initial commit of ebook 30078HEADmain

14 files changed, 32136 insertions, 0 deletions

diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes
new file mode 100644
index 0000000..6833f05
--- /dev/null
+++ b/.gitattributes
@@ -0,0 +1,3 @@
+* text=auto
+*.txt text
+*.md text
diff --git a/30078-0.txt b/30078-0.txt
new file mode 100644
index 0000000..ef40c14
--- /dev/null
+++ b/30078-0.txt
@@ -0,0 +1,5110 @@
+*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30078 ***
+
+Transcribers note:
+
+This e-text was produced from Project Runeberg's
+digital facsimile edition of
+  Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv
+printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/
+
+This text has been edited so that this document only contain the book
+Hemsöborna.
+The table of content has been moved to the start of the book.
+
+Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
+changed to use _italics_.
+
+Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
+Learn more at =http://runeberg.org/=
+
+
+
+
+HEMSÖBORNA
+
+AV
+
+AUGUST STRINDBERG
+
+STOCKHOLM
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+
+
+
+
+_Copyright. Albert Bonnier 1914._
+
+STOCKHOLM
+ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914
+
+
+
+
+HEMSÖBORNA
+SKÄRGÅRDSBERÄTTELSE
+
+
+
+
+INNEHÃ…LL.
+
+
+_Hemsöborna._
+
+1. Carlsson går in i tjänsten ............... 7
+2. Söndagsvila och söndagsvärv ............. 22
+3. Drängen lägger trumf på bordet .......... 40
+4. Det bullrar till bröllop ................ 72
+5. Man slåss på tredje lysningsdagen ...... 100
+6. Ändrade förhållanden ................... 138
+7. Carlssons sanndrömmar .................. 159
+
+
+
+
+FÖRSTA KAPITLET.
+
+Carlsson går in i tjänsten och befinnes
+vara en spelfågel.
+
+
+Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en
+svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta
+honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, innan de kommo i båt.
+De skulle till handelsman och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta
+gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och
+så skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen mot ett
+halvpund småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på
+gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med dopp. Och så kommo de
+äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han
+hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle
+hissa focken, som inte fanns.
+
+Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare och grinade åt manövern,
+när ekan gick över stag och länsade ner åt Saltsäcken.
+
+-- Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling genom vinden; -- stopp
+till! stopp till! och medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara
+knuffat undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades Lotten få
+ekan opp i vinden igen, så att nu strök det ner åt Aspösund med god
+gång.
+
+Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med blå ögon och näsa krokig
+som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna
+förstod han inte alls, och han var också kallad ut till Hemsö för att ta
+hand om åker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med, sedan
+gubben Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.
+
+Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna om ställningar och
+förhållanden, så fick han riktiga skärkarlssvar:
+
+-- Ja si, det _vet_ jag inte! Ja si, det kan jag _inte_ säga! Ja si, det
+vet jag _rakt_ inte.
+
+Så dem blev han inte klok på!
+
+Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gäckade bakom
+kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar
+och strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av
+ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man
+förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke;
+än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp
+ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över dem; en
+yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och
+måsar, som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut, där
+stjärnorna gingo ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en
+stor ångare, som släpade fram en lång rad runda ljus, utsläppta genom
+salongsventilerna.
+
+Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar,
+så många, att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark.
+
+»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär detsamma som att
+inför stadsbon vara från landet.
+
+Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så att man måste ta ner och
+ro. Och snart inkomna i ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en
+stuga inne mellan alar och tallar.
+
+-- Nu ä vi hemma, sa Clara och båten sköt in i en smal vik, där en ränna
+var huggen genom vassen, vilken rasslade mot båtsidorna, och väckte en
+lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok.
+
+Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig uppe vid stugan.
+
+Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och urlastningen började.
+Seglet rullades på råt, masten togs ur, och stagen virades med tågnålarne
+omkring. Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar, knyten
+lågo snart på bron.
+
+Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen och såg idel nya och
+ovanliga ting. Utanför bron låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed
+brons långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare, fästor,
+draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och på broplankorna stodo
+strömmingstrummor, tråg, tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet
+låg en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade ejdrar,
+skrakar, prackor, svärtor, knipor, och under takskägget lågo på hållare
+segel och master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar,
+lakklubbor. Och på land stodo gistgårdar med strömmingsskötar, så stora
+som de största kyrkfönster, flundernät med maskor, som man kunde få armen
+i, abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste slädnät; men rätt opp
+från bron gick det som en herrgårdsallé med två rader klykstör, och på
+dem hängde stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu lyktan och
+kastade sitt sken på sandgången, som gnistrade av musselskal och torkade
+fiskgälar, och i noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost i
+spindelnät. Men lyktan lyste också på ett gammalt gummansikte, som
+tycktes torkat av blåst, och på ett par små vänliga ögon, som krumpit
+ihop vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan, en raggig best,
+som kunde gå lika bra i sjön som på land.
+
+-- Nå, ä ni hemma nu, kära hjärtans, hälsade gumman, och har ni gossen
+med er?
+
+-- Jo, här ä vi, och här ä Carlsson, ska moster se! svarte Clara.
+
+Gumman torkade sin högra hand på förklädet och räckte den åt drängen.
+
+-- Välkommen då, Carlsson, och må han trivs hos oss. Har ni fått med
+kaffet och sockret, flickor, och seglena är inne i bo'n? Så, kom då opp,
+så ska ni väl ha er något att äta.
+
+Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson tyst, nyfiken, i väntan
+att få reda på huru hans liv skulle ställa sig på den nya platsen.
+
+Det brann eld i spiseln inne i stugan och det vita slagbordet hade en ren
+duk på; och på duken stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett
+timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar med rosor och
+förgätmigej; en nybakad bulle och skörtorkade skorpor, en smörtallrik,
+sockerskål och gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson fann
+rikemansaktig och som han ej väntat sig så långt bortom all ära och
+redlighet. Men stugan själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade
+henne i det flammande skenet från spiseln, som korsade sig mot
+talgljusets i mässingsstaken och lyste i mahognychiffonjéns något suddiga
+polityr, speglade sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel,
+gnistrade i silverinläggningarne på de långa fågelbössornas damascherade
+pipor och ritade upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av postillor,
+psalmböcker, almanackor och bondepraktikor.
+
+-- Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson, som var en nyare tids
+barn, sprang verkligen inte ut på logen, utan steg genast fram och satte
+sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade med hans kista, som kom
+ut i köket, vilket låg på andra sidan farstun.
+
+Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet; krokade på igen och
+gav henne ett litet kok samt förnyade bjudningen, denna gång med tillägg,
+att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.
+
+Drängen satt och rullade mössan och passade på vindkasten, hur han skulle
+ställa sina segel, för det var alldeles tydligt, att han beslutat sig för
+att stå väl med vederbörande, men som han inte visste ännu, om gumman var
+av den sorten som tålde att man pratade, vågade han inte slå opp
+språklådan med detsamma, förrän han hade hört var landet låg.
+
+-- Det var en rasande rar chiffonjé, det där, tog han till och fingrade
+på mässingsrosorna.
+
+-- Hm! sa gumman, men det är inte så mycket i henne.
+
+-- Hå, det vet jag visst det, smickrade Carlsson på och trädde in
+lillfingret i nyckelhålet till klaffen; där är nog moltum, där!
+
+-- Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon kom hem från auktion,
+men Floden skulle i jorden, och Gusten på exesisen, och så har det ingen
+reda varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde nya stugan, som
+ingen nytta var till, och så gick det undan för undan. Lägg i sockret nu,
+Carlsson, och drick en kopp kaffe.
+
+-- Ska jag börja, jag? krusade drängen.
+
+-- Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman. Den välsignade gossen är
+ute på sjön med bössan och så tar han Norman med sig, så det blir aldrig
+något uträttat. Bara de kan komma ut och klå efter en fågel, så låter de
+kreatur och fiske gå över styr, och ser Carlsson, det är därför han har
+kommit hit för att styra till rätta; och därför ska han hålla sig liksom
+litet för mer och ha ett öga på gossarne. Vill han inte ta en skorpa,
+Carlsson?
+
+-- Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom för mer, så att de
+andra lystra på mig, då ska det också vara ordning, och då ska jag ha ett
+ryggstöd, för jag känner gossarne, när man ska vara du och gemen med dem,
+tog Carlsson sitt landfäste, när han kände var han var hemma. Vad
+sjöaffärderna anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för dem känner
+jag inte, men på land, där är jag hos mig, och där vill jag råda.
+
+-- Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då ha vi söndag och få språka
+vid dagsljus. Nu ska Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig
+sedan.
+
+Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset och lät det rinna till
+en dryg fjärdedel i koppen. Och sedan han druckit en slurk, kände han sig
+benägen att uppta det fallna samtalet, som berört honom ytterst angenämt.
+Men gumman hade rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut och
+in, och rackan gav skall på gården, så att uppmärksamheten drogs utåt.
+
+-- SÃ¥, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.
+
+Och nu hördes röster utanför och rasslet av klackjärn emot bergknallarna,
+och mellan balsaminerna i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två
+manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och packningar på ryggarne.
+
+Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades dörren till stugan. In kom
+nu klivande sonen i sjöstövlar och stortröja; och med den lycklige
+jägarens säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa ejder på
+bordet vid dörren.
+
+-- God afton, mor, där har du kött! hälsade han utan att ännu märka den
+nykomne.
+
+-- God afton, Gusten. Ni ha varit borta länge, hälsade gumman igen, under
+det hon kastade en ofrivilligt belåten blick på de praktfulla
+ejderhanarna i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade
+brösten och de sjögröna nackarna. -- Ni har haft gott skytte, ser jag.
+Nå, se här ha vi Carlsson nu, som vi ha väntat!
+
+Sonen kastade en forskande blick ur sina små, vassa ögon, som halvskymdes
+av ljusröda ögonhår, och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit
+öppen, blev blyg.
+
+-- God afton, Carlsson, sade han kort och skyggt.
+
+-- God afton själv, svarte drängen och anslog en ledig ton, färdig att
+bli överlägsen så fort han fått den unge mannen klar för sig.
+
+Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på fönsterbrädet och lät modern
+ge sig en kopp kaffe, i vilken han genast lade brännvin, och drack, under
+det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne och undersökt
+dem.
+
+-- Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson och klämde dem över bröstet
+för att känna, om de voro feta. Han är en snäll skytt, kan jag se, för
+skotten sitter på rätta stället.
+
+Gusten svarade med ett listigt grin, för han hörde genast, att drängen
+inte förstod skytte, då han berömde skott, som satts in medfjärs och
+gjort fåglarne odugliga till vettar.
+
+Men Carlsson gick på oförfärat och pratade, berömde skälskinnsväskorna,
+prisade bössan och gjorde sig så liten som möjligt, så okunnig om
+sjösakerna som han verkligen var, och mer till.
+
+-- Var har du gjort av Norman? frågade nu gumman, som började bli
+sömnig.
+
+-- Han håller på att bära opp grejorna i boden, svarte Gusten, men han
+kommer väl snart.
+
+-- Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är på tiden också, och
+Carlsson kan vara trött, som har varit ute och färdats. Jag ska visa
+honom till rätta var han ska ligga, om han följer med.
+
+Carlsson ville gärna stanna kvar och se timglaset rinna ur, men
+antydningarne voro för öppna, att han längre skulle våga fresta. Och
+gumman följde honom ut i köket, men kom strax in igen till sonen, som
+genast återtagit sin frimodiga min.
+
+-- Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman; han ser mig rejäl och
+villig ut.
+
+-- N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, mamma, han pratar
+smörja, den hålen!
+
+-- Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå, fast han är språksam.
+
+-- Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel, som vi få dras hårt med,
+innan vi bli fri från honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta
+för maten, och inte ska han komma mig för när, inte. Ja si, du tror
+aldrig vad jag säger, men du får väl se, du får väl se! Och så ångrar du
+dig, när det är för sent! Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var
+också så mör i mun, men i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi
+hanka me'n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna där hymlare, som ä
+kringa i mun, är bara stora i grötfatet. Tro du mig!
+
+-- Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro folk om gott och begära
+orimligheter sen! Rundqvisten är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land
+också; men han kan så mycket, som andra inte kan; och sjökarlar få vi
+aldrig mer, för de gå till flottan och tullen och lotsverket, så hit
+kommer bara landsfolk. Ja, ser du, man får ta vad man får.
+
+-- Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer, utan alla ska gå till
+kronan, och hitut samlas allt skrap oppe ifrån land. Inte må en tro, att
+något ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina orsaker, och
+därför säger jag som förr: se opp med ögona!
+
+-- Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, återtog gumman, och hålla
+reda på ditt, för det blir ditt alltsammans ändå, och du skulle vara
+hemma och inte ligga på sjön jämt och samt och åtminstingen inte ta
+folket från arbete, som du gör.
+
+Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte:
+
+-- Åja, mor, men du tycker nog om att få stek på bordet, när det vankats
+salt fläsk och torrfisk hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för
+resten, så, jag går inte på krogen, jag, och något ska en ha att roga sig
+med. Mat ha vi ju, så det räcker, och lite pengar på banken med, och
+gården ruttnar inte; vill han brinna, så kan han få det, efter som han är
+brandförsäkrad.
+
+-- Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men allting annat faller
+sönder; gärsgårdarne ska lagas, dikena ska tas opp, logtaket multnar, så
+det dryper in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är sköra som
+fnöske, nätena ska lettas och mjölkkällarn skulle täckas. Ock-ock-ock,
+det är så mycket som skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi
+väl se till, om inte det kan bli av ändå, efter som vi ha fått en enkom
+till att ordna me't, och få se om inte Carlsson är mannen till'et.
+
+-- Nå, så lät 'en göra't då! snäste Gusten och reste med handen sitt
+kortsnaggiga hår på ända, så det stod som spik. Se där är Norman! Kom och
+ta en halv nu, Norman!
+
+Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende mustascher och blåa
+ögon, kom nu in i stugan och slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han
+hälsat gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor ur
+västfickorna och stoppat med svarta ankaret, började de på jägarvis, vid
+en kaffehalva, gå igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i
+havsbandet. Och fåglarne undersöktes med fingrarna i skottsåren, och
+haglen räknades, oavgjorda träffar förhandlades, och nya planer till
+andra utflykter uppkastades.
+
+Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för att få sitt natthärbärge.
+
+Det var en ryggåsstuga och såg ut som en skuta med kölen i vädret,
+flytande på lasten, bestående av allt världens gods. Högst upp under den
+sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne; därunder voro
+bräder och båtbord stuvade till torkning; lin- och hamphärvor, draggar,
+smidesjärn, lökknippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk lågo
+nystoppade vettar i en lång rad; på en annan voro fårskinn kastade; från
+en tredje dinglade sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och
+strumpor; och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor, käppar med
+ålskinn, störar med långrevar och stångkrok.
+
+Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä, och vid väggarne tre
+utdragssoffor, bäddade och med ganska rena, men grova lakan.
+
+I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en plats och, sedan hon
+avlägsnat sig med ljuset, lämnat den nykomne i skymningen, som endast
+svagt upplystes av glöden från spisen och en kort månstrimma, som lagt
+sig på golvet kluven och rutad av fönstrets post och spröjsar. Av
+blygsamhetsskäl bestods intet ljus vid sänggången, då flickorna också
+hade sina sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln i
+skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog uret ur västfickan för
+att dra upp det vid skenet av kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i
+hålet och började vrida med något ovan hand, ty klockan var endast i gång
+om söndagarne och vid högtidliga tillfällen, då han hörde en djup
+knarrande stämma stiga upp från sängkläderna:
+
+-- Nej, si fan har klocka också!
+
+Carlsson röck till, tittade ner och såg i glödskenet ett lurvigt huvud
+med ett par pliriga ögon upphängt på stödet av två håriga armar.
+
+-- Angår det dej, du? svarade han för att inte vara svarslös.
+
+-- Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig går dit! svarte huvet.
+Men det var en schangtil karl i alla fall, som har saffian i
+stövelhalsarna.
+
+-- Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han också, om han sätter
+till!
+
+-- Nej, Jessus, har han galoscher också; då kan han bestämt bju' på en
+sup!
+
+-- Ja, det kan han också, om det gäller, svarade Carlsson avgjort och
+gick efter höganäskruset. Var så god och håll till godo.
+
+Han tog ur korken, drack en klunk och räckte över kruset.
+
+-- Nå, Gud signe honom, jag tror rent av det är brännvin. Så, gutår och
+välkommen till bys! Nu säger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig
+tokiga Rundqvist, för så heter jag mest.
+
+Och så kröp han under täcket.
+
+Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i säng, sedan han hängt sin
+klocka på saltskäppan och ställt stövlarna mitt på golvet, så att de
+röda saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i stugan och endast
+Rundqvist hördes snörfla bort vid spisen. Carlsson låg vaken och tänkte
+på framtiden; som en spik satt gummans ord i huvet, om att han skulle
+vara liksom förmer än de andra och att han skulle sätta gårdsbruket på
+fötter. Omkring den spiken värkte och bulnade det, och det var som han
+skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och tänkte på mahognychiffonjén
+och sonens röda hår och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en stor
+knippa nycklar på en stålring och skramla med dem i byxlommen, och så
+kommer någon och ber om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar
+på högra benet, sticker ner handen i fickan och känner nycklarne mot
+låret; och så plockar han på knippan, som när man reder drev, och när han
+fått fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker han in den
+i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret i aftons, men nyckelhålet,
+som sett ut som ett öga med en ögonsten i, blir runt och stort och svart
+som en bössmynning och över andra ändan av pipan ser han sonens röda
+sarvöga sikta skarpt, lömskt, som om han ville försvara sitt guld.
+
+Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp ur sin halvslummer. Mitt på
+golvet, dit månrutorna flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som
+snart dykte ner i en säng, vilken knarkade ett väldigt tag som en båt mot
+en rankig brygga, och så levde det i lakan och fnissades, tills det blev
+tyst.
+
+-- God natt, små flickor, hördes Rundqvists slocknande röst. Dröm om mig,
+så är ni snälla.
+
+-- Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten.
+
+-- Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara.
+
+-- Ni är -- så snälla -- så! Om jag bara kunde vara så snäll -- som --
+ni! suckade Rundqvist. Ja, Herre Gud, man blir gammal och så får man inte
+sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med livet. God natt med
+er, barn, och akta er för Carlsson, för han har klocka och
+saffiansstövlar! Ja, Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer, lyckan
+går, lycklig den som flickan får. -- Va ligger ni och fnissar för där
+borta! -- Hör nu, Carlsson, kan jag inte få en sup till, det är så
+rysligt kallt här bortnast, för det drar från spisen.
+
+-- Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag sova, snäste Carlsson, som
+blivit störd i sina drömmar om framtiden, i vilka varken förekommo vin
+eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning som »förmer».
+
+Det blev tyst igen, och endast dova ljud från jägarnes historier trängde
+genom de båda dörrarne och däremellan nattvindens sakta ryckande i
+spjället.
+
+Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren Lottens halvhöga stämma
+läsa utantill något, som han först inte kunde fatta, men som småningom
+släpade fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde: och
+inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo, tyriketärditt,
+ochmaktenochhärlighetenievighetamen. God natt, Clara! Sov gott!
+
+Och så snarkade det om en liten stund från flickornas säng, men Rundqvist
+drog timmerstockar så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek
+eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste inte själv, om han
+var vaken eller sov, förrän han kände täcket lyftas och en knubbig och
+svettig kropp krypa ner vid sin sida.
+
+-- Det är bara Norman! hörde han en inställsam röst bredvid sig och
+förstod, att det var drängen, han skulle ha till sängkamrat.
+
+-- Jaså, det är skytten, som är hemkommen, knarrade Rundqvists rostiga
+bas. Och jag trodde det var Calle som var ute att skjuta på
+lördagsafton.
+
+-- Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen bössa har kvar, fräste
+Norman av.
+
+-- Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte förlora sista ordet. Jag
+kan skjuta svartstarar med rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå.
+
+-- Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga stämma genom dörren
+utifrån farstun.
+
+-- Javars! svarade korus.
+
+-- God natt med er då!
+
+-- God natt, moster!
+
+Och så drogos långa suckar, och så pustades, flåsades och snusades, tills
+snarkningarne voro igång.
+
+Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och räknade fönsterrutorna för
+att bli sanndrömmad.
+
+
+
+
+ANDRA KAPITLET.
+
+Söndagsvila och söndagsvärv; den gode
+herden och de elaka fåren; morkullorna
+som fick vad de behövde, och drängen
+som fick kammaren.
+
+
+När Carlsson vaknade om söndagsmorgonen vid tuppens galande, voro alla
+sängar tomma, och flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen
+lyste fullt och bländande in i köket.
+
+Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut på backen för att tvätta
+sig. Där satt redan unga Norman på en strömmingstunna och blev klippt i
+håret av den allkunnige Rundqvist, som påtagit en ren nattkappa, stor som
+en daglig tidning, och bästa stövlarna voro också på. Vid en fotlös
+järngryta, som blivit anvisad som tvättfat, fick Carlsson med en klick
+grönsåpa verkställa sin söndagstvättning.
+
+I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte intvålat, och under grymma
+grimaser åt en spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram
+och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet.
+
+-- Ska ni åt körka i dag? frågade Carlsson såsom morgonhälsning.
+
+-- Nej, vi komma inte så titt i Guds hus, svarte Rundqvist; för vi ha två
+romilar dit och lika många dän, och man ska inte ohelga vilodagen med
+onyttigt arbete.
+
+Lotten kom nu ut och sköljde potatis, medan Clara gick till matboden att
+hämta salt fisk ur vinterkaret eller familjegraven, i vilken all småfisk,
+som dött i nät eller sump och inte kunde bevaras, blev nedsaltad huller
+om buller utan anseende till person och avsedda till husets löpande
+behov. Där lågo bleka mörtar sida om sida med röda sarvar; pankor,
+gärsar, sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror, lindare, lakar,
+sikar; alla med någon skavank: en sönderriven gäl, ett urkrokat öga, ett
+vilsegånget ljusterhugg i ryggen, en klack mitt på buken och så vidare.
+Hon tog ett par göpnar, vaskade ur det mesta saltet och så gick
+sällskapet i grytan.
+
+Medan frukosten stod på elden, hade Carlsson klätt sig och slog några
+lovar ute på backen för att se på lägenheterna.
+
+Stugan, som egentligen var sammanbyggd av två, låg på en backknalle vid
+södra och inre ändan av en lång, tämligen grund vik av fjärden och vilken
+skar så djupt in i landet, att man ej såg stora sjön, utan kunde tro sig
+vara vid en liten insjö oppe i land. Backknallarne sänkte sig ner till en
+dal med betesmarker, ängar och hagar, vilka voro kantade med lövskog av
+björk, al och ek. Norra sidan av viken var skyddad för de kalla vindarne
+genom en höjd, bevuxen med granskog, och södra delarne av ön utgjordes av
+talldungar, björkhagar, mossar, kärr, mellan vilka en åkerlapp här och
+där var upptagen.
+
+På backen stod jämte boningshuset matboden, och ett stycke därifrån låg
+storstugan, ett rött knuttimrat, ganska stort trähus med tegeltak, vilket
+gamla Floden rest åt sig till undantag, men som nu stod obebott, emedan
+gumman ej ville bo ensam där och onödigt många eldstäder skulle dragit
+för mycket på skogen.
+
+Längre bort, åt hagen till, lågo fähus och loge; i en dunge av resliga
+ekar hade bastun och källaren sina skuggiga platser; och längst ut i
+södra ängen syntes taket av en förfallen smedja.
+
+Nere vid vikens inre ända stodo sjöbodarne intill båtbryggan och där var
+även hamnen för båtarne.
+
+Utan att beundra landskapets skönheter syntes Carlsson dock angenämt
+tilltalad av det hela. Den fiskrika viken, de släta ängarne, de lutande
+åkrarne skyddade för vindarne och med gott fall, den täta timmerskogen,
+de sköna virkesträden i hagarne, allt lovade goda avkastningar, om blott
+en kraftig hand satte makterna i rörelse och finge de nergrävda skatterna
+upp i dagsljuset.
+
+Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han i sina betraktelser av
+ett skallande »hoj», som gick ut från stugukvisten och ekade kring vikar
+och sund och strax därpå besvarades från logen, från hagen och från
+smedjan i samma ton.
+
+Det var Clara, som ropade till frukost, och snart sutto de fyra karlarne
+kring köksbordet, där det stod nykokt potatis och salt fisk, smör,
+rågbröd och brännvin -- efter som det var söndag. Gumman gick omkring och
+manade till god matlust samt kastade då och då ett öga på spiseln, där
+det kokades åt höns och grisar.
+
+Carlsson hade tagit plats vid bordets övre kortända, Gusten hade valt
+ena långsidan, Rundqvist den andra och Norman den nedre kortändan, så att
+man egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, utan trodde sig ha
+fyra talmän i nämnd. Men Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina
+utlåtanden med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk och boskap;
+men Gusten svarade ej, eller svarade med fiske och jakt, varvid Norman
+understödde, och Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade på
+en tvedräktens pinne här och där, när strid höll på att glimma upp,
+blåste på lågan, när den ville slockna, stack till höger och gaddade till
+vänster och visade sällskapet, att de voro lika dumma och okunniga
+allihop och att han ensam hade hand om förståndet.
+
+Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände sig alltid till en
+granne, och Carlsson såg, att här var ingen vänskap att vänta.
+
+Norman, den yngsta, kände alltid efter att han hade ett litet armbågstöd
+hos husbonden, som ändå var säkrast att lita sig till.
+
+-- Ja si, att lägga på grisar, när man inte har mjölk i lagårn, si det
+var då rakt inte värt, domderade Carlsson; och mjölk kan man inte få,
+utan att man sår klöver i höstsäden. Si det ska vara cirkulatsjon i
+jordbruket; det ska liksom cirkulera, det ena med det andra.
+
+-- Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det också, vet ju Norman,
+vände sig Gusten till sin granne; för si man kan inte sätta
+strömmingsskötarne, förrän flundrorna slutat ta, och man får inga
+flundror, förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det andra, och
+där det ena släpper, så tar det andra ve. Är det inte så, Norman,
+kanske?
+
+Norman biföll utan motsträvighet och tog för säkerhetens skull om
+refrängen, när han märkte, att Carlsson gjorde sig färdig att hugga in
+igen:
+
+-- Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det andra släpper.
+
+-- Vem är det som släpper sig? fann nu Rundqvist gott inskrida, när
+Carlsson med en sarvstjärt mellan tänderna gjorde stora åtbörder med
+armarne för att ro opp samtalet åt sin kant igen men nu måste instämma i
+de andras grin, mera framkallat av skadeglädje åt att jordbruket blev
+lagt åt sidan, än åt den enkla roligheten. Och uppmuntrad av framgången
+började Rundqvist göra utvikningar på det lyckligt funna ämnet, så att
+något allvarsamt ord icke mer hade att påräkna någon åhörare.
+
+När frukosten var slut, kom gumman in och bad Carlsson och Gusten följa
+med ut åt lagården och på gärdena för att få samråda om sysslornas
+fördelning och se till vad som skulle göras för att få gården på fötter;
+och sedan skulle man samlas inne i stugan för att läsa predikan.
+
+Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände en pipa, men Norman tog
+sin dragharmonika och satte sig på förstukvisten, medan de andra gingo
+upp åt lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet tillståndet
+överträffande hans förhoppningar om det värsta. Tolv kor lågo på knä och
+åto mossa och halm, sedan fodret tagit slut. Varje försök att resa dem
+var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få dem på bena genom att
+skjuta en planka under buken, lämnades de åt sitt öde tills vidare.
+
+Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som en läkare när han går ifrån
+en dödsbädd, men sparade sina goda råd och förbättringsförslag tills
+vidare.
+
+Med oxparet var det ändå sämre, ty de hade nyss slutat vårplöjan, och
+fåren hade bara bark att fnalla från de längesedan avätna lövknipporna.
+
+Svinen voro magra som jakthundar; hönsen sprungo omkring i lagårn, och
+gödselhögar lågo kringkastade här och var, under det vattnet fick rinna
+ut i rännilar var det kunde.
+
+Sedan allt var översett och befunnet i lägervall, förklarade Carlsson,
+att här inte var annat göra än komma med kniven.
+
+-- Sex kor som mjölkar är mer än tolv som svälta! Och han undersökte
+speglarne och mjölkhålorna, och med stor säkerhet prickade han de sex,
+som skulle få äta opp sig och så gå till slaktarn.
+
+Gusten gjorde invändningar, men Carlsson försäkrade och bedyrade: att de
+skulle gå till döden! De skulle dö så visst som han levde!
+
+Och sedan skulle det bli andra ordningar av. Men först och främst skulle
+det köpas torrt och gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen.
+
+När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde han de livligaste
+föreställningar mot att lägga ut pengar för så'nt som man kunde ha själv,
+men gumman tystade ner honom med förklaringen, att han inte förstod
+saken.
+
+Och efter några förberedande mindre anordningar lämnades lagården och man
+vandrade utåt gärdena.
+
+Här lågo hela sträckor i träda.
+
+-- Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när han såg så föråldrat bruk
+på en så god jord. -- Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i
+världen har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta gröda alla år,
+varför ska man bara ta vartannat?
+
+Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och in skulle suga ur jorden,
+vilken ju behövde vila, den också liksom människan, men Carlsson avgav en
+riktig, om ock något dimmig förklaring över huru klövergrödan gödde
+jorden i stället för att suga den, utom att den höll åkern fri från
+ogräs.
+
+-- Si, det hade man då aldrig hört talas om: grödor som gödde, menade
+Gusten, vilken ej kunde förstå Carlssons lärda utläggning om hur
+gräsväxterna tog sin mesta föda »ur luften».
+
+Därpå granskades dikena och befunnos fulla med grundvatten, igenväxta och
+med dåligt avlopp. Säden stod fläckvis, som om man kastat ut kornet
+nävtals, och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne lågo oröjda
+och fjolårslövet täckte och kvävde gräset i en enda hopklibbad koka.
+Gärsgårdarne voro fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som
+gumman redan föreställt Gusten under föregående kvällens samtal. Men
+Gusten hörde icke på Carlssons djupgående granskningar, slog dem ifrån
+sig som något obehagligt man grävde upp ur det förflutna, och fruktade
+det myckna arbete, som vinkade och än mer de pengar modren måste knipa
+fram med.
+
+När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också Gusten efter, och när de
+andra kommit till skogen, var han försvunnen. Gumman ropade först några
+hoj efter honom, men utan att få svar.
+
+-- Ja, så må han gå, mente gumman; si det är så med Gusten, att han
+alltid har varit liksom lite slög och doven, utom när han kan komma ut på
+sjön med bössan. Men Carlsson ska inte se åt'en, för det är inte något
+ont me'n. Si det var så, att fadren ville liksom ha honom till något
+bättre och ville inte han skulle gå som dräng, utan lät'en hållas med det
+som roga'n; och när han var tolv år, så fick han egen öka, och bössa
+förståss, och sen var det ingen reda med honom. Men nu går fisket
+tillbakars och därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till
+sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått, om Gusten bara
+förstått till att hålla efter folket, men si han ska alltid göra sig så
+gemen med gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet.
+
+-- Ja, si det duger rakt inte att klema med folket, häktade genast
+Carlsson på; och det ska jag säga moster också, här mellan fyra ögon, att
+ska jag vara liksom kustus, så må jag äta i stugan och sova för mig själv
+på kammarn, för annars blir det ingen respekt, och jag kommer aldrig ur
+fläcken.
+
+-- Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade gumman, under det hon
+klev över stättan, så lär det nog väl inte gå för sig. Folket är inte
+sådant numer, att de skulle lida att man åt annerstans än med dem i
+köket; det vågade inte Floden en gång på sistone, och Gusten har aldrig
+torts på det; och gör man det, så är de så golika att göra spektakel med
+maten, och så sätter de sig på tvärn. Nej, så det kan väl nog inte bli,
+det. Men att han sover på kammarn, är något annat och det ska vi se till;
+för resten tycker nog folket de är många ändå i köket, och Norman, tänker
+jag, sover hellre allena i soffan än tillsammans med någon annan.
+
+Carlsson fann för gott vara nöjd med halvvunnet spel, och stoppade
+tillsvidare den andra pipan i säcken.
+
+De kommo nu in i granskogen, där ännu en snödriva, smutsig av damm och
+nerfallna barr, låg mellan ett par rullstensblock; granarne svettades
+redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras fötter blommade
+vitsippor, och under hasselbuskarne stucko blåsippor opp genom de
+multnade lövens genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en varm fukt;
+mellan trädstammarne syntes gärdesglindret dallra över gärdsgården till
+ängen och längre bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna
+fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen hamrade och skrek.
+
+Gumman trippade före på den kala gångstigen över barr och rötter, och när
+Carlsson, som gick efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg
+och försvinna under klädningsfållen, erinrade han sig därvid, att han i
+går tyckte henne vara äldre.
+
+-- Moster är rektigt flink att spassera, fann sig Carlsson uppmanad att
+lufta sina vårkänslor.
+
+-- Å, så han säger; en kunde tro att han ville raljera med en gammal
+käring.
+
+-- Nej, si jag menar alltid vad jag säger, försäkrade Carlsson
+trovärdigt, och ska jag hålla steg med moster, så blir jag svett.
+
+-- Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte gumman och stannade för att
+pusta. Här ser Carlsson skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om
+sommarn, när de inte är ute på kobbarne.
+
+Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen och fann, att där stod
+många famnar bryggved i mått och att där fanns goda timmer på roten.
+
+-- Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och här ligger skatar och ris
+kvar i en enda bråte, så varken ryss eller rackare kan komma fram!
+
+-- Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och nu får en råda och
+ställa som en vill; och han skall nog ordna det bra, är jag säker om;
+inte sant, Carlsson.
+
+-- Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör sitt, och det får moster
+hjälpa under med, ältade Carlsson, som kände i andanom att det icke
+skulle bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som korporal, där
+gemenskapen var äldre i gården.
+
+Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle kunna intaga och bevara
+sin överhöghet, vilken han hos gumman inplantade som huvudvillkoret för
+gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle predikan läsas, men
+ingen av karlarne var synlig. De två skyttarne hade gått på skogen med
+bössorna, och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon solig backe,
+för så var det alltid när man skulle höra Guds ord. Carlsson försäkrade,
+att de kunde reda sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn till
+köket, fingo de också ett ord med till livs, under det grytorna kokade.
+Och när gumman yttrade oro över att hon ej skulle kunna läsa, var
+Carlsson genast redo att åtaga sig värvet.
+
+-- Ock-ock-ock! han hade läst så många predikningar i sin dar hos
+advokatfiskaln, så det skulle inte felas.
+
+Gumman tog almanackan och slog upp dagens text, som i dag på andra söndan
+efter påsk befanns handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers
+postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt på golvet, så att han
+kunde inbilla sig att församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog
+han upp i psalmboken och började med hög röst, löpande på tonskalan, som
+han hört kolportörerna göra, och själv gjort, predika opp texten:
+
+-- »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag är den gode herden: den
+_gode_ herden låter sitt liv för fåren; men den som lejder är, och _icke_
+är herden, vilken fåren _icke_ tillhöra, ser ulven komma och övergiver
+fåren och flyr.»
+
+En underlig känsla av personligt ansvar bemäktigade sig uppläsaren, när
+han uttalade orden: _jag_ är den gode herden, och han tittade ut genom
+fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda lejda flyktingarne
+Rundqvist och Norman.
+
+Gumman nickade sorgset bifallande och tog katten upp i knä, som om hon
+öppnat sin famn för det förlorade fåret.
+
+Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande röst, såsom om han skrivit
+det själv:
+
+-- »Men den lejde flyr» -- ja han flyr, broderade han -- »ty han är
+_lejd_» -- skrek han -- »och vårdar intet om fåren.
+
+_Jag_ är den gode herden, och känner mina får, och mina känna mig» -- tog
+han utantill efter, som det var ett språk ur katekesen. -- Därpå sänkte
+han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en djup sorg över
+mänskornas ondska och framsuckade, starkt betonat och med sidoblickar,
+icke utan ett visst illmarigt underförstånd, såsom om han med smärta
+angav några okända skälmar, utan att precis vilja stå för anklagelsen:
+
+-- »Jag haver ock _andra_ får, som icke äro av _detta_ fårahuset; dem
+måste jag ock draga härtill; och de _skola_ höra min röst!» Och med ett
+förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt, förtröstansrikt, viskade
+han:
+
+-- »Och det skall vara _ett_ fårahus, och _en_ herde.»
+
+-- Och _en_ herde! ekade gumman, som hade sina tankar på helt andra håll
+än Carlsson.
+
+Därpå grep han an postillan; gjorde ett överslag över sidornas antal,
+grinade surt, när han såg, att det var »en lång rackare», men tog mod
+till sig och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något på sidan om
+hans syften och höll sig mera till den kristligt symboliska meningen,
+varför intresset ej var så livligt som vid texten. I en rasande fart
+durkade han genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom till
+vändningarne, så att han kunde väta på tummen och vända två blad på en
+gång, utan att gumman märkte något.
+
+Men när han såg, att slutet kom nära, och han misstänkte amen skulle ta
+törn, sackade han av; men det var för sent, ty i sista vändningen hade
+han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad, så att han stötte på
+amen högst upp på sidan, alldeles som om han slagit huvet i en vägg.
+Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på klockan, varför
+Carlsson tog om amen en gång till med litet garneringar »i fadrens,
+sonens och den helige andes och för Jesu vår frälsares skull».
+
+För att avrunda slutet och försona vad han brutit, läste han ett
+fadervår, så långsamt och tärande, att gumman, som kommit mitt i
+solskottet, nickade ihop en gång till och hann morna sig, under det
+Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack ner huvet i
+vänstra handen för att göra en tyst bön, som ej kunde avbrytas.
+
+Gumman, som också kände sig brottslig, ville ådagalägga sin uppmärksamhet
+med att i självvalda ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av
+Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten och frälsarens egna
+ord, att det inte gick an med mindre, än att det skulle vara _ett_
+fårahus och _en_ herde! _En_ uteslutande, _en_ för alla, _en, en, en!_
+
+Clara hojade med detsamma till middag, och nu hördes ur skogens djup två
+glada igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans
+skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists mera originella po! som
+ingen kunde misstaga sig på.
+
+Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med lätta steg skynda till
+matgrytan, där de mottogos av lindriga förebråelser av gumman för
+uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som bedyrade, att
+de icke hört någon kalla på dem, annars skulle de _genast_ ha kommit.
+
+Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid middagsbordet, men
+Rundqvist talade i dunkla tungomål om jordbrukets högst »markvadiga»
+framsteg, så att Carlsson förstod, att han redan var invigd och upptagen
+i oppositionspartiet.
+
+Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta med mjölk och
+pepparkorn, bestått anrättningen, gick allt manfolk på avskilda rum att
+sova, men Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute på
+backen, där det fanns en torr sten, vände ryggen mot stugfönstren, medan
+han slumrade lite, vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en eljes
+till spillo given söndagseftermiddag.
+
+När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid åtgått för att göra
+andakten trolig, reste han på sig, gick in i stugan utan att knacka och
+röck fram med sin begäran att få se kammaren. Gumman ville uppskjuta och
+förebar rengöring och annat mer, men Carlsson stod på sig och blev förd
+opp i vinden, där verkligen längst in under takstolarne en liten
+fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett fönster på gaveln,
+som nu var dolt av en blårandig rullgardin. Kammaren upptogs av en säng
+och ett litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin. På väggarne
+hängde något, som genom de vita, skylande lakanen såg ut som kläder och
+vid närmare påseende även befanns vara det, ty här stack en rockkrage upp
+med sin hängare, här slank ett byxben fram. Nedanför stod ett helt stall
+med skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid dörren en väldig
+järnbeslagen kista med en driven låsskylt av koppar.
+
+Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade fönstret för att släppa ut den
+av fukt, kamfer, peppar och malört blandade luften, samt lade mössan
+ifrån sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova gott, och mot
+gummans farhågor om kylans störande inflytande, bekände han sig vara van
+att ligga kallt, vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det varma
+köket.
+
+Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först ta ut kläderna för att
+de inte skulle bli tobaksrökta, men Carlsson lovade att inte röka tobak
+och bad och besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville inte alls
+se åt dem, och moster skulle inte göra sig omak och rusta om för hans
+räkning. Han skulle krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda
+opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in där, för han förstod nog,
+att moster var rädd om sina tillhörigheter, och här tycktes vara
+fasligheter med moltum.
+
+När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, knogade opp sin kista och
+sitt brännvinskrus, hängde sin tröja på en spik vid fönstret och ställde
+sina sjöstövlar bredvid de andra skoparen.
+
+Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten skulle närvara, för nu
+skulle arbetet utdelas och var man få sin post.
+
+Gusten anträffades med någon svårighet och förmåddes sitta en stund i
+stugan; men han deltog ej i förhandlingen, och svarade på tillfrågningar
+endast med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett ord, satte sig
+på tvärn.
+
+Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa honom med sakkännedom,
+inge honom aktning med den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten
+på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten var försvunnen,
+innan man visste ordet av.
+
+Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk i töcken, som snart
+drogo upp och täckte himlen med små fjädermoln; luften förblev ljum.
+Carlsson spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen; vandrade
+vidare under de blommande, ännu halvt genomskinliga hasselbuskarna, som
+bildade liksom en tunnel över det drog där strök fram och ledde till
+sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av uppköparens jakt.
+
+Plötsligen stannade han och fick genom enbuskarne sikte på Gusten och
+Norman, som voro uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig och
+med bössorna på helspänn och lägg an tittade sig omkring åt alla håll och
+kanter.
+
+-- Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt dock att Carlsson hörde
+det och, troende sig vara åsyftad, stack sig undan i buskarne.
+
+Men över de unga granarne kom en fågel flygande, långsamt och knägigt som
+en uggla, med slokiga vingar, och strax därpå kom en till.
+
+-- Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så pang! pang! ur båda
+bössorna, ur vilka haglen och röken stodo som kvastar.
+
+Det knastrade i en björks kvistar och en morkulla dinglade ner ett
+stenkast från Carlsson.
+
+Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet, som gav anledning till en
+liten meningsväxling.
+
+-- Den har fått vad den behövde, sade Norman och burrade opp
+bröstfjädrarne på den ännu varma fågeln.
+
+-- Jag vet en till, som skulle ha vad han behövde! menade Gusten, som
+reds av andra bitankar oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga
+på kammarn nu också!
+
+-- Nej, ska han? vädrade Norman.
+
+-- Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom inte vi visste det
+bättre än han, vad som är ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst,
+så länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han få se på besen!
+Inte är jag den, som väjer för en sån där friskalare! Kom han bara, så
+ska han få känna på att sitta hårt! -- Tst! nu kommer den andra igen!
+
+Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på passet igen, men Carlsson
+smög sig varligt hem, besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart
+han gjort vederbörliga rustningar.
+
+Om aftonen, när han kom upp på kammaren, fått ner rullgardinen och tänt
+på ljuset, kände han sig först något beklämd, emedan han var ensam; och
+en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån kröp över honom. Förr var
+han alltid van att alla tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo
+att höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare, när han
+ville språka. Nu var det tyst omkring honom, så tyst att han, av vanan,
+väntade sig bli tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro;
+och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar i talat ord,
+började fyllas med ett överskott av oförbrukat tankefrö, som grodde och
+sprängde och ville ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, så
+att sömnens vila ej kunde infinna sig.
+
+Han tog sig då före att vandra i strumplästen fram och åter, mellan
+fönstret och dörren i den trånga kammaren och samlade hela sin
+uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade göromålen i huvet,
+utdelade dem; bemötte invändningar i förskott, övervann hinder, och efter
+en timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som nu kändes ordentligt
+och upplinjerat som en kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på
+sin plats och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde överskåda
+ställningen.
+
+Därpå gick han i säng, och när han kände sig ensam mellan de rena friska
+lakanen, utan fruktan att någon skulle under nattens lopp komma och störa
+honom, fann han sig liksom mera självägande över sin person, som en
+avläggare, den där nu satt egna rötter och var färdig att avskäras från
+moderbusken och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med större
+möda, men också med större lust.
+
+Och så somnade han för att möta livets måndagsmorgon och arbetsvecka.
+
+
+
+
+TREDJE KAPITLET.
+
+Drängen lägger trumf på bordet, blir herre
+på täppan och kröker till ungtupparna.
+
+
+Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom och Carlsson sådde vårråg i
+den bortfrusna höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt de
+andra, så de kommo på benen och kunde släppas i skogen; han rustade och
+han ordnade, han arbetade själv som ett par, och han hade en förmåga att
+sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.
+
+Född på ett bruk i Värmland, av tämligen obestämda föräldrar, visade han
+redan tidigt en avgjord olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig
+uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma följd av »syndafallet».
+
+Driven därjämte av ett begär att få se och känna alla sidor av mänsklig
+verksamhet, förblev han icke onödigt länge sittande på ett ställe, utan
+så snart han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt verksamhetsfält,
+och på sådant sätt hade han ifrån smedsyrket gått över till jordbruket,
+prövat stalltjänst, stått i handel, varit trädgårdsdräng,
+järnvägsarbetare, tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa
+förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet och en förmåga
+att finna sig med alla förhållanden och alla slags mänskor: att förstå
+deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han
+var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans
+mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett
+helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen,
+som skulle draga honom.
+
+Inkastad genom en slump på sin nya plats, insåg han genast, att han kunde
+bli till nytta, att han ägde förmåga bringa inkomster ur det nu
+värdelösa, att han snart skulle bli uppskattad därför och slutligen
+oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål för sina strävanden, och
+att belöningen väntade honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig
+som ett säkert hopp och som en drivande kraft. Han arbetade för de andra,
+synbart och onekligt, men på samma gång smidde han sin egen lycka, och om
+han ställde det så, att det bara såg ut som om han gav tid och krafter åt
+de andras fördel, så visade han därmed, att han var klokare än mången,
+som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat.
+
+Det största hindret, som ställde sig i hans väg, var sonen. Med fiskarens
+och jägarens avgjorda smak för det ovissa, för överraskningar, hade denne
+en bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade man, menade han,
+så fick man på sin högsta höjd vad man beräknat; aldrig mer, men oftast
+mycket mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick man ena gången
+intet, men en annan sjufalt mot vad man väntat sig. For man ut på
+alskytte, så hände det stundom att man knep sig en skäl; låg man i skären
+en halv dag för att lura på skrakar, så kunde det råka att åd lade sig
+för bösspipan; alltid var det något, och ofta något annat än man väntat.
+För övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som förmånsrätt kommit ner från
+de övre klasserna, såsom något förnämare och katigare än att gå efter
+plogen eller dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man icke
+kunde få vilken dräng som helst att köra ett par oxar, antingen nu också
+därför att oxen var »ändrad» eller därför att hästen sedan gammalt var
+hållen i vidskeplig aktning.
+
+En annan sten i vägen var Rundqvist. Egentligen en gammal filur, som på
+sitt sätt sökt återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt
+arbete och väl försett med långa middagslurar och långa supar, hade han
+dels genom föregiven kunskap om förborgade ting, dels genom ett antaget
+sätt att »raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre arbetet,
+dels även i nödfall genom låtsad andlig svaghet och kroppsliga krämpor
+förstått ådraga sig sina likars medlidande, i synnerhet om detsamma
+yttrade sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt skålpund snus.
+Sålunda förstod han att snöppa får och gälla grisar, ansåg sig kunna leta
+brunnar med slagruta och få abborn att gå på nät; botade varjehanda
+lättare krämpor på andra, men behöll sina för sig själv; spådde vackert
+väder vid nytändning, när det regnat en halv månad, och offrade andras
+slantar under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen skulle komma.
+Men han kunde även en mängd dåligheter, påstod han, såsom att få
+skärvgräs i grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt,
+vilket kringspann hans person med en viss fruktan, så att man gärna ville
+ha honom till vän.
+
+Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka han blivit oumbärlig,
+bestodo i att kunna smida och snickra, men hans otroliga förmåga att göra
+allt, som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson som en farlig
+medtävlare, ty vad Carlsson gjorde under fähustaket eller ute i åkern
+syntes icke så mycket.
+
+Så återstod Norman, en duktig arbetare, som måste erövras från Gustens
+mäktiga inflytande och återvinnas åt det regelbundna arbetet på land.
+
+Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete och dessutom icke ringa
+statskonstlig fintlighet att utveckla för att tränga igenom, men han var
+den klokare och därför segrade han.
+
+Gusten tog han icke upp strid med; den lät han gå, sedan han med förmåner
+lockat ifrån honom bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket svårt,
+ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och Norman blev på jaktäventyren
+mest behandlad som roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick
+han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så att de fördelar
+Carlsson i ökad lön, ett par strumpor, en skjorta och annat smått
+lyckades utverka åt honom, jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än
+Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till avfall. Därmed var
+sonens jaktlusta något släckt, ty att fara ensam på sjön var icke så
+roligt; och i brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet.
+
+Rundqvist fjällade han med större svårighet, för den fisken var både ful
+och gammal, men han fick också honom snart i sump.
+
+I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga skötarne och sätta nya
+linor i alla varpen, och se, strömmingen fastnade bättre än förr; i
+stället för att gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta nya
+brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla, rensa henne, bygga kar
+omkring henne och sticka ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen
+kastad på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över korna, lät
+han rykta dem och strö torrt under dem. Kunde Rundqvist smida söm, så
+drog Carlsson spik; kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson
+både årder och vält.
+
+När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad ur sina mullvadshål, tog han
+till mera i ögonen fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan;
+skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker låtit »falla» på
+backen under vintern; kurtiserade höns och katt och satte en ny klinka på
+dörren.
+
+-- Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av gjort en ny klinka på gamla
+dörrskrället, hörde Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå
+snäll, han.
+
+Men Carlsson var som en pil efter honom, och en morgon var spisen
+vitstruken; en annan morgon voro vattämbarne grönmålade med svarta band
+och vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak, som han slagit
+upp på vedbacken bakom matboden. Carlsson hade lärt av fienden att erövra
+kökets stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven
+oemotståndlig.
+
+Rundqvist var dock seg och illfundig, och en lördagsnatt tog han och
+strök avträdet pinande rött. Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman
+på ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde gumman hur det
+tassade och fnaskade omkring stugväggarne, men som hon var för sömnig
+att stiga upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan var illande
+röd med vita fönsterposter och regnbleck! Och därmed var Rundqvists kraft
+att fortsätta en för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man
+skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina försköningar med
+avträdet, och Norman, som en sannskyldig avfälling, gjorde en länge
+gångbar rolighet om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska börja i
+rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först. Han lade sig, men på
+lur, för att ännu en gång försöka nya funder eller sluta en förmånlig
+fred.
+
+Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det var bra som skedde. -- Plöj
+ni, tänkte han, jag skall nog komma efter och bärga!
+
+Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft tid att inbringa någon
+påtaglig skörd, ty de pengar, som influtit för de sålda korna, hade
+visserligen ett par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen gjort
+ett mycket gott intryck, men de hade snart rullat ut igen och lämnat
+saknadens tomhet efter sig.
+
+Emellertid led det mot midsommar. Carlsson hade haft mycket att beställa
+och liten tid att promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på
+backen och tittade sig omkring, och kom så att lägga märke till
+storstugan, som stod där öde med nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han
+var, gick han sta och kände på dörrn och den var öppen. Klev in i farstun
+och fann ett kök; steg på vidare och kom in i ett stort rum, som såg
+riktigt herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med
+mässingsornament; en spegel med förgylld snidad ram och ett slipat glas
+med fasetter -- det förstod han att det var fint -- soffa, chiffonjé,
+kakelugn, allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan farstun ett
+lika stort rum med spis, matbord, soffor, väggklocka -- -- -- Han intogs
+av förvåning och högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande och
+förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han sett, att huset därjämte
+rymde två kammare med flera bäddade sängar.
+
+-- Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv, så många sängar och inga
+badgäster.
+
+Berusad av tanken på den blivande inkomsten, gick han ner till gumman och
+förehöll henne det slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster.
+
+-- Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo här! gruvade sig gumman.
+
+-- Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra ut? Har ni någonsin
+annonserat?
+
+-- Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade madam Flod.
+
+-- Man kastar näten i sjön också, svarte Carlsson, men det får man lov
+att göra, om man vill vinna något.
+
+-- En kan ju försöka, men inte få vi några badgäster, inte, avslutade den
+gamla, som upphört tro på önskningar.
+
+Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere i ängen och tittade sig
+omkring. Han kom närmare och mottogs vid sitt uppträdande på gården av
+rackan ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet, gömt sig
+inne i köket och stugan efter att förut ha stått utanför i en klunga och
+gapat på den främmande. Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut,
+såsom varande den modigaste.
+
+Den anlände hade läst en annons... Joho -- det var nog här! och därpå
+fördes han opp till storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson
+lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville bestämma sig genast,
+för det var så många spekulanter och årstiden var framskriden. Den
+främmande, som tycktes vara fängslad av ställets sköna läge, skyndade sig
+att göra opp, och efter ömsesidiga närgångna frågor om ekonomi och
+familjeförhållanden avlägsnade han sig.
+
+Carlsson följde honom till grinden och störtade därpå in i stugan, där
+han inför matmor och son lade opp sju riksbankstior och en
+privatbanksfemma.
+
+-- Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar av folk, knotade
+gumman.
+
+Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han skänkte för första gången
+Carlsson sitt offentliga erkännande, när denne talade om, hur han pressat
+herren med ryktet om många spekulanter.
+
+Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson, och han talade i en ton
+högre efter den betan, vid vilken hans erfarenhet av handelsväsendet
+varit honom till pass. Men det var icke blott de kontanta pengarne i
+hyran, som fallit ner över dem, det skulle även regna indirekta förmåner,
+vilka Carlsson målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne.
+
+Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och vedbrand finge inte gå av
+för inte, för att inte tala om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så
+kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en utvärpt höna, potatis
+och grönsaker. Ock-ock-ock -- det var så mycket att göra av, och en
+riktigt schangtil herre var det.
+
+Om midsommarafton anlände de väntade guldfiskarne. Det var herrn, frun,
+en sextonårig dotter och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var
+violinist i hovkapellet och i goda omständigheter samt en fridens man,
+vid ingången av fyrtiotalet. Han var tysk född och hade litet svårt att
+förstå öborna, varför han inskränkte sig till att nicka bifall och säga
+»skön» till allt vad som sades, varför han hastigt vann rykte såsom
+varande en mycket snäll herre. Frun var ett ordentligt fruntimmer, som
+vårdade sitt hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande visste
+sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att behöva riva ner oväder eller
+gripa till mutsystemet.
+
+Carlsson, såsom varande den minst blyge och den mest talföre, tog genast
+hand om främlingarna, helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt,
+efter som han skaffat dit dem, och ingen av de andra hade den
+tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra honom platsen stridig. Men
+stadsbornas ankomst till ön underlät icke att utöva sitt inflytande på
+urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen se helgdagsklädda
+människor, som höllo söndag var dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade
+utan att ta vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden, som om
+inga bekymmer, intet arbete funnes till i världen, detta väckte till en
+början ingen avund, endast förundran över att livet kunde dana sig så,
+beundran över mänskor, som förmådde ställa sin tillvaro så angenämt, så
+lugnt, så rent och fint framför allt, utan att man kunde säga att de
+gjort andra orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta började
+Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa förstulna blickar uppåt
+storstugan; sågo de en ljus sommarklädning skymta i ängen, stannade de
+och stodo njutande av anblicken såsom framför något vackert; varsnade de
+ett vitt flor på en italiensk halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt
+liv i en båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta och
+andaktsfulla av längtan efter något de ej visste, som de ej vågade
+hoppas, men som de drogos till.
+
+Samtalen och stojet nere i köket och i gamla stugan antogo en
+stillsammare art; Carlsson förekom beständigt i ren vit skjorta och
+uppträdde i vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så småningom en
+inspektors skepnad; hade en blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat
+och rökte ofta på en lätt cigarr.
+
+Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så långt undan som möjligt för
+att slippa bli föremål för jämförelser; talade bittert om stadsbor i
+allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om pengarne på
+banken, samt tog långa lovar för att komma förbi storstugan och de ljusa
+klädningarne.
+
+Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest uppåt smedjan,
+förklarande att han frågade fan efter hela världen, om det också vore
+änkedronningen själv, medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog
+svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring brunnen, dit herrskapets
+flickor brukade komma om morgon och afton.
+
+Värst var det för Clara och Lotten, som snart sågo allt mankön fegt
+avfalla för herrskapets flickor, vilka kallades på brev för mamseller och
+reste till Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården var det
+för solkigt att de ville utsätta sina kängor för hastig ödeläggelse, och
+på ängen och i köket var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i sina
+dunkla klädningar och kunde aldrig för svett och sot och boss bära en vit
+remsa en gång, och Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade
+illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett ihållande grin över att
+hon vågade en tävlan. Men om söndagarne togo de igen skadan och ådagalade
+en kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara för att få bästa
+kläderna på.
+
+Carlsson hade alltid ärender in till professorn och stannade för övrigt
+jämt och ständigt utanför farstukvisten, när någon satt där, och frågade
+om befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter, gav råd och
+upplysningar om sjöfisket, samt bekom då och då ett glas öl eller en
+konjak, så att han snart blev föremål för de andras halvhöga
+beskyllningar att han gick och snuggade.
+
+Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in till Dalarö och handla,
+uppstod meningsbyte om vem som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt
+enkelt saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta flickan hade
+slagit djupt an på honom; och då gumman gjorde föreställningar mot att
+Carlsson, som var den viktigaste och förste man på gården, så skulle gå i
+småärender, svarade Carlsson med att professorn enkom anmodat honom,
+emedan viktiga brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin vilja
+rätt angelägen göra budet, föreställde att han mycket väl kunde taga
+breven om händer, men Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i
+fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna, så att folket skulle
+få något att tala på sedan. Och därvid blev det.
+
+Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar, dem den fyndige drängen
+spårat i förväg. Först fick man sitta på sjön med en flicka och ostört
+prata tok och fjollas; sedan följde traktering och drickspengar; och på
+Dalarö hade han tillfälle att göra sig alla handelsmän förbundna genom
+att anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små handtryckningar, en sup
+här, en cigarr där, varförutom det föll ett visst sken av anseende på
+den, som framförde uppdrag från professorn och i vardagslag uppträdde
+fint klädd och i sällskap med en mamsell från Stockholm.
+
+Dalaröresorna förekommo dock endast en gång i veckan och hade icke något
+störande inflytande på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var
+nog fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete på beting, så
+att de skulle dika så många famnar, plöja så många tegar, fälla så många
+träd, och sedan vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty därigenom
+kunde de vara fria redan aftonvardsdags. Vid sådana tillfällen, då
+arbetet skulle mätas ut och sedan det gjorda granskas, var det som
+blyertspennan och den numera införda anteckningsboken kommo till heders,
+och Carlsson vande sig vid att uppträda som inspektor och småningom få
+arbetet att glida över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig på
+kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum. Tobaksrökning var redan länge
+sedan införd och på bordet vid fönstret hade han dukat fram ett grönt
+fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark postpapper, samt
+ordnat med ljusstaken och strykstickstället så att det såg ut som ett
+skrivbord. Fönstret vette ut åt storstugan, och här satt han på
+raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll även
+förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne slog han upp fönstret,
+lade armbågen på brädan och satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur
+västfickan framletad cigarrstump, under det han också kunde läsa i en
+veckotidning, vilket gav honom nerifrån sedd ett utseende som om han vore
+patron själv på gården.
+
+Men när det blev skumt och han tänt ljus, lade han sig på sängen och
+rökte. Det var då som drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu
+icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen med en liten tumning
+kunde komma att inställa sig.
+
+När han så en afton låg på rygg och bolmade svarta ankaret, för att döva
+myggen, och under det hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte
+kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på golvet. Som skuggan
+av ett led soldater såg han hela den avlidnes garderob göra flankmarsch
+på väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren, alltefter som
+ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte sig se den döde i alla de
+skepnader, som plaggen uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i
+kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän på, sådan han satt till
+rors i sumpen, när han seglade till stan med fisk, och sådan han satt på
+Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med fiskköparn; här kom han i
+svart klädesbonjour och långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i
+kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd på bröllop,
+begravningar och barndop; här hängde svarta fårskinnströjan, som han hade
+på, när han stod i strand och drog not om höst och vår; här bröstade sig
+den stora skälskinnspälsen, som ännu bar märken efter julkalasen, där den
+sista supen i pälsen togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult
+och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen ända ner på golvet
+och stack huvet i ett stövelskaft.
+
+Carlsson blev varm under skjortan, när han tänkte sig i den sköna,
+silkeslena pälsen, tänkte sig skjuten på en kälke över isarne, med en
+luva därtill av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot julgästerna
+med eldar på stranden och bösskott, och så, kommen in i den varma stugan,
+kasta av sig ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och hälsas med
+du av pastorn och få sitta opp, högst uppe vid kortändan av bordet, under
+det drängarne stodo vid dörren eller kartat opp på fönsterbräden.
+
+Föreställningarne om de önskade saligheterna blevo så livliga, att de
+fingo Carlsson på benen, och innan han själv visste det, hade han krupit
+i pälsen och stod på golvet strykande muddarne med handen; och det ylade
+i kroppen, när han kände kragen kittla mot kinden. Därpå tog han på
+svarta bonjouren och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och
+tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen innanför slaget och
+gick fram och åter på golvet. En känsla av rikedom spred sig från det
+silkeslena klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han prövande
+klöv skörten och satte sig på sängkanten, låtsandes vara borta hos
+främmande.
+
+Under det han så satt försjunken i rusgivande drömmar, hörde han utifrån
+röster som glammade, och när han lystrade, märkte han Idas -- det var
+den vackra köksan -- och Normans röster flätas, falla i varann, gå sida
+vid sida och liksom munnas. Del stack till i honom, och i ett tag hade
+han bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet, och beväpnad med
+en nytänd cigarr gick han ner för trappan.
+
+Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga framtidsplaner hade
+Carlsson hittills undvikit all handel med flickorna, emedan han kände
+huru tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i samma ögonblick
+han öppnade eld åt det hållet, ingen säkerhet mera fanns att han ej
+skulle få en ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att det, om
+han en gång blev slagen på den marken, vore slut med anseende och
+myndighet.
+
+Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig till tävlan och segraren
+hade alltför mycket att vinna, kände han sig uppfordrad att begagna
+sporrarne och resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick han ner
+på vedbacken, där spelet redan var i full gång. Förargligt var det,
+syntes honom, att han skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det
+varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten Norman! Nå, han
+skulle få!
+
+-- God afton, Ida! började han, utan att låtsas se rivalen, vilken
+ofrivilligt lämnade sin plats vid staketet, som Carlsson genast intog.
+
+Och så började han spelet, begagnande sin överlägsna talförhet, under det
+Ida plockade ved och stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i
+vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte, och hon kastade sidoord
+åt Norman, dem Carlsson dock grep i flykten och återsände tillkrusade
+och skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag i kampen, anmodade
+Norman spänta litet stickor. Innan den lycklige hann gå omkring till
+grindhålet, hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet, dragit
+sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som han späntade; lade inom
+ett par minuter stickorna i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och
+bar rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han stående vid
+dörrposten, där han spände rygg, så att ingen kunde komma varken ut eller
+in. Och Norman, som icke lyckades hitta på något ärende, slog först några
+lovar omkring vedbacken, mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta
+framfärd i livet, tills han fann för gott avtåga och på brunnskaret ge
+luft åt sin klagan i en schottisch, som han bälgade fram ur
+dragharmonikan.
+
+De veka tonerna från klaverets blecktungor trängde dock genom den tjocka
+aftonluften, förbi dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid
+köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå till brunnen efter
+dricksvatten åt professorn. Och Carlsson följde med, denna gång dock
+något osäker i kampen på ett fält, där han var alldeles främmande. För
+att förinta verkan av det trolska »locket» tog han Idas kopparflaska och
+viskade ömma ljud, i så smäktande och välljudande skala han kunde, liksom
+om han ville sätta ord till den förföriska musiken och neddraga solot
+till ett underordnat ackompanjemang, men just som de kommo till brunnen,
+hördes mosters rop oppe från stugan. Hon kallade på Carlsson, och i tonen
+hördes, att det var något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte
+svara, men då for den lede in i Norman och med skallande stämma gav han
+ljud:
+
+-- Här, moster! Han kommer straxt.
+
+Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet åt den falske spelmannen
+måste segraren slita sig ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet
+åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka för sin älskogslycka.
+
+Moster ropade än en gång, och med vresig stämma svarade Carlsson, att han
+kom allt vad han orkade.
+
+-- Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog gumman emot honom på
+farstukvisten, skyggande med handen över ögonen för att genomtränga den
+lätta sommarskymningen och se efter, om han kom ensam.
+
+Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i detta ögonblick önskade han
+allt kaffe och brännvin så långt han visste, men han kunde inte neka; och
+vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska skarpskyttemarsch, som
+segerglad och hånande rullade upp nerifrån källängen, måste han in i
+stugan. Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann henne äldre och
+fulare än vanligt; och ju artigare hon visade sig, desto tvärare blev
+han, vilket slutligen gjorde gumman nästan öm.
+
+-- Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan hon hällde i kaffet, det är
+så att vi ska buda till slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala
+vid honom först, förståss.
+
+Här tystnade dragharmonikan mitt i trions smältande ackorder och Carlsson
+stelnade till och blev ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord
+utan klang och utan strängt sammanhang:
+
+-- Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka!
+
+-- Och då ville jag, fortfor gumman, att Carlsson skulle om lördag ta
+Clara med sig och fara sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson
+skulle komma ut lite grann och se folk, och visa sig en smula, för det är
+alltid gott.
+
+-- Ja, si om lördag kan jag inte, svarade Carlsson tvärt, för då ska jag
+ju åt Dalarö för professorns.
+
+-- Nå, för en gång kunde ju Norman göra skjutsen, invände gumman och
+vände ryggen åt drängen för att slippa se hans min.
+
+I detsamma hördes dragklaveret frampressa några mjuka, av pauser avbrutna
+satser, som tycktes avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där
+nattskärran redan spann på sin surrande rock.
+
+Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig kaffebrännvinet, kände stenar
+på bröstet, töcken om huvet och en allmän svaghet i nerverna.
+
+-- Det kan inte Norman, utstötte han; Norman kan inte uträtta alla
+professorns affärder, och -- och -- han är inte betrodd.
+
+-- Ja, men jag har frågat professorn, klippte gumman av, och han sa, att
+han inte hade något om lördag.
+
+Det var förgjort för Carlsson; gumman hade spänt honom som en mus, och nu
+fanns inte ett hål att gå i mera.
+
+Och han hade sina sinnen ute på flera håll, så att han knappt kunde samla
+sig till ett motvärn. Detta såg gumman också, och hon tog sig därför
+till att knåda medan degen jäste.
+
+-- Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig för när, om jag säger
+någonting åt en, för jag menar väl me'n.
+
+-- Moster kan gärna säga vad håken som helst, för nu är det mej egalt
+detsamma, bröt Carlsson ut, under det han hörde klaverets allt ömmare
+låtar försvagas längst bort i hagen.
+
+-- Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson skulle liksom hålla sig
+för god att spela för flickorna, för det blir bara mackelmang till
+sistone; ja, jag vet, jag, och känner det; och det är välmening av mig,
+sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha en tross med karlar
+efter sig, om det ska vara något, och så ska det fjäsas hit och så ska
+det fjollas dit; och går de i skogen med en, så går de i hagen med en
+ann, och så när det blir något på sne si, så tar de den som de tycker är
+golikast att kunna vräka't på. Så är det, si, likaväl.
+
+-- Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te.
+
+-- Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman, men si en karl som
+Carlsson skulle tänka på te att gifta sig, och då ska man inte gå och ha
+något drag med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många rika
+flickor, ska jag säga honom, och är han klok sköter sina grejor väl, så
+kan han komma till sitt eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson
+inte vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom, när jag ber honom
+fara sta och buda till slåttan. Kom han ihåg, att jag inte skulle ha
+anmodat vem som helst att färdas för gårdens räkning, och jag lär nog få
+gossen över mig, men si det bryr jag mig inte om, för den jag håller mig
+till, den stöttar jag också, lita på det.
+
+Det började nu lugna i Carlssons sinne, och han anade något förmånligt i
+att så där få agera för gården; men han var ännu för retad att vilja byta
+sin låga mot något ovisst och han kände ett behov att få något handsöl
+först, innan han inlät sig på affären.
+
+-- Inte kan jag gå sta så här som jag är och inte har några snygga
+kläder, slängde han ut sin rev.
+
+-- Så farligt med kläderna är det väl inte, menade gumman, men skulle det
+så vara att det bara var det som felade, så kunde man väl finna någon
+råd.
+
+Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen, men i dess ställe beslöt
+han växla ut det halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter
+åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom oumbärlig vid liarnes
+slipning och höskakets reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten
+gjorde Dalaröbudet.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Klockan är tre på morgonen en julidag i början av månaden. Det röker
+redan ur skorstenen, och kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i
+rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord dukat. Slåtterfolket,
+som kommit aftonen förut, har sovit på skullar och logloft, och tolv
+resliga skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper
+utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där är Åvassan och
+Svinnockarn, gamla redan med av rodd kutiga ryggar; där är Aspön med
+sitt kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa, sorgsna blickar
+från ensamheten ute i havsbandet, från sorger utan namn och utan klagan;
+där är Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som en martall
+ute på sista kobben; Fiversätraön, mager, utblåst, livlig och torr som
+ett kaffeskinn; Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de
+första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och omkring dem, mellan
+dem tassade flickorna i lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen,
+klädda i ljusa bomullsklädningar och med schaletter på huvet; härvarne,
+nymålade i regnbågsfärger, hade de medfört själva, och de sågo mera ut
+som om de gingo till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med
+fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men pojkarne höllo sig så
+tidigt på morgonen på avstånd, avvaktande kvällen med dess skymning, dans
+och musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit uppe en kvarts
+timme, men ännu ej hunnit över tallbackens toppar för att slicka daggen
+ur gräset; viken låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande vassen,
+där de nykläckta andungarne hördes pipa mellan de gamla ändernas snatter;
+trutarne fiskade löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som
+kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna vaknat och skvallrade och
+schattrade om de många skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken
+guckade i hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore på slutet,
+när han skulle få se första hösåten; kornknarren arpade och snarpade nere
+i rågåkern; men på backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta, och
+skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet, sträckte sig över
+kaffebordet, där koppar och fat, glas och kannor skramlade under det
+trakteringen pågick.
+
+Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och kännande sig trygg bland
+dessa sin fars gamla vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande
+brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat bekantskaper på sin
+bjudningsresa, gjorde sig hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och
+lät krusa sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett utvuxet,
+manligt yttre hade han lätt att trycka ner denne, som ändå aldrig kunde
+bli annat än pojken inför de män, som varit dus med hans far.
+
+Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och veteranerna satte sig i
+rörelse neråt storängen med liarne på axeln, följda av de unge och
+flickskaran.
+
+Gräset stod högt till låret och var tjockt som en fäll, så att Carlsson
+måste redogöra för den nya ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och
+fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne och vattna
+över med gödselsaften. Därpå anordnade han som en kapten sin trupp, gav
+hedersplatserna åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist, så
+att han ändå icke kom bort i hopen. Och så gick slaget fram: två dussin
+vita skjortärmar i en kil som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl,
+och efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor, nyckfullt kastande,
+slängande, men ändock hållande tillsammans, kommo flickorna med sina
+härvar, var och en följande sin slåtterkarl.
+
+Det susade om liarne och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid
+sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hagen:
+prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie sänghalm,
+hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot, väpling och alla
+ängarnes gräs och halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor,
+och bien och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran, mullvadarne
+kröpö ner i jordens innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras
+bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och slank in i ett hål
+som en skotända; men högt upp över slagfältet svängde sig ett par
+piplärkor, vars bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen
+trippade stararne plockande och pickande allehanda kräk, som kommit i det
+brännande solskenet.
+
+Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen och nu stannade kämparne,
+stödda på sina lieskaft, betraktande förödelsens verk, som de lämnat
+bakom sig, torkande svetten ur mössremmarne, och inläggande en ny
+snusvalk ur mässingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i
+frontlinjen.
+
+Och så gick det löst igen, ut i det gröna blomsterhavet, som nu går i
+vattrade böljor av den växande morgonbrisen och än visar brokiga lysande
+färger, när blommornas styvare stjälkar och huven sticka upp genom det
+mjuka tåtelgräsets vågor, som böja sig undan för kåren, än breder sig
+jämn grön som en sjö i stiltje.
+
+Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att man heldre skulle stupa
+i solskottet än ställa lien ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida
+till sin räfserska, och som han går sist i slaget, kan han utan att
+blottställa vådorna, och på skryt, vända sig om för att kasta ett ord åt
+henne; men Norman har han under sträng bevakning snett framför sig, och
+så snart denne försöker slänga en betagen blick på sydosten, har han
+Carlssons lie i hälarne och ett mera ovänligt än välmenande varningsrop:
+-- Akta hasorna, du! efter sig.
+
+När klockan är åtta, ligger källängen som en nydrillad åker, slät som en
+hand och med gräset i långa strängar; nu beskådas verket och granskas
+slagen, och Rundqvist är den som faller för nämdens dom, efter som man
+kan se var han gått fram, för där syns det som älvdansar den ena utanför
+den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han måste se på flickan
+som de givit honom, för det var inte i går han hade en flicka som sprang
+efter sig.
+
+Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen; brännvinsflaskan
+gnistrar i solen och svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker
+på hällen, strömmingen immar på faten, smöret är upplagt, brödet är
+skuret; suparne slås i och frukosten är i gång.
+
+Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida är honom också bevågen, och
+han uppvaktar henne med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också
+dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in med fat och tallrikar,
+stryker ofta förbi de båda, alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men
+ej av Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen med armbågen och
+viskar:
+
+-- Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; han ska vara som hemma här!
+
+Carlsson har bara ögon och öron för Ida och svarar gumman med något
+skämtsamt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida att
+hon skall hem och städa. Och då blir det sorg och uppståndelse bland
+karlarne, men flickorna se lagom bedrövade ut.
+
+-- Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen flicka har mera? utbrister
+Carlsson med låtsad förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen.
+
+-- Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som påstods ha ögon i
+ryggen.
+
+-- Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och räfsa.
+
+Gumman slår ifrån sig med förklät:
+
+-- Herre Je', ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet,
+aldrig på tiden! Å, ni är tokiga!
+
+Men motståndet retar.
+
+-- Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar på, och
+Gusten blir mörk som en natt.
+
+Det fanns inte något val, och under stoj och skratt springer Carlsson in
+i stugan för att leta fram gummans egen härv, som ligger oppe på vinden
+någonstans; och gumman efter skrikande:
+
+-- Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva i mina saker däroppe!
+Och så försvinna de båda två, under högljudda och bitande anmärkningar av
+de kvarvarande.
+
+-- Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i tystnaden som uppstått.
+Jag tycker de dröjer bra länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt!
+
+Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att dra på vidare:
+
+-- Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej, det här går aldrig an; jag
+blir rakt orolig, vet någon människa!
+
+Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han tvang till ett skratt för att
+vara med de andra.
+
+-- Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om på samma ton, men nu står
+jag inte ut längre, utan jag får lov att gå och se efter vad de ha för
+sig.
+
+I detsamma kommer Carlsson med gumman ut i förstudörren och medför den
+sökta härven. Det är en grann en, målad med två hjärtan och _anno 1852_
+och var en gång den gamlas fästmöhärv, som Floden i världen själv hade
+gjort och som hade ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man
+rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder synes ha satt gummans
+friska sinne i en munter stämning, och utan ett spår av sjuklig
+känslosamhet visade hon på årtalet och sade:
+
+-- Det var inte i går, det, som Floden gjorde härven...
+
+-- Och du klev i brudsäng, moster, inföll Svinnockarn.
+
+-- Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan.
+
+-- Sex veckors grisar och två års änkor kan man aldrig tro, brydde
+Fjällångarn.
+
+-- Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade Fiversätraön på.
+
+Och var och en kastade sin pinne på elden, men gumman bara myste och slog
+ifrån sig, höll god min och skämtade med, för att det inte var värt att
+bli ond.
+
+Så bar det av ner i myrängen, där starr och fräken stod som furuskog och
+vattnet gick opp på stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av
+strumpor och skor och hängde på gärdsgården.
+
+Och gumman räfsade och gick på, så hon var efter Carlsson före de andra;
+månget skämtord föll på de unga tu, som de kallades.
+
+Så blev det middag och så blev det afton. Spelmannen hade kommit med sin
+fiol, logen var röjd och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med
+beck. Och när soln gick ner, började dansen.
+
+Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart klädning urringad i fyrkant,
+med vitt krås och Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad
+dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan och köld, men pojkarnes
+åtrå.
+
+Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför tog Ida honom gärna, gång på
+gång, sedan ett försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå
+denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet att tillgripa
+dragharmonikan, både att utgjuta sina hjärtekval och försöka en sista
+limsticka att fånga den granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha
+i handen för några veckor sen, men som straxt igen satt på taket och
+munnades med en annan. Carlsson fann emellertid ackompanjemanget
+obehövligt, när han enkom tingat en riktig spelman, och den tungbröstade
+harmonikan drog verkligen inte jämt med den lättfotade fiolen, utan
+störde takten och bragte oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle
+att få knorva till rivalen, helst allmänna meningen om dragklaverets
+otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog Carlsson munnen full och skrek
+mitt över logen till den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren:
+
+-- Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina
+vädret ur dig, om du är klöverstinn.
+
+Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett gillande grin, men Norman
+hade fått några supar i huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade
+krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid utmaningen.
+
+-- Höllu! härmade han Carlsson, som oförvarandes släppt lös sitt
+modersmål, vilket alltid hade en löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut
+på backen, du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig!
+
+Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande, att man behövde gå till
+nävarne, och höll sig ännu på munhuggningens oskyldigare område.
+
+-- Va ä det för ena markvadiga svin, som ha loppor i pälsen?
+
+-- Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.
+
+Det stack nationaläran, och letande ännu i sista stund efter ett
+oåtkomligt dråpord, gick han rakt på fienden, tog honom i västen och röck
+honom ut på backen.
+
+Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att åskåda drabbningen, och det
+föll ingen in att söka gå emellan.
+
+Norman var liten och satt, men Carlsson var grövre och utvuxen. I ett
+kastade han av sig rocken, som han var rädd om, och kämparne brasade i
+hop; Norman med huvudet förut, som han lärt av lotspojkarne; men Carlsson
+tog i honom, måttade en ful spark åt skrevet, och som en upprullad
+igelkott föll Norman på dynghögen.
+
+-- Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara sig med nävarne längre.
+
+Carlsson skummade, och letande förgäves efter tillmälen, satte han knät
+på bröstet och kindpustade den slagne, som spottade och bet omkring sig,
+men slutligen fick en näve strö för munnen.
+
+-- Nu ska jag skura truten ren på dig! och med halmtappen tagen ur
+dyngstacken gnuggade han den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta
+öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och nu slungade han hela
+sitt förråd av glåpord i ansiktet på segraren, som ändå inte kunde binda
+den besegrades tunga.
+
+Musiken hade tystnat, dansen upphört och åskådarne gjort sina
+anmärkningar över ord- och nävstridens kastningar, vilken de åhört och
+beskådat med samma likgiltiga intresse som en slakt eller en danslek,
+ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp mindre regelrätt enligt
+gammal slagsmålssed. Men plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen
+och röck alla ur feststämningen:
+
+-- Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte urskilja vem.
+
+-- Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort med kniven!
+
+Och kämparne omringades; Norman, som lyckats få upp sin fällkniv,
+avväpnades och ställdes på fötter, sedan Carlsson ryckts lös ifrån
+honom.
+
+-- Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade gamle Svinnockarn
+drabbningen.
+
+Carlsson tog på sig rocken och knäppte den om sin sönderrivna väst, men
+Norman gick med ena skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet.
+Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott avlägsna sig
+bakom knuten för att icke behöva visa sitt nederlag för flickorna.
+
+Med segrarens och den starkares glada tillförsikt uppträdde Carlsson
+igen på dansbanan, och efter att ha fått en sup, återknöt han leken med
+Ida, som mottog honom med värme och nästan beundran.
+
+Dansen gick an som ett tröskverk och skymningen hade fallit; brännvinet
+gick lag på lag och uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans görande
+och låtande. Därför kunde Carlsson komma ut med Ida ur logen och uppnå
+hagledet utan att ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan
+kommit över stättan och Carlsson stod på gärdesgården, hörde han gummans
+röst genom halvmörkret utan att kunna se någon:
+
+-- Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och dansa en dans med räfserskan.
+
+Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och in i hagen tyst som en
+räv.
+
+Gumman hade dock sett honom och till på köpet Idas vita näsduk, som hon
+knutit om livet för att skydda klädningen för svettiga händer. När hon
+ropat en gång till utan svar, gick hon efter, kom över stättan och in i
+hagen. Droget låg under hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast
+något vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk till botten av
+den långa tunneln. Hon ville springa efter, men i detsamma hördes nya
+röster vid stättan, en grövre och en mera klingande, men båda dämpade
+och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och Clara klevo över
+gärdsgården, som knakade under gossens något osäkra steg, och lyftad på
+två starka armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i buskarne, medan de
+arm om liv tågade förbi, dansande fram halvsjungande, kyssande, så som
+hon också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en gång knakade det i
+stättan och flöjande som en stut kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan,
+och just när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn av dansen och
+med ett övergivet löje, som visade alla de vita tänderna, satte hon de
+höjda armarne i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och med ett
+lössläppt flåsande skratt och spärrade näsborrar kastade hon sig handlöst
+ner i armarne på gossen, som tog emot henne med en lång kyss och bar
+henne in i mörkret.
+
+Den gamla stod bakom hasselbusken och såg par om par komma, gå, komma
+igen, som i hennes ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två års
+aska.
+
+Under tiden hade fiolen så småningom tystnat, det var över midnatt och
+morgonrodnaden stod redan svag borta över skogen i norr; sorlet från
+logen blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från ängen angåvo,
+att danssällskapet skingrat sig, att hemfärden förestod för
+slåtterfolket. Hon måste fram och säga adjö. När hon kom ut i droget, där
+mörkret börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas, fick hon
+se Carlsson och Ida komma längst opp i brinken, hand i hand, som om de
+skulle kasta sig in i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna
+gången» vände hon och skyndade över stättan för att hinna hem, innan
+folket hade givit sig av. Men på andra sidan stättan stod Rundqvist och
+slog ihop händerna, när han fick se gumman, som gömde ansiktet i förklät
+för att icke visa att hon skämdes:
+
+-- Nej, Herre Jemine, har moster också varit i hagen? Å, jag säger det;
+ja si de gamla är då inte att lita på mer än...
+
+Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt stugan där man letat henne och
+där hon nu mottogs med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god
+fägnad och adjö.
+
+Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit framhojtade ur hagar
+och ängar, dock utan att anträffas alla, gick den gamla till sängs, men
+låg länge vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson gå opp för
+kammartrappan.
+
+
+
+
+FJÄRDE KAPITLET.
+
+Det bullrar till bröllop och käringen blir
+tagen för guldet.
+
+
+Höet var under tak, råg och vete bärgade; sommaren var till ända och den
+hade varit god.
+
+-- Han har lycka, den hålen! sade Gusten om Carlsson, vilken man icke
+utan en del orsaker tillskrev det ökade välståndet.
+
+Strömmingen hade kommit och alla karlarne utom Carlsson voro ute vid
+skäret, när professorns familj skulle resa in till operans öppnande.
+
+Carlsson hade också åtagit sig packningen och gick med blyertspennan
+bakom örat hela dagen; drack öl på köksbordet, på salsskänken, på
+farstukvistbänken. Här fick han en kasserad halmhatt, där ett par
+utgångna segelskor, en pipa, ett munstycke, orökta cigarrer, tomlådor och
+tombuteljer, metspön och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som
+ej kunde medföras eller ansågs obehövligt; det föll så många smulor från
+den rikes bord och man kände allmänt, att man komme att sakna de
+avresande, från Carlsson, som skulle gå miste om sin käresta, ner till
+hönsen och grisarne, som icke längre fingo söndagsmat från herrskapets
+kök. Minst bitter var sorgen för de övergivna Clara och Lotten, som
+oaktat de vid uppbärningen av mjölken fått så mången god kaffetår,
+likväl kände, att deras vår skulle komma igen, bara hösten avlägsnade de
+svåra medtävlerskorna på kärleksmarknaden.
+
+Om eftermiddagen, när ångbåten kom och lade till för att hämta
+herrskapet, var det stor uppståndelse på ön, ty aldrig hade en ångbåt
+lagt till där förr. Carlsson anförde landstigningen och kommenderade och
+orerade, under det ångaren sökte komma in till bryggan. Men här hade han
+givit sig ut på en is, som ej kunde bära honom, alldenstund sjöväsendet
+var honom främmande; och just i det stolta ögonblicket, då linan kastades
+och han i Idas och herrskapets åsyn skulle visa sin kunnighet, fick han
+ett helt fång kabel oppifrån nerfallande på hjässan, så att mössan slogs
+av och föll i sjön; i samma ögonblick skulle han hålla an trossen och
+gripa mössan i flykten, men fick foten i en bukt, gjorde några danssteg
+och föll under en skur av ovett från kaptenen och en salva hånskratt från
+backgastarne. Ida vände sig bort, ond över sin hjältes drumliga
+uppträdande och gråtfärdig av skam på hans vägnar. Med ett kort adjö
+lämnade hon honom slutligen vid landgången, och när han ville behålla
+hennes hand och språka om nästa sommar, om brevskrivning och adress,
+röcks landgången undan hans fötter, så att han vickade framåt och fick
+den våta mössan bak i nacken, samtidigt med att styrmannen röt åt honom
+uppifrån kommandobryggan:
+
+-- Får du loss ändan någongång, du?
+
+En ny skur av sårande tillmälen haglade över den olycklige älskaren,
+innan han fick loss trossen. Ångbåten backade neråt sundet, och som en
+hund, vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden, hoppande på
+stenar, snavande på rötter, för att hinna ut på udden, där han hade sin
+bössa gömd bakom en albuske, för att kunna ge salut. Men han måtte ha
+klivit med rasande ben ur sängen, ty just när ångbåten gick förbi och han
+med bössan lyftad i luften skulle fyra av, klickade skottet. Kastande
+bössan i gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i stranden och
+svängde sin blåa bomullsnäsduk, hurrade och flåsade, men ingen svarade
+från båten; icke en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var
+försvunnen! Men oförbrännelig, rasande, sprang han över kullerstenar,
+hoppade i vattnet, rusade genom albuskar, kom till en gärdsgård och
+flöjde halvt igenom den, så han rev sig på störarne; och slutligen, just
+som båten skulle försvinna bakom udden, stötte han på en vassvik; utan
+betänkande sprang han i vattnet, svängde än en gång sin näsduk,
+utstötande ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp bakom
+tallarne och han såg professorns hatt viftande till avsked löpa undan in
+i skogsudden släpande efter sig den blågula flaggen med posthornet, som
+än en gång glimtade mellan alarne; och så var allt försvunnet utom den
+långa svarta röken, som låg efter vattnet som ett sorgflor och gjorde
+luften mörk.
+
+Carlsson plumsade i land och gick steg för steg tillbaka till sin bössa.
+Han tittade på henne med onda blickar, som han skulle sett på en annan,
+som svikit honom; skakade på pannan, satte på ny knallhatt och fyrade
+av.
+
+Därpå kom han tillbaka till bryggan. Han såg hela upptåget igen; hur han
+dansat som en pajas på broplankorna lik en annan marknadskasper, hörde
+skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla, förlägna blickar och handtag;
+kände ännu oset av stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från
+kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen. Ångbåten hade kommit hit
+ut i hans blivande rike och medfört stadsmänskor, som föraktade honom,
+som i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på vars pinnar han
+redan klättrat ett gott stycke, och -- här klack det i halsgropen -- fört
+bort hans sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund ner i
+vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda sörp, på vars yta
+utsläppt sot låg i flockar och oljan i speglar, flammande i
+regnbågsfärger som en gammal fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret
+hunnit lämna ur sig på en liten stund och solka det klara gröna vattnet;
+ölkorkar, äggskal, citronskinn, cigarrstumpar, brända strykstickor,
+papperslappar, som löjor och agn lekte med; det var som hela stadens
+rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och avskräden på en gång.
+
+Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han tänkte på, att om han
+allvarsamt ville vinna sin käresta, så måste han in dit, måste in i
+gränderna och rännstenarne, där den höga dagspenningen och den fina
+rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan med krås, manschetter och
+knäppkängor, allt som lockade, fanns. Men han hatade staden också, där
+han var den siste, där hans tungomål inbragte grin, hans grova hand icke
+kunde göra finarbete och där hans mångahanda insikter icke kunde kasta
+av. Och ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt, att hon aldrig
+ville gifta sig med en bonddräng, och bonde kunde han icke bli! Kunde han
+inte?
+
+Det kårade på sundet och en sval vind, som ökade alltmer, rörde opp
+vattnet, som började plaska mot bropålarne, sopade undan sotet och
+klarade upp den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas pjattrande,
+båtarnes huggande ryckte opp honom, och med bössan över axeln vandrade
+han hemåt.
+
+Vägen gick under hasslarne uppöver en bergknalle och över den hängde ännu
+en högre gråstensvägg bevuxen med tallar och som han aldrig besökt.
+
+Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan ormbunkar och hallonsnår
+och stod snart uppe på en gråstenshäll, på vilken ett sjömärke var
+upprest. I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda rundblick, med
+skogar, åkrar, ängar, stugor; och utanför holmar, kobbar, skär, ända ut
+till havs. Det var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet,
+träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville räcka ut handen, den
+ena bara, och dra tillbaks den andra, som sträckte sig efter fåfänga och
+fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och tigga om knäfall
+inför denna tavla, rosenfärgad av en sjunkande sols trolska strålar; där
+blåa vatten, gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till en
+regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa förstånd än en bonddrängs.
+
+Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet, då hon på fem minuter
+kunnat glömma det sista lilla löftet att vifta avsked åt honom, sårad,
+som om han fått smaka käppen, av de övermodiga stadslurkarnes glåpord,
+betagen vid åsynen av den feta jorden, de fiskrika vattnen, de varma
+stugorna, fattade han sitt beslut -- att gå hem, göra ett sista försök
+eller två med att pröva det falska hjärtat, som kanske glömt honom redan
+-- och sedan ta för sig vad tagas kunde utan att stjäla.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+När han kom hem på backen och såg storstugan öde, gardinerna nere, halm
+och tomlådor skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om han
+sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha hopsamlat sina minnen av de
+flyttande sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt upp
+på sin kammare. Sedan han gömt sina skatter under sängen, satte han sig
+vid skrivbordet, tog fram papper och penna och gjorde sig i ordning att
+skriva brev. Första sidan skvalade ut i en enda bred ordström dels ur
+egen fatabur, dels ur Afzelii sagohävder och Svenska folkvisor, som han
+läst hos en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt intryck på
+honom:
+
+»Kära älskade Vän!» -- började han -- »Ensam sitter jag nu på min lella
+kammare och less alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår när
+Ida kum ut hit, det var när som vi sådde vårrågen och göken lullade i
+stuthagen, och nu är det höst, så gossarne är ute efter strömmingen till
+skäret; jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte Ida hade rest
+sin väg och inte ville hälsa efter sig från ångbåten, som professorn var
+så innerligt snäll och gjorde från atterdäcket, när som han kom i uddan;
+det är tomt som ett hål efter Ida i kväller och det våller mest av allt
+att sorgen är tong. Då om sistens på slåtterdansen minns Ida vad Ida
+lovade, jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men jag är också i
+stånd _att hålla_ vad jag lovar, som inte _alla_ är i stånd till, men det
+är detsamma det och jag frågar inte så noga efter hur mänskorna är mot
+mig, men den jag håller åv, den glömmer jag inte, det ska jag säga.»
+
+Saknadens sorg hade nu lagt sig, och bitterheten stack fram; så kom
+fruktan för okända rivaler, för stadens frestelser och Berns salong, och
+i känslan av sin egen oförmåga att förebygga befarade syndafall, grep han
+ett grepp i de ädlare känslorna, och strax sprutade gamla minnen från
+kolportörstiden fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en straffande
+hämnare, genom vars mun en Annan (med stor bokstav!) talade:
+
+»När jag tänker hur Ida nu går ensam i den villande stan och icke mer har
+en stödjande hand, som kan vända faran och frestelsen från Ida, när jag
+tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall och fördärv, som göra
+vägen bred och foten lätt, så känner jag ett stygn i mitt hjärta, jag
+känner det som om jag gjort orätt inför Gud och människor att jag lämnat
+Ida i syndens garn, jag ville varit som en far för Ida och Ida skulle ha
+tryggat sig till gamle Carlsson som till en rektig far» -- -- --
+
+Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han mycket vek och erinrade sig
+sista begravningen han övervarit.
+
+»-- en far som alltid har överseende och förlåtelse i hjärtat och på
+läpparne, vem vet hur länge gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får
+vandra här, vem har sett om ej hans dagars tal äro räknade såsom
+vattendropparne i sjön eller stjärnorna i luften, kanske innan man vet
+ordet av ligger han som torrt hö, och då skall kanske _någon_ vilja gräva
+honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi ska hoppas och bedja att
+han får leva ännu den dag, då blomstren gått ut på marken och turturduvan
+låter höra sig i vårt land; då är det en ljuvlig tid för _mången_ som nu
+klagar och suckar och med psalmisten ville sjonga -- -- --»
+
+Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng och måste upp och leta efter
+testamentet i sin kista. Men det var över hundra psalmer att välja på,
+och Clara ropade redan till kvällsmat, så att han måste ta i högen, och
+så tog han:
+
+»De boningar i öknen äro ock feta, så att de drypa; och högarne äro allt
+omkring lustiga; hjordmarken är full med får, och dalarne stå tjockt med
+säd, så att man glades därvid och sjunger.»
+
+När han läst igenom det, fann han en lycklig anspelning på lantlivets
+företräden för stadslivet, och som det var den ömma punkten, beslöt han
+icke vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för sig själv.
+
+Därpå funderade han över vad han skulle skriva mer; kände sig hungrig och
+trött och kunde icke dölja för sig, att när allt kom omkring, det var
+detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå, hon, innan våren
+kom.
+
+Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne och tillgivnaste» och
+gick ner i köket att äta kväll. Det hade blivit mörkt och tagit till att
+blåsa. Orolig kom gumman och satte sig vid bordet, där Carlsson ensam
+hade slagit sig ner och tänt ett talgljus. Flickorna gingo tysta och
+avvaktande från spisen till bordet.
+
+-- Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sade gumman; jag ser, att han
+behöver det.
+
+-- Åja, det var jämt sjå att få ombord sakerna, svarade Carlsson.
+
+-- En får väl vila nu, menade gumman och gick efter timglaset. Men det
+var en faslig att blåsa i denna kväll, och på osten går han också; få se,
+hur gossarna ska reda sig med skötarne i natt.
+
+-- Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår jag inte på, bet Carlsson
+av. Men i nästa vecka ska det få bli vackert, för då tänker jag segla med
+sumpen in till stan för att själv tala med fiskköparn.
+
+-- Såå, ämnar Carlsson det?
+
+-- Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på fisken, och något fel är
+det väl någonstans, var det nu sitter.
+
+Gumman plockade på bordet och tänkte nog det var annat ärende till stan
+än fisken.
+
+-- Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och hälsar på professorn då?
+
+-- Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han har ändå glömt en
+buteljkorg här...
+
+-- Fasligt hyggliga människor var det i alla fall... Vill inte Carlsson
+ta en halv?
+
+-- Tack så mycket, moster! -- Ja, det var rart folk, och jag tror nog de
+kommer igen -- efter vad jag kunde höra på Ida åtminstone.
+
+Det var med ett stort nöje han uttalade namnet, och han inlade i detsamma
+hela sin överlägsenhet. Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt
+ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna och en brand i
+ögonen.
+
+-- Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla.
+
+-- Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade Carlsson, som mycket väl
+kände, hur han halade in sin rev och att något satt på kroken.
+
+-- Ska ni gifta er då?
+
+-- Måtte väl det, när tider blir; men jag ska väl höra mig åt om någon
+kondischion först.
+
+Det röck i den gamlas fårade ansikte och den magra handen plockade och
+plockade som en febersjuks på ett lakan.
+
+-- Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon fram med darrande, torkad
+stämma.
+
+-- Någon gång ska jag väl därhän, svarte Carlsson, förr eller senare ska
+man ha sitt eget, och släpa ut sig åt andra gör man inte gärna för inte.
+
+Clara hade kommit fram med mjölgröten, och Carlsson fick ett hastigt
+begär att skalkas med henne.
+
+-- Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga ensamma i natt, när gossarne
+är borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?
+
+-- Å, det behövs inte alls! svarte Clara.
+
+Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man hörde utifrån, hur stormen
+rusade genom skogen, röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne,
+riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt tryckande genom
+skorsten och blåste eld och rök ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick
+hålla hand för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick höll undan,
+hörde man fjärden dunka mot östra udden. Plötsligen gav rackan hals ute
+på backen och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit någon till
+mötes hälsande eller hotande.
+
+-- Gå och se efter, vem det kan vara, så är han snäll, sade gumman till
+Carlsson, som genast steg upp.
+
+Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker så tjockt, att det kunde
+skäras med kniv, och vinden tog emot honom med en pust, så att håret stod
+som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden, men skallet gick redan
+långt borta i källängen och lät numera muntert igenkännande.
+
+-- Det kommer främmande så här dags, sade han till gumman, som ställde
+sig i dörren, vem kan det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara,
+tänd lyktan och ge mig min mössa!
+
+Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i ängen, följde skallet och
+kom in i talldungen, som skilde ängen från stranden. Skallet hade
+tystnat, men mellan de susande och knakande furorna hörde han steg av
+klackjärn mot bergshällen, brakande grenar, som knäcktes av någon, som
+letade sig väg, plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens
+vinslande.
+
+-- Hej! vem är där? ropade han.
+
+-- Pastorn! svarade en rostig stämma, och i detsamma såg Carlsson en
+kvast av eldgnistor, som slogs av ett klackjärn mot en kullersten, och ur
+ett snår ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd man med ett
+grovt, väderbitet ansikte inramat i ett par vilda grå kindskägg och livat
+av små vassa ögon under bryn som av väggmossa.
+
+-- Det var ena helvetes vägar ni har här på ön! grälade han till
+hälsning.
+
+-- Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute i detta hundväder!
+besvarade Carlsson aktningsfullt sin själasörjares välkomstförbannelser.
+Men var är ökan då!
+
+-- Det är sumpen, vet ja, och den har Robert fått i hamn. Låt oss komma
+under tak bara, för det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så,
+marsch på bara!
+
+Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter, följd av rackan, som
+gjorde små kast in i buskarne för att lukta efter en orre, som nyss
+lyftat och räddat sig inåt mossen.
+
+Gumman hade gått lyktskenet till mötes ut på backen, och när hon kände
+igen pastorn, blev hon glad och bad honom vara välkommen.
+
+Han var på resa med fisk till stan och hade fått stormen över sig, så att
+han måste ta i land över natten; svor och bannade att han inte kunde
+komma in i tid och bli av med sin fisk, nu då »alla djävlar var ute och
+klådde efter vart levande liv som gick i vatten».
+
+Gumman ville föra honom in i stugan, men han gick rakt in i köket och
+föredrog spiselden, där han kunde bli torr. Värmen och ljuset tycktes
+emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han grinade illa med ögonen,
+som om han ville morgna sig, under det han drog av sig de våta
+smorläderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av med en gammal
+gröngrå bojkavaj, fordrad med fårskinn, och snart satt prästen i en
+stortröja av ull och i strumplästen framför bordshörnet, som gumman röjt
+av och dukat med kaffegrejor.
+
+Den, som icke känt pastor Nordström, skulle aldrig ha gissat, att denne
+skärkarl beklädde ett andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i
+skären förvandlat den fordom ganska fina kapellpredikanten, när han kom
+ordinerad från Uppsala. Ytterst knapp lön hade nödgat honom ta sin
+bärgning ur sjön och jorden, och där ej dessa räckte, måste han vädja
+till sina församlingsboars goda vilja, vilken han genom ett sällskapligt
+sätt, lämpat efter omgivningen, måste hålla vid liv. Men den goda viljan
+visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som måste förtäras på
+stället och sålunda icke kunde öka prästgårdens välstånd, men snarare
+inverka ofördelaktigt på förmånstagarens fysiska och moraliska tillstånd.
+Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra erfarenheter om huru i sjönöd
+Gud endast hjälpte den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende
+oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i sammanhang med
+Augsburgiska bekännelsen, icke kunde få något ut av det lilla
+träkapellet, som de låtit bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även
+motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades av ogunstiga
+vindar, mera ett slags folkmarknad, där man träffade bekanta, gjorde opp
+affärer och hörde kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet, med
+vilken man kom i beröring, helst länsmannen bodde långt opp i land och
+aldrig åkallades i rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med
+några danska skallar eller ett halvstop brännvin.
+
+Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på stadsresa med sumpen, för att
+sälja fisk, den han själv tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för
+storm blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett nötlädersfodral och
+matsäck och handbok i en skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han
+kommit i ljus och värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid
+kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde mera ses i denna
+från spiselden och två talgljus upplysta skepnad, en korsning av bonde
+och sjöman. Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin ungdom, var
+brun och barkig med gula leverfläckar av saltvatten och solbränna, hård
+och valkig av åror, skot och rorkult; naglarne voro halvätna,
+svartkantade av beröring med jord och redskap; öronens musslor igenväxta
+med hår och borrade med blyringar för fluss och flytningar; från
+ulltröjans påsydda skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av
+någon gul metall med en karniol i; de våta ullstrumporna hade hål för
+stortån, som fötternas slingrande rörelser under bordet tycktes oavbrutet
+vilja skyla; tröjan var gulbrun under armarne av svett och byxhjulpen
+stod på glänt av brist på tillräckligt med knappar.
+
+Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under allmän aktningsfull
+tystnad knackade han den mot bordskanten, så att en liten mullvadshög med
+aska och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var osäker och
+stoppningen gick icke regelrätt, alltför omständligt för att icke väcka
+oro.
+
+-- Hur är det med pastorn i kväll; han är inte riktigt rask, tror jag?
+kom gumman emellan.
+
+Pastorn lyfte det nerfallna huvet, såg sig omkring uppåt takbjälkarne,
+som om han letat efter den talande.
+
+-- Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak på utsidan av pipskallen.
+Därpå ruskade han på huvet, som om han ville vara i fred, och försjönk i
+svårmodiga tankar utan bestämd form.
+
+Carlsson, som såg hur det stod till, viskade åt gumman:
+
+-- Han är inte nykt! Och anseende sig böra inskrida, tog han kaffepannan
+och slog upp i pastorns kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en
+bugning bjöd honom att hålla till godo.
+
+Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt gråa huvud, som om han
+ville skrämma slag på Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med
+vämjelse, spottade han ut:
+
+-- Är du hemma här, du, dräng? Och därpå vände han sig till gumman:
+
+-- Ge mig en kopp kaffe, madam Flod!
+
+Och så försjönk han en stund i djup tystnad, möjligen erinrande sig
+fordna dagars storhet och den överhandtagande oförskämdheten hos folket.
+
+-- Djävla dräng! fräste han än en gång. Ut och hjälp Robert till rätta!
+
+Carlsson försökte med smicker, men avklipptes genast med: -- Vet du, vem
+du är? och försvann ut genom dörren.
+
+-- Har ni skötarne ute? rök han på gumman som försökte krångla till en
+ursäkt för drängen, sedan han ryckt opp sig med en klunk ur koppen.
+
+-- Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna; och alla varpena med. Det
+kunde ingen drömma vid sextiden det skulle gå till storm för natten, och
+jag känner Gusten. Han skulle förr gå till botten än han lät gamen ligga
+på grynnan i natt.
+
+-- Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn.
+
+-- Säg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det är nog många pengar
+också, men bara gossen kommer väl ifrån saken, så...
+
+-- Han är väl inte så dum att han går och tar opp i det här vädret, då
+hela sjön ligger på?
+
+-- Jo, det är just vad en kan vänta av honom; se, han har alltid haft det
+efter fadren att vara liksom för mycket mån om det en äger, och han vore
+i stånd att sätta bort livet för att inte låta skötarna gå förlor'.
+
+-- Ja, ser madam, är han så inrättad, så kan inte själva fan hjälpa
+honom! För resten fiskar det gott; vi var ute till Alkobbarne förleden
+med sex varp och vi fick aderton valar.
+
+-- Nå, var han fet något så när?
+
+-- Tror jag det! fet som smör. Men säg nu, madam Flod, vad är det för
+prat, som löper här om henne, att hon tänker på till att gifta om sig? Är
+det sant, det?
+
+-- Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger man det? Ja, si det är
+då vådligt, vad folk kan sätta till och prata, när det bär sta!
+
+-- Ja ja, mig går det inte för när, återtog pastorn, men är det så som
+man säger, att det gällde drängen, så vore det synd för gossens skull.
+
+-- Å, det är ingen fara åt gossen, och sämre styvfar har mången fått.
+
+-- Jaså, det är så däran i alla fall, kan jag höra. Brinner det så
+fasligt i den gamla kroppen, att hon inte kan hålla sig längre? Nå nå,
+köttet vill ha sitt, hähähähä!
+
+-- Vill inte pastorn vara så god och ta en halv? avbröt gumman, som blev
+ängslig över den kärleksfulla ton samtalet började antaga.
+
+-- Tack, madam, som är så god! Tack! En klar kanske! Men jag skulle i
+säng också och tänker väl, att ni inte har bäddat åt mig än?
+
+Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan det beslutits, att Carlsson
+och Robert skulle ligga i köket.
+
+Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten mot den andra, for med
+handen över pannan oppåt den nakna skulten, som om han ville stryka bort
+namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i korta, knyckiga avsatser
+ner mot bordsskivan, där slutligen hakan fick stöd.
+
+Gumman, som såg vart det lutade, gick fram och lade handen varligt på
+hans axel, klappade honom sakta och bad med bevekande röst:
+
+-- Pastorn lilla! Få vi inte ett lite ord i aftons, innan vi gå i säng?
+Tänk på gumman, och hennes gosse, som är ute på sjön.
+
+-- Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken då -- madam vet var hon
+ligger i matväskan!
+
+Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart bok med ett guldkors på,
+vilken brukade tas fram som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och
+sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och andaktsfull, som om hon
+fått ett stycke av kyrkan in i sin låga stuga, bar hon den
+hemlighetsfulla boken varligt som ett varmt bröd på sina båda händer,
+sköt sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats med förklädet
+och lade det heliga framför det tunga huvudet.
+
+-- Pastorn lilla, viskade gumman, under det att blåsten dundrade i
+skorsten, boken är där nu,
+
+-- Bra, bra, svarade pastorn liksom i sömnen, räckte ut armen utan att
+lyfta på huvet, trevade efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, så
+att koppen stöttes omkull och brännvinet rann i två bäckar framåt det
+flottiga bordet.
+
+-- Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan boken, det här går aldrig
+väl; pastorn är sömnig och ska gå och lägga sig.
+
+Men pastorn snarkade redan med armen vilande på bordsskivan och
+långfingret sträckt till en fånig gest, som om det pekade mot ett
+osynligt mål, oupphinneligt för ögonblicket.
+
+-- Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att få honom i säng? jämrade
+gumman till flickorna, rådlös hur hon skulle få den sovande vaken, ty hon
+visste, vilket förfärligt sinne han hade, när han druckit och blivit
+väckt, och få honom kvar i köket gick inte an för flickornas skull, och
+in i stugan inte heller, för då skulle det bli ett pratande. De tre
+kvinnorna gingo som råttor kring katten för att binda bjällran på honom,
+men ingen vågade.
+
+Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden pressade genom fönsterrutor
+och otäta väggar och gubben, som satt i strumplästen, måtte ha blivit
+kall, ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen öppnades på vid gavel och
+tre anskrin, som när räven ger opp andan, kommo kvinnorna att haja till.
+
+-- Jag tror jag nös, sa pastorn, reste sig och gick med slutna ögon till
+en fönstersoffa, där han nedsjönk, sträckte ut sig på ryggen, och med
+händerna knäppta över bröstet somnade han in i en lång suck.
+
+Allt hopp var ute att få honom dän, och Carlsson och Robert, som kommit
+tillbaka, vågade icke röra vid honom.
+
+-- Han slåss! akta er, upplyste Robert. Ge honom en kudde bara och kasta
+ett täcke över honom så sover han till i morgon.
+
+Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert fick ligga på rännet
+över matbon och Carlsson gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det
+blev tyst i köket.
+
+Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Följande morgon, när hanen gol och madam Flod steg upp för att väcka,
+voro pastorn och Robert borta. Stormen hade lagt sig något, kalla vita
+höstmoln tågade från osten in åt land och himlen var friskt blå. Vid
+åttatiden började gumman sina vandringar ner åt östra udden för att se,
+om ingen båt skulle synas ute i fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna dök
+ett och annat revat råsegel fram, försvann och stack fram igen. Sjön
+vräkte ännu, låg blå som stål, och de yttersta skären hägrade, hängde på
+luftfärgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro på väg att
+lyfta sin väg som nattdimmor. Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och
+sprungo på sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt över dem,
+döko och kommo upp igen, sprungo på nytt, så att vattnet forsade framför
+dem. Såg gumman måsarne flyga upp ute på ett skär och hörde hon dem
+skrika, så tänkte hon, att där kom ett segel, och det kom segel, men alla
+höllo de undan för ön och föllo av åt norr eller åt söder.
+
+Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade i ögonen och den gamla
+gick in i skogen igen, trött på att vänta; och hon tog sig till att
+plocka lingon i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste
+hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå det käraste, och hon
+hade icke varit hälften så bekymrad den där aftonen, när hon stod vid
+hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna in i mörkret. Men i
+dag var gossen ändå mera längtad, för hon kände på sig, att han skulle
+kanske snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och pratet hade
+tänt på kruttrån och snart skulle det säga puff! Vem som kom att sveda
+ögonbrynen, var inte avgjort, men att det skulle hända någon, det var
+antagligt.
+
+Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom upp på ekbacken. Det sorlade
+nere vid bryggan och hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring
+sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade, utredde, tvistade. Det
+hade tilldragit sig något, medan hon var borta, men vad?
+
+Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade ner för backen för att
+bli slug på vad som timat. Kommen ner till gärdsgården, såg hon
+akterstycket av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott kring ön.
+
+Normans röst var tydlig när han utlade förloppet:
+
+-- Han gick till botten som en sten och så kom han upp igen; men då fick
+han döden rätt igenom vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett
+ljus.
+
+-- Å, Herre Je', är han död? skrek gumman och rusade över gärdsgården,
+men ingen hörde henne för Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten.
+
+-- Och så fick vi draggen i honom och när flyet tog i ryggen, så...
+
+Gumman hade kommit bakom nätgistorna och kunde icke gå igenom, men hon
+såg som genom ett flor för en spegel bakom de upphängda näten, huru alla
+gårdens innevånare lågo, hängde, kröpo omkring en gråskymlig kropp, som
+var stuvad i ekan. Och hon satte till att skrika och skulle under näten,
+men nävrarne fastnade i hårflätan och sänkena slogo som ett gissel.
+
+-- Va i Jesta namn ha vi fått i flundernäten? skrek Rundqvist, som såg
+att det levde i garnen. Nej, jag tror det är moster!
+
+-- Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon förmådde. Är han slut?
+
+-- Slut som en död hund!
+
+Gumman kom loss och ner till bryggan. Där såg hon Gusten liggande
+barhuvad och framstupa nere i ekan, men han rörde sig, och under honom
+syntes en stor luden kropp.
+
+-- Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att vända sig om. Sicken en vi
+ha fått fatt i!
+
+Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en fet gråskäl, som Gusten höll
+på att dra skinnet av. Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och
+köttet kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till många par
+stövlar och skinnet var nog värt sina tjugo kronor; men vinterströmmingen
+var ändå angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev därför något
+förstämd och glömmande både den återfunne sonen och den oväntade skälen,
+utbrast hon i förebråelser:
+
+-- Nå, men strömmingen då?
+
+-- Ja, den var inte god att komma åt, svarade Gusten, och den kan man
+köpa för resten, men gråskälar får man inte alla dar.
+
+-- Ja, så säger du alltid, du Gusten, men det är stor skam att vara borta
+i tre dar och inte komma hem med någon fisk. Vad ska vi ha till äta i
+vinter, tänker du?
+
+Men hon fick intet medhåll, för strömming hade man fått nog av, och kött
+var ändå kött, utom nu att jägarne hade genom sina märkvärdiga
+berättelser om jaktäventyret dragit all uppmärksamhet åt sig.
+
+-- Ja, passade Carlsson på och högg sig ett stycke av åtelen, hade vi
+inte jorden, så fick vi allt vara utan mat!
+
+Den dagen blev intet notdrag av, för stora bykgrytan skulle sättas på
+till trankokning; och det stektes och kokades i köket och dracks
+kaffehalvor; och på södra logväggen spändes skinnet opp som ett
+segertecken, och det liktalades och förevisades, och alla kommande och
+gående klentrogne skulle sticka fingerna i skotthålen och höra, hur loden
+hade kommit dit, var skälen hade gått opp på stenen, vad Gusten sa åt
+Norman i sista ögonblicket, när skotten skulle gå och huru slutligen den
+döde uppfört sig i sista stunden, när han »klipptes som en tråd».
+
+Carlsson var ingen hjälte i de dagarne, men han brynte i hemlighet sitt
+stål, och när notdräkten slutligen var till ända, satte han sig till rors
+i sumpen och for in till stan med Norman och Lotten.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+När madam Flod kom ner till bryggan för att ta emot de hemkomna
+stadsresarna, var Carlsson mycket kärvänlig och undfallande, så att
+gumman strax märkte, att något kommit emellan.
+
+Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och räkna ifrån sig
+pengarne; och så skulle han sitta ner och berätta. Men det gick trögt och
+drängen syntes inte alls hågad lämna något ifrån sig, men gumman släppte
+honom inte för mindre än att han klämde fram med en reseberättelse.
+
+-- Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon -- han var väl oppe hos
+professorns, kan jag tro?
+
+-- Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade Carlsson, synligen
+obehagligt berörd av minnet.
+
+-- Nåå, hur mådde de?
+
+-- Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och de var mycket artiga och
+bjöd på frukost. Det var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra om
+ens.
+
+-- Nå, så, vad fick han för gott då?
+
+-- Å, vi åt hummer och svampignoner och drack porter för resten.
+
+-- Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna också?
+
+-- Ja vars, svarte Carlsson frimodigt.
+
+-- Och de var sig lika, kan jag tro?
+
+Det voro de nog inte, men det skulle ha roat gumman för mycket, och
+därför svarte Carlsson inte på det.
+
+-- Ja, de var nog så snälla, och vi var i Berns salong till aftonen och
+hörde på musiken, och så bjöd jag på scherry-kobden och smörgåsar. Det
+var, som sagt, mycket roligt.
+
+Men nu var det i själva verket inte alls roligt och saken hade avlupit på
+ett helt annat sätt. Så nämligen, att Carlsson blivit mottagen i köket av
+Lina och fått en halv öl på bordshörnet, för Ida var borta. Därpå hade
+professorskan kommit ut och hälsat och sagt åt Lina, att det skulle tas
+hem en hummer till kvällen, för det kom en främmande; och så hade hon
+gått sina färde. Blivna ensamma, var Lina först något stel, men hur
+Carlsson satt och menade, så fick han ur henne, att Ida hade mottagit
+hans brev och läst det högt en kväll, när hennes fästman var där och de
+satt i kökskammarn och drack porter och Lina rensade champinjoner. Och de
+hade gapskrattat så de kunde dö; och fästmannen hade läst om brevet två
+gånger högt som en präst. Och aldra roligast hade de haft åt »gamla
+Carlsson» och hans »sista stunder», och när de kom till det där om
+»frestelser och villovägar», hade fästmannen -- han var ölutkörare --
+föreslagit, att de skulle ut och fresta på Berns salong, och då hade de
+gått dit och blivit bjudna på sherry-kobbel och smörgåsar.
+
+Antingen nu Linas berättelse rört opp Carlssons sinne och skakat om
+minnena, så de kommit i oordning, eller han så livligt önskat sig i
+ölutkörarns kläder, att han satt sig in i dennes angenäma ställning som
+värd, förväxlat sig med den hummerätande okände, druckit fästmannens
+porter och ätit Linas champinjoner, nog av, han framställde
+sakförhållandet för gumman som han gjorde och med åsyftad verkan, vilket
+var huvudsaken. Och när det var gjort, kände han sig lugn att skrida till
+anfall. Pojkarne voro på sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna
+hade slutat för dagen.
+
+-- Vad är det för prat, som går i socknen här och som jag får igen
+överallt? började han.
+
+-- Vad pratar man nu igen? frågade gumman.
+
+-- Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på att gifta oss.
+
+-- Asch, det ha vi hört nu så länge.
+
+-- Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk kan säga sådant, som inte
+är; jag kan rakt av inte förstå sådant, illparade Carlsson.
+
+-- Ja, vad skulle han som är unga, raska karlen göra med en gammal käring
+som jag?
+
+-- Å, vad det beträffar med åldern, så har det ingen fara. Får jag säga
+för min del, att skulle jag en gång _tänka_ på att gifta mig, så skulle
+det inte bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting vet, för se,
+moster, lustan är en sak och gifta sig en annan; lustan, den världsliga
+lustan, förgår som en rök, och tro och loven är som en tugg snus, när det
+kommer en annan, som kan bjuda på cigarr. Men si sådan är jag, moster,
+att den jag gifter mig med, den håller jag loven med, och så har jag
+alltjämt varit, och den, som kommer och säger annat, den säger ljug.
+
+Madamen spetsade öronen och började misstänka ugglor i mossen.
+
+-- Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar av med henne och Carlsson?
+undersökte hon.
+
+-- Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville jag bara räcka ut
+pekfingret, så hade jag henne på mig, men se, moster, hon har inte det
+rätta sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon helst
+går på orätta vägar. För resten, jag börjar bli gammal, ska jag säga, och
+har inte lust att fjollas längre; ja, jag säger rakt ut, att _skulle_ jag
+tänka på till att gifta mig, så skulle jag ta en äldre, förståndig
+mänska, någon som hade det rätta sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska
+säga riktigt, men moster kanske förstår mig ändå, för moster har det
+rätta förståndet, ja, det har hon.
+
+Gumman hade slagit sig ner vid bordet för att bättre kunna förstå
+Carlssons krumbukter och passa på att säga amen, när han väl fått fram
+sitt ja.
+
+-- Nå, men säg, tog hon opp en ny ända på härvan, har då inte Carlsson
+tänkt på änkan i Åvassa, som sitter där så ensam och inte begär bättre än
+få gifta om sig?
+
+-- Asch, hon, neej, si jag känner henne nog för resten, men hon har inte
+det _rätta sinnelaget_, för si, det som ska ta mig, det ska vara ett
+sinnelag. För pengar och utvärtes åthävor och granna klädtrasor, si det
+var inte värt med mig, för sådan är inte jag; och den, som känner mig
+rätt, ska inte kunna säga något annat.
+
+Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter och någon måste säga sista
+ordet, medan det var möjligt.
+
+-- Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade madamen ett djärvt steg
+framåt.
+
+-- Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker dit, jag har inte tänkt
+något alls ännu, men den, som tänkt något, han tale; jag tiger, jag, så
+att man inte sen ska komma och säga att jag har lockat någon, för sådant
+är inte mitt sinnelag.
+
+Gumman visste nu inte riktigt, var hon var hemma, men hon måste känna sig
+för en gång till.
+
+-- Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i tankarne, så kan han ju inte
+gå och tänka på någon annan med fulla allvare.
+
+-- Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, den vill jag inte ha, om de
+kasta'na efter mig; nej, bättre opp ska det vara, och kläderna på kroppen
+ska hon rå om åtminstingen, och har hon lite till, så är det inte ont i
+det, fast jag inte ser på't, för sådan är jag, och det är mitt sinnelag.
+
+Nu hade man kört och vänt så många gånger, att det var fara bli sittande,
+om gumman inte knuffade på.
+
+-- Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi skulle ha vårt tillsammans?
+
+Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om han genast från första
+ögonblicket ville jaga bort alla misstankar om en sådan låghet.
+
+-- Nej, si det kommer då aldrig i frågan! bedyrade han. Det ska vi aldrig
+tala om, än mindre tänka ditåt. Nog vet jag vad folket skulle säga
+alltid, att jag hade tagit henne för guldet, men sådan är inte jag och
+det är inte mitt. Nej, aldrig på tiderna ska vi tala om den saken mer.
+Lova mig, moster, och ta mig i hand -- (här räckte han ut sin hand) --
+att vi aldrig talar om den saken mer! Ta mig i hand på det!
+
+Men gumman ville inte ta i hand på det, utan hon ville just tala
+grundligt om saken.
+
+-- Varför ska en inte tala om det, som ändå skulle kunna bära till? Jag
+är gammal, vet ju Carlsson, och Gusten är inte karl än att ta vid gården;
+jag behöver någon, som står vid min sida och hjälper på, men jag förstår
+väl, att han inte vill slita för andra och släpa ut sig för inte, och för
+det ser jag ingen annan råd än att vi gifter oss. Låt folket prata, de
+babblar likafullt, och har Carlsson ingenting särskilt emot mig, så ser
+jag inte något, som skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, säg?
+
+-- Inte har jag något emot moster, för all del, men se det där hålens
+pratet om det och det, och för resten lär Gusten inte bli god på oss.
+
+-- Asch, är inte han karl att hålla honom från sig, så ska jag väl mäkta
+det. Till åren är jag nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag
+säga Carlsson mellan fyra ögon att... jag kan nog vara så golik som en
+annan slinka, när det skall bära te.
+
+Isen var bruten, och nu kom en uppsjö med planer och råd, hur man skulle
+delgiva Gusten det och hur man skulle ordna med bröllopet och allt det
+där. Och förhandlingarne räckte länge, så länge att gumman måste sätta på
+kaffepannan och ta fram brännvinsflaskan, och de räckte ända långt fram
+på natten och litet till.
+
+
+
+
+FEMTE KAPITLET.
+
+Man slåss på tredje lysningsdagen, går till
+skrift och håller bröllop, men kommer ändå
+inte i brudsäng.
+
+
+Att ingen är bättre än när han dör och ingen sämre än då han gifter sig,
+fick Carlsson snart erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråskäl,
+gormat och stormat i tre dagar, under det Carlsson företog en liten resa
+i något föregivet ärende. Gamle Flod revs upp ur mullen och vändes ut och
+in på, befanns vara den bästa människa hittills skapad, varemot Carlsson
+vändes som gamla kläder och befanns vara fläckig på insidan. Han
+upptäcktes ha varit rallebuse och bibelsjåare, bortkörd från tre platser,
+rymd en gång med bestämdhet, till tings för slagsmål enligt obestyrkt
+uppgift. Allt detta fick madam Flod i näsan, men lågan var tänd en gång,
+och med utsikten till änkeståndets upphörande tycktes gumman kvickna
+till, leva opp och få skinn på näsan, så hon tålde både vått och torrt.
+
+Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i att han var en utbörding,
+vilken nu genom giftorätt skulle komma åt denna jord och detta vatten,
+som de insocknes vant sig betrakta som i viss mån gemensam. Som madamen
+satt i orubbat bo och sannolikt skulle leva ännu i många år, minskades
+sonens utsikter att komma till sitt eget; och hans ställning på gården
+komme efter detta att bli väl mycket lik en drängs, och detta under den
+förre nyss inflyttade drängens förmyndarskap och goda vilja. Underligt
+var det alltså icke, att den nerflyttade blev himlarasande och gav modren
+skarpa ord, hotade gå in till kronan, taga ut stämning och låta mota bort
+den blivande styvfadren. Aldra värst blev han, när Carlsson kom hem efter
+sin lilla tripp, iförd salig Flodens svarta söndagsrock och
+skälskinnsmössa, som han vid första ömma tillfället hade fått i
+morgongåva. Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att göra ett
+spratt, och en morgon, när de skulle sätta sig till frukostbordet, låg på
+Carlssons plats en handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson, som
+ingenting ont anade, lyfte på handduken och fick se sin bordsända dukad
+med allt skräp han samlat i sin säck och som han glömt under sängen oppe
+på kammarn. Där stod tomma hummerburkar, sardinlådor, champinjonflaskor,
+en porterbutelj, en oändlighet med korkar, en spräckt blomkruka med
+mycket mera.
+
+Han blev grön i ögonen, men visste inte vem han skulle bryta ut emot.
+Rundqvist hjälpte honom till en avledare med förklaringen, att det var
+ett vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta och gifta sig.
+Olyckligtvis kom Gusten strax in och uttryckte genast sin förvåning över
+att lumpsamlaren kommit så här tidigt på hösten, för han bruka' inte visa
+sig förrän på nyåret; och samtidigt passade Norman på att upplysa det
+ingen lumpsamlare varit här, utan att det var Carlssons minnen efter
+Ida, som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts med, efter som det
+var slut nu mellan dem.
+
+Därpå föllo vassa ord, med den påföljd att Gusten reste opp till
+prästgården och lyckades få sex månars jäv på Carlssons bröllop, efter
+som denne icke hade klara betyg. Detta var ett streck i räkningen, som
+Carlsson dock sökte skrapa ut så gott han kunde genom att tillskansa sig
+små vederlag. Först hade han tagit sin nya ställning högtidligt, men när
+detta slog illa ut, beslöt han sig för att inför gårdsfolket åtminstone
+ta den mera skämtsamt, vilket också lyckades bra utom med Gusten, som
+underhöll en ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till
+försoning.
+
+Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge, notbygge och isfiske med
+mellanstick av kortspel och kaffehalvor, ett och annat julkalas och
+alfågelskytte. Och så blev det vår igen; ejdersträckten lockade ut till
+sjös, men Carlsson satte till alla krafter vid vårbruket för att kunna
+påräkna en stark skörd, väl behövlig till att fylla bristen, som
+bröllopet skulle medföra, helst det var meningen att man skulle hålla ett
+dundrande sådant, så att det skulle minnas i åratal.
+
+Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna, och professorn nickade god
+mening som i fjor och tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet
+att det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte med. Hon hade
+gått ur tjänsten i april och skulle visst gifta sig snart. Hennes
+efterträderska var icke vidare intagande, och Carlsson hade alldeles för
+många järn i elden för att vilja inlåta sig, i synnerhet som han hade
+spel på hand och icke var hågad förlora.
+
+Lysningen togs ut midsommardagen och bröllopet skulle stå mellan höanden
+och skörden, då det alltid var en liten stiltje i göromålen, både på land
+och på sjön.
+
+Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig sinnesförändring hos
+Carlsson, som madam Flod var den första att erfara. De hade visserligen
+efter landsens sed levat som gift folk alltsedan trolovningen, och
+fästmannen, som hade jävet svävande över sig, visste alltid rätta sitt
+uppförande efter de tvingande förhållandena, men när faran var över,
+stack han näsan i vädret och visade klorna. Detta gjorde dock icke någon
+annan verkan på madam Flod, som också kände sig säker i tygena, än att
+hon visade tänderna så många hon hade kvar, och på tredje lysningsdagen
+bar det ihop.
+
+Hela öns befolkning utom Lotten hade rest till kyrkan för att gå till
+skrift. Som vanligt hade man tagit minsta möjliga båt för att, ifall man
+måste ro, mödan skulle bli så liten som möjligt, och det var trångt i
+båten, helst man medfört matsäck och ett halvpund badfisk åt pastorn,
+några skålpund ljus åt klockarn samt alla möjliga plagg att byta med,
+utom segel och åror, öskar och ämbar, pallar och fotspark.
+
+Enligt sedvana hade man ätit en bättre frukost och bjudit varandra ur
+ömsesidiga krus och halvbuteljer på morgonen. Hett var det också på sjön
+och ingen ville ro, varför ett litet gräl uppstått mellan karlarne, av
+vilka ingen hade lust komma svett fram till kyrkan. Kvinnorna hade trätt
+emellan, och när man kom upp i kyrkviken och hörde klockorna, som man
+inte hört på år och dag, bilades tvisten. Men det var bara förstgången,
+som ringde, och man hade god tid på sig. Madam Flod gick därför upp till
+prästgården med badfisken. Pastorn satt och rakade sig ännu och var vid
+vresigt lynne.
+
+-- Rart främmande i kyrkan i dag, när man får se Hemsöborna, hälsade han
+och lade rakskrapet på pekfingret.
+
+Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå ut i köket och ha sig en
+sup.
+
+Därpå gick man till klockarn med ljusen, och där ficks också en sup.
+
+Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade på storböndernas hästar,
+läste på gravvårdarna och hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort
+besök vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och så pinglade det
+och ramlade på i klockstapeln och församlingen kröp in. Men Hemsöborna
+hade ingen bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste de stå på
+gången. Hett var det vådligt, och främmande kände de sig i det stora
+rummet, så att de svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en rad
+korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan blev elva, innan man
+kom till predikstolpsalmen, och Hemsöarne hade redan saxat om benen och
+bytt fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande hett, så det
+pärlade om pannorna, men de stodo som i en tång och kunde inte röra sig
+åt en skuggig fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp psalmen nr 158.
+Orgeln piper ett preludium och klockarn tar opp första versen. Den
+avsjöngs med liv och lust, efter som man väntade få predikan strax på.
+Men se så kommer vers två och vers tre.
+
+-- Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska ta igenom alla arton?
+viskade Rundqvist till Norman.
+
+Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn syntes pastor Nordströms
+vredgade ansikte, som blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen,
+som han beslutat ge en duvning, efter som han en gång hade dem i
+händerna.
+
+Och alla arton verserna sjöngos, så klockan blev halv tolv, innan prästen
+kom opp i predikstoln. Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo
+ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev dock inte sömnen, för
+ett tu tre skrek pastorn till, så att de slumrande ryckte till, kastade
+upp huvena och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat om elden var
+lös.
+
+Carlsson och gumman hade trängt sig så långt fram, att all reträtt till
+dörrn utan skandal var omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för
+trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen steg. Ibland vände
+hon sig och kastade en bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit
+honom om att bli buren ner i sjön, men han var så inne i gudstjänsten,
+där han stod i Flodens vida rosslädersstövlar, att han endast straffade
+den otåliga med hätska blickar. Men de andra hade däremot sackat
+akteröver och kommit under orgelläktarn, där det var svalt och man hade
+lite skugga. Där upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han slog
+sig ner och tog Clara i knä.
+
+Rundqvist höll sig i en pelare och Norman sto bredvid, när predikan
+började. Det var ord och inga visor, och den räckte i sex kvart. Texten
+handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund ingen av
+manfolket tog åt sig, så sov man över lag, sov sittande, hängande,
+stående.
+
+När en halv timme gått, knuffade Norman på Rundqvist, som stod framlutad
+med handen för pannan, som om han mått illa, och med tummen pekade han åt
+Clara och Gusten på brandsprutan. Rundqvist vände sig varligt åt sidan,
+spärrade upp ögonen, som om han fått se den onde själv, skakade på huvet
+och log, som om han förstått. Clara satt nämligen med tungan ute och
+ögonen igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar, men Gusten
+stirrade oavvänt på pastor Nordström, som om han ätit opp vartenda ord
+och ansträngde sig att höra timglaset rinna.
+
+-- Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist, skred baklänges ut sakta och
+varligt, trevande försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot
+tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till Rundqvists tanke och
+kvick som en ål hade han slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart
+följde, varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till båten.
+
+Därute drog en sval sjövind, och de i hast intagna förfriskningarna satte
+snart krafterna i stånd igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter
+in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande Gustens armar, vilka
+höllo henne om livet, men så högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta
+ner dem litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt rov, som om
+någon velat ta flickan ifrån honom.
+
+En halv timme till varade predikan, och så dröjde det en halv timme med
+psalmsång, innan kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark
+sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod, som efter slutad
+ceremoni vid altaret ville tränga sig in i en bänk, höll på att komma i
+gräl, och blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista halvtimmen
+utanför kyrkvärdens bänk stående på klackarne, som om tegelstenarne bränt
+henne under sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev hon
+alldeles vild för att folket såg på henne.
+
+Äntligen var alltsammans slut och man rusade ner i båtarna. Madam Flod
+gav sig inte till tåls, utan drog av kängorna, sedan hon mottagit
+lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till båten, varefter hon
+stack fötterna i sjön och grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över
+matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna voro slut, slogs det
+larm. Rundqvist ansåg sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog,
+att någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en ful misstanke på
+Carlsson.
+
+Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson att han hade en tjärtunna oppe
+i kyrkboden att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken skreko, att de
+inte ville ha någon tjära i båten, inte för aldrig det, efter som de hade
+nya klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och stuvade den. Då
+blev det ett liv om vem som skulle sitta nära det farliga kärlet.
+
+-- Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod.
+
+-- Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade Carlsson, som kände sig
+betydligt mera hemmastadd, sedan det var utlyst.
+
+-- Vad säger han för slag? väste gumman.
+
+-- Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av!
+
+-- Vem är det som kommenderar på sjön, om jag må fråga? inföll nu Gusten,
+som tyckte att man gick hans ära för när.
+
+Och så satte han sig till rors, lät hissa på och tog skotet till sig.
+Båten var djupt lastad, vinden var ytterst svag, solen brände hett och
+sinnena voro i jäsning. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad näver»,
+och det hjälpte inte att manfolket tog segelsupen. Tålamodet förgick
+därför snart och tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som
+ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot icke Gusten; -- vänta,
+bara man kommer utom kobbarne, så blir det segla av, menade han.
+
+Och man väntade. Redan syntes ute i gattet mellan öarne en mörkblå
+strimma, och man hörde sjöarnes gång mot de yttre skären. Det var en
+stark ostlig i antågande, och det började leva i seglen. Just när man
+gått över en udde, kom det luft så att ekan lade till, reste sig och sköt
+fart, så det porlade efter henne. Nu måste man ta en sup på det över lag,
+och sinnena lättade opp, under det man gjorde god gång. Men så friskade
+vinden i, ekan lade läsud under vatten, men gick för en strykande halv
+sida med. Carlsson blev rädd, höll sig i betten och bad, att man skulle
+lägga opp och reva.
+
+Gusten svarade icke, utan halade an skotet, så att vattnet kom in.
+
+Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta ut en år. Men gumman
+tog honom i rocken och satte honom ner.
+
+-- Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon.
+
+Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. Men han satt inte länge,
+förrän han rusade opp med lyftat rockskört, utom sig.
+
+-- Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den rackarn, hojtade han och slog
+med rockskörtet.
+
+-- Vem läcker? frågades i flock.
+
+-- Tunnan, vet ja'!
+
+-- Å, Herre Jesus! hördes det nu och alla makade åt sig för tjärfloden
+som kilade omkring efter alla båtens rörelser.
+
+-- Sitt i båt! stormade Gusten, annars seglar jag er i sjön!
+
+Carlsson hade rest sig igen, just när en bris kom. Rundqvist, som såg
+faran, lyfte varligt på ändan, gav Carlsson en orre, så han stöp ner.
+Slagsmålet syntes givet, då madam Flod blev utom sig och fann gott
+inskrida.
+
+Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade honom.
+
+-- Vad är han för en karlstackare, som inte har seglat på sjön förr! Kan
+han inte vara människa och sitta i båten!
+
+Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade ett stycke av rockkragen.
+
+-- Ska du riva sönder mina kläder, käring! gastade han och satte
+stövlarna opp på suden för att skydda dem för tjäran.
+
+-- Vad säger han för slag? gnistrade gumman. Hans rock! Vem har han fått
+rocken av kanske? Käring för en sån där leksill, som inte har något att
+komma med...
+
+-- Tig! röt Carlsson, träffad i den allra ömtåligaste punkten, eljes
+svarar jag som sanningen är!
+
+Gusten, som tyckte, att det började gå för långt, tog nu till att jodla
+en schottisch, i vilken Norman och Rundqvist instämde, varefter det
+ettriga samtalet mojnade av, kastande sig in på den gemensamma fienden,
+pastor Nordström, som låtit dem stå i fem timmar och sjunga arton verser.
+Flaskan gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och under allmän
+förnöjelse susade ekan in i viken och tog törn vid bryggan.
+
+Emellertid började rustningarna till bröllopet, som skulle räcka i tre
+dagar. Man slaktade en gris och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade
+in strömming i salt och lagerbärsblad; bakade, skurade, bryggde, kokade,
+stekte och malde kaffe. Gusten gick under allt detta och såg
+hemlighetsfull ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening. Carlsson
+däremot satt mest framför chiffonjéklaffen, skrev och räknade; gjorde
+Dalaröbud och ordnade med allt som skulle vara.
+
+Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt om morgonen packade sin
+väska, tog bössan och gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han
+skulle hän. Gusten svarte, att han ärnade sig ut och se efter om
+badfisken gått upp, och så bar det av.
+
+Nere i stranden hade han rustat ut sin båt med matsäck för flera dagar
+och medfört sängtäcke, kaffepanna och andra grejor, behövliga för en
+vistelse på skären. Han satte strax till segel, och i stället för att ta
+in i vikarne och se om tiden gått opp i de varma sandiga lågstränderna
+att bada som det kallades, höll han rätt ut mellan kobbarne.
+
+Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, himlen var blåvit som
+skummad mjölk och öar, holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt
+smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de hörde till jorden
+eller himlen. På de närmaste inåt land stodo granar och alar, och i
+uddarne lågo skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes bara
+martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svärmade fräckt
+omkring båten för att vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda
+boen; slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute syntes endast en
+enstaka tall lämnad kvar för att bära holken, i vilken ejdrar och skrak
+skattades på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln av mygg stod
+vajande för vinden. Därutanför låg blanka havet, där labben höll sin
+rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes
+styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel.
+Dit ut till sista skäret styrde nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och
+med pipan i munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och vid
+niotiden tog han i land på Norsten. Det var en klippig liten ö om några
+tunnland med en dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga
+mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden med sina eldröda bär
+i skrevorna, och dalgången var betäckt med en tjock matta av ljung,
+kråkris och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda enbuskar lågo
+som platt-trampade utmed hällarne och tycktes hålla sig fast med naglarna
+för att inte blåsa bort. Här var Gusten som hemma hos sig; kände var
+sten, visste var han skulle lyfta på enruskan för att finna den häckande
+ejderhonan, som lät stryka sig på ryggen och nappade honom i byxbenet;
+här stack han ner sin klykstör i en bergrämna och tog fram tordmularne,
+som han vred halsen av för att ha till frukost. Det var Hemsöbornas
+strömmingsfiske utanför och här hade de tillsammans med ett annat
+fiskarlag byggt en bod, i vilken de brukade ta natthärbärge. Dit ställde
+också Gusten sina steg, tog nyckeln från vanlig plats under takskägget
+och bar in sina grejor. Boden bestod endast av en stuga utan fönster, med
+sänglavar, hyllformigt uppslagna över varann, en spis, en trefot att
+sitta på och ett bord.
+
+Sedan han stuvat in sina ordningar, klättrade han upp på taket, öppnade
+skorstensluckan och klev ner igen. Därpå tog han strykstickorna på deras
+plats under en bjälke, tände i spisen, där den siste besökaren icke
+förgätit gammalt bruk att lägga opp ett fång bränsle åt sina
+efterkommande. Så satte han på potatispannan, lade ett varv salt fisk
+över potatisen och rökte en pipa, medan han väntade.
+
+När han ätit och supit, tog han bössan och gick ner till båten, där han
+hade vettarne. Rodde ut dem och ankrade dem utanför en udde, och så kröp
+han in i skåren eller skjutkojan, som var byggd av stenar och ris.
+Vettarne lågo och gungade på de långa havssjöarne, som bröto in, men inga
+ejdrar syntes fälla. Väntan blev lång och han tröttnade; drev omkring i
+strandstenarne och tittade efter en utter, men fick bara opp svarta
+huggormar och getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad
+sandhavre.
+
+Men han tycktes inte heller angelägen om att få något, utan drev mera för
+drivas skull, för att slippa vara hemma eller för att det roade honom att
+driva härute, där ingen såg honom, ingen hörde honom.
+
+Efter middagen lade han sig inne i boden att sova, och aftonvardsdags
+rodde han ut med torsklinan för att fresta sin lycka i den vägen. Sjön
+låg nu blickstill och han såg landen sträcka sig i den sjunkande solens
+guldgata som tunn rök. Det var tyst omkring honom som i en vindstilla
+natt och han hörde dunket av årtullar på halva milen. Skälarne badade på
+vederbörligt avstånd, stucko opp sina trindskallar, bölade, blåste och
+döko ner igen.
+
+Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades dra opp några vitbukar,
+som med sina stora men ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa
+mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere i djupen och dinglade
+in över relingen.
+
+Han hade hållit sig på norra sidan av skäret, men när det blev afton
+hastigt och han skulle vända till land, märkte han först, att det rökte
+ur bodens skorsten. Undrande vad som kunde stå på, styrde han med raska
+steg opp åt stugan.
+
+-- Är det du? hörde han inifrån och igenkände pastorns röst.
+
+-- Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när han såg prästen sitta vid
+spisglöden och steka sill. -- Och han är ensam härute?
+
+-- Ja, jag är ute och letar efter torsk och har suttit på södra sidan, så
+att jag inte sett dig. Men varför är du inte hemma och rustar till
+bröllopet i morgon.
+
+-- Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag, menade Gusten.
+
+-- Ah, du pratar, varför skulle du inte vara med?
+
+Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, varav framgick, att han
+både ville vara borta från ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att
+han därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot.
+
+-- Ja, men mor din då? invände pastorn, är det inte synd om henne att bli
+utskämd?
+
+-- Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera synd om mig, som ska få en
+sådan där knöl till styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han
+sitter där.
+
+-- Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra, och det kan nog hjälpas
+sedan, men nu ska du ta båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet
+ska du vara!
+
+-- Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag har satt mig det i
+sinnet, försäkrade Gusten.
+
+Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på spishällen. -- Du har
+väl inte en sup, du? tog han upp. Ser du, min gumma har det laget att
+låsa in allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något.
+
+Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick sig en redig, så att han
+blev talför och pratade hit och dit om socknens angelägenheter, både
+yttre och inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo de solen gå
+ner och skymningen lägga sig som ett melonfärgat töcken över kobbar och
+vatten. Måsarne gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo in åt
+inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne.
+
+Det blev tid att gå i säng och myggen skulle schasas ut ur boden, till
+vilken ända dörren stängdes och stugan röktes full med Svarta Ankaret,
+varpå dörren åter öppnades och jakten anställdes med rönnkvistar. Och så
+kastade de båda fiskarena av sig rockarne och klättrade upp i var sin
+lave.
+
+-- Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, som redan fått sina
+ordentliga förut, och på sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen,
+varpå det skulle sovas.
+
+Det var mörkt inne i boden, endast en och annan dagsljusstrimma bröt sig
+in genom de otäta väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen
+sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade sig i sina lådor för
+att undkomma plågoandarne.
+
+-- Å, det är för djävligt! stönade slutligen pastorn. Sover du, Gusten?
+
+-- Jo vackert! Här blir visst något sova av i natt. Men vad ska man ta
+sig för?
+
+-- Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser ingen annan råd. Om vi hade
+en kortlek bara, så kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du?
+
+-- Nej, inte jag, men jag tror jag vet var Kvarnöarne ha sin, svarte
+Gusten och klev ner ur sängen, kröp på jordgolvet under sista laven och
+kom fram med en något begagnad kortlek.
+
+Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen och tänt en ljusbit. Gusten
+satte på kaffepannan och drog fram en strömmingstrumma, som lades mellan
+knäen och blev spelbord. Och så tändes pipsnuggorna; korten dansade snart
+och timmarne gingo.
+
+-- Tre friska, pass, trumf, hördes det, omväxlande med en och annan
+svordom, när en mygga oförvarandes satte sitt koppglas på spelarnes
+nackar och knogar.
+
+-- Hör du, Gusten, avbröt pastorn slutligen, som tycktes ha haft sina
+tankar på annat håll än på kort och mygg -- skulle du inte kunna ge honom
+en näsbränna i alla fall, utan att bli borta från bröllopet? Det ser ju
+fegt ut att gå undan för en sån där knölföda, och vill du förarga honom,
+så vet jag bättre råd.
+
+-- Nå, hur skulle det bära åt? frågade Gusten, som nog tyckte det var
+skada att gå miste om trakteringen, vilken ändå togs av hans farsarv.
+
+-- Kom hem på eftermiddan strax efter vigseln och säg, att du blivit
+uppehållen på sjön. Det kan vara chikan nog, och sen tar vi och super
+honom full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng, så ska vi ställa
+om att pojkarne raljerar med honom. Kan det inte vara nog, det?
+
+Gusten tycktes icke vara ohågad, och tanken på att gå tre dar ensam på
+skäret och ätas av mygg om nätterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som
+han verkligen längtade efter att få vara med och smaka all härligheten,
+som han sett rustas till. Planen uppkastades därför av pastorn till
+äventyrets utförande och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess
+sättande i gång. Och nöjda med sig själva och varandra gingo de slutligen
+till kojs, när dagsljuset bröt in genom dörrspringorna och myggen
+tröttnat på sin nattliga dans.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Carlsson hade samma afton av hemkomna strömmingsfiskare fått höra, att
+både Gusten och pastorn hade setts styra ut till Norsten, och han drog
+därav den nog så riktiga slutsatsen, att något djävelstyg var i
+görningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg till, både därför att
+han skaffat honom sex månars jäv och därför att han visade honom en
+aldrig tröttnande missaktning. Carlsson hade krupit för honom, strukit
+sig mot honom, smort honom, men utan framgång. Voro de i samma rum, hade
+pastorn alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hörde aldrig vad han
+sade och talade alltid om historier, som mycket väl kunde ha sin
+tillämpning på föreliggande fall. När nu därför Carlsson fick veta, att
+pastorn haft sammanträffande med Gusten ute på skäret, antog han, att det
+var ett möte med bestämt syfte, och i stället för att avvakta
+mötesbeslutets verkställande, vilket han misstänkte skulle gå ut över
+hans person, kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i grinn.
+Kustens båtsman befann sig händelsevis på permission och var för
+tillfället anställd som munskänk och hantlangare på Hemsö, där hans
+skicklighet som arrangör vid danser och dylikt var väl känd och värderad.
+Carlsson räknade rätt, när han trodde sig kunna lita på dennes medverkan
+vid att spela pastorn ett spratt, ty båtsman Rapp hade av pastorn inte
+blivit framsläppt vid konfirmationen för att han varit svår efter
+flickorna, och ett års dröjsmål hade vållat honom trassel vid flottan. De
+båda prästhatarne snodde därför vid en kaffehalva ihop sin plan att spela
+pastorn ett riktigt puts, och ett sådant kunde icke gå av för mindre och
+annat än att prästen skulle fyllas med därvid beledsagande
+biomständigheter, vilka nog tid och omständigheter skulle ge själva.
+
+Minorna voro sålunda lagda från motsatta håll och slumpen skulle avgöra,
+vilken som skulle bli den verksammaste.
+
+Så bröt bröllopsdagen in. Alla människor vaknade trötta och ondsinta
+efter så mycket bråk, och när de första gästerna kommo för tidigt,
+efter som vattenförbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog ingen
+emot dem, utan de ströko snopna omkring backarne, som om de kommit att
+snylta. Bruden var inte klädd än, och brudgummen sprang omkring i
+skjortärmarna för att torka glas, dra opp buteljer, sätta ljus i
+stakarna. Stugan var lövad och skurad och alla möbler utburna bakom en
+knut, så att det såg ut, som om det skulle bli auktion. På gården var
+rest en flaggstång, på vilken man hissat tullflaggan, lånad för
+högtidligheten av uppsyningsmannen. Över stugdörren hängde krans och
+krona i lingonris och prästkragar och på ömse sidor stodo björkruskor. I
+fönstren voro buteljer med de starkaste färgtrycksetiketter uppradade, så
+att de lyste långt ut på backen som i ett brännvinsmagasin, för Carlsson
+hade sinne för starka effekter. Den guldgula punschen sken som solstrålar
+genom det såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som koleld; de
+silverliknande tennkapslarne, som täckte korkarne, gnistrade som blanka
+tjugofyraskillingar, så att några av de djärvare ungbönderna lockades
+fram att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster, kännande en försmak
+av behagliga rivningar i svalget.
+
+På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat, som grova mörsare bevakande
+ingången, och det ena höll brännvin, det andra svagdricka; och bakom dem
+lågo i högar, som kulpyramider, två hundra ölbuteljer, Anblicken var
+praktfull och krigisk och båtsman Rapp gick omkring som en konstapel, med
+korkskruv hängande i svångremmen, ordnande krigsmaterielen, som stod
+under hans kommando. Han hade sirat faten med granris, stuckit upp dem
+och insatt metallkranar, samt svängde sin sprundhammare som en kanonviska
+och knackade då och då på kärlen, för att låta höra, att det fanns något
+i dem. Uppsträckt i paraduniformen med blå tröja och nerslagen krage,
+vita byxor och blanklädershatt, men dock utan sidogevär för säkerhetens
+skull, ingav han bondpojkarne stor respekt, och han hade utom
+munskänkssysslan uppdrag att hålla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid
+behov och inskrida vid befarade slagsmål. De rika pojkarne låtsade
+förakta honom, men det var bara avundsjuka, för de ville så gärna gå i
+uniform och tjäna kronan, om de inte hyst en så stark fruktan för daggen
+och kitsliga kanoniärer.
+
+I köket stodo två grytor med kaffe på spishällen och hoplånta kvarnar
+skrällde och gnisslade; sockertoppar slogos sönder med yxa, och kaffebröd
+var travat i fönstren. Pigorna sprungo fram och åter mellan matbon, som
+var fullhängd med kokt och stekt av alla slag och säckar med nybakat
+bröd. Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom kammarfönstret med
+lösflätorna slängande och i bara särkärmarne, skrikande än åt Lotten än
+Ã¥t Clara.
+
+Segel på segel syntes nu styra in i viken, göra en lov schangtilt förbi
+brygghuvet, stryka och under bösskott lägga till. Men det dröjde länge,
+innan man vågade sig opp till stugan, och man strök ännu i flockar
+omkring backarne.
+
+En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns fru och barn måst
+resa inåt land på en födelsedag, och endast professorn var hemma. Han
+hade därför välvilligt mottagit bjudningen och även upplåtit sin stora
+sal till ceremoniens hållande och sin gräsplan under ekarna till
+kaffedrickning och kvällsvards intagande. Där voro nu långa längor med
+bräden lagda på bockar och tunnor, avpassade till bänkar utmed borden,
+som redan voro täckta med dukar, på vilka kaffekopparna voro uppställda.
+
+På backen framför stugan började nu små grupper bilda sig; Rundqvist med
+skältran i håret, nyrakad, iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv
+att muntra gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman, som fått till
+förtroendeuppdrag att med Rapp sköta saluten, huvudsakligen med
+dynamitpatroner, höll sig bakom knuten och repeterade i mindre skala med
+en terzerol. Han hade i vederlag måst lämna i förvar sitt dragspel,
+vilket i dag var bannlyst, alldenstund ortens styvaste fiolspelare,
+skräddaren i Fifång, blivit inkallad, och denne herre var mycket känslig
+för ingrepp i sin konst.
+
+Så kom pastorn, iförd ett skämtsamt bröllopslynne och färdig till gyckel
+med brudparet, såsom sedvänja fordrade. Han mottogs av Carlsson på
+tröskeln och bads välkommen.
+
+-- Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade pastor Nordström.
+
+-- Å fanken, så brått är det inte! svarte brudgummen utan förlägenhet.
+
+-- Är du säker på det? jävade pastorn, under det bönderna grinade. Jag
+har vigt, döpt och kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt
+folk, som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det med bruden?
+
+-- Hm, någon fara är det inte den här gången, men man kan inte veta när
+det bär av, svarte Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan
+kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan, dem han underhöll med fiske och
+väderleksförhållanden.
+
+Professorn kom nu ner, klädd i frack och vit halsduk samt svart hög hatt.
+Pastorn grep honom genast som en jämbördig ståndsperson och slog upp
+samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon och öron, för de trodde
+alldeles säkert, att professorn var en spränglärd man.
+
+Men Carlsson kom in och förkunnade, att allt var redo och att man bara
+sökte efter Gusten för att få börja.
+
+-- Var är Gusten? ropades nu ute på backen och upprepades ända uppåt
+logen.
+
+Ingen svarade. Ingen hade sett honom.
+
+-- Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste Carlsson.
+
+-- Var kan han då vara? illmarade pastor Nordström, så att Carlsson
+märkte det.
+
+-- Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng en fågel; och han hade
+någon svinpäls med sig, som fick honom att supa, kan en tro!
+
+-- Nå, då var det inte värt att vänta honom, menade pastorn, om han råkat
+i dåligt sällskap. Det är illa av honom i alla fall att inte hålla sig
+hemma, där han har goda föredömen och gott folk att värna sig till. Men
+vad säger bruden? Ska vi dra sta, eller ska vi bida?
+
+Bruden hördes, och fastän hon var mycket ledsen, ville hon ändå, att man
+skulle börja, för att kaffet stod och blev kallt eljes. Alltså börjades
+uppbrottet under dynamitsalut ute på berghällarne; spelman hartsade och
+skruvade, pastorn fick på sig kappan, brudsvennerna bildade förtravet,
+och pastorn ledde bruden, som var klädd i svart siden, med vit slöja och
+myrtenkrans och var hårt snörd, så att det, som skulle döljas, blev än
+mera synligt. Och så tågade man opp till professorns, under fiolens
+gnissel och bergskottens knallar.
+
+Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga blickar omkring sig för att
+spana efter den förlorade sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste
+pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så kommo de in; gästerna
+ställde upp sig kring väggarne, som om de skulle göra spetsgård kring en
+avrättning, och brudparet tog plats framför två kullstjälpta stolar
+täckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit fram boken och fingrade på
+kragarne, skulle till att härska sig, då bruden lade handen på hans arm
+och bad honom hålla. De skulle bara vänta ännu ett par ögonblick, så kom
+nog Gusten.
+
+Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde endast stövelknarr och
+stärkkjolsfras, som efter några ögonblick upphörde. Man såg på varann,
+blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen. Slutligen sade
+pastorn, som hade allas blickar på sig:
+
+-- Nu börja vi, för den här väntan blir oss alldeles för lång! Och har
+han inte kommit nu, så kommer han ej.
+
+Och därmed började han läsa: Dyre kristne, äktenskapet är av Gud själv
+stiftat...
+
+Det hade gått på en bra stund och de äldre kvinnorna luktade på sin
+lavendel och gräto, när plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården
+och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett ögonblick, men lät sig icke
+vidare störas, utom att Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut
+genom fönstret. Därpå kom ett nytt pang! pang! pang! som när man drar upp
+champanjebuteljer, och pojkarne, som stodo vid dörren, började fnissa.
+Oron lade sig något och pastorn frågade just brudgummen: Inför Gud den
+allvetande och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Johannes
+Edvard Carlsson, om du vill hava denna Anna Eva Flod till äkta hustru och
+älska henne i lust och nöd? då i stället för svaret en ny ordentlig salva
+buteljkorkar smattrade, glasskärvor klingade och rackan tog till att
+skälla alldeles ursinnigt.
+
+-- Vem är det som slår opp buteljer därute och stör den heliga akten? röt
+pastor Nordström ursinnigt.
+
+-- Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson ur sig, som icke längre
+kunde hålla igen sin nyfikenhet och oro. Är det Rapp, som gör spektakel?
+
+-- Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade Rapp, som stod i dörren
+och kände sig sårad av utpekningen.
+
+Pang! pang! pang! smällde det oupphörligt.
+
+-- Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte sker någon olycka,
+skrek pastorn, så få vi fortsätta sen.
+
+En del bröllopsgäster störtade ut, andra stockade sig vid fönstren.
+
+-- Det är ölet! skrek någon.
+
+-- Elet, elet springer! upprepade professorn.
+
+-- Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet också!
+
+Som kulsprutor lågo ölflaskorna i sina högar och smällde och fräste, så
+att skummet rann utåt marken.
+
+Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet i ceremonien, som inte
+skulle betyda något gott; brudgummen fick glåpord för sina dåliga
+anordningar och höll på att komma i slagsmål med båtsman, på vilken han
+ville skjuta skulden; pastorn var vred över att den heliga akten stördes
+av buteljerna, men ute på backen stodo pojkarne och drucko skvättar ur
+buteljbottnarne och råkade i misstag under räddningsarbetet bärga några
+halvläkta flaskor, ur vilka endast korkarna sprungit. När slutligen
+stormen lagt sig, samlades man ånyo i stugan, ehuru numera mindre
+andaktsfullt än förut, och sedan pastorn tagit om frågan till brudgummen,
+gick ceremonien utan andra störande avbrott än några illa kvävda flin
+från pojkarne i farstun.
+
+Lyckönskningarne regnade över de nygifta, och så fort man kunde, lämnade
+man stugan, stinkande av svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och
+vissna blombuketter. Och så tågades i livligare fart till kaffebordet.
+
+Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn, men bruden hade ingen
+ro att sitta, utan skulle springa av och an för att se till
+rustningarne.
+
+Solen sken glänsande på juliaftonen och under ekarne glammades och
+sorlades. Brännvinet flöt i kaffekopparne, när påtårarne kommo efter
+doppningens slut, men uppe vid bordsändan hos brudgummen bjöds punsch,
+vilket icke sågs illa av varken bönder eller pojkar. Det var en dryck,
+som icke bestods alla dagar, och pastorn lät sig väl bekomma ur sin
+kaffekopp.
+
+I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och drack honom oupphörligt
+till, berömde honom och visade honom den största uppmärksamhet, dock icke
+förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte honom mera nöje, emedan
+han så sällan träffade en bildad man. Men han hade svårt att finna honom
+i samtalet, då musik icke var hans styrka, och professorn av artighet
+sökte leda samtalet in på pastorns område, varifrån dock denne helst
+ville slippa ut. Svårigheten att förstå varandra bidrog också att göra
+ett närmande omöjligt, varförutom professorn, såsom van att ge sig luft i
+musik, ogärna talade långa stycken.
+
+Nu kom spelman, som haft mycket svårt att sitta i det obemärkta, upp till
+högsätet; och, betydligt stärkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala
+musik med professorn.
+
+-- Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus, hälsade han och knäppte på sin
+fiol, si vi har liksom litet gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis
+förståss.
+
+-- Res åt helvete, skräddare, och var inte oförskämd! avsnäste Carlsson.
+
+-- Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att det rör Carlsson, men
+känn på den här fioln, herr kammarmusikus, känn på den och säg mig, om
+den inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har kostat mig tio
+riksdaler banko.
+
+Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig vänligt:
+
+-- Micket sken!
+
+-- Ja, si så är det, när någon förstår sig på; då kan man få höra ett
+sant ord; men att tala om konst med de här, han skulle viska, men
+röstmedlen vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika i stället,
+de här djävla bondbassarne...
+
+-- Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus.
+
+-- Hör du, du får inte bli full, skräddare, för då blir det ingen dans
+av!
+
+-- Rapp du, du ska se efter spelman, att han inte super mer!
+
+-- Har jag inte blivit bjuden på supa kanske, och är du snål, din
+skinnare?
+
+-- Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade pastorn, för annars får du
+stryk.
+
+Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin konst, och för att belysa
+sitt påstående om fiolens förträfflighet, började han kvintilera.
+
+-- Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar; de klingar ackurat som en
+liten orgel...
+
+-- Håll käften på skräddarn!...
+
+Det blev rörelse kring borden och ruset tilltog. Då skriker någon: Gusten
+är här!
+
+-- Var? Var?
+
+Clara upplyser, att hon sett honom nere på vedbacken.
+
+-- Säg mig till, när han gått in, ber pastorn, men inte förrän han är
+inne, hör du det!
+
+Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slår opp konjaksbuteljerna.
+
+-- Det går litet häftigt, det här, menade pastorn avböjande, med Carlsson
+tyckte, att det gick ordentligt.
+
+Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla med pastorn, som också
+snart hade tömt sin första toddy och måste laga den andra.
+
+Pastorn börjar rulla med ögonen och tuggar. Han betraktar så noga han kan
+Carlssons anletsdrag och söker utröna, om han fått sin hyra än. Men han
+har svårt att se och inskränker sig till att skåla med honom.
+
+DÃ¥ kommer Clara och ropar:
+
+-- Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne!
+
+-- Nej, vad fan säger du; är han inne redan!
+
+Pastorn hade glömt, vem frågan gällde.
+
+-- Vilken han är inne, Clara? genljöd korus.
+
+-- Gusten, vet jag!
+
+Pastorn reste sig, gick ner i stugan och hämtade Gusten, som han ledde
+upp till bordet, blyg och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch
+och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson och sade ett kort: Lycka
+till då!
+
+Carlsson blev känslofull och drack i botten, förklarande, att det gjorde
+honom ett stort nöje att se honom, fastän han kom sent, och att han
+visste två, vars gamla hjärtan det gjorde gott att se honom, fastän han
+kom sent.
+
+-- Och tro mig, slöt han, att den som förstår att ta gamla Carlsson på
+rätta stället, den vet också var han har honom.
+
+Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade Carlsson dricka ett särskilt
+glas med sig.
+
+Skymningen kom, myggorna dansade och folket surrade; glasen klingade,
+skratten skrällde och små nödskrik hördes redan här och där i buskarne,
+avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott under den ljumma
+sommaraftonens himmel. Och ute i ängarne gnisslade syrsan och snarpade
+kornknarren.
+
+Borden röjdes, ty nu skulle dukas till kvällsmat; Rapp gick och hängde
+kulörta lyktor, som han fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman
+sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä och tappade svagdricka
+och brännvin; flickorna buro fram smör i såtar, strömming i vålmar på
+skärbräden, pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när det var
+färdigt, klappade brudgummen i händerna:
+
+-- Var så goda och ta en smorrgås! inbjöd han.
+
+-- Men var är pastorn? krusade gummorna. Utan pastorn ville ingen börja!
+
+-- Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja, si då går det rakt inte an
+att börja!
+
+Det ropades och letades, men intet svar. Man stod i hopar kring borden
+som hungriga hundar med glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen
+hand rörde sig och tystnaden tryckte.
+
+-- Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä? hördes Rundqvists oskyldiga
+stämma.
+
+Utan att avvakta vidare upplysning gick Carlsson ner att söka det hemliga
+rummet, och mycket riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn
+med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt meningsbyte.
+Lyktan stod på golvet och kastade ett rampsken upp på de båda
+tronbestigarne.
+
+-- Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar!
+
+-- Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så kommer vi genast!
+
+-- Ja, men de står och väntar ju, alla människor, och med respekt till
+sägandes, kunde ju herrarne liksom raska undan lite!
+
+-- Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du!
+
+Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka, att pastorn var »rörd»,
+avlägsnade sig och skyndade lugna sällskapet med den lämnade
+förklaringen, att pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara
+till reds.
+
+Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram över backen och åtföljd av
+två vinglande skuggor nalkas de dukade borden.
+
+Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre bordsändan och bruden
+kom fram med brödkorgen för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma
+väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och med en kniv knackande
+i köttbullsfatet, skrek han med ljudlig stämma:
+
+-- Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!
+
+Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå var han var hemma, såg
+att han hade något lysande föremål i handen, och erinrande sig att han
+sista julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte han lyktan
+som en pokal i höjden och talade:
+
+-- Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira.
+
+Här stirrade han på Carlsson för att få några upplysningar om festens
+karaktär och ändamål, för han var redan fullständigt frånvarande, så att
+årstid, rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men Carlssons grinande
+ansikte gav ingen lösning på gåtan. Han stirrade ut i rymden för att
+upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en
+vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på
+spåren.
+
+-- Denna ljusets glada fest, kastade han upp, då solen viker för kölden,
+och snön -- han såg den vita bordduken som ett stort snöfält breda sig
+ut oändligt långt bort... -- mina vänner, då första snön lägger sig som
+ett täckelse över höstens smuts... nej, jag tror ni skojar med mig...!
+Hlutt!
+
+Han vände sig bort och krökte ryggen.
+
+-- Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han vill gå och lägga sig!
+Var så goda och börja, mitt herrskap!
+
+Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade lös över faten, lämnande
+pastorn åt sitt öde.
+
+Han hade till nattkvarter fått sig anvisad professorns vindskammare, och
+för att visa, att han var nykter, avböjde han hotande med stryk alla
+anbud om hjälp. Och med lyktan vid knäna, hopfallen som om han letade
+nålar i det daggiga gräset, höll han kurs ner på ett fönster, där det
+lyste. Men i grindhålet fastnade han och gjorde så häftigt an
+grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mörkret slöt sig
+omkring honom som en säck och han sjönk ner på sina knän, men fönstret
+med ljuset lyste honom som en ledfyr och han trodde sig gå framåt med en
+obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor blevo våta vid varje
+steg och hans egna knäskålar värkte, som om de slogo mot stenar.
+
+Slutligen får han fatt i något mycket stort, runt och fuktigt; han trevar
+och sticker sig på något knappnålsbrev eller dylikt, får handen fatt i en
+årtull eller liknande, och i detsamma hör han bruset av vatten och känner
+att han blir våt. Uppryckt av fruktan att han gått i sjön, reser han sig
+mot masten och finner i en ljusning, att han står vid en dörrpost, kommer
+i en överhalning in i en farstu, känner ett trappsteg mot knäna, hör en
+piga som skriker: Jössus, svagdrickat! och driven av ett dunkelt ont
+samvete kryper han upp för trappan, stöter fingerknogarne mot en nyckel,
+får upp en dörr, som ger vika inåt, ramlar in i en kammare och ser en
+stor bäddad säng med plats för två; har nog styrka att dra upp täcket,
+kryper ner med stövlar och allt för att gömma sig, emedan man förföljde
+honom med skrik nerifrån, och så tyckte han att han dog eller slocknade
+eller drunknade och att människor ropade på svagdrickat! Men stundtals
+vaknade han till livet igen, tändes på, drogs upp ur sjön, levde och stod
+vid julbordet, och så blåstes han ut igen som ett ljus, slocknade, dog,
+sjönk och blev våt.
+
+Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och fuktades med öl och
+brännvin så starkt, att ingen mindes pastorn, och när man rivit i sig all
+mat, så att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i stugan att
+dansa.
+
+Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på kammaren, men Carlsson
+övertygade henne, att han helst ville vara i ro och att det var synd att
+genera honom. Och därvid blev det.
+
+Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant, när han märkte, att denne
+var överlistad, och befattade sig bara med sina egna nöjen, lämnande
+groll och agg åt glömska och rus.
+
+Dansen gick som en kvarn och spelman satt i spisen och gned; i öppna
+fönstren hängde svettiga ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute på
+backen sutto de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko och
+skämtade i halvskymningen och det svaga skenet av elden från köksspisen,
+som bröt ut genom rutorna, och ljusen inne i dansstugan.
+
+Men ute i ängar och backar vandrade par om par i det daggiga gräset under
+stjärnhimmelns svaga skimmer, för att vid hödoft och syresång släcka
+eldar, som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande och musikens
+vaggande tramp.
+
+Midnattens timmar dansade förbi och himlen började ljusna i öster;
+stjärnorna drogo sig in i skyn, och Karlavagnen stod med fimmelstången
+rätt upp i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes snattra i
+vassarna och den blanka viken speglade redan morgonrodnadens
+citronfärger, mellan de mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i
+vattnet och räcka ner till sjöbotten. Men det varade blott en stund; så
+drogo moln upp ifrån kusten och det blev natt igen.
+
+Då steg ett anskri från köket: glöggen! glöggen! Och i tågordning kommo
+karlarne med en kastrull, som flammade av brinnande brännvin och kastade
+blåa sken omkring sig, under det spelmannen spelade en marsch.
+
+-- Opp till pastorn med första glaset! skrek Carlsson ännu med ett hopp
+om att kunna få kronan på verket, och förslaget antogs med hurrarop.
+Tåget satte sig i gång upp emot professorns, och med mer och mindre säkra
+steg äntrade man trappan. Nyckeln satt i kammardörren och man klampade
+in, icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg och slag. Därinne
+var tyst och vid det blåa darrande skenet från kastrullen såg man, att
+sängen stod orörd och var tom. En svart aning om något förfärligt bakslag
+grep Carlsson, men han gömde sin misstanke och upplöste ovissheten och
+gissningarne med den tillverkade förklaringen, att han nu mindes, hur
+pastorn sagt, att han ville ligga på höskullen för att slippa myggen.
+Och alldenstund man icke fick gå med eld till höet, förföll förslaget och
+tåget satte sig i gång tillbaka ner på backen, där offret anställdes.
+
+Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd, tog Rapp avsides och
+meddelade honom sina rysliga aningar. Oförmärkt smögo de båda
+medbrottslingarne upp för trappan till brudkammaren medförande
+strykstickor och en ljusstump.
+
+Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson alla sina hemskaste aningar
+överträffade.
+
+På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett lurvigt huvud som en våt
+hunds, med munnen vidöppen.
+
+-- Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. Kunde jag tro, att den hålen
+skulle bära sig åt som ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och
+stövlarne har han på sig, den kältringen.
+
+Här voro goda råd dyra. Hur skulle man få dän den sjuke utan att behöva
+ta i honom, utan att folket fick veta om'et och utan att bruden framför
+allt märkte något?
+
+-- Vi får ta ut'en genom fönstret! förklarade Rapp. Vi får ta'n med en
+talja och så släpa'n ner till sjön! Släck ljuset bara och så opp till
+logen efter grejor.
+
+Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur, varpå de båda hämnarne
+styrde en omväg upp till logen. Carlsson svärande och bannande, att fick
+de bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt.
+
+Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man slaktat kon, och sedan de
+tagit ner spirorna och fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar
+bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns fönster. Rapp hämtade
+en stege, saxade spirorna och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen.
+Därpå splitsade han en stropp, fäste blocket och skar in taljan. Därpå
+kröp han in i kammaren, medan Carlson stod nedanför med en båtshake för
+att bära av.
+
+Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren, pustande och fnysande, såg
+Carlsson hans huvud sticka ut och sakta kommendera: hala!
+
+Carlsson halade och snart syntes en svart kropp ute på fönsterbrädet.
+
+-- Hala styvt! kommenderade Rapp, och Carlsson höll an. Ut på saxen
+dinglade nu pastorns slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en
+hängds.
+
+-- Fira! kommenderade Rapp igen. HÃ¥ll an bara!
+
+Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg som en hög i nässlorna,
+dock utan att ge ett ljud ifrån sig.
+
+I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick undan stegen och saxen
+och nu släpades pastorn ner till klappbryggan.
+
+Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut:
+
+-- Nu, din håle, skall du få bada!
+
+Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i åratal utkastad
+fiskråk. Rapp tog i hällan, som han fästat omkring den sovandes liv, och
+vräkte honom i sjön.
+
+DÃ¥ vaknade pastorn och gav till ett skrik som en gris under slakt.
+
+-- Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att folket lystrade oppe på
+backen och redan skyndade till.
+
+Men Carlsson lade sig på knä och vältrade pastorn i gyttjan, gnodde in
+hans svarta kläder med händerna, så att varje spår av olyckan, som skett
+i brudsängen, var bortblandat.
+
+-- Vad är det därnere? Vad är det? ropades uppifrån av de nerrusande
+karlarne.
+
+-- Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp och halade in den
+skrikande prästen.
+
+Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade den ädelmodige räddaren ur
+livsfara och gjorde den medlidsamme samaritanen, himlande sig och
+beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid tog till, när han
+skulle vara vek och trovärdig.
+
+-- Kan ni tänka er, att jag kommer ner här som rakt av en händelse, och
+så hör jag något, som plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl;
+och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor. Å, Herre Je, sa
+jag ått båssman, jag tror det är sjölve pastor Nordström, som ligger där
+och klypper med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du, spring etter
+en tross! Och så sprang Rapp etter en tross. Men när vi feck stroppen om
+det tjocka på'n, så sätter han till att skrika, som om man ville gälla
+honom. Och se så han ser ut?
+
+Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och karlarne betraktade sin
+herde med leda blandad med outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom
+så fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår av två par åror och på
+den lades pastorn, lyftes upp på åtta starka axlar att bäras upp till
+logen, där han skulle klädas om.
+
+Spelman, som var alldeles full och trodde, att det var frågan om något
+spektakel, stötte till och drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla
+Smittens bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade sig till, och
+professorn, som återfunnit sin förlorade ungdom, satte sig i spetsen och
+sjöng, och Norman, som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada,
+hade letat fram klaveret.
+
+Men när de kommo upp på gården, rusade kvinnorna till, och när de fingo
+se pastorn i den sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och
+förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod sprang efter ett
+sängtäcke och kastade över eländet, i trots av Carlssons varningar, och
+så sattes på varmt vatten och låntes linne och gångkläder av professorn.
+Och då de kommo upp på logen, lades den sjuke, som han kallades -- för
+ingen ville vara nog vanvördig att vidgå, att han var full -- på torr
+halm. Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men jagades bort, och
+när han inte fick sin vilja fram, bad han att åtminstone få läsa något
+över den sjuke, för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men han
+fick inte alls befatta sig med prästen och ingen annan heller av
+karltroppen.
+
+Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam denna gång, för att undanröja
+spåren av sin förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens styggelse
+i den smutsade brudsängen, erfor han ett ögonblicks svaghet, uttröttad av
+de sista dagarnes och nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det
+skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit till stånd. Han gick
+fram till fönstret och tittade ut över viken med en lång svårmodig blick.
+Molnen därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i vita flor
+över vattnet; solen gick upp och bröt in i brudkammaren, lyste på det
+bleka ansiktet och de urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de
+stretat emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor ner i
+pannan, den vita halsduken var svartfläckig, rocken hängde slapp.
+Solvärmen tycktes ge honom en fross-skakning, och farande med handen över
+pannan vände han sig om inåt rummet.
+
+-- Ja, men det är vådligt i alla fall! sade han till sig själv, röck upp
+sig ur sin slapphet och började riva kläderna ur sängen.
+
+
+
+
+SJÄTTE KAPITLET.
+
+Ändrade förhållanden och ändrade
+meningar; jordbruket går ner och
+gruvdriften blomstrar.
+
+
+Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga förnimmelser inverka på sig
+mer än han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta
+det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han vunnit genom
+duglighet och vetande, och att madam Flod tog honom till man, var lika
+mycken vinst för henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan
+bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre ivrig, säker som han
+gjorde sig om giftorätt och arv, alldenstund man kunde vänta barnet om
+ett par månader. Tanken på att göra sig till herre hade han övergivit, då
+han såg att det inte gick; utan i dess ställe lagade han sig till att
+göra storbonde. Drog en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt
+förskinn och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid
+chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste bladen, skrev och
+räknade mindre än förr, övervakade arbetet med pipa i munnen samt visade
+ett tynande deltagande för jordbruket.
+
+-- Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst i bladen; och det är
+billigare att köpa sin säd!
+
+-- Han sa annat förr, menade Gusten, som höll noga reda på allt vad
+Carlsson sade och gjorde, men inskränkte sig till ett slött
+underkastande, utan att dock inträda som son åt inkräktaren.
+
+-- Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar Gud för var dag jag blir
+klokare! svarade Carlsson.
+
+Samtidigt började han besöka kyrkan om söndagarne, deltog i allmänna
+frågor och blev vald till kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare
+beröring med pastorn och fick uppleva den stora dagen att få säga du till
+honom. Det var en av hans äregirighets största drömmar och han tröttnade
+inte på ett helt år att tala om på gården vad han sade och vad Nordström
+svarade.
+
+-- Hör du, Nordström lella, sa jag, den här gången ska du låta mig råda!
+Och då sa Nordström: Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig,
+fastän du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han.
+
+Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland vilka brandsyn var den mest
+omtyckta. Det var att resa omkring på socknens bekostnad och dricka
+kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som dock ägde rum långt
+upp i land, hade sina förförelser och sina små efterslängar, som kändes
+ända ut i skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger om året kom
+baronen ut med jaktherrar och ångbåt, och då betaltes femtio kronor för
+jakträtten på ett par dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar,
+och man skildes från jägarne med den rotade meningen, att det var
+schangtilt folk.
+
+Carlsson kom sålunda upp och blev ett ljus på gården: en myndighet med
+högre förstånd om saker, som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag
+punkt kvar, och som han kände stundtals: han var uppe från land och var
+ingen sjökarl.
+
+För att utplåna denna sista rangskillnad syntes han börja lägga sig mer
+ombord med sjösakerna och visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa
+och for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning, samt vågade på
+längre segelfärder.
+
+-- Jordbruket går ner och _vi_ måste forcera fisket, svarade han hustrun,
+när hon med oro såg kreatur och åker falla i vanhävd.
+
+-- Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och jorden för jordbrukaren!
+förkunnade han, numera oemotståndligt, sedan han av skolläraren på
+kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist».
+
+Visade sig någon brist i behållningen, så fick man hugga ved.
+
+-- Skogen skall gallras, om den ska bli mogen! Så säger åtminstone den
+rationelle lanthushållaren; jag vet _inte_, jag.
+
+Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då de kunna veta det!
+
+Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara kreaturen. Och Rundqvist
+lade åkern i gräsvall och sov middag till frukost på dikesrenarne, sov
+middag till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna, när de
+inte mjölkade.
+
+Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och återknöt det gamla
+jägarförbundet med Norman. Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i
+rörelse, hade fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke vidare,
+och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin stilla gång.
+
+Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet, inträffade emellertid en
+händelse, som verkade likt en kastvind på Carlssons farkost, nyss utlupen
+med fulla segel. Hustrun kom nämligen ner med ett dödfött, alldeles för
+tidigt fött foster. Omständigheterna voro dessutom oroande och läkaren
+förklarade bestämt, att nu var det slut: inga barn mer!
+
+Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han endast till utsikt för
+framtiden att komma på undantag. Som gumman därtill var krasslig efter
+förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att inträda förr
+än drömt var. Gällde sålunda att väl begagna tiden, göra sig vän av den
+orätta mammon, samla i ladorna och tänka på morgondagen.
+
+Nu blev det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket skulle i hast upphjälpas;
+varför, det angick ingen. Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny
+stuga; varför, det behövde han inte skriva någon på näsan; jägarvurmen
+måste i hast stävjas hos Norman, som än en gång lockades från sin vän;
+och Rundqvist fångades in och blåstes upp med ökade förmåner. Det
+plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder de kommunala bestyren
+fingo ligga nere.
+
+Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt inne hos sin gumma och
+läste ibland ett ord för henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken;
+talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare känslor, utan
+att rätt kunna förklara sig, vart han ville hän. Gumman tyckte om att ha
+sällskap och höra någon prata, så att hon satte värde på dessa små
+uppmärksamheter utan att vidare fästa något avseende på vad dessa
+dödsberedelser kunde innebära.
+
+En vinterafton, när viken låg, fjärdarne voro ofarbara och man varit
+instängd fjorton dagar, utan att kunna hälsa på en granne, utan att få
+ett brev eller en tidning; då ensamheten och snön låg tyngande över
+sinnena och den korta dagen endast tillät obetydligt med arbete, hade
+folket samlats i köket och Gusten med dem. Elden brann i spisen och
+pojkarne sutto och byggde på not; flickorna spunno och Rundqvist satt och
+slöjdade spadskaft. Snön hade fallit hela dagen och gick redan över
+fönsterrutorna, så att det såg ut som ett likrum inne i köket, och varje
+kvart måste en karl ut och skotta från dörren, så att man inte skulle
+snöa in och inte kunna komma till ladugården att mjölka och nattfodra.
+
+Nu var det Gustens tur att gå och skotta; med oljerocken och sydvästen
+över sin tröja och uttermössa lagade han sig att komma ut; bände upp
+farstudörren, mot vilken drivorna lagt sig och stod ute på backen i yran.
+Luften var svart, snöflingorna voro gråa som malar, stora som hönsfjädrar
+och singlade ner oupphörligt, oupphörligt, lade sig tyst på varandra,
+lätt först, tyngre sedan, packade sig och växte. Det gick redan upp på
+stuguväggen ett gott stycke och endast i fönsternas övre kant skimrade
+ljusen inifrån igenom. Gusten såg, att det lyste ifrån stugan, där han
+visste att modern och Carlsson voro inne. En hastigt påkommen nyfikenhet
+förledde honom att pilla ner den övre snön, så att han fick ett kikhål,
+och stigande upp på drivan kunde han titta in i rummet. Carlsson satt som
+vanligt framför chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig,
+ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut som ritningen på en
+riksbankssedel; med pennan lyftad i högsta hugg syntes han tala för
+gumman, som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan till någon
+skrivning. Gusten satte örat till rutan, men han hörde bara ett mummel
+för dubbelfönsternas skull. Bra gärna ville han dock ha reda på vad som
+försiggick, ty han anade, att det rörde honom på det närmaste, och han
+hade lärt sig, att det var viktiga saker, som kunde avgöras, när man
+skrev på tryckt papper.
+
+Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig halmskorna och kröp upp för
+trappan, tills han kom upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på
+magen och med huvudet hängande ner mot dörren kunde han höra vad som
+talades inne i stugan hos modern.
+
+-- Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton mellan kolportörens och
+kommunalmannens, livet är kort och döden _kan_ komma över oss, innan vi
+veta det. Vi _måste_ därför vara betänkta på att gå hädan, antingen det
+nu sker i dag eller i morgon, det är _alldeles_ detsamma! Skriv därför nu
+så gott först som sist.
+
+Gumman tyckte inte om att höra så mycket om döden, men Carlsson hade nu i
+månader inte talat om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd att
+sätta mot det talet.
+
+-- Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är det inte mig, om jag dör i
+dag eller om tio år, och jag kan leva länge än.
+
+-- Asch, jag har inte sagt att du _ska_ dö, jag har bara sagt, att vi
+_kan_ dö, och om det sker i dag eller i morgon eller om tio år, det är
+alldeles detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara!
+
+-- Ja, men det förstår jag inte, strävade gumman emot, som om döden ville
+komma och ta henne, det kan väl inte...
+
+-- Jo, men det är alldeles detsamma, när det ändå ska ske! Kanske det
+inte är så! Jag vet inte, jag! Skriv i alla fall!
+
+Det var som att lägga ett rep om halsen och dra till, när Carlsson kom
+med sitt: Jag vet inte, jag, och gumman kunde inte reda sig längre, utan
+gav efter.
+
+-- Nå, vart vill han komma nu? frågade hon uttröttad och uttråkad av det
+långa talet.
+
+-- Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande, ty sådan är människans
+första plikt; och därför ska du skriva.
+
+I detsamma öppnade Clara på köksdörren och frågade utåt efter Gusten, som
+icke ville röja sig och därför förblev tyst utan att dock kunna höra vad
+som följde inne i stugan.
+
+Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner, stannade utanför
+stugdörren och hörde de sista avgörande orden från Carlsson, vilka läto
+honom sluta till, att skrivningen var verkställd och ett testamente
+uppsatt.
+
+När han kom in i köket igen, såg folket, att det var något med honom. Han
+talade i förtäckta ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han hört
+skrika, om att det vore bättre att gå till sjös än sitta hemma och låta
+lusen äta sig, att lite vitt ibland fodret kunde ge kampar kurage, men
+också sätta döden på dem, om det blev för mycket.
+
+Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst människovänlig,
+underrättade sig om Gustens arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram
+timglaset och lät den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro
+dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola vi dö! Tjo!»
+
+Gusten låg länge vaken om natten, och många mörka tankar och svarta
+planer korsade sig i hans huvud; men han var ingen stark själ, som kunde
+ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om tankar i handling, utan
+när han tänkt igenom en sak, lämnade han den såsom fullbordad.
+
+Efter att ha sovit några timmar och drömt om andra saker, var han lika
+glad igen och lät udda vara jämnt, litande på att med dag skulle komma
+råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera sådant.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+VÃ¥ren kom igen, svalorna reparerade sina bon och professorn kom
+tillbaka.
+
+Omkring hans stuga hade Carlsson under årens lopp röjt en trädgård,
+planterat syrener, till vilka han hämtat skott och ympar från
+prästgården, fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer.
+Det började därför se herrskapslikt ut på gården. Och ingen kunde neka,
+att utbördingen dragit in trevnad och välstånd med sig, att han fått
+kreatur och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och med priset på
+fisken hade han drivit upp i staden och inrättat sig med ångbåten, så att
+de långa tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras.
+
+Nu, när han slappade av och var trött samt hölls med bygget på sin stuga,
+så klagade man.
+
+-- Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är! svarade Carlsson. Var
+och en för sig och Gud med oss alla!
+
+Och han hade nu sin stuga under tak, började anlägga trädgård och
+plantera omkring den, väga och röja. Och han hade byggt sin stuga med en
+viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade bara två rum och kök
+nere, men den såg ändå ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man
+kunde inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i höjden och
+låtit takskägget springa långt ut över väggen; eller om det låg i att han
+sågat »krucifixer» i täckbrädena, eller om det var verandan, som han satt
+upp framför dörren med några trappsteg. Där var inga dyrbarheter, men det
+såg ändå litet villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret var
+svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro vitstrukna och verandan,
+ett lätt tak på fyra stolpar, var blåmålad. Och så hade han haft förstånd
+att välja plats, alldeles under bergroten och så att två gamla ekar
+råkade stå mitt framför, ungefär som början till en påtänkt allé eller
+park. Och när man satt på verandan, hade man deri vackraste utsikten:
+viken med vassarne, den långa gröna källängen och en sänka genom
+kalvhagen, så att man såg båtarne längst bort i sundet.
+
+Gusten gick och blängde på allt detta, önskade det ogjort och såg det an
+som på en geting, vilken hålls med att slå fast sitt näste under
+takstolarne och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt ägg och
+kanske blir kvar med sin avkomma. Men han hade inte kraft att ta dän
+honom, och därför blev han sittande.
+
+Gumman var krasslig och tyckte, att allt var bra som det gick, och i
+förkänslan av det rammel, som skulle uppstå, när hon gått all världens
+väg, såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var han i alla fall,
+skulle ha ett tak över huvet och inte gå som en stackare. Hon förstod
+inte rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke var rätt
+tillgånget med bouppteckning, arvskiften och testamenten, men det fick
+bli sedan, bara hon slapp ifrån det, och någon gång skulle det bryta
+löst, om inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka på att gifta
+sig, och några sådana tankar torde någon ha satt i huvet på'n, för han
+var inte sig lik mer, utan gick och såg vurmig ut.
+
+En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson i sitt nya kök och murade på
+spisen, då Clara kom och ropade honom:
+
+-- Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut med en tisk herre, som
+söker honom!
+
+Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna och gjorde sig i ordning ta
+emot, nyfiken vad det ovanliga besöket kunde gälla.
+
+Kommen ut på verandan stötte han på professorn, som medförde en herre i
+långt svart skägg och som såg skarp ut.
+
+-- Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade professorn och visade
+med en gest på sitt sällskap.
+
+Carlsson borstade av en sittplats på verandans bänk och bjöd sitta.
+
+Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade på stående fot, om
+Rågholmen kunde få köpas.
+
+Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen var kanske tre tunnland stor
+med bergknallar, lite granskog och endast obetydligt fårbete.
+
+-- Till industriellt ändamål, uppgav direktören och frågade, vad den
+kostade.
+
+Carlsson var villrådig och bad om betänketid, tills han kunde utlura, vad
+det var som gav holmen dess oväntade värde. Men det var icke direktörns
+mening, att han genast skulle få veta det, utan han upprepade än en gång
+sin fråga om vad holmen kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock
+ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns moltum!
+
+-- Å, den kan väl inte vara så dyr, menade Carlsson, men jag måste tala
+vid gumman och sonen först.
+
+Och så sprang han ner till stugan; blev borta en bra stund och kom igen.
+
+Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att komma fram med sin
+anhållan.
+
+-- Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde han slutligen fram.
+
+Nej, det ville inte direktören.
+
+-- Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl inte det är för mycket, fick
+Carlsson fram med andan i halsen och svetten i pannan.
+
+Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram plånboken och lade fram tio
+stycken hundrakronor.
+
+-- Här är ett så länge i hand och de fira kommer på höst. Är det rätt?
+
+Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld på sina översvallande
+känslor och svarade tämligen lugnt, att det var rätt, oaktat han bara
+menat fem hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man ner till gumman
+och sonen för att underteckna köpekontraktet och kvittera summan.
+Carlsson blinkade och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle
+hålla med, men de förstodo ingenting.
+
+Slutligen tog gumman på sig glasögonen och läste, efter att ha skrivit
+under.
+
+-- Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men Carlsson sa ju hundra.
+
+-- Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt, Anna Eva. Kanske jag
+inte sa tusen, Gusten? Här blinkade han alldeles rysligt, så att
+direktören såg det.
+
+-- Ja, nog _tyckte_ jag han sa tusen! höll Gusten med så gott han kunde.
+
+Skrivningen var över och direktören förklarade nu, att han ämnade för
+sitt bolags räkning ta upp en fältspatgruva på Rågholmen.
+
+Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade nånsin tänkt på den
+skatten, utom Carlsson, som nog hade haft sina tankar ditåt, men saknat
+kapital, drog han till med.
+
+Direktören omtalade då, att fältspat var en röd stensort, som nyttjades
+på porslinsfabriker. Om åtta dar skulle förvaltarens hus, som redan var
+beställt på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle
+arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med trettio man skulle
+arbetet vara i gång.
+
+Och därmed reste han.
+
+Det hade kommit så hastigt över dem, detta guldregn, att de inte hade
+haft tid att uträkna alla följderna. Tusen kronor på bordet, fyra tusen i
+höst, för en värdelös kobbe; det var för mycket på en gång. Och därför
+sutto de hela aftonen i endräkt och spekulerade över vad som kunde falla
+på dem oberäknat. Naturligtvis finge man sälja fisk och andra produkter
+åt så många arbetare och förvaltarn, ved också, det var ingen fråga om
+det; och så kom direktören ut, kanske med familj, och ville bo där på
+sommarnöje; och då kunde man naturligtvis sätta upp hyran åt professorn,
+och Carlsson kunde kanske få hyra ut sin stuga åt någon och det skulle
+bli så bra alltsammans.
+
+Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och satt vid klaffen halva
+natten för att räkna.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson täta Dalaröbud, återkom med
+snickare och målare och höll små mottagningar på sin veranda, där han
+ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack konjak och rökte pipa,
+övervakande arbetet, som nu framskred med stark fart.
+
+Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända ut i köket, där också en
+Bolinderspis murades in; fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som
+lyste på långa håll, verandan ströks om och blev vit och rosenröd samt
+fick en blå och vitrandig bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård
+och trädgård sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med vita
+knoppar. Folket stod långa stunder och gapade på härligheten, men Gusten
+stod helst på avstånd bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan
+eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda.
+
+Det var en av Carlssons drömmar, drömda i riktigt klara nätter, att sitta
+som professorn på en veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett
+konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en pipa -- cigarr hellre,
+men det var för starkt för honom ännu.
+
+Och han satt där en morgonkvist åtta dagar senare och hörde en ångbåt
+blåsa i sundet utanför Rågholmen.
+
+-- Nu kommer de, tänkte han, och som patron på stället ville han vara
+schangtil och ta emot dem.
+
+Därför gick han ner i stugan och klädde sig, skickade efter Rundqvist och
+Norman, att de skulle komma och följa honom till Rågholmen och ta emot de
+främmande herrarne.
+
+Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och Carlsson satt till rors.
+Pojkarne fingo då och då en påminnelse om att ro i takt, så att man kom
+fram som folk.
+
+När de krökt om sista udden och sundet öppnade sig, på ena sidan
+begränsat av Storön och på den andra av Rågholmen, tedde sig en praktfull
+anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt, prydd med flaggor
+och signaler, och mellan båten och land gingo små jollar med matroser i
+blåa och vita tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd av den
+blottade fältspaten, stod en klunga herrar och ett stycke ifrån dem en
+musikkår, vars mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta
+granarna.
+
+Våra roddare från Hemsö undrade, vad man kunde skaffa däruppe, och rodde
+i skjul för klippan för att kunna komma så nära som möjligt och se och
+höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder samlingsplatsen, hördes ett
+susande i luften som om tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som
+om det kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om hela holmen
+spruckit.
+
+-- Vad hålen! var allt vad Carlsson hann säga, ty i nästa ögonblick kom
+ett stenregn plumsande omkring båten, efterföljt av ett grusregn och så
+ett hagel av småsten.
+
+Och så talade en röst uppe på berget; talade om storslöjd och näringar,
+ackumulerat arbete och så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo.
+
+Rundqvist trodde, att det var en predikant, och tog mössan i hand, men
+Carlsson förstod, att det var direktionen, som talade.
+
+-- Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha mycket sten här framför
+oss, och jag slutar mitt tal med att önska, det de alla må varda bröd!
+
+-- Bravo!
+
+Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertågande till
+stranden, alla bärande små stenbitar i handen, som de fingrade på under
+skratt och stoj.
+
+-- Vad gör ni där med båten! skrek en herre i flottans uniform åt
+Hemsöarne, som vilade på årorna.
+
+De visste inte, vad de skulle svara, men hade inte trott, att det var
+farligt att titta på ståten.
+
+-- Hm! Det är patron Carlsson själv ju! upplyste direktör Diethoff, som
+kommit fram. Det är ju vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät
+frukost med oss nu!
+
+Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades snart om att bjudningen
+var allvar, och snart satt han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord,
+som han aldrig sett maken till. Han hade krusat först, men herrarne voro
+så ofantligt gemena och tilläto icke, att han tog av sig förskinnet en
+gång. Men Rundqvist och Norman fick äta i förn med manskapet.
+
+Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset härligare. Mat som han inte
+visste namn på och som smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen
+alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas stodo framför hans
+och alla de andra herrarnes platser; och det dracks viner som var som att
+lukta på ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i näsan, som
+kittlade i benen och som narrade en att skratta. Och under allt detta
+blåste musiken så ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en
+ville gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt gjorde det
+så gott i hela kroppen så en ville dö.
+
+Och när allt var till ända, talade direktören för värden på stället,
+berömde honom för att han hedrade sitt stånd och icke övergav
+modernäringen för en osäker vinning på andra områden, där nöden gick arm
+i arm med lyxen. Och så skålade de med honom. Carlsson visste inte, när
+han skulle skratta eller vara allvarsam, men han såg herrarne skratta,
+när han tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då skrattade
+han med.
+
+Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer och man reste sig från
+bordet. Carlsson, ädel som en lycklig, gick fram i förn för att se efter
+om pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och bad honom
+stiga in i hytten ett ögonblick.
+
+Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom ett förslag, att han, för
+att konsolidera sin ställning och kunna uppträda vid förefallande behov
+med mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle teckna sig för
+några aktier.
+
+-- Ja, si det förstår jag mig inte på, menade Carlsson, som hade litet
+lukt på affärskutymer och visste, att man aldrig skulle avsluta några
+köp efter att ha druckit.
+
+Men direktören släppte honom icke och efter en halv timme hade Carlsson
+fyrtio aktier à hundra kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt
+uttryckligt löfte på att bli revisorssuppleant. -- Carlsson bad honom
+skriva upp ordet! -- Inbetalningarne talades inte om; de skulle gå »pö om
+pö» och à konto.
+
+Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och bilinervatten, så att
+klockan blev sex, när Carlsson skulle i båt.
+
+Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han ej förstod, utan tryckte
+han alla matrosernas händer, som stodo vid trappan och bad dem hälsa på,
+när de kommo i land.
+
+Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande kuponger lät han ro sig
+hem, sittande vid roret med en regalia i mun och en korg punsch mellan
+knäna.
+
+När han kom hem, svällde han av salighet, bjöd på punsch ända ut i köket,
+visade aktiebreven, som sågo ut likt jättestora riksbankssedlar; ville
+bjuda ner professorn och bemötte de andras invändningar däremot med att
+han var revisorssuppleant och kunde vara lika så god som en tisk
+musikant, som inte var någon lärd och inte heller därför någon riktig
+professor. Han hade bålstora planer; ville grunda ett enda stort
+strömmingssalteribolag för skärgården, inkalla tunnbindare från England,
+befrakta fartyg med salt direkt från Spanien! I samma andedrag talade han
+om modernäringen, dess representanter och framtid, uttryckte sina
+farhågor och förhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i
+tobaksmoln och glada hägringar om Hemsös lysande framtid.
+
+Carlsson var uppe på tinnarna och han fick svindelanfall. Modernäringen
+blev satt i bakgrunden, och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han
+gjorde bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda och drack
+konjak med bilinervatten, under det arbetarne åsågos knacka stenar för
+att få ut kvartsådrorna, som utgjorde det svåraste hindret för hela
+bergets utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren var en för
+detta gruvbas, som hade nog förstånd att stå väl med aktieägaren och
+revisorssuppleanten och som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge
+affären skulle kunna gå.
+
+Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt lilla inflytande på
+Hemsöbornas fysiska och moraliska välbefinnande, och närvaron av trettio
+ogifta arbetare började visa sina verkningar.
+
+Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela dagen från berget; ångbåtar
+visslade i sundet; jakter kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk
+i land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården; slogo lovar kring
+brunnen och ladugården; falkade efter flickorna; ställde till dansar;
+söpo med pojkarne och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna och om
+dagarne var det ingen ordning med dem; sovo på ängarne, stodo och nickade
+framför spisen. Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle
+kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den herrn på brännvin, så
+måste det alltid finnas konjak i huset. Men man fick sälja fisk och smör,
+och pengar strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom oftare på
+bordet än förr.
+
+Carlsson började bli fet och gick i ett litet halvrus dagen om, dock utan
+att bli överlastad, och sommaren förflöt som en enda lång fest för honom,
+som delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och naturförsköningar
+hemma kring knutarne.
+
+Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn i åtta dagar och kom hem en
+tidig morgonstund, då han mottogs av gumman med den oroande
+underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på Rågholmen. Där hade
+nämligen varit tyst i fyra dygn; inte ett skott var lossat och inga
+ångbåtsvisslor hade hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med
+tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan. Förvaltaren hade icke
+heller varit synlig, och arbetarne hade upphört att dra kring ön om
+kvällarne. Det måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta, lät
+Carlsson spänna för, som han kallade det, när han skulle låta ro sig till
+gruvan. Ekan hade han låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett
+mera patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade han skaffat sig
+en talja av en gammal gardinkordong, så att han kunde sitta rak och
+styra, varförutom han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd, så att
+det såg ståtligt ut, när han kom farande.
+
+Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet och ängslan, och när de
+kommo i höjd av Rågholmen, förvånades de över den ödslighet, som där
+rådde.
+
+Där var tyst som i graven och ingen människa syntes till. De stego i land
+och klättrade bland stenflisen upp till gruvan. Förvaltarens stuga var
+borta; alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen, som skjulet
+kallades, stod på sin plats, men utrymd och spolierad, så att allt som
+löst varit var borttaget: dörrar, fönster, bänkar, lavar.
+
+-- Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.
+
+-- Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät spänna för igen, men denna
+gång till Dalarö, där han måste ha brev liggande på posten.
+
+Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från direktören, som
+förkunnade, att bolaget upphört med sin verksamhet i anseende till
+råvarans otjänlighet. Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen
+kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och underlåtit
+inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer mera mellan bolaget och
+merbemälte Carlsson och konsorter.
+
+-- Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson. Nå, man får vara nöjd.
+
+Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från land, ruskade han på sig
+och var lika torr igen, och än torrare kände han sig, då han läste i ett
+postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om de hade lust att
+bortföra den.
+
+Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den färden, berövad en massa
+pengar och sin ärofulla titel. Gusten ville lägga lök på laxen och riva
+upp i saken, men Carlsson strök över alltsammans med en gest:
+
+-- Asch, det var visst värt att tala om. Det var då rakt inte något att
+tala om.
+
+Men dagen efter var han i full verksamhet med sina tre man och stora
+»landjan» att hämta bräder och tegel från Rågholmen. Och innan man visste
+ordet av, hade han rest sig en sommarhydda på ett rum och kök nere vid
+sundet på en plats, som ingen tänkt på, men varifrån man hade utsikt både
+över byn och fjärden.
+
+Sommaren var förbi och dess luftiga dröm. Vintern stundade, och luften
+blev tyngre, drömmarne mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende,
+ljusare för somliga, mera hotande för andra.
+
+
+
+
+SJUNDE KAPITLET.
+
+Carlssons sanndrömmar; chiffonjén bevakas,
+men utredningsmannen kommer
+och stryker streck över alltsammans.
+
+
+Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit fullt vad man plägar
+kalla lyckligt. Gumman var till åren, om icke lastgammal, och Carlsson
+stod i begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina nu ingångna
+fyrtio år hade han mest släpat för brödet och framkomsten, och den
+flickan han ville ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme och
+såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet pocka, kanske starkare
+än annars, emedan han icke haft så strängt arbete sista året, och kanske
+även därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde. Hans tankar
+började därför att spela, när han satt i köksvärmen, och hans ögon vande
+sig att följa Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan. Blicken
+stannade småningom, slog sig ner och vilade, gjorde små utflykter hit och
+dit, flög bort, kom igen. Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och
+vart han gick såg han henne. Men det var en annan, som också såg, men ej
+på Clara, utan på ögonen, som följde henne, och ju mer hon såg, dess mer
+trodde hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes öga, som
+värkte och rann.
+
+Det var några dagar före julafton. Mörkret hade fallit, men månen hade
+kommit upp och lyste klar över snöhöljda granar, över den blanka viken
+och den vita marken. En snål nordanvind drog fram och sopade torrsnö för
+sig. Men inne i köket stod Clara och eldade bakugnen, medan Lotten
+arbetade i degtråget.
+
+Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann som en katt i värmen;
+hans ögon voro ute på spel och de gassade sig och gonade sig, när de
+stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur linnet.
+
+-- Ska du mjölka först, innan vi sopar opp? frågade Lotten.
+
+-- Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig en fårskinnskofta, sedan
+hon lagt undan raka och viska.
+
+Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när hon gått ut, steg
+Carlsson upp och gick efter.
+
+Om en stund kom gumman ifrån stugan och frågade efter Carlsson.
+
+-- Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte Lotten.
+
+Utan att vänta på närmare besked, tog gumman en lykta och gick också ut.
+
+Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända om och ta på sig något,
+efter som det bara var ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne
+och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom raskt nog upp till lagården,
+gick strax in i fjöset, där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna
+och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det svaga månskenet,
+som föll in genom spindelvävar och höboss på rutorna, såg hon korna vända
+sina huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret grönt lysande
+ögon. Pallen stod där och stävan också. Men det var inte det hon ville
+se, det var något annat, något hon för all världen aldrig ville ha sett;
+något som lockade henne som en halshuggning och som skrämde livet ur
+henne.
+
+Så gick hon då över ströhögarne fram genom fähuset och kom in till fåren.
+Där var mörkt och tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu.
+Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej, det var inte det hon
+ville se. Så gick hon vidare och kom in till hönsen, som krupit upp på
+pinnarne och småskrockade, som om de nyss blivit väckta.
+
+Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i månskenet igen. Två par skodon,
+ett mindre och ett större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de voro
+blåa i skuggorna, och de ledde bort till hagledet, som var avlyftat. Hon
+följde efter, som om hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter
+marken som en stolpketting, vid vilken hon var angjord och som nu hivades
+från ett osynligt ställe inne i hagen.
+
+Och det drog och drog, drog henne in i samma hage, förbi samma stätta,
+under samma hasselbuskar, där hon en annan gång, en ryslig gång, hade
+upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas. Nu stodo hasslarne
+nakna och buro bara de nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och
+ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande för vinden, men så
+tunna, att man kunde se stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem.
+
+Och mera ketting, mera ketting stacks ut; slingrade in under granarne,
+som lossade sin snö över hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem,
+rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner på hals och rygg och
+kylde och vätte.
+
+Allt längre och längre bar det av inåt skogen, där tjädern flög upp från
+sin nattkvist och skrämde henne, ut över kärr, där tuvorna gungade --
+över gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över.
+
+Två och två gingo spåren, de ena små, de andra stora, sida vid sida,
+ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; över
+stubbåker, där snön blåst av, över stenrös och diken, gärdselhögar och
+vindfällen.
+
+Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon frös om huvudet och var
+valhänt, stack de magra, röda händerna under kjolen och blåste i dem
+emellanåt. Hon ville vända om, men det var för sent och hon kunde ha lika
+långt tillbaka som att gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en
+aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde som de frusit i
+nordanvinden; och så kom hon till en stätta. Månskenet föll klart och
+skarpt, så att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon märkte
+intrycket av Claras kjol, av koftan med fårskinnsbrämet. Det var här
+således! Här! Hon darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is,
+brann som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon satte sig utmattad
+ner på stättan, grät, skrek, lugnade plötsligt av, steg upp och gick
+över. På andra sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon
+ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården. Vinden blåste skarpt och
+kändes gå mitt igenom ryggen, slet i hårtestarne och isade näsborrarne;
+halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande skivan, hörde
+den torkade vassen susa om öronen, knäckas under fötterna, och hon slog
+ikull på en infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om döden
+varit efter henne och bränt henne i ryggen, nådde andra stranden, men
+gick mitt igenom isen, som av det utfallande vattnet lagt sig som
+fönsterrutor på dybotten och som klingande och krasande brusto under
+hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt benen, men hon vågade inte
+skrika för att inte någon skulle komma och fråga henne var hon varit.
+Hostande som bröstet ville spräckas, släpade hon sig upp ur vaken, smög
+sig uppför backen, gick rätt in i stugan till sängen, lade sig ner och
+bad Lotten göra eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där blev
+hon liggande.
+
+Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och fårfällar över sig, elda upp
+med långved, men frös ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt
+ute i köket.
+
+-- Är du sjuk, mor? frågade han med sitt vanliga lugn.
+
+-- Nu är jag där, svarte gumman pustande, och jag går aldrig igenom.
+Stäng dörrn och gå i chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på
+hyllan, du vet!
+
+Gusten blev nedslagen och lydde.
+
+-- Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster hand och ta det stora
+pappersbrevet... Så där... Lägg det på elden.
+
+Gusten lydde, och snart flammade det på härden, knorrade sig och kolade
+sig.
+
+-- Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån! Stoppa nyckeln på dig!
+Sitt nu här och hör på mig, för i morgon kan jag inte tala mer.
+
+Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde han det var allvaret.
+
+-- När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars peschaft, det har du
+själv, och så sätter du sigill för alla nyckelhålen, tills rättens herrar
+kommer.
+
+-- Och Carlsson? frågade sonen tvekande.
+
+-- Den blir på undantaget; det lär väl ingen kunna ta ifrån 'en; men
+inget mer; och kan du lösa ut honom, så gör det! Gud vare med dig,
+Gusten; du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men du hade väl dina
+skäl. Och nu, sir du, när jag reser, så ska du vara förståndig. Ingen
+stoftkista med silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de har
+betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor; men klockor vill ja ha,
+och vill pastorn säga några ord, så må han det, och du kan ge honom far
+dins sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun; och sen, Gusten,
+ska du se dig om att få gifta dig; ta en flicka du tycker om och håll dig
+till henne, men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör det också
+ingenting ont; men ta inte opp någon nerifrån; de bara äter dig som lus;
+och lika barn leka bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se åt
+få somna.
+
+Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk, men förtröstansfull.
+
+-- Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort, så ska vi skicka efter
+doktorn.
+
+-- Det behövs inte, svarte gumman och vände sig åt väggen.
+
+Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän igen.
+
+-- Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte var det värt att bli ond för
+ingenting! Vill du, att jag ska läsa ur boken för dig?
+
+-- Det behövs inte! var allt vad gumman svarade. Carlsson, som märkte,
+att här inte var något mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat
+arbete, tog saken, som den var, och satte sig på pinnsoffan att vänta.
+Som affärerna voro klara och gumman inte hade lust eller kraft att
+meddela sig, så var ingenting att tillägga; och vad som rörde Gusten och
+honom, det skulle nog bli bra med sen. Att hämta en läkare tänkte ingen
+på, ty folket var vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse
+med land avbruten.
+
+I två dygn bevakade de kammaren och varandra, och när den ena somnade in
+på en stol eller soffan, tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart
+någon rörde på sig, spratt den andra upp.
+
+På julaftonsmorgon var madam Carlsson död.
+
+Det var för Gusten som om navelsträngen först då blivit avklippt; som om
+han blivit lössliten från moderslivet och blivit en självständig man.
+Sedan han lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under hakan på
+henne, så att munnen inte skulle falla ner, tände han i Carlssons närvaro
+på ett ljus, tog fram petschaftet och lack och förseglade chiffonjén.
+
+De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick fram och ställde sig för
+chiffonjén med ryggen.
+
+-- Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade han.
+
+-- Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, utan jag är bonn på Hemsö, och
+du är undantagsman.
+
+-- Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson.
+
+Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp hanen, så knallhatten
+syntes, trummade på kolven och röt för första gången i sitt liv:
+
+-- Ut! Annars knäpper jag dig!
+
+-- Hotar du?
+
+-- Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkväm
+med rättskarlar på sistone.
+
+Det var besked och det förstod Carlsson.
+
+-- Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i köket.
+
+Julafton var dyster detta år. Lik i huset och inte någon möjlighet att få
+bud efter kista eller svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar
+och fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön var omöjligt, ty
+vattnet var en enda issörja, i vilken man varken kunde ro eller åka eller
+gå.
+
+Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla sig, gingo om varandra,
+sutto till bords tillsammans utan att byta ett ord. Huset var i oordning;
+ingen satte arbetet i gång och alla litade på varandra så att det mesta
+blev ogjort.
+
+Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen. Att komma till kyrkan var
+lika omöjligt som att komma någon annan stans; och Carlsson läste därför
+en predikan i köket. Man kände, att man hade lik i huset, och någon
+julglädje kom ej till stånd. Maten var slarvigt lagad, ingenting färdigt
+i tid och alla voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och inne,
+och som den gamla stod lik i stugan, vistades alla i köket. Där var
+alltså som en inkvartering, och när man inte åt eller drack, så sov man,
+en på en soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller dragklaveret
+föll ingen in.
+
+Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig; men nu förlorar Floden
+tålamodet. Inseende att dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som
+liket börjat förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon och
+snickrade en kista, som sedan ströks gul; och med vad som kunde finnas i
+huset sveptes den döda. Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret
+icke visade tecken till bättring och det var utsikt att få vänta i
+fjorton dagar, måste man till vad pris som helst söka skaffa liket upp
+till kyrkan för att få det i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan
+i sjön och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med kälkar,
+isbillar, yxor och rep. Och tidigt om sjättedagen gåvo de sig i väg på
+den livsfarliga färden. Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man;
+så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få båten opp på kälkarne,
+och när det var väl gjort, fick man ta i och dra; värst var det i
+issörjan, där årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten kom fram
+mer än några tum i sänder; ibland föredrog man att gå framför och hugga
+ränna med isbillar och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom
+utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig igenom den tunna
+skorpan.
+
+Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig tid att äta eller dricka
+och sista fjärden återstod att tillryggalägga. Så långt de kunde se,
+öppnade sig ett enda stort snöfält, här och där med små runda höjningar,
+som voro nedsnöade kobbar; himlen var blåsvart i ostkanten och bådade
+snö; kråkorna kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att söka
+nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle det lika sig till
+töväder, och skälarne hördes böla ute till sjös. Fjärden låg öppen för
+havet i östra sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt föreföll
+ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt havsbanden, men som de
+icke hört något från land på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro
+släckta, men det togo de för alldeles givet mellan jul och nyår.
+
+-- Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson, som mest varit tyst.
+
+-- Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot kälken, men vi ska ta i land
+på Måskläppan och ha en bit mat i oss.
+
+Och därmed styrde man kosan på den kobbe, som låg mitt i fjärden.
+
+Den låg emellertid längre bort än man trott och den förändrade utseende,
+ju närmare man kom, men slutligen hade man den på en kabellängd.
+
+-- Vak förut! skrek Norman, som hade utkik, håll av åt vänster!
+
+Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster ändå, och slutligen hade
+man gått runt kobben. Den hade av sista solvärmen eller av varma
+bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från alla
+sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll, goda råd voro dyra och
+Floden, som tagit allt befäl över manövern, uppkastade genast en
+angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut i vaken och i
+samma ögonblick alla man kasta sig i och sätta ut årorna. Och så blev
+beslutat, så gjordes.
+
+-- Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt fart, släppte kälken
+föröver, vickade till och kistan kom i sjön.
+
+I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, som voro akterom, att hoppa
+i båt, medan Norman och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående på
+iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjönk, innan
+någon fick besinning att tänka på annat än sig själv.
+
+-- Nu få vi gå till prästgården genast! befallde Floden, som i dag var
+mera handlingskraftig än tankeduglig.
+
+Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens fråga, om han tyckte det var
+bättre att stå kvar på isen hela natten, hade han intet att invända,
+helst han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute.
+
+Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid i land, skreko och hojtade
+Ã¥t kamraterna att komma efter, men Floden svarade endast med att vifta
+med handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där prästgården låg.
+
+Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta; Gusten med isbillen först
+för att pröva om det bar; Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig
+i lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru fått och vilket
+man nog skulle kasta på honom.
+
+När de gått en halvtimma, stannade Gusten och pustade; därpå tittade han
+sig omkring på kobbar och stränder för att se, var han befann sig.
+
+-- Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade han; det var inte
+Måskläppan, för den ligger där; och han pekade åt ost. Och där ha vi
+Gillöga tall.
+
+På en långsträckt ö inåt land pekade han ut en tall, som var lämnad ensam
+uppe på en uthuggen skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med
+sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke eller landkänning.
+
+-- Och där ha vi Trälskär.
+
+Han talade för sig själv och skakade på huvudet.
+
+Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i skären och hade haft
+obegränsat förtroende till Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha
+tagit sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera söderut.
+
+Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste ännu något litet, så att
+de kunde hålla landkänningen; de talade inte ett ord, men Carlsson höll
+sig tätt i spåren efter sin vägvisare.
+
+Plötsligen stannade denne och lyssnade. Carlssons ovana öra hörde
+ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan,
+där en molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som insvepte
+synranden, hade stigit upp.
+
+De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus
+och ett dunkande, som nalkades.
+
+-- Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten.
+
+-- Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme ha vi ostvinden här med
+snötjocka, och vill det sig riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete
+hålen hur det går med oss. Raska på nu bara!
+
+Han satte till att småspringa och Carlsson efter; snön susade om fötterna
+och dånet tycktes följa.
+
+-- Nu är det slut med oss! skrek Gusten och stannade, pekande på ett
+ljus, som blixtrade fram bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön
+går öppen!
+
+Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att det var på tok, när Gusten
+var rädd.
+
+Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på ett stenkasts håll kunde se
+snöväggen komma framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro de
+omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var svart som sot. Det blev
+alldeles mörkt kring dem och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt
+och suddigt som en vädersol antytt vägen för dem, slocknade slutligen.
+
+Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde så gott han kunde;
+men han var fetlagd och kunde icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad
+Gusten sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, utan sprang,
+sprang för livet. Carlsson tog honom i rockskörtet, tiggde och bad, att
+han ej skulle löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar, besvor
+honom vid salighet och pina, men ingenting halp.
+
+-- Var och en för sig och Gud med oss! svarade Gusten och bad Carlsson
+hålla sig ett par steg efter, annars skulle isen brista.
+
+Det tycktes den också göra, ty bakom dem brakade det allt mer och mer,
+vad värre var, bruset nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång
+mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne och trutarne skriade
+efter oväntat byte.
+
+Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan honom och Gusten ökades
+och slutligen befann han sig ensam springande i mörkret. Han stannade då
+tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet svar. Det var
+ensamheten, mörkret, kölden, vattnet, som kom med döden.
+
+Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart under fötterna, sprang så
+att han såg, huru snöflingorna gingo baklänges, fastän de hade samma
+riktning som han, och så ropade han igen.
+
+-- Följ med vind, så kommer han väst på land! hördes en flyende röst
+inifrån mörkret, och så blev det tyst igen.
+
+Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att springa, utan modlös lät han
+farten sakta och gick, steg för steg, utan att kunna förmå sig göra
+motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig, dånande; frustande,
+suckande, som om den enkom varit ute på nattligt rovtåg.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan åtta om aftonen och legat
+och läst Stiftstidningen, varefter han somnat in mycket tungt. Men vid
+elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan och hörde henne kalla.
+
+-- Erik! Erik! hörde han i sömnen.
+
+-- Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken.
+
+-- Lugn! Tror du inte jag är lugn!
+
+Fruktande några långrandiga förklaringar, skyndade pastorn sig att
+bedyra, det han var övertygad om lugnet, repade eld på en tändsticka och
+frågade vad som stod på.
+
+-- Det är någon som ropar i trädgårn! Hör du inte!
+
+Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för att höra bättre.
+
+-- Ja, min själ gör det så! Vem... kan det vara?
+
+-- GÃ¥ och se efter, vet jag! svarade frun och gav gubben en ny
+påstötning.
+
+Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt fötterna i sina
+bottforer, tog ner bössan från väggen och satte på en knallhatt; skakade
+ner fängkrutet och gick ut.
+
+-- Hej, vem där! ropade han.
+
+-- Flod! svarade en dov stämma bakom syrenhäcken.
+
+-- Vad fan står nu på, att du kommer så här dags! Ligger gumman i
+själtåget?
+
+-- Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna stämma. Vi ha förlorat
+henne!
+
+-- Har ni förlorat henne?
+
+-- Ja, på sjön ha vi förlorat henne.
+
+-- Men kom in då för all världen och stå inte här i kylan!
+
+Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst ägg, enär han varken ätit
+eller druckit på hela dagen och dessutom haft det hundgörat att springa
+kapp med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått redogörelsen för
+förloppet, gick han in till sin gumma, och efter en liten storm på några
+minuter fick han nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde
+sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det stora köksbordet,
+medan pastorn tog fram brännvin, istersmör, pressylta och bröd och satte
+för den uthungrade.
+
+Därpå rådslogs om vad som kunde göras för de strandsatta. Att gå ut i
+natten och båda upp folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar i
+strand var farligt, emedan det kunde vilseleda fartyg, om skenet
+verkligen förmådde genomtränga tjockan.
+
+Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med, men värre såg det ut för
+Carlsson. Gusten trodde sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att
+Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut», menade han, »som
+om han fått för sina gärningar».
+
+-- Hör du, Gusten, invände pastor Nordström, jag tycker ni ha varit
+orättfärdiga mot Carlsson, och jag vet inte, vad du menar med hans
+gärningar. Hur såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat upp
+hemmanet åt dig? Har han inte skaffat dig sommargäster och byggt dig en
+ny stuga? Och att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha'n; att han
+bad henne göra testamente, det var ju inte ont i att försöka, men att hon
+gjorde det kunde vara mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp
+karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, men inte kunde!
+Va? -- Vill du kanske inte att jag skall fria åt dig hos änkan i Åvassa
+med sina åtta tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte vara
+sträng, och ser du: det finns flera synpunkter på mänskorna än din!
+
+-- Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glömmer jag inte
+på länge.
+
+-- Å strunt, det har du glömt, när du krupit i säng med din hustru; och
+om Carlsson verkligen tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade
+gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang ut om kvällen, så hade
+hon inte förkylt sig. Och inte tog hon väl det så när, att han, unga
+karln, fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken vara utspelt och
+vi få se till i morgon bitti, vad som kan göras. Vi ha söndag och folket
+kommer nog till kyrkan, så vi slipper båda upp dem! Gå nu och lägg dig
+och var lugn, och tänk på, att den enes död är den andres bröd.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen, kom pastor Nordström
+upptågande i sällskap med Flod. I stället för att gå in stannade han i
+hopen, som redan tycktes underrättad om vad som hänt. Och sedan han
+förkunnat mässfall, uppmanade han allt manfolk att samlas med båtarne
+nere vid prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och bärga de
+nödställda. Det förnams visserligen något knot i bakgrunden, där
+utbördingen hade några ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att
+de icke ville undvara gudsordet.
+
+-- Å strunt, invände pastorn, ni är inte så fasligt angelägna att höra
+min spiksoppa, om jag känner er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är
+så skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på såpfjärdingen?
+
+Det gick ett stilla löje genom hopen och betänkligheterna voro hävda till
+hälften.
+
+-- Vi ha för resten söndag om åtta dar och kom då, så ska jag dra er, ska
+ni få se, och tag käringarne med er, så lovar jag ge dem en uppborstning
+för ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur brunnen?
+
+-- Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning från sabbatsbrottet.
+
+Och så skingrades man för att gå hem och klä om sig och gå till sjös.
+
+Snöyran hade upphört, vinden hade gått på norden och det var kallt, klart
+väder. Fjärden gick uppe, blåsvart svallande omkring de bländvita
+kobbarna, när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan.
+Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, medförande yxor och
+draggar. Att segla var ingen tanke på, utan man hade bemannat årorna.
+Pastorn satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de styvaste
+skärkarlarne och medförande båtsman Rapp som utkik och plikthuggare.
+
+Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet ledsen; ett människoliv mer
+eller mindre brukade sjön inte räkna så noga på.
+
+Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet frös genast, måste
+huggas upp och vräkas ut. Ibland kom en isflaga simmande, skrapade mot
+båtborden, dök under och kom upp igen; ibland med infrusna vass-strån,
+löv, pinnar, lösryckta från stränderna.
+
+Pastorn satt med sin kikare och spanade åt Trälskär, där Hemsöpojkarne
+sutto fångna, stundom kastande en hopplös blick utåt fjärden, där
+Carlsson sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett spår på de
+drivande iskakorna, ett spår av en fot, ett klädesplagg eller liket
+självt. Men förgäves.
+
+Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret. Rundqvist och Norman hade
+på långt håll upptäckt undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på
+stranden. Och när båtarne lade till, visade de mera nyfikenhet än
+rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i.
+
+-- Inte så länge man har land under sig! menade Rundqvist.
+
+Som dagen var kort, började upptagningen av ekan genast, och strax därpå
+draggningen efter kistan.
+
+Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon låg, för han hade sett
+mareld lysa på vattnet. Man drog varp på varp, men utan att få upp annat
+än långa tångrevor med musslor och andra kräk på; man draggade hela
+förmiddagen ända till middagen, men utan framgång. Folket började se
+trötta ut och ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en sup och en
+smörgås eller koka kaffe, då Gusten slutligen förklarade, att han icke
+vidare ansåg något kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan ut på
+djupet.
+
+Som ingen var vidare angelägen om att se liket flyta upp och saken
+strängt taget icke angick någon personligen, erfor man en viss lättnad
+över att bli befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras
+bekymmer.
+
+För att emellertid få ett någorlunda avrundat slut på en snöplig
+ändalykt, gick pastor Nordström fram till Flod och frågade, om han ville,
+att de skulle göra något för gumman. Boken hade pastorn med sig, och en
+psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten mottog med tacksamhet
+förslaget, som meddelades åt församlingen.
+
+Solen höll på att sluta sin korta bana och kobbarne lågo rosenröda i
+sista belysningen, när folket samlade sig på stranden i en klunga för att
+övervara den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen. Pastorn
+steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick ut i akterstäven, tog upp sin
+bok, satte sin näsduk mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt
+huvud, under det alla karlarne på stranden ströko av mössorna.
+
+-- Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni den utantill? frågade
+pastorn.
+
+-- Jaa! svarades från stranden.
+
+Och så steg sången dallrande av kölden först, sedan av rörelse över det
+ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som
+ledsagat så många i den sista vilan.
+
+De sista tonerna klingade ut och ekade över vatten, mot skär, genom den
+kalla luften, och det blev ett uppehåll, varunder man endast hörde
+nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i stenarne, måsarnes skri
+och båtarnes huggande i botten. Pastorn vände sitt åldriga, fårade
+ansikte ut mot fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring vilket
+de gråa hårtestarne ristades av blåsten som hänglavar på en gammal gran.
+
+-- Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus vår
+Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen! -- Låtom oss bedja!
+började han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind och våg för att
+höras.
+
+Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, och efter välsignelsen
+sträckte han sin hand ut över vattnet till ett sista farväl.
+
+Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men
+tycktes ännu ha något på hjärtat.
+
+-- Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att -- skulle inte Carlsson också
+haft ett litet ord med?
+
+-- Det var för två, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att
+tänka på honom, svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.
+
+Solen gick ner och man hade endast att skiljas, söka komma hem så fort
+man kunde.
+
+Men man ville ändå visa Floden en sista uppmärksamhet, och sedan avsked
+blivit taget och alla kommit i båt, följde man honom en bit på väg, lade
+så upp båtarne i linje som till skötsättning, hälsade med årorna och
+ropade adjö!
+
+Det var en hyllning åt sorgen, men också åt den unge mannen, som nu
+upptogs i männens självansvariga led.
+
+Och till rors i sin egen eka lät den nye herren till Hemsö sina drängar
+ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets
+blåsiga fjärdar och gröna sund.
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Hemsöborna, by August Strindberg
+
+*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30078 ***
diff --git a/30078-8.txt b/30078-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..94e416d
--- /dev/null
+++ b/30078-8.txt
@@ -0,0 +1,5498 @@
+The Project Gutenberg EBook of Hemsöborna, by August Strindberg
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Hemsöborna
+
+Author: August Strindberg
+
+Release Date: September 25, 2009 [EBook #30078]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HEMSÖBORNA ***
+
+
+
+
+Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
+providing the scans.
+
+
+
+
+
+Transcribers note:
+
+This e-text was produced from Project Runeberg's
+digital facsimile edition of
+  Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv
+printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/
+
+This text has been edited so that this document only contain the book
+Hemsöborna.
+The table of content has been moved to the start of the book.
+
+Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
+changed to use _italics_.
+
+Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
+Learn more at =http://runeberg.org/=
+
+
+
+
+HEMSÖBORNA
+
+AV
+
+AUGUST STRINDBERG
+
+STOCKHOLM
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+
+
+
+
+_Copyright. Albert Bonnier 1914._
+
+STOCKHOLM
+ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914
+
+
+
+
+HEMSÖBORNA
+SKÄRGÅRDSBERÄTTELSE
+
+
+
+
+INNEHÅLL.
+
+
+_Hemsöborna._
+
+1. Carlsson går in i tjänsten ............... 7
+2. Söndagsvila och söndagsvärv ............. 22
+3. Drängen lägger trumf på bordet .......... 40
+4. Det bullrar till bröllop ................ 72
+5. Man slåss på tredje lysningsdagen ...... 100
+6. Ändrade förhållanden ................... 138
+7. Carlssons sanndrömmar .................. 159
+
+
+
+
+FÖRSTA KAPITLET.
+
+Carlsson går in i tjänsten och befinnes
+vara en spelfågel.
+
+
+Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en
+svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta
+honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, innan de kommo i båt.
+De skulle till handelsman och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta
+gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och
+så skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen mot ett
+halvpund småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på
+gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med dopp. Och så kommo de
+äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han
+hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle
+hissa focken, som inte fanns.
+
+Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare och grinade åt manövern,
+när ekan gick över stag och länsade ner åt Saltsäcken.
+
+-- Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling genom vinden; -- stopp
+till! stopp till! och medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara
+knuffat undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades Lotten få
+ekan opp i vinden igen, så att nu strök det ner åt Aspösund med god
+gång.
+
+Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med blå ögon och näsa krokig
+som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna
+förstod han inte alls, och han var också kallad ut till Hemsö för att ta
+hand om åker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med, sedan
+gubben Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.
+
+Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna om ställningar och
+förhållanden, så fick han riktiga skärkarlssvar:
+
+-- Ja si, det _vet_ jag inte! Ja si, det kan jag _inte_ säga! Ja si, det
+vet jag _rakt_ inte.
+
+Så dem blev han inte klok på!
+
+Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gäckade bakom
+kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar
+och strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av
+ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man
+förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke;
+än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp
+ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över dem; en
+yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och
+måsar, som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut, där
+stjärnorna gingo ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en
+stor ångare, som släpade fram en lång rad runda ljus, utsläppta genom
+salongsventilerna.
+
+Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar,
+så många, att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark.
+
+»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär detsamma som att
+inför stadsbon vara från landet.
+
+Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så att man måste ta ner och
+ro. Och snart inkomna i ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en
+stuga inne mellan alar och tallar.
+
+-- Nu ä vi hemma, sa Clara och båten sköt in i en smal vik, där en ränna
+var huggen genom vassen, vilken rasslade mot båtsidorna, och väckte en
+lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok.
+
+Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig uppe vid stugan.
+
+Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och urlastningen började.
+Seglet rullades på råt, masten togs ur, och stagen virades med tågnålarne
+omkring. Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar, knyten
+lågo snart på bron.
+
+Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen och såg idel nya och
+ovanliga ting. Utanför bron låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed
+brons långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare, fästor,
+draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och på broplankorna stodo
+strömmingstrummor, tråg, tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet
+låg en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade ejdrar,
+skrakar, prackor, svärtor, knipor, och under takskägget lågo på hållare
+segel och master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar,
+lakklubbor. Och på land stodo gistgårdar med strömmingsskötar, så stora
+som de största kyrkfönster, flundernät med maskor, som man kunde få armen
+i, abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste slädnät; men rätt opp
+från bron gick det som en herrgårdsallé med två rader klykstör, och på
+dem hängde stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu lyktan och
+kastade sitt sken på sandgången, som gnistrade av musselskal och torkade
+fiskgälar, och i noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost i
+spindelnät. Men lyktan lyste också på ett gammalt gummansikte, som
+tycktes torkat av blåst, och på ett par små vänliga ögon, som krumpit
+ihop vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan, en raggig best,
+som kunde gå lika bra i sjön som på land.
+
+-- Nå, ä ni hemma nu, kära hjärtans, hälsade gumman, och har ni gossen
+med er?
+
+-- Jo, här ä vi, och här ä Carlsson, ska moster se! svarte Clara.
+
+Gumman torkade sin högra hand på förklädet och räckte den åt drängen.
+
+-- Välkommen då, Carlsson, och må han trivs hos oss. Har ni fått med
+kaffet och sockret, flickor, och seglena är inne i bo'n? Så, kom då opp,
+så ska ni väl ha er något att äta.
+
+Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson tyst, nyfiken, i väntan
+att få reda på huru hans liv skulle ställa sig på den nya platsen.
+
+Det brann eld i spiseln inne i stugan och det vita slagbordet hade en ren
+duk på; och på duken stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett
+timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar med rosor och
+förgätmigej; en nybakad bulle och skörtorkade skorpor, en smörtallrik,
+sockerskål och gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson fann
+rikemansaktig och som han ej väntat sig så långt bortom all ära och
+redlighet. Men stugan själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade
+henne i det flammande skenet från spiseln, som korsade sig mot
+talgljusets i mässingsstaken och lyste i mahognychiffonjéns något suddiga
+polityr, speglade sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel,
+gnistrade i silverinläggningarne på de långa fågelbössornas damascherade
+pipor och ritade upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av postillor,
+psalmböcker, almanackor och bondepraktikor.
+
+-- Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson, som var en nyare tids
+barn, sprang verkligen inte ut på logen, utan steg genast fram och satte
+sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade med hans kista, som kom
+ut i köket, vilket låg på andra sidan farstun.
+
+Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet; krokade på igen och
+gav henne ett litet kok samt förnyade bjudningen, denna gång med tillägg,
+att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.
+
+Drängen satt och rullade mössan och passade på vindkasten, hur han skulle
+ställa sina segel, för det var alldeles tydligt, att han beslutat sig för
+att stå väl med vederbörande, men som han inte visste ännu, om gumman var
+av den sorten som tålde att man pratade, vågade han inte slå opp
+språklådan med detsamma, förrän han hade hört var landet låg.
+
+-- Det var en rasande rar chiffonjé, det där, tog han till och fingrade
+på mässingsrosorna.
+
+-- Hm! sa gumman, men det är inte så mycket i henne.
+
+-- Hå, det vet jag visst det, smickrade Carlsson på och trädde in
+lillfingret i nyckelhålet till klaffen; där är nog moltum, där!
+
+-- Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon kom hem från auktion,
+men Floden skulle i jorden, och Gusten på exesisen, och så har det ingen
+reda varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde nya stugan, som
+ingen nytta var till, och så gick det undan för undan. Lägg i sockret nu,
+Carlsson, och drick en kopp kaffe.
+
+-- Ska jag börja, jag? krusade drängen.
+
+-- Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman. Den välsignade gossen är
+ute på sjön med bössan och så tar han Norman med sig, så det blir aldrig
+något uträttat. Bara de kan komma ut och klå efter en fågel, så låter de
+kreatur och fiske gå över styr, och ser Carlsson, det är därför han har
+kommit hit för att styra till rätta; och därför ska han hålla sig liksom
+litet för mer och ha ett öga på gossarne. Vill han inte ta en skorpa,
+Carlsson?
+
+-- Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom för mer, så att de
+andra lystra på mig, då ska det också vara ordning, och då ska jag ha ett
+ryggstöd, för jag känner gossarne, när man ska vara du och gemen med dem,
+tog Carlsson sitt landfäste, när han kände var han var hemma. Vad
+sjöaffärderna anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för dem känner
+jag inte, men på land, där är jag hos mig, och där vill jag råda.
+
+-- Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då ha vi söndag och få språka
+vid dagsljus. Nu ska Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig
+sedan.
+
+Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset och lät det rinna till
+en dryg fjärdedel i koppen. Och sedan han druckit en slurk, kände han sig
+benägen att uppta det fallna samtalet, som berört honom ytterst angenämt.
+Men gumman hade rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut och
+in, och rackan gav skall på gården, så att uppmärksamheten drogs utåt.
+
+-- Så, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.
+
+Och nu hördes röster utanför och rasslet av klackjärn emot bergknallarna,
+och mellan balsaminerna i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två
+manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och packningar på ryggarne.
+
+Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades dörren till stugan. In kom
+nu klivande sonen i sjöstövlar och stortröja; och med den lycklige
+jägarens säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa ejder på
+bordet vid dörren.
+
+-- God afton, mor, där har du kött! hälsade han utan att ännu märka den
+nykomne.
+
+-- God afton, Gusten. Ni ha varit borta länge, hälsade gumman igen, under
+det hon kastade en ofrivilligt belåten blick på de praktfulla
+ejderhanarna i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade
+brösten och de sjögröna nackarna. -- Ni har haft gott skytte, ser jag.
+Nå, se här ha vi Carlsson nu, som vi ha väntat!
+
+Sonen kastade en forskande blick ur sina små, vassa ögon, som halvskymdes
+av ljusröda ögonhår, och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit
+öppen, blev blyg.
+
+-- God afton, Carlsson, sade han kort och skyggt.
+
+-- God afton själv, svarte drängen och anslog en ledig ton, färdig att
+bli överlägsen så fort han fått den unge mannen klar för sig.
+
+Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på fönsterbrädet och lät modern
+ge sig en kopp kaffe, i vilken han genast lade brännvin, och drack, under
+det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne och undersökt
+dem.
+
+-- Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson och klämde dem över bröstet
+för att känna, om de voro feta. Han är en snäll skytt, kan jag se, för
+skotten sitter på rätta stället.
+
+Gusten svarade med ett listigt grin, för han hörde genast, att drängen
+inte förstod skytte, då han berömde skott, som satts in medfjärs och
+gjort fåglarne odugliga till vettar.
+
+Men Carlsson gick på oförfärat och pratade, berömde skälskinnsväskorna,
+prisade bössan och gjorde sig så liten som möjligt, så okunnig om
+sjösakerna som han verkligen var, och mer till.
+
+-- Var har du gjort av Norman? frågade nu gumman, som började bli
+sömnig.
+
+-- Han håller på att bära opp grejorna i boden, svarte Gusten, men han
+kommer väl snart.
+
+-- Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är på tiden också, och
+Carlsson kan vara trött, som har varit ute och färdats. Jag ska visa
+honom till rätta var han ska ligga, om han följer med.
+
+Carlsson ville gärna stanna kvar och se timglaset rinna ur, men
+antydningarne voro för öppna, att han längre skulle våga fresta. Och
+gumman följde honom ut i köket, men kom strax in igen till sonen, som
+genast återtagit sin frimodiga min.
+
+-- Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman; han ser mig rejäl och
+villig ut.
+
+-- N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, mamma, han pratar
+smörja, den hålen!
+
+-- Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå, fast han är språksam.
+
+-- Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel, som vi få dras hårt med,
+innan vi bli fri från honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta
+för maten, och inte ska han komma mig för när, inte. Ja si, du tror
+aldrig vad jag säger, men du får väl se, du får väl se! Och så ångrar du
+dig, när det är för sent! Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var
+också så mör i mun, men i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi
+hanka me'n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna där hymlare, som ä
+kringa i mun, är bara stora i grötfatet. Tro du mig!
+
+-- Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro folk om gott och begära
+orimligheter sen! Rundqvisten är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land
+också; men han kan så mycket, som andra inte kan; och sjökarlar få vi
+aldrig mer, för de gå till flottan och tullen och lotsverket, så hit
+kommer bara landsfolk. Ja, ser du, man får ta vad man får.
+
+-- Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer, utan alla ska gå till
+kronan, och hitut samlas allt skrap oppe ifrån land. Inte må en tro, att
+något ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina orsaker, och
+därför säger jag som förr: se opp med ögona!
+
+-- Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, återtog gumman, och hålla
+reda på ditt, för det blir ditt alltsammans ändå, och du skulle vara
+hemma och inte ligga på sjön jämt och samt och åtminstingen inte ta
+folket från arbete, som du gör.
+
+Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte:
+
+-- Åja, mor, men du tycker nog om att få stek på bordet, när det vankats
+salt fläsk och torrfisk hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för
+resten, så, jag går inte på krogen, jag, och något ska en ha att roga sig
+med. Mat ha vi ju, så det räcker, och lite pengar på banken med, och
+gården ruttnar inte; vill han brinna, så kan han få det, efter som han är
+brandförsäkrad.
+
+-- Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men allting annat faller
+sönder; gärsgårdarne ska lagas, dikena ska tas opp, logtaket multnar, så
+det dryper in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är sköra som
+fnöske, nätena ska lettas och mjölkkällarn skulle täckas. Ock-ock-ock,
+det är så mycket som skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi
+väl se till, om inte det kan bli av ändå, efter som vi ha fått en enkom
+till att ordna me't, och få se om inte Carlsson är mannen till'et.
+
+-- Nå, så lät 'en göra't då! snäste Gusten och reste med handen sitt
+kortsnaggiga hår på ända, så det stod som spik. Se där är Norman! Kom och
+ta en halv nu, Norman!
+
+Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende mustascher och blåa
+ögon, kom nu in i stugan och slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han
+hälsat gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor ur
+västfickorna och stoppat med svarta ankaret, började de på jägarvis, vid
+en kaffehalva, gå igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i
+havsbandet. Och fåglarne undersöktes med fingrarna i skottsåren, och
+haglen räknades, oavgjorda träffar förhandlades, och nya planer till
+andra utflykter uppkastades.
+
+Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för att få sitt natthärbärge.
+
+Det var en ryggåsstuga och såg ut som en skuta med kölen i vädret,
+flytande på lasten, bestående av allt världens gods. Högst upp under den
+sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne; därunder voro
+bräder och båtbord stuvade till torkning; lin- och hamphärvor, draggar,
+smidesjärn, lökknippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk lågo
+nystoppade vettar i en lång rad; på en annan voro fårskinn kastade; från
+en tredje dinglade sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och
+strumpor; och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor, käppar med
+ålskinn, störar med långrevar och stångkrok.
+
+Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä, och vid väggarne tre
+utdragssoffor, bäddade och med ganska rena, men grova lakan.
+
+I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en plats och, sedan hon
+avlägsnat sig med ljuset, lämnat den nykomne i skymningen, som endast
+svagt upplystes av glöden från spisen och en kort månstrimma, som lagt
+sig på golvet kluven och rutad av fönstrets post och spröjsar. Av
+blygsamhetsskäl bestods intet ljus vid sänggången, då flickorna också
+hade sina sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln i
+skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog uret ur västfickan för
+att dra upp det vid skenet av kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i
+hålet och började vrida med något ovan hand, ty klockan var endast i gång
+om söndagarne och vid högtidliga tillfällen, då han hörde en djup
+knarrande stämma stiga upp från sängkläderna:
+
+-- Nej, si fan har klocka också!
+
+Carlsson röck till, tittade ner och såg i glödskenet ett lurvigt huvud
+med ett par pliriga ögon upphängt på stödet av två håriga armar.
+
+-- Angår det dej, du? svarade han för att inte vara svarslös.
+
+-- Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig går dit! svarte huvet.
+Men det var en schangtil karl i alla fall, som har saffian i
+stövelhalsarna.
+
+-- Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han också, om han sätter
+till!
+
+-- Nej, Jessus, har han galoscher också; då kan han bestämt bju' på en
+sup!
+
+-- Ja, det kan han också, om det gäller, svarade Carlsson avgjort och
+gick efter höganäskruset. Var så god och håll till godo.
+
+Han tog ur korken, drack en klunk och räckte över kruset.
+
+-- Nå, Gud signe honom, jag tror rent av det är brännvin. Så, gutår och
+välkommen till bys! Nu säger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig
+tokiga Rundqvist, för så heter jag mest.
+
+Och så kröp han under täcket.
+
+Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i säng, sedan han hängt sin
+klocka på saltskäppan och ställt stövlarna mitt på golvet, så att de
+röda saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i stugan och endast
+Rundqvist hördes snörfla bort vid spisen. Carlsson låg vaken och tänkte
+på framtiden; som en spik satt gummans ord i huvet, om att han skulle
+vara liksom förmer än de andra och att han skulle sätta gårdsbruket på
+fötter. Omkring den spiken värkte och bulnade det, och det var som han
+skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och tänkte på mahognychiffonjén
+och sonens röda hår och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en stor
+knippa nycklar på en stålring och skramla med dem i byxlommen, och så
+kommer någon och ber om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar
+på högra benet, sticker ner handen i fickan och känner nycklarne mot
+låret; och så plockar han på knippan, som när man reder drev, och när han
+fått fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker han in den
+i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret i aftons, men nyckelhålet,
+som sett ut som ett öga med en ögonsten i, blir runt och stort och svart
+som en bössmynning och över andra ändan av pipan ser han sonens röda
+sarvöga sikta skarpt, lömskt, som om han ville försvara sitt guld.
+
+Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp ur sin halvslummer. Mitt på
+golvet, dit månrutorna flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som
+snart dykte ner i en säng, vilken knarkade ett väldigt tag som en båt mot
+en rankig brygga, och så levde det i lakan och fnissades, tills det blev
+tyst.
+
+-- God natt, små flickor, hördes Rundqvists slocknande röst. Dröm om mig,
+så är ni snälla.
+
+-- Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten.
+
+-- Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara.
+
+-- Ni är -- så snälla -- så! Om jag bara kunde vara så snäll -- som --
+ni! suckade Rundqvist. Ja, Herre Gud, man blir gammal och så får man inte
+sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med livet. God natt med
+er, barn, och akta er för Carlsson, för han har klocka och
+saffiansstövlar! Ja, Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer, lyckan
+går, lycklig den som flickan får. -- Va ligger ni och fnissar för där
+borta! -- Hör nu, Carlsson, kan jag inte få en sup till, det är så
+rysligt kallt här bortnast, för det drar från spisen.
+
+-- Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag sova, snäste Carlsson, som
+blivit störd i sina drömmar om framtiden, i vilka varken förekommo vin
+eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning som »förmer».
+
+Det blev tyst igen, och endast dova ljud från jägarnes historier trängde
+genom de båda dörrarne och däremellan nattvindens sakta ryckande i
+spjället.
+
+Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren Lottens halvhöga stämma
+läsa utantill något, som han först inte kunde fatta, men som småningom
+släpade fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde: och
+inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo, tyriketärditt,
+ochmaktenochhärlighetenievighetamen. God natt, Clara! Sov gott!
+
+Och så snarkade det om en liten stund från flickornas säng, men Rundqvist
+drog timmerstockar så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek
+eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste inte själv, om han
+var vaken eller sov, förrän han kände täcket lyftas och en knubbig och
+svettig kropp krypa ner vid sin sida.
+
+-- Det är bara Norman! hörde han en inställsam röst bredvid sig och
+förstod, att det var drängen, han skulle ha till sängkamrat.
+
+-- Jaså, det är skytten, som är hemkommen, knarrade Rundqvists rostiga
+bas. Och jag trodde det var Calle som var ute att skjuta på
+lördagsafton.
+
+-- Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen bössa har kvar, fräste
+Norman av.
+
+-- Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte förlora sista ordet. Jag
+kan skjuta svartstarar med rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå.
+
+-- Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga stämma genom dörren
+utifrån farstun.
+
+-- Javars! svarade korus.
+
+-- God natt med er då!
+
+-- God natt, moster!
+
+Och så drogos långa suckar, och så pustades, flåsades och snusades, tills
+snarkningarne voro igång.
+
+Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och räknade fönsterrutorna för
+att bli sanndrömmad.
+
+
+
+
+ANDRA KAPITLET.
+
+Söndagsvila och söndagsvärv; den gode
+herden och de elaka fåren; morkullorna
+som fick vad de behövde, och drängen
+som fick kammaren.
+
+
+När Carlsson vaknade om söndagsmorgonen vid tuppens galande, voro alla
+sängar tomma, och flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen
+lyste fullt och bländande in i köket.
+
+Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut på backen för att tvätta
+sig. Där satt redan unga Norman på en strömmingstunna och blev klippt i
+håret av den allkunnige Rundqvist, som påtagit en ren nattkappa, stor som
+en daglig tidning, och bästa stövlarna voro också på. Vid en fotlös
+järngryta, som blivit anvisad som tvättfat, fick Carlsson med en klick
+grönsåpa verkställa sin söndagstvättning.
+
+I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte intvålat, och under grymma
+grimaser åt en spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram
+och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet.
+
+-- Ska ni åt körka i dag? frågade Carlsson såsom morgonhälsning.
+
+-- Nej, vi komma inte så titt i Guds hus, svarte Rundqvist; för vi ha två
+romilar dit och lika många dän, och man ska inte ohelga vilodagen med
+onyttigt arbete.
+
+Lotten kom nu ut och sköljde potatis, medan Clara gick till matboden att
+hämta salt fisk ur vinterkaret eller familjegraven, i vilken all småfisk,
+som dött i nät eller sump och inte kunde bevaras, blev nedsaltad huller
+om buller utan anseende till person och avsedda till husets löpande
+behov. Där lågo bleka mörtar sida om sida med röda sarvar; pankor,
+gärsar, sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror, lindare, lakar,
+sikar; alla med någon skavank: en sönderriven gäl, ett urkrokat öga, ett
+vilsegånget ljusterhugg i ryggen, en klack mitt på buken och så vidare.
+Hon tog ett par göpnar, vaskade ur det mesta saltet och så gick
+sällskapet i grytan.
+
+Medan frukosten stod på elden, hade Carlsson klätt sig och slog några
+lovar ute på backen för att se på lägenheterna.
+
+Stugan, som egentligen var sammanbyggd av två, låg på en backknalle vid
+södra och inre ändan av en lång, tämligen grund vik av fjärden och vilken
+skar så djupt in i landet, att man ej såg stora sjön, utan kunde tro sig
+vara vid en liten insjö oppe i land. Backknallarne sänkte sig ner till en
+dal med betesmarker, ängar och hagar, vilka voro kantade med lövskog av
+björk, al och ek. Norra sidan av viken var skyddad för de kalla vindarne
+genom en höjd, bevuxen med granskog, och södra delarne av ön utgjordes av
+talldungar, björkhagar, mossar, kärr, mellan vilka en åkerlapp här och
+där var upptagen.
+
+På backen stod jämte boningshuset matboden, och ett stycke därifrån låg
+storstugan, ett rött knuttimrat, ganska stort trähus med tegeltak, vilket
+gamla Floden rest åt sig till undantag, men som nu stod obebott, emedan
+gumman ej ville bo ensam där och onödigt många eldstäder skulle dragit
+för mycket på skogen.
+
+Längre bort, åt hagen till, lågo fähus och loge; i en dunge av resliga
+ekar hade bastun och källaren sina skuggiga platser; och längst ut i
+södra ängen syntes taket av en förfallen smedja.
+
+Nere vid vikens inre ända stodo sjöbodarne intill båtbryggan och där var
+även hamnen för båtarne.
+
+Utan att beundra landskapets skönheter syntes Carlsson dock angenämt
+tilltalad av det hela. Den fiskrika viken, de släta ängarne, de lutande
+åkrarne skyddade för vindarne och med gott fall, den täta timmerskogen,
+de sköna virkesträden i hagarne, allt lovade goda avkastningar, om blott
+en kraftig hand satte makterna i rörelse och finge de nergrävda skatterna
+upp i dagsljuset.
+
+Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han i sina betraktelser av
+ett skallande »hoj», som gick ut från stugukvisten och ekade kring vikar
+och sund och strax därpå besvarades från logen, från hagen och från
+smedjan i samma ton.
+
+Det var Clara, som ropade till frukost, och snart sutto de fyra karlarne
+kring köksbordet, där det stod nykokt potatis och salt fisk, smör,
+rågbröd och brännvin -- efter som det var söndag. Gumman gick omkring och
+manade till god matlust samt kastade då och då ett öga på spiseln, där
+det kokades åt höns och grisar.
+
+Carlsson hade tagit plats vid bordets övre kortända, Gusten hade valt
+ena långsidan, Rundqvist den andra och Norman den nedre kortändan, så att
+man egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, utan trodde sig ha
+fyra talmän i nämnd. Men Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina
+utlåtanden med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk och boskap;
+men Gusten svarade ej, eller svarade med fiske och jakt, varvid Norman
+understödde, och Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade på
+en tvedräktens pinne här och där, när strid höll på att glimma upp,
+blåste på lågan, när den ville slockna, stack till höger och gaddade till
+vänster och visade sällskapet, att de voro lika dumma och okunniga
+allihop och att han ensam hade hand om förståndet.
+
+Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände sig alltid till en
+granne, och Carlsson såg, att här var ingen vänskap att vänta.
+
+Norman, den yngsta, kände alltid efter att han hade ett litet armbågstöd
+hos husbonden, som ändå var säkrast att lita sig till.
+
+-- Ja si, att lägga på grisar, när man inte har mjölk i lagårn, si det
+var då rakt inte värt, domderade Carlsson; och mjölk kan man inte få,
+utan att man sår klöver i höstsäden. Si det ska vara cirkulatsjon i
+jordbruket; det ska liksom cirkulera, det ena med det andra.
+
+-- Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det också, vet ju Norman,
+vände sig Gusten till sin granne; för si man kan inte sätta
+strömmingsskötarne, förrän flundrorna slutat ta, och man får inga
+flundror, förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det andra, och
+där det ena släpper, så tar det andra ve. Är det inte så, Norman,
+kanske?
+
+Norman biföll utan motsträvighet och tog för säkerhetens skull om
+refrängen, när han märkte, att Carlsson gjorde sig färdig att hugga in
+igen:
+
+-- Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det andra släpper.
+
+-- Vem är det som släpper sig? fann nu Rundqvist gott inskrida, när
+Carlsson med en sarvstjärt mellan tänderna gjorde stora åtbörder med
+armarne för att ro opp samtalet åt sin kant igen men nu måste instämma i
+de andras grin, mera framkallat av skadeglädje åt att jordbruket blev
+lagt åt sidan, än åt den enkla roligheten. Och uppmuntrad av framgången
+började Rundqvist göra utvikningar på det lyckligt funna ämnet, så att
+något allvarsamt ord icke mer hade att påräkna någon åhörare.
+
+När frukosten var slut, kom gumman in och bad Carlsson och Gusten följa
+med ut åt lagården och på gärdena för att få samråda om sysslornas
+fördelning och se till vad som skulle göras för att få gården på fötter;
+och sedan skulle man samlas inne i stugan för att läsa predikan.
+
+Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände en pipa, men Norman tog
+sin dragharmonika och satte sig på förstukvisten, medan de andra gingo
+upp åt lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet tillståndet
+överträffande hans förhoppningar om det värsta. Tolv kor lågo på knä och
+åto mossa och halm, sedan fodret tagit slut. Varje försök att resa dem
+var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få dem på bena genom att
+skjuta en planka under buken, lämnades de åt sitt öde tills vidare.
+
+Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som en läkare när han går ifrån
+en dödsbädd, men sparade sina goda råd och förbättringsförslag tills
+vidare.
+
+Med oxparet var det ändå sämre, ty de hade nyss slutat vårplöjan, och
+fåren hade bara bark att fnalla från de längesedan avätna lövknipporna.
+
+Svinen voro magra som jakthundar; hönsen sprungo omkring i lagårn, och
+gödselhögar lågo kringkastade här och var, under det vattnet fick rinna
+ut i rännilar var det kunde.
+
+Sedan allt var översett och befunnet i lägervall, förklarade Carlsson,
+att här inte var annat göra än komma med kniven.
+
+-- Sex kor som mjölkar är mer än tolv som svälta! Och han undersökte
+speglarne och mjölkhålorna, och med stor säkerhet prickade han de sex,
+som skulle få äta opp sig och så gå till slaktarn.
+
+Gusten gjorde invändningar, men Carlsson försäkrade och bedyrade: att de
+skulle gå till döden! De skulle dö så visst som han levde!
+
+Och sedan skulle det bli andra ordningar av. Men först och främst skulle
+det köpas torrt och gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen.
+
+När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde han de livligaste
+föreställningar mot att lägga ut pengar för så'nt som man kunde ha själv,
+men gumman tystade ner honom med förklaringen, att han inte förstod
+saken.
+
+Och efter några förberedande mindre anordningar lämnades lagården och man
+vandrade utåt gärdena.
+
+Här lågo hela sträckor i träda.
+
+-- Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när han såg så föråldrat bruk
+på en så god jord. -- Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i
+världen har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta gröda alla år,
+varför ska man bara ta vartannat?
+
+Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och in skulle suga ur jorden,
+vilken ju behövde vila, den också liksom människan, men Carlsson avgav en
+riktig, om ock något dimmig förklaring över huru klövergrödan gödde
+jorden i stället för att suga den, utom att den höll åkern fri från
+ogräs.
+
+-- Si, det hade man då aldrig hört talas om: grödor som gödde, menade
+Gusten, vilken ej kunde förstå Carlssons lärda utläggning om hur
+gräsväxterna tog sin mesta föda »ur luften».
+
+Därpå granskades dikena och befunnos fulla med grundvatten, igenväxta och
+med dåligt avlopp. Säden stod fläckvis, som om man kastat ut kornet
+nävtals, och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne lågo oröjda
+och fjolårslövet täckte och kvävde gräset i en enda hopklibbad koka.
+Gärsgårdarne voro fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som
+gumman redan föreställt Gusten under föregående kvällens samtal. Men
+Gusten hörde icke på Carlssons djupgående granskningar, slog dem ifrån
+sig som något obehagligt man grävde upp ur det förflutna, och fruktade
+det myckna arbete, som vinkade och än mer de pengar modren måste knipa
+fram med.
+
+När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också Gusten efter, och när de
+andra kommit till skogen, var han försvunnen. Gumman ropade först några
+hoj efter honom, men utan att få svar.
+
+-- Ja, så må han gå, mente gumman; si det är så med Gusten, att han
+alltid har varit liksom lite slög och doven, utom när han kan komma ut på
+sjön med bössan. Men Carlsson ska inte se åt'en, för det är inte något
+ont me'n. Si det var så, att fadren ville liksom ha honom till något
+bättre och ville inte han skulle gå som dräng, utan lät'en hållas med det
+som roga'n; och när han var tolv år, så fick han egen öka, och bössa
+förståss, och sen var det ingen reda med honom. Men nu går fisket
+tillbakars och därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till
+sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått, om Gusten bara
+förstått till att hålla efter folket, men si han ska alltid göra sig så
+gemen med gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet.
+
+-- Ja, si det duger rakt inte att klema med folket, häktade genast
+Carlsson på; och det ska jag säga moster också, här mellan fyra ögon, att
+ska jag vara liksom kustus, så må jag äta i stugan och sova för mig själv
+på kammarn, för annars blir det ingen respekt, och jag kommer aldrig ur
+fläcken.
+
+-- Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade gumman, under det hon
+klev över stättan, så lär det nog väl inte gå för sig. Folket är inte
+sådant numer, att de skulle lida att man åt annerstans än med dem i
+köket; det vågade inte Floden en gång på sistone, och Gusten har aldrig
+torts på det; och gör man det, så är de så golika att göra spektakel med
+maten, och så sätter de sig på tvärn. Nej, så det kan väl nog inte bli,
+det. Men att han sover på kammarn, är något annat och det ska vi se till;
+för resten tycker nog folket de är många ändå i köket, och Norman, tänker
+jag, sover hellre allena i soffan än tillsammans med någon annan.
+
+Carlsson fann för gott vara nöjd med halvvunnet spel, och stoppade
+tillsvidare den andra pipan i säcken.
+
+De kommo nu in i granskogen, där ännu en snödriva, smutsig av damm och
+nerfallna barr, låg mellan ett par rullstensblock; granarne svettades
+redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras fötter blommade
+vitsippor, och under hasselbuskarne stucko blåsippor opp genom de
+multnade lövens genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en varm fukt;
+mellan trädstammarne syntes gärdesglindret dallra över gärdsgården till
+ängen och längre bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna
+fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen hamrade och skrek.
+
+Gumman trippade före på den kala gångstigen över barr och rötter, och när
+Carlsson, som gick efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg
+och försvinna under klädningsfållen, erinrade han sig därvid, att han i
+går tyckte henne vara äldre.
+
+-- Moster är rektigt flink att spassera, fann sig Carlsson uppmanad att
+lufta sina vårkänslor.
+
+-- Å, så han säger; en kunde tro att han ville raljera med en gammal
+käring.
+
+-- Nej, si jag menar alltid vad jag säger, försäkrade Carlsson
+trovärdigt, och ska jag hålla steg med moster, så blir jag svett.
+
+-- Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte gumman och stannade för att
+pusta. Här ser Carlsson skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om
+sommarn, när de inte är ute på kobbarne.
+
+Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen och fann, att där stod
+många famnar bryggved i mått och att där fanns goda timmer på roten.
+
+-- Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och här ligger skatar och ris
+kvar i en enda bråte, så varken ryss eller rackare kan komma fram!
+
+-- Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och nu får en råda och
+ställa som en vill; och han skall nog ordna det bra, är jag säker om;
+inte sant, Carlsson.
+
+-- Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör sitt, och det får moster
+hjälpa under med, ältade Carlsson, som kände i andanom att det icke
+skulle bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som korporal, där
+gemenskapen var äldre i gården.
+
+Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle kunna intaga och bevara
+sin överhöghet, vilken han hos gumman inplantade som huvudvillkoret för
+gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle predikan läsas, men
+ingen av karlarne var synlig. De två skyttarne hade gått på skogen med
+bössorna, och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon solig backe,
+för så var det alltid när man skulle höra Guds ord. Carlsson försäkrade,
+att de kunde reda sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn till
+köket, fingo de också ett ord med till livs, under det grytorna kokade.
+Och när gumman yttrade oro över att hon ej skulle kunna läsa, var
+Carlsson genast redo att åtaga sig värvet.
+
+-- Ock-ock-ock! han hade läst så många predikningar i sin dar hos
+advokatfiskaln, så det skulle inte felas.
+
+Gumman tog almanackan och slog upp dagens text, som i dag på andra söndan
+efter påsk befanns handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers
+postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt på golvet, så att han
+kunde inbilla sig att församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog
+han upp i psalmboken och började med hög röst, löpande på tonskalan, som
+han hört kolportörerna göra, och själv gjort, predika opp texten:
+
+-- »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag är den gode herden: den
+_gode_ herden låter sitt liv för fåren; men den som lejder är, och _icke_
+är herden, vilken fåren _icke_ tillhöra, ser ulven komma och övergiver
+fåren och flyr.»
+
+En underlig känsla av personligt ansvar bemäktigade sig uppläsaren, när
+han uttalade orden: _jag_ är den gode herden, och han tittade ut genom
+fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda lejda flyktingarne
+Rundqvist och Norman.
+
+Gumman nickade sorgset bifallande och tog katten upp i knä, som om hon
+öppnat sin famn för det förlorade fåret.
+
+Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande röst, såsom om han skrivit
+det själv:
+
+-- »Men den lejde flyr» -- ja han flyr, broderade han -- »ty han är
+_lejd_» -- skrek han -- »och vårdar intet om fåren.
+
+_Jag_ är den gode herden, och känner mina får, och mina känna mig» -- tog
+han utantill efter, som det var ett språk ur katekesen. -- Därpå sänkte
+han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en djup sorg över
+mänskornas ondska och framsuckade, starkt betonat och med sidoblickar,
+icke utan ett visst illmarigt underförstånd, såsom om han med smärta
+angav några okända skälmar, utan att precis vilja stå för anklagelsen:
+
+-- »Jag haver ock _andra_ får, som icke äro av _detta_ fårahuset; dem
+måste jag ock draga härtill; och de _skola_ höra min röst!» Och med ett
+förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt, förtröstansrikt, viskade
+han:
+
+-- »Och det skall vara _ett_ fårahus, och _en_ herde.»
+
+-- Och _en_ herde! ekade gumman, som hade sina tankar på helt andra håll
+än Carlsson.
+
+Därpå grep han an postillan; gjorde ett överslag över sidornas antal,
+grinade surt, när han såg, att det var »en lång rackare», men tog mod
+till sig och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något på sidan om
+hans syften och höll sig mera till den kristligt symboliska meningen,
+varför intresset ej var så livligt som vid texten. I en rasande fart
+durkade han genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom till
+vändningarne, så att han kunde väta på tummen och vända två blad på en
+gång, utan att gumman märkte något.
+
+Men när han såg, att slutet kom nära, och han misstänkte amen skulle ta
+törn, sackade han av; men det var för sent, ty i sista vändningen hade
+han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad, så att han stötte på
+amen högst upp på sidan, alldeles som om han slagit huvet i en vägg.
+Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på klockan, varför
+Carlsson tog om amen en gång till med litet garneringar »i fadrens,
+sonens och den helige andes och för Jesu vår frälsares skull».
+
+För att avrunda slutet och försona vad han brutit, läste han ett
+fadervår, så långsamt och tärande, att gumman, som kommit mitt i
+solskottet, nickade ihop en gång till och hann morna sig, under det
+Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack ner huvet i
+vänstra handen för att göra en tyst bön, som ej kunde avbrytas.
+
+Gumman, som också kände sig brottslig, ville ådagalägga sin uppmärksamhet
+med att i självvalda ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av
+Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten och frälsarens egna
+ord, att det inte gick an med mindre, än att det skulle vara _ett_
+fårahus och _en_ herde! _En_ uteslutande, _en_ för alla, _en, en, en!_
+
+Clara hojade med detsamma till middag, och nu hördes ur skogens djup två
+glada igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans
+skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists mera originella po! som
+ingen kunde misstaga sig på.
+
+Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med lätta steg skynda till
+matgrytan, där de mottogos av lindriga förebråelser av gumman för
+uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som bedyrade, att
+de icke hört någon kalla på dem, annars skulle de _genast_ ha kommit.
+
+Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid middagsbordet, men
+Rundqvist talade i dunkla tungomål om jordbrukets högst »markvadiga»
+framsteg, så att Carlsson förstod, att han redan var invigd och upptagen
+i oppositionspartiet.
+
+Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta med mjölk och
+pepparkorn, bestått anrättningen, gick allt manfolk på avskilda rum att
+sova, men Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute på
+backen, där det fanns en torr sten, vände ryggen mot stugfönstren, medan
+han slumrade lite, vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en eljes
+till spillo given söndagseftermiddag.
+
+När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid åtgått för att göra
+andakten trolig, reste han på sig, gick in i stugan utan att knacka och
+röck fram med sin begäran att få se kammaren. Gumman ville uppskjuta och
+förebar rengöring och annat mer, men Carlsson stod på sig och blev förd
+opp i vinden, där verkligen längst in under takstolarne en liten
+fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett fönster på gaveln,
+som nu var dolt av en blårandig rullgardin. Kammaren upptogs av en säng
+och ett litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin. På väggarne
+hängde något, som genom de vita, skylande lakanen såg ut som kläder och
+vid närmare påseende även befanns vara det, ty här stack en rockkrage upp
+med sin hängare, här slank ett byxben fram. Nedanför stod ett helt stall
+med skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid dörren en väldig
+järnbeslagen kista med en driven låsskylt av koppar.
+
+Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade fönstret för att släppa ut den
+av fukt, kamfer, peppar och malört blandade luften, samt lade mössan
+ifrån sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova gott, och mot
+gummans farhågor om kylans störande inflytande, bekände han sig vara van
+att ligga kallt, vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det varma
+köket.
+
+Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först ta ut kläderna för att
+de inte skulle bli tobaksrökta, men Carlsson lovade att inte röka tobak
+och bad och besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville inte alls
+se åt dem, och moster skulle inte göra sig omak och rusta om för hans
+räkning. Han skulle krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda
+opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in där, för han förstod nog,
+att moster var rädd om sina tillhörigheter, och här tycktes vara
+fasligheter med moltum.
+
+När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, knogade opp sin kista och
+sitt brännvinskrus, hängde sin tröja på en spik vid fönstret och ställde
+sina sjöstövlar bredvid de andra skoparen.
+
+Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten skulle närvara, för nu
+skulle arbetet utdelas och var man få sin post.
+
+Gusten anträffades med någon svårighet och förmåddes sitta en stund i
+stugan; men han deltog ej i förhandlingen, och svarade på tillfrågningar
+endast med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett ord, satte sig
+på tvärn.
+
+Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa honom med sakkännedom,
+inge honom aktning med den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten
+på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten var försvunnen,
+innan man visste ordet av.
+
+Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk i töcken, som snart
+drogo upp och täckte himlen med små fjädermoln; luften förblev ljum.
+Carlsson spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen; vandrade
+vidare under de blommande, ännu halvt genomskinliga hasselbuskarna, som
+bildade liksom en tunnel över det drog där strök fram och ledde till
+sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av uppköparens jakt.
+
+Plötsligen stannade han och fick genom enbuskarne sikte på Gusten och
+Norman, som voro uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig och
+med bössorna på helspänn och lägg an tittade sig omkring åt alla håll och
+kanter.
+
+-- Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt dock att Carlsson hörde
+det och, troende sig vara åsyftad, stack sig undan i buskarne.
+
+Men över de unga granarne kom en fågel flygande, långsamt och knägigt som
+en uggla, med slokiga vingar, och strax därpå kom en till.
+
+-- Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så pang! pang! ur båda
+bössorna, ur vilka haglen och röken stodo som kvastar.
+
+Det knastrade i en björks kvistar och en morkulla dinglade ner ett
+stenkast från Carlsson.
+
+Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet, som gav anledning till en
+liten meningsväxling.
+
+-- Den har fått vad den behövde, sade Norman och burrade opp
+bröstfjädrarne på den ännu varma fågeln.
+
+-- Jag vet en till, som skulle ha vad han behövde! menade Gusten, som
+reds av andra bitankar oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga
+på kammarn nu också!
+
+-- Nej, ska han? vädrade Norman.
+
+-- Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom inte vi visste det
+bättre än han, vad som är ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst,
+så länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han få se på besen!
+Inte är jag den, som väjer för en sån där friskalare! Kom han bara, så
+ska han få känna på att sitta hårt! -- Tst! nu kommer den andra igen!
+
+Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på passet igen, men Carlsson
+smög sig varligt hem, besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart
+han gjort vederbörliga rustningar.
+
+Om aftonen, när han kom upp på kammaren, fått ner rullgardinen och tänt
+på ljuset, kände han sig först något beklämd, emedan han var ensam; och
+en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån kröp över honom. Förr var
+han alltid van att alla tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo
+att höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare, när han
+ville språka. Nu var det tyst omkring honom, så tyst att han, av vanan,
+väntade sig bli tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro;
+och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar i talat ord,
+började fyllas med ett överskott av oförbrukat tankefrö, som grodde och
+sprängde och ville ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, så
+att sömnens vila ej kunde infinna sig.
+
+Han tog sig då före att vandra i strumplästen fram och åter, mellan
+fönstret och dörren i den trånga kammaren och samlade hela sin
+uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade göromålen i huvet,
+utdelade dem; bemötte invändningar i förskott, övervann hinder, och efter
+en timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som nu kändes ordentligt
+och upplinjerat som en kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på
+sin plats och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde överskåda
+ställningen.
+
+Därpå gick han i säng, och när han kände sig ensam mellan de rena friska
+lakanen, utan fruktan att någon skulle under nattens lopp komma och störa
+honom, fann han sig liksom mera självägande över sin person, som en
+avläggare, den där nu satt egna rötter och var färdig att avskäras från
+moderbusken och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med större
+möda, men också med större lust.
+
+Och så somnade han för att möta livets måndagsmorgon och arbetsvecka.
+
+
+
+
+TREDJE KAPITLET.
+
+Drängen lägger trumf på bordet, blir herre
+på täppan och kröker till ungtupparna.
+
+
+Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom och Carlsson sådde vårråg i
+den bortfrusna höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt de
+andra, så de kommo på benen och kunde släppas i skogen; han rustade och
+han ordnade, han arbetade själv som ett par, och han hade en förmåga att
+sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.
+
+Född på ett bruk i Värmland, av tämligen obestämda föräldrar, visade han
+redan tidigt en avgjord olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig
+uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma följd av »syndafallet».
+
+Driven därjämte av ett begär att få se och känna alla sidor av mänsklig
+verksamhet, förblev han icke onödigt länge sittande på ett ställe, utan
+så snart han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt verksamhetsfält,
+och på sådant sätt hade han ifrån smedsyrket gått över till jordbruket,
+prövat stalltjänst, stått i handel, varit trädgårdsdräng,
+järnvägsarbetare, tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa
+förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet och en förmåga
+att finna sig med alla förhållanden och alla slags mänskor: att förstå
+deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han
+var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans
+mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett
+helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen,
+som skulle draga honom.
+
+Inkastad genom en slump på sin nya plats, insåg han genast, att han kunde
+bli till nytta, att han ägde förmåga bringa inkomster ur det nu
+värdelösa, att han snart skulle bli uppskattad därför och slutligen
+oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål för sina strävanden, och
+att belöningen väntade honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig
+som ett säkert hopp och som en drivande kraft. Han arbetade för de andra,
+synbart och onekligt, men på samma gång smidde han sin egen lycka, och om
+han ställde det så, att det bara såg ut som om han gav tid och krafter åt
+de andras fördel, så visade han därmed, att han var klokare än mången,
+som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat.
+
+Det största hindret, som ställde sig i hans väg, var sonen. Med fiskarens
+och jägarens avgjorda smak för det ovissa, för överraskningar, hade denne
+en bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade man, menade han,
+så fick man på sin högsta höjd vad man beräknat; aldrig mer, men oftast
+mycket mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick man ena gången
+intet, men en annan sjufalt mot vad man väntat sig. For man ut på
+alskytte, så hände det stundom att man knep sig en skäl; låg man i skären
+en halv dag för att lura på skrakar, så kunde det råka att åd lade sig
+för bösspipan; alltid var det något, och ofta något annat än man väntat.
+För övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som förmånsrätt kommit ner från
+de övre klasserna, såsom något förnämare och katigare än att gå efter
+plogen eller dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man icke
+kunde få vilken dräng som helst att köra ett par oxar, antingen nu också
+därför att oxen var »ändrad» eller därför att hästen sedan gammalt var
+hållen i vidskeplig aktning.
+
+En annan sten i vägen var Rundqvist. Egentligen en gammal filur, som på
+sitt sätt sökt återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt
+arbete och väl försett med långa middagslurar och långa supar, hade han
+dels genom föregiven kunskap om förborgade ting, dels genom ett antaget
+sätt att »raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre arbetet,
+dels även i nödfall genom låtsad andlig svaghet och kroppsliga krämpor
+förstått ådraga sig sina likars medlidande, i synnerhet om detsamma
+yttrade sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt skålpund snus.
+Sålunda förstod han att snöppa får och gälla grisar, ansåg sig kunna leta
+brunnar med slagruta och få abborn att gå på nät; botade varjehanda
+lättare krämpor på andra, men behöll sina för sig själv; spådde vackert
+väder vid nytändning, när det regnat en halv månad, och offrade andras
+slantar under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen skulle komma.
+Men han kunde även en mängd dåligheter, påstod han, såsom att få
+skärvgräs i grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt,
+vilket kringspann hans person med en viss fruktan, så att man gärna ville
+ha honom till vän.
+
+Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka han blivit oumbärlig,
+bestodo i att kunna smida och snickra, men hans otroliga förmåga att göra
+allt, som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson som en farlig
+medtävlare, ty vad Carlsson gjorde under fähustaket eller ute i åkern
+syntes icke så mycket.
+
+Så återstod Norman, en duktig arbetare, som måste erövras från Gustens
+mäktiga inflytande och återvinnas åt det regelbundna arbetet på land.
+
+Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete och dessutom icke ringa
+statskonstlig fintlighet att utveckla för att tränga igenom, men han var
+den klokare och därför segrade han.
+
+Gusten tog han icke upp strid med; den lät han gå, sedan han med förmåner
+lockat ifrån honom bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket svårt,
+ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och Norman blev på jaktäventyren
+mest behandlad som roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick
+han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så att de fördelar
+Carlsson i ökad lön, ett par strumpor, en skjorta och annat smått
+lyckades utverka åt honom, jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än
+Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till avfall. Därmed var
+sonens jaktlusta något släckt, ty att fara ensam på sjön var icke så
+roligt; och i brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet.
+
+Rundqvist fjällade han med större svårighet, för den fisken var både ful
+och gammal, men han fick också honom snart i sump.
+
+I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga skötarne och sätta nya
+linor i alla varpen, och se, strömmingen fastnade bättre än förr; i
+stället för att gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta nya
+brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla, rensa henne, bygga kar
+omkring henne och sticka ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen
+kastad på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över korna, lät
+han rykta dem och strö torrt under dem. Kunde Rundqvist smida söm, så
+drog Carlsson spik; kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson
+både årder och vält.
+
+När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad ur sina mullvadshål, tog han
+till mera i ögonen fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan;
+skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker låtit »falla» på
+backen under vintern; kurtiserade höns och katt och satte en ny klinka på
+dörren.
+
+-- Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av gjort en ny klinka på gamla
+dörrskrället, hörde Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå
+snäll, han.
+
+Men Carlsson var som en pil efter honom, och en morgon var spisen
+vitstruken; en annan morgon voro vattämbarne grönmålade med svarta band
+och vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak, som han slagit
+upp på vedbacken bakom matboden. Carlsson hade lärt av fienden att erövra
+kökets stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven
+oemotståndlig.
+
+Rundqvist var dock seg och illfundig, och en lördagsnatt tog han och
+strök avträdet pinande rött. Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman
+på ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde gumman hur det
+tassade och fnaskade omkring stugväggarne, men som hon var för sömnig
+att stiga upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan var illande
+röd med vita fönsterposter och regnbleck! Och därmed var Rundqvists kraft
+att fortsätta en för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man
+skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina försköningar med
+avträdet, och Norman, som en sannskyldig avfälling, gjorde en länge
+gångbar rolighet om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska börja i
+rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först. Han lade sig, men på
+lur, för att ännu en gång försöka nya funder eller sluta en förmånlig
+fred.
+
+Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det var bra som skedde. -- Plöj
+ni, tänkte han, jag skall nog komma efter och bärga!
+
+Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft tid att inbringa någon
+påtaglig skörd, ty de pengar, som influtit för de sålda korna, hade
+visserligen ett par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen gjort
+ett mycket gott intryck, men de hade snart rullat ut igen och lämnat
+saknadens tomhet efter sig.
+
+Emellertid led det mot midsommar. Carlsson hade haft mycket att beställa
+och liten tid att promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på
+backen och tittade sig omkring, och kom så att lägga märke till
+storstugan, som stod där öde med nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han
+var, gick han sta och kände på dörrn och den var öppen. Klev in i farstun
+och fann ett kök; steg på vidare och kom in i ett stort rum, som såg
+riktigt herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med
+mässingsornament; en spegel med förgylld snidad ram och ett slipat glas
+med fasetter -- det förstod han att det var fint -- soffa, chiffonjé,
+kakelugn, allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan farstun ett
+lika stort rum med spis, matbord, soffor, väggklocka -- -- -- Han intogs
+av förvåning och högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande och
+förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han sett, att huset därjämte
+rymde två kammare med flera bäddade sängar.
+
+-- Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv, så många sängar och inga
+badgäster.
+
+Berusad av tanken på den blivande inkomsten, gick han ner till gumman och
+förehöll henne det slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster.
+
+-- Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo här! gruvade sig gumman.
+
+-- Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra ut? Har ni någonsin
+annonserat?
+
+-- Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade madam Flod.
+
+-- Man kastar näten i sjön också, svarte Carlsson, men det får man lov
+att göra, om man vill vinna något.
+
+-- En kan ju försöka, men inte få vi några badgäster, inte, avslutade den
+gamla, som upphört tro på önskningar.
+
+Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere i ängen och tittade sig
+omkring. Han kom närmare och mottogs vid sitt uppträdande på gården av
+rackan ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet, gömt sig
+inne i köket och stugan efter att förut ha stått utanför i en klunga och
+gapat på den främmande. Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut,
+såsom varande den modigaste.
+
+Den anlände hade läst en annons... Joho -- det var nog här! och därpå
+fördes han opp till storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson
+lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville bestämma sig genast,
+för det var så många spekulanter och årstiden var framskriden. Den
+främmande, som tycktes vara fängslad av ställets sköna läge, skyndade sig
+att göra opp, och efter ömsesidiga närgångna frågor om ekonomi och
+familjeförhållanden avlägsnade han sig.
+
+Carlsson följde honom till grinden och störtade därpå in i stugan, där
+han inför matmor och son lade opp sju riksbankstior och en
+privatbanksfemma.
+
+-- Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar av folk, knotade
+gumman.
+
+Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han skänkte för första gången
+Carlsson sitt offentliga erkännande, när denne talade om, hur han pressat
+herren med ryktet om många spekulanter.
+
+Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson, och han talade i en ton
+högre efter den betan, vid vilken hans erfarenhet av handelsväsendet
+varit honom till pass. Men det var icke blott de kontanta pengarne i
+hyran, som fallit ner över dem, det skulle även regna indirekta förmåner,
+vilka Carlsson målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne.
+
+Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och vedbrand finge inte gå av
+för inte, för att inte tala om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så
+kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en utvärpt höna, potatis
+och grönsaker. Ock-ock-ock -- det var så mycket att göra av, och en
+riktigt schangtil herre var det.
+
+Om midsommarafton anlände de väntade guldfiskarne. Det var herrn, frun,
+en sextonårig dotter och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var
+violinist i hovkapellet och i goda omständigheter samt en fridens man,
+vid ingången av fyrtiotalet. Han var tysk född och hade litet svårt att
+förstå öborna, varför han inskränkte sig till att nicka bifall och säga
+»skön» till allt vad som sades, varför han hastigt vann rykte såsom
+varande en mycket snäll herre. Frun var ett ordentligt fruntimmer, som
+vårdade sitt hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande visste
+sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att behöva riva ner oväder eller
+gripa till mutsystemet.
+
+Carlsson, såsom varande den minst blyge och den mest talföre, tog genast
+hand om främlingarna, helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt,
+efter som han skaffat dit dem, och ingen av de andra hade den
+tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra honom platsen stridig. Men
+stadsbornas ankomst till ön underlät icke att utöva sitt inflytande på
+urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen se helgdagsklädda
+människor, som höllo söndag var dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade
+utan att ta vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden, som om
+inga bekymmer, intet arbete funnes till i världen, detta väckte till en
+början ingen avund, endast förundran över att livet kunde dana sig så,
+beundran över mänskor, som förmådde ställa sin tillvaro så angenämt, så
+lugnt, så rent och fint framför allt, utan att man kunde säga att de
+gjort andra orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta började
+Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa förstulna blickar uppåt
+storstugan; sågo de en ljus sommarklädning skymta i ängen, stannade de
+och stodo njutande av anblicken såsom framför något vackert; varsnade de
+ett vitt flor på en italiensk halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt
+liv i en båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta och
+andaktsfulla av längtan efter något de ej visste, som de ej vågade
+hoppas, men som de drogos till.
+
+Samtalen och stojet nere i köket och i gamla stugan antogo en
+stillsammare art; Carlsson förekom beständigt i ren vit skjorta och
+uppträdde i vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så småningom en
+inspektors skepnad; hade en blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat
+och rökte ofta på en lätt cigarr.
+
+Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så långt undan som möjligt för
+att slippa bli föremål för jämförelser; talade bittert om stadsbor i
+allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om pengarne på
+banken, samt tog långa lovar för att komma förbi storstugan och de ljusa
+klädningarne.
+
+Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest uppåt smedjan,
+förklarande att han frågade fan efter hela världen, om det också vore
+änkedronningen själv, medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog
+svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring brunnen, dit herrskapets
+flickor brukade komma om morgon och afton.
+
+Värst var det för Clara och Lotten, som snart sågo allt mankön fegt
+avfalla för herrskapets flickor, vilka kallades på brev för mamseller och
+reste till Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården var det
+för solkigt att de ville utsätta sina kängor för hastig ödeläggelse, och
+på ängen och i köket var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i sina
+dunkla klädningar och kunde aldrig för svett och sot och boss bära en vit
+remsa en gång, och Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade
+illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett ihållande grin över att
+hon vågade en tävlan. Men om söndagarne togo de igen skadan och ådagalade
+en kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara för att få bästa
+kläderna på.
+
+Carlsson hade alltid ärender in till professorn och stannade för övrigt
+jämt och ständigt utanför farstukvisten, när någon satt där, och frågade
+om befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter, gav råd och
+upplysningar om sjöfisket, samt bekom då och då ett glas öl eller en
+konjak, så att han snart blev föremål för de andras halvhöga
+beskyllningar att han gick och snuggade.
+
+Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in till Dalarö och handla,
+uppstod meningsbyte om vem som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt
+enkelt saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta flickan hade
+slagit djupt an på honom; och då gumman gjorde föreställningar mot att
+Carlsson, som var den viktigaste och förste man på gården, så skulle gå i
+småärender, svarade Carlsson med att professorn enkom anmodat honom,
+emedan viktiga brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin vilja
+rätt angelägen göra budet, föreställde att han mycket väl kunde taga
+breven om händer, men Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i
+fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna, så att folket skulle
+få något att tala på sedan. Och därvid blev det.
+
+Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar, dem den fyndige drängen
+spårat i förväg. Först fick man sitta på sjön med en flicka och ostört
+prata tok och fjollas; sedan följde traktering och drickspengar; och på
+Dalarö hade han tillfälle att göra sig alla handelsmän förbundna genom
+att anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små handtryckningar, en sup
+här, en cigarr där, varförutom det föll ett visst sken av anseende på
+den, som framförde uppdrag från professorn och i vardagslag uppträdde
+fint klädd och i sällskap med en mamsell från Stockholm.
+
+Dalaröresorna förekommo dock endast en gång i veckan och hade icke något
+störande inflytande på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var
+nog fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete på beting, så
+att de skulle dika så många famnar, plöja så många tegar, fälla så många
+träd, och sedan vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty därigenom
+kunde de vara fria redan aftonvardsdags. Vid sådana tillfällen, då
+arbetet skulle mätas ut och sedan det gjorda granskas, var det som
+blyertspennan och den numera införda anteckningsboken kommo till heders,
+och Carlsson vande sig vid att uppträda som inspektor och småningom få
+arbetet att glida över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig på
+kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum. Tobaksrökning var redan länge
+sedan införd och på bordet vid fönstret hade han dukat fram ett grönt
+fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark postpapper, samt
+ordnat med ljusstaken och strykstickstället så att det såg ut som ett
+skrivbord. Fönstret vette ut åt storstugan, och här satt han på
+raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll även
+förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne slog han upp fönstret,
+lade armbågen på brädan och satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur
+västfickan framletad cigarrstump, under det han också kunde läsa i en
+veckotidning, vilket gav honom nerifrån sedd ett utseende som om han vore
+patron själv på gården.
+
+Men när det blev skumt och han tänt ljus, lade han sig på sängen och
+rökte. Det var då som drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu
+icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen med en liten tumning
+kunde komma att inställa sig.
+
+När han så en afton låg på rygg och bolmade svarta ankaret, för att döva
+myggen, och under det hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte
+kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på golvet. Som skuggan
+av ett led soldater såg han hela den avlidnes garderob göra flankmarsch
+på väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren, alltefter som
+ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte sig se den döde i alla de
+skepnader, som plaggen uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i
+kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän på, sådan han satt till
+rors i sumpen, när han seglade till stan med fisk, och sådan han satt på
+Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med fiskköparn; här kom han i
+svart klädesbonjour och långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i
+kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd på bröllop,
+begravningar och barndop; här hängde svarta fårskinnströjan, som han hade
+på, när han stod i strand och drog not om höst och vår; här bröstade sig
+den stora skälskinnspälsen, som ännu bar märken efter julkalasen, där den
+sista supen i pälsen togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult
+och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen ända ner på golvet
+och stack huvet i ett stövelskaft.
+
+Carlsson blev varm under skjortan, när han tänkte sig i den sköna,
+silkeslena pälsen, tänkte sig skjuten på en kälke över isarne, med en
+luva därtill av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot julgästerna
+med eldar på stranden och bösskott, och så, kommen in i den varma stugan,
+kasta av sig ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och hälsas med
+du av pastorn och få sitta opp, högst uppe vid kortändan av bordet, under
+det drängarne stodo vid dörren eller kartat opp på fönsterbräden.
+
+Föreställningarne om de önskade saligheterna blevo så livliga, att de
+fingo Carlsson på benen, och innan han själv visste det, hade han krupit
+i pälsen och stod på golvet strykande muddarne med handen; och det ylade
+i kroppen, när han kände kragen kittla mot kinden. Därpå tog han på
+svarta bonjouren och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och
+tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen innanför slaget och
+gick fram och åter på golvet. En känsla av rikedom spred sig från det
+silkeslena klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han prövande
+klöv skörten och satte sig på sängkanten, låtsandes vara borta hos
+främmande.
+
+Under det han så satt försjunken i rusgivande drömmar, hörde han utifrån
+röster som glammade, och när han lystrade, märkte han Idas -- det var
+den vackra köksan -- och Normans röster flätas, falla i varann, gå sida
+vid sida och liksom munnas. Del stack till i honom, och i ett tag hade
+han bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet, och beväpnad med
+en nytänd cigarr gick han ner för trappan.
+
+Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga framtidsplaner hade
+Carlsson hittills undvikit all handel med flickorna, emedan han kände
+huru tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i samma ögonblick
+han öppnade eld åt det hållet, ingen säkerhet mera fanns att han ej
+skulle få en ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att det, om
+han en gång blev slagen på den marken, vore slut med anseende och
+myndighet.
+
+Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig till tävlan och segraren
+hade alltför mycket att vinna, kände han sig uppfordrad att begagna
+sporrarne och resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick han ner
+på vedbacken, där spelet redan var i full gång. Förargligt var det,
+syntes honom, att han skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det
+varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten Norman! Nå, han
+skulle få!
+
+-- God afton, Ida! började han, utan att låtsas se rivalen, vilken
+ofrivilligt lämnade sin plats vid staketet, som Carlsson genast intog.
+
+Och så började han spelet, begagnande sin överlägsna talförhet, under det
+Ida plockade ved och stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i
+vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte, och hon kastade sidoord
+åt Norman, dem Carlsson dock grep i flykten och återsände tillkrusade
+och skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag i kampen, anmodade
+Norman spänta litet stickor. Innan den lycklige hann gå omkring till
+grindhålet, hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet, dragit
+sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som han späntade; lade inom
+ett par minuter stickorna i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och
+bar rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han stående vid
+dörrposten, där han spände rygg, så att ingen kunde komma varken ut eller
+in. Och Norman, som icke lyckades hitta på något ärende, slog först några
+lovar omkring vedbacken, mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta
+framfärd i livet, tills han fann för gott avtåga och på brunnskaret ge
+luft åt sin klagan i en schottisch, som han bälgade fram ur
+dragharmonikan.
+
+De veka tonerna från klaverets blecktungor trängde dock genom den tjocka
+aftonluften, förbi dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid
+köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå till brunnen efter
+dricksvatten åt professorn. Och Carlsson följde med, denna gång dock
+något osäker i kampen på ett fält, där han var alldeles främmande. För
+att förinta verkan av det trolska »locket» tog han Idas kopparflaska och
+viskade ömma ljud, i så smäktande och välljudande skala han kunde, liksom
+om han ville sätta ord till den förföriska musiken och neddraga solot
+till ett underordnat ackompanjemang, men just som de kommo till brunnen,
+hördes mosters rop oppe från stugan. Hon kallade på Carlsson, och i tonen
+hördes, att det var något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte
+svara, men då for den lede in i Norman och med skallande stämma gav han
+ljud:
+
+-- Här, moster! Han kommer straxt.
+
+Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet åt den falske spelmannen
+måste segraren slita sig ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet
+åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka för sin älskogslycka.
+
+Moster ropade än en gång, och med vresig stämma svarade Carlsson, att han
+kom allt vad han orkade.
+
+-- Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog gumman emot honom på
+farstukvisten, skyggande med handen över ögonen för att genomtränga den
+lätta sommarskymningen och se efter, om han kom ensam.
+
+Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i detta ögonblick önskade han
+allt kaffe och brännvin så långt han visste, men han kunde inte neka; och
+vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska skarpskyttemarsch, som
+segerglad och hånande rullade upp nerifrån källängen, måste han in i
+stugan. Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann henne äldre och
+fulare än vanligt; och ju artigare hon visade sig, desto tvärare blev
+han, vilket slutligen gjorde gumman nästan öm.
+
+-- Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan hon hällde i kaffet, det är
+så att vi ska buda till slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala
+vid honom först, förståss.
+
+Här tystnade dragharmonikan mitt i trions smältande ackorder och Carlsson
+stelnade till och blev ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord
+utan klang och utan strängt sammanhang:
+
+-- Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka!
+
+-- Och då ville jag, fortfor gumman, att Carlsson skulle om lördag ta
+Clara med sig och fara sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson
+skulle komma ut lite grann och se folk, och visa sig en smula, för det är
+alltid gott.
+
+-- Ja, si om lördag kan jag inte, svarade Carlsson tvärt, för då ska jag
+ju åt Dalarö för professorns.
+
+-- Nå, för en gång kunde ju Norman göra skjutsen, invände gumman och
+vände ryggen åt drängen för att slippa se hans min.
+
+I detsamma hördes dragklaveret frampressa några mjuka, av pauser avbrutna
+satser, som tycktes avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där
+nattskärran redan spann på sin surrande rock.
+
+Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig kaffebrännvinet, kände stenar
+på bröstet, töcken om huvet och en allmän svaghet i nerverna.
+
+-- Det kan inte Norman, utstötte han; Norman kan inte uträtta alla
+professorns affärder, och -- och -- han är inte betrodd.
+
+-- Ja, men jag har frågat professorn, klippte gumman av, och han sa, att
+han inte hade något om lördag.
+
+Det var förgjort för Carlsson; gumman hade spänt honom som en mus, och nu
+fanns inte ett hål att gå i mera.
+
+Och han hade sina sinnen ute på flera håll, så att han knappt kunde samla
+sig till ett motvärn. Detta såg gumman också, och hon tog sig därför
+till att knåda medan degen jäste.
+
+-- Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig för när, om jag säger
+någonting åt en, för jag menar väl me'n.
+
+-- Moster kan gärna säga vad håken som helst, för nu är det mej egalt
+detsamma, bröt Carlsson ut, under det han hörde klaverets allt ömmare
+låtar försvagas längst bort i hagen.
+
+-- Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson skulle liksom hålla sig
+för god att spela för flickorna, för det blir bara mackelmang till
+sistone; ja, jag vet, jag, och känner det; och det är välmening av mig,
+sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha en tross med karlar
+efter sig, om det ska vara något, och så ska det fjäsas hit och så ska
+det fjollas dit; och går de i skogen med en, så går de i hagen med en
+ann, och så när det blir något på sne si, så tar de den som de tycker är
+golikast att kunna vräka't på. Så är det, si, likaväl.
+
+-- Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te.
+
+-- Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman, men si en karl som
+Carlsson skulle tänka på te att gifta sig, och då ska man inte gå och ha
+något drag med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många rika
+flickor, ska jag säga honom, och är han klok sköter sina grejor väl, så
+kan han komma till sitt eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson
+inte vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom, när jag ber honom
+fara sta och buda till slåttan. Kom han ihåg, att jag inte skulle ha
+anmodat vem som helst att färdas för gårdens räkning, och jag lär nog få
+gossen över mig, men si det bryr jag mig inte om, för den jag håller mig
+till, den stöttar jag också, lita på det.
+
+Det började nu lugna i Carlssons sinne, och han anade något förmånligt i
+att så där få agera för gården; men han var ännu för retad att vilja byta
+sin låga mot något ovisst och han kände ett behov att få något handsöl
+först, innan han inlät sig på affären.
+
+-- Inte kan jag gå sta så här som jag är och inte har några snygga
+kläder, slängde han ut sin rev.
+
+-- Så farligt med kläderna är det väl inte, menade gumman, men skulle det
+så vara att det bara var det som felade, så kunde man väl finna någon
+råd.
+
+Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen, men i dess ställe beslöt
+han växla ut det halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter
+åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom oumbärlig vid liarnes
+slipning och höskakets reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten
+gjorde Dalaröbudet.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Klockan är tre på morgonen en julidag i början av månaden. Det röker
+redan ur skorstenen, och kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i
+rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord dukat. Slåtterfolket,
+som kommit aftonen förut, har sovit på skullar och logloft, och tolv
+resliga skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper
+utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där är Åvassan och
+Svinnockarn, gamla redan med av rodd kutiga ryggar; där är Aspön med
+sitt kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa, sorgsna blickar
+från ensamheten ute i havsbandet, från sorger utan namn och utan klagan;
+där är Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som en martall
+ute på sista kobben; Fiversätraön, mager, utblåst, livlig och torr som
+ett kaffeskinn; Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de
+första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och omkring dem, mellan
+dem tassade flickorna i lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen,
+klädda i ljusa bomullsklädningar och med schaletter på huvet; härvarne,
+nymålade i regnbågsfärger, hade de medfört själva, och de sågo mera ut
+som om de gingo till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med
+fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men pojkarne höllo sig så
+tidigt på morgonen på avstånd, avvaktande kvällen med dess skymning, dans
+och musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit uppe en kvarts
+timme, men ännu ej hunnit över tallbackens toppar för att slicka daggen
+ur gräset; viken låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande vassen,
+där de nykläckta andungarne hördes pipa mellan de gamla ändernas snatter;
+trutarne fiskade löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som
+kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna vaknat och skvallrade och
+schattrade om de många skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken
+guckade i hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore på slutet,
+när han skulle få se första hösåten; kornknarren arpade och snarpade nere
+i rågåkern; men på backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta, och
+skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet, sträckte sig över
+kaffebordet, där koppar och fat, glas och kannor skramlade under det
+trakteringen pågick.
+
+Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och kännande sig trygg bland
+dessa sin fars gamla vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande
+brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat bekantskaper på sin
+bjudningsresa, gjorde sig hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och
+lät krusa sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett utvuxet,
+manligt yttre hade han lätt att trycka ner denne, som ändå aldrig kunde
+bli annat än pojken inför de män, som varit dus med hans far.
+
+Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och veteranerna satte sig i
+rörelse neråt storängen med liarne på axeln, följda av de unge och
+flickskaran.
+
+Gräset stod högt till låret och var tjockt som en fäll, så att Carlsson
+måste redogöra för den nya ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och
+fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne och vattna
+över med gödselsaften. Därpå anordnade han som en kapten sin trupp, gav
+hedersplatserna åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist, så
+att han ändå icke kom bort i hopen. Och så gick slaget fram: två dussin
+vita skjortärmar i en kil som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl,
+och efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor, nyckfullt kastande,
+slängande, men ändock hållande tillsammans, kommo flickorna med sina
+härvar, var och en följande sin slåtterkarl.
+
+Det susade om liarne och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid
+sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hagen:
+prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie sänghalm,
+hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot, väpling och alla
+ängarnes gräs och halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor,
+och bien och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran, mullvadarne
+kröpö ner i jordens innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras
+bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och slank in i ett hål
+som en skotända; men högt upp över slagfältet svängde sig ett par
+piplärkor, vars bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen
+trippade stararne plockande och pickande allehanda kräk, som kommit i det
+brännande solskenet.
+
+Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen och nu stannade kämparne,
+stödda på sina lieskaft, betraktande förödelsens verk, som de lämnat
+bakom sig, torkande svetten ur mössremmarne, och inläggande en ny
+snusvalk ur mässingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i
+frontlinjen.
+
+Och så gick det löst igen, ut i det gröna blomsterhavet, som nu går i
+vattrade böljor av den växande morgonbrisen och än visar brokiga lysande
+färger, när blommornas styvare stjälkar och huven sticka upp genom det
+mjuka tåtelgräsets vågor, som böja sig undan för kåren, än breder sig
+jämn grön som en sjö i stiltje.
+
+Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att man heldre skulle stupa
+i solskottet än ställa lien ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida
+till sin räfserska, och som han går sist i slaget, kan han utan att
+blottställa vådorna, och på skryt, vända sig om för att kasta ett ord åt
+henne; men Norman har han under sträng bevakning snett framför sig, och
+så snart denne försöker slänga en betagen blick på sydosten, har han
+Carlssons lie i hälarne och ett mera ovänligt än välmenande varningsrop:
+-- Akta hasorna, du! efter sig.
+
+När klockan är åtta, ligger källängen som en nydrillad åker, slät som en
+hand och med gräset i långa strängar; nu beskådas verket och granskas
+slagen, och Rundqvist är den som faller för nämdens dom, efter som man
+kan se var han gått fram, för där syns det som älvdansar den ena utanför
+den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han måste se på flickan
+som de givit honom, för det var inte i går han hade en flicka som sprang
+efter sig.
+
+Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen; brännvinsflaskan
+gnistrar i solen och svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker
+på hällen, strömmingen immar på faten, smöret är upplagt, brödet är
+skuret; suparne slås i och frukosten är i gång.
+
+Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida är honom också bevågen, och
+han uppvaktar henne med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också
+dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in med fat och tallrikar,
+stryker ofta förbi de båda, alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men
+ej av Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen med armbågen och
+viskar:
+
+-- Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; han ska vara som hemma här!
+
+Carlsson har bara ögon och öron för Ida och svarar gumman med något
+skämtsamt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida att
+hon skall hem och städa. Och då blir det sorg och uppståndelse bland
+karlarne, men flickorna se lagom bedrövade ut.
+
+-- Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen flicka har mera? utbrister
+Carlsson med låtsad förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen.
+
+-- Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som påstods ha ögon i
+ryggen.
+
+-- Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och räfsa.
+
+Gumman slår ifrån sig med förklät:
+
+-- Herre Je', ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet,
+aldrig på tiden! Å, ni är tokiga!
+
+Men motståndet retar.
+
+-- Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar på, och
+Gusten blir mörk som en natt.
+
+Det fanns inte något val, och under stoj och skratt springer Carlsson in
+i stugan för att leta fram gummans egen härv, som ligger oppe på vinden
+någonstans; och gumman efter skrikande:
+
+-- Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva i mina saker däroppe!
+Och så försvinna de båda två, under högljudda och bitande anmärkningar av
+de kvarvarande.
+
+-- Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i tystnaden som uppstått.
+Jag tycker de dröjer bra länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt!
+
+Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att dra på vidare:
+
+-- Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej, det här går aldrig an; jag
+blir rakt orolig, vet någon människa!
+
+Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han tvang till ett skratt för att
+vara med de andra.
+
+-- Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om på samma ton, men nu står
+jag inte ut längre, utan jag får lov att gå och se efter vad de ha för
+sig.
+
+I detsamma kommer Carlsson med gumman ut i förstudörren och medför den
+sökta härven. Det är en grann en, målad med två hjärtan och _anno 1852_
+och var en gång den gamlas fästmöhärv, som Floden i världen själv hade
+gjort och som hade ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man
+rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder synes ha satt gummans
+friska sinne i en munter stämning, och utan ett spår av sjuklig
+känslosamhet visade hon på årtalet och sade:
+
+-- Det var inte i går, det, som Floden gjorde härven...
+
+-- Och du klev i brudsäng, moster, inföll Svinnockarn.
+
+-- Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan.
+
+-- Sex veckors grisar och två års änkor kan man aldrig tro, brydde
+Fjällångarn.
+
+-- Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade Fiversätraön på.
+
+Och var och en kastade sin pinne på elden, men gumman bara myste och slog
+ifrån sig, höll god min och skämtade med, för att det inte var värt att
+bli ond.
+
+Så bar det av ner i myrängen, där starr och fräken stod som furuskog och
+vattnet gick opp på stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av
+strumpor och skor och hängde på gärdsgården.
+
+Och gumman räfsade och gick på, så hon var efter Carlsson före de andra;
+månget skämtord föll på de unga tu, som de kallades.
+
+Så blev det middag och så blev det afton. Spelmannen hade kommit med sin
+fiol, logen var röjd och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med
+beck. Och när soln gick ner, började dansen.
+
+Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart klädning urringad i fyrkant,
+med vitt krås och Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad
+dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan och köld, men pojkarnes
+åtrå.
+
+Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför tog Ida honom gärna, gång på
+gång, sedan ett försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå
+denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet att tillgripa
+dragharmonikan, både att utgjuta sina hjärtekval och försöka en sista
+limsticka att fånga den granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha
+i handen för några veckor sen, men som straxt igen satt på taket och
+munnades med en annan. Carlsson fann emellertid ackompanjemanget
+obehövligt, när han enkom tingat en riktig spelman, och den tungbröstade
+harmonikan drog verkligen inte jämt med den lättfotade fiolen, utan
+störde takten och bragte oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle
+att få knorva till rivalen, helst allmänna meningen om dragklaverets
+otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog Carlsson munnen full och skrek
+mitt över logen till den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren:
+
+-- Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina
+vädret ur dig, om du är klöverstinn.
+
+Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett gillande grin, men Norman
+hade fått några supar i huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade
+krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid utmaningen.
+
+-- Höllu! härmade han Carlsson, som oförvarandes släppt lös sitt
+modersmål, vilket alltid hade en löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut
+på backen, du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig!
+
+Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande, att man behövde gå till
+nävarne, och höll sig ännu på munhuggningens oskyldigare område.
+
+-- Va ä det för ena markvadiga svin, som ha loppor i pälsen?
+
+-- Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.
+
+Det stack nationaläran, och letande ännu i sista stund efter ett
+oåtkomligt dråpord, gick han rakt på fienden, tog honom i västen och röck
+honom ut på backen.
+
+Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att åskåda drabbningen, och det
+föll ingen in att söka gå emellan.
+
+Norman var liten och satt, men Carlsson var grövre och utvuxen. I ett
+kastade han av sig rocken, som han var rädd om, och kämparne brasade i
+hop; Norman med huvudet förut, som han lärt av lotspojkarne; men Carlsson
+tog i honom, måttade en ful spark åt skrevet, och som en upprullad
+igelkott föll Norman på dynghögen.
+
+-- Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara sig med nävarne längre.
+
+Carlsson skummade, och letande förgäves efter tillmälen, satte han knät
+på bröstet och kindpustade den slagne, som spottade och bet omkring sig,
+men slutligen fick en näve strö för munnen.
+
+-- Nu ska jag skura truten ren på dig! och med halmtappen tagen ur
+dyngstacken gnuggade han den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta
+öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och nu slungade han hela
+sitt förråd av glåpord i ansiktet på segraren, som ändå inte kunde binda
+den besegrades tunga.
+
+Musiken hade tystnat, dansen upphört och åskådarne gjort sina
+anmärkningar över ord- och nävstridens kastningar, vilken de åhört och
+beskådat med samma likgiltiga intresse som en slakt eller en danslek,
+ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp mindre regelrätt enligt
+gammal slagsmålssed. Men plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen
+och röck alla ur feststämningen:
+
+-- Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte urskilja vem.
+
+-- Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort med kniven!
+
+Och kämparne omringades; Norman, som lyckats få upp sin fällkniv,
+avväpnades och ställdes på fötter, sedan Carlsson ryckts lös ifrån
+honom.
+
+-- Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade gamle Svinnockarn
+drabbningen.
+
+Carlsson tog på sig rocken och knäppte den om sin sönderrivna väst, men
+Norman gick med ena skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet.
+Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott avlägsna sig
+bakom knuten för att icke behöva visa sitt nederlag för flickorna.
+
+Med segrarens och den starkares glada tillförsikt uppträdde Carlsson
+igen på dansbanan, och efter att ha fått en sup, återknöt han leken med
+Ida, som mottog honom med värme och nästan beundran.
+
+Dansen gick an som ett tröskverk och skymningen hade fallit; brännvinet
+gick lag på lag och uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans görande
+och låtande. Därför kunde Carlsson komma ut med Ida ur logen och uppnå
+hagledet utan att ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan
+kommit över stättan och Carlsson stod på gärdesgården, hörde han gummans
+röst genom halvmörkret utan att kunna se någon:
+
+-- Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och dansa en dans med räfserskan.
+
+Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och in i hagen tyst som en
+räv.
+
+Gumman hade dock sett honom och till på köpet Idas vita näsduk, som hon
+knutit om livet för att skydda klädningen för svettiga händer. När hon
+ropat en gång till utan svar, gick hon efter, kom över stättan och in i
+hagen. Droget låg under hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast
+något vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk till botten av
+den långa tunneln. Hon ville springa efter, men i detsamma hördes nya
+röster vid stättan, en grövre och en mera klingande, men båda dämpade
+och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och Clara klevo över
+gärdsgården, som knakade under gossens något osäkra steg, och lyftad på
+två starka armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i buskarne, medan de
+arm om liv tågade förbi, dansande fram halvsjungande, kyssande, så som
+hon också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en gång knakade det i
+stättan och flöjande som en stut kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan,
+och just när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn av dansen och
+med ett övergivet löje, som visade alla de vita tänderna, satte hon de
+höjda armarne i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och med ett
+lössläppt flåsande skratt och spärrade näsborrar kastade hon sig handlöst
+ner i armarne på gossen, som tog emot henne med en lång kyss och bar
+henne in i mörkret.
+
+Den gamla stod bakom hasselbusken och såg par om par komma, gå, komma
+igen, som i hennes ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två års
+aska.
+
+Under tiden hade fiolen så småningom tystnat, det var över midnatt och
+morgonrodnaden stod redan svag borta över skogen i norr; sorlet från
+logen blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från ängen angåvo,
+att danssällskapet skingrat sig, att hemfärden förestod för
+slåtterfolket. Hon måste fram och säga adjö. När hon kom ut i droget, där
+mörkret börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas, fick hon
+se Carlsson och Ida komma längst opp i brinken, hand i hand, som om de
+skulle kasta sig in i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna
+gången» vände hon och skyndade över stättan för att hinna hem, innan
+folket hade givit sig av. Men på andra sidan stättan stod Rundqvist och
+slog ihop händerna, när han fick se gumman, som gömde ansiktet i förklät
+för att icke visa att hon skämdes:
+
+-- Nej, Herre Jemine, har moster också varit i hagen? Å, jag säger det;
+ja si de gamla är då inte att lita på mer än...
+
+Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt stugan där man letat henne och
+där hon nu mottogs med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god
+fägnad och adjö.
+
+Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit framhojtade ur hagar
+och ängar, dock utan att anträffas alla, gick den gamla till sängs, men
+låg länge vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson gå opp för
+kammartrappan.
+
+
+
+
+FJÄRDE KAPITLET.
+
+Det bullrar till bröllop och käringen blir
+tagen för guldet.
+
+
+Höet var under tak, råg och vete bärgade; sommaren var till ända och den
+hade varit god.
+
+-- Han har lycka, den hålen! sade Gusten om Carlsson, vilken man icke
+utan en del orsaker tillskrev det ökade välståndet.
+
+Strömmingen hade kommit och alla karlarne utom Carlsson voro ute vid
+skäret, när professorns familj skulle resa in till operans öppnande.
+
+Carlsson hade också åtagit sig packningen och gick med blyertspennan
+bakom örat hela dagen; drack öl på köksbordet, på salsskänken, på
+farstukvistbänken. Här fick han en kasserad halmhatt, där ett par
+utgångna segelskor, en pipa, ett munstycke, orökta cigarrer, tomlådor och
+tombuteljer, metspön och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som
+ej kunde medföras eller ansågs obehövligt; det föll så många smulor från
+den rikes bord och man kände allmänt, att man komme att sakna de
+avresande, från Carlsson, som skulle gå miste om sin käresta, ner till
+hönsen och grisarne, som icke längre fingo söndagsmat från herrskapets
+kök. Minst bitter var sorgen för de övergivna Clara och Lotten, som
+oaktat de vid uppbärningen av mjölken fått så mången god kaffetår,
+likväl kände, att deras vår skulle komma igen, bara hösten avlägsnade de
+svåra medtävlerskorna på kärleksmarknaden.
+
+Om eftermiddagen, när ångbåten kom och lade till för att hämta
+herrskapet, var det stor uppståndelse på ön, ty aldrig hade en ångbåt
+lagt till där förr. Carlsson anförde landstigningen och kommenderade och
+orerade, under det ångaren sökte komma in till bryggan. Men här hade han
+givit sig ut på en is, som ej kunde bära honom, alldenstund sjöväsendet
+var honom främmande; och just i det stolta ögonblicket, då linan kastades
+och han i Idas och herrskapets åsyn skulle visa sin kunnighet, fick han
+ett helt fång kabel oppifrån nerfallande på hjässan, så att mössan slogs
+av och föll i sjön; i samma ögonblick skulle han hålla an trossen och
+gripa mössan i flykten, men fick foten i en bukt, gjorde några danssteg
+och föll under en skur av ovett från kaptenen och en salva hånskratt från
+backgastarne. Ida vände sig bort, ond över sin hjältes drumliga
+uppträdande och gråtfärdig av skam på hans vägnar. Med ett kort adjö
+lämnade hon honom slutligen vid landgången, och när han ville behålla
+hennes hand och språka om nästa sommar, om brevskrivning och adress,
+röcks landgången undan hans fötter, så att han vickade framåt och fick
+den våta mössan bak i nacken, samtidigt med att styrmannen röt åt honom
+uppifrån kommandobryggan:
+
+-- Får du loss ändan någongång, du?
+
+En ny skur av sårande tillmälen haglade över den olycklige älskaren,
+innan han fick loss trossen. Ångbåten backade neråt sundet, och som en
+hund, vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden, hoppande på
+stenar, snavande på rötter, för att hinna ut på udden, där han hade sin
+bössa gömd bakom en albuske, för att kunna ge salut. Men han måtte ha
+klivit med rasande ben ur sängen, ty just när ångbåten gick förbi och han
+med bössan lyftad i luften skulle fyra av, klickade skottet. Kastande
+bössan i gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i stranden och
+svängde sin blåa bomullsnäsduk, hurrade och flåsade, men ingen svarade
+från båten; icke en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var
+försvunnen! Men oförbrännelig, rasande, sprang han över kullerstenar,
+hoppade i vattnet, rusade genom albuskar, kom till en gärdsgård och
+flöjde halvt igenom den, så han rev sig på störarne; och slutligen, just
+som båten skulle försvinna bakom udden, stötte han på en vassvik; utan
+betänkande sprang han i vattnet, svängde än en gång sin näsduk,
+utstötande ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp bakom
+tallarne och han såg professorns hatt viftande till avsked löpa undan in
+i skogsudden släpande efter sig den blågula flaggen med posthornet, som
+än en gång glimtade mellan alarne; och så var allt försvunnet utom den
+långa svarta röken, som låg efter vattnet som ett sorgflor och gjorde
+luften mörk.
+
+Carlsson plumsade i land och gick steg för steg tillbaka till sin bössa.
+Han tittade på henne med onda blickar, som han skulle sett på en annan,
+som svikit honom; skakade på pannan, satte på ny knallhatt och fyrade
+av.
+
+Därpå kom han tillbaka till bryggan. Han såg hela upptåget igen; hur han
+dansat som en pajas på broplankorna lik en annan marknadskasper, hörde
+skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla, förlägna blickar och handtag;
+kände ännu oset av stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från
+kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen. Ångbåten hade kommit hit
+ut i hans blivande rike och medfört stadsmänskor, som föraktade honom,
+som i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på vars pinnar han
+redan klättrat ett gott stycke, och -- här klack det i halsgropen -- fört
+bort hans sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund ner i
+vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda sörp, på vars yta
+utsläppt sot låg i flockar och oljan i speglar, flammande i
+regnbågsfärger som en gammal fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret
+hunnit lämna ur sig på en liten stund och solka det klara gröna vattnet;
+ölkorkar, äggskal, citronskinn, cigarrstumpar, brända strykstickor,
+papperslappar, som löjor och agn lekte med; det var som hela stadens
+rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och avskräden på en gång.
+
+Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han tänkte på, att om han
+allvarsamt ville vinna sin käresta, så måste han in dit, måste in i
+gränderna och rännstenarne, där den höga dagspenningen och den fina
+rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan med krås, manschetter och
+knäppkängor, allt som lockade, fanns. Men han hatade staden också, där
+han var den siste, där hans tungomål inbragte grin, hans grova hand icke
+kunde göra finarbete och där hans mångahanda insikter icke kunde kasta
+av. Och ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt, att hon aldrig
+ville gifta sig med en bonddräng, och bonde kunde han icke bli! Kunde han
+inte?
+
+Det kårade på sundet och en sval vind, som ökade alltmer, rörde opp
+vattnet, som började plaska mot bropålarne, sopade undan sotet och
+klarade upp den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas pjattrande,
+båtarnes huggande ryckte opp honom, och med bössan över axeln vandrade
+han hemåt.
+
+Vägen gick under hasslarne uppöver en bergknalle och över den hängde ännu
+en högre gråstensvägg bevuxen med tallar och som han aldrig besökt.
+
+Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan ormbunkar och hallonsnår
+och stod snart uppe på en gråstenshäll, på vilken ett sjömärke var
+upprest. I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda rundblick, med
+skogar, åkrar, ängar, stugor; och utanför holmar, kobbar, skär, ända ut
+till havs. Det var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet,
+träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville räcka ut handen, den
+ena bara, och dra tillbaks den andra, som sträckte sig efter fåfänga och
+fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och tigga om knäfall
+inför denna tavla, rosenfärgad av en sjunkande sols trolska strålar; där
+blåa vatten, gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till en
+regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa förstånd än en bonddrängs.
+
+Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet, då hon på fem minuter
+kunnat glömma det sista lilla löftet att vifta avsked åt honom, sårad,
+som om han fått smaka käppen, av de övermodiga stadslurkarnes glåpord,
+betagen vid åsynen av den feta jorden, de fiskrika vattnen, de varma
+stugorna, fattade han sitt beslut -- att gå hem, göra ett sista försök
+eller två med att pröva det falska hjärtat, som kanske glömt honom redan
+-- och sedan ta för sig vad tagas kunde utan att stjäla.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+När han kom hem på backen och såg storstugan öde, gardinerna nere, halm
+och tomlådor skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om han
+sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha hopsamlat sina minnen av de
+flyttande sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt upp
+på sin kammare. Sedan han gömt sina skatter under sängen, satte han sig
+vid skrivbordet, tog fram papper och penna och gjorde sig i ordning att
+skriva brev. Första sidan skvalade ut i en enda bred ordström dels ur
+egen fatabur, dels ur Afzelii sagohävder och Svenska folkvisor, som han
+läst hos en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt intryck på
+honom:
+
+»Kära älskade Vän!» -- började han -- »Ensam sitter jag nu på min lella
+kammare och less alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår när
+Ida kum ut hit, det var när som vi sådde vårrågen och göken lullade i
+stuthagen, och nu är det höst, så gossarne är ute efter strömmingen till
+skäret; jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte Ida hade rest
+sin väg och inte ville hälsa efter sig från ångbåten, som professorn var
+så innerligt snäll och gjorde från atterdäcket, när som han kom i uddan;
+det är tomt som ett hål efter Ida i kväller och det våller mest av allt
+att sorgen är tong. Då om sistens på slåtterdansen minns Ida vad Ida
+lovade, jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men jag är också i
+stånd _att hålla_ vad jag lovar, som inte _alla_ är i stånd till, men det
+är detsamma det och jag frågar inte så noga efter hur mänskorna är mot
+mig, men den jag håller åv, den glömmer jag inte, det ska jag säga.»
+
+Saknadens sorg hade nu lagt sig, och bitterheten stack fram; så kom
+fruktan för okända rivaler, för stadens frestelser och Berns salong, och
+i känslan av sin egen oförmåga att förebygga befarade syndafall, grep han
+ett grepp i de ädlare känslorna, och strax sprutade gamla minnen från
+kolportörstiden fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en straffande
+hämnare, genom vars mun en Annan (med stor bokstav!) talade:
+
+»När jag tänker hur Ida nu går ensam i den villande stan och icke mer har
+en stödjande hand, som kan vända faran och frestelsen från Ida, när jag
+tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall och fördärv, som göra
+vägen bred och foten lätt, så känner jag ett stygn i mitt hjärta, jag
+känner det som om jag gjort orätt inför Gud och människor att jag lämnat
+Ida i syndens garn, jag ville varit som en far för Ida och Ida skulle ha
+tryggat sig till gamle Carlsson som till en rektig far» -- -- --
+
+Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han mycket vek och erinrade sig
+sista begravningen han övervarit.
+
+»-- en far som alltid har överseende och förlåtelse i hjärtat och på
+läpparne, vem vet hur länge gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får
+vandra här, vem har sett om ej hans dagars tal äro räknade såsom
+vattendropparne i sjön eller stjärnorna i luften, kanske innan man vet
+ordet av ligger han som torrt hö, och då skall kanske _någon_ vilja gräva
+honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi ska hoppas och bedja att
+han får leva ännu den dag, då blomstren gått ut på marken och turturduvan
+låter höra sig i vårt land; då är det en ljuvlig tid för _mången_ som nu
+klagar och suckar och med psalmisten ville sjonga -- -- --»
+
+Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng och måste upp och leta efter
+testamentet i sin kista. Men det var över hundra psalmer att välja på,
+och Clara ropade redan till kvällsmat, så att han måste ta i högen, och
+så tog han:
+
+»De boningar i öknen äro ock feta, så att de drypa; och högarne äro allt
+omkring lustiga; hjordmarken är full med får, och dalarne stå tjockt med
+säd, så att man glades därvid och sjunger.»
+
+När han läst igenom det, fann han en lycklig anspelning på lantlivets
+företräden för stadslivet, och som det var den ömma punkten, beslöt han
+icke vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för sig själv.
+
+Därpå funderade han över vad han skulle skriva mer; kände sig hungrig och
+trött och kunde icke dölja för sig, att när allt kom omkring, det var
+detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå, hon, innan våren
+kom.
+
+Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne och tillgivnaste» och
+gick ner i köket att äta kväll. Det hade blivit mörkt och tagit till att
+blåsa. Orolig kom gumman och satte sig vid bordet, där Carlsson ensam
+hade slagit sig ner och tänt ett talgljus. Flickorna gingo tysta och
+avvaktande från spisen till bordet.
+
+-- Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sade gumman; jag ser, att han
+behöver det.
+
+-- Åja, det var jämt sjå att få ombord sakerna, svarade Carlsson.
+
+-- En får väl vila nu, menade gumman och gick efter timglaset. Men det
+var en faslig att blåsa i denna kväll, och på osten går han också; få se,
+hur gossarna ska reda sig med skötarne i natt.
+
+-- Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår jag inte på, bet Carlsson
+av. Men i nästa vecka ska det få bli vackert, för då tänker jag segla med
+sumpen in till stan för att själv tala med fiskköparn.
+
+-- Såå, ämnar Carlsson det?
+
+-- Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på fisken, och något fel är
+det väl någonstans, var det nu sitter.
+
+Gumman plockade på bordet och tänkte nog det var annat ärende till stan
+än fisken.
+
+-- Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och hälsar på professorn då?
+
+-- Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han har ändå glömt en
+buteljkorg här...
+
+-- Fasligt hyggliga människor var det i alla fall... Vill inte Carlsson
+ta en halv?
+
+-- Tack så mycket, moster! -- Ja, det var rart folk, och jag tror nog de
+kommer igen -- efter vad jag kunde höra på Ida åtminstone.
+
+Det var med ett stort nöje han uttalade namnet, och han inlade i detsamma
+hela sin överlägsenhet. Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt
+ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna och en brand i
+ögonen.
+
+-- Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla.
+
+-- Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade Carlsson, som mycket väl
+kände, hur han halade in sin rev och att något satt på kroken.
+
+-- Ska ni gifta er då?
+
+-- Måtte väl det, när tider blir; men jag ska väl höra mig åt om någon
+kondischion först.
+
+Det röck i den gamlas fårade ansikte och den magra handen plockade och
+plockade som en febersjuks på ett lakan.
+
+-- Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon fram med darrande, torkad
+stämma.
+
+-- Någon gång ska jag väl därhän, svarte Carlsson, förr eller senare ska
+man ha sitt eget, och släpa ut sig åt andra gör man inte gärna för inte.
+
+Clara hade kommit fram med mjölgröten, och Carlsson fick ett hastigt
+begär att skalkas med henne.
+
+-- Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga ensamma i natt, när gossarne
+är borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?
+
+-- Å, det behövs inte alls! svarte Clara.
+
+Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man hörde utifrån, hur stormen
+rusade genom skogen, röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne,
+riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt tryckande genom
+skorsten och blåste eld och rök ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick
+hålla hand för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick höll undan,
+hörde man fjärden dunka mot östra udden. Plötsligen gav rackan hals ute
+på backen och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit någon till
+mötes hälsande eller hotande.
+
+-- Gå och se efter, vem det kan vara, så är han snäll, sade gumman till
+Carlsson, som genast steg upp.
+
+Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker så tjockt, att det kunde
+skäras med kniv, och vinden tog emot honom med en pust, så att håret stod
+som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden, men skallet gick redan
+långt borta i källängen och lät numera muntert igenkännande.
+
+-- Det kommer främmande så här dags, sade han till gumman, som ställde
+sig i dörren, vem kan det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara,
+tänd lyktan och ge mig min mössa!
+
+Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i ängen, följde skallet och
+kom in i talldungen, som skilde ängen från stranden. Skallet hade
+tystnat, men mellan de susande och knakande furorna hörde han steg av
+klackjärn mot bergshällen, brakande grenar, som knäcktes av någon, som
+letade sig väg, plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens
+vinslande.
+
+-- Hej! vem är där? ropade han.
+
+-- Pastorn! svarade en rostig stämma, och i detsamma såg Carlsson en
+kvast av eldgnistor, som slogs av ett klackjärn mot en kullersten, och ur
+ett snår ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd man med ett
+grovt, väderbitet ansikte inramat i ett par vilda grå kindskägg och livat
+av små vassa ögon under bryn som av väggmossa.
+
+-- Det var ena helvetes vägar ni har här på ön! grälade han till
+hälsning.
+
+-- Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute i detta hundväder!
+besvarade Carlsson aktningsfullt sin själasörjares välkomstförbannelser.
+Men var är ökan då!
+
+-- Det är sumpen, vet ja, och den har Robert fått i hamn. Låt oss komma
+under tak bara, för det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så,
+marsch på bara!
+
+Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter, följd av rackan, som
+gjorde små kast in i buskarne för att lukta efter en orre, som nyss
+lyftat och räddat sig inåt mossen.
+
+Gumman hade gått lyktskenet till mötes ut på backen, och när hon kände
+igen pastorn, blev hon glad och bad honom vara välkommen.
+
+Han var på resa med fisk till stan och hade fått stormen över sig, så att
+han måste ta i land över natten; svor och bannade att han inte kunde
+komma in i tid och bli av med sin fisk, nu då »alla djävlar var ute och
+klådde efter vart levande liv som gick i vatten».
+
+Gumman ville föra honom in i stugan, men han gick rakt in i köket och
+föredrog spiselden, där han kunde bli torr. Värmen och ljuset tycktes
+emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han grinade illa med ögonen,
+som om han ville morgna sig, under det han drog av sig de våta
+smorläderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av med en gammal
+gröngrå bojkavaj, fordrad med fårskinn, och snart satt prästen i en
+stortröja av ull och i strumplästen framför bordshörnet, som gumman röjt
+av och dukat med kaffegrejor.
+
+Den, som icke känt pastor Nordström, skulle aldrig ha gissat, att denne
+skärkarl beklädde ett andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i
+skären förvandlat den fordom ganska fina kapellpredikanten, när han kom
+ordinerad från Uppsala. Ytterst knapp lön hade nödgat honom ta sin
+bärgning ur sjön och jorden, och där ej dessa räckte, måste han vädja
+till sina församlingsboars goda vilja, vilken han genom ett sällskapligt
+sätt, lämpat efter omgivningen, måste hålla vid liv. Men den goda viljan
+visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som måste förtäras på
+stället och sålunda icke kunde öka prästgårdens välstånd, men snarare
+inverka ofördelaktigt på förmånstagarens fysiska och moraliska tillstånd.
+Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra erfarenheter om huru i sjönöd
+Gud endast hjälpte den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende
+oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i sammanhang med
+Augsburgiska bekännelsen, icke kunde få något ut av det lilla
+träkapellet, som de låtit bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även
+motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades av ogunstiga
+vindar, mera ett slags folkmarknad, där man träffade bekanta, gjorde opp
+affärer och hörde kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet, med
+vilken man kom i beröring, helst länsmannen bodde långt opp i land och
+aldrig åkallades i rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med
+några danska skallar eller ett halvstop brännvin.
+
+Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på stadsresa med sumpen, för att
+sälja fisk, den han själv tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för
+storm blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett nötlädersfodral och
+matsäck och handbok i en skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han
+kommit i ljus och värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid
+kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde mera ses i denna
+från spiselden och två talgljus upplysta skepnad, en korsning av bonde
+och sjöman. Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin ungdom, var
+brun och barkig med gula leverfläckar av saltvatten och solbränna, hård
+och valkig av åror, skot och rorkult; naglarne voro halvätna,
+svartkantade av beröring med jord och redskap; öronens musslor igenväxta
+med hår och borrade med blyringar för fluss och flytningar; från
+ulltröjans påsydda skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av
+någon gul metall med en karniol i; de våta ullstrumporna hade hål för
+stortån, som fötternas slingrande rörelser under bordet tycktes oavbrutet
+vilja skyla; tröjan var gulbrun under armarne av svett och byxhjulpen
+stod på glänt av brist på tillräckligt med knappar.
+
+Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under allmän aktningsfull
+tystnad knackade han den mot bordskanten, så att en liten mullvadshög med
+aska och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var osäker och
+stoppningen gick icke regelrätt, alltför omständligt för att icke väcka
+oro.
+
+-- Hur är det med pastorn i kväll; han är inte riktigt rask, tror jag?
+kom gumman emellan.
+
+Pastorn lyfte det nerfallna huvet, såg sig omkring uppåt takbjälkarne,
+som om han letat efter den talande.
+
+-- Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak på utsidan av pipskallen.
+Därpå ruskade han på huvet, som om han ville vara i fred, och försjönk i
+svårmodiga tankar utan bestämd form.
+
+Carlsson, som såg hur det stod till, viskade åt gumman:
+
+-- Han är inte nykt! Och anseende sig böra inskrida, tog han kaffepannan
+och slog upp i pastorns kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en
+bugning bjöd honom att hålla till godo.
+
+Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt gråa huvud, som om han
+ville skrämma slag på Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med
+vämjelse, spottade han ut:
+
+-- Är du hemma här, du, dräng? Och därpå vände han sig till gumman:
+
+-- Ge mig en kopp kaffe, madam Flod!
+
+Och så försjönk han en stund i djup tystnad, möjligen erinrande sig
+fordna dagars storhet och den överhandtagande oförskämdheten hos folket.
+
+-- Djävla dräng! fräste han än en gång. Ut och hjälp Robert till rätta!
+
+Carlsson försökte med smicker, men avklipptes genast med: -- Vet du, vem
+du är? och försvann ut genom dörren.
+
+-- Har ni skötarne ute? rök han på gumman som försökte krångla till en
+ursäkt för drängen, sedan han ryckt opp sig med en klunk ur koppen.
+
+-- Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna; och alla varpena med. Det
+kunde ingen drömma vid sextiden det skulle gå till storm för natten, och
+jag känner Gusten. Han skulle förr gå till botten än han lät gamen ligga
+på grynnan i natt.
+
+-- Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn.
+
+-- Säg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det är nog många pengar
+också, men bara gossen kommer väl ifrån saken, så...
+
+-- Han är väl inte så dum att han går och tar opp i det här vädret, då
+hela sjön ligger på?
+
+-- Jo, det är just vad en kan vänta av honom; se, han har alltid haft det
+efter fadren att vara liksom för mycket mån om det en äger, och han vore
+i stånd att sätta bort livet för att inte låta skötarna gå förlor'.
+
+-- Ja, ser madam, är han så inrättad, så kan inte själva fan hjälpa
+honom! För resten fiskar det gott; vi var ute till Alkobbarne förleden
+med sex varp och vi fick aderton valar.
+
+-- Nå, var han fet något så när?
+
+-- Tror jag det! fet som smör. Men säg nu, madam Flod, vad är det för
+prat, som löper här om henne, att hon tänker på till att gifta om sig? Är
+det sant, det?
+
+-- Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger man det? Ja, si det är
+då vådligt, vad folk kan sätta till och prata, när det bär sta!
+
+-- Ja ja, mig går det inte för när, återtog pastorn, men är det så som
+man säger, att det gällde drängen, så vore det synd för gossens skull.
+
+-- Å, det är ingen fara åt gossen, och sämre styvfar har mången fått.
+
+-- Jaså, det är så däran i alla fall, kan jag höra. Brinner det så
+fasligt i den gamla kroppen, att hon inte kan hålla sig längre? Nå nå,
+köttet vill ha sitt, hähähähä!
+
+-- Vill inte pastorn vara så god och ta en halv? avbröt gumman, som blev
+ängslig över den kärleksfulla ton samtalet började antaga.
+
+-- Tack, madam, som är så god! Tack! En klar kanske! Men jag skulle i
+säng också och tänker väl, att ni inte har bäddat åt mig än?
+
+Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan det beslutits, att Carlsson
+och Robert skulle ligga i köket.
+
+Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten mot den andra, for med
+handen över pannan oppåt den nakna skulten, som om han ville stryka bort
+namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i korta, knyckiga avsatser
+ner mot bordsskivan, där slutligen hakan fick stöd.
+
+Gumman, som såg vart det lutade, gick fram och lade handen varligt på
+hans axel, klappade honom sakta och bad med bevekande röst:
+
+-- Pastorn lilla! Få vi inte ett lite ord i aftons, innan vi gå i säng?
+Tänk på gumman, och hennes gosse, som är ute på sjön.
+
+-- Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken då -- madam vet var hon
+ligger i matväskan!
+
+Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart bok med ett guldkors på,
+vilken brukade tas fram som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och
+sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och andaktsfull, som om hon
+fått ett stycke av kyrkan in i sin låga stuga, bar hon den
+hemlighetsfulla boken varligt som ett varmt bröd på sina båda händer,
+sköt sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats med förklädet
+och lade det heliga framför det tunga huvudet.
+
+-- Pastorn lilla, viskade gumman, under det att blåsten dundrade i
+skorsten, boken är där nu,
+
+-- Bra, bra, svarade pastorn liksom i sömnen, räckte ut armen utan att
+lyfta på huvet, trevade efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, så
+att koppen stöttes omkull och brännvinet rann i två bäckar framåt det
+flottiga bordet.
+
+-- Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan boken, det här går aldrig
+väl; pastorn är sömnig och ska gå och lägga sig.
+
+Men pastorn snarkade redan med armen vilande på bordsskivan och
+långfingret sträckt till en fånig gest, som om det pekade mot ett
+osynligt mål, oupphinneligt för ögonblicket.
+
+-- Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att få honom i säng? jämrade
+gumman till flickorna, rådlös hur hon skulle få den sovande vaken, ty hon
+visste, vilket förfärligt sinne han hade, när han druckit och blivit
+väckt, och få honom kvar i köket gick inte an för flickornas skull, och
+in i stugan inte heller, för då skulle det bli ett pratande. De tre
+kvinnorna gingo som råttor kring katten för att binda bjällran på honom,
+men ingen vågade.
+
+Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden pressade genom fönsterrutor
+och otäta väggar och gubben, som satt i strumplästen, måtte ha blivit
+kall, ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen öppnades på vid gavel och
+tre anskrin, som när räven ger opp andan, kommo kvinnorna att haja till.
+
+-- Jag tror jag nös, sa pastorn, reste sig och gick med slutna ögon till
+en fönstersoffa, där han nedsjönk, sträckte ut sig på ryggen, och med
+händerna knäppta över bröstet somnade han in i en lång suck.
+
+Allt hopp var ute att få honom dän, och Carlsson och Robert, som kommit
+tillbaka, vågade icke röra vid honom.
+
+-- Han slåss! akta er, upplyste Robert. Ge honom en kudde bara och kasta
+ett täcke över honom så sover han till i morgon.
+
+Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert fick ligga på rännet
+över matbon och Carlsson gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det
+blev tyst i köket.
+
+Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Följande morgon, när hanen gol och madam Flod steg upp för att väcka,
+voro pastorn och Robert borta. Stormen hade lagt sig något, kalla vita
+höstmoln tågade från osten in åt land och himlen var friskt blå. Vid
+åttatiden började gumman sina vandringar ner åt östra udden för att se,
+om ingen båt skulle synas ute i fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna dök
+ett och annat revat råsegel fram, försvann och stack fram igen. Sjön
+vräkte ännu, låg blå som stål, och de yttersta skären hägrade, hängde på
+luftfärgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro på väg att
+lyfta sin väg som nattdimmor. Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och
+sprungo på sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt över dem,
+döko och kommo upp igen, sprungo på nytt, så att vattnet forsade framför
+dem. Såg gumman måsarne flyga upp ute på ett skär och hörde hon dem
+skrika, så tänkte hon, att där kom ett segel, och det kom segel, men alla
+höllo de undan för ön och föllo av åt norr eller åt söder.
+
+Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade i ögonen och den gamla
+gick in i skogen igen, trött på att vänta; och hon tog sig till att
+plocka lingon i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste
+hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå det käraste, och hon
+hade icke varit hälften så bekymrad den där aftonen, när hon stod vid
+hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna in i mörkret. Men i
+dag var gossen ändå mera längtad, för hon kände på sig, att han skulle
+kanske snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och pratet hade
+tänt på kruttrån och snart skulle det säga puff! Vem som kom att sveda
+ögonbrynen, var inte avgjort, men att det skulle hända någon, det var
+antagligt.
+
+Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom upp på ekbacken. Det sorlade
+nere vid bryggan och hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring
+sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade, utredde, tvistade. Det
+hade tilldragit sig något, medan hon var borta, men vad?
+
+Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade ner för backen för att
+bli slug på vad som timat. Kommen ner till gärdsgården, såg hon
+akterstycket av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott kring ön.
+
+Normans röst var tydlig när han utlade förloppet:
+
+-- Han gick till botten som en sten och så kom han upp igen; men då fick
+han döden rätt igenom vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett
+ljus.
+
+-- Å, Herre Je', är han död? skrek gumman och rusade över gärdsgården,
+men ingen hörde henne för Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten.
+
+-- Och så fick vi draggen i honom och när flyet tog i ryggen, så...
+
+Gumman hade kommit bakom nätgistorna och kunde icke gå igenom, men hon
+såg som genom ett flor för en spegel bakom de upphängda näten, huru alla
+gårdens innevånare lågo, hängde, kröpo omkring en gråskymlig kropp, som
+var stuvad i ekan. Och hon satte till att skrika och skulle under näten,
+men nävrarne fastnade i hårflätan och sänkena slogo som ett gissel.
+
+-- Va i Jesta namn ha vi fått i flundernäten? skrek Rundqvist, som såg
+att det levde i garnen. Nej, jag tror det är moster!
+
+-- Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon förmådde. Är han slut?
+
+-- Slut som en död hund!
+
+Gumman kom loss och ner till bryggan. Där såg hon Gusten liggande
+barhuvad och framstupa nere i ekan, men han rörde sig, och under honom
+syntes en stor luden kropp.
+
+-- Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att vända sig om. Sicken en vi
+ha fått fatt i!
+
+Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en fet gråskäl, som Gusten höll
+på att dra skinnet av. Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och
+köttet kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till många par
+stövlar och skinnet var nog värt sina tjugo kronor; men vinterströmmingen
+var ändå angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev därför något
+förstämd och glömmande både den återfunne sonen och den oväntade skälen,
+utbrast hon i förebråelser:
+
+-- Nå, men strömmingen då?
+
+-- Ja, den var inte god att komma åt, svarade Gusten, och den kan man
+köpa för resten, men gråskälar får man inte alla dar.
+
+-- Ja, så säger du alltid, du Gusten, men det är stor skam att vara borta
+i tre dar och inte komma hem med någon fisk. Vad ska vi ha till äta i
+vinter, tänker du?
+
+Men hon fick intet medhåll, för strömming hade man fått nog av, och kött
+var ändå kött, utom nu att jägarne hade genom sina märkvärdiga
+berättelser om jaktäventyret dragit all uppmärksamhet åt sig.
+
+-- Ja, passade Carlsson på och högg sig ett stycke av åtelen, hade vi
+inte jorden, så fick vi allt vara utan mat!
+
+Den dagen blev intet notdrag av, för stora bykgrytan skulle sättas på
+till trankokning; och det stektes och kokades i köket och dracks
+kaffehalvor; och på södra logväggen spändes skinnet opp som ett
+segertecken, och det liktalades och förevisades, och alla kommande och
+gående klentrogne skulle sticka fingerna i skotthålen och höra, hur loden
+hade kommit dit, var skälen hade gått opp på stenen, vad Gusten sa åt
+Norman i sista ögonblicket, när skotten skulle gå och huru slutligen den
+döde uppfört sig i sista stunden, när han »klipptes som en tråd».
+
+Carlsson var ingen hjälte i de dagarne, men han brynte i hemlighet sitt
+stål, och när notdräkten slutligen var till ända, satte han sig till rors
+i sumpen och for in till stan med Norman och Lotten.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+När madam Flod kom ner till bryggan för att ta emot de hemkomna
+stadsresarna, var Carlsson mycket kärvänlig och undfallande, så att
+gumman strax märkte, att något kommit emellan.
+
+Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och räkna ifrån sig
+pengarne; och så skulle han sitta ner och berätta. Men det gick trögt och
+drängen syntes inte alls hågad lämna något ifrån sig, men gumman släppte
+honom inte för mindre än att han klämde fram med en reseberättelse.
+
+-- Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon -- han var väl oppe hos
+professorns, kan jag tro?
+
+-- Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade Carlsson, synligen
+obehagligt berörd av minnet.
+
+-- Nåå, hur mådde de?
+
+-- Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och de var mycket artiga och
+bjöd på frukost. Det var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra om
+ens.
+
+-- Nå, så, vad fick han för gott då?
+
+-- Å, vi åt hummer och svampignoner och drack porter för resten.
+
+-- Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna också?
+
+-- Ja vars, svarte Carlsson frimodigt.
+
+-- Och de var sig lika, kan jag tro?
+
+Det voro de nog inte, men det skulle ha roat gumman för mycket, och
+därför svarte Carlsson inte på det.
+
+-- Ja, de var nog så snälla, och vi var i Berns salong till aftonen och
+hörde på musiken, och så bjöd jag på scherry-kobden och smörgåsar. Det
+var, som sagt, mycket roligt.
+
+Men nu var det i själva verket inte alls roligt och saken hade avlupit på
+ett helt annat sätt. Så nämligen, att Carlsson blivit mottagen i köket av
+Lina och fått en halv öl på bordshörnet, för Ida var borta. Därpå hade
+professorskan kommit ut och hälsat och sagt åt Lina, att det skulle tas
+hem en hummer till kvällen, för det kom en främmande; och så hade hon
+gått sina färde. Blivna ensamma, var Lina först något stel, men hur
+Carlsson satt och menade, så fick han ur henne, att Ida hade mottagit
+hans brev och läst det högt en kväll, när hennes fästman var där och de
+satt i kökskammarn och drack porter och Lina rensade champinjoner. Och de
+hade gapskrattat så de kunde dö; och fästmannen hade läst om brevet två
+gånger högt som en präst. Och aldra roligast hade de haft åt »gamla
+Carlsson» och hans »sista stunder», och när de kom till det där om
+»frestelser och villovägar», hade fästmannen -- han var ölutkörare --
+föreslagit, att de skulle ut och fresta på Berns salong, och då hade de
+gått dit och blivit bjudna på sherry-kobbel och smörgåsar.
+
+Antingen nu Linas berättelse rört opp Carlssons sinne och skakat om
+minnena, så de kommit i oordning, eller han så livligt önskat sig i
+ölutkörarns kläder, att han satt sig in i dennes angenäma ställning som
+värd, förväxlat sig med den hummerätande okände, druckit fästmannens
+porter och ätit Linas champinjoner, nog av, han framställde
+sakförhållandet för gumman som han gjorde och med åsyftad verkan, vilket
+var huvudsaken. Och när det var gjort, kände han sig lugn att skrida till
+anfall. Pojkarne voro på sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna
+hade slutat för dagen.
+
+-- Vad är det för prat, som går i socknen här och som jag får igen
+överallt? började han.
+
+-- Vad pratar man nu igen? frågade gumman.
+
+-- Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på att gifta oss.
+
+-- Asch, det ha vi hört nu så länge.
+
+-- Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk kan säga sådant, som inte
+är; jag kan rakt av inte förstå sådant, illparade Carlsson.
+
+-- Ja, vad skulle han som är unga, raska karlen göra med en gammal käring
+som jag?
+
+-- Å, vad det beträffar med åldern, så har det ingen fara. Får jag säga
+för min del, att skulle jag en gång _tänka_ på att gifta mig, så skulle
+det inte bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting vet, för se,
+moster, lustan är en sak och gifta sig en annan; lustan, den världsliga
+lustan, förgår som en rök, och tro och loven är som en tugg snus, när det
+kommer en annan, som kan bjuda på cigarr. Men si sådan är jag, moster,
+att den jag gifter mig med, den håller jag loven med, och så har jag
+alltjämt varit, och den, som kommer och säger annat, den säger ljug.
+
+Madamen spetsade öronen och började misstänka ugglor i mossen.
+
+-- Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar av med henne och Carlsson?
+undersökte hon.
+
+-- Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville jag bara räcka ut
+pekfingret, så hade jag henne på mig, men se, moster, hon har inte det
+rätta sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon helst
+går på orätta vägar. För resten, jag börjar bli gammal, ska jag säga, och
+har inte lust att fjollas längre; ja, jag säger rakt ut, att _skulle_ jag
+tänka på till att gifta mig, så skulle jag ta en äldre, förståndig
+mänska, någon som hade det rätta sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska
+säga riktigt, men moster kanske förstår mig ändå, för moster har det
+rätta förståndet, ja, det har hon.
+
+Gumman hade slagit sig ner vid bordet för att bättre kunna förstå
+Carlssons krumbukter och passa på att säga amen, när han väl fått fram
+sitt ja.
+
+-- Nå, men säg, tog hon opp en ny ända på härvan, har då inte Carlsson
+tänkt på änkan i Åvassa, som sitter där så ensam och inte begär bättre än
+få gifta om sig?
+
+-- Asch, hon, neej, si jag känner henne nog för resten, men hon har inte
+det _rätta sinnelaget_, för si, det som ska ta mig, det ska vara ett
+sinnelag. För pengar och utvärtes åthävor och granna klädtrasor, si det
+var inte värt med mig, för sådan är inte jag; och den, som känner mig
+rätt, ska inte kunna säga något annat.
+
+Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter och någon måste säga sista
+ordet, medan det var möjligt.
+
+-- Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade madamen ett djärvt steg
+framåt.
+
+-- Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker dit, jag har inte tänkt
+något alls ännu, men den, som tänkt något, han tale; jag tiger, jag, så
+att man inte sen ska komma och säga att jag har lockat någon, för sådant
+är inte mitt sinnelag.
+
+Gumman visste nu inte riktigt, var hon var hemma, men hon måste känna sig
+för en gång till.
+
+-- Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i tankarne, så kan han ju inte
+gå och tänka på någon annan med fulla allvare.
+
+-- Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, den vill jag inte ha, om de
+kasta'na efter mig; nej, bättre opp ska det vara, och kläderna på kroppen
+ska hon rå om åtminstingen, och har hon lite till, så är det inte ont i
+det, fast jag inte ser på't, för sådan är jag, och det är mitt sinnelag.
+
+Nu hade man kört och vänt så många gånger, att det var fara bli sittande,
+om gumman inte knuffade på.
+
+-- Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi skulle ha vårt tillsammans?
+
+Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om han genast från första
+ögonblicket ville jaga bort alla misstankar om en sådan låghet.
+
+-- Nej, si det kommer då aldrig i frågan! bedyrade han. Det ska vi aldrig
+tala om, än mindre tänka ditåt. Nog vet jag vad folket skulle säga
+alltid, att jag hade tagit henne för guldet, men sådan är inte jag och
+det är inte mitt. Nej, aldrig på tiderna ska vi tala om den saken mer.
+Lova mig, moster, och ta mig i hand -- (här räckte han ut sin hand) --
+att vi aldrig talar om den saken mer! Ta mig i hand på det!
+
+Men gumman ville inte ta i hand på det, utan hon ville just tala
+grundligt om saken.
+
+-- Varför ska en inte tala om det, som ändå skulle kunna bära till? Jag
+är gammal, vet ju Carlsson, och Gusten är inte karl än att ta vid gården;
+jag behöver någon, som står vid min sida och hjälper på, men jag förstår
+väl, att han inte vill slita för andra och släpa ut sig för inte, och för
+det ser jag ingen annan råd än att vi gifter oss. Låt folket prata, de
+babblar likafullt, och har Carlsson ingenting särskilt emot mig, så ser
+jag inte något, som skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, säg?
+
+-- Inte har jag något emot moster, för all del, men se det där hålens
+pratet om det och det, och för resten lär Gusten inte bli god på oss.
+
+-- Asch, är inte han karl att hålla honom från sig, så ska jag väl mäkta
+det. Till åren är jag nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag
+säga Carlsson mellan fyra ögon att... jag kan nog vara så golik som en
+annan slinka, när det skall bära te.
+
+Isen var bruten, och nu kom en uppsjö med planer och råd, hur man skulle
+delgiva Gusten det och hur man skulle ordna med bröllopet och allt det
+där. Och förhandlingarne räckte länge, så länge att gumman måste sätta på
+kaffepannan och ta fram brännvinsflaskan, och de räckte ända långt fram
+på natten och litet till.
+
+
+
+
+FEMTE KAPITLET.
+
+Man slåss på tredje lysningsdagen, går till
+skrift och håller bröllop, men kommer ändå
+inte i brudsäng.
+
+
+Att ingen är bättre än när han dör och ingen sämre än då han gifter sig,
+fick Carlsson snart erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråskäl,
+gormat och stormat i tre dagar, under det Carlsson företog en liten resa
+i något föregivet ärende. Gamle Flod revs upp ur mullen och vändes ut och
+in på, befanns vara den bästa människa hittills skapad, varemot Carlsson
+vändes som gamla kläder och befanns vara fläckig på insidan. Han
+upptäcktes ha varit rallebuse och bibelsjåare, bortkörd från tre platser,
+rymd en gång med bestämdhet, till tings för slagsmål enligt obestyrkt
+uppgift. Allt detta fick madam Flod i näsan, men lågan var tänd en gång,
+och med utsikten till änkeståndets upphörande tycktes gumman kvickna
+till, leva opp och få skinn på näsan, så hon tålde både vått och torrt.
+
+Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i att han var en utbörding,
+vilken nu genom giftorätt skulle komma åt denna jord och detta vatten,
+som de insocknes vant sig betrakta som i viss mån gemensam. Som madamen
+satt i orubbat bo och sannolikt skulle leva ännu i många år, minskades
+sonens utsikter att komma till sitt eget; och hans ställning på gården
+komme efter detta att bli väl mycket lik en drängs, och detta under den
+förre nyss inflyttade drängens förmyndarskap och goda vilja. Underligt
+var det alltså icke, att den nerflyttade blev himlarasande och gav modren
+skarpa ord, hotade gå in till kronan, taga ut stämning och låta mota bort
+den blivande styvfadren. Aldra värst blev han, när Carlsson kom hem efter
+sin lilla tripp, iförd salig Flodens svarta söndagsrock och
+skälskinnsmössa, som han vid första ömma tillfället hade fått i
+morgongåva. Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att göra ett
+spratt, och en morgon, när de skulle sätta sig till frukostbordet, låg på
+Carlssons plats en handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson, som
+ingenting ont anade, lyfte på handduken och fick se sin bordsända dukad
+med allt skräp han samlat i sin säck och som han glömt under sängen oppe
+på kammarn. Där stod tomma hummerburkar, sardinlådor, champinjonflaskor,
+en porterbutelj, en oändlighet med korkar, en spräckt blomkruka med
+mycket mera.
+
+Han blev grön i ögonen, men visste inte vem han skulle bryta ut emot.
+Rundqvist hjälpte honom till en avledare med förklaringen, att det var
+ett vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta och gifta sig.
+Olyckligtvis kom Gusten strax in och uttryckte genast sin förvåning över
+att lumpsamlaren kommit så här tidigt på hösten, för han bruka' inte visa
+sig förrän på nyåret; och samtidigt passade Norman på att upplysa det
+ingen lumpsamlare varit här, utan att det var Carlssons minnen efter
+Ida, som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts med, efter som det
+var slut nu mellan dem.
+
+Därpå föllo vassa ord, med den påföljd att Gusten reste opp till
+prästgården och lyckades få sex månars jäv på Carlssons bröllop, efter
+som denne icke hade klara betyg. Detta var ett streck i räkningen, som
+Carlsson dock sökte skrapa ut så gott han kunde genom att tillskansa sig
+små vederlag. Först hade han tagit sin nya ställning högtidligt, men när
+detta slog illa ut, beslöt han sig för att inför gårdsfolket åtminstone
+ta den mera skämtsamt, vilket också lyckades bra utom med Gusten, som
+underhöll en ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till
+försoning.
+
+Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge, notbygge och isfiske med
+mellanstick av kortspel och kaffehalvor, ett och annat julkalas och
+alfågelskytte. Och så blev det vår igen; ejdersträckten lockade ut till
+sjös, men Carlsson satte till alla krafter vid vårbruket för att kunna
+påräkna en stark skörd, väl behövlig till att fylla bristen, som
+bröllopet skulle medföra, helst det var meningen att man skulle hålla ett
+dundrande sådant, så att det skulle minnas i åratal.
+
+Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna, och professorn nickade god
+mening som i fjor och tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet
+att det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte med. Hon hade
+gått ur tjänsten i april och skulle visst gifta sig snart. Hennes
+efterträderska var icke vidare intagande, och Carlsson hade alldeles för
+många järn i elden för att vilja inlåta sig, i synnerhet som han hade
+spel på hand och icke var hågad förlora.
+
+Lysningen togs ut midsommardagen och bröllopet skulle stå mellan höanden
+och skörden, då det alltid var en liten stiltje i göromålen, både på land
+och på sjön.
+
+Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig sinnesförändring hos
+Carlsson, som madam Flod var den första att erfara. De hade visserligen
+efter landsens sed levat som gift folk alltsedan trolovningen, och
+fästmannen, som hade jävet svävande över sig, visste alltid rätta sitt
+uppförande efter de tvingande förhållandena, men när faran var över,
+stack han näsan i vädret och visade klorna. Detta gjorde dock icke någon
+annan verkan på madam Flod, som också kände sig säker i tygena, än att
+hon visade tänderna så många hon hade kvar, och på tredje lysningsdagen
+bar det ihop.
+
+Hela öns befolkning utom Lotten hade rest till kyrkan för att gå till
+skrift. Som vanligt hade man tagit minsta möjliga båt för att, ifall man
+måste ro, mödan skulle bli så liten som möjligt, och det var trångt i
+båten, helst man medfört matsäck och ett halvpund badfisk åt pastorn,
+några skålpund ljus åt klockarn samt alla möjliga plagg att byta med,
+utom segel och åror, öskar och ämbar, pallar och fotspark.
+
+Enligt sedvana hade man ätit en bättre frukost och bjudit varandra ur
+ömsesidiga krus och halvbuteljer på morgonen. Hett var det också på sjön
+och ingen ville ro, varför ett litet gräl uppstått mellan karlarne, av
+vilka ingen hade lust komma svett fram till kyrkan. Kvinnorna hade trätt
+emellan, och när man kom upp i kyrkviken och hörde klockorna, som man
+inte hört på år och dag, bilades tvisten. Men det var bara förstgången,
+som ringde, och man hade god tid på sig. Madam Flod gick därför upp till
+prästgården med badfisken. Pastorn satt och rakade sig ännu och var vid
+vresigt lynne.
+
+-- Rart främmande i kyrkan i dag, när man får se Hemsöborna, hälsade han
+och lade rakskrapet på pekfingret.
+
+Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå ut i köket och ha sig en
+sup.
+
+Därpå gick man till klockarn med ljusen, och där ficks också en sup.
+
+Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade på storböndernas hästar,
+läste på gravvårdarna och hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort
+besök vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och så pinglade det
+och ramlade på i klockstapeln och församlingen kröp in. Men Hemsöborna
+hade ingen bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste de stå på
+gången. Hett var det vådligt, och främmande kände de sig i det stora
+rummet, så att de svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en rad
+korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan blev elva, innan man
+kom till predikstolpsalmen, och Hemsöarne hade redan saxat om benen och
+bytt fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande hett, så det
+pärlade om pannorna, men de stodo som i en tång och kunde inte röra sig
+åt en skuggig fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp psalmen nr 158.
+Orgeln piper ett preludium och klockarn tar opp första versen. Den
+avsjöngs med liv och lust, efter som man väntade få predikan strax på.
+Men se så kommer vers två och vers tre.
+
+-- Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska ta igenom alla arton?
+viskade Rundqvist till Norman.
+
+Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn syntes pastor Nordströms
+vredgade ansikte, som blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen,
+som han beslutat ge en duvning, efter som han en gång hade dem i
+händerna.
+
+Och alla arton verserna sjöngos, så klockan blev halv tolv, innan prästen
+kom opp i predikstoln. Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo
+ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev dock inte sömnen, för
+ett tu tre skrek pastorn till, så att de slumrande ryckte till, kastade
+upp huvena och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat om elden var
+lös.
+
+Carlsson och gumman hade trängt sig så långt fram, att all reträtt till
+dörrn utan skandal var omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för
+trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen steg. Ibland vände
+hon sig och kastade en bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit
+honom om att bli buren ner i sjön, men han var så inne i gudstjänsten,
+där han stod i Flodens vida rosslädersstövlar, att han endast straffade
+den otåliga med hätska blickar. Men de andra hade däremot sackat
+akteröver och kommit under orgelläktarn, där det var svalt och man hade
+lite skugga. Där upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han slog
+sig ner och tog Clara i knä.
+
+Rundqvist höll sig i en pelare och Norman sto bredvid, när predikan
+började. Det var ord och inga visor, och den räckte i sex kvart. Texten
+handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund ingen av
+manfolket tog åt sig, så sov man över lag, sov sittande, hängande,
+stående.
+
+När en halv timme gått, knuffade Norman på Rundqvist, som stod framlutad
+med handen för pannan, som om han mått illa, och med tummen pekade han åt
+Clara och Gusten på brandsprutan. Rundqvist vände sig varligt åt sidan,
+spärrade upp ögonen, som om han fått se den onde själv, skakade på huvet
+och log, som om han förstått. Clara satt nämligen med tungan ute och
+ögonen igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar, men Gusten
+stirrade oavvänt på pastor Nordström, som om han ätit opp vartenda ord
+och ansträngde sig att höra timglaset rinna.
+
+-- Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist, skred baklänges ut sakta och
+varligt, trevande försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot
+tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till Rundqvists tanke och
+kvick som en ål hade han slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart
+följde, varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till båten.
+
+Därute drog en sval sjövind, och de i hast intagna förfriskningarna satte
+snart krafterna i stånd igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter
+in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande Gustens armar, vilka
+höllo henne om livet, men så högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta
+ner dem litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt rov, som om
+någon velat ta flickan ifrån honom.
+
+En halv timme till varade predikan, och så dröjde det en halv timme med
+psalmsång, innan kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark
+sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod, som efter slutad
+ceremoni vid altaret ville tränga sig in i en bänk, höll på att komma i
+gräl, och blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista halvtimmen
+utanför kyrkvärdens bänk stående på klackarne, som om tegelstenarne bränt
+henne under sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev hon
+alldeles vild för att folket såg på henne.
+
+Äntligen var alltsammans slut och man rusade ner i båtarna. Madam Flod
+gav sig inte till tåls, utan drog av kängorna, sedan hon mottagit
+lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till båten, varefter hon
+stack fötterna i sjön och grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över
+matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna voro slut, slogs det
+larm. Rundqvist ansåg sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog,
+att någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en ful misstanke på
+Carlsson.
+
+Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson att han hade en tjärtunna oppe
+i kyrkboden att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken skreko, att de
+inte ville ha någon tjära i båten, inte för aldrig det, efter som de hade
+nya klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och stuvade den. Då
+blev det ett liv om vem som skulle sitta nära det farliga kärlet.
+
+-- Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod.
+
+-- Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade Carlsson, som kände sig
+betydligt mera hemmastadd, sedan det var utlyst.
+
+-- Vad säger han för slag? väste gumman.
+
+-- Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av!
+
+-- Vem är det som kommenderar på sjön, om jag må fråga? inföll nu Gusten,
+som tyckte att man gick hans ära för när.
+
+Och så satte han sig till rors, lät hissa på och tog skotet till sig.
+Båten var djupt lastad, vinden var ytterst svag, solen brände hett och
+sinnena voro i jäsning. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad näver»,
+och det hjälpte inte att manfolket tog segelsupen. Tålamodet förgick
+därför snart och tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som
+ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot icke Gusten; -- vänta,
+bara man kommer utom kobbarne, så blir det segla av, menade han.
+
+Och man väntade. Redan syntes ute i gattet mellan öarne en mörkblå
+strimma, och man hörde sjöarnes gång mot de yttre skären. Det var en
+stark ostlig i antågande, och det började leva i seglen. Just när man
+gått över en udde, kom det luft så att ekan lade till, reste sig och sköt
+fart, så det porlade efter henne. Nu måste man ta en sup på det över lag,
+och sinnena lättade opp, under det man gjorde god gång. Men så friskade
+vinden i, ekan lade läsud under vatten, men gick för en strykande halv
+sida med. Carlsson blev rädd, höll sig i betten och bad, att man skulle
+lägga opp och reva.
+
+Gusten svarade icke, utan halade an skotet, så att vattnet kom in.
+
+Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta ut en år. Men gumman
+tog honom i rocken och satte honom ner.
+
+-- Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon.
+
+Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. Men han satt inte länge,
+förrän han rusade opp med lyftat rockskört, utom sig.
+
+-- Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den rackarn, hojtade han och slog
+med rockskörtet.
+
+-- Vem läcker? frågades i flock.
+
+-- Tunnan, vet ja'!
+
+-- Å, Herre Jesus! hördes det nu och alla makade åt sig för tjärfloden
+som kilade omkring efter alla båtens rörelser.
+
+-- Sitt i båt! stormade Gusten, annars seglar jag er i sjön!
+
+Carlsson hade rest sig igen, just när en bris kom. Rundqvist, som såg
+faran, lyfte varligt på ändan, gav Carlsson en orre, så han stöp ner.
+Slagsmålet syntes givet, då madam Flod blev utom sig och fann gott
+inskrida.
+
+Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade honom.
+
+-- Vad är han för en karlstackare, som inte har seglat på sjön förr! Kan
+han inte vara människa och sitta i båten!
+
+Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade ett stycke av rockkragen.
+
+-- Ska du riva sönder mina kläder, käring! gastade han och satte
+stövlarna opp på suden för att skydda dem för tjäran.
+
+-- Vad säger han för slag? gnistrade gumman. Hans rock! Vem har han fått
+rocken av kanske? Käring för en sån där leksill, som inte har något att
+komma med...
+
+-- Tig! röt Carlsson, träffad i den allra ömtåligaste punkten, eljes
+svarar jag som sanningen är!
+
+Gusten, som tyckte, att det började gå för långt, tog nu till att jodla
+en schottisch, i vilken Norman och Rundqvist instämde, varefter det
+ettriga samtalet mojnade av, kastande sig in på den gemensamma fienden,
+pastor Nordström, som låtit dem stå i fem timmar och sjunga arton verser.
+Flaskan gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och under allmän
+förnöjelse susade ekan in i viken och tog törn vid bryggan.
+
+Emellertid började rustningarna till bröllopet, som skulle räcka i tre
+dagar. Man slaktade en gris och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade
+in strömming i salt och lagerbärsblad; bakade, skurade, bryggde, kokade,
+stekte och malde kaffe. Gusten gick under allt detta och såg
+hemlighetsfull ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening. Carlsson
+däremot satt mest framför chiffonjéklaffen, skrev och räknade; gjorde
+Dalaröbud och ordnade med allt som skulle vara.
+
+Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt om morgonen packade sin
+väska, tog bössan och gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han
+skulle hän. Gusten svarte, att han ärnade sig ut och se efter om
+badfisken gått upp, och så bar det av.
+
+Nere i stranden hade han rustat ut sin båt med matsäck för flera dagar
+och medfört sängtäcke, kaffepanna och andra grejor, behövliga för en
+vistelse på skären. Han satte strax till segel, och i stället för att ta
+in i vikarne och se om tiden gått opp i de varma sandiga lågstränderna
+att bada som det kallades, höll han rätt ut mellan kobbarne.
+
+Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, himlen var blåvit som
+skummad mjölk och öar, holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt
+smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de hörde till jorden
+eller himlen. På de närmaste inåt land stodo granar och alar, och i
+uddarne lågo skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes bara
+martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svärmade fräckt
+omkring båten för att vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda
+boen; slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute syntes endast en
+enstaka tall lämnad kvar för att bära holken, i vilken ejdrar och skrak
+skattades på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln av mygg stod
+vajande för vinden. Därutanför låg blanka havet, där labben höll sin
+rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes
+styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel.
+Dit ut till sista skäret styrde nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och
+med pipan i munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och vid
+niotiden tog han i land på Norsten. Det var en klippig liten ö om några
+tunnland med en dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga
+mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden med sina eldröda bär
+i skrevorna, och dalgången var betäckt med en tjock matta av ljung,
+kråkris och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda enbuskar lågo
+som platt-trampade utmed hällarne och tycktes hålla sig fast med naglarna
+för att inte blåsa bort. Här var Gusten som hemma hos sig; kände var
+sten, visste var han skulle lyfta på enruskan för att finna den häckande
+ejderhonan, som lät stryka sig på ryggen och nappade honom i byxbenet;
+här stack han ner sin klykstör i en bergrämna och tog fram tordmularne,
+som han vred halsen av för att ha till frukost. Det var Hemsöbornas
+strömmingsfiske utanför och här hade de tillsammans med ett annat
+fiskarlag byggt en bod, i vilken de brukade ta natthärbärge. Dit ställde
+också Gusten sina steg, tog nyckeln från vanlig plats under takskägget
+och bar in sina grejor. Boden bestod endast av en stuga utan fönster, med
+sänglavar, hyllformigt uppslagna över varann, en spis, en trefot att
+sitta på och ett bord.
+
+Sedan han stuvat in sina ordningar, klättrade han upp på taket, öppnade
+skorstensluckan och klev ner igen. Därpå tog han strykstickorna på deras
+plats under en bjälke, tände i spisen, där den siste besökaren icke
+förgätit gammalt bruk att lägga opp ett fång bränsle åt sina
+efterkommande. Så satte han på potatispannan, lade ett varv salt fisk
+över potatisen och rökte en pipa, medan han väntade.
+
+När han ätit och supit, tog han bössan och gick ner till båten, där han
+hade vettarne. Rodde ut dem och ankrade dem utanför en udde, och så kröp
+han in i skåren eller skjutkojan, som var byggd av stenar och ris.
+Vettarne lågo och gungade på de långa havssjöarne, som bröto in, men inga
+ejdrar syntes fälla. Väntan blev lång och han tröttnade; drev omkring i
+strandstenarne och tittade efter en utter, men fick bara opp svarta
+huggormar och getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad
+sandhavre.
+
+Men han tycktes inte heller angelägen om att få något, utan drev mera för
+drivas skull, för att slippa vara hemma eller för att det roade honom att
+driva härute, där ingen såg honom, ingen hörde honom.
+
+Efter middagen lade han sig inne i boden att sova, och aftonvardsdags
+rodde han ut med torsklinan för att fresta sin lycka i den vägen. Sjön
+låg nu blickstill och han såg landen sträcka sig i den sjunkande solens
+guldgata som tunn rök. Det var tyst omkring honom som i en vindstilla
+natt och han hörde dunket av årtullar på halva milen. Skälarne badade på
+vederbörligt avstånd, stucko opp sina trindskallar, bölade, blåste och
+döko ner igen.
+
+Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades dra opp några vitbukar,
+som med sina stora men ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa
+mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere i djupen och dinglade
+in över relingen.
+
+Han hade hållit sig på norra sidan av skäret, men när det blev afton
+hastigt och han skulle vända till land, märkte han först, att det rökte
+ur bodens skorsten. Undrande vad som kunde stå på, styrde han med raska
+steg opp åt stugan.
+
+-- Är det du? hörde han inifrån och igenkände pastorns röst.
+
+-- Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när han såg prästen sitta vid
+spisglöden och steka sill. -- Och han är ensam härute?
+
+-- Ja, jag är ute och letar efter torsk och har suttit på södra sidan, så
+att jag inte sett dig. Men varför är du inte hemma och rustar till
+bröllopet i morgon.
+
+-- Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag, menade Gusten.
+
+-- Ah, du pratar, varför skulle du inte vara med?
+
+Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, varav framgick, att han
+både ville vara borta från ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att
+han därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot.
+
+-- Ja, men mor din då? invände pastorn, är det inte synd om henne att bli
+utskämd?
+
+-- Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera synd om mig, som ska få en
+sådan där knöl till styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han
+sitter där.
+
+-- Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra, och det kan nog hjälpas
+sedan, men nu ska du ta båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet
+ska du vara!
+
+-- Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag har satt mig det i
+sinnet, försäkrade Gusten.
+
+Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på spishällen. -- Du har
+väl inte en sup, du? tog han upp. Ser du, min gumma har det laget att
+låsa in allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något.
+
+Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick sig en redig, så att han
+blev talför och pratade hit och dit om socknens angelägenheter, både
+yttre och inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo de solen gå
+ner och skymningen lägga sig som ett melonfärgat töcken över kobbar och
+vatten. Måsarne gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo in åt
+inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne.
+
+Det blev tid att gå i säng och myggen skulle schasas ut ur boden, till
+vilken ända dörren stängdes och stugan röktes full med Svarta Ankaret,
+varpå dörren åter öppnades och jakten anställdes med rönnkvistar. Och så
+kastade de båda fiskarena av sig rockarne och klättrade upp i var sin
+lave.
+
+-- Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, som redan fått sina
+ordentliga förut, och på sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen,
+varpå det skulle sovas.
+
+Det var mörkt inne i boden, endast en och annan dagsljusstrimma bröt sig
+in genom de otäta väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen
+sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade sig i sina lådor för
+att undkomma plågoandarne.
+
+-- Å, det är för djävligt! stönade slutligen pastorn. Sover du, Gusten?
+
+-- Jo vackert! Här blir visst något sova av i natt. Men vad ska man ta
+sig för?
+
+-- Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser ingen annan råd. Om vi hade
+en kortlek bara, så kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du?
+
+-- Nej, inte jag, men jag tror jag vet var Kvarnöarne ha sin, svarte
+Gusten och klev ner ur sängen, kröp på jordgolvet under sista laven och
+kom fram med en något begagnad kortlek.
+
+Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen och tänt en ljusbit. Gusten
+satte på kaffepannan och drog fram en strömmingstrumma, som lades mellan
+knäen och blev spelbord. Och så tändes pipsnuggorna; korten dansade snart
+och timmarne gingo.
+
+-- Tre friska, pass, trumf, hördes det, omväxlande med en och annan
+svordom, när en mygga oförvarandes satte sitt koppglas på spelarnes
+nackar och knogar.
+
+-- Hör du, Gusten, avbröt pastorn slutligen, som tycktes ha haft sina
+tankar på annat håll än på kort och mygg -- skulle du inte kunna ge honom
+en näsbränna i alla fall, utan att bli borta från bröllopet? Det ser ju
+fegt ut att gå undan för en sån där knölföda, och vill du förarga honom,
+så vet jag bättre råd.
+
+-- Nå, hur skulle det bära åt? frågade Gusten, som nog tyckte det var
+skada att gå miste om trakteringen, vilken ändå togs av hans farsarv.
+
+-- Kom hem på eftermiddan strax efter vigseln och säg, att du blivit
+uppehållen på sjön. Det kan vara chikan nog, och sen tar vi och super
+honom full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng, så ska vi ställa
+om att pojkarne raljerar med honom. Kan det inte vara nog, det?
+
+Gusten tycktes icke vara ohågad, och tanken på att gå tre dar ensam på
+skäret och ätas av mygg om nätterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som
+han verkligen längtade efter att få vara med och smaka all härligheten,
+som han sett rustas till. Planen uppkastades därför av pastorn till
+äventyrets utförande och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess
+sättande i gång. Och nöjda med sig själva och varandra gingo de slutligen
+till kojs, när dagsljuset bröt in genom dörrspringorna och myggen
+tröttnat på sin nattliga dans.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Carlsson hade samma afton av hemkomna strömmingsfiskare fått höra, att
+både Gusten och pastorn hade setts styra ut till Norsten, och han drog
+därav den nog så riktiga slutsatsen, att något djävelstyg var i
+görningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg till, både därför att
+han skaffat honom sex månars jäv och därför att han visade honom en
+aldrig tröttnande missaktning. Carlsson hade krupit för honom, strukit
+sig mot honom, smort honom, men utan framgång. Voro de i samma rum, hade
+pastorn alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hörde aldrig vad han
+sade och talade alltid om historier, som mycket väl kunde ha sin
+tillämpning på föreliggande fall. När nu därför Carlsson fick veta, att
+pastorn haft sammanträffande med Gusten ute på skäret, antog han, att det
+var ett möte med bestämt syfte, och i stället för att avvakta
+mötesbeslutets verkställande, vilket han misstänkte skulle gå ut över
+hans person, kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i grinn.
+Kustens båtsman befann sig händelsevis på permission och var för
+tillfället anställd som munskänk och hantlangare på Hemsö, där hans
+skicklighet som arrangör vid danser och dylikt var väl känd och värderad.
+Carlsson räknade rätt, när han trodde sig kunna lita på dennes medverkan
+vid att spela pastorn ett spratt, ty båtsman Rapp hade av pastorn inte
+blivit framsläppt vid konfirmationen för att han varit svår efter
+flickorna, och ett års dröjsmål hade vållat honom trassel vid flottan. De
+båda prästhatarne snodde därför vid en kaffehalva ihop sin plan att spela
+pastorn ett riktigt puts, och ett sådant kunde icke gå av för mindre och
+annat än att prästen skulle fyllas med därvid beledsagande
+biomständigheter, vilka nog tid och omständigheter skulle ge själva.
+
+Minorna voro sålunda lagda från motsatta håll och slumpen skulle avgöra,
+vilken som skulle bli den verksammaste.
+
+Så bröt bröllopsdagen in. Alla människor vaknade trötta och ondsinta
+efter så mycket bråk, och när de första gästerna kommo för tidigt,
+efter som vattenförbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog ingen
+emot dem, utan de ströko snopna omkring backarne, som om de kommit att
+snylta. Bruden var inte klädd än, och brudgummen sprang omkring i
+skjortärmarna för att torka glas, dra opp buteljer, sätta ljus i
+stakarna. Stugan var lövad och skurad och alla möbler utburna bakom en
+knut, så att det såg ut, som om det skulle bli auktion. På gården var
+rest en flaggstång, på vilken man hissat tullflaggan, lånad för
+högtidligheten av uppsyningsmannen. Över stugdörren hängde krans och
+krona i lingonris och prästkragar och på ömse sidor stodo björkruskor. I
+fönstren voro buteljer med de starkaste färgtrycksetiketter uppradade, så
+att de lyste långt ut på backen som i ett brännvinsmagasin, för Carlsson
+hade sinne för starka effekter. Den guldgula punschen sken som solstrålar
+genom det såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som koleld; de
+silverliknande tennkapslarne, som täckte korkarne, gnistrade som blanka
+tjugofyraskillingar, så att några av de djärvare ungbönderna lockades
+fram att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster, kännande en försmak
+av behagliga rivningar i svalget.
+
+På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat, som grova mörsare bevakande
+ingången, och det ena höll brännvin, det andra svagdricka; och bakom dem
+lågo i högar, som kulpyramider, två hundra ölbuteljer, Anblicken var
+praktfull och krigisk och båtsman Rapp gick omkring som en konstapel, med
+korkskruv hängande i svångremmen, ordnande krigsmaterielen, som stod
+under hans kommando. Han hade sirat faten med granris, stuckit upp dem
+och insatt metallkranar, samt svängde sin sprundhammare som en kanonviska
+och knackade då och då på kärlen, för att låta höra, att det fanns något
+i dem. Uppsträckt i paraduniformen med blå tröja och nerslagen krage,
+vita byxor och blanklädershatt, men dock utan sidogevär för säkerhetens
+skull, ingav han bondpojkarne stor respekt, och han hade utom
+munskänkssysslan uppdrag att hålla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid
+behov och inskrida vid befarade slagsmål. De rika pojkarne låtsade
+förakta honom, men det var bara avundsjuka, för de ville så gärna gå i
+uniform och tjäna kronan, om de inte hyst en så stark fruktan för daggen
+och kitsliga kanoniärer.
+
+I köket stodo två grytor med kaffe på spishällen och hoplånta kvarnar
+skrällde och gnisslade; sockertoppar slogos sönder med yxa, och kaffebröd
+var travat i fönstren. Pigorna sprungo fram och åter mellan matbon, som
+var fullhängd med kokt och stekt av alla slag och säckar med nybakat
+bröd. Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom kammarfönstret med
+lösflätorna slängande och i bara särkärmarne, skrikande än åt Lotten än
+åt Clara.
+
+Segel på segel syntes nu styra in i viken, göra en lov schangtilt förbi
+brygghuvet, stryka och under bösskott lägga till. Men det dröjde länge,
+innan man vågade sig opp till stugan, och man strök ännu i flockar
+omkring backarne.
+
+En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns fru och barn måst
+resa inåt land på en födelsedag, och endast professorn var hemma. Han
+hade därför välvilligt mottagit bjudningen och även upplåtit sin stora
+sal till ceremoniens hållande och sin gräsplan under ekarna till
+kaffedrickning och kvällsvards intagande. Där voro nu långa längor med
+bräden lagda på bockar och tunnor, avpassade till bänkar utmed borden,
+som redan voro täckta med dukar, på vilka kaffekopparna voro uppställda.
+
+På backen framför stugan började nu små grupper bilda sig; Rundqvist med
+skältran i håret, nyrakad, iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv
+att muntra gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman, som fått till
+förtroendeuppdrag att med Rapp sköta saluten, huvudsakligen med
+dynamitpatroner, höll sig bakom knuten och repeterade i mindre skala med
+en terzerol. Han hade i vederlag måst lämna i förvar sitt dragspel,
+vilket i dag var bannlyst, alldenstund ortens styvaste fiolspelare,
+skräddaren i Fifång, blivit inkallad, och denne herre var mycket känslig
+för ingrepp i sin konst.
+
+Så kom pastorn, iförd ett skämtsamt bröllopslynne och färdig till gyckel
+med brudparet, såsom sedvänja fordrade. Han mottogs av Carlsson på
+tröskeln och bads välkommen.
+
+-- Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade pastor Nordström.
+
+-- Å fanken, så brått är det inte! svarte brudgummen utan förlägenhet.
+
+-- Är du säker på det? jävade pastorn, under det bönderna grinade. Jag
+har vigt, döpt och kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt
+folk, som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det med bruden?
+
+-- Hm, någon fara är det inte den här gången, men man kan inte veta när
+det bär av, svarte Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan
+kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan, dem han underhöll med fiske och
+väderleksförhållanden.
+
+Professorn kom nu ner, klädd i frack och vit halsduk samt svart hög hatt.
+Pastorn grep honom genast som en jämbördig ståndsperson och slog upp
+samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon och öron, för de trodde
+alldeles säkert, att professorn var en spränglärd man.
+
+Men Carlsson kom in och förkunnade, att allt var redo och att man bara
+sökte efter Gusten för att få börja.
+
+-- Var är Gusten? ropades nu ute på backen och upprepades ända uppåt
+logen.
+
+Ingen svarade. Ingen hade sett honom.
+
+-- Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste Carlsson.
+
+-- Var kan han då vara? illmarade pastor Nordström, så att Carlsson
+märkte det.
+
+-- Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng en fågel; och han hade
+någon svinpäls med sig, som fick honom att supa, kan en tro!
+
+-- Nå, då var det inte värt att vänta honom, menade pastorn, om han råkat
+i dåligt sällskap. Det är illa av honom i alla fall att inte hålla sig
+hemma, där han har goda föredömen och gott folk att värna sig till. Men
+vad säger bruden? Ska vi dra sta, eller ska vi bida?
+
+Bruden hördes, och fastän hon var mycket ledsen, ville hon ändå, att man
+skulle börja, för att kaffet stod och blev kallt eljes. Alltså börjades
+uppbrottet under dynamitsalut ute på berghällarne; spelman hartsade och
+skruvade, pastorn fick på sig kappan, brudsvennerna bildade förtravet,
+och pastorn ledde bruden, som var klädd i svart siden, med vit slöja och
+myrtenkrans och var hårt snörd, så att det, som skulle döljas, blev än
+mera synligt. Och så tågade man opp till professorns, under fiolens
+gnissel och bergskottens knallar.
+
+Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga blickar omkring sig för att
+spana efter den förlorade sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste
+pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så kommo de in; gästerna
+ställde upp sig kring väggarne, som om de skulle göra spetsgård kring en
+avrättning, och brudparet tog plats framför två kullstjälpta stolar
+täckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit fram boken och fingrade på
+kragarne, skulle till att härska sig, då bruden lade handen på hans arm
+och bad honom hålla. De skulle bara vänta ännu ett par ögonblick, så kom
+nog Gusten.
+
+Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde endast stövelknarr och
+stärkkjolsfras, som efter några ögonblick upphörde. Man såg på varann,
+blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen. Slutligen sade
+pastorn, som hade allas blickar på sig:
+
+-- Nu börja vi, för den här väntan blir oss alldeles för lång! Och har
+han inte kommit nu, så kommer han ej.
+
+Och därmed började han läsa: Dyre kristne, äktenskapet är av Gud själv
+stiftat...
+
+Det hade gått på en bra stund och de äldre kvinnorna luktade på sin
+lavendel och gräto, när plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården
+och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett ögonblick, men lät sig icke
+vidare störas, utom att Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut
+genom fönstret. Därpå kom ett nytt pang! pang! pang! som när man drar upp
+champanjebuteljer, och pojkarne, som stodo vid dörren, började fnissa.
+Oron lade sig något och pastorn frågade just brudgummen: Inför Gud den
+allvetande och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Johannes
+Edvard Carlsson, om du vill hava denna Anna Eva Flod till äkta hustru och
+älska henne i lust och nöd? då i stället för svaret en ny ordentlig salva
+buteljkorkar smattrade, glasskärvor klingade och rackan tog till att
+skälla alldeles ursinnigt.
+
+-- Vem är det som slår opp buteljer därute och stör den heliga akten? röt
+pastor Nordström ursinnigt.
+
+-- Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson ur sig, som icke längre
+kunde hålla igen sin nyfikenhet och oro. Är det Rapp, som gör spektakel?
+
+-- Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade Rapp, som stod i dörren
+och kände sig sårad av utpekningen.
+
+Pang! pang! pang! smällde det oupphörligt.
+
+-- Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte sker någon olycka,
+skrek pastorn, så få vi fortsätta sen.
+
+En del bröllopsgäster störtade ut, andra stockade sig vid fönstren.
+
+-- Det är ölet! skrek någon.
+
+-- Elet, elet springer! upprepade professorn.
+
+-- Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet också!
+
+Som kulsprutor lågo ölflaskorna i sina högar och smällde och fräste, så
+att skummet rann utåt marken.
+
+Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet i ceremonien, som inte
+skulle betyda något gott; brudgummen fick glåpord för sina dåliga
+anordningar och höll på att komma i slagsmål med båtsman, på vilken han
+ville skjuta skulden; pastorn var vred över att den heliga akten stördes
+av buteljerna, men ute på backen stodo pojkarne och drucko skvättar ur
+buteljbottnarne och råkade i misstag under räddningsarbetet bärga några
+halvläkta flaskor, ur vilka endast korkarna sprungit. När slutligen
+stormen lagt sig, samlades man ånyo i stugan, ehuru numera mindre
+andaktsfullt än förut, och sedan pastorn tagit om frågan till brudgummen,
+gick ceremonien utan andra störande avbrott än några illa kvävda flin
+från pojkarne i farstun.
+
+Lyckönskningarne regnade över de nygifta, och så fort man kunde, lämnade
+man stugan, stinkande av svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och
+vissna blombuketter. Och så tågades i livligare fart till kaffebordet.
+
+Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn, men bruden hade ingen
+ro att sitta, utan skulle springa av och an för att se till
+rustningarne.
+
+Solen sken glänsande på juliaftonen och under ekarne glammades och
+sorlades. Brännvinet flöt i kaffekopparne, när påtårarne kommo efter
+doppningens slut, men uppe vid bordsändan hos brudgummen bjöds punsch,
+vilket icke sågs illa av varken bönder eller pojkar. Det var en dryck,
+som icke bestods alla dagar, och pastorn lät sig väl bekomma ur sin
+kaffekopp.
+
+I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och drack honom oupphörligt
+till, berömde honom och visade honom den största uppmärksamhet, dock icke
+förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte honom mera nöje, emedan
+han så sällan träffade en bildad man. Men han hade svårt att finna honom
+i samtalet, då musik icke var hans styrka, och professorn av artighet
+sökte leda samtalet in på pastorns område, varifrån dock denne helst
+ville slippa ut. Svårigheten att förstå varandra bidrog också att göra
+ett närmande omöjligt, varförutom professorn, såsom van att ge sig luft i
+musik, ogärna talade långa stycken.
+
+Nu kom spelman, som haft mycket svårt att sitta i det obemärkta, upp till
+högsätet; och, betydligt stärkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala
+musik med professorn.
+
+-- Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus, hälsade han och knäppte på sin
+fiol, si vi har liksom litet gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis
+förståss.
+
+-- Res åt helvete, skräddare, och var inte oförskämd! avsnäste Carlsson.
+
+-- Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att det rör Carlsson, men
+känn på den här fioln, herr kammarmusikus, känn på den och säg mig, om
+den inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har kostat mig tio
+riksdaler banko.
+
+Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig vänligt:
+
+-- Micket sken!
+
+-- Ja, si så är det, när någon förstår sig på; då kan man få höra ett
+sant ord; men att tala om konst med de här, han skulle viska, men
+röstmedlen vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika i stället,
+de här djävla bondbassarne...
+
+-- Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus.
+
+-- Hör du, du får inte bli full, skräddare, för då blir det ingen dans
+av!
+
+-- Rapp du, du ska se efter spelman, att han inte super mer!
+
+-- Har jag inte blivit bjuden på supa kanske, och är du snål, din
+skinnare?
+
+-- Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade pastorn, för annars får du
+stryk.
+
+Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin konst, och för att belysa
+sitt påstående om fiolens förträfflighet, började han kvintilera.
+
+-- Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar; de klingar ackurat som en
+liten orgel...
+
+-- Håll käften på skräddarn!...
+
+Det blev rörelse kring borden och ruset tilltog. Då skriker någon: Gusten
+är här!
+
+-- Var? Var?
+
+Clara upplyser, att hon sett honom nere på vedbacken.
+
+-- Säg mig till, när han gått in, ber pastorn, men inte förrän han är
+inne, hör du det!
+
+Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slår opp konjaksbuteljerna.
+
+-- Det går litet häftigt, det här, menade pastorn avböjande, med Carlsson
+tyckte, att det gick ordentligt.
+
+Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla med pastorn, som också
+snart hade tömt sin första toddy och måste laga den andra.
+
+Pastorn börjar rulla med ögonen och tuggar. Han betraktar så noga han kan
+Carlssons anletsdrag och söker utröna, om han fått sin hyra än. Men han
+har svårt att se och inskränker sig till att skåla med honom.
+
+Då kommer Clara och ropar:
+
+-- Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne!
+
+-- Nej, vad fan säger du; är han inne redan!
+
+Pastorn hade glömt, vem frågan gällde.
+
+-- Vilken han är inne, Clara? genljöd korus.
+
+-- Gusten, vet jag!
+
+Pastorn reste sig, gick ner i stugan och hämtade Gusten, som han ledde
+upp till bordet, blyg och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch
+och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson och sade ett kort: Lycka
+till då!
+
+Carlsson blev känslofull och drack i botten, förklarande, att det gjorde
+honom ett stort nöje att se honom, fastän han kom sent, och att han
+visste två, vars gamla hjärtan det gjorde gott att se honom, fastän han
+kom sent.
+
+-- Och tro mig, slöt han, att den som förstår att ta gamla Carlsson på
+rätta stället, den vet också var han har honom.
+
+Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade Carlsson dricka ett särskilt
+glas med sig.
+
+Skymningen kom, myggorna dansade och folket surrade; glasen klingade,
+skratten skrällde och små nödskrik hördes redan här och där i buskarne,
+avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott under den ljumma
+sommaraftonens himmel. Och ute i ängarne gnisslade syrsan och snarpade
+kornknarren.
+
+Borden röjdes, ty nu skulle dukas till kvällsmat; Rapp gick och hängde
+kulörta lyktor, som han fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman
+sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä och tappade svagdricka
+och brännvin; flickorna buro fram smör i såtar, strömming i vålmar på
+skärbräden, pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när det var
+färdigt, klappade brudgummen i händerna:
+
+-- Var så goda och ta en smorrgås! inbjöd han.
+
+-- Men var är pastorn? krusade gummorna. Utan pastorn ville ingen börja!
+
+-- Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja, si då går det rakt inte an
+att börja!
+
+Det ropades och letades, men intet svar. Man stod i hopar kring borden
+som hungriga hundar med glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen
+hand rörde sig och tystnaden tryckte.
+
+-- Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä? hördes Rundqvists oskyldiga
+stämma.
+
+Utan att avvakta vidare upplysning gick Carlsson ner att söka det hemliga
+rummet, och mycket riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn
+med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt meningsbyte.
+Lyktan stod på golvet och kastade ett rampsken upp på de båda
+tronbestigarne.
+
+-- Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar!
+
+-- Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så kommer vi genast!
+
+-- Ja, men de står och väntar ju, alla människor, och med respekt till
+sägandes, kunde ju herrarne liksom raska undan lite!
+
+-- Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du!
+
+Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka, att pastorn var »rörd»,
+avlägsnade sig och skyndade lugna sällskapet med den lämnade
+förklaringen, att pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara
+till reds.
+
+Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram över backen och åtföljd av
+två vinglande skuggor nalkas de dukade borden.
+
+Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre bordsändan och bruden
+kom fram med brödkorgen för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma
+väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och med en kniv knackande
+i köttbullsfatet, skrek han med ljudlig stämma:
+
+-- Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!
+
+Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå var han var hemma, såg
+att han hade något lysande föremål i handen, och erinrande sig att han
+sista julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte han lyktan
+som en pokal i höjden och talade:
+
+-- Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira.
+
+Här stirrade han på Carlsson för att få några upplysningar om festens
+karaktär och ändamål, för han var redan fullständigt frånvarande, så att
+årstid, rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men Carlssons grinande
+ansikte gav ingen lösning på gåtan. Han stirrade ut i rymden för att
+upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en
+vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på
+spåren.
+
+-- Denna ljusets glada fest, kastade han upp, då solen viker för kölden,
+och snön -- han såg den vita bordduken som ett stort snöfält breda sig
+ut oändligt långt bort... -- mina vänner, då första snön lägger sig som
+ett täckelse över höstens smuts... nej, jag tror ni skojar med mig...!
+Hlutt!
+
+Han vände sig bort och krökte ryggen.
+
+-- Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han vill gå och lägga sig!
+Var så goda och börja, mitt herrskap!
+
+Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade lös över faten, lämnande
+pastorn åt sitt öde.
+
+Han hade till nattkvarter fått sig anvisad professorns vindskammare, och
+för att visa, att han var nykter, avböjde han hotande med stryk alla
+anbud om hjälp. Och med lyktan vid knäna, hopfallen som om han letade
+nålar i det daggiga gräset, höll han kurs ner på ett fönster, där det
+lyste. Men i grindhålet fastnade han och gjorde så häftigt an
+grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mörkret slöt sig
+omkring honom som en säck och han sjönk ner på sina knän, men fönstret
+med ljuset lyste honom som en ledfyr och han trodde sig gå framåt med en
+obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor blevo våta vid varje
+steg och hans egna knäskålar värkte, som om de slogo mot stenar.
+
+Slutligen får han fatt i något mycket stort, runt och fuktigt; han trevar
+och sticker sig på något knappnålsbrev eller dylikt, får handen fatt i en
+årtull eller liknande, och i detsamma hör han bruset av vatten och känner
+att han blir våt. Uppryckt av fruktan att han gått i sjön, reser han sig
+mot masten och finner i en ljusning, att han står vid en dörrpost, kommer
+i en överhalning in i en farstu, känner ett trappsteg mot knäna, hör en
+piga som skriker: Jössus, svagdrickat! och driven av ett dunkelt ont
+samvete kryper han upp för trappan, stöter fingerknogarne mot en nyckel,
+får upp en dörr, som ger vika inåt, ramlar in i en kammare och ser en
+stor bäddad säng med plats för två; har nog styrka att dra upp täcket,
+kryper ner med stövlar och allt för att gömma sig, emedan man förföljde
+honom med skrik nerifrån, och så tyckte han att han dog eller slocknade
+eller drunknade och att människor ropade på svagdrickat! Men stundtals
+vaknade han till livet igen, tändes på, drogs upp ur sjön, levde och stod
+vid julbordet, och så blåstes han ut igen som ett ljus, slocknade, dog,
+sjönk och blev våt.
+
+Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och fuktades med öl och
+brännvin så starkt, att ingen mindes pastorn, och när man rivit i sig all
+mat, så att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i stugan att
+dansa.
+
+Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på kammaren, men Carlsson
+övertygade henne, att han helst ville vara i ro och att det var synd att
+genera honom. Och därvid blev det.
+
+Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant, när han märkte, att denne
+var överlistad, och befattade sig bara med sina egna nöjen, lämnande
+groll och agg åt glömska och rus.
+
+Dansen gick som en kvarn och spelman satt i spisen och gned; i öppna
+fönstren hängde svettiga ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute på
+backen sutto de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko och
+skämtade i halvskymningen och det svaga skenet av elden från köksspisen,
+som bröt ut genom rutorna, och ljusen inne i dansstugan.
+
+Men ute i ängar och backar vandrade par om par i det daggiga gräset under
+stjärnhimmelns svaga skimmer, för att vid hödoft och syresång släcka
+eldar, som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande och musikens
+vaggande tramp.
+
+Midnattens timmar dansade förbi och himlen började ljusna i öster;
+stjärnorna drogo sig in i skyn, och Karlavagnen stod med fimmelstången
+rätt upp i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes snattra i
+vassarna och den blanka viken speglade redan morgonrodnadens
+citronfärger, mellan de mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i
+vattnet och räcka ner till sjöbotten. Men det varade blott en stund; så
+drogo moln upp ifrån kusten och det blev natt igen.
+
+Då steg ett anskri från köket: glöggen! glöggen! Och i tågordning kommo
+karlarne med en kastrull, som flammade av brinnande brännvin och kastade
+blåa sken omkring sig, under det spelmannen spelade en marsch.
+
+-- Opp till pastorn med första glaset! skrek Carlsson ännu med ett hopp
+om att kunna få kronan på verket, och förslaget antogs med hurrarop.
+Tåget satte sig i gång upp emot professorns, och med mer och mindre säkra
+steg äntrade man trappan. Nyckeln satt i kammardörren och man klampade
+in, icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg och slag. Därinne
+var tyst och vid det blåa darrande skenet från kastrullen såg man, att
+sängen stod orörd och var tom. En svart aning om något förfärligt bakslag
+grep Carlsson, men han gömde sin misstanke och upplöste ovissheten och
+gissningarne med den tillverkade förklaringen, att han nu mindes, hur
+pastorn sagt, att han ville ligga på höskullen för att slippa myggen.
+Och alldenstund man icke fick gå med eld till höet, förföll förslaget och
+tåget satte sig i gång tillbaka ner på backen, där offret anställdes.
+
+Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd, tog Rapp avsides och
+meddelade honom sina rysliga aningar. Oförmärkt smögo de båda
+medbrottslingarne upp för trappan till brudkammaren medförande
+strykstickor och en ljusstump.
+
+Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson alla sina hemskaste aningar
+överträffade.
+
+På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett lurvigt huvud som en våt
+hunds, med munnen vidöppen.
+
+-- Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. Kunde jag tro, att den hålen
+skulle bära sig åt som ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och
+stövlarne har han på sig, den kältringen.
+
+Här voro goda råd dyra. Hur skulle man få dän den sjuke utan att behöva
+ta i honom, utan att folket fick veta om'et och utan att bruden framför
+allt märkte något?
+
+-- Vi får ta ut'en genom fönstret! förklarade Rapp. Vi får ta'n med en
+talja och så släpa'n ner till sjön! Släck ljuset bara och så opp till
+logen efter grejor.
+
+Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur, varpå de båda hämnarne
+styrde en omväg upp till logen. Carlsson svärande och bannande, att fick
+de bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt.
+
+Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man slaktat kon, och sedan de
+tagit ner spirorna och fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar
+bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns fönster. Rapp hämtade
+en stege, saxade spirorna och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen.
+Därpå splitsade han en stropp, fäste blocket och skar in taljan. Därpå
+kröp han in i kammaren, medan Carlson stod nedanför med en båtshake för
+att bära av.
+
+Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren, pustande och fnysande, såg
+Carlsson hans huvud sticka ut och sakta kommendera: hala!
+
+Carlsson halade och snart syntes en svart kropp ute på fönsterbrädet.
+
+-- Hala styvt! kommenderade Rapp, och Carlsson höll an. Ut på saxen
+dinglade nu pastorns slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en
+hängds.
+
+-- Fira! kommenderade Rapp igen. Håll an bara!
+
+Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg som en hög i nässlorna,
+dock utan att ge ett ljud ifrån sig.
+
+I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick undan stegen och saxen
+och nu släpades pastorn ner till klappbryggan.
+
+Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut:
+
+-- Nu, din håle, skall du få bada!
+
+Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i åratal utkastad
+fiskråk. Rapp tog i hällan, som han fästat omkring den sovandes liv, och
+vräkte honom i sjön.
+
+Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en gris under slakt.
+
+-- Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att folket lystrade oppe på
+backen och redan skyndade till.
+
+Men Carlsson lade sig på knä och vältrade pastorn i gyttjan, gnodde in
+hans svarta kläder med händerna, så att varje spår av olyckan, som skett
+i brudsängen, var bortblandat.
+
+-- Vad är det därnere? Vad är det? ropades uppifrån av de nerrusande
+karlarne.
+
+-- Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp och halade in den
+skrikande prästen.
+
+Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade den ädelmodige räddaren ur
+livsfara och gjorde den medlidsamme samaritanen, himlande sig och
+beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid tog till, när han
+skulle vara vek och trovärdig.
+
+-- Kan ni tänka er, att jag kommer ner här som rakt av en händelse, och
+så hör jag något, som plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl;
+och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor. Å, Herre Je, sa
+jag ått båssman, jag tror det är sjölve pastor Nordström, som ligger där
+och klypper med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du, spring etter
+en tross! Och så sprang Rapp etter en tross. Men när vi feck stroppen om
+det tjocka på'n, så sätter han till att skrika, som om man ville gälla
+honom. Och se så han ser ut?
+
+Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och karlarne betraktade sin
+herde med leda blandad med outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom
+så fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår av två par åror och på
+den lades pastorn, lyftes upp på åtta starka axlar att bäras upp till
+logen, där han skulle klädas om.
+
+Spelman, som var alldeles full och trodde, att det var frågan om något
+spektakel, stötte till och drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla
+Smittens bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade sig till, och
+professorn, som återfunnit sin förlorade ungdom, satte sig i spetsen och
+sjöng, och Norman, som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada,
+hade letat fram klaveret.
+
+Men när de kommo upp på gården, rusade kvinnorna till, och när de fingo
+se pastorn i den sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och
+förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod sprang efter ett
+sängtäcke och kastade över eländet, i trots av Carlssons varningar, och
+så sattes på varmt vatten och låntes linne och gångkläder av professorn.
+Och då de kommo upp på logen, lades den sjuke, som han kallades -- för
+ingen ville vara nog vanvördig att vidgå, att han var full -- på torr
+halm. Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men jagades bort, och
+när han inte fick sin vilja fram, bad han att åtminstone få läsa något
+över den sjuke, för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men han
+fick inte alls befatta sig med prästen och ingen annan heller av
+karltroppen.
+
+Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam denna gång, för att undanröja
+spåren av sin förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens styggelse
+i den smutsade brudsängen, erfor han ett ögonblicks svaghet, uttröttad av
+de sista dagarnes och nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det
+skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit till stånd. Han gick
+fram till fönstret och tittade ut över viken med en lång svårmodig blick.
+Molnen därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i vita flor
+över vattnet; solen gick upp och bröt in i brudkammaren, lyste på det
+bleka ansiktet och de urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de
+stretat emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor ner i
+pannan, den vita halsduken var svartfläckig, rocken hängde slapp.
+Solvärmen tycktes ge honom en fross-skakning, och farande med handen över
+pannan vände han sig om inåt rummet.
+
+-- Ja, men det är vådligt i alla fall! sade han till sig själv, röck upp
+sig ur sin slapphet och började riva kläderna ur sängen.
+
+
+
+
+SJÄTTE KAPITLET.
+
+Ändrade förhållanden och ändrade
+meningar; jordbruket går ner och
+gruvdriften blomstrar.
+
+
+Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga förnimmelser inverka på sig
+mer än han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta
+det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han vunnit genom
+duglighet och vetande, och att madam Flod tog honom till man, var lika
+mycken vinst för henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan
+bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre ivrig, säker som han
+gjorde sig om giftorätt och arv, alldenstund man kunde vänta barnet om
+ett par månader. Tanken på att göra sig till herre hade han övergivit, då
+han såg att det inte gick; utan i dess ställe lagade han sig till att
+göra storbonde. Drog en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt
+förskinn och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid
+chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste bladen, skrev och
+räknade mindre än förr, övervakade arbetet med pipa i munnen samt visade
+ett tynande deltagande för jordbruket.
+
+-- Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst i bladen; och det är
+billigare att köpa sin säd!
+
+-- Han sa annat förr, menade Gusten, som höll noga reda på allt vad
+Carlsson sade och gjorde, men inskränkte sig till ett slött
+underkastande, utan att dock inträda som son åt inkräktaren.
+
+-- Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar Gud för var dag jag blir
+klokare! svarade Carlsson.
+
+Samtidigt började han besöka kyrkan om söndagarne, deltog i allmänna
+frågor och blev vald till kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare
+beröring med pastorn och fick uppleva den stora dagen att få säga du till
+honom. Det var en av hans äregirighets största drömmar och han tröttnade
+inte på ett helt år att tala om på gården vad han sade och vad Nordström
+svarade.
+
+-- Hör du, Nordström lella, sa jag, den här gången ska du låta mig råda!
+Och då sa Nordström: Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig,
+fastän du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han.
+
+Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland vilka brandsyn var den mest
+omtyckta. Det var att resa omkring på socknens bekostnad och dricka
+kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som dock ägde rum långt
+upp i land, hade sina förförelser och sina små efterslängar, som kändes
+ända ut i skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger om året kom
+baronen ut med jaktherrar och ångbåt, och då betaltes femtio kronor för
+jakträtten på ett par dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar,
+och man skildes från jägarne med den rotade meningen, att det var
+schangtilt folk.
+
+Carlsson kom sålunda upp och blev ett ljus på gården: en myndighet med
+högre förstånd om saker, som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag
+punkt kvar, och som han kände stundtals: han var uppe från land och var
+ingen sjökarl.
+
+För att utplåna denna sista rangskillnad syntes han börja lägga sig mer
+ombord med sjösakerna och visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa
+och for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning, samt vågade på
+längre segelfärder.
+
+-- Jordbruket går ner och _vi_ måste forcera fisket, svarade han hustrun,
+när hon med oro såg kreatur och åker falla i vanhävd.
+
+-- Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och jorden för jordbrukaren!
+förkunnade han, numera oemotståndligt, sedan han av skolläraren på
+kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist».
+
+Visade sig någon brist i behållningen, så fick man hugga ved.
+
+-- Skogen skall gallras, om den ska bli mogen! Så säger åtminstone den
+rationelle lanthushållaren; jag vet _inte_, jag.
+
+Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då de kunna veta det!
+
+Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara kreaturen. Och Rundqvist
+lade åkern i gräsvall och sov middag till frukost på dikesrenarne, sov
+middag till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna, när de
+inte mjölkade.
+
+Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och återknöt det gamla
+jägarförbundet med Norman. Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i
+rörelse, hade fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke vidare,
+och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin stilla gång.
+
+Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet, inträffade emellertid en
+händelse, som verkade likt en kastvind på Carlssons farkost, nyss utlupen
+med fulla segel. Hustrun kom nämligen ner med ett dödfött, alldeles för
+tidigt fött foster. Omständigheterna voro dessutom oroande och läkaren
+förklarade bestämt, att nu var det slut: inga barn mer!
+
+Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han endast till utsikt för
+framtiden att komma på undantag. Som gumman därtill var krasslig efter
+förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att inträda förr
+än drömt var. Gällde sålunda att väl begagna tiden, göra sig vän av den
+orätta mammon, samla i ladorna och tänka på morgondagen.
+
+Nu blev det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket skulle i hast upphjälpas;
+varför, det angick ingen. Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny
+stuga; varför, det behövde han inte skriva någon på näsan; jägarvurmen
+måste i hast stävjas hos Norman, som än en gång lockades från sin vän;
+och Rundqvist fångades in och blåstes upp med ökade förmåner. Det
+plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder de kommunala bestyren
+fingo ligga nere.
+
+Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt inne hos sin gumma och
+läste ibland ett ord för henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken;
+talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare känslor, utan
+att rätt kunna förklara sig, vart han ville hän. Gumman tyckte om att ha
+sällskap och höra någon prata, så att hon satte värde på dessa små
+uppmärksamheter utan att vidare fästa något avseende på vad dessa
+dödsberedelser kunde innebära.
+
+En vinterafton, när viken låg, fjärdarne voro ofarbara och man varit
+instängd fjorton dagar, utan att kunna hälsa på en granne, utan att få
+ett brev eller en tidning; då ensamheten och snön låg tyngande över
+sinnena och den korta dagen endast tillät obetydligt med arbete, hade
+folket samlats i köket och Gusten med dem. Elden brann i spisen och
+pojkarne sutto och byggde på not; flickorna spunno och Rundqvist satt och
+slöjdade spadskaft. Snön hade fallit hela dagen och gick redan över
+fönsterrutorna, så att det såg ut som ett likrum inne i köket, och varje
+kvart måste en karl ut och skotta från dörren, så att man inte skulle
+snöa in och inte kunna komma till ladugården att mjölka och nattfodra.
+
+Nu var det Gustens tur att gå och skotta; med oljerocken och sydvästen
+över sin tröja och uttermössa lagade han sig att komma ut; bände upp
+farstudörren, mot vilken drivorna lagt sig och stod ute på backen i yran.
+Luften var svart, snöflingorna voro gråa som malar, stora som hönsfjädrar
+och singlade ner oupphörligt, oupphörligt, lade sig tyst på varandra,
+lätt först, tyngre sedan, packade sig och växte. Det gick redan upp på
+stuguväggen ett gott stycke och endast i fönsternas övre kant skimrade
+ljusen inifrån igenom. Gusten såg, att det lyste ifrån stugan, där han
+visste att modern och Carlsson voro inne. En hastigt påkommen nyfikenhet
+förledde honom att pilla ner den övre snön, så att han fick ett kikhål,
+och stigande upp på drivan kunde han titta in i rummet. Carlsson satt som
+vanligt framför chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig,
+ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut som ritningen på en
+riksbankssedel; med pennan lyftad i högsta hugg syntes han tala för
+gumman, som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan till någon
+skrivning. Gusten satte örat till rutan, men han hörde bara ett mummel
+för dubbelfönsternas skull. Bra gärna ville han dock ha reda på vad som
+försiggick, ty han anade, att det rörde honom på det närmaste, och han
+hade lärt sig, att det var viktiga saker, som kunde avgöras, när man
+skrev på tryckt papper.
+
+Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig halmskorna och kröp upp för
+trappan, tills han kom upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på
+magen och med huvudet hängande ner mot dörren kunde han höra vad som
+talades inne i stugan hos modern.
+
+-- Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton mellan kolportörens och
+kommunalmannens, livet är kort och döden _kan_ komma över oss, innan vi
+veta det. Vi _måste_ därför vara betänkta på att gå hädan, antingen det
+nu sker i dag eller i morgon, det är _alldeles_ detsamma! Skriv därför nu
+så gott först som sist.
+
+Gumman tyckte inte om att höra så mycket om döden, men Carlsson hade nu i
+månader inte talat om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd att
+sätta mot det talet.
+
+-- Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är det inte mig, om jag dör i
+dag eller om tio år, och jag kan leva länge än.
+
+-- Asch, jag har inte sagt att du _ska_ dö, jag har bara sagt, att vi
+_kan_ dö, och om det sker i dag eller i morgon eller om tio år, det är
+alldeles detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara!
+
+-- Ja, men det förstår jag inte, strävade gumman emot, som om döden ville
+komma och ta henne, det kan väl inte...
+
+-- Jo, men det är alldeles detsamma, när det ändå ska ske! Kanske det
+inte är så! Jag vet inte, jag! Skriv i alla fall!
+
+Det var som att lägga ett rep om halsen och dra till, när Carlsson kom
+med sitt: Jag vet inte, jag, och gumman kunde inte reda sig längre, utan
+gav efter.
+
+-- Nå, vart vill han komma nu? frågade hon uttröttad och uttråkad av det
+långa talet.
+
+-- Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande, ty sådan är människans
+första plikt; och därför ska du skriva.
+
+I detsamma öppnade Clara på köksdörren och frågade utåt efter Gusten, som
+icke ville röja sig och därför förblev tyst utan att dock kunna höra vad
+som följde inne i stugan.
+
+Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner, stannade utanför
+stugdörren och hörde de sista avgörande orden från Carlsson, vilka läto
+honom sluta till, att skrivningen var verkställd och ett testamente
+uppsatt.
+
+När han kom in i köket igen, såg folket, att det var något med honom. Han
+talade i förtäckta ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han hört
+skrika, om att det vore bättre att gå till sjös än sitta hemma och låta
+lusen äta sig, att lite vitt ibland fodret kunde ge kampar kurage, men
+också sätta döden på dem, om det blev för mycket.
+
+Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst människovänlig,
+underrättade sig om Gustens arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram
+timglaset och lät den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro
+dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola vi dö! Tjo!»
+
+Gusten låg länge vaken om natten, och många mörka tankar och svarta
+planer korsade sig i hans huvud; men han var ingen stark själ, som kunde
+ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om tankar i handling, utan
+när han tänkt igenom en sak, lämnade han den såsom fullbordad.
+
+Efter att ha sovit några timmar och drömt om andra saker, var han lika
+glad igen och lät udda vara jämnt, litande på att med dag skulle komma
+råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera sådant.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Våren kom igen, svalorna reparerade sina bon och professorn kom
+tillbaka.
+
+Omkring hans stuga hade Carlsson under årens lopp röjt en trädgård,
+planterat syrener, till vilka han hämtat skott och ympar från
+prästgården, fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer.
+Det började därför se herrskapslikt ut på gården. Och ingen kunde neka,
+att utbördingen dragit in trevnad och välstånd med sig, att han fått
+kreatur och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och med priset på
+fisken hade han drivit upp i staden och inrättat sig med ångbåten, så att
+de långa tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras.
+
+Nu, när han slappade av och var trött samt hölls med bygget på sin stuga,
+så klagade man.
+
+-- Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är! svarade Carlsson. Var
+och en för sig och Gud med oss alla!
+
+Och han hade nu sin stuga under tak, började anlägga trädgård och
+plantera omkring den, väga och röja. Och han hade byggt sin stuga med en
+viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade bara två rum och kök
+nere, men den såg ändå ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man
+kunde inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i höjden och
+låtit takskägget springa långt ut över väggen; eller om det låg i att han
+sågat »krucifixer» i täckbrädena, eller om det var verandan, som han satt
+upp framför dörren med några trappsteg. Där var inga dyrbarheter, men det
+såg ändå litet villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret var
+svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro vitstrukna och verandan,
+ett lätt tak på fyra stolpar, var blåmålad. Och så hade han haft förstånd
+att välja plats, alldeles under bergroten och så att två gamla ekar
+råkade stå mitt framför, ungefär som början till en påtänkt allé eller
+park. Och när man satt på verandan, hade man deri vackraste utsikten:
+viken med vassarne, den långa gröna källängen och en sänka genom
+kalvhagen, så att man såg båtarne längst bort i sundet.
+
+Gusten gick och blängde på allt detta, önskade det ogjort och såg det an
+som på en geting, vilken hålls med att slå fast sitt näste under
+takstolarne och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt ägg och
+kanske blir kvar med sin avkomma. Men han hade inte kraft att ta dän
+honom, och därför blev han sittande.
+
+Gumman var krasslig och tyckte, att allt var bra som det gick, och i
+förkänslan av det rammel, som skulle uppstå, när hon gått all världens
+väg, såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var han i alla fall,
+skulle ha ett tak över huvet och inte gå som en stackare. Hon förstod
+inte rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke var rätt
+tillgånget med bouppteckning, arvskiften och testamenten, men det fick
+bli sedan, bara hon slapp ifrån det, och någon gång skulle det bryta
+löst, om inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka på att gifta
+sig, och några sådana tankar torde någon ha satt i huvet på'n, för han
+var inte sig lik mer, utan gick och såg vurmig ut.
+
+En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson i sitt nya kök och murade på
+spisen, då Clara kom och ropade honom:
+
+-- Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut med en tisk herre, som
+söker honom!
+
+Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna och gjorde sig i ordning ta
+emot, nyfiken vad det ovanliga besöket kunde gälla.
+
+Kommen ut på verandan stötte han på professorn, som medförde en herre i
+långt svart skägg och som såg skarp ut.
+
+-- Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade professorn och visade
+med en gest på sitt sällskap.
+
+Carlsson borstade av en sittplats på verandans bänk och bjöd sitta.
+
+Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade på stående fot, om
+Rågholmen kunde få köpas.
+
+Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen var kanske tre tunnland stor
+med bergknallar, lite granskog och endast obetydligt fårbete.
+
+-- Till industriellt ändamål, uppgav direktören och frågade, vad den
+kostade.
+
+Carlsson var villrådig och bad om betänketid, tills han kunde utlura, vad
+det var som gav holmen dess oväntade värde. Men det var icke direktörns
+mening, att han genast skulle få veta det, utan han upprepade än en gång
+sin fråga om vad holmen kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock
+ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns moltum!
+
+-- Å, den kan väl inte vara så dyr, menade Carlsson, men jag måste tala
+vid gumman och sonen först.
+
+Och så sprang han ner till stugan; blev borta en bra stund och kom igen.
+
+Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att komma fram med sin
+anhållan.
+
+-- Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde han slutligen fram.
+
+Nej, det ville inte direktören.
+
+-- Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl inte det är för mycket, fick
+Carlsson fram med andan i halsen och svetten i pannan.
+
+Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram plånboken och lade fram tio
+stycken hundrakronor.
+
+-- Här är ett så länge i hand och de fira kommer på höst. Är det rätt?
+
+Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld på sina översvallande
+känslor och svarade tämligen lugnt, att det var rätt, oaktat han bara
+menat fem hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man ner till gumman
+och sonen för att underteckna köpekontraktet och kvittera summan.
+Carlsson blinkade och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle
+hålla med, men de förstodo ingenting.
+
+Slutligen tog gumman på sig glasögonen och läste, efter att ha skrivit
+under.
+
+-- Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men Carlsson sa ju hundra.
+
+-- Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt, Anna Eva. Kanske jag
+inte sa tusen, Gusten? Här blinkade han alldeles rysligt, så att
+direktören såg det.
+
+-- Ja, nog _tyckte_ jag han sa tusen! höll Gusten med så gott han kunde.
+
+Skrivningen var över och direktören förklarade nu, att han ämnade för
+sitt bolags räkning ta upp en fältspatgruva på Rågholmen.
+
+Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade nånsin tänkt på den
+skatten, utom Carlsson, som nog hade haft sina tankar ditåt, men saknat
+kapital, drog han till med.
+
+Direktören omtalade då, att fältspat var en röd stensort, som nyttjades
+på porslinsfabriker. Om åtta dar skulle förvaltarens hus, som redan var
+beställt på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle
+arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med trettio man skulle
+arbetet vara i gång.
+
+Och därmed reste han.
+
+Det hade kommit så hastigt över dem, detta guldregn, att de inte hade
+haft tid att uträkna alla följderna. Tusen kronor på bordet, fyra tusen i
+höst, för en värdelös kobbe; det var för mycket på en gång. Och därför
+sutto de hela aftonen i endräkt och spekulerade över vad som kunde falla
+på dem oberäknat. Naturligtvis finge man sälja fisk och andra produkter
+åt så många arbetare och förvaltarn, ved också, det var ingen fråga om
+det; och så kom direktören ut, kanske med familj, och ville bo där på
+sommarnöje; och då kunde man naturligtvis sätta upp hyran åt professorn,
+och Carlsson kunde kanske få hyra ut sin stuga åt någon och det skulle
+bli så bra alltsammans.
+
+Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och satt vid klaffen halva
+natten för att räkna.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson täta Dalaröbud, återkom med
+snickare och målare och höll små mottagningar på sin veranda, där han
+ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack konjak och rökte pipa,
+övervakande arbetet, som nu framskred med stark fart.
+
+Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända ut i köket, där också en
+Bolinderspis murades in; fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som
+lyste på långa håll, verandan ströks om och blev vit och rosenröd samt
+fick en blå och vitrandig bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård
+och trädgård sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med vita
+knoppar. Folket stod långa stunder och gapade på härligheten, men Gusten
+stod helst på avstånd bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan
+eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda.
+
+Det var en av Carlssons drömmar, drömda i riktigt klara nätter, att sitta
+som professorn på en veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett
+konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en pipa -- cigarr hellre,
+men det var för starkt för honom ännu.
+
+Och han satt där en morgonkvist åtta dagar senare och hörde en ångbåt
+blåsa i sundet utanför Rågholmen.
+
+-- Nu kommer de, tänkte han, och som patron på stället ville han vara
+schangtil och ta emot dem.
+
+Därför gick han ner i stugan och klädde sig, skickade efter Rundqvist och
+Norman, att de skulle komma och följa honom till Rågholmen och ta emot de
+främmande herrarne.
+
+Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och Carlsson satt till rors.
+Pojkarne fingo då och då en påminnelse om att ro i takt, så att man kom
+fram som folk.
+
+När de krökt om sista udden och sundet öppnade sig, på ena sidan
+begränsat av Storön och på den andra av Rågholmen, tedde sig en praktfull
+anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt, prydd med flaggor
+och signaler, och mellan båten och land gingo små jollar med matroser i
+blåa och vita tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd av den
+blottade fältspaten, stod en klunga herrar och ett stycke ifrån dem en
+musikkår, vars mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta
+granarna.
+
+Våra roddare från Hemsö undrade, vad man kunde skaffa däruppe, och rodde
+i skjul för klippan för att kunna komma så nära som möjligt och se och
+höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder samlingsplatsen, hördes ett
+susande i luften som om tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som
+om det kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om hela holmen
+spruckit.
+
+-- Vad hålen! var allt vad Carlsson hann säga, ty i nästa ögonblick kom
+ett stenregn plumsande omkring båten, efterföljt av ett grusregn och så
+ett hagel av småsten.
+
+Och så talade en röst uppe på berget; talade om storslöjd och näringar,
+ackumulerat arbete och så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo.
+
+Rundqvist trodde, att det var en predikant, och tog mössan i hand, men
+Carlsson förstod, att det var direktionen, som talade.
+
+-- Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha mycket sten här framför
+oss, och jag slutar mitt tal med att önska, det de alla må varda bröd!
+
+-- Bravo!
+
+Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertågande till
+stranden, alla bärande små stenbitar i handen, som de fingrade på under
+skratt och stoj.
+
+-- Vad gör ni där med båten! skrek en herre i flottans uniform åt
+Hemsöarne, som vilade på årorna.
+
+De visste inte, vad de skulle svara, men hade inte trott, att det var
+farligt att titta på ståten.
+
+-- Hm! Det är patron Carlsson själv ju! upplyste direktör Diethoff, som
+kommit fram. Det är ju vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät
+frukost med oss nu!
+
+Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades snart om att bjudningen
+var allvar, och snart satt han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord,
+som han aldrig sett maken till. Han hade krusat först, men herrarne voro
+så ofantligt gemena och tilläto icke, att han tog av sig förskinnet en
+gång. Men Rundqvist och Norman fick äta i förn med manskapet.
+
+Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset härligare. Mat som han inte
+visste namn på och som smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen
+alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas stodo framför hans
+och alla de andra herrarnes platser; och det dracks viner som var som att
+lukta på ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i näsan, som
+kittlade i benen och som narrade en att skratta. Och under allt detta
+blåste musiken så ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en
+ville gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt gjorde det
+så gott i hela kroppen så en ville dö.
+
+Och när allt var till ända, talade direktören för värden på stället,
+berömde honom för att han hedrade sitt stånd och icke övergav
+modernäringen för en osäker vinning på andra områden, där nöden gick arm
+i arm med lyxen. Och så skålade de med honom. Carlsson visste inte, när
+han skulle skratta eller vara allvarsam, men han såg herrarne skratta,
+när han tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då skrattade
+han med.
+
+Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer och man reste sig från
+bordet. Carlsson, ädel som en lycklig, gick fram i förn för att se efter
+om pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och bad honom
+stiga in i hytten ett ögonblick.
+
+Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom ett förslag, att han, för
+att konsolidera sin ställning och kunna uppträda vid förefallande behov
+med mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle teckna sig för
+några aktier.
+
+-- Ja, si det förstår jag mig inte på, menade Carlsson, som hade litet
+lukt på affärskutymer och visste, att man aldrig skulle avsluta några
+köp efter att ha druckit.
+
+Men direktören släppte honom icke och efter en halv timme hade Carlsson
+fyrtio aktier à hundra kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt
+uttryckligt löfte på att bli revisorssuppleant. -- Carlsson bad honom
+skriva upp ordet! -- Inbetalningarne talades inte om; de skulle gå »pö om
+pö» och à konto.
+
+Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och bilinervatten, så att
+klockan blev sex, när Carlsson skulle i båt.
+
+Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han ej förstod, utan tryckte
+han alla matrosernas händer, som stodo vid trappan och bad dem hälsa på,
+när de kommo i land.
+
+Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande kuponger lät han ro sig
+hem, sittande vid roret med en regalia i mun och en korg punsch mellan
+knäna.
+
+När han kom hem, svällde han av salighet, bjöd på punsch ända ut i köket,
+visade aktiebreven, som sågo ut likt jättestora riksbankssedlar; ville
+bjuda ner professorn och bemötte de andras invändningar däremot med att
+han var revisorssuppleant och kunde vara lika så god som en tisk
+musikant, som inte var någon lärd och inte heller därför någon riktig
+professor. Han hade bålstora planer; ville grunda ett enda stort
+strömmingssalteribolag för skärgården, inkalla tunnbindare från England,
+befrakta fartyg med salt direkt från Spanien! I samma andedrag talade han
+om modernäringen, dess representanter och framtid, uttryckte sina
+farhågor och förhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i
+tobaksmoln och glada hägringar om Hemsös lysande framtid.
+
+Carlsson var uppe på tinnarna och han fick svindelanfall. Modernäringen
+blev satt i bakgrunden, och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han
+gjorde bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda och drack
+konjak med bilinervatten, under det arbetarne åsågos knacka stenar för
+att få ut kvartsådrorna, som utgjorde det svåraste hindret för hela
+bergets utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren var en för
+detta gruvbas, som hade nog förstånd att stå väl med aktieägaren och
+revisorssuppleanten och som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge
+affären skulle kunna gå.
+
+Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt lilla inflytande på
+Hemsöbornas fysiska och moraliska välbefinnande, och närvaron av trettio
+ogifta arbetare började visa sina verkningar.
+
+Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela dagen från berget; ångbåtar
+visslade i sundet; jakter kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk
+i land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården; slogo lovar kring
+brunnen och ladugården; falkade efter flickorna; ställde till dansar;
+söpo med pojkarne och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna och om
+dagarne var det ingen ordning med dem; sovo på ängarne, stodo och nickade
+framför spisen. Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle
+kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den herrn på brännvin, så
+måste det alltid finnas konjak i huset. Men man fick sälja fisk och smör,
+och pengar strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom oftare på
+bordet än förr.
+
+Carlsson började bli fet och gick i ett litet halvrus dagen om, dock utan
+att bli överlastad, och sommaren förflöt som en enda lång fest för honom,
+som delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och naturförsköningar
+hemma kring knutarne.
+
+Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn i åtta dagar och kom hem en
+tidig morgonstund, då han mottogs av gumman med den oroande
+underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på Rågholmen. Där hade
+nämligen varit tyst i fyra dygn; inte ett skott var lossat och inga
+ångbåtsvisslor hade hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med
+tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan. Förvaltaren hade icke
+heller varit synlig, och arbetarne hade upphört att dra kring ön om
+kvällarne. Det måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta, lät
+Carlsson spänna för, som han kallade det, när han skulle låta ro sig till
+gruvan. Ekan hade han låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett
+mera patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade han skaffat sig
+en talja av en gammal gardinkordong, så att han kunde sitta rak och
+styra, varförutom han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd, så att
+det såg ståtligt ut, när han kom farande.
+
+Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet och ängslan, och när de
+kommo i höjd av Rågholmen, förvånades de över den ödslighet, som där
+rådde.
+
+Där var tyst som i graven och ingen människa syntes till. De stego i land
+och klättrade bland stenflisen upp till gruvan. Förvaltarens stuga var
+borta; alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen, som skjulet
+kallades, stod på sin plats, men utrymd och spolierad, så att allt som
+löst varit var borttaget: dörrar, fönster, bänkar, lavar.
+
+-- Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.
+
+-- Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät spänna för igen, men denna
+gång till Dalarö, där han måste ha brev liggande på posten.
+
+Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från direktören, som
+förkunnade, att bolaget upphört med sin verksamhet i anseende till
+råvarans otjänlighet. Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen
+kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och underlåtit
+inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer mera mellan bolaget och
+merbemälte Carlsson och konsorter.
+
+-- Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson. Nå, man får vara nöjd.
+
+Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från land, ruskade han på sig
+och var lika torr igen, och än torrare kände han sig, då han läste i ett
+postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om de hade lust att
+bortföra den.
+
+Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den färden, berövad en massa
+pengar och sin ärofulla titel. Gusten ville lägga lök på laxen och riva
+upp i saken, men Carlsson strök över alltsammans med en gest:
+
+-- Asch, det var visst värt att tala om. Det var då rakt inte något att
+tala om.
+
+Men dagen efter var han i full verksamhet med sina tre man och stora
+»landjan» att hämta bräder och tegel från Rågholmen. Och innan man visste
+ordet av, hade han rest sig en sommarhydda på ett rum och kök nere vid
+sundet på en plats, som ingen tänkt på, men varifrån man hade utsikt både
+över byn och fjärden.
+
+Sommaren var förbi och dess luftiga dröm. Vintern stundade, och luften
+blev tyngre, drömmarne mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende,
+ljusare för somliga, mera hotande för andra.
+
+
+
+
+SJUNDE KAPITLET.
+
+Carlssons sanndrömmar; chiffonjén bevakas,
+men utredningsmannen kommer
+och stryker streck över alltsammans.
+
+
+Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit fullt vad man plägar
+kalla lyckligt. Gumman var till åren, om icke lastgammal, och Carlsson
+stod i begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina nu ingångna
+fyrtio år hade han mest släpat för brödet och framkomsten, och den
+flickan han ville ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme och
+såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet pocka, kanske starkare
+än annars, emedan han icke haft så strängt arbete sista året, och kanske
+även därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde. Hans tankar
+började därför att spela, när han satt i köksvärmen, och hans ögon vande
+sig att följa Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan. Blicken
+stannade småningom, slog sig ner och vilade, gjorde små utflykter hit och
+dit, flög bort, kom igen. Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och
+vart han gick såg han henne. Men det var en annan, som också såg, men ej
+på Clara, utan på ögonen, som följde henne, och ju mer hon såg, dess mer
+trodde hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes öga, som
+värkte och rann.
+
+Det var några dagar före julafton. Mörkret hade fallit, men månen hade
+kommit upp och lyste klar över snöhöljda granar, över den blanka viken
+och den vita marken. En snål nordanvind drog fram och sopade torrsnö för
+sig. Men inne i köket stod Clara och eldade bakugnen, medan Lotten
+arbetade i degtråget.
+
+Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann som en katt i värmen;
+hans ögon voro ute på spel och de gassade sig och gonade sig, när de
+stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur linnet.
+
+-- Ska du mjölka först, innan vi sopar opp? frågade Lotten.
+
+-- Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig en fårskinnskofta, sedan
+hon lagt undan raka och viska.
+
+Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när hon gått ut, steg
+Carlsson upp och gick efter.
+
+Om en stund kom gumman ifrån stugan och frågade efter Carlsson.
+
+-- Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte Lotten.
+
+Utan att vänta på närmare besked, tog gumman en lykta och gick också ut.
+
+Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända om och ta på sig något,
+efter som det bara var ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne
+och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom raskt nog upp till lagården,
+gick strax in i fjöset, där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna
+och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det svaga månskenet,
+som föll in genom spindelvävar och höboss på rutorna, såg hon korna vända
+sina huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret grönt lysande
+ögon. Pallen stod där och stävan också. Men det var inte det hon ville
+se, det var något annat, något hon för all världen aldrig ville ha sett;
+något som lockade henne som en halshuggning och som skrämde livet ur
+henne.
+
+Så gick hon då över ströhögarne fram genom fähuset och kom in till fåren.
+Där var mörkt och tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu.
+Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej, det var inte det hon
+ville se. Så gick hon vidare och kom in till hönsen, som krupit upp på
+pinnarne och småskrockade, som om de nyss blivit väckta.
+
+Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i månskenet igen. Två par skodon,
+ett mindre och ett större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de voro
+blåa i skuggorna, och de ledde bort till hagledet, som var avlyftat. Hon
+följde efter, som om hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter
+marken som en stolpketting, vid vilken hon var angjord och som nu hivades
+från ett osynligt ställe inne i hagen.
+
+Och det drog och drog, drog henne in i samma hage, förbi samma stätta,
+under samma hasselbuskar, där hon en annan gång, en ryslig gång, hade
+upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas. Nu stodo hasslarne
+nakna och buro bara de nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och
+ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande för vinden, men så
+tunna, att man kunde se stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem.
+
+Och mera ketting, mera ketting stacks ut; slingrade in under granarne,
+som lossade sin snö över hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem,
+rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner på hals och rygg och
+kylde och vätte.
+
+Allt längre och längre bar det av inåt skogen, där tjädern flög upp från
+sin nattkvist och skrämde henne, ut över kärr, där tuvorna gungade --
+över gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över.
+
+Två och två gingo spåren, de ena små, de andra stora, sida vid sida,
+ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; över
+stubbåker, där snön blåst av, över stenrös och diken, gärdselhögar och
+vindfällen.
+
+Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon frös om huvudet och var
+valhänt, stack de magra, röda händerna under kjolen och blåste i dem
+emellanåt. Hon ville vända om, men det var för sent och hon kunde ha lika
+långt tillbaka som att gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en
+aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde som de frusit i
+nordanvinden; och så kom hon till en stätta. Månskenet föll klart och
+skarpt, så att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon märkte
+intrycket av Claras kjol, av koftan med fårskinnsbrämet. Det var här
+således! Här! Hon darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is,
+brann som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon satte sig utmattad
+ner på stättan, grät, skrek, lugnade plötsligt av, steg upp och gick
+över. På andra sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon
+ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården. Vinden blåste skarpt och
+kändes gå mitt igenom ryggen, slet i hårtestarne och isade näsborrarne;
+halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande skivan, hörde
+den torkade vassen susa om öronen, knäckas under fötterna, och hon slog
+ikull på en infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om döden
+varit efter henne och bränt henne i ryggen, nådde andra stranden, men
+gick mitt igenom isen, som av det utfallande vattnet lagt sig som
+fönsterrutor på dybotten och som klingande och krasande brusto under
+hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt benen, men hon vågade inte
+skrika för att inte någon skulle komma och fråga henne var hon varit.
+Hostande som bröstet ville spräckas, släpade hon sig upp ur vaken, smög
+sig uppför backen, gick rätt in i stugan till sängen, lade sig ner och
+bad Lotten göra eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där blev
+hon liggande.
+
+Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och fårfällar över sig, elda upp
+med långved, men frös ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt
+ute i köket.
+
+-- Är du sjuk, mor? frågade han med sitt vanliga lugn.
+
+-- Nu är jag där, svarte gumman pustande, och jag går aldrig igenom.
+Stäng dörrn och gå i chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på
+hyllan, du vet!
+
+Gusten blev nedslagen och lydde.
+
+-- Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster hand och ta det stora
+pappersbrevet... Så där... Lägg det på elden.
+
+Gusten lydde, och snart flammade det på härden, knorrade sig och kolade
+sig.
+
+-- Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån! Stoppa nyckeln på dig!
+Sitt nu här och hör på mig, för i morgon kan jag inte tala mer.
+
+Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde han det var allvaret.
+
+-- När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars peschaft, det har du
+själv, och så sätter du sigill för alla nyckelhålen, tills rättens herrar
+kommer.
+
+-- Och Carlsson? frågade sonen tvekande.
+
+-- Den blir på undantaget; det lär väl ingen kunna ta ifrån 'en; men
+inget mer; och kan du lösa ut honom, så gör det! Gud vare med dig,
+Gusten; du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men du hade väl dina
+skäl. Och nu, sir du, när jag reser, så ska du vara förståndig. Ingen
+stoftkista med silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de har
+betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor; men klockor vill ja ha,
+och vill pastorn säga några ord, så må han det, och du kan ge honom far
+dins sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun; och sen, Gusten,
+ska du se dig om att få gifta dig; ta en flicka du tycker om och håll dig
+till henne, men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör det också
+ingenting ont; men ta inte opp någon nerifrån; de bara äter dig som lus;
+och lika barn leka bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se åt
+få somna.
+
+Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk, men förtröstansfull.
+
+-- Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort, så ska vi skicka efter
+doktorn.
+
+-- Det behövs inte, svarte gumman och vände sig åt väggen.
+
+Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän igen.
+
+-- Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte var det värt att bli ond för
+ingenting! Vill du, att jag ska läsa ur boken för dig?
+
+-- Det behövs inte! var allt vad gumman svarade. Carlsson, som märkte,
+att här inte var något mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat
+arbete, tog saken, som den var, och satte sig på pinnsoffan att vänta.
+Som affärerna voro klara och gumman inte hade lust eller kraft att
+meddela sig, så var ingenting att tillägga; och vad som rörde Gusten och
+honom, det skulle nog bli bra med sen. Att hämta en läkare tänkte ingen
+på, ty folket var vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse
+med land avbruten.
+
+I två dygn bevakade de kammaren och varandra, och när den ena somnade in
+på en stol eller soffan, tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart
+någon rörde på sig, spratt den andra upp.
+
+På julaftonsmorgon var madam Carlsson död.
+
+Det var för Gusten som om navelsträngen först då blivit avklippt; som om
+han blivit lössliten från moderslivet och blivit en självständig man.
+Sedan han lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under hakan på
+henne, så att munnen inte skulle falla ner, tände han i Carlssons närvaro
+på ett ljus, tog fram petschaftet och lack och förseglade chiffonjén.
+
+De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick fram och ställde sig för
+chiffonjén med ryggen.
+
+-- Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade han.
+
+-- Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, utan jag är bonn på Hemsö, och
+du är undantagsman.
+
+-- Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson.
+
+Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp hanen, så knallhatten
+syntes, trummade på kolven och röt för första gången i sitt liv:
+
+-- Ut! Annars knäpper jag dig!
+
+-- Hotar du?
+
+-- Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkväm
+med rättskarlar på sistone.
+
+Det var besked och det förstod Carlsson.
+
+-- Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i köket.
+
+Julafton var dyster detta år. Lik i huset och inte någon möjlighet att få
+bud efter kista eller svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar
+och fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön var omöjligt, ty
+vattnet var en enda issörja, i vilken man varken kunde ro eller åka eller
+gå.
+
+Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla sig, gingo om varandra,
+sutto till bords tillsammans utan att byta ett ord. Huset var i oordning;
+ingen satte arbetet i gång och alla litade på varandra så att det mesta
+blev ogjort.
+
+Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen. Att komma till kyrkan var
+lika omöjligt som att komma någon annan stans; och Carlsson läste därför
+en predikan i köket. Man kände, att man hade lik i huset, och någon
+julglädje kom ej till stånd. Maten var slarvigt lagad, ingenting färdigt
+i tid och alla voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och inne,
+och som den gamla stod lik i stugan, vistades alla i köket. Där var
+alltså som en inkvartering, och när man inte åt eller drack, så sov man,
+en på en soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller dragklaveret
+föll ingen in.
+
+Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig; men nu förlorar Floden
+tålamodet. Inseende att dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som
+liket börjat förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon och
+snickrade en kista, som sedan ströks gul; och med vad som kunde finnas i
+huset sveptes den döda. Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret
+icke visade tecken till bättring och det var utsikt att få vänta i
+fjorton dagar, måste man till vad pris som helst söka skaffa liket upp
+till kyrkan för att få det i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan
+i sjön och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med kälkar,
+isbillar, yxor och rep. Och tidigt om sjättedagen gåvo de sig i väg på
+den livsfarliga färden. Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man;
+så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få båten opp på kälkarne,
+och när det var väl gjort, fick man ta i och dra; värst var det i
+issörjan, där årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten kom fram
+mer än några tum i sänder; ibland föredrog man att gå framför och hugga
+ränna med isbillar och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom
+utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig igenom den tunna
+skorpan.
+
+Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig tid att äta eller dricka
+och sista fjärden återstod att tillryggalägga. Så långt de kunde se,
+öppnade sig ett enda stort snöfält, här och där med små runda höjningar,
+som voro nedsnöade kobbar; himlen var blåsvart i ostkanten och bådade
+snö; kråkorna kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att söka
+nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle det lika sig till
+töväder, och skälarne hördes böla ute till sjös. Fjärden låg öppen för
+havet i östra sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt föreföll
+ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt havsbanden, men som de
+icke hört något från land på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro
+släckta, men det togo de för alldeles givet mellan jul och nyår.
+
+-- Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson, som mest varit tyst.
+
+-- Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot kälken, men vi ska ta i land
+på Måskläppan och ha en bit mat i oss.
+
+Och därmed styrde man kosan på den kobbe, som låg mitt i fjärden.
+
+Den låg emellertid längre bort än man trott och den förändrade utseende,
+ju närmare man kom, men slutligen hade man den på en kabellängd.
+
+-- Vak förut! skrek Norman, som hade utkik, håll av åt vänster!
+
+Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster ändå, och slutligen hade
+man gått runt kobben. Den hade av sista solvärmen eller av varma
+bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från alla
+sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll, goda råd voro dyra och
+Floden, som tagit allt befäl över manövern, uppkastade genast en
+angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut i vaken och i
+samma ögonblick alla man kasta sig i och sätta ut årorna. Och så blev
+beslutat, så gjordes.
+
+-- Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt fart, släppte kälken
+föröver, vickade till och kistan kom i sjön.
+
+I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, som voro akterom, att hoppa
+i båt, medan Norman och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående på
+iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjönk, innan
+någon fick besinning att tänka på annat än sig själv.
+
+-- Nu få vi gå till prästgården genast! befallde Floden, som i dag var
+mera handlingskraftig än tankeduglig.
+
+Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens fråga, om han tyckte det var
+bättre att stå kvar på isen hela natten, hade han intet att invända,
+helst han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute.
+
+Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid i land, skreko och hojtade
+åt kamraterna att komma efter, men Floden svarade endast med att vifta
+med handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där prästgården låg.
+
+Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta; Gusten med isbillen först
+för att pröva om det bar; Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig
+i lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru fått och vilket
+man nog skulle kasta på honom.
+
+När de gått en halvtimma, stannade Gusten och pustade; därpå tittade han
+sig omkring på kobbar och stränder för att se, var han befann sig.
+
+-- Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade han; det var inte
+Måskläppan, för den ligger där; och han pekade åt ost. Och där ha vi
+Gillöga tall.
+
+På en långsträckt ö inåt land pekade han ut en tall, som var lämnad ensam
+uppe på en uthuggen skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med
+sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke eller landkänning.
+
+-- Och där ha vi Trälskär.
+
+Han talade för sig själv och skakade på huvudet.
+
+Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i skären och hade haft
+obegränsat förtroende till Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha
+tagit sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera söderut.
+
+Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste ännu något litet, så att
+de kunde hålla landkänningen; de talade inte ett ord, men Carlsson höll
+sig tätt i spåren efter sin vägvisare.
+
+Plötsligen stannade denne och lyssnade. Carlssons ovana öra hörde
+ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan,
+där en molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som insvepte
+synranden, hade stigit upp.
+
+De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus
+och ett dunkande, som nalkades.
+
+-- Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten.
+
+-- Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme ha vi ostvinden här med
+snötjocka, och vill det sig riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete
+hålen hur det går med oss. Raska på nu bara!
+
+Han satte till att småspringa och Carlsson efter; snön susade om fötterna
+och dånet tycktes följa.
+
+-- Nu är det slut med oss! skrek Gusten och stannade, pekande på ett
+ljus, som blixtrade fram bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön
+går öppen!
+
+Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att det var på tok, när Gusten
+var rädd.
+
+Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på ett stenkasts håll kunde se
+snöväggen komma framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro de
+omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var svart som sot. Det blev
+alldeles mörkt kring dem och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt
+och suddigt som en vädersol antytt vägen för dem, slocknade slutligen.
+
+Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde så gott han kunde;
+men han var fetlagd och kunde icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad
+Gusten sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, utan sprang,
+sprang för livet. Carlsson tog honom i rockskörtet, tiggde och bad, att
+han ej skulle löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar, besvor
+honom vid salighet och pina, men ingenting halp.
+
+-- Var och en för sig och Gud med oss! svarade Gusten och bad Carlsson
+hålla sig ett par steg efter, annars skulle isen brista.
+
+Det tycktes den också göra, ty bakom dem brakade det allt mer och mer,
+vad värre var, bruset nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång
+mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne och trutarne skriade
+efter oväntat byte.
+
+Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan honom och Gusten ökades
+och slutligen befann han sig ensam springande i mörkret. Han stannade då
+tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet svar. Det var
+ensamheten, mörkret, kölden, vattnet, som kom med döden.
+
+Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart under fötterna, sprang så
+att han såg, huru snöflingorna gingo baklänges, fastän de hade samma
+riktning som han, och så ropade han igen.
+
+-- Följ med vind, så kommer han väst på land! hördes en flyende röst
+inifrån mörkret, och så blev det tyst igen.
+
+Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att springa, utan modlös lät han
+farten sakta och gick, steg för steg, utan att kunna förmå sig göra
+motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig, dånande; frustande,
+suckande, som om den enkom varit ute på nattligt rovtåg.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan åtta om aftonen och legat
+och läst Stiftstidningen, varefter han somnat in mycket tungt. Men vid
+elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan och hörde henne kalla.
+
+-- Erik! Erik! hörde han i sömnen.
+
+-- Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken.
+
+-- Lugn! Tror du inte jag är lugn!
+
+Fruktande några långrandiga förklaringar, skyndade pastorn sig att
+bedyra, det han var övertygad om lugnet, repade eld på en tändsticka och
+frågade vad som stod på.
+
+-- Det är någon som ropar i trädgårn! Hör du inte!
+
+Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för att höra bättre.
+
+-- Ja, min själ gör det så! Vem... kan det vara?
+
+-- Gå och se efter, vet jag! svarade frun och gav gubben en ny
+påstötning.
+
+Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt fötterna i sina
+bottforer, tog ner bössan från väggen och satte på en knallhatt; skakade
+ner fängkrutet och gick ut.
+
+-- Hej, vem där! ropade han.
+
+-- Flod! svarade en dov stämma bakom syrenhäcken.
+
+-- Vad fan står nu på, att du kommer så här dags! Ligger gumman i
+själtåget?
+
+-- Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna stämma. Vi ha förlorat
+henne!
+
+-- Har ni förlorat henne?
+
+-- Ja, på sjön ha vi förlorat henne.
+
+-- Men kom in då för all världen och stå inte här i kylan!
+
+Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst ägg, enär han varken ätit
+eller druckit på hela dagen och dessutom haft det hundgörat att springa
+kapp med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått redogörelsen för
+förloppet, gick han in till sin gumma, och efter en liten storm på några
+minuter fick han nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde
+sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det stora köksbordet,
+medan pastorn tog fram brännvin, istersmör, pressylta och bröd och satte
+för den uthungrade.
+
+Därpå rådslogs om vad som kunde göras för de strandsatta. Att gå ut i
+natten och båda upp folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar i
+strand var farligt, emedan det kunde vilseleda fartyg, om skenet
+verkligen förmådde genomtränga tjockan.
+
+Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med, men värre såg det ut för
+Carlsson. Gusten trodde sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att
+Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut», menade han, »som
+om han fått för sina gärningar».
+
+-- Hör du, Gusten, invände pastor Nordström, jag tycker ni ha varit
+orättfärdiga mot Carlsson, och jag vet inte, vad du menar med hans
+gärningar. Hur såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat upp
+hemmanet åt dig? Har han inte skaffat dig sommargäster och byggt dig en
+ny stuga? Och att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha'n; att han
+bad henne göra testamente, det var ju inte ont i att försöka, men att hon
+gjorde det kunde vara mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp
+karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, men inte kunde!
+Va? -- Vill du kanske inte att jag skall fria åt dig hos änkan i Åvassa
+med sina åtta tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte vara
+sträng, och ser du: det finns flera synpunkter på mänskorna än din!
+
+-- Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glömmer jag inte
+på länge.
+
+-- Å strunt, det har du glömt, när du krupit i säng med din hustru; och
+om Carlsson verkligen tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade
+gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang ut om kvällen, så hade
+hon inte förkylt sig. Och inte tog hon väl det så när, att han, unga
+karln, fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken vara utspelt och
+vi få se till i morgon bitti, vad som kan göras. Vi ha söndag och folket
+kommer nog till kyrkan, så vi slipper båda upp dem! Gå nu och lägg dig
+och var lugn, och tänk på, att den enes död är den andres bröd.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen, kom pastor Nordström
+upptågande i sällskap med Flod. I stället för att gå in stannade han i
+hopen, som redan tycktes underrättad om vad som hänt. Och sedan han
+förkunnat mässfall, uppmanade han allt manfolk att samlas med båtarne
+nere vid prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och bärga de
+nödställda. Det förnams visserligen något knot i bakgrunden, där
+utbördingen hade några ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att
+de icke ville undvara gudsordet.
+
+-- Å strunt, invände pastorn, ni är inte så fasligt angelägna att höra
+min spiksoppa, om jag känner er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är
+så skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på såpfjärdingen?
+
+Det gick ett stilla löje genom hopen och betänkligheterna voro hävda till
+hälften.
+
+-- Vi ha för resten söndag om åtta dar och kom då, så ska jag dra er, ska
+ni få se, och tag käringarne med er, så lovar jag ge dem en uppborstning
+för ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur brunnen?
+
+-- Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning från sabbatsbrottet.
+
+Och så skingrades man för att gå hem och klä om sig och gå till sjös.
+
+Snöyran hade upphört, vinden hade gått på norden och det var kallt, klart
+väder. Fjärden gick uppe, blåsvart svallande omkring de bländvita
+kobbarna, när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan.
+Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, medförande yxor och
+draggar. Att segla var ingen tanke på, utan man hade bemannat årorna.
+Pastorn satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de styvaste
+skärkarlarne och medförande båtsman Rapp som utkik och plikthuggare.
+
+Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet ledsen; ett människoliv mer
+eller mindre brukade sjön inte räkna så noga på.
+
+Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet frös genast, måste
+huggas upp och vräkas ut. Ibland kom en isflaga simmande, skrapade mot
+båtborden, dök under och kom upp igen; ibland med infrusna vass-strån,
+löv, pinnar, lösryckta från stränderna.
+
+Pastorn satt med sin kikare och spanade åt Trälskär, där Hemsöpojkarne
+sutto fångna, stundom kastande en hopplös blick utåt fjärden, där
+Carlsson sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett spår på de
+drivande iskakorna, ett spår av en fot, ett klädesplagg eller liket
+självt. Men förgäves.
+
+Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret. Rundqvist och Norman hade
+på långt håll upptäckt undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på
+stranden. Och när båtarne lade till, visade de mera nyfikenhet än
+rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i.
+
+-- Inte så länge man har land under sig! menade Rundqvist.
+
+Som dagen var kort, började upptagningen av ekan genast, och strax därpå
+draggningen efter kistan.
+
+Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon låg, för han hade sett
+mareld lysa på vattnet. Man drog varp på varp, men utan att få upp annat
+än långa tångrevor med musslor och andra kräk på; man draggade hela
+förmiddagen ända till middagen, men utan framgång. Folket började se
+trötta ut och ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en sup och en
+smörgås eller koka kaffe, då Gusten slutligen förklarade, att han icke
+vidare ansåg något kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan ut på
+djupet.
+
+Som ingen var vidare angelägen om att se liket flyta upp och saken
+strängt taget icke angick någon personligen, erfor man en viss lättnad
+över att bli befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras
+bekymmer.
+
+För att emellertid få ett någorlunda avrundat slut på en snöplig
+ändalykt, gick pastor Nordström fram till Flod och frågade, om han ville,
+att de skulle göra något för gumman. Boken hade pastorn med sig, och en
+psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten mottog med tacksamhet
+förslaget, som meddelades åt församlingen.
+
+Solen höll på att sluta sin korta bana och kobbarne lågo rosenröda i
+sista belysningen, när folket samlade sig på stranden i en klunga för att
+övervara den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen. Pastorn
+steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick ut i akterstäven, tog upp sin
+bok, satte sin näsduk mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt
+huvud, under det alla karlarne på stranden ströko av mössorna.
+
+-- Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni den utantill? frågade
+pastorn.
+
+-- Jaa! svarades från stranden.
+
+Och så steg sången dallrande av kölden först, sedan av rörelse över det
+ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som
+ledsagat så många i den sista vilan.
+
+De sista tonerna klingade ut och ekade över vatten, mot skär, genom den
+kalla luften, och det blev ett uppehåll, varunder man endast hörde
+nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i stenarne, måsarnes skri
+och båtarnes huggande i botten. Pastorn vände sitt åldriga, fårade
+ansikte ut mot fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring vilket
+de gråa hårtestarne ristades av blåsten som hänglavar på en gammal gran.
+
+-- Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus vår
+Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen! -- Låtom oss bedja!
+började han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind och våg för att
+höras.
+
+Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, och efter välsignelsen
+sträckte han sin hand ut över vattnet till ett sista farväl.
+
+Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men
+tycktes ännu ha något på hjärtat.
+
+-- Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att -- skulle inte Carlsson också
+haft ett litet ord med?
+
+-- Det var för två, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att
+tänka på honom, svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.
+
+Solen gick ner och man hade endast att skiljas, söka komma hem så fort
+man kunde.
+
+Men man ville ändå visa Floden en sista uppmärksamhet, och sedan avsked
+blivit taget och alla kommit i båt, följde man honom en bit på väg, lade
+så upp båtarne i linje som till skötsättning, hälsade med årorna och
+ropade adjö!
+
+Det var en hyllning åt sorgen, men också åt den unge mannen, som nu
+upptogs i männens självansvariga led.
+
+Och till rors i sin egen eka lät den nye herren till Hemsö sina drängar
+ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets
+blåsiga fjärdar och gröna sund.
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Hemsöborna, by August Strindberg
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HEMSÖBORNA ***
+
+***** This file should be named 30078-8.txt or 30078-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/3/0/0/7/30078/
+
+Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
+providing the scans.
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
diff --git a/30078-8.zip b/30078-8.zip
new file mode 100644
index 0000000..8e9e44a
--- /dev/null
+++ b/30078-8.zip
diff --git a/30078-h.zip b/30078-h.zip
new file mode 100644
index 0000000..e722ac3
--- /dev/null
+++ b/30078-h.zip
diff --git a/30078-h/30078-h.htm b/30078-h/30078-h.htm
new file mode 100644
index 0000000..5c02410
--- /dev/null
+++ b/30078-h/30078-h.htm
@@ -0,0 +1,7800 @@
+<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN"
+"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd">
+<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml">
+<head>
+<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=UTF-8" />
+<title>
+The Project Gutenberg eBook of Hemsöborna, by August Strindberg.
+</title>
+
+<style type="text/css">
+    p                 {margin-top: 0.5em; text-align: justify; margin-bottom: 0.5em;}
+    body              {margin-left: 11%; margin-right: 10%;}
+    a                 {text-decoration: none;}
+    @media screen     {
+      hr.ppg-pb       {margin:30px 0; width:100%; border:none;border-top:thin dashed silver;}
+      .pagenum        {display: inline; font-size: x-small; text-align: right; position: absolute; right: 2%; padding: 1px 3px; font-style: normal; font-variant:normal; font-weight:normal; text-decoration: none; background-color: inherit; border:1px solid #eee;}
+      .pncolor        {color: silver;}
+    }
+    @media print      {
+      hr.ppg-pb       {border:none;page-break-after: always;}
+      .pagenum        { display:none; }
+    }
+    h3                {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.4em}
+    .footnote .label  {position: absolute; right: 84%; text-align: right;}
+    .img              {border:0;}
+    .footnote         {margin-left: 10%; margin-right: 10%; font-size: 0.9em;}
+    .figcenter        {margin: 2em auto 2em auto; text-align: center;}
+    .fnanchor         {font-size: .8em; text-decoration: none;}
+    .caption          {font-size:.8em}
+    hr.tb             {width: 35%; margin-top: 2.0em; margin-bottom: 2.0em; border:none; border-bottom:1px solid black; clear:both;}
+    .tn               {margin-left: 8%; margin-right: 8%; margin-top: 5%; margin-bottom: 5%; padding: .25em 1em; background: #EEE; background-image: none; color: black; border: solid black 1px; font-size: 96%}
+    .blockquot        {font-family: sans-serif; margin-left:5%; margin-right:5%}
+    h2                {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.6em}
+</style>
+
+</head>
+<body>
+<div>*** START OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30078 ***</div>
+
+<div class='tn'>
+<b>Transcribers note:</b>
+<p>
+This e-text was produced from Project Runeberg&#8217;s
+digital facsimile edition of<br />
+<b>Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv</b><br />
+printed in 1914 and available at<br />
+<b>http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/</b>
+</p>
+<p>
+This text has been edited so that this document only contain the book
+<b>Hemsöborna</b>. The table of content has been moved to the start of the book.
+</p>
+<p>
+Text that was s&nbsp;p&nbsp;a&nbsp;c&nbsp;e&nbsp;d&nbsp;-&nbsp;o&nbsp;u&nbsp;t in the original text has been
+changed to use <i>italics</i>.
+</p>
+<p>
+Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
+Learn more at http://runeberg.org/
+</p>
+</div>
+
+<hr class='ppg-pb' />
+<p style='text-align: center; font-size: 2.0em; margin-top:2.0em'>
+<a href="#LN_HEMSOBORNA">HEMSÖBORNA</a>
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'>
+AV
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'>
+AUGUST STRINDBERG
+</p>
+<div class='figcenter'>
+<img src='images/0001.png' alt='' title=''  class='img'/><br />
+</div>
+
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:3.0em; margin-bottom:0.0em'>
+STOCKHOLM
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'>
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'>
+<i>Copyright. Albert Bonnier 1914.</i>
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:4.0em; margin-bottom:0.0em'>
+STOCKHOLM
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'>
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<p>
+<a id='LN_HEMSOBORNA' name='LN_HEMSOBORNA'></a>
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'>
+HEMSÖBORNA
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0.0em; margin-bottom:2.0em'>
+SKÄRGÅRDSBERÄTTELSE
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<h2>INNEHÃ…LL.</h2>
+<h3><i>Hemsöborna.</i></h3>
+</div>
+
+<table border='0' width='80%' cellpadding='2' cellspacing='0' summary='' style='margin:0em; margin-left: 10%'>
+<col style='width:80%;' />
+<col style='width:20%;' />
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+1. Carlsson går in i tjänsten
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_7'>7</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+2. Söndagsvila och söndagsvärv
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_22'>22</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+3. Drängen lägger trumf på bordet
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_40'>40</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+4. Det bullrar till bröllop
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_72'>72</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+5. Man slåss på tredje lysningsdagen
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_100'>100</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+6. Ändrade förhållanden
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_138'>138</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+7. Carlssons sanndrömmar
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_159'>159</a>
+</td></tr>
+</table>
+
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_7' name='page_7'></a>7</span>
+<h2>FÖRSTA KAPITLET.</h2>
+<h3>Carlsson går in i tjänsten och befinnes<br />vara en spelfågel.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade
+ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Clara
+och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta
+honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter,
+innan de kommo i båt. De skulle till handelsman
+och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta
+gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och
+få ett frimärke, och så skulle de ner till Fia Lövström
+i Kroken och låna tuppen mot ett halvpund
+småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på
+gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med
+dopp. Och så kommo de äntligen i båt, men Carlsson
+ville styra, och det kunde han inte, för han hade
+aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han,
+att de skulle hissa focken, som inte fanns.
+</p>
+<p>
+Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare
+och grinade åt manövern, när ekan gick över stag
+och länsade ner åt Saltsäcken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling
+genom vinden; &mdash; stopp till! stopp till! och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_8' name='page_8'></a>8</span>
+medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara knuffat
+undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades
+Lotten få ekan opp i vinden igen, så att nu strök
+det ner åt Aspösund med god gång.
+</p>
+<p>
+Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med
+blå ögon och näsa krokig som en syskonhake. Livlig,
+lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna förstod
+han inte alls, och han var också kallad ut till
+Hemsö för att ta hand om åker och kreatur, som
+ingen annan ville ta befattning med, sedan gubben
+Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.
+</p>
+<p>
+Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna
+om ställningar och förhållanden, så fick han riktiga
+skärkarlssvar:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, det <i>vet</i> jag inte! Ja si, det kan jag
+<i>inte</i> säga! Ja si, det vet jag <i>rakt</i> inte.
+</p>
+<p>
+Så dem blev han inte klok på!
+</p>
+<p>
+Ekan plaskade fram mellan holmar och skär,
+medan alfågeln gäckade bakom kobbarne och orren
+spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar och
+strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp.
+Då bar det av ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren
+blinkade. Och ibland strök man förbi en
+ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som
+ett spöke; än lyste kvarliggande snödrivor som lärft
+på bleke, än döko skötvakare upp ur det svarta
+vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över
+dem; en yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe
+och tutade liv i tärnor och måsar, som gjorde larm,
+värre än hin håle, och längst ut, där stjärnorna gingo
+ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en
+stor ångare, som släpade fram en lång rad runda
+ljus, utsläppta genom salongsventilerna.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_9' name='page_9'></a>9</span></p>
+<p>
+Allt var nytt för Carlsson och han frågade om
+allt; och nu fick han svar, så många, att han kände
+sig tydligt vara kommen på främmande mark.
+</p>
+<p>
+»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär
+detsamma som att inför stadsbon vara från landet.
+</p>
+<p>
+Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så
+att man måste ta ner och ro. Och snart inkomna i
+ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en stuga
+inne mellan alar och tallar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu ä vi hemma, sa Clara och båten sköt in
+i en smal vik, där en ränna var huggen genom vassen,
+vilken rasslade mot båtsidorna, och väckte en
+lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok.
+</p>
+<p>
+Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig
+uppe vid stugan.
+</p>
+<p>
+Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och
+urlastningen började. Seglet rullades på råt, masten
+togs ur, och stagen virades med tågnålarne omkring.
+Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar,
+knyten lågo snart på bron.
+</p>
+<p>
+Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen
+och såg idel nya och ovanliga ting. Utanför bron
+låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed brons
+långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare,
+fästor, draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och
+på broplankorna stodo strömmingstrummor, tråg,
+tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet låg
+en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade
+ejdrar, skrakar, prackor, svärtor, knipor,
+och under takskägget lågo på hållare segel och
+master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar, lakklubbor.
+Och på land stodo gistgårdar med
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_10' name='page_10'></a>10</span>
+strömmingsskötar, så stora som de största kyrkfönster,
+flundernät med maskor, som man kunde få armen i,
+abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste slädnät;
+men rätt opp från bron gick det som en herrgårdsallé
+med två rader klykstör, och på dem hängde
+stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu
+lyktan och kastade sitt sken på sandgången, som
+gnistrade av musselskal och torkade fiskgälar, och i
+noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost
+i spindelnät. Men lyktan lyste också på ett
+gammalt gummansikte, som tycktes torkat av blåst,
+och på ett par små vänliga ögon, som krumpit ihop
+vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan,
+en raggig best, som kunde gå lika bra i sjön
+som på land.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, ä ni hemma nu, kära hjärtans, hälsade
+gumman, och har ni gossen med er?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, här ä vi, och här ä Carlsson, ska moster
+se! svarte Clara.
+</p>
+<p>
+Gumman torkade sin högra hand på förklädet
+och räckte den åt drängen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Välkommen då, Carlsson, och må han trivs
+hos oss. Har ni fått med kaffet och sockret, flickor,
+och seglena är inne i bo&#8217;n? Så, kom då opp, så
+ska ni väl ha er något att äta.
+</p>
+<p>
+Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson
+tyst, nyfiken, i väntan att få reda på huru hans
+liv skulle ställa sig på den nya platsen.
+</p>
+<p>
+Det brann eld i spiseln inne i stugan och det
+vita slagbordet hade en ren duk på; och på duken
+stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett
+timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar
+med rosor och förgätmigej; en nybakad bulle och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_11' name='page_11'></a>11</span>
+skörtorkade skorpor, en smörtallrik, sockerskål och
+gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson
+fann rikemansaktig och som han ej väntat sig så
+långt bortom all ära och redlighet. Men stugan
+själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade
+henne i det flammande skenet från spiseln, som korsade
+sig mot talgljusets i mässingsstaken och lyste
+i mahognychiffonjéns något suddiga polityr, speglade
+sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel,
+gnistrade i silverinläggningarne på de
+långa fågelbössornas damascherade pipor och ritade
+upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av
+postillor, psalmböcker, almanackor och bondepraktikor.
+</p>
+<p>
+&mdash; Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson,
+som var en nyare tids barn, sprang verkligen
+inte ut på logen, utan steg genast fram och satte
+sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade
+med hans kista, som kom ut i köket, vilket låg på
+andra sidan farstun.
+</p>
+<p>
+Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet;
+krokade på igen och gav henne ett litet
+kok samt förnyade bjudningen, denna gång med tillägg,
+att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.
+</p>
+<p>
+Drängen satt och rullade mössan och passade
+på vindkasten, hur han skulle ställa sina segel, för
+det var alldeles tydligt, att han beslutat sig för att
+stå väl med vederbörande, men som han inte visste
+ännu, om gumman var av den sorten som tålde att
+man pratade, vågade han inte slå opp språklådan
+med detsamma, förrän han hade hört var landet låg.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var en rasande rar chiffonjé, det där,
+tog han till och fingrade på mässingsrosorna.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_12' name='page_12'></a>12</span></p>
+<p>
+&mdash; Hm! sa gumman, men det är inte så mycket
+i henne.
+</p>
+<p>
+&mdash; HÃ¥, det vet jag visst det, smickrade Carlsson
+på och trädde in lillfingret i nyckelhålet till klaffen;
+där är nog moltum, där!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon
+kom hem från auktion, men Floden skulle i jorden,
+och Gusten på exesisen, och så har det ingen reda
+varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde
+nya stugan, som ingen nytta var till, och så gick det
+undan för undan. Lägg i sockret nu, Carlsson, och
+drick en kopp kaffe.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska jag börja, jag? krusade drängen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman.
+Den välsignade gossen är ute på sjön med
+bössan och så tar han Norman med sig, så det blir
+aldrig något uträttat. Bara de kan komma ut och
+klå efter en fågel, så låter de kreatur och fiske gå
+över styr, och ser Carlsson, det är därför han har
+kommit hit för att styra till rätta; och därför ska
+han hålla sig liksom litet för mer och ha ett öga på
+gossarne. Vill han inte ta en skorpa, Carlsson?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom
+för mer, så att de andra lystra på mig, då ska
+det också vara ordning, och då ska jag ha ett ryggstöd,
+för jag känner gossarne, när man ska vara du
+och gemen med dem, tog Carlsson sitt landfäste,
+när han kände var han var hemma. Vad sjöaffärderna
+anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för
+dem känner jag inte, men på land, där är jag hos
+mig, och där vill jag råda.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då
+ha vi söndag och få språka vid dagsljus. Nu ska
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_13' name='page_13'></a>13</span>
+Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig
+sedan.
+</p>
+<p>
+Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset
+och lät det rinna till en dryg fjärdedel i koppen.
+Och sedan han druckit en slurk, kände han
+sig benägen att uppta det fallna samtalet, som berört
+honom ytterst angenämt. Men gumman hade
+rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut
+och in, och rackan gav skall på gården, så att
+uppmärksamheten drogs utåt.
+</p>
+<p>
+&mdash; SÃ¥, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.
+</p>
+<p>
+Och nu hördes röster utanför och rasslet av
+klackjärn emot bergknallarna, och mellan balsaminerna
+i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två
+manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och
+packningar på ryggarne.
+</p>
+<p>
+Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades
+dörren till stugan. In kom nu klivande sonen i sjöstövlar
+och stortröja; och med den lycklige jägarens
+säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa
+ejder på bordet vid dörren.
+</p>
+<p>
+&mdash; God afton, mor, där har du kött! hälsade han
+utan att ännu märka den nykomne.
+</p>
+<p>
+&mdash; God afton, Gusten. Ni ha varit borta länge,
+hälsade gumman igen, under det hon kastade en
+ofrivilligt belåten blick på de praktfulla ejderhanarna
+i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade
+brösten och de sjögröna nackarna. &mdash; Ni har
+haft gott skytte, ser jag. Nå, se här ha vi Carlsson
+nu, som vi ha väntat!
+</p>
+<p>
+Sonen kastade en forskande blick ur sina små,
+vassa ögon, som halvskymdes av ljusröda ögonhår,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_14' name='page_14'></a>14</span>
+och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit öppen,
+blev blyg.
+</p>
+<p>
+&mdash; God afton, Carlsson, sade han kort och
+skyggt.
+</p>
+<p>
+&mdash; God afton själv, svarte drängen och anslog
+en ledig ton, färdig att bli överlägsen så fort han
+fått den unge mannen klar för sig.
+</p>
+<p>
+Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på
+fönsterbrädet och lät modern ge sig en kopp kaffe,
+i vilken han genast lade brännvin, och drack, under
+det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne
+och undersökt dem.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson
+och klämde dem över bröstet för att känna, om de
+voro feta. Han är en snäll skytt, kan jag se, för skotten
+sitter på rätta stället.
+</p>
+<p>
+Gusten svarade med ett listigt grin, för han
+hörde genast, att drängen inte förstod skytte, då
+han berömde skott, som satts in medfjärs och gjort
+fåglarne odugliga till vettar.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson gick på oförfärat och pratade, berömde
+skälskinnsväskorna, prisade bössan och gjorde
+sig så liten som möjligt, så okunnig om sjösakerna
+som han verkligen var, och mer till.
+</p>
+<p>
+&mdash; Var har du gjort av Norman? frågade nu
+gumman, som började bli sömnig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han håller på att bära opp grejorna i boden,
+svarte Gusten, men han kommer väl snart.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är
+på tiden också, och Carlsson kan vara trött, som har
+varit ute och färdats. Jag ska visa honom till rätta
+var han ska ligga, om han följer med.
+</p>
+<p>
+Carlsson ville gärna stanna kvar och se
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_15' name='page_15'></a>15</span>
+timglaset rinna ur, men antydningarne voro för öppna,
+att han längre skulle våga fresta. Och gumman
+följde honom ut i köket, men kom strax in igen till
+sonen, som genast återtagit sin frimodiga min.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman;
+han ser mig rejäl och villig ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den,
+mamma, han pratar smörja, den hålen!
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå,
+fast han är språksam.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel,
+som vi få dras hårt med, innan vi bli fri från
+honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta
+för maten, och inte ska han komma mig för när,
+inte. Ja si, du tror aldrig vad jag säger, men du
+får väl se, du får väl se! Och så ångrar du dig,
+när det är för sent! Hur var det inte med gamla
+Rundqvisten! Han var också så mör i mun, men
+i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi hanka
+me&#8217;n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna
+där hymlare, som ä kringa i mun, är bara stora i
+grötfatet. Tro du mig!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro
+folk om gott och begära orimligheter sen! Rundqvisten
+är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land
+också; men han kan så mycket, som andra inte kan;
+och sjökarlar få vi aldrig mer, för de gå till flottan
+och tullen och lotsverket, så hit kommer bara landsfolk.
+Ja, ser du, man får ta vad man får.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer,
+utan alla ska gå till kronan, och hitut samlas allt
+skrap oppe ifrån land. Inte må en tro, att något
+ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_16' name='page_16'></a>16</span>
+orsaker, och därför säger jag som förr: se opp med
+ögona!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen,
+återtog gumman, och hålla reda på ditt, för det blir
+ditt alltsammans ändå, och du skulle vara hemma
+och inte ligga på sjön jämt och samt och åtminstingen
+inte ta folket från arbete, som du gör.
+</p>
+<p>
+Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte:
+</p>
+<p>
+&mdash; Åja, mor, men du tycker nog om att få stek
+på bordet, när det vankats salt fläsk och torrfisk
+hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för
+resten, så, jag går inte på krogen, jag, och något
+ska en ha att roga sig med. Mat ha vi ju, så det
+räcker, och lite pengar på banken med, och gården
+ruttnar inte; vill han brinna, så kan han få det,
+efter som han är brandförsäkrad.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men
+allting annat faller sönder; gärsgårdarne ska lagas,
+dikena ska tas opp, logtaket multnar, så det dryper
+in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är
+sköra som fnöske, nätena ska lettas och mjölkkällarn
+skulle täckas. Ock-ock-ock, det är så mycket som
+skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi
+väl se till, om inte det kan bli av ändå, efter som
+vi ha fått en enkom till att ordna me&#8217;t, och få se om
+inte Carlsson är mannen till&#8217;et.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, så lät &#8217;en göra&#8217;t då! snäste Gusten och
+reste med handen sitt kortsnaggiga hår på ända,
+så det stod som spik. Se där är Norman! Kom
+och ta en halv nu, Norman!
+</p>
+<p>
+Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende
+mustascher och blåa ögon, kom nu in i stugan och
+slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han hälsat
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_17' name='page_17'></a>17</span>
+gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor
+ur västfickorna och stoppat med svarta ankaret,
+började de på jägarvis, vid en kaffehalva, gå
+igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i havsbandet.
+Och fåglarne undersöktes med fingrarna i
+skottsåren, och haglen räknades, oavgjorda träffar
+förhandlades, och nya planer till andra utflykter uppkastades.
+</p>
+<p>
+Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för
+att få sitt natthärbärge.
+</p>
+<p>
+Det var en ryggåsstuga och såg ut som en
+skuta med kölen i vädret, flytande på lasten, bestående
+av allt världens gods. Högst upp under den
+sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne;
+därunder voro bräder och båtbord stuvade
+till torkning; lin- och hamphärvor, draggar, smidesjärn,
+lökknippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk
+lågo nystoppade vettar i en lång rad; på en
+annan voro fårskinn kastade; från en tredje dinglade
+sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och strumpor;
+och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor,
+käppar med ålskinn, störar med långrevar och
+stångkrok.
+</p>
+<p>
+Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä,
+och vid väggarne tre utdragssoffor, bäddade och
+med ganska rena, men grova lakan.
+</p>
+<p>
+I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en
+plats och, sedan hon avlägsnat sig med ljuset, lämnat
+den nykomne i skymningen, som endast svagt upplystes
+av glöden från spisen och en kort månstrimma,
+som lagt sig på golvet kluven och rutad av fönstrets
+post och spröjsar. Av blygsamhetsskäl bestods intet
+ljus vid sänggången, då flickorna också hade sina
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_18' name='page_18'></a>18</span>
+sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln
+i skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog
+uret ur västfickan för att dra upp det vid skenet av
+kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i hålet och
+började vrida med något ovan hand, ty klockan var
+endast i gång om söndagarne och vid högtidliga tillfällen,
+då han hörde en djup knarrande stämma stiga
+upp från sängkläderna:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, si fan har klocka också!
+</p>
+<p>
+Carlsson röck till, tittade ner och såg i glödskenet
+ett lurvigt huvud med ett par pliriga ögon
+upphängt på stödet av två håriga armar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Angår det dej, du? svarade han för att inte
+vara svarslös.
+</p>
+<p>
+&mdash; Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig
+går dit! svarte huvet. Men det var en schangtil
+karl i alla fall, som har saffian i stövelhalsarna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han
+också, om han sätter till!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, Jessus, har han galoscher också; då kan
+han bestämt bju&#8217; på en sup!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det kan han också, om det gäller, svarade
+Carlsson avgjort och gick efter höganäskruset. Var
+så god och håll till godo.
+</p>
+<p>
+Han tog ur korken, drack en klunk och räckte
+över kruset.
+</p>
+<p>
+&mdash; NÃ¥, Gud signe honom, jag tror rent av det
+är brännvin. Så, gutår och välkommen till bys! Nu
+säger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig
+tokiga Rundqvist, för så heter jag mest.
+</p>
+<p>
+Och så kröp han under täcket.
+</p>
+<p>
+Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i
+säng, sedan han hängt sin klocka på saltskäppan
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_19' name='page_19'></a>19</span>
+och ställt stövlarna mitt på golvet, så att de röda
+saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i
+stugan och endast Rundqvist hördes snörfla bort vid
+spisen. Carlsson låg vaken och tänkte på framtiden;
+som en spik satt gummans ord i huvet, om att
+han skulle vara liksom förmer än de andra och att
+han skulle sätta gårdsbruket på fötter. Omkring
+den spiken värkte och bulnade det, och det var som
+han skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och
+tänkte på mahognychiffonjén och sonens röda hår
+och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en
+stor knippa nycklar på en stålring och skramla med
+dem i byxlommen, och så kommer någon och ber
+om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar
+på högra benet, sticker ner handen i fickan och
+känner nycklarne mot låret; och så plockar han på
+knippan, som när man reder drev, och när han fått
+fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker
+han in den i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret
+i aftons, men nyckelhålet, som sett ut som ett öga
+med en ögonsten i, blir runt och stort och svart som
+en bössmynning och över andra ändan av pipan ser
+han sonens röda sarvöga sikta skarpt, lömskt, som
+om han ville försvara sitt guld.
+</p>
+<p>
+Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp
+ur sin halvslummer. Mitt på golvet, dit månrutorna
+flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som snart
+dykte ner i en säng, vilken knarkade ett väldigt
+tag som en båt mot en rankig brygga, och så levde
+det i lakan och fnissades, tills det blev tyst.
+</p>
+<p>
+&mdash; God natt, små flickor, hördes Rundqvists
+slocknande röst. Dröm om mig, så är ni snälla.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_20' name='page_20'></a>20</span></p>
+<p>
+&mdash; Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ni är &mdash; så snälla &mdash; så! Om jag bara kunde
+vara så snäll &mdash; som &mdash; ni! suckade Rundqvist. Ja,
+Herre Gud, man blir gammal och så får man inte
+sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med
+livet. God natt med er, barn, och akta er för Carlsson,
+för han har klocka och saffiansstövlar! Ja,
+Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer,
+lyckan går, lycklig den som flickan får. &mdash; Va ligger
+ni och fnissar för där borta! &mdash; Hör nu, Carlsson,
+kan jag inte få en sup till, det är så rysligt kallt här
+bortnast, för det drar från spisen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag
+sova, snäste Carlsson, som blivit störd i sina drömmar
+om framtiden, i vilka varken förekommo vin
+eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning
+som »förmer».
+</p>
+<p>
+Det blev tyst igen, och endast dova ljud från
+jägarnes historier trängde genom de båda dörrarne
+och däremellan nattvindens sakta ryckande i spjället.
+</p>
+<p>
+Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren
+Lottens halvhöga stämma läsa utantill något, som han
+först inte kunde fatta, men som småningom släpade
+fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde:
+och inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo,
+tyriketärditt, ochmaktenochhärlighetenievighetamen.
+God natt, Clara! Sov gott!
+</p>
+<p>
+Och så snarkade det om en liten stund från
+flickornas säng, men Rundqvist drog timmerstockar
+så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek
+eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_21' name='page_21'></a>21</span>
+inte själv, om han var vaken eller sov, förrän han
+kände täcket lyftas och en knubbig och svettig kropp
+krypa ner vid sin sida.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är bara Norman! hörde han en inställsam
+röst bredvid sig och förstod, att det var drängen,
+han skulle ha till sängkamrat.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaså, det är skytten, som är hemkommen,
+knarrade Rundqvists rostiga bas. Och jag trodde
+det var Calle som var ute att skjuta på lördagsafton.
+</p>
+<p>
+&mdash; Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen
+bössa har kvar, fräste Norman av.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte
+förlora sista ordet. Jag kan skjuta svartstarar med
+rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå.
+</p>
+<p>
+&mdash; Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga
+stämma genom dörren utifrån farstun.
+</p>
+<p>
+&mdash; Javars! svarade korus.
+</p>
+<p>
+&mdash; God natt med er då!
+</p>
+<p>
+&mdash; God natt, moster!
+</p>
+<p>
+Och så drogos långa suckar, och så pustades,
+flåsades och snusades, tills snarkningarne voro igång.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och
+räknade fönsterrutorna för att bli sanndrömmad.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_22' name='page_22'></a>22</span>
+<h2>ANDRA KAPITLET.</h2>
+<h3>Söndagsvila och söndagsvärv; den gode<br />herden och de elaka fåren; morkullorna<br />som fick vad de behövde, och drängen<br />som fick kammaren.</h3>
+</div>
+
+<p>
+När Carlsson vaknade om söndagsmorgonen vid
+tuppens galande, voro alla sängar tomma, och
+flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen
+lyste fullt och bländande in i köket.
+</p>
+<p>
+Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut
+på backen för att tvätta sig. Där satt redan unga
+Norman på en strömmingstunna och blev klippt i
+håret av den allkunnige Rundqvist, som påtagit en
+ren nattkappa, stor som en daglig tidning, och bästa
+stövlarna voro också på. Vid en fotlös järngryta,
+som blivit anvisad som tvättfat, fick Carlsson med
+en klick grönsåpa verkställa sin söndagstvättning.
+</p>
+<p>
+I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte
+intvålat, och under grymma grimaser åt en
+spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram
+och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska ni åt körka i dag? frågade Carlsson
+såsom morgonhälsning.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_23' name='page_23'></a>23</span></p>
+<p>
+&mdash; Nej, vi komma inte så titt i Guds hus, svarte
+Rundqvist; för vi ha två romilar dit och lika många
+dän, och man ska inte ohelga vilodagen med onyttigt
+arbete.
+</p>
+<p>
+Lotten kom nu ut och sköljde potatis, medan
+Clara gick till matboden att hämta salt fisk ur
+vinterkaret eller familjegraven, i vilken all småfisk, som
+dött i nät eller sump och inte kunde bevaras, blev
+nedsaltad huller om buller utan anseende till person
+och avsedda till husets löpande behov. Där lågo bleka
+mörtar sida om sida med röda sarvar; pankor, gärsar,
+sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror,
+lindare, lakar, sikar; alla med någon skavank: en
+sönderriven gäl, ett urkrokat öga, ett vilsegånget
+ljusterhugg i ryggen, en klack mitt på buken och så vidare.
+Hon tog ett par göpnar, vaskade ur det mesta saltet
+och så gick sällskapet i grytan.
+</p>
+<p>
+Medan frukosten stod på elden, hade Carlsson
+klätt sig och slog några lovar ute på backen för
+att se på lägenheterna.
+</p>
+<p>
+Stugan, som egentligen var sammanbyggd av två,
+låg på en backknalle vid södra och inre ändan av
+en lång, tämligen grund vik av fjärden och vilken
+skar så djupt in i landet, att man ej såg stora sjön,
+utan kunde tro sig vara vid en liten insjö oppe
+i land. Backknallarne sänkte sig ner till en dal med
+betesmarker, ängar och hagar, vilka voro kantade
+med lövskog av björk, al och ek. Norra sidan av
+viken var skyddad för de kalla vindarne genom en
+höjd, bevuxen med granskog, och södra delarne av
+ön utgjordes av talldungar, björkhagar, mossar, kärr,
+mellan vilka en åkerlapp här och där var upptagen.
+</p>
+<p>
+På backen stod jämte boningshuset matboden,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_24' name='page_24'></a>24</span>
+och ett stycke därifrån låg storstugan, ett rött
+knuttimrat, ganska stort trähus med tegeltak, vilket gamla
+Floden rest åt sig till undantag, men som nu stod
+obebott, emedan gumman ej ville bo ensam där och
+onödigt många eldstäder skulle dragit för mycket på
+skogen.
+</p>
+<p>
+Längre bort, åt hagen till, lågo fähus och loge;
+i en dunge av resliga ekar hade bastun och källaren
+sina skuggiga platser; och längst ut i södra ängen
+syntes taket av en förfallen smedja.
+</p>
+<p>
+Nere vid vikens inre ända stodo sjöbodarne intill
+båtbryggan och där var även hamnen för båtarne.
+</p>
+<p>
+Utan att beundra landskapets skönheter syntes
+Carlsson dock angenämt tilltalad av det hela. Den
+fiskrika viken, de släta ängarne, de lutande åkrarne
+skyddade för vindarne och med gott fall, den täta
+timmerskogen, de sköna virkesträden i hagarne, allt
+lovade goda avkastningar, om blott en kraftig hand
+satte makterna i rörelse och finge de nergrävda
+skatterna upp i dagsljuset.
+</p>
+<p>
+Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han
+i sina betraktelser av ett skallande »hoj», som gick
+ut från stugukvisten och ekade kring vikar och sund
+och strax därpå besvarades från logen, från hagen
+och från smedjan i samma ton.
+</p>
+<p>
+Det var Clara, som ropade till frukost, och snart
+sutto de fyra karlarne kring köksbordet, där det stod
+nykokt potatis och salt fisk, smör, rågbröd och
+brännvin &mdash; efter som det var söndag. Gumman gick
+omkring och manade till god matlust samt kastade då
+och då ett öga på spiseln, där det kokades åt höns
+och grisar.
+</p>
+<p>
+Carlsson hade tagit plats vid bordets övre
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_25' name='page_25'></a>25</span>
+kortända, Gusten hade valt ena långsidan, Rundqvist den
+andra och Norman den nedre kortändan, så att man
+egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen,
+utan trodde sig ha fyra talmän i nämnd. Men
+Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina utlåtanden
+med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk
+och boskap; men Gusten svarade ej, eller svarade
+med fiske och jakt, varvid Norman understödde, och
+Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade
+på en tvedräktens pinne här och där, när strid höll
+på att glimma upp, blåste på lågan, när den ville
+slockna, stack till höger och gaddade till vänster och
+visade sällskapet, att de voro lika dumma och
+okunniga allihop och att han ensam hade hand om
+förståndet.
+</p>
+<p>
+Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände
+sig alltid till en granne, och Carlsson såg, att här
+var ingen vänskap att vänta.
+</p>
+<p>
+Norman, den yngsta, kände alltid efter att han
+hade ett litet armbågstöd hos husbonden, som ändå
+var säkrast att lita sig till.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, att lägga på grisar, när man inte har
+mjölk i lagårn, si det var då rakt inte värt, domderade
+Carlsson; och mjölk kan man inte få, utan
+att man sår klöver i höstsäden. Si det ska vara
+cirkulatsjon i jordbruket; det ska liksom cirkulera, det
+ena med det andra.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det
+också, vet ju Norman, vände sig Gusten till sin
+granne; för si man kan inte sätta strömmingsskötarne,
+förrän flundrorna slutat ta, och man får inga flundror,
+förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_26' name='page_26'></a>26</span>
+andra, och där det ena släpper, så tar det andra ve.
+Är det inte så, Norman, kanske?
+</p>
+<p>
+Norman biföll utan motsträvighet och tog för
+säkerhetens skull om refrängen, när han märkte, att
+Carlsson gjorde sig färdig att hugga in igen:
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det
+andra släpper.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem är det som släpper sig? fann nu
+Rundqvist gott inskrida, när Carlsson med en sarvstjärt
+mellan tänderna gjorde stora åtbörder med
+armarne för att ro opp samtalet åt sin kant igen
+men nu måste instämma i de andras grin, mera
+framkallat av skadeglädje åt att jordbruket blev lagt åt
+sidan, än åt den enkla roligheten. Och uppmuntrad
+av framgången började Rundqvist göra utvikningar
+på det lyckligt funna ämnet, så att något allvarsamt
+ord icke mer hade att påräkna någon åhörare.
+</p>
+<p>
+När frukosten var slut, kom gumman in och
+bad Carlsson och Gusten följa med ut åt lagården
+och på gärdena för att få samråda om sysslornas
+fördelning och se till vad som skulle göras för att
+få gården på fötter; och sedan skulle man samlas
+inne i stugan för att läsa predikan.
+</p>
+<p>
+Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände
+en pipa, men Norman tog sin dragharmonika och satte
+sig på förstukvisten, medan de andra gingo upp åt
+lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet
+tillståndet överträffande hans förhoppningar om det
+värsta. Tolv kor lågo på knä och åto mossa och
+halm, sedan fodret tagit slut. Varje försök att resa
+dem var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få
+dem på bena genom att skjuta en planka under buken,
+lämnades de åt sitt öde tills vidare.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_27' name='page_27'></a>27</span></p>
+<p>
+Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som
+en läkare när han går ifrån en dödsbädd, men sparade
+sina goda råd och förbättringsförslag tills vidare.
+</p>
+<p>
+Med oxparet var det ändå sämre, ty de hade
+nyss slutat vårplöjan, och fåren hade bara bark att
+fnalla från de längesedan avätna lövknipporna.
+</p>
+<p>
+Svinen voro magra som jakthundar; hönsen
+sprungo omkring i lagårn, och gödselhögar lågo
+kringkastade här och var, under det vattnet fick rinna
+ut i rännilar var det kunde.
+</p>
+<p>
+Sedan allt var översett och befunnet i lägervall,
+förklarade Carlsson, att här inte var annat göra än
+komma med kniven.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sex kor som mjölkar är mer än tolv som
+svälta! Och han undersökte speglarne och
+mjölkhålorna, och med stor säkerhet prickade han de sex,
+som skulle få äta opp sig och så gå till slaktarn.
+</p>
+<p>
+Gusten gjorde invändningar, men Carlsson
+försäkrade och bedyrade: att de skulle gå till döden!
+De skulle dö så visst som han levde!
+</p>
+<p>
+Och sedan skulle det bli andra ordningar av.
+Men först och främst skulle det köpas torrt och
+gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen.
+</p>
+<p>
+När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde
+han de livligaste föreställningar mot att lägga ut
+pengar för så&#8217;nt som man kunde ha själv, men
+gumman tystade ner honom med förklaringen, att han
+inte förstod saken.
+</p>
+<p>
+Och efter några förberedande mindre anordningar
+lämnades lagården och man vandrade utåt gärdena.
+</p>
+<p>
+Här lågo hela sträckor i träda.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när
+han såg så föråldrat bruk på en så god jord. &mdash;
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_28' name='page_28'></a>28</span>
+Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i världen
+har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta
+gröda alla år, varför ska man bara ta vartannat?
+</p>
+<p>
+Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och
+in skulle suga ur jorden, vilken ju behövde vila,
+den också liksom människan, men Carlsson avgav
+en riktig, om ock något dimmig förklaring över huru
+klövergrödan gödde jorden i stället för att suga den,
+utom att den höll åkern fri från ogräs.
+</p>
+<p>
+&mdash; Si, det hade man då aldrig hört talas om:
+grödor som gödde, menade Gusten, vilken ej kunde
+förstå Carlssons lärda utläggning om hur gräsväxterna
+tog sin mesta föda »ur luften».
+</p>
+<p>
+Därpå granskades dikena och befunnos fulla med
+grundvatten, igenväxta och med dåligt avlopp. Säden
+stod fläckvis, som om man kastat ut kornet nävtals,
+och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne
+lågo oröjda och fjolårslövet täckte och kvävde gräset
+i en enda hopklibbad koka. Gärsgårdarne voro
+fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som
+gumman redan föreställt Gusten under föregående
+kvällens samtal. Men Gusten hörde icke på Carlssons
+djupgående granskningar, slog dem ifrån sig som
+något obehagligt man grävde upp ur det förflutna,
+och fruktade det myckna arbete, som vinkade och
+än mer de pengar modren måste knipa fram med.
+</p>
+<p>
+När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också
+Gusten efter, och när de andra kommit till skogen,
+var han försvunnen. Gumman ropade först några hoj
+efter honom, men utan att få svar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, så må han gå, mente gumman; si det
+är så med Gusten, att han alltid har varit liksom lite
+slög och doven, utom när han kan komma ut på sjön
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_29' name='page_29'></a>29</span>
+med bössan. Men Carlsson ska inte se åt&#8217;en, för det
+är inte något ont me&#8217;n. Si det var så, att fadren ville
+liksom ha honom till något bättre och ville inte han
+skulle gå som dräng, utan lät&#8217;en hållas med det som
+roga&#8217;n; och när han var tolv år, så fick han egen
+öka, och bössa förståss, och sen var det ingen reda
+med honom. Men nu går fisket tillbakars och
+därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till
+sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått,
+om Gusten bara förstått till att hålla efter folket,
+men si han ska alltid göra sig så gemen med
+gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si det duger rakt inte att klema med
+folket, häktade genast Carlsson på; och det ska jag
+säga moster också, här mellan fyra ögon, att ska jag
+vara liksom kustus, så må jag äta i stugan och sova
+för mig själv på kammarn, för annars blir det ingen
+respekt, och jag kommer aldrig ur fläcken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade
+gumman, under det hon klev över stättan, så lär det
+nog väl inte gå för sig. Folket är inte sådant numer,
+att de skulle lida att man åt annerstans än med
+dem i köket; det vågade inte Floden en gång på
+sistone, och Gusten har aldrig torts på det; och
+gör man det, så är de så golika att göra spektakel
+med maten, och så sätter de sig på tvärn. Nej,
+så det kan väl nog inte bli, det. Men att han sover
+på kammarn, är något annat och det ska vi se till;
+för resten tycker nog folket de är många ändå i
+köket, och Norman, tänker jag, sover hellre allena i
+soffan än tillsammans med någon annan.
+</p>
+<p>
+Carlsson fann för gott vara nöjd med halvvunnet
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_30' name='page_30'></a>30</span>
+spel, och stoppade tillsvidare den andra pipan i
+säcken.
+</p>
+<p>
+De kommo nu in i granskogen, där ännu en
+snödriva, smutsig av damm och nerfallna barr, låg
+mellan ett par rullstensblock; granarne svettades
+redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras
+fötter blommade vitsippor, och under hasselbuskarne
+stucko blåsippor opp genom de multnade lövens
+genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en
+varm fukt; mellan trädstammarne syntes
+gärdesglindret dallra över gärdsgården till ängen och längre
+bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna
+fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen
+hamrade och skrek.
+</p>
+<p>
+Gumman trippade före på den kala gångstigen
+över barr och rötter, och när Carlsson, som gick
+efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg
+och försvinna under klädningsfållen, erinrade han
+sig därvid, att han i går tyckte henne vara äldre.
+</p>
+<p>
+&mdash; Moster är rektigt flink att spassera, fann sig
+Carlsson uppmanad att lufta sina vårkänslor.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, så han säger; en kunde tro att han ville
+raljera med en gammal käring.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, si jag menar alltid vad jag säger,
+försäkrade Carlsson trovärdigt, och ska jag hålla steg med
+moster, så blir jag svett.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte
+gumman och stannade för att pusta. Här ser Carlsson
+skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om
+sommarn, när de inte är ute på kobbarne.
+</p>
+<p>
+Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen
+och fann, att där stod många famnar bryggved i
+mått och att där fanns goda timmer på roten.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_31' name='page_31'></a>31</span></p>
+<p>
+&mdash; Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och
+här ligger skatar och ris kvar i en enda bråte, så
+varken ryss eller rackare kan komma fram!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och
+nu får en råda och ställa som en vill; och han
+skall nog ordna det bra, är jag säker om; inte sant,
+Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör
+sitt, och det får moster hjälpa under med, ältade
+Carlsson, som kände i andanom att det icke skulle
+bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som
+korporal, där gemenskapen var äldre i gården.
+</p>
+<p>
+Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle
+kunna intaga och bevara sin överhöghet, vilken han
+hos gumman inplantade som huvudvillkoret för
+gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle
+predikan läsas, men ingen av karlarne var synlig.
+De två skyttarne hade gått på skogen med bössorna,
+och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon
+solig backe, för så var det alltid när man skulle höra
+Guds ord. Carlsson försäkrade, att de kunde reda
+sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn
+till köket, fingo de också ett ord med till livs, under
+det grytorna kokade. Och när gumman yttrade oro
+över att hon ej skulle kunna läsa, var Carlsson genast
+redo att åtaga sig värvet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ock-ock-ock! han hade läst så många
+predikningar i sin dar hos advokatfiskaln, så det skulle
+inte felas.
+</p>
+<p>
+Gumman tog almanackan och slog upp dagens
+text, som i dag på andra söndan efter påsk befanns
+handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers
+postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_32' name='page_32'></a>32</span>
+på golvet, så att han kunde inbilla sig att
+församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog han upp
+i psalmboken och började med hög röst, löpande på
+tonskalan, som han hört kolportörerna göra, och själv
+gjort, predika opp texten:
+</p>
+<p>
+&mdash; »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag
+är den gode herden: den <i>gode</i> herden låter sitt liv
+för fåren; men den som lejder är, och <i>icke</i> är
+herden, vilken fåren <i>icke</i> tillhöra, ser ulven komma
+och övergiver fåren och flyr.»
+</p>
+<p>
+En underlig känsla av personligt ansvar
+bemäktigade sig uppläsaren, när han uttalade orden:
+<i>jag</i> är den gode herden, och han tittade ut genom
+fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda
+lejda flyktingarne Rundqvist och Norman.
+</p>
+<p>
+Gumman nickade sorgset bifallande och tog
+katten upp i knä, som om hon öppnat sin famn för
+det förlorade fåret.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande
+röst, såsom om han skrivit det själv:
+</p>
+<p>
+&mdash; »Men den lejde flyr» &mdash; ja han flyr, broderade
+han &mdash; »ty han är <i>lejd</i>» &mdash; skrek han &mdash; »och
+vårdar intet om fåren.
+</p>
+<p>
+<i>Jag</i> är den gode herden, och känner mina får,
+och mina känna mig» &mdash; tog han utantill efter, som
+det var ett språk ur katekesen. &mdash; Därpå sänkte
+han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en
+djup sorg över mänskornas ondska och framsuckade,
+starkt betonat och med sidoblickar, icke utan ett
+visst illmarigt underförstånd, såsom om han med
+smärta angav några okända skälmar, utan att precis
+vilja stå för anklagelsen:
+</p>
+<p>
+&mdash; »Jag haver ock <i>andra</i> får, som icke äro av
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_33' name='page_33'></a>33</span>
+<i>detta</i> fårahuset; dem måste jag ock draga
+härtill; och de <i>skola</i> höra min röst!» Och med
+ett förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt,
+förtröstansrikt, viskade han:
+</p>
+<p>
+&mdash; »Och det skall vara <i>ett</i> fårahus, och <i>en</i>
+herde.»
+</p>
+<p>
+&mdash; Och <i>en</i> herde! ekade gumman, som hade
+sina tankar på helt andra håll än Carlsson.
+</p>
+<p>
+Därpå grep han an postillan; gjorde ett
+överslag över sidornas antal, grinade surt, när han såg,
+att det var »en lång rackare», men tog mod till sig
+och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något
+på sidan om hans syften och höll sig mera till den
+kristligt symboliska meningen, varför intresset ej var
+så livligt som vid texten. I en rasande fart durkade han
+genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom
+till vändningarne, så att han kunde väta på
+tummen och vända två blad på en gång, utan att
+gumman märkte något.
+</p>
+<p>
+Men när han såg, att slutet kom nära, och han
+misstänkte amen skulle ta törn, sackade han av;
+men det var för sent, ty i sista vändningen hade
+han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad,
+så att han stötte på amen högst upp på sidan,
+alldeles som om han slagit huvet i en vägg.
+Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på
+klockan, varför Carlsson tog om amen en gång till
+med litet garneringar »i fadrens, sonens och den
+helige andes och för Jesu vår frälsares skull».
+</p>
+<p>
+För att avrunda slutet och försona vad han brutit,
+läste han ett fadervår, så långsamt och tärande, att
+gumman, som kommit mitt i solskottet, nickade ihop
+en gång till och hann morna sig, under det
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_34' name='page_34'></a>34</span>
+Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack
+ner huvet i vänstra handen för att göra en tyst
+bön, som ej kunde avbrytas.
+</p>
+<p>
+Gumman, som också kände sig brottslig, ville
+ådagalägga sin uppmärksamhet med att i självvalda
+ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av
+Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten
+och frälsarens egna ord, att det inte gick an med
+mindre, än att det skulle vara <i>ett</i> fårahus och <i>en</i>
+herde! <i>En</i> uteslutande, <i>en</i> för alla, <i>en, en, en!</i>
+</p>
+<p>
+Clara hojade med detsamma till middag, och
+nu hördes ur skogens djup två glada
+igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans
+skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists
+mera originella po! som ingen kunde misstaga sig på.
+</p>
+<p>
+Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med
+lätta steg skynda till matgrytan, där de mottogos
+av lindriga förebråelser av gumman för
+uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som
+bedyrade, att de icke hört någon kalla på dem, annars
+skulle de <i>genast</i> ha kommit.
+</p>
+<p>
+Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid
+middagsbordet, men Rundqvist talade i dunkla
+tungomål om jordbrukets högst »markvadiga» framsteg,
+så att Carlsson förstod, att han redan var invigd
+och upptagen i oppositionspartiet.
+</p>
+<p>
+Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta
+med mjölk och pepparkorn, bestått anrättningen, gick
+allt manfolk på avskilda rum att sova, men
+Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute
+på backen, där det fanns en torr sten, vände
+ryggen mot stugfönstren, medan han slumrade lite,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_35' name='page_35'></a>35</span>
+vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en
+eljes till spillo given söndagseftermiddag.
+</p>
+<p>
+När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid
+åtgått för att göra andakten trolig, reste han på sig,
+gick in i stugan utan att knacka och röck fram med
+sin begäran att få se kammaren. Gumman ville
+uppskjuta och förebar rengöring och annat mer, men
+Carlsson stod på sig och blev förd opp i vinden, där
+verkligen längst in under takstolarne en liten
+fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett
+fönster på gaveln, som nu var dolt av en blårandig
+rullgardin. Kammaren upptogs av en säng och ett
+litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin.
+På väggarne hängde något, som genom de vita,
+skylande lakanen såg ut som kläder och vid
+närmare påseende även befanns vara det, ty här stack
+en rockkrage upp med sin hängare, här slank ett
+byxben fram. Nedanför stod ett helt stall med
+skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid
+dörren en väldig järnbeslagen kista med en driven
+låsskylt av koppar.
+</p>
+<p>
+Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade
+fönstret för att släppa ut den av fukt, kamfer, peppar
+och malört blandade luften, samt lade mössan ifrån
+sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova
+gott, och mot gummans farhågor om kylans störande
+inflytande, bekände han sig vara van att ligga kallt,
+vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det
+varma köket.
+</p>
+<p>
+Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först
+ta ut kläderna för att de inte skulle bli tobaksrökta,
+men Carlsson lovade att inte röka tobak och bad och
+besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_36' name='page_36'></a>36</span>
+inte alls se åt dem, och moster skulle inte göra sig
+omak och rusta om för hans räkning. Han skulle
+krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda
+opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in
+där, för han förstod nog, att moster var rädd om sina
+tillhörigheter, och här tycktes vara fasligheter med
+moltum.
+</p>
+<p>
+När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner,
+knogade opp sin kista och sitt brännvinskrus, hängde
+sin tröja på en spik vid fönstret och ställde sina
+sjöstövlar bredvid de andra skoparen.
+</p>
+<p>
+Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten
+skulle närvara, för nu skulle arbetet utdelas och var
+man få sin post.
+</p>
+<p>
+Gusten anträffades med någon svårighet och
+förmåddes sitta en stund i stugan; men han deltog ej i
+förhandlingen, och svarade på tillfrågningar endast
+med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett
+ord, satte sig på tvärn.
+</p>
+<p>
+Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa
+honom med sakkännedom, inge honom aktning med
+den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten
+på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten
+var försvunnen, innan man visste ordet av.
+</p>
+<p>
+Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk
+i töcken, som snart drogo upp och täckte himlen med
+små fjädermoln; luften förblev ljum. Carlsson
+spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen;
+vandrade vidare under de blommande, ännu halvt
+genomskinliga hasselbuskarna, som bildade liksom en
+tunnel över det drog där strök fram och ledde till
+sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av
+uppköparens jakt.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_37' name='page_37'></a>37</span></p>
+<p>
+Plötsligen stannade han och fick genom
+enbuskarne sikte på Gusten och Norman, som voro
+uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig
+och med bössorna på helspänn och lägg an tittade
+sig omkring åt alla håll och kanter.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt
+dock att Carlsson hörde det och, troende sig vara
+Ã¥syftad, stack sig undan i buskarne.
+</p>
+<p>
+Men över de unga granarne kom en fågel
+flygande, långsamt och knägigt som en uggla, med
+slokiga vingar, och strax därpå kom en till.
+</p>
+<p>
+&mdash; Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så
+pang! pang! ur båda bössorna, ur vilka haglen och
+röken stodo som kvastar.
+</p>
+<p>
+Det knastrade i en björks kvistar och en
+morkulla dinglade ner ett stenkast från Carlsson.
+</p>
+<p>
+Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet,
+som gav anledning till en liten meningsväxling.
+</p>
+<p>
+&mdash; Den har fått vad den behövde, sade Norman
+och burrade opp bröstfjädrarne på den ännu varma
+fågeln.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag vet en till, som skulle ha vad han
+behövde! menade Gusten, som reds av andra bitankar
+oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga
+på kammarn nu också!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, ska han? vädrade Norman.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom
+inte vi visste det bättre än han, vad som är
+ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst, så
+länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han
+få se på besen! Inte är jag den, som väjer för en
+sån där friskalare! Kom han bara, så ska han få
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_38' name='page_38'></a>38</span>
+känna på att sitta hårt! &mdash; Tst! nu kommer den andra
+igen!
+</p>
+<p>
+Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på
+passet igen, men Carlsson smög sig varligt hem,
+besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart han
+gjort vederbörliga rustningar.
+</p>
+<p>
+Om aftonen, när han kom upp på kammaren,
+fått ner rullgardinen och tänt på ljuset, kände han
+sig först något beklämd, emedan han var ensam;
+och en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån
+kröp över honom. Förr var han alltid van att alla
+tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo att
+höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare,
+när han ville språka. Nu var det tyst omkring
+honom, så tyst att han, av vanan, väntade sig bli
+tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro;
+och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar
+i talat ord, började fyllas med ett överskott av
+oförbrukat tankefrö, som grodde och sprängde och ville
+ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen,
+så att sömnens vila ej kunde infinna sig.
+</p>
+<p>
+Han tog sig då före att vandra i strumplästen
+fram och åter, mellan fönstret och dörren i den
+trånga kammaren och samlade hela sin
+uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade
+göromålen i huvet, utdelade dem; bemötte
+invändningar i förskott, övervann hinder, och efter en
+timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som
+nu kändes ordentligt och upplinjerat som en
+kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på sin plats
+och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde
+överskåda ställningen.
+</p>
+<p>
+Därpå gick han i säng, och när han kände sig
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_39' name='page_39'></a>39</span>
+ensam mellan de rena friska lakanen, utan fruktan
+att någon skulle under nattens lopp komma och störa
+honom, fann han sig liksom mera självägande över
+sin person, som en avläggare, den där nu satt egna
+rötter och var färdig att avskäras från moderbusken
+och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med
+större möda, men också med större lust.
+</p>
+<p>
+Och så somnade han för att möta livets
+måndagsmorgon och arbetsvecka.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_40' name='page_40'></a>40</span>
+<h2>TREDJE KAPITLET.</h2>
+<h3>Drängen lägger trumf på bordet, blir herre<br />på täppan och kröker till ungtupparna.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom
+och Carlsson sådde vårråg i den bortfrusna
+höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt
+de andra, så de kommo på benen och kunde släppas
+i skogen; han rustade och han ordnade, han arbetade
+själv som ett par, och han hade en förmåga att
+sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.
+</p>
+<p>
+Född på ett bruk i Värmland, av tämligen
+obestämda föräldrar, visade han redan tidigt en avgjord
+olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig
+uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma
+följd av »syndafallet».
+</p>
+<p>
+Driven därjämte av ett begär att få se och känna
+alla sidor av mänsklig verksamhet, förblev han icke
+onödigt länge sittande på ett ställe, utan så snart
+han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt
+verksamhetsfält, och på sådant sätt hade han ifrån
+smedsyrket gått över till jordbruket, prövat stalltjänst, stått
+i handel, varit trädgårdsdräng, järnvägsarbetare,
+tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa
+förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_41' name='page_41'></a>41</span>
+och en förmåga att finna sig med alla förhållanden
+och alla slags mänskor: att förstå deras avsikter,
+läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar.
+Han var med ett ord en förmåga över sin
+omgivnings ståndpunkt; och hans mångahanda kunskaper
+gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett
+helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett
+hjul under vagnen, som skulle draga honom.
+</p>
+<p>
+Inkastad genom en slump på sin nya plats,
+insåg han genast, att han kunde bli till nytta, att han
+ägde förmåga bringa inkomster ur det nu värdelösa,
+att han snart skulle bli uppskattad därför och
+slutligen oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål
+för sina strävanden, och att belöningen väntade
+honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig
+som ett säkert hopp och som en drivande kraft.
+Han arbetade för de andra, synbart och onekligt,
+men på samma gång smidde han sin egen lycka,
+och om han ställde det så, att det bara såg ut som
+om han gav tid och krafter åt de andras fördel, så
+visade han därmed, att han var klokare än mången,
+som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat.
+</p>
+<p>
+Det största hindret, som ställde sig i hans väg,
+var sonen. Med fiskarens och jägarens avgjorda smak
+för det ovissa, för överraskningar, hade denne en
+bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade
+man, menade han, så fick man på sin högsta höjd
+vad man beräknat; aldrig mer, men oftast mycket
+mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick
+man ena gången intet, men en annan sjufalt mot vad
+man väntat sig. For man ut på alskytte, så hände
+det stundom att man knep sig en skäl; låg man i
+skären en halv dag för att lura på skrakar, så kunde
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_42' name='page_42'></a>42</span>
+det råka att åd lade sig för bösspipan; alltid var det
+något, och ofta något annat än man väntat. För
+övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som
+förmånsrätt kommit ner från de övre klasserna, såsom något
+förnämare och katigare än att gå efter plogen eller
+dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man
+icke kunde få vilken dräng som helst att köra ett par
+oxar, antingen nu också därför att oxen var »ändrad»
+eller därför att hästen sedan gammalt var hållen i
+vidskeplig aktning.
+</p>
+<p>
+En annan sten i vägen var Rundqvist.
+Egentligen en gammal filur, som på sitt sätt sökt
+återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt
+arbete och väl försett med långa middagslurar och långa
+supar, hade han dels genom föregiven kunskap om
+förborgade ting, dels genom ett antaget sätt att
+»raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre
+arbetet, dels även i nödfall genom låtsad andlig
+svaghet och kroppsliga krämpor förstått ådraga sig sina
+likars medlidande, i synnerhet om detsamma yttrade
+sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt
+skålpund snus. Sålunda förstod han att snöppa får
+och gälla grisar, ansåg sig kunna leta brunnar med
+slagruta och få abborn att gå på nät; botade
+varjehanda lättare krämpor på andra, men behöll sina för
+sig själv; spådde vackert väder vid nytändning, när
+det regnat en halv månad, och offrade andras slantar
+under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen
+skulle komma. Men han kunde även en mängd
+dåligheter, påstod han, såsom att få skärvgräs i
+grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt,
+vilket kringspann hans person med en viss fruktan,
+så att man gärna ville ha honom till vän.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_43' name='page_43'></a>43</span></p>
+<p>
+Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka
+han blivit oumbärlig, bestodo i att kunna smida och
+snickra, men hans otroliga förmåga att göra allt,
+som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson
+som en farlig medtävlare, ty vad Carlsson gjorde
+under fähustaket eller ute i åkern syntes icke så
+mycket.
+</p>
+<p>
+Så återstod Norman, en duktig arbetare, som
+måste erövras från Gustens mäktiga inflytande och
+återvinnas åt det regelbundna arbetet på land.
+</p>
+<p>
+Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete
+och dessutom icke ringa statskonstlig fintlighet att
+utveckla för att tränga igenom, men han var den
+klokare och därför segrade han.
+</p>
+<p>
+Gusten tog han icke upp strid med; den lät
+han gå, sedan han med förmåner lockat ifrån honom
+bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket
+svårt, ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och
+Norman blev på jaktäventyren mest behandlad som
+roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick
+han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så
+att de fördelar Carlsson i ökad lön, ett par strumpor,
+en skjorta och annat smått lyckades utverka åt honom,
+jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än
+Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till
+avfall. Därmed var sonens jaktlusta något släckt, ty
+att fara ensam på sjön var icke så roligt; och i
+brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet.
+</p>
+<p>
+Rundqvist fjällade han med större svårighet, för
+den fisken var både ful och gammal, men han fick
+också honom snart i sump.
+</p>
+<p>
+I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga
+skötarne och sätta nya linor i alla varpen, och se,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_44' name='page_44'></a>44</span>
+strömmingen fastnade bättre än förr; i stället för att
+gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta
+nya brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla,
+rensa henne, bygga kar omkring henne och sticka
+ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen kastad
+på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över
+korna, lät han rykta dem och strö torrt under dem.
+Kunde Rundqvist smida söm, så drog Carlsson spik;
+kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson
+både årder och vält.
+</p>
+<p>
+När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad
+ur sina mullvadshål, tog han till mera i ögonen
+fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan;
+skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker
+låtit »falla» på backen under vintern; kurtiserade
+höns och katt och satte en ny klinka på dörren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av
+gjort en ny klinka på gamla dörrskrället, hörde
+Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå
+snäll, han.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson var som en pil efter honom, och
+en morgon var spisen vitstruken; en annan morgon
+voro vattämbarne grönmålade med svarta band och
+vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak,
+som han slagit upp på vedbacken bakom matboden.
+Carlsson hade lärt av fienden att erövra kökets
+stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven
+oemotståndlig.
+</p>
+<p>
+Rundqvist var dock seg och illfundig, och en
+lördagsnatt tog han och strök avträdet pinande rött.
+Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman på
+ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde
+gumman hur det tassade och fnaskade omkring
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_45' name='page_45'></a>45</span>
+stugväggarne, men som hon var för sömnig att stiga
+upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan
+var illande röd med vita fönsterposter och regnbleck!
+Och därmed var Rundqvists kraft att fortsätta en
+för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man
+skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina
+försköningar med avträdet, och Norman, som en
+sannskyldig avfälling, gjorde en länge gångbar rolighet
+om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska
+börja i rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först.
+Han lade sig, men på lur, för att ännu en gång
+försöka nya funder eller sluta en förmånlig fred.
+</p>
+<p>
+Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det
+var bra som skedde. &mdash; Plöj ni, tänkte han, jag skall
+nog komma efter och bärga!
+</p>
+<p>
+Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft
+tid att inbringa någon påtaglig skörd, ty de pengar,
+som influtit för de sålda korna, hade visserligen ett
+par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen
+gjort ett mycket gott intryck, men de hade snart
+rullat ut igen och lämnat saknadens tomhet efter sig.
+</p>
+<p>
+Emellertid led det mot midsommar. Carlsson
+hade haft mycket att beställa och liten tid att
+promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på
+backen och tittade sig omkring, och kom så att
+lägga märke till storstugan, som stod där öde med
+nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han var, gick
+han sta och kände på dörrn och den var öppen.
+Klev in i farstun och fann ett kök; steg på vidare
+och kom in i ett stort rum, som såg riktigt
+herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med
+mässingsornament; en spegel med förgylld snidad
+ram och ett slipat glas med fasetter &mdash; det förstod
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_46' name='page_46'></a>46</span>
+han att det var fint &mdash; soffa, chiffonjé, kakelugn,
+allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan
+farstun ett lika stort rum med spis, matbord, soffor,
+väggklocka &mdash; &mdash; &mdash; Han intogs av förvåning och
+högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande
+och förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han
+sett, att huset därjämte rymde två kammare med flera
+bäddade sängar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv,
+så många sängar och inga badgäster.
+</p>
+<p>
+Berusad av tanken på den blivande inkomsten,
+gick han ner till gumman och förehöll henne det
+slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo
+här! gruvade sig gumman.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra
+ut? Har ni någonsin annonserat?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade
+madam Flod.
+</p>
+<p>
+&mdash; Man kastar näten i sjön också, svarte
+Carlsson, men det får man lov att göra, om man vill vinna
+något.
+</p>
+<p>
+&mdash; En kan ju försöka, men inte få vi några
+badgäster, inte, avslutade den gamla, som upphört
+tro på önskningar.
+</p>
+<p>
+Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere
+i ängen och tittade sig omkring. Han kom närmare
+och mottogs vid sitt uppträdande på gården av rackan
+ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet,
+gömt sig inne i köket och stugan efter att förut ha
+stått utanför i en klunga och gapat på den främmande.
+Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut,
+såsom varande den modigaste.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_47' name='page_47'></a>47</span></p>
+<p>
+Den anlände hade läst en annons... Joho &mdash;
+det var nog här! och därpå fördes han opp till
+storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson
+lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville
+bestämma sig genast, för det var så många spekulanter
+och årstiden var framskriden. Den främmande, som
+tycktes vara fängslad av ställets sköna läge,
+skyndade sig att göra opp, och efter ömsesidiga
+närgångna frågor om ekonomi och familjeförhållanden
+avlägsnade han sig.
+</p>
+<p>
+Carlsson följde honom till grinden och störtade
+därpå in i stugan, där han inför matmor och son
+lade opp sju riksbankstior och en privatbanksfemma.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar
+av folk, knotade gumman.
+</p>
+<p>
+Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han
+skänkte för första gången Carlsson sitt offentliga
+erkännande, när denne talade om, hur han pressat
+herren med ryktet om många spekulanter.
+</p>
+<p>
+Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson,
+och han talade i en ton högre efter den betan, vid
+vilken hans erfarenhet av handelsväsendet varit
+honom till pass. Men det var icke blott de kontanta
+pengarne i hyran, som fallit ner över dem, det skulle
+även regna indirekta förmåner, vilka Carlsson
+målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne.
+</p>
+<p>
+Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och
+vedbrand finge inte gå av för inte, för att inte tala
+om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så
+kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en
+utvärpt höna, potatis och grönsaker. Ock-ock-ock &mdash;
+det var så mycket att göra av, och en riktigt schangtil
+herre var det.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_48' name='page_48'></a>48</span></p>
+<p>
+Om midsommarafton anlände de väntade
+guldfiskarne. Det var herrn, frun, en sextonårig dotter
+och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var violinist
+i hovkapellet och i goda omständigheter samt en
+fridens man, vid ingången av fyrtiotalet. Han var
+tysk född och hade litet svårt att förstå öborna,
+varför han inskränkte sig till att nicka bifall och
+säga »skön» till allt vad som sades, varför han hastigt
+vann rykte såsom varande en mycket snäll herre.
+Frun var ett ordentligt fruntimmer, som vårdade sitt
+hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande
+visste sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att
+behöva riva ner oväder eller gripa till mutsystemet.
+</p>
+<p>
+Carlsson, såsom varande den minst blyge och
+den mest talföre, tog genast hand om främlingarna,
+helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt, efter
+som han skaffat dit dem, och ingen av de andra
+hade den tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra
+honom platsen stridig. Men stadsbornas ankomst till
+ön underlät icke att utöva sitt inflytande på
+urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen
+se helgdagsklädda människor, som höllo söndag var
+dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade utan att ta
+vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden,
+som om inga bekymmer, intet arbete funnes till i
+världen, detta väckte till en början ingen avund,
+endast förundran över att livet kunde dana sig så,
+beundran över mänskor, som förmådde ställa sin
+tillvaro så angenämt, så lugnt, så rent och fint framför
+allt, utan att man kunde säga att de gjort andra
+orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta
+började Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa
+förstulna blickar uppåt storstugan; sågo de en ljus
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_49' name='page_49'></a>49</span>
+sommarklädning skymta i ängen, stannade de och
+stodo njutande av anblicken såsom framför något
+vackert; varsnade de ett vitt flor på en italiensk
+halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt liv i en
+båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta
+och andaktsfulla av längtan efter något de ej visste,
+som de ej vågade hoppas, men som de drogos till.
+</p>
+<p>
+Samtalen och stojet nere i köket och i gamla
+stugan antogo en stillsammare art; Carlsson
+förekom beständigt i ren vit skjorta och uppträdde i
+vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så
+småningom en inspektors skepnad; hade en
+blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat och rökte ofta
+på en lätt cigarr.
+</p>
+<p>
+Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så
+långt undan som möjligt för att slippa bli föremål
+för jämförelser; talade bittert om stadsbor i
+allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om
+pengarne på banken, samt tog långa lovar för att
+komma förbi storstugan och de ljusa klädningarne.
+</p>
+<p>
+Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest
+uppåt smedjan, förklarande att han frågade fan efter
+hela världen, om det också vore änkedronningen själv,
+medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog
+svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring
+brunnen, dit herrskapets flickor brukade komma om
+morgon och afton.
+</p>
+<p>
+Värst var det för Clara och Lotten, som snart
+sågo allt mankön fegt avfalla för herrskapets flickor,
+vilka kallades på brev för mamseller och reste till
+Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården
+var det för solkigt att de ville utsätta sina kängor
+för hastig ödeläggelse, och på ängen och i köket
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_50' name='page_50'></a>50</span>
+var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i
+sina dunkla klädningar och kunde aldrig för svett
+och sot och boss bära en vit remsa en gång, och
+Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade
+illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett
+ihållande grin över att hon vågade en tävlan. Men om
+söndagarne togo de igen skadan och ådagalade en
+kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara
+för att få bästa kläderna på.
+</p>
+<p>
+Carlsson hade alltid ärender in till professorn
+och stannade för övrigt jämt och ständigt utanför
+farstukvisten, när någon satt där, och frågade om
+befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter,
+gav råd och upplysningar om sjöfisket, samt bekom
+då och då ett glas öl eller en konjak, så att han
+snart blev föremål för de andras halvhöga
+beskyllningar att han gick och snuggade.
+</p>
+<p>
+Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in
+till Dalarö och handla, uppstod meningsbyte om vem
+som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt enkelt
+saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta
+flickan hade slagit djupt an på honom; och då
+gumman gjorde föreställningar mot att Carlsson, som
+var den viktigaste och förste man på gården, så
+skulle gå i småärender, svarade Carlsson med att
+professorn enkom anmodat honom, emedan viktiga
+brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin
+vilja rätt angelägen göra budet, föreställde att
+han mycket väl kunde taga breven om händer, men
+Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i
+fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna,
+så att folket skulle få något att tala på sedan. Och
+därvid blev det.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_51' name='page_51'></a>51</span></p>
+<p>
+Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar,
+dem den fyndige drängen spårat i förväg. Först
+fick man sitta på sjön med en flicka och ostört
+prata tok och fjollas; sedan följde traktering och
+drickspengar; och på Dalarö hade han tillfälle att
+göra sig alla handelsmän förbundna genom att
+anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små
+handtryckningar, en sup här, en cigarr där, varförutom det
+föll ett visst sken av anseende på den, som
+framförde uppdrag från professorn och i vardagslag
+uppträdde fint klädd och i sällskap med en mamsell
+från Stockholm.
+</p>
+<p>
+Dalaröresorna förekommo dock endast en gång
+i veckan och hade icke något störande inflytande
+på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var nog
+fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete
+på beting, så att de skulle dika så många famnar,
+plöja så många tegar, fälla så många träd, och sedan
+vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty
+därigenom kunde de vara fria redan aftonvardsdags.
+Vid sådana tillfällen, då arbetet skulle mätas ut och
+sedan det gjorda granskas, var det som blyertspennan
+och den numera införda anteckningsboken kommo
+till heders, och Carlsson vande sig vid att uppträda
+som inspektor och småningom få arbetet att glida
+över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig
+på kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum.
+Tobaksrökning var redan länge sedan införd och på bordet
+vid fönstret hade han dukat fram ett grönt
+fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark
+postpapper, samt ordnat med ljusstaken och
+strykstickstället så att det såg ut som ett skrivbord. Fönstret
+vette ut åt storstugan, och här satt han på
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_52' name='page_52'></a>52</span>
+raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll
+även förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne
+slog han upp fönstret, lade armbågen på brädan och
+satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur
+västfickan framletad cigarrstump, under det han också
+kunde läsa i en veckotidning, vilket gav honom
+nerifrån sedd ett utseende som om han vore patron själv
+på gården.
+</p>
+<p>
+Men när det blev skumt och han tänt ljus,
+lade han sig på sängen och rökte. Det var då som
+drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu
+icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen
+med en liten tumning kunde komma att inställa sig.
+</p>
+<p>
+När han så en afton låg på rygg och bolmade
+svarta ankaret, för att döva myggen, och under det
+hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte
+kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på
+golvet. Som skuggan av ett led soldater såg han
+hela den avlidnes garderob göra flankmarsch på
+väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren,
+alltefter som ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte
+sig se den döde i alla de skepnader, som plaggen
+uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i
+kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän
+på, sådan han satt till rors i sumpen, när han
+seglade till stan med fisk, och sådan han satt på
+Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med
+fiskköparn; här kom han i svart klädesbonjour och
+långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i
+kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd
+på bröllop, begravningar och barndop; här hängde
+svarta fårskinnströjan, som han hade på, när han
+stod i strand och drog not om höst och vår; här
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_53' name='page_53'></a>53</span>
+bröstade sig den stora skälskinnspälsen, som ännu bar
+märken efter julkalasen, där den sista supen i pälsen
+togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult
+och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen
+ända ner på golvet och stack huvet i ett
+stövelskaft.
+</p>
+<p>
+Carlsson blev varm under skjortan, när han
+tänkte sig i den sköna, silkeslena pälsen, tänkte sig
+skjuten på en kälke över isarne, med en luva därtill
+av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot
+julgästerna med eldar på stranden och bösskott, och
+så, kommen in i den varma stugan, kasta av sig
+ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och
+hälsas med du av pastorn och få sitta opp, högst
+uppe vid kortändan av bordet, under det drängarne
+stodo vid dörren eller kartat opp på
+fönsterbräden.
+</p>
+<p>
+Föreställningarne om de önskade saligheterna
+blevo så livliga, att de fingo Carlsson på benen, och
+innan han själv visste det, hade han krupit i pälsen
+och stod på golvet strykande muddarne med handen;
+och det ylade i kroppen, när han kände kragen kittla
+mot kinden. Därpå tog han på svarta bonjouren
+och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och
+tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen
+innanför slaget och gick fram och åter på golvet.
+En känsla av rikedom spred sig från det silkeslena
+klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han
+prövande klöv skörten och satte sig på sängkanten,
+låtsandes vara borta hos främmande.
+</p>
+<p>
+Under det han så satt försjunken i rusgivande
+drömmar, hörde han utifrån röster som glammade,
+och när han lystrade, märkte han Idas &mdash; det var
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_54' name='page_54'></a>54</span>
+den vackra köksan &mdash; och Normans röster flätas,
+falla i varann, gå sida vid sida och liksom munnas.
+Del stack till i honom, och i ett tag hade han
+bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet,
+och beväpnad med en nytänd cigarr gick han ner
+för trappan.
+</p>
+<p>
+Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga
+framtidsplaner hade Carlsson hittills undvikit all
+handel med flickorna, emedan han kände huru
+tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i
+samma ögonblick han öppnade eld åt det hållet,
+ingen säkerhet mera fanns att han ej skulle få en
+ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att
+det, om han en gång blev slagen på den marken,
+vore slut med anseende och myndighet.
+</p>
+<p>
+Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig
+till tävlan och segraren hade alltför mycket att vinna,
+kände han sig uppfordrad att begagna sporrarne och
+resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick
+han ner på vedbacken, där spelet redan var i full
+gång. Förargligt var det, syntes honom, att han
+skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det
+varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten
+Norman! Nå, han skulle få!
+</p>
+<p>
+&mdash; God afton, Ida! började han, utan att låtsas
+se rivalen, vilken ofrivilligt lämnade sin plats vid
+staketet, som Carlsson genast intog.
+</p>
+<p>
+Och så började han spelet, begagnande sin
+överlägsna talförhet, under det Ida plockade ved och
+stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i
+vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte,
+och hon kastade sidoord åt Norman, dem Carlsson
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_55' name='page_55'></a>55</span>
+dock grep i flykten och återsände tillkrusade och
+skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag
+i kampen, anmodade Norman spänta litet stickor.
+Innan den lycklige hann gå omkring till grindhålet,
+hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet,
+dragit sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som
+han späntade; lade inom ett par minuter stickorna
+i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och bar
+rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han
+stående vid dörrposten, där han spände rygg, så
+att ingen kunde komma varken ut eller in. Och
+Norman, som icke lyckades hitta på något ärende,
+slog först några lovar omkring vedbacken,
+mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta framfärd i
+livet, tills han fann för gott avtåga och på
+brunnskaret ge luft åt sin klagan i en schottisch, som han
+bälgade fram ur dragharmonikan.
+</p>
+<p>
+De veka tonerna från klaverets blecktungor
+trängde dock genom den tjocka aftonluften, förbi
+dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid
+köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå
+till brunnen efter dricksvatten åt professorn. Och
+Carlsson följde med, denna gång dock något osäker
+i kampen på ett fält, där han var alldeles
+främmande. För att förinta verkan av det trolska »locket»
+tog han Idas kopparflaska och viskade ömma ljud,
+i så smäktande och välljudande skala han kunde,
+liksom om han ville sätta ord till den förföriska
+musiken och neddraga solot till ett underordnat
+ackompanjemang, men just som de kommo till
+brunnen, hördes mosters rop oppe från stugan. Hon
+kallade på Carlsson, och i tonen hördes, att det var
+något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_56' name='page_56'></a>56</span>
+svara, men då for den lede in i Norman och med
+skallande stämma gav han ljud:
+</p>
+<p>
+&mdash; Här, moster! Han kommer straxt.
+</p>
+<p>
+Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet
+åt den falske spelmannen måste segraren slita sig
+ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet
+åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka
+för sin älskogslycka.
+</p>
+<p>
+Moster ropade än en gång, och med vresig
+stämma svarade Carlsson, att han kom allt vad han
+orkade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog
+gumman emot honom på farstukvisten, skyggande
+med handen över ögonen för att genomtränga den
+lätta sommarskymningen och se efter, om han kom
+ensam.
+</p>
+<p>
+Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i
+detta ögonblick önskade han allt kaffe och brännvin
+så långt han visste, men han kunde inte neka; och
+vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska
+skarpskyttemarsch, som segerglad och hånande
+rullade upp nerifrån källängen, måste han in i stugan.
+Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann
+henne äldre och fulare än vanligt; och ju artigare
+hon visade sig, desto tvärare blev han, vilket
+slutligen gjorde gumman nästan öm.
+</p>
+<p>
+&mdash; Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan
+hon hällde i kaffet, det är så att vi ska buda till
+slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala vid
+honom först, förståss.
+</p>
+<p>
+Här tystnade dragharmonikan mitt i trions
+smältande ackorder och Carlsson stelnade till och blev
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_57' name='page_57'></a>57</span>
+ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord
+utan klang och utan strängt sammanhang:
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka!
+</p>
+<p>
+&mdash; Och då ville jag, fortfor gumman, att
+Carlsson skulle om lördag ta Clara med sig och fara
+sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson skulle
+komma ut lite grann och se folk, och visa sig en
+smula, för det är alltid gott.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si om lördag kan jag inte, svarade
+Carlsson tvärt, för då ska jag ju åt Dalarö för professorns.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, för en gång kunde ju Norman göra
+skjutsen, invände gumman och vände ryggen åt
+drängen för att slippa se hans min.
+</p>
+<p>
+I detsamma hördes dragklaveret frampressa
+några mjuka, av pauser avbrutna satser, som tycktes
+avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där
+nattskärran redan spann på sin surrande rock.
+</p>
+<p>
+Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig
+kaffebrännvinet, kände stenar på bröstet, töcken om huvet
+och en allmän svaghet i nerverna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det kan inte Norman, utstötte han; Norman
+kan inte uträtta alla professorns affärder, och &mdash;
+och &mdash; han är inte betrodd.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men jag har frågat professorn, klippte
+gumman av, och han sa, att han inte hade något om
+lördag.
+</p>
+<p>
+Det var förgjort för Carlsson; gumman hade
+spänt honom som en mus, och nu fanns inte ett
+hål att gå i mera.
+</p>
+<p>
+Och han hade sina sinnen ute på flera håll,
+så att han knappt kunde samla sig till ett motvärn.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_58' name='page_58'></a>58</span>
+Detta såg gumman också, och hon tog sig därför
+till att knåda medan degen jäste.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig
+för när, om jag säger någonting åt en, för jag menar
+väl me&#8217;n.
+</p>
+<p>
+&mdash; Moster kan gärna säga vad håken som helst,
+för nu är det mej egalt detsamma, bröt Carlsson
+ut, under det han hörde klaverets allt ömmare låtar
+försvagas längst bort i hagen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson
+skulle liksom hålla sig för god att spela för flickorna,
+för det blir bara mackelmang till sistone; ja, jag vet,
+jag, och känner det; och det är välmening av mig,
+sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha
+en tross med karlar efter sig, om det ska vara något,
+och så ska det fjäsas hit och så ska det fjollas dit;
+och går de i skogen med en, så går de i hagen
+med en ann, och så när det blir något på sne si,
+så tar de den som de tycker är golikast att kunna
+vräka&#8217;t på. Så är det, si, likaväl.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman,
+men si en karl som Carlsson skulle tänka på te att
+gifta sig, och då ska man inte gå och ha något drag
+med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många
+rika flickor, ska jag säga honom, och är han klok
+sköter sina grejor väl, så kan han komma till sitt
+eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson inte
+vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom,
+när jag ber honom fara sta och buda till slåttan.
+Kom han ihåg, att jag inte skulle ha anmodat vem
+som helst att färdas för gårdens räkning, och jag
+lär nog få gossen över mig, men si det bryr jag mig
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_59' name='page_59'></a>59</span>
+inte om, för den jag håller mig till, den stöttar jag
+också, lita på det.
+</p>
+<p>
+Det började nu lugna i Carlssons sinne, och
+han anade något förmånligt i att så där få agera
+för gården; men han var ännu för retad att vilja
+byta sin låga mot något ovisst och han kände ett
+behov att få något handsöl först, innan han inlät sig
+på affären.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte kan jag gå sta så här som jag är och
+inte har några snygga kläder, slängde han ut sin rev.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så farligt med kläderna är det väl inte,
+menade gumman, men skulle det så vara att det bara
+var det som felade, så kunde man väl finna någon
+råd.
+</p>
+<p>
+Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen,
+men i dess ställe beslöt han växla ut det
+halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter
+åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom
+oumbärlig vid liarnes slipning och höskakets
+reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten gjorde
+Dalaröbudet.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Klockan är tre på morgonen en julidag i början
+av månaden. Det röker redan ur skorstenen, och
+kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i
+rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord
+dukat. Slåtterfolket, som kommit aftonen förut, har
+sovit på skullar och logloft, och tolv resliga
+skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper
+utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där
+är Åvassan och Svinnockarn, gamla redan med av
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_60' name='page_60'></a>60</span>
+rodd kutiga ryggar; där är Aspön med sitt
+kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa,
+sorgsna blickar från ensamheten ute i havsbandet,
+från sorger utan namn och utan klagan; där är
+Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som
+en martall ute på sista kobben; Fiversätraön, mager,
+utblåst, livlig och torr som ett kaffeskinn;
+Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de
+första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och
+omkring dem, mellan dem tassade flickorna i
+lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen, klädda i ljusa
+bomullsklädningar och med schaletter på huvet;
+härvarne, nymålade i regnbågsfärger, hade de
+medfört själva, och de sågo mera ut som om de gingo
+till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med
+fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men
+pojkarne höllo sig så tidigt på morgonen på avstånd,
+avvaktande kvällen med dess skymning, dans och
+musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit
+uppe en kvarts timme, men ännu ej hunnit över
+tallbackens toppar för att slicka daggen ur gräset; viken
+låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande
+vassen, där de nykläckta andungarne hördes pipa
+mellan de gamla ändernas snatter; trutarne fiskade
+löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som
+kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna
+vaknat och skvallrade och schattrade om de många
+skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken guckade i
+hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore
+på slutet, när han skulle få se första hösåten;
+kornknarren arpade och snarpade nere i rågåkern; men på
+backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta,
+och skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_61' name='page_61'></a>61</span>
+sträckte sig över kaffebordet, där koppar och fat, glas
+och kannor skramlade under det trakteringen pågick.
+</p>
+<p>
+Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och
+kännande sig trygg bland dessa sin fars gamla
+vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande
+brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat
+bekantskaper på sin bjudningsresa, gjorde sig
+hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och lät krusa
+sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett
+utvuxet, manligt yttre hade han lätt att trycka ner
+denne, som ändå aldrig kunde bli annat än pojken
+inför de män, som varit dus med hans far.
+</p>
+<p>
+Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och
+veteranerna satte sig i rörelse neråt storängen med
+liarne på axeln, följda av de unge och flickskaran.
+</p>
+<p>
+Gräset stod högt till låret och var tjockt som
+en fäll, så att Carlsson måste redogöra för den nya
+ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och
+fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne
+och vattna över med gödselsaften. Därpå anordnade
+han som en kapten sin trupp, gav hedersplatserna
+åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist,
+så att han ändå icke kom bort i hopen. Och så
+gick slaget fram: två dussin vita skjortärmar i en kil
+som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl, och
+efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor,
+nyckfullt kastande, slängande, men ändock hållande
+tillsammans, kommo flickorna med sina härvar, var och
+en följande sin slåtterkarl.
+</p>
+<p>
+Det susade om liarne och det daggiga gräset föll
+i knippor; och sida vid sida lågo alla sommarens
+blommor, som vågat sig ur skogen och hagen:
+prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_62' name='page_62'></a>62</span>
+sänghalm, hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter,
+pestilensrot, väpling och alla ängarnes gräs och
+halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor,
+och bien och humlor flydde i svärmar för den
+mördande skaran, mullvadarne kröpö ner i jordens
+innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras
+bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och
+slank in i ett hål som en skotända; men högt upp
+över slagfältet svängde sig ett par piplärkor, vars
+bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen
+trippade stararne plockande och pickande allehanda
+kräk, som kommit i det brännande solskenet.
+</p>
+<p>
+Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen
+och nu stannade kämparne, stödda på sina lieskaft,
+betraktande förödelsens verk, som de lämnat bakom
+sig, torkande svetten ur mössremmarne, och
+inläggande en ny snusvalk ur mässingsdosorna, medan
+flickorna skyndade sig komma upp i frontlinjen.
+</p>
+<p>
+Och så gick det löst igen, ut i det gröna
+blomsterhavet, som nu går i vattrade böljor av den växande
+morgonbrisen och än visar brokiga lysande färger,
+när blommornas styvare stjälkar och huven sticka
+upp genom det mjuka tåtelgräsets vågor, som böja
+sig undan för kåren, än breder sig jämn grön som
+en sjö i stiltje.
+</p>
+<p>
+Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att
+man heldre skulle stupa i solskottet än ställa lien
+ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida till sin
+räfserska, och som han går sist i slaget, kan han
+utan att blottställa vådorna, och på skryt, vända sig
+om för att kasta ett ord åt henne; men Norman
+har han under sträng bevakning snett framför sig,
+och så snart denne försöker slänga en betagen blick
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_63' name='page_63'></a>63</span>
+på sydosten, har han Carlssons lie i hälarne och ett
+mera ovänligt än välmenande varningsrop: &mdash; Akta
+hasorna, du! efter sig.
+</p>
+<p>
+När klockan är åtta, ligger källängen som en
+nydrillad åker, slät som en hand och med gräset i
+långa strängar; nu beskådas verket och granskas
+slagen, och Rundqvist är den som faller för
+nämdens dom, efter som man kan se var han gått fram,
+för där syns det som älvdansar den ena utanför
+den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han
+måste se på flickan som de givit honom, för det
+var inte i går han hade en flicka som sprang efter sig.
+</p>
+<p>
+Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen;
+brännvinsflaskan gnistrar i solen och
+svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker på hällen,
+strömmingen immar på faten, smöret är upplagt,
+brödet är skuret; suparne slås i och frukosten är
+i gång.
+</p>
+<p>
+Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida
+är honom också bevågen, och han uppvaktar henne
+med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också
+dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in
+med fat och tallrikar, stryker ofta förbi de båda,
+alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men ej av
+Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen
+med armbågen och viskar:
+</p>
+<p>
+&mdash; Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten;
+han ska vara som hemma här!
+</p>
+<p>
+Carlsson har bara ögon och öron för Ida och
+svarar gumman med något skämtsamt. Men nu
+kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida
+att hon skall hem och städa. Och då blir det sorg
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_64' name='page_64'></a>64</span>
+och uppståndelse bland karlarne, men flickorna se
+lagom bedrövade ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen
+flicka har mera? utbrister Carlsson med låtsad
+förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist,
+som påstods ha ögon i ryggen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus.
+Moster ska ut och räfsa.
+</p>
+<p>
+Gumman slår ifrån sig med förklät:
+</p>
+<p>
+&mdash; Herre Je&#8217;, ska gamla gumman ut med
+flickorna! Nej, aldrig i livet, aldrig på tiden! Å,
+ni är tokiga!
+</p>
+<p>
+Men motståndet retar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det
+Norman muntrar på, och Gusten blir mörk som en
+natt.
+</p>
+<p>
+Det fanns inte något val, och under stoj och
+skratt springer Carlsson in i stugan för att leta fram
+gummans egen härv, som ligger oppe på vinden
+någonstans; och gumman efter skrikande:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva
+i mina saker däroppe! Och så försvinna de båda
+två, under högljudda och bitande anmärkningar av
+de kvarvarande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i
+tystnaden som uppstått. Jag tycker de dröjer bra
+länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt!
+</p>
+<p>
+Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att
+dra på vidare:
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej,
+det här går aldrig an; jag blir rakt orolig, vet någon
+människa!
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_65' name='page_65'></a>65</span></p>
+<p>
+Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han
+tvang till ett skratt för att vara med de andra.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om
+på samma ton, men nu står jag inte ut längre, utan
+jag får lov att gå och se efter vad de ha för sig.
+</p>
+<p>
+I detsamma kommer Carlsson med gumman ut
+i förstudörren och medför den sökta härven. Det
+är en grann en, målad med två hjärtan och <i>anno
+1852</i> och var en gång den gamlas fästmöhärv,
+som Floden i världen själv hade gjort och som hade
+ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man
+rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder
+synes ha satt gummans friska sinne i en munter
+stämning, och utan ett spår av sjuklig känslosamhet
+visade hon på årtalet och sade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var inte i går, det, som Floden gjorde
+härven...
+</p>
+<p>
+&mdash; Och du klev i brudsäng, moster, inföll
+Svinnockarn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sex veckors grisar och två års änkor kan man
+aldrig tro, brydde Fjällångarn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade
+Fiversätraön på.
+</p>
+<p>
+Och var och en kastade sin pinne på elden, men
+gumman bara myste och slog ifrån sig, höll god min
+och skämtade med, för att det inte var värt att bli
+ond.
+</p>
+<p>
+Så bar det av ner i myrängen, där starr och
+fräken stod som furuskog och vattnet gick opp på
+stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av
+strumpor och skor och hängde på gärdsgården.
+</p>
+<p>
+Och gumman räfsade och gick på, så hon var
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_66' name='page_66'></a>66</span>
+efter Carlsson före de andra; månget skämtord föll
+på de unga tu, som de kallades.
+</p>
+<p>
+Så blev det middag och så blev det afton.
+Spelmannen hade kommit med sin fiol, logen var röjd
+och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med
+beck. Och när soln gick ner, började dansen.
+</p>
+<p>
+Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart
+klädning urringad i fyrkant, med vitt krås och
+Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad
+dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan
+och köld, men pojkarnes åtrå.
+</p>
+<p>
+Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför
+tog Ida honom gärna, gång på gång, sedan ett
+försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå
+denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet
+att tillgripa dragharmonikan, både att utgjuta sina
+hjärtekval och försöka en sista limsticka att fånga den
+granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha i
+handen för några veckor sen, men som straxt igen
+satt på taket och munnades med en annan. Carlsson
+fann emellertid ackompanjemanget obehövligt, när
+han enkom tingat en riktig spelman, och den
+tungbröstade harmonikan drog verkligen inte jämt med
+den lättfotade fiolen, utan störde takten och bragte
+oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle att få
+knorva till rivalen, helst allmänna meningen om
+dragklaverets otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog
+Carlsson munnen full och skrek mitt över logen till
+den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren:
+</p>
+<p>
+&mdash; Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå
+ut på backen och pina vädret ur dig, om du är
+klöverstinn.
+</p>
+<p>
+Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_67' name='page_67'></a>67</span>
+gillande grin, men Norman hade fått några supar i
+huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade
+krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid
+utmaningen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Höllu! härmade han Carlsson, som
+oförvarandes släppt lös sitt modersmål, vilket alltid hade en
+löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut på backen,
+du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig!
+</p>
+<p>
+Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande,
+att man behövde gå till nävarne, och höll sig ännu
+på munhuggningens oskyldigare område.
+</p>
+<p>
+&mdash; Va ä det för ena markvadiga svin, som ha
+loppor i pälsen?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.
+</p>
+<p>
+Det stack nationaläran, och letande ännu i sista
+stund efter ett oåtkomligt dråpord, gick han rakt
+på fienden, tog honom i västen och röck honom ut
+på backen.
+</p>
+<p>
+Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att
+åskåda drabbningen, och det föll ingen in att söka
+gå emellan.
+</p>
+<p>
+Norman var liten och satt, men Carlsson var
+grövre och utvuxen. I ett kastade han av sig rocken,
+som han var rädd om, och kämparne brasade i hop;
+Norman med huvudet förut, som han lärt av
+lotspojkarne; men Carlsson tog i honom, måttade en ful
+spark åt skrevet, och som en upprullad igelkott föll
+Norman på dynghögen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara
+sig med nävarne längre.
+</p>
+<p>
+Carlsson skummade, och letande förgäves efter
+tillmälen, satte han knät på bröstet och kindpustade
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_68' name='page_68'></a>68</span>
+den slagne, som spottade och bet omkring sig, men
+slutligen fick en näve strö för munnen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu ska jag skura truten ren på dig! och
+med halmtappen tagen ur dyngstacken gnuggade han
+den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta
+öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och
+nu slungade han hela sitt förråd av glåpord i ansiktet
+på segraren, som ändå inte kunde binda den
+besegrades tunga.
+</p>
+<p>
+Musiken hade tystnat, dansen upphört och
+åskådarne gjort sina anmärkningar över ord- och
+nävstridens kastningar, vilken de åhört och beskådat med
+samma likgiltiga intresse som en slakt eller en
+danslek, ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp
+mindre regelrätt enligt gammal slagsmålssed. Men
+plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen och
+röck alla ur feststämningen:
+</p>
+<p>
+&mdash; Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte
+urskilja vem.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort
+med kniven!
+</p>
+<p>
+Och kämparne omringades; Norman, som lyckats
+få upp sin fällkniv, avväpnades och ställdes på fötter,
+sedan Carlsson ryckts lös ifrån honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade
+gamle Svinnockarn drabbningen.
+</p>
+<p>
+Carlsson tog på sig rocken och knäppte den
+om sin sönderrivna väst, men Norman gick med ena
+skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet.
+Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott
+avlägsna sig bakom knuten för att icke behöva visa
+sitt nederlag för flickorna.
+</p>
+<p>
+Med segrarens och den starkares glada tillförsikt
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_69' name='page_69'></a>69</span>
+uppträdde Carlsson igen på dansbanan, och efter
+att ha fått en sup, återknöt han leken med Ida, som
+mottog honom med värme och nästan beundran.
+</p>
+<p>
+Dansen gick an som ett tröskverk och
+skymningen hade fallit; brännvinet gick lag på lag och
+uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans
+görande och låtande. Därför kunde Carlsson komma
+ut med Ida ur logen och uppnå hagledet utan att
+ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan
+kommit över stättan och Carlsson stod på
+gärdesgården, hörde han gummans röst genom halvmörkret
+utan att kunna se någon:
+</p>
+<p>
+&mdash; Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och
+dansa en dans med räfserskan.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och
+in i hagen tyst som en räv.
+</p>
+<p>
+Gumman hade dock sett honom och till på köpet
+Idas vita näsduk, som hon knutit om livet för att
+skydda klädningen för svettiga händer. När hon ropat
+en gång till utan svar, gick hon efter, kom över
+stättan och in i hagen. Droget låg under
+hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast något
+vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk
+till botten av den långa tunneln. Hon ville springa
+efter, men i detsamma hördes nya röster vid stättan,
+en grövre och en mera klingande, men båda dämpade
+och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och
+Clara klevo över gärdsgården, som knakade under
+gossens något osäkra steg, och lyftad på två starka
+armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i
+buskarne, medan de arm om liv tågade förbi,
+dansande fram halvsjungande, kyssande, så som hon
+också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_70' name='page_70'></a>70</span>
+gång knakade det i stättan och flöjande som en stut
+kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan, och just
+när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn
+av dansen och med ett övergivet löje, som visade
+alla de vita tänderna, satte hon de höjda armarne
+i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och
+med ett lössläppt flåsande skratt och spärrade
+näsborrar kastade hon sig handlöst ner i armarne på
+gossen, som tog emot henne med en lång kyss och
+bar henne in i mörkret.
+</p>
+<p>
+Den gamla stod bakom hasselbusken och såg
+par om par komma, gå, komma igen, som i hennes
+ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två
+Ã¥rs aska.
+</p>
+<p>
+Under tiden hade fiolen så småningom tystnat,
+det var över midnatt och morgonrodnaden stod redan
+svag borta över skogen i norr; sorlet från logen
+blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från
+ängen angåvo, att danssällskapet skingrat sig, att
+hemfärden förestod för slåtterfolket. Hon måste fram
+och säga adjö. När hon kom ut i droget, där mörkret
+börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas,
+fick hon se Carlsson och Ida komma längst opp i
+brinken, hand i hand, som om de skulle kasta sig in
+i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna
+gången» vände hon och skyndade över stättan för
+att hinna hem, innan folket hade givit sig av. Men
+på andra sidan stättan stod Rundqvist och slog ihop
+händerna, när han fick se gumman, som gömde
+ansiktet i förklät för att icke visa att hon skämdes:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, Herre Jemine, har moster också varit
+i hagen? Å, jag säger det; ja si de gamla är då
+inte att lita på mer än...
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_71' name='page_71'></a>71</span></p>
+<p>
+Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt
+stugan där man letat henne och där hon nu mottogs
+med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god
+fägnad och adjö.
+</p>
+<p>
+Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit
+framhojtade ur hagar och ängar, dock utan att
+anträffas alla, gick den gamla till sängs, men låg länge
+vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson
+gå opp för kammartrappan.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_72' name='page_72'></a>72</span>
+<h2>FJÄRDE KAPITLET.</h2>
+<h3>Det bullrar till bröllop och käringen blir<br />tagen för guldet.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Höet var under tak, råg och vete bärgade;
+sommaren var till ända och den hade varit god.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han har lycka, den hålen! sade Gusten om
+Carlsson, vilken man icke utan en del orsaker
+tillskrev det ökade välståndet.
+</p>
+<p>
+Strömmingen hade kommit och alla karlarne
+utom Carlsson voro ute vid skäret, när professorns
+familj skulle resa in till operans öppnande.
+</p>
+<p>
+Carlsson hade också åtagit sig packningen och
+gick med blyertspennan bakom örat hela dagen; drack
+öl på köksbordet, på salsskänken, på
+farstukvistbänken. Här fick han en kasserad halmhatt, där
+ett par utgångna segelskor, en pipa, ett munstycke,
+orökta cigarrer, tomlådor och tombuteljer, metspön
+och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som
+ej kunde medföras eller ansågs obehövligt; det föll
+så många smulor från den rikes bord och man kände
+allmänt, att man komme att sakna de avresande, från
+Carlsson, som skulle gå miste om sin käresta, ner
+till hönsen och grisarne, som icke längre fingo
+söndagsmat från herrskapets kök. Minst bitter var
+sorgen för de övergivna Clara och Lotten, som
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_73' name='page_73'></a>73</span>
+oaktat de vid uppbärningen av mjölken fått så
+mången god kaffetår, likväl kände, att deras vår
+skulle komma igen, bara hösten avlägsnade de svåra
+medtävlerskorna på kärleksmarknaden.
+</p>
+<p>
+Om eftermiddagen, när ångbåten kom och lade
+till för att hämta herrskapet, var det stor
+uppståndelse på ön, ty aldrig hade en ångbåt lagt till där
+förr. Carlsson anförde landstigningen och
+kommenderade och orerade, under det ångaren sökte komma
+in till bryggan. Men här hade han givit sig ut på
+en is, som ej kunde bära honom, alldenstund
+sjöväsendet var honom främmande; och just i det stolta
+ögonblicket, då linan kastades och han i Idas och
+herrskapets åsyn skulle visa sin kunnighet, fick han
+ett helt fång kabel oppifrån nerfallande på hjässan,
+så att mössan slogs av och föll i sjön; i samma
+ögonblick skulle han hålla an trossen och gripa mössan i
+flykten, men fick foten i en bukt, gjorde några
+danssteg och föll under en skur av ovett från kaptenen
+och en salva hånskratt från backgastarne. Ida vände
+sig bort, ond över sin hjältes drumliga uppträdande
+och gråtfärdig av skam på hans vägnar. Med ett
+kort adjö lämnade hon honom slutligen vid
+landgången, och när han ville behålla hennes hand och
+språka om nästa sommar, om brevskrivning och
+adress, röcks landgången undan hans fötter, så att
+han vickade framåt och fick den våta mössan bak i
+nacken, samtidigt med att styrmannen röt åt honom
+uppifrån kommandobryggan:
+</p>
+<p>
+&mdash; Får du loss ändan någongång, du?
+</p>
+<p>
+En ny skur av sårande tillmälen haglade över
+den olycklige älskaren, innan han fick loss trossen.
+Ångbåten backade neråt sundet, och som en hund,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_74' name='page_74'></a>74</span>
+vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden,
+hoppande på stenar, snavande på rötter, för att hinna
+ut på udden, där han hade sin bössa gömd bakom
+en albuske, för att kunna ge salut. Men han måtte
+ha klivit med rasande ben ur sängen, ty just när
+ångbåten gick förbi och han med bössan lyftad i luften
+skulle fyra av, klickade skottet. Kastande bössan i
+gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i
+stranden och svängde sin blåa bomullsnäsduk,
+hurrade och flåsade, men ingen svarade från båten; icke
+en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var
+försvunnen! Men oförbrännelig, rasande, sprang han
+över kullerstenar, hoppade i vattnet, rusade genom
+albuskar, kom till en gärdsgård och flöjde halvt
+igenom den, så han rev sig på störarne; och slutligen,
+just som båten skulle försvinna bakom udden, stötte
+han på en vassvik; utan betänkande sprang han i
+vattnet, svängde än en gång sin näsduk, utstötande
+ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp
+bakom tallarne och han såg professorns hatt viftande
+till avsked löpa undan in i skogsudden släpande efter
+sig den blågula flaggen med posthornet, som än en
+gång glimtade mellan alarne; och så var allt
+försvunnet utom den långa svarta röken, som låg efter
+vattnet som ett sorgflor och gjorde luften mörk.
+</p>
+<p>
+Carlsson plumsade i land och gick steg för steg
+tillbaka till sin bössa. Han tittade på henne med
+onda blickar, som han skulle sett på en annan, som
+svikit honom; skakade på pannan, satte på ny
+knallhatt och fyrade av.
+</p>
+<p>
+Därpå kom han tillbaka till bryggan. Han såg
+hela upptåget igen; hur han dansat som en pajas
+på broplankorna lik en annan marknadskasper,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_75' name='page_75'></a>75</span>
+hörde skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla,
+förlägna blickar och handtag; kände ännu oset av
+stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från
+kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen.
+Ångbåten hade kommit hit ut i hans blivande rike och
+medfört stadsmänskor, som föraktade honom, som
+i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på
+vars pinnar han redan klättrat ett gott stycke, och
+&mdash; här klack det i halsgropen &mdash; fört bort hans
+sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund
+ner i vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda
+sörp, på vars yta utsläppt sot låg i flockar och oljan
+i speglar, flammande i regnbågsfärger som en gammal
+fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret hunnit
+lämna ur sig på en liten stund och solka det klara
+gröna vattnet; ölkorkar, äggskal, citronskinn,
+cigarrstumpar, brända strykstickor, papperslappar, som
+löjor och agn lekte med; det var som hela stadens
+rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och
+avskräden på en gång.
+</p>
+<p>
+Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han
+tänkte på, att om han allvarsamt ville vinna sin
+käresta, så måste han in dit, måste in i gränderna
+och rännstenarne, där den höga dagspenningen och
+den fina rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan
+med krås, manschetter och knäppkängor, allt som
+lockade, fanns. Men han hatade staden också, där
+han var den siste, där hans tungomål inbragte grin,
+hans grova hand icke kunde göra finarbete och där
+hans mångahanda insikter icke kunde kasta av. Och
+ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt,
+att hon aldrig ville gifta sig med en bonddräng,
+och bonde kunde han icke bli! Kunde han inte?
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_76' name='page_76'></a>76</span></p>
+<p>
+Det kårade på sundet och en sval vind, som
+ökade alltmer, rörde opp vattnet, som började plaska
+mot bropålarne, sopade undan sotet och klarade upp
+den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas
+pjattrande, båtarnes huggande ryckte opp honom,
+och med bössan över axeln vandrade han hemåt.
+</p>
+<p>
+Vägen gick under hasslarne uppöver en
+bergknalle och över den hängde ännu en högre
+gråstensvägg bevuxen med tallar och som han aldrig
+besökt.
+</p>
+<p>
+Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan
+ormbunkar och hallonsnår och stod snart uppe på
+en gråstenshäll, på vilken ett sjömärke var upprest.
+I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda
+rundblick, med skogar, åkrar, ängar, stugor; och
+utanför holmar, kobbar, skär, ända ut till havs. Det
+var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet,
+träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville
+räcka ut handen, den ena bara, och dra tillbaks
+den andra, som sträckte sig efter fåfänga och
+fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och
+tigga om knäfall inför denna tavla, rosenfärgad av
+en sjunkande sols trolska strålar; där blåa vatten,
+gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till
+en regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa
+förstånd än en bonddrängs.
+</p>
+<p>
+Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet,
+då hon på fem minuter kunnat glömma det sista
+lilla löftet att vifta avsked åt honom, sårad, som
+om han fått smaka käppen, av de övermodiga
+stadslurkarnes glåpord, betagen vid åsynen av den feta
+jorden, de fiskrika vattnen, de varma stugorna, fattade
+han sitt beslut &mdash; att gå hem, göra ett sista försök
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_77' name='page_77'></a>77</span>
+eller två med att pröva det falska hjärtat, som
+kanske glömt honom redan &mdash; och sedan ta för sig vad
+tagas kunde utan att stjäla.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+När han kom hem på backen och såg
+storstugan öde, gardinerna nere, halm och tomlådor
+skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om
+han sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha
+hopsamlat sina minnen av de flyttande
+sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt
+upp på sin kammare. Sedan han gömt sina skatter
+under sängen, satte han sig vid skrivbordet, tog
+fram papper och penna och gjorde sig i ordning att
+skriva brev. Första sidan skvalade ut i en enda
+bred ordström dels ur egen fatabur, dels ur Afzelii
+sagohävder och Svenska folkvisor, som han läst hos
+en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt
+intryck på honom:
+</p>
+<p>
+»Kära älskade Vän!» &mdash; började han &mdash; »Ensam
+sitter jag nu på min lella kammare och less
+alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår
+när Ida kum ut hit, det var när som vi sådde
+vårrågen och göken lullade i stuthagen, och nu är det
+höst, så gossarne är ute efter strömmingen till skäret;
+jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte
+Ida hade rest sin väg och inte ville hälsa efter sig
+från ångbåten, som professorn var så innerligt snäll
+och gjorde från atterdäcket, när som han kom i
+uddan; det är tomt som ett hål efter Ida i kväller
+och det våller mest av allt att sorgen är tong. Då
+om sistens på slåtterdansen minns Ida vad Ida lovade,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_78' name='page_78'></a>78</span>
+jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men
+jag är också i stånd <i>att hålla</i> vad jag lovar, som
+inte <i>alla</i> är i stånd till, men det är detsamma det
+och jag frågar inte så noga efter hur mänskorna är
+mot mig, men den jag håller åv, den glömmer jag
+inte, det ska jag säga.»
+</p>
+<p>
+Saknadens sorg hade nu lagt sig, och
+bitterheten stack fram; så kom fruktan för okända rivaler,
+för stadens frestelser och Berns salong, och i känslan
+av sin egen oförmåga att förebygga befarade
+syndafall, grep han ett grepp i de ädlare känslorna, och
+strax sprutade gamla minnen från kolportörstiden
+fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en
+straffande hämnare, genom vars mun en Annan
+(med stor bokstav!) talade:
+</p>
+<p>
+»När jag tänker hur Ida nu går ensam i den
+villande stan och icke mer har en stödjande hand,
+som kan vända faran och frestelsen från Ida, när
+jag tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall
+och fördärv, som göra vägen bred och foten lätt,
+så känner jag ett stygn i mitt hjärta, jag känner
+det som om jag gjort orätt inför Gud och människor
+att jag lämnat Ida i syndens garn, jag ville varit
+som en far för Ida och Ida skulle ha tryggat sig
+till gamle Carlsson som till en rektig far» &mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han
+mycket vek och erinrade sig sista begravningen han
+övervarit.
+</p>
+<p>
+»&mdash; en far som alltid har överseende och
+förlåtelse i hjärtat och på läpparne, vem vet hur länge
+gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får vandra
+här, vem har sett om ej hans dagars tal äro
+räknade såsom vattendropparne i sjön eller stjärnorna
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_79' name='page_79'></a>79</span>
+i luften, kanske innan man vet ordet av ligger han
+som torrt hö, och då skall kanske <i>någon</i> vilja gräva
+honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi
+ska hoppas och bedja att han får leva ännu den dag,
+då blomstren gått ut på marken och turturduvan låter
+höra sig i vårt land; då är det en ljuvlig tid för
+<i>mången</i> som nu klagar och suckar och med
+psalmisten ville sjonga &mdash; &mdash; &mdash;»
+</p>
+<p>
+Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng
+och måste upp och leta efter testamentet i sin kista.
+Men det var över hundra psalmer att välja på, och
+Clara ropade redan till kvällsmat, så att han måste
+ta i högen, och så tog han:
+</p>
+<p>
+»De boningar i öknen äro ock feta, så att de
+drypa; och högarne äro allt omkring lustiga;
+hjordmarken är full med får, och dalarne stå tjockt med
+säd, så att man glades därvid och sjunger.»
+</p>
+<p>
+När han läst igenom det, fann han en lycklig
+anspelning på lantlivets företräden för stadslivet, och
+som det var den ömma punkten, beslöt han icke
+vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för
+sig själv.
+</p>
+<p>
+Därpå funderade han över vad han skulle skriva
+mer; kände sig hungrig och trött och kunde icke
+dölja för sig, att när allt kom omkring, det var
+detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå,
+hon, innan våren kom.
+</p>
+<p>
+Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne
+och tillgivnaste» och gick ner i köket att äta kväll.
+Det hade blivit mörkt och tagit till att blåsa. Orolig
+kom gumman och satte sig vid bordet, där Carlsson
+ensam hade slagit sig ner och tänt ett talgljus.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_80' name='page_80'></a>80</span>
+Flickorna gingo tysta och avvaktande från spisen
+till bordet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sade
+gumman; jag ser, att han behöver det.
+</p>
+<p>
+&mdash; Åja, det var jämt sjå att få ombord sakerna,
+svarade Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; En får väl vila nu, menade gumman och gick
+efter timglaset. Men det var en faslig att blåsa i
+denna kväll, och på osten går han också; få se, hur
+gossarna ska reda sig med skötarne i natt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår
+jag inte på, bet Carlsson av. Men i nästa vecka ska
+det få bli vackert, för då tänker jag segla med sumpen
+in till stan för att själv tala med fiskköparn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Såå, ämnar Carlsson det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på
+fisken, och något fel är det väl någonstans, var det
+nu sitter.
+</p>
+<p>
+Gumman plockade på bordet och tänkte nog det
+var annat ärende till stan än fisken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och
+hälsar på professorn då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han
+har ändå glömt en buteljkorg här...
+</p>
+<p>
+&mdash; Fasligt hyggliga människor var det i alla
+fall... Vill inte Carlsson ta en halv?
+</p>
+<p>
+&mdash; Tack så mycket, moster! &mdash; Ja, det var rart
+folk, och jag tror nog de kommer igen &mdash; efter
+vad jag kunde höra på Ida åtminstone.
+</p>
+<p>
+Det var med ett stort nöje han uttalade namnet,
+och han inlade i detsamma hela sin överlägsenhet.
+Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_81' name='page_81'></a>81</span>
+ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna
+och en brand i ögonen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag trodde det var slut mellan honom och
+Ida, halvviskade den gamla.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade
+Carlsson, som mycket väl kände, hur han halade
+in sin rev och att något satt på kroken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska ni gifta er då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Måtte väl det, när tider blir; men jag ska
+väl höra mig åt om någon kondischion först.
+</p>
+<p>
+Det röck i den gamlas fårade ansikte och den
+magra handen plockade och plockade som en
+febersjuks på ett lakan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon
+fram med darrande, torkad stämma.
+</p>
+<p>
+&mdash; Någon gång ska jag väl därhän, svarte
+Carlsson, förr eller senare ska man ha sitt eget, och släpa
+ut sig åt andra gör man inte gärna för inte.
+</p>
+<p>
+Clara hade kommit fram med mjölgröten, och
+Carlsson fick ett hastigt begär att skalkas med henne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga
+ensamma i natt, när gossarne är borta? Kanske ni
+vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, det behövs inte alls! svarte Clara.
+</p>
+<p>
+Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man
+hörde utifrån, hur stormen rusade genom skogen,
+röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne,
+riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt
+tryckande genom skorsten och blåste eld och rök
+ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick hålla hand
+för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick
+höll undan, hörde man fjärden dunka mot östra
+udden. Plötsligen gav rackan hals ute på backen
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_82' name='page_82'></a>82</span>
+och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit
+någon till mötes hälsande eller hotande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gå och se efter, vem det kan vara, så är
+han snäll, sade gumman till Carlsson, som genast
+steg upp.
+</p>
+<p>
+Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker
+så tjockt, att det kunde skäras med kniv, och vinden
+tog emot honom med en pust, så att håret stod
+som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden,
+men skallet gick redan långt borta i källängen och
+lät numera muntert igenkännande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det kommer främmande så här dags, sade
+han till gumman, som ställde sig i dörren, vem kan
+det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara,
+tänd lyktan och ge mig min mössa!
+</p>
+<p>
+Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i
+ängen, följde skallet och kom in i talldungen, som
+skilde ängen från stranden. Skallet hade tystnat,
+men mellan de susande och knakande furorna hörde
+han steg av klackjärn mot bergshällen, brakande
+grenar, som knäcktes av någon, som letade sig väg,
+plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens
+vinslande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hej! vem är där? ropade han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Pastorn! svarade en rostig stämma, och i
+detsamma såg Carlsson en kvast av eldgnistor, som slogs
+av ett klackjärn mot en kullersten, och ur ett snår
+ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd
+man med ett grovt, väderbitet ansikte inramat i ett
+par vilda grå kindskägg och livat av små vassa ögon
+under bryn som av väggmossa.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var ena helvetes vägar ni har här på
+ön! grälade han till hälsning.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_83' name='page_83'></a>83</span></p>
+<p>
+&mdash; Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute
+i detta hundväder! besvarade Carlsson aktningsfullt
+sin själasörjares välkomstförbannelser. Men var är
+ökan då!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är sumpen, vet ja, och den har Robert
+fått i hamn. Låt oss komma under tak bara, för
+det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så,
+marsch på bara!
+</p>
+<p>
+Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter,
+följd av rackan, som gjorde små kast in i buskarne
+för att lukta efter en orre, som nyss lyftat och räddat
+sig inåt mossen.
+</p>
+<p>
+Gumman hade gått lyktskenet till mötes ut på
+backen, och när hon kände igen pastorn, blev hon
+glad och bad honom vara välkommen.
+</p>
+<p>
+Han var på resa med fisk till stan och hade
+fått stormen över sig, så att han måste ta i land
+över natten; svor och bannade att han inte kunde
+komma in i tid och bli av med sin fisk, nu då »alla
+djävlar var ute och klådde efter vart levande liv
+som gick i vatten».
+</p>
+<p>
+Gumman ville föra honom in i stugan, men han
+gick rakt in i köket och föredrog spiselden, där
+han kunde bli torr. Värmen och ljuset tycktes
+emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han
+grinade illa med ögonen, som om han ville morgna
+sig, under det han drog av sig de våta
+smorläderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av
+med en gammal gröngrå bojkavaj, fordrad med
+fårskinn, och snart satt prästen i en stortröja av ull
+och i strumplästen framför bordshörnet, som
+gumman röjt av och dukat med kaffegrejor.
+</p>
+<p>
+Den, som icke känt pastor Nordström, skulle
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_84' name='page_84'></a>84</span>
+aldrig ha gissat, att denne skärkarl beklädde ett
+andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i
+skären förvandlat den fordom ganska fina
+kapellpredikanten, när han kom ordinerad från Uppsala.
+Ytterst knapp lön hade nödgat honom ta sin
+bärgning ur sjön och jorden, och där ej dessa räckte,
+måste han vädja till sina församlingsboars goda vilja,
+vilken han genom ett sällskapligt sätt, lämpat efter
+omgivningen, måste hålla vid liv. Men den goda viljan
+visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som
+måste förtäras på stället och sålunda icke kunde öka
+prästgårdens välstånd, men snarare inverka
+ofördelaktigt på förmånstagarens fysiska och moraliska
+tillstånd. Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra
+erfarenheter om huru i sjönöd Gud endast hjälpte
+den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende
+oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i
+sammanhang med Augsburgiska bekännelsen, icke
+kunde få något ut av det lilla träkapellet, som de låtit
+bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även
+motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades
+av ogunstiga vindar, mera ett slags folkmarknad, där
+man träffade bekanta, gjorde opp affärer och hörde
+kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet,
+med vilken man kom i beröring, helst länsmannen
+bodde långt opp i land och aldrig åkallades i
+rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med
+några danska skallar eller ett halvstop brännvin.
+</p>
+<p>
+Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på
+stadsresa med sumpen, för att sälja fisk, den han själv
+tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för storm
+blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett
+nötlädersfodral och matsäck och handbok i en
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_85' name='page_85'></a>85</span>
+skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han kommit i ljus och
+värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid
+kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde
+mera ses i denna från spiselden och två talgljus
+upplysta skepnad, en korsning av bonde och sjöman.
+Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin
+ungdom, var brun och barkig med gula leverfläckar
+av saltvatten och solbränna, hård och valkig av åror,
+skot och rorkult; naglarne voro halvätna, svartkantade
+av beröring med jord och redskap; öronens musslor
+igenväxta med hår och borrade med blyringar för
+fluss och flytningar; från ulltröjans påsydda
+skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av
+någon gul metall med en karniol i; de våta
+ullstrumporna hade hål för stortån, som fötternas slingrande
+rörelser under bordet tycktes oavbrutet vilja skyla;
+tröjan var gulbrun under armarne av svett och
+byxhjulpen stod på glänt av brist på tillräckligt med
+knappar.
+</p>
+<p>
+Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under
+allmän aktningsfull tystnad knackade han den mot
+bordskanten, så att en liten mullvadshög med aska
+och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var
+osäker och stoppningen gick icke regelrätt, alltför
+omständligt för att icke väcka oro.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hur är det med pastorn i kväll; han är inte
+riktigt rask, tror jag? kom gumman emellan.
+</p>
+<p>
+Pastorn lyfte det nerfallna huvet, såg sig
+omkring uppåt takbjälkarne, som om han letat efter den
+talande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak
+på utsidan av pipskallen. Därpå ruskade han på
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_86' name='page_86'></a>86</span>
+huvet, som om han ville vara i fred, och försjönk
+i svårmodiga tankar utan bestämd form.
+</p>
+<p>
+Carlsson, som såg hur det stod till, viskade åt
+gumman:
+</p>
+<p>
+&mdash; Han är inte nykt! Och anseende sig böra
+inskrida, tog han kaffepannan och slog upp i pastorns
+kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en
+bugning bjöd honom att hålla till godo.
+</p>
+<p>
+Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt
+gråa huvud, som om han ville skrämma slag på
+Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med
+vämjelse, spottade han ut:
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du hemma här, du, dräng? Och därpå
+vände han sig till gumman:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ge mig en kopp kaffe, madam Flod!
+</p>
+<p>
+Och så försjönk han en stund i djup tystnad,
+möjligen erinrande sig fordna dagars storhet och den
+överhandtagande oförskämdheten hos folket.
+</p>
+<p>
+&mdash; Djävla dräng! fräste han än en gång. Ut och
+hjälp Robert till rätta!
+</p>
+<p>
+Carlsson försökte med smicker, men avklipptes
+genast med: &mdash; Vet du, vem du är? och försvann
+ut genom dörren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Har ni skötarne ute? rök han på gumman
+som försökte krångla till en ursäkt för drängen, sedan
+han ryckt opp sig med en klunk ur koppen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna;
+och alla varpena med. Det kunde ingen drömma
+vid sextiden det skulle gå till storm för natten,
+och jag känner Gusten. Han skulle förr gå till botten
+än han lät gamen ligga på grynnan i natt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Säg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_87' name='page_87'></a>87</span>
+är nog många pengar också, men bara gossen kommer
+väl ifrån saken, så...
+</p>
+<p>
+&mdash; Han är väl inte så dum att han går och tar
+opp i det här vädret, då hela sjön ligger på?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det är just vad en kan vänta av honom;
+se, han har alltid haft det efter fadren att vara
+liksom för mycket mån om det en äger, och han vore i
+stånd att sätta bort livet för att inte låta skötarna gå
+förlor&#8217;.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ser madam, är han så inrättad, så kan inte
+själva fan hjälpa honom! För resten fiskar det gott;
+vi var ute till Alkobbarne förleden med sex varp och
+vi fick aderton valar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, var han fet något så när?
+</p>
+<p>
+&mdash; Tror jag det! fet som smör. Men säg nu,
+madam Flod, vad är det för prat, som löper här om
+henne, att hon tänker på till att gifta om sig? Är
+det sant, det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger
+man det? Ja, si det är då vådligt, vad folk kan
+sätta till och prata, när det bär sta!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja ja, mig går det inte för när, återtog pastorn,
+men är det så som man säger, att det gällde drängen,
+så vore det synd för gossens skull.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, det är ingen fara åt gossen, och sämre
+styvfar har mången fått.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaså, det är så däran i alla fall, kan jag höra.
+Brinner det så fasligt i den gamla kroppen, att hon
+inte kan hålla sig längre? Nå nå, köttet vill ha sitt,
+hähähähä!
+</p>
+<p>
+&mdash; Vill inte pastorn vara så god och ta en halv?
+avbröt gumman, som blev ängslig över den
+kärleksfulla ton samtalet började antaga.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_88' name='page_88'></a>88</span></p>
+<p>
+&mdash; Tack, madam, som är så god! Tack! En klar
+kanske! Men jag skulle i säng också och tänker väl,
+att ni inte har bäddat åt mig än?
+</p>
+<p>
+Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan
+det beslutits, att Carlsson och Robert skulle ligga i
+köket.
+</p>
+<p>
+Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten
+mot den andra, for med handen över pannan oppåt
+den nakna skulten, som om han ville stryka bort
+namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i
+korta, knyckiga avsatser ner mot bordsskivan, där
+slutligen hakan fick stöd.
+</p>
+<p>
+Gumman, som såg vart det lutade, gick fram och
+lade handen varligt på hans axel, klappade honom
+sakta och bad med bevekande röst:
+</p>
+<p>
+&mdash; Pastorn lilla! FÃ¥ vi inte ett lite ord i aftons,
+innan vi gå i säng? Tänk på gumman, och hennes
+gosse, som är ute på sjön.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken
+då &mdash; madam vet var hon ligger i matväskan!
+</p>
+<p>
+Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart
+bok med ett guldkors på, vilken brukade tas fram
+som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och
+sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och
+andaktsfull, som om hon fått ett stycke av kyrkan in
+i sin låga stuga, bar hon den hemlighetsfulla boken
+varligt som ett varmt bröd på sina båda händer, sköt
+sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats
+med förklädet och lade det heliga framför det tunga
+huvudet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Pastorn lilla, viskade gumman, under det att
+blåsten dundrade i skorsten, boken är där nu,
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_89' name='page_89'></a>89</span></p>
+<p>
+&mdash; Bra, bra, svarade pastorn liksom i sömnen,
+räckte ut armen utan att lyfta på huvet, trevade
+efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, så
+att koppen stöttes omkull och brännvinet rann i två
+bäckar framåt det flottiga bordet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan
+boken, det här går aldrig väl; pastorn är sömnig
+och ska gå och lägga sig.
+</p>
+<p>
+Men pastorn snarkade redan med armen vilande
+på bordsskivan och långfingret sträckt till en fånig
+gest, som om det pekade mot ett osynligt mål,
+oupphinneligt för ögonblicket.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att
+få honom i säng? jämrade gumman till flickorna,
+rådlös hur hon skulle få den sovande vaken, ty hon
+visste, vilket förfärligt sinne han hade, när han druckit
+och blivit väckt, och få honom kvar i köket gick inte
+an för flickornas skull, och in i stugan inte heller, för
+då skulle det bli ett pratande. De tre kvinnorna gingo
+som råttor kring katten för att binda bjällran på
+honom, men ingen vågade.
+</p>
+<p>
+Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden
+pressade genom fönsterrutor och otäta väggar och
+gubben, som satt i strumplästen, måtte ha blivit kall,
+ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen öppnades på
+vid gavel och tre anskrin, som när räven ger opp
+andan, kommo kvinnorna att haja till.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag tror jag nös, sa pastorn, reste sig och
+gick med slutna ögon till en fönstersoffa, där han
+nedsjönk, sträckte ut sig på ryggen, och med
+händerna knäppta över bröstet somnade han in i en
+lång suck.
+</p>
+<p>
+Allt hopp var ute att få honom dän, och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_90' name='page_90'></a>90</span>
+Carlsson och Robert, som kommit tillbaka, vågade icke
+röra vid honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han slåss! akta er, upplyste Robert. Ge
+honom en kudde bara och kasta ett täcke över honom
+så sover han till i morgon.
+</p>
+<p>
+Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert
+fick ligga på rännet över matbon och Carlsson
+gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det blev
+tyst i köket.
+</p>
+<p>
+Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Följande morgon, när hanen gol och madam Flod
+steg upp för att väcka, voro pastorn och Robert borta.
+Stormen hade lagt sig något, kalla vita höstmoln
+tågade från osten in åt land och himlen var friskt
+blå. Vid åttatiden började gumman sina vandringar
+ner åt östra udden för att se, om ingen båt skulle
+synas ute i fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna
+dök ett och annat revat råsegel fram, försvann och
+stack fram igen. Sjön vräkte ännu, låg blå som stål,
+och de yttersta skären hägrade, hängde på luftfärgade
+skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro
+på väg att lyfta sin väg som nattdimmor.
+Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och sprungo på
+sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt
+över dem, döko och kommo upp igen, sprungo på
+nytt, så att vattnet forsade framför dem. Såg
+gumman måsarne flyga upp ute på ett skär och hörde
+hon dem skrika, så tänkte hon, att där kom ett segel,
+och det kom segel, men alla höllo de undan för ön
+och föllo av åt norr eller åt söder.
+</p>
+<p>
+Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade
+i ögonen och den gamla gick in i skogen igen, trött
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_91' name='page_91'></a>91</span>
+på att vänta; och hon tog sig till att plocka lingon
+i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste
+hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå
+det käraste, och hon hade icke varit hälften så
+bekymrad den där aftonen, när hon stod vid
+hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna
+in i mörkret. Men i dag var gossen ändå mera
+längtad, för hon kände på sig, att han skulle kanske
+snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och
+pratet hade tänt på kruttrån och snart skulle det
+säga puff! Vem som kom att sveda ögonbrynen, var
+inte avgjort, men att det skulle hända någon, det
+var antagligt.
+</p>
+<p>
+Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom
+upp på ekbacken. Det sorlade nere vid bryggan och
+hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring
+sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade,
+utredde, tvistade. Det hade tilldragit sig något, medan
+hon var borta, men vad?
+</p>
+<p>
+Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade
+ner för backen för att bli slug på vad som timat.
+Kommen ner till gärdsgården, såg hon akterstycket
+av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott
+kring ön.
+</p>
+<p>
+Normans röst var tydlig när han utlade
+förloppet:
+</p>
+<p>
+&mdash; Han gick till botten som en sten och så kom
+han upp igen; men då fick han döden rätt igenom
+vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett ljus.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, Herre Je&#8217;, är han död? skrek gumman och
+rusade över gärdsgården, men ingen hörde henne för
+Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_92' name='page_92'></a>92</span></p>
+<p>
+&mdash; Och så fick vi draggen i honom och när flyet
+tog i ryggen, så...
+</p>
+<p>
+Gumman hade kommit bakom nätgistorna och
+kunde icke gå igenom, men hon såg som genom ett
+flor för en spegel bakom de upphängda näten, huru
+alla gårdens innevånare lågo, hängde, kröpo omkring
+en gråskymlig kropp, som var stuvad i ekan. Och
+hon satte till att skrika och skulle under näten, men
+nävrarne fastnade i hårflätan och sänkena slogo som
+ett gissel.
+</p>
+<p>
+&mdash; Va i Jesta namn ha vi fått i flundernäten?
+skrek Rundqvist, som såg att det levde i garnen. Nej,
+jag tror det är moster!
+</p>
+<p>
+&mdash; Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon
+förmådde. Är han slut?
+</p>
+<p>
+&mdash; Slut som en död hund!
+</p>
+<p>
+Gumman kom loss och ner till bryggan. Där
+såg hon Gusten liggande barhuvad och framstupa
+nere i ekan, men han rörde sig, och under honom
+syntes en stor luden kropp.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att
+vända sig om. Sicken en vi ha fått fatt i!
+</p>
+<p>
+Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en
+fet gråskäl, som Gusten höll på att dra skinnet av.
+Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och köttet
+kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till
+många par stövlar och skinnet var nog värt sina
+tjugo kronor; men vinterströmmingen var ändå
+angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev
+därför något förstämd och glömmande både den
+återfunne sonen och den oväntade skälen, utbrast hon
+i förebråelser:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men strömmingen då?
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_93' name='page_93'></a>93</span></p>
+<p>
+&mdash; Ja, den var inte god att komma åt, svarade
+Gusten, och den kan man köpa för resten, men
+gråskälar får man inte alla dar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, så säger du alltid, du Gusten, men det
+är stor skam att vara borta i tre dar och inte komma
+hem med någon fisk. Vad ska vi ha till äta i vinter,
+tänker du?
+</p>
+<p>
+Men hon fick intet medhåll, för strömming hade
+man fått nog av, och kött var ändå kött, utom nu
+att jägarne hade genom sina märkvärdiga berättelser
+om jaktäventyret dragit all uppmärksamhet åt sig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, passade Carlsson på och högg sig ett
+stycke av åtelen, hade vi inte jorden, så fick vi allt
+vara utan mat!
+</p>
+<p>
+Den dagen blev intet notdrag av, för stora
+bykgrytan skulle sättas på till trankokning; och det
+stektes och kokades i köket och dracks kaffehalvor;
+och på södra logväggen spändes skinnet opp som
+ett segertecken, och det liktalades och förevisades,
+och alla kommande och gående klentrogne skulle
+sticka fingerna i skotthålen och höra, hur loden
+hade kommit dit, var skälen hade gått opp på stenen,
+vad Gusten sa åt Norman i sista ögonblicket, när
+skotten skulle gå och huru slutligen den döde
+uppfört sig i sista stunden, när han »klipptes som en
+tråd».
+</p>
+<p>
+Carlsson var ingen hjälte i de dagarne, men han
+brynte i hemlighet sitt stål, och när notdräkten
+slutligen var till ända, satte han sig till rors i sumpen
+och for in till stan med Norman och Lotten.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_94' name='page_94'></a>94</span></p>
+<p>
+När madam Flod kom ner till bryggan för att
+ta emot de hemkomna stadsresarna, var Carlsson
+mycket kärvänlig och undfallande, så att gumman
+strax märkte, att något kommit emellan.
+</p>
+<p>
+Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och
+räkna ifrån sig pengarne; och så skulle han sitta
+ner och berätta. Men det gick trögt och drängen
+syntes inte alls hågad lämna något ifrån sig, men
+gumman släppte honom inte för mindre än att han
+klämde fram med en reseberättelse.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon &mdash; han
+var väl oppe hos professorns, kan jag tro?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade
+Carlsson, synligen obehagligt berörd av minnet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nåå, hur mådde de?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och
+de var mycket artiga och bjöd på frukost. Det
+var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra
+om ens.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, så, vad fick han för gott då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, vi åt hummer och svampignoner och drack
+porter för resten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna
+också?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja vars, svarte Carlsson frimodigt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och de var sig lika, kan jag tro?
+</p>
+<p>
+Det voro de nog inte, men det skulle ha roat
+gumman för mycket, och därför svarte Carlsson inte
+på det.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, de var nog så snälla, och vi var i Berns
+salong till aftonen och hörde på musiken, och så
+bjöd jag på scherry-kobden och smörgåsar. Det var,
+som sagt, mycket roligt.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_95' name='page_95'></a>95</span></p>
+<p>
+Men nu var det i själva verket inte alls roligt
+och saken hade avlupit på ett helt annat sätt. Så
+nämligen, att Carlsson blivit mottagen i köket av
+Lina och fått en halv öl på bordshörnet, för Ida
+var borta. Därpå hade professorskan kommit ut
+och hälsat och sagt åt Lina, att det skulle tas hem
+en hummer till kvällen, för det kom en främmande;
+och så hade hon gått sina färde. Blivna
+ensamma, var Lina först något stel, men hur
+Carlsson satt och menade, så fick han ur henne, att Ida
+hade mottagit hans brev och läst det högt en kväll,
+när hennes fästman var där och de satt i
+kökskammarn och drack porter och Lina rensade
+champinjoner. Och de hade gapskrattat så de kunde dö;
+och fästmannen hade läst om brevet två gånger högt
+som en präst. Och aldra roligast hade de haft åt
+»gamla Carlsson» och hans »sista stunder», och när
+de kom till det där om »frestelser och villovägar»,
+hade fästmannen &mdash; han var ölutkörare &mdash; föreslagit,
+att de skulle ut och fresta på Berns salong, och då
+hade de gått dit och blivit bjudna på sherry-kobbel
+och smörgåsar.
+</p>
+<p>
+Antingen nu Linas berättelse rört opp Carlssons
+sinne och skakat om minnena, så de kommit i
+oordning, eller han så livligt önskat sig i ölutkörarns
+kläder, att han satt sig in i dennes angenäma
+ställning som värd, förväxlat sig med den hummerätande
+okände, druckit fästmannens porter och ätit Linas
+champinjoner, nog av, han framställde sakförhållandet
+för gumman som han gjorde och med åsyftad verkan,
+vilket var huvudsaken. Och när det var gjort, kände
+han sig lugn att skrida till anfall. Pojkarne voro på
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_96' name='page_96'></a>96</span>
+sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna hade
+slutat för dagen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad är det för prat, som går i socknen här
+och som jag får igen överallt? började han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad pratar man nu igen? frågade gumman.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på
+att gifta oss.
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, det ha vi hört nu så länge.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk
+kan säga sådant, som inte är; jag kan rakt av inte
+förstå sådant, illparade Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, vad skulle han som är unga, raska karlen
+göra med en gammal käring som jag?
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, vad det beträffar med åldern, så har det
+ingen fara. Får jag säga för min del, att skulle jag
+en gång <i>tänka</i> på att gifta mig, så skulle det inte
+bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting
+vet, för se, moster, lustan är en sak och gifta sig
+en annan; lustan, den världsliga lustan, förgår som
+en rök, och tro och loven är som en tugg snus,
+när det kommer en annan, som kan bjuda på cigarr.
+Men si sådan är jag, moster, att den jag gifter mig
+med, den håller jag loven med, och så har jag
+alltjämt varit, och den, som kommer och säger annat,
+den säger ljug.
+</p>
+<p>
+Madamen spetsade öronen och började misstänka
+ugglor i mossen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar av
+med henne och Carlsson? undersökte hon.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville
+jag bara räcka ut pekfingret, så hade jag henne på
+mig, men se, moster, hon har inte det rätta
+sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_97' name='page_97'></a>97</span>
+helst går på orätta vägar. För resten, jag börjar
+bli gammal, ska jag säga, och har inte lust att fjollas
+längre; ja, jag säger rakt ut, att <i>skulle</i> jag tänka
+på till att gifta mig, så skulle jag ta en äldre,
+förståndig mänska, någon som hade det rätta
+sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska säga riktigt, men
+moster kanske förstår mig ändå, för moster har det
+rätta förståndet, ja, det har hon.
+</p>
+<p>
+Gumman hade slagit sig ner vid bordet för att
+bättre kunna förstå Carlssons krumbukter och passa
+på att säga amen, när han väl fått fram sitt ja.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men säg, tog hon opp en ny ända på
+härvan, har då inte Carlsson tänkt på änkan i
+Åvassa, som sitter där så ensam och inte begär
+bättre än få gifta om sig?
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, hon, neej, si jag känner henne nog
+för resten, men hon har inte det <i>rätta sinnelaget</i>,
+för si, det som ska ta mig, det ska vara
+ett sinnelag. För pengar och utvärtes åthävor och
+granna klädtrasor, si det var inte värt med mig,
+för sådan är inte jag; och den, som känner mig
+rätt, ska inte kunna säga något annat.
+</p>
+<p>
+Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter
+och någon måste säga sista ordet, medan det var
+möjligt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade
+madamen ett djärvt steg framåt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker
+dit, jag har inte tänkt något alls ännu, men den,
+som tänkt något, han tale; jag tiger, jag, så att
+man inte sen ska komma och säga att jag har lockat
+någon, för sådant är inte mitt sinnelag.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_98' name='page_98'></a>98</span></p>
+<p>
+Gumman visste nu inte riktigt, var hon var
+hemma, men hon måste känna sig för en gång till.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i
+tankarne, så kan han ju inte gå och tänka på någon
+annan med fulla allvare.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, den
+vill jag inte ha, om de kasta&#8217;na efter mig; nej,
+bättre opp ska det vara, och kläderna på kroppen
+ska hon rå om åtminstingen, och har hon lite till,
+så är det inte ont i det, fast jag inte ser på&#8217;t, för
+sådan är jag, och det är mitt sinnelag.
+</p>
+<p>
+Nu hade man kört och vänt så många gånger,
+att det var fara bli sittande, om gumman inte
+knuffade på.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi
+skulle ha vårt tillsammans?
+</p>
+<p>
+Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om
+han genast från första ögonblicket ville jaga bort
+alla misstankar om en sådan låghet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, si det kommer då aldrig i frågan! bedyrade
+han. Det ska vi aldrig tala om, än mindre
+tänka ditåt. Nog vet jag vad folket skulle säga
+alltid, att jag hade tagit henne för guldet, men
+sådan är inte jag och det är inte mitt. Nej, aldrig
+på tiderna ska vi tala om den saken mer. Lova
+mig, moster, och ta mig i hand &mdash; (här räckte han
+ut sin hand) &mdash; att vi aldrig talar om den saken
+mer! Ta mig i hand på det!
+</p>
+<p>
+Men gumman ville inte ta i hand på det, utan
+hon ville just tala grundligt om saken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Varför ska en inte tala om det, som ändå
+skulle kunna bära till? Jag är gammal, vet ju
+Carlsson, och Gusten är inte karl än att ta vid gården;
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_99' name='page_99'></a>99</span>
+jag behöver någon, som står vid min sida och hjälper
+på, men jag förstår väl, att han inte vill slita för
+andra och släpa ut sig för inte, och för det ser jag
+ingen annan råd än att vi gifter oss. Låt folket
+prata, de babblar likafullt, och har Carlsson
+ingenting särskilt emot mig, så ser jag inte något, som
+skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig,
+säg?
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte har jag något emot moster, för all del,
+men se det där hålens pratet om det och det, och
+för resten lär Gusten inte bli god på oss.
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, är inte han karl att hålla honom från
+sig, så ska jag väl mäkta det. Till åren är jag
+nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag
+säga Carlsson mellan fyra ögon att... jag kan nog
+vara så golik som en annan slinka, när det skall
+bära te.
+</p>
+<p>
+Isen var bruten, och nu kom en uppsjö med
+planer och råd, hur man skulle delgiva Gusten det
+och hur man skulle ordna med bröllopet och allt
+det där. Och förhandlingarne räckte länge, så länge
+att gumman måste sätta på kaffepannan och ta fram
+brännvinsflaskan, och de räckte ända långt fram på
+natten och litet till.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_100' name='page_100'></a>100</span>
+<h2>FEMTE KAPITLET.</h2>
+<h3>Man slåss på tredje lysningsdagen, går till<br />skrift och håller bröllop, men kommer ändå<br />inte i brudsäng.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Att ingen är bättre än när han dör och ingen
+sämre än då han gifter sig, fick Carlsson snart
+erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråskäl,
+gormat och stormat i tre dagar, under det
+Carlsson företog en liten resa i något föregivet ärende.
+Gamle Flod revs upp ur mullen och vändes ut och
+in på, befanns vara den bästa människa hittills
+skapad, varemot Carlsson vändes som gamla kläder och
+befanns vara fläckig på insidan. Han upptäcktes
+ha varit rallebuse och bibelsjåare, bortkörd från tre
+platser, rymd en gång med bestämdhet, till tings
+för slagsmål enligt obestyrkt uppgift. Allt detta fick
+madam Flod i näsan, men lågan var tänd en gång,
+och med utsikten till änkeståndets upphörande
+tycktes gumman kvickna till, leva opp och få skinn på
+näsan, så hon tålde både vått och torrt.
+</p>
+<p>
+Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i
+att han var en utbörding, vilken nu genom giftorätt
+skulle komma åt denna jord och detta vatten, som
+de insocknes vant sig betrakta som i viss mån
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_101' name='page_101'></a>101</span>
+gemensam. Som madamen satt i orubbat bo och sannolikt
+skulle leva ännu i många år, minskades sonens
+utsikter att komma till sitt eget; och hans ställning
+på gården komme efter detta att bli väl mycket lik en
+drängs, och detta under den förre nyss inflyttade
+drängens förmyndarskap och goda vilja. Underligt
+var det alltså icke, att den nerflyttade blev
+himlarasande och gav modren skarpa ord, hotade gå in
+till kronan, taga ut stämning och låta mota bort den
+blivande styvfadren. Aldra värst blev han, när
+Carlsson kom hem efter sin lilla tripp, iförd salig Flodens
+svarta söndagsrock och skälskinnsmössa, som han
+vid första ömma tillfället hade fått i morgongåva.
+Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att
+göra ett spratt, och en morgon, när de skulle sätta
+sig till frukostbordet, låg på Carlssons plats en
+handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson,
+som ingenting ont anade, lyfte på handduken och
+fick se sin bordsända dukad med allt skräp han
+samlat i sin säck och som han glömt under sängen
+oppe på kammarn. Där stod tomma hummerburkar,
+sardinlådor, champinjonflaskor, en porterbutelj, en
+oändlighet med korkar, en spräckt blomkruka med
+mycket mera.
+</p>
+<p>
+Han blev grön i ögonen, men visste inte vem
+han skulle bryta ut emot. Rundqvist hjälpte honom
+till en avledare med förklaringen, att det var ett
+vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta
+och gifta sig. Olyckligtvis kom Gusten strax in och
+uttryckte genast sin förvåning över att lumpsamlaren
+kommit så här tidigt på hösten, för han bruka&#8217; inte
+visa sig förrän på nyåret; och samtidigt passade
+Norman på att upplysa det ingen lumpsamlare varit
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_102' name='page_102'></a>102</span>
+här, utan att det var Carlssons minnen efter Ida,
+som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts
+med, efter som det var slut nu mellan dem.
+</p>
+<p>
+Därpå föllo vassa ord, med den påföljd att Gusten
+reste opp till prästgården och lyckades få sex
+månars jäv på Carlssons bröllop, efter som denne icke
+hade klara betyg. Detta var ett streck i räkningen,
+som Carlsson dock sökte skrapa ut så gott han kunde
+genom att tillskansa sig små vederlag. Först hade
+han tagit sin nya ställning högtidligt, men när detta
+slog illa ut, beslöt han sig för att inför gårdsfolket
+åtminstone ta den mera skämtsamt, vilket också
+lyckades bra utom med Gusten, som underhöll en
+ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till
+försoning.
+</p>
+<p>
+Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge,
+notbygge och isfiske med mellanstick av kortspel
+och kaffehalvor, ett och annat julkalas och
+alfågelskytte. Och så blev det vår igen; ejdersträckten
+lockade ut till sjös, men Carlsson satte till alla
+krafter vid vårbruket för att kunna påräkna en stark
+skörd, väl behövlig till att fylla bristen, som
+bröllopet skulle medföra, helst det var meningen att
+man skulle hålla ett dundrande sådant, så att det
+skulle minnas i åratal.
+</p>
+<p>
+Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna,
+och professorn nickade god mening som i fjor och
+tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet att
+det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte
+med. Hon hade gått ur tjänsten i april och skulle
+visst gifta sig snart. Hennes efterträderska var icke
+vidare intagande, och Carlsson hade alldeles för
+många järn i elden för att vilja inlåta sig, i synnerhet
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_103' name='page_103'></a>103</span>
+som han hade spel på hand och icke var hågad
+förlora.
+</p>
+<p>
+Lysningen togs ut midsommardagen och bröllopet
+skulle stå mellan höanden och skörden, då det alltid
+var en liten stiltje i göromålen, både på land och
+på sjön.
+</p>
+<p>
+Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig
+sinnesförändring hos Carlsson, som madam Flod var
+den första att erfara. De hade visserligen efter
+landsens sed levat som gift folk alltsedan
+trolovningen, och fästmannen, som hade jävet svävande
+över sig, visste alltid rätta sitt uppförande efter de
+tvingande förhållandena, men när faran var över,
+stack han näsan i vädret och visade klorna. Detta
+gjorde dock icke någon annan verkan på madam
+Flod, som också kände sig säker i tygena, än att
+hon visade tänderna så många hon hade kvar, och
+på tredje lysningsdagen bar det ihop.
+</p>
+<p>
+Hela öns befolkning utom Lotten hade rest till
+kyrkan för att gå till skrift. Som vanligt hade man
+tagit minsta möjliga båt för att, ifall man måste ro,
+mödan skulle bli så liten som möjligt, och det var
+trångt i båten, helst man medfört matsäck och ett
+halvpund badfisk åt pastorn, några skålpund ljus åt
+klockarn samt alla möjliga plagg att byta med, utom
+segel och åror, öskar och ämbar, pallar och
+fotspark.
+</p>
+<p>
+Enligt sedvana hade man ätit en bättre frukost
+och bjudit varandra ur ömsesidiga krus och
+halvbuteljer på morgonen. Hett var det också på sjön
+och ingen ville ro, varför ett litet gräl uppstått mellan
+karlarne, av vilka ingen hade lust komma svett fram
+till kyrkan. Kvinnorna hade trätt emellan, och när
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_104' name='page_104'></a>104</span>
+man kom upp i kyrkviken och hörde klockorna, som
+man inte hört på år och dag, bilades tvisten. Men
+det var bara förstgången, som ringde, och man hade
+god tid på sig. Madam Flod gick därför upp till
+prästgården med badfisken. Pastorn satt och rakade
+sig ännu och var vid vresigt lynne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Rart främmande i kyrkan i dag, när man får
+se Hemsöborna, hälsade han och lade rakskrapet
+på pekfingret.
+</p>
+<p>
+Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå
+ut i köket och ha sig en sup.
+</p>
+<p>
+Därpå gick man till klockarn med ljusen, och
+där ficks också en sup.
+</p>
+<p>
+Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade
+på storböndernas hästar, läste på gravvårdarna och
+hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort besök
+vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och
+så pinglade det och ramlade på i klockstapeln och
+församlingen kröp in. Men Hemsöborna hade ingen
+bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste
+de stå på gången. Hett var det vådligt, och
+främmande kände de sig i det stora rummet, så att de
+svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en
+rad korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan
+blev elva, innan man kom till predikstolpsalmen,
+och Hemsöarne hade redan saxat om benen och bytt
+fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande
+hett, så det pärlade om pannorna, men de stodo
+som i en tång och kunde inte röra sig åt en skuggig
+fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp
+psalmen nr 158. Orgeln piper ett preludium och
+klockarn tar opp första versen. Den avsjöngs med
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_105' name='page_105'></a>105</span>
+liv och lust, efter som man väntade få predikan
+strax på. Men se så kommer vers två och vers tre.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska
+ta igenom alla arton? viskade Rundqvist till
+Norman.
+</p>
+<p>
+Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn
+syntes pastor Nordströms vredgade ansikte, som
+blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen,
+som han beslutat ge en duvning, efter som han en
+gång hade dem i händerna.
+</p>
+<p>
+Och alla arton verserna sjöngos, så klockan
+blev halv tolv, innan prästen kom opp i predikstoln.
+Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo
+ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev
+dock inte sömnen, för ett tu tre skrek pastorn till,
+så att de slumrande ryckte till, kastade upp huvena
+och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat
+om elden var lös.
+</p>
+<p>
+Carlsson och gumman hade trängt sig så långt
+fram, att all reträtt till dörrn utan skandal var
+omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för
+trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen
+steg. Ibland vände hon sig och kastade en
+bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit
+honom om att bli buren ner i sjön, men han var
+så inne i gudstjänsten, där han stod i Flodens vida
+rosslädersstövlar, att han endast straffade den otåliga
+med hätska blickar. Men de andra hade däremot
+sackat akteröver och kommit under orgelläktarn,
+där det var svalt och man hade lite skugga. Där
+upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han
+slog sig ner och tog Clara i knä.
+</p>
+<p>
+Rundqvist höll sig i en pelare och Norman sto
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_106' name='page_106'></a>106</span>
+bredvid, när predikan började. Det var ord och
+inga visor, och den räckte i sex kvart. Texten
+handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund
+ingen av manfolket tog åt sig, så sov man över lag,
+sov sittande, hängande, stående.
+</p>
+<p>
+När en halv timme gått, knuffade Norman på
+Rundqvist, som stod framlutad med handen för
+pannan, som om han mått illa, och med tummen
+pekade han åt Clara och Gusten på brandsprutan.
+Rundqvist vände sig varligt åt sidan, spärrade upp
+ögonen, som om han fått se den onde själv,
+skakade på huvet och log, som om han förstått.
+Clara satt nämligen med tungan ute och ögonen
+igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar,
+men Gusten stirrade oavvänt på pastor Nordström,
+som om han ätit opp vartenda ord och ansträngde
+sig att höra timglaset rinna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist,
+skred baklänges ut sakta och varligt, trevande
+försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot
+tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till
+Rundqvists tanke och kvick som en ål hade han
+slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart följde,
+varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till
+båten.
+</p>
+<p>
+Därute drog en sval sjövind, och de i hast
+intagna förfriskningarna satte snart krafterna i stånd
+igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter
+in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande
+Gustens armar, vilka höllo henne om livet, men så
+högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta ner dem
+litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt
+rov, som om någon velat ta flickan ifrån honom.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_107' name='page_107'></a>107</span></p>
+<p>
+En halv timme till varade predikan, och så dröjde
+det en halv timme med psalmsång, innan
+kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark
+sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod,
+som efter slutad ceremoni vid altaret ville tränga
+sig in i en bänk, höll på att komma i gräl, och
+blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista
+halvtimmen utanför kyrkvärdens bänk stående på
+klackarne, som om tegelstenarne bränt henne under
+sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev
+hon alldeles vild för att folket såg på henne.
+</p>
+<p>
+Äntligen var alltsammans slut och man rusade
+ner i båtarna. Madam Flod gav sig inte till tåls,
+utan drog av kängorna, sedan hon mottagit
+lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till
+båten, varefter hon stack fötterna i sjön och
+grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över
+matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna
+voro slut, slogs det larm. Rundqvist ansåg
+sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog, att
+någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en
+ful misstanke på Carlsson.
+</p>
+<p>
+Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson
+att han hade en tjärtunna oppe i kyrkboden
+att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken
+skreko, att de inte ville ha någon tjära i båten,
+inte för aldrig det, efter som de hade nya
+klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och
+stuvade den. DÃ¥ blev det ett liv om vem som skulle
+sitta nära det farliga kärlet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod.
+</p>
+<p>
+&mdash; Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_108' name='page_108'></a>108</span>
+Carlsson, som kände sig betydligt mera hemmastadd,
+sedan det var utlyst.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad säger han för slag? väste gumman.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av!
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem är det som kommenderar på sjön, om
+jag må fråga? inföll nu Gusten, som tyckte att man
+gick hans ära för när.
+</p>
+<p>
+Och så satte han sig till rors, lät hissa på och
+tog skotet till sig. BÃ¥ten var djupt lastad, vinden
+var ytterst svag, solen brände hett och sinnena voro
+i jäsning. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad
+näver», och det hjälpte inte att manfolket tog
+segelsupen. Tålamodet förgick därför snart och
+tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som
+ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot
+icke Gusten; &mdash; vänta, bara man kommer utom
+kobbarne, så blir det segla av, menade han.
+</p>
+<p>
+Och man väntade. Redan syntes ute i gattet
+mellan öarne en mörkblå strimma, och man hörde
+sjöarnes gång mot de yttre skären. Det var en
+stark ostlig i antågande, och det började leva i
+seglen. Just när man gått över en udde, kom det
+luft så att ekan lade till, reste sig och sköt fart,
+så det porlade efter henne. Nu måste man ta en
+sup på det över lag, och sinnena lättade opp, under
+det man gjorde god gång. Men så friskade vinden
+i, ekan lade läsud under vatten, men gick för en
+strykande halv sida med. Carlsson blev rädd, höll
+sig i betten och bad, att man skulle lägga opp och
+reva.
+</p>
+<p>
+Gusten svarade icke, utan halade an skotet, så
+att vattnet kom in.
+</p>
+<p>
+Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_109' name='page_109'></a>109</span>
+ut en år. Men gumman tog honom i rocken och
+satte honom ner.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon.
+</p>
+<p>
+Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet.
+Men han satt inte länge, förrän han rusade opp
+med lyftat rockskört, utom sig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den
+rackarn, hojtade han och slog med rockskörtet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem läcker? frågades i flock.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tunnan, vet ja&#8217;!
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, Herre Jesus! hördes det nu och alla
+makade åt sig för tjärfloden som kilade omkring
+efter alla båtens rörelser.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sitt i båt! stormade Gusten, annars seglar
+jag er i sjön!
+</p>
+<p>
+Carlsson hade rest sig igen, just när en bris
+kom. Rundqvist, som såg faran, lyfte varligt på
+ändan, gav Carlsson en orre, så han stöp ner.
+Slagsmålet syntes givet, då madam Flod blev utom
+sig och fann gott inskrida.
+</p>
+<p>
+Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade
+honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad är han för en karlstackare, som inte
+har seglat på sjön förr! Kan han inte vara
+människa och sitta i båten!
+</p>
+<p>
+Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade
+ett stycke av rockkragen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska du riva sönder mina kläder, käring!
+gastade han och satte stövlarna opp på suden för
+att skydda dem för tjäran.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad säger han för slag? gnistrade gumman.
+Hans rock! Vem har han fått rocken av kanske?
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_110' name='page_110'></a>110</span>
+Käring för en sån där leksill, som inte har något
+att komma med...
+</p>
+<p>
+&mdash; Tig! röt Carlsson, träffad i den allra
+ömtåligaste punkten, eljes svarar jag som sanningen är!
+</p>
+<p>
+Gusten, som tyckte, att det började gå för långt,
+tog nu till att jodla en schottisch, i vilken Norman
+och Rundqvist instämde, varefter det ettriga
+samtalet mojnade av, kastande sig in på den
+gemensamma fienden, pastor Nordström, som låtit dem
+stå i fem timmar och sjunga arton verser. Flaskan
+gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och
+under allmän förnöjelse susade ekan in i viken och
+tog törn vid bryggan.
+</p>
+<p>
+Emellertid började rustningarna till bröllopet,
+som skulle räcka i tre dagar. Man slaktade en gris
+och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade in
+strömming i salt och lagerbärsblad; bakade,
+skurade, bryggde, kokade, stekte och malde kaffe.
+Gusten gick under allt detta och såg hemlighetsfull
+ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening.
+Carlsson däremot satt mest framför chiffonjéklaffen,
+skrev och räknade; gjorde Dalaröbud och ordnade
+med allt som skulle vara.
+</p>
+<p>
+Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt
+om morgonen packade sin väska, tog bössan och
+gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han
+skulle hän. Gusten svarte, att han ärnade sig ut
+och se efter om badfisken gått upp, och så bar
+det av.
+</p>
+<p>
+Nere i stranden hade han rustat ut sin båt med
+matsäck för flera dagar och medfört sängtäcke,
+kaffepanna och andra grejor, behövliga för en vistelse
+på skären. Han satte strax till segel, och i stället
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_111' name='page_111'></a>111</span>
+för att ta in i vikarne och se om tiden gått opp i
+de varma sandiga lågstränderna att bada som det
+kallades, höll han rätt ut mellan kobbarne.
+</p>
+<p>
+Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar,
+himlen var blåvit som skummad mjölk och öar,
+holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt
+smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de
+hörde till jorden eller himlen. På de närmaste inåt
+land stodo granar och alar, och i uddarne lågo
+skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes
+bara martallar; och grisslor, tordmular, svarta,
+papegojslika, svärmade fräckt omkring båten för att
+vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda boen;
+slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute
+syntes endast en enstaka tall lämnad kvar för att
+bära holken, i vilken ejdrar och skrak skattades
+på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln
+av mygg stod vajande för vinden. Därutanför låg
+blanka havet, där labben höll sin rövarjakt i fejd
+med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes
+styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa
+en liggande ådfågel. Dit ut till sista skäret styrde
+nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och med pipan i
+munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och
+vid niotiden tog han i land på Norsten. Det var
+en klippig liten ö om några tunnland med en
+dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga
+mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden
+med sina eldröda bär i skrevorna, och dalgången
+var betäckt med en tjock matta av ljung, kråkris
+och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda
+enbuskar lågo som platt-trampade utmed hällarne
+och tycktes hålla sig fast med naglarna för att inte
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_112' name='page_112'></a>112</span>
+blåsa bort. Här var Gusten som hemma hos sig;
+kände var sten, visste var han skulle lyfta på
+enruskan för att finna den häckande ejderhonan, som
+lät stryka sig på ryggen och nappade honom i
+byxbenet; här stack han ner sin klykstör i en
+bergrämna och tog fram tordmularne, som han vred
+halsen av för att ha till frukost. Det var Hemsöbornas
+strömmingsfiske utanför och här hade de tillsammans
+med ett annat fiskarlag byggt en bod, i vilken de
+brukade ta natthärbärge. Dit ställde också Gusten
+sina steg, tog nyckeln från vanlig plats under
+takskägget och bar in sina grejor. Boden bestod endast
+av en stuga utan fönster, med sänglavar, hyllformigt
+uppslagna över varann, en spis, en trefot att sitta
+på och ett bord.
+</p>
+<p>
+Sedan han stuvat in sina ordningar, klättrade han
+upp på taket, öppnade skorstensluckan och klev ner
+igen. Därpå tog han strykstickorna på deras plats
+under en bjälke, tände i spisen, där den siste
+besökaren icke förgätit gammalt bruk att lägga opp ett
+fång bränsle åt sina efterkommande. Så satte han
+på potatispannan, lade ett varv salt fisk över potatisen
+och rökte en pipa, medan han väntade.
+</p>
+<p>
+När han ätit och supit, tog han bössan och gick
+ner till båten, där han hade vettarne. Rodde ut
+dem och ankrade dem utanför en udde, och så kröp
+han in i skåren eller skjutkojan, som var byggd av
+stenar och ris. Vettarne lågo och gungade på de
+långa havssjöarne, som bröto in, men inga ejdrar
+syntes fälla. Väntan blev lång och han tröttnade;
+drev omkring i strandstenarne och tittade efter en
+utter, men fick bara opp svarta huggormar och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_113' name='page_113'></a>113</span>
+getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad
+sandhavre.
+</p>
+<p>
+Men han tycktes inte heller angelägen om att
+få något, utan drev mera för drivas skull, för att
+slippa vara hemma eller för att det roade honom
+att driva härute, där ingen såg honom, ingen hörde
+honom.
+</p>
+<p>
+Efter middagen lade han sig inne i boden att
+sova, och aftonvardsdags rodde han ut med
+torsklinan för att fresta sin lycka i den vägen. Sjön låg
+nu blickstill och han såg landen sträcka sig i den
+sjunkande solens guldgata som tunn rök. Det var
+tyst omkring honom som i en vindstilla natt och
+han hörde dunket av årtullar på halva milen.
+Skälarne badade på vederbörligt avstånd, stucko opp
+sina trindskallar, bölade, blåste och döko ner igen.
+</p>
+<p>
+Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades
+dra opp några vitbukar, som med sina stora men
+ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa
+mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere
+i djupen och dinglade in över relingen.
+</p>
+<p>
+Han hade hållit sig på norra sidan av skäret,
+men när det blev afton hastigt och han skulle vända
+till land, märkte han först, att det rökte ur bodens
+skorsten. Undrande vad som kunde stå på, styrde
+han med raska steg opp åt stugan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är det du? hörde han inifrån och igenkände
+pastorns röst.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när
+han såg prästen sitta vid spisglöden och steka sill.
+&mdash; Och han är ensam härute?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, jag är ute och letar efter torsk och har
+suttit på södra sidan, så att jag inte sett dig. Men
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_114' name='page_114'></a>114</span>
+varför är du inte hemma och rustar till bröllopet i
+morgon.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag,
+menade Gusten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ah, du pratar, varför skulle du inte vara
+med?
+</p>
+<p>
+Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde,
+varav framgick, att han både ville vara borta från
+ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att han
+därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men mor din då? invände pastorn, är
+det inte synd om henne att bli utskämd?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera
+synd om mig, som ska få en sådan där knöl till
+styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han
+sitter där.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra,
+och det kan nog hjälpas sedan, men nu ska du ta
+båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet ska
+du vara!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag
+har satt mig det i sinnet, försäkrade Gusten.
+</p>
+<p>
+Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på
+spishällen. &mdash; Du har väl inte en sup, du? tog han
+upp. Ser du, min gumma har det laget att låsa in
+allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något.
+</p>
+<p>
+Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick
+sig en redig, så att han blev talför och pratade hit
+och dit om socknens angelägenheter, både yttre och
+inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo
+de solen gå ner och skymningen lägga sig som ett
+melonfärgat töcken över kobbar och vatten. Måsarne
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_115' name='page_115'></a>115</span>
+gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo
+in åt inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne.
+</p>
+<p>
+Det blev tid att gå i säng och myggen skulle
+schasas ut ur boden, till vilken ända dörren stängdes
+och stugan röktes full med Svarta Ankaret, varpå
+dörren åter öppnades och jakten anställdes med
+rönnkvistar. Och så kastade de båda fiskarena av sig
+rockarne och klättrade upp i var sin lave.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn,
+som redan fått sina ordentliga förut, och på
+sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen, varpå
+det skulle sovas.
+</p>
+<p>
+Det var mörkt inne i boden, endast en och annan
+dagsljusstrimma bröt sig in genom de otäta
+väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen
+sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade
+sig i sina lådor för att undkomma plågoandarne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, det är för djävligt! stönade slutligen
+pastorn. Sover du, Gusten?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo vackert! Här blir visst något sova av i
+natt. Men vad ska man ta sig för?
+</p>
+<p>
+&mdash; Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser
+ingen annan råd. Om vi hade en kortlek bara, så
+kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, inte jag, men jag tror jag vet var
+Kvarnöarne ha sin, svarte Gusten och klev ner ur sängen,
+kröp på jordgolvet under sista laven och kom fram
+med en något begagnad kortlek.
+</p>
+<p>
+Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen
+och tänt en ljusbit. Gusten satte på kaffepannan
+och drog fram en strömmingstrumma, som lades
+mellan knäen och blev spelbord. Och så tändes
+pipsnuggorna; korten dansade snart och timmarne gingo.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_116' name='page_116'></a>116</span></p>
+<p>
+&mdash; Tre friska, pass, trumf, hördes det, omväxlande
+med en och annan svordom, när en mygga
+oförvarandes satte sitt koppglas på spelarnes nackar
+och knogar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, Gusten, avbröt pastorn slutligen, som
+tycktes ha haft sina tankar på annat håll än på kort
+och mygg &mdash; skulle du inte kunna ge honom en
+näsbränna i alla fall, utan att bli borta från bröllopet?
+Det ser ju fegt ut att gå undan för en sån
+där knölföda, och vill du förarga honom, så vet
+jag bättre råd.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, hur skulle det bära åt? frågade Gusten,
+som nog tyckte det var skada att gå miste om
+trakteringen, vilken ändå togs av hans farsarv.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kom hem på eftermiddan strax efter vigseln
+och säg, att du blivit uppehållen på sjön. Det kan
+vara chikan nog, och sen tar vi och super honom
+full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng,
+så ska vi ställa om att pojkarne raljerar med honom.
+Kan det inte vara nog, det?
+</p>
+<p>
+Gusten tycktes icke vara ohågad, och tanken
+på att gå tre dar ensam på skäret och ätas av mygg
+om nätterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som han
+verkligen längtade efter att få vara med och smaka
+all härligheten, som han sett rustas till. Planen
+uppkastades därför av pastorn till äventyrets utförande
+och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess
+sättande i gång. Och nöjda med sig själva och
+varandra gingo de slutligen till kojs, när dagsljuset
+bröt in genom dörrspringorna och myggen tröttnat
+på sin nattliga dans.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_117' name='page_117'></a>117</span></p>
+<p>
+Carlsson hade samma afton av hemkomna
+strömmingsfiskare fått höra, att både Gusten och pastorn
+hade setts styra ut till Norsten, och han drog därav
+den nog så riktiga slutsatsen, att något djävelstyg var
+i görningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg
+till, både därför att han skaffat honom sex månars
+jäv och därför att han visade honom en aldrig
+tröttnande missaktning. Carlsson hade krupit för
+honom, strukit sig mot honom, smort honom, men
+utan framgång. Voro de i samma rum, hade pastorn
+alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hörde aldrig
+vad han sade och talade alltid om historier, som
+mycket väl kunde ha sin tillämpning på föreliggande
+fall. När nu därför Carlsson fick veta, att pastorn
+haft sammanträffande med Gusten ute på skäret,
+antog han, att det var ett möte med bestämt syfte, och
+i stället för att avvakta mötesbeslutets verkställande,
+vilket han misstänkte skulle gå ut över hans person,
+kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i
+grinn. Kustens båtsman befann sig händelsevis på
+permission och var för tillfället anställd som
+munskänk och hantlangare på Hemsö, där hans
+skicklighet som arrangör vid danser och dylikt var väl känd
+och värderad. Carlsson räknade rätt, när han trodde
+sig kunna lita på dennes medverkan vid att spela
+pastorn ett spratt, ty båtsman Rapp hade av pastorn
+inte blivit framsläppt vid konfirmationen för att han
+varit svår efter flickorna, och ett års dröjsmål hade
+vållat honom trassel vid flottan. De båda
+prästhatarne snodde därför vid en kaffehalva ihop sin
+plan att spela pastorn ett riktigt puts, och ett sådant
+kunde icke gå av för mindre och annat än att prästen
+skulle fyllas med därvid beledsagande
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_118' name='page_118'></a>118</span>
+biomständigheter, vilka nog tid och omständigheter skulle ge
+själva.
+</p>
+<p>
+Minorna voro sålunda lagda från motsatta håll
+och slumpen skulle avgöra, vilken som skulle bli
+den verksammaste.
+</p>
+<p>
+Så bröt bröllopsdagen in. Alla människor
+vaknade trötta och ondsinta efter så mycket bråk, och
+när de första gästerna kommo för tidigt, efter som
+vattenförbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog
+ingen emot dem, utan de ströko snopna omkring
+backarne, som om de kommit att snylta. Bruden
+var inte klädd än, och brudgummen sprang omkring
+i skjortärmarna för att torka glas, dra opp buteljer,
+sätta ljus i stakarna. Stugan var lövad och skurad
+och alla möbler utburna bakom en knut, så att det
+såg ut, som om det skulle bli auktion. På gården
+var rest en flaggstång, på vilken man hissat
+tullflaggan, lånad för högtidligheten av
+uppsyningsmannen. Över stugdörren hängde krans och krona i
+lingonris och prästkragar och på ömse sidor stodo
+björkruskor. I fönstren voro buteljer med de
+starkaste färgtrycksetiketter uppradade, så att de lyste
+långt ut på backen som i ett brännvinsmagasin, för
+Carlsson hade sinne för starka effekter. Den
+guldgula punschen sken som solstrålar genom det
+såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som
+koleld; de silverliknande tennkapslarne, som täckte
+korkarne, gnistrade som blanka tjugofyraskillingar, så
+att några av de djärvare ungbönderna lockades fram
+att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster,
+kännande en försmak av behagliga rivningar i svalget.
+</p>
+<p>
+På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat,
+som grova mörsare bevakande ingången, och det ena
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_119' name='page_119'></a>119</span>
+höll brännvin, det andra svagdricka; och bakom dem
+lågo i högar, som kulpyramider, två hundra ölbuteljer,
+Anblicken var praktfull och krigisk och båtsman Rapp
+gick omkring som en konstapel, med korkskruv
+hängande i svångremmen, ordnande krigsmaterielen,
+som stod under hans kommando. Han hade sirat
+faten med granris, stuckit upp dem och insatt
+metallkranar, samt svängde sin sprundhammare som en
+kanonviska och knackade då och då på kärlen, för
+att låta höra, att det fanns något i dem. Uppsträckt
+i paraduniformen med blå tröja och nerslagen krage,
+vita byxor och blanklädershatt, men dock utan
+sidogevär för säkerhetens skull, ingav han bondpojkarne
+stor respekt, och han hade utom munskänkssysslan
+uppdrag att hålla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid
+behov och inskrida vid befarade slagsmål. De rika
+pojkarne låtsade förakta honom, men det var bara
+avundsjuka, för de ville så gärna gå i uniform och
+tjäna kronan, om de inte hyst en så stark fruktan för
+daggen och kitsliga kanoniärer.
+</p>
+<p>
+I köket stodo två grytor med kaffe på spishällen
+och hoplånta kvarnar skrällde och gnisslade;
+sockertoppar slogos sönder med yxa, och kaffebröd var
+travat i fönstren. Pigorna sprungo fram och åter
+mellan matbon, som var fullhängd med kokt och
+stekt av alla slag och säckar med nybakat bröd.
+Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom
+kammarfönstret med lösflätorna slängande och i bara
+särkärmarne, skrikande än åt Lotten än åt Clara.
+</p>
+<p>
+Segel på segel syntes nu styra in i viken, göra
+en lov schangtilt förbi brygghuvet, stryka och
+under bösskott lägga till. Men det dröjde länge,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_120' name='page_120'></a>120</span>
+innan man vågade sig opp till stugan, och man strök
+ännu i flockar omkring backarne.
+</p>
+<p>
+En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns
+fru och barn måst resa inåt land på en födelsedag,
+och endast professorn var hemma. Han hade därför
+välvilligt mottagit bjudningen och även upplåtit sin
+stora sal till ceremoniens hållande och sin gräsplan
+under ekarna till kaffedrickning och kvällsvards
+intagande. Där voro nu långa längor med bräden lagda
+på bockar och tunnor, avpassade till bänkar utmed
+borden, som redan voro täckta med dukar, på vilka
+kaffekopparna voro uppställda.
+</p>
+<p>
+På backen framför stugan började nu små
+grupper bilda sig; Rundqvist med skältran i håret, nyrakad,
+iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv att muntra
+gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman,
+som fått till förtroendeuppdrag att med Rapp sköta
+saluten, huvudsakligen med dynamitpatroner, höll sig
+bakom knuten och repeterade i mindre skala med en
+terzerol. Han hade i vederlag måst lämna i förvar
+sitt dragspel, vilket i dag var bannlyst, alldenstund
+ortens styvaste fiolspelare, skräddaren i Fifång, blivit
+inkallad, och denne herre var mycket känslig för
+ingrepp i sin konst.
+</p>
+<p>
+Så kom pastorn, iförd ett skämtsamt
+bröllopslynne och färdig till gyckel med brudparet, såsom
+sedvänja fordrade. Han mottogs av Carlsson på
+tröskeln och bads välkommen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade
+pastor Nordström.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å fanken, så brått är det inte! svarte
+brudgummen utan förlägenhet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du säker på det? jävade pastorn, under
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_121' name='page_121'></a>121</span>
+det bönderna grinade. Jag har vigt, döpt och
+kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt folk,
+som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det
+med bruden?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hm, någon fara är det inte den här gången,
+men man kan inte veta när det bär av, svarte
+Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan
+kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan, dem han underhöll med
+fiske och väderleksförhållanden.
+</p>
+<p>
+Professorn kom nu ner, klädd i frack och vit
+halsduk samt svart hög hatt. Pastorn grep honom
+genast som en jämbördig ståndsperson och slog upp
+samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon
+och öron, för de trodde alldeles säkert, att
+professorn var en spränglärd man.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson kom in och förkunnade, att allt
+var redo och att man bara sökte efter Gusten för
+att få börja.
+</p>
+<p>
+&mdash; Var är Gusten? ropades nu ute på backen
+och upprepades ända uppåt logen.
+</p>
+<p>
+Ingen svarade. Ingen hade sett honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste
+Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Var kan han då vara? illmarade pastor
+Nordström, så att Carlsson märkte det.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng
+en fågel; och han hade någon svinpäls med sig, som
+fick honom att supa, kan en tro!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, då var det inte värt att vänta honom,
+menade pastorn, om han råkat i dåligt sällskap. Det
+är illa av honom i alla fall att inte hålla sig hemma,
+där han har goda föredömen och gott folk att värna
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_122' name='page_122'></a>122</span>
+sig till. Men vad säger bruden? Ska vi dra sta, eller
+ska vi bida?
+</p>
+<p>
+Bruden hördes, och fastän hon var mycket
+ledsen, ville hon ändå, att man skulle börja, för
+att kaffet stod och blev kallt eljes. Alltså börjades
+uppbrottet under dynamitsalut ute på berghällarne;
+spelman hartsade och skruvade, pastorn fick på sig
+kappan, brudsvennerna bildade förtravet, och pastorn
+ledde bruden, som var klädd i svart siden, med vit
+slöja och myrtenkrans och var hårt snörd, så att det,
+som skulle döljas, blev än mera synligt. Och så
+tågade man opp till professorns, under fiolens gnissel
+och bergskottens knallar.
+</p>
+<p>
+Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga
+blickar omkring sig för att spana efter den förlorade
+sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste
+pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så
+kommo de in; gästerna ställde upp sig kring väggarne,
+som om de skulle göra spetsgård kring en
+avrättning, och brudparet tog plats framför två kullstjälpta
+stolar täckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit
+fram boken och fingrade på kragarne, skulle till att
+härska sig, då bruden lade handen på hans arm och
+bad honom hålla. De skulle bara vänta ännu ett par
+ögonblick, så kom nog Gusten.
+</p>
+<p>
+Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde
+endast stövelknarr och stärkkjolsfras, som efter
+några ögonblick upphörde. Man såg på varann,
+blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen.
+Slutligen sade pastorn, som hade allas blickar på sig:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu börja vi, för den här väntan blir oss
+alldeles för lång! Och har han inte kommit nu, så
+kommer han ej.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_123' name='page_123'></a>123</span></p>
+<p>
+Och därmed började han läsa: Dyre kristne,
+äktenskapet är av Gud själv stiftat...
+</p>
+<p>
+Det hade gått på en bra stund och de äldre
+kvinnorna luktade på sin lavendel och gräto, när
+plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården
+och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett
+ögonblick, men lät sig icke vidare störas, utom att
+Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut genom
+fönstret. Därpå kom ett nytt pang! pang! pang!
+som när man drar upp champanjebuteljer, och
+pojkarne, som stodo vid dörren, började fnissa. Oron
+lade sig något och pastorn frågade just brudgummen:
+Inför Gud den allvetande och i denna församlings
+närvaro frågar jag dig, Johannes Edvard Carlsson,
+om du vill hava denna Anna Eva Flod till äkta
+hustru och älska henne i lust och nöd? då i stället för
+svaret en ny ordentlig salva buteljkorkar smattrade,
+glasskärvor klingade och rackan tog till att skälla
+alldeles ursinnigt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem är det som slår opp buteljer därute och
+stör den heliga akten? röt pastor Nordström ursinnigt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson
+ur sig, som icke längre kunde hålla igen sin nyfikenhet
+och oro. Är det Rapp, som gör spektakel?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade
+Rapp, som stod i dörren och kände sig sårad av
+utpekningen.
+</p>
+<p>
+Pang! pang! pang! smällde det oupphörligt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte
+sker någon olycka, skrek pastorn, så få vi fortsätta
+sen.
+</p>
+<p>
+En del bröllopsgäster störtade ut, andra stockade
+sig vid fönstren.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_124' name='page_124'></a>124</span></p>
+<p>
+&mdash; Det är ölet! skrek någon.
+</p>
+<p>
+&mdash; Elet, elet springer! upprepade professorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet
+också!
+</p>
+<p>
+Som kulsprutor lågo ölflaskorna i sina högar och
+smällde och fräste, så att skummet rann utåt marken.
+</p>
+<p>
+Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet
+i ceremonien, som inte skulle betyda något gott;
+brudgummen fick glåpord för sina dåliga anordningar
+och höll på att komma i slagsmål med båtsman, på
+vilken han ville skjuta skulden; pastorn var vred
+över att den heliga akten stördes av buteljerna, men
+ute på backen stodo pojkarne och drucko skvättar ur
+buteljbottnarne och råkade i misstag under
+räddningsarbetet bärga några halvläkta flaskor, ur vilka endast
+korkarna sprungit. När slutligen stormen lagt sig,
+samlades man ånyo i stugan, ehuru numera mindre
+andaktsfullt än förut, och sedan pastorn tagit om
+frågan till brudgummen, gick ceremonien utan andra
+störande avbrott än några illa kvävda flin från
+pojkarne i farstun.
+</p>
+<p>
+Lyckönskningarne regnade över de nygifta, och
+så fort man kunde, lämnade man stugan, stinkande av
+svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och vissna
+blombuketter. Och så tågades i livligare fart till
+kaffebordet.
+</p>
+<p>
+Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn,
+men bruden hade ingen ro att sitta, utan skulle springa
+av och an för att se till rustningarne.
+</p>
+<p>
+Solen sken glänsande på juliaftonen och under
+ekarne glammades och sorlades. Brännvinet flöt i
+kaffekopparne, när påtårarne kommo efter
+doppningens slut, men uppe vid bordsändan hos
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_125' name='page_125'></a>125</span>
+brudgummen bjöds punsch, vilket icke sågs illa av varken
+bönder eller pojkar. Det var en dryck, som icke
+bestods alla dagar, och pastorn lät sig väl bekomma ur
+sin kaffekopp.
+</p>
+<p>
+I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och
+drack honom oupphörligt till, berömde honom och
+visade honom den största uppmärksamhet, dock icke
+förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte
+honom mera nöje, emedan han så sällan träffade en
+bildad man. Men han hade svårt att finna honom
+i samtalet, då musik icke var hans styrka, och
+professorn av artighet sökte leda samtalet in på pastorns
+område, varifrån dock denne helst ville slippa ut.
+Svårigheten att förstå varandra bidrog också att göra
+ett närmande omöjligt, varförutom professorn, såsom
+van att ge sig luft i musik, ogärna talade långa
+stycken.
+</p>
+<p>
+Nu kom spelman, som haft mycket svårt att sitta
+i det obemärkta, upp till högsätet; och, betydligt
+stärkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala musik
+med professorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus,
+hälsade han och knäppte på sin fiol, si vi har liksom litet
+gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis förståss.
+</p>
+<p>
+&mdash; Res åt helvete, skräddare, och var inte
+oförskämd! avsnäste Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att
+det rör Carlsson, men känn på den här fioln, herr
+kammarmusikus, känn på den och säg mig, om den
+inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har
+kostat mig tio riksdaler banko.
+</p>
+<p>
+Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig
+vänligt:
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_126' name='page_126'></a>126</span></p>
+<p>
+&mdash; Micket sken!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si så är det, när någon förstår sig på;
+då kan man få höra ett sant ord; men att tala om
+konst med de här, han skulle viska, men röstmedlen
+vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika
+i stället, de här djävla bondbassarne...
+</p>
+<p>
+&mdash; Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, du får inte bli full, skräddare, för
+då blir det ingen dans av!
+</p>
+<p>
+&mdash; Rapp du, du ska se efter spelman, att han
+inte super mer!
+</p>
+<p>
+&mdash; Har jag inte blivit bjuden på supa kanske,
+och är du snål, din skinnare?
+</p>
+<p>
+&mdash; Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade
+pastorn, för annars får du stryk.
+</p>
+<p>
+Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin
+konst, och för att belysa sitt påstående om fiolens
+förträfflighet, började han kvintilera.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar;
+de klingar ackurat som en liten orgel...
+</p>
+<p>
+&mdash; Håll käften på skräddarn!...
+</p>
+<p>
+Det blev rörelse kring borden och ruset tilltog.
+Då skriker någon: Gusten är här!
+</p>
+<p>
+&mdash; Var? Var?
+</p>
+<p>
+Clara upplyser, att hon sett honom nere på
+vedbacken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Säg mig till, när han gått in, ber pastorn,
+men inte förrän han är inne, hör du det!
+</p>
+<p>
+Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slår
+opp konjaksbuteljerna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det går litet häftigt, det här, menade pastorn
+avböjande, med Carlsson tyckte, att det gick ordentligt.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_127' name='page_127'></a>127</span></p>
+<p>
+Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla
+med pastorn, som också snart hade tömt sin första
+toddy och måste laga den andra.
+</p>
+<p>
+Pastorn börjar rulla med ögonen och tuggar.
+Han betraktar så noga han kan Carlssons
+anletsdrag och söker utröna, om han fått sin hyra än.
+Men han har svårt att se och inskränker sig till att
+skåla med honom.
+</p>
+<p>
+DÃ¥ kommer Clara och ropar:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, vad fan säger du; är han inne redan!
+</p>
+<p>
+Pastorn hade glömt, vem frågan gällde.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vilken han är inne, Clara? genljöd korus.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gusten, vet jag!
+</p>
+<p>
+Pastorn reste sig, gick ner i stugan och
+hämtade Gusten, som han ledde upp till bordet, blyg
+och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch
+och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson
+och sade ett kort: Lycka till då!
+</p>
+<p>
+Carlsson blev känslofull och drack i botten,
+förklarande, att det gjorde honom ett stort nöje att se
+honom, fastän han kom sent, och att han visste två,
+vars gamla hjärtan det gjorde gott att se honom,
+fastän han kom sent.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och tro mig, slöt han, att den som förstår
+att ta gamla Carlsson på rätta stället, den vet också
+var han har honom.
+</p>
+<p>
+Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade
+Carlsson dricka ett särskilt glas med sig.
+</p>
+<p>
+Skymningen kom, myggorna dansade och folket
+surrade; glasen klingade, skratten skrällde och små
+nödskrik hördes redan här och där i buskarne,
+avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_128' name='page_128'></a>128</span>
+under den ljumma sommaraftonens himmel. Och ute
+i ängarne gnisslade syrsan och snarpade kornknarren.
+</p>
+<p>
+Borden röjdes, ty nu skulle dukas till
+kvällsmat; Rapp gick och hängde kulörta lyktor, som han
+fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman
+sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä
+och tappade svagdricka och brännvin; flickorna buro
+fram smör i såtar, strömming i vålmar på skärbräden,
+pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när
+det var färdigt, klappade brudgummen i händerna:
+</p>
+<p>
+&mdash; Var så goda och ta en smorrgås! inbjöd han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men var är pastorn? krusade gummorna. Utan
+pastorn ville ingen börja!
+</p>
+<p>
+&mdash; Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja,
+si då går det rakt inte an att börja!
+</p>
+<p>
+Det ropades och letades, men intet svar. Man
+stod i hopar kring borden som hungriga hundar med
+glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen
+hand rörde sig och tystnaden tryckte.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä?
+hördes Rundqvists oskyldiga stämma.
+</p>
+<p>
+Utan att avvakta vidare upplysning gick
+Carlsson ner att söka det hemliga rummet, och mycket
+riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn
+med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt
+meningsbyte. Lyktan stod på golvet och kastade
+ett rampsken upp på de båda tronbestigarne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar!
+</p>
+<p>
+&mdash; Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så
+kommer vi genast!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men de står och väntar ju, alla människor,
+och med respekt till sägandes, kunde ju
+herrarne liksom raska undan lite!
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_129' name='page_129'></a>129</span></p>
+<p>
+&mdash; Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du!
+</p>
+<p>
+Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka,
+att pastorn var »rörd», avlägsnade sig och skyndade
+lugna sällskapet med den lämnade förklaringen, att
+pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara
+till reds.
+</p>
+<p>
+Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram
+över backen och åtföljd av två vinglande skuggor
+nalkas de dukade borden.
+</p>
+<p>
+Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre
+bordsändan och bruden kom fram med brödkorgen
+för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma
+väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och
+med en kniv knackande i köttbullsfatet, skrek han
+med ljudlig stämma:
+</p>
+<p>
+&mdash; Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!
+</p>
+<p>
+Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå
+var han var hemma, såg att han hade något lysande
+föremål i handen, och erinrande sig att han sista
+julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte
+han lyktan som en pokal i höjden och talade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira.
+</p>
+<p>
+Här stirrade han på Carlsson för att få några
+upplysningar om festens karaktär och ändamål, för
+han var redan fullständigt frånvarande, så att årstid,
+rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men
+Carlssons grinande ansikte gav ingen lösning på gåtan.
+Han stirrade ut i rymden för att upptäcka någon
+ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en
+vaggande föreställning om en jättestor julgran, och
+så var han på spåren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Denna ljusets glada fest, kastade han upp,
+då solen viker för kölden, och snön &mdash; han såg den
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_130' name='page_130'></a>130</span>
+vita bordduken som ett stort snöfält breda sig ut
+oändligt långt bort... &mdash; mina vänner, då första snön
+lägger sig som ett täckelse över höstens smuts...
+nej, jag tror ni skojar med mig...! Hlutt!
+</p>
+<p>
+Han vände sig bort och krökte ryggen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han
+vill gå och lägga sig! Var så goda och börja, mitt
+herrskap!
+</p>
+<p>
+Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade
+lös över faten, lämnande pastorn åt sitt öde.
+</p>
+<p>
+Han hade till nattkvarter fått sig anvisad
+professorns vindskammare, och för att visa, att han var
+nykter, avböjde han hotande med stryk alla anbud
+om hjälp. Och med lyktan vid knäna, hopfallen som
+om han letade nålar i det daggiga gräset, höll han
+kurs ner på ett fönster, där det lyste. Men i
+grindhålet fastnade han och gjorde så häftigt an
+grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mörkret
+slöt sig omkring honom som en säck och han sjönk
+ner på sina knän, men fönstret med ljuset lyste honom
+som en ledfyr och han trodde sig gå framåt med en
+obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor
+blevo våta vid varje steg och hans egna knäskålar
+värkte, som om de slogo mot stenar.
+</p>
+<p>
+Slutligen får han fatt i något mycket stort, runt
+och fuktigt; han trevar och sticker sig på något
+knappnålsbrev eller dylikt, får handen fatt i en årtull eller
+liknande, och i detsamma hör han bruset av vatten
+och känner att han blir våt. Uppryckt av fruktan att
+han gått i sjön, reser han sig mot masten och finner
+i en ljusning, att han står vid en dörrpost, kommer i
+en överhalning in i en farstu, känner ett trappsteg mot
+knäna, hör en piga som skriker: Jössus, svagdrickat!
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_131' name='page_131'></a>131</span>
+och driven av ett dunkelt ont samvete kryper han
+upp för trappan, stöter fingerknogarne mot en nyckel,
+får upp en dörr, som ger vika inåt, ramlar in i en
+kammare och ser en stor bäddad säng med plats för
+två; har nog styrka att dra upp täcket, kryper ner
+med stövlar och allt för att gömma sig, emedan man
+förföljde honom med skrik nerifrån, och så tyckte
+han att han dog eller slocknade eller drunknade och
+att människor ropade på svagdrickat! Men stundtals
+vaknade han till livet igen, tändes på, drogs upp ur
+sjön, levde och stod vid julbordet, och så blåstes
+han ut igen som ett ljus, slocknade, dog, sjönk och
+blev våt.
+</p>
+<p>
+Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och
+fuktades med öl och brännvin så starkt, att ingen
+mindes pastorn, och när man rivit i sig all mat, så
+att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i
+stugan att dansa.
+</p>
+<p>
+Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på
+kammaren, men Carlsson övertygade henne, att han
+helst ville vara i ro och att det var synd att genera
+honom. Och därvid blev det.
+</p>
+<p>
+Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant,
+när han märkte, att denne var överlistad, och befattade
+sig bara med sina egna nöjen, lämnande groll och agg
+åt glömska och rus.
+</p>
+<p>
+Dansen gick som en kvarn och spelman satt i
+spisen och gned; i öppna fönstren hängde svettiga
+ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute på backen sutto
+de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko
+och skämtade i halvskymningen och det svaga skenet
+av elden från köksspisen, som bröt ut genom rutorna,
+och ljusen inne i dansstugan.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_132' name='page_132'></a>132</span></p>
+<p>
+Men ute i ängar och backar vandrade par om
+par i det daggiga gräset under stjärnhimmelns svaga
+skimmer, för att vid hödoft och syresång släcka eldar,
+som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande
+och musikens vaggande tramp.
+</p>
+<p>
+Midnattens timmar dansade förbi och himlen
+började ljusna i öster; stjärnorna drogo sig in i skyn,
+och Karlavagnen stod med fimmelstången rätt upp
+i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes
+snattra i vassarna och den blanka viken speglade
+redan morgonrodnadens citronfärger, mellan de
+mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i
+vattnet och räcka ner till sjöbotten. Men det varade
+blott en stund; så drogo moln upp ifrån kusten och
+det blev natt igen.
+</p>
+<p>
+Då steg ett anskri från köket: glöggen! glöggen!
+Och i tågordning kommo karlarne med en kastrull,
+som flammade av brinnande brännvin och kastade
+blåa sken omkring sig, under det spelmannen spelade
+en marsch.
+</p>
+<p>
+&mdash; Opp till pastorn med första glaset! skrek
+Carlsson ännu med ett hopp om att kunna få kronan
+på verket, och förslaget antogs med hurrarop. Tåget
+satte sig i gång upp emot professorns, och med
+mer och mindre säkra steg äntrade man trappan.
+Nyckeln satt i kammardörren och man klampade in,
+icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg
+och slag. Därinne var tyst och vid det blåa darrande
+skenet från kastrullen såg man, att sängen stod orörd
+och var tom. En svart aning om något förfärligt
+bakslag grep Carlsson, men han gömde sin misstanke
+och upplöste ovissheten och gissningarne med den
+tillverkade förklaringen, att han nu mindes, hur
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_133' name='page_133'></a>133</span>
+pastorn sagt, att han ville ligga på höskullen för att
+slippa myggen. Och alldenstund man icke fick gå
+med eld till höet, förföll förslaget och tåget satte sig
+i gång tillbaka ner på backen, där offret anställdes.
+</p>
+<p>
+Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd,
+tog Rapp avsides och meddelade honom sina rysliga
+aningar. Oförmärkt smögo de båda medbrottslingarne
+upp för trappan till brudkammaren medförande
+strykstickor och en ljusstump.
+</p>
+<p>
+Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson
+alla sina hemskaste aningar överträffade.
+</p>
+<p>
+På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett
+lurvigt huvud som en våt hunds, med munnen
+vidöppen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson.
+Kunde jag tro, att den hålen skulle bära sig åt som
+ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och
+stövlarne har han på sig, den kältringen.
+</p>
+<p>
+Här voro goda råd dyra. Hur skulle man få dän
+den sjuke utan att behöva ta i honom, utan att folket
+fick veta om&#8217;et och utan att bruden framför allt märkte
+något?
+</p>
+<p>
+&mdash; Vi får ta ut&#8217;en genom fönstret! förklarade
+Rapp. Vi får ta&#8217;n med en talja och så släpa&#8217;n ner till
+sjön! Släck ljuset bara och så opp till logen efter
+grejor.
+</p>
+<p>
+Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur,
+varpå de båda hämnarne styrde en omväg upp till
+logen. Carlsson svärande och bannande, att fick de
+bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt.
+</p>
+<p>
+Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man
+slaktat kon, och sedan de tagit ner spirorna och
+fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_134' name='page_134'></a>134</span>
+bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns
+fönster. Rapp hämtade en stege, saxade spirorna
+och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen. Därpå
+splitsade han en stropp, fäste blocket och skar in
+taljan. Därpå kröp han in i kammaren, medan
+Carlson stod nedanför med en båtshake för att bära av.
+</p>
+<p>
+Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren,
+pustande och fnysande, såg Carlsson hans huvud
+sticka ut och sakta kommendera: hala!
+</p>
+<p>
+Carlsson halade och snart syntes en svart kropp
+ute på fönsterbrädet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hala styvt! kommenderade Rapp, och
+Carlsson höll an. Ut på saxen dinglade nu pastorns
+slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en
+hängds.
+</p>
+<p>
+&mdash; Fira! kommenderade Rapp igen. HÃ¥ll an
+bara!
+</p>
+<p>
+Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg
+som en hög i nässlorna, dock utan att ge ett ljud
+ifrån sig.
+</p>
+<p>
+I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick
+undan stegen och saxen och nu släpades pastorn
+ner till klappbryggan.
+</p>
+<p>
+Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu, din håle, skall du få bada!
+</p>
+<p>
+Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt
+av all i åratal utkastad fiskråk. Rapp tog i hällan,
+som han fästat omkring den sovandes liv, och vräkte
+honom i sjön.
+</p>
+<p>
+DÃ¥ vaknade pastorn och gav till ett skrik som en
+gris under slakt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_135' name='page_135'></a>135</span>
+folket lystrade oppe på backen och redan skyndade till.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson lade sig på knä och vältrade
+pastorn i gyttjan, gnodde in hans svarta kläder med
+händerna, så att varje spår av olyckan, som skett
+i brudsängen, var bortblandat.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad är det därnere? Vad är det? ropades
+uppifrån av de nerrusande karlarne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp
+och halade in den skrikande prästen.
+</p>
+<p>
+Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade
+den ädelmodige räddaren ur livsfara och gjorde den
+medlidsamme samaritanen, himlande sig och
+beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid
+tog till, när han skulle vara vek och trovärdig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kan ni tänka er, att jag kommer ner här
+som rakt av en händelse, och så hör jag något, som
+plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl;
+och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor.
+Å, Herre Je, sa jag ått båssman, jag tror det är
+sjölve pastor Nordström, som ligger där och klypper
+med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du,
+spring etter en tross! Och så sprang Rapp etter en
+tross. Men när vi feck stroppen om det tjocka på&#8217;n,
+så sätter han till att skrika, som om man ville gälla
+honom. Och se så han ser ut?
+</p>
+<p>
+Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och
+karlarne betraktade sin herde med leda blandad med
+outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom så
+fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår
+av två par åror och på den lades pastorn, lyftes
+upp på åtta starka axlar att bäras upp till logen,
+där han skulle klädas om.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_136' name='page_136'></a>136</span></p>
+<p>
+Spelman, som var alldeles full och trodde, att
+det var frågan om något spektakel, stötte till och
+drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla Smittens
+bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade
+sig till, och professorn, som återfunnit sin förlorade
+ungdom, satte sig i spetsen och sjöng, och Norman,
+som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada,
+hade letat fram klaveret.
+</p>
+<p>
+Men när de kommo upp på gården, rusade
+kvinnorna till, och när de fingo se pastorn i den
+sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och
+förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod
+sprang efter ett sängtäcke och kastade över eländet,
+i trots av Carlssons varningar, och så sattes på
+varmt vatten och låntes linne och gångkläder av
+professorn. Och då de kommo upp på logen, lades den
+sjuke, som han kallades &mdash; för ingen ville vara nog
+vanvördig att vidgå, att han var full &mdash; på torr halm.
+Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men
+jagades bort, och när han inte fick sin vilja fram,
+bad han att åtminstone få läsa något över den sjuke,
+för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men
+han fick inte alls befatta sig med prästen och ingen
+annan heller av karltroppen.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam
+denna gång, för att undanröja spåren av sin
+förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens
+styggelse i den smutsade brudsängen, erfor han ett
+ögonblicks svaghet, uttröttad av de sista dagarnes och
+nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det
+skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit
+till stånd. Han gick fram till fönstret och tittade ut
+över viken med en lång svårmodig blick. Molnen
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_137' name='page_137'></a>137</span>
+därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i
+vita flor över vattnet; solen gick upp och bröt in i
+brudkammaren, lyste på det bleka ansiktet och de
+urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de stretat
+emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor
+ner i pannan, den vita halsduken var svartfläckig,
+rocken hängde slapp. Solvärmen tycktes ge honom
+en fross-skakning, och farande med handen över
+pannan vände han sig om inåt rummet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men det är vådligt i alla fall! sade han
+till sig själv, röck upp sig ur sin slapphet och började
+riva kläderna ur sängen.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_138' name='page_138'></a>138</span>
+<h2>SJÄTTE KAPITLET.</h2>
+<h3>Ändrade förhållanden och ändrade<br />meningar; jordbruket går ner och<br />gruvdriften blomstrar.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga
+förnimmelser inverka på sig mer än han ville, utan
+han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta
+det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han
+vunnit genom duglighet och vetande, och att madam
+Flod tog honom till man, var lika mycken vinst för
+henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan
+bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre
+ivrig, säker som han gjorde sig om giftorätt och arv,
+alldenstund man kunde vänta barnet om ett par
+månader. Tanken på att göra sig till herre hade han
+övergivit, då han såg att det inte gick; utan i dess
+ställe lagade han sig till att göra storbonde. Drog
+en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt förskinn
+och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid
+chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste
+bladen, skrev och räknade mindre än förr, övervakade
+arbetet med pipa i munnen samt visade ett tynande
+deltagande för jordbruket.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst
+i bladen; och det är billigare att köpa sin säd!
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_139' name='page_139'></a>139</span></p>
+<p>
+&mdash; Han sa annat förr, menade Gusten, som höll
+noga reda på allt vad Carlsson sade och gjorde, men
+inskränkte sig till ett slött underkastande, utan att
+dock inträda som son åt inkräktaren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar
+Gud för var dag jag blir klokare! svarade Carlsson.
+</p>
+<p>
+Samtidigt började han besöka kyrkan om
+söndagarne, deltog i allmänna frågor och blev vald till
+kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare
+beröring med pastorn och fick uppleva den stora
+dagen att få säga du till honom. Det var en av hans
+äregirighets största drömmar och han tröttnade inte
+på ett helt år att tala om på gården vad han sade
+och vad Nordström svarade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, Nordström lella, sa jag, den här
+gången ska du låta mig råda! Och då sa Nordström:
+Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig, fastän
+du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han.
+</p>
+<p>
+Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland
+vilka brandsyn var den mest omtyckta. Det var att
+resa omkring på socknens bekostnad och dricka
+kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som
+dock ägde rum långt upp i land, hade sina förförelser
+och sina små efterslängar, som kändes ända ut i
+skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger
+om året kom baronen ut med jaktherrar och ångbåt,
+och då betaltes femtio kronor för jakträtten på ett par
+dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar,
+och man skildes från jägarne med den rotade
+meningen, att det var schangtilt folk.
+</p>
+<p>
+Carlsson kom sålunda upp och blev ett ljus på
+gården: en myndighet med högre förstånd om saker,
+som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_140' name='page_140'></a>140</span>
+punkt kvar, och som han kände stundtals: han var
+uppe från land och var ingen sjökarl.
+</p>
+<p>
+För att utplåna denna sista rangskillnad syntes
+han börja lägga sig mer ombord med sjösakerna och
+visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa och
+for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning,
+samt vågade på längre segelfärder.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jordbruket går ner och <i>vi</i> måste forcera fisket,
+svarade han hustrun, när hon med oro såg kreatur
+och åker falla i vanhävd.
+</p>
+<p>
+&mdash; Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och
+jorden för jordbrukaren! förkunnade han, numera
+oemotståndligt, sedan han av skolläraren på
+kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist».
+</p>
+<p>
+Visade sig någon brist i behållningen, så fick
+man hugga ved.
+</p>
+<p>
+&mdash; Skogen skall gallras, om den ska bli mogen!
+Så säger åtminstone den rationelle lanthushållaren;
+jag vet <i>inte</i>, jag.
+</p>
+<p>
+Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då
+de kunna veta det!
+</p>
+<p>
+Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara
+kreaturen. Och Rundqvist lade åkern i gräsvall och
+sov middag till frukost på dikesrenarne, sov middag
+till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna,
+när de inte mjölkade.
+</p>
+<p>
+Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och
+återknöt det gamla jägarförbundet med Norman.
+Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i rörelse, hade
+fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke
+vidare, och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin
+stilla gång.
+</p>
+<p>
+Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_141' name='page_141'></a>141</span>
+inträffade emellertid en händelse, som verkade likt
+en kastvind på Carlssons farkost, nyss utlupen med
+fulla segel. Hustrun kom nämligen ner med ett
+dödfött, alldeles för tidigt fött foster. Omständigheterna
+voro dessutom oroande och läkaren förklarade
+bestämt, att nu var det slut: inga barn mer!
+</p>
+<p>
+Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han
+endast till utsikt för framtiden att komma på
+undantag. Som gumman därtill var krasslig efter
+förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att
+inträda förr än drömt var. Gällde sålunda att väl
+begagna tiden, göra sig vän av den orätta mammon,
+samla i ladorna och tänka på morgondagen.
+</p>
+<p>
+Nu blev det nytt liv i Carlsson. Ã…kerbruket
+skulle i hast upphjälpas; varför, det angick ingen.
+Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny stuga;
+varför, det behövde han inte skriva någon på näsan;
+jägarvurmen måste i hast stävjas hos Norman, som
+än en gång lockades från sin vän; och Rundqvist
+fångades in och blåstes upp med ökade förmåner.
+Det plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder
+de kommunala bestyren fingo ligga nere.
+</p>
+<p>
+Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt
+inne hos sin gumma och läste ibland ett ord för
+henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken;
+talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare
+känslor, utan att rätt kunna förklara sig, vart han
+ville hän. Gumman tyckte om att ha sällskap och
+höra någon prata, så att hon satte värde på dessa
+små uppmärksamheter utan att vidare fästa något
+avseende på vad dessa dödsberedelser kunde innebära.
+</p>
+<p>
+En vinterafton, när viken låg, fjärdarne voro
+ofarbara och man varit instängd fjorton dagar, utan att
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_142' name='page_142'></a>142</span>
+kunna hälsa på en granne, utan att få ett brev eller
+en tidning; då ensamheten och snön låg tyngande över
+sinnena och den korta dagen endast tillät obetydligt
+med arbete, hade folket samlats i köket och Gusten
+med dem. Elden brann i spisen och pojkarne sutto
+och byggde på not; flickorna spunno och Rundqvist
+satt och slöjdade spadskaft. Snön hade fallit hela
+dagen och gick redan över fönsterrutorna, så att det
+såg ut som ett likrum inne i köket, och varje kvart
+måste en karl ut och skotta från dörren, så att man
+inte skulle snöa in och inte kunna komma till
+ladugården att mjölka och nattfodra.
+</p>
+<p>
+Nu var det Gustens tur att gå och skotta; med
+oljerocken och sydvästen över sin tröja och
+uttermössa lagade han sig att komma ut; bände upp
+farstudörren, mot vilken drivorna lagt sig och stod
+ute på backen i yran. Luften var svart, snöflingorna
+voro gråa som malar, stora som hönsfjädrar och
+singlade ner oupphörligt, oupphörligt, lade sig tyst
+på varandra, lätt först, tyngre sedan, packade sig
+och växte. Det gick redan upp på stuguväggen ett
+gott stycke och endast i fönsternas övre kant
+skimrade ljusen inifrån igenom. Gusten såg, att det lyste
+ifrån stugan, där han visste att modern och
+Carlsson voro inne. En hastigt påkommen nyfikenhet
+förledde honom att pilla ner den övre snön, så att han
+fick ett kikhål, och stigande upp på drivan kunde han
+titta in i rummet. Carlsson satt som vanligt framför
+chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig,
+ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut
+som ritningen på en riksbankssedel; med pennan
+lyftad i högsta hugg syntes han tala för gumman,
+som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_143' name='page_143'></a>143</span>
+till någon skrivning. Gusten satte örat till rutan,
+men han hörde bara ett mummel för dubbelfönsternas
+skull. Bra gärna ville han dock ha reda på vad som
+försiggick, ty han anade, att det rörde honom på
+det närmaste, och han hade lärt sig, att det var viktiga
+saker, som kunde avgöras, när man skrev på tryckt
+papper.
+</p>
+<p>
+Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig
+halmskorna och kröp upp för trappan, tills han kom
+upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på magen
+och med huvudet hängande ner mot dörren kunde
+han höra vad som talades inne i stugan hos modern.
+</p>
+<p>
+&mdash; Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton
+mellan kolportörens och kommunalmannens, livet är
+kort och döden <i>kan</i> komma över oss, innan vi veta
+det. Vi <i>måste</i> därför vara betänkta på att gå hädan,
+antingen det nu sker i dag eller i morgon, det är
+<i>alldeles</i> detsamma! Skriv därför nu så gott först
+som sist.
+</p>
+<p>
+Gumman tyckte inte om att höra så mycket om
+döden, men Carlsson hade nu i månader inte talat
+om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd
+att sätta mot det talet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är
+det inte mig, om jag dör i dag eller om tio år, och
+jag kan leva länge än.
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, jag har inte sagt att du <i>ska</i> dö, jag
+har bara sagt, att vi <i>kan</i> dö, och om det sker i dag
+eller i morgon eller om tio år, det är alldeles
+detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men det förstår jag inte, strävade
+gumman emot, som om döden ville komma och ta henne,
+det kan väl inte...
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_144' name='page_144'></a>144</span></p>
+<p>
+&mdash; Jo, men det är alldeles detsamma, när det
+ändå ska ske! Kanske det inte är så! Jag vet inte,
+jag! Skriv i alla fall!
+</p>
+<p>
+Det var som att lägga ett rep om halsen och
+dra till, när Carlsson kom med sitt: Jag vet inte, jag,
+och gumman kunde inte reda sig längre, utan gav
+efter.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, vart vill han komma nu? frågade hon
+uttröttad och uttråkad av det långa talet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande,
+ty sådan är människans första plikt; och
+därför ska du skriva.
+</p>
+<p>
+I detsamma öppnade Clara på köksdörren och
+frågade utåt efter Gusten, som icke ville röja sig
+och därför förblev tyst utan att dock kunna höra
+vad som följde inne i stugan.
+</p>
+<p>
+Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner,
+stannade utanför stugdörren och hörde de sista
+avgörande orden från Carlsson, vilka läto honom sluta
+till, att skrivningen var verkställd och ett testamente
+uppsatt.
+</p>
+<p>
+När han kom in i köket igen, såg folket, att
+det var något med honom. Han talade i förtäckta
+ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han
+hört skrika, om att det vore bättre att gå till sjös
+än sitta hemma och låta lusen äta sig, att lite vitt
+ibland fodret kunde ge kampar kurage, men också
+sätta döden på dem, om det blev för mycket.
+</p>
+<p>
+Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst
+människovänlig, underrättade sig om Gustens
+arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram timglaset och lät
+den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_145' name='page_145'></a>145</span>
+dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola
+vi dö! Tjo!»
+</p>
+<p>
+Gusten låg länge vaken om natten, och många
+mörka tankar och svarta planer korsade sig i hans
+huvud; men han var ingen stark själ, som kunde
+ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om
+tankar i handling, utan när han tänkt igenom en
+sak, lämnade han den såsom fullbordad.
+</p>
+<p>
+Efter att ha sovit några timmar och drömt om
+andra saker, var han lika glad igen och lät udda
+vara jämnt, litande på att med dag skulle komma
+råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera
+sådant.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+VÃ¥ren kom igen, svalorna reparerade sina bon
+och professorn kom tillbaka.
+</p>
+<p>
+Omkring hans stuga hade Carlsson under årens
+lopp röjt en trädgård, planterat syrener, till vilka
+han hämtat skott och ympar från prästgården,
+fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer.
+Det började därför se herrskapslikt ut på gården.
+Och ingen kunde neka, att utbördingen dragit in
+trevnad och välstånd med sig, att han fått kreatur
+och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och
+med priset på fisken hade han drivit upp i staden
+och inrättat sig med ångbåten, så att de långa
+tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras.
+</p>
+<p>
+Nu, när han slappade av och var trött samt
+hölls med bygget på sin stuga, så klagade man.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är!
+svarade Carlsson. Var och en för sig och Gud med
+oss alla!
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_146' name='page_146'></a>146</span></p>
+<p>
+Och han hade nu sin stuga under tak, började
+anlägga trädgård och plantera omkring den, väga
+och röja. Och han hade byggt sin stuga med en
+viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade
+bara två rum och kök nere, men den såg ändå
+ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man kunde
+inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i
+höjden och låtit takskägget springa långt ut över
+väggen; eller om det låg i att han sågat »krucifixer»
+i täckbrädena, eller om det var verandan, som han
+satt upp framför dörren med några trappsteg. Där
+var inga dyrbarheter, men det såg ändå litet
+villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret
+var svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro
+vitstrukna och verandan, ett lätt tak på fyra stolpar,
+var blåmålad. Och så hade han haft förstånd att välja
+plats, alldeles under bergroten och så att två gamla
+ekar råkade stå mitt framför, ungefär som början till
+en påtänkt allé eller park. Och när man satt på
+verandan, hade man deri vackraste utsikten: viken
+med vassarne, den långa gröna källängen och en
+sänka genom kalvhagen, så att man såg båtarne längst
+bort i sundet.
+</p>
+<p>
+Gusten gick och blängde på allt detta, önskade
+det ogjort och såg det an som på en geting, vilken
+hålls med att slå fast sitt näste under takstolarne
+och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt
+ägg och kanske blir kvar med sin avkomma. Men
+han hade inte kraft att ta dän honom, och därför
+blev han sittande.
+</p>
+<p>
+Gumman var krasslig och tyckte, att allt var
+bra som det gick, och i förkänslan av det rammel,
+som skulle uppstå, när hon gått all världens väg,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_147' name='page_147'></a>147</span>
+såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var
+han i alla fall, skulle ha ett tak över huvet och
+inte gå som en stackare. Hon förstod inte
+rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke
+var rätt tillgånget med bouppteckning, arvskiften och
+testamenten, men det fick bli sedan, bara hon slapp
+ifrån det, och någon gång skulle det bryta löst, om
+inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka
+på att gifta sig, och några sådana tankar torde någon
+ha satt i huvet på&#8217;n, för han var inte sig lik mer,
+utan gick och såg vurmig ut.
+</p>
+<p>
+En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson
+i sitt nya kök och murade på spisen, då Clara kom
+och ropade honom:
+</p>
+<p>
+&mdash; Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut
+med en tisk herre, som söker honom!
+</p>
+<p>
+Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna
+och gjorde sig i ordning ta emot, nyfiken vad det
+ovanliga besöket kunde gälla.
+</p>
+<p>
+Kommen ut på verandan stötte han på
+professorn, som medförde en herre i långt svart skägg och
+som såg skarp ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade
+professorn och visade med en gest på sitt sällskap.
+</p>
+<p>
+Carlsson borstade av en sittplats på verandans
+bänk och bjöd sitta.
+</p>
+<p>
+Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade
+på stående fot, om Rågholmen kunde få köpas.
+</p>
+<p>
+Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen
+var kanske tre tunnland stor med bergknallar, lite
+granskog och endast obetydligt fårbete.
+</p>
+<p>
+&mdash; Till industriellt ändamål, uppgav direktören
+och frågade, vad den kostade.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_148' name='page_148'></a>148</span></p>
+<p>
+Carlsson var villrådig och bad om betänketid,
+tills han kunde utlura, vad det var som gav holmen
+dess oväntade värde. Men det var icke direktörns
+mening, att han genast skulle få veta det, utan
+han upprepade än en gång sin fråga om vad holmen
+kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock
+ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns
+moltum!
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, den kan väl inte vara så dyr, menade
+Carlsson, men jag måste tala vid gumman och sonen
+först.
+</p>
+<p>
+Och så sprang han ner till stugan; blev borta
+en bra stund och kom igen.
+</p>
+<p>
+Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att
+komma fram med sin anhållan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde
+han slutligen fram.
+</p>
+<p>
+Nej, det ville inte direktören.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl
+inte det är för mycket, fick Carlsson fram med andan
+i halsen och svetten i pannan.
+</p>
+<p>
+Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram
+plånboken och lade fram tio stycken hundrakronor.
+</p>
+<p>
+&mdash; Här är ett så länge i hand och de fira
+kommer på höst. Är det rätt?
+</p>
+<p>
+Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld
+på sina översvallande känslor och svarade tämligen
+lugnt, att det var rätt, oaktat han bara menat fem
+hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man
+ner till gumman och sonen för att underteckna
+köpekontraktet och kvittera summan. Carlsson blinkade
+och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle
+hålla med, men de förstodo ingenting.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_149' name='page_149'></a>149</span></p>
+<p>
+Slutligen tog gumman på sig glasögonen och
+läste, efter att ha skrivit under.
+</p>
+<p>
+&mdash; Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men
+Carlsson sa ju hundra.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt,
+Anna Eva. Kanske jag inte sa tusen, Gusten? Här
+blinkade han alldeles rysligt, så att direktören såg det.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, nog <i>tyckte</i> jag han sa tusen! höll Gusten
+med så gott han kunde.
+</p>
+<p>
+Skrivningen var över och direktören förklarade
+nu, att han ämnade för sitt bolags räkning ta upp
+en fältspatgruva på Rågholmen.
+</p>
+<p>
+Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade
+nånsin tänkt på den skatten, utom Carlsson, som nog
+hade haft sina tankar ditåt, men saknat kapital, drog
+han till med.
+</p>
+<p>
+Direktören omtalade då, att fältspat var en röd
+stensort, som nyttjades på porslinsfabriker. Om åtta
+dar skulle förvaltarens hus, som redan var beställt
+på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle
+arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med
+trettio man skulle arbetet vara i gång.
+</p>
+<p>
+Och därmed reste han.
+</p>
+<p>
+Det hade kommit så hastigt över dem, detta
+guldregn, att de inte hade haft tid att uträkna alla
+följderna. Tusen kronor på bordet, fyra tusen i höst,
+för en värdelös kobbe; det var för mycket på en
+gång. Och därför sutto de hela aftonen i endräkt och
+spekulerade över vad som kunde falla på dem
+oberäknat. Naturligtvis finge man sälja fisk och andra
+produkter åt så många arbetare och förvaltarn, ved
+också, det var ingen fråga om det; och så kom direktören
+ut, kanske med familj, och ville bo där på
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_150' name='page_150'></a>150</span>
+sommarnöje; och då kunde man naturligtvis sätta upp
+hyran åt professorn, och Carlsson kunde kanske få
+hyra ut sin stuga åt någon och det skulle bli så bra
+alltsammans.
+</p>
+<p>
+Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och
+satt vid klaffen halva natten för att räkna.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson
+täta Dalaröbud, återkom med snickare och målare
+och höll små mottagningar på sin veranda, där han
+ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack
+konjak och rökte pipa, övervakande arbetet, som nu
+framskred med stark fart.
+</p>
+<p>
+Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända
+ut i köket, där också en Bolinderspis murades in;
+fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som lyste
+på långa håll, verandan ströks om och blev vit och
+rosenröd samt fick en blå och vitrandig
+bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård och trädgård
+sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med
+vita knoppar. Folket stod långa stunder och gapade
+på härligheten, men Gusten stod helst på avstånd
+bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan
+eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda.
+</p>
+<p>
+Det var en av Carlssons drömmar, drömda i
+riktigt klara nätter, att sitta som professorn på en
+veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett
+konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en
+pipa &mdash; cigarr hellre, men det var för starkt för
+honom ännu.
+</p>
+<p>
+Och han satt där en morgonkvist åtta dagar
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_151' name='page_151'></a>151</span>
+senare och hörde en ångbåt blåsa i sundet utanför
+RÃ¥gholmen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu kommer de, tänkte han, och som patron
+på stället ville han vara schangtil och ta emot dem.
+</p>
+<p>
+Därför gick han ner i stugan och klädde sig,
+skickade efter Rundqvist och Norman, att de skulle
+komma och följa honom till Rågholmen och ta emot
+de främmande herrarne.
+</p>
+<p>
+Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och
+Carlsson satt till rors. Pojkarne fingo då och då en
+påminnelse om att ro i takt, så att man kom fram
+som folk.
+</p>
+<p>
+När de krökt om sista udden och sundet
+öppnade sig, på ena sidan begränsat av Storön och på
+den andra av RÃ¥gholmen, tedde sig en praktfull
+anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt,
+prydd med flaggor och signaler, och mellan båten och
+land gingo små jollar med matroser i blåa och vita
+tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd
+av den blottade fältspaten, stod en klunga herrar och
+ett stycke ifrån dem en musikkår, vars
+mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta
+granarna.
+</p>
+<p>
+Våra roddare från Hemsö undrade, vad man
+kunde skaffa däruppe, och rodde i skjul för klippan
+för att kunna komma så nära som möjligt och se
+och höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder
+samlingsplatsen, hördes ett susande i luften som om
+tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som om det
+kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om
+hela holmen spruckit.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad hålen! var allt vad Carlsson hann säga,
+ty i nästa ögonblick kom ett stenregn plumsande
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_152' name='page_152'></a>152</span>
+omkring båten, efterföljt av ett grusregn och så ett
+hagel av småsten.
+</p>
+<p>
+Och så talade en röst uppe på berget; talade
+om storslöjd och näringar, ackumulerat arbete och
+så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo.
+</p>
+<p>
+Rundqvist trodde, att det var en predikant, och
+tog mössan i hand, men Carlsson förstod, att det
+var direktionen, som talade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha
+mycket sten här framför oss, och jag slutar mitt tal
+med att önska, det de alla må varda bröd!
+</p>
+<p>
+&mdash; Bravo!
+</p>
+<p>
+Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne
+kommo nertågande till stranden, alla bärande små
+stenbitar i handen, som de fingrade på under skratt
+och stoj.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad gör ni där med båten! skrek en herre
+i flottans uniform åt Hemsöarne, som vilade på
+Ã¥rorna.
+</p>
+<p>
+De visste inte, vad de skulle svara, men hade
+inte trott, att det var farligt att titta på ståten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hm! Det är patron Carlsson själv ju!
+upplyste direktör Diethoff, som kommit fram. Det är ju
+vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät
+frukost med oss nu!
+</p>
+<p>
+Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades
+snart om att bjudningen var allvar, och snart satt
+han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord, som
+han aldrig sett maken till. Han hade krusat först,
+men herrarne voro så ofantligt gemena och tilläto
+icke, att han tog av sig förskinnet en gång. Men
+Rundqvist och Norman fick äta i förn med
+manskapet.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_153' name='page_153'></a>153</span></p>
+<p>
+Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset
+härligare. Mat som han inte visste namn på och som
+smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen
+alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas
+stodo framför hans och alla de andra herrarnes
+platser; och det dracks viner som var som att lukta på
+ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i
+näsan, som kittlade i benen och som narrade en att
+skratta. Och under allt detta blåste musiken så
+ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en ville
+gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt
+gjorde det så gott i hela kroppen så en ville dö.
+</p>
+<p>
+Och när allt var till ända, talade direktören för
+värden på stället, berömde honom för att han hedrade
+sitt stånd och icke övergav modernäringen för en
+osäker vinning på andra områden, där nöden gick
+arm i arm med lyxen. Och så skålade de med honom.
+Carlsson visste inte, när han skulle skratta eller vara
+allvarsam, men han såg herrarne skratta, när han
+tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då
+skrattade han med.
+</p>
+<p>
+Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer
+och man reste sig från bordet. Carlsson, ädel som
+en lycklig, gick fram i förn för att se efter om
+pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och
+bad honom stiga in i hytten ett ögonblick.
+</p>
+<p>
+Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom
+ett förslag, att han, för att konsolidera sin
+ställning och kunna uppträda vid förefallande behov med
+mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle
+teckna sig för några aktier.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si det förstår jag mig inte på, menade
+Carlsson, som hade litet lukt på affärskutymer och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_154' name='page_154'></a>154</span>
+visste, att man aldrig skulle avsluta några köp efter
+att ha druckit.
+</p>
+<p>
+Men direktören släppte honom icke och efter en
+halv timme hade Carlsson fyrtio aktier à hundra
+kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt uttryckligt
+löfte på att bli revisorssuppleant. &mdash; Carlsson bad
+honom skriva upp ordet! &mdash; Inbetalningarne talades
+inte om; de skulle gå »pö om pö» och à konto.
+</p>
+<p>
+Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och
+bilinervatten, så att klockan blev sex, när Carlsson
+skulle i båt.
+</p>
+<p>
+Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han
+ej förstod, utan tryckte han alla matrosernas händer,
+som stodo vid trappan och bad dem hälsa på, när
+de kommo i land.
+</p>
+<p>
+Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande
+kuponger lät han ro sig hem, sittande vid roret
+med en regalia i mun och en korg punsch mellan
+knäna.
+</p>
+<p>
+När han kom hem, svällde han av salighet, bjöd
+på punsch ända ut i köket, visade aktiebreven, som
+sågo ut likt jättestora riksbankssedlar; ville bjuda
+ner professorn och bemötte de andras invändningar
+däremot med att han var revisorssuppleant och kunde
+vara lika så god som en tisk musikant, som inte
+var någon lärd och inte heller därför någon riktig
+professor. Han hade bålstora planer; ville grunda
+ett enda stort strömmingssalteribolag för skärgården,
+inkalla tunnbindare från England, befrakta fartyg
+med salt direkt från Spanien! I samma andedrag
+talade han om modernäringen, dess representanter
+och framtid, uttryckte sina farhågor och
+förhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_155' name='page_155'></a>155</span>
+tobaksmoln och glada hägringar om Hemsös lysande
+framtid.
+</p>
+<p>
+Carlsson var uppe på tinnarna och han fick
+svindelanfall. Modernäringen blev satt i bakgrunden,
+och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han gjorde
+bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda
+och drack konjak med bilinervatten, under det
+arbetarne åsågos knacka stenar för att få ut kvartsådrorna,
+som utgjorde det svåraste hindret för hela bergets
+utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren
+var en för detta gruvbas, som hade nog förstånd att
+stå väl med aktieägaren och revisorssuppleanten och
+som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge affären
+skulle kunna gå.
+</p>
+<p>
+Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt
+lilla inflytande på Hemsöbornas fysiska och moraliska
+välbefinnande, och närvaron av trettio ogifta arbetare
+började visa sina verkningar.
+</p>
+<p>
+Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela
+dagen från berget; ångbåtar visslade i sundet; jakter
+kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk i
+land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården;
+slogo lovar kring brunnen och ladugården; falkade
+efter flickorna; ställde till dansar; söpo med pojkarne
+och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna
+och om dagarne var det ingen ordning med dem;
+sovo på ängarne, stodo och nickade framför spisen.
+Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle
+kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den
+herrn på brännvin, så måste det alltid finnas konjak
+i huset. Men man fick sälja fisk och smör, och pengar
+strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom
+oftare på bordet än förr.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_156' name='page_156'></a>156</span></p>
+<p>
+Carlsson började bli fet och gick i ett litet
+halvrus dagen om, dock utan att bli överlastad, och
+sommaren förflöt som en enda lång fest för honom, som
+delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och
+naturförsköningar hemma kring knutarne.
+</p>
+<p>
+Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn
+i åtta dagar och kom hem en tidig morgonstund, då
+han mottogs av gumman med den oroande
+underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på
+Rågholmen. Där hade nämligen varit tyst i fyra dygn;
+inte ett skott var lossat och inga ångbåtsvisslor hade
+hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med
+tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan.
+Förvaltaren hade icke heller varit synlig, och arbetarne
+hade upphört att dra kring ön om kvällarne. Det
+måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta,
+lät Carlsson spänna för, som han kallade det, när
+han skulle låta ro sig till gruvan. Ekan hade han
+låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett mera
+patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade
+han skaffat sig en talja av en gammal gardinkordong,
+så att han kunde sitta rak och styra, varförutom
+han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd,
+så att det såg ståtligt ut, när han kom farande.
+</p>
+<p>
+Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet
+och ängslan, och när de kommo i höjd av Rågholmen,
+förvånades de över den ödslighet, som där rådde.
+</p>
+<p>
+Där var tyst som i graven och ingen människa
+syntes till. De stego i land och klättrade bland
+stenflisen upp till gruvan. Förvaltarens stuga var borta;
+alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen,
+som skjulet kallades, stod på sin plats, men utrymd
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_157' name='page_157'></a>157</span>
+och spolierad, så att allt som löst varit var borttaget:
+dörrar, fönster, bänkar, lavar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät
+spänna för igen, men denna gång till Dalarö, där
+han måste ha brev liggande på posten.
+</p>
+<p>
+Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från
+direktören, som förkunnade, att bolaget upphört med
+sin verksamhet i anseende till råvarans otjänlighet.
+Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen
+kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och
+underlåtit inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer
+mera mellan bolaget och merbemälte Carlsson och
+konsorter.
+</p>
+<p>
+&mdash; Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson.
+Nå, man får vara nöjd.
+</p>
+<p>
+Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från
+land, ruskade han på sig och var lika torr igen, och
+än torrare kände han sig, då han läste i ett
+postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om
+de hade lust att bortföra den.
+</p>
+<p>
+Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den
+färden, berövad en massa pengar och sin ärofulla titel.
+Gusten ville lägga lök på laxen och riva upp i
+saken, men Carlsson strök över alltsammans med en
+gest:
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, det var visst värt att tala om. Det var
+då rakt inte något att tala om.
+</p>
+<p>
+Men dagen efter var han i full verksamhet med
+sina tre man och stora »landjan» att hämta bräder
+och tegel från Rågholmen. Och innan man visste
+ordet av, hade han rest sig en sommarhydda på ett
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_158' name='page_158'></a>158</span>
+rum och kök nere vid sundet på en plats, som ingen
+tänkt på, men varifrån man hade utsikt både över
+byn och fjärden.
+</p>
+<p>
+Sommaren var förbi och dess luftiga dröm.
+Vintern stundade, och luften blev tyngre, drömmarne
+mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende,
+ljusare för somliga, mera hotande för andra.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_159' name='page_159'></a>159</span>
+<h2>SJUNDE KAPITLET.</h2>
+<h3>Carlssons sanndrömmar; chiffonjén bevakas,<br />men utredningsmannen kommer<br />och stryker streck över alltsammans.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit
+fullt vad man plägar kalla lyckligt. Gumman var
+till åren, om icke lastgammal, och Carlsson stod i
+begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina
+nu ingångna fyrtio år hade han mest släpat för
+brödet och framkomsten, och den flickan han ville
+ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme
+och såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet
+pocka, kanske starkare än annars, emedan han icke
+haft så strängt arbete sista året, och kanske även
+därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde.
+Hans tankar började därför att spela, när han satt
+i köksvärmen, och hans ögon vande sig att följa
+Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan.
+Blicken stannade småningom, slog sig ner och vilade,
+gjorde små utflykter hit och dit, flög bort, kom igen.
+Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och vart han
+gick såg han henne. Men det var en annan, som
+också såg, men ej på Clara, utan på ögonen, som
+följde henne, och ju mer hon såg, dess mer trodde
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_160' name='page_160'></a>160</span>
+hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes
+öga, som värkte och rann.
+</p>
+<p>
+Det var några dagar före julafton. Mörkret hade
+fallit, men månen hade kommit upp och lyste klar
+över snöhöljda granar, över den blanka viken och
+den vita marken. En snål nordanvind drog fram
+och sopade torrsnö för sig. Men inne i köket stod
+Clara och eldade bakugnen, medan Lotten arbetade
+i degtråget.
+</p>
+<p>
+Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann
+som en katt i värmen; hans ögon voro ute på spel
+och de gassade sig och gonade sig, när de
+stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur
+linnet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska du mjölka först, innan vi sopar opp?
+frågade Lotten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig
+en fårskinnskofta, sedan hon lagt undan raka och
+viska.
+</p>
+<p>
+Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när
+hon gått ut, steg Carlsson upp och gick efter.
+</p>
+<p>
+Om en stund kom gumman ifrån stugan och
+frågade efter Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte
+Lotten.
+</p>
+<p>
+Utan att vänta på närmare besked, tog gumman
+en lykta och gick också ut.
+</p>
+<p>
+Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända
+om och ta på sig något, efter som det bara var
+ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne
+och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom
+raskt nog upp till lagården, gick strax in i fjöset,
+där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_161' name='page_161'></a>161</span>
+och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det
+svaga månskenet, som föll in genom spindelvävar och
+höboss på rutorna, såg hon korna vända sina
+huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret
+grönt lysande ögon. Pallen stod där och stävan också.
+Men det var inte det hon ville se, det var något annat,
+något hon för all världen aldrig ville ha sett; något
+som lockade henne som en halshuggning och som
+skrämde livet ur henne.
+</p>
+<p>
+Så gick hon då över ströhögarne fram genom
+fähuset och kom in till fåren. Där var mörkt och
+tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu.
+Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej,
+det var inte det hon ville se. SÃ¥ gick hon vidare
+och kom in till hönsen, som krupit upp på pinnarne
+och småskrockade, som om de nyss blivit väckta.
+</p>
+<p>
+Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i
+månskenet igen. Två par skodon, ett mindre och ett
+större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de
+voro blåa i skuggorna, och de ledde bort till
+hagledet, som var avlyftat. Hon följde efter, som om
+hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter
+marken som en stolpketting, vid vilken hon var
+angjord och som nu hivades från ett osynligt ställe
+inne i hagen.
+</p>
+<p>
+Och det drog och drog, drog henne in i samma
+hage, förbi samma stätta, under samma hasselbuskar,
+där hon en annan gång, en ryslig gång, hade
+upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas.
+Nu stodo hasslarne nakna och buro bara de
+nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och
+ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_162' name='page_162'></a>162</span>
+för vinden, men så tunna, att man kunde se
+stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem.
+</p>
+<p>
+Och mera ketting, mera ketting stacks ut;
+slingrade in under granarne, som lossade sin snö över
+hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem,
+rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner
+på hals och rygg och kylde och vätte.
+</p>
+<p>
+Allt längre och längre bar det av inåt skogen,
+där tjädern flög upp från sin nattkvist och skrämde
+henne, ut över kärr, där tuvorna gungade &mdash; över
+gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över.
+</p>
+<p>
+Två och två gingo spåren, de ena små, de andra
+stora, sida vid sida, ibland trampande i varandra,
+om varandra, som om de dansat; över stubbåker,
+där snön blåst av, över stenrös och diken,
+gärdselhögar och vindfällen.
+</p>
+<p>
+Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon
+frös om huvudet och var valhänt, stack de magra,
+röda händerna under kjolen och blåste i dem
+emellanåt. Hon ville vända om, men det var för
+sent och hon kunde ha lika långt tillbaka som att
+gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en
+aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde
+som de frusit i nordanvinden; och så kom hon
+till en stätta. Månskenet föll klart och skarpt, så
+att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon
+märkte intrycket av Claras kjol, av koftan med
+fårskinnsbrämet. Det var här således! Här! Hon
+darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is, brann
+som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon
+satte sig utmattad ner på stättan, grät, skrek,
+lugnade plötsligt av, steg upp och gick över. På andra
+sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_163' name='page_163'></a>163</span>
+ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården.
+Vinden blåste skarpt och kändes gå mitt igenom ryggen,
+slet i hårtestarne och isade näsborrarne;
+halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande
+skivan, hörde den torkade vassen susa om öronen,
+knäckas under fötterna, och hon slog ikull på en
+infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om
+döden varit efter henne och bränt henne i ryggen,
+nådde andra stranden, men gick mitt igenom isen,
+som av det utfallande vattnet lagt sig som fönsterrutor
+på dybotten och som klingande och krasande brusto
+under hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt
+benen, men hon vågade inte skrika för att inte
+någon skulle komma och fråga henne var hon varit.
+Hostande som bröstet ville spräckas, släpade hon sig
+upp ur vaken, smög sig uppför backen, gick rätt in
+i stugan till sängen, lade sig ner och bad Lotten göra
+eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där
+blev hon liggande.
+</p>
+<p>
+Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och
+fårfällar över sig, elda upp med långved, men frös
+ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt
+ute i köket.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du sjuk, mor? frågade han med sitt
+vanliga lugn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu är jag där, svarte gumman pustande, och
+jag går aldrig igenom. Stäng dörrn och gå i
+chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på hyllan,
+du vet!
+</p>
+<p>
+Gusten blev nedslagen och lydde.
+</p>
+<p>
+&mdash; Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster
+hand och ta det stora pappersbrevet... Så där...
+Lägg det på elden.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_164' name='page_164'></a>164</span></p>
+<p>
+Gusten lydde, och snart flammade det på härden,
+knorrade sig och kolade sig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån!
+Stoppa nyckeln på dig! Sitt nu här och hör på
+mig, för i morgon kan jag inte tala mer.
+</p>
+<p>
+Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde
+han det var allvaret.
+</p>
+<p>
+&mdash; När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars
+peschaft, det har du själv, och så sätter du sigill för
+alla nyckelhålen, tills rättens herrar kommer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och Carlsson? frågade sonen tvekande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Den blir på undantaget; det lär väl ingen
+kunna ta ifrån &#8217;en; men inget mer; och kan du lösa
+ut honom, så gör det! Gud vare med dig, Gusten;
+du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men
+du hade väl dina skäl. Och nu, sir du, när jag reser,
+så ska du vara förståndig. Ingen stoftkista med
+silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de
+har betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor;
+men klockor vill ja ha, och vill pastorn säga några
+ord, så må han det, och du kan ge honom far dins
+sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun;
+och sen, Gusten, ska du se dig om att få gifta dig;
+ta en flicka du tycker om och håll dig till henne,
+men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör
+det också ingenting ont; men ta inte opp någon
+nerifrån; de bara äter dig som lus; och lika barn leka
+bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se
+åt få somna.
+</p>
+<p>
+Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk,
+men förtröstansfull.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort,
+så ska vi skicka efter doktorn.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_165' name='page_165'></a>165</span></p>
+<p>
+&mdash; Det behövs inte, svarte gumman och vände
+sig åt väggen.
+</p>
+<p>
+Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän
+igen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte
+var det värt att bli ond för ingenting! Vill du, att jag
+ska läsa ur boken för dig?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det behövs inte! var allt vad gumman svarade.
+Carlsson, som märkte, att här inte var något
+mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat
+arbete, tog saken, som den var, och satte sig på
+pinnsoffan att vänta. Som affärerna voro klara och
+gumman inte hade lust eller kraft att meddela sig,
+så var ingenting att tillägga; och vad som rörde
+Gusten och honom, det skulle nog bli bra med sen.
+Att hämta en läkare tänkte ingen på, ty folket var
+vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse
+med land avbruten.
+</p>
+<p>
+I två dygn bevakade de kammaren och varandra,
+och när den ena somnade in på en stol eller soffan,
+tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart
+någon rörde på sig, spratt den andra upp.
+</p>
+<p>
+På julaftonsmorgon var madam Carlsson död.
+</p>
+<p>
+Det var för Gusten som om navelsträngen först
+då blivit avklippt; som om han blivit lössliten från
+moderslivet och blivit en självständig man. Sedan han
+lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under
+hakan på henne, så att munnen inte skulle falla ner,
+tände han i Carlssons närvaro på ett ljus, tog fram
+petschaftet och lack och förseglade chiffonjén.
+</p>
+<p>
+De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick
+fram och ställde sig för chiffonjén med ryggen.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_166' name='page_166'></a>166</span></p>
+<p>
+&mdash; Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade
+han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, utan
+jag är bonn på Hemsö, och du är undantagsman.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson.
+</p>
+<p>
+Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp
+hanen, så knallhatten syntes, trummade på kolven
+och röt för första gången i sitt liv:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ut! Annars knäpper jag dig!
+</p>
+<p>
+&mdash; Hotar du?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som
+tycktes ha haft samkväm med rättskarlar på sistone.
+</p>
+<p>
+Det var besked och det förstod Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han
+och gick ut i köket.
+</p>
+<p>
+Julafton var dyster detta år. Lik i huset och
+inte någon möjlighet att få bud efter kista eller
+svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar och
+fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön
+var omöjligt, ty vattnet var en enda issörja, i vilken
+man varken kunde ro eller åka eller gå.
+</p>
+<p>
+Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla
+sig, gingo om varandra, sutto till bords tillsammans
+utan att byta ett ord. Huset var i oordning; ingen
+satte arbetet i gång och alla litade på varandra så
+att det mesta blev ogjort.
+</p>
+<p>
+Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen.
+Att komma till kyrkan var lika omöjligt som att
+komma någon annan stans; och Carlsson läste därför
+en predikan i köket. Man kände, att man hade lik
+i huset, och någon julglädje kom ej till stånd. Maten
+var slarvigt lagad, ingenting färdigt i tid och alla
+voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_167' name='page_167'></a>167</span>
+inne, och som den gamla stod lik i stugan, vistades
+alla i köket. Där var alltså som en inkvartering, och
+när man inte åt eller drack, så sov man, en på en
+soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller
+dragklaveret föll ingen in.
+</p>
+<p>
+Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig;
+men nu förlorar Floden tålamodet. Inseende att
+dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som liket börjat
+förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon
+och snickrade en kista, som sedan ströks gul; och
+med vad som kunde finnas i huset sveptes den döda.
+Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret icke
+visade tecken till bättring och det var utsikt att få
+vänta i fjorton dagar, måste man till vad pris som
+helst söka skaffa liket upp till kyrkan för att få det
+i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan i sjön
+och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med
+kälkar, isbillar, yxor och rep. Och tidigt om
+sjättedagen gåvo de sig i väg på den livsfarliga färden.
+Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man;
+så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få
+båten opp på kälkarne, och när det var väl gjort,
+fick man ta i och dra; värst var det i issörjan, där
+årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten
+kom fram mer än några tum i sänder; ibland föredrog
+man att gå framför och hugga ränna med isbillar
+och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom
+utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig
+igenom den tunna skorpan.
+</p>
+<p>
+Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig
+tid att äta eller dricka och sista fjärden återstod
+att tillryggalägga. Så långt de kunde se, öppnade
+sig ett enda stort snöfält, här och där med små
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_168' name='page_168'></a>168</span>
+runda höjningar, som voro nedsnöade kobbar; himlen
+var blåsvart i ostkanten och bådade snö; kråkorna
+kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att
+söka nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle
+det lika sig till töväder, och skälarne hördes böla
+ute till sjös. Fjärden låg öppen för havet i östra
+sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt
+föreföll ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt
+havsbanden, men som de icke hört något från land
+på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro släckta,
+men det togo de för alldeles givet mellan jul och
+nyår.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson,
+som mest varit tyst.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot
+kälken, men vi ska ta i land på Måskläppan och ha
+en bit mat i oss.
+</p>
+<p>
+Och därmed styrde man kosan på den kobbe,
+som låg mitt i fjärden.
+</p>
+<p>
+Den låg emellertid längre bort än man trott
+och den förändrade utseende, ju närmare man kom,
+men slutligen hade man den på en kabellängd.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vak förut! skrek Norman, som hade utkik,
+håll av åt vänster!
+</p>
+<p>
+Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster
+ändå, och slutligen hade man gått runt kobben. Den
+hade av sista solvärmen eller av varma
+bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från
+alla sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll,
+goda råd voro dyra och Floden, som tagit allt
+befäl över manövern, uppkastade genast en
+angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut
+i vaken och i samma ögonblick alla man kasta sig
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_169' name='page_169'></a>169</span>
+i och sätta ut årorna. Och så blev beslutat, så
+gjordes.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt
+fart, släppte kälken föröver, vickade till och kistan
+kom i sjön.
+</p>
+<p>
+I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson,
+som voro akterom, att hoppa i båt, medan Norman
+och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående
+på iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med
+vatten och sjönk, innan någon fick besinning att
+tänka på annat än sig själv.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu få vi gå till prästgården genast! befallde
+Floden, som i dag var mera handlingskraftig än
+tankeduglig.
+</p>
+<p>
+Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens
+fråga, om han tyckte det var bättre att stå kvar
+på isen hela natten, hade han intet att invända, helst
+han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute.
+</p>
+<p>
+Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid
+i land, skreko och hojtade åt kamraterna att komma
+efter, men Floden svarade endast med att vifta med
+handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där
+prästgården låg.
+</p>
+<p>
+Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta;
+Gusten med isbillen först för att pröva om det bar;
+Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig i
+lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru
+fått och vilket man nog skulle kasta på honom.
+</p>
+<p>
+När de gått en halvtimma, stannade Gusten och
+pustade; därpå tittade han sig omkring på kobbar
+och stränder för att se, var han befann sig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_170' name='page_170'></a>170</span>
+han; det var inte Måskläppan, för den ligger där;
+och han pekade åt ost. Och där ha vi Gillöga tall.
+</p>
+<p>
+På en långsträckt ö inåt land pekade han ut
+en tall, som var lämnad ensam uppe på en uthuggen
+skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med
+sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke
+eller landkänning.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och där ha vi Trälskär.
+</p>
+<p>
+Han talade för sig själv och skakade på huvudet.
+</p>
+<p>
+Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i
+skären och hade haft obegränsat förtroende till
+Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha tagit
+sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera
+söderut.
+</p>
+<p>
+Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste
+ännu något litet, så att de kunde hålla landkänningen;
+de talade inte ett ord, men Carlsson höll sig tätt i
+spåren efter sin vägvisare.
+</p>
+<p>
+Plötsligen stannade denne och lyssnade.
+Carlssons ovana öra hörde ingenting, men Gustens tycktes
+vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan, där en
+molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som
+insvepte synranden, hade stigit upp.
+</p>
+<p>
+De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde
+uppfatta ett sakta brus och ett dunkande, som
+nalkades.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad är det? frågade han och kröp intill
+Gusten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme
+ha vi ostvinden här med snötjocka, och vill det sig
+riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete hålen hur
+det går med oss. Raska på nu bara!
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_171' name='page_171'></a>171</span></p>
+<p>
+Han satte till att småspringa och Carlsson efter;
+snön susade om fötterna och dånet tycktes följa.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu är det slut med oss! skrek Gusten och
+stannade, pekande på ett ljus, som blixtrade fram
+bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön
+går öppen!
+</p>
+<p>
+Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att
+det var på tok, när Gusten var rädd.
+</p>
+<p>
+Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på
+ett stenkasts håll kunde se snöväggen komma
+framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro
+de omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var
+svart som sot. Det blev alldeles mörkt kring dem
+och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt och
+suddigt som en vädersol antytt vägen för dem,
+slocknade slutligen.
+</p>
+<p>
+Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde
+så gott han kunde; men han var fetlagd och kunde
+icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad Gusten
+sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig,
+utan sprang, sprang för livet. Carlsson tog honom
+i rockskörtet, tiggde och bad, att han ej skulle
+löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar,
+besvor honom vid salighet och pina, men
+ingenting halp.
+</p>
+<p>
+&mdash; Var och en för sig och Gud med oss!
+svarade Gusten och bad Carlsson hålla sig ett par steg
+efter, annars skulle isen brista.
+</p>
+<p>
+Det tycktes den också göra, ty bakom dem
+brakade det allt mer och mer, vad värre var, bruset
+nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång
+mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne
+och trutarne skriade efter oväntat byte.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_172' name='page_172'></a>172</span></p>
+<p>
+Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan
+honom och Gusten ökades och slutligen befann han
+sig ensam springande i mörkret. Han stannade då
+tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet
+svar. Det var ensamheten, mörkret, kölden, vattnet,
+som kom med döden.
+</p>
+<p>
+Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart
+under fötterna, sprang så att han såg, huru
+snöflingorna gingo baklänges, fastän de hade samma
+riktning som han, och så ropade han igen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Följ med vind, så kommer han väst på land!
+hördes en flyende röst inifrån mörkret, och så blev
+det tyst igen.
+</p>
+<p>
+Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att
+springa, utan modlös lät han farten sakta och gick,
+steg för steg, utan att kunna förmå sig göra
+motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig,
+dånande; frustande, suckande, som om den enkom
+varit ute på nattligt rovtåg.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan
+åtta om aftonen och legat och läst Stiftstidningen,
+varefter han somnat in mycket tungt. Men vid
+elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan
+och hörde henne kalla.
+</p>
+<p>
+&mdash; Erik! Erik! hörde han i sömnen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade
+han halvvaken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Lugn! Tror du inte jag är lugn!
+</p>
+<p>
+Fruktande några långrandiga förklaringar,
+skyndade pastorn sig att bedyra, det han var övertygad
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_173' name='page_173'></a>173</span>
+om lugnet, repade eld på en tändsticka och frågade
+vad som stod på.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är någon som ropar i trädgårn! Hör
+du inte!
+</p>
+<p>
+Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för
+att höra bättre.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, min själ gör det så! Vem... kan det
+vara?
+</p>
+<p>
+&mdash; GÃ¥ och se efter, vet jag! svarade frun och
+gav gubben en ny påstötning.
+</p>
+<p>
+Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt
+fötterna i sina bottforer, tog ner bössan från väggen
+och satte på en knallhatt; skakade ner fängkrutet
+och gick ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hej, vem där! ropade han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Flod! svarade en dov stämma bakom
+syrenhäcken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad fan står nu på, att du kommer så här
+dags! Ligger gumman i själtåget?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna
+stämma. Vi ha förlorat henne!
+</p>
+<p>
+&mdash; Har ni förlorat henne?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, på sjön ha vi förlorat henne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men kom in då för all världen och stå inte
+här i kylan!
+</p>
+<p>
+Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst
+ägg, enär han varken ätit eller druckit på hela dagen
+och dessutom haft det hundgörat att springa kapp
+med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått
+redogörelsen för förloppet, gick han in till sin gumma,
+och efter en liten storm på några minuter fick han
+nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde
+sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_174' name='page_174'></a>174</span>
+stora köksbordet, medan pastorn tog fram brännvin,
+istersmör, pressylta och bröd och satte för den
+uthungrade.
+</p>
+<p>
+Därpå rådslogs om vad som kunde göras för
+de strandsatta. Att gå ut i natten och båda upp
+folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar
+i strand var farligt, emedan det kunde vilseleda
+fartyg, om skenet verkligen förmådde genomtränga
+tjockan.
+</p>
+<p>
+Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med,
+men värre såg det ut för Carlsson. Gusten trodde
+sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att
+Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut»,
+menade han, »som om han fått för sina gärningar».
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, Gusten, invände pastor Nordström,
+jag tycker ni ha varit orättfärdiga mot Carlsson, och
+jag vet inte, vad du menar med hans gärningar. Hur
+såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat
+upp hemmanet åt dig? Har han inte skaffat
+dig sommargäster och byggt dig en ny stuga? Och
+att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha&#8217;n;
+att han bad henne göra testamente, det var ju inte
+ont i att försöka, men att hon gjorde det kunde vara
+mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp
+karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra,
+men inte kunde! Va? &mdash; Vill du kanske inte att jag
+skall fria åt dig hos änkan i Åvassa med sina åtta
+tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte
+vara sträng, och ser du: det finns flera synpunkter
+på mänskorna än din!
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaja, men han tog i alla fall livet av mor,
+och det glömmer jag inte på länge.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å strunt, det har du glömt, när du krupit
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_175' name='page_175'></a>175</span>
+i säng med din hustru; och om Carlsson verkligen
+tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade
+gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang
+ut om kvällen, så hade hon inte förkylt sig. Och
+inte tog hon väl det så när, att han, unga karln,
+fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken
+vara utspelt och vi få se till i morgon bitti, vad
+som kan göras. Vi ha söndag och folket kommer
+nog till kyrkan, så vi slipper båda upp dem! Gå
+nu och lägg dig och var lugn, och tänk på, att den
+enes död är den andres bröd.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen,
+kom pastor Nordström upptågande i sällskap med
+Flod. I stället för att gå in stannade han i hopen,
+som redan tycktes underrättad om vad som hänt.
+Och sedan han förkunnat mässfall, uppmanade han
+allt manfolk att samlas med båtarne nere vid
+prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och
+bärga de nödställda. Det förnams visserligen något
+knot i bakgrunden, där utbördingen hade några
+ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att de
+icke ville undvara gudsordet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å strunt, invände pastorn, ni är inte så
+fasligt angelägna att höra min spiksoppa, om jag känner
+er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är så
+skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på
+såpfjärdingen?
+</p>
+<p>
+Det gick ett stilla löje genom hopen och
+betänkligheterna voro hävda till hälften.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vi ha för resten söndag om åtta dar och kom
+då, så ska jag dra er, ska ni få se, och tag käringarne
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_176' name='page_176'></a>176</span>
+med er, så lovar jag ge dem en uppborstning för
+ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur
+brunnen?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning
+från sabbatsbrottet.
+</p>
+<p>
+Och så skingrades man för att gå hem och klä
+om sig och gå till sjös.
+</p>
+<p>
+Snöyran hade upphört, vinden hade gått på
+norden och det var kallt, klart väder. Fjärden gick uppe,
+blåsvart svallande omkring de bländvita kobbarna,
+när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan.
+Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor,
+medförande yxor och draggar. Att segla var ingen
+tanke på, utan man hade bemannat årorna. Pastorn
+satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de
+styvaste skärkarlarne och medförande båtsman Rapp
+som utkik och plikthuggare.
+</p>
+<p>
+Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet
+ledsen; ett människoliv mer eller mindre brukade
+sjön inte räkna så noga på.
+</p>
+<p>
+Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet
+frös genast, måste huggas upp och vräkas ut. Ibland
+kom en isflaga simmande, skrapade mot båtborden,
+dök under och kom upp igen; ibland med infrusna
+vass-strån, löv, pinnar, lösryckta från stränderna.
+</p>
+<p>
+Pastorn satt med sin kikare och spanade åt
+Trälskär, där Hemsöpojkarne sutto fångna, stundom
+kastande en hopplös blick utåt fjärden, där Carlsson
+sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett
+spår på de drivande iskakorna, ett spår av en fot,
+ett klädesplagg eller liket självt. Men förgäves.
+</p>
+<p>
+Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret.
+Rundqvist och Norman hade på långt håll upptäckt
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_177' name='page_177'></a>177</span>
+undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på
+stranden. Och när båtarne lade till, visade de mera
+nyfikenhet än rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte så länge man har land under sig!
+menade Rundqvist.
+</p>
+<p>
+Som dagen var kort, började upptagningen av
+ekan genast, och strax därpå draggningen efter kistan.
+</p>
+<p>
+Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon
+låg, för han hade sett mareld lysa på vattnet. Man
+drog varp på varp, men utan att få upp annat än
+långa tångrevor med musslor och andra kräk på;
+man draggade hela förmiddagen ända till middagen,
+men utan framgång. Folket började se trötta ut och
+ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en
+sup och en smörgås eller koka kaffe, då Gusten
+slutligen förklarade, att han icke vidare ansåg något
+kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan
+ut på djupet.
+</p>
+<p>
+Som ingen var vidare angelägen om att se liket
+flyta upp och saken strängt taget icke angick någon
+personligen, erfor man en viss lättnad över att bli
+befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras
+bekymmer.
+</p>
+<p>
+För att emellertid få ett någorlunda avrundat
+slut på en snöplig ändalykt, gick pastor Nordström
+fram till Flod och frågade, om han ville, att de skulle
+göra något för gumman. Boken hade pastorn med
+sig, och en psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten
+mottog med tacksamhet förslaget, som meddelades
+åt församlingen.
+</p>
+<p>
+Solen höll på att sluta sin korta bana och
+kobbarne lågo rosenröda i sista belysningen, när folket
+samlade sig på stranden i en klunga för att övervara
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_178' name='page_178'></a>178</span>
+den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen.
+Pastorn steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick
+ut i akterstäven, tog upp sin bok, satte sin näsduk
+mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt
+huvud, under det alla karlarne på stranden ströko
+av mössorna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni
+den utantill? frågade pastorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaa! svarades från stranden.
+</p>
+<p>
+Och så steg sången dallrande av kölden först,
+sedan av rörelse över det ovanliga i ceremonien och
+de gripande tonerna i den gamla psalmen, som
+ledsagat så många i den sista vilan.
+</p>
+<p>
+De sista tonerna klingade ut och ekade över
+vatten, mot skär, genom den kalla luften, och det
+blev ett uppehåll, varunder man endast hörde
+nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i
+stenarne, måsarnes skri och båtarnes huggande i botten.
+Pastorn vände sitt åldriga, fårade ansikte ut mot
+fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring
+vilket de gråa hårtestarne ristades av blåsten som
+hänglavar på en gammal gran.
+</p>
+<p>
+&mdash; Av jord är du kommen, jord skall du åter
+varda, Jesus Kristus vår Frälsare skall dig uppväcka
+på den yttersta dagen! &mdash; Låtom oss bedja! började
+han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind
+och våg för att höras.
+</p>
+<p>
+Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår,
+och efter välsignelsen sträckte han sin hand ut över
+vattnet till ett sista farväl.
+</p>
+<p>
+Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns
+hand och tackade honom, men tycktes ännu ha något
+på hjärtat.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_179' name='page_179'></a>179</span></p>
+<p>
+&mdash; Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att &mdash; skulle
+inte Carlsson också haft ett litet ord med?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var för två, min gosse! Men det var
+vackert av dig i alla fall att tänka på honom,
+svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.
+</p>
+<p>
+Solen gick ner och man hade endast att skiljas,
+söka komma hem så fort man kunde.
+</p>
+<p>
+Men man ville ändå visa Floden en sista
+uppmärksamhet, och sedan avsked blivit taget och alla
+kommit i båt, följde man honom en bit på väg,
+lade så upp båtarne i linje som till skötsättning,
+hälsade med årorna och ropade adjö!
+</p>
+<p>
+Det var en hyllning åt sorgen, men också åt
+den unge mannen, som nu upptogs i männens
+självansvariga led.
+</p>
+<p>
+Och till rors i sin egen eka lät den nye herren
+till Hemsö sina drängar ro sig hemåt, för att styra
+egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar
+och gröna sund.
+</p>
+<!-- generated by ppgen.rb version: 2.74 -->
+<!-- timestamp: Sun Aug 16 20:10:18 +1000 2009 -->
+
+<div>*** END OF THE PROJECT GUTENBERG EBOOK 30078 ***</div>
+</body>
+</html>
diff --git a/30078-h/images/0001.png b/30078-h/images/0001.png
new file mode 100644
index 0000000..2297dfc
--- /dev/null
+++ b/30078-h/images/0001.png
diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt
new file mode 100644
index 0000000..6312041
--- /dev/null
+++ b/LICENSE.txt
@@ -0,0 +1,11 @@
+This eBook, including all associated images, markup, improvements,
+metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be
+in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES.
+
+Procedures for determining public domain status are described in
+the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org.
+
+No investigation has been made concerning possible copyrights in
+jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize
+this eBook outside of the United States should confirm copyright
+status under the laws that apply to them.
diff --git a/README.md b/README.md
new file mode 100644
index 0000000..766d4c6
--- /dev/null
+++ b/README.md
@@ -0,0 +1,2 @@
+Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for
+eBook #30078 (https://www.gutenberg.org/ebooks/30078)
diff --git a/old/30078-8.txt b/old/30078-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..94e416d
--- /dev/null
+++ b/old/30078-8.txt
@@ -0,0 +1,5498 @@
+The Project Gutenberg EBook of Hemsöborna, by August Strindberg
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Hemsöborna
+
+Author: August Strindberg
+
+Release Date: September 25, 2009 [EBook #30078]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HEMSÖBORNA ***
+
+
+
+
+Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
+providing the scans.
+
+
+
+
+
+Transcribers note:
+
+This e-text was produced from Project Runeberg's
+digital facsimile edition of
+  Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv
+printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/
+
+This text has been edited so that this document only contain the book
+Hemsöborna.
+The table of content has been moved to the start of the book.
+
+Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
+changed to use _italics_.
+
+Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
+Learn more at =http://runeberg.org/=
+
+
+
+
+HEMSÖBORNA
+
+AV
+
+AUGUST STRINDBERG
+
+STOCKHOLM
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+
+
+
+
+_Copyright. Albert Bonnier 1914._
+
+STOCKHOLM
+ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914
+
+
+
+
+HEMSÖBORNA
+SKÄRGÅRDSBERÄTTELSE
+
+
+
+
+INNEHÅLL.
+
+
+_Hemsöborna._
+
+1. Carlsson går in i tjänsten ............... 7
+2. Söndagsvila och söndagsvärv ............. 22
+3. Drängen lägger trumf på bordet .......... 40
+4. Det bullrar till bröllop ................ 72
+5. Man slåss på tredje lysningsdagen ...... 100
+6. Ändrade förhållanden ................... 138
+7. Carlssons sanndrömmar .................. 159
+
+
+
+
+FÖRSTA KAPITLET.
+
+Carlsson går in i tjänsten och befinnes
+vara en spelfågel.
+
+
+Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en
+svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta
+honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, innan de kommo i båt.
+De skulle till handelsman och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta
+gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och
+så skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen mot ett
+halvpund småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på
+gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med dopp. Och så kommo de
+äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han
+hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle
+hissa focken, som inte fanns.
+
+Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare och grinade åt manövern,
+när ekan gick över stag och länsade ner åt Saltsäcken.
+
+-- Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling genom vinden; -- stopp
+till! stopp till! och medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara
+knuffat undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades Lotten få
+ekan opp i vinden igen, så att nu strök det ner åt Aspösund med god
+gång.
+
+Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med blå ögon och näsa krokig
+som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna
+förstod han inte alls, och han var också kallad ut till Hemsö för att ta
+hand om åker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med, sedan
+gubben Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.
+
+Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna om ställningar och
+förhållanden, så fick han riktiga skärkarlssvar:
+
+-- Ja si, det _vet_ jag inte! Ja si, det kan jag _inte_ säga! Ja si, det
+vet jag _rakt_ inte.
+
+Så dem blev han inte klok på!
+
+Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gäckade bakom
+kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar
+och strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av
+ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man
+förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke;
+än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp
+ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över dem; en
+yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och
+måsar, som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut, där
+stjärnorna gingo ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en
+stor ångare, som släpade fram en lång rad runda ljus, utsläppta genom
+salongsventilerna.
+
+Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar,
+så många, att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark.
+
+»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär detsamma som att
+inför stadsbon vara från landet.
+
+Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så att man måste ta ner och
+ro. Och snart inkomna i ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en
+stuga inne mellan alar och tallar.
+
+-- Nu ä vi hemma, sa Clara och båten sköt in i en smal vik, där en ränna
+var huggen genom vassen, vilken rasslade mot båtsidorna, och väckte en
+lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok.
+
+Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig uppe vid stugan.
+
+Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och urlastningen började.
+Seglet rullades på råt, masten togs ur, och stagen virades med tågnålarne
+omkring. Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar, knyten
+lågo snart på bron.
+
+Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen och såg idel nya och
+ovanliga ting. Utanför bron låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed
+brons långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare, fästor,
+draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och på broplankorna stodo
+strömmingstrummor, tråg, tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet
+låg en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade ejdrar,
+skrakar, prackor, svärtor, knipor, och under takskägget lågo på hållare
+segel och master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar,
+lakklubbor. Och på land stodo gistgårdar med strömmingsskötar, så stora
+som de största kyrkfönster, flundernät med maskor, som man kunde få armen
+i, abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste slädnät; men rätt opp
+från bron gick det som en herrgårdsallé med två rader klykstör, och på
+dem hängde stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu lyktan och
+kastade sitt sken på sandgången, som gnistrade av musselskal och torkade
+fiskgälar, och i noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost i
+spindelnät. Men lyktan lyste också på ett gammalt gummansikte, som
+tycktes torkat av blåst, och på ett par små vänliga ögon, som krumpit
+ihop vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan, en raggig best,
+som kunde gå lika bra i sjön som på land.
+
+-- Nå, ä ni hemma nu, kära hjärtans, hälsade gumman, och har ni gossen
+med er?
+
+-- Jo, här ä vi, och här ä Carlsson, ska moster se! svarte Clara.
+
+Gumman torkade sin högra hand på förklädet och räckte den åt drängen.
+
+-- Välkommen då, Carlsson, och må han trivs hos oss. Har ni fått med
+kaffet och sockret, flickor, och seglena är inne i bo'n? Så, kom då opp,
+så ska ni väl ha er något att äta.
+
+Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson tyst, nyfiken, i väntan
+att få reda på huru hans liv skulle ställa sig på den nya platsen.
+
+Det brann eld i spiseln inne i stugan och det vita slagbordet hade en ren
+duk på; och på duken stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett
+timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar med rosor och
+förgätmigej; en nybakad bulle och skörtorkade skorpor, en smörtallrik,
+sockerskål och gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson fann
+rikemansaktig och som han ej väntat sig så långt bortom all ära och
+redlighet. Men stugan själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade
+henne i det flammande skenet från spiseln, som korsade sig mot
+talgljusets i mässingsstaken och lyste i mahognychiffonjéns något suddiga
+polityr, speglade sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel,
+gnistrade i silverinläggningarne på de långa fågelbössornas damascherade
+pipor och ritade upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av postillor,
+psalmböcker, almanackor och bondepraktikor.
+
+-- Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson, som var en nyare tids
+barn, sprang verkligen inte ut på logen, utan steg genast fram och satte
+sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade med hans kista, som kom
+ut i köket, vilket låg på andra sidan farstun.
+
+Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet; krokade på igen och
+gav henne ett litet kok samt förnyade bjudningen, denna gång med tillägg,
+att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.
+
+Drängen satt och rullade mössan och passade på vindkasten, hur han skulle
+ställa sina segel, för det var alldeles tydligt, att han beslutat sig för
+att stå väl med vederbörande, men som han inte visste ännu, om gumman var
+av den sorten som tålde att man pratade, vågade han inte slå opp
+språklådan med detsamma, förrän han hade hört var landet låg.
+
+-- Det var en rasande rar chiffonjé, det där, tog han till och fingrade
+på mässingsrosorna.
+
+-- Hm! sa gumman, men det är inte så mycket i henne.
+
+-- Hå, det vet jag visst det, smickrade Carlsson på och trädde in
+lillfingret i nyckelhålet till klaffen; där är nog moltum, där!
+
+-- Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon kom hem från auktion,
+men Floden skulle i jorden, och Gusten på exesisen, och så har det ingen
+reda varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde nya stugan, som
+ingen nytta var till, och så gick det undan för undan. Lägg i sockret nu,
+Carlsson, och drick en kopp kaffe.
+
+-- Ska jag börja, jag? krusade drängen.
+
+-- Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman. Den välsignade gossen är
+ute på sjön med bössan och så tar han Norman med sig, så det blir aldrig
+något uträttat. Bara de kan komma ut och klå efter en fågel, så låter de
+kreatur och fiske gå över styr, och ser Carlsson, det är därför han har
+kommit hit för att styra till rätta; och därför ska han hålla sig liksom
+litet för mer och ha ett öga på gossarne. Vill han inte ta en skorpa,
+Carlsson?
+
+-- Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom för mer, så att de
+andra lystra på mig, då ska det också vara ordning, och då ska jag ha ett
+ryggstöd, för jag känner gossarne, när man ska vara du och gemen med dem,
+tog Carlsson sitt landfäste, när han kände var han var hemma. Vad
+sjöaffärderna anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för dem känner
+jag inte, men på land, där är jag hos mig, och där vill jag råda.
+
+-- Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då ha vi söndag och få språka
+vid dagsljus. Nu ska Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig
+sedan.
+
+Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset och lät det rinna till
+en dryg fjärdedel i koppen. Och sedan han druckit en slurk, kände han sig
+benägen att uppta det fallna samtalet, som berört honom ytterst angenämt.
+Men gumman hade rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut och
+in, och rackan gav skall på gården, så att uppmärksamheten drogs utåt.
+
+-- Så, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.
+
+Och nu hördes röster utanför och rasslet av klackjärn emot bergknallarna,
+och mellan balsaminerna i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två
+manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och packningar på ryggarne.
+
+Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades dörren till stugan. In kom
+nu klivande sonen i sjöstövlar och stortröja; och med den lycklige
+jägarens säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa ejder på
+bordet vid dörren.
+
+-- God afton, mor, där har du kött! hälsade han utan att ännu märka den
+nykomne.
+
+-- God afton, Gusten. Ni ha varit borta länge, hälsade gumman igen, under
+det hon kastade en ofrivilligt belåten blick på de praktfulla
+ejderhanarna i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade
+brösten och de sjögröna nackarna. -- Ni har haft gott skytte, ser jag.
+Nå, se här ha vi Carlsson nu, som vi ha väntat!
+
+Sonen kastade en forskande blick ur sina små, vassa ögon, som halvskymdes
+av ljusröda ögonhår, och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit
+öppen, blev blyg.
+
+-- God afton, Carlsson, sade han kort och skyggt.
+
+-- God afton själv, svarte drängen och anslog en ledig ton, färdig att
+bli överlägsen så fort han fått den unge mannen klar för sig.
+
+Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på fönsterbrädet och lät modern
+ge sig en kopp kaffe, i vilken han genast lade brännvin, och drack, under
+det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne och undersökt
+dem.
+
+-- Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson och klämde dem över bröstet
+för att känna, om de voro feta. Han är en snäll skytt, kan jag se, för
+skotten sitter på rätta stället.
+
+Gusten svarade med ett listigt grin, för han hörde genast, att drängen
+inte förstod skytte, då han berömde skott, som satts in medfjärs och
+gjort fåglarne odugliga till vettar.
+
+Men Carlsson gick på oförfärat och pratade, berömde skälskinnsväskorna,
+prisade bössan och gjorde sig så liten som möjligt, så okunnig om
+sjösakerna som han verkligen var, och mer till.
+
+-- Var har du gjort av Norman? frågade nu gumman, som började bli
+sömnig.
+
+-- Han håller på att bära opp grejorna i boden, svarte Gusten, men han
+kommer väl snart.
+
+-- Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är på tiden också, och
+Carlsson kan vara trött, som har varit ute och färdats. Jag ska visa
+honom till rätta var han ska ligga, om han följer med.
+
+Carlsson ville gärna stanna kvar och se timglaset rinna ur, men
+antydningarne voro för öppna, att han längre skulle våga fresta. Och
+gumman följde honom ut i köket, men kom strax in igen till sonen, som
+genast återtagit sin frimodiga min.
+
+-- Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman; han ser mig rejäl och
+villig ut.
+
+-- N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, mamma, han pratar
+smörja, den hålen!
+
+-- Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå, fast han är språksam.
+
+-- Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel, som vi få dras hårt med,
+innan vi bli fri från honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta
+för maten, och inte ska han komma mig för när, inte. Ja si, du tror
+aldrig vad jag säger, men du får väl se, du får väl se! Och så ångrar du
+dig, när det är för sent! Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var
+också så mör i mun, men i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi
+hanka me'n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna där hymlare, som ä
+kringa i mun, är bara stora i grötfatet. Tro du mig!
+
+-- Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro folk om gott och begära
+orimligheter sen! Rundqvisten är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land
+också; men han kan så mycket, som andra inte kan; och sjökarlar få vi
+aldrig mer, för de gå till flottan och tullen och lotsverket, så hit
+kommer bara landsfolk. Ja, ser du, man får ta vad man får.
+
+-- Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer, utan alla ska gå till
+kronan, och hitut samlas allt skrap oppe ifrån land. Inte må en tro, att
+något ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina orsaker, och
+därför säger jag som förr: se opp med ögona!
+
+-- Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, återtog gumman, och hålla
+reda på ditt, för det blir ditt alltsammans ändå, och du skulle vara
+hemma och inte ligga på sjön jämt och samt och åtminstingen inte ta
+folket från arbete, som du gör.
+
+Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte:
+
+-- Åja, mor, men du tycker nog om att få stek på bordet, när det vankats
+salt fläsk och torrfisk hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för
+resten, så, jag går inte på krogen, jag, och något ska en ha att roga sig
+med. Mat ha vi ju, så det räcker, och lite pengar på banken med, och
+gården ruttnar inte; vill han brinna, så kan han få det, efter som han är
+brandförsäkrad.
+
+-- Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men allting annat faller
+sönder; gärsgårdarne ska lagas, dikena ska tas opp, logtaket multnar, så
+det dryper in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är sköra som
+fnöske, nätena ska lettas och mjölkkällarn skulle täckas. Ock-ock-ock,
+det är så mycket som skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi
+väl se till, om inte det kan bli av ändå, efter som vi ha fått en enkom
+till att ordna me't, och få se om inte Carlsson är mannen till'et.
+
+-- Nå, så lät 'en göra't då! snäste Gusten och reste med handen sitt
+kortsnaggiga hår på ända, så det stod som spik. Se där är Norman! Kom och
+ta en halv nu, Norman!
+
+Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende mustascher och blåa
+ögon, kom nu in i stugan och slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han
+hälsat gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor ur
+västfickorna och stoppat med svarta ankaret, började de på jägarvis, vid
+en kaffehalva, gå igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i
+havsbandet. Och fåglarne undersöktes med fingrarna i skottsåren, och
+haglen räknades, oavgjorda träffar förhandlades, och nya planer till
+andra utflykter uppkastades.
+
+Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för att få sitt natthärbärge.
+
+Det var en ryggåsstuga och såg ut som en skuta med kölen i vädret,
+flytande på lasten, bestående av allt världens gods. Högst upp under den
+sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne; därunder voro
+bräder och båtbord stuvade till torkning; lin- och hamphärvor, draggar,
+smidesjärn, lökknippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk lågo
+nystoppade vettar i en lång rad; på en annan voro fårskinn kastade; från
+en tredje dinglade sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och
+strumpor; och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor, käppar med
+ålskinn, störar med långrevar och stångkrok.
+
+Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä, och vid väggarne tre
+utdragssoffor, bäddade och med ganska rena, men grova lakan.
+
+I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en plats och, sedan hon
+avlägsnat sig med ljuset, lämnat den nykomne i skymningen, som endast
+svagt upplystes av glöden från spisen och en kort månstrimma, som lagt
+sig på golvet kluven och rutad av fönstrets post och spröjsar. Av
+blygsamhetsskäl bestods intet ljus vid sänggången, då flickorna också
+hade sina sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln i
+skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog uret ur västfickan för
+att dra upp det vid skenet av kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i
+hålet och började vrida med något ovan hand, ty klockan var endast i gång
+om söndagarne och vid högtidliga tillfällen, då han hörde en djup
+knarrande stämma stiga upp från sängkläderna:
+
+-- Nej, si fan har klocka också!
+
+Carlsson röck till, tittade ner och såg i glödskenet ett lurvigt huvud
+med ett par pliriga ögon upphängt på stödet av två håriga armar.
+
+-- Angår det dej, du? svarade han för att inte vara svarslös.
+
+-- Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig går dit! svarte huvet.
+Men det var en schangtil karl i alla fall, som har saffian i
+stövelhalsarna.
+
+-- Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han också, om han sätter
+till!
+
+-- Nej, Jessus, har han galoscher också; då kan han bestämt bju' på en
+sup!
+
+-- Ja, det kan han också, om det gäller, svarade Carlsson avgjort och
+gick efter höganäskruset. Var så god och håll till godo.
+
+Han tog ur korken, drack en klunk och räckte över kruset.
+
+-- Nå, Gud signe honom, jag tror rent av det är brännvin. Så, gutår och
+välkommen till bys! Nu säger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig
+tokiga Rundqvist, för så heter jag mest.
+
+Och så kröp han under täcket.
+
+Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i säng, sedan han hängt sin
+klocka på saltskäppan och ställt stövlarna mitt på golvet, så att de
+röda saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i stugan och endast
+Rundqvist hördes snörfla bort vid spisen. Carlsson låg vaken och tänkte
+på framtiden; som en spik satt gummans ord i huvet, om att han skulle
+vara liksom förmer än de andra och att han skulle sätta gårdsbruket på
+fötter. Omkring den spiken värkte och bulnade det, och det var som han
+skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och tänkte på mahognychiffonjén
+och sonens röda hår och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en stor
+knippa nycklar på en stålring och skramla med dem i byxlommen, och så
+kommer någon och ber om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar
+på högra benet, sticker ner handen i fickan och känner nycklarne mot
+låret; och så plockar han på knippan, som när man reder drev, och när han
+fått fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker han in den
+i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret i aftons, men nyckelhålet,
+som sett ut som ett öga med en ögonsten i, blir runt och stort och svart
+som en bössmynning och över andra ändan av pipan ser han sonens röda
+sarvöga sikta skarpt, lömskt, som om han ville försvara sitt guld.
+
+Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp ur sin halvslummer. Mitt på
+golvet, dit månrutorna flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som
+snart dykte ner i en säng, vilken knarkade ett väldigt tag som en båt mot
+en rankig brygga, och så levde det i lakan och fnissades, tills det blev
+tyst.
+
+-- God natt, små flickor, hördes Rundqvists slocknande röst. Dröm om mig,
+så är ni snälla.
+
+-- Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten.
+
+-- Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara.
+
+-- Ni är -- så snälla -- så! Om jag bara kunde vara så snäll -- som --
+ni! suckade Rundqvist. Ja, Herre Gud, man blir gammal och så får man inte
+sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med livet. God natt med
+er, barn, och akta er för Carlsson, för han har klocka och
+saffiansstövlar! Ja, Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer, lyckan
+går, lycklig den som flickan får. -- Va ligger ni och fnissar för där
+borta! -- Hör nu, Carlsson, kan jag inte få en sup till, det är så
+rysligt kallt här bortnast, för det drar från spisen.
+
+-- Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag sova, snäste Carlsson, som
+blivit störd i sina drömmar om framtiden, i vilka varken förekommo vin
+eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning som »förmer».
+
+Det blev tyst igen, och endast dova ljud från jägarnes historier trängde
+genom de båda dörrarne och däremellan nattvindens sakta ryckande i
+spjället.
+
+Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren Lottens halvhöga stämma
+läsa utantill något, som han först inte kunde fatta, men som småningom
+släpade fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde: och
+inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo, tyriketärditt,
+ochmaktenochhärlighetenievighetamen. God natt, Clara! Sov gott!
+
+Och så snarkade det om en liten stund från flickornas säng, men Rundqvist
+drog timmerstockar så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek
+eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste inte själv, om han
+var vaken eller sov, förrän han kände täcket lyftas och en knubbig och
+svettig kropp krypa ner vid sin sida.
+
+-- Det är bara Norman! hörde han en inställsam röst bredvid sig och
+förstod, att det var drängen, han skulle ha till sängkamrat.
+
+-- Jaså, det är skytten, som är hemkommen, knarrade Rundqvists rostiga
+bas. Och jag trodde det var Calle som var ute att skjuta på
+lördagsafton.
+
+-- Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen bössa har kvar, fräste
+Norman av.
+
+-- Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte förlora sista ordet. Jag
+kan skjuta svartstarar med rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå.
+
+-- Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga stämma genom dörren
+utifrån farstun.
+
+-- Javars! svarade korus.
+
+-- God natt med er då!
+
+-- God natt, moster!
+
+Och så drogos långa suckar, och så pustades, flåsades och snusades, tills
+snarkningarne voro igång.
+
+Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och räknade fönsterrutorna för
+att bli sanndrömmad.
+
+
+
+
+ANDRA KAPITLET.
+
+Söndagsvila och söndagsvärv; den gode
+herden och de elaka fåren; morkullorna
+som fick vad de behövde, och drängen
+som fick kammaren.
+
+
+När Carlsson vaknade om söndagsmorgonen vid tuppens galande, voro alla
+sängar tomma, och flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen
+lyste fullt och bländande in i köket.
+
+Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut på backen för att tvätta
+sig. Där satt redan unga Norman på en strömmingstunna och blev klippt i
+håret av den allkunnige Rundqvist, som påtagit en ren nattkappa, stor som
+en daglig tidning, och bästa stövlarna voro också på. Vid en fotlös
+järngryta, som blivit anvisad som tvättfat, fick Carlsson med en klick
+grönsåpa verkställa sin söndagstvättning.
+
+I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte intvålat, och under grymma
+grimaser åt en spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram
+och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet.
+
+-- Ska ni åt körka i dag? frågade Carlsson såsom morgonhälsning.
+
+-- Nej, vi komma inte så titt i Guds hus, svarte Rundqvist; för vi ha två
+romilar dit och lika många dän, och man ska inte ohelga vilodagen med
+onyttigt arbete.
+
+Lotten kom nu ut och sköljde potatis, medan Clara gick till matboden att
+hämta salt fisk ur vinterkaret eller familjegraven, i vilken all småfisk,
+som dött i nät eller sump och inte kunde bevaras, blev nedsaltad huller
+om buller utan anseende till person och avsedda till husets löpande
+behov. Där lågo bleka mörtar sida om sida med röda sarvar; pankor,
+gärsar, sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror, lindare, lakar,
+sikar; alla med någon skavank: en sönderriven gäl, ett urkrokat öga, ett
+vilsegånget ljusterhugg i ryggen, en klack mitt på buken och så vidare.
+Hon tog ett par göpnar, vaskade ur det mesta saltet och så gick
+sällskapet i grytan.
+
+Medan frukosten stod på elden, hade Carlsson klätt sig och slog några
+lovar ute på backen för att se på lägenheterna.
+
+Stugan, som egentligen var sammanbyggd av två, låg på en backknalle vid
+södra och inre ändan av en lång, tämligen grund vik av fjärden och vilken
+skar så djupt in i landet, att man ej såg stora sjön, utan kunde tro sig
+vara vid en liten insjö oppe i land. Backknallarne sänkte sig ner till en
+dal med betesmarker, ängar och hagar, vilka voro kantade med lövskog av
+björk, al och ek. Norra sidan av viken var skyddad för de kalla vindarne
+genom en höjd, bevuxen med granskog, och södra delarne av ön utgjordes av
+talldungar, björkhagar, mossar, kärr, mellan vilka en åkerlapp här och
+där var upptagen.
+
+På backen stod jämte boningshuset matboden, och ett stycke därifrån låg
+storstugan, ett rött knuttimrat, ganska stort trähus med tegeltak, vilket
+gamla Floden rest åt sig till undantag, men som nu stod obebott, emedan
+gumman ej ville bo ensam där och onödigt många eldstäder skulle dragit
+för mycket på skogen.
+
+Längre bort, åt hagen till, lågo fähus och loge; i en dunge av resliga
+ekar hade bastun och källaren sina skuggiga platser; och längst ut i
+södra ängen syntes taket av en förfallen smedja.
+
+Nere vid vikens inre ända stodo sjöbodarne intill båtbryggan och där var
+även hamnen för båtarne.
+
+Utan att beundra landskapets skönheter syntes Carlsson dock angenämt
+tilltalad av det hela. Den fiskrika viken, de släta ängarne, de lutande
+åkrarne skyddade för vindarne och med gott fall, den täta timmerskogen,
+de sköna virkesträden i hagarne, allt lovade goda avkastningar, om blott
+en kraftig hand satte makterna i rörelse och finge de nergrävda skatterna
+upp i dagsljuset.
+
+Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han i sina betraktelser av
+ett skallande »hoj», som gick ut från stugukvisten och ekade kring vikar
+och sund och strax därpå besvarades från logen, från hagen och från
+smedjan i samma ton.
+
+Det var Clara, som ropade till frukost, och snart sutto de fyra karlarne
+kring köksbordet, där det stod nykokt potatis och salt fisk, smör,
+rågbröd och brännvin -- efter som det var söndag. Gumman gick omkring och
+manade till god matlust samt kastade då och då ett öga på spiseln, där
+det kokades åt höns och grisar.
+
+Carlsson hade tagit plats vid bordets övre kortända, Gusten hade valt
+ena långsidan, Rundqvist den andra och Norman den nedre kortändan, så att
+man egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, utan trodde sig ha
+fyra talmän i nämnd. Men Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina
+utlåtanden med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk och boskap;
+men Gusten svarade ej, eller svarade med fiske och jakt, varvid Norman
+understödde, och Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade på
+en tvedräktens pinne här och där, när strid höll på att glimma upp,
+blåste på lågan, när den ville slockna, stack till höger och gaddade till
+vänster och visade sällskapet, att de voro lika dumma och okunniga
+allihop och att han ensam hade hand om förståndet.
+
+Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände sig alltid till en
+granne, och Carlsson såg, att här var ingen vänskap att vänta.
+
+Norman, den yngsta, kände alltid efter att han hade ett litet armbågstöd
+hos husbonden, som ändå var säkrast att lita sig till.
+
+-- Ja si, att lägga på grisar, när man inte har mjölk i lagårn, si det
+var då rakt inte värt, domderade Carlsson; och mjölk kan man inte få,
+utan att man sår klöver i höstsäden. Si det ska vara cirkulatsjon i
+jordbruket; det ska liksom cirkulera, det ena med det andra.
+
+-- Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det också, vet ju Norman,
+vände sig Gusten till sin granne; för si man kan inte sätta
+strömmingsskötarne, förrän flundrorna slutat ta, och man får inga
+flundror, förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det andra, och
+där det ena släpper, så tar det andra ve. Är det inte så, Norman,
+kanske?
+
+Norman biföll utan motsträvighet och tog för säkerhetens skull om
+refrängen, när han märkte, att Carlsson gjorde sig färdig att hugga in
+igen:
+
+-- Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det andra släpper.
+
+-- Vem är det som släpper sig? fann nu Rundqvist gott inskrida, när
+Carlsson med en sarvstjärt mellan tänderna gjorde stora åtbörder med
+armarne för att ro opp samtalet åt sin kant igen men nu måste instämma i
+de andras grin, mera framkallat av skadeglädje åt att jordbruket blev
+lagt åt sidan, än åt den enkla roligheten. Och uppmuntrad av framgången
+började Rundqvist göra utvikningar på det lyckligt funna ämnet, så att
+något allvarsamt ord icke mer hade att påräkna någon åhörare.
+
+När frukosten var slut, kom gumman in och bad Carlsson och Gusten följa
+med ut åt lagården och på gärdena för att få samråda om sysslornas
+fördelning och se till vad som skulle göras för att få gården på fötter;
+och sedan skulle man samlas inne i stugan för att läsa predikan.
+
+Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände en pipa, men Norman tog
+sin dragharmonika och satte sig på förstukvisten, medan de andra gingo
+upp åt lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet tillståndet
+överträffande hans förhoppningar om det värsta. Tolv kor lågo på knä och
+åto mossa och halm, sedan fodret tagit slut. Varje försök att resa dem
+var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få dem på bena genom att
+skjuta en planka under buken, lämnades de åt sitt öde tills vidare.
+
+Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som en läkare när han går ifrån
+en dödsbädd, men sparade sina goda råd och förbättringsförslag tills
+vidare.
+
+Med oxparet var det ändå sämre, ty de hade nyss slutat vårplöjan, och
+fåren hade bara bark att fnalla från de längesedan avätna lövknipporna.
+
+Svinen voro magra som jakthundar; hönsen sprungo omkring i lagårn, och
+gödselhögar lågo kringkastade här och var, under det vattnet fick rinna
+ut i rännilar var det kunde.
+
+Sedan allt var översett och befunnet i lägervall, förklarade Carlsson,
+att här inte var annat göra än komma med kniven.
+
+-- Sex kor som mjölkar är mer än tolv som svälta! Och han undersökte
+speglarne och mjölkhålorna, och med stor säkerhet prickade han de sex,
+som skulle få äta opp sig och så gå till slaktarn.
+
+Gusten gjorde invändningar, men Carlsson försäkrade och bedyrade: att de
+skulle gå till döden! De skulle dö så visst som han levde!
+
+Och sedan skulle det bli andra ordningar av. Men först och främst skulle
+det köpas torrt och gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen.
+
+När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde han de livligaste
+föreställningar mot att lägga ut pengar för så'nt som man kunde ha själv,
+men gumman tystade ner honom med förklaringen, att han inte förstod
+saken.
+
+Och efter några förberedande mindre anordningar lämnades lagården och man
+vandrade utåt gärdena.
+
+Här lågo hela sträckor i träda.
+
+-- Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när han såg så föråldrat bruk
+på en så god jord. -- Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i
+världen har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta gröda alla år,
+varför ska man bara ta vartannat?
+
+Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och in skulle suga ur jorden,
+vilken ju behövde vila, den också liksom människan, men Carlsson avgav en
+riktig, om ock något dimmig förklaring över huru klövergrödan gödde
+jorden i stället för att suga den, utom att den höll åkern fri från
+ogräs.
+
+-- Si, det hade man då aldrig hört talas om: grödor som gödde, menade
+Gusten, vilken ej kunde förstå Carlssons lärda utläggning om hur
+gräsväxterna tog sin mesta föda »ur luften».
+
+Därpå granskades dikena och befunnos fulla med grundvatten, igenväxta och
+med dåligt avlopp. Säden stod fläckvis, som om man kastat ut kornet
+nävtals, och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne lågo oröjda
+och fjolårslövet täckte och kvävde gräset i en enda hopklibbad koka.
+Gärsgårdarne voro fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som
+gumman redan föreställt Gusten under föregående kvällens samtal. Men
+Gusten hörde icke på Carlssons djupgående granskningar, slog dem ifrån
+sig som något obehagligt man grävde upp ur det förflutna, och fruktade
+det myckna arbete, som vinkade och än mer de pengar modren måste knipa
+fram med.
+
+När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också Gusten efter, och när de
+andra kommit till skogen, var han försvunnen. Gumman ropade först några
+hoj efter honom, men utan att få svar.
+
+-- Ja, så må han gå, mente gumman; si det är så med Gusten, att han
+alltid har varit liksom lite slög och doven, utom när han kan komma ut på
+sjön med bössan. Men Carlsson ska inte se åt'en, för det är inte något
+ont me'n. Si det var så, att fadren ville liksom ha honom till något
+bättre och ville inte han skulle gå som dräng, utan lät'en hållas med det
+som roga'n; och när han var tolv år, så fick han egen öka, och bössa
+förståss, och sen var det ingen reda med honom. Men nu går fisket
+tillbakars och därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till
+sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått, om Gusten bara
+förstått till att hålla efter folket, men si han ska alltid göra sig så
+gemen med gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet.
+
+-- Ja, si det duger rakt inte att klema med folket, häktade genast
+Carlsson på; och det ska jag säga moster också, här mellan fyra ögon, att
+ska jag vara liksom kustus, så må jag äta i stugan och sova för mig själv
+på kammarn, för annars blir det ingen respekt, och jag kommer aldrig ur
+fläcken.
+
+-- Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade gumman, under det hon
+klev över stättan, så lär det nog väl inte gå för sig. Folket är inte
+sådant numer, att de skulle lida att man åt annerstans än med dem i
+köket; det vågade inte Floden en gång på sistone, och Gusten har aldrig
+torts på det; och gör man det, så är de så golika att göra spektakel med
+maten, och så sätter de sig på tvärn. Nej, så det kan väl nog inte bli,
+det. Men att han sover på kammarn, är något annat och det ska vi se till;
+för resten tycker nog folket de är många ändå i köket, och Norman, tänker
+jag, sover hellre allena i soffan än tillsammans med någon annan.
+
+Carlsson fann för gott vara nöjd med halvvunnet spel, och stoppade
+tillsvidare den andra pipan i säcken.
+
+De kommo nu in i granskogen, där ännu en snödriva, smutsig av damm och
+nerfallna barr, låg mellan ett par rullstensblock; granarne svettades
+redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras fötter blommade
+vitsippor, och under hasselbuskarne stucko blåsippor opp genom de
+multnade lövens genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en varm fukt;
+mellan trädstammarne syntes gärdesglindret dallra över gärdsgården till
+ängen och längre bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna
+fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen hamrade och skrek.
+
+Gumman trippade före på den kala gångstigen över barr och rötter, och när
+Carlsson, som gick efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg
+och försvinna under klädningsfållen, erinrade han sig därvid, att han i
+går tyckte henne vara äldre.
+
+-- Moster är rektigt flink att spassera, fann sig Carlsson uppmanad att
+lufta sina vårkänslor.
+
+-- Å, så han säger; en kunde tro att han ville raljera med en gammal
+käring.
+
+-- Nej, si jag menar alltid vad jag säger, försäkrade Carlsson
+trovärdigt, och ska jag hålla steg med moster, så blir jag svett.
+
+-- Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte gumman och stannade för att
+pusta. Här ser Carlsson skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om
+sommarn, när de inte är ute på kobbarne.
+
+Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen och fann, att där stod
+många famnar bryggved i mått och att där fanns goda timmer på roten.
+
+-- Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och här ligger skatar och ris
+kvar i en enda bråte, så varken ryss eller rackare kan komma fram!
+
+-- Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och nu får en råda och
+ställa som en vill; och han skall nog ordna det bra, är jag säker om;
+inte sant, Carlsson.
+
+-- Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör sitt, och det får moster
+hjälpa under med, ältade Carlsson, som kände i andanom att det icke
+skulle bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som korporal, där
+gemenskapen var äldre i gården.
+
+Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle kunna intaga och bevara
+sin överhöghet, vilken han hos gumman inplantade som huvudvillkoret för
+gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle predikan läsas, men
+ingen av karlarne var synlig. De två skyttarne hade gått på skogen med
+bössorna, och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon solig backe,
+för så var det alltid när man skulle höra Guds ord. Carlsson försäkrade,
+att de kunde reda sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn till
+köket, fingo de också ett ord med till livs, under det grytorna kokade.
+Och när gumman yttrade oro över att hon ej skulle kunna läsa, var
+Carlsson genast redo att åtaga sig värvet.
+
+-- Ock-ock-ock! han hade läst så många predikningar i sin dar hos
+advokatfiskaln, så det skulle inte felas.
+
+Gumman tog almanackan och slog upp dagens text, som i dag på andra söndan
+efter påsk befanns handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers
+postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt på golvet, så att han
+kunde inbilla sig att församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog
+han upp i psalmboken och började med hög röst, löpande på tonskalan, som
+han hört kolportörerna göra, och själv gjort, predika opp texten:
+
+-- »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag är den gode herden: den
+_gode_ herden låter sitt liv för fåren; men den som lejder är, och _icke_
+är herden, vilken fåren _icke_ tillhöra, ser ulven komma och övergiver
+fåren och flyr.»
+
+En underlig känsla av personligt ansvar bemäktigade sig uppläsaren, när
+han uttalade orden: _jag_ är den gode herden, och han tittade ut genom
+fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda lejda flyktingarne
+Rundqvist och Norman.
+
+Gumman nickade sorgset bifallande och tog katten upp i knä, som om hon
+öppnat sin famn för det förlorade fåret.
+
+Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande röst, såsom om han skrivit
+det själv:
+
+-- »Men den lejde flyr» -- ja han flyr, broderade han -- »ty han är
+_lejd_» -- skrek han -- »och vårdar intet om fåren.
+
+_Jag_ är den gode herden, och känner mina får, och mina känna mig» -- tog
+han utantill efter, som det var ett språk ur katekesen. -- Därpå sänkte
+han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en djup sorg över
+mänskornas ondska och framsuckade, starkt betonat och med sidoblickar,
+icke utan ett visst illmarigt underförstånd, såsom om han med smärta
+angav några okända skälmar, utan att precis vilja stå för anklagelsen:
+
+-- »Jag haver ock _andra_ får, som icke äro av _detta_ fårahuset; dem
+måste jag ock draga härtill; och de _skola_ höra min röst!» Och med ett
+förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt, förtröstansrikt, viskade
+han:
+
+-- »Och det skall vara _ett_ fårahus, och _en_ herde.»
+
+-- Och _en_ herde! ekade gumman, som hade sina tankar på helt andra håll
+än Carlsson.
+
+Därpå grep han an postillan; gjorde ett överslag över sidornas antal,
+grinade surt, när han såg, att det var »en lång rackare», men tog mod
+till sig och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något på sidan om
+hans syften och höll sig mera till den kristligt symboliska meningen,
+varför intresset ej var så livligt som vid texten. I en rasande fart
+durkade han genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom till
+vändningarne, så att han kunde väta på tummen och vända två blad på en
+gång, utan att gumman märkte något.
+
+Men när han såg, att slutet kom nära, och han misstänkte amen skulle ta
+törn, sackade han av; men det var för sent, ty i sista vändningen hade
+han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad, så att han stötte på
+amen högst upp på sidan, alldeles som om han slagit huvet i en vägg.
+Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på klockan, varför
+Carlsson tog om amen en gång till med litet garneringar »i fadrens,
+sonens och den helige andes och för Jesu vår frälsares skull».
+
+För att avrunda slutet och försona vad han brutit, läste han ett
+fadervår, så långsamt och tärande, att gumman, som kommit mitt i
+solskottet, nickade ihop en gång till och hann morna sig, under det
+Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack ner huvet i
+vänstra handen för att göra en tyst bön, som ej kunde avbrytas.
+
+Gumman, som också kände sig brottslig, ville ådagalägga sin uppmärksamhet
+med att i självvalda ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av
+Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten och frälsarens egna
+ord, att det inte gick an med mindre, än att det skulle vara _ett_
+fårahus och _en_ herde! _En_ uteslutande, _en_ för alla, _en, en, en!_
+
+Clara hojade med detsamma till middag, och nu hördes ur skogens djup två
+glada igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans
+skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists mera originella po! som
+ingen kunde misstaga sig på.
+
+Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med lätta steg skynda till
+matgrytan, där de mottogos av lindriga förebråelser av gumman för
+uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som bedyrade, att
+de icke hört någon kalla på dem, annars skulle de _genast_ ha kommit.
+
+Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid middagsbordet, men
+Rundqvist talade i dunkla tungomål om jordbrukets högst »markvadiga»
+framsteg, så att Carlsson förstod, att han redan var invigd och upptagen
+i oppositionspartiet.
+
+Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta med mjölk och
+pepparkorn, bestått anrättningen, gick allt manfolk på avskilda rum att
+sova, men Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute på
+backen, där det fanns en torr sten, vände ryggen mot stugfönstren, medan
+han slumrade lite, vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en eljes
+till spillo given söndagseftermiddag.
+
+När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid åtgått för att göra
+andakten trolig, reste han på sig, gick in i stugan utan att knacka och
+röck fram med sin begäran att få se kammaren. Gumman ville uppskjuta och
+förebar rengöring och annat mer, men Carlsson stod på sig och blev förd
+opp i vinden, där verkligen längst in under takstolarne en liten
+fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett fönster på gaveln,
+som nu var dolt av en blårandig rullgardin. Kammaren upptogs av en säng
+och ett litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin. På väggarne
+hängde något, som genom de vita, skylande lakanen såg ut som kläder och
+vid närmare påseende även befanns vara det, ty här stack en rockkrage upp
+med sin hängare, här slank ett byxben fram. Nedanför stod ett helt stall
+med skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid dörren en väldig
+järnbeslagen kista med en driven låsskylt av koppar.
+
+Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade fönstret för att släppa ut den
+av fukt, kamfer, peppar och malört blandade luften, samt lade mössan
+ifrån sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova gott, och mot
+gummans farhågor om kylans störande inflytande, bekände han sig vara van
+att ligga kallt, vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det varma
+köket.
+
+Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först ta ut kläderna för att
+de inte skulle bli tobaksrökta, men Carlsson lovade att inte röka tobak
+och bad och besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville inte alls
+se åt dem, och moster skulle inte göra sig omak och rusta om för hans
+räkning. Han skulle krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda
+opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in där, för han förstod nog,
+att moster var rädd om sina tillhörigheter, och här tycktes vara
+fasligheter med moltum.
+
+När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, knogade opp sin kista och
+sitt brännvinskrus, hängde sin tröja på en spik vid fönstret och ställde
+sina sjöstövlar bredvid de andra skoparen.
+
+Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten skulle närvara, för nu
+skulle arbetet utdelas och var man få sin post.
+
+Gusten anträffades med någon svårighet och förmåddes sitta en stund i
+stugan; men han deltog ej i förhandlingen, och svarade på tillfrågningar
+endast med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett ord, satte sig
+på tvärn.
+
+Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa honom med sakkännedom,
+inge honom aktning med den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten
+på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten var försvunnen,
+innan man visste ordet av.
+
+Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk i töcken, som snart
+drogo upp och täckte himlen med små fjädermoln; luften förblev ljum.
+Carlsson spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen; vandrade
+vidare under de blommande, ännu halvt genomskinliga hasselbuskarna, som
+bildade liksom en tunnel över det drog där strök fram och ledde till
+sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av uppköparens jakt.
+
+Plötsligen stannade han och fick genom enbuskarne sikte på Gusten och
+Norman, som voro uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig och
+med bössorna på helspänn och lägg an tittade sig omkring åt alla håll och
+kanter.
+
+-- Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt dock att Carlsson hörde
+det och, troende sig vara åsyftad, stack sig undan i buskarne.
+
+Men över de unga granarne kom en fågel flygande, långsamt och knägigt som
+en uggla, med slokiga vingar, och strax därpå kom en till.
+
+-- Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så pang! pang! ur båda
+bössorna, ur vilka haglen och röken stodo som kvastar.
+
+Det knastrade i en björks kvistar och en morkulla dinglade ner ett
+stenkast från Carlsson.
+
+Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet, som gav anledning till en
+liten meningsväxling.
+
+-- Den har fått vad den behövde, sade Norman och burrade opp
+bröstfjädrarne på den ännu varma fågeln.
+
+-- Jag vet en till, som skulle ha vad han behövde! menade Gusten, som
+reds av andra bitankar oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga
+på kammarn nu också!
+
+-- Nej, ska han? vädrade Norman.
+
+-- Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom inte vi visste det
+bättre än han, vad som är ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst,
+så länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han få se på besen!
+Inte är jag den, som väjer för en sån där friskalare! Kom han bara, så
+ska han få känna på att sitta hårt! -- Tst! nu kommer den andra igen!
+
+Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på passet igen, men Carlsson
+smög sig varligt hem, besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart
+han gjort vederbörliga rustningar.
+
+Om aftonen, när han kom upp på kammaren, fått ner rullgardinen och tänt
+på ljuset, kände han sig först något beklämd, emedan han var ensam; och
+en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån kröp över honom. Förr var
+han alltid van att alla tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo
+att höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare, när han
+ville språka. Nu var det tyst omkring honom, så tyst att han, av vanan,
+väntade sig bli tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro;
+och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar i talat ord,
+började fyllas med ett överskott av oförbrukat tankefrö, som grodde och
+sprängde och ville ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, så
+att sömnens vila ej kunde infinna sig.
+
+Han tog sig då före att vandra i strumplästen fram och åter, mellan
+fönstret och dörren i den trånga kammaren och samlade hela sin
+uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade göromålen i huvet,
+utdelade dem; bemötte invändningar i förskott, övervann hinder, och efter
+en timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som nu kändes ordentligt
+och upplinjerat som en kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på
+sin plats och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde överskåda
+ställningen.
+
+Därpå gick han i säng, och när han kände sig ensam mellan de rena friska
+lakanen, utan fruktan att någon skulle under nattens lopp komma och störa
+honom, fann han sig liksom mera självägande över sin person, som en
+avläggare, den där nu satt egna rötter och var färdig att avskäras från
+moderbusken och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med större
+möda, men också med större lust.
+
+Och så somnade han för att möta livets måndagsmorgon och arbetsvecka.
+
+
+
+
+TREDJE KAPITLET.
+
+Drängen lägger trumf på bordet, blir herre
+på täppan och kröker till ungtupparna.
+
+
+Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom och Carlsson sådde vårråg i
+den bortfrusna höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt de
+andra, så de kommo på benen och kunde släppas i skogen; han rustade och
+han ordnade, han arbetade själv som ett par, och han hade en förmåga att
+sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.
+
+Född på ett bruk i Värmland, av tämligen obestämda föräldrar, visade han
+redan tidigt en avgjord olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig
+uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma följd av »syndafallet».
+
+Driven därjämte av ett begär att få se och känna alla sidor av mänsklig
+verksamhet, förblev han icke onödigt länge sittande på ett ställe, utan
+så snart han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt verksamhetsfält,
+och på sådant sätt hade han ifrån smedsyrket gått över till jordbruket,
+prövat stalltjänst, stått i handel, varit trädgårdsdräng,
+järnvägsarbetare, tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa
+förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet och en förmåga
+att finna sig med alla förhållanden och alla slags mänskor: att förstå
+deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han
+var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans
+mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett
+helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen,
+som skulle draga honom.
+
+Inkastad genom en slump på sin nya plats, insåg han genast, att han kunde
+bli till nytta, att han ägde förmåga bringa inkomster ur det nu
+värdelösa, att han snart skulle bli uppskattad därför och slutligen
+oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål för sina strävanden, och
+att belöningen väntade honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig
+som ett säkert hopp och som en drivande kraft. Han arbetade för de andra,
+synbart och onekligt, men på samma gång smidde han sin egen lycka, och om
+han ställde det så, att det bara såg ut som om han gav tid och krafter åt
+de andras fördel, så visade han därmed, att han var klokare än mången,
+som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat.
+
+Det största hindret, som ställde sig i hans väg, var sonen. Med fiskarens
+och jägarens avgjorda smak för det ovissa, för överraskningar, hade denne
+en bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade man, menade han,
+så fick man på sin högsta höjd vad man beräknat; aldrig mer, men oftast
+mycket mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick man ena gången
+intet, men en annan sjufalt mot vad man väntat sig. For man ut på
+alskytte, så hände det stundom att man knep sig en skäl; låg man i skären
+en halv dag för att lura på skrakar, så kunde det råka att åd lade sig
+för bösspipan; alltid var det något, och ofta något annat än man väntat.
+För övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som förmånsrätt kommit ner från
+de övre klasserna, såsom något förnämare och katigare än att gå efter
+plogen eller dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man icke
+kunde få vilken dräng som helst att köra ett par oxar, antingen nu också
+därför att oxen var »ändrad» eller därför att hästen sedan gammalt var
+hållen i vidskeplig aktning.
+
+En annan sten i vägen var Rundqvist. Egentligen en gammal filur, som på
+sitt sätt sökt återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt
+arbete och väl försett med långa middagslurar och långa supar, hade han
+dels genom föregiven kunskap om förborgade ting, dels genom ett antaget
+sätt att »raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre arbetet,
+dels även i nödfall genom låtsad andlig svaghet och kroppsliga krämpor
+förstått ådraga sig sina likars medlidande, i synnerhet om detsamma
+yttrade sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt skålpund snus.
+Sålunda förstod han att snöppa får och gälla grisar, ansåg sig kunna leta
+brunnar med slagruta och få abborn att gå på nät; botade varjehanda
+lättare krämpor på andra, men behöll sina för sig själv; spådde vackert
+väder vid nytändning, när det regnat en halv månad, och offrade andras
+slantar under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen skulle komma.
+Men han kunde även en mängd dåligheter, påstod han, såsom att få
+skärvgräs i grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt,
+vilket kringspann hans person med en viss fruktan, så att man gärna ville
+ha honom till vän.
+
+Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka han blivit oumbärlig,
+bestodo i att kunna smida och snickra, men hans otroliga förmåga att göra
+allt, som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson som en farlig
+medtävlare, ty vad Carlsson gjorde under fähustaket eller ute i åkern
+syntes icke så mycket.
+
+Så återstod Norman, en duktig arbetare, som måste erövras från Gustens
+mäktiga inflytande och återvinnas åt det regelbundna arbetet på land.
+
+Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete och dessutom icke ringa
+statskonstlig fintlighet att utveckla för att tränga igenom, men han var
+den klokare och därför segrade han.
+
+Gusten tog han icke upp strid med; den lät han gå, sedan han med förmåner
+lockat ifrån honom bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket svårt,
+ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och Norman blev på jaktäventyren
+mest behandlad som roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick
+han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så att de fördelar
+Carlsson i ökad lön, ett par strumpor, en skjorta och annat smått
+lyckades utverka åt honom, jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än
+Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till avfall. Därmed var
+sonens jaktlusta något släckt, ty att fara ensam på sjön var icke så
+roligt; och i brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet.
+
+Rundqvist fjällade han med större svårighet, för den fisken var både ful
+och gammal, men han fick också honom snart i sump.
+
+I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga skötarne och sätta nya
+linor i alla varpen, och se, strömmingen fastnade bättre än förr; i
+stället för att gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta nya
+brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla, rensa henne, bygga kar
+omkring henne och sticka ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen
+kastad på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över korna, lät
+han rykta dem och strö torrt under dem. Kunde Rundqvist smida söm, så
+drog Carlsson spik; kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson
+både årder och vält.
+
+När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad ur sina mullvadshål, tog han
+till mera i ögonen fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan;
+skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker låtit »falla» på
+backen under vintern; kurtiserade höns och katt och satte en ny klinka på
+dörren.
+
+-- Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av gjort en ny klinka på gamla
+dörrskrället, hörde Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå
+snäll, han.
+
+Men Carlsson var som en pil efter honom, och en morgon var spisen
+vitstruken; en annan morgon voro vattämbarne grönmålade med svarta band
+och vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak, som han slagit
+upp på vedbacken bakom matboden. Carlsson hade lärt av fienden att erövra
+kökets stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven
+oemotståndlig.
+
+Rundqvist var dock seg och illfundig, och en lördagsnatt tog han och
+strök avträdet pinande rött. Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman
+på ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde gumman hur det
+tassade och fnaskade omkring stugväggarne, men som hon var för sömnig
+att stiga upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan var illande
+röd med vita fönsterposter och regnbleck! Och därmed var Rundqvists kraft
+att fortsätta en för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man
+skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina försköningar med
+avträdet, och Norman, som en sannskyldig avfälling, gjorde en länge
+gångbar rolighet om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska börja i
+rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först. Han lade sig, men på
+lur, för att ännu en gång försöka nya funder eller sluta en förmånlig
+fred.
+
+Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det var bra som skedde. -- Plöj
+ni, tänkte han, jag skall nog komma efter och bärga!
+
+Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft tid att inbringa någon
+påtaglig skörd, ty de pengar, som influtit för de sålda korna, hade
+visserligen ett par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen gjort
+ett mycket gott intryck, men de hade snart rullat ut igen och lämnat
+saknadens tomhet efter sig.
+
+Emellertid led det mot midsommar. Carlsson hade haft mycket att beställa
+och liten tid att promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på
+backen och tittade sig omkring, och kom så att lägga märke till
+storstugan, som stod där öde med nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han
+var, gick han sta och kände på dörrn och den var öppen. Klev in i farstun
+och fann ett kök; steg på vidare och kom in i ett stort rum, som såg
+riktigt herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med
+mässingsornament; en spegel med förgylld snidad ram och ett slipat glas
+med fasetter -- det förstod han att det var fint -- soffa, chiffonjé,
+kakelugn, allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan farstun ett
+lika stort rum med spis, matbord, soffor, väggklocka -- -- -- Han intogs
+av förvåning och högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande och
+förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han sett, att huset därjämte
+rymde två kammare med flera bäddade sängar.
+
+-- Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv, så många sängar och inga
+badgäster.
+
+Berusad av tanken på den blivande inkomsten, gick han ner till gumman och
+förehöll henne det slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster.
+
+-- Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo här! gruvade sig gumman.
+
+-- Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra ut? Har ni någonsin
+annonserat?
+
+-- Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade madam Flod.
+
+-- Man kastar näten i sjön också, svarte Carlsson, men det får man lov
+att göra, om man vill vinna något.
+
+-- En kan ju försöka, men inte få vi några badgäster, inte, avslutade den
+gamla, som upphört tro på önskningar.
+
+Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere i ängen och tittade sig
+omkring. Han kom närmare och mottogs vid sitt uppträdande på gården av
+rackan ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet, gömt sig
+inne i köket och stugan efter att förut ha stått utanför i en klunga och
+gapat på den främmande. Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut,
+såsom varande den modigaste.
+
+Den anlände hade läst en annons... Joho -- det var nog här! och därpå
+fördes han opp till storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson
+lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville bestämma sig genast,
+för det var så många spekulanter och årstiden var framskriden. Den
+främmande, som tycktes vara fängslad av ställets sköna läge, skyndade sig
+att göra opp, och efter ömsesidiga närgångna frågor om ekonomi och
+familjeförhållanden avlägsnade han sig.
+
+Carlsson följde honom till grinden och störtade därpå in i stugan, där
+han inför matmor och son lade opp sju riksbankstior och en
+privatbanksfemma.
+
+-- Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar av folk, knotade
+gumman.
+
+Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han skänkte för första gången
+Carlsson sitt offentliga erkännande, när denne talade om, hur han pressat
+herren med ryktet om många spekulanter.
+
+Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson, och han talade i en ton
+högre efter den betan, vid vilken hans erfarenhet av handelsväsendet
+varit honom till pass. Men det var icke blott de kontanta pengarne i
+hyran, som fallit ner över dem, det skulle även regna indirekta förmåner,
+vilka Carlsson målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne.
+
+Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och vedbrand finge inte gå av
+för inte, för att inte tala om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så
+kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en utvärpt höna, potatis
+och grönsaker. Ock-ock-ock -- det var så mycket att göra av, och en
+riktigt schangtil herre var det.
+
+Om midsommarafton anlände de väntade guldfiskarne. Det var herrn, frun,
+en sextonårig dotter och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var
+violinist i hovkapellet och i goda omständigheter samt en fridens man,
+vid ingången av fyrtiotalet. Han var tysk född och hade litet svårt att
+förstå öborna, varför han inskränkte sig till att nicka bifall och säga
+»skön» till allt vad som sades, varför han hastigt vann rykte såsom
+varande en mycket snäll herre. Frun var ett ordentligt fruntimmer, som
+vårdade sitt hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande visste
+sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att behöva riva ner oväder eller
+gripa till mutsystemet.
+
+Carlsson, såsom varande den minst blyge och den mest talföre, tog genast
+hand om främlingarna, helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt,
+efter som han skaffat dit dem, och ingen av de andra hade den
+tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra honom platsen stridig. Men
+stadsbornas ankomst till ön underlät icke att utöva sitt inflytande på
+urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen se helgdagsklädda
+människor, som höllo söndag var dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade
+utan att ta vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden, som om
+inga bekymmer, intet arbete funnes till i världen, detta väckte till en
+början ingen avund, endast förundran över att livet kunde dana sig så,
+beundran över mänskor, som förmådde ställa sin tillvaro så angenämt, så
+lugnt, så rent och fint framför allt, utan att man kunde säga att de
+gjort andra orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta började
+Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa förstulna blickar uppåt
+storstugan; sågo de en ljus sommarklädning skymta i ängen, stannade de
+och stodo njutande av anblicken såsom framför något vackert; varsnade de
+ett vitt flor på en italiensk halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt
+liv i en båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta och
+andaktsfulla av längtan efter något de ej visste, som de ej vågade
+hoppas, men som de drogos till.
+
+Samtalen och stojet nere i köket och i gamla stugan antogo en
+stillsammare art; Carlsson förekom beständigt i ren vit skjorta och
+uppträdde i vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så småningom en
+inspektors skepnad; hade en blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat
+och rökte ofta på en lätt cigarr.
+
+Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så långt undan som möjligt för
+att slippa bli föremål för jämförelser; talade bittert om stadsbor i
+allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om pengarne på
+banken, samt tog långa lovar för att komma förbi storstugan och de ljusa
+klädningarne.
+
+Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest uppåt smedjan,
+förklarande att han frågade fan efter hela världen, om det också vore
+änkedronningen själv, medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog
+svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring brunnen, dit herrskapets
+flickor brukade komma om morgon och afton.
+
+Värst var det för Clara och Lotten, som snart sågo allt mankön fegt
+avfalla för herrskapets flickor, vilka kallades på brev för mamseller och
+reste till Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården var det
+för solkigt att de ville utsätta sina kängor för hastig ödeläggelse, och
+på ängen och i köket var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i sina
+dunkla klädningar och kunde aldrig för svett och sot och boss bära en vit
+remsa en gång, och Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade
+illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett ihållande grin över att
+hon vågade en tävlan. Men om söndagarne togo de igen skadan och ådagalade
+en kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara för att få bästa
+kläderna på.
+
+Carlsson hade alltid ärender in till professorn och stannade för övrigt
+jämt och ständigt utanför farstukvisten, när någon satt där, och frågade
+om befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter, gav råd och
+upplysningar om sjöfisket, samt bekom då och då ett glas öl eller en
+konjak, så att han snart blev föremål för de andras halvhöga
+beskyllningar att han gick och snuggade.
+
+Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in till Dalarö och handla,
+uppstod meningsbyte om vem som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt
+enkelt saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta flickan hade
+slagit djupt an på honom; och då gumman gjorde föreställningar mot att
+Carlsson, som var den viktigaste och förste man på gården, så skulle gå i
+småärender, svarade Carlsson med att professorn enkom anmodat honom,
+emedan viktiga brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin vilja
+rätt angelägen göra budet, föreställde att han mycket väl kunde taga
+breven om händer, men Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i
+fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna, så att folket skulle
+få något att tala på sedan. Och därvid blev det.
+
+Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar, dem den fyndige drängen
+spårat i förväg. Först fick man sitta på sjön med en flicka och ostört
+prata tok och fjollas; sedan följde traktering och drickspengar; och på
+Dalarö hade han tillfälle att göra sig alla handelsmän förbundna genom
+att anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små handtryckningar, en sup
+här, en cigarr där, varförutom det föll ett visst sken av anseende på
+den, som framförde uppdrag från professorn och i vardagslag uppträdde
+fint klädd och i sällskap med en mamsell från Stockholm.
+
+Dalaröresorna förekommo dock endast en gång i veckan och hade icke något
+störande inflytande på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var
+nog fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete på beting, så
+att de skulle dika så många famnar, plöja så många tegar, fälla så många
+träd, och sedan vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty därigenom
+kunde de vara fria redan aftonvardsdags. Vid sådana tillfällen, då
+arbetet skulle mätas ut och sedan det gjorda granskas, var det som
+blyertspennan och den numera införda anteckningsboken kommo till heders,
+och Carlsson vande sig vid att uppträda som inspektor och småningom få
+arbetet att glida över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig på
+kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum. Tobaksrökning var redan länge
+sedan införd och på bordet vid fönstret hade han dukat fram ett grönt
+fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark postpapper, samt
+ordnat med ljusstaken och strykstickstället så att det såg ut som ett
+skrivbord. Fönstret vette ut åt storstugan, och här satt han på
+raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll även
+förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne slog han upp fönstret,
+lade armbågen på brädan och satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur
+västfickan framletad cigarrstump, under det han också kunde läsa i en
+veckotidning, vilket gav honom nerifrån sedd ett utseende som om han vore
+patron själv på gården.
+
+Men när det blev skumt och han tänt ljus, lade han sig på sängen och
+rökte. Det var då som drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu
+icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen med en liten tumning
+kunde komma att inställa sig.
+
+När han så en afton låg på rygg och bolmade svarta ankaret, för att döva
+myggen, och under det hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte
+kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på golvet. Som skuggan
+av ett led soldater såg han hela den avlidnes garderob göra flankmarsch
+på väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren, alltefter som
+ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte sig se den döde i alla de
+skepnader, som plaggen uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i
+kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän på, sådan han satt till
+rors i sumpen, när han seglade till stan med fisk, och sådan han satt på
+Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med fiskköparn; här kom han i
+svart klädesbonjour och långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i
+kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd på bröllop,
+begravningar och barndop; här hängde svarta fårskinnströjan, som han hade
+på, när han stod i strand och drog not om höst och vår; här bröstade sig
+den stora skälskinnspälsen, som ännu bar märken efter julkalasen, där den
+sista supen i pälsen togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult
+och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen ända ner på golvet
+och stack huvet i ett stövelskaft.
+
+Carlsson blev varm under skjortan, när han tänkte sig i den sköna,
+silkeslena pälsen, tänkte sig skjuten på en kälke över isarne, med en
+luva därtill av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot julgästerna
+med eldar på stranden och bösskott, och så, kommen in i den varma stugan,
+kasta av sig ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och hälsas med
+du av pastorn och få sitta opp, högst uppe vid kortändan av bordet, under
+det drängarne stodo vid dörren eller kartat opp på fönsterbräden.
+
+Föreställningarne om de önskade saligheterna blevo så livliga, att de
+fingo Carlsson på benen, och innan han själv visste det, hade han krupit
+i pälsen och stod på golvet strykande muddarne med handen; och det ylade
+i kroppen, när han kände kragen kittla mot kinden. Därpå tog han på
+svarta bonjouren och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och
+tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen innanför slaget och
+gick fram och åter på golvet. En känsla av rikedom spred sig från det
+silkeslena klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han prövande
+klöv skörten och satte sig på sängkanten, låtsandes vara borta hos
+främmande.
+
+Under det han så satt försjunken i rusgivande drömmar, hörde han utifrån
+röster som glammade, och när han lystrade, märkte han Idas -- det var
+den vackra köksan -- och Normans röster flätas, falla i varann, gå sida
+vid sida och liksom munnas. Del stack till i honom, och i ett tag hade
+han bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet, och beväpnad med
+en nytänd cigarr gick han ner för trappan.
+
+Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga framtidsplaner hade
+Carlsson hittills undvikit all handel med flickorna, emedan han kände
+huru tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i samma ögonblick
+han öppnade eld åt det hållet, ingen säkerhet mera fanns att han ej
+skulle få en ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att det, om
+han en gång blev slagen på den marken, vore slut med anseende och
+myndighet.
+
+Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig till tävlan och segraren
+hade alltför mycket att vinna, kände han sig uppfordrad att begagna
+sporrarne och resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick han ner
+på vedbacken, där spelet redan var i full gång. Förargligt var det,
+syntes honom, att han skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det
+varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten Norman! Nå, han
+skulle få!
+
+-- God afton, Ida! började han, utan att låtsas se rivalen, vilken
+ofrivilligt lämnade sin plats vid staketet, som Carlsson genast intog.
+
+Och så började han spelet, begagnande sin överlägsna talförhet, under det
+Ida plockade ved och stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i
+vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte, och hon kastade sidoord
+åt Norman, dem Carlsson dock grep i flykten och återsände tillkrusade
+och skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag i kampen, anmodade
+Norman spänta litet stickor. Innan den lycklige hann gå omkring till
+grindhålet, hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet, dragit
+sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som han späntade; lade inom
+ett par minuter stickorna i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och
+bar rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han stående vid
+dörrposten, där han spände rygg, så att ingen kunde komma varken ut eller
+in. Och Norman, som icke lyckades hitta på något ärende, slog först några
+lovar omkring vedbacken, mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta
+framfärd i livet, tills han fann för gott avtåga och på brunnskaret ge
+luft åt sin klagan i en schottisch, som han bälgade fram ur
+dragharmonikan.
+
+De veka tonerna från klaverets blecktungor trängde dock genom den tjocka
+aftonluften, förbi dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid
+köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå till brunnen efter
+dricksvatten åt professorn. Och Carlsson följde med, denna gång dock
+något osäker i kampen på ett fält, där han var alldeles främmande. För
+att förinta verkan av det trolska »locket» tog han Idas kopparflaska och
+viskade ömma ljud, i så smäktande och välljudande skala han kunde, liksom
+om han ville sätta ord till den förföriska musiken och neddraga solot
+till ett underordnat ackompanjemang, men just som de kommo till brunnen,
+hördes mosters rop oppe från stugan. Hon kallade på Carlsson, och i tonen
+hördes, att det var något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte
+svara, men då for den lede in i Norman och med skallande stämma gav han
+ljud:
+
+-- Här, moster! Han kommer straxt.
+
+Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet åt den falske spelmannen
+måste segraren slita sig ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet
+åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka för sin älskogslycka.
+
+Moster ropade än en gång, och med vresig stämma svarade Carlsson, att han
+kom allt vad han orkade.
+
+-- Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog gumman emot honom på
+farstukvisten, skyggande med handen över ögonen för att genomtränga den
+lätta sommarskymningen och se efter, om han kom ensam.
+
+Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i detta ögonblick önskade han
+allt kaffe och brännvin så långt han visste, men han kunde inte neka; och
+vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska skarpskyttemarsch, som
+segerglad och hånande rullade upp nerifrån källängen, måste han in i
+stugan. Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann henne äldre och
+fulare än vanligt; och ju artigare hon visade sig, desto tvärare blev
+han, vilket slutligen gjorde gumman nästan öm.
+
+-- Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan hon hällde i kaffet, det är
+så att vi ska buda till slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala
+vid honom först, förståss.
+
+Här tystnade dragharmonikan mitt i trions smältande ackorder och Carlsson
+stelnade till och blev ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord
+utan klang och utan strängt sammanhang:
+
+-- Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka!
+
+-- Och då ville jag, fortfor gumman, att Carlsson skulle om lördag ta
+Clara med sig och fara sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson
+skulle komma ut lite grann och se folk, och visa sig en smula, för det är
+alltid gott.
+
+-- Ja, si om lördag kan jag inte, svarade Carlsson tvärt, för då ska jag
+ju åt Dalarö för professorns.
+
+-- Nå, för en gång kunde ju Norman göra skjutsen, invände gumman och
+vände ryggen åt drängen för att slippa se hans min.
+
+I detsamma hördes dragklaveret frampressa några mjuka, av pauser avbrutna
+satser, som tycktes avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där
+nattskärran redan spann på sin surrande rock.
+
+Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig kaffebrännvinet, kände stenar
+på bröstet, töcken om huvet och en allmän svaghet i nerverna.
+
+-- Det kan inte Norman, utstötte han; Norman kan inte uträtta alla
+professorns affärder, och -- och -- han är inte betrodd.
+
+-- Ja, men jag har frågat professorn, klippte gumman av, och han sa, att
+han inte hade något om lördag.
+
+Det var förgjort för Carlsson; gumman hade spänt honom som en mus, och nu
+fanns inte ett hål att gå i mera.
+
+Och han hade sina sinnen ute på flera håll, så att han knappt kunde samla
+sig till ett motvärn. Detta såg gumman också, och hon tog sig därför
+till att knåda medan degen jäste.
+
+-- Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig för när, om jag säger
+någonting åt en, för jag menar väl me'n.
+
+-- Moster kan gärna säga vad håken som helst, för nu är det mej egalt
+detsamma, bröt Carlsson ut, under det han hörde klaverets allt ömmare
+låtar försvagas längst bort i hagen.
+
+-- Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson skulle liksom hålla sig
+för god att spela för flickorna, för det blir bara mackelmang till
+sistone; ja, jag vet, jag, och känner det; och det är välmening av mig,
+sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha en tross med karlar
+efter sig, om det ska vara något, och så ska det fjäsas hit och så ska
+det fjollas dit; och går de i skogen med en, så går de i hagen med en
+ann, och så när det blir något på sne si, så tar de den som de tycker är
+golikast att kunna vräka't på. Så är det, si, likaväl.
+
+-- Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te.
+
+-- Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman, men si en karl som
+Carlsson skulle tänka på te att gifta sig, och då ska man inte gå och ha
+något drag med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många rika
+flickor, ska jag säga honom, och är han klok sköter sina grejor väl, så
+kan han komma till sitt eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson
+inte vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom, när jag ber honom
+fara sta och buda till slåttan. Kom han ihåg, att jag inte skulle ha
+anmodat vem som helst att färdas för gårdens räkning, och jag lär nog få
+gossen över mig, men si det bryr jag mig inte om, för den jag håller mig
+till, den stöttar jag också, lita på det.
+
+Det började nu lugna i Carlssons sinne, och han anade något förmånligt i
+att så där få agera för gården; men han var ännu för retad att vilja byta
+sin låga mot något ovisst och han kände ett behov att få något handsöl
+först, innan han inlät sig på affären.
+
+-- Inte kan jag gå sta så här som jag är och inte har några snygga
+kläder, slängde han ut sin rev.
+
+-- Så farligt med kläderna är det väl inte, menade gumman, men skulle det
+så vara att det bara var det som felade, så kunde man väl finna någon
+råd.
+
+Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen, men i dess ställe beslöt
+han växla ut det halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter
+åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom oumbärlig vid liarnes
+slipning och höskakets reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten
+gjorde Dalaröbudet.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Klockan är tre på morgonen en julidag i början av månaden. Det röker
+redan ur skorstenen, och kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i
+rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord dukat. Slåtterfolket,
+som kommit aftonen förut, har sovit på skullar och logloft, och tolv
+resliga skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper
+utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där är Åvassan och
+Svinnockarn, gamla redan med av rodd kutiga ryggar; där är Aspön med
+sitt kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa, sorgsna blickar
+från ensamheten ute i havsbandet, från sorger utan namn och utan klagan;
+där är Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som en martall
+ute på sista kobben; Fiversätraön, mager, utblåst, livlig och torr som
+ett kaffeskinn; Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de
+första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och omkring dem, mellan
+dem tassade flickorna i lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen,
+klädda i ljusa bomullsklädningar och med schaletter på huvet; härvarne,
+nymålade i regnbågsfärger, hade de medfört själva, och de sågo mera ut
+som om de gingo till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med
+fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men pojkarne höllo sig så
+tidigt på morgonen på avstånd, avvaktande kvällen med dess skymning, dans
+och musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit uppe en kvarts
+timme, men ännu ej hunnit över tallbackens toppar för att slicka daggen
+ur gräset; viken låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande vassen,
+där de nykläckta andungarne hördes pipa mellan de gamla ändernas snatter;
+trutarne fiskade löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som
+kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna vaknat och skvallrade och
+schattrade om de många skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken
+guckade i hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore på slutet,
+när han skulle få se första hösåten; kornknarren arpade och snarpade nere
+i rågåkern; men på backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta, och
+skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet, sträckte sig över
+kaffebordet, där koppar och fat, glas och kannor skramlade under det
+trakteringen pågick.
+
+Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och kännande sig trygg bland
+dessa sin fars gamla vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande
+brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat bekantskaper på sin
+bjudningsresa, gjorde sig hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och
+lät krusa sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett utvuxet,
+manligt yttre hade han lätt att trycka ner denne, som ändå aldrig kunde
+bli annat än pojken inför de män, som varit dus med hans far.
+
+Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och veteranerna satte sig i
+rörelse neråt storängen med liarne på axeln, följda av de unge och
+flickskaran.
+
+Gräset stod högt till låret och var tjockt som en fäll, så att Carlsson
+måste redogöra för den nya ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och
+fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne och vattna
+över med gödselsaften. Därpå anordnade han som en kapten sin trupp, gav
+hedersplatserna åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist, så
+att han ändå icke kom bort i hopen. Och så gick slaget fram: två dussin
+vita skjortärmar i en kil som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl,
+och efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor, nyckfullt kastande,
+slängande, men ändock hållande tillsammans, kommo flickorna med sina
+härvar, var och en följande sin slåtterkarl.
+
+Det susade om liarne och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid
+sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hagen:
+prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie sänghalm,
+hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot, väpling och alla
+ängarnes gräs och halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor,
+och bien och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran, mullvadarne
+kröpö ner i jordens innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras
+bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och slank in i ett hål
+som en skotända; men högt upp över slagfältet svängde sig ett par
+piplärkor, vars bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen
+trippade stararne plockande och pickande allehanda kräk, som kommit i det
+brännande solskenet.
+
+Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen och nu stannade kämparne,
+stödda på sina lieskaft, betraktande förödelsens verk, som de lämnat
+bakom sig, torkande svetten ur mössremmarne, och inläggande en ny
+snusvalk ur mässingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i
+frontlinjen.
+
+Och så gick det löst igen, ut i det gröna blomsterhavet, som nu går i
+vattrade böljor av den växande morgonbrisen och än visar brokiga lysande
+färger, när blommornas styvare stjälkar och huven sticka upp genom det
+mjuka tåtelgräsets vågor, som böja sig undan för kåren, än breder sig
+jämn grön som en sjö i stiltje.
+
+Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att man heldre skulle stupa
+i solskottet än ställa lien ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida
+till sin räfserska, och som han går sist i slaget, kan han utan att
+blottställa vådorna, och på skryt, vända sig om för att kasta ett ord åt
+henne; men Norman har han under sträng bevakning snett framför sig, och
+så snart denne försöker slänga en betagen blick på sydosten, har han
+Carlssons lie i hälarne och ett mera ovänligt än välmenande varningsrop:
+-- Akta hasorna, du! efter sig.
+
+När klockan är åtta, ligger källängen som en nydrillad åker, slät som en
+hand och med gräset i långa strängar; nu beskådas verket och granskas
+slagen, och Rundqvist är den som faller för nämdens dom, efter som man
+kan se var han gått fram, för där syns det som älvdansar den ena utanför
+den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han måste se på flickan
+som de givit honom, för det var inte i går han hade en flicka som sprang
+efter sig.
+
+Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen; brännvinsflaskan
+gnistrar i solen och svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker
+på hällen, strömmingen immar på faten, smöret är upplagt, brödet är
+skuret; suparne slås i och frukosten är i gång.
+
+Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida är honom också bevågen, och
+han uppvaktar henne med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också
+dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in med fat och tallrikar,
+stryker ofta förbi de båda, alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men
+ej av Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen med armbågen och
+viskar:
+
+-- Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; han ska vara som hemma här!
+
+Carlsson har bara ögon och öron för Ida och svarar gumman med något
+skämtsamt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida att
+hon skall hem och städa. Och då blir det sorg och uppståndelse bland
+karlarne, men flickorna se lagom bedrövade ut.
+
+-- Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen flicka har mera? utbrister
+Carlsson med låtsad förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen.
+
+-- Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som påstods ha ögon i
+ryggen.
+
+-- Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och räfsa.
+
+Gumman slår ifrån sig med förklät:
+
+-- Herre Je', ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet,
+aldrig på tiden! Å, ni är tokiga!
+
+Men motståndet retar.
+
+-- Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar på, och
+Gusten blir mörk som en natt.
+
+Det fanns inte något val, och under stoj och skratt springer Carlsson in
+i stugan för att leta fram gummans egen härv, som ligger oppe på vinden
+någonstans; och gumman efter skrikande:
+
+-- Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva i mina saker däroppe!
+Och så försvinna de båda två, under högljudda och bitande anmärkningar av
+de kvarvarande.
+
+-- Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i tystnaden som uppstått.
+Jag tycker de dröjer bra länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt!
+
+Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att dra på vidare:
+
+-- Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej, det här går aldrig an; jag
+blir rakt orolig, vet någon människa!
+
+Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han tvang till ett skratt för att
+vara med de andra.
+
+-- Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om på samma ton, men nu står
+jag inte ut längre, utan jag får lov att gå och se efter vad de ha för
+sig.
+
+I detsamma kommer Carlsson med gumman ut i förstudörren och medför den
+sökta härven. Det är en grann en, målad med två hjärtan och _anno 1852_
+och var en gång den gamlas fästmöhärv, som Floden i världen själv hade
+gjort och som hade ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man
+rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder synes ha satt gummans
+friska sinne i en munter stämning, och utan ett spår av sjuklig
+känslosamhet visade hon på årtalet och sade:
+
+-- Det var inte i går, det, som Floden gjorde härven...
+
+-- Och du klev i brudsäng, moster, inföll Svinnockarn.
+
+-- Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan.
+
+-- Sex veckors grisar och två års änkor kan man aldrig tro, brydde
+Fjällångarn.
+
+-- Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade Fiversätraön på.
+
+Och var och en kastade sin pinne på elden, men gumman bara myste och slog
+ifrån sig, höll god min och skämtade med, för att det inte var värt att
+bli ond.
+
+Så bar det av ner i myrängen, där starr och fräken stod som furuskog och
+vattnet gick opp på stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av
+strumpor och skor och hängde på gärdsgården.
+
+Och gumman räfsade och gick på, så hon var efter Carlsson före de andra;
+månget skämtord föll på de unga tu, som de kallades.
+
+Så blev det middag och så blev det afton. Spelmannen hade kommit med sin
+fiol, logen var röjd och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med
+beck. Och när soln gick ner, började dansen.
+
+Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart klädning urringad i fyrkant,
+med vitt krås och Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad
+dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan och köld, men pojkarnes
+åtrå.
+
+Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför tog Ida honom gärna, gång på
+gång, sedan ett försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå
+denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet att tillgripa
+dragharmonikan, både att utgjuta sina hjärtekval och försöka en sista
+limsticka att fånga den granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha
+i handen för några veckor sen, men som straxt igen satt på taket och
+munnades med en annan. Carlsson fann emellertid ackompanjemanget
+obehövligt, när han enkom tingat en riktig spelman, och den tungbröstade
+harmonikan drog verkligen inte jämt med den lättfotade fiolen, utan
+störde takten och bragte oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle
+att få knorva till rivalen, helst allmänna meningen om dragklaverets
+otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog Carlsson munnen full och skrek
+mitt över logen till den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren:
+
+-- Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina
+vädret ur dig, om du är klöverstinn.
+
+Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett gillande grin, men Norman
+hade fått några supar i huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade
+krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid utmaningen.
+
+-- Höllu! härmade han Carlsson, som oförvarandes släppt lös sitt
+modersmål, vilket alltid hade en löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut
+på backen, du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig!
+
+Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande, att man behövde gå till
+nävarne, och höll sig ännu på munhuggningens oskyldigare område.
+
+-- Va ä det för ena markvadiga svin, som ha loppor i pälsen?
+
+-- Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.
+
+Det stack nationaläran, och letande ännu i sista stund efter ett
+oåtkomligt dråpord, gick han rakt på fienden, tog honom i västen och röck
+honom ut på backen.
+
+Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att åskåda drabbningen, och det
+föll ingen in att söka gå emellan.
+
+Norman var liten och satt, men Carlsson var grövre och utvuxen. I ett
+kastade han av sig rocken, som han var rädd om, och kämparne brasade i
+hop; Norman med huvudet förut, som han lärt av lotspojkarne; men Carlsson
+tog i honom, måttade en ful spark åt skrevet, och som en upprullad
+igelkott föll Norman på dynghögen.
+
+-- Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara sig med nävarne längre.
+
+Carlsson skummade, och letande förgäves efter tillmälen, satte han knät
+på bröstet och kindpustade den slagne, som spottade och bet omkring sig,
+men slutligen fick en näve strö för munnen.
+
+-- Nu ska jag skura truten ren på dig! och med halmtappen tagen ur
+dyngstacken gnuggade han den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta
+öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och nu slungade han hela
+sitt förråd av glåpord i ansiktet på segraren, som ändå inte kunde binda
+den besegrades tunga.
+
+Musiken hade tystnat, dansen upphört och åskådarne gjort sina
+anmärkningar över ord- och nävstridens kastningar, vilken de åhört och
+beskådat med samma likgiltiga intresse som en slakt eller en danslek,
+ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp mindre regelrätt enligt
+gammal slagsmålssed. Men plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen
+och röck alla ur feststämningen:
+
+-- Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte urskilja vem.
+
+-- Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort med kniven!
+
+Och kämparne omringades; Norman, som lyckats få upp sin fällkniv,
+avväpnades och ställdes på fötter, sedan Carlsson ryckts lös ifrån
+honom.
+
+-- Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade gamle Svinnockarn
+drabbningen.
+
+Carlsson tog på sig rocken och knäppte den om sin sönderrivna väst, men
+Norman gick med ena skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet.
+Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott avlägsna sig
+bakom knuten för att icke behöva visa sitt nederlag för flickorna.
+
+Med segrarens och den starkares glada tillförsikt uppträdde Carlsson
+igen på dansbanan, och efter att ha fått en sup, återknöt han leken med
+Ida, som mottog honom med värme och nästan beundran.
+
+Dansen gick an som ett tröskverk och skymningen hade fallit; brännvinet
+gick lag på lag och uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans görande
+och låtande. Därför kunde Carlsson komma ut med Ida ur logen och uppnå
+hagledet utan att ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan
+kommit över stättan och Carlsson stod på gärdesgården, hörde han gummans
+röst genom halvmörkret utan att kunna se någon:
+
+-- Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och dansa en dans med räfserskan.
+
+Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och in i hagen tyst som en
+räv.
+
+Gumman hade dock sett honom och till på köpet Idas vita näsduk, som hon
+knutit om livet för att skydda klädningen för svettiga händer. När hon
+ropat en gång till utan svar, gick hon efter, kom över stättan och in i
+hagen. Droget låg under hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast
+något vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk till botten av
+den långa tunneln. Hon ville springa efter, men i detsamma hördes nya
+röster vid stättan, en grövre och en mera klingande, men båda dämpade
+och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och Clara klevo över
+gärdsgården, som knakade under gossens något osäkra steg, och lyftad på
+två starka armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i buskarne, medan de
+arm om liv tågade förbi, dansande fram halvsjungande, kyssande, så som
+hon också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en gång knakade det i
+stättan och flöjande som en stut kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan,
+och just när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn av dansen och
+med ett övergivet löje, som visade alla de vita tänderna, satte hon de
+höjda armarne i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och med ett
+lössläppt flåsande skratt och spärrade näsborrar kastade hon sig handlöst
+ner i armarne på gossen, som tog emot henne med en lång kyss och bar
+henne in i mörkret.
+
+Den gamla stod bakom hasselbusken och såg par om par komma, gå, komma
+igen, som i hennes ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två års
+aska.
+
+Under tiden hade fiolen så småningom tystnat, det var över midnatt och
+morgonrodnaden stod redan svag borta över skogen i norr; sorlet från
+logen blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från ängen angåvo,
+att danssällskapet skingrat sig, att hemfärden förestod för
+slåtterfolket. Hon måste fram och säga adjö. När hon kom ut i droget, där
+mörkret börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas, fick hon
+se Carlsson och Ida komma längst opp i brinken, hand i hand, som om de
+skulle kasta sig in i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna
+gången» vände hon och skyndade över stättan för att hinna hem, innan
+folket hade givit sig av. Men på andra sidan stättan stod Rundqvist och
+slog ihop händerna, när han fick se gumman, som gömde ansiktet i förklät
+för att icke visa att hon skämdes:
+
+-- Nej, Herre Jemine, har moster också varit i hagen? Å, jag säger det;
+ja si de gamla är då inte att lita på mer än...
+
+Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt stugan där man letat henne och
+där hon nu mottogs med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god
+fägnad och adjö.
+
+Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit framhojtade ur hagar
+och ängar, dock utan att anträffas alla, gick den gamla till sängs, men
+låg länge vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson gå opp för
+kammartrappan.
+
+
+
+
+FJÄRDE KAPITLET.
+
+Det bullrar till bröllop och käringen blir
+tagen för guldet.
+
+
+Höet var under tak, råg och vete bärgade; sommaren var till ända och den
+hade varit god.
+
+-- Han har lycka, den hålen! sade Gusten om Carlsson, vilken man icke
+utan en del orsaker tillskrev det ökade välståndet.
+
+Strömmingen hade kommit och alla karlarne utom Carlsson voro ute vid
+skäret, när professorns familj skulle resa in till operans öppnande.
+
+Carlsson hade också åtagit sig packningen och gick med blyertspennan
+bakom örat hela dagen; drack öl på köksbordet, på salsskänken, på
+farstukvistbänken. Här fick han en kasserad halmhatt, där ett par
+utgångna segelskor, en pipa, ett munstycke, orökta cigarrer, tomlådor och
+tombuteljer, metspön och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som
+ej kunde medföras eller ansågs obehövligt; det föll så många smulor från
+den rikes bord och man kände allmänt, att man komme att sakna de
+avresande, från Carlsson, som skulle gå miste om sin käresta, ner till
+hönsen och grisarne, som icke längre fingo söndagsmat från herrskapets
+kök. Minst bitter var sorgen för de övergivna Clara och Lotten, som
+oaktat de vid uppbärningen av mjölken fått så mången god kaffetår,
+likväl kände, att deras vår skulle komma igen, bara hösten avlägsnade de
+svåra medtävlerskorna på kärleksmarknaden.
+
+Om eftermiddagen, när ångbåten kom och lade till för att hämta
+herrskapet, var det stor uppståndelse på ön, ty aldrig hade en ångbåt
+lagt till där förr. Carlsson anförde landstigningen och kommenderade och
+orerade, under det ångaren sökte komma in till bryggan. Men här hade han
+givit sig ut på en is, som ej kunde bära honom, alldenstund sjöväsendet
+var honom främmande; och just i det stolta ögonblicket, då linan kastades
+och han i Idas och herrskapets åsyn skulle visa sin kunnighet, fick han
+ett helt fång kabel oppifrån nerfallande på hjässan, så att mössan slogs
+av och föll i sjön; i samma ögonblick skulle han hålla an trossen och
+gripa mössan i flykten, men fick foten i en bukt, gjorde några danssteg
+och föll under en skur av ovett från kaptenen och en salva hånskratt från
+backgastarne. Ida vände sig bort, ond över sin hjältes drumliga
+uppträdande och gråtfärdig av skam på hans vägnar. Med ett kort adjö
+lämnade hon honom slutligen vid landgången, och när han ville behålla
+hennes hand och språka om nästa sommar, om brevskrivning och adress,
+röcks landgången undan hans fötter, så att han vickade framåt och fick
+den våta mössan bak i nacken, samtidigt med att styrmannen röt åt honom
+uppifrån kommandobryggan:
+
+-- Får du loss ändan någongång, du?
+
+En ny skur av sårande tillmälen haglade över den olycklige älskaren,
+innan han fick loss trossen. Ångbåten backade neråt sundet, och som en
+hund, vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden, hoppande på
+stenar, snavande på rötter, för att hinna ut på udden, där han hade sin
+bössa gömd bakom en albuske, för att kunna ge salut. Men han måtte ha
+klivit med rasande ben ur sängen, ty just när ångbåten gick förbi och han
+med bössan lyftad i luften skulle fyra av, klickade skottet. Kastande
+bössan i gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i stranden och
+svängde sin blåa bomullsnäsduk, hurrade och flåsade, men ingen svarade
+från båten; icke en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var
+försvunnen! Men oförbrännelig, rasande, sprang han över kullerstenar,
+hoppade i vattnet, rusade genom albuskar, kom till en gärdsgård och
+flöjde halvt igenom den, så han rev sig på störarne; och slutligen, just
+som båten skulle försvinna bakom udden, stötte han på en vassvik; utan
+betänkande sprang han i vattnet, svängde än en gång sin näsduk,
+utstötande ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp bakom
+tallarne och han såg professorns hatt viftande till avsked löpa undan in
+i skogsudden släpande efter sig den blågula flaggen med posthornet, som
+än en gång glimtade mellan alarne; och så var allt försvunnet utom den
+långa svarta röken, som låg efter vattnet som ett sorgflor och gjorde
+luften mörk.
+
+Carlsson plumsade i land och gick steg för steg tillbaka till sin bössa.
+Han tittade på henne med onda blickar, som han skulle sett på en annan,
+som svikit honom; skakade på pannan, satte på ny knallhatt och fyrade
+av.
+
+Därpå kom han tillbaka till bryggan. Han såg hela upptåget igen; hur han
+dansat som en pajas på broplankorna lik en annan marknadskasper, hörde
+skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla, förlägna blickar och handtag;
+kände ännu oset av stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från
+kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen. Ångbåten hade kommit hit
+ut i hans blivande rike och medfört stadsmänskor, som föraktade honom,
+som i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på vars pinnar han
+redan klättrat ett gott stycke, och -- här klack det i halsgropen -- fört
+bort hans sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund ner i
+vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda sörp, på vars yta
+utsläppt sot låg i flockar och oljan i speglar, flammande i
+regnbågsfärger som en gammal fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret
+hunnit lämna ur sig på en liten stund och solka det klara gröna vattnet;
+ölkorkar, äggskal, citronskinn, cigarrstumpar, brända strykstickor,
+papperslappar, som löjor och agn lekte med; det var som hela stadens
+rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och avskräden på en gång.
+
+Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han tänkte på, att om han
+allvarsamt ville vinna sin käresta, så måste han in dit, måste in i
+gränderna och rännstenarne, där den höga dagspenningen och den fina
+rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan med krås, manschetter och
+knäppkängor, allt som lockade, fanns. Men han hatade staden också, där
+han var den siste, där hans tungomål inbragte grin, hans grova hand icke
+kunde göra finarbete och där hans mångahanda insikter icke kunde kasta
+av. Och ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt, att hon aldrig
+ville gifta sig med en bonddräng, och bonde kunde han icke bli! Kunde han
+inte?
+
+Det kårade på sundet och en sval vind, som ökade alltmer, rörde opp
+vattnet, som började plaska mot bropålarne, sopade undan sotet och
+klarade upp den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas pjattrande,
+båtarnes huggande ryckte opp honom, och med bössan över axeln vandrade
+han hemåt.
+
+Vägen gick under hasslarne uppöver en bergknalle och över den hängde ännu
+en högre gråstensvägg bevuxen med tallar och som han aldrig besökt.
+
+Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan ormbunkar och hallonsnår
+och stod snart uppe på en gråstenshäll, på vilken ett sjömärke var
+upprest. I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda rundblick, med
+skogar, åkrar, ängar, stugor; och utanför holmar, kobbar, skär, ända ut
+till havs. Det var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet,
+träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville räcka ut handen, den
+ena bara, och dra tillbaks den andra, som sträckte sig efter fåfänga och
+fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och tigga om knäfall
+inför denna tavla, rosenfärgad av en sjunkande sols trolska strålar; där
+blåa vatten, gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till en
+regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa förstånd än en bonddrängs.
+
+Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet, då hon på fem minuter
+kunnat glömma det sista lilla löftet att vifta avsked åt honom, sårad,
+som om han fått smaka käppen, av de övermodiga stadslurkarnes glåpord,
+betagen vid åsynen av den feta jorden, de fiskrika vattnen, de varma
+stugorna, fattade han sitt beslut -- att gå hem, göra ett sista försök
+eller två med att pröva det falska hjärtat, som kanske glömt honom redan
+-- och sedan ta för sig vad tagas kunde utan att stjäla.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+När han kom hem på backen och såg storstugan öde, gardinerna nere, halm
+och tomlådor skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om han
+sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha hopsamlat sina minnen av de
+flyttande sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt upp
+på sin kammare. Sedan han gömt sina skatter under sängen, satte han sig
+vid skrivbordet, tog fram papper och penna och gjorde sig i ordning att
+skriva brev. Första sidan skvalade ut i en enda bred ordström dels ur
+egen fatabur, dels ur Afzelii sagohävder och Svenska folkvisor, som han
+läst hos en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt intryck på
+honom:
+
+»Kära älskade Vän!» -- började han -- »Ensam sitter jag nu på min lella
+kammare och less alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår när
+Ida kum ut hit, det var när som vi sådde vårrågen och göken lullade i
+stuthagen, och nu är det höst, så gossarne är ute efter strömmingen till
+skäret; jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte Ida hade rest
+sin väg och inte ville hälsa efter sig från ångbåten, som professorn var
+så innerligt snäll och gjorde från atterdäcket, när som han kom i uddan;
+det är tomt som ett hål efter Ida i kväller och det våller mest av allt
+att sorgen är tong. Då om sistens på slåtterdansen minns Ida vad Ida
+lovade, jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men jag är också i
+stånd _att hålla_ vad jag lovar, som inte _alla_ är i stånd till, men det
+är detsamma det och jag frågar inte så noga efter hur mänskorna är mot
+mig, men den jag håller åv, den glömmer jag inte, det ska jag säga.»
+
+Saknadens sorg hade nu lagt sig, och bitterheten stack fram; så kom
+fruktan för okända rivaler, för stadens frestelser och Berns salong, och
+i känslan av sin egen oförmåga att förebygga befarade syndafall, grep han
+ett grepp i de ädlare känslorna, och strax sprutade gamla minnen från
+kolportörstiden fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en straffande
+hämnare, genom vars mun en Annan (med stor bokstav!) talade:
+
+»När jag tänker hur Ida nu går ensam i den villande stan och icke mer har
+en stödjande hand, som kan vända faran och frestelsen från Ida, när jag
+tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall och fördärv, som göra
+vägen bred och foten lätt, så känner jag ett stygn i mitt hjärta, jag
+känner det som om jag gjort orätt inför Gud och människor att jag lämnat
+Ida i syndens garn, jag ville varit som en far för Ida och Ida skulle ha
+tryggat sig till gamle Carlsson som till en rektig far» -- -- --
+
+Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han mycket vek och erinrade sig
+sista begravningen han övervarit.
+
+»-- en far som alltid har överseende och förlåtelse i hjärtat och på
+läpparne, vem vet hur länge gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får
+vandra här, vem har sett om ej hans dagars tal äro räknade såsom
+vattendropparne i sjön eller stjärnorna i luften, kanske innan man vet
+ordet av ligger han som torrt hö, och då skall kanske _någon_ vilja gräva
+honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi ska hoppas och bedja att
+han får leva ännu den dag, då blomstren gått ut på marken och turturduvan
+låter höra sig i vårt land; då är det en ljuvlig tid för _mången_ som nu
+klagar och suckar och med psalmisten ville sjonga -- -- --»
+
+Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng och måste upp och leta efter
+testamentet i sin kista. Men det var över hundra psalmer att välja på,
+och Clara ropade redan till kvällsmat, så att han måste ta i högen, och
+så tog han:
+
+»De boningar i öknen äro ock feta, så att de drypa; och högarne äro allt
+omkring lustiga; hjordmarken är full med får, och dalarne stå tjockt med
+säd, så att man glades därvid och sjunger.»
+
+När han läst igenom det, fann han en lycklig anspelning på lantlivets
+företräden för stadslivet, och som det var den ömma punkten, beslöt han
+icke vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för sig själv.
+
+Därpå funderade han över vad han skulle skriva mer; kände sig hungrig och
+trött och kunde icke dölja för sig, att när allt kom omkring, det var
+detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå, hon, innan våren
+kom.
+
+Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne och tillgivnaste» och
+gick ner i köket att äta kväll. Det hade blivit mörkt och tagit till att
+blåsa. Orolig kom gumman och satte sig vid bordet, där Carlsson ensam
+hade slagit sig ner och tänt ett talgljus. Flickorna gingo tysta och
+avvaktande från spisen till bordet.
+
+-- Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sade gumman; jag ser, att han
+behöver det.
+
+-- Åja, det var jämt sjå att få ombord sakerna, svarade Carlsson.
+
+-- En får väl vila nu, menade gumman och gick efter timglaset. Men det
+var en faslig att blåsa i denna kväll, och på osten går han också; få se,
+hur gossarna ska reda sig med skötarne i natt.
+
+-- Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår jag inte på, bet Carlsson
+av. Men i nästa vecka ska det få bli vackert, för då tänker jag segla med
+sumpen in till stan för att själv tala med fiskköparn.
+
+-- Såå, ämnar Carlsson det?
+
+-- Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på fisken, och något fel är
+det väl någonstans, var det nu sitter.
+
+Gumman plockade på bordet och tänkte nog det var annat ärende till stan
+än fisken.
+
+-- Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och hälsar på professorn då?
+
+-- Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han har ändå glömt en
+buteljkorg här...
+
+-- Fasligt hyggliga människor var det i alla fall... Vill inte Carlsson
+ta en halv?
+
+-- Tack så mycket, moster! -- Ja, det var rart folk, och jag tror nog de
+kommer igen -- efter vad jag kunde höra på Ida åtminstone.
+
+Det var med ett stort nöje han uttalade namnet, och han inlade i detsamma
+hela sin överlägsenhet. Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt
+ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna och en brand i
+ögonen.
+
+-- Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla.
+
+-- Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade Carlsson, som mycket väl
+kände, hur han halade in sin rev och att något satt på kroken.
+
+-- Ska ni gifta er då?
+
+-- Måtte väl det, när tider blir; men jag ska väl höra mig åt om någon
+kondischion först.
+
+Det röck i den gamlas fårade ansikte och den magra handen plockade och
+plockade som en febersjuks på ett lakan.
+
+-- Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon fram med darrande, torkad
+stämma.
+
+-- Någon gång ska jag väl därhän, svarte Carlsson, förr eller senare ska
+man ha sitt eget, och släpa ut sig åt andra gör man inte gärna för inte.
+
+Clara hade kommit fram med mjölgröten, och Carlsson fick ett hastigt
+begär att skalkas med henne.
+
+-- Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga ensamma i natt, när gossarne
+är borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?
+
+-- Å, det behövs inte alls! svarte Clara.
+
+Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man hörde utifrån, hur stormen
+rusade genom skogen, röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne,
+riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt tryckande genom
+skorsten och blåste eld och rök ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick
+hålla hand för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick höll undan,
+hörde man fjärden dunka mot östra udden. Plötsligen gav rackan hals ute
+på backen och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit någon till
+mötes hälsande eller hotande.
+
+-- Gå och se efter, vem det kan vara, så är han snäll, sade gumman till
+Carlsson, som genast steg upp.
+
+Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker så tjockt, att det kunde
+skäras med kniv, och vinden tog emot honom med en pust, så att håret stod
+som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden, men skallet gick redan
+långt borta i källängen och lät numera muntert igenkännande.
+
+-- Det kommer främmande så här dags, sade han till gumman, som ställde
+sig i dörren, vem kan det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara,
+tänd lyktan och ge mig min mössa!
+
+Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i ängen, följde skallet och
+kom in i talldungen, som skilde ängen från stranden. Skallet hade
+tystnat, men mellan de susande och knakande furorna hörde han steg av
+klackjärn mot bergshällen, brakande grenar, som knäcktes av någon, som
+letade sig väg, plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens
+vinslande.
+
+-- Hej! vem är där? ropade han.
+
+-- Pastorn! svarade en rostig stämma, och i detsamma såg Carlsson en
+kvast av eldgnistor, som slogs av ett klackjärn mot en kullersten, och ur
+ett snår ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd man med ett
+grovt, väderbitet ansikte inramat i ett par vilda grå kindskägg och livat
+av små vassa ögon under bryn som av väggmossa.
+
+-- Det var ena helvetes vägar ni har här på ön! grälade han till
+hälsning.
+
+-- Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute i detta hundväder!
+besvarade Carlsson aktningsfullt sin själasörjares välkomstförbannelser.
+Men var är ökan då!
+
+-- Det är sumpen, vet ja, och den har Robert fått i hamn. Låt oss komma
+under tak bara, för det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så,
+marsch på bara!
+
+Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter, följd av rackan, som
+gjorde små kast in i buskarne för att lukta efter en orre, som nyss
+lyftat och räddat sig inåt mossen.
+
+Gumman hade gått lyktskenet till mötes ut på backen, och när hon kände
+igen pastorn, blev hon glad och bad honom vara välkommen.
+
+Han var på resa med fisk till stan och hade fått stormen över sig, så att
+han måste ta i land över natten; svor och bannade att han inte kunde
+komma in i tid och bli av med sin fisk, nu då »alla djävlar var ute och
+klådde efter vart levande liv som gick i vatten».
+
+Gumman ville föra honom in i stugan, men han gick rakt in i köket och
+föredrog spiselden, där han kunde bli torr. Värmen och ljuset tycktes
+emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han grinade illa med ögonen,
+som om han ville morgna sig, under det han drog av sig de våta
+smorläderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av med en gammal
+gröngrå bojkavaj, fordrad med fårskinn, och snart satt prästen i en
+stortröja av ull och i strumplästen framför bordshörnet, som gumman röjt
+av och dukat med kaffegrejor.
+
+Den, som icke känt pastor Nordström, skulle aldrig ha gissat, att denne
+skärkarl beklädde ett andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i
+skären förvandlat den fordom ganska fina kapellpredikanten, när han kom
+ordinerad från Uppsala. Ytterst knapp lön hade nödgat honom ta sin
+bärgning ur sjön och jorden, och där ej dessa räckte, måste han vädja
+till sina församlingsboars goda vilja, vilken han genom ett sällskapligt
+sätt, lämpat efter omgivningen, måste hålla vid liv. Men den goda viljan
+visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som måste förtäras på
+stället och sålunda icke kunde öka prästgårdens välstånd, men snarare
+inverka ofördelaktigt på förmånstagarens fysiska och moraliska tillstånd.
+Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra erfarenheter om huru i sjönöd
+Gud endast hjälpte den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende
+oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i sammanhang med
+Augsburgiska bekännelsen, icke kunde få något ut av det lilla
+träkapellet, som de låtit bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även
+motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades av ogunstiga
+vindar, mera ett slags folkmarknad, där man träffade bekanta, gjorde opp
+affärer och hörde kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet, med
+vilken man kom i beröring, helst länsmannen bodde långt opp i land och
+aldrig åkallades i rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med
+några danska skallar eller ett halvstop brännvin.
+
+Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på stadsresa med sumpen, för att
+sälja fisk, den han själv tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för
+storm blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett nötlädersfodral och
+matsäck och handbok i en skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han
+kommit i ljus och värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid
+kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde mera ses i denna
+från spiselden och två talgljus upplysta skepnad, en korsning av bonde
+och sjöman. Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin ungdom, var
+brun och barkig med gula leverfläckar av saltvatten och solbränna, hård
+och valkig av åror, skot och rorkult; naglarne voro halvätna,
+svartkantade av beröring med jord och redskap; öronens musslor igenväxta
+med hår och borrade med blyringar för fluss och flytningar; från
+ulltröjans påsydda skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av
+någon gul metall med en karniol i; de våta ullstrumporna hade hål för
+stortån, som fötternas slingrande rörelser under bordet tycktes oavbrutet
+vilja skyla; tröjan var gulbrun under armarne av svett och byxhjulpen
+stod på glänt av brist på tillräckligt med knappar.
+
+Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under allmän aktningsfull
+tystnad knackade han den mot bordskanten, så att en liten mullvadshög med
+aska och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var osäker och
+stoppningen gick icke regelrätt, alltför omständligt för att icke väcka
+oro.
+
+-- Hur är det med pastorn i kväll; han är inte riktigt rask, tror jag?
+kom gumman emellan.
+
+Pastorn lyfte det nerfallna huvet, såg sig omkring uppåt takbjälkarne,
+som om han letat efter den talande.
+
+-- Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak på utsidan av pipskallen.
+Därpå ruskade han på huvet, som om han ville vara i fred, och försjönk i
+svårmodiga tankar utan bestämd form.
+
+Carlsson, som såg hur det stod till, viskade åt gumman:
+
+-- Han är inte nykt! Och anseende sig böra inskrida, tog han kaffepannan
+och slog upp i pastorns kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en
+bugning bjöd honom att hålla till godo.
+
+Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt gråa huvud, som om han
+ville skrämma slag på Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med
+vämjelse, spottade han ut:
+
+-- Är du hemma här, du, dräng? Och därpå vände han sig till gumman:
+
+-- Ge mig en kopp kaffe, madam Flod!
+
+Och så försjönk han en stund i djup tystnad, möjligen erinrande sig
+fordna dagars storhet och den överhandtagande oförskämdheten hos folket.
+
+-- Djävla dräng! fräste han än en gång. Ut och hjälp Robert till rätta!
+
+Carlsson försökte med smicker, men avklipptes genast med: -- Vet du, vem
+du är? och försvann ut genom dörren.
+
+-- Har ni skötarne ute? rök han på gumman som försökte krångla till en
+ursäkt för drängen, sedan han ryckt opp sig med en klunk ur koppen.
+
+-- Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna; och alla varpena med. Det
+kunde ingen drömma vid sextiden det skulle gå till storm för natten, och
+jag känner Gusten. Han skulle förr gå till botten än han lät gamen ligga
+på grynnan i natt.
+
+-- Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn.
+
+-- Säg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det är nog många pengar
+också, men bara gossen kommer väl ifrån saken, så...
+
+-- Han är väl inte så dum att han går och tar opp i det här vädret, då
+hela sjön ligger på?
+
+-- Jo, det är just vad en kan vänta av honom; se, han har alltid haft det
+efter fadren att vara liksom för mycket mån om det en äger, och han vore
+i stånd att sätta bort livet för att inte låta skötarna gå förlor'.
+
+-- Ja, ser madam, är han så inrättad, så kan inte själva fan hjälpa
+honom! För resten fiskar det gott; vi var ute till Alkobbarne förleden
+med sex varp och vi fick aderton valar.
+
+-- Nå, var han fet något så när?
+
+-- Tror jag det! fet som smör. Men säg nu, madam Flod, vad är det för
+prat, som löper här om henne, att hon tänker på till att gifta om sig? Är
+det sant, det?
+
+-- Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger man det? Ja, si det är
+då vådligt, vad folk kan sätta till och prata, när det bär sta!
+
+-- Ja ja, mig går det inte för när, återtog pastorn, men är det så som
+man säger, att det gällde drängen, så vore det synd för gossens skull.
+
+-- Å, det är ingen fara åt gossen, och sämre styvfar har mången fått.
+
+-- Jaså, det är så däran i alla fall, kan jag höra. Brinner det så
+fasligt i den gamla kroppen, att hon inte kan hålla sig längre? Nå nå,
+köttet vill ha sitt, hähähähä!
+
+-- Vill inte pastorn vara så god och ta en halv? avbröt gumman, som blev
+ängslig över den kärleksfulla ton samtalet började antaga.
+
+-- Tack, madam, som är så god! Tack! En klar kanske! Men jag skulle i
+säng också och tänker väl, att ni inte har bäddat åt mig än?
+
+Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan det beslutits, att Carlsson
+och Robert skulle ligga i köket.
+
+Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten mot den andra, for med
+handen över pannan oppåt den nakna skulten, som om han ville stryka bort
+namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i korta, knyckiga avsatser
+ner mot bordsskivan, där slutligen hakan fick stöd.
+
+Gumman, som såg vart det lutade, gick fram och lade handen varligt på
+hans axel, klappade honom sakta och bad med bevekande röst:
+
+-- Pastorn lilla! Få vi inte ett lite ord i aftons, innan vi gå i säng?
+Tänk på gumman, och hennes gosse, som är ute på sjön.
+
+-- Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken då -- madam vet var hon
+ligger i matväskan!
+
+Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart bok med ett guldkors på,
+vilken brukade tas fram som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och
+sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och andaktsfull, som om hon
+fått ett stycke av kyrkan in i sin låga stuga, bar hon den
+hemlighetsfulla boken varligt som ett varmt bröd på sina båda händer,
+sköt sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats med förklädet
+och lade det heliga framför det tunga huvudet.
+
+-- Pastorn lilla, viskade gumman, under det att blåsten dundrade i
+skorsten, boken är där nu,
+
+-- Bra, bra, svarade pastorn liksom i sömnen, räckte ut armen utan att
+lyfta på huvet, trevade efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, så
+att koppen stöttes omkull och brännvinet rann i två bäckar framåt det
+flottiga bordet.
+
+-- Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan boken, det här går aldrig
+väl; pastorn är sömnig och ska gå och lägga sig.
+
+Men pastorn snarkade redan med armen vilande på bordsskivan och
+långfingret sträckt till en fånig gest, som om det pekade mot ett
+osynligt mål, oupphinneligt för ögonblicket.
+
+-- Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att få honom i säng? jämrade
+gumman till flickorna, rådlös hur hon skulle få den sovande vaken, ty hon
+visste, vilket förfärligt sinne han hade, när han druckit och blivit
+väckt, och få honom kvar i köket gick inte an för flickornas skull, och
+in i stugan inte heller, för då skulle det bli ett pratande. De tre
+kvinnorna gingo som råttor kring katten för att binda bjällran på honom,
+men ingen vågade.
+
+Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden pressade genom fönsterrutor
+och otäta väggar och gubben, som satt i strumplästen, måtte ha blivit
+kall, ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen öppnades på vid gavel och
+tre anskrin, som när räven ger opp andan, kommo kvinnorna att haja till.
+
+-- Jag tror jag nös, sa pastorn, reste sig och gick med slutna ögon till
+en fönstersoffa, där han nedsjönk, sträckte ut sig på ryggen, och med
+händerna knäppta över bröstet somnade han in i en lång suck.
+
+Allt hopp var ute att få honom dän, och Carlsson och Robert, som kommit
+tillbaka, vågade icke röra vid honom.
+
+-- Han slåss! akta er, upplyste Robert. Ge honom en kudde bara och kasta
+ett täcke över honom så sover han till i morgon.
+
+Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert fick ligga på rännet
+över matbon och Carlsson gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det
+blev tyst i köket.
+
+Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Följande morgon, när hanen gol och madam Flod steg upp för att väcka,
+voro pastorn och Robert borta. Stormen hade lagt sig något, kalla vita
+höstmoln tågade från osten in åt land och himlen var friskt blå. Vid
+åttatiden började gumman sina vandringar ner åt östra udden för att se,
+om ingen båt skulle synas ute i fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna dök
+ett och annat revat råsegel fram, försvann och stack fram igen. Sjön
+vräkte ännu, låg blå som stål, och de yttersta skären hägrade, hängde på
+luftfärgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro på väg att
+lyfta sin väg som nattdimmor. Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och
+sprungo på sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt över dem,
+döko och kommo upp igen, sprungo på nytt, så att vattnet forsade framför
+dem. Såg gumman måsarne flyga upp ute på ett skär och hörde hon dem
+skrika, så tänkte hon, att där kom ett segel, och det kom segel, men alla
+höllo de undan för ön och föllo av åt norr eller åt söder.
+
+Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade i ögonen och den gamla
+gick in i skogen igen, trött på att vänta; och hon tog sig till att
+plocka lingon i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste
+hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå det käraste, och hon
+hade icke varit hälften så bekymrad den där aftonen, när hon stod vid
+hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna in i mörkret. Men i
+dag var gossen ändå mera längtad, för hon kände på sig, att han skulle
+kanske snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och pratet hade
+tänt på kruttrån och snart skulle det säga puff! Vem som kom att sveda
+ögonbrynen, var inte avgjort, men att det skulle hända någon, det var
+antagligt.
+
+Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom upp på ekbacken. Det sorlade
+nere vid bryggan och hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring
+sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade, utredde, tvistade. Det
+hade tilldragit sig något, medan hon var borta, men vad?
+
+Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade ner för backen för att
+bli slug på vad som timat. Kommen ner till gärdsgården, såg hon
+akterstycket av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott kring ön.
+
+Normans röst var tydlig när han utlade förloppet:
+
+-- Han gick till botten som en sten och så kom han upp igen; men då fick
+han döden rätt igenom vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett
+ljus.
+
+-- Å, Herre Je', är han död? skrek gumman och rusade över gärdsgården,
+men ingen hörde henne för Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten.
+
+-- Och så fick vi draggen i honom och när flyet tog i ryggen, så...
+
+Gumman hade kommit bakom nätgistorna och kunde icke gå igenom, men hon
+såg som genom ett flor för en spegel bakom de upphängda näten, huru alla
+gårdens innevånare lågo, hängde, kröpo omkring en gråskymlig kropp, som
+var stuvad i ekan. Och hon satte till att skrika och skulle under näten,
+men nävrarne fastnade i hårflätan och sänkena slogo som ett gissel.
+
+-- Va i Jesta namn ha vi fått i flundernäten? skrek Rundqvist, som såg
+att det levde i garnen. Nej, jag tror det är moster!
+
+-- Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon förmådde. Är han slut?
+
+-- Slut som en död hund!
+
+Gumman kom loss och ner till bryggan. Där såg hon Gusten liggande
+barhuvad och framstupa nere i ekan, men han rörde sig, och under honom
+syntes en stor luden kropp.
+
+-- Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att vända sig om. Sicken en vi
+ha fått fatt i!
+
+Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en fet gråskäl, som Gusten höll
+på att dra skinnet av. Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och
+köttet kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till många par
+stövlar och skinnet var nog värt sina tjugo kronor; men vinterströmmingen
+var ändå angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev därför något
+förstämd och glömmande både den återfunne sonen och den oväntade skälen,
+utbrast hon i förebråelser:
+
+-- Nå, men strömmingen då?
+
+-- Ja, den var inte god att komma åt, svarade Gusten, och den kan man
+köpa för resten, men gråskälar får man inte alla dar.
+
+-- Ja, så säger du alltid, du Gusten, men det är stor skam att vara borta
+i tre dar och inte komma hem med någon fisk. Vad ska vi ha till äta i
+vinter, tänker du?
+
+Men hon fick intet medhåll, för strömming hade man fått nog av, och kött
+var ändå kött, utom nu att jägarne hade genom sina märkvärdiga
+berättelser om jaktäventyret dragit all uppmärksamhet åt sig.
+
+-- Ja, passade Carlsson på och högg sig ett stycke av åtelen, hade vi
+inte jorden, så fick vi allt vara utan mat!
+
+Den dagen blev intet notdrag av, för stora bykgrytan skulle sättas på
+till trankokning; och det stektes och kokades i köket och dracks
+kaffehalvor; och på södra logväggen spändes skinnet opp som ett
+segertecken, och det liktalades och förevisades, och alla kommande och
+gående klentrogne skulle sticka fingerna i skotthålen och höra, hur loden
+hade kommit dit, var skälen hade gått opp på stenen, vad Gusten sa åt
+Norman i sista ögonblicket, när skotten skulle gå och huru slutligen den
+döde uppfört sig i sista stunden, när han »klipptes som en tråd».
+
+Carlsson var ingen hjälte i de dagarne, men han brynte i hemlighet sitt
+stål, och när notdräkten slutligen var till ända, satte han sig till rors
+i sumpen och for in till stan med Norman och Lotten.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+När madam Flod kom ner till bryggan för att ta emot de hemkomna
+stadsresarna, var Carlsson mycket kärvänlig och undfallande, så att
+gumman strax märkte, att något kommit emellan.
+
+Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och räkna ifrån sig
+pengarne; och så skulle han sitta ner och berätta. Men det gick trögt och
+drängen syntes inte alls hågad lämna något ifrån sig, men gumman släppte
+honom inte för mindre än att han klämde fram med en reseberättelse.
+
+-- Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon -- han var väl oppe hos
+professorns, kan jag tro?
+
+-- Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade Carlsson, synligen
+obehagligt berörd av minnet.
+
+-- Nåå, hur mådde de?
+
+-- Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och de var mycket artiga och
+bjöd på frukost. Det var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra om
+ens.
+
+-- Nå, så, vad fick han för gott då?
+
+-- Å, vi åt hummer och svampignoner och drack porter för resten.
+
+-- Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna också?
+
+-- Ja vars, svarte Carlsson frimodigt.
+
+-- Och de var sig lika, kan jag tro?
+
+Det voro de nog inte, men det skulle ha roat gumman för mycket, och
+därför svarte Carlsson inte på det.
+
+-- Ja, de var nog så snälla, och vi var i Berns salong till aftonen och
+hörde på musiken, och så bjöd jag på scherry-kobden och smörgåsar. Det
+var, som sagt, mycket roligt.
+
+Men nu var det i själva verket inte alls roligt och saken hade avlupit på
+ett helt annat sätt. Så nämligen, att Carlsson blivit mottagen i köket av
+Lina och fått en halv öl på bordshörnet, för Ida var borta. Därpå hade
+professorskan kommit ut och hälsat och sagt åt Lina, att det skulle tas
+hem en hummer till kvällen, för det kom en främmande; och så hade hon
+gått sina färde. Blivna ensamma, var Lina först något stel, men hur
+Carlsson satt och menade, så fick han ur henne, att Ida hade mottagit
+hans brev och läst det högt en kväll, när hennes fästman var där och de
+satt i kökskammarn och drack porter och Lina rensade champinjoner. Och de
+hade gapskrattat så de kunde dö; och fästmannen hade läst om brevet två
+gånger högt som en präst. Och aldra roligast hade de haft åt »gamla
+Carlsson» och hans »sista stunder», och när de kom till det där om
+»frestelser och villovägar», hade fästmannen -- han var ölutkörare --
+föreslagit, att de skulle ut och fresta på Berns salong, och då hade de
+gått dit och blivit bjudna på sherry-kobbel och smörgåsar.
+
+Antingen nu Linas berättelse rört opp Carlssons sinne och skakat om
+minnena, så de kommit i oordning, eller han så livligt önskat sig i
+ölutkörarns kläder, att han satt sig in i dennes angenäma ställning som
+värd, förväxlat sig med den hummerätande okände, druckit fästmannens
+porter och ätit Linas champinjoner, nog av, han framställde
+sakförhållandet för gumman som han gjorde och med åsyftad verkan, vilket
+var huvudsaken. Och när det var gjort, kände han sig lugn att skrida till
+anfall. Pojkarne voro på sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna
+hade slutat för dagen.
+
+-- Vad är det för prat, som går i socknen här och som jag får igen
+överallt? började han.
+
+-- Vad pratar man nu igen? frågade gumman.
+
+-- Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på att gifta oss.
+
+-- Asch, det ha vi hört nu så länge.
+
+-- Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk kan säga sådant, som inte
+är; jag kan rakt av inte förstå sådant, illparade Carlsson.
+
+-- Ja, vad skulle han som är unga, raska karlen göra med en gammal käring
+som jag?
+
+-- Å, vad det beträffar med åldern, så har det ingen fara. Får jag säga
+för min del, att skulle jag en gång _tänka_ på att gifta mig, så skulle
+det inte bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting vet, för se,
+moster, lustan är en sak och gifta sig en annan; lustan, den världsliga
+lustan, förgår som en rök, och tro och loven är som en tugg snus, när det
+kommer en annan, som kan bjuda på cigarr. Men si sådan är jag, moster,
+att den jag gifter mig med, den håller jag loven med, och så har jag
+alltjämt varit, och den, som kommer och säger annat, den säger ljug.
+
+Madamen spetsade öronen och började misstänka ugglor i mossen.
+
+-- Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar av med henne och Carlsson?
+undersökte hon.
+
+-- Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville jag bara räcka ut
+pekfingret, så hade jag henne på mig, men se, moster, hon har inte det
+rätta sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon helst
+går på orätta vägar. För resten, jag börjar bli gammal, ska jag säga, och
+har inte lust att fjollas längre; ja, jag säger rakt ut, att _skulle_ jag
+tänka på till att gifta mig, så skulle jag ta en äldre, förståndig
+mänska, någon som hade det rätta sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska
+säga riktigt, men moster kanske förstår mig ändå, för moster har det
+rätta förståndet, ja, det har hon.
+
+Gumman hade slagit sig ner vid bordet för att bättre kunna förstå
+Carlssons krumbukter och passa på att säga amen, när han väl fått fram
+sitt ja.
+
+-- Nå, men säg, tog hon opp en ny ända på härvan, har då inte Carlsson
+tänkt på änkan i Åvassa, som sitter där så ensam och inte begär bättre än
+få gifta om sig?
+
+-- Asch, hon, neej, si jag känner henne nog för resten, men hon har inte
+det _rätta sinnelaget_, för si, det som ska ta mig, det ska vara ett
+sinnelag. För pengar och utvärtes åthävor och granna klädtrasor, si det
+var inte värt med mig, för sådan är inte jag; och den, som känner mig
+rätt, ska inte kunna säga något annat.
+
+Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter och någon måste säga sista
+ordet, medan det var möjligt.
+
+-- Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade madamen ett djärvt steg
+framåt.
+
+-- Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker dit, jag har inte tänkt
+något alls ännu, men den, som tänkt något, han tale; jag tiger, jag, så
+att man inte sen ska komma och säga att jag har lockat någon, för sådant
+är inte mitt sinnelag.
+
+Gumman visste nu inte riktigt, var hon var hemma, men hon måste känna sig
+för en gång till.
+
+-- Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i tankarne, så kan han ju inte
+gå och tänka på någon annan med fulla allvare.
+
+-- Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, den vill jag inte ha, om de
+kasta'na efter mig; nej, bättre opp ska det vara, och kläderna på kroppen
+ska hon rå om åtminstingen, och har hon lite till, så är det inte ont i
+det, fast jag inte ser på't, för sådan är jag, och det är mitt sinnelag.
+
+Nu hade man kört och vänt så många gånger, att det var fara bli sittande,
+om gumman inte knuffade på.
+
+-- Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi skulle ha vårt tillsammans?
+
+Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om han genast från första
+ögonblicket ville jaga bort alla misstankar om en sådan låghet.
+
+-- Nej, si det kommer då aldrig i frågan! bedyrade han. Det ska vi aldrig
+tala om, än mindre tänka ditåt. Nog vet jag vad folket skulle säga
+alltid, att jag hade tagit henne för guldet, men sådan är inte jag och
+det är inte mitt. Nej, aldrig på tiderna ska vi tala om den saken mer.
+Lova mig, moster, och ta mig i hand -- (här räckte han ut sin hand) --
+att vi aldrig talar om den saken mer! Ta mig i hand på det!
+
+Men gumman ville inte ta i hand på det, utan hon ville just tala
+grundligt om saken.
+
+-- Varför ska en inte tala om det, som ändå skulle kunna bära till? Jag
+är gammal, vet ju Carlsson, och Gusten är inte karl än att ta vid gården;
+jag behöver någon, som står vid min sida och hjälper på, men jag förstår
+väl, att han inte vill slita för andra och släpa ut sig för inte, och för
+det ser jag ingen annan råd än att vi gifter oss. Låt folket prata, de
+babblar likafullt, och har Carlsson ingenting särskilt emot mig, så ser
+jag inte något, som skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, säg?
+
+-- Inte har jag något emot moster, för all del, men se det där hålens
+pratet om det och det, och för resten lär Gusten inte bli god på oss.
+
+-- Asch, är inte han karl att hålla honom från sig, så ska jag väl mäkta
+det. Till åren är jag nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag
+säga Carlsson mellan fyra ögon att... jag kan nog vara så golik som en
+annan slinka, när det skall bära te.
+
+Isen var bruten, och nu kom en uppsjö med planer och råd, hur man skulle
+delgiva Gusten det och hur man skulle ordna med bröllopet och allt det
+där. Och förhandlingarne räckte länge, så länge att gumman måste sätta på
+kaffepannan och ta fram brännvinsflaskan, och de räckte ända långt fram
+på natten och litet till.
+
+
+
+
+FEMTE KAPITLET.
+
+Man slåss på tredje lysningsdagen, går till
+skrift och håller bröllop, men kommer ändå
+inte i brudsäng.
+
+
+Att ingen är bättre än när han dör och ingen sämre än då han gifter sig,
+fick Carlsson snart erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråskäl,
+gormat och stormat i tre dagar, under det Carlsson företog en liten resa
+i något föregivet ärende. Gamle Flod revs upp ur mullen och vändes ut och
+in på, befanns vara den bästa människa hittills skapad, varemot Carlsson
+vändes som gamla kläder och befanns vara fläckig på insidan. Han
+upptäcktes ha varit rallebuse och bibelsjåare, bortkörd från tre platser,
+rymd en gång med bestämdhet, till tings för slagsmål enligt obestyrkt
+uppgift. Allt detta fick madam Flod i näsan, men lågan var tänd en gång,
+och med utsikten till änkeståndets upphörande tycktes gumman kvickna
+till, leva opp och få skinn på näsan, så hon tålde både vått och torrt.
+
+Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i att han var en utbörding,
+vilken nu genom giftorätt skulle komma åt denna jord och detta vatten,
+som de insocknes vant sig betrakta som i viss mån gemensam. Som madamen
+satt i orubbat bo och sannolikt skulle leva ännu i många år, minskades
+sonens utsikter att komma till sitt eget; och hans ställning på gården
+komme efter detta att bli väl mycket lik en drängs, och detta under den
+förre nyss inflyttade drängens förmyndarskap och goda vilja. Underligt
+var det alltså icke, att den nerflyttade blev himlarasande och gav modren
+skarpa ord, hotade gå in till kronan, taga ut stämning och låta mota bort
+den blivande styvfadren. Aldra värst blev han, när Carlsson kom hem efter
+sin lilla tripp, iförd salig Flodens svarta söndagsrock och
+skälskinnsmössa, som han vid första ömma tillfället hade fått i
+morgongåva. Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att göra ett
+spratt, och en morgon, när de skulle sätta sig till frukostbordet, låg på
+Carlssons plats en handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson, som
+ingenting ont anade, lyfte på handduken och fick se sin bordsända dukad
+med allt skräp han samlat i sin säck och som han glömt under sängen oppe
+på kammarn. Där stod tomma hummerburkar, sardinlådor, champinjonflaskor,
+en porterbutelj, en oändlighet med korkar, en spräckt blomkruka med
+mycket mera.
+
+Han blev grön i ögonen, men visste inte vem han skulle bryta ut emot.
+Rundqvist hjälpte honom till en avledare med förklaringen, att det var
+ett vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta och gifta sig.
+Olyckligtvis kom Gusten strax in och uttryckte genast sin förvåning över
+att lumpsamlaren kommit så här tidigt på hösten, för han bruka' inte visa
+sig förrän på nyåret; och samtidigt passade Norman på att upplysa det
+ingen lumpsamlare varit här, utan att det var Carlssons minnen efter
+Ida, som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts med, efter som det
+var slut nu mellan dem.
+
+Därpå föllo vassa ord, med den påföljd att Gusten reste opp till
+prästgården och lyckades få sex månars jäv på Carlssons bröllop, efter
+som denne icke hade klara betyg. Detta var ett streck i räkningen, som
+Carlsson dock sökte skrapa ut så gott han kunde genom att tillskansa sig
+små vederlag. Först hade han tagit sin nya ställning högtidligt, men när
+detta slog illa ut, beslöt han sig för att inför gårdsfolket åtminstone
+ta den mera skämtsamt, vilket också lyckades bra utom med Gusten, som
+underhöll en ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till
+försoning.
+
+Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge, notbygge och isfiske med
+mellanstick av kortspel och kaffehalvor, ett och annat julkalas och
+alfågelskytte. Och så blev det vår igen; ejdersträckten lockade ut till
+sjös, men Carlsson satte till alla krafter vid vårbruket för att kunna
+påräkna en stark skörd, väl behövlig till att fylla bristen, som
+bröllopet skulle medföra, helst det var meningen att man skulle hålla ett
+dundrande sådant, så att det skulle minnas i åratal.
+
+Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna, och professorn nickade god
+mening som i fjor och tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet
+att det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte med. Hon hade
+gått ur tjänsten i april och skulle visst gifta sig snart. Hennes
+efterträderska var icke vidare intagande, och Carlsson hade alldeles för
+många järn i elden för att vilja inlåta sig, i synnerhet som han hade
+spel på hand och icke var hågad förlora.
+
+Lysningen togs ut midsommardagen och bröllopet skulle stå mellan höanden
+och skörden, då det alltid var en liten stiltje i göromålen, både på land
+och på sjön.
+
+Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig sinnesförändring hos
+Carlsson, som madam Flod var den första att erfara. De hade visserligen
+efter landsens sed levat som gift folk alltsedan trolovningen, och
+fästmannen, som hade jävet svävande över sig, visste alltid rätta sitt
+uppförande efter de tvingande förhållandena, men när faran var över,
+stack han näsan i vädret och visade klorna. Detta gjorde dock icke någon
+annan verkan på madam Flod, som också kände sig säker i tygena, än att
+hon visade tänderna så många hon hade kvar, och på tredje lysningsdagen
+bar det ihop.
+
+Hela öns befolkning utom Lotten hade rest till kyrkan för att gå till
+skrift. Som vanligt hade man tagit minsta möjliga båt för att, ifall man
+måste ro, mödan skulle bli så liten som möjligt, och det var trångt i
+båten, helst man medfört matsäck och ett halvpund badfisk åt pastorn,
+några skålpund ljus åt klockarn samt alla möjliga plagg att byta med,
+utom segel och åror, öskar och ämbar, pallar och fotspark.
+
+Enligt sedvana hade man ätit en bättre frukost och bjudit varandra ur
+ömsesidiga krus och halvbuteljer på morgonen. Hett var det också på sjön
+och ingen ville ro, varför ett litet gräl uppstått mellan karlarne, av
+vilka ingen hade lust komma svett fram till kyrkan. Kvinnorna hade trätt
+emellan, och när man kom upp i kyrkviken och hörde klockorna, som man
+inte hört på år och dag, bilades tvisten. Men det var bara förstgången,
+som ringde, och man hade god tid på sig. Madam Flod gick därför upp till
+prästgården med badfisken. Pastorn satt och rakade sig ännu och var vid
+vresigt lynne.
+
+-- Rart främmande i kyrkan i dag, när man får se Hemsöborna, hälsade han
+och lade rakskrapet på pekfingret.
+
+Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå ut i köket och ha sig en
+sup.
+
+Därpå gick man till klockarn med ljusen, och där ficks också en sup.
+
+Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade på storböndernas hästar,
+läste på gravvårdarna och hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort
+besök vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och så pinglade det
+och ramlade på i klockstapeln och församlingen kröp in. Men Hemsöborna
+hade ingen bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste de stå på
+gången. Hett var det vådligt, och främmande kände de sig i det stora
+rummet, så att de svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en rad
+korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan blev elva, innan man
+kom till predikstolpsalmen, och Hemsöarne hade redan saxat om benen och
+bytt fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande hett, så det
+pärlade om pannorna, men de stodo som i en tång och kunde inte röra sig
+åt en skuggig fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp psalmen nr 158.
+Orgeln piper ett preludium och klockarn tar opp första versen. Den
+avsjöngs med liv och lust, efter som man väntade få predikan strax på.
+Men se så kommer vers två och vers tre.
+
+-- Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska ta igenom alla arton?
+viskade Rundqvist till Norman.
+
+Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn syntes pastor Nordströms
+vredgade ansikte, som blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen,
+som han beslutat ge en duvning, efter som han en gång hade dem i
+händerna.
+
+Och alla arton verserna sjöngos, så klockan blev halv tolv, innan prästen
+kom opp i predikstoln. Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo
+ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev dock inte sömnen, för
+ett tu tre skrek pastorn till, så att de slumrande ryckte till, kastade
+upp huvena och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat om elden var
+lös.
+
+Carlsson och gumman hade trängt sig så långt fram, att all reträtt till
+dörrn utan skandal var omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för
+trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen steg. Ibland vände
+hon sig och kastade en bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit
+honom om att bli buren ner i sjön, men han var så inne i gudstjänsten,
+där han stod i Flodens vida rosslädersstövlar, att han endast straffade
+den otåliga med hätska blickar. Men de andra hade däremot sackat
+akteröver och kommit under orgelläktarn, där det var svalt och man hade
+lite skugga. Där upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han slog
+sig ner och tog Clara i knä.
+
+Rundqvist höll sig i en pelare och Norman sto bredvid, när predikan
+började. Det var ord och inga visor, och den räckte i sex kvart. Texten
+handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund ingen av
+manfolket tog åt sig, så sov man över lag, sov sittande, hängande,
+stående.
+
+När en halv timme gått, knuffade Norman på Rundqvist, som stod framlutad
+med handen för pannan, som om han mått illa, och med tummen pekade han åt
+Clara och Gusten på brandsprutan. Rundqvist vände sig varligt åt sidan,
+spärrade upp ögonen, som om han fått se den onde själv, skakade på huvet
+och log, som om han förstått. Clara satt nämligen med tungan ute och
+ögonen igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar, men Gusten
+stirrade oavvänt på pastor Nordström, som om han ätit opp vartenda ord
+och ansträngde sig att höra timglaset rinna.
+
+-- Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist, skred baklänges ut sakta och
+varligt, trevande försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot
+tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till Rundqvists tanke och
+kvick som en ål hade han slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart
+följde, varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till båten.
+
+Därute drog en sval sjövind, och de i hast intagna förfriskningarna satte
+snart krafterna i stånd igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter
+in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande Gustens armar, vilka
+höllo henne om livet, men så högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta
+ner dem litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt rov, som om
+någon velat ta flickan ifrån honom.
+
+En halv timme till varade predikan, och så dröjde det en halv timme med
+psalmsång, innan kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark
+sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod, som efter slutad
+ceremoni vid altaret ville tränga sig in i en bänk, höll på att komma i
+gräl, och blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista halvtimmen
+utanför kyrkvärdens bänk stående på klackarne, som om tegelstenarne bränt
+henne under sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev hon
+alldeles vild för att folket såg på henne.
+
+Äntligen var alltsammans slut och man rusade ner i båtarna. Madam Flod
+gav sig inte till tåls, utan drog av kängorna, sedan hon mottagit
+lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till båten, varefter hon
+stack fötterna i sjön och grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över
+matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna voro slut, slogs det
+larm. Rundqvist ansåg sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog,
+att någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en ful misstanke på
+Carlsson.
+
+Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson att han hade en tjärtunna oppe
+i kyrkboden att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken skreko, att de
+inte ville ha någon tjära i båten, inte för aldrig det, efter som de hade
+nya klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och stuvade den. Då
+blev det ett liv om vem som skulle sitta nära det farliga kärlet.
+
+-- Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod.
+
+-- Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade Carlsson, som kände sig
+betydligt mera hemmastadd, sedan det var utlyst.
+
+-- Vad säger han för slag? väste gumman.
+
+-- Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av!
+
+-- Vem är det som kommenderar på sjön, om jag må fråga? inföll nu Gusten,
+som tyckte att man gick hans ära för när.
+
+Och så satte han sig till rors, lät hissa på och tog skotet till sig.
+Båten var djupt lastad, vinden var ytterst svag, solen brände hett och
+sinnena voro i jäsning. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad näver»,
+och det hjälpte inte att manfolket tog segelsupen. Tålamodet förgick
+därför snart och tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som
+ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot icke Gusten; -- vänta,
+bara man kommer utom kobbarne, så blir det segla av, menade han.
+
+Och man väntade. Redan syntes ute i gattet mellan öarne en mörkblå
+strimma, och man hörde sjöarnes gång mot de yttre skären. Det var en
+stark ostlig i antågande, och det började leva i seglen. Just när man
+gått över en udde, kom det luft så att ekan lade till, reste sig och sköt
+fart, så det porlade efter henne. Nu måste man ta en sup på det över lag,
+och sinnena lättade opp, under det man gjorde god gång. Men så friskade
+vinden i, ekan lade läsud under vatten, men gick för en strykande halv
+sida med. Carlsson blev rädd, höll sig i betten och bad, att man skulle
+lägga opp och reva.
+
+Gusten svarade icke, utan halade an skotet, så att vattnet kom in.
+
+Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta ut en år. Men gumman
+tog honom i rocken och satte honom ner.
+
+-- Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon.
+
+Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. Men han satt inte länge,
+förrän han rusade opp med lyftat rockskört, utom sig.
+
+-- Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den rackarn, hojtade han och slog
+med rockskörtet.
+
+-- Vem läcker? frågades i flock.
+
+-- Tunnan, vet ja'!
+
+-- Å, Herre Jesus! hördes det nu och alla makade åt sig för tjärfloden
+som kilade omkring efter alla båtens rörelser.
+
+-- Sitt i båt! stormade Gusten, annars seglar jag er i sjön!
+
+Carlsson hade rest sig igen, just när en bris kom. Rundqvist, som såg
+faran, lyfte varligt på ändan, gav Carlsson en orre, så han stöp ner.
+Slagsmålet syntes givet, då madam Flod blev utom sig och fann gott
+inskrida.
+
+Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade honom.
+
+-- Vad är han för en karlstackare, som inte har seglat på sjön förr! Kan
+han inte vara människa och sitta i båten!
+
+Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade ett stycke av rockkragen.
+
+-- Ska du riva sönder mina kläder, käring! gastade han och satte
+stövlarna opp på suden för att skydda dem för tjäran.
+
+-- Vad säger han för slag? gnistrade gumman. Hans rock! Vem har han fått
+rocken av kanske? Käring för en sån där leksill, som inte har något att
+komma med...
+
+-- Tig! röt Carlsson, träffad i den allra ömtåligaste punkten, eljes
+svarar jag som sanningen är!
+
+Gusten, som tyckte, att det började gå för långt, tog nu till att jodla
+en schottisch, i vilken Norman och Rundqvist instämde, varefter det
+ettriga samtalet mojnade av, kastande sig in på den gemensamma fienden,
+pastor Nordström, som låtit dem stå i fem timmar och sjunga arton verser.
+Flaskan gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och under allmän
+förnöjelse susade ekan in i viken och tog törn vid bryggan.
+
+Emellertid började rustningarna till bröllopet, som skulle räcka i tre
+dagar. Man slaktade en gris och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade
+in strömming i salt och lagerbärsblad; bakade, skurade, bryggde, kokade,
+stekte och malde kaffe. Gusten gick under allt detta och såg
+hemlighetsfull ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening. Carlsson
+däremot satt mest framför chiffonjéklaffen, skrev och räknade; gjorde
+Dalaröbud och ordnade med allt som skulle vara.
+
+Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt om morgonen packade sin
+väska, tog bössan och gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han
+skulle hän. Gusten svarte, att han ärnade sig ut och se efter om
+badfisken gått upp, och så bar det av.
+
+Nere i stranden hade han rustat ut sin båt med matsäck för flera dagar
+och medfört sängtäcke, kaffepanna och andra grejor, behövliga för en
+vistelse på skären. Han satte strax till segel, och i stället för att ta
+in i vikarne och se om tiden gått opp i de varma sandiga lågstränderna
+att bada som det kallades, höll han rätt ut mellan kobbarne.
+
+Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, himlen var blåvit som
+skummad mjölk och öar, holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt
+smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de hörde till jorden
+eller himlen. På de närmaste inåt land stodo granar och alar, och i
+uddarne lågo skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes bara
+martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svärmade fräckt
+omkring båten för att vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda
+boen; slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute syntes endast en
+enstaka tall lämnad kvar för att bära holken, i vilken ejdrar och skrak
+skattades på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln av mygg stod
+vajande för vinden. Därutanför låg blanka havet, där labben höll sin
+rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes
+styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel.
+Dit ut till sista skäret styrde nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och
+med pipan i munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och vid
+niotiden tog han i land på Norsten. Det var en klippig liten ö om några
+tunnland med en dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga
+mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden med sina eldröda bär
+i skrevorna, och dalgången var betäckt med en tjock matta av ljung,
+kråkris och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda enbuskar lågo
+som platt-trampade utmed hällarne och tycktes hålla sig fast med naglarna
+för att inte blåsa bort. Här var Gusten som hemma hos sig; kände var
+sten, visste var han skulle lyfta på enruskan för att finna den häckande
+ejderhonan, som lät stryka sig på ryggen och nappade honom i byxbenet;
+här stack han ner sin klykstör i en bergrämna och tog fram tordmularne,
+som han vred halsen av för att ha till frukost. Det var Hemsöbornas
+strömmingsfiske utanför och här hade de tillsammans med ett annat
+fiskarlag byggt en bod, i vilken de brukade ta natthärbärge. Dit ställde
+också Gusten sina steg, tog nyckeln från vanlig plats under takskägget
+och bar in sina grejor. Boden bestod endast av en stuga utan fönster, med
+sänglavar, hyllformigt uppslagna över varann, en spis, en trefot att
+sitta på och ett bord.
+
+Sedan han stuvat in sina ordningar, klättrade han upp på taket, öppnade
+skorstensluckan och klev ner igen. Därpå tog han strykstickorna på deras
+plats under en bjälke, tände i spisen, där den siste besökaren icke
+förgätit gammalt bruk att lägga opp ett fång bränsle åt sina
+efterkommande. Så satte han på potatispannan, lade ett varv salt fisk
+över potatisen och rökte en pipa, medan han väntade.
+
+När han ätit och supit, tog han bössan och gick ner till båten, där han
+hade vettarne. Rodde ut dem och ankrade dem utanför en udde, och så kröp
+han in i skåren eller skjutkojan, som var byggd av stenar och ris.
+Vettarne lågo och gungade på de långa havssjöarne, som bröto in, men inga
+ejdrar syntes fälla. Väntan blev lång och han tröttnade; drev omkring i
+strandstenarne och tittade efter en utter, men fick bara opp svarta
+huggormar och getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad
+sandhavre.
+
+Men han tycktes inte heller angelägen om att få något, utan drev mera för
+drivas skull, för att slippa vara hemma eller för att det roade honom att
+driva härute, där ingen såg honom, ingen hörde honom.
+
+Efter middagen lade han sig inne i boden att sova, och aftonvardsdags
+rodde han ut med torsklinan för att fresta sin lycka i den vägen. Sjön
+låg nu blickstill och han såg landen sträcka sig i den sjunkande solens
+guldgata som tunn rök. Det var tyst omkring honom som i en vindstilla
+natt och han hörde dunket av årtullar på halva milen. Skälarne badade på
+vederbörligt avstånd, stucko opp sina trindskallar, bölade, blåste och
+döko ner igen.
+
+Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades dra opp några vitbukar,
+som med sina stora men ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa
+mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere i djupen och dinglade
+in över relingen.
+
+Han hade hållit sig på norra sidan av skäret, men när det blev afton
+hastigt och han skulle vända till land, märkte han först, att det rökte
+ur bodens skorsten. Undrande vad som kunde stå på, styrde han med raska
+steg opp åt stugan.
+
+-- Är det du? hörde han inifrån och igenkände pastorns röst.
+
+-- Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när han såg prästen sitta vid
+spisglöden och steka sill. -- Och han är ensam härute?
+
+-- Ja, jag är ute och letar efter torsk och har suttit på södra sidan, så
+att jag inte sett dig. Men varför är du inte hemma och rustar till
+bröllopet i morgon.
+
+-- Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag, menade Gusten.
+
+-- Ah, du pratar, varför skulle du inte vara med?
+
+Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, varav framgick, att han
+både ville vara borta från ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att
+han därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot.
+
+-- Ja, men mor din då? invände pastorn, är det inte synd om henne att bli
+utskämd?
+
+-- Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera synd om mig, som ska få en
+sådan där knöl till styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han
+sitter där.
+
+-- Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra, och det kan nog hjälpas
+sedan, men nu ska du ta båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet
+ska du vara!
+
+-- Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag har satt mig det i
+sinnet, försäkrade Gusten.
+
+Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på spishällen. -- Du har
+väl inte en sup, du? tog han upp. Ser du, min gumma har det laget att
+låsa in allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något.
+
+Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick sig en redig, så att han
+blev talför och pratade hit och dit om socknens angelägenheter, både
+yttre och inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo de solen gå
+ner och skymningen lägga sig som ett melonfärgat töcken över kobbar och
+vatten. Måsarne gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo in åt
+inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne.
+
+Det blev tid att gå i säng och myggen skulle schasas ut ur boden, till
+vilken ända dörren stängdes och stugan röktes full med Svarta Ankaret,
+varpå dörren åter öppnades och jakten anställdes med rönnkvistar. Och så
+kastade de båda fiskarena av sig rockarne och klättrade upp i var sin
+lave.
+
+-- Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, som redan fått sina
+ordentliga förut, och på sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen,
+varpå det skulle sovas.
+
+Det var mörkt inne i boden, endast en och annan dagsljusstrimma bröt sig
+in genom de otäta väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen
+sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade sig i sina lådor för
+att undkomma plågoandarne.
+
+-- Å, det är för djävligt! stönade slutligen pastorn. Sover du, Gusten?
+
+-- Jo vackert! Här blir visst något sova av i natt. Men vad ska man ta
+sig för?
+
+-- Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser ingen annan råd. Om vi hade
+en kortlek bara, så kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du?
+
+-- Nej, inte jag, men jag tror jag vet var Kvarnöarne ha sin, svarte
+Gusten och klev ner ur sängen, kröp på jordgolvet under sista laven och
+kom fram med en något begagnad kortlek.
+
+Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen och tänt en ljusbit. Gusten
+satte på kaffepannan och drog fram en strömmingstrumma, som lades mellan
+knäen och blev spelbord. Och så tändes pipsnuggorna; korten dansade snart
+och timmarne gingo.
+
+-- Tre friska, pass, trumf, hördes det, omväxlande med en och annan
+svordom, när en mygga oförvarandes satte sitt koppglas på spelarnes
+nackar och knogar.
+
+-- Hör du, Gusten, avbröt pastorn slutligen, som tycktes ha haft sina
+tankar på annat håll än på kort och mygg -- skulle du inte kunna ge honom
+en näsbränna i alla fall, utan att bli borta från bröllopet? Det ser ju
+fegt ut att gå undan för en sån där knölföda, och vill du förarga honom,
+så vet jag bättre råd.
+
+-- Nå, hur skulle det bära åt? frågade Gusten, som nog tyckte det var
+skada att gå miste om trakteringen, vilken ändå togs av hans farsarv.
+
+-- Kom hem på eftermiddan strax efter vigseln och säg, att du blivit
+uppehållen på sjön. Det kan vara chikan nog, och sen tar vi och super
+honom full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng, så ska vi ställa
+om att pojkarne raljerar med honom. Kan det inte vara nog, det?
+
+Gusten tycktes icke vara ohågad, och tanken på att gå tre dar ensam på
+skäret och ätas av mygg om nätterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som
+han verkligen längtade efter att få vara med och smaka all härligheten,
+som han sett rustas till. Planen uppkastades därför av pastorn till
+äventyrets utförande och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess
+sättande i gång. Och nöjda med sig själva och varandra gingo de slutligen
+till kojs, när dagsljuset bröt in genom dörrspringorna och myggen
+tröttnat på sin nattliga dans.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Carlsson hade samma afton av hemkomna strömmingsfiskare fått höra, att
+både Gusten och pastorn hade setts styra ut till Norsten, och han drog
+därav den nog så riktiga slutsatsen, att något djävelstyg var i
+görningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg till, både därför att
+han skaffat honom sex månars jäv och därför att han visade honom en
+aldrig tröttnande missaktning. Carlsson hade krupit för honom, strukit
+sig mot honom, smort honom, men utan framgång. Voro de i samma rum, hade
+pastorn alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hörde aldrig vad han
+sade och talade alltid om historier, som mycket väl kunde ha sin
+tillämpning på föreliggande fall. När nu därför Carlsson fick veta, att
+pastorn haft sammanträffande med Gusten ute på skäret, antog han, att det
+var ett möte med bestämt syfte, och i stället för att avvakta
+mötesbeslutets verkställande, vilket han misstänkte skulle gå ut över
+hans person, kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i grinn.
+Kustens båtsman befann sig händelsevis på permission och var för
+tillfället anställd som munskänk och hantlangare på Hemsö, där hans
+skicklighet som arrangör vid danser och dylikt var väl känd och värderad.
+Carlsson räknade rätt, när han trodde sig kunna lita på dennes medverkan
+vid att spela pastorn ett spratt, ty båtsman Rapp hade av pastorn inte
+blivit framsläppt vid konfirmationen för att han varit svår efter
+flickorna, och ett års dröjsmål hade vållat honom trassel vid flottan. De
+båda prästhatarne snodde därför vid en kaffehalva ihop sin plan att spela
+pastorn ett riktigt puts, och ett sådant kunde icke gå av för mindre och
+annat än att prästen skulle fyllas med därvid beledsagande
+biomständigheter, vilka nog tid och omständigheter skulle ge själva.
+
+Minorna voro sålunda lagda från motsatta håll och slumpen skulle avgöra,
+vilken som skulle bli den verksammaste.
+
+Så bröt bröllopsdagen in. Alla människor vaknade trötta och ondsinta
+efter så mycket bråk, och när de första gästerna kommo för tidigt,
+efter som vattenförbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog ingen
+emot dem, utan de ströko snopna omkring backarne, som om de kommit att
+snylta. Bruden var inte klädd än, och brudgummen sprang omkring i
+skjortärmarna för att torka glas, dra opp buteljer, sätta ljus i
+stakarna. Stugan var lövad och skurad och alla möbler utburna bakom en
+knut, så att det såg ut, som om det skulle bli auktion. På gården var
+rest en flaggstång, på vilken man hissat tullflaggan, lånad för
+högtidligheten av uppsyningsmannen. Över stugdörren hängde krans och
+krona i lingonris och prästkragar och på ömse sidor stodo björkruskor. I
+fönstren voro buteljer med de starkaste färgtrycksetiketter uppradade, så
+att de lyste långt ut på backen som i ett brännvinsmagasin, för Carlsson
+hade sinne för starka effekter. Den guldgula punschen sken som solstrålar
+genom det såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som koleld; de
+silverliknande tennkapslarne, som täckte korkarne, gnistrade som blanka
+tjugofyraskillingar, så att några av de djärvare ungbönderna lockades
+fram att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster, kännande en försmak
+av behagliga rivningar i svalget.
+
+På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat, som grova mörsare bevakande
+ingången, och det ena höll brännvin, det andra svagdricka; och bakom dem
+lågo i högar, som kulpyramider, två hundra ölbuteljer, Anblicken var
+praktfull och krigisk och båtsman Rapp gick omkring som en konstapel, med
+korkskruv hängande i svångremmen, ordnande krigsmaterielen, som stod
+under hans kommando. Han hade sirat faten med granris, stuckit upp dem
+och insatt metallkranar, samt svängde sin sprundhammare som en kanonviska
+och knackade då och då på kärlen, för att låta höra, att det fanns något
+i dem. Uppsträckt i paraduniformen med blå tröja och nerslagen krage,
+vita byxor och blanklädershatt, men dock utan sidogevär för säkerhetens
+skull, ingav han bondpojkarne stor respekt, och han hade utom
+munskänkssysslan uppdrag att hålla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid
+behov och inskrida vid befarade slagsmål. De rika pojkarne låtsade
+förakta honom, men det var bara avundsjuka, för de ville så gärna gå i
+uniform och tjäna kronan, om de inte hyst en så stark fruktan för daggen
+och kitsliga kanoniärer.
+
+I köket stodo två grytor med kaffe på spishällen och hoplånta kvarnar
+skrällde och gnisslade; sockertoppar slogos sönder med yxa, och kaffebröd
+var travat i fönstren. Pigorna sprungo fram och åter mellan matbon, som
+var fullhängd med kokt och stekt av alla slag och säckar med nybakat
+bröd. Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom kammarfönstret med
+lösflätorna slängande och i bara särkärmarne, skrikande än åt Lotten än
+åt Clara.
+
+Segel på segel syntes nu styra in i viken, göra en lov schangtilt förbi
+brygghuvet, stryka och under bösskott lägga till. Men det dröjde länge,
+innan man vågade sig opp till stugan, och man strök ännu i flockar
+omkring backarne.
+
+En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns fru och barn måst
+resa inåt land på en födelsedag, och endast professorn var hemma. Han
+hade därför välvilligt mottagit bjudningen och även upplåtit sin stora
+sal till ceremoniens hållande och sin gräsplan under ekarna till
+kaffedrickning och kvällsvards intagande. Där voro nu långa längor med
+bräden lagda på bockar och tunnor, avpassade till bänkar utmed borden,
+som redan voro täckta med dukar, på vilka kaffekopparna voro uppställda.
+
+På backen framför stugan började nu små grupper bilda sig; Rundqvist med
+skältran i håret, nyrakad, iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv
+att muntra gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman, som fått till
+förtroendeuppdrag att med Rapp sköta saluten, huvudsakligen med
+dynamitpatroner, höll sig bakom knuten och repeterade i mindre skala med
+en terzerol. Han hade i vederlag måst lämna i förvar sitt dragspel,
+vilket i dag var bannlyst, alldenstund ortens styvaste fiolspelare,
+skräddaren i Fifång, blivit inkallad, och denne herre var mycket känslig
+för ingrepp i sin konst.
+
+Så kom pastorn, iförd ett skämtsamt bröllopslynne och färdig till gyckel
+med brudparet, såsom sedvänja fordrade. Han mottogs av Carlsson på
+tröskeln och bads välkommen.
+
+-- Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade pastor Nordström.
+
+-- Å fanken, så brått är det inte! svarte brudgummen utan förlägenhet.
+
+-- Är du säker på det? jävade pastorn, under det bönderna grinade. Jag
+har vigt, döpt och kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt
+folk, som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det med bruden?
+
+-- Hm, någon fara är det inte den här gången, men man kan inte veta när
+det bär av, svarte Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan
+kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan, dem han underhöll med fiske och
+väderleksförhållanden.
+
+Professorn kom nu ner, klädd i frack och vit halsduk samt svart hög hatt.
+Pastorn grep honom genast som en jämbördig ståndsperson och slog upp
+samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon och öron, för de trodde
+alldeles säkert, att professorn var en spränglärd man.
+
+Men Carlsson kom in och förkunnade, att allt var redo och att man bara
+sökte efter Gusten för att få börja.
+
+-- Var är Gusten? ropades nu ute på backen och upprepades ända uppåt
+logen.
+
+Ingen svarade. Ingen hade sett honom.
+
+-- Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste Carlsson.
+
+-- Var kan han då vara? illmarade pastor Nordström, så att Carlsson
+märkte det.
+
+-- Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng en fågel; och han hade
+någon svinpäls med sig, som fick honom att supa, kan en tro!
+
+-- Nå, då var det inte värt att vänta honom, menade pastorn, om han råkat
+i dåligt sällskap. Det är illa av honom i alla fall att inte hålla sig
+hemma, där han har goda föredömen och gott folk att värna sig till. Men
+vad säger bruden? Ska vi dra sta, eller ska vi bida?
+
+Bruden hördes, och fastän hon var mycket ledsen, ville hon ändå, att man
+skulle börja, för att kaffet stod och blev kallt eljes. Alltså börjades
+uppbrottet under dynamitsalut ute på berghällarne; spelman hartsade och
+skruvade, pastorn fick på sig kappan, brudsvennerna bildade förtravet,
+och pastorn ledde bruden, som var klädd i svart siden, med vit slöja och
+myrtenkrans och var hårt snörd, så att det, som skulle döljas, blev än
+mera synligt. Och så tågade man opp till professorns, under fiolens
+gnissel och bergskottens knallar.
+
+Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga blickar omkring sig för att
+spana efter den förlorade sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste
+pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så kommo de in; gästerna
+ställde upp sig kring väggarne, som om de skulle göra spetsgård kring en
+avrättning, och brudparet tog plats framför två kullstjälpta stolar
+täckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit fram boken och fingrade på
+kragarne, skulle till att härska sig, då bruden lade handen på hans arm
+och bad honom hålla. De skulle bara vänta ännu ett par ögonblick, så kom
+nog Gusten.
+
+Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde endast stövelknarr och
+stärkkjolsfras, som efter några ögonblick upphörde. Man såg på varann,
+blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen. Slutligen sade
+pastorn, som hade allas blickar på sig:
+
+-- Nu börja vi, för den här väntan blir oss alldeles för lång! Och har
+han inte kommit nu, så kommer han ej.
+
+Och därmed började han läsa: Dyre kristne, äktenskapet är av Gud själv
+stiftat...
+
+Det hade gått på en bra stund och de äldre kvinnorna luktade på sin
+lavendel och gräto, när plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården
+och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett ögonblick, men lät sig icke
+vidare störas, utom att Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut
+genom fönstret. Därpå kom ett nytt pang! pang! pang! som när man drar upp
+champanjebuteljer, och pojkarne, som stodo vid dörren, började fnissa.
+Oron lade sig något och pastorn frågade just brudgummen: Inför Gud den
+allvetande och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Johannes
+Edvard Carlsson, om du vill hava denna Anna Eva Flod till äkta hustru och
+älska henne i lust och nöd? då i stället för svaret en ny ordentlig salva
+buteljkorkar smattrade, glasskärvor klingade och rackan tog till att
+skälla alldeles ursinnigt.
+
+-- Vem är det som slår opp buteljer därute och stör den heliga akten? röt
+pastor Nordström ursinnigt.
+
+-- Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson ur sig, som icke längre
+kunde hålla igen sin nyfikenhet och oro. Är det Rapp, som gör spektakel?
+
+-- Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade Rapp, som stod i dörren
+och kände sig sårad av utpekningen.
+
+Pang! pang! pang! smällde det oupphörligt.
+
+-- Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte sker någon olycka,
+skrek pastorn, så få vi fortsätta sen.
+
+En del bröllopsgäster störtade ut, andra stockade sig vid fönstren.
+
+-- Det är ölet! skrek någon.
+
+-- Elet, elet springer! upprepade professorn.
+
+-- Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet också!
+
+Som kulsprutor lågo ölflaskorna i sina högar och smällde och fräste, så
+att skummet rann utåt marken.
+
+Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet i ceremonien, som inte
+skulle betyda något gott; brudgummen fick glåpord för sina dåliga
+anordningar och höll på att komma i slagsmål med båtsman, på vilken han
+ville skjuta skulden; pastorn var vred över att den heliga akten stördes
+av buteljerna, men ute på backen stodo pojkarne och drucko skvättar ur
+buteljbottnarne och råkade i misstag under räddningsarbetet bärga några
+halvläkta flaskor, ur vilka endast korkarna sprungit. När slutligen
+stormen lagt sig, samlades man ånyo i stugan, ehuru numera mindre
+andaktsfullt än förut, och sedan pastorn tagit om frågan till brudgummen,
+gick ceremonien utan andra störande avbrott än några illa kvävda flin
+från pojkarne i farstun.
+
+Lyckönskningarne regnade över de nygifta, och så fort man kunde, lämnade
+man stugan, stinkande av svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och
+vissna blombuketter. Och så tågades i livligare fart till kaffebordet.
+
+Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn, men bruden hade ingen
+ro att sitta, utan skulle springa av och an för att se till
+rustningarne.
+
+Solen sken glänsande på juliaftonen och under ekarne glammades och
+sorlades. Brännvinet flöt i kaffekopparne, när påtårarne kommo efter
+doppningens slut, men uppe vid bordsändan hos brudgummen bjöds punsch,
+vilket icke sågs illa av varken bönder eller pojkar. Det var en dryck,
+som icke bestods alla dagar, och pastorn lät sig väl bekomma ur sin
+kaffekopp.
+
+I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och drack honom oupphörligt
+till, berömde honom och visade honom den största uppmärksamhet, dock icke
+förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte honom mera nöje, emedan
+han så sällan träffade en bildad man. Men han hade svårt att finna honom
+i samtalet, då musik icke var hans styrka, och professorn av artighet
+sökte leda samtalet in på pastorns område, varifrån dock denne helst
+ville slippa ut. Svårigheten att förstå varandra bidrog också att göra
+ett närmande omöjligt, varförutom professorn, såsom van att ge sig luft i
+musik, ogärna talade långa stycken.
+
+Nu kom spelman, som haft mycket svårt att sitta i det obemärkta, upp till
+högsätet; och, betydligt stärkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala
+musik med professorn.
+
+-- Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus, hälsade han och knäppte på sin
+fiol, si vi har liksom litet gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis
+förståss.
+
+-- Res åt helvete, skräddare, och var inte oförskämd! avsnäste Carlsson.
+
+-- Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att det rör Carlsson, men
+känn på den här fioln, herr kammarmusikus, känn på den och säg mig, om
+den inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har kostat mig tio
+riksdaler banko.
+
+Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig vänligt:
+
+-- Micket sken!
+
+-- Ja, si så är det, när någon förstår sig på; då kan man få höra ett
+sant ord; men att tala om konst med de här, han skulle viska, men
+röstmedlen vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika i stället,
+de här djävla bondbassarne...
+
+-- Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus.
+
+-- Hör du, du får inte bli full, skräddare, för då blir det ingen dans
+av!
+
+-- Rapp du, du ska se efter spelman, att han inte super mer!
+
+-- Har jag inte blivit bjuden på supa kanske, och är du snål, din
+skinnare?
+
+-- Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade pastorn, för annars får du
+stryk.
+
+Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin konst, och för att belysa
+sitt påstående om fiolens förträfflighet, började han kvintilera.
+
+-- Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar; de klingar ackurat som en
+liten orgel...
+
+-- Håll käften på skräddarn!...
+
+Det blev rörelse kring borden och ruset tilltog. Då skriker någon: Gusten
+är här!
+
+-- Var? Var?
+
+Clara upplyser, att hon sett honom nere på vedbacken.
+
+-- Säg mig till, när han gått in, ber pastorn, men inte förrän han är
+inne, hör du det!
+
+Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slår opp konjaksbuteljerna.
+
+-- Det går litet häftigt, det här, menade pastorn avböjande, med Carlsson
+tyckte, att det gick ordentligt.
+
+Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla med pastorn, som också
+snart hade tömt sin första toddy och måste laga den andra.
+
+Pastorn börjar rulla med ögonen och tuggar. Han betraktar så noga han kan
+Carlssons anletsdrag och söker utröna, om han fått sin hyra än. Men han
+har svårt att se och inskränker sig till att skåla med honom.
+
+Då kommer Clara och ropar:
+
+-- Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne!
+
+-- Nej, vad fan säger du; är han inne redan!
+
+Pastorn hade glömt, vem frågan gällde.
+
+-- Vilken han är inne, Clara? genljöd korus.
+
+-- Gusten, vet jag!
+
+Pastorn reste sig, gick ner i stugan och hämtade Gusten, som han ledde
+upp till bordet, blyg och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch
+och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson och sade ett kort: Lycka
+till då!
+
+Carlsson blev känslofull och drack i botten, förklarande, att det gjorde
+honom ett stort nöje att se honom, fastän han kom sent, och att han
+visste två, vars gamla hjärtan det gjorde gott att se honom, fastän han
+kom sent.
+
+-- Och tro mig, slöt han, att den som förstår att ta gamla Carlsson på
+rätta stället, den vet också var han har honom.
+
+Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade Carlsson dricka ett särskilt
+glas med sig.
+
+Skymningen kom, myggorna dansade och folket surrade; glasen klingade,
+skratten skrällde och små nödskrik hördes redan här och där i buskarne,
+avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott under den ljumma
+sommaraftonens himmel. Och ute i ängarne gnisslade syrsan och snarpade
+kornknarren.
+
+Borden röjdes, ty nu skulle dukas till kvällsmat; Rapp gick och hängde
+kulörta lyktor, som han fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman
+sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä och tappade svagdricka
+och brännvin; flickorna buro fram smör i såtar, strömming i vålmar på
+skärbräden, pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när det var
+färdigt, klappade brudgummen i händerna:
+
+-- Var så goda och ta en smorrgås! inbjöd han.
+
+-- Men var är pastorn? krusade gummorna. Utan pastorn ville ingen börja!
+
+-- Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja, si då går det rakt inte an
+att börja!
+
+Det ropades och letades, men intet svar. Man stod i hopar kring borden
+som hungriga hundar med glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen
+hand rörde sig och tystnaden tryckte.
+
+-- Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä? hördes Rundqvists oskyldiga
+stämma.
+
+Utan att avvakta vidare upplysning gick Carlsson ner att söka det hemliga
+rummet, och mycket riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn
+med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt meningsbyte.
+Lyktan stod på golvet och kastade ett rampsken upp på de båda
+tronbestigarne.
+
+-- Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar!
+
+-- Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så kommer vi genast!
+
+-- Ja, men de står och väntar ju, alla människor, och med respekt till
+sägandes, kunde ju herrarne liksom raska undan lite!
+
+-- Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du!
+
+Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka, att pastorn var »rörd»,
+avlägsnade sig och skyndade lugna sällskapet med den lämnade
+förklaringen, att pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara
+till reds.
+
+Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram över backen och åtföljd av
+två vinglande skuggor nalkas de dukade borden.
+
+Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre bordsändan och bruden
+kom fram med brödkorgen för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma
+väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och med en kniv knackande
+i köttbullsfatet, skrek han med ljudlig stämma:
+
+-- Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!
+
+Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå var han var hemma, såg
+att han hade något lysande föremål i handen, och erinrande sig att han
+sista julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte han lyktan
+som en pokal i höjden och talade:
+
+-- Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira.
+
+Här stirrade han på Carlsson för att få några upplysningar om festens
+karaktär och ändamål, för han var redan fullständigt frånvarande, så att
+årstid, rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men Carlssons grinande
+ansikte gav ingen lösning på gåtan. Han stirrade ut i rymden för att
+upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en
+vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på
+spåren.
+
+-- Denna ljusets glada fest, kastade han upp, då solen viker för kölden,
+och snön -- han såg den vita bordduken som ett stort snöfält breda sig
+ut oändligt långt bort... -- mina vänner, då första snön lägger sig som
+ett täckelse över höstens smuts... nej, jag tror ni skojar med mig...!
+Hlutt!
+
+Han vände sig bort och krökte ryggen.
+
+-- Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han vill gå och lägga sig!
+Var så goda och börja, mitt herrskap!
+
+Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade lös över faten, lämnande
+pastorn åt sitt öde.
+
+Han hade till nattkvarter fått sig anvisad professorns vindskammare, och
+för att visa, att han var nykter, avböjde han hotande med stryk alla
+anbud om hjälp. Och med lyktan vid knäna, hopfallen som om han letade
+nålar i det daggiga gräset, höll han kurs ner på ett fönster, där det
+lyste. Men i grindhålet fastnade han och gjorde så häftigt an
+grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mörkret slöt sig
+omkring honom som en säck och han sjönk ner på sina knän, men fönstret
+med ljuset lyste honom som en ledfyr och han trodde sig gå framåt med en
+obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor blevo våta vid varje
+steg och hans egna knäskålar värkte, som om de slogo mot stenar.
+
+Slutligen får han fatt i något mycket stort, runt och fuktigt; han trevar
+och sticker sig på något knappnålsbrev eller dylikt, får handen fatt i en
+årtull eller liknande, och i detsamma hör han bruset av vatten och känner
+att han blir våt. Uppryckt av fruktan att han gått i sjön, reser han sig
+mot masten och finner i en ljusning, att han står vid en dörrpost, kommer
+i en överhalning in i en farstu, känner ett trappsteg mot knäna, hör en
+piga som skriker: Jössus, svagdrickat! och driven av ett dunkelt ont
+samvete kryper han upp för trappan, stöter fingerknogarne mot en nyckel,
+får upp en dörr, som ger vika inåt, ramlar in i en kammare och ser en
+stor bäddad säng med plats för två; har nog styrka att dra upp täcket,
+kryper ner med stövlar och allt för att gömma sig, emedan man förföljde
+honom med skrik nerifrån, och så tyckte han att han dog eller slocknade
+eller drunknade och att människor ropade på svagdrickat! Men stundtals
+vaknade han till livet igen, tändes på, drogs upp ur sjön, levde och stod
+vid julbordet, och så blåstes han ut igen som ett ljus, slocknade, dog,
+sjönk och blev våt.
+
+Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och fuktades med öl och
+brännvin så starkt, att ingen mindes pastorn, och när man rivit i sig all
+mat, så att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i stugan att
+dansa.
+
+Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på kammaren, men Carlsson
+övertygade henne, att han helst ville vara i ro och att det var synd att
+genera honom. Och därvid blev det.
+
+Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant, när han märkte, att denne
+var överlistad, och befattade sig bara med sina egna nöjen, lämnande
+groll och agg åt glömska och rus.
+
+Dansen gick som en kvarn och spelman satt i spisen och gned; i öppna
+fönstren hängde svettiga ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute på
+backen sutto de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko och
+skämtade i halvskymningen och det svaga skenet av elden från köksspisen,
+som bröt ut genom rutorna, och ljusen inne i dansstugan.
+
+Men ute i ängar och backar vandrade par om par i det daggiga gräset under
+stjärnhimmelns svaga skimmer, för att vid hödoft och syresång släcka
+eldar, som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande och musikens
+vaggande tramp.
+
+Midnattens timmar dansade förbi och himlen började ljusna i öster;
+stjärnorna drogo sig in i skyn, och Karlavagnen stod med fimmelstången
+rätt upp i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes snattra i
+vassarna och den blanka viken speglade redan morgonrodnadens
+citronfärger, mellan de mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i
+vattnet och räcka ner till sjöbotten. Men det varade blott en stund; så
+drogo moln upp ifrån kusten och det blev natt igen.
+
+Då steg ett anskri från köket: glöggen! glöggen! Och i tågordning kommo
+karlarne med en kastrull, som flammade av brinnande brännvin och kastade
+blåa sken omkring sig, under det spelmannen spelade en marsch.
+
+-- Opp till pastorn med första glaset! skrek Carlsson ännu med ett hopp
+om att kunna få kronan på verket, och förslaget antogs med hurrarop.
+Tåget satte sig i gång upp emot professorns, och med mer och mindre säkra
+steg äntrade man trappan. Nyckeln satt i kammardörren och man klampade
+in, icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg och slag. Därinne
+var tyst och vid det blåa darrande skenet från kastrullen såg man, att
+sängen stod orörd och var tom. En svart aning om något förfärligt bakslag
+grep Carlsson, men han gömde sin misstanke och upplöste ovissheten och
+gissningarne med den tillverkade förklaringen, att han nu mindes, hur
+pastorn sagt, att han ville ligga på höskullen för att slippa myggen.
+Och alldenstund man icke fick gå med eld till höet, förföll förslaget och
+tåget satte sig i gång tillbaka ner på backen, där offret anställdes.
+
+Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd, tog Rapp avsides och
+meddelade honom sina rysliga aningar. Oförmärkt smögo de båda
+medbrottslingarne upp för trappan till brudkammaren medförande
+strykstickor och en ljusstump.
+
+Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson alla sina hemskaste aningar
+överträffade.
+
+På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett lurvigt huvud som en våt
+hunds, med munnen vidöppen.
+
+-- Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. Kunde jag tro, att den hålen
+skulle bära sig åt som ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och
+stövlarne har han på sig, den kältringen.
+
+Här voro goda råd dyra. Hur skulle man få dän den sjuke utan att behöva
+ta i honom, utan att folket fick veta om'et och utan att bruden framför
+allt märkte något?
+
+-- Vi får ta ut'en genom fönstret! förklarade Rapp. Vi får ta'n med en
+talja och så släpa'n ner till sjön! Släck ljuset bara och så opp till
+logen efter grejor.
+
+Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur, varpå de båda hämnarne
+styrde en omväg upp till logen. Carlsson svärande och bannande, att fick
+de bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt.
+
+Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man slaktat kon, och sedan de
+tagit ner spirorna och fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar
+bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns fönster. Rapp hämtade
+en stege, saxade spirorna och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen.
+Därpå splitsade han en stropp, fäste blocket och skar in taljan. Därpå
+kröp han in i kammaren, medan Carlson stod nedanför med en båtshake för
+att bära av.
+
+Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren, pustande och fnysande, såg
+Carlsson hans huvud sticka ut och sakta kommendera: hala!
+
+Carlsson halade och snart syntes en svart kropp ute på fönsterbrädet.
+
+-- Hala styvt! kommenderade Rapp, och Carlsson höll an. Ut på saxen
+dinglade nu pastorns slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en
+hängds.
+
+-- Fira! kommenderade Rapp igen. Håll an bara!
+
+Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg som en hög i nässlorna,
+dock utan att ge ett ljud ifrån sig.
+
+I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick undan stegen och saxen
+och nu släpades pastorn ner till klappbryggan.
+
+Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut:
+
+-- Nu, din håle, skall du få bada!
+
+Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i åratal utkastad
+fiskråk. Rapp tog i hällan, som han fästat omkring den sovandes liv, och
+vräkte honom i sjön.
+
+Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en gris under slakt.
+
+-- Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att folket lystrade oppe på
+backen och redan skyndade till.
+
+Men Carlsson lade sig på knä och vältrade pastorn i gyttjan, gnodde in
+hans svarta kläder med händerna, så att varje spår av olyckan, som skett
+i brudsängen, var bortblandat.
+
+-- Vad är det därnere? Vad är det? ropades uppifrån av de nerrusande
+karlarne.
+
+-- Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp och halade in den
+skrikande prästen.
+
+Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade den ädelmodige räddaren ur
+livsfara och gjorde den medlidsamme samaritanen, himlande sig och
+beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid tog till, när han
+skulle vara vek och trovärdig.
+
+-- Kan ni tänka er, att jag kommer ner här som rakt av en händelse, och
+så hör jag något, som plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl;
+och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor. Å, Herre Je, sa
+jag ått båssman, jag tror det är sjölve pastor Nordström, som ligger där
+och klypper med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du, spring etter
+en tross! Och så sprang Rapp etter en tross. Men när vi feck stroppen om
+det tjocka på'n, så sätter han till att skrika, som om man ville gälla
+honom. Och se så han ser ut?
+
+Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och karlarne betraktade sin
+herde med leda blandad med outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom
+så fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår av två par åror och på
+den lades pastorn, lyftes upp på åtta starka axlar att bäras upp till
+logen, där han skulle klädas om.
+
+Spelman, som var alldeles full och trodde, att det var frågan om något
+spektakel, stötte till och drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla
+Smittens bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade sig till, och
+professorn, som återfunnit sin förlorade ungdom, satte sig i spetsen och
+sjöng, och Norman, som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada,
+hade letat fram klaveret.
+
+Men när de kommo upp på gården, rusade kvinnorna till, och när de fingo
+se pastorn i den sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och
+förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod sprang efter ett
+sängtäcke och kastade över eländet, i trots av Carlssons varningar, och
+så sattes på varmt vatten och låntes linne och gångkläder av professorn.
+Och då de kommo upp på logen, lades den sjuke, som han kallades -- för
+ingen ville vara nog vanvördig att vidgå, att han var full -- på torr
+halm. Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men jagades bort, och
+när han inte fick sin vilja fram, bad han att åtminstone få läsa något
+över den sjuke, för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men han
+fick inte alls befatta sig med prästen och ingen annan heller av
+karltroppen.
+
+Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam denna gång, för att undanröja
+spåren av sin förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens styggelse
+i den smutsade brudsängen, erfor han ett ögonblicks svaghet, uttröttad av
+de sista dagarnes och nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det
+skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit till stånd. Han gick
+fram till fönstret och tittade ut över viken med en lång svårmodig blick.
+Molnen därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i vita flor
+över vattnet; solen gick upp och bröt in i brudkammaren, lyste på det
+bleka ansiktet och de urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de
+stretat emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor ner i
+pannan, den vita halsduken var svartfläckig, rocken hängde slapp.
+Solvärmen tycktes ge honom en fross-skakning, och farande med handen över
+pannan vände han sig om inåt rummet.
+
+-- Ja, men det är vådligt i alla fall! sade han till sig själv, röck upp
+sig ur sin slapphet och började riva kläderna ur sängen.
+
+
+
+
+SJÄTTE KAPITLET.
+
+Ändrade förhållanden och ändrade
+meningar; jordbruket går ner och
+gruvdriften blomstrar.
+
+
+Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga förnimmelser inverka på sig
+mer än han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta
+det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han vunnit genom
+duglighet och vetande, och att madam Flod tog honom till man, var lika
+mycken vinst för henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan
+bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre ivrig, säker som han
+gjorde sig om giftorätt och arv, alldenstund man kunde vänta barnet om
+ett par månader. Tanken på att göra sig till herre hade han övergivit, då
+han såg att det inte gick; utan i dess ställe lagade han sig till att
+göra storbonde. Drog en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt
+förskinn och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid
+chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste bladen, skrev och
+räknade mindre än förr, övervakade arbetet med pipa i munnen samt visade
+ett tynande deltagande för jordbruket.
+
+-- Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst i bladen; och det är
+billigare att köpa sin säd!
+
+-- Han sa annat förr, menade Gusten, som höll noga reda på allt vad
+Carlsson sade och gjorde, men inskränkte sig till ett slött
+underkastande, utan att dock inträda som son åt inkräktaren.
+
+-- Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar Gud för var dag jag blir
+klokare! svarade Carlsson.
+
+Samtidigt började han besöka kyrkan om söndagarne, deltog i allmänna
+frågor och blev vald till kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare
+beröring med pastorn och fick uppleva den stora dagen att få säga du till
+honom. Det var en av hans äregirighets största drömmar och han tröttnade
+inte på ett helt år att tala om på gården vad han sade och vad Nordström
+svarade.
+
+-- Hör du, Nordström lella, sa jag, den här gången ska du låta mig råda!
+Och då sa Nordström: Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig,
+fastän du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han.
+
+Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland vilka brandsyn var den mest
+omtyckta. Det var att resa omkring på socknens bekostnad och dricka
+kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som dock ägde rum långt
+upp i land, hade sina förförelser och sina små efterslängar, som kändes
+ända ut i skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger om året kom
+baronen ut med jaktherrar och ångbåt, och då betaltes femtio kronor för
+jakträtten på ett par dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar,
+och man skildes från jägarne med den rotade meningen, att det var
+schangtilt folk.
+
+Carlsson kom sålunda upp och blev ett ljus på gården: en myndighet med
+högre förstånd om saker, som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag
+punkt kvar, och som han kände stundtals: han var uppe från land och var
+ingen sjökarl.
+
+För att utplåna denna sista rangskillnad syntes han börja lägga sig mer
+ombord med sjösakerna och visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa
+och for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning, samt vågade på
+längre segelfärder.
+
+-- Jordbruket går ner och _vi_ måste forcera fisket, svarade han hustrun,
+när hon med oro såg kreatur och åker falla i vanhävd.
+
+-- Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och jorden för jordbrukaren!
+förkunnade han, numera oemotståndligt, sedan han av skolläraren på
+kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist».
+
+Visade sig någon brist i behållningen, så fick man hugga ved.
+
+-- Skogen skall gallras, om den ska bli mogen! Så säger åtminstone den
+rationelle lanthushållaren; jag vet _inte_, jag.
+
+Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då de kunna veta det!
+
+Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara kreaturen. Och Rundqvist
+lade åkern i gräsvall och sov middag till frukost på dikesrenarne, sov
+middag till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna, när de
+inte mjölkade.
+
+Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och återknöt det gamla
+jägarförbundet med Norman. Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i
+rörelse, hade fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke vidare,
+och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin stilla gång.
+
+Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet, inträffade emellertid en
+händelse, som verkade likt en kastvind på Carlssons farkost, nyss utlupen
+med fulla segel. Hustrun kom nämligen ner med ett dödfött, alldeles för
+tidigt fött foster. Omständigheterna voro dessutom oroande och läkaren
+förklarade bestämt, att nu var det slut: inga barn mer!
+
+Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han endast till utsikt för
+framtiden att komma på undantag. Som gumman därtill var krasslig efter
+förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att inträda förr
+än drömt var. Gällde sålunda att väl begagna tiden, göra sig vän av den
+orätta mammon, samla i ladorna och tänka på morgondagen.
+
+Nu blev det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket skulle i hast upphjälpas;
+varför, det angick ingen. Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny
+stuga; varför, det behövde han inte skriva någon på näsan; jägarvurmen
+måste i hast stävjas hos Norman, som än en gång lockades från sin vän;
+och Rundqvist fångades in och blåstes upp med ökade förmåner. Det
+plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder de kommunala bestyren
+fingo ligga nere.
+
+Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt inne hos sin gumma och
+läste ibland ett ord för henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken;
+talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare känslor, utan
+att rätt kunna förklara sig, vart han ville hän. Gumman tyckte om att ha
+sällskap och höra någon prata, så att hon satte värde på dessa små
+uppmärksamheter utan att vidare fästa något avseende på vad dessa
+dödsberedelser kunde innebära.
+
+En vinterafton, när viken låg, fjärdarne voro ofarbara och man varit
+instängd fjorton dagar, utan att kunna hälsa på en granne, utan att få
+ett brev eller en tidning; då ensamheten och snön låg tyngande över
+sinnena och den korta dagen endast tillät obetydligt med arbete, hade
+folket samlats i köket och Gusten med dem. Elden brann i spisen och
+pojkarne sutto och byggde på not; flickorna spunno och Rundqvist satt och
+slöjdade spadskaft. Snön hade fallit hela dagen och gick redan över
+fönsterrutorna, så att det såg ut som ett likrum inne i köket, och varje
+kvart måste en karl ut och skotta från dörren, så att man inte skulle
+snöa in och inte kunna komma till ladugården att mjölka och nattfodra.
+
+Nu var det Gustens tur att gå och skotta; med oljerocken och sydvästen
+över sin tröja och uttermössa lagade han sig att komma ut; bände upp
+farstudörren, mot vilken drivorna lagt sig och stod ute på backen i yran.
+Luften var svart, snöflingorna voro gråa som malar, stora som hönsfjädrar
+och singlade ner oupphörligt, oupphörligt, lade sig tyst på varandra,
+lätt först, tyngre sedan, packade sig och växte. Det gick redan upp på
+stuguväggen ett gott stycke och endast i fönsternas övre kant skimrade
+ljusen inifrån igenom. Gusten såg, att det lyste ifrån stugan, där han
+visste att modern och Carlsson voro inne. En hastigt påkommen nyfikenhet
+förledde honom att pilla ner den övre snön, så att han fick ett kikhål,
+och stigande upp på drivan kunde han titta in i rummet. Carlsson satt som
+vanligt framför chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig,
+ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut som ritningen på en
+riksbankssedel; med pennan lyftad i högsta hugg syntes han tala för
+gumman, som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan till någon
+skrivning. Gusten satte örat till rutan, men han hörde bara ett mummel
+för dubbelfönsternas skull. Bra gärna ville han dock ha reda på vad som
+försiggick, ty han anade, att det rörde honom på det närmaste, och han
+hade lärt sig, att det var viktiga saker, som kunde avgöras, när man
+skrev på tryckt papper.
+
+Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig halmskorna och kröp upp för
+trappan, tills han kom upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på
+magen och med huvudet hängande ner mot dörren kunde han höra vad som
+talades inne i stugan hos modern.
+
+-- Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton mellan kolportörens och
+kommunalmannens, livet är kort och döden _kan_ komma över oss, innan vi
+veta det. Vi _måste_ därför vara betänkta på att gå hädan, antingen det
+nu sker i dag eller i morgon, det är _alldeles_ detsamma! Skriv därför nu
+så gott först som sist.
+
+Gumman tyckte inte om att höra så mycket om döden, men Carlsson hade nu i
+månader inte talat om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd att
+sätta mot det talet.
+
+-- Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är det inte mig, om jag dör i
+dag eller om tio år, och jag kan leva länge än.
+
+-- Asch, jag har inte sagt att du _ska_ dö, jag har bara sagt, att vi
+_kan_ dö, och om det sker i dag eller i morgon eller om tio år, det är
+alldeles detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara!
+
+-- Ja, men det förstår jag inte, strävade gumman emot, som om döden ville
+komma och ta henne, det kan väl inte...
+
+-- Jo, men det är alldeles detsamma, när det ändå ska ske! Kanske det
+inte är så! Jag vet inte, jag! Skriv i alla fall!
+
+Det var som att lägga ett rep om halsen och dra till, när Carlsson kom
+med sitt: Jag vet inte, jag, och gumman kunde inte reda sig längre, utan
+gav efter.
+
+-- Nå, vart vill han komma nu? frågade hon uttröttad och uttråkad av det
+långa talet.
+
+-- Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande, ty sådan är människans
+första plikt; och därför ska du skriva.
+
+I detsamma öppnade Clara på köksdörren och frågade utåt efter Gusten, som
+icke ville röja sig och därför förblev tyst utan att dock kunna höra vad
+som följde inne i stugan.
+
+Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner, stannade utanför
+stugdörren och hörde de sista avgörande orden från Carlsson, vilka läto
+honom sluta till, att skrivningen var verkställd och ett testamente
+uppsatt.
+
+När han kom in i köket igen, såg folket, att det var något med honom. Han
+talade i förtäckta ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han hört
+skrika, om att det vore bättre att gå till sjös än sitta hemma och låta
+lusen äta sig, att lite vitt ibland fodret kunde ge kampar kurage, men
+också sätta döden på dem, om det blev för mycket.
+
+Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst människovänlig,
+underrättade sig om Gustens arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram
+timglaset och lät den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro
+dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola vi dö! Tjo!»
+
+Gusten låg länge vaken om natten, och många mörka tankar och svarta
+planer korsade sig i hans huvud; men han var ingen stark själ, som kunde
+ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om tankar i handling, utan
+när han tänkt igenom en sak, lämnade han den såsom fullbordad.
+
+Efter att ha sovit några timmar och drömt om andra saker, var han lika
+glad igen och lät udda vara jämnt, litande på att med dag skulle komma
+råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera sådant.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Våren kom igen, svalorna reparerade sina bon och professorn kom
+tillbaka.
+
+Omkring hans stuga hade Carlsson under årens lopp röjt en trädgård,
+planterat syrener, till vilka han hämtat skott och ympar från
+prästgården, fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer.
+Det började därför se herrskapslikt ut på gården. Och ingen kunde neka,
+att utbördingen dragit in trevnad och välstånd med sig, att han fått
+kreatur och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och med priset på
+fisken hade han drivit upp i staden och inrättat sig med ångbåten, så att
+de långa tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras.
+
+Nu, när han slappade av och var trött samt hölls med bygget på sin stuga,
+så klagade man.
+
+-- Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är! svarade Carlsson. Var
+och en för sig och Gud med oss alla!
+
+Och han hade nu sin stuga under tak, började anlägga trädgård och
+plantera omkring den, väga och röja. Och han hade byggt sin stuga med en
+viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade bara två rum och kök
+nere, men den såg ändå ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man
+kunde inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i höjden och
+låtit takskägget springa långt ut över väggen; eller om det låg i att han
+sågat »krucifixer» i täckbrädena, eller om det var verandan, som han satt
+upp framför dörren med några trappsteg. Där var inga dyrbarheter, men det
+såg ändå litet villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret var
+svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro vitstrukna och verandan,
+ett lätt tak på fyra stolpar, var blåmålad. Och så hade han haft förstånd
+att välja plats, alldeles under bergroten och så att två gamla ekar
+råkade stå mitt framför, ungefär som början till en påtänkt allé eller
+park. Och när man satt på verandan, hade man deri vackraste utsikten:
+viken med vassarne, den långa gröna källängen och en sänka genom
+kalvhagen, så att man såg båtarne längst bort i sundet.
+
+Gusten gick och blängde på allt detta, önskade det ogjort och såg det an
+som på en geting, vilken hålls med att slå fast sitt näste under
+takstolarne och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt ägg och
+kanske blir kvar med sin avkomma. Men han hade inte kraft att ta dän
+honom, och därför blev han sittande.
+
+Gumman var krasslig och tyckte, att allt var bra som det gick, och i
+förkänslan av det rammel, som skulle uppstå, när hon gått all världens
+väg, såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var han i alla fall,
+skulle ha ett tak över huvet och inte gå som en stackare. Hon förstod
+inte rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke var rätt
+tillgånget med bouppteckning, arvskiften och testamenten, men det fick
+bli sedan, bara hon slapp ifrån det, och någon gång skulle det bryta
+löst, om inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka på att gifta
+sig, och några sådana tankar torde någon ha satt i huvet på'n, för han
+var inte sig lik mer, utan gick och såg vurmig ut.
+
+En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson i sitt nya kök och murade på
+spisen, då Clara kom och ropade honom:
+
+-- Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut med en tisk herre, som
+söker honom!
+
+Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna och gjorde sig i ordning ta
+emot, nyfiken vad det ovanliga besöket kunde gälla.
+
+Kommen ut på verandan stötte han på professorn, som medförde en herre i
+långt svart skägg och som såg skarp ut.
+
+-- Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade professorn och visade
+med en gest på sitt sällskap.
+
+Carlsson borstade av en sittplats på verandans bänk och bjöd sitta.
+
+Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade på stående fot, om
+Rågholmen kunde få köpas.
+
+Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen var kanske tre tunnland stor
+med bergknallar, lite granskog och endast obetydligt fårbete.
+
+-- Till industriellt ändamål, uppgav direktören och frågade, vad den
+kostade.
+
+Carlsson var villrådig och bad om betänketid, tills han kunde utlura, vad
+det var som gav holmen dess oväntade värde. Men det var icke direktörns
+mening, att han genast skulle få veta det, utan han upprepade än en gång
+sin fråga om vad holmen kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock
+ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns moltum!
+
+-- Å, den kan väl inte vara så dyr, menade Carlsson, men jag måste tala
+vid gumman och sonen först.
+
+Och så sprang han ner till stugan; blev borta en bra stund och kom igen.
+
+Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att komma fram med sin
+anhållan.
+
+-- Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde han slutligen fram.
+
+Nej, det ville inte direktören.
+
+-- Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl inte det är för mycket, fick
+Carlsson fram med andan i halsen och svetten i pannan.
+
+Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram plånboken och lade fram tio
+stycken hundrakronor.
+
+-- Här är ett så länge i hand och de fira kommer på höst. Är det rätt?
+
+Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld på sina översvallande
+känslor och svarade tämligen lugnt, att det var rätt, oaktat han bara
+menat fem hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man ner till gumman
+och sonen för att underteckna köpekontraktet och kvittera summan.
+Carlsson blinkade och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle
+hålla med, men de förstodo ingenting.
+
+Slutligen tog gumman på sig glasögonen och läste, efter att ha skrivit
+under.
+
+-- Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men Carlsson sa ju hundra.
+
+-- Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt, Anna Eva. Kanske jag
+inte sa tusen, Gusten? Här blinkade han alldeles rysligt, så att
+direktören såg det.
+
+-- Ja, nog _tyckte_ jag han sa tusen! höll Gusten med så gott han kunde.
+
+Skrivningen var över och direktören förklarade nu, att han ämnade för
+sitt bolags räkning ta upp en fältspatgruva på Rågholmen.
+
+Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade nånsin tänkt på den
+skatten, utom Carlsson, som nog hade haft sina tankar ditåt, men saknat
+kapital, drog han till med.
+
+Direktören omtalade då, att fältspat var en röd stensort, som nyttjades
+på porslinsfabriker. Om åtta dar skulle förvaltarens hus, som redan var
+beställt på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle
+arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med trettio man skulle
+arbetet vara i gång.
+
+Och därmed reste han.
+
+Det hade kommit så hastigt över dem, detta guldregn, att de inte hade
+haft tid att uträkna alla följderna. Tusen kronor på bordet, fyra tusen i
+höst, för en värdelös kobbe; det var för mycket på en gång. Och därför
+sutto de hela aftonen i endräkt och spekulerade över vad som kunde falla
+på dem oberäknat. Naturligtvis finge man sälja fisk och andra produkter
+åt så många arbetare och förvaltarn, ved också, det var ingen fråga om
+det; och så kom direktören ut, kanske med familj, och ville bo där på
+sommarnöje; och då kunde man naturligtvis sätta upp hyran åt professorn,
+och Carlsson kunde kanske få hyra ut sin stuga åt någon och det skulle
+bli så bra alltsammans.
+
+Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och satt vid klaffen halva
+natten för att räkna.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson täta Dalaröbud, återkom med
+snickare och målare och höll små mottagningar på sin veranda, där han
+ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack konjak och rökte pipa,
+övervakande arbetet, som nu framskred med stark fart.
+
+Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända ut i köket, där också en
+Bolinderspis murades in; fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som
+lyste på långa håll, verandan ströks om och blev vit och rosenröd samt
+fick en blå och vitrandig bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård
+och trädgård sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med vita
+knoppar. Folket stod långa stunder och gapade på härligheten, men Gusten
+stod helst på avstånd bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan
+eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda.
+
+Det var en av Carlssons drömmar, drömda i riktigt klara nätter, att sitta
+som professorn på en veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett
+konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en pipa -- cigarr hellre,
+men det var för starkt för honom ännu.
+
+Och han satt där en morgonkvist åtta dagar senare och hörde en ångbåt
+blåsa i sundet utanför Rågholmen.
+
+-- Nu kommer de, tänkte han, och som patron på stället ville han vara
+schangtil och ta emot dem.
+
+Därför gick han ner i stugan och klädde sig, skickade efter Rundqvist och
+Norman, att de skulle komma och följa honom till Rågholmen och ta emot de
+främmande herrarne.
+
+Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och Carlsson satt till rors.
+Pojkarne fingo då och då en påminnelse om att ro i takt, så att man kom
+fram som folk.
+
+När de krökt om sista udden och sundet öppnade sig, på ena sidan
+begränsat av Storön och på den andra av Rågholmen, tedde sig en praktfull
+anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt, prydd med flaggor
+och signaler, och mellan båten och land gingo små jollar med matroser i
+blåa och vita tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd av den
+blottade fältspaten, stod en klunga herrar och ett stycke ifrån dem en
+musikkår, vars mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta
+granarna.
+
+Våra roddare från Hemsö undrade, vad man kunde skaffa däruppe, och rodde
+i skjul för klippan för att kunna komma så nära som möjligt och se och
+höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder samlingsplatsen, hördes ett
+susande i luften som om tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som
+om det kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om hela holmen
+spruckit.
+
+-- Vad hålen! var allt vad Carlsson hann säga, ty i nästa ögonblick kom
+ett stenregn plumsande omkring båten, efterföljt av ett grusregn och så
+ett hagel av småsten.
+
+Och så talade en röst uppe på berget; talade om storslöjd och näringar,
+ackumulerat arbete och så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo.
+
+Rundqvist trodde, att det var en predikant, och tog mössan i hand, men
+Carlsson förstod, att det var direktionen, som talade.
+
+-- Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha mycket sten här framför
+oss, och jag slutar mitt tal med att önska, det de alla må varda bröd!
+
+-- Bravo!
+
+Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertågande till
+stranden, alla bärande små stenbitar i handen, som de fingrade på under
+skratt och stoj.
+
+-- Vad gör ni där med båten! skrek en herre i flottans uniform åt
+Hemsöarne, som vilade på årorna.
+
+De visste inte, vad de skulle svara, men hade inte trott, att det var
+farligt att titta på ståten.
+
+-- Hm! Det är patron Carlsson själv ju! upplyste direktör Diethoff, som
+kommit fram. Det är ju vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät
+frukost med oss nu!
+
+Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades snart om att bjudningen
+var allvar, och snart satt han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord,
+som han aldrig sett maken till. Han hade krusat först, men herrarne voro
+så ofantligt gemena och tilläto icke, att han tog av sig förskinnet en
+gång. Men Rundqvist och Norman fick äta i förn med manskapet.
+
+Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset härligare. Mat som han inte
+visste namn på och som smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen
+alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas stodo framför hans
+och alla de andra herrarnes platser; och det dracks viner som var som att
+lukta på ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i näsan, som
+kittlade i benen och som narrade en att skratta. Och under allt detta
+blåste musiken så ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en
+ville gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt gjorde det
+så gott i hela kroppen så en ville dö.
+
+Och när allt var till ända, talade direktören för värden på stället,
+berömde honom för att han hedrade sitt stånd och icke övergav
+modernäringen för en osäker vinning på andra områden, där nöden gick arm
+i arm med lyxen. Och så skålade de med honom. Carlsson visste inte, när
+han skulle skratta eller vara allvarsam, men han såg herrarne skratta,
+när han tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då skrattade
+han med.
+
+Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer och man reste sig från
+bordet. Carlsson, ädel som en lycklig, gick fram i förn för att se efter
+om pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och bad honom
+stiga in i hytten ett ögonblick.
+
+Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom ett förslag, att han, för
+att konsolidera sin ställning och kunna uppträda vid förefallande behov
+med mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle teckna sig för
+några aktier.
+
+-- Ja, si det förstår jag mig inte på, menade Carlsson, som hade litet
+lukt på affärskutymer och visste, att man aldrig skulle avsluta några
+köp efter att ha druckit.
+
+Men direktören släppte honom icke och efter en halv timme hade Carlsson
+fyrtio aktier à hundra kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt
+uttryckligt löfte på att bli revisorssuppleant. -- Carlsson bad honom
+skriva upp ordet! -- Inbetalningarne talades inte om; de skulle gå »pö om
+pö» och à konto.
+
+Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och bilinervatten, så att
+klockan blev sex, när Carlsson skulle i båt.
+
+Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han ej förstod, utan tryckte
+han alla matrosernas händer, som stodo vid trappan och bad dem hälsa på,
+när de kommo i land.
+
+Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande kuponger lät han ro sig
+hem, sittande vid roret med en regalia i mun och en korg punsch mellan
+knäna.
+
+När han kom hem, svällde han av salighet, bjöd på punsch ända ut i köket,
+visade aktiebreven, som sågo ut likt jättestora riksbankssedlar; ville
+bjuda ner professorn och bemötte de andras invändningar däremot med att
+han var revisorssuppleant och kunde vara lika så god som en tisk
+musikant, som inte var någon lärd och inte heller därför någon riktig
+professor. Han hade bålstora planer; ville grunda ett enda stort
+strömmingssalteribolag för skärgården, inkalla tunnbindare från England,
+befrakta fartyg med salt direkt från Spanien! I samma andedrag talade han
+om modernäringen, dess representanter och framtid, uttryckte sina
+farhågor och förhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i
+tobaksmoln och glada hägringar om Hemsös lysande framtid.
+
+Carlsson var uppe på tinnarna och han fick svindelanfall. Modernäringen
+blev satt i bakgrunden, och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han
+gjorde bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda och drack
+konjak med bilinervatten, under det arbetarne åsågos knacka stenar för
+att få ut kvartsådrorna, som utgjorde det svåraste hindret för hela
+bergets utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren var en för
+detta gruvbas, som hade nog förstånd att stå väl med aktieägaren och
+revisorssuppleanten och som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge
+affären skulle kunna gå.
+
+Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt lilla inflytande på
+Hemsöbornas fysiska och moraliska välbefinnande, och närvaron av trettio
+ogifta arbetare började visa sina verkningar.
+
+Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela dagen från berget; ångbåtar
+visslade i sundet; jakter kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk
+i land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården; slogo lovar kring
+brunnen och ladugården; falkade efter flickorna; ställde till dansar;
+söpo med pojkarne och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna och om
+dagarne var det ingen ordning med dem; sovo på ängarne, stodo och nickade
+framför spisen. Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle
+kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den herrn på brännvin, så
+måste det alltid finnas konjak i huset. Men man fick sälja fisk och smör,
+och pengar strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom oftare på
+bordet än förr.
+
+Carlsson började bli fet och gick i ett litet halvrus dagen om, dock utan
+att bli överlastad, och sommaren förflöt som en enda lång fest för honom,
+som delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och naturförsköningar
+hemma kring knutarne.
+
+Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn i åtta dagar och kom hem en
+tidig morgonstund, då han mottogs av gumman med den oroande
+underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på Rågholmen. Där hade
+nämligen varit tyst i fyra dygn; inte ett skott var lossat och inga
+ångbåtsvisslor hade hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med
+tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan. Förvaltaren hade icke
+heller varit synlig, och arbetarne hade upphört att dra kring ön om
+kvällarne. Det måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta, lät
+Carlsson spänna för, som han kallade det, när han skulle låta ro sig till
+gruvan. Ekan hade han låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett
+mera patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade han skaffat sig
+en talja av en gammal gardinkordong, så att han kunde sitta rak och
+styra, varförutom han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd, så att
+det såg ståtligt ut, när han kom farande.
+
+Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet och ängslan, och när de
+kommo i höjd av Rågholmen, förvånades de över den ödslighet, som där
+rådde.
+
+Där var tyst som i graven och ingen människa syntes till. De stego i land
+och klättrade bland stenflisen upp till gruvan. Förvaltarens stuga var
+borta; alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen, som skjulet
+kallades, stod på sin plats, men utrymd och spolierad, så att allt som
+löst varit var borttaget: dörrar, fönster, bänkar, lavar.
+
+-- Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.
+
+-- Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät spänna för igen, men denna
+gång till Dalarö, där han måste ha brev liggande på posten.
+
+Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från direktören, som
+förkunnade, att bolaget upphört med sin verksamhet i anseende till
+råvarans otjänlighet. Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen
+kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och underlåtit
+inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer mera mellan bolaget och
+merbemälte Carlsson och konsorter.
+
+-- Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson. Nå, man får vara nöjd.
+
+Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från land, ruskade han på sig
+och var lika torr igen, och än torrare kände han sig, då han läste i ett
+postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om de hade lust att
+bortföra den.
+
+Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den färden, berövad en massa
+pengar och sin ärofulla titel. Gusten ville lägga lök på laxen och riva
+upp i saken, men Carlsson strök över alltsammans med en gest:
+
+-- Asch, det var visst värt att tala om. Det var då rakt inte något att
+tala om.
+
+Men dagen efter var han i full verksamhet med sina tre man och stora
+»landjan» att hämta bräder och tegel från Rågholmen. Och innan man visste
+ordet av, hade han rest sig en sommarhydda på ett rum och kök nere vid
+sundet på en plats, som ingen tänkt på, men varifrån man hade utsikt både
+över byn och fjärden.
+
+Sommaren var förbi och dess luftiga dröm. Vintern stundade, och luften
+blev tyngre, drömmarne mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende,
+ljusare för somliga, mera hotande för andra.
+
+
+
+
+SJUNDE KAPITLET.
+
+Carlssons sanndrömmar; chiffonjén bevakas,
+men utredningsmannen kommer
+och stryker streck över alltsammans.
+
+
+Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit fullt vad man plägar
+kalla lyckligt. Gumman var till åren, om icke lastgammal, och Carlsson
+stod i begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina nu ingångna
+fyrtio år hade han mest släpat för brödet och framkomsten, och den
+flickan han ville ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme och
+såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet pocka, kanske starkare
+än annars, emedan han icke haft så strängt arbete sista året, och kanske
+även därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde. Hans tankar
+började därför att spela, när han satt i köksvärmen, och hans ögon vande
+sig att följa Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan. Blicken
+stannade småningom, slog sig ner och vilade, gjorde små utflykter hit och
+dit, flög bort, kom igen. Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och
+vart han gick såg han henne. Men det var en annan, som också såg, men ej
+på Clara, utan på ögonen, som följde henne, och ju mer hon såg, dess mer
+trodde hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes öga, som
+värkte och rann.
+
+Det var några dagar före julafton. Mörkret hade fallit, men månen hade
+kommit upp och lyste klar över snöhöljda granar, över den blanka viken
+och den vita marken. En snål nordanvind drog fram och sopade torrsnö för
+sig. Men inne i köket stod Clara och eldade bakugnen, medan Lotten
+arbetade i degtråget.
+
+Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann som en katt i värmen;
+hans ögon voro ute på spel och de gassade sig och gonade sig, när de
+stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur linnet.
+
+-- Ska du mjölka först, innan vi sopar opp? frågade Lotten.
+
+-- Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig en fårskinnskofta, sedan
+hon lagt undan raka och viska.
+
+Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när hon gått ut, steg
+Carlsson upp och gick efter.
+
+Om en stund kom gumman ifrån stugan och frågade efter Carlsson.
+
+-- Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte Lotten.
+
+Utan att vänta på närmare besked, tog gumman en lykta och gick också ut.
+
+Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända om och ta på sig något,
+efter som det bara var ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne
+och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom raskt nog upp till lagården,
+gick strax in i fjöset, där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna
+och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det svaga månskenet,
+som föll in genom spindelvävar och höboss på rutorna, såg hon korna vända
+sina huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret grönt lysande
+ögon. Pallen stod där och stävan också. Men det var inte det hon ville
+se, det var något annat, något hon för all världen aldrig ville ha sett;
+något som lockade henne som en halshuggning och som skrämde livet ur
+henne.
+
+Så gick hon då över ströhögarne fram genom fähuset och kom in till fåren.
+Där var mörkt och tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu.
+Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej, det var inte det hon
+ville se. Så gick hon vidare och kom in till hönsen, som krupit upp på
+pinnarne och småskrockade, som om de nyss blivit väckta.
+
+Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i månskenet igen. Två par skodon,
+ett mindre och ett större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de voro
+blåa i skuggorna, och de ledde bort till hagledet, som var avlyftat. Hon
+följde efter, som om hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter
+marken som en stolpketting, vid vilken hon var angjord och som nu hivades
+från ett osynligt ställe inne i hagen.
+
+Och det drog och drog, drog henne in i samma hage, förbi samma stätta,
+under samma hasselbuskar, där hon en annan gång, en ryslig gång, hade
+upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas. Nu stodo hasslarne
+nakna och buro bara de nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och
+ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande för vinden, men så
+tunna, att man kunde se stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem.
+
+Och mera ketting, mera ketting stacks ut; slingrade in under granarne,
+som lossade sin snö över hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem,
+rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner på hals och rygg och
+kylde och vätte.
+
+Allt längre och längre bar det av inåt skogen, där tjädern flög upp från
+sin nattkvist och skrämde henne, ut över kärr, där tuvorna gungade --
+över gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över.
+
+Två och två gingo spåren, de ena små, de andra stora, sida vid sida,
+ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; över
+stubbåker, där snön blåst av, över stenrös och diken, gärdselhögar och
+vindfällen.
+
+Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon frös om huvudet och var
+valhänt, stack de magra, röda händerna under kjolen och blåste i dem
+emellanåt. Hon ville vända om, men det var för sent och hon kunde ha lika
+långt tillbaka som att gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en
+aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde som de frusit i
+nordanvinden; och så kom hon till en stätta. Månskenet föll klart och
+skarpt, så att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon märkte
+intrycket av Claras kjol, av koftan med fårskinnsbrämet. Det var här
+således! Här! Hon darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is,
+brann som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon satte sig utmattad
+ner på stättan, grät, skrek, lugnade plötsligt av, steg upp och gick
+över. På andra sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon
+ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården. Vinden blåste skarpt och
+kändes gå mitt igenom ryggen, slet i hårtestarne och isade näsborrarne;
+halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande skivan, hörde
+den torkade vassen susa om öronen, knäckas under fötterna, och hon slog
+ikull på en infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om döden
+varit efter henne och bränt henne i ryggen, nådde andra stranden, men
+gick mitt igenom isen, som av det utfallande vattnet lagt sig som
+fönsterrutor på dybotten och som klingande och krasande brusto under
+hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt benen, men hon vågade inte
+skrika för att inte någon skulle komma och fråga henne var hon varit.
+Hostande som bröstet ville spräckas, släpade hon sig upp ur vaken, smög
+sig uppför backen, gick rätt in i stugan till sängen, lade sig ner och
+bad Lotten göra eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där blev
+hon liggande.
+
+Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och fårfällar över sig, elda upp
+med långved, men frös ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt
+ute i köket.
+
+-- Är du sjuk, mor? frågade han med sitt vanliga lugn.
+
+-- Nu är jag där, svarte gumman pustande, och jag går aldrig igenom.
+Stäng dörrn och gå i chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på
+hyllan, du vet!
+
+Gusten blev nedslagen och lydde.
+
+-- Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster hand och ta det stora
+pappersbrevet... Så där... Lägg det på elden.
+
+Gusten lydde, och snart flammade det på härden, knorrade sig och kolade
+sig.
+
+-- Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån! Stoppa nyckeln på dig!
+Sitt nu här och hör på mig, för i morgon kan jag inte tala mer.
+
+Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde han det var allvaret.
+
+-- När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars peschaft, det har du
+själv, och så sätter du sigill för alla nyckelhålen, tills rättens herrar
+kommer.
+
+-- Och Carlsson? frågade sonen tvekande.
+
+-- Den blir på undantaget; det lär väl ingen kunna ta ifrån 'en; men
+inget mer; och kan du lösa ut honom, så gör det! Gud vare med dig,
+Gusten; du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men du hade väl dina
+skäl. Och nu, sir du, när jag reser, så ska du vara förståndig. Ingen
+stoftkista med silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de har
+betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor; men klockor vill ja ha,
+och vill pastorn säga några ord, så må han det, och du kan ge honom far
+dins sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun; och sen, Gusten,
+ska du se dig om att få gifta dig; ta en flicka du tycker om och håll dig
+till henne, men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör det också
+ingenting ont; men ta inte opp någon nerifrån; de bara äter dig som lus;
+och lika barn leka bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se åt
+få somna.
+
+Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk, men förtröstansfull.
+
+-- Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort, så ska vi skicka efter
+doktorn.
+
+-- Det behövs inte, svarte gumman och vände sig åt väggen.
+
+Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän igen.
+
+-- Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte var det värt att bli ond för
+ingenting! Vill du, att jag ska läsa ur boken för dig?
+
+-- Det behövs inte! var allt vad gumman svarade. Carlsson, som märkte,
+att här inte var något mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat
+arbete, tog saken, som den var, och satte sig på pinnsoffan att vänta.
+Som affärerna voro klara och gumman inte hade lust eller kraft att
+meddela sig, så var ingenting att tillägga; och vad som rörde Gusten och
+honom, det skulle nog bli bra med sen. Att hämta en läkare tänkte ingen
+på, ty folket var vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse
+med land avbruten.
+
+I två dygn bevakade de kammaren och varandra, och när den ena somnade in
+på en stol eller soffan, tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart
+någon rörde på sig, spratt den andra upp.
+
+På julaftonsmorgon var madam Carlsson död.
+
+Det var för Gusten som om navelsträngen först då blivit avklippt; som om
+han blivit lössliten från moderslivet och blivit en självständig man.
+Sedan han lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under hakan på
+henne, så att munnen inte skulle falla ner, tände han i Carlssons närvaro
+på ett ljus, tog fram petschaftet och lack och förseglade chiffonjén.
+
+De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick fram och ställde sig för
+chiffonjén med ryggen.
+
+-- Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade han.
+
+-- Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, utan jag är bonn på Hemsö, och
+du är undantagsman.
+
+-- Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson.
+
+Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp hanen, så knallhatten
+syntes, trummade på kolven och röt för första gången i sitt liv:
+
+-- Ut! Annars knäpper jag dig!
+
+-- Hotar du?
+
+-- Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkväm
+med rättskarlar på sistone.
+
+Det var besked och det förstod Carlsson.
+
+-- Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i köket.
+
+Julafton var dyster detta år. Lik i huset och inte någon möjlighet att få
+bud efter kista eller svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar
+och fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön var omöjligt, ty
+vattnet var en enda issörja, i vilken man varken kunde ro eller åka eller
+gå.
+
+Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla sig, gingo om varandra,
+sutto till bords tillsammans utan att byta ett ord. Huset var i oordning;
+ingen satte arbetet i gång och alla litade på varandra så att det mesta
+blev ogjort.
+
+Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen. Att komma till kyrkan var
+lika omöjligt som att komma någon annan stans; och Carlsson läste därför
+en predikan i köket. Man kände, att man hade lik i huset, och någon
+julglädje kom ej till stånd. Maten var slarvigt lagad, ingenting färdigt
+i tid och alla voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och inne,
+och som den gamla stod lik i stugan, vistades alla i köket. Där var
+alltså som en inkvartering, och när man inte åt eller drack, så sov man,
+en på en soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller dragklaveret
+föll ingen in.
+
+Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig; men nu förlorar Floden
+tålamodet. Inseende att dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som
+liket börjat förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon och
+snickrade en kista, som sedan ströks gul; och med vad som kunde finnas i
+huset sveptes den döda. Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret
+icke visade tecken till bättring och det var utsikt att få vänta i
+fjorton dagar, måste man till vad pris som helst söka skaffa liket upp
+till kyrkan för att få det i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan
+i sjön och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med kälkar,
+isbillar, yxor och rep. Och tidigt om sjättedagen gåvo de sig i väg på
+den livsfarliga färden. Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man;
+så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få båten opp på kälkarne,
+och när det var väl gjort, fick man ta i och dra; värst var det i
+issörjan, där årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten kom fram
+mer än några tum i sänder; ibland föredrog man att gå framför och hugga
+ränna med isbillar och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom
+utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig igenom den tunna
+skorpan.
+
+Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig tid att äta eller dricka
+och sista fjärden återstod att tillryggalägga. Så långt de kunde se,
+öppnade sig ett enda stort snöfält, här och där med små runda höjningar,
+som voro nedsnöade kobbar; himlen var blåsvart i ostkanten och bådade
+snö; kråkorna kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att söka
+nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle det lika sig till
+töväder, och skälarne hördes böla ute till sjös. Fjärden låg öppen för
+havet i östra sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt föreföll
+ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt havsbanden, men som de
+icke hört något från land på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro
+släckta, men det togo de för alldeles givet mellan jul och nyår.
+
+-- Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson, som mest varit tyst.
+
+-- Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot kälken, men vi ska ta i land
+på Måskläppan och ha en bit mat i oss.
+
+Och därmed styrde man kosan på den kobbe, som låg mitt i fjärden.
+
+Den låg emellertid längre bort än man trott och den förändrade utseende,
+ju närmare man kom, men slutligen hade man den på en kabellängd.
+
+-- Vak förut! skrek Norman, som hade utkik, håll av åt vänster!
+
+Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster ändå, och slutligen hade
+man gått runt kobben. Den hade av sista solvärmen eller av varma
+bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från alla
+sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll, goda råd voro dyra och
+Floden, som tagit allt befäl över manövern, uppkastade genast en
+angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut i vaken och i
+samma ögonblick alla man kasta sig i och sätta ut årorna. Och så blev
+beslutat, så gjordes.
+
+-- Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt fart, släppte kälken
+föröver, vickade till och kistan kom i sjön.
+
+I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, som voro akterom, att hoppa
+i båt, medan Norman och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående på
+iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjönk, innan
+någon fick besinning att tänka på annat än sig själv.
+
+-- Nu få vi gå till prästgården genast! befallde Floden, som i dag var
+mera handlingskraftig än tankeduglig.
+
+Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens fråga, om han tyckte det var
+bättre att stå kvar på isen hela natten, hade han intet att invända,
+helst han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute.
+
+Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid i land, skreko och hojtade
+åt kamraterna att komma efter, men Floden svarade endast med att vifta
+med handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där prästgården låg.
+
+Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta; Gusten med isbillen först
+för att pröva om det bar; Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig
+i lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru fått och vilket
+man nog skulle kasta på honom.
+
+När de gått en halvtimma, stannade Gusten och pustade; därpå tittade han
+sig omkring på kobbar och stränder för att se, var han befann sig.
+
+-- Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade han; det var inte
+Måskläppan, för den ligger där; och han pekade åt ost. Och där ha vi
+Gillöga tall.
+
+På en långsträckt ö inåt land pekade han ut en tall, som var lämnad ensam
+uppe på en uthuggen skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med
+sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke eller landkänning.
+
+-- Och där ha vi Trälskär.
+
+Han talade för sig själv och skakade på huvudet.
+
+Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i skären och hade haft
+obegränsat förtroende till Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha
+tagit sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera söderut.
+
+Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste ännu något litet, så att
+de kunde hålla landkänningen; de talade inte ett ord, men Carlsson höll
+sig tätt i spåren efter sin vägvisare.
+
+Plötsligen stannade denne och lyssnade. Carlssons ovana öra hörde
+ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan,
+där en molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som insvepte
+synranden, hade stigit upp.
+
+De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus
+och ett dunkande, som nalkades.
+
+-- Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten.
+
+-- Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme ha vi ostvinden här med
+snötjocka, och vill det sig riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete
+hålen hur det går med oss. Raska på nu bara!
+
+Han satte till att småspringa och Carlsson efter; snön susade om fötterna
+och dånet tycktes följa.
+
+-- Nu är det slut med oss! skrek Gusten och stannade, pekande på ett
+ljus, som blixtrade fram bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön
+går öppen!
+
+Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att det var på tok, när Gusten
+var rädd.
+
+Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på ett stenkasts håll kunde se
+snöväggen komma framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro de
+omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var svart som sot. Det blev
+alldeles mörkt kring dem och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt
+och suddigt som en vädersol antytt vägen för dem, slocknade slutligen.
+
+Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde så gott han kunde;
+men han var fetlagd och kunde icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad
+Gusten sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, utan sprang,
+sprang för livet. Carlsson tog honom i rockskörtet, tiggde och bad, att
+han ej skulle löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar, besvor
+honom vid salighet och pina, men ingenting halp.
+
+-- Var och en för sig och Gud med oss! svarade Gusten och bad Carlsson
+hålla sig ett par steg efter, annars skulle isen brista.
+
+Det tycktes den också göra, ty bakom dem brakade det allt mer och mer,
+vad värre var, bruset nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång
+mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne och trutarne skriade
+efter oväntat byte.
+
+Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan honom och Gusten ökades
+och slutligen befann han sig ensam springande i mörkret. Han stannade då
+tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet svar. Det var
+ensamheten, mörkret, kölden, vattnet, som kom med döden.
+
+Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart under fötterna, sprang så
+att han såg, huru snöflingorna gingo baklänges, fastän de hade samma
+riktning som han, och så ropade han igen.
+
+-- Följ med vind, så kommer han väst på land! hördes en flyende röst
+inifrån mörkret, och så blev det tyst igen.
+
+Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att springa, utan modlös lät han
+farten sakta och gick, steg för steg, utan att kunna förmå sig göra
+motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig, dånande; frustande,
+suckande, som om den enkom varit ute på nattligt rovtåg.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan åtta om aftonen och legat
+och läst Stiftstidningen, varefter han somnat in mycket tungt. Men vid
+elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan och hörde henne kalla.
+
+-- Erik! Erik! hörde han i sömnen.
+
+-- Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken.
+
+-- Lugn! Tror du inte jag är lugn!
+
+Fruktande några långrandiga förklaringar, skyndade pastorn sig att
+bedyra, det han var övertygad om lugnet, repade eld på en tändsticka och
+frågade vad som stod på.
+
+-- Det är någon som ropar i trädgårn! Hör du inte!
+
+Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för att höra bättre.
+
+-- Ja, min själ gör det så! Vem... kan det vara?
+
+-- Gå och se efter, vet jag! svarade frun och gav gubben en ny
+påstötning.
+
+Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt fötterna i sina
+bottforer, tog ner bössan från väggen och satte på en knallhatt; skakade
+ner fängkrutet och gick ut.
+
+-- Hej, vem där! ropade han.
+
+-- Flod! svarade en dov stämma bakom syrenhäcken.
+
+-- Vad fan står nu på, att du kommer så här dags! Ligger gumman i
+själtåget?
+
+-- Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna stämma. Vi ha förlorat
+henne!
+
+-- Har ni förlorat henne?
+
+-- Ja, på sjön ha vi förlorat henne.
+
+-- Men kom in då för all världen och stå inte här i kylan!
+
+Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst ägg, enär han varken ätit
+eller druckit på hela dagen och dessutom haft det hundgörat att springa
+kapp med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått redogörelsen för
+förloppet, gick han in till sin gumma, och efter en liten storm på några
+minuter fick han nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde
+sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det stora köksbordet,
+medan pastorn tog fram brännvin, istersmör, pressylta och bröd och satte
+för den uthungrade.
+
+Därpå rådslogs om vad som kunde göras för de strandsatta. Att gå ut i
+natten och båda upp folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar i
+strand var farligt, emedan det kunde vilseleda fartyg, om skenet
+verkligen förmådde genomtränga tjockan.
+
+Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med, men värre såg det ut för
+Carlsson. Gusten trodde sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att
+Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut», menade han, »som
+om han fått för sina gärningar».
+
+-- Hör du, Gusten, invände pastor Nordström, jag tycker ni ha varit
+orättfärdiga mot Carlsson, och jag vet inte, vad du menar med hans
+gärningar. Hur såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat upp
+hemmanet åt dig? Har han inte skaffat dig sommargäster och byggt dig en
+ny stuga? Och att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha'n; att han
+bad henne göra testamente, det var ju inte ont i att försöka, men att hon
+gjorde det kunde vara mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp
+karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, men inte kunde!
+Va? -- Vill du kanske inte att jag skall fria åt dig hos änkan i Åvassa
+med sina åtta tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte vara
+sträng, och ser du: det finns flera synpunkter på mänskorna än din!
+
+-- Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glömmer jag inte
+på länge.
+
+-- Å strunt, det har du glömt, när du krupit i säng med din hustru; och
+om Carlsson verkligen tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade
+gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang ut om kvällen, så hade
+hon inte förkylt sig. Och inte tog hon väl det så när, att han, unga
+karln, fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken vara utspelt och
+vi få se till i morgon bitti, vad som kan göras. Vi ha söndag och folket
+kommer nog till kyrkan, så vi slipper båda upp dem! Gå nu och lägg dig
+och var lugn, och tänk på, att den enes död är den andres bröd.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen, kom pastor Nordström
+upptågande i sällskap med Flod. I stället för att gå in stannade han i
+hopen, som redan tycktes underrättad om vad som hänt. Och sedan han
+förkunnat mässfall, uppmanade han allt manfolk att samlas med båtarne
+nere vid prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och bärga de
+nödställda. Det förnams visserligen något knot i bakgrunden, där
+utbördingen hade några ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att
+de icke ville undvara gudsordet.
+
+-- Å strunt, invände pastorn, ni är inte så fasligt angelägna att höra
+min spiksoppa, om jag känner er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är
+så skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på såpfjärdingen?
+
+Det gick ett stilla löje genom hopen och betänkligheterna voro hävda till
+hälften.
+
+-- Vi ha för resten söndag om åtta dar och kom då, så ska jag dra er, ska
+ni få se, och tag käringarne med er, så lovar jag ge dem en uppborstning
+för ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur brunnen?
+
+-- Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning från sabbatsbrottet.
+
+Och så skingrades man för att gå hem och klä om sig och gå till sjös.
+
+Snöyran hade upphört, vinden hade gått på norden och det var kallt, klart
+väder. Fjärden gick uppe, blåsvart svallande omkring de bländvita
+kobbarna, när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan.
+Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, medförande yxor och
+draggar. Att segla var ingen tanke på, utan man hade bemannat årorna.
+Pastorn satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de styvaste
+skärkarlarne och medförande båtsman Rapp som utkik och plikthuggare.
+
+Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet ledsen; ett människoliv mer
+eller mindre brukade sjön inte räkna så noga på.
+
+Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet frös genast, måste
+huggas upp och vräkas ut. Ibland kom en isflaga simmande, skrapade mot
+båtborden, dök under och kom upp igen; ibland med infrusna vass-strån,
+löv, pinnar, lösryckta från stränderna.
+
+Pastorn satt med sin kikare och spanade åt Trälskär, där Hemsöpojkarne
+sutto fångna, stundom kastande en hopplös blick utåt fjärden, där
+Carlsson sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett spår på de
+drivande iskakorna, ett spår av en fot, ett klädesplagg eller liket
+självt. Men förgäves.
+
+Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret. Rundqvist och Norman hade
+på långt håll upptäckt undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på
+stranden. Och när båtarne lade till, visade de mera nyfikenhet än
+rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i.
+
+-- Inte så länge man har land under sig! menade Rundqvist.
+
+Som dagen var kort, började upptagningen av ekan genast, och strax därpå
+draggningen efter kistan.
+
+Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon låg, för han hade sett
+mareld lysa på vattnet. Man drog varp på varp, men utan att få upp annat
+än långa tångrevor med musslor och andra kräk på; man draggade hela
+förmiddagen ända till middagen, men utan framgång. Folket började se
+trötta ut och ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en sup och en
+smörgås eller koka kaffe, då Gusten slutligen förklarade, att han icke
+vidare ansåg något kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan ut på
+djupet.
+
+Som ingen var vidare angelägen om att se liket flyta upp och saken
+strängt taget icke angick någon personligen, erfor man en viss lättnad
+över att bli befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras
+bekymmer.
+
+För att emellertid få ett någorlunda avrundat slut på en snöplig
+ändalykt, gick pastor Nordström fram till Flod och frågade, om han ville,
+att de skulle göra något för gumman. Boken hade pastorn med sig, och en
+psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten mottog med tacksamhet
+förslaget, som meddelades åt församlingen.
+
+Solen höll på att sluta sin korta bana och kobbarne lågo rosenröda i
+sista belysningen, när folket samlade sig på stranden i en klunga för att
+övervara den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen. Pastorn
+steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick ut i akterstäven, tog upp sin
+bok, satte sin näsduk mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt
+huvud, under det alla karlarne på stranden ströko av mössorna.
+
+-- Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni den utantill? frågade
+pastorn.
+
+-- Jaa! svarades från stranden.
+
+Och så steg sången dallrande av kölden först, sedan av rörelse över det
+ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som
+ledsagat så många i den sista vilan.
+
+De sista tonerna klingade ut och ekade över vatten, mot skär, genom den
+kalla luften, och det blev ett uppehåll, varunder man endast hörde
+nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i stenarne, måsarnes skri
+och båtarnes huggande i botten. Pastorn vände sitt åldriga, fårade
+ansikte ut mot fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring vilket
+de gråa hårtestarne ristades av blåsten som hänglavar på en gammal gran.
+
+-- Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus vår
+Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen! -- Låtom oss bedja!
+började han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind och våg för att
+höras.
+
+Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, och efter välsignelsen
+sträckte han sin hand ut över vattnet till ett sista farväl.
+
+Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men
+tycktes ännu ha något på hjärtat.
+
+-- Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att -- skulle inte Carlsson också
+haft ett litet ord med?
+
+-- Det var för två, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att
+tänka på honom, svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.
+
+Solen gick ner och man hade endast att skiljas, söka komma hem så fort
+man kunde.
+
+Men man ville ändå visa Floden en sista uppmärksamhet, och sedan avsked
+blivit taget och alla kommit i båt, följde man honom en bit på väg, lade
+så upp båtarne i linje som till skötsättning, hälsade med årorna och
+ropade adjö!
+
+Det var en hyllning åt sorgen, men också åt den unge mannen, som nu
+upptogs i männens självansvariga led.
+
+Och till rors i sin egen eka lät den nye herren till Hemsö sina drängar
+ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets
+blåsiga fjärdar och gröna sund.
+
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Hemsöborna, by August Strindberg
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HEMSÖBORNA ***
+
+***** This file should be named 30078-8.txt or 30078-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/3/0/0/7/30078/
+
+Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
+providing the scans.
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
diff --git a/old/30078-8.zip b/old/30078-8.zip
new file mode 100644
index 0000000..8e9e44a
--- /dev/null
+++ b/old/30078-8.zip
diff --git a/old/30078-h.zip b/old/30078-h.zip
new file mode 100644
index 0000000..e722ac3
--- /dev/null
+++ b/old/30078-h.zip
diff --git a/old/30078-h/30078-h.htm b/old/30078-h/30078-h.htm
new file mode 100644
index 0000000..f9cfc08
--- /dev/null
+++ b/old/30078-h/30078-h.htm
@@ -0,0 +1,8214 @@
+<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN"
+"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd">
+<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml">
+<head>
+<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=iso-8859-1" />
+<title>
+The Project Gutenberg eBook of Hemsöborna, by August Strindberg.
+</title>
+
+<style type="text/css">
+    p                 {margin-top: 0.5em; text-align: justify; margin-bottom: 0.5em;}
+    body              {margin-left: 11%; margin-right: 10%;}
+    a                 {text-decoration: none;}
+    @media screen     {
+      hr.ppg-pb       {margin:30px 0; width:100%; border:none;border-top:thin dashed silver;}
+      .pagenum        {display: inline; font-size: x-small; text-align: right; position: absolute; right: 2%; padding: 1px 3px; font-style: normal; font-variant:normal; font-weight:normal; text-decoration: none; background-color: inherit; border:1px solid #eee;}
+      .pncolor        {color: silver;}
+    }
+    @media print      {
+      hr.ppg-pb       {border:none;page-break-after: always;}
+      .pagenum        { display:none; }
+    }
+    h3                {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.4em}
+    .footnote .label  {position: absolute; right: 84%; text-align: right;}
+    .img              {border:0;}
+    .footnote         {margin-left: 10%; margin-right: 10%; font-size: 0.9em;}
+    .figcenter        {margin: 2em auto 2em auto; text-align: center;}
+    .fnanchor         {font-size: .8em; text-decoration: none;}
+    .caption          {font-size:.8em}
+    hr.tb             {width: 35%; margin-top: 2.0em; margin-bottom: 2.0em; border:none; border-bottom:1px solid black; clear:both;}
+    .tn               {margin-left: 8%; margin-right: 8%; margin-top: 5%; margin-bottom: 5%; padding: .25em 1em; background: #EEE; background-image: none; color: black; border: solid black 1px; font-size: 96%}
+    .blockquot        {font-family: sans-serif; margin-left:5%; margin-right:5%}
+    h2                {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.6em}
+</style>
+
+</head>
+<body>
+
+
+<pre>
+
+The Project Gutenberg EBook of Hemsöborna, by August Strindberg
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Hemsöborna
+
+Author: August Strindberg
+
+Release Date: September 25, 2009 [EBook #30078]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HEMSÖBORNA ***
+
+
+
+
+Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
+providing the scans.
+
+
+
+
+
+
+</pre>
+
+
+<div class='tn'>
+<b>Transcribers note:</b>
+<p>
+This e-text was produced from Project Runeberg&#8217;s
+digital facsimile edition of<br />
+<b>Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv</b><br />
+printed in 1914 and available at<br />
+<b>http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/</b>
+</p>
+<p>
+This text has been edited so that this document only contain the book
+<b>Hemsöborna</b>. The table of content has been moved to the start of the book.
+</p>
+<p>
+Text that was s&nbsp;p&nbsp;a&nbsp;c&nbsp;e&nbsp;d&nbsp;-&nbsp;o&nbsp;u&nbsp;t in the original text has been
+changed to use <i>italics</i>.
+</p>
+<p>
+Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
+Learn more at http://runeberg.org/
+</p>
+</div>
+
+<hr class='ppg-pb' />
+<p style='text-align: center; font-size: 2.0em; margin-top:2.0em'>
+<a href="#LN_HEMSOBORNA">HEMSÖBORNA</a>
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'>
+AV
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'>
+AUGUST STRINDBERG
+</p>
+<div class='figcenter'>
+<img src='images/0001.png' alt='' title=''  class='img'/><br />
+</div>
+
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:3.0em; margin-bottom:0.0em'>
+STOCKHOLM
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'>
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:2.0em'>
+<i>Copyright. Albert Bonnier 1914.</i>
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:4.0em; margin-bottom:0.0em'>
+STOCKHOLM
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'>
+ALBERT BONNIERS FÖRLAG
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<p>
+<a id='LN_HEMSOBORNA' name='LN_HEMSOBORNA'></a>
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.6em; margin-top:2.0em'>
+HEMSÖBORNA
+</p>
+<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:0.0em; margin-bottom:2.0em'>
+SKÄRGÅRDSBERÄTTELSE
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<h2>INNEHÅLL.</h2>
+<h3><i>Hemsöborna.</i></h3>
+</div>
+
+<table border='0' width='80%' cellpadding='2' cellspacing='0' summary='' style='margin:0em; margin-left: 10%'>
+<col style='width:80%;' />
+<col style='width:20%;' />
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+1. Carlsson går in i tjänsten
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_7'>7</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+2. Söndagsvila och söndagsvärv
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_22'>22</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+3. Drängen lägger trumf på bordet
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_40'>40</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+4. Det bullrar till bröllop
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_72'>72</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+5. Man slåss på tredje lysningsdagen
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_100'>100</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+6. Ändrade förhållanden
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_138'>138</a>
+</td></tr>
+
+<tr><td style='text-align: left'>
+7. Carlssons sanndrömmar
+</td><td style='text-align: right'>
+<a href='#page_159'>159</a>
+</td></tr>
+</table>
+
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_7' name='page_7'></a>7</span>
+<h2>FÖRSTA KAPITLET.</h2>
+<h3>Carlsson går in i tjänsten och befinnes<br />vara en spelfågel.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade
+ett höganäskrus i en svångrem om halsen. Clara
+och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta
+honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter,
+innan de kommo i båt. De skulle till handelsman
+och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta
+gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och
+få ett frimärke, och så skulle de ner till Fia Lövström
+i Kroken och låna tuppen mot ett halvpund
+småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på
+gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med
+dopp. Och så kommo de äntligen i båt, men Carlsson
+ville styra, och det kunde han inte, för han hade
+aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han,
+att de skulle hissa focken, som inte fanns.
+</p>
+<p>
+Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare
+och grinade åt manövern, när ekan gick över stag
+och länsade ner åt Saltsäcken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling
+genom vinden; &mdash; stopp till! stopp till! och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_8' name='page_8'></a>8</span>
+medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara knuffat
+undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades
+Lotten få ekan opp i vinden igen, så att nu strök
+det ner åt Aspösund med god gång.
+</p>
+<p>
+Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med
+blå ögon och näsa krokig som en syskonhake. Livlig,
+lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna förstod
+han inte alls, och han var också kallad ut till
+Hemsö för att ta hand om åker och kreatur, som
+ingen annan ville ta befattning med, sedan gubben
+Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.
+</p>
+<p>
+Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna
+om ställningar och förhållanden, så fick han riktiga
+skärkarlssvar:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, det <i>vet</i> jag inte! Ja si, det kan jag
+<i>inte</i> säga! Ja si, det vet jag <i>rakt</i> inte.
+</p>
+<p>
+Så dem blev han inte klok på!
+</p>
+<p>
+Ekan plaskade fram mellan holmar och skär,
+medan alfågeln gäckade bakom kobbarne och orren
+spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar och
+strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp.
+Då bar det av ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren
+blinkade. Och ibland strök man förbi en
+ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som
+ett spöke; än lyste kvarliggande snödrivor som lärft
+på bleke, än döko skötvakare upp ur det svarta
+vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över
+dem; en yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe
+och tutade liv i tärnor och måsar, som gjorde larm,
+värre än hin håle, och längst ut, där stjärnorna gingo
+ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en
+stor ångare, som släpade fram en lång rad runda
+ljus, utsläppta genom salongsventilerna.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_9' name='page_9'></a>9</span></p>
+<p>
+Allt var nytt för Carlsson och han frågade om
+allt; och nu fick han svar, så många, att han kände
+sig tydligt vara kommen på främmande mark.
+</p>
+<p>
+»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär
+detsamma som att inför stadsbon vara från landet.
+</p>
+<p>
+Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så
+att man måste ta ner och ro. Och snart inkomna i
+ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en stuga
+inne mellan alar och tallar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu ä vi hemma, sa Clara och båten sköt in
+i en smal vik, där en ränna var huggen genom vassen,
+vilken rasslade mot båtsidorna, och väckte en
+lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok.
+</p>
+<p>
+Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig
+uppe vid stugan.
+</p>
+<p>
+Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och
+urlastningen började. Seglet rullades på råt, masten
+togs ur, och stagen virades med tågnålarne omkring.
+Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar,
+knyten lågo snart på bron.
+</p>
+<p>
+Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen
+och såg idel nya och ovanliga ting. Utanför bron
+låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed brons
+långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare,
+fästor, draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och
+på broplankorna stodo strömmingstrummor, tråg,
+tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet låg
+en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade
+ejdrar, skrakar, prackor, svärtor, knipor,
+och under takskägget lågo på hållare segel och
+master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar, lakklubbor.
+Och på land stodo gistgårdar med
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_10' name='page_10'></a>10</span>
+strömmingsskötar, så stora som de största kyrkfönster,
+flundernät med maskor, som man kunde få armen i,
+abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste slädnät;
+men rätt opp från bron gick det som en herrgårdsallé
+med två rader klykstör, och på dem hängde
+stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu
+lyktan och kastade sitt sken på sandgången, som
+gnistrade av musselskal och torkade fiskgälar, och i
+noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost
+i spindelnät. Men lyktan lyste också på ett
+gammalt gummansikte, som tycktes torkat av blåst,
+och på ett par små vänliga ögon, som krumpit ihop
+vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan,
+en raggig best, som kunde gå lika bra i sjön
+som på land.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, ä ni hemma nu, kära hjärtans, hälsade
+gumman, och har ni gossen med er?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, här ä vi, och här ä Carlsson, ska moster
+se! svarte Clara.
+</p>
+<p>
+Gumman torkade sin högra hand på förklädet
+och räckte den åt drängen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Välkommen då, Carlsson, och må han trivs
+hos oss. Har ni fått med kaffet och sockret, flickor,
+och seglena är inne i bo&#8217;n? Så, kom då opp, så
+ska ni väl ha er något att äta.
+</p>
+<p>
+Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson
+tyst, nyfiken, i väntan att få reda på huru hans
+liv skulle ställa sig på den nya platsen.
+</p>
+<p>
+Det brann eld i spiseln inne i stugan och det
+vita slagbordet hade en ren duk på; och på duken
+stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett
+timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar
+med rosor och förgätmigej; en nybakad bulle och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_11' name='page_11'></a>11</span>
+skörtorkade skorpor, en smörtallrik, sockerskål och
+gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson
+fann rikemansaktig och som han ej väntat sig så
+långt bortom all ära och redlighet. Men stugan
+själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade
+henne i det flammande skenet från spiseln, som korsade
+sig mot talgljusets i mässingsstaken och lyste
+i mahognychiffonjéns något suddiga polityr, speglade
+sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel,
+gnistrade i silverinläggningarne på de
+långa fågelbössornas damascherade pipor och ritade
+upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av
+postillor, psalmböcker, almanackor och bondepraktikor.
+</p>
+<p>
+&mdash; Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson,
+som var en nyare tids barn, sprang verkligen
+inte ut på logen, utan steg genast fram och satte
+sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade
+med hans kista, som kom ut i köket, vilket låg på
+andra sidan farstun.
+</p>
+<p>
+Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet;
+krokade på igen och gav henne ett litet
+kok samt förnyade bjudningen, denna gång med tillägg,
+att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.
+</p>
+<p>
+Drängen satt och rullade mössan och passade
+på vindkasten, hur han skulle ställa sina segel, för
+det var alldeles tydligt, att han beslutat sig för att
+stå väl med vederbörande, men som han inte visste
+ännu, om gumman var av den sorten som tålde att
+man pratade, vågade han inte slå opp språklådan
+med detsamma, förrän han hade hört var landet låg.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var en rasande rar chiffonjé, det där,
+tog han till och fingrade på mässingsrosorna.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_12' name='page_12'></a>12</span></p>
+<p>
+&mdash; Hm! sa gumman, men det är inte så mycket
+i henne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hå, det vet jag visst det, smickrade Carlsson
+på och trädde in lillfingret i nyckelhålet till klaffen;
+där är nog moltum, där!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon
+kom hem från auktion, men Floden skulle i jorden,
+och Gusten på exesisen, och så har det ingen reda
+varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde
+nya stugan, som ingen nytta var till, och så gick det
+undan för undan. Lägg i sockret nu, Carlsson, och
+drick en kopp kaffe.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska jag börja, jag? krusade drängen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman.
+Den välsignade gossen är ute på sjön med
+bössan och så tar han Norman med sig, så det blir
+aldrig något uträttat. Bara de kan komma ut och
+klå efter en fågel, så låter de kreatur och fiske gå
+över styr, och ser Carlsson, det är därför han har
+kommit hit för att styra till rätta; och därför ska
+han hålla sig liksom litet för mer och ha ett öga på
+gossarne. Vill han inte ta en skorpa, Carlsson?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom
+för mer, så att de andra lystra på mig, då ska
+det också vara ordning, och då ska jag ha ett ryggstöd,
+för jag känner gossarne, när man ska vara du
+och gemen med dem, tog Carlsson sitt landfäste,
+när han kände var han var hemma. Vad sjöaffärderna
+anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för
+dem känner jag inte, men på land, där är jag hos
+mig, och där vill jag råda.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då
+ha vi söndag och få språka vid dagsljus. Nu ska
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_13' name='page_13'></a>13</span>
+Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig
+sedan.
+</p>
+<p>
+Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset
+och lät det rinna till en dryg fjärdedel i koppen.
+Och sedan han druckit en slurk, kände han
+sig benägen att uppta det fallna samtalet, som berört
+honom ytterst angenämt. Men gumman hade
+rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut
+och in, och rackan gav skall på gården, så att
+uppmärksamheten drogs utåt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.
+</p>
+<p>
+Och nu hördes röster utanför och rasslet av
+klackjärn emot bergknallarna, och mellan balsaminerna
+i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två
+manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och
+packningar på ryggarne.
+</p>
+<p>
+Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades
+dörren till stugan. In kom nu klivande sonen i sjöstövlar
+och stortröja; och med den lycklige jägarens
+säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa
+ejder på bordet vid dörren.
+</p>
+<p>
+&mdash; God afton, mor, där har du kött! hälsade han
+utan att ännu märka den nykomne.
+</p>
+<p>
+&mdash; God afton, Gusten. Ni ha varit borta länge,
+hälsade gumman igen, under det hon kastade en
+ofrivilligt belåten blick på de praktfulla ejderhanarna
+i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade
+brösten och de sjögröna nackarna. &mdash; Ni har
+haft gott skytte, ser jag. Nå, se här ha vi Carlsson
+nu, som vi ha väntat!
+</p>
+<p>
+Sonen kastade en forskande blick ur sina små,
+vassa ögon, som halvskymdes av ljusröda ögonhår,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_14' name='page_14'></a>14</span>
+och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit öppen,
+blev blyg.
+</p>
+<p>
+&mdash; God afton, Carlsson, sade han kort och
+skyggt.
+</p>
+<p>
+&mdash; God afton själv, svarte drängen och anslog
+en ledig ton, färdig att bli överlägsen så fort han
+fått den unge mannen klar för sig.
+</p>
+<p>
+Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på
+fönsterbrädet och lät modern ge sig en kopp kaffe,
+i vilken han genast lade brännvin, och drack, under
+det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne
+och undersökt dem.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson
+och klämde dem över bröstet för att känna, om de
+voro feta. Han är en snäll skytt, kan jag se, för skotten
+sitter på rätta stället.
+</p>
+<p>
+Gusten svarade med ett listigt grin, för han
+hörde genast, att drängen inte förstod skytte, då
+han berömde skott, som satts in medfjärs och gjort
+fåglarne odugliga till vettar.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson gick på oförfärat och pratade, berömde
+skälskinnsväskorna, prisade bössan och gjorde
+sig så liten som möjligt, så okunnig om sjösakerna
+som han verkligen var, och mer till.
+</p>
+<p>
+&mdash; Var har du gjort av Norman? frågade nu
+gumman, som började bli sömnig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han håller på att bära opp grejorna i boden,
+svarte Gusten, men han kommer väl snart.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är
+på tiden också, och Carlsson kan vara trött, som har
+varit ute och färdats. Jag ska visa honom till rätta
+var han ska ligga, om han följer med.
+</p>
+<p>
+Carlsson ville gärna stanna kvar och se
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_15' name='page_15'></a>15</span>
+timglaset rinna ur, men antydningarne voro för öppna,
+att han längre skulle våga fresta. Och gumman
+följde honom ut i köket, men kom strax in igen till
+sonen, som genast återtagit sin frimodiga min.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman;
+han ser mig rejäl och villig ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den,
+mamma, han pratar smörja, den hålen!
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå,
+fast han är språksam.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel,
+som vi få dras hårt med, innan vi bli fri från
+honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta
+för maten, och inte ska han komma mig för när,
+inte. Ja si, du tror aldrig vad jag säger, men du
+får väl se, du får väl se! Och så ångrar du dig,
+när det är för sent! Hur var det inte med gamla
+Rundqvisten! Han var också så mör i mun, men
+i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi hanka
+me&#8217;n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna
+där hymlare, som ä kringa i mun, är bara stora i
+grötfatet. Tro du mig!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro
+folk om gott och begära orimligheter sen! Rundqvisten
+är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land
+också; men han kan så mycket, som andra inte kan;
+och sjökarlar få vi aldrig mer, för de gå till flottan
+och tullen och lotsverket, så hit kommer bara landsfolk.
+Ja, ser du, man får ta vad man får.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer,
+utan alla ska gå till kronan, och hitut samlas allt
+skrap oppe ifrån land. Inte må en tro, att något
+ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_16' name='page_16'></a>16</span>
+orsaker, och därför säger jag som förr: se opp med
+ögona!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen,
+återtog gumman, och hålla reda på ditt, för det blir
+ditt alltsammans ändå, och du skulle vara hemma
+och inte ligga på sjön jämt och samt och åtminstingen
+inte ta folket från arbete, som du gör.
+</p>
+<p>
+Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte:
+</p>
+<p>
+&mdash; Åja, mor, men du tycker nog om att få stek
+på bordet, när det vankats salt fläsk och torrfisk
+hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för
+resten, så, jag går inte på krogen, jag, och något
+ska en ha att roga sig med. Mat ha vi ju, så det
+räcker, och lite pengar på banken med, och gården
+ruttnar inte; vill han brinna, så kan han få det,
+efter som han är brandförsäkrad.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men
+allting annat faller sönder; gärsgårdarne ska lagas,
+dikena ska tas opp, logtaket multnar, så det dryper
+in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är
+sköra som fnöske, nätena ska lettas och mjölkkällarn
+skulle täckas. Ock-ock-ock, det är så mycket som
+skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi
+väl se till, om inte det kan bli av ändå, efter som
+vi ha fått en enkom till att ordna me&#8217;t, och få se om
+inte Carlsson är mannen till&#8217;et.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, så lät &#8217;en göra&#8217;t då! snäste Gusten och
+reste med handen sitt kortsnaggiga hår på ända,
+så det stod som spik. Se där är Norman! Kom
+och ta en halv nu, Norman!
+</p>
+<p>
+Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende
+mustascher och blåa ögon, kom nu in i stugan och
+slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han hälsat
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_17' name='page_17'></a>17</span>
+gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor
+ur västfickorna och stoppat med svarta ankaret,
+började de på jägarvis, vid en kaffehalva, gå
+igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i havsbandet.
+Och fåglarne undersöktes med fingrarna i
+skottsåren, och haglen räknades, oavgjorda träffar
+förhandlades, och nya planer till andra utflykter uppkastades.
+</p>
+<p>
+Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för
+att få sitt natthärbärge.
+</p>
+<p>
+Det var en ryggåsstuga och såg ut som en
+skuta med kölen i vädret, flytande på lasten, bestående
+av allt världens gods. Högst upp under den
+sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne;
+därunder voro bräder och båtbord stuvade
+till torkning; lin- och hamphärvor, draggar, smidesjärn,
+lökknippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk
+lågo nystoppade vettar i en lång rad; på en
+annan voro fårskinn kastade; från en tredje dinglade
+sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och strumpor;
+och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor,
+käppar med ålskinn, störar med långrevar och
+stångkrok.
+</p>
+<p>
+Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä,
+och vid väggarne tre utdragssoffor, bäddade och
+med ganska rena, men grova lakan.
+</p>
+<p>
+I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en
+plats och, sedan hon avlägsnat sig med ljuset, lämnat
+den nykomne i skymningen, som endast svagt upplystes
+av glöden från spisen och en kort månstrimma,
+som lagt sig på golvet kluven och rutad av fönstrets
+post och spröjsar. Av blygsamhetsskäl bestods intet
+ljus vid sänggången, då flickorna också hade sina
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_18' name='page_18'></a>18</span>
+sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln
+i skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog
+uret ur västfickan för att dra upp det vid skenet av
+kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i hålet och
+började vrida med något ovan hand, ty klockan var
+endast i gång om söndagarne och vid högtidliga tillfällen,
+då han hörde en djup knarrande stämma stiga
+upp från sängkläderna:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, si fan har klocka också!
+</p>
+<p>
+Carlsson röck till, tittade ner och såg i glödskenet
+ett lurvigt huvud med ett par pliriga ögon
+upphängt på stödet av två håriga armar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Angår det dej, du? svarade han för att inte
+vara svarslös.
+</p>
+<p>
+&mdash; Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig
+går dit! svarte huvet. Men det var en schangtil
+karl i alla fall, som har saffian i stövelhalsarna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han
+också, om han sätter till!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, Jessus, har han galoscher också; då kan
+han bestämt bju&#8217; på en sup!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det kan han också, om det gäller, svarade
+Carlsson avgjort och gick efter höganäskruset. Var
+så god och håll till godo.
+</p>
+<p>
+Han tog ur korken, drack en klunk och räckte
+över kruset.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Gud signe honom, jag tror rent av det
+är brännvin. Så, gutår och välkommen till bys! Nu
+säger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig
+tokiga Rundqvist, för så heter jag mest.
+</p>
+<p>
+Och så kröp han under täcket.
+</p>
+<p>
+Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i
+säng, sedan han hängt sin klocka på saltskäppan
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_19' name='page_19'></a>19</span>
+och ställt stövlarna mitt på golvet, så att de röda
+saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i
+stugan och endast Rundqvist hördes snörfla bort vid
+spisen. Carlsson låg vaken och tänkte på framtiden;
+som en spik satt gummans ord i huvet, om att
+han skulle vara liksom förmer än de andra och att
+han skulle sätta gårdsbruket på fötter. Omkring
+den spiken värkte och bulnade det, och det var som
+han skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och
+tänkte på mahognychiffonjén och sonens röda hår
+och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en
+stor knippa nycklar på en stålring och skramla med
+dem i byxlommen, och så kommer någon och ber
+om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar
+på högra benet, sticker ner handen i fickan och
+känner nycklarne mot låret; och så plockar han på
+knippan, som när man reder drev, och när han fått
+fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker
+han in den i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret
+i aftons, men nyckelhålet, som sett ut som ett öga
+med en ögonsten i, blir runt och stort och svart som
+en bössmynning och över andra ändan av pipan ser
+han sonens röda sarvöga sikta skarpt, lömskt, som
+om han ville försvara sitt guld.
+</p>
+<p>
+Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp
+ur sin halvslummer. Mitt på golvet, dit månrutorna
+flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som snart
+dykte ner i en säng, vilken knarkade ett väldigt
+tag som en båt mot en rankig brygga, och så levde
+det i lakan och fnissades, tills det blev tyst.
+</p>
+<p>
+&mdash; God natt, små flickor, hördes Rundqvists
+slocknande röst. Dröm om mig, så är ni snälla.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_20' name='page_20'></a>20</span></p>
+<p>
+&mdash; Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ni är &mdash; så snälla &mdash; så! Om jag bara kunde
+vara så snäll &mdash; som &mdash; ni! suckade Rundqvist. Ja,
+Herre Gud, man blir gammal och så får man inte
+sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med
+livet. God natt med er, barn, och akta er för Carlsson,
+för han har klocka och saffiansstövlar! Ja,
+Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer,
+lyckan går, lycklig den som flickan får. &mdash; Va ligger
+ni och fnissar för där borta! &mdash; Hör nu, Carlsson,
+kan jag inte få en sup till, det är så rysligt kallt här
+bortnast, för det drar från spisen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag
+sova, snäste Carlsson, som blivit störd i sina drömmar
+om framtiden, i vilka varken förekommo vin
+eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning
+som »förmer».
+</p>
+<p>
+Det blev tyst igen, och endast dova ljud från
+jägarnes historier trängde genom de båda dörrarne
+och däremellan nattvindens sakta ryckande i spjället.
+</p>
+<p>
+Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren
+Lottens halvhöga stämma läsa utantill något, som han
+först inte kunde fatta, men som småningom släpade
+fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde:
+och inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo,
+tyriketärditt, ochmaktenochhärlighetenievighetamen.
+God natt, Clara! Sov gott!
+</p>
+<p>
+Och så snarkade det om en liten stund från
+flickornas säng, men Rundqvist drog timmerstockar
+så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek
+eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_21' name='page_21'></a>21</span>
+inte själv, om han var vaken eller sov, förrän han
+kände täcket lyftas och en knubbig och svettig kropp
+krypa ner vid sin sida.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är bara Norman! hörde han en inställsam
+röst bredvid sig och förstod, att det var drängen,
+han skulle ha till sängkamrat.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaså, det är skytten, som är hemkommen,
+knarrade Rundqvists rostiga bas. Och jag trodde
+det var Calle som var ute att skjuta på lördagsafton.
+</p>
+<p>
+&mdash; Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen
+bössa har kvar, fräste Norman av.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte
+förlora sista ordet. Jag kan skjuta svartstarar med
+rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå.
+</p>
+<p>
+&mdash; Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga
+stämma genom dörren utifrån farstun.
+</p>
+<p>
+&mdash; Javars! svarade korus.
+</p>
+<p>
+&mdash; God natt med er då!
+</p>
+<p>
+&mdash; God natt, moster!
+</p>
+<p>
+Och så drogos långa suckar, och så pustades,
+flåsades och snusades, tills snarkningarne voro igång.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och
+räknade fönsterrutorna för att bli sanndrömmad.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_22' name='page_22'></a>22</span>
+<h2>ANDRA KAPITLET.</h2>
+<h3>Söndagsvila och söndagsvärv; den gode<br />herden och de elaka fåren; morkullorna<br />som fick vad de behövde, och drängen<br />som fick kammaren.</h3>
+</div>
+
+<p>
+När Carlsson vaknade om söndagsmorgonen vid
+tuppens galande, voro alla sängar tomma, och
+flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen
+lyste fullt och bländande in i köket.
+</p>
+<p>
+Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut
+på backen för att tvätta sig. Där satt redan unga
+Norman på en strömmingstunna och blev klippt i
+håret av den allkunnige Rundqvist, som påtagit en
+ren nattkappa, stor som en daglig tidning, och bästa
+stövlarna voro också på. Vid en fotlös järngryta,
+som blivit anvisad som tvättfat, fick Carlsson med
+en klick grönsåpa verkställa sin söndagstvättning.
+</p>
+<p>
+I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte
+intvålat, och under grymma grimaser åt en
+spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram
+och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska ni åt körka i dag? frågade Carlsson
+såsom morgonhälsning.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_23' name='page_23'></a>23</span></p>
+<p>
+&mdash; Nej, vi komma inte så titt i Guds hus, svarte
+Rundqvist; för vi ha två romilar dit och lika många
+dän, och man ska inte ohelga vilodagen med onyttigt
+arbete.
+</p>
+<p>
+Lotten kom nu ut och sköljde potatis, medan
+Clara gick till matboden att hämta salt fisk ur
+vinterkaret eller familjegraven, i vilken all småfisk, som
+dött i nät eller sump och inte kunde bevaras, blev
+nedsaltad huller om buller utan anseende till person
+och avsedda till husets löpande behov. Där lågo bleka
+mörtar sida om sida med röda sarvar; pankor, gärsar,
+sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror,
+lindare, lakar, sikar; alla med någon skavank: en
+sönderriven gäl, ett urkrokat öga, ett vilsegånget
+ljusterhugg i ryggen, en klack mitt på buken och så vidare.
+Hon tog ett par göpnar, vaskade ur det mesta saltet
+och så gick sällskapet i grytan.
+</p>
+<p>
+Medan frukosten stod på elden, hade Carlsson
+klätt sig och slog några lovar ute på backen för
+att se på lägenheterna.
+</p>
+<p>
+Stugan, som egentligen var sammanbyggd av två,
+låg på en backknalle vid södra och inre ändan av
+en lång, tämligen grund vik av fjärden och vilken
+skar så djupt in i landet, att man ej såg stora sjön,
+utan kunde tro sig vara vid en liten insjö oppe
+i land. Backknallarne sänkte sig ner till en dal med
+betesmarker, ängar och hagar, vilka voro kantade
+med lövskog av björk, al och ek. Norra sidan av
+viken var skyddad för de kalla vindarne genom en
+höjd, bevuxen med granskog, och södra delarne av
+ön utgjordes av talldungar, björkhagar, mossar, kärr,
+mellan vilka en åkerlapp här och där var upptagen.
+</p>
+<p>
+På backen stod jämte boningshuset matboden,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_24' name='page_24'></a>24</span>
+och ett stycke därifrån låg storstugan, ett rött
+knuttimrat, ganska stort trähus med tegeltak, vilket gamla
+Floden rest åt sig till undantag, men som nu stod
+obebott, emedan gumman ej ville bo ensam där och
+onödigt många eldstäder skulle dragit för mycket på
+skogen.
+</p>
+<p>
+Längre bort, åt hagen till, lågo fähus och loge;
+i en dunge av resliga ekar hade bastun och källaren
+sina skuggiga platser; och längst ut i södra ängen
+syntes taket av en förfallen smedja.
+</p>
+<p>
+Nere vid vikens inre ända stodo sjöbodarne intill
+båtbryggan och där var även hamnen för båtarne.
+</p>
+<p>
+Utan att beundra landskapets skönheter syntes
+Carlsson dock angenämt tilltalad av det hela. Den
+fiskrika viken, de släta ängarne, de lutande åkrarne
+skyddade för vindarne och med gott fall, den täta
+timmerskogen, de sköna virkesträden i hagarne, allt
+lovade goda avkastningar, om blott en kraftig hand
+satte makterna i rörelse och finge de nergrävda
+skatterna upp i dagsljuset.
+</p>
+<p>
+Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han
+i sina betraktelser av ett skallande »hoj», som gick
+ut från stugukvisten och ekade kring vikar och sund
+och strax därpå besvarades från logen, från hagen
+och från smedjan i samma ton.
+</p>
+<p>
+Det var Clara, som ropade till frukost, och snart
+sutto de fyra karlarne kring köksbordet, där det stod
+nykokt potatis och salt fisk, smör, rågbröd och
+brännvin &mdash; efter som det var söndag. Gumman gick
+omkring och manade till god matlust samt kastade då
+och då ett öga på spiseln, där det kokades åt höns
+och grisar.
+</p>
+<p>
+Carlsson hade tagit plats vid bordets övre
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_25' name='page_25'></a>25</span>
+kortända, Gusten hade valt ena långsidan, Rundqvist den
+andra och Norman den nedre kortändan, så att man
+egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen,
+utan trodde sig ha fyra talmän i nämnd. Men
+Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina utlåtanden
+med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk
+och boskap; men Gusten svarade ej, eller svarade
+med fiske och jakt, varvid Norman understödde, och
+Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade
+på en tvedräktens pinne här och där, när strid höll
+på att glimma upp, blåste på lågan, när den ville
+slockna, stack till höger och gaddade till vänster och
+visade sällskapet, att de voro lika dumma och
+okunniga allihop och att han ensam hade hand om
+förståndet.
+</p>
+<p>
+Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände
+sig alltid till en granne, och Carlsson såg, att här
+var ingen vänskap att vänta.
+</p>
+<p>
+Norman, den yngsta, kände alltid efter att han
+hade ett litet armbågstöd hos husbonden, som ändå
+var säkrast att lita sig till.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, att lägga på grisar, när man inte har
+mjölk i lagårn, si det var då rakt inte värt, domderade
+Carlsson; och mjölk kan man inte få, utan
+att man sår klöver i höstsäden. Si det ska vara
+cirkulatsjon i jordbruket; det ska liksom cirkulera, det
+ena med det andra.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det
+också, vet ju Norman, vände sig Gusten till sin
+granne; för si man kan inte sätta strömmingsskötarne,
+förrän flundrorna slutat ta, och man får inga flundror,
+förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_26' name='page_26'></a>26</span>
+andra, och där det ena släpper, så tar det andra ve.
+Är det inte så, Norman, kanske?
+</p>
+<p>
+Norman biföll utan motsträvighet och tog för
+säkerhetens skull om refrängen, när han märkte, att
+Carlsson gjorde sig färdig att hugga in igen:
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det
+andra släpper.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem är det som släpper sig? fann nu
+Rundqvist gott inskrida, när Carlsson med en sarvstjärt
+mellan tänderna gjorde stora åtbörder med
+armarne för att ro opp samtalet åt sin kant igen
+men nu måste instämma i de andras grin, mera
+framkallat av skadeglädje åt att jordbruket blev lagt åt
+sidan, än åt den enkla roligheten. Och uppmuntrad
+av framgången började Rundqvist göra utvikningar
+på det lyckligt funna ämnet, så att något allvarsamt
+ord icke mer hade att påräkna någon åhörare.
+</p>
+<p>
+När frukosten var slut, kom gumman in och
+bad Carlsson och Gusten följa med ut åt lagården
+och på gärdena för att få samråda om sysslornas
+fördelning och se till vad som skulle göras för att
+få gården på fötter; och sedan skulle man samlas
+inne i stugan för att läsa predikan.
+</p>
+<p>
+Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände
+en pipa, men Norman tog sin dragharmonika och satte
+sig på förstukvisten, medan de andra gingo upp åt
+lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet
+tillståndet överträffande hans förhoppningar om det
+värsta. Tolv kor lågo på knä och åto mossa och
+halm, sedan fodret tagit slut. Varje försök att resa
+dem var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få
+dem på bena genom att skjuta en planka under buken,
+lämnades de åt sitt öde tills vidare.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_27' name='page_27'></a>27</span></p>
+<p>
+Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som
+en läkare när han går ifrån en dödsbädd, men sparade
+sina goda råd och förbättringsförslag tills vidare.
+</p>
+<p>
+Med oxparet var det ändå sämre, ty de hade
+nyss slutat vårplöjan, och fåren hade bara bark att
+fnalla från de längesedan avätna lövknipporna.
+</p>
+<p>
+Svinen voro magra som jakthundar; hönsen
+sprungo omkring i lagårn, och gödselhögar lågo
+kringkastade här och var, under det vattnet fick rinna
+ut i rännilar var det kunde.
+</p>
+<p>
+Sedan allt var översett och befunnet i lägervall,
+förklarade Carlsson, att här inte var annat göra än
+komma med kniven.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sex kor som mjölkar är mer än tolv som
+svälta! Och han undersökte speglarne och
+mjölkhålorna, och med stor säkerhet prickade han de sex,
+som skulle få äta opp sig och så gå till slaktarn.
+</p>
+<p>
+Gusten gjorde invändningar, men Carlsson
+försäkrade och bedyrade: att de skulle gå till döden!
+De skulle dö så visst som han levde!
+</p>
+<p>
+Och sedan skulle det bli andra ordningar av.
+Men först och främst skulle det köpas torrt och
+gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen.
+</p>
+<p>
+När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde
+han de livligaste föreställningar mot att lägga ut
+pengar för så&#8217;nt som man kunde ha själv, men
+gumman tystade ner honom med förklaringen, att han
+inte förstod saken.
+</p>
+<p>
+Och efter några förberedande mindre anordningar
+lämnades lagården och man vandrade utåt gärdena.
+</p>
+<p>
+Här lågo hela sträckor i träda.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när
+han såg så föråldrat bruk på en så god jord. &mdash;
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_28' name='page_28'></a>28</span>
+Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i världen
+har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta
+gröda alla år, varför ska man bara ta vartannat?
+</p>
+<p>
+Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och
+in skulle suga ur jorden, vilken ju behövde vila,
+den också liksom människan, men Carlsson avgav
+en riktig, om ock något dimmig förklaring över huru
+klövergrödan gödde jorden i stället för att suga den,
+utom att den höll åkern fri från ogräs.
+</p>
+<p>
+&mdash; Si, det hade man då aldrig hört talas om:
+grödor som gödde, menade Gusten, vilken ej kunde
+förstå Carlssons lärda utläggning om hur gräsväxterna
+tog sin mesta föda »ur luften».
+</p>
+<p>
+Därpå granskades dikena och befunnos fulla med
+grundvatten, igenväxta och med dåligt avlopp. Säden
+stod fläckvis, som om man kastat ut kornet nävtals,
+och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne
+lågo oröjda och fjolårslövet täckte och kvävde gräset
+i en enda hopklibbad koka. Gärsgårdarne voro
+fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som
+gumman redan föreställt Gusten under föregående
+kvällens samtal. Men Gusten hörde icke på Carlssons
+djupgående granskningar, slog dem ifrån sig som
+något obehagligt man grävde upp ur det förflutna,
+och fruktade det myckna arbete, som vinkade och
+än mer de pengar modren måste knipa fram med.
+</p>
+<p>
+När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också
+Gusten efter, och när de andra kommit till skogen,
+var han försvunnen. Gumman ropade först några hoj
+efter honom, men utan att få svar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, så må han gå, mente gumman; si det
+är så med Gusten, att han alltid har varit liksom lite
+slög och doven, utom när han kan komma ut på sjön
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_29' name='page_29'></a>29</span>
+med bössan. Men Carlsson ska inte se åt&#8217;en, för det
+är inte något ont me&#8217;n. Si det var så, att fadren ville
+liksom ha honom till något bättre och ville inte han
+skulle gå som dräng, utan lät&#8217;en hållas med det som
+roga&#8217;n; och när han var tolv år, så fick han egen
+öka, och bössa förståss, och sen var det ingen reda
+med honom. Men nu går fisket tillbakars och
+därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till
+sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått,
+om Gusten bara förstått till att hålla efter folket,
+men si han ska alltid göra sig så gemen med
+gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si det duger rakt inte att klema med
+folket, häktade genast Carlsson på; och det ska jag
+säga moster också, här mellan fyra ögon, att ska jag
+vara liksom kustus, så må jag äta i stugan och sova
+för mig själv på kammarn, för annars blir det ingen
+respekt, och jag kommer aldrig ur fläcken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade
+gumman, under det hon klev över stättan, så lär det
+nog väl inte gå för sig. Folket är inte sådant numer,
+att de skulle lida att man åt annerstans än med
+dem i köket; det vågade inte Floden en gång på
+sistone, och Gusten har aldrig torts på det; och
+gör man det, så är de så golika att göra spektakel
+med maten, och så sätter de sig på tvärn. Nej,
+så det kan väl nog inte bli, det. Men att han sover
+på kammarn, är något annat och det ska vi se till;
+för resten tycker nog folket de är många ändå i
+köket, och Norman, tänker jag, sover hellre allena i
+soffan än tillsammans med någon annan.
+</p>
+<p>
+Carlsson fann för gott vara nöjd med halvvunnet
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_30' name='page_30'></a>30</span>
+spel, och stoppade tillsvidare den andra pipan i
+säcken.
+</p>
+<p>
+De kommo nu in i granskogen, där ännu en
+snödriva, smutsig av damm och nerfallna barr, låg
+mellan ett par rullstensblock; granarne svettades
+redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras
+fötter blommade vitsippor, och under hasselbuskarne
+stucko blåsippor opp genom de multnade lövens
+genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en
+varm fukt; mellan trädstammarne syntes
+gärdesglindret dallra över gärdsgården till ängen och längre
+bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna
+fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen
+hamrade och skrek.
+</p>
+<p>
+Gumman trippade före på den kala gångstigen
+över barr och rötter, och när Carlsson, som gick
+efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg
+och försvinna under klädningsfållen, erinrade han
+sig därvid, att han i går tyckte henne vara äldre.
+</p>
+<p>
+&mdash; Moster är rektigt flink att spassera, fann sig
+Carlsson uppmanad att lufta sina vårkänslor.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, så han säger; en kunde tro att han ville
+raljera med en gammal käring.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, si jag menar alltid vad jag säger,
+försäkrade Carlsson trovärdigt, och ska jag hålla steg med
+moster, så blir jag svett.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte
+gumman och stannade för att pusta. Här ser Carlsson
+skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om
+sommarn, när de inte är ute på kobbarne.
+</p>
+<p>
+Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen
+och fann, att där stod många famnar bryggved i
+mått och att där fanns goda timmer på roten.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_31' name='page_31'></a>31</span></p>
+<p>
+&mdash; Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och
+här ligger skatar och ris kvar i en enda bråte, så
+varken ryss eller rackare kan komma fram!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och
+nu får en råda och ställa som en vill; och han
+skall nog ordna det bra, är jag säker om; inte sant,
+Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör
+sitt, och det får moster hjälpa under med, ältade
+Carlsson, som kände i andanom att det icke skulle
+bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som
+korporal, där gemenskapen var äldre i gården.
+</p>
+<p>
+Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle
+kunna intaga och bevara sin överhöghet, vilken han
+hos gumman inplantade som huvudvillkoret för
+gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle
+predikan läsas, men ingen av karlarne var synlig.
+De två skyttarne hade gått på skogen med bössorna,
+och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon
+solig backe, för så var det alltid när man skulle höra
+Guds ord. Carlsson försäkrade, att de kunde reda
+sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn
+till köket, fingo de också ett ord med till livs, under
+det grytorna kokade. Och när gumman yttrade oro
+över att hon ej skulle kunna läsa, var Carlsson genast
+redo att åtaga sig värvet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ock-ock-ock! han hade läst så många
+predikningar i sin dar hos advokatfiskaln, så det skulle
+inte felas.
+</p>
+<p>
+Gumman tog almanackan och slog upp dagens
+text, som i dag på andra söndan efter påsk befanns
+handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers
+postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_32' name='page_32'></a>32</span>
+på golvet, så att han kunde inbilla sig att
+församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog han upp
+i psalmboken och började med hög röst, löpande på
+tonskalan, som han hört kolportörerna göra, och själv
+gjort, predika opp texten:
+</p>
+<p>
+&mdash; »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag
+är den gode herden: den <i>gode</i> herden låter sitt liv
+för fåren; men den som lejder är, och <i>icke</i> är
+herden, vilken fåren <i>icke</i> tillhöra, ser ulven komma
+och övergiver fåren och flyr.»
+</p>
+<p>
+En underlig känsla av personligt ansvar
+bemäktigade sig uppläsaren, när han uttalade orden:
+<i>jag</i> är den gode herden, och han tittade ut genom
+fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda
+lejda flyktingarne Rundqvist och Norman.
+</p>
+<p>
+Gumman nickade sorgset bifallande och tog
+katten upp i knä, som om hon öppnat sin famn för
+det förlorade fåret.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande
+röst, såsom om han skrivit det själv:
+</p>
+<p>
+&mdash; »Men den lejde flyr» &mdash; ja han flyr, broderade
+han &mdash; »ty han är <i>lejd</i>» &mdash; skrek han &mdash; »och
+vårdar intet om fåren.
+</p>
+<p>
+<i>Jag</i> är den gode herden, och känner mina får,
+och mina känna mig» &mdash; tog han utantill efter, som
+det var ett språk ur katekesen. &mdash; Därpå sänkte
+han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en
+djup sorg över mänskornas ondska och framsuckade,
+starkt betonat och med sidoblickar, icke utan ett
+visst illmarigt underförstånd, såsom om han med
+smärta angav några okända skälmar, utan att precis
+vilja stå för anklagelsen:
+</p>
+<p>
+&mdash; »Jag haver ock <i>andra</i> får, som icke äro av
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_33' name='page_33'></a>33</span>
+<i>detta</i> fårahuset; dem måste jag ock draga
+härtill; och de <i>skola</i> höra min röst!» Och med
+ett förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt,
+förtröstansrikt, viskade han:
+</p>
+<p>
+&mdash; »Och det skall vara <i>ett</i> fårahus, och <i>en</i>
+herde.»
+</p>
+<p>
+&mdash; Och <i>en</i> herde! ekade gumman, som hade
+sina tankar på helt andra håll än Carlsson.
+</p>
+<p>
+Därpå grep han an postillan; gjorde ett
+överslag över sidornas antal, grinade surt, när han såg,
+att det var »en lång rackare», men tog mod till sig
+och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något
+på sidan om hans syften och höll sig mera till den
+kristligt symboliska meningen, varför intresset ej var
+så livligt som vid texten. I en rasande fart durkade han
+genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom
+till vändningarne, så att han kunde väta på
+tummen och vända två blad på en gång, utan att
+gumman märkte något.
+</p>
+<p>
+Men när han såg, att slutet kom nära, och han
+misstänkte amen skulle ta törn, sackade han av;
+men det var för sent, ty i sista vändningen hade
+han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad,
+så att han stötte på amen högst upp på sidan,
+alldeles som om han slagit huvet i en vägg.
+Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på
+klockan, varför Carlsson tog om amen en gång till
+med litet garneringar »i fadrens, sonens och den
+helige andes och för Jesu vår frälsares skull».
+</p>
+<p>
+För att avrunda slutet och försona vad han brutit,
+läste han ett fadervår, så långsamt och tärande, att
+gumman, som kommit mitt i solskottet, nickade ihop
+en gång till och hann morna sig, under det
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_34' name='page_34'></a>34</span>
+Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack
+ner huvet i vänstra handen för att göra en tyst
+bön, som ej kunde avbrytas.
+</p>
+<p>
+Gumman, som också kände sig brottslig, ville
+ådagalägga sin uppmärksamhet med att i självvalda
+ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av
+Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten
+och frälsarens egna ord, att det inte gick an med
+mindre, än att det skulle vara <i>ett</i> fårahus och <i>en</i>
+herde! <i>En</i> uteslutande, <i>en</i> för alla, <i>en, en, en!</i>
+</p>
+<p>
+Clara hojade med detsamma till middag, och
+nu hördes ur skogens djup två glada
+igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans
+skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists
+mera originella po! som ingen kunde misstaga sig på.
+</p>
+<p>
+Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med
+lätta steg skynda till matgrytan, där de mottogos
+av lindriga förebråelser av gumman för
+uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som
+bedyrade, att de icke hört någon kalla på dem, annars
+skulle de <i>genast</i> ha kommit.
+</p>
+<p>
+Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid
+middagsbordet, men Rundqvist talade i dunkla
+tungomål om jordbrukets högst »markvadiga» framsteg,
+så att Carlsson förstod, att han redan var invigd
+och upptagen i oppositionspartiet.
+</p>
+<p>
+Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta
+med mjölk och pepparkorn, bestått anrättningen, gick
+allt manfolk på avskilda rum att sova, men
+Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute
+på backen, där det fanns en torr sten, vände
+ryggen mot stugfönstren, medan han slumrade lite,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_35' name='page_35'></a>35</span>
+vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en
+eljes till spillo given söndagseftermiddag.
+</p>
+<p>
+När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid
+åtgått för att göra andakten trolig, reste han på sig,
+gick in i stugan utan att knacka och röck fram med
+sin begäran att få se kammaren. Gumman ville
+uppskjuta och förebar rengöring och annat mer, men
+Carlsson stod på sig och blev förd opp i vinden, där
+verkligen längst in under takstolarne en liten
+fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett
+fönster på gaveln, som nu var dolt av en blårandig
+rullgardin. Kammaren upptogs av en säng och ett
+litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin.
+På väggarne hängde något, som genom de vita,
+skylande lakanen såg ut som kläder och vid
+närmare påseende även befanns vara det, ty här stack
+en rockkrage upp med sin hängare, här slank ett
+byxben fram. Nedanför stod ett helt stall med
+skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid
+dörren en väldig järnbeslagen kista med en driven
+låsskylt av koppar.
+</p>
+<p>
+Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade
+fönstret för att släppa ut den av fukt, kamfer, peppar
+och malört blandade luften, samt lade mössan ifrån
+sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova
+gott, och mot gummans farhågor om kylans störande
+inflytande, bekände han sig vara van att ligga kallt,
+vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det
+varma köket.
+</p>
+<p>
+Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först
+ta ut kläderna för att de inte skulle bli tobaksrökta,
+men Carlsson lovade att inte röka tobak och bad och
+besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_36' name='page_36'></a>36</span>
+inte alls se åt dem, och moster skulle inte göra sig
+omak och rusta om för hans räkning. Han skulle
+krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda
+opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in
+där, för han förstod nog, att moster var rädd om sina
+tillhörigheter, och här tycktes vara fasligheter med
+moltum.
+</p>
+<p>
+När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner,
+knogade opp sin kista och sitt brännvinskrus, hängde
+sin tröja på en spik vid fönstret och ställde sina
+sjöstövlar bredvid de andra skoparen.
+</p>
+<p>
+Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten
+skulle närvara, för nu skulle arbetet utdelas och var
+man få sin post.
+</p>
+<p>
+Gusten anträffades med någon svårighet och
+förmåddes sitta en stund i stugan; men han deltog ej i
+förhandlingen, och svarade på tillfrågningar endast
+med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett
+ord, satte sig på tvärn.
+</p>
+<p>
+Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa
+honom med sakkännedom, inge honom aktning med
+den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten
+på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten
+var försvunnen, innan man visste ordet av.
+</p>
+<p>
+Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk
+i töcken, som snart drogo upp och täckte himlen med
+små fjädermoln; luften förblev ljum. Carlsson
+spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen;
+vandrade vidare under de blommande, ännu halvt
+genomskinliga hasselbuskarna, som bildade liksom en
+tunnel över det drog där strök fram och ledde till
+sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av
+uppköparens jakt.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_37' name='page_37'></a>37</span></p>
+<p>
+Plötsligen stannade han och fick genom
+enbuskarne sikte på Gusten och Norman, som voro
+uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig
+och med bössorna på helspänn och lägg an tittade
+sig omkring åt alla håll och kanter.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt
+dock att Carlsson hörde det och, troende sig vara
+åsyftad, stack sig undan i buskarne.
+</p>
+<p>
+Men över de unga granarne kom en fågel
+flygande, långsamt och knägigt som en uggla, med
+slokiga vingar, och strax därpå kom en till.
+</p>
+<p>
+&mdash; Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så
+pang! pang! ur båda bössorna, ur vilka haglen och
+röken stodo som kvastar.
+</p>
+<p>
+Det knastrade i en björks kvistar och en
+morkulla dinglade ner ett stenkast från Carlsson.
+</p>
+<p>
+Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet,
+som gav anledning till en liten meningsväxling.
+</p>
+<p>
+&mdash; Den har fått vad den behövde, sade Norman
+och burrade opp bröstfjädrarne på den ännu varma
+fågeln.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag vet en till, som skulle ha vad han
+behövde! menade Gusten, som reds av andra bitankar
+oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga
+på kammarn nu också!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, ska han? vädrade Norman.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom
+inte vi visste det bättre än han, vad som är
+ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst, så
+länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han
+få se på besen! Inte är jag den, som väjer för en
+sån där friskalare! Kom han bara, så ska han få
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_38' name='page_38'></a>38</span>
+känna på att sitta hårt! &mdash; Tst! nu kommer den andra
+igen!
+</p>
+<p>
+Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på
+passet igen, men Carlsson smög sig varligt hem,
+besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart han
+gjort vederbörliga rustningar.
+</p>
+<p>
+Om aftonen, när han kom upp på kammaren,
+fått ner rullgardinen och tänt på ljuset, kände han
+sig först något beklämd, emedan han var ensam;
+och en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån
+kröp över honom. Förr var han alltid van att alla
+tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo att
+höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare,
+när han ville språka. Nu var det tyst omkring
+honom, så tyst att han, av vanan, väntade sig bli
+tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro;
+och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar
+i talat ord, började fyllas med ett överskott av
+oförbrukat tankefrö, som grodde och sprängde och ville
+ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen,
+så att sömnens vila ej kunde infinna sig.
+</p>
+<p>
+Han tog sig då före att vandra i strumplästen
+fram och åter, mellan fönstret och dörren i den
+trånga kammaren och samlade hela sin
+uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade
+göromålen i huvet, utdelade dem; bemötte
+invändningar i förskott, övervann hinder, och efter en
+timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som
+nu kändes ordentligt och upplinjerat som en
+kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på sin plats
+och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde
+överskåda ställningen.
+</p>
+<p>
+Därpå gick han i säng, och när han kände sig
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_39' name='page_39'></a>39</span>
+ensam mellan de rena friska lakanen, utan fruktan
+att någon skulle under nattens lopp komma och störa
+honom, fann han sig liksom mera självägande över
+sin person, som en avläggare, den där nu satt egna
+rötter och var färdig att avskäras från moderbusken
+och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med
+större möda, men också med större lust.
+</p>
+<p>
+Och så somnade han för att möta livets
+måndagsmorgon och arbetsvecka.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_40' name='page_40'></a>40</span>
+<h2>TREDJE KAPITLET.</h2>
+<h3>Drängen lägger trumf på bordet, blir herre<br />på täppan och kröker till ungtupparna.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom
+och Carlsson sådde vårråg i den bortfrusna
+höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt
+de andra, så de kommo på benen och kunde släppas
+i skogen; han rustade och han ordnade, han arbetade
+själv som ett par, och han hade en förmåga att
+sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.
+</p>
+<p>
+Född på ett bruk i Värmland, av tämligen
+obestämda föräldrar, visade han redan tidigt en avgjord
+olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig
+uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma
+följd av »syndafallet».
+</p>
+<p>
+Driven därjämte av ett begär att få se och känna
+alla sidor av mänsklig verksamhet, förblev han icke
+onödigt länge sittande på ett ställe, utan så snart
+han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt
+verksamhetsfält, och på sådant sätt hade han ifrån
+smedsyrket gått över till jordbruket, prövat stalltjänst, stått
+i handel, varit trädgårdsdräng, järnvägsarbetare,
+tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa
+förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_41' name='page_41'></a>41</span>
+och en förmåga att finna sig med alla förhållanden
+och alla slags mänskor: att förstå deras avsikter,
+läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar.
+Han var med ett ord en förmåga över sin
+omgivnings ståndpunkt; och hans mångahanda kunskaper
+gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett
+helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett
+hjul under vagnen, som skulle draga honom.
+</p>
+<p>
+Inkastad genom en slump på sin nya plats,
+insåg han genast, att han kunde bli till nytta, att han
+ägde förmåga bringa inkomster ur det nu värdelösa,
+att han snart skulle bli uppskattad därför och
+slutligen oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål
+för sina strävanden, och att belöningen väntade
+honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig
+som ett säkert hopp och som en drivande kraft.
+Han arbetade för de andra, synbart och onekligt,
+men på samma gång smidde han sin egen lycka,
+och om han ställde det så, att det bara såg ut som
+om han gav tid och krafter åt de andras fördel, så
+visade han därmed, att han var klokare än mången,
+som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat.
+</p>
+<p>
+Det största hindret, som ställde sig i hans väg,
+var sonen. Med fiskarens och jägarens avgjorda smak
+för det ovissa, för överraskningar, hade denne en
+bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade
+man, menade han, så fick man på sin högsta höjd
+vad man beräknat; aldrig mer, men oftast mycket
+mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick
+man ena gången intet, men en annan sjufalt mot vad
+man väntat sig. For man ut på alskytte, så hände
+det stundom att man knep sig en skäl; låg man i
+skären en halv dag för att lura på skrakar, så kunde
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_42' name='page_42'></a>42</span>
+det råka att åd lade sig för bösspipan; alltid var det
+något, och ofta något annat än man väntat. För
+övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som
+förmånsrätt kommit ner från de övre klasserna, såsom något
+förnämare och katigare än att gå efter plogen eller
+dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man
+icke kunde få vilken dräng som helst att köra ett par
+oxar, antingen nu också därför att oxen var »ändrad»
+eller därför att hästen sedan gammalt var hållen i
+vidskeplig aktning.
+</p>
+<p>
+En annan sten i vägen var Rundqvist.
+Egentligen en gammal filur, som på sitt sätt sökt
+återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt
+arbete och väl försett med långa middagslurar och långa
+supar, hade han dels genom föregiven kunskap om
+förborgade ting, dels genom ett antaget sätt att
+»raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre
+arbetet, dels även i nödfall genom låtsad andlig
+svaghet och kroppsliga krämpor förstått ådraga sig sina
+likars medlidande, i synnerhet om detsamma yttrade
+sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt
+skålpund snus. Sålunda förstod han att snöppa får
+och gälla grisar, ansåg sig kunna leta brunnar med
+slagruta och få abborn att gå på nät; botade
+varjehanda lättare krämpor på andra, men behöll sina för
+sig själv; spådde vackert väder vid nytändning, när
+det regnat en halv månad, och offrade andras slantar
+under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen
+skulle komma. Men han kunde även en mängd
+dåligheter, påstod han, såsom att få skärvgräs i
+grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt,
+vilket kringspann hans person med en viss fruktan,
+så att man gärna ville ha honom till vän.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_43' name='page_43'></a>43</span></p>
+<p>
+Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka
+han blivit oumbärlig, bestodo i att kunna smida och
+snickra, men hans otroliga förmåga att göra allt,
+som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson
+som en farlig medtävlare, ty vad Carlsson gjorde
+under fähustaket eller ute i åkern syntes icke så
+mycket.
+</p>
+<p>
+Så återstod Norman, en duktig arbetare, som
+måste erövras från Gustens mäktiga inflytande och
+återvinnas åt det regelbundna arbetet på land.
+</p>
+<p>
+Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete
+och dessutom icke ringa statskonstlig fintlighet att
+utveckla för att tränga igenom, men han var den
+klokare och därför segrade han.
+</p>
+<p>
+Gusten tog han icke upp strid med; den lät
+han gå, sedan han med förmåner lockat ifrån honom
+bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket
+svårt, ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och
+Norman blev på jaktäventyren mest behandlad som
+roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick
+han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så
+att de fördelar Carlsson i ökad lön, ett par strumpor,
+en skjorta och annat smått lyckades utverka åt honom,
+jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än
+Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till
+avfall. Därmed var sonens jaktlusta något släckt, ty
+att fara ensam på sjön var icke så roligt; och i
+brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet.
+</p>
+<p>
+Rundqvist fjällade han med större svårighet, för
+den fisken var både ful och gammal, men han fick
+också honom snart i sump.
+</p>
+<p>
+I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga
+skötarne och sätta nya linor i alla varpen, och se,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_44' name='page_44'></a>44</span>
+strömmingen fastnade bättre än förr; i stället för att
+gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta
+nya brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla,
+rensa henne, bygga kar omkring henne och sticka
+ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen kastad
+på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över
+korna, lät han rykta dem och strö torrt under dem.
+Kunde Rundqvist smida söm, så drog Carlsson spik;
+kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson
+både årder och vält.
+</p>
+<p>
+När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad
+ur sina mullvadshål, tog han till mera i ögonen
+fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan;
+skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker
+låtit »falla» på backen under vintern; kurtiserade
+höns och katt och satte en ny klinka på dörren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av
+gjort en ny klinka på gamla dörrskrället, hörde
+Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå
+snäll, han.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson var som en pil efter honom, och
+en morgon var spisen vitstruken; en annan morgon
+voro vattämbarne grönmålade med svarta band och
+vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak,
+som han slagit upp på vedbacken bakom matboden.
+Carlsson hade lärt av fienden att erövra kökets
+stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven
+oemotståndlig.
+</p>
+<p>
+Rundqvist var dock seg och illfundig, och en
+lördagsnatt tog han och strök avträdet pinande rött.
+Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman på
+ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde
+gumman hur det tassade och fnaskade omkring
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_45' name='page_45'></a>45</span>
+stugväggarne, men som hon var för sömnig att stiga
+upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan
+var illande röd med vita fönsterposter och regnbleck!
+Och därmed var Rundqvists kraft att fortsätta en
+för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man
+skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina
+försköningar med avträdet, och Norman, som en
+sannskyldig avfälling, gjorde en länge gångbar rolighet
+om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska
+börja i rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först.
+Han lade sig, men på lur, för att ännu en gång
+försöka nya funder eller sluta en förmånlig fred.
+</p>
+<p>
+Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det
+var bra som skedde. &mdash; Plöj ni, tänkte han, jag skall
+nog komma efter och bärga!
+</p>
+<p>
+Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft
+tid att inbringa någon påtaglig skörd, ty de pengar,
+som influtit för de sålda korna, hade visserligen ett
+par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen
+gjort ett mycket gott intryck, men de hade snart
+rullat ut igen och lämnat saknadens tomhet efter sig.
+</p>
+<p>
+Emellertid led det mot midsommar. Carlsson
+hade haft mycket att beställa och liten tid att
+promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på
+backen och tittade sig omkring, och kom så att
+lägga märke till storstugan, som stod där öde med
+nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han var, gick
+han sta och kände på dörrn och den var öppen.
+Klev in i farstun och fann ett kök; steg på vidare
+och kom in i ett stort rum, som såg riktigt
+herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med
+mässingsornament; en spegel med förgylld snidad
+ram och ett slipat glas med fasetter &mdash; det förstod
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_46' name='page_46'></a>46</span>
+han att det var fint &mdash; soffa, chiffonjé, kakelugn,
+allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan
+farstun ett lika stort rum med spis, matbord, soffor,
+väggklocka &mdash; &mdash; &mdash; Han intogs av förvåning och
+högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande
+och förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han
+sett, att huset därjämte rymde två kammare med flera
+bäddade sängar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv,
+så många sängar och inga badgäster.
+</p>
+<p>
+Berusad av tanken på den blivande inkomsten,
+gick han ner till gumman och förehöll henne det
+slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo
+här! gruvade sig gumman.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra
+ut? Har ni någonsin annonserat?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade
+madam Flod.
+</p>
+<p>
+&mdash; Man kastar näten i sjön också, svarte
+Carlsson, men det får man lov att göra, om man vill vinna
+något.
+</p>
+<p>
+&mdash; En kan ju försöka, men inte få vi några
+badgäster, inte, avslutade den gamla, som upphört
+tro på önskningar.
+</p>
+<p>
+Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere
+i ängen och tittade sig omkring. Han kom närmare
+och mottogs vid sitt uppträdande på gården av rackan
+ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet,
+gömt sig inne i köket och stugan efter att förut ha
+stått utanför i en klunga och gapat på den främmande.
+Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut,
+såsom varande den modigaste.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_47' name='page_47'></a>47</span></p>
+<p>
+Den anlände hade läst en annons... Joho &mdash;
+det var nog här! och därpå fördes han opp till
+storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson
+lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville
+bestämma sig genast, för det var så många spekulanter
+och årstiden var framskriden. Den främmande, som
+tycktes vara fängslad av ställets sköna läge,
+skyndade sig att göra opp, och efter ömsesidiga
+närgångna frågor om ekonomi och familjeförhållanden
+avlägsnade han sig.
+</p>
+<p>
+Carlsson följde honom till grinden och störtade
+därpå in i stugan, där han inför matmor och son
+lade opp sju riksbankstior och en privatbanksfemma.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar
+av folk, knotade gumman.
+</p>
+<p>
+Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han
+skänkte för första gången Carlsson sitt offentliga
+erkännande, när denne talade om, hur han pressat
+herren med ryktet om många spekulanter.
+</p>
+<p>
+Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson,
+och han talade i en ton högre efter den betan, vid
+vilken hans erfarenhet av handelsväsendet varit
+honom till pass. Men det var icke blott de kontanta
+pengarne i hyran, som fallit ner över dem, det skulle
+även regna indirekta förmåner, vilka Carlsson
+målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne.
+</p>
+<p>
+Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och
+vedbrand finge inte gå av för inte, för att inte tala
+om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så
+kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en
+utvärpt höna, potatis och grönsaker. Ock-ock-ock &mdash;
+det var så mycket att göra av, och en riktigt schangtil
+herre var det.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_48' name='page_48'></a>48</span></p>
+<p>
+Om midsommarafton anlände de väntade
+guldfiskarne. Det var herrn, frun, en sextonårig dotter
+och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var violinist
+i hovkapellet och i goda omständigheter samt en
+fridens man, vid ingången av fyrtiotalet. Han var
+tysk född och hade litet svårt att förstå öborna,
+varför han inskränkte sig till att nicka bifall och
+säga »skön» till allt vad som sades, varför han hastigt
+vann rykte såsom varande en mycket snäll herre.
+Frun var ett ordentligt fruntimmer, som vårdade sitt
+hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande
+visste sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att
+behöva riva ner oväder eller gripa till mutsystemet.
+</p>
+<p>
+Carlsson, såsom varande den minst blyge och
+den mest talföre, tog genast hand om främlingarna,
+helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt, efter
+som han skaffat dit dem, och ingen av de andra
+hade den tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra
+honom platsen stridig. Men stadsbornas ankomst till
+ön underlät icke att utöva sitt inflytande på
+urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen
+se helgdagsklädda människor, som höllo söndag var
+dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade utan att ta
+vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden,
+som om inga bekymmer, intet arbete funnes till i
+världen, detta väckte till en början ingen avund,
+endast förundran över att livet kunde dana sig så,
+beundran över mänskor, som förmådde ställa sin
+tillvaro så angenämt, så lugnt, så rent och fint framför
+allt, utan att man kunde säga att de gjort andra
+orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta
+började Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa
+förstulna blickar uppåt storstugan; sågo de en ljus
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_49' name='page_49'></a>49</span>
+sommarklädning skymta i ängen, stannade de och
+stodo njutande av anblicken såsom framför något
+vackert; varsnade de ett vitt flor på en italiensk
+halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt liv i en
+båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta
+och andaktsfulla av längtan efter något de ej visste,
+som de ej vågade hoppas, men som de drogos till.
+</p>
+<p>
+Samtalen och stojet nere i köket och i gamla
+stugan antogo en stillsammare art; Carlsson
+förekom beständigt i ren vit skjorta och uppträdde i
+vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så
+småningom en inspektors skepnad; hade en
+blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat och rökte ofta
+på en lätt cigarr.
+</p>
+<p>
+Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så
+långt undan som möjligt för att slippa bli föremål
+för jämförelser; talade bittert om stadsbor i
+allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om
+pengarne på banken, samt tog långa lovar för att
+komma förbi storstugan och de ljusa klädningarne.
+</p>
+<p>
+Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest
+uppåt smedjan, förklarande att han frågade fan efter
+hela världen, om det också vore änkedronningen själv,
+medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog
+svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring
+brunnen, dit herrskapets flickor brukade komma om
+morgon och afton.
+</p>
+<p>
+Värst var det för Clara och Lotten, som snart
+sågo allt mankön fegt avfalla för herrskapets flickor,
+vilka kallades på brev för mamseller och reste till
+Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården
+var det för solkigt att de ville utsätta sina kängor
+för hastig ödeläggelse, och på ängen och i köket
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_50' name='page_50'></a>50</span>
+var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i
+sina dunkla klädningar och kunde aldrig för svett
+och sot och boss bära en vit remsa en gång, och
+Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade
+illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett
+ihållande grin över att hon vågade en tävlan. Men om
+söndagarne togo de igen skadan och ådagalade en
+kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara
+för att få bästa kläderna på.
+</p>
+<p>
+Carlsson hade alltid ärender in till professorn
+och stannade för övrigt jämt och ständigt utanför
+farstukvisten, när någon satt där, och frågade om
+befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter,
+gav råd och upplysningar om sjöfisket, samt bekom
+då och då ett glas öl eller en konjak, så att han
+snart blev föremål för de andras halvhöga
+beskyllningar att han gick och snuggade.
+</p>
+<p>
+Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in
+till Dalarö och handla, uppstod meningsbyte om vem
+som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt enkelt
+saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta
+flickan hade slagit djupt an på honom; och då
+gumman gjorde föreställningar mot att Carlsson, som
+var den viktigaste och förste man på gården, så
+skulle gå i småärender, svarade Carlsson med att
+professorn enkom anmodat honom, emedan viktiga
+brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin
+vilja rätt angelägen göra budet, föreställde att
+han mycket väl kunde taga breven om händer, men
+Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i
+fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna,
+så att folket skulle få något att tala på sedan. Och
+därvid blev det.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_51' name='page_51'></a>51</span></p>
+<p>
+Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar,
+dem den fyndige drängen spårat i förväg. Först
+fick man sitta på sjön med en flicka och ostört
+prata tok och fjollas; sedan följde traktering och
+drickspengar; och på Dalarö hade han tillfälle att
+göra sig alla handelsmän förbundna genom att
+anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små
+handtryckningar, en sup här, en cigarr där, varförutom det
+föll ett visst sken av anseende på den, som
+framförde uppdrag från professorn och i vardagslag
+uppträdde fint klädd och i sällskap med en mamsell
+från Stockholm.
+</p>
+<p>
+Dalaröresorna förekommo dock endast en gång
+i veckan och hade icke något störande inflytande
+på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var nog
+fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete
+på beting, så att de skulle dika så många famnar,
+plöja så många tegar, fälla så många träd, och sedan
+vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty
+därigenom kunde de vara fria redan aftonvardsdags.
+Vid sådana tillfällen, då arbetet skulle mätas ut och
+sedan det gjorda granskas, var det som blyertspennan
+och den numera införda anteckningsboken kommo
+till heders, och Carlsson vande sig vid att uppträda
+som inspektor och småningom få arbetet att glida
+över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig
+på kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum.
+Tobaksrökning var redan länge sedan införd och på bordet
+vid fönstret hade han dukat fram ett grönt
+fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark
+postpapper, samt ordnat med ljusstaken och
+strykstickstället så att det såg ut som ett skrivbord. Fönstret
+vette ut åt storstugan, och här satt han på
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_52' name='page_52'></a>52</span>
+raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll
+även förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne
+slog han upp fönstret, lade armbågen på brädan och
+satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur
+västfickan framletad cigarrstump, under det han också
+kunde läsa i en veckotidning, vilket gav honom
+nerifrån sedd ett utseende som om han vore patron själv
+på gården.
+</p>
+<p>
+Men när det blev skumt och han tänt ljus,
+lade han sig på sängen och rökte. Det var då som
+drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu
+icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen
+med en liten tumning kunde komma att inställa sig.
+</p>
+<p>
+När han så en afton låg på rygg och bolmade
+svarta ankaret, för att döva myggen, och under det
+hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte
+kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på
+golvet. Som skuggan av ett led soldater såg han
+hela den avlidnes garderob göra flankmarsch på
+väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren,
+alltefter som ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte
+sig se den döde i alla de skepnader, som plaggen
+uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i
+kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän
+på, sådan han satt till rors i sumpen, när han
+seglade till stan med fisk, och sådan han satt på
+Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med
+fiskköparn; här kom han i svart klädesbonjour och
+långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i
+kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd
+på bröllop, begravningar och barndop; här hängde
+svarta fårskinnströjan, som han hade på, när han
+stod i strand och drog not om höst och vår; här
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_53' name='page_53'></a>53</span>
+bröstade sig den stora skälskinnspälsen, som ännu bar
+märken efter julkalasen, där den sista supen i pälsen
+togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult
+och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen
+ända ner på golvet och stack huvet i ett
+stövelskaft.
+</p>
+<p>
+Carlsson blev varm under skjortan, när han
+tänkte sig i den sköna, silkeslena pälsen, tänkte sig
+skjuten på en kälke över isarne, med en luva därtill
+av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot
+julgästerna med eldar på stranden och bösskott, och
+så, kommen in i den varma stugan, kasta av sig
+ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och
+hälsas med du av pastorn och få sitta opp, högst
+uppe vid kortändan av bordet, under det drängarne
+stodo vid dörren eller kartat opp på
+fönsterbräden.
+</p>
+<p>
+Föreställningarne om de önskade saligheterna
+blevo så livliga, att de fingo Carlsson på benen, och
+innan han själv visste det, hade han krupit i pälsen
+och stod på golvet strykande muddarne med handen;
+och det ylade i kroppen, när han kände kragen kittla
+mot kinden. Därpå tog han på svarta bonjouren
+och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och
+tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen
+innanför slaget och gick fram och åter på golvet.
+En känsla av rikedom spred sig från det silkeslena
+klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han
+prövande klöv skörten och satte sig på sängkanten,
+låtsandes vara borta hos främmande.
+</p>
+<p>
+Under det han så satt försjunken i rusgivande
+drömmar, hörde han utifrån röster som glammade,
+och när han lystrade, märkte han Idas &mdash; det var
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_54' name='page_54'></a>54</span>
+den vackra köksan &mdash; och Normans röster flätas,
+falla i varann, gå sida vid sida och liksom munnas.
+Del stack till i honom, och i ett tag hade han
+bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet,
+och beväpnad med en nytänd cigarr gick han ner
+för trappan.
+</p>
+<p>
+Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga
+framtidsplaner hade Carlsson hittills undvikit all
+handel med flickorna, emedan han kände huru
+tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i
+samma ögonblick han öppnade eld åt det hållet,
+ingen säkerhet mera fanns att han ej skulle få en
+ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att
+det, om han en gång blev slagen på den marken,
+vore slut med anseende och myndighet.
+</p>
+<p>
+Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig
+till tävlan och segraren hade alltför mycket att vinna,
+kände han sig uppfordrad att begagna sporrarne och
+resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick
+han ner på vedbacken, där spelet redan var i full
+gång. Förargligt var det, syntes honom, att han
+skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det
+varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten
+Norman! Nå, han skulle få!
+</p>
+<p>
+&mdash; God afton, Ida! började han, utan att låtsas
+se rivalen, vilken ofrivilligt lämnade sin plats vid
+staketet, som Carlsson genast intog.
+</p>
+<p>
+Och så började han spelet, begagnande sin
+överlägsna talförhet, under det Ida plockade ved och
+stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i
+vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte,
+och hon kastade sidoord åt Norman, dem Carlsson
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_55' name='page_55'></a>55</span>
+dock grep i flykten och återsände tillkrusade och
+skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag
+i kampen, anmodade Norman spänta litet stickor.
+Innan den lycklige hann gå omkring till grindhålet,
+hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet,
+dragit sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som
+han späntade; lade inom ett par minuter stickorna
+i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och bar
+rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han
+stående vid dörrposten, där han spände rygg, så
+att ingen kunde komma varken ut eller in. Och
+Norman, som icke lyckades hitta på något ärende,
+slog först några lovar omkring vedbacken,
+mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta framfärd i
+livet, tills han fann för gott avtåga och på
+brunnskaret ge luft åt sin klagan i en schottisch, som han
+bälgade fram ur dragharmonikan.
+</p>
+<p>
+De veka tonerna från klaverets blecktungor
+trängde dock genom den tjocka aftonluften, förbi
+dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid
+köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå
+till brunnen efter dricksvatten åt professorn. Och
+Carlsson följde med, denna gång dock något osäker
+i kampen på ett fält, där han var alldeles
+främmande. För att förinta verkan av det trolska »locket»
+tog han Idas kopparflaska och viskade ömma ljud,
+i så smäktande och välljudande skala han kunde,
+liksom om han ville sätta ord till den förföriska
+musiken och neddraga solot till ett underordnat
+ackompanjemang, men just som de kommo till
+brunnen, hördes mosters rop oppe från stugan. Hon
+kallade på Carlsson, och i tonen hördes, att det var
+något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_56' name='page_56'></a>56</span>
+svara, men då for den lede in i Norman och med
+skallande stämma gav han ljud:
+</p>
+<p>
+&mdash; Här, moster! Han kommer straxt.
+</p>
+<p>
+Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet
+åt den falske spelmannen måste segraren slita sig
+ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet
+åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka
+för sin älskogslycka.
+</p>
+<p>
+Moster ropade än en gång, och med vresig
+stämma svarade Carlsson, att han kom allt vad han
+orkade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog
+gumman emot honom på farstukvisten, skyggande
+med handen över ögonen för att genomtränga den
+lätta sommarskymningen och se efter, om han kom
+ensam.
+</p>
+<p>
+Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i
+detta ögonblick önskade han allt kaffe och brännvin
+så långt han visste, men han kunde inte neka; och
+vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska
+skarpskyttemarsch, som segerglad och hånande
+rullade upp nerifrån källängen, måste han in i stugan.
+Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann
+henne äldre och fulare än vanligt; och ju artigare
+hon visade sig, desto tvärare blev han, vilket
+slutligen gjorde gumman nästan öm.
+</p>
+<p>
+&mdash; Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan
+hon hällde i kaffet, det är så att vi ska buda till
+slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala vid
+honom först, förståss.
+</p>
+<p>
+Här tystnade dragharmonikan mitt i trions
+smältande ackorder och Carlsson stelnade till och blev
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_57' name='page_57'></a>57</span>
+ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord
+utan klang och utan strängt sammanhang:
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka!
+</p>
+<p>
+&mdash; Och då ville jag, fortfor gumman, att
+Carlsson skulle om lördag ta Clara med sig och fara
+sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson skulle
+komma ut lite grann och se folk, och visa sig en
+smula, för det är alltid gott.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si om lördag kan jag inte, svarade
+Carlsson tvärt, för då ska jag ju åt Dalarö för professorns.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, för en gång kunde ju Norman göra
+skjutsen, invände gumman och vände ryggen åt
+drängen för att slippa se hans min.
+</p>
+<p>
+I detsamma hördes dragklaveret frampressa
+några mjuka, av pauser avbrutna satser, som tycktes
+avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där
+nattskärran redan spann på sin surrande rock.
+</p>
+<p>
+Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig
+kaffebrännvinet, kände stenar på bröstet, töcken om huvet
+och en allmän svaghet i nerverna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det kan inte Norman, utstötte han; Norman
+kan inte uträtta alla professorns affärder, och &mdash;
+och &mdash; han är inte betrodd.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men jag har frågat professorn, klippte
+gumman av, och han sa, att han inte hade något om
+lördag.
+</p>
+<p>
+Det var förgjort för Carlsson; gumman hade
+spänt honom som en mus, och nu fanns inte ett
+hål att gå i mera.
+</p>
+<p>
+Och han hade sina sinnen ute på flera håll,
+så att han knappt kunde samla sig till ett motvärn.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_58' name='page_58'></a>58</span>
+Detta såg gumman också, och hon tog sig därför
+till att knåda medan degen jäste.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig
+för när, om jag säger någonting åt en, för jag menar
+väl me&#8217;n.
+</p>
+<p>
+&mdash; Moster kan gärna säga vad håken som helst,
+för nu är det mej egalt detsamma, bröt Carlsson
+ut, under det han hörde klaverets allt ömmare låtar
+försvagas längst bort i hagen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson
+skulle liksom hålla sig för god att spela för flickorna,
+för det blir bara mackelmang till sistone; ja, jag vet,
+jag, och känner det; och det är välmening av mig,
+sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha
+en tross med karlar efter sig, om det ska vara något,
+och så ska det fjäsas hit och så ska det fjollas dit;
+och går de i skogen med en, så går de i hagen
+med en ann, och så när det blir något på sne si,
+så tar de den som de tycker är golikast att kunna
+vräka&#8217;t på. Så är det, si, likaväl.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman,
+men si en karl som Carlsson skulle tänka på te att
+gifta sig, och då ska man inte gå och ha något drag
+med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många
+rika flickor, ska jag säga honom, och är han klok
+sköter sina grejor väl, så kan han komma till sitt
+eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson inte
+vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom,
+när jag ber honom fara sta och buda till slåttan.
+Kom han ihåg, att jag inte skulle ha anmodat vem
+som helst att färdas för gårdens räkning, och jag
+lär nog få gossen över mig, men si det bryr jag mig
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_59' name='page_59'></a>59</span>
+inte om, för den jag håller mig till, den stöttar jag
+också, lita på det.
+</p>
+<p>
+Det började nu lugna i Carlssons sinne, och
+han anade något förmånligt i att så där få agera
+för gården; men han var ännu för retad att vilja
+byta sin låga mot något ovisst och han kände ett
+behov att få något handsöl först, innan han inlät sig
+på affären.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte kan jag gå sta så här som jag är och
+inte har några snygga kläder, slängde han ut sin rev.
+</p>
+<p>
+&mdash; Så farligt med kläderna är det väl inte,
+menade gumman, men skulle det så vara att det bara
+var det som felade, så kunde man väl finna någon
+råd.
+</p>
+<p>
+Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen,
+men i dess ställe beslöt han växla ut det
+halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter
+åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom
+oumbärlig vid liarnes slipning och höskakets
+reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten gjorde
+Dalaröbudet.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Klockan är tre på morgonen en julidag i början
+av månaden. Det röker redan ur skorstenen, och
+kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i
+rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord
+dukat. Slåtterfolket, som kommit aftonen förut, har
+sovit på skullar och logloft, och tolv resliga
+skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper
+utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där
+är Åvassan och Svinnockarn, gamla redan med av
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_60' name='page_60'></a>60</span>
+rodd kutiga ryggar; där är Aspön med sitt
+kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa,
+sorgsna blickar från ensamheten ute i havsbandet,
+från sorger utan namn och utan klagan; där är
+Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som
+en martall ute på sista kobben; Fiversätraön, mager,
+utblåst, livlig och torr som ett kaffeskinn;
+Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de
+första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och
+omkring dem, mellan dem tassade flickorna i
+lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen, klädda i ljusa
+bomullsklädningar och med schaletter på huvet;
+härvarne, nymålade i regnbågsfärger, hade de
+medfört själva, och de sågo mera ut som om de gingo
+till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med
+fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men
+pojkarne höllo sig så tidigt på morgonen på avstånd,
+avvaktande kvällen med dess skymning, dans och
+musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit
+uppe en kvarts timme, men ännu ej hunnit över
+tallbackens toppar för att slicka daggen ur gräset; viken
+låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande
+vassen, där de nykläckta andungarne hördes pipa
+mellan de gamla ändernas snatter; trutarne fiskade
+löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som
+kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna
+vaknat och skvallrade och schattrade om de många
+skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken guckade i
+hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore
+på slutet, när han skulle få se första hösåten;
+kornknarren arpade och snarpade nere i rågåkern; men på
+backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta,
+och skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_61' name='page_61'></a>61</span>
+sträckte sig över kaffebordet, där koppar och fat, glas
+och kannor skramlade under det trakteringen pågick.
+</p>
+<p>
+Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och
+kännande sig trygg bland dessa sin fars gamla
+vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande
+brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat
+bekantskaper på sin bjudningsresa, gjorde sig
+hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och lät krusa
+sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett
+utvuxet, manligt yttre hade han lätt att trycka ner
+denne, som ändå aldrig kunde bli annat än pojken
+inför de män, som varit dus med hans far.
+</p>
+<p>
+Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och
+veteranerna satte sig i rörelse neråt storängen med
+liarne på axeln, följda av de unge och flickskaran.
+</p>
+<p>
+Gräset stod högt till låret och var tjockt som
+en fäll, så att Carlsson måste redogöra för den nya
+ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och
+fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne
+och vattna över med gödselsaften. Därpå anordnade
+han som en kapten sin trupp, gav hedersplatserna
+åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist,
+så att han ändå icke kom bort i hopen. Och så
+gick slaget fram: två dussin vita skjortärmar i en kil
+som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl, och
+efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor,
+nyckfullt kastande, slängande, men ändock hållande
+tillsammans, kommo flickorna med sina härvar, var och
+en följande sin slåtterkarl.
+</p>
+<p>
+Det susade om liarne och det daggiga gräset föll
+i knippor; och sida vid sida lågo alla sommarens
+blommor, som vågat sig ur skogen och hagen:
+prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_62' name='page_62'></a>62</span>
+sänghalm, hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter,
+pestilensrot, väpling och alla ängarnes gräs och
+halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor,
+och bien och humlor flydde i svärmar för den
+mördande skaran, mullvadarne kröpö ner i jordens
+innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras
+bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och
+slank in i ett hål som en skotända; men högt upp
+över slagfältet svängde sig ett par piplärkor, vars
+bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen
+trippade stararne plockande och pickande allehanda
+kräk, som kommit i det brännande solskenet.
+</p>
+<p>
+Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen
+och nu stannade kämparne, stödda på sina lieskaft,
+betraktande förödelsens verk, som de lämnat bakom
+sig, torkande svetten ur mössremmarne, och
+inläggande en ny snusvalk ur mässingsdosorna, medan
+flickorna skyndade sig komma upp i frontlinjen.
+</p>
+<p>
+Och så gick det löst igen, ut i det gröna
+blomsterhavet, som nu går i vattrade böljor av den växande
+morgonbrisen och än visar brokiga lysande färger,
+när blommornas styvare stjälkar och huven sticka
+upp genom det mjuka tåtelgräsets vågor, som böja
+sig undan för kåren, än breder sig jämn grön som
+en sjö i stiltje.
+</p>
+<p>
+Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att
+man heldre skulle stupa i solskottet än ställa lien
+ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida till sin
+räfserska, och som han går sist i slaget, kan han
+utan att blottställa vådorna, och på skryt, vända sig
+om för att kasta ett ord åt henne; men Norman
+har han under sträng bevakning snett framför sig,
+och så snart denne försöker slänga en betagen blick
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_63' name='page_63'></a>63</span>
+på sydosten, har han Carlssons lie i hälarne och ett
+mera ovänligt än välmenande varningsrop: &mdash; Akta
+hasorna, du! efter sig.
+</p>
+<p>
+När klockan är åtta, ligger källängen som en
+nydrillad åker, slät som en hand och med gräset i
+långa strängar; nu beskådas verket och granskas
+slagen, och Rundqvist är den som faller för
+nämdens dom, efter som man kan se var han gått fram,
+för där syns det som älvdansar den ena utanför
+den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han
+måste se på flickan som de givit honom, för det
+var inte i går han hade en flicka som sprang efter sig.
+</p>
+<p>
+Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen;
+brännvinsflaskan gnistrar i solen och
+svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker på hällen,
+strömmingen immar på faten, smöret är upplagt,
+brödet är skuret; suparne slås i och frukosten är
+i gång.
+</p>
+<p>
+Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida
+är honom också bevågen, och han uppvaktar henne
+med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också
+dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in
+med fat och tallrikar, stryker ofta förbi de båda,
+alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men ej av
+Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen
+med armbågen och viskar:
+</p>
+<p>
+&mdash; Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten;
+han ska vara som hemma här!
+</p>
+<p>
+Carlsson har bara ögon och öron för Ida och
+svarar gumman med något skämtsamt. Men nu
+kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida
+att hon skall hem och städa. Och då blir det sorg
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_64' name='page_64'></a>64</span>
+och uppståndelse bland karlarne, men flickorna se
+lagom bedrövade ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen
+flicka har mera? utbrister Carlsson med låtsad
+förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist,
+som påstods ha ögon i ryggen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus.
+Moster ska ut och räfsa.
+</p>
+<p>
+Gumman slår ifrån sig med förklät:
+</p>
+<p>
+&mdash; Herre Je&#8217;, ska gamla gumman ut med
+flickorna! Nej, aldrig i livet, aldrig på tiden! Å,
+ni är tokiga!
+</p>
+<p>
+Men motståndet retar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det
+Norman muntrar på, och Gusten blir mörk som en
+natt.
+</p>
+<p>
+Det fanns inte något val, och under stoj och
+skratt springer Carlsson in i stugan för att leta fram
+gummans egen härv, som ligger oppe på vinden
+någonstans; och gumman efter skrikande:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva
+i mina saker däroppe! Och så försvinna de båda
+två, under högljudda och bitande anmärkningar av
+de kvarvarande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i
+tystnaden som uppstått. Jag tycker de dröjer bra
+länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt!
+</p>
+<p>
+Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att
+dra på vidare:
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej,
+det här går aldrig an; jag blir rakt orolig, vet någon
+människa!
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_65' name='page_65'></a>65</span></p>
+<p>
+Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han
+tvang till ett skratt för att vara med de andra.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om
+på samma ton, men nu står jag inte ut längre, utan
+jag får lov att gå och se efter vad de ha för sig.
+</p>
+<p>
+I detsamma kommer Carlsson med gumman ut
+i förstudörren och medför den sökta härven. Det
+är en grann en, målad med två hjärtan och <i>anno
+1852</i> och var en gång den gamlas fästmöhärv,
+som Floden i världen själv hade gjort och som hade
+ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man
+rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder
+synes ha satt gummans friska sinne i en munter
+stämning, och utan ett spår av sjuklig känslosamhet
+visade hon på årtalet och sade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var inte i går, det, som Floden gjorde
+härven...
+</p>
+<p>
+&mdash; Och du klev i brudsäng, moster, inföll
+Svinnockarn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sex veckors grisar och två års änkor kan man
+aldrig tro, brydde Fjällångarn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade
+Fiversätraön på.
+</p>
+<p>
+Och var och en kastade sin pinne på elden, men
+gumman bara myste och slog ifrån sig, höll god min
+och skämtade med, för att det inte var värt att bli
+ond.
+</p>
+<p>
+Så bar det av ner i myrängen, där starr och
+fräken stod som furuskog och vattnet gick opp på
+stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av
+strumpor och skor och hängde på gärdsgården.
+</p>
+<p>
+Och gumman räfsade och gick på, så hon var
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_66' name='page_66'></a>66</span>
+efter Carlsson före de andra; månget skämtord föll
+på de unga tu, som de kallades.
+</p>
+<p>
+Så blev det middag och så blev det afton.
+Spelmannen hade kommit med sin fiol, logen var röjd
+och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med
+beck. Och när soln gick ner, började dansen.
+</p>
+<p>
+Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart
+klädning urringad i fyrkant, med vitt krås och
+Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad
+dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan
+och köld, men pojkarnes åtrå.
+</p>
+<p>
+Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför
+tog Ida honom gärna, gång på gång, sedan ett
+försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå
+denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet
+att tillgripa dragharmonikan, både att utgjuta sina
+hjärtekval och försöka en sista limsticka att fånga den
+granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha i
+handen för några veckor sen, men som straxt igen
+satt på taket och munnades med en annan. Carlsson
+fann emellertid ackompanjemanget obehövligt, när
+han enkom tingat en riktig spelman, och den
+tungbröstade harmonikan drog verkligen inte jämt med
+den lättfotade fiolen, utan störde takten och bragte
+oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle att få
+knorva till rivalen, helst allmänna meningen om
+dragklaverets otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog
+Carlsson munnen full och skrek mitt över logen till
+den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren:
+</p>
+<p>
+&mdash; Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå
+ut på backen och pina vädret ur dig, om du är
+klöverstinn.
+</p>
+<p>
+Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_67' name='page_67'></a>67</span>
+gillande grin, men Norman hade fått några supar i
+huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade
+krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid
+utmaningen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Höllu! härmade han Carlsson, som
+oförvarandes släppt lös sitt modersmål, vilket alltid hade en
+löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut på backen,
+du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig!
+</p>
+<p>
+Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande,
+att man behövde gå till nävarne, och höll sig ännu
+på munhuggningens oskyldigare område.
+</p>
+<p>
+&mdash; Va ä det för ena markvadiga svin, som ha
+loppor i pälsen?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.
+</p>
+<p>
+Det stack nationaläran, och letande ännu i sista
+stund efter ett oåtkomligt dråpord, gick han rakt
+på fienden, tog honom i västen och röck honom ut
+på backen.
+</p>
+<p>
+Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att
+åskåda drabbningen, och det föll ingen in att söka
+gå emellan.
+</p>
+<p>
+Norman var liten och satt, men Carlsson var
+grövre och utvuxen. I ett kastade han av sig rocken,
+som han var rädd om, och kämparne brasade i hop;
+Norman med huvudet förut, som han lärt av
+lotspojkarne; men Carlsson tog i honom, måttade en ful
+spark åt skrevet, och som en upprullad igelkott föll
+Norman på dynghögen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara
+sig med nävarne längre.
+</p>
+<p>
+Carlsson skummade, och letande förgäves efter
+tillmälen, satte han knät på bröstet och kindpustade
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_68' name='page_68'></a>68</span>
+den slagne, som spottade och bet omkring sig, men
+slutligen fick en näve strö för munnen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu ska jag skura truten ren på dig! och
+med halmtappen tagen ur dyngstacken gnuggade han
+den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta
+öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och
+nu slungade han hela sitt förråd av glåpord i ansiktet
+på segraren, som ändå inte kunde binda den
+besegrades tunga.
+</p>
+<p>
+Musiken hade tystnat, dansen upphört och
+åskådarne gjort sina anmärkningar över ord- och
+nävstridens kastningar, vilken de åhört och beskådat med
+samma likgiltiga intresse som en slakt eller en
+danslek, ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp
+mindre regelrätt enligt gammal slagsmålssed. Men
+plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen och
+röck alla ur feststämningen:
+</p>
+<p>
+&mdash; Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte
+urskilja vem.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort
+med kniven!
+</p>
+<p>
+Och kämparne omringades; Norman, som lyckats
+få upp sin fällkniv, avväpnades och ställdes på fötter,
+sedan Carlsson ryckts lös ifrån honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade
+gamle Svinnockarn drabbningen.
+</p>
+<p>
+Carlsson tog på sig rocken och knäppte den
+om sin sönderrivna väst, men Norman gick med ena
+skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet.
+Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott
+avlägsna sig bakom knuten för att icke behöva visa
+sitt nederlag för flickorna.
+</p>
+<p>
+Med segrarens och den starkares glada tillförsikt
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_69' name='page_69'></a>69</span>
+uppträdde Carlsson igen på dansbanan, och efter
+att ha fått en sup, återknöt han leken med Ida, som
+mottog honom med värme och nästan beundran.
+</p>
+<p>
+Dansen gick an som ett tröskverk och
+skymningen hade fallit; brännvinet gick lag på lag och
+uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans
+görande och låtande. Därför kunde Carlsson komma
+ut med Ida ur logen och uppnå hagledet utan att
+ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan
+kommit över stättan och Carlsson stod på
+gärdesgården, hörde han gummans röst genom halvmörkret
+utan att kunna se någon:
+</p>
+<p>
+&mdash; Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och
+dansa en dans med räfserskan.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och
+in i hagen tyst som en räv.
+</p>
+<p>
+Gumman hade dock sett honom och till på köpet
+Idas vita näsduk, som hon knutit om livet för att
+skydda klädningen för svettiga händer. När hon ropat
+en gång till utan svar, gick hon efter, kom över
+stättan och in i hagen. Droget låg under
+hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast något
+vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk
+till botten av den långa tunneln. Hon ville springa
+efter, men i detsamma hördes nya röster vid stättan,
+en grövre och en mera klingande, men båda dämpade
+och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och
+Clara klevo över gärdsgården, som knakade under
+gossens något osäkra steg, och lyftad på två starka
+armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i
+buskarne, medan de arm om liv tågade förbi,
+dansande fram halvsjungande, kyssande, så som hon
+också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_70' name='page_70'></a>70</span>
+gång knakade det i stättan och flöjande som en stut
+kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan, och just
+när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn
+av dansen och med ett övergivet löje, som visade
+alla de vita tänderna, satte hon de höjda armarne
+i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och
+med ett lössläppt flåsande skratt och spärrade
+näsborrar kastade hon sig handlöst ner i armarne på
+gossen, som tog emot henne med en lång kyss och
+bar henne in i mörkret.
+</p>
+<p>
+Den gamla stod bakom hasselbusken och såg
+par om par komma, gå, komma igen, som i hennes
+ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två
+års aska.
+</p>
+<p>
+Under tiden hade fiolen så småningom tystnat,
+det var över midnatt och morgonrodnaden stod redan
+svag borta över skogen i norr; sorlet från logen
+blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från
+ängen angåvo, att danssällskapet skingrat sig, att
+hemfärden förestod för slåtterfolket. Hon måste fram
+och säga adjö. När hon kom ut i droget, där mörkret
+börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas,
+fick hon se Carlsson och Ida komma längst opp i
+brinken, hand i hand, som om de skulle kasta sig in
+i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna
+gången» vände hon och skyndade över stättan för
+att hinna hem, innan folket hade givit sig av. Men
+på andra sidan stättan stod Rundqvist och slog ihop
+händerna, när han fick se gumman, som gömde
+ansiktet i förklät för att icke visa att hon skämdes:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, Herre Jemine, har moster också varit
+i hagen? Å, jag säger det; ja si de gamla är då
+inte att lita på mer än...
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_71' name='page_71'></a>71</span></p>
+<p>
+Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt
+stugan där man letat henne och där hon nu mottogs
+med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god
+fägnad och adjö.
+</p>
+<p>
+Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit
+framhojtade ur hagar och ängar, dock utan att
+anträffas alla, gick den gamla till sängs, men låg länge
+vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson
+gå opp för kammartrappan.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_72' name='page_72'></a>72</span>
+<h2>FJÄRDE KAPITLET.</h2>
+<h3>Det bullrar till bröllop och käringen blir<br />tagen för guldet.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Höet var under tak, råg och vete bärgade;
+sommaren var till ända och den hade varit god.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han har lycka, den hålen! sade Gusten om
+Carlsson, vilken man icke utan en del orsaker
+tillskrev det ökade välståndet.
+</p>
+<p>
+Strömmingen hade kommit och alla karlarne
+utom Carlsson voro ute vid skäret, när professorns
+familj skulle resa in till operans öppnande.
+</p>
+<p>
+Carlsson hade också åtagit sig packningen och
+gick med blyertspennan bakom örat hela dagen; drack
+öl på köksbordet, på salsskänken, på
+farstukvistbänken. Här fick han en kasserad halmhatt, där
+ett par utgångna segelskor, en pipa, ett munstycke,
+orökta cigarrer, tomlådor och tombuteljer, metspön
+och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som
+ej kunde medföras eller ansågs obehövligt; det föll
+så många smulor från den rikes bord och man kände
+allmänt, att man komme att sakna de avresande, från
+Carlsson, som skulle gå miste om sin käresta, ner
+till hönsen och grisarne, som icke längre fingo
+söndagsmat från herrskapets kök. Minst bitter var
+sorgen för de övergivna Clara och Lotten, som
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_73' name='page_73'></a>73</span>
+oaktat de vid uppbärningen av mjölken fått så
+mången god kaffetår, likväl kände, att deras vår
+skulle komma igen, bara hösten avlägsnade de svåra
+medtävlerskorna på kärleksmarknaden.
+</p>
+<p>
+Om eftermiddagen, när ångbåten kom och lade
+till för att hämta herrskapet, var det stor
+uppståndelse på ön, ty aldrig hade en ångbåt lagt till där
+förr. Carlsson anförde landstigningen och
+kommenderade och orerade, under det ångaren sökte komma
+in till bryggan. Men här hade han givit sig ut på
+en is, som ej kunde bära honom, alldenstund
+sjöväsendet var honom främmande; och just i det stolta
+ögonblicket, då linan kastades och han i Idas och
+herrskapets åsyn skulle visa sin kunnighet, fick han
+ett helt fång kabel oppifrån nerfallande på hjässan,
+så att mössan slogs av och föll i sjön; i samma
+ögonblick skulle han hålla an trossen och gripa mössan i
+flykten, men fick foten i en bukt, gjorde några
+danssteg och föll under en skur av ovett från kaptenen
+och en salva hånskratt från backgastarne. Ida vände
+sig bort, ond över sin hjältes drumliga uppträdande
+och gråtfärdig av skam på hans vägnar. Med ett
+kort adjö lämnade hon honom slutligen vid
+landgången, och när han ville behålla hennes hand och
+språka om nästa sommar, om brevskrivning och
+adress, röcks landgången undan hans fötter, så att
+han vickade framåt och fick den våta mössan bak i
+nacken, samtidigt med att styrmannen röt åt honom
+uppifrån kommandobryggan:
+</p>
+<p>
+&mdash; Får du loss ändan någongång, du?
+</p>
+<p>
+En ny skur av sårande tillmälen haglade över
+den olycklige älskaren, innan han fick loss trossen.
+Ångbåten backade neråt sundet, och som en hund,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_74' name='page_74'></a>74</span>
+vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden,
+hoppande på stenar, snavande på rötter, för att hinna
+ut på udden, där han hade sin bössa gömd bakom
+en albuske, för att kunna ge salut. Men han måtte
+ha klivit med rasande ben ur sängen, ty just när
+ångbåten gick förbi och han med bössan lyftad i luften
+skulle fyra av, klickade skottet. Kastande bössan i
+gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i
+stranden och svängde sin blåa bomullsnäsduk,
+hurrade och flåsade, men ingen svarade från båten; icke
+en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var
+försvunnen! Men oförbrännelig, rasande, sprang han
+över kullerstenar, hoppade i vattnet, rusade genom
+albuskar, kom till en gärdsgård och flöjde halvt
+igenom den, så han rev sig på störarne; och slutligen,
+just som båten skulle försvinna bakom udden, stötte
+han på en vassvik; utan betänkande sprang han i
+vattnet, svängde än en gång sin näsduk, utstötande
+ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp
+bakom tallarne och han såg professorns hatt viftande
+till avsked löpa undan in i skogsudden släpande efter
+sig den blågula flaggen med posthornet, som än en
+gång glimtade mellan alarne; och så var allt
+försvunnet utom den långa svarta röken, som låg efter
+vattnet som ett sorgflor och gjorde luften mörk.
+</p>
+<p>
+Carlsson plumsade i land och gick steg för steg
+tillbaka till sin bössa. Han tittade på henne med
+onda blickar, som han skulle sett på en annan, som
+svikit honom; skakade på pannan, satte på ny
+knallhatt och fyrade av.
+</p>
+<p>
+Därpå kom han tillbaka till bryggan. Han såg
+hela upptåget igen; hur han dansat som en pajas
+på broplankorna lik en annan marknadskasper,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_75' name='page_75'></a>75</span>
+hörde skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla,
+förlägna blickar och handtag; kände ännu oset av
+stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från
+kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen.
+Ångbåten hade kommit hit ut i hans blivande rike och
+medfört stadsmänskor, som föraktade honom, som
+i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på
+vars pinnar han redan klättrat ett gott stycke, och
+&mdash; här klack det i halsgropen &mdash; fört bort hans
+sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund
+ner i vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda
+sörp, på vars yta utsläppt sot låg i flockar och oljan
+i speglar, flammande i regnbågsfärger som en gammal
+fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret hunnit
+lämna ur sig på en liten stund och solka det klara
+gröna vattnet; ölkorkar, äggskal, citronskinn,
+cigarrstumpar, brända strykstickor, papperslappar, som
+löjor och agn lekte med; det var som hela stadens
+rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och
+avskräden på en gång.
+</p>
+<p>
+Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han
+tänkte på, att om han allvarsamt ville vinna sin
+käresta, så måste han in dit, måste in i gränderna
+och rännstenarne, där den höga dagspenningen och
+den fina rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan
+med krås, manschetter och knäppkängor, allt som
+lockade, fanns. Men han hatade staden också, där
+han var den siste, där hans tungomål inbragte grin,
+hans grova hand icke kunde göra finarbete och där
+hans mångahanda insikter icke kunde kasta av. Och
+ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt,
+att hon aldrig ville gifta sig med en bonddräng,
+och bonde kunde han icke bli! Kunde han inte?
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_76' name='page_76'></a>76</span></p>
+<p>
+Det kårade på sundet och en sval vind, som
+ökade alltmer, rörde opp vattnet, som började plaska
+mot bropålarne, sopade undan sotet och klarade upp
+den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas
+pjattrande, båtarnes huggande ryckte opp honom,
+och med bössan över axeln vandrade han hemåt.
+</p>
+<p>
+Vägen gick under hasslarne uppöver en
+bergknalle och över den hängde ännu en högre
+gråstensvägg bevuxen med tallar och som han aldrig
+besökt.
+</p>
+<p>
+Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan
+ormbunkar och hallonsnår och stod snart uppe på
+en gråstenshäll, på vilken ett sjömärke var upprest.
+I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda
+rundblick, med skogar, åkrar, ängar, stugor; och
+utanför holmar, kobbar, skär, ända ut till havs. Det
+var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet,
+träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville
+räcka ut handen, den ena bara, och dra tillbaks
+den andra, som sträckte sig efter fåfänga och
+fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och
+tigga om knäfall inför denna tavla, rosenfärgad av
+en sjunkande sols trolska strålar; där blåa vatten,
+gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till
+en regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa
+förstånd än en bonddrängs.
+</p>
+<p>
+Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet,
+då hon på fem minuter kunnat glömma det sista
+lilla löftet att vifta avsked åt honom, sårad, som
+om han fått smaka käppen, av de övermodiga
+stadslurkarnes glåpord, betagen vid åsynen av den feta
+jorden, de fiskrika vattnen, de varma stugorna, fattade
+han sitt beslut &mdash; att gå hem, göra ett sista försök
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_77' name='page_77'></a>77</span>
+eller två med att pröva det falska hjärtat, som
+kanske glömt honom redan &mdash; och sedan ta för sig vad
+tagas kunde utan att stjäla.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+När han kom hem på backen och såg
+storstugan öde, gardinerna nere, halm och tomlådor
+skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om
+han sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha
+hopsamlat sina minnen av de flyttande
+sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt
+upp på sin kammare. Sedan han gömt sina skatter
+under sängen, satte han sig vid skrivbordet, tog
+fram papper och penna och gjorde sig i ordning att
+skriva brev. Första sidan skvalade ut i en enda
+bred ordström dels ur egen fatabur, dels ur Afzelii
+sagohävder och Svenska folkvisor, som han läst hos
+en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt
+intryck på honom:
+</p>
+<p>
+»Kära älskade Vän!» &mdash; började han &mdash; »Ensam
+sitter jag nu på min lella kammare och less
+alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår
+när Ida kum ut hit, det var när som vi sådde
+vårrågen och göken lullade i stuthagen, och nu är det
+höst, så gossarne är ute efter strömmingen till skäret;
+jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte
+Ida hade rest sin väg och inte ville hälsa efter sig
+från ångbåten, som professorn var så innerligt snäll
+och gjorde från atterdäcket, när som han kom i
+uddan; det är tomt som ett hål efter Ida i kväller
+och det våller mest av allt att sorgen är tong. Då
+om sistens på slåtterdansen minns Ida vad Ida lovade,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_78' name='page_78'></a>78</span>
+jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men
+jag är också i stånd <i>att hålla</i> vad jag lovar, som
+inte <i>alla</i> är i stånd till, men det är detsamma det
+och jag frågar inte så noga efter hur mänskorna är
+mot mig, men den jag håller åv, den glömmer jag
+inte, det ska jag säga.»
+</p>
+<p>
+Saknadens sorg hade nu lagt sig, och
+bitterheten stack fram; så kom fruktan för okända rivaler,
+för stadens frestelser och Berns salong, och i känslan
+av sin egen oförmåga att förebygga befarade
+syndafall, grep han ett grepp i de ädlare känslorna, och
+strax sprutade gamla minnen från kolportörstiden
+fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en
+straffande hämnare, genom vars mun en Annan
+(med stor bokstav!) talade:
+</p>
+<p>
+»När jag tänker hur Ida nu går ensam i den
+villande stan och icke mer har en stödjande hand,
+som kan vända faran och frestelsen från Ida, när
+jag tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall
+och fördärv, som göra vägen bred och foten lätt,
+så känner jag ett stygn i mitt hjärta, jag känner
+det som om jag gjort orätt inför Gud och människor
+att jag lämnat Ida i syndens garn, jag ville varit
+som en far för Ida och Ida skulle ha tryggat sig
+till gamle Carlsson som till en rektig far» &mdash; &mdash; &mdash;
+</p>
+<p>
+Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han
+mycket vek och erinrade sig sista begravningen han
+övervarit.
+</p>
+<p>
+»&mdash; en far som alltid har överseende och
+förlåtelse i hjärtat och på läpparne, vem vet hur länge
+gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får vandra
+här, vem har sett om ej hans dagars tal äro
+räknade såsom vattendropparne i sjön eller stjärnorna
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_79' name='page_79'></a>79</span>
+i luften, kanske innan man vet ordet av ligger han
+som torrt hö, och då skall kanske <i>någon</i> vilja gräva
+honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi
+ska hoppas och bedja att han får leva ännu den dag,
+då blomstren gått ut på marken och turturduvan låter
+höra sig i vårt land; då är det en ljuvlig tid för
+<i>mången</i> som nu klagar och suckar och med
+psalmisten ville sjonga &mdash; &mdash; &mdash;»
+</p>
+<p>
+Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng
+och måste upp och leta efter testamentet i sin kista.
+Men det var över hundra psalmer att välja på, och
+Clara ropade redan till kvällsmat, så att han måste
+ta i högen, och så tog han:
+</p>
+<p>
+»De boningar i öknen äro ock feta, så att de
+drypa; och högarne äro allt omkring lustiga;
+hjordmarken är full med får, och dalarne stå tjockt med
+säd, så att man glades därvid och sjunger.»
+</p>
+<p>
+När han läst igenom det, fann han en lycklig
+anspelning på lantlivets företräden för stadslivet, och
+som det var den ömma punkten, beslöt han icke
+vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för
+sig själv.
+</p>
+<p>
+Därpå funderade han över vad han skulle skriva
+mer; kände sig hungrig och trött och kunde icke
+dölja för sig, att när allt kom omkring, det var
+detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå,
+hon, innan våren kom.
+</p>
+<p>
+Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne
+och tillgivnaste» och gick ner i köket att äta kväll.
+Det hade blivit mörkt och tagit till att blåsa. Orolig
+kom gumman och satte sig vid bordet, där Carlsson
+ensam hade slagit sig ner och tänt ett talgljus.
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_80' name='page_80'></a>80</span>
+Flickorna gingo tysta och avvaktande från spisen
+till bordet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sade
+gumman; jag ser, att han behöver det.
+</p>
+<p>
+&mdash; Åja, det var jämt sjå att få ombord sakerna,
+svarade Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; En får väl vila nu, menade gumman och gick
+efter timglaset. Men det var en faslig att blåsa i
+denna kväll, och på osten går han också; få se, hur
+gossarna ska reda sig med skötarne i natt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår
+jag inte på, bet Carlsson av. Men i nästa vecka ska
+det få bli vackert, för då tänker jag segla med sumpen
+in till stan för att själv tala med fiskköparn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Såå, ämnar Carlsson det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på
+fisken, och något fel är det väl någonstans, var det
+nu sitter.
+</p>
+<p>
+Gumman plockade på bordet och tänkte nog det
+var annat ärende till stan än fisken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och
+hälsar på professorn då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han
+har ändå glömt en buteljkorg här...
+</p>
+<p>
+&mdash; Fasligt hyggliga människor var det i alla
+fall... Vill inte Carlsson ta en halv?
+</p>
+<p>
+&mdash; Tack så mycket, moster! &mdash; Ja, det var rart
+folk, och jag tror nog de kommer igen &mdash; efter
+vad jag kunde höra på Ida åtminstone.
+</p>
+<p>
+Det var med ett stort nöje han uttalade namnet,
+och han inlade i detsamma hela sin överlägsenhet.
+Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_81' name='page_81'></a>81</span>
+ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna
+och en brand i ögonen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag trodde det var slut mellan honom och
+Ida, halvviskade den gamla.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade
+Carlsson, som mycket väl kände, hur han halade
+in sin rev och att något satt på kroken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska ni gifta er då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Måtte väl det, när tider blir; men jag ska
+väl höra mig åt om någon kondischion först.
+</p>
+<p>
+Det röck i den gamlas fårade ansikte och den
+magra handen plockade och plockade som en
+febersjuks på ett lakan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon
+fram med darrande, torkad stämma.
+</p>
+<p>
+&mdash; Någon gång ska jag väl därhän, svarte
+Carlsson, förr eller senare ska man ha sitt eget, och släpa
+ut sig åt andra gör man inte gärna för inte.
+</p>
+<p>
+Clara hade kommit fram med mjölgröten, och
+Carlsson fick ett hastigt begär att skalkas med henne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga
+ensamma i natt, när gossarne är borta? Kanske ni
+vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, det behövs inte alls! svarte Clara.
+</p>
+<p>
+Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man
+hörde utifrån, hur stormen rusade genom skogen,
+röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne,
+riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt
+tryckande genom skorsten och blåste eld och rök
+ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick hålla hand
+för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick
+höll undan, hörde man fjärden dunka mot östra
+udden. Plötsligen gav rackan hals ute på backen
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_82' name='page_82'></a>82</span>
+och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit
+någon till mötes hälsande eller hotande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gå och se efter, vem det kan vara, så är
+han snäll, sade gumman till Carlsson, som genast
+steg upp.
+</p>
+<p>
+Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker
+så tjockt, att det kunde skäras med kniv, och vinden
+tog emot honom med en pust, så att håret stod
+som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden,
+men skallet gick redan långt borta i källängen och
+lät numera muntert igenkännande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det kommer främmande så här dags, sade
+han till gumman, som ställde sig i dörren, vem kan
+det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara,
+tänd lyktan och ge mig min mössa!
+</p>
+<p>
+Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i
+ängen, följde skallet och kom in i talldungen, som
+skilde ängen från stranden. Skallet hade tystnat,
+men mellan de susande och knakande furorna hörde
+han steg av klackjärn mot bergshällen, brakande
+grenar, som knäcktes av någon, som letade sig väg,
+plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens
+vinslande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hej! vem är där? ropade han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Pastorn! svarade en rostig stämma, och i
+detsamma såg Carlsson en kvast av eldgnistor, som slogs
+av ett klackjärn mot en kullersten, och ur ett snår
+ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd
+man med ett grovt, väderbitet ansikte inramat i ett
+par vilda grå kindskägg och livat av små vassa ögon
+under bryn som av väggmossa.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var ena helvetes vägar ni har här på
+ön! grälade han till hälsning.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_83' name='page_83'></a>83</span></p>
+<p>
+&mdash; Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute
+i detta hundväder! besvarade Carlsson aktningsfullt
+sin själasörjares välkomstförbannelser. Men var är
+ökan då!
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är sumpen, vet ja, och den har Robert
+fått i hamn. Låt oss komma under tak bara, för
+det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så,
+marsch på bara!
+</p>
+<p>
+Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter,
+följd av rackan, som gjorde små kast in i buskarne
+för att lukta efter en orre, som nyss lyftat och räddat
+sig inåt mossen.
+</p>
+<p>
+Gumman hade gått lyktskenet till mötes ut på
+backen, och när hon kände igen pastorn, blev hon
+glad och bad honom vara välkommen.
+</p>
+<p>
+Han var på resa med fisk till stan och hade
+fått stormen över sig, så att han måste ta i land
+över natten; svor och bannade att han inte kunde
+komma in i tid och bli av med sin fisk, nu då »alla
+djävlar var ute och klådde efter vart levande liv
+som gick i vatten».
+</p>
+<p>
+Gumman ville föra honom in i stugan, men han
+gick rakt in i köket och föredrog spiselden, där
+han kunde bli torr. Värmen och ljuset tycktes
+emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han
+grinade illa med ögonen, som om han ville morgna
+sig, under det han drog av sig de våta
+smorläderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av
+med en gammal gröngrå bojkavaj, fordrad med
+fårskinn, och snart satt prästen i en stortröja av ull
+och i strumplästen framför bordshörnet, som
+gumman röjt av och dukat med kaffegrejor.
+</p>
+<p>
+Den, som icke känt pastor Nordström, skulle
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_84' name='page_84'></a>84</span>
+aldrig ha gissat, att denne skärkarl beklädde ett
+andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i
+skären förvandlat den fordom ganska fina
+kapellpredikanten, när han kom ordinerad från Uppsala.
+Ytterst knapp lön hade nödgat honom ta sin
+bärgning ur sjön och jorden, och där ej dessa räckte,
+måste han vädja till sina församlingsboars goda vilja,
+vilken han genom ett sällskapligt sätt, lämpat efter
+omgivningen, måste hålla vid liv. Men den goda viljan
+visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som
+måste förtäras på stället och sålunda icke kunde öka
+prästgårdens välstånd, men snarare inverka
+ofördelaktigt på förmånstagarens fysiska och moraliska
+tillstånd. Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra
+erfarenheter om huru i sjönöd Gud endast hjälpte
+den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende
+oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i
+sammanhang med Augsburgiska bekännelsen, icke
+kunde få något ut av det lilla träkapellet, som de låtit
+bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även
+motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades
+av ogunstiga vindar, mera ett slags folkmarknad, där
+man träffade bekanta, gjorde opp affärer och hörde
+kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet,
+med vilken man kom i beröring, helst länsmannen
+bodde långt opp i land och aldrig åkallades i
+rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med
+några danska skallar eller ett halvstop brännvin.
+</p>
+<p>
+Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på
+stadsresa med sumpen, för att sälja fisk, den han själv
+tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för storm
+blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett
+nötlädersfodral och matsäck och handbok i en
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_85' name='page_85'></a>85</span>
+skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han kommit i ljus och
+värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid
+kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde
+mera ses i denna från spiselden och två talgljus
+upplysta skepnad, en korsning av bonde och sjöman.
+Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin
+ungdom, var brun och barkig med gula leverfläckar
+av saltvatten och solbränna, hård och valkig av åror,
+skot och rorkult; naglarne voro halvätna, svartkantade
+av beröring med jord och redskap; öronens musslor
+igenväxta med hår och borrade med blyringar för
+fluss och flytningar; från ulltröjans påsydda
+skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av
+någon gul metall med en karniol i; de våta
+ullstrumporna hade hål för stortån, som fötternas slingrande
+rörelser under bordet tycktes oavbrutet vilja skyla;
+tröjan var gulbrun under armarne av svett och
+byxhjulpen stod på glänt av brist på tillräckligt med
+knappar.
+</p>
+<p>
+Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under
+allmän aktningsfull tystnad knackade han den mot
+bordskanten, så att en liten mullvadshög med aska
+och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var
+osäker och stoppningen gick icke regelrätt, alltför
+omständligt för att icke väcka oro.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hur är det med pastorn i kväll; han är inte
+riktigt rask, tror jag? kom gumman emellan.
+</p>
+<p>
+Pastorn lyfte det nerfallna huvet, såg sig
+omkring uppåt takbjälkarne, som om han letat efter den
+talande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak
+på utsidan av pipskallen. Därpå ruskade han på
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_86' name='page_86'></a>86</span>
+huvet, som om han ville vara i fred, och försjönk
+i svårmodiga tankar utan bestämd form.
+</p>
+<p>
+Carlsson, som såg hur det stod till, viskade åt
+gumman:
+</p>
+<p>
+&mdash; Han är inte nykt! Och anseende sig böra
+inskrida, tog han kaffepannan och slog upp i pastorns
+kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en
+bugning bjöd honom att hålla till godo.
+</p>
+<p>
+Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt
+gråa huvud, som om han ville skrämma slag på
+Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med
+vämjelse, spottade han ut:
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du hemma här, du, dräng? Och därpå
+vände han sig till gumman:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ge mig en kopp kaffe, madam Flod!
+</p>
+<p>
+Och så försjönk han en stund i djup tystnad,
+möjligen erinrande sig fordna dagars storhet och den
+överhandtagande oförskämdheten hos folket.
+</p>
+<p>
+&mdash; Djävla dräng! fräste han än en gång. Ut och
+hjälp Robert till rätta!
+</p>
+<p>
+Carlsson försökte med smicker, men avklipptes
+genast med: &mdash; Vet du, vem du är? och försvann
+ut genom dörren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Har ni skötarne ute? rök han på gumman
+som försökte krångla till en ursäkt för drängen, sedan
+han ryckt opp sig med en klunk ur koppen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna;
+och alla varpena med. Det kunde ingen drömma
+vid sextiden det skulle gå till storm för natten,
+och jag känner Gusten. Han skulle förr gå till botten
+än han lät gamen ligga på grynnan i natt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Säg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_87' name='page_87'></a>87</span>
+är nog många pengar också, men bara gossen kommer
+väl ifrån saken, så...
+</p>
+<p>
+&mdash; Han är väl inte så dum att han går och tar
+opp i det här vädret, då hela sjön ligger på?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, det är just vad en kan vänta av honom;
+se, han har alltid haft det efter fadren att vara
+liksom för mycket mån om det en äger, och han vore i
+stånd att sätta bort livet för att inte låta skötarna gå
+förlor&#8217;.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ser madam, är han så inrättad, så kan inte
+själva fan hjälpa honom! För resten fiskar det gott;
+vi var ute till Alkobbarne förleden med sex varp och
+vi fick aderton valar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, var han fet något så när?
+</p>
+<p>
+&mdash; Tror jag det! fet som smör. Men säg nu,
+madam Flod, vad är det för prat, som löper här om
+henne, att hon tänker på till att gifta om sig? Är
+det sant, det?
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger
+man det? Ja, si det är då vådligt, vad folk kan
+sätta till och prata, när det bär sta!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja ja, mig går det inte för när, återtog pastorn,
+men är det så som man säger, att det gällde drängen,
+så vore det synd för gossens skull.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, det är ingen fara åt gossen, och sämre
+styvfar har mången fått.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaså, det är så däran i alla fall, kan jag höra.
+Brinner det så fasligt i den gamla kroppen, att hon
+inte kan hålla sig längre? Nå nå, köttet vill ha sitt,
+hähähähä!
+</p>
+<p>
+&mdash; Vill inte pastorn vara så god och ta en halv?
+avbröt gumman, som blev ängslig över den
+kärleksfulla ton samtalet började antaga.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_88' name='page_88'></a>88</span></p>
+<p>
+&mdash; Tack, madam, som är så god! Tack! En klar
+kanske! Men jag skulle i säng också och tänker väl,
+att ni inte har bäddat åt mig än?
+</p>
+<p>
+Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan
+det beslutits, att Carlsson och Robert skulle ligga i
+köket.
+</p>
+<p>
+Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten
+mot den andra, for med handen över pannan oppåt
+den nakna skulten, som om han ville stryka bort
+namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i
+korta, knyckiga avsatser ner mot bordsskivan, där
+slutligen hakan fick stöd.
+</p>
+<p>
+Gumman, som såg vart det lutade, gick fram och
+lade handen varligt på hans axel, klappade honom
+sakta och bad med bevekande röst:
+</p>
+<p>
+&mdash; Pastorn lilla! Få vi inte ett lite ord i aftons,
+innan vi gå i säng? Tänk på gumman, och hennes
+gosse, som är ute på sjön.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken
+då &mdash; madam vet var hon ligger i matväskan!
+</p>
+<p>
+Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart
+bok med ett guldkors på, vilken brukade tas fram
+som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och
+sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och
+andaktsfull, som om hon fått ett stycke av kyrkan in
+i sin låga stuga, bar hon den hemlighetsfulla boken
+varligt som ett varmt bröd på sina båda händer, sköt
+sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats
+med förklädet och lade det heliga framför det tunga
+huvudet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Pastorn lilla, viskade gumman, under det att
+blåsten dundrade i skorsten, boken är där nu,
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_89' name='page_89'></a>89</span></p>
+<p>
+&mdash; Bra, bra, svarade pastorn liksom i sömnen,
+räckte ut armen utan att lyfta på huvet, trevade
+efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, så
+att koppen stöttes omkull och brännvinet rann i två
+bäckar framåt det flottiga bordet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan
+boken, det här går aldrig väl; pastorn är sömnig
+och ska gå och lägga sig.
+</p>
+<p>
+Men pastorn snarkade redan med armen vilande
+på bordsskivan och långfingret sträckt till en fånig
+gest, som om det pekade mot ett osynligt mål,
+oupphinneligt för ögonblicket.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att
+få honom i säng? jämrade gumman till flickorna,
+rådlös hur hon skulle få den sovande vaken, ty hon
+visste, vilket förfärligt sinne han hade, när han druckit
+och blivit väckt, och få honom kvar i köket gick inte
+an för flickornas skull, och in i stugan inte heller, för
+då skulle det bli ett pratande. De tre kvinnorna gingo
+som råttor kring katten för att binda bjällran på
+honom, men ingen vågade.
+</p>
+<p>
+Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden
+pressade genom fönsterrutor och otäta väggar och
+gubben, som satt i strumplästen, måtte ha blivit kall,
+ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen öppnades på
+vid gavel och tre anskrin, som när räven ger opp
+andan, kommo kvinnorna att haja till.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag tror jag nös, sa pastorn, reste sig och
+gick med slutna ögon till en fönstersoffa, där han
+nedsjönk, sträckte ut sig på ryggen, och med
+händerna knäppta över bröstet somnade han in i en
+lång suck.
+</p>
+<p>
+Allt hopp var ute att få honom dän, och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_90' name='page_90'></a>90</span>
+Carlsson och Robert, som kommit tillbaka, vågade icke
+röra vid honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han slåss! akta er, upplyste Robert. Ge
+honom en kudde bara och kasta ett täcke över honom
+så sover han till i morgon.
+</p>
+<p>
+Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert
+fick ligga på rännet över matbon och Carlsson
+gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det blev
+tyst i köket.
+</p>
+<p>
+Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Följande morgon, när hanen gol och madam Flod
+steg upp för att väcka, voro pastorn och Robert borta.
+Stormen hade lagt sig något, kalla vita höstmoln
+tågade från osten in åt land och himlen var friskt
+blå. Vid åttatiden började gumman sina vandringar
+ner åt östra udden för att se, om ingen båt skulle
+synas ute i fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna
+dök ett och annat revat råsegel fram, försvann och
+stack fram igen. Sjön vräkte ännu, låg blå som stål,
+och de yttersta skären hägrade, hängde på luftfärgade
+skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro
+på väg att lyfta sin väg som nattdimmor.
+Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och sprungo på
+sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt
+över dem, döko och kommo upp igen, sprungo på
+nytt, så att vattnet forsade framför dem. Såg
+gumman måsarne flyga upp ute på ett skär och hörde
+hon dem skrika, så tänkte hon, att där kom ett segel,
+och det kom segel, men alla höllo de undan för ön
+och föllo av åt norr eller åt söder.
+</p>
+<p>
+Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade
+i ögonen och den gamla gick in i skogen igen, trött
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_91' name='page_91'></a>91</span>
+på att vänta; och hon tog sig till att plocka lingon
+i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste
+hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå
+det käraste, och hon hade icke varit hälften så
+bekymrad den där aftonen, när hon stod vid
+hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna
+in i mörkret. Men i dag var gossen ändå mera
+längtad, för hon kände på sig, att han skulle kanske
+snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och
+pratet hade tänt på kruttrån och snart skulle det
+säga puff! Vem som kom att sveda ögonbrynen, var
+inte avgjort, men att det skulle hända någon, det
+var antagligt.
+</p>
+<p>
+Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom
+upp på ekbacken. Det sorlade nere vid bryggan och
+hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring
+sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade,
+utredde, tvistade. Det hade tilldragit sig något, medan
+hon var borta, men vad?
+</p>
+<p>
+Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade
+ner för backen för att bli slug på vad som timat.
+Kommen ner till gärdsgården, såg hon akterstycket
+av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott
+kring ön.
+</p>
+<p>
+Normans röst var tydlig när han utlade
+förloppet:
+</p>
+<p>
+&mdash; Han gick till botten som en sten och så kom
+han upp igen; men då fick han döden rätt igenom
+vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett ljus.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, Herre Je&#8217;, är han död? skrek gumman och
+rusade över gärdsgården, men ingen hörde henne för
+Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_92' name='page_92'></a>92</span></p>
+<p>
+&mdash; Och så fick vi draggen i honom och när flyet
+tog i ryggen, så...
+</p>
+<p>
+Gumman hade kommit bakom nätgistorna och
+kunde icke gå igenom, men hon såg som genom ett
+flor för en spegel bakom de upphängda näten, huru
+alla gårdens innevånare lågo, hängde, kröpo omkring
+en gråskymlig kropp, som var stuvad i ekan. Och
+hon satte till att skrika och skulle under näten, men
+nävrarne fastnade i hårflätan och sänkena slogo som
+ett gissel.
+</p>
+<p>
+&mdash; Va i Jesta namn ha vi fått i flundernäten?
+skrek Rundqvist, som såg att det levde i garnen. Nej,
+jag tror det är moster!
+</p>
+<p>
+&mdash; Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon
+förmådde. Är han slut?
+</p>
+<p>
+&mdash; Slut som en död hund!
+</p>
+<p>
+Gumman kom loss och ner till bryggan. Där
+såg hon Gusten liggande barhuvad och framstupa
+nere i ekan, men han rörde sig, och under honom
+syntes en stor luden kropp.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att
+vända sig om. Sicken en vi ha fått fatt i!
+</p>
+<p>
+Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en
+fet gråskäl, som Gusten höll på att dra skinnet av.
+Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och köttet
+kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till
+många par stövlar och skinnet var nog värt sina
+tjugo kronor; men vinterströmmingen var ändå
+angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev
+därför något förstämd och glömmande både den
+återfunne sonen och den oväntade skälen, utbrast hon
+i förebråelser:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men strömmingen då?
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_93' name='page_93'></a>93</span></p>
+<p>
+&mdash; Ja, den var inte god att komma åt, svarade
+Gusten, och den kan man köpa för resten, men
+gråskälar får man inte alla dar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, så säger du alltid, du Gusten, men det
+är stor skam att vara borta i tre dar och inte komma
+hem med någon fisk. Vad ska vi ha till äta i vinter,
+tänker du?
+</p>
+<p>
+Men hon fick intet medhåll, för strömming hade
+man fått nog av, och kött var ändå kött, utom nu
+att jägarne hade genom sina märkvärdiga berättelser
+om jaktäventyret dragit all uppmärksamhet åt sig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, passade Carlsson på och högg sig ett
+stycke av åtelen, hade vi inte jorden, så fick vi allt
+vara utan mat!
+</p>
+<p>
+Den dagen blev intet notdrag av, för stora
+bykgrytan skulle sättas på till trankokning; och det
+stektes och kokades i köket och dracks kaffehalvor;
+och på södra logväggen spändes skinnet opp som
+ett segertecken, och det liktalades och förevisades,
+och alla kommande och gående klentrogne skulle
+sticka fingerna i skotthålen och höra, hur loden
+hade kommit dit, var skälen hade gått opp på stenen,
+vad Gusten sa åt Norman i sista ögonblicket, när
+skotten skulle gå och huru slutligen den döde
+uppfört sig i sista stunden, när han »klipptes som en
+tråd».
+</p>
+<p>
+Carlsson var ingen hjälte i de dagarne, men han
+brynte i hemlighet sitt stål, och när notdräkten
+slutligen var till ända, satte han sig till rors i sumpen
+och for in till stan med Norman och Lotten.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_94' name='page_94'></a>94</span></p>
+<p>
+När madam Flod kom ner till bryggan för att
+ta emot de hemkomna stadsresarna, var Carlsson
+mycket kärvänlig och undfallande, så att gumman
+strax märkte, att något kommit emellan.
+</p>
+<p>
+Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och
+räkna ifrån sig pengarne; och så skulle han sitta
+ner och berätta. Men det gick trögt och drängen
+syntes inte alls hågad lämna något ifrån sig, men
+gumman släppte honom inte för mindre än att han
+klämde fram med en reseberättelse.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon &mdash; han
+var väl oppe hos professorns, kan jag tro?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade
+Carlsson, synligen obehagligt berörd av minnet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nåå, hur mådde de?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och
+de var mycket artiga och bjöd på frukost. Det
+var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra
+om ens.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, så, vad fick han för gott då?
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, vi åt hummer och svampignoner och drack
+porter för resten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna
+också?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja vars, svarte Carlsson frimodigt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och de var sig lika, kan jag tro?
+</p>
+<p>
+Det voro de nog inte, men det skulle ha roat
+gumman för mycket, och därför svarte Carlsson inte
+på det.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, de var nog så snälla, och vi var i Berns
+salong till aftonen och hörde på musiken, och så
+bjöd jag på scherry-kobden och smörgåsar. Det var,
+som sagt, mycket roligt.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_95' name='page_95'></a>95</span></p>
+<p>
+Men nu var det i själva verket inte alls roligt
+och saken hade avlupit på ett helt annat sätt. Så
+nämligen, att Carlsson blivit mottagen i köket av
+Lina och fått en halv öl på bordshörnet, för Ida
+var borta. Därpå hade professorskan kommit ut
+och hälsat och sagt åt Lina, att det skulle tas hem
+en hummer till kvällen, för det kom en främmande;
+och så hade hon gått sina färde. Blivna
+ensamma, var Lina först något stel, men hur
+Carlsson satt och menade, så fick han ur henne, att Ida
+hade mottagit hans brev och läst det högt en kväll,
+när hennes fästman var där och de satt i
+kökskammarn och drack porter och Lina rensade
+champinjoner. Och de hade gapskrattat så de kunde dö;
+och fästmannen hade läst om brevet två gånger högt
+som en präst. Och aldra roligast hade de haft åt
+»gamla Carlsson» och hans »sista stunder», och när
+de kom till det där om »frestelser och villovägar»,
+hade fästmannen &mdash; han var ölutkörare &mdash; föreslagit,
+att de skulle ut och fresta på Berns salong, och då
+hade de gått dit och blivit bjudna på sherry-kobbel
+och smörgåsar.
+</p>
+<p>
+Antingen nu Linas berättelse rört opp Carlssons
+sinne och skakat om minnena, så de kommit i
+oordning, eller han så livligt önskat sig i ölutkörarns
+kläder, att han satt sig in i dennes angenäma
+ställning som värd, förväxlat sig med den hummerätande
+okände, druckit fästmannens porter och ätit Linas
+champinjoner, nog av, han framställde sakförhållandet
+för gumman som han gjorde och med åsyftad verkan,
+vilket var huvudsaken. Och när det var gjort, kände
+han sig lugn att skrida till anfall. Pojkarne voro på
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_96' name='page_96'></a>96</span>
+sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna hade
+slutat för dagen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad är det för prat, som går i socknen här
+och som jag får igen överallt? började han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad pratar man nu igen? frågade gumman.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på
+att gifta oss.
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, det ha vi hört nu så länge.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk
+kan säga sådant, som inte är; jag kan rakt av inte
+förstå sådant, illparade Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, vad skulle han som är unga, raska karlen
+göra med en gammal käring som jag?
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, vad det beträffar med åldern, så har det
+ingen fara. Får jag säga för min del, att skulle jag
+en gång <i>tänka</i> på att gifta mig, så skulle det inte
+bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting
+vet, för se, moster, lustan är en sak och gifta sig
+en annan; lustan, den världsliga lustan, förgår som
+en rök, och tro och loven är som en tugg snus,
+när det kommer en annan, som kan bjuda på cigarr.
+Men si sådan är jag, moster, att den jag gifter mig
+med, den håller jag loven med, och så har jag
+alltjämt varit, och den, som kommer och säger annat,
+den säger ljug.
+</p>
+<p>
+Madamen spetsade öronen och började misstänka
+ugglor i mossen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar av
+med henne och Carlsson? undersökte hon.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville
+jag bara räcka ut pekfingret, så hade jag henne på
+mig, men se, moster, hon har inte det rätta
+sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_97' name='page_97'></a>97</span>
+helst går på orätta vägar. För resten, jag börjar
+bli gammal, ska jag säga, och har inte lust att fjollas
+längre; ja, jag säger rakt ut, att <i>skulle</i> jag tänka
+på till att gifta mig, så skulle jag ta en äldre,
+förståndig mänska, någon som hade det rätta
+sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska säga riktigt, men
+moster kanske förstår mig ändå, för moster har det
+rätta förståndet, ja, det har hon.
+</p>
+<p>
+Gumman hade slagit sig ner vid bordet för att
+bättre kunna förstå Carlssons krumbukter och passa
+på att säga amen, när han väl fått fram sitt ja.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men säg, tog hon opp en ny ända på
+härvan, har då inte Carlsson tänkt på änkan i
+Åvassa, som sitter där så ensam och inte begär
+bättre än få gifta om sig?
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, hon, neej, si jag känner henne nog
+för resten, men hon har inte det <i>rätta sinnelaget</i>,
+för si, det som ska ta mig, det ska vara
+ett sinnelag. För pengar och utvärtes åthävor och
+granna klädtrasor, si det var inte värt med mig,
+för sådan är inte jag; och den, som känner mig
+rätt, ska inte kunna säga något annat.
+</p>
+<p>
+Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter
+och någon måste säga sista ordet, medan det var
+möjligt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade
+madamen ett djärvt steg framåt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker
+dit, jag har inte tänkt något alls ännu, men den,
+som tänkt något, han tale; jag tiger, jag, så att
+man inte sen ska komma och säga att jag har lockat
+någon, för sådant är inte mitt sinnelag.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_98' name='page_98'></a>98</span></p>
+<p>
+Gumman visste nu inte riktigt, var hon var
+hemma, men hon måste känna sig för en gång till.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i
+tankarne, så kan han ju inte gå och tänka på någon
+annan med fulla allvare.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, den
+vill jag inte ha, om de kasta&#8217;na efter mig; nej,
+bättre opp ska det vara, och kläderna på kroppen
+ska hon rå om åtminstingen, och har hon lite till,
+så är det inte ont i det, fast jag inte ser på&#8217;t, för
+sådan är jag, och det är mitt sinnelag.
+</p>
+<p>
+Nu hade man kört och vänt så många gånger,
+att det var fara bli sittande, om gumman inte
+knuffade på.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi
+skulle ha vårt tillsammans?
+</p>
+<p>
+Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om
+han genast från första ögonblicket ville jaga bort
+alla misstankar om en sådan låghet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, si det kommer då aldrig i frågan! bedyrade
+han. Det ska vi aldrig tala om, än mindre
+tänka ditåt. Nog vet jag vad folket skulle säga
+alltid, att jag hade tagit henne för guldet, men
+sådan är inte jag och det är inte mitt. Nej, aldrig
+på tiderna ska vi tala om den saken mer. Lova
+mig, moster, och ta mig i hand &mdash; (här räckte han
+ut sin hand) &mdash; att vi aldrig talar om den saken
+mer! Ta mig i hand på det!
+</p>
+<p>
+Men gumman ville inte ta i hand på det, utan
+hon ville just tala grundligt om saken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Varför ska en inte tala om det, som ändå
+skulle kunna bära till? Jag är gammal, vet ju
+Carlsson, och Gusten är inte karl än att ta vid gården;
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_99' name='page_99'></a>99</span>
+jag behöver någon, som står vid min sida och hjälper
+på, men jag förstår väl, att han inte vill slita för
+andra och släpa ut sig för inte, och för det ser jag
+ingen annan råd än att vi gifter oss. Låt folket
+prata, de babblar likafullt, och har Carlsson
+ingenting särskilt emot mig, så ser jag inte något, som
+skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig,
+säg?
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte har jag något emot moster, för all del,
+men se det där hålens pratet om det och det, och
+för resten lär Gusten inte bli god på oss.
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, är inte han karl att hålla honom från
+sig, så ska jag väl mäkta det. Till åren är jag
+nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag
+säga Carlsson mellan fyra ögon att... jag kan nog
+vara så golik som en annan slinka, när det skall
+bära te.
+</p>
+<p>
+Isen var bruten, och nu kom en uppsjö med
+planer och råd, hur man skulle delgiva Gusten det
+och hur man skulle ordna med bröllopet och allt
+det där. Och förhandlingarne räckte länge, så länge
+att gumman måste sätta på kaffepannan och ta fram
+brännvinsflaskan, och de räckte ända långt fram på
+natten och litet till.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_100' name='page_100'></a>100</span>
+<h2>FEMTE KAPITLET.</h2>
+<h3>Man slåss på tredje lysningsdagen, går till<br />skrift och håller bröllop, men kommer ändå<br />inte i brudsäng.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Att ingen är bättre än när han dör och ingen
+sämre än då han gifter sig, fick Carlsson snart
+erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråskäl,
+gormat och stormat i tre dagar, under det
+Carlsson företog en liten resa i något föregivet ärende.
+Gamle Flod revs upp ur mullen och vändes ut och
+in på, befanns vara den bästa människa hittills
+skapad, varemot Carlsson vändes som gamla kläder och
+befanns vara fläckig på insidan. Han upptäcktes
+ha varit rallebuse och bibelsjåare, bortkörd från tre
+platser, rymd en gång med bestämdhet, till tings
+för slagsmål enligt obestyrkt uppgift. Allt detta fick
+madam Flod i näsan, men lågan var tänd en gång,
+och med utsikten till änkeståndets upphörande
+tycktes gumman kvickna till, leva opp och få skinn på
+näsan, så hon tålde både vått och torrt.
+</p>
+<p>
+Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i
+att han var en utbörding, vilken nu genom giftorätt
+skulle komma åt denna jord och detta vatten, som
+de insocknes vant sig betrakta som i viss mån
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_101' name='page_101'></a>101</span>
+gemensam. Som madamen satt i orubbat bo och sannolikt
+skulle leva ännu i många år, minskades sonens
+utsikter att komma till sitt eget; och hans ställning
+på gården komme efter detta att bli väl mycket lik en
+drängs, och detta under den förre nyss inflyttade
+drängens förmyndarskap och goda vilja. Underligt
+var det alltså icke, att den nerflyttade blev
+himlarasande och gav modren skarpa ord, hotade gå in
+till kronan, taga ut stämning och låta mota bort den
+blivande styvfadren. Aldra värst blev han, när
+Carlsson kom hem efter sin lilla tripp, iförd salig Flodens
+svarta söndagsrock och skälskinnsmössa, som han
+vid första ömma tillfället hade fått i morgongåva.
+Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att
+göra ett spratt, och en morgon, när de skulle sätta
+sig till frukostbordet, låg på Carlssons plats en
+handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson,
+som ingenting ont anade, lyfte på handduken och
+fick se sin bordsända dukad med allt skräp han
+samlat i sin säck och som han glömt under sängen
+oppe på kammarn. Där stod tomma hummerburkar,
+sardinlådor, champinjonflaskor, en porterbutelj, en
+oändlighet med korkar, en spräckt blomkruka med
+mycket mera.
+</p>
+<p>
+Han blev grön i ögonen, men visste inte vem
+han skulle bryta ut emot. Rundqvist hjälpte honom
+till en avledare med förklaringen, att det var ett
+vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta
+och gifta sig. Olyckligtvis kom Gusten strax in och
+uttryckte genast sin förvåning över att lumpsamlaren
+kommit så här tidigt på hösten, för han bruka&#8217; inte
+visa sig förrän på nyåret; och samtidigt passade
+Norman på att upplysa det ingen lumpsamlare varit
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_102' name='page_102'></a>102</span>
+här, utan att det var Carlssons minnen efter Ida,
+som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts
+med, efter som det var slut nu mellan dem.
+</p>
+<p>
+Därpå föllo vassa ord, med den påföljd att Gusten
+reste opp till prästgården och lyckades få sex
+månars jäv på Carlssons bröllop, efter som denne icke
+hade klara betyg. Detta var ett streck i räkningen,
+som Carlsson dock sökte skrapa ut så gott han kunde
+genom att tillskansa sig små vederlag. Först hade
+han tagit sin nya ställning högtidligt, men när detta
+slog illa ut, beslöt han sig för att inför gårdsfolket
+åtminstone ta den mera skämtsamt, vilket också
+lyckades bra utom med Gusten, som underhöll en
+ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till
+försoning.
+</p>
+<p>
+Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge,
+notbygge och isfiske med mellanstick av kortspel
+och kaffehalvor, ett och annat julkalas och
+alfågelskytte. Och så blev det vår igen; ejdersträckten
+lockade ut till sjös, men Carlsson satte till alla
+krafter vid vårbruket för att kunna påräkna en stark
+skörd, väl behövlig till att fylla bristen, som
+bröllopet skulle medföra, helst det var meningen att
+man skulle hålla ett dundrande sådant, så att det
+skulle minnas i åratal.
+</p>
+<p>
+Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna,
+och professorn nickade god mening som i fjor och
+tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet att
+det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte
+med. Hon hade gått ur tjänsten i april och skulle
+visst gifta sig snart. Hennes efterträderska var icke
+vidare intagande, och Carlsson hade alldeles för
+många järn i elden för att vilja inlåta sig, i synnerhet
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_103' name='page_103'></a>103</span>
+som han hade spel på hand och icke var hågad
+förlora.
+</p>
+<p>
+Lysningen togs ut midsommardagen och bröllopet
+skulle stå mellan höanden och skörden, då det alltid
+var en liten stiltje i göromålen, både på land och
+på sjön.
+</p>
+<p>
+Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig
+sinnesförändring hos Carlsson, som madam Flod var
+den första att erfara. De hade visserligen efter
+landsens sed levat som gift folk alltsedan
+trolovningen, och fästmannen, som hade jävet svävande
+över sig, visste alltid rätta sitt uppförande efter de
+tvingande förhållandena, men när faran var över,
+stack han näsan i vädret och visade klorna. Detta
+gjorde dock icke någon annan verkan på madam
+Flod, som också kände sig säker i tygena, än att
+hon visade tänderna så många hon hade kvar, och
+på tredje lysningsdagen bar det ihop.
+</p>
+<p>
+Hela öns befolkning utom Lotten hade rest till
+kyrkan för att gå till skrift. Som vanligt hade man
+tagit minsta möjliga båt för att, ifall man måste ro,
+mödan skulle bli så liten som möjligt, och det var
+trångt i båten, helst man medfört matsäck och ett
+halvpund badfisk åt pastorn, några skålpund ljus åt
+klockarn samt alla möjliga plagg att byta med, utom
+segel och åror, öskar och ämbar, pallar och
+fotspark.
+</p>
+<p>
+Enligt sedvana hade man ätit en bättre frukost
+och bjudit varandra ur ömsesidiga krus och
+halvbuteljer på morgonen. Hett var det också på sjön
+och ingen ville ro, varför ett litet gräl uppstått mellan
+karlarne, av vilka ingen hade lust komma svett fram
+till kyrkan. Kvinnorna hade trätt emellan, och när
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_104' name='page_104'></a>104</span>
+man kom upp i kyrkviken och hörde klockorna, som
+man inte hört på år och dag, bilades tvisten. Men
+det var bara förstgången, som ringde, och man hade
+god tid på sig. Madam Flod gick därför upp till
+prästgården med badfisken. Pastorn satt och rakade
+sig ännu och var vid vresigt lynne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Rart främmande i kyrkan i dag, när man får
+se Hemsöborna, hälsade han och lade rakskrapet
+på pekfingret.
+</p>
+<p>
+Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå
+ut i köket och ha sig en sup.
+</p>
+<p>
+Därpå gick man till klockarn med ljusen, och
+där ficks också en sup.
+</p>
+<p>
+Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade
+på storböndernas hästar, läste på gravvårdarna och
+hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort besök
+vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och
+så pinglade det och ramlade på i klockstapeln och
+församlingen kröp in. Men Hemsöborna hade ingen
+bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste
+de stå på gången. Hett var det vådligt, och
+främmande kände de sig i det stora rummet, så att de
+svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en
+rad korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan
+blev elva, innan man kom till predikstolpsalmen,
+och Hemsöarne hade redan saxat om benen och bytt
+fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande
+hett, så det pärlade om pannorna, men de stodo
+som i en tång och kunde inte röra sig åt en skuggig
+fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp
+psalmen nr 158. Orgeln piper ett preludium och
+klockarn tar opp första versen. Den avsjöngs med
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_105' name='page_105'></a>105</span>
+liv och lust, efter som man väntade få predikan
+strax på. Men se så kommer vers två och vers tre.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska
+ta igenom alla arton? viskade Rundqvist till
+Norman.
+</p>
+<p>
+Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn
+syntes pastor Nordströms vredgade ansikte, som
+blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen,
+som han beslutat ge en duvning, efter som han en
+gång hade dem i händerna.
+</p>
+<p>
+Och alla arton verserna sjöngos, så klockan
+blev halv tolv, innan prästen kom opp i predikstoln.
+Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo
+ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev
+dock inte sömnen, för ett tu tre skrek pastorn till,
+så att de slumrande ryckte till, kastade upp huvena
+och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat
+om elden var lös.
+</p>
+<p>
+Carlsson och gumman hade trängt sig så långt
+fram, att all reträtt till dörrn utan skandal var
+omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för
+trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen
+steg. Ibland vände hon sig och kastade en
+bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit
+honom om att bli buren ner i sjön, men han var
+så inne i gudstjänsten, där han stod i Flodens vida
+rosslädersstövlar, att han endast straffade den otåliga
+med hätska blickar. Men de andra hade däremot
+sackat akteröver och kommit under orgelläktarn,
+där det var svalt och man hade lite skugga. Där
+upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han
+slog sig ner och tog Clara i knä.
+</p>
+<p>
+Rundqvist höll sig i en pelare och Norman sto
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_106' name='page_106'></a>106</span>
+bredvid, när predikan började. Det var ord och
+inga visor, och den räckte i sex kvart. Texten
+handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund
+ingen av manfolket tog åt sig, så sov man över lag,
+sov sittande, hängande, stående.
+</p>
+<p>
+När en halv timme gått, knuffade Norman på
+Rundqvist, som stod framlutad med handen för
+pannan, som om han mått illa, och med tummen
+pekade han åt Clara och Gusten på brandsprutan.
+Rundqvist vände sig varligt åt sidan, spärrade upp
+ögonen, som om han fått se den onde själv,
+skakade på huvet och log, som om han förstått.
+Clara satt nämligen med tungan ute och ögonen
+igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar,
+men Gusten stirrade oavvänt på pastor Nordström,
+som om han ätit opp vartenda ord och ansträngde
+sig att höra timglaset rinna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist,
+skred baklänges ut sakta och varligt, trevande
+försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot
+tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till
+Rundqvists tanke och kvick som en ål hade han
+slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart följde,
+varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till
+båten.
+</p>
+<p>
+Därute drog en sval sjövind, och de i hast
+intagna förfriskningarna satte snart krafterna i stånd
+igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter
+in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande
+Gustens armar, vilka höllo henne om livet, men så
+högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta ner dem
+litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt
+rov, som om någon velat ta flickan ifrån honom.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_107' name='page_107'></a>107</span></p>
+<p>
+En halv timme till varade predikan, och så dröjde
+det en halv timme med psalmsång, innan
+kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark
+sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod,
+som efter slutad ceremoni vid altaret ville tränga
+sig in i en bänk, höll på att komma i gräl, och
+blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista
+halvtimmen utanför kyrkvärdens bänk stående på
+klackarne, som om tegelstenarne bränt henne under
+sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev
+hon alldeles vild för att folket såg på henne.
+</p>
+<p>
+Äntligen var alltsammans slut och man rusade
+ner i båtarna. Madam Flod gav sig inte till tåls,
+utan drog av kängorna, sedan hon mottagit
+lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till
+båten, varefter hon stack fötterna i sjön och
+grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över
+matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna
+voro slut, slogs det larm. Rundqvist ansåg
+sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog, att
+någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en
+ful misstanke på Carlsson.
+</p>
+<p>
+Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson
+att han hade en tjärtunna oppe i kyrkboden
+att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken
+skreko, att de inte ville ha någon tjära i båten,
+inte för aldrig det, efter som de hade nya
+klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och
+stuvade den. Då blev det ett liv om vem som skulle
+sitta nära det farliga kärlet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod.
+</p>
+<p>
+&mdash; Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_108' name='page_108'></a>108</span>
+Carlsson, som kände sig betydligt mera hemmastadd,
+sedan det var utlyst.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad säger han för slag? väste gumman.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av!
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem är det som kommenderar på sjön, om
+jag må fråga? inföll nu Gusten, som tyckte att man
+gick hans ära för när.
+</p>
+<p>
+Och så satte han sig till rors, lät hissa på och
+tog skotet till sig. Båten var djupt lastad, vinden
+var ytterst svag, solen brände hett och sinnena voro
+i jäsning. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad
+näver», och det hjälpte inte att manfolket tog
+segelsupen. Tålamodet förgick därför snart och
+tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som
+ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot
+icke Gusten; &mdash; vänta, bara man kommer utom
+kobbarne, så blir det segla av, menade han.
+</p>
+<p>
+Och man väntade. Redan syntes ute i gattet
+mellan öarne en mörkblå strimma, och man hörde
+sjöarnes gång mot de yttre skären. Det var en
+stark ostlig i antågande, och det började leva i
+seglen. Just när man gått över en udde, kom det
+luft så att ekan lade till, reste sig och sköt fart,
+så det porlade efter henne. Nu måste man ta en
+sup på det över lag, och sinnena lättade opp, under
+det man gjorde god gång. Men så friskade vinden
+i, ekan lade läsud under vatten, men gick för en
+strykande halv sida med. Carlsson blev rädd, höll
+sig i betten och bad, att man skulle lägga opp och
+reva.
+</p>
+<p>
+Gusten svarade icke, utan halade an skotet, så
+att vattnet kom in.
+</p>
+<p>
+Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_109' name='page_109'></a>109</span>
+ut en år. Men gumman tog honom i rocken och
+satte honom ner.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon.
+</p>
+<p>
+Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet.
+Men han satt inte länge, förrän han rusade opp
+med lyftat rockskört, utom sig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den
+rackarn, hojtade han och slog med rockskörtet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem läcker? frågades i flock.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tunnan, vet ja&#8217;!
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, Herre Jesus! hördes det nu och alla
+makade åt sig för tjärfloden som kilade omkring
+efter alla båtens rörelser.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sitt i båt! stormade Gusten, annars seglar
+jag er i sjön!
+</p>
+<p>
+Carlsson hade rest sig igen, just när en bris
+kom. Rundqvist, som såg faran, lyfte varligt på
+ändan, gav Carlsson en orre, så han stöp ner.
+Slagsmålet syntes givet, då madam Flod blev utom
+sig och fann gott inskrida.
+</p>
+<p>
+Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade
+honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad är han för en karlstackare, som inte
+har seglat på sjön förr! Kan han inte vara
+människa och sitta i båten!
+</p>
+<p>
+Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade
+ett stycke av rockkragen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska du riva sönder mina kläder, käring!
+gastade han och satte stövlarna opp på suden för
+att skydda dem för tjäran.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad säger han för slag? gnistrade gumman.
+Hans rock! Vem har han fått rocken av kanske?
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_110' name='page_110'></a>110</span>
+Käring för en sån där leksill, som inte har något
+att komma med...
+</p>
+<p>
+&mdash; Tig! röt Carlsson, träffad i den allra
+ömtåligaste punkten, eljes svarar jag som sanningen är!
+</p>
+<p>
+Gusten, som tyckte, att det började gå för långt,
+tog nu till att jodla en schottisch, i vilken Norman
+och Rundqvist instämde, varefter det ettriga
+samtalet mojnade av, kastande sig in på den
+gemensamma fienden, pastor Nordström, som låtit dem
+stå i fem timmar och sjunga arton verser. Flaskan
+gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och
+under allmän förnöjelse susade ekan in i viken och
+tog törn vid bryggan.
+</p>
+<p>
+Emellertid började rustningarna till bröllopet,
+som skulle räcka i tre dagar. Man slaktade en gris
+och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade in
+strömming i salt och lagerbärsblad; bakade,
+skurade, bryggde, kokade, stekte och malde kaffe.
+Gusten gick under allt detta och såg hemlighetsfull
+ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening.
+Carlsson däremot satt mest framför chiffonjéklaffen,
+skrev och räknade; gjorde Dalaröbud och ordnade
+med allt som skulle vara.
+</p>
+<p>
+Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt
+om morgonen packade sin väska, tog bössan och
+gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han
+skulle hän. Gusten svarte, att han ärnade sig ut
+och se efter om badfisken gått upp, och så bar
+det av.
+</p>
+<p>
+Nere i stranden hade han rustat ut sin båt med
+matsäck för flera dagar och medfört sängtäcke,
+kaffepanna och andra grejor, behövliga för en vistelse
+på skären. Han satte strax till segel, och i stället
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_111' name='page_111'></a>111</span>
+för att ta in i vikarne och se om tiden gått opp i
+de varma sandiga lågstränderna att bada som det
+kallades, höll han rätt ut mellan kobbarne.
+</p>
+<p>
+Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar,
+himlen var blåvit som skummad mjölk och öar,
+holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt
+smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de
+hörde till jorden eller himlen. På de närmaste inåt
+land stodo granar och alar, och i uddarne lågo
+skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes
+bara martallar; och grisslor, tordmular, svarta,
+papegojslika, svärmade fräckt omkring båten för att
+vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda boen;
+slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute
+syntes endast en enstaka tall lämnad kvar för att
+bära holken, i vilken ejdrar och skrak skattades
+på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln
+av mygg stod vajande för vinden. Därutanför låg
+blanka havet, där labben höll sin rövarjakt i fejd
+med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes
+styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa
+en liggande ådfågel. Dit ut till sista skäret styrde
+nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och med pipan i
+munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och
+vid niotiden tog han i land på Norsten. Det var
+en klippig liten ö om några tunnland med en
+dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga
+mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden
+med sina eldröda bär i skrevorna, och dalgången
+var betäckt med en tjock matta av ljung, kråkris
+och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda
+enbuskar lågo som platt-trampade utmed hällarne
+och tycktes hålla sig fast med naglarna för att inte
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_112' name='page_112'></a>112</span>
+blåsa bort. Här var Gusten som hemma hos sig;
+kände var sten, visste var han skulle lyfta på
+enruskan för att finna den häckande ejderhonan, som
+lät stryka sig på ryggen och nappade honom i
+byxbenet; här stack han ner sin klykstör i en
+bergrämna och tog fram tordmularne, som han vred
+halsen av för att ha till frukost. Det var Hemsöbornas
+strömmingsfiske utanför och här hade de tillsammans
+med ett annat fiskarlag byggt en bod, i vilken de
+brukade ta natthärbärge. Dit ställde också Gusten
+sina steg, tog nyckeln från vanlig plats under
+takskägget och bar in sina grejor. Boden bestod endast
+av en stuga utan fönster, med sänglavar, hyllformigt
+uppslagna över varann, en spis, en trefot att sitta
+på och ett bord.
+</p>
+<p>
+Sedan han stuvat in sina ordningar, klättrade han
+upp på taket, öppnade skorstensluckan och klev ner
+igen. Därpå tog han strykstickorna på deras plats
+under en bjälke, tände i spisen, där den siste
+besökaren icke förgätit gammalt bruk att lägga opp ett
+fång bränsle åt sina efterkommande. Så satte han
+på potatispannan, lade ett varv salt fisk över potatisen
+och rökte en pipa, medan han väntade.
+</p>
+<p>
+När han ätit och supit, tog han bössan och gick
+ner till båten, där han hade vettarne. Rodde ut
+dem och ankrade dem utanför en udde, och så kröp
+han in i skåren eller skjutkojan, som var byggd av
+stenar och ris. Vettarne lågo och gungade på de
+långa havssjöarne, som bröto in, men inga ejdrar
+syntes fälla. Väntan blev lång och han tröttnade;
+drev omkring i strandstenarne och tittade efter en
+utter, men fick bara opp svarta huggormar och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_113' name='page_113'></a>113</span>
+getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad
+sandhavre.
+</p>
+<p>
+Men han tycktes inte heller angelägen om att
+få något, utan drev mera för drivas skull, för att
+slippa vara hemma eller för att det roade honom
+att driva härute, där ingen såg honom, ingen hörde
+honom.
+</p>
+<p>
+Efter middagen lade han sig inne i boden att
+sova, och aftonvardsdags rodde han ut med
+torsklinan för att fresta sin lycka i den vägen. Sjön låg
+nu blickstill och han såg landen sträcka sig i den
+sjunkande solens guldgata som tunn rök. Det var
+tyst omkring honom som i en vindstilla natt och
+han hörde dunket av årtullar på halva milen.
+Skälarne badade på vederbörligt avstånd, stucko opp
+sina trindskallar, bölade, blåste och döko ner igen.
+</p>
+<p>
+Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades
+dra opp några vitbukar, som med sina stora men
+ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa
+mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere
+i djupen och dinglade in över relingen.
+</p>
+<p>
+Han hade hållit sig på norra sidan av skäret,
+men när det blev afton hastigt och han skulle vända
+till land, märkte han först, att det rökte ur bodens
+skorsten. Undrande vad som kunde stå på, styrde
+han med raska steg opp åt stugan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är det du? hörde han inifrån och igenkände
+pastorns röst.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när
+han såg prästen sitta vid spisglöden och steka sill.
+&mdash; Och han är ensam härute?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, jag är ute och letar efter torsk och har
+suttit på södra sidan, så att jag inte sett dig. Men
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_114' name='page_114'></a>114</span>
+varför är du inte hemma och rustar till bröllopet i
+morgon.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag,
+menade Gusten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ah, du pratar, varför skulle du inte vara
+med?
+</p>
+<p>
+Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde,
+varav framgick, att han både ville vara borta från
+ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att han
+därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men mor din då? invände pastorn, är
+det inte synd om henne att bli utskämd?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera
+synd om mig, som ska få en sådan där knöl till
+styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han
+sitter där.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra,
+och det kan nog hjälpas sedan, men nu ska du ta
+båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet ska
+du vara!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag
+har satt mig det i sinnet, försäkrade Gusten.
+</p>
+<p>
+Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på
+spishällen. &mdash; Du har väl inte en sup, du? tog han
+upp. Ser du, min gumma har det laget att låsa in
+allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något.
+</p>
+<p>
+Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick
+sig en redig, så att han blev talför och pratade hit
+och dit om socknens angelägenheter, både yttre och
+inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo
+de solen gå ner och skymningen lägga sig som ett
+melonfärgat töcken över kobbar och vatten. Måsarne
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_115' name='page_115'></a>115</span>
+gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo
+in åt inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne.
+</p>
+<p>
+Det blev tid att gå i säng och myggen skulle
+schasas ut ur boden, till vilken ända dörren stängdes
+och stugan röktes full med Svarta Ankaret, varpå
+dörren åter öppnades och jakten anställdes med
+rönnkvistar. Och så kastade de båda fiskarena av sig
+rockarne och klättrade upp i var sin lave.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn,
+som redan fått sina ordentliga förut, och på
+sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen, varpå
+det skulle sovas.
+</p>
+<p>
+Det var mörkt inne i boden, endast en och annan
+dagsljusstrimma bröt sig in genom de otäta
+väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen
+sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade
+sig i sina lådor för att undkomma plågoandarne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, det är för djävligt! stönade slutligen
+pastorn. Sover du, Gusten?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo vackert! Här blir visst något sova av i
+natt. Men vad ska man ta sig för?
+</p>
+<p>
+&mdash; Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser
+ingen annan råd. Om vi hade en kortlek bara, så
+kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du?
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, inte jag, men jag tror jag vet var
+Kvarnöarne ha sin, svarte Gusten och klev ner ur sängen,
+kröp på jordgolvet under sista laven och kom fram
+med en något begagnad kortlek.
+</p>
+<p>
+Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen
+och tänt en ljusbit. Gusten satte på kaffepannan
+och drog fram en strömmingstrumma, som lades
+mellan knäen och blev spelbord. Och så tändes
+pipsnuggorna; korten dansade snart och timmarne gingo.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_116' name='page_116'></a>116</span></p>
+<p>
+&mdash; Tre friska, pass, trumf, hördes det, omväxlande
+med en och annan svordom, när en mygga
+oförvarandes satte sitt koppglas på spelarnes nackar
+och knogar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, Gusten, avbröt pastorn slutligen, som
+tycktes ha haft sina tankar på annat håll än på kort
+och mygg &mdash; skulle du inte kunna ge honom en
+näsbränna i alla fall, utan att bli borta från bröllopet?
+Det ser ju fegt ut att gå undan för en sån
+där knölföda, och vill du förarga honom, så vet
+jag bättre råd.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, hur skulle det bära åt? frågade Gusten,
+som nog tyckte det var skada att gå miste om
+trakteringen, vilken ändå togs av hans farsarv.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kom hem på eftermiddan strax efter vigseln
+och säg, att du blivit uppehållen på sjön. Det kan
+vara chikan nog, och sen tar vi och super honom
+full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng,
+så ska vi ställa om att pojkarne raljerar med honom.
+Kan det inte vara nog, det?
+</p>
+<p>
+Gusten tycktes icke vara ohågad, och tanken
+på att gå tre dar ensam på skäret och ätas av mygg
+om nätterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som han
+verkligen längtade efter att få vara med och smaka
+all härligheten, som han sett rustas till. Planen
+uppkastades därför av pastorn till äventyrets utförande
+och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess
+sättande i gång. Och nöjda med sig själva och
+varandra gingo de slutligen till kojs, när dagsljuset
+bröt in genom dörrspringorna och myggen tröttnat
+på sin nattliga dans.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_117' name='page_117'></a>117</span></p>
+<p>
+Carlsson hade samma afton av hemkomna
+strömmingsfiskare fått höra, att både Gusten och pastorn
+hade setts styra ut till Norsten, och han drog därav
+den nog så riktiga slutsatsen, att något djävelstyg var
+i görningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg
+till, både därför att han skaffat honom sex månars
+jäv och därför att han visade honom en aldrig
+tröttnande missaktning. Carlsson hade krupit för
+honom, strukit sig mot honom, smort honom, men
+utan framgång. Voro de i samma rum, hade pastorn
+alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hörde aldrig
+vad han sade och talade alltid om historier, som
+mycket väl kunde ha sin tillämpning på föreliggande
+fall. När nu därför Carlsson fick veta, att pastorn
+haft sammanträffande med Gusten ute på skäret,
+antog han, att det var ett möte med bestämt syfte, och
+i stället för att avvakta mötesbeslutets verkställande,
+vilket han misstänkte skulle gå ut över hans person,
+kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i
+grinn. Kustens båtsman befann sig händelsevis på
+permission och var för tillfället anställd som
+munskänk och hantlangare på Hemsö, där hans
+skicklighet som arrangör vid danser och dylikt var väl känd
+och värderad. Carlsson räknade rätt, när han trodde
+sig kunna lita på dennes medverkan vid att spela
+pastorn ett spratt, ty båtsman Rapp hade av pastorn
+inte blivit framsläppt vid konfirmationen för att han
+varit svår efter flickorna, och ett års dröjsmål hade
+vållat honom trassel vid flottan. De båda
+prästhatarne snodde därför vid en kaffehalva ihop sin
+plan att spela pastorn ett riktigt puts, och ett sådant
+kunde icke gå av för mindre och annat än att prästen
+skulle fyllas med därvid beledsagande
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_118' name='page_118'></a>118</span>
+biomständigheter, vilka nog tid och omständigheter skulle ge
+själva.
+</p>
+<p>
+Minorna voro sålunda lagda från motsatta håll
+och slumpen skulle avgöra, vilken som skulle bli
+den verksammaste.
+</p>
+<p>
+Så bröt bröllopsdagen in. Alla människor
+vaknade trötta och ondsinta efter så mycket bråk, och
+när de första gästerna kommo för tidigt, efter som
+vattenförbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog
+ingen emot dem, utan de ströko snopna omkring
+backarne, som om de kommit att snylta. Bruden
+var inte klädd än, och brudgummen sprang omkring
+i skjortärmarna för att torka glas, dra opp buteljer,
+sätta ljus i stakarna. Stugan var lövad och skurad
+och alla möbler utburna bakom en knut, så att det
+såg ut, som om det skulle bli auktion. På gården
+var rest en flaggstång, på vilken man hissat
+tullflaggan, lånad för högtidligheten av
+uppsyningsmannen. Över stugdörren hängde krans och krona i
+lingonris och prästkragar och på ömse sidor stodo
+björkruskor. I fönstren voro buteljer med de
+starkaste färgtrycksetiketter uppradade, så att de lyste
+långt ut på backen som i ett brännvinsmagasin, för
+Carlsson hade sinne för starka effekter. Den
+guldgula punschen sken som solstrålar genom det
+såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som
+koleld; de silverliknande tennkapslarne, som täckte
+korkarne, gnistrade som blanka tjugofyraskillingar, så
+att några av de djärvare ungbönderna lockades fram
+att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster,
+kännande en försmak av behagliga rivningar i svalget.
+</p>
+<p>
+På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat,
+som grova mörsare bevakande ingången, och det ena
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_119' name='page_119'></a>119</span>
+höll brännvin, det andra svagdricka; och bakom dem
+lågo i högar, som kulpyramider, två hundra ölbuteljer,
+Anblicken var praktfull och krigisk och båtsman Rapp
+gick omkring som en konstapel, med korkskruv
+hängande i svångremmen, ordnande krigsmaterielen,
+som stod under hans kommando. Han hade sirat
+faten med granris, stuckit upp dem och insatt
+metallkranar, samt svängde sin sprundhammare som en
+kanonviska och knackade då och då på kärlen, för
+att låta höra, att det fanns något i dem. Uppsträckt
+i paraduniformen med blå tröja och nerslagen krage,
+vita byxor och blanklädershatt, men dock utan
+sidogevär för säkerhetens skull, ingav han bondpojkarne
+stor respekt, och han hade utom munskänkssysslan
+uppdrag att hålla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid
+behov och inskrida vid befarade slagsmål. De rika
+pojkarne låtsade förakta honom, men det var bara
+avundsjuka, för de ville så gärna gå i uniform och
+tjäna kronan, om de inte hyst en så stark fruktan för
+daggen och kitsliga kanoniärer.
+</p>
+<p>
+I köket stodo två grytor med kaffe på spishällen
+och hoplånta kvarnar skrällde och gnisslade;
+sockertoppar slogos sönder med yxa, och kaffebröd var
+travat i fönstren. Pigorna sprungo fram och åter
+mellan matbon, som var fullhängd med kokt och
+stekt av alla slag och säckar med nybakat bröd.
+Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom
+kammarfönstret med lösflätorna slängande och i bara
+särkärmarne, skrikande än åt Lotten än åt Clara.
+</p>
+<p>
+Segel på segel syntes nu styra in i viken, göra
+en lov schangtilt förbi brygghuvet, stryka och
+under bösskott lägga till. Men det dröjde länge,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_120' name='page_120'></a>120</span>
+innan man vågade sig opp till stugan, och man strök
+ännu i flockar omkring backarne.
+</p>
+<p>
+En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns
+fru och barn måst resa inåt land på en födelsedag,
+och endast professorn var hemma. Han hade därför
+välvilligt mottagit bjudningen och även upplåtit sin
+stora sal till ceremoniens hållande och sin gräsplan
+under ekarna till kaffedrickning och kvällsvards
+intagande. Där voro nu långa längor med bräden lagda
+på bockar och tunnor, avpassade till bänkar utmed
+borden, som redan voro täckta med dukar, på vilka
+kaffekopparna voro uppställda.
+</p>
+<p>
+På backen framför stugan började nu små
+grupper bilda sig; Rundqvist med skältran i håret, nyrakad,
+iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv att muntra
+gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman,
+som fått till förtroendeuppdrag att med Rapp sköta
+saluten, huvudsakligen med dynamitpatroner, höll sig
+bakom knuten och repeterade i mindre skala med en
+terzerol. Han hade i vederlag måst lämna i förvar
+sitt dragspel, vilket i dag var bannlyst, alldenstund
+ortens styvaste fiolspelare, skräddaren i Fifång, blivit
+inkallad, och denne herre var mycket känslig för
+ingrepp i sin konst.
+</p>
+<p>
+Så kom pastorn, iförd ett skämtsamt
+bröllopslynne och färdig till gyckel med brudparet, såsom
+sedvänja fordrade. Han mottogs av Carlsson på
+tröskeln och bads välkommen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade
+pastor Nordström.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å fanken, så brått är det inte! svarte
+brudgummen utan förlägenhet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du säker på det? jävade pastorn, under
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_121' name='page_121'></a>121</span>
+det bönderna grinade. Jag har vigt, döpt och
+kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt folk,
+som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det
+med bruden?
+</p>
+<p>
+&mdash; Hm, någon fara är det inte den här gången,
+men man kan inte veta när det bär av, svarte
+Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan
+kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan, dem han underhöll med
+fiske och väderleksförhållanden.
+</p>
+<p>
+Professorn kom nu ner, klädd i frack och vit
+halsduk samt svart hög hatt. Pastorn grep honom
+genast som en jämbördig ståndsperson och slog upp
+samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon
+och öron, för de trodde alldeles säkert, att
+professorn var en spränglärd man.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson kom in och förkunnade, att allt
+var redo och att man bara sökte efter Gusten för
+att få börja.
+</p>
+<p>
+&mdash; Var är Gusten? ropades nu ute på backen
+och upprepades ända uppåt logen.
+</p>
+<p>
+Ingen svarade. Ingen hade sett honom.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste
+Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Var kan han då vara? illmarade pastor
+Nordström, så att Carlsson märkte det.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng
+en fågel; och han hade någon svinpäls med sig, som
+fick honom att supa, kan en tro!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, då var det inte värt att vänta honom,
+menade pastorn, om han råkat i dåligt sällskap. Det
+är illa av honom i alla fall att inte hålla sig hemma,
+där han har goda föredömen och gott folk att värna
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_122' name='page_122'></a>122</span>
+sig till. Men vad säger bruden? Ska vi dra sta, eller
+ska vi bida?
+</p>
+<p>
+Bruden hördes, och fastän hon var mycket
+ledsen, ville hon ändå, att man skulle börja, för
+att kaffet stod och blev kallt eljes. Alltså börjades
+uppbrottet under dynamitsalut ute på berghällarne;
+spelman hartsade och skruvade, pastorn fick på sig
+kappan, brudsvennerna bildade förtravet, och pastorn
+ledde bruden, som var klädd i svart siden, med vit
+slöja och myrtenkrans och var hårt snörd, så att det,
+som skulle döljas, blev än mera synligt. Och så
+tågade man opp till professorns, under fiolens gnissel
+och bergskottens knallar.
+</p>
+<p>
+Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga
+blickar omkring sig för att spana efter den förlorade
+sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste
+pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så
+kommo de in; gästerna ställde upp sig kring väggarne,
+som om de skulle göra spetsgård kring en
+avrättning, och brudparet tog plats framför två kullstjälpta
+stolar täckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit
+fram boken och fingrade på kragarne, skulle till att
+härska sig, då bruden lade handen på hans arm och
+bad honom hålla. De skulle bara vänta ännu ett par
+ögonblick, så kom nog Gusten.
+</p>
+<p>
+Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde
+endast stövelknarr och stärkkjolsfras, som efter
+några ögonblick upphörde. Man såg på varann,
+blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen.
+Slutligen sade pastorn, som hade allas blickar på sig:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu börja vi, för den här väntan blir oss
+alldeles för lång! Och har han inte kommit nu, så
+kommer han ej.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_123' name='page_123'></a>123</span></p>
+<p>
+Och därmed började han läsa: Dyre kristne,
+äktenskapet är av Gud själv stiftat...
+</p>
+<p>
+Det hade gått på en bra stund och de äldre
+kvinnorna luktade på sin lavendel och gräto, när
+plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården
+och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett
+ögonblick, men lät sig icke vidare störas, utom att
+Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut genom
+fönstret. Därpå kom ett nytt pang! pang! pang!
+som när man drar upp champanjebuteljer, och
+pojkarne, som stodo vid dörren, började fnissa. Oron
+lade sig något och pastorn frågade just brudgummen:
+Inför Gud den allvetande och i denna församlings
+närvaro frågar jag dig, Johannes Edvard Carlsson,
+om du vill hava denna Anna Eva Flod till äkta
+hustru och älska henne i lust och nöd? då i stället för
+svaret en ny ordentlig salva buteljkorkar smattrade,
+glasskärvor klingade och rackan tog till att skälla
+alldeles ursinnigt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vem är det som slår opp buteljer därute och
+stör den heliga akten? röt pastor Nordström ursinnigt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson
+ur sig, som icke längre kunde hålla igen sin nyfikenhet
+och oro. Är det Rapp, som gör spektakel?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade
+Rapp, som stod i dörren och kände sig sårad av
+utpekningen.
+</p>
+<p>
+Pang! pang! pang! smällde det oupphörligt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte
+sker någon olycka, skrek pastorn, så få vi fortsätta
+sen.
+</p>
+<p>
+En del bröllopsgäster störtade ut, andra stockade
+sig vid fönstren.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_124' name='page_124'></a>124</span></p>
+<p>
+&mdash; Det är ölet! skrek någon.
+</p>
+<p>
+&mdash; Elet, elet springer! upprepade professorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet
+också!
+</p>
+<p>
+Som kulsprutor lågo ölflaskorna i sina högar och
+smällde och fräste, så att skummet rann utåt marken.
+</p>
+<p>
+Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet
+i ceremonien, som inte skulle betyda något gott;
+brudgummen fick glåpord för sina dåliga anordningar
+och höll på att komma i slagsmål med båtsman, på
+vilken han ville skjuta skulden; pastorn var vred
+över att den heliga akten stördes av buteljerna, men
+ute på backen stodo pojkarne och drucko skvättar ur
+buteljbottnarne och råkade i misstag under
+räddningsarbetet bärga några halvläkta flaskor, ur vilka endast
+korkarna sprungit. När slutligen stormen lagt sig,
+samlades man ånyo i stugan, ehuru numera mindre
+andaktsfullt än förut, och sedan pastorn tagit om
+frågan till brudgummen, gick ceremonien utan andra
+störande avbrott än några illa kvävda flin från
+pojkarne i farstun.
+</p>
+<p>
+Lyckönskningarne regnade över de nygifta, och
+så fort man kunde, lämnade man stugan, stinkande av
+svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och vissna
+blombuketter. Och så tågades i livligare fart till
+kaffebordet.
+</p>
+<p>
+Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn,
+men bruden hade ingen ro att sitta, utan skulle springa
+av och an för att se till rustningarne.
+</p>
+<p>
+Solen sken glänsande på juliaftonen och under
+ekarne glammades och sorlades. Brännvinet flöt i
+kaffekopparne, när påtårarne kommo efter
+doppningens slut, men uppe vid bordsändan hos
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_125' name='page_125'></a>125</span>
+brudgummen bjöds punsch, vilket icke sågs illa av varken
+bönder eller pojkar. Det var en dryck, som icke
+bestods alla dagar, och pastorn lät sig väl bekomma ur
+sin kaffekopp.
+</p>
+<p>
+I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och
+drack honom oupphörligt till, berömde honom och
+visade honom den största uppmärksamhet, dock icke
+förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte
+honom mera nöje, emedan han så sällan träffade en
+bildad man. Men han hade svårt att finna honom
+i samtalet, då musik icke var hans styrka, och
+professorn av artighet sökte leda samtalet in på pastorns
+område, varifrån dock denne helst ville slippa ut.
+Svårigheten att förstå varandra bidrog också att göra
+ett närmande omöjligt, varförutom professorn, såsom
+van att ge sig luft i musik, ogärna talade långa
+stycken.
+</p>
+<p>
+Nu kom spelman, som haft mycket svårt att sitta
+i det obemärkta, upp till högsätet; och, betydligt
+stärkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala musik
+med professorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus,
+hälsade han och knäppte på sin fiol, si vi har liksom litet
+gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis förståss.
+</p>
+<p>
+&mdash; Res åt helvete, skräddare, och var inte
+oförskämd! avsnäste Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att
+det rör Carlsson, men känn på den här fioln, herr
+kammarmusikus, känn på den och säg mig, om den
+inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har
+kostat mig tio riksdaler banko.
+</p>
+<p>
+Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig
+vänligt:
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_126' name='page_126'></a>126</span></p>
+<p>
+&mdash; Micket sken!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si så är det, när någon förstår sig på;
+då kan man få höra ett sant ord; men att tala om
+konst med de här, han skulle viska, men röstmedlen
+vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika
+i stället, de här djävla bondbassarne...
+</p>
+<p>
+&mdash; Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, du får inte bli full, skräddare, för
+då blir det ingen dans av!
+</p>
+<p>
+&mdash; Rapp du, du ska se efter spelman, att han
+inte super mer!
+</p>
+<p>
+&mdash; Har jag inte blivit bjuden på supa kanske,
+och är du snål, din skinnare?
+</p>
+<p>
+&mdash; Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade
+pastorn, för annars får du stryk.
+</p>
+<p>
+Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin
+konst, och för att belysa sitt påstående om fiolens
+förträfflighet, började han kvintilera.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar;
+de klingar ackurat som en liten orgel...
+</p>
+<p>
+&mdash; Håll käften på skräddarn!...
+</p>
+<p>
+Det blev rörelse kring borden och ruset tilltog.
+Då skriker någon: Gusten är här!
+</p>
+<p>
+&mdash; Var? Var?
+</p>
+<p>
+Clara upplyser, att hon sett honom nere på
+vedbacken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Säg mig till, när han gått in, ber pastorn,
+men inte förrän han är inne, hör du det!
+</p>
+<p>
+Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slår
+opp konjaksbuteljerna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det går litet häftigt, det här, menade pastorn
+avböjande, med Carlsson tyckte, att det gick ordentligt.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_127' name='page_127'></a>127</span></p>
+<p>
+Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla
+med pastorn, som också snart hade tömt sin första
+toddy och måste laga den andra.
+</p>
+<p>
+Pastorn börjar rulla med ögonen och tuggar.
+Han betraktar så noga han kan Carlssons
+anletsdrag och söker utröna, om han fått sin hyra än.
+Men han har svårt att se och inskränker sig till att
+skåla med honom.
+</p>
+<p>
+Då kommer Clara och ropar:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne!
+</p>
+<p>
+&mdash; Nej, vad fan säger du; är han inne redan!
+</p>
+<p>
+Pastorn hade glömt, vem frågan gällde.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vilken han är inne, Clara? genljöd korus.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gusten, vet jag!
+</p>
+<p>
+Pastorn reste sig, gick ner i stugan och
+hämtade Gusten, som han ledde upp till bordet, blyg
+och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch
+och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson
+och sade ett kort: Lycka till då!
+</p>
+<p>
+Carlsson blev känslofull och drack i botten,
+förklarande, att det gjorde honom ett stort nöje att se
+honom, fastän han kom sent, och att han visste två,
+vars gamla hjärtan det gjorde gott att se honom,
+fastän han kom sent.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och tro mig, slöt han, att den som förstår
+att ta gamla Carlsson på rätta stället, den vet också
+var han har honom.
+</p>
+<p>
+Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade
+Carlsson dricka ett särskilt glas med sig.
+</p>
+<p>
+Skymningen kom, myggorna dansade och folket
+surrade; glasen klingade, skratten skrällde och små
+nödskrik hördes redan här och där i buskarne,
+avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_128' name='page_128'></a>128</span>
+under den ljumma sommaraftonens himmel. Och ute
+i ängarne gnisslade syrsan och snarpade kornknarren.
+</p>
+<p>
+Borden röjdes, ty nu skulle dukas till
+kvällsmat; Rapp gick och hängde kulörta lyktor, som han
+fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman
+sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä
+och tappade svagdricka och brännvin; flickorna buro
+fram smör i såtar, strömming i vålmar på skärbräden,
+pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när
+det var färdigt, klappade brudgummen i händerna:
+</p>
+<p>
+&mdash; Var så goda och ta en smorrgås! inbjöd han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men var är pastorn? krusade gummorna. Utan
+pastorn ville ingen börja!
+</p>
+<p>
+&mdash; Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja,
+si då går det rakt inte an att börja!
+</p>
+<p>
+Det ropades och letades, men intet svar. Man
+stod i hopar kring borden som hungriga hundar med
+glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen
+hand rörde sig och tystnaden tryckte.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä?
+hördes Rundqvists oskyldiga stämma.
+</p>
+<p>
+Utan att avvakta vidare upplysning gick
+Carlsson ner att söka det hemliga rummet, och mycket
+riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn
+med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt
+meningsbyte. Lyktan stod på golvet och kastade
+ett rampsken upp på de båda tronbestigarne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar!
+</p>
+<p>
+&mdash; Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så
+kommer vi genast!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men de står och väntar ju, alla människor,
+och med respekt till sägandes, kunde ju
+herrarne liksom raska undan lite!
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_129' name='page_129'></a>129</span></p>
+<p>
+&mdash; Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du!
+</p>
+<p>
+Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka,
+att pastorn var »rörd», avlägsnade sig och skyndade
+lugna sällskapet med den lämnade förklaringen, att
+pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara
+till reds.
+</p>
+<p>
+Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram
+över backen och åtföljd av två vinglande skuggor
+nalkas de dukade borden.
+</p>
+<p>
+Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre
+bordsändan och bruden kom fram med brödkorgen
+för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma
+väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och
+med en kniv knackande i köttbullsfatet, skrek han
+med ljudlig stämma:
+</p>
+<p>
+&mdash; Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!
+</p>
+<p>
+Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå
+var han var hemma, såg att han hade något lysande
+föremål i handen, och erinrande sig att han sista
+julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte
+han lyktan som en pokal i höjden och talade:
+</p>
+<p>
+&mdash; Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira.
+</p>
+<p>
+Här stirrade han på Carlsson för att få några
+upplysningar om festens karaktär och ändamål, för
+han var redan fullständigt frånvarande, så att årstid,
+rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men
+Carlssons grinande ansikte gav ingen lösning på gåtan.
+Han stirrade ut i rymden för att upptäcka någon
+ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en
+vaggande föreställning om en jättestor julgran, och
+så var han på spåren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Denna ljusets glada fest, kastade han upp,
+då solen viker för kölden, och snön &mdash; han såg den
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_130' name='page_130'></a>130</span>
+vita bordduken som ett stort snöfält breda sig ut
+oändligt långt bort... &mdash; mina vänner, då första snön
+lägger sig som ett täckelse över höstens smuts...
+nej, jag tror ni skojar med mig...! Hlutt!
+</p>
+<p>
+Han vände sig bort och krökte ryggen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han
+vill gå och lägga sig! Var så goda och börja, mitt
+herrskap!
+</p>
+<p>
+Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade
+lös över faten, lämnande pastorn åt sitt öde.
+</p>
+<p>
+Han hade till nattkvarter fått sig anvisad
+professorns vindskammare, och för att visa, att han var
+nykter, avböjde han hotande med stryk alla anbud
+om hjälp. Och med lyktan vid knäna, hopfallen som
+om han letade nålar i det daggiga gräset, höll han
+kurs ner på ett fönster, där det lyste. Men i
+grindhålet fastnade han och gjorde så häftigt an
+grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mörkret
+slöt sig omkring honom som en säck och han sjönk
+ner på sina knän, men fönstret med ljuset lyste honom
+som en ledfyr och han trodde sig gå framåt med en
+obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor
+blevo våta vid varje steg och hans egna knäskålar
+värkte, som om de slogo mot stenar.
+</p>
+<p>
+Slutligen får han fatt i något mycket stort, runt
+och fuktigt; han trevar och sticker sig på något
+knappnålsbrev eller dylikt, får handen fatt i en årtull eller
+liknande, och i detsamma hör han bruset av vatten
+och känner att han blir våt. Uppryckt av fruktan att
+han gått i sjön, reser han sig mot masten och finner
+i en ljusning, att han står vid en dörrpost, kommer i
+en överhalning in i en farstu, känner ett trappsteg mot
+knäna, hör en piga som skriker: Jössus, svagdrickat!
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_131' name='page_131'></a>131</span>
+och driven av ett dunkelt ont samvete kryper han
+upp för trappan, stöter fingerknogarne mot en nyckel,
+får upp en dörr, som ger vika inåt, ramlar in i en
+kammare och ser en stor bäddad säng med plats för
+två; har nog styrka att dra upp täcket, kryper ner
+med stövlar och allt för att gömma sig, emedan man
+förföljde honom med skrik nerifrån, och så tyckte
+han att han dog eller slocknade eller drunknade och
+att människor ropade på svagdrickat! Men stundtals
+vaknade han till livet igen, tändes på, drogs upp ur
+sjön, levde och stod vid julbordet, och så blåstes
+han ut igen som ett ljus, slocknade, dog, sjönk och
+blev våt.
+</p>
+<p>
+Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och
+fuktades med öl och brännvin så starkt, att ingen
+mindes pastorn, och när man rivit i sig all mat, så
+att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i
+stugan att dansa.
+</p>
+<p>
+Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på
+kammaren, men Carlsson övertygade henne, att han
+helst ville vara i ro och att det var synd att genera
+honom. Och därvid blev det.
+</p>
+<p>
+Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant,
+när han märkte, att denne var överlistad, och befattade
+sig bara med sina egna nöjen, lämnande groll och agg
+åt glömska och rus.
+</p>
+<p>
+Dansen gick som en kvarn och spelman satt i
+spisen och gned; i öppna fönstren hängde svettiga
+ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute på backen sutto
+de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko
+och skämtade i halvskymningen och det svaga skenet
+av elden från köksspisen, som bröt ut genom rutorna,
+och ljusen inne i dansstugan.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_132' name='page_132'></a>132</span></p>
+<p>
+Men ute i ängar och backar vandrade par om
+par i det daggiga gräset under stjärnhimmelns svaga
+skimmer, för att vid hödoft och syresång släcka eldar,
+som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande
+och musikens vaggande tramp.
+</p>
+<p>
+Midnattens timmar dansade förbi och himlen
+började ljusna i öster; stjärnorna drogo sig in i skyn,
+och Karlavagnen stod med fimmelstången rätt upp
+i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes
+snattra i vassarna och den blanka viken speglade
+redan morgonrodnadens citronfärger, mellan de
+mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i
+vattnet och räcka ner till sjöbotten. Men det varade
+blott en stund; så drogo moln upp ifrån kusten och
+det blev natt igen.
+</p>
+<p>
+Då steg ett anskri från köket: glöggen! glöggen!
+Och i tågordning kommo karlarne med en kastrull,
+som flammade av brinnande brännvin och kastade
+blåa sken omkring sig, under det spelmannen spelade
+en marsch.
+</p>
+<p>
+&mdash; Opp till pastorn med första glaset! skrek
+Carlsson ännu med ett hopp om att kunna få kronan
+på verket, och förslaget antogs med hurrarop. Tåget
+satte sig i gång upp emot professorns, och med
+mer och mindre säkra steg äntrade man trappan.
+Nyckeln satt i kammardörren och man klampade in,
+icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg
+och slag. Därinne var tyst och vid det blåa darrande
+skenet från kastrullen såg man, att sängen stod orörd
+och var tom. En svart aning om något förfärligt
+bakslag grep Carlsson, men han gömde sin misstanke
+och upplöste ovissheten och gissningarne med den
+tillverkade förklaringen, att han nu mindes, hur
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_133' name='page_133'></a>133</span>
+pastorn sagt, att han ville ligga på höskullen för att
+slippa myggen. Och alldenstund man icke fick gå
+med eld till höet, förföll förslaget och tåget satte sig
+i gång tillbaka ner på backen, där offret anställdes.
+</p>
+<p>
+Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd,
+tog Rapp avsides och meddelade honom sina rysliga
+aningar. Oförmärkt smögo de båda medbrottslingarne
+upp för trappan till brudkammaren medförande
+strykstickor och en ljusstump.
+</p>
+<p>
+Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson
+alla sina hemskaste aningar överträffade.
+</p>
+<p>
+På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett
+lurvigt huvud som en våt hunds, med munnen
+vidöppen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson.
+Kunde jag tro, att den hålen skulle bära sig åt som
+ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och
+stövlarne har han på sig, den kältringen.
+</p>
+<p>
+Här voro goda råd dyra. Hur skulle man få dän
+den sjuke utan att behöva ta i honom, utan att folket
+fick veta om&#8217;et och utan att bruden framför allt märkte
+något?
+</p>
+<p>
+&mdash; Vi får ta ut&#8217;en genom fönstret! förklarade
+Rapp. Vi får ta&#8217;n med en talja och så släpa&#8217;n ner till
+sjön! Släck ljuset bara och så opp till logen efter
+grejor.
+</p>
+<p>
+Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur,
+varpå de båda hämnarne styrde en omväg upp till
+logen. Carlsson svärande och bannande, att fick de
+bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt.
+</p>
+<p>
+Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man
+slaktat kon, och sedan de tagit ner spirorna och
+fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_134' name='page_134'></a>134</span>
+bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns
+fönster. Rapp hämtade en stege, saxade spirorna
+och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen. Därpå
+splitsade han en stropp, fäste blocket och skar in
+taljan. Därpå kröp han in i kammaren, medan
+Carlson stod nedanför med en båtshake för att bära av.
+</p>
+<p>
+Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren,
+pustande och fnysande, såg Carlsson hans huvud
+sticka ut och sakta kommendera: hala!
+</p>
+<p>
+Carlsson halade och snart syntes en svart kropp
+ute på fönsterbrädet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hala styvt! kommenderade Rapp, och
+Carlsson höll an. Ut på saxen dinglade nu pastorns
+slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en
+hängds.
+</p>
+<p>
+&mdash; Fira! kommenderade Rapp igen. Håll an
+bara!
+</p>
+<p>
+Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg
+som en hög i nässlorna, dock utan att ge ett ljud
+ifrån sig.
+</p>
+<p>
+I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick
+undan stegen och saxen och nu släpades pastorn
+ner till klappbryggan.
+</p>
+<p>
+Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut:
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu, din håle, skall du få bada!
+</p>
+<p>
+Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt
+av all i åratal utkastad fiskråk. Rapp tog i hällan,
+som han fästat omkring den sovandes liv, och vräkte
+honom i sjön.
+</p>
+<p>
+Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en
+gris under slakt.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_135' name='page_135'></a>135</span>
+folket lystrade oppe på backen och redan skyndade till.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson lade sig på knä och vältrade
+pastorn i gyttjan, gnodde in hans svarta kläder med
+händerna, så att varje spår av olyckan, som skett
+i brudsängen, var bortblandat.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad är det därnere? Vad är det? ropades
+uppifrån av de nerrusande karlarne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp
+och halade in den skrikande prästen.
+</p>
+<p>
+Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade
+den ädelmodige räddaren ur livsfara och gjorde den
+medlidsamme samaritanen, himlande sig och
+beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid
+tog till, när han skulle vara vek och trovärdig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Kan ni tänka er, att jag kommer ner här
+som rakt av en händelse, och så hör jag något, som
+plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl;
+och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor.
+Å, Herre Je, sa jag ått båssman, jag tror det är
+sjölve pastor Nordström, som ligger där och klypper
+med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du,
+spring etter en tross! Och så sprang Rapp etter en
+tross. Men när vi feck stroppen om det tjocka på&#8217;n,
+så sätter han till att skrika, som om man ville gälla
+honom. Och se så han ser ut?
+</p>
+<p>
+Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och
+karlarne betraktade sin herde med leda blandad med
+outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom så
+fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår
+av två par åror och på den lades pastorn, lyftes
+upp på åtta starka axlar att bäras upp till logen,
+där han skulle klädas om.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_136' name='page_136'></a>136</span></p>
+<p>
+Spelman, som var alldeles full och trodde, att
+det var frågan om något spektakel, stötte till och
+drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla Smittens
+bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade
+sig till, och professorn, som återfunnit sin förlorade
+ungdom, satte sig i spetsen och sjöng, och Norman,
+som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada,
+hade letat fram klaveret.
+</p>
+<p>
+Men när de kommo upp på gården, rusade
+kvinnorna till, och när de fingo se pastorn i den
+sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och
+förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod
+sprang efter ett sängtäcke och kastade över eländet,
+i trots av Carlssons varningar, och så sattes på
+varmt vatten och låntes linne och gångkläder av
+professorn. Och då de kommo upp på logen, lades den
+sjuke, som han kallades &mdash; för ingen ville vara nog
+vanvördig att vidgå, att han var full &mdash; på torr halm.
+Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men
+jagades bort, och när han inte fick sin vilja fram,
+bad han att åtminstone få läsa något över den sjuke,
+för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men
+han fick inte alls befatta sig med prästen och ingen
+annan heller av karltroppen.
+</p>
+<p>
+Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam
+denna gång, för att undanröja spåren av sin
+förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens
+styggelse i den smutsade brudsängen, erfor han ett
+ögonblicks svaghet, uttröttad av de sista dagarnes och
+nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det
+skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit
+till stånd. Han gick fram till fönstret och tittade ut
+över viken med en lång svårmodig blick. Molnen
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_137' name='page_137'></a>137</span>
+därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i
+vita flor över vattnet; solen gick upp och bröt in i
+brudkammaren, lyste på det bleka ansiktet och de
+urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de stretat
+emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor
+ner i pannan, den vita halsduken var svartfläckig,
+rocken hängde slapp. Solvärmen tycktes ge honom
+en fross-skakning, och farande med handen över
+pannan vände han sig om inåt rummet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men det är vådligt i alla fall! sade han
+till sig själv, röck upp sig ur sin slapphet och började
+riva kläderna ur sängen.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_138' name='page_138'></a>138</span>
+<h2>SJÄTTE KAPITLET.</h2>
+<h3>Ändrade förhållanden och ändrade<br />meningar; jordbruket går ner och<br />gruvdriften blomstrar.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga
+förnimmelser inverka på sig mer än han ville, utan
+han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta
+det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han
+vunnit genom duglighet och vetande, och att madam
+Flod tog honom till man, var lika mycken vinst för
+henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan
+bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre
+ivrig, säker som han gjorde sig om giftorätt och arv,
+alldenstund man kunde vänta barnet om ett par
+månader. Tanken på att göra sig till herre hade han
+övergivit, då han såg att det inte gick; utan i dess
+ställe lagade han sig till att göra storbonde. Drog
+en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt förskinn
+och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid
+chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste
+bladen, skrev och räknade mindre än förr, övervakade
+arbetet med pipa i munnen samt visade ett tynande
+deltagande för jordbruket.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst
+i bladen; och det är billigare att köpa sin säd!
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_139' name='page_139'></a>139</span></p>
+<p>
+&mdash; Han sa annat förr, menade Gusten, som höll
+noga reda på allt vad Carlsson sade och gjorde, men
+inskränkte sig till ett slött underkastande, utan att
+dock inträda som son åt inkräktaren.
+</p>
+<p>
+&mdash; Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar
+Gud för var dag jag blir klokare! svarade Carlsson.
+</p>
+<p>
+Samtidigt började han besöka kyrkan om
+söndagarne, deltog i allmänna frågor och blev vald till
+kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare
+beröring med pastorn och fick uppleva den stora
+dagen att få säga du till honom. Det var en av hans
+äregirighets största drömmar och han tröttnade inte
+på ett helt år att tala om på gården vad han sade
+och vad Nordström svarade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, Nordström lella, sa jag, den här
+gången ska du låta mig råda! Och då sa Nordström:
+Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig, fastän
+du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han.
+</p>
+<p>
+Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland
+vilka brandsyn var den mest omtyckta. Det var att
+resa omkring på socknens bekostnad och dricka
+kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som
+dock ägde rum långt upp i land, hade sina förförelser
+och sina små efterslängar, som kändes ända ut i
+skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger
+om året kom baronen ut med jaktherrar och ångbåt,
+och då betaltes femtio kronor för jakträtten på ett par
+dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar,
+och man skildes från jägarne med den rotade
+meningen, att det var schangtilt folk.
+</p>
+<p>
+Carlsson kom sålunda upp och blev ett ljus på
+gården: en myndighet med högre förstånd om saker,
+som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_140' name='page_140'></a>140</span>
+punkt kvar, och som han kände stundtals: han var
+uppe från land och var ingen sjökarl.
+</p>
+<p>
+För att utplåna denna sista rangskillnad syntes
+han börja lägga sig mer ombord med sjösakerna och
+visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa och
+for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning,
+samt vågade på längre segelfärder.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jordbruket går ner och <i>vi</i> måste forcera fisket,
+svarade han hustrun, när hon med oro såg kreatur
+och åker falla i vanhävd.
+</p>
+<p>
+&mdash; Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och
+jorden för jordbrukaren! förkunnade han, numera
+oemotståndligt, sedan han av skolläraren på
+kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist».
+</p>
+<p>
+Visade sig någon brist i behållningen, så fick
+man hugga ved.
+</p>
+<p>
+&mdash; Skogen skall gallras, om den ska bli mogen!
+Så säger åtminstone den rationelle lanthushållaren;
+jag vet <i>inte</i>, jag.
+</p>
+<p>
+Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då
+de kunna veta det!
+</p>
+<p>
+Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara
+kreaturen. Och Rundqvist lade åkern i gräsvall och
+sov middag till frukost på dikesrenarne, sov middag
+till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna,
+när de inte mjölkade.
+</p>
+<p>
+Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och
+återknöt det gamla jägarförbundet med Norman.
+Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i rörelse, hade
+fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke
+vidare, och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin
+stilla gång.
+</p>
+<p>
+Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_141' name='page_141'></a>141</span>
+inträffade emellertid en händelse, som verkade likt
+en kastvind på Carlssons farkost, nyss utlupen med
+fulla segel. Hustrun kom nämligen ner med ett
+dödfött, alldeles för tidigt fött foster. Omständigheterna
+voro dessutom oroande och läkaren förklarade
+bestämt, att nu var det slut: inga barn mer!
+</p>
+<p>
+Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han
+endast till utsikt för framtiden att komma på
+undantag. Som gumman därtill var krasslig efter
+förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att
+inträda förr än drömt var. Gällde sålunda att väl
+begagna tiden, göra sig vän av den orätta mammon,
+samla i ladorna och tänka på morgondagen.
+</p>
+<p>
+Nu blev det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket
+skulle i hast upphjälpas; varför, det angick ingen.
+Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny stuga;
+varför, det behövde han inte skriva någon på näsan;
+jägarvurmen måste i hast stävjas hos Norman, som
+än en gång lockades från sin vän; och Rundqvist
+fångades in och blåstes upp med ökade förmåner.
+Det plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder
+de kommunala bestyren fingo ligga nere.
+</p>
+<p>
+Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt
+inne hos sin gumma och läste ibland ett ord för
+henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken;
+talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare
+känslor, utan att rätt kunna förklara sig, vart han
+ville hän. Gumman tyckte om att ha sällskap och
+höra någon prata, så att hon satte värde på dessa
+små uppmärksamheter utan att vidare fästa något
+avseende på vad dessa dödsberedelser kunde innebära.
+</p>
+<p>
+En vinterafton, när viken låg, fjärdarne voro
+ofarbara och man varit instängd fjorton dagar, utan att
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_142' name='page_142'></a>142</span>
+kunna hälsa på en granne, utan att få ett brev eller
+en tidning; då ensamheten och snön låg tyngande över
+sinnena och den korta dagen endast tillät obetydligt
+med arbete, hade folket samlats i köket och Gusten
+med dem. Elden brann i spisen och pojkarne sutto
+och byggde på not; flickorna spunno och Rundqvist
+satt och slöjdade spadskaft. Snön hade fallit hela
+dagen och gick redan över fönsterrutorna, så att det
+såg ut som ett likrum inne i köket, och varje kvart
+måste en karl ut och skotta från dörren, så att man
+inte skulle snöa in och inte kunna komma till
+ladugården att mjölka och nattfodra.
+</p>
+<p>
+Nu var det Gustens tur att gå och skotta; med
+oljerocken och sydvästen över sin tröja och
+uttermössa lagade han sig att komma ut; bände upp
+farstudörren, mot vilken drivorna lagt sig och stod
+ute på backen i yran. Luften var svart, snöflingorna
+voro gråa som malar, stora som hönsfjädrar och
+singlade ner oupphörligt, oupphörligt, lade sig tyst
+på varandra, lätt först, tyngre sedan, packade sig
+och växte. Det gick redan upp på stuguväggen ett
+gott stycke och endast i fönsternas övre kant
+skimrade ljusen inifrån igenom. Gusten såg, att det lyste
+ifrån stugan, där han visste att modern och
+Carlsson voro inne. En hastigt påkommen nyfikenhet
+förledde honom att pilla ner den övre snön, så att han
+fick ett kikhål, och stigande upp på drivan kunde han
+titta in i rummet. Carlsson satt som vanligt framför
+chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig,
+ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut
+som ritningen på en riksbankssedel; med pennan
+lyftad i högsta hugg syntes han tala för gumman,
+som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_143' name='page_143'></a>143</span>
+till någon skrivning. Gusten satte örat till rutan,
+men han hörde bara ett mummel för dubbelfönsternas
+skull. Bra gärna ville han dock ha reda på vad som
+försiggick, ty han anade, att det rörde honom på
+det närmaste, och han hade lärt sig, att det var viktiga
+saker, som kunde avgöras, när man skrev på tryckt
+papper.
+</p>
+<p>
+Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig
+halmskorna och kröp upp för trappan, tills han kom
+upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på magen
+och med huvudet hängande ner mot dörren kunde
+han höra vad som talades inne i stugan hos modern.
+</p>
+<p>
+&mdash; Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton
+mellan kolportörens och kommunalmannens, livet är
+kort och döden <i>kan</i> komma över oss, innan vi veta
+det. Vi <i>måste</i> därför vara betänkta på att gå hädan,
+antingen det nu sker i dag eller i morgon, det är
+<i>alldeles</i> detsamma! Skriv därför nu så gott först
+som sist.
+</p>
+<p>
+Gumman tyckte inte om att höra så mycket om
+döden, men Carlsson hade nu i månader inte talat
+om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd
+att sätta mot det talet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är
+det inte mig, om jag dör i dag eller om tio år, och
+jag kan leva länge än.
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, jag har inte sagt att du <i>ska</i> dö, jag
+har bara sagt, att vi <i>kan</i> dö, och om det sker i dag
+eller i morgon eller om tio år, det är alldeles
+detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara!
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, men det förstår jag inte, strävade
+gumman emot, som om döden ville komma och ta henne,
+det kan väl inte...
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_144' name='page_144'></a>144</span></p>
+<p>
+&mdash; Jo, men det är alldeles detsamma, när det
+ändå ska ske! Kanske det inte är så! Jag vet inte,
+jag! Skriv i alla fall!
+</p>
+<p>
+Det var som att lägga ett rep om halsen och
+dra till, när Carlsson kom med sitt: Jag vet inte, jag,
+och gumman kunde inte reda sig längre, utan gav
+efter.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, vart vill han komma nu? frågade hon
+uttröttad och uttråkad av det långa talet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande,
+ty sådan är människans första plikt; och
+därför ska du skriva.
+</p>
+<p>
+I detsamma öppnade Clara på köksdörren och
+frågade utåt efter Gusten, som icke ville röja sig
+och därför förblev tyst utan att dock kunna höra
+vad som följde inne i stugan.
+</p>
+<p>
+Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner,
+stannade utanför stugdörren och hörde de sista
+avgörande orden från Carlsson, vilka läto honom sluta
+till, att skrivningen var verkställd och ett testamente
+uppsatt.
+</p>
+<p>
+När han kom in i köket igen, såg folket, att
+det var något med honom. Han talade i förtäckta
+ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han
+hört skrika, om att det vore bättre att gå till sjös
+än sitta hemma och låta lusen äta sig, att lite vitt
+ibland fodret kunde ge kampar kurage, men också
+sätta döden på dem, om det blev för mycket.
+</p>
+<p>
+Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst
+människovänlig, underrättade sig om Gustens
+arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram timglaset och lät
+den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_145' name='page_145'></a>145</span>
+dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola
+vi dö! Tjo!»
+</p>
+<p>
+Gusten låg länge vaken om natten, och många
+mörka tankar och svarta planer korsade sig i hans
+huvud; men han var ingen stark själ, som kunde
+ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om
+tankar i handling, utan när han tänkt igenom en
+sak, lämnade han den såsom fullbordad.
+</p>
+<p>
+Efter att ha sovit några timmar och drömt om
+andra saker, var han lika glad igen och lät udda
+vara jämnt, litande på att med dag skulle komma
+råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera
+sådant.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Våren kom igen, svalorna reparerade sina bon
+och professorn kom tillbaka.
+</p>
+<p>
+Omkring hans stuga hade Carlsson under årens
+lopp röjt en trädgård, planterat syrener, till vilka
+han hämtat skott och ympar från prästgården,
+fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer.
+Det började därför se herrskapslikt ut på gården.
+Och ingen kunde neka, att utbördingen dragit in
+trevnad och välstånd med sig, att han fått kreatur
+och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och
+med priset på fisken hade han drivit upp i staden
+och inrättat sig med ångbåten, så att de långa
+tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras.
+</p>
+<p>
+Nu, när han slappade av och var trött samt
+hölls med bygget på sin stuga, så klagade man.
+</p>
+<p>
+&mdash; Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är!
+svarade Carlsson. Var och en för sig och Gud med
+oss alla!
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_146' name='page_146'></a>146</span></p>
+<p>
+Och han hade nu sin stuga under tak, började
+anlägga trädgård och plantera omkring den, väga
+och röja. Och han hade byggt sin stuga med en
+viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade
+bara två rum och kök nere, men den såg ändå
+ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man kunde
+inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i
+höjden och låtit takskägget springa långt ut över
+väggen; eller om det låg i att han sågat »krucifixer»
+i täckbrädena, eller om det var verandan, som han
+satt upp framför dörren med några trappsteg. Där
+var inga dyrbarheter, men det såg ändå litet
+villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret
+var svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro
+vitstrukna och verandan, ett lätt tak på fyra stolpar,
+var blåmålad. Och så hade han haft förstånd att välja
+plats, alldeles under bergroten och så att två gamla
+ekar råkade stå mitt framför, ungefär som början till
+en påtänkt allé eller park. Och när man satt på
+verandan, hade man deri vackraste utsikten: viken
+med vassarne, den långa gröna källängen och en
+sänka genom kalvhagen, så att man såg båtarne längst
+bort i sundet.
+</p>
+<p>
+Gusten gick och blängde på allt detta, önskade
+det ogjort och såg det an som på en geting, vilken
+hålls med att slå fast sitt näste under takstolarne
+och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt
+ägg och kanske blir kvar med sin avkomma. Men
+han hade inte kraft att ta dän honom, och därför
+blev han sittande.
+</p>
+<p>
+Gumman var krasslig och tyckte, att allt var
+bra som det gick, och i förkänslan av det rammel,
+som skulle uppstå, när hon gått all världens väg,
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_147' name='page_147'></a>147</span>
+såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var
+han i alla fall, skulle ha ett tak över huvet och
+inte gå som en stackare. Hon förstod inte
+rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke
+var rätt tillgånget med bouppteckning, arvskiften och
+testamenten, men det fick bli sedan, bara hon slapp
+ifrån det, och någon gång skulle det bryta löst, om
+inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka
+på att gifta sig, och några sådana tankar torde någon
+ha satt i huvet på&#8217;n, för han var inte sig lik mer,
+utan gick och såg vurmig ut.
+</p>
+<p>
+En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson
+i sitt nya kök och murade på spisen, då Clara kom
+och ropade honom:
+</p>
+<p>
+&mdash; Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut
+med en tisk herre, som söker honom!
+</p>
+<p>
+Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna
+och gjorde sig i ordning ta emot, nyfiken vad det
+ovanliga besöket kunde gälla.
+</p>
+<p>
+Kommen ut på verandan stötte han på
+professorn, som medförde en herre i långt svart skägg och
+som såg skarp ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade
+professorn och visade med en gest på sitt sällskap.
+</p>
+<p>
+Carlsson borstade av en sittplats på verandans
+bänk och bjöd sitta.
+</p>
+<p>
+Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade
+på stående fot, om Rågholmen kunde få köpas.
+</p>
+<p>
+Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen
+var kanske tre tunnland stor med bergknallar, lite
+granskog och endast obetydligt fårbete.
+</p>
+<p>
+&mdash; Till industriellt ändamål, uppgav direktören
+och frågade, vad den kostade.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_148' name='page_148'></a>148</span></p>
+<p>
+Carlsson var villrådig och bad om betänketid,
+tills han kunde utlura, vad det var som gav holmen
+dess oväntade värde. Men det var icke direktörns
+mening, att han genast skulle få veta det, utan
+han upprepade än en gång sin fråga om vad holmen
+kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock
+ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns
+moltum!
+</p>
+<p>
+&mdash; Å, den kan väl inte vara så dyr, menade
+Carlsson, men jag måste tala vid gumman och sonen
+först.
+</p>
+<p>
+Och så sprang han ner till stugan; blev borta
+en bra stund och kom igen.
+</p>
+<p>
+Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att
+komma fram med sin anhållan.
+</p>
+<p>
+&mdash; Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde
+han slutligen fram.
+</p>
+<p>
+Nej, det ville inte direktören.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl
+inte det är för mycket, fick Carlsson fram med andan
+i halsen och svetten i pannan.
+</p>
+<p>
+Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram
+plånboken och lade fram tio stycken hundrakronor.
+</p>
+<p>
+&mdash; Här är ett så länge i hand och de fira
+kommer på höst. Är det rätt?
+</p>
+<p>
+Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld
+på sina översvallande känslor och svarade tämligen
+lugnt, att det var rätt, oaktat han bara menat fem
+hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man
+ner till gumman och sonen för att underteckna
+köpekontraktet och kvittera summan. Carlsson blinkade
+och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle
+hålla med, men de förstodo ingenting.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_149' name='page_149'></a>149</span></p>
+<p>
+Slutligen tog gumman på sig glasögonen och
+läste, efter att ha skrivit under.
+</p>
+<p>
+&mdash; Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men
+Carlsson sa ju hundra.
+</p>
+<p>
+&mdash; Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt,
+Anna Eva. Kanske jag inte sa tusen, Gusten? Här
+blinkade han alldeles rysligt, så att direktören såg det.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, nog <i>tyckte</i> jag han sa tusen! höll Gusten
+med så gott han kunde.
+</p>
+<p>
+Skrivningen var över och direktören förklarade
+nu, att han ämnade för sitt bolags räkning ta upp
+en fältspatgruva på Rågholmen.
+</p>
+<p>
+Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade
+nånsin tänkt på den skatten, utom Carlsson, som nog
+hade haft sina tankar ditåt, men saknat kapital, drog
+han till med.
+</p>
+<p>
+Direktören omtalade då, att fältspat var en röd
+stensort, som nyttjades på porslinsfabriker. Om åtta
+dar skulle förvaltarens hus, som redan var beställt
+på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle
+arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med
+trettio man skulle arbetet vara i gång.
+</p>
+<p>
+Och därmed reste han.
+</p>
+<p>
+Det hade kommit så hastigt över dem, detta
+guldregn, att de inte hade haft tid att uträkna alla
+följderna. Tusen kronor på bordet, fyra tusen i höst,
+för en värdelös kobbe; det var för mycket på en
+gång. Och därför sutto de hela aftonen i endräkt och
+spekulerade över vad som kunde falla på dem
+oberäknat. Naturligtvis finge man sälja fisk och andra
+produkter åt så många arbetare och förvaltarn, ved
+också, det var ingen fråga om det; och så kom direktören
+ut, kanske med familj, och ville bo där på
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_150' name='page_150'></a>150</span>
+sommarnöje; och då kunde man naturligtvis sätta upp
+hyran åt professorn, och Carlsson kunde kanske få
+hyra ut sin stuga åt någon och det skulle bli så bra
+alltsammans.
+</p>
+<p>
+Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och
+satt vid klaffen halva natten för att räkna.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson
+täta Dalaröbud, återkom med snickare och målare
+och höll små mottagningar på sin veranda, där han
+ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack
+konjak och rökte pipa, övervakande arbetet, som nu
+framskred med stark fart.
+</p>
+<p>
+Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända
+ut i köket, där också en Bolinderspis murades in;
+fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som lyste
+på långa håll, verandan ströks om och blev vit och
+rosenröd samt fick en blå och vitrandig
+bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård och trädgård
+sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med
+vita knoppar. Folket stod långa stunder och gapade
+på härligheten, men Gusten stod helst på avstånd
+bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan
+eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda.
+</p>
+<p>
+Det var en av Carlssons drömmar, drömda i
+riktigt klara nätter, att sitta som professorn på en
+veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett
+konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en
+pipa &mdash; cigarr hellre, men det var för starkt för
+honom ännu.
+</p>
+<p>
+Och han satt där en morgonkvist åtta dagar
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_151' name='page_151'></a>151</span>
+senare och hörde en ångbåt blåsa i sundet utanför
+Rågholmen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu kommer de, tänkte han, och som patron
+på stället ville han vara schangtil och ta emot dem.
+</p>
+<p>
+Därför gick han ner i stugan och klädde sig,
+skickade efter Rundqvist och Norman, att de skulle
+komma och följa honom till Rågholmen och ta emot
+de främmande herrarne.
+</p>
+<p>
+Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och
+Carlsson satt till rors. Pojkarne fingo då och då en
+påminnelse om att ro i takt, så att man kom fram
+som folk.
+</p>
+<p>
+När de krökt om sista udden och sundet
+öppnade sig, på ena sidan begränsat av Storön och på
+den andra av Rågholmen, tedde sig en praktfull
+anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt,
+prydd med flaggor och signaler, och mellan båten och
+land gingo små jollar med matroser i blåa och vita
+tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd
+av den blottade fältspaten, stod en klunga herrar och
+ett stycke ifrån dem en musikkår, vars
+mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta
+granarna.
+</p>
+<p>
+Våra roddare från Hemsö undrade, vad man
+kunde skaffa däruppe, och rodde i skjul för klippan
+för att kunna komma så nära som möjligt och se
+och höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder
+samlingsplatsen, hördes ett susande i luften som om
+tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som om det
+kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om
+hela holmen spruckit.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad hålen! var allt vad Carlsson hann säga,
+ty i nästa ögonblick kom ett stenregn plumsande
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_152' name='page_152'></a>152</span>
+omkring båten, efterföljt av ett grusregn och så ett
+hagel av småsten.
+</p>
+<p>
+Och så talade en röst uppe på berget; talade
+om storslöjd och näringar, ackumulerat arbete och
+så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo.
+</p>
+<p>
+Rundqvist trodde, att det var en predikant, och
+tog mössan i hand, men Carlsson förstod, att det
+var direktionen, som talade.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha
+mycket sten här framför oss, och jag slutar mitt tal
+med att önska, det de alla må varda bröd!
+</p>
+<p>
+&mdash; Bravo!
+</p>
+<p>
+Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne
+kommo nertågande till stranden, alla bärande små
+stenbitar i handen, som de fingrade på under skratt
+och stoj.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad gör ni där med båten! skrek en herre
+i flottans uniform åt Hemsöarne, som vilade på
+årorna.
+</p>
+<p>
+De visste inte, vad de skulle svara, men hade
+inte trott, att det var farligt att titta på ståten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hm! Det är patron Carlsson själv ju!
+upplyste direktör Diethoff, som kommit fram. Det är ju
+vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät
+frukost med oss nu!
+</p>
+<p>
+Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades
+snart om att bjudningen var allvar, och snart satt
+han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord, som
+han aldrig sett maken till. Han hade krusat först,
+men herrarne voro så ofantligt gemena och tilläto
+icke, att han tog av sig förskinnet en gång. Men
+Rundqvist och Norman fick äta i förn med
+manskapet.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_153' name='page_153'></a>153</span></p>
+<p>
+Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset
+härligare. Mat som han inte visste namn på och som
+smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen
+alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas
+stodo framför hans och alla de andra herrarnes
+platser; och det dracks viner som var som att lukta på
+ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i
+näsan, som kittlade i benen och som narrade en att
+skratta. Och under allt detta blåste musiken så
+ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en ville
+gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt
+gjorde det så gott i hela kroppen så en ville dö.
+</p>
+<p>
+Och när allt var till ända, talade direktören för
+värden på stället, berömde honom för att han hedrade
+sitt stånd och icke övergav modernäringen för en
+osäker vinning på andra områden, där nöden gick
+arm i arm med lyxen. Och så skålade de med honom.
+Carlsson visste inte, när han skulle skratta eller vara
+allvarsam, men han såg herrarne skratta, när han
+tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då
+skrattade han med.
+</p>
+<p>
+Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer
+och man reste sig från bordet. Carlsson, ädel som
+en lycklig, gick fram i förn för att se efter om
+pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och
+bad honom stiga in i hytten ett ögonblick.
+</p>
+<p>
+Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom
+ett förslag, att han, för att konsolidera sin
+ställning och kunna uppträda vid förefallande behov med
+mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle
+teckna sig för några aktier.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, si det förstår jag mig inte på, menade
+Carlsson, som hade litet lukt på affärskutymer och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_154' name='page_154'></a>154</span>
+visste, att man aldrig skulle avsluta några köp efter
+att ha druckit.
+</p>
+<p>
+Men direktören släppte honom icke och efter en
+halv timme hade Carlsson fyrtio aktier à hundra
+kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt uttryckligt
+löfte på att bli revisorssuppleant. &mdash; Carlsson bad
+honom skriva upp ordet! &mdash; Inbetalningarne talades
+inte om; de skulle gå »pö om pö» och à konto.
+</p>
+<p>
+Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och
+bilinervatten, så att klockan blev sex, när Carlsson
+skulle i båt.
+</p>
+<p>
+Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han
+ej förstod, utan tryckte han alla matrosernas händer,
+som stodo vid trappan och bad dem hälsa på, när
+de kommo i land.
+</p>
+<p>
+Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande
+kuponger lät han ro sig hem, sittande vid roret
+med en regalia i mun och en korg punsch mellan
+knäna.
+</p>
+<p>
+När han kom hem, svällde han av salighet, bjöd
+på punsch ända ut i köket, visade aktiebreven, som
+sågo ut likt jättestora riksbankssedlar; ville bjuda
+ner professorn och bemötte de andras invändningar
+däremot med att han var revisorssuppleant och kunde
+vara lika så god som en tisk musikant, som inte
+var någon lärd och inte heller därför någon riktig
+professor. Han hade bålstora planer; ville grunda
+ett enda stort strömmingssalteribolag för skärgården,
+inkalla tunnbindare från England, befrakta fartyg
+med salt direkt från Spanien! I samma andedrag
+talade han om modernäringen, dess representanter
+och framtid, uttryckte sina farhågor och
+förhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_155' name='page_155'></a>155</span>
+tobaksmoln och glada hägringar om Hemsös lysande
+framtid.
+</p>
+<p>
+Carlsson var uppe på tinnarna och han fick
+svindelanfall. Modernäringen blev satt i bakgrunden,
+och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han gjorde
+bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda
+och drack konjak med bilinervatten, under det
+arbetarne åsågos knacka stenar för att få ut kvartsådrorna,
+som utgjorde det svåraste hindret för hela bergets
+utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren
+var en för detta gruvbas, som hade nog förstånd att
+stå väl med aktieägaren och revisorssuppleanten och
+som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge affären
+skulle kunna gå.
+</p>
+<p>
+Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt
+lilla inflytande på Hemsöbornas fysiska och moraliska
+välbefinnande, och närvaron av trettio ogifta arbetare
+började visa sina verkningar.
+</p>
+<p>
+Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela
+dagen från berget; ångbåtar visslade i sundet; jakter
+kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk i
+land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården;
+slogo lovar kring brunnen och ladugården; falkade
+efter flickorna; ställde till dansar; söpo med pojkarne
+och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna
+och om dagarne var det ingen ordning med dem;
+sovo på ängarne, stodo och nickade framför spisen.
+Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle
+kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den
+herrn på brännvin, så måste det alltid finnas konjak
+i huset. Men man fick sälja fisk och smör, och pengar
+strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom
+oftare på bordet än förr.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_156' name='page_156'></a>156</span></p>
+<p>
+Carlsson började bli fet och gick i ett litet
+halvrus dagen om, dock utan att bli överlastad, och
+sommaren förflöt som en enda lång fest för honom, som
+delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och
+naturförsköningar hemma kring knutarne.
+</p>
+<p>
+Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn
+i åtta dagar och kom hem en tidig morgonstund, då
+han mottogs av gumman med den oroande
+underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på
+Rågholmen. Där hade nämligen varit tyst i fyra dygn;
+inte ett skott var lossat och inga ångbåtsvisslor hade
+hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med
+tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan.
+Förvaltaren hade icke heller varit synlig, och arbetarne
+hade upphört att dra kring ön om kvällarne. Det
+måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta,
+lät Carlsson spänna för, som han kallade det, när
+han skulle låta ro sig till gruvan. Ekan hade han
+låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett mera
+patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade
+han skaffat sig en talja av en gammal gardinkordong,
+så att han kunde sitta rak och styra, varförutom
+han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd,
+så att det såg ståtligt ut, när han kom farande.
+</p>
+<p>
+Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet
+och ängslan, och när de kommo i höjd av Rågholmen,
+förvånades de över den ödslighet, som där rådde.
+</p>
+<p>
+Där var tyst som i graven och ingen människa
+syntes till. De stego i land och klättrade bland
+stenflisen upp till gruvan. Förvaltarens stuga var borta;
+alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen,
+som skjulet kallades, stod på sin plats, men utrymd
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_157' name='page_157'></a>157</span>
+och spolierad, så att allt som löst varit var borttaget:
+dörrar, fönster, bänkar, lavar.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät
+spänna för igen, men denna gång till Dalarö, där
+han måste ha brev liggande på posten.
+</p>
+<p>
+Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från
+direktören, som förkunnade, att bolaget upphört med
+sin verksamhet i anseende till råvarans otjänlighet.
+Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen
+kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och
+underlåtit inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer
+mera mellan bolaget och merbemälte Carlsson och
+konsorter.
+</p>
+<p>
+&mdash; Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson.
+Nå, man får vara nöjd.
+</p>
+<p>
+Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från
+land, ruskade han på sig och var lika torr igen, och
+än torrare kände han sig, då han läste i ett
+postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om
+de hade lust att bortföra den.
+</p>
+<p>
+Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den
+färden, berövad en massa pengar och sin ärofulla titel.
+Gusten ville lägga lök på laxen och riva upp i
+saken, men Carlsson strök över alltsammans med en
+gest:
+</p>
+<p>
+&mdash; Asch, det var visst värt att tala om. Det var
+då rakt inte något att tala om.
+</p>
+<p>
+Men dagen efter var han i full verksamhet med
+sina tre man och stora »landjan» att hämta bräder
+och tegel från Rågholmen. Och innan man visste
+ordet av, hade han rest sig en sommarhydda på ett
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_158' name='page_158'></a>158</span>
+rum och kök nere vid sundet på en plats, som ingen
+tänkt på, men varifrån man hade utsikt både över
+byn och fjärden.
+</p>
+<p>
+Sommaren var förbi och dess luftiga dröm.
+Vintern stundade, och luften blev tyngre, drömmarne
+mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende,
+ljusare för somliga, mera hotande för andra.
+</p>
+<hr class='ppg-pb' />
+<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'>
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_159' name='page_159'></a>159</span>
+<h2>SJUNDE KAPITLET.</h2>
+<h3>Carlssons sanndrömmar; chiffonjén bevakas,<br />men utredningsmannen kommer<br />och stryker streck över alltsammans.</h3>
+</div>
+
+<p>
+Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit
+fullt vad man plägar kalla lyckligt. Gumman var
+till åren, om icke lastgammal, och Carlsson stod i
+begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina
+nu ingångna fyrtio år hade han mest släpat för
+brödet och framkomsten, och den flickan han ville
+ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme
+och såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet
+pocka, kanske starkare än annars, emedan han icke
+haft så strängt arbete sista året, och kanske även
+därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde.
+Hans tankar började därför att spela, när han satt
+i köksvärmen, och hans ögon vande sig att följa
+Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan.
+Blicken stannade småningom, slog sig ner och vilade,
+gjorde små utflykter hit och dit, flög bort, kom igen.
+Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och vart han
+gick såg han henne. Men det var en annan, som
+också såg, men ej på Clara, utan på ögonen, som
+följde henne, och ju mer hon såg, dess mer trodde
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_160' name='page_160'></a>160</span>
+hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes
+öga, som värkte och rann.
+</p>
+<p>
+Det var några dagar före julafton. Mörkret hade
+fallit, men månen hade kommit upp och lyste klar
+över snöhöljda granar, över den blanka viken och
+den vita marken. En snål nordanvind drog fram
+och sopade torrsnö för sig. Men inne i köket stod
+Clara och eldade bakugnen, medan Lotten arbetade
+i degtråget.
+</p>
+<p>
+Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann
+som en katt i värmen; hans ögon voro ute på spel
+och de gassade sig och gonade sig, när de
+stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur
+linnet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska du mjölka först, innan vi sopar opp?
+frågade Lotten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig
+en fårskinnskofta, sedan hon lagt undan raka och
+viska.
+</p>
+<p>
+Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när
+hon gått ut, steg Carlsson upp och gick efter.
+</p>
+<p>
+Om en stund kom gumman ifrån stugan och
+frågade efter Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte
+Lotten.
+</p>
+<p>
+Utan att vänta på närmare besked, tog gumman
+en lykta och gick också ut.
+</p>
+<p>
+Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända
+om och ta på sig något, efter som det bara var
+ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne
+och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom
+raskt nog upp till lagården, gick strax in i fjöset,
+där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_161' name='page_161'></a>161</span>
+och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det
+svaga månskenet, som föll in genom spindelvävar och
+höboss på rutorna, såg hon korna vända sina
+huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret
+grönt lysande ögon. Pallen stod där och stävan också.
+Men det var inte det hon ville se, det var något annat,
+något hon för all världen aldrig ville ha sett; något
+som lockade henne som en halshuggning och som
+skrämde livet ur henne.
+</p>
+<p>
+Så gick hon då över ströhögarne fram genom
+fähuset och kom in till fåren. Där var mörkt och
+tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu.
+Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej,
+det var inte det hon ville se. Så gick hon vidare
+och kom in till hönsen, som krupit upp på pinnarne
+och småskrockade, som om de nyss blivit väckta.
+</p>
+<p>
+Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i
+månskenet igen. Två par skodon, ett mindre och ett
+större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de
+voro blåa i skuggorna, och de ledde bort till
+hagledet, som var avlyftat. Hon följde efter, som om
+hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter
+marken som en stolpketting, vid vilken hon var
+angjord och som nu hivades från ett osynligt ställe
+inne i hagen.
+</p>
+<p>
+Och det drog och drog, drog henne in i samma
+hage, förbi samma stätta, under samma hasselbuskar,
+där hon en annan gång, en ryslig gång, hade
+upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas.
+Nu stodo hasslarne nakna och buro bara de
+nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och
+ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_162' name='page_162'></a>162</span>
+för vinden, men så tunna, att man kunde se
+stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem.
+</p>
+<p>
+Och mera ketting, mera ketting stacks ut;
+slingrade in under granarne, som lossade sin snö över
+hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem,
+rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner
+på hals och rygg och kylde och vätte.
+</p>
+<p>
+Allt längre och längre bar det av inåt skogen,
+där tjädern flög upp från sin nattkvist och skrämde
+henne, ut över kärr, där tuvorna gungade &mdash; över
+gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över.
+</p>
+<p>
+Två och två gingo spåren, de ena små, de andra
+stora, sida vid sida, ibland trampande i varandra,
+om varandra, som om de dansat; över stubbåker,
+där snön blåst av, över stenrös och diken,
+gärdselhögar och vindfällen.
+</p>
+<p>
+Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon
+frös om huvudet och var valhänt, stack de magra,
+röda händerna under kjolen och blåste i dem
+emellanåt. Hon ville vända om, men det var för
+sent och hon kunde ha lika långt tillbaka som att
+gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en
+aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde
+som de frusit i nordanvinden; och så kom hon
+till en stätta. Månskenet föll klart och skarpt, så
+att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon
+märkte intrycket av Claras kjol, av koftan med
+fårskinnsbrämet. Det var här således! Här! Hon
+darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is, brann
+som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon
+satte sig utmattad ner på stättan, grät, skrek,
+lugnade plötsligt av, steg upp och gick över. På andra
+sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_163' name='page_163'></a>163</span>
+ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården.
+Vinden blåste skarpt och kändes gå mitt igenom ryggen,
+slet i hårtestarne och isade näsborrarne;
+halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande
+skivan, hörde den torkade vassen susa om öronen,
+knäckas under fötterna, och hon slog ikull på en
+infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om
+döden varit efter henne och bränt henne i ryggen,
+nådde andra stranden, men gick mitt igenom isen,
+som av det utfallande vattnet lagt sig som fönsterrutor
+på dybotten och som klingande och krasande brusto
+under hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt
+benen, men hon vågade inte skrika för att inte
+någon skulle komma och fråga henne var hon varit.
+Hostande som bröstet ville spräckas, släpade hon sig
+upp ur vaken, smög sig uppför backen, gick rätt in
+i stugan till sängen, lade sig ner och bad Lotten göra
+eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där
+blev hon liggande.
+</p>
+<p>
+Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och
+fårfällar över sig, elda upp med långved, men frös
+ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt
+ute i köket.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du sjuk, mor? frågade han med sitt
+vanliga lugn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu är jag där, svarte gumman pustande, och
+jag går aldrig igenom. Stäng dörrn och gå i
+chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på hyllan,
+du vet!
+</p>
+<p>
+Gusten blev nedslagen och lydde.
+</p>
+<p>
+&mdash; Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster
+hand och ta det stora pappersbrevet... Så där...
+Lägg det på elden.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_164' name='page_164'></a>164</span></p>
+<p>
+Gusten lydde, och snart flammade det på härden,
+knorrade sig och kolade sig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån!
+Stoppa nyckeln på dig! Sitt nu här och hör på
+mig, för i morgon kan jag inte tala mer.
+</p>
+<p>
+Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde
+han det var allvaret.
+</p>
+<p>
+&mdash; När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars
+peschaft, det har du själv, och så sätter du sigill för
+alla nyckelhålen, tills rättens herrar kommer.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och Carlsson? frågade sonen tvekande.
+</p>
+<p>
+&mdash; Den blir på undantaget; det lär väl ingen
+kunna ta ifrån &#8217;en; men inget mer; och kan du lösa
+ut honom, så gör det! Gud vare med dig, Gusten;
+du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men
+du hade väl dina skäl. Och nu, sir du, när jag reser,
+så ska du vara förståndig. Ingen stoftkista med
+silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de
+har betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor;
+men klockor vill ja ha, och vill pastorn säga några
+ord, så må han det, och du kan ge honom far dins
+sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun;
+och sen, Gusten, ska du se dig om att få gifta dig;
+ta en flicka du tycker om och håll dig till henne,
+men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör
+det också ingenting ont; men ta inte opp någon
+nerifrån; de bara äter dig som lus; och lika barn leka
+bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se
+åt få somna.
+</p>
+<p>
+Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk,
+men förtröstansfull.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort,
+så ska vi skicka efter doktorn.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_165' name='page_165'></a>165</span></p>
+<p>
+&mdash; Det behövs inte, svarte gumman och vände
+sig åt väggen.
+</p>
+<p>
+Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän
+igen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte
+var det värt att bli ond för ingenting! Vill du, att jag
+ska läsa ur boken för dig?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det behövs inte! var allt vad gumman svarade.
+Carlsson, som märkte, att här inte var något
+mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat
+arbete, tog saken, som den var, och satte sig på
+pinnsoffan att vänta. Som affärerna voro klara och
+gumman inte hade lust eller kraft att meddela sig,
+så var ingenting att tillägga; och vad som rörde
+Gusten och honom, det skulle nog bli bra med sen.
+Att hämta en läkare tänkte ingen på, ty folket var
+vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse
+med land avbruten.
+</p>
+<p>
+I två dygn bevakade de kammaren och varandra,
+och när den ena somnade in på en stol eller soffan,
+tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart
+någon rörde på sig, spratt den andra upp.
+</p>
+<p>
+På julaftonsmorgon var madam Carlsson död.
+</p>
+<p>
+Det var för Gusten som om navelsträngen först
+då blivit avklippt; som om han blivit lössliten från
+moderslivet och blivit en självständig man. Sedan han
+lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under
+hakan på henne, så att munnen inte skulle falla ner,
+tände han i Carlssons närvaro på ett ljus, tog fram
+petschaftet och lack och förseglade chiffonjén.
+</p>
+<p>
+De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick
+fram och ställde sig för chiffonjén med ryggen.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_166' name='page_166'></a>166</span></p>
+<p>
+&mdash; Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade
+han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, utan
+jag är bonn på Hemsö, och du är undantagsman.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson.
+</p>
+<p>
+Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp
+hanen, så knallhatten syntes, trummade på kolven
+och röt för första gången i sitt liv:
+</p>
+<p>
+&mdash; Ut! Annars knäpper jag dig!
+</p>
+<p>
+&mdash; Hotar du?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som
+tycktes ha haft samkväm med rättskarlar på sistone.
+</p>
+<p>
+Det var besked och det förstod Carlsson.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han
+och gick ut i köket.
+</p>
+<p>
+Julafton var dyster detta år. Lik i huset och
+inte någon möjlighet att få bud efter kista eller
+svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar och
+fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön
+var omöjligt, ty vattnet var en enda issörja, i vilken
+man varken kunde ro eller åka eller gå.
+</p>
+<p>
+Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla
+sig, gingo om varandra, sutto till bords tillsammans
+utan att byta ett ord. Huset var i oordning; ingen
+satte arbetet i gång och alla litade på varandra så
+att det mesta blev ogjort.
+</p>
+<p>
+Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen.
+Att komma till kyrkan var lika omöjligt som att
+komma någon annan stans; och Carlsson läste därför
+en predikan i köket. Man kände, att man hade lik
+i huset, och någon julglädje kom ej till stånd. Maten
+var slarvigt lagad, ingenting färdigt i tid och alla
+voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_167' name='page_167'></a>167</span>
+inne, och som den gamla stod lik i stugan, vistades
+alla i köket. Där var alltså som en inkvartering, och
+när man inte åt eller drack, så sov man, en på en
+soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller
+dragklaveret föll ingen in.
+</p>
+<p>
+Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig;
+men nu förlorar Floden tålamodet. Inseende att
+dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som liket börjat
+förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon
+och snickrade en kista, som sedan ströks gul; och
+med vad som kunde finnas i huset sveptes den döda.
+Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret icke
+visade tecken till bättring och det var utsikt att få
+vänta i fjorton dagar, måste man till vad pris som
+helst söka skaffa liket upp till kyrkan för att få det
+i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan i sjön
+och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med
+kälkar, isbillar, yxor och rep. Och tidigt om
+sjättedagen gåvo de sig i väg på den livsfarliga färden.
+Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man;
+så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få
+båten opp på kälkarne, och när det var väl gjort,
+fick man ta i och dra; värst var det i issörjan, där
+årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten
+kom fram mer än några tum i sänder; ibland föredrog
+man att gå framför och hugga ränna med isbillar
+och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom
+utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig
+igenom den tunna skorpan.
+</p>
+<p>
+Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig
+tid att äta eller dricka och sista fjärden återstod
+att tillryggalägga. Så långt de kunde se, öppnade
+sig ett enda stort snöfält, här och där med små
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_168' name='page_168'></a>168</span>
+runda höjningar, som voro nedsnöade kobbar; himlen
+var blåsvart i ostkanten och bådade snö; kråkorna
+kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att
+söka nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle
+det lika sig till töväder, och skälarne hördes böla
+ute till sjös. Fjärden låg öppen för havet i östra
+sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt
+föreföll ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt
+havsbanden, men som de icke hört något från land
+på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro släckta,
+men det togo de för alldeles givet mellan jul och
+nyår.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson,
+som mest varit tyst.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot
+kälken, men vi ska ta i land på Måskläppan och ha
+en bit mat i oss.
+</p>
+<p>
+Och därmed styrde man kosan på den kobbe,
+som låg mitt i fjärden.
+</p>
+<p>
+Den låg emellertid längre bort än man trott
+och den förändrade utseende, ju närmare man kom,
+men slutligen hade man den på en kabellängd.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vak förut! skrek Norman, som hade utkik,
+håll av åt vänster!
+</p>
+<p>
+Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster
+ändå, och slutligen hade man gått runt kobben. Den
+hade av sista solvärmen eller av varma
+bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från
+alla sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll,
+goda råd voro dyra och Floden, som tagit allt
+befäl över manövern, uppkastade genast en
+angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut
+i vaken och i samma ögonblick alla man kasta sig
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_169' name='page_169'></a>169</span>
+i och sätta ut årorna. Och så blev beslutat, så
+gjordes.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt
+fart, släppte kälken föröver, vickade till och kistan
+kom i sjön.
+</p>
+<p>
+I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson,
+som voro akterom, att hoppa i båt, medan Norman
+och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående
+på iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med
+vatten och sjönk, innan någon fick besinning att
+tänka på annat än sig själv.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu få vi gå till prästgården genast! befallde
+Floden, som i dag var mera handlingskraftig än
+tankeduglig.
+</p>
+<p>
+Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens
+fråga, om han tyckte det var bättre att stå kvar
+på isen hela natten, hade han intet att invända, helst
+han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute.
+</p>
+<p>
+Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid
+i land, skreko och hojtade åt kamraterna att komma
+efter, men Floden svarade endast med att vifta med
+handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där
+prästgården låg.
+</p>
+<p>
+Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta;
+Gusten med isbillen först för att pröva om det bar;
+Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig i
+lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru
+fått och vilket man nog skulle kasta på honom.
+</p>
+<p>
+När de gått en halvtimma, stannade Gusten och
+pustade; därpå tittade han sig omkring på kobbar
+och stränder för att se, var han befann sig.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_170' name='page_170'></a>170</span>
+han; det var inte Måskläppan, för den ligger där;
+och han pekade åt ost. Och där ha vi Gillöga tall.
+</p>
+<p>
+På en långsträckt ö inåt land pekade han ut
+en tall, som var lämnad ensam uppe på en uthuggen
+skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med
+sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke
+eller landkänning.
+</p>
+<p>
+&mdash; Och där ha vi Trälskär.
+</p>
+<p>
+Han talade för sig själv och skakade på huvudet.
+</p>
+<p>
+Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i
+skären och hade haft obegränsat förtroende till
+Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha tagit
+sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera
+söderut.
+</p>
+<p>
+Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste
+ännu något litet, så att de kunde hålla landkänningen;
+de talade inte ett ord, men Carlsson höll sig tätt i
+spåren efter sin vägvisare.
+</p>
+<p>
+Plötsligen stannade denne och lyssnade.
+Carlssons ovana öra hörde ingenting, men Gustens tycktes
+vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan, där en
+molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som
+insvepte synranden, hade stigit upp.
+</p>
+<p>
+De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde
+uppfatta ett sakta brus och ett dunkande, som
+nalkades.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad är det? frågade han och kröp intill
+Gusten.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme
+ha vi ostvinden här med snötjocka, och vill det sig
+riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete hålen hur
+det går med oss. Raska på nu bara!
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_171' name='page_171'></a>171</span></p>
+<p>
+Han satte till att småspringa och Carlsson efter;
+snön susade om fötterna och dånet tycktes följa.
+</p>
+<p>
+&mdash; Nu är det slut med oss! skrek Gusten och
+stannade, pekande på ett ljus, som blixtrade fram
+bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön
+går öppen!
+</p>
+<p>
+Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att
+det var på tok, när Gusten var rädd.
+</p>
+<p>
+Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på
+ett stenkasts håll kunde se snöväggen komma
+framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro
+de omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var
+svart som sot. Det blev alldeles mörkt kring dem
+och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt och
+suddigt som en vädersol antytt vägen för dem,
+slocknade slutligen.
+</p>
+<p>
+Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde
+så gott han kunde; men han var fetlagd och kunde
+icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad Gusten
+sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig,
+utan sprang, sprang för livet. Carlsson tog honom
+i rockskörtet, tiggde och bad, att han ej skulle
+löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar,
+besvor honom vid salighet och pina, men
+ingenting halp.
+</p>
+<p>
+&mdash; Var och en för sig och Gud med oss!
+svarade Gusten och bad Carlsson hålla sig ett par steg
+efter, annars skulle isen brista.
+</p>
+<p>
+Det tycktes den också göra, ty bakom dem
+brakade det allt mer och mer, vad värre var, bruset
+nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång
+mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne
+och trutarne skriade efter oväntat byte.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_172' name='page_172'></a>172</span></p>
+<p>
+Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan
+honom och Gusten ökades och slutligen befann han
+sig ensam springande i mörkret. Han stannade då
+tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet
+svar. Det var ensamheten, mörkret, kölden, vattnet,
+som kom med döden.
+</p>
+<p>
+Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart
+under fötterna, sprang så att han såg, huru
+snöflingorna gingo baklänges, fastän de hade samma
+riktning som han, och så ropade han igen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Följ med vind, så kommer han väst på land!
+hördes en flyende röst inifrån mörkret, och så blev
+det tyst igen.
+</p>
+<p>
+Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att
+springa, utan modlös lät han farten sakta och gick,
+steg för steg, utan att kunna förmå sig göra
+motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig,
+dånande; frustande, suckande, som om den enkom
+varit ute på nattligt rovtåg.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan
+åtta om aftonen och legat och läst Stiftstidningen,
+varefter han somnat in mycket tungt. Men vid
+elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan
+och hörde henne kalla.
+</p>
+<p>
+&mdash; Erik! Erik! hörde han i sömnen.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade
+han halvvaken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Lugn! Tror du inte jag är lugn!
+</p>
+<p>
+Fruktande några långrandiga förklaringar,
+skyndade pastorn sig att bedyra, det han var övertygad
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_173' name='page_173'></a>173</span>
+om lugnet, repade eld på en tändsticka och frågade
+vad som stod på.
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är någon som ropar i trädgårn! Hör
+du inte!
+</p>
+<p>
+Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för
+att höra bättre.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, min själ gör det så! Vem... kan det
+vara?
+</p>
+<p>
+&mdash; Gå och se efter, vet jag! svarade frun och
+gav gubben en ny påstötning.
+</p>
+<p>
+Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt
+fötterna i sina bottforer, tog ner bössan från väggen
+och satte på en knallhatt; skakade ner fängkrutet
+och gick ut.
+</p>
+<p>
+&mdash; Hej, vem där! ropade han.
+</p>
+<p>
+&mdash; Flod! svarade en dov stämma bakom
+syrenhäcken.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vad fan står nu på, att du kommer så här
+dags! Ligger gumman i själtåget?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna
+stämma. Vi ha förlorat henne!
+</p>
+<p>
+&mdash; Har ni förlorat henne?
+</p>
+<p>
+&mdash; Ja, på sjön ha vi förlorat henne.
+</p>
+<p>
+&mdash; Men kom in då för all världen och stå inte
+här i kylan!
+</p>
+<p>
+Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst
+ägg, enär han varken ätit eller druckit på hela dagen
+och dessutom haft det hundgörat att springa kapp
+med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått
+redogörelsen för förloppet, gick han in till sin gumma,
+och efter en liten storm på några minuter fick han
+nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde
+sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_174' name='page_174'></a>174</span>
+stora köksbordet, medan pastorn tog fram brännvin,
+istersmör, pressylta och bröd och satte för den
+uthungrade.
+</p>
+<p>
+Därpå rådslogs om vad som kunde göras för
+de strandsatta. Att gå ut i natten och båda upp
+folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar
+i strand var farligt, emedan det kunde vilseleda
+fartyg, om skenet verkligen förmådde genomtränga
+tjockan.
+</p>
+<p>
+Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med,
+men värre såg det ut för Carlsson. Gusten trodde
+sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att
+Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut»,
+menade han, »som om han fått för sina gärningar».
+</p>
+<p>
+&mdash; Hör du, Gusten, invände pastor Nordström,
+jag tycker ni ha varit orättfärdiga mot Carlsson, och
+jag vet inte, vad du menar med hans gärningar. Hur
+såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat
+upp hemmanet åt dig? Har han inte skaffat
+dig sommargäster och byggt dig en ny stuga? Och
+att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha&#8217;n;
+att han bad henne göra testamente, det var ju inte
+ont i att försöka, men att hon gjorde det kunde vara
+mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp
+karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra,
+men inte kunde! Va? &mdash; Vill du kanske inte att jag
+skall fria åt dig hos änkan i Åvassa med sina åtta
+tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte
+vara sträng, och ser du: det finns flera synpunkter
+på mänskorna än din!
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaja, men han tog i alla fall livet av mor,
+och det glömmer jag inte på länge.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å strunt, det har du glömt, när du krupit
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_175' name='page_175'></a>175</span>
+i säng med din hustru; och om Carlsson verkligen
+tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade
+gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang
+ut om kvällen, så hade hon inte förkylt sig. Och
+inte tog hon väl det så när, att han, unga karln,
+fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken
+vara utspelt och vi få se till i morgon bitti, vad
+som kan göras. Vi ha söndag och folket kommer
+nog till kyrkan, så vi slipper båda upp dem! Gå
+nu och lägg dig och var lugn, och tänk på, att den
+enes död är den andres bröd.
+</p>
+<hr class='tb' />
+
+<p>
+Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen,
+kom pastor Nordström upptågande i sällskap med
+Flod. I stället för att gå in stannade han i hopen,
+som redan tycktes underrättad om vad som hänt.
+Och sedan han förkunnat mässfall, uppmanade han
+allt manfolk att samlas med båtarne nere vid
+prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och
+bärga de nödställda. Det förnams visserligen något
+knot i bakgrunden, där utbördingen hade några
+ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att de
+icke ville undvara gudsordet.
+</p>
+<p>
+&mdash; Å strunt, invände pastorn, ni är inte så
+fasligt angelägna att höra min spiksoppa, om jag känner
+er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är så
+skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på
+såpfjärdingen?
+</p>
+<p>
+Det gick ett stilla löje genom hopen och
+betänkligheterna voro hävda till hälften.
+</p>
+<p>
+&mdash; Vi ha för resten söndag om åtta dar och kom
+då, så ska jag dra er, ska ni få se, och tag käringarne
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_176' name='page_176'></a>176</span>
+med er, så lovar jag ge dem en uppborstning för
+ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur
+brunnen?
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning
+från sabbatsbrottet.
+</p>
+<p>
+Och så skingrades man för att gå hem och klä
+om sig och gå till sjös.
+</p>
+<p>
+Snöyran hade upphört, vinden hade gått på
+norden och det var kallt, klart väder. Fjärden gick uppe,
+blåsvart svallande omkring de bländvita kobbarna,
+när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan.
+Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor,
+medförande yxor och draggar. Att segla var ingen
+tanke på, utan man hade bemannat årorna. Pastorn
+satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de
+styvaste skärkarlarne och medförande båtsman Rapp
+som utkik och plikthuggare.
+</p>
+<p>
+Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet
+ledsen; ett människoliv mer eller mindre brukade
+sjön inte räkna så noga på.
+</p>
+<p>
+Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet
+frös genast, måste huggas upp och vräkas ut. Ibland
+kom en isflaga simmande, skrapade mot båtborden,
+dök under och kom upp igen; ibland med infrusna
+vass-strån, löv, pinnar, lösryckta från stränderna.
+</p>
+<p>
+Pastorn satt med sin kikare och spanade åt
+Trälskär, där Hemsöpojkarne sutto fångna, stundom
+kastande en hopplös blick utåt fjärden, där Carlsson
+sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett
+spår på de drivande iskakorna, ett spår av en fot,
+ett klädesplagg eller liket självt. Men förgäves.
+</p>
+<p>
+Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret.
+Rundqvist och Norman hade på långt håll upptäckt
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_177' name='page_177'></a>177</span>
+undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på
+stranden. Och när båtarne lade till, visade de mera
+nyfikenhet än rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i.
+</p>
+<p>
+&mdash; Inte så länge man har land under sig!
+menade Rundqvist.
+</p>
+<p>
+Som dagen var kort, började upptagningen av
+ekan genast, och strax därpå draggningen efter kistan.
+</p>
+<p>
+Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon
+låg, för han hade sett mareld lysa på vattnet. Man
+drog varp på varp, men utan att få upp annat än
+långa tångrevor med musslor och andra kräk på;
+man draggade hela förmiddagen ända till middagen,
+men utan framgång. Folket började se trötta ut och
+ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en
+sup och en smörgås eller koka kaffe, då Gusten
+slutligen förklarade, att han icke vidare ansåg något
+kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan
+ut på djupet.
+</p>
+<p>
+Som ingen var vidare angelägen om att se liket
+flyta upp och saken strängt taget icke angick någon
+personligen, erfor man en viss lättnad över att bli
+befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras
+bekymmer.
+</p>
+<p>
+För att emellertid få ett någorlunda avrundat
+slut på en snöplig ändalykt, gick pastor Nordström
+fram till Flod och frågade, om han ville, att de skulle
+göra något för gumman. Boken hade pastorn med
+sig, och en psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten
+mottog med tacksamhet förslaget, som meddelades
+åt församlingen.
+</p>
+<p>
+Solen höll på att sluta sin korta bana och
+kobbarne lågo rosenröda i sista belysningen, när folket
+samlade sig på stranden i en klunga för att övervara
+<span class='pagenum pncolor'><a id='page_178' name='page_178'></a>178</span>
+den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen.
+Pastorn steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick
+ut i akterstäven, tog upp sin bok, satte sin näsduk
+mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt
+huvud, under det alla karlarne på stranden ströko
+av mössorna.
+</p>
+<p>
+&mdash; Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni
+den utantill? frågade pastorn.
+</p>
+<p>
+&mdash; Jaa! svarades från stranden.
+</p>
+<p>
+Och så steg sången dallrande av kölden först,
+sedan av rörelse över det ovanliga i ceremonien och
+de gripande tonerna i den gamla psalmen, som
+ledsagat så många i den sista vilan.
+</p>
+<p>
+De sista tonerna klingade ut och ekade över
+vatten, mot skär, genom den kalla luften, och det
+blev ett uppehåll, varunder man endast hörde
+nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i
+stenarne, måsarnes skri och båtarnes huggande i botten.
+Pastorn vände sitt åldriga, fårade ansikte ut mot
+fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring
+vilket de gråa hårtestarne ristades av blåsten som
+hänglavar på en gammal gran.
+</p>
+<p>
+&mdash; Av jord är du kommen, jord skall du åter
+varda, Jesus Kristus vår Frälsare skall dig uppväcka
+på den yttersta dagen! &mdash; Låtom oss bedja! började
+han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind
+och våg för att höras.
+</p>
+<p>
+Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår,
+och efter välsignelsen sträckte han sin hand ut över
+vattnet till ett sista farväl.
+</p>
+<p>
+Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns
+hand och tackade honom, men tycktes ännu ha något
+på hjärtat.
+</p>
+<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_179' name='page_179'></a>179</span></p>
+<p>
+&mdash; Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att &mdash; skulle
+inte Carlsson också haft ett litet ord med?
+</p>
+<p>
+&mdash; Det var för två, min gosse! Men det var
+vackert av dig i alla fall att tänka på honom,
+svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.
+</p>
+<p>
+Solen gick ner och man hade endast att skiljas,
+söka komma hem så fort man kunde.
+</p>
+<p>
+Men man ville ändå visa Floden en sista
+uppmärksamhet, och sedan avsked blivit taget och alla
+kommit i båt, följde man honom en bit på väg,
+lade så upp båtarne i linje som till skötsättning,
+hälsade med årorna och ropade adjö!
+</p>
+<p>
+Det var en hyllning åt sorgen, men också åt
+den unge mannen, som nu upptogs i männens
+självansvariga led.
+</p>
+<p>
+Och till rors i sin egen eka lät den nye herren
+till Hemsö sina drängar ro sig hemåt, för att styra
+egen farkost över det nyckfulla livets blåsiga fjärdar
+och gröna sund.
+</p>
+<!-- generated by ppgen.rb version: 2.74 -->
+<!-- timestamp: Sun Aug 16 20:10:18 +1000 2009 -->
+
+
+
+
+
+
+
+<pre>
+
+
+
+
+
+End of the Project Gutenberg EBook of Hemsöborna, by August Strindberg
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK HEMSÖBORNA ***
+
+***** This file should be named 30078-h.htm or 30078-h.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        https://www.gutenberg.org/3/0/0/7/30078/
+
+Produced by Ronnie Sahlberg, and Project Runeberg for
+providing the scans.
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+https://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at https://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+https://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at https://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit https://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including including checks, online payments and credit card
+donations.  To donate, please visit: https://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     https://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.
+
+
+</pre>
+
+</body>
+</html>
diff --git a/old/30078-h/images/0001.png b/old/30078-h/images/0001.png
new file mode 100644
index 0000000..2297dfc
--- /dev/null
+++ b/old/30078-h/images/0001.png