diff options
Diffstat (limited to '28473-h')
| -rw-r--r-- | 28473-h/28473-h.htm | 9056 | ||||
| -rw-r--r-- | 28473-h/images/g001.jpg | bin | 0 -> 7330 bytes |
2 files changed, 9056 insertions, 0 deletions
diff --git a/28473-h/28473-h.htm b/28473-h/28473-h.htm new file mode 100644 index 0000000..899a50f --- /dev/null +++ b/28473-h/28473-h.htm @@ -0,0 +1,9056 @@ +<!DOCTYPE html PUBLIC "-//W3C//DTD XHTML 1.0 Strict//EN" +"http://www.w3.org/TR/xhtml1/DTD/xhtml1-strict.dtd"> +<html xmlns="http://www.w3.org/1999/xhtml"> +<head> +<meta http-equiv="Content-Type" content="text/html;charset=iso-8859-1" /> +<title> +The Project Gutenberg eBook of Boken om Lille-Bror, by Gustaf af Geijerstam. +</title> + +<style type="text/css"> +<!-- + p {margin-top: 0.5em; text-align: justify; margin-bottom: 0.5em;} + body {margin-left: 11%; margin-right: 10%;} + a {text-decoration: none;} + @media screen { + hr.ppg-pb {margin:30px 0; width:100%; border:none;border-top:thin dashed silver;} + .pagenum {display: inline; font-size: x-small; text-align: right; position: absolute; right: 2%; padding: 1px 3px; font-style: normal; font-variant:normal; font-weight:normal; text-decoration: none; background-color: inherit; border:1px solid #eee;} + .pncolor {color: silver;} + } + @media print { + hr.ppg-pb {border:none;page-break-after: always;} + .pagenum { display:none; } + } + h3 {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.4em} + .footnote .label {position: absolute; right: 84%; text-align: right;} + .footnote {margin-left: 10%; margin-right: 10%; font-size: 0.9em;} + .figcenter {margin: 2em auto 2em auto; text-align: center;} + .fnanchor {font-size: .8em; text-decoration: none;} + .caption {font-size:.8em} + hr.tb {width: 35%; margin-top: 0.5em; margin-bottom: 0.5em; border:none; border-bottom:1px solid black; clear:both;} + .blockquot {font-family: sans-serif; margin-left:5%; margin-right:5%} + h2 {text-align:center; font-weight: normal; font-size: 1.6em} +--> +</style> + +</head> +<body> + + +<pre> + +The Project Gutenberg EBook of Boken om lille-bror, by Gustaf af Geijerstam + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Boken om lille-bror + Ett äktenskaps roman + +Author: Gustaf af Geijerstam + +Release Date: April 2, 2009 [EBook #28473] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BOKEN OM LILLE-BROR *** + + + + +Produced by Ronnie Sahlberg and the Online Distributed +Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + + + + + +</pre> + + +<p style='text-align: center; font-size: 2.0em'> +BOKEN OM LILLE-BROR +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.5em; margin-top:1.0em'> +ETT ÄKTENSKAPS ROMAN +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.6em; margin-top:1.0em'> +AV +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.5em; margin-top:1.0em'> +GUSTAF AF GEIJERSTAM +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:1.0em'> +I TVÅ VOLYMER +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.0em; margin-top:1.0em'> +VOL. I. +</p> +<div class='figcenter'> +<img src='images/g001.jpg' alt='' title='' style='width: 150px; height: 131px;' /><br /> +</div> + +<p style='text-align: center; font-size: 1.0em; margin-top:1.0em'> +GÖTEBORG +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.2em; margin-top:1.0em'> +ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:4.0em'> +COPYRIGHT 1914 BY +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 1.0em; margin-top:0.0em'> +ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG, GÖTEBORG +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:4.0em'> +EHRNFRIED NYBERGS BOKTRYCKERI, STOCKHOLM 1914 +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'> +<i>Tryckt på träfritt papper</i> +</p> +<p style='text-align: center; font-size: 0.8em; margin-top:0.0em'> +FÖRLAGSRÄTTEN TILLHÖR ALBERT BONNIER, STOCKHOLM +</p> +<hr class='ppg-pb' /> +<table summary='poetry'> +<col style='width:5em;' /> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +När som jag tyst och död är vorden, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +drag ej den vita skruden av. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Jag ilar från den sköna jorden +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +att finna ro i djupan grav. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> + </p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Där vilar jag en stund allena; +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +så öppnas blicken ung och klar. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Jag lämnar dräkten kvar, den rena, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +och kransen, jag kring pannan bar. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> + </p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +De himmelska gestalter fråga +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +ej efter jordiskt stånd och kön. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Se, kroppen som en klartänd låga +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +står fläckfri och förklarat skön. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> + </p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Väl slapp jag nödens kval att lida, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +men smärtan kändes nog så tung. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Av hjärtekval jag åldrats tida; +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +gör mig ånyo evigt ung! +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> + </p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='text-align: right; margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Ur <i>Goethes</i> <span style='font-variant: small-caps'>Wilhelm Meister</span> +</p></td></tr> +</table> +<hr class='ppg-pb' /> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_7' name='page_7'></a>7</span></p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<h2>INLEDNING</h2> +</div> + +<p> +Det var en gång en författare, vilken levde +lycklig med sin hustru och sina tre barn. Han +var så lycklig, att han själv icke förstod det, och +under allt detta skrev han många böcker om människors +olyckor. +</p> +<p> +Emellertid var det icke i kärleken, som hans +högsta lycka låg; ej heller bestod den i fadersglädjen, +vilken han tog som en så naivt naturlig +sak, som skulle föräldrar aldrig kunna ha annat +än glädje av sina barn; ej heller låg den däri, +att den sällsynta fågel, som kallas obruten ungdom, +även efter många års äktenskap satt i orubbat +bo i hans hem. Hans högsta lycka bestod +däri att han aldrig mött eller lärt känna något +ont, vilket han ej trodde sig äga kraft och hälsa +att avvärja. De olyckor, vilka hotat att dyka upp, +hade som övergående skyar försvunnit från horisonten +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_8' name='page_8'></a>8</span> +och lämnat hans himmel ännu mera ren +och fri. Åtminstone trodde han så, och denna +tro var den verklighet, i vilken han levde. Fattigdomen, +mot vilken han fört en oavbruten kamp, +hade han dock städse förmått hålla på avstånd. +Det var blott en fiende, med vilken han aldrig +mätt sina krafter, och denne fiende hette döden. +Det var kanske denne mans icke minsta lycka, +att han länge aldrig på allvar fruktat, att döden +kunde drabba honom själv eller dem, som stodo +honom närmast. +</p> +<p> +I denna känsla av tillvarons fullhet skrev samme +författare en gång en sommarljus bok, vilken +handlade om hans egna två stora gossar, deras +lekar och nöjen, äventyr och missöden. Boken +blev en munter lek för honom själv, och när jag +nu tänker tillbaka på denna tid, tycker jag mig +knappt kunna fatta, att denne man, om vilken jag +här talar, en gång var jag själv. +</p> +<p> +När boken var tryckt och häftad och allting +var klappat och klart, för att denna berättelse +skulle gå ut i den stora vida världen, då tog författaren +med sig hem några exemplar av den i +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_9' name='page_9'></a>9</span> +hemmet efterlängtade boken. Han skrev Olofs +namn på en bok och Svantes på en annan och +överlämnade högtidligen var sitt exemplar åt de +förevigade sönerna. +</p> +<p> +Olof tog emot sin bok och Svante tog sin. +Olof som är en praktisk natur och icke ligger +åt det bokliga hållet, påstås vid detta tillfälle för +första gången av egen drift satt sig att läsa i +en bok. Jag tror nästan, att han läste tre hela +kapitel. Svante åter läste hela boken i ett kör +från början till slut. Därefter tog han ut vissa +kapitel, vilka han särskilt tyckte om, och läste +dem högt för vem som ville höra på. Det var +med ett ord stort jubel i hela huset. +</p> +<p> +Vid detta tillfälle sprang emellertid ännu en +liten pys omkring i rummen. Det var Olofs och +Svantes lille bror, och han hade långt, lockigt och +ljusgult hår och de största blåa ögon, som någon +liten gosse kunnat ha. Han hette Sven och han +var bara två år gammal. Tala kunde han icke +helt och hållet. Men förstå kunde han. +</p> +<p> +När nu Svante läste högt för honom, frågade +mamma: +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_10' name='page_10'></a>10</span> +</p> +<p> +»Vem tror du det handlar om?» Och då Sven +icke visste, vad han skulle säga, så fortfor mamma: +</p> +<p> +»Jo, det handlar om de stora bröderna. Förstår +inte Nenne det?» +</p> +<p> +Sven kallades nämligen i vardagslag för Nenne. +Och det hade han själv hittat på, därför att +han inte kunde säga s. +</p> +<p> +»Ja, men brorarne heter inte som det står i +boken», försökte Nenne. +</p> +<p> +»Vad du är dum!» sade Olof, »det har han +kallat oss för.» +</p> +<p> +Då förstod Sven, och med ögonen lysande av +otålighet frågade han: +</p> +<p> +»Står där ingenting om Nenne?» +</p> +<p> +Pappa hade emellertid kommit ut, och han +lyfte kelgrisen ända upp i taket, satte ned honom +igen och sade: +</p> +<p> +»Vad skulle det stå om en parvel, som är så +liten, att han ingenting gjort?» +</p> +<p> +Men Sven gav sig inte. Han använde sina +stora blå ögon, det bästa han kunde, han delade +ut kyssar med sin lilla röda mun, han stred med +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_11' name='page_11'></a>11</span> +alla vapen, som stodo honom till buds. Han <i>ville</i> +ha en bok för sin egen del. +</p> +<p> +»Ja, men Nenne kan ju inte läsa.» +</p> +<p> +Detta skäl gjorde inte det ringaste intryck på +Nenne. Han sprang ut och in i rummen och var +rosenröd av iver i hela sitt lilla levande ansikte. +Olof hade fått en bok och Svante hade fått en +bok. Varför skulle Sven ensam bli utan? +</p> +<p> +Och det hjälpte inte. Författaren hade inte +något nytt exemplar till hands. Därför släppte +mamma till sitt, och sedan hennes namn ordentligt +blivit utraderat, skrev pappa högtidligt utanpå +boken: +</p> +<table summary='poetry'> +<col style='width:5em;' /> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +<i>Till lille Nenne</i> +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-left:8em; margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +<i>från Pappa.</i> +</p></td></tr> +</table> +<p> +Och först då blev Sven nöjd. +</p> +<p> +Det vill säga det såg ut, som om han varit +nöjd. Ty han gjorde icke några fler invändningar. +Han gick bara omkring och läste i sin nya +bok. Han kunde läsa både framlänges och baklänges, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_12' name='page_12'></a>12</span> +han höll boken upp och ner, och han läste +högt, så att det skallade i hela huset. +</p> +<p> +Till sist satt han en stund för sig själv och +funderade. Och så bar det av genom alla rummen, +som om han omöjligen kunnat komma nog +fort fram. Sven sprang direkt in i pappas rum, +där pappa själv satt och bolmade vid skrivbordet. +Där gjorde han sig så liten, så att han kunde +krypa mellan pappas stol och bordet, och där +stack han in huvudet och försökte se pappa i ansiktet. +</p> +<p> +»Vad är det, Sven?» sade pappa, som icke tyckte +om att bli störd. +</p> +<p> +Men Sven gav sig icke, förrän stolen blev skjuten +undan, så att han fick komma fram. Där +ställde han sig mellan pappas knän, såg upp mot +pappas ansikte och sade milt, men bestämt: +</p> +<p> +»Pappa skriva bok <i>bara Nenne</i>.» +</p> +<p> +»Vad för något?» +</p> +<p> +»Pappa skriva bok bara Nenne», upprepade den +lille. Och denna gång höjde han rösten nästan +hela tiden. +</p> +<p> +Då förstod pappa. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_13' name='page_13'></a>13</span> +</p> +<p> +Det hade grämt lille-bror, att han inte fått +vara med i boken. Så liten han var, hade han +sin fordran på rättvisa. Så liten han var, tyckte +han kanske, att han hade lika stor fordran på +pappa som de andra bröderna, och så liten han +var, visste han, att, där pappa, mamma och bröderna +voro, där hade han sin plats given. Han +såg på pappa med stora, frågande ögon, och han +var ivrig som om det gällt liv och död. +</p> +<p> +Pappa tog det också mycket allvarligt och +svarade: +</p> +<p> +»Jag lovar dig att en gång ska jag’ skriva en +bok om dig också.» +</p> +<p> +»Bara <i>Nenne</i>», upprepade lille-bror, tydligt angivande, +att däri låg själva klämmen på hans +önskan. +</p> +<p> +»Bara Nenne», sade pappa allvarsamt. »Rätt +ska’ vara rätt.» +</p> +<p> +Lille-bror sprang därifrån. Han skrek ut nyheten +ända bort i köket, och hans upprättelse var +i detta ögonblick fullständig. +</p> +<p> +Lille-bror försummade icke heller att påminna +om detta. Men en författare har ju så mycket +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_14' name='page_14'></a>14</span> +att skriva om. Han kan inte när som helst +hinna med att skriva om en liten ljuslockig pilt, +som ingenting annat uträttat i världen, än att +han kom och gick och gjorde alla glädje. Och i +dikten som i livet få de små vänta, emedan de +stora icke vilja släppa dem fram, förrän deras +tur kommer. +</p> +<p> +Därför har lille-bror fått vänta på sin bok +ända till denna dag. Nu är jag själv en annan, +och allting omkring mig är nytt. Lille-bror visste +nog inte, vad han bad mig om, lika litet som +jag visste, vad jag lovade. +</p> +<p> +Men jag hör i mitt öra en röst, som tvingar +mig att hålla, vad jag lovade. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 0em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_15' name='page_15'></a>15</span> +<h2>FÖRSTA DELEN</h2> +</div> + +<h2>I.</h2> + +<p> +Hela denna bok är en bok om döden, och dock +handlar den, synes det mig, mera om lycka än +om olycka. Ty olyckan är icke att mista, vad man +har kärt, olyckan ligger i att smutsa, förskämma +eller förfula det. Och det finns en hemlighet till, +vilket jag fått leva länge, innan jag kunde lära +mig. Kärleken står aldrig stilla. Den måste antingen +växa med åren eller avtaga. Och det är +icke blott i det sista fallet, som den kan skänka +lidande. Den väldigaste Eros är den, vilken +giver lidande, därför att den ständigt blir starkare. +</p> +<p> +Men jag vill börja från början och berätta +allt det, som i denna bok skrivet är, så som man +berättar en dröm. Och så sällsamt det än må +klinga för läsaren — det är alltsammans endast +den bok, om vilken lille-bror bad mig. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_16' name='page_16'></a>16</span> +</p> +<p> +Har jag drömt, att jag älskat, gift mig och +fått barn? Har jag drömt, att jag varit outsägligt +lycklig och outsägligt olycklig? Har jag +drömt? Eller har jag verkligen upplevat allt +detta, vilket icke synes mig erinra om något annat +av mänskligt liv, som kommit inom min synkrets? +Det förefaller mig nu, som om jag på något +ofattbart sätt stode — icke över, ack, allt annat +än över — men väl bortom det alltsammans, +och det enda, som når mig nu, är en ton av andakt, +så översvinnelig, att icke ens musik skulle +kunna gripa och på ett fattbart sätt uttrycka den. +Ja, när jag en gång nedskrivit, vad som nu söker +sig väg till de oskrivna pappersark, vilka en dag +kanske skola utgöra en bok, tycker jag mig kunna +hoppas, att själva berättelsen skall giva mig +ledtråden till att lösa den gåta, vilken nu plågar +och oroar mig, vad som i mitt liv varit dröm, och +vad verklighet. +</p> +<p> +Det är nämligen icke blott sorgen, som trycker +mig. Det är även undran över vad som skett, +samma undran vilken rör sig på botten av allt +medvetet liv. — — — +</p> +<p> +Jag minns i detta ögonblick, hur jag en afton +kom in i min hustrus rum och fann henne grubblande +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_17' name='page_17'></a>17</span> +med en uppslagen bok framför sig. Hon +läste icke i boken, och hennes ansikte uttryckte +missbelåtenhet. +</p> +<p> +Jag böjde mig ned över hennes axel och såg, +att hon läst i bibeln. Boken låg uppslagen vid 1 +Mose bok, och på min fråga, vad hon läst, pekade +hon blott på ett par rader, vilka jag ännu +tycker mig kunna läsa nederst på en sida. — Och +jag läste orden: +</p> +<p> +Förbannad vare jorden för din skull ... Med +smärta skall du föda dina barn. +</p> +<p> +»Är det inte otäckt?» sade hon. »Jag minns +inte, om jag fött med smärta. Jag har aldrig +tänkt därpå.» +</p> +<p> +Hon reste sig upp och gick fram till en liten +säng, som stod på tvären bakom våra egna sängar; +och hon böjde sig ned över ett runt och +frodigt barnaansikte, som snusade och sov, medan +läpparna rörde sig, som om gossen legat vid +modersbröstet. +</p> +<p> +»Har jag fött dig i smärta?» sade hon, som om +hon talade för sig själv. »Nej, i lycka har jag +fött dig, i lycka och jubel, en lycka, så namnlöst +stor, att jag aldrig vetat det förrän nu.» +</p> +<p> +Hon drog mig ned i soffan och lutade sitt +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_18' name='page_18'></a>18</span> +huvud mot min axel, kröp ihop i min famn, som +ville hon finna skydd mot all världens sorger och +tyngd. Utan att ändra ställning sträckte hon +fram handen och slog igen boken. +</p> +<p> +»Det är en dum bok», sade hon. »Jag har +aldrig förstått mig på den.» +</p> +<p> +»Det är den nog inte», sade jag leende. +</p> +<p> +»Det har du själv sagt», sade hon och reste +sig till hälften upp. +</p> +<p> +»Jag? Aldrig!» +</p> +<p> +»Nå då har du sagt något annat då.» +</p> +<p> +Hon lutade sig ned igen. +</p> +<p> +»Jag minns det inte. Jag vet bara att jag +vill tänka som du, tro som du, vara som du. +Ty ingen är som du, ingen i världen.» +</p> +<p> +På sådana ord kan ingen man svara. Man +behöver icke avböja dem, emedan de icke äro +ämnade som rökoffer åt egenkärleken. De komma +som en smekning, som när en man ser på sin +hustru och säger: »Det finns för mig ingen kvinna +mer än du.» Min hustru fortsatte också efter +ett uppehåll så kort, att jag knappast hade märkt +det. +</p> +<p> +»Jag har visst aldrig tackat dig», sade hon, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_19' name='page_19'></a>19</span> +»för att du lärt mig att tro, som du tror, men jag +är så glad, att du gjort det. Du kan inte känna +det, som jag gör. Du kan aldrig känna det så. +Var dag, som går, gör mig rikare. Var timme synes +mig full av min lycka. Det är så märkvärdigt +att tänka på nu, att jag en gång, när jag var +mycket yngre, längtade att få dö för att få komma +till himmelen. Vad menade jag då, och vad +längtade jag efter? Jag tycker, att jag har glömt +det, som om det aldrig funnits till. Det enda jag +förr kände svårt ibland, är, att jag aldrig skulle +få återse min far, som är död. Men nu tycker +jag, att jag begär ingenting mer än att få leva +med gossarna och dig. Jag skulle inte önska, att +det funnes något annat än det liv, som du och jag +fått leva. Jag vill leva med dig, till dess att gossarna +blivit stora och kommit ut. Så få vi åldras +tillsammans — du och jag — och något mer kan +jag inte tänka mig.» +</p> +<p> +»Tror du inte på någon som helst möjlighet +av ett annat liv?» genmälde jag. +</p> +<p> +Hon skakade på huvudet med en energisk åtbörd. +</p> +<p> +»Nej», utbrast hon. »Jag vill ingenting annat, +än det som är. Jag vill få sova en gång i jorden +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_20' name='page_20'></a>20</span> +under en vacker blomsterkulle. Det är allt för +mig, och det ber jag Gud om varje afton.» +</p> +<p> +Hon bad till Gud varje kväll, och hon trodde +icke på ett odödligt liv. Jag visste det, och jag +kände ånyo det underbara i denna hennes egen +gåta, som för henne blott var naturlig verklighet. +Jag strök hennes skuldra för att låta henne veta, +att jag hört och förstått, och med en plötslig +övergång frågade hon: +</p> +<p> +»Tror du på något annat?» +</p> +<p> +»Jag varken tror eller inte tror.» +</p> +<p> +Hon upprepade mina ord alldeles tonlöst, ehuru +hon hört dem flera gånger förr, upprepade +dem, som om de innebure något alldeles ofattligt +och utbrast plötsligt: +</p> +<p> +»Då har du ändrat dig.» +</p> +<p> +»Det tror jag inte.» +</p> +<p> +»Jo, du har. Hur skulle jag annars kunna tro, att +livet vore slut med döden? Det är du som lärt +mig. Varför vill du nu inte tro som jag?» +</p> +<p> +Vid hennes ord flög ett minne genom min själ. +Jag såg henne och mig gå en smal stig under +skärgårdens ljusa björkar. Över oss tindrade +himmelens stjärnor, och för våra fötter darrade +i gräset det matta ljusskenet från fönsterna i +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_21' name='page_21'></a>21</span> +vårt första sommarhem. Jag tyckte mig ännu +kunna höra de ord, som i aftonens stillhet då +viskades oss emellan, ord om livet och döden, +om Gud och det kommande, dessa ord, som fingo +allvar och glöd av vår första kärleks berusning. +Jag mindes, att det var hon, som frågade, och +jag som svarade. Jag mindes, att hon blev djupt +bedrövad och tyst, medan hon satt och tänkte +över mitt svar, och när detta minne nu flög igenom +min själ med en tydlighet, som inga ord kunna +återgiva, föreföll det mig, som om, vad jag +då sagt, måtte hava träffat henne på ett helt +annat sätt, än vad egentligen menat, och jag kände +ett stygn i hjärtat, som om jag, utan att vilja +det, gjort henne något ont. +</p> +<p> +Hon avbröt mig med att säga: +</p> +<p> +»Jag kan inte fatta detta att varken tro eller +icke tro. Jag måste ettdera.» +</p> +<p> +Hon uttalade dessa ord med en ton, som om +hon bett mig att icke motsäga henne och jag +gjorde det icke heller. Jag behöll blott inom mig +stämningen från vår ungdoms ljusa ö och undrade +över, att jag hela tiden tyckte mig se stjärnorna +genom björkarnas lövverk. +</p> +<p> +Min hustru hade, medan vi talade, rest sig +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_22' name='page_22'></a>22</span> +upp och stod åter bredvid den lilla sängen. Mitt +under samtalet hade hon märkt, att gossen rörde +på sig. Hon lyfte upp honom, tog honom i sina +armar på det trygga, värnande sätt, som endast +mödrar kunna, och lade honom till bröstet. Hennes +ansikte strålade, när hon såg och kände honom +suga hennes mjölk med detta obeskrivliga +lugn, varur samhörighetskänslan mellan moder +och barn spirar. +</p> +<p> +Vad vi nyss talat om och vad jag nu såg, +smälte på ett egendomligt sätt till enhet i min +känsla, och jag ihågkom de ord, vilka hade utgjort +det korta samtalets början. Länge satt jag +och tänkte på vad jag ville säga. Jag tänkte på +de grymma orden: »Förbannad vare jorden för +din skull» och på tillägget om den stackars jorden: +»törne och tistlar skall du bära». Känslan +av vad jag ägde och vad jag såg var mig så övermäktig, +att jag fruktade att börja tala, endast +för att icke röja min rörelse genom tårar, och på +samma gång försökte jag återhålla mina egna +tankar från att taga ordets form, för att icke synas +patetisk inför min hustru. +</p> +<p> +Till sist tog jag bibeln i hand och lade undan +den. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_23' name='page_23'></a>23</span> +</p> +<p> +»Du har rätt», sade jag. »Och det hårda ordet +har orätt. Där borde stå: Välsignad vare jorden +för din skull. Druvor och rosor skall den bära.» +</p> +<p> +Och som jag sagt detta, böjde jag knä och +lutade pannan på en gång mot min hustru och +mot mitt barn. Med den hand, hon hade ledig, +strök hon mig över håret. +</p> +<p> +Ack! Vi voro unga då, unga och mycket +lyckliga. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_24' name='page_24'></a>24</span> +<h2>II.</h2> +</div> + +<p> +Jag har hittills icke nämnt min hustrus namn +och jag har ännu svårt för att göra det. I mina +tankar kallar jag henne stundom Mignon, därför +att detta namn är det enda under vilket jag kan +se henne själv, sådan hon kom och gick. Vad +vet jag för övrigt, om jag nu målar henne själv, +eller det minne hon lämnat? Är en människa, +vad hon synes vara för dem, vilka icke sett henne +så, som kanske blott en förmår? Är hon icke +fastmer i sitt innersta väsen just det, som stannar +kvar, när det yttre och tillfälliga förbleknat? Är +det icke möjligt, att, vad mången kallar idealisering, +egentligen är den innersta likheten, det +som en gång, i en värld, dit intet mänskligt öga +nått, skall bliva vårt verkliga jag och synligt för +alla? +</p> +<p> +Hon var liten till växten och späd, och när +jag första gången såg henne, var vid en flyktig +presentation på gatan i skenet av en gaslykta. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_25' name='page_25'></a>25</span> +När jag lämnat henne, behöll jag minnet av ett +par underbart stora och djupa ögon. För övrigt +mindes jag endast en svart skinnkrage, ett par +långa svarta handskar och trycket av en hand, +som gav ett plötsligt och starkt intryck av något +uppriktigt, vaket och sant. För övrigt mindes +jag hela utseendet så illa, att jag ett par dagar +senare gick förbi henne på gatan, utan att känna +igen henne. Och dock hade dessa ögon aldrig +lämnat mig någon ro, de hade städse återkommit +för min inbillning, strålande och sorgbundna, +gömmande något på en gång livsbegärande och +andaktsfullt. Om någonsin ett par ögon speglat +en själ, var det hennes. +</p> +<p> +När jag tänker på allt vad min hustru kommit +mig att uppleva, vet jag, att ingen så som hon +genom alla min levnads brokiga levnadsår lärt +mig att bibehålla känslan för det religiösa. +Hennes väsen var ömhet, och det liv hon +ville leva var en fest, och en fest, där hennes +känsla för livets värde och helgd icke kunde +tåla ett missljud. Men allt, som var starkt och +levande inom henne, var på samma gång bräckligt +och skört. I djupet av hennes själ fanns en +helhetsdyrkan, som icke tålde livet, därför att +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_26' name='page_26'></a>26</span> +den syntes stå på ett högre plan än livet +självt. +</p> +<p> +Vi hade varit gifta i många år, när hon en +gång sade till mig, plötsligt, oförberett och utan +yttre anledning, som hennes starkaste känslor alltid +kommo: +</p> +<p> +»Du får aldrig, aldrig låta mig känna att någonting +mellan dig och mig blivit gammalt och +vant. Den dagen, när det händer, vill jag dö.» +</p> +<p> +Hur många kvinnor ha icke sagt detsamma och +huru många ha icke levat och efteråt lett åt sina +egna ord! Jag har hört någon gång om en kvinna, +som sade till en man: +</p> +<p> +»Tror du icke, att vad alla kvinnor säga, kan +det finnas några, som känna?» +</p> +<p> +Jag minns, att detta föll mig i minnet vid min +hustrus ord, och att jag i känslan av deras sanning +som svar endast tryckte hennes hand. Jag +förstod, att vad hon sagt, var hennes djupaste allvar, +och jag visste, att här passade icke ordet +sentimentalitet. Men jag såg också, att hon +väntade ett ord från mig, som skulle säga henne +något, och därför svarade jag: +</p> +<p> +»Tror du icke, att något kan bli gammalt och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_27' name='page_27'></a>27</span> +vant utan att därför mista i styrka, glädje och +helgd?» +</p> +<p> +Hon såg på mig med stora ögon, som ville +hon se till botten av min själ. Så gick hon emot +mig och kysste mig, och jag märkte, hur hennes +ögon voro fuktiga, medan jag kände, hur hela +hennes gestalt böjde sig mot min i en enda stor +ömhet. +</p> +<p> +»Låt det bli gammalt och vant då», sade hon. +»Jag längtar att det ska’ bli så.» +</p> +<p> +Icke ett ord mera blev yttrat. Men hela dagen +såg jag, att hon gick omkring som i stilla tyst +jubel. På eftermiddagen var hon ute i trädgården, +och jag hörde från mitt fönster, att hon +sjöng ensam, sjöng med fulla, klockrena toner. +</p> +<p> +Om en stund kom hon in med en konstrikt +bunden bukett av ängsblommor, där sommarens +flora blandades som tonerna i sång. Hon satte +den utan ett ord på mitt bord och log tyst för +att icke störa mitt arbete. Så tog hon själv plats +ett stycke bort i rummet, och medan jag skrev, +såg jag ibland upp, endast för att få se på henne. +Aftonsolen färgade hennes mörka hår och spelade +i de skiftande färgerna på hennes ansikte, som +städse var nytt, aldrig sig likt. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_28' name='page_28'></a>28</span> +<h2>III.</h2> +</div> + +<p> +Det hände aldrig, att någonting mellan oss +blev gammalt och vant. Jag vet, att jag säger +ett stort ord. Men det är sant. Och därför kan +jag ännu säga: Välsignelse över livet, och vad +livet gav! Att välsigna livet, för vad det tog, +det kan jag inte. +</p> +<p> +Men det hände oss i stället, att sorgen kom +i vårt hus, och jag förstår nu, att den kunde ha +skilt oss, därför att jag icke förmådde att sörja +som hon. Men jag vet med ödmjuk tacksamhet, +att så dock aldrig skedde. Och dock — hade +människor förmått detta, skulle det ha lyckats. +</p> +<p> +Hur tidigt jag såg detta, vet jag ännu ej. Men +jag vet, att intrycket härav är så djupt sammansmält +med minnet av min hustru, att jag icke +längre tycker mig kunna förstå, att jag någonsin +sett henne i dagern av enbar ungdom och lycka. +Hon var nämligen tidigt sjuklig, ja, jag har aldrig +känt henne annat än med fröet till sjukdom groende +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_29' name='page_29'></a>29</span> +inom sig. Hur kom det sig då, att jag ända +in i det sista långa tider kunde glömma, att hennes +hälsa var undergrävd och att det sjukdomsfrö, +som fanns, antingen måste utvecklas eller +också alldeles försvinna? Jag visste ju alltför +väl, att det icke försvann. Och dock lärde jag +mig aldrig att se hennes liv i helt annan mening +än den vanliga som en väg mot döden. Lyssnade +jag icke till de förebud som kommo? Gjorde jag +mig döv och blind mot de aningar, vilka flammade +upp inom mig, som vådeldar hotande min lyckas +hus, vilket jag trodde så fast murat? Jag +vet ej, om det var så. Men jag vet, att, när jag +gifte mig, var jag så ung, att jag trodde kärleken +vara ett botemedel mot all världens olycka, och +när jag såg Elsa strålande och lycklig, när vi +följdes åt i skogen och på sjön, när jag såg henne +bli brun av solen och hennes vita lemmar sköljas +av sommarvågen, då glömde jag, att olyckan +kunde komma, och jag intalade mig att vad jag +befarat endast var en inbillning. Ack, jag blev +till sist så övad i konsten att glömma, det jag +icke ville se, att jag drömde om hälsa och långt +liv, även sedan Elsa hade varit döden så nära, +att det var ett under, att hon undkom den, och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_30' name='page_30'></a>30</span> +hon gick med märkena efter operatörens kniv, +dolda under sin dräkt, alltid på sin vakt mot plågor, +aldrig fri därifrån, glömmande dem endast +genom att göra våld på sig själv för att skänka +glädje och livets fest åt oss som hon älskade, +barnen och mig. +</p> +<p> +Men jag minns dock, hur tidigt jag såg detta +något, mot vilket hela vårt äktenskap var en skiftande +kamp för att kunna glömma. Jag såg det +på hennes ansikte, då hon satt ensam och trodde +sig osedd, och i början inbillade jag mig, när jag +såg detta, att det brast något mellan henne och +mig. Jag plägade fråga henne därom och det är +svårt att säga, om det var min kärlek eller min +egenkärlek, som kom mig att tro, att ingenting +annat än det som rörde mig själv kunde störa +hennes lycka. Jag såg, att jag plågade henne +outsägligt med mina frågor, men jag frågade +henne ändå, och vid sådana tillfällen kunde hon +le med ett uttryck, som om hennes själ varit långt +borta, ett uttryck, som ännu pinar mig att minnas, +därför att det var detta uttryck, som jag i +åratal kämpade att för alltid besegra, men som +till sist fick överhanden och besegrade mig. +</p> +<p> +»Du skall inte fråga mig», sade hon en gång. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_31' name='page_31'></a>31</span> +»Jag vet inte själv vad det är. Jag vet bara, att +ingen människa kan förstå det.» +</p> +<p> +Vari hon då blickade in, tillhör det okända, +varom alla kunna fråga, men varpå ingen får +svar. Men hur skulle jag kunnat förstå detta +då? Vårt liv var lyckligt, våra dagar glada, våra +gossar växte och fyllde vårt hem med sitt muntra +stoj. Och aldrig var Elsa ömmare emot mig, än +när jag lagt märke till dessa stunder av tigande +sorgsenhet, som jag skulle haft rätt att kalla omotiverad, +om inga andra motiv funnes än dem, vilka +människor kunde kläda i ord. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_32' name='page_32'></a>32</span> +<h2>IV.</h2> +</div> + +<p> +Vid denna tid hade våra gossar växt upp och +voro redan stora pojkarna. Olof hade redan börjat +i skolan, och Svante hade icke långt igen, +innan han också skulle börja knäcka de torra +nötterna på kunskapens träd. +</p> +<p> +Vid denna tid var det, som de mörka stunderna +första gången började att bliva min hustru +övermäktiga, och mer än en gång såg jag spår +av att hon hade gråtit. Hon undvek mig på sitt +stilla sätt, och hon gjorde det för att jag icke +vid sådana tillfällen skulle komma åt att fråga +henne. Jag kan aldrig glömma, vilken ångest +som under denna tid behärskade mig. Den kom +smygande över mig nattetid, när jag satt ensam +vid mitt skrivbord. Den följde mig, när jag +gick in för att lägga mig till ro, och den satt i +mörkret kvar på sängkanten, medan jag låg vaken +och lyssnade på min hustrus andedräkt för +att höra, om hon sov. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_33' name='page_33'></a>33</span> +</p> +<p> +Så tyst det blev emellan oss under denna tid, +så underligt tyst. Vi kunde komma in i vårt förmak +och tända lampan, och vi kunde sitta där +utan att säga ett ord och känna tystnaden växa +som en mur emellan oss, en mur, vilken ingen +byggt upp, men ingen heller kunde riva ner. Och +om våra händer sökte varandra, var det blott +emedan vi måste göra så, och ingen av oss kunde +uthärda att vara borta från den andra, fastän vi +båda kände att så var. +</p> +<p> +Så kommo gossarna in för att säga godnatt. +Vi kysste dem båda, och vi sågo efter dem, sedan +de hade gått. Men icke ett ord blev talat, och +när jag åter vände mitt huvud mot den sida, där +min hustru satt, kände jag, att hon grät, men jag +hörde det icke. Vi kunde icke ha varit olyckligare, +om en av oss eller vi båda haft en mörk +hemlighet att gömma. Och dock visste vi båda, +att ingen sådan fanns. +</p> +<p> +»Är du olycklig med mig, Elsa?» sade jag. +</p> +<p> +Och till svar hörde jag henne snyfta som i den +högsta ångest: +</p> +<p> +»Om jag icke hade dig, tror du, att jag då +kunde leva?» +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_34' name='page_34'></a>34</span> +<h2>V.</h2> +</div> + +<p> +Hur länge denna tid räckte, minns jag ej med +bestämdhet. Jag vet blott, att jag minns den som +en enda förfärlig vinter utan snö, ett långt, mörkt +streck i vårt liv, vilket syntes mig tomt och utan +mening. Efteråt har jag sett döden rycka det käraste +jag ägde ur min famn, jag har sett vänner +dö, jag har känt mig ensam med allt, vad jag +andligen velat dö för eller leva. Men något jämförligt +med denna vinter har jag aldrig upplevat, +därför att jag då trodde, att Elsa höll på att glida +ifrån mig, och därför att denna tanke var mig +värre än något, som andra människor kunde tillfoga +mig, eller som överhuvud kunde drabba mig +i livet. +</p> +<p> +Denna tid blev så bitter, därför att jag då den +enda gången i mitt liv blev hård i mitt hjärta +emot henne, och jag blev det därför, att jag icke +förstod bättre. Jag slutade med att draga mig +inom mig själv som hon, ty grämelsen behärskade +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_35' name='page_35'></a>35</span> +mig; till sist fick grämelsen röst, och de hårda +orden darrade i luften omkring oss. +</p> +<p> +Jag fann henne i tårar en dag, och med en +stämma, som icke längre var min egen, utbröt +jag: +</p> +<p> +»Hur länge tror du, att jag skall stå ut med +detta?» +</p> +<p> +I samma ögonblick jag sagt det, ångrade jag +mina ord, och aldrig skall jag glömma det uttryck +av skrämsel, som förstelnade hela hennes ansikte. +</p> +<p> +»Vad menar du?» sade hon. +</p> +<p> +»Det jag säger.» +</p> +<p> +Det var, som om en ond ande talat genom +min mun, och jag ej kunnat hejda den. Allt vad +jag lidit, steg upp inom mig, som om det velat +kväva mig, och jag kände som en triumf, att jag +gjort henne ont. +</p> +<p> +»Gå då», sade hon, »gå ifrån mig. Varför +har du någonsin kommit till mig?» +</p> +<p> +Hon grät icke, när hon gick. Men mitt igenom +min vrede kände jag, att jag med mina oöverlagda +ord tillfogat henne en smärta så stor, att +jag själv aldrig någonsin känt eller skulle komma +att känna en liknande. Men jag skakade av +mig denna tanke och förskansade mig bakom det +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_36' name='page_36'></a>36</span> +inskränkta högmod, som förmår människan icke +att avvärja en olycka, utan att räkna efter vems +fel det är. +</p> +<p> +»Det är hennes fel», sade jag till mig själv, +»om vår lycka brister. Vad har jag gjort, för att +hon skall vara olycklig och pina mig med att icke +säga mig orsaken? Hon älskar mig icke längre. +Det är just livets gång. Det som är skönt skall +förfulas. Den, som är lycklig, får icke vara det +länge.» +</p> +<p> +Bakom sådana tankar gömde jag min verkliga +känsla, som hela tiden var fylld av henne. Jag +trodde, att jag hade rätt till vrede, och jag ansåg +att vad jag sagt fått ett svar ännu hårdare än +vad själva orden förtjänat. +</p> +<p> +Det var sagan om Edens dagar, som voro +förbi. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_37' name='page_37'></a>37</span> +<h2>VI.</h2> +</div> + +<p> +Denna tid var den enda, då vår lycka verkligen +kunnat brista, och jag tror, att vi båda kände +det lika starkt, som om ödesdigra makter tumlat +om med våra liv. En hel dag förgick, under vilken +icke ett ord växlades oss emellan. Men på +aftonen, när vi skulle gå till vila, föllo vi i varandras +armar och gräto, utan att kunna tala. +</p> +<p> +Därefter blev allt som förut. Men den fråga, +som brände mig: »Vad är det? vad kan det +vara?» var och förblev obesvarad. Dock var jag +lugnare, kände ånger över mina outtalade tankar +och väntade på samma gång liksom en upplösning. +</p> +<p> +Två dagar därefter fann jag följande brev på +mitt bord. +</p> +<p> +Jag minns, att jag bröt det med en känsla av +ångest, som om detta papper skulle kunna avslöja +inför mig någon hemlighet, vilken hade makt att +krossa hela mitt liv. Men på samma gång brann +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_38' name='page_38'></a>38</span> +jag av begär att få svar på min fråga: »Varför +är hon icke lycklig? Kan man på en gång vara +lycklig och olycklig?» +</p> +<p> +Brevet lydde så: +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<i>Min egen älskade.</i> +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<i>Att det har kunnat falla sådana ord mellan +dig och mig! Att det är möjligt blott, att det +skett! Jag tyckte först, att det var, som om solen +slocknat, och jag aldrig mer skulle få se dagens +ljus. Och jag grubblade och grubblade över, hur +jag skulle få dig god emot mig igen, och hur +allt detta skulle kunna bli, som om det aldrig +varit.</i> +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<i>Men så såg jag, att du var god ändå i ditt +hjärta, även fast det icke såg så ut, och jag började +förstå, att du aldrig kunde bli annorlunda, +att det bara var det, att jag icke kunde svara dig +på dina frågor, som gjorde, att du blev sönderriven +och bitter, och därför slog du blint utan att +veta, att du kunde göra mig så ont, som du gjorde. +Icke heller nu vet jag, vad jag skall svara +dig, men du får icke undra över, att jag skriver. +Det är bara därför, att skulle jag försöka tala om +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_39' name='page_39'></a>39</span> +d e t t a, +skulle jag aldrig säga mer än hälften, av +vad jag ville.</i> +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<i>Det finns så mycket, som jag bär inom mig, +Georg, så mycket, som jag aldrig får sagt, varken +till dig eller någon annan, därför att jag vet, +att jag aldrig kan säga det. Jag har alltid varit +så Georg, och jag kommer nog alltid att vara det.</i> +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<i>Ibland, när jag tänker på, hur du är emot mig, +talar om allt, icke döljer en vrå i ditt hjärta, då +tycker jag, att jag bara är ett eko av dig, och +jag är så fattig, att jag ingenting har att giva +dig igen. Och när du sagt mig, att det icke är +så, då har jag känt mig så lycklig, Georg, så +lycklig och så rik. Och jag vet, att jag givit dig +allt vad jag kan giva och allt vad jag har.</i> +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<i>Men när du ser, att jag sitter och stirrar in i +mig själv, som du brukar säga, då skall du veta, +att jag gör inte annat än vad jag alltid har gjort, +även när jag varit som mest lycklig, även långt +innan jag kände dig, och mitt verkliga liv började. +Och om jag gråter, skall du icke tro, att jag +är olycklig. Det jag då tänker på, gör mig icke +olycklig. Det är bara något jag måste grubbla +över ibland, därför att jag vet, att det skall komma, +och därför att jag alltid vetat det.</i> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_40' name='page_40'></a>40</span> +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<i>Men du skall icke fråga mig därom, ty jag kan +ändå icke svara dig. Kunde jag det, ack, kunde +jag det, då skulle ju mina tårar torka av sig +själva. Kanske är det också ingenting, kanske är +det bara därför, att jag är alltför lycklig.</i> +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<i>Men jag vill, att du skall tro mig, när jag säger +dig, att du icke behöver frukta, att det finns +någonting hemligt och dolt i min själ, som jag +döljer och håller hemligt, därför att du icke +k u n d e +få se det. Det är bara det, att jag icke kan.</i> +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<i>Bed mig därför icke att tala, utan håll av mig, +sådan jag är. Håll av mig som din lilla flicka +och vän, vilken icke begär mer än att få gå vid +din sida, så länge Gud låter mig få leva och sedan +få dö och sova i ro, glömd av alla andra +utom av dig. Ty du skall aldrig glömma mig, +och det är det enda »odödliga liv» jag begär.</i> +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<i>Men en sak önskar jag ibland. Och det är, att +du och jag vore gamla och grå, och att våra barn +vore riktigt gamla. Jag är så mycket mor, att jag +skulle önska, att mina gossar vore vuxna, och jag +finge gå i deras hem och taga små, små, riktigt +små och hjälplösa barn på mina armar och se, +att jag levde en smula också i dem. Mina gossar +äro så stora nu, och de behöva mig snart inte mer. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_41' name='page_41'></a>41</span> +Men det vore så gott att vara gammal och få gå +samman med dig och vänta på den dag, då den +stora vilan skulle komma. Jag tycker, att jag +skulle älska dig dubbelt, om du vore gammal och +grå och ingen kunde se på dig med samma ögon +som jag, och jag finge sitta och tänka på, att ingen +mera än jag hade rått om dig, och ingen därför +riktigt visste vem du var.</i> +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<i>Nu har jag sagt dig så mycket, och det du bett +mig säga, har jag ändå icke sagt. Men tänk icke +på det, Georg, tänk bara på, att jag älskar dig +nu som jag alltid har gjort, att det, som jag nu +känner för dig, är mer än ord kunna uttrycka, +mer än du själv någonsin kan veta. Ty hos dig +och här är min plats, och jag har allt, vad någon +kvinna haft eller någonsin kan få, om hon än +bleve aldrig så lycklig. Tro ingenting annat, ty +då gör du mig olyckligare än du kan ana eller +tro.</i> +</p> +<p style='text-align: right; font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<span style='font-variant: small-caps'>Din hustru.</span> +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_42' name='page_42'></a>42</span> +<h2>VII.</h2> +</div> + +<p> +Jag satt länge med detta brev i min hand, och +den våg av ömhet, som välde emot mig, var så +mäktig, att den kvävde alla frågor och kom mig +att gå omkring i mina vanda omgivningar där +ingenting syntes förändrat, och ingenting heller +var, med en känsla som om jag varit för mer än +sagoprinsen, vilken på västanvindens vingar nått +Lycksalighetens ö. +</p> +<p> +Jag hade frågat, varför min hustru syntes så +förändrad, och jag hade icke fått veta det. Jag +hade endast fått ett nytt bevis på hennes ömhet, +och sådan är ju kärleken, att den vill ingenting +annat än sig själv, och alla frågor, den därjämte +framställer, åsyfta intet annat än den enda visshet, +utan vilken den själv icke kan finnas till. +Därför gav detta lilla brev oss lösningen på allt, +ehuru det icke förklarade något, och i stum tacksamhet +gick jag, sedan jag läst det, in till min +hustru, lycklig att jag helt kunde tro. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_43' name='page_43'></a>43</span> +</p> +<p> +Vi talade heller icke mycket om detta brev, +men vi kände båda som en lättnad, att det hade +blivit skrivet, och om aftnarna sutto vi länge +uppe, sedan barnen gått till ro. Jag minns, hur +Elsa sjöng under denna tid, sjöng, som hon +aldrig sjungit för någon annan än för mig. Och +jag satt och lät tonerna smeka min själ, medan +jag inom mig undrade, hur det var möjligt, att +en misstämning smugit sig mellan henne och +mig. +</p> +<p> +Hur dagarna gingo, vet jag icke. Jag lade icke +märke till, att de blevo längre, att snön droppade +från taket, och att Humlegårdens träd började +knoppas. Snarast saknade jag, att icke vintern +räckte längre, så att lampan tidigt kunde bli +tänd och våra aftnar begynna. +</p> +<p> +»Har du märkt», sade min hustru en morgon, +»att jag är gladare än förr, och att jag aldrig +gråter mera?» +</p> +<p> +Jag hade märkt detta. Men otacksam, som en +människa är, vilken undsluppit en fara, som hon +icke förstått, hade jag njutit av förändringen, +utan att tänka däröver. +</p> +<p> +»Gråter du kanske, när ingen ser dig i stället?» +svarade jag. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_44' name='page_44'></a>44</span> +</p> +<p> +Och jag kände som ett stygn av min gamla +misstro vakna inom mig. +</p> +<p> +Men min hustru märkte det icke. Hon stod +framför mig så strålande ung, som om intet moln +skymt hennes panna. Och på hennes läppar lekte +ett leende, som jag tyckte mig hava sett förr. +Jag kunde blott ej erinra mig när. +</p> +<p> +»Jag gråter icke längre», sade hon. +</p> +<p> +Och hennes stämma hade en nära nog utmanande +klang, när hon tillade: +</p> +<p> +»Det är <i>också</i> min hemlighet.» +</p> +<p> +Jag följde hennes stämning, utan att förstå +hennes ord. Jag var nöjd och lycklig i känslan, +att livet åter log och lekte framför oss. +</p> +<p> +Hela denna period efterlämnade icke något annat +spår i vårt samliv, än att detta blev innerligare +och liksom varsammare än någonsin förr. +Jag kan icke längre säga, på vad sätt jag sökte +klara denna underliga parentes i ett lyckligt äktenskap +för mig själv. Visst är, att jag då var +långt ifrån att ana, att den innebar fröet till en +hel framtids tragik. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_45' name='page_45'></a>45</span> +<h2>VIII.</h2> +</div> + +<p> +Fastän hon med stolthet nämnde sig moder +till två gossar, var Elsa dock ännu ung, och när +hon vid sin mans arm promenerade nedåt Strandvägen, +voro hennes steg spänstiga, och hon smög +sig intill mig, medan hon gick, med en rörelse +som visade, att, om något tyngde på detta vackra +huvud, så icke var det åren. +</p> +<p> +Det var en av dessa farliga våraftnar i Stockholm, +då solen faller ljumt över nyknoppade träd, +då gatorna vimla av folk liksom på lek och till +ögonfägnad, då utvärdshusen locka gammalt gift +folk att leka nygifta eller förlovade, då himlen +är blå och isblocken dansa utför strömmen, då +vintern synes så långt borta, som skulle den aldrig +komma igen och våren lovar en sommar, sådan +ingen någonsin upplevat. +</p> +<p> +Det var en sådan afton, som Elsa lockade sin +man att promenera ända ut till Djurgårdsbrunn, +telefonera återbud hem och bjuda på en liten +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_46' name='page_46'></a>46</span> +supé à deux i ett lågt rum med vita gardiner, där +man fick se ut över träd, klädda i ljusgrönt, genom +vilkas grenar aftonsolen sken mellan långa +skuggor. +</p> +<p> +Detta var ett av våra bästa älsklingsnöjen, och +ju mera sällan vi, sedan barnen växt upp, ville +hängiva oss däråt och lämna dem ensamma, desto +mera njöto vi av en sådan afton, vilken förde +med sig hela den glättighet och det svärmeri, som +är ungdomens vardagsmat, och med åren blir +högtidsstunder, vilka man gömmer i minnet. +</p> +<p> +Jag minns också Elsa såväl just från denna +afton. +</p> +<p> +Nöjd och belåten, hopkrupen i soffhörnet, satt +hon och njöt långsamt av sitt sista champagneglas. +Hon liknade en kattunge, som väntar att +bliva smekt, eller att man skall leka med honom. +Och mitt emot henne satt jag själv, rökte omsorgsfullt +en god cigarr, och lät mina blickar följa +solskenet, som darrade mellan trädens skuggor. +Jag kände mig lycklig och nöjd, men jag hade +under den sista tiden arbetat mycket, och det störde +mig nästan, att min hustru satt och längtade +efter att jag helt skulle låta mig ryckas med. Ty +själv var hon i feberstämning. Hon såg ut, som +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_47' name='page_47'></a>47</span> +om hon velat springa omkring i rummet, leka, rasa +och låta sig fångas, längtande efter något nytt, +något ovanligt, var fylld av det flickaktiga begär +efter lyckans odödliga nonsens, vilket just hörde +till det, som jag hos henne älskade allra högst. +Men jag kunde icke låta mig ryckas med, hur gärna +jag än ville. Det var, som om en ond aning +eller ett oemotståndligt vemod legat på lur inom +mig och hindrat mig från att helt följa hennes +känslors flykt. Efteråt kan man minnas sådant, +och man kan anklaga sig själv för vad man då +försummade, som om man begått en förbrytelse. +Jag minns ännu, att jag då förstod hennes stämning +och, av vad som sedan följde, vet jag, vilken +väg hennes drömmar togo. +</p> +<p> +En smula förstämd över, att våra känslor ej +som vanligt gingo i samma rytm, satt hon tyst, +njutande av det sista champagneglaset, och medan +hon satt så, gledo hennes yra tankar över i en +mild drömmande stämning, och medan hon såg +på sin man, vars hår vid tinningarna redan var +ganska grått, såg hon som i en dröm den dag, då +vi båda för många år sedan rott fram till en solbelyst +skärgårdsö, bakom vars träd skymtade vårt +första ljusa sommarhem. Hon såg och såg. Bilden +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_48' name='page_48'></a>48</span> +blev så tydlig och så skarp, att hon tyckte sig +urskilja varje buske och varje träd, allt, ända till +de fina skiftningar mellan ljus och skugga, som +aftonsolen kastade över den gråa byggningens +spåntak. Hon såg fjärden vidga sig i ett oändligt +blått, och där den slöt sig kring ön, vaggade +dess böljor spegelbilder av ljusa björkar, mörka +ekar och granar, vilka i vattnet tecknade sig nästan +i svart. +</p> +<p> +Hur ofta har hon icke berättat mig klarheten +i dessa minnets visioner, som var henne egendomlig! +Jag kan se hennes dröm bättre och vaknare +nu, än jag kunde det då. +</p> +<p> +Visst är, att hon såg allt detta, till dess att hela +hennes yra stämning var försvunnen, och jag +märkte hur varma tårar fyllde hennes ögon. Med +en hastig rörelse tömde hon resten av sitt glas, +gled ned ur soffan och lutade sitt huvud mot mina +knän. +</p> +<p> +Som om något av hennes känsla omedelbart +överflyttats på mig, eller som om våra tankar +mötts i det förflutna, då livets lyckodröm famnade +oss bägge, greps även jag av en stämning, helt +olika min föregående, och i det jag sakta lade +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_49' name='page_49'></a>49</span> +min arm om hennes hals och strök hennes kind, +sade jag: +</p> +<p> +»Vad tänker du på?» +</p> +<p> +»Jag tänker på vår första sommar.» +</p> +<p> +I detta ögonblick föreföll det mig, som om +även jag tänkt på detsamma. All min trötthet +var som bortblåst, och full av rörelse lyfte jag +hennes huvud upp och kysste hennes mun. +</p> +<p> +Och i samma nu satt Elsa upprätt. +</p> +<p> +Begäret efter något nytt, något ovanligt, vilket +bröt sönder det vardagsaktigas enformighet, blandade +sig i ett ögonblick med minnet av det, som +en gång varit, och med ett tonfall, som ej kunde +motstås, utbrast hon: +</p> +<p> +»Jag vill fara dit, Georg! Jag vill fara dit!» +</p> +<p> +I samma nu kände jag mig förflyttad tillbaka +till verkligheten. Min sinnesstämning var i grund +och botten kanske densamma som min hustrus. +Men jag erfor på samma gång denna underliga +känsla av en väntande missräkning, vilken reser +sig upp inom oss och vid livets mest överspända +ögonblick tyglar våra drömmar. Jag ryggade +tillbaka för detta försök att kalla ungdomen till +liv, som om jag fruktat att i stället mötas av en +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_50' name='page_50'></a>50</span> +smärta, vilken jag till varje pris ville undvika. +Jag kände mig så viss på en désillusion, att min +hustrus oskyldiga förslag, den lilla färden i skärgården, +besöket på denna plats, där jag kände +varje vik, varje sund, ja till och med stenarna på +fjärdens botten, syntes mig innebära något så +viktigt och avgörande, att jag borde betänka mig +noga, innan jag fattade ett så ödesdigert beslut. +Men på samma gång såg jag, att blotta tanken +härpå fyllde min hustru med en hänryckning så +stor, att jag ej kunde säga nej. Därför sade jag +också ja och slöt henne i mina armar för att dölja +min egen misstämning. +</p> +<p> +Men när vi sedan gingo hemåt, låg över Elsas +hela väsen som ett skimmer av ungdom. Ingenting, +av vad jag verkligen kände, hade hon märkt. +Liksom om hon vetat sig gå fram mot en stor +lycka, så lyste hennes drag, återspeglande hela +den livfulla känsla, med vilken hon förband det +som varit med det som var. Och det for igenom +mig en så smärtsam förnimmelse vid tanken på +att min onda aning kanske skulle giva mig rätt, +att jag ej kunde återhålla mina tankar. +</p> +<p> +»Är du säker på, att det blir, som du väntat?» +sade jag. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_51' name='page_51'></a>51</span> +</p> +<p> +Hon ryckte till, och hennes ansiktsuttryck var +nästan förbittrat, när hon svarade: +</p> +<p> +»Varför ska’ du alltid förstöra för mig.» +</p> +<p> +»Brukar jag verkligen det?» +</p> +<p> +Hon blev genast god igen. +</p> +<p> +»Nej», sade hon. »Men jag var så lycklig just +nu.» +</p> +<p> +Jag teg och drog henne blott närmare intill +mig. Inför hennes tro glömde jag mina tvivel, +och i min inbillning tog vår obetydliga resa helt +underliga former, som när små närbelägna öar +höja sig mot horisonten och hägra i en fantastisk +glans. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_52' name='page_52'></a>52</span> +<h2>IX.</h2> +</div> + +<p> +Så sutto vi äntligen en söndagsmorgon på +ångbåtens däck, ångande ut mot den kända farleden. +</p> +<p> +Det hade gått många år, under vilka vi icke +farit denna väg, år, vilka kommit med ont och +gott, år, som splittrat, och år som förenat. Skilda +vägar hade våra tankar tagit, men de hade +mötts igen, och som enade i en underlig, mystisk +känsla, vilken syntes utmana ödet, sutto vi vid +varandras sida, medan trakt efter trakt gled oss +förbi, belyst av den klara vårsolen, sköljd av blåglittrande +vatten, som krusades för en lätt vind. +</p> +<p> +Min motspänstighet var nu alldeles borta. Jag +lät mig viljelöst föras av min hustru, och jag tog +emot varje intryck med en rörelse, som hade jag +varit tolv år yngre och varit på väg ut mot nya, +okända mål, vilka skulle förändra mitt vardagsliv +och öppna nya vyer över hela tillvaron. Min +hustru syntes mig föryngrad liksom jag själv. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_53' name='page_53'></a>53</span> +Hennes ansikte var färgat av en mjuk rodnad, +och ögonen lyste med den glans, som kommer av +lycka. Hennes röst hade tonfall av en obestämbar +ömhet, vilken smekte mig med hela styrkan +av den illusion, som uppfyllde oss båda, och mellan +oss gingo och kommo leenden och ord, blickar +och åtbörder, som endast pläga höra hemma +under kärlekens första tid. +</p> +<p> +Och när ångbåten omsider satt oss i land och +vi ensamma stodo på bryggan, seende båten ånga +bort, då togo vi varandra om livet och gingo +långsamt vägen fram, där den krökte mellan +halvutspruckna hasselbuskar och höga, knotiga +ekar, på vilkas grenar knappast syntes spår av +vårens knoppar. Då först sågo vi, hur föga utvecklad +vegetationen omkring oss var. Havet, +som håller hela skärgården i sin kalla famn, +lägger länge kring öar, holmar och skär en iskyla, +vilken håller vårens arbete tillbaka. Här var +icke grönt som inåt land, där ängar och hagar +lövas i skydd just av denna vida skärgård, vilken +stänger de hårda nordanvindarna ute. Här +var öde och kallt, på trädens kvistar syntes svaga, +ljusgröna skott, vilka skiftade i gult och +brunt, sälgen bar hängen, gräset sov under vissna +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_54' name='page_54'></a>54</span> +blad, och sipporna, vilka inåt landet längesedan +blommat ut, växte blå och vita under hasselns +grenar. +</p> +<p> +Själva denna sena utveckling i naturen fyllde +oss båda, vilka voro som bergtagna i vår egen +stämning, med en ny lycka. »Ser du, det är sent +nu, som det var då?» — »Minns du, det blir en +andra vår, när man bor i skären?» Och vi sågo +ut över den vida fjärden, som famnade hela denna +sena vår, och gladde oss över, att fiskmåsarna +i vida bukter kretsade som förr över det blå vattnet, +gladde oss åt deras vita vingar, som blänkte +i solen, och stannade för att betrakta deras fria +lek, när de döko genom luften och nådde vattnet, +där deras klara ögon spanade efter byte. +</p> +<p> +Hand i hand som två barn gingo vi upp över +backen till en liten röd byggnad, och vi betraktade +varandra, som utbytte vi ett hemlighesfullt +förtroende, när en tullkarl med rättarekrans, vilken +brukat ro oss förr, kom ut i dörren och lovade +att föra oss över till vår ungdoms ö. +</p> +<p> +Tyst gick färden över det blåa vattnet. Utan +att växla ett ord, fyllda av den sällsamma stämning, +vilken behärskade oss båda, och som syntes +vidgas och växa med varje utsikt som öppnades, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_55' name='page_55'></a>55</span> +sutto vi hand i hand och låto minnena strömma +fram inom oss, medvetna om, att den ena visste +vad den andra tänkte. Aldrig hade denna färd +synts oss så härlig, aldrig hade vi som nu sett +denna middagssolens förföriska prakt, aldrig hade +skimret av vatten och lövrika stränder blandat +sig så melodiskt med den mörka granskogens allvarliga +fond. Och när vi kommo närmare den +lilla ön, tyckte vi, att varje sten, varje träd, varje +dunge växte upp, icke ur det minskade avståndet, +utan ur vårt eget minne, som trognare än verkligheten +bevarat denna omgivning, ur vilken hela +livets lycka för oss hade spirat. +</p> +<p> +Men när vi kommo i land, stannade vi båda, +och det utrop av förtjusning, som redan svävat +på Elsas läppar, frös bort. Tigande betraktade +vi varandra, och som tyngda under något nytt +och oväntat, vilket vi ej ens ville se eller erkänna, +gingo vi långsamt från udden den smala +stigen fram. +</p> +<p> +Vad vi hade sett var, att det hus, som nu +stod på ön, var icke längre grått. Det var rödfärgat. +Det var icke längre en bred tvåvåningsbyggnad. +Det var en låg stuga, vilken liksom +krympt ihop på den plats, där vårt första hem +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_56' name='page_56'></a>56</span> +hade stått, trängt sig samman på det gamla stället, +som om fattigdomen och nöden under årens +lopp tvingat den att göra sig liten. Vi stodo +tysta en stund, som om vi behövt hämta andan. +</p> +<p> +»Georg», sade Elsa. »Vad är detta?» +</p> +<p> +Jag behövde blott peka på de gamla ekarna, +som stodo omkring byggnaden. Deras grenar buro +svarta märken, och deras bark var svedd. Jag +visade henne på stenfoten, vilken var färgad som +av sot, på den lilla trädgårdstäppan, som var +oordnad, och på en hög gammalt virke, vilket låg +kvar ute på planen. Det var bränt och förkolnat, +ruttet och förvittrat. Det var det enda, som +fanns kvar av vårt första hem. +</p> +<p> +»Här har varit eldsvåda», sade jag. +</p> +<p> +Och min stämma skalv. +</p> +<p> +»Brända tomter.» +</p> +<p> +Som om vi båda hade känt oss samhöriga med +denna lilla fläck av jorden, vilken vi icke återsett +på många år, grepos vi nu av ett alldeles +nytt intresse, nämligen att erfara vad som hänt, +vad som förvandlat denna vår lyckoö, så att den +för oss var till hälften oigenkännelig. Detta intresse +borttog liksom hela den värld av drömmar, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_57' name='page_57'></a>57</span> +som förut hållit oss fångna, vidgade vår +känslovärld till att omfatta även deras liv, vilka +här ute levat och lidit, arbetat och strävat, och +vilka åren format och bildat så strävt, att inga +lyckodrömmar för dem längre förgyllde den hårda +verkligheten. +</p> +<p> +Och som våra tankar vändes till dessa människor, +vilka vi förut erinrat oss endast som det +nödvändiga bihanget till vår egen glädje, öppnades +stugans dörr, och i solskenet, som föll över +trappan, stannade en krökt, gammal gumma och +log ett igenkännande leende mot de främmande. +Hon såg så gammal ut, att hon föreföll som uppstigen +direkt ur någon gammal saga. Stödde sig +på en käpp gjorde hon, och det rynkiga ansiktet +förvred sig av invand smärta, när hon rörde sin +giktbrutna kropp. +</p> +<p> +»Det ser annat ut nu, än när herrskapet var +här sist ...» sade den gamla. +</p> +<p> +Och i det hon mödosamt rörde sig framåt, +gav hon plats åt sin gubbe, vilken gammal vana +trogen stått i skymundan, till dess hans tur kom. +De båda gamla hälsade på de båda, som nyss +drömt sig unga, och gubben gned sina händer, +hostade och mumlade obegripliga ord, medan han +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_58' name='page_58'></a>58</span> +långsamt och sävligt gav plats på trappan, där +gumman bjöd de resande stiga in. +</p> +<p> +Genom skelettet till en ofullbordad veranda +sågo vi främmande ut över vår ungdoms fjärdar +och sund. Vanvårdad var trädgården, förfallet +syntes hela det nya huset, gräs grodde på stigarna, +som vi förr hade trampat, och i lövsalen nere +vid stranden hade bord och bänkar murknat, +emedan ingen lagat, vad väder och år förstört. +</p> +<p> +Utan att vi behövde fråga, berättade de båda +gamla, huru olyckan kommit över dem. Gumman +berättade, och gubben upprepade bekräftande +hennes ord. Olyckan hade kommit så lömskt +och oväntat, att ingen kunde stå den emot, och +ingen kunde hjälpa. +</p> +<p> +Ty en vårdag i mars, när nordan blåste frisk +och isen varken bar eller brast mellan öarna, hade +elden brutit ut. Och emedan isen varken bar eller +brast, hade grannarna på landet omkring stått +och sett det hela, men icke kunnat komma dem +till hjälp. De båda gamla hade ensamma burit +vad de kunde rädda ut ur det brinnande huset, +och maktlösa hade de stått bredvid och sett sin +egendom brinna i aska. I denna aska, där +de sett det sista glöden slockna, slocknade för +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_59' name='page_59'></a>59</span> +dem också varje förhoppning om en sorgfri ålderdom. +Ty låg var den byggnad, som de efter +långa år byggt upp på stenfoten av den gamla. +Ringa var bohaget. Torftig var omgivningen. +Och själva voro de brutna och trötta. En enda +olycksdag hade tagit allt, vad de förra åren +byggt upp. +</p> +<p> +Som tyngda under samma öde sutto de två, +som nyss drömt sig unga, och lyssnade till de +tunga, karga ord, med vilka de gamla berättade +om elden, som lade deras hus öde. Själva det +gripande vardagliga i denna framställning, avbruten +av betydelselösa detaljer, blandad med +fattigmans minnen av ägodelar som förstörts, +tyngde ned de främmande, avklädde våra egna +drömmar illusionens prakt, och grep oss med ett +stilla, svärmiskt vemod. Vi tyckte nästan, att +under det att vi ingenting visste, medan vi levde +vårt liv och trodde oss lyckliga, hade här, på en +liten ö bland skären, brunnit ned och försvunnit +något av den livets skatt, som vi trott oss hava +samlat och äga i säkert förvar. Elsa kände det, +som om hon förlorat mera vid denna brand än +de båda gamla och medan berättelsen framskred, +såg jag, att hon måste behärska sig för att +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_60' name='page_60'></a>60</span> +icke brista i gråt. Ty vad betydde dessa möbler, +kläder och husgeråd? Vad betydde det, att +tvenne nedbrutna människor, vilkas liv var slut, +här sutto och grämde sig över motsatsen mellan +förr och nu i det torftiga välstånd, där skillnaden +dock var så ringa? Vad betydde allt detta +mot att hon aldrig, aldrig mer skulle få se sin +ungdoms ö, sådan hon en gång sett den? +</p> +<p> +Så kände hon det, och hon vände sitt ansikte +mot mig, och jag hade ingen tröst att giva henne. +Ty jag tänkte på hur illa jag gjort som ej +följt min första anings bud och besparat oss båda +att se de brända tomterna av vår första lycka. +Men jag hade ej hjärta att säga det, och i det +jag tog hennes arm, gingo vi båda ännu en gång +tysta omkring ön. +</p> +<p> +Det var med oss som med barnen i sagan, +vilka en gång gått vilse i underlandet och vid +återkomsten därifrån funno, att tiden gått ifrån +dem och gjort människorna omkring dem trötta +och gamla. Tysta och drömmande sutto vi vid +stranden och sågo ut över fjärden. Där var allt +sig likt, och som vi sutto där, glömde vi den +nya byggnaden och förfallet bakom oss. Vi mindes +blott, att vi bott runt omkring denna fjärd +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_61' name='page_61'></a>61</span> +under tre år, varje sommar på ett nytt ställe, och +i ett slags begär att fortsätta vad vi en gång +börjat, beslöto vi att fara vidare till den andra +sommarens hem, där vi mindes två små röda stugor +i skogskanten och en liten gräsplan, där i +en vit korgvagn vår första gosse sov under en +blå sufflett. +</p> +<p> +Vi läto ro oss över dit, och vi visste nu, att +vi rodde mot en öde strand. Ty denna gång hade +vi frågat oss för. Vi visste, att åren också här +hade sopat bort spåren av det som varit och förändrat +allt. +</p> +<p> +På den lilla udde, där vi nu stego i land, bodde +några år tidigare en gammal fiskare med sin +hustru. Hon dog en vinternatt, när snön yrde +kring stugan, och när även en dag den gamles +timme slog, så togo barnen i arv de båda stugorna +uppe i skogsbrynet, båten och notboden nere +vid sjön. +</p> +<p> +Men skärgårdens sagor äro många, och en +av dem var även sagan om de små röda byggnaderna +vid skogens bryn. När de femtio åren, +på vilka de döda en gång köpt marken, voro +förbi, kom bonden som ägde jorden och tog den +tillbaka. Han drev den nye ägaren från gård och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_62' name='page_62'></a>62</span> +grund. Och därför voro husen jämnade med +jorden, virket var bortfört, det förra potatislandet +var övervuxet med tistel och ogräs, och +marken såg ut som om elden gått fram även här. +</p> +<p> +De båda resande, vilka sökte spåren av sin +ungdoms lycka, stodo åter bland spillrorna av ett +skövlat hem. Det var, som om vi förföljts av ruiner. +Och gripen av den ohyggliga beklämning, +som följde på alla de illusioner, vilka brustit, +släppte Elsa min arm. Gående uppåt den +torra risbacken, nalkades hon stängslet, där grinden +var bortsliten, och ett par rostade gångjärn +snedvridna hängde kvar på stolpens hakar. +</p> +<p> +Här stödde hon båda sina armar mot stolpens +kant, och i det hon gav fritt lopp åt alla de skiftande +känslor, som strömmat samman över hela +hennes själ, brast hon i en våldsam gråt. Hon +snyftade, som om livets alla olyckor störtat samman +över hennes huvud. Hon stötte tillbaka min +hand, när jag ville smeka henne, och hon grät +så länge, att jag blev otålig, och yrkade på, att +vi borde gå för att ej komma för sent till ångbåten. +</p> +<p> +Hon hörde ej på mig, tog mig blott om axlarna +och sade: +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_63' name='page_63'></a>63</span> +</p> +<p> +»Du hade rätt, vi borde aldrig ha kommit hit.» +</p> +<p> +Och hon bekände, att hon tänkt på denna resa +länge, att hon önskat den under åratal, att hon +av en slump — hon visste ej huru — kommit att +tänka på, att nu skulle den ske, just nu. I hennes +hemliga drömmar hade tanken på denna resa +på ett underligt sätt förbundit sig med tanken på +hela vårt livs lycka. Det hade synts henne, som +om vi borde och måste företaga denna resa en +gång, som om hon aldrig skulle kunna känna sig +säker på, att hon verkligen var lycklig, förrän +hon fått se dessa trakter så, som hon en gång sett +dem i sina drömmar. Hon sade att det varit hennes +avsikt, att, när vi kommit ut tillsammans, +skulle hon bedja mig, att vi finge bo där en +sommar till. Och hon visste, att jag ej skulle ha +kunnat neka henne denna bön. Men nu, när +ingenting fanns kvar, ingenting av allt det, som +en gång varit hennes, nu var det, som om den +länk brustit, vilken höll henne fast vid själva +livet. +</p> +<p> +Jag förblev stum under hennes förtvivlade utbrott, +och jag förstod mer än väl, att jag stod +inför en av dessa fantasier eller drömmar, vilka +för en människa med rikt känsloliv i ordets +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_64' name='page_64'></a>64</span> +egentliga mening kunde betyda mer än själva +livet. För egen del hade jag visserligen känt +mig upprörd både vid alla minnen, som dessa +platser väckte till liv, och av den förstörelse, som +hemsökt våra kära platser. Men att sätta denna +förödelse i något sammanhang med vad som för +mig själv var kärt och betydelsefullt, föll mig +icke in. Och inför detta utbrott av sorg stod jag +alldeles rådlös. +</p> +<p> +Jag försökte det vanliga medel, varmed en +man plägar kunna bringa en kvinnlig sorg till +tystnad. Jag försökte med smekningar. Men +Elsa drog sig undan min hand, emedan hon såg +att i min vänlighet fanns tröst, som hon försmådde, +i stället för sympati, som hon sökte. +Hennes ansikte fick ett slutet, oåtkomligt uttryck, +som om hon satte hela sin person in på den +fantasi, vilken behärskade henne, och icke av något +ville låta sig störas. +</p> +<p> +Hon såg sig omkring på den oordnade, grusade +planen, och i det hennes blick blev fuktig som +av medkänsla, sade hon: +</p> +<p> +»Stackars människor!» +</p> +<p> +Åter flyttade hon sin egen missräkning över +i medkänsla med de människors olycka, om vilken +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_65' name='page_65'></a>65</span> +hela den tomma jordbiten bar vittne. Åter +satte vi oss ned och läto våra blickar sväva kring +den lilla backen i skogsbrynet, vilken erinrade +oss om en hel sommars sorglösa ro. Vi började +samtala. Och vi försökte framtvinga för vår +fantasi de scener, vilka föregått denna förstöring. +Bonden, som rådde om jorden, kom till +det unga paret, som tagit gården i arv. Han +underrättade dem kort och gott, att tiden var utlupen. +De femtio åren voro slut, och nu skulle +byggnaderna rivas. Han ville ha sin gård tillbaka. +Det var tydligt, att han ej hade någon +fördel därav. Han skulle kanske haft större +fördel av att ännu en gång sälja jordlappen. +Men han hade sett, hur de andra hade haft hyresgäster +om somrarna. Inkomsten av denna +hyra hade väckt hans avund, och med styrkan av +en fix idé hade i hans hjärna den tanken slagit +rot, att här skulle ingen bo. Marken skulle vara +hans och ingen annans. +</p> +<p> +Och så hade de unga, som bott här, fått riva +sina byggnader ned till grunden, flytta dem över +till en annan ö och bygga dem upp, där den +rike kunde bevekas att lämna plats för den fattige. +Men när den sista båtlasten stod färdig att +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_66' name='page_66'></a>66</span> +lämna bryggan, hade raseriet gripit mannen. Och +i sin tur, begagnande sig av sin rätt, hade han +gripit till yxan. Han högg ned träden, som stodo +på hans faders mark, han förstörde bärbuskarna, +grinden slet han från sina hakar och kastade +den överst på färjan. Och innan han lade +ut, vältrade han stenarna från den lilla bryggan +i sjön, förstörande båthamnen, och for därifrån, +nöjd med den hämnd, som icke lämnade hans +fiende ens något att vinna. +</p> +<p> +Om detta talade vi, men hela tiden låg vår +egen missräkning på lur bakom våra ord, och +Elsa ryste. +</p> +<p> +»Är det vi, som föra olyckan med oss?» sade +hon. +</p> +<p> +Jag log. Min hustrus ord syntes mig tomma +och överspända. +</p> +<p> +»Låt oss fara till vårt tredje ställe. Där veta +vi ju, att allt står som det stått», sade jag. +</p> +<p> +Men Elsa skakade blott på huvudet, och i +det hon plötsligt reste sig upp sade hon: +</p> +<p> +»Jag vill gå vår gamla väg genom skogen.» +</p> +<p> +Utan att avvakta mitt svar gick hon före mig. +Det var, som om hennes förra livlighet kommit +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_67' name='page_67'></a>67</span> +tillbaka, som om hon i ett nu skakat av sig hela +tyngden av andras lidanden och andras sorger, +allt detta som skymde våra minnens land och +hela denna underliga dag förföljt oss med all +livets ve och elände. Hon förde mig rätt in i +skogen på en smal väg, där granarna slogo sina +grenar samman över våra huvuden. Stigen var +mjuk och lätt att gå. Runt omkring oss dallrade +solskenet över fuktig mossa och ett perspektiv +av stammar och barr. Stigen ledde ned +till en liten vik. Tätt utmed en brant klippa +skar den in i skogen, och vid stranden glesnade +träden, släppande fram solljuset, som föll över +en öppen, svagt grönskande glänta. +</p> +<p> +Här stannade också Elsa och började leta i +trädens stammar. Och när jag såg henne söka, +då vaknade också inom mig ett minne, som länge +slumrat, som jag under elva år knappast kommit +att erinra mig. +</p> +<p> +Det var en afton, när vi ännu bodde kvar i de +stugor, som nu jämnats med jorden. En augustiafton +var det. Och följande samma stig, hade +vi gått hit för att säga farväl åt en god sommar. +Då hade min hustru tagit en svart knappnål ur +sin klänning och fäst den i barken på en tall. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_68' name='page_68'></a>68</span> +</p> +<p> +»Få se, om den sitter kvar, när vi komma hit +härnäst», hade hon sagt. +</p> +<p> +Detta minne flög genom min själ, och jag kände +mig helt vemodig. Då såg jag min hustru +med ett lätt utrop springa fram mot en låg tall. +Hon tog en rostig nål ur dess bark, och i det +hon föll mig om halsen och kysste mig, grät hon +av lycka. +</p> +<p> +Hon satte omsorgsfullt reliken tillbaka i trädets +bark. Ty hon hade icke hjärta att taga den +bort. Kanske hade hon en rent av vidskeplig +fruktan att rubba den. Men sedan hon funnit +den, försvann det sorgliga intrycket av egen +missräkning och andras nöd plånades ut hos oss +båda. Och som om vi med denna lilla händelse +fått en tröstande hälsning från goda andar, +vandrade vi lyckliga tillbaka över brända tomter, +vilka ej lämnat oss annat kvar än en gammal rostig +nål, som var så väl gömd, att ingen kunnat +taga bort den. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_69' name='page_69'></a>69</span> +<h2>X.</h2> +</div> + +<p> +Hur ofta har jag icke tänkt på denna färd +över brända tomter, hur ofta har den icke sedan +synts mig som en symbol för hela vårt liv! +</p> +<p> +Men då verkade denna händelse på oss helt +annorlunda, än vad jag nu minns den. Då verkade +den så, att vi gingo till vårt tredje ställe, +vilket min hustru nyss icke ens velat se, och hyrde +där för andra gången vårt hem för sommaren, +och lätta om hjärtat flyttade vi ut till den +trakt, vid vilken vi kände oss bundna genom en +rostig nål, som ingen tagit bort. +</p> +<p> +Ren från moln, som skymma solen, minns jag +den sommar, vilken följde på denna vårutflykt. +Med vilken lust arbetade jag icke, och hur lätt +skred icke arbetet framåt. Blad efter blad lades +lugnt och utan ansträngning till den bok, vilken +skulle utkomma till hösten, och mer än en gång +stod middagen på bordet, när dörren till arbetsrummet +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_70' name='page_70'></a>70</span> +stängdes och Elsa satte sig ned för att +lyssna till de sidor, som skrivits under förmiddagen. +Stilla och lycklig satt hon och gladde +sig åt, att högen med tätskrivna sidor växt på +bordet. Ty hon visste väl, vem det var, som +gav arbetet liv. Hon visste att vad jag diktade +om människor, växte fram under långa samtal +mellan henne och mig, och hon njöt av, att jag +kallade henne för min anteckningsbok, som säkrare +än någon skrift bevarade mina tankar och +gav mig dem åter, friska och förnyade. Ty när +jag då hämtade dem tillbaka ur det trogna minne, +vilket gömde mina egna tankar bättre än jag +själv, återsåg jag dem genom det kärlekens förstoringsglas, +varmed hon såg allt det, som rörde +henne och mig och framför allt mitt arbete. Därför +kände också hon, medan jag läste, att vad +hon själv med mig sett i oordnade fantasier, i +det skrivna tagit form. Hon njöt en stilla och +sällsam modersglädje vid att följa dessa mina +andliga barn, alltsom de blevo till, och ändå var +hon svartsjuk på dem, emedan hon inbillade sig, +att de kunde fylla mina tankar, så att de undanträngde +henne själv, hemmet, barnen och allt vad +i livet fanns. Ja, jag tror aldrig, att hon anade, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_71' name='page_71'></a>71</span> +hur denna samdiktan med henne var mig dyrbarare +än dikten själv. +</p> +<p> +Hur barnsligt det må låta, så är det dock sant, +att intet någonsin sporrat mig så till andlig verksamhet, +som när jag förstod av hennes ansiktsuttryck, +vilket aldrig kunde dölja vad hon tänkte, +att jag lyckats, och att hon var nöjd. Jag kunde +sitta och tänka på denna uppläsning, medan jag +skrev, och denna tanke skingrade de hundratals +objudna fantasterier, vilka eljest så gärna vilja +hindra pennan att arbeta. Men när vi slutat läsningen +och kommo ut i salen, då skrattade vi åt, +att gäddan blivit kall, och att gossarna, som sutto +där, nödtorftigt tvättade, barbenta och solbrända, +sågo hungriga och väntande ut. +</p> +<p> +»Vi ha setat här och väntat så länge», knorrade +Olof. »Var har ni varit?» +</p> +<p> +»Vi ha läst pappas bok», sade mamma. +</p> +<p> +»Kunde ni inte vänta med det till efter midda’n?» +</p> +<p> +»Nej, det kunde vi inte.» +</p> +<p> +»Det måtte vara en konstig bok», yttrade Olof. +</p> +<p> +Men Svante, som ännu icke börjat stava, tog +pappas obekanta bok i försvar, och som alltid +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_72' name='page_72'></a>72</span> +blev det mamma, vilken måste bilägga tvisten +och stilla de oroliga vattnen. +</p> +<p> +Men vilken sommar detta blev! Vilken härlig +sommar, full av arbetsglädje, skärgårdsvindar, +klar sol och ljumma månskenskvällar! Jag +minns den som ett enda solljus, jag minns vänner, +som landade med segelbåtar vid vår brygga, +jag minns utfärder med matkorgar och frisk +sommarblåst, bad i öppna sjön, då Olof lärde sig +simma, och Svante rullade på sandbottnen för +att visa sina anlag. Jag minns festdagar med +blomguirlander och verser, smultron och vin, +långa, tysta promenader genom barrskogen, som +öppnade sig mot en solbelyst fjärd, och jag minns +tullkarlen med rättarkransen, vilken plägade följa +oss i segelbåten och i sitt gråa hakskägg log +åt en hel familj av bara ungdom och barn. +</p> +<p> +Vad den sommaren var kort, och vad hösten +kom tidigt! Med vilket vemod följde vi icke +naturens växlingar, hur kvällarna blevo längre +och dagarna kortare, hur ängarna med sina +praktfulla blommor mejades av, så att naturen +blev kalare, hur rågen gulnade, och vassen växte +hög och stor kring stränderna, bildande som +en tät vajande skog av grönt med violetta vippen, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_73' name='page_73'></a>73</span> +där förr vattnet fritt plaskade upp över stenarna. +</p> +<p> +Och när dagen för uppbrott äntligen nalkades, +hur uppsökte vi icke då alla sommarens platser +för att få återse dem en sista gång. Vi gingo upp +på utsiktsberget, och vi vandrade skogsvägen +fram och åter, helst när det blivit mörkt, och +stjärnorna skymtade genom granarnas grenar. +Nästan en hel vecka använde vi endast till att +säga farväl. Vi togo gossarna med oss och seglade +ön runt, och vi talade om boken, vår bok, +som var färdig och skulle komma till hösten. I +timtal kunde vi gå den smala vägen, som ledde +från det rödmålade boningshuset ned till stranden, +och vi stannade varje afton länge på bryggan, +lyssnande till vågornas skvalp, som lät lugnare +nu än under den oroliga våren, fast på samma +gång hårdare. +</p> +<p> +Men den sista kvällen, när augustimånen redan +var i nedan, gingo vi ensamma ned till bryggan +och lade ut båten. +</p> +<p> +För nattbrisen seglade vi ut på den svarta +fjärden, där den gula halvmånen målade glittrande +strimmor, och kring vilken träden stodo så +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_74' name='page_74'></a>74</span> +mörka och underliga, bildande helt nya konturer, +mot vad dagsljuset gav. Som genom ett +trollandskap seglade vi fram, lyssnande till det +klapprande plasket av de små vågorna mot båtens +bog. Vi ilade fram över den endast krusade +vattenytan med större fart än någonsin om +dagen, ty nattens bris har större kraft än dagens, +eller också synes den hava det. Men utan +att tala eller komma överens om någonting, vände +jag båten, så att den gick omkring klipporna, +och på badvikens stenar gingo vi i land. Vi togo +varandra i hand, och vi gingo vår gamla väg +fram till den låga tallen, i vilkens skrovliga bark +den rostiga nålen satt. Vi behövde ej söka efter +trädet, ty under sommaren hade vi ofta vallfärdat +dit, och vi hade aldrig fruktat, att någon +skulle röra den lilla tingesten, vilken satt så väl +gömd och syntes oss vara inseglet på vår egen +omätliga lycka, som hade hotat att gå, men kommit +tillbaka. +</p> +<p> +Men som vi sutto där i våra tankar och sågo +månljuset uppslukas av barrträdens dunkel, sade +min hustru: +</p> +<p> +»Jag vill inte låta den sitta kvar. Jag vill ha +den med mig.» +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_75' name='page_75'></a>75</span> +</p> +<p> +Med varsam hand tog hon den lös och fäste +den i linnet innanför klänningen. +</p> +<p> +»Kanske kommer jag aldrig hit mer», sade +hon, »och då vill jag, att du skall finna den efter +mig.» +</p> +<p> +Så seglade vi ut igen i nattbrisen, och en förutaning +om vad jag aldrig trodde skulle komma +fyllde mig med en onämnbar känsla av sorg. Jag +såg på den plats i båten, där Elsa satt. Jag tyckte, +att den blev tom inför mina ögon, och att jag +ensam seglade ut över en vattenyta, vilken fått +andra konturer än dem, som solljuset gett. Jag +satt fylld av denna känsla så starkt, att jag glömde, +att jag icke var ensam, och jag spratt till, som +om jag vaknat till ny verklighet, när jag hörde +min hustrus röst. Hon talade sakta, som om hon +talat till sig själv, och jag hörde i början orden, +som om jag icke förstått dem. +</p> +<p> +»Jag har tänkt så ofta», sade hon, »att det +måtte finnas människor, som behöva något att +tro på, och från vilka det är synd att taga bort +deras tro. Jag är så lycklig, att jag tror som du. +Jag vill inte göra något, som du inte tycker om, +inte tro något ens, som du inte vet. Men jag +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_76' name='page_76'></a>76</span> +kan inte låta bli att tro på Gud. Tycker du mycket +illa om det?» +</p> +<p> +Om min hustru hade frågat mig detta i vår +första ungdom, hade jag säkert blivit stridslysten +och givit mig in på alla de skäl mot en sådan +tro, vilken tidens illusionslösa riktning hade lärt +mig att betrakta närmast med överseende ringaktning. +De år, som gjort mig äldre, hade väl +icke givit mig någon tro, men känslan av de +oändligt olika människornas personliga okränkbarhet +hade dödat den sista resten inom mig av +begäret att göra så mycket som en enda proselyt, +ej ens om denna enda skulle vara min egen hustru. +Vad jag trodde var ingenting fast, endast +ett sökande att finna det största, och mer än en +gång hade redan i min tidiga ungdom fattigdomen +i, vad man med ett dåligt ord kallar materialism, +överraskat mig genom sin torra kyla. +Men om sådant, som inom mig själv var alltför +oklart och formlöst, talade jag i allmänhet ogärna, +och jag kände mig nu på en gång överrumplad +och förödmjukad av min hustrus ord. +</p> +<p> +»Hur skulle jag kunna tycka illa om det?» +svarade jag blott. +</p> +<p> +»Åh, vad jag är glad», kom åter hennes röst. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_77' name='page_77'></a>77</span> +Ty hennes ansikte urskilde jag blott dunkelt. +»Då blir du inte ledsen heller, om jag talar om +för dig, att jag varje afton läser min aftonbön, +som när jag var barn. Jag vet inte, till vem jag +ber. Men jag låter också gossarna bedja för dig +och mig och för varandra. Tror du, att det är +orätt?» +</p> +<p> +Jag lade ned rodret, steg upp från min plats, +tog min hustrus kära huvud i mina händer och +kysste henne, utan att kunna säga ett ord. +</p> +<p> +»Jag vill inte, att det skall finnas någonting, +som du icke vet», sade hon enkelt. +</p> +<p> +Åter satt jag på min plats vid rodret, åter +sköt båten fart, och om en stund såg jag genom +lövverket ett ljus, som vägledde mig fram till +hemmets brygga. Med armarna om varandras +liv gingo vi den smala stigen fram till vårt sommarhem, +och när vi kysste varandra till godnatt, +sade Elsa: +</p> +<p> +»Du har gjort mig så lycklig i kväll. Åh du +vet inte vad du har gjort mig lycklig.» +</p> +<p> +Den aftonen satt jag länge uppe, och jag gjorde, +vad jag icke gjort under hela sommarens +lycka. Jag tänkte på Elsa och mig. Oupphörligt +återkom den tanken för mig, varför hon behövt +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_78' name='page_78'></a>78</span> +fråga mig, om jag tillät henne att tro på +Gud och att bedja. Ty detta var ju, vad hon hade +gjort. Och på samma gång, som denna veka +kvinnlighet berörde mig som en fläkt av onämnbar +lycka, kände jag ett styng inom mig, att hon +någonsin behövt fråga så. Jag genomgick i tankarna +vår ungdom och alla de år, vi älskat varandra. +Jag tyckte, att jag städse velat bära henne +på mina händer, jag tyckte, att jag alltid gjort +så, och nu klang igenom hela hennes väsen en +ton, som om jag mitt under allt detta ovarsamt +rivit i hennes innersta, och utan att veta det tillfogat +henne ett sår, vilket kanske blött länge, innan +hon vågat eller kunnat låta mig ana, att hon +led. Hon syntes på något sätt frukta mig eller +min kritik eller bådadera. Och jag frågade mig +själv: varför? +</p> +<p> +Jag visste, att om detta kunde jag icke fråga +henne. Ty hon skulle alltid slå armarna om min +hals och säga: »Du! Du! Aldrig har du gjort +mig annat än gott.» Jag tyckte mig kunna höra +fanatismen i hennes röst, när hon sade det. Ja, +jag visste, att hon skulle svara så, och jag visste +också, att hon skulle känna allt vad hon sade +som den innersta sanning, så visst som hon eljest +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_79' name='page_79'></a>79</span> +icke kunnat säga det. Men denna tanke tillfredsställde +mig icke. Det var helt annat, som nu +sysselsatte mig. Vad brydde det mig för övrigt +i denna stund, om min hustru bad till Gud, eller +om hon icke bad? Vad brydde det mig, om hon +tänkte det eller icke tänkte det? Vad hon sagt, +hade träffat mig som pilar, vilka gått rakt in i +mitt hjärta. Hennes ord hade smält samman med +henne själv och hela den sommar, som gått, med +känslan av båtfärden på det mörka vattnet, med +skogens brus och månens glitterväg över de krusiga +böljorna. Det smälte hop alltsammans till +ett enda helt och det sjöng om, att jag vunnit en +skatt, som icke kunde delas eller förvandlas, men +som skulle vara min, så länge jag förstod, att +den endast växte i tysthet för mig. +</p> +<p> +Men under allt detta plågade mig den tanken, +att jag, utan att vilja det, ändå skrämt henne. +Den plågade mig tvärt emot hennes egna ord, +som ännu ringde mig i örat. I tankarna genomgick +jag allt emellan oss, som jag kunde minnas, +och vilket härmed kunde ha något sammanhang, +och när jag ej kunde minnas mera, sökte jag i +tankarna efter, vad jag ej kunde finna. +</p> +<p> +Ty det var skuldkänsla, jag erfor, skuldkänsla, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_80' name='page_80'></a>80</span> +som tryckte mig. Jag kunde blott icke erinra +mig, hur eller när jag blivit skyldig. Jag tyckte +blott, att jag var det och måste vara det. När +jag kom in för att gå till sängs, blev jag bestört +över att se min hustru ligga vaken. Men när jag +lagt mig, böjde hon sig endast fram och kysste +min hand. +</p> +<p> +Jag har aldrig sett ett lyckligare uttryck i hennes +ansikte. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_81' name='page_81'></a>81</span> +<h2>XI.</h2> +</div> + +<p> +Emellertid nalkades dagen, som vi länge väntat, +då vårt barn skulle födas, då hemligheten, +som min hustru länge sedan röjt, och som givit +hennes själ spänstighet och hennes kropp vingar, +skulle komma i dagen, då lyckan för alltid ånyo +skulle sätta bo i vårt hus. Medvetandet härom +var det, som bidragit att göra vår sommar så +ljus, åtminstone ser jag det nu så. Men så underbart +allt synes mig, när jag efteråt tycker mig +ha fått förklaringen, så naturligt och enkelt kom +allting då, och hela innebörden av allt, som skedde +med oss, var jag då långt ifrån att ana. +</p> +<p> +Vi hade ju fått två barn förut, och jag hade +sett många av dessa rörande bevis på väntans +modersglädje, vilka en man, som älskar sin hustru, +aldrig glömmer. Men aldrig hade jag sett +min hustru så uppfylld av fröjd över det, som +skulle komma, som hon nu var. Aldrig hade +hon gått omkring i en så andaktsfull lycksalighet +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_82' name='page_82'></a>82</span> +som nu, aldrig hade hon förstått att i den +grad gjuta helgdagar omkring hela vårt vardagsliv +som under denna mörka höst i den trista staden, +då regnet oupphörligt föll, och hela livet +utom oss syntes så tungt och svårt, som väl +aldrig förr varit händelsen. +</p> +<p> +Vi hade ju två gossar, och därför blev det +naturligt att kalla den lilla varelse, som skulle +komma för »flickan». Det var henne, vi väntade, +henne, vi talade om. En middag, när jag +kom hem från mitt arbete, sade min hustru till +mig: +</p> +<p> +»Det är min ängel, som kommer, Georg, hon +kommer för att rädda mig.» +</p> +<p> +Så länge hade jag levat i glömska av, att någon +fara någonsin hotat oss, att jag först icke +förstod hennes ord. +</p> +<p> +»Rädda dig?» upprepade jag mekaniskt. »Från +vad?» +</p> +<p> +Hon fick ett underligt uttryck, som om hon +drog sig in i sig själv för att liksom tänka efter, +hur det var möjligt, att två människor, vilka älskade +varandra, kunde känna så olika. +</p> +<p> +»Har du redan glömt hur det var i vintras?» +sade hon. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_83' name='page_83'></a>83</span> +</p> +<p> +Jag förstod ännu icke, eller jag ville icke förstå. +</p> +<p> +»Jag trodde, det var förbi», sade jag. +</p> +<p> +»Tror du någonting någonsin kan vara förbi?» +blev svaret. Och hon tillade: +</p> +<p> +»Kanske kan den lilla, som kommer, göra vad +ingenting annat kan.» +</p> +<p> +På detta korta samtal tänkte jag ofta, och +jag sökte fåfängt få det att rimma sig med den +ostörda lycka, vi njutit under den sommar, som +gått. Var det möjligt, att min hustru under den +lyckans solskensdagar, som gav färg åt hela hennes +väsen dolde fröet till en olycka, som en gång +skulle breda sig över vårt liv? Var det möjligt? +Levde hon två liv? Kunde hon på en gång leva +mitt i solskenet och samtidigt känna, att natten +var nära? Eller tillhörde den aning eller fruktan, +hon nu röjde, blott det slags fantasier, som +voro en följd av hennes tillstånd? +</p> +<p> +Jag försökte slå mig till ro med det sista alternativet, +men det ville aldrig riktigt lyckas, och +mer och mer började jag se min hustrus hela liv +i en ny och annan dager, densamma som till sist +skulle inhölja henne helt. +</p> +<p> +Jag kan icke beskriva den nya känsla av ömhet, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_84' name='page_84'></a>84</span> +som väcktes inom mig av dessa tankar, åt +vilka jag ej ens kunde giva ord. Och jag vågade +knappt tro, vad jag själv såg inför mina ögon, +när allt gick lyckligt, och min hustru efter en +svår kamp långsamt började tillfriskna efter att +hava givit livet åt en späd varelse, till vilken hon +redan från början talade ord, som ingen annan +fick höra. +</p> +<p> +Men flickan kom aldrig. Hon var bytt i en +gosse, som fick namnet Sven. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 0em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_85' name='page_85'></a>85</span> +<h2>ANDRA DELEN</h2> +</div> + +<h2>I.</h2> + +<p> +Lille Sven växte upp och blev allas älskling. +Han fick långt gyllene hår, och till minne av flickan, +som aldrig kom, brukade mamma krusa +gullhåret, så att det låg i långa lockar kring +hans lilla ansikte med den skära hyn och de underbara +änglaögonen. Intet barn har haft djupare, +stora ögon med en tidig drömmande blick, +och intet barn har haft en mera förtroendefull, +smeksam liten hand, vilken han smög in i en stor +människas, som visste han, att han överallt kunde +finna trygghet, därför att han själv icke visste +om något ont. +</p> +<p> +Lille Sven var store-brors avgud. Ingenting +kunde vara vackrare än att se store-bror, som +tyckte om att vara karlaktig och därför ogärna +lade sina känslor i dagen, draga lille-bror i en +liten vagn, njuta av hans glada ansikte och oupphörligt +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_86' name='page_86'></a>86</span> +vända sig om för att se efter, att lille-bror +icke föll av. Det enda, som härmed kunde +jämföras var att se Svante göra detsamma, och +Svante njöt dessutom av att vara beskyddare i +så mycket högre grad, som han vid lekarna med +store-bror alltid varit den, som var liten och fick +lyda. Sven var så liten emot de stora bröderna, +som han beundrade och följde, att han alltid var +och förblev lille-bror, och han var så glad, att +hela huset kom omkring honom, när det hänt +honom något lyckligt, och hans klingande röst +eller klara skratt ljöd genom rummen. Man kom +därför, att man ville få se, hur hans ögon tindrade, +och hur hans små vita händer fäktade av +förtjusning, se hela denna strålande barnaglädje, +som gav sol åt hjärtat. +</p> +<p> +Ack, jag skulle önska, att jag skrivit denna +berättelse om lille-bror förr, så att jag kunnat lägga +den fram blad för blad för henne, som kunde +hans korta levnadssaga bättre än jag, bättre än +någon. Hon, som kom ihåg varje hans ord, varje +litet drag ur hans livs bok, hon som levde hans +liv och sitt eget i förening med honom, hon, som +levde med honom, även när hans klara ögon icke +längre lyste ibland oss, hon, som slutligen följde +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_87' name='page_87'></a>87</span> +honom på de stigar, där ingen, förr än tiden är +inne, kan följa. Hon skulle då fyllt, vad jag ville +säga med sin anda, och min dikt om ett litet +barn skulle fått den starka vissheten att handla +om en, som ännu lever. +</p> +<p> +Ty lille Sven levde och verkade med sin mor, +hos och för henne. Han hade sin lekstuga hos +henne, och hela förmiddagarna, när pappa var +borta, och gossarna läste, satt lille Sven på golvet +och hörde mamma berätta sagor. Mamma +kunde många sagor, men ingen saga tyckte Sven +bättre om än den om lilla rödluvan, som skulle +gå till mormor med bär, och som den stygga vargen +åt upp. Han blev så förfärligt uppskakad +när han tänkte på den lilla rödluvans öde, och +han var så rädd för den otäcka vargen och så ond +på honom. Han skulle bli stor och gå ut och ta’ +reda på honom och skjuta honom. +</p> +<p> +Så hittade mamma och han på lekar. De lekte, +att Sven reste bort och var borta, och mamma +satt ensam och väntade på honom. Och så kom +Sven hem, och det blev en glädje så stor, att +mamma måste lägga ifrån sig sitt arbete och +taga honom i knät och kyssa honom många gånger. +Och många andra lekar lekte de. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_88' name='page_88'></a>88</span> +</p> +<p> +Lille Sven hade många namn i hemmet. Han +kallades för lille-bror och för Nenne, vilket han +uppfunnit själv, för klimpen och gullebarn, allt +som det föll sig. Han kändes vid alla sina +namn, kunde räkna upp dem, och var stolt över +dem. Lille Sven lekte icke mycket med andra +barn, och han trivdes icke länge därmed. Han +kom alltid tillbaka till mamma, som om detta +varit den naturligaste sak i världen. Och han +brydde sig då aldrig om, ifall han avbröt leken +och förargade de andra barnen. Fick han bara +syn på mamma, så sprang han ifrån alltsammans, +tog henne i hand och följde henne, vart +hon gick. Det var en kärlek, som gick över alla +begrepp, och som aldrig svalnade, emedan föremålet +för densamma var för lyckligt åt detta +förhållande för att någonsin finna den lille besvärlig. +</p> +<p> +Sven och mamma hade sina små hemligheter, +och när Sven viskade något till mamma, fick inte +ens pappa höra på. Försökte han det bara för +att retas med Sven, då skrek den lille: +</p> +<p> +»Nej, han får inte. Han får inte. Säg honom, +att han inte får.» +</p> +<p> +Och mamma värjde sin skatt och höll pappa +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_89' name='page_89'></a>89</span> +på avstånd, så att Sven fick tala ut i hennes öra, +allt vad han hade att säga. +</p> +<p> +När det då var gjort, då triumferade Sven. +</p> +<p> +»Ser du», sade han. »Du fick inte höra det.» +</p> +<p> +Och så gick han med mammas hand i sin och +skrattade åt sin fader. Det kallade han att äckla +pappa, och han visste få saker, som han fann +mera nöjsamma. +</p> +<p> +Jag kan se dem båda ännu, när jag vill, hand +i hand, gående fram och tillbaka i den långa gången, +som började vid syrenhäckarna, gå under de +bara träden på vintern, när Sven var klädd i sin +lilla päls, som var gjord av mammas gamla, vilken +han var så stolt över, och som han fått, därför +att han som liten var så klen. Det skulle +för övrigt vara svårt att bestämma, vem av de +två som egentligen hade mest att säga den andre. +Och om jag hade sett på dem länge och fick lust +att vara med, då blev Sven svartsjuk och satte +ut sin lilla röda mun, så att mamma måste förebrå +honom hans uppförande mot familjens överhuvud +och tala om, hur snäll pappa var. Detta +ville Sven då emellertid ogärna erkänna. Och +medan vi gingo tillsammans, stal han sig till att +göra miner åt mamma, som pappa inte skulle +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_90' name='page_90'></a>90</span> +få se, alldeles som ville han lyckliggöra sig själv +med att bibehålla den trollkrets av hemlig förtrolighet, +som han slagit kring sin kärlek och +sig själv, och där han icke tålde det ringaste intrång. +</p> +<p> +Men när pappa var i sta’n och kom hem, då +var det Sven, som stod gömd bakom dörren och +väntade för att riktigt kunna få skrämma honom. +Han gick och ställde sig där, långt före +den tid, då pappa kunde väntas komma tillbaka. +Oupphörligt vände han från sitt gömställe tillbaka +till mamma och frågade: +</p> +<p> +»Tror du inte, att pappa blir bra flat?» +</p> +<p> +Naturligtvis trodde mamma det, och naturligtvis +var Sven överlycklig vid denna utsikt. +Och när äntligen pappa kom och stannade i förstugan +för att stampa sanden av sina galoscher, +då kom Sven framsmygande så tyst och sakta, +och tänkte inte alls på att skrämma honom, utan +stod och smålog för sig själv, som om han mycket +väl visste, att pappa inte kunde se honom +utan att bli glad, och långsamt kröp han närmare +som för att njuta av att se pappa otålig att +få ta honom i famn, hängde sig om pappas hals +och lät sig bäras in, medan samtidigt familjens +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_91' name='page_91'></a>91</span> +dogg, som Svante i tiden döpt till Pudel, gnydde +av glädje och hoppade omkring oss. +</p> +<p> +Jag minns så väl min hustrus ögon, när hon +betraktade denna scen. +</p> +<p> +»Om du visste, hur mycket jag talar vid honom +om dig», sade hon, när Sven äntligen tillät +sin fader att släppa taget och lämna mamma +plats. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_92' name='page_92'></a>92</span> +<h2>II.</h2> +</div> + +<p> +Alltsedan Sven var så liten, att han kunde +röra sig, hade han varit Pudels intimaste vän och +haft rättighet att göra med Pudel allt, vad han +ville. Han fick draga honom i öronen och nypa +i hans korta svans, ligga på honom och hålla +honom i de mest obekväma ställningar. Pudel +visade häröver ingen högre grad av missnöje, än +att han ibland såg förvånad ut över, varför allt +detta egentligen skulle övergå honom, samt saktmodigt +och fridsamt lade sig på annan plats i +fåfäng förhoppning, att hans välvilliga plågoande +skulle tröttna och låta honom vara i +fred. +</p> +<p> +Men kom Sven ut på gården, följde Pudel honom +vart han gick. Fnysande med sin korta +kluvna nos, stod han och betraktade, hur Sven +långsamt och betänksamt öste sand i en liten +bleckburk eller understundom övergick till den +mindre lämpliga förströelsen att plaska i vattentunnan. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_93' name='page_93'></a>93</span> +Pudel följde honom hela tiden, och +närmade sig någon främmande, följde Pudel +dennes åtgöranden med misstänksamma ögon, redo +i varje ögonblick, ifall omständigheterna +skulle fordra hans ingripande. +</p> +<p> +Sven och Pudel hade i övrigt sina vägar för +sig själva, och mer än en gång hade de satt hela +huset i förskräckelse genom att plötsligt försvinna +på de mest otänkbara vägar och sedan man +hunnit förtvivla, om att någonsin mera få se dem +vid liv, plötsligt uppenbara sig, som om ingenting +hänt, båda lika förvånade över den uppståndelse, +vilken de framkallat. +</p> +<p> +Det vore synd att säga, att Sven egentligen +var en olydig gosse. Men i denna punkt var han +icke lätt att handskas med. Mer än en gång hade +mamma lovat honom ris, om han en gång till +sprunge bort på egen hand, och mer än en gång +hade hon strax efteråt inför mig bedyrat, att hon +ville se hjärteblodet på den, som vågade röra +Sven. Men härvidlag tycktes Sven vara oåtkomlig +för både rättelser och förmaningar, och +han stod så förundrad vid mammas häftiga glädje +över att efter sådana utflykter återfinna honom +levande, som om han förvånat sig över, att +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_94' name='page_94'></a>94</span> +de båda kunnat tänka olika om någonting i hela +världen. +</p> +<p> +»Det var väl inte farligt», sade Sven. »Pudel +var ju med.» +</p> +<p> +Mamma ville inte tala illa om Pudel, men hon +försökte övertyga Sven om, att Pudel i alla fall +inte var detsamma som en människa. Hon sade +allt, vad hon någonsin kunde hitta på. Och Sven +lovade med armarna om hennes hals, att han +aldrig mer skulle springa bort och göra mamma +ledsen. +</p> +<p> +Men när han gick ute för sig själv och det +var vår och vattnet flöt i rännilarna på gården, +då glömde Sven allt annat på jorden, än att han +var en liten gosse, som skulle gå långt bort i +skogen. +</p> +<p> +Vem vet, vad han gick i för tankar, eller om +han ens märkte, att han kom på förbjudna vägar? +Han gick och småpratade för sig själv, +och Pudel följde honom, och när han kom ända +bort till grinden, så stod den öppen. Då skulle +han titta ut genom den och kasta en blick på +världen, som lockade utanför, och då såg han +överst på dikesrenen tvärs över stora landsvägen, +hur de gula hästhovsblommorna lyste mot +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_95' name='page_95'></a>95</span> +den gråa myllan, och så kravlade han sig över +så gott hans små ben orkade. Men nu var han +nästan inne i skogen, och nu kunde han inte +stå emot längre. Höga och med knotiga grenar +reste sig tallarna över hans huvud, och in gick +han mellan stammarna, där solen sken på mossan, +och de första vårfåglarna börjat att drilla. +En liten åkerråtta kilade mellan stenarna, och +lille Sven sprang efter den. Längre och längre +bort kom han. Där låg ett litet kärr, och ute i +kärret växte sälgbuskar med gullglänsande hängen. +Dem kunde han inte nå, ty då skulle han +ha klivit ned sig och blivit våt om fötterna. Men +han kunde alltid kasta några stenar i kärret och +höra, hur det sade plump, och se på de stora, +vida ringarna, som gjorde vågor av hela den +lilla vattenytan. Det gjorde han också, och han +höll på med det en lång stund. Han blev röd +om kinderna, och hans ögon blänkte av hänryckning. +Gladare och gladare blev han, och han +gick ända ned till ängen, där det kungliga lustslottet +låg, och när han kom ut på vägen, började +han springa. Han sprang och sprang, och när +han kom ut genom de höga grindarna, såg han, +att han var nära hemma igen. Då blev han glad +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_96' name='page_96'></a>96</span> +på nytt, därför att han kände igen vägen, och +därför att Pudel fnös, viftade på stubbsvansen +och ville hem. Så började han plötsligt längta +efter mamma; och så kom han ihåg de gula +blommorna som han hade i hand. +</p> +<p> +Långsamt och betänksamt gick han hemåt +igen, och det kan allt hända, att Sven nu dunkelt +erinrade sig att han inte borde ha gått hemifrån. +Men en sak var det, som Sven inte visste, +och som han inte heller förstod sig på. Det var, +hur länge han egentligen varit hemifrån. Ty +ett par timmar eller en liten stund, det var för +honom ett och detsamma. +</p> +<p> +Men när han kom tultande över gräsmattan +och just tänkte springa igen för att få komma +in till mamma och bli satt i knä’t och klappad +och kysst och få tala om, hur roligt han haft, +då skvatt Sven till vid, att det började skrika +runt omkring honom. Det var pappa och mamma, +Olof och Svante, båda jungfrurna och ännu +flera, tyckte Sven. De skreko i mun på varandra; +den ena här och den andra där; Sven hann +aldrig ens se, var de kommo ifrån. Ty just +som han skulle vända sig åt ett håll, skrek någon +bakom honom, och när han då skulle vända om +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_97' name='page_97'></a>97</span> +och se åt det andra hållet, blev han upplyftad +från marken och bortburen av någon, som +sprang, så mycket han orkade, och innan han +visste ordet av, var han inne i salen, och mamma +själv tog honom på sina armar och kramade honom, +så att han inte kunde få luft. +</p> +<p> +Sven visste nog, att han aldrig behövde vara +rädd för sin mamma, men den här gången svek +honom ändå modet. Ty nu kom han ihåg, vad +hon hade sagt om riset, och när han fick se pappa, +blev han riktigt ängslig. Ty pappa såg bister ut +och sade i en mycket allvarlig ton: +</p> +<p> +»Nu få vi lov att ta fram riset, Sven. Ty det +vet jag, att mamma har lovat dig.» +</p> +<p> +Då visste sig Sven ingen levande råd, och i +sin nöd tog han sin tillflykt till blommorna, som +han höll fram emot mamma. +</p> +<p> +Men det behövde han inte ha gjort. Ty mamma +hade varit så skrämd, och hon var så lycklig +att ha fått honom tillbaka igen, att hon bara tog +honom i famn och lät honom smeka sig, skrattade +och grät om vartannat; och till sist tog hon +blommorna ifrån honom och satte dem i ett litet +grönt glas, ordnade dem och lät Sven se, hur +vackert de stodo i solskenet. Då uppgav pappa +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_98' name='page_98'></a>98</span> +alla tankar på avstraffningen, gick in till sig och +kände sig överflödig. +</p> +<p> +Men när mamma blev ensam med Sven, tog +hon honom i knät och berättade honom, som om +det varit en saga, hur orolig hon känt sig, och +hur hemsk hon varit till mods. Hon talade om, +att hon trodde, att Sven brutit av sig benet och +låg ensam i skogen, och att de inte skulle finna +honom, förrän han var död. Eller att han fallit +i vattnet, och att de där skulle hitta honom som +ett lik, och då kunde aldrig varken mamma eller +pappa eller syskonen någonsin bli glada mer. +Allt detta hörde Sven på och förstod bara, att +mamma var snällare mot honom än alla andra +människor. Så lät hon Sven berätta, allt vad +han hade sett och gjort, hur roligt han haft, och +hur långt borta han varit. Hon fick reda på både +den lilla råttan och fåglarna och kärret och +stenkastningen. Och till sist förstodo de varandra +båda två och voro endast lyckliga över, +att de återfunnit varandra. +</p> +<p> +Och när de riktigt talat ut, då tog mamma +Sven med sig till ateniennen. Där stodo många +rara saker, som Sven ibland brukade få leka med, +när det var riktigt väl. Bland annat stod där en +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_99' name='page_99'></a>99</span> +vit pudel av porslin, som hade en tofs på svansen +och bar en liten toffel i mun. Den var mycket +gammal och tillhörde egentligen inte mamma. +Ty pappa hade fått den av sin mor, och den +hade varit hennes, alltsedan hon var två år gammal, +då hon fått den av en gudmor. +</p> +<p> +Den var det bästa Sven visste, och den tog +mamma i sitt hjärtas lycksalighet ned från ateniennen +och gav honom i stället för ris. Den +fick stå kvar, där den stod. +</p> +<p> +»Ty», som Sven sade, »eljest kan jag slå sönder +den. Och då blir pappa så ond.» +</p> +<p> +Men han glömde aldrig, att den var hans. +Och han brukade tala om det ibland, när det +kom främmande. +</p> +<p> +»Den fick jag av mamma», sade Sven, »när +jag sprang bort i skogen och kom tillbaka igen. +Det var, för att mamma blev så glad, när hon +fick se mig.» +</p> +<p> +Och mamma försvarade sin uppfostringsmetod +mot varje kritik med att bara lyfta upp gossen +och låta alla se på honom. Gud signe henne! +Hon hade rätt. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_100' name='page_100'></a>100</span> +<h2>III.</h2> +</div> + +<p> +Så gick ett år, utan att vi lade märke till dess +gång. Men vid denna tid började min hustrus +hälsa att allvarligt avtaga, och utan att vi talade +därom med varandra, förstodo vi båda, att endast +en möjlighet fanns. Redan en gång förut +hade operatörens kniv fått göra sitt livsfarliga +ingrepp och de sjukdomssymtom, vilka nu inställde +sig, voro oss blott alltför väl bekanta. +Därför var det oss ingen överraskning, när doktorn +en dag avkunnade domen och lät oss veta +vad vi anat förut, att blott en snabb operation +kunde rädda Elsa åt mig och mina barn. +</p> +<p> +Som om en dödsdom fallit över hela vårt liv, +gingo vi denna dag omkring i vårt hem, och jag +såg att Elsa gick där och tog farväl. För första +gången gick det fullt tydligt upp för mig, hur +mycket av sina innersta tankar hon dolt för mig +liksom för alla, hur förtrogen hon var med dödstanken, +och hur vissheten att hon skulle dö ung, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_101' name='page_101'></a>101</span> +gnagde på hennes innersta livskraft. Hon hade +blivit vit och hennes kinder hade magrat. Händerna +voro vaxgula, och hon gick i ångest framför +mig. +</p> +<p> +Då bad hon mig första gången att få dö. För +första gången talade hon om allt detta, som hon +burit på och dolt, detta, som jag trängt in på +henne för att få veta, och som aldrig annat +än med antydningar låtit gå över sina läppar. +</p> +<p> +»Sedan jag var mycket ung», sade hon, »långt +innan du och jag lärt känna varandra, har det +varit mig så naturligt att tänka på, att jag aldrig +skulle få leva länge. Så fann jag dig, och då +glömde jag alltsammans. Ty du har gjort mig +så lycklig, Georg, du har gjort mig lyckligare, +än jag någonsin kunnat göra dig. Du har givit +mig mina tre gossar, mina två stora gossar och +lille Sven. Och vad kan jag vara för dem, för +dig och för er alla? Jag är ju sjuk och jag blir +aldrig frisk. Du skall glömma mig, Georg. Ack, +ja, jag vet, att du skall sörja mig, därför att +du håller av mig, fast jag alltid varit klen och +svag och aldrig varit till nytta för någon. Men +du skall ändå glömma mig. Och du skall finna +en annan, som hjälper dig med barnen.» +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_102' name='page_102'></a>102</span> +</p> +<p> +Och åter bad hon mig att få dö, bad att få +leva i ro de få veckor, som stodo henne åter. Hon +ville bara inte dö på operationsbordet, men hon +var nöjd att få gå bort, och hon ville blott få +leva med sina plågor så länge, att hon hann bereda +barnen på det, som måste komma, och säga +farväl. +</p> +<p> +Så plötsligt hade allt detta kommit över mig, +att jag icke ens kunde reda mina tankar, ännu +mindre fann ord att svara. Jag kände dunkelt, +att jag genom att här ingripa kastade mig in i +en kamp, som gick utom och över, vad människor +i allmänhet äro dömda att uppleva. Jag +kände den skygghet, jag alltid erfarit, när det +gällt att röra vid något, som varit en annan människas +innersta och mest oåtkomliga egendom. +Och om något är, vad ingen annan än en människa +själv kan bestämma, så är det väl, om hon +skall böja sig under en säker död eller upptaga +en svår kamp för att måhända vinna livet. Som +jag såg min hustru framför mig, föreföll hon +mig så nära och dock så fjärran. Hennes bön +att få dö var så rörande och allvarligt menad, att +jag icke hade mod att bedja henne vända åter till +livet för min skull. Ty för henne gällde det +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_103' name='page_103'></a>103</span> +varken mer eller mindre. Och med förundran +märkte jag, att hon kunde lämna allt vad hon +älskade, emedan hon var beredd. Men på samma +gång kände jag med förtvivlans styrka, att +jag inte kunde mista henne. Jag kunde det icke. +Och i min förtvivlan gripande efter det enda, +som föll mig in, sade jag blott: +</p> +<p> +»Men Sven, kan du lämna Sven?» +</p> +<p> +Hon ryckte till som för ett dråpslag, och hon +vred sina händer i förtvivlan. +</p> +<p> +»Nej, nej! Jag kan inte.» +</p> +<p> +Hon vacklade bort mot sängkammardörren +och bad mig blott att få vara ensam. Jag såg +henne stänga dörren efter sig, och jag satt kvar, +där jag satt, och tyckte, att allt vad jag levat +med henne var borta och dött, och att hon nu +skulle gå ifrån oss. Jag förstod, att gjorde hon +det icke, så var det icke för min skull, utan för +den lilles skull med det gyllene håret och de underliga +barnaögonen, hennes lilla ängel, som +kommit och kedjat henne fast vid livet. Jag förstod +allt detta, men det sårade mig icke. Jag +fann det helt naturligt, att icke jag ensam kunde +hålla henne kvar. Jag böjde mitt huvud och +grät, grät för första gången över mig själv och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_104' name='page_104'></a>104</span> +mitt eget liv. Och jag väntade ingenting, trodde +icke på något annat, än att nu skulle dagarna +gå lugnt och obevekligt fram mot den stund, som +måste komma, och sist skulle döden slita sönder +allt, för vilket jag levat. +</p> +<p> +Hur länge jag satt där, vet jag icke. Jag +vet blott, att det blev skumt omkring mig, och +att jag spratt till vid att känna min hustru, som +låg på knä framför mig och lutade sitt huvud +mot min arm. Hon hade kommit så tyst, att jag +icke hört henne, och hennes röst lät lugn, när +hon sade: +</p> +<p> +»Jag vill leva för dig, Georg, för Sven och +våra stora gossar.» +</p> +<p> +Jag kände hennes röst, när den blev så djup +och varm, som om allt annat än hennes kärlek +tystnat inom henne. Jag förstod, att hennes beslut +nu var oryggligt, att hon åter tillhörde oss +alla, eller ville göra det, och en varm våg av +tacksamhet mot henne och hela livet strömmade +igenom mig. Det dröjde länge, innan vi ändrade +ställning, men när vi gjorde det, reste hon sig +upp och tände alla lampor som till fest. +</p> +<p> +Så kallade hon in barnen, och de kommo alla, +tysta och undrande, och vi behövde ingenting +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_105' name='page_105'></a>105</span> +förklara för dem. Ty de hade alla förstått, var +och en på sitt sätt, de hade talat med varandra, +som vi stora hade talat för oss, och de visste, +att mammas liv stod på spel, men att hon vågade +det för att få leva för dem. +</p> +<p> +Sven kröp upp i mammas knä och smög sig +intill henne. Och han fick oss alla att le genom +tårarna, när han sade: +</p> +<p> +»Mamma får inte dö ifrån lille klimpen.» +</p> +<p> +Detta sista var ju ett av hans smekord i familjen, +och han använde det själv utan skymt av +medvetande om, att det lät löjligt. Därför kommo +hans ord nästan som ett löfte om liv, och de +lugnade oss. +</p> +<p> +Men när barnen gått till vila, gingo Elsa och +jag med armarna om varandras liv genom rummen. +Och jag såg, att hon åter tog farväl, men +på annat sätt än för några timmar sedan. Dagen +därpå skulle hon åka till lasarettet. +</p> +<p> +Men när jag tidigt på morgonen kom ut, satt +Olof i den stora länstolen mitt emot sängkammardörren. +</p> +<p> +»Har du setat här länge?» sade jag överraskad. +</p> +<p> +»Ja», svarade gossen enstavigt. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_106' name='page_106'></a>106</span> +</p> +<p> +Han hade setat där och tänkt på sin mor och +på, hur allvarligt allting med ens hade blivit. För +första gången slog det mig, hur stor han var, och +jag tog hans hand som en jämnårings. Det ryckte +till i tioåringens ansikte, men han kunde ingenting +säga. +</p> +<p> +När Elsa och jag sedan sutto i droskan, var +han herre över sig själv, och han steg upp på +fotsteget bredvid min hustru, strök henne över +kinden och sade beskyddande som åt ett barn: +</p> +<p> +»Var inte rädd mamma, det kommer nog att +gå bra.» +</p> +<p> +Svante kom också fram och lille Sven blev +lyft upp och pratade och jollrade. I det ögonblicket +visste Elsa icke, vem av dem alla hon +älskade mest. Men på vägen återkommo vi i +vårt samtal oupphörligt till vår store gosse, vilken +första gången talat och känt som en man. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_107' name='page_107'></a>107</span> +<h2>IV.</h2> +</div> + +<p> +Dödsängeln gick denna gång vårt hem förbi, +men hans vingar hade strukit så tätt intill oss, +att vad som nu skett länge gav sin prägel åt hela +vårt liv, ja, egentligen aldrig upphörde att göra +det. Dock — ännu en gång återvände lyckan till +vårt hem, men dämpad och mera allvarlig. Ännu +en gång återvände hon, som gav helgdagar åt +vårt vardagsliv. Våra gossar hälsade oss välkomna, +när vi återvände, och lille Sven kröp upp +hos mamma, smög sig intill henne och såg innerligt +lycklig och skälmaktig ut. +</p> +<p> +»Ser du det, att du fick inte dö ifrån lille klimpen?» +sade han. +</p> +<p> +Han såg så triumferande ut, som om han ansett, +att den lyckliga utgången berodde på honom, +och mest för att muntra oss alla, sade jag: +</p> +<p> +»Jag tror, du anser, att det är du, som gjort +mamma bra.» +</p> +<p> +»Det är det också», svarade min hustru. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_108' name='page_108'></a>108</span> +</p> +<p> +Och åter såg jag det uttryck på hennes ansikte, +som förr hade förefallit mig så främmande, men +som jag mera och mera tyckte mig börja förstå. +</p> +<p> +Hon slöt den lille i sin armar, och ur hennes +ögon föllo två klara tårar. Därpå räckte hon +mig handen och sade: +</p> +<p> +»Jag är så glad att vara hemma igen.» +</p> +<p> +Själv kunde jag ingenting svara. Jag såg bara +på gruppen framför mig, och jag visste, att här +hade jag den lycka, på vilken jag för endast ett +par veckor sedan knappast vågade hoppas. Och +dock kände jag i mitt hjärta ett styng som vid +en begynnade aning om hopplös ensamhet. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_109' name='page_109'></a>109</span> +<h2>V.</h2> +</div> + +<p> +Den vår, som nu kom, minns jag som ett hav +av blommor, vilka fyllde varje ledig plats i vårt +hem. Hyacinterna uppblandades småningom +med blåsippor, blåsipporna med vitsippor, gullvivor +och violer, och sist, när det led mot midsommartid, +kommo de blommande syrenerna. +</p> +<p> +Det var mamma och Sven som skaffade blommorna, +och det skulle vara svårt att säga, vem +av dem båda, som älskade blommorna mest. Jag +ser dem ännu sida vid sida med händerna fulla +av blommor, rödkindade och pratande, gå över +den stora gården fram mot den öppna verandan. +Hennes hår var lika svart, som hans var blont, +men deras djupa blåa ögon voro lika. De bildade +den mest sällsamma kontrast, och dock voro de +mera lika än vad mor och barn pläga att vara. +De hörde samman, som om de skapats att städse +följas åt, städse gå med blommor i händerna, +ända till livets slut gå hand i hand och se i varandras +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_110' name='page_110'></a>110</span> +ögon. Ingen kunde se dem tillsammans, +utan att hans ansikte upplystes av ett soligt leende, +och ofta kunde jag märka detta och känna +min egen rikedom ökas. +</p> +<p> +Ty under denna tid kände jag livet rikt och +fullt som aldrig. Jag glömde åter allt, vad som +fyllt min själ med tunga aningar och nuet blev +mig nog. Det föreföll mig, som om allt, vilket +var sorgligt och svårt, hade vi fått genomgå endast +för att efteråt kunna njuta en så mycket +fullare lycka. Jag var tacksam för varje ny dag, +som gick, jag var glad, att jag kunde glömma, +och jag tyckte, att vi buros fram mot en lycka, +högre än den, vilken människor nå. +</p> +<p> +Jag tror, att även min hustru, åtminstone under +en tid, delade denna min känsla. Ty det var +från henne, som denna ständiga ström av lycksalighet +utgick. Hon hade verkligen återvänt +till livet, hon kände sig frisk, hon levde under +stora, gamla träd och i ett överdåd av blommor. +Hon hade oss alla omkring sig, och ingenting +störde hennes ro. +</p> +<p> +Så gick hon en afton med mig genom den +långa gången, där vi ingen mötte, och där vi därför +gingo helst. Runt om oss blommade syrenerna +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_111' name='page_111'></a>111</span> +och fyllde luften med sin doft, och på den +bleka, ljusa junihimmeln satt halvmånen utan att +kasta något ljus, endast simmande i det blåa, som +välvde sig gränslöst vitt, där slätten tog vid, och +varifrån bleka stjärnor liksom försökte att tindra, +utan att kunna bryta fram genom nattens dager. +</p> +<p> +När jag tänker på denna tid och allt som sedan +följde, måste jag med förvåning minnas vår +spänstighet. Som om endast ett strömoln kommit +på vår himmel och blåst bort, så gingo vi här +lyckliga varje afton, och det fanns icke ett stänk +av vemod i våra samtal. Allting, som varit, låg +begravet bakom oss. Det var väl icke den sorglösa +lyckan med ungdomens oprövade blinda tillit +till sig själv. Det var något vida mer. Det +var denna lugna, tysta harmoni, som kommer +mellan människor, vilka lidit tillsammans och +övervunnit, en lycka, som ingenting kan grumla +och ingenting förstöra, därför att den vuxit sig +oupplösligt samman innerst inne i två människors +hela väsen. Vi visste under denna tid, att +vi ingenting önskade, ingenting begärde, utom +det, som vi redan ägde. Det är vid sådana perioder +i livet, som den ena kan söka ensamheten +för att torka sina tårar, emedan han blygs att +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_112' name='page_112'></a>112</span> +visa, hur lycklig han är. Inga främmande tankar, +som gå på egen hand, inga fantasier, inga begär +kunna störa denna oerhörda stämning, ur vilken +livskraften växer. Allt, varom sagor och sägner +sjungit, lever då sitt fulla, aldrig sinande liv, så +som ingen dikt mäktar återgiva, och jag tror, att +det är sådana erfarenheter, som ensamma mäkta +att göra samlivet heligt mellan kvinna och man. +</p> +<p> +Åtminstone kände vi det så under dessa ljumma +vårnätter, då våra promenader alltid slutade +på samma plats: framför de sovande barnens +sängar. Vi talade ej mycket om, vad vi kände, +men en afton sade min hustru: +</p> +<p> +»Hur länge är det vi varit gifta?» +</p> +<p> +»Varför frågar du det? Du glömmer ju aldrig +data.» +</p> +<p> +»Ja, men kan det vara sant, att det varit mera +än tio år? Kan det vara sant att vi äro så gamla?» +</p> +<p> +»Gör det dig ledsen?» svarade jag och log. +</p> +<p> +Hon slöt sig intill mig och tog min arm. +</p> +<p> +»Det var en tid, när jag var så rädd för att +bli gammal», sade hon. »Och det är jag ännu. +Men jag förstår inte när folk talar om, att man +älskar mest och är lyckligast i ungdomen. Det +måtte vara människor, som icke kunna älska.» +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_113' name='page_113'></a>113</span> +</p> +<p> +Jag försökte en invändning. Men hon avbröt +mig, i det hon började tala om andra. Hon talade +om vänner, som vi höllo av, om bekanta, +som vi hade umgåtts med. Och hon förnekade, +att de kunde vara lyckliga. Hon berättade drag +ur deras liv, vad de gjort och vad de sagt. Ännu +mera uppehöll hon sig vid, vad de icke gjort och +icke sagt. Och hon slöt med de orden: +</p> +<p> +»Jag tror, att människor i vår tid glömt att +älska. De äro upptagna av så mycket annat.» +</p> +<p> +Allt, vad min hustru nu sade mig, förvånade +mig. Ty ehuru hon var kvinna, plägade hon sällan +sysselsätta sig med andra, när hon var ensam +med mig, och jag försökte taga mänskligheten i +försvar. +</p> +<p> +Men hon svarade på allt, vad jag hade att anföra, +som om hon egentligen icke hörde på mig, +och när jag tystnade, fortfor hon, fullföljande +sin egen tankegång: +</p> +<p> +»Varför äro du och jag lyckligare än alla andra +människor?» +</p> +<p> +Hon sade detta med ett allvar, som om hon +endast vidrört ett det mest bekanta och erkända +faktum, och hon tillade: +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_114' name='page_114'></a>114</span> +</p> +<p> +»Jag tycker, att alla andra äro olyckliga, när +jag jämför dem med dig och mig.» +</p> +<p> +Jag log åt hennes iver, på samma gång jag +värmdes av hennes ord. +</p> +<p> +»Varför skall du jämföra?» sade jag. +</p> +<p> +»Därför att det gör mig så lycklig», svarade hon. +</p> +<p> +Och i det hon stannade framför mig och såg +upp i mitt ansikte, tillade hon: +</p> +<p> +»Låt mig säga det nu, emedan jag annars kanske +aldrig kommer att säga det. Jag tycker det +är så lustigt, när jag tänker på den första tiden, +när vi voro gifta. Då tyckte jag, att jag älskade +dig, och att jag var lycklig. Det var därför, att +jag ingenting visste och ingenting förstod. Nu +vet jag, vad det är, och nu vill jag tacka dig.» +</p> +<p> +Innan jag hann hindra det, hade hon gripit +min vänstra hand och kysst den, och när jag försökte +rycka den tillbaka, höll hon den fast och +kysste den ånyo, där ringfingret satt. +</p> +<p> +Det låg en makt i hennes känsla och hennes +person, när hon sade dessa ord, som nästan förvirrade +mig. Stum tog jag henne i mina armar +och kysste henne med en känsla av, att jag första +gången kysste min brud. Och jag visste med +henne, att större sällhet rymde icke jorden. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_115' name='page_115'></a>115</span> +<h2>VI.</h2> +</div> + +<p> +Sven hade fått en lekkamrat, och det var en +händelse i hans lilla liv. Ty förut hade han endast +lekt med de stora bröderna. Nu var denna +lekkamrat ett par månader yngre än Sven, och +dessutom var lekkamraten en flicka. Allt detta +var något särdeles nytt och hänförande, och under +denna tid fick Sven mycket att tala med +mamma om. +</p> +<p> +Lilla Märta hade flyttat ut på landet med sin +pappa och mamma, och i början hade hon och +Sven betraktat varandra på avstånd. Märta var +en liten obeskrivligt söt flicka med röda, friska +kinder, klara blå ögon och ett långt lockigt hår, +som var nästan likt Svens eget. Och det dröjde +ej synnerligt länge, innan hon en dag kom fram +och satte sig i närheten av Sven och nyfiket betraktade +vad han förehade. +</p> +<p> +Sven var van att leka för sig själv, och han +hade en lek, som roade honom mycket, och som +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_116' name='page_116'></a>116</span> +egentligen var ganska lättfattlig. Den bestod +däruti, att han gick ut och satte sig på en gräsmatta. +Där betraktade han med det största intresse +allt som försiggick på den närmaste fläcken +omkring honom. Det var myror, som klättrade +på grässtrån, en fjäril som kröp på en blomma +och så på vita vingar fladdrade vidare i solskenet, +en skalbagge, som kommit på rygg och +skulle vändas rätt för att kunna krypa vidare, +eller ett par fåglar, som hoppade mellan tuvorna +och icke läto störa sig av barnet, när de sökte +efter föda åt sig eller ungarna. Eller också satt +han helt enkelt och plockade av grässtråna omkring +sig och lät dem fundersamt och undersökande +glida mellan sina fingrar och när han fått +handen full, kastade han bort alltsammans och +började plocka nya. Det kallade Sven själv att +»sitta gröna backen», och härom kunde han tala +långa stunder, när han avbröt leken och sprang +in till mamma för att förtälja om de rön han +gjort. Detta satt nu lilla Märta och tittade på, +och till sist frågade hon Sven vad han gjorde. +</p> +<p> +»Förstår du inte, att jag sitter gröna backen?» +sade Sven. +</p> +<p> +Och hans ögon blevo stora av förvåning. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_117' name='page_117'></a>117</span> +</p> +<p> +Nej, det förstod Märta inte alls. Men eftersom +Sven kunde hålla på med det så länge, antog +hon, att det måtte vara något obeskrivligt underhållande +och därför satte hon sig bredvid honom. +Och de båda barnen plockade gräs och petade +på myror och kommo varandra så nära, att +när de gingo därifrån, höllo de varandra i hand +och tyckte, att de aldrig mera kunde skiljas. +</p> +<p> +Ett par dagar därefter satt Sven inne hos +mamma och talade om Märta. Numera talade +han inte om gräs och blommor eller fåglar och +fjärilar. Numera talade han bara om vad Märta +hade sagt, och vad Märta hade gjort, och hur +roligt de båda hade tillsammans. +</p> +<p> +Så en dag sade mamma till honom: +</p> +<p> +»Du tycker visst mycket om Märta?» +</p> +<p> +Då sköt Sven ut läppen och svarade: +</p> +<p> +»Vet inte du, att Märta är min fästmö?» +</p> +<p> +Mamma svarade mycket allvarligt: +</p> +<p> +»Det har du aldrig talat om för mig.» +</p> +<p> +»Det ska’ väl du veta ändå», menade Sven. »Vi +ska’ gifta oss.» +</p> +<p> +»När ska’ ni gifta er?» frågade mamma. +</p> +<p> +»När vi bli stora förstås», svarade Sven. +</p> +<p> +Sven var mycket lycklig att hava en fästmö, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_118' name='page_118'></a>118</span> +som han skulle gifta sig med, och det var det +vackraste man kunde se, när de två barnen kommo +hand i hand över gården och solskenet lekte +i deras lockiga hår, eller när Sven drog Märta +i sin lilla vagn och oupphörligt vände sig om för +att se på henne. +</p> +<p> +Men ibland blevo de ovänner och då blev Sven +mörk, gick in till mamma och sade, att Märta +var otäck. +</p> +<p> +Då svarade mamma: +</p> +<p> +»Ja, men du ska’ ju gifta dig med henne. Och +då får ni väl lov att bli vänner igen.» +</p> +<p> +»Jag vill inte gifta mig med henne», sade Sven. +</p> +<p> +Men hur det var blevo de vänner igen, försonades, +kysstes och hade ännu roligare än de någonsin +hade haft. +</p> +<p> +Det faller av sig självt, att mamma dyrkade +Svens fästmö minst lika mycket som han själv, +och när hon kom ut och ville ha Sven med sig +och Sven å sin sida inte kunde övergiva Märta +(en alldeles ny erfarenhet i hans lilla tillvaro), +då upplöste sig denna konflikt på det sättet, att +mamma tog fästfolket en i var hand och blev på +en gång deras lekkamrat och deras förtrogna. +Ja, jag fruktar att hon talade med dem både om +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_119' name='page_119'></a>119</span> +kärlek och giftermål, därför att hon som ingen +kunde deras språk, och det kan nog hända, att +hon i sin fantasis styrka redan började känna sig +som svärmor. +</p> +<p> +Det var inte värt för någon, att han försökte +taga Svens kärlek från den skämtsamma sidan. +Olof hånade visserligen lille-bror och sökte förklara +att en riktig karl inte tycker om jäntor. Till +och med Svante, som i denna punkt hade mindre +rent samvete, försökte angripa lille-bror med att +han var för liten. +</p> +<p> +I sin nöd vände sig Sven till mamma som +högsta auktoritet. Och mamma sade honom, att +han skulle inte bry sig om, vad de stora gossarne +sade, utan att om han tyckte om Märta, så var +det ingenting att skämta med alls, antingen han +var liten eller stor. +</p> +<p> +Därmed ansåg Sven, att bröderna hade fått +bräckan, och lät dem icke vidare grumla sin lycka. +Han var så allvarlig själv mitt i sin glädje, +att han icke förstod, hur någon människa kunde +skämta om en sådan sak, och därför gjorde han +heller ingen hemlighet av sina förhållanden. Om +någon äldre, vilket kunde hända, frågade honom, +om det var sant, att han hade en fästmö, svarade +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_120' name='page_120'></a>120</span> +han utan vidare ja, och strax därefter sprang +han och lekte med henne, som om han velat fråga +hela världen, om hon inte var vacker och söt, som +en riktig fästmö skulle vara. +</p> +<p> +Ja, Sven uppförde sig överhuvud så, att man +upphörde att skämta med honom, och till och +med bröderna läto honom vara i fred. +</p> +<p> +Men en dag hittade Olof på att säga åt honom, +att han hade hår som en flicka. Det hade Sven +hört förr, och det hade aldrig rört honom. +</p> +<p> +Men nu tillade store-bror: +</p> +<p> +»Inte går det an för dig, som har fästmö.» +</p> +<p> +Och det grep Sven djupt. +</p> +<p> +Från den dagen upphörde han aldrig att kälta +på mamma om sitt hår. +</p> +<p> +»Jag vill ha mitt hår som de andra gossarna», +sade han. +</p> +<p> +Det hjälpte inte att mamma stretade emot och +bad Sven inte bry sig om, vad de stora gossarna +sade. Det hjälpte ej ens, att hon bad Sven för +mammas skull behålla sina vackra lockar, som +mamma tyckte så mycket om. Sven höll på, att +de skulle bort. +</p> +<p> +»Jag vill inte se ut som en flicka», sade han. +</p> +<p> +Mamma sörjde vid blotta tanken på, att någon +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_121' name='page_121'></a>121</span> +skulle så mycket som röra vid de vackra lockarna. +</p> +<p> +»Jag kan inte tänka mig klimpen utan sina +lockar», sade hon. +</p> +<p> +Hon tog honom i sina armar, viskade vid honom, +jollrade, övertalade och bad för de kära +lockarna. Men Sven var omöjlig att övertyga. +Han bad så vackert och såg så bevekande ut, att +till sist fick han sin vilja fram. +</p> +<p> +Han kom in i sin lilla röda hatt och med den +vita blusen fladdrande om de små benen. +</p> +<p> +»Jag ska’ in till sta’n och bli klippt», skrek han. +</p> +<p> +Han var fylld av iver och hänryckning, och +när han satt på tåget pratade han i ett, och han +vände sig till en främmande gammal herre, som +han aldrig hade sett förr, och sade, att han skulle +fara till staden för att klippa sitt långa hår. +</p> +<p> +Den gamle herrn såg upp från sin tidning, gav +gossen en förströdd och likgiltig blick och fortsatte +sin läsning. +</p> +<p> +Sven trodde, att han inte hade hört och upprepade +för tydlighetens skull: +</p> +<p> +»Jag ska’ klippa mitt hår, så jag inte ser ut +som en flicka.» +</p> +<p> +Men den gamle herrn förskansade sig bakom +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_122' name='page_122'></a>122</span> +sin tidning och mumlade någonting, som föranledde +mamma att tysta sin lille klimp. +</p> +<p> +Sedan teg Sven hela vägen och satt alldeles +stilla, som om han grubblat på något. Han såg +så olycklig ut, att mamma tog honom i knä’t och +smekte gossen och var fullständigt förbittrad på +den gamle herrn, som inte kunde förstå, att den +lille satt och sörjde över, att inte alla främmande +herrar bry sig om, när en liten gosse är glad. +</p> +<p> +Sven teg, ända till dess att han kom ut på gatan. +Men då viskade han, som om han varit +rädd att någon kunde höra dem: +</p> +<p> +»Det var bestämt ingen snäll gubbe.» +</p> +<p> +»Ja, men ser Sven, du kände honom inte», sade +mamma. +</p> +<p> +»Han kunde väl ha varit snäll för det», svarade +Sven. +</p> +<p> +»Men små gossar ska’ inte tala till främmande», +invände mamma. +</p> +<p> +»Jag trodde, han skulle bli glad, när han fick +höra, att jag inte längre behövde se ut som en +flicka.» +</p> +<p> +Stackars litet barn! tänkte mamma, och åter +förgrymmades hon i sitt hjärta, när hon tänkte +på alla trumpna människor, som förstöra de +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_123' name='page_123'></a>123</span> +smås glädje. Stackars litet barn! Hur ska’ det +en gång gå dig i världen? +</p> +<p> +Och för att riktigt trösta Sven och kalla hans +glädje tillbaka, sade hon: +</p> +<p> +»Det var en otäck och led gammal gubbe. Riktigt +led var han.» +</p> +<p> +Då blev Sven idel solsken igen, och hans sorg +var bortblåst, därför att han fick tro, att endast +otäcka människor göra sådant. Han blev klippt +och fick gå på ett konditori. Där fick han bakelser +och var överlycklig, emedan han trodde, +att alla människor visste, att han för första gången +var klippt som en pojke. Så for han hem +med mamma igen, och när han kom på gården, +släppte han mammas hand och sprang, så fort +hans ben ville bära honom, in för att göra pappa +flat. +</p> +<p> +Där stannade han vid skrivbordet, tog av sig +sin hatt och glömde bort, att man icke fick störa +pappa när han arbetade. Han stod stilla med +hatten i hand, och hela hans kropp arbetade av +iver för vad pappa skulle säga. Ja, hans ögon +växte, så att det såg ut, som om hela pojken skulle +bli bara ögon. +</p> +<p> +Pappa såg och såg och anade, att det var något +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_124' name='page_124'></a>124</span> +riktigt märkvärdigt, som hade hänt. Till +sist gick det upp ett ljus för honom, och då måste +han lyfta upp klimpen och sätta honom ifrån +sig igen. +</p> +<p> +»Nu har Sven blivit en riktig pojke», sade +pappa. +</p> +<p> +Och med denna attest på sin manbarhet sprang +Sven ut i akt och mening att visa sig för de stora +bröderna och bli beundrad av Märta. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_125' name='page_125'></a>125</span> +<h2>VII.</h2> +</div> + +<p> +Den sommar, vilken börjat i en så leende omgivning, +skulle emellertid fortsättas vid västkusten, +och orsaken var den, att en längtan, starkare +än jag kan uttrycka, drog mig dit. +</p> +<p> +Jag kan icke redogöra för, hur denna oresonliga +längtan kommit mig i blodet. Möjligen låg +orsaken däruti, att jag en gång som barn tillbragte +en sommar på västkusten, och det är ju +tämligen avgjort vilken roll dessa tidiga, även +tillfälliga, starka barndomsintryck spela vid bildandet +av den känslornas grundfond, som sedan +bestämmer vårt liv. +</p> +<p> +Det förefaller mig själv underligt, att minnena +från dessa veckor kunnat hålla sig så levande +i flera och trettio år. Jag var nämligen då endast +sex år gammal, och från den åldern bruka +alla andra minnen än minnena från hemmet, där +man bott i åratal, förblekna. Men under många +år har jag sett havet för mig, så som jag såg +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_126' name='page_126'></a>126</span> +det då. Jag har sett det med skyhöga vågor, +förstorade till det otänkbara genom barnets fantasi. +Jag har sett tången, maneterna och sjöstjärnorna, +hela det rika livet på havets botten i +grunda vikar och utmed de gråa klipporna. Jag +har sett klippor utan träd resa sig över havet, +som bröt vid deras fot, och jag har känt det besynnerliga +minnet dyka upp inom mig av en oerhörd +storm, som piskade massor av sand mot +mitt ömtåliga barnansikte. +</p> +<p> +Det är underligt, att man så länge kan gå och +bära på ett dylikt minne, och ännu underligare, +att det kan ha en så underbar makt över ens själ. +Ett sådant minne är fyllt av en sugande längtan, +vilken motsvarade den unga flickans dröm om riddaren, +som en dag skall luta sig ned mot hennes +mun och viska henne löften om en lycka, som +är översvinnelig. Det liknar vad ynglingen känner, +som hör framtidens segerlöften sjunga i +svallande blod. Ja, det liknar kanske mest den +tysta framtidsro, som lever hos den man, i vilken +ynglingen aldrig dött. Det låg djupt i min +själ som hemlängtan, och det dröjde i decennier, +innan jag kunde lyda dess maning. +</p> +<p> +Men när jag efter många år äntligen kom så +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_127' name='page_127'></a>127</span> +långt, att jag visste mig få njuta en sommar vid +havet, då var det min hustru, som kom mig att +frukta, att hela min glädje skulle gå upp i rök. +Min hustru hade nämligen aldrig sett västkusten, +och jag visste, att hon hade någon sorts ovilja +mot hela resan, och att hon endast gav vika, emedan +hon förstod, att det ringaste motstånd skulle +göra mig ont. Detta visste jag därav, att hon +en gång sagt: »Jag kan inte tänka mig en sommar, +när man inte ser några träd.» Och jag förstod +mycket väl, att när dessa ord undföllo henne, +yppade hon en motvilja för hela färden, vilken +satt så djupt, att hon själv fruktade för att +icke kunna övervinna den. Då hon emellertid +såg, att jag förstått hennes motvilja, gjorde hon +allt för att få mig att glömma dessa ord. Men +de lämnade mig icke och jag började känna mig +nästan beklämd, när jag tänkte på mitt efterlängtade +hav. +</p> +<p> +Hela denna historia var för mig varken så +obetydlig eller narraktig, som den måhända kan +låta. En verklig glädje kan ingen känna, om den +skall uppblandas med missljud, och det värsta +missljud jag kunde tänka mig var om min hustru +icke skulle komma att dela min fröjd. Jag +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_128' name='page_128'></a>128</span> +hade ju vant mig vid att aldrig känna mig ensam, +varken i glädje eller sorg, och det gjorde +mig utom mig, att jag nu märkte mig vara ensam +om min längtan. +</p> +<p> +Jag ville, att min dröm om en sommar skulle +bliva verklighet, och jag kämpade för detta mål +med samma iver som när jag en gång trodde mig +på väg att förlora min hustrus kärlek och stred +för att återvinna den. Dag och natt grubblade +jag på möjligheten att förebygga den fara, vilken +jag fruktade skulle störa min sommarglädje, +och slutligen trodde jag, att jag hade funnit ett +medel. Jag föreslog nämligen en dag min hustru, +att vi skulle göra resan till västerhavet runt +om hela den svenska kusten, och jag gjorde detta +därför, att jag ville besegra henne. Jag kände +på mig, att mellan oss utkämpades i tysthet en +kamp, ur vilken jag icke ville gå som den besegrade. +Jag ville tvinga min hustru att älska +havet, och jag tyckte, att det sätt jag uppfunnit +var något av de bästa, på vilket en människa någonsin +kommit att tänka. Min tankegång var +nämligen denna: »Vägen går ut genom Stockholms +skärgård. Den fortsätter utmed hela vår +härliga ostkust. Småningom, nästan omärkligt, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_129' name='page_129'></a>129</span> +skall hon se den leende ostkustnaturen gå över i +västkustens karga, och utan att veta det skall hon +gripas av den storhet, som övergår allt i naturen.» +</p> +<p> +Jag kan dock ej säga att under själva resan +någonting inträffade, som gav mig anledning tro, +att min så väl uttänkta plan haft åsyftad verkan. +Min hustru njöt som alltid av en vacker +ångbåtsresa, men att själva färden förde hennes +tankar i någon särskild riktning kunde jag icke +upptäcka. Det hela var för henne en lång ångbåtsresa, +som sådan det härligaste hon visste, +men ingenting vidare. +</p> +<p> +Jag befann mig hela tiden i stark spänning och +mitt mod började sjunka, när vi passerat Göteborg, +och jag såg havsskummet fräsa kring mina +efterlängtade västkustknallar. +</p> +<p> +Det blåste emellertid en rykande storm, och +den var naturligtvis i detta ögonblick allt annat +än välkommen, mindre därför att den försvårade +färden, vilken skedde i en öppen båt till vår +resas slutliga mål, än därför att en västkuststorm +ej är ägnad att borttaga oviljan mot havet och +havsbandet, i fall en sådan känsla verkligen +finns. Jag satt nere i kosterbåten och iakttog hela +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_130' name='page_130'></a>130</span> +tiden min hustru, och jag betraktade henne +från sidan, medan båten steg på de brytande sjöarna +och vågorna sköljde däcket från stäv till +akter. Men jag kunde ingenting upptäcka, som +besvarade min stumma fråga. Hon syntes mig +oåtkomlig, där hon satt och såg ut över det svarta +vattnet, och inom mig ropade hundratals stridiga +röster, som jag tyckte alla samlade sig i en +kraftansträngning för att tränga till hennes hjärta +och sympati. +</p> +<p> +Men som jag satt där, började min oro att +giva vika, och ostörd av alla tvivel och all uppjagad +nervositet, såg jag för första gången västkustens +natur. Den fyllde mig med en känsla, +som jag vill kalla helig, och inför densamma försvann +allt annat. +</p> +<p> +Båten gungade fram över den upprörda fjärden +och framför dess bog klarnade konturerna +av en långsträckt ö, som avtecknade sig mot en +bakgrund av jagande skyar. Ju närmare vi +kommo denna ö, desto starkare brände inom mig +glädjen av decenniers längtan, som nu skulle bli +tillfredsställd. Vi stego i land på bryggan, och +jag uppfattade i ett girigt ögonkast allt omkring +mig. Jag såg bryggorna, sjöbodarna, alla de små +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_131' name='page_131'></a>131</span> +byggnaderna, som lysande i ljusa färger trängdes +på sluttningen av den kala klippan. I hamnen +gungade båt vid båt, och på klipporna lågo +massor av fisk för att torka i solen. Ute på en +udde stod en gul grupp av oljeduksklädda män i +sydväster och långstövlar och ordnade långsamt +och betänksamt en hop storfisk, som jag aldrig +visste mig hava sett. +</p> +<p> +Den starka luften stack mig i ansikte och kinder, +och omkring mig förnam jag ett dån som +av brusande vattenfall, frampiskade av rasande +vindar. Jag såg klippornas konturer blåna och +svartna i fjärran, när stormen drev skyarna i +vild jakt fram över himlen, som lyste blå genom +söndertrasade moln. Och när jag kom fram till +vårt lilla vita hus, som låg ytterst på den västliga +udden, långt borta från klungan av andra +människors boningar, då såg jag för första gången +havet. +</p> +<p> +Jag stod länge och blickade ut över detta hav, +som jag äntligen hade nått, och när jag kom in +i våra rum, såg jag att mina egna fönster visade +samma utsikt, som jag nyss hade lämnat, endast +att havet syntes hava kommit mig ännu närmare. +Åter stod jag stilla och visste ej vad som i +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_132' name='page_132'></a>132</span> +detta ögonblick försiggick inom mig. Men i +samma nu föll min blick på min hustru. Hon +stod ensam vid fönstret och såg ut, och i ett ögonblick +slog det mig, att allt vad som under veckor +sysselsatt mina tankar, all överretning, allt tvivel, +all list, all beräkning, hela kampen för att +tvinga min hustru att känna som jag — allt detta +hade jag glömt, sedan jag satt min fot på den +klippiga ön. Nu stod hon där, och jag visste icke +om våra tankar i detta ögonblick reste sig till +kamp mot varandra eller möttes. +</p> +<p> +Då vände hon sig om, och jag såg att hennes +ögon voro fulla av tårar. Hon räckte sin hand +emot mig, jag tog den, och tillsammans stodo vi +och blickade ut över vattnet. Vågorna vräkte +upp över stenarna under våra fönster och så +långt ögat nådde syntes endast de vita böljornas +kammar mot den mörka havsytan och de små +skären, mot vilka havet bröt. Som kaskader av +vitt skum störtade vågorna mot höjden, pressade +fram av tyngden från hela havet, som från väster +låg på. Det var ett uppror fullt av lugn +kraft, ett stort utbrott, som bar inom sig något +av livets eget fulla jubel. +</p> +<p> +Inför detta uppror lade sig mitt eget uppror +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_133' name='page_133'></a>133</span> +till ro, och med min hustrus hand i min kände +jag, att vi båda varit på väg mot havet och på +olika vägar nått fram. Vi talade icke ett ord, +men vi stodo där länge, och det som varit dog +inom oss. När vi somnade in, hörde vi ännu +stormens och vågornas dån i våra öron, och när +dånet upphörde, vaknade vi, emedan tystnaden +stört oss. +</p> +<p> +Utanför våra fönster låg havet stilla och stort +i lugna dyningar. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_134' name='page_134'></a>134</span> +<h2>VIII.</h2> +</div> + +<p> +Detta minne har jag upptecknat redan för åratal +tillbaka. Jag visste icke då, att jag en gång +skulle kämpa en annan och större strid med min +hustru, en strid, efter vilkens slut jag skulle stå +ensam och dock icke ensam, nedböjd, men dock +icke utan hopp. +</p> +<p> +Nu ser jag oss sittande på den högsta klippan +utanför vårt vita, vänliga hus. I en prakt, som +ständigt är ny, kväll efter kväll växlar, går solen +ned i havet och emellan oss sitter Sven. Han är +barbent och brun, och emedan det kyler mot aftonen +sticker han sina små fötter under mammas +klänning. Han tigger om att få sitta uppe så +länge solen är kvar. Undrande följa hans ögon +det sista flammande skimret av solen, som försvinner +i det lugna, gungande havet. Han sitter +med hakan stödd mot handen, som tänkte han +på något allvarligt, vilket han icke kan giva ord. +Och när han äntligen vet, att han måste i säng, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_135' name='page_135'></a>135</span> +hänger han sig om pappas hals och ber, att jag +skall bära honom. +</p> +<p> +Med min lätta börda på armen stiger jag sakta +utför klipporna och när jag vänder åter, ser +jag mot himlen den mörka silhuetten av min +hustrus gestalt. Hon sitter som Sven nyss satt, +och hennes ögon söka den punkt, där solen går +ned och där aftonrodnadens flammor slocknat. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_136' name='page_136'></a>136</span> +<h2>IX.</h2> +</div> + +<p> +Aldrig har Sven blivit så beundrad, smekt, +buren på allas händer och förgudad, som han +blev under denna sommar. Lotsarna buro honom +över bergen och täljde honom båtar, gummorna +stannade och logo soliga leenden, så fort +de fingo se honom. De unga hustrurna glömde +sina egna småttingar och sade, att ett sådant +barn hade de aldrig sett, flickorna ledde honom +på klipporna och lekte med honom, utan att han +behövde be dem. Sven gick omkring i ett ständigt +solljus, och han blev brun och stark i denna +luft, som han aldrig varit. +</p> +<p> +Sven var med ett ord medelpunkten för allas +våra tankar och solen i denna vår enda västkustsommar. +</p> +<p> +Det var emellertid underligt nog, att han just +under denna tid fann ett nytt samtalsämne, till +vilket han ständigt återkom. För Sven var det +nämligen egendomligt, att han talade om allting +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_137' name='page_137'></a>137</span> +som kom i hans tankar, och han gjorde det mera +okonstlat, än barn pläga, fullkomligt bekymmerslös +i fråga om det intryck han kunde göra på en +vuxen. Med barn är det ju eljest vanligt, att de +till en viss grad gömma, vad de tänka, och endast +med en viss förbehållsamhet yttra sig inför de +äldre. Detta kommer av, att de frukta att känna +ironins smålöje träffa sina tankar, även om +detta löje är blandat med välviljan. Särskilt blir +detta fallet, om ett barn är känsligare, naivare, +till sin natur öppnare, än andra barn, eller till sitt +hela väsen skiljer sig från de flesta. +</p> +<p> +Sven hade, från det han slog upp sina ögon, +aldrig känt annat än förstående värme omkring +sig. När han kom i den åldern, då föräldrar +kunna sysselsätta sig med sina barn, hade han +nästan stundligen följts av ett par ögon, som +gladdes åt varje hans rörelse, förstod och uppmuntrade +varje ord, avspeglade varje yttring av +hans späda, oskyldiga själ klarare och bättre än +han någonsin skulle kunna det själv. Det var +genom denna kärlek, som lille Sven lärde känna +hela världen omkring sig, och emedan den passade +till hans egen smeksamt hängivna person, +liksom han passade samman med den, vilken dag +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_138' name='page_138'></a>138</span> +för dag gav honom livet, kunde Sven heller aldrig +tänka sig annat, än att allt vad som växte, +undrade eller log inom honom, skulle han pladdra +fram lika naturligt och enkelt, som det kom. +</p> +<p> +Kanske fanns inom honom, fast han aldrig +kunde uttala den, också en slags aning, att han +icke hörde hit? Kanske band honom denna +aning, ehuru omedvetet, ännu starkare vid henne, +som levat länge med samma känsla gömd under +sin levnads lycka? Vem kan svara på detta? +Eller vem kan försöka att svara? Ingen. Endast +tystnaden svävar över blommande gravkullar. +</p> +<p> +Men visst är, att lille Sven en gång hade funnit +en tavla på sin mammas vägg, och när han +sett på den en stund, tog han ned den och såg på +den tyst, som om han mött något nytt, inför vilket +hans förstånd stod alldeles stilla. +</p> +<p> +Det var ingen tavla efter nytidens smak. Det +är föga konst i den, och den berättar en saga. Det +är en saga som kallas dödståget. På en vidsträckt +hed går döden fram. Han är klädd i en +vit kåpa, som döljer benranglet, men lämnar dödskallen +bar. Honom följer ett långt tåg av unga +och gamla utan åtskillnad, och tåget är så långt, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_139' name='page_139'></a>139</span> +att det synes förtona i det oändliga, och ingen +kan se dess slut. I handen håller döden en klocka, +och man ser, att den nyss har klingat. Man ser +det, ty det sitter en ålderdomsbruten kvinna vid +vägen och sträcker bönfallande sina händer mot +den obeveklige, som, utan att se till sidan, går +henne förbi. Men nära bakom döden står ett +ungt par, som älskar varandra. I den unge mannens +öra har dödens klocka ringt, och förtvivlans +kärleksarmar kunna icke hålla honom kvar. +Dödens tåg går vidare, och när den platsen kommer, +som är öppen för honom i tåget, skall han +följa, och hans plats på jorden skall stå tom, och +ingen längtan skall räcka till att kalla honom tillbaka. +Men där tåget synes sluta, skymtar som +en dager av morgonrodnad. +</p> +<p> +Sådan är tavlan, och denna hade mamma medtagit +till det yttersta skäret bland andra tavlor +och fotografier, med vilka hon prydde vårt nya +sommarhem, och på en fotografi av denna tavla +var det som Sven en gång stirrade, när han frågade +mamma: +</p> +<p> +»Vad är det?» +</p> +<p> +Och mamma berättade sagan om den grymma +döden, som kommer och tar bort den, som är +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_140' name='page_140'></a>140</span> +ung, och lämnar kvar den gamla, som tigger att +få följa honom. Och Sven hängde tavlan på sin +plats igen. +</p> +<p> +Men nästa morgon tog han ned den ånyo, och +när han sett på den en stund, fick mamma berätta +hela sagan för andra gången. +</p> +<p> +Åter satt Sven och hörde på, och åter blevo +hans stora ögon allvarliga och undrande. +</p> +<p> +»Tror mamma, att den unga fästman är mycket +ledsen, för att han behöver dö?» sade Sven. +</p> +<p> +»Ja», svarade mamma. »Men hon, som är hans +fästmö, är ännu ledsnare.» +</p> +<p> +»Men han kanske blir en ängel», sade Sven, +»och får vita vingar på axlarna.» +</p> +<p> +»Det blir han nog», sade mamma. +</p> +<p> +Men Sven suckade och var ändå inte nöjd. +</p> +<p> +»Varför kan inte den gamla gumman få följa +honom», sade han, »när hon så gärna vill?» +</p> +<p> +»Det vet ingen, Sven», sade mamma. »Det vet +bara Gud.» +</p> +<p> +»Vet han det då?» +</p> +<p> +»Ja. Han vet det.» +</p> +<p> +Sven gick ut igen till solskenet och klipporna. +Men sedan blev den sagan hans käraste, och nästan +varje morgon, när mamma satt och kammade +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_141' name='page_141'></a>141</span> +sig, kom Sven in, tog ned den förunderliga +tavlan och bad mamma berätta. +</p> +<p> +Men det hade hänt Sven en sak till och det +var under vintern. Då hade han fått följa med +på teatern och se en pjäs, som spelades på en +söndags förmiddag, då Sven kunde få vara uppe +och inte behövde föras hem för att gå och lägga +sig. Det var Strindbergs »Lycko-Per» som gavs +och Sven förstod nog inte mycket av pjäsen, men +han hade roligt på sitt sätt. Han hade så roligt, +att han smittade alla, som sutto omkring honom. +</p> +<p> +Men så kom den scen, där döden visar sig för +Lycko-Per, och då blev Sven tyst. Ingen hade +tänkt på, att denna scen fanns där, eller att den +överhuvud kunde göra ett sådant intryck. Men +allt, som sedan följde, brydde Sven sig icke om. +Och när någon efteråt frågade, vad han sett på +teatern, så svarade han bara: +</p> +<p> +»Jag har sett döden. Det var ett stort långt +benrangel och kunde tala. Och så höll den en +lie i hand.» +</p> +<p> +Detta minne satte nu Sven samman med tavlan +om dödståget. Det enda gossen aldrig kunde +förlika sig med var, att när han såg döden, +hade han en lie, men på tavlan ringde han i en +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_142' name='page_142'></a>142</span> +klocka. Eljest var det som om minnet från teatern, +bilden på tavlan och mammas saga för barnet +smält samman till ett. +</p> +<p> +Oupphörligt brukade Sven tala om detta. Denna +bild hade satt sig fast i hans fantasi med en +intensitet, som ingenting syntes kunna utplåna. +Och han berättade för vem som ville höra på om +döden, som kom emot Lycko-Per och hotade att +taga honom, men som fick gå igen, därför att +Lycko-Per bad honom så vackert. Han berättade +därom, så att han ryste själv endast vid minnet, +och om döden i levande gestalt uppenbarat +sig för honom, kunde han ej blivit starkare gripen. +</p> +<p> +Men hans vänner på skäret tyckte det var underligt, +att ett så litet barn kunde tala om sådant. +De gjorde aldrig narr av honom, utan vad han +berättade stärkte hos dem blott känslan av något +sällsamt skärt och fint, som de gärna togo på +armarna och buro över bergen. +</p> +<p> +Och Sven lät icke störa sig i sin lycka av dessa +sagor. Han var så förtrolig med dem, att de +endast syntes följa honom, som skuggan följer +det livliga solskenet. Och han skapade sig sin +egen värld ute på skäret. När bränningarna gingo +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_143' name='page_143'></a>143</span> +högt och stormen röt, då stod han i fönstret +och såg ut över det vräkande havet, och han +kunde stå där i timtal, utan att det var honom +möjligt att slita sig loss. När himlen var blå och +vinden spelte sval och stilla över ön, då gick han +ensam ned till stranden, fångade sjöstjärnor och +lärde sig leka med båtar. +</p> +<p> +Men allra helst uppehöll han sig vid lotsutkiken, +där mamma satt med sitt arbete, och där +bad han henne berätta allt vad hon visste om +sjön. Han var överlycklig, när han lärde sig +springa barfota på klipporna, och han drog i sina +små byxor och klev på sina fina fötter så försiktigt +som en liten prinsessa. Men när man skulle +gå långt, då bad han att bli buren. Och som ingen +kunde neka Sven vad han bad om, var det +alltid någon, som tog honom på armen eller på +axlarna. Då såg han sig stolt omkring och log i +känslan av sin makt och sällheten, att alla älskade +honom. +</p> +<p> +Men när mamma blev ensam med pappa, sade +denne mer än en gång: +</p> +<p> +»Han är ju så frisk och kry, som han aldrig +har varit. Varför skall han då alltid tala om +döden?» +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_144' name='page_144'></a>144</span> +</p> +<p> +Och hon svarade: +</p> +<p> +»Det är inte jag som lär honom. Hans tankar +komma och gå som de vilja. — — Ser du?» +</p> +<p> +Hon pekade nedåt stranden. Där satt Sven +ensam och såg ytterst lycklig och glad ut. Han +höll ett snöre i handen, och vid snöret var fästat +en träbit, vilken såg ut som en båt. Den drog +han fram till stranden, lastade med stenar och +sköt ut den igen. +</p> +<p> +»Hör du inte?» sade Elsa. +</p> +<p> +Och för att höra bättre gingo vi sakta närmare +utan att gossen såg oss. +</p> +<p> +Han satt alldeles stilla, lät trästycket gå fram +och åter i vågorna, och med en svag, klockren +stämma sjöng han för sig själv. Det var en sjömansvisa, +som han lärt av barnen på ön. +</p> +<table summary='poetry'> +<col style='width:5em;' /> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Sjung falleralla, sjung falleralla la +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +och uti havet sin grav han får. +</p></td></tr> +</table> +<p> +Så fick han syn på oss, tystnade, hytte med +sin lilla hand och förklarade, att han inte ville +sjunga när pappa hörde på. +</p> +<p style='text-align: center'> +SLUT PÅ VOL. I. +</p> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_5' name='page_5'></a>5</span></p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<h2>X.</h2> +</div> + +<p> +Jag märker, att jag i denna bok nästan endast +skriver om våra somrar. Detta kommer sig helt +enkelt därav, att det var under sommaren, vi +starkast kände oss leva. Om vintrarna bodde vi +ju antingen i huvudstaden eller så nära densamma, +att vi när som helst kunde förflytta oss dit. +Då gick det oss som de flesta andra. Huvudstadslivet +tog oss, kastade oss in i sin jäktande +virvel och knappade in på den tid, då vi alla kunde +leva med varandra och känna oss som ett. +Borta voro min hustrus och mina långa förtroliga +samtal på tu man hand, borta det muntra +samlivet med barnen. Icke ens julen, eller allra minst +den, var fri från denna känsla av överansträngande +brådska, vilken efterlämnar trötthet, +leda och misstämning. Därför väntade vi sommaren +nästan som en befrielse från något ont, och +när vi lämnade huvudstaden, var det alltid, som +foro vi mot vår egen och vårt samlivs förnyelse. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_6' name='page_6'></a>6</span> +</p> +<p> +Det är om vår sista sommar jag nu berättar, +den sista, då vi verkligen kände oss leva, den +sommar, vilken blev så annorlunda, än vi hade +hoppats och tänkt. +</p> +<p> +Vi hade denna gång valt en helt annan plats +än västkustens skärgård, och vi hade gjort detta, +för att min hustru skulle få omgiva sig med allt +det, som hon under föregående sommar hade +saknat. Ty hur än havet hade gripit henne, bar +hon dock kvar ett slags avoghet till detta hav, +vilket vill härska i ensamt majestät och icke tillåter +höga träd och blommande gräsmattor att +växa i sin omedelbara närhet. Innerst längtade +hon alltid efter lummiga lunder och blommor i +överflöd, och den seger jag vunnit i min kamp +för havet, var alltså endast halv. Därför kommo +vi överens om att för framtiden skiftesvis +bestämma platsen för vår sommarvistelse. Och +denna sommar ville vi dessutom dela med andra, +uppliva vad som en gång fyllt våra hjärtan, när +all vår lycka återspeglades i kretsen av idel vänner, +vilka kommo och gingo i vårt hem som i +deras eget. +</p> +<p> +För att göra kontrasten mot sommaren på +skäret så stark som möjligt valde vi Lidingön, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_7' name='page_b_7'></a>7</span> +och i övre våningen av en halvt förfallen herrgård +redde vi vårt sommarhem. +</p> +<p> +Det var en våning med stora och många rum, +en våning med sneda fönster, fläckade tapeter +och gammalmodiga, stora verandor, en lång och +smal, som vette åt gården, och en mindre, från +vilken man såg ut över trädgården med dess +oskyfflade gångar och förvuxna bärbuskar, såg +över ekarna långt ut åt udden och hela den stilla, +ljusa viken, vilken låg inbäddad i grönska och +liknande en lugn insjö i det mellersta, rika Sverige. +Verandorna voro på båda sidor om huset +helt och hållet övervuxna med vildvin, och på +verandan utåt sjön var den ena sidan täckt med +kaprifolium. Det hela gav intrycket av en gård, +som höll på att överväxas, myllas igen, försvinna +för att åter bliva ett med naturen. När man +satt och drömde på den mindre verandan och såg +ut över trädgården, ekarna och den lugna viken, +kom man att tänka på att allt, vad här var röjt +eller byggt, en gång skulle vara borta och den +dag komma, då nya människor skulle finna gömt +i jorden, vad som nu givit bo åt då längesedan +glömda människors glädje och sorg eller näring +åt deras kroppar. Vemodigt, utan en enda tillsats +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_8' name='page_b_8'></a>8</span> +av dysterhet, smög sig denna känsla över +den, som satt och sög in stämningen av denna +lilla fläck, vilkens alstringstid hade varit, och det +blev honom, som om all jordisk lycka hade bestått +i att få leva här, till dess att huset föll och +ogräset blivit odlingens herre, och sedan få slumra +in med byggnaden som föll i ruiner, de gamla +träden, som sjönko murkna och utlevade ihop, +bliva ett med själva den ofruktbara jorden, vilken +även den tycktes ha tröttnat på att bära det, +som var bestämt att giva liv åt dess bebyggare. +</p> +<p> +Här växte syrenerna tätt, gullregnen hängde +praktfulla och tungt ned över ovårdade grupper +och rabatter, där pionerna slokade övermogna +mot jorden, och rosenbuskarna trängdes för att +få luft. Här fanns allt, vad min hustru älskade +av stämning och natur. Här fanns något av en +döende melankolisk frodighet, vilken stämde med +hela hennes själsliv. Här gick hon omkring, som +om hon från första stunden varit hemma. Här +glömde vi, att hon själv känt symptom av sin +gamla sjukdom. Här glömde vi, att livet och +människorna slagit oss onda sår, och vi själva +värjt oss och slagit tillbaka. Här glömde vi vinterns +tvång och vinterns enerverande nöjen. Och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_9' name='page_b_9'></a>9</span> +mitt över viken hade vi vänner, mellan vilkas +brygga och vår båtarna gingo tätt. Men hela +omgivningen låg tung över mig och jag kände +det, som om den hindrade mig att arbeta. Den +kastade mig in i en stämning olika allt vad jag +någonsin hade erfarit. Men tiden gick, och med +den kom lugnet. Med en styrka, som aldrig förr +kom arbetets genius över mig, och jag stördes av +ingenting annat än av Sven. +</p> +<p> +Ty han var den ende, som vi aldrig kunnat +lära att pappa skulle vara i fred, när han arbetade. +Han öppnade dörren så sakta, som om han +riktigt ville visa, att han förstod, hur viktigt det +var, att det var tyst. Såg jag på honom då lade +han fingret på läppen och sade »tyst» med en +så maktmedveten och på samma gång oskyldig +min, att jag ovillkorligen måste lägga bort pennan. +Såg jag däremot icke upp, då gick han +sakta fram till skrivbordet och ställde sig bredvid +mig. Han kunde stå där tåligt, hur länge +som helst, och höll jag mig då stark och låtsade, +som om jag icke anade hans närvaro, kunde han +gå sin väg igen, lika tyst som han kommit. Det +hände emellertid inte ofta, och vände jag bara +aldrig så litet på huvudet, såg jag genast de blåa +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_10' name='page_b_10'></a>10</span> +väntansfulla ögonen, som sökte mina. Och då +var jag förlorad. +</p> +<p> +»Vad vill Sven egentligen?» sade jag. +</p> +<p> +Och jag tyckte, att jag borde se sträng ut, men +visste, att jag inte kunde. +</p> +<p> +Då var det en blomma eller en sten eller någon +annan raritet, som han kom med. Och jag gav +mig på nåd och onåd. Jag sköt undan både papper +och penna och lät Sven störa mig så mycket +han ville. Och det gläder mig nu. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_11' name='page_b_11'></a>11</span> +<h2>XI.</h2> +</div> + +<p> +Här ute sjöng lille Sven, som han hade gjort +hela vintern, och det var visst närmast för hans +skull, som Elsa hade yrkat på, att vårt piano för +en gångs skull fick följa med ut i skärgården. +</p> +<p> +Ty allt sedan mamma upptäckt, att Sven kunde +sjunga, var det endast helt naturligt, att hon +började odla hans anlag, och att hon var stolt +över hans röst, som hon var över allt, vad han +gjorde, sade eller företog sig. Hon skaffade honom +små visböcker och lärde honom orden utantill. +Ty Sven var bara fem och ett halvt år, och +han var alldeles för liten för att kunna läsa. Också +hade hans mamma heligt och dyrt lovat, att +det skulle dröja länge, innan han behövde plåga +sig med något så rysligt. Men sjunga, det kunde +han, och han kunde många visor. Mycket +sällan tog han fel på en ton, och gjorde han det +någon enda gång, då såg han helt förtrytsam ut +och började genast om alltsammans från början. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_12' name='page_b_12'></a>12</span> +</p> +<p> +Aldrig var han heller rädd att sjunga, när +främmande hörde på. Hur många som ville, finge +komma. Sven sjöng och log, och de stora +blå ögonen blänkte. Varför skulle han vara +rädd för att sjunga, när han själv tyckte det var +så roligt, och han för resten sjöng vackert? Det +hade mamma sagt, och när hon tyckte det, måste +ju alla tycka detsamma. +</p> +<p> +Bland alla vackra visor, som Sven kunde, var +emellertid ingen näpnare att höra än denna: +</p> +<table summary='poetry'> +<col style='width:5em;' /> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Bä, bä, vita lamm, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +har du någon ull? +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Ja, ja, kära barn, +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +jag har säcken full. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Söndagsrock åt far och helgdagskjol åt mor +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +och två par strumpor åt lille lille bror. +</p></td></tr> +</table> +<p> +Slutet på denna visa var Svens glansnummer. +Ty så fort han kom till det sista ordet bar det i +väg med takten, så fort, så fort, som om han +velat äta upp slutordet och behålla det för sig +själv. »Lille lille bror» trillade i väg långt före +pianots ackompanjemang, och det berodde bara +på, att han tog de två paren strumpor för egen +räkning och hela versen som en anspelning. Varför +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_13' name='page_b_13'></a>13</span> +skulle också icke hela visan kunna vara skriven +enkom för honom, när han kunde sjunga +den och var så glad däråt? +</p> +<p> +Den visan fick ingen annan än Sven sjunga, +och det var heller ingen annan än han, som kunde, +han, som var lille bror i livet, lille bror i +döden, som aldrig blev något annat, och som alltid +skall leva under detta namn. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +Fönstren i salen stå öppna, doften från syrenerna +strömmar in med aftonluften, solen är i +sin nedgång, och på väggen över det uppslagna +pianot dallra dess strålar. Vid pianot sitter hans +mamma i vit sommarklädning, runt om stå vi +andra, och mitt ibland oss sjunger lille Sven. +</p> +<table summary='poetry'> +<col style='width:5em;' /> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Söndagsrock åt far och helgdagskjol åt mor +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +och två par strumpor åt lille lille bror. +</p></td></tr> +</table> +<p> +Det är midsommarafton, och Sven är lycklig. +Ty han har fått mammas löfte på, att den kvällen +behöver han inte gå och lägga sig, förrän han +själv vill. Det vill han aldrig naturligtvis, och +med mammas hand i sin går han med bröderna +och de stora på trädgårdsgångarna, till dess att +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_14' name='page_b_14'></a>14</span> +hans ögon falla ihop, och han blir buren sovande +in till sin säng, omedveten om sin olycka att +icke få vara uppe längre. +</p> +<p> +Där sover han med sin vän på armen, den vita +lilla hunden av trä, vilken har ull som ett lamm +och ögon av svarta knappnålar, och som Sven +kristnat till Ulltapp. Ulltapp är en fredlig sängkamrat. +Han stör ingen. +</p> +<p> +Ute i trädens kronor ljuder det första svaga +fågelkvittret, som bådar morgonens gryning. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_15' name='page_b_15'></a>15</span> +<h2>XII.</h2> +</div> + +<p> +Jag tror aldrig, att Sven någonsin levat ett så +underligt samliv med sin mor som under denna +sommar, eller också är det möjligt, att jag aldrig +haft tillfälle att så fullständigt följa det. Kanske +bidrog härtill, att vi denna sommar för första +gången umburo vår store gosses sällskap. Olof +hade nämligen fått resa norrut för att andas +skogsluft och öva sig i att vara ensam borta från +hemmet. Och följden härav blev helt naturligt, +att de kvarvarande höllo sig ännu trognare samman +än vanligt. Så mycket är visst, att jag under +denna sommar omedvetet började se Sven +med samma ögon, som hans mor gjorde, och att +jag aldrig som just då känt mig slagen av, hur +olik han var alla barn, jag någonsin sett, ehuru +ingenting hos honom var annat, än vad man kallar +för barnsligt. +</p> +<p> +En morgon minns jag, att han överraskade +mig, när jag var ute och promenerade, med att +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_16' name='page_b_16'></a>16</span> +sitta alldeles ensam i gräsmattan med en bukett +blåklockor och ranunkler i handen. Jag frågade +honom, om han ville följa med mig och gå +i parken. Detta var ett anbud, som han alltid +plägade mottaga med förtjusning, och det väckte +därför min förvåning, när han denna gång +energiskt vägrade. +</p> +<p> +»Vill inte Sven följa med pappa?» +</p> +<p> +Jag kände mig nästan sårad och trodde det +var nycker. +</p> +<p> +Sven bara skakade på huvudet och satt stilla +som han suttit. +</p> +<p> +»Men varför det då?» +</p> +<p> +»Jo, jag sitter här och väntar på mamma», +sade lille-bror med mycken bestämdhet. +</p> +<p> +»Men det vet du väl, att mamma kommer inte +ut förrän senare. Mamma är inte så frisk, som +hon varit, och hon behöver sova längre om morgnarna, +därför att hon aldrig sover om nätterna.» +</p> +<p> +Detta var också förhållandet, och om det icke +hindrade oss från att njuta av sommar och lycka, +kom detta sig endast därav, att vi under årens +lopp i den grad vant oss vid, att min hustrus +sjuklighet periodvis måste återkomma, att denna +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_17' name='page_b_17'></a>17</span> +omständighet endast föreföll oss helt naturlig +och alldaglig. +</p> +<p> +Sven lät emellertid icke inverka på sig av några +förnuftsskäl, utan satt envist kvar. +</p> +<p> +»Jag <i>vet</i>, att hon kommer <i>i dag</i>», sade han. +</p> +<p> +Jag log åt hans säkerhet och gick vidare, medan +jag tänkte mindre på hans förutsägelse än +på denna allt uppslukande ömhet hos ett barn, +vilken var långt över hans år, och som kom gossen +att sitta overksam med några blommor i +hand, endast för att icke gå miste om att få hälsa +på modern, i samma ögonblick hon visade sig. +</p> +<p> +Men medan jag gick framåt, kom jag plötsligt +att vända mig om, och då såg jag min hustrus +vita hatt och lätta blommiga klänning skymta +mellan jasminbuskarna. I samma ögonblick hörde +jag ett gällt anskri från Sven. +</p> +<p> +Leende gick jag tillbaka, och jag såg gossen +i en paroxysm av ömhet hänga kring moderns +hals. Jag ropade åt dem, men lille-bror släppte +icke sitt tag. Han höll sig fast på den plats, dit +han alltid strävade att komma, och redan på avstånd +ropade han med en blandning av förtrytsamhet +över min misstro och triumf över att falt +rätt: +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_18' name='page_b_18'></a>18</span> +</p> +<p> +»Ser du det, att hon kom! Ser du, att jag +visste det!» +</p> +<p> +»Du hade väl varit inne och tittat», sade jag. +</p> +<p> +Ingenting kan beskriva det förakt för alla rationalistiska +uttolkningar, över vad han kände +och visste, varmed Sven svarade: +</p> +<p> +»Nej, det har jag visst inte. Har jag det +mamma?» +</p> +<p> +Och mamma tröstade honom med, att han +visst inte hade varit och tittat. Men till mig +sade hon: +</p> +<p> +»Du kan inte tro, hur ofta det här har hänt. +Det är, som om han kände mig i luften innan +jag kommer. Barn <i>kan</i> ju hitta på sådant.» +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_19' name='page_b_19'></a>19</span> +<h2>XIII.</h2> +</div> + +<p> +Sven var sig emellertid överhuvud icke lik +denna sommar. Utan någon yttre anledning kunde +han plötsligt förklara sig trött, och då ville +han bara ligga i gräset med huvudet i mammas +knä. Eller också kom han till pappa och bad att +bli buren. Då tog pappa honom på axlarna och +bar honom ut i skog och mark, och aldrig har +hans blick varit tacksammare eller hans vita, +smala hand smeksammare än då. +</p> +<p> +Så klagade han över huvudvärk och fick antipyrin, +och så ville han inte stiga opp om morgnarna, +utan påstod, att han var så trött. Men +som det inte syntes något fel på pojken, lyfte +pappa upp honom ur sängen och förklarade, att +han skulle kläda sig och laga att han kom ut i +friska luften. Sven steg då upp och försökte, +medan pappa var inne, så gott han kunde att +draga på sig de besvärliga strumporna. Men så +fort pappa var utanför dörren, smög han sig +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_20' name='page_b_20'></a>20</span> +fram till mammas bädd och bad att få krypa ner +hos henne. +</p> +<p> +Naturligtvis kunde mamma icke motstå en sådan +bön. Och aldrig var Sven lyckligare. Där +låg han med huvudet på mammas arm, slöt igen +sina ögon och var stilla och lugn, ända till dess +att krafterna började återkomma. Då steg han +upp igen, men innan han gjorde det, såg han +på mamma med sina märkvärdiga ögon: +</p> +<p> +»Tala inte om det för pappa!» +</p> +<p> +»Ja, men varför det?» sade mamma. +</p> +<p> +»Jo, för då blir pappa så ond.» +</p> +<p> +Allt detta föreföll mamma så underligt, att +hon skulle kunnat lova Sven vad som helst, och +följaktligen lovade hon även detta. Och Sven +gick ut och kände sig lugn och glad, för att mamma +inte skulle förråda hans olydnad, och för att +han och mamma höllo ihop. +</p> +<p> +Men när mamma skulle resa bort eller bara gå +ut och gå utan honom, då var han förtvivlad. +Hans sorg kände inga gränser, och hans gråt +var så hjärtskärande, att man icke kunde göra +annat än tilltala honom med alla de tröstegrunder, +som stodo att finna. Ja, åsynen av hans lidelse +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_21' name='page_b_21'></a>21</span> +fulla smärta var så pinsam, att man på länge +icke kunde glömma den, och vi talade därom en +förmiddag. Jag hade just övertalat min hustru +att följa mig på en utflykt i staden för att äta +middag med ett par vänner, och, som man säger, +komma ut en smula. Och jag hade gjort detta, +särskilt emedan jag tyckte, att hon behövde vila +sig från Sven. +</p> +<p> +Vi lyckades också till sist glömma det intryck +vi haft av den lilles gråt, och vi tillbragte en angenäm +dag, som vi alltid gjorde i staden, när +vi visste, att vi icke behövde stanna där. Stämningen +stod just på sin höjdpunkt, när min hustru +i viskande ton frågade mig, om det skulle göra +mig mycket ledsen, ifall hon reste hem med en +tidigare båt. Det var rätt sällan, vi foro ut för +att roa oss, och förslaget var icke vidare i min +smak. Jag föreställde Elsa därför, att vi hade +sagt oss skola komma först med den sista båten, +och att alltså ingen väntade oss. Med ett ord — jag +gjorde alla de invändningar, som föllo mig +in. Och till sist försökte jag med, vad jag ansåg +vara ett huvudargument: +</p> +<p> +»Sven har redan gått och lagt sig, när du +kommer.» +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_22' name='page_b_22'></a>22</span> +</p> +<p> +»Det är inte det», blev svaret. »Jag vill bara +gärna komma hem.» +</p> +<p> +Hon såg bedjande på mig, och naturligtvis +blev följden den, att hon reste. +</p> +<p> +Emellertid gick Sven hemma på eftermiddagen +och lekte. Men när klockan led mot den tid, +då han brukade gå och lägga sig, försvann han +spårlöst. Våra jungfrur hörde icke till dem, vilka +just lägga något på sinnet, och när de ropat på +honom ett par gånger, utan att få svar, slogo de +sig till ro med, att han nog skulle visa sig, när +det blev mörkt, och att herrskapet i alla fall inte +skulle komma förrän senare. Sven fick alltså +gå, som han själv ville, och fram mot 8-tiden +gick han ner och satte sig alldeles ensam på ångbåtsbryggan. +Inte visste han så noga, när ångbåten +kom, och därför fick han också sitta där +länge. Men han satt kvar tåligt och tyst, och +redan långt ute på fjärden, medan båten gick +fram och åter mellan de många bryggorna, fick +hans mamma syn på honom. Han satt där liten +och hopkrupen, och hans gröna krockethatt lyste +mot det blåa vattnet. +</p> +<p> +Alltsammans kom så underligt för henne, nästan +som om hon vetat på förhand, att han skulle +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_23' name='page_b_23'></a>23</span> +sitta där, och hennes ögon följde hela tiden den +lilla gestalten, som satt på bryggans bänk med +huvudet nedböjt och ryggen krökt, som om han +grubblat. Men när båten lade till, och mamma +skulle stiga i land, då stod lille Sven i den högsta +spänning upprätt på bryggan, och hans ögon sökte +och sökte, som om hela livet hade stått på +spel. Och när mamma kom emot honom, då var +det svårt att säga, vem som var lyckligast, han, +som icke setat förgäves, eller hon, som fann barnet +sig till mötes. +</p> +<p> +»Men hur kunde Sven sitta där?» sade mamma +mitt i sin glädje. »Mamma skulle ju inte komma +förr än sent i natt.» +</p> +<p> +»Jag visste, förstås, att du skulle komma», sade +Sven. +</p> +<p> +Hans röst och hans ögon voro fulla av förvåning, +att mamma inte kunde tänka sig en så +enkel sak. +</p> +<p> +»Jag visste förstås, att du skulle komma, och +därför satt jag bara och väntade.» +</p> +<p> +Och på mammas fråga, om han setat länge, +svarade han: +</p> +<p> +»Ja, det förstås. Annars hade Hanna fått tag +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_24' name='page_b_24'></a>24</span> +i mig. Och då hade jag fått lov att gå och lägga +mig.» +</p> +<p> +Mamma svarade ingenting på detta. Aldrig +skulle det fallit henne in att nu förebrå honom, +för att han egentligen varit olydig. Hans oskyldiga +kärlek, som var orsaken, skyddade honom +mot varje förebråelse, och Sven visste det mycket +väl. Han såg från sidan upp emot mamma +och log: +</p> +<p> +»Jag narrade Hanna. För jag kröp bakom +busken, så att hon inte kunde se mig.» +</p> +<p> +»Nej, gjorde du», sade mamma. +</p> +<p> +Hon och Sven gingo upp tillsammans, belåtna +som två medbrottslingar, vilka lyckats, och +följden blev naturligtvis, att den kvällen lade +mamma sin gosse själv. Det gjorde hon för övrigt +ofta, fastän han snart skulle bli sex år och +vid allvarligare tillfällen kallades för stora gossen. +</p> +<p> +Vad det gick långsamt, när hon hjälpte honom +i säng! Hur lätt och mjukt tog hon inte av +honom hans plagg, hur försiktigt tvättade hon +icke hans späda lemmar, hur sakta torkades han +icke, och när den långa nattskjortan kom på, gick +det som en lek. Sedan satt hon med lillen i knä’t +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_25' name='page_b_25'></a>25</span> +och drömde om den tid, då han var riktigt liten, +och hon själv gav honom mat. Och när han äntligen +skulle gå i säng, då ville han aldrig läsa sin +aftonbön. Han hade tusen påhitt, bara för att +hindra att mamma skulle gå ifrån honom. Men +när han läst den, slog han armarna omkring henne +och viskade: +</p> +<p> +»Det är så bra, när du hjälper mig. Ty du +tar aldrig hårt i mig.» +</p> +<p> +Elsa böjde sig ännu djupare ned över hans +bädd och viskade till svar: +</p> +<p> +»Jag ska’ alltid hjälpa dig. Ingen annan ska’ +få göra det. Ända till dess att du kan hjälpa +dig själv.» +</p> +<p> +Hon var rikligt belönad, för att hon avbrutit +ett nöje och rest hem, och när jag kom efter +med den sista båten, låg hon vaken för att få +berätta mig, allt vad Sven hade sagt. +</p> +<p> +Efter en glad dag med kamrater verkade dessa +små rörande drag av gossen ännu mera på mig, +än vad de säkerligen eljest skulle ha gjort. +</p> +<p> +»Vet du, att en stor och god man använt samma +ord till mig en gång, när han berättade om +det första intrycket, när hans mor dött?» sade +jag. »Även han var då mellan 5 och 6 år, och +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_26' name='page_b_26'></a>26</span> +det gällde samma sak — att byta om skjorta. +Han begagnade alldeles samma ord: ‘Det var +första gången jag kände, att någon tog hårt i +mig.’» +</p> +<p> +Jag stod bredvid Svens lilla bädd och såg +länge på honom. Det hade kommit något insjunket +vid hans tinningar. Men han sov djupt +och gott, och jag böjde mig ned och kysste honom +på pannan. +</p> +<p> +Vi försökte byta om samtalsämne, men jag +var så uppfylld av tanken på barnet, att jag ej +hade sinne för annat. +</p> +<p> +»Har du aldrig tänkt på en sak?» sade jag. +»Olof kan jag tänka mig som en stor människa, +som fullvuxen. Och Svante också! De äro ju +så olika. Men jag kan dock tänka mig det med +dem båda. Men Sven? Kan du tänka dig honom +som stor? Var vill du göra av honom i världen? +Var tycker du han skulle passa utom hos oss?» +</p> +<p> +Min hustru log med ett smärtsamt drag, som +bildade nålfina rynkor kring hennes mun. +</p> +<p> +»Det har jag tänkt på ofta», sade hon. Och +fortsättande sin egen tankegång tillade hon: +</p> +<p> +»Det är kanske därför, jag älskar honom mer +än allt annat i hela världen. Mer än de båda +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_27' name='page_b_27'></a>27</span> +andra gossarna, mer än dig. Jag har tänkt på +det ofta, och jag vet, att om någon av de stora +gossarna dog, skulle jag aldrig sluta att sörja +dem. Men jag tror, att jag kunde bära det för +Er skull som levde. Om du dog — jag törs +aldrig tänka på det. Men om Sven dog, då kunde +inte heller jag leva. Jag har många gånger +tänkt att säga dig det. Ty jag ville, att du skulle +veta det.» +</p> +<p> +Hon räckte mig sin hand, och hennes ögon +sökte mina, som om hon ville bedja mig om förlåtelse, +för att hon trodde sig kunna leva utan +mig. Och sedan vi släckt ljuset, låg jag länge +vaken och upprepade i tankarna hennes ord. Jag +somnade i den tron, att jag aldrig skulle få veta, +om hon sagt sant eller ej. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_28' name='page_b_28'></a>28</span> +<h2>XIV.</h2> +</div> + +<p> +Sven blev så sjuk, att han måste läggas till +sängs. Men ehuru vi väl visste, att det var allvarligt +nog, var febern så svag, att vi aldrig trodde +på någon verklig fara. Jag skrev oförtrutet, +och min hustru satt vid gossens sjukbädd, höll +hans hand i sin och berättade sagor för honom, +när han orkade höra på. +</p> +<p> +Doktorn sade oss, att sjukdomen säkert skulle +bliva långvarig, men trodde sig i övrigt kunna +giva de bästa utsikter, och då jag länge haft en +resa i tankarna, for jag bort på några dagar i +gott hopp, att, när jag kom hem, finna det värsta +över. Jag tillbragte alltså tre hela dagar med +goda vänner, och jag njöt, utan att i någon högre +grad känna oro, både av vänskap och vacker +natur. Men när jag sedan satt på tåget och skulle +återvända till Stockholm och därifrån till mitt +hem, föll det över mig en ängslan, som jag icke +kunde betvinga. Strax innan jag for, hade jag +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_29' name='page_b_29'></a>29</span> +talat med min hustru i telefon. Jag hade hört +hennes röst på avstånd darra av glädje: Sven +var bättre! Han hade setat uppe i sängen och +skrattat och pratat. Han hade ätit och bett +mamma hälsa till »farsgubben», som var hans +specialsmeknamn, när han var mycket uppsluppen. +Allt tydde alltså på det bästa, och dock kunde +jag icke bli min ängslan kvitt. +</p> +<p> +När jag kom fram till Stockholm, var klockan +tio på aftonen. Jag hade kommit samma minut, +som sista båten gick ut till mitt hem. Jag gick +därför direkt till det hotell, där jag plägade taga +in. Det var mörkt, och regnet föll i strömmar. +Hastigt trädde jag in i förstugan, erfarande denna +känsla av hopplöst främlingskap, som alltid +överfaller mig, när jag sommartiden tvingas besöka +Stockholm och vet, att jag måste vara ensam. +Jag hann icke framställa någon begäran +om ett rum, förrän portieren kom emot mig och +bad mig, i det han nämnde ett nummer, genast +ringa på i telefon. +</p> +<p> +Jag gjorde så och fick bara det beskedet, att +doktorn hade rest, och att jag ögonblickligen +skulle taga en vagn och åka efter. +</p> +<p> +Slaget, som kom över mig så häftigt och oförberett, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_30' name='page_b_30'></a>30</span> +gjorde mig lam, och den febrila verksamhet, +jag utvecklade, föreföll mig själv alldeles +automatisk. Jag beställde vagn, och i samma +ögonblick detta skett, tänkte jag, att jag borde +äta. »Sven är död», tänkte jag. »Han lever inte, +till dess att jag hinner hem. När jag kommer, +får jag inte vara hungrig och trött. Jag måste +kunna vaka och trösta min hustru.» Allt detta +gick igenom min hjärna, medan jag satt och väntade +på hyrvagnsdroskan. Jag såg mig själv +som en annan person, såg, att jag lade kött på +min tallrik, skar i det och försökte äta. Hela +tiden tänkte jag blott på ett: vagnen, som inte +kom. Gud i himmelen! Vagnen kom inte, och +där hemma låg min gosse och dog, och jag kunde +inte komma till honom. +</p> +<p> +Jag betalade och gick ut i hotellets vestibul, där +jag drev fram och tillbaka, utan möjlighet att sitta +stilla, utan möjlighet att tänka en redig tanke. +</p> +<p> +»Det är mitt barn, som håller på att dö», sade +jag till portieren. »Det är därför, jag är så +nervös.» +</p> +<p> +Jag försökte att le mot honom, för att han +skulle förstå, hur väl jag själv insåg, att mitt +uppförande var meningslöst. Men jag kände +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_31' name='page_b_31'></a>31</span> +själv, att leendet blev en grimas, och jag väntade +heller icke på hans svar. Jag fortfor bara att +gå med klockan i hand, som om jag velat påskynda +tiden, och när vagnen äntligen kom, var +jag viss, att det var förbi. Jag förstod inte, varför +jag satt där, eller varför jag skulle åka ut i +det strömmande regnet, men automatiskt som +förut sade jag till karlen: +</p> +<p> +»Kör allt vad en häst kan springa, det är min +lilla gosse, som håller på att dö. Ni ska’ inte +göra det för intet.» +</p> +<p> +Kusken hade kört oss många gånger förr. +</p> +<p> +»Är det den lilla snälla gossen, som är så vacker?» +sade han. +</p> +<p> +Dessa enkla ord väckte mig åter till verkligheten, +och det flög genom mitt bröst en varm +ström av tacksamhet mot den unge mannen, som +körde mig. +</p> +<p> +»Ja», sade jag kvävt. »Ja, det är han.» +</p> +<p> +Och jag satte mig in i vagnen med känslan av, +att jag mött en människa, som förstod vad det +gällde, och som ville hjälpa mig. Medan vi ilade +fram över gatorna, talade jag tyst för mig själv +och grät av både glädje och sorg: »Han är så +vacker och så god, att även en man, som blott +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_32' name='page_b_32'></a>32</span> +har sett honom stiga upp i en vagn, minns honom +och säger mig det. Och han skall dö. Det +finns ju millioner barn, som få leva. Varför +skall just mitt dö?» +</p> +<p> +Aldrig har jag åkt fortare, och aldrig har någon +väg synts mig mera lång. Jag såg gnistorna +slå upp i mörkret kring hästens hovar, kände hur +regnet lättade och märkte landskapet flyga mig +förbi som ett mörkt skuggspel, och hela tiden +satt jag och talade för mig själv ofattbara ord, +vilka jag ej förstod, hur de kommo mig på tungan. +Det var, som om jag i mörkret förts fram +mot just det, som för mig komma skulle, och jag +bad blott om uppskov, att han måtte leva, när jag +kom fram, så att han än en gång skulle slå sina +armar om min hals, och jag fick höra hans röst. +</p> +<p> +Framåt gick det, framåt i rasande fart. Vagnen +hoppade från den ena sidan av vägen till den +andra. Men icke ett ögonblick föll det mig in, +att något kunde gå sönder, eller att vi skulle åka +omkull. Det var en präktig karl, den kusken, +som tänkte på min lille gosse, som var så vacker +och snäll, och som icke fick dö. +</p> +<p> +»Det är en fader och hans barn», sade jag högt +för mig själv. »Es ist ein Vater mit seinem +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_33' name='page_b_33'></a>33</span> +Kind». Utan att jag visste det, satt jag och reciterade +vers för mig själv, och en krampaktig +snyftning trängde sig upp i min hals, som om den +velat kväva mig, och för att få luft böjde jag +mig ut ur suffletten och såg på landskapet, där +jag kände varje utsikt, varje krökning av vägen. +På stenarna, över vilka vagnen nu skakade fram, +kunde jag märka, att vi svängt in på den korta +bivägen, som förde upp till vårt hem. Med alla +sinnen spända såg jag ut i mörkret, jag såg konturerna +av en droska, som höll på gården. Doktorn +är kvar! Doktorn är kvar! Så hörde jag +från verandan min hustrus röst: »Han kommer. +Gud vare lov, han är här.» Och inom ett par +ögonblick var jag uppför trappan och stod i salen. +</p> +<p> +Jag stod inne i rummet, och min sinnesrörelse +var så ytterlig, att jag ingenting kunde fatta av +vad jag såg. Jag hade en förnimmelse av, att +doktorn stod där, och jag kände, att min hustru +höll mig hårt omfamnad. Det var mig klart, att +hon såg glad ut, ja, överlycklig ut, och att jag +borde vara detsamma. Jag hörde något om ett +anfall av vanmakt, som nu var över, och som +doktorn hoppades icke skola betyda någonting. +Men jag kunde ingenting säga och ingenting tänka. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_34' name='page_b_34'></a>34</span> +Lyckan kom över mig så oförberett, att den +icke kunde väcka mig ur den förfärliga bedövning, +som ännu höll mig i sitt våld. Mekaniskt +avtog jag mina handskar och min överrock, och +ännu stod jag där och liksom sökte vänja mina +ögon vid ljuset i det upplysta rummet. +</p> +<p> +»Ska’ du inte gå in till honom? Ska’ du inte +se honom?» sade min hustru. »Han är vaken.» +</p> +<p> +Och hennes röst lät nästan förebrående, som +om hon icke förstått. +</p> +<p> +»Jo, jo», sade jag. +</p> +<p> +Och utan att fatta, vad som nu skedde, gick +jag in och såg Sven ligga i min säng och se upp +till mig. +</p> +<p> +»Känner Sven igen pappa?» +</p> +<p> +»Ja», svarade den lille med förvånad röst. +</p> +<p> +Han kunde inte begripa, att alla de stora sågo +så upprörda och oroliga ut. Han sträckte upp +sin lilla hand och smekte mig, och jag märkte, +hur mager och tunn den blivit. +</p> +<p> +Medan jag stod där och lutade mig ned över +gossen, förstod jag, att det var sant, och att mitt +barn levde. Jag höll hans hand för mina ögon, +och jag kände, hur tyngden föll från mitt bröst, +och slöjan gled bort från mina ögon. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_35' name='page_b_35'></a>35</span> +<h2>XV.</h2> +</div> + +<p> +Hur underlig och full av hopp, oro, förtvivlan +och farhågor blev icke den tid, som nu följde! +Doktorn hade förespått oss en lång sjuklighets-period, +vi beredde oss därför på tålamod, och vi +försökte att öva denna dygd. Under två långa +veckor, som nu följde, ingick Svens sjukdom i +vårt vardagslivs dagliga vanor, som sjukdomen +alltid gör, när den gjort sig bofast i ett hus. Jag +skrev därför varje förmiddag, utan att låta mig +störas, på min bok, och min hustru gick varje +dag mellan honom och mig, satt i hans rum, emedan +Sven blev lugn, när han kände henne nära, +och smög sig ut, när han sov, för att få frisk +luft och berätta mig om alla de goda tecken, som +hennes vakna öga städse trodde sig upptäcka. +Svante gick ensam och tyst och for över viken +och berättade för sina vänner, de små flickorna, +att lille-bror var mycket sjuk, och att allting blivit +så tyst därhemma. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_36' name='page_b_36'></a>36</span> +</p> +<p> +Vi hade måst skaffa en sköterska, för att min +hustru skulle kunna få ro om nätterna. Det skedde +icke utan många protester från Elsas sida. Ty +hon var så svartsjuk om den lille, att hon icke +tålde någon annan, vilken han bad om hjälp, eller +som gav honom sådan. Och det var först, när +hon märkte, att krafterna icke längre stodo henne +bi, som hon med tårar i ögonen gav sitt bifall +och böjde sig för det oundvikliga. +</p> +<p> +Ett par timmar efter, sedan sköterskan anlänt +kom emellertid min hustru in till mig och berättade +med strålande ögon, att Sven blivit mycket +intagen i sin nya vän. +</p> +<p> +»Du får gärna hjälpa mig, för du är snäll» +hade han sagt. +</p> +<p> +Och därmed slöt han sina ögon och låg stilla, +som han plägade, med isblåsan på sitt huvud, +vilket alltid värkte, och de små magra händerna +över täcket. +</p> +<p> +En dag stördes vi plötsligt av positivspel ute +på gården, och emedan Sven just den dagen ätit +och pratat och sett riktigt kry ut, frågade vi honom, +om han inte ville bli buren ut och se på +en apa. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_37' name='page_b_37'></a>37</span> +</p> +<p> +Annars var det alltid Sven, som kom rusande, +när en positivspelare var i antågande. Med andan +i halsen brukade han komma in till pappa +och be om slantar. Det var hans fröjd att få ge, +och när han kom med sina slantar, och såg strålande +lycklig ut, som om han vetat, vad det vill +säga för en fattig musikant att få pengar till +mat, då fick han svartmuskiga ansikten att le +med vita tänder och brunglänsande ögon att stråla +tillbaka mot hans blå. +</p> +<p> +Men nu hängde han så trött och liten på pappas +arm. Väl inlindad i en filt var han, och +strumpor hade han på fötterna. Så blev han utburen, +och pappa höll honom i sina armar på +verandan, därifrån han kunde se ned över den +solbelysta gården, från vilken positivets muntra +toner ljödo emot Sven. +</p> +<p> +Han blickade trött och främmande ned på träden +och på gårdsplanen, på klungan av barn, som +stodo där i solskenet, och hans blick var hela +tiden undersam, som hade han grubblat över, +varför allt detta icke var roligt som förr. Han +försökte att dra på mun, när han fick se apan, +som var det roligaste han visste, och som hoppade +upp och ned på positivet, skramlade med sin +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_38' name='page_b_38'></a>38</span> +lilla kedja och gjorde fula miner, när hon försökte +knäcka en nöt. +</p> +<p> +Men Sven orkade icke se allt detta. Han blev +bara allvarligare och allvarligare. Allt tyngre +och tyngre satt han på pappas arm. Det var, +som om han varit långt borta och sett ned på det, +som jorden hade vackert och glatt, och längtat dit +och känt, att allt detta icke längre var till för +honom. Han lutade bara sitt huvud mot pappas +axel, och så blev han buren in igen i sin säng. +</p> +<p> +Det var mamma, som lade honom ned i den +och strök kuddarna till rätta: +</p> +<p> +»Tyckte inte Sven det var roligt?» +</p> +<p> +»Jo, ja orkade bara inte än. Men jag blir +snart frisk.» +</p> +<p> +Då böjde sig mamma ner och strök lille-bror +över håret, men utan att han såg det, räckte hon +ut sin andra hand och sökte min, som hon krampaktigt +tryckte. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_39' name='page_b_39'></a>39</span> +<h2>XVI.</h2> +</div> + +<p> +Så satt jag en natt ensam i mitt rum, och +dagen därpå visste jag, att läkarna skulle komma +och döma lille Sven till liv eller död. Jag +visste att de skulle vara två, därför att vår husläkare +ville konsultera en specialist, emedan han +icke längre vågade lita på sitt eget omdöme. Jag +satt ensam, lampan var tänd, och framför mig +låg ett manuskript, där slutkapitlen saknades. +</p> +<p> +Jag hade sagt godnatt till min hustru och +nämnt, att jag skulle arbeta. +</p> +<p> +»Att du kan skriva i kväll!» hade hon sagt. +</p> +<p> +Och det låg en nyans av bitterhet i hennes +ton, som om hon hade menat, att jag icke kände +som hon. +</p> +<p> +Så hade hon ångrat sig och lagt sitt huvud +mot mitt och sagt: +</p> +<p> +»Lycklig du, som kan.» +</p> +<p> +Och här satt jag nu ensam och darrade i varje +nerv av en själsskakning, så sammansatt och så +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_40' name='page_b_40'></a>40</span> +oerhörd, att jag knappast kan beskriva den. Jag +hoppades trots allt, att mitt barn skulle leva, ja, +jag trodde, att så skulle ske. Men på samma gång +hade jag en förnimmelse, att nu måste jag skriva, +nu eller aldrig. Jag visste snart sagt varje +ord, som skulle stå på de papper, vilka blanka +och oskrivna lågo framför mig. Nödvändigheten +drev mig fram, och jag skrev, fyllde ett efter annat +av de vita bladen och lade dem samman med +högen av manuskript, som växte framför mig +på bordet. Det var, som om en osynlig röst hade +viskat sin befallning i mitt öra, jag måste lyda +denna röst, lyda blint, och det var över mig en +jagande hast, som om jag vetat att det gällde +livet. +</p> +<p> +»I morgon», ljöd det inom mig, »i morgon! +Vem vet, vad som sker i morgon? Det kan ske, +att ditt barn skall dö. Och då kan du icke skriva. +Då kräves det av dig: ’Pengar och åter pengar’. +Du kan arbeta om din bok, du kan göra +den bättre, men du kan icke skriva den färdig, +om ditt barn skulle dö.» +</p> +<p> +Som piskrapp jagade mig tankarna fram, och +redan såg jag morgondagern genom gardinen i +lampans bleka sken, som föll över papperet. »Pengar! +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_41' name='page_b_41'></a>41</span> +Pengar! Du måste skaffa pengar om ditt +barn dör, och du skall kunna rädda din hustru.» +</p> +<p> +Och genom rösterna, som jagade mitt arbete +fram, hörde jag som en ton, vilken jag tyckte +mig känna igen: »Es ist ein Vater mit seinem +Kind!» En fader med sitt barn! Var hade jag +hört det förr? När hade jag hört detta förr? +När hade jag känt denna jagande hast? Det +var, som om piskor vinit, som om hovar slagit +gnistor ur stenbundna vägar, som om jag känt +nattluften kyla mitt brännande huvud. Jag skrev +och skrev. Och jag kom ihåg, hur jag åkt som +en rasande, i tanke att mitt barn var dött. +</p> +<p> +Men jag tänkte icke längre på mitt barn. Jag +tänkte på henne, som måste äga mig helt, om +det skulle vara tänkbart, att hon kunde stanna +hos mig, i fall det ofattbara bleve verklighet och +Sven dog. Jag skrev och skrev, skrev som ingen +människa skrivit för pengar, skrev de bästa sidor, +som säkert flutit ur min penna. Och när +krafterna sveko mig, drack jag, drack mycket +för att hålla mig själv vid liv. +</p> +<p> +När solen redan en stund varit uppe, skrev +jag de sista raderna. Och jag satt som bedövad. +</p> +<p> +Jag samlade ihop de fullskrivna arken och lade +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_42' name='page_b_42'></a>42</span> +dem i min låda, smög mig ut i rummen och lyssnade +vid den dörr, innanför vilken Sven låg. Då +öppnade min hustru den och såg ut. Jag vacklade +emot henne och sade: +</p> +<p> +»Det är färdigt.» +</p> +<p> +Hon log emot mig, och det låg en värld av +lycka i hennes röst, när hon svarade: +</p> +<p> +»Han sover så lugnt. Det kan inte vara farligt.» +</p> +<p> +Jag gick ifrån henne och föll en stund senare +i dödssömn av trötthet. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_43' name='page_b_43'></a>43</span> +<h2>XVII.</h2> +</div> + +<p> +Innan nästa dag hade förgått visste vi, att ingen +hjälp fanns, och att lille Sven skulle dö. Vissheten +hade kommit över oss som ett tungt slag, ty +hela tiden hade vi hoppats. Vi stodo ute i tamburen, +de båda läkarna tysta och allvarliga, min +hustru med ögonen fästa på deras anleten, som +om hon trodde, att de ännu icke sagt allt. Jag +såg på dem alla, medan jag lade armen om min +hustrus liv för att försöka att draga henne till +mig, och jag lade märke till, hur det ryckte i +vår vän doktorns känsliga ansikte. Professorn +talade sakta och lågmält, som om varje ord kostat +honom en övervinnelse. Jag kände ingenting +annat, än att det oundvikliga kom, och att +jag måste stålsätta mig för att kunna bära det. +Men med en tryckning av min hand, i vilken jag +kände hela hennes smärta, gjorde min hustru sig +lös från min arm, som låg om hennes liv, och i +det hon vred sina händer, så att man bokstavligen +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_44' name='page_b_44'></a>44</span> +hörde benstommen knaka, utbrast +hon: +</p> +<p> +»Säg, att det finns hopp. Säg det bara.» +</p> +<p> +De båda männen undveko hennes blick, men +då rätade den unga kvinnan upp sig och sade: +</p> +<p> +»Han skall inte dö. Jag skall visa er, att han +skall leva.» +</p> +<p> +Hon gick bort och vi stodo tysta och sågo +efter henne, där hon försvann på vägen till sjukrummet. +Vi förstodo alla, hur djupt hon kände, +att varje möjlighet till förhoppning verkligen var +förbi, och att det var därför hon gav löftet att +rycka honom undan döden, — trots allt. Vi togo +farväl utan många ord, och jag gick den väg, +min hustru hade gått, utan att veta vad jag ville +säga henne, endast för att få vara i hennes närhet +och se, kanske just vad jag fruktade mest. +</p> +<p> +Jag fann henne icke i sjukrummet. Jag fann +henne i mitt eget rum och hennes drag voro förstenade. +Hon satt hopsjunken i soffan, med handen +hårt pressad mot kinden, hennes ögon voro +torra och glanslösa, och hon såg in i det stora +mörkret. Hennes gestalt, ansikte, ja, till och med +hennes händer vittnade därom. Jag försökte tala +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_45' name='page_b_45'></a>45</span> +henne till, jag försökte att nämna hennes namn, +men hon svarade mig icke, och till sist måste jag +lämna henne åt sin egen smärta, väntande i ångest +på de ord, vilka skulle komma, när den en +gång bröt ut. +</p> +<p> +Det dröjde mycket länge, innan denna tystnad +bröts, och när det skedde, var det icke med ord. +Min hustru sträckte endast fram sin hand emot +mig och drog mig till sig i soffan. Hon föll i +mina armar, och en lång snyftning, som tycktes +komma från ett enda bröst, skakade oss båda. +</p> +<p> +»Vad det är synd om dig!» viskade hon. »Vad +det är synd.» +</p> +<p> +»Om mig?» +</p> +<p> +Jag slet mig lös och såg upp. Ty det låg något +i hennes röst, som fyllde mig med en aning, vilken +jag icke ville låta stiga fram som tanke inom +mig. +</p> +<p> +Hon knäppte ihop sina händer emot mig och +nästan skrek: +</p> +<p> +»Du ber mig väl inte om, att jag skall leva efter +detta, leva utan Sven. Jag kan det inte. Jag +kan inte.» +</p> +<p> +Det var min aning, åt vilken hon givit ord, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_46' name='page_b_46'></a>46</span> +och jag stod där rådvill och utan att kunna få +ett ord över mina läppar. +</p> +<p> +»Sätt dig hos mig», sade hon. »Jag ska’ inte +bli häftig. Jag ska’ tala lugnt. Ty jag är inte +orolig längre. Jag känner bara, hur allting brister. +Jag är borta redan nu, fastän du inte kan +fatta det än, därför att du vet så litet, och därför +att jag så litet kunnat säga. Men varför skulle +jag säga dig det, förrän det var alldeles nödvändigt? +Ty jag har velat leva med dig, Georg, jag +har velat leva med dig, därför att jag har älskat +dig mer än allting i hela livet. Jag är inte ung +nu. Jag är så gammal, som du aldrig kan bli. +Det är bara, att du aldrig har vetat det, aldrig +har velat se det, och när jag sett dig lycklig, har +jag icke velat störa dig. Men så långt jag kan +minnas tillbaka, har jag vetat, att jag icke varit +som andra människor. Inom mig har jag känt +ett behov att få dö. Kan du förstå, vad jag säger +nu, Georg? Jag förstår det ju knappast själv. +När jag varit som mest lycklig åt dig och barnen +och allt som är vackert, alltid har jag vetat, att +en dag skulle jag bort från alltsammans, och ingenting +skulle kunna hindra mig. Jag skulle vilja +och icke vilja, önska och icke önska. Men jag +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_47' name='page_b_47'></a>47</span> +skulle gå in i mörkret, där jag hörde hemma. +Jag har känt det så, att något skulle komma och +tvinga mig, säga mig, att jag måste. Minns du +den vintern, Georg, när det var så tungt och så +mörkt mellan dig och mig? Då försökte jag att +skriva till dig, hur jag hade det. Ty tala kunde +jag ju ej. Men jag kunde heller icke skriva. +Vad jag ville säga dig, kunde jag icke, och jag +minns, hur jag undrade över, att du icke frågade +mig även sedan, frågade mig ofta och enträget, +även fast jag bett dig att icke göra det. Ibland +ville jag, att du skulle fråga mig. Men mest var +jag glad att du icke gjorde det. Vad jag led den +liden, Georg! Om du kunde ana, vad jag led! +Du kom och tog min hand och satte dig bredvid +mig, och jag blev icke lycklig, som jag brukade. +Ty jag visste ju, att jag dag för dag tänkte på, +hur jag skulle kunna få dö och gå bort ifrån dig. +Jag ville göra det själv, Georg. Kan du fatta det, +att mitt i min lycka ville jag göra det själv? Och +du var god emot mig och vänlig och glad, och jag +kände det, som om jag varit en trolös kvinna +och bedragit dig. Och vet du, varför jag ville +gå bort ifrån dig? Jo, därför att jag visste det +så säkert, att en dag skulle det ske, och därför +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_48' name='page_b_48'></a>48</span> +ville jag hellre gå, medan du var ung och stark +och snart skulle kunna glömma mig och bliva +lycklig med en annan.» +</p> +<p> +Hon tystnade ett ögonblick, och hennes ögon +simmade i tårar. Så fortfor hon igen, och hennes +röst blev som ny: +</p> +<p> +»Så kom lille Sven, Georg, och allting blev +som förändrat. Minns du, att jag sade dig det +redan då? Minns du, att jag sade det? Jag trodde +då, att Gud hade sänt honom för att hålla +mig kvar i livet, för att jag skulle kunna göra +dig så lycklig, som jag önskade, och var kväll +bad jag till Gud, att jag skulle kunna. Jag trodde +så visst, att Gud hade bönhört mig, och det +var det jag talade med lille Sven om, när vi voro +ensamma, och ingen kunde lyssna till våra ord. +Men nu, Georg, nu går han ifrån mig. Nu vet +jag, att allt det andra, allt det, som du aldrig har +vetat förrän nu, skall komma igen, och nu vill +jag bara att du skall förlåta, för all sorg jag gjort +dig och all sorg jag gör dig nu. Men du får icke +bedja mig stanna. Ty dit Sven går, dit går också +jag.» +</p> +<p> +Hon stod framför mig, och hon syntes mig +i detta ögonblick större, än människor äro. Jag +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_49' name='page_b_49'></a>49</span> +var i den grad oförberedd på allt, vad hon nu +hade sagt, att det syntes mig, som om hon berättat +en ohygglig mardröm, vilken jag icke kunde +förvandla till verklighet. Men jag kände också, +att på samma gång hon tillfogade mig den största +sorg, blottade hon vidden av en kärlek, inför +vilken jag blott ville sträcka ut mina händer, för +att den icke skulle berövas mig i samma ögonblick +den helt blivit min. +</p> +<p> +»Jag kan inte bära detta», nästan skrek jag. +»Jag kan icke bära det. Mista både dig och honom. +Du kan inte mena det.» +</p> +<p> +Hon reste sig utan buller upp, och som en +Niobe, vilken breder ut armarna kring sina barn, +dem gudarnas pilar söka till och med i modersfamnen, +stod hon framför mig. +</p> +<p> +»Låt mig ta’ Sven med mig», sade hon. »Han +ska’ ju ändå dö. Jag bär honom ned till viken i +kväll, när alla sova. Det är en så kort kamp. Och +så slipper jag plåga dig mera, än jag redan har +gjort.» +</p> +<p> +Jag ställde mig i vägen för henne, och med +mina armars kraft tryckte jag henne våldsamt +ned på soffan. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_50' name='page_b_50'></a>50</span> +</p> +<p> +»Vänta», sade jag. »Vänta! Du vet ju inte +själv, vad du gör.» +</p> +<p> +Men hon svarade mig endast: +</p> +<p> +»Det blir din och min olycka, om du hindrar +mig. Anklaga icke mig, när den sedan kommer.» +</p> +<p> +Hon vred sig i smärta under mitt tag, och efter +en stund föll hon i en lång vanmakt. Jag lade +henne ned på soffan och jag tyckte, att allt vad +som blivit sagt var en vanvettig dröm. Länge +stod jag och betraktade henne, ända till dess att +jag hörde, hur hennes andetag blevo långa och +regelbundna, och jag var viss, att hon sov. Då +makade jag kudden till rätta under hennes huvud +och lade en filt över henne. +</p> +<p> +Vacklande av sinnesrörelse, gick jag in i rummet, +där Sven låg. Hans högra öga hade fallit +samman och hans vänstra hade blivit så underligt +klart och stort. Jag böjde mig över honom, +tog hans lilla oskyldiga hand och förde den till +mina läppar. +</p> +<p> +»Du älskade barn», tänkte jag. »Varken du +eller jag kan hjälpa den andre.» +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_51' name='page_b_51'></a>51</span> +<h2>XVIII.</h2> +</div> + +<p> +Vi hade flyttat lille Svens bädd till verandarummet, +för att han genom de öppna dörrarna +skulle höra fåglarna sjunga och vinden susa. +Där låg han nu på sin vita bädd, och när han +såg upp, var det i väntan att bli kysst, eller också +rörde han sakta på de små svaga händerna, +och då lutade vi oss ned över honom, därför att +vi förstodo, att han ville smeka oss. +</p> +<p> +Svante gick på tå i sjukrummet, och hans hjärta +var fullt av det förunderliga i, att lille-bror +skulle dö. Långa stunder stod han stilla och betraktade +honom eller böjde sig ned och kysste +hans kind. Men när mamma vaknat ur sin dvala, +då gick han emot henne, när hon kom in, och +lade båda sina armar om hennes hals. +</p> +<p> +Aldrig skall jag glömma den blick av outsäglig +förtvivlan, varmed hon tog gossen om huvudet +och såg in i hans ögon. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_52' name='page_b_52'></a>52</span> +</p> +<p> +»Har du telegraferat efter Olof?» sade hon +till mig. +</p> +<p> +Jag nickade till svar, och åter såg jag, hur +hon böjde sig över Svante och slöt honom intill +sig. Driven av någon plötslig instinkt, reste +jag mig upp och gick ut, lämnande min hustru +ensam med det friska barnet och det döende. När +jag vände mig om i dörren, såg jag min hustru +föra Svante fram till lille-brors säng. Där satte +hon sig på den ena sidan och lät gossen taga plats +på den andra. Så lutade hon sig ned över Sven. +Men hela tiden höll hon Svantes hand fast, och +jag såg, att hon smekte båda barnen, utan att +göra någon åtskillnad. +</p> +<p> +När Svante slutligen kom ut, gick jag in och tog +hans plats mitt emot min hustru. Då räckte hon +mig sin hand över det döende barnet och sade: +</p> +<p> +»Om det blir till lycka eller olycka, vet jag +inte. Men jag skall stanna hos dig. Ty jag tror +nu, att Gud vill det.» +</p> +<p> +Och efter ett ögonblick tillade hon: +</p> +<p> +»Sven vill det också. Jag har talat vid honom.» +</p> +<p> +Utan att kunna svara, böjde jag mig ned och +kysste hennes hand. Och i denna stund visste ingen +av oss, vad som var lycka och vad som var olycka. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_53' name='page_b_53'></a>53</span> +<h2>XIX.</h2> +</div> + +<p> +De dagar, som nu följde, skall jag fåfängt söka +skilja ifrån varandra. Ja, det skulle vara mig +omöjligt att ens säga, huru många de voro. Natt +blev till dag och dag till natt, och vårt liv hade +blott en enda punkt, kring vilken det rörde sig: +det lilla rummet, utanför vilket de blommande +kaprifolierna täckte verandan, fyllande luften +med sin doft, och där vår lille gosse låg och stred +med döden. +</p> +<p> +Här gingo vi om varandra, sutto vid varandras +sida, sovo, åto och vakade. Här smälte allt vad +vi levat och drömt samman i en enda förtärande +smärta. Här gick min hustru fram, när det sista +hoppet syntes utslocknat, och satte korken i myskflaskan. +Hon, som ville dö med honom, tog den +sista medlet av stimulus bort, för att hon icke +sedan skulle behöva förebrå sig, att hon stört den +lilles sista stunder endast för att själv ha den +glädjen att se hans stora ögon lysa emot oss. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_54' name='page_b_54'></a>54</span> +</p> +<p> +Ty det högra ögat var slocknat och borta. +Ögonlocket låg slutet däröver, som om halva hans +lilla huvud redan länge varit dött, men när det +vänstra ögonlocket öppnades, glänste ögat så +mycket större. Det blev så allvarligt och stort, +som om det redan blickat in i en värld, dit hans +far och mor ännu icke haft tillträde, och där vi +icke skulle komma in, förrän den sista förlåten +brast, och vi följde honom på den väg, där dödens +klocka ringer, och där den, som hör dess ringning, +måste följa, vilka band som än hålla honom +kvar vid jorden. +</p> +<p> +Här sutto vi, när dagens sol lyste, när regnet +därute föll, och när nattlampan inne i sjukrummet +spred sitt svaga flämtande sken över den vita +bädden. Och lille Sven själv, han, vilken våra +blickar sökte, som våra tysta samtal rörde sig om, +och som vi hade slutat med att önska befrielsen +från alla plågor! Stilla som han levat, låg han +på sitt sista läger, och när min hustru lutade sig +över honom, rörde han sina trötta läppar och +kysste henne. +</p> +<p> +»Klappa pappa, Sven», sade hon. »Pappa är +här.» +</p> +<p> +Då riktade han sitt stora trötta öga emot mig +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_55' name='page_b_55'></a>55</span> +och lade sin smala, vita hand mot min kind med +en rörelse, som om han endast rört sig i sömnen. +</p> +<p> +Så sutto vi den sista natten, och närmare ha +inga människor setat varandra. Vi höllo varandras +händer över barnets bädd, och vi sprutto till, +för att ingen rörelse av liv i hans ansikte skulle +gå oss förlorad, när han såg upp och sökte oss +med sitt stora öga. Vi talade till varandra: »Såg +du det? Såg du?» Och medan vi girigt samtalade +på denna minnenas skatt, vilken skulle bli +det enda som stod oss åter, gingo nattens långsamma +timmar förbi, och morgonrodnaden steg +över viken, över ekarna, över hela den gamla +trädgården under våra fönster. +</p> +<p> +Som om vi ville giva lille-brors själ fritt rum +att flyga den väg, där vi icke kunde följa honom, +så öppnade vi dörrarna till verandan, och den friska +morgonluften strömmade in. Det hade regnat +på natten, och genom splittrade moln bröt solen +fram över landskapet, medan dimmorna flögo +över vikens vatten. Den steg och steg, och vid +dess strålar började fåglarna kvittra. Och hela +det härliga uppvaknandet av naturen grep oss, så +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_56' name='page_b_56'></a>56</span> +att vi måste tvinga oss till tystnad för att icke +störa den lille, som sov. +</p> +<p> +»Ser du», sade Elsa, »ser du! Så vackert måste +det bli, när han skall dö.» +</p> +<p> +Men ännu dröjde dödsängeln, ännu fortforo +barnets lugna, regelbundna andetag, och tröttheten +grep oss. Jag tog min hustru med halvt våld +och tvang henne att lägga sig till ro på soffan +bredvid gossens bädd. Där somnade hon med +handen på hans säng, och medan morgonsolen +steg, satt jag ensam vaken och lyssnade till deras +tunga andedräkt, under det att inom mig allt blev +stilla och lugnt, och jag ropade efter ett slut på +denna pina för oss alla. Jag satt där, till dess att +min hustru reste sig upp ur sömnen. Då bytte +vi plats, och uttröttad somnade jag med handen +på den plats, där hennes nyss hade vilat. +</p> +<p> +Så förgingo ett par timmar, och solen steg högre +och högre på en klar sommarhimmel. Jag +vaknade vid, att min hustru lade sin hand på min +arm. +</p> +<p> +»Vakna, Georg», sade hon. »Nu dör Sven.» +</p> +<p> +Jag kunde icke stanna där inne. Jag gick ut +i trädgården, och i tanke att bereda honom en +sista glädje — han, som städse älskat blommor +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_57' name='page_b_57'></a>57</span> +— bröt jag en rosenknopp, den vackraste jag +kunde finna, vände åter och lade den på min gosses +kudde vid sidan av det öga, som ännu kunde +se. Ur stånd att uthärda längre, gick jag tillbaka +ut på verandan. Därute hörde jag, hur +Svante kom in och satte sig vid bädden. Men +jag vände mig icke om. Jag gick blott och lyssnade +på de långa, förfärliga andedragen, vilka +kommo som från en vuxen man och skuro mig i +själen. Då hörde jag ett ljud från min hustru, +som kom mig att vända mig om. +</p> +<p> +Sven hade slagit upp ögat och sett rosen. Så +hade han sträckt sin hand mot blomman, lyft upp +den, som ville han se på rosen en sista gång och +sedan låtit den falla tillbaka på kudden. +</p> +<p> +Plötsligt skakades hela hans kropp av hemska, +långvariga krampanfall. De började vid huvudet, +som vreds snett, och syntes fortsätta ända ut +i lemmarna, vilka blevo styva och blånade. Då +lutade min hustru ned sitt huvud för att slippa +se. Men när anfallen upphört, grät hon tyst, och +åter räckte hon mig sin hand över den lilla bädden. +</p> +<p> +Så sutto vi därinne, till dess att andetagen upphörde ... +fortsatte igen ... förlängdes, växte i +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_58' name='page_b_58'></a>58</span> +styrka ... och upphörde. Så blev allt tyst. Dödens +tystnad härskade. Nedböjda och gråtande +följde vi vingslagen av den själ, som var på flykt. +</p> +<p> +Vi hade hållit honom i var sin hand och på +en gång släppte vi de kalla händerna ned mot +täcket. +</p> +<p> +Så gick min hustru ut ur rummet och sökte +vila. Men jag satt där ensam och kände med förfäran, +hur allting hade blivit så tyst. +</p> +<hr class='tb' /> + +<p> +På eftermiddagen kom Olof och tillsammans +med far och mor kom han från sin första utflykt +i världen fram till den bädd, där lille-bror låg +död. Där grät han manligt och stilla, och när +han kom ut i salen, visade Svante honom allvarligt +på sitt finger. +</p> +<p> +Det hade fått ett djupt märke, och Svante beskrev +hur lille-bror tryckt in sin nagel där, innan +han dog. Han behöll det märket i flera dagar, +och han saknade det, när det gick bort. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_59' name='page_b_59'></a>59</span> +<h2>XX.</h2> +</div> + +<p> +Det står en liten gul kista mitt i rummet på +samma plats, där för icke länge sedan stod en +bädd med ett levande barn. Nu är rummet prytt +med rosor. Man ser nästan intet annat än rosor, +och in genom dörren träder en ensam kvinna. +</p> +<p> +Hon bär ett barn på sina armar och barnet är +dött. Hon vill icke, att någon annan än hon själv +skall röra vid hennes älskling, och med egna händer, +som icke skälva, lägger hon det i kistan. En +liten hund av ull, som han brukat sova med, när +han var frisk och glad, och ingen tänkte på döden, +lägger hon på hans arm. Det är Ulltapp, +som skall följa sin herre. Han är en fredlig +sängkamrat och stör ingen. Så ser hon efter, att +hennes gosse ligger bra och ordnar hans bädd, +som om han nyss läst sin aftonbön, och hon kommit +för att säga god natt. Hon ser på honom, +som ville hennes hjärta brista, och hon kysser +hans kalla läppar. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_60' name='page_b_60'></a>60</span> +</p> +<p> +Så går hon sin väg, och jag står där ensam +med locket, som jag lovat henne, att ingen annan +än jag skall skruva fast. Jag skruvar och skruvar, +och mejselns ljud mot skruvarna, vilka tränga +sig in i trät, gnissla och ljuda, som om jag +själv skure tänder av smärta. +</p> +<p> +Men när det är gjort känner jag ingen smärta +längre. Det är, som om de sista dagarnas ångest +bränt ut varje möjlighet att känna inom mig, +men vart jag ser, möter min blick idel blommor. +</p> +<p> +Då går jag ut på verandan, och jag möter doften +av kaprifolium, som stiger ur mörkret, samma +doft, som omgav mig, när jag kände mitt lilla +barns fingrar krama mina med dödens kraft. Allting +inom mig är upplöst, allting är förbi. Jag +tänker på henne, som nyss gick ut, och på allt, +som jag vet skall följa. Jag känner, att jag får +aldrig tid att sörja honom så som jag ville, min +lille gosse med änglaögonen, och ensam böjer jag +knä vid hans kista, jag som icke vet, för vem jag +böjer knä, eller till vem jag skall bedja. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_61' name='page_b_61'></a>61</span> +<h2>XXI.</h2> +</div> + +<p> +Men ute på kyrkogården ligger en liten grav. +Den är ordnad som en trädgård i smått med en +häck av buxbom, ett rosenträd och en kulle med +friskt gräs, på vilkens krön växer tätt med penséer. +Den är olik alla andra gravar, och över +den grönskar en ensam lind. +</p> +<p> +På kullen är en sten, och på stenen läsas orden: +»Vår lille Sven». +</p> +<p> +Där sover vår lycka, som en gång var större +än andras. Där under jorden är min hustrus själ +fången, bunden med trolldomsband, och ingen +kärlek kan föra den åter till jorden. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 0em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_62' name='page_b_62'></a>62</span> +<h2>TREDJE DELEN</h2> +</div> + +<p style='text-align: right'> +Evigt ejes kun det tabte. +</p> +<p style='text-align: right'> +HENRIK IBSEN. +</p> +<h2>I.</h2> + +<p> +Det fanns intet av vad jag väntat och fruktat, +som icke kom. Den enda skillnaden var, att allt +som olyckan växte, ville jag aldrig tro på den, +ens fastän jag anat den och visste, att den skulle +komma. Ty att sorgen skall komma, det kunna +vi människor veta. Hur den verkligen kommer, +veta vi däremot aldrig. +</p> +<p> +Det första jag med en onämnbar fasa kände +och förstod, när åtminstone så många dagar hade +förgått, att jag kunde komma i ro och tänka +över vad som verkligen skett, det var, att aldrig +hade min hustru så talat ut ur sitt innersta väsen, +som när hon setat inför mig i mitt rum och sagt, +att hon var född för olyckan, och att nu, när +Sven var borta, levde hon endast för att dö. Om +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_63' name='page_b_63'></a>63</span> +och om igen upprepade jag hennes ord, om och +om igen genljödo de i mina öron, och ju längre +jag tänkte på dem, desto vissare blev det mig, att +inom henne fördes en kamp mellan själva begäret +att dö och hennes kärlek till mig och våra +barn, som befallde henne att leva. Mer och mer +började dock allt, vad hon sagt om sin kärlek till +oss att stiga fram för mina tankar och undantränga +de förfärliga ord, vilka talade om en dödslängtan, +som nästan blivit ett dödsbeslut. Jag +såg henne sliten mellan den känsla, som band +henne till oss tre, vilka ännu levde, och den dunkla +längtan, vilken drog henne till den, som gått +bort. Vi hade varit ett helt för henne, och därav +kom hennes lidande, att hon kände sig aldrig kunna +förlika dessa stridiga krafter, vilka brottades +om hennes själ. +</p> +<p> +Jag såg allt detta. Jag såg det under en resa, +på vilken jag ryckte henne med mig för att skänka +henne åsynen av hav och sol, nya människor +och intryck av livet. Aldrig glömmer jag denna +resa. Aldrig glömmer jag det intryck av hopplöshet, +som bemäktigade sig mig, när jag vecka +efter vecka allt tydligare märkte, att allt vad hon +såg, gled henne förbi, som om det för henne ej +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_64' name='page_b_64'></a>64</span> +varit till. Hon dolde mycket för mig, hon dolde +till och med sina tårar, och jag förstod, att hon +gjorde detta, därför att hon såg, hur jag endast +levde i hoppet att kunna återföra henne till livet, +och hon så gärna, så gärna ville, att jag i det +längsta skulle få behålla mitt hopp. Jag förstod +detta en afton, när vi sutto på en veranda och sågo +ut över en norsk tavla av fjord och fjäll. Elsa +betraktade länge alltsammans, hon slöt ögonen +inför allt detta, som hon älskade, och såg +bort. +</p> +<p> +»Georg», sade hon, »Georg! varför låter du +mig se allt detta?» +</p> +<p> +Så brast hon stilla i gråt, men försökte åter +hejda gråten och såg upp mot mig. +</p> +<p> +»Varför gör du så mycket för mig? Varför +är du god emot mig? Det vore mycket bättre, +att du läte mig gå min egen väg.» +</p> +<p> +Jag kände, att jag stod inför ett lidande, som +icke kunde mätas eller vägas. Jag kände ånger +över, att jag velat draga henne bort från sorgen, +och att jag låtit henne märka det. Att över huvud +söka leda henne eller inverka på hennes +smärta, syntes mig i detta ögonblick endast eländigt +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_65' name='page_b_65'></a>65</span> +och smått. Jag drog henne blott intill mig +och sade: +</p> +<p> +»Gråt hos mig! Gråt så mycket du vill! Lägg +icke band på dig! Tror du icke, att jag sörjer +som du?» +</p> +<p> +Tårarna strömmade ur hennes ögon, och dock +var det ansikte hon vände mot mitt så strålande +av glädje, som om den största tänkbara lycka +hade hänt henne. +</p> +<p> +»Gör du verkligen det?» sade hon. +</p> +<p> +Det grep mig så, att min hustru skulle tro, att +jag redan hade glömt eller var på väg att glömma, +att min smärta fick utbrott, och jag hörde och +såg ingenting annat, än vad jag själv kände, och +vad som marterade mig. Jag berättade henne, +hur fattigt och fullvuxet hela vårt hem föreföll +mig nu, när Sven var borta. Jag sade henne, hur +rädd jag var att åter komma hem och börja vardagslivets +arbete, när jag visste, att hans klara +röst icke skulle hälsa mig välkommen, och han +själv icke stå gömd bakom dörren och möta mig, +när jag kom hem. Allt detta berättade jag henne, +och jag kände, hur hon sjönk till ro mot mitt +bröst. Jag var lycklig i medvetandet av, hur gemensamt +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_66' name='page_b_66'></a>66</span> +vi ännu kunde känna. Men jag förstod +också, att hennes fruktan, att jag icke delade hennes +sorg, så som hon ville, kom därav, att hon, +utan att jag sagt det, anade, att allt vad jag företog +mig, allt vad jag gjorde, tänkte och sade, +samlades i ett enda försök att återkalla henne +själv till livet. +</p> +<p> +Detta satt jag och tänkte på. Men efter denna +afton förändrade jag, som jag själv väl märkte, +mitt sätt mot min hustru. Jag blev resignerad +och väntade icke att så snart se henne vända sina +tankar från honom, som gått bort, till oss, som +hon hade kvar. Därigenom blev hon mera förtroendefull +mot mig och mera öppen. Men resan +gled oss förbi, som hade allt vad vi sett endast +varit en inbillning. Vänner träffade vi, men intet +deltagande förmådde mer än väcka tacksamhet +hos min hustru, människorna gledo oss förbi, +som hade vi själva stått inom en gräns, vilken +ingen av egen vilja kan överskrida. +</p> +<p> +Och det lugn, vi kunde uppnå, funno vi icke, +förrän vi en afton flyttade in i vårt nya hem. Det +var en våning i Stockholm, mot vilken vi utbytt +den bostad på landet, där vi upplevat så mycket +både ont och gott. Vi hade gjort detta, innan vi +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_67' name='page_b_67'></a>67</span> +anade, att vad som nu hänt oss, skulle kunna +ske, och det var med en känsla av fruktan för +vintern, vi trädde in i våra rum. +</p> +<p> +Men i trots av detta upplevde vi här de första +dagarna av lättnad och ro under sorgen. Tusen +gånger ångrade vi, att vi någonsin hade rest och +liksom släpat vår sorg med oss att beskådas av +andra. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_68' name='page_b_68'></a>68</span> +<h2>II.</h2> +</div> + +<p> +På kyrkogården står en liten sten med inskriften +»Vår lille Sven». Den är lagd på kullen, som +välver sig under en lind, vilken länge sedan fällt +sina blad. Vid lindens stam står en bänk, och +på bänken sitter en ensam svartklädd kvinna med +långt krusflor som en änkas. Hon sitter där länge, +och i höstdagern talar hon med någon, som +ingen kan se. +</p> +<p> +Hon befaller kusken, som håller i närheten av +graven, att köra tillbaka till landsvägen. Så böjer +hon sig ned och samlar mull från graven i sin +näsduk. Därefter tar hon fram ur en syväska +svart siden, nål, tråd och sax. Av sidenet klipper +hon till och syr en liten påse. Därpå tar hon +av mullen och fyller den. Så trycker hon sina +läppar mot den mörka mullen, och när hon det +gjort, syr hon igen om den. Hon syr tätt och +noga, så att icke ett korn kan tappas bort, och i +den lilla påsens hörn fäster hon starka snodder. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_69' name='page_b_69'></a>69</span> +Därefter lägger hon in sina sybehör och sitter +länge med den svarta amuletten i hand, tänkande +på, att nu är hon vigd vid honom, som ligger i +graven. +</p> +<p> +Därefter böjer hon knä under lindens kala grenar +och kysser stenen, som bär hennes älsklings +namn. Stilla och högtidligt, som om hon beginge +en helig handling i många människors åsyn, hänger +hon snodden om sin hals, öppnar sin klänning +och lägger den heliga jorden vid sitt bröst. +</p> +<p> +Under hela tiden är hennes ansikte allvarligt, +men lyckligt och ljust, och innan hon reser sig +upp, kysser hon jorden under sina fötter och stannar +sedan för att kasta en blick på graven. En +skog av små krukor blomma omkring den, och +friska blommor äro lagda på kullen. Ingen grav +är så vacker, ingen så väl skött, ingen är prydd +med sådan rikedom just nu, när höstvinden ruskar +i träden. +</p> +<p> +Då ler hon av glädje och talar åter tyst och +innerligt till någon, som ingen kan se. Så går +hon fram till vagnen, som väntar ute vid kyrkogårdsgrinden, +och åker hem. +</p> +<p> +Men när hon kommer hem, går hon direkt in +till mig, tar fram den svarta amuletten och säger +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_70' name='page_b_70'></a>70</span> +mig, vad den innehåller. Därpå håller hon den +fram emot mig och ber mig, att jag skall kyssa +den. Jag gör så för att icke störa hennes glädje, +och med ett lyckligt leende döljer hon den åter +vid sitt bröst, i det hon säger: +</p> +<p> +»Om du visste, hur lycklig jag känner mig, när +jag är ute hos Sven, skulle du aldrig vara ledsen, +att jag far så ofta. Jag blir lugn för flera dagar, +bara jag får komma till honom.» +</p> +<p> +Så går hon ut igen och lämnar mig ensam. +Och när jag efter ett par timmar stiger upp från +mitt arbete och söker henne, finner jag henne vid +Svens lilla byrå, vändande på de ting, vilka en +gång tillhört honom. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_71' name='page_b_71'></a>71</span> +<h2>III.</h2> +</div> + +<p> +Så kretsa hennes tankar ständigt kring honom, +som är död, och det finns ingenting, som kan +störa henne. Hon talar om, att hon snart skall +följa honom, och hon gör det i en lugn, sansad +och förtrolig ton, som borde detta vara den naturligaste +sak för andra, liksom den är det för +henne själv. +</p> +<p> +Ibland brukar hon tillägga: +</p> +<p> +»Jag ville bara så gärna leva, till dess att gossarna +bleve litet större och inte behövde mig +längre.» +</p> +<p> +Då kan hennes ansikte få ett förtvivlat sönderslitet +uttryck, som visste hon, att denna önskan +vore mer, än hon kunde hoppas eller begära, och +hennes panna får ett djupt veck mellan ögonen, +som om hennes grubbel vållade henne smärta. +Hon känner, att hon måste göra valet mellan liv +och död, åtminstone i sin önskan och hon kan +icke göra det. Därför vill hon leva en tid först, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_72' name='page_b_72'></a>72</span> +för att få vara allt vad hon kan för dem som leva, +och sedan dö för att få stanna hos den, vilken +hon känner sig tillhöra. Hon söker en försoning +mellan begäret att dö och behovet att leva, och +hon fruktar båda, emedan de slitas om herraväldet +i hennes själ och var på sitt sätt pina henne +gränslöst. På samma gång anar hon emellertid, +vilken av andarna till sist skall vinna seger, och +därför omtalar hon detta, icke som en utomordentlig +händelse, vilken bör framkalla förvåning +och häpnad, utan som något självklart, vilket hon +upplevat, och som ingen kan betvivla. +</p> +<p> +»Minns du, när jag sade, att jag icke trodde +på ett liv efter detta?» säger hon. »Det var du, +som lärde mig tro så.» +</p> +<p> +Hennes ansikte förmörkas, när hon säger det +och det kommer något av groll i hennes stämma, +som gör mig ont. Hon ser det, och försonande +lägger hon sin hand på min, i det hon fortsätter: +</p> +<p> +»Nu tror jag det, och nu vet jag, att man kan +börja att leva ett sådant liv redan här på jorden. +Det behövs bara, att någon går bort, vid vilken +man är så fästad, att det känns, som om själen +följde med. Nästan var afton kommer Sven till +mig. Han kommer inte, när jag vill, eller när jag +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_73' name='page_b_73'></a>73</span> +ber honom komma. Inte när jag gråter och längtar, +sträcker mina armar efter honom och ropar +hans namn. Men när jag minst anar det, då ser +jag honom sitta bredvid mig. Och när jag då +är riktigt lugn och glad, då ler han emot mig och +ser lycklig ut. Han ser på mig då, alldeles som +han brukade, och innan jag hinner sansa mig, är +han borta. Men då är jag lycklig ändå. Ty jag +vet, att han varit hos mig. Han har kommit +ofta, när du sovit och jag legat vaken. Mer än +en gång har jag tänkt att väcka dig. Men jag +har icke vågat göra det. Ty jag har varit rädd, +att, när du vaknade, skulle han vara borta, och +då skulle du kanske inte tro mig, när jag berättade +vad jag sett.» +</p> +<p> +Hon betraktade mig hela tiden med skygghet, +som trodde hon, att jag skulle motsäga henne. +Jag gör det aldrig. Jag vet ju icke själv, vad jag +tror. Jag har genomgått skakningar så förfärliga, +att jag icke vågar säga, vad som är verklighet, +och vad som är sken i andras erfarenheter. +Vet jag det ens i fråga om mina egna? Vet jag, +om endast vad jag kan nå med mitt förstånd är +verklighet? Är det icke tänkbart, att det finnes +en verklighet, som endast kan åstadkommas med +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_74' name='page_b_74'></a>74</span> +känslan eller — varför icke — med inbillningen? +Det förefaller mig, som vore det att liksom stympa +mig själv, om jag degraderade min känsla och +min fantasi till att endast existera för att kuvas +av förståndet. I tanken jämför jag det med, om +jag ville låta ögat förneka en kroppslig smärta, +därför att den vore osynlig, eller örat kritisera +möjligheten av en smakförnimmelse, därför att +den icke kan höras. Och hur väl jag än känner +alla de argument, som anföras mot en dylik tankegång, +är det mig dock omöjligt att göra dem +gällande i detta fall. Jag varken tror eller icke +tror. Jag går liksom i en pinsam väntan att en +gång få klarhet i vad jag icke vet. +</p> +<p> +Och under allt detta växer hos mig en tanke, +som spirat i den stund, då jag visste, att mitt +barn skulle dö. Jag förstår, att vad allt detta +är, om det är inbillning eller verklighet, så skall +det dock en dag taga min hustru ifrån mig. Hon +har växt samman med mitt eget liv, och jag kan +icke mista henne. Mot min egen lycka, som jag +en gång tyckte vara så stark, att jag från dess +höjd kunde se ned på andras, reser sig den makt, +som är allt levandes öde. Döden kommer för +mig, som den en gång kom för lille Sven på den +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_75' name='page_b_75'></a>75</span> +tavla, vilkens innehåll han alltid ville ha berättad +för sig som en saga. Den ringer i klockan och +den, vilken icke borde, blir kallad, men den, som +kallelsen icke gäller, får stanna kvar. Skillnaden +är blott den, att jag ser döden på avstånd, +långt innan han hunnit fram, förstår att hans +klocka skall ljuda, och den, för vilken hon ljuder, +skall gå med glädje. +</p> +<p> +Men jag vill icke sitta ensam kvar och förbanna +dödens makt. Inom mig växer ett begär, som +går högre, än jag själv vet. Det är samma begär, +som när vissheten om barnets död tryckte +min hustru till jorden, manande henne att säga: +»Han skall inte dö. Han får det inte. Jag vet, +att han inte skall.». På samma sätt säger också +jag till mig själv: »Jag vill det icke. Jag vill icke +mista henne. Hon skall leva — trots allt.» Jag +märker icke, att jag försöker det omöjliga. Den +kritik, som genast var vaken, när det gällde henne, +sover, när det gäller mig själv. Jag vill kämpa +med döden för att behålla hennes och min lycka, +sådan den en gång blommade, icke just när +livet log omkring oss, men åtminstone när vi tagit +dess tuktan och ändå visste, att livet kunde +le. Jag vill göra allt för att vinna henne tillbaka. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_76' name='page_b_76'></a>76</span> +Som Orfeus vill jag stiga ned i dödsriket, med +min kärlek vill jag tvinga henne att komma tillbaka, +och följer hon mig, skall jag aldrig vända +mig om och snegla mot skuggorna. +</p> +<p> +Så lovar jag mig själv, och jag väntar aldrig, +att lönen skall komma snart. Tvärtom bereder +jag mig på en lång och hård prövotid, och jag +vet på förhand, att det första jag behöver är +konsten att vänta. +</p> +<p> +Men jag är så viss i min tro, att jag kan le +för mig själv, när jag hör hennes tal om döden. +Jag kan höra henne säga, att hon längtar bort +och känna hennes smekningar, när hon ber mig +förlåta sig. Då njuter jag smekningarna och +glömmer hennes ord. Som en stor, oändlig visshet +känner jag, att segern är oåterkalleligen min +och icke hans, som sover i jorden. Jag tager +honom till bundsförvant i mina tankar, säger +henne till och med, i det jag går in i hennes egen +tankegång, att hon skall leva, därför att Sven +vill, att hon skall leva, ja, att han viskat det till +mig, medan jag sov. +</p> +<p> +Hon hör på mig med undrande, glänsande +ögon, och långt därefter — så långt, att jag först +icke kan erinra mig, vad jag själv sagt — berättar +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_77' name='page_b_77'></a>77</span> +hon mig, att Sven suttit på hennes bädd, klädd +i sin vita nya dräkt med det blå skärpet och sagt: +</p> +<p> +»Mamma ska’ inte gråta så mycket efter mig. +Det gör så ont i mitt huvud, när mamma gråter.» +</p> +<p> +Jag hör på dessa ord, och jag tager fasta på +dem som på ett omen. Mera förhoppningsfull än +någonsin drömmer jag om en framtid, där vårt +döda barn skall vara ett starkare föreningsband, +än om han hade levat, och jag minns med tårar +i ögonen de ord, hon själv en gång lärt mig: Att +åldras tillsammans. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_78' name='page_b_78'></a>78</span> +<h2>IV.</h2> +</div> + +<p> +Det var ingenting mindre än en kamp med +döden jag hade börjat, och den tid, som följde, +blev en ständig växling mellan den mörkaste förtvivlan +och det ljusaste hopp. Det svåraste vid +sådana förhållanden är naturligtvis den rena +overksamheten, vilken blott består uti att lugnt +vänta på vad som komma skall och tåligt lämna +allt åt tiden, medan man samtidigt tycker, att vad +som sker blott påskyndar annalkandet av en natt, +vilken man hoppas att kunna fördriva. Huru +ängsligt jag iakttog min hustru under denna tid! +Hur jag följde henne på hennes färder till graven! +Och hur jag gladdes, när jag såg henne +lugnt och glatt samla gossarna kring sig, berätta +och läsa för dem, som endast hon kunde, och jag +åter fick höra deras muntra röster, som ljödo om +varandra, när det lästa gav anledning till någon +av dessa lustiga kommentarier, som göra det till +en högtid att läsa högt för barn. Och hur kunde +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_79' name='page_b_79'></a>79</span> +jag icke vid middagsbordet eller aftonlampan +spana efter det ansträngda, frånvarande uttrycket +i min hustrus ansikte, vilket kunde komma +som en sky och göra alla stumma. +</p> +<p> +Då var det, som om hennes själ plötsligt gick +bort från oss och lämnade oss ensamma. Gossarna +utbytte blickar med mig, blickar, vilka tydligt +nog sade, att, så gott deras ålder det tillät, förstodo +de lika väl som jag och ledo även, om de +också hade lättare att slå tankarna bort. Svante +steg upp och smekte mamma och han blev icke +tillbakastött, genom att han icke lyckades att få +hennes ögon att lysa upp. Han kunde komma +till mig efteråt och säga: +</p> +<p> +»Det är synd om mamma.» +</p> +<p> +Det var alltsammans för honom, och därför +var han kanske en bättre tröstare än jag. +</p> +<p> +Olof satt vid sådana tillfällen mera stilla och +försökte tala vid mig, som om allt varit som det +skulle. Men hans ögon följde modern, och gick +hon ut för att vara ensam, vilket ofta hände, när +hon märkte, att hon icke längre kunde se och tala +med oss, då plägade han smyga sig till hennes +dörr och stå där länge och lyssna. Dröjde tystnaden +alltför länge, gick han sakta in, och hände +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_80' name='page_b_80'></a>80</span> +det, att han blev avvisad, kom gossen stilla +tillbaka och satte sig ned med en resignerad min, +som om han visste, att han icke fick begära allt +på en gång. +</p> +<p> +Det var med honom som med mig, att han +skulle känt det som en lättnad, om han blott +vetat, vad han skulle göra. +</p> +<p> +Och när vi tre sådana stunder sutto ensamma, +tänkte vi alla på, vad som väl försiggick bakom +den stängda dörren, där min hustru arbetade sig +allt närmare och närmare den gräns, där livet +upphör, kämpade sig fram emot döden. +</p> +<p> +»Vet ni vad mamma lider utav?» sade jag en +dag. +</p> +<p> +Olof såg bort utan att säga något, men Svante +svarade: +</p> +<p> +»Ja.» +</p> +<p> +Jag hade för övrigt icke behövt fråga. Ty jag +visste, att hon berett dem på, vad som komma +skulle. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_81' name='page_b_81'></a>81</span> +<h2>V.</h2> +</div> + +<p> +Om aftnarna, när jag blev ensam, satt jag ofta +och, för att skingra mina tankar eller över huvud +kunna företaga mig något, skrev på ett slags dagbok, +vilken jag gömde i botten av en skrivbordslåda, +så att Elsa icke av någon olycklig tillfällighet +skulle få se den. +</p> +<p> +Jag har läst den ånyo nu, och allt vad däri står +förekommer mig att vara skrivet för så länge +sedan, att jag knappt kan tro, att icke ens två år +förgått sedan dess. Men som jag läser i den blir +mig allt som hänt levande och nära, och jag känner +åter marterna av den fruktansvärda illusion, +vilken då höll mig uppe. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_82' name='page_b_82'></a>82</span> +<h2>DAGBOKEN</h2> +</div> + +<p style='text-align: right'> +4 September. +</p> +<p> +Jag sitter här och tänker på lille Sven. Allt +omkring mig är så tyst, och jag tycker mig se honom, +som han de sista dagarna, han ännu kunde +vara uppe, gick omkring på trädgårdens gångar +med sin lilla smeksamma hand i min och pratade +i ett, medan han såg upp mot mitt ansikte med +sina tankfulla barnaögon. Och som jag fördjupar +mig i detta minne, blir mig hopplösheten i +det att jag aldrig skall se honom igen, så outsägligt +bitter. Ty han var, utan att ana det, hemmets +medelpunkt. Det var han, som alltid kom +springande mot alla oss fyra stora och fyllde rummen +med sitt kvitter, när vi kommo hem. Det +var kring honom, vi samlades för att utröna, vad +han tyckte, vid varje småsak, som bragte glädje. +Nu går hans pappa här och måste göra sig hård +mot minnet för att räcka till och hålla allt annat +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_83' name='page_b_83'></a>83</span> +uppe. Får icke ens tänka för mycket. Icke ens +sörja. Ty då skulle allting brista. +</p> +<p> +Kom han för att taga sin moder med sig och +lämna oss alla i sorg? Eller kom han för att +gå, så stilla och vackert, som han gick, och genom +sin död lära oss alla livets stora konst? +</p> +<p style='text-align: right'> +16 Oktober. +</p> +<p> +Jag har tänkt på allt och sett allt, och jag vet +nu, varom det är som striden står. Dag för dag +har jag sett, hur det blott blivit sämre. Och det +är ingen glädje att kunna förstå. Det är ett lidande. +Under denna tid har jag kunnat följa +varje detalj, och ett ord eller ett ögonkast ha +kunnat få mig att skälva i hela min varelse, därför +att jag visste, vad det betydde. I min och +gossarnes närvaro har jag sett henne falla ifrån +och hålla samtal med en osynlig. Till det yttersta +har jag fått anstränga varje nerv för att i +hennes ögon framtvinga den blick, vilken visade, +att hon var medveten om, att hon icke var ensam. +Jag har sett henne känna och förstå alltsammans +själv, ana och veta, vad som lurade inom henne. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_84' name='page_b_84'></a>84</span> +Hon har kastat sig ned för mig i ångest och bett +mig att icke skicka henne bort — utan ha litet +tålamod. +</p> +<p> +Jag lider fruktansvärt av att följa hennes kamp +och mitt under alltsammans vet jag dock, att det, +som nu är min plåga, är blott en annan sida av +just samma egenskaper i en rik och väldig natur, +vilkens vågor gå högt som havets — samma egenskaper, +som en gång skänkt mig all livets lycka +och jubel. +</p> +<p style='text-align: right'> +30 Oktober. +</p> +<p> +Den förfärliga spänningen börjar gå över, och +min hustru blir bättre dag för dag. Efter vinterns +mörker bli väl en gång dagarna längre och +timmarna ljusare. +</p> +<p style='text-align: right'> +8 December. +</p> +<p> +Det är länge sedan jag rört vid min dagbok. +Men det kommer sig därav, att jag arbetat. Jag +har skrivit ett teaterstycke, och det har gått underligt +till. Mitt i korrektur och arbete av alla +slag, min hustrus sjuklighet och en nervositet, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_85' name='page_b_85'></a>85</span> +vilken gjort, att hela min person förefallit mig +spänd som en bågsträng, har jag stigit upp om +mornarna och stulit tid för att skriva. Jag har +skrivit natt på natt till kl. 2. Jag har druckit +whisky för att hålla mig vaken. Jag har gått ut +och superat mitt under arbetet för att få höra +larm och se människors anleten, vara mitt i febrilt +liv, känna det bölja omkring mig och bränna +mina tinningar. +</p> +<p> +Men pjäsen blev färdig, och jag känner endast +en stor mattighet. Vad jag vill nå, är nu sannerligen +varken ära eller författarglädje. Jag +känner det, som om min hjärna levde ensam på +hela den övriga kroppens bekostnad. Ja, det är +skada, att dygnets timmar äro så få, när det gäller +att nå det omöjliga. +</p> +<p style='text-align: right'> +17 December. +</p> +<p> +Det förefaller mig som om, utan att jag visste +det klart, allt vad jag levat och lever, varit och +är, på något underbart sätt ginge till mötes en +fullbordan, vilken sker, utan att jag kan röra ett +finger. Under allt detta lever jag mitt vanliga +liv, och jag tror icke, att någon egentligen finner +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_86' name='page_b_86'></a>86</span> +mig förändrad. Jag är glad, när jag kommer ut +och träffar människor, till och med uppsluppen. +Ty det lindrar. +</p> +<p> +Men inomhus har jag mitt egentliga hem, där +jag lever mitt verkliga liv. Och oupphörligt känner +jag där, som om över henne och mig glede något +av det, om vilket jag själv en gång i ett helt +annat sammanhang skrivit, att det är »större än +lycka och olycka» något av det, som är utan +namn. +</p> +<p> +I allt detta är naturligtvis min hustru medelpunkten. +Om hon går till hälsa eller till undergång, +vet jag icke. Detta synes mig nu vara något, +vari jag icke kan gripa in. Det förefaller +mig ibland, som om jag stode utanför, icke hade +någon del däri, aldrig kunde få det eller nå det. +Och i allt detta finns ingen överspändhet, endast +en resignerad längtan, vilken är djupt färglös. +</p> +<p style='text-align: right'> +25 Januari. +</p> +<p> +Min hustru har satt sig till pianot i dag för +första gången. Sjunga vill hon väl icke ännu, +men jag har dock hört musik igen i mitt hem, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_87' name='page_b_87'></a>87</span> +och melodierna från fordom ha stämt våra sinnen +liksom i en ny och ljusare ton. Över huvud +har det på sista tiden kommit något nytt över +henne, något, som lovar mera än förut. Hon har +vaknat upp till livet, och hon är med oss andra +som förr. Icke riktigt ännu kanske. Men jag +känner, hur hon med varje dag kommer oss närmare. +Ibland tror jag vad hon säger, att allt +detta kommer därav, att hon vet, att hon snart +skall gå bort, och att detta hopp håller henne uppe. +Men ibland tror jag, att om det också är så +nu, så är dock allt detta på väg att glida över i +något större, vilket hon själv känner med undran +och ängslan, men icke vill tro. +</p> +<p> +Huru härmed är, vet jag icke. Men jag vet, +att jag icke är förtvivlad nu, som jag var det förr. +Ty nu lever jag under det öde, som är mitt, och +som, hända vad hända vill — så som jag nu ser +det — icke kan kasta något styggt in i hennes +liv och mitt. Detta är det jag fruktat. +</p> +<p style='text-align: right'> +19 Februari. +</p> +<p> +Jag står icke ut med detta längre. Jag har +sett svart och svart och svart omkring mig, så +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_88' name='page_b_88'></a>88</span> +jag råkar i raseri bara jag ser mig själv i en spegel. +Och det bästa är, att min hustru själv tyckes +börja känna en smula av allt detta. +</p> +<p style='text-align: right'> +26 Mars. +</p> +<p> +Jag går bara och väntar att vintern skall försvinna +på allvar, så att vi få komma bort härifrån. +En apati av högst besynnerlig art behärskar +mig, och jag är ibland rädd, att denna vinter +knäckt mig. Vad sommaren kan komma att +medföra, är kanske heller icke sådant, att man +kan vänta därpå. Vi flyttade in till Stockholm, +eller rättare: hyrde våning, när vi trodde, att allt +skulle bära oss fram, om också långsamt. Som +det blivit, hade det varit bättre, om vi stannat på +landet, i den avskildhet, som synes vara vårt bästa +öde. Här är mera ensamt än där. +</p> +<p> +Sorgen skrämmer. +</p> +<p style='text-align: right'> +31 Maj. +</p> +<p> +Det är vår bröllopsdag i dag. »Im wunderschönen +Monat Mai.» Jag kan icke låta bli att +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_89' name='page_b_89'></a>89</span> +anteckna en sak, hur full av barnslighet jag än +själv känner att den är. Det är nämligen 14 år +vi varit gifta i dag, och det år, som gått, har varit +det tyngsta. Det som gick var ju det 13 :de — olycksåret +par préférance. Det är, som om +jag trodde, att någon eller något nu höll på att +jämna vägen för oss, eller som om jag kände, att +något inom mig vore nära att läkas. Och allt +detta, för att jag kommit att tänka på en siffra, +vilken under normala förhållanden säkerligen gått +mig spårlöst förbi. +</p> +<p style='text-align: right'> +25 Juni. +</p> +<p> +Dagarna förflyta, under det att jag går och +tänker på, att jag borde börja att arbeta. Men +diktens fjärilar flyga blott oroligt fram och åter +över något, som är öde och förbränt. Ibland synes +det mig, som skulle jag kunna följa deras +flykt. Men så erinrar mig verkligheten åter om +det som är, och det blir, som när ett ljus blåses +ut inne i ett rum om natten. +</p> +<p> +Kunde jag bara ständigt vara så, att min hustru +ingenting märkte. Kunde jag vara jämn och +glad eller åtminstone synas så. Men jag kan det +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_90' name='page_b_90'></a>90</span> +icke, och jag vet, att hon sörjer, icke blott över +sig själv utan också över den smärta, hon vållar +mig. Det måtte vara förfärligt att gå som hon +och ingenting orka, ingenting förmå, utan bara +sjunka ihop vid det minsta som vållar henne oro +eller sorg. Gå och grubbla över döden, som hon +tror skall komma, men som icke kommer. Tredubbelt +fasansfullt måtte det vara att mitt under +allt detta tillfoga den man älskar högst ett oläkligt +lidande och icke kunna göra något för att +bota det. +</p> +<p> +Hon kan sitta och se på mig, när hon icke tror +att jag märker det, och över hennes ansikte kommer +då ett sådant uttryck av förtvivlan, att det +skär mig in i själen. +</p> +<p> +I går kom hon och satte sig bredvid mig och +lade sin hand över min. +</p> +<p> +»Om du bara inte hade mig», sade hon, »vad +du då skulle vara mycket lyckligare!» +</p> +<p> +Jag vet, att hon trodde på sanningen av sina +egna ord, och mitt svar kunde väl för ett ögonblick +rubba hennes tro och framlocka en glimt +av hopp i hennes ögon, men det kunde icke återgiva +henne den säkra övertygelsen att hon var +oumbärlig och därför behövde leva. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_91' name='page_b_91'></a>91</span> +<h2>VI.</h2> +</div> + +<p> +När jag läser dessa blad och ser, hur jag vacklat +mellan hopp och fruktan, förstår jag icke, att +vad dessa rader berätta verkligen kan vara sant. +Och dock måste det vara så. Ty scripta manent. +Och hur ofullständiga och fragmentariska dessa +anteckningar än äro, berätta de mig dock med +full visshet, att jag hoppades mera då, än vad +jag kan fatta nu, när allt fått sin förklaring och +sitt slut. +</p> +<p> +Så mycket förstår jag, att det under denna +vinter, till vilkens minnen jag ej mera vill och +icke kan återvända, var min lycka, att jag omsider +fann något, vilket jag trodde kunna bidraga +att rädda min hustru. Vilken lycka är icke detta! +Att slippa att endast vara en overksam åskådare, +att få gripa in, att få verka, arbeta med ett bestämt +mål för ögonen, ett mål, som man åtminstone +tror sig kunna nå. I ungdomen skulle kanske +en sådan lyckokälla synas fattig och ringa. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_92' name='page_b_92'></a>92</span> +Men när åren stänkt en smula grått i håren, blir +man nöjd med mindre än förut. Man kan då +leva och lida, när man tror, att det ligger inom +möjlighetens gräns att skapa en förbättring, och +man kan i blotta medvetandet om en sådan möjlighet +finna något, som nästan liknar lyckan. +</p> +<p> +För mig kom denna hjälp, i samma stund den +aning jag länge haft, att stadslivet var fördärvbringande +för min hustrus hela tillstånd, allt mera +stadgades till verklig övertygelse och till sist +omsattes i ett beslut att rycka henne loss därifrån +och återvända till landet, som vi aldrig borde +ha lämnat. Läkaren uppmuntrade mig även i +detta mitt beslut, och när jag första gången slog +fram denna plan som en blott möjlighet för min +hustru, lyste hela hennes ansikte upp, som om jag +lovat henne paradisets fröjder, och hon sade bara: +»Kan du göra detta för mig? Vill du det?» +</p> +<p> +Dessa ord väckte mig till handling och liv, och +under alla tvivel, all oro och allt, som jag förut +skildrat och berättat, vilket tyngde mig till jorden, +glänste dessa ord emot mig som stjärnor +genom mörkret och eggade mig till den stora ansträngning, +vilken jag hoppades skulle återgiva +oss alla glädjen i vårt hem. Ju mera jag tänkte +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_93' name='page_b_93'></a>93</span> +därpå, desto sannolikare föreföll det mig, att jag +här hade funnit det »Sesam öppna dig», vilket +skulle bana vägen för min hustru att åter kunna +tillhöra livet. Som en man, vilken tror sig hava +funnit en talisman, vilken giver honom makt att +göra under, satte jag hela min lit till denna plan, +och när vi äntligen flyttat in i den lilla villan, som +låg högt upp med utsikt över fjärdar och skog, +och där asparnas blad darrade utanför det fönster, +där min hustru skulle sitta och se mig, så +ofta jag kom hem från mitt arbete, då var jag +viss, att nu var lösningen funnen. Så underligt +det än kan förefalla mig nu, jag var viss därpå. +Jag trodde och jag var outsägligt lycklig i min +tro. +</p> +<p> +Aldrig har jag väl heller känt mig mera hoppfullt +lycklig, än när snön denna vinter började +falla och vi erforo denna egendomliga hemkänsla +att vara avstängda från alla och allt, vilken följer +med det nordiska luftstrecket. Från vinden och +ned till källaren stod vårt nya hem färdigt, och +som förr ordnade det hela och prydande rummen +med alla de små uppfinningar och föremål, +vilka äro kvinnans hemlighet att kunna framtrolla, +gick min hustru åter ibland oss. Gossarnas +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_94' name='page_b_94'></a>94</span> +högljudda röster genljödo på nytt i rummen, +utan att någon behövde tysta dem. Kanariefåglarna +sjöngo och drillade, utan att någon hängde +det gröna nattskynket över deras bur. Pudel gav +skall inomhus vid gossarnas lek och ras. Och +pianot var icke längre stängt. +</p> +<p> +Det hände en afton, när jag minst anade det. +Utan att säga ett ord om sin avsikt, kom Elsa ned +i förmaket och satte sig vid pianot. Hon såg +på mig, när hon gick mig förbi, och jag förstod +hur lycklig hon kände sig över, att hon kunde +följa sin egen önskan. Allt sedan Sven dog och +hon icke längre kunnat höra hans klara stämma +samman med tonerna från pianot, hade min hustru +aldrig velat sjunga de sånger, till vilka han så +ofta ensam hade lyssnat. Knappast troende mina +egna sinnen, såg jag henne sitta vid pianot, hörde +henne slå an en ton, och strax därefter ljödo +tonerna genom rummet: +</p> +<table summary='poetry'> +<col style='width:5em;' /> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Min hvide Svane +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +du stumme, du stille; +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +hverken slag eller trille +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +lod sangröst ane. +</p></td></tr> +</table> +<p><span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_95' name='page_b_95'></a>95</span></p> +<p> +Och slutet: +</p> +<table summary='poetry'> +<col style='width:5em;' /> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +I toners flöden +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +du slutted din bane. +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +Du sang i döden; — +</p></td></tr> +<tr><td></td><td><p style='margin-top:0.0em; margin-bottom:-0.25em'> +du var dog en Svane! +</p></td></tr> +</table> +<p> +Varken förr eller senare har jag hört denna +sång klinga så. Under det att hon sjöng, kommo +gossarna sakta in, efter varandra kommo de och +stannade tysta innanför dörren. De sågo undrande +på mig, som trodde ej heller de sina sinnen, +och jag nickade till svar, medan mina ögon +blevo skumma. När de sista tonerna tystnat, var +det stilla i rummet, men stilla som vid en högtidsfest. +</p> +<p> +Min hustru reste sig upp och slog igen pianot. +</p> +<p> +»Jag kan inte mer i dag», sade hon som till +ursäkt. +</p> +<p> +Men så såg hon på oss alla och förstod, vilken +glädje hon hade väckt. Hennes ansikte lyste upp, +hon gick förbi mig fram till gossarna, tog dem +emellan sig och tryckte bådas huvud mot sina +axlar. +</p> +<p> +»Tacka lille-bror», sade hon. »Det är han, som +har hjälpt mig.» +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_96' name='page_b_96'></a>96</span> +</p> +<p> +Hon sade det icke sjukt som förr, icke med den +snart sagt fientliga ton, hon använt, när hon tyckte, +att vi som levde, hindrade henne att tillhöra +honom som var död. Hon sade det mjukt, stilla +och nästan lyckligt, med ett uttryck, som om hon +tagit avsked från något förgånget, vilket aldrig +skulle komma igen. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_97' name='page_b_97'></a>97</span> +<h2>VII.</h2> +</div> + +<p> +Innanför sängkammaren låg ett litet rum, vilket +ursprungligen varit avsett till toalettrum, men +av någon anledning aldrig blivit inrett. Det var +mycket oregelbundet, dess fönster sutto högt upp, +och dagern därinne var svagare än i de andra +rummen. +</p> +<p> +Där bodde lille Sven. Där var hans rum, och +det rummet var stängt. +</p> +<p> +Ingen fick hjälpa min hustru med att ordna +detta rum eller städa där. Hon ensam skulle göra +allt. Där hängde hon ljusa gardiner framför det +lilla fönstret, och i fönstersmygen bakom gardinen +ställde hon ett bord. Till detta bord sydde +hon en duk, vilken var av samma tyg som gardinerna +och på bordet stodo Svens leksaker. Det +var en häst, som drog en vagn, några tennsoldater +och ett tält. Det var Svens vita kaffekopp +med guldranden, hans sparbössa, en liten sabel +och en kask. Där fanns allt vad han lämnat efter +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_98' name='page_b_98'></a>98</span> +sig, hela hans lilla kvarlåtenskap. Under bordet +stodo två trähästar av vilka den ena alldeles tappat +manen, och framför bordet var ställd en liten +låg trästol, som Sven hade fått, och som han brukade +bära efter sig i rummen, när han var riktigt +vänlig och glad och ville narra mamma att berätta +sagor. +</p> +<p> +Men mitt ibland leksakerna stodo små och stora +porträtt i ramar och på väggarna så nära dagern +som möjligt hängde andra. Det var porträtt +av mamma och pappa, av bröderna och av +hela familjen. Det var porträtt av Sven i hans +långa kolt och av Sven i den lilla pälsen, där +han stod på en bänk och grinade emot solen, vilken +lyste över snön. Men alla porträtten voro +från vår ungdoms och lyckas tid, när ännu ingenting +hade hänt, som kunde slita det band, vilket +ännu förenade oss alla. Och ensam, alldeles för +sig, hängde på ett utsprång av muren avbildningen +av Spangenbergs dödstavla, över vilken lille +Sven grubblat, och vilkens saga hans mamma berättat +honom, långt före den dag, då han själv +fick veta mera därom, än vad de stora någonsin +kunde berätta. +</p> +<p> +Och så stod där ännu en sak. Det var en liten +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_99' name='page_b_99'></a>99</span> +mörkbetsad byrå, som Sven en gång fått. Den +hade sin lilla historia, ty i gamla tider hade den +varit pappas egen. Då var den gul och ljus, men +sedan dess hade den genomgått många öden, och +när den blev Svens, fick den sin nya färg. Men +i dess tre lådor lågo alla de saker, som gömde +minnen om den lille, men som icke fingo ligga +framme. Där förvarades hans sista skjorta och +det sista paret strumpor han begagnat. Där lågo +hans små nothäften »Sjung för oss mamma», vilka +aldrig mer fingo komma fram på nothyllan +nere i förmaket. Där gömdes hans sista vita +sommarkostym med det vackra blåa skärpet och +rosetten i samma färg på den vita mössan. Där +lågo hans små bruna skor och lille Svens böcker. +Där fanns också pappas egen bok om de stora +bröderna, mammas eget exemplar, som Sven hade +tiggt sig till, när han bad pappa skriva en bok +om bara Nenne. +</p> +<p> +Detta var Svens rum, och här var Elsas helgedom. +Var afton gick hon dit in, och var morgon +satt hon där, innan hon talade med andra. +Aldrig var hon lyckligare, än när pappa också +gick dit in och dröjde därinne. +</p> +<p> +Därinne bodde också Sven, och vad där talades, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_100' name='page_b_100'></a>100</span> +vet ingen. Även när Elsa berättade något +därom, blev vad hon sade ingenting mot de ord, +som därinne växlades mellan henne och det okändas +värld. +</p> +<p> +»Du tror ju icke på detta», sade hon till mig +en dag. »Men jag känner det.» +</p> +<p> +»Hur vet du, att jag icke tror?» svarade jag. +</p> +<p> +Hon gav mig ett par stora, förundrade ögon. +</p> +<p> +»Du kan icke tro som jag», sade hon. »Ty du +undrar på samma gång, om det är möjligt. Men +jag vet det, och jag undrar icke längre.» +</p> +<p> +Ett minne rann upp inom mig, minnet om en +stund, då hon förebrådde mig, att jag tagit hennes +tro på det översvinnligas verklighet. Jag förstod, +att hon behövde sin nuvarande tro, att hon +alltig gjort det, att den hängde samman med hennes +innersta väsen så djupt och helt, att kanske +månget lidande varit henne besparat, om denna +tro aldrig blivit rubbad. På samma gång visste +jag med mig själv, att tron på en fortvaro efter +döden hade jag aldrig helt bortkastat. Jag hade +kritiserat, nagelfarit, ja, till och med strävat att +göra denna tanke omöjlig i mina egna ögon. Men +jag hade gjort detta, kanske mest i förhoppning, +att själva sökandet till sist skulle föra mig till +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_101' name='page_b_101'></a>101</span> +visshet om det motsatta. Vissheten hade aldrig +kommit, men med åren hade vad jag tänkte om +det tillkommande undergått en förändring. +Odödlighetstanken var och blev visserligen för +mig blott en möjlighet, men mer och mer hade +den tagit formen av något svagt och milt, som +jag närmade mig, utan att rätt veta hur. Steg +för steg hade jag känt möjligheten av en dylik +övertygelse växa inom mig, och vad jag under +det sista året genomlevat hade närmat min känsla +till den möjlighet, vilken mitt förstånd fortfarande +varken kunde antaga eller förkasta. +</p> +<p> +Men på samma gång föreföll det mig, som +om jag stode ensam i allt detta, och som om min +hustru icke ville eller icke kunde se, vad som härvidlag +försiggick inom mig. Men när hon svarade +mig dessa ord: »du undrar på samma gång, +om det är möjligt», då slog det mig, att hon måste +missförstå mig, emedan jag själv ingenting hade +sagt. Hur hade jag kunnat tiga om allt detta? +Hur hade jag kunnat glömma, att vad jag här +verkligen hade att säga säkerligen skulle fylla +henne med den största lycka? I ett nu ville jag +gottgöra vad jag trodde mig hava förbrutit, och +jag påminde henne därför om den dag, då hon +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_102' name='page_b_102'></a>102</span> +sagt, att hon ville tro som jag, tänka som jag, +leva som jag. +</p> +<p> +»Jag vill, att du en gång skall veta det», sade +jag. »Det är nu år, som förgått sedan dess. Men +aldrig har jag begärt något sådant av dig. Aldrig +har jag velat, att du skulle förändra något inom +dig för min skull. Det är din kärlek, som ingivit +dig den tanken, icke jag.» +</p> +<p> +Hon såg framför sig, som om hon grubblade +långt tillbaka i tiden. +</p> +<p> +»Aldrig», svarade jag, »aldrig har jag önskat +något sådant. Jag ville kunna tala med dig om, +hur jag tänkte och kände. Men jag ville, att du +skulle göra detsamma tillbaka mot mig. Jag har +saknat, att du icke har gjort det.» +</p> +<p> +»Jag trodde du ville, att jag skulle bli som +du», sade hon. +</p> +<p> +Jag såg, att det var något i allt detta, som +plågade henne, mer än ord kunna uttrycka. Men +jag anade ej vad det var. +</p> +<p> +»Jag har alltid trott, att du ville ha mig lik +dig», sade hon. »Det har jag både tänkt och sagt +åt andra också. När jag trodde, att jag icke +kunde tala med dig, har jag gjort det med främmande.» +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_103' name='page_b_103'></a>103</span> +</p> +<p> +Det sista tillade hon med en ton, som om hon +uttalat något oövervinneligt motbjudande, för vilket +hon blygdes. +</p> +<p> +»Hur har jag kunnat förstå dig så illa?» sade +hon. +</p> +<p> +Och i det hon lade armen om min skuldra, såg +hon mig in i ögonen och frågade: +</p> +<p> +»Du blir inte ledsen, när du ser mig gå in till +Sven?» +</p> +<p> +»Ledsen?» +</p> +<p> +Jag måste ha betraktat henne med en min av +förvåning, som ej kunde missförstås. Ty hon +frågade icke mera. Utan att säga ett ord, vände +hon sig ifrån mig och gick in i Svens lilla rum. +Hon stannade länge därinne, och när hon kom +åter, såg jag, att hon gråtit, men icke av sorg. +</p> +<p> +Men medan jag satt ensam och väntade henne, +kom jag att tänka på, att hon aldrig förr i min +närvaro öppnat det lilla rummets dörr och gått in +dit för att hålla sin andakt. Och på samma gång +visste jag, att allt sedan Sven dog, hade jag aldrig +kommit henne så nära som nu. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_104' name='page_b_104'></a>104</span> +<h2>VIII.</h2> +</div> + +<p> +Varför fick icke allt detta fortgå, som det hade +börjat? Varför kom, vad jag icke fruktat, och +växte till en farligare makt för mig och de mina +än någonsin det, som jag förr fruktade? Fråga +lika gärna: varför sker icke allt, som människan +önskar? Eller varför ligger det icke i hennes +makt att länka livets utveckling, dit hon själv +vill? +</p> +<p> +Det fanns mellan min hustru och mig under +denna tid, i trots av all ömhet och allt förstående, +i alla fall ett visst något, som skilde oss åt. Detta +låg icke i några teoretiska meningsskiljaktigheter. +Ej heller var det av den natur, att det hindrade +oss att ständigt mötas, ständigt söka varandra, +ständigt glädjas, den ene åt den andres +närvaro. Det var helt enkelt en olikhet i vårt +sätt att taga allt, vad som under denna tid hände +och växlades oss emellan. För henne var allt +detta ett avsked, under vilket hon allt mera närmade +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_105' name='page_b_105'></a>105</span> +sig överskridandet av den gräns, varifrån +ingen återvänder. För mig syntes det som idel +löften, att vårt liv ånyo skulle börja, och att min +hustru skulle åter vända till mig, till oss alla, +till livet självt. +</p> +<p> +Av allt som skedde, och varav då mycket syntes +mig dunkelt och oförklarligt, har jag förstått, +att häri låg den egentliga förklaringsgrunden till +hennes och mitt öde, hela förklaringen, av vad +som var, och vad som skulle komma, och jag förstår +också, att det räddade mig från förtvivlan, +att jag då icke kunde se allt detta så klart som +nu. Jag å min sida begärde, att min hustru +skulle lämna sina dödstankar och för min +skull återtaga den väg genom livet, där hon stannade +liksom lamslagen, när Sven dog. Hon åter +önskade, att jag skulle inse, att hon oåterkalleligen +tagit det första steget över på den andra +sidan, när hennes ängel, som hon alltid kallade +honom, gick bort. Hon önskade, att jag skulle +förstå detta så djupt, att min uppgift blott skulle +vara att gå som en vän vid hennes sida och hålla +hennes hand i medkänsla för mörkret, som skulle +komma, och dit hon själv sökte sig in. Så djupt +älskade vi varandra, att ingen av oss kunde uppgiva +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_106' name='page_b_106'></a>106</span> +drömmen att finna den andres tanke harmonierande +med sin egen. Därför kunde heller +ingen låta den andre gå sin egen väg och i resignation +taga emot livets lott, som heter att leva +ensam. Därför kunde heller ingen undgå att +känna bitterhet, när han märkte, hur hoppet +sveks. Därför smärtade henne min strävan att +föra henne dit hon icke ville, liksom jag led av +hennes motstånd, och därför var också hela vårt +liv i ordets egentliga mening en kamp om kärlek +och en kamp på liv och död. +</p> +<p> +Så länge hade jag levat i dödens skugga, att +jag icke längre fann det ens möjligt, att något annat +tillstånd kunde vara mitt. Jag hade blivit +förtrogen därmed, som den kroniskt sjuke blir +med sina plågor. Skuggan föll icke blott från +den lille döde, som gått bort, utan även från +henne, som ville gå. Den kom icke blott från +det, vi lämnat bakom oss. Den väntade oss även, +i det som komma skulle, det som låg framför oss. +De båda skuggorna möttes på den punkt av livets +väg, dit vi nu kommit. De båda skuggorna famnade +hela mitt liv, och mitt fel var, att jag icke +förmådde rycka solen från himlen för att fördriva +den sista. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_107' name='page_b_107'></a>107</span> +</p> +<p> +Detta var mitt fel och min illusion. Ty med +seende ögon såg jag icke. Med hörande öron +hörde jag ej. Jag såg blott min egen önskan, +hörde blott ljuden av min egen dröms starka livslängtan. +Och dock visste jag, att endast i sagan +kan en mans vilja kalla de döda till liv. Ja, till +och med sagan låter honom bryta mot gudarna, +genom att han försökt det övermänskliga, och i +skuggornas rike se sig tillbaka endast för att hon, +för vilkens skull han försökt det omöjliga, för +evigt skall sjunka tillbaka i Orcus’ natt. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_108' name='page_b_108'></a>108</span> +<h2>IX.</h2> +</div> + +<p> +Våren kom sent detta år, våren, på vilken jag +hoppats som på lyckobringaren och befriaren, såg +ut, som om han alls icke ville komma. Kall och +hård låg marken, bara svängde trädens grenar +utanför våra fönster för en isande blåst. Snömassor +vräktes ned ända till slutet av april, och +när någon gång solen sken, blåste nordanvinden, +förande med sig isig luft från det tillfrusna Bottenhavet. +</p> +<p> +Vid denna tid kom en tillstötande förkylning +och kastade min hustru åter ned på sjukbädden. +I veckor hade hon legat till sängs, och under de +veckorna hade vi fruktat det värsta. Åter hade +det blivit tyst i våra rum. Åter hade gossarna +och jag utan att tala intagit våra måltider vid det +bord, där hennes plats stod tom. Åter hade ljuden +dämpats i hela huset, och åter hade sjukdomen +kommit och bringat våra förhoppningar till +tystnad. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_109' name='page_b_109'></a>109</span> +</p> +<p> +Men mot all förväntan kom sig min hustru. +Långsamt gick tillfrisknandet, och små voro krafterna. +Över all beskrivning sällsamt föreföll +detta nya uppvaknande till livet, vilket ingen hade +kunnat vänta. Men det var dock verklighet, och +när jag nu satt ensam i mitt arbetsrum på nedre +botten och hela huset hade gått till ro, kunde jag +åter börja drömma drömmar om sommaren. +</p> +<p> +Och det underbaraste av allt! Jag drömde dem +snart icke ensam. Som om tillfrisknandet efter +den sista sjukdomen inneburit mer än återkommandet +endast till fysisk hälsa, så upplevde vi nu +en tid, vilken i sig tycktes innefatta försoningen +av allt som varit. Min hustru började att dela +mina drömmar, hon började längta efter att åter +leva samman med mig. Hon kom mig till mötes, +som hon icke hade gjort sedan den dag, då vi +jordade Sven. Hon var svag och sjuk ännu, och +hon orkade icke tala mycket. Men hon kunde +dock höra på, vad jag sade henne. Hon visste, +att våren kom, och hon gladde sig åt vårblommorna, +som stodo på hennes nattduksbord. +</p> +<p> +»Vad vi varit lyckliga, Georg», sade hon. »Vad +vi ha varit lyckliga.» +</p> +<p> +Det var med en ton av den mest skärande +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_110' name='page_b_110'></a>110</span> +smärta hon frampressade dessa ord. Hon slöt +ögonen, när hon uttalade dem, och tårarna sipprade +fram under hennes ögonlock. +</p> +<p> +»Vi ska’ bli lika lyckliga ännu en gång», sade +jag. +</p> +<p> +Jag trodde, vad jag sade, och jag tog hennes +svar som ett löfte. +</p> +<p> +»Ja, ja», svarade hon hastigt. »I sommar.» +</p> +<p> +Hon hörde på mig, när jag berättade om vår +ungdoms glädjeämnen och om skärgården, som +alltid varit vårt bästa hem. +</p> +<p> +»Vi ska’ ro ut bland öarna», sade hon, »och segla +i nattbrisen.» +</p> +<p> +Och som om plågsamma minnen störde henne, +utbrast hon: +</p> +<p> +»Du skall glömma och aldrig minnas, vad jag +sagt dig under dessa sista år. Jag har varit så +underlig och inte förstått mig själv. Ofta, ofta +har det varit, som om en annan talade genom +min mun, utan att jag kunde hindra det. Du har +fått göra allting, och jag har bara tagit emot. +Men det skall bli annorlunda. Bara jag nu blir +frisk.» +</p> +<p> +Jag tystade på henne och bad henne inte tala +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_111' name='page_b_111'></a>111</span> +för mycket, alltför lycklig för att kunna säga +mer. +</p> +<p> +»Ja, ja», sade hon. »Jag har tegat inför dig +och talat för andra. Och vad är de andra? Främmande +människor, som ingenting förstå.» +</p> +<p> +Hon slöt ögonen och föll i slummer. Tyst satt +jag kvar vid hennes bädd och betraktade henne, +medan hon insomnade. Hon hade återfått samma +ansikte, som när hon var en flicka nästan, och +jag första gången vaknade i min bädd och såg +henne sova. Tunga glädjedroppar föllo från mina +ögon, och medan aprilsnön rasade ned därute +över den hårda marken, kände jag, hur mitt eget +hjärta tinade upp. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_112' name='page_b_112'></a>112</span> +<h2>X.</h2> +</div> + +<p> +Min hustru kom upp och blev konvalescent, +hon gick åter uppe ibland oss, och hon hade icke +tanke för annat än att göra oss andra lyckliga +och själv känna, hur vi gladdes över, att hon +åter tillhörde livet. +</p> +<p> +Ack, dessa korta veckor, under vilka ingen mer +än vi sågo henne, hur minns jag dem icke nu! +Och hur lyckades de icke att få mig att glömma +allt som varit! Emot deras stumma lycka var +all oro och sorg, som vi förut upplevat, för intet +att räkna. Allt, som sades, har jag skrivit i mitt +minne och gömt. Det, som icke sades, och som +var större, än vad livet eljest ger, slumrar i min +själ, givande mig grundtonen till det liv, vilket +jag eljest aldrig skulle kunnat leva. Dessa dagar, +vilka nu kommo, plånade ut allt som funnits inom +mig av oro, tvivel och misstro. Ty jag hade misstrott +henne, misstrott hennes kärlek, därför att +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_113' name='page_b_113'></a>113</span> +hon icke ville låta sig föras från döden till livet +för att leva med mig. +</p> +<p> +Nu var hela hennes motstånd borta. Jag kände +det i varje ögonblick jag satt vid hennes sida, +i varje ord hon talade till mig. Det var, som om +sjukdomen gjort rent hus inom henne, och som +om hon kommit åter, renad och luttrad genom +den. Hela hennes personlighet vände tillbaka, +och i timmar kunde jag sitta och njuta av hennes +ansikte, därför att det var detsamma som +förr. +</p> +<p> +»Minns du, när jag sade till dig, att vi skulle +skiljas?» sade hon en dag. +</p> +<p> +Jag måste tänka efter för att kunna erinra +mig, att hon någonsin sagt det. Och när äntligen +minnet vaknade, sade jag henne, att jag glömt +hennes ord, som man glömmer en febersjuks. +</p> +<p> +»Jag menade, vad jag sade», fortfor hon ivrigt. +»Jag tyckte det var något du ville tvinga mig till. +Och så tyckte jag det var så synd om dig. Du +har haft det så svårt, mycket, mycket värre än +jag. Men du ska veta också, att jag har varit så +sjuk också, mycket för sjuk för att jag skulle +kunna tänka på något annat än mig själv. Åh, +det är, som om jag hade vaknat upp igen!» +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_114' name='page_b_114'></a>114</span> +</p> +<p> +Hon tog sig om huvudet med en underlig åtbörd +av på en gång oro och lycka. Och hon tillade: +</p> +<p> +»Men när jag dör en gång, då ska du gå i +Svens byrå. Där överst ligger ett brev från mig. +Men du får aldrig läsa det förrän då. Ty jag +vet ändå, att jag dör snart, och när jag dör, kommer +jag att dö alldeles som Sven.» +</p> +<p> +Hur ofta hade jag icke hört henne tala sådana +ord, och hur ofta hade de icke kommit mig att +rysa in i min innersta själ! Nu gingo de mig förbi, +som om de aldrig hade varit uttalade. Jag uppfattade +dem som de sista dyningarna efter stormen, +som de sista lätta efterdyningarna, då havet +varit i uppror. Jag log i segervisshet, att jag +vunnit henne åter, och i det jag vände hennes +ansikte mot mitt, såg jag henne in i ögonen och +sade: +</p> +<p> +»Men nu vill du ju leva?» +</p> +<p> +»Ja», sade hon. »Jag vill leva för dig och för +gossarna och för att aldrig glömma Sven.» +</p> +<p> +Den dagen gick hon vid min arm ute på sandgången +utanför villan. Hennes steg voro trötta +och osäkra, och hon vilade tungt på min arm. +Men vi voro nöjda som två barn, och hon skrattade +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_115' name='page_b_115'></a>115</span> +åt sig själv, därför att hennes gång var så +osäker, att hennes ben ville vika sig under henne +när hon gick, skrattade med ett litet sjukt, men +innerligt lyckligt skratt, som gjorde mig glad att +få stödja henne. +</p> +<p> +»Vad jag är lycklig nu igen, Georg», sade hon, +när vi åter gingo in. »Och du ska också bliva det.» +</p> +<p> +Så förde jag henne uppför trappan. Men innan +hon gick in till sig, måste hon först se gossarnes +rum. Där stod hon länge med mig och såg på +alltsammans, som om det blivit nytt för henne, +under den tid hon legat sjuk. +</p> +<p> +»De ha nog också haft det mycket svårt», sade +hon. »Jag har ju ingenting orkat. Men nu ska +jag bli bättre.» +</p> +<p> +Sköterskan hjälpte henne i säng, och när gossarna +kommit hem från lekplatsen, ropade hon +på dem med sin lilla tunna röst, så olik hennes +förra djupa och fylliga, för att de skulle få komma +in och berätta, vad de hade gjort ute, och +vad de roat sig med. Det gjorde de också så +grundligt, att jag mer än en gång försökte att avbryta +dem. Men hon hindrade mig alltid. Och +medan de talade i munnen på varandra, låg hon +hela tiden och såg på deras ansikten och hörde på +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_116' name='page_b_116'></a>116</span> +deras ord, som om hon behövt tid på sig för att +förstå, att vad hon nu upplevde, var verklighet +och icke en villa. Därpå lät hon dem komma +fram till sig och kyssa henne till god natt. +</p> +<p> +»Nu blir jag snart frisk», sade hon. »Och när +det blir sommar, skaffar pappa oss ett ställe i +skärgården. Jag behöver inte se det eller veta +var det är. Ty han får det alltid så bra för oss +alla.» +</p> +<p> +Med ett litet lyckligt leende slöt hon ögonen +och lade sig till rätta i bädden för att somna. +Men när jag följt gossarna in, tog jag på mig min +kappa och gick ensam fram och åter samma sandgång, +där min hustru och jag nyss hade gått. +Det var en lugn och klar vårafton med nattfrost +i faggorna. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_117' name='page_b_117'></a>117</span> +<h2>XI.</h2> +</div> + +<p> +Under dessa dagar kom jag ofta, utan att jag +kunde göra mig klart hur eller varför, att tänka +på Elsas och min färd mot havet. Den kom med +minnet av min tysta kamp att föra henne till att +älska, vad som var mig kärt, och erinringen om, +hur jag både lyckats och misslyckats, på en gång +eggade och oroade mig. +</p> +<p> +Den kom mig i minnet, när jag under dessa +tillfrisknandets dagar satt med min hustrus hand +i min, och hon lutade sitt huvud mot min axel. +</p> +<p> +»Att jag varit så långt borta ifrån dig», sade +hon en afton. »Att jag varit så långt borta. Det +var bara, för att jag trodde, att du ville hindra +mig från att gå till Sven.» +</p> +<p> +»Det vill du ju inte nu längre?» sade jag. +</p> +<p> +»Nej, nej», sade hon. »Nu vill jag stanna hos +dig. Men jag har tänkt så många stygga och +dumma tankar under denna tid.» +</p> +<p> +Hennes röst blev som ett barns, vilket bekänner +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_118' name='page_b_118'></a>118</span> +en förseelse, så att jag måste le, när jag hörde +henne. +</p> +<p> +»Nej, skratta inte», fortfor hon. »Ty det är +sant. Jag har trott, att du inte förstod mig, och +jag har sagt det också. Kan du förlåta mig?» +</p> +<p> +Hon talade så djupt allvarligt, att jag blev helt +rörd, och för att inte uppskaka henne mera, svarade +jag i en ton, vilken jag försökte göra så +munter som möjligt. +</p> +<p> +»Är det den enda synd, du har på ditt samvete?» +</p> +<p> +»Nej, nej», sade hon. »Men mot dig vet jag +ingen annan.» +</p> +<p> +Och hon fortfor, i det hon smög sig närmare +intill mig: +</p> +<p> +»Men det är också det värsta, jag kunde säga +och tänka. Ty jag vet ju det, att ingen har förstått +sig på mig mer än du. Ingen av alla människor, +som jag talade med, när jag kände mig +så ensam och eländig, och tyckte, att allting skulle +brista inom mig.» +</p> +<p> +Hon ryser, när hon säger detta, och för handen +mot pannan. +</p> +<p> +»Det är borta nu», säger hon. »Och allt är så +lugnt och klart. Men nu ska du veta en sak till.» +</p> +<p> +Hon satte sig upp och betraktade mig med en +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_119' name='page_b_119'></a>119</span> +blick, så ljus och så djup, som ville hon låta mig +se ända till botten av hennes själ. +</p> +<p> +»Du skall veta, vad som var det allra värsta», +sade hon. »När jag gick och tänkte på, att jag +skulle dö och följa Sven, och när jag tänkte på +det så, att jag tyckte du gled bort ifrån mig, och +allt gled bort, och jorden var öde och tom — då +var jag så rädd, å, så förfärligt rädd. Ty jag +trodde, att jag skulle bli tvungen att göra det +själv. Det var det allra värsta. Men nu vet jag, +att jag aldrig behöver det. Det har Gud lovat +mig.» +</p> +<p> +»Menar du, att du ändå snart skall gå ifrån +mig?» sade jag. +</p> +<p> +Jag ryste över mina egna ord och jag kände, +hur stämman var nära att svika mig. +</p> +<p> +»Det vet jag inte», sade hon, i det hon åter lutade +huvudet ned mot min arm. »Jag vet bara, +att jag aldrig behöver göra det själv.» +</p> +<p> +Hon teg och jag fann icke ord för att svara +henne. Jag såg på henne. Hon var sig lik igen, +som jag mindes henne från våra lyckliga år. Hon +föreföll mig liksom spädare och yngre, och lugnet, +vilket efterträtt hennes förra febrila oro, gav +åt varje hennes rörelse en förtroendefull smeksamhet, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_120' name='page_b_120'></a>120</span> +vilken skänkte mig lycka och sorg i samma +andedrag. +</p> +<p> +När hon gått till sängs, och jag kommit in för +att säga henne godnatt, såg hon på mig med samma +ljusa och djupa blick som förut. +</p> +<p> +»Du ska heller inte bry dig om, att jag talat +om, att det var du, som tog ifrån mig min tro», +sade hon. »Det har du aldrig gjort. Det har +jag bara inbillat mig. Ack, jag har inbillat mig +så mycket. Jag har visst levat i en enda inbillning.» +</p> +<p> +Det kom ett smärtsamt uttryck i hennes ansikte, +och i det jag strök henne över pannan för +att jaga det bort, svarade jag: +</p> +<p> +»Det har jag nog inte gjort. Det är sant. Men +jag borde alltid ha förstått, att vad du trodde på, +var dyrbart för dig. Så dyrbart, att jag aldrig +skulle ha lett dig ens på möjligheten av andra +tankar.» +</p> +<p> +Hela hennes ansikte lyste upp som av ett inre +ljus, och med ett svagt, trött utrop av glädje slog +hon armarna om mig och sade godnatt. +</p> +<p> +Jag släckte ljuset vid hennes bädd och gick +sakta ut ur rummet. Mitt hjärta var överfullt av +tacksamhet för allt vad hon hade sagt. Det var, +som om hon givit mig en skatt att minnas. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_121' name='page_b_121'></a>121</span> +</p> +<p> +I samma ögonblick jag tänkte detta, slog det +mig, att jag redan liksom börjat söka henne i +minnet. »Hon går ifrån mig», tänkte jag. Och +till min förvåning märkte jag, att jag nu kunde +tänka den tanken utan bitterhet, endast därför att +jag var henne nära som aldrig förr. »Hon dör +icke», tänkte jag ögonblicket därefter. »Hon +kommer att leva.» Och jag märkte icke motsägelsen +i min egen tankegång. +</p> +<p> +Jag satt i mitt rum och försökte läsa. Men jag +var alltför upprörd, alltför lycklig över den sällsamma +rikedom jag hade vunnit. Och plötsligt +såg jag min hustru under sommaren vid västkusten, +i det ögonblick, då hon från fönstret i +lotsstugan vände sig mot mig, och jag kände hur +vi enades i samma kärlek till det oändliga havet, +som icke vet av någon gräns. Det fanns en likhet +mellan vad jag då erfor och det, som nu fyllde +mig med lycka och hopp, och på samma gång +mindes jag, hur jag många, långa år gått och +längtat till havet. +</p> +<p> +Som en syn dyker det upp för mig ett minne, +vilket jag länge hade glömt. En gosse står på +ett högt berg och ser ut över havet. Klippan är +brant, och under honom vräka vågorna i vildaste +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_122' name='page_b_122'></a>122</span> +skum. Gossen har knäppt upp rocken. Han +håller den utspänd med båda händerna, så att den +verkar som ett segel. Han njuter gudomligt av +att känna sig kunna trotsa stormen, som hotar +att lyfta honom ned från klippan och slunga honom +i sjön. I denna glädje störes han av en röst, +som ropar hans namn genom blåsten. Ett par +armar, starkare än hans egna, fatta omkring honom +och bära honom med våld bort på en gång +från det farliga stället och åsynen av havet, som +ropar om faror och mod. +</p> +<p> +Gossen är jag själv, och jag ler vemodigt vid +minnet, medan nattens timmar skrida förbi, utan +att jag märker det, och jag ensam sitter och stirrar +in i, vad som skall ske. Nu har jag fått, vad +barnet längtade efter, men stormen har fört mig +längre ut, än vad jag själv ville. Nu ville jag, +att antingen elementerna lade sig till ro, eller att +någon, som vore starkare än jag, kunde föra mig +bort från faran, vilken jag trodde mig aldrig +komma att frukta. +</p> +<p> +Men jag vet på samma gång, att det icke kan +ske. Och med en skamsen och rysande känsla +tänker jag på min hustrus lidande, som är större +än mitt. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_123' name='page_b_123'></a>123</span> +<h2>XII.</h2> +</div> + +<p> +Icke långt efter denna dag hemkallades jag +av ett telefonbud, som meddelade, att min hustru +träffats av ett häftigt krampanfall. Man tillade, +att det var allvarligt, och bad mig påskynda hemfärden. +</p> +<p> +Samma dag hade jag tidigt sagt farväl till min +hustru, innan jag for till mitt arbete. Det var +första maj, och vi hade talat om att på något sätt +göra barnen en glad dag, som förr seden varit i +hemmet. Det var mig också först omöjligt fatta, +att vad jag hört kunde äga någon verklighet. +</p> +<p> +Jag begagnade därför den tid, jag hade övrig, +innan tåget skulle gå, för att köpa litet frukt och +annat, som var nödvändigt för den dagen. Naturligtvis +var det något övergående, sade jag för mig +själv, där jag satt i kupén med mina paket. För +att få tiden att gå, tog jag fram mina tidningar +och försökte läsa. Det lyckades i början, emedan +jag ansträngde mig att liksom taga allting så alldagligt +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_124' name='page_b_124'></a>124</span> +som möjligt, för att min ängslan icke skulle +bli mig övermäktig, åtminstone medan jag satt +i kupén. Men ju närmare jag nalkades hemmet, +desto starkare kände jag, hur oron låg på botten +av allt vad jag företog mig. Tankarna ville icke +följa med ögonen, som mekaniskt gledo utmed +tidningsspalterna, och snart märkte jag, att ögonen +utan ordning sökte sig väg från den ena spalten +till den andra. Jag vek ihop tidningen, och som +ett styng for det igenom mig: »Du far mot det +du fruktat. Du kan inte neka, att du ständigt har +fruktat. Aldrig har du trott, att hon skulle leva. +Du har bara velat intala dig själv detta. Nu är +stunden inne, och du undkommer den icke.» +</p> +<p> +Ett onaturligt lugn föll över mig. Kanske kom +detta av, att jag nu for mot den sista vissheten, +inför vilken jag kände, att all kamp skulle vara +slut. »Gud, skall hon dö», mumlade jag, »måtte +hon då få dö utan plågor!» Och fortfarande undrade +jag över, att jag kunde vara så lugn. Jag +såg mig om på perrongen, när tåget stannade. Jag +hade väntat, att någon skulle vara mig till mötes, +men där fanns ingen. »Då lever hon ännu», tänkte +jag med samma egendomliga klara lugn. Och i +nästa stund tänkte jag: »Kanske är just detta ett +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_125' name='page_b_125'></a>125</span> +tecken på, att allt är slut. Man har förstått, att +jag icke ville bli uppskakad här inför främmande +ögon.» Men även inför denna möjlighet bibehöll +jag samma underliga känslolöshet. Långsamt +började jag gå hemåt, tungt steg jag uppför backen. +Jag blickade upp mot fönstret, och jag tyckte +mig ännu kunna se henne, när hon första gången +var klädd efter sin första sjukdom. Över den +svarta klänning, hon numera alltid bar, hade hon +hängt en ljus kappkrage, och fönstret stod vidöppet. +Hon lutade sig ned och vinkade, otålig +att jag inte förr hade kommit att se upp, och +hon darrade av iver att få glädja mig med, att +hon var uppe och kunde gå själv. Detta minne +for igenom mig, och mekaniskt såg jag upp mot +fönstret, ehuru jag väl visste, att ingen nu skulle +stå och vinka mig välkommen. +</p> +<p> +Då gick den tanken upp för mig: »Under mera +än ett och ett halvt år har du väntat, att hon +skulle dö, och sörjt henne, som om hon redan +vore borta, nu kan du icke känna längre. Sorgen +har bränt bort sig själv, slocknat i sin egen låga, +och endast askan är kvar.» +</p> +<p> +Kort därefter stod jag i sängkammarn och såg, +att min hustru var medvetslös. Jag lyssnade på +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_126' name='page_b_126'></a>126</span> +hennes andetag, tog hennes hand och försökte tilltala +henne. Jag förstod, att allt var förgäves och +gick ned för att själv få tala med doktorn i telefon, +icke därför att jag trodde, att han behövdes, +utan därför att jag tyckte jag måste det. Han +lovade att komma, och sakta gick jag åter upp +för trappan, i vilken ljudet genom de öppna dörrarna +från sjukrummet nådde mig av min hustrus +andetag, vilka tycktes härska ensamma i hela det +tysta huset. +</p> +<p> +Då såg jag Olof, som stod stilla i trappan och +tycktes lyssna. Jag lade min hand på hans axel +och tänkte gå förbi honom. Men gossen hejdade +mig. +</p> +<p> +»Varför snarkar mamma så underligt?» sade +han. +</p> +<p> +Han blev röd, som om han sagt något opassande +och försökte le, utan att lyckas. +</p> +<p> +»Det brukar höras så», svarade jag, »när en +människa är nära att dö.» +</p> +<p> +Gossen brast icke i gråt. Han endast nickade +och såg bort. +</p> +<p> +»Han har väntat det som jag», tänkte jag. +</p> +<p> +Och i samma stund såg jag, både hur stor och +hur liten han var. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_127' name='page_b_127'></a>127</span> +</p> +<p> +Då var det, som om något bröt upp inom mig. +»Här kommer det värsta», tänkte jag. »Det, som +du ännu icke satt dig in i. Barnen, barnen!» Och +medan sköterskan satt ensam hos den sjuka, gick +jag ned med gossarna för att äta middag och +tala med dem om det, som skulle ske. +</p> +<p> +Hur vi talade med varandra denna dag och de +följande! Hur vi dämpade våra röster, som fruktade +vi att störa henne, vilkens öron icke kunde +nås av något ljud! Mina gossar syntes mig plötsligt +som ett par jämnåriga, vilka ensamma hade +delat allt och förstodo allt. Det var ingenting underligt +för dem, att mamma skulle gå till Sven. +Det hade hon ju själv så ofta sagt dem. Det var +ingenting störande för dem i tanken, att mamma +gick bort, därför att hon icke önskade leva. De +oroades icke av några teorier. De kritiserade icke. +De gjorde inga utläggningar av det, som bara var +enkelt och stort. De visste blott, att om mamma +ville dö och gå ifrån dem, då var det endast därför, +att hon var sjuk och svag, och att hon icke +orkade leva. Om någon sagt dem, att deras mamma +därigenom visade, att hon höll mindre av +dem, skulle de hava skrattat eller blivit uppbragta. +</p> +<p> +Nu talade de till mig om mångt och mycket, +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_128' name='page_b_128'></a>128</span> +som jag icke hade hört. Och som vi talade, började +smärtan att ljuda som på avstånd inom mig +själv. Jag förstod, att den skulle komma en gång, +komma med lindring. Men ännu kunde den icke +helt övervinna det lugn, som behärskade mig, och +som jag bibehöll, även när doktorn lämnat sjukrummet +och sagt mig allt vad jag visste förut. +</p> +<p> +Men innan han kom, kallades jag av rop upp +till sängkammaren. När jag trädde in, låg min +hustru i krampryckningar, vilka syntes börja i +ansiktet och därifrån fortsattes, till dess att de +skakade hela hennes kropp. Vi kunde ingenting +göra. Och med mellanrum återkommo de förfärliga +anfallen. +</p> +<p> +Doktorn hejdade dem genom injektioner, och +det förra lugnet återvände, men medvetandet +återkom ej. Ännu i nära två dygn låg hon i samma +dvala, vari jag först funnit henne. Oupphörligt, +långt efter det att de hade upphört, tyckte +jag mig kunna se hennes ansikte förvridet och +skälvande på samma ohyggliga sätt. Då kom jag +ihåg Svens dödsbädd. Jag visste, att jag då sett +samma syn från ansiktets och munnens förvridning +till lemmarnas darrning och de krampaktigt +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_129' name='page_b_129'></a>129</span> +sammanslutna händerna. Jag erinrade mig hennes +ord: »När jag dör, kommer jag att dö alldeles +som Sven.» Jag kom ihåg, att jag lett för mig +själv, när jag hörde dessa ord, och förklarat dem +som ett uttryck av överspändhet. Nu, när de +hade förverkligats, kunde jag icke bli dem kvitt. +Hur visste hon det? Eller hur kunde hon säga +det så säkert, om hon ingenting vetat? Var detta +sammanträffande blott en slump? Och kan man +överhuvud kalla allt för slump, vilket man vill +slippa ifrån att förklara? +</p> +<p> +Jag satt i timmar vid min hustrus bädd och +gick blott ut för att få luft eller vila. Jag satt +med gossarna framme vid sjuklägret, och vi viskade +till varandra, talade ord, som aldrig skulle +komma igen, och som ingen av oss längre kan +minnas. Jag sov i kläderna på bädden bredvid +Elsas, min lilla Elsa, som aldrig skulle vakna mer, +och jag satt ensam vaken, för att sköterskan skulle +få ro, och jag åtminstone skulle äga minnet av +några timmar, då ingen mer än vi två funnits i +dödsrummet. +</p> +<p> +Det sägs om den döende, att hela hans liv rusar +honom förbi, strax innan slutet inträder, och +det bör väl vara så, att man då ser allt, vad man +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_130' name='page_b_130'></a>130</span> +själv levat, kanske i ett nytt ljus. För min del vet +jag, att den sista natten, när det så långsamt blev +dager, och gossarna uttröttade gått till ro, då såg +jag mitt eget liv och allt vad hon och jag upplevat +med varandra, såsom jag aldrig sett det +förr. Och jag såg att av allt, som hon sagt mig, +hade jag lagt på minnet det, som jag helst bort +söka glömma, och glömt just det, som jag först +av allt bort skriva upp i mitt minne. Jag hade +lagt på minnet, när hon talade enligt min egen +önskan, och glömt allt, vad hon talade emot densamma. +Medan jag trodde mig göra allt för henne, +hade jag därför endast arbetat för mig själv +och min egen lycka. Allt vad jag hade levat, samlade +sig i denna tanke som i en enda brännande +punkt. +</p> +<p> +Ty in i dödens skugga hade hon fört mig. Det +såg jag nu, när den gråa dagern lättade utanför +fönstret, och en vid rand av morgonrodnad +tecknade sig runt kring fästet. Av mig själv och +av egen fri vilja hade jag aldrig sökt mig dit, endast +strävat att komma bort därifrån och glömma, +att allt sådant fanns till. Och som jag satt +här, tyckte jag, att jag visste lika litet om världen +nu, som när jag först vaknade till liv i denna +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_131' name='page_b_131'></a>131</span> +värld, full av motsägelser, och undrande över allt +vad jag mötte där, tog mina första steg. Alltid +hade jag gått omkring med något av undran inom +mig, alltid med en känsla av, att, vad jag upplevde, +endast till hälften ägde verklighet, alltid liksom +sträckt mig framåt från det som var mot det +obekanta, som skulle komma. Alltid hade jag +drömt om lyckan, och lyckan hade för mig aldrig +visat sig annat än i formen av ett hem. Denna +lycka hade jag vunnit, vunnit den, som blott en +bland tusen gör, men döden, på vilken jag aldrig +velat tänka, hade gått osynlig i mina fjät. Han +tog min lille gosse med änglaögonen och det gyllene +håret. Och när han dog, böjde han sig över +mig djupare än förut, slog sina svarta vingar om +mitt hus, och släppte mig icke förr, än han från +mig och de mina tagit henne, som var oss dyrare +än allt i livet, därför att hon var oss dyrare än +livet självt. +</p> +<p> +Jag steg upp och såg ut. Jag lyssnade på hennes +andetag, och det ville icke bli verklighet för +mig, att det var min hustru, som låg här och skulle +dö. Jag böjde mig ned och fuktade hennes +tunga och läppar med vatten, och jag betraktade +hennes drag, till dess att det blev svart för mina +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_132' name='page_b_132'></a>132</span> +ögon, och jag ingenting kunde se. Men henne +själv tyckte jag mig vara nära, och fanns det ett +minne inom henne, som, oåtkomligt för mig, skilt +från allt, vad vi dödliga kalla tillvaro, arbetade +och tumlade med hennes eget liv, då visste jag, att +där var jag med. Där fanns jag, sådan som jag +aldrig skulle se mig själv, och ingen mer än hon +någonsin kunde se mig. +</p> +<p> +Och under det att mina tankar så kretsade +kring allt vad vi båda levat tillsammans, glömde +jag mig själv och såg endast henne. Ung och +hängiven kom hon mig till mötes, men under all +lycka, som strålade omkring henne och gjorde +hennes steg lätta, låg ett vemod, som var så mycket +starkare, därför att det så länge teg. Tidigt, +tidigt tyckte jag mig nu kunna minnas, att hennes +hela väsen stod på ett plan, som icke var andras. +Hon var skapad att vara lycklig och sedan +få dö, och den dag kom, då det blev en grymhet +att söka tvinga henne att leva. Hon kunde icke +sörja till en tid och sedan glömma. Hon kunde +endast sörja och dö. Glömmande allt vid känslan +av hennes öde, borde jag hava vetat, att hon +talade sanning alltid, men mest när hennes tal syntes +mig underligt och omöjligt. Och allra mest +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_133' name='page_b_133'></a>133</span> +var hon sann, när smärtan pressade orden över +hennes läppar, och hon bad mig att få dö. +</p> +<p> +Varför hade jag icke låtit henne få det? Varför +hade jag försökt tvinga henne emot hennes +vilja och över hennes förmåga? Förstod jag då +icke, att det endast var genom en oerhörd överansträngning, +som hon under två långa år kommit +och gått i mitt hem, lett med oss, som ville +le, lekt med oss, som ville leka? +</p> +<p> +Hur hade jag kunnat vara så grym, och hur +kan man vara grym, endast genom att man icke +kan se riktigt klart? +</p> +<p> +Och dessa frågor samlade sig till sist i den nya: +Hur har hon kunnat älska mig, när jag mot min +vilja plågat henne så? +</p> +<p> +Ty som om jag kunnat följa hennes tankar, +vilka redan voro skilda från mina, så tyckte jag, +att detta hade jag mot min vilja gjort, och detta +var, vad hon måste känna för mig, fastän jag icke +förr velat tro det. Men aldrig skulle jag få ett +svar på denna fråga, aldrig skulle hon vakna upp +ur denna dvala, och med förtvivlan i hjärtat +skulle jag en gång vända mig mot det nya liv, +som väntade mig utan henne. +</p> +<p> +Så sökte jag i aningen följa den väg, hennes +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_134' name='page_b_134'></a>134</span> +tankar togo, medan hon längre och längre gled +in i dödens våld. Det var, som om jag givit mig +själv och mitt eget liv åt döden, och som om vi +båda, hon och jag, gjorde upp vår räkning med +världen tillsammans. Allt utom och inom mig +blev så svindlande högt och stort, att det var ingenting, +som jag tyckte mig kunna nå. Det var +ingen tröst i allt detta, endast ett förtvivlans avsked. +Trögt skredo timmarna fram, och redan +kom det ögonblick av oemotståndlig trötthet, då +man sluter ögonen och pressar händerna samman +i en enda bön, att allt måtte vara slut. +</p> +<p> +Då upphörde plötsligt de regelbundna andedragen, +och jag kände, hur mitt hjärta blev som stelt. +Jag trodde, att det var döden som kom, och jag +sprang ut för att väcka gossarna. De kommo +in yrvakna och allvarliga, och de satte sig ned vid +bädden, och i detta nu kom jag ihåg, vad hon +en gång hade sagt: +</p> +<p> +»När jag dör, vill jag, att ingen mer än du och +gossarna skola finnas omkring mig. Det är ändå +bara till er jag hör.» +</p> +<p> +Så sutto vi nu också, och medan vi undrade, +vad hennes lättade andedrag skulle betyda, och +väntade slutet, märkte vi, att hennes ögon liksom +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_135' name='page_b_135'></a>135</span> +arbetade för att öppna sig, och vi sågo henne +vända sig ditåt, där Svens porträtt hängde på +väggen, och hörde henne säga: +</p> +<p> +»Nenne.» +</p> +<p> +Svagt och sakta uttalade hon detta lilla ord, +men hon hade ändå talat. Krampaktigt grepo +vi varandras händer, och våra tårar runno icke +av sorg, men av glädje, att vi åter hade hört hennes +röst. +</p> +<p> +Från denna stund visste hon, att vi sutto där. +Från denna stund låg det som ett avsked i varje +min, varje rörelse och varje ord. När hon hörde +våra röster, slog hon upp sitt ena ögonlock, alldeles +som Sven en gång hade gjort, och vi kunde +märka, att hon känt igen oss, och att hon var +medveten om våra smekningar. +</p> +<p> +Än en gång nämnde hon Svens namn, som om +hon velat säga, att det var honom hon såg och till +honom hon gick. Men sedan sjönk hon ihop, och +vi sutto andlösa, girigt sökande efter ett tecken, +att hon ännu icke lämnat oss och gått. +</p> +<p> +Så slog hon upp sitt vänstra öga, som Sven en +gång hade gjort, och hennes blick sökte min. Jag +böjde mig över henne och såg, att hon försökte +tala. Men hon förmådde det icke, och med ett +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_136' name='page_b_136'></a>136</span> +uttryck av outsägligt lidande sjönk hon tillbaka i +den dvala, som är dödens förebud. Flera gånger +upprepade hon samma försök. För varje gång +fick hennes ansikte detta uttryck av förtvivlans +vanmakt, och för varje gång blev det mera hjärtskärande. +Det var, som tillhörde hon oss icke +längre, men som om det dock var något, hon ville +säga, innan hon för alltid gick bort, något, som +icke kunde dö utan att ha fått meddela de efterlevande. +Det var förfärligt att åse hennes kamp, +och ännu förfärligare att kanske gå miste om +hennes sista ord. Åter böjde jag mig ned över +henne och i förtvivlan viskade jag en bön i hennes +öra. Då slog hon upp sitt öga emot mig, och +jag såg, att hon hörde mig. I en spänning, som +om hela mitt framtida liv berott av hennes ord, +lutade jag mitt öra tätt intill hennes mun. +</p> +<p> +Då hörde jag hennes röst. Den kom så långt +bortifrån, som ännu ingen röst har ljudit i mina +öron. Den var svag, så att jag blott med svårighet +kunde urskilja den. Det var knappast hon +själv, utan hennes ande, som talade. Men tydligt +och klart förnam jag orden, och ingen mera än +jag kunde höra dem: +</p> +<p> +»Jag ... håller ... så mycket ... av er.» +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_137' name='page_b_137'></a>137</span> +</p> +<p> +Jag måste hava skrikit av smärta. Ty jag kände +händer, som fattade om mig och stödde mig. +Och det utrop som undsluppit mig, hade nått den +döende. Ty från min hustru kom ett förtvivlans +ljud av smärta, som sade, att hon kunde höra +mig, utan att förmå lägga sin livlösa hand på +mitt huvud. Detta ljud kan jag höra, när jag +vill. +</p> +<p> +För att få säga dessa ord hade hon legat och +kämpat i timmar. Och när hon sagt dem, sjönk +hon tillbaka i lugn. Det kom frid över hennes +drag. Hon önskade ingenting mer, begärde ingenting +mer. Hon hade slutat sin räkning med +världen, när hon hann att säga, hur hon älskade +gossarna och mig, innan hon dog. +</p> +<p> +Ett par timmar senare hade hon slutit sina +ögon. Det skedde utan dödskamp, stilla och lugnt, +som när ett ljus brunnit ut. +</p> +<p> +Hon levde sitt eget liv och dog sin egen död. +</p> +<p> +Hon var så svag, att hon icke fick någon dödskamp. +Länge nog hade hon kämpat förut. +</p> +<p> +Men hon var stark nog att giva oss ett ord +att minnas och leva på, innan hon gick. Hennes +kärlek var starkare än döden. +</p> +<p> +Välsignelse över henne. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_138' name='page_b_138'></a>138</span> +<h2>XIII.</h2> +</div> + +<p> +Jag bröt det brev, som låg överst i min egen +barndoms lilla byrå inne i Svens helgedom. Där +läste jag detta: +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<i>Jag har så många gånger talat om att +dö, men en gång skall det ju ske. Den, +som först finner detta papper, skall visa +det för den eller dem, som skola sköta om +min begravning. O Gud, när jag skriver +ned detta ord — vore jag så nära graven, +som ordet är papperet. Jag skulle ju vilja +leva för mina älskade, som ha gjort för +mig mera, än människor göra för en annan, +och jag försöker allt vad jag kan. +Men om det icke lyckas — och det känns +så — då vill jag, att jag kläds i min vita +klänning. I min nedersta byrålåda finns +allt linne, som Nenne, min ängel, begagnade.</i> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_139' name='page_b_139'></a>139</span> +<i>Behövas handdukar, finnas sådana +också. Men låt dem följa med mig. Låt +så mycket som är hans och som rymmes i +min kista komma dit. Även på hans hårda +små leksaker skall jag ligga mjukt — —.</i> +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<i>En sista önskan ännu. Dör jag här +hemma, försök, om det är möjligt, att ha likrummet +i Nennes rum.</i> +</p> +<p style='font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<i>Tack för allt, allt. Men jag var en olycklig +människa och kunde icke leva, trots all +ömhet och kärlek — —.</i> +</p> +<p style='text-align: right; font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<i>Eder</i> +</p> +<p style='text-align: right; font-size: 0.9em; margin-left:4em; margin-right:4%'> +<span style='font-variant: small-caps'>Elsa</span>. +</p> +<p> +Och så blev hon klädd i den vita klänningen, +vilken hon icke begagnat, sedan hon var glad åt +jorden och allt som jorden var. Allt blev gjort, +som hon hade önskat, och inne i Svens lilla rum +bäddades hennes sista bädd. Där låg hon med +sitt rika svarta hår utslaget över den vita dräkten, +och kring henne stodo alla vårens blomster. Bakom +henne höjde sig mot det lilla fönstret en purpurröd +azalea, och över bädden låg ett regn av +gula rosor. +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_140' name='page_b_140'></a>140</span> +</p> +<p> +Hon såg ut, som om hon sov, och hennes ansikte +hade föryngrats i döden. +</p> +<p> +Så gick hon till Sven, som hon själv hade sagt, +och därför är detta »boken om lille-bror», som +kom och blev sin moders ängel, om än ej som vi +hade hoppats. Ty han tog henne med sig, när +han gick. +</p> +<div style='margin: auto; text-align: center; padding-top: 2em; padding-bottom: 1em'> +<span class='pagenum pncolor'><a id='page_b_141' name='page_b_141'></a>141</span> +<h2>XIV.</h2> +</div> + +<p> +Men denna bok är tillika berättelsen om en +kamp med döden. Den är berättelsen om en man, +som kämpat och blivit övervunnen, men som icke +blyges över sitt nederlag. +</p> +<p> +Jag har farit långt bort sedan dess, och jag +har sett många människor. Men allt har varit +mig främmande, och allting dött, till dess att denna +bok blivit skriven. Den skrevs under ljusa sommardagar, +där skärgården slutar och det öppna +havet tager vid. Och det skrevs av en ensam +man, som icke längre är ensam. +</p> +<p> +Under långa veckor har han sett ut över havet, +vilket i likhet med det människoliv, som är värt +att levas, aldrig är lugnt. Han såg där, att över +upprörda vatten blinka fyrarna, och om också +fyrarna skulle slockna, så tindra dock himmelens +stjärnor. +</p> +<p style='text-align: center'> +SLUT +</p> +<!-- generated by ppgen.rb version: 2.74 --> +<!-- timestamp: Thu Apr 02 10:34:23 +1100 2009 --> + + + + + + + +<pre> + + + + + +End of Project Gutenberg's Boken om lille-bror, by Gustaf af Geijerstam + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BOKEN OM LILLE-BROR *** + +***** This file should be named 28473-h.htm or 28473-h.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + http://www.gutenberg.org/2/8/4/7/28473/ + +Produced by Ronnie Sahlberg and the Online Distributed +Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +http://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at http://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit http://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including checks, online payments and credit card donations. +To donate, please visit: http://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + http://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. + + +</pre> + +</body> +</html> diff --git a/28473-h/images/g001.jpg b/28473-h/images/g001.jpg Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..2474739 --- /dev/null +++ b/28473-h/images/g001.jpg |
