diff options
Diffstat (limited to '31047-8.txt')
| -rw-r--r-- | 31047-8.txt | 6725 |
1 files changed, 6725 insertions, 0 deletions
diff --git a/31047-8.txt b/31047-8.txt new file mode 100644 index 0000000..a19b9b6 --- /dev/null +++ b/31047-8.txt @@ -0,0 +1,6725 @@ +The Project Gutenberg EBook of Tjensteqvinnans son, by August Strindberg + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Tjensteqvinnans son + En själs utvecklingshistoria + +Author: August Strindberg + +Release Date: January 30, 2010 [EBook #31047] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK TJENSTEQVINNANS SON *** + + + + +Produced by Ronnie Sahlberg, Therese Wright and the Online +Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net (This +file was produced from images generously made available +by The Internet Archive/American Libraries.) + + + + + + + + + +TJENSTEQVINNANS SON. + + + EN SJÄLS UTVECKLINGSHISTORIA + + (1849-1867) + + AF + + AUGUST STRINDBERG. + + +STOCKHOLM. +ALBERT BONNIERS FÖRLAG. + + + + +STOCKHOLM. +ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1886. + + + + +1. + +Rädd och hungrig. + + +Fyrtiotalet hade gått ut. Tredje ståndet, som genom 1792 års +revolution tillkämpat sig en del af menniskans rättigheter, hade nu +blifvit påmindt om att det fans ett fjerde och ett femte, som ville +fram. Svenska bourgeoisien, som hjelpt Gustaf III att göra den +kungliga revolten, hade längesedan recipierat i öfverklassen under +förre jakobinen Bernadottes stormästarskap, och hjelpt till att +motväga adels- och embetsmannaståndet, hvilka Karl Johan med sina +underklassinstinkter hatade och vördade. Efter 48 års konvulsioner +togs rörelsen om händer af den upplyste despoten Oskar I, hvilken +insett revolutionens omotståndlighet och derför vill passa på +tillfället att få äran af reformernas genomförande. Han binder vid +sig borgerskapet genom näringsfrihet och frihandel, med vissa +inskränkningar naturligtvis, upptäcker qvinnans magt och beviljar +systrar lika arfsrätt med bröder, utan att samtidigt lätta brödernas +bördor såsom blifvande familjeförsörjare. I borgarståndet finner hans +regering sitt stöd gentemot adeln med Hartmansdorff och emot +presterskapet, hvilka utgöra oppositionen. + +Ännu hvilar samhället på klasser, temligen naturliga grupper efter +yrken och sysselsättningar, hvilka hållas i schack mot hvarandra. +Detta system upprätthåller en viss skenbar demokratiskhet, åtminstone +i de högre klasserna. Man har ännu icke upptäckt de gemensamma +intressen, som sammanhålla de öfre ringarne, och ännu finnes ej den +nya slagordningen, fylkad efter öfver- och underklass. + +Derför finnas ännu inga särskilda qvarter i staden, der öfverklassen +bebor hela huset, afsöndradt genom höga hyror, fina uppgångar och +stränga portvakter. Derför är huset vid Klara kyrkogård, oaktadt dess +fördelaktiga läge och höga taxering, ännu de första åren af femtitalet +en ganska demokratisk familistér. Byggnaden bildar en fyrkant omkring +en gård. Längan åt gatan bebos på nedra botten af baronen, en trappa +upp af generalen, två trappor upp af justitierådet, som är husvärd, +tre trappor upp af kryddkrämaren, och fyra trappor upp af salig Karl +Johans pensionerade köksmästare. I venstra gårdsflygeln bor snickaren, +vicevärden, som är en fattiglapp; i den andra flygeln bor +läderhandlaren och ett par enkor; i den tredje flygeln bor kopplerskan +med sina flickor. + +Tre trappor upp i stora byggningen vaknade kryddkrämarens och +tjensteqvinnans son till sjelfmedvetande och medvetande om lifvet och +dess pligter. Hans första förnimmelser så som han sedan erinrat sig +dem, voro fruktan och hunger. Han var mörkrädd, strykrädd, rädd för +att göra alla till olags, rädd att falla, stöta sig, gå i vägen. Han +var rädd för brödernas näfvar, pigornas luggar, mormors snubbor, mors +ris och fars rotting. Han var rädd för generalens kalfaktor som stod +ner i farstun med pickelhufva och fascinknif, rädd för vicevärden, när +han lekte vid soplåren på gården, rädd för justitierådet, som var +värd. Öfver honom magtegande med privilegier, från brödernas +åldersprivilegier upp till faderns högsta domstol, öfver hvilken dock +stod vicevärden som luggades och alltid hotade med värden, hvilken +mest var osynlig, emedan han bodde på landet och kanske derför var den +mest fruktade. Men öfver dem alla, till och med öfver kalfaktorn med +pickelhufvan, stod generalen, mest dock när han gick ut i uniform, med +trekantig hatt och plumager. Barnet visste ej hur en kung såg ut, men +han visste att generalen gick opp till kungen. Pigorna brukade också +tala om sagor om kungen och visade kungens markatta. Modern brukade +äfven förestafva aftonbönen till Gud, men något redigt begrepp om Gud +kunde han ej få, men han måste nödvändigt stå högre än kungen. + +Denna fruktan var troligen ej något egendomligt för barnet, såvida +icke de stormar, som öfvergått föräldrarne under det han bars i +moderlifvet, haft något särskildt inflytande på honom. Och det hade +stormat betydligt. Tre barn voro födda före äktenskapet, och Johan +föddes först i början af vigseltiden. Han var troligen icke något +önskebarn, allra minst som konkurs föregått hans födelse, så att han +kom till verlden i ett sköfladt, förr välmående bo, der nu endast fans +säng, bord och ett par stolar. Farbrodern var död i samma tid och han +hade slutat som faderns fiende, derför att fadern ej ville bryta sin +fria förbindelse. Fadern älskade denna qvinna och han bröt icke +bandet, utan knöt det för lifvet. + +Fadern var en sluten natur och kanske derför en kraftig vilja. Han var +aristokrat af börd och af uppfostran. Det fans en gammal slägttafla, +som visade adlig ätt från 1600-talet. Sedan hade fäderna varit +prester, hela fädernet från Jemtland, med Nordmanna- och kanske +Finnblod. På vägen var det uppblandadt. Faderns mor var af tysk börd +från snickarfamilj. Faderns far var kryddkrämare i Stockholm, chef för +borgerskapets infanteri och hög frimurare samt Karl Johans-dyrkare. +(Om det var fransmannen, marskalken eller Napoleons vän som dyrkades, +är ännu icke utredt.) Johans mor var fattig skräddardotter, af en +styffar utsatt i lifvet såsom piga, sedan som värdshusflicka, i +hvilken ställning hon upptäcktes af Johans far. Hon var demokrat af +instinkt, men såg upp till sin man, derför att han var af »god +familj», och hon älskade honom, om såsom räddare, make eller +familjeförsörjare, det vet man icke, och sådant är svårt att +konstruera ut. + +Fadern kallade drängen och dalkullan du, samt titulerades af pigorna +patron. Han hade icke öfvergått till de missnöjda oaktadt sina +nederlag, utan förskansade sig genom religiös resignation: det var så +Guds vilja; och genom att isolera sig i sitt hem. Dessutom behöll han +alltid ett hopp att kunna höja sig. + +Men han var aristokrat i botten, ända in i sina vanor. Hans ansigte +hade tagit en förnoblad typ; orakadt, finhyldt, med håret som +Louis-Philippe. Dertill bar han glasögon, klädde sig alltid fint och +älskade rent linne. Drängen, som borstade hans stöflar, var ålagd att +bära vantar under proceduren, ty hans händer ansågos vara för smutsiga +att få stickas in i patrons stöflar. + +Modern fortfor att vara demokrat i sitt innersta. Hon var alltid +enkelt men rent klädd. Barnen skulle alltid vara hela och rena, men +icke mer. Hon var förtrolig med tjenarne och straffade genast ett +barn, som varit ohöfligt mot någon af dem, genast, utan dom och +ransakning, på blotta angifvelsen. Hon var alltid barmhertig mot +fattiga och hur svårt det än var i huset fick aldrig en tiggare gå +utan en bit mat. Alla gamla ammor, fyra stycken, kommo ofta på visit +och mottogos då som gamla vänner. + +Stormen hade farit fram väldeliga öfver familjen, och skrämda som +hönsfoglar hade slägtens spridda medlemmar krupit till samman, vänner +och fiender om hvarandra, ty de kände att de behöfde hvarandra, att de +kunde skydda hvarandra. + +Faster hyrde två rum af våningen. Hon var enka efter en berömd engelsk +uppfinnare och fabriksegare, som slutat med ruin. Hon hade pension, på +hvilken hon lefde med två döttrar med fin uppfostran. Hon var +aristokrat. Hade haft ett lysande hem, hade umgåtts med notabiliteter. +Hon hade älskat sin bror, icke gillat hans äktenskap, men tagit hans +barn till sig under det stormen gick öfver. + +Hon var klädd i spetsmössa, och kysstes på hand. Lärde brorsbarnen att +sitta rätt på stolen, helsa vackert och uttrycka sig vårdadt. Hennes +rum buro spår af förgången lyx och talrika och förmögna vänner. En +stoppad jakarandamöbel med virkade öfverdrag i engelska mönster. Den +aflidne mannens byst, klädd i vetenskapsakademiens frack och med +vasaorden. På väggen ett stort oljeporträtt af fadern i borgerskapets +majorsuniform. Detta trodde alltid barnen att det var en kung, ty han +hade så mycket ordnar, hvilka senare befunnos vara Frimurarordens +insignier. + +Faster drack thé och läste engelska böcker. + +Ett annat rum beboddes af morbror, diversehandlare vid Hötorget, jemte +en kusin, son af den aflidne farbrodern, elev vid Teknologiska +institutet. + +I barnkammaren höll sig mormor. En skarp gumma, som lappade byxor, +lappade blusar, läste abcd, vaggade och luggades. Hon var religiös och +kom klockan åtta om morgnarne, sedan hon först varit i morgonbön i +Klara kyrka. Om vintern hade hon sin lykta med sig, ty gaslyktor +funnos ej och de argandska voro släckta. + +Hon höll sig på sin plats, älskade troligen ej svärson och dennes +syster. De voro för fina för henne. Fadern behandlade henne med +aktning, men ej med kärlek. + +I tre rum bodde fadern med sju barn och hustru samt två tjenare. +Möblemanget bestod mest af vaggor och sängar. Barn låg på strykbräden +och stolar. Barn i vaggor och i sängar. Fadern hade intet rum för sig, +men han var alltid hemma. Mottog aldrig en bjudning af sina många +affärsvänner, derför att han ej kunde bjuda igen. Gick aldrig på +källare och aldrig på teatern. Han hade ett sår, som han ville dölja +och läka. Hans nöje var ett piano. Ena systerdottern kom in hvarannan +qväll och då spelades à-quatre-mains Haydns symfonier. Aldrig annat. +Men längre fram Mozarts också. Aldrig något modernt. Han hade ett +annat nöje också senare, när vilkoren tilläto. Han odlade blommor i +fönstren. Men endast pelargonier. Hvarför pelargonier? Johan tyckte +sig sedan, när han blef äldre och modern död, alltid se sin mor jemte +en pelargonie eller båda tillsammans. Modern var blek, hon genomgick +tolf barnsängar, och blef lungsigtig. Hennes ansigte liknade väl +pelargoniens genomskinligt hvita blad med dess blodstrimmor, som +mörknade in i botten, der det bildades en nästan svart pupill, svart +som moderns. + +Fadern syntes endast vid måltiderna. Trist, trött, sträng, allvarlig, +men icke hård. Han föreföll strängare, emedan han vid hemkomsten +alltid skulle på fri hand afgöra en mängd ordningsmål, som han ej +kunde döma i. Och derjemte begagnades hans namn alltid att skrämma +barnen med. »Pappa skulle få veta det» var lika med stryk. Det var +just ingen tacksam rol han fått. Mot modern var han alltid blid. Han +kysste henne alltid efter måltiden och tackade henne för mat. +Derigenom vandes barnen orättvist att betrakta henne som alla goda +gåfvors gifvare och fadern såsom allt ondts. + +Man fruktade fadern. När ropet: pappa kommer! hördes, sprungo alla +barnen och gömde sig, eller ut i barnkammaren för att kamma och tvätta +sig. Vid bordet rådde dödstystnad, och fadern talade endast föga. + +Modern hade ett nervöst temperament. Flammade upp, men blef snart +lugn. Hon var jemförelsevis nöjd med sitt lif, ty hon hade stigit på +den sociala skalan och förbättrat sin, sin mors och sin brors +ställning. Hon drack kaffe på sängen om morgnarne; hade till hjelp +ammor, två tjenare och mormor. Troligen öfveransträngde hon sig ej. + +Men för barnen var hon alltid försynen. Hon klippte nagelrötter, band +om skadade fingrar, tröstade, lugnade och hugsvalade alltid, när +fadern straffat, oaktadt hon var allmän åklagare. Barnet tyckte att +hon var tarflig, när hon »sqvallrade» för pappa, och någon aktning +vann hon just ej. Hon kunde vara orättvis, häftig, straffa i otid, på +lös angifvelse af en tjenare, men barnet fick maten af hennes hand, +trösten af henne, och derför blef hon kär, medan fadern alltid +förblef en främmande, snarare en fiende än en vän. + +Detta är faderns otacksamma ställning i familjen. Allas försörjare, +allas fiende. Kom han hem trött, hungrig, dyster och fann golfvet +nyskuradt, maten illa lagad, och vågade en anmärkning, fick han ett +litet kort svar. Han var som på nåd i sitt eget hus, och barnen gömde +sig för honom. + +Fadern var mindre nöjd med sitt lif, ty han hade stigit ner, försämrat +sin ställning, försakat. Och när han såg dem han skänkt lif och mat +vara missnöjda, blef han ej glad. + +Men familjen sjelf är icke någon fullkomlig institution. Uppfostran +hann ingen med, och den tog skolan hand om, der pigorna slutat. +Familjen var egentligen ett matinstitut och en tvättnings- och +strykningsanstalt, men en o-ekonomisk sådan. Aldrig annat än +matlagning, torgköp, kryddbospring, mjölkmagasinsärende. Tvättning, +strykning, stärkning och skurning. Så många krafter i gång för så få +personer. Källarmästaren, som gaf mat åt ett par hundra, använde +knappast mera. + +Uppfostran blef snäsor och luggar, »Gud som hafver» och vara lydig. +Lifvet tog emot barnet med pligter, bara pligter, inga rättigheter. +Allas önskningar skulle fram och barnets undertryckas. Det kunde icke +ta i en sak utan att göra något orätt, icke gå någonstans utan att +vara i vägen, icke säga ett ord utan att störa. Det vågade till sist +icke röra sig. Dess högsta pligt och dess högsta dygd var: att sitta +stilla på en stol och vara tyst. + +-- Du har ingen vilja! -- Så lydde det alltid. Och dermed lades +grunden till en viljelös karakter. + +-- Hvad skall menskorna säga, -- hette det senare. Och dermed var hans +sjelf söndergnagdt, så att han aldrig kunde vara sig sjelf, alltid var +beroende af andras svajande opinion, och aldrig trodde sig sjelf om +något, utom i de få ögonblick han kände sin energiska själ arbeta +oberoende af hans vilja. + +Gossen var ytterst känslig. Gret så ofta, att han erhöll ett särskildt +öknamn derför. Ömtålig för en liten anmärkning, i ständig oro att begå +ett fel. Men vaksam på orättvisor, och genom att ställa höga +fordringar på sig sjelf noga vaktande öfver brödernas fel. Om dessa +blefvo ostraffade kände han sig djupt kränkt; om de belönades i otid +led hans rättskänsla. Derför ansågs han afundsjuk. Han gick då till +modern att beklaga sig. Fick någon gång rättvisa, men eljes en +förmaning att icke vara så noga. Men man var ju så noga mot honom, och +han ålades vara så noga mot sig sjelf. Han drog sig tillbaka och blef +bitter. Sedan blef han blyg och tillbakadragen. Gömde sig bakerst, när +något godt utdelades, och njöt af att vara förbisedd. Han började +anlägga kritik och fick smak för sjelfplågeri. Han var melankolisk och +yster, omvexlande. Hans äldsta bror var hysterisk. Kunde, när han +förargades under lek, falla ner i qväfningar med konvulsiviska skratt. +Denne broder var moderns och den andra brodern var faderns favorit. +Favoriter finnas i alla familjer. Det är så en gång att det ena barnet +vinner mera sympati än det andra; hvarför kan aldrig utrönas. Johan +var ingens favorit. Det kände han och det grämde honom. Men mormodern +såg det, och hon tog honom an. Han läste abcd för henne och hjelpte +henne vagga. Men han var icke nöjd med denna kärlek. Han ville vinna +modern. Och han blef inställsam, bar sig klumpigt åt, men +genomskådades och kastades tillbaka. + +Det fördes sträng manstukt i huset. Lögn förföljdes skonslöst och +olydnad också. + +Små barn ljuga ofta af bristande minne. + +-- Har du gjort det? -- frågas dem. Det var nu gjordt för två timmar +sen och barnet mins ej så långt. Som handlingen ansågs likgiltig af +barnen lade de icke märke till den. Derför kunna små barn ljuga utan +att veta det, och det måste man akta på. + +De kunna äfven snart ljuga i nödvärn. De veta att nej friar och ja +fäller till stryk. + +De kunna äfven ljuga för att vinna en fördel. Det är bland det +vaknande förståndets första upptäckter, att ett väl anbragt ja eller +nej kan förskaffa en fördel. + +Det fulaste är när de skylla på andra. De veta att felet skall +straffas, sak samma på hvem. Gäller att anskaffa syndabocken. Detta är +uppfostrarens fel. Detta straff är ren hämd. Felet skall ej straffas, +ty det är att begå ett fel till. Upphofsmannen skall korrigeras eller +för sin egen skuld läras att ej begå felet. + +Denna visshet att felet skall straffas framkallar fruktan hos barnet +att bli ansedd som den felande, och Johan sväfvade i ständig fruktan +att något fel skulle upptäckas. + +En middag synar fadern vinbuteljen, som faster begagnade. + +-- Hvem har druckit ur vinet? -- frågar han och ser sig rundt kring +bordet. + +Ingen svarar. Men Johan rodnar. + +-- Jaså, det är du, -- säger fadern. + +Johan, som aldrig observerat vinbuteljens gömställe, faller i gråt och +snyftar: + +-- Det är inte jag, som druckit ur vinet. + +-- Jaså, du nekar också! + +Också! + +-- Du ska få sen, när vi stigit opp från bordet. + +Tanken på hvad som skulle fås sedan man stigit opp från bordet jemte +faderns fortsatta betraktelser öfver Johans inbundna väsen framkallar +fortfarande hans tårar. + +Man stiger opp från bordet. + +-- Kom in du, -- säger fadern och går in i sängkammaren. + +Modern följer. + +-- Bed pappa om förlåtelse, -- säger hon. + +-- Jag har inte gjort det, -- skriker han nu. + +-- Bed pappa om förlåtelse, -- säger modern, och luggar honom. + +Fadern har tagit fram riset bakifrån spegeln. + +-- Söta pappa förlåt mig! -- vrålar den oskyldige. + +Men nu är det för sent. Bekännelsen är afgifven. Modern biträder vid +exekutionen. + +Barnet tjuter, af harm, af ilska, af smärta, men mest af vanära, af +förödmjukelse. + +-- Bed pappa nu om förlåtelse, -- säger modern. + +Barnet ser på henne, och föraktar henne. Han känner sig ensam, +öfvergifven af den, till hvilken han alltid flydde för att få mildhet +och tröst, men så sällan rättvisa. + +-- Söta pappa förlåt, -- säger han med hårdbitna, ljugande läppar. + +Och så smyger han ut i köket till Lovisa, barnpigan, som brukade kamma +och tvätta honom, och i hennes förkläde gråter han ut. + +-- Hvad har Johan gjort? -- frågar hon deltagande. + +-- Ingenting! -- svarar han. -- Jag har inte gjort det. + +Mamma kommer ut. + +-- Hvad säger Johan? -- frågar hon Lovisa. + +-- Han säger att han inte gjort det. + +-- Nekar han ändå! + +Och nu införes Johan igen att torteras till bekännelse af det han +aldrig begått. + +Och nu bekänner han det han aldrig begått. + +Herrliga, sedliga institution, heliga familj, oantastliga, gudomliga +instiftelse, som skall uppfostra medborgare till sanning och dygd! Du +dygdernas påstådda hem, der oskyldiga barn torteras till sin första +lögn, der viljekraften smulas sönder af despoti, der sjelfkänslan +dödas af trångbodda egoismer. Familj, du är alla sociala lasters hem, +alla beqväma qvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens +ankarsmedja, och barnens helvete! + +Efter den dagen lefde Johan i evig oro. Icke modern, icke Lovisa, ännu +mindre bröderna och minst fadern vågade han hylla sig till. Fiender +öfverallt. Gud kände han icke än, annat än genom »Gud som hafver». Han +var ateist som barnet är, men i mörkret anade han såsom vilden och +djuret onda andar. + +Hvem drack ur vinet? frågade han sig. Hvem var den skyldige, som han +led för? Nya intryck, nya sorger kommo honom snart att glömma frågan, +men den upprörande handlingen stod qvar i hans minne. + +Han hade förlorat föräldrarnes förtroende, syskonens aktning, fasters +gunst; mormor var tyst. Kanske hon slöt af andra grunder till hans +oskuld, ty hon bannade honom icke, men hon teg. Hon hade ingenting att +säga. + +Han var som en straffad person. Straffad för lögn, som var så afskydd +i huset, och för stöld, hvars namn aldrig behöfde nämnas ens. Förlorat +medborgerligt förtroende, misstänkt, och af syskonen hånad för att han +blifvit ertappad. Allt detta med dess följder, som för honom hade full +verklighet, var ändock grundadt på något som ej existerat: hans fel. + + * * * * * + +Det var icke direkt fattigdom i huset, men det var öfverbefolkning. +Barndop, begrafning, barndop, begrafning. Ibland två dop utan +begrafning emellan. + +Maten rationerades ut och var icke just kraftig: kött syntes endast om +söndagarne. Men han växte dock dugtigt och var före sin ålder. + +Han släpptes nu ner att leka på gården. Det var en stenlagd brunn som +vanligt, dit solen aldrig nådde ner. Skuggorna stannade öfver första +våningen, längre nådde de ej. En stor soplår, liknande en gammal +dragkista med klaff, tjärad men sprucken, stod utmed en vägg, på fyra +fötter. Här slogos diskämbar och sopor, och ur remnorna rann en svart +sås utåt gården. Stora råttor höllo till under låren och tittade då +och då fram för att fly ner i källaren. Vedbodar och afträden +begränsade ena gårdssidan. Der var dålig luft, fukt och intet ljus. +Hans första försök att gräfva upp sanden mellan de stora fältstenarne +afklipptes af den ondsinte vicevärden. Denne hade en gosse. Johan +lekte med honom, men kände sig aldrig säker med honom. Gossen var +underlägsen i fysisk styrka och förstånd, men han visste alltid vid +tvistiga frågor appellera till sin pappa vicevärden. Det var hans +öfverlägsenhet att ha en myndighet vid sin sida. + +Baronen på nedra botten hade en trappa med ledstänger af jern. Den var +rolig att leka på, men alla försök att klänga på jernstängerna +hindrades af en utrusande betjent. + +Stränga order mot att gå ut på gatan voro utfärdade. Men tittade han +ut genom portgången och såg uppåt kyrkogårdsporten, hörde han barn +leka deruppe. Han längtade icke vara med, ty han var rädd för barnen. +Ner åt gränden såg han Klara sjö och klappbryggorna. Der såg nytt och +hemlighetsfullt ut, men han var rädd för sjön. Han hade om de tysta +vinterqvällarne hört nödrop af drunknande, som gått ner sig vid +Kungsholmslandet. Detta inträffade rätt ofta. Man satt kring lampan i +barnkammaren. -- Tyst! sade någon af pigorna. Alla lyssnade. Långa, +ihållande rop hördes. -- Det är någon som drunknar, -- sade en. Man +lyssnade, tills det blef tyst. Och så följde en rad historier om +drunknade. + +Barnkammaren låg åt gården och från dess fönster såg man ett plåttak +och några vindskontor. Derinne stodo gamla aflagda möbler och annat +husgeråd. Dessa möbler utan menskor verkade hemskt. Pigorna sade att +det spökade. -- Hvad var det? Spökade. Ja det kunde de inte säga, men +det var närmast döda menskor som gingo igen. Så uppfostrades han af +pigorna, och så uppfostras vi alla af underklassen. Det är dennes +ofrivilliga hämd, att den ger våra barn vår aflagda vidskepelse. Det +kanske är detta som hindrar utvecklingen i så hög grad, om ock det +utjemnar klass-skilnaden något. Hvarför lemnar modern detta det +vigtigaste bestyret ifrån sig, hon som får brödet af fadern för att +hon skall uppfostra sina barn? Johans mor läste endast stundom +aftonbönerna med honom, men oftast var det barnpigan. Denna hade +sålunda lärt honom en gammal katolsk bön som lydde: »Det gick en engel +kring vårt hus, han hade två förgylda ljus etc.» + +Om det är menskans dröm att komma ifrån arbete, så synes qvinnan genom +äktenskapet ha realiserat den drömmen. Derför står familjen såsom +social institution mycket nära hjorden: hanen, honan och ungarne, och +icke ett steg öfver horden, då slafvarne (= tjenarne) tillkommit. +Derför uppfostras man för familjen (= matinrättningen) och icke för +samhället, om man ens uppfostras alls. + + * * * * * + +De andra rummen lågo åt Klara kyrkogård. Öfver lindarne höjde sig +kyrkans skepp som ett berg och på berget satt jätten med kopparhatten, +som förde ett aldrig hvilande buller för att ange tidens lopp. Den +slog qvarter i diskant och timmar i bas. Den ringde morgonbön klockan +fyra i en liten pingla, den ringde morgonbön klockan åtta, den ringde +afton klockan sju. Den klämtade tio på förmiddagen och fyra +eftermiddagen. Den tutade alla timmar från tio till fyra om natten. +Den ringde midt i veckan vid begrafningar och det var ofta den ringde +nu under koleratiden. Och om söndagarne, o, då ringde den så, att hela +familjen såg gråtfärdig ut och ingen hörde hvad den andra sade. +Tutningarne om natten, när han låg vaken, var mycket hemskt. Men värst +var eldklämtningen. Första gången han hörde i denna djupa, dofva klang +om natten föll han i fross-skakning och grät. Huset vaknade alltid. +-- Elden är lös! hördes någon hviska. -- Hvar är det? -- Man räknade +slagen och så somnade man igen, men han somnade icke. Han gret. Då +kunde mor komma upp, stoppa om honom och säga: Var icke rädd, Gud +bevarar nog de olyckliga! -- Det der hade han icke tänkt om Gud +förr. -- Om morgonen läste pigorna i bladet, att det brunnit på Söder +och två menskor brunnit inne. -- Det var så Guds vilja, sade mor. + +Hela hans första vaknande till lif ingick med klockklang, klämtning +och tutning. Alla hans första tankar och förnimmelser voro +ackompagnerade af begrafningsringningar, och hans första lefnadsår +utminuterades med qvartslag. Det gjorde honom åtminstone icke glad, om +det också icke gaf någon afgjord färg åt hans kommande nervlif. Men +hvem vet! De första åren äro lika vigtiga som de nio månaderna före. + + * * * * * + +Vid fem år kom han i småbarnsskolan. Han kunde sina lexor och läste +rent innantill. Kamraternas samlif tog bort enformigheten i hemmet, +och umgänget med samåriga från andra samhällsklasser vidgade hans +tankar, tog bort den monotona kritiken på syskon och föräldrar och gaf +uppfostran. Långt efter, när han tänkte på denna tid, stodo endast två +minnen qvar af betydelse. Det ena, som sedan väckte hans förvåning: +att en sjuårs gosse uppgafs stå i könsforhållande till en jemnårig +flicka. Hans könslif hade ännu icke vaknat, så att han ej visste +hvarom fråga egentligen var; ordet som betecknade handlingen erinrade +han. Fenomenet lär emellertid ej vara enastående efter hvad läkare +relaterat i böckerna, och hans egna senare iakttagelser på bondens +barn visade att uppgiften åtminstone var trolig. + +Det andra var detta: en gosse hade på griffeltaflan ritat en gubbe och +derunder skrifvit Gud, hvarför han straffades. Denna gosse, som redan +kunde böner och läst katekes, hade sålunda icke förvärfvat några högre +begrepp om det högsta väsendet än det, som uttrycktes genom den figur, +föreställande Gud Fader, som var tryckt före Tio Guds bud i katekesen. +Det rätta gudsbegreppet synes sålunda icke vara medfödt, och när det +sålunda skall förvärfvas genom uppfostran borde icke regeringens +lärobok ingifva så låga föreställningar som den om en gammal man, +hvilken behöfde hvila sig efter sex dagars arbete. + + * * * * * + +Barndomsminnena utvisa alla huru som dels sinnena först vakna och +absorbera de lifligaste intrycken, känslorna röras vid minsta flägt, +huru senare iakttagelserna hufvudsakligen rigta sig på bjerta +företeelser, sist på moraliska förhållanden, känsla af rätt och +orätt, våld och barmhertighet. + +Minnena ligga oordnade, vanskapligt tecknade såsom bilderna i +taumatropen, men snurrar man på hjulet, så smälta de ihop och bilda en +tafla, betydelselös eller betydelsefull, det beror på. + +Han ser en dag stora granna bilder af kejsare och kungar i blåa och +röda uniformer, som pigorna satt upp i barnkammaren. Han ser en annan +som föreställer en byggning, som springer i luften och är full med +turkar. Han hör någon läsa högt ur ett blad om huru man sköt med +brinnande kulor på städer och byar borta i ett fjerran land och mins +till och med detaljer, såsom att modern gråter när det läses om +fattiga fiskare, som med barn måste ut ur sina brinnande kojor. Detta +skall föreställa: kejsar Nikolaus och Napoleon den tredje, Sevastopols +stormning och bombardemanget af Finska kusten. + +Far är hemma en hel dag. Man ställer alla husets dricksglas på +fönsterbrädena. Fyller glasen med skrifsand och sätter stearinljus +uti. På qvällen tändas alla ljusen. Det är så varmt i rummen och så +ljust. Och ljus i Klara skolhus och i kyrkan och i prestgården och det +kommer musik ur kyrkan. + +Hvad var det? Det var illuminationen vid kung Oskars tillfrisknande. + +Stort buller i köket. Det har ringt på frukostklockan och mor har +blifvit utkallad. + +Der står en man i uniform med en bok i handen och skrifver. Köksan +gråter, modern ber och talar högt, men mannen i kasken talar ändå +högre. + +Det är polisen. + +Polisen, ljuder det i hela våningen. Polisen. Och det talas om polisen +hela dan. Fadern är kallad i polisen. Skall han i arrest? Nej, han +skall betala 3 riksdaler och 16 skilling banko, för att köksan på +dagen slagit ut ett diskämbar i rännsten. + +Han ser en eftermiddag huru man tänder lyktorna nere på gatan. En af +kusinerna fäster uppmärksamheten på att der icke fins olja och veke; +det är bara en metallpinne. Det är första gaslyktorna som tändas. + +Han ligger till sängs i många nätter utan att stiga upp om dagarna. +Han är trött och sömnig. Det kommer en sträf herre till sängen och +säger att han icke får ha händerna ofvanpå täcket. Han får ta in elaka +saker ur en sked; äter intet. Man hviskar i rummet och mor gråter. Så +sitter han uppe igen vid fönstret i sängkammaren. Det ringer hela +dagen. Gröna bårar bäras öfver kyrkogården. Ibland står en mörk klunga +med menskor kring en svart låda. Dödgräfvarne komma och gå med sina +spadar. Han får bära en kopparplåt med ett blått sidenband på +bröstet, och tugga på en rot hela dan. Detta är koleran 54. + +En dag går han mycket långt bort med en af jungfrurna. Han går så +långt, att han längtar hem och gråter efter mamma. Jungfrun går in med +honom i ett hus. De sitta i ett mörkt kök bredvid en grön vattentunna. +Han tror aldrig han skall komma hem mer. Men de gå längre bort. Förbi +skepp och pråmar, förbi ett otrefligt tegelhus med långa höga murar, +der fångar sitta. Han ser en ny kyrka, en lång allé med trän, en +dammig landsväg med maskrosor i kanten. Nu bär flickan honom. +Slutligen komma de till ett stort stenhus, vid hvilket står ett gult +trähus med kors på, och en stor gård ligger der med gröna trän. De se +hvitklädda menskor, bleka, halta, sörjande. De komma upp i en stor sal +med brunmålade sängar. Bara sängar med gummor i. Väggarne äro +kalkhvita, gummorna äro hvita, sängkläderna äro hvita. Och det luktar +så illa. De gå fram förbi en mängd sängar och stanna midt i rummet vid +en säng på höger hand. Der ligger en yngre qvinna med svart krusadt +hår, hvit nattröja. Hon halfligger på rygg. Hennes ansigte är +utmärgladt, hon har en hvit duk öfver hufvud och öron. Hennes magra +händer äro till hälften lindade med hvita trasor, och armarne skaka +oupphörligt inåt, i båge, så att fingerknogarne gnidas mot hvarann. +När hon får se barnet skakas armar och knän våldsamt och hon brister i +gråt. Hon kysser gossens hufvud. Gossen känner sig illa till mods. Han +är blyg och gråtfärdig. -- Känner han icke igen Kristin? säger +hon. -- Han måtte icke göra det. Och då torkar hon ögonen igen. -- Hon +beskrifver nu sina lidanden för jungfrun, som tar fram små matvaror ur +en pirat. + +De hvita gummorna öppna nu halfhöga samtal och Kristin ber jungfrun +icke visa hvad hon har i piraten, ty de äro så afundsjuka, de andra. +Och derför smyger jungfrun in en gul riksdaler i psalmboken på +nattbordet. Tiden är gossen så lång. Hans hjerta säger honom +ingenting; icke att han druckit denna qvinnas blod, som tillhörde en +annan, icke att han sofvit sin bästa sömn vid denna sjunkna barm, icke +att dessa skakande armar vaggat honom, burit honom, dansat honom, +hjertat säger honom ingenting, ty hjertat är bara en muskel som pumpar +blod, sak samma ur hvilken brunn. Men när han går och mottagit hennes +sista, brinnande kyssar, när han ändtligen efter att ha bockat sig för +gummorna och sköterskan kommer ut ur sjukluften och andas under träden +på gården, så känner han liksom en skuld, en illa placerad skuld, som +icke kan betalas med annat än evig tacksamhet och litet mat i en pirat +och en riksdaler i psalmboken, och han skäms öfver att han är glad +att vara ifrån lidandets brunmålade sängar. + +Detta var hans amma, som sedan låg i femton år i kramp och utmärgling +i samma säng tills hon dog, och han fick sitt porträtt i +gymnasistmössa återsändt af direktionen för Sabbatsbergs sjukhus, der +det hängt i långa år sedan den vuxne ynglingen slutligen endast en +gång om året offrat en stund af obeskriflig glädje åt henne, en stund +af lätta samvetsqval för honom sjelf. Om han ock fått brand i blodet +af henne, fått kramp i nerverna, så kände han ändock en skuld, en +representativ skuld, ty personligen var han ej skyldig henne något, då +hon ej skänkt honom något annat än det hon var tvungen sälja. Detta +att hon var tvungen sälja sitt blod, det var samhällets brott. Som +samhällsmedlem kände han sig äfven i någon mån skyldig. + +På kyrkgårn är han ibland. Der är allt främmande. Stenkällare med +lock, som ha bokstäfver och figurer, gräs som man ej får trampa på, +trän med löf som ej får röras. Morbror tar en dag ett löf, men så +kommer polisen. Den stora byggningen, hvars fot han öfver allt törnar +emot, förstår han ej. Der går folk ut och folk in; der höres sång och +musik inifrån; och den ringer och slår och klämtar. Den är +hemlighetsfull. Och på östra gafveln sitter ett fönster med ett +förgyldt öga på. -- Det är Guds öga! -- Det förstår han inte, men det +är i alla fall ett mycket stort öga, som bör se långt. + +Under fönstret är en källarglugg med galler. Morbror visar gossarne +att dernere stå blanka likkistor. -- Der bor Clara Nunna. -- Hvem var +det? -- Det vet han inte, men det var väl ett spöke. + +Han står inne i ett förfärligt stort rum och vet icke hvar han är +hemma. Det är mycket vackert; allting i hvitt och guld. En musik såsom +af hundra fortepianon sjunger ofvanför hans hufvud, men han ser icke +instrumenten eller spelmannen. Bänkar stå i en lång allé och längst +fram är en tafla, ur bibliskan troligen. Två hvita menskor ligga på +knä och ha vingar, och der stå stora ljusstakar. Det är troligen +engeln med de två förgylda ljusen, som gå omkring vårt hus. Och der +står en herre i röd rock och är tyst med ryggen vänd ut åt. I bänkarne +luta sig menskorna ner som om de sofvo. -- Tag af er mössorna, säger +morbror och lägger hatten för ansigtet. -- Gossarne titta sig om och +nu se de strax invid sig en brunmålad, ovanlig pall, på hvilken ligga +två män i gråa kåpor och kapuchonger öfver hufvudet; de ha jernkedjor +om händer och fötter, och gardister stå bredvid dem. + +-- Det är tjufvar, -- hviskar morbror. + +Gossen tycker det är hemskt härinne, oförklarligt, ovanligt, strängt, +och kallt också. Det tycker visst bröderna också, ty de be morbror att +få gå och han går genast. + +Obegripligt! Det är hans intryck af den kult, som skall måla +kristendomens enkla sanningar! + +Grymt! Grymmare än Kristi milda lära. + +Det der med tjufvarne var värst. Jernkedjor och sådana rockar! + + * * * * * + +En dag när solen skiner varm blir det oro i huset. Möbler flyttas, +lådor tömmas, kläder ligga kastade här och der. En morgon strax efter +kommer en långkärra och en droska och hemtar; och så reser man; +somliga på roddbåtar från Röda Bodarne, andra i droskan. Vid hamnen +osar olja, talg och stenkolsrök; de nymålade ångbåtarne skina i +lysande färger och flaggor svaja; långkärror skramla förbi de stora +lindarne, gula ridhuset ligger der qvar dammigt och ruskigt bredvid +vedskjulet. Han skulle fara på sjön. Men först helsa de på fadern inne +på kontoret. Han förvånas att i honom träffa en glad, rask man, som +skämtar med brunstekta ångbåtskaptener och som har ett vackert, +välvilligt leende. Ja, han är till och med ungdomlig och har en +pilbåge, som kaptenerna bruka skjuta med på ridhusets fönster. Det är +trångt på kontoret, men de få komma innanför det gröna skranket och +dricka ett glas porter bakom en gardin. Bokhållarne äro artiga, men +påpassliga när fadern tilltalar dem. Han hade aldrig sett fadern i +hans verksamhet förr; bara sett honom hemma som den trötte och +hungrige familjeförsörjaren och domaren, som föredragit bo tillsammans +med nio personer i tre rum i stället för att bo ensam i två. Han hade +bara sett den sysslolöse, ätande och tidningsläsande fadern på hans +nattliga visiter i hemmet, han hade icke sett mannen i hans +verkningskrets. Han beundrade honom, men kände att han äfven fruktade +honom mindre nu och han trodde att han skulle kunna tycka om honom en +gång. + +Han var rädd för sjön, men innan han vet ordet af sitter han i ett +ovalt rum med hvitt och förgyllning och med röda sammetssoffor. Så +fint rum hade han aldrig förr sett. Men allt bullrar och skakar. Han +tittar ut genom ett litet fönster och nu ser han gröna stränder, +blågröna vågor, höskutor och ångbåtar tåga förbi. Det var som en +panorama eller som de sagt att teatern var. På stränderna marschera +fram små röda hus och hvita, utanför hvilka stå gröna trän med snö på; +stora gröna dukar surra förbi med röda kor på, alldeles som i +julklappsaskarne; solen svänger rundt och nu går man in under trän +med gula fransar och bruna maskor, bryggor med vimplande segelbåtar, +stugor med höns utanför och en skällande hund; solen skiner på +fönsterrader, som ligga på marken, och gubbar och gummor gå med +vattenkannor och krattor; så blir det idel gröna trän igen, som luta +sig ner öfver vattnet, gula badhus och hvita; det smäller ett +kanonskott öfver hans hufvud, bullret och skakningen upphör; +stränderna stanna; han ser en stenmur ofvanför sitt hufvud och +menskors byxor och kjolar samt en hop skodon. Han ledes opp för +trappan, som har en ledstång af guld, och han ser ett stort, stort +slott. + +-- Här bor kungen, -- säger någon. + +Det var Drottningholms slott; det vackraste minnet från hans barndom, +sagböckerna medräknade. + +Sakerna äro uppackade i en hvit stuga oppe på en backe, och nu rulla +barnen i gräset, rigtigt gröngräs utan maskrosor som på Klara +kyrkgård. Det är så högt, så ljust och skogar och fjärdar grönska och +blåna i fjerran. + +Soplåren är glömd, skolrummet med lukt af svett och urin är förgätet, +de svåra kyrkklockorna dåna ej mer, dödgräfvarne äro borta. Men om +aftonen ringer det i en liten klockstapel strax bredvid. Han ser med +förundran på den lilla beskedliga klockan, som svänger i fria luften +och sjunger så lagom hårdt ut öfver park och vikar. Han tänker på de +grymma basarne i tornet derhemma, som han bara fått se ett ögonblick +som ett mörkt gap, när de slängde ut genom gluggarne. + +Om qvällen, när han somnar trött och nytvättad efter alla svettbad, +hör han hur tystnaden ringer i öronen och han väntar förgäfves höra +klockan slå och tornväktaren tuta. + +Och så vaknar han nästa morgon för att stå upp och leka. Han leker dag +ut, dag in, en hel vecka. Aldrig går han i vägen mer och det är så +fredligt. De små sofva inne och han är ute hela dagen. Fadern syns +inte. Men på lördan kommer han ut och så har han halmhatt och är glad, +nyper pojkarne i kinden och berömmer dem för att de växt och blifvit +bruna. Han slåss aldrig mer, tänker barnet. Men han förstår ej att det +kunde bero på något så enkelt som att det var bättre om utrymme +härute, och att luften var renare. + +Sommaren gick lysande, hänförande som en trollsaga. Under poppelalléer +silfverbeslagna lakejer, på sjön himmelsblå drakskepp med rigtiga +prinsar och prinsessor, på vägarne gula kalescher, purpurröda landåer +och arabiska hästar i fyra spann, som sprungo efter piskor så långa +som tömmar. + +Och kungens slott med speglande golf och guldmöbler, marmorkakelugnar, +taflor. Parken med sina alléer som långa, höga, gröna kyrkor; +vattenkonsterna med oförståeliga figurer från sagböckerna, +sommarteatern, som förblef en gåta, men begagnades som labyrinth, +Götiska tornet, alltid stängdt, alltid hemlighetsfullt, utan annan +uppgift än att återge ekot af de talandes röster. + +Han promenerades i parken af sin kusin, som han kallade tant. En nyss +utvuxen, vacker flicka med fina kläder och parasoll. De komma in i en +skog, som är dyster med mörka granar, de vandra ett stycke längre +bort, längre; nu höres sorl af röster, musik och slammer af tallrikar +och gafflar; de stå framför ett litet slott olikt allt annat. Drakar +och ormar slingra sig ner för takåsarne, gubbar med gula, äggrunda +ansigten titta ner med svarta, sneda ögon och hårpiskor i nacken, +bokstäfver, som han icke kan läsa, och som likna något och ändå äro +olika allt annat, krypa utmed taklisten. Men nere i slottet för öppna +fönster sitta kungar och kejsare till bords och äta på silfver och +dricka viner. + +-- Der sitter kungen, -- säger tanten. + +Han blir rädd och ser efter om han trampade i gräset eller är på väg +att göra något ondt. Han tycker att den vackra kungen, som bär vackra, +välvilliga drag, ser midt igenom honom; och han vill gå bort. Men +hvarken Oskar I eller de franska marskalkarne eller ryska generalerna +titta på honom, ty de tänka nog nu på freden i Paris, som skall göra +slut på orientaliska kriget. Poliserna gå deremot omkring som rytande +lejon, och dem har han ett obehagligt minne af. Bara han ser en sådan +känner han sig brottslig och tänker på tre riksdaler och sexton +skilling banko. + +Han har emellertid sett den högsta uppenbarelsen af magten, högre än +brödernas, moderns, faderns, vicevärdens, värdens, generalens med +plumagerna, polisens. + +Det är en annan gång. Återigen med tanten. De passera ett mindre hus +vid slottet. På en sandig gård står en man: civil, i panamahatt och +sommarkläder. Han har svart skägg och ser stark ut. Rundt omkring +honom löper i en lina en svart häst. Mannen rör på en harskramla, +smäller med en piska och lossar skott. + +-- Det är kronprinsen! -- säger tant. + +Han såg då ut som en vanlig menniska och var klädd som morbror Janne. + +En annan gång, i parken, djupt inne i skuggan under de höga träden, +stannar en officer på en häst. Han »gör honnör» för tant, håller in +hästen, tilltalar tant och frågar gossen hvad han heter. Han svarar +som sanningen är, ehuru något blyg. Det mörka ansigtet ser på honom +med goda ögon och han hör ett djupt, dånande skratt. Derpå försvinner +ryttaren. + +-- Det var kronprinsen! + +Kronprinsen hade talat till honom! + +Han känner sig lyftad och liksom tryggare. Den förfärlige magthafvaren +var ju snäll. + +En dag får han veta att far och faster äro gamla bekanta med en herre, +som bor på stora slottet och går i trekantig hatt och har sabel. +Slottet får ett annat, vänligare utseende. Han är liksom bekant med +dem deruppe, ty kronprinsen har talat med honom och pappa kallar +kamrern du. Numera förstår han att de granna lakejerna stå under +honom, i synnerhet när han får veta att köksan promenerar med en sådan +om qvällarne. + +Han har fått nys om den sociala skalan och upptäckt att han icke står +lägst åtminstone. + +Innan han vet ordet af är trollsagan slut. Soplåren och råttorna stå +der igen, men vicevärdens Kalle begagnar icke mer sin auktoritet, när +Johan vill gräfva upp stenläggningen; ty Johan »har talat med +kronprinsen,» och herrskapet har »bott på sommarnöje». + + +Gossen har sett öfverklassens herrlighet i fjerran. Han längtar dit +som till ett hemland, men moderns slafblod uppreser sig deremot. Han +vördar af instinkt öfverklassen, vördar den för mycket att våga hoppas +komma dit. Och han känner att han icke hör dit. Men han hör icke till +slafvarne heller. Detta blir en af slitningarne i hans lif. + + + + +2. + +Dressyren börjar. + + +Stormen hade gått förbi. Slägtassociationen började upplösa sig. Man +kunde gå sjelf. Men öfverbefolkningen, familjens tragiska öde, pågick. +Dock, döden gallrade. I huset fans alltid svarta papper från +begrafningskarameller klistrade opp på barnkammarväggarne. Modern gick +beständigt i kofta, och alla kusiner och tanter hade konsumerats som +faddrar, så att numera bokhållare, ångbåtskaptener och restauratriser +måste anlitas. Detta oaktadt tycktes välståndet småningom återvända. +Som utrymmet började bli trångt flyttade familjen ut på en malm, der +man fick sex rum och kök i en malmgård vid Norrtullsgatan. Samtidigt +inträder Johan vid sju års ålder i Klara högre lärdomsskola. Det var +lång väg att gå fyra gånger om dagen för korta ben, men fadern ville +att barnen skulle härdas. Detta var rigtigt och lofvärdt, men så +mycken onödig muskelförbrukning borde ha blifvit ersatt med stark +föda, men dit sträckte sig icke husets tillgångar, och dessutom kunde +icke det öfverdrifna hjernarbetet uppvägas af den ensidiga +gångrörelsen med bärandet på en tung bokväska. + +Det blef brist på jemvigt i plus och minus och nya slitningar uppstodo +som följd. + + * * * * * + +Om vintermorgonen väckes sjuåringen och bröderna klockan sex vid +kolmörker af husan. Han är icke fullsöfd, utan har ännu sömnfebern i +kroppen. Far och mor och småsyskon och pigor fortfara att sofva. Han +tvättar sig i kallt vatten, dricker en kopp kornkaffe med ett franskt +bröd, under det han störtar igenom fjerde deklinationens ändelser i +Rabes grammatika; durkar igenom en bit på »Joseph säljes af sina +bröder» och rabblar opp andra artikeln med förklaring. + +Så stoppas böckerna i väskan och man går. Utanför porten på +Norrtullsgatan är det mörkt än. Hvarannan oljelykta vinglar på sina +rep för en kall vind och snödrifvorna äro djupa. Ingen dräng har ännu +varit ute och skottat. Mindre gräl om hastigheten i marschtempot +uppstår mellan bröderna. Endast bagarkärrorna och polisen äro i +rörelse. Vid Observatorium äro snödrifvorna mycket höga, hvilket gör +att byxor och stöflar bli genomvåta. I Kungsbacken inträder man hos +bagarn och köper frukostbröd, ett franskt bröd, som vanligen uppätes +på vägen. + +Vid Hötorgsgränden skildes han från bröderna som gingo i ett privat +realläroverk. När han slutligen anlände till hörnet af Klara +Bergsgränd slog klockan, den fatala klockan i Klara. Han fick vingar +under benen, väskan slog honom i ryggen, tinningarne bultade, hjernan +hoppade under pulsarnes våldsamma slag. När han kom i kyrkgårdsgrinden +såg han att klasserna voro tomma. Det var för sent. + +Pligten var för honom som ett gifvet löfte. »Force majeure», tvingande +nöd, intet kunde lösa honom. Sjökaptenen har tryckt på connoissementet +att han förbinder sig leverera varan oskadd den och den dagen, »om Gud +vill». Om Gud ger storm eller snö är han löst. Men gossen hade inga +sådana försigtighetsmått för sig vidtagna. Han hade försummat sin +pligt och han skulle ha straff: det var allt. + +Han gick tunga steg in i klassen. Der var endast kustos, som log emot +honom, och hans namn skrefs opp på svarta taflan under rubriken: +Sero. + +En qvalfull stund gick, och så höras starka nödrop i secunda och +rappen af en rotting falla tätt. Det är rektorn, som gör sin razzia +eller tar sin motion på de senkommande. Han faller i häftig gråt och +darrar i hela kroppen. Ej för smärtan, men för vanäran att läggas opp +som ett slagtdjur eller en delinqvent. Då öppnas dörren. Han far opp. +Men det är städerskan, som skall putsa lampan. + +-- God dag, Johan -- säger hon. -- Har han kommit för sent, som är så +ordentlig annars. Hur mår Hanna? + +Johan upplyser att Hanna mår väl och att det snöat så mycket på +Norrtullsgatan. + +-- Har ni flyttat till Norrtullsgatan, Gubevare oss. + +Nu öppnar rektorn dörrn och rektorn kommer in. + +-- Nåå, du! + +-- Rektorn ska inte vara obeskedlig mot Johan, för han bor på +Norrtullsgatan. + +-- Tyst, Karin -- säger rektorn -- och gå! + +-- Jaså du, du bor på Norrtullsgatan, du? Det är långt bort det. Men +du kan passa på tiden ändå. + +Han vände och gick. + +Det var Karins förtjenst att han undkom stryk. Och det var ödets att +Hanna tjent hos rektorn sammans med Karin. Det var relationernas +magt, som räddade honom från en orättvisa. + +Och så skolan och undervisningen! Är det nog skrifvet ännu om latin +och rotting! Kanske! Ty han hoppade sjelf på äldre dagar öfver alla de +ställen i böcker, som handlade om skolminnen, och han undvek alla +böcker, som behandlade det ämnet. Hans svåraste drömmar som vuxen, när +han ätit något tungt om aftonen eller haft en ovanligt bekymmersam +dag, bestodo i att han återfann sig i Klara skola. + +Nu är förhållandet det, att lärjungen får en lika ensidig +föreställning om läraren som barnen om föräldrarne. Den första +klassläraren, han hade, såg ut som menniskoätaren i sagan Tummeliten. +Han slogs jemt och sade att han skulle piska barnen så de skulle krypa +på golfvet, han skulle piska dem »som gryn» om de ej kunde sin lexa. + +Han var emellertid ej värre än att Johan såsom gymnasist var nere med +kamraterna och lemnade ett album, när denne for från Stockholm, och +att läraren var mycket omtyckt, ansågs som en riktig hederspascha. +Mannen slutade som landtbrukare och hjelte i en östgöta-idyll. + +En annan ansågs som ett monster af elakhet. Han tycktes verkligen +slåss af böjelse. -- Tag fram rottingen, -- så började han lektionen, +som sedan gick ut på att öfverraska så många som möjligt med icke +öfverläst lexa. Denna slutade med att hänga sig efter en skarp +tidningsartikel. Men Johan hade då som student träffat honom ett halft +år förut i Uggelviksskogen, der han blifvit rörd af den gamle lärarens +klagan öfver verldens otacksamhet. Ett år förut hade denne från +Australien i julklapp mottagit en låda sten från en forden lärjunge. +Kamrater till den grymma läraren talade äfven om honom såsom en +välvillig tok, som de brukade drifva med. Så många synpunkter, så +många omdömen! Men än i dag kunna icke gamla Klarister sammanträffa +utan att utgjuta sin fasa, sitt hat till det obarmhertigaste af allt +uppenbaradt i menskohamn, liksom de ock alla erkände att han var en +utmärkt lärare. + +De visste väl icke bättre, voro väl så uppfostrade, de gamle, och vi +som ju hålla på att lära förstå allt, anses också skyldige att förlåta +allt. + +Detta hindrade icke att skoltiden, den första, betraktades som en +lärotid för helvetet och icke för lifvet; att lärarne föreföllo vara +till för att pina, icke straffa, att hela lifvet låg som en tung, +tryckande mara dag och natt, då det icke hjelpte att ha kunnat sina +lexor när man gick hemifrån. Lifvet var en straffanstalt för brott, +begångna innan man var född, och derför gick barnet med permanent ondt +samvete. + +Men Johan lärde också något för lifvet. + +Klara var en skola för bättre mans barn, ty församlingen var rik. +Gossen hade skinnbyxor och smorläderstöflar, som luktade tran och +blanksmörja. Man satt derför icke gerna bredvid honom, när man hade +sammetsblus. + +Han iakttog också att de fattigt klädda fingo mera stryk än de väl +klädda, ja de vackra gossarne sluppo alldeles. Om han då läst +psykologi och estetik skulle han förstått detta fenomenet, men det +förstod han ej då. + +Examensdagen lemnade ett skönt, oförgätligt minne. De gamla, svarta +rummen voro renskurade; barnen helgdagsklädda; lärarne i frackar och +hvita halsdukar; rottingen undanlagd; alla afrättningar suspenderade. +Jubel- och klangdag, då man kunde inträda i dessa pinorum utan att +darra. Flyttningen inom klassen, som företogs på morgonen, beredde +emellertid vissa öfverraskningar, och de nerflyttade anstälde +jemförelser och betraktelser, som icke alltid hedrade lärarens omdöme. +Och betygen föreföllo temligen summariska, som de nog måste vara. Men +lofvet vinkade och allt skulle snart vara glömdt. Vid afslutningen +inne i qvinta fingo lärarne tack af erkebiskopen, men lärjungarne +fingo klander och förmaningar. Föräldrarnes närvaro, särskildt +mödrarnes, gjorde dock de kalla rummen så varma och en ofrivillig +suck: hvarför kunde det icke alltid få vara så fredligt som denna +dag, steg nog upp hos barnen. Suckarne ha blifvit delvis hörda och +ungdomen lär icke numera se i skolan en straffanstalt, om också den +icke än har fått se någon tydlig mening i det myckna lyxläsandet. + +Han var icke något ljus i skolan, men icke någon odåga. Som han endast +på grund af sina tidiga kunskaper genom dispens fått inträde i +läroverket, emedan han icke uppnått erforderlig ålder, var han alltid +yngst. Vid uppflyttning i secunda, dit hans betyg kallade honom, blef +han qvarhållen ett år i klassen för att mogna. Detta blef ett svårt +bakslag i hans utveckling. Hans otåliga lynne led deraf att ett helt +år läsa om gamla lexor. Mycken ledighet vann han, men hans läslust +förslöades och han kände sig förbigången. Hemma var han yngst, i +skolan också, men blott till åren, ty förståndet var äldre. + +Fadern tycktes ha märkt hans läslusta och syntes vilja lägga an på +honom till student. Han hörde hans lexor, ty han hade fått +elementarbildning. Men en gång då åttaåringen kom in med en latinsk +explikation och bad om hjelp, måste fadern erkänna att han icke kunde +latin. Barnet kände öfvertaget, och osannolikt är ej att fadern äfven +kände det. Den äldre brodern, som börjat i Klara skola samtidigt med +Johan, blef hastigt tagen derifrån, emedan Johan en dag blifvit +monitör för den äldre, som stående fick höras i sin lexa af den yngre. +Det var oförståndigt af läraren att så arrangera och klokt af fadern +att rätta missförhållandet. + +Modern var stolt af sonens lärdom och skröt dermed för sina väninnor. + +I familjen spökade ofta ordet student. Vid studentmötet i början af +femtiotalet var staden öfversvämmad af hvita mössor. + +-- Tänk när du får hvit mössa! -- sade modern. + +När studentkonserter hållits, talades derom i flera dagar. +Upsalabekanta kommo också stundom ner till Stockholm och talade alltid +om studentens glada lif. En barnpiga, som städat i Upsala, kallade +Johan studenten. + +Midt i skollifvets förfärliga hemlighetsfullhet, der barnet aldrig +kunde finna något kausalsammanhang mellan latinska grammatikan och +lifvet, uppdök ett nytt hemlighetsfullt moment för en kort tid, att +sedan försvinna. Rektorns nioåriga dotter bevistade de franska +lektionerna. Hon placerades med afsigt på bortersta bänken att hon ej +skulle ses, och att vända sig om på platsen var ett groft brott. Hon +fans der emellertid och hon kändes i rummet. Gossens fysiska könslif +var ännu icke vaket, men han, som troligen hela klassen, blef kär. +Lexorna i ämnet, då hon var närvarande, gingo alltid bra, ambitionen +var sporrad, och ingen ville bli pryglad och förödmjukad i hennes +närvaro. Hon var säkerligen ful, men hon var fint klädd. Hennes mjuka +röst, ibland målbrottspojkarnes, klang igenom, och lärarens, monstrets +sträfva anlete log, när han talade till henne. När han ropade upp +hennes namn, hvad det lät vackert! Och ett förnamn bland alla dessa +familjenamn! + +Hans kärlek yttrade sig i en stilla melankoli. Han fick aldrig tala +vid henne, och skulle aldrig ha vågat. Han fruktade och åtrådde henne. +Men om någon kommit och frågat hvad han ville henne, skulle han icke +kunnat säga det. Han ville henne ingenting. Kyssa henne? Nej, man +kysstes aldrig i hans familj. Ta i henne? Nej! Mycket mindre då ega +henne. Ega? Hvad skulle han göra med henne? Han kände att han bar på +en hemlighet. Den plågade honom så att han led och hela lifvet +mörknade. En dag hemma tog han en knif och sade: jag vill skära halsen +af mig. Modern trodde han var sjuk. Det kunde han icke säga. Han var +då omkring nio år. + +Hade det nu varit lika många flickor som gossar i skolan och under +alla lektioner, skulle troligen små oskyldiga vänskapsförbindelser +uppstått, elektriciteterna blifvit afledda, madonnadyrkan reducerad +och hans origtiga begrepp om qvinnan icke följt honom och de andra +kamraterna genom lifvet. + + * * * * * + +Faderns kontemplativa lynne, skygghet för menskorna efter nederlagen, +opinionens på honom hvilande dom öfver hans i början olagliga +förbindelse med modern, hade kommit honom att draga sig tillbaka till +Norrtullsgatan. Der hade han hyrt en malmgård med stor trädgård, +vidsträckta egor med kobete, stall, ladugård och orangeri. Han hade +alltid älskat landet och jordens odling. En gång förr hade han hyrt en +egendom utanför staden, men kunde icke sköta den. Nu skulle han ha +trädgård, kanske både för egen skull och barnens, hvilka fingo en +uppfostran, som erinrade något om Emiles. Mellan långa plank låg huset +isoleradt från grannar. Norrtullsgatan var en trädplanterad aveny, som +ännu icke hade stenlagda trottoarer och var föga bebygd. Bönder och +mjölkbud beforo mest gatan, då de skulle in och ut från Hötorget. +Likvagnarne som släpade ut till Nya Kyrkogården, slädpartier till +Brunnsviken, ungherrar, som åkte till Norrbacka eller Stallmästargården, +voro dernäst de mest synliga trafikanterna. + +Trädgården som omgaf det lilla envåningshuset var vidsträckt. Långa +alléer med minst hundra äppelträn och otaliga bärbuskar korsade +hvarandra. Täta bersåer af syrén och jasmin voro placerade här och +hvar, och en väldig gammal ek stod ännu qvar i ett hörn. Der var +skuggigt, rymligt och lagom förfallet för att vara stämningsfullt. +Öster om trädgården höjde sig en grusås, som var bevuxen med lönnar, +björkar och rönnar; och öfverst stod ett tempel från förra +århundradet. Åsens frånsida var uppgräfven här och der efter en +misslyckad grustägt, men erbjöd vackra partier af häggbevuxna dälder +och snår af viden och törnen. Från denna sida såg man ej gatan eller +huset. Vyen sträckte sig derifrån ut öfver Bellvy, Cedersdalsbergen +och Lilljansskogen. Endast få, spridda hus syntes på långt håll, +tobakslador och trädgårdar deremot i oändlighet. + +Man skulle sålunda bo på sommarnöje hela året om, och det hade barnen +ingenting emot. Nu fick han se på nära håll och upptäcka sjelf +växtlifvets hemligheter och skönheter, och den första våren var en +underbar öfverraskningarnas tid. + +När jorden låg nygräfd med sin djupa svärta under äppelträdens hvita +och skära soltält, när tulpanerna lyste i sin orientaliska färgprakt, +då tyckte han det var högtidligt att gå i trädgården, högtidligare än +på examen och i kyrkan, julottan ej undantagen. Men härmed följde ett +raskt kroppslif. Gossarne skickades upp med skeppsskrapor att skrapa +mossan af träden, de rensade landen och skyfflade gångarna, vattnade +och krattade. Ladugården var befolkad med en ko, som fick kalf; +höskullen blef en simskola, der det hoppades från bjelkarne, och +hästen i stallet reds till brunnen att vattnas. + +Lekarne uppe på åsen blefvo vilda; stenblock rullades, trädtoppar +äntrades och ströftåg företogos. + +Hagaparkens skogar och snår genomsöktes, i ruinerna nedsteg man på +unga trän och fångade läderlappar, harsyrans och bergsötans ätbara +egenskaper upptäcktes, fågelbon plundrades. Snart uppfans krutet +också, sedan pilbågen var aflagd, och hemma i backarne sköts snart +kramsfågel. Med allt detta följde snart en viss förvildning. Skolan +blef allt vidrigare och stadsgatorna ohyggliga. + +Samtidigt började ungdomsböckerna skänka fart åt afciviliseringen. +Robinson var epokgörande, och Amerikas upptäckande, Skalpjägaren, med +flera, väckte en upprigtig leda för skolböckerna. + +Vildheten tilltog så under det långa sommarlofvet, att modern ej mer +kunde styra de obändiga pojkarne. De skickades först på försök i +simskolan vid Riddarholmen, men halfva dagen gick åt på gatorna. +Slutligen tog fadern det beslut att sända de tre äldsta i +inackordering på landet, der de skulle vistas sommaren ut. + + + + +3. + +Borta ifrån hemmet. + + +Och så står han på fördäck på en ångbåt, långt ute på sjön. Det har +varit så mycket att se på under resan att han ej känt någon ledsnad. +Men nu är det eftermiddag, alltid melankolisk som den första +ålderdomen, solens skuggor falla så nytt och förändra allt, utan att +som natten dölja allt. Han börjar sakna något. Det kännes så tomt, +öfvergifvet, afbrutet. Han vill hem, men förtviflan öfver att ej +genast kunna det, slår honom med fasa och han gråter. När bröderna +fråga honom hvarför, svarar han att han vill hem till mamma. De +skratta åt honom. Men nu dyker moderns bild upp. Han ser henne +allvarlig, mild, leende. Hör hennes sista ord på landgången: var +lydig och höflig mot alla menskor, var rädd om dina kläder och glöm ej +din aftonbön. Han tänker på hur olydig han varit mot henne och han +undrar om hon är sjuk. Hennes bild stiger upp renad, förklarad, och +drager honom med längtans aldrig bristande trådar. Denna längtan och +ödslighet efter modern följde honom hela hans lif. Hade han kommit för +tidigt till verlden, var han ofullgången, hvad höll honom så bunden +vid moderstammen? + +Det fick han aldrig svar på hvarken i böckerna eller i lifvet, men +förhållandet qvarstod: han blef aldrig sig sjelf, aldrig frigjord, +aldrig en afslutad individ. Han förblef en mistel, som icke kunde växa +utan att bäras upp af ett träd; han blef en klängväxt, som måste söka +ett stöd. Han var svag och räddhågad af naturen; han öfvades i alla +manliga idrotter, var god gymnast, satt upp på löpande häst, förde +alla slags vapen, sköt, simmade, seglade djerft, men endast för att +icke vara sämre än de andra. Om ingen såg honom när han badade, kröp +han i; såg någon på kastade han sig på hufvet från ett badhustak. Han +kände sin räddhåga och ville dölja den. Han anföll aldrig kamrater, +men angreps han, slog han igen, äfven en starkare. Han kom skrämd till +verlden och lefde i ständig skrämsel för lifvet och menskorna. + +Båten ångar ut åt fjärdarne, hafvet öppnar sig; ett blått streck utan +strand. Det nya skådespelet, den friska vinden, brödernas munterhet +kryar upp honom, och så tänker han på att han snart rest aderton mil +på sjön, när ångbåten svänger in i Nyköpingsån. + +När landgången lagts ut kommer en medelålders man med ljusa polisonger +som efter ett kort samtal med kaptenen mottager gossarne. Han ser +snäll ut och är glad. Det är klockaren i Vidala. På stranden står en +trilla med en svart märr före, och strax äro de uppe i staden och +stanna på handelsmannens gård, der det också är bondqvarter. Det +luktar sill och svagdricka inne på gården, och väntan blir olidlig. +Han gråter en skur till. Ändtligen kommer Herr Lindén på en bondvagn +förande resesakerna, och efter många handtryckningar och små glas +reser man ur staden. Det är afton när man kommer ut genom tullen. +Trädesåkrar och gärdesgårdar öppna ett långt, ödsligt perspektiv, och +öfver röda byar synes i fjerran ett skogsbryn. Den skogen skall man +igenom, och man har tre mil att åka. Solen går ner och man åker genom +mörka skogen. Herr Lindén pratar och söker hålla modet uppe. Han talar +om lekkamrater, badställen och smultronplockning. Johan somnar. Vaknar +vid en gästgifvargård med fulla bönder. Hästarne spännas från och +vattnas. Färden går genom mörka skogar. Man får stiga af och gå +uppför backarne. Hästarne röka och flåsa, bönderna på bagagevagnen +skämta och supa, klockaren pratar med dem och säger roligheter. Och så +åker man igen och sofver. Åker vaken, stiger af och rastar. Mera +skogar, som det förr varit röfvare i, svarta granskogar under +stjernhimmel, stugor och grindar. Gossen är alldeles bortkommen och +nalkas det okända med bäfvan. + +Slutligen blir vägen jemn, det ljusnar, och vagnarne stanna utanför +ett rödt hus. Midt emot huset står en hög, svart byggnad. En kyrka. +Återigen en kyrka. En gumma, som han tyckte, lång och mager, kommer ut +och tar emot barnen, som hon leder in i ett rum på nedra botten, der +ett bord står dukadt. Hon har en skarp röst, som icke låter vänlig, +och Johan är rädd. Man äter i mörkret, men maten smakar ej, ty den är +ovanlig, och man är trött med gråten i halsen. Så föres man opp på en +vindskammare, fortfarande i mörkret. Intet ljus tändes. Der är trångt; +sängar, bäddar på stolar och på golfvet, och luktar förfärligt. +Sängtäcken röra sig och ett hufvud sticker opp. Så ett till. Det +fnissar och hviskar, men de nykomna kunna ej se några ansigten. Äldsta +bror får egen säng, men Johan och äldre bror skola ligga skaffötters. +Det var nytt. Nå, de krypa ner och börja dra på täcket. Stora bror +sträcker ut sig ogeneradt, men Johan protesterar mot öfvergreppet. De +sparkas och Johan blir slagen. Han gråter genast. Äldsta bror sofver +redan. + +Nu hörs en röst från en vrå djupt nere vid golfvet. + +-- Ligg stilla, pojkdjeflar, och slåss inte. + +-- Hvad säger du för slag? -- svarar bror, som är en djerf pojke. + +Basrösten svarar: + +-- Hvad jag säger? Jag säger att han inte ska vara kitslig mot den +lilla! + +-- Angår det dig, det? + +-- Ja det angår mig. Kom hit han, ska jag klå honom. + +-- Klå? Du? + +Bror stiger upp i skjortan. Basen möter på golfvet. Det är en liten +fyrkantig pjes med breda axlar, det är allt hvad man kan se. Många +åskådare sitta upp i sängarne. + +De slåss och stora bror får smörj. + +-- Nej slå honom inte; slå honom inte. + +Lilla bror kastar sig emellan. Han kunde aldrig se någon af sitt blod +få stryk eller lida, utan att känna det i sina nerver. Åter hans +osjelfständighet, de olösliga blodsbanden, nafvelsträngen, som aldrig +kunde klippas, men endast gnagas af. + +Så blir det tyst och så faller sömnen på, den medvetslösa, som lär +likna döden och som derför lockat så många till förtidig hvila. + +Nu börjar ett nytt litet lif för sig. Uppfostran utan föräldrar, ty +barnet är ute i verlden bland främmande menskor. Han är rädd och +undviker omsorgsfullt alla anmärkningar. Angriper ingen, men försvarar +sig mot öfversittare. Emellertid är man tillräckligt många för att +kunna få jemvigt, och rättvisa skipas af den bredaxlade, som är +puckel, men kanske derför alltid går med den svagare, när han anfalles +orättvist. + +Det läses om förmiddagarne, badas före middan och arbetas om +eftermiddagarne. Det rensas i trädgården, bäres vatten från källan, +ryktas i stallet. Det är fars önskan att barnen skola arbeta med +kroppen fastän de betala vanlig inackordering. + +Men Johans lydnad och pligtkänsla för egen del räcker ej att göra +honom lifvet drägligt. Bröderna utsätta sig för anmärkningar, och dem +lider han lika mycket af. Han känner sig solidarisk och blir aldrig +mer än en tredjedels menska den sommaren. Straff, andra än att sitta +inne, förekomma ej, men anmärkningar äro nog för att oroa honom. +Arbetet gör honom stark till kroppen, men nerverna äro lika känsliga +för intryck. Ibland sörjer han modern, ibland är han ystert glad och +anför lekarne, helst de våldsamma. Att bända loss stenar i +kalkstensbrottet och tända eldar på dess botten, åka på brädlappar +utför branta berg. Rädd och oförvägen, uppsluppen och grubblande, +ingen jemvigt. + +Kyrkan står på andra sidan vägen och kastar en skugga öfver +sommartaflan med detta becksvarta tak, denna likhvita vägg. Grafkorsen +sticka upp öfver kyrkmuren och ingå slutligen i hans dagliga +fönsterutsigt. Kyrkan slår icke hela dygnet som Klara, men om aftonen +klockan sex få gossarne gå ut och klämta med linan, som hänger ner +från tornet. Det var ett stort ögonblick när hans tur kom att klämta +första gången. Han var nästan en kyrkans embetsman och när han räknade +tre gånger de tre slagen trodde han att Gud, pastorn och socken skulle +taga skada, om han klämtade ett slag för mycket. + +På söndagen fingo de stora pojkarne gå upp och ringa klockorna. Då +stod Johan i den mörka trätrappan och beundrade. Fram på sommaren kom +en kungörelse med svarta kanter. När den lästes upp i kyrkan blef det +stor rörelse. Kung Oskar var död. Det talades mycket godt om honom, om +också ingen direkt gick och sörjde honom. Men nu ringdes det hvarje +dag mellan tolf och ett. + +Kyrkklockorna tycktes förfölja honom. + +På kyrkogården lekte man mellan grafvarne och kyrkan blef snart en +intim. Om söndagen placerades alla inackorderingarne på orgelläktaren. +När klockaren nu tog upp psalmen utposterades pojkarne vid stämmorna, +och vid en nick från mästaren drogos alla stämmor ut på en gång, och +ungdomen bröt in i kör. Det gjorde alltid stor effekt på församlingen. + +Emellertid, genom att se de heliga tingen på nära håll och genom att +handskas med reqvisitan till kulten gjordes han snart familjär med +dessa höga saker, och respekten minskades. Sålunda blef nattvarden +icke vidare upplyftande när han på lördagsqvällen ätit af det heliga +brödet i klockarens kök, der det bakades och stämplades ut med en +stamp, på hvilken krucifixet var graveradt. Gossarne åto det och +kallade det munlack. Efter nattvardsgångens slut blef han en gång +bjuden på vin inne i sakristian tillsammans med kyrkvärdarne. + +Dessoaktadt började nu, sedan han lösryckts från modern och han kände +sig omgifven af okända, hotande magter, ett starkt behof att sluta sig +till något skydd att vakna. Han bad sina aftonböner med temlig andakt; +om morgnarne, när solen sken och kroppen var uthvilad, erfor han icke +detta behof. + +En dag när kyrkan vädrades sprungo barnen och lekte derinne. I ett +anfall af ysterhet stormades altaret. Men Johan, som eggades till +ytterligare bragder, rännde opp på predikstolen, vände timglaset och +predikade ur bibeln. Detta upptåg gjorde stor lycka. Derpå gick han +ner och sprang genom hela kyrkan på de öfversta bänkkanterna utan att +röra vid golfvet. Framkommen till första bänken vid altaret, grefvens +bänk, trampar han för hårdt på psalmbokspulpeten, hvilken med ett brak +störtar ner i golfvet. Panik. Alla kamraterna störta ut ur kyrkan. Han +stod der ensam, tillintetgjord. Nu skulle han ha velat störta till +modern, bekänna sin skuld och bedja henne om hjelp. Men hon fans der +icke. Han kommer ihåg Gud. Faller på knä vid altaret och läser hela +Fader vår. Stark och lugn, såsom om han fått en tanke ofvanifrån, +stiger han upp från golfvet, undersöker bänken, ser att tapparne ej +äro afbrutna; tar listen, passar in fogar och tappar, rycker af skon, +som han förvandlar till hammare, och med några väl rigtade slag är +pulpeten lagad. Han pröfvar sitt verk; det håller. Och han går, +jemförelsevis lugn, ut ur kyrkan. -- Så enkelt, tyckte han nu. Och han +skämdes öfver att ha läst Fader vår. Hvarför skämdes han? Kanske han +kände dunkelt, att uti detta orediga komplex, som kallas själ, fans en +kraft, som, i nödens stund uppkallad till sjelfförsvar, egde ganska +stor förmåga att reda sig. Att han icke trodde att Gud hjelpt honom +framgick deraf, att han icke föll ner och tackade honom för hjelpen, +och denna sväfvande förnimmelse af blygsel uppstod troligen deraf, +att han insåg det han gått öfver ån efter vatten. + +Men detta var blott ett öfvergående moment af sjelfkänsla. Han förblir +ojemn och numera äfven nyckfull. Nyck, kapris, eller »diables noirs», +som fransmannen kallar det, är ett icke fullt förklaradt fenomen. +Offret är besatt: det vill ett, men gör motsatsen; det lider af begär +att tillfoga sig ondt och nästan njuter af sjelfplågeriet. Det är en +själssjukdom, en viljans sjuklighet, och äldre psykologer vågade en +förklaring medelst framhållande af tvåheten i hjernan, hvars två +hemisferer kunna under vissa förhållanden operera sjelfständigt hvar +för sig, och i strid mot hvarandra. Men den förklaringen är förkastad. +Personlighetens dubbelhet ha många observerat, och Goethe har +behandlat ämnet i Faust. Nyckfulla barn, som icke »veta hvad de +vilja», sluta med gråt, nervspänningens upplösning. De »tigga stryk», +säger man också, och eget är att se huru en lätt aga vid sådana +tillfällen liksom sätter nerverna i jemvigt och tyckes nästan +välkommet af barnet, som genast lugnar af, är försonlig och icke alls +bitter öfver det straff det efter sin mening måste anse sig ha lidit +orättvist. Det tiggde verkligen stryk såsom medicin. Men det fins ett +annat sätt att utdriva de svarta andarne. Man tar barnet i sina armar, +så att det känner en vänlig menniskas magnetism, och det lugnar af. +Det sättet är bättre än alla andra. + +Gossen hade sådana anfall. När ett nöje vinkade, en utflygt med +bärplockning till exempel, bad han få stanna hemma. Han visste att han +skulle få dödande tråkigt hemma. Han ville så gerna fara med, men han +ville framför allt stanna hemma. En annan vilja, starkare än hans, +befalde honom stanna hemma. Ju mer man räsonnerade med honom, dess +fastare blef motståndet. Men kom då någon helt frankt och tog honom +skämtsamt i kragen och kastade upp honom på höskaket, då lydde han och +var glad att han så blef befriad från den oförklarliga viljan. Han +lydde i allmänhet gerna och ville aldrig sticka sig upp eller befalla. +Han var född för mycket slaf. Modern hade tjenat och lydt hela sin +ungdom och som upp-passerska varit höflig mot alla. + +En söndag voro de i prestgården. Der var flickor. Han tyckte om dem, +men var rädd för dem. Hela barnskaran gick ut och plockade smultron. +Någon hade föreslagit att man skulle slå tillsammans bären och sedan +äta dem med sked till socker, när man kom hem. Johan plockade flitigt +och höll öfverenskommelsen, åt ej ett bär utan aflemnade sin tribut +ärligt. Men han såg andra som fuskade. Vid hemkomsten utdelas bären af +prestens dotter, och barnskaran tränger sig fram kring flickan att få +hvar och en sitt skedblad. Johan håller sig längst bakom. Blir glömd +och blir utan bär. + +Förbigången! Med bitterhet i sinnet såsom en förbigången, går han ut i +trädgården och gömmer sig i en berså. Han känner sig som den sista, +den sämsta. Men nu gråter han ej, utan han känner något hårdt och +kallt resa sig som en stålstomme inne i sig. Och efter anstäld kritik +på hela sällskapet finner han att han var den redligaste, ty han åt +icke ett bär ute på svedjan, och så -- pang! der kom felslutet -- derför +att han var bättre än de andra, så blef han förbigången. Resultat: han +ansåg sig bättre än de andra. Och han erfor en stark njutning af att +vara förbigången. + +Han hade också en förmåga att göra sig osynlig och hålla sig undan, så +att han blef förbigången. Fadern kom en gång hem med en persika till +aftonbordet. Alla barnen erhöllo en skifva af den sällsynta frukten, +men hur det föll sig, Johan blef utan, och det så att den eljest +rättvise fadern icke märkte det. Han kände sig så stolt af denna nya +påminnelse om sitt oblida öde, att han senare på aftonen måste skryta +för bröderna med det. De trodde honom icke, så orimlig ansågo de +historien. Ju orimligare, ju bättre! + +Han plågades äfven af antipatier. En söndag på landet kom det en vagn +med ungdom till klockargården. Ur steg en svartmuskig gosse med dolsk +men djerf uppsyn. Johan sprang vid hans åsyn och gömde sig på vinden. +Man letade upp honom, klockaren smickrade honom, men han blef sittande +i sin vrå och hörde på huru barnen lekte, ända tills den svarta gossen +hade rest. + + +Kalla bad, vilda lekar, strängt kroppsarbete, ingenting kunde härda +hans lösa nerver, som stundom ett ögonblick kunde spännas till det +yttersta. + +Han hade godt minne, läste ordentligt, helst om reala ting såsom +geografi och naturvetenskap. Aritmetik gick in minnesvägen, men +geometri hatade han. En vetenskap om overkligheter oroade honom; först +senare, när han fått fatt i en handbok i landtmäteri och insett +geometriens praktiska nytta, fick han lust för ämnet, och då mätte han +upp träd och hus, refvade trädgårdsland och alléer och konstruerade +pappfigurer. + +Han ingick nu i sitt tionde år. Var bredaxlad och brunhylt; håret var +blondt och struket upp öfver en sjukligt hög och framstående panna, +hvilken ofta var föremål för samtal och af slägtingar gaf anledning +till öknamnet »professorn». + +Han var icke längre automat, utan började samla egna iakttagelser och +draga slutledningar, derför nalkades den tidpunkt, då han skulle +söndra sig från sin omgifning och gå ensam. Men ensamheten måste för +honom bli en ökenvandring, ty han egde icke nog stark individualitet +att kunna gå för sig sjelf; hans sympati för menskorna skulle bli +obesvarad, emedan deras tankar icke kunde gå jemnt med hans; och sedan +skulle han gå omkring och bjuda ut sitt hjerta åt den förstkommande, +men ingen skulle ta emot det, ty det var dem främmande, och så skulle +han draga sig tillbaka i sig sjelf, sårad, förödmjukad, förbisedd, +förbigången. + + * * * * * + +Sommaren gick till sitt slut och han reste hem till skolans öppnande. +Dubbelt trist föreföll nu det mörka huset vid Klara kyrkgård, och när +han såg den långa filen af rum, som under latinska namnen till och med +qvinta, skulle genomsläpas på bestämdt utstakade år, innan en ny fil +af rum på gymnasium skulle genomtråkas, då tyckte han att lifvet just +icke var lockande. Samtidigt börjar hans sjelftänkning att revoltera +mot lexorna. Följden blir dåliga betyg. En termin senare, efter +nerflyttning i klassen, tager fadern honom ur Klara skola och sätter +honom i Jakobs, på samma tid man bryter upp från Norrtullsgatan och +installerar sig i en malmgård på Stora Gråbergsgatan nära Sabbatsberg. + + + + +4. + +Beröring med underklassen. + + +Christineberg, så vilja vi kalla malmgården, låg ännu ensligare än +huset på Norrtullsgatan. Gråbergsgatan var icke stenlagd. Endast en +ensam vandrare kunde der ses en gång i timmen, och vagnsbuller var en +händelse, som lockade en till fönstren att se hvad det var. Huset låg +inne på en trädbevuxen gård och liknade en prestgård på landet. Omgafs +af trädgård och stora tobaksplantager; vidlyftiga egor med dammar +sträckte sig åt Sabbatsberg. Men nu arrenderade fadern ingen jord, +hvarför den lediga tiden åtgick till att slå dank. Lekkamraterna +utgjordes nu af fattigare mans barn. Mjölnarens pojkar och kogubbens. +Lekplatserna voro särskildt qvarnbackarne, och qvarnvingarne voro +leksakerna. + +Jakobs skola var fattiga barns skola. Här ingår han i umgänge med +underklassen. Kamraterna voro sämre klädda, voro såriga om näsan, hade +fula drag och luktade illa. Hans egna skinnbyxor och smorläderstöflar +gjorde ingen dålig effekt här. Han kände det lugnare i denna +omgifning, som anstod honom; blef mera förtrolig med dessa barn än med +de högfärdiga i Klara. + +Men många af dessa barn voro bjessar i att kunna sina lexor, och +skolans snille var en bondpojke. Jemsides dermed funnos många så +kallade »busar» i de lägre klasserna, och dessa slutade vanligen i +andra. Han gick nu i tredje och kom ej i beröring med dem, och de +rörde aldrig någon i en högre klass. Dessa barn gingo samtidigt i +något yrke, voro svarta om händerna, rätt gamla, ända till fjorton, +femton år. Många af dem seglade med briggen Carl Johan om somrarne, +och uppträdde sedan på hösten i tjäriga lärftsbyxor, svångrem och +knif. De slogos med sotare och tobaksbindare, togo aptitsupen i +frukostlofvet, gingo på krogar och kaffehus. Oupphörliga ransakningar +och utvisningar voro dessa gossar utsatta för och ansågos i allmänhet, +men med stor orätt, som dåliga barn. Många af dem ha sedan blifvit +dugtiga borgare och en, som seglat på Carl Johan, (busbriggen), har +sedan slutat som officer vid gardet. Han har aldrig vågat tala om sin +seglats, men när han för vaktparaden framåt Nybrohamnen och ser den +beryktade briggen ligga der, går det en rysning genom honom, säger +han. + +En dag mötte Johan en forden kamrat från Klara och han sökte undvika +honom. Men denne går på Johan och frågar honom i hvilken skola han nu +går. + +-- Jaså, du går i den busskolan, -- sade kamraten. + +Johan kände att han kommit »ner», men han hade sjelf önskat det. Han +framstod icke alls bland kamraterna, men kände sig hemma med dem, +befryndad med dem och han trifdes bättre än i Clara, ty här tryckte +icke något uppifrån. Han ville sjelf icke stiga upp och trycka ner +någon, men han led af press uppifrån. Han ville icke ditupp, men han +erfor ett behof af, att det icke skulle finnas några deruppe. Men det +grodde ändå i honom det der, att de gamla kamraterna ansågo honom ha +gått ner. Och när han på gymnastikuppvisningen kom i Jakobisternas +dunkla trupp och mötte Klaristernas lätta rotar med fina sommarkläder +och ljusa ansigten, då såg han klass-skilnaden och föll då ordet +»buse» ifrån det andra lägret, då osade det krig i luften. De båda +skolorna slogos ibland, men Johan gick aldrig med. Han ville icke se +de gamla vännerna och icke visa sin förnedring. + +Examensdagen erbjöd i Jakob