekänna.</p> + +<p>»Om jag verkligen vore skuld till att de där gamla människorna fick sina +skallar inknackade,» tänkte han, i det han påminde sig några ord, som +han hade yttrat under förmiddagens förhör, »så skulle jag förstås inte +neka. För jag vet, att det heter öga för öga och tand för tand. Och att +rättfärdigheten måste upprätthållas. Och det är bättre att ta sitt +straff i denna ändliga värld än att vänta det i den nästa, där det inte +bliver något uppehåll i bedrövelsen.»</p> + +<p>Den anklagade var omkring fyrtiofem år gammal och såg nästan jättelik +ut, där han låg på britsen. Håret var lockigt och gulvitt som på +<span class="pagenum"><a name="Page_105" id="Page_105">105</a></span> ett +barn, hyn hade bibehållit ungdomens ljusa färgtoner med ett inslag av +skärt på kinderna. Mustascherna voro ljusa och av anmärkningsvärd längd. +Ansiktet i det hela vackert, med välformade drag. Endast ögonen, som för +övrigt voro vackra, de också, voro obehagliga, med en blick, som än var +envist stirrande, än osäkert kringfarande från golv till tak, från hörn +till hörn.</p> + +<p>»Var och en efter sin art,» tänkte den anklagade. »Med domare och +allmänna åklagare förhåller det sig så, att man med dem måste tala en +särskild sorts sanning, därför att den verkliga sanningen inte kan nå +fram till deras hjärtan, utan måste förtolkas.»</p> + +<p>Samtidigt som han låg och klargjorde för sig, att han inte alls hade +begått något mord, såg han sig själv, hungrande och frysande, klädd i +eländiga luffarepaltor, komma in sent en vinterkväll i ett ensligt +beläget torp, undangömt mellan en hop steniga och ofruktbara bergkullar. +Dörren hade av våda stått ostängd, och han mindes hur förfärat det gamla +folket, som hade suttit vid ett bord under fönstret, hade blickat upp, +då han steg in, och hur bråttom de hade haft att skjuta igen bordslådan. +Han talade vänligt till dem, satt med dem vid brasan och värmde sig, åt +deras mat utan att visa någon ängslan, men kände hela tiden på sig, att +de voro missnöjda med att han var där, och att de önskade honom tusen +mil borta.</p> + +<p>»När man är en frigiven straffånge, som har varit insatt på livstid, +fast man genom ett utmärkt<span class="pagenum"><a name="Page_106" +id="Page_106">106</a></span> uppförande har fått straffet förkortat till +endast tjugu år,» tänkte den anklagade och var nu åter inne i det +anförande, som han denna dag hade tillåtit sig att hålla inför rätten, +»så ligger det nära till hands att bli misstänkt. Man kan inte begära +bättre. Man skulle själv handla på samma sätt.»</p> + +<p>Samtidigt såg han för sin inre syn mycket tydligt hur han och de båda +gamla gingo och lade sig i var sitt hörn av stugan, de i sin säng och +han på golvet på en halmmadrass. Elden brann ännu på härden, sedan de +hade lagt sig, och han såg de två vita huvudena vila bredvid varandra. +Själv låg han hårt och obekvämt, han frös och kände sig olustig, och +framför allt förargade det honom, att de där gamla nu lågo och +missunnade honom natthärbärget. Yxan, med vilken gubben hade hackat av +några kvistar för att stoppa under grötgrytan, låg kvar på huggkubben. +Han undrade om den med avsikt var lämnad så, att bladet skulle ligga och +blänka i eldskenet. För att vara lätt synlig och lätt till hands?</p> + +<p>Han började bli sömnig, men var rädd för att somna in. När han väl sov, +kunde ju de två andra ta sig till vad som helst med honom. Gubben var +rätt kry trots sina sjuttio år. Och de voro två emot en.</p> + +<p>»Det borde vara så, att den, som har tjugu års straffarbete bakom sig, +bleve mindre utsatt för misstankar än andra, som inte vet vad det vill +säga att sitta inne,» mumlade den anklagade och påminde sig återigen +några av de förmanande och<span class="pagenum"><a name="Page_107" +id="Page_107">107</a></span> tillrättavisande ord, som han under +förmiddagens rannsakning hade riktat till den unge domaren, som ledde +förhöret. »Men man vet ju, att det inte anses så, åtminstone handlas det +inte efter den regeln.»</p> + +<p>Samtidigt som han påminde sig dessa vackra ord, såg sig den anklagade +ligga på golvet i torpstugan och anstränga sig för att lyssna till det +gamla parets viskningar. Det var något, som gubben yrkade på, men gumman +höll emot. — »Låt honom bara somna in först!» hörde han henne säga. +Vandringsmannen på den hårda halmbädden kände sig alltmer otrevlig till +mods. Det var tydligt, att de gamla hade pengar hemma, och att de +fruktade, att han skulle stjäla dem. Det är otroligt så många faror en +stackars vägfarande kan råka ut för.</p> + +<p>Han förställde sig, låtsade, att han sov, och snarkade ljudligt för att +få se vad de skulle ta sig till. Det blev inte annat, än att gumman +läste högt en aftonbön. Han tyckte, att det var höjden av förställning, +han, som visste vad de hade i sinnet. Han, som såg hur yxbladet låg och +blänkte i skenet av de sista eldbränderna färdigt och till reds. Han, +som förstod, att de bara ville söva hans vaksamhet till ro.</p> + +<p>»Men,» tänkte den anklagade, »det där är sådant, som man aldrig kan få +en domare att begripa. Han vill aldrig höra talas om nödvärn, framför +allt inte, då det är fråga om en fattig vandrare, som kommer skyddslös +och vapenlös<span class="pagenum"><a name="Page_108" id="Page_108">108</a></span> +in i en främmande stuga. Men vad mig beträffar, kallar jag +inte sådant för mord. Om jag inte hade gått upp och knackat in skallen +på dem, så hade de gjort detsamma med mig. Jag tror inte, att de +verkligen hade somnat in, fastän de låg stilla och inte rörde sig. De +bara låtsades. Om jag hade låtit lura mig att somna in på fulla +allvaret, så skulle man ha fått se hur det hade gått. Vips hade de varit +uppe ur sängen och i färd med yxan. Och ingen konst att gräva ner ett +lik och gömma det i en sådan vildmark. Det är nästan inte rätt att +utsätta människor för sådana frestelser.»</p> + +<p>För varje gång den anklagade på detta sätt gick igenom mordnattens +händelser, blev han alltmer övertygad om att han endast hade begått ett +nöddråp.</p> + +<p>Han hade inte väntat till en början, att han alls skulle bli häktad. +Dels var torpet, där de två gamla lågo och sovo med var sitt yxhugg i +pannan, beläget långt från allfarväg, och han kunde hoppas, att +ingenting skulle bli upptäckt, förrän han hade hunnit sätta sig i +säkerhet. Dels kände han sig hela tiden så oskyldig, att han tyckte, att +han borde skyddas av den högre rättvisan. Ty den högre rättvisan var av +annat slag än den lägre, jordiska. Den förstod, när en stackare var i +nödläge. Den högre rättvisan kunde man, så att säga, tala förstånd med.</p> + +<p>Vad den högre rättvisan kunde ha att invända mot honom, det var — det +erkände han<span class="pagenum"><a name="Page_109" id="Page_109">109</a></span> +villigt — ett par små nödlögner, som han hade tillåtit sig +under rannsakningen, angående de ställen, där han hade uppehållit sig +mordnatten och dagarna efter mordet. Men så samvetsgrann han än ville +vara, och så mycket han älskade rättfärdigheten, så ansåg han, att +dylikt var ursäktligt i hans fall. För när man, emot all rättvisa och +billighet, hade blivit häktad bara av det skälet, att man hade varit +straffad förut, samt kanske också något lite därför, att man hade +befunnits vara i besittning av de mördades sparbanksbok, så hade man +blivit tvingad att vika av en smula från sanningen. Man hade också måst +förklara, att man hade stulit boken ur fickan på en medpassagerare på +järnvägen. Man hade inte försökt säga, att man hade bekommit den på +ärligt sätt, utan erkänt, att den var stulen. Och var medpassageraren +hade fått sparbanksboken ifrån, det visste man naturligtvis inte. Det +var för mycket begärt, att man skulle ha reda på hans vägar och utvägar.</p> + +<p>Den anklagade gjorde om detta sitt resonemang gång på gång, och för +varje gång kände han sig alltmer och mer skuldlös. Om en stund, då +dörren till rannsakningshäktet öppnades och notarien, som hade lett +förmiddagens undersökning, trädde in till honom, åtföljd av +fånggevaldigern, som var nerskickad från länshäktet, och av en ung man, +som var klädd som någon sorts bättre arbetare, var han fullt och fast +övertygad<span class="pagenum"><a name="Page_110" id="Page_110">110</a></span> +därom, att han endast genom en synnerlig nåd hade undgått att +bli lönnmördad.</p> + +<p>Fången reste sig genast från britsen och intog en hövligt avvaktande +hållning. Såsom han hade lovat fängelseprästen, ville han alltid +iakttaga ett gott uppförande och visa, att han inte endast var en vän av +rättfärdigheten utan också av dess tjänare.</p> + +<p>»Jag vill tala om för Lamprecht,» sade den unge domaren, »att i morgon +faller domen i ert mål. Och jag vill ännu en gång uppmana er att innan +dess genom uppriktig ånger och bekännelse lätta ert samvete och vinna +ett mildare straff.»</p> + +<p>Den anklagade mötte domarens uppmaning med en energisk skakning på +huvudet. För övrigt upptog han den med förstående och överseende.</p> + +<p>»Jag fattar ju visst, att notarien befinner sig i en svår belägenhet,» +sade han. »Jag har själv lärt mig att älska rättfärdigheten, som är +grundvalen för oss alla, den, som vi har att lita till. Och jag fattar, +att man har sina betänkligheter. Man vill varken fälla en oskyldig eller +ge fri en brottsling.»</p> + +<p>Under det att han sade detta, märkte den anklagade, att domaren ett par +gånger gjorde en rörelse med handen för att avbryta, men han låtsade +inte om det. När man har suttit på tukthus i tjugu år, har man samlat in +en smula erfarenhet och kan ha en del saker att säga, som kunna vara +nyttiga att höra för en notarie, som måhända sitter sitt första ting. +<span class="pagenum"><a name="Page_111" id="Page_111">111</a></span></p> + +<p>Man lät honom tala till punkt. Därefter fortsatte domaren fullkomligt +oberörd:</p> + +<p>»Lamprecht har stor svårighet att lämna klara och tydliga svar. Därför +har jag här satt upp trenne punkter, som ni har att svara på.» Notarien +tog fram ett papper, som han, under det att han läste upp innehållet, +höll fram för den anklagade.</p> + +<p>»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mördat torparen +Jonas Mikaelsson med ett yxhugg natten till den trettonde februari 1909?</p> + +<p>»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mördat +torparhustrun Brita Gustava Mikaelsson med ett yxhugg natten till den +trettonde februari 1909?</p> + +<p>»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han visste, att de +båda makarna innehade en sparbanksbok med insatta tvåhundra kronor, och +att det var för att bemäktiga sig denna, som han har begått mordet?»</p> + +<p>Notarien lade papperet ifrån sig på bordet.</p> + +<p>»Lamprecht har nu att begrunda detta,» sade han. »Lamprecht vet själv, +att ni inga utsikter har att bli frikänd, men en frivillig bekännelse +kan medföra lindring i domen. Här ligger nu papperet, och jag ska säga +till om att bläck och penna tas in till Lamprecht.»</p> + +<p>Den anklagade hade blivit djupt förolämpad av domarens kritik över hans +sätt att uttrycka sig<span class="pagenum"><a name="Page_112" +id="Page_112">112</a></span> och hade helt och hållet förlorat sitt goda +humör. Hans blick hade blivit stirrande och tom.</p> + +<p>»Lamprecht har förstått vad jag har sagt?» sade domaren. »Lamprecht har +uppfattat, att det är tre frågor, som Lamprecht ska besvara, och att +bläck och penna ligger till reds här på bordet?»</p> + +<p>Den anklagade drog in luft i lungorna. Han var så förolämpad, att han +inte längre gitte bibehålla sitt goda sätt. Han spottade på papperet. +Därefter gick han tillbaka till britsen, kastade sig ner på den och slöt +ögonen.</p> + +<p>»Ett nytt papper ska genast bli intaget till Lamprecht,» sade domaren +med samma lugn, som han hade visat hela tiden.</p> + +<p>»Lamprecht har nu en timme på sig. Så länge stannar jag här i tingshuset +för att vänta på svar. Lamprecht tycker om uppskov och undanflykter. Det +är min mening att visa Lamprecht, att tiden för sådant nu är förbi.»</p> + +<p>Den anklagade svarade endast med en svordom.</p> + +<p>Strax därpå hörde han dörren öppnas och antog, att de besökande hade +lämnat rannsakningshäktet. Han gjorde sig inte besvär med att öppna +ögonen och se efter.</p> + +<p>Han kände på sig, att han hade utgått som segrare ur ordskiftet. — »Den +där pojken vågar inte utsäga en fällande dom,» tänkte han. »Inte mot +mitt bestämda nekande. Vad hans papper<span class="pagenum"><a name="Page_113" +id="Page_113">113</a></span> angår, så behöver jag inte svara på det. +Vad skulle det tjäna till?»</p> + +<p>Där han låg utsträckt på britsen, såg han samma syner som förut, förde +samma resonemang med domare och åklagare, blev för varje minut mer och +mer övertygad om sin absoluta oskuld, kände sig fullkomligt viss om att +de gamla i torpet hade brukat lägga försåt för ensamma vandrare, att de +hade flera än en vägfarande på sitt samvete.</p> + +<p>På samma gång fann han det tilltalande, att domaren hade besökt honom +för att övertala honom att bekänna. Det vittnade om att man ansåg honom +för en betydande och farlig person, som man inte gärna ville släppa lös +ur fängelset.</p> + +<p>»Se där!» sade han inom sig och bröstade sig. »Nu vet man alltså hur man +har det ställt. Människor sitter runtom i landet och är ängsliga för att +mördaren inte ska kunna fällas. Man såg nog vilken trängsel det var i +tingshuset på förmiddagen. Man förstår vad tidningarna ska vara ivriga. +Man förstår vad domaren ska vara oviss. Ja, man förstår mycket väl vad +det där vill säga. Man vill gärna fälla, men man har inte tillräckliga +bevis. Man vill framlocka en bekännelse för att kunna fälla. Man vet, +att man inte kan fälla en anklagad mot hans enständiga nekande, när man +inte har bevis.»</p> + +<p>Han kände sig så trygg, att han började vissla. +<span class="pagenum"><a name="Page_114" id="Page_114">114</a></span></p> + +<p>Kanske att det, när allt kom omkring, skulle visa sig, att denna svåra +prövning inte hade varit alldeles utan gagn. — »Hädanefter,» tänkte +han, »ifall man kommer gående till en enslig stuga, ska det inte bli +fråga om att hålla till godo med kall potatis och lite grötskovor från +grytbottnen. Hädanefter ska man bara behöva säga sitt namn, Julius +Martin Lamprecht, för att folk ska veta vad de har att rätta sig efter. +Det ska komma både pannor och grytor på spisen och allt gott, som finns +i huset, ska bli uppdukat. Hädanefter ska det inte bli tal om att ligga +på en halmmadrass på golvet. Det ska bli gästen, vandringsmannen, som +vräker sig i sängen, och värdfolket får lägga sig på golvet, i uthuset, +var det har lust.»</p> + +<p>Åter blev den anklagade störd i sin tankegång. Han hörde hur en mild och +ödmjuk stämma yttrade tätt bredvid honom:</p> + +<p>»Nu är fem minuter gångna av den utfästa tiden.»</p> + +<p>Han slog upp ögonen. Den arbetsklädde mannen, som hade följt domhavanden +in i cellen, stod bredvid honom. Han höll sin klocka i handen och pekade +på den med fingret, medan han talade.</p> + +<p>»Vad gör ni här? Vad är ni för en?» röt den anklagade till, obehagligt +överraskad av att inte vara ensam. Han måtte då väl i all världen inte +ha talat högt för sig själv?</p> + +<p>»Å, jag är just ingen alls,» sade den arbets<span class="pagenum"><a +name="Page_115" id="Page_115">115</a></span>klädde. »Jag heter Sven +Elversson och är son till Joel Elversson ifrån Grimön. Men det föll mig +in, att ni skulle kunna ligga och bli borta i era tankar eller somna, så +att ni försummade att bekänna, innan tiden var förliden, så jag bad +domhavanden att få stanna här inne och språka med er.»</p> + +<p>Julius Martin Lamprecht fann inte mannen obehaglig. Det var något +ytterligt ödmjukt i hans leende, i hans tonfall, i hans hållning. Själva +sättet, varpå hans hår var benat och kammat, antydde ödmjukhet. +Frånvaron av mustascher och skägg antydde ödmjukhet. Allt, vad som hette +egenkärlek, självkänsla, egenrättfärdighet, var utplånat hos denna +människa. — »Det är en sådan där, som går omkring och menar väl,» +tänkte den anklagade. »Nå, mig ska han inte komma någon väg med.»</p> + +<p>»Om ni bara en minut tror, att jag ska teckna ett ord på det där +papperet!» utbrast han.</p> + +<p>»Å, säg inte nej strax från början i alla fall!» sade Sven Elversson och +såg så gott och vänligt och ödmjukt på den anklagade. »Ni förstår nog +det, ni, som har varit inför rätta förut, att det inte blir någon dom +fälld över er här vid häradsrätten mot ert nekande, utan ni blir frikänd +för mordet av brist på bevis. Men innan ni beslutar er, så vill jag tala +om för er, att det är några personer här, som åtar sig att ställa fem +tusen kronor till ert förfogande, ifall ni skulle bekväma er att +bekänna. Det finns anledning att tro,<span class="pagenum"><a name="Page_116" +id="Page_116">116</a></span> att ni skulle sätta värde på att +komma i besittning av fem tusen kronor, fast ni naturligtvis inte själv +kan komma att förbruka dem.»</p> + +<p>Den anklagade kände en darrning flyga genom kroppen från hälen och ända +upp till nacken. Samtidigt kunde han inte låta bli att göra en grimas. +Men han övervann genast dessa tecken till svaghet.</p> + +<p>»Vad tusan är det ni säger?» bröt han ut.</p> + +<p>»Jo,» svarade Sven Elversson, »det är sanning, att vi vill ge er den där +summan, ifall ni bekänner. Ni förstår, att det är av stor vikt för oss +andra, att ni bekänner. Alla människor här i trakten, ja, jag kan säga +alla människor i hela Sverige är uppskrämda. Och vi är allesammans eniga +om att vi inte vill, att ni ska få gå lös på landsvägen och ta +natthärbärge hos ensamma människor. Nej, vi vill inte det. Det är en för +stor frestelse för er. Vi vill ha en sådan karl som ni instängd på +livstid. Vi vill er inte något ont annars, vi vill inte skada er varken +till liv eller lem, vi vill bara ha er instängd. Jag och flera med mig +har stått och hört på er under förhören. Ni är inte precis någon dålig +människa, men ni gör er inbillningar, ni är lättskrämd, ni tror, att +alla människor är farliga för er. Och om ni tänker rätt efter, så har ni +det bäst, då ni sitter instängd. Då är ni i fred och behöver inte oroa +er för er säkerhet. Så att jag tror, att det vore till gagn både för er +och alla andra,<span class="pagenum"><a name="Page_117" id="Page_117">117</a></span> +om ni ville ta emot de fem tusen kronorna och avge en frivillig +bekännelse.»</p> + +<p>»Om det så vore hundra tusen!» sade den anklagade.</p> + +<p>Sven Elversson hade, medan han talade, kommit den anklagade allt närmare +och satte sig nu ner på britsen bredvid honom.</p> + +<p>»Säg inte det!» sade Sven Elversson, lade sin hand på hans rockärm och +strök vänligt neröver den. »Säg inte, att ni inte tycker, att fem tusen +kronor är en vacker summa, och att det är en fullt tillräcklig summa för +det, som ni ska ha den till! Mer skulle inte vara bra att få för den, +som ska ha pengarna, mindre skulle inte heller vara bra. Fem tusen är +jämnt lagom.»</p> + +<p>»Jag kan inte begripa mig på er,» sade den anklagade. »Vad tror ni att +jag ska ha pengarna till? Vem menar ni att jag ska ge dem till?»</p> + +<p>»Tack för den frågan!» sade Sven Elversson. »Just detta var det, som jag +ville tala med er om. Det har stått mycke om er i tidningarna den sista +tiden, som ni nog kan förstå, och bland annat har där talats om att vart +ni kommer, brukar ni fråga efter er dotter. Ni lär ha varit gift, innan +ni begick ert första mord för en tjugutvå är sedan, och då ni blev +lösgiven, försökte ni strax att få reda på er hustru, men hon var död. +Ni hade också en dotter, som nu borde vara några och tjugu år, och man +vet inte annat, än att hon är vid liv, men ingen kunde säga er vart hon +hade tagit vägen. Och så har ni gått<span class="pagenum"><a name="Page_118" +id="Page_118">118</a></span> land och rike runt för att söka +reda på henne. Så snart ni kom in i ett hus, frågade ni om man där kände +till någon, som hette Julia Lamprecht. Och jag,» tillade Sven Elversson +med ett litet försagt tonfall, »jag har just tyckt, att detta var något +tilltalande. Det fanns väl något gott hos er, tänkte jag, eftersom ni +frågade efter er dotter.»</p> + +<p>»Men vad i Herrans namn,» frågade den anklagade, »har jag med er att +göra? Varför sitter ni här, och varför talar ni med mig? Kan ni aldrig +tala om vad ni vill mig?»</p> + +<p>»Tack än en gång!» sade Sven Elversson med sin lenaste röst, liksom rädd +att väcka den anklagades misshag. »Det där är frågor, som jag så gärna +vill komma i tillfälle att svara på. Jag bor, som sagt, borta på Grimön, +och den ligger långt ut till havs, så jag borde inte behöva bekymra mig +om er, för ni vandrar väl bara omkring på landbacken. Men jag har en +mor, som är sanndrömd, och på morgonen den trettonde februari i vintras +så bad hon mig, att jag skulle fara in till fastlandet och se efter hur +det stod till med ett par gamla släktingar till oss, som bodde i en +liten stuga inne bland kullarna, långt från landsväg och grannar. Hon +hade drömt så, att hon tyckte, att det var bäst, att någon såg efter hur +det stod till med dem. Och jag gjorde, som hon bad mig. Och på det +sättet blev jag den förste, som fick se vad ni hade haft för er på +natten. Och jag kan inte neka till att det var en svår syn, och +alltsedan dess har<span class="pagenum"><a name="Page_119" +id="Page_119">119</a></span> jag önskat, att det skulle bli så, att ni +inte finge gå fri mer. Och fördenskull har jag satt i gång med den här +insamlingen av pengar. Jag vill er ju inte något ont, förstår ni. Det +har jag redan sagt er. Jag vill bara ha er insatt igen på livstid.»</p> + +<p>På samma gång han sade detta, flyttade han sig längre upp på britsen och +strök vänligt med handen över rockärmen. Han ville tydligen inte, att +Julius Martin skulle få intryck av någon personlig motvilja från hans +sida. Om han hade varit ett lejon, som av våda kommit ut ur sin bur, +skulle hans vårdare på samma sätt ha lockat honom tillbaka in mellan +gallren.</p> + +<p>Det vore orätt att säga, att den anklagade inte betraktade honom med +oro. Alla människor oroade honom, domare, fjärdingsman, fånggevaldiger, +länsman och vittnen, men han kunde inte hjälpa, att Sven Elversson +föreföll honom rätt ofarlig, ja, till och med litet narraktig. — »Det +är en sådan där, som går omkring och menar väl,» upprepade han för sig +själv, »Det är en människovän.»</p> + +<p>»Nu tror jag, att jag förstår en del,» sade den anklagade. »När ni fick +veta, att jag gick och sökte efter min dotter, så tänkte ni, att ni +kunde använda henne som lockbete för att få en stackare fast igen.»</p> + +<p>Han skrattade Sven Elversson mitt upp i ansiktet. Lejonet ville behålla +sin frihet, det brydde sig inte om det lilla utlagda köttstycket.</p> + +<p>»Tack!» sade Sven Elversson med sitt mest<span class="pagenum"><a +name="Page_120" id="Page_120">120</a></span> ödmjuka leende. »De orden +förde mig just fram till vad jag ville säga. Se, jag hade att ställa med +ett bygge förra sommaren i den här trakten. Inte för egen del, förstår +ni, utan för andras. Och jag beställde sten från ett stenbrott, som +ligger strax ovanför Knapefjords fiskeläge, där vi nu befinner oss, och +därvid kom jag lite i beröring med folket, som arbetade där. Och bland +dem levde en ung kvinna, som hette Julia Lamprecht. Det var ju ett +ovanligt namn, och så snart som jag läste ert namn i tidningen, kom jag +att tänka på henne.»</p> + +<p>Den anklagade reste sig. Han kände åter en darrning, som gick från benet +upp igenom ryggraden. Ansiktet ryckte, ögonen blinkade. Det var klart, +att något inom honom kom i uppror, så snart det blev fråga om dottern, +fastän han hittills hade gått och sökt henne inte så mycket av någon +varm längtan, utan därför att han hade hoppats, att hon kanske hade det +bra och kunde bjuda honom ett hem.</p> + +<p>Han knuffade undan Sven Elversson utan minsta hänsyn och ställde sig +mitt i rummet.</p> + +<p>»Är hon här?» sade han. »Jag vill se henne.»</p> + +<p>Han talade som en man, som inte ett ögonblick tvivlar om att hans +befallningar skola åtlydas, men Sven Elversson vågade motsäga honom.</p> + +<p>»Ni ska få se henne. Ni ska få sitta och språka med henne,» sade han +ödmjukt och vänligt, men inte utan fasthet, »såsom ni nu språkar med +mig. Det är bara en sak, som ni först måste<span class="pagenum"><a +name="Page_121" id="Page_121">121</a></span> göra. Ni måste teckna +svaren på det där papperet. Ja, ni tycker väl, att vi är elaka, som +skiljer far och dotter, men vi måste först ha det där papperet +undertecknat.»</p> + +<p>Den anklagade blev röd av vrede. Han var inte van att bli nekad någon +oskyldig önskan. Alltsedan han hade blivit häktad, hade man behandlat +honom med största hänsyn för att hålla honom i gott humör, för att +liksom komma honom att trivas i sin bur och avlägga den bekännelse, som +skulle få honom att alltid förbli där. Han hade lust att kasta sig över +Sven Elversson och tukta upp honom, men han lade hand på sig. Han +slängde sig ner på magen på britsen, så att ansiktet låg neråtvänt och +inte syntes. Han kände, att det alltjämt ryckte i dragen. Han visste +inte själv varav detta kom sig, men han trodde, att det var klokast att +dölja sin rörelse.</p> + +<p>»Jag är tacksam, jag är mycket tacksam för att ni betänker er,» sade +gästen. »Ni ska veta, att Julia Lamprecht har det inte så särdeles bra. +Hon förlorade ju sin mor tidigt. Man kan nästan säga, att hon har vuxit +upp på gatan. Hit kom hon i sällskap med en stenarbetare. De var inte +gifta, men det är inte så särdeles vanligt bland stenarbetare, att man +gifter sig, så att det var det ingen, som fäste sig vid. Och Julia är +snäll. Det finns många, som är sämre än hon. Men för ett par dar sen, då +mannen fick höra, att hon var er dotter, gick han sin väg ifrån henne. +Han kände avsmak för henne, sa han, och<span class="pagenum"><a +name="Page_122" id="Page_122">122</a></span> nu står hon ensam. Hon är +vacker, lik er, med ljust hår, och det blir väl någon annan, som tar +hand om henne, men det blir ingenting riktigt. Hade hon däremot så +mycket som fem tusen kronor, så kunde hon köpa sig en trevlig liten +stuga och bli ordentligt gift. Fem tusen vore just lagom. Mer vore inte +bra, mindre vore inte bra. — Ja, nu vet ni hur vi har tänkt oss saken. +Så snart ni har svarat på frågorna, så kan ni få träffa Julia och lägga +de fem tusen i hennes händer. Det vore vackert. Det skulle komma henne +att förstå, att hon hade en far. Hon skulle förstå, att vad ni än hade +gjort, så hade ni ändå hjärta för henne.»</p> + +<p>Den anklagade svarade inte på länge. Han kastade sig fram och tillbaka +på britsen och våndades. Det var verkligen något inom honom, som ropade +efter dottern. Hon var ljus, hon var vacker och lik honom. Och hon satt +kanske här utanför i gången och väntade.</p> + +<p>Plötsligen satte han sig upp, strök luggen ur pannan och såg fast på +Sven Elversson.</p> + +<p>»Kan ni säga mig varför jag skulle skriva på papperet? Jag blir ju +frikänd i morgon.»</p> + +<p>»Ja visst, det är troligt, att ni blir frikänd för mordet,» sade gästen, +»men så är det det där lilla med sparbanksboken. Och i alla händelser +blir ni inte lösgiven genast. Det dröjer kanske något år, innan saken +har gått igenom alla instanser och ni kommer på fri fot. Det dröjer +kanske än längre. Och vad är Julia då? Hon kan vara alldeles +<span class="pagenum"><a name="Page_123" id="Page_123">123</a></span> +förstörd. Det är inte så lätt att vara er dotter. Jag är rädd för att +hon kan komma att gå ur hand i hand. Fem tusen nu, det vore en hjälp för +henne. Ge henne dem nu, och ni hade något att tänka på, som kunde göra +er glad under hela ert liv! Då hade ni gjort något för att försona det, +som vilar på er. Ni skulle bli omtalad med beröm i tidningarna.»</p> + +<p>Den anklagade reste på sig.</p> + +<p>»Tyst!» röt han och stampade i golvet. »Ni pratar så, att det går runt i +huvudet på mig.»</p> + +<p>Hans gäst teg ögonblickligen.</p> + +<p>Den anklagade stod och rannsakade sin själ. Han letade efter den kärlek +till dottern, som man trodde skulle finnas där. Man ville föra honom i +ledband genom denna hans kärlek till dottern. Man begärde, att han +skulle offra hela sitt återstående liv av kärlek till dottern. Han, som +ingenting annat ägde, än sin frihet, skulle för alltid offra den för +dotterns välfärd! För sin kärlek! Men fanns det verkligen någon kärlek +hos honom? Nu, när han stod och letade, kunde han ingen finna. Ja, något +kanske, men så obetydligt. Offra, offra! Det är inte så lätt att offra. +Den här pratmakaren framför honom ville ha honom instängd och +oskadliggjord, men skulle han kunna offra något för den saken?</p> + +<p>»Jag ska göra, som ni vill,» sade den anklagade. »Jag ska svara på de +tre frågorna. Men det får bli på ett villkor. Det är ju gott och väl, +att Julia får pengar. Men blir hon hjälpt med<span class="pagenum"><a +name="Page_124" id="Page_124">124</a></span> pengar? Vad som skulle +hjälpa Julia, det vore att få en bra man. Om ni vill lova mig, att ni +gifter er med Julia, så ska jag skriva på papperet.»</p> + +<p>Sven Elversson såg verkligen bestört ut.</p> + +<p>»Det hade jag inte väntat mig,» sade han helt lågt.</p> + +<p>»Jag frågar om ni vill gifta er med min dotter,» sade den anklagade +hånfullt. »Vad svarar ni på det? Ni ber mig, att jag ska göra mig +olycklig för hennes skull, men själv vill ni ingenting göra.»</p> + +<p>»Men hon är er dotter. Det är ni, som har satt henne till världen,» +värjde sig Sven Elversson. »Jag har nätt och jämnt växlat ett par ord +med henne.»</p> + +<p>»Ja, då blir det heller ingenting av med att svara på de tre frågorna,» +förklarade den anklagade. »Det är något särskilt med er. Jag ville gärna +ha er till min måg.» Han skrattade stormande.</p> + +<p>Sven Elversson lade handen över ögonen. Han drog några tunga andetag. — +»Jag förstår,» tänkte han. »Den, som vill ha makt över andra, måste jämt +vara beredd att korsfästa sig själv. Det går inte med mindre.»</p> + +<p>Han betraktade mannen framför sig länge och forskande.</p> + +<p>»Han vill komma undan,» tänkte han. »Han vill ha mig att skylla på. Han +är viss på att jag ska säga nej. Men jag säger inte nej. Jag +<span class="pagenum"><a name="Page_125" id="Page_125">125</a></span> +har fått honom in i ett hörn, och jag ska fånga honom.»</p> + +<p>»Det ska få bli, som ni vill,» sade han kort. »Om er dotter går in på +det, ska hon få mig. Bara skriv!»</p> + +<p>Den anklagade tvekade.</p> + +<p>»Jag får tacka på Julias vägnar,» sade han. »Men hur ska jag veta, att +ni håller ord?»</p> + +<p>»Just det, ja,» sade Sven Elversson. »Det är en fråga, som jag väntade +mig, och som jag är glad åt. Om ni tänker rätt på saken, så vet ni nog, +att på ett sådant här ställe finns det öron i väggarna. Det finns +vittnen till att jag har lovat göra Julia Lamprecht till min hustru, om +hon vill ha mig. Jag kan inte komma undan. För så vitt jag är en +hederlig karl, kan jag inte komma undan. Sätt er här vid bordet, och +skriv!»</p> + +<p>Den anklagade satte sig verkligen på stolen vid bordet. Han fattade +pennan, doppade den i bläckhornet och våndades.</p> + +<p>Under det att han satt med pennan i handen, sökte han återigen efter den +där kärleken till dottern. Den hade kanske funnits i hans själ, då han +hade hoppats på att få ett hem hos henne, men nu, då det begärdes av +honom, att han skulle offra friheten för hennes skull, fanns den där +inte.</p> + +<p>Han skrev med pennan rätt upp och ner. Han skrev med pennan på sned. Han +doppade gång på gång, stänkte bläck omkring sig och blev äntligen +färdig.</p> + +<p>»Jag lovade er aldrig något annat, än att<span class="pagenum"><a +name="Page_126" id="Page_126">126</a></span> jag skulle svara på +frågorna,» sade han och lämnade papperet till Sven Elversson.</p> + +<p>Och Sven Elversson läste och såg, att domarens tre frågor voro besvarade +med tre krokiga och vinglande nej. Under stod namnet Julius Martin +Lamprecht och sist en hel mening: »Jag skule betjäna om jag var skylldig +men det är jag inte.»</p> + +<p>»Ja, det här får ni inte de fem tusen kronorna för,» sade Sven Elversson +helt stillsamt.</p> + +<p>»Nej, det vet jag,» sade den anklagade, »men jag får Julia gift med er. +Er har jag aldrig lovat annat, än att jag skulle svara på frågorna, om +ni gifte er med min dotter. Och det har jag gjort. Jag går fri själv, +och jag har skaffat Julia en god man.»</p> + +<p>Han stod full av segerstolthet och bröstade sig.</p> + +<p>Sven Elversson blev röd av vrede. Hans ödmjukhet lämnade honom. Han +började behandla den anklagade med mindre artighet än förut.</p> + +<p>Han böjde sig än en gång ner över papperet och synade det.</p> + +<p>»Ja, det var detta jag kunde tro,» sade han. »Jag borde ha vetat vilken +usling ni var. Jag hade ju sett hur ni hade ställt till de döda. Varför +skulle ni sticka ut ögonen på dem?» frågade han häftigt.</p> + +<p>»Stack jag ut ögonen på dem?» ropade den anklagade. »Det är inte sant. +Det har en annan gjort. När jag gick ifrån dem...»<span class="pagenum"><a +name="Page_127" id="Page_127">127</a></span></p> + +<p>Han tystnade, bet sig i tungan och vacklade dödsblek bort mot +cellväggen.</p> + +<p>»Tack ska ni ha!» sade Sven Elversson torrt. »Jag visste nog hur jag +skulle få bukt med er. Men jag väntade i det längsta. Jag ville ge er +bättre villkor.»</p> + +<p>I nästa ögonblick låg mördaren på knä framför honom.</p> + +<p>»Jag har ingenting sagt, jag har ingenting sagt,» jämrade han sig. »Låt +det vara osagt! Ni narrade mig ju.»</p> + +<p>Han var en eländig, jämmerlig hög av ånger och förkrosselse. Hela hans +rustning av viktighet och inbillningar, alla hans undflykter och +ursäkter voro ryckta ifrån honom.</p> + +<p>»Ni vet, att här finns vittnen,» sade Sven Elversson. »Jag varnade er +ju.»</p> + +<p>»Låt mig skriva en gång till! Ge mig ett nytt papper! Jag ska bekänna. +Ni ska få höra alltsammans. Jag vill hjälpa Julia.»</p> + +<p>Sven Elversson höjde rösten en smula.</p> + +<p>»Jag river sönder det här papperet,» sade han. »Vi ska snart ha ett nytt +här. Om det nya blir ordentligt besvarat och undertecknat, så antar jag, +att väggarna inte har hört något om detta första. Vi tar nu om från den +stunden, då ni satte er ner och skrev. Timmen är inte utlupen. Julius +Martin Lamprecht, ni har ännu tid på er för att avlägga en frivillig +bekännelse.»</p> + +<hr style="width: 45%;" /> + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_128" id="Page_128">128</a></span> +Mördaren satt en stund senare i rannsakningshäktet på en stol +mittframför domaren. Hans utseende var förändrat, han hade något över +sig av grundligt tvättad och badad människa, fastän ingen yttre +rengöringsåtgärd med honom hade blivit vidtagen. Men han hade bekänt. +Inte bara på papperet hade han med ja besvarat de två första punkterna +och med nej den sista, utan han hade också avlagt en fullständig och +öppen bekännelse. Han var nu till ytterlighet utmattad, man hade måst +ställa fram en stol åt honom, för att han inte skulle sjunka till +golvet. Men på samma gång såg han lycklig och tillfredsställd ut. Han +har i denna stund inte agg till någon människa. Han var renad, frigjord +från synd. Han hade inte känt sig så väl till mods sedan sin första +nattvardsgång.</p> + +<p>Inte endast domaren befann sig i cellen utan också fånggevaldigern, +länsmannen, häradstjänaren, Sven Elversson och Julia Lamprecht. Fången +älskade dem alla och allra mest sin dotter, till vilken han för några +ögonblick sedan hade överlämnat fem tusen kronor. Han beundrade hennes +utseende. Hon var vacker, ljus, med krusigt hår, och hon hade ett +stillsamt och blygsamt sätt. Han hade inte ännu fått tala med henne +ensam, men enligt löfte av domhavanden skulle hon få sitta inne hos +honom i cellen, så länge han önskade.</p> + +<p>Ibland vände mördaren sina blickar till den man, som hade tvingat honom +till bekännelse, och<span class="pagenum"><a name="Page_129" +id="Page_129">129</a></span> han måste erkänna, att denne man ingav honom +medlidande.</p> + +<p>Bara vid att se på honom, där han stod vid cellväggen sammansjunken och +med ögonen riktade mot golvet, med pannan dystert hopdragen, kunde man +känna medlidande med honom. Mördaren tyckte sig förstå honom bättre än +någon annan. Han, mördaren, kunde bekänna sin synd och avtjäna den, men +denne man kunde aldrig avplåna den skamfläck, som klibbade vid honom.</p> + +<p>Mördaren hade sett, att domaren och alla de övriga rättvisans tjänare +hade skakat hand med Sven Elversson och tackat honom. Domaren särskilt +hade visat sig varmt tacksam. Han hade varit glad, därför att han nu +inte behövde avkunna dom utan att vara säker på sin sak.</p> + +<p>Men Sven Elversson hade sett lika dyster och ödmjuk ut. Ödmjukheten hade +bara tilltagit. Han såg ut, som om han inte kunde tåla sig själv.</p> + +<p>Då Julia Lamprecht hade blivit införd i cellen och de fem tusen hade +överlämnats till henne, hade denne Sven Elversson stigit fram och +erkänt, att han hade lovat den häktade att göra hans dotter ett +giftermålsanbud. Men dottern Julia Lamprecht hade sagt rakt nej. Inte +med den mannen. Och med tydliga ord hade hon sagt honom vad han var för +en.</p> + +<p>Sven Elversson hade upptagit detta nekande mycket illa. Det såg ut att +ha förkrossat honom. Han hade dragit sig tillbaka utan ett ord, vacklat +<span class="pagenum"><a name="Page_130" id="Page_130">130</a></span> +bort till cellväggen och blivit stående där. Den häktade kände, att han +hade fått hämnd.</p> + +<p>Hans dotter, som han inte hade sett förrän i dag, hade hämnats på den, +som hade besegrat honom. Han kände, att de voro av ett blod, och han +älskade henne.</p> + +<p>Inte för att han ångrade sin bekännelse. Han kände sig lätt, ren, +lycklig, aktad, nästan som en fullkomligt hederlig människa. Och han +hade fått se sin dotter, som han hela livet igenom skulle komma att +älska, och som evigt skulle komma att älska honom, därför att han för +henne hade uppoffrat sin frihet.</p> + +<p>Den verkliga bekännelsen hoppade mördaren över i sina tankar. Han +utplånade den ur sitt minne. Han var en man, som hade behov av att se +sig själv i en vacker dager. Han gjorde redan upp en skön, rörande +historia om hur han endast för denna dotters skull hade bekänt och +anropat Guds och människors förlåtelse. Så länge som han levde, skulle +han komma att dikta på denna historia, och han skulle tro på den, och +den skulle uppehålla hans självaktning under de svåra och långa år, som +väntade honom.</p> + + +<br /><br /><br /> +<hr class="part" /> +<h2>ANDRA DELEN</h2> +<hr class="part" /> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_133" id="Page_133">133</a></span></p> +<h3><a name="LOTTA_HEDMAN" id="LOTTA_HEDMAN"></a>LOTTA HEDMAN.</h3> + + +<p>På tåget, som en dag i slutet av september år 1915 rullade från Norrland +ner mot de sydligare delarna av landet, satt i en tredjeklasskupé en ung +kvinna, mycket ärbart och enkelt klädd i en svart klänning och en nära +nog osmyckad svart hatt, och talade med de medresande. Hon höjde gärna +rösten, och som denna av naturen var litet skrikig, hördes hon genom +hela kupén. Man fick mycket snart klart för sig, att detta var hennes +första järnvägsresa. Och detta underbara att komma ut i världen och råka +främmande, vänliga människor tycktes ha försatt henne i en sorts extas. +Allt detta, som under år av instängdhet hade legat bundet, bröt sig +fram. Hon talade oupphörligen och hela tiden om sig själv. Hon ville +inte försumma tillfället att låta folk veta vem hon var, och vilket +märkligt budskap hon hade att framföra.</p> + +<p>»Och jag är en, som ingenting har studerat utom allenast bibeln,» sade +hon. »Mitt huvud är inte tungt av vetande. Det är inte förvirrat +<span class="pagenum"><a name="Page_134" id="Page_134">134</a></span> av +irrläror. Jag är som det oskrivna papperet. Jag är som det vita bladet, +där Gud själv skriver ner sina tankar. Och jag är född långt uppe i +Lappland, och jag bor i ett municipalsamhälle, och jag går var dag och +arbetar på en lådfabrik, och jag är ensam och fattig och har varken man +eller barn. Och ingen bland människor frågar efter om jag lever eller +dör, och ingen kommer och ser om mig, när jag är sjuk, och ingen finns +det där hemma, som jag kan tala med om det, som är viktigt för mig. Och +jag förstår, att folk gör narr av mig på min rygg, och jag börjar på att +bli skygg för att visa mig ibland människor.»</p> + +<p>En vänlig fru mittemot henne, som först av alla hade givit sig i +samspråk med henne och lockat henne att tala, lade lugnande sin hand på +hennes knä, men hon fortsatte, liksom driven av ett oemotståndligt inre +tvång.</p> + +<p>»Och i alla mina dagar har döden varit efter mig som en rasande ulv. +Hans anslag mot mig har varit mångfaldiga. Han ville åt mig, innan jag +hade lämnat moderlivet. Han sände ut en vansinnig, som skrämde min mor, +så att jag kom till världen för tidigt och övermåttan eländig. Och en +gång ville han dränka mig under badning, och en gång lät han ett träd i +skogen störta ner över mig, och en gång lät han en orm stinga mig i +foten, medan jag sökte efter bär, och en gång kastade han ner mig från +en byggnadsställning. Och med sjukdom har han plågat mig alldeles utan +gräns.»<span class="pagenum"><a name="Page_135" id="Page_135">135</a></span></p> + +<p>Det var nu inte bara den vänliga frun, som hörde på henne. En bondhustru +och hennes man, som sutto bredvid dem i samma avdelning, följde med stor +uppmärksamhet varje ord. Tonfallet och ordavalet påminde dem om föredrag +från något missionshus, och de antogo ett nästan andäktigt utseende.</p> + +<p>»Och i min ungdoms år sträckte jag upp mina armar till Gud,» fortsatte +den talande, som i själva verket inte kunde vara mer än en tjugusex +eller på sin höjd tjugusju är gammal. »Och jag frågade honom varför han +gav döden rätt att förfölja mig med sår och slag och sjukdom, men nu i +det sista har jag hållit upp att fråga. Jag förstår, att den lede +härjaren traktade efter att slå mig, därför att genom mig ville Gud +tala, genom min mun ville Gud tala och sätta en gräns för hans vildhet.»</p> + +<p>Hon drog andan ett ögonblick och såg sig omkring, men då hon inte märkte +annat än vänlig uppmärksamhet och andakt hos de kringsittande, fortsatte +hon:</p> + +<p>»Och jag har undrat varför jag ska bo så högt uppåt norr, och varför jag +alltid ska gå och trampa på samma bygata och aldrig få se något av denna +världens härlighet. Varför har jag fått så lite förstånd till att ställa +för mig, och varför kan jag inte finna något nöje i det, som alla andra +förnöjes av? Varför kan förman i fabriken aldrig säga ett vänligt ord +till mig, hur jag än bjuder till med mitt arbete? Varför ska +<span class="pagenum"><a name="Page_136" id="Page_136">136</a></span> jag +ha så svårt att få mjölk, och varför ska jag bo i ett rum, som ingen +annan vill hålla till godo med?</p> + +<p>Men nu undrar jag inte mer, ty jag vet, att det är Gud, som har gjort +det så ödsligt och eländigt omkring mig. Jag får vara glad, att han inte +skickar mig ut i granskogen eller på fjället, att han inte låter mig bo +i en lappkåta och draga omkring med renar i obygden. Jag får vara glad, +att han låter mig bo i ett samhälle, där det ändå finns människor.»</p> + +<p>Nu var det inte endast de tre närmaste, som följde med den unga kvinnans +tal. Ett par av de längre bort sittande hade rest sig för att höra +bättre. — »Vad säger hon?» mumlade man. »Vem är det, som skriker, så +att det hörs genom hela vagnen? Är det någon, som hör till +frälsningsarmén?»</p> + +<p>»Ty det är Gud, som vill ha mina tankar för sig ensam,» fortfor den +svartklädda. »Han vill, att jag ska sitta i uträkningar, att jag ska +uttyda Daniel och förklara Hesekiel och draga ut visdom ur +Uppenbarelseboken. Och om kvällarna, då andra går till dans och till +gille, då sitter Lotta Hedman vid sin bibel, då sitter hon och forskar +efter Guds mening, då får hon klarhet i det, som ingen annan i hela +världen vet reda i.»</p> + +<p>Det går ett sus av förundran genom hela järnvägsvagnen, och den unga +kvinnan underlåter inte att märka det. Hon drives framåt av det +uppseende hon väcker. Även om hon så önskade,<span class="pagenum"><a +name="Page_137" id="Page_137">137</a></span> skulle hon inte vara i +stånd att sluta, innan hon hade fått tala till punkt. Hennes länge +tillslutna läppar röra sig med eller mot hennes vilja.</p> + +<p>»Och om vinternätterna, då klockan slår tolv och ett, och hela Sverige +har lagt sig till vila, och alla ljus är släckta, och det stora, vita +landet ligger utsträckt i tyst sömn, då sitter jag i ett rum, som är så +dåligt, att ingen annan vill bo där, och jag ser Guds finger peka på ord +och tal i den heliga skrift. Och då blir det mig uppenbarat hur det ska +gå med alla de andra, med alla dem, som ligger och sover i vinternatten. +Det blir uppenbarat för mig, som är ringa och förkastad, men för ingen +av de andra, för ingen av de stora och visa och världskloka.»</p> + +<p>Hennes röst höjde sig allt gällare. Den vänliga frun lade åter sin hand +på hennes knä. En konduktör, som gjorde sin vanliga rond genom vagnen, +stannade för att höra efter om en av de resande hade fått ett plötsligt +anfall av vansinne.</p> + +<p>»Och allt det, som jag har sett och erfarit, det har jag skrivit ner med +tydliga ord, och jag har förseglat brevet och skickat av det till +konungen. Till det höga slottet i Stockholm gick brevet från den ringa +fabriksarbeterskan i Stenbroträsk, från henne, som pojkar följer efter +på gatan, som de hetsar, såsom vore de lapphundar ute på jakt efter den +vilda varghonan.</p> + +<p>Och jag har väntat på svar ifrån konungen under många dagar, men från +konungen har intet svar kommit. Och jag har skrivit om mitt brev +<span class="pagenum"><a name="Page_138" id="Page_138">138</a></span> och +skickat av det till tidningen, och tidningen har inte velat veta om mitt +brev, utan har skickat mig det tillbaka.</p> + +<p>Och jag har råkat i stor ångest, för mitt brev är av stor vikt. För jag +vet när storkriget ska sluta, och jag vet, att efter det ska komma den +stora naturförödelsen, och jag vet, att efter den stora naturförödelsen +ska det komma det ljuvliga tusenårsriket. Och jag vet, att en tredjedel +av alla människor ska omkomma i storkriget, och att en tredjedel ska +förgås i den stora naturförödelsen, men den sista tredjedelen ska leva +kvar i Herrans tusenårsrike.»</p> + +<p>De med väldig kraft utslungade orden genomforo många av de lyssnande som +ett kallt stål. De kände en ilning utefter ryggraden av fasa. Ett par år +förut skulle sådant underligt tal ha mötts av mycken begabbelse, men man +levde uti världskrigets andra år. Man var bräddfull av förfäran och +förväntan. Man satt ingen dag säker, man undrade vad ryssarna sysslade +med där uppe åt Haparandahållet.</p> + +<p>»Och om allt detta och mycket annat står det skrivet i mitt brev till +konungen. Och jag skrev till honom och sade honom hur han skulle handla, +för att han och alla svenskar skulle undgå den tillkommande vredens tid, +och hur de skola få rätt att leva med i Guds tusenårsrike.</p> + +<p>Men jag har bett Gud om hjälp och frågat honom hur mitt brev ska bli +utsänt i världen, då ingen vill hjälpa mig. Och Gud har befallt mig +<span class="pagenum"><a name="Page_139" id="Page_139">139</a></span> och +sagt mig vad jag har att göra, för det är en synd, som jag har begått, +som måste sonas, innan mitt brev får utgå och komma till människors +kännedom. Och det är för att gottgöra min synd, som jag nu är på väg +söderut.»</p> + +<p>Spänningen i kupén stod på sin höjdpunkt. Denna människa påstod, att hon +visste vad alla ville veta: när kriget skulle ta ett slut. En röst långt +borta ifrån hördes ställa en fråga till henne. — »När ska kriget bli +slut?» Många andra instämde. »När blir det slut? Vet ni det, så säg oss +det!»</p> + +<p>Det var upphörandet av de gräsliga farhågor, som vilade över +mänskligheten, som man med ens tyckte ligga inom räckhåll. Man skulle +kanske snart komma fram än en gång till en tid, då mördandet där borta i +den stora världen skulle upphöra, då man åter skulle ha rätt att tänka +på något annat än krig, då man inte dag och natt skulle förföljas av +tanken på sörjande gamla kvinnor, på skräckslagna flyktingar, på +försmäktande fångar.</p> + +<p>Bönder tänkte på de dagar, då de skulle slippa att sända ut söner och +drängar till neutralitetsvakten, småhandlare, som i början av kriget +hade gjort glänsande affärer, men nu började hotas av varuknapphet, +arbetare, som sågo den kommande dyrtiden och livsmedelsbristen stå +hotande framför sig, alla frågade med en mun: »När slutar det? När ska +det bli en ända på detta elände?»<span class="pagenum"><a name="Page_140" +id="Page_140">140</a></span></p> + +<p>Sierskan från Stenbroträsk tycktes inte ha väntat sig denna verkan av +sitt tal.</p> + +<p>»Jag har skrivit det i mitt brev,» ropade hon. »Det ska bli bekantgjort, +då jag har avplånat min synd, och då Gud låter mitt brev komma ut i +världen.»</p> + +<p>Ett stort avtagande i intresset förmärktes i järnvägsvagnen. Den där +människan visste lika litet som alla andra. Man satte sig ner.</p> + +<p>Slutet av hennes tal, de par ord hon härefter uttalade, åhördes knappast +av någon mer än den vänliga frun, som hade börjat samtalet.</p> + +<p>»Och jag har ingen annan tid att skriva än om natten,» sade den unga +arbeterskan, »om natten, sedan jag har slutat arbetet och mina fingrar +är stela och ovilliga, och jag är inte van vid svenskan. Den är inte +sådan som det språket vi talar emellan oss. Jag blir mycket trött av +skrivandet.</p> + +<p>Och jag lever i stort elände,» fortfor hon. »Jag är fattig och sjuk och +ensam, och en bostad har jag, som ingen annan vill hålla till godo med, +och jag ryser för allt det, som ska komma att ske.»</p> + +<p>Hon hade mycket väl märkt hurusom intresset för hennes ord hade +försvunnit. Hennes röst sjönk, och hon fick över sig något drömmande. +Till sist talade hon bara viskande och med sänkta ögonlock. Endast den +närmast sittande kunde uppfatta orden.</p> + +<p>»Men jag ber Gud, att han ska skona mitt liv, och att jag ska få leva +kvar i den luttrade<span class="pagenum"><a name="Page_141" +id="Page_141">141</a></span> skaran. Jag ber, att jag måtte få räknas med i den +sista tredjedelen, och att jag, som har varit uttagen till att förkunna +dess ankomst under stor försmädelse, också måtte få leva med i Guds +tusenårsrike, att jag måtte få stå bland de utvalda och se denna jorden +stråla av rättfärdighet.»</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_142" id="Page_142">142</a></span></p> +<h3><a name="DEN_SKONA_MUSIKEN" id="DEN_SKONA_MUSIKEN"></a>DEN SKÖNA MUSIKEN.</h3> + + +<p>Det långa tåget från norden rullade oupphörligt vidare ifrån station +till station. De, som sutto i samma kupé som Lotta Hedman, stego av så +småningom: först bonden och bondhustrun, så den vänliga frun, som hade +lockat henne att tala om vad hon var för en. Då den vänliga frun hade +försvunnit, kom en man, som mest av allt liknade något slags +lekmannapredikant, och satte sig på den goda hörnplatsen. Han hade varit +med på tåget förut, men hade haft en obekväm plats mittpå en bänk.</p> + +<p>Mannen gav sig genast i språk med Lotta Hedman. Han frågade henne om hon +hade haft uppenbarelser redan före världskriget, eller om det var först +efter dettas början, som hon hade blivit seende. Han talade med en mild, +låg och mycket sympatisk röst och med det varmaste intresse utan att +precis förråda varken tvivel eller tro. För andra människor föreföll +hans sätt att uttrycka sig retsamt ödmjukt, men Lotta Hedman fann det +<span class="pagenum"><a name="Page_143" id="Page_143">143</a></span> +behagligt att bli tilltalad på ett nära nog vördnadsfullt sätt, när hon +för första gången ute bland främmande människor hade avslöjat sin +värdighet.</p> + +<p>»Det skulle göra mig mycke glad, om ni ville berätta mig något om era +syner,» sade mannen. »Jag vet inte om jag kan begära det, eftersom jag +är främmande för er, men var viss, att jag skulle betrakta det som en +stor heder!»</p> + +<p>Detta kunde den unga kvinnan inte motstå, utan hon började berätta om +den första gången, som hon hade fått vara med om något besynnerligt. Nu +talade hon dock med ett helt annat lugn än förut. Visserligen höjde hon +rösten, och visserligen kom hon även nu att få flera åhörare än den, som +hon talade med, men mannen framför henne utövade ett lugnande inflytande +på henne och dämpade ovillkorligen hennes iver.</p> + +<p>»Jag var inte mer än fjorton år gammal på den tiden,» sade hon, »och jag +var nyss tillfrisknad från ett svårt sjukdomsfall, som min förföljare +döden hade skickat över mig, så att jag var ganska svag och hela min +kropp kändes, som om den skulle hålla på att vissna och sjunka samman. +Men jag levde inte ensam, som jag gör nu, utan jag bodde hemma hos +föräldrarna. Och de var bara ett fattigt bondfolk, men de hade försyn +för min svaghet, så att de lät mig stanna hemma och släppte inte ut mig +till att tjäna hos främmande. Och mor begärde ingenting annat av mig, än +att jag skulle hjälpa henne med småsysslor och springa<span class="pagenum"><a +name="Page_144" id="Page_144">144</a></span> ärenden åt henne och läsa +högt ett kapitel ur bibeln för var dag.</p> + +<p>På den tiden fanns det ännu inte någon såg i Stenbroträsk och inte någon +lådfabrik och inte några arbetarbostäder och inte någon början till ett +municipalsamhälle. På hela vår sida av älven fanns det ingenting annat +än några små bondgårdar. För kyrkan och prästgården och de större +bondgårdarna låg på motsatta stranden, såsom de gör än i dag.</p> + +<p>Och det var en söndagskväll, som mor sa till mig, att jag skulle ro över +med mjölk till prostgården, för då på sommarn hade alla andra sina kor +borta på bete vid fäbodarna, så att det var ont om mjölk nere i bygden, +och prostens kunde inte få på närmre håll än hos oss.</p> + +<p>Och när jag hade satt mig i båten och började att ro över till +prostgårdslandet, så gick det så ledigt och lätt till att ro. Det var, +som om den tunga ekstocken hade blivit förbytt till en liten smal +älvsnipa, det var, som om vattnet hade blivit förbytt till glatt och fin +och fet olja, det var, som om årorna hade blivit förbytta till lätta och +lekande fågelvingar. Och det var alldeles stilla och tyst omkring mig. +Det hördes inte något gnissel vid årtullarna och inte något plaskande i +vattnet och inte något buller från stränderna. Det hördes inte så mycket +som en kobjällra. Inga pojkar och flickor satt och språkade på +älvbrinken, och alla de svalor, som hade bo i strandniporna utmed älven, +och som jämt flög och flaxade utanför sina hålor, de var +<span class="pagenum"><a name="Page_145" id="Page_145">145</a></span> +borta och försvunna, och man visste ingenting om deras tillvaro.</p> + +<p>Och när jag hade rott över älven och tagit mjölkflaskan och gett mig i +väg uppåt prostgården, så var det inte alls svårt att gå, fastän backen +var brant, och fastän jag hade solskenet <a name="TR_P145" id="TR_P145"></a><ins +title="I orginal texten: 'ratt'" class="trchange">rätt</ins> i ansiktet. +Det var ingen brand i solskenet, och det var ingen tyngd i mjölkflaskan.</p> + +<p>Och jag tänkte för mig själv, att jag måtte visst vara ivrigt väntad, +och att det skulle komma att gå mig väl på något sätt, för så lätt hade +det aldrig gått förut att komma fram till prostgården.</p> + +<p>Och när jag var inkommen i köket, så var det stilla där med, och ingen +människa såg jag till, som kunde ta emot mjölken, utan jag blev stående +och väntade nere vid dörren.</p> + +<p>Nästan med detsamma, som jag kom in, så började det att spela i +övervåningen, och det hördes så väl, att jag nästan ville tro, att det +spelade i samma rum, där jag stod. Och det lät så vackert, att jag var +glad, att både jungfrurna och hushållerskan hade gått sin väg, så att +jag fick stå stilla och höra på. Jag var inte otålig att få gå min väg. +Jag skulle ha kunnat stå där hela natten och ändå inte blivit utledsen.</p> + +<p>Jag hade aldrig hört något annat än handklaver och den gamla kyrkorgeln +i Stenbroträsk, så jag undrade mycket vad det var för ett fint +instrument, som det spelades på. Och det var inte några sådana melodier, +som jag kände till. Det var långdragna toner liksom starka vindfläktar, +och<span class="pagenum"><a name="Page_146" id="Page_146">146</a></span> +de var så rika på ljud och så tydliga, att jag tyckte, att de smekte +mina kinder, då de for förbi mig.</p> + +<p>Och jag fick så vackra och härliga tankar, medan jag stod och lyssnade. +Jag tyckte, att jag var lössläppt från jorden. Jag tyckte, att jag var +halvvägs uppe i Guds himmel.</p> + +<p>Men så kom det folk in i köket, och med detsamma blev det slut på det +vackra spelet.</p> + +<p>När hushållerskan hade tömt mjölken ur flaskan, satte hon fram mat och +bad mig, att jag skulle gå till bordet och äta. Hon sa, att de hade haft +begravning i prostgården den dagen. Det var gamla frun, som var död, +hon, som var mor till prosten, och de hade haft främmande där, som hade +ätit middag. Och nu ville hon låta mig smaka på gästabudsmaten.</p> + +<p>Och när hon var så blid och vänlig emot mig, så tog jag dristighet till +mig och frågade vem det kunde vara, som hade spelat så vackert i +övervåningen.</p> + +<p>Men hushållerskan, hon blev så förvånad, så hon kunde knappt svara.</p> + +<p>'Vad är det du säger, barn? Inte kan du ha hört någon spela i +övervåningen. Pianot står i andra ändan av huset, det hörs inte en gång +hit till köket. Och du förstår väl, att ingen kan tänka på att spela +samma dag, som den gamla frun har blivit utburen till kyrkogården.'</p> + +<p>Det blev alldeles tyst i köket, sen hon hade<span class="pagenum"><a +name="Page_147" id="Page_147">147</a></span> sagt detta. Jag visste ju, +att jag hade hört vad jag hört, men jag ville inte vara påståelig.</p> + +<p>Hushållerskan hon liksom tänkte sig om bara, och så började hon på nytt +att tala mig till rätta.</p> + +<p>'Det är gamla fruns rum, som ligger här ovanför köket,' sa hon, 'och det +är det sista ställe i världen, där någon skulle vilja sätta sig att +spela den här dagen.'</p> + +<p>Jag fick tårarna i ögonen, därför att jag förstod, att hon trodde, att +jag hade sagt en osanning. Och jag skulle helst ha velat springa min +väg, men det gick ju inte an att ge sig av, förrän jag hade ätit opp +maten, som var framsatt åt mig.</p> + +<p>Men tänk, att bäst jag satt där och önskade, att jag vore hundra mil +därifrån, så gick dörren opp, och prosten stack in huvudet och frågade +om de inte hade hört, att det hade ringt till aftonbön.</p> + +<p>Då blev de förlägna i köket och började att ursäkta sig.</p> + +<p>'Det är denna Lotta Hedman, som sitter här. Hon har gjort oss så häpna, +att vi har glömt allt annat. Hon påstår, att när hon kom in i det tomma +köket för en stund sen, så hörde hon hur det spelade i övervåningen, men +vi förstår inte vad hon menar, för vi vet ju, att ingen i det här huset +har spelat en ton på själva begravningsdagen.'</p> + +<p>Och jag, min stackare, som blev på detta sättet utpekad, jag visste inte +vad jag skulle ta mig till. Jag la ifrån mig både kniv och gaffel +<span class="pagenum"><a name="Page_148" id="Page_148">148</a></span> och +sköt undan tallriken och gjorde mig i ordning att rusa på dörrn.</p> + +<p>'Å, är det så,' sa prosten, 'då ska vi alla tacka Gud. Detta är en stor +nåd. Jag visste väl, att min kära mor skulle ge mig en hälsning, för så +vitt som det stod i hennes makt. Hon skulle inte gå ifrån mig för evigt +utan att ge mig ett tecken, som kunde vara till en vägledning för mig, +som lever kvar i det mörka och ovissa.'</p> + +<p>Och han gick fram till mig och la handen på huvudet på mig.</p> + +<p>'Jaså, du är en av dem, som är utvalda,' sa han. 'Du är en av dem, som +ska bära fram hälsningar från de döda till de levande. Ja, kanske att +Gud själv en gång kan komma till att tala genom din mun.'</p> + +<p>Mer sa han inte. Han bara vände mitt ansikte oppåt och såg mig djupt in +i ögonen, och så suckade han och gick sin väg.</p> + +<p>Men när jag rodde hem över älven, så satt jag och tänkte på allt det, +som hade hänt mig. Och jag tyckte, att jag hade blivit på något +underligt sätt förvandlad, och att jag aldrig mer kunde bli densamma, +som jag hade varit.</p> + +<p>Och detta var första gången, som jag hade fått vara med om något +besynnerligt, det var första gången, som jag hade fått besked om att jag +var utvald till att höra och se sådant, som är fördolt för de visa och +mångkunniga.</p> + +<p>Och jag trodde allt i den stunden, att jag skulle bli en av Herrans +profeter, som jag hade läst<span class="pagenum"><a +name="Page_149" id="Page_149">149</a></span> om i den heliga skrift. +Jag trodde, att jag skulle komma till att uttala ord, som skulle bestå +lika länge som himmel och jord. Jag trodde, att jag skulle bli upphöjd +bland människor och aldrig föll det mig in, att jag inte skulle bli +något annat än en fattig arbeterska i en lådfabrik.»</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_150" id="Page_150">150</a></span></p> +<h3><a name="LASKAMRATEN" id="LASKAMRATEN"></a>LÄSKAMRATEN.</h3> + + +<p>Den främmande mannen tackade Lotta Hedman mycket hjärtligt för denna +berättelse.</p> + +<p>»Jag är mer än glad, att jag kom med på tåget just i dag,» sade han. +»Ack, det borde inte vara så sällan, som man finge höra himmelsk musik. +På det sättet skulle mycke i den här världen bli annorlunda.»</p> + +<p>När han hade gjort denna betraktelse, drog han sig tillbaka i sitt hörn. +Han sköt hatten ner över ögonen, men Lotta Hedman hade den bestämda +övertygelsen, att han inte gjorde det för att få sova, utan bara för att +i lugn få tänka över det han hade hört.</p> + +<p>När ännu några ögonblick hade förgått, erfor hon en stark lust att tala +mera med honom. — »Du ska tala med den där mannen om Sigrun. Du ska +rådgöra med honom om din resa,» hörde hon en tydlig uppmaning inom sig. +— »Men varför ska jag tala om Sigrun med en man, som är alldeles +främmande både för henne och för mig?» avvisade hon sig själv. +Ögonblicket därpå var<span class="pagenum"><a name="Page_151" +id="Page_151">151</a></span> dock lusten där på nytt. — »Tala med +honom om Sigrun! Se på honom nu, då hatten har glidit åt sidan! Det är +en god man, som har erfarit mycket lidande. Han har ett ödmjukt hjärta. +Vilken människa han råkar, hon må vara hur förfallen och syndfull som +helst, så håller han henne ändå för mer än sig själv. Med den mannen kan +man tala om allting. Tala med honom om Sigrun!»</p> + +<p>»Nej, Lotta Hedman, var försiktig! Nu är du inte hemma i Stenbroträsk, +där du känner alla människor. Hur vet du, att den här mannen är så +utmärkt? Kanske att han just nu sitter och gör narr av dig i sina +tankar.»</p> + +<p>Tåget rullade och rullade. Från station, till station. Folk steg ur och +steg på. Vid en stor station, där flera järnvägslinjer möttes, lämnade +alla passagerarna tredjeklassvagnen, så när som på Lotta Hedman och +mannen, som satt mittemot henne.</p> + +<p>Knappt voro de ensamma, förrän mannen satte sig rätt upp på bänken, lade +hatten upp i nätet och började språka.</p> + +<p>Han var vänlig, klok, gladlynt och framför allt ödmjuk och mild. Det var +denna mildhet, som gjorde, att ingen människa kunde se honom längre än +fem minuter utan att längta efter att få anförtro honom alla sina +bekymmer.</p> + +<p>»Den där ska förstå min svaghet,» tänkte alla, som råkade honom. »Det +skulle vara gott att<span class="pagenum"><a name="Page_152" +id="Page_152">152</a></span> få tala med honom. Han skulle förstå hur svårt jag +har det.»</p> + +<p>Det dröjde inte heller lång stund, innan Lotta Hedman avbröt sig mitt i +ett samtal om lådfabriken och arbetsförhållandena i Stenbroträsk.</p> + +<p>»Jag skulle be att få fråga er om råd i en sak,» sade hon. »Jag har +bekymmer, och ni vet, att jag lever ensam och har ingen att fråga.»</p> + +<p>»Säg inte, att ni vill be mig om råd!» sade mannen. »Något råd har jag +säkert inte att ge. Men berätta mig i alla fall vad ni har på hjärtat! +Ni talar så väl, och resan är lång. Jag för min del ska följa med tåget +ända ner till Dalsland. Jag har ett par dagar på mig, innan jag kommer +hem.»</p> + +<p>»Jo, det är så, att jag en gång blev god vän med den äldsta av +prostdöttrarna i Stenbroträsk,» sade Lotta Hedman. »Vi var läskamrater.»</p> + +<p>Det stockade sig i rösten, och hon blev röd i ögonen.</p> + +<p>»Jag har aldrig tyckt så mycke om någon människa som om henne,» +fortsatte hon efter en stunds kamp med rörelsen.</p> + +<p>Mannen satt alldeles stilla, gjorde inte ett försök att påskynda eller +hjälpa. Han såg snarast handfallen ut.</p> + +<p>»Jag får lov att tala om hur det var första gången, som hon talade med +mig, så att ni kan komma till att förstå hurudan hon var.»</p> + +<p>»Gör det!» sade han. »Det är det bästa. Gör er ingen brådska! Vi har +hela dagen för oss.»<span class="pagenum"><a name="Page_153" +id="Page_153">153</a></span></p> + +<p>»Jo, på den tiden, då vi gick och läste, hände det sig en förmiddag, +under en rastestund, att vi stog, en elva, tolv stycken av läsbarnen, i +ett hörn av kyrkogården och talade om ett katekesstycke. Och jag kommer +ihåg, att en av pojkarna sa, att det kunde aldrig vara möjligt annat, än +att Gud tyckte om människorna. Han hade ju skapat oss, och då fick han +väl lov att vara nöjd med oss.</p> + +<p>Det var så, att vi, som stog i det där hörnet och talade med varandra, +vi var de fattigaste och yngsta av läsbarnen. De andra, som var bättre +och förnämligare än vi, gick fram och tillbaka på kyrkvallen i små +flockar, och ibland samlade de sig kring den äldsta av prostdöttrarna, +som också gick och läste det året. Hon var vacker, och hon hade något +hos sig, som lockade och drog. Det var nästan omöjligt att få ögonen att +vända sig åt något annat håll än det, där hon fanns.</p> + +<p>Men vi andra, förstår ni, som visste, att det var alldeles omöjligt, att +prostdottern kunde vilja välja sig vänner ibland oss, vi stod i ett hörn +och försökte trösta oss med att tala om ett katekesstycke.</p> + +<p>'Om vi vore som hon där borta,' sa jag, 'så skulle Gud säkert vara nöjd +med oss.'</p> + +<p>Det var prostdottern jag tänkte på, och med ett vände vi oss allihop, +och nu stod vi återigen och stirrade på henne.</p> + +<p>Hon hade ett så vackert och mjukt brunt hår, som krusade sig vid +tinningarna i små lockar och<span class="pagenum"><a name="Page_154" +id="Page_154">154</a></span> föll i mjuka vågor över hjässan och neråt +nacken. Och hon hade ett långlagt ansikte med tunna kinder och långa +ögonhår och ögon, som var som en djup brunn till att se ner i. Och hon +var likasom gjord av en finare materia än vi andra. Hon var som ett +genomskinligt bär. Hon var bra lång, och hon gick med huvudet lutat åt +ena sidan, och vi tyckte, att det passade bäst så till hela utseendet +och till hela väsendet.»</p> + +<p>Mannen, som satt och hörde på historien, lutade plötsligt ner huvudet i +handen. Han såg ett djupt älskat ansikte framför sig. Han såg det sådant +det hade visat sig för honom ute på havet, då den ena skönheten dök upp +för dem efter den andra. Så besynnerligt ungt och frågande.</p> + +<p>»Hon hette Sigrun,» sade Lotta Hedman, »och det var ett ovanligt namn, +men det var inte det enda, som var ovanligt med henne.</p> + +<p>Just den dagen, när jag såg henne stå i solskenet på kyrkvallen, kom jag +att förstå varför det var omöjligt att låta blickarna skilja sig ifrån +henne.</p> + +<p>För visst var det sant, att hon hade människoskepnad som vi andra. Hon +hade ögon och näsa och mun, och hon var född borta i Stenbroträsk +prostgård, och hennes föräldrar var inte annorlunda än någon annans. Men +detta kunde inte bedraga den, som hade seende ögon. För Sigrun var av +ett annat slag än vanliga människor, hon var av en annan värld.»</p> + +<p>Mannen, som ännu satt med handen för ögo<span class="pagenum"><a +name="Page_155" id="Page_155">155</a></span>nen, nickade ofrivilligt. Det +var det rätta ordet. Från en annan värld, en vilsekommen flyttfågel, som +hade skilts från sina kamrater och kommit in i en skara fåglar, som inte +var av hans slag.</p> + +<p>»För det ges andra världar,» sade Lotta Hedman, »det ges många utom den, +som vi nu ser omkring oss. Och från en av dessa var Sigrun. Men ni kan +väl inte förstå hur jag menar?»</p> + +<p>»Jo,» sade mannen, »jag förstår. Jag har själv en gång sett en människa, +som var från en annan värld. Jag tror åtminstone, att jag förstår,» lade +han till, såsom hade han talat med för stor säkerhet.</p> + +<p>»Och jag smög mig in i en vrå under klockstapeln,» fortsatte Lotta +Hedman sin berättelse och satte händerna för ögonen. »Jag fick lov att +tänka över vad detta ville säga, att Sigrun inte var en vanlig människa.</p> + +<p>Skulle inte Sigrun, om hon var från en annan värld, kunna se på mig, att +jag var en utvald, och att jag en gång skulle föra Guds talan? Och +skulle hon aldrig bry sig om att säga ett ord till mig? Skulle inte den, +som var olik alla de andra, kunna urskilja mer än de och välja bättre än +de?</p> + +<p>Men jag fick inte länge vara ostörd med mina tankar. De andra läsbarnen, +alla de tolv, som inte vågade sig fram till prostdottern, kom och +sällade sig till mig.</p> + +<p>'Här sitter Lotta Hedman och gråter, därför att Sigrun inte vill se åt +henne,' sa en av dem.</p> + +<p>'Du kan väl begripa, Lotta, att Sigrun inte<span class="pagenum"><a +name="Page_156" id="Page_156">156</a></span> kan bry sig om den, som ser +ut som du,' sa en annan och försökte tala reson med mig.</p> + +<p>'Tänk på ett sådant hår du har! Det står ju omkring huvudet på dig som +en ullbuske.'</p> + +<p>Jag satt stilla och hörde på dem. — 'Om det inte vore något annat än +det, som skilde oss åt!' tänkte jag. 'Men det värsta är, att Sigrun är +från en annan värld.'</p> + +<p>'Och du har en så konstig och förkrympt kropp,' sa läskamraterna. 'Du +får aldrig kläderna att sitta nätt och slätt på dig, som de gör på +andra. Och du har stickande ögon, och du skriker, när du talar.'</p> + +<p>Det hade inte funnits några tårar i mina ögon förut, men nu kände jag, +att de ville tränga sig fram, därför att de andra var grymma och hårda, +när de försökte trösta.</p> + +<p>Men då kändes det på en gång, som om ett varmt, milt ljus skulle sprida +sig i luften framför mig. Det kändes, som när solskenet faller in i +kammarn en kall vinterdag.</p> + +<p>Det kom en sval, mjuk, hand och förde bort mina händer från ansiktet, +och när jag såg opp, så var det Sigrun, som stod framför mig, och hon +smålog mot mig och frågade om jag ville ro henne över till andra +stranden i min båt fram på eftermiddagen, sedan vi hade slutat +läsningen.</p> + +<p>Och fastän jag begrep, att de andra hade talat om för Sigrun, att jag +var sjuklig och fattig, och fastän jag visste, att hon gjorde detta +förslag bara av barmhärtighet, så kände jag en outsäglig<span class="pagenum"><a +name="Page_157" id="Page_157">157</a></span> lycksalighet. +Ni kan inte förstå hur ljuvligt jag kände det, och hur jag älskade henne +alltfrån den stunden.»</p> + +<p>»Och hur jag älskade henne alltfrån den stunden,» upprepade den +lyssnande för sig själv och kände ett par läppar snudda vid sin panna +och hörde ett litet klingande skratt. »Fastän jag visste, att det bara +var barmhärtighet,» viskade han för sig själv, »fastän jag till fullo +förstod, att det bara var barmhärtighet.»</p> + +<p>»Sigrun,» mumlade han nästan hörbart, »varför kommer du tillbaka till +mig på detta sättet nu i dag? Jag trodde, att jag hade visat bort dig +för evigt. Varför kommer du tillbaka?»</p> + +<p>»Men på eftermiddagen, när vi var ute och rodde,» fortsatte Lotta +Hedman, »då frågade Sigrun om det var jag, som hade hört den vackra +musiken i prostgården på farmoderns begravningsdag, och hon ville, att +jag skulle tala om för henne alltsammans. Och hon fick inte höra bara om +detta. Allt annat, som jag hade sett och hört, berättade jag för henne, +och jag fördolde inte, att jag trodde, att jag skulle bli en sierska och +en Guds profet. Och hon gjorde inte narr av mig. Hon sa bara helt +ödmjukt, att hon aldrig kunde se något sådant, men hennes önskan var att +få bli sjuksköterska. Men inte för vanliga sjuka, utan för de +pestsmittade eller de spetälska. Eller om detta inte kunde låta sig +göra, så ville hon ta hand om idioter eller lära blinda att läsa i bok +eller döva att tala. Det var hennes värsta sorg, sa hon, att +<span class="pagenum"><a name="Page_158" id="Page_158">158</a></span> +hon inte trodde, att föräldrarna skulle ge henne lov att ägna sig åt +något sådant ämbete.</p> + +<p>Jag minns ännu i dag hur vacker hon var,» sade Lotta Hedman, »då hon +talade om detta.»</p> + +<p>Mannen framför henne såg upp för ett ögonblick, och hans ögon strålade. +»Ni gör mig ett stort nöje genom er berättelse,» sade han. »Ni kan inte +tro vilket nöje ni gör mig.»</p> + +<p>»Det är bra snällt av er, att ni säger så,» sade Lotta Hedman. »Jag +trodde, att ni skulle vara rent uttråkad vid det här laget.»</p> + +<p>»Ni ska inte tänka så,» sade mannen. »Om ni hölle på och talade med mig +om den där prostdottern från Stenbroträsk, ända tills vi skiljs åt, så +skulle inte jag bli uttråkad. Ni blev väl god vän med henne efter den +där första roddturen, kan jag förstå?»</p> + +<p>»Ja,» sade Lotta Hedman, »det är säkert, det, att vi blev goda vänner. +Vi var ute och rodde mest var afton, så länge som läsningen varade, för +Sigrun tyckte om att sitta i en båt och bara glida fram längs med +stränderna utan att ha ärende åt något håll. Hon tyckte inte om ångbåtar +och inte om järnbanor, och inte tyckte hon om att åka efter häst, men +hon tyckte om att driva omkring i en roddbåt. Och vad hon allra mest +längtade efter, det var att komma ut på ett stort hav.»</p> + +<p>Mannen, som satt framför henne, hade åter böjt ner huvudet och lagt +handen över ögonen. »Ja visst,» tänkte han, »hon hade länge längtat +efter att få komma ut på havet, det sa hon till<span class="pagenum"><a +name="Page_159" id="Page_159">159</a></span> mig. Hon hade längtat +efter det alltsedan de dagarna, då hon bara var femton år. Men det blev +jag, som fick stilla denna hennes längtan. Jag har ändå fått göra något +gott i mitt liv.»</p> + +<p>Lotta Hedman, som inte behövde mycken uppmuntran av sin åhörare, +fortsatte oförtrutet sin berättelse.</p> + +<p>»Jag trodde, att så snart som läsningen var slut, så skulle vi aldrig +mer råkas, men hela sommaren efteråt kom Sigrun nästan var dag ner till +älvstranden, och då var jag henne till mötes med båten, och vi for +uppför och utför älven i timvis. Och så fortsatte det sommar efter +sommar, och det var den lyckligaste tid, som jag någonsin har fått +uppleva.»</p> + +<p>Mannen mittemot drog en djup suck — »Varför kommer du tillbaka till +mig, Sigrun?» viskade han. »Varför kommer du så ung, så god, så skön, så +oerfaren och oberörd? Jag har försökt tänka på dig såsom en åldrande +kvinna, en mor med barn, en älskande och hängiven hustru. Varför kommer +du i din ungdoms friskaste glans?»</p> + +<p>»Ja, nu ska ni få höra hur det gick med vänskapen,» sade Lotta Hedman.</p> + +<p>»Jo, när den hade varat i fyra år, så satt jag en söndagseftermiddag på +vårsidan där hemma i stugan och gav akt på en stor, rödmålad bondgård, +som reste sig utanför det östra fönstret. Den ena huslängan trädde fram +efter den andra, och jag undrade vad detta kunde vara för en slags +<span class="pagenum"><a name="Page_160" id="Page_160">160</a></span> +gård, och varför den byggde opp sig så präktigt just i kväll.</p> + +<p>Det var rätt långt lidet på dagen, det började redan på att bli skumt. +Och far och mor hade varit i kyrkan på förmiddagen, och nu satt de på +var sin sida om spishållen och rökte och småpratade. Men jag satt framme +vid fönstret och såg på gården, som höll på att växa opp mot den grå +kvällshimlen.</p> + +<p>Det var ett rött boningshus i två våningar, som stod högt på en kulle +med en mängd gamla aplar på sluttningen framför, och på ena sidan om +äppelgården såg jag en lagård med lador, och på den andra låg brygghus +och stall och en stor stenkällare med en ensam liten kammare oppbyggd på +källartaket.</p> + +<p>Bredvid källaren stod ett träd, som jag inte kunde ge namn. Det var +knotigt och hade tjock stam och vitt utsträckta grenar, och det såg ut +att vara urgammalt, och det hade över sig något vresigt och hotande.</p> + +<p>Och föräldrarna, som satt borta vid spisen, de sa just ingenting till +varandra. De bara tänkte tillsammans. De visste så väl var de hade +varandra.</p> + +<p>'Å, det här blir allt bra synd om Lotta,' sa mor. Och far svarade strax +utan att fråga vad hon menade, att det gjorde det visst. För han hade +naturligtvis suttit och tänkt på detsamma som hon.</p> + +<p>Men jag tänkte för mig själv, att de visste inte<span class="pagenum"><a +name="Page_161" id="Page_161">161</a></span> vad de sa, för hur +skulle det någonsin kunna bli synd om mig, så länge som jag hade så +många syner och röster att fröjda mig åt?</p> + +<p>Och den stora gården stod alltjämt kvar lika tydlig. Jag tyckte, att jag +när som helst skulle kunna gå in genom grinden och hälsa på inne i +stugan. Jag kunde se redskap, som låg kvar på bakgården, och ämbaret +bredvid brunnen och hundkojan och duvslaget, och jag förstod, att det +var en betydande gård, där allting var stort tilltaget, men det var +också över den något gammaldags och urmodigt.</p> + +<p>Den låg alldeles tyst och stilla och övergiven. Ingen människa och inte +heller något djur var i rörelse.</p> + +<p>Så fick jag se något, som förvånade mig mer än allt annat. Det fanns en +stengärdesgård, som stängde gården från åkern, och mittpå den såg jag en +grind. Och den ena grindstolpen stod rak och riktig, men den andra var +grå och nästan upprutten och skulle ha fallit till jorden, om det inte +hade funnits en hel mängd stöttor omkring den.</p> + +<p>Just som jag fick ögonen på den gamla grindstolpen, så for en rysning +genom mig, och jag kände, att jag var rädd, och att jag helst inte +skulle vilja se något mer.</p> + +<p>Jag satte händerna för ögonen och vände mig inåt mot rummet, men gården +försvann inte fördenskull. Nästa gång, som jag såg ut, stod den där +alldeles som förut, och den var vacker och<span class="pagenum"><a +name="Page_162" id="Page_162">162</a></span> präktig att se på. Den lyste +mot de svarta höjderna, som reste sig bakom den. Och den, som såg en +sådan gård i verkligheten, måste tänka, att det var ett rikt och mäktigt +folk, som bodde där. Allting var väl bibehållet utom den där enda +grindstolpen.</p> + +<p>Och jag försökte att inte se på den, eftersom den gjorde mig rädd, men +just som jag lyfte ögonen från den, fick jag se, att det ändå fanns en +människa på gården. Hon satt i fönstret på källarkammarn nästan alldeles +ovanför grindstolpen och såg ner på den.</p> + +<p>Hon var gammal, och hon hade ett strängt, men vackert ansikte och vitt +hår, uppsatt under en mössa, som jag aldrig hade sett någon bruka maken +till i min tid. Hon satt stilla, med händerna i kors, och höll ögonen +stadigt riktade på stolpen. Hon satt som förstenad och betraktade den.</p> + +<p>Jag blev rädd än mer för henne än för grindstolpen, och jag vände mig +från fönstret och gjorde ett försök att få bort henne genom att tänka på +Sigrun.</p> + +<p>Jag tänkte på hur goda vänner vi hade varit och ännu var. Det fanns +ingenting, som kunde skilja oss åt. Förra vintern hade Sigrun varit +borta och hälsat på släktingar söderut i landet i flera månaders tid, +men när hon kom tillbaka, så var vi desamma goda vännerna som förut.</p> + +<p>Jag brukade inte behöva göra mer än kalla fram Sigrun, för att allt +mörkt skulle försvinna ifrån mig. Men denna gången hjälpte det inte.<span +class="pagenum"><a name="Page_163" id="Page_163">163</a></span> Då +jag åter vände mig mot fönstret, stod den gamla gården kvar, som den +stått, och den gamla kvinnan satt som förut och stirrade mörkt och +envist ner på samma plats.</p> + +<p>Och far och mor, som satt borta vid spisen, de höll också på som förut.</p> + +<p>'Ja, det blir svårt för Lotta,' sa mor. 'Men hon har ungdomen för sig, +och då man är ung, så glömmer man.'</p> + +<p>'Ja, det går an, så länge som man har ungdomen, som hjälper sig,' sa +far.</p> + +<p>Och så suckade de och drog djupa bloss ur piporna.</p> + +<p>Det kom allt så tunga tankar och la sig över mig. Jag började tro, att +föräldrarna hade rätt. Säkert skulle det komma att hända mig någonting +svårt.</p> + +<p>Och så gjorde jag ett försök till. Jag tänkte på Sigrun, sådan hon hade +varit, då hon för ett par månader sedan kom och berättade mig, att hon +var förlovad med en präst, som hon hade råkat, medan hon var borta hos +släktingarna.</p> + +<p>Hon hade varit så lycklig över att hennes fästman var präst. Det passade +så bra för henne, som var prästdotter. Och tänk, att han redan var +kyrkoherde med egen församling, fastän han bara var några och trettio +år! Den var ju rätt liten, men han skulle inte heller stanna där länge. +Han var en sådan förmåga, att han inte skulle komma att sluta, förrän +han blev biskop.</p> + +<p>I alla fall så var det ju utmärkt, att han hade<span class="pagenum"><a +name="Page_164" id="Page_164">164</a></span> ett eget hem, så att de +kunde gifta sig framemot hösten.</p> + +<p>Och först så hade jag blivit lite förvånad, för jag hade ju alltid hört, +att hon skulle bli sjuksyster, men hon förklarade, att det var alldeles +detsamma att bli prästfru. Ja, det var egentligen ett mycket större +kall, för nu skulle hon få en hel församling att hjälpa och bispringa.</p> + +<p>Jag tänkte på detta, och i detsamma såg jag ut med god förtröstan. Men +då var det än värre, för nu hade den gamla kvinnan rest sig, och jag +mötte hennes blick. Och jag såg mörker och vrede och hårt hat i den, och +en knotig hand lyfte sig, och hon skakade den hotande mot mig, medan hon +med sin andra hand pekade på grindstolpen. Det var, som ville hon säga +som så, att om jag rörde vid grindstolpen, så skulle det gå mig illa.</p> + +<p>Hon var förfärlig och skrämde mig, men på samma gång var hon så ömkligen +gammal och vanmäktig, att jag ville gråta av medömkan.</p> + +<p>Men i och med det att hon lyfte sin hand, var alltsammans försvunnet. +Alltsammans, både gård och gumma och grindstolpe. Det var, som skulle de +aldrig ha funnits. Och jag kände sannerligen en stor lättnad.</p> + +<p>Varför skulle jag behöva vara ängslig, därför att Sigrun hade fästmannen +hos sig på besök ett par dagar? Eller varför skulle far och mor behöva +sitta och vara ängsliga, därför att de hade sett honom i kyrkan i dag? +<span class="pagenum"><a name="Page_165" id="Page_165">165</a></span></p> + +<p>Och så äntligen dök det upp ett par huvuden ovanför älvbrinken. Jag +kände en sådan glädje, att jag genast ropade till föräldrarna:</p> + +<p>'Nu tror jag allt, att Sigrun vill visa mig sin fästman. Kom hit och se +om det inte är hon och han, som kommer gående bortifrån älven?'</p> + +<p>Då fick mor brått med att sticka undan pipan och flytta på alla stolar +och att torka opp ett par droppar vatten, som var utspillda på golvet.</p> + +<p>Men far kom fram till mig borta vid fönstret, och vi stod och betraktade +de vandrande. Och nu såg jag fästmannen för första gången, där han kom +med fästmön under armen. Han var inte så värst lång, men starkt byggd +var han, välvuxen och axelbred. Och han hade ett vackert och välformat +huvud. Jag kunde inte se något fel på honom, om det inte skulle vara +det, att han var närsynt och gick med glasögon.</p> + +<p>När de kom in, såg de stolta och lyckliga ut. Och jag var också så nöjd +med Sigruns fästman och så lycklig över att de hade kommit till mig. Han +såg ut, som om han skulle kunna ta vård om sin hustru i alla väder och +vindar. Så länge som hon hade ett sådant stöd bredvid sig, skulle hon +aldrig kunna bli olycklig eller misströstande.</p> + +<p>Fästmannen hälsade så vänligt på far och på mor. Men när han kom fram +till mig, så plirade han lite med de närsynta ögonen och tog an en +skämtsam min. — 'Jaså,' sa han, 'detta är den stora sierskan i +Stenbroträsk. Henne är jag<span class="pagenum"><a name="Page_166" +id="Page_166">166</a></span> rädd för. Hon kan ju se tvärsigenom +människor, och tänk om hon inte blev belåten med mig!'</p> + +<p>Och han skrattade, och Sigrun gjorde detsamma, och far med drog på +munnen.</p> + +<p>Och det var, som om jag skulle vara så lustig och bara till att göra +narr av.</p> + +<p>Jag blev först alldeles röd av allt det blod, som strömmade upp i mitt +ansikte. Och sedan kände jag, att jag blev stel och hårdnade till. Och +jag kunde inte begripa, att någon människa kunde få tala så öppet om +detta, som var min allra heligaste hemlighet. Och hur kunde Sigrun ha +förrått för sin fästman sådant, som hade sagts henne i djupaste +förtroende?»</p> + +<p>Lotta Hedmans röst höjde sig i skärande tonfall, såsom när hon hade +talat om sitt ensamma, hårda liv. Det var en skarp smärta, som +återuppstod inom henne.</p> + +<p>Mannen framför henne såg upp med ett vemodigt leende.</p> + +<p>»Det kunde ni väl veta, att Sigrun skulle vara just sådan,» sade han. +»Hon hade gett sig till honom med hela sin själ, med alla sina tankar +och med allt, som hon hade genomlevat.»</p> + +<p>»Ja, det var nog så,» sade berätterskan, »men det var svårt för mig. Mor +försökte svara i mitt ställe,» fortfor hon, »för hon förstod nog, att +jag ingenting kunde säga.</p> + +<p>'Hon har allt en så oförståndig mor, den här flickan,' sa mor. 'Men Gud +har hört mina<span class="pagenum"><a name="Page_167" id="Page_167">167</a></span> +böner. Han har gett mig en dotter, som ser och förstår mer än andra.'</p> + +<p>Jag tyckte, att mor var bra tapper. Jag skulle ha velat falla på knä och +tacka henne, men hon blev allt tyst, hon med, när hon nu fick en skarp +blick genom glasögonen och prästen började tala med tjock och tung och +viktig röst, liksom skulle han ha stått på en predikstol.</p> + +<p>'Vi får allt lov att vara försiktiga, vi, som är kristna,' sa han, 'så +att vi inte sjunker tillbaka i hedendom. För den människa, som försöker +tränga in i det övernaturliga, hon vill likasom gå sin egen väg och inte +den, som är banad genom Jesus Kristus. Hon vill göra sig sina egna +gudar, och kanske att hon vill göra sig själv till Gud.'</p> + +<p>På det sättet predikade han en lång stund. Och nu fanns det ingen mer i +stugan, som tordes säga emot honom. Och var var nu allt det, som jag +hade hört, och som jag hade sett? Det var som bortblåst i samma stund, +som den mannen kom in till oss. Och jag måste sitta tyst utan hjälp och +höra honom tala mig till rätta inför Sigrun och föräldrarna.</p> + +<p>Jag såg bort till Sigrun, och hon satt och såg upp till fästmannen med +hela ansiktet strålande av ödmjuk beundran. Och jag såg hur lycklig hon +var över att fästmannen gjorde sig besvär att föra mig in på en rätt +väg. Och nu tyckte hon alldeles som han, att allt detta, som vi hade +haft att tala om med varann, det var skadligt och farligt. Det var till +mitt bästa, som han talade, och<span class="pagenum"><a name="Page_168" +id="Page_168">168</a></span> jag hade inte något annat att göra än +att vända om från mina onda vägar och försöka bli som alla andra.</p> + +<p>Jag blev så förkrossad av sorg. Jag ville hellre vara död än sitta där +och uppleva, att Sigrun hade svikit mig.»</p> + +<p>Hennes åhörare lyfte än en gång upp huvudet.</p> + +<p>»Det var väl vackert, att hon inte hade någon egen tanke, utan bara +tänkte hans tankar,» sade han. »Det är just detta, som är det vackra hos +henne.»</p> + +<p>Lotta Hedman fortsatte sin berättelse utan att svara på hans anmärkning.</p> + +<p>»De förlovade stannade hos oss en lång stund, och de talade förstås inte +bara med mig, de talade också med far och med mor. Och allt, vad +fästmannen sa, lät förståndigt och vänligt, och han hade väl reda på +sig. När han kom ut ur predikotonen, ljöd hans röst frisk och glad. Det +var inte svårt att förstå, att Sigrun kunde hålla av honom.</p> + +<p>Jag sa inte ett ord, så länge fästmannen var kvar, och Sigrun såg ibland +på mig med en förvånad min, och till sist frågade hon mig om jag var +sjuk. Men jag bara skakade på huvudet. Sigrun kunde väl inte förstå +annat, än att jag borde vara så innerligt lycklig.</p> + +<p>Det var en stor lättnad för mig, då de äntligen var utom dörrn. Men så +hände det sig, att Sigrun hade glömt sina vantar, och hon kom tillbaka +in ensam för att hämta dem.»<span class="pagenum"><a name="Page_169" +id="Page_169">169</a></span></p> + +<p>Han, som satt och lyssnade, hade ett utpinat uttryck över ansiktet. — +»Vad har du för rättighet att sitta och lyssna till allt detta tal om +Sigrun?» sade han till sig själv. »Akta dig, akta dig! Längtan kommer +tillbaka, sorg kommer tillbaka, kärlek vaknar upp. Det blir som för sex +år sedan, då du satt på klipporna och drömde kärleksdrömmar. Dag efter +dag satt du och drömde om henne.»</p> + +<p>»Och då passade hon på att fråga mig,» fortsatte Lotta Hedman, »om jag +inte tyckte, att fästmannen var märkvärdig och härlig, och om jag hade +trott, att något sådant fanns i världen. Och när jag alltjämt ingenting +sa, så brast henne tålamodet.</p> + +<p>'Vad i all världen är det åt dig?' frågade hon. 'Varför är du så tyst +och sur? Jag trodde, att du skulle ha sådan nytta av att få tala med en +präst. Och min fästman var så ivrig att få tala med dig. Och jag har +berättat honom så mycket om dig och sagt, att du var så märkvärdig. Och +vad ska han nu tänka?'</p> + +<p>Jag satt stilla, ända tills Sigrun var borta vid dörrn, men då rusade +jag efter henne.</p> + +<p>'Å, gift dig inte med honom, Sigrun!' brast jag ut. 'Han gör dig +olycklig.' Och då nu Sigrun såg stort på mig, så la jag till i min +ångest: 'Han kommer att slå ihjäl din själ, såsom han har slagit ihjäl +min.'</p> + +<p>Då rätade Sigrun upp sig.</p> + +<p>'Nu är du elak,' sa hon. 'Ska du tala så<span class="pagenum"><a +name="Page_170" id="Page_170">170</a></span> styggt för att man vågar säga +något till dig, som du inte tycker om att höra?'</p> + +<p>Och så gick hon äntligen på allvar.</p> + +<p>Och jag var glad, att far och mor ingenting sa, varken för att trösta +eller förklara. Jag gick ut i det lilla iskalla köket och satte mig att +gråta. Jag grät den ena timmen efter den andra. Jag begrät den vackra +vänskapen, jag begrät min själ, som var tagen ifrån mig och aldrig +skulle vända åter, och jag bet i försmädelsens frukt. För första gången +i livet hade jag fått smaka dess bitterhet.»</p> + +<p>Lotta Hedman hade sänkt rösten, såsom då hon slutade sitt stora tal om +kungabrevet och tusenårsriket. Hennes ansikte var präglat av ett stort +lidande. Hon kände än i dag förödmjukelsens plåga.</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_171" id="Page_171">171</a></span></p> +<h3><a name="HANGER" id="HANGER"></a>HÅNGER.</h3> + + +<p>Ack, vad Lotta Hedman var lycklig att få berätta! Vad det var ljuvligt +att få tala om Sigrun! Vad hon ansträngde sig för att tala högsvenska! +Hur hon arbetade för att vara lika högtidlig som en andaktsbok! Så +tacksam hon var mot denne åhörare, som alltjämt satt stilla och +lyssnade, som hade ett så outtömligt tålamod!</p> + +<p>»Nu är det bara en sak kvar, som jag behöver tala om, för att ni ska +kunna ge mig det råd, som jag behöver,» sade hon.</p> + +<p>»Ni ska inte på något sätt oroa er,» sade han. »Tala ni, som det bäst +passar er! Vi har tid på oss.»</p> + +<p>Lotta Hedman föll genast in i berättartonen.</p> + +<p>»Ja, det var samma år på hösten,» började hon, »och det hade just börjat +regna så häftigt, att vi hade blivit tvungna att springa in i stugan, +både far och mor och jag, för att vi inte skulle bli genomblöta.</p> + +<p>Och knappt hade vi hunnit in, förrän dörrn rycktes opp igen och ett par +stora, väldiga kar<span class="pagenum"><a name="Page_172" +id="Page_172">172</a></span>lar kom inrusande. De bad hövligt, att de skulle få +stanna hos oss, så länge som skuren varade. Och far bjöd dem vara +välkomna, och mor och jag satte fram var sin stol åt dem nere vid dörrn.</p> + +<p>Och den ene av dem var språksam och frågade far om han trodde, att de +kunde få arbete vid det nya sågverket, som höll på att byggas i +Stenbroträsk. Men den andre var tyst och satt bara och stirrade bortåt +det östra fönstret.</p> + +<p>Och just mot det fönstret kastade sig regnskuren med all sin kraft. Det +strömmade så mycket vatten utför rutorna, att man knappt kunde se +någonting genom dem.</p> + +<p>Jag undrade vad det kunde vara, som han stirrade på. För nog begrep jag, +att han såg efter något annat än regndroppar och småhagel.</p> + +<p>Och jag gick fram och satte mig på min vanliga plats i stolen vid +fönstret och såg ut.</p> + +<p>Men det var ingenting annat att skåda än de små grå uthusen och vatten, +som skvalade ner från alla tak. Och det var så mulet och mörkt, att man +nätt och jämnt kunde se så långt bort som till älvbrinken. Där bortom +stod det grå regnmolnet så tätt som ett förhänge.</p> + +<p>Jag tänkte på att vid det där fönstret hade jag suttit i mörka kvällar, +men mörkret hade inte hindrat mig från att se, och jag hade suttit där i +tät snöstorm, men snöflingorna hade inte hindrat mig från att se, utan +där hade jag sett skepp segla och järnvägståg jaga förbi, och konungar +hade jag sett tåga in i sköna städer, och bröllops<span class="pagenum"><a +name="Page_173" id="Page_173">173</a></span>tåg hade vandrat +fram, och änglar hade dansat och lekt inför mina ögon.</p> + +<p>Men vad tjänade det nu till för mig, att jag satte mig vid det östra +fönstret? Mitt seende öga var utslaget ur mitt ansikte, och jag skådade +ingenting annat än uthus och gård och skvalande regn. Till mig kom inte +mer några budskap eller några varningar eller några uppenbarelser.</p> + +<p>Och något, som jag tyckte likna röda hus och höga skogar, såg jag avmåla +sig mot den grå molnväggen, men det blev bara dunkelt och otydligt.</p> + +<p>Och jag försökte att vara glad över att jag nu var som alla andra, men +mitt livs fattigdom kändes mycket tung, sedan jag intet såg eller hörde +av det, som var över det verkliga. Jag kände ingen glädje över att leva. +Jag var lik en, som i lång tid hade suttit vid ett fulldukat +bröllopsbord, men nu inte ägde så mycket som en smula bröd till att +stilla sin hunger.</p> + +<p>Och ingen hade jag mer, som kunde trösta mig, för Sigrun skulle i +dagarna gifta sig och flytta med sin man ner till Applums socken i +Bohuslän. Och hon hade frågat mig om jag ville följa med henne till +hennes hem och hjälpa henne, för så hade det en gång för längesedan +avtalats mellan oss. Men jag hade svarat, att jag hellre ville stanna i +Stenbroträsk hos far och mor. För jag ville inte draga bort med Sigrun. +Hon hade aldrig varit sig lik, sen hon hörde mig tala illa om +fästmannen, och jag kunde inte heller mer se<span class="pagenum"><a +name="Page_174" id="Page_174">174</a></span> henne som en villfaren +fågel, utan jag tyckte, att hon var väl hemmastadd i det mänskliga.</p> + +<p>Och mittunder det att mina tankar var som mörkast, så fick jag höra +steg, och den tyste av de båda vandringsmännen stod bredvid mig och +lutade sig fram mot de nerregnade rutorna.</p> + +<p>'Det här är allt ett märkvärdigt fönster,' sa han och rörde vid min arm, +för att jag skulle se ut. 'Jag undrar om ni ser detsamma som jag?'</p> + +<p>'Jag kan ingenting se,' svarade jag. 'Men varför säger ni, att det här +fönstret är märkvärdigt?'</p> + +<p>'Det måtte väl vara märkvärdigt,' svarade han, 'att jag ser Hångers gård +i Dalsland genom fönstret på en stuga i Stenbroträsk.'</p> + +<p>'Är det en gård, som ligger högt på en backe med aplar på sluttningen +framför?' frågade jag. 'Finns det en källare med en stuga på taket, +finns det en grind med en gammal och rutten grindstolpe, och sitter det +en gumma i källarkammarfönstret?'</p> + +<p>'Ja,' sa han och böjde sig fram för att se bättre, 'så är det. Det +sitter en gumma i kammarfönstret, det är riktigt alltsammans.'</p> + +<p>'Och sitter hon inte och stirrar på grindstolpen? Är det inte så, som om +hon inte skulle kunna ta sina ögon ifrån den?'</p> + +<p>'Jo visst,' sa han och drog tungt efter andan. 'Jo visst sitter hon och +ser efter, att grindstolpen inte får falla. Det måste hon hålla på med +till världens slut.'<span class="pagenum"><a name="Page_175" +id="Page_175">175</a></span></p> + +<p>Och jag såg hur det, som han såg, plågade honom. Han hade, stora +svettdroppar i pannan, och han var dödsblek och hade svårt att få fram +orden.</p> + +<p>Men nu tog han ögonen från fönstret och vände sig hastigt mot mig. — +'Men ni säger ju, att ni ingenting ser!'</p> + +<p>'I dag ser jag ingenting,' svarade jag. 'Men en gång i våras såg jag den +där gården.'</p> + +<p>Och nu märkte jag, att både far och mor och den andre främmande mannen +hade kommit fram till oss och stod och lyssnade på oss.</p> + +<p>'Det är många i vår släkt, som har det på det där sättet,' sa nu den +andre vandringsmannen med låg röst till far, 'men jag har inte hört, att +min bror har sett något förrän i dag.'</p> + +<p>Men han, som hade talat med mig, vände omigen ögonen mot fönstret, och +strax därpå vek han förskräckt tillbaka.</p> + +<p>'Nu har hon sett på mig!' ropade han. 'Och nu är det visst slut med +mig.'</p> + +<p>Och det tog sig konstigt ut, att han blev så rädd, han, som var så +ofantligt stor och stark. Men inte en gång mor, som annars var +skrattlysten av sig, kom sig för med att dra på munnen.</p> + +<p>'Vi ska ta och sjunga en psalm,' viskade jag till mor. Och vi stämde opp +den första psalmvers, som kom oss i tankarna.</p> + +<p>Och medan vi sjöng, upphörde regnskuren. Det grå molnet stod inte längre +som en mur borta<span class="pagenum"><a name="Page_176" id="Page_176">176</a></span> +över älvbrinken, och en solstråle silade in i kammarn.</p> + +<p>Han, som såg synen, hade satt sig ner på en stol och höll händerna för +ansiktet. Han vågade varken se opp eller röra sig.</p> + +<p>Men nu, då det åter var klart och ljust, började brodern tala förstånd +med honom.</p> + +<p>'Kom med nu, Jon!' sa han. 'Nu är det vackert väder, så att vi kan gå +vår väg. Titta upp nu, så ska du få se, att det är borta alltsammans.'</p> + +<p>Men Jon satt sammanböjd med ansiktet i händerna och höjde på armbågen +för att visa brodern ifrån sig.</p> + +<p>'Nej, Anders, nej,' sa han. 'Låt mig vara! Jag törs inte.'</p> + +<p>Då såg Anders bort till oss och skakade på huvudet.</p> + +<p>'Det är inte så underligt, att han är rädd,' förklarade han. 'För det +där, som han såg, är något, som har funnits till i fordomtid, och den +gården, som han nämnde, är vår farfars far kommen ifrån.'</p> + +<p>'Han sa visst, att den hette Hånger, den där gården,' prövade jag på att +säga, då ingen av de andra svarade honom.</p> + +<p>'Ja,' sa han, 'den heter Hånger, och den ligger på Dalsland, och vi, som +är därifrån, vi kallas för Hångerjättarna. Vi är större till växten än +andra människor, och folk säger om oss, att vi är svåra att råka ut för, +men jag för min del vet<span class="pagenum"><a name="Page_177" +id="Page_177">177</a></span> inte, att det är något annat märkvärdigt med +oss, än att vi alla som en slutar med att ta livet av oss. Det gjorde +min far och min farfar och far hans före honom.'</p> + +<p>När han sa detta, blev det återigen alldeles tyst i stugan. Det gick en +rysning genom oss, och vi kunde ingenting fråga eller säga. Men den +främmande tyckte visst, att när han hade sagt så mycke, så fick han lov +att fortsätta.</p> + +<p>'Ja, se det ska bero på någonting gammalt,' sa han. 'Det var styva och +rika karlar, som bodde där på Hånger förr i världen, och de krusade inte +för någon, och nästan jämt kom de i delo med prästerna. Och en av dem +lär visst ha slagit ihjäl en präst av svartsjuka. Men det blev aldrig +upptäckt vem som var skyldig till mordet. Det blev aldrig försonat, och +därför måste alltifrån den dagen alla Hångerkarlar dö en våldsam död för +egen hand eller för andras.'</p> + +<p>'Men,' sa mor, 'inte är det möjligt, att det är på det sättet. Inte ska +oskyldiga lida för skyldiga.'</p> + +<p>'Å, det tycker jag nog att man ser lite varstans,' sa karlen. 'Det är +inte så gott att veta hur det är ordnat med den saken. Men nu fanns det +en hustru där på Hånger, som var mor till den, som hade mördat prästen. +Om henne säger man, att hon hade reda på alltsammans, och att hon hade +hjälpt sonen att gräva ner liket under den ena grindstolpen, och långt +efter det<span class="pagenum"><a name="Page_178" id="Page_178">178</a></span> +att han var död, så satt hon och vaktade den stolpen, att den +inte fick fällas och inte brytas ner och inte bytas om. Hon flyttade ner +på en kammare, som låg tätt intill grinden, och satt där och höll vakt +natt och dag, och det är de, som säger, att hon vaktar den än. Och nu är +Hånger borta ur släkten, och jättarna de är förskingrade åt alla håll, +men alla de, som hör till hennes släkt, de lär kunna se henne. Hon +följer med oss, säger folk, och ser till, att det inte finns någon, som +undandrar sig att försona det stora brottet.'</p> + +<p>Men mor var alldeles upprorisk.</p> + +<p>'Det kan inte vara meningen, att detta ska få fortfara,' sa hon. 'Ni +måtte väl göra något för att få slut på det?'</p> + +<p>'Det är så sant, det,' sa karlen. 'Det är allt också de, som har +försökt. Det är två, som har funderat ut, att det skulle vara bra, om de +gav sig till att bli präster. Men jag vet inte om det var till lags åt +gammalmoran. Den ene av dem har gått åt i unga år, men den andre lever +ju.'</p> + +<p>Och jag blev mer och mer förskräckt, och när jag la ihop allt, som hade +hänt, så visste jag redan vad jag skulle få för svar på det, som jag +frågade om.</p> + +<p>'Är det han, som heter Rhånge?' frågade jag.</p> + +<p>'Men, barn, vad menar du?' skrek mor.</p> + +<p>Karlen svarade mig genast.</p> + +<p>'Jo, det är riktigt. Det är han, som kallar sig Rhånge. Det är bara en +omkastning av Hånger.<span class="pagenum"><a name="Page_179" +id="Page_179">179</a></span> Han är präst i Applum i Bohuslän, och han ska +visst nu i dagarna gifta sig med en prostdotter från Stenbroträsk.'»</p> + +<p>Mannen, som satt på hörnplatsen, gjorde en häftig rörelse.</p> + +<p>»Ja, se, jag vill inte säga, att man ska rätta sig för mycke efter +sådant där gammalt,» sade Lotta Hedman. »Men kanske att det var något i +det i alla fall, och kanske att det var illa gjort av mig, att jag inte +följde med Sigrun ner till Bohuslän, när jag hade fått höra detta. Och +kanske det är fördenskull, som allt misslyckas för mig. För nog har jag +fått tillbaka kraften att se och höra, men att ingen vill lyssna till +mig, det beror kanske på att jag har svikit min plikt mot Sigrun. Och +gör jag rätt nu, om — — —»</p> + +<p>Hon avbröt sig hastigt. Hela det nyss så rörliga ansiktet blev stelt och +styvt.</p> + +<p>»Jag ser något,» sade hon. »Jag ser vida snöslätter. Det är mycket +ljust. Och det finns ett tält, ett svart tält, och en lång släde...»</p> + +<p>Tåget rullade just i detsamma in på en station. Lotta Hedmans reskamrat +steg hastigt upp från sin plats och lyfte armen till hyllan för att +plocka ner sitt bagage.</p> + +<p>Lotta Hedman märkte det inte. Hon var upptagen av det, som uppenbarade +sig för henne.</p> + +<p>Då mannen hade hoppat av tåget och gick bort mot stationshuset, hörde +han hur Lottas röst<span class="pagenum"><a name="Page_180" id="Page_180">180</a></span> +ropade honom tillbaka, men han gick vidare utan att vända sig om.</p> + +<p>Lotta drog med all kraft i läderremmen för att få ner fönstret, men då +hon äntligen lyckades, var mannen försvunnen.</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_181" id="Page_181">181</a></span></p> +<h3><a name="MOTET" id="MOTET"></a>MÖTET.</h3> + + +<p>Två dagar senare satt Lotta Hedman på en skjutskärra och skakade framåt +en stenig landsväg i Algeröds socken, som ligger i östra Bohuslän, långt +från havet, ända uppe vid Dalslandsgränsen.</p> + +<p>»Bevare oss väl,» tänkte hon, i det hon såg sig omkring, »här är det +värre än i Lappland. Så mycken naken bergmark har jag inte sett förr i +mitt liv. Hur kan människor leva och få sin bärgning i en sådan +stenöken?»</p> + +<p>Hon befann sig i själva verket i en trakt, som var helt uppfylld av en +bred, platt bergvidd. Enar och ljungtuvor, smågranar och mossa klädde +den ställvis, men stenen låg överallt i dagen.</p> + +<p>Ju mer hon såg av landskapet, ju mer misslynt blev hon.</p> + +<p>»Vad i all världen har Sigrun och hennes man tänkt på, som har flyttat +till en sådan trakt?» undrade hon. »Förut lär de ju ha haft det bra. +Nära havet, välbärgad församling, människor<span class="pagenum"><a +name="Page_182" id="Page_182">182</a></span> runtom. Varför har de +dragit sig undan till en sådan ödemark?»</p> + +<p>Den där steniga trakten meddelade henne något av sin egen hopplöshet.</p> + +<p>»Här kan varken prästen eller någon annan få något att leva av. Ja, jag +får väl ge mig i väg hem tillbaka, om de inte har så mycket, att de kan +ta emot mig.»</p> + +<p>Just nu föreföll det henne inte så välbetänkt, att hon hade gett sig +åstad till sin läskamrat Sigrun Rhånge utan att vara varken väntad eller +ombedd. Hon borde allt ha skickat några hälsningar genom Sigruns +föräldrar eller på något annat sätt underrättat om sin ankomst.</p> + +<p>»Herre Gud!» tänkte hon, där hon satt på skjutskärran. »Alltsedan Sigrun +flyttade från Stenbroträsk för sex år sen, vet jag nästan ingenting om +henne. Hon skrev ju ett par brev första året, och den sommarn hon var +hemma och hälsade på såg jag henne några gånger, men vi gjorde just +ingenting, varken hon eller jag, för att liva opp vänskapen.</p> + +<p>Jag får ju inte glömma de vackra brev jag fick från henne, då hennes +lilla dotter var född. De gjorde mig stor glädje. Hon ville till och +med, att jag skulle flytta ner till henne och hjälpa henne att sköta om +flickan. Men jag kunde ju inte resa från föräldrarna, och jag hade väl +ingen lust heller. Jag tyckte, att det var svårt att komma till Sigrun +som piga, och jag var rädd för mannen. I alla fall har jag nog ångrat +<span class="pagenum"><a name="Page_183" id="Page_183">183</a></span> +mig sedan, för när flickan dog, så kunde jag inte låta bli att tänka som +så, att om jag hade varit hos Sigrun och hjälpt henne med barnet, så +hade det kanske fått leva. Och Sigrun kanske tänker på samma sätt. +Alltsedan den tiden har jag inte hört ett ord från henne.»</p> + +<p>Hon började känna ett starkt tryck över bröstet. Hela denna resa var +troligen alldeles överflödig.</p> + +<p>»Ja, det får vara, som det vill,» avvisade hon sin tilltagande ängslan. +»Varje dag hörde jag röster och maningar, som befallde mig att fara. Jag +hade ingen ro under mina uträkningar. — 'Först Sigrun, Sigrun i första +rummet,' svarades det mig, då jag ville veta något om kriget och +tusenårsriket. Och när far och mor var döda och bror hade övertagit +stugan och lämnat den usla källarkammarn åt mig, så varför skulle jag +inte ge mig i väg och se efter om hon behövde mig? Seså, Lotta Hedman, +raska opp dig! Du har i alla fall fått se något av världen. Du har inte +kastat bort dina pengar alldeles i onödan.»</p> + +<p>Just då hon på detta sätt försökte liva upp sin sjunkande tillförsikt, +höjde skjutsbonden piskan och pekade mot ett spetsigt, svart kyrktorn, +som höjde sig ur en träddunge.</p> + +<p>»Se där har vi kyrkan!» sade han. »Nu är vi snart framme.»</p> + +<p>Strax därefter började vägen sänka sig ner mot en smal dal. Man såg en +slingrande älv<span class="pagenum"><a name="Page_184" id="Page_184">184</a></span> +på dalbottnen, gårdar, hus, åkrar, träddungar och en liten vit kyrka.</p> + +<p>Men innan de ännu voro nerkomna i dalen, höjde skjutsbonden piskan an en +gång.</p> + +<p>»Jag tror minsann, att det är prästfrun, som kommer gående här framför +oss på vägen.»</p> + +<p>Då Lotta Hedman hörde dessa ord, tilltog trycket över bröstet, så att +hon knappt kunde andas. Allt hennes mod försvann.</p> + +<p>»Å, varför har jag gett mig ut på det här sättet?» tänkte hon. »Sigrun +kanske inte en gång kommer ihåg mig. Varför har jag kastat mig ut i det +har äventyret? Är det bara för att bli försmådd och gjord narr av?»</p> + +<p>När skjutsbonden, som trodde, att hon skulle till prästgården som +tjänarinna, frågade om hon ville, att han skulle hålla in hästen, så att +hon fick hälsa på sin nya matmor, blev hon alldeles förvirrad.</p> + +<p>»Gud i himlen!» suckade hon. »Jag har inte lust till något annat än att +vända om.»</p> + +<p>Sedan, när Sigrun bara var ett par steg före dem, blev ångesten så stor, +att hon inte kunde härda ut. All tro på maningar och röster svek henne. +Hon sträckte ut handen och fattade tag i tömmarna.</p> + +<p>»Vänd för all del!» ropade hon. »Jag ska inte fara längre. Jag är visst +kommen orätt.»</p> + +<p>Men de voro inte längre borta då, än att Sigrun hörde henne och vände +sig om. Och när hon såg den främmande kvinnan, som ville +<span class="pagenum"><a name="Page_185" id="Page_185">185</a></span> +ta tömmarna från skjutsbonden, for ett litet leende över det allvarliga +ansiktet.</p> + +<p>Men i nästa ögonblick lade hon handen på hjärtat, leendet dog på +läpparna, och hon skyndade fram mot den åkande.</p> + +<p>»Är det du, Lotta, är det verkligen du?» sade hon, och hon hade tårar i +ögonen.</p> + +<p>Men när Lotta såg, att hon grät, så kunde hon inte tro annat, än att +Sigrun tänkte på sin lilla flicka, som hade fått dö, därför att hon inte +hade kommit för att sköta om henne.</p> + +<p>Hon kastade sig ner ur kärran, och hennes mening var att falla på knä på +landsvägen och be Sigrun om förlåtelse.</p> + +<p>Men innan hon hade kommit så långt, fångade Sigrun upp henne i sina +armar och sade, att hon var så glad, så glad att få se henne.</p> + +<p>Och det gick upp för Lotta, att Sigrun grät av glädje, därför att hon +hade kommit.</p> + +<p>Och hon blev själv mycket glad och tyckte, att detta var det största, +som någonsin hade hänt henne. Men på samma gång tänkte hon: »Vad Sigrun +måtte vara olycklig! Inte skulle hon bli så glad åt att få se sin gamla +fattiga läskamrat, om hon inte vore olycklig.»</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_186" id="Page_186">186</a></span></p> +<h3><a name="PRASTGARDEN" id="PRASTGARDEN"></a>PRÄSTGÅRDEN.</h3> + + +<p>Det var en kväll i november, då dagarna voro korta och nätterna aldrig +tycktes kunna ta ett slut.</p> + +<p>I hela nejden runtom Algeröds prästgård rådde stillhet och vila och +likaså på själva prästgården. Hästarna hade kommit hem från arbetet och +voro inställda i stallet. Korna hade blivit mjölkade, och hönsen voro +uppflugna på sina pinnar.</p> + +<p>I brygghuset eller, rättare sagt, i den lilla kammaren innanför +brygghuset satt i den stilla kvällen Lotta Hedman vid sina uträkningar. +Hon hade bibeln framför sig och penna och bläck och papper och gjorde +djupa forskningar i den kära Uppenbarelseboken.</p> + +<p>I köket inne i stora byggningen hade elden fått slockna i spisen, och +köksan och husjungfrun sutto vid symaskinen och försökte fundera ut hur +de skulle få fason på ett blusliv, som hade kommit misslyckat från +sömmerskan, och<span class="pagenum"><a name="Page_187" +id="Page_187">187</a></span> i drängstugan låg drängen och sträckte sig +på en bänk och väntade på kvällsvarden.</p> + +<p>Prästen själv satt i sitt arbetsrum, men inte vid skrivbordet, utan i en +gungstol, som stod i ett hörn. Han hade lampa bredvid sig och läste i en +tidning. När han lyfte ögonen, kunde han se in i nästa rum, där hans +hustru hade slagit sig ner på en liten pall framför kakelugnen. Hon +stödde hakan mot händerna och såg in i den brinnande brasan.</p> + +<p>Bredvid Sigrun satt den sjuke häradshövdingen, som prästens hade tagit +emot i inackordering för att få en liten hjälp i den tunga fattigdom, +som hade lagt sig över dem, sedan de hade flyttat till det magra +pastoratet uppe i bergstrakten. Det var en femtio års man, som just +aldrig hade gjort annat än roat sig. Nu hade han blivit satt under +förmyndare och blivit skickad upp i obygden för att hindras från att +förstöra det lilla, som han ännu hade kvar av pengar och hälsa.</p> + +<p>Man kunde märka, att häradshövdingen en gång hade haft ett litet +slaganfall, för han var en smula sned i ansiktet och det vänstra +ögonlocket släpade ner över ögat och ville inte gärna höja sig, men han +var det oaktat en vacker karl med stram hållning. Han ägde mycken +världsvana, hade gjort vidsträckta resor och var en underhållande och +intelligent man.</p> + +<p>Han hade dragit fram en länstol till brasan och berättade för Sigrun om +hur det såg ut borta i det främmande, som hon aldrig hade sett och +<span class="pagenum"><a name="Page_188" id="Page_188">188</a></span> +aldrig skulle få se, hon, som satt begraven i en liten fattig svensk +prästgård.</p> + +<p>Sigrun satt med sina egna tankar och oroliga önskningar och lät +ordströmmen brusa fram över sig. Hon önskade, att hon hade kunnat följa +med i berättelsen. Det skulle ha förstrött hennes egen ångestfulla +längtan, men hon förmådde inte.</p> + +<p>Prästen lyfte på huvudet alltibland och såg på dem från rummet, där han +satt. Och när han lyssnade efter, kunde han höra, att det var tal om +stora städer i de länder, där kriget nu rasade som värst. Och han +tänkte, att Sigrun var bra tålig, som gitte höra på allt detta långa +prat.</p> + +<p>Ute i brygghuset hos Lotta Hedman hade lagårdspigan sköljt ur +mjölkkärlen med varmt vatten, och sedan hon hade slutat arbetet och +brygghuset inte mer skulle användas för den dagen, flyttade Lotta dit ut +med sin lampa, sitt bord och sin bibel. Och för den stora svarta ugnen +med de väldiga inmurade pannorna drog Lotta fram rosiga sitsförhängen, +som skylde allt det svarta och nerrökta och kom brygghuset att se ut +nästan som ett rum.</p> + +<p>Hon hade en bekväm korgstol att sitta i, och ännu en sådan flyttade hon +ut från sitt rum och ställde bredvid bordet. För Lotta var van, att +Sigrun kom ut till henne och språkade bort en stund av de långa +kvällarna. Ibland kom den inackorderade häradshövdingen dit ut och satt +länge och lockade henne att tala om Sigrun<span class="pagenum"><a +name="Page_189" id="Page_189">189</a></span>, och ibland kom till och med +prästen för att föra litet spektakel med henne och fråga henne om hon +hade kommit på det klara med de sju inseglen och det ljuvliga +tusenårsriket.</p> + +<p>Lotta Hedman hade blivit erbjuden av prästfolket att stanna hos dem för +att sköta höns och andra smådjur, men de hade sagt henne, att hon måste +nöja sig med att bo i brygghuset. Hon hade tagit emot anbudet med +glädje. Sigrun hade själv tapetserat och satt upp gardiner åt henne i +brygghuskammaren och gett henne riktigt präktiga möbler. Lotta hade fått +ner sina tillhörigheter från Stenbroträsk, hon hade sin egen +mathållning, så att hon var oberoende av det andra gårdsfolket, och om +kvällarna hade hon hela brygghuset till sitt förfogande. Då tyckte hon, +att hon hade en hel salong att svänga sig i.</p> + +<p>Ungefär samtidigt som Lotta flyttade från kammaren ut i brygghuset, +lämnade drängen drängstugan och gick in i köket för att få någon att +tala vid. Dit hade lagårdspigan också kommit. Och i köket började man nu +prata om herrskapet och undra om inte kyrkoherden såg, att +inackorderingen var kär i hans hustru.</p> + +<p>»Han ska ju ha varit så svartsjuk om henne förut,» sade lagårdspigan, +»att han flyttade upp till vår socken, för att hon inte skulle råka +någon annan än honom. Men att häradshövdingen är kär i henne, bryr han +sig inte om.»</p> + +<p>»Han tycker väl inte, att det är lönt,» sade drängen. »En gammal, +slagrörd karl!»<span class="pagenum"><a name="Page_190" +id="Page_190">190</a></span></p> + +<p>I förmaket vid brasan satt den sjuke häradshövdingen som förut. Men han +talade inte mer, utan hade dragit sig upp i länstolen och satt tyst och +funderade.</p> + +<p>Han visste, att Sigrun inte hörde på vad han berättade för henne. Vad +ämne skulle han välja, som skulle tvinga henne att lyssna?</p> + +<p>Han hade talat med henne om livet ute i stora världen och om den roll de +sköna kvinnorna spelade. Han hade talat om dem såsom de, som hade att +försona en med tillvaron. Han sade, att männen blevo goda och ödmjuka, +när de mötte skönheten, förkroppsligad i en ung kvinnas gestalt. Han +hade sagt henne, att den, som ägde skönhetens gåva, borde anse det vara +sin plikt att låta den verka helande, försonande, förbättrande ute bland +människorna.</p> + +<p>I själva verket visste han knappast om hon hade hört ett ord av vad han +hade sagt.</p> + +<p>Han hade lättare att dra hennes uppmärksamhet till sig, då mannen var +närvarande. Då talade han aldrig med henne, utan endast med honom.</p> + +<p>Och då trodde han, att han tvingade henne att göra jämförelser mellan +den erfarne världsmannen och den enkle prästen, mellan en man, som hade +upplevat viktiga händelser och råkat betydande människor, och en annan +man, som begravde sig i en ödemark, som inte studerade, som inte gick +framåt, som höll på att sjunka ner till en vanlig enkel bondkaplan.</p> + +<p>Han visste, att prästen föraktade honom. Han<span class="pagenum"><a +name="Page_191" id="Page_191">191</a></span> blev ofta behandlad +försmädligt och retsamt av honom. Han bar detta med stort tålamod, +därför att han förstod, att ingenting satte mannen i sämre dager inför +hustrun, än att han visade sig taktlös och utan finkänslighet.</p> + +<p>Då häradshövdingen hade suttit tyst några minuter, började han, såsom +det ju låg nära till hands mittunder världskriget, att tala om Röda +korset, om dess upphovsman, om dess organisation, om tappra +sjuksköterskors bragder under kriget.</p> + +<p>Han märkte genast, att den sköna kvinnan bredvid honom blev uppmärksam, +att hon ryckte sig lös från sina egna tankar och lyssnade.</p> + +<p>I samma ögonblick, som inackorderingen började tala om Röda korset, +hände sig, att Lotta Hedman lyfte ögonen från sin bibel. Hennes tankar +voro oroliga, och hon kunde inte hålla dem samlade vid arbetet: — »Jag +undrar om Sigrun inte mer tycker om sin man,» tänkte hon. »Hon talar +nästan aldrig om honom. Tjänstfolket säger, att han plågar henne med +svartsjuka. Men vad som är säkert, det är då, att därvidlag gör han +henne orätt. Tycker hon inte om honom, så tycker hon inte heller om +någon annan.»</p> + +<p>Helt hastigt flög ett leende över Lottas bekymrade ansikte.</p> + +<p>»Och den där gamla sjuka inackorderingen ska också försöka att göra sig +till för henne!» tänkte hon. »Men det gör ingenting, för honom frågar +ingen efter.»</p> + +<p>»Det är visst en olycka att vara så vacker som<span class="pagenum"><a +name="Page_192" id="Page_192">192</a></span> Sigrun,» resonerade hon. +»Du har det lugnare du, Lotta.»</p> + +<p>Hon sänkte ögonen till bibeln och försökte att inte mer tänka på Sigrun. +— »Det måtte väl aldrig ska hända henne något, eftersom jag är så +orolig,» viskade hon för sig själv.</p> + +<p>Kyrkoherden satt alltjämt i sitt rum och läste vid sin lampa. Han hade +gång efter annan kastat en blick på de två vid brasan och med största +likgiltighet och lugn sett dem sitta där, liksom de å sin sida utan +minsta oro tänkte på att han satt så, att han kunde se dem. Men så med +ens märkte han en förändring. Det var omöjligt att säga vari den bestod. +Kanske att den talandes röst hade fått en högre och varmare klang, +kanske att den unga hustrun hade ändrat sin hållning. Kyrkoherden lade +undan tidningen, reste sig, och framåtböjd, med alla sinnen på spänn, +stod han och gav akt på dem.</p> + +<p>Den främmande mannen fortsatte med sitt tal om sjuksköterskor och +barmhärtighetens arbete under kriget. Då han hade talat en stund, såg +han, att en tår kom rullande utför den unga kvinnans kind och föll ner i +hennes knä, låg där och blänkte en sekund och försvann, och sedan kom +helt sakta tår på tår.</p> + +<p>En lång stund fortsatte han att berätta utan att låtsas märka hennes +rörelse, men plötsligen böjde han sig så långt fram, att han nära nog +rörde vid henne.</p> + +<p>»Så, att det är detta ni vill! Detta är det,<span class="pagenum"><a +name="Page_193" id="Page_193">193</a></span> som ni längtar efter,» +sade han. »Ni ville vara med där ute.»</p> + +<p>Hon knäppte båda sina händer och sträckte dem emot honom.</p> + +<p>»Skulle jag inte längta dit av hela min själ?» bröt hon ut. »Är det inte +förfärligt att gå här och må gott och ingenting göra?»</p> + +<p>»Men ni skulle ju kunna slita er lös?»</p> + +<p>»Det vore ju inte något orätt,» sade den unga kvinnan och höll upp sina +sammanknäppta händer mot den hon talade med. »Kunde jag inte bli fri på +bara en liten tid? Jag är ju ändå en människa. Jag måste någon enda gång +få rå mig själv.»</p> + +<p>Den sjuke mannen fattade om hennes händer och drog dem intill sig. — +»Jo visst, ni har er rätt till livet, ni som vi andra.»</p> + +<p>I detsamma hörde de steg bakom sig, sågo ett vilt ansikte i dörren till +arbetsrummet och ropade båda högt i förfäran. Kyrkoherden kom rusande +fram emot dem, så våldsamt upprörd, att det inte fanns möjlighet till +någon förklaring.</p> + +<p>Häradshövdingen tycktes alldeles förlora besinningen. Han kröp ihop i +sin stol utan att röra sig, men Sigrun kastade sig emot mannen för att +hejda honom.</p> + +<p>»Skynda er, spring!» ropade hon i detsamma, och nu satte sig också den +främmande i rörelse och sprang på dörren. Själv höll hon fast mannen ett +ögonblick.<span class="pagenum"><a name="Page_194" id="Page_194">194</a></span></p> + +<p>»Men, Edvard, vad är det? vad kommer det åt dig?» frågade hon.</p> + +<p>Han svarade inte, utan slängde henne ifrån sig. Hon föll till golvet, +stötte sig illa mot ett bordshörn och blev liggande, men utan att fråga +efter henne störtade kyrkoherden vidare i den flyendes spår, ut i +förstugan, utför trappan, bort över gården.</p> + +<p>Lotta Hedman, som satt i brygghuset vid sin bibel, hörde plötsligen +starka rop och slammer i dörrar och tramp av springande fötter. Hon +reste sig skyndsamt, öppnade dörren till brygghuset och såg ut. Två män +ilade förbi henne fram över gården och försvunno i nattmörkret.</p> + +<p>Medan Lotta stod helt förfärad i brygghusdörren och lyssnade efter de +bortdöende fotstegen, hade drängen och jungfrurna ute i köket, som också +de hade hört slagen i dörrarna och de höga ropen, sprungit upp från sina +platser. Och de fingo nu se prästfrun komma invacklande till dem, med +hår och kläder i oordning och ett blödande sår vid tinningen. När de +alla fyra skyndade fram till henne, slog hon otåligt ifrån sig med +händerna.</p> + +<p>»Bry er inte om mig!» sade hon. »Spring efter Edvard och den andre! +Spring och ta reda på dem, så att de inte slår ihjäl varandra!»</p> + +<p>Och när de fyra blevo stående stilla utan att i förvirringen göra vad +hon befallde, så bröt hon ut i ett häftigt skrik.<span class="pagenum"><a +name="Page_195" id="Page_195">195</a></span></p> + +<p>»Stå inte och se på mig! Spring efter dem, så att de inte slår ihjäl +varandra!»</p> + +<p>Då gav sig drängen i väg ut genom dörren, och lagårdspigan, som var +stark och stor, följde honom, men de andra två stannade i köket för att +ta hand om matmodern.</p> + +<p>De satte fram en stol och bådo henne, att hon skulle sätta sig ner, för +hon stod och vacklade, som skulle köksgolvet ha gungat under henne.</p> + +<p>Nu var det också slut på hennes krafter, och hon började klaga som ett +barn.</p> + +<p>»Hjälp mig ut till Lotta Hedman!» sade hon. »Hjälp mig ut till Lotta +Hedman!»</p> + +<p>De två tjänarinnorna togo henne då under armen och förde ut henne +tvärsöver gården till brygghuset.</p> + +<p>Och Lotta Hedman, som stod i brygghusdörren, såg dem komma gående, och +hon skyndade emot Sigrun och förde henne fram till korgstolen, som hela +kvällen hade stått och väntat för hennes räkning.</p> + +<p>»Och jag har ingenting gjort, Lotta,» sade Sigrun. »Jag har ingenting +orätt gjort. Vi satt bara och talade. Han satt i nästa rum, och så +kastade han sig över oss.»</p> + +<p>Med detsamma blev hon likblek och höll på att svimma, men Lotta stänkte +vatten på henne, och då hämtade hon sig.</p> + +<p>Lotta skyndade sig att tvätta hennes sår och såg, att det var varken +djupt eller farligt, men det, som skrämde henne, det var, att Sigrun +<span class="pagenum"><a name="Page_196" id="Page_196">196</a></span> +knappast tycktes vara fullt redig. Hon talade oupphörligen, och hon +upprepade ständigt ett och detsamma. Och hennes röst var skrikande och +hård och inte alls lik hennes vanliga mjuka stämma.</p> + +<p>Det märktes, att hon försökte tala om för Lotta hur allt hade gått till, +men hon kunde bara upprepa samma sak.</p> + +<p>»Och jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i +nästa rum, och så kastade han sig över oss.»</p> + +<p>Hon darrade och ryste och såg från den ena till den andra med vitt +uppspärrade, förskrämda ögon.</p> + +<p>»Jag har ingenting ont gjort, Lotta. Vi satt bara och språkade. Han satt +i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»</p> + +<p>»Ack, det vet jag så väl, Sigrun, att du ingenting ont har gjort,» sade +Lotta och duade henne som i forna dagar.</p> + +<p>»Du förstår, Lotta,» sade Sigrun på nytt. »Jag har ingenting...»</p> + +<p>Lotta försökte avbryta henne.</p> + +<p>»Jag är rädd för att du håller på att bli sjuk, Sigrun,» sade hon. »Vi +ska be Malin, att hon bäddar åt dig, så att du får gå och lägga dig.»</p> + +<p>Då Lotta sade detta, hejdades ordströmmen plötsligt.</p> + +<p>»Nej, inte där! Jag går aldrig mer tillbaka till honom,» sade den sjuka +helt kort och klart.<span class="pagenum"><a name="Page_197" +id="Page_197">197</a></span></p> + +<p>»Men, kära ängeln min!» sade Lotta. »Det menar du inte.»</p> + +<p>»Jag vill lägga mig här, Lotta,» sade hon. »Jag vill ligga i din säng. +Jag känner, att jag blir sjuk. Jag vill ligga på ett ställe, där jag +känner mig trygg.»</p> + +<p>Strax därpå började hon med sitt:</p> + +<p>»Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i +nästa rum, och så kastade han sig över oss.»</p> + +<p>Hon såg på dem med sina vilda ögon, liksom undrade hon varför de inte +med intresse följde med vad hon sade.</p> + +<p>Lotta höll en låg överläggning med de båda tjänarinnorna. De förstodo +inte annat, än att det var bäst att låta den uppskrämda hustrun få sin +vilja fram. Husjungfrun skyndade in i stora byggningen och kom tillbaka +med lakan, kuddar och täcken. Sigrun började nu hastigt kläda av sig. De +hunno knappt få sängen i ordning, förrän hon var beredd att lägga sig.</p> + +<p>Ännu medan hon steg i sängen, skrek hon ut, så att det borde ha hörts +över hela gården: »Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och +språkade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»</p> + +<p>Då hon väl hade kommit ner under täcket, gav hon Lotta Hedman en +befallning med sin vanliga röst.</p> + +<p>»Du får inte gå och lägga dig, Lotta. Du ska sitta där ute vid bordet +och läsa i din bibel.<span class="pagenum"><a name="Page_198" +id="Page_198">198</a></span> Och du ska inte låta någon i världen ta mig +bort härifrån.»</p> + +<p>Så blev det. Lotta satte sig vid sin bibel, och köksan och husjungfrun +gingo in i huset för att se hur där stod till.</p> + +<p>Strax därpå kom en av dem tillbaka och förklarade, att det inte hade +skett något sådant, som man kunde ha fruktat. Den främmande hade kommit +undan, kyrkoherden, hade under förföljandet störtat ner i ett dike, och +man trodde, att han hade brutit ett ben. Det var illa nog, men ändå inte +på långt när det värsta, som kunde ha hänt.</p> + +<p>Sigrun höll ännu på att ropa ut sin förklaring, men då Lotta flera +gånger hade berättat, att ingen strid hade ägt rum, så tycktes hon lugna +sig och sjönk i sömn.</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_199" id="Page_199">199</a></span></p> +<h3><a name="FORBEREDELSER" id="FORBEREDELSER"></a>FÖRBEREDELSER.</h3> + + +<p>Människor, som på ett eller annat sätt ha fått kännedom om den +beklagansvärda händelse, som någon vecka senare timade i Algeröds +prästgård, vilja gärna kasta all skulden på Lotta Hedman.</p> + +<p>»Om inte den unga prästfrun hade haft omkring sig en sådan där överspänd +varelse, som förvred huvudet på henne med sina syner, skulle det inte ha +skett någon olycka,» säga de.</p> + +<p>Men detta är verkligen att göra Lotta Hedman orätt. Hon har aldrig i +hela sitt liv, varit mer stilla, mer sansad än under denna tid. Hennes +vänner i den andra världen lämnade henne i okunnighet, så att hon inte +hade den ringaste aning om vad som förestod.</p> + +<p>Man förstår ju, att den första natten, då hon satt och vakade över +Sigrun, måste hon ha känt stor oro och ängslan. — »Hur ska detta +sluta?» frågade hon sig gång på, gång. »Hur ska dessa två människor +kunna börja att leva tillsammans på nytt? Sigrun är ju alldeles +för<span class="pagenum"><a name="Page_200" id="Page_200">200</a></span>skrämd, +och han å sin sida måtte ha mist allt förnuft och farit fram +som ett vilddjur.»</p> + +<p>»Men det var ju i alla fall endast svartsjuka,» tröstade hon sig själv. +»Och fastän Sigrun är lite rädd för honom, så märks det nog, att hon +håller av honom. Bara kärleken finns kvar, så kan den säkert föra dem +tillsammans igen.»</p> + +<p>Framemot klockan ett på natten öppnade Sigrun ögonen, satte sig förvånad +upp i sängen och såg på den ovana omgivningen. Hon tycktes litet +förvirrad till en början, men sansade sig hastigt och sade till Lotta +med fullkomligt lugn röst:</p> + +<p>»Nu kan du gå och lägga dig, Lotta, men du ska inte släcka lampan, och +du får inte ta av dig kläderna. Du måste vara till reds att försvara +mig.»</p> + +<p>Därpå sjönk hon ner på kudden och föll i sömn på nytt. — »Hon är rädd +ännu, men hon var fullt redig,» tänkte Lotta Hedman. »Tack och lov! I +morgon är hon kry igen.»</p> + +<p>Hon gjorde, som hon hade blivit tillsagd, lade sig på en liten +utdragssoffa och sov ända till sju, då hon steg upp för att gå till +lagården och sköta om sina smådjur. Men då hon öppnade dörren, ropade +Sigrun henne tillbaka.</p> + +<p>Hon grät och darrade, därför att Lotta hade ämnat lämna henne. Återigen +var hon djupt upprörd, och då Lotta sade henne, att kyrkoherden var +skadad och inte kunde röra sig, var hon ur stånd att fatta detta. +<span class="pagenum"><a name="Page_201" id="Page_201">201</a></span></p> + +<p>Det blev för Lotta att ställa sig i fönstret och spana ut i det grå +höstmörkret, tills lagårdspigan kom gående. Hon måste ropa in henne, +säga, att prästfrun ännu var mycket sjuk och inte kunde lämnas ensam +samt be henne överta Lottas sysslor för denna morgonen.</p> + +<p>Av lagårdspigan fick hon höra nyheter. Häradshövdingen hade alls inte +kommit tillbaka. Han hade tagit sin tillflykt till kyrkvärdens, som +bodde ett stycke söder om prästgården. Där hade han stannat över natten, +och nu på morgonen hade kyrkvärdens dräng kommit för att hämta hans +saker.</p> + +<p>Det vållade ingen sorg. Alla människor voro glada över att den mannen +var borta från gården.</p> + +<p>Och med prästen stod det verkligen illa till. Han trodde själv, att det +ena benet var brutet. De hade telefonerat till doktorn, och han hade +lovat komma fram på dagen.</p> + +<p>»Så går det, när man inte far fram som folk,» sade lagårdspigan. »Vi +visste ju allesamman, att inackorderingen var kär i frun, men en skulle +väl vara tokig för att tro, att hon brydde sig om en sån där gammal +sjukling.»</p> + +<p>Lotta Hedman å sin sida var inte särdeles ledsen över det där +benbrottet. Kyrkoherden skulle bli tvungen att hålla sig vid sängen, +Sigrun skulle få tid på sig att övervinna sin förskräckelse. Lotta var +färdig att anse det för en Guds nådefulla skickelse.</p> + +<p>»Tack och lov!» suckade hon. »Nu går allt<span class="pagenum"><a +name="Page_202" id="Page_202">202</a></span> bra. De blir kanske +lyckligare än förr, när detta är överståndet.»</p> + +<p>Litet senare på morgonen kom kyrkvärdens pojke smygande med ett brev, +men Lotta Hedman skickade honom tillbaka med brevet oöppnat.</p> + +<p>Eljest var det en stilla och lugn dag. Sigrun steg inte upp, utan sov +timme efter timme. Och det var inte bara hon, som sov. Hela gården +tycktes ha försänkts i samma slummer som matmodern.</p> + +<p>»Här är så tyst i dag, att en blir hemsk till mods,» sade köksan och +husjungfrun, då de kommo ut i brygghuset för att fråga efter matmodern. +»Det är, som om någon skulle ligga och dö.»</p> + +<p>Kyrkoherden skickade efter Lotta för att få höra hur det stod till med +hustrun. Och Lotta gick in till honom och sade, som sanningen var, att +Sigrun bara låg och sov, att hon inte hade någon feber, och att det +lilla krossåret i pannan inte var något att tala om.</p> + +<p>Men då han föreslog, att Sigrun skulle flytta in i stora byggnaden, sade +Lotta bestämt nej. Det var bäst, att Sigrun stannade, där hon nu var. +Hon var så skälvande och uppskrämd.</p> + +<p>»Hon är väl rädd för mig,» sade mannen.</p> + +<p>Hans ansikte uttryckte ett stort lidande. Det var inte bara det avbrutna +benet, som smärtade honom.</p> + +<p>»Hon kommer tillbaka självmant, bara hon får igen krafterna,» sade Lotta +hastigt.<span class="pagenum"><a name="Page_203" id="Page_203">203</a></span></p> + +<p>Den sjuke suckade. »Hon kommer aldrig tillbaka till mig,» sade han, +»aldrig till mig. Hon får aldrig mod att komma tillbaka.»</p> + +<p>Lotta Hedman hade inte väntat, att hon skulle känna medlidande med den +mannen, som hade rivit sönder hennes sköna ungdomsdrömmar. Men nu +försökte hon i alla fall att trösta honom.</p> + +<p>»Å, nog ska lyckan vända tillbaka till det här huset,» sade hon.</p> + +<p>Hon hade verkligen ingen tanke på att skilja man och hustru. I stället +gjorde hon allt, som i hennes makt stod, för att försona och återförena.</p> + +<p>Då doktorn kom långt fram på dagen, sade han ungefär detsamma om Sigrun, +som Lotta: att hon inte hade någon särskild sjukdom, att hon skulle bli +bra, bara hon fick komma till ro. Hon hade fått sina nerver förstörda, +och nu hade det kommit till något slags kris.</p> + +<p>De skulle vara varsamma med henne. De fingo inte säga emot henne, hon +skulle inte ansträngas. Man fick inte övertala henne att företa sig +annat än det, som hon kände lust för.</p> + +<p>»Jag kan inte rätt förstå mig på detta fallet,» sade doktorn. »För det +kan förhålla sig på helt annat sätt. Det skulle vara möjligt, att fru +Rhånge råkat ut för någon smitta, och att hon ligger med fröet inom sig +till en sjukdom, som kommer att bryta ut hastigt och svårt. Men detta +kan jag inte nu ge besked om.»</p> + +<p>Längre fram fick Lotta mycken hjälp av dessa doktorns ord, som hade +blivit hörda av flera på<span class="pagenum"><a name="Page_204" +id="Page_204">204</a></span> gården. Hon förvånade sig då över att de hade +blivit sagda och trodde, att det hade skett på en högre tillskyndelse.</p> + +<p>En hel vecka förgick på samma sätt. Varje dag kom ett smygande bud från +gästen hos kyrkvärden och blev återsänt med oförrättat ärende. Varje dag +kallades Lotta in till kyrkoherden för att avge sin rapport. Varje dag +låg Sigrun och sov från morgon till kväll.</p> + +<p>Då Lotta efteråt tänkte på detta sovande, sade hon till sig själv: »Det +var något inom henne, som visste vad som förestod henne. Hon sov inte, +därför att hon var matt och trött. Hon låg och samlade krafter.»</p> + +<p>Även de stunder, då den unga frun var vaken, låg hon stilla och tyst.</p> + +<p>Då drog hon samman ögonbrynen, och ibland nickade hon med huvudet, såsom +sade hon ja till något, som hon föreslog sig själv. Lotta tänkte nog, +att hon låg och gjorde upp sina framtidsplaner, men ännu så länge hade +hon ingen kunskap om dem.</p> + +<p>En dag bad Sigrun, att Lotta skulle gå in i prästgården och hämta sju +hundra kronor, som hon hade liggande i en byrålåda. »Det är alltsammans +mitt eget,» sade hon. »Jag har sparat ihop de pengar, som jag har fått +från föräldrarna på mina födelsedagar. Du kan förstå, att jag är rädd om +dem, och jag tycker, att det är ängsligt, att de ska ligga där inne i +det tomma huset.»<span class="pagenum"><a name="Page_205" +id="Page_205">205</a></span></p> + +<p>Lotta tyckte, att detta var alldeles rätt, och gick efter pengarna.</p> + +<p>En annan dag längtade Sigrun efter något att läsa, och Lotta hämtade en +tidning. Hon låg en lång stund och läste annonser om ångbåtar och +järnvägsturer. Sedan lade hon bladet ifrån sig. Lotta fäste sig inte vid +detta, då det skedde. Efteråt kom hon ihåg det.</p> + +<p>Under denna stillsamma vecka hade det blivit vinter på allvar. Det rådde +inte någon vidare kyla, men det hade kommit så pass mycken snö, att +marken var vit. Det hade till och med blivit slädföre.</p> + +<p>Detta vita utanför fönstren, som påminde Sigrun om hembygden med dess +långa vintrar, tycktes ha ett upplivande inflytande på henne. Samma dag, +som den första snön kom, steg hon upp och klädde sig.</p> + +<p>»Det var rätt, ängeln min,» sade Lotta Hedman. »Du kommer förr till +krafter, om du försöker att sitta oppe lite. Nu tror jag säkert, att jag +ska få dig frisk till jul.»</p> + +<p>Den unga kvinnan hejdade sig mitt i påklädseln.</p> + +<p>»Är det jul snart?» sade hon. »Jag hade glömt, att det ska bli jul.» +Hon berördes tydligen obehagligt av att bli påmind om den stundande +högtiden. Omöjligheten att under julen inte leva under hemmets tak +tycktes ha slagit henne. »Om något ska göras, måste det ske +<span class="pagenum"><a name="Page_206" id="Page_206">206</a></span> +före jul,» mumlade hon. »Jag får lov att vara färdig före jul.»</p> + +<p>Lotta Hedman, som hörde orden, trodde, att det var fråga om någon +julklapp, som måste vara färdig till julafton.</p> + +<p>En kväll berättade Lotta Hedman för Sigrun om den mannen, som hon hade +råkat på tåget. Hon beskrev hans utseende, hans milda, välljudande, +röst, hans ödmjukhet. — »Han var mycke vänlig emot mig,» sade hon, »men +just som jag fick en av mina syner, sprang han ifrån mig.»</p> + +<p>»Vad var det för en syn?» frågade Sigrun.</p> + +<p>»Det var något långt norrifrån,» sade Lotta. »Jag såg en ismark och ett +svart tält och en lång släde.»</p> + +<p>Sigrun låg tyst och försökte samla sina minnen.</p> + +<p>»Vet du, Lotta, du är märkvärdig,» sade hon om en stund. »Det kan inte +vara någon annan än Sven Elversson, som du har råkat på. Han såg sådan +ut, som du beskriver, och det vore just likt honom att springa sin väg, +då du började se något, som påminde om isfält och polarfärder.»</p> + +<p>»Vem är Sven Elversson?» frågade Lotta.</p> + +<p>Sigrun vaknade en smula ur sin slöhet och berättade för Lotta en del av +Sven Elverssons historia.</p> + +<p>»Jag skulle just önska, att jag visste var han nu finns,» sade hon till +sist. »Han var en mycket god man, men mycket olycklig. Jag tror, att han +kände sig så föraktad, så nertrampad, att<span class="pagenum"><a +name="Page_207" id="Page_207">207</a></span> han ansåg det tillhöra honom +att åtaga sig saker, som andra höllo sig för goda att göra. En gång lät +han stänga in sig i cellen hos en mördare för att locka honom att +bekänna. Han gifte sig med en småskolelärarinna, som var en av de +fulaste människor jag har sett. Det var väl också på grund av hans +ödmjukhet. När vi bodde i Applum, talade alla människor om honom, men +han flyttade därifrån före oss.»</p> + +<p>Lotta Hedman påminde sig reskamratens milda röst och det stora +förtroende han hade ingivit henne.</p> + +<p>»Du kan vara viss om att Gud förehar något med den mannen,» sade hon. +»Om jag bara hade haft reda på detta, då jag träffade honom!»</p> + +<p>»Jag önskar, att jag visste var han vore att träffa,» sade Sigrun. »Alla +eländiga och hjälplösa brukade vända sig till honom. Det har varit så +tyst om honom, sedan han flyttade från Applum. Han har väl gömt sig +undan på någon plats, där man inte känner till hans historia.»</p> + +<p>Den kvällen, då de språkade om Sven Elversson, var Sigrun åter uppe och +klädd. Hon hade till och med kommit ut i brygghuset. Lotta hade flyttat +ut bord och korgstolar, den ofantliga ugnen doldes av de rosiga +förhängena. Husjungfrun hade gjort i ordning en liten tebricka till +Sigrun och Lotta. Man hade det så trevligt, som det gärna var möjligt.</p> + +<p>Men då husan frågade om inte frun nu kände<span class="pagenum"><a +name="Page_208" id="Page_208">208</a></span> sig så stark, att hon kunde +flytta in i stora byggningen, svarade Sigrun genast:</p> + +<p>»Jag vet inte hur det går med mig, Malin. Jag tror, att jag håller på +att bli riktigt sjuk. I kväll har jag ont både i hals och huvud. Jag har +blivit röd över kroppen. Jag håller på att få någon utslagssjukdom.»</p> + +<p>»Varför säger hon så?» tänkte Lotta. »Hon är alldeles frisk. Hon har +alls inte något utslag.»</p> + +<p>Men hon funderade ut, att hennes vän ville förebygga allt tal om att hon +skulle fira julfesten i det egna hemmet. »Hur ska detta gå?» undrade +Lotta med nyvaknad oro. »Ska hon aldrig komma ifrån förskräckelsen för +mannen? Ack, det har alltid varit så med henne! Då hon en gång har +blivit skrämd för någon, finns det ingen möjlighet att få henne lugn.»</p> + +<p>»När man bara tänker på att hon, som är så ivrig att få sköta sjuka, +inte går in i huset och vårdar honom, att hon knappt frågar efter om han +är bättre! Det är riktigt dåliga tecken.»</p> + +<p>Hon satt och betraktade sin vän. Sigrun föreföll så där matt och +bortkommen, som folk brukar, då de ha legat till sängs några dagar.</p> + +<p>»Vad är det för olycksöde, som följer henne?» tänkte Lotta. »Varför ska +hon, som är ren och oskyldig, fin som den finaste och skön som den +skönaste, sitta här i ett rum, som inte är stort bättre än ett uthus?»</p> + +<p>Det gick verkligen inte bra ihop: den unga prästfruns förfinade skönhet +och brygghusets<span class="pagenum"><a name="Page_209" id="Page_209">209</a></span> +nakna timmerväggar, grova brädgolv och sotiga tak.</p> + +<p>»Sannerligen gör det mig inte ont om både honom och henne,» tänkte Lotta +»Han har det inte heller för roligt, där han ligger på sitt plågoläger +och längtar efter henne.»</p> + +<p>Det låg sorgsenhet i luften. Om en stund såg Lotta, att hennes vän slog +händerna för ansiktet och började vagga fram och tillbaka.</p> + +<p>»Om jag vore död!» klagade hon. »Det vore det bästa. Om jag ändå kunde +få dö!»</p> + +<p>»Det blir ju för tungt och tråkigt för dig, Sigrun, att bo här ute i +brygghuset,» sade Lotta hastigt. »I morgon tror jag att vi tar och +flyttar in till dig.»</p> + +<p>Sigrun for upp. Hennes ansikte blev gråblekt.</p> + +<p>»Vad menar du? Vad är det du säger? Har han mutat dig?»</p> + +<p>»Men, jag tror sannerligen, att du är alldeles förryckt, Sigrun.»</p> + +<p>»Ja, det är så, Lotta. Jag är förryckt, jag är förstörd av skrämsel. Å, +du vet inte hur jag har haft det.»</p> + +<p>Hon började berätta. Inte mycket, men bara så, att den andra skulle +förstå. »Hur ska jag kunna gå tillbaka till detta?» sade hon.</p> + +<p>»Men det är ju ändå bara bevis på att han tycker om dig, Sigrun.»</p> + +<p>»Jag tycker om honom,» sade Sigrun. »Jag har aldrig, aldrig, hör du, +Lotta, varit otrogen mot honom med så mycket som en tanke, men<span class="pagenum"><a name="Page_210" id="Page_210">210</a></span> han har +aldrig litat på mig, och det gör mig ont. Det gör mig mer ont än något +annat.»</p> + +<p>Lotta Hedman sade något om att svartsjukan var sådant, som hörde +ungdomen till. Den försvann av sig själv, då människorna blevo gamla +tillräckligt.</p> + +<p>»Nej,» sade Sigrun, »den försvinner inte hos honom. Den är ett arv, alla +i hans släkt är på det sättet. Tror du inte, att han har lovat mig gång +på gång att lägga bort den? Men vad har det hjälpt? Vi flyttade hit opp +i ödemarken, för att han skulle få ro. Nu ser du hur mycke vi har vunnit +på den saken.</p> + +<p>»Du tror kanske, att jag inte har medlidande med honom? Ingen vet bättre +än jag hur han plågas. Och han går tillbaka, Lotta, han predikar sämre, +och han förlorar alla intressen. Det är förfärligt synd om honom.</p> + +<p>»Men det är också synd om mig. Jag har blivit förskrämd. Han har nu så +många gånger kommit mig att frukta för honom, att allt mitt mod är +borta. Du får lägga bojor på mig och släpa mig dit in. Men du förstår +inte sådant.»</p> + +<p>»Men om du inte kan gå tillbaka,» sade Lotta, »vad ska du då göra?»</p> + +<p>Den unga frun reste sig.</p> + +<p>»Vi ska gå och lägga oss, Lotta,» sade hon med ett litet bittert skratt. +»Klockan går på elva, och du ska opp tidigt i morgon och ge mat till +dina djur.»</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_211" id="Page_211">211</a></span></p> +<h3><a name="FLYKTEN" id="FLYKTEN"></a>FLYKTEN.</h3> + + +<p>Nästa dag låg Sigrun till sängs. Hon hade ont i halsen, sade hon. Ingen +mer än Lotta fick komma in till henne. Hon bad Lotta förbereda hennes +man på att hon skulle komma att ligga länge sjuk.</p> + +<p>Hon låg också hela dagen. Först då kvällsvarden var äten och gårdsfolket +hade gått till vila, steg hon upp, klädde sig och kom ut till Lotta i +brygghuset.</p> + +<p>»Känner du dig bättre nu?»</p> + +<p>Hon smålog. — »Ja, Lotta, mycket bättre.»</p> + +<p>Lotta hade haft en svår dag. Hon hade börjat förstå, att Sigrun tänkte +på att lämna hemmet. Och hon undrade hur hon skulle kunna avstyra denna +olycka.</p> + +<p>»Jag har tänkt på en sak,» sade Lotta, »jag tycker, att du borde fara +hem till Stenbroträsk över julen. Det skulle vara bra mycke bättre och +mer passande än att stanna här i brygghuset.»</p> + +<p>Sigrun syntes inte alldeles ohågad. Hon sade<span class="pagenum"><a +name="Page_212" id="Page_212">212</a></span> nej först, men då Lotta +började tala om den härliga julhelgen i prostgården, föreföll det, som +om hon skulle anse förslaget värt att tänka på.</p> + +<p>Det blev sent denna kväll också. Sigrun satt tyst och grubblade på +något, som hon inte kunde komma på det klara med, och Lotta tordes inte +störa henne.</p> + +<p>Då klockan var några minuter över elva, rycktes dörren upp, och en +människa kom instupande, gick ett par steg och sjönk sedan ner på +golvet, låg där på knä, med framräckta händer.</p> + +<p>»Finns det människor här, så hjälp mig!» ropade hon, »Jag är så sjuk. +Jag är så sjuk. Jag har eld i kroppen.»</p> + +<p>Nu var det slut med Sigruns trötthet och kraftlöshet. I nästa ögonblick +var hon framme hos kvinnan. Hon lyfte upp henne, så att hon kom upp på +sina ben, lade armen om henne och stödde henne.</p> + +<p>»Kom med mig!» sade hon med mild röst. »Kom för all del med mig fram +till lampan, så att jag får se vad som fattas er!»</p> + +<p>Kvinnan stod där huttrande och skakande av feber. Hon kunde inte lyfta +fötterna, utan hasade sig framåt. Hon skulle ha fallit gång på gång, om +inte Sigrun hade hållit henne uppe.</p> + +<p>Då hon hade fått den sjuka fram i lampskenet, såg hon, att hennes +ansikte var uppsvällt och vanställt till yttersta grad. Tätt, tätt +övertäckt med mörka, bristande varbildningar! Och på samma sätt var det +med händerna.<span class="pagenum"><a name="Page_213" id="Page_213">213</a></span></p> + +<p>»Lotta!» sade Sigrun med låg, darrande röst. »Vad är detta?»</p> + +<p>Men Lotta behövde inte svara. Sigrun förstod lika väl som hon vad det +var för en sjukdom.</p> + +<p>Hon visste väl också, att det var dödsfara att vidröra den fattiga +vandrerskan, men hon började beslutsamt rycka av henne kläderna, och +medan Lotta Hedman gjorde i ordning sängen och bredde ut rena lakan, +svala och släta för den heta, ömmande kroppen, satte Sigrun på henne +rent linne, och snart hade de den kvidande och huttrande utsträckt på +bädden.</p> + +<p>Sedan sutto de där och ömkade henne, medan hon vred sig och våndades. +Sigrun försökte bjuda henne vatten, men hon tycktes inte kunna svälja. +Prästfrun vände då tillbaka till Lotta, och de sutto hand i hand, +förskrämda och tysta inför makten hos den förfärliga sjukdomen.</p> + +<p>Om en stund drogo de andan lättare. De tyckte sig märka, att den sjuka +blev mer stilla, att hon led mindre.</p> + +<p>Och om än en stund, en knapp timme sedan hon var inkommen till dem, blev +hon alldeles lugn och orörlig. De flämtande andedragen avstannade.</p> + +<p>De två vännerna reste sig upp, lade den döda till rätta i sängen och +kröpo sedan ihop som förut, tätt intill varandra, liksom förstenade +inför det döda, förfärliga ansiktet.</p> + +<p>»Om några dar ska jag se ut på samma sätt,» tänkte både Sigrun och +Lotta. »Jag ska<span class="pagenum"><a name="Page_214" id="Page_214">214</a></span> +se ut som den där. Ingen ska känna igen mig. Ingen ska veta, att detta +är jag.»</p> + +<p>»Vem kan hon vara?» sade Lotta viskande, och Sigrun svarade på samma +sätt, att hon måste vara någon fattig vandrerska utan hem.</p> + +<p>»Hennes kläder var inte precis dåliga,» sade hon, »men mycket slitna. +Kängorna är våta och utgångna. Hon har vandrat långa vägar i snön. +Sjukdomen har kommit över henne på landsvägen. Hon har irrat omkring i +feberyrsel borta på de öde vidderna. Det var väl ljusskenet från vår +lampa, som ledde hit henne.»</p> + +<p>Återigen sutto de tysta och stirrade på den döda. Och nu var det, som +den förskräckliga tanken vaknade hos Sigrun.</p> + +<p>»Om det vore jag, som låg där!» tänkte hon först. »Varför skulle jag +inte kunna ställa så, att det blir jag, som ligger där?» fortsatte hon +att tänka.</p> + +<p>Det var, som om Lotta Hedman skulle ha hört hennes tankar. Hon vände sig +mot Sigrun och stirrade förskräckt och andlöst på henne.</p> + +<p>»Det är ingen, som vet vem hon är,» sade Sigrun med en röst, som inte +längre var låg och viskande, utan fast och bestämd. Ingen vet var hon är +kommen ifrån. Ingen kan ha sett henne komma in till oss. Hon är en +fattig vandrerska utan hus och hem.»</p> + +<p>Lotta satt tyst. Hon ville inte förråda vad hon misstänkte. Om Sigrun +inte hade sina tan<span class="pagenum"><a name="Page_215" +id="Page_215">215</a></span>kar åt det hållet, var det bäst att tiga. +Sigrun fortsatte på samma sätt.</p> + +<p>»Du förstår väl, Lotta, att detta är smittkoppor. Nu ligger den döda i +min säng, den och hela huset måste rökas, och vi får inte bo kvar här. +Vi måste flytta in i prästgården. Och det kan ju hända, att jag är +smittad och dör av sjukdomen, och då vore ju allt gott, men det kan +också hända, att jag får leva, och då är jag inne i mitt gamla elände.»</p> + +<p>»Men det blir bättre nu efter det svåra, som ni har fått gå igenom,» +sade Lotta ivrigt. »Din man förstår, att han har gjort dig orätt. Han +kommer att ta sig bättre till vara.»</p> + +<p>Sigrun reste sig, tog lampan och flyttade ut den i brygghuset.</p> + +<p>»Vi ska inte störa henne där inne,» sade hon.</p> + +<p>»Ni har så många goda år framför er,» fortsatte Lotta. »Bara ni blir +lite äldre, så får ni ro. Och han är ju en så präktig och duglig och +framstående man.»</p> + +<p>Sigrun stod i fulla lampskenet, och Lotta Hedman kunde inte låta bli att +förvåna sig över henne. Hon hade på ett par minuter fått tillbaka hela +sin skönhet, och det var inte nog med det. Det låg glans och höghet och +makt över henne. Ovillkorligen kände Lotta, att Sigrun var förmer än +andra människor, att hon måste skyddas och älskas framför alla andra.</p> + +<p>»Lotta,» sade Sigrun, »du förstår väl, att det var för detta, som du +blev hitsänd från Stenbroträsk?<span class="pagenum"><a name="Page_216" +id="Page_216">216</a></span> Det var, för att du skulle komma och +hjälpa mig med detta.»</p> + +<p>Det var att tala ett språk, som Lotta förstod, men hon lät sig inte +vinnas så lätt.</p> + +<p>»Det kan likasåväl förhålla sig så, ängeln min, att jag har kommit hit +för att hindra dig,» framkastade hon.</p> + +<p>Sigrun lät Lotta sätta sig ner i den ena korgstolen, sedan lade hon sig +på knä framför henne, tog hennes händer och sade med en röst, som var +bräddfull av övertygelse:</p> + +<p>»Jag lovade Edvard en gång, att ingenting utom döden skulle skilja oss +åt. Och det är fördenskull, som jag inte har lämnat honom förut. Och +hela veckan har jag bett Gud, att jag skulle få dö, hellre än att jag +skulle behöva svika mitt löfte. Nu, när jag är förskrämd för honom och +måste gå, så har det ändå hållit mig tillbaka. Du förstår, Lotta.»</p> + +<p>Lotta nickade motvilligt.</p> + +<p>»Och nu, Lotta, nu har Gud hört mina böner. Han har skickat döden till +mig. På detta sätt kan jag gå utan att bryta mitt ord. Att inte du, +Lotta, förstår, att detta är Guds vilja!»</p> + +<p>»Jag vill inte höra mer av det här, Sigrun,» sade Lotta och gjorde ett +försök att resa sig ur korgstolen, men matmodern höll henne tillbaka.</p> + +<p>»Det är Gud själv, som hjälper mig, Lotta,» sade hon. »På det här sättet +kan jag gå utan att göra Edvard olycklig. Ja, jag menar inte, att han +inte kommer att sörja mig ett år eller kanske<span class="pagenum"><a +name="Page_217" id="Page_217">217</a></span> två, men det blir ingen +bitterhet i sorgen. Men om jag skulle rymma från Edvard? Tror du, att +han skulle låta sig nöja? Han skulle söka efter mig, och när han funne +mig, så skulle han kanske döda mig. Eller om jag bleve skild från honom? +Han skulle gräma sig till döds. Men om jag ginge bort ur livet... Det +vore bara en sorg. På döden behövde han inte bli svartsjuk. Förstår du +inte, Lotta, hur mycket bättre detta vore för honom än något annat?»</p> + +<p>»För honom,» sade Lotta, »det kan vara, men för dig?»</p> + +<p>»För mig,» sade den unga kvinnan med ett leende, som var som ett +återsken från himlen, »för mig är allt gott, som är gott för honom.»</p> + +<p>»Det bästa för honom vore att få behålla dig,» sade Lotta envist.</p> + +<p>»Det är detta jag inte kan,» utropade Sigrun med förtvivlan i rösten. +»Du vet inte vad det vill säga att ständigt vara vaktad, att aldrig ha +någon frihet. Du vet inte hur det är med alla dessa förskräckliga scener +och uppgörelser och löften om bättring, som aldrig hålles, och +misshumöret och ledsnaden. Du vet inte hur det är att jämt gå och +frukta, att det ska ske något förfärligt. Du vet inte hur det är att +jämt nödgas smyga och ljuga, fastän man intet annat gör än det, som är +riktigt och rätt. Du vet inte hur det är, annars skulle du inte uppmana +mig att gå tillbaka.»<span class="pagenum"><a name="Page_218" +id="Page_218">218</a></span></p> + +<p>»Nej,» sade Lotta Hedman, »nej, ängeln min. Jag visste ju inte, att du +har haft det så svårt. Du har aldrig talat om detta förrän igår och nu. +Men finns det ingen annan utväg?»</p> + +<p>Den unga kvinnan reste sig upp. Hon sade med djupt eftertryck:</p> + +<p>»Det finns en utväg. Den är mig sänd av Gud, men Lotta Hedman vill inte +tillåta, att jag begagnar mig av den.»</p> + +<p>Ingen kan beskriva den rent av förkrossande makten av Sigruns skönhet, +då hon sade ord sådana som dessa. En trollkraft utgick ifrån henne, som +hon var väl medveten om, och som hon aldrig torde ha utövat så +skoningslöst och så segerrikt som denna natt.</p> + +<p>»Jag vill ju ingenting orätt göra, Lotta,» fortfor Sigrun. »Jag vill +resa ut i kriget och hjälpa de sårade. Hela min håg står efter detta. +Jag blyges över att gå här hemma och ingen nytta göra. Du vet, att det +är detta, som jag har längtat efter i hela mitt liv. Gud har hjälpt mig, +Lotta. Varför vill inte du hjälpa mig?»</p> + +<p>Vad kunde den stackars Lotta Hedman säga? Hon hade aldrig älskat Sigrun +så som denna natt. Hon gjorde ännu motstånd, därför att hon visste, att +hennes man tillhörde en familj av självmördare. Kanske att mannen skulle +döda sig, om han förlorade hustrun. Hur som helst, vågade hon ingenting +säga om detta till Sigrun. Hon trodde, att det endast skulle stegra +hennes fruktan för honom.<span class="pagenum"><a name="Page_219" +id="Page_219">219</a></span></p> + +<p>»Men du har ju dina föräldrar,» var allt, vad hon kunde hitta på att +säga.</p> + +<p>»Jag är smittad av koppor,» sade Sigrun. »Jag kan inte resa hem till +föräldrarna.»</p> + +<p>Hon gick fram till Lotta och satte på nytt ner henne i korgstolen.</p> + +<p>»Lotta, jag är så olycklig,» sade hon. »Alla mina dagar är mig en plåga. +Ska jag behöva lida på det sättet genom hela mitt liv?»</p> + +<p>»Men, Sigrun, att du vill göra oss alla sådan sorg!»</p> + +<p>»Sorg,» sade Sigrun, »sorg? Vad är det? Att sörja över en död! Vad är +det? Vad är det mot att sörja över en levande? Jag är tvungen att göra +det för Edvards skull, Lotta. Minns du inte vilken man han var, då jag +först råkade honom? Han var behärskad, lycklig, ivrig att gå framåt. Han +var en god predikant, hans församling älskade honom. Nu — ser du inte +hur han förändras? Han går under här i fattigdom och ensamhet. Jag måste +bort ifrån honom, Lotta. Om jag vore död, då skulle han söka sig till en +annan församling. Han skulle bli allt det, som han hade utsikt att bli, +då han var nog olycklig att råka mig.»</p> + +<p>»Du kan aldrig få mig att förstå, att du behöver göra något så +förfärligt.»</p> + +<p>Sigrun höjde på axlarna.</p> + +<p>»Jag vill inte heller inbilla dig, att jag gör det bara för hans skull. +Jag gör det, därför att jag är olycklig och behöver bli fri från min +olycka. Å, Lotta! När jag inte får dö riktigt!<span class="pagenum"><a +name="Page_220" id="Page_220">220</a></span> Jag vet, att det vore +det bästa. Men näst detta är det bäst för mig, att jag får försvinna. +Jag går under, jag blir vansinnig. Jag är kanske vansinnig redan nu.»</p> + +<p>»Men du vill övertala mig att ställa så, att jag aldrig mer kan få se +dig?» sade Lotta i sin förtvivlan. Hon hade inte ämnat tala om sig +själv, men hon måste använda alla motskäl, som funnos.</p> + +<p>»Varför skulle du inte kunna råka mig, när bara något år är gånget?» +sade Sigrun. »Hör nu hur jag har tänkt ställa för mig! Jag går till fots +de första milen, tills jag kommer in i en socken, där ingen känner mig. +Där beställer jag skjuts till närmaste järnvägsstation. Jag tänker följa +med tåget till Göteborg, och därifrån reser jag till Amerika. I Amerika +ska jag ge mig in i en sjuksköterskekår, och med den följer jag sedan ut +i kriget. Du ser, att det är ingenting omöjligt. Och när något år har +gått, skriver jag efter dig.»</p> + +<p>»Du ska inte försöka att locka mig,» sade Lotta. »Jag kan inte ljuga så, +som jag skulle bli tvungen att göra.»</p> + +<p>Sigrun sade med obeskrivlig bitterhet:</p> + +<p>»Jag har måst ljuga var dag, alltsedan jag gifte mig.»</p> + +<p>Lotta Hedman kände sig söndersliten. Hon var betagen av medlidande. — +»Låt henne få, som hon vill!» tänkte hon. På samma gång var hon så utom +sig av ängslan över det svåra, som Sigrun ville begå, att hon började +gråta.<span class="pagenum"><a name="Page_221" id="Page_221">221</a></span></p> + +<p>»Gud ville hjälpa mig, men Lotta Hedman ville inte,» sade Sigrun.</p> + +<p>»Men, Sigrun,» ropade Lotta och slängde bort en tår med baksidan av +handen, »ska du tvinga mig att låta dig förstöra dig själv? Du vill göra +något, som är så förfärligt, att jag ryser för blotta tanken på det. Du +ska inte mer bära något namn bland de levande. Du vill ge dig ut i +världen utan vänner, utan föräldrar, utan att så mycket som kunna tala +om varifrån du är kommen. Det blir elände, om du lyckas, och skam och +skada, om du blir upptäckt.»</p> + +<p>Dessa ord voro alldeles förspillda. Den unga frun var lika fast besluten +som förut. Men hon slutade upp med att bedja och övertala. Hon började +hota.</p> + +<p>»Kom ihåg en sak, Lotta! Om du inte i natt hjälper mig på det här +sättet, går jag i morgon till honom, som sitter och väntar på mig hos +kyrkvärden.»</p> + +<p>»Det gör du aldrig,» sade Lotta.</p> + +<p>»Jag gör vad som helst. Bara inte tillbaka i det gamla.»</p> + +<p>Innan Lotta hann svara på detta, inträffade något.</p> + +<p>De hörde steg närma sig brygghuset, försiktiga, men tunga och tydliga +steg. Stegen stannade inte vid ingången, utan fortsatte runtom huset. +Ett par gånger hördes de åter. Så dogo de bort.</p> + +<p>Sigrun gjorde ett tecken åt Lotta, och denna<span class="pagenum"><a +name="Page_222" id="Page_222">222</a></span> skyndade fram till ett +fönster, böjde undan gardinen och såg ut i den snöljusa natten.</p> + +<p>»Det var gårdsdrängen,» sade hon.</p> + +<p>Den vackra kvinnan rätade upp sig. Ögonbrynen drogo sig samman, huvudet +höjdes, ögonen sände en förkrossande blick åt någon, som inte fanns +tillstädes.</p> + +<p>»En sådan där tur har han gått varje natt,» sade hon, »alltsedan jag +flyttade hit ut. Han är tillsagd av sin husbonde. Han går här och vaktar +på mig. Han ska lyssna efter om jag har någon älskare hos mig.»</p> + +<p>Lotta sade ingenting. Hon började på att ge upp allt motstånd.</p> + +<p>»Du tror, Lotta, att Edvard ska bli annorlunda. Där ser du! Har han mer +förtroende till mig nu än förut? Han låter sin dräng gå och spionera på +mig.»</p> + +<p>Hon hade höjt rösten. Det förolämpande i mannens misstro sårade henne i +varje fiber av hennes varelse.</p> + +<p>»Det kan aldrig bli bra mellan dem efter detta,» tänkte Lotta. »Jag +tror, att han har dödat kärleken hos henne. Det är så gott, att hon +går.»</p> + +<p>Detta var det, som kom Lotta Hedman att ge upp motståndet. En plötslig +övertygelse, att Sigruns kärlek var slocknad eller höll på att slockna, +fastän hon inte själv ville erkänna det, kanske inte en gång visste det.</p> + +<p>Hon upphörde att säga emot. Hon sade aldrig ja, men hon upphörde att +säga emot.<span class="pagenum"><a name="Page_223" id="Page_223">223</a></span></p> + +<p>Det gick en stund under hastiga förberedelser. Sigrun lade av sig sina +ringar och lånade en omgång kläder av Lotta. Litet underkläder och de +sju hundra kronorna packade hon ner i en skinnväska, som också var Lotta +Hedmans tillhörighet. Kappa och huvudduk fick Lotta också bestå. Alla +Sigruns kläder måste finnas kvar. När hon var nästan färdig, stannade +hon framför Lotta.</p> + +<p>»Du förstår nog, Lotta, att allt detta är sammanfogat av Guds hand. Var +nu inte ängslig varken för dig eller för mig själv!»</p> + +<p>Hennes mod och sinnesnärvaro voro på sitt sätt beundransvärda. Det fanns +varken tvekan eller rädsla hos henne.</p> + +<p>Då allt var klart, hade hon ändå en svår stund.</p> + +<p>»Det är allt så mycke kärt, som jag lämnar efter mig,» sade hon. Tårarna +kommo strömmande, och hela vikten i det för alla tider avgörande steg, +som hon nu skulle taga, tycktes stå klar för henne.</p> + +<p>»Nu får jag aldrig mer se den lilla tavlan över Stenbroträsk prästgård, +som har varit mig en så stor tröst. Och medaljongen med min lilla +dotters porträtt törs jag inte heller ta med mig.»</p> + +<p>»Den tycker jag du kan ta i alla fall,» sade Lotta. »Men du behöver ju +inte gå,» tillade hon.</p> + +<p>»Och, Lotta, du vet det är en av korna, som jag tycker så mycke om. Ge +henne lite gott foder, när du kan komma åt!»</p> + +<p>Hon gick mot dörren.<span class="pagenum"><a name="Page_224" +id="Page_224">224</a></span></p> + +<p>»Glöm inte, Lotta, att då min novemberblomma slår ut, så ska du ställa +den på Edvards skrivbord!»</p> + +<p>Därefter kysste hon Lotta Hedman för första och enda gången och gick sin +väg.</p> + +<hr style="width: 45%;" /> + +<p>Sigrun hade inte varit borta så länge som en kvart, då Lotta Hedman +återigen hörde steg utanför brygghuset. Det var lätta och varsamma steg, +inte gårdsdrängens tunga trampande, och hon tänkte, så snart som hon +hörde dem: »En sådan lycka! Gud vare lov och tack! Sigrun kommer +tillbaka.»</p> + +<p>Men inte förr hade hon dragit ifrån regeln och öppnat, än hon stod öga +mot öga med en främmande karl. Man förstår vad den stackaren skulle bli +rädd. Aldrig i sitt liv hade hon känt sig så brottslig och syndmedveten.</p> + +<p>»Oj, oj, Lotta!» tänkte hon. »Det börjar redan.»</p> + +<p>Karlen hade en stor, slokig hatt och var dåligt klädd. Hon kunde förstå, +att det var något slags landstrykare. »Å, kom för all del inte in här!» +sade Lotta och ställde sig i vägen för honom. »Vi har smittkoppor i +gården. Där inne i kammarn ligger en död.»</p> + +<p>Karlen sprang inte sin väg, som Lotta hade väntat. Han stod kvar i +dörren och såg inåt brygghuset.</p> + +<p>Och innan Lotta kunde ana hans uppsåt, sköt<span class="pagenum"><a +name="Page_225" id="Page_225">225</a></span> han henne åt sidan, var med +ett par steg framme vid kammardörren och såg den döda.</p> + +<p>Men Lotta lämnade honom inte tid att göra några långa observationer. Hon +sprang efter honom, slog armarna om honom, ryckte honom tillbaka ut i +brygghuset och stängde kammardörren.</p> + +<p>Karlen gjorde inte något motstånd. Han tycktes tro, att hon ville skydda +honom för smitta.</p> + +<p>»Det är inte farligt för mig,» sade han. »Jag är nog redan smittad, om +det så ska vara. Hon, som ligger här, är min hustru. Hon blev sjuk för +ett par dar sen, och i morgse sprang hon ifrån mig i feberyrseln.»</p> + +<p>Det var tydligt, att han talade sanning, och att hela Sigruns plan var +förfelad. Lotta tyckte, att hela brygghustaket störtade ner över henne.</p> + +<p>»Men vem är då ni?» frågade hon.</p> + +<p>»Jag är inte så alldeles obekant här i prästgården,» sade karlen med +lugn och dämpad röst. Jag är skärslipare, och jag var här och slipade +era saxar och knivar för en åtta dar sen. Jag drar omkring med häst och +kärra och slipsten från gård till gård, och jag har just inga sjukrum +till mitt förfogande. Det var min mening nu, då Rut blev sjuk, att jag +skulle hinna ner med henne till ett lasarett, men så sprang det arma +kräket ifrån mig. Jag har farit omkring och sökt efter henne hela dan. +Jag undrar just när hon kom hit.»<span class="pagenum"><a name="Page_226" +id="Page_226">226</a></span></p> + +<p>Det var inte bara taket, som störtade samman över Lotta Hedman. Det var +väggarna och grunden, som hon stod på. Mitt i sin förvirring gjorde hon +dock ett försök att rädda Sigrun.</p> + +<p>»Men nu är det inte er hustru, som ligger där inne,» sade hon, »utan min +kära matmor.»</p> + +<p>»Å,» sade skärsliparen, »är den vackra prästfrun död? Har hon fått ligga +och dö här ute i brygghuset?»</p> + +<p>»Hon ville själv ha det så,» sade Lotta Hedman.</p> + +<p>»Ja, då får jag be om ursäkt för att jag trängde mig in,» sade karlen. +»Jag får väl söka efter Rut på annat håll.»</p> + +<p>Han var en liten, mörkhyad, torr man. Ena skuldran höll han uppskjuten, +och detta bidrog till att ge honom ett missnöjt och småsurt utseende. +Lotta kom väl ihåg, att han vid förra besöket i prästgården hade uppfört +sig bråkigt och varit ohövlig. Nu, i närhet av sjukdom och död, var han +stilla och ödmjuk.</p> + +<p>Till Lottas stora glädje närmade han sig verkligen mot utgången, men +tvärstannade. Mitt i hans väg stod ett par våta, snedgångna kängor.</p> + +<p>»Ja, men det här är ju ändå Ruts kängor!» sade han. »Vad vill det här +säga?»</p> + +<p>Nu var det slut med Lotta Hedmans uppfinningsförmåga. Hon visste sig +ingen annan råd än att tala om sanningen.<span class="pagenum"><a +name="Page_227" id="Page_227">227</a></span></p> + +<p>Sigrun hade hunnit förbi Algeröds kyrka och begravningsplats och befann +sig mittpå bron över den lilla älven, då hon hörde Lotta Hedmans röst +ropa på sig.</p> + +<p>Strax därpå svängde en släde upp bredvid henne, och Lotta kom fram till +henne och förklarade vad som hade hänt. Samtidigt berättade hon, att +skärsliparen hade lovat att tiga.</p> + +<p>Skärsliparen satt kvar på slädkanten, såg vresig och sur ut, men talade +lugnt och fridsamt som förut.</p> + +<p>»Se, det är så, att jag inte kan finna mig i detta, att Rut inte skulle +komma i graven under sitt rätta namn,» sade han. »Men annars står jag +för det, som jag har lovat. Prästfrun får sätta sig upp här i släden, +och jag kör henne tillbaka till prästgården, och ingen ska få veta +något. Jag ska vara tyst som en mur.»</p> + +<p>Sigrun gick fram till mannen. Hon hade bundit en svart duk om huvudet. +Den sköt hon nu tillbaka.</p> + +<p>»Är det bara fördenskull, som jag ska gå tillbaka i mitt elände?» +frågade hon.</p> + +<p>Mannen tycktes bli orolig. Han gav henne en hastig blick och såg därpå +åt sidan.</p> + +<p>»Hon är död. Vad gör det henne under vilket namn hon kommer i graven?» +sade Sigrun med en röst, vari förtvivlan darrade.</p> + +<p>»Jag tycker inte, att det är rätt mot Rut,» sade karlen envist.</p> + +<p>»Nej,» svarade Sigrun. »Det är inte rätt,<span class="pagenum"><a +name="Page_228" id="Page_228">228</a></span> det vet jag. Men ni må inte +tro, att jag efter detta tänker gå tillbaka hem. Det gör jag inte.»</p> + +<p>Hon pekade mot älven, som blänkte svart mellan sina snöstränder.</p> + +<p>»Dit går jag,» sade hon.</p> + +<p>Hon stod fast och beslutsam framför mannen. Han uppfattade tillräckligt +av hennes ansiktes stränga allvar för att förstå, att hon skulle göra, +som hon sade.</p> + +<p>Han vände bort ansiktet, liksom rädd att se på henne.</p> + +<p>»Ja, jag förstår ju, att Rut får en bättre begravning och allt sånt +där,» sade han. »Och mig gör det ju inte så mycke, för hon var inte min +hustru precis, fastän hon hade åkt med mig på lasset ett par månader. +Men jag tycker ändå...»</p> + +<p>Lotta skrek till. Sigrun hade skyndat bort från mannen. Hon stod vid +broräcket och böjde sig för att komma under det.</p> + +<p>»Å, för allan del!» ropade skärsliparen och sprang ner på bron. »Gör er +inte någe illa! Det ska få bli, som ni vill.»</p> + +<p>»Kom ihåg, jag går aldrig tillbaka till det gamla!» sade Sigrun.</p> + +<p>»Nej, det behöver ni inte heller. Jag ska nog tiga.»</p> + +<p>»Sigrun är för märkvärdig i natt,» tänkte Lotta. »Ingen kan motstå +henne. Hon gör vad hon vill med oss.»<span class="pagenum"><a name="Page_229" +id="Page_229">229</a></span></p> + +<p>Det tycktes vara sanning. Den lille misslynte mannen visste inte hur väl +han ville henne.</p> + +<p>»Jag har inte mitt vanliga åkdon i kväll,» sade han. »Jag fick lov att +låna en släde i morgse för att kunna fara och söka efter Rut. Men just +fördenskull kanske det ginge an, att jag skjutsade er en bit framåt +vägen. Det är inte så lätt att gå ute i snön för den, som är van att +sitta inne i varma rum.»</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_230" id="Page_230">230</a></span></p> +<h3><a name="DEN_LANGA_DAGEN" id="DEN_LANGA_DAGEN"></a>DEN LÅNGA DAGEN.</h3> + + +<p>Den dag, som hade börjat med Sigruns flykt från sitt hem, blev för +mången en tung och allvarlig dag, en dag så lång, att man aldrig tyckte +sig hinna till dess slut.</p> + +<p>Sådan blev den för Lotta Hedman, som, då hon kom tillbaka till +brygghuset vid tretiden på morgonen, fann, att allting där var sig likt, +och nu försökte att, så gott hon förstod, bereda sig på vad som skulle +komma. Hon samlade ihop alla den dödas kläder, stoppade in dem i +bakugnen, kastade dessutom dit ett fång ved, tände på och lät +alltsammans brinna till aska. Sedan sopade hon ugnen ren och drog fram +sina förhängen, så att allting i brygghuset var sig likt, såsom det hade +varit på kvällen.</p> + +<p>Hon gick också darrande och rysande in i brygghuskammaren till den döda. +Annars var hon inte rädd för de avlidna, men mot denna tyckte hon att +Sigrun och hon hade svårt förbrutit sig, och hon skälvde, när hon +nalkades henne. Hon gjorde dock vad hon hade ämnat, tog fram ett lakan, +bredde ut det över liket, så att<span class="pagenum"><a name="Page_231" +id="Page_231">231</a></span> det fullkomligt skyldes, och läste +sedan med mycken rörelse ett par böner.</p> + +<p>Medan hon gjorde detta, erfor hon en stor hugsvalelse. Det strömmade +över henne en visshet, att den döda inte var en fiende till henne och +hennes matmor, utan deras trognaste hjälpare och förbundna, som hon på +intet sätt behövde rädas för.</p> + +<p>Lotta sökte också förbereda sig på vad hon skulle säga till prästen och +gårdsfolket. Hon tänkte på att ingen hade sett Sigrun under hela +gårdagen; alltså kunde hon tala om för dem, att sjukdomen hade börjat +natten före den sista. Sigrun hade inte velat, att läkare skulle till +kallas för hennes skull, hon hade trott, att det bara var ett ofarligt +utslag. Sedan — ja, vad skulle hon sedan säga?</p> + +<p>Lotta gick till en början fram och tillbaka på golvet. Men snart kände +hon sig alltför modlös och trött för att gå, utan satte sig i en stol. +Snart blev inte heller detta bra; hon gick och ställde sig mot en vägg. +Till sist sjönk hon ner på golvet, alldeles bredvid den dödas säng, och +blev sittande där.</p> + +<p>»Jag borde gå in till kyrkoherden,» tänkte hon. »Jag borde väcka +tjänstfolket.» Men hon gjorde varken det ena eller det andra. Hon satt +stilla och upprepade för sig själv sina förklaringar, vände och vred på +dem.</p> + +<p>»På ett eller annat sätt blir alltsammans upp<span class="pagenum"><a +name="Page_232" id="Page_232">232</a></span>täckt,» tänkte hon. »Vi +blir olyckliga och utskämda, både Sigrun och jag. Det är förfärligt att +sitta och vänta på.»</p> + +<p>En stund skedde henne den stora lindringen, att hon fick komma bort från +sina bekymmer och farhågor.</p> + +<p>Medan hon satt ångesttyngd på golvet nedanför den döda, skilde sig +hennes själ från kroppen, höjde sig och begav sig i svävande flykt uppåt +mot världsrymden.</p> + +<p>Snart var den kommen så högt, att Lotta Hedman kunde se de jordiska +tingen i deras sammanhang. Hon såg nu inte som annars bara ett litet +stycke av dem, utan hon såg dem i hela deras utsträckning. Hon såg inte +ett kort stycke av älvar och floder, utan hon kunde följa vattendragen +från källan till mynningen. Hon såg inte bara en liten del av en skog, +hon såg de väldiga trädmassorna i hela deras utbredning. Hon kunde följa +bergåsarnas hela längd. Slätterna bredde ut sig under henne, och +ländernas skapnad avtecknade sig mot havens blänkande ytor.</p> + +<p>Lotta tyckte, att detta var ett skönt och upplyftande skådespel, men +hennes själ stannade inte vid detta, utan steg ändå högre.</p> + +<p>Om ett par ögonblick hade den nått till en rymd, därifrån den kunde +överskåda människoödena i deras sammanhang. Lotta kunde följa +människornas vandring genom livets dal. På en tid, som tycktes henne +kortare än sekunder, förlöpte den. Hon såg dem stiga in i livet, vandra +<span class="pagenum"><a name="Page_233" id="Page_233">233</a></span> +sin korta väg och åter gå bort, ut i det obekanta. Hon såg sin vän, +Sigrun, på hennes vandring och den väg, som låg utstakad för henne, och +de vägar, som korsade hennes.</p> + +<p>Hon såg även den väg, som kvinnan, som nu låg död bredvid henne, hade +haft att fullfölja. Det var en mörk och fattig och tung väg, och den +höll redan på att utplånas, men den utplånades inte på det sättet, att +den täcktes med mörker, utan den försvann under ett ljusskimmer.</p> + +<p>Vid slutet av vägen stod den döda ännu och blickade tillbaka på sin +bana, som förvandlades till ett band av ljus, och Lotta såg, att hennes +ande fröjdade sig.</p> + +<p>Den döda visade bort till Sigruns väg och till en av de vägar, som +korsade den.</p> + +<p>»Se,» sade hon till Lotta, »vad jag mest av allt önskade, det går i +uppfyllelse nu genom min död!»</p> + +<p>Och därmed försvann den döda in i en stor klarhet, vars glans var sådan, +att Lotta Hedmans själ inte kunde följa henne, utan måste stanna +utanför.</p> + +<p>Och den vände med detsamma tillbaka till kroppen, och Lotta Hedman kände +sig nu för en stund fri från all fruktan och trodde, att det, som hade +skett, var sådant, som borde och måste ske.</p> + +<p>Och detta sitt lugn fick hon behålla, till dess att dörren till +brygghuset öppnades och<span class="pagenum"><a name="Page_234" +id="Page_234">234</a></span> någon frågade om hon visste, att klockan redan +var halv åtta.</p> + +<p>Då ville Lotta Hedman resa sig, men nu var hennes trygghet borta. Hon +tänkte på allt det tunga, som hon gick till mötes, och hon orkade inte +komma upp på sina ben, utan blev sittande.</p> + +<p>Och dörren stängdes, ingen kom in, ett par minuter gingo i lugn.</p> + +<p>»Nu snart blir alltsammans upptäckt,» tänkte Lotta. »Det kan inte gå på +annat sätt.»</p> + +<p>Och all skam, som skulle falla över Sigrun och över henne själv, lade +sig tyngande över henne.</p> + +<p>Strax därefter kom husjungfrun in i brygghuset. Hon bar på en bricka +morgonkaffe till matmodern.</p> + +<p>Hon såg lampan stå med rykande veke, nära att slockna, och fann +brygghuset fullt med rök och nästan mörkt. Hon ropade, men ingen +svarade. Då förstod hon, att något måste vara på tok. Hon satte ifrån +sig brickan, rev eld på en tändsticka och såg nu, att Lotta satt +sammansjunken på golvet bredvid sängen, och att den, som låg i sängen, +hade ett lakan utbrett över sig, såsom vore hon död. Hon gick närmare, +lyfte en flik av lakanet och såg ett par uppsvällda händer.</p> + +<p>Då vaknade Lotta till liv.</p> + +<p>»Akta dig för all del! Det är smittkoppor.»</p> + +<p>Flickan släppte lakanet och for ett par steg tillbaka. +<span class="pagenum"><a name="Page_235" id="Page_235">235</a></span></p> + +<p>Sedan blev det hon, som spred nyheten, som underrättade mannen och alla +andra.</p> + +<p>Lotta Hedman, som befann sig under den förfärliga sjukdomens skydd, hon +blev knappast tillfrågad om vad som hade hänt.</p> + +<p>Det sändes bud efter kyrkvaktaren, som var en myndig och kraftig man, +och han ställde Och beslutade, så gott han förstod.</p> + +<p>Han befallde för smittans skull, att Lotta Hedman skulle stanna i +brygghuset, och att ingen fick råka henne. Inte ens om kyrkoherden sände +efter henne, fick hon lyda kallelsen.</p> + +<p>Det blev han och Lotta, som lade ner den döda i kistan. Sedan fördes hon +bort till en i hast uppkastad grav.</p> + +<p>Det gjordes inga efterforskningar, knappt några frågor. Hela prästgården +var för en tid alldeles avstängd från den övriga trakten. Att prästfrun +hade låtit utge sig för död, fastän hon levde, det var för orimligt att +misstänka.</p> + +<p>»Det är den där skärsliparn, som har farit omkring här i trakten de +sista veckorna, som har fört smittan med sig från Norge,» sade man. +»Hans hustru är också sjuk och har sprungit ifrån honom i feberyrseln.»</p> + +<p>Man påminde sig doktorns ord. »Prästfrun har gått länge med sjukdomen i +kroppen,» sade man.</p> + +<p>Den längsta och kvalfullaste dag, som Lotta Hedman hade upplevat, gick +till ända utan att någon upptäckt hade skett.</p> + +<hr style="width: 45%;" /> + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_236" id="Page_236">236</a></span> +Sigrun kastade då och då en blick på körsvennen, som satt på slädkanten. +Det var natt och mörker alltjämt, och hon kunde blott helt otydligt +urskilja gestaltens yttre konturer: den vida slokhatten, den +uppskjutande axeln, den korta näsan och den vresigt hopbitna munnen.</p> + +<p>»Det är ingen människa, som jag har bredvid mig,» tänkte hon, »det är +döden. Jag ser hur skaftet på lien sticker upp under rocken.»</p> + +<p>»Så är det,» sade hon till sig själv. »När han först kom, kände jag inte +igen honom, men nu gör jag det. Och vem annan skulle det vara? Jag har +gett mig i hans våld. Han har kommit för att hämta mig och föra mig till +sitt land.»</p> + +<p>De åkte fram över stora, ödsliga bergsvidder, täckta med vit snö. Några +enstaka, klent utbildade träd och buskar gjorde traktens fattigdom än +mer påfallande.</p> + +<p>»Det är dödens rike,» tänkte hon.</p> + +<p>Hon, som nyss hade varit så ivrig, så stridbar, så befallande, kände ett +stilla lugn falla över sig. Det var slut med besväret att vilja, +önskningar och förhoppningar voro borta.</p> + +<p>Det är kanske farligt för en levande att ta döden till sin bundsförvant. +Han tar en måhända på allvar.</p> + +<p>Hon trodde sig märka, att hon verkligen genomgick en förvandling. Alla +de band, som fäste henne vid hennes förra liv, upplöstes det ena efter +det andra.</p> + +<p>Det var kärleken till mannen, det var hennes<span class="pagenum"><a +name="Page_237" id="Page_237">237</a></span> äktenskaps sorg och plåga, +som förut hade upptagit alla hennes tankar. Allt detta sjönk bort och +försvann. Ett stort tomrum uppstod efter detta, men ingen saknad, ingen +bitterhet.</p> + +<p>»Det är så de döda känner,» tänkte hon. »De frigöres på detta sätt från +det jordiska. Deras kärlek och deras sorg lämnar dem.»</p> + +<p>Det var små dumma saker, som hon hade sagt som barn, och som hon sedan +alltid hade skämts för, och det var små förargelser, som länge hade +pinat henne, och små förödmjukelser, som hon aldrig hade kunnat glömma, +men nu på en gång var allt detta borta. Hädanefter skulle hon tänka på +detta som på något, som inte angick henne.</p> + +<p>När hon tänkte på föräldrarna och det stöd hon alltid hade haft hos dem, +så fann hon, att hon inte mer hade behov att hämta hjälp hos dem. Allt +var nytt omkring henne, hon var inne i en annan värld. — »Här kan de +inte nå mig,» tänkte hon. »Hittills har de stått mig bi, så mycket de +har förmått. Nu är jag skild från dem. Jag åker in i dödens land.»</p> + +<p>Han var som en ranka, som med många klängen hade hållits uppe utmed ett +galler. Nu lossades det ena klänget efter det andra. Rankan låg snart +nere på marken.</p> + +<p>»Det måtte vara på detta sätt, som det känns att dö,» tänkte Sigrun. +»Det är inte tungt eller hårt; det är bara en stor vila.»</p> + +<p>Så småningom ljusnade det. Mannen, som<span class="pagenum"><a +name="Page_238" id="Page_238">238</a></span> satt på slädkanten, blev +åter en vanlig landstrykare med ett surmulet, ovänligt ansikte. +Landskapet blev ett stenigt, magert, fattigt, men helt jordiskt +landskap, och Sigrun själv vaknade till livet med dess stränga +fordringar på mod och sinnesstyrka...</p> + +<p>Hästen hade inte fått vila under natten, och färden gick mycket +långsamt. De måste låta den stå stilla i flera timmar i lidret invid en +torpstuga för att äta och hämta krafter. Äntligen kommo de dock i sikte +av en by, där det fanns gästgivargård.</p> + +<p>När de alltså närmade sig slutet på resan, började skärsliparen tala med +Sigrun.</p> + +<p>»En skärslipare som jag,» sade han, »som far land och rike omkring, får +se och erfara mycke besynnerligt. Men jag vill påstå, att det, som jag +har varit med om i natt, det är ändå det största äventyr, som jag har +upplevat.»</p> + +<p>»Jaså, ni säger det.» Sigrun vände huvudet mot den lilla mörka karlen +och gav honom ett vänligt leende.</p> + +<p>»Jag vill gå ed på att något mer förunderligt har jag aldrig varit med +om. Och jag förstår inte själv varför jag var så blödhjärtad och hjälpte +er. Jag vet inte vad som kom åt mig.»</p> + +<p>»Nej, jag vet inte heller hur det kom sig,» sade Sigrun. »Men ett är +visst, att ni aldrig ska behöva ångra er vänlighet.»</p> + +<p>»Ja, det kan man aldrig så noga veta,» sade karlen. »Men nu tycker jag i +alla fall, att jag<span class="pagenum"><a name="Page_239" +id="Page_239">239</a></span> inte kan låta er gå utan att fråga hur ni ämnar +ställa för er, och vart ni ska ta vägen.»</p> + +<p>»Jag,» sade Sigrun, »jag ska till Amerika.»</p> + +<p>»Men det kostar pengar att fara till Amerika,» menade körsvennen.</p> + +<p>»Ni kan väl inte tro, att jag ger mig ut på en sådan här färd utan +pengar,» sade hon.</p> + +<p>När sliparen hade fått detta svar, drog han in tömmarna, gick fram till +hästen och började känna och lyfta på seldonen.</p> + +<p>»Ja, jag är ju liksom lös och ledig,» sade han om en stund. »Det vore +kanske bättre, att vi for förbi den här gästgivargården, och att jag +körde er några mil till. Här kunde det nog finnas folk, som känner er.»</p> + +<p>Just för detta, att hon skulle kunna bli igenkänd på denna +gästgivargård, hade Sigrun oroat sig den sista halvtimmen. Anbudet kom +som en mycket välkommen överraskning.</p> + +<p>»Se, jag är sådan, att jag vill göra riktigt, vad jag gör,» sade karlen, +då han kom tillbaka till släden.</p> + +<p>Emellertid blevo dessa nya mil mycket dryga. Hästen måste åter vila och +beta, snart visade det sig, att snöfallet inte hade varit så rikligt i +de trakter, där de nu färdades. Föret blev så dåligt, att de måste gå +till fots långa sträckor.</p> + +<p>Och tiden gick. Klockan var nära tolv, innan de hade denna andra +gästgivargård inom synhåll.</p> + +<p>Men just som de voro så långt komna, att<span class="pagenum"><a +name="Page_240" id="Page_240">240</a></span> de sågo uthusen, mötte de en +man, som, kom körande med en mjölkvagn.</p> + +<p>»Akta er, Gustavsson!» ropade han till skärsliparen. »Det har kommit +telefonbud till gästgivarns, att de ska ta vara på er. Ni lär fara +omkring med smitta. Prästfrun i Algeröd har dött i natt i smittkoppor, +och nu påstår man, att det är ni och er hustru, som har haft sjukdomen +med er från Norge.»</p> + +<p>Det blev nytt uppehåll, ny överläggning. Man beslöt sig för att vända. +Ingen av dem ville köra fram till den där farliga gästgivargården.</p> + +<p>Skärsliparen föreslog, att de skulle ta vägen österut upp mot Dalsland. +— »Det går järnväg till Göteborg där också, och där är ni okänd.»</p> + +<p>Så veko de av på en väg, som gick mot öster, och som återigen förde dem +upp på den nakna, ödsliga bergsvidden.</p> + +<p>Här var föret bättre, men den stackars hästen var nästan tröttkörd. När +han hade vilat och ätit för tredje gången, hade han också nått till +bottnen i havrepåsen.</p> + +<p>Skärsliparen letade fram bröd och smör och åt. Sigrun hade ingenting att +äta, men hon var inte heller hungrig.</p> + +<p>När hon sedan tänkte tillbaka på denna dag, förundrade hon sig över sig +själv.</p> + +<p>»Det var besynnerligt. Jag var alldeles känslolös, alldeles lugn. Jag +kände ingen oro, ingen trötthet, ingen hunger. Jag visste hela tiden, +att allt skulle gå, som det borde gå. Jag var slö<span class="pagenum"><a +name="Page_241" id="Page_241">241</a></span> på ett sätt, men jag +var också mycke stark och uthållig. Det fanns säkert någon i min närhet, +som hjälpte mig.»</p> + +<p>Under den långa rasten på bergsplatån ställde hon en fråga till +reskamraten.</p> + +<p>»Sa ni inte i morgse, att den döda inte var er hustru?»</p> + +<p>»Jo visst sa jag det, och det är sanning också. Hon hade en bra man och +ett gott hem, men hon följde hellre med mig.»</p> + +<p>Sigrun frågade vidare, inte för att saken intresserade henne, ingenting +i denna värld intresserade henne den här dagen, men tiden gick litet +fortare under ett samtal.</p> + +<p>»Hon tyckte alltså bättre om er än om mannen?»</p> + +<p>»Jag vet inte vad jag ska säga om den saken. Hon var gift med en, som +heter Sven Elversson. Jag vet inte om ni har hört talas om honom?»</p> + +<p>Sigrun nickade.</p> + +<p>»Jag trodde först, att hon hade tröttnat på honom för det där, ni vet,» +sade karlen. »Sen kom jag att förstå, att hon hade gått ifrån honom, +därför att hon trodde, att han inte tyckte om henne.»</p> + +<p>»Hon var ju så ful,» sade Sigrun. »Han gifte sig med henne av +barmhärtighet.»</p> + +<p>»Ja, hon var ful, men hon var en bra människa,» sade sliparen. »Hon var +sådan, att hon kunde göra vad som helst för den hon tyckte om.» +<span class="pagenum"><a name="Page_242" id="Page_242">242</a></span></p> + +<p>Trots den stora slöheten fann Sigrun, att i dessa ord låg något, som +berörde henne obehagligt. Hon upphörde att fråga om hustrun.</p> + +<p>»Vet ni var Sven Elversson nu finns?»</p> + +<p>»Han bor på en gård på Dalsland, som heter Hånger. Det har varit ett +stort ställe en gång, men det har skett så många olyckor där i +fordomtid, att ingen ville bo där, utan gården låg öde. Sven Elversson +fick den nästan för ingenting. Han bor där ensam med de gamla +föräldrarna nu, sen hustrun är borta, och han tar upp och hjälper än +barn och än andra fattiga, så många han rår med.»</p> + +<p>I själva verket måtte det denna dag ha förhållit sig på samma sätt med +skärsliparen som med Sigrun, att han stod under något främmande +inflytande. Han, som annars brukade fara omkring och gräla och bråka som +en riktig landsplåga, var stillsam och undergiven och talade väl om alla +människor.</p> + +<p>Då de hade satt sig i gång igen, Sigrun inne i släden och körsvennen på +kanten som vanligt, med benen hängande utanför, hände det sig, att han +halkade och föll ner på vägen.</p> + +<p>Hästen stannade genast. Karlen kom upp och satte sig som förut. Men inom +kort halkade han av på nytt.</p> + +<p>»Jag förstår inte vad som är åt mig,» sade han. »Det går runt i huvudet +på mig.»</p> + +<p>Sigrun uppmanade honom att sätta sig i släden bredvid henne. Det gjorde +han verkligen<span class="pagenum"><a name="Page_243" id="Page_243">243</a></span> +och körde vidare. Om en stund tappade han tömmarna.</p> + +<p>»Jag måtte visst vara sjuk,» sade han och såg helt handfallen ut. »Det +går väl med mig som med Rut.»</p> + +<p>Men Sigrun skyndade sig att lugna honom.</p> + +<p>»Ni har nog inte sovit i natt,» sade hon. »Sätt er opp i hörnet och sov! +Jag ska köra, medan ni vilar er.»</p> + +<p>Åter var det någon, som höll hennes mod vid makt. — »Han har inte fått +sjukdomen, han är bara uttröttad. Se, nu sover han redan!» tyckte hon, +att det viskade i öronen på henne.</p> + +<p>När hon hade kört ett stycke, blev hästen stående och vägrade att ta ett +steg vidare.</p> + +<p>Sigrun tog den sovande reskamraten i armen och skakade honom.</p> + +<p>»Vet ni om det finns något ställe i närheten, där ni kan ta in? Hästen +är alldeles förbi, och det börjar bli mörkt.»</p> + +<p>Karlen såg upp, yrvaken och oredig.</p> + +<p>»Tror ni, att jag har fått smittkoppor?» sade han.</p> + +<p>»Nej, ni har ingen annan sjukdom än sömnsjuka,» sade Sigrun.</p> + +<p>»Det är nog smittkoppor i alla fall,» sade karlen.</p> + +<p>Strax därpå ryckte han upp sig till ett väldigt bemödande.</p> + +<p>»Det är ingen annan råd,» sade han. »Det finns ett ställe en halvmil +härifrån, där de har<span class="pagenum"><a name="Page_244" +id="Page_244">244</a></span> ett »luffarhotell», som di säger. Vi får +försöka komma dit.»</p> + +<p>»Vi är tvungna att komma under tak,» sade Sigrun.</p> + +<p>»Ja, det blir ingen annan råd,» upprepade karlen, »fast nog hade jag +helst velat slippa att visa mig där en gång till. — Vi är över gränsen +nu,» fortfor han, »vi är i Dalsland, och när vi har kommit uppför nästa +backe, bär det neråt. Tag av åt vänster vid korsvägen, och kör fram till +första gård ni får se!»</p> + +<p>Då Sigrun så småningom hade fått hästen uppför backen, såg hon i den +försvinnande dagern ett stort landskap utbreda sig nedanför dem, sakta +sluttande, vackert, rikt på sjöar och långa skogshöjder, fint och skarpt +utritat mot den snötunga luften. Den härliga bilden upplivade henne, hon +drev på hästen med mer kraft, fann korsvägen och vek av åt vänster.</p> + +<p>Utsikten kom tillbaka flera gånger, men trakten var alltjämt lika +ödslig. Till sist såg hon dock en gård ligga alldeles under dem. +Boningshuset tämligen stort, nästan herrskapsaktigt, men alla uthus små +och oansenliga, nästan som på ett större torp.</p> + +<p>Hon väckte den sjuke på nytt.</p> + +<p>»Är vi framme nu?»</p> + +<p>»Ja,» sade han och skakade sömnen ur ögonen. »Nu är vi på Hånger. Det +kunde jag väl aldrig tro, att jag skulle behöva ta in här en gång +till.»<span class="pagenum"><a name="Page_245" id="Page_245">245</a></span></p> + +<p>»Men...» utropade Sigrun och kände sig för ett ögonblick som en +skeppsbruten, när vågorna slår samman över honom. »Var det inte på +Hånger, som Sven Elversson bodde?»</p> + +<p>»Jo,» sade sliparen, »jag ville inte heller fara hit, men det fanns +ingen annan råd.»</p> + +<p>»Men om han frågar er var ni har gjort av hans hustru?»</p> + +<p>»Det blir väl att hitta på någe.»</p> + +<p>»Att han skulle bo just här!» sade Sigrun förtvivlad.</p> + +<p>»Ja, han har ju valt ut stället, därför att det ligger ensligt och långt +från grannar. Vanligt folk kommer aldrig hit, men alla luffare och +fattiga vandringsmän brukar ta in hos honom.»</p> + +<p>Sigrun körde utför en backe ner mot gården. Hennes förtvivlan lade sig +nästan genast. Känslolösheten tog vid, och någon viskade i hennes öra, +att hon inte skulle oroa sig. Allt skulle bli bra.</p> + +<p>Alldeles invid själva inkörsvägen till gården stod en liten röd stuga.</p> + +<p>»Här är det. Här får ni gå in,» sade skärsliparen.</p> + +<p>Han ryckte upp sig ur sin dåsighet. »Jag ska köra bort till gården och +ställa in hästen,» sade han. »Ni kan gå in så länge. Jag ser, att det är +tomt i luffarstugan. Nyckeln ligger instucken under tröskeln.»</p> + +<p>Sigrun kom in i ett litet hus, som av en gång mittöver var delat i två +hälfter. På vardera<span class="pagenum"><a name="Page_246" +id="Page_246">246</a></span> sidan av gången fanns ett rum. Båda voro +på samma sätt inredda och möblerade. De hade nakna väggar, väggfasta +sängar med halmmadrasser, en spis, ett stort, tungt bord och några tunga +stolar. En spann med vatten och ett fång ved fanns också, men inga +kuddar, inga lakan, inga kokkärl eller tallrikar, inga handdukar eller +tvättfat, ingenting sådant, som kunde bortföras. Ett väldigt skåp stod i +ena rummet, men nyckeln var urtagen.</p> + +<p>Rummen voro inte alldeles utkylda, de hade nog varit eldade på +förmiddagen, och där var rent och utvädrat.</p> + +<p>»Jag får försöka göra upp eld,» tänkte Sigrun.</p> + +<p>Medan hon var sysselsatt härmed, kom sliparen in. Han kunde nu knappt +hålla sig uppe. Utan att säga ett ord kastade han sig ner i en säng och +somnade genast.</p> + +<p>»Jag tror inte, att han är sjuk,» tänkte Sigrun. »Han blir bra, bara han +får sova den här natten. Det är onödigt att ropa på hjälp.»</p> + +<p>Hon tände en brasa i det andra rummet också och satte sig framför denna +och lade sina planer. Plötsligen kände hon, att hon var så trött, att +hon höll på att ramla av stolen, och dessutom hungrig. — »Jag borde +allt ha tänkt på att ta med mig ett par smörgåsar,» mumlade hon, och +härvid leddes hennes tankar på hennes väska. Var fanns den? Den var inte +i rummet. Hon måtte ha glömt den kvar i släden.</p> + +<p>Hon skyndade genast ut. Släden stod utanför<span class="pagenum"><a +name="Page_247" id="Page_247">247</a></span> stugan, och väskan låg kvar +i den. Hon tog upp den och skulle just gå in tillbaka, då en röst +tilltalade henne.</p> + +<p>»Är det du, Rut?»</p> + +<p>Det hade mörknat hastigt. Hon urskilde med svårighet en gammal, böjd +karl, som långsamt närmade sig.</p> + +<p>»Ni ska inte komma hit!» ropade hon. »Vi har smitta med oss.»</p> + +<p>»Ja, jag vet det redan,» sade karlen. »Vi har haft telefon om saken, men +vi väntade just inte, att ni skulle komma hit. Ja, ja, det är ju så, att +nöden kör hund i band.»</p> + +<p>»Det där är Joel Elversson, Sven Elverssons far,» tänkte Sigrun. »Han +har blivit gammal och slö. Han tar mig för sonhustrun.»</p> + +<p>»Sven är inte hemma i dag,» sade Joel på sitt högtidliga sätt. »Men vi +vill handla mot dig, Rut, jag och Thala, så, som han skulle ha handlat, +om han hade vetat, att du hade kommit hit nödställd och i livsfara. Här +har du nyckeln till skåpet. Du vet, att där finns allt, som du behöver. +Och vi ska bära ner mat till er och ställa utanför dörrn.»</p> + +<p>Han räckte henne en liten nyckel, och hon tog emot den utan att säga +något. Han tycktes inte heller vänta något svar.</p> + +<p>»Det är ingen här, som bär något agg till dig, Rut,» sade han. »Vi +förstår ju vad det var, som drev dig bort. Ställ det nu så gott för er, +som du kan, och sov i ro!»<span class="pagenum"><a name="Page_248" +id="Page_248">248</a></span></p> + +<p>Han gick sin väg, och Sigrun skyndade in i stugan. I skåpet funnos lakan +och kuddar, allt, som behövdes för ett gästrum. Kort därefter kom också +maten.</p> + +<p>Sigrun ställde in en del därav till sliparen i hans rum, stängde därpå +sin dörr mycket väl, åt och gick till vila.</p> + +<p>»Jag måste sova ett par timmar,» tänkte hon. »Sedan går jag min väg. Jag +måste bort härifrån, innan någon har känt igen mig.»</p> + +<p>Hon sov redan, innan hon hade tänkt tanken till slut.</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_249" id="Page_249">249</a></span></p> +<h3><a name="MORGONEN" id="MORGONEN"></a>MORGONEN.</h3> + + +<p>Då Sigrun vaknade, sken en liten röd vintersol in till henne i den +fattiga kammaren, där hon låg. Hon hade sovit inte bara ett par timmar, +utan hela natten. Det blev mycket brått för henne att stiga upp och göra +i ordning efter sig i rummet för att kunna vandra sin väg.</p> + +<p>Hon var styrkt av sömnen, kände sig beslutsam och kraftig och var inte +missnöjd med det steg hon hade tagit. Det enda, som ängslade henne, var +fruktan för upptäckt. Men om hon bara kunde komma bort från Hånger utan +att bli igenkänd, trodde hon, att faran skulle vara överstånden.</p> + +<p>Återigen fann hon en matbricka utanför sin dörr och dessutom ett papper +med ett par skrivna rader:</p> + +<p>»Vi förstår att du vill stanna hos oss, eftersom sliparen har rest sin +väg ensam. Tvivla inte på att du är välkommen!»</p> + +<p>Hon gick ut i det motliggande rummet och såg, att skärsliparen var +borta. Det var ett be<span class="pagenum"><a name="Page_250" +id="Page_250">250</a></span>kymmer mindre. Hon var utvilad nu och tyckte +mycket bättre om att vandra till fots än att åka i hans släde. Hon +skulle nu bara fråga sig fram till en by, där hon kunde få en ordentlig +skjuts. Närmaste järnvägsstation kunde inte vara långt borta, och innan +kvällen skulle hon vara i Göteborg.</p> + +<p>Hon knöt den svarta duken om huvudet, trängde på sig Lotta Hedmans +kappa, fattade sin väska och ville gå.</p> + +<p>Innan hon lämnade rummet, öppnade hon emellertid väskan för att se +efter, att pengarna och det andra låg kvar där. Strax därpå ropade hon +till av förfäran. Hennes sju hundra kronor voro borta.</p> + +<p>Hon kände efter i kappfickan och i klänningen. Pengarna funnos inte.</p> + +<p>Hon förstod genast, att de måste vara stulna. Skärsliparen hade tagit +dem ur väskan, medan den hade legat kvar i släden.</p> + +<p>Hon måste sätta sig ner för att inte falla. Detta var ett fruktansvärt +slag. Nu kunde hon inte fara till Amerika. Alla vägar voro stängda. Å, +Herre Gud!</p> + +<p>Hon lutade huvudet mot bordet och försökte tänka. Ja, hon hade talat om +för reskamraten i går, att hon hade pengar. Kanske att han under hela +dagen inte hade tänkt på annat än att stjäla dem från henne. Mittunder +trötthet och utmattning hade han hållit fast vid sin föresats. +<span class="pagenum"><a name="Page_251" id="Page_251">251</a></span></p> + +<p>Och nu hade han på samma gång gjort livet omöjligt för henne.</p> + +<p>»Det är en hård värld att ge sig ut i för den, som är fattig och ensam,» +sade hon. »En hård värld.»</p> + +<p>Det var inte egentligen ånger, som kom över henne. Det var insikten om +den fullkomliga omöjligheten att vidare fullfölja sitt företag.</p> + +<p>»Jag skulle ju kunna ge mig ut som en tiggerska på landsvägen,» tänkte +hon. »Men vad skulle det tjäna till? Jag drog inte från mitt hem för att +bli en äventyrerska.»</p> + +<p>Lika omöjligt föreföll det henne att gå tillbaka hem. Skulle hon erkänna +för sin man, att hon hade gett sig ut för död för att slippa bort från +honom? Det var omöjligt, det var inte att tänka på.</p> + +<p>Hon visste, att hon för närvarande befann sig hos goda människor. Skulle +hon be dem om hjälp? Det var alltjämt samma historia. Det var att +erkänna sitt bedrägeri och sin skam. Och dessa rättrådiga människor +skulle anse sig tvungna att genast låta mannen veta, att hon levde.</p> + +<p>»Det var inte någon synvilla i går,» tänkte hon. »Det var döden, som +satt bredvid mig på slädkanten. Han ger inte den fri, som har överlämnat +sig i hans våld.»</p> + +<p>»Men han är inte någon hård herre,» fortfor hon i sin oroliga tankegång. +»Han lossade banden, som höll mig fästad vid det jordiska, på ett +<span class="pagenum"><a name="Page_252" id="Page_252">252</a></span> +mycket milt sätt. Varför skulle jag inte anförtro mig åt honom?»</p> + +<p>Hon satt i alla fall kvar vid bordet i väl en timmes tid. Hon sökte +arbeta sig in i dödstanken.</p> + +<p>»Gud skall ha barmhärtighet med mig,» sade hon. »Han vet allt. Han vet, +att jag inte ville skada någon. Han vet också, att detta är den enda +utväg, som återstår mig.»</p> + +<p>I detta ögonblick kom någon in i rummet, men hon satt kvar utan att röra +sig. Det var henne så fullkomligt likgiltigt vem som nu såg henne. +Hennes beslut var fattat, och hon visste vilken våg hon hade att gå.</p> + +<p>Hon låg ännu framåtböjd över bordet med ansiktet i händerna och kunde +inte se den inträdande. På stegen hörde hon emellertid, att det var en +man och inte en gammal, utan en ung.</p> + +<p>»Det är Sven Elversson själv,» tänkte hon.</p> + +<p>Hon hörde, att han först närmade sig henne, men sedan drog sig tillbaka. +Han gick fram till spisen, gjorde upp eld och kom så på nytt fram till +bordet, där hon satt.</p> + +<p>»Att det ska vara så svårt för dig, Rut!» sade han. »Får jag inte skicka +ett par av barnen till dig? Finns det ingenting här, som du kan tycka om +att vända tillbaka till?»</p> + +<p>När han sade detta, lyfte hon upp ansiktet från bordet och såg honom +rätt in i ögonen med en stel och förtvivlad blick.<span class="pagenum"><a +name="Page_253" id="Page_253">253</a></span></p> + +<p>»Jag är inte den, som ni tar mig för,» sade hon. »Jag är Sigrun Rhånge, +som är gift med kyrkoherden i Algeröd.»</p> + +<p>Han drog sig ett par steg tillbaka. Men han hade så väl vant sig vid att +visa samma lugn, vad för nyheter man än bragte honom, att han inte en +gång gav till ett utrop. Han blev bara helt blek. Hans förvirring var +dock mycket stor, och detta visade sig på så sätt, att han började tänka +högt.</p> + +<p>»Sigrun Rhånge är död,» sade han. »Hon dog natten till i går. Då jag +fick höra, att hon var död, reste jag till Algeröd för att få se henne +än en gång, men det var för sent. Hon var redan nerlagd i kista och +nersatt i graven.»</p> + +<p>Hon satt och stirrade på honom. Det var en högtidlig sorgsenhet över +hans ord, som nästan rörde henne. Hon var övertygad om att han inte hade +en aning om att han hade talat högt.</p> + +<p>»Ja, om det vore så väl!» sade hon som svar på hans tanke. »Om Sigrun +Rhånge verkligen vore död och nersatt i graven!»</p> + +<p>»Sigrun Rhånge är död,» upprepade han lågt och entonigt, ur stånd att +kunna finna sig till rätta. »Henne får jag aldrig mer se på denna jord.»</p> + +<p>»Ja,» medgav hon. »Det kan man visst säga. Sigrun Rhånge är död. Men +jag, olyckliga stackare, jag lever.»</p> + +<p>Något inom honom, som uppfattade det rätta förhållandet snabbare än +förnuftet, hade<span class="pagenum"><a name="Page_254" id="Page_254">254</a></span> +emellertid satt hans hjärta i stormande rörelse. Han fick färg på +kinderna, och hans ögon började glittra.</p> + +<p>Nu kom han fram till henne, fattade hennes hand och behöll den i sin. +Den andra handen for i en hastig, ögonblicklig smekning över hennes +kind. Man skulle vilja säga, att han sökte övertyga sig om att det var +en levande han hade att göra med.</p> + +<p>»Ni lever!» sade han, och rösten steg som ett jubelskrik för att genast +sjunka ner dämpad och mild. »Ni sitter i min stuga! Hur ska jag kunna +förstå detta?»</p> + +<p>Det var mycket i hans beteende, som förvånade henne. Men på samma gång +ingav det henne en smula mod. Hon var då åtminstone inte kommen till +någon, som tog hennes olycka med kall likgiltighet.</p> + +<p>»Det var vackert, det, som ni skrev till er hustru i morgse,» sade hon +med skälvande röst. »Och jag har alltid hört mycke gott om er. Vill ni +hjälpa mig? Jag är i den största nöd, som en människa kan råka i.»</p> + +<p>Tårarna störtade ur hennes ögon. Hon var så förtvivlad, i så +utomordentligt stort behov av hjälp, att hon kastade sig ner på knä +framför honom.</p> + +<p>Han hjälpte inte upp henne genast. I stället lade han en hand på vardera +skuldran och lutade sig ner över henne, så att hans ansikte kom alldeles +inpå henne.<span class="pagenum"><a name="Page_255" id="Page_255">255</a></span></p> + +<p>»Ni hjälpte en gång mig, ni, då jag befann mig i min djupaste nöd. Tror +ni, att jag inte skulle vara glad att få vedergälla er detta tusen sinom +tusen gånger, om det stode i min förmåga?»</p> + +<p>Men efter detta utbrott blev han plötsligen alldeles stilla. Han lämnade +henne, tog en stol och drog den fram till bordet.</p> + +<p>»Vill ni inte tala om för mig hur allt har gått till?»</p> + +<p>Hon stod upprätt bredvid honom och började dröjande:</p> + +<p>»Det är så mycke att tala om. Jag vet inte var jag skall börja.» Hon +höll på att sjunka ihop i gråt, men hon bekämpade rörelsen. »Vi har just +inte varit lyckliga, min man och jag, i vårt äktenskap,» lade hon till.</p> + +<p>Han tycktes inte alls märka, att hon stod, medan han satt, men däremot +förstod han, att hon behövde hjälp för att kunna fortsätta sin +berättelse.</p> + +<p>»Min hustru var inte heller lycklig,» sade han.</p> + +<p>Han stödde armbågen mot bordet och lutade sig fram, så att han med +handen kunde skymma bort ögonen.</p> + +<p>Sigrun förstod, att han ville uppmuntra henne att fortsätta.</p> + +<p>»Folk har väl talat om oss,» sade hon. »Om ni i går var i Algeröd, så +hörde ni kanske historien om inackorderingen...»</p> + +<p>»Å ja,» sade han, »jag hörde den och mer<span class="pagenum"><a +name="Page_256" id="Page_256">256</a></span> till, men det var ingen +illvilja i talet. Jag såg bara sorg, bara sorg.»</p> + +<p>Han sade det nästan snyftande. Han kände den häftiga smärtan på nytt. +Det vållade honom en obeskrivlig pina att tala till henne på detta sätt, +då det enda han önskade var att lägga ner sitt huvud i hennes knä och +berätta om den sorg, som hela gårdagen hade sönderslitit honom, liksom +om det lidande han hade känt denna morgon, då föräldrarna hade +underrättat honom om att hans hustru hade kommit tillbaka just nu, då +hans hjärta bara begärde att få sörja över en annan.</p> + +<p>»Det var ingen, som tvivlade på att jag var död?» sade Sigrun.</p> + +<p>»Nej,» sade han, »ingen tvivlade på att det var ni, som hade dött i +smittkoppor.»</p> + +<p>Nu grep Sigrun hastigt tag i Sven Elverssons arm.</p> + +<p>»Ni vet inte vem det är, som är död. Det måste vara...»</p> + +<p>Han blev stående med öppen mun och vågade inte fortsätta.</p> + +<p>»Är det min hustru?» frågade han.</p> + +<p>»Ja,» sade hon, »jag tror... det måste vara er hustru.»</p> + +<p>Han sade ingenting, men han reste sig och gick ett slag över golvet.</p> + +<p>Sigrun sjönk nu i sin ordning ner på en stol. »Döden,» tänkte hon, +»döden vill inte låta mig slippa undan. Jag hade glömt, att den döda +<span class="pagenum"><a name="Page_257" id="Page_257">257</a></span> +var Sven Elverssons hustru, då jag bad honom hjälpa mig.»</p> + +<p>Hon satt stilla gråtande och slet i en näsduk. Den besynnerliga, sovande +dödsstämningen kom på nytt och sänkte sig över henne.</p> + +<p>Men om bara några sekunder satt han åter vid bordet i samma ställning +som förut.</p> + +<p>»Nu ska ni tala om allting för mig!»</p> + +<p>Hon lydde. Han fick veta allt, som hade hänt från den stunden, då den +döda hade kommit in i brygghuset, till nu, då Sigrun satt här i +luffarstugan på Hånger.</p> + +<p>Han hörde på med hela sin själ, och han greps av sorg över den +förtvivlade handling, som hon hade begått, och över allt elände, som hon +hade dragit över sig. Han förstod bättre än hon, att hon, sådan hon nu +en gång var, hade stängt alla livets vägar för sig. Att hon, om hon +ville stanna kvar i denna värld, hade dömt sig till ständig oro, ständig +ängslan, ständig ånger, ständig skamkänsla.</p> + +<p>Men mittunder sorgen och det djupa medlidandet kunde han inte hjälpa, +att något jublade inom honom, ständigt upprepande ett och detsamma. — +»Hon lever i alla fall, och hon är kommen till dig. Hon sitter bredvid +dig och talar. Vad betyder allt annat mot detta, att hon lever?»</p> + +<p>Sigrun hade slutat tala för längesedan, och Sven Elversson satt tyst och +eftersinnade vad han skulle säga, och vad som skulle göras. Under +<span class="pagenum"><a name="Page_258" id="Page_258">258</a></span> det +att han teg, kände hon tydligt, att en sådan man som han ingenting annat +kunde göra än sända henne tillbaka till sin man. — »Den mannen kan inte +lockas att begå någon tadelvärd handling,» tänkte hon.</p> + +<p>»Detta allt har varit onödigt,» sade hon till sig själv. »Det tjänar +ingenting till. Döden ämnar inte ge mig fri.»</p> + +<p>Hon såg sitt öde modigt i ansiktet. Och hon sökte inte inverka på Sven +Elversson genom att nämna om det beslut, vartill hon hade kommit.</p> + +<p>»Det var så mycket, detta,» sade han och blev själv förvånad över att +höra hur han nu talade till Sigrun i samma ton som till sina andra +skyddslingar. »Men det, som jag genast har klart för mig, det är, att ni +inte får gå omkring i världen och sprida smitta. Ni får lov att stanna +här på Hånger nu för det första.»</p> + +<p>Hon såg upp till honom. Det var så enkelt. Det hade hon inte tänkt på. +Det var några dagars uppskov. Dödstanken vek undan.</p> + +<p>»Jag har bara min far och mor hos mig,» fortfor han, »och jag tror inte, +att de är mycke rädda för smitta. Jo, det var sant, vi har också några +främmande barn boende här. Dem får jag lov att föra ner till bygden. Och +det här hotellet får vi stänga för någon tid. Ni får lov att flytta in i +stora byggningen och bo i ett av våra gästrum.»<span class="pagenum"><a +name="Page_259" id="Page_259">259</a></span></p> + +<p>»Och sedan då?» sade hon med nästan sträv ton.</p> + +<p>Han böjde ner huvudet och försökte tänka. Eftersom han älskade henne, så +läste han i hennes tankar och visste, att på hans svar berodde liv eller +död för henne.</p> + +<p>Han hade inte kraft att säga annat än detta:</p> + +<p>»Det får stå i Guds hand.»</p> + +<p>»Jag kan inte driva henne till förtvivlan,» tänkte han, »men hennes egen +håg kan bli förvandlad. Kärleken till mannen kan vakna på nytt. Jag är +säker på att det ska gå så, allt ska bli bra.»</p> + +<p>Hon förstod, att hon bara hade fått ett uppskov, men i alla fall drog +hon en lättnadens suck.</p> + +<p>»Se, jag tänker så här,» sade han. »Det är inte bra att ljuga och +fördölja något. Det är det ju inte. Men inte heller går det an att +alldeles pina ihjäl en människa. Nej, det gör det inte. Men hjärtat kan +förändra sig. Eller, rättare sagt, det kan bli sig likt igen. Då går det +av sig självt, det, som nu är svart. Kan jag inte få tro det?»</p> + +<p>Hon skakade häftigt på huvudet, men sade ingenting. — »Åjo, vi säger +så,» sade han, »vi säger så. Och nu får jag väl tillåtelse att tala om +alltsammans för far och mor? De är inte sådana, att de pratar om mer, än +de har lov till. Och så ska vi inte ta det här alldeles för sorgligt +och<span class="pagenum"><a name="Page_260" id="Page_260">260</a></span> +tungt. Vi ska tänka, att alltsammans kan ställas till rätta igen.»</p> + +<p>Det föreföll henne, som om han skulle sitta och jollra med henne. Hans +sätt skulle ha retat henne en annan dag, men nu var det obeskrivligt +lugnande och välgörande. Hon hade det intrycket, att den mannen hade +övertagit alla hennes bekymmer och all hennes olycka och nu har dem i +hennes ställe.</p> + + + +<br /><br /><br /> +<hr class="part" /> +<h2>TREDJE DELEN</h2> +<hr class="part" /> + + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_263" id="Page_263">263</a></span></p> +<h3><a name="I_SORG" id="I_SORG"></a>I SORG.</h3> + + +<p>Det var Sigruns mor, den gamla prostinnan från Stenbroträsk. Hon gjorde +i början av maj månad 1916 ett besök hos släktingarna i Bohuslän, och då +hon nu var i närheten, så tyckte hon, att hon borde hälsa på svärsonen +uppe i Algeröd och se hur han hade det.</p> + +<p>När hon kom resande till den lilla fattiga prästgården, fann hon, att +kyrkoherden hade tagit till sig sin mor för att sköta hushållet åt +honom. Och modern var en enkel och rättfram människa, en fattig +lotsänka, som hade strävat och försakat, för att sonen skulle kunna bli +präst. Prostinnan såg, att hon var stolt och lycklig över att få bo hos +honom och förestå hans hus, och det kunde hon så väl förstå. Det kände +hon ingen harm över.</p> + +<p>Men eftersom inkomsterna i det fattiga pastoratet voro så ohjälpligt +små, hade den gamla frun hittat på, hon också, att försöka med +inackorderingar. Hon hade tagit emot två unga flickor, som hade svagt +bröst, och som skulle hjälpa upp hälsan i den friska bergluften i +Algeröd.<span class="pagenum"><a name="Page_264" id="Page_264">264</a></span></p> + +<p>Och dessa två hade till en början varit en smula ängsliga för den mörka +och dystra värden i huset, som gick och bar sorg efter sin hustru, men +när gamla prostinnan kom till Algeröd, var all deras ängslan övervunnen. +Det blev en stor överraskning för henne. I stället för att komma till +ett hus, som var fullt av bedrövelse och saknad, kom hon till ett, som +var fullt av skratt och skämt och lustighet.</p> + +<p>Och det blev en lång eftermiddag för henne. Hon trodde, att hon skulle +mista tålamodet, innan den tog slut. Hon hade den bortgångna dottern för +sina ögon, vart hon gick, och hon kunde inte nog förundra sig över +mågen, att han stod ut med de två uppsluppna flickungarna, som gjorde +sig till för honom på ett så tydligt sätt, att det på det högsta skulle +ha förargat och upprört honom, om han hade varit som förr.</p> + +<p>Men han var inte som förr, det märktes på allting. Han hade blivit en +helt annan man.</p> + +<p>Han hade fått något högt och gällt i tal och i skratt och en så +besynnerlig lust att skryta inför svärmodern med sin egen +förträfflighet.</p> + +<p>Förr fanns alltid mycken värdighet och mycket allvar i hans uppträdande. +Man kunde inte vara två minuter i sällskap med honom utan att märka, att +han var präst, men nu var den goda hållningen borta. Förr tycktes han +vänta, att folk av sig själva borde förstå, att han var en framstående +och begåvad man. Nu ansåg han sig tvungen att tala om det själv. +<span class="pagenum"><a name="Page_265" id="Page_265">265</a></span></p> + +<p>Han berättade om hur märkvärdig han hade varit i skolan, hur fort det +hade gått för honom att ta sin examen, hur mycket underbart han hade +utfört och verkat i sina församlingar, berättade och berättade och kunde +aldrig komma till punkt.</p> + +<p>Och de två flickorna slogo ihop händerna och visade tydligt hur de +beundrade honom.</p> + +<p>Det var, som tyckte han om, att svärmodern såg, att de lågo för hans +fötter, och att han kunde behandla dem hur han behagade. Han var som en, +som har gått igenom ett svårt misslyckande, och som på allt sätt måste +söka efter upprättelse.</p> + +<p>Han var inte på något vis artig eller förekommande emot de båda unga, +och det ljöd förakt ur varje ord, som han riktade till dem. Men han +ville inte vara ifrån dem. Han talade om att han hade arbete, som låg +och väntade på honom, men han skilde sig inte frän sällskapet. +Prostinnan hade till en början varit bedrövad, därför att hon hade trott +sig se, att svärsonen redan hade glömt Sigrun. Men under aftonens lopp +greps hon av en helt annan farhåga. Hon började tro, att han sörjde +hustrun så, att han höll på att gå under.</p> + +<p>När det äntligen var så långt lidet, att hon kunde säga godnatt och gå +och lägga sig, för hon skulle stanna över natten, så kunde hon inte låta +bli att säga ett par ord till kyrkoherden om att hon förstod, att han +snart torde komma att gifta om sig, men hon förmanade honom, +<span class="pagenum"><a name="Page_266" id="Page_266">266</a></span> att +han skulle se sig väl före och inte nöja sig med den första bästa.</p> + +<p>Då bad han henne, men ingen av de andra, att hon skulle följa med honom +in i hans rum.</p> + +<p>Och nu visade han henne hur han där inne hade samlat alla Sigruns +tillhörigheter, både sådant, som hon hade haft med sig hemifrån, och +sådant, som hade tillkommit efter giftermålet.</p> + +<p>Hennes porträtt fanns i alla storlekar runtom i rummet, och hennes +böcker stodo främst på bokhyllan.</p> + +<p>Det var en bok, som prostinnan väl kände igen, en liten andaktsbok, som +dottern hade fått, då hon gick och läste. Den låg på bordet bredvid +sängen.</p> + +<p>»Den här läser jag i varje kväll,» sade kyrkoherden, »i den och i ingen +annan.»</p> + +<p>Han öppnade mittskåpet i en stor klaffbyrå. Där hade han ställt in ett +par små askar av elfenben, som Sigrun hade fått, när hon var en liten +tös. Och då han hade tagit fram dem, lade han dem smekande upp mot sitt +ansikte.</p> + +<p>»De här tyckte hon om,» sade han. »Och det är ingen annan hand än min, +som får röra dem. De där andra får aldrig se något av allt detta.»</p> + +<p>Han visade prostinnan den lilla tavlan över Stenbroträsk prostgård, som +Sigrun hade hämtat så stor tröst av att betrakta. Den låg insvept i +flera varv av silkespapper och var inrullad i<span class="pagenum"><a +name="Page_267" id="Page_267">267</a></span> en duk och låg gömd +innerst i en låda, såsom skulle den vara en dyrbar skatt.</p> + +<p>»Svärmor tror väl inte, att några andra ögon än mina får se den här?» +sade han.</p> + +<p>Han visade henne en liten duk, som hustrun hade broderat åt honom.</p> + +<p>»Den får ligga på det där bordet,» sade han, »därför att Sigrun själv +har lagt den där. Men jag har en annan duk, som jag lägger över den, när +det är solsken. Svärmor ser väl, att den inte är urblekt?»</p> + +<p>Sigrun hade sytt en gungstolsdyna åt honom, och på den satt nederst en +frans, som hade lossnat på ett par ställen. Han hade försökt att laga +det själv och hade sytt med grov tråd och stora styng. Han visade +prostinnan, att det var fult, men han hade ju inte kunnat betro någon +annan med arbetet.</p> + +<p>Nu erbjöd sig svärmodern, att hon skulle ta gungstolsdynan med sig upp +på rummet och laga det lilla felet ordentligt. Och detta fick hon ju lov +till, men han vred och rände på dynan flera gånger, innan han lämnade +den ifrån sig.</p> + +<p>Det, som var honom dyrbarast av allt, Sigruns två släta ringar och en +annan ring och ett par små guldsmycken, hade han lagt i en liten gul +skinnpåse.</p> + +<p>»Den här bär jag om dagen i västfickan,» sade han, »och om natten ligger +den under min huvudkudde. Jag skils inte ifrån den varken dag eller +natt.»<span class="pagenum"><a name="Page_268" id="Page_268">268</a></span></p> + +<p>Och prostinnan blev rörd till stort medlidande. Hon såg, att sorgen slet +i honom och höll på att riva honom i stycken. Och hon förstod, att han +stred emot, när han var bland människor, och ville vara som förr, men +att han inte kunde, och att det var därför, som det kom så falska toner +ur instrumentet.</p> + +<p>Hon satte sig ner i en soffa och vinkade honom till sig.</p> + +<p>»Kom hit och sätt dig bredvid mig,» sade hon med moderlig och mild röst, +»och låt mig höra hur det är med dig!»</p> + +<p>Då bröt han ut i våldsam gråt.</p> + +<p>»Å, jag vet inte,» sade han, »jag vet inte vad det ska bli av mig. Jag +kan inte finna mig till rätta i livet, sedan Sigrun har lämnat mig.</p> + +<p>»Hon försvann ifrån mig,» sade han, »men jag har ingen känsla av att hon +är död. För mig är det så, som om hon skulle ha gått ifrån mig, därför +att hon var rädd för mig.</p> + +<p>»Jag har inte kunnat göra henne lycklig, men det var bara det felet, att +jag älskade henne så över allt mått och all gräns. Jag ville ha henne +ensamt för mig. Och jag gjorde det för trångt omkring henne och stängde +in henne. Och nu plågar det mig över all gräns, att jag lät henne lida. +Om jag hade vetat, att hon skulle gå ifrån mig så snart, då skulle jag +väl ha lagt band på mig själv. För vad hade det gjort mig, om jag själv +hade förgåtts, bara hon hade fått vara lycklig under denna korta +jordevandringen?<span class="pagenum"><a name="Page_269" id="Page_269">269</a></span></p> + +<p>»Jag hör, att de säger, att hon dog av smittkoppor. Men jag törs inte +tro, att det gick till på det sättet. Och jag törs inte fråga hur det +var, när hon gick hädan. Jag är rädd, att jag ska få höra, att hon dog, +därför att jag hade gjort henne så olycklig, att hon inte kunde stanna +kvar hos mig.»</p> + +<p>Och prostinnan satt tyst och lät honom klaga. Intet av det han sade +förvånade henne, ty hon visste, hon, som var gammal, att aldrig har +någon människa stått vid en älskad varelses grav utan att sönderslitas +av ånger och samvetskval.</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_270" id="Page_270">270</a></span></p> +<h3><a name="BREV_FRAN_HANGER" id="BREV_FRAN_HANGER"></a>BREV FRÅN HÅNGER.</h3> + + +<p>Ett par dagar senare kom Lotta Hedman in till kyrkoherden i hans +arbetsrum mittpå en förmiddag.</p> + +<p>Hon hade ett brev i sin hand, och hennes ögon blickade rätt framför sig, +och hennes hår låg så slätt, som det var möjligt för det håret, och över +hennes panna spred sig en klarhet, som om himmelen skulle ha rämnat ovan +henne och gjutit över Lotta Hedman något av sin strålglans.</p> + +<p>Och kyrkoherden såg inte utan förvåning, att hon kom in lugn och sansad +för att tala med honom, för Lotta Hedman hade varit underlig och +förvirrad alltsedan den natten, då Sigrun hade gått bort. Hon hade ingen +ro och talade ofta högt för sig själv. Man trodde, att hon såg syner, +och den, som uppfattade något av hennes tal, hörde nog, att det inte +rörde sig om annat än den stora naturförödelsen och ryttaren på röda +hästen och om årsveckor och vilddjur och hela jordens jämmerliga +förstöring.</p> + +<p>Hon undvek att vara med människor, mer<span class="pagenum"><a +name="Page_271" id="Page_271">271</a></span> än som var alldeles nödvändigt, +och för ingen var hon så skygg som för honom, husbonden. Han hade sett +många gånger hur hon gjorde långa omvägar för att slippa att möta honom.</p> + +<p>Hennes hår hade stått i himmelens sky, hennes ögon hade farit runt i +huvudet på henne, hennes kläder hade varit ovårdade, och med sysslorna +hade det gått, som det kunnat.</p> + +<p>När de båda unga flickorna hade kommit i hennes väg, hade hon tillropat +dem stränga ord ur skriften, som hade ljudit nästan som hotelser.</p> + +<p>De hade velat förmå kyrkoherden att sända Lotta tillbaka till hennes +eget land, men han förstod, att det var sorg över Sigrun, som plågade +henne, och hade hållit sin hand över henne och låtit henne stanna i sin +tjänst.</p> + +<p>Denna dag tänkte han för sig själv, då han såg hennes förändring: »Nu +ser jag, att hennes sorg är slut. Nu finns det ingen mer än jag, som +kommer ihåg Sigrun i detta hem.»</p> + +<p>Men Lotta bad, att han skulle höra henne med tålamod, för hon hade +mycket att säga honom.</p> + +<p>Och till hans stora förvåning, för han var till allra yttersta grad +högtidlig och allvarsam, började hon sin framställning med att berätta +honom en saga.</p> + +<p>»Det fanns en gång en gård,» sade hon, »där det bodde ett hederligt +bondfolk, men tätt bredvid låg ett berg, där det fanns jättar. Och +bondhustrun hade en gång varit inne i deras<span class="pagenum"><a +name="Page_272" id="Page_272">272</a></span> stenstuga för att hjälpa +jättehustrun, när hon skulle få barn. När hon då badade barnet, hade det +stänkt en droppe av badvattnet i ögat på henne, och av den droppen hade +hon blivit seende på det ögat, så att hon sedermera kunde följa med +allt, som de underjordiska företog sig på hennes gård. Hon kom på dem +många gånger, både när de stal, och när de satte ut fällor för människor +och boskap, så att de skulle komma till skada.</p> + +<p>»Men så hände det sig, att bondhustrun for till höstmarknan, och när hon +gick mellan stånden, så mötte hon jätten därhemmaifrån. Och hon kom inte +ihåg sig, utan hon hälsade på honom. 'God dag, grannfar!' sa hon och +skakade hand med honom. 'Det var ett präktigt stycke vadmal, som ni har +köpt.' — 'Ja,' sa jätten, 'och billigt är det med. Det var två bönder, +som hade kommit i slagsmål om det här stycket, och medan de slogs, så +gick jag min väg med tygpacken.'</p> + +<p>»Sedan stod de en stund och pratade med varandra i god ro, men då sa +jätten plötsligt: 'Men hur kommer det sig, grannmor, att ni kan se mig?' +— 'Jo' svarade hon, 'jag fick en vattendroppe i ögat sist, då jag var +inne hos er, och sen dess kan jag se er, vilket ni vill eller inte.' — +'Ånej då! I vilket av ögona?' — 'I det vänstra,' sa bondhustrun, och +med detsamma höjde jätten handen och strök bort det vänstra ögat ur +hennes ansikte. Han tog ut hela ögat. Det fanns inte<span class="pagenum"><a +name="Page_273" id="Page_273">273</a></span> ett spår av det. +Och hon kunde aldrig mer i sitt liv se något märkvärdigt.</p> + +<p>»Och så var det kyrkoherden gjorde med mig, första gången vi råkades,» +sade Lotta med hög och skärande röst. »Kyrkoherden slog ut mitt seende +öga ur ansiktet på mig. Och alltsedan har mitt liv varit förvirring. Jag +ser, men jag ser dunkelt, jag hör, men jag hör otydligt, och jag har +ingen framgång och finner ingen, som vill lyssna till mig. Jag är hemlös +och arm, och jag blir aldrig något annat än en fattig, arbeterska.»</p> + +<p>Kyrkoherden satt lugn och stilla och hörde på, och när Lotta höll upp +ett ögonblick för att hämta andan, sade han utan att visa spår av vrede:</p> + +<p>»Fortsätt, Lotta! Lotta har säkert inte kommit hit till mig i dag bara +för att tala om detta gamla.»</p> + +<p>»Nej,» sade Lotta, »men jag ville påminna kyrkoherden om detta, därför +att jag har begått en stor synd mot kyrkoherden i min tur. Det kan vara +bra ibland att veta, att man har gammal skuld att begära avdrag för. Det +blir ändå stort behov för mig av barmhärtighet och förlåtelse.»</p> + +<p>Mannen framför henne skakade på huvudet.</p> + +<p>»Jag förstår inte vart Lotta vill komma.»</p> + +<p>Men Lotta svarade utan minsta förvirring:</p> + +<p>»Jag vet själv vad jag har att tala om, och det är ingen lätt +bekännelse, som jag har framför<span class="pagenum"><a name="Page_274" +id="Page_274">274</a></span> mig, men innan jag kommer så långt, är +det en sak till, som jag måste säga till kyrkoherden.»</p> + +<p>»Jag är inte den, som har sprungit med något skvaller,» sade hon, »och +till Sigrun har jag inte sagt ett ord om något sådant, men jag vet, att +det finns en gård, som heter Hånger. Och jag har hört hela historien om +prästen, som blev mördad, och om grindstolpen och om den gamla i +källarkammarn och om förbannelsen, som vilar över Hångerkarlarna. Och +jag tänker mig, att den, som vet med sig, att han är kommen av en stark +och vild släkt, som alltid har varit svår att tas med, och som dessutom +vet vad det är för en död, som väntar honom, jag tänker mig, att den +mannen har undrat ibland om han gjorde rätt, när han tog sig en hustru, +som var vek och oskyldig som ett nyutslaget blad och ingenting förstod +av det mörka, som fanns inom honom.»</p> + +<p>»Lotta Hedman!»</p> + +<p>Kyrkoherdens röst ljöd ännu rätt lugn. Han bara tillropade Lotta en +varning att inte gå för långt.</p> + +<p>»Låt mig hålla på, kyrkoherden!» bad Lotta. »För jag säger inte detta +som någon förebråelse, utan bara för att påminna om att det finns skuld +på båda sidor, fast skulden på vår sida, på Sigruns och min, är så mycke +större, att det måste läggas mycken barmhärtighet och förlåtelse på er +vågskål, för att det skall väga jämnt.</p> + +<p>»Och nu har jag inte annat att göra än att<span class="pagenum"><a +name="Page_275" id="Page_275">275</a></span> tala om hur det var, när +Sigrun gick ifrån oss. Och det är på hennes egen begäran, som jag gör +det. Jag har fått brev från henne i dag, att jag får göra det, och det +har löst mig ur min förnedring och lyft mig upp ur lögnen, så att jag +åter kan se människor i ansiktet.»</p> + +<p>Eftersom det var Lotta Hedman, som sade dessa ord, så föreföllo de inte +kyrkoherden så underliga, som de hade bort göra. Han trodde, att han +skulle få höra, att Sigrun inte hade dött i kopporna, utan hade berövat +sig själv livet, och att Lotta trodde sig ha fått något slags tillåtelse +att meddela honom underrättelsen.</p> + +<p>Och så började Lotta berätta.</p> + +<p>Men alltmedan hon talade, blev hon mycket modfälld, för hon såg hur +mannen, som hon talade med, mörknade, såsom en himmel mörknar före ett +stort oväder. Moln drogo upp från alla håll. En fruktansvärd köld och +ett fruktansvärt mörker utbredde sig. Till sist kunde hon nästan inte få +fram orden.</p> + +<p>Utan all omständlighet fick hon dock omtalat, att hon hade haft flera +underrättelser från Sigrun, och att denna efter sin ankomst till Hånger +hade legat sjuk i smittkoppor. Det hade inte alls varit farligt, men +ganska långvarigt.</p> + +<p>Och under sjukdomen och alltsedan hade hon varit kvar hos det goda +folket på Hånger. Ute i världen på egen hand hade hon varit en enda dag, +och vad hon då hade upplevat, det hade skrämt henne så, att ingenting +hade kunnat<span class="pagenum"><a name="Page_276" id="Page_276">276</a></span> +förmå henne att åter gå bort från vänner och skyddat liv ut i det +främmande.</p> + +<p>Men de vältaliga ord, som Lotta hade velat säga om sin egen förkrosselse +och skam och om glädjen över att Sigrun hade ändrat sinnelag och ville +vända om hem, de blevo i det närmaste osagda.</p> + +<p>Hon lade endast fram för kyrkoherden det brev, som hon denna dag hade +erhållit, och som var dagtecknat Hånger den 15 maj 1916, och där det +stod skrivet dessa få rader:</p> + +<p>»Lotta, du skall gå till Edvard och tala om allt för honom. Och bed +honom, att han kommer hit till Hånger och hämtar mig, om han anser mig +värd att än en gång bli hans hustru!»</p> + +<p>Inne i brevet låg ett litet kuvert, som var adresserat till kyrkoherden. +Han slet upp det och möttes av det enda ordet:</p> + +<p>»Förlåtelse!»</p> + +<p>Då kyrkoherden hade läst ordet, bröt han ut i ett bittert, +sönderslitande skratt. Det lät, som när den första vindilen bryter sig +fram genom skyarna och vräker dem åt sidan för att börja stormens vilda +dans.</p> + +<p>»Lotta ska telefonera till Sigrun, att jag kommer till Hånger och hämtar +henne i morgon,» sade kyrkoherden. »I dag måste jag fara på en +skolexamen.»</p> + +<p>Lotta gjorde, som hon hade blivit ombedd. Och strax efter tolv reste +kyrkoherden bort en<span class="pagenum"><a name="Page_277" +id="Page_277">277</a></span>sam. Han skulle göra en lång färd till ett avlägset +skolhus. Men då han hade hunnit till en korsväg, vek han inte av på +vägen, som ledde till skolhuset. Han for österut, upp mot +Dalslandsgränsen, i riktning mot Hånger.</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_278" id="Page_278">278</a></span></p> +<h3><a name="HANGERJATTARNA" id="HANGERJATTARNA"></a>HÅNGERJÄTTARNA.</h3> + + +<p>Ack, man behöver visst inte tro, att det var något övernaturligt +inflytande, som gjorde sig gällande. Men för den, som någon gång har +hört invid sitt öra älskade dödas låga viskningar eller har märkt under +en oro så tung, att hjärtat vill brista, hur ett sakta svall av blida +tankar har böljat fram genom själen eller, sänkt i trötthetens töcken, +har känt de lenaste av händer föra den sjunkande pennan fram mot sitt +mål, den finner det svårt att förneka, att inte denna dag skaror av +osynliga omgåvo den olycklige, som åkte fram över den breda, ödsliga +bergvidden.</p> + +<p>Ty så förrådd och sårad, så bedragen och förödmjukad han än kände sig, +så gärna än hans tankar kretsade kring straff och hämnd, så fördes de +dock gång på gång till ett annat område, som tycktes locka dem med än +större makt.</p> + +<p>Och vad som så fängslade dem, det var Hånger, den aldrig sedda +fädernegården, som låg med sina röda huslängor högt uppe i gränsskogen +med utsikt över ett landskap, där man såg<span class="pagenum"><a +name="Page_279" id="Page_279">279</a></span> tio långa åsar, tio höga +bergtoppar, tio glittrande insjöar, tio kyrksocknar, men knappast tio +gårdar.</p> + +<p>För honom hade ännu aldrig den gamla Hångergården visat sig med +grindstolpe och apelgård och källarkammare, såsom han visste, att den +brukade visa sig för andra av hans släkt. Men trollmakt hade den utövat +också över honom. Och i tankarna fördes han nu tillbaka till +barndomsåren, då han hade gått och drömt om att han skulle bli den, som +upphävde Hångerfolkets förbannelse. Han mindes, att han hade räknat ut, +att eftersom den hade åsamkats dem genom mordet på en präst, så skulle +den lyftas från deras huvuden, om en av Hångerfolket bleve präst och en +helig Guds man.</p> + +<p>Sedan som yngling och som man hade han visserligen tappat bort dessa +tankar, men det var dock de, som hade bestämt riktningen för hans liv.</p> + +<p>Då han hade börjat studera och allt hade gått honom väl i händer, hade +han upphört att tro, att det låg något särskilt olycksöde och väntade +männen av hans släkt. Det hela kom sig av ett svårt, ostyrbart lynne och +en tungsint ängslan att inte kunna behålla vad som var deras. För den, +som var klok och förstod att lägga band på sig, skulle +självmordstankarna vika till sidan. — »Det skall bli jag, som visar +dem, att en Rhånge från Hånger kan få dö på samma sätt som andra +människor,» hade han stundom tänkt. »Och på det sättet kanske det i alla +fall blir jag, som gör slut på den gamla vidskepelsen.»</p> + +<p>Han hade också lyckats att motstå alla ung<span class="pagenum"><a +name="Page_280" id="Page_280">280</a></span>domsfrestelser och att föra +sitt liv behärskat och tadelfritt utom i förhållandet till hustrun.</p> + +<p>Han ryckte till som en plötsligt uppvaknad, där han satt i kärran. För +ett par ögonblick hade han varit borta från sin olycka, men nu, när han +tänkte på hustrun, kom den tillbaka i hela sin gräslighet. Just därför, +att han var präst och ville leva otadligt, kände han den kommande +skammen, allt prat och allt åtlöje som slag av järnskodda pisksnärtar. +— »Det hade varit bättre, att hon aldrig hade kommit tillbaka,» tänkte +han i sin harm. »Hon har gjort mig omöjlig här hemma. Jag antar, att vi +får lov att utvandra.»</p> + +<p>Men, egendomligt nog, hans tankar lämnade rätt snart hustrun och började +syssla med den gamla märkvärdiga gården.</p> + +<p>Det var hans far, som hade berättat honom om Hånger, och han hade haft +mycket annat än mord och straffdomar att tala om.</p> + +<p>Han hade sagt sonen, att ingen visste varifrån Hångerfolket härstammade. +I socknen, där gården låg, hade plötsligen visat sig fem bröder, alla +stora, starka, vackra, men av okänd släkt, från okänt land, talande +okänt språk. Man hade trott, att de voro avkomlingar av en jätte och en +bergtagen kvinna, och sannerligen, deras vildhet och stridslystnad, +deras mod och slughet, deras besynnerligheter och oböjliga lynnen samt +framför allt den lycka, som följde dem i att förvärva gods och +egendomar, gjorde inte saken så värst otrolig.<span class="pagenum"><a +name="Page_281" id="Page_281">281</a></span></p> + +<p>Dessa män, som hade kommit till trakten som fattiga legodrängar, hade +inom få år gjort sig till herrar först på Hånger, där den äldste brodern +hade slagit sig ner, sedan på fyra andra gårdar.</p> + +<p>Det gjorde honom gott att tänka på förfäderna. De hade aldrig varit som +andra bönder. De hade klätt sig präktigt, haft en stolt hållning. De +skulle ha kunnat bli herremän, men det hade de aldrig eftersträvat. +Denna eftermiddag behövde han något, som styrkte hans självkänsla, och +han fann en smula upprättelse i att veta sig tillhöra en rikt begåvad +och ryktbar ätt.</p> + +<p>När allt kom omkring, var han kanske inte så alldeles olik dem. Lotta +Hedman hade jämfört honom med en jätte och påmint honom om att han var +av en vildmanssläkt.</p> + +<p>Om han inte hade varit präst, om inte kraftmänniskan inom honom ständigt +hade hållit sig själv i tukt!</p> + +<p>Han påminde sig den där kvällen, då han hade jagat den flyende +häradshövdingen. Det var väl det gamla jätteblodet, som hade varit i +rörelse.</p> + +<p>Åter hade tankarna förts tillbaka till hemmet och hustrun. En kvalfull +smärta trängde på nytt genom själen. Han tänkte på hur han hela våren +hade gått och låtit sig sönderslitas av sorg och samvetskval. Men hur +svårt detta lidande hade varit i sig självt, det var dock än bittrare +att veta, att Sigrun hade dömt honom till det kallblodigt, utan +tvingande skäl. Nej, det bittraste<span class="pagenum"><a name="Page_282" +id="Page_282">282</a></span> och det värsta var, att hon hade förnedrat +sig till att bedraga, att hon hade gjort sig fri på ett så hemskt sätt, +att hon hade anförtrott sig åt en eländig landstrykare, att hon till +sist hade fallit i händerna på en sådan man som Sven Elversson, en man, +som han själv hade bannlyst ur sin kyrka. Det var att göra skammen +fullkomlig.</p> + +<p>»Det var just den rätte hon kom till,» tänkte han. »Hon en död och han +en bannlyst, som inte törs visa sig bland människor.»</p> + +<p>Men bort från denna rasande smärta fördes han än en gång av tanken på +fädernegården.</p> + +<p>På de skoglösa vidderna, där han for fram, ven västan, den starka +havsvinden, vass och bitande. — »Det är bra kallt här uppe,» tänkte +han, »det är säkert bättre på andra sidan bergen. På Hånger, som ligger +i lä på östra bergsluttningen, är det nog varmt och vårlikt en sådan här +kväll.»</p> + +<p>Nu voro tankarna tillbaka hos förfäderna.</p> + +<p>Alla hade de haft något visst drag, som hade skilt dem från omgivningen.</p> + +<p>En av dem hade haft en häst, som han hade älskat över allt annat, och +man såg honom sällan annat än ridande. Han skötte sitt arbete och sina +nöjen till häst, och till sist hade han en söndag begett sig ridande in +i kyrkan och fordrat att få ta emot nattvarden på hästryggen.</p> + +<p>Ett svagt leende for över kyrkoherdens ansikte vid tanken på den bisarra +scenen. Det hade<span class="pagenum"><a name="Page_283" id="Page_283">283</a></span> +roat honom fordomdags att tänka sig in i den. Han hade dock aldrig +trott, att sådant kunde vara sant, utan hållit det för påhitt och dikt.</p> + +<p>Den där hästkarlen hade en gång haft en tvist med sin hustru. — »Man +ska väl ibland använda sitt vett och inte bara lita på sin styrka,» hade +hustrun sagt. Men mannen hade blivit vred, han hade fattat om henne och +satt upp henne att rida grensle på takbjälken. — »Nu har min styrka +satt upp dig där,» sade mannen. »Försök nu om ditt vett kan hjälpa dig +ner igen!»</p> + +<p>Det hade kanske inte alltid varit så lätt att vara gift med en av de +gamla Hångerjättarna. De hade varit våldsamma, svartsjuka och envisa. +Övermåttan dugliga och kraftfulla, gästfria och storslagna hade de +varit, men dessutom utrustade med en grov skämtsamhet, som nog kunde bli +mer prövande än mycket annat.</p> + +<p>Det var en av dem, som hade haft den idén, att han skulle äga allting i +par. Det gick inte an att ha en klocka stående i ett rum, det skulle +nödvändigt vara två. Ett fönster fick inte förekomma på en stuga, det +måste vara två eller fyra eller sex. Två skorstenar, två dörrar, två +logar, två lador. Aldrig en dräng eller en piga, utan två eller fyra. +Det kunde tyckas vara en oskyldig vurm, men han hade hållit på att +förstöra hela Hånger med ombyggnader och förändringar.</p> + +<p>I lagården skulle han ha lika många tjurar som kor, och av sin hustru +hade han fordrat, att<span class="pagenum"><a name="Page_284" +id="Page_284">284</a></span> hon skulle föda honom en gosse, en flicka, en +gosse, en flicka och så vidare i rätt ordning. Och om hon inte gjorde +honom till lags, så var han inte att leka med.</p> + +<p>Återigen smålog kyrkoherden. Nej, det var nog inte alltid så roligt att +vara matmor på Hånger.</p> + +<p>Det var en av dem, som ständigt sjöng. Han kom sjungande till kyrkan, +for sjungande därifrån, sjöng fram sina svar, då någon tilltalade honom, +sjöng, både då han lade sig och då han steg upp.</p> + +<p>Men trots sitt sjungande hade han varit en orättrådig och hård man, och +med honom var det olyckan hände. Han hade försökt narra sin brors änka i +en arvsfråga, men hans egen hustru hade upptäckt bedrägeriet och bett +deras präst, att han skulle komma till Hånger, för att få tala om saken +för honom. Men husbonden på Hånger hade trott, att det var fråga om +annat, hade flammat upp i svartsjuka, fallit över prästen på hemvägen +och slagit ihjäl honom.</p> + +<p>Det var sant, det, som han nyss hade sagt. Det hade inte alltid varit så +roligt att vara gift med en av de gamla Hångerkarlarna.</p> + +<p>Men ändå hade ingen av deras kvinnor gett sig ut för död för att bli +befriad från sin olycka.</p> + +<p>Han skrattade till kort och hårt. Det kunde tyckas, som om han skulle +vara den värste av dem alla. Hans hustru hade väl annars inte behövt +gripa till ett så förtvivlat medel.<span class="pagenum"><a name="Page_285" +id="Page_285">285</a></span></p> + +<p>Och vad hade hon att förebrå honom? Endast ett övermått av kärlek. Han +hade ingenting annat begärt av henne, än att hon skulle tillhöra honom, +endast och uteslutande honom.</p> + +<p>Men om nu detta hade varit en alltför tung fordran? Om den hade varit +svårare att uppfylla än någonsin något av de gamles vansinniga krav? Kan +en människa begära detta, att få äga en annan fullt och helt? Inte bara +hennes kärlek, utan allt annat hos henne.</p> + +<p>Kyrkoherden kom att tänka på att Sigrun ofta hade förefallit honom såsom +ett väsende av annan art än andra människor, att hon hade synts honom +äga en sin egen natur, som hon dock aldrig hade kunnat få ge uttryck.</p> + +<p>Och det, som hade varit Sigruns natur, det visste han, det var +barmhärtighet. Att få göra gott, uppoffra sig för andra, vårda sjuka, +det hade varit hennes naturs krav, men han hade satt sig däremot. Han +hade inte kunnat tåla det. Han ville äga henne helt, hade inte kunnat +dela.</p> + +<p>Och det, som hade skett, detta, som nyss hade förefallit honom så +vederstyggligt, var det inte något annat kanske än det, som nödvändigt +hade måst ske? Det var den sammantryckta stålfjädern, som hade rullat ut +sig i samma ögonblick, som trycket hade lättat.</p> + +<p>»Sigrun är barmhärtigheten,» tänkte han. »Det är hennes uppgift. Det är +detta jag borde ha förstått.»</p> + +<p>Detta plötsliga inseende av sitt eget fel gjorde<span class="pagenum"><a +name="Page_286" id="Page_286">286</a></span> honom gott. Sigrun +föreföll honom inte mer så djupt sjunken, så ofattbart hård och +kärlekslös.</p> + +<p>Han välvde tanken fram och tillbaka. — »Ja visst,» tänkte han, »det är +därför vi aldrig voro lyckliga. Jag hindrade henne från att bli det, som +låg i hennes natur.»</p> + +<p>Men så med ens var hela pinan där igen. — »Denne Sven Elversson, han +passar henne bättre än jag. Han ägnar sig också åt barmhärtighetsverk. +Det är därför, som hon stannar hos honom.»</p> + +<p>Han hade inte tänkt med svartsjuka på Sven Elversson förut. — »Sigrun +känner till vad han har gjort,» hade han sagt till sig själv. »Hon kan +inte älska honom.»</p> + +<p>Nu föreföll honom alltsammans mer än misstänkt. Varför hade Sven +Elversson inte genast underrättat honom om att Sigrun hade kommit till +Hånger? Älskade han henne, och hade han tänkt sig att få behålla henne?</p> + +<p>Men mitt i vreden kom en av dessa tankar, som tycktes ligga svävande i +luften över den öde vidden, och som vederkvickte den olyckliges själ +såsom svalt sommarregn.</p> + +<p>»Har du egentligen rätt att vänta tjänst och hjälp av Sven Elversson?» +sade tanken.</p> + +<p>Och kyrkoherden mindes hur han hade förbrutit sig mot Sven Elversson och +förstört hans liv och dömt honom till namnlöst elände.</p> + +<p>Men den egna skuldkänslan kom på ett besynnerligt sätt lindrande och +svalkande mitt i<span class="pagenum"><a name="Page_287" id="Page_287">287</a></span> +vreden över det, som andra hade förbrutit mot honom. Den var som en +stillande dryck under en svår feber.</p> + +<p>Den födde i hans sinne ödmjukhet och självbesinning.</p> + +<p>Han kände sig inte mer som den straffande hämnaren med all rättfärdighet +på sin sida.</p> + +<p>Han var beredd, inte att förlåta, men att noga undersöka och pröva, +innan han avgav en fällande dom.</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_288" id="Page_288">288</a></span></p> +<h3><a name="GRINDSTOLPEN" id="GRINDSTOLPEN"></a>GRINDSTOLPEN.</h3> + + +<p>Den åkande drog in tömmarna och stannade hästen. Hångers gård låg i +aftonglansen under honom.</p> + +<p>Han tvivlade först ett ögonblick, att han var på rätt ställe. Han hade +alltid hört Hånger beskrivas som en stor gård med långa huslängor. Här +var visserligen själva manbyggnaden rätt ansenlig, men allt annat var av +små mått.</p> + +<p>Men apelgården fanns där. På sluttningen mellan de små husen växte +skyhöga, hundraåriga äppleträd, som just nu stodo i härlig blomning och +täckte gårdsplanen med ett fritt svävande tak i vitt och skärt.</p> + +<p>Och den gamla eken var där, ännu inte fullövad, men på god väg att få +sina rynkiga och knotiga grenar återigen klädda med mjuk bladgrönska.</p> + +<p>Och utsikten var där. Utsikten över ett utomordentligt fint och lätt och +vekt tecknat landskap, där de tio bergåsarna och de tio sjöarna nu i +solnedgångens stund prydde sig med alla tänk<span class="pagenum"><a +name="Page_289" id="Page_289">289</a></span>bara färger, där en höjd +låg ljust vit och en hotande mörk, där en sjö låg som en blank +stålskiva, medan grannen bakom nästa höjd täckte sig med guldglans.</p> + +<p>Det var omöjligt att tänka sig, att människor, som under ett helt liv +hade haft en sådan tavla framför sig, skulle förbli hårda och råa +vildar, att de endast skulle ha sina tankar riktade på att vinna makt +och gods. Här i den omgivande skönheten trodde han sig finna +förklaringen till det glada, praktälskande, storslagna, som tycktes ha +utmärkt förfäderna.</p> + +<p>Han satt en rundlig tid och såg på allt detta, men till sist hoppade han +dock ur åkdonet och körde det in i den omgivande skogen. Här band han +hästen vid en trädstam, lade för den foder och begav sig sedan rätt +sakta och betänksamt ner mot gården.</p> + +<p>När han hade hunnit så långt, att han kunde se in mellan byggnaderna, +märkte han, att en man och en kvinna sutto i den ljumma, ljusa +vårkvällen under den gamla eken på ömse sidor om ett trädgårdsbord. +Mannen läste högt, och kvinnan sysslade med ett handarbete. De hade ännu +inte märkt honom.</p> + +<p>Han stannade, gjorde en omväg bakom ett av de små husen och närmade sig +dem från annat håll. Strax nedanför platsen, där mannen och kvinnan +sutto, växte en tät och hög granhäck. Han gick fram under denna, osedd +och med smygande steg. Då han hade hunnit så långt,<span class="pagenum"><a +name="Page_290" id="Page_290">290</a></span> att han fullkomligt +tydligt hörde den läsandes röst, lade han sig sakta ner på marken och +böjde varligen undan några grenar i häcken, så att han kunde se så +mycket, som han önskade.</p> + +<p>Han gjorde sig inte ett ögonblicks samvetskval över att han ville +lyssna. »Sigruns och min hela framtid står på spel,» tänkte han. »Det är +nödvändigt, att jag får veta sanningen, det må ske på vad sätt som +helst.»</p> + +<p>Till en början hade han dock ingenting annat att lyssna till än en liten +dikt av Snoilsky. Det var poemet om krigsfången, som, äntligen frigiven +ur fångenskapen, efter mödosam irrfärd en mörk kväll befinner sig +utanför den fattiga stugan, där han för många år sedan lämnade sin +hustru. Men då han ser in genom fönstret, finner han, att hon nu har en +annan man vid sin sida. Han förstår, att hon har trott honom vara död, +och han går bort i natten, försvinner hellre än att åsamka henne +lidande. Och innan han går, fäster han på dörrlåset en liten skinnpung, +där han har stoppat ner alla de slantar han äger som en gåva till det +fattiga hemmet.</p> + +<p>Sven Elversson läste denna dikt om den försakande kärleken mycket +vackert, men kyrkoherden hörde orden utan att egentligen fatta +innehållet. Hela hans själ var upptagen av hustrun.</p> + +<p>Sigrun satt så, att han inte kunde se hennes ansikte. Men det var i alla +fall henne själv, som han såg. Han kände igen håret, den vackra +<span class="pagenum"><a name="Page_291" id="Page_291">291</a></span> +böjningen på nacken; varje rörelse av handen och armen under arbetet var +honom välbekant.</p> + +<p>»Hon lever!» sade han för sig själv och knäppte sina händer. »Det är +verkligen sant, att hon lever.»</p> + +<p>Hans hjärta smälte av rörelse. Det var inte så att återse Sigrun, som +han hade väntat. Han kände ingen vrede, han ville inte ställa henne till +rätta för allt, vad hon hade låtit honom lida, han ville inte tala med +henne om den skam, som hon hade hopat över sig själv, han ville bara med +tårar tacka Gud för att hon fanns kvar i livet och önskade komma +tillbaka till honom.</p> + +<p>Han lade handen över ögonen och tänkte på vad det skulle ha blivit av +honom, om hon verkligen hade varit död. En hatfull gammal enstöring, som +hade släpat sig fram genom livet utan hopp, utan annat intresse än att +gå och vaka över sina minnen, en man, som skulle ha sökt andra kvinnors +sällskap bara för att håna dem, därför att de inte voro som hon, den +enda. Han såg inte botten på det djup, dit han kunde ha sjunkit.</p> + +<p>På hitvägen hade han önskat i sin förtvivlan, att Sigrun inte hade gett +sig till känna. En grym och dåraktig önskan! Huru hade han kunnat hysa +den?</p> + +<p>Allt detta for igenom hans själ som en stormvind. I dess dån förtogs +ljudet av den läsandes röst.</p> + +<p>I den första hänförelsen var det nära, att han<span class="pagenum"><a +name="Page_292" id="Page_292">292</a></span> hade rest sig och +skyndat fram till Sigrun. Men han lade hand på sig. »Nej,» tänkte han. +»Det får inte finnas kvar tvivel eller misstanke mellan oss. För vår +lyckas skull måste jag förbli, där jag är.»</p> + +<p>»Vi ska inte läsa mer i kväll,» sade Sigrun, då Sven Elversson hade +slutat dikten. »Jag har något att tala om för er.»</p> + +<p>Och hennes röst nådde till lyssnaren bakom granrishäcken, full av livets +klang. Ljuv som fordom, låg och rörande med den lilla svaga läspningen.</p> + +<p>Sven Elversson lyfte huvudet från boken och vände sig emot henne. +Kyrkoherden såg genast, att han var i högsta grad förändrad. Han har +huvudet högt som en annan och hade den bildade mannens lediga, +obesvärade hållning. Det tycke av lekmannapredikant, den överdrivna +ödmjukheten, som hade varit hans särmärke, hade lämnat honom.</p> + +<p>»Ja, egentligen är det synd, att en sådan här kväll sitta nerböjd över +en bok,» sade Sven Elversson. »Det är bättre att språka.»</p> + +<p>Sigrun dröjde litet med att börja samtalet. Hon lade samman arbetet, och +först då detta var undanstökat, sade hon med fast och bestämd röst:</p> + +<p>»Det är gjort nu, herr Elversson.»</p> + +<p>»Vad?» frågade han helt bekymmerslöst. »Är ert arbete redan färdigt?» +<span class="pagenum"><a name="Page_293" id="Page_293">293</a></span></p> + +<p>»Nej, men det, som ni har bett mig om varenda dag under den tid, som jag +har vistats under ert tak, det är nu gjort.»</p> + +<p>»Har ni — — —»</p> + +<p>Han hade rest sig helt upprörd och fullföljde inte meningen.</p> + +<p>Men Sigruns röst svarade honom fast och klar utan en darrning:</p> + +<p>»Jag har skrivit till Lotta Hedman och bett henne tala om allting för +Edvard. I denna stund vet han redan, att jag lever. I morgon kommer han +hit och hämtar mig.»</p> + +<p>»Kommer han hit?» sade Sven Elversson. Hans röst var inte fast och klar. +Den var svag och bortdöende.</p> + +<p>»Ja,» sade hon, »jag har bett honom komma hit till Hånger. Jag skall +säga er varför sedan. Nu vill jag för det första höra, om ni är glad.»</p> + +<p>Kyrkoherden tyckte, att mannen bytte gestalt och utseende mittunder hans +ögon. Han sjönk ihop, och det tålmodiga leendet framträdde med full +tydlighet omkring munnen. De nyss så muntert blickande ögonen vändes mot +jorden. Armarna sjönko slappt ner utmed kroppssidorna och när han nu +besvarade Sigruns fråga, skedde det med den gamla, pinsamma ödmjukheten.</p> + +<p>»Visst är jag glad, fru Rhånge,» sade han. »Men det är alltför vänligt +av er att tala om detta, som om det vore mitt verk. Jag vet ju eller, +rättare sagt, jag tror mig ha förstått, att sedan den första +upphetsningen hade lagt sig, har inte<span class="pagenum"><a name="Page_294" +id="Page_294">294</a></span> en dag gått, utan att ni har ångrat er och +längtat hem. Men ni tänker kanske på er ängslan för er mans vrede och +för världens hårda dom, och att jag har försökt inge er mod att trotsa +allt sådant. Det är det enda, som jag har att berömma mig av.»</p> + +<p>Mannen, som lyssnade, uppfångade orden inte bara med öronen, utan med +hela sin själ. — »Vad är sant, och vad är falskt härvidlag?» undrade +han. »Gud hjälpe mig, så att jag får veta sanningen!»</p> + +<p>Sigruns ansikte kunde han inte se, men han tyckte, att hon en liten +smula höjde på axlarna.</p> + +<p>»Nej, naturligtvis. Något annat har ni inte behövt hjälpa mig med.»</p> + +<p>»Det är så gott att minnas, att det förhåller sig så,» hördes Sven +Elverssons milda stämma. »Ni insåg nästan genast den stora orätt, som ni +hade begått mot er man. Det var otänkbart, att ni kunde vilja döma den, +som älskade er, till ett helt liv av ensamhet och saknad. Jag är så +övertygad, så fullt och fast övertygad, att ni skulle ha tagit detta +steg redan för månader sedan, om ni inte hade blivit sjuk. Ni har inte +förrän nu ägt tillräckliga krafter för att möta uppseendet och de onda +tungorna. Och jag är den siste att klandra er för att ni har dröjt. Jag +vet vad det vill säga att vara en av sina likar förkastad och utstött.»</p> + +<p>Det var något i Sigruns hållning, som antydde otålighet. Det fanns en +smula gäckeri i tonen, då hon svarade:<span class="pagenum"><a name="Page_295" +id="Page_295">295</a></span></p> + +<p>»Ja, det var det jag visste, herr Elversson, att ni skulle bli glad. Men +eftersom detta är sista gången vi talar ensamma vid varandra, så vill +jag säga er, att det är inte ni allena, som har förmått mig till att +vända tillbaka hem. Jag har också haft mycken hjälp av er hustru, kanske +ännu mer hjälp av henne än av er. Jag tror, att hon måtte ha älskat över +all gräns,» fortfor Sigrun med en mild klang i rösten. »Av henne har jag +sökt lära mig hur man skall älska.»</p> + +<p>Det drog sig en skugga över Sven Elverssons ansikte.</p> + +<p>»Hon var en god kvinna,» sade han enkelt, utan sin vanliga mångordighet. +»Vi höll mycke av henne, medan hon levde här ibland oss.»</p> + +<p>»Mor Thala har berättat mig en del om henne,» sade Sigrun. »Hon lär ha +kommit ut till er på Grimön dagen efter det att skolhuset brände. Hon +ville säga er, att både hon och skollärarn hade gjort sitt bästa för att +förmå barnen att trivas där. Och hon förmanade er att inte ta denna +olycka alltför hårt. Ni hade ändå förvärvat er vänner genom det där +arbetet. Folk hade börjat inse vad ni var för en man.»</p> + +<p>Sven Elversson gjorde en tålmodig gest, som antydde, att han önskade +slippa höra något vidare om detta. Men Sigrun fortsatte.</p> + +<p>»Jag har sett er hustru i Applum, och jag minns, att hon var mycke ful. +Kanske var det detta, kanske var det något annat, som retade +<span class="pagenum"><a name="Page_296" id="Page_296">296</a></span> er, +för mor Thala säger, att ni snäste av henne, såsom ni ännu aldrig har snäst +av någon annan. — 'Om jag komme och frågade er om ni ville bli min +hustru,' sa ni till henne rätt hånfullt, 'så finge jag nog se hur högt +ni satte mig.' Och hon varken rodnade eller bleknade, hon blev askgrå i +ansiktet och reste sig genast. — 'Ni säger det där till mig på skämt +och utan mening,' sa hon. 'Om ni en gång frågade mig på allvar, skulle +det vara den lyckligaste dagen i mitt liv.' — Då hon hade sagt detta, +så lär ni ha blivit ganska rörd, och ett par år efteråt gifte ni er +verkligen med henne, därför att det där svaret hade visat er, att hon +var en god och högsinnad kvinna.»</p> + +<p>»Ja, det är sant, att hon var både god och högsinnad,» sade Sven +Elversson. »Jag gör henne all rättvisa. Det var underbart, att hon ville +gifta sig med en sådan som jag.»</p> + +<p>»Mor Thala har sagt mig,» fortsatte Sigrun, »att det var hon, som rådde +er att flytta hit till Hånger. Hon kände till gården och visste, att den +låg öde och övergiven, så att ni kunde få köpa den för en spottstyver. +Hon skapade fred omkring er, hon skötte om era affärer, sålde skog, tror +jag, så att ni fick tillräckligt att leva av, hon inrättade ert hem, så +att det något så när motsvarade de vanor och behov, som ni hade fått +genom er uppfostran, och hon tog emot alla nödställda, som ni upptäckte, +och skötte om dem, tills det lyckades er att finna någon anställning +<span class="pagenum"><a name="Page_297" id="Page_297">297</a></span> +för dem på annat håll. Tror ni inte, att den kvinnan älskade er?»</p> + +<p>»Nej,» sade Sven Elversson, »jag tror, att hon försökte älska mig. Hon +stred emot det, som var svårt hos mig, men till sist blev det henne +övermäktigt, och då följde hon med Gustavsson.»</p> + +<p>»Det var inte så, inte alls så,» sade Sigrun hastigt. »Hon följde inte +med honom fördenskull. Men hon visste, att ni tyckte om en annan. Ni +hade förrått er på ett eller annat sätt. Det finns en poesisamling, som +alltid ligger på ert bord. Mor Thala säger, att ni ofta läser i den, men +aldrig mer än en enda dikt, en kärlekssång av islänningen Bjarni +Thorarensen.»</p> + +<p>Sven Elversson sprang upp. Han tog sig för hjärtat. — »Vart vill ni +komma?» sade han, och det låg nästan något hotande i tonen.</p> + +<p>Sigrun lyfte handen. — »Jag vill tala med er om er hustru,» sade hon. +»I morgon ska jag vara borta,» tillade hon blidkande.</p> + +<p>Han satte sig ner, tålig och undergiven, än en gång. Men hans ögon hade +förlorat sin vänliga glans. De blickade på Sigrun allvarliga och +stränga.</p> + +<p>Mannen, som lyssnade, böjde sig framåt i högsta spänning. Han kände ju +igen Sigruns röst, men det var mycket i hennes väsen, som föreföll honom +främmande. Det fanns nu hos henne något av lugn självmedvetenhet, av +fullmogen kvinna, som hon inte hade ägt förut. <span class="pagenum"><a +name="Page_298" id="Page_298">298</a></span>— »Det är mycket hon +har gått igenom, sedan jag sist såg henne,» tänkte han. »Hon har aldrig +förr haft sådan makt att behärska den hon talar med. Nu kan ingen stå +emot henne.»</p> + +<p>»Låt oss säga,» fortfor Sigrun, »att er hustru förra hösten märkte +tydligare än någonsin förut, att ni inte älskade henne! Kanske läste ni +den där dikten oftare. Vad vet jag? Och hon gick, men så, att ni inte +skulle behöva tro, att hon gick av kärlek, för att göra livet lättare +för er. Det var därför hon följde med skärsliparn. Jag har talat med er +mor om detta, och hon är alldeles av min mening. Och sliparn sa mig +detsamma. — 'Hon kom till mig, därför att Sven Elversson inte tyckte om +henne,' sa han.»</p> + +<p>Sven Elversson höjde händerna avvärjande.</p> + +<p>»Varför ska jag höra detta?» sade han. »Hur kan ni tro, att jag ska +erfara någon lycka av att få veta detta?»</p> + +<p>»Jo,» sade hon, »det är alltid gott att veta, att man har varit högt +älskad av en god människa. Det är gott att inte behöva misstänka henne +för förställning eller ombytlighet. Ni förstår: hon var skapad av samma +ämne som den hemvändande krigarn, som vi nyss läste om. Det är hon, ser +ni,» fortsatte Sigrun, »som har lärt mig hur man kan älska. Hur kärleken +kan övergå allt förstånd, hur den kan fylla ens själ till den grad, att +den låter sin egen kropp förintas.»</p> + +<p>Hon steg upp och ställde sig bakom Sven Elverssons stol. Härvid kom hon +att vända sig<span class="pagenum"><a name="Page_299" id="Page_299">299</a></span> +så, att hennes man såg hennes ansikte, och han nästan vek tillbaka för +den överjordiska skönhet, som i denna stund stämplade de härliga dragen.</p> + +<p>Hon talade nu mycket fort, utvecklade sina tankar utan att vänta på +svar.</p> + +<p>»Den dikten i ert poesialbum, som ni ständigt brukar läsa, herr +Elversson, heter 'Sången till Sigrun'. Och om det var för namnets skull +eller av något annat skäl: ett är visst, att er hustru trodde sig veta +vem ni älskade.»</p> + +<p>Sven Elversson ville tala, göra några bedyranden och försäkringar, men +Sigrun hejdade honom.</p> + +<p>»Jag måste få tala ut, för att ni ska förstå hur er hustru kunde älska i +livet som i döden. Försök att tänka er henne som en själ, som bara är +kärlek, som ända ned i de mest omedvetna djup bara är kärlek, och att +denna själ beslutar att offra sig för den hon älskar! Att den ser medel +och vägar, som ingen annan hade kunnat tänka sig, att den bemäktigar sig +en annan människas vilja, att den styr, leder, genomför, viskar tankar, +dikterar tal, tvingar allt att gå efter sin önskan.»</p> + +<p>Sven Elversson skakade på huvudet. Han sade med sin mildaste röst, men +fullkomligt avvisande:</p> + +<p>»Det där är att tala Som Lotta Hedman.»</p> + +<p>»Ja,» sade Sigrun, »jag vet, att jag talar som Lotta Hedman. Och jag +nekar ju inte, att det är Lotta Hedman, som har lärt mig att tro på de +dödas makt. Men hur vet ni, att hon inte<span class="pagenum"><a +name="Page_300" id="Page_300">300</a></span> har rätt? — Vad var +det för en ledstjärna, som förde den döende just till mig? Och varifrån +kom den tanken, som tog makten över mig? Ni vet hur rädd och ömtålig jag +är. Det är sant, att jag låg och tänkte på att rymma, men varför skulle +jag göra det på sådant sätt? Det fanns andra utvägar för mig. Men från +det ögonblick, då er hustru låg död i min säng, såg jag ingen annan +möjlighet, kunde inte tänka mig någon annan. Varför kunde inte heller +Lotta Hedman göra motstånd? Varför kom sliparn, först då jag hade +vandrat min väg? Varför var han så stilla och medgörlig den där dagen? +Varför blev vi inte infångade? Varför blev mina pengar stulna? Varför +blev ingenting upptäckt? Jag hade sannerligen inte lagt några djupa +planer. Varför allt detta, herr Elversson, om inte därför, att den +kvinna, som älskade er, i sin oändliga, mäktiga kärlek, hade beslutat +att föra till er den kvinna, som ni älskade?»</p> + +<p>Hon hade talat ivrigt, besjälat, helt upptagen av det under, som hon +trodde sig ha trängt in i. Men i hennes röst fanns inte ett stänk av +lidelse. Lyssnaren bakom häcken lade väl märke till det. Sigrun talade +till mannen, som älskade henne, i full förvissning om att han förstod, +att hon inte älskade honom.</p> + +<p>Sven Elversson kände detsamma. Hans röst ljöd beslöjad av rörelse, men +den slog inte över i lidelsens tonfall.</p> + +<p>»Låt så vara! Låt oss tala som Lotta Hedman, eftersom ni önskar det så! +Men om den dödas själ<span class="pagenum"><a name="Page_301" +id="Page_301">301</a></span> har sänt er hit, kunde det inte lika så gärna +vara till plåga och straff? Hon visste ju, att min kärlek skulle växa, +likasåväl som hon visste, att ni aldrig kunde komma att älska mig.»</p> + +<p>»Ja,» sade Sigrun med samma besynnerliga tonfall av hög inspiration, +nästan som skulle hon ha talat med en innevånare från en annan värld, +»naturligtvis visste hon detta. Och hon visste också, att om det inte +hade funnits något hos er, som skyddade er för all kärlek utom hennes, +så skulle ni inte ha tillåtit, att jag hade stannat här på Hånger. Men +hon trodde kanske, att någon ljuvhet kunde vinnas för ert liv genom att +ni fick lära mig hur ett liv skall levas. Inte sant, detta kunde också +vara hennes mål? Efteråt, när ni blir gammal, när allt det brännande och +brinnande är utkolnat, då kommer ni att tänka på denna vinter här på +Hånger som på en lyckans tid.»</p> + +<p>Han skakade nekande på huvudet.</p> + +<p>»Inte nu,» sade hon, »men sedan, ända till er sista stund. Ser ni, jag +tror, som jag sa nyss, att meningen var, att ni skulle få lära mig hur +ett liv bör levas. Vad var jag för några månader sedan, innan jag kom +hit? Jag var inte elak, jag ville alla väl, men jag var rädd, jag sökte +nog att handla rätt, men det gick mest så där på slump. Det fanns ingen +plan för mitt liv. Jag visste inte, att det var möjligt att under alla +omständigheter förbli god, sann, trofast och barmhärtig. Detta är det, +som jag har fått lära här hos er: avsky för allt, som besmittar själen. +Det<span class="pagenum"><a name="Page_302" id="Page_302">302</a></span> +är detta jag vill ta med mig till mitt hem och min man. Han ska se, +att jag är en annan, och han ska ha större tillit till mig nu än förr. +Vi ska bli lyckliga nu, och det blir er, som vi har att tacka för +lyckan. Och ni ska tänka på oss och glädja er.»</p> + +<p>Han drog till sig en av hennes händer, lutade sitt ansikte över den och +grät.</p> + +<p>»I morgon, när Edvard kommer hit till Hånger,» sade hon, »ska jag tala +om allt detta för honom, och han ska förstå och tacka er.»</p> + +<p>Nu rätade han upp sig helt förfärad.</p> + +<p>»Ska också han...»</p> + +<p>»Ja,» sade hon, »jag ska säga honom, att ni älskar mig, och han ska få +veta hur den döda älskade er. Jag vill tala om för honom alltsammans. Ni +förstår väl, att det inte mer får finnas mörker och hemligheter mellan +oss. Han ska få veta hur jag har lärt mig kärlekens hemlighet. Jag ska +säga honom, att den inte frågar efter löften och påbud, den känner bara +sin egen lag. Den vet bara av en hänsyn, som är hänsynen till den man +älskar. Den går, när det är bäst för honom, när den ser, att han har det +för tungt. Och jag vill tala om detta med Edvard här på Hånger, på hans +fädernegård, i denna natur, som är storslagen och vek på samma gång. +Edvard kan också vara sådan, vek och storslagen.»</p> + +<p>Mannen, som lyssnade, gjorde en rörelse. Han blygdes över att han +spionerade på dessa båda. Han ville gå fram och tala öppet och +<span class="pagenum"><a name="Page_303" id="Page_303">303</a></span> +uppriktigt med Sigrun och med mannen, som älskade henne, och som hon +försökte trösta och inge mod nu, då hon skulle lämna honom.</p> + +<p>Men då han nu såg sig om efter den väg han borde gå för att komma till +dem, märkte han, att ur ett stenrös rätt framför honom, reste sig en +gammal grindstolpe.</p> + +<p>Det fanns ingen grind och ingen make till den på andra sidan. Den stod +där ensam, murken och så fallfärdig, att det behövdes ett otal av +stöttor omkring den för att hålla den uppe.</p> + +<p>Kyrkoherden hajade till. Han hade inte sett stolpen förut, men han hade +heller inte haft sin uppmärksamhet riktad åt det hållet. Först var han +övertygad om att det bara var en synvilla, och att ingen stolpe fanns, +sedan tänkte han, att den kunde ju ha blivit bibehållen som en +märkvärdighet.</p> + +<p>Men under det att han hade betraktat grindstolpen, hade det gynnsamma +ögonblicket för att träda fram gått förbi.</p> + +<p>Samtalet mellan de båda hade fortgått. Han märkte, att Sigrun hade +kastat sig in på ett nytt ämne.</p> + +<p>»Är det möjligt,» sade hon, »att ni egentligen inte vet hur alltsammans +tillgick? Mor Thala har sagt mig, att ni låg i feber och hade yrsel, att +ni absolut inte kommer ihåg någonting.»</p> + +<p>Sven Elversson satt tyst.</p> + +<p>»Jag förstår, att ni inte vill tillåta mig att röra vid detta,» sade +Sigrun, »men jag ville så<span class="pagenum"><a name="Page_304" +id="Page_304">304</a></span> gärna tala med er om det. Kom ihåg, att i +morgon är jag borta!»</p> + +<p>»Naturligtvis var jag med om det,» sade Sven Elversson, »men jag var så +sjuk, att jag ingenting mindes. Efteråt hörde jag de andra tala om det, +som hade hänt, och jag gjorde dem förebråelser. Då svarade man mig, att +jag inte hade något att säga. Jag hade också varit med. Och då kom jag +ju ihåg, att de hade tvungit mig att...»</p> + +<p>Detta hade han sagt med oerhörd ansträngning. Orden liksom pinade sig +fram över läpparna. Slutet av meningen kunde han inte uttala.</p> + +<p>»Ni inbillade er, att ni kom ihåg,» sade Sigrun. »Ni förstår väl, att +det ingen möjlighet finns, att ni har gjort det. Ni hade hellre dött.»</p> + +<p>»Jag har gjort det,» sade han. »Tänk inte annat!»</p> + +<p>»Jo,» sade Sigrun, »det gör jag, och jag vill, att ni ska veta det. +Under hela den tid, som jag har bott under ert tak, har jag varit +övertygad om att det inte är sant. Ingen, som känner er, kan tro det.»</p> + +<p>Sven Elversson böjde sig fram och fattade hennes hand. Han sade med stor +enkelhet och med stort allvar: »Jag förstår, att ni har varit mycket god +emot mig ikväll. Jag kan aldrig tacka er nog för denna stund.»</p> + +<p>Hon fattade hans mening och avstod från att vidare fullfölja det svåra +ämnet.<span class="pagenum"><a name="Page_305" id="Page_305">305</a></span></p> + +<p>»Men ni ska väl åtminstone inte neka mig att säga er tack för dessa +månader här på Hånger? Jag ska alltid tänka på detta ställe som +barmhärtighetens rätta hem. Mitt eget hem skulle jag vilja inrätta efter +mönstret av ert.»</p> + +<p>»Vänta med det där till i morgon!» bad han.</p> + +<p>Hon reste sig upp.</p> + +<p>»Gå inte än! Det är sista kvällen.»</p> + +<p>»Läs då en bit till ur Snoilsky!»</p> + +<p>Han öppnade boken, men lade ihop den igen.</p> + +<p>»Det är för mörkt.»</p> + +<p>»Så läs något utantill! Läs för mig 'Sången till Sigrun' av Bjarni +Thorarensen! Det har jag ofta velat be er om, men aldrig vågat.»</p> + +<p>Sven Elversson gjorde en avvärjande rörelse.</p> + +<p>»I morgon är jag borta,» påminde hon med något oemotståndligt i tonen.</p> + +<p>Han började verkligen läsa upp den isländske skaldens passionerade bön +till den älskade att inte överge honom, även om hon doge och finge sin +boning i himlens ljussalar. »Tro inte, att jag inte ville kyssa död +brud!» läste han. »Tro inte, att jag inte ville lägga min hand om livet +på den svepta och likbleka!»</p> + +<p>Han hade vänt sig bort från Sigrun, medan han läste, satt framåtböjd och +fäste sina blickar på någon punkt borta i ett avlägset fjärran.</p> + +<p>Men allt det, som han hade förmått hålla bundet under det föregående +samtalet, allt det, som vårkvällens milda tjusning, den älskade kvinnans +närvaro inte hade haft makt att frigöra,<span class="pagenum"><a +name="Page_306" id="Page_306">306</a></span> det löstes nu av den vilda, +mäktiga kärleksglöd, som genomströmmade dikten. All sammanpressad +lidelse strömmade ut i hans röst.</p> + +<p>»Kysser inte sommarsolen med samma värme snöbergets isfält och den +rödaste av rosor? Är inte den vita liljan det fagraste av blomster?» +läste Sven Elversson, och hans röst darrade av bruset från den +kärleksstorm, som rasade inom honom.</p> + +<p>Sigrun lyssnade spänt ett par ögonblick. Därpå vände hon sig plötsligt +bort från den läsande, så att han inte skulle kunna se hennes ansikte.</p> + +<p>I stället var det vänt åt lyssnaren bakom häcken, och han såg hur hon, +med dragen förstorade av lidelse, likaledes gav vika för framströmmande +känslor. Hennes ögon slöto sig i smärta, hennes händer vredo sig om +varandra, och hennes läppar rörde sig i tyst klagan. Hennes man hörde +inte vad hon sade, men av läpparnas rörelser tyckte han sig läsa fram +orden.</p> + +<p>»O, att aldrig, aldrig få säga det till honom!»</p> + +<p>»Kom till mig om hösten, när vinden vältrar kolsvarta böljor!» läste +Sven Elversson med lidelsefullt ropande röst. »Kom vid midnatt, när +månen höljer sig i stormmoln!»</p> + +<p>Mannen, som dolde sig bakom häcken, genomisades av kall förfäran. Han +såg Sigrun lyfta armarna med en rörelse av oändlig längtan. Han såg hur +de viskande läpparna gång på gång uttalade sitt jämmerrop. +<span class="pagenum"><a name="Page_307" id="Page_307">307</a></span></p> + +<p>»Att aldrig, aldrig, aldrig få säga det till honom!»</p> + +<p>»Sjunk med snökall barm till mitt hjärta,» läste Sven Elversson med +bristande röst, »dröj så länge, du gravjungfru, tills du har fått lossa +min själ ur kroppens bojor!»</p> + +<p>Kyrkoherden vände ögonen från hustrun och riktade dem mot grindstolpen. +Det tycktes honom, att den hade blivit bibehållen till denna stund +endast och allenast för att vara till hands att påminna honom om att han +tillhörde en släkt, som inte tålde orätt och förstod att hämnas.</p> + +<p>Intet blev sagt mellan de två vid bordet, sedan de sista diktorden voro +lästa. Sigrun reste sig hastigt och gick in i huset. Sven Elversson gick +åt motsatta hållet, genom granhäcken, förbi grindstolpen, ner till en +liten blank damm och blev stående och såg ner i vattnet. Han hade gått +förbi kyrkoherden på en tre stegs avstånd, men hade inte märkt honom.</p> + +<p>Och kyrkoherden kände, att den mannen, som Sigrun älskade, måste dö.</p> + +<p>Det skulle vara lätt gjort. Han behövde bara smyga sig över honom +bakifrån, och kasta honom i vattnet. Han hade en känsla av att den där +mannen inte ens skulle göra ett försök att försvara sig. Han skulle ta +emot döden som en välkommen gäst.</p> + +<p>Ett par farliga ögonblick förflöto. Då kom till den upphetsade en tanke, +som räddade honom. Säkert hade den legat färdig i själens +<span class="pagenum"><a name="Page_308" id="Page_308">308</a></span> +djup långt förut, men först nu steg den upp till hans medvetande.</p> + +<p>»<em class="gesperrt">Du har en gång lyst den mannen i bann i din kyrka, +därför att han hade förgripit sig på en död, och du, som gjorde detta, +du vill nu förgripa dig på levande.</em>»</p> + +<p>Detta var det, som höll honom tillbaka i den svåra stunden. Var inte +livet tusen gånger mer oantastbart än döden? Hur kunde han, som inte +hade velat se en Sven Elversson i sin kyrka, ännu vara en sådan vildman, +att han kände frestelse att utsläcka en människas liv, att skilja en +själ från dess kropp, att begå detta, vars innebörd man inte förstod, +som kunde få följder i oändligheters oändlighet?</p> + +<p>När han åter kastade en blick ner till dammen, där Sven Elversson hade +stått, var han borta.</p> + +<p>Och vad som också var borta, det var grindstolpen. Han trodde sedan, att +han, mittunder det att han kämpade med sin frestelse, hade gått fram +till den, kastat den till jorden med alla dess stöttor, och att den hade +störtat omkull och varit så ohjälpligt murken och upprutten, att den +hade fallit utan ett ljud och utan att lämna annat än sönderfallande +stoft efter sig.</p> + +<p>Men han visste inte heller rätt om det så förhöll sig. Han trodde också, +att grindstolpen hade stått i hans egen själ, att den var den våldsamma, +egenmäktiga vildmansnaturen med alla sina<span class="pagenum"><a +name="Page_309" id="Page_309">309</a></span> stöttor av nedärvd sed och +inplantad fördom och invanda rättigheter, som hade fallit.</p> + +<p>Ty att den verkligen var fallen, det kände han med förundran och glad +rörelse. Han förstod det av det mäktiga tåg av milda tankar, som nu +svallade fram genom hans själ.</p> + +<p>Han kände det av den kraft till försakande kärlek, som nu fyllde honom.</p> + +<p>Han förstod det av den glädje han kände över att han var präst. Han +tänkte på sitt liv, att han var på en gång en odlare av markens frukt +och en vårdare av själar, en husfader och en församlingsherde, en herre +och husbonde och en allas hjälpande tjänare, och han tyckte sig först nu +rätt älska detta det ädlaste och största och mest lyckobringande av alla +ämbeten.</p> + +<p>Han var lycklig denna ljusa vårnatt, då han åkte ensam över ödsliga, +magra, osköna bergvidder ner mot sitt fattiga hem.</p> + +<p>Och med förvåning tänkte han på detta, som hade frälst honom, ty det var +inte hans kärlek och inte hans ämbete, utan det var tanken på livets +höghet och helighet. Den tanken, som hade vuxit upp med långsam växt ur +Sven Elverssons olycksöde och nu stod där fast och klar och fullmogen.</p> + +<hr style="width: 45%;" /> + +<p>Nästa morgon såg Sigrun, då hon kom ut på gårdsplanen, att Snoilskys +dikter hade blivit<span class="pagenum"><a name="Page_310" id="Page_310">310</a></span> +kvarglömda på trädgårdsbordet, och hon gick för att hämta in boken.</p> + +<p>Men när hon tog upp den, fann hon, att det låg något mellan bladen, och +då hon såg efter vad det var, möttes hennes blickar av en liten gul +skinnpung.</p> + +<p>Den låg instucken just vid dikten, som handlade om krigsfångens +hemkomst, och den innehöll hennes två släta ringar, en annan ring, som +hon också hade fått av sin man, och ett par små smycken.</p> + +<p>Hon undrade och tänkte efter, och så småningom förstod hon. Och hon +började gråta, full av skälvande rörelse.</p> + +<p>På detta sätt fann henne Sven Elversson.</p> + +<p>Hon dröjde att svara på hans oroliga frågor. Äntligen snyftade hon fram:</p> + +<p>»Edvard har varit här i natt, han har hört hela vårt samtal. Han har +förstått, att jag älskar dig, och han har lämnat mig detta.»</p> + +<p>»Älskar mig?» utbröt Sven Elversson. »Älskar mig?»</p> + +<p>»Ja,» sade Sigrun, »Edvard har sett det, men han vredgas inte på mig. +Älskade, han kommer inte hit och hämtar mig. Han vill, att jag ska +stanna här och bli din.»</p> + +<hr style="width: 45%;" /> + +<p>Fram på eftermiddagen kom Lotta Hedman till Hånger för att för +kyrkoherdens räkning fråga Sigrun hur hon önskade att allt nu skulle +ordnas.<span class="pagenum"><a name="Page_311" id="Page_311">311</a></span></p> + +<p>Och hon hade mycket att förtälja och bland annat detta, att föregående +natt hade hon för sista gången sett Hångergården resa sig i all sin +gammaldags härlighet. Hon hade sett den gamla matmodern i sitt fönster +och grindstolpen och allt det övriga.</p> + +<p>Men plötsligen såg hon den gamla lyfta sina händer mot himmelen och +hennes ansikte skina upp i glädje.</p> + +<p>Och en röst hördes, som förkunnade:</p> + +<p>»Hångerjättarna äro lösta från sin förbannelse.»</p> + +<p>Och i samma stund sjönk den gamla vakterskan samman och förintades, och +grindstolpen föll, och hus efter hus störtade, och Lotta Hedman hade +förstått, att nu hade den äntliga befrielsen kommit, och att gården +aldrig mer skulle visa sig för henne.</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_312" id="Page_312">312</a></span></p> +<h3><a name="UNG-JOEL" id="UNG-JOEL"></a>UNG-JOEL.</h3> + + +<p>Det vet nog en och var hur märkvärdigt det kan vara med tankar. Det är, +som om de av en osynlig hand såddes ut över jorden. Och där kan man gå +och tycka, att man har funnit något sällsynt och skönt, och är stolt och +glad, tills man märker, att detsamma har vuxit upp samtidigt i +hundratals andra hjärnor.</p> + +<p>Så var det med kyrkoherde Rhånges tanke om livets helighet. Han var +ingalunda den ende, som hade funnit den. — — —</p> + +<p>Det var juni månad, den årets tid, då man i Bohuslän eller kanske, +rättare sagt, i kusttrakterna och skärgården i Bohuslän väntade +främmande.</p> + +<p>Stor brådska hade rått överallt för att bli i ordning för deras +mottagande. Man hade målat sina hus och sina båtar, fejat i sina rum, +pyntat i sina planteringar, eldat upp sina badhus och rensat sina +bassänger, men nu började också järnvägstågen anlända, fullpackade av +gäster från landets alla hörn. Nu kommo krymplingar och +<span class="pagenum"><a name="Page_313" id="Page_313">313</a></span> +utarbetade, lasstals med barn och lasstals med åldringar, de, som ville +ha ro, och de, som ville ha förströelse. Nu var det, som om hela Sverige +skulle vara på väg till de kala skären och det vresiga västerhavet.</p> + +<p>Men alla de gäster, som man hade berett sig att få mottaga, väntade man +österifrån, från landsidan. Västerifrån, från havet, väntades inga +främmande. För deras mottagande hade man inte gjort några +tillrustningar. Från det hållet hade det inte kommit några förebud eller +några beställningar.</p> + +<p>Och när det nu i alla fall kom gäster västerifrån, då kunde inte deras +mottagande bli detsamma, som skänktes dem, som kommo från land. Genom +dem uppstod jämmer och förvirring och dysterhet, men ingen glädje.</p> + +<p>Då en vecka var gången av juni månad år 1916, måste Sven Elversson för +de där gästernas skull göra en resa ner till Applum. Hans bror, +Ung-Joel, som de senaste åren hade varit sjöman och gått i fraktfart på +Holland, hade kommit hem till Knapefjord, sjuk och besynnerlig efter att +ha stött på en del av dem ute på havet, medan de ännu befunno sig på +resa, och han hade sagt till sin unga hustru, att hon måste laga så, att +han fick tala med sin bror.</p> + +<p>Då Sven Elversson kom till Ung-Joel, fann han honom gående fram och +tillbaka i den lilla kammaren innanför köket, där det unga paret hade +ställt in alla sina fina möbler, och som<span class="pagenum"><a +name="Page_314" id="Page_314">314</a></span> ju annars aldrig begagnades. +Han var blek och trött, men inte precis sjuk. Ögonen voro rödkantade och +sågo ut att kunna falla igen av sömnlust, men han gav sig inte ro varken +att sitta eller ligga.</p> + +<p>»Hur står det till med dig, Ung-Joel?» frågade Sven Elversson.</p> + +<p>Ung-Joel varken svarade på frågan eller låtsade om på annat sätt, att +han hade märkt brodern. Han fortsatte oförtrutet sin vandring och slog +emellanåt ut i luften med båda armarna.</p> + +<p>»Se, det är det värsta med måsarna,» sade han.</p> + +<p>»Om det bara funnes någon möjlighet att förmå honom att sova,» viskade +hustrun, »men han törs inte lägga sig, han törs inte sluta ögonen. Han +bara går och går.»</p> + +<p>»Se, det är det värsta med måsarna,» sade Ung-Joel och slog än en gång +ut med armarna.</p> + +<p>»Ung-Joel,» sade Sven Elversson och försökte tala med honom om något +gammalt för att rycka honom bort från det, som nu plågade honom, »kommer +du ihåg när du och Najadfolket kom ut till Grimön för att tvinga mig att +äta orm?»</p> + +<p>Och verkligen stannade inte Ung-Joel mitt i sin vandring.</p> + +<p>»Är du där, Sven?» sade han, och tårarna började rinna ur de trötta +ögonen. »Det var väl, att du kom, så att jag fick be dig om förlåtelse, +innan jag blir tokig.»<span class="pagenum"><a name="Page_315" +id="Page_315">315</a></span></p> + +<p>»Inte ska du tala på det sättet,» sade Sven Elversson.</p> + +<p>Men nu började Ung-Joel berätta, hurusom han en av dagarna efter det +stora Nordsjöslaget hade passerat Skagen och då hade sett de dödas +härskaror flyta omkring på havsytan.</p> + +<p>De hade inte legat utsträckta i vattnet, utan de hade hållits i upprätt +ställning av sina korkvästar. Deras huvuden hade varit upplyfta ovan +vattnet, så att man hade kunnat urskilja anletsdrag och uttryck.</p> + +<p>Och Ung-Joel berättade, att ångaren hade gått fram i timtal genom +tusenden och åter tusenden av döda. Hela havet hade varit betäckt av +dem.</p> + +<p>Han skildrade för brodern många fasans syner, som han hade sett, men +det, som tycktes värst ha gripit honom, var, att alla de döda hade fått +sina ögon uthackade av de otaliga skaror av måsar, som kretsade över +dem.</p> + +<p>»Vet du hur det gick med andre styrman?» sade Joel. »När han hade stått +och sett på eländet en stund, så slöt han sina ögon och sprang över bord +och blev borta för oss för alltid. Han visste, att han kunde inte stå ut +med livet, sedan han hade sett detta. Och jag önskar, att jag hade gjort +som han.»</p> + +<p>»Nej, tänk inte så, Joel!» sade Sven Elversson.</p> + +<p>»Jag har fått allt det förskräckliga så fast in i ögonen,» sade Joel, +»att jag ser alltsamman; för mig, bara jag för en sekund sluter +ögonlocken.<span class="pagenum"><a name="Page_316" id="Page_316">316</a></span> +Jag törs inte lägga mig, utan jag måste hålla mig uppe natt +och dag, för att ögonen inte ska falla igen på mig.»</p> + +<p>»Du får lov att försöka tänka på annat,» sade Sven Elversson, »du har ju +hustru och barn.»</p> + +<p>»Jag ska säga dig vad vi gjorde,» sade Ung-Joel. »Vi tog fram ett par +gevär, som fanns ombord, och vi började skjuta på måsarna. På det sättet +fick vi någon att utgjuta vår vrede över, och jag tror, att det var det, +som räddade oss.</p> + +<p>»Men annars var det tokigt gjort av oss. För vad hade måsarna för skuld? +Och vad betyder det, som göres mot de döda, mot det, som göres mot de +levande? Det var detta, som jag ville säga till dig, Sven. När jag +tänker på att människor far så fram mot varandra, att tiotusenden av +unga karlar ligger utsträckta i havet, då vill jag bara gråta och +skämmas.</p> + +<p>»Och förut, Sven, vet jag, att jag många gånger har förhävt mig över dig +och satt mig själv högre än dig. Men nu ber jag dig om förlåtelse för +detta. Jag, som tyckte, att du och dina kamrater hade handlat så illa +mot en död, jag har aldrig gjort något för att hjälpa en levande +människa.»</p> + +<p>»Jo visst har du det gjort, Joel,» sade brodern.</p> + +<p>»Nej,» sade Joel gråtande och kom med detsamma och lade sig på knä +bredvid en stoppad länstol, prydd med masstals av dukar, där Sven +Elversson hade tagit plats. »Jag har aldrig hjälpt<span class="pagenum"><a +name="Page_317" id="Page_317">317</a></span> någon, inte +föräldrarna och inte någon annan. Det är därför det ser så illa ut i +världen.»</p> + +<p>»Ja, men det kan bli bättre, Ung-Joel,» sade Sven Elversson och strök +brodern milt över håret. »Du kan hjälpa till att göra det bättre.»</p> + +<p>»Nej, nu är alltsammans förstört,» sade Ung-Joel. »Nu har jag fått den +där synen in i ögonen. Nu måste jag bli tokig.»</p> + +<p>Sven Elversson lade sin hand smekande över hans ögon.</p> + +<p>»Försök nu, Joel!» sade han. »Inte ser du något svårt, när jag håller +handen över dina ögon?»</p> + +<p>»Nej,» sade Ung-Joel, »det ligger välsignelse över din hand, Sven, för +du har hjälpt många människor.»</p> + +<p>»Slut nu, ögonen, Joel!» sade Sven Elversson. »Och tänk på att +hädanefter ska vi hjälpas åt i arbetet!»</p> + +<p>Ung-Joel slöt ögonen, och nästan i samma ögonblick böjde han ner huvudet +mot broderns knä och sov.</p> + +<p>Det var för visso en märkvärdig dag, som Sven Elversson upplevde i +Knapefjord. Det måtte ha förefallit honom, som om alla människor hade +kommit ungefär på samma tankar som Ung-Joel.</p> + +<p>Då brodern väl hade blivit bragt i säng och låg och sov sin sunda sömn, +gjorde Sven Elversson en tur genom fiskeläget. Och när han hade vandrat +ett stycke framåt på den sneda och hala<span class="pagenum"><a name="Page_318" +id="Page_318">318</a></span> stenmarken, mötte han hustrun +till Hjelmfelt, som hade varit med bland besättningen på Najaden.</p> + +<p>Så snart hon kände igen Sven Elversson, kom hon fram till honom, skakade +hand och bad honom gå in till mannen och språka med honom. Strax i +världskrigets början hade Hjelmfelt varit med om att bärga en mina, och +det hade avlupit så, att han nu hade bara en arm och två halva ben i +behåll.</p> + +<p>»Och jag har sagt till mig själv,» sade hustrun, »att om jag någonsin +råkade er, så skulle jag be er förlåta vad vi gjorde emot er. Jag har +tänkt på dem, som sitter och lagar till sådana här minor. Om en av dem +finge höra talas om er, så skulle han nog tycka, att han vore en fin +karl, han, jämförd med er.»</p> + +<p>»Ja, det kan nog hända,» sade Sven Elversson.</p> + +<p>»Men jag säger nej!» utropade Hjelmfelts hustru med högröstad iver. +»Tycker han, att det är orätt att handla illa med döda, så får han tänka +på att det är tusen gånger värre att sätta ihop sådana djävulens +redskap, som fördärvar de levande och gör en karl oförmögen att röra sig +och dömer honom till livslångt elände. Sådant där har aldrig ni gjort. +Ni ville bara hjälpa oss, ni.»</p> + +<p>Sven Elversson följde med henne in till Hjelmfelt, satt en rundlig tid +inne hos honom och hörde all hans jämmer, sedan fortsatte han sin +vandring.</p> + +<p>Den nästa gamla bekanta, som han råkade,<span class="pagenum"><a +name="Page_319" id="Page_319">319</a></span> var Julia Lamprecht. Hon också +kom fram och började språka.</p> + +<p>»Ni erbjöd er en gång att ta mig till hustru,» sade hon, »och jag +svarade er, att jag inte ville gifta mig med en sådan som ni. Det har +jag tänkt på många gånger, sedan det blev krig, och nu vill jag, att ni +ska veta, att jag har ångrat vad jag sa. För vad angick det mig, vad ni +hade gjort mot en, som var död? Men de, som är skuld till att alla +stenarbetare i Bohuslän har blivit utan arbete och håller på att svälta +ihjäl med hustru och barn, de syndar mot de levande, och det är värre.»</p> + +<p>När Sven Elversson gick vidare uppåt gränden, kom en ung man, som han +tyckte sig aldrig förr ha sett, fram emot honom.</p> + +<p>»Ni känner nog inte igen mig,» sade karlen, »för jag var knappt vuxen, +då ni flyttade från Grimön. Men jag var med om att springa efter er och +ropa 'människoätare' förr i världen. Och det ville jag be om ursäkt för +nu, då jag kom att råka er, för jag har börjat begripa, att det är värre +att synda mot levande än mot döda. Jag har tjänstgjort som lots under +kriget, och tre gånger har fartyg torpederats under mig, och alla tre +gångerna har människoliv gått till spillo. Och jag har tänkt på er och +undrat varför vi alla, som var så onda på er, är så tålmodiga nu. Det +är, som om det skulle vara rätt nu, att människor far fram som vilddjur +mot människor. Men så kan det väl inte vara.»<span class="pagenum"><a +name="Page_320" id="Page_320">320</a></span></p> + +<p>Då Sven Elversson hade skilts från lotsen, steg han upp till en +bergkulle bakom fiskeläget och blickade länge utåt havet.</p> + +<p>»Om det kunde ske genom min olycka,» sade han, »att människor komme att +tänka på att en levande är oantastbar och inte får berövas sitt liv +eller sättas ur stånd att bruka det, då hade ändå något gott vuxit upp +ur mina plågors bittra sådd.»</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_321" id="Page_321">321</a></span></p> +<h3><a name="DRIVGARNSFISKE" id="DRIVGARNSFISKE"></a>DRIVGARNSFISKE.</h3> + + +<p>Några dagar senare, då Ung-Joel hade fått sova ut och var nästan +återställd, kom Sven Elversson en eftermiddag ner till Knapefjords hamn, +och där såg han motorjakten Najaden ligga på sin vanliga plats. Olaus +från Fårön och Corfitzson och de andra, som han kände från fordom, voro +ombord och de, likasom hela Knapefjords fiskeflotta, skulle just bege +sig på drivgarnsfiske långt ut i Kattegatt. Och det kom en lust över +Sven Elversson att följa med dem och tillbringa en natt på havet.</p> + +<p>Olaus såg ut, som om han skulle ha haft lust att säga nej, men svarade +ja, därför att han inte hade något att skylla på. Och så snart som man +hade hunnit skaffa en omgång oljekläder till Sven Elversson, lade man ut +och hade bättre väder, än det för det mesta hade varit denna sommar, och +kunde hoppas på god fångst. Men Sven Elversson märkte snart, att alla +ombord voro i misshumör. De talade ovänligt till varandra och till +honom. När han frågade dem<span class="pagenum"><a name="Page_322" +id="Page_322">322</a></span> hur makrillfisket hade utfallit förut på +sommaren, svuro de och sade, att sämre yrke än att vara fiskare det gavs +inte.</p> + +<p>De kommo ut till fiskeplatsen, och de fingo den väldiga noten utlagd i +havet, utan att ett vänligt ord hade hörts, och på samma sätt blev det +sedan under skaffningen i kabyssen. Under natten satt Sven Elversson +uppe på däck, och vakterna avlöste varandra, men ingen av dem begagnade +sig av tillfället att få en pratstund med honom, utan de gingo +förbittrade och sura och tysta fram och tillbaka på däck.</p> + +<p>Sven Elversson kände sig förstämd och nedtryckt av all denna ovänlighet, +men han hoppades, att humöret ombord skulle bättra sig, när morgonen kom +och det blev tid att bärga in garnen. Något bättre blev det ju också, +när motorn hade kommit i gång och man hade fångat in notens båda ändar +och började hala in.</p> + +<p>Olaus och Corfitzson stodo i vattenporten och halade, de andra skulle ta +emot noten och lossa fisken ur maskorna. Och alltsom noten nu kom in, så +fylld av grann makrill, att den blänkte som en regnbåge, lyste det upp i +ansiktena.</p> + +<p>»Ni ska få se, att de inte har haft någe hos oss att göra i natt,» sade +Corfitzson.</p> + +<p>»Vill du bara tiga!» röt Olaus och svor åt honom. »Ska du påminna dem? +De passar nog på ändå. Känn på den här!»</p> + +<p>Han lyfte noten ett stycke ovan vattnet, och nu sågo allihop mittibland +den blänkande makril<span class="pagenum"><a name="Page_323" +id="Page_323">323</a></span>len något stort och mörkt. Det blev dödstyst +ombord, och i nästa sekund följde liket av en människa med garnen upp på +däck.</p> + +<p>En ung karl, som hade kommit ombord efter Hjelmfelt, försökte lösgöra +den döde, men då hördes kort och kallt från skepparen:</p> + +<p>»Låt vara! Här kommer en till!»</p> + +<p>Och strax därpå nytt kommando:</p> + +<p>»Låt dem vara! Här kommer fler!»</p> + +<p>I detsamma lyfte Olaus och Corfitzson ombord en förfärlig massa: två +sammanslingrade lik.</p> + +<p>Och när notens sista maskor voro inbärgade, då låg i skeppsrummet en +väldig hög av lik, av bruna garnmaskor och av makrill. Fisken, som ännu +inte var död, ryckte och sprattlade, så att den ohyggliga högen såg ut +att ha liv.</p> + +<p>När liken lyftes ombord, kom Sven Elversson i sådan upprördhet, att han +började gråta. Han strök undan tårarna med baksidan av handen, men de +kommo igen. Han stampade med foten, men de kommo igen. Han måste lämna +arbetet vid noten och gå och ställa sig längst borta i aktern.</p> + +<p>Där stod han, ända tills noten var inhalad, och motorn sattes igång för +hemfärden. Den tysta besättningen, alltjämt lika ovillig, lika vresig, +lika missbelåten, hade åter börjat genomgå garnen för att plocka bort +fiskar och musslor och lösgöra det främmande.</p> + +<p>»Allt, som är i noten, ska över bord!» befallde Olaus. +<span class="pagenum"><a name="Page_324" id="Page_324">324</a></span></p> + +<p>Då Sven Elversson hörde befallningen, gick han fram till de andra. +Tårarna strömmade, men det brydde han sig inte om. Han ställde sig +bredvid besättningen och tog del i det förfärliga arbetet.</p> + +<p>Man kom till en av de döda. Sven Elversson lyfte upp honom, medan de +andra lösgjorde några garnmaskor, som hade slingrat sig om hans +uniformsknappar. Det var en äldre man med sjömansskägg under hakan. Det +var någon, som uttalade en förmodan, att han var en engelsman. Då han +var fri, började Sven Elversson släpa upp honom på däck.</p> + +<p>»Allt, som är i noten, ska över bord!» sade skepparen och böjde sig fram +efter den döde.</p> + +<p>Men Sven Elversson höll emot.</p> + +<p>»Vill du inte låta den här få vila i vigd jord, Olaus?» sade han.</p> + +<p>Olaus svarade inte direkt på frågan.</p> + +<p>»Det är bäst, att vi får eländet bort från skutan,» sade han.</p> + +<p>Sven Elversson bet ihop tänderna i kamp med gråten och sade med tämligen +fast röst:</p> + +<p>»Om du kastar den här i sjön, får du kasta mig med.»</p> + +<p>Han var själv förvånad över att han talade så, men han kunde inte +annorlunda. Han kände, att han skulle stå för sina ord.</p> + +<p>Och de andra sågo också, att han menade vad han sade och aldrig med +livet skulle släppa den döde ifrån sig.<span class="pagenum"><a +name="Page_325" id="Page_325">325</a></span></p> + +<p>Skepparen svor till och vände sig bort, men han sade inte direkt nej, +och då förstod man, att han gav med sig.</p> + +<p>Sven Elversson ville lyfta den döde upp ur rummet, men bördan var för +tung för honom. Då kom den unga karlen, som var ny på båten, och gav +honom en handräckning. De sträckte ut den döde invid relingen.</p> + +<p>När nästa lik blev klargjort ur noten, var det inte tal om annat, än att +det skulle läggas till det andra. Två karlar buro upp det till Sven +Elversson. »Nu är det en tysk vi kommer med,» sade de.</p> + +<p>Och till sin stora förvåning märkte Sven Elversson, att männen ombord +med ens hade fått ett annat ansiktsuttryck, ett annat humör.</p> + +<p>De hade hört upp att svära, de talade stilla och lugnt. De kände inte +längre något hat till dessa skaror av döda, som kommo och togo ifrån dem +deras bärgning.</p> + +<p>De voro vana att visa de döda aktning och vördnad, det tillfredsställde +något inom dem, att dessa drunknade krigare skulle få en ordentlig +begravning.</p> + +<p>Men också över Sven Elversson sänkte sig en besynnerlig ro. Hans själ +kom till en vila, sådan som den inte hade njutit sedan hans olyckas +första dag.</p> + +<p>Han tyckte, att han hörde röster omkring sig, som tackade honom, därför +att han hade hyst<span class="pagenum"><a name="Page_326" id="Page_326">326</a></span> +barmhärtighet med de kroppar, som en gång hade varit odödliga själars +älskade boningar.</p> + +<p>»Och nu har du avlyftat den börda, som vilade på dig,» sade rösterna. +»På detta sätt var det, som det skulle ske. Nu är din skuld tagen ifrån +dig. När du vågade livet för att rädda en död, då blev allt försonat.»</p> + +<p>Hans hjärta klappade raskt och lätt, och han tänkte: »Om människor efter +detta fördömer mig, betyder det ingenting, för i mitt inre känner jag, +att jag har fullgjort och övervunnit.»</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_327" id="Page_327">327</a></span></p> +<h3><a name="TALET_OM_LIVETS" id="TALET_OM_LIVETS"></a>TALET OM LIVETS HELIGHET.</h3> + + +<p>Sven Elversson, hans mor, Thala, hans bror, Ung-Joel, och dennes hustru +stodo jämte många andra på den lilla begravningsplatsen utanför Applums +kyrka.</p> + +<p>Det var den dagen, då de döda krigare, som hade bärgats in till Applum +efter det stora Nordsjöslaget, skulle sänkas i jorden. En vid grav var +uppkastad för inte mindre än sjutton kistor. Så stor likfärd hade aldrig +förr varit skådad i den socknen, och man torde väl våga säga, att en så +stor människomassa, som den, som nu fyllde kyrkogården, inte heller förr +hade varit sedd där.</p> + +<p>Inte på åtta års tid hade Sven Elversson kommit så nära en kyrka som nu +i dag. Det var inte utan, att han hade tvekat att övervara begravningen, +men hans mor, som hade rest ner till Applum för att se till Ung-Joel, +hade förmått honom att följa med.</p> + +<p>»Å, seså!» sade hon. »Jag vill lika lite som du gå in i Applums kyrka, +men i dag är det ju vardag, så att det kan alls inte bli tal om något +<span class="pagenum"><a name="Page_328" id="Page_328">328</a></span> +sådant. Och efter allt, som du har strävat, för att de där stackarna +skulle få vila i vigd jord, ska du väl inte överge dem vid sista +vägskälet.»</p> + +<p>Det var verkligen sant det hon sade. Under den sista veckan, alltsedan +fisketuren med Najaden, hade Sven Elversson och hans bror Joel farit +omkring mellan kobbar och skär i en liten lätt segelbåt och spanat efter +ilandflutna drunknade. Några hade också kommit in från andra håll, men +de två bröderna hade fört inte mindre än åtta döda fram till Applums +stenbrygga.</p> + +<p>»Dessutom,» sade mor Thala, »måtte du väl märka, att folk betraktar dig +på helt annat sätt än förr i världen.»</p> + +<p>Detta var nog det skälet, som tog mest. Kriget, dess vederstygglighet, +alla de många olyckor, som drabbade fiskarbefolkningen, hade kommit +människorna att se mildare på Sven Elversson och hans förbrytelse. Man +lade nu mer än förr märke till hans strävan för att hjälpa och upprätta.</p> + +<p>»Det är i alla fall en god människa,» sade man. »Han försöker hjälpa +dem, som har det svårt. Det viktigaste av allt är ändå att ta vård om de +levande.»</p> + +<p>När man nu hörde, att just Sven Elversson ansträngde sig, för att så +många som möjligt av de arma sjömännen skulle få vila i vigd jord, +tyckte man sig förstå vad som drev honom därtill, men de flesta ansågo +nog detta vara en överflödsgärning.</p> + +<p>Men så var det visst inte för honom själv.<span class="pagenum"><a +name="Page_329" id="Page_329">329</a></span> Han gick varje dag till +detta arbete med ett slags hänförelse. Han fann därigenom för varje +timme ökad frid, ökad sinnesro. Han kände en lätthet i sinnet, en +glädje, som inte tog sig några uttryck, men vars återsken lyste på hans +panna.</p> + +<p>Inte kärlekslycka, inte den ädlaste handling, intet erkännande ord hade +kunnat skänka honom den inre trygghet, som han hade erfarit, alltsedan +han på Najaden tog den engelske matrosen i sitt skydd.</p> + +<p>Det var inte möjligt för honom att förstå hur detta kom sig, för det +hade ju inte varit något stort hjältedåd han hade utövat. Faran, att +Olaus kunde kasta honom över bord samtidigt med den döde, hade inte +varit stor. Men han kände, att den stora förändringen hade inträffat med +honom, att han efter detta vågade känna sig lycklig. Först nu började +han tänka på att framtiden skulle bjuda honom dagar och år av sällhet.</p> + +<p>Det fanns nu en styrka hos honom, som han inte hade anat. Han behövde +nästan aldrig sova. Hans hjärta arbetade så lätt, så obehindrat, att det +kändes som en lycka att vara till.</p> + +<p>»Ack, förr i världen var jag en bra stor stackare,» tänkte han. »Varje +andetag var mig en ansträngning. Jag har inte vetat vad det var att +leva.»</p> + +<p>Att människor voro vänligare mot honom än förr, ökade naturligtvis på +hans lycka, men han trodde på samma gång, att deras hatfull<span class="pagenum"><a +name="Page_330" id="Page_330">330</a></span>het inte numera skulle ha +kommit honom att känna sig olycklig. Han var frigjord, försonad.</p> + +<p>Dagen efter begravningen skulle han resa till Hånger. — »Jag kommer hem +till Sigrun som en ny människa,» tänkte han. Just för hennes skull hade +hans frigörelse så stort värde för honom. Vilken fullkomlig lycka var +det inte, som väntade dem!</p> + +<p>Där han stod på kyrkogården och följde med begravningsakten, tänkte han +med stor rörelse på dessa män, som hade gett sina liv för sitt land, men +hans glädje lämnade honom inte fördenskull. Han såg, att den förre +kyrkoherden i Applum, Edvard Rhånge, också hade infunnit sig till denna +de dödas fest. Han erfor ett ögonblicks fruktan och obehag, men bara ett +enda. Hjärtat fortfor att klappa med samma förunderliga lätthet.</p> + +<p>»Den där mannen är min vän,» tänkte han. »Vem har gett mig en större +gåva än han?»</p> + +<p>Sedan jordfästningen hade försiggått och den sista psalmversen hade +förklingat, steg Rhånge fram till graven för att tala.</p> + +<p>Då Sven Elversson nu såg honom upphöjd över mängden, kände han för denne +man, vars väsende fordom hade verkat frånstötande på honom, en +obeskrivlig sympati. Det präktiga huvudet var ju egentligen sig likt, +men dragen voro tunnare, mer förandligade. — »Vilken härlig människa!» +tänkte Sven Elversson. »Han bär den försakande kärlekens stämpel i sitt +ansikte.»<span class="pagenum"><a name="Page_331" id="Page_331">331</a></span></p> + +<p>Medan kyrkoherde Rhånge med några inledande ord hälsade sina gamla +församlingsbor, var det någon, som ryckte Sven Elversson i rockärmen för +att få hälsa.</p> + +<p>Han vände sig om och blev varse Lotta Hedman, som stod där blek, med +brinnande ögon och håret så uppstudsigt, att det tycktes vilja lyfta +hatten av huvudet.</p> + +<p>»Nej, jag har inte kommit i sällskap med kyrkoherden,» viskade Lotta +till svar på hans fråga. »Han har redan varit här några dagar. Jag har +kommit ensam. Jag har blivit 'kallad'.»</p> + +<p>Idetsamma sade talaren ett par ord, som drogo till sig all Sven +Elverssons uppmärksamhet.</p> + +<p>»Här, vid randen av denna vida grav,» sade han, »ville jag tala med er, +mina gamla församlingsbor, om dödens helighet och om livets.</p> + +<p>Och jag vågar väl då säga, att det inte finns någon här ibland oss, som +inte alltsedan sina unga år är genomträngd av dödens helighet. Om någon +syndade mot dödens oantastlighet och helighet, skulle han bli plågad av +det strängaste straff.</p> + +<p>Det fanns en gång här i Applum en man, som hette Sven Elversson. Hans +förbrytelse var den, att han hade brutit mot dödens helighet. Och vi +tyckte, att vi inte hade en föraktligare varelse ibland oss. Det finns +kanske fler än en av er nu här närvarande, som var med i kyrkan den +dagen, då hans förbrytelse blev bekantgjord från predikstolen, och som +minns hur han såg ut,<span class="pagenum"><a name="Page_332" +id="Page_332">332</a></span> då han smög sig bort, förödmjukad och eländig. +Fler än en har kanske varit med om att kasta till honom ett glåpord. Han +var en man, som nästan inbjöd till sådant. När man såg hur han smålog +lika tålmodigt åt vad man än gjorde honom och märkte hur han gick ur +vägen och gjorde sig liten, tyckte man just, att det var en plikt att +lite grand öka på hans förnedring.</p> + +<p>På det där sättet fick vi honom också att flytta bort ifrån Applum. Och +jag får väl tro, att det inte har varit stor saknad efter honom. För se, +till allt annat fanns det något inställsamt hos karlen. När det var +något svårt, som måste göras, och som vi andra drog oss för, då var det +han, som höll sig framme. Han ville locka oss att ge honom heder och +anseende tillbaka. Men för oss var det omöjligt. Vi tyckte, att han var +under Guds dom.</p> + +<p>Och så, som om han skulle vara under Guds dom, har nu den mannen vandrat +sitt liv fram. Alltid lika ödmjuk och alltid rädd att gå någon i vägen. +Och han har hållit sig till sådana, som inte har varit så nogräknade som +vi, till landsvägsfolket, som drar land och rike omkring, och till barn, +som inte har förstånd på vad som är orätt och rätt. Och vi tyckte inte, +att det där var så särdeles märkvärdigt, för någon skulle han väl ha att +umgås med. Och då vi hörde talas om att det ena efter det andra av +gatans barn hade kommit i goda hem genom hans hjälp, eller att +landsvägens luffare hade börjat arbeta,<span class="pagenum"><a +name="Page_333" id="Page_333">333</a></span> så tänkte vi inte heller så +mycket på det, för vi visste, att den där karlen hade sin särskilda +mening med allt sådant. Han höll alltid på med detsamma, att återvinna +heder och anseende. Det var ständigt nya försök, och jag tror nästan, +att han tröttade oss.</p> + +<p>För vad kunde vi göra för honom? Han hade inte brutit mot någon av oss. +Han hade inte syndat så, att han kunde försona sitt brott med straff. +Han hade brutit mot det, som var en helig sed, och vi hade inte förmåga +att förlåta honom. Vi hade till och med trott oss märka, att Gud dömde +honom, såsom vi gjorde.</p> + +<p>Och medan han strävade med att hjälpa människor fram i livet, så tänker +jag mig, att Döden stod bakom hans stol och hångrinade åt honom, för han +visste, att han hade honom i sin makt, han var hans fånge och kunde inte +undslippa. Vem fanns det, som kunde ha makt att befria honom?»</p> + +<p>Sven Elversson märkte, att mor Thala stod och grät. Han genomlevde själv +under Rhånges ord alla sina försök att återvinna heder och anseende, men +han grät inte. Han stod med klara ögon och frimodig hållning och såg in +i talarens ansikte.</p> + +<p>»Men nu, i dessa yttersta tider,» sade kyrkoherden, »har det timat, att +Döden har fått än större makt än någonsin förut. Han härskar över oss +och förtrycker oss. Han bärgar in sina skördar före tiden. Han tar våld +och grymhet i sin tjänst.<span class="pagenum"><a name="Page_334" +id="Page_334">334</a></span> Han släpper lös brottet och oseden. Det finns +inte den ogärning, som han inte låter ske på jorden, och det syns inte +något slut på hans herravälde.</p> + +<p>Och nu, då vi lider under Dödens hårda tyranni, nu börjar vi fråga oss: +finns det verkligen inte på jorden något, som är mäktigt nog att ta upp +kampen med Döden?</p> + +<p>Och på jorden, det vet vi, finns det endast en enda, som vill stå Döden +emot, och som är hans ständiga och trogna fiende, och hans namn är +Livet.</p> + +<p>Och mittunder detta krig, medan det sker sådant, som att tiotusental av +människor vräkes i havet, såsom om det ingenting vore, och andra +tiotusental föres bort i fångenskap, såsom vore det bara något att yvas +över, och andra tiotusental slaktas framför kanonmynningar, såsom vore +det en lovvärd handling, och andra tiotusental drives bort från sina +hem, såsom vore det bara sed och bruk, under detta tror jag dock, att +det hos oss växer upp en större kärlek för livet, än vi förut har kunnat +hysa.</p> + +<p>Ty livet, det har ju varit den tarvliga tjänarinnan, som har gjort alla +till lags, och som ingenting har begärt för egen räkning. Livet, det har +varit vardagskosten, som man knappast tänkte på att man förtärde. Livet +är ingenting högtidligt, som målas av på tavlor och går och spökar i +skymningen. Livet har inte en gång en egen gestalt, varpå man kan känna +igen det.<span class="pagenum"><a name="Page_335" id="Page_335">335</a></span></p> + +<p>Nu tänker ni för er själva, att jag talar i fåvitsko,» sade talaren och +vände blickarna ner mot sina åhörare, »därför, att livet är ju ändå det, +som vi alla älskar högst av allt. Men, vänner, det är inte nog med +kärlek. Livet, vill jag säga, är såsom det illa uppfostrade barnet. Det +kan vara uppfostrat mer med kärlek än med förstånd, och det blir till en +plåga och en skam, och man vet till sist inte hur man ska uthärda att +äga det.</p> + +<p>Eller ock, vänner, är livet som en ung hustru, som du för in i ditt hus +och skänker all din kärlek, men detta är dock inte nog för henne. Du +måste också omge henne med helighet och frid och ge henne sin rätt och +visa henne godhet, annars kommer den unga hustrun att övergiva dig och +lämna dig åt ensamhet och förtvivlan, därför att de vägar, på vilka du +ledde henne, inte var de rätta.</p> + +<p>Men,» avbröt sig talaren, »om detta skulle jag kunna tala med er, till +dess dagen blir natt och natten blir dag igen, utan att komma till ett +slut, och jag får inte fördenskull glömma det, som jag har fått i +uppdrag att i dag kungöra för er.</p> + +<p>Nu ska jag utgå därifrån, att under dessa år har livet börjat bli heligt +och dyrbart, såsom det aldrig förr har varit. Och för varje eländets +dag, som går, tilltar dess helighet.</p> + +<p>Och fördenskull börjar vi också att med större kärlek vända oss mot dem, +som är livets<span class="pagenum"><a name="Page_336" id="Page_336">336</a></span> +sanna tjänare, som vill bevara det högt och gott, och ge sitt beskydd åt +de levande.</p> + +<p>Då jag nu här i Applum har hört många människor säga, att de ångrar det +förakt, som de var med om att pålägga Sven Elversson, då tror jag, att +det beror därpå, att de har börjat förstå livets höghet och helighet. De +förstår, att det är ett gott verk att rädda gatans barn och landsvägens +luffare. De förstår, att livet är större än döden.</p> + +<p>Och nu, du livets trogne tjänare, Sven Elversson, kan jag säga dig, att +vi, dina forna församlingsbor, vi ser inte mer skamfläcken, som var fäst +vid dig. Vi ångrar, att vi någonsin såg den. Vi ångrar det lidande, som +vi har vållat dig.»</p> + +<p>Kyrkoherden slog ut med handen och vände sig mot den stora skaran av +åhörare.</p> + +<p>»Är det inte sant, att jag talar i hela denna församlings namn?» sade +han.</p> + +<p>Det var ingen, som motsade honom. Många hade tårar i ögonen.</p> + +<p>Sven Elversson stod lugn med samma inre glädje brinnande i sinnet som +förut. »Det är gott, att detta kommer,» sade han för sig själv. »Men det +var dock inte det viktigaste. Det förnämsta var, att jag blev befriad +från skuld i min själ, i mitt hjärta.»</p> + +<p>»Jag är glad, att jag har kunnat säga detta å era vägnar,» fortsatte +kyrkoherden. »Jag är glad, att ni har frikänt Sven Elversson i era +<span class="pagenum"><a name="Page_337" id="Page_337">337</a></span> +hjärtan, innan han har blivit på annat rätt frikänd.»</p> + +<p>Och nu började kyrkoherden berätta, att man hos flera av de ilanddrivna +matroserna hade funnit plånböcker med ännu läsbara brev och +anteckningar. Dessa hade man naturligtvis tillvaratagit för att så vitt +möjligt överlämna dem till de dödas anhöriga. Men hos en engelsman, den +förste döde, som hade bärgats på motorjakten Najaden, hade man träffat +på ett brev, som bara var några få rader långt, utan adress och +oavslutat, men som dock hade förefallit så märkligt, att man kallat ner +honom, kyrkoherden, från Algeröd, för att han skulle säga sin mening om +detsamma. Detta brev ville han nu läsa upp för sina åhörare i svensk +översättning.</p> + +<p>Det lydde sålunda:</p> + +<p>»Det sägs, att vi i morgon skola få ett slag. Och jag ber dig, kära +Mary, att du går till Springfields på Handley Park och säger dem ett ord +om deras fosterson. För han var inte med om det onda, som vi andra +begingo. Han låg i feber. Vi trodde, att han redan var död, och ingen +tänkte på honom. När han sedan levde upp igen, så inbillade vi honom, +att han hade varit med, för att han inte skulle vittna emot oss. Detta +skriver jag för att få fred, när jag nu — — —»</p> + +<p>»När vi nu vet,» sade kyrkoherden mycket allvarligt och stilla, »att +Springfield är namnet på Sven Elverssons fosterföräldrar, samt att han +<span class="pagenum"><a name="Page_338" id="Page_338">338</a></span> +själv aldrig har haft något klart minne av det, som skedde, utan bara +litat på de andras ord, så måste man säga, att han genom detta budskap +från en död har fått sin oskuld bevisad.»</p> + +<p>Talarens röst skälvde till ett ögonblick, men återtog snart sin fulla +styrka. Han vände sig nu rätt emot Sven Elversson.</p> + +<p>»Vi har inte velat låta dig veta detta, Sven Elversson, förrän vid detta +tillfälle, då det samtidigt kunde bekantgöras för allt folket. Men nu +står jag här, din gamle kyrkoherde, som en gång lade på dig förakt och +bann och äcklets plåga, och förkunnar din oskuld utanför samma kyrkas +port, därur mina ord en gång fördrev dig. Och ingenting räknar jag som +en större Guds nåd, än att det är jag, som får säga dessa ord till dig. +Du är nu upprättad och kan bära ditt huvud högt, och den vanheder, +varunder du så länge har lidit, ska inte mer låda vid ditt namn.»</p> + +<p>Det gick böljande rörelser genom mängden. Man frågade varandra om +innebörden av det man hört. Man råkade i gråt av glädje över att mannens +oskuld hade kommit i dagen efter så många lidandets år.</p> + +<p>»Du ska inte mer behöva sticka dig undan och göra dig liten,» sade +kyrkoherden. »Du ska inte behöva mottaga onda ord med ett tåligt +småleende. Du ska inte behöva tro, att du väcker avsmak även hos dem, +som älskar dig mest. Du ska vara hälsad som en av de<span class="pagenum"><a +name="Page_339" id="Page_339">339</a></span> bästa ibland oss, +och de, som tillhör dig, ska vara på samma sätt hälsade.»</p> + +<p>»Han tänker på Sigrun,» sade Sven Elversson för sig själv. »Han tänker +på hennes glädje. Det är också rätt. Detta ska göra henne mycket +lycklig.»</p> + +<p>När talaren hade uttalat de sista orden, vände han sig från den sida, +där Sven Elversson stod, och tilltalade mängden på andra, motsatta +hållet.</p> + +<p>»Allt, vad den mannen har lidit, har varit oförskyllt lidande,» sade +han.</p> + +<p>Vid dessa ord började Sven Elverssons hjärta påskynda sina slag. De +blevo alltmer häftiga och våldsamma. »Mitt stackars hjärta tål bättre +vid sorg än vid glädje,» tänkte han.</p> + +<p>»Men då så är,» sade kyrkoherden, »så vet jag, att ni alla i detta +ögonblick frågar er: 'Varför har Gud handlat så hårt med honom, och +varför har han så misslett oss?' Och på samma sätt har jag frågat mig +själv. Och jag tror, att jag har fått svar.</p> + +<p>Om mannen själv vill jag blott säga, att jag vet, att Gud just genom +hans olycka har gett honom sådan lycka, att han inte nu skulle ha velat +vara den förutan.»</p> + +<p>Vid dessa ord tänkte Sven Elversson åter på Sigrun och på all lycka, som +väntade honom. Han kände, att hjärtat gjorde ett högt språng i bröstet +av glädje, men i detsamma gick det<span class="pagenum"><a name="Page_340" +id="Page_340">340</a></span> också på något sätt sönder. Han kunde inte +mer hålla sig upprätt, utan sjönk på knä.</p> + +<p>»Och för vår del vill jag tro, att Sven Elversson har blivit oss given +till ett tecken. Ty Gud talar inte i dessa tider till oss genom ord, +utan genom människors handlingar, och ur varje människas liv har vi att +läsa ut en Guds tanke.»</p> + +<p>Talaren drog ett djupt andetag och blickade ut över folkmassan. Han såg, +att alla ängsligt väntade att av honom få höra ord av upplysning och +frälsning ur den stora nöd, som tyngde dem.</p> + +<p>»När jag tänker på att denne man har kommit till oss nu i denna tid, så +menar jag, att Gud genom honom vill visa oss hur vi ska komma ut ur det +elände, som tynger oss, om inte genast, så dock under en tidrymd, som +människotanke förmår omspänna.»</p> + +<p>Sven Elversson sjönk med detsamma ner på gräsmattan. Han hade inte +uppgett en klagan eller ett rop. Hans mor, som stod bredvid honom, +trodde, att han hade satt sig ner för att undgå de många stirrande +blickarna. Han kunde ju också ha skäl att vilja vila efter en sådan +sinnesrörelse.</p> + +<p>»Ty det är mig sagt om den mannen,» sade kyrkoherden, »att han hade +gjort sig ett redskap och ett vapen av det, som mest hade plågat honom. +Han hade ofta märkt, då han försökte att föra någon bort från hans onda +vägar, att goda ord föga hjälpte och inte heller ädelt föredöme och inte +heller lust efter bifall och inte heller<span class="pagenum"><a +name="Page_341" id="Page_341">341</a></span> utsikten att få leva ett aktat +och ordnat liv. Utan det, som först måste till, det var att ingjuta en +sådan fasa och avsmak för lasten och förfallet, att avskyn trängde in i +kropp och sinne och blev omöjlig att uthärda.</p> + +<p>Och nu, då jag har sagt detta, så bjuder jag er alla, som har samlats +kring denna sjömansgrav, att ni i tankarna följer mig ut på havet, ett +stycke utanför de yttersta skären, dock inte så särdeles långt, ty de, +som jag vill att ni ska fara till mötes, är nu helt nära oss.</p> + +<p>Jag själv begav mig i går dit ut för att se dem, dessa, som har gjort +färden från Horns rev ända upp till vår kust, dessa, som hålles uppe av +sina korkvästar och inte kan sjunka, dessa tusental, som är vräkta i +havet såsom avfall, som man vill göra sig av med.</p> + +<p>Jag ber er, att ni alla, i tanken åtminstone, följer mig dit ut och +försöker att se synen. Ni ska se de svarta ögonhålorna, som gapar i de +gråbleka ansiktena. Ni ska se de nerfallna käkarna, ni ska se händer, +som på något besynnerligt sätt hålles upplyfta och viftar och vinkar i +takt med vågsvallet, ni ska se dem, som flyter omkring, liggande med +uppsvälld buk, ni ska se dem, som ligger med fötterna upp och rullar +runt ibland och sticker upp huvudet, såsom vore de konstberidare, som +slår volter. Ni ska se dem, som har kommit i vattnet sönderskjutna och +styckade.</p> + +<p>Ni ska se huvuden, som vändes åt höger och åt vänster och tycks ha något +att säga er.<span class="pagenum"><a name="Page_342" id="Page_342">342</a></span> +Ni ska se de skrikande, rovgiriga fågelskarorna och fiskarna, som gör +höga glädjesprång i vattnet. Ni ska se allt detta och fästa synen i era +ögon så fast, att den aldrig må försvinna.</p> + +<p>Men nu säger ni till mig: 'Varför önskar du, att vi ska se detta?</p> + +<p>'Vi är stilla och rättskaffens folk, som för ett fredligt liv, och vi +har ingen skuld i att detta krig har uppkommit, och vi förmår inte +hindra det, som sker mellan de stridande.'</p> + +<p>Men jag säger er, att dessa fasans budbärare, dem bör ni se och aldrig +glömma. Det har väl inte varit utan mening, som de har drivits ända fram +till vår kust. Alla de sorgens och medlidandets tankar, som synen kan +väcka hos er, dem ska ni inte skjuta ifrån er och inte heller kroppens +avsmak och äckel inför förgängelsen.</p> + +<p>Och i varje del av er kropp ska den sätta sig fast och hos er föda en +motvilja för kriget, som inte kan låta sig övervinnas.</p> + +<p>Ty betänken nu, att vi alla, även om vi inte har skuld eller del i detta +krig, så har vi dock varje dag läst om det i våra tidningar. Vi har +kanske varit intresserade av att så stora händelser timade i vår tid. Vi +har stått häpna och kanske beundrande inför bragderna. Vi har haft våra +tycken och sympatier på endera sidan, och det har glatt oss, då den +sidan har haft framgång.</p> + +<p>Men nu har dessa döda kommit till oss, för att vi ska se hur vämjeligt +kriget är.</p> + +<p>Och några av er har haft vinst på kriget, och<span class="pagenum"><a +name="Page_343" id="Page_343">343</a></span> några av er har trott, +att stora och lyckliga förändringar ska inträda genom detsamma, och +några tror, att folken blir stärkta och upplyftade genom krig. Och ingen +av er kan hålla era egna eller era barns tankar borta från kriget.</p> + +<p>Men nu har dessa döda kommit för att visa oss, vad vi förut inte så hade +kunnat känna innerst i vår varelse, att kriget är avskyvärt och +vämjeligt.</p> + +<p>Detta, som flyter omkring i vårt hav, det är ju ingen spöksyn eller +någon ihopdiktad saga, utan det är verklighet och sanning. Och det kan +komma tillbaka om någon tid och åter bli verklighet och sanning.</p> + +<p>Och därför ska ni åtminstone i tankarna följa mig dit ut till Kattegatt +och lära att känna fasans folk och laga, att synen blir så fast insatt i +era ögon, att ni aldrig kan glömma den.</p> + +<p>Och ni ska sprida kunskapen därom till andra, så att de aldrig kan +övervinna kroppens fasa, när de hör ordet krig, ni ska tala därom, så +att ordet krig inte mer kan höras, utan bli ett ord, så vederstyggligt i +människors öron, att man inte kan nämna det.</p> + +<p>Och det finns andra, som kanske har sett än värre ting än dessa, och de +ska också tala och skriva om kriget, så att det ska uppstå en kroppens +spökrädsla och rysning omkring det, som aldrig kan övervinnas.</p> + +<p>För vad vet vi?</p> + +<p>Om några år så kan minnet av detta krigets sorg och skövling och smärta +vara glömda, och<span class="pagenum"><a name="Page_344" id="Page_344">344</a></span> +när nya människor kommer, så kan de åter med kampglada sinnen gå ut till +strid. Men på oss kommer det nu an att få vämjelsen för kriget inmängd i +människosinnet och fastsatt där, så att intet tal om ära och bragd kan +mera förtränga den.</p> + +<p>Ty sköna ord har talats emot kriget, och härliga föredömen har givits av +fredens män, och de klokaste uträkningar har bevisat dess dårskap, men +kriget är lika levande.</p> + +<p>Dock av själva dess fasa och dess förskräckelse ska vi göra oss en +rustning och ett vapen och ett motgift, och vi ska lämna dessa i arv +till våra efterkommande, och detta ska besegra mänsklighetens största +fiende.</p> + +<p>Och nu till sist ville jag väl säga er några ord om Livets helighet i de +tider, då kriget ska vara borta från jorden,» fortsatte talaren.</p> + +<p>Men han fick inte tala vidare. Det var någon, som ryckte honom i ärmen.</p> + +<p>»Sven Elversson är sjuk. Han håller på att dö. Det var för mycken +lycka.»</p> + +<p>Kyrkoherden steg ner från sin plats och banade sig väg fram till Sven +Elversson. Han låg utsträckt på marken med huvudet i sin mors knä, men +han var inte död, endast mycket sjuk. Bröstet skälvde under hjärtats +våldsamma slag.</p> + +<p>Då den sjuke såg kyrkoherden närma sig, hälsade han honom med ett +obeskrivligt leende, fullt av kärlek, fritt från fruktan, såsom han +skulle ha hälsat sin allra käraste. Han försökte sträcka +<span class="pagenum"><a name="Page_345" id="Page_345">345</a></span> +ut handen emot honom, och han sade något, som var antingen ett tack +eller ett förlåt.</p> + +<p>Kyrkoherden knäböjde bredvid honom, gripen också han av den största +ömhet och ängslig för att han skulle förlora en sådan vän, som Sven +Elversson nu hade blivit honom.</p> + +<p>»Sven Elversson, broder,» sade han, »lev! Du måste leva för hennes +skull.»</p> + +<p>Man bar in den dödssjuke i prästgården. En närvarande läkare skyndade +till. Han undersökte Sven Elversson och förklarade, att han möjligen +kunde få leva någon tid ännu, en dag, en vecka, ett år, det var det +högsta.</p> + +<p>Under tiden stod mängden runtom graven och väntade. Man kände, att +Rhånge hade velat ytterligare förklara sin mening, och att han nu hade +velat säga något, som skulle ha låtit dem skiljas med känslor av ljus +och frid. De tyckte sig inte kunna avvara avslutningen.</p> + +<p>Man sände in frågande bud till prästgården och fick det besked, att +kyrkoherden måste stanna hos Sven Elversson. Han satt och höll sin arm +omkring honom, och detta var det enda, som gav den sjuke kraft att leva +och hindrade livsgnistan från att utslockna.</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_346" id="Page_346">346</a></span></p> +<h3><a name="FEMTE_BUDET" id="FEMTE_BUDET"></a>FEMTE BUDET.</h3> + + +<p>Under det att folket väntade på fortsättningen av talet, hördes en röst, +inte från graven, utan från utkanten av folkmassan. Det var en +kvinnostämma, som ljöd tunn och skrikig, men som i alla fall var +förunderligt hörbar och tydlig.</p> + +<p>Man närmade sig den talande och såg då en ung kvinna, som låg på knä, +med armarna utsträckta, huvudet tillbakaböjt och ögonen slutna. Hon +tycktes inte veta till sig själv, utan talade i hänryckning.</p> + +<p>»Jag ser de döda,» sade hon. »Jag ser dem, som vi nyss hava jordat. Jag +ser dem vandra mot dödens land och in i detsamma. Och nu, då de ha gått +ett stycke, ser jag dem komma fram till en byggnad, som är såsom ett +skolhus, och där begära de att få komma in.</p> + +<p>'Vi äro själar, som hava genomgått jorderikets skola,' säga de till +dörrvaktaren, 'och vi äro komna hit för att visa vad vi hava inhämtat +för kunskaper.'</p> + +<p>Jag ser dörrvaktaren skaka på huvudet. Han<span class="pagenum"><a +name="Page_347" id="Page_347">347</a></span> säger till dem, att de hava +för hastigt ändat sin skolgång. Men han öppnar ändå porten för dem och +låter dem slippa in.</p> + +<p>Och jag ser dem inträda i en stor sal. Jag ser deras ängslan. De äro +rädda och bävande såsom alla, som skola tagas i förhör.</p> + +<p>Då träder en man till deras möte. Han är klädd i sida kläder, och håret +ligger i jämna lockar kring hans huvud.</p> + +<p>'I själar, som haven genomgått jorderikets skola,' säger mannen till +dem, 'kunnen I läsa upp för mig mina tio bud, sådana som de i dessa +dagar lyda på jorden?'</p> + +<p>Jag ser, att de dödas själar glädjas, då de märka, att ingen svårare +fråga göres dem. De svara alla på en gång:</p> + +<p>'Du skall icke dyrka avgudar!</p> + +<p>Du skall icke missbruka din Guds namn!</p> + +<p>Du skall helga vilodagen!</p> + +<p>Du skall hedra fader och moder!'</p> + +<p>Jag hör dem säga detta, men motvilligt, med stor svårighet. Och de +förundra sig i sitt sinne över att det är dem så svårt att få fram +orden. De veta icke varför de tala så stapplande och så svagt.</p> + +<p>'Detta haven I sålunda lärt, om än med misstag och fel,' säger läraren. +'Låt mig nu höra fortsättningen!'</p> + +<p>Och då börja de dödas själar att framsäga tydligt och utan någon +svårighet:</p> + +<p>'Du skall dräpa!<span class="pagenum"><a name="Page_348" +id="Page_348">348</a></span></p> + +<p>Du skall bedriva otukt!</p> + +<p>Du skall stjäla!</p> + +<p>Du skall bära falskt vittnesbörd!</p> + +<p>Du skall hava lust till din nästas hus!</p> + +<p>Du skall fördärva din nästas egendom, hans hustru, hans tjänare, hans +boskap och allt hans gods!'</p> + +<p>Och då allt detta är framsagt, så ser jag, att de döda äro glada, att de +så väl hava bestått provet.</p> + +<p>Men läraren frågar dem:</p> + +<p>'Vem är det, som har befallt er att så förvränga min lag, som jag har +satt som ett värn omkring människolivet för att skydda dess helighet?'</p> + +<p>Och de svara honom:</p> + +<p>'Vi äro krigare. Vi äro Dödens undersåtar och tjänare.'</p> + +<p>Då tillropar dem läraren:</p> + +<p>'Vaknen upp, I döda, och sen vilka I ären och vem som är er herre!'</p> + +<p>Och jag ser dem vakna upp ur jorderikets förvillelser liksom ur en lång +dröm. Och de se med förfäran, att de äro odödliga själar, som höra +himmelen till och de begynna sörja över det, som de hava bedrivit på +jorden, och ängslas för det straff, som skall dem tillmätas.</p> + +<p>Men då tilltalar dem läraren.</p> + +<p>'Jag är den, som är Herre över Döden och över Livet.<span class="pagenum"><a +name="Page_349" id="Page_349">349</a></span></p> + +<p>Och jag har sänt Döden till jorden som en Livets tjänare.</p> + +<p>Jag låter de utslitna bladen falla till marken, för att nya och friska +skola nästa år uppstå.</p> + +<p>Jag låter stjärnorna i världsrymden förbrinna och slockna, på det att +nya skola uppkomma i de förkolnades rum.</p> + +<p>Jag låter den utlevade människans kropp bäddas i graven, för att på +jorden må kunna framkomma ny blomstring och nytt liv.</p> + +<p>Men eftersom Döden har gjort sig till en herre i stället för en tjänare, +vill jag förfölja honom.</p> + +<p>Ty jag älskar icke, att säden skördas före mognaden, ej heller, att +ungfågeln fälles av jägaren, innan den har fått bygga sitt rede och +skaffa sig avkomma.</p> + +<p>Och jag vill sätta en gräns och en skillnad mellan den tid, som nu är, +och den, som skall komma, om få år vill jag sätta den. Och denna tiden +skall bliva kallad den mörka.</p> + +<p>Men I, själar, vänden åter till jorden, och lären människorna att hålla +mitt femte bud, som är budet om kärleken till nästan och nyckeln till +alla de övriga!</p> + +<p>Sägen dem, att mitt tusenårsrike hänger i öster som en morgonrodnad! Men +hur kan det uppstiga på himmelen och upplysa världen, så länge som I +tillåten Döden att taga i sin tjänst det stora vilddjuret?</p> + +<p>Ty det stora vilddjuret är kriget.» — — <span class="pagenum"><a +name="Page_350" id="Page_350">350</a></span>—</p> + +<p>Lotta Hedman vaknade upp. Hon såg omkring sig en tät ring av lyssnande +människor. Flera ansikten lyste av ljus rörelse.</p> + +<p>»Var har jag varit?» frågade hon. »Vad har jag sagt? Har Gud äntligen +talat genom min mun?»</p> + +<p>Tårar av lycka och tacksamhet störtade ur hennes ögon. +</p> + + + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_351" id="Page_351">351</a></span></p> +<h3><a name="AVSLUTNING" id="AVSLUTNING"></a>AVSLUTNING.</h3> + + +<p>Då ett år ungefär var förgånget, kom en dag en sorgklädd kvinna åkande +fram till prästgården i Algeröd.</p> + +<p>Hennes ankomst väckte just ingen förvåning, för fastän det aldrig hade +blivit känt bland den stora allmänheten, att hon ännu levde, hade hon +dock blivit sedd och igenkänd av en och annan, som hade besökt Hånger, +och ryktet hade sakta spritt sig.</p> + +<p>Hon hade inte heller någonsin blivit skild från sin man genom något +rättsligt förfarande. Sven Elverssons sjukdom hade krävt, att han skulle +få leva i stillhet, utan något upprörande, och häri hade de andra fogat +sig.</p> + +<p>När hon nu hade kommit, gick hon helt stilla upp på ett av vindsrummen +och gjorde sig hemmastadd där.</p> + +<p>Hon trängde inte ut den gamla matmodern, men hon var nu sådan, att ingen +kunde motstå henne, och med kärlekens makt började hon<span class="pagenum"><a +name="Page_352" id="Page_352">352</a></span> regera över henne och över +tjänarna och gav hemmet åter dess trevnad och fred.</p> + +<p>Hennes man lät henne gå och komma, som hon behagade, och leva sitt eget +liv, såsom han levde sitt.</p> + +<p>Men då åter några månader hade gått, kom hon en dag in i hans rum och +hade ett brev i sin hand.</p> + +<p>Och i rummet såg hon överallt bilder av sig själv, och allt, som hon +hade broderat och sytt under sitt äktenskap, fanns samlat där.</p> + +<p>Hennes böcker stodo i bokhyllan, och hennes bönbok låg på bordet bredvid +sängen. Det var, som skulle hon ha kommit in i en het kärleksluft.</p> + +<p>»Du vet kanske inte, att Sven Elversson efterlämnade en rätt stor +förmögenhet,» sade Sigrun till mannen. »Då hans fosterfar i England fick +underrättelse om hans oskuld, höll han sitt löfte och gjorde honom till +sin arvinge. Han dog i början av året, och nu har arvet utfallit. Det +går alltsammans till Sven Elverssons gamla föräldrar.»</p> + +<p>»Den mannen gick bort från mycken lycka,» sade kyrkoherden.</p> + +<p>»Nu skriver de till mig, Joel och Thala, för att fråga om inte du och +jag vill ta emot Hångers gård som en gåva från dem. Det vore deras +mening, att vi där skulle återupptaga Sven Elverssons kärleksverksamhet. +Medel skulle ställas till vårt förfogande...»</p> + +<p>Hon såg, att mannens ansikte mörknade.<span class="pagenum"><a +name="Page_353" id="Page_353">353</a></span></p> + +<p>»Det bleve ett mycket större verksamhetsfält för dig,» tillade hon.</p> + +<p>Han steg upp och gick ett varv över golvet.</p> + +<p>»Om du vill flytta till Hånger,» sade han, »så ska jag inte sätta mig +däremot.»</p> + +<p>Hon svarade raskt: »Nej, jag vill inte mera lämna ditt hus.»</p> + +<p>»Men,» sade han, »du förstår nog, Sigrun, vad jag menar. Jag är lycklig +över att se dig inom mina väggar, men det är inte tillräckligt för mig.»</p> + +<p>»Du är min första kärlek, Edvard,» sade hon hastigt.</p> + +<p>Hon avbröt sig, tog hans hand och ledde honom fram till ett fönster.</p> + +<p>»Se dit ut på gräsplanen!» sade hon. »Det finns ett hörn där, som var +beväxt med styvmorsblommor, då vi först flyttade hit. De var väl +hemmastadda där och kom varje år upp av sig själva. En gång lät jag +anlägga en rabatt där och planterade andra blommor, och de växte och +frodades även de. Men nu är rabatten med de främmande blommorna borta, +och se styvmorsblommorna börjar åter växa upp ur jorden på sin gamla +plats!»</p> + + +<br /><br /><br /> +<hr class="part" /> + +<table border="0" width="400" cellpadding="2" cellspacing="0" +summary="Contents" style="margin-left: auto; margin-right: auto"> +<col style="width:75%;" /> +<col style="width:25%;" /> +<tr> + <td colspan="2"> + <h2><a name="INNEHALL" id="INNEHALL"></a>INNEHÅLL</h2> + </td> +</tr> +<tr> + <td colspan="2" align="center"><b>I.</b></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Grimön</td> + <td align="right"><a href="#GRIMON">7</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">I kyrkan</td> + <td align="right"><a href="#I_KYRKAN">22</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Son och föräldrar</td> + <td align="right"><a href="#SON_OCH_FORALDRAR">31</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Motorjakten Najaden</td> + <td align="right"><a href="#MOTORJAKTEN_NAJADEN">47</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Skolhuset</td> + <td align="right"><a href="#SKOLHUSET">54</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Kullarna</td> + <td align="right"><a href="#KULLARNA">61</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Havet</td> + <td align="right"><a href="#HAVET">70</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Segelturen</td> + <td align="right"><a href="#SEGELTUREN">81</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Sämre än den sämste</td> + <td align="right"><a href="#SAMRE_AN_DEN_SAMSTE">104</a></td> +</tr> +<tr> + <td colspan="2"> </td> +</tr> +<tr> + <td colspan="2" align="center"><b>II.</b></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Lotta Hedman</td> + <td align="right"><a href="#LOTTA_HEDMAN">133</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Den sköna musiken</td> + <td align="right"><a href="#DEN_SKONA_MUSIKEN">142</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Läskamraten</td> + <td align="right"><a href="#LASKAMRATEN">150</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Hånger</td> + <td align="right"><a href="#HANGER">171</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Mötet</td> + <td align="right"><a href="#MOTET">181</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Prästgården</td> + <td align="right"><a href="#PRASTGARDEN">186</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Förberedelser</td> + <td align="right"><a href="#FORBEREDELSER">199</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Flykten</td> + <td align="right"><a href="#FLYKTEN">211</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Den långa dagen</td> + <td align="right"><a href="#DEN_LANGA_DAGEN">230</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Morgonen</td> + <td align="right"><a href="#MORGONEN">249</a></td> +</tr> +<tr> + <td colspan="2"> </td> +</tr> +<tr> + <td colspan="2" align="center"><b>III.</b></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">I sorg</td> + <td align="right"><a href="#I_SORG">263</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Brev från Hånger</td> + <td align="right"><a href="#BREV_FRAN_HANGER">270</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Hångerjättarna</td> + <td align="right"><a href="#HANGERJATTARNA">278</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Grindstolpen</td> + <td align="right"><a href="#GRINDSTOLPEN">288</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Ung-Joel</td> + <td align="right"><a href="#UNG-JOEL">312</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Drivgarnsfiske</td> + <td align="right"><a href="#DRIVGARNSFISKE">321</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Talet om livets helighet</td> + <td align="right"><a href="#TALET_OM_LIVETS">327</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Femte budet</td> + <td align="right"><a href="#FEMTE_BUDET">346</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="left">Avslutning</td> + <td align="right"><a href="#AVSLUTNING">351</a></td> +</tr> +</table> + +<hr class="part" /> + + +<div class="tn"> +<a id="TN" name="TN"></a> +<p><b>Errata/Tryckfel:</b></p> + +<p>Ett fåtal errata/tryckfel i den ursprungliga texten har rättats som +följer:</p> + +<div style="margin-left: 3em;"><p>Sidan +<a href="#TR_P68">68</a>: "lands vägen" ändrat till "landsvägen".</p></div> + +<div style="margin-left: 3em;"><p>Sidan +<a href="#TR_P145">145</a>: "ratt" ändrat till "rätt".</p></div> + +<p>Ett mindre antal avstavnings- och interpunktionsfel har också ändrats, +medans alla andra variationer i stavning har bibehållits så som de +förekommer i orginaltexten.</p> +</div> + + + + + + + + +<pre> + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Bannlyst, by Selma Lagerlöf + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BANNLYST *** + +***** This file should be named 39147-h.htm or 39147-h.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + http://www.gutenberg.org/3/9/1/4/39147/ + +Produced by Ronnie Sahlberg, Therese Wright and the Online +Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This +book was produced from scanned images of public domain +material from the Google Print project.) + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +http://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH 1.F.3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at http://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit http://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including checks, online payments and credit card donations. +To donate, please visit: http://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + http://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. + + +</pre> + +</body> +</html> diff --git a/39147-h/images/t_logo.jpg b/39147-h/images/t_logo.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..69df587 --- /dev/null +++ b/39147-h/images/t_logo.jpg diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..f54ebba --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #39147 (https://www.gutenberg.org/ebooks/39147) |
