diff options
Diffstat (limited to '28610-8.txt')
| -rw-r--r-- | 28610-8.txt | 5367 |
1 files changed, 5367 insertions, 0 deletions
diff --git a/28610-8.txt b/28610-8.txt new file mode 100644 index 0000000..fd64c97 --- /dev/null +++ b/28610-8.txt @@ -0,0 +1,5367 @@ +The Project Gutenberg EBook of Singoalla, by Viktor Rydberg + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Singoalla + +Author: Viktor Rydberg + +Release Date: April 26, 2009 [EBook #28610] +[Last updated: September 26, 2011] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SINGOALLA *** + + + + +Produced by Ronnie Sahlberg based on the facsimile edition +kindly made available by Project Runeberg +(http://runeberg.org/singoall/) + + + + + +=Transcribers note:= This e-text was produced from Project Runeberg's +digital facsimile edition, eleventh edition, printed in 1915, available +at http://runeberg.org/singoall/ + +Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been +changed to use _italics_. + +Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature. +Learn more at http://runeberg.org/ + + + + +SINGOALLA + +AV + +VIKTOR RYDBERG + + +ELVTE UPPLAGAN + + +STOCKHOLM +ALBERT BONNIERS FÖRLAG + + + + + Ihr naht euch wieder, schwankende Gestalten! + Die früh sich einst dem trüben Blick gezeigt. + _Goethe._ + +STOCKHOLM +ALB. BONNIERS BORTRYCKERI 1 9 1 5 + + + + +FÖRORD TILL ANDRA UPPLAGAN (1865). + + +På en välvillig förläggares anmodan har jag funnit mig uti att +offentliggöra åtskilliga fantasier och små historier, som jag haft bland +mina papper förvarade, delvis såsom minnen från en tid, då +inbillningskraften var rikare än självkritiken stark.[1] Om man nu även +kan finna sig uti att läsa dem, så vore det för förläggarens skull väl. + +Med rätta älskar den stora allmänheten att se en väl inriden pegasus, +känslig för varje minsta ryckning i förståndets tyglar. En god skolhäst +är värd att prisa. Men den, som burit mig på dessa mina ungdomliga +utflykter, var sin egen herre: han fick föra mig vart han ville, och så +bar det av in i töckenhöljda, månskensbelysta nejder, där alla föremål +tedde sig med ovissa, svävande linjer. Där trivdes jag också väl den +tiden. De, som göra så ännu, skola ursäkta mig och möjligen här igenfinna +sina egna intryck, sin egen känslostämning. + +För andra än dem duga dessa historier svårligen, om icke, i brist på +annan läsning, någon kulen höstkväll, då regnet slår på fönsterrutorna +och brasan är tänd på härden. + +Samlingen av dem börjas här med »Singoalla», ett kuriosum, som för flera +år tillbaka varit offentliggjort i någon oläst kalender och nu, efter en +mild skärskådning av sin upphovsmans öga, för andra gången framlägges. + +Ifrågavarande berättelse förutskickas såsom en prövosten, ty läser någon +den till slut, kunna andra väl uthärda de övriga. + + _Författaren._ + + + + +TILLÄGNAN VID FJÄRDE UPPLAGAN. + + + TILL + + =ALBERT BONNIER.= + +Då min »Singoalla» nu för fjärde gången, och det i en skrud, varmed din +omsorg och Carl Larssons snille smyckat henne, framträder, är det min +önskan att få offentligen med nej besvara frågan, om det mellan +förläggare och författare kan finnas ett bättre förhållande än det +mångåriga mellan dig och mig. + +Tack! + + VIKTOR RYDBERG. + + [1] Titelbladets fullständiga titel var »DIMMOR. _Fantasier + och historier av Viktor Rydberg._ I. SINGOALLA.» Något + nummer II utkom dock icke. + + + + +FÖRRA AVDELNINGEN. + +=Slottet i skogen.= + + +På en holme i en av Smålands insjöar har legat ett slott, som länge +tillhörde släkten Månesköld. Det utgjordes av flera sammanbyggda, +eketimrade hus och hade ett runt torn, uppfört av stora granitblock. +Tornmurens enformighet mildrades av en glugg här och där med rundbåge och +sandstenskolonnett. + +Synbarligen hade flera släktled burit virke till holmen, fogat bygge till +bygge och timrat dem efter olika tiders smak och vanor. + +På trettonhundratalet var slottet ett vidsträckt helt med högre och lägre +takåsar, vilkas linjer bröto varandra, och med väggar, som sammanstötte i +varjehanda vinklar och, fattiga på fönster, voro så mycket rikare på +utsprång, svalgångar och symboliska smidesverk och sniderier. Över +portalens prydligt utskurna stolpar stodo bilder av Unaman, Sunaman och +Vinaman, de tre blodsvittnena, vördnadsbjudande, om än icke vackra att +åse. Med sina mot höjden sträckta armar borde de nedkalla välsignelse +över Ekö slott. + +Holmen omgavs av ett pålverk. En fallbrygga förenade den med fasta +landet. + +Tiden hade målat slottet i grått och brunt. Det såg ut, som om det gömde +på hemligheter, forntida och framtida. Tystnaden, som vanligen rådde där, +kändes som påbjuden för att icke störa ett ruvande på minnen och +aningar. + +Insjön speglade furuklädda gråstensbranter. Den mörka barrskogen sträckte +sig vida åt alla håll. På ett ställe sänkte sig stranden öppen mot sjön. +Där skymtade mellan däldens björkar den trappvis stigande gaveln av ett +kloster. + +Dess stenfot finns ännu. Jag har suttit där en senhöstdag under tungsinta +skyar, medan fuktiga vinddrag än prasslade, än suckade i den bleka +strandvassen. Döda och döende örter dvaldes vid mina fötter; men en +stålört, en styvmodersblomma bevarade ännu en senkommen, flyktig fägring. +Förgängelsefärger bredde vemod över markerna och skogen. Rönnen, som +skjutit upp mellan stenarne, bar på nästan avlövade grenar klasar, som +lyste i den immiga dagern med några sparade droppar av sommarlivets blod. +Vad klostret hette, vet nu ingen, om ej de forntidslärde. Men sägnen +förmäler, att den svarta döden lade det öde, och att det sedan dess var +lämnat åt förfallet. + +Omkring år 1340 var riddar Bengt Månesköld herre på Ekö. Det gick ett +ordstäv, redan då gammalt, att det slottet låg i tystnad, och om dess +ägare, den ene efter den andre, sades, att ett ord kostade dem mer än en +rundlig allmosa. Månesköldarne syntes hugade att gå sin bana ljudlöst +likt månen, som enligt en saga skulle varit deras hedniske stamfaders vän +och givit honom en silverskära. Bland de många vartecknen och på förfäder +häntydande sinnebilderna å slottets väggar syntes likväl månskäran +ingenstädes utom över porten till örtagården, men där var hon lagd under +den heliga jungfruns fötter och sålunda kristnad. Sporde någon riddar +Bengt om den underliga sagan, gjorde han med handen en avvärjande åtbörd, +om han ej gjorde korstecknet, och svarade blott: -- Det var i hedna +tider. Mer sinnad att ordrikt giva besked om saken var trotjänaren Rasmus +skytt. + +Folket i bygden visste, varför tystnad låg över Ekö och Ekösläkten. När +kristendomens budbärare -- de tre, vilkas bilder över portalen lyfte +blickar och händer mot himmelen -- hade visat sig inne i Småland och från +dess ättehögar börjat tala om vite Krist och helige fadern i Rom, hade +den bland Månesköldarnes förfäder, som då levde, ivrat emot dem, samlat +folket på helgedomsbackarne och i offerlundarne och manat det till trohet +mot den outgrundlige Oden, den vite Balder, den väldige Tor. Till dessa +avgudars ära sjöng han vid harpoklang, säges det, sånger så mäktiga, så +trolska, att folket tyckte alla skapelsens röster samstämma med dem. Det +förhärdade fördenskull sitt hjärta mot evangelium och drev dess sändebud +bort. Därför låg tystnad över Ekö och Ekösläkten. Men tystnaden var nu +icke samvetstung, såsom den förr lär hava varit. Sju fromma släktled +hade bemödat sig att utplåna den hedniske sångarens skuld. Detta var +samvetslättande. + +Det sades, att ingen kristen Månesköld kunnat eller velat sjunga under +öppen himmel -- ingen före Erland, riddar Bengts son, gosse ännu. Hans +stämma hade man med förundran hört icke så sällan inifrån skogsdunklet, +där han, rustad med bågen och jaktspjutet, gärna strövade. Han sjöng +besynnerliga tonföljder, vilda och vackra, helst när suset i tallar och +granar var högstämt. Han gick ensam, när han icke ville, att Rasmus skytt +skulle följa honom. + +Rasmus var skicklig skogsman, väl förtrogen med de vilda djurens kynnen +och vanor och mäkta lärd i allt, som vidkommer skogsrån, bergafolk och +gastar. Trägnare sällskap voro för Erland dock två hundar, stora, +lurviga, med blodsprängda ögon och skarptandade gap, Käck och Grip, +ogärna sedda av grannarne, av vargarne ögnade med hungrig och ilsken +rädsla. + +Från den högsta häll, som lutade över sjön, plägade Erland kasta sig i +vattnet. Simma roade honom mest, när blåsten drev fram över fradgande +böljor. Folk tyckte, att det var något oroligt, vilt hos denne gosse, +något efterblivet hedniskt, något i hans natur, som icke sugit till sig +ett stänk av dopvattnet. + +Om den gamle hedningen, den Månesköld, som icke låtit ens primsigna sig +och som på dödsbädden yrat om sköldmör och odödlighetsmjöd -- om denne +hedning återvänt i Erland? Det frågade man sig i bondstugorna. Men Ekö +husfolk försäkrade, att Erland korsade sig andäktigt och läste sina böner +med knäppta händer; att han var lydig fader och moder och visade sin +lärare, pater Henrik, vördnad; att han var godhjärtad, ehuru häftig, +givmild, som alla Månesköldar, och mån om att vara rättvis, ehuru han +visst icke alltid var det. Rasmus skytt, som trodde sig känna Erland +bäst, bekräftade allt detta, men med en skakning på huvudet. + +Riddar Bengt hade ej mer än fäderna gjort livet på Ekö högröstat, och +hans husfru, Elfrida, den ädelvuxna, smärta, blonda, som bar Kristi +bergspredikan i blicken och ett sken från Tabor på pannan, skötte sina +många plikter med stilla myndighet. + +Två gånger om året hölls det på Ekö gästabud, till vilka fränder och +vänner från även avlägse gods och storgårdar kommo. Gästabuden voro +lysande, ty guldstickade bonader höljde då salens väggar, och dyrbart +husgeråd borden, och källaren skattades på kostbara drycker. Men ehuru +glädjen ej var dämpad, hade den likväl avmätta later. Gästerna visste +icke varför, men de kände något högtidligt, även när de, lagom druckna, +leddes till sängs. Själve herr Gudmund Ulvsax, närmaste grannen, som +plägade hojta snarare än tala och svärja mer än välsigna, när han fått +ymnigt av öl och vin inom västen, var på Ekö hövisk, måttfull och +siratlig i ord och åthävor och lallade där, sedan han blivit nedbäddad, +med aktningsvärt försök till andakt sin i barndomen inövade, till +ordaförståndet honom mörka latinska kvällbön, när han icke utbytte den +mot morgonbönen. + +Riddar Bengt var en mångprövad man. Han hade stritt under Mats +Kettilmundsson för de olyckliga hertigarnes sak och i Skåne mot de +holsteinska herrarne. Nu gammal och grå skötte han faderligt och klokt +sina husbondeplikter. Vinterdagarne höll han sig mest i slöjdkammaren med +Olof Hallstensson, dannemannen, som snidat altaret i sockenkyrkan. Där +arbetade med id de fåordige männen, och fram trädde under deras händer, +snidade i trä, änglar, apostlar och helgon: heliga Marior och Katarinor, +den himmelske Gabriel med lilja i handen, sankt Petrus med nyckel, sankt +Paulus med svärd, sankt Sigfrid med stav, sankt Georgius i rustning och +sankt Sebastianus med pilar i halvnaken kropp. Den egentlige verkmästaren +var Olof Hallstensson; men riddaren gjorde icke endast grovarbetet: han +skar mantelvecken skickligt och lade på färgerna väl. Många vintrar hade +riddar Bengt så tillbragt. Av fromma beläten tycktes han ej få nog. +Slottskapellet och klosterkapellet hade fått sina. Salen och sängkammaren +andra. Även i de långa, mörka korridorerna skymtade helgon i vrå och +vinkel, och på trappkrökarnes avsatser dvaldes de, försjunkna i +helgedagstankar. I den del av slottet, som troddes vara från hednatid, +stod sankt Sigfrid, och framför honom knäböjde den där hedningen, som +hade föredragit Balder för Kristus och Oden för den heliga treenigheten. +Hans beläte, det såg man tydligt, ångrade denna svåra synd och bad +hjärtligen, att kommande släktled ej måtte för den varda drabbade med +ont. En harpa, den trolska hednasångens, låg krossad bredvid honom. +Mången natt, då riddar Bengt vaknat, tänkte han på den arme i skärselden +och tröstade sig med, att själamässor och fränders goda gärningar mildra +dess sveda och möjliggöra frälsningen. + +Pater Henrik, Erlands lärare, hade varit vida i världen, innan han +fastnade som prior i ett kloster djupt inne bland Smålandsskogarne. Det +sades av hans munkar, att hans anseende som andlig och lärd var stort i +fjärran land, och man visste, att konung Magnus sänkt sin hjässa lika +djupt för denne prior som för ärkebiskopen i Uppsala. Och sällan gick ett +år förbi, utan att med långväga resande anlände till honom brev, skrivna +av själve påven i Avignon eller av de höglärde herrarne vid universitetet +i Paris. Höga värdigheter hade erbjudits honom. Men han hade i sitt +kloster, vad han i världen eftersträvat: tid för betraktelser och +studier, tid att på pergamentet fästa sina förhoppningar om ett stundande +Guds rike på jorden. Han läste gärna gamla romerska dikter, ehuru deras +författare varit hedningar, och den virgilianska versen _Magnus ab +integro seclorum nascitur ordo_[2] ljöd för honom med profetisk klang. +Även böcker, skrivna med underliga bokstäver, läste han, om vilka de +andra munkarne sade: _Græca sunt, non legunutr:_ det är grekiska; sådant +läsa vi icke. Ty pater Henrik hade vistats ett par år i den grekiska +kejsarstaden. + +Sällan gick en vecka, utan att han suttit en kväll förtöjd i Ekö slotts +bekvämaste länstol med fru Elfrida å ena sidan och riddar Bengt å andra. +Riddaren var fåordig men drack som oftast patern till, och blicken, som +ledsagade skålen, talade om vördnad, vänskap och trevnad. Fru Elfrida var +den frågande, munken den svarande och berättande. Och vad han hade att +förtälja! Han hade ju sett den värld, som är, och kände ur böcker den +värld, som var. Han nyttjade därvid icke överflödiga ord. Men vad de +målade, de ord han sade! Fru Elfrida tillsåg, att Erland vid sådana +tillfällen var närvarande. Och gossen var det gärna. Han lyssnade +uppmärksamt. Sådant skall jag uppleva, sådant och mycket mer, tänkte +han. + +Det hände dock, att hans uppmärksamhet flög bort. Var det en +månskenskväll, kunde han svårligen giva akt på paterns ord. Han såg inom +sig månen blodröd träda upp över skogen; han såg månen flyta som en +silverbåt i det svala blå; han såg månen skåda in genom sovrummets +fönster; han såg honom fälla en glimmande silverskära genom luftdjupet +till den hedniske stamfadern; han såg flickan Bil och gossen Hjuke +bortförda i månbåten och lyckliga i den; han såg månstrålar skimra i fru +Elfridas klädningsveck. Sådana bilder jagade varandra då genom hans själ. +Var Erland på något sätt befryndad med månen? + +Knappt var det honom lättare att följa paterns ord, när insjöns vågor +brusade kring ön och vinden tjöt i barrskogen. Då hörde Erland röster, +som kallade honom ut och hade ofattligt dunkla sanningar att mäla honom. +Då hände, att han föreställde sig en harpa, stor som världen, smyckad med +blinkande stjärnor, strängad genom en blå eller en mulen oändlighet +strängarne dallrande under solvävda fingrar eller strukna av dystra, +stormjagade molnmassor och blåvita blixtar. Och från denna harpa flög +Erlands tanke till den krossade hednaharpan vid sankt Sigfrids fot. +Varför? Det visste han icke, han icke ens tänkte däröver. + + * * * * * + +När denna berättelse börjar, var Erland sjutton år, en stark och fager +sven, skicklig i många idrotter, boksynt även, ofta gladlynt, stundom +grubblande, snar att vredgas, snar att gottgöra, yngling i somligt, barn +i annat. + +Herr Gudmund Ulvsax var änkeman och ägde en blåögd dotter, Helena. Riddar +Bengt och herr Gudmund menade, att de unga voro bestämda för varandra. +Båda voro de enda barnen, och egendomarne lågo så, som om de borde slås +ihop. Och då fru Elfrida var av samma tanke, överenskommo fäderna, att +Erland och Helena skulle om några år varda äkta makar. Ännu voro de +skygga i varandras sällskap. Men allt har sin tid. Kärleken sin. + + [2] En ny storkrets av århundraden kommer till världen. + + + + +=Singoalla.= + + +Så hände en sommardag, att Erland återvände från en jakt. + +Överst på en kulle i skogen växte en gran, ung och smärt, men högre än +alla omgivande träd. Hennes topp syntes från slottsfönstren över den +kringliggande skogen, och när hon tecknade sig mot en röd aftonhimmel, +var det, som om hon längtande skådade ut i världen och önskade sig +fjärran till palmernas land. + +Nedanför kullen sorlade en bäck över sand och kiselstenar på sin väg till +sjön. Bäcken hade längre in i skogen en bråkig vandring mellan mosslupna +stenar och hundraåriga trädrötter, men här utbredde sig hans stränder +till en gräsmatta, där blå, vita och röda blommor prunkade. Här satt +Erland ofta, glad åt furusus och enslighet; hit ställde han även nu sina +steg för att dricka av bäckens friska vatten. Käck och Grip, de båda +hundarne, följde honom. + +Hunnen upp till kullens topp stannade han förundrad, ty nedanför skådade +han något ovanligt. Där satt vid bäcken en flicka. Han såg ej hennes +ansikte, ty hon blickade icke åt honom, men han såg kolsvarta lockar, +gjutna över blottade skuldror och över en mörk dräkt, sirad med +mångfärgade band. Flickan doppade än den ena än den andra nakna foten i +bäcken. Hon fröjdades visst åt svalkan, kanske ock åt vattenbubblorna, +som föddes av denna lek. Och hon började nu sjunga med gäll, välljudande +röst, som fick gensång borta i skogen. + +Vem var hon? En bygdens dotter var hon icke, det märkte Erland av hennes +later, klädsel, sång, som lät helt annorlunda än de visor nejdens flickor +sjöngo, när de sökte boskapen i vildmarken. Vem var hon då? Kanske en +älva eller en förtrollad prinsessa. Tyst och undrande stod Erland på +kullen, och han kände i sitt hjärta något hemligt, oförklarligt, hemskt +och ändå lockande. + +Men Käck och Grip fäste ilskna ögon på flickan och morrade argt. Och +medan Erland stod fördjupad i åskådning och tankar, rusade Grip nedför +kullen, som om han velat slita den okända i stycken. + +Då märkte Erland hennes fara och kallade hunden tillbaka. Men innan det +skett, hade flickan brådsnabbt vänt sig om, rest sig upp och, just som +hunden borrade vassa tänder i hennes klänning, stuckit en dolk i hans +hals. Med ett stycke av klänningen mellan tänderna tumlade Grip till +hennes fötter. + +Erlands ögon flammade av vrede, då han såg sin trogne Grips ofärd, och +han ropade, i det han gick fram med hastiga steg: + +-- Vem är du, som vågat detta? + +Men flickan såg med stora, svarta, blixtrande ögon på den blonde +herresonen, hennes bruna kinder voro färgade av hög rodnad, läpparne +darrade, och hon svängde den bloddrypande dolken, så att de röda +pärlbanden kring de nakna armarne skramlade: + +-- Vill du kanske döda mig? sporde hon i häftig ton, som hade främmande +brytning. + +Och hon höjde dolken till försvar mot den andra hunden, som ville rusa på +henne. + +Erland manade Käck att lägga sig, och då denne icke genast aktade sin +herres röst, gav han besten med bågen ett slag, så att han tjutande drog +sig tillbaka. + +Gossens och flickans ögon möttes. Det var å ömse sidor trotsiga blickar. +Men huru det nu var, drog sig flickans mun till ett leende. + +-- Jag är icke rädd för dig, sade hon och kastade dolken, så att han +vinande skar luften och fastnade med udden i ett träd. + +Erlands vrede övergick i undran och nyfikenhet. + +-- Du är en ovanlig flicka -- men illa vore det, om jag ej i manliga +idrotter kunde tävla med en kvinna. + +Han drog sin jaktkniv ur slidan och kastade honom mot samma träd. Kniven +inträngde bredvid dolken i trädet, men så djupt, att halva bladet doldes +i bast och bark. + +Han gick till trädet och lösryckte bägge vapnen, sköljde dolken i bäcken +och återlämnade den till ägarinnan. + +-- Du är en vacker flicka, sade han, men mycket ovanlig... Vill du, +tillade han betänksamt, att jag skall döda den andra hunden, eftersom han +är ond på dig? + +-- Nej, svarade flickan och stack dolken i slidan, som hon bar i ett +bälte, hunden är oskyldig, ty de djuren äro sådana, som deras herrar +vilja, att de skola vara. Men du själv måste vara en hård och elak +pojke. + +Och den okända lockade på Käck, som på en vink av sin herre nalkades +henne krypande. Flickan smekte hans lurviga huvud. + +-- Förlåt mig, sade Erland, du har rätt: jag är hård och elak, men tro +icke, att jag hetsade hunden. Jag ville dig intet ont. + +-- Jag vill tro dig. Hon såg med en djupare blick i Erlands ansikte. Bor +du här i grannskapet? + +-- Ja. + +-- Farväl, sade flickan. Vi träffas visst icke mer. Hon var redan färdig +att ila in i skogen, då Erland, vaknande ur en dröm, höjde sitt huvud och +utbrast: + +-- Nej, nej, stanna! + +Han sade detta med sådan ton, att den okända vände sig om. + +-- Låt mig veta, vad du heter, sade gossen och tog hennes hand. + +-- Du är nyfiken. + +-- Nej, jag bryr mig icke om ditt namn, om du endast vill säga mig, +varifrån du är, och varför vi aldrig mer skola se varandra. + +-- Jag heter Singoalla, är kommen fjärran från och stannar ej å någon +ort. + +-- Och vi träffas då aldrig mer? + +-- Vad bryr du dig om mig? I morgon har du glömt mig. + +-- Nej, jag glömmer dig aldrig. + +I stället för att svara böjde sig Singoalla ned, plockade en röd blomma, +kastade henne i bäcken och sprang in i skogen. + +Erland stod ensam. Hans blick svävade efter den försvunna. Han stod så en +stund, tyst, orörlig, drömmande. Äntligen väcktes han av Käcks tjut. +Hunden såg på sin herre oroligt, ty han var ej van att se honom sådan. +Men Erland kastade bågen på skuldran och gick långsamt uppför kullen. + + + + +=Längtan.= + + +Följande dag återvände Erland till kullen vid bäcken. Bågen bar han i +hand, och Käck följde honom, men på jakt tänkte han icke. Han tänkte på +Singoalla, den bruna flickan. Han hade om natten drömt om Singoalla, att +hon fattade hans hand och tryckte den, att han åter tryckte hennes, att +de sågo djupt i varandras ögon och kände sig på ovanligt sätt lyckliga. +En sådan dröm hade Erland aldrig förr haft; förr drömde han om strider +med skogens ludna åboar, om kämpaspel och kluvna saracenturbaner. + +Han kom till bäcken, men Singoalla var där icke. Måhända kommer hon, +tänkte han, och han satte sig i gräset, där flickan förut suttit, och +lyssnade länge till bäckens sorl. Men Singoalla kom icke. Då var det +likasom bäck en viskat till honom: Sök där inne i skogen, där, varifrån +jag kommer. Och Erland steg upp och följde bäcken in i skogen. Han +vandrade i granars skugga, klättrade över stenar och hällar och kom så +till ett ställe, avröjt av skogshuggarens yxa, men ännu obebyggt. Endast +en riskoja, en sådan som kolare bygga, stod där vid lämningarna av en +mila; ljung, svampar och ormgräs växte runt omkring. Här voro stakar +nedslagna i marken, och medan han undrade, vartill de tjänat, kom Rasmus +skytt vandrande över gladet och omtalade för junkern, att en hop +främmande människor, karlar, kvinnor och barn, bruna till hy och svarta +till hår och ögon, underligt klädda och underligt talande, med hästar +vagnar och mycken tross, haft sina tält uppslagna på svedjelandet, dröjt +där en dag och sedan vandrat norrut. Mer visste Rasmus icke förtälja, men +han visade deras vagnars hjulspår, slingrande fram där träden stodo +längst ifrån varandra. Och medan Erland såg på hjulspåren och tänkte, att +Singoalla måste vara en av dessa människor, fann han på marken en röd +pärla, lik dem, som prydde flickans armar och fotvrister. Den pärlan +upptog han och gömde vid sitt hjärta, som viskade: Hon är borta, du får +aldrig återse henne. Då sade Rasmus, som märkte, att Erland var mörk i +hågen: -- Jag såg nyss en man, som bar Grips halsband till Ekön. Grip +ligger i skogen, halvt uppäten av vargarne. Sörjer ni er goda jakthund? + +Så var det. Vargarne hade om natten funnit Grips kropp vid bäcken, släpat +honom långt därifrån in i skogen och med lust ätit av sin gamle fiendes +kött. + +Erland svarade kort på Rasmus' fråga, att jakthundar finnas många, men få +så goda som Grip. Han sade farväl till Rasmus, som vandrade vidare; själv +gick han tillbaka till slottet. + +Dagligen återvände han till kullen vid bäcken. Trodde han, att Singoalla +skulle återkomma? Men sommaren led; hösten kom; de röda, blå och vita +blommorna vid bäcken vissnade, såsom Erlands vilda sinne; ekarna, som +stodo här och där bland granarna, gulnade och strödde sina ollon på +jorden; dagen vart kortare och himlen mulnare; flyttfåglarne drogo mot +söder; regnet föll i skurar; bäcken svällde över det ställe, där +Singoalla en gång suttit och Erland så många gånger efter henne. + +Men ännu, då kullen stod snöhöljd, kom Erland, följd av Käck, till +bäcken, dock ej så ofta som förr. Han väntade icke finna Singoalla, men +han älskade stället, och han sjöng sina egna sånger och lyssnade till +genljudet, ty han sjöng Singoallas namn. + +Riddar Bengt undrade över sonens omskiftade sinnelag och frågade mången +gång, om alla vargar och rävar vore döda i skogen och alla rovfåglar +borta i främmande land, eftersom Erlands jakt nu alltid felade. -- +Annorlunda, sade han, tala dock mina herdar, ty för ofta mäla de, att +ludna rövare slagit min boskap. Till sådana ord svarade Erland föga. Men +fru Elfrida gladde sig åt sonens väsen, som nu var mildare än annars; +dock tyckte hon sig stundom märka svårmod och frågade, om något tryckte +hans sinne. Men Erland svarade nej och såg genom salsfönstret bort till +den höga granen, som växte på kullen. + +Under vintern var Erland flitigare lärjunge hos pater Henrik än annars. +Dagligen ställde han sin gång till klostret. Portvaktaren, brodern +Johannes, som igenkände hans sätt att ringa, stack då sitt plättrakade +huvud genom gluggen vid porten, hälsade junkern och öppnade för honom. +Genom en valvgång mellan munkarnes celler gick Erland till bokrummet, där +priorn vanligen dvaldes. Det var ett medelmåttigt stort rum med välvt tak +och ett fönster, högt, bågigt, med många små blyinfattade rutor, starkt +brända av solen, så att de utanför stående björkarna, när de vajade för +vinden, syntes som gröna skuggor. Väggarna voro klädda med bokskåp, +sirade av bildverk; de i kalvskinn bundna böckerna stodo med kedja och +lås fästa i väggen. Till låsen ägde priorn nyckeln. Varsamhetsmåttet hade +ett tvåfaldigt syfte: att skydda de oskattbara verken mot tjuvhänder men +ock att hindra munkarne nedtaga och läsa böcker utan priorns vetskap, ty, +som han sade, många av dessa verk voro skrivna av romerska hedningar och +farliga för oprövade sinnen. + +Men lärjungen steg dag för dag i lärarens ynnest. Så hände en +vinterafton, då Erland satt vid hans sida i bokrummet, att priorn slog +igen den »kyrkofader», i vilken de läst, och med ett betydelsefullt +anlete gick till bokskåpet, frigjorde en annan bok ur hennes fängelse och +lade den framför lärjungen. + +Han är icke längre barn, sade priorn till sig själv; hans förstånd mognar +märkbart; jag tvekar icke att under min ledning låta honom läsa denna +bok. Den är farlig. Men det är just en sådan fara, som väntar hans ålder +och kan göras mindre farlig genom en äldre vän. + +Det var skalden Ovidius' bok »Förvandlingarna». Med omtanke valde priorn +de stycken, han tyckte lämpliga att läsa. + +Och sålunda läste de om Heros och Leanders kärlek, och Erland gav åt Hero +Singoallas anletsdrag; de läste om Pyramus' och Tisbes kärlek, och Erland +gav åt Tisbe Singoallas strålande ögon, bruna hy och purpurläppar. + +Han läste om deras kärleks, nej, ej deras kärleks, men deras ödens +olyckliga slut, och sagan ville röra honom till tårar. + +Likasom fru Elfrida gladdes pater Henrik åt Erlands ändrade lynne. Ofta +satt han med gossens händer i sina och omtalade något, hämtat ur sin +levnads rika erfarenhet. Ofta lade eftertanken en sky på hans panna, och +hans ögon fästes granskande på Erland. Det var, som han gärna velat säga +denne någonting men ändå tvekade göra det. Stora tankar rörde sig i +paterns själ, men han tvivlade, att Erlands sinne ännu vore lämplig +jordmån för de frön, han ville utså. + +En vinterkväll närmare våren hände, att, sedan läraren och lärjungen +studerat tillsammans, den gamle lade sina händer på den unges axlar, och +hans ögon lyste av hänförelsens eld. Med halvt viskande röst, som ljöd +högtidlig och hemlighetsfull i det av lampan matt upplysta valvet, talade +han om andens herravälde över det lekamliga, om det osynliga ordets makt +över seniga armar och trotsiga sinnen, över furstar och herrar, över alla +världens härar, vore de ock oräkneliga som havets sand. -- En stor +byggnad uppföres, vars grundval är jorden, vars spira når in i himmelen +(så talade han), och när den varder färdig, då är jorden icke längre +jorden utan en jordisk himmel, ett återsken av den himmelska himmelen; +grundvalen är lagd, pelarne resas, några höja sig redan i skyn; men onda +jättar, som ana, att denna byggnad skall varda ett fängelse, där de med +demantkedjor bindas till evig tid, ha fattat om pelarne för att omstörta +dem; men färdigt skall verket varda, ty det godas makt är större än det +ondas, såvitt som Gud är större än djävulen. Men i tiden lever Gud endast +i rena människohjärtan, och varje sådant, som öppnar sig för honom, är en +förstärkning åt hans makt i tiden. Vill du (så talade gubben till gossen) +varda Guds bundsförvant? Vill du bära din sten till denna byggnad? Det är +icke lätt, ty det kräver mer än mannastyrka, mer än mannamod; det kräver +försakelse av allt eget jordiskt. Har du kraft att offra livets ros åt +Gud och hava livets törne för dig själv? Mer kan jag nu icke säga. + +Så talade pater Henrik, och Erland, som väl ej rätt förstod hans ord, +kände dem dock i sitt hjärta och uttalade sin goda vilja att vara Guds +bundsförvant. Då lade gubben sin hand välsignande på hans huvud. + + + + +=Främlingarne från Egypti land.= + + +Våren har kommit, isstyckena, som drevo på insjön, ha smält för solens +strålar, träden knoppas och skogen doftar. + +Ser du, Erland, flyttfåglarnes skaror, som sväva i högan sky? De +återvända från södern. Känner du de friska fläktar, som spela in genom +fönstren i riddarsalen? De bära hälsningar från fjärran land. Skall icke +även hon återvända, hon, vars minne vintern icke höljt i glömskans +drivor? Hör! Från skogen ljuda människoröster, hästtramp, vagnars gnissel +och smällande piskor. Det ljuder, som om ett stort tåg nalkades. Och ur +skogsbrynet kommer en brokig flock: män i långa kappor, kvinnor i +mångfärgade kläder, halvnakna barn, som stoja, skratta och gråta, hästar +och vagnar och hundar. De närma sig slottet. Där ila alla till fönstren; +tjänarne, som arbeta på gården, vila och se förundrade på de kommande; +väktaren skådar tvekande upp till riddaren, och denne vinkar till honom +att fälla bryggan. Främlingarne tåga över henne, men låta hästar och +vagnar stanna på andra sidan. De ordna sig i halvrund; männen framdraga +ur kapporna pipor och strängaspel; de unga flickorna, svartögda och +svartlockiga, med pärlor kring nakna armar, med glitterguld och brokiga +band på mörka och röda klänningar, framträda ur kvinnornas hop; piporna +och strängaspelen ljuda, och flickorna dansa underliga dansar. Yra som +gnistorna över en sprakande låga, lätta som vinden på gröna fält, virvla +de om varandra efter tonerna av en gäll musik, tills pipor och +strängaspel tystna, dansen stannar och flickorna ila tillbaka till de +äldre kvinnornas hop. Då synes pater Henrik på fallbryggan; han kommer +från klostret, där främlingarne nyss varit. Och en av främlingarne, en +högvuxen man, rikare klädd än de andra, går honom till möte och bugar +djupt. Patern vinkar honom att följa. De närma sig slottstrappan, dit +riddar Bengt nedgått för att höra vilka främlingarne äro och vad de +vilja. + +Den högvuxne mannen bugar ödmjukt för herren till Ekö och lägger båda +händerna på sin panna. Hans långa hår är svart, blåsvart det krusiga +skägget kring hans läppar, svart, stolt och ändock skygg den blick, han +fäster på riddaren. + +Han tiger, men pater Henrik talar i hans ställe: + +-- Dessa människor bedja om er nåd, ädle herre, och om tillstånd att +uppslå sina tält i er skog, ty de ämna stanna här några dagar, varefter +de åter fortsätta sin vandring. Ty ni må veta, ädle herre, att dessa +människor äro av ett folk, vilket Gud nekar ro och vila, sedan han dömt +dem att från släkte till släkte vandra från land till land. Märkligt är +deras öde och viktigt att tänka över, ty det vittnar om Guds allmakt och +stränga rättfärdighet och om vår heliga läras evigt ståndande sanning. + +-- Dessa vandrande människors fäder bodde, såsom denne man, bland dem en +hövding, sagt mig deras fäder bodde för ett tusen tre hundra och mer än +fyratio år sedan uti Egypti land. De voro ett ansett folk av Ismaels, +Abrahams och Hagars sons, stam, samt ägde fasta bostäder i välsignade +bygder, icke eftergivande Gosen i bördighet. + +-- Då kom en dag till deras landsändar en vandringsman, följd av en +kvinna med ett spätt barn i sina armar. För sig och de sina bad +vandringsmannen om hägn under deras tak mot natten och ovädret. Alla +vägrade och visade honom den ene till den andre. Men främlingarne, som de +bortvisade från sin tröskel, voro den helige Josef, himladrottningen +Maria och världens frälsare. Och till straff för denna synd dömde Gud dem +och deras barn att hemlösa kringirra i två tusen år, utan annat hopp för +sitt liv än främlingars miskund. Mer än hälften av deras mödosamma väg är +nu fulländad, men ännu skola 23 släkten, räknade till 3 på århundradet, +dö på den väg, som återstår, innan de hunnit det mål, varefter de längta: +fäderneslandet och försoningen med Gud. Ädle herre, detta folk, som beder +om er gästvänskap för några dagar, har genomtågat många land och icke +utan bönhörelse anropat många furstar om samma nåd. Som botfärdiga +pilgrimer böra de anses; hånade, föraktade, bortstötta och förföljda på +många ställen, ty lidandets kalk är satt i deras hand, hava de dock av +romerska rikets kejsare förlänats med lejdebrev och även haft nåden få +visa sig för vår helige fader i Rom... + +Vid dessa ord framtog hövdingen ur sin rockficka ett med många band +omlindat pergament, upprullade och lämnade det med en ny bugning till +riddar Bengt. + +Riddaren skulle med svårighet läst de ord, som voro skrivna på +pergamentet, men av det stora vaxsigillet, som fanns därpå med romerska +rikets vapen, förstod han, att detta var lejdebrevet, varom patern talat. +Riddaren ögnade vördnadsfullt pergamentet, återlämnade det till hövdingen +och sade till denne, i det han hejdade patern, som ville fortsätta sitt +tal: + +-- Högst märkligt är det, som jag nu hört om eder, och mig synes, att jag +förövade en synd, icke olik den, för vilken I själva bären straffet, om +jag ej tilläte er att i några dagar stanna å mina ägor. Mat och dryck +skolen I under denna tid icke sakna, och vad vidkommer er, hövdingen, och +edra närmaste fränder, tillbjuder jag eder att gästa under mitt tak. + +Hövdingen tackade med ödmjuka ord men förklarade, att ett löfte, ärvt av +fäderna, nödgade honom likasom hans folk att aldrig söka nattro i ett +hus, vare sig murat eller timrat, innan deras strafftid vore +tilländalupen. Vidare omtalade han, såsom orsak till sin bön om några +dagars gästfrihet, att han här stämt möte med en flock av sitt folk, som +för en tid skilt sig från honom för att besöka andra ängder och nu åter +skulle förena sig med honom. + +Sedan åtskilliga andra ord skiftats mellan riddar Bengt och det vandrande +folkets hövding, avtågade den främmande skaran till det fält i skogen, +varpå hon en gång förut tältat, och hit lät riddar Bengt föra mat och +dryck i ymnighet, så att de för en hel vecka kunde vara väl försörjda. + +Men bland de svartlockiga flickorna, som dansade på gården vid pipors och +strängaspels takt, hade Erland upptäckt Singoalla. Det var hon, som +anförde dansen, ty hon var hövdingens dotter och den skönaste av alla. + +Patern stannade över aftonen på slottet för att med riddar Bengt samtala +om de märkvärdiga gästerna och meddela honom de ytterligare upplysningar, +han av hövdingen inhämtat, då denne nyss förut besökte honom i klostret +och anhöll om hans förbön hos riddaren. + + + + +=Erland och Singoalla.= + + +Erland hade i början lyssnat till paterns berättelse, som föreföll honom +märkvärdig och rörde folket Singoalla tillhörde; men snart drev honom +oron ur salen: han vandrade från rum till rum i slottet, ilade uppför +vindeltrappan till den högsta tornkammaren, skådade ut över sjön och +skogen och lyssnade till klangen av de klockor, som därifrån pinglade på +det främmande folkets hästar, sprang så åter nedför trapporna till +slottsträdgården, som, välvårdad men liten och omgiven av stenmurar, +fanns på slottets södra sida, där aftonsolen nu göt rödgul glans över fru +Elfridas blommor och köksväxter. Dock icke heller där dröjde han länge +utan skyndade till tärnornas kammare, där han annars sällan visade sig. +Här förvarade fru Elfrida i ett bonat skåp sin sons högtidskläder, och +här fanns en spegel av slipat stål, vari tärnorna gärna speglade sina +anleten. Erland öppnade skåpet, framtog de dyrbara skrudarne av utländskt +tyg med prydliga silverhäkten och iklädde sig en sådan. Han kammade sitt +ljusbruna hår, så att lockarne föllo i långa vågor utför hans axlar. För +vem han smyckade sig, visste han men ingen annan. När han var +färdigklädd, kastade han bågen över axeln, lockade på Käck, sadlade sin +häst och red bort över fallbryggan inåt skogen; fru Elfridas och +tärnornas blickar följde honom, ty han var ståtlig på den dansande +hästen, som pryddes av ett grant täcke. Men fru Elfrida gick in i salen +och tillkännagav för riddaren, att Erland ridit bort och svårligen vore +att hemvänta förrän följande dagen; helt säkert hade han tagit vägen till +Ulvåsa, herr Gudmund Ulvsax' gård, ty varför skulle han smyckat sig så, +om ej för den fagra jungfru Helena, sin tillämnade brud? + +Men den, på vilken Erland minst tänkte, var Helena Ulvsax, ehuru en ungmö +med vänare kinder och klarare blå ögon ej fanns i Virdaland. De kinder, +på vilka Erland tänkte, voro bruna; de ögon, som hans själ solade sig i, +voro mörkbruna, och flickan, som han prytt sig för, hette ej Helena utan +Singoalla. + +Fru Elfridas gissning sannades ej, ty kort efter solnedgången sågs Erland +åter rida över fallbryggan. Han hade strövat i skogen och varit i +grannskapet av svedjelandet och mellan träden sett, huru det främmande +folket arbetade med tältens resande, hästarnes fodring och matens +kokande. Han hade sett och hört barnens stojande lek kring eldarne. Men +ända fram hade han icke ridit. Tanken på Singoalla hade lockat honom dit, +men han kände nu rädsla för att se henne. Detta gjorde, att han efter +mycken tvekan med oförrättat ärende vände sin gångare mot hemmet. Men +Käck, som ej lät binda sig av villrådighet, hade sprungit in i lägret, +kanske lockad av åhågan att göra bekantskap med de hans likar, som +följde det främmande folket, kanske än mer lockad av stekoset från +eldarne. Och när Erland på borggården hoppade ur sadeln, kom Käck ur +skogen och sprang upp på sin herre, som om han haft en hälsning till +denne från det okända folket. Så var det måhända även, ty kring hans +lurviga hals hängde en krans av vildblommor. Tankfullt lyste Erlands +ögon, då han fann den kransen; kanske den var från Singoalla, tänkte han. +Han löste den från Käcks hals och lade den under örngottet i sin säng. Då +borde han drömma om den, som flätat blommorna. + +Om detta hopp uppfylldes eller ej, är ovisst; men följande morgon pådrog +Erland åter sin högtidsdräkt, spände kring livrocken en präktig gördel +med slida för jaktkniven och gick till skogs, till kullen vid bäcken. +Skönt och ensligt var där på stranden vid kullens fot. Granarna viskade, +bäcken sorlade, sippor och violer tittade fram ur det gröna. Erland satte +sig på sitt vanliga ställe vid bäckens rand; Käck lade sitt huvud i hans +knän. Då syntes på andra stranden -- liksom hade de stämt möte med +varandra -- Singoalla. Vinden fladdrade i vecken av hennes korta +klänning. Hennes steg voro lätta, och hon stannade ej, då hon varsnade +den ståtligt klädde junkern. Nej, hon log välbekant, nickade glatt, lyfte +först den ena foten, så den andra för att avtaga sina skor och vadade så +över bäcken rakt fram till Erland. Bäcken var grund, och endast några +silverlika pärlor stänkte upp till de röda pärlorna kring flickans +vrister. Icke heller Erland kände sig förlägen utan glad. Det var en +frisk känsla men just icke högtidlig, ty han icke ens vårdade sig att +stiga upp och hälsa Singoalla, såsom han lärt att hälsa andra flickor. +Men han log ur hjärtat, då Singoalla, hunnen till andra stranden, lade +sina händer på hans axlar och sade: + +-- Ser du, jag spådde icke sant. Vi träffas återigen. Du har en god +fader, som visar min fader gästfrihet. Därför skola även vi vara vänner. + +-- Det skola vi. Vet du, Singoalla, jag har längtat efter dig, alltsedan +vi första gången sågos här. Jag har även många gånger drömt om dig, och +om drömmarne säga sant, är ditt sinne icke vredgat mot mig. + +-- Nej, svarade Singoalla och satte sig på stranden bredvid Erland: då +jag skildes från dig, var jag icke längre ond; jag tyckte tvärtom, att du +var den vackraste gosse, jag någonsin sett; till och med din vrede gjorde +dig icke ful. I hela vårt band finnes ingen enda, som är så vacker som +du. Assim, som säger, att han vill ha mig till hustru, är icke att +jämföra med dig. + +-- Vem är Assim? + +-- Han är son av den man, som var hövding före min fader.. + +-- Och Assim vill ha dig till hustru? + +-- Ja, men låt oss icke mer tala om Assim. Du sade, att du drömt om mig; +jag har drömt, att jag skulle finna dig här. Därför gick jag hit. Jag +drömmer sannare, än jag spår, vilket är förargligt, ty att spå rätt är en +heder för oss kvinnor. Men spådomskonsten kommer först rätt, när man är +gammal. Låt mig dock se vecken i din hand... fast nej, jag vill icke se +dem... om du varder olycklig, skulle det smärta mig. Ack, vilket hår du +har -- Singoalla förde handen genom Erlands lockar -- det är icke svart +som mitt och mina fränders. + +Så talade hon, och hennes tal flög från det ena till det andra. Hon +talade om sitt folks färder och huru glad hon var, när hennes fader och +hans män kommo överens, att mötesstället mellan de åtskilda banden skulle +vara på Erlands fars ägor. Egentligen var det Assim, som hade föreslagit +detta i männens råd, och Assim hade gjort det på Singoallas intalan. Dock +anade han ej, att Singoalla ville detta för Erlands skull; annars hade +Assim visst icke uppfyllt Singoallas önskan. Och medan hon sade detta, +smekte hon Käck, som nu visade sig vänlig, ty i lägret hade han aftonen +förut delat Singoallas måltid, och det var hon, som prytt hans hals med +kransen, ehuru han väl icke förstod att fästa värde på prydnaden. + +Erland visade nu Singoalla en röd pärla och en vissnad blomma; den ena +sade han sig ha hittat på svedjelandet, där hennes folk även nu tältade; +den andra hade han tagit från bäcken, som fått henne av Singoalla. + +Men flickan ryckte den vissnade blomman från honom och kastade den åter i +bäcken. + +-- Jag vill giva dig friska blommor, sade hon. Låt oss plocka i kapp! + +Erland ingick på leken, och de plockade i tävlande iver blommor vid +bäckens rand. Sedan jämförde de för att se, vilken plockat de flesta, +och då visade sig, att Erlands samling var den större, ty han hade repat +händer fulla och utan urval; men Singoallas var den vackrare. + +De satte sig på kullens sluttning för att ordna och med böjligt gräs +sammanbinda blommorna till kvastar. Detta gick illa och långsamt för +Erland, men Singoalla hade en egen smak att hopsätta blommorna, så att +deras olika färger bröto sig vackert. Den konsten hade ingen lärt henne, +men hon kunde den ändå. Då blomsterkvastarne voro färdiga, bytte Erland +och Singoalla med varandra, och flickan var icke missnöjd med Erlands, +fast den var ojämn, ruskig, illa hopkommen. Slutligen sade Singoalla, att +hon nu måste återvända till lägret, ty annars skulle hennes fader, Assim +och kvinnorna undra, var hon vore, och söka henne. Det ville hon icke. + +Då sade Erland: + +-- Du må gå, Singoalla, men jag vill, att du varje dag skall komma hit, +så att jag får se dig. + +Singoalla eftertänkte en stund och sade: + +-- Ja, vi skola mötas varje dag; men bäst är, att vi mötas här, då solen +gått ned. Det är bland oss en sed, att de unga flickorna vandra ensamma +en stund om kvällarne, ty därigenom få de spådomsande. Jag säger till min +far i morgon afton: Jag vill gå ut i skogen och lära framtidssyner. Då +svarar han: Gå... och jag smyger hit. Ser du, skymningen är god även +därför, att om Assim eller kvinnorna äro i grannskapet, se de oss icke. +Assim vill gärna följa mina spår. + +-- Är Assim stor och stark? frågade Erland. + +-- Ja, han är större än du och har skägg, vilket du icke har, och är den +vigaste av våra unga män. Han är oftast god till lynnet men lättretlig, +och vredgas han, sky honom alla. Blod har mer än en gång drupit från hans +kniv. + +-- Om Assim kommer hit, skall jag lära honom sky dina spår. Se mina +armar, Singoalla, sade Erland och uppvecklade rockärmarna. Jag är endast +Sjutton år, men tror du ej, att mitt famntag skulle krama Assim? Må han +komma! Jag skall slå honom till jorden och trycka min häl i hans bröst. + +-- Det skall du icke. Varför talar du i denna hårda ton om Assim? Vad ont +har han gjort dig? Om du hotar på det sättet, vill jag aldrig komma hit. + +-- Jag tål honom icke. Dock, jag hoppas, att han ej skall komma hit, +medan vi mötas. Stället är avlägset och skogen stor. Varför skulle han +just gå hit? Jag lovar dig, Singoalla, att icke kämpa med Assim eller ens +säga honom ett ont ord, om han icke retar mig. Är du nöjd nu, och vill du +lova mig komma i morgon, då solen sjunkit ned bakom klipporna vid sjön? + +-- Ack, det lovar jag, ty du vet icke, vad jag älskar att se ditt +ansikte. I afton kan du ju komma och se vårt folks läger. Min fader +väntar, att riddarens son skall besöka honom, om ej av godhet, så dock av +nyfikenhet. + +-- Jag skall komma, men bäst är att träffa dig ensam, Singoalla. + +Nu räckte Singoalla sina händer till Erland och sade honom farväl till i +morgon. De höllo länge varandras händer och sågo i varandras ögon; de +funno behag däri. Men äntligen ropade de: I morgon! -- ja, i morgon! +nickade glatt och ilade åt skilda håll. Men innan Erland hunnit uppför +kullen och Singoalla försvunnit i skogen, vände sig båda och vinkade än +en gång farväl och återseende. + + + + +=I skymningen vid skogsbäcken.= + + +Solen sjunker ned bakom klipporna vid sjön; trädens toppar bada i +aftonrodnad; fåglarne sätta sig till ro; klosterklockan, som kallar +munkarne till aftonbön, ljuder över nejden; Erland lämnar slottet och +ilar till mötet. + +Så träffar han Singoalla varje afton under den höga granen på kullens +topp, medan skymningen smyger mellan skogens stammar. De tala i början +mycket och leka som barn på den gröna stranden: -- Det finnes ingen +vacker flicka på jorden utom du, säger Erland till Singoalla, och hon +svarar glad: -- Ack, tycker du det? Innan jag gick hit, speglade jag mig +i en källa för att se, om du kunde finna mig behaglig. + +Men småningom varda båda tystlåtna; hellre än att tala älska de att skåda +i varandras ögon, och de kunna detta i trots av skymningen, ty de äro +varandra nära och linda sina armar, den ena kring den andras hals. Då +blickarne så förenas, trånar även mun till mun, och snart mötas läpparne +i långa kyssar, som på en gång värma och svalka -- som på en gång släcka +och tända en blyg åtrå. + +Varje gång Erland vandrar till kullen, klingar i hans själ en sång, åt +vilken hans läppar ej ge toner. Den sången lyder: + +»Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över +nejden. Jag nalkas kullen, där kvällvinden viskar i granen. Är du där, +Singoalla? Jag ser dig ej, men jag anar, att du är där, ty vinden doftar +av blommor, ty skogen är dejligt tyst, ty det rör sig så underligt i mitt +bröst. Det vinkar där uppe på kullens topp; är det granen, som rör sina +mörka grenar? Är det nyponbusken, som böjer sig, när vinden plockar hans +vitröda blommor? Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon +väntar den hon älskar? Jag vet icke, men jag anar mycket och är lycklig. +Ljuvligt att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över +nejden.» -- + +Det främmande folket stannade på svedjelandet längre, än deras hövding i +början ämnat, ty den hop, på vilken han väntade, dröjde. Men Erland +tänkte icke på skilsmässan, och Singoalla ej heller. Det föreföll dem, +som om de alltid skulle få vara tillsammans. + +Åtta dagar förledo; åtta gånger hade Singoalla sagt till sin fader: -- +Jag vill gå och lära framtidssyner av ensamheten, och han hade svarat: -- +Gå! Och hon hade gjort en lång, villande omväg i skogen för att gäcka +Assim och föra honom åt annat håll än åt kullen vid bäcken, ifall han +lurade på hennes steg. Åtta gånger hade Erland och Singoalla träffats vid +kullen, där ingen annan än den trogne Käck var vittne till deras lycka, +ty sällan förirrade sig en jägare hit, allra minst i skymningen, och det +främmande folkets kvinnor plägade hämta vatten och bada sina barn långt +borta, där bäcken flöt närmare svedjelandet. + +Men mer och mer förändrades Singoallas väsen under dessa dagar. Hon +bävade, då hon skulle smyga till mötet, men kunde likväl icke avhålla sig +därifrån, ty det sved i hennes hjärta, då hon ej såg riddarens stolte +son; om natten drömde hon om honom, om dagen tänkte hon på honom, och +rätt lycklig var hon icke, utan då hon kände den smärte gossens arm kring +sin midja. Och likväl var hon skygg, hon visste ej varför; likväl höjde +hennes själ tysta ångestrop, då han nalkades henne. Tala kunde hon +knappt, då de sutto bredvid varandra, ty oro och längtan pressade +skiftesvis suckar ur hennes barm; hon kunde ej mer skåda i Erlands ögon, +ty det var, som om de brände hennes; hon sänkte sin blick, slöjad av +långa ögonfransar, till bäckens sorlande vatten, eller höjde hon dem till +de tyst skridande stjärnorna, medan Erland såg och såg på henne. Och ändå +kände hon hans blick, utan att kunna möta den, som en ljuv plåga in i +djupet av sin själ. + +Då sade Erland en kväll, när de sutto med kinderna tryckta mot varandra, +så att hans ljusbruna lockar blandade sig med hennes mörkare: + +-- Sjung, Singoalla! Sjung en av ditt folks sånger! + +Men Singoalla svarade knappt hörbart: + +-- Jag kan ej sjunga mer. + +-- Och dock hörde jag dig sjunga den första gången vi sågo varandra, då +Grip ville bita dig och jag var elak mot dig. Varför vill du icke sjunga +nu? Är du sorgsen? + +-- Ja. + +-- Varför är du sorgsen? Har jag förtörnat dig? + +-- Du! Nej, Erland! Jag vet icke, varför jag är sorgsen... Dock, måhända +är det därför, att vi en gång skola skiljas... + +-- Skiljas! utbrast Erland bleknande. Vill du icke alltid stanna här? + +-- Jag ville alltid vara hos dig, men jag måste följa min fader. Ja, när +jag tänker därpå... ser du, jag har icke tänkt därpå förut... men nu tror +jag, att jag skall dö, när jag skiljes från dig. Jag vandrar långt, långt +bort, allt längre bort från dig, Erland. Då du kommer hit om kvällarne, +är Singoalla icke här; men hon längtar hit och skall dö av sin längtan. +Kanske skall du gråta, Erland, och ropa mitt namn, och jag kan ändå icke +komma... + +Singoallas ögon fylldes av tårar, och snyftningar hävde hennes barm. + +Erland var blek och stum. Han hade förut icke tänkt på skilsmässans +möjlighet. Han släppte Singoallas hand, och tårar framträngde även i hans +ögon, ty den mystiska kärleken hade enat deras hjärtan, så att glädje och +smärta och pulsslagens gång voro desamma hos båda. Men då Singoalla såg +den fuktiga glansen i Erlands ögon, ville hon le för att göra honom glad, +och hon sade: + +-- Var icke ledsen! Då Singoalla är borta, skall du snart glömma henne +och åter vara lycklig. + +-- Glömma dig! sade Erland och steg upp. Nej, jag glömmer dig aldrig, jag +skiljes aldrig ifrån dig, jag följer dig, vart du går. + +-- Vill du det? ropade Singoalla med strålande ögon. Vill du skiljas från +din fader och moder och din sköna borg och allt annat du älskar för att +följa mig? + +-- Ja, svarade gossen. + +-- Då skola vi vara man och hustru; du skall vara min herre och jag din +slavinna; jag skall under vandringen bära dina bördor, om kvällen svalka +dina fötter med det kalla vattnet, under vilan steka ditt villebråd, +räcka dig bägaren, då du är törstig, sjunga för dig, då du är ledsen, och +lida allt vad du lider. Det skall jag göra gärna, ty jag vet, att du +älskar mig. + +-- Nej, sade Erland, så skall det icke vara, utan jag skall bära dina +bördor, ty mina skuldror äro starkare än dina; jag skall jaga det +villebråd och plocka de bär, som smaka dig bäst, till vår måltid; du +skall icke vara min trälinna, ty det vill jag icke, och det höves icke. +Men man och hustru skola vi vara. + +-- Vill du icke nu genast vara min man? sade Singoalla. Jag skall göra +dig därtill, såsom det tillgår hos mitt folk. + +Och Singoalla framtog en liten platt sten, fäst vid en kedja, som hon bar +kring halsen. I stenen var månskäran inristad -- symbolen av hennes folks +Gud _Alako_. + +Denna sten lade hon i Erlands högra hand och frågade, om han ville älska +henne som sin enda kvinna intill döden och svärja henne en trohet, mot +vilken den ringaste förbrytelse skulle ge henne rätt att taga hans +jordiska liv och med sina böner stänga för honom himmelens port. Därtill +svarade Erland ja. Då tog Singoalla stenen med månskäran i sin högra +hand, avlade samma löfte och tillfogade efter sitt folks bruk, att hon +ville vara sin trogne mans trogna slavinna och lida allt av hans vrede +men ingenting av hans otrohet. + +Sedan detta var gjort, sade Singoalla: -- Nu är du min man, Erland, och +jag är i allt lydig din vilja. Och när hon sagt detta, kastade hon sig på +knä i gräset, höjde armarne mot den nytända månen och talade ord på ett +tungomål, som Erland ej förstod: + +-- Han är min, den ende jag älskar! Veten det, alla kvinnor, och blicken +ej på honom, ty han är min och föraktar er alla. Tack, gode Alako i +himmelen, ty han är min, den ende jag älskar! + +Vid ett annat tillfälle skulle Erland undrat över, att Singoalla nu +kallade honom sin man, ehuru inga ringar voro växlade, intet bröllop på +vanligt sätt hållet och ingen välsignelse uttalats över dem av en Herrens +tjänare. Men nu tänkte han ej på sådant; det löfte, han svurit, kände han +ingen svårighet att hålla, ty Singoalla var hans själs enda lust; han +tänkte blott på att kyssa Singoallas mun, vila vid hennes barm och följa +henne till världens ände. + +-- Sätt dig bredvid mig, sade flickan, och hör en sägen, som går bland +min fars folk. De säga, att den man och den kvinna, som druckit +varandras blod, skola känna livets sorg och glädje, hälsa och olust på +samma tid och på samma sätt; att de kunna tala till varandra med +tankarne, fastän de äro på långt avstånd, och att deras hjärtan aldrig +skiljas. Tror du det? + +-- Jag vet icke, men jag har hört, att vänner, som ville stifta ett evigt +förbund, blandade blod med varandra. Singoalla, fortfor Erland, jag vill +dricka av ditt blod; vill du dricka av mitt? + +-- Ja, hellre än av öknens källa, svarade Singoalla. + +Erland blottade sin vänstra arm, ty den vänstra armen är närmast hjärtat; +men då han upptog sin jaktkniv för att tillfoga sig ett sår, bad +Singoalla, att hon skulle få göra det. Därtill samtyckte Erland. Flickan +drog sin dolk, stack hans fina udd i sin älsklings arm och uppfångade med +sina läppar den lilla pärla av ungdomsblod, som framsipprade. + +Därefter blottade hon sin vänstra arm. Med dolkens udd framlockade hon en +droppe av sina ådrors saft, som av Erland bortkysstes begärligt; ja, han +höljde armen med kyss på kyss och lade den kring sin hals. + + + + +=Tvekampen.= + + +Men vilken är den skepnad, som uppstiger i det bleka månljuset och med +sin tysta närvaro hotar de älskande? + +Singoalla spritter till och ropar: -- Assim! + +Ett dovt, smärtsamt skratt svarar till hennes rop. + +Erland flög upp och drog sin jaktkniv för att gå mot främlingen. +Singoalla fattade om hans väpnade hand, men han ryckte sig lös. Den +svarte Assim såg kniven glimma i månens sken; han avkastade sin kappa, +gjorde ett språng tillbaka, medan hans hand sökte dolken i bältet, och +han sade: + +-- Hövdingens dotter och slottsherrens son! Stackars Singoalla! Kvinnorna +i lägret skola håna dig och männen förakta dig!... + +Och i det han talade så, slungade han dolken mot Erlands huvud. Men +Assims hand felade; vreden och skymningen bragte den skicklige +dolkslungaren på skam. Erland gick emot honom med höjd kniv. Assim gjorde +ett språng tillbaka, ett vigt språng: han sträckte ut sina armar, hans +svarta öga följde det hotande vapnets rörelser, fingrarne öppnade sig för +att i rätta ögonblicket gripa om Erlands lyfta hand, och den smidiga +kroppen böjde sig för att med ett oväntat sidosprång undvika hugget, om +handen ej kunde avvärja det. + +-- Assim är utan vapen, nåd åt Assim, ropade Singoalla och förde händerna +vilt genom sitt hår. + +-- Är du vapenlös? sporde Erland och sänkte sin hand. + +-- Ja, svarade Assim, men jag är en man. + +Erland kastade jaktkniven i gräset för att efter nordisk sed utan vapen +kämpa mot vapenlös. + +Erland, den blonde göten, var sjutton år, skägglös och långt ifrån +fullvuxen; Assim, den mörke ättlingen av folket från Ganges, hade vandrat +i tjugusex somrar, oräknat de två, hans moder burit honom på sin rygg. + +De gå emot varandra, de lyfta armarne, de trycka bröst mot bröst; deras +ådror svälla, deras senor sträckas, deras muskler spännas från hjässan +till fotabjället. + +Men nu är segern avgjord. Den blonde göten har kastat den mörke +främlingen till marken; hans knä trycker hårt mot den fallnes bröst, och +handen griper kring hans strupe. + +Då ilar flickan till kämparne att beveka segraren, bedja för den +övervunne. Erland lyssnar, släpper sitt tag och reser sig. + +Assim stiger upp, men hans blick är häftad vid jorden. Han tager sin +kappa, sveper sig i henne och smyger bort. + +-- Ve mig! ropar Singoalla. Han skall omtala allt i lägret. Min fader +skall slå mig, männen förakta mig och kvinnorna håna mig! + +-- Nej, sade Erland, det skall icke ske. + +-- Nej, upprepade Singoalla, det bör icke ske, ty vi äro man och hustru. + +-- Kom, sade Erland, jag följer dig till lägret för att tala vid din +fader. Då jag är vid din sida, har Singoalla intet att frukta. + +-- Min man, sade flickan. + +-- Min hustru! sade gossen, lyfte henne i sin famn, bar henne över bäcken +och gick med henne in i skogen. + + + + +=Lägret.= + + +Skogen, som omslöt svedjelandet, liknade i mörkret en ogenomtränglig +svart mur, på vilken himmelens stjärnströdda tak vilade. På det öppna +fältet flammade stockeldar, i vilkas sken skuggor rörde sig och här och +där ett tält skymtade. Där var ett vimmel av människor och djur, av män, +kvinnor, barn, hästar och hundar; ett sorl av röster från grövsta bas +till gällaste diskant, sång, strängaspel, visselpipors skärande ljud, +trumslag, hundskall, barnskrik, lugnt samtalande karlröster, grälande, +pipiga kvinnostämmor, dån av hammare, som föllo på någon sprucken +kopparkittel eller formade glödröda järnstycken till hästskor och +pilspetsar -- allt detta blandade sig till ett öronslitande, förvirrat +och förvirrande samljud. Med Singoalla till vägvisare, med hennes hand i +sin skred Erland, ett mål för nyfikna blickar och anmärkningar på en +rotvälska, som han ej begrep, genom hopen, mellan flockar av män, som +åto, drucko, spelade tärning, slipade knivar och svärd -- mellan kvinnor, +som rörde i grytor, matade barn, lagade kläder, samtalade och kivades -- +mellan nakna gossar och halvnakna flickor, som lekte, örfilades och +klöstes, skrattade och gräto -- mellan hästar, vagnar, tunnor, bohag och +redskap fram emot hövdingens, Singoallas faders, tält. + +Samma afton, medan Singoalla var hos Erland, hade den väntade hopen +kommit till lägret och hövdingen tillkännagivit, att uppbrottet skulle +äga rum om morgonen av andra dagen därefter. Därav denna ovanliga +livlighet i lägret. + +Hövdingens tält stod söderut nära skogsbrynet. Här var oljudet ej så +stort, trängseln ej heller. Stammens äldste och bäste män voro där +samlade; även sågos där några kvinnor, som tyst men ivrigt samtalade +sinsemellan, då Erland och Singoalla nalkades. Dessa kvinnor voro Assims +moder, systrar och fränder; alla fäste de sina ögon på hövdingens dotter, +då hon vid Erlands sida gick dem förbi. Gumman, Assims moder, liknade vid +eldskenet, måhända även vid dagsljuset, en otäck häxa. Hennes långa, +krokiga näsa tycktes hava vuxit fram ur ansiktet till förfång för de +djupa ögongroparna, de ihåliga kinderna... alldeles som då vid +jordbävningar bergen höjas och jordlagren däromkring instörta... hennes +röda ögon flammade, och läpparne, som saft- och kraftlösa hängde kring +det tandlösa gapet, grinade vedervärdigt. Käringens hemska ansikte +uttryckte ilska och hämndlystnad, ty Assim hade redan omtalat, vad han +rönt vid bäcken; men det uttryckte även undran, då hon såg riddarens son +vid Singoallas sida. + +Vid Erlands åsyn reste sig stammens äldste och bugade. I tältöppningen +stod hövdingen själv, samtalande med Assim. Båda tycktes överraskade av +den blonde ynglingens ankomst. Assim smög undan, i det han sände +Singoalla en dyster sidoblick. Hövdingen förde händerna till pannan och +bugade för Erland, men hans halvt nedslagna ögon fäste dock mellan de +svarta ögonhåren en glimmande blick på dottern. + +Flickan var blek, men hon hävade ej, ty hennes hand vilade i Erlands. + +Erland sade, att han ville tala vid hövdingen utan annat vittne än +Singoalla. Hövdingen förde honom stillatigande in i tältet. + +Vad där talades, vet ingen, men efter en halv timme lämnade Erland tältet +med lugn på sin panna, följd av Singoalla, som stolt mötte Assims moders +och de andra kvinnornas blickar, samt av hövdingen, vars ansikte bar spår +av hans sinnes oroliga tankar. Kommen ett stycke in i skogen skakade +Erland hand med hövdingen, kysste Singoalla och sade: + +-- Jag är redo den utfästa tiden. + + + + +=Avtåget.= + + +-- Huru är det med Erland? Han är dyster och talar föga, sade fru Elfrida +till sin man, herr Bengt. + +-- Han lider av ensamheten, svarade riddaren, sedan han med betänksam min +tagit en klunk ur bägaren, varefter han lät blicken flyga hän till de +blånande bergstopparne, som syntes genom det smala fönstret: han lider av +ensamheten, och detta är ej underligt. Skogen passar ej mer för honom; vi +skola i höst sända honom till konungens hov att där lära _mores_ och +ridderliga övningar. + +Fru Elfrida avbröt samtalet, så snart det vidrörde denna sträng, ty hon +kunde allena med vemod tänka på den stund, då unge Erland skulle från +fader och moder ut i vida världen. + +Men Erland satt nu i klostrets bokrum vid pater Henriks sida och läste +vid det dunkla ljuset från det höga bågfönstret i romaren Virgilius' +herdedikter, och då herden Meliboeus klagade: + + Nos patriæ fines et dulcia linquimus arva, + +klagade Erlands hjärta med honom, och han lyssnade tankspridd till +paterns utläggning av skalden, ehuru denna utläggning var vida saftigare +-- vartill ej tarvades mycket -- än de träaktiga kommentarier av salig +Maurus Servius, som stodo skrivna med rött bläck i foliantens marginal. + +Erland hade, innan han gick till klostret, strövat genom alla vrår och +vinklar av slottet, talat vänligt med alla husets tjänare, besökt alla +sin barndoms lekställen, icke förglömmandes branten, från vilken han +plägat hoppa i sjön; han hade besökt dem för att säga dem farväl, och +först nu kände han, huru kära de voro honom, ehuru han så mången gång +längtat fjärran från dem ut i världen. + +Han tänkte på sin käre fader, sin älskade moder. Han tänkte ock på +munken, sin gode lärare, som satt vid hans sida, och han välsignade honom +tyst för den kunskap, han genom honom förvärvat i skrivkonsten; ty så +tröstade sig Erland: Jag skall snart hugna mina föräldrar med ett brev, +som skall säga dem, varför jag försvunnit, att jag mår väl, och att jag +snart skall återvända som en stolt riddare, rik på ära och stordåd. + +För detta ändamål hade han ock lösgjort ett blad ur ett breviarium och +gömt det hos sig; på detta blad skulle brevet skrivas. + +-- Du är trött nu, sade pater Henrik, då han märkte Erlands +tankspriddhet. Gott, vi skola sluta... _claudite jam rivos, pueri, sat +prata biberunt_. + +Patern slog igen boken och fastläste henne i bokskåpet. + +-- Farväl, sade Erland och tryckte paterns hand. Min gode lärare, tillade +han, jag vill i afton hava er välsignelse. + +Patern lade sin hand på hans huvud, läste välsignelsen och slöt honom i +sin famn, såsom han stundom även annars plägade göra. + +Nu hördes buller utanför murarne. Portvaktaren, brodern Johannes, +gläntade i dörren och underrättade priorn, att en hop av det främmande +folket, förd av sin hövding, önskade inträde för att tacka priorn för +hans vänlighet och säga farväl, ty följande dagen mot middagstiden ämnade +de bryta upp. De hade redan varit på Ekö och till riddaren framburit +skyldig tack för visad gästfrihet. + +Patern svarade: -- Låt dem komma! + +Under tiden axlade Erland sin kappa och gick. + +Pater Henrik mottog det främmande folkets ombud i klostrets refektorium. +Alla munkar voro närvarande. Hövdingen steg fram, talade och bugade. +Patern svarade på hans ord vältaligt. Allt tillgick högtidligt och +tillika vänligt. Men medan hövdingen och patern talade, irrade de +vandrande männens blickar kring rummets väggar och fäste sig vid de +skinande kärl, som stodo på ekbordet, och icke mindre vid de bilder av +den heliga jungfrun och barnet, vilka stodo där i väggfördjupningarna. +Men andakt var det väl icke, som skimrade i deras ögon, då de sågo +himladrottningens gyllene krona eller de silversirater, som i fina ogiver +och rosetter omgåvo henne. Ej heller var det väl värmen i rummet, som kom +en av männen att, dold av de andra, avlyfta krokarne i det till dörren +närmaste fönstret; ty om värmen varit orsaken, skulle han väl öppnat det, +men så gjorde han icke. + +Vi lämna klostret och gå till slottet för att övervara Erlands tysta +avsked. Kvällen är långt framskriden, och klosterklockornas ljud, som för +slottets invånare är tecknet att gå till sängs, har längesedan svävat +över sjön och, milt buret av klippornas ekon, sjunkit till vila i skogen. +Riddar Bengt och fru Elfrida slumra redan; sovkammarens nattlampa sprider +från en fördjupning i väggen ett matt sken, vari skuggorna fladdra med +osäkra former men samla sig långt bort, mörkare och djupare, kring +alkovens omhängen. Dörren till salen står halvöppen; hon öppnas sakta +helt och hållet. På tröskeln, dold av mörkret, stannar Erland. Han vill +smyga bort till de gamla, skåda deras ansikten än en gång och säga dem +farväl så tyst, att de kunna förnimma det som en drömvilla; men +ålderdomens sömn är lätt, de kunna vakna, rädsla kämpar med hjärtats +lust, han törs icke gå. Han lutar pannan mot dörrposten och lyssnar till +de kära sovandes andedrag. Hans kind är blek och hans ögon tårade. Han +återvänder den väg han kommit. Han skyndar, ty det förekommer honom, som +om korridorens och trappavsatsernas helgonstoder rörde sig och sträckte +händer efter honom. Han lockar till sig Käck, vadar över sundet, som +skiljer ön från landet -- ty fallbryggan är, som vanligt om natten, +uppdragen -- och fördjupar sig i skogen, följd av sin trogna hund. Han +bär sina sämsta kläder, och icke ett enda mynt finnes i fickan på hans +slitna livrock. Gördeln, som omsluter hans liv, tillika med jaktkniven, +som hänger i gördeln, är det enda ting av värde, som han medtagit från +sin faders borg. + +Främlingarnes hövding hade sagt till riddar Bengt och patern, att hans +folk skulle avtåga följande dag vid middagstiden. Han hade kanske sina +skäl att säga så till dem; till Erland hade han sagt: -- Kom före +midnatten, eller du kommer för sent. + +Allt var redan färdigt till uppbrott, då Erland kom till svedjelandet. +Oroligt hade Singoalla väntat honom. Nu mottog hon honom med ett +glädjerop, där hon, insvept i en brokig kappa, satt i sin faders vagn på +en bädd av täcken och själv tyglade de små lurviga kamparne, som otåligt +skrapade marken. Bakom stod en lång rad vagnar, förspända med hästar +eller oxar och fullastade av kvinnor, barn och bohag. Höljda i sina +kappor stodo de gifta männen bredvid vagnarne, envar vid sin vårdnad och +sin egendom. De unga ogifta karlarne bildade en med spjut, bågar och +knivar väpnad eftertrupp. De övergivna eldarne belyste tavlan. I spetsen +för vagnarne voro blossbärare ställda. + +Hövdingen vandrade tillbaka från sina egna packvagnar, som började raden, +ned till den sista för att övertyga sig, att allt var rätt. Han hade +häftigt sporrat sitt folk till ilfärdighet, hans blick var orolig, och +han, den annars så djupt bugande, hade nu knappt givit sig tid att hälsa +sitt bands nya medlem, sin dotters make och riddarens son, med en +vårdslös nick. Detta märkte Erland knappt, ty han hade endast öga för +Singoalla. Sedan hövdingen gjort sin rund, gav han med en klocka tecken +till uppbrott. Blossen flämtade mellan granarna, den ena vagnen efter den +andra uppslukades i den svarta skogen, och snart var svedjelandet tomt. + +Så skred tåget fram, så fort som mörkret och den oländiga marken tilläto. +Singoalla hade stigit av vagnen och gick bredvid Erland, som ledde +spannet vid tyglarne. Stjärnorna glimmade över trädtopparne, och bakom +sig hörde de älskande en fåtonig, svårmodig och likväl täck sång, sjungen +av någon bland de vandrande männen. Mellan skrovliga klippor, genom tysta +dalar gick färden under den korta försommarnatten. + +Österut började mörkret glesna. Det genomsilades av ett kyligt +ljusdunkel, en sakta klarnande gryning, vari stjärnorna bleknade och +försvunno. + +Assim, som hela natten suttit till häst, höll in vid sin moders vagn, +bredde en kappa över henne mot morgonkylan och talade ord, som hövas en +son, men med halvt bortvänt ansikte, såsom han vanligen gjorde till +henne, ty han kände sig förnedrad av att vara av henne född till världen. +Den föreställningen hade hon själv ingivit honom och hållit vid liv, då +hon som oftast ordade om sitt eget dymörka blod och om hans faders +purpurröda, hans farfaders än mer purpurröda, hans farfars faders än mer. +-- Du är av heligt offrareblod, Assim. Dina förfäder hade guldhår och +blåklintögon, de voro gudars likar, och deras skugga var välsignande. Du +är den enda i detta vandrareband, som är av prästerlig konungaätt. Din +farfaders farfader var ljuslockig, har man sagt mig, och mindes och +förstod det heliga fornspråkets alla sägner och helgade med dem vårt +folks brudar, barn, hjordar och eldar. Din farfader var mörk men ej såsom +din fader, och ännu hundraårig läste han några av de gamla mäktiga +bönerna och förstod dem. Din fader, som var ovillig och trög att lära, +men hågad och snar att befalla, mindes och förstod blott några av deras +ord. Dock flera än han givit dig i arv. Du är mörkare än din fader. Du är +en mula, Assim. Din moders blod, din farmoders och din farfars moders ha +gjort solhästens ättling till en mula. De gudasöner, som ledde +vandrarefolket ur Assaria, hade inga gudadöttrar att göra till mödrar. + +I dylika ordalag hade hon talat till sin son alltifrån hans barndom. +Assim sörjde över sitt mörka blod och beskyllde det för tillskyndelser +till de ord och gärningar, som han blygdes över och ångrade. Men av +purpurrött fanns kvar i hans ådror åtminstone så mycket, att det kunde +göra sig kännbart och taga väldet i morgonrodnadsstunder. Då hände, att +från hans läppar kommo ord, som förvånade vandrarefolket och beundrades +av Singoalla, men som varken hon eller de andra räknade Assim till ära, +emedan de trodde, att det var förfäder, som talade med hans mun. + +Assim red hän till eftertruppen. Erland och Singoalla gav han icke en +blick. Med hänryckning, underligt skuggad av smärta, såg han mot öster, +mot dagerkällan, över vilken blekröda skyar strimmade sig. De +genomdallrades starkare och starkare av färgvärme. Det blekröda vart +högrött, det högröda djupt rosarött, som kantade sig med silver, gömde +silvret under bräm av smältande, eldmättat guld, väckte fågelsången i +skogen till jublande liv och bredde pårlglitter och regnbågeskimmer över +markens daggvåta mossa. + +Assim hade stigit av hästen. Han stirrade med förklarat anlete in i de +överjordiska färglekarne och sade: + +-- _Usas, Usas_, himmelens dotter, hell dig, ungmö Morgonrodnad! Ljusets +stridsmän, dina kämpar, feja sina vapen, spänna de röda hästarne för din +vagn och öppna dig himmelens port. Du fattar den heliga ordningens tyglar +och far med färgblänkande hjul upp på lagstadgad väg, ett ljuvligt +förebud åt den härliga _Sûrya_. I dig är alla varelsers ande, till +rörelse väcker du allt som lever. Mörkrets makter fly vid din åsyn, du +stolta, segervana, fägringssvällande ungmö Morgonrodnad. + +Solkanten visade sig, och i brådhast stod hela den bländande skivan över +synranden för att med saktad iver lyfta sig högre. Assim sänkte sin panna +och bad: + +-- _Sûrya_, jaga mörkret ur mitt sinne, där det råder, medan jorden badar +i din glans! Sol, härliga drottning, lyssna från din höga eldskimrande +vagn till sonen av fäder, som ägnat dig tusen sånger, otaliga offer! Hav +förbarmande med mig! Jag är en man, förnedrad av obesvarad kärlek. Mitt +blod är förgiftat. Jag önskar fördärv och död över en vit, som tillbedes +av henne, som har förtrollat mig. Mitt i din strålglans är det natt för +mina ögon. _Sûrya_, medlidsam i ditt majestät, räck den sjuke ett blad +från den krans av hälsoblomster, som smycka ditt skinande änne! Vill du +giva mig Singoallas hjärta? Vill du det ej, så lägg mig bland dem, som +skådat din härlighet och icke skåda den mer! + +Detta var en behaglig vandring, tyckte Erland, och hans bröst svällde av +en enda känsla, som ropade: Fram, fram genom den sköna världen! Han såg +på Singoalla; hon var en nyss utvecklad ros, frisk av morgondagg. + +Men morgonen hade ej förjagat det nattliga moln, som vilade på hövdingens +panna. Även hos honom ropade en känsla: Fram, fram! men det var en +ängslande känsla. Han ilade outtröttlig från vagn till vagn och eggade +männen att skynda. Timme efter timme förled, och solen stod redan högt; +hästarne badade i svett, kvinnorna voro trötta och knotade. Men hövdingen +ropade: -- Fram! piskorna smällde över de trötta dragarne, och +vagnshjulen gnisslade på sina nötta axlar. + +-- Hövding, sade Erland till Singoallas fader, skall du icke snart bjuda +rast? Vet du ej, att dragare tarva vila, foder och vatten? Se, där borta +flyter en bäck. Låt oss vattna hästar och oxar! + +-- Där, sade hövdingen och pekade mot en sakta sluttande höjd, som var +helt nära, där skola vi vila. + +Mer svarade han ej, ty i detsamma sprängde fram till honom en ryttare. +Det var Assim. Han viskade något i hövdingens öra. Dennes ansikte +mörknade än mer, och hans ögon sköto en orolig blick. Han sade intet, men +han kallade några av de äldre männen till sig och utdelade med låg röst +befallningar. + +Emellertid skred tåget uppför den skogklädda kullen. På toppen var en +slätt. Här frånspändes dragarne, vagnarne ställdes i en ring och +hopbundos med rep, så att de bildade en vagnborg. Där inom samlades nu +folk och hästar. Vapen framtogos och lades i en hög kring en väldig ek, +som stod mitt på den gröna planen. Undrande frågade Erland hövdingen, vad +detta skulle innebära. + +-- Varsamhet höves ett folk, som har många fiender, svarade denne och +gick så till ett hemligt rådslag med de äldre männen, medan de yngre +fodrade hästarne, och kvinnorna buro vatten från en källa eller tillagade +middagsmåltiden. + +Kring Singoalla samlade sig stammens unga flickor; de glammade muntert +och sågo med förstulna blickar på den blonde ynglingen, som de alla funno +vacker och i hjärtat åtrådde att äga till man. -- Du är lycklig, +Singoalla, sade de, och Singoalla nickade glatt. Men bland de unga +flickorna, som talade med Singoalla, var ingen av Assims systrar eller +fränder. De voro samlade för sig själva, och Assims moder var mitt ibland +dem. + +Under tiden granskade Erland de vid eken lagda vapnen, spände bågarne för +att fresta deras kraft, undersökte eggen på svärden och sjöng en munter +visa. + +-- Det var lyckligt, att vi äga honom bland oss, sade en äldre man till +hövdingen. Han skall vara vår gisslan. + +-- Men han är farlig, sade en annan. Det är en fiende mitt ibland oss. + +-- En sömndryck! viskade hövdingen. + +Efter ändat rådslag gick Assim bort och talade med sin moder. + +Därefter satte han sig åter på sin kamp och red, följd av tre eller fyra +unga karlar, även till häst, ur lägret nedför höjdens sluttning. + +Kvinnorna framförde nu matvaror och uppdukade dem i gräset. Bandet +samlade sig i skilda flockar kring anrättningarna. Hövdingen, hans +släktingar och bandets äldste intogo sin måltid under eken. Erland bjöds +att sitta vid hövdingens sida; bredvid Erland satte sig Singoalla. En av +Assims systrar betjänade laget. Hövdingen framställde till Erland onödiga +ursäkter för måltidens torftighet; men Erland bröt sitt bröd och delade +det med Singoalla. + +Men om maten var torftig, kan ej detsamma sägas om drycken. Assims syster +frambar bägare till laget; tre, som ställdes framför hövdingen, Erland +och Singoalla, voro av skönaste silver, konstrikt arbetade. Erland tyckte +sig igenkänna dem och utbrast undrande: + +-- Vad dessa bägare likna andra, som jag sett i klostret! Ja, denna synes +för mina ögon underligt lik den heliga pokal, som står på klosteraltaret, +fylld med nattvardsvin. + +Singoalla bleknade och sänkte sina ögon, ty hon anade, huru det var. Men +Assims syster fyllde bägarne. Alla, utom Singoalla, drucko, och Erland +fann smaken ljuvlig. + +Nu hördes förvirrade rop. Det vart oro i lägret. Assim hade återvänt; han +skyndade till hövdingen och samtalade tyst med denne. + +-- Vad är på färde? sade Erland. + +-- Vi skola hålla en vapenövning, svarade hövdingen kallt och befallde +Singoalla gå bort till de andra kvinnorna. Dessa med alla barnen hade +samlats avsides på en fläck inom vagnborgen. Singoalla gick; hennes kind +var blek, hennes ögon slöjade. + +Karlarne samlades kring eken och väpnade sig. Hövdingen förde Erland in i +hopen och bad honom i tid välja, innan de bästa vapnen vore tagna. Men då +Erland lutade sig ned, gav hövdingen en vink; ett rep kastades kring +Erland, och innan han hunnit varsna sveket, var repet slingrat kring hans +armar och ben, så att han ej förmådde göra motstånd eller ens röra sig. +Hans ögon flammade, hans ådror svällde; men hövdingen sade till männen: +-- Bind honom vid eken! + +När detta skett, ilade alla fram till vagnarne. Ur kvinnornas hop hördes +ett skri; det var från Singoalla, då hon varsnade vad som skett. Hon +ville hasta till Erland, men Assims moder fattade med sina skinntorra +fingrar hennes lockar och väste: -- Det är du, som bragt skam och olycka +över oss. Ve dig, ve dig! Din blonde älskare skall dö, han skall slitas i +stycken, han skall förtäras av gift... ja, du! giftdrycken, lagad av min +hand, rasar i hans inälvor. Ser du, hans huvud sjunker mot bröstet, hans +kinder gulna som det giftiga smörblomstret... det verkar redan. + +Och medan hon talade så, fattade de andra kvinnorna i Singoallas armar +och flikarne av hennes klänning och överhöljde henne med skymford. + +Det fanns även en annan varelse än Singoalla, för vilken åsynen av +Erlands misshandling skulle varit odräglig. Det var Käck. Men man hade +även tänkt på honom. Medan Erland satt vid måltiden, hade en av männen +lockat Käck ur vagnborgen ett stycke in i skogen och där bundit honom vid +ett träd. + +Utifrån hördes rop och vapengny. En fientlig skara steg uppför kullen. +Redan ven en pil, stridens första budskap, genom luften. Kvinnorna +trängde sig tätare tillsammans, tryckte sina barn intill sig och vände +rädda blickar mot den sida av vagnborgen, där männen stodo med spända +bågar och fällda spjut, avvaktande angreppet. + +-- Ingen nåd åt helgerånarne, ljöd en röst därutifrån, hugg ned dem +alla! + +Det var pater Henrik, som talade så till en hop av riddar Bengts bönder, +som, väpnade med yxor, bågar och spjut, tågat ut för att förfölja det +främmande folket. + +Pater Henrik red en liten skymmel; kring sin munkkappa hade han spänt ett +bälte, vari slidan till ett slagsvärd hängde; svärdet förde han i hand. + +Även riddaren följde tåget men oväpnad, ty han tyckte det föga löna mödan +att pådraga ett pansar eller störa sitt goda svärds vila för en dylik +fejd. Han gick i spetsen för sitt folk, stödjande sig på en käpp, såsom +han plägade göra, då han var ute att se på åkrar och ängar. + +Han vände sig till sitt folk och ökade vikten av paterns ord, i det han +sade: + +-- Ja, hugg ned slöddret och skona ingen, utom kvinnor och barn! De ha +illa lönat min gästfrihet. De ha skövlat klostret rubb och stubb och icke +ens skonat den heliga jungfruns gyllene krona eller nattvardsbägaren. +Svängen yxorna, svenner, som då I fällen träd i skogen! + +Men innan skaran hunnit fram till vagnborgen, hade Assim, på ett tecken +av hövdingen, gått fram till eken, där Erland, nästan medvetslös av +dryckens verkningar, stod bunden. Assim höll en dolk i handen. Gulblek +och skälvande riktade han udden mot Erlands bröst. + +-- Hallå! ropade hövdingen, som klivit upp på en vagn. Vad viljen I där +borta? Kommen I med fientligt uppsåt, eller huru? Om så är, låt oss då +underhandla för att se, om saken kan uppgöras i godo. + +-- Ingen underhandling, du tempelskändare! ropade patern och red fram mot +vagnborgen hastigare än folket hann följa honom. + +-- Se dit och låt beveka er, sade hövdingen och pekade på eken, som +syntes högt över vagnborgen, emedan hon stod på kullens topp. + +-- Erland! utbrast patern bleknande. + +-- Ja, riddarens son. Närmen I eder än ett steg, så giver jag en vink och +järnet stötes i hans bröst. + +-- Förbannelse över dig, hedning! ropade patern. + +-- Ett steg! sade hövdingen och höjde sin hand. Assim lyfte dolken och +häpnade över att känna en vällustig blodtörst. + +-- Håll! skrek patern och vinkade såväl till hövdingen som till riddaren +och hans folk, som redan fylkat sig för att rusa mot vagnborgen. + +-- Vad är på färde? sporde riddaren. + +-- Där! Se! Håll! Icke ett steg fram! + +Även riddar Bengt bleknade och hade knappt styrka att ropa till sitt +folk: + +-- Tillbaka! + +-- Underhandling? Ja eller nej? frågade hövdingen, medan hans mörka +karlar, bröst vid bröst, halvt beslutsamma, halvt darrande, väntade +stridens början. + +-- Underhandling! svarade riddaren. + +-- Beviljen I oss fritt avtåg? + +-- Ja. + +-- Med allt vad vi äga? Märk, att vi äga vad vi tagit! Det är vårt +begrepp om äganderätt. Således fritt avtåg med allt vad vi äga? + +Riddaren svarade ej men fäste tigande sin blick på pater Henrik. + +-- Utlämnen åtminstone nattvardskalken och den gyllene kronan! Det övriga +mån I då behålla, sade patern med en suck. + +-- Bah, inföll hövdingen, låt oss ej vara småaktiga! Således fritt avtåg +med allt vad vi äga! Pojken skall oskadd utlämnas, om I svärjen på er +frälsares bild att varken själva oroa oss på minsta vis ej heller därtill +egga andra. + +-- Jag skall efter bästa förmåga gottgöra klostret dess förlust, viskade +riddar Bengt till patern med en blick av hemsk oro på Assims lyfta dolk. +Låt oss gå eden, och må de draga bort! + +Med en ny suck framtog pater Henrik ett krucifix, som han bar i en kedja +kring halsen. + +-- Allt för den kära gossen. Men huru har han råkat i deras händer? Jag +begriper det icke. + +Riddaren och patern gingo båda den äskade eden. + +-- Sänk svärdet och lös fången, ropade hövdingen till Assim. + +-- Nej, nej! skreko flera röster. Utlämnen icke vår gisslan! De skola +sedan angripa och nedgöra oss. + +-- Lugnen er, sade hövdingen på sitt folks språk. Dessa nordiska +människor äro ett underligt folk. De hålla vanligen, vad de lova, till +och med utan både ed och handslag. Men i alla händelser äro vi ju färdiga +till försvar... Ädle herre, sade hövdingen till riddar Bengt, tro icke, +att vi med våld fört eder son med oss! Han har själv infunnit sig i vårt +läger i akt och mening att följa oss på vår vandring genom världen, ty +han har förälskat sig i min dotter och vill icke skiljas från henne. + +-- Du ljuger, sade riddaren. Men jag byter icke ord med dig. Drag dina +färde och frukta himmelens straff! + +-- Ja, drag dina färde, amalekit! röt pater Henrik. + +Hövdingen bugade på sitt vanliga sätt och förde händerna till pannan. + +Emellertid löstes Erland från trädet och framfördes av två män. Hans hy +var gulblek, hans gång vacklande och hjärnan så förvirrad, att han icke +visste, var han var eller vad som hänt. Han måste lyftas över vagnarne, +och när han var utanför skansen, hos de sina, sjönk han till marken. + +-- Vad haven I gjort min son? utbrast riddaren förfärad, upplyfte Erlands +huvud och betraktade honom. + +-- Intet, svarade hövdingen från sin förskansning. Måhända är det +skrämseln, som verkat detta. + +-- Skrämseln, upprepade riddaren med en ljungande blick. _Min_ son skrämd +av edra lömska dolkar? Nej, han var aldrig rädd, kan aldrig vara det. + +-- Det är sannolikt, anmärkte pater Henrik, att vreden uttömt den bundne +gossens krafter. + +Vi vilja nu i få ord säga, att Erland hemfördes till Ekö slott samt att +riddaren och patern drogo tillbaka med sitt uppbådade folk. + +Knappt hade de avtågat och hövdingen utsänt kunskapare för att övertyga +sig, att avtåget var verkligt, förrän han befallde, att Singoalla skulle +framföras till honom. + +Flickan, som hitintills kämpat en fåfäng strid för att slippa ur +kvinnornas händer, störtade till sin faders fötter. Hennes långa hår +svallade i vild oordning; hennes ansikte blödde av skråmor, som den +gamla häxan, Assims moder, tillfogat henne med naglarne; hennes klänning +var i trasor. + +Assims moder och de andra kvinnorna sprungo efter henne och samlades +under skrän kring hövdingen. Även männen flockade sig dit. + +-- Rättvisa! rättvisa! skrek Assims moder. Är det nu kommet så långt, att +sonen till den döda hövdingen, en gudaättling, får skymfas av de; levande +hövdingens dotter? Är Assim icke god nog åt Singoalla? Vänta, vår släkt +är mäktig... vår släkt är en hövdingesläkt så ädel, att din är mot den +som smuts är mot solglans. + +-- Tig, käring, sade hövdingen, eller jag skär tungan ur din hals! Har +jag någonsin glömt vad rättvisan kräver? + +-- Min far, ropade Singoalla och slog sina armar kring hans liv, den +blonde ynglingen är min man! Vi ha svurit varandra trohet på Alakos bild; +du kan aldrig taga honom från mig. + +-- Hon yrar, sade hövdingen. Var är Assim? + +-- Jag är här. + +-- Hämta ett krus! + +Kruset frambars av en kvinna. Hövdingen upplyfte det. + +-- Assim, sade han, jag giver dig min dotter till äkta, och till ett +tecken därpå krossar jag detta... + +-- Håll, utbrast Assim, ni vet icke om jag vill ha henne. Jag fikar ej +efter ett äpple, vari en annan bitit. + +Hövdingens ögonbryn rynkades, och hans läppar sammanpressades. Men +fruktan för Assims släkt, som var vidskepligt ansedd, riktade utbrottet +av hans vrede icke mot Assim, som grymt skymfat honom, utan mot +Singoalla. + +-- Bort! ropade han och stötte henne från sig. Jag vill visa, huru en +hövding skall skipa rättvisa, och fördömd vare den tunga, som djärves +smäda mig för väld! Dotter, du har skymfat ättlingen av en bland de tio +furstar, vilka förde vårt folk ur dess fäders land, Assaria. Du visste +dig utsedd till Assims hustru, men du har övergivit honom för en +främling. Väl, sök denne främling, hans kärlek eller köld, hans miskund +eller avsky; men sök intet mer hos oss! Du är utstött ur vårt band. Gå +till din främling. + +Jubel från Assims fränder och vänner, som utgjorde en stor del av +bandet. + +Hövdingen hade med denna åtgärd tryggat sitt hotade välde. Därpå var den +beräknad. Men vreden hade även sin del däri. Nu, när domen var fälld, kom +ett styng i hjärtat, och han väntade, att röster skulle höja sig till +Singoallas försvar. + +Men alla jublade -- alla utom Assim, som stod tyst, och två unga flickor, +Singoallas leksystrar, som gingo fram, omfamnade henne och gräto. + +För övrigt ett bifall, som skar in i hövdingens själ. + +-- Vår hövding är rättvis! ropade männen. + +Men Assims moder dansade kring Singoalla och pekade på henne med fingret. +Och de andra kvinnorna, såväl de äldre, vilka tänkte på Assim för sina +egna döttrars räkning, som de yngre, vilka avundades Singoallas skönhet +och gillade sina mödrars tankar, ropade: -- Gå! Bort! Gå till din +främling! + +Singoalla förde lockarne ur pannan, vände sig till sin far och sade: + +-- Jag skall gå, fader. Ja, jag går gärna till den blonde gossen, ty jag +älskar honom, och han älskar mig; han är min man, och jag är hans hustru. +Men även dig älskar jag, och sedan jag återfått min man, skall jag +uppsöka dig, ty icke kan du förskjuta mig för alltid, du, som är så god. + +Singoalla vände sig bort och gick ur lägret. + + + + +=Natten.