en annan anblick än i Klara. Handtverkare, +tarfligt klädda gummor, utstyrda restaurationsfruar, åkare, krögare +utgjorde publiken. Och det tal skolans inspektor höll för +församlingen, det var annat än erkebiskopens glada blomstertal. Han +läste upp namnen på de late (eller för läsning svagt begåfvade), +hunsade föräldrar för att deras barn kommit för sent eller uteblifvit, +och salen genljöd af gråt från fattiga mödrar, som kanske icke vållat +dessa lätt förklarliga försummelser, och som i sin enfald trodde sig +ha dåliga söner. Så kommo premierna. Det var alltid burgna +borgarsöner, som haft råd att uteslutande egna sig åt lexorna, hvilka +nu helsades såsom dygdemönster. + +Moralen, hvilken väl skulle vara läran om skyldigheter och +rättigheter, men slutligen blifvit en lära om vår nästas skyldigheter +mot oss, uppträdde uteslutande såsom en stor författningssamling af +skyldigheter. Ännu hade barnet icke hört omtalas en enda mensklig +rättighet. Allt var på nåd; han lefde på nåd, åt på nåd, fick gå i +skolan på nåd. Här i de fattiges skola begärde man än mera af barnen. +Man begärde af de fattiga att de skulle ha hela kläder. Hvar skulle de +få dem ifrån? Man gjorde anmärkning på deras händer, derför att de +blifvit svarta under beröring med tjära och beck; man begärde +uppmärksamhet, fina seder, höflighet, det vill säga allt orimligt. +Lärarnes skönhetssinne narrade dem ofta till orättvisor. Johan hade en +knäkamrat som aldrig var kammad, hade sår under näsan, flytningar ur +öronen, hvilka luktade illa. Hans händer voro orena, hans kläder +fläckiga och trasiga. Sällan kunde han lexorna och fick alltid +anmärkningar och handplagg. En dag anklagades han af en kamrat att ha +infört ohyra i klassen. Han fick då en egen plats sig anvisad; han var +utstött. Han gret bittert, så bittert. Derpå blef han borta. Johan +skickades såsom ordningsman för tillfället att söka honom hemma. Det +var i Dödgräfvargränden han bodde. I ett rum bodde målarfamiljen med +mormor och många små barn. Georg, gossen i fråga, satt med en liten +syster i knäet, som skrek förtvifladt. Mormodern hade en annan liten i +sina armar. Far och mor voro ute på arbete, hvar på sitt håll. I detta +rum, som ingen hade tid att städa och som ej kunde städas, osade +koksens svafvelångor och småbarnens orenligheter, här torkades kläder, +lagades mat, refs oljefärg, knådades kitt. Här lågo alla motiven till +Georgs immoralitet i dagen. Men, invände alltid någon moralist, man är +aldrig så fattig att man ej kan hålla sig hel och ren. Så enfaldigt! +Likasom icke sylön, (om man har något helt att sy på), tvål, +klädtvätt, tid, kostade något! Att vara hel, ren och mätt är väl det +högsta den fattige kan tänka sig komma till. Det kunde icke Georg och +derför blef han utstött. + +Nyare moralister ha trott sig gjort den upptäckten, att underklassen +är mera omoralisk än öfverklassen. Med omoralisk skulle denna gång +menas att den icke höll sociala öfverenskommelser så bra som +öfverklassen. Detta är ett misstag, om icke något värre. I alla de +fall der underklassen icke tvingas af nöd är den pligttrognare än +öfverklassen. Den är äfven barmhertigare mot likar, mildare mot barnen +och framför allt tåligare. Hur länge har den ej tålt att dess arbete +begagnas af öfverklassen, innan den slutligen börjat bli otålig! + +För öfrigt har man alltid velat hålla morallagarne så sväfvande som +möjligt. Hvarför bevaras de ej i skrift och tryck såsom den gudomliga +och den borgerliga lagen? Kanske derför att en ärligt skrifven +morallag skulle nödgas upptaga äfven menniskans rättigheter. + + * * * * * + +Revolten mot lexorna tilltog nu hos Johan. Hemma läste han allt +möjligt, men lexorna slarfvade han igenom. Skolans förnämsta läroämnen +voro nu latin och grekiska. Undervisningsmetoden var absurd. Ett +halft år åtgick att explicera en fältherre i Cornelius. Läraren hade +ett sätt att inveckla saken, som bestod i att eleven skulle »ta ut +konstruktionsordningen». Men han förklarade aldrig hvad detta skulle +innebära. Det bestod nämligen i ett uppläsande af textens ord i en +viss ordning, men i hvilken, det sade han aldrig. Den sammanföll icke +med den svenska öfversättningen, och när gossen gjort några försök att +fatta sammanhanget, men ej kom till klarhet, tog han sig för att tiga. +Han blef halsstarrig, och när han ropades upp att explicera, teg han, +äfven om han kunde lexan. Ty så snart han började läsa haglade +anmärkningar, på ordens tonvigt, på tempot, på rösten, på allt. + +-- Kan du inte, förstår du inte? -- ropade läraren utom sig. + +Gossen teg och tittade föraktligt på pedanten. + +-- Är du stum? + +Han teg. Nu var han för gammal att få stryk, hvilket dessutom började +bortläggas. Och så fick han sitta der. + +Han kunde öfversätta texten på svenska, men ej på det enda sätt +läraren ville. Att läraren bara ville ha det på ett sätt tyckte gossen +var fånigt. Han skulle ha stormat igenom hela Cornelius på ett par +veckor, och detta afsigtliga, oräsonliga krypande, när man kunde +springa, deprimerade honom. Han såg ingen idé i det. + +Samma fenomen vid lektionen i historia. + +-- Nå du, Johan, -- säger läraren ungefär, -- tala nu om hvad du vet +om Gustaf den förste. + +Gossen stiger upp från platsen, och så löpa hans ostyriga tankar så +här ungefär: + +-- Hvad jag vet om Gustaf den förste? Åh! Det är mycket det. Men det +visste jag i prima redan, (nu är han i qvarta), och det vet magistern +också. Hvad tjenar det till att rabbla opp det igen? + +-- Nåå du? Är det allt hvad du vet. -- Han hade inte sagt ett ord och +kamraterna skratta. Nu blir han ond. Han försöker att börja tala, men +det stockar sig i halsen. Hvad skall han börja med? Gustaf var född på +Lindholmen i Roslagen. Ja, men det visste ju han och magistern förut. +Så fånigt att stå och jamsa om det der. + +-- Jaså, du kan inte din lexa, du vet ingenting alls om Gustaf den +förste. + +Nu öppnar han munnen och säger kort och bestämdt: + +-- Jo, det kan jag visst det! + +-- Jaså du kan, hvarför svarar du inte då? + +Han tyckte att magistern hade frågat så dumt och nu ville han inte +svara. Han slog, bort alla tankar på Gustaf den förste och tänkte med +våld bort på något annat, på kartorna på väggen, på lamporna i taket, +och nu gjorde han sig döf. + +-- Sitt ner då, efter du inte kan din lexa, -- säger magistern. Han +sätter sig ner och låter tankarna löpa ut, sedan han bestämt sig för +att magistern ljugit. + +Det låg i detta något af afasi, oförmåga eller ovilja att tala, och +det följde honom långt fram i lifvet, tills reaktionen kom i form af +pratsjuka, oförmåga att hålla mun, drift att tala ut allt hvad tanken +producerade. Naturvetenskaperna lockade honom, och de timmar då +läraren visade skolbotanikens kolorerade figurer af örter och +trädslag, då tyckte han att det mörka rummet ljusnade; och när +magistern läste ur Nilssons Fauna om djurens lif, så lyssnade han och +lade på minnet. Men fadern såg att det gick dåligt med de andra +läroämnena. Latinet i synnerhet. Men Johan skulle läsa latin och +grekiska. Hvarför? Han var väl utsedd att gå den lärda vägen. Fadern +anstälde en undersökning. När han fick höra af latinläraren att denne +ansåg sonen som idiot, måtte detta ha stuckit hans sjelfkänsla, och +han beslöt flytta gossen till ett privatläroverk med mera rationella +metoder. Ja, han var så retad att han tillät sig den förtroligheten +att berömma Johans förstånd och för första gången säga ondt om hans +lärare. + +Emellertid hade denna beröring med de fattigare klasserna hos gossen +alstrat en tydlig ovilja för de högre. I Jakobs skola var det en +demokratisk anda, så till vida att jemnåriga alltid kände sig i nivå +med hvarandra. Ingen drog sig för den andres sällskap på andra grunder +än personlig antipati. I Klara var det kast- och bördskilnad. I Jakob +skulle förmögenhet kunnat göra en aristokrati, men det fans inga +förmögna. Och de ytterligt fattiga behandlades af kamraterna med +deltagande utan nedlåtande, om ock den dekorerade inspektorn och de +akademiskt bildade magistrarne visade motvilja för de elända. + +Johan kände sig solidarisk och befryndad med kamraterna, sympatiserade +med dem, men blef skygg för de högre. Han undvek de stora gatorna. +Gick alltid den trista Holländargatan eller den fattiga Badstugatan. +Men af kamraterna lärde han att missakta bönderna, som här hade sina +qvarter. Det var stadsbo-aristokratism, som äfven det mest obetydliga +stadsbarn, huru fattigt det än är, har insupit. Dessa kantiga figurer +i gråa rockar, som skakade på mjölkkärror och hölass, behandlades som +löjliga personer, underlägsna varelser, hvilka saklöst beskötos med +snöbollar. Att åka bak på deras slädar ansågs som ett medfödt +privilegium. Att skrikande upplysa dem om att vagnshjulet gick +omkring och få dem att titta på underverket var en stående qvickhet. + +Men hur skulle barn, som icke sågo annat än ett samhälle der allt var +ordnadt opp- och nervändt efter egentlig vigt, der det tyngsta låg +nederst och det lättaste öfverst, kunna undgå att ta det som låg under +för att vara det sämre? Aristokrater äro vi alla. Det är visserligen +delvis sant, men det är icke desto mindre illa, och vi borde söka +lägga bort att vara det. Underklassen är emellertid mera verkligt +demokratisk än öfverklassen, ty den vill icke stiga öfver, utan endast +komma upp i nivån; deraf dess påstådda begär att vilja höja sig. +Underklassen ville helst ha jemvigt genom att sänka nivån och slippa +den förtviflade ansträngningen att »höja» sig. Det finnes aristokrater +med namnet demokrater, som söka höja sig för att få öfva tryck, men de +äro snart genomskådade. En sann demokrat vill hellre sänka det +oberättigadt upphöjda än »höja» sig. Detta kallas att dra ner till sin +låga ståndpunkt. Uttrycket är korrekt, men har fått inskjutet en +falsk, ful betydelse. + +Samhället lyder Archimedes' lag om vätskors jemvigt i kommunicerande +rör. Båda ytorna sträfva att komma i samma läge. Men jemvigt kan +endast inträda genom att den högre ytan sänks, hvarigenom samtidigt +den lägre höjes. Det är dit det moderna samhällsarbetet sträfvar. Och +det går dit! Säkert! Och sen blir det lugn. + + * * * * * + +Sedan numera intet kroppsarbete hemma kom ifråga blef Johans lif +uteslutande ett inre, overkligt tankelif. Han läste hemma allt hvad +han kom öfver. Om onsdags- och lördagseftermiddagarne kunde man se +elfvaåringen i en nattrock och en rökmössa, som han fått af fadern, +och med en lång tobakspipa i munnen, med fingren instuckna i öronen, +sitta fördjupad öfver någon bok, helst en indianbok. Han hade redan +läst fem olika Robinsöner och njutit otroligt af dem. Men i Campes +bearbetning hade han såsom alla barn hoppat öfver moralerna. Hvarför +hata alla barn moraler? Äro de omoraliska af naturen? Ja, svara de +nyare moralisterna, ty de äro djur ännu och erkänna icke +samhällsfördraget. Ja, men moralen uppträder också för barnet endast +med pligter och inga rättigheter. Moralen är derför orättvis mot +barnet, och barnet hatar orättvisan. + +Han hade derjemte anlagt ett herbarium, en insektsamling och en +mineralsamling, samt läste Liljeblads Flora, som han funnit i faderns +bokskåp. Den boken tyckte han mer om än skolbotaniken, ty der stod en +mängd små saker om växternas nytta, när den andra bara talade om +ståndare och pistiller. + +När bröderna med afsigt störde honom i läsningen kunde han rusa upp +och hota med slagsmål. Man sade då att han var förläst. + +Banden med lifvets verkligheter löste han upp, och han lefde ett +skenlif i främmande länder, i sina tankar, och var missnöjd med den +gråa, enformiga dagliga tillvaron och sin omgifning, som blef honom +alltmer främmande. Men fadern ville icke släppa honom vill i +fantasierna, utan han fick numera gå ärenden, såsom att hemta +tidningar och aflemna post, hvilket han ansåg som ingrepp i sina +personliga rättigheter och alltid gjorde med missnöje. + + * * * * * + +Det talas nu för tiden så mycket om sanningen och tala sanning, som om +detta vore en svår sak, hvilken förtjente beröm. Om man fråndrager +berömmet så är det icke utan att det har sina svårigheter att få reda +på verkliga förhållandet, hvilket ju skulle vara sanning i denna +bemärkelse. En person är icke alltid den, som hans rykte anger, ja, en +hel opinion kan vara falsk; bakom hvarje tanke lurar en passion, +hvarje omdöme är koloreradt af ett tycke. Men konsten att skilja +sakförhållandet från tycket är gränslöst svår, derför kunde sex +tidningsreferenter på samma gång se sex olika färger på kejsarens +kröningsrock. Nya tankar tas icke gerna emot af våra automatiska +hjernor, äldre personer tro bara sig sjelfva, och obildade inbilla sig +att de väl måtte kunna tro sina egna ögon, hvilket de icke alltid +borde lita på, då det fins så mycket synvillor. + +I Johans hem dyrkades sanningen. + +-- Tala alltid sanning, hända hvad som hända vill -- upprepade fadern +så ofta, och så berättade han en historia om sig sjelf. Huru han en +gång lofvat en kund afsända en vara på dagen. Han glömmer bort det, +men måtte ha haft att tillgå ursäkter, ty när den ursinnige kunden +kommer in på kontoret och öfveröser honom med skymford, svarar fadern +med att ödmjukt bekänna sin glömska, anhålla om förlåtelse och +förklara sig villig ersätta förlusten. Sens moral: kunden faller i +förvåning, räcker sin hand och betygar sin aktning. (I parentes: +köpmän måtte icke ha så höga fordringar på hvarandra!) + +Nå! Fadern hade ett godt förstånd och som äldre man var han säker på +sina slutledningar. + +Johan, som aldrig kunde vara sysslolös, hade gjort en upptäckt: att +man kunde fördrifva tiden på den långa vägen till och från skolan och +på samma gång bli rikare. Han hade en gång på den trottoarlösa +Holländargatan hittat en jernmutter. Den tyckte han var rolig, ty den +blef en bra slungsten på ett snöre. Derefter gick han alltid midt på +gatan och tog upp allt jern han såg. Som gatorna voro illa lagda, och +öfverdådigt körande icke var förbjudet, så misshandlades redskapen +grymt. Derföre kunde en uppmärksam vandrare vara säker på att hvarje +dag hitta ett par söm, en sprint och minst en mutter, stundom en +hästsko. Johan tyckte mest om muttrarne, och tog dem till sin +specialitet. På ett par månader hade han samlat väl en half kappe. + +En qväll sitter han och leker med dem när fadern kommer in i rummet. + +-- Hvad har du der? -- säger fadern och gör stora ögon. + +-- Det är muttrar, -- svarar Johan säkert. + +-- Hvar har du fått dem ifrån? + +-- Jag har hittat dem. + +-- Hittat dem? Hvar? + +-- På gatan. + +-- På ett ställe? + +-- Nej, på många. Man går midt på gatan och tittar ner, -- säger han. + +-- Nej, hör du, det går inte i mig. Det der ljuger du. Kom in, får jag +tala med dig. + +Talet hölls med en rotting. + +-- Vill du nu bekänna! + +-- Jag har hittat dem på gatan. + +Han pryglas, tills han »bekänner». + +Hvad skulle han bekänna? Smärtan och fruktan att icke få slut på +uppträdet aftvang honom följande lögn: + +-- Han hade stulit dem. + +-- Hvar? + +Nu visste han icke hvar en mutter satt på en kärra, men han gissade +att de sutto inunder. + +-- Inunder kärror -- alltså. + +-- Hvar? + +Fantasien framkallade en plats der det stod många kärror. + +-- Vid byggeraget midt emot Smedgårdsgränd. -- + +Den der specificeringen af gränden gjorde saken sannolik. Den gamle +trodde sig nu säkert ha tagit sanningen ur honom. Och så följde +reflexionerna: + +-- Hur kunde du ta bort dem med bara fingrarne? + +Det hade han icke drömt om. Jo, nu såg han faderns verktygslåda för +sig: + +-- Med en skrufmejsel. + +Nu kan man inte ta muttrar med skrufmejsel, men faderns fantasi var i +rörelse och han lät lura sig. + +-- Men det är ju förfärligt! Du är ju en tjuf! o. s. v. Tänk om +polisen hade kommit. + +Johan tänkte ett ögonblick lugna honom med att det var lögn +alltsammans, men utsigten att få mera stryk och bli utan qvällsvard +afhöll honom. + +Om aftonen när han lagt sig och modern kom in och bad honom läsa sin +aftonbön, sade han patetiskt och med lyftad hand: + +-- Jag har ta mig fan inte stulit några muttrar. + +Modern såg på honom länge, och så sade hon: + +-- Du ska inte svära så! + +Kroppsstraffet hade förödmjukat honom, kränkt honom, han var ond på +gud, föräldrar, och mest på bröderna, som icke vittnat för hans sak, +oaktadt de kände förloppet. Han gjorde ingen bön den qvällen, men han +önskade att det blifvit eldsvåda, utan att han behöft tända på. Och så +tjuf till! + +Sedan dess var han misstänkt eller rättare hans dåliga rykte stadgadt, +och han pikerades länge med erinran om den stöld han aldrig begått. + +En annan gång gjorde han sig sjelf skyldig till lögn, men genom en +inadvertens, som han icke kunde förklara på länge. (Anbefalles +föräldrar till begrundande.) En skolkamrat med syster kommer en +söndagsmorgon på våren hem till honom och frågar om han vill gå med +till Haga. Ja, det vill han, men han skall fråga mamma om lof först. +(Pappa var borta.) + +-- Skynda dig då! + +Ja, men han skall visa sitt herbarium först. + +-- Ska vi gå nu? + +-- Ja, men jag ska bara in till mamma först. + +Men så kommer en liten bror in och tar hans herbarium. + +Ofoget afstyres, men nu skola de se hans mineralier också. + +Under tiden skall han byta om blus. Derpå tar han en liten bit bröd i +skänken. Modern passerar och helsar kamraterna; de tala om ett och +annat från hemmet. Johan har brådt, lägger in sakerna och för sina +vänner ut i trädgården att se på groddammen. Ändtligen går man till +Haga. Han lugn i den fulla tron att han begärt lof af modern. + +Så kommer fadern hem. + +-- Hvar har du varit? + +-- Jag har varit i Haga med vännerna. + +-- Hade du lof af mamma? + +-- Ja! + +Modern protesterar. Johan blir stum af häpnad. + +-- Jaså, du far med lögn. + +Han var svarslös. Men han var så viss på att han bedt modern om lof, +så mycket mer som intet afslag var att befara. Han hade så fast +beslutat att göra det, men biomständigheter hade gått emellan, han +hade glömt det och han ville dö på att han icke ljög. + +Barn äro i allmänhet för rädda att ljuga, men deras minne är kort, +intrycken vexla så hastigt, och de förblanda önskningar och beslut med +verkstälda handlingar. + +Emellertid lefde gossen länge i den tron att modern ljugit. När han +sedan reflekterat många gånger öfver fenomenet, trodde han att hon +glömt saken eller icke hört hans anhållan. Långt, långt senare började +han misstänka att möjligen hans minne svikit honom. Men han var berömd +för godt minne, och det gälde ju bara två, tre timmars mellantid. + +Hans misstankar om moderns sannfärdighet (och hvarför skulle hon ej +kunna säga en osanning, då qvinnor ju så lätt förvexla sina +hallucinationer med verkligheter?), stärktes en kort tid efteråt. +Familjen hade köpt en möbel: ett stort evenemang! Gossarne skulle just +gå på visit till faster. Modern ville gömma på nyheten och öfverraska +fastern vid hennes nästa besök. Derför bad hon barnen icke tala om +evenemanget. + +De komma till faster. Hon frågar strax: har mamma köpt den gula möbeln +än? + +Bröderna tiga, men Johan svarar gladt: nej. + +Efter hemkomsten vid middagsbordet frågar modern: + +-- Nåå, frågade faster om möbeln? + +-- Ja! + +-- Hvad svarade ni? + +-- Jag sa nej, jag! -- säger Johan. + +-- Jaså, du hade kurage att ljuga du, hugger fadern in. + +-- Ja, mamma sa det, -- svarar gossen. + +Modern bleknar och fadern blir tyst. + +Det var ju oskyldigt i det hela, men det var icke så betydelselöst i +sitt sammanhang. Svaga tvifvel om »andras» sanningskärlek vaknade hos +barnet och öppnade nu ett nytt belägringstillstånd af motkritik. + +Kölden mot fadern tilltager, och nu spanar han efter förtryck och gör +oaktadt sin svaghet små försök till uppror. + +Barnen kommenderas i kyrkan hvarje söndag, och familjen hade +bänknyckel. Den orimligt långa gudstjensten och de obegripliga +predikningarne upphörde snart att göra intryck. Innan värmeledning +ännu var införd utgjorde det en fullständig tortyr att om vintern +sitta två timmar i en bänk och frysa om fötterna, men man skulle dit +ändock, om för själens helsa, ordningens skull, eller för att lemna +hemmet i ro, hvem vet. Fadern var sjelf ett slags teist. Han läste +hellre Wallins predikningar än han gick i kyrkan. Modern började i +stället luta åt pietismen. Hon sprang efter Olin och Elmblad och +Rosenius, och hade väninnor, som buro hem Pietisten och Andlig +Dufvoröst. Dufvorösten undersöktes af Johan och befans innehålla +roliga historier om missionärer i Kina och beskrifningar på +skeppsbrott. Pietisten fick ligga. Det var bara dekokt på epistlarne i +nya testamentet. + +En söndag får Johan det infallet, kanske efter någon oförsigtig +bibelförklaring i skolan der det talats om andarnes frihet eller +dylikt, att han icke skall gå i kyrkan. Han blir hemma helt enkelt. Om +middagen innan far kommer hem, förklarar han inför syskon och tanter, +att ingen kan tvinga en annans samvete och derför gick han icke i +kyrkan. Nu ansågs han vara besynnerlig, och derför slapp han stryk den +gången, men sedan skickades han i kyrkan. + + * * * * * + +Familjens umgänge kunde utom med slägten icke vara stort, på grund af +äktenskapets felaktiga form. Men olyckskamrater söka hvarann, och +umgänge hade underhållits med en af faderns ungdomsvänner, som begått +en mesalliance med sin älskarinna och derför förskjutits af föräldrar +och kamrater. Denne var jurist och embetsman. Hos honom träffades en +tredje, också embetsmannafamilj, med samma äktenskapsöde. Barnen +visste naturligtvis icke af den tragedi som här agerades. Alla +familjerna hade barn, men Johan kände sig icke dragen till dem. Hans +blyghet och menskofruktan hade efter tortyrhistorierna i hemmet och +skolan tilltagit, och utflyttningen i stadens utkanter jemte +sommarvistelserna på landet hade förvildat honom. Han ville icke lära +dansa, och han tyckte pojkarne voro fåniga, som kråmade sig så der för +flickorna. När modern vid ett tillfälle uppmanade honom vara artig mot +flickorna, frågade han hvarför? -- Han hade nu blifvit kritisk på allt +och ville veta hvarför? -- + +På en utflygt i det gröna sökte han förmå gossarne till myteri, då de +buro flickornas schalar och parasoller. + +-- Hvarför ska vi vara betjenter åt de der ungarna? -- sade han, men +gossarne hörde icke på honom. + +Slutligen blef han så led vid att gå bort att han gjorde sig sjuk +eller gick och vätte ner kläderna i dammen, för att som straff få vara +hemma. Han var icke barn längre och derför trifdes han ej med de andra +barnen, men de äldre sågo i honom endast ett barn. Han gick nu ensam. + + * * * * * + +Vid tolf års ålder sändes han en sommar ut till en ny klockargård +invid Mariefred. Der voro många inackorderingar, alla af så kallad +oäkta börd. Som klockaren icke hade några större kunskaper räckte ej +hans vetande till att höra Johans lexor. Vid första försöket i +geometri fann läraren att Johan var så skicklig att han bäst studerade +sjelf. Nu var han kaxe. Han studerade sjelf. Klockargården låg invid +herrgårdens park, och i dess kungliga omgifningar promenerade han, fri +från arbete, fri från uppsigt. Vingarne växte och manbarheten +nalkades. + +Genom förvärfvad och kanske naturlig blygsel har man så länge hållit +den vigtiga frågan om manbarhetens inträdande och dermed +sammanhängande fenomen fördolda. Dåliga böcker, spekulanter i +medicinböcker, och pietister, som till hvad pris som helst velat göra +propaganda, räddhågade och okunniga föräldrar, hafva alla, och många i +god afsigt, gjort allt för att skrämma unga syndare från odygdens väg. +Senare och upplystare undersökningar af kunniga läkare hafva åter +tagit till uppgift att utröna fenomenets orsaker och förnuftiga +botemedel, samt framför allt borttaga barnets uppdrifna fruktan för +följderna, emedan det visat sig att skrämseln och de uppjagade +samvetsqvalen just varit orsaken till de jämförelsevis få fall af +vansinne och sjelfmord man har antecknat. Vidare har man upptäckt, att +det icke var odygden sjelf, utan den otillfredsstälda driften, som +framkallat sjukdomsfenomenen, och en ny fransk läkare har gått så +långt, att han till och med anser handlingen vara ett icke skadligt +underhjelpande af naturen. Detta må han stå för. Faktiskt är +emellertid det, att man konstant skall finna de sinnessjuka behäftade +med ovanan. Men felslutet ligger i att man förvexlar orsak och verkan. + +Sinnessjuka instängas; hvad skola de taga sig till? + +Hos sinnessjuka har med själslifvets slocknande det vegetativa och +animala lifvet tagit öfverhand, och derför bryter driften ut, ohejdadt +sökande sin tillfredsställelse hur den kan. Ett annat felslut: hvarje +sinnessjuk utforskas om han förr burit hand på sin kropp. Alla +sinnessjuka ha det, men derför är icke detta orsaken till sjukdomen, +ty nu är det uppdagadt, att många menniskor hafva någon gång burit +hand på sin kropp. Men detta hålles hemligt, och derför gå en hop unga +syndare och tro sig vara ensamma om det inbillade brottet, och de tro +att de stränga lärarne, som sedan skrämma dem, ha lefvat oskyldiga. Nu +kan å andra sidan icke nekas att öfverdrift i detta fall kan följas af +sjukdomar, men då är det öfverdriften, som vållat det; och den +fortsatta vanan, som gjorde att det naturliga sättet icke kom till sin +rätt, vållade olägenheter just derigenom. Att ovilja mot könet skulle +bli en följd är ej sant, ty odygdiga pojkar ha sedan blifvit dugtiga +fruntimmerskarlar, bra makar och lyckliga fäder. Eget är också att +fruntimren icke visa sig gunstiga mot oskulder. + +Hur gick det nu till? På vanligaste sättet. En äldre kamrat föregick +vid badning med exemplet och de yngre följde. Någon känsla af skam +eller synd märktes ej, och ingen gjorde hemlighet af det[1]. Hela +saken tycktes knappast ha sammanhang med det högre könslifvet, ty kär +i en flicka hade gossen varit vid åtta års ålder, då driften ännu sof +fullständigt. + + [1] Det ofvan påpekade, i skolorna både förut och senare ofta + förekommande oskicket hade just vid denna tidpunkt väckt uppseende + och föranledt undersökningar samt till och med offentligt omtalande + i pressen. (Jemför längre fram sid. 218.) + +Samtidigt fick han äfven kunskap om att skolbarnen i byn plägade +umgänge i skogen, när de gingo från skolan. Dessa barn voro åtta à nio +år, och föräldrarne fingo nys om saken, men lade sig icke i den. Detta +förhållande eller missförhållande lär vara regel på landsbygden och +borde tagas i betraktande då man skrifver så tvärsäkert om lasten och +uppmaningar till lasten. + +Någon vändpunkt i gossens själslif bildade icke denna tilldragelse, ty +grubblare var han född, och till ensling gjorde honom hans nya tankar. +För öfrigt lade han snart bort odygden när han fick en skrämbok i +handen, men då inträdde i dess ställe en kamp mot begären, dem han ej +mägtade besegra, emedan de öfverföllo honom i form af gyckelbilder +under drömmen, der hans kraft var slut, och sömnen fick han ej njuta +lugn förr än han vid aderton års ålder öppnade umgänge med andra +könet. + + +Fram på sommaren blef han kär i inspektorens dotter, en tjuguåring, +hvilken icke umgicks i klockargården. Han kom aldrig att tala till +henne; men spanade ut hennes vägar och kom ofta i närheten af hennes +bostad. Det hela var en stilla dyrkan på afstånd af hennes skönhet, +utan några begär, utan något hopp. Tycket liknade snarare en stilla +sorg och skulle kanske lika väl fallit på någon annan, om der funnits +umgänge med flickor. Det var en madonnadyrkan, som intet åtrådde, utom +att få ge något stort offer, helst en dränkning i fjärden, men ändå i +hennes åsyn, ett dunkelt förnimmande af egen otillräcklighet som en +half menniska, hvilken icke ville lefva utan att ha kompletterats med +den andra, »bättre» hälften. + + +Kyrktjensten fortfor och gjorde numera icke vidare intryck. Det var +tråkigt bara. + + +Denna sommar var emellertid ganska vigtig i hans utveckling, emedan +den lösryckte honom från hemmet. Ingen af bröderna var med. Han hade +sålunda icke vidare någon förmedlande blodslänk med modern. Detta +gjorde honom mera afslutad, och kallhärdade nerverna, dock icke +genast, ty vid tillfällen af ledsnad grep honom hemlängtan med hårda +klor. Modern steg då upp i den vanliga förklarade dagern af skydd och +huld, värmekällan, den vårdande handen. + +På hösten, i början af augusti, kom bref med underrättelse att den +äldre brodern Gustaf skulle resa till Paris för att i en pension +fullborda sina studier för affärslifvet och lära sig språket, men +dessförinnan skulle han tillbringa en månad på landet och der aflösa +brodern. Tanken på den stundande skilsmessan, glorian från den stora, +lysande staden, minnet af många glada bragder, längtan efter hemmet, +glädjen att få återse en af blodet, allt förenade sig nu att sätta +Johans känslor och fantasi i rörelse. Under den vecka han väntade +brodern diktade han om honom till en vän, en öfverlägsen man, som han +såg upp till. Och Gustaf var honom öfverlägsen som menniska. Han var +en modig, frank yngling, två år äldre än Johan, med mörka, starka +drag; grubblade icke, hade ett handlingslystet temperament; var klok; +kunde tiga när det behöfdes och hugga till när så erfordrades. Förstod +ekonomi och sparde. Han var för klok, tyckte den drömmande Johan. +Lexorna kunde han ej, ty han ringaktade dem, men han förstod lifvets +konst: föll undan när så behöfdes, skred in när så skulle vara och var +aldrig ledsen. + +Johan hade nu ett behof att dyrka, att i en annan materie än sin svaga +lera knåda upp en bild, deri han kunde lägga in sina vackra +önskningar, och nu öfvade han sin konst i åtta dagar. Han gick och +förberedde broderns ankomst genom att fördelaktigt utmåla honom för +alla sina vänner, rekommendera honom hos läraren, utse lekställen med +små öfverraskningar, arrangera en trampolin vid badstället, och så +vidare. + +Dagen före ankomsten gick han till skogen och plockade hjortron och +blåbär, som han skulle fägna gästen med. Derpå dukade han ett bord med +hvita pappersark. På dem lade han ut bären, ett gult och ett blått, +och midt i ordnade han dem i form af ett stort G. Det hela omgafs med +blommor. + +Brodern kom; kastade en hastig blick på anordningen, åt, men +observerade icke finessen med namnchiffret eller tyckte han det var +pjåskigt. I familjen ansågs nemligen allt utbrott af känsla vara +pjåsk. + +Derpå badade man. När Gustaf tagit af skjortan låg han nästa ögonblick +i vattnet och tog genast en sträcksimning ut till moringen. Johan +beundrade, skulle gerna ha följt, men denna gång tyckte han det var +roligare att vara sämre och låta brodern behålla glansen. Det var den +första pojke som simmat till moringen. Vid middagsbordet lemnade +Gustaf en fet skinkbit på tallriken. Det hade ingen vågat förr. Han +vågade allt. När man på aftonen klämtade, skulle Johan bjuda Gustaf på +att klämta. Han klämtade minst tio slag. Johan fasade såsom om +socknens öden hade varit utsatta för fara och ömsom skrattade och +ömsom bad att han skulle hålla opp. + +-- Äh, hvad fan gör det, -- sa Gustaf. + +Så bjöd han honom på sin vän, snickarens vuxna pojke, kanske en +femtonåring. Det uppstod genast intimitet mellan de jemnåriga, och +vännen öfvergaf Johan, som var för liten. Men Johan kände ingen +bitterhet, fastän de två stora drefvo med honom och företogo sig +ensamma utflygter med bössa. Han ville ge bara; och han skulle ha +gifvit sin älskarinna om han egt någon. Ja, han gaf också anvisning på +inspektorens dotter, hvilken brodern mycket rigtigt fann behag i. Men +i stället att sucka bakom trädstammarne gick han fram och pratade vid +henne, i all oskuld likväl. Detta var den djerfvaste handling Johan +sett i sitt lif utföras, och han kände sig sjelf likasom ha vuxit. Han +förstorade sig, hans svaga själ likasom handlade genom broderns starka +nerver, och han identifierade sig med honom. Han var lika så lycklig +som om han sjelf tilltalat flickan. Han gaf idéer till exkursioner, +upptåg, roddturer, och brodern satte dem i verket. Han upptäckte +fågelbon och brodern äntrade trädet och plundrade dem. + +Men detta räckte endast en vecka. Sista dagen, när afresan skulle ske, +sade Johan åt Gustaf: + +-- Vi ska köpa mamma en vacker blombukett. + +-- Ja vars. + +Och så gingo de till trädgårdsmästaren på herrgården. Gustaf bestälde, +men det skulle vara fint. Under bindningen gick han och åt bär i +trädgården helt öppet. Johan vågade icke röra något. + +-- Ät du, -- sa brodern. + +Nej, han kunde icke. När buketten var färdig tog Johan upp och +betalade den med tjugufyra skilling. Gustaf gaf intet tecken ifrån +sig. Så skildes de. + +Vid hemkomsten öfverlemnade Johan buketten från Gustaf. + +Modern blef rörd. Vid qvällsbordet väckte blommorna faderns +uppmärksamhet. + +-- Dem har Gustaf skickat mig, -- sade modern. -- Han är alltid bra +snäll, -- och Johan fick en sorgsen blick, ty han var så hård. Faderns +öga glimmade till under glasögonen. + +Johan kände ingen bitterhet. Ynglingens svärmiska offerlusta hade +slagit ut, kampen mot orättvisor hade gjort honom till sjelfplågare, +och han teg. Han teg äfven, när fadern skickade Gustaf en handkassa, +och i ovanligt rörda ordalag förklarade huru djupt han känt detta +fina drag af hans goda hjerta. Han teg hela lifvet igenom med den +historien, äfven när han hade fått anledningar att känna bitterhet, +och han talade slutligen först, öfvermannad, fallen och trampad i +arenans smutsiga sand med en grof fot på bröstet och utan att se en +hand lyftas för att vifta: nåd. Det var då icke hämd, bara den döendes +sjelfförsvar! + + + + +5. + +Med öfverklassen. + + +Privatläroverket hade uppstått såsom en opposition mot de offentliga +läroverkens skräckregering. Som dess tillvaro berodde på lärjungarnes +bevågenhet hade man beviljat stora friheter och infört en ytterst +human anda. Kroppsstraff voro förbjudna, och lärjungarne voro vana, +att få yttra sig, interpellera, försvara sig mot anklagelser, med ett +ord, de behandlades som tänkande varelser. Här kände Johan först att +han hade menskliga rättigheter. Om läraren misstagit sig i en faktisk +uppgift, var det icke lönt att bara gå på och hålla på sin auktoritet; +han korrigerades och lynchades okroppsligen af klassen, som +öfverbevisade honom om hans misstag. Rationella metoder voro äfven +införda i undervisningen. Litet lexor. Kursiva explikationer i språken +gåfvo lärjungarne ett begrepp om meningen med den undervisningen, +nemligen att kunna öfversätta. Dertill hade man anstälda infödingar +för de lefvande språken, så att örat vande sig vid en riktig accent +och något begrepp om språkets talande inhemtades. + +Hit hade nu en mängd ungdom flytt från statens läroverk, och Johan +träffade här många gamla kamrater från Klara. Men han återfann äfven +lärare från både Klara och Jakob. Dessa gjorde en helt annan uppsyn +här och antogo ett annat sätt. Han förstod nu att de varit i samma +fördömelse som deras offer, ty de hade haft rektor och skolråd öfver +sig. Ändtligen tycktes då trycket uppifrån börja minskas, hans vilja +och tankar få frihet, och han förnam en känsla af lycka och +välbefinnande. I hemmet berömde han skolan, tackade föräldrarne för +befrielsen och förklarade att han aldrig hade så roligt som i skolan. +Han glömde gamla orättvisor, blef mera mjuk i sitt väsen och mera +frimodig. Modern började beundra hans lärdom. Han läste fem språk utom +modersmålet och hade bara ett år qvar till gymnasiiafdelningen. Äldsta +bror var nu ute i verlden på ett kontor, den andra brodern var i +Paris. Johan liksom flyttades upp i en högre ålderklass i hemmet och +stiftade personlig bekantskap med modern. Han talade om för henne ur +böckerna om naturen och historien, och hon, som aldrig fått kunskaper, +lyssnade med andakt. Men när hon hört på en lång stund, antingen hon +nu behöfde höja sig eller verkligen fruktade verldens visdom, drog hon +fram med den enda kunskapen, som kunde göra menskan lycklig. Hon +talade om Kristus; Johan kände väl igen det der talet, men modern +förstod att rigta det till honom personligen. Han skulle akta sig för +andligt högmod och alltid förblifva enfaldig. Gossen förstod icke +ordet enfaldig, och talet om Jesus liknade icke bibelns. Det var något +osundt i hennes åskådning, och han tyckte sig märka den obildades +motvilja mot bildning. Hvarför denna långa skolkurs, frågade han sig, +när den ändock ansågs vara intet i jemförelse med dessa dunkla läror +utan sammanhang om Jesu dyra blod? Han visste också att modern hemtade +detta språk ur samtal med ammor, syjungfrur och gamla madamer, som +gingo i sirapskyrkan. Underligt, tyckte han, att dessa just skulle ha +hand om den allra högsta visheten, som hvarken presten i kyrkan eller +läraren i skolan hade aning om. Han började finna att dessa ödmjuka +voro bra nog andligen högfärdiga och att vägen till visdom genom Jesus +var en påhittad ginväg. Kom dertill att han bland skolkamrater numera +hade grefvar och baroner, och när namn på -hjelm eller -svärd började +höras i hans skolhistorier, fick han varningar för högfärd. + +Var han högfärdig? Troligen! I skolan sökte han aldrig de förnäma. Han +såg på dem hellre än på de borgerliga, ty de tilltalade hans +skönhetssinne genom sina vackra kläder, fina ansigten, lysande +briljantnålar. Han kände att de voro annan ras, egde en ställning, dit +han aldrig kunde komma, dit han ej sträfvade, ty han vågade icke +fordra af lifvet. Men när en dag en baron anmodade honom om hjelp i en +lexa, kände han sig åtminstone vara lika god som denne eller öfver +honom i ett fall. Han hade dermed upptäckt att det fans något som +kunde sätta honom i jembredd med de högsta i samhället, och hvilket +han kunde förskaffa sig: det var kunskaper. + +Det rådde vid detta läroverk just genom dess liberala anda en +demokrati, som han icke märkt i Klara; grefvar och baroner, de flesta +lata, hade icke något försteg för de andra. Rektor, sjelf en bondpojke +från Småland, var alldeles renons på vördnad för börd, lika litet som +han hyste någon fördom mot de adlige eller särskildt ville stuka dem. +Han duade alla, stora och små, var lika förtrolig mot alla, studerade +hvar individ, kallade dem i förnamn och var intresserad för ungdomen. + +Genom dagligt umgänge mellan borgarbarn och adelsbarn afnöttes +respekten. Krypare funnos endast högre upp på gymnasiiafdelningen, der +vuxna adelssöner kommo upp i ridspö och sporrar, under det att en +gardist höll handhästen utanför porten. Dessa ynglingar söktes af de +kloka, som redan inblickat i lifvets konst, men längre än till kaféet +eller ungkarlsrummet gick icke vägen. + +Om höstarne återkommo en del af de förnäma ynglingarne från +expeditioner som extra sjökadetter. De uppträdde då i klassen i +uniform med stickert. De beundrades mycket, afundades af många, men +Johans slafblod var aldrig förmätet i den vägen: han erkände +privilegiet, drömde sig aldrig dit, hade en känsla af att der skulle +han bli mera förödmjukad än här, och derför ville han ej dit. Men att +komma i nivå med dem på andra vägar, genom meriter, arbete, det drömde +han djerft om. Och när samtidigt på våren utexaminerade studenter +kommo upp i klassen att ta afsked af lärarne, då han såg deras hvita +mössa, deras lediga sätt, deras franka miner, då längtade han sig i +deras ställning, ty han märkte huru äfven sjökadetterna tittade med +beundran på den hvita mössan. + + * * * * * + +I familjen hade ett visst välstånd inträdt. Man hade åter flyttat till +Norrtullsgatan. Der var gladare än vid Sabbatsberg, och värdens gossar +voro skolkamrater. Trädgården hade fadern icke mera, och Johan +sysslade nu mest med böckerna. Han förde en förmögen ynglings lif. +Huset var gladt, uppvuxna kusiner och kontorets många bokhållare +besökte det om söndagarne, och Johan upptogs i deras umgänge oaktadt +sina unga år. Han gick nu i jacka, vårdade sitt yttre och såsom +gymnasistförhoppning åtnjöt han ett högre anseende än åren medförde. I +trädgården promenerade han, och hvarken bärbuskar eller äppelträd +frestade honom synnerligen. + +Då och då kommo bref från bror i Paris. De lästes högt och med stor +andakt. De lästes för slägtingar och bekanta, och det var familjens +triumf. Till julen anlände fotografiporträtt af brodern i fransysk +collégien-uniform. Det var trumfess. Johan hade nu en bror, som bar +uniform och talade franska. Han visade porträttet i skolan och vann +socialt anseende. Sjökadetterna grinade emot och sade att det icke var +någon riktig uniform, för det fans ingen stickert. Men det fans kepi +och blanka knappar och något guld på kragen. + +I hemmet visades stereoskopbilder från Paris, och man lefde numera i +Paris. Tuilerierna och triumfbågen voro bekanta som slottet och +Gustaf Adolfs staty. Det syntes som om talesättet, att fadern lefver i +sina barn, verkligen egde något skäl för sig. + +Lifvet låg nu ljust för ynglingen; pressen hade minskats, han andades +lättare och skulle troligen gått en lätt banad väg genom lifvet, om +icke omständigheterna länkat sig så att han fick back i seglen. + +Modern hade länge varit svag efter sina tolf barnsängar. Nu måste hon +intaga sängen och gick endast då och då uppe. Hennes lynne blef +häftigare, och vid motsägelser stego röda flammor upp på kinden. Vid +sista julen hade hon råkat i en våldsam dispyt med sin bror om +läsarprester. Denne hade vid julbordet framhållit Fredmans epistlars +djupsinnighet och till och med satt dem i tankedigerhet långt öfver +läsarpresternas predikningar. Det tog eld i modern och hon föll i +hysteri. Detta var blott ett symptom. + +Nu började hon, medan hon ännu var uppe, att rusta barnens linne och +kläder och städa lådor. Hon talade ofta med Johan om religion och +andra höga frågor. En dag visade hon honom några guldringar. + +-- Dem skall ni få när mamma dör, -- sade hon. + +-- Hvilken är min? -- frågade Johan, utan att fästa sig vid tanken på +döden. Hon visade en flätad flickring med ett hjerta på. Den gjorde +ett starkt intryck på gossen, som aldrig egt någon sak af guld, och +han tänkte ofta på den ringen. + +I huset kom en mamsell för barnen. Hon var ung, såg bra ut, talade +litet och hade ibland ett kritiskt leende. Hon hade varit hos en +grefve på Stora Trädgårdsgatan och tyckte troligen hon hade kommit ner +i ett tarfligt hus. Hon skulle öfvervaka barnen och pigorna, men med +dessa umgicks hon nästan förtroligt. Det var nu tre pigor, en +husmamsell, en dräng och en dalkulla i huset. Pigorna hade fästmän och +det lefdes lustigt i det stora köket, som sken ståtligt med sin koppar +och tenn. Der åts och dracks, och gossarne blefvo bjudna med. De +kallades för herre af fästmännen och man drack deras skål. Husdrängen +var dock aldrig med: han tyckte det var »svinaktigt» att lefva så, för +att frun var sjuk. Huset föreföll stadt i upplösning, och fadern stod +svåra duster med tjenarne sedan modern låg till sängs. Men modern blef +pigornas vän i döden. Hon gaf dem rätt af instinkt. Och de missbrukade +hennes partiskhet. Det var strängt förbjudet att utsätta den sjuka för +sinnesrörelser, men tjenarne intrigerade mot hvarandra och säkerligen +mot patronen också. En dag hade Johan smält bly i en silfversked. +Köksan sqvallrade för modern; denna blef häftig och sade till fadern. +Men fadern blef bara retad på angifverskan. Han gick till Johan och +sade hyggligt, såsom om han behöfde beklaga sig: + +-- Du skall inte smälta bly i silfverskedar. Jag bryr mig inte om +skeden, den kan lagas, men den satans Fredrika har gjort mamma ledsen. +Visa inte pigorna sånt der, om du gör något dumt, utan säg åt mig, ska +vi ställa det till rätta! + +De voro vänner fadern och han, för första gången, och han älskade +fadern nu, när han steg ner till honom. + +En natt väckes han i sömnen af faderns röst. Han spritter upp. Det är +mörkt i rummet. I mörkret hör han rösten, som djup och darrande säger: +vill gossarna komma in till mammas dödsbädd! Nu slog det ner som ett +åskslag öfver honom. Han frös så att lemmarne smälde mot hvarandra, +medan han drog på kläderna, hufvudsvålen isades, ögonen stodo vidöppna +och runno, så att ljuslågan syntes som en röd bläddra. + +Och så stodo de vid sjukbädden. De greto en timme, greto två, tre. +Natten kröp fram. Modern var sanslös och kände icke igen någon. +Dödsarbetet hade börjat med rosslingar och nödrop. Småbarnen väcktes +ej. Johan satt och tänkte öfver allt ondt han gjort. Icke en +moträkning mot orättvisan kom före. Efter tre timmar upphörde tårarna. +Tankarne rände hit och dit. Döden var slutet. Hur skulle det bli, när +mamma ej fans mer? Ödsligt, tomt. Ingen tröst, ingen ersättning. Det +var bara ett tjockt mörker af olycka. Han spanade efter en enda +ljuspunkt. Ögat faller på moderns byrå, der Linné sitter i gips med en +blomma i handen. Der låg en enda fördel, som denna bottenlösa olycka +skulle medföra: han skulle få ringen. Han såg den på sin hand. -- Det +är ett minne af min mor, skulle han kunna säga, och han skulle gråta +vid minnet, men han kunde icke underlåta att tycka, det var fint med +en guldring. -- Fy! Hvem tänkte den låga tanken vid moderns dödsbädd? +En sömndrucken hjerna, ett förgråtet barn. Nej bevars, en arftagare. +Var han girigare än andra, hade han anlag för snålhet? Nej, då skulle +han aldrig talat om historien, ty den var djupt begrafven hos honom; +men han mindes den hela lifvet; den dök upp då och då, och när den kom +fram, i sömnlös natt, i trötthetens sysslolösa stunder, då kände han +rodnaden hetta vid öronen. Då anstälde han betraktelser öfver sig +sjelf och sitt uppförande och straffade sig som den lägsta af alla +menniskor. Först när han blef äldre och lärde känna ett stort antal +menniskor och tankeapparatens mekanik, kom han på den idén att hjernan +är en underlig ting, som går sina egna vägar, och menskorna äro nog +sig lika äfven i det dubbellif de föra: det som syns och det som icke +syns, det som talas och det som tänkes tyst. + +Men vid denna tidpunkten fann han bara att han var dålig, och när han +kom in på pietismen, der det talades om kampen mot onda tankar, insåg +han att han hade mycket onda tankar. Hvarifrån de kommo? Från +arfsynden och djefvulen, svarade pietisterna. Ja, det var han med om, +ty han ville icke vara ansvarig för en så ful tanke, men han kunde +likafullt icke komma ifrån att tro sig ansvarig, ty han kände icke +läran om determinismen eller viljans ofrihet. Den lärans förkunnare +skulle ha sagt: en sund tanke hos dig, min gosse, att söka minsta +möjliga onda af ett ondt; en tanke som alla arftagare, stora eller +små, ha tänkt, och, märk väl, måste ha tänkt, efter alla lagar för +tänkandet. Kristendomens sjelfförnekelsemoral med pelarhelgonsidealet +i luften kallar de tankar onda, som gå ut på sjelfbevarelse, men detta +är osundt, ty individens första, heligaste pligt är att skydda sitt +sjelf, så vidt möjligt utan att skada andras. + +Men hela hans uppfostran var ju enligt tidens låga föreställningssätt +inrättad med fästadt afseende på himlen och helvetet. Somliga +handlingar ansågos onda, andra goda. De förra skulle straffas, de +senare belönas. Sålunda ansågs det som en dygd att starkt sörja en +mor, oafsedt denna moders uppförande mot barnet. En sådan +tillfällighet i skapnaden som känslornas långvarighet ansågs som en +dygd. De som icke hade så beskaffade känslor voro mindre dygdiga. De +olyckliga, som märkte denna brist hos sig, ville göra om sig, göra sig +bättre. Deraf hyckleri, falskhet mot sig sjelf. Nu har man kommit +derhän, att känslosamhet är upptäckt vara en svaghet, som i äldre +stadier skulle ha stämplats som last. + +Franska språket bibehåller ännu samma ord _vice_ för lyte och last. +Öfvervigt i känsla och fantasi, hvilka dölja sanningen, anses numera +tillhöra lägre utvecklingsstadier: vildens, barnets, qvinnans, och är +på väg att läggas igen såsom genom öfverodling utsugen mark, och det +rena tänkandets tidehvarf står för dörren. + +Ynglingen var en qvadron af romantik, pietism, realism och naturalism. +Derför blef han aldrig annat än ett lappverk. + +Johan tänkte visst icke bara på den fattiga prydnaden; det hela var +ett ögonblicks förströelse, två minuter af långa månaders sorg, och +när det slutligen blef tyst i rummet och fadern sade: mamma är död, då +var det tröstlöst. Han skrek som en drunknande. Hur kan döden vara så +bottenlöst förtviflad för dem, som tro på ett återseende? Det måtte +allt vara illa bestäldt med tron i dessa ögonblick, när förintelsen af +personligheten försiggår med orubblig konseqvens inför ens ögon. + +Fadern, som eljes hade isländarens yttre känslolöshet, var nu mjuk. +Han tog de två sönernas händer och sade: + +-- Gud har hemsökt oss; nu skola vi hålla tillsammans som vänner. +Menniskorna gå i sin sjelftillräcklighet och tro sig nog, så kommer +slaget, och man ser hur man behöfver hvarann alla. Låt oss vara +upprigtiga mot hvarandra och öfverseende. + +Gossens sorg tog af i ett ögonblick. Han hade fått en vän, och en +mägtig, klok, manlig vän, som han beundrade. + +Huset kläddes nu med hvita lakan för fönstren. + +-- Du behöfver icke gå i skolan, om du icke vill, -- sade fadern. + +Om du icke vill! Det var ett erkännande af hans vilja. + +Så kommo tanter, slägtingar, kusiner, ammor, gamla tjenare, och de +sade alla välsignelse öfver den döda. Alla räckte händer till hjelp +att sy sorgkläder: der funnos fyra små barn och tre stora. Der sutto +unga flickor och sydde i den sjuka dagern, som föll genom de hvita +lakanen, och de talade halfhögt. Det var mystiskt, och sorgen fick ett +helt följe af ovanliga förnimmelser. Aldrig hade gossen varit föremål +för så mycket deltagande, och aldrig hade han känt så många varma +händer, hört så många vänliga ord. + +Om söndagen läste fadern en predikan af Wallin öfver texten: Vår vän +är icke död, men hon sofver. Med hvilken oerhörd förtröstan tog han +icke dessa ord bokstafligen och hur visste han icke att rifva upp +såren och på samma gång läka dem! Hon är icke död, men hon sofver, +upprepade han gladt. Modern sof nog derinne i det kalla förmaket, och +ingen väntade väl att se henne vakna. + +Det led mot begrafningen. Grafplats var köpt. Svägerskan satt med och +sydde. Hon sydde och sydde, den gamla modern till sju medellösa barn, +den förr rika borgarmodern, sydde åt barnen i det äktenskap, som +brodern förbannat. Så steg hon upp och bad att få tala vid sin svåger. +Hon hviskar vid honom i ett hörn af salen. De båda gamla falla i +hvarandras armar och gråta. Fadern tillkännager att modern skulle få +begrafvas i farbrors graf. Farbrors graf var ett mycket beundradt +monument på Nya kyrkogården, som bestod af en jernkolonn med en urna +på. De fattade derför att en ära var vederfaren modern, men de +förstodo ej att ett brödrahat dermed var slocknadt, att upprättelse +var efter döden skänkt en god och pligttrogen qvinna, som varit +ringaktad derför att hon blef mor innan hon fick titeln fru. + +Det strålade nu af försoning och frid, och man öfverbjöd hvarann i +vänligheter. Man sökte hvarandras blickar, undvek störande +sysselsättningar, läste önskningar. + +Så kom begrafningsdagen. När kistan skrufvats igen och bars genom +salen, som var fyld af svartklädda, råkade en liten syster i attack. +Hon skrek och kastade sig i armarne på Johan. Han tog henne upp på +armen och tryckte henne mot sig, som om han var hennes mor och ville +skydda henne. Och när han kände den lilla darrande kroppen krama sig +fast vid honom, erfor han en styrka som han länge saknat. Tröstlös +kunde han ge tröst, och när han lugnade henne, blef han lugn. Det +befans emellertid vara den svarta kistan och de många menskorna, som +skrämt henne; ty de små saknade knappt modern, greto icke efter henne +och hade glömt henne på en kort tid. Modersbandet är icke så snart +knutet, det sker endast genom en lång, personlig bekantskap. Johans +verkliga saknad räckte knappt ett qvarts år. Han sörjde länge, men det +var mera ett behof att fortlefva i stämningen, hvilken var ett uttryck +för hans naturliga tungsinthet, som nu i moderssorgen funnit en +lämplig form. + + * * * * * + +På dödsfallet följde en lång sommar i sysslolöshet och frihet. Johan +disponerade två rum en trappa upp tillsammans med äldsta brodern, som +icke kom från sin affär förrän om qvällarne. Fadern var borta hela +dagen, och när de råkades tego de. Fiendskapen var nerlagd, men +vänskapen var omöjlig. Ynglingen var nu sin egen herre; kom och gick, +styrde och stälde. Husmamselln föll undan för honom, och de råkade +aldrig i konflikt. Umgänget med kamrater undvek han, stängde sig inne +på sina rum, rökte tobak, läste och grubblade. + +Alltid hade han hört att kunskaper voro det högsta, att det var ett +kapital, som aldrig kunde förloras, och att man med dem skulle stå +sig, huru djupt man än sjönk på samhällsskalan. Att ta reda på allt, +veta allt, var hos honom en mani. Han hade sett äldsta brors ritningar +och hört dem berömmas. I skolan hade han endast ritat geometriska +figurer. Han ville alltså rita, och under ett jullof kopierar han i +ett sträck och i raseri broderns alla ritningar. Den sista i samlingen +var en häst. När han fått den färdig och sett att det icke var någon +konst, lade han bort att rita. + +Alla barnen utom Johan spelade ett instrument. Johan hörde skalor och +öfningar på piano, viol och violoncell, så han blef led af alltsammans +och musiken blef hvad kyrkklockorna varit förut. Han ville kunna +spela, men han ville icke gå igenom skalorna. Han tog i smyg notor och +spelade genast stycken. Det blef dåligt, men han hade nöje af det. I +ersättning företog han sig hålla reda på kompositör och opus till +allt hvad syskonen spelade, så att han var öfver dem i kunskap om +musiklitteraturen. En gång söktes en notskrifvare till att kopiera +Trollflöjten, arrangerad för violqvartett. Johan erbjöd sig. + +-- Kan du skrifva notor, du? -- frågades han. + +-- Jag ska försöka, -- sade han. + +Han öfvade sig ett par dagar och så skref han ut alla fyra stämmorna. +Det var ett långt, tråkigt arbete, och han höll på att tröttna, men så +fick han det färdigt till slut. Det var slarfvigt här och der, men det +kunde begagnas. + +Han hade ingen ro förrän han fått lära sig alla Stockholmsflorans +växter. När han kände dem, kastade han ämnet. Någon botanisk exkursion +roade honom ej mer; vandringar i naturen erbjödo intet nytt. Han kunde +ej träffa en okänd växt. De få mineralierna hade han reda på. +Insekterna egde han i sin samling. Och foglarne kände han på låten, på +fjädrarne och till och med på äggen. Allt det der var bara yttre +företeelser, namn på saker, som snart förlorade sitt intresse. Han +ville se inuti. Han brukade beskyllas för förstörelseanda, ty han +plockade sönder allt, leksaker, ur, allt som kom under hans hand. Han +kom af en händelse på en Tham'isk föreläsning i vetenskapsakademien, +och fick öfvervara en seance i kemi och fysik. De ovanliga +instrumenten och redskaperna fängslade honom. Professorn var en +trollkarl, men en som talade om hur underverket gick till. Det var +nytt, och han ville sjelf intränga i det fördolda. + +Han talade om för fadern sin nya böjelse, och denne, som i yngre år +sysslat med galvanoplastik, lemnade honom böcker ur bokskåpet. Focks +Fysik, Girardins Kemi, Figuiers Upptäckter och uppfinningar samt +Nyblæi Kemiska Teknologi. På vinden fans dessutom ett galvaniskt +batteri med sex element af gamla Daniellska koppar- och zinksystemet. +Detta fick han om händer redan som tolfåring och handterade +svafvelsyra så att handdukar, serveter och gångkläder förstördes. +Sedan han galvaniserat alla föremål han funnit lämpliga lade han ner +den rörelsen. Nu på sommaren i ensamheten tog han upp kemien med +raseri. Men han ville ej göra de experiment, som stodo i läroboken; +han ville göra upptäckter. Alla medel fattades honom, pengar, +apparater, men intet fick hindra. Hans lynne var nu sådant och blef än +mer sådant efter moderns död, då han var sin egen herre, att hans +vilja skulle fram trots allt och genast. Spelade han schack, gjorde +han upp sin anfallsplan på motståndarens kung; gick på hänsynslöst +utan att se på sitt försvar, öfverrumplade ibland motståndaren genom +sin hänsynslöshet, men förlorade oftast partiet. + +-- Hade jag fått dra ett drag till, hade du varit matt i stället, -- sade +han. + +-- Ja, men det fick du inte, derför blef du matt. + +Skulle han in i en byrålåda, och nyckeln ej var till hands, tog han +eldgaffeln och bröt upp låset, så att skrufvar och låsskylt röcks +loss. + +-- Hvarför har du brutit sönder låset? -- frågade man. + +-- Derför att jag skulle in i byrån! + +Det fans dock en viss ihärdighet i allt detta gå-på. Men endast så +länge raseriet varade. Han skulle göra sig en elektricitetsmaskin. Ute +i vinden hittade han en spinnrock. Från den bröt han bort det som han +icke behöfde och skulle nu ersätta hjulet med en rund glasskifva. Han +hittade ett innanfönster. Med en qvartsflisa skar han ut rutan. Men nu +skulle den bli rund och få ett hål midt i. Med ett nyckelax satt han +och bröt ut flisa efter flisa, ibland icke större än ett sandkorn; +detta tog många dagar. Rutan blef rund. Men hur skulle han få hål? Hål +i en glasruta. Han gjorde sig en drillborr. För att få bågen bröt han +sönder ett paraply för att komma åt ett hvalfiskben och tog en +violsträng till lina. Sedan repade han i glaset med qvartsen, fuktade +med terpentin och drillade. Men han märkte ingen framfart. Då, när han +märkte sig så nära målet, förlorade han tålamodet och besinningen. Han +skulle forcera hål med ett sprängkol. Rutan sprack. Då kastade han sig +på sin säng, magtlös, utmattad, hopplös. I harmen blandade sig också +en förnimmelse af fattigdom. Hade han bara haft pengar! Han kunde gå +utanför Spolanders magasin på Vesterlånggatan och se på de kemiska +apparater der funnos. Han undrade hvad de kostade, men vågade aldrig +gå in och fråga. Hvad tjenade det till? Han fick aldrig några pengar +af fadern. + +Sedan han hemtat sig från motgången skulle han göra det ingen gjort +förr och ingen kan göra: ett perpetuum mobile. Fadern hade omtalat, +att ett stort pris var för länge sedan utsatt för uppfinnaren af det +omöjliga. Det var något som lockade honom. Han kombinerade ett +vattenfall, som drog en pump, med en Heronskälla. Fallet skulle sätta +pumpen i gång, pumpen skulle åter draga upp vattnet och Heronskällan +hjelpa till. Han måste nu ut i vindskontoret och göra razzia. Sedan +han brutit sönder alla möjliga ting för att samla material, började +arbetet. En kaffekokare fick släppa till ett rör, en sodavattensmaskin +gaf reservoarer, dragkistan gaf beslag, byrån träd, en fågelbur +lemnade jerntråd, en ampel blef en af bassängerna, och så vidare. +Dagen var inne då afprofningen skulle ske. Då kommer husmamsellen och +frågar, om han vill gå med syskonen till mammas graf. -- Nej, han hade +inte tid. -- Om nu det onda samvetet slog honom och störde hans +arbete, eller han var nervös ändå, nog af: försöket misslyckades. Då +tog han, utan att vilja afhjelpa felet, hela den konstiga apparaten +och slog den i kakelugnsstenarne. Der låg verket, som kostat så många +nyttiga saker lifvet, och långa tider efter upptäcktes spåren af hans +vilda framfärd i vindskontoret. Han fick snubbor, men det bet inte +numer. + +För att skaffa sig revanche i huset, der han ådragit sig hån för sina +misslyckade experiment, anstälde han några knallgasexplosioner samt +tillverkade en Leydnerflaska. Kattskinnet drog han af en död, svart +katt han hittat i Observatoriibacken, och hvilken han bar hem i sin +näsduk. En natt när äldsta bror och han kommo hem från en konsert, +funnos inga tändstickor, och de ville ej väcka huset. Johan letade +fram svafvelsyra och zink, framstälde vätgas vid gatlyktans sken, slog +eld med elektroforen och tände lampan. Dermed var hans rykte som +»kemist» stadgadt. Han framstälde äfven Jönköpings tändstickor efter +recept ur Teknologien. Hvarför han mycket förvånades öfver det långt +senare beviljade Jönköpingspatentet på stickor, hvilka för öfrigt +förefunnits i handeln såsom Björneborgs vaxstickor. Och så lade han +ner kemien på en tid. + +Faderns bokskåp inneslöt en liten boksamling, som numera stod till +Johans förfogande. Der fans, utom de ofvan omnämda kemiska och fysiska +arbetena: trädgårdsböcker, en illustrerad naturalhistoria, Meijers +Universum, Handbok för mödrar med Förlossningskonst, en tysk anatomi +med figurer, Napoleons historia på tyska med stålstick, Wallins, +Franzéns och Tegnérs dikter, Wallins predikningar, Blumauers Oeneis, +Don Quixote, fru Carléns och Fredrika Bremers romaner, Deutsche +Klassiker m. m. + +Utom indianböcker och Tusen och en natt hade Johan ännu icke läst +någon skönlitteratur. Han hade tittat i romaner, men funnit dem långa +och tråkiga, i synnerhet derför att de saknade illustrationer. Men när +nu kemien och alla andra naturens verkligheter voro genomskådade, tog +han en dag en visit i bokskåpet. Han tittade i poesierna. Der kände +han sig sväfvande i luften och visste icke hvar han var hemma. Han +förstod det inte. Så fick han Fredrika Bremer's Skildringar ur +hvardagslifvet. Det slog familjejolm och tantmoraler emot honom, och +han stälde tillbaka dem. Så fick han fatt i Jungfrutornet. Det var +berättelser och äfventyr. Den olyckliga kärleken rörde upp honom. Men +vigtigare än allt var, att han kände sig vuxen med dessa vuxna +menskor. Han förstod hvad de talade och han märkte att han icke var +barn. Dessa fullvuxna voro ju hans jemlikar. Han hade ju varit +olyckligt kär, lidit, kämpat, men var qvarhållen i barndomens +fängelse. Och nu kom han till fullt medvetande om att hans själ var i +fängelse. Den hade varit flygfärdig för länge sen, men man hade klippt +vingarne och satt honom i bur. Nu sökte han fadern och ville tala med +honom såsom en jemnåring, men fadern slöt sig och rufvade på sin sorg. + + * * * * * + +På hösten kom ett nytt bakslag och en ny hållhake på honom. Han var +mogen till gymnasiiafdelningen, men qvarhölls i skolan, emedan han var +för ung och skulle mogna. Han rasade. Det var andra gången man röck +honom i rocken, när han ville springa. Han kände sig som en +omnibushäst, som oupphörligt tar fart och oupphörligt hålles igen. +Detta röck sönder hans nervlif, slappade hans viljekraft och lade +grunden till blifvande modlöshet. Han vågade aldrig önska något rätt +lifligt, ty han hade sett sina önskningar motas så många gånger. Han +ville rusa fram med arbete, men arbete hjelpte ju ej: han var för ung. +Nej, skolan var för lång. Den visade målet i fjerran, men satte +slagbommar för löparen. Han hade räknat ut att han skulle bli student +vid femton år. Han blef det ej förr än vid aderton. Och i sista åren, +då han såg utgången ur fängelset så nära, kastades ytterligare ett +straff-år på honom, derigenom att sjunde klassen gjordes tvåårig. + +Barndomen och ungdomen blef honom ytterligt pinsam; han var led på +hela lifvet och sökte nu trösten i himlen. + + + + +6. + +Korsets skola. + + +Sorgen har den lyckliga egenskapen att äta opp sig sjelf. Den dör af +svält. Som den väsentligen är ett afbrott i vanor kan den ersättas +genom nya. Som den är ett tomrum fylles detta snart som genom ett +verkligt horror vacui. + +Ett tjuguårigt äktenskap var upplöst. En kamrat under kamp mot lifvets +motigheter var förlorad; en qvinna, vid hvars sida en man lefvat, hade +gått undan och lemnat en celibatär qvar; husets administratör hade +öfvergifvit sin post. Allt var i olag. De små svartklädda +pysslingarne, som öfverallt bildade mörka fläckar, i rummen, i +trädgården, höllo saknaden vid lif. Fadern tyckte att de voro +öfvergifna och trodde dem värnlösa. Han kom ofta hem från sitt arbete +om eftermiddagarne och satt då ensam i lindbersån åt gatan. Han hade +äldsta dottern, en sjuåring, i knä, och de andra lekte vid hans +fötter. Ofta såg Johan den gråhårige mannen med de vackra, sorgsna +dragen sitta der under det gröna halfljuset från löfverket. Han kunde +icke trösta honom och han sökte honom ej mer. Han såg den gamles +vekhet, som han ej trott på, såg honom stirrande dröja med blickarne +på dottern såsom om han sökte konstruera ut den dödas drag i barnets +obestämda ansigtslinier. Han såg den taflan ofta mellan trädens +stammar från sitt fönster, i alléns långa perspektiv; den värmde honom +och skakade honom, men han började frukta för fadern, emedan denne ej +var sig lik. + +Sex månader hade gått, då fadern en höstafton kom hem med en främmande +herre. Det var en gammal man med ett ofantligt jovialiskt utseende. +Han skämtade godmodigt, var vänlig och artig mot barn och tjenare, men +omotståndlig i sitt sätt att få menskor att le. Han kallades kamrern, +var en barndomsvän till Johans far och hade upptäckts såsom boende i +huset bredvid. De gamle talade om sina barndomsminnen. Der var ett +förråd, som kunde fylla tomrummet. Första gångerna stramade faderns +stelnade drag när han narrades le åt den spirituelle och humoristiske +mannens anmärkningar. Om en vecka skrattade han och hela familjen, så +som endast de hvilka ha gråtit länge kunna göra det. Det var en +lustigkurre af rang och dertill spelade han viol, guitarr och sjöng +Bellman. Det kom ny luft i våningen, nya åskådningar, och sorgens +inbillningsfantomer vädrades ut. Kamrern hade också haft sorg, han +hade mistat sin fästmö och hade sedan förblifvit ungkarl. Lifvet hade +icke lett mot honom, men han hade aldrig tagit saken med lifvet +riktigt allvarsamt. + +Så kom Gustaf hem från Paris; i uniform, blandande franska ord med +svenska, och med lifligt lynne och qvicka gester. Fadern tog emot +honom med en kyss på pannan, och ett moln af sorgens minne drog förbi, +ty sonen hade ej varit hemma vid moderns död. Men så klarnade det igen +och det blef lifligt i huset. Gustaf ingick i affären, och nu hade den +gamle någon att tala vid om hvad som intresserade honom. + +En sen höstafton efter supén, då kamrern var hemma och sällskapet satt +tillsammans, steg fadern upp och bad att få tala. -- Mina gossar och +min barndomsvän, började han. Derpå förkunnade han sin afsigt att +skänka sina små barn en ny mor, och han tillade att passionernas tid +var förbi för honom och att endast intresset för barnen dikterat hans +beslut att taga mamsell * * * till sin äkta hustru. + +Det var husmamsellen. Detta sade han med en öfverlägsen ton, såsom om +han ville säga: detta angår er inte egentligen, men ni ska få veta det +ändå! Derpå fördes mamsell ut och mottog lyckönskningar, varma af +kamrern, men mycket blandade af de tre ynglingarne. + +Två af dem hade icke så fina samveten, ty de hade häftigt, men +oskyldigt tillbedt henne, den tredje, Johan, hade lefvat i oenighet +med henne på sistonet. Hvem som var mest generad, undras. + +Det uppstod en lång paus, hvarunder ynglingarne ransakade sina njurar, +uppgjorde sina konton och funderade på följderna af denna oväntade +händelse. Johan måtte först ha osat brändt horn och funnit +situationens kraf, ty han gick samma afton in i barnkammaren och rakt +fram till mamsell. Det svartnade för ögonen när han framsade följande +tal, i hast komponeradt och öfverläst i faderns stil. + +-- Som vi nu råka att stå i förändrade förhållanden till +hvarandra, -- sade han, -- så ber jag mamsell låta det förflutna vara +glömdt och låta oss vara vänner. + +Det var uppriktigt menadt, klokt handladt och hade ingen baktanke. Det +var ett bokslut med det gamla och önskan om god samvaro för framtiden. + +Följande middag kom fadern upp till Johan på hans kammare och tackade +honom för hans ädla beteende mot mamsell, och som uttryck af sin +glädje lemnade han honom en liten present, en länge efterlängtad till +och med. Det var en kemisk apparat. + +Johan skämdes att mottaga gåfvan och fann icke sin handling ädel. Den +var naturlig följd, den var klok, men fadern och mamsell skulle hissa +upp den och i den läsa goda förebud för sin kärlekslycka. De fingo +också snart inse sin villfarelse, som då naturligtvis lades på gossens +skuldregister. + +Att den gamle gifte om sig för barnens skull, derom finnes intet +tvifvel, men att han äfven älskade den unga qvinnan, det är säkert. +Och hvarför skulle han ej få det? Det angick ingen, men fenomenet är +konstant, både att enklingar snart gifta om sig, huru svårt än +äktenskapet varit, och att de känna sig begå en otrohet emot den +aflidna. Döende makar bruka plågas mest på sistone vid tanken på att +den efterlefvande skall gifta om sig. + +Bröderna togo saken flott och böjde sig. De hade faderskulten som +religion. Tro och icke tvifla. De hade aldrig tänkt att faderskapet +endast var en tillfällig egenskap, som kunde falla på hvar mans lott. + +Men Johan tviflade. Han kom i ändlösa dispyter med bröderna och angrep +fadern, som före sorgårets utgång förlofvat sig. Han frammanade +moderns skugga, spådde olycka och förderf, retades till öfverdrifter +och förgick sig. + +Brödernas argument var: det rör icke oss hvad pappa gör! -- Det var +sant att de icke egde döma deröfver, men det rörde dem alla djupt. +-- Ordryttare, -- sade de, ty de kände icke huru orden hafva många +valörer. + +En afton strax efter, då Johan kom hem från skolan, såg han huset +upplyst och hörde musik och glam. Han gick upp på sitt rum och satte +sig att läsa. Huspigan kom upp och bad honom från fadern stiga ner, ty +det var främmande. + +-- Hvilka? + +-- De nya slägtingarne. + +Han bad helsa, att han icke hade tid. Så kom en bror upp. Han var +ovettig först, bad sedan. För gubbens skull kunde han väl komma ner, +bara ett ögonblick och helsa. Han skulle få gå genast. + +-- Ja, han ville fundera! + +Slutligen gick han ner; såg salen full med fruntimmer och herrar; tre +mostrar, en ny mormor, en morbror, en morfar. Mostrarna voro unga +flickor. Han gjorde en bugning midt på golfvet, artigt men stelt. + +Fadern var ond, men ville ej visa det. Han frågade Johan om han ville +ta ett glas punsch. Johan tog det. Derpå frågade den gamle ironiskt om +han hade så mycket att göra till skolan. Ja, det hade han. Och så +gick han upp på sitt rum. Der var kallt och halfmörkt, och att läsa +gick ej, när han hörde dans och musik dernere. Så kom köksan och +budade till supén. Han ville icke ha någon mat. Hungrig och ursinnig +gick han i rummet af och an. Ibland ville han ner, der det var varmt, +ljust och gladt; och han hade låsvredet i handen många gånger. Men så +vände han om. Han var blyg. Rädd för menskor af naturen, hade han +under sommaren, då han icke talt vid någon, blifvit än mera vild. Och +så gick han hungrig till sängs och ansåg sig som den olyckligaste +menska som fans. + +Följande dag kom fadern upp på hans rum. Nu sade han honom att han +varit falsk, när han bedt mamsell om förlåtelse. + +-- Förlåtelse? Han hade icke haft något att be om förlåtelse för. + +Men nu skulle fadern böja honom, han måtte göra sig aldrig så hård. + +-- Försök! -- tänkte han. Försöken uteblefvo på en tid, men Johan gick +och stålade sig för att mottaga böjningarne. + + * * * * * + +Brodern satt och läste vid aftonlampan uppe på kammaren. Johan +frågade: hvad läser du? Brodern visade titeln på omslaget. Der stod +med stora frakturer på gult omslagspapper den ryktbara titeln: »En +ungdomsväns varning för ungdomens farligaste fiende.» + +-- Har du läst den? -- frågade Gustaf. + +Johan svarades ja, och drog sig tillbaka. När läsningen var slutad +lade Gustaf in boken i sin byrålåda, och gick ner. Johan öppnade lådan +och tog fram den hemska skriften. Ögonen lupo öfver sidorna utan att +våga stanna. Knäna skallrade, bloden försvann från ansigtet, pulsarne +fröso. -- Han var sålunda dömd till döden eller vansinnet vid tjugufem +års ålder. Hans ryggrad och hjerna skulle rinna bort, hans ansigte bli +som en dödskalles, hans hår falla af, händerna darra -- det var fasligt. +Och botemedlet? Jesus! Men Jesus kunde icke bota kroppen, endast själen. +Kroppen var dömd till döden -- vid tjugufem år -- återstod endast att +rädda själen från evig fördömelse. -- Detta var Dr. Kapffs beryktade +partiskrift, som bragt så många ynglingar på dårhuset, bara för nöjet +att få öka de protestantiska jesuiternas partinumerär. En sådan +skrift, så djupt osedlig, så skadlig, borde i sanning åtalas, +seqvestreras och brännas. Eller åtminstone motverkas af upplystare +skrifter i ämnet. En sådan fans verkligen och råkade senare i händerna +på Johan, som sedan gjorde allt för att sprida den, ty den var så +sällsynt. Den hette »Farbror Palles råd till unga syndare», och ansågs +vara författad af medicinalrådet Wistrand. Det var en hjertlig bok, +som tog saken ledigt; talade uppmuntrande till pojkarne och framhöll +särskildt huruledes man öfverdrifvit vådorna af okynnet, hvarjemte han +gaf praktiska råd och hygieniska anvisningar. Men än i dag regerar +Kapffs ursinniga skrift, och läkare öfverlöpas af syndare, som med +klappande hjerta aflägga bekännelsen. För icke länge sen kom en +student till en berömd Stockholmsläkare och bekände med tårar huru han +förspilt sitt lif och endast afvaktade döden. + +-- Äh prat, herre, -- svarar doktorn. -- Se på mig; fins väl ingen som +varit så okynnig som jag. + +Syndaren såg på honom och fann för sig en fyrtifemårig Herkules, +hvilken derjemte egde en stark, orubbad intelligens. + +Men Johan fick intet tröstens ord i sin svåra bedröfvelse på ett helt +år. Han var dödsdömd; återstod bara att lefva ett dygdigt lif i Jesu +intill slaget skulle komma. Han tog upp moderns gamla pietistskrifter +och läste om Jesus. Han bad och pinade sig. Ansåg sig ensam som en +brottsling, förödmjukade sig. När han gick på gatan dagen efter, steg +han ner från trottoaren för hvarje menniska han mötte. Han skulle döda +sitt sjelf och uppgå i Jesus; lida sin tid och sedan gå in i sin +Herres glädje. + +Han vaknade en natt och såg bröderna sitta vid ljus. De talade om +ämnet. Han kröp under täcket, stack fingren i öronen, för att icke +höra. Men han hörde ändå. Bror talade om pensioner i Paris, der +ynglingar bundos i sängarne utan att detta hjelpte. Han ville springa +upp, bekänna för dem, be om nåd, om hjelp, men han vågade icke höra +bekräftelsen på dödsdomen. Om han gjort det kanske han fått tröst och +hjelp. Men han teg. Han svettades och bad till Jesus, icke till Gud +numera. Hvart han gick såg han det förfärliga ordet i svarta +frakturkapiteler på gul botten, på husmurar, på rummets tapeter. Och +byrån der boken låg, inneslöt guillotinen. Hvar gång brodern gick i +lådan darrade han och sprang ut. Han stod långa stunder framför +spegeln och såg efter om ögonen sjunkit, håret lossnat och dödskallen +stuckit fram. Men han såg frisk och röd ut. + +Han slöt sig inom sig sjelf, blef tyst och undvek sällskap. Nu +inbillade sig fadern att han ville visa sitt ogillande öfver hans +giftermål, att han var högfärdig, och nu skulle han krökas. Han var +krökt redan och när han med tystnad böjde sig under krossningen, +triumferade fadern öfver sin lyckade kur. + +Detta retade ynglingen och ibland reste han på sig. Ibland uppsteg ett +svagt hopp om att kroppen skulle kunna räddas. Han gick på +gymnastiken, tog kallt vatten och åt litet om qvällarne. + +För öfrigt, att vara pietist eller älska Jesus må man icke tro är +något helt; det är en stämning, som kommer momentvis och går som ett +väder, det är ett sätt att se sakerna, som fordrar lång vana att komma +in i; det är en rol som icke läres så hastigt. Att vara pessimist när +man är ung och stark, och Jesuismen var ren pessimism då den trodde +att verlden var usel alltigenom, det går icke så lätt. Lifsglädjen +ligger der, och man ser många så kallade upprigtiga sjelfbedragare +bland läsarne, som äro rätt muntra. Äro de gifta och sunda, måste de +ovilkorligen ha många stunder, då de glömma Jesus helt och hållet och +då han icke får vara med, just i de stunder då individen känner +lifskraften så mångdubblad, att den räcker utom individen ut på +slägtet. + +I skolan märktes nu på hans krior intrycken af pietistskrifterna, och +två examensstilar, daterade 1862 och 63, hade detta utseende: + + +_En illa använd dag är för alltid förlorad._ + +Tiden är den dyrbaraste af alla de gåfvor, som Gud har gifvit oss; +derföre skola vi använda den på ett sätt, som visar, huru högt vi +värdera denna gåfva. Vi skola använda hvarje dag, hvarje timma till +något nyttigt ändamål, såväl för kroppen som själen, och icke +förspilla den på ett onyttigt sätt. + +Om jag således använder en dag på ett, för mitt samvete icke +tillfredsställande sätt, så kan den förlust, som jag lidit, aldrig +ersättas; således är den förspilda dagen förlorad för alltid, i +anseende till de nyttiga lärdomar, som jag då kunnat inhemta, ty den +tid, hvilken har flytt, kommer aldrig tillbaka. Hvarje dag förer oss +närmare grafven; och vi skola tänka på att en gång stå till svars för, +huru vi användt vår tid. Vi skola derföre ifrån ungdomen vänja oss att +rätt värdera och använda den dyrbara tiden, och hvarje dag söka +inhemta nya kunskaper och för öfrigt använda den på ett sätt, som Gud +och vårt samvete bjuda. Ty en illa använd dag är för alltid förlorad. + + +_Hvad solen är för jorden, är Religionen för menniskan._ + +Solen är oumbärlig för all jordisk vegetation. Utan hennes lifgifvande +ljus och värma, skulle inga vexter, inga djur och i följd deraf inga +menniskor finnas, utan hela vår jord skulle vara en öken. Men solen +ingjuter icke allenast lif utan äfven hopp hos menniskorna; ty, då hon +om qvällen går ned, hoppas vi alltid att se henne nästa morgon uppgå +med en ny dag. Likasom vi för vårt lekamliga lif nödvändigt behöfva +solen, så är religionen lifskraften för vårt andliga lif. Ty det är +den, som gifver oss tröst i våra bekymmer och äfven hopp om ett +kommande lif, den är ock den enda driffjedern till en dygdig och +rättskaffens lefnad, emedan den förespeglar en belöning för de goda +gerningarne samt straff för de onda. + + * * * * * + +Ynglingens jag hade nu blifvit genom lif, skolumgänge och lärdom ett +rätt rikt resumé, och genom jemförelse med andras enklare jag fann han +sig öfverlägsen. Men nu kom Jesus och ville döda hans jag. Det gick +icke så lätt, och kampen blef svår, vildsint. Han såg också huru ingen +annan förnekade sitt jag, hvarför, hvarför i Jesu namn skulle han +förneka sitt? + +På bröllopet gjorde han revolt. Han steg icke fram och kysste bruden, +såsom de andra syskonen, och han drog sig ifrån dansen tillbaka till +toddygubbarne, der han berusade sig något. + +Nu skulle straffet komma och hans sjelf brytas ner. + +Han blef gymnasist. Det gjorde honom icke vidare glad. Det kom för +sent, som en för länge sedan förfallen skuld till honom. Han hade +tagit ut den njutningen i förskott. Ingen gratulerade honom, och han +fick icke genast gymnasistmössa. Hvarför? Skulle han stukas, eller +ville icke fadern se hans lärdom i yttre tecken? Slutligen blef det +ett förslag att en moster skulle brodera kransen på sammet, som skulle +sys på en vanlig svart mössa. Hon broderade en ek- och lagerqvist, men +dåligt, hvarför han led smälek af kamraterna. Han var den enda, som +hade gått utan den sedvanliga mössan en lång tid. Den enda! Utpekad +ensam, förbigången ensam! + +Derpå nedsattes frukostpengarne, som i skolan varit fem öre, till +fyra. Detta var en onödig grymhet, ty huset var icke fattigt, och en +yngling behöfver mer mat. Följden blef den att Johan aldrig åt +frukost, ty tolfskillingen för veckan gick åt till tobak. Han hade en +förfärlig aptit och var alltid hungrig. När det var kabeljo till +middan åt han sig trött i käkarne, men gick hungrig från bordet. Fick +han då absolut för litet mat? Nej, ty det finnes millioner +kroppsarbetare, som få mycket mindre, men de högre klassernas magar +måtte vara anpassade för starkare och mera koncentrerad föda. Han +mindes derför hela sin ungdom som en lång svält. + +Vidare nedsattes dieten under styfmoderns regim och maten blef sämre. +Linnet fick numera också endast bytas en gång i veckan i stället för +två. Det var en förkänning af att en underklass kommit upp till +styret. Ynglingen var icke högfärdig på så sätt, att han icke erkände +husmamsellns börd, men när hon uppträdde såsom tryck, flyttadt +nerifrån öfver honom, då gjorde han uppror -- men så kom Jesus emellan +och bad honom vända andra kinden till. + +Han växte och fick gå i urväxta kläder. Kamraterna började gyckla med +honom för hans korta byxor och hans hemgjorda krans på mössan. Alla +hans skolböcker köptes antiqvariskt i gamla upplagor, hvaraf uppstod +många ledsamheter i skolan. + +-- Det står så i min bok, -- svarade Johan. + +-- Får jag se på din bok! + +Skandal! Och order att köpa nyaste upplagan, hvilket aldrig skedde. + +Hans skjortor slutade nu på halfva armen och kunde icke knäppas. På +gymnastiken behöll han derför alltid jackan på. En middag skulle han i +egenskap af rotmästare stanna qvar på enskild, högre lektion för +löjtnanten. + +-- Tag af er jackorna nu, gossar, så ska vi ta oss lite motion, -- sade +löjtnanten. + +Alla kastade af sig, utom Johan. + +-- Nå, är jackan af än? + +-- Nej, jag fryser, -- sade Johan. + +-- Han ska snart bli varm, -- sade löjtnanten, -- af med tröjan bara. + +Han vägrade. Löjtnanten kom nu vänligt skämtsamt fram till honom och +drog i ärmarne. Han gjorde motstånd. Läraren såg på honom. + +-- Hvad är det för slag? -- sade han. -- Jag ber hyggligt, och han vill +icke göra mig till viljes. Gå då sin väg! + +Ynglingen ville säga något till sitt försvar; såg bedröfvad på den +hygglige mannen, hos hvilken han alltid stått väl -- men han teg och +gick! + +Nu kände han qväsningen. Fattigdom, ålagd af grymhet som +förödmjukelse, icke framkallad af nöd. Han beklagade sig för bröderna, +men de sade att han icke skulle vara högfärdig. Klyftan, som olika +bildning dragit mellan dem, var öppnad. De tillhörde nu olika +samhällsklasser och de grupperade sig på faderns sida, såsom +klasskamrat och den magtegande. + +En annan gång fick han en jacka, som var en ändrad blå frack med +blanka knappar. Kamraterna hånade honom derför att han ville leka +kadett. Och det var det sista han ville, ty vara mer än synas, deri +låg hans högfärd. Den jackan led han otroligt af. + +Derpå började det systematiska böjningsarbetet. Johan kördes upp om +morgnarne tidigt och sändes ut i ärenden, som skulle uträttas innan +han gick till skolan. Han skylde på lexorna, men det hjelpte ej. Du +har så lätt att lära, att du hinner med att läsa annat skräp, hette +det. + +Att gå ärenden, när det fans dräng, kulla och så många tjenare +-- onödigt. Han insåg att det var ferlan. Nu hatade han sina +förtryckare, och de honom. + +Derpå började en annan kurs i dressyr. Han skulle vara oppe om +morgnarne och köra fadern ner till staden, och detta innan han gick i +skolan, så återvända med häst och vagn, spänna ifrån, sopa stallet och +ge hästen mat. Samma manöver upprepades på middagen. Sålunda sköta +lexor, skola, och två gånger om dagen köra till och från Riddarholmen. +Han frågade sig vid äldre år om det kunde ligga någon öm omtanke i +detta; om den kloke fadern såg att hans hjernverksamhet skadade honom +och att han behöfde kroppsarbete. Eller kanske det var en ekonomisk +åtgärd för att spara drängens arbetstid. Kroppsarbetet var nog nyttigt +och skulle kunna anbefallas alla föräldrar till påtänkning, men Johan +kunde ej se välviljan, om den fans, ty det hela gick till så elakt, så +öppet elakt som möjligt, och visade så sin afsigt att göra ondt, att +han ej kunde upptäcka några goda afsigter, hvilka ju äfven kunnat +finnas der vid sidan af de elaka. När sommarlofvet kom, urartade +körningen till stalltjenst. Hästen skulle fodras ut på bestämda +timmar, och Johan måste hålla sig hemma och passa klockslag. Hans +frihet var slut. Och han kände den stora förändringen, som inträdt i +hans ställning, och hvilken han tillskref styfmodern. Ifrån att vara +en fri man, som rådde sin tid och sina tankar, var han blifven +tjenare: du kan göra liten nytta för maten! Och när han såg huru de +andra bröderna skonades för drängsysslor, var han öfvertygad om att +det var elakhet. Att skära hackelse och sopa golf, bära vatten och +sådant, var utmärkt godt, men afsigten förderfvade allt. Om fadern +sagt honom att det var nyttigt för hans helsa, särskildt hans könslif, +skulle han med nöje gjort det. Nu hatade han det. Han var mörkrädd, ty +han var som alla barn uppfostrad af pigor, och han måste göra stort +våld på sig för att kunna gå upp på höskullen om qvällarne. Han +förbannade hvarje gång han skulle dit, men hästen var en godmodig tok, +som han talade vid ibland och beklagade sig för. Dessutom var han +djurvän och hade kanariefoglar, som han vårdade med omsorg. + +Han hatade sysslan emedan den var honom ålagd af för detta +husmamsellen, som ville hämnas och visa sin öfverlägsenhet öfver hans +öfverlägsenhet. Han hatade den emedan den ålades såsom betalning för +hans studier. Nu hade han genomskådat uträkningen med hans lärda bana. +Man skröt med honom och hans lärdom; det var sålunda icke af godhet +mot honom han fick undervisningen. + +Så trotsade han och körde sönder vagnsfjedrarne. När de stego af vid +Riddarhustorget, synade alltid fadern hela vagnen. Så fick han se att +en fjeder var af. + +-- Kör till smeden, -- sade han. + +Johan teg. + +-- Hörde du? + +-- Ja, jag hörde. + +Nu fick han köra ner till Målargatan, der smeden bodde. Denne +förklarade att han behöfde tre timmar till lagningen. Hvad återstod +att göra? Spänna ifrån, leda hem hästen och komma igen. Men att leda +en påselad vagnshäst på Drottninggatan och i gymnasistmössa; kanske +möta pojkarne vid Observatorium, som afundades hans mössa, eller ännu +värre, de vackra flickorna på Norrtullsgatan, som logo vänligt mot +honom. Nej, hellre hvad som helst. Så tänkte han leda Brunte ner till +Rörstrandsgatan, men då fick han släpa honom öfver Karlberg, och der +kände han kadetter. Han stannade på gården, sittande i solgasset på en +bjelke, och förbannade sitt öde. Han tänkte på alla somrar han varit +på landet, på alla kamrater, som nu bodde på landet, och derefter +mätte han sin olycka. Men hade han tänkt på bröderna, som nu sutto +instängda på heta, mörka kontor i tio timmar, utan hopp om en enda +dags ledighet, skulle han ha kommit till andra resultat rörande sitt +läge; men det gjorde han ej. Likväl skulle han nu ha velat byta med +dem. De förtjenade åtminstone sitt bröd och sluppo vara hemma. De hade +sin ställning klar, men hans var oklar. Hvarför skulle föräldrarne +låta honom lukta på äpplet och så rycka undan det? Han började längta +ut, hvart som helst. Hans ställning var falsk, och han ville ha den +ren. Ner eller upp, icke emellan hjulen och krossas! + +Derför gick han också en dag till fadern och bad att få sluta skolan. +Fadern gjorde ögon och frågade hyggligt hvarför. Han var led på +alltsammans, lärde ingenting och ville ut i lifvet att arbeta och föda +sig sjelf. + +-- Hvad vill du bli då? + +Det visste han inte. Och så grät han. + +Några dagar derefter frågade fadern honom om han ville bli kadett. +Kadett? Det blixtrade för ögonen på honom. Han visste icke hvad han +skulle svara. Det var för mycket. Bli en sådan der fin herre med +sabel. Han hade aldrig drömt så djerft. + +-- Fundera, -- sa fadern. + +Han funderade hela qvällen. Der på Karlberg, der han badat och blifvit +bortjagad af kadetterna, skulle han få gå i uniform. Bli officer, det +vill säga få magt, flickorna skulle le emot honom, och -- ingen skulle +mer förtrycka honom. Han kände lifvet ljusna, pressarna lyftas från +bröstet och hoppet vaknade. Men det var för mycket för honom. Det +passade hvarken honom eller hans omgifning. Han ville icke dit upp och +befalla, han ville bara slippa att lyda blindt, att bevakas, att +kufvas. Slafven, som icke vågar begära af lifvet, vaknade hos honom. +Han sade nej! Det var för mycket för honom! + +Men tanken att ha kunnat få det, som kanske alla ynglingar längtat +efter, var honom nog. Han afstod det, steg ner och återtog sin kedja. +När han senare blef en sjelfkär läsare, så inbillade han sig att han +afstått äran för Jesu skull. Det var icke sant, men något sjelfplågeri +låg det nog i offret. + +Emellertid hade han ytterligare läst i föräldrarnes kort: de ville ha +heder af honom. Troligen var den der kadett-idén styfmoderns! + +Nya stridsämnen erbjödo sig och af allvarligare art. Johan hade tyckt +sig märka att de yngre syskonen gingo dåligt klädda och han hade äfven +hört skrik från barnkammaren. + +-- Ha! hon slår dem! + +Nu spionerade han. En dag märkte han att barnpigan lekte på ett +misstänkt sätt med den yngre brodern, då denne låg till sängs. Gossen +blef ond och indignerad och spottade flickan i ansigtet. Styfmodern +ville ingripa, men Johan trädde upp. Nu hade han blod på tanden. Saken +hänsköts till faderns hemkomst. Efter middagen skulle slaget stå. +Johan var beredd. Han kände sig som målsman för den döda modern. Så +börjades det. Fadern ryckte på Pelle efter vederbörlig angifvelse och +skulle slå honom. + +-- Låt bli och slå honom! -- skrek Johan med en befallande och hotande +ton och gick fadern på lifvet, som om han ville ta honom i kragen. + +-- Hvad i Jesu namn säger du för slag? + +-- Rör honom inte. Han är oskyldig. + +-- Hör du, kom in får jag tala vid dig, du är visst tokig, -- sade +fadern. + +-- Ja, jag ska komma, jag, -- fortfor den rädde Johan såsom en besatt. + +Fadern föll ett ögonblick för hans säkra ton, och hans ganska klara +förstånd måtte ha sagt honom att saken var sjuk. + +-- Hvad har du att säga? -- frågade han lugnare, men misstänksam ännu. + +-- Jag säger att det är Karins fel; hon bar sig illa åt, och hade +mamma lefvat, så... + +Det stack djupt! + +-- Hvad pratar du för smörja om mamma! Du har en ny mamma nu. Bevisa +hvad du säger. Hvad har Karin gjort? + +Ja, det var just olyckan att han icke kunde säga det, ty han fruktade +röra vid en öm punkt. Han teg, och han föll. Tusen tankar snurrade +genom hufvudet. Hur skulle han uttrycka sig! Orden trängdes och han sa +en dumhet, tagen i högen ur en skolbok. + +-- Bevisas? -- sade han. -- Det fins klara saker, som hvarken kunna +eller behöfva bevisas. (Fy fan så dumt, tänkte han, men det var för +sent!) + +-- Nej hör du, nu är du dum, -- sade fadern och hade öfvertaget. + +Johan låg slagen, men ville bitas ändå. En ny skolreplik han sjelf +fått i näsan och som värkte än, stack sig i handen på honom. + +-- Om jag är dum, så är det ett naturfel, som ingen har rättighet att +förebrå mig. + +-- Åh skäms, att stå och prata persilja med mig. Ut med dig och kom +inte igen! -- Han blef utkastad. + +Efter den betan höllos alla afstraffningar när Johan var borta. Man +trodde att han skulle flyga i strupen på dem, om han hört något, och +det var nog sannolikt. + +Det fans äfven ett annat sätt att böja honom, ett ohyggligt sätt, som +brukas ofta nog i familjer. Det var att stanna honom i växten genom +att tvinga honom att umgås med yngre syskon. Barn tvingas ofta leka +med sina syskon antingen de äro sympatiska för hvarandra eller ej. +Detta är ett grymt våld, men att nödga en äldre söka umgänge med en +mycket yngre, det är brott mot naturen, det är att stympa ett ungt, +växande träd. Johan hade en yngre bror, ett barn på sju år, ett snällt +barn, som trodde alla väl och icke gjorde någon för när. Johan såg +noga efter att man ej misshandlade honom och tyckte om honom. Men att +tala vid eller umgås förtroligt med en så ung, som icke förstod den +äldres tankar eller språk, det gick icke. + +Nu skulle han det. En första maj, när Johan beräknade få gå ut med +kamrater, sade fadern helt enkelt: tag nu Pelle med dig och gå till +Djurgården, men se efter honom. Det fans ingen appell. De kommo på +slätten, mötte kamrater, och Johan kände den lilla brodern som en +black om benet. Han ledde honom för att han icke skulle trampas af +folket, men han kände huru han önskade honom hemma. Gossen talade, +pekade på förbigående, och Johan rättade honom. Men som han kände sig +solidarisk skämdes han på hans vägnar. Hvarför skulle han behöfva ta +om igen sådana sensationer som att skämmas för fel i etiketten, hvilka +han dessutom icke begick sjelf. Han blef stel, kall och hård. Gossen +ville se på Kasper, men Johan ville ej. Han ville ingenting af allt +hvad brodern ville. Och så blygdes han öfver sin hårdhet. Förbannade +sin sjelfviskhet, hatade sig, föraktade sig, men kunde icke frigöra +sig från de dåliga känslorna. Pelle förstod ingenting; han såg bara +ledsen och försakande ut, tålig och mild. -- Du är högfärdig, sade +Johan åt sig sjelf, du beröfvar barnet ett nöje. Var mjuk. -- Men han +hårdnade. -- Slutligen bad den lille få köpa pepparkakor. Johan piskade +sig att göra uppköpet. Midt på slätten. Tänk om någon såg honom, en +gymnasist, köpa pepparkakor, och kamraterna, som sutto på Novilla och +drucko punsch sedan. Han gjorde köpet och stoppade kakorna i +blusfickan på brodern. Och så gingo de framåt. Det kommer två +kadetter, som varit Johans kamrater. Han ser dem skrida fram emot sig. +I det samma räcker en liten hand fram en pepparkaka. -- Se der, Johan, +har du! -- Han stötte tillbaka den lilla handen. Och han ser två blåa, +hjertegoda ögon, frågande, bedjande se upp mot sig. -- Nu ville han +förintas, gråta, taga upp det sårade barnet i sina armar, bedja honom +förlåta, värma upp isen, som kristalliserade in hans hjerta. Han +kände sig vara en usling, en eländig, som stötte tillbaka en hand. De +gingo hem. + +Han ville skaka af sig brottet, men kunde ej. Men han framkallade +bilden af medbrottslingarne, som framtvingat den bedröfliga +situationen, och han piskade dem i sina tankar. + +Han var för gammal att vara i nivå med barnet, och han var för ung att +kunna stiga ner till barnet. + + +Men fadern, som lefvat upp genom sin förbindelse med en tjugofyraårig +qvinna, vågade äfven opposition mot Johans lärda auktoriteter och +ville stuka honom också på det området. De sutto efter afdukadt +aftonbord, fadern med sina tre tidningar, Aftonbladet, Allehanda och +Posttidningen, Johan med en skolbok. Gubben gjorde en paus. + +-- Hvad är det du läser? -- frågade han. + +-- Filosofi! + +Lång paus. Pojkarne kallade alltid logiken filosofien. + +-- Hvad är filosofi för slag, egentligen? + +-- Läran om tänkat. + +-- Hm! Ska man behöfva lära sig tänka! Får jag se på det der! + +Han sköt upp glasögonen och läste. + +-- Tror du bönderna i riksdan (han var bondehatare, men nu behöfde han +bönderna till argumenteringen), tror du bönderna i riksdan ha lärt +filosofi? Det tror inte jag, men ändå slå de professorer på fingrarna, +så det är lust åt det. Ni läser så mycket onödigt! -- Och dermed var +filosofien afskedad. + +Faderns sparsamhet försatte äfven Johan i högst obehagliga +ställningar. Två kamrater erbjödo sig att under lofvet lära honom +matematik. Johan frågade fadern om tillstånd. + +-- Ja, gerna för mig. + +När de sedan skulle honoreras, förmenade gubben att de voro så rika +att man icke kunde betala dem. + +-- Men man kunde ge dem en present, -- menade Johan. + +De fingo aldrig något! + +Han skämdes i ett helt år och kände första gången det ohyggliga i en +skuld. Kamraterna gåfvo först fina vinkar, sedan grofva. Han undvek +dem icke, kröp efter dem för att visa sin tacksamhet. Han kände att de +egde bitar af hans själ, hans kropp, att han var deras slaf och att +han icke kunde bli fri. Ibland framkastade han löften, inbillande sig +de skulle fyllas, men de fyldes aldrig, och skuldens tyngd ökades af +brutna löften. Det var en tid af ändlösa qval, kanske mycket bittrare +då, än han sedan kunde erinra sig dem. + +För att hålla honom igen i växten uppsköts äfven konfirmationen. Han +läste teologi i skolan och evangelierna på grekiska, men han var inte +mogen för konfirmationsexamen! + +Krossningsarbetet i hemmet blef så mycket mera tryckande, som hans +ställning i skolan var en fri mans. Han hade som gymnasist fått +rättigheter der. Sålunda steg han upp och gick ut ur klassen, utan att +begära lof; blef sittande vid frågorna och vågade räsonnera med +lärarne. Han var den yngsta i klassen, men satt bland de äldsta och +längsta. Lärarne uppträdde numera såsom föreläsare mera än som +lexförhörare. Den förre menskoätaren från Klara skola var en patriark, +som utlade Ciceros Ålderdomen och Vänskapen och brydde sig mindre om +glosorna. Ja, han ingick i en ganska närgången förklaring öfver Didos +och Æneas' möte i grottan, hvarvid han började med den förklaringen +att »dem renom är allting rent», utbredde sig om kärleken, förirrade +sig och blef djupt melankolisk. (Pojkarne fingo sedan veta att han +just i draget friade till en gammal fröken). Han tog aldrig någon hög +ton mera, utan var nog ädelmodig en gång då han läst öfver galen lexa +(han var svag i latinet), att helt öppet bekänna det han icke vågade +ge lektionen på den grunden, och hvarur han drog den sens moralen, att +man aldrig borde gå till skolan oförberedd på lexorna, äfven om man +var aldrig så skicklig. Detta gjorde stor effekt på pojkarna. Han +vann som menniska, om ock han förlorade som latinare. Och sedan +hjelptes man åt vid explikationerna. + +Johan blef såsom skicklig i naturvetenskaperna invald i föreningen +»Naturvetenskapens vänner», och såsom den enda ur sin klass var detta +en stor ära. Nu fick han vara tillsammans med kamrater ur de högsta +klasserna, hvilka skulle bli studenter året derpå. Och så skulle han +hålla föredrag. -- Han talade om detta hemma, att han skulle hålla +föredrag. -- Han skref ihop en afhandling om Luften och läste upp den. + +Efter sammankomsten gick föreningen ner i en grop vid Hötorget och +drack punsch. Johan var blyg för de stora herrarne, men han kände sig +märkvärdigt väl. Det var första gången han blifvit upplyftad ur sin +åldersklass. Der talades i tur om oanständiga anekdoter. Han talade +bara om en oskyldig sådan och med mycken blyghet. Sedan kommo herrarne +hem på besök och togo med sig hans bästa fjellväxter och några kemiska +apparater. + + * * * * * + +Johan hade fått en vän i skolan af en ren slump. När han satt primus i +skolans högsta klass kom rektorn en dag in med en lång herre i +bonjour, mustascher och pince-nez. + +-- Hör du Johan, -- sade han, -- tag hand om den här gossen, han är +nykomling från landet, och sätt honom in i förhållandena. + +Pince-nez'en såg föraktligt på pysen i jackan, och det blef icke något +närmande. Men de sutto bredvid hvarandra, och Johan höll i boken och +hviskade den gamle, som aldrig kunde något, men talade om blandare och +kaféer. + +En dag leker Johan med hans pince-nez och råkar bryta af fjädern. +Kamraten blef ond. Johan lofvade att låta laga den. Han tog +pince-nez'en med sig hem. Den var tung att bära, ty han visste ingen +utväg att få pengar. Så grep han sig an och skulle laga den. Tog ur +skrufvar, borrade en gammal urfjeder, men lyckades icke. Kamraten +påminde. Johan var förtviflad. Fadern skulle aldrig betala den. + +-- Nå, då låter jag laga den, så får du betala sedan. + +Den blef lagad och det kostade femtio öre. På måndagen aflemnade Johan +tolf skilling i koppar och lofvade lemna resten nästa måndag. Kamraten +förstod sammanhanget. + +-- Det är dina frukostpengar, -- sade han. -- Har du bara tolf +skilling i veckan? + +Johan rodnade och bad honom taga emot. Nästa måndag lemnade han de +andra kopparslantarne. Nytt motstånd, nytt motyrkande. + +Ynglingarne följdes sedan klass efter klass och ända in i Upsala och +ändå längre. Han hade ett gladt lynne och tog verlden utan alla +omsvep. Disputerade lindrigt med Johan, men fick honom mest att +skratta. Och genom motsättning mot det trista hemmet blef skolan nu en +glad, ljus tillflyktsort från familjetyranniet. Men deraf uppstod ett +dubbellif, som åter skulle förrycka honom i alla ledgångar. + + + + +7. + +Första kärleken. + + +Om menniskans karakter slutligen är den rol hon i samhällslefnadens +komedi stannar vid, så var Johan vid denna period den mest +karakterslösa; det vill säga ganska upprigtig. Han sökte, fann intet +och kunde icke stanna vid något. Hans brutala natur, som afkastade +alla pålagda selar, böjde sig icke, och hans hjerna, som var född +revoltör, kunde icke bli automatisk. Han var en reflexions-spegel, som +återkastade alla strålar som träffade den. Ett kompendium af alla +erfarenheter, alla skiftande intryck, och full af stridiga element. + +En vilja hade han, som arbetade ryckvis och då fanatiskt; men +samtidigt ville han egentligen ingenting; var fatalist, trodde på +oturn; var sangvinisk och hoppades allt. Hård som is i hemmet, var +han dessemellan känslosam till sentimentalitet; kunde gå in i en +portgång och taga af sig underrocken åt en fattig, gråta vid åsynen af +en orättvisa. Hans könslif, som efter upptäckten af synden lagts ner, +bröt nu ut i nattliga drömmar, hvilka han tillskref djefvulen och mot +hvilken han åkallade Jesus som hjelpare. Han var nu läsare; upprigtig? +Så upprigtig någon kunde vara, som ville lefva sig in i en antiqvarisk +verldsåskådning. Han var det af behof hemma, der allting visade sig +som ett hot mot hans andliga och lekamliga frihet. I skolan var han en +glad verldsman, osentimental, mjuk och lätt att umgås. Der +uppfostrades han för samhället och hade rättigheter. I hemmet drogs +han upp som en matnyttig växt för familjens behof, och hade inga +rättigheter. Han var äfven läsare af andligt högmod, såsom alla +läsare. Beskow, den botfärdige löjtnanten, hade kommit hem från Kristi +graf, der han funnit ginvägen öfver dimissionsexamen till himlen. Hans +»Resa» lästes i hemmet af styfmodern, som lutade åt läseriet. Beskow +gjorde läseriet fint och på modet, och efter modet följde nu en hel +del af underklassen. Läseriet var hvad spiritismen nu är: ett +godtköpsvetande, en föregifven högre kunskap om förborgade ting, och +det omfattades derför med begär af alla fruntimmer och olärda, och +stack sig slutligen in vid hofvet. Gunnar Wennerberg hade bänknyckel +i Betlehemskyrkan och justitierådet Adlercreutz satt ordförande i +Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. + +Hvilade detta på ett andligt allmänt behof? Var tiden så hopplöst +reaktionär att man behöfde bli pessimist? Nej! Kungen förde ett +muntert lif på Ulriksdal och gaf en glad, fördomsfri ton åt +societetslifvet. Friska strömmar brusade i det politiska lifvet, der +nu representationsförslaget förbereddes. Danska kriget väckte +uppmärksamheten på utlandet och rigtade blickarne utom rå och rör; +folkbeväpningen med skytterörelsen väckte land och stad med trummor +och spel; de nya oppositionstidningarne Dagens Nyheter och den +våldsamme Söndags-Nisse blefvo ventiler för instängd ånga, som måste +ut; jernvägar öppnades på alla kanter och satte ödemarker i +förbindelse med de stora motoriska nervcentra. Det var icke någon mörk +nedgång, tvärtom en uppvaknandets ljusa, förhoppningsfulla ungdomstid. +Hvar kom då läseriet från? Det var ett blåsande väder; kanske äfven en +landgång för de i bildning vanlottade, på hvilken de räddade sig från +lärdomstrycket oppifrån; det låg äfven ett demokratiskt element i +detta, att en för hög och låg gemensam godtköpsvisdom fans att tillgå, +som satte alla samhällsklasser i nivå. Nu när bördsadeln var på +upphällningen, kändes bildningsadeln dess mer tryckande. Man +afskaffade den i ett slag genom läseriet, trodde man. + +Johan blef läsare af många motiv. Bankrutt på jorden, han skulle dö +vid tjugufem år med smält ryggrad och bortfallen näsa, sökte han +himlen. Tungsint af naturen, men full af ysterheter, älskade han det +tungsinta. Led vid läroböckerna, som icke gåfvo lefvande vatten, +emedan de ej berörde lifvet, fann han mera spis i en religion, som +oupphörligt fann sin tillämpning i dagliga lifvet. Dertill kom mera +direkt att den olärda styfmodern, som kände hans öfverlägsenhet i +bildning, sökte krafla sig öfver honom på Jakobsstegen. Hon talade +ofta vid äldsta bror om de högsta tingen, och var Johan då i närheten +fick han höra huru de föraktade hans verldsliga visdom. Detta retade +honom, och han skulle upp till dem. Derför fick han gå öfver dem. +Vidare hade modern efterlemnat ett testamente, deri hon uttalade sig +mot andlig högfärd och pekade på Jesus. Sist kom vanan att i +familjebänken söndag ut och söndag in höra en läsarprest predika +Jesus, hvarförutom huset var öfverlupet med pietistskrifter. Det +trängde sig på honom från alla håll. + +Styfmodern och äldsta brodern brukade sitta och i minnet genomgå en +god läsarpredikan de kunnat få höra i kyrkan. En söndag efter slutad +gudstjenst tog Johan och skref upp hela den beundrade predikan. Han +kunde icke neka sig nöjet att presentera den åt styfmodern. Gåfvan +mottogs icke med välbehag. Hon var stukad. Men hon gaf sig icke en +tum. + +-- Guds ord skall vara skrifvet i hjertat och icke på papperet! -- sade +hon. Det var icke illa sagdt, men Johan såg att hon var högfärdig. Hon +trodde sig vara längre på helgelsens väg och redan ett Guds barn. + +Kapplöpningen börjar, och Johan går på konventiklar. Derpå svaras med +ett halft förbud, ty han var icke konfirmerad än; och alltså icke +mogen för himlen. Nu fortsätta dispyterna med äldre brodern. Johan +säger att Jesus förklarat det barnen höra till himlen också. Man slåss +om himlen. Johan kan Norbecks teologi, men den förkastas osedd. Han +tar Krummacher, Kempis och alla pietisterna till hjelp. Nej, det +hjelpte ändå inte. -- Så här skulle det vara! -- Hur? -- Som jag har +det, men som du inte kan få! -- Som jag? -- Se der läsarens formel. +Sjelfrättfärdighet. -- En dag sade Johan att alla menskor voro Guds +barn. -- Omöjligt! Då vore det ju ingen konst bli salig! -- Det skulle +vara en konst, som endast de kunde! -- Skulle då alla bli saliga? -- Ja +visst, Gud var kärleken och ville ingens förderf. -- -- Om alla blefve +saliga, hvad gagnade då att plåga sig? -- Ja, det var just frågan! -- Du +är således en tviflare, en hycklare? -- -- Mycket möjligt att de voro +det allesammans! + + * * * * * + +Johan ville nu storma himmelen och bli ett Guds barn, och kanske +dermed också stuka de andra. Styfmodern var nemligen icke konseqvent. +Hon gick på teatern och dansade gerna. En lördagsafton på sommaren +förkunnades att hela familjen skulle på lustresa om söndag morgon. Det +var en order. Johan tyckte det var synd, ville begagna tillfället och +i ensamheten söka Jesus, som han icke funnit än. Omvändelsen skulle +nemligen efter beskrifning inträda som ett åskslag och åtföljas af +visshet om att man var ett Guds barn, och så vore friden der. + +När fadern om aftonen läste tidningen gick Johan fram till honom och +bad få vara hemma från lustresan. + +-- Hvarför det? -- frågade han vänligt. + +Johan teg. Han skämdes. + +-- Ja, om din religiösa öfvertygelse förbjuder dig, så följ ditt +samvete. + +Styfmodern var slagen. Hon skulle begå sabbatsbrottet, men icke han. + +De reste. Johan gick i Betlehemskyrkan och hörde Rosenius. Rummet var +mörkt, hemskt, och menskorna sågo ut som de fylt de fatala tjugufem +åren och fått ryggraden smält. Blygråa i ansigtet, slocknade blickar; +skulle det vara möjligt att den doktor Kapff skrämt dem till Jesus +allesammans? Underligt såg det ut. + +Rosenius såg ut som friden och strålade af himmelsk glädje. Han +erkände visserligen att han var en gammal syndare, men Jesus hade +honom renat och nu var han lycklig. Han såg lycklig ut. Var det +möjligt att det fans en lycklig menniska? Hvarför blefvo då icke alla +läsare! + +Johan hade ändock icke erfarit nåderörelsen och han hade ofrid. Det +var för liten publik för att den skulle kunna komma honom att tro, det +endast här i huset vid Öfre Bangränden de salige hade sin boning. Alla +de stora kyrkorna, der döda prester predikade, voro ju fulla af +blifvande osalige. + +På eftermiddan läste han Thomas a Kempis och Krummacher. Derpå gick +han ut till Haga och bad hela Norrtullsgatan efter, att Jesus skulle +söka honom. I Hagaparken sutto små familjer med matkorgar, och ungdom +lekte. Var det möjligt att alla dessa skulle resa till helvetet? Ja +visserligen! Orimligt, svarade hans goda förstånd. Men det var så. En +kalesch med fina herrar och damer körde förbi. Och de der, de voro +allaredan dömda! Men de hade roligt åtminstone. De lifliga taflorna af +glada menskor fördystrade honom än mer, och han kände den förfärliga +ensamheten i en folkhop. Trött i tankarne gick han hem, nedslagen som +en författare, hvilken sökt disposition med våld, men ej kunnat finna +den. Och han lade sig på sin säng och längtade från hela lifvet. + +På aftonen kommo syskonen hem, glada och bullrande, och frågade om han +haft roligt. + +-- Ja, -- svarade han, -- har ni? + +Och nu fick han detaljer om utfärden och kände styng i hjertat, hvar +gång han afundades dem. Styfmodern såg icke åt honom, ty hon hade +begått sabbatsbrottet. Det var hans tröst! Nu skulle det genomskådade +sjelfbedrägeriet ha tärt upp sig och dött, men då inträder en ny +vigtig faktor i hans lif, som eldar upp sjelfplågningen till fanatism, +hvarpå den dör knall och fall. + +Hans lif hade icke varit så ursinnigt jemntrist under dessa år som det +senare i perspektiv tedde sig, då alla mörka punkter voro tillräckligt +många att smälta ihop till en enda grå fond. Men bakom och under allt +hvilade hans tillbakatryckta ställning i lifvet såsom barn, då han var +manbar, läroämnenas oförmåga att intressera, hans kiliasm, eller +väntan på döden vid tjugufem år, hans otillfredsstälda slägtdrift, +omgifningens olika bildningsgrad och oförmåga att begripa honom. + +Med styfmodern följde tre unga flickor i huset, hennes systrar. De +öppnade snart vänskap med styfsönerna och gjorde promenader, +kälkbacksåkningar och lekar tillsammans. De sökte alltid åstadkomma +försoningar; erkände systerns fel för gossen, och dermed var han +genast nöjd, så att hans hat gaf sig. Äfven mormodern tog +förmedlarens rol och uppträdde slutligen afgjordt som vän till Johan +och bad mången gång stormen lägga sig. Men ett fatalt öde kom honom +att förlora denna vän också. Fastern hade icke tyckt om det nya +giftermålet, och brytning med brodern hade inträdt. Detta var en stor +sorg för gubben. Umgänget upphörde, och man såg hvarann icke mer. Det +var högfärd naturligtvis. Men en dag möter Johan kusinen, då en äldre +flicka, mycket fint klädd, på gatan. Hon var nyfiken höra om det nya +giftermålet och promenerar med Johan på Drottninggatan. + +Hemkommen träffar han mormor, som i hvassa ordalag förehåller honom +att han icke helsat på henne i Kungsbacken, men hon förstod nog att +han var i för fint sällskap för att vilja helsa på gumman. Han +bedyrade sin oskuld, men förgäfves. Som han icke hade många vänner var +denna förlust smärtsam. + +Emellertid följde äfven umgänge med andra unga flickor af styfmoderns +bekantskaper. Det lektes lekar, pantlekar efter tidens enkla seder, +och man kysste flickorna och tog dem om lifvet. Och en vacker dag hade +han lärt sig dansa samt blef en ifrig valsör. Detta blef en mycket god +uppfostran för ynglingen, ty derigenom vandes han att se och vidröra +qvinnokroppen utan att hans lidelser väcktes. Första gången han skulle +kyssas, darrade han, men snart var han lugn. Elektriciteten +fördelades, fantasierna fingo fast form, och drömmarne blefvo mera +ostörda. Men elden brann, och djerfheten trädde fram ett par gånger. +Vid en pantlösning i ett mörkt rum tog han en ung, vacker, svarthårig +flicka på brösten, som endast doldes af en tunn garibaldiskjorta. Hon +fräste. Han skämdes efteråt, men kunde icke underlåta tycka sig +manlig. Om hon inte hade fräst, bara! + +En sommar vistades han med styfmodern hos en af hennes slägtingar, en +landtbrukare i Östergötland. Der blef han behandlad som gentleman och +blef ganska god vän med styfmodern. Men det räckte inte länge, och +snart stod striden i ljusan låga. Så gick det upp och ner, fram och +åter. + +Vid denna tid är det som han ingår, nu vid femton års ålder, sin +första reguliera kärleksförbindelse, om det nu var kärlek. +Kulturkärleken är en mycket förfalskad och komplicerad känsla och är i +botten osund. Ren kärlek är en sjelfmotsägelse, om man nemligen i +begreppet ren inför betydelsen osinlig. Kärleken såsom slägtdrift +skall vara sinlig, om den skall vara sund. Såsom sinlig måste den +älska kroppen. Under det ruset pågår ackomodera sig själarne, och +sympati uppstår. Sympati är vapenhvilan, kompromissen. Derför utbryter +vanligen antipatien, när det sinliga bandet lossnat, icke tvärtom. Men +ordet sinlig har genom kristendomens kadaverösa moral fått en låg +betydelse: anden är fången i köttet; döda köttet och gif anden fri. Nu +äro likväl anden och köttet ett, så att om man dödar köttet dödar man +anden. + +Kan vänskap uppstå och vara mellan de olika könen? Endast skenbart, ty +könen äro födda fiender; + och - förbli alltid motsättningar, positiv +och negativ elektricitet äro fiender, men söka hvarandra för att +komplettera hvarandra. Vänskap kan endast uppstå mellan personer med +samma intressen, samma åskådningar ungefär. Man och qvinna äro genom +samhällsordningen födda med olika intressen, olika åskådningar; derför +kan vänskap mellan könen endast uppstå i äktenskapet, der intressena +blifva de samma, men då endast så länge qvinnan egnar hela sitt +intresse åt familjen, för hvilken mannen arbetar. Så snart hon egnar +sig åt något utanför familjen är fördraget brutet, ty mannen och +qvinnan ha fått skilda intressen, och nu är det slut med vänskapen. +Derför äro andliga äktenskap omöjliga såsom ledande till mannens +slafveri, och derför förestår äktenskapets snara upplösning. + +Femtonåringen förälskade sig i en qvinna på trettio år. Hade det varit +ren, sinlig kärlek, då hade man kunnat misstänka något osundt hos +honom, men han kunde till sin heder skryta med att hans kärlek var +osinlig. + +Hur han kom att älska henne? Många motiv som alltid, icke ett enda. + +Hon var värdens dotter, hade som sådan en öfverordnad ställning, och +huset var rikt och öppet för gäster. Hon var bildad, beundrad, +herrskarinna i huset, duade sin mor; hon kunde var värdinna, förde +konversationen, omgafs af herrarne, som alla ville bli uppmärksammade +af henne. Dertill var hon emanciperad, utan att vara fientlig mot +männen; hon rökte och drack sitt glas, men icke med osmak. Derjemte +var hon trolofvad med en man, som fadern hatade och som han ej ville +ha till måg. Fästmannen vistades i utlandet och skref sällan. I huset +umgingos en häradshöfding, teknologer, en literatör, prester, borgare. +Alla fladdrade omkring henne. Johans far beundrade henne, styfmodern +fruktade henne, bröderna uppvaktade. Johan höll sig bakom alla andra +och observerade henne. Det dröjde länge innan hon upptäckte honom. +Slutligen en qväll, när hon gnistrat och upptändt alla herrar, drog +hon sig trött in i ett förmak der Johan satt. + +-- Gud, hvad jag är olycklig! -- sade hon för sig sjelf och kastade +sig på soffan. + +Johan gjorde en rörelse och blef sedd. Han ansåg sig böra säga något. + +-- Är ni så olycklig som skrattar jemt? Ni är bestämdt inte så +olycklig som jag ändå? + +Hon tittade på pojken, tog upp samtal, och de voro vänner. + +Sedan talade hon helst med honom. Detta höjde honom. Han var förlägen +när hon lemnade en krets af vuxna män för att sätta sig bredvid honom. +Han började nu gräfva i hennes själ, gjorde frågor och anmärkningar om +hennes själstillstånd, som röjde att han observerat mycket och tänkt +mycket. Han fick öfvertaget och blef hennes samvete. När hon skämtat +för lifligt en qväll kom hon till ynglingen för att bli straffad. Det +var ett slags flagellation, behaglig som en smekning. Slutligen +började herrarne bry henne för pojken. + +-- Kan ni tänka er, -- sade hon en aftonstund, -- de påstå att jag är +kär i er. + +-- Det säga de om alla af olika kön, som äro vänner. + +-- Tror ni att vänskap kan finnas mellan man och qvinna? + +-- Ja, det är jag viss på, -- svarade han. + +-- Tack, -- sade hon och räckte sin hand. -- Hur skulle jag som är +dubbelt så gammal som ni, som är ful och sjuk, kunna vara kär i er; +och så är jag ju förlofvad till! + +Nej, det var naturligtvis inte möjligt att en gammal och ful qvinna +kunde vara betagen i en ung, väl utvecklad, gymnasticerad ynglings +kropp, helst ynglingen hade små knubbiga händer med långa, väl skötta +naglar, små fötter och smäckra ben med starka vador, och ännu bevarade +ett friskt hull med gryende skäggväxt. Men logiken är inte så stark, +när hjertat är såradt. Att Johan deremot skulle älska en trettioårig +qvinna, lång och karlavulen, som hade sockersjuka och vattsot, det var +nästan orimligt. + +Men efter den betan tog hon öfvertaget. Hon blef moderlig. Det grep +honom; och när hon sedan raljerades för sin böjelse, kände hon sig +nästan generad samt slog bort alla andra känslor än de moderliga och +började arbeta på hans omvändelse, ty hon var läserska också. + +De råkades i en fransysk konversationscirkel och hade långa promenader +hem, under hvilka de talade franska. Det var lättare att säga kinkiga +saker på ett främmande språk. Derpå började han skrifva franska krior +för henne, som hon rättade. + +Faderns beundran för den gamla flickan aftog, och det der +fransktalandet vidrade styfmodern, emedan hon icke förstod det. Äldre +broderns prerogativ på franskan var också dermed neutraliseradt, +hvilket förargade fadern så, att han en dag säger åt Johan, att det +var obelefvadt tala ett främmande språk i närvaro af personer, som ej +förstodo det, och han kunde inte förstå hur mamsell X., som skulle +vara så bildad, gubevars, kunde tillåta sig sådan ogrannlagenhet. Men +hjertats bildning var icke det samma som bokbildning. + +Hon var icke tåld numera i huset, och de, blefvo »förföljda». Dertill +kom att familjen flyttade till granngården, så att umgänget blef +mindre lifligt. + +Första dagen efter flyttningen var Johan upprifven. Han kunde icke +lefva utan hennes dagliga sällskap; han kunde icke lefva utan detta +stöd, som lyftat honom ur hans åldersklass upp ibland de vuxna. Att gå +dit in till henne och söka henne som en löjlig älskare, nej, det kunde +han icke. Återstod bara att skrifva bref. Och nu öppnas en +korrespondens, som räckte ett år. Styfmoderns syster, som afgudade den +intelligenta och glada flickan, lemnade brefven i hemlighet och +brefskrifningen gjordes på franska att i händelse af konfiskering +förbli hemlig, utom det att man rörde sig lättare under denna +betäckning. Hvad brefven handlade om? Om allt. Om Jesus, om kampen mot +synden, om lifvet, döden, kärleken, vänskapen, tviflet. Ehuru hon var +läserska umgicks hon med fritänkare och led af tvifvel, tvifvel på +allt. Johan var ömsevis hennes stränge lärare, ömsevis hennes +straffade son. + +Några öfversättningar af de franska kriorna kunna ge ett begrepp om +oredan i bådas inre. + + +_Är menniskans lif ett smärtans lif?_ + +(Les jours de l'homme sont ils des jours de douleurs.) + +(1864) + +Det menskliga lifvet är en strid från början till slut. Vi födas alla +till detta eländiga lif under omständigheter, fulla af bekymmer och +smärtor. Barndomen har redan sina små sorger och obehag; ungdomen har +sina stora frestelser, på hvilkas besegrande hela lifvet beror. +Mannaåldern har sina bekymmer för existensen och uppfyllandet af +pligterna; ålderdomen slutligen har också sina taggar och sin +bräcklighet. Hvad äro alla njutningar, all glädje, som så många +menskor anse för lifvets högsta goda? Vackra illusioner! Lifvet är +endast en oaflåtlig strid med motgångar och olyckor, hvilken strid +först skall sluta med döden. Men låtom oss betrakta saken från en +annan sida. Finnas inga anledningar till att vara nöjd och glad? Jag +eger ett hem, föräldrar, som egna omsorg åt min framtid, jag lefver i +temligen goda omständigheter, har en god helsa, skall jag då icke vara +nöjd och glad? Jo, men ändock är jag det ej. Betrakta den fattige +arbetaren, som efter slutadt dagsverk återvänder till sin enkla hydda, +der fattigdomen råder; han är lycklig och till och med glad. Han +skulle fröjdas åt en småsak, som jag föraktar. O, jag afundas dig, +lyckliga menniska, som eger den sanna glädjen! + +Men jag är bedröfvad. Hvarför så? -- Du är missnöjd, -- svarar du. -- Nej, +alls icke, jag är ganska nöjd med min lott och begär ingenting. Hur är +det då fatt? Ah, nu vet jag det; jag är icke nöjd med mig sjelf, och +icke med mitt hjerta, som är så fullt af elakhet och vrede. Bort ifrån +mig, dessa elaka afsigter, jag vill med Guds hjelp försöka vara +lycklig och nöjd. Ty man är endast lycklig då man är nöjd med sig +sjelf, sitt hjerta och sitt samvete. + + Väninnan tyckte icke om denna förnöjsamhet, utan ändrade sista + punkten så att missnöjet skulle hållas vid lif. Hon skref öfver: + + »Man är lycklig först då hjertat och samvetet säga en att man sökt + och funnit den ende, gode _Läkaren_, som kan bota alla hjertats + sår, och då man vill upprigtigt följa _Hans_ råd.» + + Detta jemte långa samtal föranledde ynglingens hastiga omvändelse + (omsvängning) till den sanna (väninnans) tro, och gaf anledning + till följande utgjutelse, i hvilken han disciplinerat sin + uppfattning om tro och gerningar. + + +_Ingen lycka utan dygd, ingen dygd utan religion._ + +(1864) + +Hvad är lyckan? De flesta verldsmenniskor[2] anse lyckan såsom +besittandet af stora rikedomar och allt verldens goda, för att +derigenom kunna tillfredsställa sina syndiga önskningar och +passioner. Andra, som icke ega så stora fordringar, finna lyckan i +blotta välmågan, helsan och i att befinna sig »lyckliga»[3] i skötet +af sin familj. Andra åter, som icke ega ens så höga fordringar på den +verldsliga »lyckan» och som äro fattiga, äta dålig kost, förskaffad +medelst träget arbete, äro[4] nöjda med sin lott och till och med +lyckliga. De kunna till och med tänka: hvad jag är lycklig i +jemförelse med dessa rika som aldrig äro nöjda.[5] Emellertid, äro +dessa verkligen lyckliga, emedan de äro nöjda? Nej, det fins ingen +lycka utan dygd. Ingen är lycklig utom den, som för ett verkligen +lyckligt lif.[6] Nåväl,[7] men det fins många verkligt dygdiga +menniskor. Det fins menskor, som aldrig sjunka i laster, som föra ett +anspråkslöst lif, som icke såra någon, som äro benägna att förlåta[8] +och som uppfylla sina pligter samvetsgrant, de äro till och med +religiösa; de gå i kyrkan hvarje söndag, vörda Gud och hans heliga +ord (dock utan att vara pånyttfödda af den Helige Ande!). Nå, äro de +då icke lyckliga, då de ju äro dygdiga? -- Det fins ingen dygd utan +_sann religion_.[9] Dessa _dygdiga_ »verldsmenniskor» äro i sjelfva +verket mycket sämre än de mest lastbara.[10] De förra hafva insöft sig +i en moralisk säkerhet (certitude morale), de finna sig vara bättre än +andra menniskor[11] och rättfärdiga inför Den Heliges ögon. Men det är +just dessa fariseer, som uppfylda af egenkärlek tro sig förtjena den +eviga saligheten genom sina gerningar. Hvad äro dock _våra_ gerningar +inför den helige Guden? Synder och ingenting annat än synder. Dessa +menniskor, som tro sig rättfärdiga, hafva den största svårighet att +omvända sig, emedan de icke anse sig ha behof af någon medlare, då de +sjelfva vilja vinna himlen genom sina gerningar. En »gammal syndare» +deremot, han kan, efter att ha blifvit väckt, finna sig dålig och +känna behofvet af en frälsare.[12] Den sanna lyckan består i »_att +hafva frid med Gud i sitt hjerta genom medlaren Jesus Kristus_». Man +kan icke finna denna frid förrän man insett sig vara den största +af alla syndare och derpå flyr till sin frälsare för att i honom finna +återlösning. Hvad vi äro dåraktiga, som stöta ifrån oss lyckan. Vi +veta alla hvar den står att finna, men i stället för att söka den, +söka vi olyckan under föregifvande att vi söka lyckan. + + [2] Observera det nya uttrycket. + + [3] Ett troligen ironiskt citationstecken. + + [4] Rättadt till: kunna vara nöjda etc. Johan är icke rigtigt inne i + saken ännu. + + [5] Det var alltid hans fattiga tröst att de rike voro missnöjda. + + [6] Han insisterar! + + [7] Nu tournerar han. + + [8] Det var den högsta dygd han visste, ty den var svårast. + + [9] Läseri! + + [10] Läsarnes jalousie de metier mot andra religiösa. + + [11] Detta är mycket roligt sagdt! + + [12] Farliga läror! Detta är ju direkt uppmaning till last. + + * * * * * + +Härunder skref väninnan: Mycket bra skrifvet. -- Det var också sina +egna tankar eller ord åtminstone, som hon läst. + + * * * * * + +Tvifvel gnagde honom emellanåt och han ransakade sina innersta njurar. +Sålunda skref han öfver ett sjelfvaldt ämne. + + +_Egoismen styr alla våra[13] handlingar._ + +Man säger vanligen: »Denna menska är så god och så välgörande mot sin +nästa, alla hans handlingar äro goda, han är dygdig, och allt hvad han +gör härflyter af barmhertighet och kärlek till det rätta och sanna». +Nåväl, gå in i ditt hjerta och forska något. Du träffar en tiggare på +gatan; den första tanke, som griper dig, är visserligen denna: »Hvad +den mannen är olycklig, jag vill göra en god gerning och hjelpa +honom». Du beklagar honom och ger honom en slant. Men griper dig icke +sedan en tanke sådan som denna: »O, hvad det är godt att vara +välgörande och barmhertig, det gör hjertat så godt att ha fått ge en +almosa åt en fattig». Hvilket var motivet till din handling? Var det +verkligen kärlek eller barmhertighet? Då uppträder i ditt hjerta ditt +kära jag och dömer dig: det var för ditt jag, du gjorde det, det var +för att lugna _ditt_ hjerta, tillfredsställa ditt samvete. + + [13] Jag talar om verldsmenniskorna. + + (Han ansåg sig redan som ett Guds barn, eller undantog han + väninnan genom den noten? Ini texten straffar han sig sjelf.) + +Det var en tid då min afsigt var att bli prest, i sjelfva verket en +god afsigt. Men hvilket motiv hade jag dertill? Var det för att tjena +min frälsare och arbeta för honom, eller endast af kärlek till honom? +Nej, jag var feg och jag ville göra min börda och hans kors lätta och +undvika de stora frestelser, som mötte mig öfverallt. Jag fruktade +menskorna. Se der motiven. -- Tiderna förändras. Jag insåg att jag +icke kunde föra ett lif såsom en kristen i sällskap med sådana +kamrater, hvilkas gudlösa samtal jag dag ut och dag in _måste_ åhöra, +och så valde jag en annan bana, på hvilken jag kunde vara mera +oberoende eller åtminstone... + + * * * * * + +Här är krian afbruten. Den är äfven orättad. Skulle den röra de nya +sergeant-intentionerna? Möjligen. + +Andra stilar handla om skaparen i naturen och tyckas omedvetet +påtryckta af Rousseau, ur hvilken man fick läsa utdrag i Staaffs +»Läsebok i franska språket». Han talar nemligen om herdar och +näktergalar, hvilka han aldrig sett eller hört. -- -- + +Långa utredningar och bevisföringar hade de äfven rörande sitt +förhållande. Var det kärlek eller vänskap? Men hon älskade ju en annan +man, som hon nästan aldrig talade om. Johan observerade aldrig hennes +kropp. Han såg endast hennes ögon, som voro djupa och uttrycksfulla. +Det var icke heller modern han precis dyrkade, ty han längtade aldrig +att lägga sitt hufvud i hennes knä, om han var aldrig så olycklig, +hvilket han deremot ville göra med andra qvinnor. Han hade nästan fasa +för att vidröra henne, icke det dolda begärets fasa, utan afsmakens. +Han dansade en gång med henne, men gjorde icke om det. När det blåste +ute, och hennes klädning lyftes, såg han bort. Det var nog vänskap, +och hennes själ var tillräckligt manlig, och hennes kropp också, för +att en vänskap skulle kunna uppstå och räcka. Andliga äktenskap kunna +derför endast ega rum mellan mer eller mindre osexuerade, och der de +finnas skall man alltid observera något anormalt. De bästa äktenskap, +det vill säga de som bäst uppfylla sin verkliga bestämmelse, äro just +de »mal assortis». + +Antipati, olikhet i åsigter, hat, förakt kunna åtfölja den sanna +kärleken. Olika intelligenser och karaktärer frambringa de rikaste +barnen, hvilka ärfva bådas anlag. Fru Marie Grubbe, som led af +öfverkultur, söker och söker med fullt medvetande en andlig make. Hon +blir olycklig, ända tills hon får en stalldräng, som ger henne hvad +hon behöfver och stryk till. Det var hvad hon behöfde såsom +komplement. + + * * * * * + +Emellertid nalkades konfirmationen. Den var uppskjuten i det längsta +för att hålla ynglingen bland barnen. Och äfven den skulle begagnas +som krossning. -- Fadern uttalade vid meddelandet af sitt beslut den +förhoppningen, att kursen skulle smälta isen kring hans hjerta. + +Nå, det blef en baklexa med besked. Först ner bland underklassens +barn, tobaksbindare och sotare, lärgossar af alla slag. Han kände +medlidande med dem som tillförne, men han älskade dem ej, kunde icke +och ville icke närma sig dem. Han hade vuxit ifrån dem genom +uppfostran, såsom han vuxit från sin familj. + +Han blef skolpojke igen; duades och fick läsa innantill; stiga upp vid +frågorna och i klump med de andra ta ovett. Presten var adjunkt och +läsare. Han såg ut som om han haft någon smittosam sjukdom eller läst +Dr. Kapff. Sträng, obarmhertig, känslolös, utan ett nådens eller +tröstens ord. Kolerisk, argsint, nervös, var denna inbilska bondpojke +alla damers älskling. + +Men genom att höras ofta gjorde han slutligen intryck. Han var +svafvelpredikant, förbannade teatrar och alla slags nöjen. Lära och +lefverne skulle vara ett. Johan tog nu itu med sig sjelf och sin +väninna. De skulle ändra lif; icke dansa, icke gå på teatrar, icke +skämta. Han skref numera läsarekrior i skolan och satte sig för sig +sjelf för att slippa höra lättsinniga historier. + +-- Fy fan, du är ju läsare, -- sade en dag en kamrat offentligt. + +-- Ja, det är jag, -- sade han. Han ville icke förneka sin frälsare. + +Skolan blef nu olidlig. Han led martyrium och han var rädd för +verldens lockelse, ty han måtte ha känt huru lifvet lockade. Han fann +sig äfven vara man och ville ut och arbeta, föda sig sjelf och gifta +sig. Att gifta sig var hans dröm, ty under annan form kunde han ej +tänka sig förbindelse med en qvinna. Det skulle vara lagligt och +helgadt. Under dessa drömmar föder han ett beslut, som var nog så +bizarrt, men väl hade sina grunder. Ett yrke skulle det vara, som var +lätt att lära, som födde sin man snart, en plats der han ej skulle +vara den sista, men ändock icke skulle vara hög; en ringa, ödmjuk +ställning, men som förenade ett rörligt, helsosamt lif i fria luften +med en snart vunnen ekonomisk ställning. Rörelsen i fria luften, ett +lif i gymnastik var kanske hufvudmotivet när han valde att bli +underofficer på ett kavalleriregemente, för att undgå det der fatala +dödsåret, för hvilket presten ånyo skrämt honom. Skulle det kunnat +vara uniformen och hästen också? Hvem vet? Menskan är ett underligt +djur, men han hade ju afslagit kadettuniformen. + +Väninnan afrådde allt hvad hon kunde; hon utmålade sergeanterna som de +sämsta af alla menskor. Men han var stark och sade att tron på Jesus +skulle hålla honom ren från besmittelse, ja, han skulle predika +Kristus för dem och göra dem alla rena. Så gick han till fadern. Denne +tog det hela som en fantasi, talade om den förestående studentexamen, +som skulle öppna hela verlden för honom. Och så gömde han saken tills +vidare. + +Styfmodern hade fått en son. Johan hatade denna af instinkt, som en +konkurrent, för hvilken hans mindre syskon skulle vika. + +Men väninnans och läseriets magt öfver honom voro så stora att han af +sjelfspäkning ålade sig att tycka om den lille. Han bar honom i sina +armar och vaggade honom. + +-- Det var visst när ingen såg det, -- sade styfmodern senare, då han +drog fram med detta bevis på sin goda vilja. -- Ja, det var just när +ingen såg det, ty han ville ej skryta med det. Eller skämdes öfver +det. Offret var upprigtigt, när det skedde; när det blef motbjudande +upphörde det. + + * * * * * + +Konfirmationen försiggick efter grundliga dufningar, enskildt, +offentligt, i kyrkans kor med halfmörker, under en serie +passionspredikningar, ändlösa samtal om Jesus, späkningar, så att +stämningen icke kunde dyrkas upp högre. Efter storförhöret bannade han +upp väninnan, emedan han sett henne skratta. + +Sjelfva nattvardsdagen höll kyrkoherden predikan. Det var en gammal +upplyst mans välvilliga råd till ungdomen för lifvet; det var +hjertligt och tröstande; inga domsbasuner, intet straff för obegångna +synder. Men han var död han, och vännerna hade redan intalat ynglingen +emot honom. Ibland under predikan tyckte han det föll som balsam på +det såriga hjertat, och det föreföll honom stundom som om gubben hade +rätt. Sjelfva akten vid altaret, af hvilken han väntat sig så mycket, +förfelade också sitt intryck. Orgeln slet i timmar på O, Guds Lamm, +miserere; gossar och flickor greto och voro halfdöda, såsom vid åsynen +af en afrättning. Men Johan var bara slö. Han visste hvarken fram +eller åter. Nådemedlen hade han sett på för nära håll i +klockargårdarne, och saken var drifven in absurdum. Den var nu mogen +att falla. Och den föll! + + * * * * * + +Han fick hög hatt; ärfde brors aflagda kläder, som voro rymliga och +fina. Vännen med pince-nez'en fick nu hand om honom. Denne hade +visserligen aldrig öfvergifvit honom under läseriet. Han tog saken +lätt, välvilligt, öfverseende och med en viss beundran för det +martyrskap och den fasta tro, som Johan ville sätta i handling. Men nu +ingrep han. Han tog honom med på middagspromenad. Visade honom på +stadens skönheter, sade namnen på aktörerna i hörnet af Regeringsgatan +och nämnde officerarne, som förde paraden. Johan var blyg ännu, och +saknade sjelftillit. + +En middag klockan tolf när de skulle gå till gymnastiken, sade vännen: + +-- Kom med in på Tre Remmare och ät frukost. + +-- Nej, vi måste i grekiskan! + +-- Äh, vi ge grekiskan lof i dag. + +Skolka! Det var första gången. Men litet ovett var man karl till att +ta. + +-- Ja, men jag har inga pengar! + +-- Nå, hvad hör det hit, när jag bjuder! -- Han blef stött. + +De gingo in på källaren. En skön lukt af biffstek slog emot dem; +kyparne togo af rockarne och hängde upp hattarne. + +-- Matsedeln! -- ropade vännen med säkerhet, ty han åt på källare +sedan ett par år. + +-- Vill du ha biffstek? + +-- Ja, då! -- Han hade icke ätit biffstek mer än två gånger i sitt +lif! + +-- Smör, ost och bränvin; och två halfva öl! + +Utan vidare slog han i supen. + +-- Nej men jag vet inte om jag törs! + +-- Har du aldrig supit förr! + +-- Nej! + +-- Äh, ta'n du, den gör så godt! + +Han tog den. Åh! Det värmde i kroppen, tårarne stego upp i hans ögon, +och en lätt dimma lägrade sig öfver rummet; men genom töcknet klarnade +det upp; och krafterna växte, tanken arbetade, synpunkterna blefvo +nya, och allt det mörka flydda ljusnade. Och så den saftiga köttbiten. +Det var mat. Vännen åt ostsmörgås till. Johan sade: + +-- Hvad säger källarmästaren om det? + +Vännen log som en farbror emot honom. + +-- Ät du, det kostar lika mycket! + +-- Nej, men ostsmörgås till biffstek! Hvilket oskick! Men Gud hvad det +var godt! -- Han tyckte sig aldrig ha ätit förr. Och så öl. + +-- Ska vi ha en hel halfbutelj hvar, är du galen? + +Så var det då att äta en gång! Det var ingen så tom njutning som den +bleka mannen påstått! Nej, det var en solid njutning att känna stark +blod rulla i halftomma ådror, som skulle förse nerverna till lifvets +kamp. Det var en njutning att känna bortrunnen mannakraft återvända +och att känna en halfkrossad viljas slappa senor åter spännas. Hoppet +vaknade, dimman blef ett rosenrödt moln, och vännen lät honom titta in +i framtiden sådan den diktades af vänskapen och ungdomen. Dessa +ungdomens illusioner på lifvet, hvadan komma de? Af kraft, säger man. +Men förståndet, som sett så många barndomsönskningar krossade, borde +kunna sluta till orimligheten af ungdomsillusionernas förverkligande. +Alla dessa drömmar äro osunda hallucinationer, framkallade af +otillfredsstäld drift, och de skola försvinna en gång, och då skola +menskorna bli förståndigare och lyckligare. + +Johan hade icke lärt att fordra af lifvet annat än frihet från tyranni +och tillgång till bröd. Det var ju tillräckligt. Han var ingen Aladdin +och trodde icke på lyckan. Han egde nog krafter, men kände dem ej. +Vännen skulle upptäcka honom. + +-- Du ska ut och ruska opp dig med oss ibland, -- sade han, -- och +inte sitta hemma och kura. + +-- Gå ut, ja, det kostar pengar det, och jag får aldrig några. + +-- Skaffa dig på lektioner då. + +-- Lektioner? Jag? Tror du jag skulle få lektioner? + +-- Du som har så goda kunskaper, det måtte väl gå lätt. + +Han hade goda kunskaper! Det var ett erkännande, eller smicker som +läsarne kallade det, och det föll i god jord. + +-- Ja, men jag har inga bekanta! Inga relationer! + +-- Säg bara åt rektorn, så går det! Det har gått för mig! + +Johan vågade knappt tro på en sådan lycka som att kunna förtjena +pengar. Men när han hörde att andra kunde det och han jemförde sig med +dem! Ja, men de hade tur, de. + +Vännen satte fart i honom, och snart hade han lexläsning om qvällarne +och satt som lärare i en flickpension. + +Nu vaknade hans sjelfkänsla. Pigorna hemma kallade honom herr Johan, +och lärarne i skolan interpellerade klassen: mina herrar. Dermed +företager han på eget bevåg att reformera sitt skolväsen. Först +slutade han grekiskan, som han länge bedt fadern få slippa, men +förgäfves. Detta verkstälde han nu på eget bevåg, och fadern fick icke +veta det förr än långt efter studentexamen. Derpå instälde han all +läsning af matematik, sedan han fått veta att en latinare hade +rättighet att sakna betyg i det ämnet. Vidare slarfvade han med +latinet. Han skulle ta igen allt på en månad före examen genom +blockläsning. Derpå införde han den ordningen att han under +lektionerna läste franska, tyska och engelska romaner. Frågorna gingo +vanligen i ordning, och han satt med sin bok för sig ända tills frågan +nalkades, då han räknade ut hvad han skulle få och i hast preparerade +sig. De lefvande språken blefvo nu hans styrka, jemte naturvetenskaperna. + +Att läsa lexor med minderåriga var en ny, förfärlig baklexa, men det +var ett arbete som betalade sig. Naturligtvis var det endast pojkar +med motvilja för läsning som begagnade sig af extra lärare. Det var +ett grymt arbete för hans rörliga hjerna att ackommodera sig efter +dessas. De voro omöjliga! De kunde icke vara uppmärksamma. Han trodde +att de voro trilskna. Sanningen var att de kunde icke få viljan att +vara uppmärksamma. Dessa gossar ansågos med orätt vara dumma. De voro +tvärtom vakna; deras tankar spelade omkring verkligheter, realiteter, +och de syntes snarare ha genomskådat absurditeten i läroämnena. Många +af dem blefvo sedan dugtiga karlar i lifvet, och än fler skulle ha +blifvit det om de ej tvungits af föräldrar att göra våld på sin natur +och fortsätta studierna. I flickpensionen läste han endast med de små. +De stora deremot gingo lösa i rummet och visade strumporna mot +bordsben och stolsfötter, och han hade ett godt öga till dem, men +vågade inga närmanden. + +Nu upptogs en ny strid med väninnan, som såg hans ändrade sätt. Hon +varnade för vännen, som smickrade honom, och hon varnade för de unga +flickorna, om hvilka han talade med en viss värme. Hon var svartsjuk. +Hon vädjade till Jesus, men Johan blef tankspridd och så drog han sig +ifrån henne. + +Det var nu ett muntert och verksamt lif han förde. Paraden och +blandare hos Andalusiskan. Om qvällarne serenader, ty han sjöng nu med +i en qvartett, punsch och en lindrig kurtis med schweizeriflickor. Han +blef kär i en liten blond hos Andalusiskan, som satt och sof innanför +disken. Han ville rädda henne åt sig, inackordera henne i en +prestgård, bli prest sjelf och gifta sig med henne. Men kärleken gick +snart öfver, då han en qväll såg kamraterna ta henne på bröstet inne i +ett enskildt rum. + +Under allt detta var Jesus suspenderad, men en svag grundton af +gudsnådlighet och askes ljöd ännu efter. Han bad ännu af vana, men +utan hopp om bönhörelse, då han så länge sökt den bekantskap, som +påstods vara så lätt att finna hemma, bara man bultade aldrig så litet +på nådens dörr. Och sanningen att säga var han icke heller angelägen +att bli tagen på orden. Om dörren öppnats, och den korsfäste ropat +stig in, skulle han ej varit glad. Hans kött var för ungt och sundt +att ha lust att bli korsfäst. + + + + +8. + +Islossningen. + + +Det var skolan som uppfostrade, icke hemmet. Familjen är för trång och +har för små, sjelfviska, antisociala syften. Inträder der till på +köpet sådana abnorma förhållanden som omgifte, så är familjens enda +berättigande slut, och en död moders barn borde helt enkelt tagas +ifrån familjen, om fadern gifter om sig. Dermed vore alla parters +intressen tillgodosedda, och faderns icke minst, som kanske är den +mest lidande vid bildande af en ny kull. I familjen fans endast en +(eller två) rådande viljor utan appell; derför ingen rättvisa möjlig. +I skolan fans en ständig och vaken jury, som fälde kamrat eller lärare +utan skonsamhet. Ynglingarne började afvildas, och grymheten lade +sig; sociala instinkter vaknade; man började inse att de egna +intressena måste befordras gemensamt genom kompromisser. Förtryck fick +icke ega rum, ty medlemmarne voro tillräckligt många att göra parti +och revolt. En lärare, som behandlades illa af en lärjunge, kunde +snarast få rättvisa genom att vädja till lärjungarne. Men äfven +deltagande i större allmänna angelägenheter, folkets och nationens, +mensklighetens, började visa sig. + +Under danska kriget 64 bildades en fond för inköp af krigstelegram, +hvilka anslogos på svarta taflan, lästes med intresse af lärarne och +gåfvo anledningar till förtroliga samtal, till lärarnes mognare +reflexioner öfver krigets uppkomst och orsaker. Man var ensidig +skandinav naturligtvis, och frågan bedömdes från studentmötenas +synpunkt. Preuss- eller tyskhatet grundlades nu till det kommande +kriget och antog redan vid den afhållne gymnastikläraren löjtnant +Betzholtz' begrafning ett stillsamt fanatiskt drag. + +Uppträdena utanför La Croix's salong med de bekanta +vattensprutningarne gjorde endast en löjlig effekt, och man fick +aldrig riktigt reda på hvad frågan gälde. + +Aftonbladstelegrammet om »Han selv och de 20,000 männen» blef heller +icke klart. + +Året 65 nalkades. Läraren i historia, adelsman och aristokrat, en +känslofull och välvillig man, sökte sätta ynglingarne in i frågan. +Partier hade bildats i klassen, och en af Riddarhustalarnes söner, en +grefve S., allmänt afhållen och värderad, var chef för opponenterna +mot förslaget. Han var af gammal tysk svärdsriddarslägt, fattig, +umgicks på förtrolig fot med sina kamrater, men hade bördskänslan +starkt rotad. Dagarne före sista voteringen hade kamrater varit nere +och hjelpt till att spotta åt presteståndet. Batalj, mera på lek, +uppstod i klassen, och bord och bänkar kastades i en hög. + +Så var saken igenom. Grefve S. uteblef från lektionen. Läraren i +historia talade med rörelse om det offer ridderskapet och adeln gjort +på fosterlandets altare, då det afstått sina privilegier. Den gode +mannen visste ännu icke att privilegier icke äro rättigheter, utan +tagna förmånsrätter, som kunna återbördas såsom egendom vid vissa +mindre lagliga köp. Han bad klassen visa hofsamhet öfver segern och +icke såra de besegrade. Den unge grefven mottogs också vid sitt +återinträde i klassen med utsökt aktning, men känslorna öfverväldigade +honom vid åsynen af dessa många vanbördiges ofrivilliga upphöjelse så +att han brast i tårar och måste gå ut. + +Johan var icke inne i politiken. Den var naturligtvis såsom ett +allmänt intresse bannlyst från hemmet, der endast enskilda intressen +tillgodoses, och mycket illa de också. Söner uppfostras såsom de +skulle bli söner och förbli söner hela lifvet, utan en tanke på att +de skola bli fäder. Men ynglingen hade sin underklassinstinkt, som +sade honom att en orättvisa höll på att afskaffas, att den högre ytan +sänktes så att det blef lättare för den lägre att komma i nivå. Han +var naturligtvis liberal, men eftersom kungen också var liberal så var +man rojalist på samma gång. + + * * * * * + +Parallelt med den starka bakströmmen, pietismen, gick nyrationalismen, +men i motsatt rigtning. Kristendomen, som med förra århundradets +utgång var förvisad till mytologien, hade blifvit återupptagen till +nåder, och som läran hade statsskydd kunde restaurationens söner icke +värja sig för de ånyo invaccinerade dogmerna. Men 1835 hade Strauss' +»Leben Jesu» gjort en ny bresch, och äfven i Sverige sipprade in nytt +vatten i de ruttna brunnarne. Boken blef föremål för process, men på +den grundvalen byggdes sedermera hela det moderna reformationsverket, +af sjelfgjorda reformatorer som alltid, ty de andra, de reformera +icke. + +Kyrkoherden Cramér har äran af att ha varit först. Redan 1859 utgaf +han sitt »Afsked ur Kyrkan», en populär, men kunskapsrik kritik öfver +Nya testamentet. Han beseglade sin tro med handling och utgick ur +statskyrkan i och med att han afgick från embetet. Det var hans +skrift, som gräfde djupast, och om än Ignells böcker höllo sig mera +uppe bland teologerna kommo de aldrig ner till ungdomen. Samma år +(1853) utkom Siste Athenaren. + +Dess verkan förtogs mycket deraf, att det arbetet helsades såsom en +literär succès och förvisades till skönliteraturens neutrala +territorium. Skarpare ingrep Rydbergs »Bibelns lära om Kristus», 1862, +som väckte teologerna till Ragnarök. Renans »Jesu lefnad» i +öfversättning af Ignell tog alle man, gamla och unga med storm, och +den lästes i skolan jemte Cramér, hvilket icke var fallet med »Bibelns +lära om Kristus». Och med Boströms angrepp på Helvetesläran, 1864 voro +portarne öppna för rationalismen eller fritänkeriet, såsom det +kallades. Boströms egentligen obetydliga skrift verkade dock kolossalt +genom Upsalaprofessorns och förre prinsinformatorns stora namn, som +den modige mannen riskerade och som ingen efter honom riskerat, sedan +det icke längre är någon ära att vara fritänkare eller arbeta för +tankens fri- och rättigheter. + +Nog af, allting var redo, och det behöfdes bara en pust för att +ynglingens korthus skulle ramla. Det kom en ung ingeniör i hans väg. +Denne var till och med hyresgäst i väninnans hus. Han observerade +Johan länge innan han gick på honom. Johan hade respekt för honom +emedan han skulle ha så godt hufvud, och han var nog något svartsjuk +också. Väninnan förberedde Johan på bekantskapen och varnade honom. +Det var en ytterst intressant person med briljangt hufvud, men han var +farlig. Johan träffade mannen. Det var en starkt bygd vermländing, med +grofva, hederliga drag, ett godt, barnsligt leende när han log, +hvilket icke hände ofta, mera tyst än bullrande. De voro genast +bekanta. Första qvällen vexlades endast ett par hugg. Det var frågan +om tro och vetande. + +-- Tron skulle döda förnuftet! -- menade Johan efter Krummacher. + +-- Fy, -- sade vännen. -- Förnuftet är en Guds gåfva, som höjer +menskan öfver djuret; skall då menskan förnedra sig till ett djur +genom att vräka Guds gåfva? + +-- Det fins saker, -- svarade Johan (efter Norbeck) -- som man mycket +väl kan tro utan att man begär bevis. Vi tro sålunda på almanackan +utan att sjelfva veta något om planeternas rörelser. + +-- Ja, -- svarade vännen, -- vi tro, der vi icke känna att vårt +förnuft tar emot. Mitt förnuft har icke rest sig mot almanackan. + +-- Ja, -- svarade Johan, -- men på Galilei tid tog det emot i allas +förnuft att få jorden gå kring solen. Det är bara motsägelseanda, sade +man; han vill göra sig originel. + +-- Vi lefva icke i Galilei tid, -- svarade vännen, -- och i vår tids +upplysta förnuft tar det emot att tro på Kristi gudom och de eviga +straffen. + +-- De der sakerna ska vi inte disputera om, -- sade Johan. + +-- Hvarför det? + +-- De stå öfver räsonnemanget! + +-- Precis detsamma sa jag för två år sen, när jag var troende. + +-- Har ni varit ... läsare? + +-- Ja, det har jag. + +-- Hm! Och ni har frid nu? + +-- Nu har jag frid! + +-- Hur fick ni det? + +-- Jag lärde känna den sanna kristendomens ande genom en predikare. + +-- Ni är då kristen? + +-- Ja, jag bekänner Kristus! + +-- Men ni tror icke att han var Gud? + +-- Det har han aldrig sagt sjelf. Han kallar sig endast Guds son, och +Guds söner äro vi alla. + +Väninnan kom och afbröt samtalet, hvilket i parentes sagdt var typiskt +för religionsdispyter omkring 1865. Johans nyfikenhet var väckt. Det +fans menskor, som inte trodde på Kristus, men hade frid. Nu skulle +bara kritik icke ha störtat de gamla gudabilderna; fruktan för +tomrummet höll honom igen, tills han fick Parker i hand. Predikningar +utan Kristus och helvete, det var hvad han behöfde. Och så vackra +predikningar. Erkännas måste att Johan läste dem ytterst hastigt, och +att han var mest angelägen om att syskon och anhöriga skulle få njuta +af dem, på det han skulle kunna gå fri från deras ogillande. Han +förvexlade nemligen andras ogillande med ondt samvete, var så van att +ge andra rätt att han föll in i tvedrägt med sig sjelf. + +Men Kristus, inqvisitorn, föll, nådavalet, yttersta straff, allt +ramlade som om det varit fallfärdigt länge, länge. Han förvånade sig +öfver att det gick så hastigt. Det var som att lägga af urväxta kläder +och ta på nya. + +En söndagsmorgon gick han ut med ingeniören i Hagaparken. Det var vår. +Hasseln blommade, och blåsipporna voro utslagna. Vädret var halfklart, +luften ljum och fuktig efter ett nattregn. De talade om viljans +frihet. Läseriet hade en mycket sväfvande uppfattning af saken. Man +hade icke fri vilja att bli Guds barn. Den Helige Ande skulle söka en, +alltså prædestination. Johan hade nog velat bli omvänd, men icke +kunnat. »Herre, skapa i mig en ny vilja», hade han lärt bedja. Men +huru kunde han då vara ansvarig för sin onda vilja? Jo, svarade +läsaren, genom syndafallet, då den med fri vilja begåfvade menskan +valde det onda, blef hennes vilja ond genom ärftlighet och ond för +alla tider och upphörde att vara fri. Och hon kunde endast bli qvitt +denna onda vilja genom Jesus och den Helige Andes nådeverkan. Men att +bli pånyttfödd berodde icke af hennes egen vilja utan af Guds nåd. +Alltså ofri. Men som ofri fortfor hon att bli ansvarig. Deri låg +felslutet. + +Ingeniören var naturdyrkare, och Johan också. Hvad är denna +naturdyrkan, som i våra dagar anses så kulturfientlig? Ett återfall i +barbari, säga några; en sund återgång från öfverkultur, säga andra. +När menskan upptäckt i samhället en inrättning baserad på misstag och +orättvisor, då hon inser att samhället i utbyte mot små fördelar +pålägger drifter och begär för hårda tvång, då hon genomskådat +illusionen om att hon skulle vara en halfgud och Guds barn och finner +sig vara en djurart helt enkelt, så flyr hon samhället, hvilket var +uppbygdt med fästadt afseende på menskans gudaursprung och hon går ut +i naturen, i landskapet. Der känner hon sig i sin miliö såsom djur, +känner sig instäld som staffage i taflan, ser sitt ursprung jorden, +ängen; ser hela skapelsens sammanhang i ett lefvande sammandrag; +bergen, som blifvit jord, sjön, som blifvit regn, ängen, som är +söndersmulade berg, skogen, som stigit ur bergen och vattnet; ser +luften i stora massor (himlen), som hon och alla lefvande varelser +andas, hör foglarne, som lefva på insekterna, ser insekterna, som +befrukta växterna, skådar däggdjuren som hon sjelf lefver på. Hon är +hemma hos sig. Och i våra dagar med dess naturvetenskapliga +verldsåskådning skulle en enslig stund i naturen, der hela +evolutionshistorien är tecknad i lefvande bilder, vara det enda +surrogatet för en gudstjenst. Men evolutionsoptimisterna föredraga en +stund på en sammankomst inne i en grändhåla, der de utösa sina +förbannelser öfver samma samhälle, som de förakta och beundra. De +prisa det såsom utvecklingens högsta höjd, men vilja störta det såsom +oförenligt med djurets sanna lycka. De vilja ombilda och utveckla det, +säga några. Men deras ombildning kan ej ske utan att det bestående +störtas i grunden, och de vilja ej några halfmesyrer. Erkänna de då +icke att det bestående samhället är en misslyckad evolution och sjelft +kulturfientligt på samma gång det är naturfientligt? + +Samhället är liksom allt en naturprodukt, säga de, och kultur är +natur. Ja, men det är dålig natur, natur på afvägar, efter som den +motverkar sitt ändamål: lycka. + +Det var emellertid ingeniörens, Johans föregångare och samtidas +naturdyrkan, som upptäckte kultursamhällets brister och banade väg för +den nya åsigten om menniskans härledning. Redan 1859 hade Darwins +»Arternas Härledning» utkommit, men ännu hade den icke hunnit tränga +igenom och ännu mindre blomstra och befrukta. Det var Moleschott som +då predikades, och, materiens kretslopp var slagordet. Ingeniören +plockade med den och sin geologi ner den Mosaiska skapelsehistorien. +Han talade ännu om skaparen, ty han var teist, och såg hans visdom +och godhet i de skapade verken. + +Under det de promenera framåt Gamla Haga börja klockorna i staden att +ringa samman. Johan stannar och lyssnar: der var Klara förfärliga +klockor, som ringt in hans sorgliga barndom, der var Adolf Fredriks, +som skakat honom in till Jesus den korsfästes blodiga famn, der var +Johannis, som om lördagarne förkunnat Jakobs skola att veckan var +slut. + +En sakta, sydlig vind förde larmet ut ur staden och det genljöd under +de höga tallarne, manande, varnande. + +-- Ska du gå i kyrkan? -- frågade vännen. + +-- Nej, -- sade Johan. -- Jag går aldrig i kyrkan mer. + +-- Ja, följ ditt samvete, -- sade ingeniören. + +Det var första gången Johan uteblef från kyrkan. Det gälde att trotsa +både faderns befallning och sitt samvetes röst. Han exalterade sig och +for ut mot religion och familjetyranni och han talade om Guds kyrka i +naturen; talade med hänförelse om det nya evangeliet som förkunnade +salighet för alla, lif och lycka för alla. Men så tystnade han. + +-- Du har ondt samvete, -- sade vännen. + +-- Ja, -- sade Johan. -- Antingen icke göra hvad man ångrar, eller +också icke ångra hvad man gör! + +-- Det senare är bättre! + +-- Men jag ångrar mig ändå! Ångrar en rätt handling, ty det vore orätt +att hyckla i dessa gamla afgudahus. Mitt nya samvete säger mig att jag +har rätt, och mitt gamla att jag har orätt. Jag kan aldrig få frid +mer! + +Det kunde han icke heller. Hans nya jag stod upp mot hans gamla, och +de lefde i oenighet som olyckliga makar hela hans lif framåt utan att +kunna skiljas. + + * * * * * + +Reaktionen mot det gamla, som skulle utrotas, bröt fram i våldsamma +angrepp. Fruktan för helvetet var borta, sjelfförsakelsen var enfald, +och ynglingens natur tog sin rätt. Konseqvensen blef en ny moral, som +han på känsel formulerade så: det som icke skadar någon medmenniska är +tillåtet för mig. Han kände att familjetrycket var honom till skada +och ingen till gagn; han upphäfde sig mot förtrycket. Föräldrarne, som +aldrig visat honom kärlek, men pockat på tacksamhet för att de gåfvo +honom på nåd och med förödmjukelse hans lagliga rätt, visade han nu +sina verkliga känslor. De voro honom antipatiska; han visade dem köld. +På de oupphörliga angreppen mot fritänkeriet svarade han frankt, +kanske öfvermodigt. Hans halfkrossade vilja började resa sig, och han +insåg att han hade rättigheter att fordra af lifvet. + +Ingeniören, som tilldelats den ondes rol, förbannades och blef utsatt +för bearbetningar af väninnan, som nu ingick vänskapsförbund med +styfmodern. Ingeniören hade icke gått till botten med saken och under +antagandet af Parkers kompromiss hade han bibehållit kristendomens +sjelfförnekelse. Man skulle vara kärleksfull och fördragsam, följa +Kristi exempel och så vidare. Johan hade vräkt alltsammans och kom nu +i opposition mot sin lärare. Påtryckt af väninnan, för hvilken han +närde en stilla böjelse, och skrämd af sina lärors konseqvenser, +förmåddes han nedsätta följande skrifvelse, dikterad af fruktan för +den eld han tändt, kärlek till väninnan, vänskap för lärjungen och +uppriktig öfvertygelse. + + +»Till min vän Johan. + +»Huru glada möta vi ej våren, då han nu kommer för att berusa och +förtjusa oss med sin herrliga, gudomliga friskhet och grönska! +Foglarna uppstämma sina glada och lätta melodier, blå- och hvitsippor +framskjuta blygsamt sina späda hufvuden under granens hviskande +grenar.» + +-- Det var märkvärdigt, -- tänkte Johan vid läsningen, -- hur denne +flärdfria man, som talar så enkelt och sant, kan skrifva så svulstigt. +Det här är osant. + +»Hvilket bröst, vare sig gammalt eller ungt, vidgas ej för att insupa +vårens friska dofter, som sprida himmelsk frid i hvarje hjerta, +trånad, som _måste_ vara en salig aning om Gud och hans kärlek; -- (denna +vårdoft njutes som en Guds andedrägt). -- Kan nu något ondt bo qvar i +vårt hjerta? Kunna vi ej förlåta? Ack jo! Vi måste det nu, sedan +vårsolens kärleksstrålar bortkysst det kylande snötäcket från natur +och hjerta. Vi vänta på och längta efter att få se den snöfria marken +grönska, det goda och varma hjertats goda och kärleksfulla handlingar, +att se frid och sällhet spridas genom hela naturen.» + +-- Förlåta? Ja bevars, bara man ändrade sitt uppförande och gaf honom +fri. Men _man_ förlät ju icke honom! Med hvad rätt fordrade man då +öfverseende från hans sida? Med hvad rätt? Det skulle vara ömsesidigt! + +»Johan, du tror dig i naturen och genom förnuftet ha uppfattat Gud på +ett bättre sätt än du förut gjorde, då du trodde på Kristi gudom och +på bibeln, men du fattar icke idéen i dina egna tankar. Du har blott +uppfattat den skugga, som ljuset lemnar bakom ett föremål, men ej +hufvudsaken, ljuset sjelft. Du tror att alltid en sann tanke skall +förädla menniskan, men, ack nej, det märker du nog sjelf i dina bättre +ögonblick. Med dina förra åsigter kunde du förlåta ett fel hos en +medmenniska, du kunde uppfatta en sak från en god sida, om ock den +_tycktes_ vara ond; men hur är du nu? Du är häftig och bitter mot en +kärleksfull moder, du dömer och är missnöjd med din ömme, erfarne och +gråhårige faders handlingar.» + +-- Med de förra åsigterna kunde Johan aldrig förlåta ett fel hos +någon, minst hos sig sjelf; stundom hos andra, men det var dumt. Det +var ju slapp moral! -- En kärleksfull moder! Jo, den var kärleksfull! +När kom Axel på den åsigten? De som kalfatrat den hårda qvinnan till +sammans! Och en öm fader! Nå, hvarför skulle han icke döma dennes +handlingar. Hårdt mot hårdt i sjelfförsvar! Icke längre venstra örat +till när det small på det högra. + +»Förr var du ett anspråkslöst, älskligt barn, men nu är du en egenkär +och inbilsk yngling.» + +-- Anspråkslöst! Jo, det var säkert, och derför trampades han ner, men +nu kände han sina rättmätiga anspråk! -- Inbilsk! Ha! Läraren kände +sig förbigången af den otacksamme lärjungen. + +»Din moders varma tårar falla stridt utför hennes kinder ...» + +-- Moders! Har ingen mor! Och styfmor gråter bara när hon är ond! Hvem +fan har dikterat det här? + +»... när hon i ensamheten tänker på ditt hårda hjerta ...» + +-- Hvad satan har hon med mitt hjerta att göra, som har hushåll och +sju barn att sköta? + +»... ditt usla själstillstånd ...» + +-- Det är ju läseri det här! Min själ har aldrig känt sig så frisk och +lifskraftig som nu! + +»... och din faders bröst är nära att sprängas af sorg och bekymmer.» + +-- Det var lögn. Han är sjelf teist och bekänner Wallin, för resten +har han inte tid att tänka på mig. Han vet att jag är flitig, ärlig +och icke går till flickor. Han berömde mig till och med härom dagen. + +»... Du fattar ej din moders sorgsna blick ...» + +-- Den har andra grunder, ty äktenskapet är inte lyckligt. + +»... din faders kärleksfulla varningar. Du är lik en klyfta ofvan +snögränsen, ur hvilken vårsolens kyssar ej kunna bortsmälta snön eller +förvandla några korn deraf blott till en droppa vatten.» + +-- Han måtte läsa romaner. För öfrigt var Johan mycket vänsäll och +mjuk mot sina vänner i skolan. Men mot fienderna i hemmet var han +blifven kall. Det var deras fel. + +»Hvad skall omgifningen tänka om den religion du fått, då den lemnar +så usla frukter? Jo -- man skall förbanna den (och dina åsigter lemna +ovilkorlig rätt dertill) ...» + +-- Icke rätt, men anledning! + +»... man skall hata och förakta den nedriga usling, som i ditt +oskyldiga barnahjerta spred detta helvetiska gift.» + +-- Der ha vi det. Den nedriga uslingen! Han var öfverflyglad. + +»Bevisa framgent genom dina handlingar att du ej uppfattar sanningen +så illa som du hittills gjort. Tänk på att vara fördragsam ...» + +-- Styfmodern! + +»... att med kärlek och mildhet öfverse medmenniskors fel och brister ...» + +-- Nej då, det ville han icke! De hade torterat honom till lögn, de +hade snokat i hans själ, ryckt upp god brodd såsom föregifvet ogräs, +de ville qväfva hans jag, som hade lika stor rätt att vara som deras; +de hade aldrig öfversett med hans fel, hvarför skulle han öfverse med +deras? Derför att Kristus hade sagt ... Han gaf fan hvad Kristus hade +sagt, för det hade ingen tillämpning mer. För öfrigt brydde han sig +aldrig om dem derhemma; han slöt sig inom sig sjelf. Det voro honom +antipatiska och kunde aldrig få hans sympati. Det var alltsammans! De +hade emellertid fel, och ville ha hans förlåtelse! Skönt! Han förlät +dem! Bara han fick vara i fred! + +»... lär dig att vara tacksam mot dina föräldrar, som lemna hvarje +möda ospard för din verkliga trefnad och lycka (hm!), och låt detta +åstadkommas af kärlek till din Gud och skapare, som låtit dig födas i +denna förädlande (hm! hm!) skola till slutlig frid och salighet, beder +din sörjande men hoppfulle + + _Axel_.» + + * * * * * + +Det var nog med biktfäder och inqvisitorer, tyckte Johan, hans själ +var räddad och kände sig fri. De sträckte klorna efter honom, men han +flydde. Vännens bref var osant och tillgjordt, och han kände Esaus +händer. Han svarade ej, utan afbröt umgänget med vännen och väninnan. + +De kallade honom otacksam. Den som pockar på tacksamhet är värre än en +fordringsegare, ty han ger först en gåfva, som han skryter med, och +skickar sedan räkning, en räkning som aldrig kan betalas, ty en +gentjenst anses icke utplåna tacksamhetsskulden; det är en inteckning +i en menniskas själ, en skuld, som är obetalbar och sträcker sig ut +öfver lifvet. Tag emot en tjenst, och vännen skall fordra att du +förfalskar ditt omdöme om honom, att du berömmer hans dåliga +handlingar och hans hustrus och barns dåliga handlingar. + +Men tacksamheten är en djup känsla, som hedrar menniskan, och som +förnedrar henne. Måtte vi komma derhän att icke behöfva bindas af +tacksamhet för en välgerning, som kanske endast var en ren skyldighet! + +Johan skämdes öfver brytningen med vännerna; men han kände dem +hinderliga och förtryckande. För öfrigt: hvad hade de gifvit honom i +umgängsnöje, som inte han gifvit igen? + + * * * * * + +Fritz, så hette vännen med pince-nez'en, var en klok verldsmenniska. +Båda dessa ord, klok och verldsmenniska, hade den tiden en ful +betydelse. Att vara klok under efter-romantikens tidehvarf, då alla +voro litet rubbade, och det var öfverklass-tecken att vara rubbad, att +vara klok ansågs då liktydigt med nästan något dåligt. Att vara +verldsmenniska denna tid, då alla sökte skoja sig så godt de kunde mot +himlen, var också något mindre bra. Fritz var klok. Han ville lefva +sitt enda lif godt och trefligt och göra karrier med mera. Han sökte +derför de förnäma. Det var klokt, ty de hade magt och pengar. Hvarför +skulle han icke söka dem? Hur han kom att fästa sig vid Johan? Kanske +animalisk sympati, kanske mångårig vana; några intressen kunde Johan +ej befordra, på annat sätt än att han hviskade kamraten och höll honom +med böcker. Fritz läste nemligen aldrig öfver och köpte punsch för de +pengar, som skulle vara till böcker. + +Nu, när han märkte att Johan var rengjord invändigt och att hans yttre +menska var presentabel, införde han honom i sitt kotteri. Det var en +liten krets af dels förmögna, dels förnäma ungherrar af samma klass +som Johan. Denne var först något blyg mot de nätta herrarne, men snart +var han inne med dem. En dag kommer Fritz och vid paradtimmen berättar +Johan att han är bjuden på bal. + +-- Jag på bal, är du galen! Inte duger jag der! + +-- Du, en sådan nätt pojke, ska göra lycka hos flickorna. + +Hm! Det var en ny synpunkt på sin person Johan fick. Skulle han -- hm? +Tänk nu hemma, der han aldrig fick höra annat än klander! + +Han gick på balen. Det var i ett borgerligt hem. Flickorna hade +bleksot, somliga, andra voro röda som bär. -- Johan tyckte mest om de +hvita, som voro blåa eller svarta omkring ögonen. De sågo så lidande +och smägtande ut och kastade bedjande blickar, så bedjande. Det var en +som var likhvit, ögonen brunno kolsvarta i djupa hålor, och läpparne +voro mörka så att munnen öppnade sig nästan som ett svart streck. Den +slog an på honom, men han vågade icke lägga an, ty hon hade redan sin +tillbedjare. Så stannade han vid en mindre bländande, mera söt och +mild. På balen kände han sig väl. Umgås borta bland främmande utan att +se en enda slägtings kritiska ögon! Men han hade så svårt att tala med +flickorna. + +-- Hvad ska jag säga dem? -- frågade han Fritz. + +-- Kan du inte prata lite lort med dem! Vackert väder, är det roligt +att dansa, åker ni skridsko, har ni sett fru Hvasser? Man får svänga +sig. + +Johan gick på och hasplade upp repertoaren men det blef torrt i gommen +och vid tredje dansen äcklade det honom. Han blef ond på sig sjelf och +teg. + +-- Är det inte roligt att dansa? -- frågade Fritz. Krya opp dig, gamle +likkistpolerare! + +-- Jo, det är nog roligt att dansa, bara man slapp tala. Jag vet inte +hvad jag ska säga? + +Det var också förhållandet. Han tyckte om flickorna, kände det +behagligt att ta dem om lifvet, det var så manligt, men att tala med +dem? Han kände att han hade göra med en annan art af homo, en högre i +vissa fall, en lägre i andra. Han tillbad i stillhet den milda lilla +och hade utkorat henne till hustru. Hustru var den enda form han ännu +tänkte sig qvinnan. Han dansade oskyldigt, men fick höra förfärliga +saker om kamraterna, som han ej förstod förr än senare. De kunde +nemligen dansa vals baklänges genom rummet på ett okyskt sätt och +talade vanvördigt om flickorna. + +Hans reflexionssjuka, hans eviga granskande af sina tankar hade tagit +bort det omedelbara hos honom. När han talade vid en flicka hörde han +sin egen röst, sina ord, dömde dem, och så tyckte han hela balen +fånig. Och flickorna sedan! Hvad var det som fattades dem? De hade ju +uppfostran som han, kunde verldshistoria och lefvande språk, läste +isländska på seminarium och voro styfva i ordrötter, räknade algebra, +allt. De hade sålunda samma bildning men ändå kunde de icke talas vid! + +-- Prata lort med dem, -- sa Fritz. + +Men det kunde han inte. Och han tänkte för öfrigt högre om flickan än +så. + +Han tänkte öfverge balerna, då han icke gjorde någon lycka, men han +släpades med. Det smickrade honom att vara bjuden och alltid hade det +något uppryckande med sig. En dag var han i en adlig familj, der sonen +var kadett. Der träffade han två aktriser från Dramatiskan. + +Dem skulle han väl kunna tala vid! De dansade med honom, men de +svarade honom icke. Han var för oskyldig. Så stälde han sig att lyssna +på Fritz' konversation. Men Gud sådana saker han talade om i eleganta +ordalag, och flickorna voro hänryckta i honom. Jaså, det var så det +skulle vara! Men det kunde han inte! Det fans saker han ville begå, +men att tala om det, nej! Hans asketiska religion hade dödat till och +med mannen hos honom, och han fruktade qvinnan såsom fjärilen, hvilken +vet att den skall dö när den befruktat. + +En dag talade en resande vän i förbigående om att äldre bror varit hos +flickor. Det föll en fasa öfver honom, och han vågade icke se åt +brodern när denne lade sig om qvällen. Med umgänge med qvinnor ingick +äfven föreställningen om nattliga slagsmål, polis och förfärliga +sjukdomar. Han hade en gång gått förbi det långa, gula planket på +Handtverkargatan, och en kamrat hade sagt: der är kurn! Sedan gick han +i smyg dit och sökte titta in genom porten för att se något +förfärligt. Det lockade och skakade honom såsom en gång en syn af en +positivtafla på stång, föreställande en afrättning. Han blef af denna +syn så upprifven, att han tyckte det var mulet väder om dan fastän +solen sken, och hemkommen om aftonen i skymningen hade några till +torkning utbredda lakan så skrämt honom genom att påminna om +afrättningstaflan att han föll i gråt. En kamrat, som han sett lik, +spökade för honom om natten. + +När han gick förbi ett bordell på Apelbergsgatan skälfde han af fasa, +icke af lusta. Hela proceduren hade för honom antagit hiskliga former. +Kamraterna i skolan hade smittosamma sjukdomar, talade om hvarandra +såsom förstörda. Nej, aldrig gå till sådana flickor, men gifta sig, bo +tillsammans med den enda han älskade, omhulda och omhuldas, se vänner +hos sig, det var hans dröm, och i hvarje qvinna han blossade för såg +han en bit af en moder. Han tillbad derför endast sådana, som voro +milda, och han kände sig hedrad af att se sig väl bemött. De granna, +fjesade, skrattande, var han rädd för. De sågo ut som om de sökte rof +och skulle vilja sluka honom. + +Denna rädsla var delvis medfödd som hos alla gossar, men skulle ha +borttagits om könen icke lefde afsöndrade. Ett faderns förslag långt +tillbaka i ungdomen att sätta sönerna i dansskola hindrades af modern. +Detta var en faute. + +Men Johan var af naturen blyg. Han ville icke visa sig afklädd och vid +badningar tog han gerna på simbyxor. En huspiga, som under sömnen +blottat hans kropp och sedan angafs af bröderna, smorde han upp med en +rotting morgonen derpå. + +Med balerna följde nu serenader och med dessa punschaftnar. Johan hade +stort begär efter starka drycker; det var likasom om han druckit ett +koncentreradt, flytande näringsämne. + +Sitt första rus fick han på en kamratsexa på Djurgårdsbrunn. Ruset +gjorde honom säll, saligt glad, stark, vänlig och blid, men längre +fram vansinnig. Han pratade tok, såg bilder i tallrikarne och +gycklade. Detta att agera hade han momentant likasom den äldsta +brodern, hvilken, ehuru djup melankoliker i ungdomen, haft ett visst +rykte som komiker. Han klädde ut sig, maskerade sig och spelade en +rol. De hade äfven spelat pjes på vinden, men Johan var dålig, generad +och lyckades endast när han hade ett exalteradt ställe att återge. Som +komiker var han omöjlig. + +Nu inträder ett nytt moment i ynglingens utveckling. Det är +estetiken. + +Johan hade i faderns bokskåp hittat Lenströms Estetik, Boijes +Målarlexikon och Oulibicheffs Mozarts Lif, förutom de redan nämnda +klassiska skalderna. Genom ett sterbhus' utredning inkom i huset vid +denna tid också en stor packe förlagsreturer, som bidrog till Johans +tidigt förvärfvade omsigt i skönliteraturen. Der fans sålunda i flera +exemplar Talis Qvalis' dikter, som befunnos onjutbara; Byrons Don Juan +i Strandbergs öfversättning vann aldrig hans smak, ty den beskrifvande +poesien hatade han och vers älskade han ej, utan hoppade regelbundet +öfver den när den förekom ini prosa; Tassos Befriade Jerusalem i +Kullbergs öfversättning var tråkig; Carl von Zeipels berättelser +omöjliga; Walter Scotts romaner för långa, i synnerhet skildringarne, +(derför förstod han icke Zolas storhet när han efter många år fick +läsa hans öfverlastade skildringar, hvilkas oförmåga att göra +totalintryck, Lessings Laokoon förut öfvertygat honom om). Dickens +blåste lif i sina liflösa föremål och figurerade med dem, stämde in +landskapet med personen och situationen. Det förstod han bättre. +Eugène Sues Den Vandrande Juden fann han grandios och ville knappt ha +räknad bland romanerna, ty roman var något från lånbibliotek och +pigkammare. Detta var en verldshistorisk dikt, ville han, och +socialismen i den gick galant i honom. Alexander Dumas var +indianböcker, tyckte han, och nu var han icke nöjd med sådana; måste +ha något innehåll. Hela Shakspeare slök han i Hagbergs öfversättning. +Men han hade alltid svårt att läsa pjeser, der ögat skulle hoppa från +personnamnen ner i texten. Hans öfverdrifna förväntningar om Hamlet +uppfyldes ej, och komedierna tyckte han var ren smörja. + +I familjen räknades slägt med Holmbergsson, hvars porträtt fans på +väggen och om hvilken berättades historier. Han var visst faderns +kusin. Schillers och Goethes byster stodo på bokskåpet, och öfver +pianot hängde porträtt af alla stora kompositörer. Lithografiskt +Allehanda hölls, och der beundrades alla samtida stora artister genom +deras biografier. Fadern var äfven ledamot af Föreningen för Nordisk +konst samt som förut nämnts musikälskare, spelade piano och något +violoncell. Och nu exeqverade de vuxna sönerna och äldsta dottern +violqvartetter, aldrig af andra än Haydn, Mozart och Beethoven. Hemmet +hade sålunda en lätt anstrykning af konstälskeri efter ett tarfligt +borgarehems små vilkor. + +I skolan hade Johan läst Svedboms Läsebok och Bjurstens +Literaturhistoria för Bjursten sjelf i Klara skola. En gosse hade reda +på att Bjursten var skald. Hvad var skald? Ja, det visste ingen så +noga. Senare brukade Johan berätta för sina skaldebröder hurusom han +fått stut af Herman Bjursten för att han läst i en sagbok under +lektionen, hvilket efter den tidens sätt att se skulle vara ett +förebud för hans blifvande verksamhet eller kallelse, som man då +trodde på. Ändå senare, när man lärt sig ringakta Bjursten, berättades +historien såsom rolig. + +Vid privatläroverket omhuldades skönliteraturen väl mycket af läraren +i svenska språket, som var något vitter. I fjerde klassen hade de läst +Fänrik Stål innantill. Rektorn, som var latinare, frågade en dag hvad +de läste: + +-- Fänrik Stål! + +-- Det ska ni inte läsa; det ger dålig smak, -- sade han åt läraren, +som då var en regementspastor och naturforskare. -- Realism, barbari! +Dispyt! + +Den senare läraren hade hög smak. Man fick läsa de tråkiga Kungarne på +Salamis, som då lästes högt i alla bildade familjer. En +literaturförening var bildad, och der upplästes på högtidsdagarne +poem. Fritz hade skrifvit ett stort stycke, som handlade om +Riddarholmskyrkan och hette Det svenska Nekropolis. Det gick på +melodien: Jag stod på stranden under kungaborgen, och var nog så +dåligt. + +Johan tålde icke poesi. Det var tillgjordt, osant, tyckte han. +Menskorna talade icke på det viset och tänkte sällan så der vackra +saker. Men nu anmodades han skrifva i Fannys album en vers. + +-- Det kan du väl svänga till, -- sa vännen. + +Johan satt uppe om nätterna, men fick aldrig mer än de två första +raderna, och för öfrigt visste han ej hvad det skulle innehålla. Sina +känslor kunde man väl icke lägga fram så der till allmänt beskådande. +Fritz åtog sig att fuska åt honom, och hop kommo sex, åtta rader, som +rimmade, och i hvilka Snoilskys sedan så bekanta sparf på fönsterrutan +ur En julafton i Rom fick släppa till fjädrarne. Egendomligt var att +Fritz sedan aldrig i lifvet skref en rad vers mer. + +Snille var ofta föremål för diskussion. Läraren brukade säga: snillena +stå öfver all rang, liksom excellenserna. Johan funderade mycket på +det der och tyckte att det var ett sätt att bli i nivå med +excellenserna, utan börd, utan pengar, utan att göra karrier. Men hvad +snille var, visste han ej. Han yttrade en gång i ett ömt ögonblick med +väninnan att han hellre ville vara ett snille än ett Guds barn, och +derför erhöll han en skarp tillrättavisning. En annan gång sade han åt +Fritz, att han skulle vilja vara en lärd professor, som fick gå klädd +som en buse och uppföra sig rått som han behagade, utan att förlora +anseendet. Men när någon frågade hvad han ville bli, svarade han +prest; det såg han alla bondpojkar kunna bli och det tyckte han +anstod honom. Sedan han blef fritänkare skulle han ta graden. Och +sedan? Det visste han inte. Men lärare ville han icke bli för någon +del. + +Läraren var naturligtvis idealist. Braun var en rakstugspoet; Sehlstedt +var nätt, men saknade idealitet; Bjurstens Napoleon-Prometheus fick +läsas högt; Decamerone, som då utkom i svensk öfversättning, kunde +endast läsas utan fara af starka karakterer, var för öfrigt ett +klassiskt arbete; Runeberg, i Elgskyttarne en stark realist i formen och +öfvergick stundom till råhet, der han ville vara klassiskt enkel: +(jemför den lusige Aron på spisen). + +Till julen fick Johan två band dikter af Fritz: det var Topelius och +Nyblom. Topelius lärde han småningom tycka om derför att han uttalade +kärleksqval, och i Ynglingens drömmar formulerades tidens ideal för en +yngling. Nyblom var tarflig som poet, men spelade en viss rol som +målsman för estetiken, dels genom sina bref från Italien till +Illustrerad Tidning, dels genom sina föreläsningar för fruntimmer på +Börsen. Nyblom var icke sund realist ännu i sina föreläsningar, utan +antikdyrkare eller något sådant. + +Större betydelse fick teatern, som kan vara ett starkt bildningsmedel +för ungdom och obildade, hvilka ännu kunna få illusioner af målad väf +och okända aktörer, som de ej druckit brorskål med. + +Johan hade som pojke, åttaåring, sett en pjes, som han ej förstod ett +grand af. Det var visst Rika morbror, och allt han mindes var en +herre, som kastade en silfversnusdosa i sjön och sjöng om Rio Janeiro. +Sedan såg han Engelbrekt och hans dalkarlar och var hänryckt. Och +samtidigt: Den Ondes besegrare, med Arlberg, hos Stjernström. Derpå +följde operor, som under läseriperioden togos för goda såsom varande +mindre syndiga. En gång var han på Dramatiskan och mindes derifrån +Knut Almlöf i Svaga sidan och mamsell Hammarfeldt i En utflygt i det +gröna. + +Samtidens sedekomedi, som icke saknade sitt inflytande, bestod i +Jolins Mjölnarfröken, Mäster Smith, Löjen och tårar och +Smädeskrifvaren. I Mäster Smith bevisades, enligt kompromissen efter +1848 års misslyckade socialistrevolutioner, att vi äro alla +aristokrater, men huru detta missförhållande skulle afhjelpas fick man +ej nys om. Faktum qvarstod, och man var nöjd med faktum. I +Mjölnarfröken preparerades 1865 års revolution, ty i den bevisades att +adel icke är högre race. + +Smädeskrifvaren gjorde väsen emedan den slog ner i tidningsreptilernas +hyde, och författaren fick en viska inkastad på scenen. Den pjesen var +emellertid så realistisk -- författaren hade bland andra tagit den +lefvande Nybom upp på scenen -- att hans på äldre dagar gjorda utfall +mot modern realism föreföll obefogadt. Det fans emellertid något +snällt och sympatiskt hos Jolin, och hans betydelse i teatern var +nästan större än Blanches, hvilken slutligen nedsjönk till en +Operakällarens kotteriskald. + +Hedberg, som med pamfletten Fyra år vid landsortsteatern väckte en +förarglig uppmärksamhet och sedan i Sändebref till teaterdirektören +Stedingk framkallade en mera skämtsam än allvarlig uppmaning att +förestå teaterns elevskola, räddade sig från total solnedgång genom +Bröllopet på Ulfåsa, som blef populärt och öfverglänste +Vermländingarne och Engelbrekt. Bröllopet är dödt, men Södermans +marsch lefver. Stycket hade för öfrigt ingen betydelse i Johans eller +någon samtidas utveckling. Det var ett skuggspel, ihåligt som en +operatext, och bars upp af damerna, som der fingo ett rökoffer i stor +medeltidsstil. Den underkufvade mannen knotade visserligen och ville +icke känna igen sig i Bengt Lagman, men det var inte så noga. + +Af större vigt blef införandet af Offenbachs operett på kungliga +teatern. Sedan författaren till Sköna Helena fått inträde i franska +akademien är det väl icke mera lifsfarligt att vara rättvis mot honom. +Halèvy och Offenbach voro israeliter och parisare under andra +kejsar-dömet. Som israeliter hade de ingen pietet för den europeiska +kulturens anor, greker och romare, hvilkas bildning de såsom +orientaler aldrig behöft passera. Som israeliter voro de skeptiska +gentemot vesterländsk civilisation, och mest mot vesterländsk kristen +moral. De sågo ett kristet samhälle bekänna den strängaste askesmoral +och lefva som hedningar. De upptäckte motsägelsen i lära och lefverne, +en motsägelse som endast kunde lösas genom att ändra den föråldrade +läran, ty lefvernet stod icke att ändra utan genom kloster eller +kastrering. Menskorna voro trötta på att hyckla och de gladdes åt att +få en ny moral, hvilken stod i full öfverenstämmelse med den menskliga +naturens beskaffenhet och vedertaget bruk. Offenbach slog an derför +att sinnena voro förberedda och ledsnaden på den obeqväma munkkåpan +var allmän. Hellre då spritt naken. Offenbachs operett tog djupa tag, +ty den beskrattade hela den vesterländska föråldrade kulturen, +prestadömet, konungadömet, matinrättningen, äktenskapet, de +civiliserade krigen, och hvad man skrattar åt är icke längre vördadt. +Offenbachs operett har spelat samma rol som Aristofanes' komedi, varit +ett liknande symptom vid slutet af en kulturperiod och derför har den +fyllt en uppgift. Den var skämtsam, men skämt är vanligen maskeradt +allvar. Efter skrattet kom det rena allvaret, och der äro vi nu. + +Judarne logo vid tidehvarfvets utgång åt dessa kristna, som i två +årtusenden sökt göra ett helvete af det glada jordelifvet och som nu +först insågo att Kristi lära var en subjektiv, för upphofsmannens och +hans under romarväldet suckande samtidas andliga behof lämpad sådan, +som måste modifieras efter nya förhållanden. De som af naturen voro +positivister och lefvat fram hela epoker utan delaktighet i Kristo, +sågo nu de kristna vräka kristendomen, och de logo. Det var judens +hämd och hans mission i Europa. + +Ynglingen af 1865, ännu skälfvande af stigmatiseringen, utmärglad af +kampen mot köttet och djefvulen, med öronen pinade af klockringning +och psalmsång, kom in i den upplysta teatersalongen, i sällskap med +djerfva ynglingar af börd och god ställning, och från första radens +fond ser han nu dessa taflor från den glada hedendomen rullas upp och +hör en musik, ursprunglig, med ett visst gemüth, ty Offenbach var +germaniserad, sångfull, yster. Sjelfva musiken i ouvertyren kom honom +att le, och sedan! Tempeltjensten bakom förlåten kom honom att minnas +brödbakningen i klockarens kök; åskan befans vara en oförtent +jernplåt; gudarne, som spisade offren, Carl Johan Uddman; gudinnorna, +tre sköna aktriser; gudarne, osynliga regissörer. Men här strök också +hela den antika verlden. Dessa gudar, gudinnor, hjeltar, som genom +läroböckerna fått en anstrykning af helgd, störtades ner; Grekland och +Rom, som alltid åberopades såsom urkällan till allt bildadt, +afslöjades och röckos ner i nivån. I nivån! Det var demokratiskt, ty +nu kände han en press mindre, och fruktan för att icke kunna höja sig +dit »upp» var borttagen. Men så kom kapitlet om lifsglädjen. Menskor +och gudar parade sig huller om buller utan att begära lof och gudar +hjelpte unga flickor att rymma från gamla gubbar, presten stiger ner +ur templet, der han ledsnat hyckla, och med vinrankan om sin fuktiga +tinning dansar han cancan med hetärerna. Det var rent spel! Det gick i +honom såsom Guds ord och han hade intet att invända eller anmärka; det +var som det skulle vara, just så. Var det osundt? Nej! Men att vilja +tillämpa det i lifvet, dertill hade han icke någon åtrå. Det var ju +teaterpjes, det var overkligt, och hans synpunkt var ännu och skulle +alltid bli estetisk. Hvad var det der estetiska, under hvilket så +mycket kunde smuglas in, under hvars betäckning så många medgifvanden +kunde göras? Ja, allvar var det ej; skämt icke heller; det var något +mycket sväfvande. Decamerone förherrligade lasten, men dess estetiska +värde qvarstod. Hvad var det för värde? Etiskt var den boken +fördömlig, men estetiskt berömvärd. Etisk och estetisk! En ny, +dubbelbottnad trollask, ur hvilken efter behag framplockades myggor +eller kameler. + +Men pjesen gafs med auktoritet på kungliga teatern och spelades af de +mest framstående artister, sjelfva Knut Almlöf var Menelaus. +Generalrepetitionerna utfördes med frukost, der konungen och +gardesofficerare närvoro som värdar. Detta visste pojkarne genom +kammarherrens son, som gaf dem teaterbiljetter. Det var på hög +befallning nästan! + +Emellertid steg skriket högt likasom förtjusningen. Man kunde icke +tala utan att dra in ett uttryck om Sköna Helena. Man kunde icke läsa +Virgilius mer, utan att man öfversatte Achilles med den morske +Achilles. Johan som först fick se pjesen när den spelats ett halft år, +blef till och med af latinläraren, då denne begagnade ett citat ur +stycket, som Johan ej förstod, tillfrågad om han ej sett Sköna Helena? + +-- Nej! + +-- Åh, kors bevare oss, men den får han lof att se! + +Man måste se den; och han såg. + +Literaturläraren, som var lindrig pietist, predikade emot och varnade, +men han angrep den försigtigtvis ur estetisk synpunkt; talade om dålig +smak, simpel ton. Det slog an på en del, och på lärarens uppmaning +gingo de estetiska snobbarne och hvisslade åt Riddar Blåskägg, +naturligtvis efter att ha grundligt roat sig åt den. + +Pjesen hade lättat upp ynglingens nertryckta sinne och lärt honom le +åt afgudar, men på hans könslif eller uppfattning af qvinnan hade den +intet inflytande. + +Djupare tog deremot den tungsinte Hamlet. Hvem är denne Hamlet, som +lefver än, efter att ha sett rampljuset under Johan den tredjes +tidehvarf och alltid blifvit lika ung? Man har gjort honom till så +mycket och begagnat honom till alla möjliga ändamål. Johan tillegnade +sig honom genast för sina. + +Ridån går upp; kungen och hofvet i lysande drägter, musik och glädje. +Så kommer den sorgklädde, bleke ynglingen in der och gör opposition +mot styffadern. Ha! Han har styffar! Det är åtminstone lika djefligt +som att ha styfmor, tänker Johan. Det är min man! Och så skall han +krossas, och man vill pina ur honom sympati mot tyrannerna. Ynglingens +jag reser sig. Revolt! Men hans vilja är förlamad; han hytter, men kan +icke slå. Han agar likväl modern! Synd att det inte var fadern bara! +Men så går han med samvetsqval efteråt! Bra, bra! Han är +reflexionssjuk, gräfver i sig sjelf, betänker sina handlingar tills de +upplösa sig i intet. Och så älskar han en annans fästmö. Det är ju +komplett likt. Johan börjar tvifla på att han är ett undantag. Jaså, +det här är vanliga historier i lifvet! Skönt! Då har jag icke att ta +mig så nära, men icke heller något att vara originel med. Det +tillyxade slutet förfelade sitt intryck, hvilket dock upphjelptes af +Horatios vackra tal. Bearbetarens ohjelpliga fel att ta bort +Fortinbras märkte icke ynglingen, men Horatio, som nu blef kontrast, +var icke någon kontrast; han var lika stor mes som Hamlet och sa bara +ja och nej. Fortinbras, det var handlingens man, segraren, +tronkräfvaren, men han kom icke med, och nu slutade alltsammans med +Jammer und Elend. + +Men det var skönt att få begråta sitt öde och se sitt öde begråtet. +Hamlet blef emellertid tills vidare icke annat än styfsonen; längre +fram blef han grubblaren, och ändå längre fram sonen, offret för +familjetyranniet. Så der växa uppfattningarne. Schwartz hade tagit +fantasten, romantikern, som icke kunde försona sig med verkligheten, +och derför uppfyllde han sin tids smakfordran. En positivistisk +framtid, som redan fått romantiken löjlig helt enkelt, får väl se +Hamlet såsom varande en Don Quixote spelas af en komiker. Hamletiska +ynglingar äro redan utsatta för åtlöjet länge sen, ty ett annat slägte +har smugit upp, som tänker utan visioner och handlar efter som de +tänka. + + * * * * * + +Skönliteraturens och teaterns neutrala område, der moralen icke fick +vara med och ha någon talan, der menskorna beslutat träffas nakna i +gröna lunder och leka djuret med två ryggar, der man fick förneka Gud +och hans heliga evangelium, der man, såsom i Riddar Blåskägg, fick +göra narr af kungligheten på högsta befallning, diktens overkligheter +med dess rekonstruktioner af en bättre verld än den förhandenvarande, +togs af ynglingen såsom mera än dikt, och han förvexlade snart dikt +och verklighet, inbillande sig att lifvet derute, utom hans hem, +framtiden, var en sådan der lustgård. Särskildt började nu det +närmaste paradiset, eller Upsala, att hägra såsom frihetens tillhåll. +Der fick man gå illa klädd, vara fattig, men ändå vara student, det +vill säga vara öfverklass; der fick man sjunga och dricka, komma hem +full, slåss med polis, utan att förlora anseendet. Det var +ideal-landet. Hvem hade lärt honom det? Gluntarne, som han sjöng med +sin bror. Men han visste nu ej att Gluntarne voro öfverklassvyer på +saken; att dessa sånger tillkommo för att höras stycke efter stycke af +prinsar och blifvande konungar; att hjeltarne voro af familj; han +tänkte icke på att vigilansen ej var så farlig, då det fans en moster +i bakgrunden, tentamen icke så riskabel, då man hade biskopen till +morbror, inslagningen af en ruta icke så dyr, då man var i så godt +sällskap. + +I alla fall, framtiden började sysselsätta honom; han hade återfått +hoppet om en framtid, och det ödesdigra tjugufemte året verkade icke +mera så skrämmande. Detta hade sin grund i resultaten af en åtgärd, +som skoldirektionerna vidtagit i och för utrönandet af +sedlighetstillståndet i hufvudstadens skolor. Redogörelsen lästes i +aftontidningarne och kom till Johans öron. Vid verkstäld undersökning +hade befunnits att de flesta gossar och de flesta flickor voro +hemfallna under en last, som var ungdomens farligaste fiende. Alltså +gå till himlen i godt och talrikt sällskap! Han var icke ensam om +synden! Dertill kom att i skolan talades öppet om saken såsom något +hörande till hvars mans förflutna, icke seriöst, utan i anekdotform. +Johan fick nu klart för sig att det icke var en sexuel sjukdom, utan +att sådana endast följde samqväm med qvinnor. Han var numera lugn, +helst inga olägenheter ännu visat sig, och hans tankar voro upptagna +med arbeten, eller med oskyldiga flammor för rena flickor med bleksot. + + * * * * * + +Vid denna tidpunkt blomstrar skarpskytterörelsen. En vacker tanke, som +gaf Sverige en armé, större än den indelta: 40,000 mot 37,000. + +Johan inträdde som aktiv, fick uniform, motion och lärde sig skjuta. +Men han kom äfven i beröring med andra samhällsklassers ungdom. På +hans kompani funnos gesäller ur yrkena, bodbetjenter, kontorister och +yngre artister utan namn. De voro honom sympatiska, men främmande. Han +sökte närma sig, men de antogo honom ej. De talade sin argot, ett +kotterispråk, som han ej förstod. Nu märkte han huru klassbildningen +söndrat honom från barndomskamraterna och han slöt sig. De ansågo +honom à priori högfärdig. Men saken var att han såg upp till dem i +vissa afseenden. De voro naiva, orädda, sjelfständiga och ekonomiskt +bättre lottade än han, ty de hade alltid pengar. Känslan att gå i +trupp på långa marscher hade något lugnande för honom. Han var icke +född att befalla och lydde gerna, bara han icke märkte öfvermod eller +herrsklystnad i befallningen. Han längtade icke att bli korporal, ty +då skulle han tänka för de andra och, hvad värre var, besluta. Han +förblef slafven af natur och böjelse, men kände tyrannens obefogenhet +och han bevakade honom noga. På en större manöver kunde han icke +underlåta att räsonnera öfver vissa besynnerligheter, såsom att +infanteri från gardena vid en landstigning höll stånd mot flottans +kanoner, hvilka betäckte de pråmar, på hvilka han befann sig. +Kanonerna spelade på ett par famnars afstånd midt i näsan på +gardisterna, men de stodo qvar. De lydde väl de också utan att +begripa. Han räsonnerade och svor, men han lydde, ty han hade åtagit +sig att lyda. + +Under en rast på Tyresö brottades han på lek med en kamrat. +Kompanichefen trädde fram och förbjöd något barskt leken. Johan +svarade skarpt att det var rast nu och att de lekte. + +-- Ja, men lek kan bli allvar. + +-- Det beror på oss det! -- svarade han och lydde. Men han tyckte det +var fräckt af chefen att lägga sig i sådana detaljer och han hade +tyckt sig märka en viss ovilja från förmannen, som sedan följde honom. +Denne kallades magister, emedan han skref i tidningarne, men han var +icke student en gång. Der ha vi't! tänkte han; han vill stuka mig. Och +nu bevakade han hans rörelser. Antipatien räckte för lifvet å ömse +sidor. + +Skarpskytterörelsen var närmast framkallad af tysk-danska kriget och +var, oaktadt öfvergående, af en viss nytta. Den roade ungdomen, och +den borttog en del af militärprestigen, då de lägre klasserna fingo +inse att det ej var så svårt. Sedan gaf denna insigt grunden till +motståndet mot preussiska värnpligtens införande, som mycket +agiterades sedan Oskar II i Berlin uttalat sin förhoppning till kejsar +Wilhelm, att de svenska och preussiska trupperna ännu en gång skulle +bli vapenkamrater. + + + + +9. + +Han äter andras bröd. + + +Han hade fått en djerf dröm uppfyld: han hade fått en sommarkondition. +Hvarför icke förr? Han hade icke vågat hoppas; och derför aldrig sökt. +Det han rigtigt lifligt önskade vågade han icke sträcka sig efter, af +fruktan att få ett afslag. En krossad förhoppning var det tyngsta han +tänkte sig. Men nu kastade lyckan hela hornet öfver honom på en gång; +konditionen var i ett förnämt hus, beläget i den vackraste natur han +visste: skärgården; och hvad mer var, i den mest poetiska af alla +skärgårdens nejder: Sotaskär. Han tyckte nu om de förnäma. Styfmoderns +råa behandling, slägtingarnes eviga lurande på att upptäcka högfärd +der det endast fans öfverlägsenhet i förstånd, ädelmod och +offervillighet, skarpskyttekamraternas bemödanden att stuka honom, +hade jagat honom från den klass derifrån han kommit; han tänkte icke +mer som de, kände icke som de; hade annan religion, andra begrepp om +lifvet, och hans estetiska sinne hade tilltalats af de förnäma +kamraternas måttfulla väsen, harmoniska och säkra sätt att uppträda; +han kände sig genom sin uppfostran närmare dem och allt mer aflägsnad +från underklassen. Han tyckte att de förnäma voro mindre högfärdiga än +de borgerliga; de vräkte sig icke; trampade icke, värderade bildning +och talang; de voro på visst sätt mera demokratiska mot honom, då de +togo honom som jemlike, än de der hemma, som behandlade honom som en +mycket underordnad, underlägsen. Fritz till exempel, som var +mjölnarson från landet, mottogs hos kammarherren och spelade komedi +med sönerna inför kungliga teaterdirektören, som erbjöd honom +engagement, och ingen frågade der efter hvad hans far var för en. Men +när Fritz var hemma på bal i Johans hem granskades han fram och bak, +och det var med stor förnöjelse en slägting kunde meddela att hans +pappa bara var för detta mjölnardräng. + +Johan var blifven aristokrat utan att upphöra sympatisera med +underklassen, och som adeln omkring 65 och strax eller var ganska, +liberal, nedlåtande och för tillfället populär, blef han duperad. Han +fattade icke att de som voro uppe en gång icke vidare behöfde trampa +ner, att de som sutto på höjden kunde vara nedlåtande utan att stiga +ner, och han insåg ej att de som voro nere kände sig trampade af dem, +som ville stiga förbi dem upp, och att de som aldrig hade utsigt komma +upp endast hade den trösten att hala ner dem, som voro uppe eller på +vägen. Det var ju lagen för jemvigten, som han ej insett än. Han var +emellertid hänryckt af att komma bland de förnäma. + +Fritz började ge honom instruktioner huru han skulle umgås och uppföra +sig. Man skulle inte krypa, vara undfallande, icke säga allt hvad man +tänkte, ty det begärde ingen få veta; kunde man säga artigheter utan +att smickra för groft, vore det godt; konversera, men icke räsonnera, +framför allt ej disputera, ty rätt fick man ändå aldrig. Det var ju en +klok yngling. Johan tyckte han var faslig, men gömde orden i sitt +hjerta. Hvad han kunde vinna vore en akademisk kondition, kanske få +resa utrikes, Rom och Paris med disciplerna; det var det högsta han +begärde af de förnäma. Det ansåg han vara att göra lycka, och den +lyckan skulle han nu jaga efter. + +Så gjorde han sin första visit hos friherrinnan en söndagseftermiddag +då hon var i staden. Hon liknade ett gammalt porträtt af en +medelålders dam. Örnnäsa, stora bruna ögon och krusadt hår ner öfver +tinningarne. Hon var elegisk, släpade på rösten och talade något i +näsan. Johan tyckte icke hon såg fin ut, och våningen var tarfligare +än hans hem, men de hade ju herrgård på landet, slott. Hon tilltalade +honom likväl, ty hon hade ett drag, som påminde om hans mor. Hon +examinerade honom, konverserade och släppte sitt nystan. Johan sprang +upp, tog fatt nystanet, men återlemnade det med en min, som +sjelfbelåtet sade: jag kan det der, ty jag har tagit upp många +näsdukar förut åt damerna. Examen utföll till hans fördel, och han var +antagen. + +Morgonen om dagen då de skulle resa ur staden, infann han sig i +våningen. Kunglig sektern, så kallades husbonden, stod i skjortärmarne +framför salsspegeln och knöt sin halsduk. Han såg stolt och mjeltsjuk +ut och helsade kort och kallt. Johan tog obedd en stol, försökte +konversera, men lyckades ej få något lifligt samtal i gång, helst +sektern vände honom ryggen och svarade kort. + +-- Det är ingen förnäm, -- tänkte Johan; -- det der är en knöl! + +Och de voro hvarandra antipatiska som två underklassar, hvilka sågo +snedt på hvarandras kraflande uppåt. + +Vagnen stod för porten. Kusken hade livré och stod med mössan i +handen. Sektern frågade Johan om han ville åka ini eller på +kuskbocken, men detta i en sådan ton att Johan beslöt sig för att vara +fin och förstå inviten till kuskbocken. Och der satte han sig bredvid +kusken. + +När piskan smälde och hästarne ryckte fram vagnen hade han blott en +tanke: bort från hemmet! ut i verlden! + + * * * * * + +Vid första gästgifvargård der de rastade steg Johan ner och gick fram +till vagnsfönstret. Der förfrågade han sig i en lätt, förbindlig, +kanske något förtrolig ton om herrskapets välbefinnande, och erhöll af +patronus ett kort, skarpt svar, som afbet alla vidare närmanden. Hvad +ville detta säga? + +De sutto opp igen. Johan tände en cigarr och bjöd kusken, men denne +svarade hviskande, att han aldrig fick röka på kuskbocken. Derpå +pumpade han kusken; fick reda på umgänge och dylikt, men försigtigt +nog. + +Mot aftonen anlände de till herrgården. Den låg på en trädbevuxen +kulle och var en hvit stenbyggnad med markiser. Taket var platt och +dess trubbiga vinkel gaf något italienskt åt byggnaden; men de der +röd- och hvitrandiga markiserna, det var sjelfva finessen. Johan +installerades med tre pojkar i en flygel, som bestod af en isolerad +stuga af två rum, af hvilka kusken bebodde det yttre. + +Efter åtta dagars vistelse på stället hade Johan upptäckt att han var +tjenare, med en ganska obehaglig ställning. Hans fars dräng hade +bättre rum och eget rum; hans fars dräng rådde om sin person, sina +tankar, någon stund på dagen; Johan aldrig. Natt och dag skulle han +vara med barnen, leka med dem, läsa med dem, bada med dem. Tog han sig +ett ögonblick ledigt och någon af herrskapet fick se honom, så +frågades genast: hvar äro barnen? Pojkarne hade nemligen sprungit ner +till statfolket, men der fingo de ej vistas för åns skull, som rann +der förbi. Han lefde i en evig oro för att något skulle vara i olag. +Han var ansvarig för fyra personers uppförande: sitt eget och tre +pojkars. Hvarje anmärkning på dem föll på honom. Ingen jemnårig att +tala med, ingen ungdom. Inspektoren var i arbete hela dagen och syntes +aldrig till. + +Men det fans två saker, som gåfvo ersättning: naturen, +Södertörnsnaturen, och friheten från hemmet. Friherrinnan behandlade +honom mera förtroligt, nästan moderligt, och roade sig att konversera +om literatur med honom. Då hade han stunder, då han kände sig som +vederlike och öfverlägsen genom sin beläsenhet, men bara sektern kom +hem var han barnpiga. + +Skärgårdslandskapet hade för honom större behag än Mälarens stränder, +och de trolska minnena af Drottningholm och Vibyholm bleknade. Året +förut hade han på en tiraljering med skarpskyttarne vid Tyresö kommit +upp på en höjd. Der var djup granskog. De kröpo mellan blåbärsris och +enbuskar, tills de kommo ut på en brant klipphäll. Der öppnade sig +plötsligt en tafla, som kom honom att frysa af förtjusning. Fjärdar +och holmar, fjärdar och holmar, långt, långt ut i det oändliga. Han +hade, fastän stockholmare, aldrig sett skärgården förr och visste ej +hvar han var. Den taflan gjorde ett sådant intryck som om han +återfunnit ett land, han sett i vackra drömmar, eller i en föregående +existens, som han trodde på, men ej visste något om. Jägarkedjan drog +sig åt sidan in i skogen, men Johan satt qvar på branten och tillbad, +det är ordet. Den fientliga kedjan hade nalkats och gaf eld; det +susade om öronen; han gömde sig; han kunde icke gå derifrån. Detta var +hans landskap, hans naturs sanna miliö; idyller, fattiga, knaggliga +gråstensholmar med granskog, kastade ut på stora, stormiga fjärdar och +med det oändliga hafvet som bakgrund, på vederbörligt afstånd. Han +stannade också vid denna kärlek, som icke kunde förklaras i egenskap +af den första; och hvarken Schweiz' Alper, Medelhafvets olivkullar +eller Normandies falaiser kunde undantränga den rivalen. + +Nu var han der i paradiset, ehuru något för långt in; stränderna vid +Sotaskär voro gröna, feta betesmarker under ekars skugga, och fjärdar +öppnade sig utåt Mysingen, men på långt håll. Vattnet var rent och +salt; det var nytt. + +Under ströftågen med bössa och hundar och pojkar kom han ner till +stranden en vacker solskensdag. På andra sidan sjön låg ett slott. Ett +stort, gammaldags stenslott. Han hade upptäckt att han icke bodde i +annat än en gård och att hans herre var ofrälse och bara arrendator. + +-- Hvem bor i det slottet? -- frågade han gossarne. + +-- Der bor morbror Vilhelm, -- svarade de. + +-- Hvad heter han? + +-- Baron X. + +-- Brukar ni aldrig vara der? + +-- Jo, ibland. + +Det fans ett slott ändå, med en baron i. Hm! Johans promenader togo +snart sin reguliera väg neråt stranden, derifrån han såg slottet. Det +var omgifvet af park och en stor trädgård. Hemma hade de ingen +trädgård. Det der var annat, det! + +En vacker dag underrättar friherrinnan honom att han dagen derpå +skulle följa gossarne till barons, der de skulle stanna hela dan. Hon +och sektern ville stanna hemma, och han skulle representera huset, +tillade hon skämtsamt. + +Derpå frågade han om sin toalett. Jo, han kunde åka dit i sina +sommarkläder, men ta svarta rocken på armen och gå in i lilla +gobelinsrummet på nedra botten och kläda sig till middan. +Gobelinsrummet! Hm! Skulle han kanske ta handskar? Hon skrattade. Nej, +visst inga handskar. Han drömde hela natten om baronen och slottet och +gobelinsrummet. På morgonen körde ett höskak opp på gården för att +hemta ungdomen. Äh! Det tyckte han inte om. Det påminte om +klockargården. + +Och så åkte de. Kommo upp till en stor lindallé, körde opp på gården +och stannade framför slottet. Det var verkligen ett slott från +Dahlbergs Suecia, och det daterade sig från unionstiden. Från en berså +hördes välbekanta smällar af brädspelsbrickor. Och derifrån framträdde +en medelålders herre i slankiga hamptygskläder. Hans ansigte var icke +nobelt, mera borgerligt snarare, med ett grågult skepparskägg. Han +hade örringar också. Johan stod med hatten i handen och presenterade +sig. Baronen helsade vänligt och bad honom i stiga in i bersån. Der +stod ett brädspel, vid hvilket satt en liten gubbe med frukostskärm på +mössan och som var mycket tillmötesgående. + +Han presenterades som rektor från en småstad. Johan fick konjak och +förhördes i nyheter från Stockholm. Han var djupt inne i +teatersqvaller och dylikt och åhördes med stor uppmärksamhet. Nå, se +der ha vi't, tänkte han, de rigtiga förnäma äro mycket mer +demokratiska än de origtiga. + +-- Så, -- sade baron, -- förlåt herr ... jag mins inte namnet. -- Ja, +så var det. Är ni slägt till Oskar? + +-- Det är min far! + +-- Åh, Herre Gud, är det så! Det är ju min gamle vän, sedan jag förde +Strengnäs i verlden! -- Hva! Johan trodde ej sina öron! Hade baron +fört ångbåt? Ja, det hade han. -- Men gubben gick på och ville ha reda +på Oskar och hans öden. + +Johan tittade på slottet och undrade om det var baron sjelf. Så kom +friherrinnan ner, och hon var lika enkel och vänlig som baron. Det +ringde till middan. + +-- Nu ska vi ta en sup, -- sa baron, -- kom med nu. + +Johan gjorde en volt i stora förstugan och ville ta på bonjouren bakom +en dörr, men det fick inte bli något af. Han gjorde det ändå, ty +friherrinnan hade sagt det. Så kommo de upp i stora salen. -- Jo, det +var ett rigtigt slott. Stenlagdt golf; taket skuret i trä; +fönsternischer, djupa som små rum; en spis, som rymde ett mått ved; +ett klaver på tre fötter; en krona med glas som pepparkakor; och fullt +med svarta porträtt på väggarne. Det var alldeles rigtigt. + +Middagen gick, och Johan kände sig hemmastadd. På eftermiddagen +spelade han bräde med baronen och drack toddy. Alla artigheter han +tänkt ut instäldes, och han var väl nöjd med sin dag när den var till +ända. + +I stora allén vände han sig om och såg på slottet. Det såg mindre +ståtligt ut nu; nästan tarfligt. Det anstod honom bättre som sådant, +men det der sagoslottet från andra stranden var roligare att se upp +till, bort till. Nu hade han ingenting att se upp till mer. Men han +var icke längre nere. Kanske det var roligare ändå att ha någonting +deruppe att koxa efter! + +När han kom hem examinerades han af friherrinnan. Hvad tyckte han om +baron? -- Han var snäll och nedlåtande. -- Här var Johan redan så klok +att han förteg bekantskapen med fadern. De skulle nog få veta det +ändå, tänkte han. Emellertid kände han sig varmare i kläderna och var +icke så mjuk mera. + +Han lånade en dag ridhäst af sektern, men red så vildt att nästa gång +voro hästarne upptagna. Då skickade han en statpojke ut i socknen och +hyrde en häst. Det var stolt att sitta högt och ränna fram med fart, +och han kände sina krafter liksom skarfvade. + +Illusioner hade ramlat, men det kändes lugnt att vara i nivå, utan att +ha behöft rycka ner någon. Han skref hem till brodern och skröt. Men +fick ett nosigt svar. Som han var ensam och icke hade någon att tala +med, skref han en dagbok till vännen. Denne hade fått kondition hos en +handlande vid Mälaren, der det fans flickor, musik, ungdom och goda +middagar. Johan önskade ibland vara i hans ställe och han kände att +han kommit in i något jolmigt. I dagboken sökte han dikta upp +verkligheten och lyckades äfven eröfra vännens afund. + +Historien om barons bekantskap spred sig, och friherrinnan ansåg sig +skyldig tala illa om sin bror. Johan hade dock nog förstånd att inse +det här låg före en detalj ur en fideikommiss-tragedi. Som den icke +rörde honom brydde han sig icke om att forska i den. + + * * * * * + +Vid ett besök i prestgården råkade komministern få höra om Johans +presterliga planer. Som kyrkoherden upphört predika för ålderssvaghet, +var hans vikarius den enda tjenstgörande. Och han fann sysslan tung; +derför falkade han efter unga studerande, som voro angelägna få +debutera. Han frågade Johan om han ville predika. -- Men han var icke +student. -- Det gjorde ingenting. -- Hm! Det var något att tänka på! + +Komministern tog fast på honom. Här hade så många studenter och +gymnasister predikat förut, ja, kyrkan hade fått en viss ryktbarhet +för att den berömde skådespelaren Knut Almlöf predikat der i sin +ungdom. -- Menelaus? I sköna Helena? -- Just han! -- Och så slogs +evangeliiboken upp. Postillor lånades och Johan lofvade infinna sig på +fredagen för att profpredika. + +Han skulle sålunda ett år efter konfirmationen upp i predikstolen och +tala på vår Herres vägnar, och de skulle sitta som andäktiga, ödmjuka +åhörare, hans husbonde, baronerna och fröknarna och patronerna. Redan +vid målet, så hastigt, så utan prestexamen, ja utan studentexamen, och +kappa och krage skulle han få låna och vända på timglaset och säga +Fader Vår och läsa upp lysningar. Det steg honom åt hufvet, och han +reste hem en half aln längre, med full visshet om att han icke mera +var någon pojke. + +Men när han kom hem vaknade betänkligheterna. Han var fritänkare. Var +det hederligt att gå fram och hyckla? Nej, nej! Men skulle han afstå +derför? Det var för stort offer. Äran vinkade, och kanske han kunde +så ut något frö af fria tankar, som skulle kunna gro. + +Ja, men det är ohederligt! Han såg nemligen alltid med sin gamla +egoistmoral på den handlandes afsigt, icke på handlingens nytta eller +skada. Det var nyttigt för honom att predika, det var icke skadligt +för andra att höra ett nytt, sant ord, alltså ... Men det var icke +hederligt! Han kom inte ifrån det. Han lättade sitt samvete för +friherrinnan. + +-- Tror ni att presten tror på allt hvad han säger? + +Det var prestens sak, men Johan, han kunde icke. + +Slutet blef att han tog en promenad (till häst) till komministergården +och bekände kort. Komministern såg misslynt ut att behöfva mottaga +förtroendet. + +-- Ja, men herrn tror väl på Gud, i Jessu namn! + +-- Ja visst gör jag det! + +Nå så tala bara inte om'et. Biskop Wallin nämnde aldrig Jesu namn i +sina predikningar. Men rör inte i't bara; låt mig slippa veta't. + +-- Ja, jag ska göra mitt bästa, -- sa Johan, glad att ha räddat sin +heder och icke mindre sin ära! + +De togo en sup och en smörgås, och saken var afgjord. + +Det var något rart nu att sitta med sitt Gefle vapen och sina +postillor för sig och höra sektern fråga efter magistern. -- Och så en +piga, som svarade: magistern sitter och skrifver på sin predikan. + +Nu hade han texten för sig att begrunda. Det var sjunde söndan i +Trefaldighet, första årgången, och orden lydde i sin helhet som +följer: + +»Jesus sade: nu är menniskones son förklarad, och Gud är förklarad i +honom. Är nu Gud förklarad i honom, så skall ock Gud förklara honom i +sig sjelf; och skall snart förklara honom.» + +Det var allt. Johan vände ut och in, in och ut, men han fann ingen +mening. Det var »tjockt», tyckte han. Men det vidrörde den ömmaste +punkten: Kristi gudom. Om han nu toge mod till sig och förklarade bort +Kristi gudom, så hade han gjort en stor bragd. Den lockade honom och +med Parkers hjelp diktade han en lofsång på prosa öfver Kristus såsom +Guds son, samt framkom ytterst försigtigt med att vi alla voro Guds +söner, men Jesus, Guds utvalde, käre son, i hvilken han hade ett godt +behag, och hvars läror vi skulle höra. Men det var bara inledningen, +och evangeliet lästes ju opp efter inledningen. Hvad skulle han då +predika om? Nu hade han redan fredat sitt samvete genom att uttala sin +öfvertygelse om Kristi gudom. Febern glödde, modet växte, och han +kände att han hade en kallelse att uppfylla. Han ville draga svärd mot +dogmerna, nådens ordning och läseriet. Det var en uppgift. + +När han så kom till den afdelning i predikan, der han skulle efter +textens uppläsning säga: Med anledning af upplästa heliga text vilja +vi på denna korta stund taga till betraktelseämne etc, så skref han: +Som dagens text icke ger oss anledning till några vidare betraktelser, +så vilja vi på denna korta stund betrakta ett ämne, som är af större +vigt än något annat... Och så betraktade han Guds nådaverk i +omvändelsen. + +Det var två angrepp: ett mot textkommissionen, ett mot kyrkans lära om +nådavalet. + +Han talade först om omvändelsen såsom en allvarsam sak, som fordrade +sina offer, och beroende på menskans fria vilja (det hade han icke +klart för sig). Han tummade på nådens ordning och slutligen slog han +upp himmelrikets portar för alla: Kommer till mig, I alle, som arbeten +och ären betungade; publikaner och syndare, skökor och ståthållare, +alla skulle in i himlen, till och med röfvaren fick evangeliet. I dag +skall du vara med mig i paradiset. Detta var Jesu evangelium för alla, +och ingen skulle tro sig gå med nycklarne till himlen och inbilla sig +ensam vara ett Guds barn (det fick läsarne!), utan nådens dörrar +stodo öppna för alla, alla! + +Han blef nu allvarsam och kände sig likasom en missionär. + +På fredagen infann han sig i kyrkan och från predikstolen fick han +läsa upp några ställen ur predikan. Han valde de oskyldigaste. Derpå +repeterades bönerna under det komministern stod under orgelläktaren +och ropade: högre, långsammare! Han var approberad, och de togo en sup +och en smörgås. + +På söndagen var kyrkan full af folk. Johan kläddes i kappa och kragar +inne i sakristian. Ett ögonblick tyckte han det var löjligt, men så +kom ångesten öfver honom. Han bad till den ende, sanne Guden om hjelp, +när han nu skulle dra svärd för hans sak mot tusenårig villfarelse, +och när orgelns sista ton ljudat ut, gick han frankt upp för +predikstolen. + +Allt gick i ordning. Men när han kom till stället: »Som dagens text +icke ger oss anledning till några betraktelser» och han såg de många +hvita fläckarna, som voro anleten, röra i sig nere i kyrkan, darrade +han. Men blott ett ögonblick. Så tog han i, och med temligen stark och +säker stämma läste han opp sin predikan. När han kom mot slutet var +han rörd sjelf öfver de vackra läror han förkunnade, så att tårarne +skymde skriften på papperet. + +Han andades ut. Läste alla bönerna tills orgeln tog upp, då han gick +ner. Der stod komministern, som tog emot honom med ett tack, men, men, +det duger inte att gå från texten; aj, aj, aj, om konsistorium fick +veta det. Men det var nog ingen, som märkte det, skulle vi hoppas. Om +sjelfva innehållet var ingenting att anmärka. + +Och så blef det middag i prestgården; och der lektes med flickor och +dansades, och Johan var liksom litet hjelten för dagen. + +-- Det var en mycket bra predikan, -- sa flickorna, för den var så +kort. + +-- Han hade läst alldeles för fort. Och så hade han hoppat öfver en +bön. + +-- Alla barn i början, -- sa komministern. + + * * * * * + +På hösten återvände Johan med gossarne till staden för att bo hos dem +och läsa lexor med dem. De gingo i Klara skola. Återigen en baklexa. +Samma Klara skola, samma rektor, samma elaka lärare i latinet. Johan +läste och durkade samvetsgrannt med gossarne, förhörde dem och kunde +svära på att lexorna voro öfverlästa. Och ändock kom anmärkningsboken +hem, och i den läste gossarnes far så och så många icke öfverlästa +lexor. + +-- Det är lögn, -- sa Johan. + +-- Ja, men det står här i alla fall, -- sa fadern. + +Det var ett grymt arbete, och samtidigt läste han sjelf på +studentexamen. + +När höstterminen var slut for man åter till landet. Man satt vid +spisen, knäppte nötter, en hel säck, och läste Frithiofs saga, Axel +och Nattvardsbarnen. Qvällarne voro långa och odrägliga. Men Johan +upptäckte en nykommen inspektor, hvilken behandlades nära på som +dräng. Detta retade Johan att formera bekantskap, och på dennes rum +brygde de punsch och spelade kort. Friherrinnan tillät sig anmärka att +inspektoren icke var något sällskap för Johan. + +-- Hvarför det? + +-- Han saknar ju bildning! + +-- Hm! Det var inte så farligt. + +Hon framkastade äfven att det vore henne behagligt om informatorn +valde familjens sällskap om aftnarne eller åtminstone vistades på +gossarnes rum. Han föredrog det senare, ty der uppe var unket, och han +var ledsen på att läsa högt och konversera. + +Han satt nu på sitt och gossarnes rum. Dit kom inspektoren och de +spelade sitt parti. Gossarne tiggde och bådo att få vara med. Hvarför +icke? Johan hade i sitt hem spelat whist med fadern och bröderna i +alla sina dagar, och det oskyldiga nöjet användes som uppfostringsmedel +i disciplin, ordning, uppmärksamhet och rättvisa, och han hade aldrig +spelat om pengar. Hvarje fusk tillbakavisades ögonblickligt, otidigt +jubel öfver en vinst nertystades, missnöjda i miner öfver en förlust +begabbades. + +Saken fick passera, och inga anmärkningar gjordes, ty herrskapet var +belåtet med att gossarne voro sysselsatte och att de sluppo dem. Men +umgänget med inspektorn tyckte de ej om. Johan hade en gång på +sommaren satt upp en trupp af sina elever och statpojkar, hvilka han +exercerade på fältet. Förbud utfärdades mot umgänge med statbarn. + +-- Hvar klass skall hålla sig för sig, -- sa friherrinnan. + +Men Johan kunde icke förstå hvarför, sedan klass-skilnaden med 1865 +var upphäfd! + +Ovädret drog emellertid ihop och var färdigt bryta löst. En småsak +tände på. + +En morgon stimmade herrn i huset efter sina bortkomna körvantar. Han +gick på äldsta pojken på misstankar. Denne nekade och skylde på +inspektorn, angifvande tidpunkten, en resa till prestgården, då denne +skulle ha haft vantarne. Inspektoren blir uppkallad. + +-- Herrn har tagit mina körvantar, hvad är det för slag? + +-- Nej, det har jag visst inte! + +-- Hvad för slag? Hugo påstår det! + +Johan, som var närvarande, stiger oombedd fram och säger: Det ljuger +Hugo. Det är han sjelf som haft dem. + +-- Hvad fan säger den för slag? -- (En nick åt inspektoren att gå.) + +-- Jag säger som sant är! + +-- Hur understår herrn sig beskylla min son i en drängs närvaro? + +-- Herr X. är ingen dräng! Och för öfrigt är han oskyldig! + +-- Jo, ni ä oskyldiga, som sitter och spelar kort tillsammans och +super med gossarne! Det är snyggt, det! + +-- Hvarför har ni inte anmärkt det förut, skulle ni fått veta att jag +icke super med gossarne! + +-- Ni, ni! Djefla pojke! Ni för er. + +-- Herrn kan skaffa sig en annan pojke till lärare åt sina pojkar, +efter som herrn är så snål att inte vilja ta en vuxen person. -- Och +så gick han. + +De skulle resa till stan samma dag, ty jullofvet var slut. Hem alltså, +hem igen. Hufvudstupa tillbaka i helvetet, hånad, stukad, sju gånger +värre sen han skrutit med sin nya ställning och gjort jemförelser med +hemmet. Han gret af ilska, men han kunde ej gå tillbaka efter en sådan +skymf. + +Det kom bud efter honom från friherrinnan. Hon fick vänta en stund. +Derpå ett bud till. Han gick upp morsk. Hon var ganska blid. Bad honom +lofva att stanna några dagar! Stanna hos dem tills de hunnit få ny +lärare. Han lofvade, när hon bedt ihållande. Hon skulle åka med +gossarne in. + +Så körde slädan fram. Sektern stod bredvid och sade: herrn kan sitta +på kuskbocken. + +-- Jag vet nog min plats, -- sade han. + +Emellertid måtte sektern mera ha fruktat en kompromiss ini slädan med +hustrun än han hade lust att förödmjuka, ty vid första rast bad +friherrinnan honom stiga in. Nej, det ville han inte! + +I stan stannade han åtta dagar. Under tiden hade han skrifvit hem ett +något spanskt bref i verldsmannaton, som icke behagade gubben oaktadt +han smickrat honom. + +-- Jag tycker du borde ha frågat om du fick komma hem först, -- sa +han. + +Ja, det hade han rätt i. Men sonen hade aldrig tänkt sig hemmet annat +än som ett hotell, der man åt och bodde gratis. + +Och så var han hemma igen. + +Genom en outgrundlig naivitet hade Johan låtit förmå sig att ännu +någon tid gå och läsa lexorna med sina forne elever. -- En qväll ville +Fritz dra honom med ut på ett kafé. + +-- Nej, -- sa Johan, -- jag skall gå på lektion. + +-- Hvart? + +-- Till kunglig sekterns! + +-- Hva! Har du inte slutat med dem än? + +-- Nej, jag har lofvat fortsätta tills de få en informator. + +-- Hvad har du för det då? + +-- Hvad jag har? -- Jag har haft bostad och mat! + +-- Ja, men hvad har du nu då, när du inte har bostad och mat? + +-- Hm! Det har jag inte tänkt på! + +-- Du är en djefla narr, som går och läser gratis med rikt folks barn! +Så, nu går du med mig, och sätter aldrig din fot der mer! + +Johan kämpade en strid på trottoaren. + +-- Jag har lofvat! + +-- Du ska inte lofva! Kom nu med och skrif ett återbud! + +-- Jag måste ta afsked! + +-- Det behöfs inte! Man hade lofvat dig, det ingick i vilkoren, en +gratifikation till julen, men du fick ingenting; och så låter du +behandla dig som en dräng. Kom nu och skrif! -- Han släpades in på +Andalusiskan. Amanda tog fram papper och penna, och efter vännens +diktamen skref han att han i anseende till stundande examen icke +vidare hade tid att ge lektioner! + +Han var fri! + +-- Men jag skäms, -- sa han. + +-- Hvad skäms du för? + +-- Jo, jag skäms för att jag varit oartig! + +-- Äh prat! Så -- en half punsch! + + + + +10. + +Karakteren och ödet. + + +Tiden hade ryckt upp sig och var lifaktig. Utställningen 66 var en +nyhet och dessutom en yttring af realistisk skandinavism. +Nationalmusei öppnande, Dietrichsons föreläsningar, Konstföreningens +bildande gaf estetiken en ny fart. Valen till kamrarne 67 utgjorde en +öfverraskning, som väckte hela nationen till eftertanke, ty reformen +hade vändt upp och ned på samhället så grundligt, att botten kom opp. + +Svaga dyningar läto märka sig nere i läroverkets högsta klass, der nu +unga män intresserade sig för allmänna frågor. Sålunda stod svarta +taflan en morgon fullskrifven med namn, börjande med Adlersparre. +Rektorn, som icke läst morgontidningen, frågade hvad denna namnlista +betydde. Det var Stockholmsvalen till Andra kammaren. Han gjorde derpå +en revy och utbredde sig om kammarens sammansättning, yttrande +farhågor öfver den nya representationens blifvande gagn för land och +rike. Man drog redan öronen åt sig; och förtjusningen var öfver. + +Klassen var äfven indelad i frihandlare och protektionister, och +Gripenstedts tal lästes. + +Frökenreformen diskuterades ifrigt. Johan, som nyss sett tre gamla +fröknar rifva hårflätorna af sig och i fin societet förbanna +»tidsandan», som stal från hederligt folk hvad deras förfader ärligt +förvärfvat, tyckte att det var en god reform. Den tog icke från +fröknarne något, ty de fingo behålla sin titel, men den gaf samma rätt +åt alla. Det var med den titeln som med saligheten. Ingen aktade den, +när den blef upplåten åt alla. + +-- Då ska pigorna också kallas mamseller, -- skrek fröken. + +-- Ja, -- svarade Johan, -- minst! + +Men den reformen låter ännu vänta på sig, af okända skäl. De skulle +naturligtvis kallas fröknar, men man kunde åtminstone upphöja dem till +mamseller först, för att ej ådraga dem ett oberättigadt löje. + +Fritänkeriet antog dimensioner. Johan hade efter predikningen känt sig +hafva ett kall, en pligt, att utbreda den nya läran och stå för den. +Han började derför att uteblifva från bönen, och satt qvar i klassen +under det utryckning skedde i bönrummet. Rektorn kom in och ville +drifva ut honom och medbrottslingar. Johan svarade att hans religion +förbjöd honom deltaga i en främmande kult. Rektorn vädjade till lagar +och författningar. Johan svarade att judarne sluppo bön. Rektorn bad +honom vackert för exemplets skull att närvara. Han ville icke ge +dåligt exempel. Rektorn bad innerligt, gemytligt, för gammal +bekantskaps skull. Johan gaf efter. Men han sjöng icke med i psalmerna +och icke hans kamrater heller. Då blef rektorn ursinnig och höll ett +strafftal; utpekade Johan och smädade honom. Johan svarade honom med +att organisera en strejk. Han och likasinnade gingo nu regelbundet så +sent till skolan, att bönen var slut när de anlände. Kommo de ändock +för tidigt, sutto de i förstugan och väntade. Der på vedlåren träffade +de lärare och språkade med dem om ditt och datt. Rektorn upptäckte +detta. För att krossa de upproriska påfann han, att när bönen var slut +och skolan församlad låta öppna tamburdörren och inkalla +revolutionsmännen. Dessa defilerade nu med fräcka miner och under en +skur af ovett genom bönsalen, men utan att stanna. Slutligen togo de +detta för vana, att sjelfmant stiga in och ta ovettet när de tågade +genom stora bönsalen. + +Rektorn fattade agg till Johan och visade tecken till att vilja kugga +honom i examen. Johan satte hårdt mot hårdt och läste nätter och dar. + +Teologiska lektionerna urartade nu till disputationer med läraren. +Denne var prest och ateist och var road af invändningarne, men äfven +han tröttnade och befalde snart att man skulle svara med läroboken. + +-- Hur många personer i gudomen? + +-- En! + +-- Ja, men hvad säger Norbeck? + +-- Han säger tre! + +-- Nå, så säg det, då! + +I hemmet var det tyst. Johan fick vara i fred; man såg att han var +förlorad, och det var för sent att gripa honom. En söndag gjorde +fadern ett försök i den gamla stilen, men fick svar på tal. + +-- Hvarför går du aldrig i kyrkan mer? -- frågade han. + +-- Hvad ska jag der att göra? + +-- En god predikan har alltid något godt med sig. + +-- Predika kan jag göra sjelf. + +Klippt! + +Läsarne läto en prest hålla förbön för Johan i Betlehemskyrkan, sedan +de fått se honom i skarpskytteuniform en söndagsförmiddag. + + * * * * * + +I maj 67 aflade han studentexamen. Underliga saker kommo i dagen. Det +fans karlar med skägg och glasögon, som kallade halfön Malacca för +Sibirien och som trodde att östra indiska halfön var Arabien. Personer +erhöllo betyg i franska, som uttalade eu som y och icke kunde +konjugera hjelpverberna. Det var otroligt. Johan sjelf tyckte att han +var starkare i latinet tre år förut. Historien skulle hvarenda en +blifvit kuggad i, om man icke haft nys om frågorna. Det var för mycket +läst och för litet lärdt. Kompendier i alla ämnen skulle ha gjort mera +gagn och kunnat afsluta studentexamen i fjerde klassen. Men det var +med studentexamen och är än, liksom med saligheten och frökentiteln, +den skulle förlora sitt behag om den blef för alla; men nog skulle den +bli behagligare för alla och mycket nyttigare. + +När han om aftonen var approberad (det slutades med bön, som skulle +läsas af en fritänkare, hvilken staplade på Fader vår, hvilket +origtigt tillskrefs sinnesrörelse), drogs han af kamraterna ner till +Storkyrkobrinken, der de köpte honom en hvit mössa (han hade aldrig +pengar). Derpå gick han ner till kontoret att glädja fadern. Denne +mötte han i förstugan, på väg hem. + +-- Jaså, det är gjordt nu, -- sa fadern. + +-- Ja! + +-- Och mössan redan? + +-- Den har jag tagit på kredit! + +-- Gå in till kassörn, så får du betala den. + +Och så skildes de. + +Ingen lyckönskan; intet handslag. Nå, det var den gamles isländarnatur +att icke kunna yttra ömmare känslor. + +Johan kom hem, då alla sutto vid aftonbordet. Han var glad och hade +druckit punsch. Men hans glädje stämde ner. Alla tego. Syskonen +gratulerade icke. Då blef han förstämd och teg sjelf. Gick direkt från +bordet ut, till stan, till kamraterna. Och der var glädje. Barnslig, +dum, öfverdrifven glädje, med för stora förhoppningar. + + * * * * * + +Om sommaren gaf han lektioner i stor skala och var hemma. Med pengarna +skulle han resa till Upsala om hösten och ta graden. Presten lockade +honom icke mer; det hade han lagt bakom sig, och för öfrigt stred det +mot hans samvete att aflägga prested. + +Denna sommar var han för första gången hos en flicka. Han kände sig +snopen, som så många andra. -- Jaså, det var alltsammans! -- Det var +kostligt att det skedde midt emot Betlehemskyrkan. Hvarför hade det +emellertid icke skett förut, så hade så många års qval varit +besparade, så mycken kraft innehållen. Det var emellertid rätt lugnt +efteråt, och han kände sig sund, glad, som om han fylt en pligt. + + * * * * * + +Om hösten reste han upp till Upsala. Gamla Margret packade hans +kappsäck, lade ner kokkärl och kuvert. Derpå tvang hon honom att låna +femton kronor. Af fadern fick han ett fodral med cigarrer och +uppmaning att hjelpa sig sjelf. Sjelf medförde han åttio kronor, som +han förvärfvat på lektioner och med hvilka han skulle göra sin första +termin. + +Verlden stod honom nu öppen, och han hade ju inträdeskort på hand. +Återstod bara att komma in. Bara! + + * * * * * + +Menniskans karakter är hennes öde, var denna tid ett stående och +mycket godkändt talesätt. Nu, när Johan skulle ut i verlden och göra +sitt öde, använde han många lediga timmar på att göra upp sitt +horoskop, utgående ifrån sin karakter. Han trodde nemligen att han +hade sin karakter färdig. Samhället hedrar med namnet karakter sådana, +som sökt och funnit sin ställning, tagit sin rol, utfunderat vissa +grunder för sitt uppförande och slutligen handla derefter automatiskt. + +En s. k. karakter är en mycket enkel mekanisk inrättning; han har bara +en synpunkt på de så ytterst invecklade förhållandena i lifvet; han +har beslutat sig för att för lifvet ha en och samma mening för en +bestämd sak; och för att icke göra sig skyldig till karakterslöshet +ändrar han aldrig mening, huru enfaldig eller orimlig den än är. En +karakter måste följaktligen vara en temligen vanlig menniska och vara +hvad man kallar litet dum. Karakter och automat tyckas något så när +sammanfalla. Dickens' berömda karakterer äro positivdockor, och +karaktererna på scenen måste vara automater. En väl tecknad karakter +är liktydig med en karrikatyr. En karakter skall dessutom veta hvad +han vill. Hvad vet man om hvad man vill? Man vill eller vill inte, det +är allt. Söker man reflektera öfver sitt viljande, då upphör vanligen +viljan. I samhället och lifvet måste man alltid betänka följderna af +sin handling för sig och andra och måste derför reflektera. Den som +handlar ögonblickligen är en oklok och en sjelfvisk, en naiv, en +omedveten; det är sådana, som gå fram i lifvet, ty de se ej på hvad +olägenheter deras handlingar kunna ha för andra, utan se bara på +handlingens fördel för dem sjelfva. + +Johan undrade, med den vana han fått genom det kristliga +njurransakandet att sjelfskåda sig, om han hade en karakter, passande +för en man, som ville göra sin framtid. + +Han erinrade att den pigan, som han slagit, derför att hon blottat +hans kropp under sömnen, efter händelsen sagt: det är karakter på den +pojken! -- Hvad menade hon med det? -- Hon hade sett honom ega +handlingskraft nog att efter en skymf gå ut i parken, skära en käpp +och straffa henne. Hade han gått den ordinarie vägen och sqvallrat för +föräldrarne, hade hon tyckt att han var en mes. Modern deremot, som då +lefde, hade dömt hans handling annorlunda: hon kallade honom +hämdgirig. Der hade han redan två synpunkter på samma sak och han höll +sig naturligtvis vid den, som var minst hedrande, ty det trodde han +mest på. Hämd? Det var ju straff? Hade han rätt att straffa? Rätt? +Hvem hade rätt? Föräldrarne hämnades ju alltid! Nej, de straffade. De +hade alltså en annan rätt än han, och det fans två rätt. + +Jo, han var nog hämdgirig. En pojke på Klara kyrkogård hade öppet sagt +att Johans far hade stått i halsjern. Det var en skymf mot hela +slägten. Som Johan var svagare än pojken, uppbådar han sin äldre +bror, som kunde slåss, och tillsammans utkräfva de blodshämden med +några snöbollar. Ja, de utkräfde hämden ändå längre, ty de klådde hans +yngre bror också, som var relativt oskyldig, men som såg nosig ut. + +Det var nog gammal god slägthämd det der, med alla dess symptomer. +Hvad skulle han ha gjort? Sqvallrat för magistern. Nej, det gjorde han +aldrig. Han var alltså hämdgirig. Det var en graverande tillvitelse. + +Men så började han tänka efter. Hade han hämnats på fadern för de +orättvisor han tillfogat honom, eller på styfmodern? Nej! Han glömde +och drog sig undan. + +Hade han hämnats på lärarne i Klara genom att skicka dem stenlådor +till julklapp? Nej! Var han då så sträng mot andra och var han så +småaktig vid dömandet af deras handlingssätt mot honom? Nej bevars, +han lät behandla sig ganska legert, var lättrogen och kunde narras +till hvad som helst, bara han icke kände tryck, förtryck. Kamrater +hade mot löften om byte narrat af honom hans herbarium, hans +insektssamling, kemiska apparater, hans indianböcker. Hade han kräft +dem, eller chikanerat dem? Nej, han skämdes, på deras vägnar, och höll +till godo. Vid en termins slut hade fadern till en elev glömt betala +Johan. Han skämdes att kräfva honom och först ett halft år senare +måste han på faderns uppmaning taga ut sin fordran. + +Detta var ett egendomligt drag hos Johan att han identifierade sig, +led på andras vägnar, blygdes. Han skulle, om han lefvat under +medeltiden, ha stigmatiserat sig. + +Om en bror sa en dumhet eller smaklöshet, så skämdes Johan. I kyrkan +hörde han en kör af skolbarn som sjöngo grufligt falskt. Johan gömde +sig i bänken och skämdes. + +Han slogs med en kamrat och lyckades ge denne ett starkt slag för +bröstet, men när han såg gossens ansigte förvridas af smärta, föll han +i gråt och räckte honom sin hand. När någon bad honom om en sak, som +han högst ogerna ville, led han på dens vägnar han icke kunde göra +till viljas. + +Han var feg, såg icke någon gå ohörd ifrån sig af fruktan att få se en +missnöjd. Han var ännu mörkrädd, rädd för hundar, hästar, främmande +menskor. Men han kunde vid behof vara modig, såsom då han revolterade +i skolan och det gälde hans studentexamen, eller då han opponerade mot +fadern. + +En menniska utan religion är ett fä, stod det i gamla abc-boken. Nu, +när man upptäckt att fäna äro de mest religiösa och att den som har +vetande icke behöfver religion, så blir religionens gagnande +verksamhet betydligt reducerad. Genom att oaflåtligt sätta kraften +utom sig, i Gud, hade ynglingen förlorat kraften och tron på sig +sjelf. Gud hade ätit sönder hans jag. Han bad alltid och alla stunder, +då han var i nöd. Han bad i skolan, när frågan kom, han bad vid +spelbordet, när korten gåfvos. Religionen hade förderfvat honom, ty +den hade uppfostrat honom till himlen i stället för till jorden, +familjen hade förstört honom, ty den hade bildat honom för familjen +istället för till samhället, och skolan hade utvecklat honom för +universitetet i stället för till lifvet. + +Han var villrådig, svag. Om han skulle köpa tobak, frågade han vännen +hvilken sort, och han stannade i valet mellan Hoppet och Gefle vapen, +tills han slutligen tog Chandeloup. Derför föll han i händerna på +vänner. Det att veta sig vara afhållen borttog fruktan för det okända, +och vänskapen stärkte honom. + +Nycker förföljde honom ännu. En dag, under det han var i kondition på +landet, reste han in till staden för att derifrån fara ut och helsa på +Fritz. När han kom till stan for han icke ut, utan blef liggande på en +säng hemma hos föräldrarne, under många timmars kamp om huruvida han +skulle fara eller ej. Han visste att vännen väntade honom, längtade +sjelf få träffa honom, men reste ej. Dagen derpå for han tillbaka till +sitt herrskap, skref ett jämrande bref till Fritz och sökte förklara +sig. Men, Fritz blef ond och förstod sig inte på nycker. + +I all sin svaghet kände han stundtals en ofantlig fond af kraft, som +gjorde att han trodde sig om allt. Vid tolf års ålder såg han en +fransk ungdomsbok, som brodern hemfört från Paris. + +-- Den ska vi öfversätta och ge ut till julen, -- sa han. + +De öfversatte, men sedan visste de ingenting om proceduren, och boken +blef liggande. + +Han fick fatt i en italiensk grammatika och läste italienska. + +På konditionen tog han sig för, af brist på skräddare, att ändra ett +par byxor. Han sprättade upp sömmarne, sydde om dem, pressade med +stora stallnyckeln. Han lagade också sina skor. + +När han hörde syskonen spela qvartetter var han aldrig nöjd med +utförandet. Han kände lust att springa upp och ta instrumenten från +dem och låta dem höra hur det skulle vara. + +När han öfvade sin sångstämma begagnade han violoncellen och tog ut på +den. Bara han fått veta hvad strängarne hette. + +Johan hade lärt sig tala sanning. Småljög, som alla barn, af +sjelfförsvar eller mot näsvisa frågor, men hade en brutal förnöjelse +att midt i en konversation, der man lirkade med sanningen, säga rent +ut hvad alla tänkte. På en bal der han teg, frågade hans dam honom om +han var road af att dansa. + +-- Nej, inte alls. + +-- Nå, hvarför dansar ni då? + +-- Derför att jag är så illa tvungen. + +Han hade stulit äpplen, som alla pojkar, och det graverade honom ej, +och han gjorde inga hemligheter af det. Det var häfd på det. + +I skolan hade han aldrig haft någon affär af ledsam art. En gång sista +dagen på termin hade han brutit ner klädhängare och rifvit sönder +gamla skrifböcker i sällskap med andra. Han kom fast, ensam. Saken var +ett okynne, ett utbrott af vild glädje, och togs icke vidare tragiskt. + +Nu, när han gått till doms med sig, började han samla andra menskors +omdömen om sig, och nu först häpnade han öfver de skiftande domarne. +Fadern tyckte han var hård; styfmodern att han var elak; bröderna att +han var besynnerlig; pigorna hade lika många omdömen, som de voro +talrika; den sista älskade honom och ansåg föräldrarne behandla honom +illa och att han var snäll; väninnan tyckte först han var känslofull, +vännen ingeniören först att han var ett älskligt barn; vännen Fritz +att han var en dysterman, full af ysterheter; mostrarna att han hade +godt hjerta, mormor att han hade karakter; hans älskarinna på +Stallmästargården afgudade honom naturligtvis; lärarne i skolan +visste icke riktigt hvar de hade honom. Mot de morska var han morsk, +mot de hyggliga hygglig. Och kamraterna? Det sade de aldrig; smicker +begagnades ej, men ovett och slag när det behöfdes. + +Johan undrade nu om han var en så mångsidig figur, eller om omdömena +voro så mångsidiga. Var han falsk, visade han sig annorlunda mot de +ena än mot de andra? Ja, och det hade styfmodern väder på. Hon sa +alltid att han gjorde sig till, när hon hörde något godt om honom. + +Ja, men alla gjorde sig till. Hon, styfmodern, var vänlig mot sin man, +hård mot styfbarnen, mjuk mot sitt barn, stod på tå för husvärden, var +högfärdig mot pigorna, neg för läsarpresten, log mot de mägtiga, +grinade mot de vanmägtiga. + +Det var ackomodationslagen, som Johan icke kände. Menskorna voro så; +det var en anpassningsdrift, hvilande på beräkning och öfvergången +till omedveten eller reflexrörelse. Som ett lamm mot sina vänner, som +ett lejon mot sina fiender. + +Men när var man sann? Och när var man falsk? Hvar fans jaget? Som +skulle vara karakteren? Det fans icke på ena eller andra stället; det +var med på båda. Jaget är icke något ett sjelft; det är en mångfald af +reflexer, ett komplex af drifter, begär, somliga undertryckta då, +andra lössläppta då! + +Ynglingens komplex var, genom många korsningar i blodet, stridiga +element i familjelifvet, rika erfarenheter ur böcker och brokiga +upplefvanden i lifvet, ett ganska rikt material, men oordnadt. Han +sökte ännu sin rol, efter som han icke funnit sin ställning, och +derför fortfor han att vara karakterslös. + +Han hade ännu icke kunnat besluta sig för hvilka drifter som skulle +undertryckas och hur mycket som af jaget skulle och måste offras för +samhället, i hvilket han nu gjorde sig i ordning att inträda. + +Hade han kunnat se sig sjelf nu, hade han funnit att de flesta ord i +han talade voro ur böckerna och kamraterna; hans gester från lärare +och vänner; hans miner från slägtingar, hans lynne från mor och amma, +hans böjelse från far, farfar kanske. Hans ansigte bar icke några drag +af mor eller far. Som han icke sett morfar eller farmor kunde han icke +döma om likhet dervidlag. Hvad hade han då af sig sjelf och i sig +sjelf? Ingenting. Men der funnos två grunddrag i hans själskomplex, +som blefvo bestämmande för hans lif och hans öde. + +Tviflet! Han tog icke emot tankarne fullständigt kritiklöst, utan +utvecklade dem, kombinerade dem. Derför kunde han icke bli automat, +och icke inregistreras i det ordnade samhället. + +Känslighet för tryck! Derför sökte han dels minska det genom att höja +sig i nivå, dels anlägga kritik på det högre, för att få se att det +icke var så högt och alltså icke så eftersträfvansvärdt. + +Och sådan gick han ut i lifvet! För att utveckla sig, och lika fullt +alltid förbli sådan han var. + + + + +Innehåll: + + + 1. Rädd och hungrig 1. + + 2. Dressyren börjar 35. + + 3. Borta ifrån hemmet 48. + + 4. Beröring med underklassen 63. + + 5. Med öfverklassen 94. + + 6. Korsets skola 117. + + 7. Första kärleken 147. + + 8. Islossningen 180. + + 9. Han äter andras bröd 221. + + 10. Karakteren och ödet 245. + + + * * * * * + + + + +ERRATA/TRYCKFEL: + + + Ett fåtal errata/tryckfel i den ursprungliga texten har rättats som + följer: + + Sidan 95: "Rationela" ändrat till "Rationella" i "Rationella metoder + voro äfven införda". + + Sidan 149: Punkt tillagt efter "Evangeliska Fosterlandsstiftelsen". + + Sidan 183: "efter som" ändrat till "eftersom" i "men eftersom kungen + också var liberal". + + Sidan 183: "Sverge" ändrat till "Sverige" i "och äfven i Sverige + sipprade in". + + Alla andra variationer i stavning, avstavning och interpunktion, har + bibehållits så som det förekommer i originaltexten. + + + + + +End of Project Gutenberg's Tjensteqvinnans son, by August Strindberg + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK TJENSTEQVINNANS SON *** + +***** This file should be named 31047-8.txt or 31047-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/3/1/0/4/31047/ + +Produced by Ronnie Sahlberg, Therese Wright and the Online +Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net (This +file was produced from images generously made available +by The Internet Archive/American Libraries.) + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |