diff options
Diffstat (limited to '29935-8.txt')
| -rw-r--r-- | 29935-8.txt | 6275 |
1 files changed, 6275 insertions, 0 deletions
diff --git a/29935-8.txt b/29935-8.txt new file mode 100644 index 0000000..d8c52ec --- /dev/null +++ b/29935-8.txt @@ -0,0 +1,6275 @@ +The Project Gutenberg EBook of Inferno, by August Strindberg + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Inferno + +Author: August Strindberg + +Release Date: September 8, 2009 [EBook #29935] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK INFERNO *** + + + + +Produced by Jens Sadowski, and Projekt Runeberg for +providing the scanned facsimiles. + + + + + +Transcribers note: + +This e-text was produced from Project Runeberg's +digital facsimile edition of + Samlade Verk #28: Inferno och Legender +printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/inferno/ + +Strindberg wrote this book originally in French. The Swedish translation +was done by Eugène Fahlstedt. + +This text has been edited so that this document only contains the book +Inferno. +The table of content has been moved to the start of the book. + +Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been +changed to use _italics_. + +Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. +Learn more at =http://runeberg.org/= + +INFERNO + +AV + +AUGUST STRINDBERG + +STOCKHOLM +ALBERT BONNIERS FÖRLAG + + + + +_Copyright. Albert Bonnier 1914._ + +STOCKHOLM +ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914 + + + + +INNEHÅLL. + + +_Inferno._ + 1. Den Osynliges hand ................................. 7 + 2. Ludvig den helige gör mig bekant med salig Orfila .. 21 + 3. Demonen frestar .................................... 27 + 4. Det återvunna paradiset ............................ 33 + 5. Fallet och det förlorade paradiset ................. 36 + 6. Skärselden ......................................... 42 + 7. Helvetet ........................................... 93 + 8. Beatrice ........................................... 122 + 9. Swedenborg ......................................... 131 +10. Utdrag ur en fördömds dagbok ....................... 149 +11. Den Evige har talat ................................ 163 +12. Helvetet lössläppt ................................. 168 +13. Pilgrimsfärd och försoning ......................... 178 +14. Återlösaren ........................................ 184 +15. Vedermödor ......................................... 190 +16. Vartåt pekar vår väg? .............................. 197 +Epilog ................................................. 203 +Bibliografi ............................................ 206 + + + + +Motto: 1) Courbe la tête, fier Sicambre! + Adore ce que tu as brûlé, + Brûle ce que tu as adoré! + + 2) Och jag skall vända mitt anlete emot en sådan + man och slå honom med förfäran, så att han + skall bliva en varnagel och ett åtlöje bland + folket. + + Hesekiel XIV: 8. + + 3) Och bland dessa äro Hymeneus och Alexander, + vilka jag har överlämnat åt Satan, på det att + de genom denna tuktan skulle lära sig att icke + mera försmäda. + + 1:sta Timot. I: 20. + + + + +I. + +Den Osynliges hand. + + +Det var med en känsla av vild glädje jag återvände från Nordbanans +station, sedan jag där avlämnat min lilla hustru, vilken skulle fara till +vårt barn, som insjuknat i fjärran land. Fullbordat var alltså offret av +mitt hjärta! Våra avskedsord: När ses vi igen? -- Snart! återljödo ännu +såsom osanningar, vilkas bedräglighet man icke vill tillstå för sig; en +aning sade mig, att det var för alltid vi nu hade skilts. Detta farväl, +som vi utbytte i november månad 1894, blev verkligen också det sista, ty +till denna stund, i maj 1897, har jag ännu icke återsett min kära +hustru. + +När jag hunnit till Café de la Régence, slog jag mig ned vid det bord, +där jag förut brukat sitta med min hustru, min vackra fångvaktarinna, som +dag och natt spionerade på min själ, gissade till mina hemliga tankar, +bevakade mina idéers lopp, svartsjukt iakttog min andes strävan mot det +okända. + +Återskänkt åt friheten, erfar jag med ens en expansion av själens +innestängda kraft och lyftes upp över småaktigheterna i storstaden, denna +skådeplats för intellektuella strider, där jag nyss vunnit en seger, i +sig själv futtig, men för mig oerhört stor, då den utgjorde uppfyllelsen +av en ungdomsdröm, som drömts av alla samtida skriftställare i mitt +hemland, men förverkligats allenast av mig -- nämligen att bliva spelad +på en Paris-scen. Teatern ingav mig nu avsmak liksom allt vad man har +ernått, och vetenskapen lockade mig. Ställd i valet mellan kärlek och +vetande, hade jag bestämt mig för att söka nå kunskapens höjder, och i +det jag brände å båle min tillgivenhet, glömde jag det oskyldiga offret +för min ärelystnad eller min kallelse. + + * * * * * + +Väl anländ på nytt till mitt eländiga studentrum i Quartier latin, grävde +jag i min koffert och drog fram ur deras gömställe sex deglar av fint +porslin, i förväg köpta för pengar som jag hade stulit från mig själv. En +eldtång och ett paket rent svavel fullbordade laboratoriets inredning. +Sedan var det bara att göra upp en smältugnseld i kaminen, stänga dörren +och fälla ner gardinerna, ty tre månader efter Caserios avrättning var +det farligt att syssla med kemiska redskap i Paris. + +Natten faller på, svavlet brinner med avgrundslågor, och mot morgonsidan +har jag konstaterat närvaron av kolämne i denna för enkel ansedda kropp, +som kallas svavel, och därmed tror jag mig ha löst det stora problemet, +kullkastat den härskande kemin och vunnit den odödlighet, som är de +dödliga medgiven. + +Men huden på mina händer, som blivit stekt framför den starka elden, +lossnar och faller av i fjäll, och den smärta, som framkallas av +händernas möda vid avklädningen, påminner mig om vad min seger kostat. +Ensam i sängen, där ännu en doft av kvinna dröjer kvar, finner jag mig +säll till mods; en känsla av psykisk renhet, av manlig jungfrulighet gör +att jag skådar på mitt förflutna äktenskapsliv såsom något orent, och jag +är ledsen att ej äga någon, till vilken jag kan frambära min tacksamhet +för befrielsen från dessa förnedrande bojor, dem jag brutit utan vidare +omständigheter. Jag har nämligen blivit ateist under årens lopp, när jag +märkt hur de okända makterna lämnat världen åt dess öde utan att giva ett +livstecken ifrån sig. + +Någon att tacka! Det finnes ingen tillstädes, och min tvungna otacksamhet +trycker mig som en börda! + + * * * * * + +Svartsjukt mån om min upptäckt, tar jag inga mått och steg för att +utsprida den. I min skygghet vänder jag mig ej till auktoriteterna och +akademierna. Emellertid fortsätter jag mina experiment, allt under det +att sprickorna på händerna förvärras, öppna sig och fyllas med +kokssmulor, så att blod sipprar ut och plågorna bli outhärdliga. Allt jag +vidrör framkallar smärtor, och ursinnig över denna pina, som jag är hågad +tillskriva de okända makter, vilka i så många år förföljt mig och lagt +hinder för mina bemödanden, undviker och försummar jag människors +sällskap, ger återbud till bjudningar, stöter vänner ifrån mig. Tystnad +och enslighet breda sig omkring mig, ett ökenlugn, högtidligt och +förfärande, uti vilket jag på trots utmanar den osynlige, brottas kropp +mot kropp, själ mot själ. Jag har bevisat närvaron av kolämne i svavlet; +nu skall jag uppvisa väte och syre, ty de måste finnas däri. Apparaterna +räcka ej mera till, jag står utan pengar, händerna äro svärtade och +blödande, svarta som nöden, blödande som mitt hjärta. Ty samtidigt +underhöll jag en brevväxling med min hustru och berättade för henne om +mina kemiska framgångar, på vilket hon svarade med bulletiner om vår +dotter och strödde in små förmaningar om det fåfängliga i min vetenskap +och om dåraktigheten i att vräka bort pengar på slikt. + +I ett anfall av rättmätig stolthet, gripen av ett rasande begär att göra +mig själv illa, begår jag självmord, i det jag avskickar ett skändligt, +oförlåtligt brev och säger farväl till hustru och barn, låtande förstå +att en ny förbindelse lagt beslag på mina tankar. + +Skottet har träffat. Min hustru svarar med en ansökan om skilsmässa. + +Ensam, självmördare och lönnmördare, glömmer jag det brottsliga i saken +för grämelsen och bekymren. Ingen kommer och besöker mig, och jag kan ej +söka upp någon, då jag stött mig med alla. + +Jag känner mig lösgjord, drivande på ytan av ett hav efter att ha +avskurit ankartåget utan att äga några segel. + +Emellertid uppenbarar sig nöden i form av den obetalda hyresräkningen och +avbryter mina vetenskapliga arbeten och metafysiska grubblerier genom att +kalla mig åter till jorden. + +På detta sätt nalkas julen. Jag har något tvärt avslagit en inbjudning +till en skandinavisk familj, däri atmosfären misshagar mig på grund av +ett visst självsvåld, som plågar mig. På kvällen, när jag sitter ensam, +ångrar jag mig och går dit ändå. Genast som man satt sig till bords, +börjar midnattskalaset med stoj och översvämmande glädje bland de unga +konstnärer, som där i huset äro som hemma hos sig. En förtrolighet, som +frånstöter mig, åtbörder och miner, med ett ord en ton, som ej smakar av +familjekrets, inger mig en obeskrivlig vantrevnad, och mitt uppe i +saturnalierna framtrollar mitt svårmod för min inre syn min hustrus +fridsamma boning. I en vision ser jag plötsligt salen, julträdet, +misteln, min lilla flicka och hennes övergivna moder . . . +Samvetskvalen gripa mig, jag reser mig, förebär ett illamående och går +min väg. + +Jag passerar den förskräckliga rue de la Gaieté, där mängdens konstlade +glädje verkar sårande, samt den dystra och tysta rue Delambre, en gata +som mer än någon annan i kvarteret kan göra en förtvivlad; jag viker av +på boulevard Montparnasse och sjunker ned på en stol utanför Brasserie +des Lilas. + +En god absint tröstar mig under några minuter, därefter anfalles jag av +ett följe kokotter och studenter, som slå mig i ansiktet med spön, och +liksom jagad av furier lämnar jag min absint i sticket och skyndar att +skaffa mig en ny i kafét François Premier vid boulevard Saint-Michel. + +Det var att råka ur askan i elden; en annan tropp flinar åt mig: Se på +den enstöringen! och jag flyr, piskad av eumeniderna, till mitt hem med +nidrefrängernas retsamma fanfarer i öronen. + + * * * * * + +Tanken på en tuktan såsom följden av ett brott inställer sig icke. Inför +mig själv spelar jag rollen av oskyldig, föremål för en orättvis +förföljelse. De okända hindrade mig i att fullfölja mitt stora verk, och +det var nödvändigt att bryta hindren innan segerkronan kunde vinnas. + +Jag har haft orätt, och ändå har jag rätt och skall få rätt! + +Denna julnatt sov jag illa. En kall luftström strök upprepade gånger över +mitt ansikte, och ljudet av en mungiga väckte mig allt emellanåt. + + * * * * * + +En begynnande orklöshet får småningom makt med mig. De svarta och +blödande händerna hindra mig vid klädseln att vårda mitt yttre. Rädslan +för hyresräkningen lämnar mig ej mer någon ro, och jag går fram och åter +i rummet som ett vilddjur i sin bur. + +Jag har upphört att intaga regelbundna måltider, och pensionsvärden råder +mig att lägga mig på sjukhus, vilket leder till ingenting, då sådant är +dyrt och man måste betala i förskott. + +Då yppar sig en uppsvällning av armådrorna, ett tecken till +blodförgiftning. Detta var nådestöten, och ryktet därom sprider sig bland +mina landsmän, så att en afton den goda kvinnan, från vars julkalas jag +hade brutit upp på ett ohövligt sätt, hon, som ingett mig antipati och +nära nog förakt, söker upp mig, får reda på min olycka och ångest samt +under tårar anvisar mig sjukhuset som den enda räddningen. + +Döm om min hjälplöshet och förkrosselse, när en vältalig tystnad gör +klart för henne att jag står utan tillgångar. Då fattas hon av medömkan +vid att se mig så nedsjunken i elände. + +Hon förklarar, att hon skall göra insamling bland skandinaviska +sällskapet, hon skall söka församlingens pastor; för egen del är hon +fattig och tyngd av bekymmer för den dagliga utkomsten. + +Synderskan har känt medlidande med den man, som just övergivit sin äkta +maka. + +Bragt till tiggeri, ännu en gång, anropande barmhärtigheten genom en +kvinnas förmedling, börjar jag ana tillvaron av en osynlig hand som styr +händelsernas oemotståndliga logik. Jag kryper ihop för stormvinden, +besluten att resa mig på nytt. + + * * * * * + +En vagn kör mig till Saint-Louis-sjukhuset. På vägen dit stiger jag ur +vid rue de Rennes för att köpa två vita skjortor. + +Svepningen! för min sista timme! + +Tankarne vända sig verkligen kring min nära förestående död, omöjligt att +förklara varföre. + +Intagen som patient, förbjuden att gå ut annat än efter erhållet +tillstånd, och med händerna inlindade så att all slags sysselsättning +omöjliggöres, tycker jag mig vara inspärrad i fängelse. + +Ett abstrakt sjukrum, kalt, försett med det nödtorftigaste, utan tecken +till skönhetssträvan, beläget nära gemensamhetssalen, där man röker och +spelar kort från morgon till kväll. + +Frukostklockan ljuder, och vid bordet finner jag mig i ett sällskap av +spöken. Ansikten som dödsskallar eller döendes; här felas det en näsa, +där ett öga, på en tredje är läppen kluven eller kinden förmultnad. Här +sitta också två individer, som ej se sjuka ut, men ha en vresig och +förtvivlad uppsyn. Det är ett par stortjuvar av god familj, som genom +mäktiga relationer sluppit lösa ur fängelset under förevändning av +sjukdom. En äcklande lukt av jodoform tar bort aptiten för mig, och som +mina händer äro bundna måste jag anlita mina sidokamraters biträde för +att skära brödet och slå i drycken. Och runt omkring denna sköna samling +av brottslingar och dödsdömde rör sig vår goda moder, föreståndarinnan, i +sin klosterlika dräkt av svart och vitt, och fördelar åt en var hans +giftbemängda läkedryck. I en bägare arsenik dricker jag med en dödskalle, +som skålar tillbaka i digitalis. Det är bedrövligt, och ändå får man vara +tacksam, något som gör mig ursinnig. Behöva vara tacksam för en så ringa +och därtill så obehaglig sak! + +Man kläder på och av mig, vårdar mig likt ett barn, och +barmhärtighetssystern fattar bevågenhet för mig, behandlar mig som ett +småbarn och kallar mig sin gosse, under det att jag liksom alla de andra +benämner henne: min mor. + +Vad det känns skönt att uttala detta ord moder, som ej gått över mina +läppar på trettio år! Den gamla, som tillhör S:t Augustinerorden och bär +de dödas dräkt därför att hon aldrig har levat livet, är mild som +försakelsen och lär oss att le åt våra lidanden som vore de fröjder, ty +hon vet hur välgörande smärtan kan vara. Icke ett förebrående ord, inga +förmaningar eller predikningar. Hon känner sin instruktion, den som +gäller för de sekulariserade sjukhusen, och hon förstår att bevilja små +friheter åt sjuklingarna, icke åt sig själv. Sålunda tillåter hon mig +röka i mitt rum och erbjuder sig att rulla cigarretter åt mig, vilket jag +avböjer. Hon skaffar mig tillstånd att gå ut på extra tider, och då hon +upptäckt att jag sysslar med kemi, lagar hon att jag blir föreställd för +sjukhusets lärde apotekare, som lånar mig böcker och sedan han fått del +av min teori om grundämnenas beskaffenhet, inbjuder mig att arbeta i sitt +laboratorium. Denna nunna har spelat en roll i mitt liv, och jag börjar +försona mig med mitt öde, i det jag prisar min goda otur, som förde mig +under detta välsignade tak. + +Den första bok jag tagit med mig från apotekarens bibliotek faller upp av +sig själv, och min blick slår ner som en falk på en rad i kapitlet +Fosfor. + +I få ord förtäljer författaren, att kemisten Lockyer hade medelst +spektralanalys uppvisat, att fosforn icke vore någon enkel kropp, och att +redogörelsen för hans experiment ingivits till vetenskapsakademien i +Paris, vilken icke hade förnekat sakförhållandet. + +Styrkt av detta oväntade stöd går jag ut i staden medförande mina deglar +med återstoden av det ofullständigt förbrända svavlet. Jag överlämnar dem +till en kemisk byrå, där man utlovar åt mig till följande dags morgon +intyget över verkställd analys. + +Det var min födelsedag. Vid återkomsten till sjukhuset väntar mig ett +brev från min hustru. Hon begråter min iråkade olycka, hon vill åter fara +till mig för att vårda och älska mig. + +Lyckan att vara älskad trots allt framkallar ett behov att rikta min tack +till någon . . . vilken? Till den okände, som i så långa år hade dolt +sig? + +Mitt hjärta smälter, jag bekänner den nedriga lögnen om min otrohet, +begär hennes förlåtelse, och i en handvändning är jag å nyo stadd i +utbyte av kärleksbrev med min egen hustru, allt under det jag uppskjuter +vår återförening till en lämpligare tidpunkt. + + * * * * * + +Nästa morgon skyndar jag till min kemist vid boulevard Magenta. + +I förseglat kuvert bär jag med mig till sjukhuset intyget på hans analys. +När jag går förbi Ludvig den heliges staty på innergården, drar jag mig +till minnes helgonets trenne verk, nämligen den stora blindasylen Les +Quinze-Vingt, Sorbonne och Sainte-Chapelle, eller såsom jag översatte +det: från lidandet, igenom vetenskapen, fram till botgöring. + +Innestängd på mitt rum öppnar jag kuvertet, som skall avgöra min framtid, +och jag läser: + +»Det pulver, som lämnats oss till undersökning, företer följande +caracteristica: + +Färg: gråsvart. Lämnar spår på papperet. + +Täthet: betydlig, överlägsen medeltätheten hos grafit; ämnet synes vara +en hård grafit. + +-- -- -- -- -- + +Kemisk undersökning: + +Detta pulver brinner lätt och utvecklar därvid koloxid och kolsyra. Det +innehåller alltså _kol_.» + +-- -- -- -- -- + +Rent svavel innehåller kol! + +Jag är räddad, från denna stund förmår jag bevisa mina vänner och +anförvanter, att jag icke är galen. Bestyrkta äro de teorier jag framlade +i mitt arbete Antibarbarus, som utgavs ett år tidigare och behandlades av +tidningarna som ett verk av en kvacksalvare eller dåre, vilket hade till +följd att jag utstöttes ur min familj såsom en odåga, ett slags +Cagliostro. + +Nu tror jag ni äro krossade så det förslår, mina värda motståndare! Mitt +jag sväller av rättmätigt högmod, jag vill lämna lasarettet, ropa högt på +gatorna, vråla framför Institutet, riva ner Sorbonne . . . men +händerna äro fortfarande i band, och utkommen på gården råder mig det +höga gallret till tålamod. + +Apotekaren, åt vilken jag meddelar resultatet av analysen, föreslår att +åvägabringa en kommission, inför vilken jag skulle med direkta experiment +uppvisa problemets lösning. + +Emellertid, hellre än att vänta och medveten om min försagdhet inför en +offentlig samling, hopskriver jag en uppsats i ämnet och skickar den till +»Le Temps», som för in den inom två dagar. + +Lösen är given, man svarar mig från olika håll utan att förneka sakens +riktighet. Jag har fått anhängare, anmodas att lämna artiklar till en +kemisk tidskrift och invecklas i en brevväxling, som ger näring åt mina +fortsatta undersökningar. + + * * * * * + +En söndag, den sista som jag vistades i Saint-Louis-skärselden, sitter +jag vid fönstret och iakttar vad som försiggår nere på gården. De två +tjuvarne promenera med sina hustrur och barn, kyssa dem allt emellanåt +och se så lyckliga ut, när de värma sig vid den kärlek, som underblåsts +av deras olyckor. + +Min egen ensamhet vilar tungt på mig, jag förbannar mitt öde, som jag +finner orättvist, i det jag glömmer att mitt brott överträffar deras i +nedrighet. + +Postbudet kommer med ett brev från min hustru. Det är isande kyligt; min +framgång har sårat henne och hon låtsas ej tro därpå, då hon nämligen +rådfrågat en yrkeskemist; hon tillfogar goda råd angående det farliga i +illusioner, som kunna leda till hjärnkriser. För övrigt, vad vinner jag +väl med allt detta? Kan jag föda en familj med min kemi? + +Återigen detta alternativ: kärlek eller vetenskap! Utan att tveka krossar +jag henne med ett sista avskedsbrev. + +På aftonen tar jag mig en promenad i det dystra kvarteret och passerar +Saint-Martin-kanalen, vilken är svart som en grav och tyckes enkom gjord +att dränka sig uti. Jag stannar vid hörnen av rue Alibert. Varför +Alibert? Vem är han? Var det ej så att den grafit, som kemisten funnit i +mitt svavelprov, kallades Alibert-grafit? . . . Än sedan? Det är +narraktigt, men jag kan ej hjälpa att intrycket av någonting oförklarligt +dröjer kvar i mitt sinne. Vidare rue Dieu. Varföre Gud, då han är +avskaffad av republiken, som har ägnat Pantheon åt en annan bestämmelse +än dess ursprungliga . . . Rue Beaurepaire. Just ett »vackert tillhåll» +för missdådare . . . Rue de Bondy . . . Ledes jag av en demon? +. . . Jag slutar att läsa gatskyltarna; går vilse, försöker vända om +samma väg utan att dock finna den, ryggar tillbaka inför ett ofantligt +skjul, som stinker av rått kött och unkna grönsaker, i synnerhet surkål +. . . Misstänkta figurer snudda förbi mig och låta plumpa ord falla +. . . jag är rädd för det okända, viker av åt höger, åt vänster, råkar +in i en smutsig återvändsgränd, som tyckes vara hemvist för sopor, laster +och brott. Gatnymfer spärra vägen för mig, ligapojkar flina åt mig. +Scenen från julkalaset upprepas: _Væ soli!_ Vem är det, som ställer i +ordning dessa försåt för mig så fort jag lösgör mig från världen och +människorna? Det är någon, som har låtit mig falla i denna snara! Var +finns han, så att jag kan få brottas med honom? . . . + +Ett regn blandat med snöslask faller just som jag börjar springa . . . +i bakgrunden av en kort gata tecknar sig mot himlavalvet en svart port, +ofantligt stor, ett verk av cykloper, en port utan något palats till, +vilken öppnar sig åt ett hav av ljus . . . Jag frågar en polisbetjänt +var jag befinner mig. + +-- Porte Saint-Martin, min herre. + +Med några få steg är jag ute på de stora boulevarderna och går nedför +dem. Teateruret anger att klockan är en kvart över sex. Just +absinttimmen, och vännerna vänta som vanligt i café Napolitain. Jag +fortsätter dit ned med påskyndade steg och glömmer sjukhuset, grämelsen, +fattigdomen. Men utanför café du Cardinal råkar jag stöta mot ett bord, +vid vilket en herre sitter. Jag känner honom endast till namnet, men han +känner mig, och i en sekund ha hans ögon sagt mig: Ni här? Ni ligger +alltså inte på sjukhus? Det var således bara prat, den där historien! + +Och jag känner på mig att denne man är en av mina okända välgörare, att +han tecknat bidrag åt mig och att jag är en tiggare, som ej har rättighet +att gå på kaféer. Tiggare! Det är rätta ordet; det ringer i öronen på mig +och jagar upp på mina kinder en brännande rodnad, skammens, +förödmjukelsens och raseriets rodnad! + +Tänka sig, att sex veckor förut satt jag här vid borden; min +teaterdirektör lät bjuda sig av mig och tilltalade mig med käre mästare; +tidningsmän ävlades om att interviewa mig, fotografen utbad sig äran att +få sälja mitt porträtt. Och nu: tiggare, en brännmärkt man, utstött ur +folks umgänge! + +Piskad, ryggbruten, jagad till döds stryker jag utefter boulevarden som +en nattsvärmare och drar mig tillbaka i min håla hos de pestsmittade. Här +stänger jag in mig på mitt rum; här är mitt hem. + +Då jag reflekterar över mitt öde, märker jag den osynliga handen, som +tuktar mig, med spöslag driver mig fram mot ett mål, som jag ännu icke +kan gissa mig till. Han skänker mig ära på samma gång han vägrar mig en +hedrad ställning i världen; han förödmjukar mig i det han upphöjer mig, +kröker mig i stoftet för att lyfta min själ. + +Då uppdyker åter hos mig den föreställningen att försynen har bestämt mig +för en mission här i världen och att det är uppfostran därtill som på +detta vis tager sin början. + + * * * * * + +I februari lämnar jag sjukhuset, utan att ha kunnat bli botad men kurerad +för världens frestelser. Vid skilsmässan hade jag velat kyssa handen på +vår goda moder, som utan något predikande lärt mig korsets väg, men en +känsla av vördnad, liksom för något, som ej får vanhelgas, höll mig +tillbaka. + +Må hon i andanom emottaga denna gärd av tacksamhet från en vilsegången +främling, som nu dväljes undangömd i ett fjärrbeläget land. + + + + +II. + +Ludvig den helige gör mig bekant med +salig Orfila. + + +I en anspråkslös möblerad lägenhet, som jag hyrt mig, fullföljer jag mina +kemiska arbeten vintern ut, stannande hemma ända till aftonen, då jag går +att äta middag på ett crémerie där konstnärer av flera olika +nationaliteter ha bildat ett kotteri. Efter middagen besöker jag den +familj, som jag den där gången gav återbud i ett ögonblick av rigorism. +Hela kretsen av anarkistiska konstnärer träffas där, och jag känner mig +dömd att utstå allt det jag hade velat slippa se och höra: ogenerade +seder, löslig moral, gudlöshet med berått mod. Där finnes samlad mycken +talang, oändligt mycken kvickhet, en bland dem har en verkligt genialisk +naturbegåvning och har skaffat sig ett ansett namn. + +Hur som helst är man som en familj där, man håller av mig, och jag är dem +tack skyldig, så att jag gör mig blind och döv inför deras små privata +affärer, som ej angå mig. + +Ifall det hade varit oberättigat högmod, som kommit mig att undvika dessa +människor, skulle straffet varit väl avvägt, men i detta fall, där min +tillbakadragenhet härflöt ur en strävan att rena min individualitet, att +förädla min personlighet i ett ensligt levernes självprövning, förstår +jag icke försynens tillvägagångssätt, enär mitt skaplynne är mjukt och +gärna anpassar sig efter omgivningen av pur umgängessamhet och fruktan +för att vara otacksam. Utesluten ur societeten på grund av min ynkliga +och skandalösa fattigdom, var jag lycklig att finna en tillflyktsort +under de långa vinterkvällarne, ehuru den mycket fria samtalstonen sårade +mig i hjärtat. + + * * * * * + +Efter upptäckten av den osynliga handen, som styr mina fjät på den +skrovliga stigen, känner jag mig icke längre ensam, och jag vakar med +sträng uppmärksamhet över mina handlingar och ord utan att dock alltid +lyckas. Men så snart jag syndat, gripes jag genast på bar gärning, och +straffet infinner sig med en noggrannhet och ett raffinemang, som ej +lämnar något tvivel övrigt angående mellankomsten av en makt, vilken +tuktar för att förbättra. Den okände har blivit för mig en personlig +bekantskap, som jag talar till och tackar, begär råd av. Stundtals +föreställer jag honom som min tjänsteande, motsvarande Sokrates' daimon; +och medvetandet av att äga de okändas stöd återskänker mig en energi och +en förtröstan, som egga mig till bemödanden sådana som jag ej förr varit +mäktig av. + +Bankrutt i sällskapslivet, lever jag upp på nytt i en annan värld, dit +ingen kan följa mig. Händelser, som förr saknat betydelse, draga nu min +uppmärksamhet till sig, nattens drömmar ikläda sig formen av +förutsägelser, jag betraktar mig som hädangången, och mitt liv förflyter +i en ny sfär. + + * * * * * + +Sedan jag nu bevisat förekomsten av kolämne i svavlet, återstår för mig +att uppvisa väte och syre, som enligt analogi förmodligen skola finnas +däri. + +Två månader förflyta under beräkningar och begrundan, men de för +experiment erforderliga apparaterna felas mig. En vän råder mig att gå +till det analytiska laboratoriet vid Sorbonne, som står öppet även för +främlingar. I min folkskygghet vågar jag ej tänka därpå, så att mina +arbeten avstanna och ett ögonblicks vila uppstår. Dock, en vacker +vårmorgon stiger jag upp vid gott lynne, går utför rue de la Grande +Chaumière och når rue de Fleurus, som öppnar sig till +Luxembourgträdgården. Den lilla vackra gatan ligger där tyst, den +stora kastanjeallén är lysande grön, bred och rak som en rännarbana, med +Davids kolonn ställd mitt i bakgrunden som en målsten, och i fjärran +höjande sig över det andra och snuddande vid molnen Pantheons kupol med +det gyllene korset överst. + +Jag stannar hänryckt över den symboliska åsynen, men då jag drager +blicken därifrån varseblir jag till höger om mig en färgeriskylt vid rue +de Fleurus. Sannerligen! visionens verklighet är oförneklig. Målade på +butikfönstret finner jag initialbokstäverna till mitt namn: A. S. +svävande på ett vitt silvermoln och där ovan en regnbåge. _Omen accipio_ +i det jag påminner mig ett ställe i Genesis: + +»Min båge har jag satt i skyn, och han skall vara tecknet till ett +förbund mellan mig och jorden.» + +Jag går icke längre på marken, jag simmar i luften, och med bevingade +steg träder jag in i trädgården, där det ej finns någon människa. I denna +tidiga morgontimme är parken min, rosengården tillhör mig, jag känner +alla mina blommor på rabatterna, chrysanthemumarterna, järnörterna, +begonierna. + +Inkommen på rännarbanan uppnår jag målstenen, går ut genom gallerporten +åt rue Soufflot, vänder åt boulevard Saint-Michel till, stannar framför +Blanchards öppna antikvariska boklåda, tager utan att tänka därpå en +gammal kemi av Orfila, slår upp den på måfå och läser: »Svavlet har +blivit intaget under de enkla ämnena. Davys och den yngre Berthollets +sinnrika experiment synas dock bevisa, att det håller väte, syre och en +särskild _bas_, som man ännu icke lyckats isolera.» + +Man kan tänka sig vilken hänryckning av snart sagt religiös art, som +fattade mig inför en sådan nästan underbar avslöjning. Davy och +Berthollet hade uppvisat syre och väte, jag kolämne. Det tillkom således +mig att giva svavlets formel. + +Några dagar senare var jag inskriven i naturvetenskapliga fakulteten vid +(Ludvig den heliges!) Sorbonne med rättighet att arbeta i analytiska +laboratoriet. + + * * * * * + +Den morgon jag begav mig till Sorbonne var för mig liksom en högtidsfest. +Ehuru jag ej närde några illusioner angående möjligheten att övertyga +professorerna, vilka hade mottagit mig med den kyliga artighet man visar +främlingen, som tränger sig in, erfor jag en mild och lugn glädje, varur +jag hämtade ett mod likt martyrens, då han tar upp striden mot en mängd +fiender, ty för mig vid min ålder var ungdomen den naturliga fienden. + +Anländ till platsen för den lilla kyrkan, som hör till Sorbonne, finner +jag porten öppen och går in utan att egentligen veta varför. Den heliga +modern och barnet hälsa mig med ett milt leende; den korsfäste, +obegriplig som alltid, lämnar mig kall. + +Min nya bekantskap, Ludvig den helige, de eländes och pestsmittades vän, +låter presentera unga teologer för sig. -- Är den helige Ludvig månne min +skyddspatron, min goda ängel, som drev mig till lasarettet för att gå +igenom ångestens eld innan jag skulle vinna vanhederns och föraktets +törnekrona . . . är det han som skickade mig till Blanchards boklåda, +och som drog mig hit? + +Det är ju märkvärdigt hur jag nu har från ateismen fallit ner i den +fullständigaste vidskepelse. + +Vid åsynen av votivskänkerna för lycklig utgång av examina avlägger jag +det högtidliga löftet, att jag i händelse av framgång ej någonsin skall +emottaga förtjänstens världsliga utmärkelsetecken. + +Klockan slår, jag går gatlopp mellan rader av obarmhärtiga ungdomar, som +bespotta mig, på förhand underrättade om den chimäriska uppgift jag satt +mig före. + + * * * * * + +Omkring två veckor ha förflutit, och jag har erhållit oomtvistliga bevis +på att svavel är en ternär förening, sammansatt av kolämne, syre och +väte.