= + + +Flickan vandrade genom skogen. Hon följde de spår, som hennes folks +vagnar efterlämnat. Skymningen låg över nejden, då hon, trött, villrådig +och bävande, såg Ekö slott höja sitt torn över sjöns gråa yta. +Fallbryggan var uppdragen, och hon vågade icke med ropande giva sin +närvaro till känna. Flickan satte sig på en sten vid stranden, gömde +ansiktet i sina händer och grät. Hon tänkte på mycket: på faderns vrede, +kvinnornas hån, men mest på Assims moders ord, då hon sade, att hon +bräddat den blonde ynglingens bägare med en giftdryck. + +-- Hon ljög, ja, hon ljög, sade Singoalla till sig själv, ty hon ville +förjaga denna hemska tanke. + +Då väcktes hon ur sitt sorgliga grubbel av smygande steg. Hon såg flera +karlar närma sig; hon steg upp; de rusade fram för att fånga henne och +föra henne till slottsherrn. De hade i henne igenkänt en kvinna, +tillhörig det band av hedningar, helgerånare och giftblandare, som de +samma dag under riddarens, sin herres, och paterns ledning efterjagat. + +Då grep rädsla Singoallas hjärta, och hon flydde hastigt in i skogen. +Pilar susade från bågsträngar; de träffade henne ej, men hon hörde deras +dödsbådande vin och flydde... flydde så fort den flämtande barmen tillät. +Ännu länge hörde hon bakom sig förföljarnes steg och rop; det var dock +måhända endast blåsten, som nyss börjat jaga i skogen. Stundom stannade +hon förfärad, ty mörkret gäckade henne och lät henne i varje besynnerligt +formad buske se en fiende. Hon uppgav då ett skri och tryckte händerna +mot sitt klappande hjärta. Så flydde hon åter, lik en jagad hind, utan +att veta vart. Himmelen var höljd med svarta moln, som ökade mörkret; +blåsten tilltog, regn började falla. Det ven bland klipporna, det +rasslade i träden; det var som om varje föremål i naturen fått röst för +att hota och skrämma henne. Väl föllo regndropparne svalkande på den heta +pannan och gåvo henne styrka att ila vidare; men slutligen veko krafter +och sans. Hon sjönk ned i mossan under en gran. + +När hon vaknade till medvetande och såg sig omkring, visste hon icke var +hon var. Mörkret hade insvept allt i en ogenomtränglig slöja, stormen +röt, och regnet skvalade ur brustna skyar. Hon ropade sin faders namn, +hon ropade Erlands namn, men hennes röst bortdog bland nattens vilda +toner. Då hörde hon ett tjut i sitt grannskap. Det är vargen, tänkte hon; +han tjuter av hunger; han skall få äta mig, ty min fader har förskjutit +mig, och Erland är förgiftad av Assims moder. Och Singoalla steg upp och +gick dit, varifrån tjutet hördes. Det förnams nu helt nära... Singoalla +såg något röra sig under ett träd... hon närmade sig... hon kände en +luden best lägga tassarne på hennes bröst... hon sjönk till marken... +djuret stod över henne, vädrade på hennes ansikte, slickade det med len +tunga och uppgav ett glatt skall. + +-- Käck! ropade Singoalla. + +Det var den trogna hunden, som en man av det vandrande folket bundit vid +ett träd utanför vagnborgen, kort innan sveket förövades mot Erland. + +-- Ack, gode Käck, du är icke en varg, du vill icke låta mig dö, sade +Singoalla. Men du är Erlands hund, och därför älskar jag dig. + +Singoalla märkte, att Käck var bunden, och hon löste honom från trädet. + +-- Stanna nu hos mig, fortfor hon och fattade om hans hals, ty vet, gode +Käck, jag är gruvligt ensam, mycket rädd och mycket olycklig. Min fader +har förskjutit mig, och Erland är kanske död. Men om han lever, få vi +dock icke träffas, ty hans fader och alla hans fränder, ja alla vita +människor vredgas på mig och vilja döda mig. Min fader är en rövare, och +mina fränder äro giftblandare. Ack, gode Käck, jag är ensam och gruvligt +olycklig! + +Så talade Singoalla och grät. Men Käck gjorde sig lös och försvann i +mörkret. Även han övergav henne. Han förstod ju ej hennes ord; han var +dessutom hungrig, stackars Käck, och längtade väl till sin herre. Men +nej, han återkommer snart och lägger sitt huvud i Singoallas sköte. Han +ville endast röra sig fritt en liten stund, ty han hade länge stått +bunden. Han stannade nu hos Singoalla hela natten, lyssnade tålmodigt +och likasom begripande till hennes klagan och slickade flitigt hennes +händer. Det var det enda sätt, varpå han kunde uttrycka sitt medlidande. + +Mot morgonen sjönk Singoalla i orolig slummer. Hennes späda kropp skakade +av kyla och utmattning. Hon väcktes av Käcks skall. En man stod framför +henne. + +-- Assim! utbrast hon och riktade på honom en förvirrad blick. + +-- Ja, det är Assim, du olyckliga Singoalla, sade han. Jag har sökt dig +hela natten. + +-- Vad vill du mig? + +-- Rädda dig, Singoalla, att du icke faller i de vitas händer. Du är ju +ensam, olyckliga barn. Du är hungrig; här ett bröd! Du fryser; här min +kappa! Stig upp, Singoalla. Om du icke älskar Assim, så låt honom likväl +rädda dig. Du är förskjuten av din fader, men jag kan icke övergiva dig. + +-- Gå ifrån mig! Du och din moder, I haven dödat min Erland. Du är +förhatlig för mina ögon. + +Assim teg och dolde ansiktet i sina händer. + +-- Assim, utbrast Singoalla hastigt. Du är god, jag skall icke visa dig +bort; nej, jag skall följa dig och jag skall älska dig, om blott du +uppfyller en enda bön. + +-- Jag vill ju dö för dig; jag vill göra allt vad du vill, blott icke +lämna dig, sade Assim med ett lätt skimmer av glädje i sitt mörka +ansikte. + +-- Väl, gå till borgen och återvänd hit med Erland! Men kom ej tillbaka +utan honom! Våga ej komma utan honom! + +-- Din Erland är död, sade Assim, grymt sargad i hjärtat av dessa ord. + +-- Du ljuger. + +-- Nej, då jag sökte dig, var jag även i grannskapet av slottet. Jag +hörde folk tala och säga, att han är död. + +-- Gå då från mitt ansikte och låt mig dö, bad Singoalla och lutade sin +panna mot granens stam. + +Assim stod orörlig; suckar hävde hans barm. Även Singoalla var tyst och +orörlig, där hon satt med pannan tryckt mot granens hårda bark. Då +närmade sig henne Assim slutligen, lyfte henne i sina armar och bar henne +ett stycke. På samma kulle, där vagnborgen nyligen varit, väntades Assim +av två hästar. Han svepte Singoalla i sin kappa, band henne vid den ena +hästen, fattade tygeln, svängde sig själv upp på den andra och red mot +söder. + +Käck följde Assim och Singoalla. + + + + +=Giftdrycken.= + + +Då Assim sade, att Erland var död, talade icke sanningen ur hans mun utan +svartsjukan och hågen att rädda Singoalla. + +Men Erland var nära döden; det fordrades den sista ansträngningen av hans +kraftiga natur och pater Henriks läkekonst för att segra över +giftdrycken. Patern upptäckte sjukdomens orsak; brytningen inställde sig +snart nog, och Erlands liv var från det ögonblicket utom fara; men +efterverkningarna fortforo länge och voro av förfärlig art, ty hans +själsförmögenheter, i synnerhet hågkomsten av det förflutna, voro nästan +släckta. Knappt nog igenkände han sin fader och moder. Patern satt under +sjukdomens långa dagar vid hans säng och förströdde honom med sagor. Han +lyssnade och uppfattade med möda sammanhanget i de enkla historierna. De +sagor, patern berättade, valde han med särskild avsikt: de rörde sig +uteslutande kring unga riddare, som förhäxats av bergsrån och +trollkvinnor, och som ur horn, bräddade med gift, insupit kärlek och +glömska av det förflutna. I Erlands själ togo småningom dessa bergsrån +och trollkvinnor skepnaden av en ung skön flicka, mot vars bild han i +början log, men som snart förekom honom hemlighetsfull och förskräcklig. +Denna flicka var Singoalla. + +Stundom undföll Singoallas namn hans läppar; men det skedde tanklöst, och +ljudet av detta namn, förut så älskat, trängde då, liksom hade det kommit +ur en annan mun, helt främmande in i hans själ och fyllde honom med +ångest. + +Han påminde sig oredigt det äventyr, han utstått i det vandrande folkets +läger; han kände sina armar bundna och såg en dolk måttad mot sitt bröst. +Men handen, som syntes honom föra denna dolk, tillhörde än en mörk man +med hemska ögon, än en trolsk flicka, och denna flicka var Singoalla. + +Dock lekte hans inbillning även med spillror av ett skönare förflutet. +Han såg sig stundom försatt till kullen vid bäcken och plockade där +blommor i sällskap med en flicka, som föreföll honom ljuv och älskvärd. + +Men denna kvinnobild bar icke Singoallas utan Helena Ulvsax' milda drag. +Och detta var icke underligt, ty Helena Ulvsax vakade ofta vid den sjukes +säng, och hans ögon avspeglade då hennes anlete. + +Äntligen var Erland så återställd, att han kunde gå ut. Stödd på sin +moders arm och ledsagad av den ljuslockiga Helena vandrade han in i den +doftande skogen och insöp himmelens friska luft. Tillfälligtvis, eller +måhända av vana, gick han den stig, han själv banat, till kullen vid +bäcken, hans förra mötesställe med Singoalla. Granen susade som vanligt +på kullens topp, bäcken sorlade ock som vanligt, och samma blommor växte +där som förr. Erland satte sig vid bäckens rand; en svag hågkomst av +något ljuvligt förflutet spelade genom hans minnes töcken och uppfyllde +hans bröst med milt vemod. Han blickade upp, såg Helena vid sin sida och +förde hennes hand till sina läppar. + +Men riddar Bengt hade nu beslutit, att Erland, när han var någorlunda +återställd, skulle lämna fädernehemmet för att i livets flod återhämta +mod och levnadslust och i krigets skola utbilda sig till man och +riddare. + +Ingen önskade detta hellre än Erland själv. Han ville, såsom forntidens +krigare, genom mandom förvärva namn och ära. Ynglingaårens lust för +äventyr vaknade. Sommaren tillbragtes med tillredelser för resan. Tjugu +man av riddarens underhavande utrustades för att följa Erland. Han valde +dem själv bland bygdens raskaste svenner, och dagligen övade han dem i +vapen på slottets borggård. + +Hösten nalkades, och nu tog Erland farväl och drog, rikt försedd med +vapen, hästar och penningar, bort med sin lilla skara. Vägen togs till +Kalmar, varifrån en skuta skulle föra äventyrarne till Tyskland, där +Erland ville tillbjuda kejsaren sin tjänst. + +Men innan Erland lämnade Ekö slott, hade han och Helena Ulvsax svurit +varandra trohet. + +Då havets böljor dansade kring Erlands skuta och buro honom allt längre +från fosterlandets strand, hände stundom, att besynnerliga tankar rörde +sig hos ynglingen. Namnet Singoalla genljöd i hans sinne och förvirrade +det. Han på en gång avskydde och älskade detta namn. I dess klang lågo +kärlek och svärmeri, gift och trolldom. Stundom glänste i hans hågkomst +bruna ögon, rodnade bruna kinder och ville likasom trotsa bilden av +Erlands trolovade, den milda Helena, ville likasom med sin skönhet +överlysa hennes; då sade Erland: + +Vik bort, gudlösa syn, ur min själ!... och han visslade på vind, ställde +sig vid rodret och styrde sin köl mot södern. + + + + +SENARE AVDELNINGEN. + +=Sorgbarn.= + + +Tio år hava förflutit, och många skiften under den tiden timat. + +Herre på Ekö slott är nu riddar Erland Månesköld; hans fru är Helena +Ulvsax, och hon bär redan en liten Erland vid sin barm. + +Riddar Bengt och fru Elfrida äro avsomnade. Då Erland från sin utländska +färd, mätt på krig, blodsutgjutelse och tom ära, återkom till hemmet, +vilade de båda redan i sin murade grav under klosterkyrkans altare. + +Men pater Henrik lever, och såsom han fordom besökte riddar Bengt, +besöker han nu riddar Erland och sitter om aftonen i salen vid hans sida, +samtalande om de märkliga händelser riddaren upplevat i främmande land. +Fru Helena lyssnar och småler åt sin lilla son; tärnorna lyssna även, där +de längst bort i salen svänga sina sländor. + +Erland är lycklig med sin maka; men hans sällhet är ej oblandad, och +vilken jordisk lycka är väl det? Han har i stridernas vimmel urladdat sin +ungdoms eld; manligt allvar, stundom övergående till dysterhet, vilar på +hans panna; han har prövat livet och människorna; nu söker han vid den +husliga härden, i stillhet och glömska, sin jordiska trevnad. + +Men i djupet av hans själ dväljes en skugga, som suckar i sitt mörker och +vill stiga upp i tankens och känslans ljus. Dock, riddaren förbannar +hennes suckan och besvärjer henne, som en ond ande, att förbliva stilla i +sitt djup -- ty alldeles förjaga henne förmår han icke. + +Denna bild är Singoalla. + +Denna skugga följde honom i strider och äventyr, i glädje och sorg, under +tider av fyllt hopp och tider av gäckad väntan. Hans minne av den bruna +flickan har visserligen klarnat men står dock i hemsk belysning, lik den, +som vilar över heden, då månen blodröd går upp över synranden. Det är +oupphörligt förenat med minnen av möten nattetid i skogen, av helgerån, +giftdrycker, dolkstyng, trolldom och hedniskt väsen. Och likväl tillstår +han stundom för sig själv, att han med kärlek fasthänger vid denna bild; +i sådana stunder vill han ej skåda sin Helena i ögonen; han rider ut i +skogen, rider vilt, så att hästen betäckes av fradga, rider länge, intill +dess natten ruvar på nejden. + +En sommarafton, då riddaren, ansatt av sitt dystra lynne, red i skogen, +kom ett åskväder med strida regnskurar. Han sökte skydd i klostret, i +vars grannskap han var. Brodern portvaktaren, nu så skallig av ålder, att +tonsuren för honom var överflödig, öppnade porten, hälsade riddaren och +sade honom, att priorn var i bokrummet. Riddaren gick in och fann sin +gamle lärare med pennan i hand, skrivande i en foliant, på vilken han för +tio år sedan började arbeta. Det var den outtröttliga fliten, som lägger +sandkorn till sandkorn, till dess berget är färdigt, såsom tiden lägger +sekund till sekund och med samlade sekunder härmar evigheten. Rummet var +sig likt, dunkelt och högtidligt; björkarna skuggade som fordom det gröna +bågfönstret, och folianterna stodo på sina gamla hyllor; ja det märke, +som patern för tio år sedan, under den sista lästimmen med sin lärjunge, +lade vid _Extremum hunc, Arethusa, mihi concede laborem_, fanns ännu i +den gamle Virgilius. Men den forne lärjungen var icke mer gosse utan en +man med allvarlig panna och bleka, skäggvuxna kinder. + +Riddar Erland satte sig vid paterns sida. Det utanför rasande ovädret, de +mot fönstret slående regnskurarnes vemodiga sorl stämde samtalet i dyster +ton. De båda männen samtalade om mänskliga tingens förgänglighet, men då +Erland endast såg det skiftande, flyende, skummande och försvinnande i +tidens flod, pekade patern mot himmelen och påminde om det oförgängliga; +då Erland yppade, att han ingenstädes funnit ren metall i människonaturen +utan alltid slaggblandad, sade patern: -- Stoft är stoft, ande är ande. +Men även här i stoftet skall anden dock varda herre. Materien är +underkastad ett andevardande, himmelen skall nedstiga till jorden och en +ny tid komma för människosläktet. + +-- Tror ni det, fromme fader? sade Erland. Måhända är det då +byggmästaren, som nu går över jordens grund och röjer marken för den nya +byggnaden? + +-- Vad menar du? sade munken. + +-- Jag menar pesten, den svarta döden, böldsjukan, som härjar världen. +Jag har förut sagt er, vad jag såg i Tyskland, Italien, Frankrike, ja +vart jag ställde min kosa. Då jag återvände hit, lämnade jag bakom mig en +kyrkogård, alla söderns land, full av jämmer, död och förruttnelse. +Människorna dogo icke annorlunda än säden faller för lien. Lübeck var den +sista stad, jag såg i romerske kejsarens rike, ty där inskeppade jag mig +åter till Kalmar, och på Lübecks gator lågo nio tusen lik. Jag har hört +omtalas städer, där hundra tusen människor dogo inom få dagar. Är ej +detta byggmästaren, som vandrar över jordens grund och röjer marken för +den nya byggnaden? Skall icke ordningen snart komma även till oss? + +-- _Miserere, Domine!_ Herre, förbarma dig! mumlade patern med +sammanknäppta händer. + +-- Se, fortfor riddaren och pekade mot fönstret, se dessa droppar, som +falla mot rutorna och glida som i bäckar ned! Måhända ha de moln, som +alstrat dem, drivit hit från söderns pestsmittade bygder, där de uppsupit +giftångorna från de lik, som hölja jorden; måhända äro dessa moln +mordängelns mantel, som fladdrar över våra huvuden; måhända bär varenda +av dessa droppar i sitt sköte fröet till de levandes förintelse. Vem +vet? + +-- Herre, förbarma dig! viskade munken. + +Mörkret i bokrummet ökades av de svarta skyar, som drogo över +himlavalvet. Då och då ljungade en blixt genom rymden och kastade ett +bländande sken i rummet. Det var, som om en röst från himmelen sannat +riddarens hemska gissning. + +-- Det går en sägen, fortfor denne, att pestens ankomst till en ort bådas +genom en syn. Man ser tidigt på morgonen en gosse inträda genom +stadsporten med en räfsa i handen. Räfsar han utanför ett hus, där dö +många. Stundom följes han av en flicka, som bär en kvast, och sopar hon +utanför ett hus, där dö alla. Men detta är väl bara en saga. Visst är, +att de flesta människor tro yttersta domen nära och därför testamentera +sin egendom till kyrkor och kloster. + +-- Du sade sant, det är byggmästaren, som röjer marken för sitt nya hus. +Erland, när jag såg dig anlända hem och såg den vita mantel med rött +kors, som höljde din rustning, då sade jag till mig själv: Se där en +stridsman, som vigt sitt svärd åt trons utbredande, sin lekamen åt +späkningen, sin egendom åt kyrkan, sitt allt åt Gud! Jag trodde, att du +avlagt en andlig riddarordens löfte, att du var munk och krigare i en +man. Jag gladde mig däråt, ty det var sådan jag drömde mig din framtid, +då du var gosse; det var detta mål jag ville, att du självmant skulle +söka. Väl är icke allt detta uppfyllt; du har kämpat mot de otrogna i +Lithauen men är en världslig man: du har maka och son. Vet, unge riddare, +att en byggnad uppföres med jorden till grundval, med himmelen till tak. +En ny väldig arbetare har lagt sin hand på verket och påskyndar det med +jättefart; ja, denne arbetare är, såsom du sade, ingen annan än Pesten, +som nu härjar jorden. Människorna, sade du även, testamentera sin egendom +till kyrkor och kloster. Väl, byggnaden reser sig således sten för sten. +Den mycket haver, honom skall mer varda givet. Guldets onda elementarande +kristnas icke, förrän han bundits i kyrkans band; då varder han ängel, +som ur ymnighetshornet välsignar jorden. Allt, allt, vad jordisk rikedom +heter, skall, penning för penning, samlas i kyrkans sköte; och då allt, +allt är samlat där, var är då de jordiska furstarnes makt? var den rike, +som förtrycker den fattige? var den nödlidande, som förgäves ropar på +bröd? var en andlig förmåga, som ej skall utvecklas i Guds tjänst? var en +gnista snille, som ej skall framletas ur askan och upplivas till ett +stort ljus? var en enda barnasjäl, som ej med alla sina slumrande +förmögenheter skall utbildas till en fullkomlig människosjäl? Då kyrkan +äger allt, så är också allt gemensamt, hela mänskligheten ett brödraskap, +förenat i kärleksmåltider kring Kristi bord; då är ingen rik, men heller +ingen fattig; då är det tusenåriga riket kommet. Ja, må det komma! Amen! +Erland, det är detta mål, till vilket ett förbund, utbrett över hela +kristenheten, strävar. Förbundets huvud är vår fader i Rom, och jag är en +av dess ringaste medlemmar med föga kraft, men med god vilja och gott +hopp... + +Ovädret fortfor. Det var nu mörkt, och patern tände en lampa. Hennes +matta ljus kunde ej dölja de vita blixtar, som alltemellanåt fladdrade +över fönstrets svarta grund och göto sitt sken på riddarens och munkens +bleka anleten. + +-- Följ mig till kapellet... Guds röst höres i stormen... låt oss bedja! +sade patern och steg upp. Erland följde honom. + +Munkarne kallades till kapellet. Vaxljusen i grenstakarne tändes. Samlade +kring altaret och knäböjda vid detta uppstämde munkarne en sång, i vars +toner dallrade känslor, för vilka intet hjärta år alldeles främmande: +människans rädsla för naturens övermakt och vrede, för hennes dunkla +alstringskraft och omotståndliga förstörelselusta, men även människans +förtröstan till ett barmhärtigt väsen, vars kärlek är närvarande även i +ödeläggelsen. + +Med munkarnes sång förenade sig ljuden från klockornas helgade malm. Men +högre och kraftigare än de dånade åskan, brusade stormen. + +När bönen var ändad, återvände patern och riddaren till bokrummet. +Klockorna klämtade ännu; de skulle ringa, så länge stormen fortfor, och +mana det kringboende folket till bön. + +Riddaren ville nu återvända hem och ämnade gå till sin häst, som +överlämnats i brodern Johannes' vård. Men i samma stund inträdde denne +och anmälde, att en gosse av främmande och ovanligt utseende ville tala +vid priorn. + +-- Varifrån kommer han i detta oväder? sporde priorn förundrad. + +-- Jag vet icke. + +Priorn och även riddaren tänkte ögonblickligt på den syn, som troddes +båda pesten. + +Gossen infördes i bokrummet och åsågs med undran av patern och riddaren. +Han var liten, späd, omkring nio år gammal. Regnvatten droppade ur hans +långa mörka lockar, men en kappa, som han avlagt där ute i valvgången, +hade skyddat hans bruna dräkt mot väta. Hans anletsdrag voro sköna men +buro en sådan prägel, att man knappt trodde sig se ett barn; ty det låg +så djupt allvar på hans panna, så mörk erfarenhet och hemlighetsfull +glans i hans ögon, så mycket tyst och tåligt lidande på hans bleka +kinder, i linjerna kring hans lilla mun och i den fina åderteckningen på +hans stora ögonlock, att det bildade icke en naturlig utan en +övernaturlig samklang med hans barnsliga ansikte. Hans dräkt var, som +nämnt är, brun och i tyget grov men likväl så skuren, som om den +förfärdigats av en moder, stolt över sitt barns skönhet. + +Var det pestgossen? Nej, han bar icke den hemska räfsan... Nej, han var +ej en skenbild utan en liten varelse med människoblod i ådrorna. + +-- Vem är du? frågade patern och lyste med lampan på främlingen. + +-- Jag heter Sorgbarn. + +-- Har du vandrat långt i detta förfärliga oväder, stackars barn? + +-- Ja. + +-- Varifrån kommer du? + +-- Fjärran från. + +-- Sorgbarn! Ett ovanligt namn! Dock känt i den heliga skrift. Är du +ensam? + +-- Ja. + +-- Är du kristen? frågade riddar Erland hastigt. + +Gossen jakade åter. + +-- Kan du uttala Guds och Kristi namn? frågade priorn till yttermera +visso. + +-- Gud och Kristus, upprepade gossen, i det han böjde huvudet och gjorde +korstecknet. + +-- Nåväl, fortfor priorn lugnad, säg mig nu, vad ditt ärende är, och giv +mig även närmare besked än hitintills om skälet till din vandring, huru +du kommit hit, och vem din fader och vem din moder är. Därefter skall du +föras till klosterköket för att äta dig mätt, och sedan det skett, skall +du få en säng att vila i, ty trött och hungrig måtte du vara. + +Medan priorn talade så, sken en blixt in i rummet och rullade åskan så +häftigt över deras huvuden, att patern och riddaren korsade sig och sade: +-- _Miserere!_ Men Sorgbarn stod lugn med ögonen fästa på golvet. + +-- Kom fram, sade riddaren till gossen, och låt mig närmare se på dig! + +Sorgbarn gick fram och såg riddaren i ögonen. + +Riddar Erland lade sin hand på hans huvud och suckade djupt -- han visste +ej varför. Han kunde ej skilja sin blick från gossens drag; de påminde +honom om något förflutet. Och under det han så betraktade den lille +vandrarens ansikte, började åter skuggan, som dvaldes i hans själs djup, +att sucka, röra sig och söka tränga upp i själens ljusare, av minnets +klarhet lysta ängder. Då grep riddaren med omedveten häftighet om den +lilles arm och tvekade, om han skulle trycka honom till sitt bröst eller +slunga honom bort med sin arms hela kraft. Men gossen gav riddaren en +blick, som om han ville säga: Släpp min arm! Du gör mig illa. + +De upplysningar patern äskade vann han endast genom många upprepade +frågor. Se här vad han fick veta: + +Sorgbarn hade vandrat långt, genom stora skogar, genom många städer och +farit över vida vatten. Vad dessa skogar, städer och vatten hette, det +visste han ej, ty han var icke vetgirig på namn, och de namn han hört +hade han glömt. På sin vandring var han icke ensam; han hade haft +följeslagar. Men vilka, därom gav han föga besked. Då patern närmare +frågade om detta, teg han, likasom han ej förstått frågan, och då patern +upprepade den, teg han åter. + +Om ändamålet med sin vandring berättade Sorgbarn följande, som icke litet +förvånade både patern och riddaren: + +-- Det är vordet uppenbarat för min moder, att ett kloster skulle finnas +i denna nejd, vilket en gång i förflutna år plundrades av hedningar. Det +är likaledes uppenbarat för min moder, att de rövade skatterna skulle +återfinnas genom mig, om hon med mig ville företaga en vallfärd till det +avlägsna klostret, och om en riddare, som är herre över trakten +däromkring, ville taga mig till sin ende livtjänare, och jag ville tjäna +honom i hundra dagar och sova på mattan vid hans dörr. Då sade min moder, +att det vore ett Gud behagligt verk att uträtta detta; min moder sade +ock, att hon var mycket olycklig, och att Gud kanske skulle återgiva +henne lycka, om denna uppenbarelse fullbordades. Hon sade även, att vi +borde göra detta för min faders själs skull, ty min fader hade syndat +mycket, i det han brutit ett heligt löfte. Därjämte var min moder glad, +att hon fått denna uppenbarelse; hon dröjde icke att giva sig på väg och +tog mig med sig. Jag hade även en annan ledsagare, men nu är jag ensam. +Är detta det kloster, till vilket jag är sänd? Har detta kloster hemsökts +av hedningar? Bor här bredvid någon riddare, som heter Erland, ty så +skall vara hans namn. + +-- Den Gud, som hägnat dig på din långa väg, späde pilgrim, har ock lett +dina steg rätt, sade patern och betraktade Sorgbarn med vördnad. Ja, +detta kloster plundrades för tio år sedan av hedningar, och den riddare +du söker sitter här. Denne man är riddar Erland Bengtsson Månesköld. Det +synes, som om Gud med detta ville göra ett underverk i våra tider. +Utgången skall visa det. Dock -- icke sällan hör man omtalas lika +underbara syner och uppenbarelser. Undfick din moder sin uppenbarelse i +vaket eller drömmande tillstånd, du unge Sorgbarn? + +Men Sorgbarn svarade ej på denna fråga, ty hela hans akt var fäst på +riddaren. Gossen skakade huvudet och sade till sig själv: + +-- Nej, sådan är han icke. Min moder sade, att han är ung, vacker och +skägglös. + +Vad vilja dina ögon? frågade riddaren, som suttit tyst med pannan lutad i +handen. Hans röst var sträng, då han gjorde frågan. + +-- Är du riddar Erland! frågade Sorgbarn. + +-- Ja... och du, landstrykare, vem är din fader och vem din moder? Du har +sagt mycket men icke detta. Ditt tal har varit långt och slingrande som +en ål. Det har runnit bort utan att lämna spår. Vem är du själv? Av allt, +vad du sagt, vet jag ingenting. + +Nu började pater Henrik i väl valda ordalag föreställa riddaren, att +detta ej var rätta sättet att bemöta en pilgrim, ung och värnlös som +denne och kommen i så underbart ärende. Icke allena för pilgrimens egen +skull, ej blott för hans faders och moders, ej heller endast för +klostrets, utan förnämligast för att se, om ej Gud med detta ville bevisa +ett underverk, vore det riddar Erlands skyldighet att emottaga pilgrimen +i sitt hus och låta honom sova på sin matta. Vore villfarelse eller svek +med i spelet, skulle väl detta snart röjas, om icke förr, så efter de +hundra dagarnes förlopp. + +Patern tillade, att Sorgbarn skulle denna natt vila i klostret, men att +om riddaren för den bestämda tiden ville taga honom till tjänare, skulle +det fromma verk, som barnet med denna tjänst uträttade, följande morgon +invigas med en högtidlig mässa i klostrets kapell, vilken riddaren och +fru Helena inbjödos att övervara. + +-- Nåväl, svarade riddaren, det må så bliva. Och han fortfor viskande: +-- Om jag ej hört denne gosse uttala Guds och Kristi namn, skulle jag tro +honom vara en ond ande, ett hemskt spökelse, ett bländverk från +avgrunden. Se hans ögon Äro de ett barns ögon? Talar ej olyckan ur deras +mörka djup? Jag säger er, fromme fader, bestänk detta barn i morgon +rikligen med vigvatten! + +-- För mig är hans ansikte intagande, och ej heller ser jag något ont i +hans ögon, svarade priorn. + +-- Jag tänker på pestgossen, mumlade riddaren. Måtte den här icke föra +olyckan i mitt hus! + +-- Vilken tanke! + +Riddaren bläddrade mekaniskt i handskriften, som låg framför honom, +sänkte huvudet i båda sina händer men lyfte det igen och såg med en blick +av överraskning och nästan rädd misstänksamhet mot dörren, ty han hörde +något därifrån: en halvt viskande, halvt sjungande barnröst, ledsagad av +toner med en skär, spröd, eterisk klang. + +-- Vad är detta? Är det han? Vågar han sjunga i vår närvaro? Och då åskan +går! Miskunda dig, Gud! Vilken blixt! + +Riddaren ville stiga upp. Hans ögon voro hotfullt riktade på gossen; men +patern lade hejdande sin hand på hans arm. Även patern var förvånad, när +han hörde Sorgbarn sjunga och såg honom knäböjd knäppa med fingrarne på +glasbitar, som han framtagit ur sina kläder och lagt på golvet. Väl är +det sant, att barn pläga hastigt byta allvar i lek och lek i allvar, men +att göra det nu och under sådana förhållanden var dock högligen +överraskande. Riddaren vände sitt ansikte mot patern och sade: + +-- Min gamle lärare, jag blygs, när jag säger det, och jag förstår det +icke själv, men detta barn, om det är ett barn, förvirrar mig, skrämmer +mig, uppjagar stygga minnen och inbillningar. Du hör ju, att han sjunger! +Tro mig, det är en trollsång. Vet du vad? Jag hörde i min gossetid en +landstrykare, den gången en gubbe, sjunga en trollsång, en som gjorde mig +halvgalen av lust att rusa in i mannaskaror och slå och döda och dödas. +Han sjöng om Satan, som han kallade Oden, i spetsen för svear och göter, +våra olyckliga hednafäder, eggande dem till kamp, förmodligen mot +kristendomens stridsmän. Han sjöng om pilforsar, störtande ned i +spjutskogar, om ett vapenhav, vältrande skriande böljor, piskade av +valkyriestormen och skimrande i svärdens ljungeldslågor. Jag såg, ja, jag +såg Satan på den åttafotade helveteshästen. Gråa moln och blåa +himmelsflikar fladdrade från hans axlar. Jag hörde hans rop mitt genom +stridslurar, dånande som domsbasuner. Minnet skär mig genom märg och ben. +Jag var förtrollad, förhäxad, utom mig. De kringstrykande sångarne äro +ett farligt folk. Väl, att de nu i det närmaste försvunnit. Den här +pojken är av deras yngel. Tysta honom! + +Sorgbarns sång var vemodig och omfattade endast några toner, som bildade +en enformig, ödslig och främmande melodi. Om riddaren och patern velat +lyssna till Sorgbarns sång, skulle de på en mellanstund, då åskan var +tyst, kunnat höra följande ord, ledsagade av glasbitarnes klang, regnets +sorl där ute och klockornas dån från tornet: + + Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne + hän över skummande sjö, över susande skogars mörker, + tranan skriar på ödsligt skär, + falken dväljes i klyftans skygd; + trött att jaga han gömt sin näbb + vingens av skurar tyngda dun. + + + Solen gick ned, det svartnar så djupt under gran och fura, + regnet sorlar och ränniln suckar i bergets mossa, + molnet löser sin sorg i gråt, + sonen vilar på moderns sköt, + molnets son och hans sorgsna moder + längta och svinna i tårar hän. + +Dessa ord sjöng Sorgbarn, men innan han slutat sin sång, steg riddaren +upp, gick fram till honom och trampade glasbitarne i smulor. + +-- Hör du icke åskan? sade han och fattade gossen häftigt i armen. Vill +du gäcka Guds röst i stormen? Var har du lärt seder? Höves det ej den +fromme att korsa sig och böja sitt huvud för blixten? Är du en hedning? + +Sorgbarn såg på sitt smulade klangverk och sedan på riddaren. + +-- Får jag tjäna dig i hundra dagar eller icke? frågade han, likasom han +ej förstått riddarens vrede. + +Denne släppte hans arm och kunde knappt uthärda hans blick men svarade: + +-- Du må komma, ty det lyster mig se, vem du är. Men dessa hundra dagar +skola icke varda dina sötebrödsdagar, var viss därom! Du skall få sova +på min matta men också vara min hund och lönas med sparkar. Och +återfinnas icke de plundrade klosterskatterna genom dig, såsom du +föregiver, att det är uppenbarat din moder, då har du än värre att +vänta. + +Sorgbarn tycktes icke frukta utan glädja sig åt löftet, ty det skimrade +likasom fröjd i hans mörka ögon. + +Riddaren önskade nu god natt åt priorn, som i hjärtat var ledsen över +hans hårdhet mot den lille pilgrimen. Men pater Henrik sökte gottgöra +detta med att visa gossen dess större godhet; när riddaren gått, förde +priorn Sorgbarn icke till klosterköket utan till munkarnes bord i +refektorium, satte honom vid måltiden mellan sig och den äldste +klosterbrodern och talade med munkarne om hans vallfärd och märkvärdiga +ärende. + +Sedan bröderna hört detta, visade de Sorgbarn större vördnad, än äldre +män vilja tillmäta gossar. + +Efter måltiden bäddades åt Sorgbarn en säng i bokrummet, där han +överlämnades åt ensamheten, sedan priorn önskat honom god natt, välsignat +honom och återvänt till sin cell. + + + + +=Riddaren och pilgrimen.= + + +Tidigt följande morgon hölls i klosterkapellet den mässa, med vilken +pater Henrik beslutit inviga Sorgbarns fromma värv hos riddar Erland. + +Den förflutna nattens åska hade rensat luften. Morgonen var dejlig. Vid +Erlands arm vandrade fru Helena till klostret, följd av alla slottets +tjänare och tjänarinnor. Riddaren hade för sin husfru omtalat sitt möte +med Sorgbarn, dennes ärende och sitt löfte att emottaga honom. Mot detta +löfte hade fru Helena så mycket mindre att invända, som det gällde en +from gärning, genom vilken måhända Guds kraft på ett underbart sätt +skulle uppenbaras. Hon var tvärtom brinnande i hågen att se den unge +pilgrimen och gladdes högligen över att just hennes hus var det, vari +uppenbarelsen ålagt honom botgöra och tjäna. Och när fru Helena inträdde +i kapellet och munkarnes högtidliga sång tonade henne till mötes och hon +bland deras böjda skepnader upptäckte gossen, iförd en snövit skrud och +skönare än någon av de keruber, med vilka en konstnär smyckat Gudshusets +väggar, då knäföll hon och med henne riddaren och allt folket och +förenade sin bön om det fromma verkets framgång med den ambrosianska +hymn, som högtidlig, fastän sjungen av darrande stämmor, fyllde valvet: + + O rex æterne domine, + Rerum creator omnium, + Qui eras ante sæcula + Semper cum patre filius... + +Rökelsekaren svängdes och slöjade koret med ljusa skyar; pilgrimen +knäböjde på altarrunden och emottog välsignelsen. Sedan detta skett, +fattade priorn hans hand och förde honom fram till riddaren. Fru Helena +emottog honom med vänliga ord; riddaren sade intet men såg noga till, att +Sorgbarn, likasom alla de andra, fick sin andel från vigvattenskvasten, +då de lämnade kapellet. Sedan Sorgbarn åter ifört sig sina vanliga +kläder, följde han, ett mål för allas nyfikna blickar, sitt nya +husbondfolk till slottet. + +På vägen dit timade, att en raggig hund med långsamma steg, likasom stela +av ålder, kom gående ur skogen, sällade sig till Sorgbarn och slickade +hans hand. Därefter vädrade han på riddaren, uppgav ett tjut och ville +hoppa upp mot hans bröst. Riddaren sparkade hunden tillbaka, men då han +åsåg djuret närmare, utropade han och stannade: + +-- Min gamle Käck! att du ännu lever! Varifrån kommer du? + +Riddar Erland smekte hunden och kunde inom sig ej nog undra över detta +oväntade återseende, ty Käck hade för tio år sedan försvunnit, och +riddaren trodde, att det främmande folket hade stulit honom, eller att +han var uppäten av vargarne. + +Dock gladde sig riddaren icke över återseendet, utan snarare fyllde det +honom i denna stund med skumma tankar, mörklagda aningar, och förband sig +med minnen, från vilka han helst ville vara fri. Men Käck gick troget i +riddarens spår till slottet, välkomnades där av de äldre bland husfolket, +för vilka hans återkomst gav skäl till mycket tal, och intog, i trots av +det yngre hundsläktets förargelse, sitt gamla bo på borggården. + +Nu följer att omtala, huru Sorgbarn tillbragte sina dagar på Ekö slott. + +Riddar Erland fogade sig med motvilja i de anordningar, som Sorgbarns +värv krävde. Fru Helena utsåg åt sin man ett tomrum till sängkammare, och +hon uppmanade honom vänligt men enträget att endast av Sorgbarn låta +betjäna sig, huru illa det än måtte ske; ty så var ju uppenbarelsens +föreskrift. Samvetsgrant iakttogs därför, att endast Sorgbarn fick brädda +hans bägare och uträtta hans bud. Men ingalunda tycktes det smaka +riddaren att emottaga sin bägare ur den lille botgörarens hand; ja de +bägge första dagarne rörde hans läppar icke pokalens rand. Mörka blickar, +tunga ord vordo gossen ymnigt till del; stundom hände ock, att riddaren +lyfte sin hand för att slå honom; men då stod Sorgbarn, som vanligt, +stilla, tyst, med fällda ögonlock... och riddaren tyglade sin vrede. +Minst tålde riddaren hans ögon; detta visste Sorgbarn och såg honom +därför sällan i ansiktet. För att undvika sin påtvungne tjänare vistades +riddaren mer än vanligt i skog och mark; han jagade, fiskade, besökte +underhavande och tillsåg deras arbeten på åker och äng. Då hade Sorgbarn +sina lediga stunder, och dem nyttjade han till att vandra i skogen, +varunder Käck vanligen följde honom, eller att sitta ensam i en öde +tornkammare, där ett sönderblåst fönster gav honom ämne till ett nytt +tonverktyg; vid det sjöng han då sina vemodiga och besynnerliga visor, +diktade av någon inom honom. Sorgbarn fick vid dessa tillfällen vara +ostörd, ty man trodde, att han i sin ensamhet väntade på uppenbarelsen, +var han nämligen skulle finna de rövade klosterskatterna. Men om natten +vilade Sorgbarn på mattan innanför riddar Erlands dörr, och denne åhörde +otåligt under sömnlösa timmar suckarna, som pressades ur gossens barm. + +Om aftnarne, då riddaren satt i salen hos sin fru, var Sorgbarns plats i +ett avlägset hörn. Fru Helena talade ofta till gossen vänliga ord; men +hans ansikte lyste aldrig av glädje. Dock förstod han hennes välvilja; +det märkte hon i hans ögon. Men när riddaren, som ofta hände, tog sin +son, den lille Erland, i famn, lät honom rida på sitt knä eller smekte +och kysste honom, då kvävde Sorgbarn snyftningar men lät tårar rinna, ty +tårar höras icke, och mörkt var hörnet, där Sorgbarn satt. + +Så kom den tionde dagen av Sorgbarns vistelse på Ekö. Riddaren hade rott +ut på sjön att fiska; Sorgbarn gick till skogen. När riddaren återvänt +från fisket och satte sig till middagsbordet, var Sorgbarn icke +tillstädes. Hans plats var annars bakom riddarens stol, ty han betjänte +sin herre även vid måltiderna. + +-- En påpasslig tjänare och en ivrig botgörare, denne Sorgbarn! sade +riddaren. Ve hans arme faders själ, om ej andra överloppsgärningar än +denne sons kunna lösa henne ur skärselden! + +Men riddaren hade knappt uttalat dessa ord, förrän Sorgbarn inträdde. + +-- Kom hit, ropade riddaren, vars vrede var väckt, det är svårt att säga +av vilken orsak. Är du min tjänare, så må du ock passa på din tjänst, du +lilla spökelse! + +Och därmed slog riddaren Sorgbarn så häftigt i ansiktet, att han föll +till golvet. + +Fru Helena gav sin hårde man en förebrående blick för denna grymhet; men +Sorgbarn steg upp, avtorkade en fuktig glans ur ögonen och upptog ur sin +livrock ett skinande smycke, som han med blossande kinder räckte +riddaren. + +Det var Mariabildens gyllene krona, för tio år sedan rövad ur klostret av +det främmande folket. Riddaren igenkände henne och häpnade; fru Helena +fattade kronan och utbrast i ett glädjerop. Den lille Erland, som satt +bredvid sin fader, sträckte armarne efter henne, ty hennes glans fägnade +hans ögon. + +-- Var har du funnit kronan? frågade riddaren. + +-- I skogen, svarade Sorgbarn. + +-- Har du funnit allt? + +-- Nej, men om tio dagar skall jag finna mer, och om hundra dagar har jag +funnit allt; så talade min moder. + +Riddaren teg och fortsatte sin måltid. Men fru Helena fattade Sorgbarns +arm, lade sin kind till hans och sade halvhögt: + +-- Du lille pilgrim, förlåt herr Erland! Han vill dig icke illa, men han +är häftig till lynnet. + +Vid dessa ord brast Sorgbarn i gråt. Även den lille Erland började gråta. +Barnens känsloliv är sällskapligt. Och han tyckte om Sorgbarn, ty +Sorgbarn lekte stundom med honom och visade stort tålamod med hans +nycker. + +Då steg riddaren upp, slängde stolen utåt golvet, lämnade salen och gick +till sin tornkammare. + +Sorgbarn gick efter, ty hans tjänst bjöd detta. Men han fann dörren till +tornkammaren låst; riddaren ville vara ensam. Då satte sig Sorgbarn vid +dörren och väntade i långa timmar. Men först mot kvällen trädde riddaren +ut. Han gick då till salen, talade föga med fru Helena, åt sin +aftonmåltid och vände, följd av Sorgbarn (ty tjänsten bjöd ju honom +detta), åter till sin sängkammare. + +Dagern föll sparsamt in genom det trånga och dunkla fönstret. Riddaren +synade ett gammalt svärd och teg. Det var så tyst, att sandens rinnande i +timglaset förnams som en sakta röst, viskande om tröst och död. + +-- Fyll min bägare! bjöd äntligen riddar Erland. + +Sorgbarn hällde litet aftonvin i pokalen och räckte den med darrande +hand, med sänkta ögon, åt sin herre. + +-- Det smakade gott, sade riddaren och satte bägaren på bordet. + +Erland gick till vila. Sorgbarn lade sig på sin matta. Då märkte han, att +hans läger var mjukare än vanligt, och fann ett täcke dolt under mattan. +Undrande på vem som gjort detta, ty ingen annan än riddaren och han själv +hade ju varit i kammaren, släpade han undan täcket, ty hans värv krävde +det vanliga hårda lägret. + +Det såg riddar Erland men sade intet. + +En stund förflöt, och endast sanduret hördes i tornkammaren. Då sade +riddar Erland: + +-- Sorgbarn, jämka min huvudkudde. + +Sorgbarn steg upp, uträttade befallningen och återvände till sin matta. + +-- Nu vilar jag gott, sade riddaren. + +En halv timme förflöt. Sorgbarn trodde nu, att riddaren sov, och lät +därför en suck frigöras ur sitt hjärta, viss, att den icke skulle +uppfångas av sovande öron. Men han spratt till vid riddarens röst, som en +stund därefter frågade: + +-- Sorgbarn, sover du? + +-- Nej. + +Det var åter tyst. En timme förflöt. Det outtröttliga sanduret viskade, +som alltid, om tröst och död. Sorgbarn lyssnade till viskningen och +tyckte sig förstå henne. Då hördes åter riddarens röst: + +-- Sorgbarn, sover du? + +Denna fråga ljöd så mild, att det ljöd en efterklang därav i Sorgbarns +själ. + +-- Nej, svarade han och bet i sitt täcke för att kväva en suck. + +-- Sorgbarn, varför sover du icke? Barn pläga ju sova om natten! Är du +ledsen, Sorgbarn? Ja, jag har varit hård emot dig, jag har misshandlat +dig. Arme lille pilgrim, ensam i världen men älskad av Gud! Vill du +förlåta mig? + +Sorgbarn svarade med snyftningar. + +-- Sov nu! Sov gott, stackars barn! sade riddaren. + + + + +=Grottan.= + + +Icke litet fägnade det fru Helena att se det hastiga skifte, som timat i +riddar Erlands sinnelag mot Sorgbarn. Tålamod och mildhet segra över +vrede, tänkte fru Helena; dessutom hade det väl medverkat något till +riddarens blidare uppförande, att Sorgbarn funnit den gyllene kronan, och +uppenbarelsen således var sannfärdig. Så trodde åtminstone fru Helena. + +Ja, riddar Erland visade alltifrån elvte dagen av den lille pilgrimens +vistelse i slottet vänlighet emot honom. Detta verkade även på Sorgbarn, +så att hans väsen var mer fritt och sig själv likt. I riddarens närvaro +spelade han på sina glasbitar och sjöng, obekymrad om någon hörde honom +eller ej. Han kände nu ingen bitterhet eller vad det kunde vara, som +utpressat hans tysta tårar, då riddaren smekte sin son. Han såg herr +Erland fritt i ögonen och smålog, när han framräckte bägaren. Men skogen +besökte han dagligen på de timmar, när ej riddaren krävde hans tjänst, +och Käck följde honom nästan alltid. + +På tolvte dagen hände, att pater Henrik gick till slottet, dels för att +se den lille pilgrimen, som han höll kär och betraktade med större +vördnad, alltsedan den underbart återfunna kronan ånyo prydde den heliga +jungfruns bild i klostret, dels ock för att meddela riddaren innehållet +av ett brev, som anlänt från ett kloster uppemot norska gränsen. + +Men då patern kom till slottet, fick han veta, att Sorgbarn länge varit i +skogen. Däremot var riddar Erland nyss hemkommen, och pater Henrik gick +då till honom. + +Paterns anlete, annars på en gång lugnt och livligt i uttrycket, bar +tydligt vittnesbörd om en tung och orolig sinnesstämning. De båda männen +träffades i tornkammaren. + +-- En sorglig nyhet, sade patern, lade brevet på bordet och satte sig +tungt i en länstol. Detta pergament är mig tillsänt från min broder +Benediktus, prior i Gudtorps kloster, som ligger vid gränsen av Norge. + +-- Än sedan? frågade riddaren. + +-- Du spådde sant... jag fruktade det... Läs! Han nalkas oss med stora +steg, Guds vredes dag, _dies iræ, dies illa_... Pesten är i landet och +sprider sig hastigt. Miskunda dig, Gud! Vem undrar, om det starkaste +hjärta nu vill bäva! + +Riddar Erlands bleka kinder vordo blekare. Han fattade pergamentet, och +hans blick föll på följande rader: + +»Den hemske mandråparen lär kommit till norska staden Bergen med ett +redlöst angliskt skepp, vars besättning var död, då skeppet drev in på +redden. Han skonar varken hög eller låg, klerk eller lekman, rik eller +fattig. I Nidaros är ärkebiskop Arne med hela domkapitlet slagen av +honom. Han har vandrat från dal till dal och bortsopat allt levande, icke +allena människor utan husdjuren, vilddjuren, ja fåglarne under himmelen. +Nu är han här. _Parce, parce, cohibe flagellum, Domine Deus!_ Mitt +kloster är utdött. Jag är ensam kvar. Mina bröders lik ruttna utanför +klosterporten; jag har ej kunnat jorda dem. Jag ser genom mitt fönster de +ännu levande bland folket draga i procession kring kyrkan, åkallande Guds +barmhärtighet. Medan tåget skrider, glesna dess leder, och hopen av +döende och döda, som ligga däromkring, ökas. Själv ser jag stundligen på +min lekamen, väntande att där skåda de svarta märken, som äro sjukdomens +och dödens förebud. Jag vet, att jag skall dö. Gud vare min själ nådig! +En man, som inbillar sig, att han skall få leva, om han lämnar dödens +nejd, skall fortbära detta brev. Jag tvivlar, att det skall komma i din +hand. _Pax tecum!_» + +-- Gud vare oss nådig! sade riddaren med djup röst. Detta brev är redan +gammalt. Måhända är oss den store mandråparen helt nära. Svårt är att +hava hustru och barn i sådana tider. + +-- Bäst är att ingenting jordiskt älska, sade patern, då förskräcker icke +dödens port. + +-- Jag har sett pesten helt nära, fortfor riddaren. Jag har i de +sydländska städerna vandrat bland likhögar, burit sjuka på min rygg, känt +deras andedräkt blandas med min, och dock lever jag än. + +-- Vårt öde står i Guds hand... Med denna tanke lyfte patern den fasa, +varmed olycksbudet först slagit honom, från sin själ och andades åter +fritt. + +-- Ja, ni har rätt: vårt öde står i Guds hand. Fromme fader, vore +Sorgbarn, min munskänk, här, skulle vi lätta våra hjärtan med en bägare +gott vin. Dock, han infinner sig snart, ty han sköter sin tjänst +noggrant. + +Och riddaren skådade ut genom fönstret, ty hans hjärta, som grymt kämpat +mot sin egen känsla, hade nu utan motstånd övergivit sig åt en sådan +tillgivenhet för Sorgbarn, att det längtade efter honom var stund han var +borta. Denna känsla var hemlighetsfull och oförklarlig. Visst voro +Sorgbarns ögon speglar för Sorgbarns egen själ, men likväl förekom det +riddaren, som om ur djupet av dessa ögon blickade två andra, i vilka han +först med bävan, sedan med lugn igenkände en likhet med Singoallas... +»först med bävan», ty minnet av Singoalla var för honom ett hedniskt +minne, genom giftdryckens lekamliga och vidskepliga sagors andliga +verkningar förenat med bilder av helgerån, svek, mord och trolldom; ty +minnet av Singoalla var även förenat med hågkomsten av en ed, visserligen +hednisk, men dock en ed, som riddaren brutit, och med minnet av en +vedergällning, som denna ed skulle draga över hans huvud... »sedan med +lugn», ty genom den lille pilgrimen likasom kristnades detta minne, och +riddaren tyckte sig känna, att han med godhet mot Sorgbarn kunde försona, +vad han ofrivilligt brutit mot Singoalla. + +Men vi lämne riddaren och följe Sorgbarns väg i skogen! Så fort, att +hans bleka kinder färgades av rodnad, hade Sorgbarn ilat bland granarna +längs insjöns strand, till dess han kom till en sammangyttrad hop av +branta klippor, väldiga delar av ett berg, som urtidens krafter +söndersprängt, och vars stycken nu på villsamt sätt stodo lutande mot +eller vältrade på varandra. + +Sorgbarn inträngde i irrgångarne bland dessa klippor, klättrade än upp än +ned och stod äntligen i en grotta, dit endast matt dager letade sig väg +mellan hällar, slängda som tak över lutande granitblock. Käck hade följt +gossen på hans bland ris och snår knappt skönjbara stig. + +Grottan var bebodd. En mossbädd, klädd med skinn av skogens djur, följde +de oregelbundna väggarna. En flat sten gjorde tjänst som bord i hålans +mitt. På golvet lågo en båge, en bunt pilar och ett svärd, och där +bredvid svedda grenar på en hög av kol och aska. + +Två skepnader sutto i skymningen där inne, när Sorgbarn kom med Käck. Den +ena var en man, mager, svartbrun och skumt blickande ur ihåliga ögon. Den +andra var en kvinna, mörk och mager likasom mannen. Båda tego och +stirrade framför sig. Onämneligt lidande suckade i varje drag av denna +kvinnas anlete; trånande smärta hade tecknat linjerna av hennes gestalt. +Men skönhet låg ännu, ett blekt, händöende skimmer, över denna bild av +sorgen: en vemodig skönhet, påminnande om sin egen stundande förintelse. + +-- Sorgbarn är här, sade mannen, ty kvinnan hade icke hört ljuden av +gossens steg, icke ens märkt, att Käck lagt sig på mossbädden bredvid +henne, där han gäspade och sträckte sig alldeles hemmavant. + +Kvinnan spratt till och såg upp. Sorgbarn hade lagt sina armar kring +hennes hals, kysste henne på mun, ögon och panna, tryckte sin kind mot +hennes och sade: + +-- Goda moder, jag bär ett glatt budskap till din själ. + +Singoalla -- ty denna kvinna var Singoalla -- svarade då med livat +anlete: + +-- Ett glatt budskap? Vill du giva mig en solstråle, du son av en grym +fader? Sorgens barn, älskade, älskade, giv mig honom, men låt honom ej +försvinna! + +Singoalla fattade Sorgbarns hand och förde den över sin panna. + +-- Min fader hatar mig icke längre, sade Sorgbarn. -- Det var detta +budskap han ville framföra. + +-- Assim, ropade Singoalla till den mörke mannen, hör du? Erland hatar +icke längre sin och Singoallas son! + +-- Jag hör, svarade mannen dovt. Kraften kan då verka. Låt den verka +snart! + +-- Han hatar dig icke längre, upprepade Singoalla med gränslös +förtjusning. Har han kallat dig son, anar han, att du är hans son? Säger +han icke stundom, att du liknar Singoalla? Har han aldrig nämnt mitt namn +till dig? Visst har han det! + +-- Nej. + +Singoalla förde handen till pannan. + +-- Nej, sade hon saktare, jag borde veta det... Sorgbarn, är fru Helena +mycket skön? Smeker riddaren ofta sin maka? Älskar han henne mycket? + +-- Ja, svarade Sorgbarn, och Singoalla vände bort sitt ansikte och dolde +det mot den kalla klippan. + +-- Låt kraften verka! hördes Assims röst. + +-- Var icke ledsen, moder, bad Sorgbarn och förnyade sina smekningar, +till dess Singoalla åter vände sitt ansikte till honom. + +-- Väl, utbrast Singoalla och steg upp. Kraften skall verka. Sorgbarn, du +skall föra din fader till mig. + +-- Om Gud giver mig styrka. + +-- Du har henne, svarade modern, du har denna styrka, som Alako skänker +sina utvalda. Du kan uträtta stora ting med den kraften. Du är son av +söderns glöd och nordens köld. Du är son av trohet och svek, av hedning +och kristen, av det ljusa och det mörka, av den första kärleken och den +första ungdomsstyrkan. Stackars Sorgbarn! Varför är du här? Se, du är en +riddares son, ett slott skulle vara din boning, sammet din dräkt och +guldsporrar klinga vid dina steg. Men du är född till sorg, icke till +glädje; din hands linjer, din pannas välvning, ådrornas väv i dina +ögonlock bestämma dig till ve och suckande. Din kind är blek, som +blomman, då hon växer i mörker. I sorg är du född till världen, en +suckande barm har du diat, din moders kyss var salt av tårar. Sorgbarn, +du skall föra din fader till mig; han har svurit mig trohet på Alakos +bild; han är min; jag har rätt att utgjuta hans blod, att stänga hans +himmel, om hans och din gud är min gud. Du skall föra honom till mig ännu +denna natt, Sorgbarn. Han skall dragas till doms för sitt svek och sin +grymhet. O, har han hjärta, skall han gråta över dina bleka kinder och +rysa över din arma moders kval! + +-- Jag skall föra min fader till dig, men Assim får icke döda honom, sade +Sorgbarn. + +-- Som din moder bjuder, sade Assim torrt och sparkade till svärdet, som +låg på golvet. Jag har lovat vara din moders slav, fast min trohet är +henne mindre dyrbar än din faders svek. + +-- Tyst! ropade Sorgbarn till Assim. Är du min moders slav, så må du +tiga! + +-- Jag är en furstes son och hennes slav. + +-- Nu lämnar jag dig, moder. Riddaren väntar mig. I natt återvänder jag +med min fader. + +-- Se där, sade Assim, på hallen ligga några frön, som jag plockat vid +fullmåne. Lägg dem i riddarens bägare, då lyder han lättare din kraft. + +Sorgbarn tvekade. + +-- Tag dem, sade Singoalla. Assim samlar även andra frön än giftiga. + +Vid dessa ord nedslog Assim sina ögon. Sorgbarn tog de frön han samlat. + +-- Moder, sade Sorgbarn ängsligt, än ett ord! Har du haft en +uppenbarelse, var jag nästa gång skall finna någon av de nedgrävda +klosterklenoderna? + +-- Jag har haft en ny uppenbarelse och skall om åtta dagar visa dig +stället, var du skall finna nattvardskalken. + +Singoalla kysste Sorgbarn. Gossen lockade till sig Käck, som just höll på +att somna, lämnade rummet och ilade genom skogen till slottet. + +Då han var gången, sade Singoalla till Assim: + +-- Upp, tag spaden och nattvardsbägaren! Gräv ned honom under den lösa +trädroten, som jag visade dig vid bäckens fall i insjön! Sorgbarns själ +får ej smittas av lögn. + +Assim vältrade undan en sten, som dolde en håla, vari de rövade +klosterklenoderna voro samlade. Han tog nattvardskalken, lät det andra +ligga, flyttade stenen åter över hålan, tog en spade och gick. + +Med dessa rövade skatter hade Assim övergivit sitt folk, sedan han en tid +varit dess hövding efter Singoallas fader, som fallit i en strid med +folket på Jutlands sandkust. Under denna tid hade Singoalla följt Assim, +och det hette, att de voro man och hustru; men de voro det icke, ty +Assims kärlek föraktades av Singoalla, och han var hennes slav. + +Men Sorgbarn trodde, att det var en uppenbarelse från Gud, genom vilken +den heliga kronan återfunnits i skogen. + + + + +=Den hemliga kraften.= + + +Sorgbarn återkom till slottet, medan priorn och riddaren ännu sutto i +dystert samtal vid bordet i tornkammaren. Sorgbarn fyllde deras bägare, +och priorn tömde sin med förtröstan, emedan den räcktes honom av en from +pilgrim. + +Efter måltiden återvände priorn till klostret. Varken han eller riddaren +hade med fru Helena eller husfolket talat om det hemska budskap, som +kommit från gränsen av Norge, ty de ville icke i förtid skrämma någon. + +Följd av Sorgbarn gick riddar Erland till tornkammaren för att njuta +nattens vila. Sorgbarns hjärta skälvde, ty han hade i riddarens dryck +blandat Assims hemlighetsfulla frön; hans hjärta skälvde, ty han skulle +denna natt medels det, som Assim och Singoalla kallat den hemliga +kraften, föra sin fader till sin moder. Denna kraft är i våra dagar +allmänt känd och likväl ännu en icke avslöjad gåta. Vår tids _doctores_, +som utrannsaka nervtrådarnes mikroskopiska förlängning, veta lagarne för +världsklotens rörelser i den oändliga rymden och för vattendroppens i det +hårfina röret, hava dock ännu icke fullkomligt utrannsakat denna krafts +hemligheter. + +Men innan Mesmer uppdagade henne, var hon som tillvarande känd och använd +av Indiens braminer och av folket från Assaria. Men folket från Assaria +forskade icke; det använde kraften helt enkelt och lät henne vara vad hon +var och vad hon är: en gåta. + +Sorgbarn var i högt mått begåvad med den hemliga kraften; det hade hans +moder rönt. Då hennes hjärta slets av kval och sömnen flydde hennes +läger, plägade Sorgbarn stryka över hennes ansikte med sina händer, och +sömnen kom, och hjärtat vaggades till några timmars ro. + +Nu sover riddaren: det höres av hans andedrag. Sanduret viskar. +Stjärnorna blicka in genom tornfönstret. Sorgbarn stiger upp från sin +matta och smyger med ljudlösa steg till Erlands säng. Den lilles hjärta +är i våldsam rörelse. Hans händer lyftas tvekande. De sväva som skuggor +över riddarens panna ned mot hans bröst. Sanduret viskar alltjämt. +Stjärnorna blicka genom tornfönstret. Det är tyst; även riddarens +andedrag hava tystnat. Han vilar i sängen lik en död, och stjärnljuset +darrar på hans bleka panna. Som skuggor sväva Sorgbarns händer över +riddarens ansikte; de sväva över hans ansikte som tysta skuggor. Då reser +sig riddaren upp. Sorgbarn far tillbaka, uppgiver ett halvkvävt rop och +kastar sig på knä. Riddarens ögon äro lyckta. + +-- Herr Erland, viskar Sorgbarn, jag ville dig icke illa. Vredgas ej! + +Riddaren svarade ej. + +Då märkte Sorgbarn, att kraften verkat. Han steg upp och sade lugnt: + +-- Riddare, du skall lämna bädden och följa mig! + +-- Vart vill du föra mig, Sorgbarn? + +-- Du skall snart få veta det. + +Riddaren klädde sig. Sorgbarn fattade hans hand. + +De stego nedför torntrappan och kommo genom en bakport till stranden, där +riddarens fiskarbåtar lågo. I den minsta av båtarne rodde honom Sorgbarn +över sundet med så tysta årtag, att väktaren svårligen kunde höra det, +fattade så hans hand och förde honom in i skogen. + +Den hemliga kraften verkade så, att riddarens vilja, så stark och oböjlig +hon annars var, fogade sig efter gossens, ja, sammansmälte med denna till +en. Riddarens själ såg in i Sorgbarns, såsom den trogne tjänaren ser i +sin herres ögon vad han vill, tänker och känner. Snart skulle den hemliga +kraften verka än djupare. Som i det växande trädet årsringarne bilda sig +kring kärnan och torka, i den mån nya sådana lägga sig omkring de gamla, +så växa omkring det mänskliga väsendets kärna årsringar av lidelser, +känslor och tankar, som var efter den andra fornas, medan nya lidelser, +känslor och tankar lägga sig utomkring de vissnade och saftlösa. Men +själens äldsta årsringar äro dock de, som ligga närmast hennes kärna; +därför äro barndomens minnen så ljuva: de äro närmast andens hjärta. +Medan nu gossen förde Erland mellan skogens stammar, trängde den hemliga +kraften allt djupare in i hans väsen, från årsring till årsring; och +allteftersom hon inträngde, livades på nytt de vissnade och förgätna +lidelserna, svällde de åter av save ur minnets rot. Erland vart densamme +han var för tio år tillbaka, då han plockade blommor vid bäckens rand med +den bruna flickan. Skuggan, som dvalts i hans själs avgrund, steg upp i +känslans ljusaste dager; ungdomskärlekens känsla, den ljuvaste, den som +annars aldrig återvänder, ilade genom hans varelse, och han tänkte, han +kände Singoalla. + +-- Sorgbarn, sade riddaren, då de hunnit ett stycke in i skogen, låt oss +sitta ned och vila. Natten är så skön. Ser du stjärnan, som glänser där +uppe över ekens topp? Jag älskar dig som en son, som om du vore min lille +Erland; ja, jag älskar dig mer, bleka barn, och jag ser i din själ, att +du älskar mig. Det är så skönt, så friskt i natten. Vart för du mig, +Sorgbarn? Jag följer dig till världens ände. + +-- Jag för dig till min moder. + +-- Bor din moder i skogen? + +-- Ja. + +-- O, att du vore min son! Är du icke min son? + +-- Jag är din son, svarade Sorgbarn, häpen, rörd och förvirrad över dessa +ljuva ord. + +-- Vem är din moder? Är det Singoalla... Singoalla... Singoalla? + +Klangen i hans stämma vart mildare och mildare. + +-- Ja, min moder är Singoalla. + +-- O Gud! sade riddaren, och tårar sipprade ur hans halvslutna ögon, jag +är så lycklig. Älskade son, vi igenkände jag dig icke genast? Du har +varit främling i din faders hus, du har lidit mycket av hans orättvisa +vrede. Jag ser dock i din själ, att du icke hatar mig; nej, du älskar mig +och är säll av mina ord. Kom, Sorgbarn, jag vill gå till din moder. + +De fortsatte vandringen. Sorgbarn ryste i natten... ryste av sällhet, ty +så kan även ske, då sällheten kommer, som en flod av solljus inströmmar i +ögon, som, förut blinda, brådöppnats... ryste av en hemsk känsla, ty +riddaren var så blek, så förändrad, hans röst så andelik. Det var som ett +bländverk, som om en främmande själ talat ur hans mun. + +De stannade framför klippbrottet. Sorgbarn fattade sin faders hand och +förde honom in i labyrinten. Ett eldsken lyste, det försvann igen, ty en +klippvägg skymde det, men snart visade det sig åter. Det kom från +grottan. + +-- O, jag darrar, mumlade riddaren. Bor min själs älskade i dessa +klippor? + +Ljuden av riddarens och pilgrimens steg genljödo och förebådade den +ensliga bostadens invånare deras ankomst. Singoalla satt på mossbädden, +eldskenet flämtade på de fuktiga klippväggarna och spred en bedräglig +rodnad över hennes kinder. Även Assim satt på sin förra plats, med +korslagda armar. Han hade nyss slipat svärdet mot en berghäll; nu hängde +det blottat i hans bälte. + +-- Hör, viskade Singoalla, som alltifrån skymningens inbrott lyssnat och +väntat, väntat och lyssnat, hör! De komma. Assim, gå då! -- Assim steg +upp. + +-- Jag stannar i skuggan, sade han. Om du vill, att han skall dö, så rör +i elden; det är tecknet. Mitt svärd är skarpt, min hand säker, ett +oväntat hugg skall fälla den vilda isbjörnen. + +-- Gå, gå! viskade Singoalla. Assim försvann. + +I nästa ögonblick inträdde riddaren och Sorgbarn. Singoalla stod framför +Erland. Hon betraktade honom... Vem kan skildra en blick som denna? En +levnad med alla dess öden, fröjder och sorger, med hela dess rika skatt +av lidelser och känslor kan sammandraga sig i en blick, såsom linsen +samlar solens alla strålar i en brännpunkt. Det förflutna, närvarande och +kommande kunna sammansmälta i en blick. De sammansmälte i Singoallas till +en enda fråga, stolt och förkrossande och dock bävande. + +Det var en fråga om hågkomst eller förgätenhet, om kärlek eller hat, om +tårar eller blod. På sina halvslutna ögonlock förnam riddaren en +brännande känsla av denna blickande fråga. + +-- Singoalla! hördes Erlands röst. + +Den ton, vari detta ord klang, svarade på allt vad Singoallas själ +frågat. Han kom med hågkomst, kärlek och bön om förlåtelse. Huru kunde +hon då krossa honom med ord om mened, hämnd och död? Singoallas huvud +sjönk ned mot hennes barm, hennes pannas vemod dolde sig i de magra, +genomskinliga händerna. + +-- Singoalla, upprepade Erland, och tårar framträngde under hans +ögonfransar. + +Singoalla svarade ej; hon stod likt en bildstod, men hennes barm och +suckar förrådde liv. + +Riddaren lyfte Sorgbarn i sin famn och gick ett steg mot Singoalla. Deras +huvuden lutades mot varandra: Erlands bruna lockar blandade sig, som +fordom, med de svarta böljor, som svallade kring Singoallas panna. + +Det är tyst i grottan. Var äro nu kvalen, vreden, de bittra minnena, som +bodde där inne, de hemska suckar, som genljödo där, de vilda rop, som +gåvo sig luft ur Singoallas bröst, då hennes förtvivlans börda vart henne +odräglig? Nu hördes endast sakta snyftningar. Erland lägger sin arm kring +Singoallas liv och viskar -- hon hör icke vad, men det ljuder, som när en +vindfläkt vaggar sig till ro i björkens krona. + +Men utanför grottan glimma Assims ögon. Han skär tänderna av smärta. Han +vill Singoallas lycka, men för honom, den förskjutne, att _se_ denna +lycka! Bättre vore det för honom att dö i eld. + +Singoalla för sin hand över Erlands ansikte; hon frågar viskande, med +tårfyllda ögon, ömma, underliga frågor: + +-- Vi är du så blek, Erland? Varför vissnade dina kinders rosor? Vart +flydde din ungdom? Jag drömde, att du ännu var sjutton år. Erland, har du +lidit? + +-- Var har du varit så länge, Singoalla? frågade Erland tillbaka. Minns +du vår lyckas hem, där granen susade, där bäcken sorlade? Ack, granen +susar än, bäcken sorlar än. Det förflutna har återvänt, vi äro åter unga. +Kom, Singoalla, låt oss leka och plocka blommor vid bäckens rand! +Mötestiden är ju inne; himmelens stjärnor blinka! Ser du dem icke? + +Erland fattade Singoallas hand och förde henne ur grottan. Knappt +tänkande, endast saligt kännande, följde honom Singoalla. Hon vandrade +med sänkt panna i svärmisk dröm vid sin riddares sida. Hon såg ej +stjärnorna, ej träden, mellan vilka hon skred. O, slute aldrig denna +sällhet! Låt dem leka vid bäcken och dö, innan morgonen kommer med sin +kalla dager och sin grymma verklighet! Natten, drömmen, svärmeriet, de +flämtande skuggorna, de blinkande stjärnorna, det obestämda, obegränsade +och sammanflödande, de ljuva villor, som födas i det dunklas sköte, o, +vad är solen med sitt gyllene sken, dagen med sina klara föremål, sina +kalla sanningar mot detta! + +Sorgbarn följde fader och moder. Den lilles ansikte glänste. En okänd +makt rörde sig i hans barm och tvang honom sjunga. Sången ljöd, som vore +han endast för andarne, som sväva genom natten. + +De kommo till kullen vid bäcken; han var ej långt från grottan. Erland +och Singoalla satte sig vid kullens fot på gräsmattan, där de fordom +suttit; men leka, men plocka blommor kunde de ej; domnande vilade de mot +varandras skuldror; de kunde ej tala, endast sucka och känna varandras +närvaro, halvt vakande, halvt drömmande. + +Men Sorgbarn satte sig vid bäckens rand, skådade stjärnorna, som speglade +sig däri, och sjöng för dem. + +Så skredo stunderna, och stjärnorna, den ena efter den andra, slocknade i +västerns töcken. Grå dimma blandade sig med mörkret; marken fuktades av +arladagg. + +Då gick Sorgbarn till sin fader, lade sin hand på hans skuldra och sade +till honom: + +-- Natten lider. Stig upp och följ mig! + +Riddaren vaknade smärtsamt ur sin halvslummer; hans vilja var underdånig +Sorgbarns; han måste lyda. + +Detta gjorde Sorgbarn, ty det var redan långt förbi midnatt, och den +hemliga kraften, genom vilken Sorgbarns själ rådde över riddarens, +började slappas. Det kände gossen av kyla och matthet i sina lemmar. + +-- Moder, sade han till Singoalla, kom! Jag är matt och fryser. Vi måste +skynda. + +-- Säg farväl, o moder. Vi måste skynda, upprepade Sorgbarn ängsligt. + +Singoalla steg upp. + +-- Farväl, viskade hon till riddaren. + +-- Nej, nej, sade riddar Erland, här skola vi stanna evigt. + +-- Vi träffas åter. Farväl! + +-- Fly, moder! Stanna ej! bad Sorgbarn. + +-- Kom, sade gossen, du skall följa mig, fader. + +Och Sorgbarn fattade hans hand, och han måste följa. Med skyndsamma steg +återvände de till slottet, rodde över sundet, gingo uppför torntrappan +och inträdde i kammaren. + +-- Tag av dina kläder och sov! befallde Sorgbarn. Riddaren lydde. +Sorgbarn svepte sig i sitt täcke, lade sig på sin matta och somnade +genast. + +Sanduret viskar, de bleknande stjärnorna blicka in i tornkammaren, +riddaren sover i sin säng, pilgrimen på sin matta. + +En timme därefter börjar dagningen. Fåglarne stämma upp sin sång; +tjänarne på slottet vakna; från skogen ljuder redan den idoge nyodlarens +yxa. + + + + +=Dag och natt.= + + +Riddaren vaknade tung i huvudet. Även Sorgbarn vaknade strax därefter, +matt men med en efterklang av nattens lycka i sin själ. Fader! var han +nära att säga till herr Erland, ty han ihågkom väl de ord av +faderskärlek, riddaren talat under natten; men ordet fader dog på gossens +läppar, när han såg upp och skådade det dystra uttrycket i riddarens +anlete. + +-- Förbannelse, mumlade riddaren. Jag har drömt en ryslig dröm denna +natt. Onda andar hava plågat mig. En sådan bar ock dina anletsdrag, du +Sorgbarn. + +Herr Erland klädde sig skyndsamt och ilade ut att förfriskas av +morgonvinden. Hela dagen var han dyster. Han talade föga till sin fru, +Helena, till Sorgbarn än mindre, smekte ej sin lille son men bannade dess +mer gårdens tjänare. + +Mot aftonen red herr Erland ut. Sorgbarn skyndade in i skogen till +grottan. Singoalla satt där med strålande ansikte, ännu rusad av nattens +minnen. Assim kokade mat i en kittel över elden och sade intet. + +Singoalla slöt Sorgbarn i famn, höljde honom med kyssar och frågade efter +hans fader. + +-- Min fader! svarade Sorgbarn. Ack, jag vågar i dag icke kalla honom +fader. Han är vred och säger, att han drömt en ryslig dröm i natt. + +-- Sade han en _ryslig_ dröm? frågade Singoalla eftersinnande. + +-- Ja. + +-- Det är omöjligt. Han älskar mig. Våra fäder ha sagt, att när den +hemliga kraften verkar, då visar sig människan sådan hon är i sitt inre. +Ja, han älskar mig innerst i sitt hjärta. O, denna natt, denna sälla +natt! Sorgbarn, du skall i kväll åter föra min riddare till mig. Men +dessförinnan vill jag visa mig för honom för att övertyga dig, att han +älskar mig alltid. Kom, Sorgbarn, jag går till slottet. + +-- Moder, ropade Sorgbarn, du gör dig olycklig. Kom ihåg riddarens maka, +fru Helena! + +-- Hon! inföll Singoalla med blixtrande ögon. Jag är riddarens första och +enda maka, så sant en Gud lever i himmelen. Han älskar henne icke; han +kan det icke. Såg du ej, hörde du ej under denna natt? Mig, mig ensam +älskar hans själ. Jag går till honom. + +Gagnlösa voro Sorgbarns föreställningar. Hon gick. Sorgbarn följde henne +gråtande och bedjande. Hon gick, ty ett tvivel, som hon ville vederlägga, +en svartsjuka, som hon förgäves hånade, hade vaknat i hennes sinne. Assim +tog sin båge på axeln och följde henne men på avstånd. + +Efter en stunds vandring kom Singoalla, följd av Sorgbarn, till en sakta +sluttande höjd, över vilken hennes väg låg. Hunnen upp stannade hon, ty +hon såg riddaren till häst där nedanför. Hans ansikte var mörkt och +skräckinjagande. Hans häst var höljd av skum. En båge hängde på hans +sadelknapp. + +Även han upptäckte henne; han stannade, förde handen över ögonen, såg och +ropade: + +-- Förbannade spökelse! Hedniska troll! Förföljer du mig även vid +dagsljus? + +Och han ryckte till sig bågen, spände honom, lade en pil till strängen +och sköt. + +Men Singoalla hade redan försvunnit. Assim hade störtat fram, ryckt henne +med sig och fört henne ur sikte. Därefter spände Assim sin båge och ilade +tillbaka för att gälda skottet, men då var riddaren redan borta. + +När Assim återvände, satt Singoalla på den gröna mossan och stirrade +framför sig. Sorgbarn satt bredvid henne, tyst, men önskade att få dö. + +-- Singoalla, sade Assim och böjde sig över henne. Vill du ej, att jag +skall döda Erland? Jag har en giftig pil i mitt koger och riktar väl. + +-- Jag har rättighet att taga hans blod. Döda honom! sade Singoalla. + +Assim gick. Hans ögon lyste av fröjd. Även för honom fanns ett hopp. + +Men hans fröjd var kort. Singoalla ropade honom tillbaka. Han kom. + +-- Nej, Assim! Icke än, Assim! sade Singoalla. Nej, icke än! upprepade +hon, och förde ett finger eftertänkande till sin panna. Sorgbarn skall i +kväll föra den förrädaren till mig. Jag skall då döma honom, och varder +domen döden, skall du, Assim, döda honom... + +-- Ha! tillade hon och reste sig stolt, den ljuslockiga kvinnan, hans +blåögda Helena, äger honom om dagen; men min, min är han om natten, ty +han är slav av min Sorgbarns kraft. Farväl, Sorgbarn! Jag väntar dig och +honom i natt. I natt står domen. + +Kvällens timmar voro långa för Singoalla, där hon vid stockelden i +grottan väntade på domens stund. Sorgbarn, mina ögons lust, din kraft +skall icke svika... så talade hon till sig själv. -- Slipa... så talade +hon till Assim, som oförtrutet, med vansinnigt lugn, brynte sitt svärd +mot klipphällen. + +Men Sorgbarn, huru långa voro ej timmarne även för honom! Hur hemsk den +stund, då riddaren åter dukade under för hans kraft! Hur ryslig hans +nattliga vandring i skogen vid sin faders sida! + +-- Sorgbarn, min son... + +Så ljöd det åter från riddarens mun. Men nu ryste Sorgbarn vid dessa ord. +De voro icke hans faders, de voro en gäckande andes, som talade med hans +faders tunga. + +-- Sorgbarn! Du vet ej, hur jag älskar dig, sade riddaren under den +nattliga vandringen. + +-- Nej, släpp min hand! Du må icke röra mig. Jag vill icke vara din son. + +Natten är mörk, moln segla under himmelen... och du, Sorgbarn, talar ord, +som isa mitt blod. Ser du molnen på himmelen, min egen Sorgbarn? + +-- Ja, det börjar regna. Skynda dig! Jag skall föra dig till min arma, +olyckliga moder. + +Regnet kom i strida strömmar. Det rasslade i skogen; ingen stjärna lyste +den ensliga stigen. Nattfåglarne skreko i klyftorna. Och vid den lille +gossens sida gick en blek vålnad med halvslutna ögon. + +De kommo till klippbrottet. Sorgbarn stannade, och en ny rysning ilade +genom hans lemmar. Han tänkte på Assims svärd, på domen, som väntade. Ja, +han stannade och önskade sig döden. + +-- Sorgbarn, sade riddaren. Giv mig din hand. Du för ju mig till +Singoalla. Elake Sorgbarn, jag skall klaga för din moder, att du talat +grymma ord till din fader. + +Så hotade riddaren med smekande röst. Men Sorgbarn grät. + +-- Varför gråter du? Varför vredgas du på mig? Kom, Sorgbarn! Giv dig +till freds! Jag skall icke klaga på dig hos Singoalla. + +Och riddaren ville gå in bland klipporna. + +Men Sorgbarns vilja höll honom tillbaka. Gossen utbrast häftigt: + +-- Nej, stanna! Rädes du icke, herr Erland? + +-- Vinden blåser i skogen, men vem är rädd för vind och mörker? svarade +riddaren. Du är barnslig, gosse. + +-- Hör du icke, vad vinden säger dig? Det är en sorglig saga, och du +borde rädas. + +-- Vad säger vinden? Förtälj hans saga! Jag lyssnar gärna, om du avtorkar +dina tårar och är glad. + +Medan riddaren talade så, lutade han sig mot en häll, smålog och höjde +sin panna mot den mörka himmelen. Ur klippbrottet skymtade, en skugga. + +-- Vinden säger: »Min moder födde mig en natt på kyrkogården. Hon sökte +där sin makes grav, men han var icke död.» + +-- Hörde du vinden säga detta, underlige gosse? Vad säger han då nu? + +-- Vinden säger: »Min fader var en riddare, som färdades vida, ostadig i +sinnet och trolös.» + +-- Då liknar ju vinden sin fader. + +-- »Min moder sökte honom och vandrade från land till land men fann honom +icke. Själv trodde hon sig älskad och sökt av honom. Hon trodde honom +mycket olycklig, och hon grät över honom; hennes tårar föllo som dagg på +ängen, som regn på bergen.» + +-- Sade vinden detta? Men vad säger han nu? Nu höres hans röst omild i +skogen. + +-- Vinden säger: »Min fader var icke olycklig, ty han hade glömt min +moder och sökte henne icke. Han älskade en annan, som kom från norden.» + +-- Vinden har en trolös fader, sade riddaren. Men hör, hur det klagar i +skogen! Det är åter vindens röst. Vad säger han nu? + +-- Vinden säger: »Jag är ammad vid ett suckande bröst; jag vyssades med +klagosånger. Min moder är mycket olycklig.» + +Riddaren sänkte sin panna och lade armarne över bröstet. + +-- Sorgbarn, sade han, du som förstår vindens språk, vad förkunnar han +nu, ty nu ropar han, nu vredgas han, och trädens kronor skälva. + +Skuggan flyttade sig närmare intill de samtalande. + +Sorgbarn svarade: + +-- Vinden säger: »Min fader ville i dag döda min moder; han sköt en pil +mot hennes bröst, men hon flydde. Varför hatar du min moder? Vad har hon +brutit mot dig? Svara mig, riddare!» + +Riddaren sänkte huvudet mot sitt bröst och frågade: + +-- Sorgbarn, sade din moder, att det var natt, då du föddes? Sade hon, +att hon framfödde dig bland de dödas grifter, medan hon sökte din faders +grav? + +-- Ja. + +-- Töcknet skingrar sig, och jag skådar in i tvenne världar. Jag minnes +nu, vem jag är, då solen skiner på himmelen. Jag är vansinnig om dagen, +Sorgbarn. Jag ville döda din moder. Jag hatar din moder om dagen, ty då +är jag vansinnig. Vill ej din moder döda mig för min trolöshet, min +grymhet, för alla de kval jag tillskyndat henne? Sorgbarn, fråga din +moder, om hon vill taga mitt blod. Det är hennes rätt. + +Men Sorgbarn svarade: + +-- Hör du, hur vinden klagar: »Kan jag föra min fader till döden?» + +Och Sorgbarn, som ryste för Assims svärd, fattade riddarens hand för att +fly med honom tillbaka till slottet. + +Då framträdde den lyssnande skuggan ur sin skymning. + +-- Fly, viskade hon till Sorgbarn, ty Assim rasar och vädrar blod. Han +lurar vid grottans ingång. Jag har väckt men kan ej söva hans vrede. + +Riddaren igenkände den viskandes röst, vände sig om och ville fatta i +hennes klänning. + +Men hon upprepade ängsligt: -- Fly, Sorgbarn! Assim hör oss! + +Sorgbarn skyndade framåt, och riddaren måste följa, fastän hans själ +våndades. + +Men även Singoalla -- ty det var hon, som skymtat lik en skugga -- följde +Sorgbarn, och när de hunnit ett stycke från det farliga klippblocket, där +döden lurade, bad hon honom stanna. + +Riddaren sjönk till Singoallas fötter och omfamnade hennes knän. + +Singoalla lutade sig över honom och strök hans lockar. + +-- Erland, sade hon, vi se varandra nu för sista gången på jorden. +Farväl, min älskade! + +-- Får jag dö? + +-- Nej, svarade Singoalla. Jag ämnade väl i afton döda dig, men då var +jag svart i min själ av vrede och förtvivlan. Nu skall du leva, Erland, +för din maka och din son. Du älskar ju Helena, och hon älskar dig... och +din lille son, säg, är han mer lik dig eller din blåögda Helena? Jag +ville gärna smeka din lille son. + +-- Tyst! utbrast riddar Erland. Tala icke om Helena! Om dagen, då mina +sinnen äro förvirrade, förliker jag mig väl med denna kvinna; men du, +Singoalla, är min enda verkliga kärlek, likasom du är min första och +rätta maka. + +-- Bedrag mig icke, sade Singoalla bedjande, tala icke så, att jag än en +gäng omfattar förhoppningar, som sedan svikas och efterlämna vrede och +förtvivlan! Villades jag ej av dina ord, då Sorgbarn första gången förde +dig till mig? Jag trodde, att du älskade mig alltid, och att det var din +sällhet att skåda mig. Då beslöt jag uppsöka dig. Men du ryste vid min +åsyn och vredgades och ville döda mig. Erland, du hatar mig om dagen; +älska mig kan du endast om natten, då Sorgbarns hemliga kraft slagit din +vilja i bojor. + +-- Det ligger sanning i dina ord, men det är icke hela sanningen, ty nu +skådar jag klart, sade riddaren. Jag är ej densamme om dagen och nu, då +jag är hos dig. Om dagen är jag olycklig och vansinnig; ja, vansinnig. Du +minnes väl Assim och din fader? Det onda _de_ gjort mig överflyttade min +förvirrade själ på dig. För min sjuka tanke vart du en outplånlig +skräckbild, och själva ditt namn, det ljuva Singoalla, ljöd för mig med +hemsk klang. Då kom en flicka, som var min barndomsvän och min +vårdarinna, när jag låg sjuk. Jag trodde mig älska henne; men den kvinna +jag älskade var alltid du, min maka; det var du, som bar en mask, lik +Helenas anlete. Ja, jag älskade aldrig Helena, utan dig som Helena; det +känner jag nu. Singoalla, vill du icke döda mig för rättvisans skull, för +min brutna ed och de kval jag förorsakat dig, så döda mig för min egen +skull, ty jag ryser för morgondagen. Jag vill icke vakna till vansinne +och till hat mot dig, som är min själs hjärta. + +Singoalla svarade: + +-- Din mened är dig tillgiven; för den skall du icke dö. Ej heller skola +dina ord förleda mig tro, att du icke älskar Helena, åtminstone om dagen, +när du är vansinnig. Vad gör det att du är vansinnig, Erland, om du är +lycklig? Se, jag kom till denna nejd och sände dig min son, att han +skulle kuva din själ genom saktmod, ty på en ovänlig själ verkar ej den +hemliga kraften, och sedan föra dig till mig. Jag valde min bostad i +grottan där borta och väntade dig i elva dagar. Jag ville se och tala med +dig än en gång före min död, ty jag känner, att jag snart skall dö. Det +var det vederlag jag krävde av Gud för alla de sorger jag utstått, och +detta vederlag har den barmhärtige Guden givit mig. Vad vill jag mer för +mig själv? Svårare är att tänka på Sorgbarn, ty vad skall varda av honom, +när jag är död? Om dagen, då din själ är fientlig, är han ju icke mer din +son! Men Gud skall skydda Sorgbarn, om han bevarar sin själ snövit, och +Sorgbarn skall dessutom icke leva länge. Det har jag sett i ditt ödes +linjer, älskade, bleke gosse!... Nej, Erland, nu skola vi skiljas för +alltid. I morgon, då du vaknar, så minnes du mig som en svår dröm, vars +intryck bortföres med dagens vind. Singoallas bild skall sedan icke störa +dina tankar, hennes namn aldrig ljuda i ditt öra; hon är för dig +försvunnen, som om hon aldrig varit. Men skulle hon likväl återkomma i +din själ, någon gång, i en enslig stund, så minns henne icke som en +hämnande, hednisk, ej heller som en sörjande kvinna, utan minns henne som +den förlåtande, som glädjes åt den natt av kärlek, du skänkte henne i +grottan och vid bäckens rand! Din levnad skall med Helenas flyta som en +lugn älv genom gröna ängar, under svalkande skuggor. Din Erland skall +växa upp och vara din ålders glädje. Ditt hus skall länge äga bestånd och +din Guds välsignelse vila däröver. + +-- Farväl, Erland! fortfor hon. Farväl, gosse vid bäcken! Farväl, min +första och enda kärlek! Farväl, min lycka och olycka! Välsignad vare du, +min make! Välsignad du, min fröjd, mitt solljus, min ande, mitt allt! + +Och Singoalla tryckte den kyss, hon tänkte den sista, på Erlands läppar +och ilade bort. + +Utöver Erlands kinder strömmade tårar; han vred sina händer och ropade +hennes namn; men hon var borta, och Sorgbarns kraft fängslade Erland vid +stället. + +Då utbrast Erland i sådana verop, att det skar genom Sorgbarns märg. Den +lille darrade och kände sin kraft minskas, sin vilja slappas, sitt hjärta +smälta. + +-- Sorgbarn, ropade riddaren, jag krossar dig, om du icke svär vid Gud +att nästa natt, varje natt återföra mig till Singoalla! + +-- Jag svär, suckade Sorgbarn, nästan medvetslös. + +-- Fort! Återvändom då till slottet, innan jag vaknar! Jag känner, att +din kraft minskas, att jag snart skall vakna. Skynda dig! Vi äro annars +förlorade. + +Sorgbarn gick med snabba steg. Erland följde honom. En knapp fjärdedels +timme därefter vilade riddaren i sin säng och pilgrimen på sin matta. + +Men Assim lurade förgäves på sitt rov, där han stod i klippbrottet med +det skarpslipade svärdet i hand. När Singoalla återkom till grottan, sade +hon endast: -- Riddaren kommer icke. -- Assim slog då svärdet i klippan, +så att det brast vid fästet, ilade så till stranden och roade sig hela +natten med att härma nattfåglarne och rulla stenar nedför klipporna i +sjön. + + + + +=Den sista nattvandringen.= + + +Sorgbarn höll sin ed. + +Och Singoalla -- hon som redan försonat sig med tanken på evig skilsmässa +och död -- ack, hon glömde snart sitt beslut, då riddaren återvände +följande natt vid Sorgbarns hand och anropade henne att stanna. Han sade +sig vara vansinnets och Helenas om dagen; han ville vara sällhetens och +Singoallas om natten. Han kallade henne maka och bad henne hålla den ed, +hon svurit på Alakos bild, om ock han själv av onda makter drivits att +bryta sin. Huru ljuva voro ej hans smekningar för den arma, vars allt han +varit från hennes första ungdomsår! Huru sköna voro ej dessa nätter, +genombävade av det lönliga, då de viskade med varandra i grottan eller i +oändlig trånad sutto, hand i hand, på bäckens strand! Singoalla kunde +icke motstå; hon stannade och framlevde timmarne i svärmiska drömmar. + +På tjugonde dagen efter pilgrimens ankomst till Ekö slott återvände han +ur skogen med nattvardsbägaren i hand. Den överlämnades åt priorn, och +alla förundrade sig över uppenbarelsens sanning och botgöringens kraft. + +Men med riddar Erland timade en förändring, med varje dag tydligare. Hade +han förut stundtals varit dyster, så var han det nu hela dagen, från +morgonen till natten. Han magrade förfärligt; hans ögon voro insjunkna, +hans kinder tomma, varje dag plöjde en fåra i hans panna, varje timme göt +olja på den hemska elden i hans blick. Tjänarne darrade, när han +nalkades, fru Helena vågade icke mer fråga, vad som tärde honom, ty han +tycktes likasom ana, när en sådan fråga svävade på hennes läppar, och +avlägsnade sig då ur hennes grannskap. Han var kall för sin makas sorgsna +blickar, skydde hennes smekningar och hade icke ögon för sin lille son. +Sällan talade han ett ord till någon. + +Fru Helena yppade för priorn sitt bekymmer över herr Erlands tillstånd +och rådslog med honom om vad som borde göras till hans räddning, ty +ögonskenligt var, att detta svårmod förde honom med brådskande steg mot +graven. Priorn beslöt tala öppet med riddaren och ålägga honom en +fullständig bikt. + +-- Vilar en synd på din själ, min son? Eller vad är det, som gör dig +förtvivlande? Ruva icke på din smärta! Ur henne torde annars komma +lekamlig och evig död! Fly i Guds och kyrkans sköte! Se, hon står ju +villig att taga din skuld och din sorg på sina axlar! + +Så talade priorn till riddaren. Men denne svarade: -- Förfölj mig icke +med sådana ord, fromme fader! Säg det än en gång, och jag lämnar er och +flyr till andra bygder! Låt mig vara! När tid bliver, skall jag bikta. + +En annan gång, då riddaren syntes något lugnare till sinnes, yttrade han +till priorn: -- Min själ är full av sönderslagna bilder. Jag mödar mig +att åter sammansätta dem; därför grubblar jag nu så mycket. När tavlan är +färdig, då ser jag vad jag vill se; då vet jag vad jag vill veta. Först +då kan jag bikta, ty icke kan man bikta det okända. + +Under dessa dagar betjänade Sorgbarn, som vanligt, herr Erland. Men +fristunder hade Sorgbarn numera inga, ty riddaren ville knappt förlora +honom ur sikte. Bittra stunder hade Sorgbarn dess flera. Riddarens ögon +fäste nästan ständigt på gossen en blick, vari tillbakahållet hot, +fruktan och vild misstanke lågade. Han bevakade varje Sorgbarns ord, +varje hans rörelse. När de voro ensamma, hände, att han steg upp, kramade +Sorgbarns armar och lyfte honom från golvet för att slunga honom tillbaka +mot dess stenar. Men han sansade sig, och allt slutade därmed, att de blå +märkena på Sorgbarns armar voro flera. + +Även Sorgbarn led mycket. Hans kinder voro, om möjligt, blekare än förr, +hans kropp var nästan en skugga. Men han uthärdade tåligt riddarens +misshandlingar, räknade dagens timmar och tänkte med fröjd på natten, när +detta hemska ansikte åter skulle varda vänligt, dessa vilda blickar blida +och denna stumma mun kalla honom son och slösa med försäkringar om +kärlek. Natten var Sorgbarns dag, och dagen var hans natt. Om dagen satt +hans moder ensam med den tyste Assim i skogen; om dagen voro hans fader +och han själv olyckliga; men natten kom med berusande sällhet åt dem +alla. + +Med riddaren gick det därhän, att han föll i en feber, varunder han en +gång rusade upp ur sängen och var nära att genomstinga Sorgbarn med sitt +svärd. Gossen räddades av priorn och en annan munk, som vakade vid den +sjukes säng. Riddaren talade under feberyran mycket om en grotta och om +en kulle, på vilken en gran växer; han kallade Sorgbarn stundom son, +stundom en liten djävul. I få ord: hans feber var svår och hans hjärna +uppfylld av förvirrade bilder. + +Under dessa dagar väntade Singoalla förgäves sin riddare; men Sorgbarn +besökte sin moder ofta. + +Då herr Erland åter var frisk, beslöt han bikta. Priorn förskräcktes icke +litet, när riddaren yppade, att han var besatt av två djävlar: den ene +uppenbarade sig för honom lik en kvinna; den andre hade antagit Sorgbarns +skepnad, utan tvivel för att därigenom håna pilgrimen och hans fromma +värv. + +Pater Henrik kallade riddaren i hemlighet till klosterkapellet och besvor +de onda makterna att vika. Riddaren kände sig lättad och trodde sig vara +fri. + +Men följande dygn hade det onda återvänt. Då riddaren vaknade om +morgonen, påminde han sig, att han hela natten varit plågad av de bägge +avgrundsandarne. + +Icke lång tid därefter hände en natt, att herr Erland vaknade ej i sin +säng utan i skogen. Nejden lystes av ett blekt månljus, men då han häpen +skådade omkring sig, såg han en flyende, som liknade Sorgbarn. Huru hade +de kommit in i skogen? Han gav sig icke tid att grubbla häröver utan +skyndade efter vålnaden. Men när riddaren öppnat dörren till +tornkammaren, låg den lille pilgrimen på sin matta. + +Från denna stund återfingo herr Erlands tankar sin första riktning. Han +arbetade flitigt med att sammansätta de sönderslagna bilderna i sin själ +till ett fattligt helt. Han samlade alla sina hågkomster från nattens +drömmar, jämförde dem med varandra, valde det överensstämmande, +förkastade tills vidare det andra, iakttog med förnyad uppmärksamhet +Sorgbarns uppförande och beslöt att vaka under nätterna. + +Men detta beslut var han likväl icke mäktig att hålla. När kvällen kom, +kände han sig så slapp, att han omöjligt kunde jaga sömnen från sina +ögonlock. Att sova ensam med Sorgbarn ålade honom hans löfte. + +Småningom, efter outtröttligt grubbel lyckades riddaren få sin tavla +färdig. Hon var en hemsk mosaik, hoplappad av sprängda, orediga minnen, +men gav dock i sin helhet en aning om verkligheten. + +Från kvällarne och det halvvakna tillstånd, som föregår sömnen, påminde +han sig mer och mer, att två skuggor rörde sig fram och åter över hans +panna, och att Sorgbarns ögon lyste mellan dessa skuggor som stjärnor +mellan moln. + +Han påminde sig vandringar i skogen vid Sorgbarns sida och sökte om +dagen återfinna den stig, han trodde sig hava trampat om natten. Men +hågkomsten gäckade honom, minnet gycklade, och han gick alltid åt helt +andra håll, stundom milslångt, än åt det, som förde till klippbrottet. + +Han erinrade sig även målet för dessa vandringar och mötena med +Singoalla; men minnena av dessa förmälde sig med allt det fasansfulla, +hans inbillning fäst vid den bruna hedningaflickan, och omgåvos därför +likasom av ett tjockt töcken, varur de hemskaste bilder skymtade. + +Men hans misstankar mot Sorgbarn voro nu rotfästa. Han ruvade på en plan. +Varje afton han gick till sängs hoppades han kunna utföra den. Men +Sorgbarns kraft segrade. Den lilles hela jordiska omklädnad syntes +upplösa sig i denna hemliga kraft. + +Den fyrationde dagen från Sorgbarns ankomst till Ekö slott var inne. Det +var en mulen dag med regn och blåst. Insjöns böljor skummade, skogens +toppar böjde sig, skyarne samlade sig kring klippornas branter. Solen +sjönk ned bakom svarta och gulbleka moln. Kvällen kom, och den dystre +grubblaren gick till sin tornkammare, följd, som alltid, av pilgrimen. +Men dessförinnan hade riddaren dolt en välslipad jaktkniv i sin livrock. + +Herr Erland gick till sängs. Sorgbarn lade sig på sin matta. Sanduret +viskade, vindflöjlarne på taket gnisslade, insjöns vågor brusade. + +Riddaren hade sagt, förrän han lade sig, att han var mycket trött. Också +somnade han genast i sin naturliga sömn. Det hörde Sorgbarn av hans +andedrag. + +Då smög pilgrimen till riddarens säng, och hans små magra händer rörde +sig som genomskinliga skuggor över den vilandes panna ned mot hans +bröst... + +Men endast några sekunder. Riddaren satte sig upp. + +-- Nu verkade kraften hastigt, sade den lille till sig själv. Stig upp +och följ mig! manade hans milda röst. + +Riddaren steg upp. Sorgbarn fattade hans hand, förde honom nedför +trappan, över det skummande sundet och in i skogen. + +-- Det är en ryslig natt, sade gossen, vars lockar fladdrade för vinden. +Hör, huru det tjuter omkring oss! Det blåser så kallt. Tänk, om träden +falla över oss, fader! Låt oss skynda! + +-- Vart förer du mig? frågade riddaren betänksamt. + +-- Till vem annan skulle jag föra dig än till min moder, till Singoalla? +sade Sorgbarn, förundrad över frågan. + +-- Singoalla är således din moder? + +-- Ja visst... Vad du i afton talar besynnerligt! + +Riddaren måtte insett, att hans frågor icke voro rätt ställda, och att +här vore klokare att tiga än tala, ty han vandrade länge tyst vid +pilgrimens sida. + +Så kommo de allt djupare in i skogen. + +De mörka, sönderslitna skyar, som, likt spillror av ett i stormen +förgånget skepp, kringdrevo på himmelen, läto som oftast månen gjuta över +nejden en gul, sjuklig belysning. Trädens fram och tillbaka gungande +grenar och fläktande löv bredde ett dallrande, av tusen skuggor och +dagrar flätat gallerverk över de belysta delarna av skogsmarken; där +syntes alla föremål leva, röra sig och hoppa i spökaktigt virrvarr. Men +där träden voro lummigare och stodo tätare, låg kolmörker över vandrarnes +stig. + +Vad är det, som lyser där borta djupare in bland trädens stammar? Det är +icke månskenet; det är de röda flammor, som spridas av tjärbloss. I +skogen ljuda röster, som icke äro vindens. Och hör deras rop: + +-- Alako, förbarma dig! Alako... Alako... + +Sorgbarn förskräcktes. Riddaren mumlade: + +-- Avgrundsandarne hava i natt stämt möte. + +-- Fader, sade gossen och tryckte sig närmare intill honom, jag är +rädd... det är en ryslig natt... skydda mig! + +Fader! upprepade Erland för sig själv, det var ett besynnerligt ord av +denne besynnerlige pilgrim från avgrunden. -- Frukta icke, tillade han +högt och grep hårt om gossens arm, ingen skall kunna taga dig ifrån mig. + +Så vandrade de vidare under knakande, stönande och klagande träd, genom +blekgult månsken och svarta skuggor. Alltjämt, om än på större avstånd, +ljödo rop av många röster: -- Alako! Alako! I stormens vin, i insjöns +brus, i månljusets spökfärg, i själva de jagande molnens skepnader lät +sig förnimma något ovanligt och dödsbådande. + +Alako! tänkte riddaren, i det han föraktligt lyssnade till detta rop, +vad betyder det ordet? Var hörde jag det förr? Å, jag vet... +besvärjelseordet, som slog min själ i länkar. Men i natt ljuder det +förgäves. I natt äro alla besvärjelser vanmäktiga mot mitt beslut. + +Han stannade och såg vredgad och rysande upp till månen, vars fläckar +tydligare än annars tecknade ett ansikte -- ett ansikte, präglat av +hemlighetsrik outrannsaklighet. Riddaren lyfte en arm med knuten näve mot +den tyste skådaren där uppe, och hans själ talade inom hans sammantryckta +läppar: Du, du, som med silverskärans fördömda gåva band anden i min +släkt vid anden i dig, i natthimmeln och skogsdjupen! Du, som hämnas vår +omvändelse till Herren Krist med att hetsa hednakvinnan, den svartögda +vampyren, att suga min hjärtesaft! Alako du! + +De voro nu nära klippbrottet. + +-- Sorgbarn, är vägen till din moder lång? frågade herr Erland, i det han +i livrocken trevade efter sin dolk. + +-- Du talar nu åter underligt... Likasom du icke visste detta, sade +Sorgbarn och betraktade sin faders ansikte. Det var ej sådant det plägade +vara, när den hemliga kraften verkade i honom. Det var dystert som om +dagen, ja mörkare, hemskare. + +En förfärande misstanke flög genom gossens själ. Han stannade och +utbrast, medan hans inre bävade: + +-- Herr Erland, vi återvända till slottet. Följ mig! + +-- I sanning ett löjligt infall, sedan vi gått ut och vandrat så länge i +storm och mörker för att träffa din moder! Nej, fromme pilgrim, vi +fortsätta vår väg. Vi måste väl snart vara vid målet. + +-- Vi återvända! Jag befaller dig! + +-- Ha, du skämtar lustigt. Är icke du min tjänare? Är icke jag din herre? +Vem av oss befaller? + +Intet tvivel återstod. Den hemliga kraften, på vilken den lille +vägvisaren litat, då han sade »jag befaller», verkade icke. Sorgbarns +vilja var ej den rådande. Riddaren var vaken; på det såg Sorgbarn en +bekräftelse i hans vilda ögonkast. + +Gripen av dödsångest föll han ned framför riddaren, omfattade hans knän +och bad: + +-- Herr Erland... fader... gör mig icke illa! + +-- Vad fruktar du? Har du fått dåligt samvete? Se så, inga narrstreck! +Upp, min gosse, och för mig till din moder! + +Erland fattade gossen våldsamt i armen och ryckte honom upp. + +-- Ja, jag skall visa dig till henne. Men... du vill väl icke döda henne? +Du vill väl icke min moder något ont? + +-- Tänk ej på hennes trygghet, tänk på din egen, sade riddaren. Nå, lyder +du, eller vågar du trotsa? + +-- Herr Erland, jag lyder... jag lyder gärna. Men lova... + +-- Tyst! ropade riddaren och drog, ur stånd att längre dölja sin +sinnesstämning, jaktkniven ur slidan. Du är din moders medbrottsling, och +så sant som hon sugit livskraften ur mitt hjärta lovar jag, att hennes +eget hjärta skall i denna natt skälva på udden av min kniv. Och dig lovar +jag, att om du ett ögonblick tvekar att visa mig vägen till henne, skall +jag döda dig och finna vägen själv. Och träffar jag henne icke i natt, +skall i morgon jakthornet smattra, kopplen lössläppas och skallgången +draga sin kedja kring den djävulska trollkvinnan. Hon skall icke undkomma +mig. Fresta fördenskull icke mitt tålamod med ett ord vidare! Minns för +ditt eget bästa den lydnadsed du svurit mig! Framåt! + +-- Nej, nej! utbrast Sorgbarn med styrkan av ett nödrop och omfattade än +en gång riddarens knän. Denne lossade våldsamt hans armar och sparkade +honom med hat och avsky ifrån sig. + +-- Usling, som jag med ett knytnävsslag kunde krossa! Upp, säger jag, och +för mig till målet för vår vandring! Lyd eller dö! + +-- Fader, skona mig! Döda mig icke! + +-- Fader! upprepade riddaren med ökat raseri. Du som med sataniska +trollkonster länge trälbundit och fördärvat min själ, du som är ett +helvetets avskum, en bastard av djävul och häxa, vågar du skända en +kristen man med fadersnamnet! Du skall dö med din moder. För sista gången +bjuder jag dig: Upp och visa mig vägen! + +Och då gossen icke rörde sig, grep riddaren hans arm och släpade honom +med sig. Sorgbarns lemmar stöttes mot trädrötter, sargades av törnbuskar. +Smärtan och förskräckelsen framtvungo kvidande ljud från hans läppar, men +hans klagan och det svaga motstånd han försökte uttömde den i blodiga +drömmar frossande riddarens tålamod. Han stannade, betraktade sitt offer +med en blick av omätlig avsky och stötte dolken i dess bröst. + +Han hade gått några steg från stället, som färgades av Sorgbarns blod, då +han stannade och sade till sig själv: + +-- Fader! Vilken lögn! + +Han gick åter några steg men stannade och upprepade: + +-- Fader! Vilken oförlåtlig, grym, förfärlig lögn! Jag skall återvända +och ropa i hans öra: Du ljög! Jag är icke din fader... jag skall ropa: +Förbannad vare du för denna lögn! + +Ett svart moln drog förbi månen och lämnade nejden i mörker. Men riddaren +tyckte sig höra rosslingar såsom av en döende och lät vägleda sig av dem. +Hans fot stötte mot en kropp. Han lutade sig över den. I detta ögonblick +var molnet borta. Månen sken på ett ansikte, som ej var Sorgbarns, ett +rysligt förvridet, blåblekt ansikte, stänkt av blodfradga. Det var en +okänd, svartmuskig karl. Hans bröst var naket, och riddaren, som häpen +betraktade honom, såg på detta den store man dråparens märken: bölder och +svarta fläckar. + +-- Pesten! mumlade riddaren med bleknande läppar. + +Han reste sig upp och gick vidare utan att veta vart. Han förde handen +till pannan, inom vilken blodet brusade genom en förvirrad hjärna. Än +påskyndade han sin gång, än stannade han och såg upp mot den gulbleka, +vemodiga månen. Han gick utan tanke och utan mål. Han hörde trädens löv +viska ord, än rysliga, så att han spratt till därvid, än hånande, så att +han skar tänderna av vrede och ryckte de löv, som viskat så, från deras +grenar, än lustiga, så att han gapskrattade, än sorgsna, så att han +fällde tårar. + +Men besynnerligast viskade till nattvandraren, som nalkades henne, granen +där uppe på kullen, på mötenas ställe vid skogsbäcken, ty dit ledde +slumpen hans steg. Hon stod där uppe, som fordom, smärt, rak, stolt och +trotsig mot stormen. Sörjde hon över den brustna anden, den förtärda +gestalten, som förr, men i ädlare former än hennes, bar prägeln av hennes +egen kraft och stolthet? Eller hånade hon honom? Han visste icke +vilketdera, men han ville veta det och lyssnade, och medan han lyssnade, +förnam han där uppifrån eller inifrån sin egen barm någon hågkomst, som +ljöd: + +-- Det vinkar på kullens topp; är det granen, som rör sina dunkla grenar? +Är det nyponbusken, som böjer sig, medan vinden plockar hans vitröda +blommor? Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon väntar +den hon älskar? Jag vet det icke men anar mycket och är lycklig... +Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över +nejden... + +Bah, varför upprepa denna visa? Att nu sjunga henne har ingen mening. Det +är icke hån och icke medlidande utan ren betydelselös barnslighet att så +göra. Man kan varken vredgas däröver eller skratta. Därom var +nattvandraren enig med sig själv. I detsamma påminde han sig dolken, som +han ännu bar i handen, och då han i månskenet synade klingan, tänkte +han: + +Det skulle verkligen kunna vara blod av mitt blod. + +Han slängde vapnet ifrån sig och tyckte, att han dock var rätt lycklig, +som fått sitt väsen söndrat i så många delar, att han icke visste vilken +som vore han själv. Delarna av den styckade ormen leva ett förtvivlat +rörligt liv, innan de styvna och varda döda bitar av något, som förr hade +sammanhang. Men att de sträva till återförening, såsom sagan påstår, +kunde nattvandraren icke fatta. Han för sin del ville ingen återförening. +Bäst vore förintelsen, och han borde egentligen skratta åt allt, då han +nu visste, att pesten ginge över världen och skulle utrota det +mördareyngel, som vimlar i stoftet. Sedan finge gräsen och blommorna växa +i fred för djurens tänder, och ingen yxa skulle fälla träden, som fritt +finge fläta sina grenar till ett enda valv över den stilla, tigande +jorden. Då vore paradiset återställt i all sin härlighet. Men måtte då +ingen Adam och Eva komma och fördärva det igen! På en ny Adam skulle +följa en ny Kain, som dödade sin broder, och på Kain fäder, som dödade +sina söner, och söner, som dödade sina fäder. Under sådana oklara tankar +fortsatte riddaren sin vandring kors och tvärs i skogen. + +Så hände fram mot dagningen, att han såg ett eldsken och ställde kosan +dit. + + + + +=Dagningen.= + + +Eldskenet kom från klippbrottet. + +Denna natt -- så hade Singoalla bestämt, så hade hon även sagt till +Sorgbarn -- skulle vara hennes lyckas sista. Var detta en spådom om det, +som denna samma natt skulle bära i sitt sköte? Nej, Singoalla ägde +visserligen en spådomsande en utbildad aningsförmåga; men själv skulle +hon försäkrat, att det var ett beslut, icke en förutsägelse. Den sällhet +hon njutit var outsäglig; den hade gjort allt vad hon lidit till intet, +hennes hjärta svällde av tacksamhet mot Gud för dessa nätters mystiska +fröjd, för timmarne vid hennes älsklings och makes sida. De voro nu +talde, dessa timmar, ty hon såg, att Erland icke kunde bära dem. Han +skulle dö, om splittringen mellan dagens liv och nattens fortginge. Men +vore icke minnet mäktigt nog att förljuva den saknad hon skulle känna, +sedan hon sagt Erland sitt sista, oåterkalleliga farväl och gått för +alltid bort ur hans grannskap? Dock varför saknad? Kan icke livet varda +en dröm, där inbillningen räcker hjärtat vad det åtrår, där det förflutna +är en återvunnen verklighet, som lämnar saknaden intet rum? Ja, Singoalla +skulle fördrömma sitt återstående liv. På andra sidan havet, långt +bortom stäpperna österut, är ett land, där palmer resa sig mot en grönblå +himmel och luften är mättad av sövande blomsterdoft. Det är vilans och +drömmarnes land. Där står, uthugget i klippan, ett underligt tempel, som +vaktas av vitklädda, tigande präster. Där slumra på mjuka kuddar, i +skuggan av portikerna, prästinnor, vilkas enda kall är, då tamtam ljuder, +att dansa i gulds och pärlors skrud en dans till offer åt sinnena, +skenet, förändringen, skiftena och att sedan återvända i åskådningen av +det eviga intet. Dit skall Singoalla ställa sin kosa, då hon lämnar +barrskogens land. Där skall hon för palmen tala om granen i norden, för +lotusblomman om näckrosen och för sig själv förtälja en ändlös saga om en +blåögd yngling och sjunga denna saga som en vaggsång för sitt hjärta, +tills det domnat. Sorgbarn skall vara gosseprästen i detta tempel, där +övligt är att gudens rökverk tändes av en gosse, i vars skönhet man +tydligen kan läsa förgängelsen. Där skall Sorgbarn i heliga skrifter, som +av prästerna förvaras, få lära urtidens visdom, innan spådomen gått i +fullbordan, som hon läst i ådrorna på hans ögonlock. + +Så hade Singoalla beslutit. Hon hade smyckat sig till en avskedsfest. Hon +var skönare i natt än den dag för tio år sedan, då Erland första gången +såg henne vid skogsbäcken. Sällheten hade återgivit henne +ungdomsfägringen, men förandligad och änglalik. Kärleken och +offervilligheten, som genomträngde hennes väsen, hade gjort denna skönhet +himmelsk i stället för jordisk. Den skulle överväldigat ögat som en +uppenbarelse från en annan värld, om den ej tillika genomskimrats av ett +något ur denna världen, men ur det outgrundligaste djupet i den -- något +av furuskogens sus och stjärnenattens mystik, något trolskt och +natursymboliskt... + +Grottan var prydd med höstens sista rosor. Assim hade tänt elden på +äriln. Singoalla hade sagt honom, att han nu gjorde det för sista gången, +och Assim hade tigande emottagit den upplysningen. Singoalla hade bett +honom hava allt redo för uppbrott nästa morgon, och han hade tigande +fullgjort hennes önskan. Nu stod han och stirrade tigande i elden och +såg, huru bränderna mörknade, kolades och vordo till aska. Han tyckte +stundom, att han såg in icke i härdens eld utan i sitt eget hjärtas. + +Singoalla satt på sin bädd av mossa med pannan lutad i handen, sänkt i +drömmar eller lyssnande till ljud, som kunde båda ankomsten av de +efterlängtade. Hon kunde sitta så timme efter timme. Hennes levnad under +dessa dagar hade varit ett sådant bidande. Hon förnam knappt tidens flykt +och aktgav dock på ögonblicken. + +Där ute rasade stormen. Då och då fann en vindstöt väg mellan +klipphällarne in i grottan och hotade att släcka brasan, som lyste +henne. + +-- De dröja i natt länge, sade Assim efter timmars tystnad. Och då denna +anmärkning, som ej väntat svar, ej heller fick något, sade han till sig +själv, i det han lade några grenar på elden: Än en liten stund skall +lågan brinna. Men snart har hon förtärt sig själv. Det är gott. Vi skola +få ro. + +Assim gick till grottans öppning, såg upp mot himmelen på den bland moln +tågande månen och hörde med njutning stormens sång. Härligare än under +denna natt hade nordanskogen aldrig tonat, så tyckte han. Han ville giva +ord åt vad han förnam, men kunde icke. Så mycket uppfattade han dock, att +i sången voro sammansmälta värdighet och vrede, kval och mannamod, dystra +rön och segervisshet. + +Men bland dessa toner hördes andra, som icke voro storm ens. Det ropade +ute i skogen: -- Alako, Alako! -- och Assims anlete, som uttryckt något +svärmiskt och drömmande, fick då prägeln av en helt vaken och lyssnande +förvåning. När han övertygats, att örat icke gäckat honom, sade han med +hög röst till Singoalla: + +-- Här i skogen äro människor, som åkalla vårt folks gud! + +-- Det är genljudet av min bön, sade Singoalla och lyfte sitt huvud. Jag +har bett mitt folks gud om försakelsens kraft och fått den. Men hör du +icke andra röster i skogen? Hör du icke Erlands stämma och Sorgbarns? + +-- Nej. + +-- Natten är förskräckande för dem, som kunna frukta. Måhända bävar +Sorgbarns hjärta och förvillar rädslan hans steg. Gå dem till mötes, +Assim, och ledsaga dem hit! + +-- Här är mycket att röna i natt i skogen, sade Assim och gick. + +Då han sent omsider återvände, bar han den döende gossen i sin famn och +lade honom vid Singoallas fötter. + + * * * * * + +Visst kunde det varit krångligt nog att leta sig fram och klättra bland +dessa om varandra vräkta klippblock och hällar, helst nattetid vid +osäkert månsken; men det gick likväl helt lätt, och riddaren tyckte, att +han mer än en gång förr gjort det rönet och ägde en viss vana därvid. Han +endast undrade, att han i sin gosseålder, då han strövade så mycket i +skogen och företrädesvis uppsökte och älskade dess dunklaste gömmor, dock +icke gjort närmare bekantskap med denna lustiga stig, som lovade föra in +i bergkungens slott. + +Nu, var han ej långt från grottans öppning. Då hejdades han av en tanke, +att han ju gick ute denna natt för att fortsätta hednaguden Tors verk och +döda skogens argaste troll, den förledande jättekvinna, som sugit +livskraften ur hans hjärta. Men så påminde han sig pesten, som var kommen +över världen för att utrota allt levande och sålunda gjorde allt annat +dödande överflödigt, ja småaktigt och befängt. Och så erinrade han sig +den bleke gossen och ordet fader och dolken, som, drypande av veropande +bloddroppar, slängdes i en buske, och granen på kullens topp och sången: +»Ljuvt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över +nejden.» + +Detta var en förvirrande blandning av minnen, och riddaren kunde icke +reda dem. Nåväl, varför icke förhålla sig likgiltig mot dem alla, varför +fästa den ringaste vikt vid något förflutet, närvarande eller +tillkommande? Man är ute och vandrar för vandringens egen skull, man bryr +sig icke om ett mål för sin färd, man går in i den här grottan, därför +att man råkat rikta sina steg åt det hållet och ej för något annat. Man +är en strömbädd för en städse rinnande flod av föreställningar, men man +låter floden ha sitt lopp och söker icke kvarhålla någon av hans böljor. + +I en sådan känslostämning gick riddaren vidare och steg med likgiltig +hållning in i grottan. + +Han såg sig omkring. Bredvid honom stod, lutad mot väggen, en mörk man, +som på honom fäste glödande ögon. Men detta besvärade icke riddaren. Det +var återigen ett av dessa intryck, för vilka man kan vara alldeles +likgiltig. Men längre bort i grottan såg han något annat. Han såg en +kvinna, skönare än hans inbillning kunnat skapa, sorgsnare, där hon +knäböjde över den döde gossen, än all den sorg som riddaren kunnat tänka +sig -- ty den sorg han hitintills sett hade alltid varit blandad med +svaghet och begär efter tröst eller ock med förtvivlan eller ock med +vrede, men denna sorg var enkel och oblandad och intet annat än sig +själv. Han igenkände hos denna kvinna anletsdrag, som han älskat och +hatat, avgudat och fördömt; för hans minne uppgingo tavlor av solsken och +blomsterdoft, skiftande med andra av natt och förfäran. Han kände sig +ånyo förvirrad. Då hörde han den mörke mannens röst, som sade: + +-- Singoalla, riddaren är här. Du behöver icke längre bida döden. + +Och till riddaren sade mannen, fattande hans arm: + +-- Tveka icke utan fullborda vad du börjat! Hon känner ärendet, i vilket +du kommer. Sorgbarn hann att anmäla dig, innan han slöt sina ögon. Du +kommer för att hämnas den oförrätt Singoalla tillfogat dig, då hon gjorde +dig till sina ögons ljus och sitt hjärtas åtrå och sitt löftes make och +sin sons fader. Hon har grymt förolämpat dig med kärlek och trohet. Hon +förtjänar döden och önskar den av dina händer. Hon vill dö bredvid det +första offret för din rättmätiga vrede -- din egen son. Ja, hon är mycket +brottslig och förtjänar döden, det kan jag intyga, som hört de otaliga +suckar, ditt minne avpressat henne, och sett de oräkneliga tårar, hon för +din skull gjutit. Döda henne, herr riddare! Därefter kommer uppgörelsens +stund emellan dig och mig. + +-- Det är onödigt, sade riddaren. Jag gick ut för att döda henne, +därutinnan har du rätt, men skogen har ingivit mig andra tankar. Pesten +är kommen, och det tjänar till intet att fuska i dödens hantverk. Detta +och mycket annat har jag i natt lärt av skogen. För övrigt är kvinnan +icke densamma, som jag söker, fastän de likna varandra. Hon där borta är +ett mänskligt väsen; hon fäller tårar över sitt döda barn, och hon synes +mig så sorgsen, att jag känner ve i min själ, då jag betraktar henne... + +-- Vad, ropade Assim, tvekar du fullborda vad du börjat? Har du mod att +rygga tillbaka? Vågar du besinna dig, då skall du höra det förskräckliga, +att... + +-- Håll! sade riddaren. Jag har mod till vad som helst och fruktar intet. +Ingen har ännu kunnat säga, att jag fruktar. Jag har mod att besinna mig. +Stör mig icke, ty det börjar klarna i min själ, och jag skall snart hava +samlat mina minnen. Denna kvinnas anlete sprider belysning djupt in i det +förgätnas schakter. + +-- Skynda! sade Assim. Hon _vill_ dö för din hand. Hon kan icke leva och +på samma gång veta, att du, hennes make, har dödat hennes och din egen +son. Var icke grym emot den arma kvinnan! Hon önskar döden som en nåd. +Belöna henne för den mildhet hon visar dig! Hon har icke yttrat ett hårt +ord över sitt barns mördare; hon har anklagat sig själv men icke dig... + +-- Ja, sade riddaren, du har rätt. Hennes ansikte uttrycker en innerlig, +rörande godhet. Jag älskar detta ansikte, fastän dess åsyn vill smälta +mitt hjärta. Jag är en hård och sträv man, häftig till lynnet och böjd +att förakta människor; men denna kvinna skulle genom sin blotta närvaro +förändra mig, helst om jag finge sätta mig vid hennes knän och hon ville +läsa för mig ur någon helig bok om Guds kärlek och förbarmande... + +-- Han är sig icke lik, sade Assim rysande, han talar som en vansinnig. +Herr riddare, ropade han högt, samla icke dina minnen, akta dig för +hågkomsterna från din ungdom, du skall annars erinra dig hövdingens +femtonåriga dotter, det späda barnet, vars hjärta du rövade... du finge +se en verklighet och skulle gripas av en ånger, omöjlig att uthärda! Nej, +behåll de heliga fördomar, vilka hitintills varit din rustning, din sköld +och båge, och rusa blint fram på den väg, som du stänkt med blod! Jag +säger dig, att denna svartögda kvinna är ett väsen av annan art än du, +ett barn av den outgrundliga naturen, vilket, likasom blomman, ej fått +annat dop än himmelens dagg och regn, aldrig tillbett under annat +tempelvalv än det stjärnströdda och aldrig omsvävats av annan rökelse än +markens dimmor. Hon har aldrig stänkts av vigvattenskvasten, aldrig +välsignats av prästens händer och har intet hopp att komma i din himmel. +Hon är -- förstår du mig icke? -- en förkastad varelse, en okristen, ett +halvtroll, en häxa, som med sina blickars och kinders och stämmas +hedniska trollmakt förhäxat dig och med detta outsägliga brott förtjänat +döden. Upp, riddare! Stöt ned henne! Du är utan vapen... se här ett +svärd! Mörda trollpackan, likasom du mördat hennes avkomma! Fort! Ingen +besinning! Fort, eller är det jag, som dödar dig! -- Och Assim satte +svärdet i Erlands hand och ville rycka honom med sig. Men denne lösgjorde +sig från hans tag och sade utan häftighet: + +-- Du talar så, som jag hört munkar tala. Nog av: du vill förvirra mig +men lyckas icke. Kvinnan där borta är ej en häxa utan ett Guds barn, som +sörjer över världens olycka och har ett ömt hjärta även för mitt elände. +Ty att jag är olycklig, vill jag ej neka. Jag känner mig hågad att gråta +och att ångra, fast jag icke rätt vet, om det är endast jag, som +förbrutit mig mot någon, eller om ödet också förbrutit sig mot mig... + +Han tog några steg fram mot Singoalla och fortfor: + +-- Stackars kvinna, du sörjer denne gosse, och du vet kanske icke, att +det är jag, som dödat honom. På min riddareära försäkrar jag, att jag +gärna ville giva mitt liv för att återvinna hans och stilla din smärta. +Men det förmår jag icke och lovar därför allena vad jag kan hålla: att +aldrig återvända under mitt tak utan, om pesten skonar mig, kläda mig i +tagelskjorta för mina återstående dagar och leva av växternas rötter och +dagligen bedja Gud om förlåtelse för mig, syndare. Detta vill jag göra. +Jag skall från denna stund icke återse min hustru Helena och min son +Erland; jag skall övergiva mitt slott och mina ägodelar samt tillbringa +mitt liv som botgörare här i skogen. Detta kan väl icke giva dig någon +tröst, men det skall hugsvala mig själv; ty att jag är olycklig, känner +jag för varje ögonblick, ju längre jag betraktar dig, ju mer det klarnar +inom mig, ju bestämdare mina minnen varda, ju vissare jag övertygar mig, +att du... o Gud! att du... ja, jag igenkänner dig, Singoalla... du min +ungdoms dröm... min första kärlek... min maka! + +Förut orörlig som en bildstod lutade sig nu Singoalla djupare ned över +sin sons lik, och riddaren hörde, att hon grät. Då gick han fram, +upplyfte henne och slöt henne i sin famn. Hans bröst hävdes, hans ögon +fuktades av tårar, genom vilka framglänste blicken av en klarnad ande. +Men denna omfamning var kort, en tanke upplöste den; riddaren vände sig +bort och skred, med handen tryckt mot pannan, ut ur grottan, och Assim, +som följde efter honom genom klippbrottet, såg honom långsamt vandra in i +skogen. + + + + +=Pesten.= + + +Dagen kom med tung luft och mulen himmel. Då solen någon gång lyste fram +mellan skyarne, var hennes sken gulblekt och ovanligt. Blåsten hade +upphört och vindstilla inträtt, som oaktat den mulna himmelen medförde +kvalm. + +Tidigt om morgonen väcktes munkarne av en häftig ringning. Den tjänande +brodern Johannes öppnade porten och såg en man, klädd i brokiga, slitna +kläder. Han begärde få tala vid munkarne. Snart visade sig några av dessa +med sin prior i spetsen. Med en hastig blick granskade pater Henrik +mannens anlete och utbrast: + +-- Vad vill du? Du tillhör det gudlösa folk, som för tio år sedan +plundrade detta kloster, eller ock gäcka mig mina ögon. + +Men mannen svarade: -- Den saken kunde du haft tid att glömma. Jag kommer +nu för att bedja dig om hjälp, ifall du har någon hjälp att giva. Vi +anlände hit i natt och lägra i skogen. Böldpesten rasar ibland oss. + +-- Böldpesten? upprepade priorn med stelnande tunga. + +-- Ja, svarta döden, sade mannen. + +-- Svarta döden! upprepade munkarne och raglade mot valvgångens pelare +eller kastade sig framstupa på golvet eller sänkte bleknade anleten mot +bröstet, mumlande: -- _Miserere, Domine!_ + +Pater Henrik sansade sig först och sade till mannen: -- Vi skola alla +följa dig. + +-- Upp! fortfor han till munkarne. Skördemannen är kommen. Här gäller att +rädda vetet, medan ogräset uppryckes att förbrännas i evig eld. Upp och +rusten er till högtidlig procession! Tagen kors, hostia, dopfunt och +relikskrin! Upp! + +Munkarne reste sig darrande. En fjärdedels timme därefter skred tåget ur +klostret. Den främmande mannen visade vägen. De enskilda vandrare, som +mötte det, kastade sig till jorden. Bland dessa visste några redan om den +hemska gästens ankomst; andra, som anlänt från sina enstaka hem i +vildmarken och på morgonen icke skådat ett mänskligt anlete, voro +okunniga därom. Munkarne, medan de med kors och fanor, hostia och +relikskrin skredo framåt, sjöngo, men sången förtonade klanglöst i den +tunga luften, liksom hade skogens ekon dött bort: + + Aufer immensam, Deus, aufer iram, + Et cruentatum cohibe flagellum: + Nec scelus nostrum properes ad æquam + Pendere lancem. + + Non opus summi pereat magistri, + Nec sinas passam fore passionem, + Corde sed manans lavet omne crimen + Sanguis et unda. + +Folkhopen följde processionen, som, förd av främlingen, tågade till +svedjelandet, där det främmande folket nu, liksom för tio år sedan, hade +lägrat sig. + +Här såg man lik, sjuka och döende. Här såg man stum förtvivlan, dödsfasa, +sorg, och hjälplöshet. Några av det främmande folket upphovo vilda rop: +-- Alako, Alako! Andra ilade med ömsom fulla och tomma bägare från och +till en närbelägen källa för att med hennes vatten svalka de sjuka. + +Jämmerropen tystnade, när processionen framträdde ur skogsbrynet och +pesthymnens dystra toner svävade över svedjelandet. Insvept i ljusa +skyar, som uppstego ur rökelsekaren, skred tåget runtom fältet. Men inom +hopen, som nyfikenheten lockat att följa, spred sig som en viskning ordet +pesten, och åskådarne skingrades som agnar för vinden. + +Pater Henrik fattade korset, vandrade fram mellan döda och levande och +planterade den heliga sinnebilden mitt på jämrens fält. Därefter spredo +sig munkarne över svedjelandet för att rädda hednasjälar och lindra +plågor. Friska och sjuka böjde sina huvuden vid dopfunten och emottogo +det bad, genom vilket de skulle vinna nåd hos de kristnas gud. Mången +sjuk, som nyss döptes, fick snart som döende åtnjuta den sista +smörjelsen. Med vin och vatten läskades torkade gommar, med tröstens ord +förtvivlade sinnen. De främlingar, som voro friska, uppmanades att fatta +spadarne och gräva en grav åt de döda. Så skedde även, och en munk +mässade timme efter timme med entonig, darrande men outtröttlig röst vid +randen av denna grav, som emottog flera och flera offer. + +Medan munkarne gjorde detta, spred sig underrättelsen om den store +mandråparens ankomst över hela trakten. Alla hjärtan bävade. Mången +tänkte på mänskliga medel att avvända olyckan från sig och de sina. Några +flydde med hustru och barn längre sunnanskogs; nybyggarne i ensliga +skogshemman lade fram båge och pilar för att hota envar, som vågade +nalkas deras tak. + +Men den hemska gästen kunde pil och båge icke bortskrämma. Redan under de +sistförflutna veckorna hade flerestädes i nejden misstänkta dödsfall +inträffat, men ingen trott eller velat tro, att det var den +fruktansvärdes verk. Nu, då intet tvivel om hans närvaro var möjligt, +syntes ock de sista osynliga hindren för hans härjningslust vara på en +gång nedslagna. Natten efter det främmande folkets ankomst ilade +mordängeln från dörr till dörr, och intet förbundstecken på dörrposten +vägrade honom inträde. + + * * * * * + +-- Nej, deras vatten och vin och olja och sånger och rökelser gagna till +intet. Vi måste dö. Låt oss då leva, medan vi leva. De oförskräckta +vandringsmännen höves det att fira lustiga fester vid gravens rand. + +Så talade män av det främmande folket och togo sina vapen och drogo till +Ekö slott, vars källare säkerligen vore väl försedda med öl och vin. Då +de kommit till sundet, funno de fallbron uppdragen och på borggården män, +som bundit dukar kring sina ansikten, så att föga mer än deras ögon voro +synliga; de vandrade för sig själva, likasom de fruktat att komma +varandra för nära. + +-- Hallå! Ned med bryggan! ropade främlingarne. + +De få männen på borggården svarade på denna uppmaning med hotande +åtbörder, därefter med stenkast och bågskott. Men främlingarne vadade, +obekymrade därom, över sundet. Då flydde slottsfolket i båtar över sjön +åt andra sidan. Sedan var det lustigt liv på Ekö slott: dryckeslag och +sång till inemot natten, då skaran avtågade, lyst av mordbrandsflammor +från torn och tinnar. + +Men fru Helena och hennes son och hennes tjänarinnor hade redan om +förmiddagen av slottets sista dag flyttat till klostret, i hopp att inom +helgedomens väggar och i gudsmännens närhet återfinna något lugn för sina +bävande själar. Var riddar Erland och den lille pilgrimen voro, visste +ingen. + + * * * * * + +Sju dagar hade försvunnit, då vid midnattstiden klostrets portklocka +ringde. + +Efter en stunds förlopp hördes steg i korridoren, och en röst frågade: -- +Vem är där ute? + +-- Broder portvaktare! Vän Johannes! Jag igenkänner din röst. Öppna för +Erland Bengtsson Månesköld! + +-- Vad! utropade rösten, lever ni ännu, herr riddare? Eller är det en +villa, som gäckar mitt öra? + +Porten öppnades, och den tjänande klosterbroderns bleka, avfallna +ansikte, nu stämplat med en viss förundran, visade sig vid skenet av en +lampa, som han höll i handen. + +-- Broder Johannes, sade riddaren, räds icke! Jag är ej en vålnad utan en +levande människa, så märkvärdigt det än vill synas både dig och mig, ty +varthän mitt öga skådat, är fältet så väl mejat, att knappt ett strå står +upprätt. + +-- Allt är förvandlat, sedan jag sist såg er, herr riddare. Vill ni stiga +in i denna dödens boning, så är ni under detta tak den ende levande jämte +mig. + +-- Nej, svarade riddaren, jag har avlagt ett löfte att icke inträda under +ett av människohänder byggt tak. Dödens boning är för övrigt här ute lika +väl som där inne. Världen är en kyrkogård, och du synes mig, broder +Johannes, såsom en, den där, ännu levande, jordats i densamma. Så +förekommer jag mig själv även. Visst är, att mitt hjärta är dött och +begravet och ej kan känna någon sorg mer. + +-- Väl det! Din barm skulle annars icke kunna rymma all din sorg. Vet du, +att din maka är död, att dina trognaste tjänarinnor avlidit, att din +fader och lärare, pater Henrik, icke mer är ibland oss? Har du sett den +kolade återstoden av ditt slott, herr riddare? Allt är fåfängligt, allt, +allt! + +-- Lämna din lampa och följ mig ut, sade riddaren. Jag är fullt förtrogen +med tanken att ha förlorat allt, som varit mig dyrbart. + +-- Herren gav och Herren tog; välsignat vare hans namn! suckade munken, i +det han trädde ut och gick vid riddarens sida. Det är blott några timmar +sedan jag begrov min älskade prior, men förunderligt!... mina ögon hava +haft inga tårar för hans minne. Det är med mig som med dig; jag har +jordat mitt hjärta i mina bröders grift. + +-- Vem av dem bägge dog först, min maka eller min son? frågade riddaren +med något svävande röst. + +-- Din son lever ännu... har jag icke sagt dig det?... såvida han icke +dött, sedan jag lade honom i tröstarinnans famn. Gud sände mig en ängel i +skepnaden av en kvinna, som hugsvalande suttit vid din makas dödsläger. +Vem hon var, vet jag icke. Hon har aldrig förr varit sedd i denna nejd. +Hon talade till den döende fru Helena sköna ord och hugsvalade henne med +att ofta nämna ditt namn. + +-- Jag vet då, vem denna kvinna är, sade riddaren. Och det var i hennes +famn du lade min son? + +-- Ja, vad annat skulle jag göra? + +-- Är hon nu borta härifrån? + +-- Ja, hon följde det främmande folket eller rättare: det främmande +folket följde henne. Det var förvånande att se: när hon visade sig första +gången för dem, vart det jubel bland de förtvivlade, stillhet bland de +våldsamma, och farsoten flydde från svedjelandet. Hon är ett högre +väsen, och din son vilar gott på hennes arm. + +De båda männen vandrade en stund under tystnad bredvid varandra. Riddaren +rönte en känsla av tillfredsställelse däröver, att han ägde intet mer att +förlora, intet mer att hoppas. Han kände sig äntligen stå fri emot sitt +öde. Han var skövlad på allt men knotade ej; det vore orimligt att i +denna förvandlingens, förgängelsens och dödens värld pocka på en varaktig +äganderätt till timlig lycka. Den som spelar med i sinnelivets brokiga +lek må fatta lekens mening. Den guldglänsande sky, som simmar i +morgonrodnaden, är i all sin skönhet ej det rätta föremålet för eviga +känslor. Solglittret på vattnets yta, böljan, som höjer sig och sjunker, +suset i ekens krona, vill du avkräva dem en evighet, som de icke äga, +vill du kristallisera dem i former, som trotsa förvittring? Varom icke, +så fordra ej heller evighet av borgar med torn och tinnar, ej av rikedom +och ära, ej av huslig lycka, ej av något bland allt, varefter den +oerfarne griper och vars bortgång han ägnar onyttiga tårar. Den som en +gång fått fotfäste på det evigas klippa rädes icke, om världssfärerna +brista, himmel och jord sönderfalla i atomer. Det är endast ett +solglitter som slocknat, en bölja som sjunkit, en susning som +förstummats. Riddaren såg upp till stjärnorna och kände, att vadhelst +hans öde, i dem skrivet, ännu kunde förbehålla åt en framtid, så skulle +han ej förskräckas mer och ej fröjdas mer: han var fri -- fri emot allt +som är företeelse och händelse och tillfällighet och låter mäta sig med +tidens mått. Men bakom företeelserna hägrade i hans själ ett annat, som +ej försvunne med dem. Vad Helenas, vad den lille Erlands, vad Sorgbarns +och Singoallas försvunna bilder innebure, vad som symboliserade sig i +deras framträdande och bortgång, det vore något för döden oåtkomligt, +eller kanske hellre något, som döden skulle förklara. + +En hemsk bild var natten i skogen, då månskenet darrade på en blodfläckad +klinga, men även den bilden förfärade honom icke mer; han var enig med +sig själv därom, att skuld måste utplånas, och ville gärna, såvitt som +skuld på honom vilade, låta den stränga vedergällningen taga ut sin rätt. +Han ägde ej en vågskål att väga sin egen andel i sitt livs mörka öden, +och hade han ägt en sådan vågskål, skulle han bortkastat henne utan att +väga, ty han kände ingen lust att köpslå, pruta och dagtinga om skuld och +vedergällning. Och han tänkte därvid på en annan symbol -- försoningens, +och det var med andakt han lyssnade, då brodern Johannes, som vandrade +vid hans sida, avbrytande tystnaden, sjöng med sakta röst en vers ur +pesthymnen: + + Da crucem, clavos, scuticam, coronam, + Lanceam, funes rigidamque mortem + Inter iratam mediare dextram + Et mala nostra.[3] + +Erland Månesköld och brodern Johannes vandrade hela natten i skogen. Då +morgonsolen gick upp över ett landskap, vars stillhet ingen fågels sång, +ingen skällas klang, ingen vallande herdes lur upplivade, emedan svarta +döden nyss övergivit det och lämnat tystnaden kvar -- då stodo de båda +männen på kullen vid skogsbäcken, och brodern Johannes sade: + +-- Således, broder Erland, är det här i denna kulle vi skola gräva vår +eremitboning. + +-- Ja, sade Erland, här skola vi bo. Han kastade en blick ned på +gräsmattan vid foten av kullen, där ännu invid bäckens rand dröjde några +av höstens sista blommor. Därifrån svävade hans blick inåt skogen i den +riktning, varifrån i forna dagar hans själs älskade hade kommit honom +till mötes. + +Gräva vi här på östra sidan? frågade Johannes. Vi väckas då av +morgonrodnaden och kunna hälsa den uppgående solen med en morgonpsalm. + +-- Nej, broder, sade Erland, om du icke föredrager den östra sidan, så +låt oss välja denna åt väster, åt bäcken till, där vi kunna bjuda +aftonsolen, bilden av vår egen sjunkande levnadssol, farväl med hymnen om +återuppståndelsens hopp. + +-- Väl, vi välja då den västra sidan... + +-- Om du själv icke hellre önskar den andra... + +-- Nej, nej, gode broder, sade Johannes och betraktade med en mild blick +den forne riddarens förr så stränga och bjudande, nu så blida och +undergivna ansiktsuttryck. Återvändom till klostret för att hämta våra +spadar! Och sedan till arbetet! + + [3] Vredens Gud! Ditt rysliga gissel sjunker! + Mellan dig och bävande syndare medle + korset, spjutet, spikarne, dödens smärta, + blodiga kronan! + _(Över. ur första uppl.)_ + + + + +=Skogens eremiter.= + + +Det var en vacker sommarkväll. Synkretsen i väster färgades av guld och +purpur. Regnet, som hade fallit vid middagstiden, hade uppfriskat nejden; +granar och ängar doftade, människorna andades med njutning den rena +luften. + +Fjärran i skogen hördes nyodlarens yxa; där pågick idogt arbete; ty i +fält, som tjugufem år, sedan pestens tid, legat obrukade, gällde det nu +att sätta plogbill. + +Vid ingången till sin grotta satt den ene av traktens eremiter, den av +folket högt vördade gudsmannen Erland. För en timme sedan lämnade han +örtagården, där han nästan hela dagen sysslat med hacka och spade. Nu +satt han på mossbädden och såg med drömmande blick in i aftonrodnaden, +varav ett återsken föll på hans lugna anlete. I handen höll han en bok, +en mystisk andes betraktelser, hans älsklingsbok, för flera år sedan +hämtad ur det övergivna klostrets valv. + +Brodern Johannes, den andre eremiten, hade nyss återvänt från fisket i +insjön och tillredde nu aftonmåltiden. + +Johannes, som annars sällan bröt den av Erland älskade tystnaden, var i +kväll ovanligt språksam. Han hade på sin väg från sjön sett något +märkvärdigt i skogen och kunde icke avhålla sig från att omtala det. + +Han hade sett män av främmande utseende, förnäma och stolta till sitt +skick, präktiga till vapenbonad, rastande med sina hästar i skogen. De +voro utan tvivel långväga resande, och de hade på latinska målet frågat +honom om bästa ryttarevägen norrut mot Vättern. Vilka de vore och vad +deras ärende, kände han icke. + +Erland lyssnade med välvilja, icke just därför att en sådan händelse +verkligen var ovanlig och kanske värd att gissa över, utan därför att +Johannes synbarligen var road av att tala därom och tycktes utkräva något +anspråk på nyfikenhet från sin väns sida. + +Vilka dessa män voro och vad deras ärende, visste, som nämnt, Johannes +icke, och sagan själv kan endast antyda, ty mörker vilar över mycket i +det förflutna. De hemliga skrifter, som under sju insegel, i ett +brödraförbunds gömmor, bevara dettas anor från ett äldre, sprängt +förbund, skulle, om de uppsloges för oinvigda blickar, uppenbara +åtskilligt om ett tåg, som »riddare av det grusade templet» och »forskare +av de brinnande bålen» gjorde till norden, för att även där, om möjligt, +finna elementer av den urtidens religion, varav de samlat spridda drag +från Indiens pagoder, Egyptens gravtempel, Delfis och Eleusis' +underjordiska valv, det salomoniska templets grus och druidernas grottor, +för att förena dem alla till en gloria kring korset. De skulle kunna +förtälja, dessa hävder, att med tåget följde en indisk prästinnas unge +son, invigd till »riddare av det grusade templet», förtrogen med öster- +och västerlandens visdom och ägare av stora skatter. Mer kan sagan icke +antyda. + +Medan brodern Erland ännu vilade vid ingången till sin grotta och drömde +sig in i den bleknande aftonrodnaden, sågs på andra sidan bäcken en av +främlingarne, en kraftig yngling med brun hy men blonda lockar, närma +sig. Han stannade, såg sig omkring likasom med igenkännande blickar, +ehuru han säkerligen aldrig förr varit på denna fläck, gick därefter över +vattnet och fram till eremiten och satte sig på mossbädden bredvid +honom. + +Med undran åsåg Johannes, där han stod på något avstånd, detta uppträde, +och hans undran växte, när Erland och ynglingen samtalade med varandra +och Erlands anlete under samtalets lopp präglades av kraftig +uppmärksamhet. Johannes' undran nådde sin höjd, när han slutligen såg, +huru ynglingen, först efter en lång omfamning, med tårar skildes från +Erland och gick tillbaka in i skogen. + +Att fråga om betydelsen av denna syn, det ville Johannes icke, ty det +vore ju alltför tydligt ett bevis på en för eremitlivet icke rätt +passande nyfikenhet. Men han väntade, att Erland själv en dag skulle säga +något därom. + +Erland sade dock intet. Följande morgon, när Johannes gick att fiska i +insjön, följde honom brodern Erland. + +Johannes sköt ut sin båt och gjorde sitt fiskredskap i ordning. Han sjöng +härunder med dämpad röst en visa om Simon Petrus fiskaren. Erland satt +vid stranden i skuggan av en lind och fördjupade sig åter i sin kära bok +»Om vilan i Gud». + + + + +SINGOALLA DRAMATISERAD. + +(FRAGMENT.) + + + + +=Första handlingen.= + +_Första uppträdet._ + + +(Klostrets bokrum. Välvd kammare med ett spetsbågefönster i bakgrunden. +Väggnischer med helgonbilder. Mellan dem å rummets ena sida bokhyllor med +folianter; å den andra en dörr. Under fönstret ett bord med krucifix. I +förgrunden ett annat bord, likasom det förra, av tunga former, vid vilket +pater HENRIK och ERLAND sitta framför en uppslagen bok. Oväder utanför. +Man hör regnets fall mot fönstret.) + +Pater HENRIK. ERLAND. + + _Patern_. + Det är en högtidsstund för mig, min son, + då vid din sida jag får genomvandra + den helga stad av tusenårig ålder, + vars utanverk är denna pärm, vars rigel + är denna häkta, konstigt utarbetad, + vars byggnader i ädelt majestät + på säker grundval resa sig mot höjden, + så luftiga och dock mot tiden trygga, + ty deras kolonnader äro tankar, + och varje valv är spänt av himmelsk längtan. + Så vandrom vidare på dessa gator, + med safir lagda och med ädel jaspis! + Var slöto vi? Den helge _Augustinus_ + må än en stund oss läska med sin nektar. + + _Erland_. + Här, gode pater, här. (Seende mot fönstret.) + Kolmörkt där ute, + och regnet öser ned i strida strömmar. + + _Patern_. + Välan... + + _Erland_. + Timglasets sista sandkorn viskar ren, + att timmen lidit. + + _Patern_. + Ha, jag glömde tiden! + Så vänder jag mitt sandur än en gång + och lever så ännu en lycklig timme + med himlens helgon, glömsk av timligheten. + + _Erland_. + (Lyssnande.) Allt mäktigare ljuda vindens toner + ur skogens djup. + + _Patern_. + Du synes tankspridd, gosse. + Ack, jag förgäter dina sjutton år! + De älska solen mer än studielampan, + och det är rätt av dem: »allt har sin tid». + Nåväl, du ser, jag sluter redan porten + till _Herrens stad_[4] och fäller bommen ned, + ty skymningen är inne; han får sova + till nästa väkt -- + +(Hopknäpper pärmarne och sätter folianten på sin plats i hyllan.) + + _Erland_. + (Stiger upp från stolen. Till sig själv.) + Jag måste upp och ut. + + _Patern_. + Så är vårt studium slut för denna afton. + Du lämnar mig. + + _Erland_. + Farväl, min gode fader! + I morgon är jag här vid vanlig timme + igen. + + _Patern_. + Farväl! Min vördnadsfulla hälsning + till riddar Bengt och till hans huses ära, + din ädla mor!... Men hur det regnar ute! + Hur blåsten skakar fönstrets höga poster! + Och jag, som intet märkt av denna storm, + som nalkats oss där ute, medan vi + av helga runors frid och värme njöto. + Säg, vill du icke stanna, medan stormen + drar hädan? Stränge herrars makt är kort. + + _Erland_. + Nej, fader. + + _Patern_. + Dock din väg till riddarborgen + är icke lång, och mörker skyr du icke. + Men tag min kappa! Kvinnans verk vid sländan + försonar vandraren med regn och blåst. + + _Erland_. + Onödigt, fader Henrik. Mellan mig + och himlens vindar kräves ej försoning, + ty fiender vi ännu aldrig varit. + Jag älskar skogen, natten, molnen, stormen. + Nu vill jag ut, men ej till riddarborgen, + det tysta hemmet med sitt enahanda. + Nu vill jag ut i skogens dunkla djup. + + _Patern_. + Du är dig lik. Jag känner denna längtan, + jag känner den, men jag förstår den icke. + Av folket kallas du _den vilde_ Erland, + och kolaren, som bor i enslig hydda, + vet att förtälja, hur han mången midnatt + med barn och maka väckts av nattlig sång + ur skogens mörker, och han skulle häpnat + och trott, att nattens vålnader sitt spel bedreve, + om ej han känt _din_ röst, du vilde Erland -- + du vilde gosse och ändock så stilla, + så mild och tankfull, när du vid min sida + i helga studier din tid fördriver. + Men lyd mitt råd, o Erland! Älska icke + den mörka natt med hennes skräckgestalter. + Den dödlige är skapt att älska ljuset, + det rosiga; och dagens gyllne stjärna, + tids nog den släckes för hans blick ändå. + Ty ljus och mörker, dag och natt, de växla + symboliskt, såsom goda tankar växla + med onda i tvedelad mänskobarm. + + _Erland_. + Det där förstår jag ej. Mig synes natten, + den tusenögade, långt mera skön + än enögd dag, om än hon blundar med dem alla. + Men nog härom. Jag har nu skäl att vandra + en annan stig än den till Eköns slott. + Min far har dragit ut att halvvägs möta + herr Ulvsax, väntad såsom gäst där hemma + i denna kväll. Med riddar Ulvsax kommer + hans dotter. + + _Patern_. + Ah, Helena! Jag förstår, + ja, nu förstår jag väl den lust som driver + dig ut i kväll mot stavkarl, ulv och stigman + och nattens troll. + + _Erland_. + Av mörkret överraskad + måhända riddar Ulvsax med sin dotter + har farit vill. Men jag, jag känner skogen + och varje stig, som människa och myra + på milsvidd trampat bland dess furustammar. + + _Patern_. + Väl, sök dem då! Jag vet, att det är ljuvt + förnimma vänlig röst på villostigar + och vid sitt rop: »Vem där?» till okänd skepnad, + som plötsligt träder upp på misstänkt väg, + till svar av hjärtlig röst få höra: »Vän, + god vän!» och trycka välbekanta händer. + Men säg mig, Erland, du som mycket älskar + att slunga pilar efter skogens vilddjur + och mången natt på vild och enslig jakt + ditt läger valt på mossbehupen klippa, + säg, har du aldrig sett i månens sken + den tysta skogsfrun mellan skogens stammar? + Ha aldrig klippans åbor, dvärgaskaran, + okunnig om ditt grannskap, vimlat fram + ur klyftorna att breda ut sitt smide + på enslig hed och syna det vid månsken? + Ha aldrig dessa troll, som fordomdags + med flintspjut kämpade mot våra fäders + järnskodda lansar, tills de slutligen, + besegrade, från öppna landet drevos + längst in i bergens obekanta gömmor, + men ännu, ruvande på hämnd och mord, + frambryta stundom under nattens timmar + att mana storm utöver stilla ängder, + att reta floder över deras bräddar, + bevinga klippor emot vigda tempel + och gjuta syndigt tal i sömnens öra -- + ha aldrig dessa uppträtt för din syn + för att med rysliga gestalters sanning + till vanvett skrämma eller ock med skönhets + antagna sken till lust och synd förföra + den arme, som de finna på sin stig? + + _Erland_. + (Undvikande.) Å nej, just icke. + + _Patern_. + O, så tacka himlen + och änglaskaran, som i natten vakar! + Själv, må du veta, har jag prövat sådant. + + _Erland_. + (Livligt.) Ni, fader? Men berätta vad ni sett! + + _Patern_. + Sett har jag föga men har _hört_ dess mera, + med egna öron hört. Förstår du mig? + Rätt mången natt, sen jag min vila helgat + med sång och bön, har i den trånga cellen + jag plötsligt väckts av hiskeliga toner + här utifrån, som ingen mänsklig strupe + har kunnat alstra: ljud av hemsk förtvivlan, + med hån och avgrundsglädje rysligt blandad. + + _Erland_. + Och sen? + + _Patern_. + Mer har jag icke att förtälja. + + _Erland_. + Vad tror ni detta var? + + _Patern_. + Jag vet det ej. + + _Erland_. + Väl har jag även... och jag tänkte just + i dag, när jag gick hit, att fråga eder + erfarna tanke om... dock nej, jag vet ej, + om jag berätta bör... + + _Patern_. + Berätta, Erland! + + _Erland_. + Nej... icke ännu. Först jag måste pröva, + om vad jag sett och hört är värt förtäljas, + om det helt enkelt var en jordisk syn, + fast mindre vanlig, eller om den var + från denna underjord, vars väsenden + jag hittills fåfängt... + Dock en annan gång + skall jag måhända kunna säga mer. + Ni eller ingen, fromme, vise fader, + skall höra denna sägen ur min mun. + God natt, min lärare! + + _Patern_. + Gud signe dig! + Farväl och minns, att vandrarns bästa stav + och sköld och lykta är en bön till Herren. + (Erland går.) + + +_Andra scenen._ + +PATERN. + + + _Patern_. + Guds änglar skydde honom på hans väg! + Men kvällen lider. (Går till fönstret och ser ut.) + + [4] »De civitate Dei», ett verk av Augustinus. + + + + +=Utgivarens tillägg och anmärkningar.[5]= + + +_Singoalla_ meddelades första gången i _Aurora_, Toalettkalender för år +1858, Göteborg 1857, C. F. Arwidsson. Novellen var först avsedd att +endast upptaga ett par ark, men allteftersom manuskript hämtades, visade +sig, att den kom att fylla -- 136 av kalenderns 184 sidor! Härav framgår, +att den äldre uppgift, det Singoalla skulle härröra från V. R:s Lundatid, +ej kan vara riktig, varom för övrigt denna prosadikts mognad bär inre +vittnesbörd. Men möjligt är ju, att idén till denna prosadikt redan då +föresvävat honom. + +Som särskild bok utgavs den, med icke obetydligt omarbetat slut, år 1865 +å Oscar L. Lamms förlag och med ovan meddelade förord. -- Tredje upplagan +utkom 1876 å Torsten Hedlunds förlag. Den fjärde utgavs å Alb. Bonniers +förlag, såsom praktupplaga med illustrationer av Carl Larsson, år 1894. +Den nu utgivna, femte, följer ordagrant fjärde upplagan. Dessutom +meddelas såsom tilllägg i denna upplaga, efter förf:ns handskrift, ett +fragment ur en påbörjad dramatisering på vers av denna Rydbergs +prosadikt. + +Det förefinnes ganska väsentliga olikheter mellan första upplagan och de +senare, i det att, såsom ovan nämnts, framförallt _slutet_ är helt +olika. I kapitlet _Den sista nattvandringen_, som även i övrigt företer +flera olikheter, låter Rydberg i första versionen Erland -- sedan han +stött jaktkniven i Sorgbarns bröst och sagt den lille »pilgrimen från +helvetet» farväl för alltid -- vid sin hemkomst till slottet finna fru +Helena och den lille Erland slumrande i dödens sömn. Assim, som »velat +göra Singoalla lycklig även om dagen», har under nattens mörker smugit +sig in genom fönstret samt dödat hennes och Sorgbarns medtävlare om +Erlands kärlek. + +Kapitlet _Dagningen_ i de senare upplagorna saknas i den första. I dennas +slutkapitel, _Pesten_, berättas (efter scenen utanför klostret vid +pestens ankomst, som är lika med den senare versionens), att Singoalla +för evigt bortjagat Assim, sedan han berättat om den lycka, han trott sig +skänka henne genom att döda Erlands maka och son. Hon förbannar honom. + +Singoalla vill försona det brott, som är begånget. Hon går på morgonen +till klostret för att bedja munkarne taga vård om Sorgbarn och ville +sedan begiva sig till slottet och överlämna sig i riddarens våld. Men hon +bortvisas från det pestsmittade klostret; och från slottet jagar folket +henne bort med stenar, då de tro henne vara »pestflickan», en kvinna av +det folk, som fört plågan dit. + +Riddar Erland irrar ikring i skogen. Sedan han kastat in ett gåvobrev på +Ekö slott genom klosterfönstret, finner han vid klosterkyrkan, hurusom +mängden samlats kring en öppen grav för att däri begrava en levande +människa, i tron att därmed skydda sig mot pesten. Denna människa är +Singoalla, som Erland räddar, i det han jagar bort hopen. + +Därefter mötas åter Erland och Singoalla i skogen vid Sorgbarns lik. +Erland är slagen av pesten, och Singoalla bringar honom vatten och vårdar +honom. Sedan hon biktat för Erland, att Sorgbarn var hans och hennes +barn, försonas de inbördes och med Sorgbarns minne. Och under det +riddaren hör pesthymnens toner från klostret, utandas han sin sista suck. +Snart sluter även Singoalla vid Sorgbarns och Erlands sida sina ögon i +dödens famn. »Det var tyst, ty den store mandråparen hade fulländat sitt +verk.» + +Efter berättelsen följa dessa reflexioner: + + »Sagan slutar, såsom när under ett strängaspel strängarne plötsligt + brista i ett disharmoniskt ackord, förrän detta hunnit upplösas i + försonande samljud. Ty harmoni och försoning, var finnas de här + nere? Hör, stormen börjar åter brusa i skogen! Sjunger hans vilda + röst om harmoni och försoning? Orkanen ryter högt över jorden, men + nere i dess mull arbetar förgängelsen, alstringskraften och åter + förgängelsen. Blomman uppspirar, för att dess skönhet skall + maskstingas; barnasjälar uppstiga ur det obekanta för att iklädas + stoftskrud och orenas av synden. Trängtar du efter evig skönhet, + obefläckad oskuld, oförgänglig lycka, sök den icke på jorden, men + hoppas på evigheten!» + +Från och med andra upplagan är, som man finner, slutet väsentligen ett +annat; slutackordet är ej längre så disharmoniskt. -- + +Skillnaden mellan andra (1865) och tredje upplagan (1876) är mest +språklig; ord som pröva, befalla, beskydda, äro utbytta mot fresta, +mana, hägna o. d. Den dikt, som förekommer i kapitlet »_Sorgbarn_», får +först i tredje upplagan sin n. v. lydelse; förut löd den helt olika, +sålunda: + + »Vredgas icke, goda moder, + gråt ej heller, goda moder, + om du icke är en syster + till den mörka nattens skyar; + ty när nattens skyar vredgas, + fräsa blixtar över världen, + och den vida världen bävar + ty när nattens skyar gråta, + då förrinna de i tårar, + då försvinna de i tårar, + och de äro icke mera.» + +I fjärde upplagan är första kapitlet så gott som helt och hållet +omskrivet; epitetet »vilde», som förut i de första kapitlen ständigt +användes framför Erland, är försvunnet. I kapitlet »_Avtåget_» äro nya: +Assims samtal med modern och hans besvärjande av gudarne; likaså i +kapitlet »_Sorgbarn_»: riddarens tal till patern. + +Nämnas må slutligen, att enstaka historiskt förklarande notiser, som +förekommo i första upplagan, sedan avlägsnats, liksom ock en liten +polemik mot de lärde, som »negera» magnetismen. + + +Om »Singoalla» skrev Rydberg själv i ett brev 1892: »_Hon är min ungdoms +dotter, och trots all självkritik är jag ur stånd att känna mig likgiltig +för henne._» Denna äktromantiska prosadikt med sin mystiska timbre torde +ock vara det första fullödiga alstret av Rydbergs skaldesnille. + + * * * * * + +_Singoalla_ finnes översatt till danskan av anonym översättare: Helsingör +1866. År 1895 utgavs den i ny dansk översättning av _Otto Borchsenius_ +med Larssons teckningar. + +På tyska finnes den översatt i Reclams Universal-Bibliothek såsom N:o +2016 av _M. L. Sunder_ (Leipzig 1885), på holländska utkom den i tolkning +av _Philippine Wijsman_, Amsterdam 1899, och en finsk översättning utgavs +av _Juhani Aho_ 1895. + + KARL WARBURG. + + [5] Till femte upplagan, 1896. + + + + +=INNEHÅLL.= + +=Förra avdelningen.= + +Slottet i skogen 5 +Singoalla 14 +Längtan 19 +Främlingarne från Egypti land 25 +Erland och Singoalla 30 +I skymningen vid skogsbäcken 38 +Tvekampen 45 +Lägret 48 +Avtåget 51 +Natten 71 +Giftdrycken 76 + +=Senare avdelningen.= + +Sorgbarn 80 +Riddaren och pilgrimen 96 +Grottan 104 +Den hemliga kraften 113 +Dag och natt 123 +Den sista nattvandringen 135 +Dagningen 150 +Pesten 161 +Skogens eremiter 172 + +_Singoalla dramatiserad_ (fragment) 176 +Utgivarens tillägg och anmärkningar 183 + + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Singoalla, by Viktor Rydberg + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK SINGOALLA *** + +***** This file should be named 28610-8.txt or 28610-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/2/8/6/1/28610/ + +Produced by Ronnie Sahlberg based on the facsimile edition +kindly made available by Project Runeberg +(http://runeberg.org/singoall/) + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need are critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |