diff options
| author | Roger Frank <rfrank@pglaf.org> | 2025-10-14 19:53:06 -0700 |
|---|---|---|
| committer | Roger Frank <rfrank@pglaf.org> | 2025-10-14 19:53:06 -0700 |
| commit | 61882c543e2d48d0a0d9b92dcc389ff821dd2834 (patch) | |
| tree | 135243a001cf32ffc4f8c9eb06a52a332a678124 /30078-h | |
Diffstat (limited to '30078-h')
| -rw-r--r-- | 30078-h/30078-h.htm | 7800 | ||||
| -rw-r--r-- | 30078-h/images/0001.png | bin | 0 -> 10626 bytes |
2 files changed, 7800 insertions, 0 deletions
diff --git a/30078-h/30078-h.htm b/30078-h/30078-h.htm new file mode 100644 index 0000000..5c02410 --- /dev/null +++ b/30078-h/30078-h.htm @@ -0,0 +1,7800 @@ +<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN" +"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd"> +<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml"> +<head> +<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=UTF-8" /> +<title> +The Project Gutenberg eBook of Hemsöborna, by August Strindberg. +</title> + +<style type="text/css"> + p {margin-top: 0.5em; text-align: justify; margin-bottom: 0.5em;} + body {margin-left: 11%; margin-right: 10%;} + a {text-decoration: none;} + @media screen { + hr.ppg-pb {margin:30px 0; width:100%; border:none;border-top:thin dashed silver;} + .pagenum {display: inline; font-size: x-small; text-align: right; position: absolute; right: 2%; padding: 1px 3px; font-style: normal; font-variant:normal; font-weight:normal; text-decoration: none; background-color: inherit; border:1px solid #eee;} + .pncolor {color: silver;} + } + @media print { + hr.ppg-pb {border:none;page-break-after: always;} + .pagenum { display:none; } + } + h3 {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.4em} + .footnote .label {position: absolute; right: 84%; text-align: right;} + .img {border:0;} + .footnote {margin-left: 10%; margin-right: 10%; font-size: 0.9em;} + .figcenter {margin: 2em auto 2em auto; text-align: center;} + .fnanchor {font-size: .8em; text-decoration: none;} + .caption {font-size:.8em} + hr.tb {width: 35%; margin-top: 2.0em; margin-bottom: 2.0em; border:none; border-bottom:1px solid black; clear:both;} + .tn {margin-left: 8%; margin-right: 8%; margin-top: 5%; margin-bottom: 5%; padding: .25em 1em; background: #EEE; background-image: none; color: black; border: solid black 1px; font-size: 96%} + .blockquot {font-family: sans-serif; margin-left:5%; margin-right:5%} + h2 {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.6em} +</style> + +</head> +<body> +<div>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30078 ***</div> + +<div class='tn'> +<b>Transcribers note:</b> +<p> +This e-text was produced from Project Runeberg’s +digital facsimile edition of<br /> +<b>Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv</b><br /> +printed in 1914 and available at<br /> +<b>http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/</b> +</p> +<p> +This text has been edited so that this document only contain the book +<b>Hemsöborna</b>. The table of content has been moved to the start of the book. +</p> +<p> +Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been +changed to use <i>italics</i>. +</p> +<p> +Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. +Learn more at http://runeberg.org/ +</p> +</div> + +<hr class='ppg-pb' /> +<p style='text-align: center; font-size: 2.0em; margin-top:2.0em'> +<a href="#LN_HEMSOBORNA">HEMSÖBORNA</a> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'> +AV +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'> +AUGUST STRINDBERG +</p> +<div class='figcenter'> +<img src='images/0001.png' alt='' title='' class='img'/><br /> +</div> + +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:3.0em; margin-bottom:0.0em'> +STOCKHOLM +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'> +ALBERT BONNIERS FÖRLAG +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'> +<i>Copyright. Albert Bonnier 1914.</i> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:4.0em; margin-bottom:0.0em'> +STOCKHOLM +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'> +ALBERT BONNIERS FÖRLAG +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<p> +<a id='LN_HEMSOBORNA' name='LN_HEMSOBORNA'></a> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'> +HEMSÖBORNA +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0.0em; margin-bottom:2.0em'> +SKÄRGÅRDSBERÄTTELSE +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<h2>INNEHÅLL.</h2> +<h3><i>Hemsöborna.</i></h3> +</div> + +<table border='0' width='80%' cellpadding='2' cellspacing='0' summary='' style='margin:0em; margin-left: 10%'> +<col style='width:80%;' /> +<col style='width:20%;' /> + +<tr><td style='text-align: left'> +1. Carlsson går in i tjänsten +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_7'>7</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +2. Söndagsvila och söndagsvärv +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_22'>22</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +3. Drängen lägger trumf på bordet +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_40'>40</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +4. Det bullrar till bröllop +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_72'>72</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +5. Man slåss på tredje lysningsdagen +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_100'>100</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +6. Ändrade förhållanden +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_138'>138</a> +</td></tr> + +<tr><td style='text-align: left'> +7. Carlssons sanndrömmar +</td><td style='text-align: right'> +<a href='#page_159'>159</a> +</td></tr> +</table> + +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_7' name='page_7'></a>7</span> +<h2>FÖRSTA KAPITLET.</h2> +<h3>Carlsson går in i tjänsten och befinnes<br />vara en spelfågel.</h3> +</div> + +<p> +Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade +ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Clara +och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta +honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, +innan de kommo i båt. De skulle till handelsman +och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta +gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och +få ett frimärke, och så skulle de ner till Fia Lövström +i Kroken och låna tuppen mot ett halvpund +småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på +gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med +dopp. Och så kommo de äntligen i båt, men Carlsson +ville styra, och det kunde han inte, för han hade +aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, +att de skulle hissa focken, som inte fanns. +</p> +<p> +Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare +och grinade åt manövern, när ekan gick över stag +och länsade ner åt Saltsäcken. +</p> +<p> +— Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling +genom vinden; — stopp till! stopp till! och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_8' name='page_8'></a>8</span> +medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara knuffat +undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades +Lotten få ekan opp i vinden igen, så att nu strök +det ner åt Aspösund med god gång. +</p> +<p> +Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med +blå ögon och näsa krokig som en syskonhake. Livlig, +lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna förstod +han inte alls, och han var också kallad ut till +Hemsö för att ta hand om åker och kreatur, som +ingen annan ville ta befattning med, sedan gubben +Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården. +</p> +<p> +Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna +om ställningar och förhållanden, så fick han riktiga +skärkarlssvar: +</p> +<p> +— Ja si, det <i>vet</i> jag inte! Ja si, det kan jag +<i>inte</i> säga! Ja si, det vet jag <i>rakt</i> inte. +</p> +<p> +Så dem blev han inte klok på! +</p> +<p> +Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, +medan alfågeln gäckade bakom kobbarne och orren +spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar och +strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. +Då bar det av ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren +blinkade. Och ibland strök man förbi en +ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som +ett spöke; än lyste kvarliggande snödrivor som lärft +på bleke, än döko skötvakare upp ur det svarta +vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över +dem; en yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe +och tutade liv i tärnor och måsar, som gjorde larm, +värre än hin håle, och längst ut, där stjärnorna gingo +ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en +stor ångare, som släpade fram en lång rad runda +ljus, utsläppta genom salongsventilerna. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_9' name='page_9'></a>9</span></p> +<p> +Allt var nytt för Carlsson och han frågade om +allt; och nu fick han svar, så många, att han kände +sig tydligt vara kommen på främmande mark. +</p> +<p> +»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär +detsamma som att inför stadsbon vara från landet. +</p> +<p> +Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så +att man måste ta ner och ro. Och snart inkomna i +ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en stuga +inne mellan alar och tallar. +</p> +<p> +— Nu ä vi hemma, sa Clara och båten sköt in +i en smal vik, där en ränna var huggen genom vassen, +vilken rasslade mot båtsidorna, och väckte en +lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok. +</p> +<p> +Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig +uppe vid stugan. +</p> +<p> +Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och +urlastningen började. Seglet rullades på råt, masten +togs ur, och stagen virades med tågnålarne omkring. +Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar, +knyten lågo snart på bron. +</p> +<p> +Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen +och såg idel nya och ovanliga ting. Utanför bron +låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed brons +långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare, +fästor, draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och +på broplankorna stodo strömmingstrummor, tråg, +tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet låg +en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade +ejdrar, skrakar, prackor, svärtor, knipor, +och under takskägget lågo på hållare segel och +master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar, lakklubbor. +Och på land stodo gistgårdar med +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_10' name='page_10'></a>10</span> +strömmingsskötar, så stora som de största kyrkfönster, +flundernät med maskor, som man kunde få armen i, +abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste slädnät; +men rätt opp från bron gick det som en herrgårdsallé +med två rader klykstör, och på dem hängde +stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu +lyktan och kastade sitt sken på sandgången, som +gnistrade av musselskal och torkade fiskgälar, och i +noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost +i spindelnät. Men lyktan lyste också på ett +gammalt gummansikte, som tycktes torkat av blåst, +och på ett par små vänliga ögon, som krumpit ihop +vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan, +en raggig best, som kunde gå lika bra i sjön +som på land. +</p> +<p> +— Nå, ä ni hemma nu, kära hjärtans, hälsade +gumman, och har ni gossen med er? +</p> +<p> +— Jo, här ä vi, och här ä Carlsson, ska moster +se! svarte Clara. +</p> +<p> +Gumman torkade sin högra hand på förklädet +och räckte den åt drängen. +</p> +<p> +— Välkommen då, Carlsson, och må han trivs +hos oss. Har ni fått med kaffet och sockret, flickor, +och seglena är inne i bo’n? Så, kom då opp, så +ska ni väl ha er något att äta. +</p> +<p> +Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson +tyst, nyfiken, i väntan att få reda på huru hans +liv skulle ställa sig på den nya platsen. +</p> +<p> +Det brann eld i spiseln inne i stugan och det +vita slagbordet hade en ren duk på; och på duken +stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett +timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar +med rosor och förgätmigej; en nybakad bulle och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_11' name='page_11'></a>11</span> +skörtorkade skorpor, en smörtallrik, sockerskål och +gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson +fann rikemansaktig och som han ej väntat sig så +långt bortom all ära och redlighet. Men stugan +själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade +henne i det flammande skenet från spiseln, som korsade +sig mot talgljusets i mässingsstaken och lyste +i mahognychiffonjéns något suddiga polityr, speglade +sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel, +gnistrade i silverinläggningarne på de +långa fågelbössornas damascherade pipor och ritade +upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av +postillor, psalmböcker, almanackor och bondepraktikor. +</p> +<p> +— Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson, +som var en nyare tids barn, sprang verkligen +inte ut på logen, utan steg genast fram och satte +sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade +med hans kista, som kom ut i köket, vilket låg på +andra sidan farstun. +</p> +<p> +Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet; +krokade på igen och gav henne ett litet +kok samt förnyade bjudningen, denna gång med tillägg, +att Carlsson skulle sitta ner vid bordet. +</p> +<p> +Drängen satt och rullade mössan och passade +på vindkasten, hur han skulle ställa sina segel, för +det var alldeles tydligt, att han beslutat sig för att +stå väl med vederbörande, men som han inte visste +ännu, om gumman var av den sorten som tålde att +man pratade, vågade han inte slå opp språklådan +med detsamma, förrän han hade hört var landet låg. +</p> +<p> +— Det var en rasande rar chiffonjé, det där, +tog han till och fingrade på mässingsrosorna. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_12' name='page_12'></a>12</span></p> +<p> +— Hm! sa gumman, men det är inte så mycket +i henne. +</p> +<p> +— Hå, det vet jag visst det, smickrade Carlsson +på och trädde in lillfingret i nyckelhålet till klaffen; +där är nog moltum, där! +</p> +<p> +— Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon +kom hem från auktion, men Floden skulle i jorden, +och Gusten på exesisen, och så har det ingen reda +varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde +nya stugan, som ingen nytta var till, och så gick det +undan för undan. Lägg i sockret nu, Carlsson, och +drick en kopp kaffe. +</p> +<p> +— Ska jag börja, jag? krusade drängen. +</p> +<p> +— Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman. +Den välsignade gossen är ute på sjön med +bössan och så tar han Norman med sig, så det blir +aldrig något uträttat. Bara de kan komma ut och +klå efter en fågel, så låter de kreatur och fiske gå +över styr, och ser Carlsson, det är därför han har +kommit hit för att styra till rätta; och därför ska +han hålla sig liksom litet för mer och ha ett öga på +gossarne. Vill han inte ta en skorpa, Carlsson? +</p> +<p> +— Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom +för mer, så att de andra lystra på mig, då ska +det också vara ordning, och då ska jag ha ett ryggstöd, +för jag känner gossarne, när man ska vara du +och gemen med dem, tog Carlsson sitt landfäste, +när han kände var han var hemma. Vad sjöaffärderna +anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för +dem känner jag inte, men på land, där är jag hos +mig, och där vill jag råda. +</p> +<p> +— Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då +ha vi söndag och få språka vid dagsljus. Nu ska +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_13' name='page_13'></a>13</span> +Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig +sedan. +</p> +<p> +Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset +och lät det rinna till en dryg fjärdedel i koppen. +Och sedan han druckit en slurk, kände han +sig benägen att uppta det fallna samtalet, som berört +honom ytterst angenämt. Men gumman hade +rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut +och in, och rackan gav skall på gården, så att +uppmärksamheten drogs utåt. +</p> +<p> +— Så, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman. +</p> +<p> +Och nu hördes röster utanför och rasslet av +klackjärn emot bergknallarna, och mellan balsaminerna +i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två +manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och +packningar på ryggarne. +</p> +<p> +Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades +dörren till stugan. In kom nu klivande sonen i sjöstövlar +och stortröja; och med den lycklige jägarens +säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa +ejder på bordet vid dörren. +</p> +<p> +— God afton, mor, där har du kött! hälsade han +utan att ännu märka den nykomne. +</p> +<p> +— God afton, Gusten. Ni ha varit borta länge, +hälsade gumman igen, under det hon kastade en +ofrivilligt belåten blick på de praktfulla ejderhanarna +i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade +brösten och de sjögröna nackarna. — Ni har +haft gott skytte, ser jag. Nå, se här ha vi Carlsson +nu, som vi ha väntat! +</p> +<p> +Sonen kastade en forskande blick ur sina små, +vassa ögon, som halvskymdes av ljusröda ögonhår, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_14' name='page_14'></a>14</span> +och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit öppen, +blev blyg. +</p> +<p> +— God afton, Carlsson, sade han kort och +skyggt. +</p> +<p> +— God afton själv, svarte drängen och anslog +en ledig ton, färdig att bli överlägsen så fort han +fått den unge mannen klar för sig. +</p> +<p> +Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på +fönsterbrädet och lät modern ge sig en kopp kaffe, +i vilken han genast lade brännvin, och drack, under +det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne +och undersökt dem. +</p> +<p> +— Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson +och klämde dem över bröstet för att känna, om de +voro feta. Han är en snäll skytt, kan jag se, för skotten +sitter på rätta stället. +</p> +<p> +Gusten svarade med ett listigt grin, för han +hörde genast, att drängen inte förstod skytte, då +han berömde skott, som satts in medfjärs och gjort +fåglarne odugliga till vettar. +</p> +<p> +Men Carlsson gick på oförfärat och pratade, berömde +skälskinnsväskorna, prisade bössan och gjorde +sig så liten som möjligt, så okunnig om sjösakerna +som han verkligen var, och mer till. +</p> +<p> +— Var har du gjort av Norman? frågade nu +gumman, som började bli sömnig. +</p> +<p> +— Han håller på att bära opp grejorna i boden, +svarte Gusten, men han kommer väl snart. +</p> +<p> +— Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är +på tiden också, och Carlsson kan vara trött, som har +varit ute och färdats. Jag ska visa honom till rätta +var han ska ligga, om han följer med. +</p> +<p> +Carlsson ville gärna stanna kvar och se +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_15' name='page_15'></a>15</span> +timglaset rinna ur, men antydningarne voro för öppna, +att han längre skulle våga fresta. Och gumman +följde honom ut i köket, men kom strax in igen till +sonen, som genast återtagit sin frimodiga min. +</p> +<p> +— Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman; +han ser mig rejäl och villig ut. +</p> +<p> +— N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, +mamma, han pratar smörja, den hålen! +</p> +<p> +— Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå, +fast han är språksam. +</p> +<p> +— Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel, +som vi få dras hårt med, innan vi bli fri från +honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta +för maten, och inte ska han komma mig för när, +inte. Ja si, du tror aldrig vad jag säger, men du +får väl se, du får väl se! Och så ångrar du dig, +när det är för sent! Hur var det inte med gamla +Rundqvisten! Han var också så mör i mun, men +i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi hanka +me’n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna +där hymlare, som ä kringa i mun, är bara stora i +grötfatet. Tro du mig! +</p> +<p> +— Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro +folk om gott och begära orimligheter sen! Rundqvisten +är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land +också; men han kan så mycket, som andra inte kan; +och sjökarlar få vi aldrig mer, för de gå till flottan +och tullen och lotsverket, så hit kommer bara landsfolk. +Ja, ser du, man får ta vad man får. +</p> +<p> +— Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer, +utan alla ska gå till kronan, och hitut samlas allt +skrap oppe ifrån land. Inte må en tro, att något +ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_16' name='page_16'></a>16</span> +orsaker, och därför säger jag som förr: se opp med +ögona! +</p> +<p> +— Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, +återtog gumman, och hålla reda på ditt, för det blir +ditt alltsammans ändå, och du skulle vara hemma +och inte ligga på sjön jämt och samt och åtminstingen +inte ta folket från arbete, som du gör. +</p> +<p> +Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte: +</p> +<p> +— Åja, mor, men du tycker nog om att få stek +på bordet, när det vankats salt fläsk och torrfisk +hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för +resten, så, jag går inte på krogen, jag, och något +ska en ha att roga sig med. Mat ha vi ju, så det +räcker, och lite pengar på banken med, och gården +ruttnar inte; vill han brinna, så kan han få det, +efter som han är brandförsäkrad. +</p> +<p> +— Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men +allting annat faller sönder; gärsgårdarne ska lagas, +dikena ska tas opp, logtaket multnar, så det dryper +in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är +sköra som fnöske, nätena ska lettas och mjölkkällarn +skulle täckas. Ock-ock-ock, det är så mycket som +skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi +väl se till, om inte det kan bli av ändå, efter som +vi ha fått en enkom till att ordna me’t, och få se om +inte Carlsson är mannen till’et. +</p> +<p> +— Nå, så lät ’en göra’t då! snäste Gusten och +reste med handen sitt kortsnaggiga hår på ända, +så det stod som spik. Se där är Norman! Kom +och ta en halv nu, Norman! +</p> +<p> +Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende +mustascher och blåa ögon, kom nu in i stugan och +slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han hälsat +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_17' name='page_17'></a>17</span> +gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor +ur västfickorna och stoppat med svarta ankaret, +började de på jägarvis, vid en kaffehalva, gå +igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i havsbandet. +Och fåglarne undersöktes med fingrarna i +skottsåren, och haglen räknades, oavgjorda träffar +förhandlades, och nya planer till andra utflykter uppkastades. +</p> +<p> +Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för +att få sitt natthärbärge. +</p> +<p> +Det var en ryggåsstuga och såg ut som en +skuta med kölen i vädret, flytande på lasten, bestående +av allt världens gods. Högst upp under den +sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne; +därunder voro bräder och båtbord stuvade +till torkning; lin- och hamphärvor, draggar, smidesjärn, +lökknippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk +lågo nystoppade vettar i en lång rad; på en +annan voro fårskinn kastade; från en tredje dinglade +sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och strumpor; +och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor, +käppar med ålskinn, störar med långrevar och +stångkrok. +</p> +<p> +Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä, +och vid väggarne tre utdragssoffor, bäddade och +med ganska rena, men grova lakan. +</p> +<p> +I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en +plats och, sedan hon avlägsnat sig med ljuset, lämnat +den nykomne i skymningen, som endast svagt upplystes +av glöden från spisen och en kort månstrimma, +som lagt sig på golvet kluven och rutad av fönstrets +post och spröjsar. Av blygsamhetsskäl bestods intet +ljus vid sänggången, då flickorna också hade sina +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_18' name='page_18'></a>18</span> +sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln +i skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog +uret ur västfickan för att dra upp det vid skenet av +kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i hålet och +började vrida med något ovan hand, ty klockan var +endast i gång om söndagarne och vid högtidliga tillfällen, +då han hörde en djup knarrande stämma stiga +upp från sängkläderna: +</p> +<p> +— Nej, si fan har klocka också! +</p> +<p> +Carlsson röck till, tittade ner och såg i glödskenet +ett lurvigt huvud med ett par pliriga ögon +upphängt på stödet av två håriga armar. +</p> +<p> +— Angår det dej, du? svarade han för att inte +vara svarslös. +</p> +<p> +— Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig +går dit! svarte huvet. Men det var en schangtil +karl i alla fall, som har saffian i stövelhalsarna. +</p> +<p> +— Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han +också, om han sätter till! +</p> +<p> +— Nej, Jessus, har han galoscher också; då kan +han bestämt bju’ på en sup! +</p> +<p> +— Ja, det kan han också, om det gäller, svarade +Carlsson avgjort och gick efter höganäskruset. Var +så god och håll till godo. +</p> +<p> +Han tog ur korken, drack en klunk och räckte +över kruset. +</p> +<p> +— Nå, Gud signe honom, jag tror rent av det +är brännvin. Så, gutår och välkommen till bys! Nu +säger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig +tokiga Rundqvist, för så heter jag mest. +</p> +<p> +Och så kröp han under täcket. +</p> +<p> +Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i +säng, sedan han hängt sin klocka på saltskäppan +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_19' name='page_19'></a>19</span> +och ställt stövlarna mitt på golvet, så att de röda +saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i +stugan och endast Rundqvist hördes snörfla bort vid +spisen. Carlsson låg vaken och tänkte på framtiden; +som en spik satt gummans ord i huvet, om att +han skulle vara liksom förmer än de andra och att +han skulle sätta gårdsbruket på fötter. Omkring +den spiken värkte och bulnade det, och det var som +han skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och +tänkte på mahognychiffonjén och sonens röda hår +och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en +stor knippa nycklar på en stålring och skramla med +dem i byxlommen, och så kommer någon och ber +om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar +på högra benet, sticker ner handen i fickan och +känner nycklarne mot låret; och så plockar han på +knippan, som när man reder drev, och när han fått +fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker +han in den i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret +i aftons, men nyckelhålet, som sett ut som ett öga +med en ögonsten i, blir runt och stort och svart som +en bössmynning och över andra ändan av pipan ser +han sonens röda sarvöga sikta skarpt, lömskt, som +om han ville försvara sitt guld. +</p> +<p> +Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp +ur sin halvslummer. Mitt på golvet, dit månrutorna +flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som snart +dykte ner i en säng, vilken knarkade ett väldigt +tag som en båt mot en rankig brygga, och så levde +det i lakan och fnissades, tills det blev tyst. +</p> +<p> +— God natt, små flickor, hördes Rundqvists +slocknande röst. Dröm om mig, så är ni snälla. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_20' name='page_20'></a>20</span></p> +<p> +— Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten. +</p> +<p> +— Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara. +</p> +<p> +— Ni är — så snälla — så! Om jag bara kunde +vara så snäll — som — ni! suckade Rundqvist. Ja, +Herre Gud, man blir gammal och så får man inte +sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med +livet. God natt med er, barn, och akta er för Carlsson, +för han har klocka och saffiansstövlar! Ja, +Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer, +lyckan går, lycklig den som flickan får. — Va ligger +ni och fnissar för där borta! — Hör nu, Carlsson, +kan jag inte få en sup till, det är så rysligt kallt här +bortnast, för det drar från spisen. +</p> +<p> +— Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag +sova, snäste Carlsson, som blivit störd i sina drömmar +om framtiden, i vilka varken förekommo vin +eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning +som »förmer». +</p> +<p> +Det blev tyst igen, och endast dova ljud från +jägarnes historier trängde genom de båda dörrarne +och däremellan nattvindens sakta ryckande i spjället. +</p> +<p> +Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren +Lottens halvhöga stämma läsa utantill något, som han +först inte kunde fatta, men som småningom släpade +fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde: +och inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo, +tyriketärditt, ochmaktenochhärlighetenievighetamen. +God natt, Clara! Sov gott! +</p> +<p> +Och så snarkade det om en liten stund från +flickornas säng, men Rundqvist drog timmerstockar +så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek +eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_21' name='page_21'></a>21</span> +inte själv, om han var vaken eller sov, förrän han +kände täcket lyftas och en knubbig och svettig kropp +krypa ner vid sin sida. +</p> +<p> +— Det är bara Norman! hörde han en inställsam +röst bredvid sig och förstod, att det var drängen, +han skulle ha till sängkamrat. +</p> +<p> +— Jaså, det är skytten, som är hemkommen, +knarrade Rundqvists rostiga bas. Och jag trodde +det var Calle som var ute att skjuta på lördagsafton. +</p> +<p> +— Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen +bössa har kvar, fräste Norman av. +</p> +<p> +— Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte +förlora sista ordet. Jag kan skjuta svartstarar med +rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå. +</p> +<p> +— Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga +stämma genom dörren utifrån farstun. +</p> +<p> +— Javars! svarade korus. +</p> +<p> +— God natt med er då! +</p> +<p> +— God natt, moster! +</p> +<p> +Och så drogos långa suckar, och så pustades, +flåsades och snusades, tills snarkningarne voro igång. +</p> +<p> +Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och +räknade fönsterrutorna för att bli sanndrömmad. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_22' name='page_22'></a>22</span> +<h2>ANDRA KAPITLET.</h2> +<h3>Söndagsvila och söndagsvärv; den gode<br />herden och de elaka fåren; morkullorna<br />som fick vad de behövde, och drängen<br />som fick kammaren.</h3> +</div> + +<p> +När Carlsson vaknade om söndagsmorgonen vid +tuppens galande, voro alla sängar tomma, och +flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen +lyste fullt och bländande in i köket. +</p> +<p> +Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut +på backen för att tvätta sig. Där satt redan unga +Norman på en strömmingstunna och blev klippt i +håret av den allkunnige Rundqvist, som påtagit en +ren nattkappa, stor som en daglig tidning, och bästa +stövlarna voro också på. Vid en fotlös järngryta, +som blivit anvisad som tvättfat, fick Carlsson med +en klick grönsåpa verkställa sin söndagstvättning. +</p> +<p> +I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte +intvålat, och under grymma grimaser åt en +spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram +och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet. +</p> +<p> +— Ska ni åt körka i dag? frågade Carlsson +såsom morgonhälsning. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_23' name='page_23'></a>23</span></p> +<p> +— Nej, vi komma inte så titt i Guds hus, svarte +Rundqvist; för vi ha två romilar dit och lika många +dän, och man ska inte ohelga vilodagen med onyttigt +arbete. +</p> +<p> +Lotten kom nu ut och sköljde potatis, medan +Clara gick till matboden att hämta salt fisk ur +vinterkaret eller familjegraven, i vilken all småfisk, som +dött i nät eller sump och inte kunde bevaras, blev +nedsaltad huller om buller utan anseende till person +och avsedda till husets löpande behov. Där lågo bleka +mörtar sida om sida med röda sarvar; pankor, gärsar, +sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror, +lindare, lakar, sikar; alla med någon skavank: en +sönderriven gäl, ett urkrokat öga, ett vilsegånget +ljusterhugg i ryggen, en klack mitt på buken och så vidare. +Hon tog ett par göpnar, vaskade ur det mesta saltet +och så gick sällskapet i grytan. +</p> +<p> +Medan frukosten stod på elden, hade Carlsson +klätt sig och slog några lovar ute på backen för +att se på lägenheterna. +</p> +<p> +Stugan, som egentligen var sammanbyggd av två, +låg på en backknalle vid södra och inre ändan av +en lång, tämligen grund vik av fjärden och vilken +skar så djupt in i landet, att man ej såg stora sjön, +utan kunde tro sig vara vid en liten insjö oppe +i land. Backknallarne sänkte sig ner till en dal med +betesmarker, ängar och hagar, vilka voro kantade +med lövskog av björk, al och ek. Norra sidan av +viken var skyddad för de kalla vindarne genom en +höjd, bevuxen med granskog, och södra delarne av +ön utgjordes av talldungar, björkhagar, mossar, kärr, +mellan vilka en åkerlapp här och där var upptagen. +</p> +<p> +På backen stod jämte boningshuset matboden, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_24' name='page_24'></a>24</span> +och ett stycke därifrån låg storstugan, ett rött +knuttimrat, ganska stort trähus med tegeltak, vilket gamla +Floden rest åt sig till undantag, men som nu stod +obebott, emedan gumman ej ville bo ensam där och +onödigt många eldstäder skulle dragit för mycket på +skogen. +</p> +<p> +Längre bort, åt hagen till, lågo fähus och loge; +i en dunge av resliga ekar hade bastun och källaren +sina skuggiga platser; och längst ut i södra ängen +syntes taket av en förfallen smedja. +</p> +<p> +Nere vid vikens inre ända stodo sjöbodarne intill +båtbryggan och där var även hamnen för båtarne. +</p> +<p> +Utan att beundra landskapets skönheter syntes +Carlsson dock angenämt tilltalad av det hela. Den +fiskrika viken, de släta ängarne, de lutande åkrarne +skyddade för vindarne och med gott fall, den täta +timmerskogen, de sköna virkesträden i hagarne, allt +lovade goda avkastningar, om blott en kraftig hand +satte makterna i rörelse och finge de nergrävda +skatterna upp i dagsljuset. +</p> +<p> +Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han +i sina betraktelser av ett skallande »hoj», som gick +ut från stugukvisten och ekade kring vikar och sund +och strax därpå besvarades från logen, från hagen +och från smedjan i samma ton. +</p> +<p> +Det var Clara, som ropade till frukost, och snart +sutto de fyra karlarne kring köksbordet, där det stod +nykokt potatis och salt fisk, smör, rågbröd och +brännvin — efter som det var söndag. Gumman gick +omkring och manade till god matlust samt kastade då +och då ett öga på spiseln, där det kokades åt höns +och grisar. +</p> +<p> +Carlsson hade tagit plats vid bordets övre +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_25' name='page_25'></a>25</span> +kortända, Gusten hade valt ena långsidan, Rundqvist den +andra och Norman den nedre kortändan, så att man +egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, +utan trodde sig ha fyra talmän i nämnd. Men +Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina utlåtanden +med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk +och boskap; men Gusten svarade ej, eller svarade +med fiske och jakt, varvid Norman understödde, och +Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade +på en tvedräktens pinne här och där, när strid höll +på att glimma upp, blåste på lågan, när den ville +slockna, stack till höger och gaddade till vänster och +visade sällskapet, att de voro lika dumma och +okunniga allihop och att han ensam hade hand om +förståndet. +</p> +<p> +Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände +sig alltid till en granne, och Carlsson såg, att här +var ingen vänskap att vänta. +</p> +<p> +Norman, den yngsta, kände alltid efter att han +hade ett litet armbågstöd hos husbonden, som ändå +var säkrast att lita sig till. +</p> +<p> +— Ja si, att lägga på grisar, när man inte har +mjölk i lagårn, si det var då rakt inte värt, domderade +Carlsson; och mjölk kan man inte få, utan +att man sår klöver i höstsäden. Si det ska vara +cirkulatsjon i jordbruket; det ska liksom cirkulera, det +ena med det andra. +</p> +<p> +— Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det +också, vet ju Norman, vände sig Gusten till sin +granne; för si man kan inte sätta strömmingsskötarne, +förrän flundrorna slutat ta, och man får inga flundror, +förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_26' name='page_26'></a>26</span> +andra, och där det ena släpper, så tar det andra ve. +Är det inte så, Norman, kanske? +</p> +<p> +Norman biföll utan motsträvighet och tog för +säkerhetens skull om refrängen, när han märkte, att +Carlsson gjorde sig färdig att hugga in igen: +</p> +<p> +— Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det +andra släpper. +</p> +<p> +— Vem är det som släpper sig? fann nu +Rundqvist gott inskrida, när Carlsson med en sarvstjärt +mellan tänderna gjorde stora åtbörder med +armarne för att ro opp samtalet åt sin kant igen +men nu måste instämma i de andras grin, mera +framkallat av skadeglädje åt att jordbruket blev lagt åt +sidan, än åt den enkla roligheten. Och uppmuntrad +av framgången började Rundqvist göra utvikningar +på det lyckligt funna ämnet, så att något allvarsamt +ord icke mer hade att påräkna någon åhörare. +</p> +<p> +När frukosten var slut, kom gumman in och +bad Carlsson och Gusten följa med ut åt lagården +och på gärdena för att få samråda om sysslornas +fördelning och se till vad som skulle göras för att +få gården på fötter; och sedan skulle man samlas +inne i stugan för att läsa predikan. +</p> +<p> +Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände +en pipa, men Norman tog sin dragharmonika och satte +sig på förstukvisten, medan de andra gingo upp åt +lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet +tillståndet överträffande hans förhoppningar om det +värsta. Tolv kor lågo på knä och åto mossa och +halm, sedan fodret tagit slut. Varje försök att resa +dem var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få +dem på bena genom att skjuta en planka under buken, +lämnades de åt sitt öde tills vidare. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_27' name='page_27'></a>27</span></p> +<p> +Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som +en läkare när han går ifrån en dödsbädd, men sparade +sina goda råd och förbättringsförslag tills vidare. +</p> +<p> +Med oxparet var det ändå sämre, ty de hade +nyss slutat vårplöjan, och fåren hade bara bark att +fnalla från de längesedan avätna lövknipporna. +</p> +<p> +Svinen voro magra som jakthundar; hönsen +sprungo omkring i lagårn, och gödselhögar lågo +kringkastade här och var, under det vattnet fick rinna +ut i rännilar var det kunde. +</p> +<p> +Sedan allt var översett och befunnet i lägervall, +förklarade Carlsson, att här inte var annat göra än +komma med kniven. +</p> +<p> +— Sex kor som mjölkar är mer än tolv som +svälta! Och han undersökte speglarne och +mjölkhålorna, och med stor säkerhet prickade han de sex, +som skulle få äta opp sig och så gå till slaktarn. +</p> +<p> +Gusten gjorde invändningar, men Carlsson +försäkrade och bedyrade: att de skulle gå till döden! +De skulle dö så visst som han levde! +</p> +<p> +Och sedan skulle det bli andra ordningar av. +Men först och främst skulle det köpas torrt och +gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen. +</p> +<p> +När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde +han de livligaste föreställningar mot att lägga ut +pengar för så’nt som man kunde ha själv, men +gumman tystade ner honom med förklaringen, att han +inte förstod saken. +</p> +<p> +Och efter några förberedande mindre anordningar +lämnades lagården och man vandrade utåt gärdena. +</p> +<p> +Här lågo hela sträckor i träda. +</p> +<p> +— Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när +han såg så föråldrat bruk på en så god jord. — +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_28' name='page_28'></a>28</span> +Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i världen +har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta +gröda alla år, varför ska man bara ta vartannat? +</p> +<p> +Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och +in skulle suga ur jorden, vilken ju behövde vila, +den också liksom människan, men Carlsson avgav +en riktig, om ock något dimmig förklaring över huru +klövergrödan gödde jorden i stället för att suga den, +utom att den höll åkern fri från ogräs. +</p> +<p> +— Si, det hade man då aldrig hört talas om: +grödor som gödde, menade Gusten, vilken ej kunde +förstå Carlssons lärda utläggning om hur gräsväxterna +tog sin mesta föda »ur luften». +</p> +<p> +Därpå granskades dikena och befunnos fulla med +grundvatten, igenväxta och med dåligt avlopp. Säden +stod fläckvis, som om man kastat ut kornet nävtals, +och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne +lågo oröjda och fjolårslövet täckte och kvävde gräset +i en enda hopklibbad koka. Gärsgårdarne voro +fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som +gumman redan föreställt Gusten under föregående +kvällens samtal. Men Gusten hörde icke på Carlssons +djupgående granskningar, slog dem ifrån sig som +något obehagligt man grävde upp ur det förflutna, +och fruktade det myckna arbete, som vinkade och +än mer de pengar modren måste knipa fram med. +</p> +<p> +När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också +Gusten efter, och när de andra kommit till skogen, +var han försvunnen. Gumman ropade först några hoj +efter honom, men utan att få svar. +</p> +<p> +— Ja, så må han gå, mente gumman; si det +är så med Gusten, att han alltid har varit liksom lite +slög och doven, utom när han kan komma ut på sjön +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_29' name='page_29'></a>29</span> +med bössan. Men Carlsson ska inte se åt’en, för det +är inte något ont me’n. Si det var så, att fadren ville +liksom ha honom till något bättre och ville inte han +skulle gå som dräng, utan lät’en hållas med det som +roga’n; och när han var tolv år, så fick han egen +öka, och bössa förståss, och sen var det ingen reda +med honom. Men nu går fisket tillbakars och +därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till +sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått, +om Gusten bara förstått till att hålla efter folket, +men si han ska alltid göra sig så gemen med +gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet. +</p> +<p> +— Ja, si det duger rakt inte att klema med +folket, häktade genast Carlsson på; och det ska jag +säga moster också, här mellan fyra ögon, att ska jag +vara liksom kustus, så må jag äta i stugan och sova +för mig själv på kammarn, för annars blir det ingen +respekt, och jag kommer aldrig ur fläcken. +</p> +<p> +— Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade +gumman, under det hon klev över stättan, så lär det +nog väl inte gå för sig. Folket är inte sådant numer, +att de skulle lida att man åt annerstans än med +dem i köket; det vågade inte Floden en gång på +sistone, och Gusten har aldrig torts på det; och +gör man det, så är de så golika att göra spektakel +med maten, och så sätter de sig på tvärn. Nej, +så det kan väl nog inte bli, det. Men att han sover +på kammarn, är något annat och det ska vi se till; +för resten tycker nog folket de är många ändå i +köket, och Norman, tänker jag, sover hellre allena i +soffan än tillsammans med någon annan. +</p> +<p> +Carlsson fann för gott vara nöjd med halvvunnet +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_30' name='page_30'></a>30</span> +spel, och stoppade tillsvidare den andra pipan i +säcken. +</p> +<p> +De kommo nu in i granskogen, där ännu en +snödriva, smutsig av damm och nerfallna barr, låg +mellan ett par rullstensblock; granarne svettades +redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras +fötter blommade vitsippor, och under hasselbuskarne +stucko blåsippor opp genom de multnade lövens +genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en +varm fukt; mellan trädstammarne syntes +gärdesglindret dallra över gärdsgården till ängen och längre +bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna +fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen +hamrade och skrek. +</p> +<p> +Gumman trippade före på den kala gångstigen +över barr och rötter, och när Carlsson, som gick +efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg +och försvinna under klädningsfållen, erinrade han +sig därvid, att han i går tyckte henne vara äldre. +</p> +<p> +— Moster är rektigt flink att spassera, fann sig +Carlsson uppmanad att lufta sina vårkänslor. +</p> +<p> +— Å, så han säger; en kunde tro att han ville +raljera med en gammal käring. +</p> +<p> +— Nej, si jag menar alltid vad jag säger, +försäkrade Carlsson trovärdigt, och ska jag hålla steg med +moster, så blir jag svett. +</p> +<p> +— Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte +gumman och stannade för att pusta. Här ser Carlsson +skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om +sommarn, när de inte är ute på kobbarne. +</p> +<p> +Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen +och fann, att där stod många famnar bryggved i +mått och att där fanns goda timmer på roten. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_31' name='page_31'></a>31</span></p> +<p> +— Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och +här ligger skatar och ris kvar i en enda bråte, så +varken ryss eller rackare kan komma fram! +</p> +<p> +— Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och +nu får en råda och ställa som en vill; och han +skall nog ordna det bra, är jag säker om; inte sant, +Carlsson. +</p> +<p> +— Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör +sitt, och det får moster hjälpa under med, ältade +Carlsson, som kände i andanom att det icke skulle +bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som +korporal, där gemenskapen var äldre i gården. +</p> +<p> +Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle +kunna intaga och bevara sin överhöghet, vilken han +hos gumman inplantade som huvudvillkoret för +gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle +predikan läsas, men ingen av karlarne var synlig. +De två skyttarne hade gått på skogen med bössorna, +och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon +solig backe, för så var det alltid när man skulle höra +Guds ord. Carlsson försäkrade, att de kunde reda +sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn +till köket, fingo de också ett ord med till livs, under +det grytorna kokade. Och när gumman yttrade oro +över att hon ej skulle kunna läsa, var Carlsson genast +redo att åtaga sig värvet. +</p> +<p> +— Ock-ock-ock! han hade läst så många +predikningar i sin dar hos advokatfiskaln, så det skulle +inte felas. +</p> +<p> +Gumman tog almanackan och slog upp dagens +text, som i dag på andra söndan efter påsk befanns +handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers +postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_32' name='page_32'></a>32</span> +på golvet, så att han kunde inbilla sig att +församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog han upp +i psalmboken och började med hög röst, löpande på +tonskalan, som han hört kolportörerna göra, och själv +gjort, predika opp texten: +</p> +<p> +— »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag +är den gode herden: den <i>gode</i> herden låter sitt liv +för fåren; men den som lejder är, och <i>icke</i> är +herden, vilken fåren <i>icke</i> tillhöra, ser ulven komma +och övergiver fåren och flyr.» +</p> +<p> +En underlig känsla av personligt ansvar +bemäktigade sig uppläsaren, när han uttalade orden: +<i>jag</i> är den gode herden, och han tittade ut genom +fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda +lejda flyktingarne Rundqvist och Norman. +</p> +<p> +Gumman nickade sorgset bifallande och tog +katten upp i knä, som om hon öppnat sin famn för +det förlorade fåret. +</p> +<p> +Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande +röst, såsom om han skrivit det själv: +</p> +<p> +— »Men den lejde flyr» — ja han flyr, broderade +han — »ty han är <i>lejd</i>» — skrek han — »och +vårdar intet om fåren. +</p> +<p> +<i>Jag</i> är den gode herden, och känner mina får, +och mina känna mig» — tog han utantill efter, som +det var ett språk ur katekesen. — Därpå sänkte +han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en +djup sorg över mänskornas ondska och framsuckade, +starkt betonat och med sidoblickar, icke utan ett +visst illmarigt underförstånd, såsom om han med +smärta angav några okända skälmar, utan att precis +vilja stå för anklagelsen: +</p> +<p> +— »Jag haver ock <i>andra</i> får, som icke äro av +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_33' name='page_33'></a>33</span> +<i>detta</i> fårahuset; dem måste jag ock draga +härtill; och de <i>skola</i> höra min röst!» Och med +ett förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt, +förtröstansrikt, viskade han: +</p> +<p> +— »Och det skall vara <i>ett</i> fårahus, och <i>en</i> +herde.» +</p> +<p> +— Och <i>en</i> herde! ekade gumman, som hade +sina tankar på helt andra håll än Carlsson. +</p> +<p> +Därpå grep han an postillan; gjorde ett +överslag över sidornas antal, grinade surt, när han såg, +att det var »en lång rackare», men tog mod till sig +och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något +på sidan om hans syften och höll sig mera till den +kristligt symboliska meningen, varför intresset ej var +så livligt som vid texten. I en rasande fart durkade han +genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom +till vändningarne, så att han kunde väta på +tummen och vända två blad på en gång, utan att +gumman märkte något. +</p> +<p> +Men när han såg, att slutet kom nära, och han +misstänkte amen skulle ta törn, sackade han av; +men det var för sent, ty i sista vändningen hade +han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad, +så att han stötte på amen högst upp på sidan, +alldeles som om han slagit huvet i en vägg. +Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på +klockan, varför Carlsson tog om amen en gång till +med litet garneringar »i fadrens, sonens och den +helige andes och för Jesu vår frälsares skull». +</p> +<p> +För att avrunda slutet och försona vad han brutit, +läste han ett fadervår, så långsamt och tärande, att +gumman, som kommit mitt i solskottet, nickade ihop +en gång till och hann morna sig, under det +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_34' name='page_34'></a>34</span> +Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack +ner huvet i vänstra handen för att göra en tyst +bön, som ej kunde avbrytas. +</p> +<p> +Gumman, som också kände sig brottslig, ville +ådagalägga sin uppmärksamhet med att i självvalda +ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av +Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten +och frälsarens egna ord, att det inte gick an med +mindre, än att det skulle vara <i>ett</i> fårahus och <i>en</i> +herde! <i>En</i> uteslutande, <i>en</i> för alla, <i>en, en, en!</i> +</p> +<p> +Clara hojade med detsamma till middag, och +nu hördes ur skogens djup två glada +igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans +skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists +mera originella po! som ingen kunde misstaga sig på. +</p> +<p> +Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med +lätta steg skynda till matgrytan, där de mottogos +av lindriga förebråelser av gumman för +uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som +bedyrade, att de icke hört någon kalla på dem, annars +skulle de <i>genast</i> ha kommit. +</p> +<p> +Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid +middagsbordet, men Rundqvist talade i dunkla +tungomål om jordbrukets högst »markvadiga» framsteg, +så att Carlsson förstod, att han redan var invigd +och upptagen i oppositionspartiet. +</p> +<p> +Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta +med mjölk och pepparkorn, bestått anrättningen, gick +allt manfolk på avskilda rum att sova, men +Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute +på backen, där det fanns en torr sten, vände +ryggen mot stugfönstren, medan han slumrade lite, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_35' name='page_35'></a>35</span> +vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en +eljes till spillo given söndagseftermiddag. +</p> +<p> +När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid +åtgått för att göra andakten trolig, reste han på sig, +gick in i stugan utan att knacka och röck fram med +sin begäran att få se kammaren. Gumman ville +uppskjuta och förebar rengöring och annat mer, men +Carlsson stod på sig och blev förd opp i vinden, där +verkligen längst in under takstolarne en liten +fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett +fönster på gaveln, som nu var dolt av en blårandig +rullgardin. Kammaren upptogs av en säng och ett +litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin. +På väggarne hängde något, som genom de vita, +skylande lakanen såg ut som kläder och vid +närmare påseende även befanns vara det, ty här stack +en rockkrage upp med sin hängare, här slank ett +byxben fram. Nedanför stod ett helt stall med +skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid +dörren en väldig järnbeslagen kista med en driven +låsskylt av koppar. +</p> +<p> +Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade +fönstret för att släppa ut den av fukt, kamfer, peppar +och malört blandade luften, samt lade mössan ifrån +sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova +gott, och mot gummans farhågor om kylans störande +inflytande, bekände han sig vara van att ligga kallt, +vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det +varma köket. +</p> +<p> +Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först +ta ut kläderna för att de inte skulle bli tobaksrökta, +men Carlsson lovade att inte röka tobak och bad och +besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_36' name='page_36'></a>36</span> +inte alls se åt dem, och moster skulle inte göra sig +omak och rusta om för hans räkning. Han skulle +krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda +opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in +där, för han förstod nog, att moster var rädd om sina +tillhörigheter, och här tycktes vara fasligheter med +moltum. +</p> +<p> +När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, +knogade opp sin kista och sitt brännvinskrus, hängde +sin tröja på en spik vid fönstret och ställde sina +sjöstövlar bredvid de andra skoparen. +</p> +<p> +Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten +skulle närvara, för nu skulle arbetet utdelas och var +man få sin post. +</p> +<p> +Gusten anträffades med någon svårighet och +förmåddes sitta en stund i stugan; men han deltog ej i +förhandlingen, och svarade på tillfrågningar endast +med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett +ord, satte sig på tvärn. +</p> +<p> +Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa +honom med sakkännedom, inge honom aktning med +den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten +på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten +var försvunnen, innan man visste ordet av. +</p> +<p> +Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk +i töcken, som snart drogo upp och täckte himlen med +små fjädermoln; luften förblev ljum. Carlsson +spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen; +vandrade vidare under de blommande, ännu halvt +genomskinliga hasselbuskarna, som bildade liksom en +tunnel över det drog där strök fram och ledde till +sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av +uppköparens jakt. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_37' name='page_37'></a>37</span></p> +<p> +Plötsligen stannade han och fick genom +enbuskarne sikte på Gusten och Norman, som voro +uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig +och med bössorna på helspänn och lägg an tittade +sig omkring åt alla håll och kanter. +</p> +<p> +— Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt +dock att Carlsson hörde det och, troende sig vara +åsyftad, stack sig undan i buskarne. +</p> +<p> +Men över de unga granarne kom en fågel +flygande, långsamt och knägigt som en uggla, med +slokiga vingar, och strax därpå kom en till. +</p> +<p> +— Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så +pang! pang! ur båda bössorna, ur vilka haglen och +röken stodo som kvastar. +</p> +<p> +Det knastrade i en björks kvistar och en +morkulla dinglade ner ett stenkast från Carlsson. +</p> +<p> +Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet, +som gav anledning till en liten meningsväxling. +</p> +<p> +— Den har fått vad den behövde, sade Norman +och burrade opp bröstfjädrarne på den ännu varma +fågeln. +</p> +<p> +— Jag vet en till, som skulle ha vad han +behövde! menade Gusten, som reds av andra bitankar +oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga +på kammarn nu också! +</p> +<p> +— Nej, ska han? vädrade Norman. +</p> +<p> +— Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom +inte vi visste det bättre än han, vad som är +ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst, så +länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han +få se på besen! Inte är jag den, som väjer för en +sån där friskalare! Kom han bara, så ska han få +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_38' name='page_38'></a>38</span> +känna på att sitta hårt! — Tst! nu kommer den andra +igen! +</p> +<p> +Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på +passet igen, men Carlsson smög sig varligt hem, +besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart han +gjort vederbörliga rustningar. +</p> +<p> +Om aftonen, när han kom upp på kammaren, +fått ner rullgardinen och tänt på ljuset, kände han +sig först något beklämd, emedan han var ensam; +och en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån +kröp över honom. Förr var han alltid van att alla +tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo att +höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare, +när han ville språka. Nu var det tyst omkring +honom, så tyst att han, av vanan, väntade sig bli +tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro; +och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar +i talat ord, började fyllas med ett överskott av +oförbrukat tankefrö, som grodde och sprängde och ville +ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, +så att sömnens vila ej kunde infinna sig. +</p> +<p> +Han tog sig då före att vandra i strumplästen +fram och åter, mellan fönstret och dörren i den +trånga kammaren och samlade hela sin +uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade +göromålen i huvet, utdelade dem; bemötte +invändningar i förskott, övervann hinder, och efter en +timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som +nu kändes ordentligt och upplinjerat som en +kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på sin plats +och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde +överskåda ställningen. +</p> +<p> +Därpå gick han i säng, och när han kände sig +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_39' name='page_39'></a>39</span> +ensam mellan de rena friska lakanen, utan fruktan +att någon skulle under nattens lopp komma och störa +honom, fann han sig liksom mera självägande över +sin person, som en avläggare, den där nu satt egna +rötter och var färdig att avskäras från moderbusken +och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med +större möda, men också med större lust. +</p> +<p> +Och så somnade han för att möta livets +måndagsmorgon och arbetsvecka. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_40' name='page_40'></a>40</span> +<h2>TREDJE KAPITLET.</h2> +<h3>Drängen lägger trumf på bordet, blir herre<br />på täppan och kröker till ungtupparna.</h3> +</div> + +<p> +Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom +och Carlsson sådde vårråg i den bortfrusna +höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt +de andra, så de kommo på benen och kunde släppas +i skogen; han rustade och han ordnade, han arbetade +själv som ett par, och han hade en förmåga att +sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd. +</p> +<p> +Född på ett bruk i Värmland, av tämligen +obestämda föräldrar, visade han redan tidigt en avgjord +olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig +uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma +följd av »syndafallet». +</p> +<p> +Driven därjämte av ett begär att få se och känna +alla sidor av mänsklig verksamhet, förblev han icke +onödigt länge sittande på ett ställe, utan så snart +han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt +verksamhetsfält, och på sådant sätt hade han ifrån +smedsyrket gått över till jordbruket, prövat stalltjänst, stått +i handel, varit trädgårdsdräng, järnvägsarbetare, +tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa +förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_41' name='page_41'></a>41</span> +och en förmåga att finna sig med alla förhållanden +och alla slags mänskor: att förstå deras avsikter, +läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. +Han var med ett ord en förmåga över sin +omgivnings ståndpunkt; och hans mångahanda kunskaper +gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett +helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett +hjul under vagnen, som skulle draga honom. +</p> +<p> +Inkastad genom en slump på sin nya plats, +insåg han genast, att han kunde bli till nytta, att han +ägde förmåga bringa inkomster ur det nu värdelösa, +att han snart skulle bli uppskattad därför och +slutligen oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål +för sina strävanden, och att belöningen väntade +honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig +som ett säkert hopp och som en drivande kraft. +Han arbetade för de andra, synbart och onekligt, +men på samma gång smidde han sin egen lycka, +och om han ställde det så, att det bara såg ut som +om han gav tid och krafter åt de andras fördel, så +visade han därmed, att han var klokare än mången, +som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat. +</p> +<p> +Det största hindret, som ställde sig i hans väg, +var sonen. Med fiskarens och jägarens avgjorda smak +för det ovissa, för överraskningar, hade denne en +bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade +man, menade han, så fick man på sin högsta höjd +vad man beräknat; aldrig mer, men oftast mycket +mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick +man ena gången intet, men en annan sjufalt mot vad +man väntat sig. For man ut på alskytte, så hände +det stundom att man knep sig en skäl; låg man i +skären en halv dag för att lura på skrakar, så kunde +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_42' name='page_42'></a>42</span> +det råka att åd lade sig för bösspipan; alltid var det +något, och ofta något annat än man väntat. För +övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som +förmånsrätt kommit ner från de övre klasserna, såsom något +förnämare och katigare än att gå efter plogen eller +dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man +icke kunde få vilken dräng som helst att köra ett par +oxar, antingen nu också därför att oxen var »ändrad» +eller därför att hästen sedan gammalt var hållen i +vidskeplig aktning. +</p> +<p> +En annan sten i vägen var Rundqvist. +Egentligen en gammal filur, som på sitt sätt sökt +återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt +arbete och väl försett med långa middagslurar och långa +supar, hade han dels genom föregiven kunskap om +förborgade ting, dels genom ett antaget sätt att +»raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre +arbetet, dels även i nödfall genom låtsad andlig +svaghet och kroppsliga krämpor förstått ådraga sig sina +likars medlidande, i synnerhet om detsamma yttrade +sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt +skålpund snus. Sålunda förstod han att snöppa får +och gälla grisar, ansåg sig kunna leta brunnar med +slagruta och få abborn att gå på nät; botade +varjehanda lättare krämpor på andra, men behöll sina för +sig själv; spådde vackert väder vid nytändning, när +det regnat en halv månad, och offrade andras slantar +under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen +skulle komma. Men han kunde även en mängd +dåligheter, påstod han, såsom att få skärvgräs i +grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt, +vilket kringspann hans person med en viss fruktan, +så att man gärna ville ha honom till vän. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_43' name='page_43'></a>43</span></p> +<p> +Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka +han blivit oumbärlig, bestodo i att kunna smida och +snickra, men hans otroliga förmåga att göra allt, +som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson +som en farlig medtävlare, ty vad Carlsson gjorde +under fähustaket eller ute i åkern syntes icke så +mycket. +</p> +<p> +Så återstod Norman, en duktig arbetare, som +måste erövras från Gustens mäktiga inflytande och +återvinnas åt det regelbundna arbetet på land. +</p> +<p> +Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete +och dessutom icke ringa statskonstlig fintlighet att +utveckla för att tränga igenom, men han var den +klokare och därför segrade han. +</p> +<p> +Gusten tog han icke upp strid med; den lät +han gå, sedan han med förmåner lockat ifrån honom +bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket +svårt, ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och +Norman blev på jaktäventyren mest behandlad som +roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick +han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så +att de fördelar Carlsson i ökad lön, ett par strumpor, +en skjorta och annat smått lyckades utverka åt honom, +jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än +Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till +avfall. Därmed var sonens jaktlusta något släckt, ty +att fara ensam på sjön var icke så roligt; och i +brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet. +</p> +<p> +Rundqvist fjällade han med större svårighet, för +den fisken var både ful och gammal, men han fick +också honom snart i sump. +</p> +<p> +I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga +skötarne och sätta nya linor i alla varpen, och se, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_44' name='page_44'></a>44</span> +strömmingen fastnade bättre än förr; i stället för att +gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta +nya brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla, +rensa henne, bygga kar omkring henne och sticka +ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen kastad +på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över +korna, lät han rykta dem och strö torrt under dem. +Kunde Rundqvist smida söm, så drog Carlsson spik; +kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson +både årder och vält. +</p> +<p> +När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad +ur sina mullvadshål, tog han till mera i ögonen +fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan; +skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker +låtit »falla» på backen under vintern; kurtiserade +höns och katt och satte en ny klinka på dörren. +</p> +<p> +— Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av +gjort en ny klinka på gamla dörrskrället, hörde +Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå +snäll, han. +</p> +<p> +Men Carlsson var som en pil efter honom, och +en morgon var spisen vitstruken; en annan morgon +voro vattämbarne grönmålade med svarta band och +vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak, +som han slagit upp på vedbacken bakom matboden. +Carlsson hade lärt av fienden att erövra kökets +stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven +oemotståndlig. +</p> +<p> +Rundqvist var dock seg och illfundig, och en +lördagsnatt tog han och strök avträdet pinande rött. +Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman på +ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde +gumman hur det tassade och fnaskade omkring +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_45' name='page_45'></a>45</span> +stugväggarne, men som hon var för sömnig att stiga +upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan +var illande röd med vita fönsterposter och regnbleck! +Och därmed var Rundqvists kraft att fortsätta en +för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man +skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina +försköningar med avträdet, och Norman, som en +sannskyldig avfälling, gjorde en länge gångbar rolighet +om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska +börja i rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först. +Han lade sig, men på lur, för att ännu en gång +försöka nya funder eller sluta en förmånlig fred. +</p> +<p> +Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det +var bra som skedde. — Plöj ni, tänkte han, jag skall +nog komma efter och bärga! +</p> +<p> +Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft +tid att inbringa någon påtaglig skörd, ty de pengar, +som influtit för de sålda korna, hade visserligen ett +par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen +gjort ett mycket gott intryck, men de hade snart +rullat ut igen och lämnat saknadens tomhet efter sig. +</p> +<p> +Emellertid led det mot midsommar. Carlsson +hade haft mycket att beställa och liten tid att +promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på +backen och tittade sig omkring, och kom så att +lägga märke till storstugan, som stod där öde med +nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han var, gick +han sta och kände på dörrn och den var öppen. +Klev in i farstun och fann ett kök; steg på vidare +och kom in i ett stort rum, som såg riktigt +herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med +mässingsornament; en spegel med förgylld snidad +ram och ett slipat glas med fasetter — det förstod +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_46' name='page_46'></a>46</span> +han att det var fint — soffa, chiffonjé, kakelugn, +allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan +farstun ett lika stort rum med spis, matbord, soffor, +väggklocka — — — Han intogs av förvåning och +högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande +och förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han +sett, att huset därjämte rymde två kammare med flera +bäddade sängar. +</p> +<p> +— Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv, +så många sängar och inga badgäster. +</p> +<p> +Berusad av tanken på den blivande inkomsten, +gick han ner till gumman och förehöll henne det +slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster. +</p> +<p> +— Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo +här! gruvade sig gumman. +</p> +<p> +— Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra +ut? Har ni någonsin annonserat? +</p> +<p> +— Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade +madam Flod. +</p> +<p> +— Man kastar näten i sjön också, svarte +Carlsson, men det får man lov att göra, om man vill vinna +något. +</p> +<p> +— En kan ju försöka, men inte få vi några +badgäster, inte, avslutade den gamla, som upphört +tro på önskningar. +</p> +<p> +Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere +i ängen och tittade sig omkring. Han kom närmare +och mottogs vid sitt uppträdande på gården av rackan +ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet, +gömt sig inne i köket och stugan efter att förut ha +stått utanför i en klunga och gapat på den främmande. +Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut, +såsom varande den modigaste. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_47' name='page_47'></a>47</span></p> +<p> +Den anlände hade läst en annons... Joho — +det var nog här! och därpå fördes han opp till +storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson +lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville +bestämma sig genast, för det var så många spekulanter +och årstiden var framskriden. Den främmande, som +tycktes vara fängslad av ställets sköna läge, +skyndade sig att göra opp, och efter ömsesidiga +närgångna frågor om ekonomi och familjeförhållanden +avlägsnade han sig. +</p> +<p> +Carlsson följde honom till grinden och störtade +därpå in i stugan, där han inför matmor och son +lade opp sju riksbankstior och en privatbanksfemma. +</p> +<p> +— Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar +av folk, knotade gumman. +</p> +<p> +Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han +skänkte för första gången Carlsson sitt offentliga +erkännande, när denne talade om, hur han pressat +herren med ryktet om många spekulanter. +</p> +<p> +Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson, +och han talade i en ton högre efter den betan, vid +vilken hans erfarenhet av handelsväsendet varit +honom till pass. Men det var icke blott de kontanta +pengarne i hyran, som fallit ner över dem, det skulle +även regna indirekta förmåner, vilka Carlsson +målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne. +</p> +<p> +Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och +vedbrand finge inte gå av för inte, för att inte tala +om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så +kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en +utvärpt höna, potatis och grönsaker. Ock-ock-ock — +det var så mycket att göra av, och en riktigt schangtil +herre var det. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_48' name='page_48'></a>48</span></p> +<p> +Om midsommarafton anlände de väntade +guldfiskarne. Det var herrn, frun, en sextonårig dotter +och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var violinist +i hovkapellet och i goda omständigheter samt en +fridens man, vid ingången av fyrtiotalet. Han var +tysk född och hade litet svårt att förstå öborna, +varför han inskränkte sig till att nicka bifall och +säga »skön» till allt vad som sades, varför han hastigt +vann rykte såsom varande en mycket snäll herre. +Frun var ett ordentligt fruntimmer, som vårdade sitt +hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande +visste sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att +behöva riva ner oväder eller gripa till mutsystemet. +</p> +<p> +Carlsson, såsom varande den minst blyge och +den mest talföre, tog genast hand om främlingarna, +helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt, efter +som han skaffat dit dem, och ingen av de andra +hade den tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra +honom platsen stridig. Men stadsbornas ankomst till +ön underlät icke att utöva sitt inflytande på +urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen +se helgdagsklädda människor, som höllo söndag var +dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade utan att ta +vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden, +som om inga bekymmer, intet arbete funnes till i +världen, detta väckte till en början ingen avund, +endast förundran över att livet kunde dana sig så, +beundran över mänskor, som förmådde ställa sin +tillvaro så angenämt, så lugnt, så rent och fint framför +allt, utan att man kunde säga att de gjort andra +orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta +började Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa +förstulna blickar uppåt storstugan; sågo de en ljus +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_49' name='page_49'></a>49</span> +sommarklädning skymta i ängen, stannade de och +stodo njutande av anblicken såsom framför något +vackert; varsnade de ett vitt flor på en italiensk +halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt liv i en +båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta +och andaktsfulla av längtan efter något de ej visste, +som de ej vågade hoppas, men som de drogos till. +</p> +<p> +Samtalen och stojet nere i köket och i gamla +stugan antogo en stillsammare art; Carlsson +förekom beständigt i ren vit skjorta och uppträdde i +vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så +småningom en inspektors skepnad; hade en +blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat och rökte ofta +på en lätt cigarr. +</p> +<p> +Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så +långt undan som möjligt för att slippa bli föremål +för jämförelser; talade bittert om stadsbor i +allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om +pengarne på banken, samt tog långa lovar för att +komma förbi storstugan och de ljusa klädningarne. +</p> +<p> +Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest +uppåt smedjan, förklarande att han frågade fan efter +hela världen, om det också vore änkedronningen själv, +medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog +svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring +brunnen, dit herrskapets flickor brukade komma om +morgon och afton. +</p> +<p> +Värst var det för Clara och Lotten, som snart +sågo allt mankön fegt avfalla för herrskapets flickor, +vilka kallades på brev för mamseller och reste till +Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården +var det för solkigt att de ville utsätta sina kängor +för hastig ödeläggelse, och på ängen och i köket +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_50' name='page_50'></a>50</span> +var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i +sina dunkla klädningar och kunde aldrig för svett +och sot och boss bära en vit remsa en gång, och +Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade +illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett +ihållande grin över att hon vågade en tävlan. Men om +söndagarne togo de igen skadan och ådagalade en +kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara +för att få bästa kläderna på. +</p> +<p> +Carlsson hade alltid ärender in till professorn +och stannade för övrigt jämt och ständigt utanför +farstukvisten, när någon satt där, och frågade om +befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter, +gav råd och upplysningar om sjöfisket, samt bekom +då och då ett glas öl eller en konjak, så att han +snart blev föremål för de andras halvhöga +beskyllningar att han gick och snuggade. +</p> +<p> +Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in +till Dalarö och handla, uppstod meningsbyte om vem +som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt enkelt +saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta +flickan hade slagit djupt an på honom; och då +gumman gjorde föreställningar mot att Carlsson, som +var den viktigaste och förste man på gården, så +skulle gå i småärender, svarade Carlsson med att +professorn enkom anmodat honom, emedan viktiga +brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin +vilja rätt angelägen göra budet, föreställde att +han mycket väl kunde taga breven om händer, men +Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i +fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna, +så att folket skulle få något att tala på sedan. Och +därvid blev det. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_51' name='page_51'></a>51</span></p> +<p> +Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar, +dem den fyndige drängen spårat i förväg. Först +fick man sitta på sjön med en flicka och ostört +prata tok och fjollas; sedan följde traktering och +drickspengar; och på Dalarö hade han tillfälle att +göra sig alla handelsmän förbundna genom att +anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små +handtryckningar, en sup här, en cigarr där, varförutom det +föll ett visst sken av anseende på den, som +framförde uppdrag från professorn och i vardagslag +uppträdde fint klädd och i sällskap med en mamsell +från Stockholm. +</p> +<p> +Dalaröresorna förekommo dock endast en gång +i veckan och hade icke något störande inflytande +på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var nog +fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete +på beting, så att de skulle dika så många famnar, +plöja så många tegar, fälla så många träd, och sedan +vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty +därigenom kunde de vara fria redan aftonvardsdags. +Vid sådana tillfällen, då arbetet skulle mätas ut och +sedan det gjorda granskas, var det som blyertspennan +och den numera införda anteckningsboken kommo +till heders, och Carlsson vande sig vid att uppträda +som inspektor och småningom få arbetet att glida +över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig +på kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum. +Tobaksrökning var redan länge sedan införd och på bordet +vid fönstret hade han dukat fram ett grönt +fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark +postpapper, samt ordnat med ljusstaken och +strykstickstället så att det såg ut som ett skrivbord. Fönstret +vette ut åt storstugan, och här satt han på +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_52' name='page_52'></a>52</span> +raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll +även förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne +slog han upp fönstret, lade armbågen på brädan och +satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur +västfickan framletad cigarrstump, under det han också +kunde läsa i en veckotidning, vilket gav honom +nerifrån sedd ett utseende som om han vore patron själv +på gården. +</p> +<p> +Men när det blev skumt och han tänt ljus, +lade han sig på sängen och rökte. Det var då som +drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu +icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen +med en liten tumning kunde komma att inställa sig. +</p> +<p> +När han så en afton låg på rygg och bolmade +svarta ankaret, för att döva myggen, och under det +hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte +kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på +golvet. Som skuggan av ett led soldater såg han +hela den avlidnes garderob göra flankmarsch på +väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren, +alltefter som ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte +sig se den döde i alla de skepnader, som plaggen +uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i +kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän +på, sådan han satt till rors i sumpen, när han +seglade till stan med fisk, och sådan han satt på +Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med +fiskköparn; här kom han i svart klädesbonjour och +långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i +kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd +på bröllop, begravningar och barndop; här hängde +svarta fårskinnströjan, som han hade på, när han +stod i strand och drog not om höst och vår; här +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_53' name='page_53'></a>53</span> +bröstade sig den stora skälskinnspälsen, som ännu bar +märken efter julkalasen, där den sista supen i pälsen +togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult +och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen +ända ner på golvet och stack huvet i ett +stövelskaft. +</p> +<p> +Carlsson blev varm under skjortan, när han +tänkte sig i den sköna, silkeslena pälsen, tänkte sig +skjuten på en kälke över isarne, med en luva därtill +av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot +julgästerna med eldar på stranden och bösskott, och +så, kommen in i den varma stugan, kasta av sig +ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och +hälsas med du av pastorn och få sitta opp, högst +uppe vid kortändan av bordet, under det drängarne +stodo vid dörren eller kartat opp på +fönsterbräden. +</p> +<p> +Föreställningarne om de önskade saligheterna +blevo så livliga, att de fingo Carlsson på benen, och +innan han själv visste det, hade han krupit i pälsen +och stod på golvet strykande muddarne med handen; +och det ylade i kroppen, när han kände kragen kittla +mot kinden. Därpå tog han på svarta bonjouren +och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och +tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen +innanför slaget och gick fram och åter på golvet. +En känsla av rikedom spred sig från det silkeslena +klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han +prövande klöv skörten och satte sig på sängkanten, +låtsandes vara borta hos främmande. +</p> +<p> +Under det han så satt försjunken i rusgivande +drömmar, hörde han utifrån röster som glammade, +och när han lystrade, märkte han Idas — det var +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_54' name='page_54'></a>54</span> +den vackra köksan — och Normans röster flätas, +falla i varann, gå sida vid sida och liksom munnas. +Del stack till i honom, och i ett tag hade han +bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet, +och beväpnad med en nytänd cigarr gick han ner +för trappan. +</p> +<p> +Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga +framtidsplaner hade Carlsson hittills undvikit all +handel med flickorna, emedan han kände huru +tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i +samma ögonblick han öppnade eld åt det hållet, +ingen säkerhet mera fanns att han ej skulle få en +ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att +det, om han en gång blev slagen på den marken, +vore slut med anseende och myndighet. +</p> +<p> +Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig +till tävlan och segraren hade alltför mycket att vinna, +kände han sig uppfordrad att begagna sporrarne och +resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick +han ner på vedbacken, där spelet redan var i full +gång. Förargligt var det, syntes honom, att han +skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det +varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten +Norman! Nå, han skulle få! +</p> +<p> +— God afton, Ida! började han, utan att låtsas +se rivalen, vilken ofrivilligt lämnade sin plats vid +staketet, som Carlsson genast intog. +</p> +<p> +Och så började han spelet, begagnande sin +överlägsna talförhet, under det Ida plockade ved och +stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i +vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte, +och hon kastade sidoord åt Norman, dem Carlsson +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_55' name='page_55'></a>55</span> +dock grep i flykten och återsände tillkrusade och +skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag +i kampen, anmodade Norman spänta litet stickor. +Innan den lycklige hann gå omkring till grindhålet, +hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet, +dragit sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som +han späntade; lade inom ett par minuter stickorna +i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och bar +rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han +stående vid dörrposten, där han spände rygg, så +att ingen kunde komma varken ut eller in. Och +Norman, som icke lyckades hitta på något ärende, +slog först några lovar omkring vedbacken, +mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta framfärd i +livet, tills han fann för gott avtåga och på +brunnskaret ge luft åt sin klagan i en schottisch, som han +bälgade fram ur dragharmonikan. +</p> +<p> +De veka tonerna från klaverets blecktungor +trängde dock genom den tjocka aftonluften, förbi +dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid +köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå +till brunnen efter dricksvatten åt professorn. Och +Carlsson följde med, denna gång dock något osäker +i kampen på ett fält, där han var alldeles +främmande. För att förinta verkan av det trolska »locket» +tog han Idas kopparflaska och viskade ömma ljud, +i så smäktande och välljudande skala han kunde, +liksom om han ville sätta ord till den förföriska +musiken och neddraga solot till ett underordnat +ackompanjemang, men just som de kommo till +brunnen, hördes mosters rop oppe från stugan. Hon +kallade på Carlsson, och i tonen hördes, att det var +något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_56' name='page_56'></a>56</span> +svara, men då for den lede in i Norman och med +skallande stämma gav han ljud: +</p> +<p> +— Här, moster! Han kommer straxt. +</p> +<p> +Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet +åt den falske spelmannen måste segraren slita sig +ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet +åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka +för sin älskogslycka. +</p> +<p> +Moster ropade än en gång, och med vresig +stämma svarade Carlsson, att han kom allt vad han +orkade. +</p> +<p> +— Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog +gumman emot honom på farstukvisten, skyggande +med handen över ögonen för att genomtränga den +lätta sommarskymningen och se efter, om han kom +ensam. +</p> +<p> +Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i +detta ögonblick önskade han allt kaffe och brännvin +så långt han visste, men han kunde inte neka; och +vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska +skarpskyttemarsch, som segerglad och hånande +rullade upp nerifrån källängen, måste han in i stugan. +Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann +henne äldre och fulare än vanligt; och ju artigare +hon visade sig, desto tvärare blev han, vilket +slutligen gjorde gumman nästan öm. +</p> +<p> +— Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan +hon hällde i kaffet, det är så att vi ska buda till +slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala vid +honom först, förståss. +</p> +<p> +Här tystnade dragharmonikan mitt i trions +smältande ackorder och Carlsson stelnade till och blev +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_57' name='page_57'></a>57</span> +ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord +utan klang och utan strängt sammanhang: +</p> +<p> +— Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka! +</p> +<p> +— Och då ville jag, fortfor gumman, att +Carlsson skulle om lördag ta Clara med sig och fara +sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson skulle +komma ut lite grann och se folk, och visa sig en +smula, för det är alltid gott. +</p> +<p> +— Ja, si om lördag kan jag inte, svarade +Carlsson tvärt, för då ska jag ju åt Dalarö för professorns. +</p> +<p> +— Nå, för en gång kunde ju Norman göra +skjutsen, invände gumman och vände ryggen åt +drängen för att slippa se hans min. +</p> +<p> +I detsamma hördes dragklaveret frampressa +några mjuka, av pauser avbrutna satser, som tycktes +avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där +nattskärran redan spann på sin surrande rock. +</p> +<p> +Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig +kaffebrännvinet, kände stenar på bröstet, töcken om huvet +och en allmän svaghet i nerverna. +</p> +<p> +— Det kan inte Norman, utstötte han; Norman +kan inte uträtta alla professorns affärder, och — +och — han är inte betrodd. +</p> +<p> +— Ja, men jag har frågat professorn, klippte +gumman av, och han sa, att han inte hade något om +lördag. +</p> +<p> +Det var förgjort för Carlsson; gumman hade +spänt honom som en mus, och nu fanns inte ett +hål att gå i mera. +</p> +<p> +Och han hade sina sinnen ute på flera håll, +så att han knappt kunde samla sig till ett motvärn. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_58' name='page_58'></a>58</span> +Detta såg gumman också, och hon tog sig därför +till att knåda medan degen jäste. +</p> +<p> +— Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig +för när, om jag säger någonting åt en, för jag menar +väl me’n. +</p> +<p> +— Moster kan gärna säga vad håken som helst, +för nu är det mej egalt detsamma, bröt Carlsson +ut, under det han hörde klaverets allt ömmare låtar +försvagas längst bort i hagen. +</p> +<p> +— Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson +skulle liksom hålla sig för god att spela för flickorna, +för det blir bara mackelmang till sistone; ja, jag vet, +jag, och känner det; och det är välmening av mig, +sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha +en tross med karlar efter sig, om det ska vara något, +och så ska det fjäsas hit och så ska det fjollas dit; +och går de i skogen med en, så går de i hagen +med en ann, och så när det blir något på sne si, +så tar de den som de tycker är golikast att kunna +vräka’t på. Så är det, si, likaväl. +</p> +<p> +— Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te. +</p> +<p> +— Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman, +men si en karl som Carlsson skulle tänka på te att +gifta sig, och då ska man inte gå och ha något drag +med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många +rika flickor, ska jag säga honom, och är han klok +sköter sina grejor väl, så kan han komma till sitt +eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson inte +vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom, +när jag ber honom fara sta och buda till slåttan. +Kom han ihåg, att jag inte skulle ha anmodat vem +som helst att färdas för gårdens räkning, och jag +lär nog få gossen över mig, men si det bryr jag mig +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_59' name='page_59'></a>59</span> +inte om, för den jag håller mig till, den stöttar jag +också, lita på det. +</p> +<p> +Det började nu lugna i Carlssons sinne, och +han anade något förmånligt i att så där få agera +för gården; men han var ännu för retad att vilja +byta sin låga mot något ovisst och han kände ett +behov att få något handsöl först, innan han inlät sig +på affären. +</p> +<p> +— Inte kan jag gå sta så här som jag är och +inte har några snygga kläder, slängde han ut sin rev. +</p> +<p> +— Så farligt med kläderna är det väl inte, +menade gumman, men skulle det så vara att det bara +var det som felade, så kunde man väl finna någon +råd. +</p> +<p> +Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen, +men i dess ställe beslöt han växla ut det +halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter +åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom +oumbärlig vid liarnes slipning och höskakets +reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten gjorde +Dalaröbudet. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Klockan är tre på morgonen en julidag i början +av månaden. Det röker redan ur skorstenen, och +kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i +rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord +dukat. Slåtterfolket, som kommit aftonen förut, har +sovit på skullar och logloft, och tolv resliga +skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper +utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där +är Åvassan och Svinnockarn, gamla redan med av +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_60' name='page_60'></a>60</span> +rodd kutiga ryggar; där är Aspön med sitt +kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa, +sorgsna blickar från ensamheten ute i havsbandet, +från sorger utan namn och utan klagan; där är +Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som +en martall ute på sista kobben; Fiversätraön, mager, +utblåst, livlig och torr som ett kaffeskinn; +Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de +första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och +omkring dem, mellan dem tassade flickorna i +lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen, klädda i ljusa +bomullsklädningar och med schaletter på huvet; +härvarne, nymålade i regnbågsfärger, hade de +medfört själva, och de sågo mera ut som om de gingo +till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med +fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men +pojkarne höllo sig så tidigt på morgonen på avstånd, +avvaktande kvällen med dess skymning, dans och +musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit +uppe en kvarts timme, men ännu ej hunnit över +tallbackens toppar för att slicka daggen ur gräset; viken +låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande +vassen, där de nykläckta andungarne hördes pipa +mellan de gamla ändernas snatter; trutarne fiskade +löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som +kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna +vaknat och skvallrade och schattrade om de många +skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken guckade i +hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore +på slutet, när han skulle få se första hösåten; +kornknarren arpade och snarpade nere i rågåkern; men på +backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta, +och skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_61' name='page_61'></a>61</span> +sträckte sig över kaffebordet, där koppar och fat, glas +och kannor skramlade under det trakteringen pågick. +</p> +<p> +Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och +kännande sig trygg bland dessa sin fars gamla +vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande +brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat +bekantskaper på sin bjudningsresa, gjorde sig +hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och lät krusa +sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett +utvuxet, manligt yttre hade han lätt att trycka ner +denne, som ändå aldrig kunde bli annat än pojken +inför de män, som varit dus med hans far. +</p> +<p> +Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och +veteranerna satte sig i rörelse neråt storängen med +liarne på axeln, följda av de unge och flickskaran. +</p> +<p> +Gräset stod högt till låret och var tjockt som +en fäll, så att Carlsson måste redogöra för den nya +ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och +fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne +och vattna över med gödselsaften. Därpå anordnade +han som en kapten sin trupp, gav hedersplatserna +åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist, +så att han ändå icke kom bort i hopen. Och så +gick slaget fram: två dussin vita skjortärmar i en kil +som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl, och +efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor, +nyckfullt kastande, slängande, men ändock hållande +tillsammans, kommo flickorna med sina härvar, var och +en följande sin slåtterkarl. +</p> +<p> +Det susade om liarne och det daggiga gräset föll +i knippor; och sida vid sida lågo alla sommarens +blommor, som vågat sig ur skogen och hagen: +prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_62' name='page_62'></a>62</span> +sänghalm, hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, +pestilensrot, väpling och alla ängarnes gräs och +halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor, +och bien och humlor flydde i svärmar för den +mördande skaran, mullvadarne kröpö ner i jordens +innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras +bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och +slank in i ett hål som en skotända; men högt upp +över slagfältet svängde sig ett par piplärkor, vars +bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen +trippade stararne plockande och pickande allehanda +kräk, som kommit i det brännande solskenet. +</p> +<p> +Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen +och nu stannade kämparne, stödda på sina lieskaft, +betraktande förödelsens verk, som de lämnat bakom +sig, torkande svetten ur mössremmarne, och +inläggande en ny snusvalk ur mässingsdosorna, medan +flickorna skyndade sig komma upp i frontlinjen. +</p> +<p> +Och så gick det löst igen, ut i det gröna +blomsterhavet, som nu går i vattrade böljor av den växande +morgonbrisen och än visar brokiga lysande färger, +när blommornas styvare stjälkar och huven sticka +upp genom det mjuka tåtelgräsets vågor, som böja +sig undan för kåren, än breder sig jämn grön som +en sjö i stiltje. +</p> +<p> +Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att +man heldre skulle stupa i solskottet än ställa lien +ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida till sin +räfserska, och som han går sist i slaget, kan han +utan att blottställa vådorna, och på skryt, vända sig +om för att kasta ett ord åt henne; men Norman +har han under sträng bevakning snett framför sig, +och så snart denne försöker slänga en betagen blick +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_63' name='page_63'></a>63</span> +på sydosten, har han Carlssons lie i hälarne och ett +mera ovänligt än välmenande varningsrop: — Akta +hasorna, du! efter sig. +</p> +<p> +När klockan är åtta, ligger källängen som en +nydrillad åker, slät som en hand och med gräset i +långa strängar; nu beskådas verket och granskas +slagen, och Rundqvist är den som faller för +nämdens dom, efter som man kan se var han gått fram, +för där syns det som älvdansar den ena utanför +den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han +måste se på flickan som de givit honom, för det +var inte i går han hade en flicka som sprang efter sig. +</p> +<p> +Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen; +brännvinsflaskan gnistrar i solen och +svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker på hällen, +strömmingen immar på faten, smöret är upplagt, +brödet är skuret; suparne slås i och frukosten är +i gång. +</p> +<p> +Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida +är honom också bevågen, och han uppvaktar henne +med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också +dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in +med fat och tallrikar, stryker ofta förbi de båda, +alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men ej av +Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen +med armbågen och viskar: +</p> +<p> +— Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; +han ska vara som hemma här! +</p> +<p> +Carlsson har bara ögon och öron för Ida och +svarar gumman med något skämtsamt. Men nu +kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida +att hon skall hem och städa. Och då blir det sorg +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_64' name='page_64'></a>64</span> +och uppståndelse bland karlarne, men flickorna se +lagom bedrövade ut. +</p> +<p> +— Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen +flicka har mera? utbrister Carlsson med låtsad +förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen. +</p> +<p> +— Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, +som påstods ha ögon i ryggen. +</p> +<p> +— Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. +Moster ska ut och räfsa. +</p> +<p> +Gumman slår ifrån sig med förklät: +</p> +<p> +— Herre Je’, ska gamla gumman ut med +flickorna! Nej, aldrig i livet, aldrig på tiden! Å, +ni är tokiga! +</p> +<p> +Men motståndet retar. +</p> +<p> +— Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det +Norman muntrar på, och Gusten blir mörk som en +natt. +</p> +<p> +Det fanns inte något val, och under stoj och +skratt springer Carlsson in i stugan för att leta fram +gummans egen härv, som ligger oppe på vinden +någonstans; och gumman efter skrikande: +</p> +<p> +— Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva +i mina saker däroppe! Och så försvinna de båda +två, under högljudda och bitande anmärkningar av +de kvarvarande. +</p> +<p> +— Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i +tystnaden som uppstått. Jag tycker de dröjer bra +länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt! +</p> +<p> +Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att +dra på vidare: +</p> +<p> +— Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej, +det här går aldrig an; jag blir rakt orolig, vet någon +människa! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_65' name='page_65'></a>65</span></p> +<p> +Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han +tvang till ett skratt för att vara med de andra. +</p> +<p> +— Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om +på samma ton, men nu står jag inte ut längre, utan +jag får lov att gå och se efter vad de ha för sig. +</p> +<p> +I detsamma kommer Carlsson med gumman ut +i förstudörren och medför den sökta härven. Det +är en grann en, målad med två hjärtan och <i>anno +1852</i> och var en gång den gamlas fästmöhärv, +som Floden i världen själv hade gjort och som hade +ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man +rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder +synes ha satt gummans friska sinne i en munter +stämning, och utan ett spår av sjuklig känslosamhet +visade hon på årtalet och sade: +</p> +<p> +— Det var inte i går, det, som Floden gjorde +härven... +</p> +<p> +— Och du klev i brudsäng, moster, inföll +Svinnockarn. +</p> +<p> +— Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan. +</p> +<p> +— Sex veckors grisar och två års änkor kan man +aldrig tro, brydde Fjällångarn. +</p> +<p> +— Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade +Fiversätraön på. +</p> +<p> +Och var och en kastade sin pinne på elden, men +gumman bara myste och slog ifrån sig, höll god min +och skämtade med, för att det inte var värt att bli +ond. +</p> +<p> +Så bar det av ner i myrängen, där starr och +fräken stod som furuskog och vattnet gick opp på +stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av +strumpor och skor och hängde på gärdsgården. +</p> +<p> +Och gumman räfsade och gick på, så hon var +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_66' name='page_66'></a>66</span> +efter Carlsson före de andra; månget skämtord föll +på de unga tu, som de kallades. +</p> +<p> +Så blev det middag och så blev det afton. +Spelmannen hade kommit med sin fiol, logen var röjd +och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med +beck. Och när soln gick ner, började dansen. +</p> +<p> +Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart +klädning urringad i fyrkant, med vitt krås och +Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad +dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan +och köld, men pojkarnes åtrå. +</p> +<p> +Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför +tog Ida honom gärna, gång på gång, sedan ett +försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå +denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet +att tillgripa dragharmonikan, både att utgjuta sina +hjärtekval och försöka en sista limsticka att fånga den +granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha i +handen för några veckor sen, men som straxt igen +satt på taket och munnades med en annan. Carlsson +fann emellertid ackompanjemanget obehövligt, när +han enkom tingat en riktig spelman, och den +tungbröstade harmonikan drog verkligen inte jämt med +den lättfotade fiolen, utan störde takten och bragte +oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle att få +knorva till rivalen, helst allmänna meningen om +dragklaverets otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog +Carlsson munnen full och skrek mitt över logen till +den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren: +</p> +<p> +— Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå +ut på backen och pina vädret ur dig, om du är +klöverstinn. +</p> +<p> +Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_67' name='page_67'></a>67</span> +gillande grin, men Norman hade fått några supar i +huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade +krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid +utmaningen. +</p> +<p> +— Höllu! härmade han Carlsson, som +oförvarandes släppt lös sitt modersmål, vilket alltid hade en +löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut på backen, +du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig! +</p> +<p> +Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande, +att man behövde gå till nävarne, och höll sig ännu +på munhuggningens oskyldigare område. +</p> +<p> +— Va ä det för ena markvadiga svin, som ha +loppor i pälsen? +</p> +<p> +— Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman. +</p> +<p> +Det stack nationaläran, och letande ännu i sista +stund efter ett oåtkomligt dråpord, gick han rakt +på fienden, tog honom i västen och röck honom ut +på backen. +</p> +<p> +Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att +åskåda drabbningen, och det föll ingen in att söka +gå emellan. +</p> +<p> +Norman var liten och satt, men Carlsson var +grövre och utvuxen. I ett kastade han av sig rocken, +som han var rädd om, och kämparne brasade i hop; +Norman med huvudet förut, som han lärt av +lotspojkarne; men Carlsson tog i honom, måttade en ful +spark åt skrevet, och som en upprullad igelkott föll +Norman på dynghögen. +</p> +<p> +— Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara +sig med nävarne längre. +</p> +<p> +Carlsson skummade, och letande förgäves efter +tillmälen, satte han knät på bröstet och kindpustade +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_68' name='page_68'></a>68</span> +den slagne, som spottade och bet omkring sig, men +slutligen fick en näve strö för munnen. +</p> +<p> +— Nu ska jag skura truten ren på dig! och +med halmtappen tagen ur dyngstacken gnuggade han +den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta +öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och +nu slungade han hela sitt förråd av glåpord i ansiktet +på segraren, som ändå inte kunde binda den +besegrades tunga. +</p> +<p> +Musiken hade tystnat, dansen upphört och +åskådarne gjort sina anmärkningar över ord- och +nävstridens kastningar, vilken de åhört och beskådat med +samma likgiltiga intresse som en slakt eller en +danslek, ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp +mindre regelrätt enligt gammal slagsmålssed. Men +plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen och +röck alla ur feststämningen: +</p> +<p> +— Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte +urskilja vem. +</p> +<p> +— Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort +med kniven! +</p> +<p> +Och kämparne omringades; Norman, som lyckats +få upp sin fällkniv, avväpnades och ställdes på fötter, +sedan Carlsson ryckts lös ifrån honom. +</p> +<p> +— Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade +gamle Svinnockarn drabbningen. +</p> +<p> +Carlsson tog på sig rocken och knäppte den +om sin sönderrivna väst, men Norman gick med ena +skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet. +Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott +avlägsna sig bakom knuten för att icke behöva visa +sitt nederlag för flickorna. +</p> +<p> +Med segrarens och den starkares glada tillförsikt +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_69' name='page_69'></a>69</span> +uppträdde Carlsson igen på dansbanan, och efter +att ha fått en sup, återknöt han leken med Ida, som +mottog honom med värme och nästan beundran. +</p> +<p> +Dansen gick an som ett tröskverk och +skymningen hade fallit; brännvinet gick lag på lag och +uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans +görande och låtande. Därför kunde Carlsson komma +ut med Ida ur logen och uppnå hagledet utan att +ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan +kommit över stättan och Carlsson stod på +gärdesgården, hörde han gummans röst genom halvmörkret +utan att kunna se någon: +</p> +<p> +— Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och +dansa en dans med räfserskan. +</p> +<p> +Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och +in i hagen tyst som en räv. +</p> +<p> +Gumman hade dock sett honom och till på köpet +Idas vita näsduk, som hon knutit om livet för att +skydda klädningen för svettiga händer. När hon ropat +en gång till utan svar, gick hon efter, kom över +stättan och in i hagen. Droget låg under +hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast något +vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk +till botten av den långa tunneln. Hon ville springa +efter, men i detsamma hördes nya röster vid stättan, +en grövre och en mera klingande, men båda dämpade +och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och +Clara klevo över gärdsgården, som knakade under +gossens något osäkra steg, och lyftad på två starka +armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i +buskarne, medan de arm om liv tågade förbi, +dansande fram halvsjungande, kyssande, så som hon +också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_70' name='page_70'></a>70</span> +gång knakade det i stättan och flöjande som en stut +kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan, och just +när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn +av dansen och med ett övergivet löje, som visade +alla de vita tänderna, satte hon de höjda armarne +i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och +med ett lössläppt flåsande skratt och spärrade +näsborrar kastade hon sig handlöst ner i armarne på +gossen, som tog emot henne med en lång kyss och +bar henne in i mörkret. +</p> +<p> +Den gamla stod bakom hasselbusken och såg +par om par komma, gå, komma igen, som i hennes +ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två +års aska. +</p> +<p> +Under tiden hade fiolen så småningom tystnat, +det var över midnatt och morgonrodnaden stod redan +svag borta över skogen i norr; sorlet från logen +blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från +ängen angåvo, att danssällskapet skingrat sig, att +hemfärden förestod för slåtterfolket. Hon måste fram +och säga adjö. När hon kom ut i droget, där mörkret +börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas, +fick hon se Carlsson och Ida komma längst opp i +brinken, hand i hand, som om de skulle kasta sig in +i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna +gången» vände hon och skyndade över stättan för +att hinna hem, innan folket hade givit sig av. Men +på andra sidan stättan stod Rundqvist och slog ihop +händerna, när han fick se gumman, som gömde +ansiktet i förklät för att icke visa att hon skämdes: +</p> +<p> +— Nej, Herre Jemine, har moster också varit +i hagen? Å, jag säger det; ja si de gamla är då +inte att lita på mer än... +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_71' name='page_71'></a>71</span></p> +<p> +Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt +stugan där man letat henne och där hon nu mottogs +med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god +fägnad och adjö. +</p> +<p> +Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit +framhojtade ur hagar och ängar, dock utan att +anträffas alla, gick den gamla till sängs, men låg länge +vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson +gå opp för kammartrappan. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_72' name='page_72'></a>72</span> +<h2>FJÄRDE KAPITLET.</h2> +<h3>Det bullrar till bröllop och käringen blir<br />tagen för guldet.</h3> +</div> + +<p> +Höet var under tak, råg och vete bärgade; +sommaren var till ända och den hade varit god. +</p> +<p> +— Han har lycka, den hålen! sade Gusten om +Carlsson, vilken man icke utan en del orsaker +tillskrev det ökade välståndet. +</p> +<p> +Strömmingen hade kommit och alla karlarne +utom Carlsson voro ute vid skäret, när professorns +familj skulle resa in till operans öppnande. +</p> +<p> +Carlsson hade också åtagit sig packningen och +gick med blyertspennan bakom örat hela dagen; drack +öl på köksbordet, på salsskänken, på +farstukvistbänken. Här fick han en kasserad halmhatt, där +ett par utgångna segelskor, en pipa, ett munstycke, +orökta cigarrer, tomlådor och tombuteljer, metspön +och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som +ej kunde medföras eller ansågs obehövligt; det föll +så många smulor från den rikes bord och man kände +allmänt, att man komme att sakna de avresande, från +Carlsson, som skulle gå miste om sin käresta, ner +till hönsen och grisarne, som icke längre fingo +söndagsmat från herrskapets kök. Minst bitter var +sorgen för de övergivna Clara och Lotten, som +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_73' name='page_73'></a>73</span> +oaktat de vid uppbärningen av mjölken fått så +mången god kaffetår, likväl kände, att deras vår +skulle komma igen, bara hösten avlägsnade de svåra +medtävlerskorna på kärleksmarknaden. +</p> +<p> +Om eftermiddagen, när ångbåten kom och lade +till för att hämta herrskapet, var det stor +uppståndelse på ön, ty aldrig hade en ångbåt lagt till där +förr. Carlsson anförde landstigningen och +kommenderade och orerade, under det ångaren sökte komma +in till bryggan. Men här hade han givit sig ut på +en is, som ej kunde bära honom, alldenstund +sjöväsendet var honom främmande; och just i det stolta +ögonblicket, då linan kastades och han i Idas och +herrskapets åsyn skulle visa sin kunnighet, fick han +ett helt fång kabel oppifrån nerfallande på hjässan, +så att mössan slogs av och föll i sjön; i samma +ögonblick skulle han hålla an trossen och gripa mössan i +flykten, men fick foten i en bukt, gjorde några +danssteg och föll under en skur av ovett från kaptenen +och en salva hånskratt från backgastarne. Ida vände +sig bort, ond över sin hjältes drumliga uppträdande +och gråtfärdig av skam på hans vägnar. Med ett +kort adjö lämnade hon honom slutligen vid +landgången, och när han ville behålla hennes hand och +språka om nästa sommar, om brevskrivning och +adress, röcks landgången undan hans fötter, så att +han vickade framåt och fick den våta mössan bak i +nacken, samtidigt med att styrmannen röt åt honom +uppifrån kommandobryggan: +</p> +<p> +— Får du loss ändan någongång, du? +</p> +<p> +En ny skur av sårande tillmälen haglade över +den olycklige älskaren, innan han fick loss trossen. +Ångbåten backade neråt sundet, och som en hund, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_74' name='page_74'></a>74</span> +vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden, +hoppande på stenar, snavande på rötter, för att hinna +ut på udden, där han hade sin bössa gömd bakom +en albuske, för att kunna ge salut. Men han måtte +ha klivit med rasande ben ur sängen, ty just när +ångbåten gick förbi och han med bössan lyftad i luften +skulle fyra av, klickade skottet. Kastande bössan i +gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i +stranden och svängde sin blåa bomullsnäsduk, +hurrade och flåsade, men ingen svarade från båten; icke +en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var +försvunnen! Men oförbrännelig, rasande, sprang han +över kullerstenar, hoppade i vattnet, rusade genom +albuskar, kom till en gärdsgård och flöjde halvt +igenom den, så han rev sig på störarne; och slutligen, +just som båten skulle försvinna bakom udden, stötte +han på en vassvik; utan betänkande sprang han i +vattnet, svängde än en gång sin näsduk, utstötande +ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp +bakom tallarne och han såg professorns hatt viftande +till avsked löpa undan in i skogsudden släpande efter +sig den blågula flaggen med posthornet, som än en +gång glimtade mellan alarne; och så var allt +försvunnet utom den långa svarta röken, som låg efter +vattnet som ett sorgflor och gjorde luften mörk. +</p> +<p> +Carlsson plumsade i land och gick steg för steg +tillbaka till sin bössa. Han tittade på henne med +onda blickar, som han skulle sett på en annan, som +svikit honom; skakade på pannan, satte på ny +knallhatt och fyrade av. +</p> +<p> +Därpå kom han tillbaka till bryggan. Han såg +hela upptåget igen; hur han dansat som en pajas +på broplankorna lik en annan marknadskasper, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_75' name='page_75'></a>75</span> +hörde skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla, +förlägna blickar och handtag; kände ännu oset av +stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från +kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen. +Ångbåten hade kommit hit ut i hans blivande rike och +medfört stadsmänskor, som föraktade honom, som +i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på +vars pinnar han redan klättrat ett gott stycke, och +— här klack det i halsgropen — fört bort hans +sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund +ner i vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda +sörp, på vars yta utsläppt sot låg i flockar och oljan +i speglar, flammande i regnbågsfärger som en gammal +fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret hunnit +lämna ur sig på en liten stund och solka det klara +gröna vattnet; ölkorkar, äggskal, citronskinn, +cigarrstumpar, brända strykstickor, papperslappar, som +löjor och agn lekte med; det var som hela stadens +rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och +avskräden på en gång. +</p> +<p> +Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han +tänkte på, att om han allvarsamt ville vinna sin +käresta, så måste han in dit, måste in i gränderna +och rännstenarne, där den höga dagspenningen och +den fina rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan +med krås, manschetter och knäppkängor, allt som +lockade, fanns. Men han hatade staden också, där +han var den siste, där hans tungomål inbragte grin, +hans grova hand icke kunde göra finarbete och där +hans mångahanda insikter icke kunde kasta av. Och +ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt, +att hon aldrig ville gifta sig med en bonddräng, +och bonde kunde han icke bli! Kunde han inte? +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_76' name='page_76'></a>76</span></p> +<p> +Det kårade på sundet och en sval vind, som +ökade alltmer, rörde opp vattnet, som började plaska +mot bropålarne, sopade undan sotet och klarade upp +den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas +pjattrande, båtarnes huggande ryckte opp honom, +och med bössan över axeln vandrade han hemåt. +</p> +<p> +Vägen gick under hasslarne uppöver en +bergknalle och över den hängde ännu en högre +gråstensvägg bevuxen med tallar och som han aldrig +besökt. +</p> +<p> +Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan +ormbunkar och hallonsnår och stod snart uppe på +en gråstenshäll, på vilken ett sjömärke var upprest. +I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda +rundblick, med skogar, åkrar, ängar, stugor; och +utanför holmar, kobbar, skär, ända ut till havs. Det +var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet, +träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville +räcka ut handen, den ena bara, och dra tillbaks +den andra, som sträckte sig efter fåfänga och +fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och +tigga om knäfall inför denna tavla, rosenfärgad av +en sjunkande sols trolska strålar; där blåa vatten, +gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till +en regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa +förstånd än en bonddrängs. +</p> +<p> +Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet, +då hon på fem minuter kunnat glömma det sista +lilla löftet att vifta avsked åt honom, sårad, som +om han fått smaka käppen, av de övermodiga +stadslurkarnes glåpord, betagen vid åsynen av den feta +jorden, de fiskrika vattnen, de varma stugorna, fattade +han sitt beslut — att gå hem, göra ett sista försök +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_77' name='page_77'></a>77</span> +eller två med att pröva det falska hjärtat, som +kanske glömt honom redan — och sedan ta för sig vad +tagas kunde utan att stjäla. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +När han kom hem på backen och såg +storstugan öde, gardinerna nere, halm och tomlådor +skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om +han sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha +hopsamlat sina minnen av de flyttande +sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt +upp på sin kammare. Sedan han gömt sina skatter +under sängen, satte han sig vid skrivbordet, tog +fram papper och penna och gjorde sig i ordning att +skriva brev. Första sidan skvalade ut i en enda +bred ordström dels ur egen fatabur, dels ur Afzelii +sagohävder och Svenska folkvisor, som han läst hos +en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt +intryck på honom: +</p> +<p> +»Kära älskade Vän!» — började han — »Ensam +sitter jag nu på min lella kammare och less +alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår +när Ida kum ut hit, det var när som vi sådde +vårrågen och göken lullade i stuthagen, och nu är det +höst, så gossarne är ute efter strömmingen till skäret; +jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte +Ida hade rest sin väg och inte ville hälsa efter sig +från ångbåten, som professorn var så innerligt snäll +och gjorde från atterdäcket, när som han kom i +uddan; det är tomt som ett hål efter Ida i kväller +och det våller mest av allt att sorgen är tong. Då +om sistens på slåtterdansen minns Ida vad Ida lovade, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_78' name='page_78'></a>78</span> +jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men +jag är också i stånd <i>att hålla</i> vad jag lovar, som +inte <i>alla</i> är i stånd till, men det är detsamma det +och jag frågar inte så noga efter hur mänskorna är +mot mig, men den jag håller åv, den glömmer jag +inte, det ska jag säga.» +</p> +<p> +Saknadens sorg hade nu lagt sig, och +bitterheten stack fram; så kom fruktan för okända rivaler, +för stadens frestelser och Berns salong, och i känslan +av sin egen oförmåga att förebygga befarade +syndafall, grep han ett grepp i de ädlare känslorna, och +strax sprutade gamla minnen från kolportörstiden +fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en +straffande hämnare, genom vars mun en Annan +(med stor bokstav!) talade: +</p> +<p> +»När jag tänker hur Ida nu går ensam i den +villande stan och icke mer har en stödjande hand, +som kan vända faran och frestelsen från Ida, när +jag tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall +och fördärv, som göra vägen bred och foten lätt, +så känner jag ett stygn i mitt hjärta, jag känner +det som om jag gjort orätt inför Gud och människor +att jag lämnat Ida i syndens garn, jag ville varit +som en far för Ida och Ida skulle ha tryggat sig +till gamle Carlsson som till en rektig far» — — — +</p> +<p> +Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han +mycket vek och erinrade sig sista begravningen han +övervarit. +</p> +<p> +»— en far som alltid har överseende och +förlåtelse i hjärtat och på läpparne, vem vet hur länge +gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får vandra +här, vem har sett om ej hans dagars tal äro +räknade såsom vattendropparne i sjön eller stjärnorna +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_79' name='page_79'></a>79</span> +i luften, kanske innan man vet ordet av ligger han +som torrt hö, och då skall kanske <i>någon</i> vilja gräva +honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi +ska hoppas och bedja att han får leva ännu den dag, +då blomstren gått ut på marken och turturduvan låter +höra sig i vårt land; då är det en ljuvlig tid för +<i>mången</i> som nu klagar och suckar och med +psalmisten ville sjonga — — —» +</p> +<p> +Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng +och måste upp och leta efter testamentet i sin kista. +Men det var över hundra psalmer att välja på, och +Clara ropade redan till kvällsmat, så att han måste +ta i högen, och så tog han: +</p> +<p> +»De boningar i öknen äro ock feta, så att de +drypa; och högarne äro allt omkring lustiga; +hjordmarken är full med får, och dalarne stå tjockt med +säd, så att man glades därvid och sjunger.» +</p> +<p> +När han läst igenom det, fann han en lycklig +anspelning på lantlivets företräden för stadslivet, och +som det var den ömma punkten, beslöt han icke +vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för +sig själv. +</p> +<p> +Därpå funderade han över vad han skulle skriva +mer; kände sig hungrig och trött och kunde icke +dölja för sig, att när allt kom omkring, det var +detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå, +hon, innan våren kom. +</p> +<p> +Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne +och tillgivnaste» och gick ner i köket att äta kväll. +Det hade blivit mörkt och tagit till att blåsa. Orolig +kom gumman och satte sig vid bordet, där Carlsson +ensam hade slagit sig ner och tänt ett talgljus. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_80' name='page_80'></a>80</span> +Flickorna gingo tysta och avvaktande från spisen +till bordet. +</p> +<p> +— Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sade +gumman; jag ser, att han behöver det. +</p> +<p> +— Åja, det var jämt sjå att få ombord sakerna, +svarade Carlsson. +</p> +<p> +— En får väl vila nu, menade gumman och gick +efter timglaset. Men det var en faslig att blåsa i +denna kväll, och på osten går han också; få se, hur +gossarna ska reda sig med skötarne i natt. +</p> +<p> +— Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår +jag inte på, bet Carlsson av. Men i nästa vecka ska +det få bli vackert, för då tänker jag segla med sumpen +in till stan för att själv tala med fiskköparn. +</p> +<p> +— Såå, ämnar Carlsson det? +</p> +<p> +— Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på +fisken, och något fel är det väl någonstans, var det +nu sitter. +</p> +<p> +Gumman plockade på bordet och tänkte nog det +var annat ärende till stan än fisken. +</p> +<p> +— Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och +hälsar på professorn då? +</p> +<p> +— Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han +har ändå glömt en buteljkorg här... +</p> +<p> +— Fasligt hyggliga människor var det i alla +fall... Vill inte Carlsson ta en halv? +</p> +<p> +— Tack så mycket, moster! — Ja, det var rart +folk, och jag tror nog de kommer igen — efter +vad jag kunde höra på Ida åtminstone. +</p> +<p> +Det var med ett stort nöje han uttalade namnet, +och han inlade i detsamma hela sin överlägsenhet. +Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_81' name='page_81'></a>81</span> +ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna +och en brand i ögonen. +</p> +<p> +— Jag trodde det var slut mellan honom och +Ida, halvviskade den gamla. +</p> +<p> +— Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade +Carlsson, som mycket väl kände, hur han halade +in sin rev och att något satt på kroken. +</p> +<p> +— Ska ni gifta er då? +</p> +<p> +— Måtte väl det, när tider blir; men jag ska +väl höra mig åt om någon kondischion först. +</p> +<p> +Det röck i den gamlas fårade ansikte och den +magra handen plockade och plockade som en +febersjuks på ett lakan. +</p> +<p> +— Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon +fram med darrande, torkad stämma. +</p> +<p> +— Någon gång ska jag väl därhän, svarte +Carlsson, förr eller senare ska man ha sitt eget, och släpa +ut sig åt andra gör man inte gärna för inte. +</p> +<p> +Clara hade kommit fram med mjölgröten, och +Carlsson fick ett hastigt begär att skalkas med henne. +</p> +<p> +— Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga +ensamma i natt, när gossarne är borta? Kanske ni +vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap? +</p> +<p> +— Å, det behövs inte alls! svarte Clara. +</p> +<p> +Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man +hörde utifrån, hur stormen rusade genom skogen, +röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne, +riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt +tryckande genom skorsten och blåste eld och rök +ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick hålla hand +för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick +höll undan, hörde man fjärden dunka mot östra +udden. Plötsligen gav rackan hals ute på backen +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_82' name='page_82'></a>82</span> +och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit +någon till mötes hälsande eller hotande. +</p> +<p> +— Gå och se efter, vem det kan vara, så är +han snäll, sade gumman till Carlsson, som genast +steg upp. +</p> +<p> +Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker +så tjockt, att det kunde skäras med kniv, och vinden +tog emot honom med en pust, så att håret stod +som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden, +men skallet gick redan långt borta i källängen och +lät numera muntert igenkännande. +</p> +<p> +— Det kommer främmande så här dags, sade +han till gumman, som ställde sig i dörren, vem kan +det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara, +tänd lyktan och ge mig min mössa! +</p> +<p> +Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i +ängen, följde skallet och kom in i talldungen, som +skilde ängen från stranden. Skallet hade tystnat, +men mellan de susande och knakande furorna hörde +han steg av klackjärn mot bergshällen, brakande +grenar, som knäcktes av någon, som letade sig väg, +plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens +vinslande. +</p> +<p> +— Hej! vem är där? ropade han. +</p> +<p> +— Pastorn! svarade en rostig stämma, och i +detsamma såg Carlsson en kvast av eldgnistor, som slogs +av ett klackjärn mot en kullersten, och ur ett snår +ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd +man med ett grovt, väderbitet ansikte inramat i ett +par vilda grå kindskägg och livat av små vassa ögon +under bryn som av väggmossa. +</p> +<p> +— Det var ena helvetes vägar ni har här på +ön! grälade han till hälsning. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_83' name='page_83'></a>83</span></p> +<p> +— Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute +i detta hundväder! besvarade Carlsson aktningsfullt +sin själasörjares välkomstförbannelser. Men var är +ökan då! +</p> +<p> +— Det är sumpen, vet ja, och den har Robert +fått i hamn. Låt oss komma under tak bara, för +det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så, +marsch på bara! +</p> +<p> +Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter, +följd av rackan, som gjorde små kast in i buskarne +för att lukta efter en orre, som nyss lyftat och räddat +sig inåt mossen. +</p> +<p> +Gumman hade gått lyktskenet till mötes ut på +backen, och när hon kände igen pastorn, blev hon +glad och bad honom vara välkommen. +</p> +<p> +Han var på resa med fisk till stan och hade +fått stormen över sig, så att han måste ta i land +över natten; svor och bannade att han inte kunde +komma in i tid och bli av med sin fisk, nu då »alla +djävlar var ute och klådde efter vart levande liv +som gick i vatten». +</p> +<p> +Gumman ville föra honom in i stugan, men han +gick rakt in i köket och föredrog spiselden, där +han kunde bli torr. Värmen och ljuset tycktes +emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han +grinade illa med ögonen, som om han ville morgna +sig, under det han drog av sig de våta +smorläderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av +med en gammal gröngrå bojkavaj, fordrad med +fårskinn, och snart satt prästen i en stortröja av ull +och i strumplästen framför bordshörnet, som +gumman röjt av och dukat med kaffegrejor. +</p> +<p> +Den, som icke känt pastor Nordström, skulle +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_84' name='page_84'></a>84</span> +aldrig ha gissat, att denne skärkarl beklädde ett +andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i +skären förvandlat den fordom ganska fina +kapellpredikanten, när han kom ordinerad från Uppsala. +Ytterst knapp lön hade nödgat honom ta sin +bärgning ur sjön och jorden, och där ej dessa räckte, +måste han vädja till sina församlingsboars goda vilja, +vilken han genom ett sällskapligt sätt, lämpat efter +omgivningen, måste hålla vid liv. Men den goda viljan +visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som +måste förtäras på stället och sålunda icke kunde öka +prästgårdens välstånd, men snarare inverka +ofördelaktigt på förmånstagarens fysiska och moraliska +tillstånd. Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra +erfarenheter om huru i sjönöd Gud endast hjälpte +den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende +oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i +sammanhang med Augsburgiska bekännelsen, icke +kunde få något ut av det lilla träkapellet, som de låtit +bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även +motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades +av ogunstiga vindar, mera ett slags folkmarknad, där +man träffade bekanta, gjorde opp affärer och hörde +kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet, +med vilken man kom i beröring, helst länsmannen +bodde långt opp i land och aldrig åkallades i +rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med +några danska skallar eller ett halvstop brännvin. +</p> +<p> +Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på +stadsresa med sumpen, för att sälja fisk, den han själv +tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för storm +blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett +nötlädersfodral och matsäck och handbok i en +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_85' name='page_85'></a>85</span> +skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han kommit i ljus och +värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid +kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde +mera ses i denna från spiselden och två talgljus +upplysta skepnad, en korsning av bonde och sjöman. +Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin +ungdom, var brun och barkig med gula leverfläckar +av saltvatten och solbränna, hård och valkig av åror, +skot och rorkult; naglarne voro halvätna, svartkantade +av beröring med jord och redskap; öronens musslor +igenväxta med hår och borrade med blyringar för +fluss och flytningar; från ulltröjans påsydda +skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av +någon gul metall med en karniol i; de våta +ullstrumporna hade hål för stortån, som fötternas slingrande +rörelser under bordet tycktes oavbrutet vilja skyla; +tröjan var gulbrun under armarne av svett och +byxhjulpen stod på glänt av brist på tillräckligt med +knappar. +</p> +<p> +Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under +allmän aktningsfull tystnad knackade han den mot +bordskanten, så att en liten mullvadshög med aska +och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var +osäker och stoppningen gick icke regelrätt, alltför +omständligt för att icke väcka oro. +</p> +<p> +— Hur är det med pastorn i kväll; han är inte +riktigt rask, tror jag? kom gumman emellan. +</p> +<p> +Pastorn lyfte det nerfallna huvet, såg sig +omkring uppåt takbjälkarne, som om han letat efter den +talande. +</p> +<p> +— Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak +på utsidan av pipskallen. Därpå ruskade han på +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_86' name='page_86'></a>86</span> +huvet, som om han ville vara i fred, och försjönk +i svårmodiga tankar utan bestämd form. +</p> +<p> +Carlsson, som såg hur det stod till, viskade åt +gumman: +</p> +<p> +— Han är inte nykt! Och anseende sig böra +inskrida, tog han kaffepannan och slog upp i pastorns +kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en +bugning bjöd honom att hålla till godo. +</p> +<p> +Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt +gråa huvud, som om han ville skrämma slag på +Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med +vämjelse, spottade han ut: +</p> +<p> +— Är du hemma här, du, dräng? Och därpå +vände han sig till gumman: +</p> +<p> +— Ge mig en kopp kaffe, madam Flod! +</p> +<p> +Och så försjönk han en stund i djup tystnad, +möjligen erinrande sig fordna dagars storhet och den +överhandtagande oförskämdheten hos folket. +</p> +<p> +— Djävla dräng! fräste han än en gång. Ut och +hjälp Robert till rätta! +</p> +<p> +Carlsson försökte med smicker, men avklipptes +genast med: — Vet du, vem du är? och försvann +ut genom dörren. +</p> +<p> +— Har ni skötarne ute? rök han på gumman +som försökte krångla till en ursäkt för drängen, sedan +han ryckt opp sig med en klunk ur koppen. +</p> +<p> +— Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna; +och alla varpena med. Det kunde ingen drömma +vid sextiden det skulle gå till storm för natten, +och jag känner Gusten. Han skulle förr gå till botten +än han lät gamen ligga på grynnan i natt. +</p> +<p> +— Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn. +</p> +<p> +— Säg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_87' name='page_87'></a>87</span> +är nog många pengar också, men bara gossen kommer +väl ifrån saken, så... +</p> +<p> +— Han är väl inte så dum att han går och tar +opp i det här vädret, då hela sjön ligger på? +</p> +<p> +— Jo, det är just vad en kan vänta av honom; +se, han har alltid haft det efter fadren att vara +liksom för mycket mån om det en äger, och han vore i +stånd att sätta bort livet för att inte låta skötarna gå +förlor’. +</p> +<p> +— Ja, ser madam, är han så inrättad, så kan inte +själva fan hjälpa honom! För resten fiskar det gott; +vi var ute till Alkobbarne förleden med sex varp och +vi fick aderton valar. +</p> +<p> +— Nå, var han fet något så när? +</p> +<p> +— Tror jag det! fet som smör. Men säg nu, +madam Flod, vad är det för prat, som löper här om +henne, att hon tänker på till att gifta om sig? Är +det sant, det? +</p> +<p> +— Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger +man det? Ja, si det är då vådligt, vad folk kan +sätta till och prata, när det bär sta! +</p> +<p> +— Ja ja, mig går det inte för när, återtog pastorn, +men är det så som man säger, att det gällde drängen, +så vore det synd för gossens skull. +</p> +<p> +— Å, det är ingen fara åt gossen, och sämre +styvfar har mången fått. +</p> +<p> +— Jaså, det är så däran i alla fall, kan jag höra. +Brinner det så fasligt i den gamla kroppen, att hon +inte kan hålla sig längre? Nå nå, köttet vill ha sitt, +hähähähä! +</p> +<p> +— Vill inte pastorn vara så god och ta en halv? +avbröt gumman, som blev ängslig över den +kärleksfulla ton samtalet började antaga. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_88' name='page_88'></a>88</span></p> +<p> +— Tack, madam, som är så god! Tack! En klar +kanske! Men jag skulle i säng också och tänker väl, +att ni inte har bäddat åt mig än? +</p> +<p> +Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan +det beslutits, att Carlsson och Robert skulle ligga i +köket. +</p> +<p> +Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten +mot den andra, for med handen över pannan oppåt +den nakna skulten, som om han ville stryka bort +namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i +korta, knyckiga avsatser ner mot bordsskivan, där +slutligen hakan fick stöd. +</p> +<p> +Gumman, som såg vart det lutade, gick fram och +lade handen varligt på hans axel, klappade honom +sakta och bad med bevekande röst: +</p> +<p> +— Pastorn lilla! Få vi inte ett lite ord i aftons, +innan vi gå i säng? Tänk på gumman, och hennes +gosse, som är ute på sjön. +</p> +<p> +— Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken +då — madam vet var hon ligger i matväskan! +</p> +<p> +Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart +bok med ett guldkors på, vilken brukade tas fram +som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och +sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och +andaktsfull, som om hon fått ett stycke av kyrkan in +i sin låga stuga, bar hon den hemlighetsfulla boken +varligt som ett varmt bröd på sina båda händer, sköt +sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats +med förklädet och lade det heliga framför det tunga +huvudet. +</p> +<p> +— Pastorn lilla, viskade gumman, under det att +blåsten dundrade i skorsten, boken är där nu, +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_89' name='page_89'></a>89</span></p> +<p> +— Bra, bra, svarade pastorn liksom i sömnen, +räckte ut armen utan att lyfta på huvet, trevade +efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, så +att koppen stöttes omkull och brännvinet rann i två +bäckar framåt det flottiga bordet. +</p> +<p> +— Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan +boken, det här går aldrig väl; pastorn är sömnig +och ska gå och lägga sig. +</p> +<p> +Men pastorn snarkade redan med armen vilande +på bordsskivan och långfingret sträckt till en fånig +gest, som om det pekade mot ett osynligt mål, +oupphinneligt för ögonblicket. +</p> +<p> +— Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att +få honom i säng? jämrade gumman till flickorna, +rådlös hur hon skulle få den sovande vaken, ty hon +visste, vilket förfärligt sinne han hade, när han druckit +och blivit väckt, och få honom kvar i köket gick inte +an för flickornas skull, och in i stugan inte heller, för +då skulle det bli ett pratande. De tre kvinnorna gingo +som råttor kring katten för att binda bjällran på +honom, men ingen vågade. +</p> +<p> +Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden +pressade genom fönsterrutor och otäta väggar och +gubben, som satt i strumplästen, måtte ha blivit kall, +ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen öppnades på +vid gavel och tre anskrin, som när räven ger opp +andan, kommo kvinnorna att haja till. +</p> +<p> +— Jag tror jag nös, sa pastorn, reste sig och +gick med slutna ögon till en fönstersoffa, där han +nedsjönk, sträckte ut sig på ryggen, och med +händerna knäppta över bröstet somnade han in i en +lång suck. +</p> +<p> +Allt hopp var ute att få honom dän, och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_90' name='page_90'></a>90</span> +Carlsson och Robert, som kommit tillbaka, vågade icke +röra vid honom. +</p> +<p> +— Han slåss! akta er, upplyste Robert. Ge +honom en kudde bara och kasta ett täcke över honom +så sover han till i morgon. +</p> +<p> +Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert +fick ligga på rännet över matbon och Carlsson +gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det blev +tyst i köket. +</p> +<p> +Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Följande morgon, när hanen gol och madam Flod +steg upp för att väcka, voro pastorn och Robert borta. +Stormen hade lagt sig något, kalla vita höstmoln +tågade från osten in åt land och himlen var friskt +blå. Vid åttatiden började gumman sina vandringar +ner åt östra udden för att se, om ingen båt skulle +synas ute i fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna +dök ett och annat revat råsegel fram, försvann och +stack fram igen. Sjön vräkte ännu, låg blå som stål, +och de yttersta skären hägrade, hängde på luftfärgade +skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro +på väg att lyfta sin väg som nattdimmor. +Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och sprungo på +sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt +över dem, döko och kommo upp igen, sprungo på +nytt, så att vattnet forsade framför dem. Såg +gumman måsarne flyga upp ute på ett skär och hörde +hon dem skrika, så tänkte hon, att där kom ett segel, +och det kom segel, men alla höllo de undan för ön +och föllo av åt norr eller åt söder. +</p> +<p> +Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade +i ögonen och den gamla gick in i skogen igen, trött +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_91' name='page_91'></a>91</span> +på att vänta; och hon tog sig till att plocka lingon +i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste +hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå +det käraste, och hon hade icke varit hälften så +bekymrad den där aftonen, när hon stod vid +hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna +in i mörkret. Men i dag var gossen ändå mera +längtad, för hon kände på sig, att han skulle kanske +snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och +pratet hade tänt på kruttrån och snart skulle det +säga puff! Vem som kom att sveda ögonbrynen, var +inte avgjort, men att det skulle hända någon, det +var antagligt. +</p> +<p> +Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom +upp på ekbacken. Det sorlade nere vid bryggan och +hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring +sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade, +utredde, tvistade. Det hade tilldragit sig något, medan +hon var borta, men vad? +</p> +<p> +Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade +ner för backen för att bli slug på vad som timat. +Kommen ner till gärdsgården, såg hon akterstycket +av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott +kring ön. +</p> +<p> +Normans röst var tydlig när han utlade +förloppet: +</p> +<p> +— Han gick till botten som en sten och så kom +han upp igen; men då fick han döden rätt igenom +vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett ljus. +</p> +<p> +— Å, Herre Je’, är han död? skrek gumman och +rusade över gärdsgården, men ingen hörde henne för +Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_92' name='page_92'></a>92</span></p> +<p> +— Och så fick vi draggen i honom och när flyet +tog i ryggen, så... +</p> +<p> +Gumman hade kommit bakom nätgistorna och +kunde icke gå igenom, men hon såg som genom ett +flor för en spegel bakom de upphängda näten, huru +alla gårdens innevånare lågo, hängde, kröpo omkring +en gråskymlig kropp, som var stuvad i ekan. Och +hon satte till att skrika och skulle under näten, men +nävrarne fastnade i hårflätan och sänkena slogo som +ett gissel. +</p> +<p> +— Va i Jesta namn ha vi fått i flundernäten? +skrek Rundqvist, som såg att det levde i garnen. Nej, +jag tror det är moster! +</p> +<p> +— Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon +förmådde. Är han slut? +</p> +<p> +— Slut som en död hund! +</p> +<p> +Gumman kom loss och ner till bryggan. Där +såg hon Gusten liggande barhuvad och framstupa +nere i ekan, men han rörde sig, och under honom +syntes en stor luden kropp. +</p> +<p> +— Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att +vända sig om. Sicken en vi ha fått fatt i! +</p> +<p> +Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en +fet gråskäl, som Gusten höll på att dra skinnet av. +Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och köttet +kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till +många par stövlar och skinnet var nog värt sina +tjugo kronor; men vinterströmmingen var ändå +angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev +därför något förstämd och glömmande både den +återfunne sonen och den oväntade skälen, utbrast hon +i förebråelser: +</p> +<p> +— Nå, men strömmingen då? +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_93' name='page_93'></a>93</span></p> +<p> +— Ja, den var inte god att komma åt, svarade +Gusten, och den kan man köpa för resten, men +gråskälar får man inte alla dar. +</p> +<p> +— Ja, så säger du alltid, du Gusten, men det +är stor skam att vara borta i tre dar och inte komma +hem med någon fisk. Vad ska vi ha till äta i vinter, +tänker du? +</p> +<p> +Men hon fick intet medhåll, för strömming hade +man fått nog av, och kött var ändå kött, utom nu +att jägarne hade genom sina märkvärdiga berättelser +om jaktäventyret dragit all uppmärksamhet åt sig. +</p> +<p> +— Ja, passade Carlsson på och högg sig ett +stycke av åtelen, hade vi inte jorden, så fick vi allt +vara utan mat! +</p> +<p> +Den dagen blev intet notdrag av, för stora +bykgrytan skulle sättas på till trankokning; och det +stektes och kokades i köket och dracks kaffehalvor; +och på södra logväggen spändes skinnet opp som +ett segertecken, och det liktalades och förevisades, +och alla kommande och gående klentrogne skulle +sticka fingerna i skotthålen och höra, hur loden +hade kommit dit, var skälen hade gått opp på stenen, +vad Gusten sa åt Norman i sista ögonblicket, när +skotten skulle gå och huru slutligen den döde +uppfört sig i sista stunden, när han »klipptes som en +tråd». +</p> +<p> +Carlsson var ingen hjälte i de dagarne, men han +brynte i hemlighet sitt stål, och när notdräkten +slutligen var till ända, satte han sig till rors i sumpen +och for in till stan med Norman och Lotten. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_94' name='page_94'></a>94</span></p> +<p> +När madam Flod kom ner till bryggan för att +ta emot de hemkomna stadsresarna, var Carlsson +mycket kärvänlig och undfallande, så att gumman +strax märkte, att något kommit emellan. +</p> +<p> +Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och +räkna ifrån sig pengarne; och så skulle han sitta +ner och berätta. Men det gick trögt och drängen +syntes inte alls hågad lämna något ifrån sig, men +gumman släppte honom inte för mindre än att han +klämde fram med en reseberättelse. +</p> +<p> +— Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon — han +var väl oppe hos professorns, kan jag tro? +</p> +<p> +— Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade +Carlsson, synligen obehagligt berörd av minnet. +</p> +<p> +— Nåå, hur mådde de? +</p> +<p> +— Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och +de var mycket artiga och bjöd på frukost. Det +var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra +om ens. +</p> +<p> +— Nå, så, vad fick han för gott då? +</p> +<p> +— Å, vi åt hummer och svampignoner och drack +porter för resten. +</p> +<p> +— Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna +också? +</p> +<p> +— Ja vars, svarte Carlsson frimodigt. +</p> +<p> +— Och de var sig lika, kan jag tro? +</p> +<p> +Det voro de nog inte, men det skulle ha roat +gumman för mycket, och därför svarte Carlsson inte +på det. +</p> +<p> +— Ja, de var nog så snälla, och vi var i Berns +salong till aftonen och hörde på musiken, och så +bjöd jag på scherry-kobden och smörgåsar. Det var, +som sagt, mycket roligt. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_95' name='page_95'></a>95</span></p> +<p> +Men nu var det i själva verket inte alls roligt +och saken hade avlupit på ett helt annat sätt. Så +nämligen, att Carlsson blivit mottagen i köket av +Lina och fått en halv öl på bordshörnet, för Ida +var borta. Därpå hade professorskan kommit ut +och hälsat och sagt åt Lina, att det skulle tas hem +en hummer till kvällen, för det kom en främmande; +och så hade hon gått sina färde. Blivna +ensamma, var Lina först något stel, men hur +Carlsson satt och menade, så fick han ur henne, att Ida +hade mottagit hans brev och läst det högt en kväll, +när hennes fästman var där och de satt i +kökskammarn och drack porter och Lina rensade +champinjoner. Och de hade gapskrattat så de kunde dö; +och fästmannen hade läst om brevet två gånger högt +som en präst. Och aldra roligast hade de haft åt +»gamla Carlsson» och hans »sista stunder», och när +de kom till det där om »frestelser och villovägar», +hade fästmannen — han var ölutkörare — föreslagit, +att de skulle ut och fresta på Berns salong, och då +hade de gått dit och blivit bjudna på sherry-kobbel +och smörgåsar. +</p> +<p> +Antingen nu Linas berättelse rört opp Carlssons +sinne och skakat om minnena, så de kommit i +oordning, eller han så livligt önskat sig i ölutkörarns +kläder, att han satt sig in i dennes angenäma +ställning som värd, förväxlat sig med den hummerätande +okände, druckit fästmannens porter och ätit Linas +champinjoner, nog av, han framställde sakförhållandet +för gumman som han gjorde och med åsyftad verkan, +vilket var huvudsaken. Och när det var gjort, kände +han sig lugn att skrida till anfall. Pojkarne voro på +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_96' name='page_96'></a>96</span> +sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna hade +slutat för dagen. +</p> +<p> +— Vad är det för prat, som går i socknen här +och som jag får igen överallt? började han. +</p> +<p> +— Vad pratar man nu igen? frågade gumman. +</p> +<p> +— Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på +att gifta oss. +</p> +<p> +— Asch, det ha vi hört nu så länge. +</p> +<p> +— Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk +kan säga sådant, som inte är; jag kan rakt av inte +förstå sådant, illparade Carlsson. +</p> +<p> +— Ja, vad skulle han som är unga, raska karlen +göra med en gammal käring som jag? +</p> +<p> +— Å, vad det beträffar med åldern, så har det +ingen fara. Får jag säga för min del, att skulle jag +en gång <i>tänka</i> på att gifta mig, så skulle det inte +bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting +vet, för se, moster, lustan är en sak och gifta sig +en annan; lustan, den världsliga lustan, förgår som +en rök, och tro och loven är som en tugg snus, +när det kommer en annan, som kan bjuda på cigarr. +Men si sådan är jag, moster, att den jag gifter mig +med, den håller jag loven med, och så har jag +alltjämt varit, och den, som kommer och säger annat, +den säger ljug. +</p> +<p> +Madamen spetsade öronen och började misstänka +ugglor i mossen. +</p> +<p> +— Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar av +med henne och Carlsson? undersökte hon. +</p> +<p> +— Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville +jag bara räcka ut pekfingret, så hade jag henne på +mig, men se, moster, hon har inte det rätta +sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_97' name='page_97'></a>97</span> +helst går på orätta vägar. För resten, jag börjar +bli gammal, ska jag säga, och har inte lust att fjollas +längre; ja, jag säger rakt ut, att <i>skulle</i> jag tänka +på till att gifta mig, så skulle jag ta en äldre, +förståndig mänska, någon som hade det rätta +sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska säga riktigt, men +moster kanske förstår mig ändå, för moster har det +rätta förståndet, ja, det har hon. +</p> +<p> +Gumman hade slagit sig ner vid bordet för att +bättre kunna förstå Carlssons krumbukter och passa +på att säga amen, när han väl fått fram sitt ja. +</p> +<p> +— Nå, men säg, tog hon opp en ny ända på +härvan, har då inte Carlsson tänkt på änkan i +Åvassa, som sitter där så ensam och inte begär +bättre än få gifta om sig? +</p> +<p> +— Asch, hon, neej, si jag känner henne nog +för resten, men hon har inte det <i>rätta sinnelaget</i>, +för si, det som ska ta mig, det ska vara +ett sinnelag. För pengar och utvärtes åthävor och +granna klädtrasor, si det var inte värt med mig, +för sådan är inte jag; och den, som känner mig +rätt, ska inte kunna säga något annat. +</p> +<p> +Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter +och någon måste säga sista ordet, medan det var +möjligt. +</p> +<p> +— Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade +madamen ett djärvt steg framåt. +</p> +<p> +— Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker +dit, jag har inte tänkt något alls ännu, men den, +som tänkt något, han tale; jag tiger, jag, så att +man inte sen ska komma och säga att jag har lockat +någon, för sådant är inte mitt sinnelag. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_98' name='page_98'></a>98</span></p> +<p> +Gumman visste nu inte riktigt, var hon var +hemma, men hon måste känna sig för en gång till. +</p> +<p> +— Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i +tankarne, så kan han ju inte gå och tänka på någon +annan med fulla allvare. +</p> +<p> +— Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, den +vill jag inte ha, om de kasta’na efter mig; nej, +bättre opp ska det vara, och kläderna på kroppen +ska hon rå om åtminstingen, och har hon lite till, +så är det inte ont i det, fast jag inte ser på’t, för +sådan är jag, och det är mitt sinnelag. +</p> +<p> +Nu hade man kört och vänt så många gånger, +att det var fara bli sittande, om gumman inte +knuffade på. +</p> +<p> +— Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi +skulle ha vårt tillsammans? +</p> +<p> +Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om +han genast från första ögonblicket ville jaga bort +alla misstankar om en sådan låghet. +</p> +<p> +— Nej, si det kommer då aldrig i frågan! bedyrade +han. Det ska vi aldrig tala om, än mindre +tänka ditåt. Nog vet jag vad folket skulle säga +alltid, att jag hade tagit henne för guldet, men +sådan är inte jag och det är inte mitt. Nej, aldrig +på tiderna ska vi tala om den saken mer. Lova +mig, moster, och ta mig i hand — (här räckte han +ut sin hand) — att vi aldrig talar om den saken +mer! Ta mig i hand på det! +</p> +<p> +Men gumman ville inte ta i hand på det, utan +hon ville just tala grundligt om saken. +</p> +<p> +— Varför ska en inte tala om det, som ändå +skulle kunna bära till? Jag är gammal, vet ju +Carlsson, och Gusten är inte karl än att ta vid gården; +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_99' name='page_99'></a>99</span> +jag behöver någon, som står vid min sida och hjälper +på, men jag förstår väl, att han inte vill slita för +andra och släpa ut sig för inte, och för det ser jag +ingen annan råd än att vi gifter oss. Låt folket +prata, de babblar likafullt, och har Carlsson +ingenting särskilt emot mig, så ser jag inte något, som +skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, +säg? +</p> +<p> +— Inte har jag något emot moster, för all del, +men se det där hålens pratet om det och det, och +för resten lär Gusten inte bli god på oss. +</p> +<p> +— Asch, är inte han karl att hålla honom från +sig, så ska jag väl mäkta det. Till åren är jag +nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag +säga Carlsson mellan fyra ögon att... jag kan nog +vara så golik som en annan slinka, när det skall +bära te. +</p> +<p> +Isen var bruten, och nu kom en uppsjö med +planer och råd, hur man skulle delgiva Gusten det +och hur man skulle ordna med bröllopet och allt +det där. Och förhandlingarne räckte länge, så länge +att gumman måste sätta på kaffepannan och ta fram +brännvinsflaskan, och de räckte ända långt fram på +natten och litet till. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_100' name='page_100'></a>100</span> +<h2>FEMTE KAPITLET.</h2> +<h3>Man slåss på tredje lysningsdagen, går till<br />skrift och håller bröllop, men kommer ändå<br />inte i brudsäng.</h3> +</div> + +<p> +Att ingen är bättre än när han dör och ingen +sämre än då han gifter sig, fick Carlsson snart +erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråskäl, +gormat och stormat i tre dagar, under det +Carlsson företog en liten resa i något föregivet ärende. +Gamle Flod revs upp ur mullen och vändes ut och +in på, befanns vara den bästa människa hittills +skapad, varemot Carlsson vändes som gamla kläder och +befanns vara fläckig på insidan. Han upptäcktes +ha varit rallebuse och bibelsjåare, bortkörd från tre +platser, rymd en gång med bestämdhet, till tings +för slagsmål enligt obestyrkt uppgift. Allt detta fick +madam Flod i näsan, men lågan var tänd en gång, +och med utsikten till änkeståndets upphörande +tycktes gumman kvickna till, leva opp och få skinn på +näsan, så hon tålde både vått och torrt. +</p> +<p> +Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i +att han var en utbörding, vilken nu genom giftorätt +skulle komma åt denna jord och detta vatten, som +de insocknes vant sig betrakta som i viss mån +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_101' name='page_101'></a>101</span> +gemensam. Som madamen satt i orubbat bo och sannolikt +skulle leva ännu i många år, minskades sonens +utsikter att komma till sitt eget; och hans ställning +på gården komme efter detta att bli väl mycket lik en +drängs, och detta under den förre nyss inflyttade +drängens förmyndarskap och goda vilja. Underligt +var det alltså icke, att den nerflyttade blev +himlarasande och gav modren skarpa ord, hotade gå in +till kronan, taga ut stämning och låta mota bort den +blivande styvfadren. Aldra värst blev han, när +Carlsson kom hem efter sin lilla tripp, iförd salig Flodens +svarta söndagsrock och skälskinnsmössa, som han +vid första ömma tillfället hade fått i morgongåva. +Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att +göra ett spratt, och en morgon, när de skulle sätta +sig till frukostbordet, låg på Carlssons plats en +handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson, +som ingenting ont anade, lyfte på handduken och +fick se sin bordsända dukad med allt skräp han +samlat i sin säck och som han glömt under sängen +oppe på kammarn. Där stod tomma hummerburkar, +sardinlådor, champinjonflaskor, en porterbutelj, en +oändlighet med korkar, en spräckt blomkruka med +mycket mera. +</p> +<p> +Han blev grön i ögonen, men visste inte vem +han skulle bryta ut emot. Rundqvist hjälpte honom +till en avledare med förklaringen, att det var ett +vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta +och gifta sig. Olyckligtvis kom Gusten strax in och +uttryckte genast sin förvåning över att lumpsamlaren +kommit så här tidigt på hösten, för han bruka’ inte +visa sig förrän på nyåret; och samtidigt passade +Norman på att upplysa det ingen lumpsamlare varit +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_102' name='page_102'></a>102</span> +här, utan att det var Carlssons minnen efter Ida, +som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts +med, efter som det var slut nu mellan dem. +</p> +<p> +Därpå föllo vassa ord, med den påföljd att Gusten +reste opp till prästgården och lyckades få sex +månars jäv på Carlssons bröllop, efter som denne icke +hade klara betyg. Detta var ett streck i räkningen, +som Carlsson dock sökte skrapa ut så gott han kunde +genom att tillskansa sig små vederlag. Först hade +han tagit sin nya ställning högtidligt, men när detta +slog illa ut, beslöt han sig för att inför gårdsfolket +åtminstone ta den mera skämtsamt, vilket också +lyckades bra utom med Gusten, som underhöll en +ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till +försoning. +</p> +<p> +Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge, +notbygge och isfiske med mellanstick av kortspel +och kaffehalvor, ett och annat julkalas och +alfågelskytte. Och så blev det vår igen; ejdersträckten +lockade ut till sjös, men Carlsson satte till alla +krafter vid vårbruket för att kunna påräkna en stark +skörd, väl behövlig till att fylla bristen, som +bröllopet skulle medföra, helst det var meningen att +man skulle hålla ett dundrande sådant, så att det +skulle minnas i åratal. +</p> +<p> +Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna, +och professorn nickade god mening som i fjor och +tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet att +det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte +med. Hon hade gått ur tjänsten i april och skulle +visst gifta sig snart. Hennes efterträderska var icke +vidare intagande, och Carlsson hade alldeles för +många järn i elden för att vilja inlåta sig, i synnerhet +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_103' name='page_103'></a>103</span> +som han hade spel på hand och icke var hågad +förlora. +</p> +<p> +Lysningen togs ut midsommardagen och bröllopet +skulle stå mellan höanden och skörden, då det alltid +var en liten stiltje i göromålen, både på land och +på sjön. +</p> +<p> +Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig +sinnesförändring hos Carlsson, som madam Flod var +den första att erfara. De hade visserligen efter +landsens sed levat som gift folk alltsedan +trolovningen, och fästmannen, som hade jävet svävande +över sig, visste alltid rätta sitt uppförande efter de +tvingande förhållandena, men när faran var över, +stack han näsan i vädret och visade klorna. Detta +gjorde dock icke någon annan verkan på madam +Flod, som också kände sig säker i tygena, än att +hon visade tänderna så många hon hade kvar, och +på tredje lysningsdagen bar det ihop. +</p> +<p> +Hela öns befolkning utom Lotten hade rest till +kyrkan för att gå till skrift. Som vanligt hade man +tagit minsta möjliga båt för att, ifall man måste ro, +mödan skulle bli så liten som möjligt, och det var +trångt i båten, helst man medfört matsäck och ett +halvpund badfisk åt pastorn, några skålpund ljus åt +klockarn samt alla möjliga plagg att byta med, utom +segel och åror, öskar och ämbar, pallar och +fotspark. +</p> +<p> +Enligt sedvana hade man ätit en bättre frukost +och bjudit varandra ur ömsesidiga krus och +halvbuteljer på morgonen. Hett var det också på sjön +och ingen ville ro, varför ett litet gräl uppstått mellan +karlarne, av vilka ingen hade lust komma svett fram +till kyrkan. Kvinnorna hade trätt emellan, och när +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_104' name='page_104'></a>104</span> +man kom upp i kyrkviken och hörde klockorna, som +man inte hört på år och dag, bilades tvisten. Men +det var bara förstgången, som ringde, och man hade +god tid på sig. Madam Flod gick därför upp till +prästgården med badfisken. Pastorn satt och rakade +sig ännu och var vid vresigt lynne. +</p> +<p> +— Rart främmande i kyrkan i dag, när man får +se Hemsöborna, hälsade han och lade rakskrapet +på pekfingret. +</p> +<p> +Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå +ut i köket och ha sig en sup. +</p> +<p> +Därpå gick man till klockarn med ljusen, och +där ficks också en sup. +</p> +<p> +Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade +på storböndernas hästar, läste på gravvårdarna och +hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort besök +vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och +så pinglade det och ramlade på i klockstapeln och +församlingen kröp in. Men Hemsöborna hade ingen +bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste +de stå på gången. Hett var det vådligt, och +främmande kände de sig i det stora rummet, så att de +svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en +rad korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan +blev elva, innan man kom till predikstolpsalmen, +och Hemsöarne hade redan saxat om benen och bytt +fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande +hett, så det pärlade om pannorna, men de stodo +som i en tång och kunde inte röra sig åt en skuggig +fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp +psalmen nr 158. Orgeln piper ett preludium och +klockarn tar opp första versen. Den avsjöngs med +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_105' name='page_105'></a>105</span> +liv och lust, efter som man väntade få predikan +strax på. Men se så kommer vers två och vers tre. +</p> +<p> +— Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska +ta igenom alla arton? viskade Rundqvist till +Norman. +</p> +<p> +Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn +syntes pastor Nordströms vredgade ansikte, som +blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen, +som han beslutat ge en duvning, efter som han en +gång hade dem i händerna. +</p> +<p> +Och alla arton verserna sjöngos, så klockan +blev halv tolv, innan prästen kom opp i predikstoln. +Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo +ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev +dock inte sömnen, för ett tu tre skrek pastorn till, +så att de slumrande ryckte till, kastade upp huvena +och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat +om elden var lös. +</p> +<p> +Carlsson och gumman hade trängt sig så långt +fram, att all reträtt till dörrn utan skandal var +omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för +trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen +steg. Ibland vände hon sig och kastade en +bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit +honom om att bli buren ner i sjön, men han var +så inne i gudstjänsten, där han stod i Flodens vida +rosslädersstövlar, att han endast straffade den otåliga +med hätska blickar. Men de andra hade däremot +sackat akteröver och kommit under orgelläktarn, +där det var svalt och man hade lite skugga. Där +upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han +slog sig ner och tog Clara i knä. +</p> +<p> +Rundqvist höll sig i en pelare och Norman sto +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_106' name='page_106'></a>106</span> +bredvid, när predikan började. Det var ord och +inga visor, och den räckte i sex kvart. Texten +handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund +ingen av manfolket tog åt sig, så sov man över lag, +sov sittande, hängande, stående. +</p> +<p> +När en halv timme gått, knuffade Norman på +Rundqvist, som stod framlutad med handen för +pannan, som om han mått illa, och med tummen +pekade han åt Clara och Gusten på brandsprutan. +Rundqvist vände sig varligt åt sidan, spärrade upp +ögonen, som om han fått se den onde själv, +skakade på huvet och log, som om han förstått. +Clara satt nämligen med tungan ute och ögonen +igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar, +men Gusten stirrade oavvänt på pastor Nordström, +som om han ätit opp vartenda ord och ansträngde +sig att höra timglaset rinna. +</p> +<p> +— Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist, +skred baklänges ut sakta och varligt, trevande +försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot +tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till +Rundqvists tanke och kvick som en ål hade han +slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart följde, +varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till +båten. +</p> +<p> +Därute drog en sval sjövind, och de i hast +intagna förfriskningarna satte snart krafterna i stånd +igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter +in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande +Gustens armar, vilka höllo henne om livet, men så +högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta ner dem +litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt +rov, som om någon velat ta flickan ifrån honom. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_107' name='page_107'></a>107</span></p> +<p> +En halv timme till varade predikan, och så dröjde +det en halv timme med psalmsång, innan +kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark +sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod, +som efter slutad ceremoni vid altaret ville tränga +sig in i en bänk, höll på att komma i gräl, och +blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista +halvtimmen utanför kyrkvärdens bänk stående på +klackarne, som om tegelstenarne bränt henne under +sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev +hon alldeles vild för att folket såg på henne. +</p> +<p> +Äntligen var alltsammans slut och man rusade +ner i båtarna. Madam Flod gav sig inte till tåls, +utan drog av kängorna, sedan hon mottagit +lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till +båten, varefter hon stack fötterna i sjön och +grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över +matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna +voro slut, slogs det larm. Rundqvist ansåg +sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog, att +någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en +ful misstanke på Carlsson. +</p> +<p> +Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson +att han hade en tjärtunna oppe i kyrkboden +att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken +skreko, att de inte ville ha någon tjära i båten, +inte för aldrig det, efter som de hade nya +klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och +stuvade den. Då blev det ett liv om vem som skulle +sitta nära det farliga kärlet. +</p> +<p> +— Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod. +</p> +<p> +— Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_108' name='page_108'></a>108</span> +Carlsson, som kände sig betydligt mera hemmastadd, +sedan det var utlyst. +</p> +<p> +— Vad säger han för slag? väste gumman. +</p> +<p> +— Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av! +</p> +<p> +— Vem är det som kommenderar på sjön, om +jag må fråga? inföll nu Gusten, som tyckte att man +gick hans ära för när. +</p> +<p> +Och så satte han sig till rors, lät hissa på och +tog skotet till sig. Båten var djupt lastad, vinden +var ytterst svag, solen brände hett och sinnena voro +i jäsning. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad +näver», och det hjälpte inte att manfolket tog +segelsupen. Tålamodet förgick därför snart och +tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som +ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot +icke Gusten; — vänta, bara man kommer utom +kobbarne, så blir det segla av, menade han. +</p> +<p> +Och man väntade. Redan syntes ute i gattet +mellan öarne en mörkblå strimma, och man hörde +sjöarnes gång mot de yttre skären. Det var en +stark ostlig i antågande, och det började leva i +seglen. Just när man gått över en udde, kom det +luft så att ekan lade till, reste sig och sköt fart, +så det porlade efter henne. Nu måste man ta en +sup på det över lag, och sinnena lättade opp, under +det man gjorde god gång. Men så friskade vinden +i, ekan lade läsud under vatten, men gick för en +strykande halv sida med. Carlsson blev rädd, höll +sig i betten och bad, att man skulle lägga opp och +reva. +</p> +<p> +Gusten svarade icke, utan halade an skotet, så +att vattnet kom in. +</p> +<p> +Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_109' name='page_109'></a>109</span> +ut en år. Men gumman tog honom i rocken och +satte honom ner. +</p> +<p> +— Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon. +</p> +<p> +Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. +Men han satt inte länge, förrän han rusade opp +med lyftat rockskört, utom sig. +</p> +<p> +— Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den +rackarn, hojtade han och slog med rockskörtet. +</p> +<p> +— Vem läcker? frågades i flock. +</p> +<p> +— Tunnan, vet ja’! +</p> +<p> +— Å, Herre Jesus! hördes det nu och alla +makade åt sig för tjärfloden som kilade omkring +efter alla båtens rörelser. +</p> +<p> +— Sitt i båt! stormade Gusten, annars seglar +jag er i sjön! +</p> +<p> +Carlsson hade rest sig igen, just när en bris +kom. Rundqvist, som såg faran, lyfte varligt på +ändan, gav Carlsson en orre, så han stöp ner. +Slagsmålet syntes givet, då madam Flod blev utom +sig och fann gott inskrida. +</p> +<p> +Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade +honom. +</p> +<p> +— Vad är han för en karlstackare, som inte +har seglat på sjön förr! Kan han inte vara +människa och sitta i båten! +</p> +<p> +Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade +ett stycke av rockkragen. +</p> +<p> +— Ska du riva sönder mina kläder, käring! +gastade han och satte stövlarna opp på suden för +att skydda dem för tjäran. +</p> +<p> +— Vad säger han för slag? gnistrade gumman. +Hans rock! Vem har han fått rocken av kanske? +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_110' name='page_110'></a>110</span> +Käring för en sån där leksill, som inte har något +att komma med... +</p> +<p> +— Tig! röt Carlsson, träffad i den allra +ömtåligaste punkten, eljes svarar jag som sanningen är! +</p> +<p> +Gusten, som tyckte, att det började gå för långt, +tog nu till att jodla en schottisch, i vilken Norman +och Rundqvist instämde, varefter det ettriga +samtalet mojnade av, kastande sig in på den +gemensamma fienden, pastor Nordström, som låtit dem +stå i fem timmar och sjunga arton verser. Flaskan +gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och +under allmän förnöjelse susade ekan in i viken och +tog törn vid bryggan. +</p> +<p> +Emellertid började rustningarna till bröllopet, +som skulle räcka i tre dagar. Man slaktade en gris +och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade in +strömming i salt och lagerbärsblad; bakade, +skurade, bryggde, kokade, stekte och malde kaffe. +Gusten gick under allt detta och såg hemlighetsfull +ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening. +Carlsson däremot satt mest framför chiffonjéklaffen, +skrev och räknade; gjorde Dalaröbud och ordnade +med allt som skulle vara. +</p> +<p> +Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt +om morgonen packade sin väska, tog bössan och +gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han +skulle hän. Gusten svarte, att han ärnade sig ut +och se efter om badfisken gått upp, och så bar +det av. +</p> +<p> +Nere i stranden hade han rustat ut sin båt med +matsäck för flera dagar och medfört sängtäcke, +kaffepanna och andra grejor, behövliga för en vistelse +på skären. Han satte strax till segel, och i stället +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_111' name='page_111'></a>111</span> +för att ta in i vikarne och se om tiden gått opp i +de varma sandiga lågstränderna att bada som det +kallades, höll han rätt ut mellan kobbarne. +</p> +<p> +Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, +himlen var blåvit som skummad mjölk och öar, +holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt +smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de +hörde till jorden eller himlen. På de närmaste inåt +land stodo granar och alar, och i uddarne lågo +skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes +bara martallar; och grisslor, tordmular, svarta, +papegojslika, svärmade fräckt omkring båten för att +vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda boen; +slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute +syntes endast en enstaka tall lämnad kvar för att +bära holken, i vilken ejdrar och skrak skattades +på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln +av mygg stod vajande för vinden. Därutanför låg +blanka havet, där labben höll sin rövarjakt i fejd +med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes +styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa +en liggande ådfågel. Dit ut till sista skäret styrde +nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och med pipan i +munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och +vid niotiden tog han i land på Norsten. Det var +en klippig liten ö om några tunnland med en +dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga +mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden +med sina eldröda bär i skrevorna, och dalgången +var betäckt med en tjock matta av ljung, kråkris +och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda +enbuskar lågo som platt-trampade utmed hällarne +och tycktes hålla sig fast med naglarna för att inte +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_112' name='page_112'></a>112</span> +blåsa bort. Här var Gusten som hemma hos sig; +kände var sten, visste var han skulle lyfta på +enruskan för att finna den häckande ejderhonan, som +lät stryka sig på ryggen och nappade honom i +byxbenet; här stack han ner sin klykstör i en +bergrämna och tog fram tordmularne, som han vred +halsen av för att ha till frukost. Det var Hemsöbornas +strömmingsfiske utanför och här hade de tillsammans +med ett annat fiskarlag byggt en bod, i vilken de +brukade ta natthärbärge. Dit ställde också Gusten +sina steg, tog nyckeln från vanlig plats under +takskägget och bar in sina grejor. Boden bestod endast +av en stuga utan fönster, med sänglavar, hyllformigt +uppslagna över varann, en spis, en trefot att sitta +på och ett bord. +</p> +<p> +Sedan han stuvat in sina ordningar, klättrade han +upp på taket, öppnade skorstensluckan och klev ner +igen. Därpå tog han strykstickorna på deras plats +under en bjälke, tände i spisen, där den siste +besökaren icke förgätit gammalt bruk att lägga opp ett +fång bränsle åt sina efterkommande. Så satte han +på potatispannan, lade ett varv salt fisk över potatisen +och rökte en pipa, medan han väntade. +</p> +<p> +När han ätit och supit, tog han bössan och gick +ner till båten, där han hade vettarne. Rodde ut +dem och ankrade dem utanför en udde, och så kröp +han in i skåren eller skjutkojan, som var byggd av +stenar och ris. Vettarne lågo och gungade på de +långa havssjöarne, som bröto in, men inga ejdrar +syntes fälla. Väntan blev lång och han tröttnade; +drev omkring i strandstenarne och tittade efter en +utter, men fick bara opp svarta huggormar och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_113' name='page_113'></a>113</span> +getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad +sandhavre. +</p> +<p> +Men han tycktes inte heller angelägen om att +få något, utan drev mera för drivas skull, för att +slippa vara hemma eller för att det roade honom +att driva härute, där ingen såg honom, ingen hörde +honom. +</p> +<p> +Efter middagen lade han sig inne i boden att +sova, och aftonvardsdags rodde han ut med +torsklinan för att fresta sin lycka i den vägen. Sjön låg +nu blickstill och han såg landen sträcka sig i den +sjunkande solens guldgata som tunn rök. Det var +tyst omkring honom som i en vindstilla natt och +han hörde dunket av årtullar på halva milen. +Skälarne badade på vederbörligt avstånd, stucko opp +sina trindskallar, bölade, blåste och döko ner igen. +</p> +<p> +Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades +dra opp några vitbukar, som med sina stora men +ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa +mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere +i djupen och dinglade in över relingen. +</p> +<p> +Han hade hållit sig på norra sidan av skäret, +men när det blev afton hastigt och han skulle vända +till land, märkte han först, att det rökte ur bodens +skorsten. Undrande vad som kunde stå på, styrde +han med raska steg opp åt stugan. +</p> +<p> +— Är det du? hörde han inifrån och igenkände +pastorns röst. +</p> +<p> +— Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när +han såg prästen sitta vid spisglöden och steka sill. +— Och han är ensam härute? +</p> +<p> +— Ja, jag är ute och letar efter torsk och har +suttit på södra sidan, så att jag inte sett dig. Men +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_114' name='page_114'></a>114</span> +varför är du inte hemma och rustar till bröllopet i +morgon. +</p> +<p> +— Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag, +menade Gusten. +</p> +<p> +— Ah, du pratar, varför skulle du inte vara +med? +</p> +<p> +Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, +varav framgick, att han både ville vara borta från +ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att han +därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot. +</p> +<p> +— Ja, men mor din då? invände pastorn, är +det inte synd om henne att bli utskämd? +</p> +<p> +— Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera +synd om mig, som ska få en sådan där knöl till +styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han +sitter där. +</p> +<p> +— Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra, +och det kan nog hjälpas sedan, men nu ska du ta +båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet ska +du vara! +</p> +<p> +— Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag +har satt mig det i sinnet, försäkrade Gusten. +</p> +<p> +Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på +spishällen. — Du har väl inte en sup, du? tog han +upp. Ser du, min gumma har det laget att låsa in +allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något. +</p> +<p> +Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick +sig en redig, så att han blev talför och pratade hit +och dit om socknens angelägenheter, både yttre och +inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo +de solen gå ner och skymningen lägga sig som ett +melonfärgat töcken över kobbar och vatten. Måsarne +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_115' name='page_115'></a>115</span> +gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo +in åt inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne. +</p> +<p> +Det blev tid att gå i säng och myggen skulle +schasas ut ur boden, till vilken ända dörren stängdes +och stugan röktes full med Svarta Ankaret, varpå +dörren åter öppnades och jakten anställdes med +rönnkvistar. Och så kastade de båda fiskarena av sig +rockarne och klättrade upp i var sin lave. +</p> +<p> +— Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, +som redan fått sina ordentliga förut, och på +sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen, varpå +det skulle sovas. +</p> +<p> +Det var mörkt inne i boden, endast en och annan +dagsljusstrimma bröt sig in genom de otäta +väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen +sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade +sig i sina lådor för att undkomma plågoandarne. +</p> +<p> +— Å, det är för djävligt! stönade slutligen +pastorn. Sover du, Gusten? +</p> +<p> +— Jo vackert! Här blir visst något sova av i +natt. Men vad ska man ta sig för? +</p> +<p> +— Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser +ingen annan råd. Om vi hade en kortlek bara, så +kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du? +</p> +<p> +— Nej, inte jag, men jag tror jag vet var +Kvarnöarne ha sin, svarte Gusten och klev ner ur sängen, +kröp på jordgolvet under sista laven och kom fram +med en något begagnad kortlek. +</p> +<p> +Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen +och tänt en ljusbit. Gusten satte på kaffepannan +och drog fram en strömmingstrumma, som lades +mellan knäen och blev spelbord. Och så tändes +pipsnuggorna; korten dansade snart och timmarne gingo. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_116' name='page_116'></a>116</span></p> +<p> +— Tre friska, pass, trumf, hördes det, omväxlande +med en och annan svordom, när en mygga +oförvarandes satte sitt koppglas på spelarnes nackar +och knogar. +</p> +<p> +— Hör du, Gusten, avbröt pastorn slutligen, som +tycktes ha haft sina tankar på annat håll än på kort +och mygg — skulle du inte kunna ge honom en +näsbränna i alla fall, utan att bli borta från bröllopet? +Det ser ju fegt ut att gå undan för en sån +där knölföda, och vill du förarga honom, så vet +jag bättre råd. +</p> +<p> +— Nå, hur skulle det bära åt? frågade Gusten, +som nog tyckte det var skada att gå miste om +trakteringen, vilken ändå togs av hans farsarv. +</p> +<p> +— Kom hem på eftermiddan strax efter vigseln +och säg, att du blivit uppehållen på sjön. Det kan +vara chikan nog, och sen tar vi och super honom +full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng, +så ska vi ställa om att pojkarne raljerar med honom. +Kan det inte vara nog, det? +</p> +<p> +Gusten tycktes icke vara ohågad, och tanken +på att gå tre dar ensam på skäret och ätas av mygg +om nätterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som han +verkligen längtade efter att få vara med och smaka +all härligheten, som han sett rustas till. Planen +uppkastades därför av pastorn till äventyrets utförande +och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess +sättande i gång. Och nöjda med sig själva och +varandra gingo de slutligen till kojs, när dagsljuset +bröt in genom dörrspringorna och myggen tröttnat +på sin nattliga dans. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_117' name='page_117'></a>117</span></p> +<p> +Carlsson hade samma afton av hemkomna +strömmingsfiskare fått höra, att både Gusten och pastorn +hade setts styra ut till Norsten, och han drog därav +den nog så riktiga slutsatsen, att något djävelstyg var +i görningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg +till, både därför att han skaffat honom sex månars +jäv och därför att han visade honom en aldrig +tröttnande missaktning. Carlsson hade krupit för +honom, strukit sig mot honom, smort honom, men +utan framgång. Voro de i samma rum, hade pastorn +alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hörde aldrig +vad han sade och talade alltid om historier, som +mycket väl kunde ha sin tillämpning på föreliggande +fall. När nu därför Carlsson fick veta, att pastorn +haft sammanträffande med Gusten ute på skäret, +antog han, att det var ett möte med bestämt syfte, och +i stället för att avvakta mötesbeslutets verkställande, +vilket han misstänkte skulle gå ut över hans person, +kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i +grinn. Kustens båtsman befann sig händelsevis på +permission och var för tillfället anställd som +munskänk och hantlangare på Hemsö, där hans +skicklighet som arrangör vid danser och dylikt var väl känd +och värderad. Carlsson räknade rätt, när han trodde +sig kunna lita på dennes medverkan vid att spela +pastorn ett spratt, ty båtsman Rapp hade av pastorn +inte blivit framsläppt vid konfirmationen för att han +varit svår efter flickorna, och ett års dröjsmål hade +vållat honom trassel vid flottan. De båda +prästhatarne snodde därför vid en kaffehalva ihop sin +plan att spela pastorn ett riktigt puts, och ett sådant +kunde icke gå av för mindre och annat än att prästen +skulle fyllas med därvid beledsagande +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_118' name='page_118'></a>118</span> +biomständigheter, vilka nog tid och omständigheter skulle ge +själva. +</p> +<p> +Minorna voro sålunda lagda från motsatta håll +och slumpen skulle avgöra, vilken som skulle bli +den verksammaste. +</p> +<p> +Så bröt bröllopsdagen in. Alla människor +vaknade trötta och ondsinta efter så mycket bråk, och +när de första gästerna kommo för tidigt, efter som +vattenförbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog +ingen emot dem, utan de ströko snopna omkring +backarne, som om de kommit att snylta. Bruden +var inte klädd än, och brudgummen sprang omkring +i skjortärmarna för att torka glas, dra opp buteljer, +sätta ljus i stakarna. Stugan var lövad och skurad +och alla möbler utburna bakom en knut, så att det +såg ut, som om det skulle bli auktion. På gården +var rest en flaggstång, på vilken man hissat +tullflaggan, lånad för högtidligheten av +uppsyningsmannen. Över stugdörren hängde krans och krona i +lingonris och prästkragar och på ömse sidor stodo +björkruskor. I fönstren voro buteljer med de +starkaste färgtrycksetiketter uppradade, så att de lyste +långt ut på backen som i ett brännvinsmagasin, för +Carlsson hade sinne för starka effekter. Den +guldgula punschen sken som solstrålar genom det +såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som +koleld; de silverliknande tennkapslarne, som täckte +korkarne, gnistrade som blanka tjugofyraskillingar, så +att några av de djärvare ungbönderna lockades fram +att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster, +kännande en försmak av behagliga rivningar i svalget. +</p> +<p> +På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat, +som grova mörsare bevakande ingången, och det ena +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_119' name='page_119'></a>119</span> +höll brännvin, det andra svagdricka; och bakom dem +lågo i högar, som kulpyramider, två hundra ölbuteljer, +Anblicken var praktfull och krigisk och båtsman Rapp +gick omkring som en konstapel, med korkskruv +hängande i svångremmen, ordnande krigsmaterielen, +som stod under hans kommando. Han hade sirat +faten med granris, stuckit upp dem och insatt +metallkranar, samt svängde sin sprundhammare som en +kanonviska och knackade då och då på kärlen, för +att låta höra, att det fanns något i dem. Uppsträckt +i paraduniformen med blå tröja och nerslagen krage, +vita byxor och blanklädershatt, men dock utan +sidogevär för säkerhetens skull, ingav han bondpojkarne +stor respekt, och han hade utom munskänkssysslan +uppdrag att hålla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid +behov och inskrida vid befarade slagsmål. De rika +pojkarne låtsade förakta honom, men det var bara +avundsjuka, för de ville så gärna gå i uniform och +tjäna kronan, om de inte hyst en så stark fruktan för +daggen och kitsliga kanoniärer. +</p> +<p> +I köket stodo två grytor med kaffe på spishällen +och hoplånta kvarnar skrällde och gnisslade; +sockertoppar slogos sönder med yxa, och kaffebröd var +travat i fönstren. Pigorna sprungo fram och åter +mellan matbon, som var fullhängd med kokt och +stekt av alla slag och säckar med nybakat bröd. +Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom +kammarfönstret med lösflätorna slängande och i bara +särkärmarne, skrikande än åt Lotten än åt Clara. +</p> +<p> +Segel på segel syntes nu styra in i viken, göra +en lov schangtilt förbi brygghuvet, stryka och +under bösskott lägga till. Men det dröjde länge, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_120' name='page_120'></a>120</span> +innan man vågade sig opp till stugan, och man strök +ännu i flockar omkring backarne. +</p> +<p> +En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns +fru och barn måst resa inåt land på en födelsedag, +och endast professorn var hemma. Han hade därför +välvilligt mottagit bjudningen och även upplåtit sin +stora sal till ceremoniens hållande och sin gräsplan +under ekarna till kaffedrickning och kvällsvards +intagande. Där voro nu långa längor med bräden lagda +på bockar och tunnor, avpassade till bänkar utmed +borden, som redan voro täckta med dukar, på vilka +kaffekopparna voro uppställda. +</p> +<p> +På backen framför stugan började nu små +grupper bilda sig; Rundqvist med skältran i håret, nyrakad, +iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv att muntra +gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman, +som fått till förtroendeuppdrag att med Rapp sköta +saluten, huvudsakligen med dynamitpatroner, höll sig +bakom knuten och repeterade i mindre skala med en +terzerol. Han hade i vederlag måst lämna i förvar +sitt dragspel, vilket i dag var bannlyst, alldenstund +ortens styvaste fiolspelare, skräddaren i Fifång, blivit +inkallad, och denne herre var mycket känslig för +ingrepp i sin konst. +</p> +<p> +Så kom pastorn, iförd ett skämtsamt +bröllopslynne och färdig till gyckel med brudparet, såsom +sedvänja fordrade. Han mottogs av Carlsson på +tröskeln och bads välkommen. +</p> +<p> +— Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade +pastor Nordström. +</p> +<p> +— Å fanken, så brått är det inte! svarte +brudgummen utan förlägenhet. +</p> +<p> +— Är du säker på det? jävade pastorn, under +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_121' name='page_121'></a>121</span> +det bönderna grinade. Jag har vigt, döpt och +kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt folk, +som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det +med bruden? +</p> +<p> +— Hm, någon fara är det inte den här gången, +men man kan inte veta när det bär av, svarte +Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan +kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan, dem han underhöll med +fiske och väderleksförhållanden. +</p> +<p> +Professorn kom nu ner, klädd i frack och vit +halsduk samt svart hög hatt. Pastorn grep honom +genast som en jämbördig ståndsperson och slog upp +samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon +och öron, för de trodde alldeles säkert, att +professorn var en spränglärd man. +</p> +<p> +Men Carlsson kom in och förkunnade, att allt +var redo och att man bara sökte efter Gusten för +att få börja. +</p> +<p> +— Var är Gusten? ropades nu ute på backen +och upprepades ända uppåt logen. +</p> +<p> +Ingen svarade. Ingen hade sett honom. +</p> +<p> +— Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste +Carlsson. +</p> +<p> +— Var kan han då vara? illmarade pastor +Nordström, så att Carlsson märkte det. +</p> +<p> +— Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng +en fågel; och han hade någon svinpäls med sig, som +fick honom att supa, kan en tro! +</p> +<p> +— Nå, då var det inte värt att vänta honom, +menade pastorn, om han råkat i dåligt sällskap. Det +är illa av honom i alla fall att inte hålla sig hemma, +där han har goda föredömen och gott folk att värna +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_122' name='page_122'></a>122</span> +sig till. Men vad säger bruden? Ska vi dra sta, eller +ska vi bida? +</p> +<p> +Bruden hördes, och fastän hon var mycket +ledsen, ville hon ändå, att man skulle börja, för +att kaffet stod och blev kallt eljes. Alltså börjades +uppbrottet under dynamitsalut ute på berghällarne; +spelman hartsade och skruvade, pastorn fick på sig +kappan, brudsvennerna bildade förtravet, och pastorn +ledde bruden, som var klädd i svart siden, med vit +slöja och myrtenkrans och var hårt snörd, så att det, +som skulle döljas, blev än mera synligt. Och så +tågade man opp till professorns, under fiolens gnissel +och bergskottens knallar. +</p> +<p> +Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga +blickar omkring sig för att spana efter den förlorade +sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste +pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så +kommo de in; gästerna ställde upp sig kring väggarne, +som om de skulle göra spetsgård kring en +avrättning, och brudparet tog plats framför två kullstjälpta +stolar täckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit +fram boken och fingrade på kragarne, skulle till att +härska sig, då bruden lade handen på hans arm och +bad honom hålla. De skulle bara vänta ännu ett par +ögonblick, så kom nog Gusten. +</p> +<p> +Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde +endast stövelknarr och stärkkjolsfras, som efter +några ögonblick upphörde. Man såg på varann, +blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen. +Slutligen sade pastorn, som hade allas blickar på sig: +</p> +<p> +— Nu börja vi, för den här väntan blir oss +alldeles för lång! Och har han inte kommit nu, så +kommer han ej. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_123' name='page_123'></a>123</span></p> +<p> +Och därmed började han läsa: Dyre kristne, +äktenskapet är av Gud själv stiftat... +</p> +<p> +Det hade gått på en bra stund och de äldre +kvinnorna luktade på sin lavendel och gräto, när +plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården +och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett +ögonblick, men lät sig icke vidare störas, utom att +Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut genom +fönstret. Därpå kom ett nytt pang! pang! pang! +som när man drar upp champanjebuteljer, och +pojkarne, som stodo vid dörren, började fnissa. Oron +lade sig något och pastorn frågade just brudgummen: +Inför Gud den allvetande och i denna församlings +närvaro frågar jag dig, Johannes Edvard Carlsson, +om du vill hava denna Anna Eva Flod till äkta +hustru och älska henne i lust och nöd? då i stället för +svaret en ny ordentlig salva buteljkorkar smattrade, +glasskärvor klingade och rackan tog till att skälla +alldeles ursinnigt. +</p> +<p> +— Vem är det som slår opp buteljer därute och +stör den heliga akten? röt pastor Nordström ursinnigt. +</p> +<p> +— Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson +ur sig, som icke längre kunde hålla igen sin nyfikenhet +och oro. Är det Rapp, som gör spektakel? +</p> +<p> +— Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade +Rapp, som stod i dörren och kände sig sårad av +utpekningen. +</p> +<p> +Pang! pang! pang! smällde det oupphörligt. +</p> +<p> +— Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte +sker någon olycka, skrek pastorn, så få vi fortsätta +sen. +</p> +<p> +En del bröllopsgäster störtade ut, andra stockade +sig vid fönstren. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_124' name='page_124'></a>124</span></p> +<p> +— Det är ölet! skrek någon. +</p> +<p> +— Elet, elet springer! upprepade professorn. +</p> +<p> +— Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet +också! +</p> +<p> +Som kulsprutor lågo ölflaskorna i sina högar och +smällde och fräste, så att skummet rann utåt marken. +</p> +<p> +Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet +i ceremonien, som inte skulle betyda något gott; +brudgummen fick glåpord för sina dåliga anordningar +och höll på att komma i slagsmål med båtsman, på +vilken han ville skjuta skulden; pastorn var vred +över att den heliga akten stördes av buteljerna, men +ute på backen stodo pojkarne och drucko skvättar ur +buteljbottnarne och råkade i misstag under +räddningsarbetet bärga några halvläkta flaskor, ur vilka endast +korkarna sprungit. När slutligen stormen lagt sig, +samlades man ånyo i stugan, ehuru numera mindre +andaktsfullt än förut, och sedan pastorn tagit om +frågan till brudgummen, gick ceremonien utan andra +störande avbrott än några illa kvävda flin från +pojkarne i farstun. +</p> +<p> +Lyckönskningarne regnade över de nygifta, och +så fort man kunde, lämnade man stugan, stinkande av +svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och vissna +blombuketter. Och så tågades i livligare fart till +kaffebordet. +</p> +<p> +Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn, +men bruden hade ingen ro att sitta, utan skulle springa +av och an för att se till rustningarne. +</p> +<p> +Solen sken glänsande på juliaftonen och under +ekarne glammades och sorlades. Brännvinet flöt i +kaffekopparne, när påtårarne kommo efter +doppningens slut, men uppe vid bordsändan hos +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_125' name='page_125'></a>125</span> +brudgummen bjöds punsch, vilket icke sågs illa av varken +bönder eller pojkar. Det var en dryck, som icke +bestods alla dagar, och pastorn lät sig väl bekomma ur +sin kaffekopp. +</p> +<p> +I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och +drack honom oupphörligt till, berömde honom och +visade honom den största uppmärksamhet, dock icke +förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte +honom mera nöje, emedan han så sällan träffade en +bildad man. Men han hade svårt att finna honom +i samtalet, då musik icke var hans styrka, och +professorn av artighet sökte leda samtalet in på pastorns +område, varifrån dock denne helst ville slippa ut. +Svårigheten att förstå varandra bidrog också att göra +ett närmande omöjligt, varförutom professorn, såsom +van att ge sig luft i musik, ogärna talade långa +stycken. +</p> +<p> +Nu kom spelman, som haft mycket svårt att sitta +i det obemärkta, upp till högsätet; och, betydligt +stärkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala musik +med professorn. +</p> +<p> +— Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus, +hälsade han och knäppte på sin fiol, si vi har liksom litet +gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis förståss. +</p> +<p> +— Res åt helvete, skräddare, och var inte +oförskämd! avsnäste Carlsson. +</p> +<p> +— Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att +det rör Carlsson, men känn på den här fioln, herr +kammarmusikus, känn på den och säg mig, om den +inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har +kostat mig tio riksdaler banko. +</p> +<p> +Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig +vänligt: +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_126' name='page_126'></a>126</span></p> +<p> +— Micket sken! +</p> +<p> +— Ja, si så är det, när någon förstår sig på; +då kan man få höra ett sant ord; men att tala om +konst med de här, han skulle viska, men röstmedlen +vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika +i stället, de här djävla bondbassarne... +</p> +<p> +— Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus. +</p> +<p> +— Hör du, du får inte bli full, skräddare, för +då blir det ingen dans av! +</p> +<p> +— Rapp du, du ska se efter spelman, att han +inte super mer! +</p> +<p> +— Har jag inte blivit bjuden på supa kanske, +och är du snål, din skinnare? +</p> +<p> +— Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade +pastorn, för annars får du stryk. +</p> +<p> +Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin +konst, och för att belysa sitt påstående om fiolens +förträfflighet, började han kvintilera. +</p> +<p> +— Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar; +de klingar ackurat som en liten orgel... +</p> +<p> +— Håll käften på skräddarn!... +</p> +<p> +Det blev rörelse kring borden och ruset tilltog. +Då skriker någon: Gusten är här! +</p> +<p> +— Var? Var? +</p> +<p> +Clara upplyser, att hon sett honom nere på +vedbacken. +</p> +<p> +— Säg mig till, när han gått in, ber pastorn, +men inte förrän han är inne, hör du det! +</p> +<p> +Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slår +opp konjaksbuteljerna. +</p> +<p> +— Det går litet häftigt, det här, menade pastorn +avböjande, med Carlsson tyckte, att det gick ordentligt. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_127' name='page_127'></a>127</span></p> +<p> +Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla +med pastorn, som också snart hade tömt sin första +toddy och måste laga den andra. +</p> +<p> +Pastorn börjar rulla med ögonen och tuggar. +Han betraktar så noga han kan Carlssons +anletsdrag och söker utröna, om han fått sin hyra än. +Men han har svårt att se och inskränker sig till att +skåla med honom. +</p> +<p> +Då kommer Clara och ropar: +</p> +<p> +— Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne! +</p> +<p> +— Nej, vad fan säger du; är han inne redan! +</p> +<p> +Pastorn hade glömt, vem frågan gällde. +</p> +<p> +— Vilken han är inne, Clara? genljöd korus. +</p> +<p> +— Gusten, vet jag! +</p> +<p> +Pastorn reste sig, gick ner i stugan och +hämtade Gusten, som han ledde upp till bordet, blyg +och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch +och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson +och sade ett kort: Lycka till då! +</p> +<p> +Carlsson blev känslofull och drack i botten, +förklarande, att det gjorde honom ett stort nöje att se +honom, fastän han kom sent, och att han visste två, +vars gamla hjärtan det gjorde gott att se honom, +fastän han kom sent. +</p> +<p> +— Och tro mig, slöt han, att den som förstår +att ta gamla Carlsson på rätta stället, den vet också +var han har honom. +</p> +<p> +Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade +Carlsson dricka ett särskilt glas med sig. +</p> +<p> +Skymningen kom, myggorna dansade och folket +surrade; glasen klingade, skratten skrällde och små +nödskrik hördes redan här och där i buskarne, +avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_128' name='page_128'></a>128</span> +under den ljumma sommaraftonens himmel. Och ute +i ängarne gnisslade syrsan och snarpade kornknarren. +</p> +<p> +Borden röjdes, ty nu skulle dukas till +kvällsmat; Rapp gick och hängde kulörta lyktor, som han +fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman +sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä +och tappade svagdricka och brännvin; flickorna buro +fram smör i såtar, strömming i vålmar på skärbräden, +pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när +det var färdigt, klappade brudgummen i händerna: +</p> +<p> +— Var så goda och ta en smorrgås! inbjöd han. +</p> +<p> +— Men var är pastorn? krusade gummorna. Utan +pastorn ville ingen börja! +</p> +<p> +— Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja, +si då går det rakt inte an att börja! +</p> +<p> +Det ropades och letades, men intet svar. Man +stod i hopar kring borden som hungriga hundar med +glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen +hand rörde sig och tystnaden tryckte. +</p> +<p> +— Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä? +hördes Rundqvists oskyldiga stämma. +</p> +<p> +Utan att avvakta vidare upplysning gick +Carlsson ner att söka det hemliga rummet, och mycket +riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn +med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt +meningsbyte. Lyktan stod på golvet och kastade +ett rampsken upp på de båda tronbestigarne. +</p> +<p> +— Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar! +</p> +<p> +— Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så +kommer vi genast! +</p> +<p> +— Ja, men de står och väntar ju, alla människor, +och med respekt till sägandes, kunde ju +herrarne liksom raska undan lite! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_129' name='page_129'></a>129</span></p> +<p> +— Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du! +</p> +<p> +Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka, +att pastorn var »rörd», avlägsnade sig och skyndade +lugna sällskapet med den lämnade förklaringen, att +pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara +till reds. +</p> +<p> +Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram +över backen och åtföljd av två vinglande skuggor +nalkas de dukade borden. +</p> +<p> +Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre +bordsändan och bruden kom fram med brödkorgen +för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma +väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och +med en kniv knackande i köttbullsfatet, skrek han +med ljudlig stämma: +</p> +<p> +— Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord! +</p> +<p> +Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå +var han var hemma, såg att han hade något lysande +föremål i handen, och erinrande sig att han sista +julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte +han lyktan som en pokal i höjden och talade: +</p> +<p> +— Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira. +</p> +<p> +Här stirrade han på Carlsson för att få några +upplysningar om festens karaktär och ändamål, för +han var redan fullständigt frånvarande, så att årstid, +rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men +Carlssons grinande ansikte gav ingen lösning på gåtan. +Han stirrade ut i rymden för att upptäcka någon +ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en +vaggande föreställning om en jättestor julgran, och +så var han på spåren. +</p> +<p> +— Denna ljusets glada fest, kastade han upp, +då solen viker för kölden, och snön — han såg den +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_130' name='page_130'></a>130</span> +vita bordduken som ett stort snöfält breda sig ut +oändligt långt bort... — mina vänner, då första snön +lägger sig som ett täckelse över höstens smuts... +nej, jag tror ni skojar med mig...! Hlutt! +</p> +<p> +Han vände sig bort och krökte ryggen. +</p> +<p> +— Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han +vill gå och lägga sig! Var så goda och börja, mitt +herrskap! +</p> +<p> +Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade +lös över faten, lämnande pastorn åt sitt öde. +</p> +<p> +Han hade till nattkvarter fått sig anvisad +professorns vindskammare, och för att visa, att han var +nykter, avböjde han hotande med stryk alla anbud +om hjälp. Och med lyktan vid knäna, hopfallen som +om han letade nålar i det daggiga gräset, höll han +kurs ner på ett fönster, där det lyste. Men i +grindhålet fastnade han och gjorde så häftigt an +grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mörkret +slöt sig omkring honom som en säck och han sjönk +ner på sina knän, men fönstret med ljuset lyste honom +som en ledfyr och han trodde sig gå framåt med en +obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor +blevo våta vid varje steg och hans egna knäskålar +värkte, som om de slogo mot stenar. +</p> +<p> +Slutligen får han fatt i något mycket stort, runt +och fuktigt; han trevar och sticker sig på något +knappnålsbrev eller dylikt, får handen fatt i en årtull eller +liknande, och i detsamma hör han bruset av vatten +och känner att han blir våt. Uppryckt av fruktan att +han gått i sjön, reser han sig mot masten och finner +i en ljusning, att han står vid en dörrpost, kommer i +en överhalning in i en farstu, känner ett trappsteg mot +knäna, hör en piga som skriker: Jössus, svagdrickat! +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_131' name='page_131'></a>131</span> +och driven av ett dunkelt ont samvete kryper han +upp för trappan, stöter fingerknogarne mot en nyckel, +får upp en dörr, som ger vika inåt, ramlar in i en +kammare och ser en stor bäddad säng med plats för +två; har nog styrka att dra upp täcket, kryper ner +med stövlar och allt för att gömma sig, emedan man +förföljde honom med skrik nerifrån, och så tyckte +han att han dog eller slocknade eller drunknade och +att människor ropade på svagdrickat! Men stundtals +vaknade han till livet igen, tändes på, drogs upp ur +sjön, levde och stod vid julbordet, och så blåstes +han ut igen som ett ljus, slocknade, dog, sjönk och +blev våt. +</p> +<p> +Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och +fuktades med öl och brännvin så starkt, att ingen +mindes pastorn, och när man rivit i sig all mat, så +att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i +stugan att dansa. +</p> +<p> +Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på +kammaren, men Carlsson övertygade henne, att han +helst ville vara i ro och att det var synd att genera +honom. Och därvid blev det. +</p> +<p> +Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant, +när han märkte, att denne var överlistad, och befattade +sig bara med sina egna nöjen, lämnande groll och agg +åt glömska och rus. +</p> +<p> +Dansen gick som en kvarn och spelman satt i +spisen och gned; i öppna fönstren hängde svettiga +ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute på backen sutto +de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko +och skämtade i halvskymningen och det svaga skenet +av elden från köksspisen, som bröt ut genom rutorna, +och ljusen inne i dansstugan. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_132' name='page_132'></a>132</span></p> +<p> +Men ute i ängar och backar vandrade par om +par i det daggiga gräset under stjärnhimmelns svaga +skimmer, för att vid hödoft och syresång släcka eldar, +som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande +och musikens vaggande tramp. +</p> +<p> +Midnattens timmar dansade förbi och himlen +började ljusna i öster; stjärnorna drogo sig in i skyn, +och Karlavagnen stod med fimmelstången rätt upp +i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes +snattra i vassarna och den blanka viken speglade +redan morgonrodnadens citronfärger, mellan de +mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i +vattnet och räcka ner till sjöbotten. Men det varade +blott en stund; så drogo moln upp ifrån kusten och +det blev natt igen. +</p> +<p> +Då steg ett anskri från köket: glöggen! glöggen! +Och i tågordning kommo karlarne med en kastrull, +som flammade av brinnande brännvin och kastade +blåa sken omkring sig, under det spelmannen spelade +en marsch. +</p> +<p> +— Opp till pastorn med första glaset! skrek +Carlsson ännu med ett hopp om att kunna få kronan +på verket, och förslaget antogs med hurrarop. Tåget +satte sig i gång upp emot professorns, och med +mer och mindre säkra steg äntrade man trappan. +Nyckeln satt i kammardörren och man klampade in, +icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg +och slag. Därinne var tyst och vid det blåa darrande +skenet från kastrullen såg man, att sängen stod orörd +och var tom. En svart aning om något förfärligt +bakslag grep Carlsson, men han gömde sin misstanke +och upplöste ovissheten och gissningarne med den +tillverkade förklaringen, att han nu mindes, hur +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_133' name='page_133'></a>133</span> +pastorn sagt, att han ville ligga på höskullen för att +slippa myggen. Och alldenstund man icke fick gå +med eld till höet, förföll förslaget och tåget satte sig +i gång tillbaka ner på backen, där offret anställdes. +</p> +<p> +Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd, +tog Rapp avsides och meddelade honom sina rysliga +aningar. Oförmärkt smögo de båda medbrottslingarne +upp för trappan till brudkammaren medförande +strykstickor och en ljusstump. +</p> +<p> +Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson +alla sina hemskaste aningar överträffade. +</p> +<p> +På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett +lurvigt huvud som en våt hunds, med munnen +vidöppen. +</p> +<p> +— Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. +Kunde jag tro, att den hålen skulle bära sig åt som +ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och +stövlarne har han på sig, den kältringen. +</p> +<p> +Här voro goda råd dyra. Hur skulle man få dän +den sjuke utan att behöva ta i honom, utan att folket +fick veta om’et och utan att bruden framför allt märkte +något? +</p> +<p> +— Vi får ta ut’en genom fönstret! förklarade +Rapp. Vi får ta’n med en talja och så släpa’n ner till +sjön! Släck ljuset bara och så opp till logen efter +grejor. +</p> +<p> +Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur, +varpå de båda hämnarne styrde en omväg upp till +logen. Carlsson svärande och bannande, att fick de +bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt. +</p> +<p> +Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man +slaktat kon, och sedan de tagit ner spirorna och +fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_134' name='page_134'></a>134</span> +bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns +fönster. Rapp hämtade en stege, saxade spirorna +och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen. Därpå +splitsade han en stropp, fäste blocket och skar in +taljan. Därpå kröp han in i kammaren, medan +Carlson stod nedanför med en båtshake för att bära av. +</p> +<p> +Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren, +pustande och fnysande, såg Carlsson hans huvud +sticka ut och sakta kommendera: hala! +</p> +<p> +Carlsson halade och snart syntes en svart kropp +ute på fönsterbrädet. +</p> +<p> +— Hala styvt! kommenderade Rapp, och +Carlsson höll an. Ut på saxen dinglade nu pastorns +slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en +hängds. +</p> +<p> +— Fira! kommenderade Rapp igen. Håll an +bara! +</p> +<p> +Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg +som en hög i nässlorna, dock utan att ge ett ljud +ifrån sig. +</p> +<p> +I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick +undan stegen och saxen och nu släpades pastorn +ner till klappbryggan. +</p> +<p> +Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut: +</p> +<p> +— Nu, din håle, skall du få bada! +</p> +<p> +Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt +av all i åratal utkastad fiskråk. Rapp tog i hällan, +som han fästat omkring den sovandes liv, och vräkte +honom i sjön. +</p> +<p> +Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en +gris under slakt. +</p> +<p> +— Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_135' name='page_135'></a>135</span> +folket lystrade oppe på backen och redan skyndade till. +</p> +<p> +Men Carlsson lade sig på knä och vältrade +pastorn i gyttjan, gnodde in hans svarta kläder med +händerna, så att varje spår av olyckan, som skett +i brudsängen, var bortblandat. +</p> +<p> +— Vad är det därnere? Vad är det? ropades +uppifrån av de nerrusande karlarne. +</p> +<p> +— Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp +och halade in den skrikande prästen. +</p> +<p> +Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade +den ädelmodige räddaren ur livsfara och gjorde den +medlidsamme samaritanen, himlande sig och +beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid +tog till, när han skulle vara vek och trovärdig. +</p> +<p> +— Kan ni tänka er, att jag kommer ner här +som rakt av en händelse, och så hör jag något, som +plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl; +och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor. +Å, Herre Je, sa jag ått båssman, jag tror det är +sjölve pastor Nordström, som ligger där och klypper +med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du, +spring etter en tross! Och så sprang Rapp etter en +tross. Men när vi feck stroppen om det tjocka på’n, +så sätter han till att skrika, som om man ville gälla +honom. Och se så han ser ut? +</p> +<p> +Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och +karlarne betraktade sin herde med leda blandad med +outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom så +fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår +av två par åror och på den lades pastorn, lyftes +upp på åtta starka axlar att bäras upp till logen, +där han skulle klädas om. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_136' name='page_136'></a>136</span></p> +<p> +Spelman, som var alldeles full och trodde, att +det var frågan om något spektakel, stötte till och +drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla Smittens +bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade +sig till, och professorn, som återfunnit sin förlorade +ungdom, satte sig i spetsen och sjöng, och Norman, +som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada, +hade letat fram klaveret. +</p> +<p> +Men när de kommo upp på gården, rusade +kvinnorna till, och när de fingo se pastorn i den +sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och +förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod +sprang efter ett sängtäcke och kastade över eländet, +i trots av Carlssons varningar, och så sattes på +varmt vatten och låntes linne och gångkläder av +professorn. Och då de kommo upp på logen, lades den +sjuke, som han kallades — för ingen ville vara nog +vanvördig att vidgå, att han var full — på torr halm. +Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men +jagades bort, och när han inte fick sin vilja fram, +bad han att åtminstone få läsa något över den sjuke, +för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men +han fick inte alls befatta sig med prästen och ingen +annan heller av karltroppen. +</p> +<p> +Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam +denna gång, för att undanröja spåren av sin +förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens +styggelse i den smutsade brudsängen, erfor han ett +ögonblicks svaghet, uttröttad av de sista dagarnes och +nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det +skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit +till stånd. Han gick fram till fönstret och tittade ut +över viken med en lång svårmodig blick. Molnen +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_137' name='page_137'></a>137</span> +därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i +vita flor över vattnet; solen gick upp och bröt in i +brudkammaren, lyste på det bleka ansiktet och de +urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de stretat +emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor +ner i pannan, den vita halsduken var svartfläckig, +rocken hängde slapp. Solvärmen tycktes ge honom +en fross-skakning, och farande med handen över +pannan vände han sig om inåt rummet. +</p> +<p> +— Ja, men det är vådligt i alla fall! sade han +till sig själv, röck upp sig ur sin slapphet och började +riva kläderna ur sängen. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_138' name='page_138'></a>138</span> +<h2>SJÄTTE KAPITLET.</h2> +<h3>Ändrade förhållanden och ändrade<br />meningar; jordbruket går ner och<br />gruvdriften blomstrar.</h3> +</div> + +<p> +Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga +förnimmelser inverka på sig mer än han ville, utan +han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta +det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han +vunnit genom duglighet och vetande, och att madam +Flod tog honom till man, var lika mycken vinst för +henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan +bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre +ivrig, säker som han gjorde sig om giftorätt och arv, +alldenstund man kunde vänta barnet om ett par +månader. Tanken på att göra sig till herre hade han +övergivit, då han såg att det inte gick; utan i dess +ställe lagade han sig till att göra storbonde. Drog +en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt förskinn +och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid +chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste +bladen, skrev och räknade mindre än förr, övervakade +arbetet med pipa i munnen samt visade ett tynande +deltagande för jordbruket. +</p> +<p> +— Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst +i bladen; och det är billigare att köpa sin säd! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_139' name='page_139'></a>139</span></p> +<p> +— Han sa annat förr, menade Gusten, som höll +noga reda på allt vad Carlsson sade och gjorde, men +inskränkte sig till ett slött underkastande, utan att +dock inträda som son åt inkräktaren. +</p> +<p> +— Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar +Gud för var dag jag blir klokare! svarade Carlsson. +</p> +<p> +Samtidigt började han besöka kyrkan om +söndagarne, deltog i allmänna frågor och blev vald till +kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare +beröring med pastorn och fick uppleva den stora +dagen att få säga du till honom. Det var en av hans +äregirighets största drömmar och han tröttnade inte +på ett helt år att tala om på gården vad han sade +och vad Nordström svarade. +</p> +<p> +— Hör du, Nordström lella, sa jag, den här +gången ska du låta mig råda! Och då sa Nordström: +Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig, fastän +du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han. +</p> +<p> +Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland +vilka brandsyn var den mest omtyckta. Det var att +resa omkring på socknens bekostnad och dricka +kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som +dock ägde rum långt upp i land, hade sina förförelser +och sina små efterslängar, som kändes ända ut i +skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger +om året kom baronen ut med jaktherrar och ångbåt, +och då betaltes femtio kronor för jakträtten på ett par +dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar, +och man skildes från jägarne med den rotade +meningen, att det var schangtilt folk. +</p> +<p> +Carlsson kom sålunda upp och blev ett ljus på +gården: en myndighet med högre förstånd om saker, +som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_140' name='page_140'></a>140</span> +punkt kvar, och som han kände stundtals: han var +uppe från land och var ingen sjökarl. +</p> +<p> +För att utplåna denna sista rangskillnad syntes +han börja lägga sig mer ombord med sjösakerna och +visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa och +for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning, +samt vågade på längre segelfärder. +</p> +<p> +— Jordbruket går ner och <i>vi</i> måste forcera fisket, +svarade han hustrun, när hon med oro såg kreatur +och åker falla i vanhävd. +</p> +<p> +— Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och +jorden för jordbrukaren! förkunnade han, numera +oemotståndligt, sedan han av skolläraren på +kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist». +</p> +<p> +Visade sig någon brist i behållningen, så fick +man hugga ved. +</p> +<p> +— Skogen skall gallras, om den ska bli mogen! +Så säger åtminstone den rationelle lanthushållaren; +jag vet <i>inte</i>, jag. +</p> +<p> +Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då +de kunna veta det! +</p> +<p> +Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara +kreaturen. Och Rundqvist lade åkern i gräsvall och +sov middag till frukost på dikesrenarne, sov middag +till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna, +när de inte mjölkade. +</p> +<p> +Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och +återknöt det gamla jägarförbundet med Norman. +Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i rörelse, hade +fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke +vidare, och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin +stilla gång. +</p> +<p> +Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_141' name='page_141'></a>141</span> +inträffade emellertid en händelse, som verkade likt +en kastvind på Carlssons farkost, nyss utlupen med +fulla segel. Hustrun kom nämligen ner med ett +dödfött, alldeles för tidigt fött foster. Omständigheterna +voro dessutom oroande och läkaren förklarade +bestämt, att nu var det slut: inga barn mer! +</p> +<p> +Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han +endast till utsikt för framtiden att komma på +undantag. Som gumman därtill var krasslig efter +förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att +inträda förr än drömt var. Gällde sålunda att väl +begagna tiden, göra sig vän av den orätta mammon, +samla i ladorna och tänka på morgondagen. +</p> +<p> +Nu blev det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket +skulle i hast upphjälpas; varför, det angick ingen. +Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny stuga; +varför, det behövde han inte skriva någon på näsan; +jägarvurmen måste i hast stävjas hos Norman, som +än en gång lockades från sin vän; och Rundqvist +fångades in och blåstes upp med ökade förmåner. +Det plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder +de kommunala bestyren fingo ligga nere. +</p> +<p> +Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt +inne hos sin gumma och läste ibland ett ord för +henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken; +talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare +känslor, utan att rätt kunna förklara sig, vart han +ville hän. Gumman tyckte om att ha sällskap och +höra någon prata, så att hon satte värde på dessa +små uppmärksamheter utan att vidare fästa något +avseende på vad dessa dödsberedelser kunde innebära. +</p> +<p> +En vinterafton, när viken låg, fjärdarne voro +ofarbara och man varit instängd fjorton dagar, utan att +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_142' name='page_142'></a>142</span> +kunna hälsa på en granne, utan att få ett brev eller +en tidning; då ensamheten och snön låg tyngande över +sinnena och den korta dagen endast tillät obetydligt +med arbete, hade folket samlats i köket och Gusten +med dem. Elden brann i spisen och pojkarne sutto +och byggde på not; flickorna spunno och Rundqvist +satt och slöjdade spadskaft. Snön hade fallit hela +dagen och gick redan över fönsterrutorna, så att det +såg ut som ett likrum inne i köket, och varje kvart +måste en karl ut och skotta från dörren, så att man +inte skulle snöa in och inte kunna komma till +ladugården att mjölka och nattfodra. +</p> +<p> +Nu var det Gustens tur att gå och skotta; med +oljerocken och sydvästen över sin tröja och +uttermössa lagade han sig att komma ut; bände upp +farstudörren, mot vilken drivorna lagt sig och stod +ute på backen i yran. Luften var svart, snöflingorna +voro gråa som malar, stora som hönsfjädrar och +singlade ner oupphörligt, oupphörligt, lade sig tyst +på varandra, lätt först, tyngre sedan, packade sig +och växte. Det gick redan upp på stuguväggen ett +gott stycke och endast i fönsternas övre kant +skimrade ljusen inifrån igenom. Gusten såg, att det lyste +ifrån stugan, där han visste att modern och +Carlsson voro inne. En hastigt påkommen nyfikenhet +förledde honom att pilla ner den övre snön, så att han +fick ett kikhål, och stigande upp på drivan kunde han +titta in i rummet. Carlsson satt som vanligt framför +chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig, +ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut +som ritningen på en riksbankssedel; med pennan +lyftad i högsta hugg syntes han tala för gumman, +som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_143' name='page_143'></a>143</span> +till någon skrivning. Gusten satte örat till rutan, +men han hörde bara ett mummel för dubbelfönsternas +skull. Bra gärna ville han dock ha reda på vad som +försiggick, ty han anade, att det rörde honom på +det närmaste, och han hade lärt sig, att det var viktiga +saker, som kunde avgöras, när man skrev på tryckt +papper. +</p> +<p> +Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig +halmskorna och kröp upp för trappan, tills han kom +upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på magen +och med huvudet hängande ner mot dörren kunde +han höra vad som talades inne i stugan hos modern. +</p> +<p> +— Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton +mellan kolportörens och kommunalmannens, livet är +kort och döden <i>kan</i> komma över oss, innan vi veta +det. Vi <i>måste</i> därför vara betänkta på att gå hädan, +antingen det nu sker i dag eller i morgon, det är +<i>alldeles</i> detsamma! Skriv därför nu så gott först +som sist. +</p> +<p> +Gumman tyckte inte om att höra så mycket om +döden, men Carlsson hade nu i månader inte talat +om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd +att sätta mot det talet. +</p> +<p> +— Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är +det inte mig, om jag dör i dag eller om tio år, och +jag kan leva länge än. +</p> +<p> +— Asch, jag har inte sagt att du <i>ska</i> dö, jag +har bara sagt, att vi <i>kan</i> dö, och om det sker i dag +eller i morgon eller om tio år, det är alldeles +detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara! +</p> +<p> +— Ja, men det förstår jag inte, strävade +gumman emot, som om döden ville komma och ta henne, +det kan väl inte... +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_144' name='page_144'></a>144</span></p> +<p> +— Jo, men det är alldeles detsamma, när det +ändå ska ske! Kanske det inte är så! Jag vet inte, +jag! Skriv i alla fall! +</p> +<p> +Det var som att lägga ett rep om halsen och +dra till, när Carlsson kom med sitt: Jag vet inte, jag, +och gumman kunde inte reda sig längre, utan gav +efter. +</p> +<p> +— Nå, vart vill han komma nu? frågade hon +uttröttad och uttråkad av det långa talet. +</p> +<p> +— Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande, +ty sådan är människans första plikt; och +därför ska du skriva. +</p> +<p> +I detsamma öppnade Clara på köksdörren och +frågade utåt efter Gusten, som icke ville röja sig +och därför förblev tyst utan att dock kunna höra +vad som följde inne i stugan. +</p> +<p> +Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner, +stannade utanför stugdörren och hörde de sista +avgörande orden från Carlsson, vilka läto honom sluta +till, att skrivningen var verkställd och ett testamente +uppsatt. +</p> +<p> +När han kom in i köket igen, såg folket, att +det var något med honom. Han talade i förtäckta +ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han +hört skrika, om att det vore bättre att gå till sjös +än sitta hemma och låta lusen äta sig, att lite vitt +ibland fodret kunde ge kampar kurage, men också +sätta döden på dem, om det blev för mycket. +</p> +<p> +Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst +människovänlig, underrättade sig om Gustens +arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram timglaset och lät +den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_145' name='page_145'></a>145</span> +dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola +vi dö! Tjo!» +</p> +<p> +Gusten låg länge vaken om natten, och många +mörka tankar och svarta planer korsade sig i hans +huvud; men han var ingen stark själ, som kunde +ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om +tankar i handling, utan när han tänkt igenom en +sak, lämnade han den såsom fullbordad. +</p> +<p> +Efter att ha sovit några timmar och drömt om +andra saker, var han lika glad igen och lät udda +vara jämnt, litande på att med dag skulle komma +råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera +sådant. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Våren kom igen, svalorna reparerade sina bon +och professorn kom tillbaka. +</p> +<p> +Omkring hans stuga hade Carlsson under årens +lopp röjt en trädgård, planterat syrener, till vilka +han hämtat skott och ympar från prästgården, +fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer. +Det började därför se herrskapslikt ut på gården. +Och ingen kunde neka, att utbördingen dragit in +trevnad och välstånd med sig, att han fått kreatur +och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och +med priset på fisken hade han drivit upp i staden +och inrättat sig med ångbåten, så att de långa +tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras. +</p> +<p> +Nu, när han slappade av och var trött samt +hölls med bygget på sin stuga, så klagade man. +</p> +<p> +— Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är! +svarade Carlsson. Var och en för sig och Gud med +oss alla! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_146' name='page_146'></a>146</span></p> +<p> +Och han hade nu sin stuga under tak, började +anlägga trädgård och plantera omkring den, väga +och röja. Och han hade byggt sin stuga med en +viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade +bara två rum och kök nere, men den såg ändå +ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man kunde +inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i +höjden och låtit takskägget springa långt ut över +väggen; eller om det låg i att han sågat »krucifixer» +i täckbrädena, eller om det var verandan, som han +satt upp framför dörren med några trappsteg. Där +var inga dyrbarheter, men det såg ändå litet +villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret +var svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro +vitstrukna och verandan, ett lätt tak på fyra stolpar, +var blåmålad. Och så hade han haft förstånd att välja +plats, alldeles under bergroten och så att två gamla +ekar råkade stå mitt framför, ungefär som början till +en påtänkt allé eller park. Och när man satt på +verandan, hade man deri vackraste utsikten: viken +med vassarne, den långa gröna källängen och en +sänka genom kalvhagen, så att man såg båtarne längst +bort i sundet. +</p> +<p> +Gusten gick och blängde på allt detta, önskade +det ogjort och såg det an som på en geting, vilken +hålls med att slå fast sitt näste under takstolarne +och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt +ägg och kanske blir kvar med sin avkomma. Men +han hade inte kraft att ta dän honom, och därför +blev han sittande. +</p> +<p> +Gumman var krasslig och tyckte, att allt var +bra som det gick, och i förkänslan av det rammel, +som skulle uppstå, när hon gått all världens väg, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_147' name='page_147'></a>147</span> +såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var +han i alla fall, skulle ha ett tak över huvet och +inte gå som en stackare. Hon förstod inte +rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke +var rätt tillgånget med bouppteckning, arvskiften och +testamenten, men det fick bli sedan, bara hon slapp +ifrån det, och någon gång skulle det bryta löst, om +inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka +på att gifta sig, och några sådana tankar torde någon +ha satt i huvet på’n, för han var inte sig lik mer, +utan gick och såg vurmig ut. +</p> +<p> +En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson +i sitt nya kök och murade på spisen, då Clara kom +och ropade honom: +</p> +<p> +— Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut +med en tisk herre, som söker honom! +</p> +<p> +Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna +och gjorde sig i ordning ta emot, nyfiken vad det +ovanliga besöket kunde gälla. +</p> +<p> +Kommen ut på verandan stötte han på +professorn, som medförde en herre i långt svart skägg och +som såg skarp ut. +</p> +<p> +— Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade +professorn och visade med en gest på sitt sällskap. +</p> +<p> +Carlsson borstade av en sittplats på verandans +bänk och bjöd sitta. +</p> +<p> +Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade +på stående fot, om Rågholmen kunde få köpas. +</p> +<p> +Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen +var kanske tre tunnland stor med bergknallar, lite +granskog och endast obetydligt fårbete. +</p> +<p> +— Till industriellt ändamål, uppgav direktören +och frågade, vad den kostade. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_148' name='page_148'></a>148</span></p> +<p> +Carlsson var villrådig och bad om betänketid, +tills han kunde utlura, vad det var som gav holmen +dess oväntade värde. Men det var icke direktörns +mening, att han genast skulle få veta det, utan +han upprepade än en gång sin fråga om vad holmen +kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock +ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns +moltum! +</p> +<p> +— Å, den kan väl inte vara så dyr, menade +Carlsson, men jag måste tala vid gumman och sonen +först. +</p> +<p> +Och så sprang han ner till stugan; blev borta +en bra stund och kom igen. +</p> +<p> +Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att +komma fram med sin anhållan. +</p> +<p> +— Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde +han slutligen fram. +</p> +<p> +Nej, det ville inte direktören. +</p> +<p> +— Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl +inte det är för mycket, fick Carlsson fram med andan +i halsen och svetten i pannan. +</p> +<p> +Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram +plånboken och lade fram tio stycken hundrakronor. +</p> +<p> +— Här är ett så länge i hand och de fira +kommer på höst. Är det rätt? +</p> +<p> +Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld +på sina översvallande känslor och svarade tämligen +lugnt, att det var rätt, oaktat han bara menat fem +hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man +ner till gumman och sonen för att underteckna +köpekontraktet och kvittera summan. Carlsson blinkade +och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle +hålla med, men de förstodo ingenting. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_149' name='page_149'></a>149</span></p> +<p> +Slutligen tog gumman på sig glasögonen och +läste, efter att ha skrivit under. +</p> +<p> +— Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men +Carlsson sa ju hundra. +</p> +<p> +— Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt, +Anna Eva. Kanske jag inte sa tusen, Gusten? Här +blinkade han alldeles rysligt, så att direktören såg det. +</p> +<p> +— Ja, nog <i>tyckte</i> jag han sa tusen! höll Gusten +med så gott han kunde. +</p> +<p> +Skrivningen var över och direktören förklarade +nu, att han ämnade för sitt bolags räkning ta upp +en fältspatgruva på Rågholmen. +</p> +<p> +Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade +nånsin tänkt på den skatten, utom Carlsson, som nog +hade haft sina tankar ditåt, men saknat kapital, drog +han till med. +</p> +<p> +Direktören omtalade då, att fältspat var en röd +stensort, som nyttjades på porslinsfabriker. Om åtta +dar skulle förvaltarens hus, som redan var beställt +på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle +arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med +trettio man skulle arbetet vara i gång. +</p> +<p> +Och därmed reste han. +</p> +<p> +Det hade kommit så hastigt över dem, detta +guldregn, att de inte hade haft tid att uträkna alla +följderna. Tusen kronor på bordet, fyra tusen i höst, +för en värdelös kobbe; det var för mycket på en +gång. Och därför sutto de hela aftonen i endräkt och +spekulerade över vad som kunde falla på dem +oberäknat. Naturligtvis finge man sälja fisk och andra +produkter åt så många arbetare och förvaltarn, ved +också, det var ingen fråga om det; och så kom direktören +ut, kanske med familj, och ville bo där på +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_150' name='page_150'></a>150</span> +sommarnöje; och då kunde man naturligtvis sätta upp +hyran åt professorn, och Carlsson kunde kanske få +hyra ut sin stuga åt någon och det skulle bli så bra +alltsammans. +</p> +<p> +Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och +satt vid klaffen halva natten för att räkna. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson +täta Dalaröbud, återkom med snickare och målare +och höll små mottagningar på sin veranda, där han +ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack +konjak och rökte pipa, övervakande arbetet, som nu +framskred med stark fart. +</p> +<p> +Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända +ut i köket, där också en Bolinderspis murades in; +fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som lyste +på långa håll, verandan ströks om och blev vit och +rosenröd samt fick en blå och vitrandig +bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård och trädgård +sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med +vita knoppar. Folket stod långa stunder och gapade +på härligheten, men Gusten stod helst på avstånd +bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan +eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda. +</p> +<p> +Det var en av Carlssons drömmar, drömda i +riktigt klara nätter, att sitta som professorn på en +veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett +konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en +pipa — cigarr hellre, men det var för starkt för +honom ännu. +</p> +<p> +Och han satt där en morgonkvist åtta dagar +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_151' name='page_151'></a>151</span> +senare och hörde en ångbåt blåsa i sundet utanför +Rågholmen. +</p> +<p> +— Nu kommer de, tänkte han, och som patron +på stället ville han vara schangtil och ta emot dem. +</p> +<p> +Därför gick han ner i stugan och klädde sig, +skickade efter Rundqvist och Norman, att de skulle +komma och följa honom till Rågholmen och ta emot +de främmande herrarne. +</p> +<p> +Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och +Carlsson satt till rors. Pojkarne fingo då och då en +påminnelse om att ro i takt, så att man kom fram +som folk. +</p> +<p> +När de krökt om sista udden och sundet +öppnade sig, på ena sidan begränsat av Storön och på +den andra av Rågholmen, tedde sig en praktfull +anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt, +prydd med flaggor och signaler, och mellan båten och +land gingo små jollar med matroser i blåa och vita +tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd +av den blottade fältspaten, stod en klunga herrar och +ett stycke ifrån dem en musikkår, vars +mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta +granarna. +</p> +<p> +Våra roddare från Hemsö undrade, vad man +kunde skaffa däruppe, och rodde i skjul för klippan +för att kunna komma så nära som möjligt och se +och höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder +samlingsplatsen, hördes ett susande i luften som om +tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som om det +kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om +hela holmen spruckit. +</p> +<p> +— Vad hålen! var allt vad Carlsson hann säga, +ty i nästa ögonblick kom ett stenregn plumsande +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_152' name='page_152'></a>152</span> +omkring båten, efterföljt av ett grusregn och så ett +hagel av småsten. +</p> +<p> +Och så talade en röst uppe på berget; talade +om storslöjd och näringar, ackumulerat arbete och +så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo. +</p> +<p> +Rundqvist trodde, att det var en predikant, och +tog mössan i hand, men Carlsson förstod, att det +var direktionen, som talade. +</p> +<p> +— Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha +mycket sten här framför oss, och jag slutar mitt tal +med att önska, det de alla må varda bröd! +</p> +<p> +— Bravo! +</p> +<p> +Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne +kommo nertågande till stranden, alla bärande små +stenbitar i handen, som de fingrade på under skratt +och stoj. +</p> +<p> +— Vad gör ni där med båten! skrek en herre +i flottans uniform åt Hemsöarne, som vilade på +årorna. +</p> +<p> +De visste inte, vad de skulle svara, men hade +inte trott, att det var farligt att titta på ståten. +</p> +<p> +— Hm! Det är patron Carlsson själv ju! +upplyste direktör Diethoff, som kommit fram. Det är ju +vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät +frukost med oss nu! +</p> +<p> +Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades +snart om att bjudningen var allvar, och snart satt +han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord, som +han aldrig sett maken till. Han hade krusat först, +men herrarne voro så ofantligt gemena och tilläto +icke, att han tog av sig förskinnet en gång. Men +Rundqvist och Norman fick äta i förn med +manskapet. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_153' name='page_153'></a>153</span></p> +<p> +Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset +härligare. Mat som han inte visste namn på och som +smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen +alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas +stodo framför hans och alla de andra herrarnes +platser; och det dracks viner som var som att lukta på +ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i +näsan, som kittlade i benen och som narrade en att +skratta. Och under allt detta blåste musiken så +ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en ville +gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt +gjorde det så gott i hela kroppen så en ville dö. +</p> +<p> +Och när allt var till ända, talade direktören för +värden på stället, berömde honom för att han hedrade +sitt stånd och icke övergav modernäringen för en +osäker vinning på andra områden, där nöden gick +arm i arm med lyxen. Och så skålade de med honom. +Carlsson visste inte, när han skulle skratta eller vara +allvarsam, men han såg herrarne skratta, när han +tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då +skrattade han med. +</p> +<p> +Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer +och man reste sig från bordet. Carlsson, ädel som +en lycklig, gick fram i förn för att se efter om +pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och +bad honom stiga in i hytten ett ögonblick. +</p> +<p> +Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom +ett förslag, att han, för att konsolidera sin +ställning och kunna uppträda vid förefallande behov med +mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle +teckna sig för några aktier. +</p> +<p> +— Ja, si det förstår jag mig inte på, menade +Carlsson, som hade litet lukt på affärskutymer och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_154' name='page_154'></a>154</span> +visste, att man aldrig skulle avsluta några köp efter +att ha druckit. +</p> +<p> +Men direktören släppte honom icke och efter en +halv timme hade Carlsson fyrtio aktier à hundra +kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt uttryckligt +löfte på att bli revisorssuppleant. — Carlsson bad +honom skriva upp ordet! — Inbetalningarne talades +inte om; de skulle gå »pö om pö» och à konto. +</p> +<p> +Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och +bilinervatten, så att klockan blev sex, när Carlsson +skulle i båt. +</p> +<p> +Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han +ej förstod, utan tryckte han alla matrosernas händer, +som stodo vid trappan och bad dem hälsa på, när +de kommo i land. +</p> +<p> +Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande +kuponger lät han ro sig hem, sittande vid roret +med en regalia i mun och en korg punsch mellan +knäna. +</p> +<p> +När han kom hem, svällde han av salighet, bjöd +på punsch ända ut i köket, visade aktiebreven, som +sågo ut likt jättestora riksbankssedlar; ville bjuda +ner professorn och bemötte de andras invändningar +däremot med att han var revisorssuppleant och kunde +vara lika så god som en tisk musikant, som inte +var någon lärd och inte heller därför någon riktig +professor. Han hade bålstora planer; ville grunda +ett enda stort strömmingssalteribolag för skärgården, +inkalla tunnbindare från England, befrakta fartyg +med salt direkt från Spanien! I samma andedrag +talade han om modernäringen, dess representanter +och framtid, uttryckte sina farhågor och +förhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_155' name='page_155'></a>155</span> +tobaksmoln och glada hägringar om Hemsös lysande +framtid. +</p> +<p> +Carlsson var uppe på tinnarna och han fick +svindelanfall. Modernäringen blev satt i bakgrunden, +och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han gjorde +bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda +och drack konjak med bilinervatten, under det +arbetarne åsågos knacka stenar för att få ut kvartsådrorna, +som utgjorde det svåraste hindret för hela bergets +utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren +var en för detta gruvbas, som hade nog förstånd att +stå väl med aktieägaren och revisorssuppleanten och +som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge affären +skulle kunna gå. +</p> +<p> +Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt +lilla inflytande på Hemsöbornas fysiska och moraliska +välbefinnande, och närvaron av trettio ogifta arbetare +började visa sina verkningar. +</p> +<p> +Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela +dagen från berget; ångbåtar visslade i sundet; jakter +kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk i +land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården; +slogo lovar kring brunnen och ladugården; falkade +efter flickorna; ställde till dansar; söpo med pojkarne +och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna +och om dagarne var det ingen ordning med dem; +sovo på ängarne, stodo och nickade framför spisen. +Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle +kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den +herrn på brännvin, så måste det alltid finnas konjak +i huset. Men man fick sälja fisk och smör, och pengar +strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom +oftare på bordet än förr. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_156' name='page_156'></a>156</span></p> +<p> +Carlsson började bli fet och gick i ett litet +halvrus dagen om, dock utan att bli överlastad, och +sommaren förflöt som en enda lång fest för honom, som +delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och +naturförsköningar hemma kring knutarne. +</p> +<p> +Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn +i åtta dagar och kom hem en tidig morgonstund, då +han mottogs av gumman med den oroande +underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på +Rågholmen. Där hade nämligen varit tyst i fyra dygn; +inte ett skott var lossat och inga ångbåtsvisslor hade +hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med +tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan. +Förvaltaren hade icke heller varit synlig, och arbetarne +hade upphört att dra kring ön om kvällarne. Det +måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta, +lät Carlsson spänna för, som han kallade det, när +han skulle låta ro sig till gruvan. Ekan hade han +låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett mera +patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade +han skaffat sig en talja av en gammal gardinkordong, +så att han kunde sitta rak och styra, varförutom +han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd, +så att det såg ståtligt ut, när han kom farande. +</p> +<p> +Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet +och ängslan, och när de kommo i höjd av Rågholmen, +förvånades de över den ödslighet, som där rådde. +</p> +<p> +Där var tyst som i graven och ingen människa +syntes till. De stego i land och klättrade bland +stenflisen upp till gruvan. Förvaltarens stuga var borta; +alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen, +som skjulet kallades, stod på sin plats, men utrymd +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_157' name='page_157'></a>157</span> +och spolierad, så att allt som löst varit var borttaget: +dörrar, fönster, bänkar, lavar. +</p> +<p> +— Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist. +</p> +<p> +— Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät +spänna för igen, men denna gång till Dalarö, där +han måste ha brev liggande på posten. +</p> +<p> +Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från +direktören, som förkunnade, att bolaget upphört med +sin verksamhet i anseende till råvarans otjänlighet. +Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen +kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och +underlåtit inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer +mera mellan bolaget och merbemälte Carlsson och +konsorter. +</p> +<p> +— Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson. +Nå, man får vara nöjd. +</p> +<p> +Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från +land, ruskade han på sig och var lika torr igen, och +än torrare kände han sig, då han läste i ett +postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om +de hade lust att bortföra den. +</p> +<p> +Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den +färden, berövad en massa pengar och sin ärofulla titel. +Gusten ville lägga lök på laxen och riva upp i +saken, men Carlsson strök över alltsammans med en +gest: +</p> +<p> +— Asch, det var visst värt att tala om. Det var +då rakt inte något att tala om. +</p> +<p> +Men dagen efter var han i full verksamhet med +sina tre man och stora »landjan» att hämta bräder +och tegel från Rågholmen. Och innan man visste +ordet av, hade han rest sig en sommarhydda på ett +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_158' name='page_158'></a>158</span> +rum och kök nere vid sundet på en plats, som ingen +tänkt på, men varifrån man hade utsikt både över +byn och fjärden. +</p> +<p> +Sommaren var förbi och dess luftiga dröm. +Vintern stundade, och luften blev tyngre, drömmarne +mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende, +ljusare för somliga, mera hotande för andra. +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_159' name='page_159'></a>159</span> +<h2>SJUNDE KAPITLET.</h2> +<h3>Carlssons sanndrömmar; chiffonjén bevakas,<br />men utredningsmannen kommer<br />och stryker streck över alltsammans.</h3> +</div> + +<p> +Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit +fullt vad man plägar kalla lyckligt. Gumman var +till åren, om icke lastgammal, och Carlsson stod i +begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina +nu ingångna fyrtio år hade han mest släpat för +brödet och framkomsten, och den flickan han ville +ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme +och såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet +pocka, kanske starkare än annars, emedan han icke +haft så strängt arbete sista året, och kanske även +därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde. +Hans tankar började därför att spela, när han satt +i köksvärmen, och hans ögon vande sig att följa +Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan. +Blicken stannade småningom, slog sig ner och vilade, +gjorde små utflykter hit och dit, flög bort, kom igen. +Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och vart han +gick såg han henne. Men det var en annan, som +också såg, men ej på Clara, utan på ögonen, som +följde henne, och ju mer hon såg, dess mer trodde +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_160' name='page_160'></a>160</span> +hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes +öga, som värkte och rann. +</p> +<p> +Det var några dagar före julafton. Mörkret hade +fallit, men månen hade kommit upp och lyste klar +över snöhöljda granar, över den blanka viken och +den vita marken. En snål nordanvind drog fram +och sopade torrsnö för sig. Men inne i köket stod +Clara och eldade bakugnen, medan Lotten arbetade +i degtråget. +</p> +<p> +Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann +som en katt i värmen; hans ögon voro ute på spel +och de gassade sig och gonade sig, när de +stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur +linnet. +</p> +<p> +— Ska du mjölka först, innan vi sopar opp? +frågade Lotten. +</p> +<p> +— Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig +en fårskinnskofta, sedan hon lagt undan raka och +viska. +</p> +<p> +Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när +hon gått ut, steg Carlsson upp och gick efter. +</p> +<p> +Om en stund kom gumman ifrån stugan och +frågade efter Carlsson. +</p> +<p> +— Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte +Lotten. +</p> +<p> +Utan att vänta på närmare besked, tog gumman +en lykta och gick också ut. +</p> +<p> +Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända +om och ta på sig något, efter som det bara var +ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne +och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom +raskt nog upp till lagården, gick strax in i fjöset, +där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_161' name='page_161'></a>161</span> +och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det +svaga månskenet, som föll in genom spindelvävar och +höboss på rutorna, såg hon korna vända sina +huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret +grönt lysande ögon. Pallen stod där och stävan också. +Men det var inte det hon ville se, det var något annat, +något hon för all världen aldrig ville ha sett; något +som lockade henne som en halshuggning och som +skrämde livet ur henne. +</p> +<p> +Så gick hon då över ströhögarne fram genom +fähuset och kom in till fåren. Där var mörkt och +tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu. +Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej, +det var inte det hon ville se. Så gick hon vidare +och kom in till hönsen, som krupit upp på pinnarne +och småskrockade, som om de nyss blivit väckta. +</p> +<p> +Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i +månskenet igen. Två par skodon, ett mindre och ett +större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de +voro blåa i skuggorna, och de ledde bort till +hagledet, som var avlyftat. Hon följde efter, som om +hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter +marken som en stolpketting, vid vilken hon var +angjord och som nu hivades från ett osynligt ställe +inne i hagen. +</p> +<p> +Och det drog och drog, drog henne in i samma +hage, förbi samma stätta, under samma hasselbuskar, +där hon en annan gång, en ryslig gång, hade +upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas. +Nu stodo hasslarne nakna och buro bara de +nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och +ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_162' name='page_162'></a>162</span> +för vinden, men så tunna, att man kunde se +stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem. +</p> +<p> +Och mera ketting, mera ketting stacks ut; +slingrade in under granarne, som lossade sin snö över +hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem, +rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner +på hals och rygg och kylde och vätte. +</p> +<p> +Allt längre och längre bar det av inåt skogen, +där tjädern flög upp från sin nattkvist och skrämde +henne, ut över kärr, där tuvorna gungade — över +gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över. +</p> +<p> +Två och två gingo spåren, de ena små, de andra +stora, sida vid sida, ibland trampande i varandra, +om varandra, som om de dansat; över stubbåker, +där snön blåst av, över stenrös och diken, +gärdselhögar och vindfällen. +</p> +<p> +Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon +frös om huvudet och var valhänt, stack de magra, +röda händerna under kjolen och blåste i dem +emellanåt. Hon ville vända om, men det var för +sent och hon kunde ha lika långt tillbaka som att +gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en +aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde +som de frusit i nordanvinden; och så kom hon +till en stätta. Månskenet föll klart och skarpt, så +att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon +märkte intrycket av Claras kjol, av koftan med +fårskinnsbrämet. Det var här således! Här! Hon +darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is, brann +som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon +satte sig utmattad ner på stättan, grät, skrek, +lugnade plötsligt av, steg upp och gick över. På andra +sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_163' name='page_163'></a>163</span> +ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården. +Vinden blåste skarpt och kändes gå mitt igenom ryggen, +slet i hårtestarne och isade näsborrarne; +halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande +skivan, hörde den torkade vassen susa om öronen, +knäckas under fötterna, och hon slog ikull på en +infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om +döden varit efter henne och bränt henne i ryggen, +nådde andra stranden, men gick mitt igenom isen, +som av det utfallande vattnet lagt sig som fönsterrutor +på dybotten och som klingande och krasande brusto +under hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt +benen, men hon vågade inte skrika för att inte +någon skulle komma och fråga henne var hon varit. +Hostande som bröstet ville spräckas, släpade hon sig +upp ur vaken, smög sig uppför backen, gick rätt in +i stugan till sängen, lade sig ner och bad Lotten göra +eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där +blev hon liggande. +</p> +<p> +Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och +fårfällar över sig, elda upp med långved, men frös +ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt +ute i köket. +</p> +<p> +— Är du sjuk, mor? frågade han med sitt +vanliga lugn. +</p> +<p> +— Nu är jag där, svarte gumman pustande, och +jag går aldrig igenom. Stäng dörrn och gå i +chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på hyllan, +du vet! +</p> +<p> +Gusten blev nedslagen och lydde. +</p> +<p> +— Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster +hand och ta det stora pappersbrevet... Så där... +Lägg det på elden. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_164' name='page_164'></a>164</span></p> +<p> +Gusten lydde, och snart flammade det på härden, +knorrade sig och kolade sig. +</p> +<p> +— Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån! +Stoppa nyckeln på dig! Sitt nu här och hör på +mig, för i morgon kan jag inte tala mer. +</p> +<p> +Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde +han det var allvaret. +</p> +<p> +— När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars +peschaft, det har du själv, och så sätter du sigill för +alla nyckelhålen, tills rättens herrar kommer. +</p> +<p> +— Och Carlsson? frågade sonen tvekande. +</p> +<p> +— Den blir på undantaget; det lär väl ingen +kunna ta ifrån ’en; men inget mer; och kan du lösa +ut honom, så gör det! Gud vare med dig, Gusten; +du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men +du hade väl dina skäl. Och nu, sir du, när jag reser, +så ska du vara förståndig. Ingen stoftkista med +silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de +har betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor; +men klockor vill ja ha, och vill pastorn säga några +ord, så må han det, och du kan ge honom far dins +sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun; +och sen, Gusten, ska du se dig om att få gifta dig; +ta en flicka du tycker om och håll dig till henne, +men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör +det också ingenting ont; men ta inte opp någon +nerifrån; de bara äter dig som lus; och lika barn leka +bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se +åt få somna. +</p> +<p> +Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk, +men förtröstansfull. +</p> +<p> +— Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort, +så ska vi skicka efter doktorn. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_165' name='page_165'></a>165</span></p> +<p> +— Det behövs inte, svarte gumman och vände +sig åt väggen. +</p> +<p> +Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän +igen. +</p> +<p> +— Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte +var det värt att bli ond för ingenting! Vill du, att jag +ska läsa ur boken för dig? +</p> +<p> +— Det behövs inte! var allt vad gumman svarade. +Carlsson, som märkte, att här inte var något +mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat +arbete, tog saken, som den var, och satte sig på +pinnsoffan att vänta. Som affärerna voro klara och +gumman inte hade lust eller kraft att meddela sig, +så var ingenting att tillägga; och vad som rörde +Gusten och honom, det skulle nog bli bra med sen. +Att hämta en läkare tänkte ingen på, ty folket var +vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse +med land avbruten. +</p> +<p> +I två dygn bevakade de kammaren och varandra, +och när den ena somnade in på en stol eller soffan, +tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart +någon rörde på sig, spratt den andra upp. +</p> +<p> +På julaftonsmorgon var madam Carlsson död. +</p> +<p> +Det var för Gusten som om navelsträngen först +då blivit avklippt; som om han blivit lössliten från +moderslivet och blivit en självständig man. Sedan han +lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under +hakan på henne, så att munnen inte skulle falla ner, +tände han i Carlssons närvaro på ett ljus, tog fram +petschaftet och lack och förseglade chiffonjén. +</p> +<p> +De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick +fram och ställde sig för chiffonjén med ryggen. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_166' name='page_166'></a>166</span></p> +<p> +— Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade +han. +</p> +<p> +— Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, utan +jag är bonn på Hemsö, och du är undantagsman. +</p> +<p> +— Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson. +</p> +<p> +Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp +hanen, så knallhatten syntes, trummade på kolven +och röt för första gången i sitt liv: +</p> +<p> +— Ut! Annars knäpper jag dig! +</p> +<p> +— Hotar du? +</p> +<p> +— Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som +tycktes ha haft samkväm med rättskarlar på sistone. +</p> +<p> +Det var besked och det förstod Carlsson. +</p> +<p> +— Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han +och gick ut i köket. +</p> +<p> +Julafton var dyster detta år. Lik i huset och +inte någon möjlighet att få bud efter kista eller +svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar och +fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön +var omöjligt, ty vattnet var en enda issörja, i vilken +man varken kunde ro eller åka eller gå. +</p> +<p> +Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla +sig, gingo om varandra, sutto till bords tillsammans +utan att byta ett ord. Huset var i oordning; ingen +satte arbetet i gång och alla litade på varandra så +att det mesta blev ogjort. +</p> +<p> +Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen. +Att komma till kyrkan var lika omöjligt som att +komma någon annan stans; och Carlsson läste därför +en predikan i köket. Man kände, att man hade lik +i huset, och någon julglädje kom ej till stånd. Maten +var slarvigt lagad, ingenting färdigt i tid och alla +voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_167' name='page_167'></a>167</span> +inne, och som den gamla stod lik i stugan, vistades +alla i köket. Där var alltså som en inkvartering, och +när man inte åt eller drack, så sov man, en på en +soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller +dragklaveret föll ingen in. +</p> +<p> +Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig; +men nu förlorar Floden tålamodet. Inseende att +dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som liket börjat +förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon +och snickrade en kista, som sedan ströks gul; och +med vad som kunde finnas i huset sveptes den döda. +Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret icke +visade tecken till bättring och det var utsikt att få +vänta i fjorton dagar, måste man till vad pris som +helst söka skaffa liket upp till kyrkan för att få det +i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan i sjön +och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med +kälkar, isbillar, yxor och rep. Och tidigt om +sjättedagen gåvo de sig i väg på den livsfarliga färden. +Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man; +så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få +båten opp på kälkarne, och när det var väl gjort, +fick man ta i och dra; värst var det i issörjan, där +årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten +kom fram mer än några tum i sänder; ibland föredrog +man att gå framför och hugga ränna med isbillar +och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom +utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig +igenom den tunna skorpan. +</p> +<p> +Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig +tid att äta eller dricka och sista fjärden återstod +att tillryggalägga. Så långt de kunde se, öppnade +sig ett enda stort snöfält, här och där med små +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_168' name='page_168'></a>168</span> +runda höjningar, som voro nedsnöade kobbar; himlen +var blåsvart i ostkanten och bådade snö; kråkorna +kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att +söka nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle +det lika sig till töväder, och skälarne hördes böla +ute till sjös. Fjärden låg öppen för havet i östra +sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt +föreföll ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt +havsbanden, men som de icke hört något från land +på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro släckta, +men det togo de för alldeles givet mellan jul och +nyår. +</p> +<p> +— Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson, +som mest varit tyst. +</p> +<p> +— Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot +kälken, men vi ska ta i land på Måskläppan och ha +en bit mat i oss. +</p> +<p> +Och därmed styrde man kosan på den kobbe, +som låg mitt i fjärden. +</p> +<p> +Den låg emellertid längre bort än man trott +och den förändrade utseende, ju närmare man kom, +men slutligen hade man den på en kabellängd. +</p> +<p> +— Vak förut! skrek Norman, som hade utkik, +håll av åt vänster! +</p> +<p> +Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster +ändå, och slutligen hade man gått runt kobben. Den +hade av sista solvärmen eller av varma +bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från +alla sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll, +goda råd voro dyra och Floden, som tagit allt +befäl över manövern, uppkastade genast en +angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut +i vaken och i samma ögonblick alla man kasta sig +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_169' name='page_169'></a>169</span> +i och sätta ut årorna. Och så blev beslutat, så +gjordes. +</p> +<p> +— Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt +fart, släppte kälken föröver, vickade till och kistan +kom i sjön. +</p> +<p> +I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, +som voro akterom, att hoppa i båt, medan Norman +och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående +på iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med +vatten och sjönk, innan någon fick besinning att +tänka på annat än sig själv. +</p> +<p> +— Nu få vi gå till prästgården genast! befallde +Floden, som i dag var mera handlingskraftig än +tankeduglig. +</p> +<p> +Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens +fråga, om han tyckte det var bättre att stå kvar +på isen hela natten, hade han intet att invända, helst +han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute. +</p> +<p> +Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid +i land, skreko och hojtade åt kamraterna att komma +efter, men Floden svarade endast med att vifta med +handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där +prästgården låg. +</p> +<p> +Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta; +Gusten med isbillen först för att pröva om det bar; +Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig i +lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru +fått och vilket man nog skulle kasta på honom. +</p> +<p> +När de gått en halvtimma, stannade Gusten och +pustade; därpå tittade han sig omkring på kobbar +och stränder för att se, var han befann sig. +</p> +<p> +— Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_170' name='page_170'></a>170</span> +han; det var inte Måskläppan, för den ligger där; +och han pekade åt ost. Och där ha vi Gillöga tall. +</p> +<p> +På en långsträckt ö inåt land pekade han ut +en tall, som var lämnad ensam uppe på en uthuggen +skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med +sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke +eller landkänning. +</p> +<p> +— Och där ha vi Trälskär. +</p> +<p> +Han talade för sig själv och skakade på huvudet. +</p> +<p> +Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i +skären och hade haft obegränsat förtroende till +Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha tagit +sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera +söderut. +</p> +<p> +Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste +ännu något litet, så att de kunde hålla landkänningen; +de talade inte ett ord, men Carlsson höll sig tätt i +spåren efter sin vägvisare. +</p> +<p> +Plötsligen stannade denne och lyssnade. +Carlssons ovana öra hörde ingenting, men Gustens tycktes +vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan, där en +molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som +insvepte synranden, hade stigit upp. +</p> +<p> +De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde +uppfatta ett sakta brus och ett dunkande, som +nalkades. +</p> +<p> +— Vad är det? frågade han och kröp intill +Gusten. +</p> +<p> +— Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme +ha vi ostvinden här med snötjocka, och vill det sig +riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete hålen hur +det går med oss. Raska på nu bara! +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_171' name='page_171'></a>171</span></p> +<p> +Han satte till att småspringa och Carlsson efter; +snön susade om fötterna och dånet tycktes följa. +</p> +<p> +— Nu är det slut med oss! skrek Gusten och +stannade, pekande på ett ljus, som blixtrade fram +bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön +går öppen! +</p> +<p> +Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att +det var på tok, när Gusten var rädd. +</p> +<p> +Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på +ett stenkasts håll kunde se snöväggen komma +framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro +de omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var +svart som sot. Det blev alldeles mörkt kring dem +och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt och +suddigt som en vädersol antytt vägen för dem, +slocknade slutligen. +</p> +<p> +Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde +så gott han kunde; men han var fetlagd och kunde +icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad Gusten +sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, +utan sprang, sprang för livet. Carlsson tog honom +i rockskörtet, tiggde och bad, att han ej skulle +löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar, +besvor honom vid salighet och pina, men +ingenting halp. +</p> +<p> +— Var och en för sig och Gud med oss! +svarade Gusten och bad Carlsson hålla sig ett par steg +efter, annars skulle isen brista. +</p> +<p> +Det tycktes den också göra, ty bakom dem +brakade det allt mer och mer, vad värre var, bruset +nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång +mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne +och trutarne skriade efter oväntat byte. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_172' name='page_172'></a>172</span></p> +<p> +Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan +honom och Gusten ökades och slutligen befann han +sig ensam springande i mörkret. Han stannade då +tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet +svar. Det var ensamheten, mörkret, kölden, vattnet, +som kom med döden. +</p> +<p> +Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart +under fötterna, sprang så att han såg, huru +snöflingorna gingo baklänges, fastän de hade samma +riktning som han, och så ropade han igen. +</p> +<p> +— Följ med vind, så kommer han väst på land! +hördes en flyende röst inifrån mörkret, och så blev +det tyst igen. +</p> +<p> +Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att +springa, utan modlös lät han farten sakta och gick, +steg för steg, utan att kunna förmå sig göra +motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig, +dånande; frustande, suckande, som om den enkom +varit ute på nattligt rovtåg. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan +åtta om aftonen och legat och läst Stiftstidningen, +varefter han somnat in mycket tungt. Men vid +elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan +och hörde henne kalla. +</p> +<p> +— Erik! Erik! hörde han i sömnen. +</p> +<p> +— Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade +han halvvaken. +</p> +<p> +— Lugn! Tror du inte jag är lugn! +</p> +<p> +Fruktande några långrandiga förklaringar, +skyndade pastorn sig att bedyra, det han var övertygad +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_173' name='page_173'></a>173</span> +om lugnet, repade eld på en tändsticka och frågade +vad som stod på. +</p> +<p> +— Det är någon som ropar i trädgårn! Hör +du inte! +</p> +<p> +Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för +att höra bättre. +</p> +<p> +— Ja, min själ gör det så! Vem... kan det +vara? +</p> +<p> +— Gå och se efter, vet jag! svarade frun och +gav gubben en ny påstötning. +</p> +<p> +Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt +fötterna i sina bottforer, tog ner bössan från väggen +och satte på en knallhatt; skakade ner fängkrutet +och gick ut. +</p> +<p> +— Hej, vem där! ropade han. +</p> +<p> +— Flod! svarade en dov stämma bakom +syrenhäcken. +</p> +<p> +— Vad fan står nu på, att du kommer så här +dags! Ligger gumman i själtåget? +</p> +<p> +— Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna +stämma. Vi ha förlorat henne! +</p> +<p> +— Har ni förlorat henne? +</p> +<p> +— Ja, på sjön ha vi förlorat henne. +</p> +<p> +— Men kom in då för all världen och stå inte +här i kylan! +</p> +<p> +Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst +ägg, enär han varken ätit eller druckit på hela dagen +och dessutom haft det hundgörat att springa kapp +med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått +redogörelsen för förloppet, gick han in till sin gumma, +och efter en liten storm på några minuter fick han +nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde +sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_174' name='page_174'></a>174</span> +stora köksbordet, medan pastorn tog fram brännvin, +istersmör, pressylta och bröd och satte för den +uthungrade. +</p> +<p> +Därpå rådslogs om vad som kunde göras för +de strandsatta. Att gå ut i natten och båda upp +folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar +i strand var farligt, emedan det kunde vilseleda +fartyg, om skenet verkligen förmådde genomtränga +tjockan. +</p> +<p> +Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med, +men värre såg det ut för Carlsson. Gusten trodde +sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att +Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut», +menade han, »som om han fått för sina gärningar». +</p> +<p> +— Hör du, Gusten, invände pastor Nordström, +jag tycker ni ha varit orättfärdiga mot Carlsson, och +jag vet inte, vad du menar med hans gärningar. Hur +såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat +upp hemmanet åt dig? Har han inte skaffat +dig sommargäster och byggt dig en ny stuga? Och +att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha’n; +att han bad henne göra testamente, det var ju inte +ont i att försöka, men att hon gjorde det kunde vara +mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp +karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, +men inte kunde! Va? — Vill du kanske inte att jag +skall fria åt dig hos änkan i Åvassa med sina åtta +tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte +vara sträng, och ser du: det finns flera synpunkter +på mänskorna än din! +</p> +<p> +— Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, +och det glömmer jag inte på länge. +</p> +<p> +— Å strunt, det har du glömt, när du krupit +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_175' name='page_175'></a>175</span> +i säng med din hustru; och om Carlsson verkligen +tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade +gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang +ut om kvällen, så hade hon inte förkylt sig. Och +inte tog hon väl det så när, att han, unga karln, +fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken +vara utspelt och vi få se till i morgon bitti, vad +som kan göras. Vi ha söndag och folket kommer +nog till kyrkan, så vi slipper båda upp dem! Gå +nu och lägg dig och var lugn, och tänk på, att den +enes död är den andres bröd. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen, +kom pastor Nordström upptågande i sällskap med +Flod. I stället för att gå in stannade han i hopen, +som redan tycktes underrättad om vad som hänt. +Och sedan han förkunnat mässfall, uppmanade han +allt manfolk att samlas med båtarne nere vid +prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och +bärga de nödställda. Det förnams visserligen något +knot i bakgrunden, där utbördingen hade några +ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att de +icke ville undvara gudsordet. +</p> +<p> +— Å strunt, invände pastorn, ni är inte så +fasligt angelägna att höra min spiksoppa, om jag känner +er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är så +skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på +såpfjärdingen? +</p> +<p> +Det gick ett stilla löje genom hopen och +betänkligheterna voro hävda till hälften. +</p> +<p> +— Vi ha för resten söndag om åtta dar och kom +då, så ska jag dra er, ska ni få se, och tag käringarne +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_176' name='page_176'></a>176</span> +med er, så lovar jag ge dem en uppborstning för +ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur +brunnen? +</p> +<p> +— Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning +från sabbatsbrottet. +</p> +<p> +Och så skingrades man för att gå hem och klä +om sig och gå till sjös. +</p> +<p> +Snöyran hade upphört, vinden hade gått på +norden och det var kallt, klart väder. Fjärden gick uppe, +blåsvart svallande omkring de bländvita kobbarna, +när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan. +Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, +medförande yxor och draggar. Att segla var ingen +tanke på, utan man hade bemannat årorna. Pastorn +satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de +styvaste skärkarlarne och medförande båtsman Rapp +som utkik och plikthuggare. +</p> +<p> +Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet +ledsen; ett människoliv mer eller mindre brukade +sjön inte räkna så noga på. +</p> +<p> +Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet +frös genast, måste huggas upp och vräkas ut. Ibland +kom en isflaga simmande, skrapade mot båtborden, +dök under och kom upp igen; ibland med infrusna +vass-strån, löv, pinnar, lösryckta från stränderna. +</p> +<p> +Pastorn satt med sin kikare och spanade åt +Trälskär, där Hemsöpojkarne sutto fångna, stundom +kastande en hopplös blick utåt fjärden, där Carlsson +sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett +spår på de drivande iskakorna, ett spår av en fot, +ett klädesplagg eller liket självt. Men förgäves. +</p> +<p> +Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret. +Rundqvist och Norman hade på långt håll upptäckt +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_177' name='page_177'></a>177</span> +undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på +stranden. Och när båtarne lade till, visade de mera +nyfikenhet än rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i. +</p> +<p> +— Inte så länge man har land under sig! +menade Rundqvist. +</p> +<p> +Som dagen var kort, började upptagningen av +ekan genast, och strax därpå draggningen efter kistan. +</p> +<p> +Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon +låg, för han hade sett mareld lysa på vattnet. Man +drog varp på varp, men utan att få upp annat än +långa tångrevor med musslor och andra kräk på; +man draggade hela förmiddagen ända till middagen, +men utan framgång. Folket började se trötta ut och +ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en +sup och en smörgås eller koka kaffe, då Gusten +slutligen förklarade, att han icke vidare ansåg något +kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan +ut på djupet. +</p> +<p> +Som ingen var vidare angelägen om att se liket +flyta upp och saken strängt taget icke angick någon +personligen, erfor man en viss lättnad över att bli +befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras +bekymmer. +</p> +<p> +För att emellertid få ett någorlunda avrundat +slut på en snöplig ändalykt, gick pastor Nordström +fram till Flod och frågade, om han ville, att de skulle +göra något för gumman. Boken hade pastorn med +sig, och en psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten +mottog med tacksamhet förslaget, som meddelades +åt församlingen. +</p> +<p> +Solen höll på att sluta sin korta bana och +kobbarne lågo rosenröda i sista belysningen, när folket +samlade sig på stranden i en klunga för att övervara +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_178' name='page_178'></a>178</span> +den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen. +Pastorn steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick +ut i akterstäven, tog upp sin bok, satte sin näsduk +mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt +huvud, under det alla karlarne på stranden ströko +av mössorna. +</p> +<p> +— Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni +den utantill? frågade pastorn. +</p> +<p> +— Jaa! svarades från stranden. +</p> +<p> +Och så steg sången dallrande av kölden först, +sedan av rörelse över det ovanliga i ceremonien och +de gripande tonerna i den gamla psalmen, som +ledsagat så många i den sista vilan. +</p> +<p> +De sista tonerna klingade ut och ekade över +vatten, mot skär, genom den kalla luften, och det +blev ett uppehåll, varunder man endast hörde +nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i +stenarne, måsarnes skri och båtarnes huggande i botten. +Pastorn vände sitt åldriga, fårade ansikte ut mot +fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring +vilket de gråa hårtestarne ristades av blåsten som +hänglavar på en gammal gran. +</p> +<p> +— Av jord är du kommen, jord skall du åter +varda, Jesus Kristus vår Frälsare skall dig uppväcka +på den yttersta dagen! — Låtom oss bedja! började +han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind +och våg för att höras. +</p> +<p> +Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, +och efter välsignelsen sträckte han sin hand ut över +vattnet till ett sista farväl. +</p> +<p> +Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns +hand och tackade honom, men tycktes ännu ha något +på hjärtat. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_179' name='page_179'></a>179</span></p> +<p> +— Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att — skulle +inte Carlsson också haft ett litet ord med? +</p> +<p> +— Det var för två, min gosse! Men det var +vackert av dig i alla fall att tänka på honom, +svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville. +</p> +<p> +Solen gick ner och man hade endast att skiljas, +söka komma hem så fort man kunde. +</p> +<p> +Men man ville ändå visa Floden en sista +uppmärksamhet, och sedan avsked blivit taget och alla +kommit i båt, följde man honom en bit på väg, +lade så upp båtarne i linje som till skötsättning, +hälsade med årorna och ropade adjö! +</p> +<p> +Det var en hyllning åt sorgen, men också åt +den unge mannen, som nu upptogs i männens +självansvariga led. +</p> +<p> +Och till rors i sin egen eka lät den nye herren +till Hemsö sina drängar ro sig hemåt, för att styra +egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar +och gröna sund. +</p> +<!-- generated by ppgen.rb version: 2.74 --> +<!-- timestamp: Sun Aug 16 20:10:18 +1000 2009 --> + +<div>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30078 ***</div> +</body> +</html> diff --git a/30078-h/images/0001.png b/30078-h/images/0001.png Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..2297dfc --- /dev/null +++ b/30078-h/images/0001.png |