[A] + +Jag frambär min tack till laboratoriets föreståndare, som låtsar icke +intressera sig för mina angelägenheter, och jag lämnar denna nya skärseld +med en outsäglig invärtes glädje. + + * * * * * + +Jag tar min morgonpromenad på Montparnassekyrkogården så ofta jag icke +besöker Luxembourgträdgården. Några dagar efter det jag slutat min +undersökning vid Sorbonne, får jag nära den öppna runda platsen på +kyrkogården syn på ett gravmonument av klassisk skönhet. En vit +marmormedaljong återgiver de ädla dragen av en vis åldring, som +inskriften på sockeln presenterar för mig såsom -- Orfila, kemist, +toxikolog. Det var min beskyddande vän, som sedermera mången gång har +väglett mig genom de kemiska operationernas labyrint. + +En vecka efteråt, när jag gick utför rue d'Assas, tvärstannade jag +framför ett hus med klosterlikt utseende. En stor skylt gav mig +upplysning om byggnadens bestämmelse: Hotell Orfila. + +Åter och återigen Orfila! + +I de följande kapitlen skall jag förtälja om allt som tilldrog sig i +detta gamla hus, dit den osynliga handen jagade mig för att bliva tuktad, +undervisad och -- varför icke -- upplyst av ett inre ljus! + +----- + [A] Om de närmare detaljerna se: »Tryckt och otryckt», + Stockholm 1897. -- »Sylva sylvarum», Paris 1896. -- + »L'Hyperchimie», Paris 1897. [Anm. av Strindberg.] + Ifrågavarande uppsatser komma att införas i Strindbergs + Samlade skrifter, Del 27. + + + + +III. + +Demonen frestar. + + +Skilsmässeprocessen gick mycket långsamt, tid efter annan avbruten av ett +kärleksbrev, ett skri av saknad, löften om försoning. Och så ett tvärt +farväl oåterkalleligen för alltid. + +Jag älskar henne och hon mig, och vi hata varandra med ett vildsint hat +av kärlek, som stegras genom det långa avståndet. + +Emellertid, och för att avslita ett olycksdigert band, söker jag +tillfälle att överflytta mitt ömhetsbehov på ett annat föremål, och +genast bliva mina ohederliga önskningar bönhörda. + +På det förut omtalade middagsstället uppenbarar sig en engelska, en +bildhuggarinna. Hon ställer först talet till mig och behagar mig +ögonblickligen. Hon är förtjusande vacker, distingerad, smakfullt klädd +och förledande genom sitt obesvärade konstnärsskick. Kort sagt, en +lyxupplaga av min hustru, vars bild hon återgiver förfinad och +förstorad. + +För att göra mig ett nöje inbjuder den ansedde konstnär, som är doyen i +vår middagskrets, den engelska damen till de torsdagssoaréer han anordnar +i sin ateljé. Jag går dit, men håller mig tillbakadragen, emedan jag +endast motvilligt ger mina känslor till pris för en skvalleraktig +publik. + +När klockan blir inemot 11, reser damen sig och ger mig ett tecken med +ögonen. På ett ganska tafatt sätt bryter jag likaledes upp, tar avsked, +och sedan jag bett att få göra sällskap följer jag den unga damen till +dörren, medan samlingen av oblyga ungdomar slår till ett skratt. + +Förlöjligade inför varandra, avlägsna vi oss utan att få fram ett ord, +föraktande oss själva, som hade vi blivit avklädda inpå bara kroppen +inför en hånande folkhop. + +Därtill kom att vi måste passera rue de la Gaieté, där kokotterna och +deras manlige hantlangare örfilade oss med smädliga skymford, tagande oss +för två av deras förlorade likar. + +Det är ej lätt att vara älskvärd när man är ursinnig, ställd vid +skampålen; och böjd under gisselslagen finner jag ingen utväg att åter +räta på mig. När vi hunnit till boulevard Raspail, överfallas vi av ett +fint regn, som sticker oss i ansiktet likt spörapp. Utan paraply som vi +äro, blir det förståndigaste att söka skydd på ett varmt och väl upplyst +kafé, och med en åtbörd som en grand seigneur pekar jag på den +elegantaste av restauranterna. Vi gå tvärs över boulevarden, lyckliga, +med lätta fjät . . . pang, pang! Tanken att jag inte har en sou på mig +slog ned på min skalle som hammarslag. + +Nu har jag glömt huru jag drog mig ur förlägenheten, men aldrig skall jag +glömma de känslor, för vilka jag var ett rov under natten, sedan jag +avlämnat engelskan vid hennes port. + +Ehuru straffet var strängt och ögonblickligt, utdelat av en skicklig +hand, som jag ej kunde undgå att igenkänna, föreföll det mig +otillräckligt. Utfattig, med ouppfyllda skyldigheter mot hustru och barn, +hade jag velat inleda en förbindelse, vanhederlig för en otadlig flicka +av familj. Det var helt enkelt ett brott, och jag ålade mig vederbörlig +botgöring. Jag avstår från kvällsammankomsterna på crémeriet, jag fastar +och undviker allt, som kan sporra den olycksdigra passionen. + +Men frestaren vakar. På en ateljéfest återfinner jag den tillbedda, och +till i österländsk dräkt, som förhöjer hennes skönhet, så att jag kan bli +galen. Men i hennes närhet får jag ej ett ord på tungan, jag sitter där +som en tölp, och kommen på det klara med att denna kvinna är värd endast +en ärlig och uppriktig förklaring: jag åtrår er, går jag min väg, förtärd +av en oren låga. + +Följande dag infinner jag mig å nyo på matstället. Hon är där, är +bedårande, och smeker mig med sin insmickrande röst, kittlar mig med sina +kattlika ögon. Samtalet kommer i gång, och allt går utmärkt, då just i +det kritiska ögonblicket den unga Minna gör sitt bullersamma inträde. Det +var en artistnymf, modell, älskarinna, med litterära intressen, godsint, +gärna sedd i olika kretsar. Även jag kände henne, och en afton hade vi +blivit goda vänner utan att överskrida gränserna för det passande. Nog +sagt, hon kommer in, kastar sig i mina armar -- hon var något onykter -- +kysser mig på kinderna och duar mig. + +Engelskan stiger upp, betalar för sig och går. Och därmed var det slut, +på allvar. Hon kom aldrig igen! Tack vare Minna, som för övrigt hade +varnat mig för denna dam, av skäl som inte höra hit. + +Slut med kärlek! makternas lösen är mottagen, och jag underkastar mig, +förvissad om att en högre försyn döljer sig härbakom liksom i allting +annat. + + * * * * * + +Uppmuntrad genom min framgång med Svavlet tar jag itu med Joden, och +sedan jag kastat in i »Le Temps» en uppsats om en av jodens synteser, får +jag på mitt hotell besök av en obekant herre. Han presenterar sig såsom +ombud för alla jodfabriker i Europa, har just läst min artikel och +utlovar, att i samma ögonblick affären avslutas skola vi åstadkomma en +börskrasch med åtföljande vinst av millioner för oss, om vi bara först +taga ut ett patent. + +Jag gav honom till svar, att det icke var någon industriell uppfinning +jag hade gjort, utan endast en vetenskaplig upptäckt, som ännu ej var +mogen, att den kommersiella sidan av saken icke intresserade mig +tillräckligt för att förmå mig lägga hand vid närmare operationer. + +Han gick. Hotellvärdinnan, som förr varit bekant med den okände herrn, +erfor ur hans egen mun den stora nyheten, och i två hela dagar +betraktades jag i huset som en blivande millionär. + +Köpmannen återkom, denna gång mera het på saken än nyss förut. Han hade +skaffat sig underrättelser, och som han blivit övertygad om att +upptäckten kunde göras inbringande, sökte han förmå mig att resa med till +Berlin för att omsätta den i praktiken. + +Jag betackade mig och rådde honom att låta företaga erforderliga analyser +innan han gick vidare. + +Han erbjöd mig 100,000 francs innan aftonen, om jag ville följa honom. + +Jag bad att få bli lämnad i fred, då jag vädrade galgstreck. + +Nere hos värdinnan lät han förstå att jag var galen. + +De följande dagarna blevo lugna, och därunder fick jag tid att överväga. +Hotande nöd, obetalta skulder, en otrygg framtid å ena sidan; å den andra +lockade oberoendet, frihet att fullfölja mina studier, ett liv utan +bekymmer. Och dessutom, en god idé är ju sin lön värd. + +Ångern fick makt med mig, men jag hade icke mod att återknyta +förbindelserna, då en skrivelse från köpmannen underrättade mig om att en +assistent i kemi vid medicinska fakulteten och en deputerad, som redan då +gjort sig ett namn och numera är mer än önskligt beryktad, intresserade +sig för jodproblemet. + +Då började jag en serie av regelbundna laborationer med oföränderligt +samma resultat, som gingo i riktning att visa, hurusom jod kunde härledas +ur benzin. + +Emellertid, och efter ett samtal med kemisten, utsättes en dag för en +sammankomst, då avgörande experiment skola äga rum. + +På den morgon, som i ett slag skall bringa saken till slut, för jag i ett +åkdon mina retorter och reagentier till mötesplatsen hos köpmannen i +kvarteret du Marais. Han var tillstädes hemma, men kemisten, som erinrat +sig att det var helgdag, hade ursäktat sig och uppskjutit sammanträdet +till en följande dag. + +Det var pingstdagen, vilket jag ej hade vetat av. Det snuskiga kontoret, +som vette åt den mörka och smutsiga gatan, stack mig i hjärtat. +Barndomsminnen väcktes: pingsten, hänryckningens helg, då den lilla +kyrkan prydd med grönt, med tulpaner, liljor och konvaljer, öppnade sig +för nattvardsbarnen, flickorna vitklädda som änglar . . . orgeln +. . . klockringningen . . . + +En känsla av skam bemäktigade sig min själ, och jag återvände hem +upprörd, fast besluten att bryta med varje frestelse till att driva +geschäft med vetenskapen. Jag började stöka undan apparaterna och +reagentierna, som belamrade mitt rum; jag sopade, dammade, röjde undan; +skickade och köpte blommor, framför allt narcisser. Sedan jag därefter +tagit ett bad och fått på mig en ren skjorta, tyckte jag mig vara luttrad +från skamfläckarna. Gick så ut att promenera på Montparnasse-kyrkogården, +där en frid sänkte sig i själen med milda tankar och en ruelse sådan som +jag sällan erfarit. + +_O crux ave spes unica!_ Med dessa ord gåvo gravvårdarna en förutsägelse +om mitt öde. Slut med kärleken! slut med vinning och hedersbetygelser! +Korsets stig, den enda som leder till Visheten! + + + + +IV. + +Det återvunna paradiset. + + +Sommaren och hösten år 1895 räknar jag -- trots allt -- bland de lyckliga +rastställena i mitt oroliga liv. Allt som jag företar mig lyckas, okända +vänner bära till mig föda liksom korparne gjorde åt Elias. Pengar flyga +mig i handen: jag kan köpa böcker, naturalhistoriska föremål och bland +annat ett mikroskop, som avslöjar för mig livets hemligheter. + +Död för världen genom att försaka Paris' tomma nöjen stannar jag inom +mitt kvarter, där jag varje morgon besöker de hädangångna på +Montparnassekyrkogården och därefter går ned till Luxembourgträdgården +för att hälsa på mina blommor. Emellanåt kommer en resande landsman på +besök för att bjuda mig ut att frukostera eller se en teaterpjäs på andra +sidan om floden. Jag säger nej, emedan högra stranden är förbjudet område +för mig, då den utgör världen i egentlig mening, de levandes och +fåfänglighetens värld. + +I själva verket har ett slags religion vuxit fram hos mig, ehuru jag icke +skulle förmå uttrycka den i formler. Ett själstillstånd snarare än någon +på teorier grundad åsikt; en brokig blandning av förnimmelser, som mer +eller mindre förtätas till idéer. + +En gammal romersk-katolsk bönbok, som jag kommit över, läser jag med +eftertanke; Gamla testamentet tröstar och bestraffar mig på ett något +oklart sätt, medan det Nya lämnar mig kall. Dock gör ett buddhaistiskt +arbete starkare intryck än alla de andra heliga böckerna, eftersom det +sätter det positiva lidandet högre än avhållsamheten. Buddha visar det +modet att avstå från hustru och barn, då han står i blomman av sin +livskraft och njuter äktenskaplig lycka, då däremot Kristus undviker +varje gemenskap med denna världens tillåtna fröjder. + +För övrigt grubblar jag icke över de känslor som uppstå hos mig; jag +håller mig opartisk, låter saken ha sin gång och tillstädjer mig själv +samma frihet som jag är skyldig att låta andra äga. + + * * * * * + +Säsongens stora tilldragelse i Paris var kritikern Brunetières härskri om +vetenskapens bankrutt. Hemmastadd i naturvetenskaperna sedan barndomen, +sedermera anhängare av Darwin, hade jag upptäckt det otillfredsställande +i denna naturvetenskapliga metod, som erkände världsalltets förträffliga +mekanism utan att medgiva tillvaron av mekanikern. Systemets svaghet +röjde sig i en allmän urartning av vetenskapen, vilken hade utstakat för +sig en gränslinje, utöver vilken man icke finge gå vidare. _Vi_ ha löst +alla problem. Universum har inga gåtor mera. Denna inbilska lögn hade +retat mig redan omkring år 1880, och under de femton följande åren hade +jag företagit en revision av naturvetenskaperna. Sålunda hade jag 1884 +satt i tvivel atmosfärens sammansättning och identiteten av det kväve, +som finns i luften, och det kväve, som fås genom sönderdelning av en +kväveförening. 1891 går jag på fysiska laboratoriet i Lund för att +jämföra dessa två olika kvävearters spektra. Behöver jag säga, vilket +mottagande jag fick av de lärde mekanisterna? Men nu kommer detta år 1895 +med upptäckten av argon, som bekräftade mina tidigare antaganden och gav +ny fart åt mina undersökningar, vilka avbrutits genom ett förhastat +giftermål. + + * * * * * + +Vetenskapen gjorde ej bankrutt, men den förlegade, vanställda vetenskapen +måste ge upp staten, herr Brunetière fick rätt, fast han hade orätt. + +Emellertid, och enär alla voro ense om att erkänna materiens enhet och +kallade sig monister utan att vara det, gick jag vidare, drog de sista +konsekvenserna av läran och sökte borttaga gränserna mellan materien och +den så kallade anden. Sålunda hade jag 1894 i boken Antibarbarus +avhandlat Svavlets psykologi, som jag förändrade till dess ontogeni, +d. v. s. Svavlets embryonala utveckling. + +Den intresserade hänvisas vidare till min i början av 1896 utgivna skrift +Sylva Sylvarum, där jag i stolt känsla av klärvoyant kraft trängde +skapelsens hemligheter inpå livet särskilt inom växt- och djurrikena, +samt min studie På kyrkogården (intagen i »Tryckt och otryckt», 1897), +som visar hur jag under ensamhet och lidanden återföres till ett svävande +begrepp om Gud och odödlighet. + + + + +V. + +Fallet och det förlorade paradiset. + + +Sedan jag trängt in i denna nya värld, dit ingen kan följa mig, fattar +jag avsmak för människors umgänge och känner ett oemotståndligt begär att +avsöndra mig från min omgivning. Följaktligen lät jag mina vänner förstå, +att jag ämnade slå mig ned för någon tid i Meudon för att skriva en bok, +som erfordrade ensamhet och tystnad. Samtidigt ledde tvister om +obetydliga saker till en brytning med mitt kotteri på matstället, så att +jag en vacker dag fann mig fullkomligt isolerad. Första påföljden därav +blev en oerhörd expansion av mina inre sinnen: en psykisk kraftkänsla, +som krävde att uppenbara sig i det yttre. Jag tyckte mig äga gränslösa +krafter, och högmodet ingav mig den dåraktiga tanken att försöka göra +underverk. + +I ett tidigare skede och vid de stora kriserna i mitt liv hade jag +iakttagit, att jag förmådde på avstånd utöva ett inflytande på +frånvarande vänner. Av folksägnerna framgår att man fordom sysselsatte +sig mycket med sådana problem som telepati och förgöring. Jag vill ej +göra mig själv orätt och icke heller rentvätta mig från en brottslig +handling, men nu tror jag mig veta att min onda vilja dock icke stod i +proportion till det bakslag som drabbade mig själv. En osund nyfikenhet, +ett utbrott av förvänd kärlek, framkallat av min förskräckliga ensamhet, +ingav mig en häftig åstundan att återknyta med min hustru och mitt barn, +ty jag älskade dem begge. Huru finna utvägar därtill, då rättegången om +skilsmässa pågick? Någon utomordentlig tilldragelse, en gemensam olycka, +såsom att åskan sloge ned, eller en eldsvåda, eller översvämning . . . +med ett ord någon katastrof som kunde återförena två hjärtan, såsom det +går till i romanerna, där fientliga händer mötas vid ett sjukläger -- där +har jag just vad som behövs! Ett sjukdomsfall! Småbarn bruka alltid vara +litet sjuka på ett eller annat vis; moderns känsloömhet överdriver faran; +ett telegram, och allt är klart. + +Ehuru jag var okunnig om magiens enklaste begrepp, viskade en +fördärvbringande instinkt i mitt öra vad jag borde företaga med min lilla +innerligt avhållna dotters porträtt, hon som senare blev min enda tröst i +en fördömd tillvaro. + +Längre fram skall jag berätta följderna av ett tilltag, där det onda +syftet tycktes verka med det symboliska förfaringssättet såsom medium. + +Emellertid läto följderna vänta på sig, och jag fortsatte mina arbeten, +men erfor ett dunkelt obehag och en därmed följande förkänsla av nya +olyckor. + + * * * * * + +En afton då jag i min ensamhet satt med mikroskopet framför mig, +inträffade någonting som jag icke då begrep, men som likafullt gjorde +ett starkt intryck på mig. + +Sedan jag låtit en valnöt gro i fyra dagar, lösgjorde jag embryot, som i +form av ett hjärta icke större än en päronkärna sitter infogat mellan de +två hjärtbladen, vilka likna en människohjärna. Döm om min sinnesrörelse +då jag på mikroskopets platta får se två små händer, alabastervita, lyfta +och hopknäppta såsom till bön. Är det en vision, en hallucination? Nej, +ingalunda! En förkrossande verklighet, som fyller mig med fasa. Orörliga, +utsträckta mot mig likasom besvärjande, jag kan räkna deras fem fingrar, +tummen kortare än de övriga, riktiga kvinno- eller barnhänder! + +En vän, som överraskade mig under det jag häpen och huvudyr skådade på +detta, inbjöds att bestyrka företeelsens riktighet, och han behövde icke +vara en klärvoyant för att se de två händerna, som anropade iakttagaren +om barmhärtighet. + +Vad det var för slag? De två första rudimentära bladen till ett +valnötträd, Juglans regia, Jupiters ollon. Ingenting annat. Och ändock, +det var ett oförnekligt faktum att de tio fingrarna av mänsklig form +hopknäpptes till en bönfallande åtbörd: de profundis clamavi ad te! + +Ännu alltför klentrogen, och fördummad av en empirisk uppfostran, lät jag +saken ligga. + + * * * * * + +Mitt fall har ägt rum! Jag förnimmer de okända makternas onåd vila tungt +på mig. Den osynliges hand är lyftad, och slagen falla tätt på min +hjässa. + +Till en början inträffar det att min anonyme vän, som hittills har lämnat +mig existensmedel, drar sig tillbaka, sårad av ett högmodigt brev, så att +jag står där utan några tillgångar. + +Och när jag erhållit korrekturark på Sylva Sylvarum, upptäcker jag att +texten är ombruten i sidor ungefär som en väl blandad kortlek. Icke blott +att sidorna äro omkastade och orätt numrerade, utan bokens olika +avdelningar äro hoprörda huller om buller, så att de på ett ironiskt vis +symbolisera teorien om »den stora oordningen» som råder i naturen. Efter +dröjsmål och uppskov utan ände blir häftet färdigt, men boktryckaren +presenterar mig då en räkning, som uppgår till mer än dubbla beloppet av +den överenskomna summan. Ehuru ogärna måste jag skicka till +pantlåneinrättningen mitt mikroskop, frackkostymen och de få dyrbarheter +jag har i behåll, men min bok är i alla fall tryckt, och första gången i +mitt liv är jag säker om att ha sagt något nytt, stort och skönt. Det är +då lätt att förstå, hur förmäten jag kände mig när jag bar exemplaren +till posten. Med en föraktfull åtbörd mot himmelen kastar jag korsbanden +i lådan, och hånande de fientliga makterna tänker jag: + +-- Hör hit, du Sfinx där! Jag har löst din gåta! och jag trotsar dig! + +Återkommen till mitt privathotell fann jag där före mig hyresräkningen +med ett åtföljande brev. + +Retad av denna oväntade stöt, då jag var hyresgäst där sedan ett år +tillbaka, börjar jag lägga märke till småsaker, som jag förut ej brytt +mig om. En sådan är att tre pianon i de angränsande rummen trakteras alla +på en gång. + +Jag håller troligt att det är en intrig, satt i gång av dessa +skandinaviska fruntimmer, vilkas umgängeskrets jag dragit mig ifrån. + +Tänk, tre pianon, och jag kan inte byta om bostad av brist på pengar. + +Jag somnar ursinnig på de där fruntimren och på ödet och med en +förbannelse mot himmelen. Följande morgon väcks jag plötsligt av ett +buller. Man hamrar på en spik i rummet bredvid min säng. Därefter hamrar +nian på den andra sidan. + +Tydligen en komplott, dum såsom de där artistfruarna, och vilken jag ej +mera anser värd att spilla någon vrede på. + +Men när jag efter frukosten skall som vanligt ta mig en lur på sängen, +blir det ett oväsen i rummet över alkoven, så att takgipsen faller ned på +mitt huvud. + +Jag går ned och söker värdinnan, beklagar mig över hyresgästernas +uppförande. Hon påstår, mycket artigt för resten, att hon ingenting hört; +hon lovar att köra bort var och en, som vågar störa mig, ty hon hölle +mycket på att få ha mig kvar i sitt hotell, som inte gick särdeles bra. + +Utan att sätta tro till en kvinnas ord litade jag på hennes egennytta, då +det låg i hennes intresse att behandla mig väl. + +Emellertid fortfar bullrandet, och jag tror mig förstå att de där +fruntimren vilja inbilla mig att det är klappandar. Sådana enfaldiga +slughuvuden! + +Men i samma veva ändra kamraterna på crémeriet sitt uppförande mot mig, +och en dolsk fientlighet yppar sig i anspelningar och sneda blickar. +Trött på strider, flyttar jag från hotellet och matstället, uthackad och +plundrad, lämnande böcker och annat smått i sticket, naken som en liten +Johannes Döpare. Och jag gjorde mitt inträde i hotell Orfila den 21 +februari 1896. + + + + +VI. + +Skärselden. + + +Hotell Orfila ser ut som ett kloster och är ett inackorderingsställe för +studenter tillhörande katolska föreningen. Tillsynen utövas av en abbé, +blid och älskvärd i sitt sätt. Tystnad, ordning och goda seder råda här. +Och, en tröst för mig efter så många trakasserier, kvinnor mottagas ej +där. + +Det är ett gammalt hus med låga rum, skumma korridorer och labyrintiskt +ringlande trätrappor. En atmosfär av mystik genomfläktar denna byggnad, +som länge har utövat dragning på mig. Mitt rum vetter åt ett slags +återvändsgränd, så att utsikten från mitten av kammaren endast företer en +mossbelupen mur med två små ovala fönster. Men när jag sitter vid mitt +bord framför fönstret, skådar jag ut över ett förtjusande landskap, som +man icke skulle ha väntat sig här. En murgrönsklädd mur och en +klostergård för unga kvinnliga pensionärer, plataner, Paulownier, +Robinier. Ett kapell i utsökt korsbågsstil. Längre bort höga murar med +oräkneliga små gallerfönster, som framkalla fantasier om ett kloster; i +fortsättningen av dalsträckan en skog av skorstenar, som kröna gamla +till hälften dolda hus; och i fjärran tornet till kyrkan Notre-Dame des +Champs, med korset och överst på detta tuppen. + +I mitt rum har jag en etsad bild av helgonet Vincent de Paul, och en +annan, som framställer Petrus, hänger i alkoven ovanför min säng. +Väktaren vid himmelrikets port! Vilken skärande ironi för mig, som har +förlöjligat aposteln i ett fantastiskt drama för några år sedan. + +Mycket belåten med mitt rum, sover jag bra den första natten. + +Dagen därpå upptäcker jag, att bekvämlighetsinrättningen är belägen på +den trånga gården nedanför mitt fönster och så nära att man kan höra +varje gång järnlocket på fjölen slås igen. Vidare utspanar jag, att de +två oxögonen mittför höra till dylika kabinett, och inom kort får jag +visshet om att de hundra småfönstren längre bort i bakgrunden +tillkännagiva befintligheten av hundra kabinett, förlagda till baksidan +av en hel rad boningshus. I början blir jag rasande, men som jag ej har +medel att komma loss, ger jag mig till tåls, under förbannelser mot +ödet. + +Vid ett-tiden kommer uppassaren in med frukosten, och då jag ej är hågad +att rubba sakerna på mitt skrivbord, ställer han brickan på +nattduksbordet, vari nattkärlet står. Jag gjorde en anmärkning, och +gossen ursäktade sig med att det inte fanns något annat bord att duka på. +Han såg hygglig och icke elak ut, så att jag förlät honom, men kärlet +fick han taga undan. + +Om jag i det ögonblicket hade känt Swedenborg, skulle jag ha begripit att +jag fann mig av makterna dömd till exkrement-helvetet.[B] Nu +förgrymmades jag av den ihållande otur, som förföljt mig i så många år; +sedan lugnade jag mig och böjde dystert resignerad nacken under ödet. Jag +sökte uppbyggelse i läsningen av Jobs bok, övertygad att den Evige hade +lämnat mig i Satans våld för att pröva mig. Denna tanke bragte tröst, och +jag gladde mig åt lidandet såsom ett vittnesbörd om förtroende från den +Allsmäktiges sida. + +Från denna tid vidtager en serie av uppenbarelser, som jag icke kan +förklara utan att taga min tillflykt till mellankomsten av okända makter, +och alltifrån detta ögonblick gör jag anteckningar, som småningom hopa +sig och bilda en dagbok; det är utdrag ur denna som jag här +offentliggör. + + * * * * * + +En otrevlig tystnad har brett sig kring mina kemiska undersökningar. För +att resa mig på nytt och slå ett avgörande slag griper jag mig an med +problemet att göra guld. Utgångspunkten gav sig i ett spörsmål: varför +fäller järnsulfat metalliskt guld i en lösning av ett guldsalt? Svaret +utföll sålunda: därför att järn och svavel ingå i guldets sammansättning. +Beviset: alla i naturen förekommande svavelföreningar med järn innehålla +mer eller mindre guld. Jag begynte följaktligen arbeta med lösningar av +järnsulfat. + +En morgon vaknar jag med en obestämd lust att göra en utflykt till +landet, något som stred mot min smak och mina vanor. Halvt på måfå kommer +jag till Montparnasse-bangården och sätter mig på tåget till Meudon, +stiger av vid själva småstaden, där jag ej förr varit, går uppför stora +gatan, viker av åt höger i en gränd, som går fram mellan två murar. Tjugu +steg framför mig höjer sig över marken en romersk riddare i järngrå +rustning, till hälften begraven i jorden. Ehuru figuren är ganska +prydligt modellerad i miniatyr, misstar jag mig dock ej på dess +beskaffenhet att vara arbetad av sten helt simpelt. Sett på närmare håll, +visar sig föremålet vara en synvilla, men jag stannar framför det och +fasthåller med flit illusionen, som roar mig. Riddaren betraktar muren +bredvid, och vägledd av hans blick får jag se en inskrift i kol på en +vitrappad vägg. De sammanflätade bokstäverna F och S komma mig att tänka +på initialerna till min hustrus namn. -- Hon håller av mig alltjämt! I +nästa sekund slår mig tanken på de kemiska tecknen för järnet (Fer) och +svavlet (Soufre), och bokstäverna, som löst sig för min syn, utbreda för +mina ögon guldets hemlighet. + +Emellertid undersöker jag marken och hittar två blystämplar, förenade +medelst segelgarn. Den ena stämpeln är märkt med bokstäverna V. P., den +andra med en kunglig krona. + +Utan håg att i detalj uttyda vad som hänt mig, återvänder jag till Paris +med ett livligt intryck av något underbart. + + * * * * * + +I kaminen bränner jag sådana där kol som man benämner munkskallar för +deras runda och släta form. En dag, då brasan slocknat innan den var +fullt utbränd, petar jag fram ett kolstycke, som visar dragen av en +fantastisk figur. Ett tupphuvud med präktig kam; bålen snarare av en +människa med förvridna lemmar; den liknade en av dessa demoner, som +uppträdde på medeltidens häxsabbater. + +Dagen därpå plockar jag fram en ypperlig grupp av två rusiga tomtar, som +omfamna varandra med böljande kläder. Det är ett mästerverk av primitiv +bildhuggarkonst. + +Tredje dagen är det en madonna med barnet, i bysantinsk stil, ojämförlig +vad konturerna beträffar. + +Jag låter alla tre ligga på mitt bord, efter att ha ritat av dem. En +målare av mina vänner kommer på besök; han betraktar med växande +nyfikenhet de tre statyetterna och frågar: Vern har gjort de här? + +Gjort? -- För att sätta honom på prov nämner jag en norsk skulptör. + +-- Jaså, ja det kan jag tro, medger han. Annars skulle jag vilja gissa på +Kittelsen, den berömde illustratören av skandinaviska sagor. + +Jag trodde icke på tillvaron av demoner, men nyfiken att se vilket +intryck mina skulpturer skulle göra på sparvarna, som brukade få +brödsmulor utanför mitt fönster, sätter jag ut figurerna på taket. + +Sparvarna bli förskräckta och hålla sig undan. Det finnes alltså en +likhet, som till och med djuren kunna märka, och det finnes en verklighet +bakom denna lek mellan den tröga materien och elden. + +Solen värmer mina små figurer, så att demonen med tuppkam spricker, och +jag minnes därvid allmogesägnen om hur dvärgarne spricka om de fördröja +sig ute till soluppgången. + + * * * * * + +Det händer i hotellet saker som oroa mig. Dagen efter min ankomst finner +jag på svarta tavlan i tamburen, där rumsnycklarna upphängas, ett brev +adresserat till en herr X., student och med samma namn som min hustru. +Frimärket är avstämplat Dornach, namnet på den österrikiska by där min +hustru med vårt barn bor. Men som jag är säker på att intet postkontor +finns i Dornach, förblir saken gåtlik. + +Detta brev, ditsatt på ett utmanande sätt och liksom i avsikt att bli +bemärkt, följes av flere andra. Det nästa är adresserat till herr doktor +Bitter och avstämplat Wien. Ett tredje bär det uppdiktade polska namnet +Schmulachowsky. + +Det är djävulen som nu har ett finger med i spelet, ty detta namn är +travesterat och jag begriper vart man vill leda mina tankar, nämligen på +en min dödsfiende, som bor i Berlin. + +En annan gång är det ett svenskt namn, som erinrar mig om en fiende i +mitt hemland. Slutligen ett i Wien frimärkt brev, som i trycktyper anger +doktor Eders kemisk-analytiska byrå. Det vill säga att man spionerar på +min guldsyntes. Intet tvivel mera, här spinnes en intrig, men djävulen +har blandat korten för de falskspelarne. Att laga så att mina misstankar +irra kring all världens kanter, det är alltför påhittigt för vanliga +inskränkta dödliga. + +Då jag av uppassaren begär upplysningar om denne herr X., ger han det +enfaldiga svaret att det är en elsassare. Längre kommer jag ej. En gång, +då jag återvänt efter min morgonpromenad, satt ett brevkort i facket +alldeles vid min nyckel. Ett ögonblick greps jag av frestelsen att lösa +gåtan genom att kasta en blick på kortet, men min goda ängel förlamade +min hand just i samma sekund som en ung man trädde fram från sitt +gömställe bakom dörren. + +Jag ser honom i ansiktet, och han är lik min hustru, Vi hälsa varandra +utan att säga ett ord och gå var åt sitt håll. + +Jag har aldrig kunnat utreda denna komplott och känner icke ännu de +medspelande däri, då min hustru har varken bröder eller manliga kusiner. + +Ovissheten, den ständiga hotelsen med hämnd utgjorde en tillräcklig +tortyr under ett halvår. Jag utstod den och allt det andra såsom ett +straff för kända och okända synder. + + * * * * * + +Med nyåret uppenbarade sig en främling på vårt matställe. Målare och +amerikan, kom han i rättan tid för att friska upp vår tynande +sällskaplighet. En vaken, kosmopolitisk, djärv ande och med vinnande +sätt, ingav han mig dock ett obestämt misstroende. Trots hans säkra +uppträdande vädrade jag att hans ställning var dålig. + +Kraschen kom fortare än jag kunnat förmoda. En afton inträdde den +olycklige i mitt rum och bad om lov att få stanna där en stund. Han såg +ut som en förlorad man och han var det. + +Utkörd från sin ateljé av hyresvärden; övergiven av sin älskarinna; +översållad med skulder och ansatt av björnar; okvädad på gatorna av +soutenörer åt kvinnliga modeller, som ej fått betalt. Vad som +fullständigt krossade honom var hyresvärdens grymhet att lägga beslag på +hans tavla, som var ämnad för Salongen på Marsfältet, och vars framgång +han hade räknat på, då ämnet syntes honom vara nytt och starkt. Det var +den fria kvinnan, i havande tillstånd korsfäst och förbannad av +folkhopen. + +Han var skyldig även på matstället, var på fastande mage och fann sig +utkastad på gatan. + +Efter den första bekännelsen fullständigade han sitt vittnesmål med att +tillstå sig ha tagit morfin tillräckligt för två, men döden hade ännu ej +velat ha honom. + +Sedan vi avhandlat saken på allvar, kommo vi överens om att han måste +flytta till ett annat ställe, och att vi på tu man hand skulle intaga vår +middag på ett värdshus, som de andra ej kände till, så att ej bristen på +vänner skulle beröva honom modet att göra färdig en annan duk för De +oberoendes Salong. + + * * * * * + +Denne man har nu blivit min ende kamrat, och hans olycksöde kommer mig +att lida dubbelt, i det jag ikläder mig hans kval. Jag gör det på trots, +men hämtar ock därur en erfarenhet av stort värde. Han avslöjar för mig +hela sitt förflutna liv; tysk till börden, har han vistats i Amerika sju +år till följd av en olycka, som övergått hans familj, och en i ungdomlig +obetänksamhet utgiven hädisk ströskrift, för vilken han blivit domfälld. + +Jag uppdagar hos honom en intelligens över vanliga måttet, ett svårmodigt +temperament, en tygellös sinnlighet. Men bakom denna människomask, vars +egendomliga drag avnötts genom en kosmopolitisk uppfostran, skymtar jag +ett underlag, som bryr mina tankar, och som jag väntar att upptäcka förr +eller senare. + +Jag väntar i två månader, under loppet av vilka jag hopsmälter min +tillvaro med denne främlings, så att jag ånyo genomgår all den nöd en +konstnär har att kämpa mot, så länge han ännu ej slagit igenom, och jag +glömmer att jag själv redan brutit min bana, att mitt namn har något att +betyda till och med i »Tout-Paris» och i de dramatiska författarnes +samfund i Paris, något som nu har förlorat allt värde för kemisten. För +övrigt, så länge jag sticker under stol med mina vunna framgångar håller +kamraten av mig, men när jag nödgas i förbigående vidröra dem, blir han +sårad, ser så olycklig och stukad ut att jag av barmhärtighet talar om +mig själv som ett gammalt vrak. På så sätt förnedras jag så småningom och +omärkligt, under det han, som har en framtid för sig, åter reser sig i +höjden på min bekostnad. Jag gör mig till ett lik, begravet under +rötterna av ett träd, som skjuter upp och suger sin näring ur de i +upplösning stadda lämningarna. + +Mitt vid samma tid idkade studium av buddhaistiska skrifter ger mig +anledning beundra min självförnekelse att så där offra mig för en annans +skull. En god gärning skall få sin lön, och jag vann följande. + +En dag bringar Revue des revues mig ett porträtt av den amerikanske +siaren och helbrägdagöraren Francis Schlatter, som år 1895 botade 5,000 +sjuka och därefter försvann utan att någonsin åter bli sedd på jorden. + +Men nu befanns det, att denne persons drag företedde en förunderlig +likhet med min kamrats. För att få bevis därpå tar jag tidskriften med +mig till Café de Versailles, där en svensk bildhuggare inväntade mig. +Han lägger märke till likheten och påpekar några egendomligt +sammanträffande omständigheter: att bägge två voro av tysk härkomst och +att de verkade i Amerika. Än mera, Schlatters försvinnande sammanföll +till tiden med vår väns uppträdande i Paris. En smula förtrogen som jag +numera var med ockultismens termer, framkastade jag det antagandet att +denne Francis Schlatter vore vår mans »dubbelgångare», som fanns till +oberoende av honom och utan att han visste det. + +När jag uttalade ordet dubbelgångare, gjorde min bildhuggare stora ögon +och fäste min uppmärksamhet på att vår man alltid bodde på två ställen, +det ena på högra och det andra på vänstra sidan om Seine, För resten fick +jag veta, att min hemlighetsfulle vän levde en dubbel tillvaro i den +mening att han, efter att ha tillbragt aftonen med mig fördjupad i +filosofiska och religiösa tankeutbyten, alltid på natten var synlig i +danslokalen Bullier. + +Det fanns ett tillförlitligt medel att bevisa identiteten mellan dessa +dubbelgångare, eftersom Francis Schlatters sista brev fanns återgivet i +facsimile i tidskriften. + +-- Kom och ät middag med mig i afton, föreslog jag, så skall jag låta +honom efter diktamen skriva Schlatters brev. Om handstilen på båda är +lika och framför allt namnteckningarna, bör detta vara bevis nog. + +Vid middagen samma afton bekräftas allt; stilen är densamma, +namnteckningen och slängen därpå, allt finnes där. + +En smula förvånad underkastar målaren sig vår examen; till slut frågar +han: + +-- Vart vill ni komma med det här? + +-- Känner ni Francis Schlatter? + +-- Jag har aldrig hört talas om honom. + +-- Kommer ni inte ihåg den där helbrägdagöraren, i Amerika, i fjol? + +-- Jo, nu minns jag! Den där charlatanen! + +Han kommer ihåg; jag visar honom porträttet och facsimilet. + +Han skrattar med ett skeptiskt, lugnt, likgiltigt ansiktsuttryck. + + * * * * * + +Några dagar efteråt, bäst som min hemlighetsfulle vän och jag sutto i god +ro vid en absint på terrassen till Café de Versailles, stannar en +arbetsklädd karl med elak uppsyn framför vårt bord och börjar utan +föregående varning ställa till ett uppträde mitt ibland gästerna. Vänd +mot min kamrat hojtar han av alla krafter: + +-- Nu tror jag ändå jag knep dig, din förbannade skojare! Vad är det för +ett sätt, att gå och beställa av mig ett kors för trettio francs, och så +låta mig leverera det, och så smita! Fähund, tror ni att ett kors gör sig +självt . . . + +Han gick på i oändlighet, och när kyparne försökte avlägsna honom, hotade +han att gå efter polis, under det att den stackars gäldenären satt där +orörlig, stum, tillintetgjord som en fördömd, utskämd inför denna publik +av konstnärer, med vilka han var mer eller mindre bekant. + +När uppträdet var över, frågade jag honom, huvudyr som framför en +häxsabbat: + +-- Ett kors? Vilket kors för trettio francs? Jag förstår inte ett ord. + +-- Jo, det var Jeanne d'Arcs kors, modellen ni vet, den där maskinen till +min tavla, den korsfästa kvinnan. + +-- Men han var ju fan själv, den där arbetaren! + +Och efter en stunds tystnad fortfor jag: + +-- Komiskt var det i alla fall, på sätt och vis, men korset är inte att +leka med, och inte Jeanne d'Arc heller. + +-- Tror ni på det där, ni? + +-- Jag vet inte! Jag vet just inte någonting numera! -- Men de trettio +silverpenningarna! + +-- Nog, nog! utropade han sårad. + + * * * * * + +På långfredagen fann jag vid min ankomst till matserveringen min +olyckskamrat insomnad vid bordet. + +I ett anfall av munterhet väckte jag honom och frågade i förvånad ton: + +-- Ni här? + +-- Än sen? + +-- Jag tänkte att ni hängde kvar på korset åtminstone ända till klockan +sex, så här på långfredagen. + +-- Till klockan sex! Ja, jag har verkligen sovit hela dagen ända till +klockan sex i afton utan att förstå hur det kommer till. + +-- Men jag förstår, jag. + +-- Naturligtvis: astralkroppen är ute och går i Amerika, eller hur? och +så vidare. + +Från och med denna afton insmyger sig oförmärkt en kylighet oss emellan, +sedan vi idkat bekantskap i fyra förfärliga månader, under vilka min +kamrat undergick en ny uppfostran och fick tid att byta om metod i sitt +måleri, med den påföljd att han kom därhän att rata sin korsfästa kvinna +såsom gammalt skräp. Han hade godtagit lidandet som en bitter dryck, men +den enda hälsosamma i livet, och resignationen infann sig i dess följe. +En hjälte i att härda ut! Jag beundrade honom när han på en och samma dag +gick två gånger till fots mellan Montrouge och Hallarna, fram och åter, +med nedkippade skodon, utan att ha smakat en bit. På kvällen, efter +sjutton uppvaktningar på illustrerade tidningars redaktioner, hade han +blivit av med tre teckningar, men utan kontanter på fickan gick han att +dansa i Bullier sedan han tuggat för två sous bröd. + +Slutligen och liksom på gemensam tyst överenskommelse lösgjorde vi oss ur +denna förening för inbördes hjälp. En egen känsla sade oss båda, att vi +fått nog av varandra, att vi på skilda håll skulle gå mot uppfyllelsen av +våra öden, och när vi sista gången sade varandra farväl, visste jag att +det var för sista gången. + +Jag har aldrig sedan återsett denne man eller hört vad det blivit av +honom. + + * * * * * + +På våren, medan jag trycktes av mina egna och min kamrats motgångar, +fick jag ett brev från mina barn i första äktenskapet, däri de berättade +för mig att de hade varit allvarsamt sjuka och måst intagas på +sjukhus. Då jag jämförde tidpunkten för denna händelse med mina +skadegörare-experiment, greps jag av fasa för mig själv. Sedan jag lekt +med de hemliga krafterna, av rent lättsinne, hade den onda viljan sin +gång, men styrd av den osynliga handen, drabbade den mig själv mitt i +bröstet. + +Jag vill ej söka ursäkter, men ber endast läsaren fasthålla detta faktum, +för den händelse han skulle få lust att utöva magien, särskilt den art +därav som kallas förgöring eller trolldom i egentlig mening, och som +Rochas[C] har bevisat kunna äga rum och verkligen ha ägt rum. + + * * * * * + +Jag vaknar en söndagsmorgon inemot påsk; promenerar i +Luxembourgträdgården, som jag går tvärs igenom; skrider över gatan och +träder in under Odéonteaterns arkader; stannar orörlig framför Balzacs +blåa romanhäften; tar på måfå hans Séraphita. Varför just den? + +Ett halvmedvetet minne måhända, vilket läsningen av tidskriften +»L'Initiation» hade efterlämnat när man där i kritiken över min bok Sylva +Sylvarum hade kallat mig en landsman till Swedenborg. + +Återkommen hem öppnade jag boken, som var för mig nästan okänd, eftersom +det gått så många år sedan jag första gången läste den. + +Det var alldeles nytt för mig, och nu när mitt sinne var i förväg berett, +slukade jag innehållet i denna utomordentliga bok. Jag, som aldrig hade +läst något av Swedenborg, vilken i sitt och mitt hemland hölls för en +charlatan, en tok med lösaktig inbillning, greps nu av hänförd beundran +vid att höra denna änglalike jätte från förra seklet, tolkad av det +djupaste bland franska snillen. + +Men som jag läser med andaktsfull uppmärksamhet, kommer jag till sidan +16, där Swedenborgs dödsdag uppgives till den 29 mars. Jag stannar, +tänker efter, slår upp almanackan. Riktigt, det är den innevarande dagen, +29 mars, och därtill palmsöndag. + +Sålunda uppenbarade Swedenborg sig i mitt liv, där han har spelat en +ofantlig roll som tuktoande, och han kom på själva årsdagen av sin död, +bärande till mig palmer -- månne segerns eller martyrskapets? + +Séraphita blir nu för mig ett evangelium, bringar mig att återknyta +förbindelsen med en högre värld, och det vid en tidpunkt då livet inger +mig avsmak och himmelen drar mig till sig med en oemotståndlig +hemlängtans åtrå. Intet tvivel, jag är beredd för en högre tillvaro. Jag +föraktar jorden, denna orena värld, människorna och människors verk. Jag +ser i mig den rättfärdige mannen, som den Evige har sänt prövningar, och +som jordlivets skärseld skall göra värdig en snart förestående +befrielse. + +Detta högmod, som framkallats genom förtrolig ställning till makterna, +växer alltjämt då jag upptäcker att mina lärda mödor gynnas av framgång. +Sålunda lyckas jag göra guld enligt mina egna beräkningar och i +överensstämmelse med metallurgernas rön; och jag tilltror mig att kunna +bevisa det. Prov insändas till en kemist i Rouen, med vilken jag står på +vänskaplig fot. Han bevisar mig motsatsen av vad jag styrkt, och jag har +under en veckas tid intet svar att ge. Då bläddrar jag i min skyddspatron +Orfilas kemi och finner där hemligheten av mitt förfaringssätt. + +Denna gamla glömda och föraktade kemi från 1830 har blivit mitt orakel, +som bistår mig i kritiska ögonblick. Mina vänner Orfila och Swedenborg +beskydda, uppmuntra och bestraffa mig. Jag ser dem icke, men förnimmer +deras närvaro; de visa sig ej i andanom eller i visioner eller +hallucinationer, men små dagligen inträffande händelser, som jag lägger +märke till, uppenbarar deras ingripande i min levnads skiften. + +Andarne ha blivit positivister liksom den innevarande tiden och nöja sig +ej med att ställa till visioner. + +Det må vara nog med att berätta följande, som ej låter förklara sig genom +begreppet sammanträffande omständigheter. + +Sedan jag lyckats frambringa guldfläckar på papper, sökte jag vinna samma +utbyte i stort på torra vägen och genom eld. Tvåhundra experiment ledde +till ingen påföljd, och förtvivlande om saken nedlade jag blåsröret. En +morgonpromenad för mig till observatorieavenyen, varifrån jag ofta +beundrar gruppen De fyra väderstrecken, av det hemliga skälet att den +behagfullaste bland Carpeaux' kvinnofigurer liknar min hustru. Hon vilar +under Fiskarnes tecken nedanför himmelsgloben, och sparvar ha byggt bo +bakom hennes rygg. + +Vid foten av monumentet får jag se två ovala pappstycken, det ena med +talet 207 påtryckt, det andra med numret 28. Vilket betyder Bly (atomvikt +207) och Silicium (atomvikt 28). Jag tar upp fyndet och gömmer det bland +mina kemiska anteckningar. Hemkommen börjar jag en serie experiment med +bly, men låter silicium vara tills vidare. + +Som metallurgien lärt mig, att bly avdrivet i en degel, fodrad med +benaska, alltid avgivit en smula silver och att detta silver lika +oföränderligen innehållit en helt ringa mängd guld, drog jag den slutsats +att kalciumfosfat såsom förnämsta beståndsdelen i benaska borde utgöra +den väsentliga faktorn vid gulds framställande ur bly. + +Det visade sig verkligen ock, att bly smält på en bädd av kalkfosfat +alltid färgades guldgult på underytan. Makternas ogunst avbröt +experimentens fullbordande. + +Ett år efteråt, då jag vistades i Lund i Sverige, fick jag av en +bildhuggare, som arbetade i den finare lergodstillverkningen, en glasyr +sammansatt av bly och Silicium, varur jag genom behandling över elden +fick fram ett mineraliserat guld för första gången och av fulländad +skönhet. + +I det jag tackade honom, lät jag honom se de två pappbitarna märkta med +207 och 28. Kan man tala om slump eller sammanträffande omständigheter i +denna händelse, som bär prägeln av en orubblig logik? + + * * * * * + +Ännu en gång, jag hemsöktes aldrig av visioner, men väl kunde verkliga +föremål ikläda sig mänskliga former av ofta storartad effekt. + +Sålunda fann jag en gång mitt örngott, som blivit hopknycklat av +middagsluren, modellerat till likhet med marmorhuvuden i Michel-Angelos +stil. En afton då jag kom hem i sällskap med den amerikanske +helbrägdagörarens dubbelgångare, upptäckte jag i alkovens halvskugga en +gigantisk Zevs vilande på min säng. Inför denna oförmodade anblick står +min kamrat gripen av en nästan andaktsfull skräck. Konstnär som han är, +uppfattar han genast skönheten i linjerna: + +-- Det är ju den stora, försvunna konsten, som här har återfötts. Minsann +en riktig ritakademi! + +Ju mer man betraktar, dess mera levande och fruktansvärd förkroppsligas +uppenbarelsen. + +-- Tydligen ha andarne blivit realister liksom vi människor. + +Det är icke längre någon tillfällighet, eftersom örngottet vissa dagar +framställer hiskliga odjur, götiska drakhuvuden -- och en natt då jag +varit ute och festat, välkomnades jag av den onde, djävulen själv, i +medeltidsstil, med bockhuvud o. s. v. Jag blev aldrig rädd, därtill var +det hela alltför naturligt, men intrycket av någonting sällsamt, till +hälften övernaturligt inplantades i min själ. + +Min vän bildhuggaren, som jag kallat till vittne, blev ej överraskad, +utan bad mig komma med till sin ateljé, där en på väggen hängande +blyertsteckning frapperade mig genom linjernas skönhet. + +-- Varifrån har ni fått den här? En madonna? + +-- Ja, en madonna från Versailles, ritad efter de flytande vattenväxterna +i schweizarnes damm. + +En ny konst upptäckt, och en efter naturen! En naturalistisk klärvoyans! +Varför spotta på naturalismen, när den så inviger ett nytt stadium och +begåvats med möjligheten att växa och utveckla sig? Gudarne återkomma +till oss, och det alarmrop som höjes av skriftställare och konstnärer: +tillbaka till Pan! har återstudsat så mångfaldigt att naturen vaknat upp +igen efter sin sekellånga slummer! Ingenting sker här i världen utan +makternas samtycke, och naturalismen blev till, så vare då naturalismen, +vare den återfödelsen av harmonien mellan materie och ande. + +Bildhuggaren ser syner. Han berättar för mig att han sett Orfevs och +Kristus modellerade tillsammans i en klippa i Bretagne och att han ämnar +fara dit igen och betjäna sig av modellerna för en grupp till Salongen. + +En afton då jag gick nedför rue de Rennes med min synska vän, +tvärstannade han framför ett bokhandelsfönster, vari färglagda +fotografier voro utställda. Det var en följd scener, där människofigurer +uppträdde med styvmorsblommor i huvudenas ställe. Ehuru en van iakttagare +av växtvärlden hade jag aldrig upptäckt penséns likhet med ett +människoansikte. Men min kamrat kunde inte hämta sig från sin förvåning, +till vilken han hade dubbla skäl. + +-- Kan ni tänka er, att i går afton, när jag kommer hem, betraktar mig +penséerna i mitt fönster på ett gäckande sätt, och plötsligt såg jag i +deras ställe mänskliga ansikten, men jag var övertygad om att det var en +vision, som härledde sig av nervositet. Och nu i dag återfinner jag detta +tryckt och utgivet för längesedan; det är alltså ingen illusion, utan +verklighet, eftersom den okände artisten har gjort samma iakttagelse före +mig. + +Vi gjorde framsteg som skådare, och i min tur såg jag Napoleon och hans +marskalkar på Invaliddomens kupol. Om man kommer från Montparnasse in på +boulevard des Invalides, avslöjar sig kupolen i all sin glans över rue +Oudinot i solnedgången, varvid kapitälen och de andra framspringande +delarna på domens tambur antaga form av människosilhuetter, som växla +alltefter som synpunkten flyttas mer eller mindre långt bort. Napoleon +finns där, Bernadotte och Berthier också, och min vän har ritat av dem +»efter naturen». + +-- Hur vill ni förklara detta fenomen? + +-- Förklara? Har man någonsin kunnat förklara någonting? Genom att +omskriva en hop ord med en hop andra ord? + +-- Tror ni inte att arkitekten har arbetat de där partierna med en halvt +medveten avsikt . . . + +-- Hör på, käre vän, Jules Mansard som byggde domen 1706 kunde omöjligen +förutse silhuetten av Bonaparte, vilken var född år 1769 . . . behöver +jag säga mer? + + * * * * * + +Emellanåt har jag om natten drömmar, som förutsäga framtiden, giva mig +försvarsmedel mot faror, yppa hemligheter. Sålunda uppträder i en dröm en +längesedan avliden vän och har med sig ett silvermynt av ovanlig storlek. +På min fråga, var myntet vore ifrån, svarade han: Amerika, och försvann +så med skatten. + +Dagen därpå får jag ett brev med amerikanskt frimärke, skickat från en +därvarande vän, som jag icke hade sett på tjugu år, och vari denne +meddelar mig, att en beställning å text till Chicagoexpositionen förgäves +hade sökt mig i hela Europa. Det gällde ett arvode av 12,000 francs, en +ofantlig summa i min förtvivlade belägenhet vid det tillfället, och som +sålunda gått mig ur händerna. Dessa 12,000 francs skulle då ha för mig +varit detsamma som en betryggad framtid, men ingen annan än jag kan ha +vetat, att förlusten av dessa pengar var ett straff, som pålades mig för +en dålig handling, begången i ett ögonblick av vrede, som väckts av en +litterär medtävlares falskhet. + + * * * * * + +En annan dröm med en större räckvidd visade mig Jonas Lie sysslande med +en pendyl av guldbrons, vars ornament voro rätt ovanliga. + +Några dagar senare, när jag promenerade på boulevard Saint-Michel, drog +ett urmakarefönster min uppmärksamhet till sig. + +-- Där är Jonas Lies pendyl, utropade jag. + +Det var verkligen samma en: krönt av en himmelsglob, mot vilken två +kvinnor lutade sig, vilade hjulverket på fyra pelare. På globen fanns en +datumvisare infogad, som angav den 13 augusti. + +Till ett kommande kapitel skall jag uppskjuta att berätta vad ödesdigert +detta datum den 13 augusti bar i skötet för mig. Sådant smått och mycket +annat av liknande art inträffade under min vistelse i hotell Orfila +mellan den 6 februari och den 19 juli 1896. + +Jämnsides med och inflickat i dessa händelser fortgick med mellantider +följande äventyr, som hade till påföljd min utdrivning från hotellet och +inledde ett nytt skede av mitt liv. + +Våren har kommit; den tårarnas dal, som utbreder sig nedanför mitt +fönster, grönskar och blommar på nytt. Det gröna lövverket övertäcker +marken och döljer smutsen, så att detta Gehenna förvandlas till Sarons +dal, där icke blott liljorna blomstra, utan även syrener, Robinier, +Paulownier. + +Jag är bedrövad till döden, men de glada skratten från unga flickor, som +osynliga leka där nere under träden, stiga upp till mig och röra mitt +hjärta, återväcka mig till livet. Min levnad förrinner och ålderdomen +nalkas. Hustru, barn, egen härd, allt är skövlat; höst inne, vår därute! + +Jobs bok och Jeremias klagovisor trösta mig, emedan det finnes en viss +överensstämmelse åtminstone mellan Jobs öde och mitt eget. Är jag icke +slagen med onda bölder; har icke fattigdomen fallit tung på mig; mina +vänner övergivit mig? + +»I sorgdräkt går jag, utan sol. Jag har blivit schakalers broder och +strutsars anförvant. Huden på min kropp har svartnat, och mina ben brinna +av hetta. Och min harpa tjänar till sorgelåt, och min flöjt till +klagoljud.» + +Så Job! Och Jeremia uttrycker i två ord hela min avgrundsdjupa +bedrövelse: + +»Jag har glömt bort vad lycka var!» + +I denna sinnesförfattning får jag under en trög eftermiddag, då jag +sitter böjd över mitt arbete, höra ljuden från ett piano bakom lövverket +i dalen under mitt fönster. Jag spetsar örat såsom stridshästen vid +trumpetens skall; jag rätar på mig, känner själen omstämd och andas +djupt. Det är Schumanns _Aufschwung_. Och vad mera är, det är helt visst +_han_ som spelar! Min vän, ryssen, min lärjunge, som kallade mig fader, +därför att han hade lärt allt av mig, min famulus, som gav mig +mästarenamnet och kysste mina händer, därför att hans liv tilltog där +mitt började avtaga. Det är han som har anlänt från Berlin till Paris +för att döda mig såsom han dödade mig i Berlin, och av vad skäl . . . +Jo, därför att ödet hade velat så att hans nuvarande maka var min +älskarinna innan han blev bekant med henne. Var det kanske mitt fel att +detta fogat sig på det viset? Naturligtvis icke, men likafullt fattade +han ett dödligt hat till mig, förtalade mig, hindrade mig att få mina +dramer antagna vid teatrarna, spann intriger, som berövade mig de +inkomster jag behövde för att kunna existera. I ett anfall av raseri slår +jag honom rakt i bröstet, på ett brutalt och fegt sätt, så fegt att jag +led därav som om jag begått ett lönnmord. + +Nu, då han kommit för att döda mig, känner jag detta som en lisa, ty +endast döden kan befria mig från samvetskvalen. + +Det var väl alltså han som oroade mig genom breven med falska adresser +där nere hos portvakten. Gott! må slaget komma, jag skall icke försvara +mig! eftersom han har rätt och livet är av noll och intet värde för mig. + +Han spelar alltjämt Aufschwung, och så han kan spela, bättre än någon! +Osynlig bakom den grönskande muren, och de tjusande harmonierna höja sig +över de blommande klängena, så att jag tycker mig se dem fladdra likt +fjärilar i solskenet. + +Varför spelar han? För att underrätta mig om sin ankomst med syfte att +förskräcka mig och jaga mig på flykten? + +Detta önskar jag få veta på matstället, där de andra ryssarna länge +förkunnat sin landsmans ankomst. Jag går dit samma afton att spisa +middag, och redan i dörren möter jag fientliga blickar. På förhand +underrättat om min ovänskap med ryssen, har hela sällskapet gått i +förbund mot mig. För att avväpna dem öppnar jag elden själv. + +-- Popoffsky är ju i Paris? frågar jag med bekräftande av faktum. + +-- Nej, inte ännu, ger någon till svar. + +-- Jo, försäkrar en annan, han har varit synlig på Mercure de Frances +redaktion. + +Man motsäger det från olika håll, och det hela slutar med att jag ej fått +klart besked om saken, men i alla fall låtsar tro vad man berättar. Den +blott alltför tydliga avogheten mot mig gjorde att jag svor att undvika +stället, dock ogärna, eftersom där fanns folk som jag verkligen trivdes +bra med. Ännu en gång isolerad, utdriven av denne fördömde fiende, fattar +jag agg till honom; och hatet stinger, förgiftar mig. Jag avstår från att +dö, jag vill ej falla för en som är mig underlägsen, det skulle vara en +alltför djup förödmjukelse för mig och för hög ära för honom, Jag vill +upptaga tvekampen, försvara mig, och i syfte att skaffa mig klarhet i +saken går jag till rue de la Santé bakom Val de Grâce för att träffa en +dansk målare, som är förtrolig vän med Popoffsky. Denne man, som förr +stått på vänskaplig fot med mig, hade kommit till Paris för sex veckor +sedan, och då jag mötte honom på gatan hade han hälsat på ett främmande, +nästan ovänligt sätt. Antagligen för att överskyla detta besökte han mig +dagen därpå och inbjöd mig till sin ateljé, i det han sade mig artigheter +alltför granna för att icke kvarlämna intrycket av en falsk vän. När jag +då frågade honom om han hört något från Popoffsky, blev han förbehållsam +och slingrade sig, men bestyrkte ryktet om dennes förestående ankomst +till Paris. + +-- För att mörda mig! ifyllde jag. + +-- Säkerligen. Var på er vakt! + +Den morgon jag öppnade porten till det hus där min dansk bodde, för att +återgälda hans visit, låg en jättestor dansk dogg -- vilken +tillfällighet! -- med utseende av ett odjur på gårdens stenläggning och +spärrade vägen för mig. Ofrivilligt, utan att överlägga eller tveka gick +jag genast ut på gatan igen och återvände samma väg jag kommit, inom mig +tackande makterna för att de varnat mig, så viss var jag på att ha +undkommit en okänd fara. Några dagar senare, när jag ville förnya +besöket, satt ett barn på tröskeln till den öppna porten och höll ett +spelkort i handen. Erkännande min vidskeplighet, kastade jag en blick på +kortet. Det var spader tia! + +-- Elakt spel! i det här huset. + +Och jag drog mig tillbaka utan att stiga in. + +Denna afton var jag efter vad som tilldragit sig på middagsstället fast +besluten att trotsa både Cerberus och tian, men ödet ville annorlunda, +och på Brasserie des Lilas anträffade jag den jag sökte. Han var förtjust +att se mig, och vi slogo oss ned vid ett bord på terrassen. + +Under det vi upplivade våra gemensamma minnen från Berlin återföll han i +sin gamla roll av förtrogen umgängesvän och talade sig varm, glömde små +misshälligheter, tillstod riktigheten av åtskilligt, som han offentligen +hade förnekat -- -- -- Plötsligt tycktes han erinra sig någon plikt eller +något givet löfte; blir stum, kylig, fientlig, förtretad över att han +låtit locka ur sig hemligheter. + +När jag rent ut frågade om Popoffsky fanns i Paris, svarade han nej så +tvärt att lögnen föreföll mig uppenbar, och vi skildes åt. + +Här är att märka, hurusom denne dansk hade varit fru Popoffskys älskare +tidigare än jag och att han därifrån bar agg över att hans älskarinna +hade övergivit honom för mig. Nu spelade han rollen av vän i huset tack +vare Popoffskys smaklöshet, som väl kände till i vilket förhållande hans +hustru stått till »vackra Henrik». + + * * * * * + +Schumanns Aufschwung klingar över de lummiga trädkronorna, och den +spelande är fortfarande osynlig, lämnande mig i ovisshet om var han bor. +Musiken fortsattes en hel månad, och alltid mellan klockan 4 och 5 +eftermiddagen. + +En morgon då jag går rue de Fleurus fram för att styrka mig med anblicken +av min regnbåge i färgarens fönster, träder jag in i Luxembourgträdgården, +som nu står i full blomning, vacker som en fesaga, och där hittar jag på +marken två förtorkade kvistar, som brutits av blåsten. De återgåvo +formerna av två grekiska bokstäver p och y. Jag tog upp dem, och +kombinationen P--y, förkortning av namnet Popoffsky, framställde sig i +min hjärna. Det var således han som förföljde mig, och makterna ville +öppna mina ögon för faran. En oro fattar mig oaktat detta tecken på den +osynliges bevågenhet. Jag anropar försynens beskydd, jag reciterar +Davids psalmer mot mina fiender, jag hatar min fiende med ett religiöst, +gammaltestamentligt hat, under det jag saknar mod att begagna svarta +magiens medel, som jag nyligen studerat mig in i. »Gud, rädda mig! Herre, +skynda till min hjälp! Må de komma på skam och blygas, de som stå efter +mitt liv, rygge tillbaka och varde till skam de som vilja mig ont! Må de +av blygsel vända tillbaka, de som säga: Gott, gott!» + +Denna bön tycktes mig då vara rättskaffens, och Nya testamentets +barmhärtighet föreföll mig som en feghet. + +Till vilken okänd min åkallan fann vägen, vet jag icke; fortsättningen av +detta äventyr skall åtminstone visa att bönhörelse följde. + +_Utdrag ur min dagbok under år 1896_. + +Den 13 maj. Fick brev från min hustru, som av tidningarna inhämtat, att +en herr S. skall fara till Nordpolen i ballong, och höjer ett ångestskri, +tillstår att hon oföränderligen älskar mig, ber mig på sina knän att +avstå från ett företag, som är liktydigt med självmord. + +Jag upplyser henne om misstaget, och att det är en son till min kusin som +ämnar våga livet för en stor vetenskaplig upptäckts skull. + +Den 14 maj. Jag har haft en dröm i natt. Ett avskuret huvud vart fäst på +en mans bål, och han såg ut som en försupen aktör. Huvudet började tala; +jag blev rädd och slog omkull min skärm i det jag sköt en ryss framför +mig till skydd mot den ursinnige mannens angrepp. + +Samma natt sticker en mygga mig och jag slår ihjäl den. På morgonen är +min högra hand blodbestänkt. + +Under en promenad på Port-Royal-boulevarden såg jag levrat blod på +trottoaren. Sparvar ha byggt bo i röret till min kamin. De kvittra +hemtrevligt som om de bodde i mitt rum. + +Den 17 maj och följande. Absinten klockan sex på terrassen till Brasserie +des Lilas bakom marskalk Ney har blivit min enda last, min sista fröjd. +Då, när dagens arbeten äro avslutade, kropp och själ uttröttade, +återhämtar jag mig vid den gröna drycken, en cigarrett, samt Le Temps och +Journal des débats. Vad livet ändå är ljuvligt, när ett lindrigt rus drar +sin töckenslöja över tillvarons elände. Det ser ut som om makterna skulle +avundas mig denna timme av inbillad lycksalighet mellan klockan 6 och 7; +ty från och med denna afton störes sällheten av en serie ledsamheter, som +jag nu ej är sinnad att skriva på slumpens räkning. + +Den 17 maj alltså finner jag min plats upptagen, som jag brukat ha för +mig själv sedan nära två år; och ingen stol ledig. Jag måste gå till ett +annat kafé, något som gör mig outsägligt nedslagen. + +Den 18. På Lilas är min sköna vrå tom; jag är nöjd, rent av lycklig under +mitt kastanjeträd bakom marskalken. Absinten är framsatt och lämpligen +vattenblandad, cigarretten tänd, Le Temps uppbruten . . . Se! där går +en full karl förbi; han ser motbjudande och otäck ut och fäster på mig en +dolsk och gäckande blick, som plågar mig. Ansiktet rött som vindrägg, +näsan berlinerblå, elaka ögon. Jag avsmakar min absint, lycklig över att +inte se ut som denne drinkare . . . Utan att jag ännu vet hur det gick +till, är mitt glas omkullstjälpt och tomt. Utan pengar att beställa in +ett nytt för, betalar jag, stiger upp och lämnar kafét, tänkande att det +var den onde som förhäxat mig. + +Den 19 maj. Jag vågar inte gå på kafét. + +Den 20 maj. Efter att en stund ha strövat omkring Lilas finner jag min +vrå ledig. Man måste slåss med hin onde, och jag tar upp striden. +Absinten är bryggd, cigarretten i full fart, Le Temps har stora nyheter +att förtälja -- men vad nu? Tro mig, läsare, jag ljuger ej. Ovanför mitt +huvud, i samma hus som kafét, utbryter en skorstenseld. Allmän panik. Jag +sitter kvar, efter jag en gång är där. Men en vilja, som är starkare än +jag, låter ett moln av sot falla ned, och så bra mattat att två stora +flingor lägga sig i mitt glas. Modfälld går jag min väg, men vill ej tro +något eller tvivlar åtminstone. + +Den 1 juni. Efter en längre tids avhållsamhet anfalles jag åter av +begäret att trösta mig under kastanjeträdet. Mitt bord är upptaget, och +jag tar ett annat, där jag är för mig själv och i fred. Man måste slåss +med hin onde -- -- -- vad nu? En familj småborgare slår sig ned nära +intill mig; medlemmarna av denna familj äro oräkneliga, och +förstärkningar anlända om och om igen; fruntimmer som stöta mot min stol, +barn som uträtta sina små behov ogenerat framför mig; ungherrar som ta +tändstickor från mitt bord utan att be om ursäkt. Kringvärvd av en +stojande och påflugen skara, vill jag ändock inte vika från min plats. Då +följer ett uppträde, som utan allt tvivel tillställts av de osynliges +skickliga hand, ty det var för bra hopkommet för att kunna kvarlämna +någon misstanke om intrig från personers sida, för vilka jag var +fullständigt okänd. + +En ung herre lägger en sou på mitt bord med en åtbörd, som jag icke +begrep. Som främling och ensam i en människohop vågar jag ej bråka. Jag +bara sitter där förblindad av vrede och söker reda ut för mig vad som +tilldragit sig. + +Han ger en sou åt mig som åt en tiggare! + +Tiggare! Det var den dolk, som jag borrar in i mitt bröst. Tiggare! ja, +ty du förtjänar ingenting och du . . . + +Kyparen kommer och erbjuder mig en bekvämare plats, och jag låter slanten +ligga på bordet. Kyparen bär den till mig, vilken skymf! och låter mig i +hövliga ordalag veta att den unge mannen hade hittat penningen under mitt +bord och trodde att den var min. + +Jag skämdes! och för att stilla min vrede beställer jag en absint till. + +Absinten är kommen, och jag har det bra, då en otäck stank av +svavelammonium kväver mig. + +Vad det var? Någonting helt naturligt, intet mirakel, icke ett spår av +elakhet -- -- -- bara en kloaköppning vid kanten av trottoaren, där min +stol stod. Då först började jag fatta, att goda andar åsyftade min +frigörelse från en last som för till dårhuset. Välsigna försynen som +räddat dig! + + * * * * * + +Den 25 maj. Oaktat hotellets ordningsregler, som utestänga kvinnor, har +en familj inhysts i rummet bredvid mitt. Ett lindebarn som skriker dag +och natt gör mig verkligt nöje, erinrar mig om den gamla goda tiden, det +blommande livet mellan trettio och fyrtio år. + +Den 26 maj. Familjen bredvid träter, barnet stormtjuter. Vad det här är +sig likt, och hur ljuvt det är -- numera. + +På aftonen återsåg jag den engelska damen. Hon var förtjusande och log +mot mig med ett sådant där gott moderligt leende. Hon har målat en +serpentindansös, som liknar en valnöt eller en hjärna, Tavlan sitter +nästan dold där den hänger bakom m:me Charlottes skänkdisk på crémeriet. + +Den 29 maj. Ett brev från mina barn i första giftet underrättar mig att +de fått en skrivelse, som kallar dem till Stockholm för att närvara vid +avskedsfesten före min avfärd till nordpolen i ballong. De kunna ej +begripa detta. Inte jag heller, om det ej är ett misstag. Ett sådant +fatalt misstag! + +Tidningarna kungöra ödeläggelsen i Saint-Louis (Saint-Louis!) i Amerika, +där cyklonen har dödat tusen människor. + +Den 2 juni. På observatorieavenyen hittade jag två kiselstenar, formade +precis som hjärtan. På aftonen fann jag i en rysk målares trädgård det +tredje hjärtat, lika stort och fullkomligt likt de två andra. Schumanns +Aufschwung hörs nu ej mera, vilket gör mig lugn igen. + +Den 4 juni. Jag besöker den danske målaren vid rue de la Santé. Den stora +hunden är borta, ingången fri. Vi gå för att få oss middag på en terrass +vid boulevard Port-Royal. Min vän fryser, känner sig olustig; som han har +glömt sin ytterrock, lägger jag min över hans axlar. Detta verkar genast +rogivande på honom; han fogar sig efter mig, och jag betvingar honom. +Han vågar ej längre spjärna; vi ha samma åsikter om allting; han tillstår +att Popoffsky är en missdådare och att jag har denne att tacka för mina +motgångar. Plötsligt angripes han av nervositet, han darrar som ett +medium under hypnotisörens inflytande; flyttar oroligt på sig, skakar av +sig överrocken; upphör att äta, lägger ner gaffeln, reser sig och säger +farväl efter att ha lämnat ifrån sig min rock. + +Vad var det? Nessusmanteln! Mitt nervfluidum, som var magasinerat i +plagget, och vars motsatta polaritet underkuvade honom? + +Är det väl detta som Hesekiel åsyftar i kapitlet 13, vers 18: + +»Så säger Herren, Herren: Ve eder, I kvinnor, som syn dynor åt alla +armbågar och gören kuddar åt huvuden av varje storlek _för att jaga efter +själar_ -- -- -- Si, jag skall slita dessa kuddar bort undan edra armar +och släppa de själar fria, efter vilka I haven jagat såsom efter fåglar.» +Har jag månn tro blivit en trollkarl utan att veta det? + +Den 7 juni. Jag hälsade på hos min vän dansken för att få se på hans +tavlor. När jag kom var han kry och livlig, men efter en halv timme fick +han en nervattack, som tilltog så starkt att han måste kläda av sig och +lägga sig till sängs. + +Vad går åt honom? Dåligt samvete? + +Den 14 juni. Söndag. Jag hittar ett fjärde kiselhjärta, denna gång i +Luxembourgträdgården, men till formen alldeles likt de föregående. En +guldgul paljett är fastlimmad på stenen. Jag kan ej lösa gåtan, men anar +en förutsägelse. Jag jämför dessa fyra stenar framför det öppna +fönstret, då klockorna i Saint-Sulpice börja ringa; därefter den stora +brumbasen i Notre-Dame, och mitt igenom denna vanliga ringning tränger en +tung högtidlig tonvirvel likasom utgången ur jordens inälvor. + +Uppassaren, som kommer med min post, frågar jag vad detta har att +betyda. + +-- Det är storklockan i kyrkan Sacré-Coeur på Montmartre. + +-- Det är alltså det Heliga hjärtats fest i dag? -- Och jag betraktar +mina fyra stenhjärtan, en smula berörd av detta uppenbara +sammanträffande. + +Jag hör göken från det håll där kyrkan Notre-Dame des Champs ligger, +vilket är en omöjlighet; eller ha mina öron blivit så utomordentligt +känsliga, att jag kan förnimma ljud, som frambringas ända borta i +Meudonskogen? + +Den 15 juni. Jag går ned i staden för att förvandla en bankanvisning i +sedlar och guld. Quai Voltaire gungar under mina fötter, vilket förvånar +mig fastän jag väl vet att Carrouselbron oscillerar under vagnarnas +tyngd. Men nu denna morgon fortsättes rörelsen på Tuileriesgården och +ända fram till operaavenyen. Helt visst skakar alltid en stad något, men +för att märka det måste man ha förfinade nerver. + +Andra sidan om floden är för oss Montparnassebor en främmande värld. Nära +ett år har gått sedan jag sist var där, och jag kommer ej längre än till +Crédit Lyonnais eller Café de la Régence. På boulevard des Italiens +fattar mig hemlängtan, och jag skyndar mig att komma tillbaka till +floden, där åsynen av rue des Saints-Pères kryar upp mig. + +Nära kyrkan Saint-Germain-des-Prés möter jag en likvagn och därefter två +kolossala madonnabilder forslade på en vagn; den ena, som knäböjde med +knäppta händer och ögonen mot himmelen, gjorde ett starkt intryck på +mig. + +Den 16 juni. På boulevard Saint-Michel köper jag en papperspress av +marmor, prydd med en glaskula, som innesluter madonnan i Lourdes med den +ryktbara grottan som ram omkring och där framför en beslöjad knäböjande +dam. När jag ställer bilden i solen, kastar den förunderliga skuggor. +Bakpå grottan har gipsen bildat ett Kristushuvud, genom en tillfällighet, +som skulptören ej förutsett. + +Den 18 juni. Den danske vännen träder in i mitt rum tillintetgjord, +darrande i hela kroppen. Popoffsky har blivit arresterad i Berlin, +anklagad för mord på en kvinna och två barn, hans älskarinna och hans +barn före äktenskapet. Efter den första överraskningen, blandad med +uppriktig medömkan för en vän, som förr hade visat mig en så efterhängsen +tillgivenhet, sänkte sig ro i mitt sinne, som jäktats av de sedan flere +månader överhängande hotelserna. + +Oförmögen att dölja min rättmätiga själviskhet ger jag fritt lopp åt mina +känslor: + +-- Det är fasaväckande, och ändå känns det för mig som en lisa, när jag +tänker på den fara jag undsluppit. Hans drivfjäder? Låt oss säga: den +legitima hustruns svartsjuka mot den oäkta familjen och de omkostnader +denna medförde. Kanhända till och med . . . + +-- Vad då? + +-- Kanhända att hans blodtörstiga instinkter, som nyligen missat här i +Paris, ha sökt sig ett annat utlopp, likgiltigt var. + +Inom mig tänker jag: är det möjligt att mina brinnande böner ha kunnat +avvända dolken och att jag parerat stöten så att den har träffat mördaren +mitt i hjärtat? + +Jag lämnar analysen åt sitt värde och föreslår, ädelmodig som en +segrare: + +-- Låt oss åtminstone rädda vår väns litterära anseende. Jag sätter ihop +en artikel om hans förtjänster som skriftställare; ni ritar ett porträtt, +som tar sig bra ut, och vi söka få in det i Revue blanche. + +I danskens ateljé (hunden bevakar den icke längre) stå vi och betrakta +ett porträtt av Popoffsky, målat för två år sedan. Det är endast huvudet, +med en sky nedanför, och därunder ett par korslagda benknotor som på +gravskrifter. Det avskurna huvudet kommer oss att rysa, och den dröm jag +hade den 14 maj dyker upp för mig likt ett spöke. + +-- Var fick ni idén med den där halshuggningen? + +-- Svårt att säga: men det låg något ödesdigert över denna fina +begåvning, som hade drag av ett visst artificiellt snille och som +traktade efter ärans höjder utan att vilja betala priset därför. Livet +lämnar oss endast valet, lagern eller vällusten. + +-- Jaså, ni har upptäckt det, till slut? + + * * * * * + +Den 23 juni. Jag hittar en nål av oäkta guld med en oäkta pärla i. +Uppfiskade ett guldhjärta ur badet för guldsyntesen. + +Under aftonpromenaden på rue de Luxembourg ser jag i fonden av första +högerallén och ovanför träden en hind tecknad på himmelen. Bäst jag +beundrar dess förträfflighet i konturer och färg, gör den tecken med +huvudet, i riktning åt sydost (Donau!). + +Också har under de senaste dagarna, efter katastrofen med ryssen, en ny +oro fått makt med mig. Det förefaller mig som om man någonstädes +sysselsatte sig med mig, och jag anförtror åt den danske målaren, att den +arresterade ryssens hat gör ont i mig likasom strömmen från en +elektricitetsmaskin. + +Det ges ögonblick då jag har förkänning av att min vistelse i Paris snart +skall ta ett slut och att en ny omkastning i mitt öde väntar mig. + +Tuppen på korset till Notre-Dame des Champs tyckes mig flaxa med vingarna +som ville han flyga bort i riktning mot norr. + +I förkänslan av min nära förestående avfärd skyndar jag att avsluta mina +studier vid Jardin des Plantés. + +Ett zinkbad, vari jag gör guldsynteser på våta vägen, visar på innersidan +ett landskap bildat av de fördunstade järnsalterna. Jag uppfattar det som +ett varsel, men bemödar mig fåfängt att gissa ut varest detta ovanliga +landskap är till finnandes. Kullar klädda med barrträd, i synnerhet +granar; mellan de små bergshöjderna slätter med fruktträd och fält, +allting angivande närheten av en flod. En av kullarna, med brådstup av +lagrad formation, krönes med en ruin av en borg. + +Jag känner ej ännu igen mig här, men skall inom kort göra det. + +Den 25 juni. Bjuden till ledaren för den vetenskapliga ockultismen, +redaktören av »L'Initiation». Anländ till Marolles en Erie i sällskap med +doktorn, mötas vi av tre dåliga nyheter. En vessla har bitit ihjäl +ankorna; en barnflicka har blivit sjuk; den tredje saken har jag nu glömt +vad det var. + +Återkommen till Paris på aftonen läser jag i en tidning berättelsen om +det efteråt så beryktade spökhuset i Valence-en-Brie. + +Brie? I min starka misstänksamhet fruktar jag att de som bo i samma +hotell som jag skola draga sina slutsatser av min utflykt till Brie och +tänka att det varit jag som ställt till denna mystifikation eller kanske +rättare sagt detta häxeri, i samband med mina alkemistiska arbeten. + +Jag har köpt ett radband. Varför? Det är vackert, och den onde är rädd +för korset. För övrigt förklarar jag ej mera för mig drivfjädrarna till +mina handlingar. Jag handlar improviserat; livet blir lustigare på det +viset! + +I avseende på rättegången mot Popoffsky har en vändning skett. Hans vän +dansken börjar bestrida sannolikheten av att han begått brottet, +åberopande att rannsakningen icke har bestyrkt anklagelsen. I följd därav +har vår artikel blivit uppskjuten, och det förra kyliga förhållandet har +åter inträtt. Samtidigt uppenbarade sig ånyo det där odjuret till hund; +ett memento för mig att vara på min vakt. + + * * * * * + +På eftermiddagen bryter ett oväder lös när jag sitter och skriver vid +mitt bord framför fönstret. De första regndropparna falla på mitt +manuskript och sudda ner det så att bokstäverna som bilda ordet _alp_ +flyta ut till en bläckplump, som antar konturerna av ett jättehuvud. Jag +gömmer teckningen, som liknar den japanska åskguden, sådan den kan ses i +Camille Flammarions arbete L'Atmosphère. + +Den 28 juni. Jag har sett min hustru i en dröm. Hennes framtänder voro +borta; hon gav mig en gitarr, som liknade Donaubåtarna. + +Samma dröm hotade mig med fängelse. + +På morgonen hittade jag på rue d'Assas en bit papper i regnbågsfärger. + +På eftermiddagen rev jag kvicksilver, tenn, svavel och klorammonium på +ett papp. Då massan borttogs, bevarade pappet avtrycket av ett ansikte, +som var fullkomligt likt min hustrus i föregående nattens dröm. + +Den 1 juli. Jag avvaktar en eruption, en jordbävning, ett åskslag, utan +att veta varifrån. Nervös som hästarna då vargar äro nära, vädrar jag +faran, packar mina kappsäckar för flykt, utan att kunna komma loss. + +Ryssen har släppts fri ur fängelset av brist på bevis; hans vän dansken +har blivit min fiende. Sällskapet på matstället förföljer mig. Min +senaste middag där serverades på gården, för värmens skull. Bordet +dukades mellan soplåren och bekvämlighetshusen. Ovanför soplåren är min +forne vän amerikanens tavla, den korsfästa kvinnan, upphängd till hämnd +för att konstnären givit sig av utan att betala sin skuld. Nära bordet ha +ryssarne ställt en statyett av en krigare, beväpnad med den folkliga +lien. För att skrämma mig! En pojke, som bor i huset, går på avträdet +bakom min rygg i den illa dolda avsikten att förarga mig. Gården är trång +som en brunn och släpper ej ner solen mellan de omåttligt höga murarna. +Kokotterna, som inhyst sig litet varstans i våningarna ovanför, ha öppnat +fönstren och låta oanständigheter hagla ner över oss; barnjungfrurna +komma med hinkar och tömma orenlighet i soplåren. -- Det är helvetet +självt! Och mina två bordsgrannar, kända såsom perversa herrar, +underhålla ett motbjudande samtal för att söka gräl med mig. + +Varför jag är här? Ensamheten tvingar mig att söka upp mänskliga +varelser, höra människoröster. + +Då, när min själstortyr drivits till sin spets, får jag syn på några +blommande penséer på den smala rabatten. De skaka på huvudet liksom för +att göra mig uppmärksam på en fara, och en av dessa blommor med +barnansikte tecknar åt mig med sina stora, djupa och lysande ögon: + +-- Gå härifrån! + +Jag reser mig, betalar, och när jag går hälsar den där pojken mig med +dolska tillmälen, som äcklade mig, men ej framkallade min vrede. + +Jag ömkade mig själv och blygdes å de andras vägnar. + +Jag förlåter de skyldige såsom varande demoner, vilka fylla sin plikt. + +Emellertid är försynens misshag alltför uppenbart, och hemkommen på mitt +rum börjar jag granska mitt debet och kredit. Hittills, och däri har min +styrka legat, har jag omöjligen kunnat underkasta mig att ge rätt åt +andra; nu då jag är krossad av den osynliges hand försöker jag att giva +mig själv orätt, och när jag rannsakar min vandel under de sista veckorna +gripes jag av fruktan. Samvetet avkläder mig utan barmhärtighet. + +Jag hade syndat av övermod, _hybris_, den enda last, som gudarna icke +förlåta. Uppmuntrad med vänskap av doktor Papus, som hade berömt mina +forskningar, inbillade jag mig att ha tytt sfinxens gåta. Medtävlare +till Orfevs, hade jag fått till uppgift att levandegöra naturen, som dött +under händerna på de lärde. + +I medvetande om makternas beskydd smickrade jag mig med att ej kunna +övervinnas av mina fiender, och det gick så långt att jag trotsade +blygsamhetens enklaste begrepp. + +Här är ett lämpligt ställe att inskjuta historien om min ockulte vän, som +skulle spela en avgörande roll i mitt liv såsom mentor, rådgivare, +tröstare, bestraffare och icke minst såsom den där var mitt stöd och +försåg mig med medel till uppehälle under emellanåt inträffande tider av +nöd. Redan så tidigt som 1890 skrev han ett brev till mig med anledning +av en bok, som jag utgav. Han hade funnit beröringspunkter mellan mina +idéer och teosofernas, och han bad att få veta min åsikt om ockultismen +och Isisprästinnan fru Blavatsky. Den tämligen höga tonen i hans brev +misshagade mig, något som jag ej dolde i mitt svar. Efter fyra års +förlopp utgiver jag Antibarbarus, och i det mest kritiska ögonblicket i +mitt liv får jag från den okände ett andra brev, i en lyftad, nästan +profetisk ton, vari han förespår mig en framtid rik på lidande och ära. +Tillika framställer han motiverna till denna återknutna brevväxling, som +föranletts av en aning hos honom om att jag i detta ögonblick genomgick +en själskris och att ett tröstens ord vore oundgängligen av nöden. Till +sist erbjöd han mig materiell hjälp, vilken jag avböjde, mån om mitt +oberoende mitt i eländet. + +Hösten 1895 är det jag som tar och skriver honom till för att söka hans +bistånd såsom utgivare av mina naturhistoriska skrifter. Alltifrån den +dagen underhålla vi per post de mest vänskapliga och intima förbindelser, +om man undantager en kortvarig brytning, förorsakad av det sårande språk +han förde, när han tog sig till att undervisa mig om kända saker eller +läxade upp mig i övermodiga uttryck angående min brist på blygsamhet. + +Emellertid, sedan vi åter försonats, delgav jag honom alla mina +iakttagelser och lössläppte mina förtroenden mera än klokt var. För denne +man, som jag aldrig hade sett, biktade jag mig; jag tålde från honom de +strängaste förmaningar, därför att jag i honom såg snarare en idé än en +person; han var en budbärare från försynen, min paraklet. + +Men nu fanns det emellan oss tvenne grundskiljaktigheter i åsikter, vilka +brukade leda till meningsbyten, som blevo mycket livliga utan att urarta +till bitterhet och trätor. Såsom teosof predikade han Karma: det vill +säga den abstrakta summan av människoöden, vilka inbördes utjämna +varandra för att åstadkomma ett slags Nemesis. Han var alltså en mekanist +och en epigon av den så kallade materialistiska skolan. För mig hade +makterna uppenbarat sig såsom en eller flera konkreta, levande, +individualiserade personer, vilka styrde världens gång och människornas +levnadsbana medvetet och hypostatiskt som teologerna uttrycka det. Den +andra meningsstriden rörde sig om jagets förnekelse och dödande, vilket +för mig var och fortfarande är en galenskap. + +Allt eller det lilla som jag möjligen vet härflyter från mitt jag såsom +centralpunkt. Väl icke kulten, men kultiverandet av detta jag framställer +sig följaktligen som tillvarons högsta och slutliga mål. Mitt avgörande +och ständiga svar på hans invändningar formulerades på detta sätt: jagets +dödande är självmord. + +För övrigt, inför vem skall jag böja mig? För teosoferna? Aldrig! Inför +den Evige, makterna, försynen söker jag kuva mina dåliga instinkter, +alltjämt, varje dag, så vitt möjligt är. Att kämpa för vidmakthållandet +av mitt jag gentemot alla inflytelser, som en sekts eller ett partis +härsklystnad kan vilja påtvinga mig, det är för mig en plikt, förestavad +av det samvete jag förvärvat genom mina gudomliga beskyddares nåd. + +Emellertid, på grund av egenskaper hos denne osynlige man, som jag älskar +och beundrar, fördrager jag hans mästrande ton, när han behandlar mig som +en underlägsen varelse. Jag besvarar alltid hans skrivelser och döljer +icke min motvilja för teosofien. + +Till slut -- det var mitt i äventyret med Popoffsky -- talar han ett så +högdraget språk att tyranniet blir outhärdligt för mig, då jag fruktar +att han betraktar mig som galen. Han kallar mig Simon Magus, utövare av +svarta magien, och han anbefaller mig att läsa fru Blavatsky. Till svar +lät jag honom förstå, att jag icke behövde fru B. och att ingen hade +något att lära mig. Han hotar mig, med vad? Han skall laga så att jag +åter föres in på den goda vägen, med bistånd av makter som äro starkare +än dem jag bekänner. Då ber jag honom att icke komma med sin hand vid +mitt öde, som övervakas så väl av denna försynens hand, vilken alltid har +lett mig. Och för att göra min tro klarare för honom genom ett exempel, +berättar jag för honom följande historia, en detalj av mitt liv, som +varit så rikt på providentiella tilldragelser, och förutskickar den +anmärkningen att jag fruktar att utlämna min hemlighet av farhåga det +Nemesis själv skall drabba mig. + + * * * * * + +Det var för tio år sedan, mitt under min litterära banas mest bullersamma +skede, när jag for hårt fram mot kvinnorörelsen, vilken alla i +Skandinavien stödde undantagandes jag ensam. Jag lät mig dragas med av +stridens hetta och överskred gränserna för det passande så långt att mina +landsmän trodde jag var galen. + +Jag bodde i Bajern med min första hustru och våra barn, då ett brev från +en ungdomsvän inbjöd mig att vila ut ett år hos honom, jag och barnen. Om +min hustru nämnde han icke något. + +Detta brevs beskaffenhet ingav mig misstankar, både genom den uppskruvade +stilen och genom gjorda strykningar och rättelser, som angåvo att +författaren tvekat i valet av sina förebragta skäl. Vädrande en snara, +avböjde jag hans erbjudande i obestämda och erkännsamma uttryck. + +Tvenne år ha förrunnit, skilsmässan från min första hustru är avgjord +sak, och jag bjuder mig ensam till min vän, som bor på en ö i Östersjöns +yttre skärgård såsom tulluppsyningsman. + +Mottagandet är hjärtligt, men det råder där en atmosfär av osanningar och +dubbeltydiga ord, en samtalston av poliskommissarie, och efter en natts +eftertanke har jag fått saken klar för mig. Denne man, vars egenkärlek +jag hade sårat i en av mina romaner, bär agg till mig därför trots den +sympati han eljes känner för mig. Ytterligt despotiskt anlagd, vill han +tumma på mitt öde, tämja mitt sinne och kuva mig för att såmedelst bevisa +sin överlägsenhet. + +Alls icke noggrann i valet av medel, pinar han mig en vecka, förgiftar +mig genom förtal och lögnhistorier, som han uppfunnit enkom för +tillfället, men så klumpigt att jag får i behåll övertygelsen om att den +snara han förra gången utlade avsåg min inspärrning såsom sinnesrubbad. + +Jag låter honom hållas utan att göra motstånd, överlåtande åt min goda +stjärna att befria mig när tiden är inne. + +Till följd av min skenbara underkastelse fattar bödeln tillgivenhet för +mig, och avskild från världen som han länge varit på sin ö i havet, illa +omtyckt av sina grannar och underordnade, ger han vika för behovet att +anförtro sig åt någon. Med en naivitet, obegriplig hos en man i +femtioårsåldern, berättar han mig att hans syster förliden vinter mist +förståndet och i ett anfall av vansinne bränt upp sina sparade +penningar. + +Nästa dag ger han mig nya förtroenden: jag får då veta att hans bror är +internerad på landet såsom sinnesrubbad. + +Jag frågar inom mig: är det av detta skäl och för att hämnas på ödet som +han traktar efter att få mig insatt också? + +Emellertid beklagade jag livligt hans familjeolyckor och vann hans +tillgivenhet fullt ut, så att jag kunde lämna ön och hyra mig en bostad +på en ö i närheten, där jag fick de mina till mig. Efter loppet av en +månad kallar ett brev mig till min »vän», som var nedbruten av sorg över +att hans bror i ett anfall av galenskap krossat huvudet på sig. Jag +tröstar honom, min bödel, och till råga på allt förtror hans hustru mig +under tårar, hurusom hon länge väntat att hennes man skall förr eller +senare falla offer för samma öde som syskonen. + +Ett år senare står det i tidningarna att en äldre broder till min vän +tagit livet av sig under omständigheter, som tydde på sinnesförvirring. +Alltså tre tordönsslag på denne mans hjässa, han som velat leka med +åskan! + +Vilket egendomligt sammanträffande, skall man utropa! + +Och vad mera är: vilket olyckligt sammanträffande, att varje gång som jag +berättat denna historia har jag blivit straffad därför. + + * * * * * + +Den starka julihettan har inträtt; livet är outhärdligt; allting stinker, +och de hundra bekvämlighetshusen icke minst. + +Jag väntar en katastrof utan att kunna säga hur den skall gestalta sig. + +På gatan hittar jag en papperslapp med ordet mård, och på en annan gata +en med ordet gam, skrivet av samma hand. Popoffsky liknar fullständigt en +mård och hans hustru en gam. Ha de anlänt till Paris för att döda mig? +Han, en fullkomligt fördomsfri mördare, är i stånd till vad som helst, +sedan han nu förgiftat hustru och barn. + +Jag läser den sköna lilla skriften: Om glädjen att dö, och den väcker hos +mig en håg att lämna denna världen. För att utforska gränslinjen mellan +liv och död lutar jag mig på sängen, tager proppen ur flaskan med en +cyanförening uti och låter denna sprida sina förödande dofter. Han +nalkas, liemannen, mild och förförisk, men i sista ögonblicket inträffar +alltid någon eller något som bryter tvärt av; upppassaren med något +ärende; en geting som flyger in genom fönstret. + +Makterna förvägra mig den enda glädjen, och jag böjer mig för deras +vilja. + + * * * * * + +I början av juli blev hotellet övergivet av studenterna, som reste bort +över ferierna. Därför väcktes min nyfikenhet genom ankomsten av en +främling, som inlogerades i rummet intill mitt arbetsbord. Den okände +hörs aldrig tala ett ord; han tycks vara sysselsatt med skrivgöra bakom +brädväggen, som skiljer oss. Lustigt är det i alla fall att han skjuter +tillbaka sin stol för varje gång som jag flyttar min. Han upprepar mina +rörelser och härmar mig som om han ville förarga mig. + +Detta fortfar i tre dagar. På den fjärde gör jag följande iakttagelser. +När jag går och lägger mig, lägger sig den andre i rummet närmast mitt +bord, men väl i säng hör jag honom lägga sig i det andra rummet och +intaga sängen, som står sida om sida med min. Jag hör hur han ligger och +sträcker sig paralellt med mig: han bläddrar i en bok, släcker därefter +lampan, drar djupa andetag, vänder sig och somnar in. + +En fullständig tystnad råder i rummet bredvid bordet. Han bor alltså i +bägge två. Det är obehagligt att vara belägrad från två håll. + + * * * * * + +Ensam, alldeles ensam intager jag min middag på en bricka i mitt rum, och +jag äter så litet att den beskedlige uppassarpojken är otröstlig däröver. +Jag har icke hört min egen stämma på en hel vecka, och av brist på övning +börjar ljudet att försvinna. Jag har inte ett öre på fickan; tobak och +frimärken felas mig. + +Då samlar jag min vilja till en sista ansträngning. Jag vill göra guld på +torra vägen och med tillhjälp av elden. Pengar anskaffas, ugnen, +deglarna, kolen, pusten, tängerna. Värmen är omåttlig, och naken ända ned +till midjan som en smed svettas jag framför den öppna elden. Men +sparvarna ha byggt bo i kaminen, och kolångorna tränga ut i kammaren. Jag +blir ursinnig efter första försöket, till följd av både huvudvärken och +det fåfängliga i mina operationer, eftersom allt går bakvänt. Sedan jag +omsmält massan tre gånger över eldhärden, ser jag efter i degelns inre. +Boraxen har bildat en dödskalle med två lysande ögon, vilka skära igenom +min själ som en övernaturlig ironi. + +Ingen metallisk bottensats! Och jag avstår från att fortsätta. + +Sittande i länstolen läser jag bibeln, som jag slagit upp på måfå: + +»Ingen går in i sig själv och har vare sig kunskap eller förstånd till +att säga: jag har bränt hälften av det här i elden och jag har jämväl +gräddat bröd därav över kolen; jag har rostat kött och ätit därav; och +för övrigt månne jag därav skulle göra en styggelse? Skulle jag tillbedja +en trädgren? Han när sig med aska, och hans förförda hjärta leder honom +vilse; och han skall icke förlossa sin själ och skall icke säga: det som +är i min högra hand är det icke en falskhet . . . Så har den Evige +sagt, din Återlösare, han som har danat dig allt ifrån moderlivet: Jag är +den Evige som haver gjort alla ting, som ensam har utsträckt himlarne och +som haver av mig själv lagt jorden jämn: _Som förstör de lögnares tecken +och gör spåmännen dåraktiga; som överändakastar de vises vett och gör att +deras vetenskap bliver till en galenskap_.» + +För första gången uppdök hos mig ett tvivel på mina vetenskapliga +undersökningar! Om det skulle vara en dårskap, ack! då har jag för ett +hjärnspöke uppoffrat min levnads lycka och makas och barns likaså. + +Ve mig, dåre! Och svalget mellan avskedet från de mina och detta +ögonblick, som går, öppnar sig! Ett och ett halvt år, så många dagar och +så många nätter, så många smärtor för ingenting! + +Nej! det kan icke vara så! Det är icke så! + +Vilsegången i svarta skogen? Nej, ljusbringaren har väglett mig på en +rätt stig mot de lycksaligas ö, och det är demonen som frestar mig! Det +är ett straff man pålägger mig! -- + +Jag sjunker ned i länstolen; sinnet tynges av en tröghet, som jag sällan +känt; det förekommer mig som om ett magnetiskt fluidum utginge från +skiljeväggen, och en sömntyngd smyger sig på lemmarna. Samlande mina +krafter reser jag mig för att skynda ut i det fria. Då hör jag vid +gåendet genom korridoren två röster som viska i rummet bredvid mitt bord. + +Varför viska de? För att hålla sig dolda för mig. + +Jag går utför rue d'Assas och kommer in i Luxembourgträdgården. Jag +släpar benen efter mig, känner mig förlamad från höfterna till +fotabjället och faller ned på en bänk bakom Adam och hans familj. + +Jag är förgiftad! Denna tanke uppstod först hos mig. Och Popoffsky, som +har dödat hustru och barn med giftig gas, har anlänt hit. Det är han som +har skickat en gasström tvärsigenom väggen, ett ryktbart experiment av +Pettenkofer. Vad är att göra? Gå till poliskommissarien? Nej, om bevis +saknas, skall man spärra in mig som galen. + +Væ soli! Ve den ensamme, en sparv på taket! Aldrig har min tillvaros +elände varit större, och jag gråter likt ett övergivet barn, som är +mörkrätt. + +På aftonen vågar jag ej mera sitta vid mitt bord av fruktan för ett nytt +attentat. Jag går till sängs, men vågar icke somna in. Natten är inne, +och lampan brinner. På muren utanför mitt fönster ser jag skuggan av en +mänsklig gestalt teckna sig, ovisst om man eller kvinna, men den hågkomst +jag har kvar därav i detta ögonblick lutar åt att det var en kvinna. + +När jag stiger upp för att spionera, nerfälles gardinen med brådska och +buller. Därefter hör jag den okända inträda i rummet till vänster om min +alkov; och det blir tyst. + +I tre timmar ligger jag vaken utan att kunna somna, vilket eljest icke +plägar dröja länge. Då smyger sig en oroande känning genom min +lekamen; jag är föremål för en elektrisk ström, ledd emellan de två +angränsande rummen. Spänningen tilltager alltmera, och oaktat det +motstånd jag uppbjuder, måste jag stiga ur sängen, besatt av den enda +föreställningen: + +-- Man dödar mig! Jag vill inte bli dödad. + +Jag går ut för att få tag på uppassaren, som bor i ändan av korridoren. +Men han finns dess värre inte inne. Alltså bortskickad, håller sig undan, +hemlig medbrottsling, köpt! + +Då går jag utför trapporna och genom olika korridorer för att väcka +värden. Med en sinnesnärvaro, som jag icke trodde mig mäktig av, förebär +jag ett illamående, påkommet i följd av dunsterna från kemikalier, och +ber att få ett annat rum för natten. + +Av en slump, som måste tillskrivas en vredgad försyn, är det enda lediga +rummet beläget mitt under min fiendes. + +Bliven ensam, öppnar jag fönstret och inandas stjärnenattens friska luft. +Ovan taken vid rue d'Assas och rue de Madame äro Karlavagnen och +polstjärnan synliga. + +-- Mot norden, alltså! Omen accipio! + +I det jag drar för alkovens gardiner hör jag huru fienden ovanför mitt +huvud stiger ur sängen och släpper ned ett tungt föremål i en kappsäck, +vars lock han låser med nyckel. + +Följaktligen är det någonting han döljer; kanhända elektricitetsmaskinen! + + * * * * * + +Dagen därefter, som är en söndag, packar jag in och förebär en utflykt +till havskusten. + +Till körsvennen ropar jag Gare Saint Lazare, men framme vid Odéon +tillsäger jag honom att köra mig till rue de la Clef nära Jardin des +Plantés, där jag vill stanna inkognito för att avsluta mina pågående +studier innan jag reser till Sverige. + +----- + [B] Swedenborg: Arcana Coelestia + + [C] L'Extériorisation de la sensibilité + + + + +VII. + +Helvetet. + + +Äntligen en tids stillestånd i mina kval. Sittande i en länstol på +trappavsatsen till paviljongen betraktar jag i timtal trädgårdens växter +och begrundar det förflutna. Det lugn som inträtt efter min flykt utgör +bevis på att det icke är någon sjukdom, som träffat mig, utan att jag +varit förföljd av fiender. Jag arbetar om dagen, sover lugnt om natten. +Befriad från förra ställets osnygga omgivningar, känner jag mig föryngrad +vid anblicken av stockrosorna, min ungdoms blommor. + +Och Paris' underverk, som är okänt för parisarna, Jardin des Plantés, har +blivit min egen park. Hela skapelsen samlad inom en inhägnad, Noaks ark, +det återvunna paradiset, där jag lustvandrar utan fara mitt ibland +vilddjuren: det är en alltför stor lycka. Utgående från mineralierna +genomvandrar jag växt- och djurrikena för att komma fram till människan, +bakom vilken jag upptäcker skaparen. Skaparen, denne store konstnär som +utvecklar sig själv under skapandet, i det han gör utkast som han ratar, +tar ånyo upp ofullgångna idéer, fullkomnar, mångfaldigar de primitiva +formerna. För visso, detta är skapat för hand. Ofta gör han ofantliga +framsteg, i det han uppfinner arierna, och då kommer vetenskapen sedan +och konstaterar befintligheten av luckor, felande länkar, och inbillar +sig att det har funnits mellanformer, som nu försvunnit. + + * * * * * + +Emellertid, som jag är viss om att vara i gott skydd mot mina förföljare, +skickar jag min nya adress till hotell Orfila för att åter träda i +förbindelse med den yttre världen genom postförsändelser, som ej kommit +mig till hända sedan min flykt. + +Dagen efter det jag avslöjat mitt inkognito brytes freden. Ett och annat +börjar hända, som oroar mig, och samma känsla av obehag som förr tynger +nu på mig. Det börjar med att i rummet bredvid mitt på nedre bottnen, +vilket står ledigt och omöblerat, hopas saker, vilkas bruk ej är mig +möjligt att förklara. En gammal herre med grå och elaka ögon som en björn +bär dit tomma varulådor, järnbleckplåtar och andra föremål, som ej kunna +definieras. + +Samtidigt börjar bullrandet från rue de la Grande Chaumière över mitt +huvud; man släpar trossar, man bultar med hammare alldeles som om +uppsättandet av en helvetesmaskin efter nihilisternas metod förbereddes. + +Vid samma tid blir värdinnan, som var högeligen förekommande i början av +min vistelse där, mera avmätt i sitt sätt, spionerar på mig och inlägger +någonting försmädligt i sin hälsning. + +Vidare kommer det nya hyresgäster i våningen en trappa upp ovanför mig. +En gammal tystlåten herre, vars tunga steg jag väl kände igen, är ej +kvar. Han, som lever på pengar i lugn och rö, har bott där i huset många +år; han har inte rest bort, utan bara bytt om rum. Varför det? + +Tjänarinnan, som städar åt mig och serverar mina måltider, har fått en +allvarsam min och kastar förstulet blickar fulla av medömkan på mig. + +Nu har man ovanför mig fått upp ett hjul, som hela dagen går runt, runt. +Dömd till döden! Det är mitt bestämda intryck. Av vem? Ryssarna? I vilken +egenskap? Eller av pietisterna, katoliker, jesuiter, teosofer? Såsom +trollkarl eller svartkonstutövare? + +Eller kanske av polisen! Som anarkist? -- vilket är en ofta tillgripen +anklagelse för att komma åt personliga fiender. + +I detta nu, då jag skriver, vet jag icke vad som förehades denna julinatt +när döden störtade in på mig, men jag känner väl och skall aldrig glömma +den läxa, som jag därifrån har i behåll för hela livet. + +Om de i hemligheten invigda en gång skulle vidgå och erkänna att det var +verkningen av en mot mig riktad komplott, hyser jag intet agg till dem +för den saken, övertygad som jag nu är att en annan, starkare hand satte +deras i rörelse, dem själva ovetande och mot deras vilja. + + * * * * * + +Å andra sidan, antaget att ingen intrig var med i spelet: då är det jag +som har med tillhjälp av inbillningskraften skapat dessa tuktoandar för +att straffa mig själv. Vi få i det följande se huru pass mycken +sannolikhet som finnes för detta antagande. + +Sista dagens morgon stiger jag upp med en resignation, som jag skulle +vilja kalla religiös; ingenting binder mig längre vid livet. Jag har +ordnat mina papper, skrivit de nödvändigaste brev, bränt vad som bort +förstöras. + +Därefter tar jag en promenad i Jardin des Plantes för att säga farväl åt +skapelsen. + +De svenska blocken av magnetisk järnmalm framför mineralogiska museet +hälsa mig från mitt fädernesland. Robins akacia, Libanons ceder; +minnesmärken från den ännu levande vetenskapens stora epoker; jag hälsar +dem. Jag köper bröd och körsbär för att undfägna mina vänner. Den gamle +Martin, björnen, han som alltid känner igen mig därför att jag är den +ende som bjudit honom på körsbär när han vaknar och när han skall till +att somna. Jag räcker brödet åt elefantungen, som spottar mig i ansiktet +när han har ätit upp allt, en otacksam och och trolös ungdom. + +Farväl, gamar, himlabebyggare som man inneslutit i en smutsig bur; +farväl, bisonoxe, farväl, flodhäst, fjättrade demon; faren väl, mansälar, +väl sammanbragta par, som den äktenskapliga kärleken tröstar över +förlusten av havet och de vida horisonterna; faren väl, stenar, växter, +blommor, träd, fjärilar, fåglar, ormar, alla skapade av en god Guds hand. +Och I store män, Bernardin de Saint-Pierre, Linné, Geoffroy +Saint-Hilaire, Haüy, vilkas namn äro ristade i guld på tempelfrisen -- +farväl! nej: vi träffas snart! + +Jag lämnar det jordiska paradiset, i det att Séraphitas sublima ord rinna +mig i hågen: farväl, arma jord! Farväl! + +Återkommen till hotellets trädgård vädrar jag närvaron av någon, som har +kommit under det jag varit ute. Jag ser honom icke, men jag känner på mig +att han är där. + +Vad som ökar min oro är den synbara förändring, som försiggått med rummet +näst intill mitt. Till en början är ett skynke utspänt över ett rep, +sannolikt i syfte att dölja något. På kaminutsprånget har man hopat +staplar av metallskivor isolerade genom träslåar. Ovanpå varje stapel har +man lagt ett fotografialbum eller någon bok, tydligen för att förläna ett +oskyldigt utseende åt dessa helvetesmaskiner, vilka jag skulle vilja +beteckna som ackumulatorer! Till råga på allt får jag se två arbetare +uppklängda på ett tak vid rue Censier, alldeles mitt emot den flygel jag +bor i. Vad de föreha däruppe kan jag inte se, men de utpeka mitt fönster +under det de handskas med föremål, som man ej kan tydligt urskilja. + +Varför jag icke flyr? -- Därför att jag är för stolt därtill; och emedan +det oundvikliga måste utstås. + +Jag rustar mig alltså till natten. Jag tar ett bad och är mycket noga med +att mina fötter bli vita, något som jag håller på, därför att min mor när +jag var barn inpräntade hos mig, att smutsiga fötter äro ett kännemärke +på vanheder. + +Jag rakar mig, parfymerar min bröllopsskjorta, köpt för tre år sedan i +Wien . . . En dödsdömds toalett. + +Jag läser i bibeln Davids psalmer, vari han nedkallar den Eviges hämnd +över sina fienders huvud. + +Men botpsalmerna då? Nej, jag har ingen rätt att ångra mig, ty det är +icke jag som har styrt mina öden; jag har aldrig gjort det onda för dess +egen skull, utan endast till personligt försvar. Att ångra sig är att +kritisera försynen, som pålägger oss synden såsom ett lidande i syfte att +luttra oss genom den avsmak som den dåliga handlingen ingiver. + +Min räkning med livet avslutades sålunda: låt det vara jämnt om jämnt! Om +jag har syndat, så har jag sannerligen undergått tillräckligt med straff +därför, den saken är då säker! Vara rädd för helvetet? Men jag har ju +gått igenom tusen helveten i detta livet utan att stappla, mer än nog för +att väcka en glödande åtrå efter att få lämna fåfängligheterna och de +bedrägliga njutningarna i denna värld, som jag alltid avskytt. Född med +hemlängtan till himlen, grät jag som barn över tillvarons smutsighet, +kände mig som en främling bland mina anförvanter och i samhället. Jag har +sökt min Gud alltifrån barndomen och har funnit demonen. Jag har burit +Kristi kors i min ungdom, och jag har förnekat en Gud, som nöjer sig med +att härska över slavar, som krypa för sina bödlar. + + * * * * * + +Då jag fäller ner gardinen för min glasdörr, märker jag i enskilda +salongen ett sällskap damer och herrar, som dricka champagne. Tydligen +resande som anlänt samma afton. Men det är icke ett lustparti, eftersom +de alla se allvarsamma ut, diskutera, framställa förslag och meddela sig +lågmält med varandra liksom sammansvurne. Till råga på mina marter vända +de sig på sina stolar och peka i riktning åt mitt rum. + +Klockan tio är min lampa släckt, och jag somnar, lugn och resignerad likt +en som ligger i själatåget. + + * * * * * + +Jag vaknar upp; klockan slår två från en pendyl, en dörr smälles igen och +. . . jag är ur sängen liksom lyft av en pump, som suger mitt hjärta. +Knappt har jag satt fötterna på golvet förrän en elektrisk dusch utgjutes +över min nacke och pressar mig mot jorden. Jag reser mig igen, rafsar åt +mig kläderna och störtar ut i trädgården, ett rov för den förfärligaste +hjärtklappning. + +När jag fått kläderna på mig, är min första rediga tanke den att gå och +uppsöka poliskommissarien och låta företaga en husvisitation. + +Men porten till huset är stängd nu, portvaktarrummet likaså; jag trevar +mig fram, öppnar en dörr till höger, kommer in i köket där en nattlampa +är tänd; jag råkar slå omkull den och blir stående i nattsvarta mörkret. + +Rädslan bringar mig åter till sans, och jag går tillbaka till mitt rum +vägledd av denna tanke: om jag har misstagit mig, är jag förlorad. + +Jag släpar ut en länstol i trädgården, och sittande under stjärnevalvet +eftertänker jag vad som tilldragit sig. + +En sjukdom? Omöjligt, emedan jag mådde förträffligt ända till avslöjandet +av mitt inkognito. Ett attentat? Ja, ty förberedelserna verkställdes +inför mina ögon. Dessutom känner jag mig ju återställd här i trädgården, +där jag kommit utom räckhåll för mina fiender, och hjärtats funktioner +äro fullkomligt normala. Mitt under dessa reflektioner hör jag någon +hosta i rummet bredvid mitt. Genast svarar en lätt hosta från rummet +ovanför. Sannolikt signaler och just desamma som jag hade hört sista +natten i hotell Orfila. Jag går fram och försöker spränga glasdörren till +rummet på nedre bottnen, men låset står emot. + +Trött på den gagnlösa striden mot de osynliga sjunker jag ned i +länstolen, där sömnen förbarmar sig över mig så att jag bedövas under den +vackra sommarnattens stjärnor, medan stockrosorna susa för den svaga +julibrisen. + + * * * * * + +Solen väcker mig, och tackande försynen som har räddat mig ur döden till +livet packar jag mina ringa tillhörigheter för att fara till Dieppe och +söka ett skydd hos vänner, vilka jag försummat liksom jag gjort med alla +andra, men som äro överseende och ädelmodiga mot de vanlottade och +skeppsbrutna. + +När jag frågar efter hotellvärdinnan, håller hon sig undan och förebär +ett illamående, något som jag väntade mig av henne, vilken jag höll för +medbrottsling. + +Vid avfärden från hotellet slungar jag en förbannelse över illdådarnes +huvuden, vädjande till himlen att sända sin eld ner på denna rövarekula, +om med rätta eller icke, vem kan säga det? + + * * * * * + +När jag anländer till Dieppe, bli mina hyggliga vänner förskräckta vid +att se mig komma klättrande uppför kullen till orkidévillan och släpa på +min kappsäck, tung av manuskript. + +-- Varifrån kommer ni, olycksfågel? + +-- Jag kommer från döden. + +-- Jag misstänkte det, eftersom ni ser ut som ett lik. + +Den snälla och intagande frun i huset tar mig vid handen och leder mig +till en spegel för att jag själv skall få skåda hur jag ser ut. Ansiktet +svart av stenkolsröken på tåget, kinderna ihåliga, håret fuktigt av svett +och gråsprängt, ögonen hemskt stirrande, skjortbröstet solkigt: det var +en ömklig åsyn. + +Men när jag lämnats ensam i ett toalettrum av den älskvärda frun, vilken +behandlade mig som ett sjukt och övergivet barn, granskade jag mitt +ansikte nogare. Det fanns i dragen ett uttryck, som väckte min fasa. Det +var icke dödens, icke lastens märke, det var någonting annat ändå. Om jag +hade läst Swedenborg då, skulle prägeln som den onde anden intryckt där +hava upplyst mig om mitt själstillstånd och om de senaste veckornas +tilldragelser. + +Nu kände jag blygsel och fasa för mig själv, och dåligt samvete över att +ha varit otacksam mot en familj, som förr hade öppnat denna räddande hamn +för mig och så många andra skeppsbrutna. + +Det är en syndabot att ha blivit jagad dit av furierna. Ett vackert +konstnärshem, välmåga, äktenskaplig lycka, förtjusande barn, lyx och +trevnad, en gästfrihet utan gränser, fri humanitet i åsikter, en atmosfär +av skönhet och hjärtegodhet, som bränner mig i själen och vari jag känner +mig bortkommen som en fördömd i paradiset. Där börjar jag upptäcka att +jag är en dålig varelse. + +För mina ögon utbreder sig allt vad livet kan erbjuda av lycksalighet, +och som jag har förspillt. + + * * * * * + +Jag har fått mig anvisat ett vindsrum med utsikt åt kullens topp, där en +asyl för ålderstigna är belägen. På aftonen får jag se två män, som +stödda mot trädgårdsmuren bespeja vår villa och med åtbörder utpeka +platsen för mitt fönster. Föreställningen att vara förföljd av +elektricitetsförfarna fiender anfäktar mig på nytt. + +Natten mellan den 25 och 26 juli 1896 faller på. Mina vänner ha gjort vad +de kunnat för att lugna mig; vi ha tillsammans synat alla vindskuporna i +närheten av min, till och med vinden för att försäkra mig om att ingen +gömmer sig där i brottsligt syfte. Det enda är att vid öppnandet av +dörren till en skräpkammare ett i sig själv indifferent föremål har gjort +på mig ett modfällande intryck. Det är en isbjörnshud, som tjänar till +matta; men det uppspärrade gapet, de hotfulla hörntänderna, de gnistrande +ögonen verka utmanande på mig. Varför skulle detta odjur just ligga där i +detta ögonblick? + +Påklädd lägger jag mig på sängen, besluten att invänta det ödesdigra +tvåslaget. + +Jag väntar till midnatt sysselsatt med läsning. En timme har gått, och +hela huset sover lugnt. Äntligen slår klockan två! Ingenting händer! I +trotsigt mod och för att utmana de osynliga, kanske också i syfte att +göra ett fysikaliskt experiment, stiger jag då upp, öppnar bägge +fönstren, tänder två ljus. Sittande vid bordet med ljusstakarna framför +mig och erbjudande mig som skottavla, med obetäckt bröst, eggar jag de +okända: + +-- Här han I mig nu, edra fånar! + +Då förnam jag en kvasielektrisk ström, i början svag. Jag ser på +kompassen, som jag anordnat till indikator, men ej ett spår till +missvisning står att upptäcka, följaktligen finns här ingen +elektricitet. + +Men spänningen tilltar nu, mitt hjärta slår starkt; jag gör motstånd, men +blixtsnabbt laddas min kropp med ett fluidum, som kväver mig och suger ut +hjärtat. + +Jag störtade utför trapporna för att komma in i salongen på nedre +bottnen, där man hade ställt i ordning en provisorisk bädd åt mig för den +händelse den skulle behövas. Där låg jag i fem minuter och samlade +tankarna. Kan det vara strålande elektricitet? Nej, ty kompassen har +förnekat det. En sjukdom, som åter framkallats av rädslan för tvåslaget? +Nej, eftersom mod ej tröt mig då jag trotsade angreppen. Varför skulle +det då behövas att tända på ljusen för att draga dit det okända fluidum, +som anfäktar mig? + +Utan att finna ett svar, förlorad i en labyrint anstränger jag mig för +att kunna somna, men då griper mig en urladdning likt en cyklon, den +lyfter mig ur sängen, och -- jakten är i gång. Jag döljer mig bakom +väggar, jag lägger mig ner vid dörrkamrarna, framför kaminerna. Överallt, +överallt leta furierna reda på mig. Själsångesten tar överhand, den +paniska förskräckelsen för allt och ingenting får makt med mig så att jag +flyr från rum till rum och slutar min flykt ute på balkongen, där jag +stannar hopkrupen. + +Den gulgråa daggryningen och de sepiafärgade molnen avslöja sällsamma, +vidunderliga former, som öka min förtvivlan. Jag söker upp ateljén (min +vän var målare), lägger mig där på en matta och sluter ögonen. Efter fem +minuter väcker mig ett irriterande ljud. En råtta tittar på mig med +tydlig lust att komma närmare. Jag schasar bort den, men den kommer +tillbaka med en till. Store Gud, har jag delirium, jag som ej druckit mig +rusig på de tre sista åren? (Dagen därpå övertygade jag mig om att det +verkligen fanns råttor i ateljén. Ett sammanträffande av omständigheter +alltså, men arrangerat av vem, och i vilken avsikt?) + +Jag byter plats och lägger mig på mattan i tamburen. Den barmhärtiga +sömnen sänker sig ned över min plågade själ, och jag förlorar medvetandet +om mitt lidande, kanske under en halvtimme. + +Ett tydligt artikulerat utrop: Alp! kommer mig att spritta upp. + +Alp! Det är tyska benämningen på maran. Alp! det är det ord som av +slagregnets droppar ritades på mitt manuskript i hotell Orfila. + +Vem är det som ropar? Ingen, ty husets invånare sova. En lek av demoner! +Detta är bara en poetisk bild, som dock kanske innesluter hela +sanningen. + +Jag går uppför trappan ända till mitt vindsrum. Ljusen ha brunnit ned, +allt är tyst. + +Då ringer det till Angelus. Det är helgdag. + +Jag får fatt på den katolska bönboken och läser: De profundis clamavi ad +Te, domine. Tröstad sjunker jag sedan ned på sängen som en död. + + * * * * * + +Söndagen den 26 juli 1896. En cyklon förhärjar Jardin des Plantes. +Tidningarna skildra detaljerna därav, vilka på ett egendomligt sätt +intressera mig, jag vet inte av vad skäl. Det är i dag som Andrées +ballong skall stiga upp för att söka nå nordpolen; men tecknen båda ej +gott. Cyklonen har slagit till jorden åtskilliga ballonger, som på skilda +ställen uppstigit, och flere luftseglare ha ljutit döden. Elisée Reclus +har brutit benen av sig. Samtidigt inberättas, att i Berlin en person vid +namn Pieska begått självmord under ovanliga omständigheter, genom att +skära upp magen på japanskt sätt: ett helt blodsdrama. + +Följande dag lämnar jag Dieppe och denna gång med en välsignelse över +huset, vars välförtjänta lycka fördystrats av mina ångestkänslor. + +Tanken på att andemakter haft sin hand med i spelet tillbakavisade jag +alltjämt och inbillade mig att vara angripen av en nervsjukdom. +Fördenskull var jag nu besluten att fara till Sverige och söka en läkare +där, som jag var vän med. + +Till minne av Dieppe medför jag en sten, bestående av en järnmalm och +formad som ett väpplingsblad i likhet med götiska kyrkfönster samt märkt +med ett malteserkors. Jag erhöll stenen av ett barn som hittat den på +stranden; den lille berättade att sådana stenar äro fallna från himmelen +och uppkastade av vågsvallet. + +Jag vill gärna tro vad han förmäler, och jag behåller gåvan som en +talisman, vars betydelse ännu är fördold för mig. + +(Vid kusten av Bretagne bruka strandborna efter stormar plocka stenar i +form av kors, vilka se ut som guld. Det är ett metalliskt mineral, +benämnt Staurotid.) + + * * * * * + +Längst söder i Sverige ligger den lilla staden vid havskusten; ett +gammalt sjörövare- och lurendrejarenäste, som bevarar exotiska spår från +alla delar av världen, intryckta av vittbefarne sjömän. + +Sålunda företer min läkares boning anblicken av ett buddhaistiskt +kloster. Byggnadens fyra flyglar, en våning höga, innesluta en fyrkantig +gård, och mitt på denna står ett uthus i kupolform, en efterhärmning av +Tamerlans grav i Samarkand. Takåsens struktur och beläggning med +kinesiska tegel erinra om yttersta Orienten. En apatisk sköldpadda kryper +på stenläggningen och försjunker bland ogräset i ett nirvana som +förlänges i oändlighet. + +En tät häck av bengaliska rosor pryder yttermuren av östra flygeln, där +jag bor ensam. Vägen mellan gården och husets två trädgårdar leder över +en bakgård med ett kastanjeträd och svarta höns, som alltid äro ilskna, +en mörk och fuktig gata. + +I blomsterträdgården finns ett lusthus i pagodstil övervuxet med +aristolochier. + +Detta kloster med oräkneligt många rum är bebott av allenast en mänsklig +varelse, distriktets lasarettsläkare. Änkling, enstöring, oberoende har +han gått igenom livets hårda skola och ser ner på människorna med det +starka och förnäma förakt, som härflyter ur en djup kännedom om den +relativa värdelösheten hos allt, det egna jaget däri inbegripet, + +Denne mans uppträdande på mitt livs skådebana var av en så oväntad art +att jag är frestad räkna det till teaterkupperna _ex machina_. + +Nu, vid vårt första sammanträffande då jag kom från Dieppe, fixerade han +mig med en prövande blick och utbrast: + +-- Vad är det åt dig? Nevros! Gott! -- Men det finns någonting annat +under. Du har onda ögon, och det känner jag inte igen hos dig. Vad har du +gjort? Utsvävningar, laster, mistade illusioner, religion? Berätta, gamle +gosse! + +Men jag berättar ingenting, därför att den första föreställning som +bemäktigar sig mitt misstänksamma sinne, är följande: Han är på förhand +intagen emot mig, måste ha fått upplysningar från något håll, och jag +blir insatt på dårhus. + +Jag förebär sömnlöshet, nervositet, maran, och därefter tala vi om +varjehanda andra saker. + +Inhyst i en liten lägenhet hos doktorn, lägger jag genast märke till den +amerikanska järnsängen med fyra stolpar slutande i mässingskulor, vilka +likna konduktorerna i en elektricitetsmaskin. När därtill lägges den +elastiska madrassen med fjädrar av koppartråd till resårer, alldeles som +spiralerna i Rhumkorffs induktionsrulle, så kan man tänka sig hur +ursinnig jag skulle bli inför denna djävulska slump. Omöjligt att begära +ett ombyte av säng, ty det kunde väcka misstankar om vansinne. För att +förvissa mig om att ingenting dolde sig ovanför mitt huvud gick jag upp +på vinden. Till råga på oturen fanns där uppe blott ett enda föremål, +nämligen en ofantlig brynja av hopslingrad järntråd, placerad mitt +ovanför min säng. Detta är en ackumulator, tänkte jag. Om ett oväder +utbryter, vilket mycket ofta händer här på orten, skall järnnätet draga +till sig blixten, och jag nödgas ligga på konduktorn utan att våga +knysta. Samtidigt oroar mig det jämna bullret från någon maskin. Nu är +det så att en susning i öronen förföljer mig alltsedan jag lämnade hotell +Orfila; den liknar stampningen av ett vattenhjul. I mitt tvivel på +verkligheten av det nämnda maskinbullret frågar jag vad det är. + +Pressen i tryckeriet här bredvid. + +Allt får sin naturliga och enkla förklaring, och likväl gör just denna +enkelhet mig galen och förskräcker mig. + +Natten kommer, och jag är rädd. Himmeln är mulen, luften tung; man väntar +ett oväder. Jag törs ej gå till sängs; tillbringar två timmar med +brevskrivning. Krossad av trötthet kläder jag av mig och kryper ner +mellan lakanen. En förfärlig tystnad råder i huset, när jag släcker +lampan. Jag känner att någon bespejar mig i dunklet, snuddar vid mig, +trevar på mitt hjärta, och suger. + +Oförtövat kastar jag mig ur sängen, öppnar fönstret och störtar ut på +gården -- men rosenbuskarna stå där, och min skjorta skyddar mig alls +icke mot taggarnas gissel. Söndersargad, blödande går jag över gården, +och med de nakna fötterna flådda på kiselstenar, rivna av tistlar, brända +av nässlor, halkande på föremål av obekant art, uppnår jag köksdörren som +leder till läkarens våning. Jag bultar! Intet svar! Då först märker jag +att det regnar. O, djup av elände! Vad har jag gjort för att förtjäna +dessa marter? Det är tydligen helvetet självt! Miserere! Miserere! + +Jag bultar om och om igen! + +Det är mer än besynnerligt att aldrig någon står att upptäcka när jag +blir anfallen. + +Alltid har man alibi, det är alltså en komplott och alla äro +medbrottsliga! + +Då hörs doktorns röst: + +-- Vem är det? + +-- Det är jag, som är sjuk! Öppna eller jag dör! + +Han öppnar. + +-- Hur är det med dig! + +Jag börjar min berättelse med attentatet vid rue de la Clef, vilket jag +påbördar elektriker, som äro mina fiender. + +-- Tig, olycklige; du är angripen av en sinnessjukdom! + +-- Prata smörja! Undersök min intelligens bara; läs vad jag dagligen +skriver och som blir tryckt . . . + +-- Tyst! Inte ett ord till någon! Dårhusjournalerna känna mycket väl till +de där historierna om elektriker! + +-- Fan ock! Jag bryr mig litet om edra dårjournaler, och för att få +klarhet i saken far jag i morgon dag in till hospitalet i Lund och låter +undersöka mig! + +-- Om du det gör, är du förlorad! Inte ett ord mera, och gå nu och lägg +dig i rummet här bredvid! + +Jag envisas och fordrar att han skall höra på mig. Han vägrar, vill +ingenting höra. + +Ensam igen, frågar jag mig: är det möjligt att en vän, en hedersman, som +hållit sig oberörd av smutsiga affärer, nu har slutat sin berömvärda bana +med att ge vika för frestelsen? Av vem? Svaret tryter mig, men antaganden +i mängd framställa sig! + +Every man his price, var man står till buds för sitt pris. Men här har +det behövts en styv summa, som står i proportion till dygden. I vilket +ändamål? En vanlig hämnd betalar icke omåttligt! Det måste vara ett +omåttligt stort intresse inblandat här! Stopp, jag har det! -- Jag har +gjort guld; doktorn har erkänt det till hälften, men han har i dag +förnekat att han eftergjort mina experiment, som jag hade meddelat honom +i brev. Han har nekat, och ändå har jag på aftonen hittat provstycken av +hans egen tillverkning spridda på gårdens stenläggning. Alltså har han +ljugit! + +För resten har han samma afton talat vitt och brett om de sorgliga +följderna för mänskligheten ifall tillverkningen av guld skulle bekräfta +sig. Världsbankrutt, allmän förvirring, anarki, världens undergång. + +Det bleve nödvändigt att döda guldmakaren. -- Det var hans sista ord. + +Vidare, på tal om min väns ekonomiska ställning, som är ganska +anspråkslös, blev jag förvånad över att höra honom nämna att han i +närmaste framtiden ämnade inköpa den egendom han bebodde. Skuldsatt, nära +nog i klämma, drömmer han om att bli husägare. + +Allt sammanstämmer för att göra min gode vän misstänkt inför mig. + +Förföljelsemani! Må så vara, men anstiftaren, som smider dessa +infernaliska syllogismers länkar, var finns han? + +Det bleve nödvändigt att döda honom! -- Detta är den sista tanke mitt +marterade sinne kan fasthålla innan jag somnar fram emot soluppgången. + + * * * * * + +Vi ha börjat en kallvattensbehandling, och jag har fått ett annat rum för +nätterna, som nu äro tämligen lugna, om än ett och annat återfall +inträffar. + +En afton får doktorn se bönboken på mitt nattduksbord och far ut i fullt +raseri: + +-- Fortfarande den där religionen! Det är ett symptom, begriper du! + +-- Eller ett behov som andra! + +-- Stopp! Jag är inte någon ateist, men jag tänker att den Allsmäktige +inte mer vill veta av sådan där förtrolighet som i forna dar. Det är slut +nu med det där fjäsandet för den Evige, och jag håller på muhammedanens +grundsats att ej bedja om någonting annat än att med undergivenhet kunna +bära tillvarons börda. + +Stora ord, ur vilka jag vaskar några guldkorn. Han tar ifrån mig bönboken +och bibeln. + +-- Läs likgiltiga saker, av sekundärt intresse, världshistoria, mytologi, +och låt de ihåliga drömmarna fara; framför allt akta dig för ockultismen, +denna vetenskap mot alla regler. Det är förbjudet att utspana Skaparens +hemligheter, och ve dem som uppsnappa dem! + +På min invändning att i Paris en ockult skola har bildats, vrålar han: + +-- Ve dem! + +På aftonen ger han mig Viktor Rydbergs Germanska mytologi, men utan någon +baktanke, det kan jag svära på. + +-- Se här har du något, som man kan somna av på stående fot. Det här är +styvare än sulfonal. + +Om min förträfflige vän hade vetat vilken stubintråd han nu antände, +skulle han hellre räckt mig vad som helst. + +Mytologien, i två band om inalles ett tusen sidor, har knappt lämnats mig +i händerna förrän den faller upp av sig själv så att säga, och min blick +fäster sig omedelbart på följande rader, inristade i min hågkomst med +eldskrift: »Enligt legenden hade den av sin gudomlige fader undervisade +Bhrigu blivit stolt över sitt vetande och trott sig däri överträffa även +sin lärare; denne sände honom till de osaliges dödsrike, där han till sin +stolthets förödmjukelse fick bevittna många och förskräckliga ting, om +vilka han förut icke hade haft någon kunskap.» + +Det var alltså fallet med mig: övermodet, självklokheten, hybris +(\υ\β\ρ\ι\ς) straffade av min fader och mästare. +Och jag befann mig i helvetet! förjagad dit av makterna. Vem var då min +mästare? Swedenborg? + +Jag fortsätter att bläddra i den underbara boken. + +»Man jämföre härmed den germanska myten om törnefält, som sarga de +orättfärdiges fötter . . .» + +Nog, nog! -- Således törnena också! -- Det här är mig för starkt! + +Inget tvivel mera, jag är i helvetet! Och i själva verket bekräftar +realiteten på ett så rimligt sätt denna inbillning, att jag till slut +tror därpå. + +Doktorn tyckes mig slitas mellan de mest olika känslor. Ibland är han +tankfull, betraktar mig förstulet och behandlar mig med en förödmjukande +brutalitet; ibland själv en olycklig vårdar och tröstar han mig som ett +sjukt barn. En annan gång gör han sig en njutning av att kunna trampa +under fötterna en man av värde, vilken han förut burit aktning för. Då +spelar han bödel och läxar upp mig: + +-- Man får lov att arbeta, man måste göra kol på sin överdrivna +ärelystnad; man får lov att uppfylla sina plikter mot sitt fädernesland +och sin familj. Låt du kemien ligga; det är en chimär, och det finns så +gott om specialister däri -- -- auktoriteter, yrkeslärde som förstå sin +sak . . . + +En dag föreslår han mig att skriva i den sämsta bland Stockholms sämre +tidningar. + +-- Man betalar bra där! + +Jag genmäler, att jag inte behöver skriva artiklar för den sämsta bland +tidningarna i Stockholm, då den förnämsta tidning i Paris och i världen +har öppnat sina spalter för mig. Då ställer han sig tvivlande, behandlar +mig som skrävlare, fastän han har läst mina artiklar i »Le Figaro» och +själv har låtit översätta en min ledare i »Gil Blas». + +Jag är ej ond på honom för det; han har spelat sin roll som försynen +pålagt honom. + +Det kostade mig dock ansträngning att undertrycka ett uppspirande hat +till denne oförmodade plågoande, och jag förbannade ödet som bar våld på +mina känslor av tacksamhet, så att de urartade till otacksamhet mot en +ädelmodig vän. + + * * * * * + +Det händer obetydligheter, som oupphörligt blåsa nytt liv i mina +misstankar angående doktorns illvilliga avsikter. + +I dag har han ställt alldeles nya och obegagnade yxor, sågar, hammare på +verandan åt trädgården. Två gevär och en revolver i sitt sovrum och i +korridoren ännu en samling yxor, för stora för att tjäna till +hushållsbruk. Vilken satanisk slump, denna bödels- och tortyrapparat, +utlagd till mitt beskådande, oroande på grund av det gagnlösa och +ovanliga däri. + +Nätterna ha blivit ganska lugna för mig, medan däremot doktorn börjar +företaga störande vandringar. Så väckes jag av ett bösskott mitt i +mörkaste natten. Av grannlägenhet låtsar jag icke höra något. På morgonen +ger han en förklaring över saken och skyller på en flock skator som +kommit in i trädgården och stört hans sömn. + +En annan gång är det hushållerskan som uppger hesa skri efter midnatt. +Åter en annan är det doktorn som kvider, suckar djupt och anropar »Herre +Sebaot». + +Är detta ett spökhus, och vem har sänt mig hit? + +Jag kunde ej låta bli att le när jag såg hur maran, som red mig, slog ned +på min fångvaktare. Min gudlösa glädje drog genast straffet efter sig. +Ett förfärligt anfall kom över mig, och jag väcktes ur en slummer i det +jag hörde några ord, som jag har antecknat i min dagbok. En okänd röst +utropade namnet: »Luthardt droghandlaren». + +Droghandlaren! Kanhända man förgiftar mig långsamt med alkaloider som +framkalla yrselanfall, såsom bolmört, haschisch, digitalis, daturin? + +Jag vet icke; men från den stunden fördubblas mina misstankar. Man vågar +ej döda mig, utan endast göra mig galen genom förstuckna medel för att +sedan låta mig försvinna bakom dårhusets portar. Skenet talar ännu +starkare emot doktorn. Jag upptäcker att han har utvecklat min +guldsyntes så att han vet mera därom än jag själv. För övrigt, allt som +han säger motsäges i nästa ögonblick; och när jag så har att göra med en +lögnare, tager min fantasi betslet mellan tänderna och flyger i väg +bortom förnuftets gränser. + +Den 8 augusti tar jag en morgonpromenad utanför staden. Nära landsvägen +sjunger det i en telegrafstolpe; jag går intill den, lyssnar och står som +förhäxad. Vid foten av stolpen ligger en tappad hästsko. Jag tar upp den +som ett lyckobringande fynd och bär den med mig hem. + +Den 10 augusti. På kvällen säger jag god natt åt doktorn, vars beteende +under de senaste dagarna har oroat mig mer än någonsin. Han har sett +hemlighetsfull ut och liksom kämpat invärtes med sig själv; hans ansikte +är blygrått, blicken slocknad. Han sjunger eller visslar dagen lång; det +har kommit ett brev, som gjort ett starkt intryck på honom. + +På eftermiddagen kom han hem med händerna nerblodade efter en operation +och hade med sig ett två månaders foster. Han såg ut som en slaktare och +uttryckte sig på ett obehagligt sätt om modrens förlossning. + +-- De svaga må dödas och de starka skyddas! Bort med ömsintheten, som gör +att människosläktet degenererar! + +Jag intogs av fasa för honom, och efter det vi sagt god natt åt varandra +på tröskeln mellan våra rum, fortsätter jag att spionera på honom. Först +går han ut i trädgården utan att jag kan höra vad han företar sig där. +Han kommer tillbaka och stannar på verandan som gränsar till mitt sovrum. +Han handskas med ett mycket tungt föremål och drager upp en fjäder, som +icke utgör del av något ur. Allt verkställdes på ett försiktigt sätt, som +antyder hemlighetsmakeri eller tvetydiga manövrer. + +Till hälften avklädd, inväntar jag verkningen av dessa mystiska +förberedelser, stående orörlig utan att draga andan. + +Då känner jag hur igenom skiljeväggen vid min säng det vanliga elektriska +flödet strålar ut, hur det söker mitt hjärta efter att ha trevat på +bröstet. Spänningen ökas . . . jag griper mina kläder, smyger ut genom +fönstret, och kommen utanför porten kläder jag på mig. + +Utstött i natten på gatan, på hårda stenläggningen ännu en gång, med min +sista tillflykt, min ende vän bakom mig. Jag går och går, framåt, på +måfå; sedan tankarne klarat sig något tar jag därefter raka vägen till +stadsläkaren. Jag måste ringa på, vänta, och under tiden bereda mig på +vad jag skall säga utan att anklaga min vän. + +Äntligen blev läkaren synlig. Jag bad honom ursäkta detta nattliga besök; +men sömnlösheten och svimningsanfallen hos en sjuk som hade mist +förtroendet till sin läkare o. s. v. Min förträfflige vän, vars +gästfrihet jag har mottagit, behandlar mig som en inbillad sjuk och vill +inte lyssna till mig. + +Då, som om han hade väntat att jag förr eller senare skulle komma, +inbjuder doktorn mig att taga en stol, en cigarr och ett glas vin. + +Det känns som en befrielse för mig att bli mottagen som en väluppfostrad +person efter att ha blivit hunsad som en fullfjädrad idiot. Vi sitta och +språka i två timmar, och läkaren befinnes vara teosof, så att jag kan +delgiva honom allt utan att kompromettera mig. + +Till slut, när det redan lidit över midnatt, stiger jag upp för att gå +och söka mig rum på hotell. Doktorn råder mig att återvända hem. + +-- Aldrig! Han skulle vara i stånd till att döda mig. + +-- Men om jag följer med er? + +-- I så fall skola vi tillsammans få uthärda fiendens eld. Men han skall +aldrig förlåta mig! + +-- Låt oss gå dit, i alla fall. + +Nog av, jag återvände samma väg jag kommit; och då jag fann porten +stängd, bultade jag på. + +När min vän efter en minut öppnar, är det min tur att fattas av medömkan. +Han, kirurgen, van att tillfoga andra ont utan spår av medlidande, denne +förkunnare av det överlagda mordet, han ser så ömklig ut, blek som ett +lik, han skälver, stammar, och vid åsynen av doktorn bakom mig sjunker +han ihop gripen av skräck, som förfärar mig mer än alla de föregående +rysligheterna. + +Är det möjligt att denne man har åsyftat ett mord och att han fruktade +för upptäckt? Det är omöjligt, och jag tillbakavisar denna tanke såsom +gudlös. + +Efter att ha utbytt några meningslösa fraser, som å min sida voro rent +löjliga, skildes vi åt för att söka vilan. + + * * * * * + +Det inträffar i livet händelser så fasaväckande att själen vägrar bevara +märket därav för stunden, men intrycket kvarbliver och framträder snart +åter med oemotståndlig styrka. + +Sålunda, när jag kommit hem igen, återväcks i min hågkomst en scen, som i +ett förbiilande ögonblick tilldrog sig i doktorns salong under mitt besök +där på natten. + +Doktorn lämnar mig för att hämta in vin; ensam i rummet, betraktar jag +ett skåp med pannåer, vars inläggning var arbetad i valnöt eller al (jag +minns ej vilket). Som vanligt bilda träets fibrer olika figurer. Och här +visar sig nu ett bockhuvud, mästerligt gjort, och jag vänder genast +ryggen till. Pan i egen person sådan antikens sägner skildra honom och +sådan han sedermera ombildades till medeltidens djävul. + +Jag inskränker mig till att berätta faktum; läkaren, som rår om skåpet, +skulle göra den ockulta vetenskapen en tjänst med att fotografera +pannåen. Doktor Marc Haven har i »L'Initiation» (Novemberhäftet 1896) +avhandlat dessa företeelser, som äro så vanliga i naturens alla riken, +och jag anbefaller åt läsaren att noga betrakta det ansikte som står +tecknat på krabbans ryggskal. + + * * * * * + +Efter detta äventyr yttrar sig en uppenbar fiendskap mellan min vän och +mig. Han låter mig förstå att jag är en odåga och att min därvaro är +överflödig. Jag låter honom veta att jag är hågad taga in på ett hotell +medan jag väntar på angelägna brev. Då spelar han förolämpad. + +I själva verket kan jag icke komma ur stället av brist på pengar, och för +övrigt har jag förkänsla av en snart inträffande förändring i mitt öde. + +Men min hälsa är nu återställd, och jag sover lugnt om natten samt +arbetar om dagen. + +Försynens misshag tycks ha uppskjutit att vidare yttra sig, och mina +bemödanden lyckas i allo. Om jag på slump tar en bok i doktorns +bibliotek, finnes alltid däri den upplysning jag velat ha. Så finner jag +i en gammal kemi hemligheten i mitt förfaringssätt för att göra guld, så +att jag kan medelst metallurgien bevisa med beräkningar och analogier, +att jag har gjort guld och att man alltid har fått guld när man har gått +så till väga. + +En uppsats, som jag författat över ämnet, skickas till en fransk +tidskrift, som genast för in den. Jag skyndar att visa den för doktorn, +som röjer avoghet, när han icke kan förneka faktum. + +Då måste jag tillstå för mig själv att han icke längre är min vän, +eftersom mina framgångar plåga honom. + + * * * * * + +Den 12 augusti. Jag köper i boklådan ett slags anteckningsbok med +praktband i pressat och förgyllt läder. Figurerna därå tilldraga sig min +uppmärksamhet, och eget nog bilda de en förutsägelse, vars uttydning +skall lämnas i det följande. Den konstnärligt utförda kompositionen +framställer: till vänster nymånen i första kvarteret omgiven av en +blommande gren; tre hästhuvuden (trijugum) skjuta fram ur månen; därovan +en lagerkvist; nedtill tre spärrar (3 gånger 3); till höger en klocka, ur +vilken blomstersirat välla fram; ett hjul i solform o. s. v. + +Den 13 augusti, den dag som förutsades av pendylen vid boulevard Saint +Michel, har infallit. Jag väntar någon tilldragelse, men förgäves; +likafullt är jag viss på att någonting har hänt någonstädes, vars +resultat skola inom kort meddelas mig. + +Den 14 augusti. På gatan hittar jag ett blad, lösrivet ur en +kontorsalmanack; därå står tryckt med stora typer: den 13 augusti +(pendylens datum). Undertill med små bokstäver: »Gör aldrig i löndom det +som du icke skulle kunna göra offentligen.» (Svartkonsten!) + +Den 15 augusti. Brev från min hustru. Hon begråter mitt öde; hon älskar +mig alltjämt, hon har vårt barn hos sig och hoppas för dess skull på att +det skall bli bättre för oss. Hennes släktingar, som förut hatat mig, äro +icke okänsliga för mina lidanden, och jag erbjudes att komma och hälsa på +min dotter, en liten ängel som bor på landet hos mormodern. + +Det är för mig som att återkallas till livet! Mitt barn, min dotter har +försteget framför makan. Att få omfamna den oskyldiga lilla stackaren, +som jag har velat tillfoga ont, att bedja henne om förlåtelse, göra +hennes tillvaro gladare genom små omsorger av en fader, ivrig att slösa +sin ömhet, som han har måst samla i förråd under åratal. Jag börjar känna +mig pånyttföda, vid uppvaknandet ur en lång och ond dröm, och jag fattar +den goda viljan hos den stränge Mästare, som har straffat mig med hård +och av högre förstånd ledd hand. Nu begriper jag Jobs dunkla och sublima +ord: O hur lycklig är den man, som Gud straffar! + +Lycklig, ty de »andra» bekymrar han sig icke om. + +Utan att veta om jag skall finna min hustru där nere vid Donau, vilket +har blivit nästan likgiltigt för mig på grund av en obestämbar brist på +överensstämmelse i våra lynnen, förbereder jag min pilgrimsfärd, nogsamt +medveten om att den företages som en botgöring och att nya korsfästelser +äro mig förbehållna. + + * * * * * + +Trettio dagars tortyr, och jag skall nu snart slippa ut genom +kättaredomstolens portar. Jag skiljes utan bitterhet från min vän bödeln, +eftersom han har varit försynens gissel. + +O hur lycklig är den man, som Gud straffar! + + + + +VIII. + +Beatrice. + + +En droska för mig från Stettin- till Anhaltlinjens bangård i Berlin. +Denna genomfart på en halvtimme ter sig likt en färd tvärs igenom en +törnhäck, så som de förkroppsligade hågkomsterna där stinga mig i +hjärtat. Först far jag den gata, där min vän Popoffsky bodde med sin +första hustru, okänd och misskänd, i kamp mot fattigdom och passioner. Nu +har hustrun dött, barnet dött. i det där huset till vänster; vår vänskap +har urartat till styggt hat. + +Här till höger artisternas och skriftställarnas ölkneipe, skådeplatsen +för så många intelligens- och kärleksorgier. + +Där ligger Cantina Italiana, plats för mötena med min dåvarande fästmö +för tre år sedan, där vi förvandlade i Chiantivin mina första italienska +författarerättigheter. + +Där Schiffbauerdamm med pensionatet Fulda, där vi bodde som nygifta. Här +min teater, min bokhandel, min skräddare, min apotekare. + +Vad är det för en nedrig instinkt som driver kusken att föra mig på denna +_via dolorosa_, stenlagd med jordade minnen, vilka vid denna nattliga +timme återuppväckas som spöken? Jag kan icke förklara varför han kör just +denna gränd, där vårt förfriskningsställe Svarta Grisen ligger, fordom +ryktbart såsom favoritlokal för Heine och E. T. A. Hoffmann. Värden står +där själv, på trappan under odjuret, vilket är uthängt såsom skylt. Han +betraktar mig utan att se mig! Och i en enda sekund skjuter ljuskronan +därinne ut strålar, färgade av de hundra utställda buteljerna, och låter +mig åter uppleva ett år av mitt liv, rikare än andra på sorger och +glädje, på vänskap och kärlek. Och samtidigt känner jag livligt att allt +detta är slut, att det bör förbliva begravet för att lämna rum för nytt. + + * * * * * + +Sedan jag denna natt sovit i Berlin, vaknar jag på morgonsidan, och +ovanför taken hälsar mig på östra himmeln ett rosenskimmer, men med +högröd rosenfärg. Då erinrar jag mig att jag iakttagit samma rosenfärg i +Malmö aftonen före min avresa. Jag lämnar detta Berlin, som blev mitt +andra fädernesland, där jag genomlevat min _seconda primavera_ och min +sista. På Anhaltbangården lämnar jag jämte minnena varje hopp om +förnyelsen av en vår och en kärlek, som aldrig, aldrig skall återkomma. + + * * * * * + +Efter att ha tillbragt en natt i Tabor, dit det röda skenet förföljer +mig, nedstiger jag genom Böhmerwald till Donau. Där upphör järnvägen, och +med ett åkdon fördjupar jag mig i detta lågland, som följer utmed Donau +ända till Grein; emellan äppleträd och päronträd, sädesfält och gröna +ängar föres jag framåt; då varseblir jag i fjärran å en kulle på andra +sidan om floden den lilla kyrkan, som jag aldrig varit inne i, men som +bildade den mest framträdande punkten i den landskapsvy, vilken erbjöd +sig utanför den stuga, där min dotter föddes, denna outplånliga maj månad +för två år sedan. Jag far igenom byar, förbi borgar och kloster, en väg +som är kantad med oräkneliga försoningskapell, Calvarieberg, +löftesskänker, minnesvårdar till åminnelse av olyckshändelser, av åskslag +och plötsliga dödsfall. Helt visst, vid slutpunkten i fjärran av denna +pilgrimsfärd vänta mig Golgatas tolv stationer. + +Och den korsfäste med törnekronan hälsar mig vid vart hundrade steg, +styrker mitt mod och inbjuder mig till korset och marterna. + +Nu dödar jag mitt kött, på förhand intalande mig att hon icke skall +finnas där, vilket jag redan visste. Men när nu min hustru icke finns +tillstädes för att avvända de stormiga familjeuppträdena, måste jag utstå +repressalier av de gamla släktingarna, som jag sist lämnade under sårande +omständigheter, så att jag till och med vägrade taga avsked av dem. Jag +anländer alltså i syfte att bliva straffad för att återvinna friden, och +när jag lagt bakom mig den sista byn och det sista krucifixet, känner jag +i förväg en fördömds kval. + + * * * * * + +Det var ett småbarn, endast sex veckor gammalt, jag hade lämnat; nu +återfinner jag en flicka på två och ett halvt år. Vid första mötet +rannsakar hon mig ända ner i själens djup med en allvarlig, men icke +sträng uppsyn, synbarligen för att se om jag kommit för hennes eller +moderns skull. Sedan hon förvissat sig, låter hon kyssa sig och flätar +sina små armar om min hals. + +Det är doktor Fausts återuppväckelse till det jordiska livet, men +ljuvligare och renare; jag kan ej sluta att bära den lilla i min famn och +känna hennes lilla hjärta slå emot mitt. Att älska ett barn är för en man +att bliva kvinna, det är att avlägga det manliga, att erfara +himlainnevånarnes könlösa kärlek, såsom Swedenborg kallar det. På den +vägen börjar min uppfostran för himmelen. Men först försona vad jag +brutit! + +Situationen är i få ord denna: min hustru bor på annan ort hos sin gifta +syster, eftersom hennes mormor, vilken sitter inne med arvet, har svurit +att vårt äktenskap skall bli upplöst, sådan ovilja hyser hon för mig på +grund av min otacksamhet och annat därtill. Jag är välkommen att vara hos +barnet, som aldrig kan upphöra att vara mitt, och jag är gäst hos min +svärmor på obestämd tid. Jag fogar mig i situationen sådan den nu är, och +gör det med nöje. Min svärmor har förlåtit mig allt, med det blida och +undergivna sinnelaget hos en djupt religiös kvinna. + + * * * * * + +Den 1 september 1896. Jag bor i det rum där min hustru har tillbragt de +två åren av vår skilsmässa. Det är där hon har lidit under det att jag +pinades i Paris. Stackars, stackars min hustru! Är det straffet för brott +som vi begått när vi lekt med kärleken? + + * * * * * + +På aftonen vid kvällsmåltiden hände följande. För att hjälpa min dotter, +som icke kan servera sig själv, vidrör jag hennes hand och det helt sakta +i den vänligaste avsikt. Den lilla skriker till, drar tillbaka sin hand +och ger mig en blick full av fasa. Då mormodern frågar vad det är, svarar +lillan: + +-- Han gör mig illa! + +Jag sitter där försagd och kan icke få fram ett ord. Gör jag nu ont utan +att vilja det, huru mycket ont har jag icke gjort av ond vilja? + +På natten har jag denna dröm: en örn hackar min hand till straff för +någonting som jag icke vet. + +På morgonen kommer min dotter och hälsar på mig, öm, kärleksfull, +smeksam. Hon dricker kaffe med mig och får stanna vid mitt skrivbord, där +jag visar henne tavelböcker. Vi ha redan blivit goda vänner, och min +svärmor är förtjust över att ha fått en hjälp vid den lillas uppfostran. +Om aftonen måste jag närvara vid min ängels sängläggning och höra henne +läsa sina böner. Hon är katolik, och när hon uppfordrar mig att bedja och +göra korstecknet, kan jag ingenting svara, då jag ju är protestant. + +Den 2 september. Allmän uppståndelse. Min svärmors mor, som bor vid +flodstranden några kilometer härifrån, har nu givit order om min +utdrivning. Hon vill att jag genast skall ge mig av och hotar att göra +sin dotter arvlös i händelse man ej åtlyder. Min svärmors syster, en +hjärtegod kvinna, skild från sin man hon också, inbjuder mig att bo hos +sig i grannbyn till dess stormen får lägga sig. För detta ändamål kommer +hon och hämtar mig. Man far uppför en två kilometer lång backe, och +ankommen till höjden ser man utöver en rund dal, som ligger inpackad där +nedanför, och varest otaliga kullar resa sig likt vulkankratrar och äro +taggiga av granträd. I mitten av denna tratt ligger byn med sin kyrka, +och uppe på ett brant berg slottet i medeltida borgstil; här och där fält +och ängar inströdda, vattnade av en bäck, som borrar ner sig i en hålväg +nedanför borgen. + +Jag frapperades genast av detta sällsamma och i sitt slag ensamstående +landskap, och det gick upp för mig att jag sett det förr, men var, var? + +Jo, i det där zinkbadet i hotell Orfila! Uppritat i järnoxid. Det är +samma landskap, utan gensägelse! + +Min tant åker med mig utför till byn, där hon har en bostad om tre rum i +en stor byggnad, som inrymmer ett bageri, ett slakteri och ett värdshus. +Huset är beväpnat med en åskledare, därför att åskan antänt vinden där +året förut. När min goda tant, som är djupt gudfruktig liksom systern, +förde in mig i det rum hon bestämt åt mig, stannade jag på tröskeln +upprörd liksom inför en vision. Väggarna äro målade i rosafärg, rosig på +samma sätt som denna morgonrodnad, vilken förföljde mig under min resa. +Gardinerna i rosafärg, och fönstren fullsatta med blommor, som insläppa +ljuset färgat. En utomordentlig renlighet råder här, och den antika +sängen med sitt tak på fyra pelare är en ungmös viloläger. Hela rummet +och det sätt varpå det är möblerat utgör ett skaldestycke, diktat av en +själ, som endast till hälften bor på jorden. Den korsfäste finnes där ej, +men väl den Heliga jungfrun, och vigvattensskålen värnar ingången mot +onda andar. + +En känsla av skam fattar mig, jag är rädd att besudla denna fantasi av +en ren själ, som har rest detta tempel åt den Heliga Modern på griften av +sin enda kärlek, begraven sedan mer än tio år, och jag söker avböja ett +så ädelmodigt anbud i tafatta ordvändningar. + +Men den goda gamla kvinnan är envis: + +-- Det här skall göra dig gott att offra din jordiska kärlek för kärleken +till Gud och den ömhet du hyser för ditt barn. Tro mig, denna kärlek utan +törnen skall ge dig hjärtefrid och sinnesro, och under jungfruns hägn +skall du sova lugnt om natten. + +Jag kysser hennes hand till tecken på erkänsla för det offer hon erbjudit +mig, och med en ruelse, som jag ej tilltrott mig, fogar jag mig i +anordningen, förvissad om att vara benådad av makterna, vilka tyckas ha +uppskjutit straffen, som tillärnats för min förbättring. + +Men av något skäl förbehåller jag mig rätten att få sova en sista natt i +Saxen och förhala flyttningen till följande dag. Jag återvänder +följaktligen till mitt barn i sällskap med min tant. När vi kommit ut på +bygatan, upptäcker jag att åskledaren med sin ledningstråd är fäst rakt +ovanför min sängplats. + +Vilken djävulsk slump, som för mig verkar såsom en personlig +förföljelse! + +Vidare lägger jag märke till att utsikten framför mina fönster består av +ingenting mindre än fattighuset, befolkat med frigivna före detta +brottslingar och med sjuka, varibland åtskilliga lågo i själatåget. Ett +bedrövligt sällskap, en dyster framtid att ha ställd inför ögonen. + + * * * * * + +Återkommen till Saxen plockar jag ihop mina saker och förbereder +avfärden. Det gör mig ont att flytta från min dotter, som blivit mig så +kär. Den gamla damens grymhet att skilja mig från hustru och barn väcker +min förtrytelse, och i ett anfall av vrede lyfter jag min knutna hand mot +hennes porträtt i olja, som hänger över min säng. En dov förbannelse +beledsagar åtbörden. + +Två timmar senare bryter ett fruktansvärt oväder löst över byn; blixtarna +korsa varandra under hällregn, och himlen är svart. + +Följande morgon anländ till Klam, där rosenrummet står färdigt för mig, +varseblir jag ett drakformat moln som simmar över min tants hus. Vidare +berättar man mig att åskeld har satt i brand en by alldeles i närheten +och att skyfallet har härjat i vår kommun, ödelagt hövolmarna och +bortfört broarna. + +(Den 10 september har en cyklon farit fram i Paris, och under egendomliga +omständigheter. Först börjar den mitt under vindstilla bakom +Saint-Sulpice vid Luxembourgträdgården, gör en avstickare till +Châteletteatern och polisprefekturen och upplöser sig vid +Saint-Louissjukhuset efter att ha nedbrutit femtio meter järngaller. På +grund av denna cyklon och den föregående i Jardin des Plantes skriver min +vän teosofen till mig: + +-- Vad är cyklonen för slag? Böljor av hat, vågrörelser från passioner, +andeutströmningar? + +Därefter tillägger han: äro Papus' anhängare medvetna om sina +manifestationer? -- Och, en slump som var mera än slump, i ett brev, +vilket gick om hans på vägen, ställer jag till honom, som var invigd i +hinduernas hemligheter, följande fråga rent ut formulerad: + +-- Kunna de visa hinduerna _göra_ cykloner? + +Jag började nämligen då misstänka magiens adepter för att förfölja mig på +grund av mitt guldmakeri eller min envishet att alldeles vägra underkasta +mig deras samfund. Och genom läsning av Rydbergs Germaniska mytologi samt +Hyltén-Cavallius' »Wärend och Wirdarne» hade jag inhämtat, att häxorna +emellanåt roade sig med att uppträda i en storm eller i en kort och +häftig vindstöt. + +Jag nämner detta för att kasta ljus över mitt själstillstånd vid denna +tid före bekantskapen med Swedenborgs läror.) + + * * * * * + +Helgedomen står tillrustad i vitt och rosa, och helgonet skall nu snart +taga boning hos sin lärjunge, som kallats hit från bägges gemensamma +fädernesland för att återväcka minnet av den man, som mer än någon annan +av kvinna född i nyare tider utrustats med nådegåvor. + +Frankrike sände Ansgarius för att döpa Sverige; ett tusen år senare sände +Sverige Swedenborg för att omdöpa Frankrike genom förmedling av hans +lärjunge Saint-Martin. Martinisternas orden, som vet av sin roll vid +grundandet av ett nytt Frankrike, skall icke underkänna räckvidden av +dessa ord, och ännu mindre betydelsen av de tusen åren i det nämnda +årtusendet. + + + + +IX. + +Swedenborg. + + +Min svärmor och min tant, som äro tvillingsystrar och fullkomligt likna +varandra, med samma karaktär, smak och antipatier, se i varandra sina +dubbelgångare. När jag talar till den ena i den andras frånvaro, är den +frånvarande genast inne i vad jag sagt, så att jag kan fortsätta mina +förtroenden med vilkendera som helst utan omsvep. Därför blandar jag ihop +dem i denna berättelse, som icke är någon roman med anspråk i avseende på +stil och litterär planläggning. + +Den första aftonen biktar jag sålunda för dem mina oförklarliga äventyr, +mina tvivel och ångestkänslor. Bägge två få en min av tillfredsställelse +och utropa med en mun: + +-- Tänk, du har ju haft samma väg att gå, som vi ha genomvandrat! + +Med utgångspunkt i samma likgiltighet för religionen hade de studerat +ockultismen. Därav hade kommit sömnlösa nätter, mystiska händelser +åtföljda av dödlig ängslan, och till slut nattliga anfall, så att de +emellanåt fördes till gränsen av vansinne. De osynliga furierna jaga dem +oavlåtligt framför sig ända till den räddande hamnen: religionen. Men +innan de nå fram dit, uppenbarar sig skyddsängeln, som är ingen mindre +än Swedenborg. De antaga oriktigt nog att jag är grundligt förtrogen med +min landsman, och överraskade av min okunnighet lämna de goda fruntimren +mig i händerna en gammal tysk bok, men med förbehåll. + +-- Tag och läs den här, men bliv icke rädd! + +-- Rädd? För vad? + +Ensam i min rosenröda kammare, slår jag upp luntan på höft, och jag +läser. + +Det må överlämnas åt läsaren att gissa vad jag erfor, då mina blickar +fäste sig vid beskrivningen på ett helvete och jag där fann landskapet +vid Klam, landskapet från mitt zinkbad, tecknat som efter naturen, med +den instängda dalen, de granklädda bergkullarna, de dystra skogarna, +hålvägen med bäcken, byn, kyrkan, fattighuset, gödselhögarna, dyngpölen, +svingården. Allt återfinnes där. + +Helvete? Men jag är uppfostrad i det djupaste förakt för helvetet såsom +ett inbillningsfoster, kastat på sophögen med andra gamla fördomar. Och +ändå kan jag icke förneka faktum, det enda är att jag måste på följande +nya sätt förklara de så kallade eviga straffen: vi befinna oss redan där +nere! Det är jorden som är helvetet, detta med överlägsen klokhet byggda +fängelse, där jag icke kan taga ett steg utan att giva sår åt andras +lycka, och där mina medvarelser ej kunna förbli lyckliga utan att +tillfoga mig ont. + +Sålunda tecknar Swedenborg, kanske utan att veta det, jordelivet i det +han framställer helvetet. + +Helvetets eld, det är begäret att komma sig fram i världen; makterna +uppväcka begäret och tillstädja de fördömda att ernå vad de eftertrakta. +Men så snart målet är hunnet, önskningarna uppfyllda, befinnes allt vara +värdelöst och segern har ingenting att betyda! Fåfängligheters +fåfänglighet, allt är fåfänglighet. Då, sedan den första illusionen +brustit, underblåsa makterna begärets, ärelystnadens eld, och det är icke +den ostillade hungern som plågar mest, utan det är den tillfredsställda +lystnaden, vilken inger avsmak för allt. Och på detta sätt får demonen +undergå ett ändlöst straff därför att han erhåller allt, som han önskar, +och erhåller det ögonblickligen, så att han icke mera förmår njuta. + +Då jag jämför Swedenborgs beskrivning på helvetet med de plågor den +germanska mytologien omtalar, finner jag en ögonskenlig överensstämmelse, +men för min egen personliga del det nakna faktum, att dessa två böcker +kommit över mig i rätta ögonblicket och att kärnpunkten är till finnandes +där. Jag är i helvetet, och fördömelsen vilar tungt på mig. Då jag +rannsakar mitt förflutna liv, återser jag min barndom, hur redan den +varit inrättad som ett häkte, ett inkvisitionstribunal, och för att +förklara den tortyr, som ett oskyldigt barn underkastades, hjälper intet +annat än att taga sin tillflykt till antagandet av en föruttillvaro, från +vilken vi blivit försatta hit ned för att lida följderna av förseelser, +som vi ej ha någon hågkomst av. Till följd av en vekhet i sinnet, som +endast är alltför vanlig, stöter jag ner i själens djupaste gömslen de +motbjudande intryck, som läsningen av Swedenborg framkallat. Men makterna +lämna mig ej längre någon rast. + +På en vandring i byns omgivningar leder den lilla bäcken mig till +hålvägen mellan de två bergen. Den verkligt storslagna ingången dit +mellan nedrasade klippblock lockar mig med en alldeles säregen +dragningskraft. Det berg, som uppbär den öde borgen, stupar lodrätt i +djupet och bildar porten till den ravin, där bäcken gör kvarnfallet. +Genom en naturens lek är klippan modellerad till ett turkhuvud, så likt +att all traktens befolkning lagt märke därtill. + +Nedanför tager mjölnarens vagnslider stöd mot bergväggen. På låset till +dess port är ett bockhorn upphängt, som innehåller vagnssmörjan, och tätt +bredvid lutar sig en kvast. + +Ehuru allt detta är helt naturligt och som sig bör, frågar jag mig vad +det är för en djävul som har satt ut dessa två insignier för häxor, +bockhornet och kvasten, just där och särskilt denna morgon i min väg. + +Jag går framåt på den fuktiga och mörka stigen, illa till mods, och en +träbyggnad av ovanligt utseende hejdar mig. Det är en avlång och låg låda +med sex ugnsluckor . . . Ugnar! + +-- Store Gud, var är jag då? + +Bilden av Dantes helvete, kistorna med syndare som rödglödgas, spökar för +mig -- -- -- och de sex ugnsluckorna! Rides jag av maran? Nej, det är den +anspråkslösa verkligheten, vilken röjer sig genom en hisklig stank, en +flod av gyttja och en korus av grymtningar, som utgå från svingården. +Vägen tränger ihop sig till en smal gång mellan mjölnarens hus och +berget, rakt nedanför turkhuvudet. + +Jag går på, men i bakgrunden varseblir jag en väldig dansk dogg med färg +som en varg, en avbild av det odjur som vaktade ateljén vid rue de la +Santé i Paris. + +Jag ryggar tillbaka ett par steg; men erinrande mig Jacques Coeurs +valspråk: »för ett tappert hjärta intet omöjligt», intränger jag i +avgrunden. Cerberus låtsar ej se mig, och jag marscherar på, nu mellan +två rader låga och mörka hus. En svart höna utan stjärt och med tuppkam; +en kvinna, som vid första anblicken synes vara vacker och i pannan bär +ett märke likt en blodröd halvmåne; på närmare håll är hon tandlös och +ful. + +Vattenfallet och kvarnen; bullret liknar den öronsusning, som förföljer +mig alltifrån de första oroliga nätterna i Paris. Mjölnarpojkarne, vita +som de otrogna änglarna, sköta maskinens hjulverk likt bödlar, och det +stora skovelhjulet utför sitt Sisyfusarbete med att låta vattnet rinna +ned och oupphörligt rinna ned. + +Längre fram smedjan, med nakna och svarta smeder, beväpnade med +eldtänger, kniptänger, släggor, mitt ibland eld och gnistor, glödgat järn +och smält bly; ett larm som skakar hjärnan på dess fasta stöd och kommer +hjärtat att hoppa i bröstkorgen. + +Därnäst sågverket och den stora sågen som gnisslar med tänderna då den +torterar på pinbänken de jättelika trädstammarna, medan det genomskinliga +blodet rinner ner på den klibbiga marken. + +Hålvägen fortsattes längs med bäcken, härjad av slagregnet och +virvelstormen; översvämningen har kvarlämnat ett lager av grågrön smuts, +som övertäcker de skarpa kiselstenarna, på vilka man slinter och gör +fötterna illa. Jag önskar komma över vattendraget, men spången är +bortförd, och jag stannar under ett bråddjup, där den överhängande +klippan hotar att falla ned på en madonnabild, som ensam uppbär på sina +svaga och gudomliga skuldror det undergrävda berget. + +Jag återvänder samma väg jag kommit, försänkt i begrundningar över denna +fogning av tillfälligheter, vilka sammanlagda bilda ett stort helt, +underbart utan att vara övernaturligt. + + * * * * * + +Åtta dagar och åtta nätter förflyta lugnt i Rosenkammaren. Hjärtefriden +återkommer vid min dotters dagliga påhälsning, hon som älskar mig, älskas +tillbaka och är älskvärd, och jag omhuldas av mina släktingar likt ett +olyckligt barn, som man skämmer bort. + +Läsningen av Swedenborg upptager min dag, och den förkrossar mig genom +sin naturalism i beskrivningar. Allt återfinner jag där, alla mina +iakttagelser, intryck, tankar, så att dessa visioner synas mig upplevda, +verkliga mänskliga dokument. Det är icke frågan om att tro blint, det är +nog att läsa och jämföra sina egna livserfarenheter. + +Skada bara att den bok jag har tillgång till bildar endast ett utdrag. +Andelivets huvudsakliga gåtor skall jag först senare finna lösning på, +när originalarbetet Arcana Coelestia faller i mina händer. + + * * * * * + +Emellertid hämtar jag mitt i de skrupler, som väckts av övertygelsen om +att det finnes en Gud och straff för synder, tröst ur några rader av +Swedenborg, och genast infinna sig självurskuldandet och övermodet. När +jag på aftonen biktade mig för min svärmor, sade jag därför till henne: + +-- Du tror att jag är en fördömd? + +-- Nej, och ändock har jag aldrig sett ett människoöde likt ditt. Men du +har ännu inte funnit den goda vägen, som skall föra dig till Herren. + +-- Minns du Swedenborg och hans principer om himmelen? Först: lusten att +härska med ett högt mål i sikte. Detta är det förhärskande sinnelaget hos +mig, då jag ju aldrig har eftersträvat samhällets hedersbetygelser eller +oktrojerade makt. Vidare kärleken till välstånd och rikedom för att kunna +befrämja det allmänna bästa. Du vet att jag har brytt mig föga om vinning +och föraktat penningen. Om jag gör guld eller en gång skall göra sådant, +har jag högtidligen lovat makterna att vinsten, ifall det blir någon, +skall användas för humanitära, vetenskapliga och religiösa ändamål. Till +sist: den äktenskapliga kärleken. Behöver jag säga, att alltifrån unga år +mina varma känslor för en kvinna koncentrerade sig omkring äktenskapets, +familjens och makans idé. Det att livet förbehållit mig den lotten att +gifta mig med änkan till en ännu levande man, är en ödets ironi, som jag +ej kan få klar för mig, och vad beträffar ungkarlens oregelbundenheter, +räknar jag dem icke med. + +Den gamla satt ett ögonblick eftersinnande: + +-- Jag kan icke neka till att det du säger är riktigt, och vid läsning av +dina skrifter har jag funnit en själ med höga syften, vilka alltid +misslyckats trots uppbjudande av all kraft. Helt visst får du göra bot +för synder, som du begått innan du föddes hit till världen. Du torde ha +varit en stor mannadödare i ett föregående liv, och därför skall du lida +dödens ångest tusen gånger utan att dö förrän syndaboten är fullkomnad. +Nu, när du är gudfruktig, grip dig verket an! + +-- Du menar jag skall underkasta mig den katolska kyrkans bruk? + +-- Ja, det gör jag! + +-- Swedenborg har sagt, att det icke är rätt att övergiva sina förfäders +religion, eftersom var människa tillhör det andliga landområde där hennes +folk är fött. + +-- Den katolska religionen är en högre nåd, som beviljas var och en som +söker den. + +-- Jag nöjer mig med en lägre rang, och i värsta fall ställer jag mig +inför tronen bakom judarna och muhammedanerna, vilka släppts fram de +också. Jag håller i med att vara blygsam. + +-- Nådens tillstånd är dig erbjudet, och framför förstfödslorätten +föredrar du en grynvälling. + +-- För tjänstekvinnans son är förstfödslorätten för mycket, alldeles för +mycket! + + * * * * * + +Från det ögonblicket inbillade jag mig, upprättad av Swedenborg, ännu en +gång att jag var Job, den rättsinnige och oförvitlige mannen, prövad av +den Evige för att visa de ondskefulla huru en redlig man kan uthärda +orättvist tillfogade lidanden. + +Denna föreställning biter in sig i mitt sinne, som sväller av from +fåfänga. Jag räknar mig till beröm de motgångar med vilka jag blivit +benådad, och jag tröttnar icke att upprepa: se hur jag har lidit! Och jag +beklagar mig över att jag har det så bra hos mina släktingar; rosenrummet +är ett bittert begabberi; man förhånar min uppriktiga ruelse genom att +överhopa mig med välgärningar och livets små njutningar. Kort sagt, jag +är en utvald, det har Swedenborg sagt, och försäkrad om den Eviges +beskydd utmanar jag demonerna . . . + + * * * * * + +På åttonde dagen av min vistelse i rosenrummet kommer underrättelse om +att mormorsmor vid Donaus strand har blivit sjuk. Angripen av en +leversjukdom åtföljd av kräkningar och sömnlöshet med nattliga +affektioner åt hjärtat. Den tant, vars gästfrihet jag åtnjuter, kallas +dit ned, och jag inbjudes att återvända till min svärmor. + +På mina invändningar att den gamla har förbjudit det ger man till svar, +att hon har återkallat sin utdrivningsorder och att det står mig fritt +att bo var jag behagar. + +Denna plötsliga omkastning i det en gång fattade beslutet hos henne, som +bär agg till mig, väcker min förvåning, och jag vågar icke skriva denna +gynnsamma kursförändring på räkningen av den iråkade sjukdomsnöden. + +Följande dag berättar man att den sjuka blivit sämre. Min svärmor +överlämnar åt mig en blombukett från sin mor till tecken på förlikning +och anförtror mig, att den gamla tror sig ha fått en orm i magen och +andra dylika inbillningar. + +Nästa bulletin: en stöld på 2,000 mark är begången hos den sjuka, som +misstänker sin trotjänarinna därför. Denna har harmats djupt över en så +orättvis misstanke och ärnar stämma matmodern för ärekränkning, så att +husfriden är störd hos en orkeslös sjukling, som hade dragit sig från +världen för att få dö i frid. + +Varje budbärare har med sig till oss blommor, frukt eller villebråd, +fasaner, kycklingar, gäddor . . . + +Är det den gudomliga rättvisan som drabbar, och har den sjuka medvetande +därom? Minns hon att hon en annan gång kört ut mig på stora landsvägen, +som förde mig till sjukhuset? + +Eller är hon kanske vidskeplig? Tror hon mig vara i stånd till att ha +förhäxat henne, och äro de skickade gåvorna endast mutor, kastade i +ansiktet på trollkarlen för att stilla hans hämndtörst? + +Olyckligtvis kommer en bok i magi mig till hända från Paris just i detta +ögonblick och undervisar mig om de förfaringssätt som kallas förgöringar, +och författaren råder läsaren att icke tro sig vara fritagen från skuld +därför att han undviker de magiska konster, som gå ut på att skada någon; +man måste övervaka sin onda vilja, som förslår att inverka på en annan +till och med om denne är frånvarande. + +Av denna upplysning drog jag en dubbel slutsats: först angående mina +samvetsbetänkligheter i förevarande fall, när jag i vredesmod hade lyft +handen mot porträttet under uttalande av en förbannelse, vidare den gamla +återväckta misstanken att jag själv var föremål för hemliga nidingsdåd +från ockultisternas eller teosofernas sida. + +Å ena sidan samvetskval, å den andra fruktan; och de två kvarnstenarna +börja mala mig sönder och samman. + + * * * * * + +Så här målar Swedenborg helvetet. Den fördömde får bo i ett hänförande +vackert palats, finner livet skönt där och tror sig tillhöra de utvalda. +Småningom börja behagligheterna på att försvinna som dunster, och den +olycklige finner sig vara instängd i ett eländigt kyffe omgivet av +exkrementer (se det följande). + +Farväl Rosenrum! När jag träder in i den stora kammaren vid sidan av min +svärmors, känner jag i förväg att min vistelse där icke skall bliva +långvarig. + +I själva verket ha alla småsaker som förgifta livet sammansvurit sig mot +den ro, som mitt arbete kräver. + +Golvtiljorna gunga under mina fötter; stolen är rank, bordet haltar, +kommoden vacklar, sängen knarrar, och de andra möblerna skaka när jag går +fram och åter på golvet. + +Lampan ryker; bläckhornet är för trångt så att pennskaftet blir +nersmetat; det är ett lanthus, som utdunstar gödselhög, dyngvatten, +vätesvavlat svavelammonium, kolsvavla. Hela dagen skria korna, svinen, +kalvarna, hönsen, kalkonerna, duvorna. Flugor och getingar oroa mig om +dagen, myggor om natten. + +I byn kan man nästan ingenting få köpa hos kryddkrämaren. I brist på +bättre måste jag hålla till godo med deras bläck, som har högröd +rosenfärg! Eget i alla fall! Ett paket cigarrettpapper innehöll bland +hundra vita ett rosenrött blad! (Rosenrött!) Det är helvetet med sakta +eld, och jag, som är van att uthärda stora sorger, lider omåttligt av +dessa futtiga nålsting, så mycket mera som min svärmor tror mig vara +missnöjd med hennes mest grannlaga omsorger. + + * * * * * + +Den 17 september. Jag vaknar på natten och hör byklockan slå tretton +slag. Omedelbarligen förnimmer jag den elektriska känningen och ett +buller på vinden över mitt huvud. + +Den 19 september. Vid undersökning uppe på vinden får jag syn på ett +dussin spinnrockar, vilkas hjul påminna mig om elektricitetsmaskiner. Jag +öppnar en ofantligt stor koffert, som är tom, utom att fem svartmålade +käppar av okänd användning äro lagda på bottnen så att de bilda ett +pentagram . . . Vem har spelat mig detta streck, eller vad har detta +att betyda? Jag vågar icke fråga det, och gåtan står olöst. + +På natten rasar ett förfärligt oväder mellan klockan tolv och tu. +Vanligen uttömmer ett oväder inom kort sin kraft och drager bort; men det +här stannar kvar över min by i hela två timmar, vilket jag upptager som +ett personligt angrepp, och varje blixt siktar på mig utan att träffa. + + * * * * * + +Om aftnarna förtäljde min svärmor för mig traktens dagskrönika. En sådan +ofantlig samling av husliga och andra tragedier! Äktenskapsbrott, +skilsmässor, processer mellan nära anförvanter, mord, stölder, +våldtäkter, blodskam, ärerörigt förtal. Slotten, villorna, hyddorna +innesluta olyckliga av alla grader, och jag kan ej göra en spatsertur +utefter vägarna utan att tänka på Swedenborgs helveten. Tiggare, +svagsinta av båda könen, sjuka, krymplingar kanta dikena vid stora +landsvägen, där de ligga på knä vid foten av ett krucifix, en madonna- +eller martyrbild. + +Om natten irra sådana olyckliga, som lida av sömnlöshet och maran, +omkring på ängarna och i skogarna för att ernå den trötthet, som må kunna +återskänka dem deras sömn, och bland dessa kvalda människor finns det +folk ur de högre klasserna, väluppfostrade fruntimmer, man räknar till +och med en kyrkoherde bland dem. + +Alldeles i närheten av vårt hus ligger ett kloster, vilket tjänar som +förbättringsanstalt för fallna kvinnor. Det är ett riktigt +korrektionsfängelse, där den strängaste ordensregel härskar. Om vintern +och i tjugu graders köld sova dessa botgörerskor i sina celler på +överisade stenbänkar, då det är förbjudet att elda, så att deras fötter +och händer betäckas med kylsår, som spricka sönder. + +Bland andra finns det där en kvinna, som har bedrivit synd med en andans +man, vilket är en dödssynd. Söndermald av samvetskval, bragt till +förtvivlan tager hon sin tillflykt till biktfadern, men denne nekar henne +bikten och heliga sakramentet. För dödssynd gäller fördömelse. Då mister +den olyckliga förståndet, inbillar sig vara död och irrar omkring från by +till by, anropande prästerskapets barmhärtighet för att få bli begravd i +vigd jord. Bannlyst och bortjagad överallt, kommer och går hon skriande +som en hjort, och folket korsar sig och säger: där går den fördömda. +Ingen tvivlar på att hennes själ redan är i den eviga elden medan hennes +vålnad stryker omkring här, ett vandrande lik, för att tjäna som +avskräckande exempel. + +Man berättar vidare för mig, att en man vart besatt av djävulen och att +den olycklige bytt om personlighet och tvangs av den onde att uttala +hädelser, mot sin egen vilja. Sedan man länge sökt en andebesvärjare, får +man tag på en ung franciskanermunk, ofördärvad och känd för sin +hjärterenhet. Han bereder sig medelst fastor och botövningar, och när den +stora dagen är inne, föres den besatte in i kyrkan och biktar sig inför +folket, _coram populo_. Då skrider den unge munken till verket och genom +böner och åkallan från morgonen till långt fram på kvällen lyckas han +jaga ut demonen, vilken gick sina färde på sätt som de skräckslagna +åskådarne aldrig efteråt vågade tala om. Ett år senare dog +franciskanern. + +Sådana berättelser och andra därtill stärkte min övertygelse att denna +nejd var ett till botgöring förutbestämt ställe och att det fanns en +mystisk motsvarighet mellan detta land och de platser, dit Swedenborg +förlägger de helveten han avmålar. Har han besökt denna del av nedre +Österrike och i likhet med Dante, då denne skildrar trakten söder om +Neapel, tecknat sina helveten efter naturen? + +-- ? + +-- ? + +En fjorton dagars rast under arbete och studier, och jag ryckes ännu en +gång ut ur mitt läger. Vid höstens inbrott skola nämligen min tant och +min mor flytta tillsammans i Klam, så att vi bryta upp, och för att +bevara mitt oberoende hyr jag mig en stuga bestående av två rum, som +ligger strax ovanför, så att jag blir nära granne till min dotter. + +Första aftonen efter det jag tagit min bostad i besittning erfar jag en +ängslan som om luften vore förgiftad. Jag går ned till min mor. + +-- Om jag sover däruppe i natt, skola ni finna mig död i min säng i +morgon. Härbärgera en fredlös för en natt, kära mor! + +Rosenrummet ställes genast till min disposition, men, gode gud, så det +har blivit omgestaltat efter min tants utflyttning! Svarta möbler; ett +bibliotek med tomma hyllor som vidöppna gap; blommorna borttagna ur +fönstren; en gjutjärnskamin, hög, smal, svart som ett spöke, med hiskliga +fantasifigurer på, salamandrar, drakar. Med ett ord en disharmoni som gör +mig sjuk. För övrigt tar allting på mina nerver, därför att jag är en man +med ordnade vanor, vilken gör allting på bestämda timmar. Oaktat alla +mina bemödanden att dölja, hur ledsen jag är, förstår min mor att läsa +mina hemliga tankar: + +-- Alltid missnöjd, mitt barn! + +Hon gör sitt bästa och mer till för att få se mig nöjd, men +tvedräktsandarne blanda sig i spelet, och ingen bot hjälper. Hon söker +draga sig till minnes min smak och mina vanor, men det blir alltid +bakvänt. Sålunda är det få saker jag har sådan motvilja för som +kalvhjärna med brynt smör. + +-- Här har jag någonting gott i dag särskilt för din räkning, säger hon +åt mig. + +Och hon lägger för åt mig kalvhjärnan med brynt smör. Jag förstår att hon +missmint sig, och jag äter, men med en vedervilja, som är illa dold under +en låtsad aptit. + +-- Du äter ingenting! + +Och hon fyller min tallrik . . . + +Det är för mycket! -- Förr i världen tillskrev jag kvinnlig elakhet alla +mina olyckor; nu urskuldar jag den oskyldiga och säger inom mig: det är +djävulen! + + * * * * * + +Alltifrån ungdomen ägnar jag min morgonpromenad åt meditationer, som +utgöra förberedelse till mitt dagsarbete. Ingen har fått ledsaga mig då, +icke ens min hustru. + +I själva verket kan mitt sinne om morgonen glädja sig åt en jämvikt och +en expansion, som kommer nära extasen; jag går icke; jag flyger; jag +känner ej att jag har någon kropp, all sorgsenhet förflyktigas, och jag +är helt och hållet själ. Det är för mig en den inre samlingens, en bönens +timme, min gudstjänst. + +Nu när jag måste offra allt, förneka mig själv och mina mest berättigade +tycken, nu tvinga makterna mig att avstå från detta sista och mest +upplyftande nöje. + +Det är min lilla dotter som yttrar sin åstundan att få följa med mig. Jag +avböjer hennes erbjudande med en mycket öm omfamning, men hon förstår +icke mina förevändningar att jag behöver vara ensam med mina tankar. Hon +gråter, och då blir hon oemotståndlig, så att jag tar henne med mig ut +att promenera, besluten att icke oftare medgiva detta missbruk av +rättigheter. Känner du barnet, förtjusande, medryckande genom sin +ursprunglighet, sin hjärteglädje, sin tacksamhet för minsta sak, det vill +säga när man har sina fristunder; men är du upptagen av dina tankar, +frånvarande, förströdd, vad en liten byting då kan sönderslita din själ +med sina otaliga frågor, sina påhitt och nycker! Min lilla vaktar +svartsjukt på mina tankar som en älskande; hon lurar på det ögonblick då +hennes pladder kommer lagom för att fördärva ett nät av skickligt +hopspunna tankar . . . å nej, det menar hon inte, men det ser för oss +alldeles ut som om vi vore rov för överlagda stämplingar av ett litet +oskyldigt kräk. + +Jag går med långsamma steg, jag flyger icke längre; min själ är fången, +min hjärna tom till följd av ansträngningen att sänka sig till ett barns +ståndpunkt. + +Vad som plågar mig ända till tortyr äro de djupa och förebrående blickar +hon kastar på mig då hon tror sig vara mig till besvär och inbillar sig +att jag inte tycker om henne. Då förmörkas det lilla öppna, frimodiga, +strålande ansiktet, blicken drar sig tillbaka, hennes sinne sluter sig, +och jag känner mig berövad det ljus, som detta barn har kastat i min +töckniga själ. Jag kysser henne, bär henne i mina armar, plockar blommor +och kiselstenar åt henne; jag skär ett spö och leker att jag är kon, som +hon skall föra ut på bete. + +Hon är lycklig och nöjd igen, och livet ler mot mig. + +Jag har offrat min samlingstimme! Det är botgöring för det onda jag en +gång velat draga ner över denna ängels huvud, i ett ögonblick av yrsel. + +Att få försona ett brott med att bliva älskad! I sanning, makterna äro +icke så grymma som vi. + + + + +X. + +Utdrag ur en fördömds dagbok. + + +Oktober, november 1896. + +Brahmanen fyller sin plikt mot livet genom att låta ett barn bliva till. +Därefter går han ut i öknen för att ägna sig åt ensligt leverne och +självförsakelse. + + * * * * * + +_Min mor_: Vad har du gjort, olycklige, i din föregående inkarnation, +eftersom ödet misshandlar dig på detta vis? + +_Jag_: Gissa! Erinra dig en man, som först var gift med en annans hustru, +såsom jag, och skiljer sig från henne för att äkta en österrikiska, såsom +jag! Och sedan sliter man ifrån honom hans lilla österrikiska, såsom man +har berövat mig min, och deras enda barn gömmes undan på sluttningen av +Böhmerwald, såsom mitt barn. Minns du hjälten i min roman »I havsbandet», +han som ömkligt omkommer på en ö mitt i havet . . . + +_Min mor_: Nog! Nog! + +_Jag_: Du vet icke, att min farmor hette Neipperg . . . + +_Min mor_: Tyst, olycklige! + +_Jag:_ . . .och att min lilla Christine liknar seklets största +mannadödare, pannluggen inbegripen; se på henne bara, den lilla despoten, +som kuvar män redan vid två och ett halvt års ålder . . . + +_Min mor:_ Du är tokig! + +_Jag:_ Ja väl! -- Och ni kvinnor, vad ha ni fordom begått för synder, +eftersom er lott är grymmare än vår? Se hur rätt jag har i att kalla +kvinnorna för våra demoner! Var och en skall ha efter förtjänst! + +_Min mor:_ Ja, det är det dubbla helvetet att vara kvinna! + +_Jag:_ . . . och kvinnan, hon är den dubbla demonen. Vad +reinkarnationen angår, är det en kristen lära, som prästerskapet skjutit +i skuggan. Jesus Kristus påstår att Johannes Döparen var en reinkarnation +av Elias. Är han en auktoritet eller icke? + +_Min mor:_ Jo visst, men romerska kyrkan förbjuder att forska i det +fördolda! + +_Jag:_ Och ockultismen tillåter det, då ju vetenskaperna äro tillåtna! + + * * * * * + +Tvedräktsandarne fara hårt fram, och oaktat vår fullständiga insikt i +deras spel och vår ömsesidiga skuldlöshet uppstå alltemellanåt +missförstånd, som kvarlämna bottenfällningar av bitterhet. + +Till råga på detta ha de båda systrarna börjat att efter sin mors +hemlighetsfulla sjukdom misstänka min onda vilja för att ha åtgjort något +därvidlag, och med hänsyn till det intresse jag kunde ha av att se det +hinder utplånas, som skiljer mig från min hustru, kunna de icke +undertrycka den mycket riktiga tanken att den gamlas död skulle göra mig +nöje. Blotta tillvaron av denna önskan gör mig förhatlig, och jag vågar +icke längre fråga, hur det står till med mormodern, för att icke bliva +behandlad som en hycklare. + +Situationen är spänd, och mina gamla väninnor utgjuta sig i oändliga +diskussioner om min person, min karaktär, mina åsikter och uppriktigheten +av min kärlek till lillan. En dag tror man mig vara ett helgon, och +sprickorna i händerna äro stigmatisationstecken. I själva verket likna +märkena ini handen hål efter grova spikar, och för att avlägsna allt +anspråk på helighet säger jag mig vara den gode rövaren, som nedstigit +från korset och är stadd på vallfärd för att vinna paradiset. + +En annan dag då man har spekulerat över min gåta, hålles jag för att vara +Robert le Diable. Då samverka ett par händelser till att inge mig fruktan +för att bli stenad av befolkningen. Nakna förhållandet var detta. Min +lilla Christine är ytterligt rädd för sotaren. En afton vid kvällsvarden +börjar hon plötsligt stortjuta, och pekande med fingret på någon osynlig +bakom min stol, ropar hon: + +-- Sotarn står där! + +Min mor, som tror på klärvoyans hos barn och djur, bleknade, och själv +blev jag rädd, i synnerhet då jag såg min mor göra korstecknet över +barnets huvud. En dödstystnad följde på denna händelse, som gjorde mitt +hjärta beklämt. + +Hösten är kommen med stormar, regn och mörker. I byn och i fattighuset +ökas antalet av elända, sjuka, döende och döda. Om natten hör man +korgossen, som går framför det heliga sakramentet, pingla med sin lilla +klocka. Om dagarna ljuder själaringning från kyrktornet, och liktågen +följa tätt på varandra. Livet är dödande ledsamt och dystert. Och jag får +igen mina nattliga anfall. Man gör förböner för mig, man läser +pater-noster, och vigvattensskålen i min kammare fylles av kyrkoherden +själv med vigvatten. + +-- Herrens hand vilar tung på dig! Det är min mor som krossar mig med +detta skarpa tilltal. + +Jag böjer mig, men reser mig på nytt. I kraft av en sinnets smidighet, +och väpnad med en inrotad skepticism, skakar jag av min själ dessa mörka +föreställningar, och efter att ha läst vissa ockultistiska arbeten +inbillar jag mig vara förföljd av elemental- och elementarandar, incubi, +lamier, som med all makt söka hindra mig från att bliva färdig med mitt +alkemistiska storverk. Enligt de initierades anvisningar skaffar jag mig +en dalmatisk dolk och tycker mig vara väl beväpnad mot de onda andarne. + +En skomakare i byn, ateist och hädare, har nyss dött. Han hade ägt en +kaja, som efter husbondens bortgång höll till på grannens tak. Under +likvakan uppenbarade kajan sig inne i stugan, utan att de närvarande +kunde förklara hur den kommit in. På begravningsdagen ledsagar den svarta +fågeln likprocessionen, och på kyrkogården slår den ned på kistlocket +under ceremonien. Om morgnarna följer detta djur mig utefter vägarna, +vilket oroar mig på grund av befolkningens vidskeplighet. En dag, den +sista, flyger kajan före mig genom bygatorna, utstötande fasliga skrin +och till och med grova ord, som den lärt av hädaren. Då blanda sig två +småfåglar, en rotgel och en sädesärla, i uppträdet och förfölja kajan +från tak till tak. Kajan flyr ut ur byn och sätter sig på skorstenen till +en hydda, I samma ögonblick skuttar en svart kanin framför huset och +försvinner under gräset. Ett par dar senare får man veta att kajan är +död. Den hade blivit ihjälslagen av några pojkar, som den förargat genom +sin tjuvaktighet. + + * * * * * + +Emellertid tillbringar jag dagarna med arbete i min stuga. Men det ser ut +som om makterna skulle ha undandragit mig sin gunst sedan någon tid. Ofta +finner jag vid mitt inträde luften tjock som vore den förgiftad, och då +måste jag arbeta för öppen dörr och öppna fönster. Klädd i en grov kappa +och en pälsmössa sitter jag och skriver vid bordet, kämpande mot mina så +kallade elektriska attacker, som trycka hop bröstet och stinga ryggen på +mig. Ofta tycker jag att någon står bakom min stol. Då riktar jag +dolkstötar bakåt och inbillar mig bekämpa en fiende. Detta varar ända +till klockan fem på aftonen. Om jag sitter kvar över denna timme, blir +striden fruktansvärd, och med krafterna uttömda tänder jag min lykta och +går ner till svärmor och barnet. En enda gång, då jag utsatt mig för +dubbelt, ja tredubbelt korsdrag, emedan luften i min kammare trots ett +öppet fönster stod tjock och kvävande, förlänger jag striden till klockan +sex för att avsluta en uppsats i kemi. På en blombukett klättrar en Marie +nyckelpiga, gul med svarta fläckar, de österrikiska färgerna; den känner +för sig och söker komma ned. Slutligen släpper hon sig ner på mitt papper +och gör tecken med vingarna alldeles som tuppen på kyrkan Notre Dame des +Champs i Paris. Därefter kryper hon utmed kanten av manuskriptet, tar +fäste på min högra hand och kravlar upp på den. Hon ser på mig och flyger +därefter mot fönstret. Kompassen på bordet visar nordlig riktning. + +Gott! tänker jag: till Norden alltså! Men i sakta mak och när jag får +lust. Tills vidare stannar jag där jag är. + +När klockan slagit sex finnes det ingen möjlighet mer att stanna kvar i +detta spökhus. Okända krafter lyfta mig från stolen, och jag måste slå +igen butiken. + + * * * * * + +På de dödas dag inemot klockan tre eftermiddagen är det solljust och +lugnt väder. Innevånarnas procession med prästerna samt fanor och musik i +spetsen skrider fram mot kyrkogården för att hälsa de hädangångna. +Kyrkklockorna börja bingla och bångla. Då utbryter med ens, utan att +något moln först visat sig på den blekblå himmeln, en storm. Fandukarna +fladdra och smälla på sina stänger, de i processionen gående männens och +kvinnornas kläder röras häftigt för vinden, virvlande dammoln höja sig, +träden buga . . . Det är ett sannskyldigt underverk. + + * * * * * + +Jag är rädd för den instundande natten, och min mor är förberedd därpå. +Hon har givit mig en amulett att bära omkring halsen. Det är en madonna +och ett kors av heligt trä, som utgjort del av en mer än tusenårig +kyrkbjälke. Jag mottager den som en kostbar skänk, given av gott hjärta; +men en återstod av mina fäders religion förbjuder mig att bära den om +halsen. + +Vid aftonmåltiden inemot klockan åtta, omkring den tända lampan, råder en +olycksbådande stillhet i vår lilla krets. Ute är det kolmörkt, träden +susa icke. Det är alltså moltyst. Då kommer en vindstöt, en enda, som +tränger igenom fönsterspringorna och utstöter ett tjut likt ljudet av en +mungiga. Och så är det slut. + +Min mor kastar en förfärad blick på mig och trycker barnet i sin famn. +Jag fattar på sekunden vad denna blick sade mig: + +-- Vik hädan, fördömde, och drag icke ned hämndens demoner över +oskyldiga! + +Allt störtar in omkring mig; den enda lycka som återstår, att få vara hos +min dotter, drages undan mig, och under den sorgliga tystnaden säger jag +i andanom mitt farväl åt livet. + +Efter aftonvarden drager jag mig tillbaka i rosenröda kammaren, som är +svart nu, och bereder mig till en nattlig strid, emedan jag känner mig +hotad. Av vem? Jag vet icke, men jag utmanar den osynlige, han månde vara +demonen eller den Evige, och går att brottas som Jakob med Gud. + +Man klappar på dörren. Det är min mor, som har förkänning av en svår natt +för mig och inbjuder mig att sova på soffan i salongen. + +-- Barnets närhet skall rädda dig! + +Jag tackar henne, men försäkrar att ingen fara är för handen och att +ingenting kan förfära mig, då samvetet är rent. + +Hon säger god natt med ett småleende. + +Jag ikläder mig stridsmanteln, mössan och stövlarna, fast besluten att +sova påklädd, redo att dö som en tapper krigare, vilken ser döden djärvt +i ögonen sedan han trotsat livet. Mot elvatiden börjar luften tjockna i +rummet, och en dödlig ångest får makt med mitt mod. Jag går och öppnar +fönstren. Ett luftdrag hotar att släcka lampan. Jag stänger! Lampan +börjar sjunga, kvida, gnälla. Sedan blir det tyst. + +Då höjer en hund i närheten veklagande tjut; det betyder begravningssång, +enligt folksägnen. + +Jag ser ut igenom fönstret: Karlavagnen synes i ensamt majestät. Där nere +ligger fattighuset, ett ljus är tänt och en gumma sitter böjd över sin +stickning, inväntande befrielsen, kanske fruktande för sömnen och +drömmarna. + +Trött sträcker jag mig på sängen och försöker sova. Genast förnyas den +gamla leken. En elektrisk ström söker mitt hjärta, lungorna upphöra att +funktionera, jag måste resa mig upp eller dö. Sittande på en stol, +alltför utmattad för att orka läsa, stannar jag uppe, försänkt i slöhet, +under en halvtimme. + +Då beslutar jag mig för att gå ut och vandra tills morgonen inbryter. Jag +går ned. Natten är mörk och byn sover, men hundarna sova icke, och på den +förstas appell omringar mig hela flocken med vidöppna gap och lysande +ögon samt tvinga mig taga till reträtten, + +När jag åter kommit in och öppnat dörren till min kammare, kännes det som +om rummet vore uppfyllt av levande och fientliga väsenden. Det ar +proppfullt, och jag tycker mig tränga igenom skocken när jag söker uppnå +sängen, på vilken jag faller ner, resignerad, besluten att dö. Men i +sista ögonblicket då den osynliga gamen kväver mig under sina vingar, +släpar någon mig ur sängen, och furiernas jakt tar sin gång. Besegrad, +slagen till jorden, bragt utom mig, lämnar jag slagfältet och ger vika +för de osynliga i den ojämna striden. + +Jag klappar på dörren till salen på andra sidan om korridoren. Min mor, +som ännu är uppe och försänkt i bön, kommer och öppnar. + +Uttrycket i hennes anlete i det ögonblick hon får syn på mig inger mig en +djup fasa för mig själv. + +-- Vad önskar du, mitt barn? + +-- Jag önskar mig döden, och sedan att bli bränd, eller brännen mig +hellre levande! + +Ej ett ord vidare behövs; hon har förstått mig, och i det hon kämpar mot +sin fasa, vinna medömkan och den religiösa barmhärtigheten överhand, så +att hon med egen hand ställer i ordning soffan åt mig och därefter drar +sig tillbaka i rummet innanför, där hon ligger med barnet. + +Av en slump -- alltid denna sataniska slump! -- står soffan mitt för +fönstret, och samma slump har velat att det ej finnes rullgardin, så att +den svarta fönsteröppningen, som vetter åt nattdunklet, stirrar mig i +ansiktet, och yttermera är det just genom detta fönster som vindstöten +pep nu i kväll, då vi sutto till bords. + +Maktlös sjunker jag ned på mitt läger, förbannande denna allestädes +närvarande, oundvikliga slump, som förföljer mig i den uppenbara +avsikten att göra mig hemfallen åt förföljelsemani. + +Fem minuters vila med ögonen fästa på den svarta fyrkanten, och det +osynliga spöket smyger sig på min kropp, och jag stiger upp. Mitt i +rummet blir jag stående i timmar som en staty . . . jag vet icke hur +länge -- förvandlad till pelarhelgon sover jag eller sover icke. + +Vem är det som ger mig nya krafter att lida? Vem nekar mig att få dö och +utlämnar mig i stället åt tortyr? + +Är det han, livets och dödens herre, hos vilken jag väckt anstöt när jag +vid läsningen av skriften »Om glädjen att dö» gjorde experiment med att +dö och trodde mig mogen för det eviga livet? + +Är jag Flegyas, dömd till Tartarens dödsvånda till följd av sitt övermod, +eller Promethevs, straffad medelst den sargande örnen därför att han +avslöjat makternas hemlighet för de dödlige? + +(Vid nedskrivandet av detta erinrar jag mig den scen från Jesu +pinohistoria, då soldaterna spottade honom i ansiktet och några +kindpustade honom, medan andra slogo honom med spön, sägande till honom: +Kristus, profetera vem det var som slog dig! + +Mina ungdomskamrater torde erinra sig den orgiastiska aftonen i +Stockholm, då författaren till denna bok spelade soldatens roll . . .) + +Vem det var som slog dig? Frågan utan svar, tvivlet, ovissheten, det +hemlighetsfulla i saken, det är mitt helvete! + +Må han avslöja sig, och jag vill brottas med honom, jag skall bjuda honom +spetsen! + +Men detta är just vad han undviker, för att slå mig med vansinne, gissla +mig med det onda samvetet, som är tillräcklig drivfjäder för att söka +fiender överallt. Fiender, det vill säga de som sårats av mitt onda +viljande, så att varje gång jag uppspårar en fiende får mitt samvete en +stöt. + + * * * * * + +Följande dag efter några timmars sömn väckes jag av min lilla Christines +kvittrande röst, och allt är glömt; jag hängiver mig åt mina vanliga +arbeten, som gå bra. Också trycker man genast allt som jag skriver, ett +bevis på att mitt sunda förnuft och min intelligens äro oskadda. + +Emellertid utsprida tidningarna ett rykte om att en amerikansk forskare +har uppfunnit en metod att förvandla silver till guld, vilket räddar mig +från misstanken att vara en svartkonstnär, en dåre eller en charlatan. +Min vän teosofen, som dittills har sänt mig penningeunderstöd, utsträcker +då handen för att vinna mig för sin sekt. + +I det han skickar mig madame Blavatskys »Secret Doctrine», döljer han +icke huru angelägen han är att få veta min mening, vilket sätter mig å +min sida i bryderi, då jag misstänker att våra vänskapliga förbindelser +bero av mitt svar. The secret doctrine, detta orättmätiga tillgrepp av +alla så kallade ockulta teorier, detta uppkok på alla nyare och äldre +vetenskapliga kätterier, av noll och intet värde när författarinnan +uttalar sina egna enfaldiga och inbilska meningar, intressant genom +citaten ur föga kända författare, avskyvärt genom de medvetna och +omedvetna bedrägerierna, genom historierna om tillvaron av mahatmer. Ett +arbete av en gynander, som velat slå mannens rekord och ger sig min av +att ha fällt till marken naturvetenskap, religion, filosofi och uppsatt +en Isisprästinna på den korsfästes altare. + +Med alla de förbehåll och den skonsamhet man är skyldig en vän låter jag +honom förstå detta, i det jag säger ifrån att den kollektivistiska +gudomen, karma, icke faller mig i smaken, och att jag av detta skäl ej +kan ansluta mig till ett parti som förnekar en personlig Gud, den ende +som tillfredsställer mina religiösa behov. Det är en trosbekännelse man +avfordrar mig, och ehuru jag är övertygad om att mitt ord skall medföra +en brytning och därmed följande indragning av mitt underhåll, talar jag +rent ut. + +Då förbytes den redlige och ädelsinnade vännen till en hämndens demon. +Han slungar mot mig en bannlysning, hotar med de ockulta makterna, +skrämmer mig med förtäckta anspelningar av klandervärd art och uttalar +besvärjelser som en hednisk offerpräst. Han slutar med att instämma mig +inför en ockult domstol och svär att jag aldrig skall glömma den 13 +november. + +Min belägenhet är pinsam, då jag förlorat en vän och hotas med nöd. Av en +djävulsk slump inträffar följande mitt under vårt krig per post. + +»L'Initiation» offentliggör en uppsats av mig, vari jag kritiserar det +rådande astronomiska systemet. Tisserand, föreståndaren för +Parisobservatoriet, dör några dagar efter uppsatsens offentliggörande. I +ett anfall av upprymt lynne sammanställer jag dessa bägge fäkta och +erinrar om att Pasteur dog dagen efter det min Sylva Sylvarum utsänts i +bokhandeln. Min vän teosofen förstår icke skämt, och lättrogen i högsta +grad, kanske också mer initierad än jag i svartkonsten, låter han +undfalla sig uttryckliga påståenden om att jag utövar förgöringskonster. + +Man tänke sig min förskräckelse när efter det slutliga brevet, som +lyktade vår korrespondens, den ryktbaraste av Sveriges astronomer dör av +slag. Jag blev ängslig, och det med skäl. Att bli misstänkt för att +bedriva trollkarlsfinter, det är livssak, och »varder han sjelf i thy +dräpen, ligge ogild». + +Till råga på min fasa: inom loppet av en månad avlida fem mer eller +mindre kända astronomer, den ene efter den andre. + +Jag kände fruktan för en fanatiker, som jag tillskrev en druids grymma +sinnelag, förenat med de hinduiska trollkarlarnas föregivna makt att döda +på avstånd. + +Ett nytt helvete av ångestkval! Och från och med den dagen glömmer jag +demonerna för att rikta alla mina tankar på de olycksbringande +stämplingarna från teosoferna och deras påstådda indiska magiker, +begåvade med otroliga krafter. Nu känner jag mig vara dömd till döden, +och jag innesluter papper i förseglat konvolut med angivelse mot mina +mördare för den händelse jag skulle drabbas av en plötslig död. Varefter +jag avvaktar! + + * * * * * + +Tio kilometer längre österut invid Donau ligger den lilla staden Grein +såsom distriktets huvudort. Nu mot slutet av november, då det redan är +full vinter, berättar man mig att en främling från Zanzibar har slagit +sig ned där i egenskap av turist. Detta är nog för att väcka alla ett +sjukt sinnes farhågor och mörka föreställningar. Jag söker skaffa mig +underrättelser om främlingen, om han verkligen är afrikan, vad han har i +sinnet och varifrån han anlänt. + +Man kan ingenting utröna; en hemlighetsfull slöja omhöljer den okände, +som spökar för mig dag och natt, och ur djupet av min nöd anropar jag, +som alltjämt står kvar inom Gamla testamentets krets, den Eviges beskydd +och hämnd mot mina fiender. + +Davids psalmer uttrycka bäst min håg, och den gamle Jakob är min gud. Den +åttiosjätte psalmen fäster sig företrädesvis i mitt sinne, och jag +upprepar gång på gång: + +»Gud, fräcka människor hava rest sig upp mot mig, och våldsverkarnes hop +står efter mitt liv; de hava icke dig för ögonen.» + +»Gör ett tecken med mig och låt det gå mig väl. Och må de, som hata mig, +se med blygd, att du, Herre, hjälper mig och tröstar mig.» + +Det är ett tecken jag utbeder mig, och märk, läsare, hur min bön snart +blir hörd. + + + + +XI. + +Den Evige har talat. + + +Vintern har kommit med gulgrå himmel, utan en solstråle under flera +veckor; vägarna äro så smutsiga att man ej kan gå ut; trädens löv ruttna, +hela naturen stinker, upplöst i förruttnelse. + +Höstslakten har tagit sin början; hela dagarna höjas offrens skrin mot +det skumma himlavalvet, och man trampar i blod och bland lik. + +Det är dödande ledsamt, och min nedstämning meddelar sig åt de båda +barmhärtighetssystrar, vilka omhulda mig som sitt sjuka barn. Vad som +ännu mer nedtynger mig är min fattigdom, som jag måste dölja, och de +fåfänga försöken att avvända en hotande nöd. + +Man önskar att jag skall fara därifrån för min egen skull, emedan denna +isolerade tillvaro är allt annat än naturlig för en man, och för övrigt +äro de ense om att jag behöver en läkare. + +Fåfängt väntar jag de behövliga pengarna från mitt fädernesland, och jag +bereder mig att fly till fots, trampande stora landsvägen. + +»Jag har blivit lik pelikanen i öknen; jag är som ugglan i dess ensliga +tillhåll.» + +Min närvaro plågar mina släktingar, och vore det icke för min kärlek till +barnet, skulle man ha kört bort mig. Nu när smutsen eller snön hindra +henne att gå till fots ute i det fria, bär jag den lilla på mina armar +längs vägarna, bestiger kullarna och klättrar uppför klipporna. Då +förmana de gamla: + +-- Du får hjärtklappning, du ådrager dig lungsot på det här viset, du tar +döden på dig. + +-- En skön död vore det! + +Vi sitta vid middagsbordet den tjugonde november, en grå, kulen, +vederstygglig dag. Alldeles utbränd efter en sömnlös natt och upprepade +nappatag med de osynliga, förbannar jag livet och klagar över att solen +är borta. + +Min mor har förutsagt, att jag icke skall bli frisk före kyndelsmässan, +då solen kommer igen. + +-- Här är min enda solstråle, sade jag till henne och pekade på min lilla +Christine mitt emot mig. + +I samma ögonblick skingra sig de sedan veckor hopade molnen, och genom en +rämna tränger ett ljusknippe in i salen och bestrålar mitt ansikte, +bordduken, servisen . . . + +-- Titta på solen, pappa! Titta solen! utropar barnet och knäpper ihop +händerna. + +Jag reser mig, förvirrad, ett rov för de mest stridiga känslor. + +En slump? Nej, säger jag till mig själv! + +Undret, tecknet? Nej, det är för mycket för en misshaglig som jag, och +den Evige befattar sig icke med jordmaskarnas små angelägenheter. + +Och ändock stannar denna solstråle kvar i mitt hjärta som ett stort +leende mitt i ansiktet på den missnöjde . . . + +Under de två minuter, som jag behöver för att gå till min stuga, upptorna +molnen sig gruppvis i de äventyrligaste former, och i öster, där slöjan +undanlyfts, är himmeln grön, smaragdgrön som en äng mitt i sommaren. + +Jag blir stående i min kammare och väntar på någonting obestämbart, men +är försjunken i en ruelse, som är fridfull och ej bemängd med fruktan. + +Då dundrar ett åskslag, ett enda och utan föregående blixt, över mitt +huvud. Först blev jag rädd och avvaktade det vanliga regnet och ovädret. +Men ingenting inträffar; ett fullständigt lugn råder, och allt är över. + +Varför, frågar jag mig, har jag icke fallit ned och ödmjukat mig inför +den Evige, som talat? + +Därför att då den Allsmäktige värdigas tala till en insekt, och det med +majestätisk iscensättning, känner insekten sig förstorad och uppblåst av +en sådan heder, och högmodet viskar åt honom, att han måtte vara en +särskilt utvald varelse. Rent ut sagt fann jag mig stå i jämnhöjd med den +Evige, utgöra en integrerande del av hans personlighet, emanerad ur hans +väsende, ett organ i hans organism. Han behöver mig för att uppenbara +sig, i annat fall skulle han låtit åskan slå ihjäl mig på fläcken. Varav +kom ett så omätligt högmod hos en dödlig? Härstammar jag från seklernas +början, då de upproriska änglarna förenade reste sig mot en härskare, som +var nöjd med att råda över ett rike av slavar? Är det därför som min +pilgrimsfärd på jorden gestaltat sig till ett gatlopp, där de uslaste +bland de usla gottat sig åt att piska mig med spön, spotta på mig och +smutskasta mig? + +Det finns ju icke en av alla upptänkliga förödmjukelser, som jag icke har +prövat på; och likafullt växer alltjämt mitt högmod i direkt proportion +till förnedringen. Vad är då detta? Jakob, som brottas med den Evige och +utgår ur striden en smula lemmalytt, men medförande krigets äretecken. +Job, ställd på prov och framhärdande i att rättfärdiga sig inför straff, +som tillfogas honom oförskyllt. + +Sedan jag skakats av så många osammanhängande föreställningar, tvingar +tröttheten mig att släppa tag, och mitt uppblåsta jag sjunker ihop igen, +förminskas, så att det som tilldragit sig reduceras till ett intet: ett +åskslag i slutet av november! + +Men ekot av åskdundret genljuder på nytt, och åter gripen av extas tar +jag och öppnar bibeln på måfå, i det jag ber till Herren att han må tala +högre för att jag skall förstå! + +Min blick faller genast på följande vers ur Jobs bok: + +»Vill du göra min dom om intet, vill du fälla mig för att själv få rätt? +Haver du en arm såsom Gud, och _kan du låta tordönet ljuda såsom han_?» + +Intet tvivel mera! Den Evige har talat! + +-- Evige! Vad vill du mig! Säg och din tjänare lyssnar därtill. + +Intet svar! + +Gott: jag ödmjukar mig inför den Evige, som har täckts ödmjuka sig inför +sin tjänare. Men böja knä för folket och de mäktige? Aldrig! + + * * * * * + +På aftonen mottog min goda mor mig på ett sätt som ännu är mig gåtfullt. +Hon betraktar mig i smyg, med en rannsakande blick som om hon ville +utröna vilket intryck den majestätiska tilldragelsen har gjort. + +-- Hörde du? + +-- Ja! Det är egendomligt, åskan vintertid. + +Åtminstone har hon slutat att tro mig vara en fördömd! + + + + +XII. + +Helvetet lössläppt. + + +Emellertid, och för att bringa oreda i de riktiga föreställningarna om +arten av den hemlighetsfulla sjukdom, som drabbat mig, utsprider ett +nummer av »L'Evénement» nedanstående notis: + +»Den olycklige Strindberg, som kom hit till Paris med sitt kvinnohat, +blev snart nog tvungen att ge sig av. Och sedan dess tiga hans likar, +skräckslagna inför kvinnodömets fana.» -- »De vilja ej undergå samma öde +som Orfevs, på vilken de tragiska bacchanterna sleto huvudet från kroppen +. . .» + +Det var alltså sant, att man hade lagt ut en snara där jag bodde vid rue +de la Clef, och att detta mordförsök medförde som följder den sjuklighet, +vars symptom ännu yppade sig. Och dessa kvinnor! Tydligen på grund av min +artikel om de feministiska tavlorna av min kvinnodyrkande danske vän. +Äntligen ett faktum, en påtaglig verklighet som befriar mig från alla de +förskräckliga farhågorna för en sinnessjukdom. + +Jag skyndade till min mor med den goda nyheten: se nu här att jag inte är +galen! + +-- Nej, du är inte rubbad, bara sjuk, och läkaren råder dig att ta +kroppsövningar, till exempel att hugga ved . . . + +-- Är det bra för kvinnorna, eller tvärtom? + +Vi skiljas med denna alltför skarpa replik. Jag hade glömt att ett +kvinnligt helgon likafullt förblir kvinna, det vill säga fiende till +mannen. + + * * * * * + +Allt är glömt, ryssarne, Rotschildarne, svartkonstnärerna, teosoferna, +till och med den Evige. Jag är offret, Job, den oförvitlige, och +kvinnorna ha velat döda sin Orfevs, författaren till Sylva Sylvarum, +förnyaren av de döda naturvetenskaperna. Förvillad i en skog av +ovissheter, skjuter jag åt sidan den nyfödda idén om ett övernaturligt +ingripande av makterna i ett immateriellt syftemål, och jag glömmer att +komplettera det nakna faktum, att man utfört ett attentat, med att söka +rätt på upphovsmannen därtill. + +Brinnande av begär att hämnas, gör jag utkast till en angivelseskrift +ställd till polisprefekturen i Paris, en annan till Paristidningarna, då +en väl anbragt omkastning i händelsernas lopp kommer och gör ett slut på +det tråkiga dramat, som hotat att utmynna i en fars. + + * * * * * + +En gulgrå dag efter middagen omkring etttiden envisas min lilla Christine +att få följa mig till min stuga, dit jag beger mig för att få min vanliga +middagslur. + +Omöjligt att stå emot, och jag ger vika för hennes böner. + +När vi kommit dit upp, befaller min Christine fram pennor och papper. +Vidare ger hon order om tavelböcker. Och jag måste gå henne tillhanda, +förklara, rita. + +-- Inte sova, pappa! + +Trött, utmattad, förstår jag icke varför jag lyder ett barn, men det +finnes i hennes röst ett tonfall, som jag ej kan motstå. + +Då drar en positivspelare till med en vals utanför dörren. Jag föreslår +lillan att dansa med barnflickan, som har följt henne. Lockade av musiken +komma grannens barn dit, och i min förstuga blir det en improviserad bal, +sedan positivspelaren ombetts stiga in i köket. + +Detta räcker en timme, och min nedslagenhet går sin kos. + +För att förströ mig och stilla sömnbegäret tar jag bibeln, vilken tjänar +mig som orakel, och öppnande den på måfå läser jag: + +»Men Herrens ande vek ifrån Saul, och en ond ande från Herren kvalde +honom. Och Sauls tjänare sade till honom! Se, en ond ande från Gud +kväljer dig. Må vår herre tillsäga sina tjänare, som inför dig stå, att +de uppsöka en man, som är kunnig i harpospel, på det att, när den onda +gudsanden kommer över dig, han må spela med sin hand, att det må varda +bättre med dig.» + +En ond ande, det var just det jag misstänkte. + +Men mitt under barnens förlustelser har min mor kommit för att söka +lillan, och när hon får se att man håller bal, står hon där häpen. + +Och hon förtäljer för mig, att just i denna timme har där nere i byn ett +fruntimmer av bästa familj plötsligt blivit vansinnig. + +-- Hur beter hon sig då? + +-- Hon dansar, den gamla damen, dansar outtröttligt, klädd till brud, och +inbillar sig vara Bürgers Lenore. + +-- Hon dansar, säger du? Och vidare? + +-- Hon gråter och fruktar att döden skall komma och hämta henne! + +Vad som ökar det rysliga i situationen är att detta fruntimmer har bott i +det lilla hus jag hyr, och att hennes man har dött där barnbalen nu +pågår. + +Förklaren detta, läkare, psykiatriker, psykologer! eller erkännen +vetenskapens bankrutt! + +Min lilla dotter har besvurit den onde, och anden, som jagats på flykten +av oskulden, har rusat på den gamla kvinnan, som skröt med att vara +fritänkare. + +Spökdansen fortgår hela natten, och damen övervakas av väninnor, som +värna henne mot dödens angrepp. Hon kallar det för döden, emedan hon +förnekar tillvaron av onda andar. Emellanåt påstår hon till och med, att +det är hennes avlidne make som plågar henne. + + * * * * * + +Min avresa är uppskjuten, men för att återhämta krafter efter de många +sömnlösa nätterna flyttar jag och får ett sovrum i min tants våning på +andra sidan om gatan. + +Jag lämnar alltså den rosenröda kammaren. (Vilket egendomligt +sammanträffande, att pinofängelset i Stockholm i den gamla goda tiden +kallades Rosenkammaren!) + +Första natten i ett lugnt och stilla rum, vars vitkalkade väggar äro +fullsatta med tavlor föreställande manliga och kvinnliga helgon. Över min +säng ett krucifix. Men andra natten börja andarne åter driva sitt spel. + +Jag tänder ljusen för att tillbringa tiden med läsning. En olycksbådande +tystnad råder, och jag hör mitt hjärtas slag. Då skakar mig ett litet +buller som en elektrisk gnista. + +Vad är det? + +En mycket stor spån, som bildat sig på stearinljuset, har fallit ned på +golvet. Ingenting annat, men det anses vara ett dödsförebud i vårt land. +Låt gå för döden då! Sedan jag läst en kvarts timme till, vill ja ta min +näsduk, som jag dolt under långkudden. Den finnes ej där, men då jag +söker, finner jag den på golvet. Jag böjer mig ned för att taga upp den. +Någonting faller ner på mitt huvud, och då jag med fingrarna far igenom +håret finner jag en »likspån» till. + +I stället för att bli förskräckt, kan jag ej tillbakahålla ett leende, så +löjligt förefaller mig äventyret. + +Le åt döden! Huru kan detta vara möjligt om icke livet vore komiskt i sig +självt? Så mycket bråk för så litet! Kanhända till och med att det i +själens innersta gömmer sig ett obestämt medvetande om att allting här på +jorden är blott en maskerad, är sken och gyckelbilder, och att gudarne +roa sig åt våra lidanden. + + * * * * * + +Högt uppe, ovanför berget på vilket slottet är byggt, reser sig en klippa +som behärskar de övriga och bereder utsikt över den infernoliknande +hålvägen. Man kommer dit igenom en lund av kanske tusenåriga ekar, enligt +sägen en druidlund, eftersom misteln ymnigt anträffas där, växande +överallt på lindar och äppleträd. Ovanom denna park stiger vägen brant +igenom en mörk granskog. + +Flere gånger har jag försökt komma till toppen, men det hände alltid +något oförutsett, som stötte mig tillbaka. Än var det en råbock, som bröt +tystnaden med ett oväntat hopp, än en hare, som icke liknade någon vanlig +hare, eller en vårfågel med sitt ängslande skri. Sista morgonen, dagen +före min avresa, trotsade jag alla hinder, och efter att ha genomträngt +den skumma, dystra granskogen, klättrar jag ända upp till toppen. Där +hade man en präktig utsikt över Donaudalen och de steiermarkska alperna. +Jag andas ut för första gången på länge, sedan jag lämnat den dunkla +trattdalen nere i djupet. Solen upplyser nejden med dess oändliga +horisonter, och alpernas vita kammar sammangå med molnen. Det är vackert +som i himmelen! Månne jorden inrymmer både himmelen och helvetet, så att +det icke finnes några andra ställen för straff och belöning? Kanske! Och +säkert är, att då jag erinrar mig mitt livs skönaste ögonblick, minnes +jag dem såsom himmelska, liksom de värsta förete sig såsom infernaliska. + +Har framtiden ännu förbehållit åt mig timmar eller minuter av denna +lycka, vilken icke låter sig köpas annat än genom bekymmer och ett +någorlunda rent samvete? + +Jag dröjer kvar där uppe, föga hågad för att åter stiga ned i smärtornas +dal, och när jag går fram över bergplatån för att beundra jordens +skönhet, märker jag att den avskilda klippa, som bildar själva spetsen, +har av naturens hand uthuggits till en egyptisk sfinx. På jättens huvud +ligger en stenhop, ur vilken uppsticker en käpp, prydd med ett stycke +vitt lärft, som skall tjäna till flagga. + +Utan att fråga mig vad denna ställning skall betyda, hemsökes jag av den +enda, oemotståndliga föreställningen: Du måste taga flaggan med dig! + +I trots av faran, som jag föraktar, stormar jag branten och erövrar +flaggan. I samma stund tonar oväntat från sluttningen där nere mot Donau +en bröllopsmarsch, som spelas och beledsagas av jubelsånger. Det är ett +brudfölje, osynligt för mig, men igenkännligt på de vid giftermål +obligatoriska bössskotten. + +Tillräckligt barn i själen och nog olycklig för att kunna omsmälta till +poesi de mest alldagliga och naturliga händelser, upptager jag detta +såsom ett gott förebud. + +Och ogärna, med långsamma fjät nedstiger jag till smärtornas och dödens, +de sömnlösa nätternas och demonernas dal, där min lilla Beatrice väntar +mig och misteln, som jag hade lovat henne; den grönskande kvisten, som +växer mitt ibland snön och egentligen borde avtagas med guldskära. + + * * * * * + +Redan länge hade mormodern uttryckt sin önskan att se mig, vare sig för +att åvägabringa en försoning eller av skäl, som måhända hade sin rot i +det ockulta, eftersom hon är en klärvoyant och visionär. Under olika +förevändningar hade jag uppskjutit besöket, men min svärmors avresa dit, +som var utsatt till bestämd dag, tvang mig att fara och hälsa på den +gamla för att säga henne farväl, antagligen det sista på denna sidan +graven. + +Den 26 november, en kall och klar dag, företaga min mor, barnet och jag +pilgrimsfärden till Donau, där familjens stamgård är belägen. + +Vi stiga ur vid värdshuset, och medan jag avvaktar min svärmors återkomst +-- hon har begett sig till sin mor för att anmäla mitt besök -- strövar +jag omkring på ängarna och i lunderna, som jag icke har sett sedan två år +tillbaka. Minnena nedtynga mig, och bilden av min hustru blandar in sig i +allt. Och allt är skövlat av frosten och höstrusket; icke en blomma, icke +ett grönt strå där, varest vi båda hade plockat alla vårens, sommarens +och höstens blommor. + +På eftermiddagen föres jag till den gamla, som bor i den till villan +hörande paviljongen, den stuga där mitt barn föddes. Mötet försiggår +städat utan hjärtlighet, och man tyckes ha väntat en scen i stil med den +förlorade sonen, vilket bär emot för mig. + +Jag inskränker mig till att återväcka minnena av ett försvunnet paradis. +Det är jag och hon som ha färgstrukit dörr- och fönsterposterna till ära +för den lilla Christines ankomst till världen. Rosorna och skogsrevorna, +som smycka fasaden, har jag med egen hand planterat. Stora +trädgårdsgången har jag rensat med hackan. Men valnötsträdet, som jag +planterat dagen efter Christines födelse, har försvunnit. »Livets träd», +som man kallade det, är dött. + +Tvenne år, två evigheter ha förflutit sedan avskedsord utbyttes mellan +henne på flodstranden och mig på ångbåten, som förde mig till Linz på väg +till Paris. + +Vilkendera bär skulden för brytningen? Jo, jag som har mördat min kärlek +och hennes. Farväl, vita hus i Dornach, törnenas fält, och rosornas! +Farväl, Donau! Jag tröstar mig med den inbillningen att I icke voren +annat än en dröm, kort liksom sommaren, ljuvare än verkligheten, som jag +icke saknar. + + * * * * * + +Natten tillbringa vi på värdshuset, där min mor jämte barnet på min +enträgna begäran har tagit nattkvarter för att beskydda mig mot dödens +tillbud, vilka jag har förutkänt genom det sjätte sinne, som utbildats +under inflytande av marter under sex månader i följd. + +Klockan tio på kvällen kommer en vindstöt och ruskar på min dörr, som går +utåt korridoren. Jag fäster den med träkilar. Ingenting hjälper, den +fortfar att skaka. + +Därefter sjunger det i fönstren, och kaminen tjuter som en hund, hela +huset gungar som ett fartyg. + +Jag kan icke sova, och än är det min mor som jämrar sig, än den lilla som +gråter. + +På morgonen kommer min mor ut alldeles matt efter den sömnlösa natten +och annat, som hon döljer för mig, och hon säger: + +-- Res, mitt barn; jag har fått nog av detta os från helvetet! + +Och jag reser, till Norden, på pilgrimsfärd, för att uthärda fiendens eld +å en annan station på försoningens väg. + + + + +XIII. + +Pilgrimsfärd och försoning. + + +Det finnes 90 städer i Sverige, och till den som jag avskyr mest ha +makterna dömt mig. + +Jag börjar med att besöka läkarne. + +Den förste påstår att jag lider av nevrasteni; den andre har klart för +sig att det är angina pectoris; den tredje paranoia, således +sinnessjukdom; den fjärde emfysem . . . Detta är till fyllest för att +jag kan känna mig skyddad mot att inspärras på dårhus. + +Emellertid måste jag för att få existensmedel skriva artiklar i en +tidning. Men varje gång jag slår mig ned vid bordet för att fatta pennan, +är helvetet löst. Nu har man hittat på en ny fint för att göra mig galen. +Så fort jag tagit in på hotellet, utbryter ett larm, överensstämmande med +det vid rue de la Grande Chaumière i Paris; man går med släpande steg och +flyttar på möbler. Jag byter om rum, byter om hotell, bullret finns där +ändå ovanför mitt huvud. Jag går på källare; knappt har jag valt en plats +i matsalen förr än oväsendet börjar. Och väl att märka, jag frågar alltid +de närvarande om de höra samma buller som jag; man svarar alltid ja och +ger en motsvarande beskrivning därpå. + +Alltså är det inte någon hörselhallucination; överallt en planlagd +intrig, säger jag till mig själv. Men en dag, då jag oförhappandes +inträder i en skomakarebutik, begynner bullret i samma ögonblick. Alltså +ingen överlagd intrig! Det är djävulen! Jagad från det ena hotellet till +det andra och överallt förföljd genom elektriska trådar, som nå ända till +kanten av min säng, överallt anfallen av dessa elektriska strömmar, som +lyfta mig ur stolen och ur sängen, förbereder jag ett självmord efter +konstens regler. + +Det är det rysligaste väder ute, och min sorgsenhet söker jag skingra +genom dryckeslag bland vänner. + +En dag då jag var bragt till förtvivlan, efter en bacchanal kvällen +förut, har jag just slutat min morgonfrukost på rummet. Brickan med +servisen står kvar på bordet, och jag vänder ryggen åt den. Ett klanglöst +buller drar min uppmärksamhet dit, och jag ser att en kniv har fallit ned +på golvet. Jag tar upp den och lägger den aktsamt så, att intet skall +kunna inträffa. Den lyftes upp av sig själv och faller. + +Elektricitet är alltså med i spelet! + +Samma morgon sitter jag och skriver ett brev till min svärmor, vari jag +klagar över det dåliga vädret och över livet i allmänhet. Vid dessa ord: +»jorden är smutsig, havet är smutsigt, och från himmeln regnar det gyttja +. . .», tänke man sig min överraskning, då jag ser en droppe +kristallrent vatten falla ned på papperet! + +Ingen elektricitet! Underverk! + +På aftonen, fortfarande vid skrivbordet, skrämmes jag av ett buller från +det håll där kommoden står. Jag ser efter och märker att en vaxduk, som +jag begagnar vid morgonbaden, har fallit ned. Då hänger jag, för att +kontrollera saken, upp duken igen på ett särskilt sätt, som gör att den +omöjligt kan falla. + +Den faller ändå! + +Vad är det? + +Nu rikta mina tankar sig åter på ockultisterna och deras hemliga förmåga +till varjehanda. + +Jag beger mig från staden, medförande min skriftliga angivelse, och far +till Lund, där gamla vänner, läkare, psykiatriker, till och med teosofer, +bo, på vilkas bistånd jag räknar för min timliga frälsning. + + * * * * * + +Varför och huru har jag drivits att slå mig ned i denna lilla +universitetsstad, beryktad såsom en relegations- eller botgöringsort för +Uppsalastudenter, som festat för mycket till nackdel för sin kassa eller +sin hälsa? Är det ett Canossa, varest jag bör avsvärja mina villomeningar +inför denna ungdomsskara, som en gång har kallat mig sin banérförare, det +var mellan 1880 och 1890? Jag vet väl hurudan situationen är, och att jag +är lyst i bann av flertalet bland professorerna såsom en ungdomens +förförare; att fäder och mödrar frukta för mig som för hin onde. + +Därtill kommer att jag har ådragit mig personlig fiendskap här; jag är +skuldsatt här, och det under omständigheter, som kasta en mindre vacker +dager på min karaktär; här bor Popoffskys svägerska med sin man, och som +båda intaga en framskjuten plats i societeten, äro de i stånd till att +skaffa mig besvärliga fiender på halsen. Här finnas till och med +släktingar, som förnekat mig, vänner som sagt upp bekantskapen och blivit +mina fiender. Det är med ett ord den mest illa valda plats för en +vistelse i lugn och ro; det är helvetet, men konstruerat med en mästerlig +följdriktighet och en gudomlig sinnrikhet. Det är här jag har att tömma +kalken och återförena ungdomen med de vredgade makterna. + +Av en tillfällighet, som för resten är ganska pittoresk, har jag nyligen +köpt mig en modern kappa med krage och kapuschong, loppbrun till färgen +och liknande kapucinermunkarnas kåpa. I botgöraredräkt gör jag alltså +mitt återinträde i Sverige efter sex års landsflykt. + +Omkring år 1885 bildades i Lund en studentförening, som kallade sig »De +unga gubbarne», och vars litterära, vetenskapliga och sociala intressen +kunde översättas med dess lösen, radikalism. Programmet, som anknöt sig +till de moderna idéerna, var först socialistiskt, därefter nihilistiskt +för att slutligen utmynna i en allmän upplösningens anda, en +fin-de-sièclestämning, med anstrykning av satanism och dekadans. + +Partiets chef och den tappraste bland paladinerna, en mångårig vän till +mig, vilken jag dock ej nu träffat på tre år, kommer och hälsar på mig. + +Klädd som jag i en kåpa, men grå som franciskanermunkarnes, ter han sig +åldrad, avmagrad, med ynklig uppsyn, och berättar mig sin historia genom +sin blotta fysionomi. + +-- Även du? + +-- Ja! Det är ute med det där, nu! + +Då jag vill bjuda honom ett glas vin, presenterar han sig som absolutist, +vilken icke mer smakar något starkt! + +-- Och De unga gubbarne? + +-- De ha dött, kommit på utförsbacken, blivit brackor, inregistrerats i +det fördömda samhället. + +-- Canossa? + +-- Canossa över hela linjen! + +-- Det är således någonting providentiellt i att jag har kommit hit? + +-- Providentiellt! Det är just rätta ordet. + +-- Makterna alltså erkända i Lund? + +-- Makterna förbereda sin återkomst. + +-- Kan man sova om nätterna här i Skåne? + +-- Inte just! Alla människor klaga över att de ha maran, bröstbeklämning, +affektioner åt hjärtat. + +-- Så lägligt jag då har kommit, eftersom detsamma just är fallet med +mig. + + * * * * * + +Vi ha samspråkat ett par timmar om de underliga saker som nu inträffa, +och min vän har berättat mig sällsamma händelser, för vilka än den ene, +än den andre råkat ut, och såsom en sammanfattning uttalar han det +förmenande att den nuvarande ungdomen går och väntar på något nytt. + +-- Man åstundar en religion; en försoning med makterna (det är just +ordet), ett närmande till den osynliga världen. Det naturalistiska skedet +var kraftigt och bördigt, men har nu tjänat ut sin tid. Det finnes +ingenting att anmärka mot den rörelsen, ingenting att ångra, eftersom +makterna ha så velat, att vår väg skulle gå fram därigenom. Ett +experimenterande skede, där experimenten med negativt resultat ha bevisat +fåfängligheten av vissa teorier, som ställts på prov. En Gud, okänd tills +vidare, vilken utvecklar sig och växer, uppenbarar sig tid efter annan +och dessemellan tyckes lämna världen åt dess öde, likt åkerbrukaren som +låter dårrepet och vetet frodas ända till skörden. För varje gång som han +uppenbarar sig har han ändrat åsikter och börjar sin nya styrelse med att +införa förbättringar, framgångna ur praktiken. + +Religionen skall sålunda återkomma, men under andra former, och en +kompromiss med de gamla religionerna synes icke vara möjlig. Det är icke +ett reaktionsskede som förestår, det är icke ett återvändande till det +som har levat ut, det är framåtskridandet mot någonting nytt! + +Vad för nytt? Vi få se! + +Mot slutet av vårt samtal slungar jag ut en fråga såsom man skjuter en +pil mot molnen. + +-- Känner du till Swedenborg? + +-- Nej! Men min mor har hans arbeten, och det har till och med hänt henne +underbara saker . . . + +Från ateism till Swedenborg tycks det bara vara ett steg! + +Jag ber att få låna Swedenborgs skrifter, och min vän, denne Saulus bland +de unga profeterna, tar med sig till mig Arcana Coelestia. Och han tar +också med sig en ung man, som blivit benådad av makterna, ett underbarn, +som berättar mig ett sitt livsäventyr, vilket är endast alltför likt +mina, och då vi jämföra våra vedermödor, går ljuset upp, och vi vinna +befrielse med bistånd av Swedenborg. + +Jag hembär tack åt försynen, som sänt mig till denna föraktade småstad +för att där försona min skuld och bliva frälst. + + + + +XIV. + +Återlösaren. + + +När Balzac hade gjort mig bekant med min sublime landsman Emanuel +Swedenborg, denna Nordens Buddha, i sin bok »Séraphita», hade han lärt +mig känna den evangeliska sidan hos profeten. Nu är det lagen som slår +mig, krossar och befriar mig. + +Genom ett ord, ett enda, uppgår ljuset i min själ och skingrar +farhågorna, de fruktlösa grubblerierna om inbillade fiender, elektriker, +utövare av svarta magien, och detta lilla ord var _Ödeläggelse_. Allt det +som vederfarits mig återfinnes hos Swedenborg; hjärtångesten (angina +pectoris), bröstbeklämningen, hjärtklappningen, vad jag kallade den +elektriska gördeln, allt finnes där, och sammanfattningen av dessa +företeelser bildar den andliga luttringen, känd redan av aposteln Paulus +och omnämnd i breven till Korintierna och Timoteus. »Jag har dömt, att +den, som så bedrivit, han skall överlämnas åt Satan till köttets fördärv, +på det att anden må bliva frälst på Herren Jesu dag.» -- »Och bland dessa +äro Hymeneus och Alexander, vilka jag har överlämnat åt Satan, på det att +de genom denna tuktan skulle lära sig att icke mera försmäda.» + +Vid läsningen av Swedenborgs drömmar 1744, året innan hans förbindelser +med den osynliga världen togo sin början, upptäcker jag att profeten har +undergått samma nattliga tortyr som jag själv på senare tider lidit, och +i sanning slående är därvid den fullkomliga överensstämmelsen i +symptomen, vilken icke lämnar något tvivel övrigt angående arten av den +sjukdom som träffat mig. I Arcana Coelestia förklarades gåtorna från +dessa sista två år, och det med en så mäktig detaljtrohet, att jag, ett +barn av det berömda nittonde århundradets senare del, därifrån hämtat en +orubblig övertygelse om att helvetet finnes till, men här på jorden, och +att jag nyligen genomgått det. + +Swedenborg förklarar för mig orsaken till min vistelse på +Saint-Louis-sjukhuset, och det sålunda: alkemister angripas av spetälska +och få kliande sårskorpor likt fiskfjäll. Det var den obotliga +hudsjukdomen. + +Swedenborg uttolkar betydelsen av de hundra bekvämlighetshusen i hotell +Orfila; det är exkrementhelvetet. -- Sotaren, som min lilla flicka såg i +Österrike, finns där också: »Bland andarne urskiljer man sådana som +kallas sotare, därför att de i själva verket hava ansiktet nedrökt och +uppträda klädda i mörk sotfärgad dräkt -- -- -- En av dessa sotareandar +kom till mig och låg åt mig enträget att jag skulle fälla förböner för +att han måtte bliva insläppt i himmelen; 'jag tror mig icke,' sade han, +'ha gjort något varmed jag förtjänat bliva utesluten därifrån: jag har +bannat jordinnevånarne, men jag har låtit undervisning följa på snubborna +och agan . . .'» + +»De sedeväktande, tuktande eller undervisande andarne fästa sig vid hans +vänstra sida i det de luta sig mot ryggen och granska där hans minnes bok +och läsa däri hans gärningar, ja till och med hans tankar; ty när en ande +insmyger sig hos människan, tager den hennes minne i besittning. När de +se någon dålig handling eller avsikt att göra något ont, straffa de henne +därför genom en smärta i foten, i handen (!) eller omkring magtrakten, +och de göra det med en ojämförlig färdighet. En rysning bebådar deras +ankomst.» + +»Förutom smärtor i lemmarna begagna de en smärtsam beklämning omkring +naveln, likasom förorsakad av en stickande gördel; kvävningar åt bröstet +tid efter annan, vilka drivas ända till ångest; avsmak för all annan föda +än bröd, under några dagar . . .» + +»Andra andar försöka intala mig motsatsen mot vad läroandarne sagt mig. +Dessa motsägelseandar hade på jorden varit människor, förvista ur +samhället på grund av sin brottslighet. Man känner deras annalkande på en +fladdrande låga, som tyckes sänka sig framför ens ansikte; de taga plats +nedanför ryggen på människan, varifrån de låta sig förnimmas åt lemmarna +till.» + +(Dylika fladderlågor eller gnistor ha visat sig för mig två gånger, och +alltid i upproriska stunder, då jag förkastade allting såsom tomma +drömmar.) + +»De predika att man icke skall sätta tro till vad läroandarne ha sagt i +överensstämmelse med änglarne, och att man icke skall lämpa sin vandel +efter den undervisning man åtnjutit av dem, utan leva i allsköns +självsvåld och frihet, efter eget behag; vanligen infinna de sig när de +andra försvunnit; människorna känna vad de gå för och bry sig föga om +dem, men lära sig dock därigenom vad det goda och det onda är, ty man +förvärvar kännedom om det godas beskaffenhet genom dess motsats; och +varje begrepp eller idé om en sak bildas genom reflexion, som går ut på +åtskillnader, hämtade från motsatser, vilka skärskådas på olika sätt och +ur olika synpunkter.» + +Läsaren torde erinra sig de människoansikten, liknande antika +marmorskulpturer, som jag såg bildade av mitt vita örngottsvar i hotell +Orfila. Därom säger Swedenborg: + +»Två kännemärken yppa för dem, att de (andarne) äro hos en människa; det +ena är en gammal man med vitt ansikte; detta tecken förkunnar för dem, +att de alltid böra säga sanningen och endast göra det rätta . . . Jag +har själv sett detta antika människohuvud . . . Skinande vita och +mycket sköna anleten, i vilka på en gång redlighet och blygsamhet +framstråla.» + +(För att icke göra läsaren rädd har jag med flit dolt, att allt det jag +här ovan citerat har avseende på inbyggarna å planeten Jupiter. Döm om +min överraskning då jag en dag i våras fick i handen en tidskrift, som +återgav Swedenborgs hus på planeten Jupiter, ritat av Victorien Sardou. +Till en början: varför just Jupiter? Vilket säreget sammanträffande! Och +har franska scenens lagerkrönte mästare lagt märke till att vänstra +fasaden, betraktad på tillräckligt avstånd, bildar ett antikt +människoansikte? Detta ansikte liknar mitt örngottsvars! Men på Sardous +teckning finns det flere människosilhuetter, danade av konturerna. Har +månne mästarens hand förts av en annan hand, så att han har givit oss +mer än han medvetet haft klart för sig?) + + * * * * * + +Var har Swedenborg sett dessa helveten och dessa himlar? Är det visioner, +intuitioner, inspirationer? Jag vet knappast, men motsvarigheten mellan +hans helvete och Dantes samt grekisk-romerska och germanska mytologiernas +gör mig böjd för att tro, det makterna alltid betjänat sig av i det +närmaste överensstämmande medel för sina avsikters förverkligande. Och +makternas avsikter? Människotypens fullkomnande, framalstrandet av den +överlägsna människan, _der Übermensch_, insatt i sin värdighet av +Nietzsche, detta tuktospö, som i förtid blev utslitet och kastat på +elden. + +Det ondas problem uppställer sig då åter, och Taines sedliga +indifferentism faller till jorden inför de nya kraven. + +Demonerna följa som en konsekvens därav. Vad äro demonerna för något? Så +snart som vi ha erkänt odödligheten, äro de döda ingenting annat än +överlevande, som fortsätta sina förbindelser med de levande. De onda +genierna äro följaktligen icke elaka, eftersom deras mål är ett gott, och +det vore bättre att använda Swedenborgs ord, tuktoandar, för att avlägsna +fruktan och förtvivlan. + +Djävulen som autonom personlighet och jämlike med Gud torde ej finnas +till, och den ondes oförnekliga uppenbarelser i traditionell gestalt +torde vara endast en skräckbild, frammanad av försynen, den enda och +goda, som förfogar över en omätlig tjänarskara, sammansatt av +hädangångna. + +Trösten eder därför, och våren stolta över den nåd som beviljas eder, I +alle som ären bedrövade och hemsökens av sömnlöshet, maran, syner, ångest +och hjärtklappning! Numen adest! Gud vill hava er! + + + + +XV. + +Vedermödor. + + +Sålunda internerad i denna lilla musernas stad utan förhoppning att +slippa ut, genomkämpar jag det fruktansvärda slaget mot fienden, mitt +själv. + +Varje morgon då jag tar min promenad på vallen under lönnarna, erinras +jag av det ofantliga röda dårhuset om den fara jag undgått och om +framtiden i händelse av återfall. Swedenborg har, genom att upplysa mig +angående rätta beskaffenheten av de fasor som tillstött under sista året, +befriat mig från elektrikerna, svartkonstnärerna, förgörarne, de +avundsamma guldmakarne, och angående den befarade galenskapen. Han har +anvisat mig den enda vägen till räddning: att söka demonerna i deras +hålor, inom mig själv, och att döda dem genom . . . ånger. Balzac har +såsom profetens adjutant lärt mig i sin Séraphita att »samvetskvalet är +en vanmäktig känsla hos den, som kommer att åter beträda förvillelsens +väg. Ångern ensam är en styrka, den gör ett avgörande slut på allt.» + +Alltså ångern! Men är det icke att jäva försynen, som hade utkorat mig +till sitt plågoris; är det icke att säga till makterna: I haven illa lett +mina öden; I haven låtit mig födas med en kallelse till att bestraffa, +att kullslå avgudabilder, att anstifta uppror, och sedan undandragen I +mig ert beskydd och låten mig stå där till ett åtlöje och återkalla vad +jag förkunnat. Krypa till korset, göra avbön! Det är för galet med en +sådan circulus vitiosus! vilken jag för resten har förutsett i mitt +tjugonde år, då jag diktade mitt skådespel Mäster Olof, som blivit mitt +eget livs tragedi. Vad tjänar det till att ha framsläpat en mödosam +tillvaro under trettio år för att genom erfarenheter vinna det, som jag i +förväg hade fattat i begrepp? I min ungdom var jag en uppriktigt troende, +och I han gjort mig till fritänkare. Från fritänkare han I gjort mig till +ateist; från ateist till religiös. Inspirerad av humanitära idéer har jag +rosat socialismen. Fem år senare han I bevisat för mig det orimliga i +socialismen. Allt som hänfört mig han I gjort ogiltigt! Och antaget att +jag överlämnar mig åt religionen, så är jag viss på att I inom tio år +skolen vederlägga religionen. + +Frestas man icke tro, att gudarne skämta med oss dödliga, och att det är +därför som vi medvetna spefåglar kunna skratta i de plågsammaste +ögonblicken av vårt liv! + +Huru kunnen I begära att man skall taga på allvar det som visar sig vara +ett jättelikt skämt? + +Jesus Kristus, Frälsaren, vad är det som han har frälsat? Se på de mest +kristna av alla, våra skandinaviska »läsare», dessa bleka, elaka, +skräckslagna figurer, som ej kunna le och ha utseende av besatta. De +tyckas bära demonen i sitt hjärta, och lägg märke till huru de flesta av +deras ledare slutat i fängelse som missdådare. Varför har deras Herre +överlämnat dem åt fienden? + +Är religionen ett straff, och är Kristus en hämnande ande? + +Alla gamla gudar ha förvandlats till demoner i en påföljande tid. De +olympiska blevo onda andar, Oden, Tor, Djävulen i egen person, +Promethevs-Lucifer, Ljusbringaren, degenererad till Satan. Förhåller det +sig så (Gud förlåte mig!), att även Kristus omgestaltats till demon? Han +är en dödare av förståndet, av köttet, av skönheten, glädjen, +mänsklighetens renaste tillgivenhetskänslor. En dödare av dygder: +frimodigheten, tapperheten, äran, kärleken och barmhärtigheten! + + * * * * * + +Solen skiner, vardagslivet går sin gilla gång, arbetarnas buller stämmer +sinnena till glädje. Det är i sådana ögonblick som upprorsmodet stegrar +sig, och som man slungar sin utmaning, sina tvivel mot himmelen. + +Men om natten falla tystnaden och ensligheten över en, övermodet +skingras, hjärtat slår hörbart och bröstet beklämmes. Då, fall på knä i +törnhäcken utanför ditt fönster; gå och sök läkare eller få fatt på en +kamrat som vill sova i samma rum som du! + +Träd in ensam nattetid i din kammare, och du skall finna någon där före +dig. Du ser honom icke, men du känner hans närvaro. Gå till hospitalet +och rådfråga psykiatern; han skall säga dig varjehanda om nevrasteni, +paranoia, angina pectoris och så vidare, men han skall aldrig bota dig. + +Vart gån I då, I alle som liden av sömnlöshet, som vandren omkring på +gatorna och vänten på soluppgången? + + * * * * * + +Världskvarnen. Guds kvarn, det är två uttryck som kommit i omlopp. + +Han I hört den där susningen i öronen, vilken liknar bullret från en +vattenkvarn? + +Han I märkt under tystnaden nattetid eller till och med på ljusa dagen, +huru minnena från ert förflutna liv återuppväckta röra på sig, ett i +sänder eller gruppvis. Alla felsteg som du begått, alla förbrytelser, +alla dumheter; de jaga upp blodet i örsnibbarna på dig, kallsvetten i +håret, rysning utefter ryggraden. Du återupplever ditt genomlevda liv +ända från födelsen till den dag som inne är; du lider ännu en gång alla +genomlidna lidanden, du sväljer alla de kalkar du så ofta tömt till +dräggen; du korsfäster ditt skelett när det icke mer finnes något kött +att korsfästa; du bränner å båle din själ, när hjärtat är lagt i aska. + +Du känner till detta? + +Det är Herrens kvarn, som mal långsamt, men mal fint -- och svart! Du är +upplöst i stoft, och du tror att det är slut med dig. Nej då, det skall +börja om igen, och man låter dig åter gå igenom kvarnen! Känn dig +lycklig! Det är helvetet här på jorden, erkänt av Luther, vilken skattar +såsom en särskild nåd att varda pulvriserad på denna sidan om empyrén. + +Känn dig lycklig, och var tacksam därtill! + + * * * * * + +Vad är att göra? Ödmjuka sig! + +Men ödmjukar du dig inför människor, skall deras högmod väckas därav, +enär de då tro sig vara bättre än du, huru stor än deras brottslighet må +vara. + +Ödmjuka sig inför Gud, alltså? Men det är en skymf mot den Högste att +neddraga honom till att vara en plantageägare, som härskar över slavar! + +Bed! Vad? Vilja tillvälla sig rätt att tumma på den Eviges vilja och +rådslut, att på inställsamhetens och kryperiets väg få honom att ändra +dem! + +Jag söker Gud, men finner djävulen. Det är vad som vederfarits mig. + +Jag har gjort bot, jag har bättrat mig, och så snart jag börjat omsula +min själ, måste jag å nyo sätta på en lapp. Sätt dit nya klackar, och +ovanlädret spricker. Det är att immerfort börja om på nytt. + +Jag lägger bort starka drycker och kommer hem nykter vid niotiden på +aftonen för att förtära mitt glas mjölk. Rummet är fullproppat med alla +slags demoner, som rycka mig ur sängen och kväva mig under täcket. Om jag +går hem rusig omkring midnatt, somnar jag in som en ängel och vaknar kry +som en liten gud, med krafter att arbeta som en galärslav. + +Jag undviker kvinnor, och osunda drömmar komma över mig om natten. + +Jag vänjer mig vid att tänka idel gott om mina vänner; jag anförtror dem +mina hemligheter, mina pengar; och jag blir bedragen. Då jag förtörnas +över en trolöshet, är det alltid jag som får uppbära straffet. + +Jag försöker att älska människorna i klump; jag gör mig blind för deras +fel, och med en gränslös långmodighet förlåter jag nedrigheterna, +bakdanteriet; men en vacker dag finner jag mig gjord till medbrottsling. +Då jag drar mig från en sällskapskrets, som jag finner vara dålig, +anfäktas jag genast av ensamhetskänslans demoner, och när jag söker mig +bättre umgängesvänner, råkar jag in bland de värsta. Än mera, sedan jag +segrat över mina dåliga böjelser och genom avhållsamhet uppnått en viss +grad av hjärtefrid, erfar jag en självbelåtenhet, som höjer mig över min +nästa, och detta är dödssynden, egenkärleken, vilken genast drar straff +över sig. + +Huru förklara det faktum, att varje lärospån i dygden följes av en ny +last? + +Swedenborg löser knuten i det han yttrar, att lasterna äro straff som +åläggas människor för synder av en högre ordning. Sålunda dömas de +maktlystna till det sodomitiska helvetet; medgivet att teorien innebär +sanning, måste vi underkasta oss våra laster och njuta av de åtföljande +samvetskvalen såsom en avgift erlagd vid kassaluckan. Följaktligen: att +söka dygden är liktydigt med att rymma från fängelset och plågorna. Det +är detta som Luther har velat säga i sin XXXIX:de artikel mot den påvliga +bannlysningsbullan, vari han förkunnar, att »Själarne i skärselden synda +oupphörligen därför att de söka friden och undvika pinorna». + +Likaså i XXXIV:de artikeln: »Att slåss mot turkarna är ingenting annat än +att göra uppror mot Gud, som genom turkarna tuktar oss för våra synder.» + +Det är alltså klart att »alla våra goda gärningar äro dödssynder» och att +»världen måste vara brottslig inför Gud och måste veta, att ingen +förtjänar rättfärdiggörelse annat än genom nåden». + +Lidom alltså utan att hoppas på en enda varaktig glädje i detta livet, +eftersom vi, mina bröder, redan äro i helvetet. + +Och anklagom icke Herren om vi se små oskyldiga barn lida. Ingen kan veta +varför; men den gudomliga rättvisan låter oss ana, att det är på grund av +brott, begångna före ankomsten till denna värld. Glädjom oss åt marterna, +som äro lika många betalta skulder, och låtom oss tro att det är av ren +barmhärtighet som vi hållas i okunnighet om de ursprungliga orsakerna +till våra kval. + + + + +XVI. + +Vartåt pekar vår väg? + + +Sex månader ha förrunnit, och jag promenerar ännu på vallen. I det jag +låter blicken irra över hospitalet och spanar efter havets blåa strimma i +fjärran, tycker jag mig spana efter den nya tiden, som skall komma, den +nya religionen som världen drömmer om. + +Den skumma vintern är jordad, fälten grönska, träden stå i blom, +näktergalen sjunger i observatorieträdgården, men vinterns sorgsenhet +tynger på vårt sinne, emedan det har förekommit så många olycksbådande +tilldragelser, så många oförklarliga saker, som oroat de mest otrogna. +Sömnlöshetsfallen ökas, nervkriserna mångfaldigas, osynliga uppenbarelser +ha blivit en vanlig sak, och det sker verkliga under. Man väntar på +någonting. + + * * * * * + +En ung man kommer och besöker mig. + +-- Vad skall man göra för att få sova lugnt om natten? + +-- Vad har hänt? + +-- Min själ jag det kan säga, men jag har fått avsky för mitt sovrum, och +jag flyttar i morgon dag. + +-- Unge man, ateist och naturalist, vad har hänt? + +-- Det är ju själva fan, att när jag kom hem och öppnade dörren i natt, +fattade någon mig i armen och ruskade mig. + +-- Alltså fanns det någon i er kammare. + +-- Det gjorde så tusan heller. När jag tände på ljusen, kunde jag ej +upptäcka någon där inne. + +-- Unge man, det finns någon, som man inte kan se vid stearinljus. + +-- Vad skulle det vara då? + +-- Det är den osynlige, unge man! Har ni tagit in sulfonal, bromkalium, +morfin, kloral? + +-- Jag har försökt med allt! + +-- Och den osynlige rymmer icke fältet. Gott: ni vill sova lugnt om +natten, och ni kommer och ber att få veta medlet därtill! Hör på, unge +man, jag är ingen läkare, inte heller någon profet; jag är en gammal +syndare, som gör bot. Begär inga predikningar och inga profetior av en +rövare, som behöver all sin lediga tid till att läsa lagen för sig själv. +Jag har verkligen lidit av sömnlösa nätter och armruskningar; jag har +slagits öga mot öga med den osynlige och jag har till slut fått tillbaka +min sömn och återvunnit hälsan. Vet ni hur det har gått till? Gissa! + +Den unge mannen gissar vad jag menar, och han slår ned ögonen. + +-- Ni har gissat det! Gack då i frid och sov gott! + + * * * * * + +Ja väl, jag måste tiga och låta folk gissa, ty i samma ögonblick jag +understode mig att spela predikaremunk, skulle man vända mig ryggen. + + * * * * * + +En vän frågar mig: + +-- Vartåt pekar vår väg? + +-- Det kan jag inte säga, men för mig personligen ser det ut som om +korsets väg skulle återföra mig till _mina förfäders tro_. + +-- Katolicismen? + +-- Det ser så ut! Ockultismen har fyllt sin roll genom att på +vetenskaplig väg förklara underverken och demonologien. Teosofien, +religionens förelöpare, är utlevad efter att ha återupprättat +världsordningen, som straffar och belönar. Karma skall förvandla sig till +Gud, och mahatmerna skola avslöja sig såsom pånyttfödda makter, såsom +tuktoandar (demonerna) och läroandar (ingivelseandarna). Buddhaismen, som +prisas av det Unga Frankrike, har infört resignationen och en dyrkan av +lidandet, vilken leder direkt till Huvudskalleplatsen. + +Vad beträffar min hemlängtan till Moderkyrkans sköte, är det en lång +historia, som jag skulle vilja förtälja i kort sammandrag. + +I det att Swedenborg lärt mig, hurusom det icke är tillåtligt att +övergiva sina fäders religion, har han riktigt avkunnat domen över +protestantismen, som utgör ett förräderi mot modren. Eller bättre sagt: +protestantismen är en bestraffning, som ålagts Nordens barbarer; +protestantismen är landsflykten, den babyloniska fångenskapen, och +återkomsten tyckes stunda, återkomsten till det utlovade landet. De +ofantliga framsteg, som katolicismen gjort i Amerika, i England och +Skandinavien, profetera om den stora försoningen; däri inbegripen den +grekiska kyrkan, som på senaste tiden räcker ut handen mot Västerlandet. + +Där ha vi socialisternas dröm om återupprättandet av Västerlandets +Förenta stater, men tolkad i andlig mening. Nu ber jag er icke tro, att +det är politiska funderingar som återföra mig till romerska kyrkan. Det +är icke jag som har sökt katolicismen: det är den som har smugit sig på +mig efter att ha förföljt mig i åratal. Mitt barn, som uppfostrats till +katolik, och det mot min vilja, har lärt mig hur vacker en kult är, som +bevarats oskadd alltifrån sin uppkomst, och jag har alltid föredragit +originaler framför kopior. Min förlängda vistelse i min dotters hemland +har kommit mig att beundra uppriktigheten av ett religiöst liv, som +yttrar sig i handling. Lägg härtill vistelsen på Saint-Louis-sjukhuset, +och slutligen vad som hänt mig de sista månaderna. + +Efter denna överblick av mitt liv, vilket har virvlat mig runt omkring +liksom vissa fördömde i Dantes helvete, och då jag upptäckt att min +tillvaro i korthet sagt endast haft till ändamål att ödmjuka och besudla +mig, beslöt jag gå bödlarne till mötes och själv sköta tortyren. Jag fick +lust att leva mitt ibland lidanden, Orenlighet och dödskamp, och i detta +syfte beredde jag mig att söka plats såsom sjukskötare vid lasarettet +Frères Saint-Jean de Dieu i Paris. Denna tanke föll mig in morgonen den +29 april, sedan jag mött en gammal kvinna med huvud som en dödskalle. +Hemkommen finner jag »Séraphita» ligga uppslagen på mitt bord och på +högersidan en träflisa, som utpekade följande mening: + +»Gören för Gud det I haven gjort för eder ärelystnads syften, det I gören +då I ägnen er åt en konst, det I gjorden när I älskaden en varelse mer än +honom, eller när I sökten utforska någon hemlig detalj av mänsklig +vetenskap! Är icke Gud vetenskapen själv . . .» + +På eftermiddagen kommer tidningen L'Eclair och -- vilken tillfällighet! +-- sjukhuset Frères Saint-Jean de Dieu nämnes två gånger i dess spalter. + +Den l maj läste jag för första gången Sar Peladans bok »Comment on +devient mage». + +Sar Peladan, dittills okänd för mig, kommer som en stormvind, en +uppenbarelse av Nietzsches »övermänniska», och med honom håller +katolicismen sitt högtidliga och triumferande intåg i mitt liv. + +Har han kommit, »den som komma skall», i Peladans person? +Filosofen-skalden-profeten, är det han, eller skola vi förbida någon +annan? + +Jag vet icke; men efter att ha gått igenom dessa propyléer till ett nytt +liv, börjar jag skriva den här boken den 3 maj. + +Den 5 maj mottager jag besök av en katolsk präst, en proselyt. + +Den 9 maj såg jag Gustav Adolf i kakelugnsaskan. + +Den 14 maj läste jag i Sar Peladan: »Att tro på häxerier kunde gå an +omkring år ett tusen; vid annalkandet av år två tusen får en iakttagare +bevis för att mången individ är utrustad med en fatal egenskap: att +bereda motgångar åt den som stöter sig med honom. Man vägrar honom något +som han begär, och ens älskarinna blir otrogen; man stukar till honom, +och man får intaga sängen; allt det onda som man tillärnar honörn +återfaller i ökat mått på en själv. Det har ingenting att betyda; slumpen +får förklara detta oförklarliga sammanträffande. Slumpen gör tillfyllest +för den moderna människans determinism.» + +Den 17 maj. Jag läste vad dansken Jörgensen, som omvänt sig till +katolicismen, skriver om klostret Beuron. + +Den 18 maj. En vän, som jag ej sett på sex år, har anlänt till Lund och +hyr en lägenhet i samma hus som jag bor i. Man kan tänka sig min +sinnesrörelse då jag erfar, att han nyss blivit omvänd till katolicismen. +Han lånar mig den romerska bönbok, som jag hade förlorat förra året, och +när jag omläser de latinska hymnerna och lovsångerna, finner jag mig +likasom återkommen till hemmet. + +Den 27 maj. Efter en serie av samtal rörande moderkyrkan har min vän +avfärdat ett brev till det belgiska kloster, där han undfått dopet, med +anhållan om en tillflykt för författaren av denna bok. + +Den 28 maj. Ett obestyrkt rykte går om att Annie Besant blivit katolik. + + * * * * * + +Jag väntar ännu på svar från det belgiska klostret. + +När denna bok blir tryckt, bör jag ha mottagit svaret. Och sedan? +Därefter? Ett nytt skämt av Gudarne, som storskratta när vi gråta heta +tårar? + +Lund den 3 maj-25 juni 1897. + + + + +Epilog. + + +Jag hade först avslutat denna bok med ett utrop: »Vilket skämt, vilket +dystert skämt är ändå icke livet!» + +Efter en smula reflexion fann jag uttrycket ovärdigt och strök ut det. + +Men min villrådighet gav ej vika, och jag tog min tillflykt till bibeln +för att vinna den åtrådda upplysningen. + +Den heliga boken, som är begåvad med underbarare profetisk förmåga än +någon annan, svarade mig med följande ord: + +»Och jag skall vända mitt ansikte emot en sådan man och slå honom med +förfäran, så att han skall bliva till en varnagel och till ett åtlöje för +alla, och jag skall utrota honom utur mitt folk, och i skolen erfara, att +jag är Herren.» »Och om denne profet låter narra sig att tala, så är det +jag, den Evige, som har narrat denne profeten, och jag skall uträcka min +hand emot honom och utplåna honom utur mitt folk Israel.» + +Mitt livs ekvation blir då: en varnagel, ett exempel att tjäna andra till +bättring; ett föremål för allmänt åtlöje för att visa intigheten i äran +och ryktbarheten, för att upplysa ungdomen om det sätt varpå man icke bör +leva sitt liv; en som kommit i var mans mun och, fastän han själv tror +sig vara en profet, står där avslöjad som en bedragare. Men nu är det +Herren som har lockat den falske profeten att tala, och den falske +profeten känner sig oansvarig, då han endast har spelat den roll som +blivit honom ålagd. + +Sen där, mina bröder, ett människoöde bland många andra, och tillstån att +en människas liv kan te sig som ett dystert skämt! + + * * * * * + +Varför har författaren till denna bok blivit straffad på ett så +utomordentligt sätt? Läsen det mysterium, som är ställt framför hans +skådespel »Mäster Olof» (editionen på vers). Detta mysterium skrev han +för trettio år sedan, innan han ägde kännedom om den sekt av kättare som +kallades Stedinger. Påven Gregorius IX bannlyste dem år 1232 på grund av +deras satanistiska lära: »Lucifer, den gode Guden, som har blivit +förjagad och avsatt av 'Den Andre', skall återkomma, när usurpatorn, +vilken kallas Gud, genom sin usla styrelse, sin grymhet, sin orättvisa +gjort sig föraktad av människorna och blivit övertygad om sin egen +oförmåga.» + +Denna världens furste, som dömer de dödliga till laster och straffar +dygden med korset, bålet, sömnlöshet, marritt; vem är han? Hämnaren, åt +vilken vi överlämnats på grund av okända eller glömda brott, begångna i +ett föregående liv? Och Swedenborgs tuktoandar? Skyddsänglar, som +beskärma oss mot andligt ont! + +Vilken babylonisk förbistring! + +Augustinus förklarade det vara oförsiktigt att hysa tvivel om tillvaron +av demoner. + +Thomas från Aquino förkunnade, att demonerna kunde frammana stormar och +åskslag, samt att dessa andar ägde förmåga att överlämna sin makt i +händerna på dödlige. + +Påven Johannes XXII klagar över sina fienders olovliga knep, i det att de +åsamkade honom plågor genom att stinga hans porträttbilder med nålar +(förgöring). + +Luther anser att alla olycksfall, benbrott, eldsvådor och flertalet +sjukdomar härleda sig från djävlar, som driva sitt spel. + +Än mera, Luther uttalar som sin åsikt, att vissa individer hava funnit +sitt helvete redan under detta livet. + +Är det då med vett och vilja jag har döpt min bok med namnet Inferno? + +Om läsaren drager i tvivelsmål min förmodan och anser den vara alltför +pessimistisk, så må han läsa min självbiografi Tjänstekvinnans son och Le +Plaidoyer d'un Fou (Paris 1895). + +Den läsare, som tror sig veta att denna bok är en dikt, inbjudes att se +min dagbok, som jag hållit dag efter dag sedan 1895, och varav det +föreliggande endast är ett utvidgat och ordnat utdrag. + + + + +Bibliografi + + +till ledning för läsare, som ej äro invigda i den ockulta vetenskapen. + +_Papus_: Magie. + » Science occulte. + +_Guaïta_: Le serpent de la Génèse. + » La clef de la magie noire. + +_Mulford_: Vos forces et le nioyen de les utiliser. + +_Lermina_: Geheimlehre. + +_Sawyer_: Le livre des augures. + +_L'Initiation_, Revue philosophique des Hautes études. + +_Le voile d'Isis_, Revue hebdomadaire. + +_Sar Peladan_: Comment on devient Mage. + » Comment on devient Fée. + » Comment on devient Artiste. + +_Jollivet Castelot_: Comment on devient Alchimiste. + +_Balzac_: Séraphita. + » Louis Lambert. + +_Swedenborg_: Arcana Coelestia m. fl. arbeten. + +(De flesta av dessa skrifter kunna fås hos Chamuel, rue de Savoie 5, +Paris.) + + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Inferno, by August Strindberg + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK INFERNO *** + +***** This file should be named 29935-8.txt or 29935-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + http://www.gutenberg.org/2/9/9/3/29935/ + +Produced by Jens Sadowski, and Projekt Runeberg for +providing the scanned facsimiles. + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +http://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at http://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit http://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including checks, online payments and credit card donations. +To donate, please visit: http://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + http://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |