diff options
Diffstat (limited to '31047-h')
| -rw-r--r-- | 31047-h/31047-h.htm | 7287 | ||||
| -rw-r--r-- | 31047-h/images/dc_c.jpg | bin | 0 -> 11635 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 31047-h/images/dc_d.jpg | bin | 0 -> 12866 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 31047-h/images/dc_f.jpg | bin | 0 -> 14467 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 31047-h/images/dc_h.jpg | bin | 0 -> 14187 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 31047-h/images/dc_o.jpg | bin | 0 -> 14910 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 31047-h/images/dc_p.jpg | bin | 0 -> 12728 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 31047-h/images/dc_s.jpg | bin | 0 -> 12452 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 31047-h/images/dc_t.jpg | bin | 0 -> 13087 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 31047-h/images/decobar50.jpg | bin | 0 -> 1554 bytes |
10 files changed, 7287 insertions, 0 deletions
diff --git a/31047-h/31047-h.htm b/31047-h/31047-h.htm new file mode 100644 index 0000000..403e3b5 --- /dev/null +++ b/31047-h/31047-h.htm @@ -0,0 +1,7287 @@ +<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Transitional//EN" + "http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-transitional.dtd"> + +<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml" xml:lang="en" lang="en"> + <head> + <meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=iso-8859-1" /> + <meta http-equiv="Content-Style-Type" content="text/css" /> + <title> + The Project Gutenberg eBook of Tjensteqvinnans Son, by August Strindberg. + </title> + <style type="text/css"> + +body { + margin-left: 10%; + margin-right: 10%; +} + h1 { + text-align: center; + clear: both; + margin-top: 1em; + margin-bottom: 1em; +} + + h2,h3 { + text-align: center; + clear: both; +} + +big {font-size: 110%;} + +small {font-size: 50%;} + +p { + margin-top: .75em; + text-align: justify; + margin-bottom: .75em; +} + +p.title { + text-align: center; + font-size: 1.8em; + margin-top:2em; + margin-bottom:0em; +} + +p.tlemid { + text-align: center; + font-size: 1.5em; + margin-top:2em; + margin-bottom:0em; +} + +p.tlesm { + text-align: center; + font-size: 1.2em; + margin-top:0em; + margin-bottom:2em; +} + +p.break { margin-top: 2.5em; } + + +hr {width: 75%; + margin-top: 2em; + margin-bottom: 2em; + border: none; + border-bottom: 1px solid silver; + clear:both; +} + +hr.title { + border: none 0; + border-top: 3px double #777; + height: 4px; + width: 20%; + margin-top: 2em; + margin-bottom: 2em; + margin-left: auto; + margin-right: auto; + clear: both; +} + + +table { + margin-left: auto; + margin-right: auto; +} + +.pagenum { + right: 2%; + font-size: x-small; + background-color: inherit; + color: gray; + text-indent: 0em; + text-align: right; + line-height: 1.2em; + position: absolute; + border-top: 1px solid silver; + border-bottom: 1px solid silver; + padding: 1px 3px; + font-style: normal; + font-variant: normal; + font-weight: normal; + text-decoration: none; +} + + +.blockquot { + margin-left: 5%; + margin-right: 10%; +} + + +.smcap {font-variant: small-caps;} + +.tn { + margin: 2em auto 2em auto; + text-align: center; + border: 1px solid silver; + padding: 1em; + background: #FFF2BF; + width: 65%; +} + + +/* Images */ + +.figdivide { + margin-left: auto; + margin-bottom: 3em; + margin-top: 3em; + margin-right: auto; + text-align: center; +} + + + +/* Drop-caps*/ +img.cap { float: left; + margin: 0 1em 0 0; + position: relative; } + +p.cap_1 { text-indent: -1.4em; } + +div.drop p:first-letter { color:Window; } + +div.drop p { margin-bottom:0; } + + +/* Footnotes */ +.footnotes {border: dashed 1px;} + +.footnote {margin-left: 10%; margin-right: 10%; font-size: 0.9em;} + +.footnote .label {position: absolute; right: 84%; text-align: right;} + +.fnanchor { + vertical-align: super; + font-size: .8em; + text-decoration: + none; +} + + + + </style> + </head> +<body> + + +<pre> + +The Project Gutenberg EBook of Tjensteqvinnans son, by August Strindberg + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Tjensteqvinnans son + En själs utvecklingshistoria + +Author: August Strindberg + +Release Date: January 30, 2010 [EBook #31047] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK TJENSTEQVINNANS SON *** + + + + +Produced by Ronnie Sahlberg, Therese Wright and the Online +Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net (This +file was produced from images generously made available +by The Internet Archive/American Libraries.) + + + + + + +</pre> + + + + + +<hr class="title" /> +<h1><big>TJENSTEQVINNANS SON</big><br /> +<br /> +<small>AF</small><br /> +<br /> +AUGUST STRINDBERG.</h1> +<hr class="title" /> + + +<p class="title"><big>TJENSTEQVINNANS SON.</big></p> + +<p class="tlemid">EN SJÄLS UTVECKLINGSHISTORIA</p> + +<p class="tlesm">(1849-1867)</p> + +<p class="tlesm">AF</p> + +<p class="tlemid">AUGUST STRINDBERG.</p> + +<hr style="width: 10%;" /> +<p style="text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0em; +margin-bottom:0em"><span class="smcap">Stockholm</span>.</p> + +<p style="text-align: center; font-size: 0.85em; margin-top:0em; +margin-bottom:0em"><span class="smcap">Albert Bonniers förlag</span>.</p> + + + +<hr style="width: 100%;" /> +<p style="text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0em; +margin-bottom:0em"><span class="smcap">Stockholm</span>.</p> + +<p style="text-align: center; font-size: 0.85em; margin-top:0em; +margin-bottom:0em"><span class="smcap">alb. bonniers boktryckeri</span> 1886.</p> +<hr style="width: 100%;" /> + + +<span class="pagenum"><a name="Page_1" id="Page_1">1</a></span> +<h2><a name="C_1" id="C_1"></a>1. +<br /><br /> + +Rädd och hungrig.</h2> + +<div class="drop"> +<img src="images/dc_f.jpg" alt="F" title="F" width="91" height="175" class="cap" /> +<br /><br /> + + +<p class="cap_1">Fyrtiotalet hade gått ut. Tredje ståndet, som genom 1792 +års revolution tillkämpat sig en del af menniskans rättigheter, hade nu +blifvit påmindt om att det fans ett fjerde och ett femte, som ville +fram. Svenska bourgeoisien, som hjelpt Gustaf III att göra den kungliga +revolten, hade längesedan recipierat i öfverklassen under förre +jakobinen Bernadottes stormästarskap, och hjelpt till att motväga adels- +och embetsmannaståndet, hvilka Karl Johan med sina underklassinstinkter +hatade och vördade. Efter 48 års konvulsioner togs rörelsen om händer af +den upplyste despoten Oskar I, hvilken insett revolutionens +omotståndlighet och derför vill passa på tillfället att få äran +<span class="pagenum"><a name="Page_2" id="Page_2">2</a></span>af +reformernas genomförande. Han binder vid sig borgerskapet genom näringsfrihet +och frihandel, med vissa inskränkningar naturligtvis, upptäcker qvinnans +magt och beviljar systrar lika arfsrätt med bröder, utan att samtidigt +lätta brödernas bördor såsom blifvande familjeförsörjare. I +borgarståndet finner hans regering sitt stöd gentemot adeln med +Hartmansdorff och emot presterskapet, hvilka utgöra oppositionen.</p></div> + +<p>Ännu hvilar samhället på klasser, temligen naturliga grupper efter yrken +och sysselsättningar, hvilka hållas i schack mot hvarandra. Detta system +upprätthåller en viss skenbar demokratiskhet, åtminstone i de högre +klasserna. Man har ännu icke upptäckt de gemensamma intressen, som +sammanhålla de öfre ringarne, och ännu finnes ej den nya slagordningen, +fylkad efter öfver- och underklass.</p> + +<p>Derför finnas ännu inga särskilda qvarter i staden, der öfverklassen +bebor hela huset, afsöndradt genom höga hyror, fina uppgångar och +stränga portvakter. Derför är huset vid Klara kyrkogård, oaktadt dess +fördelaktiga läge och höga taxering, ännu de första åren af femtitalet +en ganska demokratisk familistér. Byggnaden bildar en fyrkant omkring en +gård. Längan åt gatan bebos på nedra botten af baronen, en trappa upp af +generalen, två trappor upp af justitierådet, som är husvärd, tre +trappor<span class="pagenum"><a name="Page_3" id="Page_3">3</a></span> +upp af kryddkrämaren, och fyra trappor upp af salig Karl Johans +pensionerade köksmästare. I venstra gårdsflygeln bor snickaren, +vicevärden, som är en fattiglapp; i den andra flygeln bor läderhandlaren +och ett par enkor; i den tredje flygeln bor kopplerskan med sina +flickor.</p> + +<p>Tre trappor upp i stora byggningen vaknade kryddkrämarens och +tjensteqvinnans son till sjelfmedvetande och medvetande om lifvet och +dess pligter. Hans första förnimmelser så som han sedan erinrat sig dem, +voro fruktan och hunger. Han var mörkrädd, strykrädd, rädd för att göra +alla till olags, rädd att falla, stöta sig, gå i vägen. Han var rädd för +brödernas näfvar, pigornas luggar, mormors snubbor, mors ris och fars +rotting. Han var rädd för generalens kalfaktor som stod ner i farstun +med pickelhufva och fascinknif, rädd för vicevärden, när han lekte vid +soplåren på gården, rädd för justitierådet, som var värd. Öfver honom +magtegande med privilegier, från brödernas åldersprivilegier upp till +faderns högsta domstol, öfver hvilken dock stod vicevärden som luggades +och alltid hotade med värden, hvilken mest var osynlig, emedan han bodde +på landet och kanske derför var den mest fruktade. Men öfver dem alla, +till och med öfver kalfaktorn med pickelhufvan, stod generalen, mest +dock när han gick ut i uniform, med trekantig hatt och plumager. Barnet +visste ej<span class="pagenum"><a name="Page_4" id="Page_4">4</a></span> +hur en kung såg ut, men han visste att generalen gick opp till kungen. +Pigorna brukade också tala om sagor om kungen och visade kungens +markatta. Modern brukade äfven förestafva aftonbönen till Gud, men något +redigt begrepp om Gud kunde han ej få, men han måste nödvändigt stå +högre än kungen.</p> + +<p>Denna fruktan var troligen ej något egendomligt för barnet, såvida icke +de stormar, som öfvergått föräldrarne under det han bars i moderlifvet, +haft något särskildt inflytande på honom. Och det hade stormat +betydligt. Tre barn voro födda före äktenskapet, och Johan föddes först +i början af vigseltiden. Han var troligen icke något önskebarn, allra +minst som konkurs föregått hans födelse, så att han kom till verlden i +ett sköfladt, förr välmående bo, der nu endast fans säng, bord och ett +par stolar. Farbrodern var död i samma tid och han hade slutat som +faderns fiende, derför att fadern ej ville bryta sin fria förbindelse. +Fadern älskade denna qvinna och han bröt icke bandet, utan knöt det för +lifvet.</p> + +<p>Fadern var en sluten natur och kanske derför en kraftig vilja. Han var +aristokrat af börd och af uppfostran. Det fans en gammal slägttafla, som +visade adlig ätt från 1600-talet. Sedan hade fäderna varit prester, hela +fädernet från Jemtland, med Nordmanna- och kanske Finnblod. På vägen var +det uppblandadt. Faderns<span class="pagenum"><a name="Page_5" +id="Page_5">5</a></span> mor var af tysk börd från snickarfamilj. +Faderns far var kryddkrämare i Stockholm, chef för borgerskapets +infanteri och hög frimurare samt Karl Johans-dyrkare. (Om det var +fransmannen, marskalken eller Napoleons vän som dyrkades, är ännu icke +utredt.) Johans mor var fattig skräddardotter, af en styffar utsatt i +lifvet såsom piga, sedan som värdshusflicka, i hvilken ställning hon +upptäcktes af Johans far. Hon var demokrat af instinkt, men såg upp till +sin man, derför att han var af »god familj», och hon älskade honom, om +såsom räddare, make eller familjeförsörjare, det vet man icke, och +sådant är svårt att konstruera ut.</p> + +<p>Fadern kallade drängen och dalkullan du, samt titulerades af pigorna +patron. Han hade icke öfvergått till de missnöjda oaktadt sina nederlag, +utan förskansade sig genom religiös resignation: det var så Guds vilja; +och genom att isolera sig i sitt hem. Dessutom behöll han alltid ett +hopp att kunna höja sig.</p> + +<p>Men han var aristokrat i botten, ända in i sina vanor. Hans ansigte hade +tagit en förnoblad typ; orakadt, finhyldt, med håret som Louis-Philippe. +Dertill bar han glasögon, klädde sig alltid fint och älskade rent linne. +Drängen, som borstade hans stöflar, var ålagd att bära vantar under +proceduren, ty hans händer ansågos vara för smutsiga att få stickas in i +patrons stöflar.</p> + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_6" id="Page_6">6</a></span> +Modern fortfor att vara demokrat i sitt innersta. Hon var alltid enkelt +men rent klädd. Barnen skulle alltid vara hela och rena, men icke mer. +Hon var förtrolig med tjenarne och straffade genast ett barn, som varit +ohöfligt mot någon af dem, genast, utan dom och ransakning, på blotta +angifvelsen. Hon var alltid barmhertig mot fattiga och hur svårt det än +var i huset fick aldrig en tiggare gå utan en bit mat. Alla gamla ammor, +fyra stycken, kommo ofta på visit och mottogos då som gamla vänner.</p> + +<p>Stormen hade farit fram väldeliga öfver familjen, och skrämda som +hönsfoglar hade slägtens spridda medlemmar krupit till samman, vänner +och fiender om hvarandra, ty de kände att de behöfde hvarandra, att de +kunde skydda hvarandra.</p> + +<p>Faster hyrde två rum af våningen. Hon var enka efter en berömd engelsk +uppfinnare och fabriksegare, som slutat med ruin. Hon hade pension, på +hvilken hon lefde med två döttrar med fin uppfostran. Hon var +aristokrat. Hade haft ett lysande hem, hade umgåtts med notabiliteter. +Hon hade älskat sin bror, icke gillat hans äktenskap, men tagit hans +barn till sig under det stormen gick öfver.</p> + +<p>Hon var klädd i spetsmössa, och kysstes på hand. Lärde brorsbarnen att +sitta rätt på stolen, helsa vackert och uttrycka sig vårdadt.<span +class="pagenum"><a name="Page_7" id="Page_7">7</a></span> Hennes rum buro +spår af förgången lyx och talrika och förmögna vänner. En stoppad +jakarandamöbel med virkade öfverdrag i engelska mönster. Den aflidne +mannens byst, klädd i vetenskapsakademiens frack och med vasaorden. På +väggen ett stort oljeporträtt af fadern i borgerskapets majorsuniform. +Detta trodde alltid barnen att det var en kung, ty han hade så mycket +ordnar, hvilka senare befunnos vara Frimurarordens insignier.</p> + +<p>Faster drack thé och läste engelska böcker.</p> + +<p>Ett annat rum beboddes af morbror, diversehandlare vid Hötorget, jemte +en kusin, son af den aflidne farbrodern, elev vid Teknologiska +institutet.</p> + +<p>I barnkammaren höll sig mormor. En skarp gumma, som lappade byxor, +lappade blusar, läste abcd, vaggade och luggades. Hon var religiös och +kom klockan åtta om morgnarne, sedan hon först varit i morgonbön i Klara +kyrka. Om vintern hade hon sin lykta med sig, ty gaslyktor funnos ej och +de argandska voro släckta.</p> + +<p>Hon höll sig på sin plats, älskade troligen ej svärson och dennes +syster. De voro för fina för henne. Fadern behandlade henne med aktning, +men ej med kärlek.</p> + +<p>I tre rum bodde fadern med sju barn och hustru samt två tjenare. +Möblemanget bestod<span class="pagenum"><a name="Page_8" id="Page_8">8</a></span> +mest af vaggor och sängar. Barn låg på strykbräden och stolar. Barn i +vaggor och i sängar. Fadern hade intet rum för sig, men han var alltid +hemma. Mottog aldrig en bjudning af sina många affärsvänner, derför att +han ej kunde bjuda igen. Gick aldrig på källare och aldrig på teatern. +Han hade ett sår, som han ville dölja och läka. Hans nöje var ett piano. +Ena systerdottern kom in hvarannan qväll och då spelades à-quatre-mains +Haydns symfonier. Aldrig annat. Men längre fram Mozarts också. Aldrig +något modernt. Han hade ett annat nöje också senare, när vilkoren +tilläto. Han odlade blommor i fönstren. Men endast pelargonier. Hvarför +pelargonier? Johan tyckte sig sedan, när han blef äldre och modern död, +alltid se sin mor jemte en pelargonie eller båda tillsammans. Modern var +blek, hon genomgick tolf barnsängar, och blef lungsigtig. Hennes ansigte +liknade väl pelargoniens genomskinligt hvita blad med dess blodstrimmor, +som mörknade in i botten, der det bildades en nästan svart pupill, svart +som moderns.</p> + +<p>Fadern syntes endast vid måltiderna. Trist, trött, sträng, allvarlig, +men icke hård. Han föreföll strängare, emedan han vid hemkomsten alltid +skulle på fri hand afgöra en mängd ordningsmål, som han ej kunde döma i. +Och derjemte begagnades hans namn alltid att skrämma barnen med. »Pappa +skulle få veta<span class="pagenum"><a name="Page_9" id="Page_9">9</a></span> +det» var lika med stryk. Det var just ingen tacksam rol han fått. Mot +modern var han alltid blid. Han kysste henne alltid efter måltiden och +tackade henne för mat. Derigenom vandes barnen orättvist att betrakta +henne som alla goda gåfvors gifvare och fadern såsom allt ondts.</p> + +<p>Man fruktade fadern. När ropet: pappa kommer! hördes, sprungo alla +barnen och gömde sig, eller ut i barnkammaren för att kamma och tvätta +sig. Vid bordet rådde dödstystnad, och fadern talade endast föga.</p> + +<p>Modern hade ett nervöst temperament. Flammade upp, men blef snart lugn. +Hon var jemförelsevis nöjd med sitt lif, ty hon hade stigit på den +sociala skalan och förbättrat sin, sin mors och sin brors ställning. Hon +drack kaffe på sängen om morgnarne; hade till hjelp ammor, två tjenare +och mormor. Troligen öfveransträngde hon sig ej.</p> + +<p>Men för barnen var hon alltid försynen. Hon klippte nagelrötter, band om +skadade fingrar, tröstade, lugnade och hugsvalade alltid, när fadern +straffat, oaktadt hon var allmän åklagare. Barnet tyckte att hon var +tarflig, när hon »sqvallrade» för pappa, och någon aktning vann hon just +ej. Hon kunde vara orättvis, häftig, straffa i otid, på lös angifvelse +af en tjenare, men barnet fick maten af hennes hand, trösten af henne, +och derför blef hon kär,<span class="pagenum"><a name="Page_10" +id="Page_10">10</a></span> medan fadern alltid förblef en främmande, +snarare en fiende än en vän.</p> + +<p>Detta är faderns otacksamma ställning i familjen. Allas försörjare, +allas fiende. Kom han hem trött, hungrig, dyster och fann golfvet +nyskuradt, maten illa lagad, och vågade en anmärkning, fick han ett +litet kort svar. Han var som på nåd i sitt eget hus, och barnen gömde +sig för honom.</p> + +<p>Fadern var mindre nöjd med sitt lif, ty han hade stigit ner, försämrat +sin ställning, försakat. Och när han såg dem han skänkt lif och mat vara +missnöjda, blef han ej glad.</p> + +<p>Men familjen sjelf är icke någon fullkomlig institution. Uppfostran hann +ingen med, och den tog skolan hand om, der pigorna slutat. Familjen var +egentligen ett matinstitut och en tvättnings- och strykningsanstalt, men +en o-ekonomisk sådan. Aldrig annat än matlagning, torgköp, +kryddbospring, mjölkmagasinsärende. Tvättning, strykning, stärkning och +skurning. Så många krafter i gång för så få personer. Källarmästaren, +som gaf mat åt ett par hundra, använde knappast mera.</p> + +<p>Uppfostran blef snäsor och luggar, »Gud som hafver» och vara lydig. +Lifvet tog emot barnet med pligter, bara pligter, inga rättigheter. +Allas önskningar skulle fram och barnets undertryckas. Det kunde icke ta +i en sak utan att göra något orätt, icke gå någonstans utan att<span +class="pagenum"><a name="Page_11" id="Page_11">11</a></span> vara i vägen, +icke säga ett ord utan att störa. Det vågade till sist icke röra sig. +Dess högsta pligt och dess högsta dygd var: att sitta stilla på en stol +och vara tyst.</p> + +<p>— Du har ingen vilja! — Så lydde det alltid. Och dermed +lades grunden till en viljelös karakter.</p> + +<p>— Hvad skall menskorna säga, — hette det senare. Och dermed +var hans sjelf söndergnagdt, så att han aldrig kunde vara sig sjelf, +alltid var beroende af andras svajande opinion, och aldrig trodde sig +sjelf om något, utom i de få ögonblick han kände sin energiska själ +arbeta oberoende af hans vilja.</p> + +<p>Gossen var ytterst känslig. Gret så ofta, att han erhöll ett särskildt +öknamn derför. Ömtålig för en liten anmärkning, i ständig oro att begå +ett fel. Men vaksam på orättvisor, och genom att ställa höga fordringar +på sig sjelf noga vaktande öfver brödernas fel. Om dessa blefvo +ostraffade kände han sig djupt kränkt; om de belönades i otid led hans +rättskänsla. Derför ansågs han afundsjuk. Han gick då till modern att +beklaga sig. Fick någon gång rättvisa, men eljes en förmaning att icke +vara så noga. Men man var ju så noga mot honom, och han ålades vara så +noga mot sig sjelf. Han drog sig tillbaka och blef bitter. Sedan blef +han blyg och tillbakadragen. Gömde sig bakerst, när något godt +utdelades, och njöt af att vara<span class="pagenum"><a name="Page_12" +id="Page_12">12</a></span> förbisedd. Han började anlägga kritik och fick +smak för sjelfplågeri. Han var melankolisk och yster, omvexlande. Hans +äldsta bror var hysterisk. Kunde, när han förargades under lek, falla +ner i qväfningar med konvulsiviska skratt. Denne broder var moderns och +den andra brodern var faderns favorit. Favoriter finnas i alla familjer. +Det är så en gång att det ena barnet vinner mera sympati än det andra; +hvarför kan aldrig utrönas. Johan var ingens favorit. Det kände han och +det grämde honom. Men mormodern såg det, och hon tog honom an. Han läste +abcd för henne och hjelpte henne vagga. Men han var icke nöjd med denna +kärlek. Han ville vinna modern. Och han blef inställsam, bar sig +klumpigt åt, men genomskådades och kastades tillbaka.</p> + +<p>Det fördes sträng manstukt i huset. Lögn förföljdes skonslöst och +olydnad också.</p> + +<p>Små barn ljuga ofta af bristande minne.</p> + +<p>— Har du gjort det? — frågas dem. Det var nu gjordt för två +timmar sen och barnet mins ej så långt. Som handlingen ansågs likgiltig +af barnen lade de icke märke till den. Derför kunna små barn ljuga utan +att veta det, och det måste man akta på.</p> + +<p>De kunna äfven snart ljuga i nödvärn. De veta att nej friar och ja +fäller till stryk.</p> + +<p>De kunna äfven ljuga för att vinna en fördel. Det är bland det vaknande +förståndets<span class="pagenum"><a name="Page_13" id="Page_13">13</a></span> +första upptäckter, att ett väl anbragt ja eller nej kan förskaffa en +fördel.</p> + +<p>Det fulaste är när de skylla på andra. De veta att felet skall straffas, +sak samma på hvem. Gäller att anskaffa syndabocken. Detta är +uppfostrarens fel. Detta straff är ren hämd. Felet skall ej straffas, ty +det är att begå ett fel till. Upphofsmannen skall korrigeras eller för +sin egen skuld läras att ej begå felet.</p> + +<p>Denna visshet att felet skall straffas framkallar fruktan hos barnet att +bli ansedd som den felande, och Johan sväfvade i ständig fruktan att +något fel skulle upptäckas.</p> + +<p>En middag synar fadern vinbuteljen, som faster begagnade.</p> + +<p>— Hvem har druckit ur vinet? — frågar han och ser sig rundt +kring bordet.</p> + +<p>Ingen svarar. Men Johan rodnar.</p> + +<p>— Jaså, det är du, — säger fadern.</p> + +<p>Johan, som aldrig observerat vinbuteljens gömställe, faller i gråt och +snyftar:</p> + +<p>— Det är inte jag, som druckit ur vinet.</p> + +<p>— Jaså, du nekar också!</p> + +<p>Också!</p> + +<p>— Du ska få sen, när vi stigit opp från bordet.</p> + +<p>Tanken på hvad som skulle fås sedan man stigit opp från bordet jemte +faderns fortsatta betraktelser öfver Johans inbundna väsen framkallar +fortfarande hans tårar.<span class="pagenum"><a name="Page_14" +id="Page_14">14</a></span></p> + +<p>Man stiger opp från bordet.</p> + +<p>— Kom in du, — säger fadern och går in i sängkammaren.</p> + +<p>Modern följer.</p> + +<p>— Bed pappa om förlåtelse, — säger hon.</p> + +<p>— Jag har inte gjort det, — skriker han nu.</p> + +<p>— Bed pappa om förlåtelse, — säger modern, och luggar honom.</p> + +<p>Fadern har tagit fram riset bakifrån spegeln.</p> + +<p>— Söta pappa förlåt mig! — vrålar den oskyldige.</p> + +<p>Men nu är det för sent. Bekännelsen är afgifven. Modern biträder vid +exekutionen.</p> + +<p>Barnet tjuter, af harm, af ilska, af smärta, men mest af vanära, af +förödmjukelse.</p> + +<p>— Bed pappa nu om förlåtelse, — säger modern.</p> + +<p>Barnet ser på henne, och föraktar henne. Han känner sig ensam, +öfvergifven af den, till hvilken han alltid flydde för att få mildhet +och tröst, men så sällan rättvisa.</p> + +<p>— Söta pappa förlåt, — säger han med hårdbitna, ljugande +läppar.</p> + +<p>Och så smyger han ut i köket till Lovisa, barnpigan, som brukade kamma +och tvätta honom, och i hennes förkläde gråter han ut.</p> + +<p>— Hvad har Johan gjort? — frågar hon deltagande.</p> + +<p>— Ingenting! — svarar han. — Jag har inte gjort +det.<span class="pagenum"><a name="Page_15" id="Page_15">15</a></span></p> + +<p>Mamma kommer ut.</p> + +<p>— Hvad säger Johan? — frågar hon Lovisa.</p> + +<p>— Han säger att han inte gjort det.</p> + +<p>— Nekar han ändå!</p> + +<p>Och nu införes Johan igen att torteras till bekännelse af det han aldrig +begått.</p> + +<p>Och nu bekänner han det han aldrig begått.</p> + +<p>Herrliga, sedliga institution, heliga familj, oantastliga, gudomliga +instiftelse, som skall uppfostra medborgare till sanning och dygd! Du +dygdernas påstådda hem, der oskyldiga barn torteras till sin första +lögn, der viljekraften smulas sönder af despoti, der sjelfkänslan dödas +af trångbodda egoismer. Familj, du är alla sociala lasters hem, alla +beqväma qvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja, +och barnens helvete!</p> + +<p>Efter den dagen lefde Johan i evig oro. Icke modern, icke Lovisa, ännu +mindre bröderna och minst fadern vågade han hylla sig till. Fiender +öfverallt. Gud kände han icke än, annat än genom »Gud som hafver». Han +var ateist som barnet är, men i mörkret anade han såsom vilden och +djuret onda andar.</p> + +<p>Hvem drack ur vinet? frågade han sig. Hvem var den skyldige, som han led +för? Nya intryck, nya sorger kommo honom snart att glömma frågan, men +den upprörande handlingen stod qvar i hans minne. +<span class="pagenum"><a name="Page_16" id="Page_16">16</a></span></p> + +<p>Han hade förlorat föräldrarnes förtroende, syskonens aktning, fasters +gunst; mormor var tyst. Kanske hon slöt af andra grunder till hans +oskuld, ty hon bannade honom icke, men hon teg. Hon hade ingenting att +säga.</p> + +<p>Han var som en straffad person. Straffad för lögn, som var så afskydd i +huset, och för stöld, hvars namn aldrig behöfde nämnas ens. Förlorat +medborgerligt förtroende, misstänkt, och af syskonen hånad för att han +blifvit ertappad. Allt detta med dess följder, som för honom hade full +verklighet, var ändock grundadt på något som ej existerat: hans fel.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Det var icke direkt fattigdom i huset, men det var öfverbefolkning. +Barndop, begrafning, barndop, begrafning. Ibland två dop utan begrafning +emellan.</p> + +<p>Maten rationerades ut och var icke just kraftig: kött syntes endast om +söndagarne. Men han växte dock dugtigt och var före sin ålder.</p> + +<p>Han släpptes nu ner att leka på gården. Det var en stenlagd brunn som +vanligt, dit solen aldrig nådde ner. Skuggorna stannade öfver första +våningen, längre nådde de ej. En stor soplår, liknande en gammal +dragkista med klaff, tjärad men sprucken, stod utmed en<span +class="pagenum"><a name="Page_17" id="Page_17">17</a></span> vägg, +på fyra fötter. Här slogos diskämbar och sopor, och ur remnorna rann en +svart sås utåt gården. Stora råttor höllo till under låren och tittade +då och då fram för att fly ner i källaren. Vedbodar och afträden +begränsade ena gårdssidan. Der var dålig luft, fukt och intet ljus. Hans +första försök att gräfva upp sanden mellan de stora fältstenarne +afklipptes af den ondsinte vicevärden. Denne hade en gosse. Johan lekte +med honom, men kände sig aldrig säker med honom. Gossen var underlägsen +i fysisk styrka och förstånd, men han visste alltid vid tvistiga frågor +appellera till sin pappa vicevärden. Det var hans öfverlägsenhet att ha +en myndighet vid sin sida.</p> + +<p>Baronen på nedra botten hade en trappa med ledstänger af jern. Den var +rolig att leka på, men alla försök att klänga på jernstängerna hindrades +af en utrusande betjent.</p> + +<p>Stränga order mot att gå ut på gatan voro utfärdade. Men tittade han ut +genom portgången och såg uppåt kyrkogårdsporten, hörde han barn leka +deruppe. Han längtade icke vara med, ty han var rädd för barnen. Ner åt +gränden såg han Klara sjö och klappbryggorna. Der såg nytt och +hemlighetsfullt ut, men han var rädd för sjön. Han hade om de tysta +vinterqvällarne hört nödrop af drunknande, som gått ner sig vid +Kungsholmslandet. Detta inträffade rätt ofta. Man satt kring lampan +i<span class="pagenum"><a name="Page_18" id="Page_18">18</a></span> +barnkammaren. — Tyst! sade någon af pigorna. Alla lyssnade. Långa, +ihållande rop hördes. — Det är någon som drunknar, — sade +en. Man lyssnade, tills det blef tyst. Och så följde en rad historier om +drunknade.</p> + +<p>Barnkammaren låg åt gården och från dess fönster såg man ett plåttak och +några vindskontor. Derinne stodo gamla aflagda möbler och annat +husgeråd. Dessa möbler utan menskor verkade hemskt. Pigorna sade att det +spökade. — Hvad var det? Spökade. Ja det kunde de inte säga, men +det var närmast döda menskor som gingo igen. Så uppfostrades han af +pigorna, och så uppfostras vi alla af underklassen. Det är dennes +ofrivilliga hämd, att den ger våra barn vår aflagda vidskepelse. Det +kanske är detta som hindrar utvecklingen i så hög grad, om ock det +utjemnar klass-skilnaden något. Hvarför lemnar modern detta det +vigtigaste bestyret ifrån sig, hon som får brödet af fadern för att hon +skall uppfostra sina barn? Johans mor läste endast stundom aftonbönerna +med honom, men oftast var det barnpigan. Denna hade sålunda lärt honom +en gammal katolsk bön som lydde: »Det gick en engel kring vårt hus, han +hade två förgylda ljus etc.»</p> + +<p>Om det är menskans dröm att komma ifrån arbete, så synes qvinnan genom +äktenskapet ha realiserat den drömmen. Derför står familjen såsom social +institution mycket nära hjorden:<span class="pagenum"><a name="Page_19" +id="Page_19">19</a></span> hanen, honan och ungarne, och icke ett steg +öfver horden, då slafvarne (= tjenarne) tillkommit. Derför uppfostras +man för familjen (= matinrättningen) och icke för samhället, om man ens +uppfostras alls.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>De andra rummen lågo åt Klara kyrkogård. Öfver lindarne höjde sig +kyrkans skepp som ett berg och på berget satt jätten med kopparhatten, +som förde ett aldrig hvilande buller för att ange tidens lopp. Den slog +qvarter i diskant och timmar i bas. Den ringde morgonbön klockan fyra i +en liten pingla, den ringde morgonbön klockan åtta, den ringde afton +klockan sju. Den klämtade tio på förmiddagen och fyra eftermiddagen. Den +tutade alla timmar från tio till fyra om natten. Den ringde midt i +veckan vid begrafningar och det var ofta den ringde nu under +koleratiden. Och om söndagarne, o, då ringde den så, att hela familjen +såg gråtfärdig ut och ingen hörde hvad den andra sade. Tutningarne om +natten, när han låg vaken, var mycket hemskt. Men värst var +eldklämtningen. Första gången han hörde i denna djupa, dofva klang om +natten föll han i fross-skakning och grät. Huset vaknade alltid. — +Elden är lös! hördes någon hviska. — Hvar är det? — Man +räknade slagen och så somnade<span class="pagenum"><a name="Page_20" +id="Page_20">20</a></span> man igen, men han somnade icke. Han gret. +Då kunde mor komma upp, stoppa om honom och säga: Var icke rädd, Gud +bevarar nog de olyckliga! — Det der hade han icke tänkt om Gud +förr. — Om morgonen läste pigorna i bladet, att det brunnit på +Söder och två menskor brunnit inne. — Det var så Guds vilja, sade +mor.</p> + +<p>Hela hans första vaknande till lif ingick med klockklang, klämtning och +tutning. Alla hans första tankar och förnimmelser voro ackompagnerade af +begrafningsringningar, och hans första lefnadsår utminuterades med +qvartslag. Det gjorde honom åtminstone icke glad, om det också icke gaf +någon afgjord färg åt hans kommande nervlif. Men hvem vet! De första +åren äro lika vigtiga som de nio månaderna före.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Vid fem år kom han i småbarnsskolan. Han kunde sina lexor och läste rent +innantill. Kamraternas samlif tog bort enformigheten i hemmet, och +umgänget med samåriga från andra samhällsklasser vidgade hans tankar, +tog bort den monotona kritiken på syskon och föräldrar och gaf +uppfostran. Långt efter, när han tänkte på denna tid, stodo endast två +minnen qvar af betydelse. Det ena, som sedan väckte hans förvåning: att +en sjuårs gosse uppgafs stå i<span class="pagenum"><a name="Page_21" +id="Page_21">21</a></span> könsforhållande till en jemnårig flicka. Hans +könslif hade ännu icke vaknat, så att han ej visste hvarom fråga +egentligen var; ordet som betecknade handlingen erinrade han. Fenomenet +lär emellertid ej vara enastående efter hvad läkare relaterat i +böckerna, och hans egna senare iakttagelser på bondens barn visade att +uppgiften åtminstone var trolig.</p> + +<p>Det andra var detta: en gosse hade på griffeltaflan ritat en gubbe och +derunder skrifvit Gud, hvarför han straffades. Denna gosse, som redan +kunde böner och läst katekes, hade sålunda icke förvärfvat några högre +begrepp om det högsta väsendet än det, som uttrycktes genom den figur, +föreställande Gud Fader, som var tryckt före Tio Guds bud i katekesen. +Det rätta gudsbegreppet synes sålunda icke vara medfödt, och när det +sålunda skall förvärfvas genom uppfostran borde icke regeringens lärobok +ingifva så låga föreställningar som den om en gammal man, hvilken +behöfde hvila sig efter sex dagars arbete.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Barndomsminnena utvisa alla huru som dels sinnena först vakna och +absorbera de lifligaste intrycken, känslorna röras vid minsta flägt, +huru senare iakttagelserna hufvudsakligen rigta sig på bjerta +företeelser, sist på moraliska för<span class="pagenum"><a name="Page_22" +id="Page_22">22</a></span>hållanden, känsla af rätt och orätt, våld +och barmhertighet.</p> + +<p>Minnena ligga oordnade, vanskapligt tecknade såsom bilderna i +taumatropen, men snurrar man på hjulet, så smälta de ihop och bilda en +tafla, betydelselös eller betydelsefull, det beror på.</p> + +<p>Han ser en dag stora granna bilder af kejsare och kungar i blåa och röda +uniformer, som pigorna satt upp i barnkammaren. Han ser en annan som +föreställer en byggning, som springer i luften och är full med turkar. +Han hör någon läsa högt ur ett blad om huru man sköt med brinnande kulor +på städer och byar borta i ett fjerran land och mins till och med +detaljer, såsom att modern gråter när det läses om fattiga fiskare, som +med barn måste ut ur sina brinnande kojor. Detta skall föreställa: +kejsar Nikolaus och Napoleon den tredje, Sevastopols stormning och +bombardemanget af Finska kusten.</p> + +<p>Far är hemma en hel dag. Man ställer alla husets dricksglas på +fönsterbrädena. Fyller glasen med skrifsand och sätter stearinljus uti. +På qvällen tändas alla ljusen. Det är så varmt i rummen och så ljust. +Och ljus i Klara skolhus och i kyrkan och i prestgården och det kommer +musik ur kyrkan.</p> + +<p>Hvad var det? Det var illuminationen vid kung Oskars +tillfrisknande.<span class="pagenum"><a name="Page_23" +id="Page_23">23</a></span></p> + +<p>Stort buller i köket. Det har ringt på frukostklockan och mor har +blifvit utkallad.</p> + +<p>Der står en man i uniform med en bok i handen och skrifver. Köksan +gråter, modern ber och talar högt, men mannen i kasken talar ändå högre.</p> + +<p>Det är polisen.</p> + +<p>Polisen, ljuder det i hela våningen. Polisen. Och det talas om polisen +hela dan. Fadern är kallad i polisen. Skall han i arrest? Nej, han skall +betala 3 riksdaler och 16 skilling banko, för att köksan på dagen slagit +ut ett diskämbar i rännsten.</p> + +<p>Han ser en eftermiddag huru man tänder lyktorna nere på gatan. En af +kusinerna fäster uppmärksamheten på att der icke fins olja och veke; det +är bara en metallpinne. Det är första gaslyktorna som tändas.</p> + +<p>Han ligger till sängs i många nätter utan att stiga upp om dagarna. Han +är trött och sömnig. Det kommer en sträf herre till sängen och säger att +han icke får ha händerna ofvanpå täcket. Han får ta in elaka saker ur en +sked; äter intet. Man hviskar i rummet och mor gråter. Så sitter han +uppe igen vid fönstret i sängkammaren. Det ringer hela dagen. Gröna +bårar bäras öfver kyrkogården. Ibland står en mörk klunga med menskor +kring en svart låda. Dödgräfvarne komma och gå med sina spadar. Han får +bära en kopparplåt med<span class="pagenum"><a name="Page_24" +id="Page_24">24</a></span> ett blått sidenband på bröstet, och tugga på +en rot hela dan. Detta är koleran 54.</p> + +<p>En dag går han mycket långt bort med en af jungfrurna. Han går så långt, +att han längtar hem och gråter efter mamma. Jungfrun går in med honom i +ett hus. De sitta i ett mörkt kök bredvid en grön vattentunna. Han tror +aldrig han skall komma hem mer. Men de gå längre bort. Förbi skepp och +pråmar, förbi ett otrefligt tegelhus med långa höga murar, der fångar +sitta. Han ser en ny kyrka, en lång allé med trän, en dammig landsväg +med maskrosor i kanten. Nu bär flickan honom. Slutligen komma de till +ett stort stenhus, vid hvilket står ett gult trähus med kors på, och en +stor gård ligger der med gröna trän. De se hvitklädda menskor, bleka, +halta, sörjande. De komma upp i en stor sal med brunmålade sängar. Bara +sängar med gummor i. Väggarne äro kalkhvita, gummorna äro hvita, +sängkläderna äro hvita. Och det luktar så illa. De gå fram förbi en +mängd sängar och stanna midt i rummet vid en säng på höger hand. Der +ligger en yngre qvinna med svart krusadt hår, hvit nattröja. Hon +halfligger på rygg. Hennes ansigte är utmärgladt, hon har en hvit duk +öfver hufvud och öron. Hennes magra händer äro till hälften lindade med +hvita trasor, och armarne skaka oupphörligt inåt, i båge, så att +finger<span class="pagenum"><a name="Page_25" id="Page_25">25</a></span>knogarne +gnidas mot hvarann. När hon får se barnet skakas armar och knän våldsamt +och hon brister i gråt. Hon kysser gossens hufvud. Gossen känner sig +illa till mods. Han är blyg och gråtfärdig. — Känner han icke igen +Kristin? säger hon. — Han måtte icke göra det. Och då torkar hon +ögonen igen. — Hon beskrifver nu sina lidanden för jungfrun, som +tar fram små matvaror ur en pirat.</p> + +<p>De hvita gummorna öppna nu halfhöga samtal och Kristin ber jungfrun icke +visa hvad hon har i piraten, ty de äro så afundsjuka, de andra. Och +derför smyger jungfrun in en gul riksdaler i psalmboken på nattbordet. +Tiden är gossen så lång. Hans hjerta säger honom ingenting; icke att han +druckit denna qvinnas blod, som tillhörde en annan, icke att han sofvit +sin bästa sömn vid denna sjunkna barm, icke att dessa skakande armar +vaggat honom, burit honom, dansat honom, hjertat säger honom ingenting, +ty hjertat är bara en muskel som pumpar blod, sak samma ur hvilken +brunn. Men när han går och mottagit hennes sista, brinnande kyssar, när +han ändtligen efter att ha bockat sig för gummorna och sköterskan kommer +ut ur sjukluften och andas under träden på gården, så känner han liksom +en skuld, en illa placerad skuld, som icke kan betalas med annat än evig +tacksamhet och litet mat i en pirat och en riksdaler i psalm<span +class="pagenum"><a name="Page_26" id="Page_26">26</a></span>boken, och han +skäms öfver att han är glad att vara ifrån lidandets brunmålade sängar.</p> + +<p>Detta var hans amma, som sedan låg i femton år i kramp och utmärgling i +samma säng tills hon dog, och han fick sitt porträtt i gymnasistmössa +återsändt af direktionen för Sabbatsbergs sjukhus, der det hängt i långa +år sedan den vuxne ynglingen slutligen endast en gång om året offrat en +stund af obeskriflig glädje åt henne, en stund af lätta samvetsqval för +honom sjelf. Om han ock fått brand i blodet af henne, fått kramp i +nerverna, så kände han ändock en skuld, en representativ skuld, ty +personligen var han ej skyldig henne något, då hon ej skänkt honom något +annat än det hon var tvungen sälja. Detta att hon var tvungen sälja sitt +blod, det var samhällets brott. Som samhällsmedlem kände han sig äfven i +någon mån skyldig.</p> + +<p>På kyrkgårn är han ibland. Der är allt främmande. Stenkällare med lock, +som ha bokstäfver och figurer, gräs som man ej får trampa på, trän med +löf som ej får röras. Morbror tar en dag ett löf, men så kommer polisen. +Den stora byggningen, hvars fot han öfver allt törnar emot, förstår han +ej. Der går folk ut och folk in; der höres sång och musik inifrån; och +den ringer och slår och klämtar. Den är hemlighetsfull. Och på östra +gafveln sitter ett fönster med ett förgyldt öga på. +<span class="pagenum"><a name="Page_27" id="Page_27">27</a></span>— +Det är Guds öga! — Det förstår han inte, men det är i alla fall ett +mycket stort öga, som bör se långt.</p> + +<p>Under fönstret är en källarglugg med galler. Morbror visar gossarne att +dernere stå blanka likkistor. — Der bor Clara Nunna. — Hvem +var det? — Det vet han inte, men det var väl ett spöke.</p> + +<p>Han står inne i ett förfärligt stort rum och vet icke hvar han är hemma. +Det är mycket vackert; allting i hvitt och guld. En musik såsom af +hundra fortepianon sjunger ofvanför hans hufvud, men han ser icke +instrumenten eller spelmannen. Bänkar stå i en lång allé och längst fram +är en tafla, ur bibliskan troligen. Två hvita menskor ligga på knä och +ha vingar, och der stå stora ljusstakar. Det är troligen engeln med de +två förgylda ljusen, som gå omkring vårt hus. Och der står en herre i +röd rock och är tyst med ryggen vänd ut åt. I bänkarne luta sig +menskorna ner som om de sofvo. — Tag af er mössorna, säger morbror +och lägger hatten för ansigtet. — Gossarne titta sig om och nu se +de strax invid sig en brunmålad, ovanlig pall, på hvilken ligga två män +i gråa kåpor och kapuchonger öfver hufvudet; de ha jernkedjor om händer +och fötter, och gardister stå bredvid dem.</p> + +<p>— Det är tjufvar, — hviskar morbror.<span +class="pagenum"><a name="Page_28" id="Page_28">28</a></span></p> + +<p>Gossen tycker det är hemskt härinne, oförklarligt, ovanligt, strängt, +och kallt också. Det tycker visst bröderna också, ty de be morbror att +få gå och han går genast.</p> + +<p>Obegripligt! Det är hans intryck af den kult, som skall måla +kristendomens enkla sanningar!</p> + +<p>Grymt! Grymmare än Kristi milda lära.</p> + +<p>Det der med tjufvarne var värst. Jernkedjor och sådana rockar!</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>En dag när solen skiner varm blir det oro i huset. Möbler flyttas, lådor +tömmas, kläder ligga kastade här och der. En morgon strax efter kommer +en långkärra och en droska och hemtar; och så reser man; somliga på +roddbåtar från Röda Bodarne, andra i droskan. Vid hamnen osar olja, talg +och stenkolsrök; de nymålade ångbåtarne skina i lysande färger och +flaggor svaja; långkärror skramla förbi de stora lindarne, gula ridhuset +ligger der qvar dammigt och ruskigt bredvid vedskjulet. Han skulle fara +på sjön. Men först helsa de på fadern inne på kontoret. Han förvånas att +i honom träffa en glad, rask man, som skämtar med brunstekta +ångbåtskaptener och som har ett vackert, välvilligt leende. Ja, han är +till och med ungdomlig och har en pilbåge, som kaptenerna<span +class="pagenum"><a name="Page_29" id="Page_29">29</a></span> bruka skjuta +med på ridhusets fönster. Det är trångt på kontoret, men de få komma +innanför det gröna skranket och dricka ett glas porter bakom en gardin. +Bokhållarne äro artiga, men påpassliga när fadern tilltalar dem. Han +hade aldrig sett fadern i hans verksamhet förr; bara sett honom hemma +som den trötte och hungrige familjeförsörjaren och domaren, som +föredragit bo tillsammans med nio personer i tre rum i stället för att +bo ensam i två. Han hade bara sett den sysslolöse, ätande och +tidningsläsande fadern på hans nattliga visiter i hemmet, han hade icke +sett mannen i hans verkningskrets. Han beundrade honom, men kände att +han äfven fruktade honom mindre nu och han trodde att han skulle kunna +tycka om honom en gång.</p> + +<p>Han var rädd för sjön, men innan han vet ordet af sitter han i ett ovalt +rum med hvitt och förgyllning och med röda sammetssoffor. Så fint rum +hade han aldrig förr sett. Men allt bullrar och skakar. Han tittar ut +genom ett litet fönster och nu ser han gröna stränder, blågröna vågor, +höskutor och ångbåtar tåga förbi. Det var som en panorama eller som de +sagt att teatern var. På stränderna marschera fram små röda hus och +hvita, utanför hvilka stå gröna trän med snö på; stora gröna dukar surra +förbi med röda kor på, alldeles som i julklappsaskarne; solen svänger +rundt och nu går man<span class="pagenum"><a name="Page_30" +id="Page_30">30</a></span> in under trän med gula fransar och bruna +maskor, bryggor med vimplande segelbåtar, stugor med höns utanför och en +skällande hund; solen skiner på fönsterrader, som ligga på marken, och +gubbar och gummor gå med vattenkannor och krattor; så blir det idel +gröna trän igen, som luta sig ner öfver vattnet, gula badhus och hvita; +det smäller ett kanonskott öfver hans hufvud, bullret och skakningen +upphör; stränderna stanna; han ser en stenmur ofvanför sitt hufvud och +menskors byxor och kjolar samt en hop skodon. Han ledes opp för trappan, +som har en ledstång af guld, och han ser ett stort, stort slott.</p> + +<p>— Här bor kungen, — säger någon.</p> + +<p>Det var Drottningholms slott; det vackraste minnet från hans barndom, +sagböckerna medräknade.</p> + +<p>Sakerna äro uppackade i en hvit stuga oppe på en backe, och nu rulla +barnen i gräset, rigtigt gröngräs utan maskrosor som på Klara kyrkgård. +Det är så högt, så ljust och skogar och fjärdar grönska och blåna i +fjerran.</p> + +<p>Soplåren är glömd, skolrummet med lukt af svett och urin är förgätet, de +svåra kyrkklockorna dåna ej mer, dödgräfvarne äro borta. Men om aftonen +ringer det i en liten klockstapel strax bredvid. Han ser med förundran +på den lilla beskedliga klockan, som svänger i fria luften och sjunger +så lagom hårdt ut öfver<span class="pagenum"><a name="Page_31" +id="Page_31">31</a></span> park och vikar. Han tänker på de grymma +basarne i tornet derhemma, som han bara fått se ett ögonblick som ett +mörkt gap, när de slängde ut genom gluggarne.</p> + +<p>Om qvällen, när han somnar trött och nytvättad efter alla svettbad, hör +han hur tystnaden ringer i öronen och han väntar förgäfves höra klockan +slå och tornväktaren tuta.</p> + +<p>Och så vaknar han nästa morgon för att stå upp och leka. Han leker dag +ut, dag in, en hel vecka. Aldrig går han i vägen mer och det är så +fredligt. De små sofva inne och han är ute hela dagen. Fadern syns inte. +Men på lördan kommer han ut och så har han halmhatt och är glad, nyper +pojkarne i kinden och berömmer dem för att de växt och blifvit bruna. +Han slåss aldrig mer, tänker barnet. Men han förstår ej att det kunde +bero på något så enkelt som att det var bättre om utrymme härute, och +att luften var renare.</p> + +<p>Sommaren gick lysande, hänförande som en trollsaga. Under poppelalléer +silfverbeslagna lakejer, på sjön himmelsblå drakskepp med rigtiga +prinsar och prinsessor, på vägarne gula kalescher, purpurröda landåer +och arabiska hästar i fyra spann, som sprungo efter piskor så långa som +tömmar.</p> + +<p>Och kungens slott med speglande golf och guldmöbler, marmorkakelugnar, +taflor. Parken med sina alléer som långa, höga, gröna kyrkor;<span +class="pagenum"><a name="Page_32" id="Page_32">32</a></span> +vattenkonsterna med oförståeliga figurer från sagböckerna, +sommarteatern, som förblef en gåta, men begagnades som labyrinth, +Götiska tornet, alltid stängdt, alltid hemlighetsfullt, utan annan +uppgift än att återge ekot af de talandes röster.</p> + +<p>Han promenerades i parken af sin kusin, som han kallade tant. En nyss +utvuxen, vacker flicka med fina kläder och parasoll. De komma in i en +skog, som är dyster med mörka granar, de vandra ett stycke längre bort, +längre; nu höres sorl af röster, musik och slammer af tallrikar och +gafflar; de stå framför ett litet slott olikt allt annat. Drakar och +ormar slingra sig ner för takåsarne, gubbar med gula, äggrunda ansigten +titta ner med svarta, sneda ögon och hårpiskor i nacken, bokstäfver, som +han icke kan läsa, och som likna något och ändå äro olika allt annat, +krypa utmed taklisten. Men nere i slottet för öppna fönster sitta kungar +och kejsare till bords och äta på silfver och dricka viner.</p> + +<p>— Der sitter kungen, — säger tanten.</p> + +<p>Han blir rädd och ser efter om han trampade i gräset eller är på väg att +göra något ondt. Han tycker att den vackra kungen, som bär vackra, +välvilliga drag, ser midt igenom honom; och han vill gå bort. Men +hvarken Oskar I eller de franska marskalkarne eller ryska generalerna +titta på honom, ty de tänka nog nu på freden<span class="pagenum"><a name="Page_33" +id="Page_33">33</a></span> i Paris, som skall göra slut på orientaliska +kriget. Poliserna gå deremot omkring som rytande lejon, och dem har han +ett obehagligt minne af. Bara han ser en sådan känner han sig brottslig +och tänker på tre riksdaler och sexton skilling banko.</p> + +<p>Han har emellertid sett den högsta uppenbarelsen af magten, högre än +brödernas, moderns, faderns, vicevärdens, värdens, generalens med +plumagerna, polisens.</p> + +<p>Det är en annan gång. Återigen med tanten. De passera ett mindre hus vid +slottet. På en sandig gård står en man: civil, i panamahatt och +sommarkläder. Han har svart skägg och ser stark ut. Rundt omkring honom +löper i en lina en svart häst. Mannen rör på en harskramla, smäller med +en piska och lossar skott.</p> + +<p>— Det är kronprinsen! — säger tant.</p> + +<p>Han såg då ut som en vanlig menniska och var klädd som morbror Janne.</p> + +<p>En annan gång, i parken, djupt inne i skuggan under de höga träden, +stannar en officer på en häst. Han »gör honnör» för tant, håller in +hästen, tilltalar tant och frågar gossen hvad han heter. Han svarar som +sanningen är, ehuru något blyg. Det mörka ansigtet ser på honom med goda +ögon och han hör ett djupt, dånande skratt. Derpå försvinner ryttaren.</p> + +<p>— Det var kronprinsen!<span class="pagenum"><a name="Page_34" +id="Page_34">34</a></span></p> + +<p>Kronprinsen hade talat till honom!</p> + +<p>Han känner sig lyftad och liksom tryggare. Den förfärlige magthafvaren +var ju snäll.</p> + +<p>En dag får han veta att far och faster äro gamla bekanta med en herre, +som bor på stora slottet och går i trekantig hatt och har sabel. Slottet +får ett annat, vänligare utseende. Han är liksom bekant med dem deruppe, +ty kronprinsen har talat med honom och pappa kallar kamrern du. Numera +förstår han att de granna lakejerna stå under honom, i synnerhet när han +får veta att köksan promenerar med en sådan om qvällarne.</p> + +<p>Han har fått nys om den sociala skalan och upptäckt att han icke står +lägst åtminstone.</p> + +<p>Innan han vet ordet af är trollsagan slut. Soplåren och råttorna stå der +igen, men vicevärdens Kalle begagnar icke mer sin auktoritet, när Johan +vill gräfva upp stenläggningen; ty Johan »har talat med kronprinsen,» +och herrskapet har »bott på sommarnöje».</p> + + +<p class="break">Gossen har sett öfverklassens herrlighet i fjerran. Han +längtar dit som till ett hemland, men moderns slafblod uppreser sig +deremot. Han vördar af instinkt öfverklassen, vördar den för mycket att +våga hoppas komma dit. Och han känner att han icke hör dit. Men han hör +icke till slafvarne heller. Detta blir en af slitningarne i hans lif.</p> + + +<div class="figdivide" style="width: 100px;"> +<img src="images/decobar50.jpg" width="100" height="14" alt="Decorative bar" title="" /> +</div> + + + + +<br /> +<span class="pagenum"><a name="Page_35" id="Page_35">35</a></span> +<h2><a name="C_2" id="C_2"></a>2. +<br /><br /> +Dressyren börjar.</h2> + + +<div class="drop"> +<img src="images/dc_s.jpg" alt="S" title="S" width="85" height="175" class="cap" /> +<br /><br /> +<p class="cap_1">Stormen hade gått förbi. Slägtassociationen började upplösa sig. Man +kunde gå sjelf. Men öfverbefolkningen, familjens tragiska öde, pågick. +Dock, döden gallrade. I huset fans alltid svarta papper från +begrafningskarameller klistrade opp på barnkammarväggarne. Modern gick +beständigt i kofta, och alla kusiner och tanter hade konsumerats som +faddrar, så att numera bokhållare, ångbåtskaptener och restauratriser +måste anlitas. Detta oaktadt tycktes välståndet småningom återvända. Som +utrymmet började bli trångt flyttade familjen ut på en malm, der man +fick sex rum och kök i en malmgård vid Norrtullsgatan. Samtidigt +in<span class="pagenum"><a name="Page_36" id="Page_36">36</a></span>träder +Johan vid sju års ålder i Klara högre lärdomsskola. Det var lång väg att +gå fyra gånger om dagen för korta ben, men fadern ville att barnen +skulle härdas. Detta var rigtigt och lofvärdt, men så mycken onödig +muskelförbrukning borde ha blifvit ersatt med stark föda, men dit +sträckte sig icke husets tillgångar, och dessutom kunde icke det +öfverdrifna hjernarbetet uppvägas af den ensidiga gångrörelsen med +bärandet på en tung bokväska.</p></div> + +<p>Det blef brist på jemvigt i plus och minus och nya slitningar uppstodo +som följd.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Om vintermorgonen väckes sjuåringen och bröderna klockan sex vid +kolmörker af husan. Han är icke fullsöfd, utan har ännu sömnfebern i +kroppen. Far och mor och småsyskon och pigor fortfara att sofva. Han +tvättar sig i kallt vatten, dricker en kopp kornkaffe med ett franskt +bröd, under det han störtar igenom fjerde deklinationens ändelser i +Rabes grammatika; durkar igenom en bit på »Joseph säljes af sina bröder» +och rabblar opp andra artikeln med förklaring.</p> + +<p>Så stoppas böckerna i väskan och man går. Utanför porten på +Norrtullsgatan är det mörkt än. Hvarannan oljelykta vinglar på sina +rep<span class="pagenum"><a name="Page_37" id="Page_37">37</a></span> +för en kall vind och snödrifvorna äro djupa. Ingen dräng har ännu varit +ute och skottat. Mindre gräl om hastigheten i marschtempot uppstår +mellan bröderna. Endast bagarkärrorna och polisen äro i rörelse. Vid +Observatorium äro snödrifvorna mycket höga, hvilket gör att byxor och +stöflar bli genomvåta. I Kungsbacken inträder man hos bagarn och köper +frukostbröd, ett franskt bröd, som vanligen uppätes på vägen.</p> + +<p>Vid Hötorgsgränden skildes han från bröderna som gingo i ett privat +realläroverk. När han slutligen anlände till hörnet af Klara Bergsgränd +slog klockan, den fatala klockan i Klara. Han fick vingar under benen, +väskan slog honom i ryggen, tinningarne bultade, hjernan hoppade under +pulsarnes våldsamma slag. När han kom i kyrkgårdsgrinden såg han att +klasserna voro tomma. Det var för sent.</p> + +<p>Pligten var för honom som ett gifvet löfte. »Force majeure», tvingande +nöd, intet kunde lösa honom. Sjökaptenen har tryckt på connoissementet +att han förbinder sig leverera varan oskadd den och den dagen, »om Gud +vill». Om Gud ger storm eller snö är han löst. Men gossen hade inga +sådana försigtighetsmått för sig vidtagna. Han hade försummat sin pligt +och han skulle ha straff: det var allt.</p> + +<p>Han gick tunga steg in i klassen. Der var endast kustos, som log emot +honom, och<span class="pagenum"><a name="Page_38" id="Page_38">38</a></span> +hans namn skrefs opp på svarta taflan under rubriken: +Sero.</p> + +<p>En qvalfull stund gick, och så höras starka nödrop i secunda och rappen +af en rotting falla tätt. Det är rektorn, som gör sin razzia eller tar +sin motion på de senkommande. Han faller i häftig gråt och darrar i hela +kroppen. Ej för smärtan, men för vanäran att läggas opp som ett +slagtdjur eller en delinqvent. Då öppnas dörren. Han far opp. Men det är +städerskan, som skall putsa lampan.</p> + +<p>— God dag, Johan — säger hon. — Har han kommit för +sent, som är så ordentlig annars. Hur mår Hanna?</p> + +<p>Johan upplyser att Hanna mår väl och att det snöat så mycket på +Norrtullsgatan.</p> + +<p>— Har ni flyttat till Norrtullsgatan, Gubevare oss.</p> + +<p>Nu öppnar rektorn dörrn och rektorn kommer in.</p> + +<p>— Nåå, du!</p> + +<p>— Rektorn ska inte vara obeskedlig mot Johan, för han bor på +Norrtullsgatan.</p> + +<p>— Tyst, Karin — säger rektorn — och gå!</p> + +<p>— Jaså du, du bor på Norrtullsgatan, du? Det är långt bort det. +Men du kan passa på tiden ändå.</p> + +<p>Han vände och gick.</p> + +<p>Det var Karins förtjenst att han undkom stryk. Och det var ödets att +Hanna tjent hos<span class="pagenum"><a name="Page_39" id="Page_39">39</a></span> +rektorn sammans med Karin. Det var relationernas magt, som räddade honom +från en orättvisa.</p> + +<p>Och så skolan och undervisningen! Är det nog skrifvet ännu om latin och +rotting! Kanske! Ty han hoppade sjelf på äldre dagar öfver alla de +ställen i böcker, som handlade om skolminnen, och han undvek alla +böcker, som behandlade det ämnet. Hans svåraste drömmar som vuxen, när +han ätit något tungt om aftonen eller haft en ovanligt bekymmersam dag, +bestodo i att han återfann sig i Klara skola.</p> + +<p>Nu är förhållandet det, att lärjungen får en lika ensidig föreställning +om läraren som barnen om föräldrarne. Den första klassläraren, han hade, +såg ut som menniskoätaren i sagan Tummeliten. Han slogs jemt och sade +att han skulle piska barnen så de skulle krypa på golfvet, han skulle +piska dem »som gryn» om de ej kunde sin lexa.</p> + +<p>Han var emellertid ej värre än att Johan såsom gymnasist var nere med +kamraterna och lemnade ett album, när denne for från Stockholm, och att +läraren var mycket omtyckt, ansågs som en riktig hederspascha. Mannen +slutade som landtbrukare och hjelte i en östgöta-idyll.</p> + +<p>En annan ansågs som ett monster af elakhet. Han tycktes verkligen slåss +af böjelse. — Tag fram rottingen, — så började han +lektionen, som sedan gick ut på att öfverraska så<span +class="pagenum"><a name="Page_40" id="Page_40">40</a></span> många som +möjligt med icke öfverläst lexa. Denna slutade med att hänga sig efter +en skarp tidningsartikel. Men Johan hade då som student träffat honom +ett halft år förut i Uggelviksskogen, der han blifvit rörd af den gamle +lärarens klagan öfver verldens otacksamhet. Ett år förut hade denne från +Australien i julklapp mottagit en låda sten från en forden lärjunge. +Kamrater till den grymma läraren talade äfven om honom såsom en +välvillig tok, som de brukade drifva med. Så många synpunkter, så många +omdömen! Men än i dag kunna icke gamla Klarister sammanträffa utan att +utgjuta sin fasa, sitt hat till det obarmhertigaste af allt uppenbaradt +i menskohamn, liksom de ock alla erkände att han var en utmärkt lärare.</p> + +<p>De visste väl icke bättre, voro väl så uppfostrade, de gamle, och vi som +ju hålla på att lära förstå allt, anses också skyldige att förlåta allt.</p> + +<p>Detta hindrade icke att skoltiden, den första, betraktades som en +lärotid för helvetet och icke för lifvet; att lärarne föreföllo vara +till för att pina, icke straffa, att hela lifvet låg som en tung, +tryckande mara dag och natt, då det icke hjelpte att ha kunnat sina +lexor när man gick hemifrån. Lifvet var en straffanstalt för brott, +begångna innan man var född, och derför gick barnet med permanent ondt +samvete.</p> + +<p>Men Johan lärde också något för lifvet. +<span class="pagenum"><a name="Page_41" id="Page_41">41</a></span></p> + +<p>Klara var en skola för bättre mans barn, ty församlingen var rik. Gossen +hade skinnbyxor och smorläderstöflar, som luktade tran och blanksmörja. +Man satt derför icke gerna bredvid honom, när man hade sammetsblus.</p> + +<p>Han iakttog också att de fattigt klädda fingo mera stryk än de väl +klädda, ja de vackra gossarne sluppo alldeles. Om han då läst psykologi +och estetik skulle han förstått detta fenomenet, men det förstod han ej +då.</p> + +<p>Examensdagen lemnade ett skönt, oförgätligt minne. De gamla, svarta +rummen voro renskurade; barnen helgdagsklädda; lärarne i frackar och +hvita halsdukar; rottingen undanlagd; alla afrättningar suspenderade. +Jubel- och klangdag, då man kunde inträda i dessa pinorum utan att +darra. Flyttningen inom klassen, som företogs på morgonen, beredde +emellertid vissa öfverraskningar, och de nerflyttade anstälde +jemförelser och betraktelser, som icke alltid hedrade lärarens omdöme. +Och betygen föreföllo temligen summariska, som de nog måste vara. Men +lofvet vinkade och allt skulle snart vara glömdt. Vid afslutningen inne +i qvinta fingo lärarne tack af erkebiskopen, men lärjungarne fingo +klander och förmaningar. Föräldrarnes närvaro, särskildt mödrarnes, +gjorde dock de kalla rummen så varma och en ofrivillig suck: hvarför +kunde det icke alltid få vara så<span class="pagenum"><a name="Page_42" +id="Page_42">42</a></span> fredligt som denna dag, steg nog upp hos +barnen. Suckarne ha blifvit delvis hörda och ungdomen lär icke numera se +i skolan en straffanstalt, om också den icke än har fått se någon tydlig +mening i det myckna lyxläsandet.</p> + +<p>Han var icke något ljus i skolan, men icke någon odåga. Som han endast +på grund af sina tidiga kunskaper genom dispens fått inträde i +läroverket, emedan han icke uppnått erforderlig ålder, var han alltid +yngst. Vid uppflyttning i secunda, dit hans betyg kallade honom, blef +han qvarhållen ett år i klassen för att mogna. Detta blef ett svårt +bakslag i hans utveckling. Hans otåliga lynne led deraf att ett helt år +läsa om gamla lexor. Mycken ledighet vann han, men hans läslust +förslöades och han kände sig förbigången. Hemma var han yngst, i skolan +också, men blott till åren, ty förståndet var äldre.</p> + +<p>Fadern tycktes ha märkt hans läslusta och syntes vilja lägga an på honom +till student. Han hörde hans lexor, ty han hade fått elementarbildning. +Men en gång då åttaåringen kom in med en latinsk explikation och bad om +hjelp, måste fadern erkänna att han icke kunde latin. Barnet kände +öfvertaget, och osannolikt är ej att fadern äfven kände det. Den äldre +brodern, som börjat i Klara skola samtidigt med Johan, blef hastigt +tagen derifrån, emedan Johan en<span class="pagenum"><a name="Page_43" +id="Page_43">43</a></span> dag blifvit monitör för den äldre, som stående +fick höras i sin lexa af den yngre. Det var oförståndigt af läraren att +så arrangera och klokt af fadern att rätta missförhållandet.</p> + +<p>Modern var stolt af sonens lärdom och skröt dermed för sina väninnor.</p> + +<p>I familjen spökade ofta ordet student. Vid studentmötet i början af +femtiotalet var staden öfversvämmad af hvita mössor.</p> + +<p>— Tänk när du får hvit mössa! — sade modern.</p> + +<p>När studentkonserter hållits, talades derom i flera dagar. Upsalabekanta +kommo också stundom ner till Stockholm och talade alltid om studentens +glada lif. En barnpiga, som städat i Upsala, kallade Johan studenten.</p> + +<p>Midt i skollifvets förfärliga hemlighetsfullhet, der barnet aldrig kunde +finna något kausalsammanhang mellan latinska grammatikan och lifvet, +uppdök ett nytt hemlighetsfullt moment för en kort tid, att sedan +försvinna. Rektorns nioåriga dotter bevistade de franska lektionerna. +Hon placerades med afsigt på bortersta bänken att hon ej skulle ses, och +att vända sig om på platsen var ett groft brott. Hon fans der emellertid +och hon kändes i rummet. Gossens fysiska könslif var ännu icke vaket, +men han, som troligen hela klassen, blef kär. Lexorna i ämnet, då hon +var närvarande, gingo alltid bra, ambitionen var sporrad, och ingen +ville<span class="pagenum"><a name="Page_44" id="Page_44">44</a></span> +bli pryglad och förödmjukad i hennes närvaro. Hon var säkerligen ful, +men hon var fint klädd. Hennes mjuka röst, ibland målbrottspojkarnes, +klang igenom, och lärarens, monstrets sträfva anlete log, när han talade +till henne. När han ropade upp hennes namn, hvad det lät vackert! Och +ett förnamn bland alla dessa familjenamn!</p> + +<p>Hans kärlek yttrade sig i en stilla melankoli. Han fick aldrig tala vid +henne, och skulle aldrig ha vågat. Han fruktade och åtrådde henne. Men +om någon kommit och frågat hvad han ville henne, skulle han icke kunnat +säga det. Han ville henne ingenting. Kyssa henne? Nej, man kysstes +aldrig i hans familj. Ta i henne? Nej! Mycket mindre då ega henne. Ega? +Hvad skulle han göra med henne? Han kände att han bar på en hemlighet. +Den plågade honom så att han led och hela lifvet mörknade. En dag hemma +tog han en knif och sade: jag vill skära halsen af mig. Modern trodde +han var sjuk. Det kunde han icke säga. Han var då omkring nio år.</p> + +<p>Hade det nu varit lika många flickor som gossar i skolan och under alla +lektioner, skulle troligen små oskyldiga vänskapsförbindelser uppstått, +elektriciteterna blifvit afledda, madonnadyrkan reducerad och hans +origtiga begrepp om qvinnan icke följt honom och de andra kamraterna +genom lifvet.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_45" id="Page_45">45</a></span> +Faderns kontemplativa lynne, skygghet för menskorna efter nederlagen, +opinionens på honom hvilande dom öfver hans i början olagliga +förbindelse med modern, hade kommit honom att draga sig tillbaka till +Norrtullsgatan. Der hade han hyrt en malmgård med stor trädgård, +vidsträckta egor med kobete, stall, ladugård och orangeri. Han hade +alltid älskat landet och jordens odling. En gång förr hade han hyrt en +egendom utanför staden, men kunde icke sköta den. Nu skulle han ha +trädgård, kanske både för egen skull och barnens, hvilka fingo en +uppfostran, som erinrade något om Emiles. Mellan långa plank låg huset +isoleradt från grannar. Norrtullsgatan var en trädplanterad aveny, som +ännu icke hade stenlagda trottoarer och var föga bebygd. Bönder och +mjölkbud beforo mest gatan, då de skulle in och ut från Hötorget. +Likvagnarne som släpade ut till Nya Kyrkogården, slädpartier till +Brunnsviken, ungherrar, som åkte till Norrbacka eller Stallmästargården, +voro dernäst de mest synliga trafikanterna.</p> + +<p>Trädgården som omgaf det lilla envåningshuset var vidsträckt. Långa +alléer med minst hundra äppelträn och otaliga bärbuskar korsade +hvarandra. Täta bersåer af syrén och jasmin voro placerade här och hvar, +och en väldig gammal ek stod ännu qvar i ett hörn. Der var skuggigt, +rymligt och lagom förfallet för<span class="pagenum"><a name="Page_46" +id="Page_46">46</a></span> att vara stämningsfullt. Öster om trädgården +höjde sig en grusås, som var bevuxen med lönnar, björkar och rönnar; och +öfverst stod ett tempel från förra århundradet. Åsens frånsida var +uppgräfven här och der efter en misslyckad grustägt, men erbjöd vackra +partier af häggbevuxna dälder och snår af viden och törnen. Från denna +sida såg man ej gatan eller huset. Vyen sträckte sig derifrån ut öfver +Bellvy, Cedersdalsbergen och Lilljansskogen. Endast få, spridda hus +syntes på långt håll, tobakslador och trädgårdar deremot i oändlighet.</p> + +<p>Man skulle sålunda bo på sommarnöje hela året om, och det hade barnen +ingenting emot. Nu fick han se på nära håll och upptäcka sjelf +växtlifvets hemligheter och skönheter, och den första våren var en +underbar öfverraskningarnas tid.</p> + +<p>När jorden låg nygräfd med sin djupa svärta under äppelträdens hvita och +skära soltält, när tulpanerna lyste i sin orientaliska färgprakt, då +tyckte han det var högtidligt att gå i trädgården, högtidligare än på +examen och i kyrkan, julottan ej undantagen. Men härmed följde ett raskt +kroppslif. Gossarne skickades upp med skeppsskrapor att skrapa mossan af +träden, de rensade landen och skyfflade gångarna, vattnade och krattade. +Ladugården var befolkad med en ko, som fick kalf; höskullen<span +class="pagenum"><a name="Page_47" id="Page_47">47</a></span> blef en +simskola, der det hoppades från bjelkarne, och hästen i stallet reds +till brunnen att vattnas.</p> + +<p>Lekarne uppe på åsen blefvo vilda; stenblock rullades, trädtoppar +äntrades och ströftåg företogos.</p> + +<p>Hagaparkens skogar och snår genomsöktes, i ruinerna nedsteg man på unga +trän och fångade läderlappar, harsyrans och bergsötans ätbara egenskaper +upptäcktes, fågelbon plundrades. Snart uppfans krutet också, sedan +pilbågen var aflagd, och hemma i backarne sköts snart kramsfågel. Med +allt detta följde snart en viss förvildning. Skolan blef allt vidrigare +och stadsgatorna ohyggliga.</p> + +<p>Samtidigt började ungdomsböckerna skänka fart åt afciviliseringen. +Robinson var epokgörande, och Amerikas upptäckande, Skalpjägaren, med +flera, väckte en upprigtig leda för skolböckerna.</p> + +<p>Vildheten tilltog så under det långa sommarlofvet, att modern ej mer +kunde styra de obändiga pojkarne. De skickades först på försök i +simskolan vid Riddarholmen, men halfva dagen gick åt på gatorna. +Slutligen tog fadern det beslut att sända de tre äldsta i inackordering +på landet, der de skulle vistas sommaren ut.</p> + + + +<div class="figdivide" style="width: 100px;"> +<img src="images/decobar50.jpg" width="100" height="14" alt="Decorative bar" title="" /> +</div> + + + +<br /> +<span class="pagenum"><a name="Page_48" id="Page_48">48</a></span> +<h2><a name="C_3" id="C_3"></a>3. +<br /><br /> +Borta ifrån hemmet.</h2> + + +<div class="drop"> +<img src="images/dc_o.jpg" alt="O" title="O" width="102" height="175" class="cap" /> +<br /><br /> +<p class="cap_1">Och så står han på fördäck på en ångbåt, långt ute på +sjön. Det har varit så mycket att se på under resan att han ej känt +någon ledsnad. Men nu är det eftermiddag, alltid melankolisk som den +första ålderdomen, solens skuggor falla så nytt och förändra allt, utan +att som natten dölja allt. Han börjar sakna något. Det kännes så tomt, +öfvergifvet, afbrutet. Han vill hem, men förtviflan öfver att ej genast +kunna det, slår honom med fasa och han gråter. När bröderna fråga honom +hvarför, svarar han att han vill hem till mamma. De skratta åt honom. +Men nu dyker moderns bild upp. Han ser henne allvarlig, mild, leende. +Hör hennes sista ord på<span class="pagenum"><a name="Page_49" +id="Page_49">49</a></span> landgången: var lydig och höflig mot alla +menskor, var rädd om dina kläder och glöm ej din aftonbön. Han tänker på +hur olydig han varit mot henne och han undrar om hon är sjuk. Hennes +bild stiger upp renad, förklarad, och drager honom med längtans aldrig +bristande trådar. Denna längtan och ödslighet efter modern följde honom +hela hans lif. Hade han kommit för tidigt till verlden, var han +ofullgången, hvad höll honom så bunden vid moderstammen?</p></div> + +<p>Det fick han aldrig svar på hvarken i böckerna eller i lifvet, men +förhållandet qvarstod: han blef aldrig sig sjelf, aldrig frigjord, +aldrig en afslutad individ. Han förblef en mistel, som icke kunde växa +utan att bäras upp af ett träd; han blef en klängväxt, som måste söka +ett stöd. Han var svag och räddhågad af naturen; han öfvades i alla +manliga idrotter, var god gymnast, satt upp på löpande häst, förde alla +slags vapen, sköt, simmade, seglade djerft, men endast för att icke vara +sämre än de andra. Om ingen såg honom när han badade, kröp han i; såg +någon på kastade han sig på hufvet från ett badhustak. Han kände sin +räddhåga och ville dölja den. Han anföll aldrig kamrater, men angreps +han, slog han igen, äfven en starkare. Han kom skrämd till verlden och +lefde i ständig skrämsel för lifvet och menskorna. +<span class="pagenum"><a name="Page_50" id="Page_50">50</a></span></p> + +<p>Båten ångar ut åt fjärdarne, hafvet öppnar sig; ett blått streck utan +strand. Det nya skådespelet, den friska vinden, brödernas munterhet +kryar upp honom, och så tänker han på att han snart rest aderton mil på +sjön, när ångbåten svänger in i Nyköpingsån.</p> + +<p>När landgången lagts ut kommer en medelålders man med ljusa polisonger +som efter ett kort samtal med kaptenen mottager gossarne. Han ser snäll +ut och är glad. Det är klockaren i Vidala. På stranden står en trilla +med en svart märr före, och strax äro de uppe i staden och stanna på +handelsmannens gård, der det också är bondqvarter. Det luktar sill och +svagdricka inne på gården, och väntan blir olidlig. Han gråter en skur +till. Ändtligen kommer Herr Lindén på en bondvagn förande resesakerna, +och efter många handtryckningar och små glas reser man ur staden. Det är +afton när man kommer ut genom tullen. Trädesåkrar och gärdesgårdar öppna +ett långt, ödsligt perspektiv, och öfver röda byar synes i fjerran ett +skogsbryn. Den skogen skall man igenom, och man har tre mil att åka. +Solen går ner och man åker genom mörka skogen. Herr Lindén pratar och +söker hålla modet uppe. Han talar om lekkamrater, badställen och +smultronplockning. Johan somnar. Vaknar vid en gästgifvargård med fulla +bönder. Hästarne spännas från och vattnas. Färden går<span +class="pagenum"><a name="Page_51" id="Page_51">51</a></span> genom mörka +skogar. Man får stiga af och gå uppför backarne. Hästarne röka och +flåsa, bönderna på bagagevagnen skämta och supa, klockaren pratar med +dem och säger roligheter. Och så åker man igen och sofver. Åker vaken, +stiger af och rastar. Mera skogar, som det förr varit röfvare i, svarta +granskogar under stjernhimmel, stugor och grindar. Gossen är alldeles +bortkommen och nalkas det okända med bäfvan.</p> + +<p>Slutligen blir vägen jemn, det ljusnar, och vagnarne stanna utanför ett +rödt hus. Midt emot huset står en hög, svart byggnad. En kyrka. Återigen +en kyrka. En gumma, som han tyckte, lång och mager, kommer ut och tar +emot barnen, som hon leder in i ett rum på nedra botten, der ett bord +står dukadt. Hon har en skarp röst, som icke låter vänlig, och Johan är +rädd. Man äter i mörkret, men maten smakar ej, ty den är ovanlig, och +man är trött med gråten i halsen. Så föres man opp på en vindskammare, +fortfarande i mörkret. Intet ljus tändes. Der är trångt; sängar, bäddar +på stolar och på golfvet, och luktar förfärligt. Sängtäcken röra sig och +ett hufvud sticker opp. Så ett till. Det fnissar och hviskar, men de +nykomna kunna ej se några ansigten. Äldsta bror får egen säng, men Johan +och äldre bror skola ligga skaffötters. Det var nytt. Nå, de krypa ner +och börja<span class="pagenum"><a name="Page_52" id="Page_52">52</a></span> +dra på täcket. Stora bror sträcker ut sig ogeneradt, men Johan +protesterar mot öfvergreppet. De sparkas och Johan blir slagen. Han +gråter genast. Äldsta bror sofver redan.</p> + +<p>Nu hörs en röst från en vrå djupt nere vid golfvet.</p> + +<p>— Ligg stilla, pojkdjeflar, och slåss inte.</p> + +<p>— Hvad säger du för slag? — svarar bror, som är en djerf +pojke.</p> + +<p>Basrösten svarar:</p> + +<p>— Hvad jag säger? Jag säger att han inte ska vara kitslig mot den +lilla!</p> + +<p>— Angår det dig, det?</p> + +<p>— Ja det angår mig. Kom hit han, ska jag klå honom.</p> + +<p>— Klå? Du?</p> + +<p>Bror stiger upp i skjortan. Basen möter på golfvet. Det är en liten +fyrkantig pjes med breda axlar, det är allt hvad man kan se. Många +åskådare sitta upp i sängarne.</p> + +<p>De slåss och stora bror får smörj.</p> + +<p>— Nej slå honom inte; slå honom inte.</p> + +<p>Lilla bror kastar sig emellan. Han kunde aldrig se någon af sitt blod få +stryk eller lida, utan att känna det i sina nerver. Åter hans +osjelfständighet, de olösliga blodsbanden, nafvelsträngen, som aldrig +kunde klippas, men endast gnagas af.</p> + +<p>Så blir det tyst och så faller sömnen på, den medvetslösa, som lär likna +döden och som derför lockat så många till förtidig hvila. +<span class="pagenum"><a name="Page_53" id="Page_53">53</a></span></p> + +<p>Nu börjar ett nytt litet lif för sig. Uppfostran utan föräldrar, ty +barnet är ute i verlden bland främmande menskor. Han är rädd och +undviker omsorgsfullt alla anmärkningar. Angriper ingen, men försvarar +sig mot öfversittare. Emellertid är man tillräckligt många för att kunna +få jemvigt, och rättvisa skipas af den bredaxlade, som är puckel, men +kanske derför alltid går med den svagare, när han anfalles orättvist.</p> + +<p>Det läses om förmiddagarne, badas före middan och arbetas om +eftermiddagarne. Det rensas i trädgården, bäres vatten från källan, +ryktas i stallet. Det är fars önskan att barnen skola arbeta med kroppen +fastän de betala vanlig inackordering.</p> + +<p>Men Johans lydnad och pligtkänsla för egen del räcker ej att göra honom +lifvet drägligt. Bröderna utsätta sig för anmärkningar, och dem lider +han lika mycket af. Han känner sig solidarisk och blir aldrig mer än en +tredjedels menska den sommaren. Straff, andra än att sitta inne, +förekomma ej, men anmärkningar äro nog för att oroa honom. Arbetet gör +honom stark till kroppen, men nerverna äro lika känsliga för intryck. +Ibland sörjer han modern, ibland är han ystert glad och anför lekarne, +helst de våldsamma. Att bända loss stenar i kalkstensbrottet och tända +eldar på dess botten, åka på brädlappar utför branta<span +class="pagenum"><a name="Page_54" id="Page_54">54</a></span> berg. Rädd +och oförvägen, uppsluppen och grubblande, ingen jemvigt.</p> + +<p>Kyrkan står på andra sidan vägen och kastar en skugga öfver sommartaflan +med detta becksvarta tak, denna likhvita vägg. Grafkorsen sticka upp +öfver kyrkmuren och ingå slutligen i hans dagliga fönsterutsigt. Kyrkan +slår icke hela dygnet som Klara, men om aftonen klockan sex få gossarne +gå ut och klämta med linan, som hänger ner från tornet. Det var ett +stort ögonblick när hans tur kom att klämta första gången. Han var +nästan en kyrkans embetsman och när han räknade tre gånger de tre slagen +trodde han att Gud, pastorn och socken skulle taga skada, om han +klämtade ett slag för mycket.</p> + +<p>På söndagen fingo de stora pojkarne gå upp och ringa klockorna. Då stod +Johan i den mörka trätrappan och beundrade. Fram på sommaren kom en +kungörelse med svarta kanter. När den lästes upp i kyrkan blef det stor +rörelse. Kung Oskar var död. Det talades mycket godt om honom, om också +ingen direkt gick och sörjde honom. Men nu ringdes det hvarje dag mellan +tolf och ett.</p> + +<p>Kyrkklockorna tycktes förfölja honom.</p> + +<p>På kyrkogården lekte man mellan grafvarne och kyrkan blef snart en +intim. Om söndagen placerades alla inackorderingarne på orgelläktaren. +När klockaren nu tog upp<span class="pagenum"><a name="Page_55" +id="Page_55">55</a></span> psalmen utposterades pojkarne vid +stämmorna, och vid en nick från mästaren drogos alla stämmor ut på en +gång, och ungdomen bröt in i kör. Det gjorde alltid stor effekt på +församlingen.</p> + +<p>Emellertid, genom att se de heliga tingen på nära håll och genom att +handskas med reqvisitan till kulten gjordes han snart familjär med dessa +höga saker, och respekten minskades. Sålunda blef nattvarden icke vidare +upplyftande när han på lördagsqvällen ätit af det heliga brödet i +klockarens kök, der det bakades och stämplades ut med en stamp, på +hvilken krucifixet var graveradt. Gossarne åto det och kallade det +munlack. Efter nattvardsgångens slut blef han en gång bjuden på vin inne +i sakristian tillsammans med kyrkvärdarne.</p> + +<p>Dessoaktadt började nu, sedan han lösryckts från modern och han kände +sig omgifven af okända, hotande magter, ett starkt behof att sluta sig +till något skydd att vakna. Han bad sina aftonböner med temlig andakt; +om morgnarne, när solen sken och kroppen var uthvilad, erfor han icke +detta behof.</p> + +<p>En dag när kyrkan vädrades sprungo barnen och lekte derinne. I ett +anfall af ysterhet stormades altaret. Men Johan, som eggades till +ytterligare bragder, rännde opp på predikstolen, vände timglaset och +predikade ur bibeln. Detta upptåg gjorde stor lycka. Derpå gick<span +class="pagenum"><a name="Page_56" id="Page_56">56</a></span> han ner +och sprang genom hela kyrkan på de öfversta bänkkanterna utan att röra +vid golfvet. Framkommen till första bänken vid altaret, grefvens bänk, +trampar han för hårdt på psalmbokspulpeten, hvilken med ett brak störtar +ner i golfvet. Panik. Alla kamraterna störta ut ur kyrkan. Han stod der +ensam, tillintetgjord. Nu skulle han ha velat störta till modern, +bekänna sin skuld och bedja henne om hjelp. Men hon fans der icke. Han +kommer ihåg Gud. Faller på knä vid altaret och läser hela Fader vår. +Stark och lugn, såsom om han fått en tanke ofvanifrån, stiger han upp +från golfvet, undersöker bänken, ser att tapparne ej äro afbrutna; tar +listen, passar in fogar och tappar, rycker af skon, som han förvandlar +till hammare, och med några väl rigtade slag är pulpeten lagad. Han +pröfvar sitt verk; det håller. Och han går, jemförelsevis lugn, ut ur +kyrkan. — Så enkelt, tyckte han nu. Och han skämdes öfver att ha +läst Fader vår. Hvarför skämdes han? Kanske han kände dunkelt, att uti +detta orediga komplex, som kallas själ, fans en kraft, som, i nödens +stund uppkallad till sjelfförsvar, egde ganska stor förmåga att reda +sig. Att han icke trodde att Gud hjelpt honom framgick deraf, att han +icke föll ner och tackade honom för hjelpen, och denna sväfvande +förnimmelse af blygsel upp<span class="pagenum"><a name="Page_57" +id="Page_57">57</a></span>stod troligen deraf, att han insåg det han +gått öfver ån efter vatten.</p> + +<p>Men detta var blott ett öfvergående moment af sjelfkänsla. Han förblir +ojemn och numera äfven nyckfull. Nyck, kapris, eller »diables noirs», +som fransmannen kallar det, är ett icke fullt förklaradt fenomen. Offret +är besatt: det vill ett, men gör motsatsen; det lider af begär att +tillfoga sig ondt och nästan njuter af sjelfplågeriet. Det är en +själssjukdom, en viljans sjuklighet, och äldre psykologer vågade en +förklaring medelst framhållande af tvåheten i hjernan, hvars två +hemisferer kunna under vissa förhållanden operera sjelfständigt hvar för +sig, och i strid mot hvarandra. Men den förklaringen är förkastad. +Personlighetens dubbelhet ha många observerat, och Goethe har behandlat +ämnet i Faust. Nyckfulla barn, som icke »veta hvad de vilja», sluta med +gråt, nervspänningens upplösning. De »tigga stryk», säger man också, och +eget är att se huru en lätt aga vid sådana tillfällen liksom sätter +nerverna i jemvigt och tyckes nästan välkommet af barnet, som genast +lugnar af, är försonlig och icke alls bitter öfver det straff det efter +sin mening måste anse sig ha lidit orättvist. Det tiggde verkligen stryk +såsom medicin. Men det fins ett annat sätt att utdriva de svarta +andarne. Man tar barnet i sina armar, så att det känner en vänlig +men<span class="pagenum"><a name="Page_58" id="Page_58">58</a></span>niskas +magnetism, och det lugnar af. Det sättet är bättre än alla andra.</p> + +<p>Gossen hade sådana anfall. När ett nöje vinkade, en utflygt med +bärplockning till exempel, bad han få stanna hemma. Han visste att han +skulle få dödande tråkigt hemma. Han ville så gerna fara med, men han +ville framför allt stanna hemma. En annan vilja, starkare än hans, +befalde honom stanna hemma. Ju mer man räsonnerade med honom, dess +fastare blef motståndet. Men kom då någon helt frankt och tog honom +skämtsamt i kragen och kastade upp honom på höskaket, då lydde han och +var glad att han så blef befriad från den oförklarliga viljan. Han lydde +i allmänhet gerna och ville aldrig sticka sig upp eller befalla. Han var +född för mycket slaf. Modern hade tjenat och lydt hela sin ungdom och +som upp-passerska varit höflig mot alla.</p> + +<p>En söndag voro de i prestgården. Der var flickor. Han tyckte om dem, men +var rädd för dem. Hela barnskaran gick ut och plockade smultron. Någon +hade föreslagit att man skulle slå tillsammans bären och sedan äta dem +med sked till socker, när man kom hem. Johan plockade flitigt och höll +öfverenskommelsen, åt ej ett bär utan aflemnade sin tribut ärligt. Men +han såg andra som fuskade. Vid hemkomsten utdelas bären af prestens +dotter, och barnskaran tränger sig fram kring flickan att<span +class="pagenum"><a name="Page_59" id="Page_59">59</a></span> få hvar och +en sitt skedblad. Johan håller sig längst bakom. Blir glömd och blir +utan bär.</p> + +<p>Förbigången! Med bitterhet i sinnet såsom en förbigången, går han ut i +trädgården och gömmer sig i en berså. Han känner sig som den sista, den +sämsta. Men nu gråter han ej, utan han känner något hårdt och kallt resa +sig som en stålstomme inne i sig. Och efter anstäld kritik på hela +sällskapet finner han att han var den redligaste, ty han åt icke ett bär +ute på svedjan, och så — pang! der kom felslutet — derför +att han var bättre än de andra, så blef han förbigången. Resultat: han +ansåg sig bättre än de andra. Och han erfor en stark njutning af att +vara förbigången.</p> + +<p>Han hade också en förmåga att göra sig osynlig och hålla sig undan, så +att han blef förbigången. Fadern kom en gång hem med en persika till +aftonbordet. Alla barnen erhöllo en skifva af den sällsynta frukten, men +hur det föll sig, Johan blef utan, och det så att den eljest rättvise +fadern icke märkte det. Han kände sig så stolt af denna nya påminnelse +om sitt oblida öde, att han senare på aftonen måste skryta för bröderna +med det. De trodde honom icke, så orimlig ansågo de historien. Ju +orimligare, ju bättre!</p> + +<p>Han plågades äfven af antipatier. En söndag på landet kom det en vagn +med ungdom<span class="pagenum"><a name="Page_60" id="Page_60">60</a></span> +till klockargården. Ur steg en svartmuskig gosse med dolsk men djerf +uppsyn. Johan sprang vid hans åsyn och gömde sig på vinden. Man letade +upp honom, klockaren smickrade honom, men han blef sittande i sin vrå +och hörde på huru barnen lekte, ända tills den svarta gossen hade rest.</p> + + +<p class="break">Kalla bad, vilda lekar, strängt kroppsarbete, ingenting +kunde härda hans lösa nerver, som stundom ett ögonblick kunde spännas +till det yttersta.</p> + +<p>Han hade godt minne, läste ordentligt, helst om reala ting såsom +geografi och naturvetenskap. Aritmetik gick in minnesvägen, men geometri +hatade han. En vetenskap om overkligheter oroade honom; först senare, +när han fått fatt i en handbok i landtmäteri och insett geometriens +praktiska nytta, fick han lust för ämnet, och då mätte han upp träd och +hus, refvade trädgårdsland och alléer och konstruerade pappfigurer.</p> + +<p>Han ingick nu i sitt tionde år. Var bredaxlad och brunhylt; håret var +blondt och struket upp öfver en sjukligt hög och framstående panna, +hvilken ofta var föremål för samtal och af slägtingar gaf anledning till +öknamnet »professorn».</p> + +<p>Han var icke längre automat, utan började samla egna iakttagelser och +draga slutledningar,<span class="pagenum"><a name="Page_61" id="Page_61">61</a></span> +derför nalkades den tidpunkt, då han skulle söndra sig från sin +omgifning och gå ensam. Men ensamheten måste för honom bli en +ökenvandring, ty han egde icke nog stark individualitet att kunna gå för +sig sjelf; hans sympati för menskorna skulle bli obesvarad, emedan deras +tankar icke kunde gå jemnt med hans; och sedan skulle han gå omkring och +bjuda ut sitt hjerta åt den förstkommande, men ingen skulle ta emot det, +ty det var dem främmande, och så skulle han draga sig tillbaka i sig +sjelf, sårad, förödmjukad, förbisedd, förbigången.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Sommaren gick till sitt slut och han reste hem till skolans öppnande. +Dubbelt trist föreföll nu det mörka huset vid Klara kyrkgård, och när +han såg den långa filen af rum, som under latinska namnen till och med +qvinta, skulle genomsläpas på bestämdt utstakade år, innan en ny fil af +rum på gymnasium skulle genomtråkas, då tyckte han att lifvet just icke +var lockande. Samtidigt börjar hans sjelftänkning att revoltera mot +lexorna. Följden blir dåliga betyg. En termin senare, efter nerflyttning +i klassen, tager fadern ho<span class="pagenum"><a name="Page_62" +id="Page_62">62</a></span>nom ur Klara skola och sätter honom i +Jakobs, på samma tid man bryter upp från Norrtullsgatan och installerar +sig i en malmgård på Stora Gråbergsgatan nära Sabbatsberg.</p> + + + +<div class="figdivide" style="width: 100px;"> +<img src="images/decobar50.jpg" width="100" height="14" alt="Decorative bar" title="" /> +</div> + + +<br /> +<span class="pagenum"><a name="Page_63" id="Page_63">63</a></span> +<h2><a name="C_4" id="C_4"></a>4. +<br /><br /> +Beröring med underklassen.</h2> + + +<div class="drop"> +<img src="images/dc_c.jpg" alt="C" title="C" width="81" height="175" class="cap" /> +<br /><br /> +<p class="cap_1">Christineberg, så vilja vi kalla malmgården, låg ännu +ensligare än huset på Norrtullsgatan. Gråbergsgatan var icke stenlagd. +Endast en ensam vandrare kunde der ses en gång i timmen, och vagnsbuller +var en händelse, som lockade en till fönstren att se hvad det var. Huset +låg inne på en trädbevuxen gård och liknade en prestgård på landet. +Omgafs af trädgård och stora tobaksplantager; vidlyftiga egor med dammar +sträckte sig åt Sabbatsberg. Men nu arrenderade fadern ingen jord, +hvarför den lediga tiden åtgick till att slå dank. Lekkamraterna +utgjordes nu af fattigare mans barn. Mjölnarens pojkar och<span +class="pagenum"><a name="Page_64" id="Page_64">64</a></span> kogubbens. +Lekplatserna voro särskildt qvarnbackarne, och qvarnvingarne voro +leksakerna.</p></div> + +<p>Jakobs skola var fattiga barns skola. Här ingår han i umgänge med +underklassen. Kamraterna voro sämre klädda, voro såriga om näsan, hade +fula drag och luktade illa. Hans egna skinnbyxor och smorläderstöflar +gjorde ingen dålig effekt här. Han kände det lugnare i denna omgifning, +som anstod honom; blef mera förtrolig med dessa barn än med de +högfärdiga i Klara.</p> + +<p>Men många af dessa barn voro bjessar i att kunna sina lexor, och skolans +snille var en bondpojke. Jemsides dermed funnos många så kallade »busar» +i de lägre klasserna, och dessa slutade vanligen i andra. Han gick nu i +tredje och kom ej i beröring med dem, och de rörde aldrig någon i en +högre klass. Dessa barn gingo samtidigt i något yrke, voro svarta om +händerna, rätt gamla, ända till fjorton, femton år. Många af dem seglade +med briggen Carl Johan om somrarne, och uppträdde sedan på hösten i +tjäriga lärftsbyxor, svångrem och knif. De slogos med sotare och +tobaksbindare, togo aptitsupen i frukostlofvet, gingo på krogar och +kaffehus. Oupphörliga ransakningar och utvisningar voro dessa gossar +utsatta för och ansågos i allmänhet, men med stor orätt, som dåliga +barn. Många af dem ha sedan blifvit<span class="pagenum"><a name="Page_65" +id="Page_65">65</a></span> dugtiga borgare och en, som seglat på Carl +Johan, (busbriggen), har sedan slutat som officer vid gardet. Han har +aldrig vågat tala om sin seglats, men när han för vaktparaden framåt +Nybrohamnen och ser den beryktade briggen ligga der, går det en rysning +genom honom, säger han.</p> + +<p>En dag mötte Johan en forden kamrat från Klara och han sökte undvika +honom. Men denne går på Johan och frågar honom i hvilken skola han nu +går.</p> + +<p>— Jaså, du går i den busskolan, — sade kamraten.</p> + +<p>Johan kände att han kommit »ner», men han hade sjelf önskat det. Han +framstod icke alls bland kamraterna, men kände sig hemma med dem, +befryndad med dem och han trifdes bättre än i Clara, ty här tryckte icke +något uppifrån. Han ville sjelf icke stiga upp och trycka ner någon, men +han led af press uppifrån. Han ville icke ditupp, men han erfor ett +behof af, att det icke skulle finnas några deruppe. Men det grodde ändå +i honom det der, att de gamla kamraterna ansågo honom ha gått ner. Och +när han på gymnastikuppvisningen kom i Jakobisternas dunkla trupp och +mötte Klaristernas lätta rotar med fina sommarkläder och ljusa ansigten, +då såg han klass-skilnaden och föll då ordet »buse» ifrån det andra +lägret, då osade det krig i luften.<span class="pagenum"><a name="Page_66" +id="Page_66">66</a></span> De båda skolorna slogos ibland, men Johan gick +aldrig med. Han ville icke se de gamla vännerna och icke visa sin +förnedring.</p> + +<p>Examensdagen erbjöd i Jakob en annan anblick än i Klara. Handtverkare, +tarfligt klädda gummor, utstyrda restaurationsfruar, åkare, krögare +utgjorde publiken. Och det tal skolans inspektor höll för församlingen, +det var annat än erkebiskopens glada blomstertal. Han läste upp namnen +på de late (eller för läsning svagt begåfvade), hunsade föräldrar för +att deras barn kommit för sent eller uteblifvit, och salen genljöd af +gråt från fattiga mödrar, som kanske icke vållat dessa lätt förklarliga +försummelser, och som i sin enfald trodde sig ha dåliga söner. Så kommo +premierna. Det var alltid burgna borgarsöner, som haft råd att +uteslutande egna sig åt lexorna, hvilka nu helsades såsom dygdemönster.</p> + +<p>Moralen, hvilken väl skulle vara läran om skyldigheter och rättigheter, +men slutligen blifvit en lära om vår nästas skyldigheter mot oss, +uppträdde uteslutande såsom en stor författningssamling af skyldigheter. +Ännu hade barnet icke hört omtalas en enda mensklig rättighet. Allt var +på nåd; han lefde på nåd, åt på nåd, fick gå i skolan på nåd. Här i de +fattiges skola begärde man än mera af barnen. Man begärde af de fattiga +att de skulle ha hela kläder. Hvar skulle de få dem ifrån? Man<span +class="pagenum"><a name="Page_67" id="Page_67">67</a></span> gjorde +anmärkning på deras händer, derför att de blifvit svarta under beröring +med tjära och beck; man begärde uppmärksamhet, fina seder, höflighet, +det vill säga allt orimligt. Lärarnes skönhetssinne narrade dem ofta +till orättvisor. Johan hade en knäkamrat som aldrig var kammad, hade sår +under näsan, flytningar ur öronen, hvilka luktade illa. Hans händer voro +orena, hans kläder fläckiga och trasiga. Sällan kunde han lexorna och +fick alltid anmärkningar och handplagg. En dag anklagades han af en +kamrat att ha infört ohyra i klassen. Han fick då en egen plats sig +anvisad; han var utstött. Han gret bittert, så bittert. Derpå blef han +borta. Johan skickades såsom ordningsman för tillfället att söka honom +hemma. Det var i Dödgräfvargränden han bodde. I ett rum bodde +målarfamiljen med mormor och många små barn. Georg, gossen i fråga, satt +med en liten syster i knäet, som skrek förtvifladt. Mormodern hade en +annan liten i sina armar. Far och mor voro ute på arbete, hvar på sitt +håll. I detta rum, som ingen hade tid att städa och som ej kunde städas, +osade koksens svafvelångor och småbarnens orenligheter, här torkades +kläder, lagades mat, refs oljefärg, knådades kitt. Här lågo alla motiven +till Georgs immoralitet i dagen. Men, invände alltid någon moralist, man +är aldrig så fattig att man ej kan hålla sig hel och ren. Så enfaldigt! +Lika<span class="pagenum"><a name="Page_68" id="Page_68">68</a></span>som +icke sylön, (om man har något helt att sy på), tvål, klädtvätt, tid, +kostade något! Att vara hel, ren och mätt är väl det högsta den fattige +kan tänka sig komma till. Det kunde icke Georg och derför blef han +utstött.</p> + +<p>Nyare moralister ha trott sig gjort den upptäckten, att underklassen är +mera omoralisk än öfverklassen. Med omoralisk skulle denna gång menas +att den icke höll sociala öfverenskommelser så bra som öfverklassen. +Detta är ett misstag, om icke något värre. I alla de fall der +underklassen icke tvingas af nöd är den pligttrognare än öfverklassen. +Den är äfven barmhertigare mot likar, mildare mot barnen och framför +allt tåligare. Hur länge har den ej tålt att dess arbete begagnas af +öfverklassen, innan den slutligen börjat bli otålig!</p> + +<p>För öfrigt har man alltid velat hålla morallagarne så sväfvande som +möjligt. Hvarför bevaras de ej i skrift och tryck såsom den gudomliga +och den borgerliga lagen? Kanske derför att en ärligt skrifven morallag +skulle nödgas upptaga äfven menniskans rättigheter.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Revolten mot lexorna tilltog nu hos Johan. Hemma läste han allt möjligt, +men lexorna slarfvade han igenom. Skolans förnämsta läroämnen voro nu +latin och grekiska. Under<span class="pagenum"><a name="Page_69" +id="Page_69">69</a></span>visningsmetoden var absurd. Ett halft +år åtgick att explicera en fältherre i Cornelius. Läraren hade ett sätt +att inveckla saken, som bestod i att eleven skulle »ta ut +konstruktionsordningen». Men han förklarade aldrig hvad detta skulle +innebära. Det bestod nämligen i ett uppläsande af textens ord i en viss +ordning, men i hvilken, det sade han aldrig. Den sammanföll icke med den +svenska öfversättningen, och när gossen gjort några försök att fatta +sammanhanget, men ej kom till klarhet, tog han sig för att tiga. Han +blef halsstarrig, och när han ropades upp att explicera, teg han, äfven +om han kunde lexan. Ty så snart han började läsa haglade anmärkningar, +på ordens tonvigt, på tempot, på rösten, på allt.</p> + +<p>— Kan du inte, förstår du inte? — ropade läraren utom sig.</p> + +<p>Gossen teg och tittade föraktligt på pedanten.</p> + +<p>— Är du stum?</p> + +<p>Han teg. Nu var han för gammal att få stryk, hvilket dessutom började +bortläggas. Och så fick han sitta der.</p> + +<p>Han kunde öfversätta texten på svenska, men ej på det enda sätt läraren +ville. Att läraren bara ville ha det på ett sätt tyckte gossen var +fånigt. Han skulle ha stormat igenom hela Cornelius på ett par veckor, +och detta afsigtliga, oräsonliga krypande, när man kunde<span +class="pagenum"><a name="Page_70" id="Page_70">70</a></span> springa, +deprimerade honom. Han såg ingen idé i det.</p> + +<p>Samma fenomen vid lektionen i historia.</p> + +<p>— Nå du, Johan, — säger läraren ungefär, — tala nu om +hvad du vet om Gustaf den förste.</p> + +<p>Gossen stiger upp från platsen, och så löpa hans ostyriga tankar så här +ungefär:</p> + +<p>— Hvad jag vet om Gustaf den förste? Åh! Det är mycket det. Men +det visste jag i prima redan, (nu är han i qvarta), och det vet +magistern också. Hvad tjenar det till att rabbla opp det igen?</p> + +<p>— Nåå du? Är det allt hvad du vet. — Han hade inte sagt ett +ord och kamraterna skratta. Nu blir han ond. Han försöker att börja +tala, men det stockar sig i halsen. Hvad skall han börja med? Gustaf var +född på Lindholmen i Roslagen. Ja, men det visste ju han och magistern +förut. Så fånigt att stå och jamsa om det der.</p> + +<p>— Jaså, du kan inte din lexa, du vet ingenting alls om Gustaf den +förste.</p> + +<p>Nu öppnar han munnen och säger kort och bestämdt:</p> + +<p>— Jo, det kan jag visst det!</p> + +<p>— Jaså du kan, hvarför svarar du inte då?</p> + +<p>Han tyckte att magistern hade frågat så dumt och nu ville han inte +svara. Han slog, bort alla tankar på Gustaf den förste och tänkte med +våld bort på något annat, på kartorna på<span class="pagenum"><a name="Page_71" +id="Page_71">71</a></span> väggen, på lamporna i +taket, och nu gjorde han sig döf.</p> + +<p>— Sitt ner då, efter du inte kan din lexa, — säger +magistern. Han sätter sig ner och låter tankarna löpa ut, sedan han +bestämt sig för att magistern ljugit.</p> + +<p>Det låg i detta något af afasi, oförmåga eller ovilja att tala, och det +följde honom långt fram i lifvet, tills reaktionen kom i form af +pratsjuka, oförmåga att hålla mun, drift att tala ut allt hvad tanken +producerade. Naturvetenskaperna lockade honom, och de timmar då läraren +visade skolbotanikens kolorerade figurer af örter och trädslag, då +tyckte han att det mörka rummet ljusnade; och när magistern läste ur +Nilssons Fauna om djurens lif, så lyssnade han och lade på minnet. Men +fadern såg att det gick dåligt med de andra läroämnena. Latinet i +synnerhet. Men Johan skulle läsa latin och grekiska. Hvarför? Han var +väl utsedd att gå den lärda vägen. Fadern anstälde en undersökning. När +han fick höra af latinläraren att denne ansåg sonen som idiot, måtte +detta ha stuckit hans sjelfkänsla, och han beslöt flytta gossen till ett +privatläroverk med mera rationella metoder. Ja, han var så retad att han +tillät sig den förtroligheten att berömma Johans förstånd och för första +gången säga ondt om hans lärare.<span class="pagenum"><a name="Page_72" +id="Page_72">72</a></span></p> + +<p>Emellertid hade denna beröring med de fattigare klasserna hos gossen +alstrat en tydlig ovilja för de högre. I Jakobs skola var det en +demokratisk anda, så till vida att jemnåriga alltid kände sig i nivå med +hvarandra. Ingen drog sig för den andres sällskap på andra grunder än +personlig antipati. I Klara var det kast- och bördskilnad. I Jakob +skulle förmögenhet kunnat göra en aristokrati, men det fans inga +förmögna. Och de ytterligt fattiga behandlades af kamraterna med +deltagande utan nedlåtande, om ock den dekorerade inspektorn och de +akademiskt bildade magistrarne visade motvilja för de elända.</p> + +<p>Johan kände sig solidarisk och befryndad med kamraterna, sympatiserade +med dem, men blef skygg för de högre. Han undvek de stora gatorna. Gick +alltid den trista Holländargatan eller den fattiga Badstugatan. Men af +kamraterna lärde han att missakta bönderna, som här hade sina qvarter. +Det var stadsbo-aristokratism, som äfven det mest obetydliga stadsbarn, +huru fattigt det än är, har insupit. Dessa kantiga figurer i gråa +rockar, som skakade på mjölkkärror och hölass, behandlades som löjliga +personer, underlägsna varelser, hvilka saklöst beskötos med snöbollar. +Att åka bak på deras slädar ansågs som ett medfödt privilegium. Att +skrikande upplysa dem om att vagnshjulet<span class="pagenum"><a name="Page_73" +id="Page_73">73</a></span> gick omkring och få dem att titta på underverket +var en stående qvickhet.</p> + +<p>Men hur skulle barn, som icke sågo annat än ett samhälle der allt var +ordnadt opp- och nervändt efter egentlig vigt, der det tyngsta låg +nederst och det lättaste öfverst, kunna undgå att ta det som låg under +för att vara det sämre? Aristokrater äro vi alla. Det är visserligen +delvis sant, men det är icke desto mindre illa, och vi borde söka lägga +bort att vara det. Underklassen är emellertid mera verkligt demokratisk +än öfverklassen, ty den vill icke stiga öfver, utan endast komma upp i +nivån; deraf dess påstådda begär att vilja höja sig. Underklassen ville +helst ha jemvigt genom att sänka nivån och slippa den förtviflade +ansträngningen att »höja» sig. Det finnes aristokrater med namnet +demokrater, som söka höja sig för att få öfva tryck, men de äro snart +genomskådade. En sann demokrat vill hellre sänka det oberättigadt +upphöjda än »höja» sig. Detta kallas att dra ner till sin låga +ståndpunkt. Uttrycket är korrekt, men har fått inskjutet en falsk, ful +betydelse.</p> + +<p>Samhället lyder Archimedes' lag om vätskors jemvigt i kommunicerande +rör. Båda ytorna sträfva att komma i samma läge. Men jemvigt kan endast +inträda genom att den högre ytan sänks, hvarigenom samtidigt den lägre +höjes. Det är dit det moderna samhällsarbetet<span +class="pagenum"><a name="Page_74" id="Page_74">74</a></span> sträfvar. +Och det går dit! Säkert! Och sen blir det lugn.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Sedan numera intet kroppsarbete hemma kom ifråga blef Johans lif +uteslutande ett inre, overkligt tankelif. Han läste hemma allt hvad han +kom öfver. Om onsdags- och lördagseftermiddagarne kunde man se +elfvaåringen i en nattrock och en rökmössa, som han fått af fadern, och +med en lång tobakspipa i munnen, med fingren instuckna i öronen, sitta +fördjupad öfver någon bok, helst en indianbok. Han hade redan läst fem +olika Robinsöner och njutit otroligt af dem. Men i Campes bearbetning +hade han såsom alla barn hoppat öfver moralerna. Hvarför hata alla barn +moraler? Äro de omoraliska af naturen? Ja, svara de nyare moralisterna, +ty de äro djur ännu och erkänna icke samhällsfördraget. Ja, men moralen +uppträder också för barnet endast med pligter och inga rättigheter. +Moralen är derför orättvis mot barnet, och barnet hatar orättvisan.</p> + +<p>Han hade derjemte anlagt ett herbarium, en insektsamling och en +mineralsamling, samt läste Liljeblads Flora, som han funnit i faderns +bokskåp. Den boken tyckte han mer om än skolbotaniken, ty der stod en +mängd små saker<span class="pagenum"><a name="Page_75" id="Page_75">75</a></span> +om växternas nytta, när den andra bara talade om ståndare och pistiller.</p> + +<p>När bröderna med afsigt störde honom i läsningen kunde han rusa upp och +hota med slagsmål. Man sade då att han var förläst.</p> + +<p>Banden med lifvets verkligheter löste han upp, och han lefde ett skenlif +i främmande länder, i sina tankar, och var missnöjd med den gråa, +enformiga dagliga tillvaron och sin omgifning, som blef honom alltmer +främmande. Men fadern ville icke släppa honom vill i fantasierna, utan +han fick numera gå ärenden, såsom att hemta tidningar och aflemna post, +hvilket han ansåg som ingrepp i sina personliga rättigheter och alltid +gjorde med missnöje.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Det talas nu för tiden så mycket om sanningen och tala sanning, som om +detta vore en svår sak, hvilken förtjente beröm. Om man fråndrager +berömmet så är det icke utan att det har sina svårigheter att få reda på +verkliga förhållandet, hvilket ju skulle vara sanning i denna +bemärkelse. En person är icke alltid den, som hans rykte anger, ja, en +hel opinion kan vara falsk; bakom hvarje tanke lurar en passion, hvarje +omdöme är koloreradt af ett tycke. Men konsten att skilja +sakförhållandet från tycket är gränslöst svår, derför kunde<span +class="pagenum"><a name="Page_76" id="Page_76">76</a></span> sex +tidningsreferenter på samma gång se sex olika färger på kejsarens +kröningsrock. Nya tankar tas icke gerna emot af våra automatiska +hjernor, äldre personer tro bara sig sjelfva, och obildade inbilla sig +att de väl måtte kunna tro sina egna ögon, hvilket de icke alltid borde +lita på, då det fins så mycket synvillor.</p> + +<p>I Johans hem dyrkades sanningen.</p> + +<p>— Tala alltid sanning, hända hvad som hända vill — upprepade +fadern så ofta, och så berättade han en historia om sig sjelf. Huru han +en gång lofvat en kund afsända en vara på dagen. Han glömmer bort det, +men måtte ha haft att tillgå ursäkter, ty när den ursinnige kunden +kommer in på kontoret och öfveröser honom med skymford, svarar fadern +med att ödmjukt bekänna sin glömska, anhålla om förlåtelse och förklara +sig villig ersätta förlusten. Sens moral: kunden faller i förvåning, +räcker sin hand och betygar sin aktning. (I parentes: köpmän måtte icke +ha så höga fordringar på hvarandra!)</p> + +<p>Nå! Fadern hade ett godt förstånd och som äldre man var han säker på +sina slutledningar.</p> + +<p>Johan, som aldrig kunde vara sysslolös, hade gjort en upptäckt: att man +kunde fördrifva tiden på den långa vägen till och från skolan och på +samma gång bli rikare. Han hade en gång på den trottoarlösa +Holländargatan hittat<span class="pagenum"><a name="Page_77" +id="Page_77">77</a></span> en jernmutter. Den tyckte han var rolig, +ty den blef en bra slungsten på ett snöre. Derefter gick han alltid midt +på gatan och tog upp allt jern han såg. Som gatorna voro illa lagda, och +öfverdådigt körande icke var förbjudet, så misshandlades redskapen +grymt. Derföre kunde en uppmärksam vandrare vara säker på att hvarje dag +hitta ett par söm, en sprint och minst en mutter, stundom en hästsko. +Johan tyckte mest om muttrarne, och tog dem till sin specialitet. På ett +par månader hade han samlat väl en half kappe.</p> + +<p>En qväll sitter han och leker med dem när fadern kommer in i rummet.</p> + +<p>— Hvad har du der? — säger fadern och gör stora ögon.</p> + +<p>— Det är muttrar, — svarar Johan säkert.</p> + +<p>— Hvar har du fått dem ifrån?</p> + +<p>— Jag har hittat dem.</p> + +<p>— Hittat dem? Hvar?</p> + +<p>— På gatan.</p> + +<p>— På ett ställe?</p> + +<p>— Nej, på många. Man går midt på gatan och tittar ner, — +säger han.</p> + +<p>— Nej, hör du, det går inte i mig. Det der ljuger du. Kom in, får +jag tala med dig.</p> + +<p>Talet hölls med en rotting.</p> + +<p>— Vill du nu bekänna!</p> + +<p>— Jag har hittat dem på gatan.</p> + +<p>Han pryglas, tills han »bekänner».<span class="pagenum"><a name="Page_78" +id="Page_78">78</a></span></p> + +<p>Hvad skulle han bekänna? Smärtan och fruktan att icke få slut på +uppträdet aftvang honom följande lögn:</p> + +<p>— Han hade stulit dem.</p> + +<p>— Hvar?</p> + +<p>Nu visste han icke hvar en mutter satt på en kärra, men han gissade att +de sutto inunder.</p> + +<p>— Inunder kärror — alltså.</p> + +<p>— Hvar?</p> + +<p>Fantasien framkallade en plats der det stod många kärror.</p> + +<p>— Vid byggeraget midt emot Smedgårdsgränd. —</p> + +<p>Den der specificeringen af gränden gjorde saken sannolik. Den gamle +trodde sig nu säkert ha tagit sanningen ur honom. Och så följde +reflexionerna:</p> + +<p>— Hur kunde du ta bort dem med bara fingrarne?</p> + +<p>Det hade han icke drömt om. Jo, nu såg han faderns verktygslåda för sig:</p> + +<p>— Med en skrufmejsel.</p> + +<p>Nu kan man inte ta muttrar med skrufmejsel, men faderns fantasi var i +rörelse och han lät lura sig.</p> + +<p>— Men det är ju förfärligt! Du är ju en tjuf! o. s. v. Tänk om +polisen hade kommit.</p> + +<p>Johan tänkte ett ögonblick lugna honom med att det var lögn alltsammans, +men utsigten<span class="pagenum"><a name="Page_79" id="Page_79">79</a></span> +att få mera stryk och bli utan qvällsvard afhöll honom.</p> + +<p>Om aftonen när han lagt sig och modern kom in och bad honom läsa sin +aftonbön, sade han patetiskt och med lyftad hand:</p> + +<p>— Jag har ta mig fan inte stulit några muttrar.</p> + +<p>Modern såg på honom länge, och så sade hon:</p> + +<p>— Du ska inte svära så!</p> + +<p>Kroppsstraffet hade förödmjukat honom, kränkt honom, han var ond på gud, +föräldrar, och mest på bröderna, som icke vittnat för hans sak, oaktadt +de kände förloppet. Han gjorde ingen bön den qvällen, men han önskade +att det blifvit eldsvåda, utan att han behöft tända på. Och så tjuf +till!</p> + +<p>Sedan dess var han misstänkt eller rättare hans dåliga rykte stadgadt, +och han pikerades länge med erinran om den stöld han aldrig begått.</p> + +<p>En annan gång gjorde han sig sjelf skyldig till lögn, men genom en +inadvertens, som han icke kunde förklara på länge. (Anbefalles föräldrar +till begrundande.) En skolkamrat med syster kommer en söndagsmorgon på +våren hem till honom och frågar om han vill gå med till Haga. Ja, det +vill han, men han skall fråga mamma om lof först. (Pappa var borta.)</p> + +<p>— Skynda dig då!<span class="pagenum"><a name="Page_80" +id="Page_80">80</a></span></p> + +<p>Ja, men han skall visa sitt herbarium först.</p> + +<p>— Ska vi gå nu?</p> + +<p>— Ja, men jag ska bara in till mamma först.</p> + +<p>Men så kommer en liten bror in och tar hans herbarium.</p> + +<p>Ofoget afstyres, men nu skola de se hans mineralier också.</p> + +<p>Under tiden skall han byta om blus. Derpå tar han en liten bit bröd i +skänken. Modern passerar och helsar kamraterna; de tala om ett och annat +från hemmet. Johan har brådt, lägger in sakerna och för sina vänner ut i +trädgården att se på groddammen. Ändtligen går man till Haga. Han lugn i +den fulla tron att han begärt lof af modern.</p> + +<p>Så kommer fadern hem.</p> + +<p>— Hvar har du varit?</p> + +<p>— Jag har varit i Haga med vännerna.</p> + +<p>— Hade du lof af mamma?</p> + +<p>— Ja!</p> + +<p>Modern protesterar. Johan blir stum af häpnad.</p> + +<p>— Jaså, du far med lögn.</p> + +<p>Han var svarslös. Men han var så viss på att han bedt modern om lof, så +mycket mer som intet afslag var att befara. Han hade så fast beslutat +att göra det, men biomständigheter hade gått emellan, han hade glömt det +och han ville dö på att han icke ljög.<span class="pagenum"><a name="Page_81" +id="Page_81">81</a></span></p> + +<p>Barn äro i allmänhet för rädda att ljuga, men deras minne är kort, +intrycken vexla så hastigt, och de förblanda önskningar och beslut med +verkstälda handlingar.</p> + +<p>Emellertid lefde gossen länge i den tron att modern ljugit. När han +sedan reflekterat många gånger öfver fenomenet, trodde han att hon glömt +saken eller icke hört hans anhållan. Långt, långt senare började han +misstänka att möjligen hans minne svikit honom. Men han var berömd för +godt minne, och det gälde ju bara två, tre timmars mellantid.</p> + +<p>Hans misstankar om moderns sannfärdighet (och hvarför skulle hon ej +kunna säga en osanning, då qvinnor ju så lätt förvexla sina +hallucinationer med verkligheter?), stärktes en kort tid efteråt. +Familjen hade köpt en möbel: ett stort evenemang! Gossarne skulle just +gå på visit till faster. Modern ville gömma på nyheten och öfverraska +fastern vid hennes nästa besök. Derför bad hon barnen icke tala om +evenemanget.</p> + +<p>De komma till faster. Hon frågar strax: har mamma köpt den gula möbeln +än?</p> + +<p>Bröderna tiga, men Johan svarar gladt: nej.</p> + +<p>Efter hemkomsten vid middagsbordet frågar modern:</p> + +<p>— Nåå, frågade faster om möbeln?</p> + +<p>— Ja!</p> + +<p>— Hvad svarade ni?<span class="pagenum"><a name="Page_82" +id="Page_82">82</a></span></p> + +<p>— Jag sa nej, jag! — säger Johan.</p> + +<p>— Jaså, du hade kurage att ljuga du, hugger fadern in.</p> + +<p>— Ja, mamma sa det, — svarar gossen.</p> + +<p>Modern bleknar och fadern blir tyst.</p> + +<p>Det var ju oskyldigt i det hela, men det var icke så betydelselöst i +sitt sammanhang. Svaga tvifvel om »andras» sanningskärlek vaknade hos +barnet och öppnade nu ett nytt belägringstillstånd af motkritik.</p> + +<p>Kölden mot fadern tilltager, och nu spanar han efter förtryck och gör +oaktadt sin svaghet små försök till uppror.</p> + +<p>Barnen kommenderas i kyrkan hvarje söndag, och familjen hade bänknyckel. +Den orimligt långa gudstjensten och de obegripliga predikningarne +upphörde snart att göra intryck. Innan värmeledning ännu var införd +utgjorde det en fullständig tortyr att om vintern sitta två timmar i en +bänk och frysa om fötterna, men man skulle dit ändock, om för själens +helsa, ordningens skull, eller för att lemna hemmet i ro, hvem vet. +Fadern var sjelf ett slags teist. Han läste hellre Wallins predikningar +än han gick i kyrkan. Modern började i stället luta åt pietismen. Hon +sprang efter Olin och Elmblad och Rosenius, och hade väninnor, som buro +hem Pietisten och Andlig Dufvoröst. Dufvorösten undersöktes af Johan och +befans innehålla roliga historier om missionärer i Kina<span +class="pagenum"><a name="Page_83" id="Page_83">83</a></span> och +beskrifningar på skeppsbrott. Pietisten fick ligga. Det var bara dekokt +på epistlarne i nya testamentet.</p> + +<p>En söndag får Johan det infallet, kanske efter någon oförsigtig +bibelförklaring i skolan der det talats om andarnes frihet eller dylikt, +att han icke skall gå i kyrkan. Han blir hemma helt enkelt. Om middagen +innan far kommer hem, förklarar han inför syskon och tanter, att ingen +kan tvinga en annans samvete och derför gick han icke i kyrkan. Nu +ansågs han vara besynnerlig, och derför slapp han stryk den gången, men +sedan skickades han i kyrkan.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Familjens umgänge kunde utom med slägten icke vara stort, på grund af +äktenskapets felaktiga form. Men olyckskamrater söka hvarann, och +umgänge hade underhållits med en af faderns ungdomsvänner, som begått en +mesalliance med sin älskarinna och derför förskjutits af föräldrar och +kamrater. Denne var jurist och embetsman. Hos honom träffades en tredje, +också embetsmannafamilj, med samma äktenskapsöde. Barnen visste +naturligtvis icke af den tragedi som här agerades. Alla familjerna hade +barn, men Johan kände sig icke dragen till dem. Hans blyghet och<span +class="pagenum"><a name="Page_84" id="Page_84">84</a></span> menskofruktan +hade efter tortyrhistorierna i hemmet och skolan tilltagit, och +utflyttningen i stadens utkanter jemte sommarvistelserna på landet hade +förvildat honom. Han ville icke lära dansa, och han tyckte pojkarne voro +fåniga, som kråmade sig så der för flickorna. När modern vid ett +tillfälle uppmanade honom vara artig mot flickorna, frågade han hvarför? +— Han hade nu blifvit kritisk på allt och ville veta hvarför? +—</p> + +<p>På en utflygt i det gröna sökte han förmå gossarne till myteri, då de +buro flickornas schalar och parasoller.</p> + +<p>— Hvarför ska vi vara betjenter åt de der ungarna? — sade +han, men gossarne hörde icke på honom.</p> + +<p>Slutligen blef han så led vid att gå bort att han gjorde sig sjuk eller +gick och vätte ner kläderna i dammen, för att som straff få vara hemma. +Han var icke barn längre och derför trifdes han ej med de andra barnen, +men de äldre sågo i honom endast ett barn. Han gick nu ensam.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Vid tolf års ålder sändes han en sommar ut till en ny klockargård invid +Mariefred. Der voro många inackorderingar, alla af så kallad oäkta börd. +Som klockaren icke hade några<span class="pagenum"><a name="Page_85" +id="Page_85">85</a></span> större kunskaper räckte ej hans +vetande till att höra Johans lexor. Vid första försöket i geometri fann +läraren att Johan var så skicklig att han bäst studerade sjelf. Nu var +han kaxe. Han studerade sjelf. Klockargården låg invid herrgårdens park, +och i dess kungliga omgifningar promenerade han, fri från arbete, fri +från uppsigt. Vingarne växte och manbarheten nalkades.</p> + +<p>Genom förvärfvad och kanske naturlig blygsel har man så länge hållit den +vigtiga frågan om manbarhetens inträdande och dermed sammanhängande +fenomen fördolda. Dåliga böcker, spekulanter i medicinböcker, och +pietister, som till hvad pris som helst velat göra propaganda, +räddhågade och okunniga föräldrar, hafva alla, och många i god afsigt, +gjort allt för att skrämma unga syndare från odygdens väg. Senare och +upplystare undersökningar af kunniga läkare hafva åter tagit till +uppgift att utröna fenomenets orsaker och förnuftiga botemedel, samt +framför allt borttaga barnets uppdrifna fruktan för följderna, emedan +det visat sig att skrämseln och de uppjagade samvetsqvalen just varit +orsaken till de jämförelsevis få fall af vansinne och sjelfmord man har +antecknat. Vidare har man upptäckt, att det icke var odygden sjelf, utan +den otillfredsstälda driften, som framkallat sjukdomsfenomenen, och en +ny fransk läkare har gått så långt, att han<span class="pagenum"><a name="Page_86" +id="Page_86">86</a></span> till och med anser handlingen vara ett icke +skadligt underhjelpande af naturen. Detta må han stå för. Faktiskt är +emellertid det, att man konstant skall finna de sinnessjuka behäftade +med ovanan. Men felslutet ligger i att man förvexlar orsak och verkan.</p> + +<p>Sinnessjuka instängas; hvad skola de taga sig till?</p> + +<p>Hos sinnessjuka har med själslifvets slocknande det vegetativa och +animala lifvet tagit öfverhand, och derför bryter driften ut, ohejdadt +sökande sin tillfredsställelse hur den kan. Ett annat felslut: hvarje +sinnessjuk utforskas om han förr burit hand på sin kropp. Alla +sinnessjuka ha det, men derför är icke detta orsaken till sjukdomen, ty +nu är det uppdagadt, att många menniskor hafva någon gång burit hand på +sin kropp. Men detta hålles hemligt, och derför gå en hop unga syndare +och tro sig vara ensamma om det inbillade brottet, och de tro att de +stränga lärarne, som sedan skrämma dem, ha lefvat oskyldiga. Nu kan å +andra sidan icke nekas att öfverdrift i detta fall kan följas af +sjukdomar, men då är det öfverdriften, som vållat det; och den fortsatta +vanan, som gjorde att det naturliga sättet icke kom till sin rätt, +vållade olägenheter just derigenom. Att ovilja mot könet skulle bli en +följd är ej sant, ty odygdiga pojkar ha sedan blifvit dugtiga +fruntimmerskarlar, bra makar och lyckliga fäder.<span +class="pagenum"><a name="Page_87" id="Page_87">87</a></span> Eget är +också att fruntimren icke visa sig gunstiga mot oskulder.</p> + +<p>Hur gick det nu till? På vanligaste sättet. En äldre kamrat föregick vid +badning med exemplet och de yngre följde. Någon känsla af skam eller +synd märktes ej, och ingen gjorde hemlighet af det<a name="FNanchor_1_1" +id="FNanchor_1_1"></a><a href="#Footnote_1_1" class="fnanchor">[1]</a>. Hela +saken tycktes knappast ha sammanhang med det högre könslifvet, ty kär i +en flicka hade gossen varit vid åtta års ålder, då driften ännu sof +fullständigt.</p> + +<p>Samtidigt fick han äfven kunskap om att skolbarnen i byn plägade umgänge +i skogen, när de gingo från skolan. Dessa barn voro åtta à nio år, och +föräldrarne fingo nys om saken, men lade sig icke i den. Detta +förhållande eller missförhållande lär vara regel på landsbygden och +borde tagas i betraktande då man skrifver så tvärsäkert om lasten och +uppmaningar till lasten.</p> + +<p>Någon vändpunkt i gossens själslif bildade icke denna tilldragelse, ty +grubblare var han född, och till ensling gjorde honom hans nya tankar. +För öfrigt lade han snart bort odygden när han fick en skrämbok i +handen, men då inträdde i dess ställe en kamp mot begären, dem han ej +mägtade besegra, emedan de öfverföllo honom <span +class="pagenum"><a name="Page_88" id="Page_88">88</a></span>i form af +gyckelbilder under drömmen, der hans kraft var slut, och sömnen fick han +ej njuta lugn förr än han vid aderton års ålder öppnade umgänge med +andra könet.</p> + + +<p class="break">Fram på sommaren blef han kär i inspektorens dotter, +en tjuguåring, hvilken icke umgicks i klockargården. Han kom aldrig att +tala till henne; men spanade ut hennes vägar och kom ofta i närheten af +hennes bostad. Det hela var en stilla dyrkan på afstånd af hennes +skönhet, utan några begär, utan något hopp. Tycket liknade snarare en +stilla sorg och skulle kanske lika väl fallit på någon annan, om der +funnits umgänge med flickor. Det var en madonnadyrkan, som intet +åtrådde, utom att få ge något stort offer, helst en dränkning i fjärden, +men ändå i hennes åsyn, ett dunkelt förnimmande af egen otillräcklighet +som en half menniska, hvilken icke ville lefva utan att ha kompletterats +med den andra, »bättre» hälften.</p> + + +<p class="break">Kyrktjensten fortfor och gjorde numera icke vidare intryck. +Det var tråkigt bara.</p> + + +<p class="break">Denna sommar var emellertid ganska vigtig i hans utveckling, +emedan den lösryckte honom från hemmet. Ingen af bröderna var med. Han +hade sålunda icke vidare någon förmedlande blodslänk med modern. Detta +gjorde honom<span class="pagenum"><a name="Page_89" id="Page_89">89</a></span> +mera afslutad, och kallhärdade nerverna, dock icke genast, ty vid +tillfällen af ledsnad grep honom hemlängtan med hårda klor. Modern steg +då upp i den vanliga förklarade dagern af skydd och huld, värmekällan, +den vårdande handen.</p> + +<p>På hösten, i början af augusti, kom bref med underrättelse att den äldre +brodern Gustaf skulle resa till Paris för att i en pension fullborda +sina studier för affärslifvet och lära sig språket, men dessförinnan +skulle han tillbringa en månad på landet och der aflösa brodern. Tanken +på den stundande skilsmessan, glorian från den stora, lysande staden, +minnet af många glada bragder, längtan efter hemmet, glädjen att få +återse en af blodet, allt förenade sig nu att sätta Johans känslor och +fantasi i rörelse. Under den vecka han väntade brodern diktade han om +honom till en vän, en öfverlägsen man, som han såg upp till. Och Gustaf +var honom öfverlägsen som menniska. Han var en modig, frank yngling, två +år äldre än Johan, med mörka, starka drag; grubblade icke, hade ett +handlingslystet temperament; var klok; kunde tiga när det behöfdes och +hugga till när så erfordrades. Förstod ekonomi och sparde. Han var för +klok, tyckte den drömmande Johan. Lexorna kunde han ej, ty han +ringaktade dem, men han förstod lifvets konst: föll undan när så +behöfdes, skred in när så skulle vara och var aldrig ledsen.<span +class="pagenum"><a name="Page_90" id="Page_90">90</a></span></p> + +<p>Johan hade nu ett behof att dyrka, att i en annan materie än sin svaga +lera knåda upp en bild, deri han kunde lägga in sina vackra önskningar, +och nu öfvade han sin konst i åtta dagar. Han gick och förberedde +broderns ankomst genom att fördelaktigt utmåla honom för alla sina +vänner, rekommendera honom hos läraren, utse lekställen med små +öfverraskningar, arrangera en trampolin vid badstället, och så vidare.</p> + +<p>Dagen före ankomsten gick han till skogen och plockade hjortron och +blåbär, som han skulle fägna gästen med. Derpå dukade han ett bord med +hvita pappersark. På dem lade han ut bären, ett gult och ett blått, och +midt i ordnade han dem i form af ett stort G. Det hela omgafs med +blommor.</p> + +<p>Brodern kom; kastade en hastig blick på anordningen, åt, men observerade +icke finessen med namnchiffret eller tyckte han det var pjåskigt. I +familjen ansågs nemligen allt utbrott af känsla vara pjåsk.</p> + +<p>Derpå badade man. När Gustaf tagit af skjortan låg han nästa ögonblick i +vattnet och tog genast en sträcksimning ut till moringen. Johan +beundrade, skulle gerna ha följt, men denna gång tyckte han det var +roligare att vara sämre och låta brodern behålla glansen. Det var den +första pojke som simmat till moringen. Vid middagsbordet lemnade Gustaf +en fet skinkbit<span class="pagenum"><a name="Page_91" id="Page_91">91</a></span> +på tallriken. Det hade ingen vågat förr. Han vågade allt. När man på +aftonen klämtade, skulle Johan bjuda Gustaf på att klämta. Han klämtade +minst tio slag. Johan fasade såsom om socknens öden hade varit utsatta +för fara och ömsom skrattade och ömsom bad att han skulle hålla opp.</p> + +<p>— Äh, hvad fan gör det, — sa Gustaf.</p> + +<p>Så bjöd han honom på sin vän, snickarens vuxna pojke, kanske en +femtonåring. Det uppstod genast intimitet mellan de jemnåriga, och +vännen öfvergaf Johan, som var för liten. Men Johan kände ingen +bitterhet, fastän de två stora drefvo med honom och företogo sig ensamma +utflygter med bössa. Han ville ge bara; och han skulle ha gifvit sin +älskarinna om han egt någon. Ja, han gaf också anvisning på inspektorens +dotter, hvilken brodern mycket rigtigt fann behag i. Men i stället att +sucka bakom trädstammarne gick han fram och pratade vid henne, i all +oskuld likväl. Detta var den djerfvaste handling Johan sett i sitt lif +utföras, och han kände sig sjelf likasom ha vuxit. Han förstorade sig, +hans svaga själ likasom handlade genom broderns starka nerver, och han +identifierade sig med honom. Han var lika så lycklig som om han sjelf +tilltalat flickan. Han gaf idéer till exkursioner, upptåg, roddturer, +och brodern satte dem i verket. Han upptäckte fågelbon och brodern +äntrade trädet och plundrade dem.<span class="pagenum"><a name="Page_92" +id="Page_92">92</a></span></p> + +<p>Men detta räckte endast en vecka. Sista dagen, när afresan skulle ske, +sade Johan åt Gustaf:</p> + +<p>— Vi ska köpa mamma en vacker blombukett.</p> + +<p>— Ja vars.</p> + +<p>Och så gingo de till trädgårdsmästaren på herrgården. Gustaf bestälde, +men det skulle vara fint. Under bindningen gick han och åt bär i +trädgården helt öppet. Johan vågade icke röra något.</p> + +<p>— Ät du, — sa brodern.</p> + +<p>Nej, han kunde icke. När buketten var färdig tog Johan upp och betalade +den med tjugufyra skilling. Gustaf gaf intet tecken ifrån sig. Så +skildes de.</p> + +<p>Vid hemkomsten öfverlemnade Johan buketten från Gustaf.</p> + +<p>Modern blef rörd. Vid qvällsbordet väckte blommorna faderns +uppmärksamhet.</p> + +<p>— Dem har Gustaf skickat mig, — sade modern. — Han är +alltid bra snäll, — och Johan fick en sorgsen blick, ty han var så +hård. Faderns öga glimmade till under glasögonen.</p> + +<p>Johan kände ingen bitterhet. Ynglingens svärmiska offerlusta hade slagit +ut, kampen mot orättvisor hade gjort honom till sjelfplågare, och han +teg. Han teg äfven, när fadern skickade Gustaf en handkassa, och i +ovanligt rörda ordalag förklarade huru djupt han känt detta fina<span +class="pagenum"><a name="Page_93" id="Page_93">93</a></span> drag af hans +goda hjerta. Han teg hela lifvet igenom med den historien, äfven när han +hade fått anledningar att känna bitterhet, och han talade slutligen +först, öfvermannad, fallen och trampad i arenans smutsiga sand med en +grof fot på bröstet och utan att se en hand lyftas för att vifta: nåd. +Det var då icke hämd, bara den döendes sjelfförsvar!</p> + + +<div class="figdivide" style="width: 100px;"> +<img src="images/decobar50.jpg" width="100" height="14" alt="Decorative bar" title="" /> +</div> + + + + +<br /> +<span class="pagenum"><a name="Page_94" id="Page_94">94</a></span> +<h2><a name="C_5" id="C_5"></a>5. +<br /><br /> +Med öfverklassen.</h2> + + +<div class="drop"> +<img src="images/dc_p.jpg" alt="P" title="P" width="94" height="175" class="cap" /> +<br /><br /> +<p class="cap_1">Privatläroverket hade uppstått såsom en opposition mot +de offentliga läroverkens skräckregering. Som dess tillvaro berodde på +lärjungarnes bevågenhet hade man beviljat stora friheter och infört en +ytterst human anda. Kroppsstraff voro förbjudna, och lärjungarne voro +vana, att få yttra sig, interpellera, försvara sig mot anklagelser, med +ett ord, de behandlades som tänkande varelser. Här kände Johan först att +han hade menskliga rättigheter. Om läraren misstagit sig i en faktisk +uppgift, var det icke lönt att bara gå på och hålla på sin auktoritet; +han korrigerades och lynchades okroppsligen<span class="pagenum"><a name="Page_95" +id="Page_95">95</a></span> af klassen, som öfverbevisade honom om hans +misstag. <a name="Rationella" id="Rationella"></a>Rationella metoder +voro äfven införda i undervisningen. Litet lexor. Kursiva explikationer +i språken gåfvo lärjungarne ett begrepp om meningen med den +undervisningen, nemligen att kunna öfversätta. Dertill hade man anstälda +infödingar för de lefvande språken, så att örat vande sig vid en riktig +accent och något begrepp om språkets talande inhemtades.</p></div> + +<p>Hit hade nu en mängd ungdom flytt från statens läroverk, och Johan +träffade här många gamla kamrater från Klara. Men han återfann äfven +lärare från både Klara och Jakob. Dessa gjorde en helt annan uppsyn här +och antogo ett annat sätt. Han förstod nu att de varit i samma +fördömelse som deras offer, ty de hade haft rektor och skolråd öfver +sig. Ändtligen tycktes då trycket uppifrån börja minskas, hans vilja och +tankar få frihet, och han förnam en känsla af lycka och välbefinnande. I +hemmet berömde han skolan, tackade föräldrarne för befrielsen och +förklarade att han aldrig hade så roligt som i skolan. Han glömde gamla +orättvisor, blef mera mjuk i sitt väsen och mera frimodig. Modern +började beundra hans lärdom. Han läste fem språk utom modersmålet och +hade bara ett år qvar till gymnasiiafdelningen. Äldsta bror var nu ute i +verlden på ett kontor, den andra brodern var i Paris. Johan liksom<span +class="pagenum"><a name="Page_96" id="Page_96">96</a></span> flyttades +upp i en högre ålderklass i hemmet och stiftade personlig bekantskap med +modern. Han talade om för henne ur böckerna om naturen och historien, +och hon, som aldrig fått kunskaper, lyssnade med andakt. Men när hon +hört på en lång stund, antingen hon nu behöfde höja sig eller verkligen +fruktade verldens visdom, drog hon fram med den enda kunskapen, som +kunde göra menskan lycklig. Hon talade om Kristus; Johan kände väl igen +det der talet, men modern förstod att rigta det till honom personligen. +Han skulle akta sig för andligt högmod och alltid förblifva enfaldig. +Gossen förstod icke ordet enfaldig, och talet om Jesus liknade icke +bibelns. Det var något osundt i hennes åskådning, och han tyckte sig +märka den obildades motvilja mot bildning. Hvarför denna långa skolkurs, +frågade han sig, när den ändock ansågs vara intet i jemförelse med dessa +dunkla läror utan sammanhang om Jesu dyra blod? Han visste också att +modern hemtade detta språk ur samtal med ammor, syjungfrur och gamla +madamer, som gingo i sirapskyrkan. Underligt, tyckte han, att dessa just +skulle ha hand om den allra högsta visheten, som hvarken presten i +kyrkan eller läraren i skolan hade aning om. Han började finna att dessa +ödmjuka voro bra nog andligen högfärdiga och att vägen till visdom genom +Jesus var en påhittad ginväg. Kom dertill att<span +class="pagenum"><a name="Page_97" id="Page_97">97</a></span> han bland +skolkamrater numera hade grefvar och baroner, och när namn på -hjelm +eller -svärd började höras i hans skolhistorier, fick han varningar för +högfärd.</p> + +<p>Var han högfärdig? Troligen! I skolan sökte han aldrig de förnäma. Han +såg på dem hellre än på de borgerliga, ty de tilltalade hans +skönhetssinne genom sina vackra kläder, fina ansigten, lysande +briljantnålar. Han kände att de voro annan ras, egde en ställning, dit +han aldrig kunde komma, dit han ej sträfvade, ty han vågade icke fordra +af lifvet. Men när en dag en baron anmodade honom om hjelp i en lexa, +kände han sig åtminstone vara lika god som denne eller öfver honom i ett +fall. Han hade dermed upptäckt att det fans något som kunde sätta honom +i jembredd med de högsta i samhället, och hvilket han kunde förskaffa +sig: det var kunskaper.</p> + +<p>Det rådde vid detta läroverk just genom dess liberala anda en demokrati, +som han icke märkt i Klara; grefvar och baroner, de flesta lata, hade +icke något försteg för de andra. Rektor, sjelf en bondpojke från +Småland, var alldeles renons på vördnad för börd, lika litet som han +hyste någon fördom mot de adlige eller särskildt ville stuka dem. Han +duade alla, stora och små, var lika förtrolig mot alla, studerade hvar +individ, kallade dem i förnamn och var intresserad för ungdomen.<span +class="pagenum"><a name="Page_98" id="Page_98">98</a></span></p> + +<p>Genom dagligt umgänge mellan borgarbarn och adelsbarn afnöttes +respekten. Krypare funnos endast högre upp på gymnasiiafdelningen, der +vuxna adelssöner kommo upp i ridspö och sporrar, under det att en +gardist höll handhästen utanför porten. Dessa ynglingar söktes af de +kloka, som redan inblickat i lifvets konst, men längre än till kaféet +eller ungkarlsrummet gick icke vägen.</p> + +<p>Om höstarne återkommo en del af de förnäma ynglingarne från expeditioner +som extra sjökadetter. De uppträdde då i klassen i uniform med stickert. +De beundrades mycket, afundades af många, men Johans slafblod var aldrig +förmätet i den vägen: han erkände privilegiet, drömde sig aldrig dit, +hade en känsla af att der skulle han bli mera förödmjukad än här, och +derför ville han ej dit. Men att komma i nivå med dem på andra vägar, +genom meriter, arbete, det drömde han djerft om. Och när samtidigt på +våren utexaminerade studenter kommo upp i klassen att ta afsked af +lärarne, då han såg deras hvita mössa, deras lediga sätt, deras franka +miner, då längtade han sig i deras ställning, ty han märkte huru äfven +sjökadetterna tittade med beundran på den hvita mössan.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_99" id="Page_99">99</a></span> +I familjen hade ett visst välstånd inträdt. Man hade åter flyttat till +Norrtullsgatan. Der var gladare än vid Sabbatsberg, och värdens gossar +voro skolkamrater. Trädgården hade fadern icke mera, och Johan sysslade +nu mest med böckerna. Han förde en förmögen ynglings lif. Huset var +gladt, uppvuxna kusiner och kontorets många bokhållare besökte det om +söndagarne, och Johan upptogs i deras umgänge oaktadt sina unga år. Han +gick nu i jacka, vårdade sitt yttre och såsom gymnasistförhoppning +åtnjöt han ett högre anseende än åren medförde. I trädgården promenerade +han, och hvarken bärbuskar eller äppelträd frestade honom synnerligen.</p> + +<p>Då och då kommo bref från bror i Paris. De lästes högt och med stor +andakt. De lästes för slägtingar och bekanta, och det var familjens +triumf. Till julen anlände fotografiporträtt af brodern i fransysk +collégien-uniform. Det var trumfess. Johan hade nu en bror, som bar +uniform och talade franska. Han visade porträttet i skolan och vann +socialt anseende. Sjökadetterna grinade emot och sade att det icke var +någon riktig uniform, för det fans ingen stickert. Men det fans kepi och +blanka knappar och något guld på kragen.</p> + +<p>I hemmet visades stereoskopbilder från Paris, och man lefde numera i +Paris. Tuilerierna och triumfbågen voro bekanta som slottet<span +class="pagenum"><a name="Page_100" id="Page_100">100</a></span> och Gustaf +Adolfs staty. Det syntes som om talesättet, att fadern lefver i sina +barn, verkligen egde något skäl för sig.</p> + +<p>Lifvet låg nu ljust för ynglingen; pressen hade minskats, han andades +lättare och skulle troligen gått en lätt banad väg genom lifvet, om icke +omständigheterna länkat sig så att han fick back i seglen.</p> + +<p>Modern hade länge varit svag efter sina tolf barnsängar. Nu måste hon +intaga sängen och gick endast då och då uppe. Hennes lynne blef +häftigare, och vid motsägelser stego röda flammor upp på kinden. Vid +sista julen hade hon råkat i en våldsam dispyt med sin bror om +läsarprester. Denne hade vid julbordet framhållit Fredmans epistlars +djupsinnighet och till och med satt dem i tankedigerhet långt öfver +läsarpresternas predikningar. Det tog eld i modern och hon föll i +hysteri. Detta var blott ett symptom.</p> + +<p>Nu började hon, medan hon ännu var uppe, att rusta barnens linne och +kläder och städa lådor. Hon talade ofta med Johan om religion och andra +höga frågor. En dag visade hon honom några guldringar.</p> + +<p>— Dem skall ni få när mamma dör, — sade hon.</p> + +<p>— Hvilken är min? — frågade Johan, utan att fästa sig vid +tanken på döden. Hon visade en flätad flickring med ett hjerta på. +Den<span class="pagenum"><a name="Page_101" id="Page_101">101</a></span> +gjorde ett starkt intryck på gossen, som aldrig egt någon sak af guld, +och han tänkte ofta på den ringen.</p> + +<p>I huset kom en mamsell för barnen. Hon var ung, såg bra ut, talade litet +och hade ibland ett kritiskt leende. Hon hade varit hos en grefve på +Stora Trädgårdsgatan och tyckte troligen hon hade kommit ner i ett +tarfligt hus. Hon skulle öfvervaka barnen och pigorna, men med dessa +umgicks hon nästan förtroligt. Det var nu tre pigor, en husmamsell, en +dräng och en dalkulla i huset. Pigorna hade fästmän och det lefdes +lustigt i det stora köket, som sken ståtligt med sin koppar och tenn. +Der åts och dracks, och gossarne blefvo bjudna med. De kallades för +herre af fästmännen och man drack deras skål. Husdrängen var dock aldrig +med: han tyckte det var »svinaktigt» att lefva så, för att frun var +sjuk. Huset föreföll stadt i upplösning, och fadern stod svåra duster +med tjenarne sedan modern låg till sängs. Men modern blef pigornas vän i +döden. Hon gaf dem rätt af instinkt. Och de missbrukade hennes +partiskhet. Det var strängt förbjudet att utsätta den sjuka för +sinnesrörelser, men tjenarne intrigerade mot hvarandra och säkerligen +mot patronen också. En dag hade Johan smält bly i en silfversked. Köksan +sqvallrade för modern; denna blef häftig och sade till fadern. Men +fadern blef bara retad på angif<span class="pagenum"><a name="Page_102" +id="Page_102">102</a></span>verskan. Han gick till Johan och sade hyggligt, +såsom om han behöfde beklaga sig:</p> + +<p>— Du skall inte smälta bly i silfverskedar. Jag bryr mig inte om +skeden, den kan lagas, men den satans Fredrika har gjort mamma ledsen. +Visa inte pigorna sånt der, om du gör något dumt, utan säg åt mig, ska +vi ställa det till rätta!</p> + +<p>De voro vänner fadern och han, för första gången, och han älskade fadern +nu, när han steg ner till honom.</p> + +<p>En natt väckes han i sömnen af faderns röst. Han spritter upp. Det är +mörkt i rummet. I mörkret hör han rösten, som djup och darrande säger: +vill gossarna komma in till mammas dödsbädd! Nu slog det ner som ett +åskslag öfver honom. Han frös så att lemmarne smälde mot hvarandra, +medan han drog på kläderna, hufvudsvålen isades, ögonen stodo vidöppna +och runno, så att ljuslågan syntes som en röd bläddra.</p> + +<p>Och så stodo de vid sjukbädden. De greto en timme, greto två, tre. +Natten kröp fram. Modern var sanslös och kände icke igen någon. +Dödsarbetet hade börjat med rosslingar och nödrop. Småbarnen väcktes ej. +Johan satt och tänkte öfver allt ondt han gjort. Icke en moträkning mot +orättvisan kom före. Efter tre timmar upphörde tårarna. Tankarne rände +hit och dit. Döden var slutet. Hur skulle det<span +class="pagenum"><a name="Page_103" id="Page_103">103</a></span> bli, när +mamma ej fans mer? Ödsligt, tomt. Ingen tröst, ingen ersättning. Det var +bara ett tjockt mörker af olycka. Han spanade efter en enda ljuspunkt. +Ögat faller på moderns byrå, der Linné sitter i gips med en blomma i +handen. Der låg en enda fördel, som denna bottenlösa olycka skulle +medföra: han skulle få ringen. Han såg den på sin hand. — Det är +ett minne af min mor, skulle han kunna säga, och han skulle gråta vid +minnet, men han kunde icke underlåta att tycka, det var fint med en +guldring. — Fy! Hvem tänkte den låga tanken vid moderns dödsbädd? +En sömndrucken hjerna, ett förgråtet barn. Nej bevars, en arftagare. Var +han girigare än andra, hade han anlag för snålhet? Nej, då skulle han +aldrig talat om historien, ty den var djupt begrafven hos honom; men han +mindes den hela lifvet; den dök upp då och då, och när den kom fram, i +sömnlös natt, i trötthetens sysslolösa stunder, då kände han rodnaden +hetta vid öronen. Då anstälde han betraktelser öfver sig sjelf och sitt +uppförande och straffade sig som den lägsta af alla menniskor. Först när +han blef äldre och lärde känna ett stort antal menniskor och +tankeapparatens mekanik, kom han på den idén att hjernan är en underlig +ting, som går sina egna vägar, och menskorna äro nog sig lika äfven i +det dubbellif de föra: det som<span class="pagenum"><a name="Page_104" +id="Page_104">104</a></span> syns och det som icke syns, det som +talas och det som tänkes tyst.</p> + +<p>Men vid denna tidpunkten fann han bara att han var dålig, och när han +kom in på pietismen, der det talades om kampen mot onda tankar, insåg +han att han hade mycket onda tankar. Hvarifrån de kommo? Från arfsynden +och djefvulen, svarade pietisterna. Ja, det var han med om, ty han ville +icke vara ansvarig för en så ful tanke, men han kunde likafullt icke +komma ifrån att tro sig ansvarig, ty han kände icke läran om +determinismen eller viljans ofrihet. Den lärans förkunnare skulle ha +sagt: en sund tanke hos dig, min gosse, att söka minsta möjliga onda af +ett ondt; en tanke som alla arftagare, stora eller små, ha tänkt, och, +märk väl, måste ha tänkt, efter alla lagar för tänkandet. Kristendomens +sjelfförnekelsemoral med pelarhelgonsidealet i luften kallar de tankar +onda, som gå ut på sjelfbevarelse, men detta är osundt, ty individens +första, heligaste pligt är att skydda sitt sjelf, så vidt möjligt utan +att skada andras.</p> + +<p>Men hela hans uppfostran var ju enligt tidens låga föreställningssätt +inrättad med fästadt afseende på himlen och helvetet. Somliga handlingar +ansågos onda, andra goda. De förra skulle straffas, de senare belönas. +Sålunda ansågs det som en dygd att starkt sörja en mor, oafsedt denna +moders uppförande mot<span class="pagenum"><a name="Page_105" +id="Page_105">105</a></span> barnet. En sådan tillfällighet i +skapnaden som känslornas långvarighet ansågs som en dygd. De som icke +hade så beskaffade känslor voro mindre dygdiga. De olyckliga, som märkte +denna brist hos sig, ville göra om sig, göra sig bättre. Deraf hyckleri, +falskhet mot sig sjelf. Nu har man kommit derhän, att känslosamhet är +upptäckt vara en svaghet, som i äldre stadier skulle ha stämplats som +last.</p> + +<p>Franska språket bibehåller ännu samma ord <i>vice</i> för lyte och last. +Öfvervigt i känsla och fantasi, hvilka dölja sanningen, anses numera +tillhöra lägre utvecklingsstadier: vildens, barnets, qvinnans, och är på +väg att läggas igen såsom genom öfverodling utsugen mark, och det rena +tänkandets tidehvarf står för dörren.</p> + +<p>Ynglingen var en qvadron af romantik, pietism, realism och naturalism. +Derför blef han aldrig annat än ett lappverk.</p> + +<p>Johan tänkte visst icke bara på den fattiga prydnaden; det hela var ett +ögonblicks förströelse, två minuter af långa månaders sorg, och när det +slutligen blef tyst i rummet och fadern sade: mamma är död, då var det +tröstlöst. Han skrek som en drunknande. Hur kan döden vara så bottenlöst +förtviflad för dem, som tro på ett återseende? Det måtte allt vara illa +bestäldt med tron i dessa ögonblick, när förintelsen af personligheten +försiggår med orubblig konseqvens inför ens ögon.<span +class="pagenum"><a name="Page_106" id="Page_106">106</a></span></p> + +<p>Fadern, som eljes hade isländarens yttre känslolöshet, var nu mjuk. Han +tog de två sönernas händer och sade:</p> + +<p>— Gud har hemsökt oss; nu skola vi hålla tillsammans som vänner. +Menniskorna gå i sin sjelftillräcklighet och tro sig nog, så kommer +slaget, och man ser hur man behöfver hvarann alla. Låt oss vara +upprigtiga mot hvarandra och öfverseende.</p> + +<p>Gossens sorg tog af i ett ögonblick. Han hade fått en vän, och en +mägtig, klok, manlig vän, som han beundrade.</p> + +<p>Huset kläddes nu med hvita lakan för fönstren.</p> + +<p>— Du behöfver icke gå i skolan, om du icke vill, — sade +fadern.</p> + +<p>Om du icke vill! Det var ett erkännande af hans vilja.</p> + +<p>Så kommo tanter, slägtingar, kusiner, ammor, gamla tjenare, och de sade +alla välsignelse öfver den döda. Alla räckte händer till hjelp att sy +sorgkläder: der funnos fyra små barn och tre stora. Der sutto unga +flickor och sydde i den sjuka dagern, som föll genom de hvita lakanen, +och de talade halfhögt. Det var mystiskt, och sorgen fick ett helt följe +af ovanliga förnimmelser. Aldrig hade gossen varit föremål för så mycket +deltagande, och aldrig hade han känt så många varma händer, hört så +många vänliga ord.</p> + +<p>Om söndagen läste fadern en predikan af Wallin öfver texten: Vår vän är +icke död, men<span class="pagenum"><a name="Page_107" id="Page_107">107</a></span> +hon sofver. Med hvilken oerhörd förtröstan tog han icke dessa ord +bokstafligen och hur visste han icke att rifva upp såren och på samma +gång läka dem! Hon är icke död, men hon sofver, upprepade han gladt. +Modern sof nog derinne i det kalla förmaket, och ingen väntade väl att +se henne vakna.</p> + +<p>Det led mot begrafningen. Grafplats var köpt. Svägerskan satt med och +sydde. Hon sydde och sydde, den gamla modern till sju medellösa barn, +den förr rika borgarmodern, sydde åt barnen i det äktenskap, som brodern +förbannat. Så steg hon upp och bad att få tala vid sin svåger. Hon +hviskar vid honom i ett hörn af salen. De båda gamla falla i hvarandras +armar och gråta. Fadern tillkännager att modern skulle få begrafvas i +farbrors graf. Farbrors graf var ett mycket beundradt monument på Nya +kyrkogården, som bestod af en jernkolonn med en urna på. De fattade +derför att en ära var vederfaren modern, men de förstodo ej att ett +brödrahat dermed var slocknadt, att upprättelse var efter döden skänkt +en god och pligttrogen qvinna, som varit ringaktad derför att hon blef +mor innan hon fick titeln fru.</p> + +<p>Det strålade nu af försoning och frid, och man öfverbjöd hvarann i +vänligheter. Man sökte hvarandras blickar, undvek störande +sysselsättningar, läste önskningar.<span class="pagenum"><a name="Page_108" + id="Page_108">108</a></span></p> + +<p>Så kom begrafningsdagen. När kistan skrufvats igen och bars genom salen, +som var fyld af svartklädda, råkade en liten syster i attack. Hon skrek +och kastade sig i armarne på Johan. Han tog henne upp på armen och +tryckte henne mot sig, som om han var hennes mor och ville skydda henne. +Och när han kände den lilla darrande kroppen krama sig fast vid honom, +erfor han en styrka som han länge saknat. Tröstlös kunde han ge tröst, +och när han lugnade henne, blef han lugn. Det befans emellertid vara den +svarta kistan och de många menskorna, som skrämt henne; ty de små +saknade knappt modern, greto icke efter henne och hade glömt henne på en +kort tid. Modersbandet är icke så snart knutet, det sker endast genom en +lång, personlig bekantskap. Johans verkliga saknad räckte knappt ett +qvarts år. Han sörjde länge, men det var mera ett behof att fortlefva i +stämningen, hvilken var ett uttryck för hans naturliga tungsinthet, som +nu i moderssorgen funnit en lämplig form.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>På dödsfallet följde en lång sommar i sysslolöshet och frihet. Johan +disponerade två rum en trappa upp tillsammans med äldsta brodern, som +icke kom från sin affär förrän<span class="pagenum"><a name="Page_109" +id="Page_109">109</a></span> om qvällarne. Fadern var borta hela dagen, +och när de råkades tego de. Fiendskapen var nerlagd, men vänskapen var +omöjlig. Ynglingen var nu sin egen herre; kom och gick, styrde och +stälde. Husmamselln föll undan för honom, och de råkade aldrig i +konflikt. Umgänget med kamrater undvek han, stängde sig inne på sina +rum, rökte tobak, läste och grubblade.</p> + +<p>Alltid hade han hört att kunskaper voro det högsta, att det var ett +kapital, som aldrig kunde förloras, och att man med dem skulle stå sig, +huru djupt man än sjönk på samhällsskalan. Att ta reda på allt, veta +allt, var hos honom en mani. Han hade sett äldsta brors ritningar och +hört dem berömmas. I skolan hade han endast ritat geometriska figurer. +Han ville alltså rita, och under ett jullof kopierar han i ett sträck +och i raseri broderns alla ritningar. Den sista i samlingen var en häst. +När han fått den färdig och sett att det icke var någon konst, lade han +bort att rita.</p> + +<p>Alla barnen utom Johan spelade ett instrument. Johan hörde skalor och +öfningar på piano, viol och violoncell, så han blef led af alltsammans +och musiken blef hvad kyrkklockorna varit förut. Han ville kunna spela, +men han ville icke gå igenom skalorna. Han tog i smyg notor och spelade +genast stycken. Det blef dåligt, men han hade nöje af det. I ersättning +företog han sig hålla reda på<span class="pagenum"><a name="Page_110" +id="Page_110">110</a></span> kompositör och opus till allt hvad syskonen +spelade, så att han var öfver dem i kunskap om musiklitteraturen. En +gång söktes en notskrifvare till att kopiera Trollflöjten, arrangerad +för violqvartett. Johan erbjöd sig.</p> + +<p>— Kan du skrifva notor, du? — frågades han.</p> + +<p>— Jag ska försöka, — sade han.</p> + +<p>Han öfvade sig ett par dagar och så skref han ut alla fyra stämmorna. +Det var ett långt, tråkigt arbete, och han höll på att tröttna, men så +fick han det färdigt till slut. Det var slarfvigt här och der, men det +kunde begagnas.</p> + +<p>Han hade ingen ro förrän han fått lära sig alla Stockholmsflorans +växter. När han kände dem, kastade han ämnet. Någon botanisk exkursion +roade honom ej mer; vandringar i naturen erbjödo intet nytt. Han kunde +ej träffa en okänd växt. De få mineralierna hade han reda på. Insekterna +egde han i sin samling. Och foglarne kände han på låten, på fjädrarne +och till och med på äggen. Allt det der var bara yttre företeelser, namn +på saker, som snart förlorade sitt intresse. Han ville se inuti. Han +brukade beskyllas för förstörelseanda, ty han plockade sönder allt, +leksaker, ur, allt som kom under hans hand. Han kom af en händelse på en +Tham'isk föreläsning i vetenskapsakademien, och fick öfvervara en seance +i kemi och fysik. De ovanliga instrumenten och redskaperna +fängslade<span class="pagenum"><a name="Page_111" id="Page_111">111</a></span> +honom. Professorn var en trollkarl, men en som talade om hur underverket +gick till. Det var nytt, och han ville sjelf intränga i det fördolda.</p> + +<p>Han talade om för fadern sin nya böjelse, och denne, som i yngre år +sysslat med galvanoplastik, lemnade honom böcker ur bokskåpet. Focks +Fysik, Girardins Kemi, Figuiers Upptäckter och uppfinningar samt Nyblæi +Kemiska Teknologi. På vinden fans dessutom ett galvaniskt batteri med +sex element af gamla Daniellska koppar- och zinksystemet. Detta fick han +om händer redan som tolfåring och handterade svafvelsyra så att +handdukar, serveter och gångkläder förstördes. Sedan han galvaniserat +alla föremål han funnit lämpliga lade han ner den rörelsen. Nu på +sommaren i ensamheten tog han upp kemien med raseri. Men han ville ej +göra de experiment, som stodo i läroboken; han ville göra upptäckter. +Alla medel fattades honom, pengar, apparater, men intet fick hindra. +Hans lynne var nu sådant och blef än mer sådant efter moderns död, då +han var sin egen herre, att hans vilja skulle fram trots allt och +genast. Spelade han schack, gjorde han upp sin anfallsplan på +motståndarens kung; gick på hänsynslöst utan att se på sitt försvar, +öfverrumplade ibland motståndaren genom sin hänsynslöshet, men förlorade +oftast partiet.</p> + +<p>— Hade jag fått dra ett drag till, hade du varit matt i stället, +— sade han.<span class="pagenum"><a name="Page_112" +id="Page_112">112</a></span></p> + +<p>— Ja, men det fick du inte, derför blef du matt.</p> + +<p>Skulle han in i en byrålåda, och nyckeln ej var till hands, tog han +eldgaffeln och bröt upp låset, så att skrufvar och låsskylt röcks loss.</p> + +<p>— Hvarför har du brutit sönder låset? — frågade man.</p> + +<p>— Derför att jag skulle in i byrån!</p> + +<p>Det fans dock en viss ihärdighet i allt detta gå-på. Men endast så länge +raseriet varade. Han skulle göra sig en elektricitetsmaskin. Ute i +vinden hittade han en spinnrock. Från den bröt han bort det som han icke +behöfde och skulle nu ersätta hjulet med en rund glasskifva. Han hittade +ett innanfönster. Med en qvartsflisa skar han ut rutan. Men nu skulle +den bli rund och få ett hål midt i. Med ett nyckelax satt han och bröt +ut flisa efter flisa, ibland icke större än ett sandkorn; detta tog +många dagar. Rutan blef rund. Men hur skulle han få hål? Hål i en +glasruta. Han gjorde sig en drillborr. För att få bågen bröt han sönder +ett paraply för att komma åt ett hvalfiskben och tog en violsträng till +lina. Sedan repade han i glaset med qvartsen, fuktade med terpentin och +drillade. Men han märkte ingen framfart. Då, när han märkte sig så nära +målet, förlorade han tålamodet och besinningen. Han skulle forcera hål +med ett sprängkol. Rutan sprack. Då kastade han sig på sin säng, +magtlös, utmattad, hopplös. I harmen<span class="pagenum"><a name="Page_113" +id="Page_113">113</a></span> blandade sig också en förnimmelse af +fattigdom. Hade han bara haft pengar! Han kunde gå utanför Spolanders +magasin på Vesterlånggatan och se på de kemiska apparater der funnos. +Han undrade hvad de kostade, men vågade aldrig gå in och fråga. Hvad +tjenade det till? Han fick aldrig några pengar af fadern.</p> + +<p>Sedan han hemtat sig från motgången skulle han göra det ingen gjort förr +och ingen kan göra: ett perpetuum mobile. Fadern hade omtalat, att ett +stort pris var för länge sedan utsatt för uppfinnaren af det omöjliga. +Det var något som lockade honom. Han kombinerade ett vattenfall, som +drog en pump, med en Heronskälla. Fallet skulle sätta pumpen i gång, +pumpen skulle åter draga upp vattnet och Heronskällan hjelpa till. Han +måste nu ut i vindskontoret och göra razzia. Sedan han brutit sönder +alla möjliga ting för att samla material, började arbetet. En +kaffekokare fick släppa till ett rör, en sodavattensmaskin gaf +reservoarer, dragkistan gaf beslag, byrån träd, en fågelbur lemnade +jerntråd, en ampel blef en af bassängerna, och så vidare. Dagen var inne +då afprofningen skulle ske. Då kommer husmamsellen och frågar, om han +vill gå med syskonen till mammas graf. — Nej, han hade inte tid. +— Om nu det onda samvetet slog honom och störde hans arbete, eller +han var nervös ändå, nog af: försöket misslyckades. Då tog han, utan att +vilja afhjelpa felet, hela den<span class="pagenum"><a name="Page_114" +id="Page_114">114</a></span> konstiga apparaten och slog den i +kakelugnsstenarne. Der låg verket, som kostat så många nyttiga saker +lifvet, och långa tider efter upptäcktes spåren af hans vilda framfärd i +vindskontoret. Han fick snubbor, men det bet inte numer.</p> + +<p>För att skaffa sig revanche i huset, der han ådragit sig hån för sina +misslyckade experiment, anstälde han några knallgasexplosioner samt +tillverkade en Leydnerflaska. Kattskinnet drog han af en död, svart katt +han hittat i Observatoriibacken, och hvilken han bar hem i sin näsduk. +En natt när äldsta bror och han kommo hem från en konsert, funnos inga +tändstickor, och de ville ej väcka huset. Johan letade fram svafvelsyra +och zink, framstälde vätgas vid gatlyktans sken, slog eld med +elektroforen och tände lampan. Dermed var hans rykte som »kemist» +stadgadt. Han framstälde äfven Jönköpings tändstickor efter recept ur +Teknologien. Hvarför han mycket förvånades öfver det långt senare +beviljade Jönköpingspatentet på stickor, hvilka för öfrigt förefunnits i +handeln såsom Björneborgs vaxstickor. Och så lade han ner kemien på en +tid.</p> + +<p>Faderns bokskåp inneslöt en liten boksamling, som numera stod till +Johans förfogande. Der fans, utom de ofvan omnämda kemiska och fysiska +arbetena: trädgårdsböcker, en illustrerad naturalhistoria, Meijers +Universum, Handbok för mödrar med Förlossningskonst, en tysk anatomi med +figu<span class="pagenum"><a name="Page_115" id="Page_115">115</a></span>rer, +Napoleons historia på tyska med stålstick, Wallins, Franzéns och Tegnérs +dikter, Wallins predikningar, Blumauers Œneis, Don Quixote, fru +Carléns och Fredrika Bremers romaner, Deutsche Klassiker m. m.</p> + +<p>Utom indianböcker och Tusen och en natt hade Johan ännu icke läst någon +skönlitteratur. Han hade tittat i romaner, men funnit dem långa och +tråkiga, i synnerhet derför att de saknade illustrationer. Men när nu +kemien och alla andra naturens verkligheter voro genomskådade, tog han +en dag en visit i bokskåpet. Han tittade i poesierna. Der kände han sig +sväfvande i luften och visste icke hvar han var hemma. Han förstod det +inte. Så fick han Fredrika Bremer's Skildringar ur hvardagslifvet. Det +slog familjejolm och tantmoraler emot honom, och han stälde tillbaka +dem. Så fick han fatt i Jungfrutornet. Det var berättelser och äfventyr. +Den olyckliga kärleken rörde upp honom. Men vigtigare än allt var, att +han kände sig vuxen med dessa vuxna menskor. Han förstod hvad de talade +och han märkte att han icke var barn. Dessa fullvuxna voro ju hans +jemlikar. Han hade ju varit olyckligt kär, lidit, kämpat, men var +qvarhållen i barndomens fängelse. Och nu kom han till fullt medvetande +om att hans själ var i fängelse. Den hade varit flygfärdig för länge +sen, men man hade klippt vingarne och<span class="pagenum"><a name="Page_116" +id="Page_116">116</a></span> satt honom i bur. Nu sökte han fadern och +ville tala med honom såsom en jemnåring, men fadern slöt sig och rufvade +på sin sorg.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>På hösten kom ett nytt bakslag och en ny hållhake på honom. Han var +mogen till gymnasiiafdelningen, men qvarhölls i skolan, emedan han var +för ung och skulle mogna. Han rasade. Det var andra gången man röck +honom i rocken, när han ville springa. Han kände sig som en omnibushäst, +som oupphörligt tar fart och oupphörligt hålles igen. Detta röck sönder +hans nervlif, slappade hans viljekraft och lade grunden till blifvande +modlöshet. Han vågade aldrig önska något rätt lifligt, ty han hade sett +sina önskningar motas så många gånger. Han ville rusa fram med arbete, +men arbete hjelpte ju ej: han var för ung. Nej, skolan var för lång. Den +visade målet i fjerran, men satte slagbommar för löparen. Han hade +räknat ut att han skulle bli student vid femton år. Han blef det ej förr +än vid aderton. Och i sista åren, då han såg utgången ur fängelset så +nära, kastades ytterligare ett straff-år på honom, derigenom att sjunde +klassen gjordes tvåårig.</p> + +<p>Barndomen och ungdomen blef honom ytterligt pinsam; han var led på hela +lifvet och sökte nu trösten i himlen.</p> + + + +<div class="figdivide" style="width: 100px;"> +<img src="images/decobar50.jpg" width="100" height="14" alt="Decorative bar" title="" /> +</div> + + + +<br /> +<span class="pagenum"><a name="Page_117" id="Page_117">117</a></span> +<h2><a name="C_6" id="C_6"></a>6. +<br /><br /> +Korsets skola.</h2> + + +<div class="drop"> +<img src="images/dc_s.jpg" alt="S" title="S" width="85" height="175" class="cap" /> +<br /><br /> +<p class="cap_1">Sorgen har den lyckliga egenskapen att äta opp sig sjelf. Den dör af +svält. Som den väsentligen är ett afbrott i vanor kan den ersättas genom +nya. Som den är ett tomrum fylles detta snart som genom ett verkligt +horror vacui.</p></div> + +<p>Ett tjuguårigt äktenskap var upplöst. En kamrat under kamp mot lifvets +motigheter var förlorad; en qvinna, vid hvars sida en man lefvat, hade +gått undan och lemnat en celibatär qvar; husets administratör hade +öfvergifvit sin post. Allt var i olag. De små svartklädda pysslingarne, +som öfverallt bildade mörka fläckar, i rummen, i trädgården, höllo +saknaden vid lif.<span class="pagenum"><a name="Page_118" +id="Page_118">118</a></span> Fadern tyckte att de voro öfvergifna och +trodde dem värnlösa. Han kom ofta hem från sitt arbete om +eftermiddagarne och satt då ensam i lindbersån åt gatan. Han hade äldsta +dottern, en sjuåring, i knä, och de andra lekte vid hans fötter. Ofta +såg Johan den gråhårige mannen med de vackra, sorgsna dragen sitta der +under det gröna halfljuset från löfverket. Han kunde icke trösta honom +och han sökte honom ej mer. Han såg den gamles vekhet, som han ej trott +på, såg honom stirrande dröja med blickarne på dottern såsom om han +sökte konstruera ut den dödas drag i barnets obestämda ansigtslinier. +Han såg den taflan ofta mellan trädens stammar från sitt fönster, i +alléns långa perspektiv; den värmde honom och skakade honom, men han +började frukta för fadern, emedan denne ej var sig lik.</p> + +<p>Sex månader hade gått, då fadern en höstafton kom hem med en främmande +herre. Det var en gammal man med ett ofantligt jovialiskt utseende. Han +skämtade godmodigt, var vänlig och artig mot barn och tjenare, men +omotståndlig i sitt sätt att få menskor att le. Han kallades kamrern, +var en barndomsvän till Johans far och hade upptäckts såsom boende i +huset bredvid. De gamle talade om sina barndomsminnen. Der var ett +förråd, som kunde fylla tomrummet. Första gångerna stramade faderns +stelnade drag när han narrades le åt den spiri<span +class="pagenum"><a name="Page_119" id="Page_119">119</a></span>tuelle +och humoristiske mannens anmärkningar. Om en vecka skrattade han och +hela familjen, så som endast de hvilka ha gråtit länge kunna göra det. +Det var en lustigkurre af rang och dertill spelade han viol, guitarr och +sjöng Bellman. Det kom ny luft i våningen, nya åskådningar, och sorgens +inbillningsfantomer vädrades ut. Kamrern hade också haft sorg, han hade +mistat sin fästmö och hade sedan förblifvit ungkarl. Lifvet hade icke +lett mot honom, men han hade aldrig tagit saken med lifvet riktigt +allvarsamt.</p> + +<p>Så kom Gustaf hem från Paris; i uniform, blandande franska ord med +svenska, och med lifligt lynne och qvicka gester. Fadern tog emot honom +med en kyss på pannan, och ett moln af sorgens minne drog förbi, ty +sonen hade ej varit hemma vid moderns död. Men så klarnade det igen och +det blef lifligt i huset. Gustaf ingick i affären, och nu hade den gamle +någon att tala vid om hvad som intresserade honom.</p> + +<p>En sen höstafton efter supén, då kamrern var hemma och sällskapet satt +tillsammans, steg fadern upp och bad att få tala. — Mina gossar +och min barndomsvän, började han. Derpå förkunnade han sin afsigt att +skänka sina små barn en ny mor, och han tillade att passionernas tid var +förbi för honom och att endast intresset för barnen dikterat hans beslut +att taga mamsell * * * till sin äkta hustru. +<span class="pagenum"><a name="Page_120" id="Page_120">120</a></span></p> + +<p>Det var husmamsellen. Detta sade han med en öfverlägsen ton, såsom om +han ville säga: detta angår er inte egentligen, men ni ska få veta det +ändå! Derpå fördes mamsell ut och mottog lyckönskningar, varma af +kamrern, men mycket blandade af de tre ynglingarne.</p> + +<p>Två af dem hade icke så fina samveten, ty de hade häftigt, men oskyldigt +tillbedt henne, den tredje, Johan, hade lefvat i oenighet med henne på +sistonet. Hvem som var mest generad, undras.</p> + +<p>Det uppstod en lång paus, hvarunder ynglingarne ransakade sina njurar, +uppgjorde sina konton och funderade på följderna af denna oväntade +händelse. Johan måtte först ha osat brändt horn och funnit situationens +kraf, ty han gick samma afton in i barnkammaren och rakt fram till +mamsell. Det svartnade för ögonen när han framsade följande tal, i hast +komponeradt och öfverläst i faderns stil.</p> + +<p>— Som vi nu råka att stå i förändrade förhållanden till hvarandra, +— sade han, — så ber jag mamsell låta det förflutna vara +glömdt och låta oss vara vänner.</p> + +<p>Det var uppriktigt menadt, klokt handladt och hade ingen baktanke. Det +var ett bokslut med det gamla och önskan om god samvaro för framtiden.</p> + +<p>Följande middag kom fadern upp till Johan på hans kammare och tackade +honom för hans<span class="pagenum"><a name="Page_121" id="Page_121">121</a></span> +ädla beteende mot mamsell, och som uttryck af +sin glädje lemnade han honom en liten present, en länge efterlängtad +till och med. Det var en kemisk apparat.</p> + +<p>Johan skämdes att mottaga gåfvan och fann icke sin handling ädel. Den +var naturlig följd, den var klok, men fadern och mamsell skulle hissa +upp den och i den läsa goda förebud för sin kärlekslycka. De fingo också +snart inse sin villfarelse, som då naturligtvis lades på gossens +skuldregister.</p> + +<p>Att den gamle gifte om sig för barnens skull, derom finnes intet +tvifvel, men att han äfven älskade den unga qvinnan, det är säkert. Och +hvarför skulle han ej få det? Det angick ingen, men fenomenet är +konstant, både att enklingar snart gifta om sig, huru svårt än +äktenskapet varit, och att de känna sig begå en otrohet emot den +aflidna. Döende makar bruka plågas mest på sistone vid tanken på att den +efterlefvande skall gifta om sig.</p> + +<p>Bröderna togo saken flott och böjde sig. De hade faderskulten som +religion. Tro och icke tvifla. De hade aldrig tänkt att faderskapet +endast var en tillfällig egenskap, som kunde falla på hvar mans lott.</p> + +<p>Men Johan tviflade. Han kom i ändlösa dispyter med bröderna och angrep +fadern, som före sorgårets utgång förlofvat sig. Han fram<span +class="pagenum"><a name="Page_122" id="Page_122">122</a></span>manade moderns +skugga, spådde olycka och förderf, retades till öfverdrifter och förgick +sig.</p> + +<p>Brödernas argument var: det rör icke oss hvad pappa gör! — Det var +sant att de icke egde döma deröfver, men det rörde dem alla djupt. +— Ordryttare, — sade de, ty de kände icke huru orden hafva +många valörer.</p> + +<p>En afton strax efter, då Johan kom hem från skolan, såg han huset +upplyst och hörde musik och glam. Han gick upp på sitt rum och satte sig +att läsa. Huspigan kom upp och bad honom från fadern stiga ner, ty det +var främmande.</p> + +<p>— Hvilka?</p> + +<p>— De nya slägtingarne.</p> + +<p>Han bad helsa, att han icke hade tid. Så kom en bror upp. Han var +ovettig först, bad sedan. För gubbens skull kunde han väl komma ner, +bara ett ögonblick och helsa. Han skulle få gå genast.</p> + +<p>— Ja, han ville fundera!</p> + +<p>Slutligen gick han ner; såg salen full med fruntimmer och herrar; tre +mostrar, en ny mormor, en morbror, en morfar. Mostrarna voro unga +flickor. Han gjorde en bugning midt på golfvet, artigt men stelt.</p> + +<p>Fadern var ond, men ville ej visa det. Han frågade Johan om han ville ta +ett glas punsch. Johan tog det. Derpå frågade den gamle ironiskt om han +hade så mycket att göra till skolan. Ja,<span class="pagenum"><a name="Page_123" +id="Page_123">123</a></span> det hade han. Och så gick han upp på sitt rum. +Der var kallt och halfmörkt, och att läsa gick ej, när han hörde dans +och musik dernere. Så kom köksan och budade till supén. Han ville icke +ha någon mat. Hungrig och ursinnig gick han i rummet af och an. Ibland +ville han ner, der det var varmt, ljust och gladt; och han hade +låsvredet i handen många gånger. Men så vände han om. Han var blyg. Rädd +för menskor af naturen, hade han under sommaren, då han icke talt vid +någon, blifvit än mera vild. Och så gick han hungrig till sängs och +ansåg sig som den olyckligaste menska som fans.</p> + +<p>Följande dag kom fadern upp på hans rum. Nu sade han honom att han varit +falsk, när han bedt mamsell om förlåtelse.</p> + +<p>— Förlåtelse? Han hade icke haft något att be om förlåtelse för.</p> + +<p>Men nu skulle fadern böja honom, han måtte göra sig aldrig så hård.</p> + +<p>— Försök! — tänkte han. Försöken uteblefvo på en tid, men +Johan gick och stålade sig för att mottaga böjningarne.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Brodern satt och läste vid aftonlampan uppe på kammaren. Johan frågade: +hvad läser du? Brodern visade titeln på omslaget. Der stod med stora +frakturer på gult omslagspapper den rykt<span class="pagenum"><a name="Page_124" +id="Page_124">124</a></span>bara titeln: »En ungdomsväns varning för +ungdomens farligaste fiende.»</p> + +<p>— Har du läst den? — frågade Gustaf.</p> + +<p>Johan svarades ja, och drog sig tillbaka. När läsningen var slutad lade +Gustaf in boken i sin byrålåda, och gick ner. Johan öppnade lådan och +tog fram den hemska skriften. Ögonen lupo öfver sidorna utan att våga +stanna. Knäna skallrade, bloden försvann från ansigtet, pulsarne fröso. +— Han var sålunda dömd till döden eller vansinnet vid tjugufem års +ålder. Hans ryggrad och hjerna skulle rinna bort, hans ansigte bli som +en dödskalles, hans hår falla af, händerna darra — det var +fasligt. Och botemedlet? Jesus! Men Jesus kunde icke bota kroppen, +endast själen. Kroppen var dömd till döden — vid tjugufem år +— återstod endast att rädda själen från evig fördömelse. — +Detta var Dr. Kapffs beryktade partiskrift, som bragt så många ynglingar +på dårhuset, bara för nöjet att få öka de protestantiska jesuiternas +partinumerär. En sådan skrift, så djupt osedlig, så skadlig, borde i +sanning åtalas, seqvestreras och brännas. Eller åtminstone motverkas af +upplystare skrifter i ämnet. En sådan fans verkligen och råkade senare i +händerna på Johan, som sedan gjorde allt för att sprida den, ty den var +så sällsynt. Den hette »Farbror Palles råd till unga syndare», och +ansågs vara författad af medicinalrådet Wistrand. Det var en hjertlig +bok, som tog saken ledigt; talade<span class="pagenum"><a name="Page_125" +id="Page_125">125</a></span> uppmuntrande till pojkarne och framhöll +särskildt huruledes man öfverdrifvit vådorna af okynnet, hvarjemte han +gaf praktiska råd och hygieniska anvisningar. Men än i dag regerar +Kapffs ursinniga skrift, och läkare öfverlöpas af syndare, som med +klappande hjerta aflägga bekännelsen. För icke länge sen kom en student +till en berömd Stockholmsläkare och bekände med tårar huru han förspilt +sitt lif och endast afvaktade döden.</p> + +<p>— Äh prat, herre, — svarar doktorn. — Se på mig; fins +väl ingen som varit så okynnig som jag.</p> + +<p>Syndaren såg på honom och fann för sig en fyrtifemårig Herkules, hvilken +derjemte egde en stark, orubbad intelligens.</p> + +<p>Men Johan fick intet tröstens ord i sin svåra bedröfvelse på ett helt +år. Han var dödsdömd; återstod bara att lefva ett dygdigt lif i Jesu +intill slaget skulle komma. Han tog upp moderns gamla pietistskrifter +och läste om Jesus. Han bad och pinade sig. Ansåg sig ensam som en +brottsling, förödmjukade sig. När han gick på gatan dagen efter, steg +han ner från trottoaren för hvarje menniska han mötte. Han skulle döda +sitt sjelf och uppgå i Jesus; lida sin tid och sedan gå in i sin Herres +glädje.</p> + +<p>Han vaknade en natt och såg bröderna sitta vid ljus. De talade om ämnet. +Han kröp under täcket, stack fingren i öronen, för att icke<span +class="pagenum"><a name="Page_126" id="Page_126">126</a></span> höra. +Men han hörde ändå. Bror talade om pensioner i Paris, der ynglingar +bundos i sängarne utan att detta hjelpte. Han ville springa upp, bekänna +för dem, be om nåd, om hjelp, men han vågade icke höra bekräftelsen på +dödsdomen. Om han gjort det kanske han fått tröst och hjelp. Men han +teg. Han svettades och bad till Jesus, icke till Gud numera. Hvart han +gick såg han det förfärliga ordet i svarta frakturkapiteler på gul +botten, på husmurar, på rummets tapeter. Och byrån der boken låg, +inneslöt guillotinen. Hvar gång brodern gick i lådan darrade han och +sprang ut. Han stod långa stunder framför spegeln och såg efter om +ögonen sjunkit, håret lossnat och dödskallen stuckit fram. Men han såg +frisk och röd ut.</p> + +<p>Han slöt sig inom sig sjelf, blef tyst och undvek sällskap. Nu inbillade +sig fadern att han ville visa sitt ogillande öfver hans giftermål, att +han var högfärdig, och nu skulle han krökas. Han var krökt redan och när +han med tystnad böjde sig under krossningen, triumferade fadern öfver +sin lyckade kur.</p> + +<p>Detta retade ynglingen och ibland reste han på sig. Ibland uppsteg ett +svagt hopp om att kroppen skulle kunna räddas. Han gick på gymnastiken, +tog kallt vatten och åt litet om qvällarne.</p> + +<p>För öfrigt, att vara pietist eller älska Jesus må man icke tro är något +helt; det är en stäm<span class="pagenum"><a name="Page_127" +id="Page_127">127</a></span>ning, som kommer momentvis och går som ett +väder, det är ett sätt att se sakerna, som fordrar lång vana att komma +in i; det är en rol som icke läres så hastigt. Att vara pessimist när +man är ung och stark, och Jesuismen var ren pessimism då den trodde att +verlden var usel alltigenom, det går icke så lätt. Lifsglädjen ligger +der, och man ser många så kallade upprigtiga sjelfbedragare bland +läsarne, som äro rätt muntra. Äro de gifta och sunda, måste de +ovilkorligen ha många stunder, då de glömma Jesus helt och hållet och då +han icke får vara med, just i de stunder då individen känner lifskraften +så mångdubblad, att den räcker utom individen ut på slägtet.</p> + +<p>I skolan märktes nu på hans krior intrycken af pietistskrifterna, och +två examensstilar, daterade 1862 och 63, hade detta utseende:</p> + +<br /> +<p style="text-align: center;"><i>En illa använd dag är för alltid förlorad.</i></p> + +<p>Tiden är den dyrbaraste af alla de gåfvor, som Gud har gifvit oss; +derföre skola vi använda den på ett sätt, som visar, huru högt vi +värdera denna gåfva. Vi skola använda hvarje dag, hvarje timma till +något nyttigt ändamål, såväl för kroppen som själen, och icke förspilla +den på ett onyttigt sätt.</p> + +<p>Om jag således använder en dag på ett, för mitt samvete icke +tillfredsställande sätt, så kan den förlust, som jag lidit, aldrig +ersättas; således är den förspilda dagen förlorad för alltid, i an<span +class="pagenum"><a name="Page_128" id="Page_128">128</a></span>seende +till de nyttiga lärdomar, som jag då kunnat inhemta, ty den tid, hvilken +har flytt, kommer aldrig tillbaka. Hvarje dag förer oss närmare grafven; +och vi skola tänka på att en gång stå till svars för, huru vi användt +vår tid. Vi skola derföre ifrån ungdomen vänja oss att rätt värdera och +använda den dyrbara tiden, och hvarje dag söka inhemta nya kunskaper och +för öfrigt använda den på ett sätt, som Gud och vårt samvete bjuda. Ty +en illa använd dag är för alltid förlorad.</p> + +<br /> +<p style="text-align: center;"><i>Hvad solen är för jorden, är Religionen för +menniskan.</i></p> + +<p>Solen är oumbärlig för all jordisk vegetation. Utan hennes lifgifvande +ljus och värma, skulle inga vexter, inga djur och i följd deraf inga +menniskor finnas, utan hela vår jord skulle vara en öken. Men solen +ingjuter icke allenast lif utan äfven hopp hos menniskorna; ty, då hon +om qvällen går ned, hoppas vi alltid att se henne nästa morgon uppgå med +en ny dag. Likasom vi för vårt lekamliga lif nödvändigt behöfva solen, +så är religionen lifskraften för vårt andliga lif. Ty det är den, som +gifver oss tröst i våra bekymmer och äfven hopp om ett kommande lif, den +är ock den enda driffjedern till en dygdig och rättskaffens lefnad, +emedan den förespeglar en belöning för de goda gerningarne samt straff +för de onda.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_129" id="Page_129">129</a></span> +Ynglingens jag hade nu blifvit genom lif, skolumgänge och lärdom ett +rätt rikt resumé, och genom jemförelse med andras enklare jag fann han +sig öfverlägsen. Men nu kom Jesus och ville döda hans jag. Det gick icke +så lätt, och kampen blef svår, vildsint. Han såg också huru ingen annan +förnekade sitt jag, hvarför, hvarför i Jesu namn skulle han förneka +sitt?</p> + +<p>På bröllopet gjorde han revolt. Han steg icke fram och kysste bruden, +såsom de andra syskonen, och han drog sig ifrån dansen tillbaka till +toddygubbarne, der han berusade sig något.</p> + +<p>Nu skulle straffet komma och hans sjelf brytas ner.</p> + +<p>Han blef gymnasist. Det gjorde honom icke vidare glad. Det kom för sent, +som en för länge sedan förfallen skuld till honom. Han hade tagit ut den +njutningen i förskott. Ingen gratulerade honom, och han fick icke genast +gymnasistmössa. Hvarför? Skulle han stukas, eller ville icke fadern se +hans lärdom i yttre tecken? Slutligen blef det ett förslag att en moster +skulle brodera kransen på sammet, som skulle sys på en vanlig svart +mössa. Hon broderade en ek- och lagerqvist, men dåligt, hvarför han led +smälek af kamraterna. Han var den enda, som hade gått utan den +sedvanliga mössan en lång tid. Den enda! Utpekad ensam, förbigången +ensam!</p> + +<p>Derpå nedsattes frukostpengarne, som i skolan varit fem öre, till fyra. +Detta var en onödig<span class="pagenum"><a name="Page_130" +id="Page_130">130</a></span> grymhet, ty huset var icke fattigt, och en +yngling behöfver mer mat. Följden blef den att Johan aldrig åt frukost, +ty tolfskillingen för veckan gick åt till tobak. Han hade en förfärlig +aptit och var alltid hungrig. När det var kabeljo till middan åt han sig +trött i käkarne, men gick hungrig från bordet. Fick han då absolut för +litet mat? Nej, ty det finnes millioner kroppsarbetare, som få mycket +mindre, men de högre klassernas magar måtte vara anpassade för starkare +och mera koncentrerad föda. Han mindes derför hela sin ungdom som en +lång svält.</p> + +<p>Vidare nedsattes dieten under styfmoderns regim och maten blef sämre. +Linnet fick numera också endast bytas en gång i veckan i stället för +två. Det var en förkänning af att en underklass kommit upp till styret. +Ynglingen var icke högfärdig på så sätt, att han icke erkände +husmamsellns börd, men när hon uppträdde såsom tryck, flyttadt nerifrån +öfver honom, då gjorde han uppror — men så kom Jesus emellan och +bad honom vända andra kinden till.</p> + +<p>Han växte och fick gå i urväxta kläder. Kamraterna började gyckla med +honom för hans korta byxor och hans hemgjorda krans på mössan. Alla hans +skolböcker köptes antiqvariskt i gamla upplagor, hvaraf uppstod många +ledsamheter i skolan.</p> + +<p>— Det står så i min bok, — svarade Johan. +<span class="pagenum"><a name="Page_131" id="Page_131">131</a></span></p> + +<p>— Får jag se på din bok!</p> + +<p>Skandal! Och order att köpa nyaste upplagan, hvilket aldrig skedde.</p> + +<p>Hans skjortor slutade nu på halfva armen och kunde icke knäppas. På +gymnastiken behöll han derför alltid jackan på. En middag skulle han i +egenskap af rotmästare stanna qvar på enskild, högre lektion för +löjtnanten.</p> + +<p>— Tag af er jackorna nu, gossar, så ska vi ta oss lite motion, +— sade löjtnanten.</p> + +<p>Alla kastade af sig, utom Johan.</p> + +<p>— Nå, är jackan af än?</p> + +<p>— Nej, jag fryser, — sade Johan.</p> + +<p>— Han ska snart bli varm, — sade löjtnanten, — af med +tröjan bara.</p> + +<p>Han vägrade. Löjtnanten kom nu vänligt skämtsamt fram till honom och +drog i ärmarne. Han gjorde motstånd. Läraren såg på honom.</p> + +<p>— Hvad är det för slag? — sade han. — Jag ber +hyggligt, och han vill icke göra mig till viljes. Gå då sin väg!</p> + +<p>Ynglingen ville säga något till sitt försvar; såg bedröfvad på den +hygglige mannen, hos hvilken han alltid stått väl — men han teg +och gick!</p> + +<p>Nu kände han qväsningen. Fattigdom, ålagd af grymhet som förödmjukelse, +icke framkallad af nöd. Han beklagade sig för bröderna, men de sade att +han icke skulle vara högfärdig. Klyftan, som olika bildning dragit +mellan dem,<span class="pagenum"><a name="Page_132" id="Page_132">132</a></span> +var öppnad. De tillhörde nu olika samhällsklasser och de grupperade sig +på faderns sida, såsom klasskamrat och den magtegande.</p> + +<p>En annan gång fick han en jacka, som var en ändrad blå frack med blanka +knappar. Kamraterna hånade honom derför att han ville leka kadett. Och +det var det sista han ville, ty vara mer än synas, deri låg hans +högfärd. Den jackan led han otroligt af.</p> + +<p>Derpå började det systematiska böjningsarbetet. Johan kördes upp om +morgnarne tidigt och sändes ut i ärenden, som skulle uträttas innan han +gick till skolan. Han skylde på lexorna, men det hjelpte ej. Du har så +lätt att lära, att du hinner med att läsa annat skräp, hette det.</p> + +<p>Att gå ärenden, när det fans dräng, kulla och så många tjenare — +onödigt. Han insåg att det var ferlan. Nu hatade han sina förtryckare, +och de honom.</p> + +<p>Derpå började en annan kurs i dressyr. Han skulle vara oppe om morgnarne +och köra fadern ner till staden, och detta innan han gick i skolan, så +återvända med häst och vagn, spänna ifrån, sopa stallet och ge hästen +mat. Samma manöver upprepades på middagen. Sålunda sköta lexor, skola, +och två gånger om dagen köra till och från Riddarholmen. Han frågade sig +vid äldre år om det kunde ligga någon öm omtanke i detta; om den kloke +fadern såg att<span class="pagenum"><a name="Page_133" +id="Page_133">133</a></span> hans hjernverksamhet skadade honom och att han +behöfde kroppsarbete. Eller kanske det var en ekonomisk åtgärd för att +spara drängens arbetstid. Kroppsarbetet var nog nyttigt och skulle kunna +anbefallas alla föräldrar till påtänkning, men Johan kunde ej se +välviljan, om den fans, ty det hela gick till så elakt, så öppet elakt +som möjligt, och visade så sin afsigt att göra ondt, att han ej kunde +upptäcka några goda afsigter, hvilka ju äfven kunnat finnas der vid +sidan af de elaka. När sommarlofvet kom, urartade körningen till +stalltjenst. Hästen skulle fodras ut på bestämda timmar, och Johan måste +hålla sig hemma och passa klockslag. Hans frihet var slut. Och han kände +den stora förändringen, som inträdt i hans ställning, och hvilken han +tillskref styfmodern. Ifrån att vara en fri man, som rådde sin tid och +sina tankar, var han blifven tjenare: du kan göra liten nytta för maten! +Och när han såg huru de andra bröderna skonades för drängsysslor, var +han öfvertygad om att det var elakhet. Att skära hackelse och sopa golf, +bära vatten och sådant, var utmärkt godt, men afsigten förderfvade allt. +Om fadern sagt honom att det var nyttigt för hans helsa, särskildt hans +könslif, skulle han med nöje gjort det. Nu hatade han det. Han var +mörkrädd, ty han var som alla barn uppfostrad af pigor, och han måste +göra stort våld på sig för att kunna gå upp på höskullen om +qvällarne.<span class="pagenum"><a name="Page_134" id="Page_134">134</a></span> +Han förbannade hvarje gång han skulle dit, men hästen var en godmodig +tok, som han talade vid ibland och beklagade sig för. Dessutom var han +djurvän och hade kanariefoglar, som han vårdade med omsorg.</p> + +<p>Han hatade sysslan emedan den var honom ålagd af för detta husmamsellen, +som ville hämnas och visa sin öfverlägsenhet öfver hans öfverlägsenhet. +Han hatade den emedan den ålades såsom betalning för hans studier. Nu +hade han genomskådat uträkningen med hans lärda bana. Man skröt med +honom och hans lärdom; det var sålunda icke af godhet mot honom han fick +undervisningen.</p> + +<p>Så trotsade han och körde sönder vagnsfjedrarne. När de stego af vid +Riddarhustorget, synade alltid fadern hela vagnen. Så fick han se att en +fjeder var af.</p> + +<p>— Kör till smeden, — sade han.</p> + +<p>Johan teg.</p> + +<p>— Hörde du?</p> + +<p>— Ja, jag hörde.</p> + +<p>Nu fick han köra ner till Målargatan, der smeden bodde. Denne förklarade +att han behöfde tre timmar till lagningen. Hvad återstod att göra? +Spänna ifrån, leda hem hästen och komma igen. Men att leda en påselad +vagnshäst på Drottninggatan och i gymnasistmössa; kanske möta pojkarne +vid Observatorium, som afundades hans mössa, eller ännu värre, de +vackra<span class="pagenum"><a name="Page_135" id="Page_135">135</a></span> +flickorna på Norrtullsgatan, som logo vänligt mot honom. Nej, hellre +hvad som helst. Så tänkte han leda Brunte ner till Rörstrandsgatan, men +då fick han släpa honom öfver Karlberg, och der kände han kadetter. Han +stannade på gården, sittande i solgasset på en bjelke, och förbannade +sitt öde. Han tänkte på alla somrar han varit på landet, på alla +kamrater, som nu bodde på landet, och derefter mätte han sin olycka. Men +hade han tänkt på bröderna, som nu sutto instängda på heta, mörka kontor +i tio timmar, utan hopp om en enda dags ledighet, skulle han ha kommit +till andra resultat rörande sitt läge; men det gjorde han ej. Likväl +skulle han nu ha velat byta med dem. De förtjenade åtminstone sitt bröd +och sluppo vara hemma. De hade sin ställning klar, men hans var oklar. +Hvarför skulle föräldrarne låta honom lukta på äpplet och så rycka undan +det? Han började längta ut, hvart som helst. Hans ställning var falsk, +och han ville ha den ren. Ner eller upp, icke emellan hjulen och +krossas!</p> + +<p>Derför gick han också en dag till fadern och bad att få sluta skolan. +Fadern gjorde ögon och frågade hyggligt hvarför. Han var led på +alltsammans, lärde ingenting och ville ut i lifvet att arbeta och föda +sig sjelf.</p> + +<p>— Hvad vill du bli då?</p> + +<p>Det visste han inte. Och så grät han. +<span class="pagenum"><a name="Page_136" id="Page_136">136</a></span></p> + +<p>Några dagar derefter frågade fadern honom om han ville bli kadett. +Kadett? Det blixtrade för ögonen på honom. Han visste icke hvad han +skulle svara. Det var för mycket. Bli en sådan der fin herre med sabel. +Han hade aldrig drömt så djerft.</p> + +<p>— Fundera, — sa fadern.</p> + +<p>Han funderade hela qvällen. Der på Karlberg, der han badat och blifvit +bortjagad af kadetterna, skulle han få gå i uniform. Bli officer, det +vill säga få magt, flickorna skulle le emot honom, och — ingen +skulle mer förtrycka honom. Han kände lifvet ljusna, pressarna lyftas +från bröstet och hoppet vaknade. Men det var för mycket för honom. Det +passade hvarken honom eller hans omgifning. Han ville icke dit upp och +befalla, han ville bara slippa att lyda blindt, att bevakas, att kufvas. +Slafven, som icke vågar begära af lifvet, vaknade hos honom. Han sade +nej! Det var för mycket för honom!</p> + +<p>Men tanken att ha kunnat få det, som kanske alla ynglingar längtat +efter, var honom nog. Han afstod det, steg ner och återtog sin kedja. +När han senare blef en sjelfkär läsare, så inbillade han sig att han +afstått äran för Jesu skull. Det var icke sant, men något sjelfplågeri +låg det nog i offret.</p> + +<p>Emellertid hade han ytterligare läst i föräldrarnes kort: de ville ha +heder af honom. Troligen var den der kadett-idén styfmoderns! +<span class="pagenum"><a name="Page_137" id="Page_137">137</a></span></p> + +<p>Nya stridsämnen erbjödo sig och af allvarligare art. Johan hade tyckt +sig märka att de yngre syskonen gingo dåligt klädda och han hade äfven +hört skrik från barnkammaren.</p> + +<p>— Ha! hon slår dem!</p> + +<p>Nu spionerade han. En dag märkte han att barnpigan lekte på ett +misstänkt sätt med den yngre brodern, då denne låg till sängs. Gossen +blef ond och indignerad och spottade flickan i ansigtet. Styfmodern +ville ingripa, men Johan trädde upp. Nu hade han blod på tanden. Saken +hänsköts till faderns hemkomst. Efter middagen skulle slaget stå. Johan +var beredd. Han kände sig som målsman för den döda modern. Så börjades +det. Fadern ryckte på Pelle efter vederbörlig angifvelse och skulle slå +honom.</p> + +<p>— Låt bli och slå honom! — skrek Johan med en befallande och +hotande ton och gick fadern på lifvet, som om han ville ta honom i +kragen.</p> + +<p>— Hvad i Jesu namn säger du för slag?</p> + +<p>— Rör honom inte. Han är oskyldig.</p> + +<p>— Hör du, kom in får jag tala vid dig, du är visst tokig, — +sade fadern.</p> + +<p>— Ja, jag ska komma, jag, — fortfor den rädde Johan såsom en +besatt.</p> + +<p>Fadern föll ett ögonblick för hans säkra ton, och hans ganska klara +förstånd måtte ha sagt honom att saken var sjuk. +<span class="pagenum"><a name="Page_138" id="Page_138">138</a></span></p> + +<p>— Hvad har du att säga? — frågade han lugnare, men +misstänksam ännu.</p> + +<p>— Jag säger att det är Karins fel; hon bar sig illa åt, och hade +mamma lefvat, så...</p> + +<p>Det stack djupt!</p> + +<p>— Hvad pratar du för smörja om mamma! Du har en ny mamma nu. +Bevisa hvad du säger. Hvad har Karin gjort?</p> + +<p>Ja, det var just olyckan att han icke kunde säga det, ty han fruktade +röra vid en öm punkt. Han teg, och han föll. Tusen tankar snurrade genom +hufvudet. Hur skulle han uttrycka sig! Orden trängdes och han sa en +dumhet, tagen i högen ur en skolbok.</p> + +<p>— Bevisas? — sade han. — Det fins klara saker, som +hvarken kunna eller behöfva bevisas. (Fy fan så dumt, tänkte han, men +det var för sent!)</p> + +<p>— Nej hör du, nu är du dum, — sade fadern och hade +öfvertaget.</p> + +<p>Johan låg slagen, men ville bitas ändå. En ny skolreplik han sjelf fått +i näsan och som värkte än, stack sig i handen på honom.</p> + +<p>— Om jag är dum, så är det ett naturfel, som ingen har rättighet +att förebrå mig.</p> + +<p>— Åh skäms, att stå och prata persilja med mig. Ut med dig och kom +inte igen! — Han blef utkastad.</p> + +<p>Efter den betan höllos alla afstraffningar när Johan var borta. Man +trodde att han<span class="pagenum"><a name="Page_139" id="Page_139">139</a></span> +skulle flyga i strupen på dem, om han hört något, och det var nog +sannolikt.</p> + +<p>Det fans äfven ett annat sätt att böja honom, ett ohyggligt sätt, som +brukas ofta nog i familjer. Det var att stanna honom i växten genom att +tvinga honom att umgås med yngre syskon. Barn tvingas ofta leka med sina +syskon antingen de äro sympatiska för hvarandra eller ej. Detta är ett +grymt våld, men att nödga en äldre söka umgänge med en mycket yngre, det +är brott mot naturen, det är att stympa ett ungt, växande träd. Johan +hade en yngre bror, ett barn på sju år, ett snällt barn, som trodde alla +väl och icke gjorde någon för när. Johan såg noga efter att man ej +misshandlade honom och tyckte om honom. Men att tala vid eller umgås +förtroligt med en så ung, som icke förstod den äldres tankar eller +språk, det gick icke.</p> + +<p>Nu skulle han det. En första maj, när Johan beräknade få gå ut med +kamrater, sade fadern helt enkelt: tag nu Pelle med dig och gå till +Djurgården, men se efter honom. Det fans ingen appell. De kommo på +slätten, mötte kamrater, och Johan kände den lilla brodern som en black +om benet. Han ledde honom för att han icke skulle trampas af folket, men +han kände huru han önskade honom hemma. Gossen talade, pekade på +förbigående, och Johan rättade honom. Men som han kände sig soli<span +class="pagenum"><a name="Page_140" id="Page_140">140</a></span>darisk +skämdes han på hans vägnar. Hvarför skulle han behöfva ta om igen sådana +sensationer som att skämmas för fel i etiketten, hvilka han dessutom +icke begick sjelf. Han blef stel, kall och hård. Gossen ville se på +Kasper, men Johan ville ej. Han ville ingenting af allt hvad brodern +ville. Och så blygdes han öfver sin hårdhet. Förbannade sin +sjelfviskhet, hatade sig, föraktade sig, men kunde icke frigöra sig från +de dåliga känslorna. Pelle förstod ingenting; han såg bara ledsen och +försakande ut, tålig och mild. — Du är högfärdig, sade Johan åt +sig sjelf, du beröfvar barnet ett nöje. Var mjuk. — Men han +hårdnade. — Slutligen bad den lille få köpa pepparkakor. Johan +piskade sig att göra uppköpet. Midt på slätten. Tänk om någon såg honom, +en gymnasist, köpa pepparkakor, och kamraterna, som sutto på Novilla och +drucko punsch sedan. Han gjorde köpet och stoppade kakorna i blusfickan +på brodern. Och så gingo de framåt. Det kommer två kadetter, som varit +Johans kamrater. Han ser dem skrida fram emot sig. I det samma räcker en +liten hand fram en pepparkaka. — Se der, Johan, har du! — +Han stötte tillbaka den lilla handen. Och han ser två blåa, hjertegoda +ögon, frågande, bedjande se upp mot sig. — Nu ville han förintas, +gråta, taga upp det sårade barnet i sina armar, bedja honom förlåta, +värma upp isen, som kristalli<span class="pagenum"><a name="Page_141" +id="Page_141">141</a></span>serade in hans hjerta. Han kände sig +vara en usling, en eländig, som stötte tillbaka en hand. De gingo hem.</p> + +<p>Han ville skaka af sig brottet, men kunde ej. Men han framkallade bilden +af medbrottslingarne, som framtvingat den bedröfliga situationen, och +han piskade dem i sina tankar.</p> + +<p>Han var för gammal att vara i nivå med barnet, och han var för ung att +kunna stiga ner till barnet.</p> + + +<p class="break">Men fadern, som lefvat upp genom sin förbindelse med en +tjugofyraårig qvinna, vågade äfven opposition mot Johans lärda +auktoriteter och ville stuka honom också på det området. De sutto efter +afdukadt aftonbord, fadern med sina tre tidningar, Aftonbladet, +Allehanda och Posttidningen, Johan med en skolbok. Gubben gjorde en +paus.</p> + +<p>— Hvad är det du läser? — frågade han.</p> + +<p>— Filosofi!</p> + +<p>Lång paus. Pojkarne kallade alltid logiken filosofien.</p> + +<p>— Hvad är filosofi för slag, egentligen?</p> + +<p>— Läran om tänkat.</p> + +<p>— Hm! Ska man behöfva lära sig tänka! Får jag se på det der!</p> + +<p>Han sköt upp glasögonen och läste.</p> + +<p>— Tror du bönderna i riksdan (han var bondehatare, men nu behöfde +han bönderna till<span class="pagenum"><a name="Page_142" id="Page_142">142</a></span> +argumenteringen), tror du bönderna i riksdan ha lärt filosofi? Det tror +inte jag, men ändå slå de professorer på fingrarna, så det är lust åt +det. Ni läser så mycket onödigt! — Och dermed var filosofien +afskedad.</p> + +<p>Faderns sparsamhet försatte äfven Johan i högst obehagliga ställningar. +Två kamrater erbjödo sig att under lofvet lära honom matematik. Johan +frågade fadern om tillstånd.</p> + +<p>— Ja, gerna för mig.</p> + +<p>När de sedan skulle honoreras, förmenade gubben att de voro så rika att +man icke kunde betala dem.</p> + +<p>— Men man kunde ge dem en present, — menade Johan.</p> + +<p>De fingo aldrig något!</p> + +<p>Han skämdes i ett helt år och kände första gången det ohyggliga i en +skuld. Kamraterna gåfvo först fina vinkar, sedan grofva. Han undvek dem +icke, kröp efter dem för att visa sin tacksamhet. Han kände att de egde +bitar af hans själ, hans kropp, att han var deras slaf och att han icke +kunde bli fri. Ibland framkastade han löften, inbillande sig de skulle +fyllas, men de fyldes aldrig, och skuldens tyngd ökades af brutna +löften. Det var en tid af ändlösa qval, kanske mycket bittrare då, än +han sedan kunde erinra sig dem.</p> + +<p>För att hålla honom igen i växten uppsköts äfven konfirmationen. Han +läste teologi<span class="pagenum"><a name="Page_143" +id="Page_143">143</a></span> i skolan och evangelierna på grekiska, men +han var inte mogen för konfirmationsexamen!</p> + +<p>Krossningsarbetet i hemmet blef så mycket mera tryckande, som hans +ställning i skolan var en fri mans. Han hade som gymnasist fått +rättigheter der. Sålunda steg han upp och gick ut ur klassen, utan att +begära lof; blef sittande vid frågorna och vågade räsonnera med lärarne. +Han var den yngsta i klassen, men satt bland de äldsta och längsta. +Lärarne uppträdde numera såsom föreläsare mera än som lexförhörare. Den +förre menskoätaren från Klara skola var en patriark, som utlade Ciceros +Ålderdomen och Vänskapen och brydde sig mindre om glosorna. Ja, han +ingick i en ganska närgången förklaring öfver Didos och Æneas' möte i +grottan, hvarvid han började med den förklaringen att »dem renom är +allting rent», utbredde sig om kärleken, förirrade sig och blef djupt +melankolisk. (Pojkarne fingo sedan veta att han just i draget friade +till en gammal fröken). Han tog aldrig någon hög ton mera, utan var nog +ädelmodig en gång då han läst öfver galen lexa (han var svag i latinet), +att helt öppet bekänna det han icke vågade ge lektionen på den grunden, +och hvarur han drog den sens moralen, att man aldrig borde gå till +skolan oförberedd på lexorna, äfven om man var aldrig så skicklig. Detta +gjorde stor effekt på pojkarna. Han vann<span class="pagenum"><a name="Page_144" +id="Page_144">144</a></span> som menniska, om ock han förlorade som +latinare. Och sedan hjelptes man åt vid explikationerna.</p> + +<p>Johan blef såsom skicklig i naturvetenskaperna invald i föreningen +»Naturvetenskapens vänner», och såsom den enda ur sin klass var detta en +stor ära. Nu fick han vara tillsammans med kamrater ur de högsta +klasserna, hvilka skulle bli studenter året derpå. Och så skulle han +hålla föredrag. — Han talade om detta hemma, att han skulle hålla +föredrag. — Han skref ihop en afhandling om Luften och läste upp +den.</p> + +<p>Efter sammankomsten gick föreningen ner i en grop vid Hötorget och drack +punsch. Johan var blyg för de stora herrarne, men han kände sig +märkvärdigt väl. Det var första gången han blifvit upplyftad ur sin +åldersklass. Der talades i tur om oanständiga anekdoter. Han talade bara +om en oskyldig sådan och med mycken blyghet. Sedan kommo herrarne hem på +besök och togo med sig hans bästa fjellväxter och några kemiska +apparater.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Johan hade fått en vän i skolan af en ren slump. När han satt primus i +skolans högsta klass kom rektorn en dag in med en lång herre i bonjour, +mustascher och pince-nez.<span class="pagenum"><a name="Page_145" +id="Page_145">145</a></span></p> + +<p>— Hör du Johan, — sade han, — tag hand om den här +gossen, han är nykomling från landet, och sätt honom in i förhållandena.</p> + +<p>Pince-nez'en såg föraktligt på pysen i jackan, och det blef icke något +närmande. Men de sutto bredvid hvarandra, och Johan höll i boken och +hviskade den gamle, som aldrig kunde något, men talade om blandare och +kaféer.</p> + +<p>En dag leker Johan med hans pince-nez och råkar bryta af fjädern. +Kamraten blef ond. Johan lofvade att låta laga den. Han tog pince-nez'en +med sig hem. Den var tung att bära, ty han visste ingen utväg att få +pengar. Så grep han sig an och skulle laga den. Tog ur skrufvar, borrade +en gammal urfjeder, men lyckades icke. Kamraten påminde. Johan var +förtviflad. Fadern skulle aldrig betala den.</p> + +<p>— Nå, då låter jag laga den, så får du betala sedan.</p> + +<p>Den blef lagad och det kostade femtio öre. På måndagen aflemnade Johan +tolf skilling i koppar och lofvade lemna resten nästa måndag. Kamraten +förstod sammanhanget.</p> + +<p>— Det är dina frukostpengar, — sade han. — Har du bara +tolf skilling i veckan?</p> + +<p>Johan rodnade och bad honom taga emot. Nästa måndag lemnade han de andra +kopparslantarne. Nytt motstånd, nytt motyrkande.</p> + +<p>Ynglingarne följdes sedan klass efter klass och ända in i Upsala och +ändå längre. Han<span class="pagenum"><a name="Page_146" id="Page_146">146</a></span> +hade ett gladt lynne och tog verlden utan alla omsvep. Disputerade +lindrigt med Johan, men fick honom mest att skratta. Och genom +motsättning mot det trista hemmet blef skolan nu en glad, ljus +tillflyktsort från familjetyranniet. Men deraf uppstod ett dubbellif, +som åter skulle förrycka honom i alla ledgångar.</p> + + + +<div class="figdivide" style="width: 100px;"> +<img src="images/decobar50.jpg" width="100" height="14" alt="Decorative bar" title="" /> +</div> + + + + +<br /> +<span class="pagenum"><a name="Page_147" id="Page_147">147</a></span> +<h2><a name="C_7" id="C_7"></a>7. +<br /><br /> +Första kärleken.</h2> + + +<div class="drop"> +<img src="images/dc_o.jpg" alt="O" title="O" width="102" height="175" class="cap" /> +<br /><br /> +<p class="cap_1">Om menniskans karakter slutligen är den rol hon i samhällslefnadens +komedi stannar vid, så var Johan vid denna period den mest +karakterslösa; det vill säga ganska upprigtig. Han sökte, fann intet och +kunde icke stanna vid något. Hans brutala natur, som afkastade alla +pålagda selar, böjde sig icke, och hans hjerna, som var född revoltör, +kunde icke bli automatisk. Han var en reflexions-spegel, som återkastade +alla strålar som träffade den. Ett kompendium af alla erfarenheter, alla +skiftande intryck, och full af stridiga element.</p></div> + +<p>En vilja hade han, som arbetade ryckvis och då fanatiskt; men samtidigt +ville han egentligen ingenting; var fatalist, trodde på oturn; var +sang<span class="pagenum"><a name="Page_148" id="Page_148">148</a></span>vinisk +och hoppades allt. Hård som is i hemmet, var han dessemellan känslosam +till sentimentalitet; kunde gå in i en portgång och taga af sig +underrocken åt en fattig, gråta vid åsynen af en orättvisa. Hans +könslif, som efter upptäckten af synden lagts ner, bröt nu ut i nattliga +drömmar, hvilka han tillskref djefvulen och mot hvilken han åkallade +Jesus som hjelpare. Han var nu läsare; upprigtig? Så upprigtig någon +kunde vara, som ville lefva sig in i en antiqvarisk verldsåskådning. Han +var det af behof hemma, der allting visade sig som ett hot mot hans +andliga och lekamliga frihet. I skolan var han en glad verldsman, +osentimental, mjuk och lätt att umgås. Der uppfostrades han för +samhället och hade rättigheter. I hemmet drogs han upp som en matnyttig +växt för familjens behof, och hade inga rättigheter. Han var äfven +läsare af andligt högmod, såsom alla läsare. Beskow, den botfärdige +löjtnanten, hade kommit hem från Kristi graf, der han funnit ginvägen +öfver dimissionsexamen till himlen. Hans »Resa» lästes i hemmet af +styfmodern, som lutade åt läseriet. Beskow gjorde läseriet fint och på +modet, och efter modet följde nu en hel del af underklassen. Läseriet +var hvad spiritismen nu är: ett godtköpsvetande, en föregifven högre +kunskap om förborgade ting, och det omfattades derför med begär af alla +fruntimmer och olärda, och stack sig slutligen in vid hofvet. Gunnar +Wennerberg<span class="pagenum"><a name="Page_149" id="Page_149">149</a></span> +hade bänknyckel i Betlehemskyrkan och justitierådet Adlercreutz satt +ordförande i <a name="Evangeliska" id="Evangeliska"></a>Evangeliska +Fosterlandsstiftelsen.</p> + +<p>Hvilade detta på ett andligt allmänt behof? Var tiden så hopplöst +reaktionär att man behöfde bli pessimist? Nej! Kungen förde ett muntert +lif på Ulriksdal och gaf en glad, fördomsfri ton åt societetslifvet. +Friska strömmar brusade i det politiska lifvet, der nu +representationsförslaget förbereddes. Danska kriget väckte +uppmärksamheten på utlandet och rigtade blickarne utom rå och rör; +folkbeväpningen med skytterörelsen väckte land och stad med trummor och +spel; de nya oppositionstidningarne Dagens Nyheter och den våldsamme +Söndags-Nisse blefvo ventiler för instängd ånga, som måste ut; jernvägar +öppnades på alla kanter och satte ödemarker i förbindelse med de stora +motoriska nervcentra. Det var icke någon mörk nedgång, tvärtom en +uppvaknandets ljusa, förhoppningsfulla ungdomstid. Hvar kom då läseriet +från? Det var ett blåsande väder; kanske äfven en landgång för de i +bildning vanlottade, på hvilken de räddade sig från lärdomstrycket +oppifrån; det låg äfven ett demokratiskt element i detta, att en för hög +och låg gemensam godtköpsvisdom fans att tillgå, som satte alla +samhällsklasser i nivå. Nu när bördsadeln var på upphällningen, kändes +bildningsadeln dess mer tryckande. Man afskaffade den i ett slag genom +läseriet, trodde man.<span class="pagenum"><a name="Page_150" +id="Page_150">150</a></span></p> + +<p>Johan blef läsare af många motiv. Bankrutt på jorden, han skulle dö vid +tjugufem år med smält ryggrad och bortfallen näsa, sökte han himlen. +Tungsint af naturen, men full af ysterheter, älskade han det tungsinta. +Led vid läroböckerna, som icke gåfvo lefvande vatten, emedan de ej +berörde lifvet, fann han mera spis i en religion, som oupphörligt fann +sin tillämpning i dagliga lifvet. Dertill kom mera direkt att den olärda +styfmodern, som kände hans öfverlägsenhet i bildning, sökte krafla sig +öfver honom på Jakobsstegen. Hon talade ofta vid äldsta bror om de +högsta tingen, och var Johan då i närheten fick han höra huru de +föraktade hans verldsliga visdom. Detta retade honom, och han skulle upp +till dem. Derför fick han gå öfver dem. Vidare hade modern efterlemnat +ett testamente, deri hon uttalade sig mot andlig högfärd och pekade på +Jesus. Sist kom vanan att i familjebänken söndag ut och söndag in höra +en läsarprest predika Jesus, hvarförutom huset var öfverlupet med +pietistskrifter. Det trängde sig på honom från alla håll.</p> + +<p>Styfmodern och äldsta brodern brukade sitta och i minnet genomgå en god +läsarpredikan de kunnat få höra i kyrkan. En söndag efter slutad +gudstjenst tog Johan och skref upp hela den beundrade predikan. Han +kunde icke neka sig nöjet att presentera den åt styfmodern. Gåfvan<span +class="pagenum"><a name="Page_151" id="Page_151">151</a></span> mottogs +icke med välbehag. Hon var stukad. Men hon gaf sig icke en tum.</p> + +<p>— Guds ord skall vara skrifvet i hjertat och icke på papperet! +— sade hon. Det var icke illa sagdt, men Johan såg att hon var +högfärdig. Hon trodde sig vara längre på helgelsens väg och redan ett +Guds barn.</p> + +<p>Kapplöpningen börjar, och Johan går på konventiklar. Derpå svaras med +ett halft förbud, ty han var icke konfirmerad än; och alltså icke mogen +för himlen. Nu fortsätta dispyterna med äldre brodern. Johan säger att +Jesus förklarat det barnen höra till himlen också. Man slåss om himlen. +Johan kan Norbecks teologi, men den förkastas osedd. Han tar Krummacher, +Kempis och alla pietisterna till hjelp. Nej, det hjelpte ändå inte. +— Så här skulle det vara! — Hur? — Som jag har det, +men som du inte kan få! — Som jag? — Se der läsarens formel. +Sjelfrättfärdighet. — En dag sade Johan att alla menskor voro Guds +barn. — Omöjligt! Då vore det ju ingen konst bli salig! — +Det skulle vara en konst, som endast de kunde! — Skulle då alla +bli saliga? — Ja visst, Gud var kärleken och ville ingens förderf. +— — Om alla blefve saliga, hvad gagnade då att plåga sig? +— Ja, det var just frågan! — Du är således en tviflare, en +hycklare? — — Mycket möjligt att de voro det +allesammans!</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_152" id="Page_152">152</a></span> +Johan ville nu storma himmelen och bli ett Guds barn, och kanske dermed +också stuka de andra. Styfmodern var nemligen icke konseqvent. Hon gick +på teatern och dansade gerna. En lördagsafton på sommaren förkunnades +att hela familjen skulle på lustresa om söndag morgon. Det var en order. +Johan tyckte det var synd, ville begagna tillfället och i ensamheten +söka Jesus, som han icke funnit än. Omvändelsen skulle nemligen efter +beskrifning inträda som ett åskslag och åtföljas af visshet om att man +var ett Guds barn, och så vore friden der.</p> + +<p>När fadern om aftonen läste tidningen gick Johan fram till honom och bad +få vara hemma från lustresan.</p> + +<p>— Hvarför det? — frågade han vänligt.</p> + +<p>Johan teg. Han skämdes.</p> + +<p>— Ja, om din religiösa öfvertygelse förbjuder dig, så följ ditt +samvete.</p> + +<p>Styfmodern var slagen. Hon skulle begå sabbatsbrottet, men icke han.</p> + +<p>De reste. Johan gick i Betlehemskyrkan och hörde Rosenius. Rummet var +mörkt, hemskt, och menskorna sågo ut som de fylt de fatala tjugufem åren +och fått ryggraden smält. Blygråa i ansigtet, slocknade blickar; skulle +det vara möjligt att den doktor Kapff skrämt dem till Jesus allesammans? +Underligt såg det ut.</p> + +<p>Rosenius såg ut som friden och strålade af himmelsk glädje. Han erkände +visserligen att<span class="pagenum"><a name="Page_153" +id="Page_153">153</a></span> han var en gammal syndare, men Jesus hade honom +renat och nu var han lycklig. Han såg lycklig ut. Var det möjligt att +det fans en lycklig menniska? Hvarför blefvo då icke alla läsare!</p> + +<p>Johan hade ändock icke erfarit nåderörelsen och han hade ofrid. Det var +för liten publik för att den skulle kunna komma honom att tro, det +endast här i huset vid Öfre Bangränden de salige hade sin boning. Alla +de stora kyrkorna, der döda prester predikade, voro ju fulla af +blifvande osalige.</p> + +<p>På eftermiddan läste han Thomas a Kempis och Krummacher. Derpå gick han +ut till Haga och bad hela Norrtullsgatan efter, att Jesus skulle söka +honom. I Hagaparken sutto små familjer med matkorgar, och ungdom lekte. +Var det möjligt att alla dessa skulle resa till helvetet? Ja +visserligen! Orimligt, svarade hans goda förstånd. Men det var så. En +kalesch med fina herrar och damer körde förbi. Och de der, de voro +allaredan dömda! Men de hade roligt åtminstone. De lifliga taflorna af +glada menskor fördystrade honom än mer, och han kände den förfärliga +ensamheten i en folkhop. Trött i tankarne gick han hem, nedslagen som en +författare, hvilken sökt disposition med våld, men ej kunnat finna den. +Och han lade sig på sin säng och längtade från hela lifvet. +<span class="pagenum"><a name="Page_154" id="Page_154">154</a></span></p> + +<p>På aftonen kommo syskonen hem, glada och bullrande, och frågade om han +haft roligt.</p> + +<p>— Ja, — svarade han, — har ni?</p> + +<p>Och nu fick han detaljer om utfärden och kände styng i hjertat, hvar +gång han afundades dem. Styfmodern såg icke åt honom, ty hon hade begått +sabbatsbrottet. Det var hans tröst! Nu skulle det genomskådade +sjelfbedrägeriet ha tärt upp sig och dött, men då inträder en ny vigtig +faktor i hans lif, som eldar upp sjelfplågningen till fanatism, hvarpå +den dör knall och fall.</p> + +<p>Hans lif hade icke varit så ursinnigt jemntrist under dessa år som det +senare i perspektiv tedde sig, då alla mörka punkter voro tillräckligt +många att smälta ihop till en enda grå fond. Men bakom och under allt +hvilade hans tillbakatryckta ställning i lifvet såsom barn, då han var +manbar, läroämnenas oförmåga att intressera, hans kiliasm, eller väntan +på döden vid tjugufem år, hans otillfredsstälda slägtdrift, omgifningens +olika bildningsgrad och oförmåga att begripa honom.</p> + +<p>Med styfmodern följde tre unga flickor i huset, hennes systrar. De +öppnade snart vänskap med styfsönerna och gjorde promenader, +kälkbacksåkningar och lekar tillsammans. De sökte alltid åstadkomma +försoningar; erkände systerns fel för gossen, och dermed var han genast +nöjd, så att hans hat gaf sig. Äfven<span class="pagenum"><a name="Page_155" +id="Page_155">155</a></span> mormodern tog förmedlarens rol och +uppträdde slutligen afgjordt som vän till Johan och bad mången gång +stormen lägga sig. Men ett fatalt öde kom honom att förlora denna vän +också. Fastern hade icke tyckt om det nya giftermålet, och brytning med +brodern hade inträdt. Detta var en stor sorg för gubben. Umgänget +upphörde, och man såg hvarann icke mer. Det var högfärd naturligtvis. +Men en dag möter Johan kusinen, då en äldre flicka, mycket fint klädd, +på gatan. Hon var nyfiken höra om det nya giftermålet och promenerar med +Johan på Drottninggatan.</p> + +<p>Hemkommen träffar han mormor, som i hvassa ordalag förehåller honom att +han icke helsat på henne i Kungsbacken, men hon förstod nog att han var +i för fint sällskap för att vilja helsa på gumman. Han bedyrade sin +oskuld, men förgäfves. Som han icke hade många vänner var denna förlust +smärtsam.</p> + +<p>Emellertid följde äfven umgänge med andra unga flickor af styfmoderns +bekantskaper. Det lektes lekar, pantlekar efter tidens enkla seder, och +man kysste flickorna och tog dem om lifvet. Och en vacker dag hade han +lärt sig dansa samt blef en ifrig valsör. Detta blef en mycket god +uppfostran för ynglingen, ty derigenom vandes han att se och vidröra +qvinnokroppen utan att hans lidelser väcktes. Första gången han skulle +kyssas, darrade han, men snart var han lugn.<span +class="pagenum"><a name="Page_156" id="Page_156">156</a></span> Elektriciteten +fördelades, fantasierna fingo fast form, och drömmarne blefvo mera +ostörda. Men elden brann, och djerfheten trädde fram ett par gånger. Vid +en pantlösning i ett mörkt rum tog han en ung, vacker, svarthårig flicka +på brösten, som endast doldes af en tunn garibaldiskjorta. Hon fräste. +Han skämdes efteråt, men kunde icke underlåta tycka sig manlig. Om hon +inte hade fräst, bara!</p> + +<p>En sommar vistades han med styfmodern hos en af hennes slägtingar, en +landtbrukare i Östergötland. Der blef han behandlad som gentleman och +blef ganska god vän med styfmodern. Men det räckte inte länge, och snart +stod striden i ljusan låga. Så gick det upp och ner, fram och åter.</p> + +<p>Vid denna tid är det som han ingår, nu vid femton års ålder, sin första +reguliera kärleksförbindelse, om det nu var kärlek. Kulturkärleken är en +mycket förfalskad och komplicerad känsla och är i botten osund. Ren +kärlek är en sjelfmotsägelse, om man nemligen i begreppet ren inför +betydelsen osinlig. Kärleken såsom slägtdrift skall vara sinlig, om den +skall vara sund. Såsom sinlig måste den älska kroppen. Under det ruset +pågår ackomodera sig själarne, och sympati uppstår. Sympati är +vapenhvilan, kompromissen. Derför utbryter vanligen antipatien, när det +sinliga bandet lossnat, icke tvärtom. Men ordet sinlig har genom +kristendomens<span class="pagenum"><a name="Page_157" +id="Page_157">157</a></span> kadaverösa moral fått en låg betydelse: anden +är fången i köttet; döda köttet och gif anden fri. Nu äro likväl anden +och köttet ett, så att om man dödar köttet dödar man anden.</p> + +<p>Kan vänskap uppstå och vara mellan de olika könen? Endast skenbart, ty +könen äro födda fiender; + och - förbli alltid motsättningar, positiv +och negativ elektricitet äro fiender, men söka hvarandra för att +komplettera hvarandra. Vänskap kan endast uppstå mellan personer med +samma intressen, samma åskådningar ungefär. Man och qvinna äro genom +samhällsordningen födda med olika intressen, olika åskådningar; derför +kan vänskap mellan könen endast uppstå i äktenskapet, der intressena +blifva de samma, men då endast så länge qvinnan egnar hela sitt intresse +åt familjen, för hvilken mannen arbetar. Så snart hon egnar sig åt något +utanför familjen är fördraget brutet, ty mannen och qvinnan ha fått +skilda intressen, och nu är det slut med vänskapen. Derför äro andliga +äktenskap omöjliga såsom ledande till mannens slafveri, och derför +förestår äktenskapets snara upplösning.</p> + +<p>Femtonåringen förälskade sig i en qvinna på trettio år. Hade det varit +ren, sinlig kärlek, då hade man kunnat misstänka något osundt hos honom, +men han kunde till sin heder skryta med att hans kärlek var osinlig.</p> + +<p>Hur han kom att älska henne? Många motiv som alltid, icke ett +enda.<span class="pagenum"><a name="Page_158" id="Page_158">158</a></span></p> + +<p>Hon var värdens dotter, hade som sådan en öfverordnad ställning, och +huset var rikt och öppet för gäster. Hon var bildad, beundrad, +herrskarinna i huset, duade sin mor; hon kunde var värdinna, förde +konversationen, omgafs af herrarne, som alla ville bli uppmärksammade af +henne. Dertill var hon emanciperad, utan att vara fientlig mot männen; +hon rökte och drack sitt glas, men icke med osmak. Derjemte var hon +trolofvad med en man, som fadern hatade och som han ej ville ha till +måg. Fästmannen vistades i utlandet och skref sällan. I huset umgingos +en häradshöfding, teknologer, en literatör, prester, borgare. Alla +fladdrade omkring henne. Johans far beundrade henne, styfmodern fruktade +henne, bröderna uppvaktade. Johan höll sig bakom alla andra och +observerade henne. Det dröjde länge innan hon upptäckte honom. Slutligen +en qväll, när hon gnistrat och upptändt alla herrar, drog hon sig trött +in i ett förmak der Johan satt.</p> + +<p>— Gud, hvad jag är olycklig! — sade hon för sig sjelf och +kastade sig på soffan.</p> + +<p>Johan gjorde en rörelse och blef sedd. Han ansåg sig böra säga något.</p> + +<p>— Är ni så olycklig som skrattar jemt? Ni är bestämdt inte så +olycklig som jag ändå?</p> + +<p>Hon tittade på pojken, tog upp samtal, och de voro vänner.<span +class="pagenum"><a name="Page_159" id="Page_159">159</a></span></p> + +<p>Sedan talade hon helst med honom. Detta höjde honom. Han var förlägen +när hon lemnade en krets af vuxna män för att sätta sig bredvid honom. +Han började nu gräfva i hennes själ, gjorde frågor och anmärkningar om +hennes själstillstånd, som röjde att han observerat mycket och tänkt +mycket. Han fick öfvertaget och blef hennes samvete. När hon skämtat för +lifligt en qväll kom hon till ynglingen för att bli straffad. Det var +ett slags flagellation, behaglig som en smekning. Slutligen började +herrarne bry henne för pojken.</p> + +<p>— Kan ni tänka er, — sade hon en aftonstund, — de +påstå att jag är kär i er.</p> + +<p>— Det säga de om alla af olika kön, som äro vänner.</p> + +<p>— Tror ni att vänskap kan finnas mellan man och qvinna?</p> + +<p>— Ja, det är jag viss på, — svarade han.</p> + +<p>— Tack, — sade hon och räckte sin hand. — Hur skulle +jag som är dubbelt så gammal som ni, som är ful och sjuk, kunna vara kär +i er; och så är jag ju förlofvad till!</p> + +<p>Nej, det var naturligtvis inte möjligt att en gammal och ful qvinna +kunde vara betagen i en ung, väl utvecklad, gymnasticerad ynglings +kropp, helst ynglingen hade små knubbiga händer med långa, väl skötta +naglar, små fötter och smäckra ben med starka vador, och ännu bevarade +ett friskt hull med gryende skäggväxt.<span class="pagenum"><a name="Page_160" +id="Page_160">160</a></span> Men logiken är inte så stark, när hjertat +är såradt. Att Johan deremot skulle älska en trettioårig qvinna, lång +och karlavulen, som hade sockersjuka och vattsot, det var nästan +orimligt.</p> + +<p>Men efter den betan tog hon öfvertaget. Hon blef moderlig. Det grep +honom; och när hon sedan raljerades för sin böjelse, kände hon sig +nästan generad samt slog bort alla andra känslor än de moderliga och +började arbeta på hans omvändelse, ty hon var läserska också.</p> + +<p>De råkades i en fransysk konversationscirkel och hade långa promenader +hem, under hvilka de talade franska. Det var lättare att säga kinkiga +saker på ett främmande språk. Derpå började han skrifva franska krior +för henne, som hon rättade.</p> + +<p>Faderns beundran för den gamla flickan aftog, och det der fransktalandet +vidrade styfmodern, emedan hon icke förstod det. Äldre broderns +prerogativ på franskan var också dermed neutraliseradt, hvilket +förargade fadern så, att han en dag säger åt Johan, att det var +obelefvadt tala ett främmande språk i närvaro af personer, som ej +förstodo det, och han kunde inte förstå hur mamsell X., som skulle vara +så bildad, gubevars, kunde tillåta sig sådan ogrannlagenhet. Men +hjertats bildning var icke det samma som bokbildning. +<span class="pagenum"><a name="Page_161" id="Page_161">161</a></span></p> + +<p>Hon var icke tåld numera i huset, och de, blefvo »förföljda». Dertill +kom att familjen flyttade till granngården, så att umgänget blef mindre +lifligt.</p> + +<p>Första dagen efter flyttningen var Johan upprifven. Han kunde icke lefva +utan hennes dagliga sällskap; han kunde icke lefva utan detta stöd, som +lyftat honom ur hans åldersklass upp ibland de vuxna. Att gå dit in till +henne och söka henne som en löjlig älskare, nej, det kunde han icke. +Återstod bara att skrifva bref. Och nu öppnas en korrespondens, som +räckte ett år. Styfmoderns syster, som afgudade den intelligenta och +glada flickan, lemnade brefven i hemlighet och brefskrifningen gjordes +på franska att i händelse af konfiskering förbli hemlig, utom det att +man rörde sig lättare under denna betäckning. Hvad brefven handlade om? +Om allt. Om Jesus, om kampen mot synden, om lifvet, döden, kärleken, +vänskapen, tviflet. Ehuru hon var läserska umgicks hon med fritänkare +och led af tvifvel, tvifvel på allt. Johan var ömsevis hennes stränge +lärare, ömsevis hennes straffade son.</p> + +<p>Några öfversättningar af de franska kriorna kunna ge ett begrepp om +oredan i bådas inre.<span class="pagenum"><a name="Page_162" +id="Page_162">162</a></span></p> + + +<br /> +<p style="text-align: center;"><i>Är menniskans lif ett smärtans lif?</i><br /> +(Les jours de l'homme sont ils des jours de douleurs.)<br /> +(1864)</p> + +<p>Det menskliga lifvet är en strid från början till slut. Vi födas alla +till detta eländiga lif under omständigheter, fulla af bekymmer och +smärtor. Barndomen har redan sina små sorger och obehag; ungdomen har +sina stora frestelser, på hvilkas besegrande hela lifvet beror. +Mannaåldern har sina bekymmer för existensen och uppfyllandet af +pligterna; ålderdomen slutligen har också sina taggar och sin +bräcklighet. Hvad äro alla njutningar, all glädje, som så många menskor +anse för lifvets högsta goda? Vackra illusioner! Lifvet är endast en +oaflåtlig strid med motgångar och olyckor, hvilken strid först skall +sluta med döden. Men låtom oss betrakta saken från en annan sida. Finnas +inga anledningar till att vara nöjd och glad? Jag eger ett hem, +föräldrar, som egna omsorg åt min framtid, jag lefver i temligen goda +omständigheter, har en god helsa, skall jag då icke vara nöjd och glad? +Jo, men ändock är jag det ej. Betrakta den fattige arbetaren, som efter +slutadt dagsverk återvänder till sin enkla hydda, der fattigdomen råder; +han är lycklig och till och med glad. Han skulle fröjdas åt en småsak, +som jag föraktar. O, jag afundas dig, lyckliga menniska, som eger den +sanna glädjen!<span class="pagenum"><a name="Page_163" id="Page_163">163</a></span></p> + +<p>Men jag är bedröfvad. Hvarför så? — Du är missnöjd, — svarar +du. — Nej, alls icke, jag är ganska nöjd med min lott och begär +ingenting. Hur är det då fatt? Ah, nu vet jag det; jag är icke nöjd med +mig sjelf, och icke med mitt hjerta, som är så fullt af elakhet och +vrede. Bort ifrån mig, dessa elaka afsigter, jag vill med Guds hjelp +försöka vara lycklig och nöjd. Ty man är endast lycklig då man är nöjd +med sig sjelf, sitt hjerta och sitt samvete.</p> + +<div class="blockquot"><p>Väninnan tyckte icke om denna förnöjsamhet, utan +ändrade sista punkten så att missnöjet skulle hållas vid lif. Hon skref +öfver:</p> + +<p>»Man är lycklig först då hjertat och samvetet säga en att man sökt och +funnit den ende, gode <i>Läkaren</i>, som kan bota alla hjertats sår, och då +man vill upprigtigt följa <i>Hans</i> råd.»</p> + +<p>Detta jemte långa samtal föranledde ynglingens hastiga omvändelse +(omsvängning) till den sanna (väninnans) tro, och gaf anledning till +följande utgjutelse, i hvilken han disciplinerat sin uppfattning om tro +och gerningar.</p></div> + +<br /> +<p style="text-align: center;"><i>Ingen lycka utan dygd, ingen dygd utan religion.</i><br /> +(1864)</p> + +<p>Hvad är lyckan? De flesta verldsmenniskor<a name="FNanchor_2_2" +id="FNanchor_2_2"></a><a href="#Footnote_2_2" class="fnanchor">[2]</a> +anse lyckan såsom besittandet af stora rikedomar och allt verldens goda, +för att derigenom <span class="pagenum"><a name="Page_164" +id="Page_164">164</a></span>kunna tillfredsställa sina syndiga önskningar +och passioner. Andra, som icke ega så stora fordringar, finna lyckan i +blotta välmågan, helsan och i att befinna sig »lyckliga»<a name="FNanchor_3_3" +id="FNanchor_3_3"></a><a href="#Footnote_3_3" class="fnanchor">[3]</a> +i skötet af sin familj. Andra åter, som icke ega ens så höga fordringar +på den verldsliga »lyckan» och som äro fattiga, äta dålig kost, förskaffad +medelst träget arbete, äro<a name="FNanchor_4_4" +id="FNanchor_4_4"></a><a href="#Footnote_4_4" class="fnanchor">[4]</a> nöjda +med sin lott och till och med lyckliga. De kunna till och med tänka: hvad jag +är lycklig i jemförelse med dessa rika som aldrig äro nöjda.<a name="FNanchor_5_5" +id="FNanchor_5_5"></a><a href="#Footnote_5_5" class="fnanchor">[5]</a> +Emellertid, äro dessa verkligen lyckliga, emedan de äro nöjda? Nej, det +fins ingen lycka utan dygd. Ingen är lycklig utom den, som för ett +verkligen lyckligt lif.<a name="FNanchor_6_6" +id="FNanchor_6_6"></a><a href="#Footnote_6_6" class="fnanchor">[6]</a> +Nåväl,<a name="FNanchor_7_7" id="FNanchor_7_7"></a><a href="#Footnote_7_7" +class="fnanchor">[7]</a> men det fins många verkligt dygdiga menniskor. Det +fins menskor, som aldrig sjunka i laster, som föra ett anspråkslöst lif, som +icke såra någon, som äro benägna att förlåta<a name="FNanchor_8_8" +id="FNanchor_8_8"></a><a href="#Footnote_8_8" class="fnanchor">[8]</a> +och som uppfylla sina pligter samvetsgrant, de äro till och med religiösa; +de gå i kyrkan hvarje söndag, vörda <span class="pagenum"><a name="Page_165" +id="Page_165">165</a></span>Gud och hans heliga ord (dock utan att vara +pånyttfödda af den Helige Ande!). Nå, äro de då icke lyckliga, då de ju +äro dygdiga? — Det fins ingen dygd utan <i>sann religion</i>.<a name="FNanchor_9_9" +id="FNanchor_9_9"></a><a href="#Footnote_9_9" class="fnanchor">[9]</a> Dessa +<i>dygdiga</i> »verldsmenniskor» äro i sjelfva verket mycket sämre än de mest +lastbara.<a name="FNanchor_10_10" id="FNanchor_10_10"></a><a href="#Footnote_10_10" +class="fnanchor">[10]</a> De förra hafva insöft sig i en moralisk säkerhet +(certitude morale), de finna sig vara bättre än andra menniskor<a name="FNanchor_11_11" +id="FNanchor_11_11"></a><a href="#Footnote_11_11" class="fnanchor">[11]</a> +och rättfärdiga inför Den Heliges ögon. Men det är just dessa fariseer, +som uppfylda af egenkärlek tro sig förtjena den eviga saligheten genom +sina gerningar. Hvad äro dock <i>våra</i> gerningar inför den helige +Guden? Synder och ingenting annat än synder. Dessa menniskor, som tro +sig rättfärdiga, hafva den största svårighet att omvända sig, emedan de +icke anse sig ha behof af någon medlare, då de sjelfva vilja vinna +himlen genom sina gerningar. En »gammal syndare» deremot, han kan, +efter att ha blifvit väckt, finna sig dålig och känna behofvet af en +frälsare.<a name="FNanchor_12_12" id="FNanchor_12_12"></a><a href="#Footnote_12_12" +class="fnanchor">[12]</a> Den sanna lyckan består i »<i>att hafva frid +med Gud i sitt hjerta genom medlaren Jesus Kristus</i>». Man kan icke +finna denna frid förrän man insett sig vara den största af alla +syndare och<span class="pagenum"><a name="Page_166" id="Page_166">166</a></span> +derpå flyr till sin frälsare för att i honom finna återlösning. Hvad vi +äro dåraktiga, som stöta ifrån oss lyckan. Vi veta alla hvar den står +att finna, men i stället för att söka den, söka vi olyckan under +föregifvande att vi söka lyckan.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Härunder skref väninnan: Mycket bra skrifvet. — Det var också sina +egna tankar eller ord åtminstone, som hon läst.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Tvifvel gnagde honom emellanåt och han ransakade sina innersta njurar. +Sålunda skref han öfver ett sjelfvaldt ämne.</p> + + +<br /> +<p style="text-align: center;"><i>Egoismen styr alla våra<a name="FNanchor_13_13" +id="FNanchor_13_13"></a><a href="#Footnote_13_13" class="fnanchor">[13]</a> +handlingar.</i>></p> + +<p>Man säger vanligen: »Denna menska är så god och så välgörande mot sin +nästa, alla hans handlingar äro goda, han är dygdig, och allt hvad han +gör härflyter af barmhertighet och kärlek till det rätta och sanna». +Nåväl, gå in i ditt hjerta och forska något. Du träffar en tiggare på +gatan; den första tanke, som griper dig, är visserligen denna: »Hvad den +mannen<span class="pagenum"><a name="Page_167" id="Page_167">167</a></span> +är olycklig, jag vill göra en god gerning och hjelpa honom». Du beklagar +honom och ger honom en slant. Men griper dig icke sedan en tanke sådan +som denna: »O, hvad det är godt att vara välgörande och barmhertig, det +gör hjertat så godt att ha fått ge en almosa åt en fattig». Hvilket var +motivet till din handling? Var det verkligen kärlek eller barmhertighet? +Då uppträder i ditt hjerta ditt kära jag och dömer dig: det var för ditt +jag, du gjorde det, det var för att lugna <i>ditt</i> hjerta, tillfredsställa +ditt samvete.</p> + +<p>Det var en tid då min afsigt var att bli prest, i sjelfva verket en god +afsigt. Men hvilket motiv hade jag dertill? Var det för att tjena min +frälsare och arbeta för honom, eller endast af kärlek till honom? Nej, +jag var feg och jag ville göra min börda och hans kors lätta och undvika +de stora frestelser, som mötte mig öfverallt. Jag fruktade menskorna. Se +der motiven. — Tiderna förändras. Jag insåg att jag icke kunde +föra ett lif såsom en kristen i sällskap med sådana kamrater, hvilkas +gudlösa samtal jag dag ut och dag in <i>måste</i> åhöra, och så valde jag en +annan bana, på hvilken jag kunde vara mera oberoende eller åtminstone...</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_168" id="Page_168">168</a></span> +Här är krian afbruten. Den är äfven orättad. Skulle den röra de nya +sergeant-intentionerna? Möjligen.</p> + +<p>Andra stilar handla om skaparen i naturen och tyckas omedvetet påtryckta +af Rousseau, ur hvilken man fick läsa utdrag i Staaffs »Läsebok i +franska språket». Han talar nemligen om herdar och näktergalar, hvilka +han aldrig sett eller hört. — —</p> + +<p>Långa utredningar och bevisföringar hade de äfven rörande sitt +förhållande. Var det kärlek eller vänskap? Men hon älskade ju en annan +man, som hon nästan aldrig talade om. Johan observerade aldrig hennes +kropp. Han såg endast hennes ögon, som voro djupa och uttrycksfulla. Det +var icke heller modern han precis dyrkade, ty han längtade aldrig att +lägga sitt hufvud i hennes knä, om han var aldrig så olycklig, hvilket +han deremot ville göra med andra qvinnor. Han hade nästan fasa för att +vidröra henne, icke det dolda begärets fasa, utan afsmakens. Han dansade +en gång med henne, men gjorde icke om det. När det blåste ute, och +hennes klädning lyftes, såg han bort. Det var nog vänskap, och hennes +själ var tillräckligt manlig, och hennes kropp också, för att en vänskap +skulle kunna uppstå och räcka. Andliga äktenskap kunna derför endast ega +rum mellan mer eller mindre osexuerade, och der de finnas skall man +alltid observera något<span class="pagenum"><a name="Page_169" +id="Page_169">169</a></span> anormalt. De bästa äktenskap, det vill +säga de som bäst uppfylla sin verkliga bestämmelse, äro just de »mal +assortis».</p> + +<p>Antipati, olikhet i åsigter, hat, förakt kunna åtfölja den sanna +kärleken. Olika intelligenser och karaktärer frambringa de rikaste +barnen, hvilka ärfva bådas anlag. Fru Marie Grubbe, som led af +öfverkultur, söker och söker med fullt medvetande en andlig make. Hon +blir olycklig, ända tills hon får en stalldräng, som ger henne hvad hon +behöfver och stryk till. Det var hvad hon behöfde såsom komplement.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Emellertid nalkades konfirmationen. Den var uppskjuten i det längsta för +att hålla ynglingen bland barnen. Och äfven den skulle begagnas som +krossning. — Fadern uttalade vid meddelandet af sitt beslut den +förhoppningen, att kursen skulle smälta isen kring hans hjerta.</p> + +<p>Nå, det blef en baklexa med besked. Först ner bland underklassens barn, +tobaksbindare och sotare, lärgossar af alla slag. Han kände medlidande +med dem som tillförne, men han älskade dem ej, kunde icke och ville icke +närma sig dem. Han hade vuxit ifrån dem genom uppfostran, såsom han +vuxit från sin familj.</p> + +<p>Han blef skolpojke igen; duades och fick läsa innantill; stiga upp vid +frågorna och i<span class="pagenum"><a name="Page_170" +id="Page_170">170</a></span> klump med de andra ta ovett. Presten var +adjunkt och läsare. Han såg ut som om han haft någon smittosam sjukdom +eller läst Dr. Kapff. Sträng, obarmhertig, känslolös, utan ett nådens +eller tröstens ord. Kolerisk, argsint, nervös, var denna inbilska +bondpojke alla damers älskling.</p> + +<p>Men genom att höras ofta gjorde han slutligen intryck. Han var +svafvelpredikant, förbannade teatrar och alla slags nöjen. Lära och +lefverne skulle vara ett. Johan tog nu itu med sig sjelf och sin +väninna. De skulle ändra lif; icke dansa, icke gå på teatrar, icke +skämta. Han skref numera läsarekrior i skolan och satte sig för sig +sjelf för att slippa höra lättsinniga historier.</p> + +<p>— Fy fan, du är ju läsare, — sade en dag en kamrat +offentligt.</p> + +<p>— Ja, det är jag, — sade han. Han ville icke förneka sin +frälsare.</p> + +<p>Skolan blef nu olidlig. Han led martyrium och han var rädd för verldens +lockelse, ty han måtte ha känt huru lifvet lockade. Han fann sig äfven +vara man och ville ut och arbeta, föda sig sjelf och gifta sig. Att +gifta sig var hans dröm, ty under annan form kunde han ej tänka sig +förbindelse med en qvinna. Det skulle vara lagligt och helgadt. Under +dessa drömmar föder han ett beslut, som var nog så bizarrt, men väl hade +sina grunder. Ett yrke<span class="pagenum"><a name="Page_171" +id="Page_171">171</a></span> skulle det vara, som var lätt att lära, +som födde sin man snart, en plats der han ej skulle vara den sista, men +ändock icke skulle vara hög; en ringa, ödmjuk ställning, men som +förenade ett rörligt, helsosamt lif i fria luften med en snart vunnen +ekonomisk ställning. Rörelsen i fria luften, ett lif i gymnastik var +kanske hufvudmotivet när han valde att bli underofficer på ett +kavalleriregemente, för att undgå det der fatala dödsåret, för hvilket +presten ånyo skrämt honom. Skulle det kunnat vara uniformen och hästen +också? Hvem vet? Menskan är ett underligt djur, men han hade ju afslagit +kadettuniformen.</p> + +<p>Väninnan afrådde allt hvad hon kunde; hon utmålade sergeanterna som de +sämsta af alla menskor. Men han var stark och sade att tron på Jesus +skulle hålla honom ren från besmittelse, ja, han skulle predika Kristus +för dem och göra dem alla rena. Så gick han till fadern. Denne tog det +hela som en fantasi, talade om den förestående studentexamen, som skulle +öppna hela verlden för honom. Och så gömde han saken tills vidare.</p> + +<p>Styfmodern hade fått en son. Johan hatade denna af instinkt, som en +konkurrent, för hvilken hans mindre syskon skulle vika.</p> + +<p>Men väninnans och läseriets magt öfver honom voro så stora att han af +sjelfspäkning<span class="pagenum"><a name="Page_172" id="Page_172">172</a></span> +ålade sig att tycka om den lille. Han bar honom i sina armar och vaggade +honom.</p> + +<p>— Det var visst när ingen såg det, — sade styfmodern senare, +då han drog fram med detta bevis på sin goda vilja. — Ja, det var +just när ingen såg det, ty han ville ej skryta med det. Eller skämdes +öfver det. Offret var upprigtigt, när det skedde; när det blef +motbjudande upphörde det.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Konfirmationen försiggick efter grundliga dufningar, enskildt, +offentligt, i kyrkans kor med halfmörker, under en serie +passionspredikningar, ändlösa samtal om Jesus, späkningar, så att +stämningen icke kunde dyrkas upp högre. Efter storförhöret bannade han +upp väninnan, emedan han sett henne skratta.</p> + +<p>Sjelfva nattvardsdagen höll kyrkoherden predikan. Det var en gammal +upplyst mans välvilliga råd till ungdomen för lifvet; det var hjertligt +och tröstande; inga domsbasuner, intet straff för obegångna synder. Men +han var död han, och vännerna hade redan intalat ynglingen emot honom. +Ibland under predikan tyckte han det föll som balsam på det såriga +hjertat, och det föreföll honom stundom som om gubben hade rätt. Sjelfva +akten vid altaret, af hvilken han väntat sig så mycket, förfelade<span +class="pagenum"><a name="Page_173" id="Page_173">173</a></span> också +sitt intryck. Orgeln slet i timmar på O, Guds Lamm, miserere; gossar och +flickor greto och voro halfdöda, såsom vid åsynen af en afrättning. Men +Johan var bara slö. Han visste hvarken fram eller åter. Nådemedlen hade +han sett på för nära håll i klockargårdarne, och saken var drifven in +absurdum. Den var nu mogen att falla. Och den föll!</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Han fick hög hatt; ärfde brors aflagda kläder, som voro rymliga och +fina. Vännen med pince-nez'en fick nu hand om honom. Denne hade +visserligen aldrig öfvergifvit honom under läseriet. Han tog saken lätt, +välvilligt, öfverseende och med en viss beundran för det martyrskap och +den fasta tro, som Johan ville sätta i handling. Men nu ingrep han. Han +tog honom med på middagspromenad. Visade honom på stadens skönheter, +sade namnen på aktörerna i hörnet af Regeringsgatan och nämnde +officerarne, som förde paraden. Johan var blyg ännu, och saknade +sjelftillit.</p> + +<p>En middag klockan tolf när de skulle gå till gymnastiken, sade vännen:</p> + +<p>— Kom med in på Tre Remmare och ät frukost.</p> + +<p>— Nej, vi måste i grekiskan!</p> + +<p>— Äh, vi ge grekiskan lof i dag.<span class="pagenum"><a name="Page_174" +id="Page_174">174</a></span></p> + +<p>Skolka! Det var första gången. Men litet ovett var man karl till att ta.</p> + +<p>— Ja, men jag har inga pengar!</p> + +<p>— Nå, hvad hör det hit, när jag bjuder! — Han blef stött.</p> + +<p>De gingo in på källaren. En skön lukt af biffstek slog emot dem; kyparne +togo af rockarne och hängde upp hattarne.</p> + +<p>— Matsedeln! — ropade vännen med säkerhet, ty han åt på +källare sedan ett par år.</p> + +<p>— Vill du ha biffstek?</p> + +<p>— Ja, då! — Han hade icke ätit biffstek mer än två gånger i +sitt lif!</p> + +<p>— Smör, ost och bränvin; och två halfva öl!</p> + +<p>Utan vidare slog han i supen.</p> + +<p>— Nej men jag vet inte om jag törs!</p> + +<p>— Har du aldrig supit förr!</p> + +<p>— Nej!</p> + +<p>— Äh, ta'n du, den gör så godt!</p> + +<p>Han tog den. Åh! Det värmde i kroppen, tårarne stego upp i hans ögon, +och en lätt dimma lägrade sig öfver rummet; men genom töcknet klarnade +det upp; och krafterna växte, tanken arbetade, synpunkterna blefvo nya, +och allt det mörka flydda ljusnade. Och så den saftiga köttbiten. Det +var mat. Vännen åt ostsmörgås till. Johan sade:</p> + +<p>— Hvad säger källarmästaren om det?</p> + +<p>Vännen log som en farbror emot honom.</p> + +<p>— Ät du, det kostar lika mycket! +<span class="pagenum"><a name="Page_175" id="Page_175">175</a></span></p> + +<p>— Nej, men ostsmörgås till biffstek! Hvilket oskick! Men Gud hvad +det var godt! — Han tyckte sig aldrig ha ätit förr. Och så öl.</p> + +<p>— Ska vi ha en hel halfbutelj hvar, är du galen?</p> + +<p>Så var det då att äta en gång! Det var ingen så tom njutning som den +bleka mannen påstått! Nej, det var en solid njutning att känna stark +blod rulla i halftomma ådror, som skulle förse nerverna till lifvets +kamp. Det var en njutning att känna bortrunnen mannakraft återvända och +att känna en halfkrossad viljas slappa senor åter spännas. Hoppet +vaknade, dimman blef ett rosenrödt moln, och vännen lät honom titta in i +framtiden sådan den diktades af vänskapen och ungdomen. Dessa ungdomens +illusioner på lifvet, hvadan komma de? Af kraft, säger man. Men +förståndet, som sett så många barndomsönskningar krossade, borde kunna +sluta till orimligheten af ungdomsillusionernas förverkligande. Alla +dessa drömmar äro osunda hallucinationer, framkallade af otillfredsstäld +drift, och de skola försvinna en gång, och då skola menskorna bli +förståndigare och lyckligare.</p> + +<p>Johan hade icke lärt att fordra af lifvet annat än frihet från tyranni +och tillgång till bröd. Det var ju tillräckligt. Han var ingen Aladdin +och trodde icke på lyckan. Han<span class="pagenum"><a name="Page_176" +id="Page_176">176</a></span> egde nog krafter, men kände dem ej. Vännen +skulle upptäcka honom.</p> + +<p>— Du ska ut och ruska opp dig med oss ibland, — sade han, +— och inte sitta hemma och kura.</p> + +<p>— Gå ut, ja, det kostar pengar det, och jag får aldrig några.</p> + +<p>— Skaffa dig på lektioner då.</p> + +<p>— Lektioner? Jag? Tror du jag skulle få lektioner?</p> + +<p>— Du som har så goda kunskaper, det måtte väl gå lätt.</p> + +<p>Han hade goda kunskaper! Det var ett erkännande, eller smicker som +läsarne kallade det, och det föll i god jord.</p> + +<p>— Ja, men jag har inga bekanta! Inga relationer!</p> + +<p>— Säg bara åt rektorn, så går det! Det har gått för mig!</p> + +<p>Johan vågade knappt tro på en sådan lycka som att kunna förtjena pengar. +Men när han hörde att andra kunde det och han jemförde sig med dem! Ja, +men de hade tur, de.</p> + +<p>Vännen satte fart i honom, och snart hade han lexläsning om qvällarne +och satt som lärare i en flickpension.</p> + +<p>Nu vaknade hans sjelfkänsla. Pigorna hemma kallade honom herr Johan, och +lärarne i skolan interpellerade klassen: mina herrar. Dermed företager +han på eget bevåg att reformera sitt skol<span class="pagenum"><a name="Page_177" +id="Page_177">177</a></span>väsen. Först slutade han grekiskan, som han +länge bedt fadern få slippa, men förgäfves. Detta verkstälde han nu på +eget bevåg, och fadern fick icke veta det förr än långt efter +studentexamen. Derpå instälde han all läsning af matematik, sedan han +fått veta att en latinare hade rättighet att sakna betyg i det ämnet. +Vidare slarfvade han med latinet. Han skulle ta igen allt på en månad +före examen genom blockläsning. Derpå införde han den ordningen att han +under lektionerna läste franska, tyska och engelska romaner. Frågorna +gingo vanligen i ordning, och han satt med sin bok för sig ända tills +frågan nalkades, då han räknade ut hvad han skulle få och i hast +preparerade sig. De lefvande språken blefvo nu hans styrka, jemte +naturvetenskaperna.</p> + +<p>Att läsa lexor med minderåriga var en ny, förfärlig baklexa, men det var +ett arbete som betalade sig. Naturligtvis var det endast pojkar med +motvilja för läsning som begagnade sig af extra lärare. Det var ett +grymt arbete för hans rörliga hjerna att ackommodera sig efter dessas. +De voro omöjliga! De kunde icke vara uppmärksamma. Han trodde att de +voro trilskna. Sanningen var att de kunde icke få viljan att vara +uppmärksamma. Dessa gossar ansågos med orätt vara dumma. De voro tvärtom +vakna; deras tankar spelade omkring verkligheter, realiteter, och de +syntes snarare ha genomskådat absur<span class="pagenum"><a name="Page_178" +id="Page_178">178</a></span>diteten i läroämnena. Många af dem blefvo +sedan dugtiga karlar i lifvet, och än fler skulle ha blifvit det om de +ej tvungits af föräldrar att göra våld på sin natur och fortsätta +studierna. I flickpensionen läste han endast med de små. De stora +deremot gingo lösa i rummet och visade strumporna mot bordsben och +stolsfötter, och han hade ett godt öga till dem, men vågade inga +närmanden.</p> + +<p>Nu upptogs en ny strid med väninnan, som såg hans ändrade sätt. Hon +varnade för vännen, som smickrade honom, och hon varnade för de unga +flickorna, om hvilka han talade med en viss värme. Hon var svartsjuk. +Hon vädjade till Jesus, men Johan blef tankspridd och så drog han sig +ifrån henne.</p> + +<p>Det var nu ett muntert och verksamt lif han förde. Paraden och blandare +hos Andalusiskan. Om qvällarne serenader, ty han sjöng nu med i en +qvartett, punsch och en lindrig kurtis med schweizeriflickor. Han blef +kär i en liten blond hos Andalusiskan, som satt och sof innanför disken. +Han ville rädda henne åt sig, inackordera henne i en prestgård, bli +prest sjelf och gifta sig med henne. Men kärleken gick snart öfver, då +han en qväll såg kamraterna ta henne på bröstet inne i ett enskildt rum.</p> + +<p>Under allt detta var Jesus suspenderad, men en svag grundton af +gudsnådlighet och askes ljöd ännu efter. Han bad ännu af vana, men<span +class="pagenum"><a name="Page_179" id="Page_179">179</a></span> utan +hopp om bönhörelse, då han så länge sökt den bekantskap, som påstods +vara så lätt att finna hemma, bara man bultade aldrig så litet på nådens +dörr. Och sanningen att säga var han icke heller angelägen att bli tagen +på orden. Om dörren öppnats, och den korsfäste ropat stig in, skulle han +ej varit glad. Hans kött var för ungt och sundt att ha lust att bli +korsfäst.</p> + + +<div class="figdivide" style="width: 100px;"> +<img src="images/decobar50.jpg" width="100" height="14" alt="Decorative bar" title="" /> +</div> + + + +<br /> +<span class="pagenum"><a name="Page_180" id="Page_180">180</a></span> +<h2><a name="C_8" id="C_8"></a>8. +<br /><br /> +Islossningen.</h2> + + +<div class="drop"> +<img src="images/dc_d.jpg" alt="D" title="D" width="86" height="175" class="cap" /> +<br /><br /> +<p class="cap_1">Det var skolan som uppfostrade, icke hemmet. Familjen är +för trång och har för små, sjelfviska, antisociala syften. Inträder der +till på köpet sådana abnorma förhållanden som omgifte, så är familjens +enda berättigande slut, och en död moders barn borde helt enkelt tagas +ifrån familjen, om fadern gifter om sig. Dermed vore alla parters +intressen tillgodosedda, och faderns icke minst, som kanske är den mest +lidande vid bildande af en ny kull. I familjen fans endast en (eller +två) rådande viljor utan appell; derför ingen rättvisa möjlig. I skolan +fans en ständig och vaken jury, som fälde kamrat eller lärare utan +skonsamhet.<span class="pagenum"><a name="Page_181" id="Page_181">181</a></span> +Ynglingarne började afvildas, och grymheten lade sig; sociala instinkter +vaknade; man började inse att de egna intressena måste befordras +gemensamt genom kompromisser. Förtryck fick icke ega rum, ty medlemmarne +voro tillräckligt många att göra parti och revolt. En lärare, som +behandlades illa af en lärjunge, kunde snarast få rättvisa genom att +vädja till lärjungarne. Men äfven deltagande i större allmänna +angelägenheter, folkets och nationens, mensklighetens, började visa +sig.</p></div> + +<p>Under danska kriget 64 bildades en fond för inköp af krigstelegram, +hvilka anslogos på svarta taflan, lästes med intresse af lärarne och +gåfvo anledningar till förtroliga samtal, till lärarnes mognare +reflexioner öfver krigets uppkomst och orsaker. Man var ensidig +skandinav naturligtvis, och frågan bedömdes från studentmötenas +synpunkt. Preuss- eller tyskhatet grundlades nu till det kommande kriget +och antog redan vid den afhållne gymnastikläraren löjtnant Betzholtz' +begrafning ett stillsamt fanatiskt drag.</p> + +<p>Uppträdena utanför La Croix's salong med de bekanta vattensprutningarne +gjorde endast en löjlig effekt, och man fick aldrig riktigt reda på hvad +frågan gälde.</p> + +<p>Aftonbladstelegrammet om »Han selv och de 20,000 männen» blef heller +icke klart.</p> + +<p>Året 65 nalkades. Läraren i historia, adelsman och aristokrat, en +känslofull och välvillig<span class="pagenum"><a name="Page_182" +id="Page_182">182</a></span> man, sökte sätta ynglingarne in i +frågan. Partier hade bildats i klassen, och en af Riddarhustalarnes +söner, en grefve S., allmänt afhållen och värderad, var chef för +opponenterna mot förslaget. Han var af gammal tysk svärdsriddarslägt, +fattig, umgicks på förtrolig fot med sina kamrater, men hade +bördskänslan starkt rotad. Dagarne före sista voteringen hade kamrater +varit nere och hjelpt till att spotta åt presteståndet. Batalj, mera på +lek, uppstod i klassen, och bord och bänkar kastades i en hög.</p> + +<p>Så var saken igenom. Grefve S. uteblef från lektionen. Läraren i +historia talade med rörelse om det offer ridderskapet och adeln gjort på +fosterlandets altare, då det afstått sina privilegier. Den gode mannen +visste ännu icke att privilegier icke äro rättigheter, utan tagna +förmånsrätter, som kunna återbördas såsom egendom vid vissa mindre +lagliga köp. Han bad klassen visa hofsamhet öfver segern och icke såra +de besegrade. Den unge grefven mottogs också vid sitt återinträde i +klassen med utsökt aktning, men känslorna öfverväldigade honom vid +åsynen af dessa många vanbördiges ofrivilliga upphöjelse så att han +brast i tårar och måste gå ut.</p> + +<p>Johan var icke inne i politiken. Den var naturligtvis såsom ett allmänt +intresse bannlyst från hemmet, der endast enskilda intressen +tillgodoses, och mycket illa de också. Söner uppfostras såsom de skulle +bli söner och förbli söner hela lifvet, utan<span +class="pagenum"><a name="Page_183" id="Page_183">183</a></span> en tanke på +att de skola bli fäder. Men ynglingen hade sin underklassinstinkt, som +sade honom att en orättvisa höll på att afskaffas, att den högre ytan +sänktes så att det blef lättare för den lägre att komma i nivå. Han var +naturligtvis liberal, men <a name="eftersom" id="eftersom"></a>eftersom +kungen också var liberal så var man rojalist på samma gång.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Parallelt med den starka bakströmmen, pietismen, gick nyrationalismen, +men i motsatt rigtning. Kristendomen, som med förra århundradets utgång +var förvisad till mytologien, hade blifvit återupptagen till nåder, och +som läran hade statsskydd kunde restaurationens söner icke värja sig för +de ånyo invaccinerade dogmerna. Men 1835 hade Strauss' »Leben Jesu» +gjort en ny bresch, och äfven i<a name="Sverige" id="Sverige"></a> Sverige +sipprade in nytt vatten i de ruttna brunnarne. Boken blef föremål för +process, men på den grundvalen byggdes sedermera hela det moderna +reformationsverket, af sjelfgjorda reformatorer som alltid, ty de andra, +de reformera icke.</p> + +<p>Kyrkoherden Cramér har äran af att ha varit först. Redan 1859 utgaf han +sitt »Afsked ur Kyrkan», en populär, men kunskapsrik kritik öfver Nya +testamentet. Han beseglade sin tro med handling och utgick ur +statskyrkan i och med att han afgick från embetet. Det var hans +skrift,<span class="pagenum"><a name="Page_184" id="Page_184">184</a></span> +som gräfde djupast, och om än Ignells böcker höllo sig mera uppe bland +teologerna kommo de aldrig ner till ungdomen. Samma år (1853) utkom +Siste Athenaren.</p> + +<p>Dess verkan förtogs mycket deraf, att det arbetet helsades såsom en +literär succès och förvisades till skönliteraturens neutrala +territorium. Skarpare ingrep Rydbergs »Bibelns lära om Kristus», 1862, +som väckte teologerna till Ragnarök. Renans »Jesu lefnad» i +öfversättning af Ignell tog alle man, gamla och unga med storm, och den +lästes i skolan jemte Cramér, hvilket icke var fallet med »Bibelns lära +om Kristus». Och med Boströms angrepp på Helvetesläran, 1864 voro +portarne öppna för rationalismen eller fritänkeriet, såsom det kallades. +Boströms egentligen obetydliga skrift verkade dock kolossalt genom +Upsalaprofessorns och förre prinsinformatorns stora namn, som den modige +mannen riskerade och som ingen efter honom riskerat, sedan det icke +längre är någon ära att vara fritänkare eller arbeta för tankens fri- +och rättigheter.</p> + +<p>Nog af, allting var redo, och det behöfdes bara en pust för att +ynglingens korthus skulle ramla. Det kom en ung ingeniör i hans väg. +Denne var till och med hyresgäst i väninnans hus. Han observerade Johan +länge innan han gick på honom. Johan hade respekt för honom emedan han +skulle ha så godt hufvud, och han var nog något svartsjuk också. +Väninnan förberedde<span class="pagenum"><a name="Page_185" +id="Page_185">185</a></span> Johan på bekantskapen och varnade honom. +Det var en ytterst intressant person med briljangt hufvud, men han var +farlig. Johan träffade mannen. Det var en starkt bygd vermländing, med +grofva, hederliga drag, ett godt, barnsligt leende när han log, hvilket +icke hände ofta, mera tyst än bullrande. De voro genast bekanta. Första +qvällen vexlades endast ett par hugg. Det var frågan om tro och vetande.</p> + +<p>— Tron skulle döda förnuftet! — menade Johan efter +Krummacher.</p> + +<p>— Fy, — sade vännen. — Förnuftet är en Guds gåfva, som +höjer menskan öfver djuret; skall då menskan förnedra sig till ett djur +genom att vräka Guds gåfva?</p> + +<p>— Det fins saker, — svarade Johan (efter Norbeck) — +som man mycket väl kan tro utan att man begär bevis. Vi tro sålunda på +almanackan utan att sjelfva veta något om planeternas rörelser.</p> + +<p>— Ja, — svarade vännen, — vi tro, der vi icke känna +att vårt förnuft tar emot. Mitt förnuft har icke rest sig mot +almanackan.</p> + +<p>— Ja, — svarade Johan, — men på Galilei tid tog det +emot i allas förnuft att få jorden gå kring solen. Det är bara +motsägelseanda, sade man; han vill göra sig originel.</p> + +<p>— Vi lefva icke i Galilei tid, — svarade vännen, — och +i vår tids upplysta förnuft tar<span class="pagenum"><a name="Page_186" +id="Page_186">186</a></span> det emot att tro på Kristi gudom och de +eviga straffen.</p> + +<p>— De der sakerna ska vi inte disputera om, — sade Johan.</p> + +<p>— Hvarför det?</p> + +<p>— De stå öfver räsonnemanget!</p> + +<p>— Precis detsamma sa jag för två år sen, när jag var troende.</p> + +<p>— Har ni varit ... läsare?</p> + +<p>— Ja, det har jag.</p> + +<p>— Hm! Och ni har frid nu?</p> + +<p>— Nu har jag frid!</p> + +<p>— Hur fick ni det?</p> + +<p>— Jag lärde känna den sanna kristendomens ande genom en predikare.</p> + +<p>— Ni är då kristen?</p> + +<p>— Ja, jag bekänner Kristus!</p> + +<p>— Men ni tror icke att han var Gud?</p> + +<p>— Det har han aldrig sagt sjelf. Han kallar sig endast Guds son, +och Guds söner äro vi alla.</p> + +<p>Väninnan kom och afbröt samtalet, hvilket i parentes sagdt var typiskt +för religionsdispyter omkring 1865. Johans nyfikenhet var väckt. Det +fans menskor, som inte trodde på Kristus, men hade frid. Nu skulle bara +kritik icke ha störtat de gamla gudabilderna; fruktan för tomrummet höll +honom igen, tills han fick Parker i hand. Predikningar utan Kristus och +helvete, det var hvad han behöfde. Och så vackra predikningar. Erkännas +måste att Johan läste dem<span class="pagenum"><a name="Page_187" +id="Page_187">187</a></span> ytterst hastigt, och att han var mest +angelägen om att syskon och anhöriga skulle få njuta af dem, på det han +skulle kunna gå fri från deras ogillande. Han förvexlade nemligen andras +ogillande med ondt samvete, var så van att ge andra rätt att han föll in +i tvedrägt med sig sjelf.</p> + +<p>Men Kristus, inqvisitorn, föll, nådavalet, yttersta straff, allt ramlade +som om det varit fallfärdigt länge, länge. Han förvånade sig öfver att +det gick så hastigt. Det var som att lägga af urväxta kläder och ta på +nya.</p> + +<p>En söndagsmorgon gick han ut med ingeniören i Hagaparken. Det var vår. +Hasseln blommade, och blåsipporna voro utslagna. Vädret var halfklart, +luften ljum och fuktig efter ett nattregn. De talade om viljans frihet. +Läseriet hade en mycket sväfvande uppfattning af saken. Man hade icke +fri vilja att bli Guds barn. Den Helige Ande skulle söka en, alltså +prædestination. Johan hade nog velat bli omvänd, men icke kunnat. +»Herre, skapa i mig en ny vilja», hade han lärt bedja. Men huru kunde +han då vara ansvarig för sin onda vilja? Jo, svarade läsaren, genom +syndafallet, då den med fri vilja begåfvade menskan valde det onda, blef +hennes vilja ond genom ärftlighet och ond för alla tider och upphörde +att vara fri. Och hon kunde endast bli qvitt denna onda vilja genom +Jesus och den Helige Andes nådeverkan. Men att bli pånyttfödd berodde +icke af hennes egen vilja utan af<span class="pagenum"><a name="Page_188" +id="Page_188">188</a></span> Guds nåd. Alltså ofri. Men +som ofri fortfor hon att bli ansvarig. Deri låg felslutet.</p> + +<p>Ingeniören var naturdyrkare, och Johan också. Hvad är denna naturdyrkan, +som i våra dagar anses så kulturfientlig? Ett återfall i barbari, säga +några; en sund återgång från öfverkultur, säga andra. När menskan +upptäckt i samhället en inrättning baserad på misstag och orättvisor, då +hon inser att samhället i utbyte mot små fördelar pålägger drifter och +begär för hårda tvång, då hon genomskådat illusionen om att hon skulle +vara en halfgud och Guds barn och finner sig vara en djurart helt +enkelt, så flyr hon samhället, hvilket var uppbygdt med fästadt afseende +på menskans gudaursprung och hon går ut i naturen, i landskapet. Der +känner hon sig i sin miliö såsom djur, känner sig instäld som staffage i +taflan, ser sitt ursprung jorden, ängen; ser hela skapelsens sammanhang +i ett lefvande sammandrag; bergen, som blifvit jord, sjön, som blifvit +regn, ängen, som är söndersmulade berg, skogen, som stigit ur bergen och +vattnet; ser luften i stora massor (himlen), som hon och alla lefvande +varelser andas, hör foglarne, som lefva på insekterna, ser insekterna, +som befrukta växterna, skådar däggdjuren som hon sjelf lefver på. Hon är +hemma hos sig. Och i våra dagar med dess naturvetenskapliga +verldsåskådning skulle en enslig stund i naturen, der hela +evolutionshistorien är tecknad i lefvande<span class="pagenum"><a name="Page_189" +id="Page_189">189</a></span> bilder, vara det enda surrogatet för en +gudstjenst. Men evolutionsoptimisterna föredraga en stund på en +sammankomst inne i en grändhåla, der de utösa sina förbannelser öfver +samma samhälle, som de förakta och beundra. De prisa det såsom +utvecklingens högsta höjd, men vilja störta det såsom oförenligt med +djurets sanna lycka. De vilja ombilda och utveckla det, säga några. Men +deras ombildning kan ej ske utan att det bestående störtas i grunden, +och de vilja ej några halfmesyrer. Erkänna de då icke att det bestående +samhället är en misslyckad evolution och sjelft kulturfientligt på samma +gång det är naturfientligt?</p> + +<p>Samhället är liksom allt en naturprodukt, säga de, och kultur är natur. +Ja, men det är dålig natur, natur på afvägar, efter som den motverkar +sitt ändamål: lycka.</p> + +<p>Det var emellertid ingeniörens, Johans föregångare och samtidas +naturdyrkan, som upptäckte kultursamhällets brister och banade väg för +den nya åsigten om menniskans härledning. Redan 1859 hade Darwins +»Arternas Härledning» utkommit, men ännu hade den icke hunnit tränga +igenom och ännu mindre blomstra och befrukta. Det var Moleschott som då +predikades, och, materiens kretslopp var slagordet. Ingeniören plockade +med den och sin geologi ner den Mosaiska skapelsehistorien. Han +talade<span class="pagenum"><a name="Page_190" id="Page_190">190</a></span> +ännu om skaparen, ty han var teist, och såg hans visdom och godhet i de +skapade verken.</p> + +<p>Under det de promenera framåt Gamla Haga börja klockorna i staden att +ringa samman. Johan stannar och lyssnar: der var Klara förfärliga +klockor, som ringt in hans sorgliga barndom, der var Adolf Fredriks, som +skakat honom in till Jesus den korsfästes blodiga famn, der var +Johannis, som om lördagarne förkunnat Jakobs skola att veckan var slut.</p> + +<p>En sakta, sydlig vind förde larmet ut ur staden och det genljöd under de +höga tallarne, manande, varnande.</p> + +<p>— Ska du gå i kyrkan? — frågade vännen.</p> + +<p>— Nej, — sade Johan. — Jag går aldrig i kyrkan mer.</p> + +<p>— Ja, följ ditt samvete, — sade ingeniören.</p> + +<p>Det var första gången Johan uteblef från kyrkan. Det gälde att trotsa +både faderns befallning och sitt samvetes röst. Han exalterade sig och +for ut mot religion och familjetyranni och han talade om Guds kyrka i +naturen; talade med hänförelse om det nya evangeliet som förkunnade +salighet för alla, lif och lycka för alla. Men så tystnade han.</p> + +<p>— Du har ondt samvete, — sade vännen.</p> + +<p>— Ja, — sade Johan. — Antingen icke göra hvad man +ångrar, eller också icke ångra hvad man gör!</p> + +<p>— Det senare är bättre!<span class="pagenum"><a name="Page_191" +id="Page_191">191</a></span></p> + +<p>— Men jag ångrar mig ändå! Ångrar en rätt handling, ty det vore +orätt att hyckla i dessa gamla afgudahus. Mitt nya samvete säger mig att +jag har rätt, och mitt gamla att jag har orätt. Jag kan aldrig få frid +mer!</p> + +<p>Det kunde han icke heller. Hans nya jag stod upp mot hans gamla, och de +lefde i oenighet som olyckliga makar hela hans lif framåt utan att kunna +skiljas.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Reaktionen mot det gamla, som skulle utrotas, bröt fram i våldsamma +angrepp. Fruktan för helvetet var borta, sjelfförsakelsen var enfald, +och ynglingens natur tog sin rätt. Konseqvensen blef en ny moral, som +han på känsel formulerade så: det som icke skadar någon medmenniska är +tillåtet för mig. Han kände att familjetrycket var honom till skada och +ingen till gagn; han upphäfde sig mot förtrycket. Föräldrarne, som +aldrig visat honom kärlek, men pockat på tacksamhet för att de gåfvo +honom på nåd och med förödmjukelse hans lagliga rätt, visade han nu sina +verkliga känslor. De voro honom antipatiska; han visade dem köld. På de +oupphörliga angreppen mot fritänkeriet svarade han frankt, kanske +öfvermodigt. Hans halfkrossade vilja började<span +class="pagenum"><a name="Page_192" id="Page_192">192</a></span> resa sig, +och han insåg att han hade rättigheter att fordra af lifvet.</p> + +<p>Ingeniören, som tilldelats den ondes rol, förbannades och blef utsatt +för bearbetningar af väninnan, som nu ingick vänskapsförbund med +styfmodern. Ingeniören hade icke gått till botten med saken och under +antagandet af Parkers kompromiss hade han bibehållit kristendomens +sjelfförnekelse. Man skulle vara kärleksfull och fördragsam, följa +Kristi exempel och så vidare. Johan hade vräkt alltsammans och kom nu i +opposition mot sin lärare. Påtryckt af väninnan, för hvilken han närde +en stilla böjelse, och skrämd af sina lärors konseqvenser, förmåddes han +nedsätta följande skrifvelse, dikterad af fruktan för den eld han tändt, +kärlek till väninnan, vänskap för lärjungen och uppriktig öfvertygelse.</p> + +<br /> +<p><span style="margin-left: 2em;">»Till min vän Johan.</span></p> + +<p>»Huru glada möta vi ej våren, då han nu kommer för att berusa och +förtjusa oss med sin herrliga, gudomliga friskhet och grönska! Foglarna +uppstämma sina glada och lätta melodier, blå- och hvitsippor framskjuta +blygsamt sina späda hufvuden under granens hviskande grenar.»</p> + +<p>— Det var märkvärdigt, — tänkte Johan vid läsningen, — +hur denne flärdfria man, som talar så enkelt och sant, kan skrifva så +svulstigt. Det här är osant.<span class="pagenum"><a name="Page_193" +id="Page_193">193</a></span></p> + +<p>»Hvilket bröst, vare sig gammalt eller ungt, vidgas ej för att insupa +vårens friska dofter, som sprida himmelsk frid i hvarje hjerta, trånad, +som <i>måste</i> vara en salig aning om Gud och hans kärlek; — (denna +vårdoft njutes som en Guds andedrägt). — Kan nu något ondt bo qvar +i vårt hjerta? Kunna vi ej förlåta? Ack jo! Vi måste det nu, sedan +vårsolens kärleksstrålar bortkysst det kylande snötäcket från natur och +hjerta. Vi vänta på och längta efter att få se den snöfria marken +grönska, det goda och varma hjertats goda och kärleksfulla handlingar, +att se frid och sällhet spridas genom hela naturen.»</p> + +<p>— Förlåta? Ja bevars, bara man ändrade sitt uppförande och gaf +honom fri. Men <i>man</i> förlät ju icke honom! Med hvad rätt fordrade man då +öfverseende från hans sida? Med hvad rätt? Det skulle vara ömsesidigt!</p> + +<p>»Johan, du tror dig i naturen och genom förnuftet ha uppfattat Gud på +ett bättre sätt än du förut gjorde, då du trodde på Kristi gudom och på +bibeln, men du fattar icke idéen i dina egna tankar. Du har blott +uppfattat den skugga, som ljuset lemnar bakom ett föremål, men ej +hufvudsaken, ljuset sjelft. Du tror att alltid en sann tanke skall +förädla menniskan, men, ack nej, det märker du nog sjelf i dina bättre +ögonblick. Med dina förra åsigter kunde du förlåta ett fel hos en +medmenniska, du kunde uppfatta en sak från en god sida, om ock den +<i>tycktes</i><span class="pagenum"><a name="Page_194" +id="Page_194">194</a></span> vara ond; men hur är du nu? Du är häftig +och bitter mot en kärleksfull moder, du dömer och är missnöjd med din +ömme, erfarne och gråhårige faders handlingar.»</p> + +<p>— Med de förra åsigterna kunde Johan aldrig förlåta ett fel hos +någon, minst hos sig sjelf; stundom hos andra, men det var dumt. Det var +ju slapp moral! — En kärleksfull moder! Jo, den var kärleksfull! +När kom Axel på den åsigten? De som kalfatrat den hårda qvinnan till +sammans! Och en öm fader! Nå, hvarför skulle han icke döma dennes +handlingar. Hårdt mot hårdt i sjelfförsvar! Icke längre venstra örat +till när det small på det högra.</p> + +<p>»Förr var du ett anspråkslöst, älskligt barn, men nu är du en egenkär +och inbilsk yngling.»</p> + +<p>— Anspråkslöst! Jo, det var säkert, och derför trampades han ner, +men nu kände han sina rättmätiga anspråk! — Inbilsk! Ha! Läraren +kände sig förbigången af den otacksamme lärjungen.</p> + +<p>»Din moders varma tårar falla stridt utför hennes kinder ...»</p> + +<p>— Moders! Har ingen mor! Och styfmor gråter bara när hon är ond! +Hvem fan har dikterat det här?</p> + +<p>»... när hon i ensamheten tänker på ditt hårda hjerta ...»</p> + +<p>— Hvad satan har hon med mitt hjerta att göra, som har hushåll och +sju barn att sköta?<span class="pagenum"><a name="Page_195" +id="Page_195">195</a></span></p> + +<p>»... ditt usla själstillstånd ...»</p> + +<p>— Det är ju läseri det här! Min själ har aldrig känt sig så frisk +och lifskraftig som nu!</p> + +<p>»... och din faders bröst är nära att sprängas af sorg och bekymmer.»</p> + +<p>— Det var lögn. Han är sjelf teist och bekänner Wallin, för resten +har han inte tid att tänka på mig. Han vet att jag är flitig, ärlig och +icke går till flickor. Han berömde mig till och med härom dagen.</p> + +<p>»... Du fattar ej din moders sorgsna blick ...»</p> + +<p>— Den har andra grunder, ty äktenskapet är inte lyckligt.</p> + +<p>»... din faders kärleksfulla varningar. Du är lik en klyfta ofvan +snögränsen, ur hvilken vårsolens kyssar ej kunna bortsmälta snön eller +förvandla några korn deraf blott till en droppa vatten.»</p> + +<p>— Han måtte läsa romaner. För öfrigt var Johan mycket vänsäll och +mjuk mot sina vänner i skolan. Men mot fienderna i hemmet var han +blifven kall. Det var deras fel.</p> + +<p>»Hvad skall omgifningen tänka om den religion du fått, då den lemnar så +usla frukter? Jo — man skall förbanna den (och dina åsigter lemna +ovilkorlig rätt dertill) ...»</p> + +<p>— Icke rätt, men anledning!</p> + +<p>»... man skall hata och förakta den nedriga usling, som i ditt oskyldiga +barnahjerta spred detta helvetiska gift.»<span class="pagenum"><a name="Page_196" +id="Page_196">196</a></span></p> + +<p>— Der ha vi det. Den nedriga uslingen! Han var öfverflyglad.</p> + +<p>»Bevisa framgent genom dina handlingar att du ej uppfattar sanningen så +illa som du hittills gjort. Tänk på att vara fördragsam ...»</p> + +<p>— Styfmodern!</p> + +<p>»... att med kärlek och mildhet öfverse medmenniskors fel och brister +...»</p> + +<p>— Nej då, det ville han icke! De hade torterat honom till lögn, de +hade snokat i hans själ, ryckt upp god brodd såsom föregifvet ogräs, de +ville qväfva hans jag, som hade lika stor rätt att vara som deras; de +hade aldrig öfversett med hans fel, hvarför skulle han öfverse med +deras? Derför att Kristus hade sagt ... Han gaf fan hvad Kristus hade +sagt, för det hade ingen tillämpning mer. För öfrigt brydde han sig +aldrig om dem derhemma; han slöt sig inom sig sjelf. Det voro honom +antipatiska och kunde aldrig få hans sympati. Det var alltsammans! De +hade emellertid fel, och ville ha hans förlåtelse! Skönt! Han förlät +dem! Bara han fick vara i fred!</p> + +<p>»... lär dig att vara tacksam mot dina föräldrar, som lemna hvarje möda +ospard för din verkliga trefnad och lycka (hm!), och låt detta +åstadkommas af kärlek till din Gud och skapare, som låtit dig födas i +denna förädlande (hm! hm!) skola till slutlig frid och salighet, beder +din sörjande men hoppfulle <span style="margin-left: 10em;"><i>Axel</i>.»</span><br /></p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_197" id="Page_197">197</a></span> +Det var nog med biktfäder och inqvisitorer, tyckte Johan, hans själ var +räddad och kände sig fri. De sträckte klorna efter honom, men han +flydde. Vännens bref var osant och tillgjordt, och han kände Esaus +händer. Han svarade ej, utan afbröt umgänget med vännen och väninnan.</p> + +<p>De kallade honom otacksam. Den som pockar på tacksamhet är värre än en +fordringsegare, ty han ger först en gåfva, som han skryter med, och +skickar sedan räkning, en räkning som aldrig kan betalas, ty en +gentjenst anses icke utplåna tacksamhetsskulden; det är en inteckning i +en menniskas själ, en skuld, som är obetalbar och sträcker sig ut öfver +lifvet. Tag emot en tjenst, och vännen skall fordra att du förfalskar +ditt omdöme om honom, att du berömmer hans dåliga handlingar och hans +hustrus och barns dåliga handlingar.</p> + +<p>Men tacksamheten är en djup känsla, som hedrar menniskan, och som +förnedrar henne. Måtte vi komma derhän att icke behöfva bindas af +tacksamhet för en välgerning, som kanske endast var en ren skyldighet!</p> + +<p>Johan skämdes öfver brytningen med vännerna; men han kände dem +hinderliga och förtryckande. För öfrigt: hvad hade de gifvit honom i +umgängsnöje, som inte han gifvit igen?</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_198" id="Page_198">198</a></span> +Fritz, så hette vännen med pince-nez'en, var en klok verldsmenniska. +Båda dessa ord, klok och verldsmenniska, hade den tiden en ful +betydelse. Att vara klok under efter-romantikens tidehvarf, då alla voro +litet rubbade, och det var öfverklass-tecken att vara rubbad, att vara +klok ansågs då liktydigt med nästan något dåligt. Att vara +verldsmenniska denna tid, då alla sökte skoja sig så godt de kunde mot +himlen, var också något mindre bra. Fritz var klok. Han ville lefva sitt +enda lif godt och trefligt och göra karrier med mera. Han sökte derför +de förnäma. Det var klokt, ty de hade magt och pengar. Hvarför skulle +han icke söka dem? Hur han kom att fästa sig vid Johan? Kanske animalisk +sympati, kanske mångårig vana; några intressen kunde Johan ej befordra, +på annat sätt än att han hviskade kamraten och höll honom med böcker. +Fritz läste nemligen aldrig öfver och köpte punsch för de pengar, som +skulle vara till böcker.</p> + +<p>Nu, när han märkte att Johan var rengjord invändigt och att hans yttre +menska var presentabel, införde han honom i sitt kotteri. Det var en +liten krets af dels förmögna, dels förnäma ungherrar af samma klass som +Johan. Denne var först något blyg mot de nätta herrarne, men snart var +han inne med dem. En dag kommer Fritz och vid paradtimmen berättar Johan +att han är bjuden på bal.<span class="pagenum"><a name="Page_199" +id="Page_199">199</a></span></p> + +<p>— Jag på bal, är du galen! Inte duger jag der!</p> + +<p>— Du, en sådan nätt pojke, ska göra lycka hos flickorna.</p> + +<p>Hm! Det var en ny synpunkt på sin person Johan fick. Skulle han — +hm? Tänk nu hemma, der han aldrig fick höra annat än klander!</p> + +<p>Han gick på balen. Det var i ett borgerligt hem. Flickorna hade bleksot, +somliga, andra voro röda som bär. — Johan tyckte mest om de hvita, +som voro blåa eller svarta omkring ögonen. De sågo så lidande och +smägtande ut och kastade bedjande blickar, så bedjande. Det var en som +var likhvit, ögonen brunno kolsvarta i djupa hålor, och läpparne voro +mörka så att munnen öppnade sig nästan som ett svart streck. Den slog an +på honom, men han vågade icke lägga an, ty hon hade redan sin +tillbedjare. Så stannade han vid en mindre bländande, mera söt och mild. +På balen kände han sig väl. Umgås borta bland främmande utan att se en +enda slägtings kritiska ögon! Men han hade så svårt att tala med +flickorna.</p> + +<p>— Hvad ska jag säga dem? — frågade han Fritz.</p> + +<p>— Kan du inte prata lite lort med dem! Vackert väder, är det +roligt att dansa, åker<span class="pagenum"><a name="Page_200" +id="Page_200">200</a></span> ni skridsko, har ni sett fru Hvasser? +Man får svänga sig.</p> + +<p>Johan gick på och hasplade upp repertoaren men det blef torrt i gommen +och vid tredje dansen äcklade det honom. Han blef ond på sig sjelf och +teg.</p> + +<p>— Är det inte roligt att dansa? — frågade Fritz. Krya opp +dig, gamle likkistpolerare!</p> + +<p>— Jo, det är nog roligt att dansa, bara man slapp tala. Jag vet +inte hvad jag ska säga?</p> + +<p>Det var också förhållandet. Han tyckte om flickorna, kände det behagligt +att ta dem om lifvet, det var så manligt, men att tala med dem? Han +kände att han hade göra med en annan art af homo, en högre i vissa fall, +en lägre i andra. Han tillbad i stillhet den milda lilla och hade +utkorat henne till hustru. Hustru var den enda form han ännu tänkte sig +qvinnan. Han dansade oskyldigt, men fick höra förfärliga saker om +kamraterna, som han ej förstod förr än senare. De kunde nemligen dansa +vals baklänges genom rummet på ett okyskt sätt och talade vanvördigt om +flickorna.</p> + +<p>Hans reflexionssjuka, hans eviga granskande af sina tankar hade tagit +bort det omedelbara hos honom. När han talade vid en flicka hörde han +sin egen röst, sina ord, dömde dem, och så tyckte han hela balen fånig. +Och flickorna sedan! Hvad var det som fattades dem? De hade ju +uppfostran som han, kunde<span class="pagenum"><a name="Page_201" +id="Page_201">201</a></span> verldshistoria och lefvande språk, +läste isländska på seminarium och voro styfva i ordrötter, räknade +algebra, allt. De hade sålunda samma bildning men ändå kunde de icke +talas vid!</p> + +<p>— Prata lort med dem, — sa Fritz.</p> + +<p>Men det kunde han inte. Och han tänkte för öfrigt högre om flickan än +så.</p> + +<p>Han tänkte öfverge balerna, då han icke gjorde någon lycka, men han +släpades med. Det smickrade honom att vara bjuden och alltid hade det +något uppryckande med sig. En dag var han i en adlig familj, der sonen +var kadett. Der träffade han två aktriser från Dramatiskan.</p> + +<p>Dem skulle han väl kunna tala vid! De dansade med honom, men de svarade +honom icke. Han var för oskyldig. Så stälde han sig att lyssna på Fritz' +konversation. Men Gud sådana saker han talade om i eleganta ordalag, och +flickorna voro hänryckta i honom. Jaså, det var så det skulle vara! Men +det kunde han inte! Det fans saker han ville begå, men att tala om det, +nej! Hans asketiska religion hade dödat till och med mannen hos honom, +och han fruktade qvinnan såsom fjärilen, hvilken vet att den skall dö +när den befruktat.</p> + +<p>En dag talade en resande vän i förbigående om att äldre bror varit hos +flickor. Det föll en fasa öfver honom, och han vågade icke se åt brodern +när denne lade sig om qvällen. Med umgänge med qvinnor ingick äfven +föreställnin<span class="pagenum"><a name="Page_202" +id="Page_202">202</a></span>gen om nattliga slagsmål, polis och förfärliga +sjukdomar. Han hade en gång gått förbi det långa, gula planket på +Handtverkargatan, och en kamrat hade sagt: der är kurn! Sedan gick han i +smyg dit och sökte titta in genom porten för att se något förfärligt. +Det lockade och skakade honom såsom en gång en syn af en positivtafla på +stång, föreställande en afrättning. Han blef af denna syn så upprifven, +att han tyckte det var mulet väder om dan fastän solen sken, och +hemkommen om aftonen i skymningen hade några till torkning utbredda +lakan så skrämt honom genom att påminna om afrättningstaflan att han +föll i gråt. En kamrat, som han sett lik, spökade för honom om natten.</p> + +<p>När han gick förbi ett bordell på Apelbergsgatan skälfde han af fasa, +icke af lusta. Hela proceduren hade för honom antagit hiskliga former. +Kamraterna i skolan hade smittosamma sjukdomar, talade om hvarandra +såsom förstörda. Nej, aldrig gå till sådana flickor, men gifta sig, bo +tillsammans med den enda han älskade, omhulda och omhuldas, se vänner +hos sig, det var hans dröm, och i hvarje qvinna han blossade för såg han +en bit af en moder. Han tillbad derför endast sådana, som voro milda, +och han kände sig hedrad af att se sig väl bemött. De granna, fjesade, +skrattande, var han rädd för. De sågo ut som om de sökte rof och skulle +vilja sluka honom.<span class="pagenum"><a name="Page_203" +id="Page_203">203</a></span></p> + +<p>Denna rädsla var delvis medfödd som hos alla gossar, men skulle ha +borttagits om könen icke lefde afsöndrade. Ett faderns förslag långt +tillbaka i ungdomen att sätta sönerna i dansskola hindrades af modern. +Detta var en faute.</p> + +<p>Men Johan var af naturen blyg. Han ville icke visa sig afklädd och vid +badningar tog han gerna på simbyxor. En huspiga, som under sömnen +blottat hans kropp och sedan angafs af bröderna, smorde han upp med en +rotting morgonen derpå.</p> + +<p>Med balerna följde nu serenader och med dessa punschaftnar. Johan hade +stort begär efter starka drycker; det var likasom om han druckit ett +koncentreradt, flytande näringsämne.</p> + +<p>Sitt första rus fick han på en kamratsexa på Djurgårdsbrunn. Ruset +gjorde honom säll, saligt glad, stark, vänlig och blid, men längre fram +vansinnig. Han pratade tok, såg bilder i tallrikarne och gycklade. Detta +att agera hade han momentant likasom den äldsta brodern, hvilken, ehuru +djup melankoliker i ungdomen, haft ett visst rykte som komiker. Han +klädde ut sig, maskerade sig och spelade en rol. De hade äfven spelat +pjes på vinden, men Johan var dålig, generad och lyckades endast när han +hade ett exalteradt ställe att återge. Som komiker var han omöjlig.</p> + +<p>Nu inträder ett nytt moment i ynglingens utveckling. Det är +estetiken.<span class="pagenum"><a name="Page_204" +id="Page_204">204</a></span></p> + +<p>Johan hade i faderns bokskåp hittat Lenströms Estetik, Boijes +Målarlexikon och Oulibicheffs Mozarts Lif, förutom de redan nämnda +klassiska skalderna. Genom ett sterbhus' utredning inkom i huset vid +denna tid också en stor packe förlagsreturer, som bidrog till Johans +tidigt förvärfvade omsigt i skönliteraturen. Der fans sålunda i flera +exemplar Talis Qvalis' dikter, som befunnos onjutbara; Byrons Don Juan i +Strandbergs öfversättning vann aldrig hans smak, ty den beskrifvande +poesien hatade han och vers älskade han ej, utan hoppade regelbundet +öfver den när den förekom ini prosa; Tassos Befriade Jerusalem i +Kullbergs öfversättning var tråkig; Carl von Zeipels berättelser +omöjliga; Walter Scotts romaner för långa, i synnerhet skildringarne, +(derför förstod han icke Zolas storhet när han efter många år fick läsa +hans öfverlastade skildringar, hvilkas oförmåga att göra totalintryck, +Lessings Laokoon förut öfvertygat honom om). Dickens blåste lif i sina +liflösa föremål och figurerade med dem, stämde in landskapet med +personen och situationen. Det förstod han bättre. Eugène Sues Den +Vandrande Juden fann han grandios och ville knappt ha räknad bland +romanerna, ty roman var något från lånbibliotek och pigkammare. Detta +var en verldshistorisk dikt, ville han, och socialismen i den gick +galant i honom. Alexander Dumas var indianböcker,<span +class="pagenum"><a name="Page_205" id="Page_205">205</a></span> tyckte han, +och nu var han icke nöjd med sådana; måste ha något innehåll. Hela +Shakspeare slök han i Hagbergs öfversättning. Men han hade alltid svårt +att läsa pjeser, der ögat skulle hoppa från personnamnen ner i texten. +Hans öfverdrifna förväntningar om Hamlet uppfyldes ej, och komedierna +tyckte han var ren smörja.</p> + +<p>I familjen räknades slägt med Holmbergsson, hvars porträtt fans på +väggen och om hvilken berättades historier. Han var visst faderns kusin. +Schillers och Goethes byster stodo på bokskåpet, och öfver pianot hängde +porträtt af alla stora kompositörer. Lithografiskt Allehanda hölls, och +der beundrades alla samtida stora artister genom deras biografier. +Fadern var äfven ledamot af Föreningen för Nordisk konst samt som förut +nämnts musikälskare, spelade piano och något violoncell. Och nu +exeqverade de vuxna sönerna och äldsta dottern violqvartetter, aldrig af +andra än Haydn, Mozart och Beethoven. Hemmet hade sålunda en lätt +anstrykning af konstälskeri efter ett tarfligt borgarehems små vilkor.</p> + +<p>I skolan hade Johan läst Svedboms Läsebok och Bjurstens +Literaturhistoria för Bjursten sjelf i Klara skola. En gosse hade reda +på att Bjursten var skald. Hvad var skald? Ja, det visste ingen så noga. +Senare brukade Johan berätta för sina skaldebröder hurusom han fått +stut<span class="pagenum"><a name="Page_206" id="Page_206">206</a></span> +af Herman Bjursten för att han läst i en sagbok under lektionen, hvilket +efter den tidens sätt att se skulle vara ett förebud för hans blifvande +verksamhet eller kallelse, som man då trodde på. Ändå senare, när man +lärt sig ringakta Bjursten, berättades historien såsom rolig.</p> + +<p>Vid privatläroverket omhuldades skönliteraturen väl mycket af läraren i +svenska språket, som var något vitter. I fjerde klassen hade de läst +Fänrik Stål innantill. Rektorn, som var latinare, frågade en dag hvad de +läste:</p> + +<p>— Fänrik Stål!</p> + +<p>— Det ska ni inte läsa; det ger dålig smak, — sade han åt +läraren, som då var en regementspastor och naturforskare. — +Realism, barbari! Dispyt!</p> + +<p>Den senare läraren hade hög smak. Man fick läsa de tråkiga Kungarne på +Salamis, som då lästes högt i alla bildade familjer. En +literaturförening var bildad, och der upplästes på högtidsdagarne poem. +Fritz hade skrifvit ett stort stycke, som handlade om Riddarholmskyrkan +och hette Det svenska Nekropolis. Det gick på melodien: Jag stod på +stranden under kungaborgen, och var nog så dåligt.</p> + +<p>Johan tålde icke poesi. Det var tillgjordt, osant, tyckte han. Menskorna +talade icke på det viset och tänkte sällan så der vackra saker.<span +class="pagenum"><a name="Page_207" id="Page_207">207</a></span> Men nu +anmodades han skrifva i Fannys album en vers.</p> + +<p>— Det kan du väl svänga till, — sa vännen.</p> + +<p>Johan satt uppe om nätterna, men fick aldrig mer än de två första +raderna, och för öfrigt visste han ej hvad det skulle innehålla. Sina +känslor kunde man väl icke lägga fram så der till allmänt beskådande. +Fritz åtog sig att fuska åt honom, och hop kommo sex, åtta rader, som +rimmade, och i hvilka Snoilskys sedan så bekanta sparf på fönsterrutan +ur En julafton i Rom fick släppa till fjädrarne. Egendomligt var att +Fritz sedan aldrig i lifvet skref en rad vers mer.</p> + +<p>Snille var ofta föremål för diskussion. Läraren brukade säga: snillena +stå öfver all rang, liksom excellenserna. Johan funderade mycket på det +der och tyckte att det var ett sätt att bli i nivå med excellenserna, +utan börd, utan pengar, utan att göra karrier. Men hvad snille var, +visste han ej. Han yttrade en gång i ett ömt ögonblick med väninnan att +han hellre ville vara ett snille än ett Guds barn, och derför erhöll han +en skarp tillrättavisning. En annan gång sade han åt Fritz, att han +skulle vilja vara en lärd professor, som fick gå klädd som en buse och +uppföra sig rått som han behagade, utan att förlora anseendet. Men när +någon frågade hvad han ville bli, svarade han prest; det såg han alla +bondpojkar kunna bli<span class="pagenum"><a name="Page_208" +id="Page_208">208</a></span> och det tyckte han anstod honom. Sedan han +blef fritänkare skulle han ta graden. Och sedan? Det visste han inte. +Men lärare ville han icke bli för någon del.</p> + +<p>Läraren var naturligtvis idealist. Braun var en rakstugspoet; Sehlstedt +var nätt, men saknade idealitet; Bjurstens Napoleon-Prometheus fick +läsas högt; Decamerone, som då utkom i svensk öfversättning, kunde +endast läsas utan fara af starka karakterer, var för öfrigt ett +klassiskt arbete; Runeberg, i Elgskyttarne en stark realist i formen och +öfvergick stundom till råhet, der han ville vara klassiskt enkel: +(jemför den lusige Aron på spisen).</p> + +<p>Till julen fick Johan två band dikter af Fritz: det var Topelius och +Nyblom. Topelius lärde han småningom tycka om derför att han uttalade +kärleksqval, och i Ynglingens drömmar formulerades tidens ideal för en +yngling. Nyblom var tarflig som poet, men spelade en viss rol som +målsman för estetiken, dels genom sina bref från Italien till +Illustrerad Tidning, dels genom sina föreläsningar för fruntimmer på +Börsen. Nyblom var icke sund realist ännu i sina föreläsningar, utan +antikdyrkare eller något sådant.</p> + +<p>Större betydelse fick teatern, som kan vara ett starkt bildningsmedel +för ungdom och obildade, hvilka ännu kunna få illusioner af målad<span +class="pagenum"><a name="Page_209" id="Page_209">209</a></span> väf och +okända aktörer, som de ej druckit brorskål med.</p> + +<p>Johan hade som pojke, åttaåring, sett en pjes, som han ej förstod ett +grand af. Det var visst Rika morbror, och allt han mindes var en herre, +som kastade en silfversnusdosa i sjön och sjöng om Rio Janeiro. Sedan +såg han Engelbrekt och hans dalkarlar och var hänryckt. Och samtidigt: +Den Ondes besegrare, med Arlberg, hos Stjernström. Derpå följde operor, +som under läseriperioden togos för goda såsom varande mindre syndiga. En +gång var han på Dramatiskan och mindes derifrån Knut Almlöf i Svaga +sidan och mamsell Hammarfeldt i En utflygt i det gröna.</p> + +<p>Samtidens sedekomedi, som icke saknade sitt inflytande, bestod i Jolins +Mjölnarfröken, Mäster Smith, Löjen och tårar och Smädeskrifvaren. I +Mäster Smith bevisades, enligt kompromissen efter 1848 års misslyckade +socialistrevolutioner, att vi äro alla aristokrater, men huru detta +missförhållande skulle afhjelpas fick man ej nys om. Faktum qvarstod, +och man var nöjd med faktum. I Mjölnarfröken preparerades 1865 års +revolution, ty i den bevisades att adel icke är högre race.</p> + +<p>Smädeskrifvaren gjorde väsen emedan den slog ner i tidningsreptilernas +hyde, och författaren fick en viska inkastad på scenen. Den pjesen var +emellertid så realistisk — författa<span class="pagenum"><a name="Page_210" +id="Page_210">210</a></span>ren hade bland andra tagit den lefvande Nybom +upp på scenen — att hans på äldre dagar gjorda utfall mot modern +realism föreföll obefogadt. Det fans emellertid något snällt och +sympatiskt hos Jolin, och hans betydelse i teatern var nästan större än +Blanches, hvilken slutligen nedsjönk till en Operakällarens +kotteriskald.</p> + +<p>Hedberg, som med pamfletten Fyra år vid landsortsteatern väckte en +förarglig uppmärksamhet och sedan i Sändebref till teaterdirektören +Stedingk framkallade en mera skämtsam än allvarlig uppmaning att förestå +teaterns elevskola, räddade sig från total solnedgång genom Bröllopet på +Ulfåsa, som blef populärt och öfverglänste Vermländingarne och +Engelbrekt. Bröllopet är dödt, men Södermans marsch lefver. Stycket hade +för öfrigt ingen betydelse i Johans eller någon samtidas utveckling. Det +var ett skuggspel, ihåligt som en operatext, och bars upp af damerna, +som der fingo ett rökoffer i stor medeltidsstil. Den underkufvade mannen +knotade visserligen och ville icke känna igen sig i Bengt Lagman, men +det var inte så noga.</p> + +<p>Af större vigt blef införandet af Offenbachs operett på kungliga +teatern. Sedan författaren till Sköna Helena fått inträde i franska +akademien är det väl icke mera lifsfarligt att vara rättvis mot honom. +Halèvy och Offenbach voro israeliter och parisare under andra +kejsar-<span class="pagenum"><a name="Page_211" +id="Page_211">211</a></span>dömet. Som israeliter hade de ingen pietet +för den europeiska kulturens anor, greker och romare, hvilkas bildning +de såsom orientaler aldrig behöft passera. Som israeliter voro de +skeptiska gentemot vesterländsk civilisation, och mest mot vesterländsk +kristen moral. De sågo ett kristet samhälle bekänna den strängaste +askesmoral och lefva som hedningar. De upptäckte motsägelsen i lära och +lefverne, en motsägelse som endast kunde lösas genom att ändra den +föråldrade läran, ty lefvernet stod icke att ändra utan genom kloster +eller kastrering. Menskorna voro trötta på att hyckla och de gladdes åt +att få en ny moral, hvilken stod i full öfverenstämmelse med den +menskliga naturens beskaffenhet och vedertaget bruk. Offenbach slog an +derför att sinnena voro förberedda och ledsnaden på den obeqväma +munkkåpan var allmän. Hellre då spritt naken. Offenbachs operett tog +djupa tag, ty den beskrattade hela den vesterländska föråldrade +kulturen, prestadömet, konungadömet, matinrättningen, äktenskapet, de +civiliserade krigen, och hvad man skrattar åt är icke längre vördadt. +Offenbachs operett har spelat samma rol som Aristofanes' komedi, varit +ett liknande symptom vid slutet af en kulturperiod och derför har den +fyllt en uppgift. Den var skämtsam, men skämt är vanligen maskeradt +allvar. Efter skrattet kom det rena allvaret, och der äro vi nu.<span +class="pagenum"><a name="Page_212" id="Page_212">212</a></span></p> + +<p>Judarne logo vid tidehvarfvets utgång åt dessa kristna, som i två +årtusenden sökt göra ett helvete af det glada jordelifvet och som nu +först insågo att Kristi lära var en subjektiv, för upphofsmannens och +hans under romarväldet suckande samtidas andliga behof lämpad sådan, som +måste modifieras efter nya förhållanden. De som af naturen voro +positivister och lefvat fram hela epoker utan delaktighet i Kristo, sågo +nu de kristna vräka kristendomen, och de logo. Det var judens hämd och +hans mission i Europa.</p> + +<p>Ynglingen af 1865, ännu skälfvande af stigmatiseringen, utmärglad af +kampen mot köttet och djefvulen, med öronen pinade af klockringning och +psalmsång, kom in i den upplysta teatersalongen, i sällskap med djerfva +ynglingar af börd och god ställning, och från första radens fond ser han +nu dessa taflor från den glada hedendomen rullas upp och hör en musik, +ursprunglig, med ett visst gemüth, ty Offenbach var germaniserad, +sångfull, yster. Sjelfva musiken i ouvertyren kom honom att le, och +sedan! Tempeltjensten bakom förlåten kom honom att minnas brödbakningen +i klockarens kök; åskan befans vara en oförtent jernplåt; gudarne, som +spisade offren, Carl Johan Uddman; gudinnorna, tre sköna aktriser; +gudarne, osynliga regissörer. Men här strök också hela den antika +verlden. Dessa gudar, gudinnor, hjeltar,<span class="pagenum"><a name="Page_213" +id="Page_213">213</a></span> som genom läroböckerna fått en anstrykning +af helgd, störtades ner; Grekland och Rom, som alltid åberopades såsom +urkällan till allt bildadt, afslöjades och röckos ner i nivån. I nivån! +Det var demokratiskt, ty nu kände han en press mindre, och fruktan för +att icke kunna höja sig dit »upp» var borttagen. Men så kom kapitlet om +lifsglädjen. Menskor och gudar parade sig huller om buller utan att +begära lof och gudar hjelpte unga flickor att rymma från gamla gubbar, +presten stiger ner ur templet, der han ledsnat hyckla, och med vinrankan +om sin fuktiga tinning dansar han cancan med hetärerna. Det var rent +spel! Det gick i honom såsom Guds ord och han hade intet att invända +eller anmärka; det var som det skulle vara, just så. Var det osundt? +Nej! Men att vilja tillämpa det i lifvet, dertill hade han icke någon +åtrå. Det var ju teaterpjes, det var overkligt, och hans synpunkt var +ännu och skulle alltid bli estetisk. Hvad var det der estetiska, under +hvilket så mycket kunde smuglas in, under hvars betäckning så många +medgifvanden kunde göras? Ja, allvar var det ej; skämt icke heller; det +var något mycket sväfvande. Decamerone förherrligade lasten, men dess +estetiska värde qvarstod. Hvad var det för värde? Etiskt var den boken +fördömlig, men estetiskt berömvärd. Etisk och estetisk! En ny, +dubbelbottnad trollask, ur<span class="pagenum"><a name="Page_214" +id="Page_214">214</a></span> hvilken efter behag framplockades myggor +eller kameler.</p> + +<p>Men pjesen gafs med auktoritet på kungliga teatern och spelades af de +mest framstående artister, sjelfva Knut Almlöf var Menelaus. +Generalrepetitionerna utfördes med frukost, der konungen och +gardesofficerare närvoro som värdar. Detta visste pojkarne genom +kammarherrens son, som gaf dem teaterbiljetter. Det var på hög +befallning nästan!</p> + +<p>Emellertid steg skriket högt likasom förtjusningen. Man kunde icke tala +utan att dra in ett uttryck om Sköna Helena. Man kunde icke läsa +Virgilius mer, utan att man öfversatte Achilles med den morske Achilles. +Johan som först fick se pjesen när den spelats ett halft år, blef till +och med af latinläraren, då denne begagnade ett citat ur stycket, som +Johan ej förstod, tillfrågad om han ej sett Sköna Helena?</p> + +<p>— Nej!</p> + +<p>— Åh, kors bevare oss, men den får han lof att se!</p> + +<p>Man måste se den; och han såg.</p> + +<p>Literaturläraren, som var lindrig pietist, predikade emot och varnade, +men han angrep den försigtigtvis ur estetisk synpunkt; talade om dålig +smak, simpel ton. Det slog an på en del, och på lärarens uppmaning gingo +de estetiska snobbarne och hvisslade åt Riddar<span +class="pagenum"><a name="Page_215" id="Page_215">215</a></span> Blåskägg, +naturligtvis efter att ha grundligt roat sig åt den.</p> + +<p>Pjesen hade lättat upp ynglingens nertryckta sinne och lärt honom le åt +afgudar, men på hans könslif eller uppfattning af qvinnan hade den intet +inflytande.</p> + +<p>Djupare tog deremot den tungsinte Hamlet. Hvem är denne Hamlet, som +lefver än, efter att ha sett rampljuset under Johan den tredjes +tidehvarf och alltid blifvit lika ung? Man har gjort honom till så +mycket och begagnat honom till alla möjliga ändamål. Johan tillegnade +sig honom genast för sina.</p> + +<p>Ridån går upp; kungen och hofvet i lysande drägter, musik och glädje. Så +kommer den sorgklädde, bleke ynglingen in der och gör opposition mot +styffadern. Ha! Han har styffar! Det är åtminstone lika djefligt som att +ha styfmor, tänker Johan. Det är min man! Och så skall han krossas, och +man vill pina ur honom sympati mot tyrannerna. Ynglingens jag reser sig. +Revolt! Men hans vilja är förlamad; han hytter, men kan icke slå. Han +agar likväl modern! Synd att det inte var fadern bara! Men så går han +med samvetsqval efteråt! Bra, bra! Han är reflexionssjuk, gräfver i sig +sjelf, betänker sina handlingar tills de upplösa sig i intet. Och så +älskar han en annans fästmö. Det är ju komplett likt. Johan börjar +tvifla på att han är ett undantag.<span class="pagenum"><a name="Page_216" +id="Page_216">216</a></span> Jaså, det här är vanliga historier i +lifvet! Skönt! Då har jag icke att ta mig så nära, men icke heller något +att vara originel med. Det tillyxade slutet förfelade sitt intryck, +hvilket dock upphjelptes af Horatios vackra tal. Bearbetarens ohjelpliga +fel att ta bort Fortinbras märkte icke ynglingen, men Horatio, som nu +blef kontrast, var icke någon kontrast; han var lika stor mes som Hamlet +och sa bara ja och nej. Fortinbras, det var handlingens man, segraren, +tronkräfvaren, men han kom icke med, och nu slutade alltsammans med +Jammer und Elend.</p> + +<p>Men det var skönt att få begråta sitt öde och se sitt öde begråtet. +Hamlet blef emellertid tills vidare icke annat än styfsonen; längre fram +blef han grubblaren, och ändå längre fram sonen, offret för +familjetyranniet. Så der växa uppfattningarne. Schwartz hade tagit +fantasten, romantikern, som icke kunde försona sig med verkligheten, och +derför uppfyllde han sin tids smakfordran. En positivistisk framtid, som +redan fått romantiken löjlig helt enkelt, får väl se Hamlet såsom +varande en Don Quixote spelas af en komiker. Hamletiska ynglingar äro +redan utsatta för åtlöjet länge sen, ty ett annat slägte har smugit upp, +som tänker utan visioner och handlar efter som de tänka.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p><span class="pagenum"><a name="Page_217" id="Page_217">217</a></span> +Skönliteraturens och teaterns neutrala område, der moralen icke fick +vara med och ha någon talan, der menskorna beslutat träffas nakna i +gröna lunder och leka djuret med två ryggar, der man fick förneka Gud +och hans heliga evangelium, der man, såsom i Riddar Blåskägg, fick göra +narr af kungligheten på högsta befallning, diktens overkligheter med +dess rekonstruktioner af en bättre verld än den förhandenvarande, togs +af ynglingen såsom mera än dikt, och han förvexlade snart dikt och +verklighet, inbillande sig att lifvet derute, utom hans hem, framtiden, +var en sådan der lustgård. Särskildt började nu det närmaste paradiset, +eller Upsala, att hägra såsom frihetens tillhåll. Der fick man gå illa +klädd, vara fattig, men ändå vara student, det vill säga vara +öfverklass; der fick man sjunga och dricka, komma hem full, slåss med +polis, utan att förlora anseendet. Det var ideal-landet. Hvem hade lärt +honom det? Gluntarne, som han sjöng med sin bror. Men han visste nu ej +att Gluntarne voro öfverklassvyer på saken; att dessa sånger tillkommo +för att höras stycke efter stycke af prinsar och blifvande konungar; att +hjeltarne voro af familj; han tänkte icke på att vigilansen ej var så +farlig, då det fans en moster i bakgrunden, tentamen icke så riskabel, +då man hade biskopen till morbror,<span class="pagenum"><a name="Page_218" +id="Page_218">218</a></span> inslagningen af en ruta icke så dyr, då man +var i så godt sällskap.</p> + +<p>I alla fall, framtiden började sysselsätta honom; han hade återfått +hoppet om en framtid, och det ödesdigra tjugufemte året verkade icke +mera så skrämmande. Detta hade sin grund i resultaten af en åtgärd, som +skoldirektionerna vidtagit i och för utrönandet af sedlighetstillståndet +i hufvudstadens skolor. Redogörelsen lästes i aftontidningarne och kom +till Johans öron. Vid verkstäld undersökning hade befunnits att de +flesta gossar och de flesta flickor voro hemfallna under en last, som +var ungdomens farligaste fiende. Alltså gå till himlen i godt och +talrikt sällskap! Han var icke ensam om synden! Dertill kom att i skolan +talades öppet om saken såsom något hörande till hvars mans förflutna, +icke seriöst, utan i anekdotform. Johan fick nu klart för sig att det +icke var en sexuel sjukdom, utan att sådana endast följde samqväm med +qvinnor. Han var numera lugn, helst inga olägenheter ännu visat sig, och +hans tankar voro upptagna med arbeten, eller med oskyldiga flammor för +rena flickor med bleksot.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Vid denna tidpunkt blomstrar skarpskytterörelsen. En vacker tanke, som +gaf Sverige en armé, större än den indelta: 40,000 mot 37,000.<span +class="pagenum"><a name="Page_219" id="Page_219">219</a></span></p> + +<p>Johan inträdde som aktiv, fick uniform, motion och lärde sig skjuta. Men +han kom äfven i beröring med andra samhällsklassers ungdom. På hans +kompani funnos gesäller ur yrkena, bodbetjenter, kontorister och yngre +artister utan namn. De voro honom sympatiska, men främmande. Han sökte +närma sig, men de antogo honom ej. De talade sin argot, ett +kotterispråk, som han ej förstod. Nu märkte han huru klassbildningen +söndrat honom från barndomskamraterna och han slöt sig. De ansågo honom +à priori högfärdig. Men saken var att han såg upp till dem i vissa +afseenden. De voro naiva, orädda, sjelfständiga och ekonomiskt bättre +lottade än han, ty de hade alltid pengar. Känslan att gå i trupp på +långa marscher hade något lugnande för honom. Han var icke född att +befalla och lydde gerna, bara han icke märkte öfvermod eller +herrsklystnad i befallningen. Han längtade icke att bli korporal, ty då +skulle han tänka för de andra och, hvad värre var, besluta. Han förblef +slafven af natur och böjelse, men kände tyrannens obefogenhet och han +bevakade honom noga. På en större manöver kunde han icke underlåta att +räsonnera öfver vissa besynnerligheter, såsom att infanteri från gardena +vid en landstigning höll stånd mot flottans kanoner, hvilka betäckte de +pråmar, på hvilka han befann sig. Kanonerna spelade på ett par famnars +afstånd midt i näsan på gardisterna, men de<span +class="pagenum"><a name="Page_220" id="Page_220">220</a></span> stodo +qvar. De lydde väl de också utan att begripa. Han räsonnerade och svor, +men han lydde, ty han hade åtagit sig att lyda.</p> + +<p>Under en rast på Tyresö brottades han på lek med en kamrat. +Kompanichefen trädde fram och förbjöd något barskt leken. Johan svarade +skarpt att det var rast nu och att de lekte.</p> + +<p>— Ja, men lek kan bli allvar.</p> + +<p>— Det beror på oss det! — svarade han och lydde. Men han +tyckte det var fräckt af chefen att lägga sig i sådana detaljer och han +hade tyckt sig märka en viss ovilja från förmannen, som sedan följde +honom. Denne kallades magister, emedan han skref i tidningarne, men han +var icke student en gång. Der ha vi't! tänkte han; han vill stuka mig. +Och nu bevakade han hans rörelser. Antipatien räckte för lifvet å ömse +sidor.</p> + +<p>Skarpskytterörelsen var närmast framkallad af tysk-danska kriget och +var, oaktadt öfvergående, af en viss nytta. Den roade ungdomen, och den +borttog en del af militärprestigen, då de lägre klasserna fingo inse att +det ej var så svårt. Sedan gaf denna insigt grunden till motståndet mot +preussiska värnpligtens införande, som mycket agiterades sedan Oskar II +i Berlin uttalat sin förhoppning till kejsar Wilhelm, att de svenska och +preussiska trupperna ännu en gång skulle bli vapenkamrater.</p> + + +<div class="figdivide" style="width: 100px;"> +<img src="images/decobar50.jpg" width="100" height="14" alt="Decorative bar" title="" /> +</div> + + + +<br /> +<span class="pagenum"><a name="Page_221" id="Page_221">221</a></span> +<h2><a name="C_9" id="C_9"></a>9. +<br /><br /> +Han äter andras bröd.</h2> + + +<div class="drop"> +<img src="images/dc_h.jpg" alt="H" title="H" width="93" height="175" class="cap" /> +<br /><br /> +<p class="cap_1">Han hade fått en djerf dröm uppfyld: han hade fått en sommarkondition. +Hvarför icke förr? Han hade icke vågat hoppas; och derför aldrig sökt. +Det han rigtigt lifligt önskade vågade han icke sträcka sig efter, af +fruktan att få ett afslag. En krossad förhoppning var det tyngsta han +tänkte sig. Men nu kastade lyckan hela hornet öfver honom på en gång; +konditionen var i ett förnämt hus, beläget i den vackraste natur han +visste: skärgården; och hvad mer var, i den mest poetiska af alla +skärgårdens nejder: Sotaskär. Han tyckte nu om de förnäma. Styfmoderns +råa behandling, slägtingarnes eviga lurande på att upptäcka högfärd der +det endast fans öfver<span class="pagenum"><a name="Page_222" +id="Page_222">222</a></span>lägsenhet i förstånd, ädelmod och +offervillighet, skarpskyttekamraternas bemödanden att stuka honom, hade +jagat honom från den klass derifrån han kommit; han tänkte icke mer som +de, kände icke som de; hade annan religion, andra begrepp om lifvet, och +hans estetiska sinne hade tilltalats af de förnäma kamraternas måttfulla +väsen, harmoniska och säkra sätt att uppträda; han kände sig genom sin +uppfostran närmare dem och allt mer aflägsnad från underklassen. Han +tyckte att de förnäma voro mindre högfärdiga än de borgerliga; de vräkte +sig icke; trampade icke, värderade bildning och talang; de voro på visst +sätt mera demokratiska mot honom, då de togo honom som jemlike, än de +der hemma, som behandlade honom som en mycket underordnad, underlägsen. +Fritz till exempel, som var mjölnarson från landet, mottogs hos +kammarherren och spelade komedi med sönerna inför kungliga +teaterdirektören, som erbjöd honom engagement, och ingen frågade der +efter hvad hans far var för en. Men när Fritz var hemma på bal i Johans +hem granskades han fram och bak, och det var med stor förnöjelse en +slägting kunde meddela att hans pappa bara var för detta mjölnardräng.</p></div> + +<p>Johan var blifven aristokrat utan att upphöra sympatisera med +underklassen, och som adeln omkring 65 och strax eller var ganska, +liberal, nedlåtande och för tillfället populär, blef<span +class="pagenum"><a name="Page_223" id="Page_223">223</a></span> han +duperad. Han fattade icke att de som voro uppe en gång icke vidare +behöfde trampa ner, att de som sutto på höjden kunde vara nedlåtande +utan att stiga ner, och han insåg ej att de som voro nere kände sig +trampade af dem, som ville stiga förbi dem upp, och att de som aldrig +hade utsigt komma upp endast hade den trösten att hala ner dem, som voro +uppe eller på vägen. Det var ju lagen för jemvigten, som han ej insett +än. Han var emellertid hänryckt af att komma bland de förnäma.</p> + +<p>Fritz började ge honom instruktioner huru han skulle umgås och uppföra +sig. Man skulle inte krypa, vara undfallande, icke säga allt hvad man +tänkte, ty det begärde ingen få veta; kunde man säga artigheter utan att +smickra för groft, vore det godt; konversera, men icke räsonnera, +framför allt ej disputera, ty rätt fick man ändå aldrig. Det var ju en +klok yngling. Johan tyckte han var faslig, men gömde orden i sitt +hjerta. Hvad han kunde vinna vore en akademisk kondition, kanske få resa +utrikes, Rom och Paris med disciplerna; det var det högsta han begärde +af de förnäma. Det ansåg han vara att göra lycka, och den lyckan skulle +han nu jaga efter.</p> + +<p>Så gjorde han sin första visit hos friherrinnan en söndagseftermiddag då +hon var i staden. Hon liknade ett gammalt porträtt af<span +class="pagenum"><a name="Page_224" id="Page_224">224</a></span> en +medelålders dam. Örnnäsa, stora bruna ögon och krusadt hår ner öfver +tinningarne. Hon var elegisk, släpade på rösten och talade något i +näsan. Johan tyckte icke hon såg fin ut, och våningen var tarfligare än +hans hem, men de hade ju herrgård på landet, slott. Hon tilltalade honom +likväl, ty hon hade ett drag, som påminde om hans mor. Hon examinerade +honom, konverserade och släppte sitt nystan. Johan sprang upp, tog fatt +nystanet, men återlemnade det med en min, som sjelfbelåtet sade: jag kan +det der, ty jag har tagit upp många näsdukar förut åt damerna. Examen +utföll till hans fördel, och han var antagen.</p> + +<p>Morgonen om dagen då de skulle resa ur staden, infann han sig i +våningen. Kunglig sektern, så kallades husbonden, stod i skjortärmarne +framför salsspegeln och knöt sin halsduk. Han såg stolt och mjeltsjuk ut +och helsade kort och kallt. Johan tog obedd en stol, försökte +konversera, men lyckades ej få något lifligt samtal i gång, helst +sektern vände honom ryggen och svarade kort.</p> + +<p>— Det är ingen förnäm, — tänkte Johan; — det der är en +knöl!</p> + +<p>Och de voro hvarandra antipatiska som två underklassar, hvilka sågo +snedt på hvarandras kraflande uppåt.<span class="pagenum"><a name="Page_225" +id="Page_225">225</a></span></p> + +<p>Vagnen stod för porten. Kusken hade livré och stod med mössan i handen. +Sektern frågade Johan om han ville åka ini eller på kuskbocken, men +detta i en sådan ton att Johan beslöt sig för att vara fin och förstå +inviten till kuskbocken. Och der satte han sig bredvid kusken.</p> + +<p>När piskan smälde och hästarne ryckte fram vagnen hade han blott en +tanke: bort från hemmet! ut i verlden!</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Vid första gästgifvargård der de rastade steg Johan ner och gick fram +till vagnsfönstret. Der förfrågade han sig i en lätt, förbindlig, kanske +något förtrolig ton om herrskapets välbefinnande, och erhöll af patronus +ett kort, skarpt svar, som afbet alla vidare närmanden. Hvad ville detta +säga?</p> + +<p>De sutto opp igen. Johan tände en cigarr och bjöd kusken, men denne +svarade hviskande, att han aldrig fick röka på kuskbocken. Derpå pumpade +han kusken; fick reda på umgänge och dylikt, men försigtigt nog.</p> + +<p>Mot aftonen anlände de till herrgården. Den låg på en trädbevuxen kulle +och var en hvit stenbyggnad med markiser. Taket var platt och dess +trubbiga vinkel gaf något italienskt åt byggnaden; men de der röd- och +hvitrandiga<span class="pagenum"><a name="Page_226" id="Page_226">226</a></span> +markiserna, det var sjelfva finessen. Johan installerades med tre pojkar +i en flygel, som bestod af en isolerad stuga af två rum, af hvilka +kusken bebodde det yttre.</p> + +<p>Efter åtta dagars vistelse på stället hade Johan upptäckt att han var +tjenare, med en ganska obehaglig ställning. Hans fars dräng hade bättre +rum och eget rum; hans fars dräng rådde om sin person, sina tankar, +någon stund på dagen; Johan aldrig. Natt och dag skulle han vara med +barnen, leka med dem, läsa med dem, bada med dem. Tog han sig ett +ögonblick ledigt och någon af herrskapet fick se honom, så frågades +genast: hvar äro barnen? Pojkarne hade nemligen sprungit ner till +statfolket, men der fingo de ej vistas för åns skull, som rann der +förbi. Han lefde i en evig oro för att något skulle vara i olag. Han var +ansvarig för fyra personers uppförande: sitt eget och tre pojkars. +Hvarje anmärkning på dem föll på honom. Ingen jemnårig att tala med, +ingen ungdom. Inspektoren var i arbete hela dagen och syntes aldrig +till.</p> + +<p>Men det fans två saker, som gåfvo ersättning: naturen, +Södertörnsnaturen, och friheten från hemmet. Friherrinnan behandlade +honom mera förtroligt, nästan moderligt, och roade sig att konversera om +literatur med honom. Då hade han stunder, då han kände sig som +veder<span class="pagenum"><a name="Page_227" +id="Page_227">227</a></span>like och öfverlägsen genom sin beläsenhet, +men bara sektern kom hem var han barnpiga.</p> + +<p>Skärgårdslandskapet hade för honom större behag än Mälarens stränder, +och de trolska minnena af Drottningholm och Vibyholm bleknade. Året +förut hade han på en tiraljering med skarpskyttarne vid Tyresö kommit +upp på en höjd. Der var djup granskog. De kröpo mellan blåbärsris och +enbuskar, tills de kommo ut på en brant klipphäll. Der öppnade sig +plötsligt en tafla, som kom honom att frysa af förtjusning. Fjärdar och +holmar, fjärdar och holmar, långt, långt ut i det oändliga. Han hade, +fastän stockholmare, aldrig sett skärgården förr och visste ej hvar han +var. Den taflan gjorde ett sådant intryck som om han återfunnit ett +land, han sett i vackra drömmar, eller i en föregående existens, som han +trodde på, men ej visste något om. Jägarkedjan drog sig åt sidan in i +skogen, men Johan satt qvar på branten och tillbad, det är ordet. Den +fientliga kedjan hade nalkats och gaf eld; det susade om öronen; han +gömde sig; han kunde icke gå derifrån. Detta var hans landskap, hans +naturs sanna miliö; idyller, fattiga, knaggliga gråstensholmar med +granskog, kastade ut på stora, stormiga fjärdar och med det oändliga +hafvet som bakgrund, på vederbörligt afstånd. Han stannade också vid +denna kärlek, som icke kunde förklaras i egenskap af den<span +class="pagenum"><a name="Page_228" id="Page_228">228</a></span> första; +och hvarken Schweiz' Alper, Medelhafvets olivkullar eller Normandies +falaiser kunde undantränga den rivalen.</p> + +<p>Nu var han der i paradiset, ehuru något för långt in; stränderna vid +Sotaskär voro gröna, feta betesmarker under ekars skugga, och fjärdar +öppnade sig utåt Mysingen, men på långt håll. Vattnet var rent och salt; +det var nytt.</p> + +<p>Under ströftågen med bössa och hundar och pojkar kom han ner till +stranden en vacker solskensdag. På andra sidan sjön låg ett slott. Ett +stort, gammaldags stenslott. Han hade upptäckt att han icke bodde i +annat än en gård och att hans herre var ofrälse och bara arrendator.</p> + +<p>— Hvem bor i det slottet? — frågade han gossarne.</p> + +<p>— Der bor morbror Vilhelm, — svarade de.</p> + +<p>— Hvad heter han?</p> + +<p>— Baron X.</p> + +<p>— Brukar ni aldrig vara der?</p> + +<p>— Jo, ibland.</p> + +<p>Det fans ett slott ändå, med en baron i. Hm! Johans promenader togo +snart sin reguliera väg neråt stranden, derifrån han såg slottet. Det +var omgifvet af park och en stor trädgård. Hemma hade de ingen trädgård. +Det der var annat, det!</p> + +<p>En vacker dag underrättar friherrinnan honom att han dagen derpå skulle +följa gos<span class="pagenum"><a name="Page_229" +id="Page_229">229</a></span>sarne till barons, der de skulle stanna hela +dan. Hon och sektern ville stanna hemma, och han skulle representera +huset, tillade hon skämtsamt.</p> + +<p>Derpå frågade han om sin toalett. Jo, han kunde åka dit i sina +sommarkläder, men ta svarta rocken på armen och gå in i lilla +gobelinsrummet på nedra botten och kläda sig till middan. +Gobelinsrummet! Hm! Skulle han kanske ta handskar? Hon skrattade. Nej, +visst inga handskar. Han drömde hela natten om baronen och slottet och +gobelinsrummet. På morgonen körde ett höskak opp på gården för att hemta +ungdomen. Äh! Det tyckte han inte om. Det påminte om klockargården.</p> + +<p>Och så åkte de. Kommo upp till en stor lindallé, körde opp på gården och +stannade framför slottet. Det var verkligen ett slott från Dahlbergs +Suecia, och det daterade sig från unionstiden. Från en berså hördes +välbekanta smällar af brädspelsbrickor. Och derifrån framträdde en +medelålders herre i slankiga hamptygskläder. Hans ansigte var icke +nobelt, mera borgerligt snarare, med ett grågult skepparskägg. Han hade +örringar också. Johan stod med hatten i handen och presenterade sig. +Baronen helsade vänligt och bad honom i stiga in i bersån. Der stod ett +brädspel, vid hvilket satt en liten gubbe med frukostskärm på mössan och +som var mycket tillmötesgående.<span class="pagenum"><a name="Page_230" +id="Page_230">230</a></span></p> + +<p>Han presenterades som rektor från en småstad. Johan fick konjak och +förhördes i nyheter från Stockholm. Han var djupt inne i teatersqvaller +och dylikt och åhördes med stor uppmärksamhet. Nå, se der ha vi't, +tänkte han, de rigtiga förnäma äro mycket mer demokratiska än de +origtiga.</p> + +<p>— Så, — sade baron, — förlåt herr ... jag mins inte +namnet. — Ja, så var det. Är ni slägt till Oskar?</p> + +<p>— Det är min far!</p> + +<p>— Åh, Herre Gud, är det så! Det är ju min gamle vän, sedan jag +förde Strengnäs i verlden! — Hva! Johan trodde ej sina öron! Hade +baron fört ångbåt? Ja, det hade han. — Men gubben gick på och +ville ha reda på Oskar och hans öden.</p> + +<p>Johan tittade på slottet och undrade om det var baron sjelf. Så kom +friherrinnan ner, och hon var lika enkel och vänlig som baron. Det +ringde till middan.</p> + +<p>— Nu ska vi ta en sup, — sa baron, — kom med nu.</p> + +<p>Johan gjorde en volt i stora förstugan och ville ta på bonjouren bakom +en dörr, men det fick inte bli något af. Han gjorde det ändå, ty +friherrinnan hade sagt det. Så kommo de upp i stora salen. — Jo, +det var ett rigtigt slott. Stenlagdt golf; taket skuret i trä; +fönsternischer, djupa som små rum; en spis, som rymde ett<span +class="pagenum"><a name="Page_231" id="Page_231">231</a></span> mått +ved; ett klaver på tre fötter; en krona med glas som pepparkakor; och +fullt med svarta porträtt på väggarne. Det var alldeles rigtigt.</p> + +<p>Middagen gick, och Johan kände sig hemmastadd. På eftermiddagen spelade +han bräde med baronen och drack toddy. Alla artigheter han tänkt ut +instäldes, och han var väl nöjd med sin dag när den var till ända.</p> + +<p>I stora allén vände han sig om och såg på slottet. Det såg mindre +ståtligt ut nu; nästan tarfligt. Det anstod honom bättre som sådant, men +det der sagoslottet från andra stranden var roligare att se upp till, +bort till. Nu hade han ingenting att se upp till mer. Men han var icke +längre nere. Kanske det var roligare ändå att ha någonting deruppe att +koxa efter!</p> + +<p>När han kom hem examinerades han af friherrinnan. Hvad tyckte han om +baron? — Han var snäll och nedlåtande. — Här var Johan redan +så klok att han förteg bekantskapen med fadern. De skulle nog få veta +det ändå, tänkte han. Emellertid kände han sig varmare i kläderna och +var icke så mjuk mera.</p> + +<p>Han lånade en dag ridhäst af sektern, men red så vildt att nästa gång +voro hästarne upptagna. Då skickade han en statpojke ut i socknen och +hyrde en häst. Det var stolt att<span class="pagenum"><a name="Page_232" +id="Page_232">232</a></span> sitta högt och ränna fram med fart, och han +kände sina krafter liksom skarfvade.</p> + +<p>Illusioner hade ramlat, men det kändes lugnt att vara i nivå, utan att +ha behöft rycka ner någon. Han skref hem till brodern och skröt. Men +fick ett nosigt svar. Som han var ensam och icke hade någon att tala +med, skref han en dagbok till vännen. Denne hade fått kondition hos en +handlande vid Mälaren, der det fans flickor, musik, ungdom och goda +middagar. Johan önskade ibland vara i hans ställe och han kände att han +kommit in i något jolmigt. I dagboken sökte han dikta upp verkligheten +och lyckades äfven eröfra vännens afund.</p> + +<p>Historien om barons bekantskap spred sig, och friherrinnan ansåg sig +skyldig tala illa om sin bror. Johan hade dock nog förstånd att inse det +här låg före en detalj ur en fideikommiss-tragedi. Som den icke rörde +honom brydde han sig icke om att forska i den.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Vid ett besök i prestgården råkade komministern få höra om Johans +presterliga planer. Som kyrkoherden upphört predika för ålderssvaghet, +var hans vikarius den enda tjenstgörande. Och han fann sysslan tung; +derför falkade han efter unga studerande, som voro<span +class="pagenum"><a name="Page_233" id="Page_233">233</a></span> +angelägna få debutera. Han frågade Johan om han ville predika. — +Men han var icke student. — Det gjorde ingenting. — Hm! Det +var något att tänka på!</p> + +<p>Komministern tog fast på honom. Här hade så många studenter och +gymnasister predikat förut, ja, kyrkan hade fått en viss ryktbarhet för +att den berömde skådespelaren Knut Almlöf predikat der i sin ungdom. +— Menelaus? I sköna Helena? — Just han! — Och så slogs +evangeliiboken upp. Postillor lånades och Johan lofvade infinna sig på +fredagen för att profpredika.</p> + +<p>Han skulle sålunda ett år efter konfirmationen upp i predikstolen och +tala på vår Herres vägnar, och de skulle sitta som andäktiga, ödmjuka +åhörare, hans husbonde, baronerna och fröknarna och patronerna. Redan +vid målet, så hastigt, så utan prestexamen, ja utan studentexamen, och +kappa och krage skulle han få låna och vända på timglaset och säga Fader +Vår och läsa upp lysningar. Det steg honom åt hufvet, och han reste hem +en half aln längre, med full visshet om att han icke mera var någon +pojke.</p> + +<p>Men när han kom hem vaknade betänkligheterna. Han var fritänkare. Var +det hederligt att gå fram och hyckla? Nej, nej! Men skulle han afstå +derför? Det var för stort offer. Äran vinkade, och kanske han +kunde<span class="pagenum"><a name="Page_234" id="Page_234">234</a></span> +så ut något frö af fria tankar, som skulle kunna gro.</p> + +<p>Ja, men det är ohederligt! Han såg nemligen alltid med sin gamla +egoistmoral på den handlandes afsigt, icke på handlingens nytta eller +skada. Det var nyttigt för honom att predika, det var icke skadligt för +andra att höra ett nytt, sant ord, alltså ... Men det var icke +hederligt! Han kom inte ifrån det. Han lättade sitt samvete för +friherrinnan.</p> + +<p>— Tror ni att presten tror på allt hvad han säger?</p> + +<p>Det var prestens sak, men Johan, han kunde icke.</p> + +<p>Slutet blef att han tog en promenad (till häst) till komministergården +och bekände kort. Komministern såg misslynt ut att behöfva mottaga +förtroendet.</p> + +<p>— Ja, men herrn tror väl på Gud, i Jessu namn!</p> + +<p>— Ja visst gör jag det!</p> + +<p>Nå så tala bara inte om'et. Biskop Wallin nämnde aldrig Jesu namn i sina +predikningar. Men rör inte i't bara; låt mig slippa veta't.</p> + +<p>— Ja, jag ska göra mitt bästa, — sa Johan, glad att ha +räddat sin heder och icke mindre sin ära!</p> + +<p>De togo en sup och en smörgås, och saken var afgjord.<span +class="pagenum"><a name="Page_235" id="Page_235">235</a></span></p> + +<p>Det var något rart nu att sitta med sitt Gefle vapen och sina postillor +för sig och höra sektern fråga efter magistern. — Och så en piga, +som svarade: magistern sitter och skrifver på sin predikan.</p> + +<p>Nu hade han texten för sig att begrunda. Det var sjunde söndan i +Trefaldighet, första årgången, och orden lydde i sin helhet som följer:</p> + +<p>»Jesus sade: nu är menniskones son förklarad, och Gud är förklarad i +honom. Är nu Gud förklarad i honom, så skall ock Gud förklara honom i +sig sjelf; och skall snart förklara honom.»</p> + +<p>Det var allt. Johan vände ut och in, in och ut, men han fann ingen +mening. Det var »tjockt», tyckte han. Men det vidrörde den ömmaste +punkten: Kristi gudom. Om han nu toge mod till sig och förklarade bort +Kristi gudom, så hade han gjort en stor bragd. Den lockade honom och med +Parkers hjelp diktade han en lofsång på prosa öfver Kristus såsom Guds +son, samt framkom ytterst försigtigt med att vi alla voro Guds söner, +men Jesus, Guds utvalde, käre son, i hvilken han hade ett godt behag, +och hvars läror vi skulle höra. Men det var bara inledningen, och +evangeliet lästes ju opp efter inledningen. Hvad skulle han då predika +om? Nu hade han redan fredat sitt samvete genom att uttala sin +öfvertygelse om Kristi gudom. Febern glödde,<span +class="pagenum"><a name="Page_236" id="Page_236">236</a></span> modet +växte, och han kände att han hade en kallelse att uppfylla. Han ville +draga svärd mot dogmerna, nådens ordning och läseriet. Det var en +uppgift.</p> + +<p>När han så kom till den afdelning i predikan, der han skulle efter +textens uppläsning säga: Med anledning af upplästa heliga text vilja vi +på denna korta stund taga till betraktelseämne etc, så skref han: Som +dagens text icke ger oss anledning till några vidare betraktelser, så +vilja vi på denna korta stund betrakta ett ämne, som är af större vigt +än något annat... Och så betraktade han Guds nådaverk i omvändelsen.</p> + +<p>Det var två angrepp: ett mot textkommissionen, ett mot kyrkans lära om +nådavalet.</p> + +<p>Han talade först om omvändelsen såsom en allvarsam sak, som fordrade +sina offer, och beroende på menskans fria vilja (det hade han icke klart +för sig). Han tummade på nådens ordning och slutligen slog han upp +himmelrikets portar för alla: Kommer till mig, I alle, som arbeten och +ären betungade; publikaner och syndare, skökor och ståthållare, alla +skulle in i himlen, till och med röfvaren fick evangeliet. I dag skall +du vara med mig i paradiset. Detta var Jesu evangelium för alla, och +ingen skulle tro sig gå med nycklarne till himlen och inbilla sig ensam +vara ett Guds barn (det<span class="pagenum"><a name="Page_237" +id="Page_237">237</a></span> fick läsarne!), utan nådens dörrar +stodo öppna för alla, alla!</p> + +<p>Han blef nu allvarsam och kände sig likasom en missionär.</p> + +<p>På fredagen infann han sig i kyrkan och från predikstolen fick han läsa +upp några ställen ur predikan. Han valde de oskyldigaste. Derpå +repeterades bönerna under det komministern stod under orgelläktaren och +ropade: högre, långsammare! Han var approberad, och de togo en sup och +en smörgås.</p> + +<p>På söndagen var kyrkan full af folk. Johan kläddes i kappa och kragar +inne i sakristian. Ett ögonblick tyckte han det var löjligt, men så kom +ångesten öfver honom. Han bad till den ende, sanne Guden om hjelp, när +han nu skulle dra svärd för hans sak mot tusenårig villfarelse, och när +orgelns sista ton ljudat ut, gick han frankt upp för predikstolen.</p> + +<p>Allt gick i ordning. Men när han kom till stället: »Som dagens text icke +ger oss anledning till några betraktelser» och han såg de många hvita +fläckarna, som voro anleten, röra i sig nere i kyrkan, darrade han. Men +blott ett ögonblick. Så tog han i, och med temligen stark och säker +stämma läste han opp sin predikan. När han kom mot slutet var han rörd +sjelf öfver de vackra läror han förkunnade, så att tårarne skymde +skriften på papperet.<span class="pagenum"><a name="Page_238" +id="Page_238">238</a></span></p> + +<p>Han andades ut. Läste alla bönerna tills orgeln tog upp, då han gick +ner. Der stod komministern, som tog emot honom med ett tack, men, men, +det duger inte att gå från texten; aj, aj, aj, om konsistorium fick veta +det. Men det var nog ingen, som märkte det, skulle vi hoppas. Om sjelfva +innehållet var ingenting att anmärka.</p> + +<p>Och så blef det middag i prestgården; och der lektes med flickor och +dansades, och Johan var liksom litet hjelten för dagen.</p> + +<p>— Det var en mycket bra predikan, — sa flickorna, för den +var så kort.</p> + +<p>— Han hade läst alldeles för fort. Och så hade han hoppat öfver en +bön.</p> + +<p>— Alla barn i början, — sa komministern.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>På hösten återvände Johan med gossarne till staden för att bo hos dem +och läsa lexor med dem. De gingo i Klara skola. Återigen en baklexa. +Samma Klara skola, samma rektor, samma elaka lärare i latinet. Johan +läste och durkade samvetsgrannt med gossarne, förhörde dem och kunde +svära på att lexorna voro öfverlästa. Och ändock kom anmärkningsboken +hem, och i den läste gossarnes far så och så många icke öfverlästa +lexor.</p> + +<p>— Det är lögn, — sa Johan. +<span class="pagenum"><a name="Page_239" id="Page_239">239</a></span></p> + +<p>— Ja, men det står här i alla fall, — sa fadern.</p> + +<p>Det var ett grymt arbete, och samtidigt läste han sjelf på +studentexamen.</p> + +<p>När höstterminen var slut for man åter till landet. Man satt vid spisen, +knäppte nötter, en hel säck, och läste Frithiofs saga, Axel och +Nattvardsbarnen. Qvällarne voro långa och odrägliga. Men Johan upptäckte +en nykommen inspektor, hvilken behandlades nära på som dräng. Detta +retade Johan att formera bekantskap, och på dennes rum brygde de punsch +och spelade kort. Friherrinnan tillät sig anmärka att inspektoren icke +var något sällskap för Johan.</p> + +<p>— Hvarför det?</p> + +<p>— Han saknar ju bildning!</p> + +<p>— Hm! Det var inte så farligt.</p> + +<p>Hon framkastade äfven att det vore henne behagligt om informatorn valde +familjens sällskap om aftnarne eller åtminstone vistades på gossarnes +rum. Han föredrog det senare, ty der uppe var unket, och han var ledsen +på att läsa högt och konversera.</p> + +<p>Han satt nu på sitt och gossarnes rum. Dit kom inspektoren och de +spelade sitt parti. Gossarne tiggde och bådo att få vara med. Hvarför +icke? Johan hade i sitt hem spelat whist med fadern och bröderna i alla +sina dagar, och det oskyldiga nöjet användes som<span +class="pagenum"><a name="Page_240" id="Page_240">240</a></span> +uppfostringsmedel i disciplin, ordning, uppmärksamhet och rättvisa, och +han hade aldrig spelat om pengar. Hvarje fusk tillbakavisades +ögonblickligt, otidigt jubel öfver en vinst nertystades, missnöjda i +miner öfver en förlust begabbades.</p> + +<p>Saken fick passera, och inga anmärkningar gjordes, ty herrskapet var +belåtet med att gossarne voro sysselsatte och att de sluppo dem. Men +umgänget med inspektorn tyckte de ej om. Johan hade en gång på sommaren +satt upp en trupp af sina elever och statpojkar, hvilka han exercerade +på fältet. Förbud utfärdades mot umgänge med statbarn.</p> + +<p>— Hvar klass skall hålla sig för sig, — sa friherrinnan.</p> + +<p>Men Johan kunde icke förstå hvarför, sedan klass-skilnaden med 1865 var +upphäfd!</p> + +<p>Ovädret drog emellertid ihop och var färdigt bryta löst. En småsak tände +på.</p> + +<p>En morgon stimmade herrn i huset efter sina bortkomna körvantar. Han +gick på äldsta pojken på misstankar. Denne nekade och skylde på +inspektorn, angifvande tidpunkten, en resa till prestgården, då denne +skulle ha haft vantarne. Inspektoren blir uppkallad.</p> + +<p>— Herrn har tagit mina körvantar, hvad är det för slag?</p> + +<p>— Nej, det har jag visst inte!</p> + +<p>— Hvad för slag? Hugo påstår det! +<span class="pagenum"><a name="Page_241" id="Page_241">241</a></span></p> + +<p>Johan, som var närvarande, stiger oombedd fram och säger: Det ljuger +Hugo. Det är han sjelf som haft dem.</p> + +<p>— Hvad fan säger den för slag? — (En nick åt inspektoren att +gå.)</p> + +<p>— Jag säger som sant är!</p> + +<p>— Hur understår herrn sig beskylla min son i en drängs närvaro?</p> + +<p>— Herr X. är ingen dräng! Och för öfrigt är han oskyldig!</p> + +<p>— Jo, ni ä oskyldiga, som sitter och spelar kort tillsammans och +super med gossarne! Det är snyggt, det!</p> + +<p>— Hvarför har ni inte anmärkt det förut, skulle ni fått veta att +jag icke super med gossarne!</p> + +<p>— Ni, ni! Djefla pojke! Ni för er.</p> + +<p>— Herrn kan skaffa sig en annan pojke till lärare åt sina pojkar, +efter som herrn är så snål att inte vilja ta en vuxen person. — +Och så gick han.</p> + +<p>De skulle resa till stan samma dag, ty jullofvet var slut. Hem alltså, +hem igen. Hufvudstupa tillbaka i helvetet, hånad, stukad, sju gånger +värre sen han skrutit med sin nya ställning och gjort jemförelser med +hemmet. Han gret af ilska, men han kunde ej gå tillbaka efter en sådan +skymf.<span class="pagenum"><a name="Page_242" id="Page_242">242</a></span></p> + +<p>Det kom bud efter honom från friherrinnan. Hon fick vänta en stund. +Derpå ett bud till. Han gick upp morsk. Hon var ganska blid. Bad honom +lofva att stanna några dagar! Stanna hos dem tills de hunnit få ny +lärare. Han lofvade, när hon bedt ihållande. Hon skulle åka med gossarne +in.</p> + +<p>Så körde slädan fram. Sektern stod bredvid och sade: herrn kan sitta på +kuskbocken.</p> + +<p>— Jag vet nog min plats, — sade han.</p> + +<p>Emellertid måtte sektern mera ha fruktat en kompromiss ini slädan med +hustrun än han hade lust att förödmjuka, ty vid första rast bad +friherrinnan honom stiga in. Nej, det ville han inte!</p> + +<p>I stan stannade han åtta dagar. Under tiden hade han skrifvit hem ett +något spanskt bref i verldsmannaton, som icke behagade gubben oaktadt +han smickrat honom.</p> + +<p>— Jag tycker du borde ha frågat om du fick komma hem först, +— sa han.</p> + +<p>Ja, det hade han rätt i. Men sonen hade aldrig tänkt sig hemmet annat än +som ett hotell, der man åt och bodde gratis.</p> + +<p>Och så var han hemma igen.</p> + +<p>Genom en outgrundlig naivitet hade Johan låtit förmå sig att ännu någon +tid gå och läsa lexorna med sina forne elever. — En qväll ville +Fritz dra honom med ut på ett kafé.<span class="pagenum"><a name="Page_243" +id="Page_243">243</a></span></p> + +<p>— Nej, — sa Johan, — jag skall gå på lektion.</p> + +<p>— Hvart?</p> + +<p>— Till kunglig sekterns!</p> + +<p>— Hva! Har du inte slutat med dem än?</p> + +<p>— Nej, jag har lofvat fortsätta tills de få en informator.</p> + +<p>— Hvad har du för det då?</p> + +<p>— Hvad jag har? — Jag har haft bostad och mat!</p> + +<p>— Ja, men hvad har du nu då, när du inte har bostad och mat?</p> + +<p>— Hm! Det har jag inte tänkt på!</p> + +<p>— Du är en djefla narr, som går och läser gratis med rikt folks +barn! Så, nu går du med mig, och sätter aldrig din fot der mer!</p> + +<p>Johan kämpade en strid på trottoaren.</p> + +<p>— Jag har lofvat!</p> + +<p>— Du ska inte lofva! Kom nu med och skrif ett återbud!</p> + +<p>— Jag måste ta afsked!</p> + +<p>— Det behöfs inte! Man hade lofvat dig, det ingick i vilkoren, en +gratifikation till julen, men du fick ingenting; och så låter du +behandla dig som en dräng. Kom nu och skrif! — Han släpades in på +Andalusiskan. Amanda tog fram papper och penna, och efter vännens +diktamen skref han att han i anseende till stundande examen icke vidare +hade tid att ge lektioner!<span class="pagenum"><a name="Page_244" +id="Page_244">244</a></span></p> + +<p>Han var fri!</p> + +<p>— Men jag skäms, — sa han.</p> + +<p>— Hvad skäms du för?</p> + +<p>— Jo, jag skäms för att jag varit oartig!</p> + +<p>— Äh prat! Så — en half punsch!</p> + + +<div class="figdivide" style="width: 100px;"> +<img src="images/decobar50.jpg" width="100" height="14" alt="Decorative bar" title="" /> +</div> + + + + +<br /> +<span class="pagenum"><a name="Page_245" id="Page_245">245</a></span> +<h2><a name="C_10" id="C_10"></a>10. +<br /><br /> +Karakteren och ödet.</h2> + + +<div class="drop"> +<img src="images/dc_t.jpg" alt="T" title="T" width="81" height="175" class="cap" /> +<br /><br /> +<p class="cap_1">Tiden hade ryckt upp sig och var lifaktig. Utställningen 66 var en nyhet +och dessutom en yttring af realistisk skandinavism. Nationalmusei +öppnande, Dietrichsons föreläsningar, Konstföreningens bildande gaf +estetiken en ny fart. Valen till kamrarne 67 utgjorde en öfverraskning, +som väckte hela nationen till eftertanke, ty reformen hade vändt upp och +ned på samhället så grundligt, att botten kom opp.</p></div> + +<p>Svaga dyningar läto märka sig nere i läroverkets högsta klass, der nu +unga män intresserade sig för allmänna frågor. Sålunda stod svarta +taflan en morgon fullskrifven med namn,<span class="pagenum"><a name="Page_246" +id="Page_246">246</a></span> börjande med Adlersparre. Rektorn, som +icke läst morgontidningen, frågade hvad denna namnlista betydde. Det var +Stockholmsvalen till Andra kammaren. Han gjorde derpå en revy och +utbredde sig om kammarens sammansättning, yttrande farhågor öfver den +nya representationens blifvande gagn för land och rike. Man drog redan +öronen åt sig; och förtjusningen var öfver.</p> + +<p>Klassen var äfven indelad i frihandlare och protektionister, och +Gripenstedts tal lästes.</p> + +<p>Frökenreformen diskuterades ifrigt. Johan, som nyss sett tre gamla +fröknar rifva hårflätorna af sig och i fin societet förbanna +»tidsandan», som stal från hederligt folk hvad deras förfader ärligt +förvärfvat, tyckte att det var en god reform. Den tog icke från +fröknarne något, ty de fingo behålla sin titel, men den gaf samma rätt +åt alla. Det var med den titeln som med saligheten. Ingen aktade den, +när den blef upplåten åt alla.</p> + +<p>— Då ska pigorna också kallas mamseller, — skrek fröken.</p> + +<p>— Ja, — svarade Johan, — minst!</p> + +<p>Men den reformen låter ännu vänta på sig, af okända skäl. De skulle +naturligtvis kallas fröknar, men man kunde åtminstone upphöja dem till +mamseller först, för att ej ådraga dem ett oberättigadt löje.<span +class="pagenum"><a name="Page_247" id="Page_247">247</a></span></p> + +<p>Fritänkeriet antog dimensioner. Johan hade efter predikningen känt sig +hafva ett kall, en pligt, att utbreda den nya läran och stå för den. Han +började derför att uteblifva från bönen, och satt qvar i klassen under +det utryckning skedde i bönrummet. Rektorn kom in och ville drifva ut +honom och medbrottslingar. Johan svarade att hans religion förbjöd honom +deltaga i en främmande kult. Rektorn vädjade till lagar och +författningar. Johan svarade att judarne sluppo bön. Rektorn bad honom +vackert för exemplets skull att närvara. Han ville icke ge dåligt +exempel. Rektorn bad innerligt, gemytligt, för gammal bekantskaps skull. +Johan gaf efter. Men han sjöng icke med i psalmerna och icke hans +kamrater heller. Då blef rektorn ursinnig och höll ett strafftal; +utpekade Johan och smädade honom. Johan svarade honom med att organisera +en strejk. Han och likasinnade gingo nu regelbundet så sent till skolan, +att bönen var slut när de anlände. Kommo de ändock för tidigt, sutto de +i förstugan och väntade. Der på vedlåren träffade de lärare och språkade +med dem om ditt och datt. Rektorn upptäckte detta. För att krossa de +upproriska påfann han, att när bönen var slut och skolan församlad låta +öppna tamburdörren och inkalla revolutionsmännen. Dessa defilerade nu +med fräcka miner och under en skur af ovett genom<span +class="pagenum"><a name="Page_248" id="Page_248">248</a></span> bönsalen, +men utan att stanna. Slutligen togo de detta för vana, att sjelfmant +stiga in och ta ovettet när de tågade genom stora bönsalen.</p> + +<p>Rektorn fattade agg till Johan och visade tecken till att vilja kugga +honom i examen. Johan satte hårdt mot hårdt och läste nätter och dar.</p> + +<p>Teologiska lektionerna urartade nu till disputationer med läraren. Denne +var prest och ateist och var road af invändningarne, men äfven han +tröttnade och befalde snart att man skulle svara med läroboken.</p> + +<p>— Hur många personer i gudomen?</p> + +<p>— En!</p> + +<p>— Ja, men hvad säger Norbeck?</p> + +<p>— Han säger tre!</p> + +<p>— Nå, så säg det, då!</p> + +<p>I hemmet var det tyst. Johan fick vara i fred; man såg att han var +förlorad, och det var för sent att gripa honom. En söndag gjorde fadern +ett försök i den gamla stilen, men fick svar på tal.</p> + +<p>— Hvarför går du aldrig i kyrkan mer? — frågade han.</p> + +<p>— Hvad ska jag der att göra?</p> + +<p>— En god predikan har alltid något godt med sig.</p> + +<p>— Predika kan jag göra sjelf.</p> + +<p>Klippt!<span class="pagenum"><a name="Page_249" id="Page_249">249</a></span></p> + +<p>Läsarne läto en prest hålla förbön för Johan i Betlehemskyrkan, sedan de +fått se honom i skarpskytteuniform en söndagsförmiddag.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>I maj 67 aflade han studentexamen. Underliga saker kommo i dagen. Det +fans karlar med skägg och glasögon, som kallade halfön Malacca för +Sibirien och som trodde att östra indiska halfön var Arabien. Personer +erhöllo betyg i franska, som uttalade eu som y och icke kunde konjugera +hjelpverberna. Det var otroligt. Johan sjelf tyckte att han var starkare +i latinet tre år förut. Historien skulle hvarenda en blifvit kuggad i, +om man icke haft nys om frågorna. Det var för mycket läst och för litet +lärdt. Kompendier i alla ämnen skulle ha gjort mera gagn och kunnat +afsluta studentexamen i fjerde klassen. Men det var med studentexamen +och är än, liksom med saligheten och frökentiteln, den skulle förlora +sitt behag om den blef för alla; men nog skulle den bli behagligare för +alla och mycket nyttigare.</p> + +<p>När han om aftonen var approberad (det slutades med bön, som skulle +läsas af en fritänkare, hvilken staplade på Fader vår, hvilket origtigt +tillskrefs sinnesrörelse), drogs han af<span class="pagenum"><a name="Page_250" +id="Page_250">250</a></span> kamraterna ner till Storkyrkobrinken, der +de köpte honom en hvit mössa (han hade aldrig pengar). Derpå gick han +ner till kontoret att glädja fadern. Denne mötte han i förstugan, på väg +hem.</p> + +<p>— Jaså, det är gjordt nu, — sa fadern.</p> + +<p>— Ja!</p> + +<p>— Och mössan redan?</p> + +<p>— Den har jag tagit på kredit!</p> + +<p>— Gå in till kassörn, så får du betala den.</p> + +<p>Och så skildes de.</p> + +<p>Ingen lyckönskan; intet handslag. Nå, det var den gamles isländarnatur +att icke kunna yttra ömmare känslor.</p> + +<p>Johan kom hem, då alla sutto vid aftonbordet. Han var glad och hade +druckit punsch. Men hans glädje stämde ner. Alla tego. Syskonen +gratulerade icke. Då blef han förstämd och teg sjelf. Gick direkt från +bordet ut, till stan, till kamraterna. Och der var glädje. Barnslig, +dum, öfverdrifven glädje, med för stora förhoppningar.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Om sommaren gaf han lektioner i stor skala och var hemma. Med pengarna +skulle han resa till Upsala om hösten och ta graden. Presten lockade +honom icke mer; det hade han lagt bakom sig, och för öfrigt stred det +mot hans samvete att aflägga prested.<span class="pagenum"><a name="Page_251" +id="Page_251">251</a></span></p> + +<p>Denna sommar var han för första gången hos en flicka. Han kände sig +snopen, som så många andra. — Jaså, det var alltsammans! — +Det var kostligt att det skedde midt emot Betlehemskyrkan. Hvarför hade +det emellertid icke skett förut, så hade så många års qval varit +besparade, så mycken kraft innehållen. Det var emellertid rätt lugnt +efteråt, och han kände sig sund, glad, som om han fylt en pligt.</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Om hösten reste han upp till Upsala. Gamla Margret packade hans +kappsäck, lade ner kokkärl och kuvert. Derpå tvang hon honom att låna +femton kronor. Af fadern fick han ett fodral med cigarrer och uppmaning +att hjelpa sig sjelf. Sjelf medförde han åttio kronor, som han +förvärfvat på lektioner och med hvilka han skulle göra sin första +termin.</p> + +<p>Verlden stod honom nu öppen, och han hade ju inträdeskort på hand. +Återstod bara att komma in. Bara!</p> + +<hr style="width: 25%;" /> + +<p>Menniskans karakter är hennes öde, var denna tid ett stående och mycket +godkändt talesätt. Nu, när Johan skulle ut i verlden och göra sitt öde, +använde han många lediga timmar på att göra upp sitt horoskop, +utgående<span class="pagenum"><a name="Page_252" id="Page_252">252</a></span> +ifrån sin karakter. Han trodde nemligen att han hade sin karakter +färdig. Samhället hedrar med namnet karakter sådana, som sökt och funnit +sin ställning, tagit sin rol, utfunderat vissa grunder för sitt +uppförande och slutligen handla derefter automatiskt.</p> + +<p>En s. k. karakter är en mycket enkel mekanisk inrättning; han har bara +en synpunkt på de så ytterst invecklade förhållandena i lifvet; han har +beslutat sig för att för lifvet ha en och samma mening för en bestämd +sak; och för att icke göra sig skyldig till karakterslöshet ändrar han +aldrig mening, huru enfaldig eller orimlig den än är. En karakter måste +följaktligen vara en temligen vanlig menniska och vara hvad man kallar +litet dum. Karakter och automat tyckas något så när sammanfalla. +Dickens' berömda karakterer äro positivdockor, och karaktererna på +scenen måste vara automater. En väl tecknad karakter är liktydig med en +karrikatyr. En karakter skall dessutom veta hvad han vill. Hvad vet man +om hvad man vill? Man vill eller vill inte, det är allt. Söker man +reflektera öfver sitt viljande, då upphör vanligen viljan. I samhället +och lifvet måste man alltid betänka följderna af sin handling för sig +och andra och måste derför reflektera. Den som handlar ögonblickligen är +en oklok och en sjelfvisk, en naiv, en omedveten; det är sådana, som +gå<span class="pagenum"><a name="Page_253" id="Page_253">253</a></span> +fram i lifvet, ty de se ej på hvad olägenheter deras handlingar kunna ha +för andra, utan se bara på handlingens fördel för dem sjelfva.</p> + +<p>Johan undrade, med den vana han fått genom det kristliga njurransakandet +att sjelfskåda sig, om han hade en karakter, passande för en man, som +ville göra sin framtid.</p> + +<p>Han erinrade att den pigan, som han slagit, derför att hon blottat hans +kropp under sömnen, efter händelsen sagt: det är karakter på den pojken! +— Hvad menade hon med det? — Hon hade sett honom ega +handlingskraft nog att efter en skymf gå ut i parken, skära en käpp och +straffa henne. Hade han gått den ordinarie vägen och sqvallrat för +föräldrarne, hade hon tyckt att han var en mes. Modern deremot, som då +lefde, hade dömt hans handling annorlunda: hon kallade honom hämdgirig. +Der hade han redan två synpunkter på samma sak och han höll sig +naturligtvis vid den, som var minst hedrande, ty det trodde han mest på. +Hämd? Det var ju straff? Hade han rätt att straffa? Rätt? Hvem hade +rätt? Föräldrarne hämnades ju alltid! Nej, de straffade. De hade alltså +en annan rätt än han, och det fans två rätt.</p> + +<p>Jo, han var nog hämdgirig. En pojke på Klara kyrkogård hade öppet sagt +att Johans far hade stått i halsjern. Det var en skymf mot hela slägten. +Som Johan var svagare än<span class="pagenum"><a name="Page_254" +id="Page_254">254</a></span> pojken, uppbådar han sin äldre bror, +som kunde slåss, och tillsammans utkräfva de blodshämden med några +snöbollar. Ja, de utkräfde hämden ändå längre, ty de klådde hans yngre +bror också, som var relativt oskyldig, men som såg nosig ut.</p> + +<p>Det var nog gammal god slägthämd det der, med alla dess symptomer. Hvad +skulle han ha gjort? Sqvallrat för magistern. Nej, det gjorde han +aldrig. Han var alltså hämdgirig. Det var en graverande tillvitelse.</p> + +<p>Men så började han tänka efter. Hade han hämnats på fadern för de +orättvisor han tillfogat honom, eller på styfmodern? Nej! Han glömde och +drog sig undan.</p> + +<p>Hade han hämnats på lärarne i Klara genom att skicka dem stenlådor till +julklapp? Nej! Var han då så sträng mot andra och var han så småaktig +vid dömandet af deras handlingssätt mot honom? Nej bevars, han lät +behandla sig ganska legert, var lättrogen och kunde narras till hvad som +helst, bara han icke kände tryck, förtryck. Kamrater hade mot löften om +byte narrat af honom hans herbarium, hans insektssamling, kemiska +apparater, hans indianböcker. Hade han kräft dem, eller chikanerat dem? +Nej, han skämdes, på deras vägnar, och höll till godo. Vid en termins +slut hade fadern till en elev glömt betala Johan. Han skämdes att kräfva +honom och först ett<span class="pagenum"><a name="Page_255" +id="Page_255">255</a></span> halft år senare måste han på faderns +uppmaning taga ut sin fordran.</p> + +<p>Detta var ett egendomligt drag hos Johan att han identifierade sig, led +på andras vägnar, blygdes. Han skulle, om han lefvat under medeltiden, +ha stigmatiserat sig.</p> + +<p>Om en bror sa en dumhet eller smaklöshet, så skämdes Johan. I kyrkan +hörde han en kör af skolbarn som sjöngo grufligt falskt. Johan gömde sig +i bänken och skämdes.</p> + +<p>Han slogs med en kamrat och lyckades ge denne ett starkt slag för +bröstet, men när han såg gossens ansigte förvridas af smärta, föll han i +gråt och räckte honom sin hand. När någon bad honom om en sak, som han +högst ogerna ville, led han på dens vägnar han icke kunde göra till +viljas.</p> + +<p>Han var feg, såg icke någon gå ohörd ifrån sig af fruktan att få se en +missnöjd. Han var ännu mörkrädd, rädd för hundar, hästar, främmande +menskor. Men han kunde vid behof vara modig, såsom då han revolterade i +skolan och det gälde hans studentexamen, eller då han opponerade mot +fadern.</p> + +<p>En menniska utan religion är ett fä, stod det i gamla abc-boken. Nu, när +man upptäckt att fäna äro de mest religiösa och att den som har vetande +icke behöfver religion, så blir religionens gagnande verksamhet +betydligt reducerad. Genom att oaflåtligt sätta kraften<span +class="pagenum"><a name="Page_256" id="Page_256">256</a></span> utom sig, +i Gud, hade ynglingen förlorat kraften och tron på sig sjelf. Gud hade +ätit sönder hans jag. Han bad alltid och alla stunder, då han var i nöd. +Han bad i skolan, när frågan kom, han bad vid spelbordet, när korten +gåfvos. Religionen hade förderfvat honom, ty den hade uppfostrat honom +till himlen i stället för till jorden, familjen hade förstört honom, ty +den hade bildat honom för familjen istället för till samhället, och +skolan hade utvecklat honom för universitetet i stället för till lifvet.</p> + +<p>Han var villrådig, svag. Om han skulle köpa tobak, frågade han vännen +hvilken sort, och han stannade i valet mellan Hoppet och Gefle vapen, +tills han slutligen tog Chandeloup. Derför föll han i händerna på +vänner. Det att veta sig vara afhållen borttog fruktan för det okända, +och vänskapen stärkte honom.</p> + +<p>Nycker förföljde honom ännu. En dag, under det han var i kondition på +landet, reste han in till staden för att derifrån fara ut och helsa på +Fritz. När han kom till stan for han icke ut, utan blef liggande på en +säng hemma hos föräldrarne, under många timmars kamp om huruvida han +skulle fara eller ej. Han visste att vännen väntade honom, längtade +sjelf få träffa honom, men reste ej. Dagen derpå for han tillbaka till +sitt herrskap, skref ett jämrande bref till Fritz och sökte förklara +sig.<span class="pagenum"><a name="Page_257" id="Page_257">257</a></span> +Men, Fritz blef ond och förstod sig inte på nycker.</p> + +<p>I all sin svaghet kände han stundtals en ofantlig fond af kraft, som +gjorde att han trodde sig om allt. Vid tolf års ålder såg han en fransk +ungdomsbok, som brodern hemfört från Paris.</p> + +<p>— Den ska vi öfversätta och ge ut till julen, — sa han.</p> + +<p>De öfversatte, men sedan visste de ingenting om proceduren, och boken +blef liggande.</p> + +<p>Han fick fatt i en italiensk grammatika och läste italienska.</p> + +<p>På konditionen tog han sig för, af brist på skräddare, att ändra ett par +byxor. Han sprättade upp sömmarne, sydde om dem, pressade med stora +stallnyckeln. Han lagade också sina skor.</p> + +<p>När han hörde syskonen spela qvartetter var han aldrig nöjd med +utförandet. Han kände lust att springa upp och ta instrumenten från dem +och låta dem höra hur det skulle vara.</p> + +<p>När han öfvade sin sångstämma begagnade han violoncellen och tog ut på +den. Bara han fått veta hvad strängarne hette.</p> + +<p>Johan hade lärt sig tala sanning. Småljög, som alla barn, af +sjelfförsvar eller mot näsvisa frågor, men hade en brutal förnöjelse att +midt i en konversation, der man lirkade med sanningen, säga rent ut hvad +alla tänkte. På en<span class="pagenum"><a name="Page_258" +id="Page_258">258</a></span> bal der han teg, frågade hans dam honom +om han var road af att dansa.</p> + +<p>— Nej, inte alls.</p> + +<p>— Nå, hvarför dansar ni då?</p> + +<p>— Derför att jag är så illa tvungen.</p> + +<p>Han hade stulit äpplen, som alla pojkar, och det graverade honom ej, och +han gjorde inga hemligheter af det. Det var häfd på det.</p> + +<p>I skolan hade han aldrig haft någon affär af ledsam art. En gång sista +dagen på termin hade han brutit ner klädhängare och rifvit sönder gamla +skrifböcker i sällskap med andra. Han kom fast, ensam. Saken var ett +okynne, ett utbrott af vild glädje, och togs icke vidare tragiskt.</p> + +<p>Nu, när han gått till doms med sig, började han samla andra menskors +omdömen om sig, och nu först häpnade han öfver de skiftande domarne. +Fadern tyckte han var hård; styfmodern att han var elak; bröderna att +han var besynnerlig; pigorna hade lika många omdömen, som de voro +talrika; den sista älskade honom och ansåg föräldrarne behandla honom +illa och att han var snäll; väninnan tyckte först han var känslofull, +vännen ingeniören först att han var ett älskligt barn; vännen Fritz att +han var en dysterman, full af ysterheter; mostrarna att han hade godt +hjerta, mormor att han hade karakter; hans älskarinna på +Stallmästargården afgudade honom naturligtvis;<span +class="pagenum"><a name="Page_259" id="Page_259">259</a></span> lärarne +i skolan visste icke riktigt hvar de hade honom. Mot de morska var han +morsk, mot de hyggliga hygglig. Och kamraterna? Det sade de aldrig; +smicker begagnades ej, men ovett och slag när det behöfdes.</p> + +<p>Johan undrade nu om han var en så mångsidig figur, eller om omdömena +voro så mångsidiga. Var han falsk, visade han sig annorlunda mot de ena +än mot de andra? Ja, och det hade styfmodern väder på. Hon sa alltid att +han gjorde sig till, när hon hörde något godt om honom.</p> + +<p>Ja, men alla gjorde sig till. Hon, styfmodern, var vänlig mot sin man, +hård mot styfbarnen, mjuk mot sitt barn, stod på tå för husvärden, var +högfärdig mot pigorna, neg för läsarpresten, log mot de mägtiga, grinade +mot de vanmägtiga.</p> + +<p>Det var ackomodationslagen, som Johan icke kände. Menskorna voro så; det +var en anpassningsdrift, hvilande på beräkning och öfvergången till +omedveten eller reflexrörelse. Som ett lamm mot sina vänner, som ett +lejon mot sina fiender.</p> + +<p>Men när var man sann? Och när var man falsk? Hvar fans jaget? Som skulle +vara karakteren? Det fans icke på ena eller andra stället; det var med +på båda. Jaget är icke något ett sjelft; det är en mångfald af +reflexer,<span class="pagenum"><a name="Page_260" id="Page_260">260</a></span> +ett komplex af drifter, begär, somliga undertryckta då, andra lössläppta +då!</p> + +<p>Ynglingens komplex var, genom många korsningar i blodet, stridiga +element i familjelifvet, rika erfarenheter ur böcker och brokiga +upplefvanden i lifvet, ett ganska rikt material, men oordnadt. Han sökte +ännu sin rol, efter som han icke funnit sin ställning, och derför +fortfor han att vara karakterslös.</p> + +<p>Han hade ännu icke kunnat besluta sig för hvilka drifter som skulle +undertryckas och hur mycket som af jaget skulle och måste offras för +samhället, i hvilket han nu gjorde sig i ordning att inträda.</p> + +<p>Hade han kunnat se sig sjelf nu, hade han funnit att de flesta ord i han +talade voro ur böckerna och kamraterna; hans gester från lärare och +vänner; hans miner från slägtingar, hans lynne från mor och amma, hans +böjelse från far, farfar kanske. Hans ansigte bar icke några drag af mor +eller far. Som han icke sett morfar eller farmor kunde han icke döma om +likhet dervidlag. Hvad hade han då af sig sjelf och i sig sjelf? +Ingenting. Men der funnos två grunddrag i hans själskomplex, som blefvo +bestämmande för hans lif och hans öde.</p> + +<p>Tviflet! Han tog icke emot tankarne fullständigt kritiklöst, utan +utvecklade dem, kombinerade dem. Derför kunde han icke bli<span +class="pagenum"><a name="Page_261" id="Page_261">261</a></span> automat, +och icke inregistreras i det ordnade samhället.</p> + +<p>Känslighet för tryck! Derför sökte han dels minska det genom att höja +sig i nivå, dels anlägga kritik på det högre, för att få se att det icke +var så högt och alltså icke så eftersträfvansvärdt.</p> + +<p>Och sådan gick han ut i lifvet! För att utveckla sig, och lika fullt +alltid förbli sådan han var.</p> + + +<div class="figdivide" style="width: 100px;"> +<img src="images/decobar50.jpg" width="100" height="14" alt="Decorative bar" title="" /> +</div> + + + + + +<h2>Innehåll:</h2> + +<table border="0" width="350" cellpadding="2" cellspacing="0" +summary="Contents" style="margin-left: auto; margin-right: auto"> +<col style="width:15%;" /> +<col style="width:5%;" /> +<col style="width:70%;" /> +<col style="width:10%;" /> + +<tr> + <td align="right">1.</td> + <td></td> + <td align="left">Rädd och hungrig</td> + <td align="right"><a href="#C_1">1.</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="right">2.</td> + <td></td> + <td align="left">Dressyren börjar</td> + <td align="right"><a href="#C_2">35.</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="right">3.</td> + <td></td> + <td align="left">Borta ifrån hemmet</td> + <td align="right"><a href="#C_3">48.</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="right">4.</td> + <td></td> + <td align="left">Beröring med underklassen</td> + <td align="right"><a href="#C_4">63.</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="right">5.</td> + <td></td> + <td align="left">Med öfverklassen</td> + <td align="right"><a href="#C_5">94.</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="right">6.</td> + <td></td> + <td align="left">Korsets skola</td> + <td align="right"><a href="#C_6">117.</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="right">7.</td> + <td></td> + <td align="left">Första kärleken</td> + <td align="right"><a href="#C_7">147.</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="right">8.</td> + <td></td> + <td align="left">Islossningen</td> + <td align="right"><a href="#C_8">180.</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="right">9.</td> + <td></td> + <td align="left">Han äter andras bröd</td> + <td align="right"><a href="#C_9">221.</a></td> +</tr> +<tr> + <td align="right">10.</td> + <td></td> + <td align="left">Karakteren och ödet</td> + <td align="right"><a href="#C_10">245.</a></td> +</tr> +</table> + + +<div class="figdivide" style="width: 100px;"> +<img src="images/decobar50.jpg" width="100" height="14" alt="Decorative bar" title="" /> +</div> + + + + +<div class="footnotes"><h3>FOTNOTER:</h3> + +<div class="footnote"><p><a name="Footnote_1_1" +id="Footnote_1_1"></a><a href="#FNanchor_1_1"><span class="label">[1]</span></a> +Det ofvan påpekade, i skolorna både förut och senare ofta förekommande +oskicket hade just vid denna tidpunkt väckt uppseende och föranledt +undersökningar samt till och med offentligt omtalande i pressen. (Jemför +längre fram sid. 218.)</p></div> + +<div class="footnote"><p><a name="Footnote_2_2" +id="Footnote_2_2"></a><a href="#FNanchor_2_2"><span class="label">[2]</span></a> +Observera det nya uttrycket.</p></div> + +<div class="footnote"><p><a name="Footnote_3_3" +id="Footnote_3_3"></a><a href="#FNanchor_3_3"><span class="label">[3]</span></a> +Ett troligen ironiskt citationstecken.</p></div> + +<div class="footnote"><p><a name="Footnote_4_4" +id="Footnote_4_4"></a><a href="#FNanchor_4_4"><span class="label">[4]</span></a> +Rättadt till: kunna vara nöjda etc. Johan är icke rigtigt inne i saken ännu.</p></div> + +<div class="footnote"><p><a name="Footnote_5_5" +id="Footnote_5_5"></a><a href="#FNanchor_5_5"><span class="label">[5]</span></a> +Det var alltid hans fattiga tröst att de rike voro missnöjda.</p></div> + +<div class="footnote"><p><a name="Footnote_6_6" +id="Footnote_6_6"></a><a href="#FNanchor_6_6"><span class="label">[6]</span></a> +Han insisterar!</p></div> + +<div class="footnote"><p><a name="Footnote_7_7" id="Footnote_7_7"></a><a +href="#FNanchor_7_7"><span class="label">[7]</span></a> Nu tournerar +han.</p></div> + +<div class="footnote"><p><a name="Footnote_8_8" +id="Footnote_8_8"></a><a href="#FNanchor_8_8"><span class="label">[8]</span></a> +Det var den högsta dygd han visste, ty den var svårast.</p></div> + +<div class="footnote"><p><a name="Footnote_9_9" id="Footnote_9_9"></a><a +href="#FNanchor_9_9"><span class="label">[9]</span></a> Läseri!</p></div> + +<div class="footnote"><p><a name="Footnote_10_10" +id="Footnote_10_10"></a><a href="#FNanchor_10_10"><span class="label">[10]</span></a> +Läsarnes jalousie de metier mot andra religiösa.</p></div> + +<div class="footnote"><p><a name="Footnote_11_11" +id="Footnote_11_11"></a><a href="#FNanchor_11_11"><span class="label">[11]</span></a> +Detta är mycket roligt sagdt!</p></div> + +<div class="footnote"><p><a name="Footnote_12_12" +id="Footnote_12_12"></a><a href="#FNanchor_12_12"><span class="label">[12]</span></a> +Farliga läror! Detta är ju direkt uppmaning till last.</p></div> + +<div class="footnote"><p><a name="Footnote_13_13" +id="Footnote_13_13"></a><a href="#FNanchor_13_13"><span class="label">[13]</span></a> +Jag talar om verldsmenniskorna.<br /> +(Han ansåg sig redan som ett Guds barn, eller undantog han väninnan +genom den noten? Ini texten straffar han sig sjelf.)</p></div> + +</div> + + + +<div class="tn"> + +<h3>ERRATA/TRYCKFEL:</h3> + + +<p>Ett fåtal errata/tryckfel i den ursprungliga texten har rättats som +följer:</p> + +<p><span style="margin-left: 2em;">Sidan <a href="#Rationella">95</a>: +"Rationela" ändrat till "Rationella" i "Rationella metoder voro äfven +införda".</span></p> + +<p><span style="margin-left: 2em;">Sidan <a href="#Evangeliska">149</a>: +Punkt tillagt efter "Evangeliska Fosterlandsstiftelsen".</span></p> + +<p><span style="margin-left: 2em;">Sidan <a href="#eftersom">183</a>: +"efter som" ändrat till "eftersom" i "men eftersom kungen också var +liberal".</span></p> + +<p><span style="margin-left: 2em;">Sidan <a href="#Sverige">183</a>: +"Sverge" ändrat till "Sverige" i "och äfven i Sverige sipprade in".</span></p> + +<p>Alla andra variationer i stavning, avstavning och interpunktion, har +bibehållits så som det förekommer i originaltexten.</p> +</div> + + + + + + + + +<pre> + + + + + +End of Project Gutenberg's Tjensteqvinnans son, by August Strindberg + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK TJENSTEQVINNANS SON *** + +***** This file should be named 31047-h.htm or 31047-h.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/3/1/0/4/31047/ + +Produced by Ronnie Sahlberg, Therese Wright and the Online +Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net (This +file was produced from images generously made available +by The Internet Archive/American Libraries.) + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. + + +</pre> + +</body> +</html> diff --git a/31047-h/images/dc_c.jpg b/31047-h/images/dc_c.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..4f70b60 --- /dev/null +++ b/31047-h/images/dc_c.jpg diff --git a/31047-h/images/dc_d.jpg b/31047-h/images/dc_d.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..752c927 --- /dev/null +++ b/31047-h/images/dc_d.jpg diff --git a/31047-h/images/dc_f.jpg b/31047-h/images/dc_f.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..ac63a7a --- /dev/null +++ b/31047-h/images/dc_f.jpg diff --git a/31047-h/images/dc_h.jpg b/31047-h/images/dc_h.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..ae265f7 --- /dev/null +++ b/31047-h/images/dc_h.jpg diff --git a/31047-h/images/dc_o.jpg b/31047-h/images/dc_o.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..18e84bd --- /dev/null +++ b/31047-h/images/dc_o.jpg diff --git a/31047-h/images/dc_p.jpg b/31047-h/images/dc_p.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..ad453af --- /dev/null +++ b/31047-h/images/dc_p.jpg diff --git a/31047-h/images/dc_s.jpg b/31047-h/images/dc_s.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..a75bca7 --- /dev/null +++ b/31047-h/images/dc_s.jpg diff --git a/31047-h/images/dc_t.jpg b/31047-h/images/dc_t.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..ca7bda4 --- /dev/null +++ b/31047-h/images/dc_t.jpg diff --git a/31047-h/images/decobar50.jpg b/31047-h/images/decobar50.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..73ab8a1 --- /dev/null +++ b/31047-h/images/decobar50.jpg |
