initial commit of ebook 28473HEADmain

1 files changed, 5879 insertions, 0 deletions

diff --git a/28473-8.txt b/28473-8.txt
new file mode 100644
index 0000000..23fb3ed
--- /dev/null
+++ b/28473-8.txt
@@ -0,0 +1,5879 @@
+The Project Gutenberg EBook of Boken om lille-bror, by Gustaf af Geijerstam
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+
+Title: Boken om lille-bror
+       Ett äktenskaps roman
+
+Author: Gustaf af Geijerstam
+
+Release Date: April 2, 2009 [EBook #28473]
+
+Language: Swedish
+
+Character set encoding: ISO-8859-1
+
+*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BOKEN OM LILLE-BROR ***
+
+
+
+
+Produced by Ronnie Sahlberg and the Online Distributed
+Proofreading Team at http://www.pgdp.net
+
+
+
+
+
+BOKEN OM LILLE-BROR
+
+ETT ÄKTENSKAPS ROMAN
+
+AV
+
+GUSTAF AF GEIJERSTAM
+
+I TVÅ VOLYMER
+
+VOL. I.
+
+GÖTEBORG
+
+ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG
+
+
+
+
+COPYRIGHT 1914 BY
+
+ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG, GÖTEBORG
+
+EHRNFRIED NYBERGS BOKTRYCKERI, STOCKHOLM 1914
+
+
+
+_Tryckt på träfritt papper_
+
+FÖRLAGSRÄTTEN TILLHÖR ALBERT BONNIER, STOCKHOLM
+
+
+
+
+                 När som jag tyst och död är vorden,
+                 drag ej den vita skruden av.
+                 Jag ilar från den sköna jorden
+                 att finna ro i djupan grav.
+
+                 Där vilar jag en stund allena;
+                 så öppnas blicken ung och klar.
+                 Jag lämnar dräkten kvar, den rena,
+                 och kransen, jag kring pannan bar.
+
+                 De himmelska gestalter fråga
+                 ej efter jordiskt stånd och kön.
+                 Se, kroppen som en klartänd låga
+                 står fläckfri och förklarat skön.
+
+                 Väl slapp jag nödens kval att lida,
+                 men smärtan kändes nog så tung.
+                 Av hjärtekval jag åldrats tida;
+                 gör mig ånyo evigt ung!
+
+                        Ur _Goethes_ WILHELM MEISTER
+
+
+
+
+INLEDNING
+
+
+Det var en gång en författare, vilken levde lycklig med sin hustru och
+sina tre barn. Han var så lycklig, att han själv icke förstod det, och
+under allt detta skrev han många böcker om människors olyckor.
+
+Emellertid var det icke i kärleken, som hans högsta lycka låg; ej heller
+bestod den i fadersglädjen, vilken han tog som en så naivt naturlig sak,
+som skulle föräldrar aldrig kunna ha annat än glädje av sina barn; ej
+heller låg den däri, att den sällsynta fågel, som kallas obruten ungdom,
+även efter många års äktenskap satt i orubbat bo i hans hem. Hans högsta
+lycka bestod däri att han aldrig mött eller lärt känna något ont, vilket
+han ej trodde sig äga kraft och hälsa att avvärja. De olyckor, vilka
+hotat att dyka upp, hade som övergående skyar försvunnit från horisonten
+och lämnat hans himmel ännu mera ren och fri. Åtminstone trodde han så,
+och denna tro var den verklighet, i vilken han levde. Fattigdomen, mot
+vilken han fört en oavbruten kamp, hade han dock städse förmått hålla på
+avstånd. Det var blott en fiende, med vilken han aldrig mätt sina
+krafter, och denne fiende hette döden. Det var kanske denne mans icke
+minsta lycka, att han länge aldrig på allvar fruktat, att döden kunde
+drabba honom själv eller dem, som stodo honom närmast.
+
+I denna känsla av tillvarons fullhet skrev samme författare en gång en
+sommarljus bok, vilken handlade om hans egna två stora gossar, deras
+lekar och nöjen, äventyr och missöden. Boken blev en munter lek för honom
+själv, och när jag nu tänker tillbaka på denna tid, tycker jag mig knappt
+kunna fatta, att denne man, om vilken jag här talar, en gång var jag
+själv.
+
+När boken var tryckt och häftad och allting var klappat och klart, för
+att denna berättelse skulle gå ut i den stora vida världen, då tog
+författaren med sig hem några exemplar av den i hemmet efterlängtade
+boken. Han skrev Olofs namn på en bok och Svantes på en annan och
+överlämnade högtidligen var sitt exemplar åt de förevigade sönerna.
+
+Olof tog emot sin bok och Svante tog sin. Olof som är en praktisk natur
+och icke ligger åt det bokliga hållet, påstås vid detta tillfälle för
+första gången av egen drift satt sig att läsa i en bok. Jag tror nästan,
+att han läste tre hela kapitel. Svante åter läste hela boken i ett kör
+från början till slut. Därefter tog han ut vissa kapitel, vilka han
+särskilt tyckte om, och läste dem högt för vem som ville höra på. Det var
+med ett ord stort jubel i hela huset.
+
+Vid detta tillfälle sprang emellertid ännu en liten pys omkring i rummen.
+Det var Olofs och Svantes lille bror, och han hade långt, lockigt och
+ljusgult hår och de största blåa ögon, som någon liten gosse kunnat ha.
+Han hette Sven och han var bara två år gammal. Tala kunde han icke helt
+och hållet. Men förstå kunde han.
+
+När nu Svante läste högt för honom, frågade mamma:
+
+»Vem tror du det handlar om?» Och då Sven icke visste, vad han skulle
+säga, så fortfor mamma:
+
+»Jo, det handlar om de stora bröderna. Förstår inte Nenne det?»
+
+Sven kallades nämligen i vardagslag för Nenne. Och det hade han själv
+hittat på, därför att han inte kunde säga s.
+
+»Ja, men brorarne heter inte som det står i boken», försökte Nenne.
+
+»Vad du är dum!» sade Olof, »det har han kallat oss för.»
+
+Då förstod Sven, och med ögonen lysande av otålighet frågade han:
+
+»Står där ingenting om Nenne?»
+
+Pappa hade emellertid kommit ut, och han lyfte kelgrisen ända upp i
+taket, satte ned honom igen och sade:
+
+»Vad skulle det stå om en parvel, som är så liten, att han ingenting
+gjort?»
+
+Men Sven gav sig inte. Han använde sina stora blå ögon, det bästa han
+kunde, han delade ut kyssar med sin lilla röda mun, han stred med alla
+vapen, som stodo honom till buds. Han _ville_ ha en bok för sin egen
+del.
+
+»Ja, men Nenne kan ju inte läsa.»
+
+Detta skäl gjorde inte det ringaste intryck på Nenne. Han sprang ut och
+in i rummen och var rosenröd av iver i hela sitt lilla levande ansikte.
+Olof hade fått en bok och Svante hade fått en bok. Varför skulle Sven
+ensam bli utan?
+
+Och det hjälpte inte. Författaren hade inte något nytt exemplar till
+hands. Därför släppte mamma till sitt, och sedan hennes namn ordentligt
+blivit utraderat, skrev pappa högtidligt utanpå boken:
+
+                        _Till lille Nenne_
+                                _från Pappa._
+
+Och först då blev Sven nöjd.
+
+Det vill säga det såg ut, som om han varit nöjd. Ty han gjorde icke några
+fler invändningar. Han gick bara omkring och läste i sin nya bok. Han
+kunde läsa både framlänges och baklänges, han höll boken upp och ner,
+och han läste högt, så att det skallade i hela huset.
+
+Till sist satt han en stund för sig själv och funderade. Och så bar det
+av genom alla rummen, som om han omöjligen kunnat komma nog fort fram.
+Sven sprang direkt in i pappas rum, där pappa själv satt och bolmade vid
+skrivbordet. Där gjorde han sig så liten, så att han kunde krypa mellan
+pappas stol och bordet, och där stack han in huvudet och försökte se
+pappa i ansiktet.
+
+»Vad är det, Sven?» sade pappa, som icke tyckte om att bli störd.
+
+Men Sven gav sig icke, förrän stolen blev skjuten undan, så att han fick
+komma fram. Där ställde han sig mellan pappas knän, såg upp mot pappas
+ansikte och sade milt, men bestämt:
+
+»Pappa skriva bok _bara Nenne_.»
+
+»Vad för något?»
+
+»Pappa skriva bok bara Nenne», upprepade den lille. Och denna gång höjde
+han rösten nästan hela tiden.
+
+Då förstod pappa.
+
+Det hade grämt lille-bror, att han inte fått vara med i boken. Så liten
+han var, hade han sin fordran på rättvisa. Så liten han var, tyckte han
+kanske, att han hade lika stor fordran på pappa som de andra bröderna,
+och så liten han var, visste han, att, där pappa, mamma och bröderna
+voro, där hade han sin plats given. Han såg på pappa med stora, frågande
+ögon, och han var ivrig som om det gällt liv och död.
+
+Pappa tog det också mycket allvarligt och svarade:
+
+»Jag lovar dig att en gång ska jag' skriva en bok om dig också.»
+
+»Bara _Nenne_», upprepade lille-bror, tydligt angivande, att däri låg
+själva klämmen på hans önskan.
+
+»Bara Nenne», sade pappa allvarsamt. »Rätt ska' vara rätt.»
+
+Lille-bror sprang därifrån. Han skrek ut nyheten ända bort i köket, och
+hans upprättelse var i detta ögonblick fullständig.
+
+Lille-bror försummade icke heller att påminna om detta. Men en författare
+har ju så mycket att skriva om. Han kan inte när som helst hinna med att
+skriva om en liten ljuslockig pilt, som ingenting annat uträttat i
+världen, än att han kom och gick och gjorde alla glädje. Och i dikten som
+i livet få de små vänta, emedan de stora icke vilja släppa dem fram,
+förrän deras tur kommer.
+
+Därför har lille-bror fått vänta på sin bok ända till denna dag. Nu är
+jag själv en annan, och allting omkring mig är nytt. Lille-bror visste
+nog inte, vad han bad mig om, lika litet som jag visste, vad jag lovade.
+
+Men jag hör i mitt öra en röst, som tvingar mig att hålla, vad jag
+lovade.
+
+
+
+
+FÖRSTA DELEN
+
+I.
+
+
+Hela denna bok är en bok om döden, och dock handlar den, synes det mig,
+mera om lycka än om olycka. Ty olyckan är icke att mista, vad man har
+kärt, olyckan ligger i att smutsa, förskämma eller förfula det. Och det
+finns en hemlighet till, vilket jag fått leva länge, innan jag kunde lära
+mig. Kärleken står aldrig stilla. Den måste antingen växa med åren eller
+avtaga. Och det är icke blott i det sista fallet, som den kan skänka
+lidande. Den väldigaste Eros är den, vilken giver lidande, därför att den
+ständigt blir starkare.
+
+Men jag vill börja från början och berätta allt det, som i denna bok
+skrivet är, så som man berättar en dröm. Och så sällsamt det än må klinga
+för läsaren -- det är alltsammans endast den bok, om vilken lille-bror
+bad mig.
+
+Har jag drömt, att jag älskat, gift mig och fått barn? Har jag drömt, att
+jag varit outsägligt lycklig och outsägligt olycklig? Har jag drömt?
+Eller har jag verkligen upplevat allt detta, vilket icke synes mig erinra
+om något annat av mänskligt liv, som kommit inom min synkrets? Det
+förefaller mig nu, som om jag på något ofattbart sätt stode -- icke över,
+ack, allt annat än över -- men väl bortom det alltsammans, och det enda,
+som når mig nu, är en ton av andakt, så översvinnelig, att icke ens musik
+skulle kunna gripa och på ett fattbart sätt uttrycka den. Ja, när jag en
+gång nedskrivit, vad som nu söker sig väg till de oskrivna pappersark,
+vilka en dag kanske skola utgöra en bok, tycker jag mig kunna hoppas, att
+själva berättelsen skall giva mig ledtråden till att lösa den gåta,
+vilken nu plågar och oroar mig, vad som i mitt liv varit dröm, och vad
+verklighet.
+
+Det är nämligen icke blott sorgen, som trycker mig. Det är även undran
+över vad som skett, samma undran vilken rör sig på botten av allt
+medvetet liv. -- -- --
+
+Jag minns i detta ögonblick, hur jag en afton kom in i min hustrus rum
+och fann henne grubblande med en uppslagen bok framför sig. Hon läste
+icke i boken, och hennes ansikte uttryckte missbelåtenhet.
+
+Jag böjde mig ned över hennes axel och såg, att hon läst i bibeln. Boken
+låg uppslagen vid 1 Mose bok, och på min fråga, vad hon läst, pekade hon
+blott på ett par rader, vilka jag ännu tycker mig kunna läsa nederst på
+en sida. -- Och jag läste orden:
+
+Förbannad vare jorden för din skull ... Med smärta skall du föda dina
+barn.
+
+»Är det inte otäckt?» sade hon. »Jag minns inte, om jag fött med smärta.
+Jag har aldrig tänkt därpå.»
+
+Hon reste sig upp och gick fram till en liten säng, som stod på tvären
+bakom våra egna sängar; och hon böjde sig ned över ett runt och frodigt
+barnaansikte, som snusade och sov, medan läpparna rörde sig, som om
+gossen legat vid modersbröstet.
+
+»Har jag fött dig i smärta?» sade hon, som om hon talade för sig själv.
+»Nej, i lycka har jag fött dig, i lycka och jubel, en lycka, så namnlöst
+stor, att jag aldrig vetat det förrän nu.»
+
+Hon drog mig ned i soffan och lutade sitt huvud mot min axel, kröp ihop
+i min famn, som ville hon finna skydd mot all världens sorger och tyngd.
+Utan att ändra ställning sträckte hon fram handen och slog igen boken.
+
+»Det är en dum bok», sade hon. »Jag har aldrig förstått mig på den.»
+
+»Det är den nog inte», sade jag leende.
+
+»Det har du själv sagt», sade hon och reste sig till hälften upp.
+
+»Jag? Aldrig!»
+
+»Nå då har du sagt något annat då.»
+
+Hon lutade sig ned igen.
+
+»Jag minns det inte. Jag vet bara att jag vill tänka som du, tro som du,
+vara som du. Ty ingen är som du, ingen i världen.»
+
+På sådana ord kan ingen man svara. Man behöver icke avböja dem, emedan de
+icke äro ämnade som rökoffer åt egenkärleken. De komma som en smekning,
+som när en man ser på sin hustru och säger: »Det finns för mig ingen
+kvinna mer än du.» Min hustru fortsatte också efter ett uppehåll så kort,
+att jag knappast hade märkt det.
+
+»Jag har visst aldrig tackat dig», sade hon, »för att du lärt mig att
+tro, som du tror, men jag är så glad, att du gjort det. Du kan inte känna
+det, som jag gör. Du kan aldrig känna det så. Var dag, som går, gör mig
+rikare. Var timme synes mig full av min lycka. Det är så märkvärdigt att
+tänka på nu, att jag en gång, när jag var mycket yngre, längtade att få
+dö för att få komma till himmelen. Vad menade jag då, och vad längtade
+jag efter? Jag tycker, att jag har glömt det, som om det aldrig funnits
+till. Det enda jag förr kände svårt ibland, är, att jag aldrig skulle få
+återse min far, som är död. Men nu tycker jag, att jag begär ingenting
+mer än att få leva med gossarna och dig. Jag skulle inte önska, att det
+funnes något annat än det liv, som du och jag fått leva. Jag vill leva
+med dig, till dess att gossarna blivit stora och kommit ut. Så få vi
+åldras tillsammans -- du och jag -- och något mer kan jag inte tänka
+mig.»
+
+»Tror du inte på någon som helst möjlighet av ett annat liv?» genmälde
+jag.
+
+Hon skakade på huvudet med en energisk åtbörd.
+
+»Nej», utbrast hon. »Jag vill ingenting annat, än det som är. Jag vill få
+sova en gång i jorden under en vacker blomsterkulle. Det är allt för
+mig, och det ber jag Gud om varje afton.»
+
+Hon bad till Gud varje kväll, och hon trodde icke på ett odödligt liv.
+Jag visste det, och jag kände ånyo det underbara i denna hennes egen
+gåta, som för henne blott var naturlig verklighet. Jag strök hennes
+skuldra för att låta henne veta, att jag hört och förstått, och med en
+plötslig övergång frågade hon:
+
+»Tror du på något annat?»
+
+»Jag varken tror eller inte tror.»
+
+Hon upprepade mina ord alldeles tonlöst, ehuru hon hört dem flera gånger
+förr, upprepade dem, som om de innebure något alldeles ofattligt och
+utbrast plötsligt:
+
+»Då har du ändrat dig.»
+
+»Det tror jag inte.»
+
+»Jo, du har. Hur skulle jag annars kunna tro, att livet vore slut med
+döden? Det är du som lärt mig. Varför vill du nu inte tro som jag?»
+
+Vid hennes ord flög ett minne genom min själ. Jag såg henne och mig gå en
+smal stig under skärgårdens ljusa björkar. Över oss tindrade himmelens
+stjärnor, och för våra fötter darrade i gräset det matta ljusskenet från
+fönsterna i vårt första sommarhem. Jag tyckte mig ännu kunna höra de
+ord, som i aftonens stillhet då viskades oss emellan, ord om livet och
+döden, om Gud och det kommande, dessa ord, som fingo allvar och glöd av
+vår första kärleks berusning. Jag mindes, att det var hon, som frågade,
+och jag som svarade. Jag mindes, att hon blev djupt bedrövad och tyst,
+medan hon satt och tänkte över mitt svar, och när detta minne nu flög
+igenom min själ med en tydlighet, som inga ord kunna återgiva, föreföll
+det mig, som om, vad jag då sagt, måtte hava träffat henne på ett helt
+annat sätt, än vad egentligen menat, och jag kände ett stygn i hjärtat,
+som om jag, utan att vilja det, gjort henne något ont.
+
+Hon avbröt mig med att säga:
+
+»Jag kan inte fatta detta att varken tro eller icke tro. Jag måste
+ettdera.»
+
+Hon uttalade dessa ord med en ton, som om hon bett mig att icke motsäga
+henne och jag gjorde det icke heller. Jag behöll blott inom mig
+stämningen från vår ungdoms ljusa ö och undrade över, att jag hela tiden
+tyckte mig se stjärnorna genom björkarnas lövverk.
+
+Min hustru hade, medan vi talade, rest sig upp och stod åter bredvid den
+lilla sängen. Mitt under samtalet hade hon märkt, att gossen rörde på
+sig. Hon lyfte upp honom, tog honom i sina armar på det trygga, värnande
+sätt, som endast mödrar kunna, och lade honom till bröstet. Hennes
+ansikte strålade, när hon såg och kände honom suga hennes mjölk med detta
+obeskrivliga lugn, varur samhörighetskänslan mellan moder och barn
+spirar.
+
+Vad vi nyss talat om och vad jag nu såg, smälte på ett egendomligt sätt
+till enhet i min känsla, och jag ihågkom de ord, vilka hade utgjort det
+korta samtalets början. Länge satt jag och tänkte på vad jag ville säga.
+Jag tänkte på de grymma orden: »Förbannad vare jorden för din skull» och
+på tillägget om den stackars jorden: »törne och tistlar skall du bära».
+Känslan av vad jag ägde och vad jag såg var mig så övermäktig, att jag
+fruktade att börja tala, endast för att icke röja min rörelse genom
+tårar, och på samma gång försökte jag återhålla mina egna tankar från att
+taga ordets form, för att icke synas patetisk inför min hustru.
+
+Till sist tog jag bibeln i hand och lade undan den.
+
+»Du har rätt», sade jag. »Och det hårda ordet har orätt. Där borde stå:
+Välsignad vare jorden för din skull. Druvor och rosor skall den bära.»
+
+Och som jag sagt detta, böjde jag knä och lutade pannan på en gång mot
+min hustru och mot mitt barn. Med den hand, hon hade ledig, strök hon mig
+över håret.
+
+Ack! Vi voro unga då, unga och mycket lyckliga.
+
+
+
+
+II.
+
+
+Jag har hittills icke nämnt min hustrus namn och jag har ännu svårt för
+att göra det. I mina tankar kallar jag henne stundom Mignon, därför att
+detta namn är det enda under vilket jag kan se henne själv, sådan hon kom
+och gick. Vad vet jag för övrigt, om jag nu målar henne själv, eller det
+minne hon lämnat? Är en människa, vad hon synes vara för dem, vilka icke
+sett henne så, som kanske blott en förmår? Är hon icke fastmer i sitt
+innersta väsen just det, som stannar kvar, när det yttre och tillfälliga
+förbleknat? Är det icke möjligt, att, vad mången kallar idealisering,
+egentligen är den innersta likheten, det som en gång, i en värld, dit
+intet mänskligt öga nått, skall bliva vårt verkliga jag och synligt för
+alla?
+
+Hon var liten till växten och späd, och när jag första gången såg henne,
+var vid en flyktig presentation på gatan i skenet av en gaslykta. När
+jag lämnat henne, behöll jag minnet av ett par underbart stora och djupa
+ögon. För övrigt mindes jag endast en svart skinnkrage, ett par långa
+svarta handskar och trycket av en hand, som gav ett plötsligt och starkt
+intryck av något uppriktigt, vaket och sant. För övrigt mindes jag hela
+utseendet så illa, att jag ett par dagar senare gick förbi henne på
+gatan, utan att känna igen henne. Och dock hade dessa ögon aldrig lämnat
+mig någon ro, de hade städse återkommit för min inbillning, strålande och
+sorgbundna, gömmande något på en gång livsbegärande och andaktsfullt. Om
+någonsin ett par ögon speglat en själ, var det hennes.
+
+När jag tänker på allt vad min hustru kommit mig att uppleva, vet jag,
+att ingen så som hon genom alla min levnads brokiga levnadsår lärt mig
+att bibehålla känslan för det religiösa. Hennes väsen var ömhet, och det
+liv hon ville leva var en fest, och en fest, där hennes känsla för livets
+värde och helgd icke kunde tåla ett missljud. Men allt, som var starkt
+och levande inom henne, var på samma gång bräckligt och skört. I djupet
+av hennes själ fanns en helhetsdyrkan, som icke tålde livet, därför att
+den syntes stå på ett högre plan än livet självt.
+
+Vi hade varit gifta i många år, när hon en gång sade till mig, plötsligt,
+oförberett och utan yttre anledning, som hennes starkaste känslor alltid
+kommo:
+
+»Du får aldrig, aldrig låta mig känna att någonting mellan dig och mig
+blivit gammalt och vant. Den dagen, när det händer, vill jag dö.»
+
+Hur många kvinnor ha icke sagt detsamma och huru många ha icke levat och
+efteråt lett åt sina egna ord! Jag har hört någon gång om en kvinna, som
+sade till en man:
+
+»Tror du icke, att vad alla kvinnor säga, kan det finnas några, som
+känna?»
+
+Jag minns, att detta föll mig i minnet vid min hustrus ord, och att jag i
+känslan av deras sanning som svar endast tryckte hennes hand. Jag
+förstod, att vad hon sagt, var hennes djupaste allvar, och jag visste,
+att här passade icke ordet sentimentalitet. Men jag såg också, att hon
+väntade ett ord från mig, som skulle säga henne något, och därför svarade
+jag:
+
+»Tror du icke, att något kan bli gammalt och vant utan att därför mista
+i styrka, glädje och helgd?»
+
+Hon såg på mig med stora ögon, som ville hon se till botten av min själ.
+Så gick hon emot mig och kysste mig, och jag märkte, hur hennes ögon voro
+fuktiga, medan jag kände, hur hela hennes gestalt böjde sig mot min i en
+enda stor ömhet.
+
+»Låt det bli gammalt och vant då», sade hon. »Jag längtar att det ska'
+bli så.»
+
+Icke ett ord mera blev yttrat. Men hela dagen såg jag, att hon gick
+omkring som i stilla tyst jubel. På eftermiddagen var hon ute i
+trädgården, och jag hörde från mitt fönster, att hon sjöng ensam, sjöng
+med fulla, klockrena toner.
+
+Om en stund kom hon in med en konstrikt bunden bukett av ängsblommor, där
+sommarens flora blandades som tonerna i sång. Hon satte den utan ett ord
+på mitt bord och log tyst för att icke störa mitt arbete. Så tog hon
+själv plats ett stycke bort i rummet, och medan jag skrev, såg jag ibland
+upp, endast för att få se på henne. Aftonsolen färgade hennes mörka hår
+och spelade i de skiftande färgerna på hennes ansikte, som städse var
+nytt, aldrig sig likt.
+
+
+
+
+III.
+
+
+Det hände aldrig, att någonting mellan oss blev gammalt och vant. Jag
+vet, att jag säger ett stort ord. Men det är sant. Och därför kan jag
+ännu säga: Välsignelse över livet, och vad livet gav! Att välsigna livet,
+för vad det tog, det kan jag inte.
+
+Men det hände oss i stället, att sorgen kom i vårt hus, och jag förstår
+nu, att den kunde ha skilt oss, därför att jag icke förmådde att sörja
+som hon. Men jag vet med ödmjuk tacksamhet, att så dock aldrig skedde.
+Och dock -- hade människor förmått detta, skulle det ha lyckats.
+
+Hur tidigt jag såg detta, vet jag ännu ej. Men jag vet, att intrycket
+härav är så djupt sammansmält med minnet av min hustru, att jag icke
+längre tycker mig kunna förstå, att jag någonsin sett henne i dagern av
+enbar ungdom och lycka. Hon var nämligen tidigt sjuklig, ja, jag har
+aldrig känt henne annat än med fröet till sjukdom groende inom sig. Hur
+kom det sig då, att jag ända in i det sista långa tider kunde glömma, att
+hennes hälsa var undergrävd och att det sjukdomsfrö, som fanns, antingen
+måste utvecklas eller också alldeles försvinna? Jag visste ju alltför
+väl, att det icke försvann. Och dock lärde jag mig aldrig att se hennes
+liv i helt annan mening än den vanliga som en väg mot döden. Lyssnade jag
+icke till de förebud som kommo? Gjorde jag mig döv och blind mot de
+aningar, vilka flammade upp inom mig, som vådeldar hotande min lyckas
+hus, vilket jag trodde så fast murat? Jag vet ej, om det var så. Men jag
+vet, att, när jag gifte mig, var jag så ung, att jag trodde kärleken vara
+ett botemedel mot all världens olycka, och när jag såg Elsa strålande och
+lycklig, när vi följdes åt i skogen och på sjön, när jag såg henne bli
+brun av solen och hennes vita lemmar sköljas av sommarvågen, då glömde
+jag, att olyckan kunde komma, och jag intalade mig att vad jag befarat
+endast var en inbillning. Ack, jag blev till sist så övad i konsten att
+glömma, det jag icke ville se, att jag drömde om hälsa och långt liv,
+även sedan Elsa hade varit döden så nära, att det var ett under, att hon
+undkom den, och hon gick med märkena efter operatörens kniv, dolda under
+sin dräkt, alltid på sin vakt mot plågor, aldrig fri därifrån, glömmande
+dem endast genom att göra våld på sig själv för att skänka glädje och
+livets fest åt oss som hon älskade, barnen och mig.
+
+Men jag minns dock, hur tidigt jag såg detta något, mot vilket hela vårt
+äktenskap var en skiftande kamp för att kunna glömma. Jag såg det på
+hennes ansikte, då hon satt ensam och trodde sig osedd, och i början
+inbillade jag mig, när jag såg detta, att det brast något mellan henne
+och mig. Jag plägade fråga henne därom och det är svårt att säga, om det
+var min kärlek eller min egenkärlek, som kom mig att tro, att ingenting
+annat än det som rörde mig själv kunde störa hennes lycka. Jag såg, att
+jag plågade henne outsägligt med mina frågor, men jag frågade henne ändå,
+och vid sådana tillfällen kunde hon le med ett uttryck, som om hennes
+själ varit långt borta, ett uttryck, som ännu pinar mig att minnas,
+därför att det var detta uttryck, som jag i åratal kämpade att för alltid
+besegra, men som till sist fick överhanden och besegrade mig.
+
+»Du skall inte fråga mig», sade hon en gång. »Jag vet inte själv vad det
+är. Jag vet bara, att ingen människa kan förstå det.»
+
+Vari hon då blickade in, tillhör det okända, varom alla kunna fråga, men
+varpå ingen får svar. Men hur skulle jag kunnat förstå detta då? Vårt liv
+var lyckligt, våra dagar glada, våra gossar växte och fyllde vårt hem med
+sitt muntra stoj. Och aldrig var Elsa ömmare emot mig, än när jag lagt
+märke till dessa stunder av tigande sorgsenhet, som jag skulle haft rätt
+att kalla omotiverad, om inga andra motiv funnes än dem, vilka människor
+kunde kläda i ord.
+
+
+
+
+IV.
+
+
+Vid denna tid hade våra gossar växt upp och voro redan stora pojkarna.
+Olof hade redan börjat i skolan, och Svante hade icke långt igen, innan
+han också skulle börja knäcka de torra nötterna på kunskapens träd.
+
+Vid denna tid var det, som de mörka stunderna första gången började att
+bliva min hustru övermäktiga, och mer än en gång såg jag spår av att hon
+hade gråtit. Hon undvek mig på sitt stilla sätt, och hon gjorde det för
+att jag icke vid sådana tillfällen skulle komma åt att fråga henne. Jag
+kan aldrig glömma, vilken ångest som under denna tid behärskade mig. Den
+kom smygande över mig nattetid, när jag satt ensam vid mitt skrivbord.
+Den följde mig, när jag gick in för att lägga mig till ro, och den satt i
+mörkret kvar på sängkanten, medan jag låg vaken och lyssnade på min
+hustrus andedräkt för att höra, om hon sov.
+
+Så tyst det blev emellan oss under denna tid, så underligt tyst. Vi kunde
+komma in i vårt förmak och tända lampan, och vi kunde sitta där utan att
+säga ett ord och känna tystnaden växa som en mur emellan oss, en mur,
+vilken ingen byggt upp, men ingen heller kunde riva ner. Och om våra
+händer sökte varandra, var det blott emedan vi måste göra så, och ingen
+av oss kunde uthärda att vara borta från den andra, fastän vi båda kände
+att så var.
+
+Så kommo gossarna in för att säga godnatt. Vi kysste dem båda, och vi
+sågo efter dem, sedan de hade gått. Men icke ett ord blev talat, och när
+jag åter vände mitt huvud mot den sida, där min hustru satt, kände jag,
+att hon grät, men jag hörde det icke. Vi kunde icke ha varit olyckligare,
+om en av oss eller vi båda haft en mörk hemlighet att gömma. Och dock
+visste vi båda, att ingen sådan fanns.
+
+»Är du olycklig med mig, Elsa?» sade jag.
+
+Och till svar hörde jag henne snyfta som i den högsta ångest:
+
+»Om jag icke hade dig, tror du, att jag då kunde leva?»
+
+
+
+
+V.
+
+
+Hur länge denna tid räckte, minns jag ej med bestämdhet. Jag vet blott,
+att jag minns den som en enda förfärlig vinter utan snö, ett långt, mörkt
+streck i vårt liv, vilket syntes mig tomt och utan mening. Efteråt har
+jag sett döden rycka det käraste jag ägde ur min famn, jag har sett
+vänner dö, jag har känt mig ensam med allt, vad jag andligen velat dö för
+eller leva. Men något jämförligt med denna vinter har jag aldrig
+upplevat, därför att jag då trodde, att Elsa höll på att glida ifrån mig,
+och därför att denna tanke var mig värre än något, som andra människor
+kunde tillfoga mig, eller som överhuvud kunde drabba mig i livet.
+
+Denna tid blev så bitter, därför att jag då den enda gången i mitt liv
+blev hård i mitt hjärta emot henne, och jag blev det därför, att jag icke
+förstod bättre. Jag slutade med att draga mig inom mig själv som hon, ty
+grämelsen behärskade mig; till sist fick grämelsen röst, och de hårda
+orden darrade i luften omkring oss.
+
+Jag fann henne i tårar en dag, och med en stämma, som icke längre var min
+egen, utbröt jag:
+
+»Hur länge tror du, att jag skall stå ut med detta?»
+
+I samma ögonblick jag sagt det, ångrade jag mina ord, och aldrig skall
+jag glömma det uttryck av skrämsel, som förstelnade hela hennes ansikte.
+
+»Vad menar du?» sade hon.
+
+»Det jag säger.»
+
+Det var, som om en ond ande talat genom min mun, och jag ej kunnat hejda
+den. Allt vad jag lidit, steg upp inom mig, som om det velat kväva mig,
+och jag kände som en triumf, att jag gjort henne ont.
+
+»Gå då», sade hon, »gå ifrån mig. Varför har du någonsin kommit till
+mig?»
+
+Hon grät icke, när hon gick. Men mitt igenom min vrede kände jag, att jag
+med mina oöverlagda ord tillfogat henne en smärta så stor, att jag själv
+aldrig någonsin känt eller skulle komma att känna en liknande. Men jag
+skakade av mig denna tanke och förskansade mig bakom det inskränkta
+högmod, som förmår människan icke att avvärja en olycka, utan att räkna
+efter vems fel det är.
+
+»Det är hennes fel», sade jag till mig själv, »om vår lycka brister. Vad
+har jag gjort, för att hon skall vara olycklig och pina mig med att icke
+säga mig orsaken? Hon älskar mig icke längre. Det är just livets gång.
+Det som är skönt skall förfulas. Den, som är lycklig, får icke vara det
+länge.»
+
+Bakom sådana tankar gömde jag min verkliga känsla, som hela tiden var
+fylld av henne. Jag trodde, att jag hade rätt till vrede, och jag ansåg
+att vad jag sagt fått ett svar ännu hårdare än vad själva orden
+förtjänat.
+
+Det var sagan om Edens dagar, som voro förbi.
+
+
+
+
+VI.
+
+
+Denna tid var den enda, då vår lycka verkligen kunnat brista, och jag
+tror, att vi båda kände det lika starkt, som om ödesdigra makter tumlat
+om med våra liv. En hel dag förgick, under vilken icke ett ord växlades
+oss emellan. Men på aftonen, när vi skulle gå till vila, föllo vi i
+varandras armar och gräto, utan att kunna tala.
+
+Därefter blev allt som förut. Men den fråga, som brände mig: »Vad är det?
+vad kan det vara?» var och förblev obesvarad. Dock var jag lugnare, kände
+ånger över mina outtalade tankar och väntade på samma gång liksom en
+upplösning.
+
+Två dagar därefter fann jag följande brev på mitt bord.
+
+Jag minns, att jag bröt det med en känsla av ångest, som om detta papper
+skulle kunna avslöja inför mig någon hemlighet, vilken hade makt att
+krossa hela mitt liv. Men på samma gång brann jag av begär att få svar
+på min fråga: »Varför är hon icke lycklig? Kan man på en gång vara
+lycklig och olycklig?»
+
+Brevet lydde så:
+
+  _Min egen älskade._
+
+  _Att det har kunnat falla sådana ord mellan dig och mig! Att det är
+  möjligt blott, att det skett! Jag tyckte först, att det var, som om
+  solen slocknat, och jag aldrig mer skulle få se dagens ljus. Och
+  jag grubblade och grubblade över, hur jag skulle få dig god emot
+  mig igen, och hur allt detta skulle kunna bli, som om det aldrig
+  varit._
+
+  _Men så såg jag, att du var god ändå i ditt hjärta, även fast det
+  icke såg så ut, och jag började förstå, att du aldrig kunde bli
+  annorlunda, att det bara var det, att jag icke kunde svara dig på
+  dina frågor, som gjorde, att du blev sönderriven och bitter, och
+  därför slog du blint utan att veta, att du kunde göra mig så ont,
+  som du gjorde. Icke heller nu vet jag, vad jag skall svara dig, men
+  du får icke undra över, att jag skriver. Det är bara därför, att
+  skulle jag försöka tala om =detta=, skulle jag aldrig säga mer än
+  hälften, av vad jag ville._
+
+  _Det finns så mycket, som jag bär inom mig, Georg, så mycket, som
+  jag aldrig får sagt, varken till dig eller någon annan, därför att
+  jag vet, att jag aldrig kan säga det. Jag har alltid varit så
+  Georg, och jag kommer nog alltid att vara det._
+
+  _Ibland, när jag tänker på, hur du är emot mig, talar om allt, icke
+  döljer en vrå i ditt hjärta, då tycker jag, att jag bara är ett eko
+  av dig, och jag är så fattig, att jag ingenting har att giva dig
+  igen. Och när du sagt mig, att det icke är så, då har jag känt mig
+  så lycklig, Georg, så lycklig och så rik. Och jag vet, att jag
+  givit dig allt vad jag kan giva och allt vad jag har._
+
+  _Men när du ser, att jag sitter och stirrar in i mig själv, som du
+  brukar säga, då skall du veta, att jag gör inte annat än vad jag
+  alltid har gjort, även när jag varit som mest lycklig, även långt
+  innan jag kände dig, och mitt verkliga liv började. Och om jag
+  gråter, skall du icke tro, att jag är olycklig. Det jag då tänker
+  på, gör mig icke olycklig. Det är bara något jag måste grubbla över
+  ibland, därför att jag vet, att det skall komma, och därför att jag
+  alltid vetat det._
+
+  _Men du skall icke fråga mig därom, ty jag kan ändå icke svara dig.
+  Kunde jag det, ack, kunde jag det, då skulle ju mina tårar torka av
+  sig själva. Kanske är det också ingenting, kanske är det bara
+  därför, att jag är alltför lycklig._
+
+  _Men jag vill, att du skall tro mig, när jag säger dig, att du icke
+  behöver frukta, att det finns någonting hemligt och dolt i min
+  själ, som jag döljer och håller hemligt, därför att du icke =kunde=
+  få se det. Det är bara det, att jag icke kan._
+
+  _Bed mig därför icke att tala, utan håll av mig, sådan jag är. Håll
+  av mig som din lilla flicka och vän, vilken icke begär mer än att
+  få gå vid din sida, så länge Gud låter mig få leva och sedan få dö
+  och sova i ro, glömd av alla andra utom av dig. Ty du skall aldrig
+  glömma mig, och det är det enda »odödliga liv» jag begär._
+
+  _Men en sak önskar jag ibland. Och det är, att du och jag vore
+  gamla och grå, och att våra barn vore riktigt gamla. Jag är så
+  mycket mor, att jag skulle önska, att mina gossar vore vuxna, och
+  jag finge gå i deras hem och taga små, små, riktigt små och
+  hjälplösa barn på mina armar och se, att jag levde en smula också i
+  dem. Mina gossar äro så stora nu, och de behöva mig snart inte mer.
+  Men det vore så gott att vara gammal och få gå samman med dig och
+  vänta på den dag, då den stora vilan skulle komma. Jag tycker, att
+  jag skulle älska dig dubbelt, om du vore gammal och grå och ingen
+  kunde se på dig med samma ögon som jag, och jag finge sitta och
+  tänka på, att ingen mera än jag hade rått om dig, och ingen därför
+  riktigt visste vem du var._
+
+  _Nu har jag sagt dig så mycket, och det du bett mig säga, har jag
+  ändå icke sagt. Men tänk icke på det, Georg, tänk bara på, att jag
+  älskar dig nu som jag alltid har gjort, att det, som jag nu känner
+  för dig, är mer än ord kunna uttrycka, mer än du själv någonsin kan
+  veta. Ty hos dig och här är min plats, och jag har allt, vad någon
+  kvinna haft eller någonsin kan få, om hon än bleve aldrig så
+  lycklig. Tro ingenting annat, ty då gör du mig olyckligare än du
+  kan ana eller tro._
+
+                                                         DIN HUSTRU.
+
+
+
+
+VII.
+
+
+Jag satt länge med detta brev i min hand, och den våg av ömhet, som välde
+emot mig, var så mäktig, att den kvävde alla frågor och kom mig att gå
+omkring i mina vanda omgivningar där ingenting syntes förändrat, och
+ingenting heller var, med en känsla som om jag varit för mer än
+sagoprinsen, vilken på västanvindens vingar nått Lycksalighetens ö.
+
+Jag hade frågat, varför min hustru syntes så förändrad, och jag hade icke
+fått veta det. Jag hade endast fått ett nytt bevis på hennes ömhet, och
+sådan är ju kärleken, att den vill ingenting annat än sig själv, och alla
+frågor, den därjämte framställer, åsyfta intet annat än den enda visshet,
+utan vilken den själv icke kan finnas till. Därför gav detta lilla brev
+oss lösningen på allt, ehuru det icke förklarade något, och i stum
+tacksamhet gick jag, sedan jag läst det, in till min hustru, lycklig att
+jag helt kunde tro.
+
+Vi talade heller icke mycket om detta brev, men vi kände båda som en
+lättnad, att det hade blivit skrivet, och om aftnarna sutto vi länge
+uppe, sedan barnen gått till ro. Jag minns, hur Elsa sjöng under denna
+tid, sjöng, som hon aldrig sjungit för någon annan än för mig. Och jag
+satt och lät tonerna smeka min själ, medan jag inom mig undrade, hur det
+var möjligt, att en misstämning smugit sig mellan henne och mig.
+
+Hur dagarna gingo, vet jag icke. Jag lade icke märke till, att de blevo
+längre, att snön droppade från taket, och att Humlegårdens träd började
+knoppas. Snarast saknade jag, att icke vintern räckte längre, så att
+lampan tidigt kunde bli tänd och våra aftnar begynna.
+
+»Har du märkt», sade min hustru en morgon, »att jag är gladare än förr,
+och att jag aldrig gråter mera?»
+
+Jag hade märkt detta. Men otacksam, som en människa är, vilken undsluppit
+en fara, som hon icke förstått, hade jag njutit av förändringen, utan att
+tänka däröver.
+
+»Gråter du kanske, när ingen ser dig i stället?» svarade jag.
+
+Och jag kände som ett stygn av min gamla misstro vakna inom mig.
+
+Men min hustru märkte det icke. Hon stod framför mig så strålande ung,
+som om intet moln skymt hennes panna. Och på hennes läppar lekte ett
+leende, som jag tyckte mig hava sett förr. Jag kunde blott ej erinra mig
+när.
+
+»Jag gråter icke längre», sade hon.
+
+Och hennes stämma hade en nära nog utmanande klang, när hon tillade:
+
+»Det är _också_ min hemlighet.»
+
+Jag följde hennes stämning, utan att förstå hennes ord. Jag var nöjd och
+lycklig i känslan, att livet åter log och lekte framför oss.
+
+Hela denna period efterlämnade icke något annat spår i vårt samliv, än
+att detta blev innerligare och liksom varsammare än någonsin förr. Jag
+kan icke längre säga, på vad sätt jag sökte klara denna underliga
+parentes i ett lyckligt äktenskap för mig själv. Visst är, att jag då var
+långt ifrån att ana, att den innebar fröet till en hel framtids tragik.
+
+
+
+
+VIII.
+
+
+Fastän hon med stolthet nämnde sig moder till två gossar, var Elsa dock
+ännu ung, och när hon vid sin mans arm promenerade nedåt Strandvägen,
+voro hennes steg spänstiga, och hon smög sig intill mig, medan hon gick,
+med en rörelse som visade, att, om något tyngde på detta vackra huvud, så
+icke var det åren.
+
+Det var en av dessa farliga våraftnar i Stockholm, då solen faller ljumt
+över nyknoppade träd, då gatorna vimla av folk liksom på lek och till
+ögonfägnad, då utvärdshusen locka gammalt gift folk att leka nygifta
+eller förlovade, då himlen är blå och isblocken dansa utför strömmen, då
+vintern synes så långt borta, som skulle den aldrig komma igen och våren
+lovar en sommar, sådan ingen någonsin upplevat.
+
+Det var en sådan afton, som Elsa lockade sin man att promenera ända ut
+till Djurgårdsbrunn, telefonera återbud hem och bjuda på en liten supé à
+deux i ett lågt rum med vita gardiner, där man fick se ut över träd,
+klädda i ljusgrönt, genom vilkas grenar aftonsolen sken mellan långa
+skuggor.
+
+Detta var ett av våra bästa älsklingsnöjen, och ju mera sällan vi, sedan
+barnen växt upp, ville hängiva oss däråt och lämna dem ensamma, desto
+mera njöto vi av en sådan afton, vilken förde med sig hela den glättighet
+och det svärmeri, som är ungdomens vardagsmat, och med åren blir
+högtidsstunder, vilka man gömmer i minnet.
+
+Jag minns också Elsa såväl just från denna afton.
+
+Nöjd och belåten, hopkrupen i soffhörnet, satt hon och njöt långsamt av
+sitt sista champagneglas. Hon liknade en kattunge, som väntar att bliva
+smekt, eller att man skall leka med honom. Och mitt emot henne satt jag
+själv, rökte omsorgsfullt en god cigarr, och lät mina blickar följa
+solskenet, som darrade mellan trädens skuggor. Jag kände mig lycklig och
+nöjd, men jag hade under den sista tiden arbetat mycket, och det störde
+mig nästan, att min hustru satt och längtade efter att jag helt skulle
+låta mig ryckas med. Ty själv var hon i feberstämning. Hon såg ut, som
+om hon velat springa omkring i rummet, leka, rasa och låta sig fångas,
+längtande efter något nytt, något ovanligt, var fylld av det flickaktiga
+begär efter lyckans odödliga nonsens, vilket just hörde till det, som jag
+hos henne älskade allra högst. Men jag kunde icke låta mig ryckas med,
+hur gärna jag än ville. Det var, som om en ond aning eller ett
+oemotståndligt vemod legat på lur inom mig och hindrat mig från att helt
+följa hennes känslors flykt. Efteråt kan man minnas sådant, och man kan
+anklaga sig själv för vad man då försummade, som om man begått en
+förbrytelse. Jag minns ännu, att jag då förstod hennes stämning och, av
+vad som sedan följde, vet jag, vilken väg hennes drömmar togo.
+
+En smula förstämd över, att våra känslor ej som vanligt gingo i samma
+rytm, satt hon tyst, njutande av det sista champagneglaset, och medan hon
+satt så, gledo hennes yra tankar över i en mild drömmande stämning, och
+medan hon såg på sin man, vars hår vid tinningarna redan var ganska
+grått, såg hon som i en dröm den dag, då vi båda för många år sedan rott
+fram till en solbelyst skärgårdsö, bakom vars träd skymtade vårt första
+ljusa sommarhem. Hon såg och såg. Bilden blev så tydlig och så skarp,
+att hon tyckte sig urskilja varje buske och varje träd, allt, ända till
+de fina skiftningar mellan ljus och skugga, som aftonsolen kastade över
+den gråa byggningens spåntak. Hon såg fjärden vidga sig i ett oändligt
+blått, och där den slöt sig kring ön, vaggade dess böljor spegelbilder av
+ljusa björkar, mörka ekar och granar, vilka i vattnet tecknade sig nästan
+i svart.
+
+Hur ofta har hon icke berättat mig klarheten i dessa minnets visioner,
+som var henne egendomlig! Jag kan se hennes dröm bättre och vaknare nu,
+än jag kunde det då.
+
+Visst är, att hon såg allt detta, till dess att hela hennes yra stämning
+var försvunnen, och jag märkte hur varma tårar fyllde hennes ögon. Med en
+hastig rörelse tömde hon resten av sitt glas, gled ned ur soffan och
+lutade sitt huvud mot mina knän.
+
+Som om något av hennes känsla omedelbart överflyttats på mig, eller som
+om våra tankar mötts i det förflutna, då livets lyckodröm famnade oss
+bägge, greps även jag av en stämning, helt olika min föregående, och i
+det jag sakta lade min arm om hennes hals och strök hennes kind, sade
+jag:
+
+»Vad tänker du på?»
+
+»Jag tänker på vår första sommar.»
+
+I detta ögonblick föreföll det mig, som om även jag tänkt på detsamma.
+All min trötthet var som bortblåst, och full av rörelse lyfte jag hennes
+huvud upp och kysste hennes mun.
+
+Och i samma nu satt Elsa upprätt.
+
+Begäret efter något nytt, något ovanligt, vilket bröt sönder det
+vardagsaktigas enformighet, blandade sig i ett ögonblick med minnet av
+det, som en gång varit, och med ett tonfall, som ej kunde motstås,
+utbrast hon:
+
+»Jag vill fara dit, Georg! Jag vill fara dit!»
+
+I samma nu kände jag mig förflyttad tillbaka till verkligheten. Min
+sinnesstämning var i grund och botten kanske densamma som min hustrus.
+Men jag erfor på samma gång denna underliga känsla av en väntande
+missräkning, vilken reser sig upp inom oss och vid livets mest överspända
+ögonblick tyglar våra drömmar. Jag ryggade tillbaka för detta försök att
+kalla ungdomen till liv, som om jag fruktat att i stället mötas av en
+smärta, vilken jag till varje pris ville undvika. Jag kände mig så viss
+på en désillusion, att min hustrus oskyldiga förslag, den lilla färden i
+skärgården, besöket på denna plats, där jag kände varje vik, varje sund,
+ja till och med stenarna på fjärdens botten, syntes mig innebära något så
+viktigt och avgörande, att jag borde betänka mig noga, innan jag fattade
+ett så ödesdigert beslut. Men på samma gång såg jag, att blotta tanken
+härpå fyllde min hustru med en hänryckning så stor, att jag ej kunde säga
+nej. Därför sade jag också ja och slöt henne i mina armar för att dölja
+min egen misstämning.
+
+Men när vi sedan gingo hemåt, låg över Elsas hela väsen som ett skimmer
+av ungdom. Ingenting, av vad jag verkligen kände, hade hon märkt. Liksom
+om hon vetat sig gå fram mot en stor lycka, så lyste hennes drag,
+återspeglande hela den livfulla känsla, med vilken hon förband det som
+varit med det som var. Och det for igenom mig en så smärtsam förnimmelse
+vid tanken på att min onda aning kanske skulle giva mig rätt, att jag ej
+kunde återhålla mina tankar.
+
+»Är du säker på, att det blir, som du väntat?» sade jag.
+
+Hon ryckte till, och hennes ansiktsuttryck var nästan förbittrat, när hon
+svarade:
+
+»Varför ska' du alltid förstöra för mig.»
+
+»Brukar jag verkligen det?»
+
+Hon blev genast god igen.
+
+»Nej», sade hon. »Men jag var så lycklig just nu.»
+
+Jag teg och drog henne blott närmare intill mig. Inför hennes tro glömde
+jag mina tvivel, och i min inbillning tog vår obetydliga resa helt
+underliga former, som när små närbelägna öar höja sig mot horisonten och
+hägra i en fantastisk glans.
+
+
+
+
+IX.
+
+
+Så sutto vi äntligen en söndagsmorgon på ångbåtens däck, ångande ut mot
+den kända farleden.
+
+Det hade gått många år, under vilka vi icke farit denna väg, år, vilka
+kommit med ont och gott, år, som splittrat, och år som förenat. Skilda
+vägar hade våra tankar tagit, men de hade mötts igen, och som enade i en
+underlig, mystisk känsla, vilken syntes utmana ödet, sutto vi vid
+varandras sida, medan trakt efter trakt gled oss förbi, belyst av den
+klara vårsolen, sköljd av blåglittrande vatten, som krusades för en lätt
+vind.
+
+Min motspänstighet var nu alldeles borta. Jag lät mig viljelöst föras av
+min hustru, och jag tog emot varje intryck med en rörelse, som hade jag
+varit tolv år yngre och varit på väg ut mot nya, okända mål, vilka skulle
+förändra mitt vardagsliv och öppna nya vyer över hela tillvaron. Min
+hustru syntes mig föryngrad liksom jag själv. Hennes ansikte var färgat
+av en mjuk rodnad, och ögonen lyste med den glans, som kommer av lycka.
+Hennes röst hade tonfall av en obestämbar ömhet, vilken smekte mig med
+hela styrkan av den illusion, som uppfyllde oss båda, och mellan oss
+gingo och kommo leenden och ord, blickar och åtbörder, som endast pläga
+höra hemma under kärlekens första tid.
+
+Och när ångbåten omsider satt oss i land och vi ensamma stodo på bryggan,
+seende båten ånga bort, då togo vi varandra om livet och gingo långsamt
+vägen fram, där den krökte mellan halvutspruckna hasselbuskar och höga,
+knotiga ekar, på vilkas grenar knappast syntes spår av vårens knoppar. Då
+först sågo vi, hur föga utvecklad vegetationen omkring oss var. Havet,
+som håller hela skärgården i sin kalla famn, lägger länge kring öar,
+holmar och skär en iskyla, vilken håller vårens arbete tillbaka. Här var
+icke grönt som inåt land, där ängar och hagar lövas i skydd just av denna
+vida skärgård, vilken stänger de hårda nordanvindarna ute. Här var öde
+och kallt, på trädens kvistar syntes svaga, ljusgröna skott, vilka
+skiftade i gult och brunt, sälgen bar hängen, gräset sov under vissna
+blad, och sipporna, vilka inåt landet längesedan blommat ut, växte blå
+och vita under hasselns grenar.
+
+Själva denna sena utveckling i naturen fyllde oss båda, vilka voro som
+bergtagna i vår egen stämning, med en ny lycka. »Ser du, det är sent nu,
+som det var då?» -- »Minns du, det blir en andra vår, när man bor i
+skären?» Och vi sågo ut över den vida fjärden, som famnade hela denna
+sena vår, och gladde oss över, att fiskmåsarna i vida bukter kretsade som
+förr över det blå vattnet, gladde oss åt deras vita vingar, som blänkte i
+solen, och stannade för att betrakta deras fria lek, när de döko genom
+luften och nådde vattnet, där deras klara ögon spanade efter byte.
+
+Hand i hand som två barn gingo vi upp över backen till en liten röd
+byggnad, och vi betraktade varandra, som utbytte vi ett hemlighesfullt
+förtroende, när en tullkarl med rättarekrans, vilken brukat ro oss förr,
+kom ut i dörren och lovade att föra oss över till vår ungdoms ö.
+
+Tyst gick färden över det blåa vattnet. Utan att växla ett ord, fyllda av
+den sällsamma stämning, vilken behärskade oss båda, och som syntes vidgas
+och växa med varje utsikt som öppnades, sutto vi hand i hand och låto
+minnena strömma fram inom oss, medvetna om, att den ena visste vad den
+andra tänkte. Aldrig hade denna färd synts oss så härlig, aldrig hade vi
+som nu sett denna middagssolens förföriska prakt, aldrig hade skimret av
+vatten och lövrika stränder blandat sig så melodiskt med den mörka
+granskogens allvarliga fond. Och när vi kommo närmare den lilla ön,
+tyckte vi, att varje sten, varje träd, varje dunge växte upp, icke ur det
+minskade avståndet, utan ur vårt eget minne, som trognare än verkligheten
+bevarat denna omgivning, ur vilken hela livets lycka för oss hade
+spirat.
+
+Men när vi kommo i land, stannade vi båda, och det utrop av förtjusning,
+som redan svävat på Elsas läppar, frös bort. Tigande betraktade vi
+varandra, och som tyngda under något nytt och oväntat, vilket vi ej ens
+ville se eller erkänna, gingo vi långsamt från udden den smala stigen
+fram.
+
+Vad vi hade sett var, att det hus, som nu stod på ön, var icke längre
+grått. Det var rödfärgat. Det var icke längre en bred tvåvåningsbyggnad.
+Det var en låg stuga, vilken liksom krympt ihop på den plats, där vårt
+första hem hade stått, trängt sig samman på det gamla stället, som om
+fattigdomen och nöden under årens lopp tvingat den att göra sig liten. Vi
+stodo tysta en stund, som om vi behövt hämta andan.
+
+»Georg», sade Elsa. »Vad är detta?»
+
+Jag behövde blott peka på de gamla ekarna, som stodo omkring byggnaden.
+Deras grenar buro svarta märken, och deras bark var svedd. Jag visade
+henne på stenfoten, vilken var färgad som av sot, på den lilla
+trädgårdstäppan, som var oordnad, och på en hög gammalt virke, vilket låg
+kvar ute på planen. Det var bränt och förkolnat, ruttet och förvittrat.
+Det var det enda, som fanns kvar av vårt första hem.
+
+»Här har varit eldsvåda», sade jag.
+
+Och min stämma skalv.
+
+»Brända tomter.»
+
+Som om vi båda hade känt oss samhöriga med denna lilla fläck av jorden,
+vilken vi icke återsett på många år, grepos vi nu av ett alldeles nytt
+intresse, nämligen att erfara vad som hänt, vad som förvandlat denna vår
+lyckoö, så att den för oss var till hälften oigenkännelig. Detta intresse
+borttog liksom hela den värld av drömmar, som förut hållit oss fångna,
+vidgade vår känslovärld till att omfatta även deras liv, vilka här ute
+levat och lidit, arbetat och strävat, och vilka åren format och bildat så
+strävt, att inga lyckodrömmar för dem längre förgyllde den hårda
+verkligheten.
+
+Och som våra tankar vändes till dessa människor, vilka vi förut erinrat
+oss endast som det nödvändiga bihanget till vår egen glädje, öppnades
+stugans dörr, och i solskenet, som föll över trappan, stannade en krökt,
+gammal gumma och log ett igenkännande leende mot de främmande. Hon såg så
+gammal ut, att hon föreföll som uppstigen direkt ur någon gammal saga.
+Stödde sig på en käpp gjorde hon, och det rynkiga ansiktet förvred sig av
+invand smärta, när hon rörde sin giktbrutna kropp.
+
+»Det ser annat ut nu, än när herrskapet var här sist ...» sade den
+gamla.
+
+Och i det hon mödosamt rörde sig framåt, gav hon plats åt sin gubbe,
+vilken gammal vana trogen stått i skymundan, till dess hans tur kom. De
+båda gamla hälsade på de båda, som nyss drömt sig unga, och gubben gned
+sina händer, hostade och mumlade obegripliga ord, medan han långsamt och
+sävligt gav plats på trappan, där gumman bjöd de resande stiga in.
+
+Genom skelettet till en ofullbordad veranda sågo vi främmande ut över vår
+ungdoms fjärdar och sund. Vanvårdad var trädgården, förfallet syntes hela
+det nya huset, gräs grodde på stigarna, som vi förr hade trampat, och i
+lövsalen nere vid stranden hade bord och bänkar murknat, emedan ingen
+lagat, vad väder och år förstört.
+
+Utan att vi behövde fråga, berättade de båda gamla, huru olyckan kommit
+över dem. Gumman berättade, och gubben upprepade bekräftande hennes ord.
+Olyckan hade kommit så lömskt och oväntat, att ingen kunde stå den emot,
+och ingen kunde hjälpa.
+
+Ty en vårdag i mars, när nordan blåste frisk och isen varken bar eller
+brast mellan öarna, hade elden brutit ut. Och emedan isen varken bar
+eller brast, hade grannarna på landet omkring stått och sett det hela,
+men icke kunnat komma dem till hjälp. De båda gamla hade ensamma burit
+vad de kunde rädda ut ur det brinnande huset, och maktlösa hade de stått
+bredvid och sett sin egendom brinna i aska. I denna aska, där de sett det
+sista glöden slockna, slocknade för dem också varje förhoppning om en
+sorgfri ålderdom. Ty låg var den byggnad, som de efter långa år byggt upp
+på stenfoten av den gamla. Ringa var bohaget. Torftig var omgivningen.
+Och själva voro de brutna och trötta. En enda olycksdag hade tagit allt,
+vad de förra åren byggt upp.
+
+Som tyngda under samma öde sutto de två, som nyss drömt sig unga, och
+lyssnade till de tunga, karga ord, med vilka de gamla berättade om elden,
+som lade deras hus öde. Själva det gripande vardagliga i denna
+framställning, avbruten av betydelselösa detaljer, blandad med fattigmans
+minnen av ägodelar som förstörts, tyngde ned de främmande, avklädde våra
+egna drömmar illusionens prakt, och grep oss med ett stilla, svärmiskt
+vemod. Vi tyckte nästan, att under det att vi ingenting visste, medan vi
+levde vårt liv och trodde oss lyckliga, hade här, på en liten ö bland
+skären, brunnit ned och försvunnit något av den livets skatt, som vi
+trott oss hava samlat och äga i säkert förvar. Elsa kände det, som om hon
+förlorat mera vid denna brand än de båda gamla och medan berättelsen
+framskred, såg jag, att hon måste behärska sig för att icke brista i
+gråt. Ty vad betydde dessa möbler, kläder och husgeråd? Vad betydde det,
+att tvenne nedbrutna människor, vilkas liv var slut, här sutto och grämde
+sig över motsatsen mellan förr och nu i det torftiga välstånd, där
+skillnaden dock var så ringa? Vad betydde allt detta mot att hon aldrig,
+aldrig mer skulle få se sin ungdoms ö, sådan hon en gång sett den?
+
+Så kände hon det, och hon vände sitt ansikte mot mig, och jag hade ingen
+tröst att giva henne. Ty jag tänkte på hur illa jag gjort som ej följt
+min första anings bud och besparat oss båda att se de brända tomterna av
+vår första lycka. Men jag hade ej hjärta att säga det, och i det jag tog
+hennes arm, gingo vi båda ännu en gång tysta omkring ön.
+
+Det var med oss som med barnen i sagan, vilka en gång gått vilse i
+underlandet och vid återkomsten därifrån funno, att tiden gått ifrån dem
+och gjort människorna omkring dem trötta och gamla. Tysta och drömmande
+sutto vi vid stranden och sågo ut över fjärden. Där var allt sig likt,
+och som vi sutto där, glömde vi den nya byggnaden och förfallet bakom
+oss. Vi mindes blott, att vi bott runt omkring denna fjärd under tre år,
+varje sommar på ett nytt ställe, och i ett slags begär att fortsätta vad
+vi en gång börjat, beslöto vi att fara vidare till den andra sommarens
+hem, där vi mindes två små röda stugor i skogskanten och en liten
+gräsplan, där i en vit korgvagn vår första gosse sov under en blå
+sufflett.
+
+Vi läto ro oss över dit, och vi visste nu, att vi rodde mot en öde
+strand. Ty denna gång hade vi frågat oss för. Vi visste, att åren också
+här hade sopat bort spåren av det som varit och förändrat allt.
+
+På den lilla udde, där vi nu stego i land, bodde några år tidigare en
+gammal fiskare med sin hustru. Hon dog en vinternatt, när snön yrde kring
+stugan, och när även en dag den gamles timme slog, så togo barnen i arv
+de båda stugorna uppe i skogsbrynet, båten och notboden nere vid sjön.
+
+Men skärgårdens sagor äro många, och en av dem var även sagan om de små
+röda byggnaderna vid skogens bryn. När de femtio åren, på vilka de döda
+en gång köpt marken, voro förbi, kom bonden som ägde jorden och tog den
+tillbaka. Han drev den nye ägaren från gård och grund. Och därför voro
+husen jämnade med jorden, virket var bortfört, det förra potatislandet
+var övervuxet med tistel och ogräs, och marken såg ut som om elden gått
+fram även här.
+
+De båda resande, vilka sökte spåren av sin ungdoms lycka, stodo åter
+bland spillrorna av ett skövlat hem. Det var, som om vi förföljts av
+ruiner. Och gripen av den ohyggliga beklämning, som följde på alla de
+illusioner, vilka brustit, släppte Elsa min arm. Gående uppåt den torra
+risbacken, nalkades hon stängslet, där grinden var bortsliten, och ett
+par rostade gångjärn snedvridna hängde kvar på stolpens hakar.
+
+Här stödde hon båda sina armar mot stolpens kant, och i det hon gav fritt
+lopp åt alla de skiftande känslor, som strömmat samman över hela hennes
+själ, brast hon i en våldsam gråt. Hon snyftade, som om livets alla
+olyckor störtat samman över hennes huvud. Hon stötte tillbaka min hand,
+när jag ville smeka henne, och hon grät så länge, att jag blev otålig,
+och yrkade på, att vi borde gå för att ej komma för sent till ångbåten.
+
+Hon hörde ej på mig, tog mig blott om axlarna och sade:
+
+»Du hade rätt, vi borde aldrig ha kommit hit.»
+
+Och hon bekände, att hon tänkt på denna resa länge, att hon önskat den
+under åratal, att hon av en slump -- hon visste ej huru -- kommit att
+tänka på, att nu skulle den ske, just nu. I hennes hemliga drömmar hade
+tanken på denna resa på ett underligt sätt förbundit sig med tanken på
+hela vårt livs lycka. Det hade synts henne, som om vi borde och måste
+företaga denna resa en gång, som om hon aldrig skulle kunna känna sig
+säker på, att hon verkligen var lycklig, förrän hon fått se dessa trakter
+så, som hon en gång sett dem i sina drömmar. Hon sade att det varit
+hennes avsikt, att, när vi kommit ut tillsammans, skulle hon bedja mig,
+att vi finge bo där en sommar till. Och hon visste, att jag ej skulle ha
+kunnat neka henne denna bön. Men nu, när ingenting fanns kvar, ingenting
+av allt det, som en gång varit hennes, nu var det, som om den länk
+brustit, vilken höll henne fast vid själva livet.
+
+Jag förblev stum under hennes förtvivlade utbrott, och jag förstod mer än
+väl, att jag stod inför en av dessa fantasier eller drömmar, vilka för en
+människa med rikt känsloliv i ordets egentliga mening kunde betyda mer
+än själva livet. För egen del hade jag visserligen känt mig upprörd både
+vid alla minnen, som dessa platser väckte till liv, och av den
+förstörelse, som hemsökt våra kära platser. Men att sätta denna förödelse
+i något sammanhang med vad som för mig själv var kärt och betydelsefullt,
+föll mig icke in. Och inför detta utbrott av sorg stod jag alldeles
+rådlös.
+
+Jag försökte det vanliga medel, varmed en man plägar kunna bringa en
+kvinnlig sorg till tystnad. Jag försökte med smekningar. Men Elsa drog
+sig undan min hand, emedan hon såg att i min vänlighet fanns tröst, som
+hon försmådde, i stället för sympati, som hon sökte. Hennes ansikte fick
+ett slutet, oåtkomligt uttryck, som om hon satte hela sin person in på
+den fantasi, vilken behärskade henne, och icke av något ville låta sig
+störas.
+
+Hon såg sig omkring på den oordnade, grusade planen, och i det hennes
+blick blev fuktig som av medkänsla, sade hon:
+
+»Stackars människor!»
+
+Åter flyttade hon sin egen missräkning över i medkänsla med de människors
+olycka, om vilken hela den tomma jordbiten bar vittne. Åter satte vi oss
+ned och läto våra blickar sväva kring den lilla backen i skogsbrynet,
+vilken erinrade oss om en hel sommars sorglösa ro. Vi började samtala.
+Och vi försökte framtvinga för vår fantasi de scener, vilka föregått
+denna förstöring. Bonden, som rådde om jorden, kom till det unga paret,
+som tagit gården i arv. Han underrättade dem kort och gott, att tiden var
+utlupen. De femtio åren voro slut, och nu skulle byggnaderna rivas. Han
+ville ha sin gård tillbaka. Det var tydligt, att han ej hade någon fördel
+därav. Han skulle kanske haft större fördel av att ännu en gång sälja
+jordlappen. Men han hade sett, hur de andra hade haft hyresgäster om
+somrarna. Inkomsten av denna hyra hade väckt hans avund, och med styrkan
+av en fix idé hade i hans hjärna den tanken slagit rot, att här skulle
+ingen bo. Marken skulle vara hans och ingen annans.
+
+Och så hade de unga, som bott här, fått riva sina byggnader ned till
+grunden, flytta dem över till en annan ö och bygga dem upp, där den rike
+kunde bevekas att lämna plats för den fattige. Men när den sista
+båtlasten stod färdig att lämna bryggan, hade raseriet gripit mannen.
+Och i sin tur, begagnande sig av sin rätt, hade han gripit till yxan. Han
+högg ned träden, som stodo på hans faders mark, han förstörde
+bärbuskarna, grinden slet han från sina hakar och kastade den överst på
+färjan. Och innan han lade ut, vältrade han stenarna från den lilla
+bryggan i sjön, förstörande båthamnen, och for därifrån, nöjd med den
+hämnd, som icke lämnade hans fiende ens något att vinna.
+
+Om detta talade vi, men hela tiden låg vår egen missräkning på lur bakom
+våra ord, och Elsa ryste.
+
+»Är det vi, som föra olyckan med oss?» sade hon.
+
+Jag log. Min hustrus ord syntes mig tomma och överspända.
+
+»Låt oss fara till vårt tredje ställe. Där veta vi ju, att allt står som
+det stått», sade jag.
+
+Men Elsa skakade blott på huvudet, och i det hon plötsligt reste sig upp
+sade hon:
+
+»Jag vill gå vår gamla väg genom skogen.»
+
+Utan att avvakta mitt svar gick hon före mig. Det var, som om hennes
+förra livlighet kommit tillbaka, som om hon i ett nu skakat av sig hela
+tyngden av andras lidanden och andras sorger, allt detta som skymde våra
+minnens land och hela denna underliga dag förföljt oss med all livets ve
+och elände. Hon förde mig rätt in i skogen på en smal väg, där granarna
+slogo sina grenar samman över våra huvuden. Stigen var mjuk och lätt att
+gå. Runt omkring oss dallrade solskenet över fuktig mossa och ett
+perspektiv av stammar och barr. Stigen ledde ned till en liten vik. Tätt
+utmed en brant klippa skar den in i skogen, och vid stranden glesnade
+träden, släppande fram solljuset, som föll över en öppen, svagt
+grönskande glänta.
+
+Här stannade också Elsa och började leta i trädens stammar. Och när jag
+såg henne söka, då vaknade också inom mig ett minne, som länge slumrat,
+som jag under elva år knappast kommit att erinra mig.
+
+Det var en afton, när vi ännu bodde kvar i de stugor, som nu jämnats med
+jorden. En augustiafton var det. Och följande samma stig, hade vi gått
+hit för att säga farväl åt en god sommar. Då hade min hustru tagit en
+svart knappnål ur sin klänning och fäst den i barken på en tall.
+
+»Få se, om den sitter kvar, när vi komma hit härnäst», hade hon sagt.
+
+Detta minne flög genom min själ, och jag kände mig helt vemodig. Då såg
+jag min hustru med ett lätt utrop springa fram mot en låg tall. Hon tog
+en rostig nål ur dess bark, och i det hon föll mig om halsen och kysste
+mig, grät hon av lycka.
+
+Hon satte omsorgsfullt reliken tillbaka i trädets bark. Ty hon hade icke
+hjärta att taga den bort. Kanske hade hon en rent av vidskeplig fruktan
+att rubba den. Men sedan hon funnit den, försvann det sorgliga intrycket
+av egen missräkning och andras nöd plånades ut hos oss båda. Och som om
+vi med denna lilla händelse fått en tröstande hälsning från goda andar,
+vandrade vi lyckliga tillbaka över brända tomter, vilka ej lämnat oss
+annat kvar än en gammal rostig nål, som var så väl gömd, att ingen kunnat
+taga bort den.
+
+
+
+
+X.
+
+
+Hur ofta har jag icke tänkt på denna färd över brända tomter, hur ofta
+har den icke sedan synts mig som en symbol för hela vårt liv!
+
+Men då verkade denna händelse på oss helt annorlunda, än vad jag nu minns
+den. Då verkade den så, att vi gingo till vårt tredje ställe, vilket min
+hustru nyss icke ens velat se, och hyrde där för andra gången vårt hem
+för sommaren, och lätta om hjärtat flyttade vi ut till den trakt, vid
+vilken vi kände oss bundna genom en rostig nål, som ingen tagit bort.
+
+Ren från moln, som skymma solen, minns jag den sommar, vilken följde på
+denna vårutflykt. Med vilken lust arbetade jag icke, och hur lätt skred
+icke arbetet framåt. Blad efter blad lades lugnt och utan ansträngning
+till den bok, vilken skulle utkomma till hösten, och mer än en gång stod
+middagen på bordet, när dörren till arbetsrummet stängdes och Elsa satte
+sig ned för att lyssna till de sidor, som skrivits under förmiddagen.
+Stilla och lycklig satt hon och gladde sig åt, att högen med tätskrivna
+sidor växt på bordet. Ty hon visste väl, vem det var, som gav arbetet
+liv. Hon visste att vad jag diktade om människor, växte fram under långa
+samtal mellan henne och mig, och hon njöt av, att jag kallade henne för
+min anteckningsbok, som säkrare än någon skrift bevarade mina tankar och
+gav mig dem åter, friska och förnyade. Ty när jag då hämtade dem tillbaka
+ur det trogna minne, vilket gömde mina egna tankar bättre än jag själv,
+återsåg jag dem genom det kärlekens förstoringsglas, varmed hon såg allt
+det, som rörde henne och mig och framför allt mitt arbete. Därför kände
+också hon, medan jag läste, att vad hon själv med mig sett i oordnade
+fantasier, i det skrivna tagit form. Hon njöt en stilla och sällsam
+modersglädje vid att följa dessa mina andliga barn, alltsom de blevo
+till, och ändå var hon svartsjuk på dem, emedan hon inbillade sig, att de
+kunde fylla mina tankar, så att de undanträngde henne själv, hemmet,
+barnen och allt vad i livet fanns. Ja, jag tror aldrig, att hon anade,
+hur denna samdiktan med henne var mig dyrbarare än dikten själv.
+
+Hur barnsligt det må låta, så är det dock sant, att intet någonsin
+sporrat mig så till andlig verksamhet, som när jag förstod av hennes
+ansiktsuttryck, vilket aldrig kunde dölja vad hon tänkte, att jag
+lyckats, och att hon var nöjd. Jag kunde sitta och tänka på denna
+uppläsning, medan jag skrev, och denna tanke skingrade de hundratals
+objudna fantasterier, vilka eljest så gärna vilja hindra pennan att
+arbeta. Men när vi slutat läsningen och kommo ut i salen, då skrattade vi
+åt, att gäddan blivit kall, och att gossarna, som sutto där, nödtorftigt
+tvättade, barbenta och solbrända, sågo hungriga och väntande ut.
+
+»Vi ha setat här och väntat så länge», knorrade Olof. »Var har ni
+varit?»
+
+»Vi ha läst pappas bok», sade mamma.
+
+»Kunde ni inte vänta med det till efter midda'n?»
+
+»Nej, det kunde vi inte.»
+
+»Det måtte vara en konstig bok», yttrade Olof.
+
+Men Svante, som ännu icke börjat stava, tog pappas obekanta bok i
+försvar, och som alltid blev det mamma, vilken måste bilägga tvisten och
+stilla de oroliga vattnen.
+
+Men vilken sommar detta blev! Vilken härlig sommar, full av arbetsglädje,
+skärgårdsvindar, klar sol och ljumma månskenskvällar! Jag minns den som
+ett enda solljus, jag minns vänner, som landade med segelbåtar vid vår
+brygga, jag minns utfärder med matkorgar och frisk sommarblåst, bad i
+öppna sjön, då Olof lärde sig simma, och Svante rullade på sandbottnen
+för att visa sina anlag. Jag minns festdagar med blomguirlander och
+verser, smultron och vin, långa, tysta promenader genom barrskogen, som
+öppnade sig mot en solbelyst fjärd, och jag minns tullkarlen med
+rättarkransen, vilken plägade följa oss i segelbåten och i sitt gråa
+hakskägg log åt en hel familj av bara ungdom och barn.
+
+Vad den sommaren var kort, och vad hösten kom tidigt! Med vilket vemod
+följde vi icke naturens växlingar, hur kvällarna blevo längre och dagarna
+kortare, hur ängarna med sina praktfulla blommor mejades av, så att
+naturen blev kalare, hur rågen gulnade, och vassen växte hög och stor
+kring stränderna, bildande som en tät vajande skog av grönt med violetta
+vippen, där förr vattnet fritt plaskade upp över stenarna.
+
+Och när dagen för uppbrott äntligen nalkades, hur uppsökte vi icke då
+alla sommarens platser för att få återse dem en sista gång. Vi gingo upp
+på utsiktsberget, och vi vandrade skogsvägen fram och åter, helst när det
+blivit mörkt, och stjärnorna skymtade genom granarnas grenar. Nästan en
+hel vecka använde vi endast till att säga farväl. Vi togo gossarna med
+oss och seglade ön runt, och vi talade om boken, vår bok, som var färdig
+och skulle komma till hösten. I timtal kunde vi gå den smala vägen, som
+ledde från det rödmålade boningshuset ned till stranden, och vi stannade
+varje afton länge på bryggan, lyssnande till vågornas skvalp, som lät
+lugnare nu än under den oroliga våren, fast på samma gång hårdare.
+
+Men den sista kvällen, när augustimånen redan var i nedan, gingo vi
+ensamma ned till bryggan och lade ut båten.
+
+För nattbrisen seglade vi ut på den svarta fjärden, där den gula
+halvmånen målade glittrande strimmor, och kring vilken träden stodo så
+mörka och underliga, bildande helt nya konturer, mot vad dagsljuset gav.
+Som genom ett trollandskap seglade vi fram, lyssnande till det klapprande
+plasket av de små vågorna mot båtens bog. Vi ilade fram över den endast
+krusade vattenytan med större fart än någonsin om dagen, ty nattens bris
+har större kraft än dagens, eller också synes den hava det. Men utan att
+tala eller komma överens om någonting, vände jag båten, så att den gick
+omkring klipporna, och på badvikens stenar gingo vi i land. Vi togo
+varandra i hand, och vi gingo vår gamla väg fram till den låga tallen, i
+vilkens skrovliga bark den rostiga nålen satt. Vi behövde ej söka efter
+trädet, ty under sommaren hade vi ofta vallfärdat dit, och vi hade aldrig
+fruktat, att någon skulle röra den lilla tingesten, vilken satt så väl
+gömd och syntes oss vara inseglet på vår egen omätliga lycka, som hade
+hotat att gå, men kommit tillbaka.
+
+Men som vi sutto där i våra tankar och sågo månljuset uppslukas av
+barrträdens dunkel, sade min hustru:
+
+»Jag vill inte låta den sitta kvar. Jag vill ha den med mig.»
+
+Med varsam hand tog hon den lös och fäste den i linnet innanför
+klänningen.
+
+»Kanske kommer jag aldrig hit mer», sade hon, »och då vill jag, att du
+skall finna den efter mig.»
+
+Så seglade vi ut igen i nattbrisen, och en förutaning om vad jag aldrig
+trodde skulle komma fyllde mig med en onämnbar känsla av sorg. Jag såg på
+den plats i båten, där Elsa satt. Jag tyckte, att den blev tom inför mina
+ögon, och att jag ensam seglade ut över en vattenyta, vilken fått andra
+konturer än dem, som solljuset gett. Jag satt fylld av denna känsla så
+starkt, att jag glömde, att jag icke var ensam, och jag spratt till, som
+om jag vaknat till ny verklighet, när jag hörde min hustrus röst. Hon
+talade sakta, som om hon talat till sig själv, och jag hörde i början
+orden, som om jag icke förstått dem.
+
+»Jag har tänkt så ofta», sade hon, »att det måtte finnas människor, som
+behöva något att tro på, och från vilka det är synd att taga bort deras
+tro. Jag är så lycklig, att jag tror som du. Jag vill inte göra något,
+som du inte tycker om, inte tro något ens, som du inte vet. Men jag kan
+inte låta bli att tro på Gud. Tycker du mycket illa om det?»
+
+Om min hustru hade frågat mig detta i vår första ungdom, hade jag säkert
+blivit stridslysten och givit mig in på alla de skäl mot en sådan tro,
+vilken tidens illusionslösa riktning hade lärt mig att betrakta närmast
+med överseende ringaktning. De år, som gjort mig äldre, hade väl icke
+givit mig någon tro, men känslan av de oändligt olika människornas
+personliga okränkbarhet hade dödat den sista resten inom mig av begäret
+att göra så mycket som en enda proselyt, ej ens om denna enda skulle vara
+min egen hustru. Vad jag trodde var ingenting fast, endast ett sökande
+att finna det största, och mer än en gång hade redan i min tidiga ungdom
+fattigdomen i, vad man med ett dåligt ord kallar materialism, överraskat
+mig genom sin torra kyla. Men om sådant, som inom mig själv var alltför
+oklart och formlöst, talade jag i allmänhet ogärna, och jag kände mig nu
+på en gång överrumplad och förödmjukad av min hustrus ord.
+
+»Hur skulle jag kunna tycka illa om det?» svarade jag blott.
+
+»Åh, vad jag är glad», kom åter hennes röst. Ty hennes ansikte urskilde
+jag blott dunkelt. »Då blir du inte ledsen heller, om jag talar om för
+dig, att jag varje afton läser min aftonbön, som när jag var barn. Jag
+vet inte, till vem jag ber. Men jag låter också gossarna bedja för dig
+och mig och för varandra. Tror du, att det är orätt?»
+
+Jag lade ned rodret, steg upp från min plats, tog min hustrus kära huvud
+i mina händer och kysste henne, utan att kunna säga ett ord.
+
+»Jag vill inte, att det skall finnas någonting, som du icke vet», sade
+hon enkelt.
+
+Åter satt jag på min plats vid rodret, åter sköt båten fart, och om en
+stund såg jag genom lövverket ett ljus, som vägledde mig fram till
+hemmets brygga. Med armarna om varandras liv gingo vi den smala stigen
+fram till vårt sommarhem, och när vi kysste varandra till godnatt, sade
+Elsa:
+
+»Du har gjort mig så lycklig i kväll. Åh du vet inte vad du har gjort mig
+lycklig.»
+
+Den aftonen satt jag länge uppe, och jag gjorde, vad jag icke gjort under
+hela sommarens lycka. Jag tänkte på Elsa och mig. Oupphörligt återkom den
+tanken för mig, varför hon behövt fråga mig, om jag tillät henne att tro
+på Gud och att bedja. Ty detta var ju, vad hon hade gjort. Och på samma
+gång, som denna veka kvinnlighet berörde mig som en fläkt av onämnbar
+lycka, kände jag ett styng inom mig, att hon någonsin behövt fråga så.
+Jag genomgick i tankarna vår ungdom och alla de år, vi älskat varandra.
+Jag tyckte, att jag städse velat bära henne på mina händer, jag tyckte,
+att jag alltid gjort så, och nu klang igenom hela hennes väsen en ton,
+som om jag mitt under allt detta ovarsamt rivit i hennes innersta, och
+utan att veta det tillfogat henne ett sår, vilket kanske blött länge,
+innan hon vågat eller kunnat låta mig ana, att hon led. Hon syntes på
+något sätt frukta mig eller min kritik eller bådadera. Och jag frågade
+mig själv: varför?
+
+Jag visste, att om detta kunde jag icke fråga henne. Ty hon skulle alltid
+slå armarna om min hals och säga: »Du! Du! Aldrig har du gjort mig annat
+än gott.» Jag tyckte mig kunna höra fanatismen i hennes röst, när hon
+sade det. Ja, jag visste, att hon skulle svara så, och jag visste också,
+att hon skulle känna allt vad hon sade som den innersta sanning, så visst
+som hon eljest icke kunnat säga det. Men denna tanke tillfredsställde
+mig icke. Det var helt annat, som nu sysselsatte mig. Vad brydde det mig
+för övrigt i denna stund, om min hustru bad till Gud, eller om hon icke
+bad? Vad brydde det mig, om hon tänkte det eller icke tänkte det? Vad hon
+sagt, hade träffat mig som pilar, vilka gått rakt in i mitt hjärta.
+Hennes ord hade smält samman med henne själv och hela den sommar, som
+gått, med känslan av båtfärden på det mörka vattnet, med skogens brus och
+månens glitterväg över de krusiga böljorna. Det smälte hop alltsammans
+till ett enda helt och det sjöng om, att jag vunnit en skatt, som icke
+kunde delas eller förvandlas, men som skulle vara min, så länge jag
+förstod, att den endast växte i tysthet för mig.
+
+Men under allt detta plågade mig den tanken, att jag, utan att vilja det,
+ändå skrämt henne. Den plågade mig tvärt emot hennes egna ord, som ännu
+ringde mig i örat. I tankarna genomgick jag allt emellan oss, som jag
+kunde minnas, och vilket härmed kunde ha något sammanhang, och när jag ej
+kunde minnas mera, sökte jag i tankarna efter, vad jag ej kunde finna.
+
+Ty det var skuldkänsla, jag erfor, skuldkänsla, som tryckte mig. Jag
+kunde blott icke erinra mig, hur eller när jag blivit skyldig. Jag tyckte
+blott, att jag var det och måste vara det. När jag kom in för att gå till
+sängs, blev jag bestört över att se min hustru ligga vaken. Men när jag
+lagt mig, böjde hon sig endast fram och kysste min hand.
+
+Jag har aldrig sett ett lyckligare uttryck i hennes ansikte.
+
+
+
+
+XI.
+
+
+Emellertid nalkades dagen, som vi länge väntat, då vårt barn skulle
+födas, då hemligheten, som min hustru länge sedan röjt, och som givit
+hennes själ spänstighet och hennes kropp vingar, skulle komma i dagen, då
+lyckan för alltid ånyo skulle sätta bo i vårt hus. Medvetandet härom var
+det, som bidragit att göra vår sommar så ljus, åtminstone ser jag det nu
+så. Men så underbart allt synes mig, när jag efteråt tycker mig ha fått
+förklaringen, så naturligt och enkelt kom allting då, och hela innebörden
+av allt, som skedde med oss, var jag då långt ifrån att ana.
+
+Vi hade ju fått två barn förut, och jag hade sett många av dessa rörande
+bevis på väntans modersglädje, vilka en man, som älskar sin hustru,
+aldrig glömmer. Men aldrig hade jag sett min hustru så uppfylld av fröjd
+över det, som skulle komma, som hon nu var. Aldrig hade hon gått omkring
+i en så andaktsfull lycksalighet som nu, aldrig hade hon förstått att i
+den grad gjuta helgdagar omkring hela vårt vardagsliv som under denna
+mörka höst i den trista staden, då regnet oupphörligt föll, och hela
+livet utom oss syntes så tungt och svårt, som väl aldrig förr varit
+händelsen.
+
+Vi hade ju två gossar, och därför blev det naturligt att kalla den lilla
+varelse, som skulle komma för »flickan». Det var henne, vi väntade,
+henne, vi talade om. En middag, när jag kom hem från mitt arbete, sade
+min hustru till mig:
+
+»Det är min ängel, som kommer, Georg, hon kommer för att rädda mig.»
+
+Så länge hade jag levat i glömska av, att någon fara någonsin hotat oss,
+att jag först icke förstod hennes ord.
+
+»Rädda dig?» upprepade jag mekaniskt. »Från vad?»
+
+Hon fick ett underligt uttryck, som om hon drog sig in i sig själv för
+att liksom tänka efter, hur det var möjligt, att två människor, vilka
+älskade varandra, kunde känna så olika.
+
+»Har du redan glömt hur det var i vintras?» sade hon.
+
+Jag förstod ännu icke, eller jag ville icke förstå.
+
+»Jag trodde, det var förbi», sade jag.
+
+»Tror du någonting någonsin kan vara förbi?» blev svaret. Och hon
+tillade:
+
+»Kanske kan den lilla, som kommer, göra vad ingenting annat kan.»
+
+På detta korta samtal tänkte jag ofta, och jag sökte fåfängt få det att
+rimma sig med den ostörda lycka, vi njutit under den sommar, som gått.
+Var det möjligt, att min hustru under den lyckans solskensdagar, som gav
+färg åt hela hennes väsen dolde fröet till en olycka, som en gång skulle
+breda sig över vårt liv? Var det möjligt? Levde hon två liv? Kunde hon på
+en gång leva mitt i solskenet och samtidigt känna, att natten var nära?
+Eller tillhörde den aning eller fruktan, hon nu röjde, blott det slags
+fantasier, som voro en följd av hennes tillstånd?
+
+Jag försökte slå mig till ro med det sista alternativet, men det ville
+aldrig riktigt lyckas, och mer och mer började jag se min hustrus hela
+liv i en ny och annan dager, densamma som till sist skulle inhölja henne
+helt.
+
+Jag kan icke beskriva den nya känsla av ömhet, som väcktes inom mig av
+dessa tankar, åt vilka jag ej ens kunde giva ord. Och jag vågade knappt
+tro, vad jag själv såg inför mina ögon, när allt gick lyckligt, och min
+hustru efter en svår kamp långsamt började tillfriskna efter att hava
+givit livet åt en späd varelse, till vilken hon redan från början talade
+ord, som ingen annan fick höra.
+
+Men flickan kom aldrig. Hon var bytt i en gosse, som fick namnet Sven.
+
+
+
+
+ANDRA DELEN
+
+I.
+
+
+Lille Sven växte upp och blev allas älskling. Han fick långt gyllene hår,
+och till minne av flickan, som aldrig kom, brukade mamma krusa gullhåret,
+så att det låg i långa lockar kring hans lilla ansikte med den skära hyn
+och de underbara änglaögonen. Intet barn har haft djupare, stora ögon med
+en tidig drömmande blick, och intet barn har haft en mera förtroendefull,
+smeksam liten hand, vilken han smög in i en stor människas, som visste
+han, att han överallt kunde finna trygghet, därför att han själv icke
+visste om något ont.
+
+Lille Sven var store-brors avgud. Ingenting kunde vara vackrare än att se
+store-bror, som tyckte om att vara karlaktig och därför ogärna lade sina
+känslor i dagen, draga lille-bror i en liten vagn, njuta av hans glada
+ansikte och oupphörligt vända sig om för att se efter, att lille-bror
+icke föll av. Det enda, som härmed kunde jämföras var att se Svante göra
+detsamma, och Svante njöt dessutom av att vara beskyddare i så mycket
+högre grad, som han vid lekarna med store-bror alltid varit den, som var
+liten och fick lyda. Sven var så liten emot de stora bröderna, som han
+beundrade och följde, att han alltid var och förblev lille-bror, och han
+var så glad, att hela huset kom omkring honom, när det hänt honom något
+lyckligt, och hans klingande röst eller klara skratt ljöd genom rummen.
+Man kom därför, att man ville få se, hur hans ögon tindrade, och hur hans
+små vita händer fäktade av förtjusning, se hela denna strålande
+barnaglädje, som gav sol åt hjärtat.
+
+Ack, jag skulle önska, att jag skrivit denna berättelse om lille-bror
+förr, så att jag kunnat lägga den fram blad för blad för henne, som kunde
+hans korta levnadssaga bättre än jag, bättre än någon. Hon, som kom ihåg
+varje hans ord, varje litet drag ur hans livs bok, hon som levde hans liv
+och sitt eget i förening med honom, hon, som levde med honom, även när
+hans klara ögon icke längre lyste ibland oss, hon, som slutligen följde
+honom på de stigar, där ingen, förr än tiden är inne, kan följa. Hon
+skulle då fyllt, vad jag ville säga med sin anda, och min dikt om ett
+litet barn skulle fått den starka vissheten att handla om en, som ännu
+lever.
+
+Ty lille Sven levde och verkade med sin mor, hos och för henne. Han hade
+sin lekstuga hos henne, och hela förmiddagarna, när pappa var borta, och
+gossarna läste, satt lille Sven på golvet och hörde mamma berätta sagor.
+Mamma kunde många sagor, men ingen saga tyckte Sven bättre om än den om
+lilla rödluvan, som skulle gå till mormor med bär, och som den stygga
+vargen åt upp. Han blev så förfärligt uppskakad när han tänkte på den
+lilla rödluvans öde, och han var så rädd för den otäcka vargen och så ond
+på honom. Han skulle bli stor och gå ut och ta' reda på honom och skjuta
+honom.
+
+Så hittade mamma och han på lekar. De lekte, att Sven reste bort och var
+borta, och mamma satt ensam och väntade på honom. Och så kom Sven hem,
+och det blev en glädje så stor, att mamma måste lägga ifrån sig sitt
+arbete och taga honom i knät och kyssa honom många gånger. Och många
+andra lekar lekte de.
+
+Lille Sven hade många namn i hemmet. Han kallades för lille-bror och för
+Nenne, vilket han uppfunnit själv, för klimpen och gullebarn, allt som
+det föll sig. Han kändes vid alla sina namn, kunde räkna upp dem, och var
+stolt över dem. Lille Sven lekte icke mycket med andra barn, och han
+trivdes icke länge därmed. Han kom alltid tillbaka till mamma, som om
+detta varit den naturligaste sak i världen. Och han brydde sig då aldrig
+om, ifall han avbröt leken och förargade de andra barnen. Fick han bara
+syn på mamma, så sprang han ifrån alltsammans, tog henne i hand och
+följde henne, vart hon gick. Det var en kärlek, som gick över alla
+begrepp, och som aldrig svalnade, emedan föremålet för densamma var för
+lyckligt åt detta förhållande för att någonsin finna den lille
+besvärlig.
+
+Sven och mamma hade sina små hemligheter, och när Sven viskade något till
+mamma, fick inte ens pappa höra på. Försökte han det bara för att retas
+med Sven, då skrek den lille:
+
+»Nej, han får inte. Han får inte. Säg honom, att han inte får.»
+
+Och mamma värjde sin skatt och höll pappa på avstånd, så att Sven fick
+tala ut i hennes öra, allt vad han hade att säga.
+
+När det då var gjort, då triumferade Sven.
+
+»Ser du», sade han. »Du fick inte höra det.»
+
+Och så gick han med mammas hand i sin och skrattade åt sin fader. Det
+kallade han att äckla pappa, och han visste få saker, som han fann mera
+nöjsamma.
+
+Jag kan se dem båda ännu, när jag vill, hand i hand, gående fram och
+tillbaka i den långa gången, som började vid syrenhäckarna, gå under de
+bara träden på vintern, när Sven var klädd i sin lilla päls, som var
+gjord av mammas gamla, vilken han var så stolt över, och som han fått,
+därför att han som liten var så klen. Det skulle för övrigt vara svårt
+att bestämma, vem av de två som egentligen hade mest att säga den andre.
+Och om jag hade sett på dem länge och fick lust att vara med, då blev
+Sven svartsjuk och satte ut sin lilla röda mun, så att mamma måste
+förebrå honom hans uppförande mot familjens överhuvud och tala om, hur
+snäll pappa var. Detta ville Sven då emellertid ogärna erkänna. Och medan
+vi gingo tillsammans, stal han sig till att göra miner åt mamma, som
+pappa inte skulle få se, alldeles som ville han lyckliggöra sig själv
+med att bibehålla den trollkrets av hemlig förtrolighet, som han slagit
+kring sin kärlek och sig själv, och där han icke tålde det ringaste
+intrång.
+
+Men när pappa var i sta'n och kom hem, då var det Sven, som stod gömd
+bakom dörren och väntade för att riktigt kunna få skrämma honom. Han gick
+och ställde sig där, långt före den tid, då pappa kunde väntas komma
+tillbaka. Oupphörligt vände han från sitt gömställe tillbaka till mamma
+och frågade:
+
+»Tror du inte, att pappa blir bra flat?»
+
+Naturligtvis trodde mamma det, och naturligtvis var Sven överlycklig vid
+denna utsikt. Och när äntligen pappa kom och stannade i förstugan för att
+stampa sanden av sina galoscher, då kom Sven framsmygande så tyst och
+sakta, och tänkte inte alls på att skrämma honom, utan stod och smålog
+för sig själv, som om han mycket väl visste, att pappa inte kunde se
+honom utan att bli glad, och långsamt kröp han närmare som för att njuta
+av att se pappa otålig att få ta honom i famn, hängde sig om pappas hals
+och lät sig bäras in, medan samtidigt familjens dogg, som Svante i tiden
+döpt till Pudel, gnydde av glädje och hoppade omkring oss.
+
+Jag minns så väl min hustrus ögon, när hon betraktade denna scen.
+
+»Om du visste, hur mycket jag talar vid honom om dig», sade hon, när Sven
+äntligen tillät sin fader att släppa taget och lämna mamma plats.
+
+
+
+
+II.
+
+
+Alltsedan Sven var så liten, att han kunde röra sig, hade han varit
+Pudels intimaste vän och haft rättighet att göra med Pudel allt, vad han
+ville. Han fick draga honom i öronen och nypa i hans korta svans, ligga
+på honom och hålla honom i de mest obekväma ställningar. Pudel visade
+häröver ingen högre grad av missnöje, än att han ibland såg förvånad ut
+över, varför allt detta egentligen skulle övergå honom, samt saktmodigt
+och fridsamt lade sig på annan plats i fåfäng förhoppning, att hans
+välvilliga plågoande skulle tröttna och låta honom vara i fred.
+
+Men kom Sven ut på gården, följde Pudel honom vart han gick. Fnysande med
+sin korta kluvna nos, stod han och betraktade, hur Sven långsamt och
+betänksamt öste sand i en liten bleckburk eller understundom övergick
+till den mindre lämpliga förströelsen att plaska i vattentunnan. Pudel
+följde honom hela tiden, och närmade sig någon främmande, följde Pudel
+dennes åtgöranden med misstänksamma ögon, redo i varje ögonblick, ifall
+omständigheterna skulle fordra hans ingripande.
+
+Sven och Pudel hade i övrigt sina vägar för sig själva, och mer än en
+gång hade de satt hela huset i förskräckelse genom att plötsligt
+försvinna på de mest otänkbara vägar och sedan man hunnit förtvivla, om
+att någonsin mera få se dem vid liv, plötsligt uppenbara sig, som om
+ingenting hänt, båda lika förvånade över den uppståndelse, vilken de
+framkallat.
+
+Det vore synd att säga, att Sven egentligen var en olydig gosse. Men i
+denna punkt var han icke lätt att handskas med. Mer än en gång hade mamma
+lovat honom ris, om han en gång till sprunge bort på egen hand, och mer
+än en gång hade hon strax efteråt inför mig bedyrat, att hon ville se
+hjärteblodet på den, som vågade röra Sven. Men härvidlag tycktes Sven
+vara oåtkomlig för både rättelser och förmaningar, och han stod så
+förundrad vid mammas häftiga glädje över att efter sådana utflykter
+återfinna honom levande, som om han förvånat sig över, att de båda
+kunnat tänka olika om någonting i hela världen.
+
+»Det var väl inte farligt», sade Sven. »Pudel var ju med.»
+
+Mamma ville inte tala illa om Pudel, men hon försökte övertyga Sven om,
+att Pudel i alla fall inte var detsamma som en människa. Hon sade allt,
+vad hon någonsin kunde hitta på. Och Sven lovade med armarna om hennes
+hals, att han aldrig mer skulle springa bort och göra mamma ledsen.
+
+Men när han gick ute för sig själv och det var vår och vattnet flöt i
+rännilarna på gården, då glömde Sven allt annat på jorden, än att han var
+en liten gosse, som skulle gå långt bort i skogen.
+
+Vem vet, vad han gick i för tankar, eller om han ens märkte, att han kom
+på förbjudna vägar? Han gick och småpratade för sig själv, och Pudel
+följde honom, och när han kom ända bort till grinden, så stod den öppen.
+Då skulle han titta ut genom den och kasta en blick på världen, som
+lockade utanför, och då såg han överst på dikesrenen tvärs över stora
+landsvägen, hur de gula hästhovsblommorna lyste mot den gråa myllan, och
+så kravlade han sig över så gott hans små ben orkade. Men nu var han
+nästan inne i skogen, och nu kunde han inte stå emot längre. Höga och med
+knotiga grenar reste sig tallarna över hans huvud, och in gick han mellan
+stammarna, där solen sken på mossan, och de första vårfåglarna börjat att
+drilla. En liten åkerråtta kilade mellan stenarna, och lille Sven sprang
+efter den. Längre och längre bort kom han. Där låg ett litet kärr, och
+ute i kärret växte sälgbuskar med gullglänsande hängen. Dem kunde han
+inte nå, ty då skulle han ha klivit ned sig och blivit våt om fötterna.
+Men han kunde alltid kasta några stenar i kärret och höra, hur det sade
+plump, och se på de stora, vida ringarna, som gjorde vågor av hela den
+lilla vattenytan. Det gjorde han också, och han höll på med det en lång
+stund. Han blev röd om kinderna, och hans ögon blänkte av hänryckning.
+Gladare och gladare blev han, och han gick ända ned till ängen, där det
+kungliga lustslottet låg, och när han kom ut på vägen, började han
+springa. Han sprang och sprang, och när han kom ut genom de höga
+grindarna, såg han, att han var nära hemma igen. Då blev han glad på
+nytt, därför att han kände igen vägen, och därför att Pudel fnös, viftade
+på stubbsvansen och ville hem. Så började han plötsligt längta efter
+mamma; och så kom han ihåg de gula blommorna som han hade i hand.
+
+Långsamt och betänksamt gick han hemåt igen, och det kan allt hända, att
+Sven nu dunkelt erinrade sig att han inte borde ha gått hemifrån. Men en
+sak var det, som Sven inte visste, och som han inte heller förstod sig
+på. Det var, hur länge han egentligen varit hemifrån. Ty ett par timmar
+eller en liten stund, det var för honom ett och detsamma.
+
+Men när han kom tultande över gräsmattan och just tänkte springa igen för
+att få komma in till mamma och bli satt i knä't och klappad och kysst och
+få tala om, hur roligt han haft, då skvatt Sven till vid, att det började
+skrika runt omkring honom. Det var pappa och mamma, Olof och Svante, båda
+jungfrurna och ännu flera, tyckte Sven. De skreko i mun på varandra; den
+ena här och den andra där; Sven hann aldrig ens se, var de kommo ifrån.
+Ty just som han skulle vända sig åt ett håll, skrek någon bakom honom,
+och när han då skulle vända om och se åt det andra hållet, blev han
+upplyftad från marken och bortburen av någon, som sprang, så mycket han
+orkade, och innan han visste ordet av, var han inne i salen, och mamma
+själv tog honom på sina armar och kramade honom, så att han inte kunde få
+luft.
+
+Sven visste nog, att han aldrig behövde vara rädd för sin mamma, men den
+här gången svek honom ändå modet. Ty nu kom han ihåg, vad hon hade sagt
+om riset, och när han fick se pappa, blev han riktigt ängslig. Ty pappa
+såg bister ut och sade i en mycket allvarlig ton:
+
+»Nu få vi lov att ta fram riset, Sven. Ty det vet jag, att mamma har
+lovat dig.»
+
+Då visste sig Sven ingen levande råd, och i sin nöd tog han sin tillflykt
+till blommorna, som han höll fram emot mamma.
+
+Men det behövde han inte ha gjort. Ty mamma hade varit så skrämd, och hon
+var så lycklig att ha fått honom tillbaka igen, att hon bara tog honom i
+famn och lät honom smeka sig, skrattade och grät om vartannat; och till
+sist tog hon blommorna ifrån honom och satte dem i ett litet grönt glas,
+ordnade dem och lät Sven se, hur vackert de stodo i solskenet. Då uppgav
+pappa alla tankar på avstraffningen, gick in till sig och kände sig
+överflödig.
+
+Men när mamma blev ensam med Sven, tog hon honom i knät och berättade
+honom, som om det varit en saga, hur orolig hon känt sig, och hur hemsk
+hon varit till mods. Hon talade om, att hon trodde, att Sven brutit av
+sig benet och låg ensam i skogen, och att de inte skulle finna honom,
+förrän han var död. Eller att han fallit i vattnet, och att de där skulle
+hitta honom som ett lik, och då kunde aldrig varken mamma eller pappa
+eller syskonen någonsin bli glada mer. Allt detta hörde Sven på och
+förstod bara, att mamma var snällare mot honom än alla andra människor.
+Så lät hon Sven berätta, allt vad han hade sett och gjort, hur roligt han
+haft, och hur långt borta han varit. Hon fick reda på både den lilla
+råttan och fåglarna och kärret och stenkastningen. Och till sist förstodo
+de varandra båda två och voro endast lyckliga över, att de återfunnit
+varandra.
+
+Och när de riktigt talat ut, då tog mamma Sven med sig till ateniennen.
+Där stodo många rara saker, som Sven ibland brukade få leka med, när det
+var riktigt väl. Bland annat stod där en vit pudel av porslin, som hade
+en tofs på svansen och bar en liten toffel i mun. Den var mycket gammal
+och tillhörde egentligen inte mamma. Ty pappa hade fått den av sin mor,
+och den hade varit hennes, alltsedan hon var två år gammal, då hon fått
+den av en gudmor.
+
+Den var det bästa Sven visste, och den tog mamma i sitt hjärtas
+lycksalighet ned från ateniennen och gav honom i stället för ris. Den
+fick stå kvar, där den stod.
+
+»Ty», som Sven sade, »eljest kan jag slå sönder den. Och då blir pappa så
+ond.»
+
+Men han glömde aldrig, att den var hans. Och han brukade tala om det
+ibland, när det kom främmande.
+
+»Den fick jag av mamma», sade Sven, »när jag sprang bort i skogen och kom
+tillbaka igen. Det var, för att mamma blev så glad, när hon fick se
+mig.»
+
+Och mamma försvarade sin uppfostringsmetod mot varje kritik med att bara
+lyfta upp gossen och låta alla se på honom. Gud signe henne! Hon hade
+rätt.
+
+
+
+
+III.
+
+
+Så gick ett år, utan att vi lade märke till dess gång. Men vid denna tid
+började min hustrus hälsa att allvarligt avtaga, och utan att vi talade
+därom med varandra, förstodo vi båda, att endast en möjlighet fanns.
+Redan en gång förut hade operatörens kniv fått göra sitt livsfarliga
+ingrepp och de sjukdomssymtom, vilka nu inställde sig, voro oss blott
+alltför väl bekanta. Därför var det oss ingen överraskning, när doktorn
+en dag avkunnade domen och lät oss veta vad vi anat förut, att blott en
+snabb operation kunde rädda Elsa åt mig och mina barn.
+
+Som om en dödsdom fallit över hela vårt liv, gingo vi denna dag omkring i
+vårt hem, och jag såg att Elsa gick där och tog farväl. För första gången
+gick det fullt tydligt upp för mig, hur mycket av sina innersta tankar
+hon dolt för mig liksom för alla, hur förtrogen hon var med dödstanken,
+och hur vissheten att hon skulle dö ung, gnagde på hennes innersta
+livskraft. Hon hade blivit vit och hennes kinder hade magrat. Händerna
+voro vaxgula, och hon gick i ångest framför mig.
+
+Då bad hon mig första gången att få dö. För första gången talade hon om
+allt detta, som hon burit på och dolt, detta, som jag trängt in på henne
+för att få veta, och som aldrig annat än med antydningar låtit gå över
+sina läppar.
+
+»Sedan jag var mycket ung», sade hon, »långt innan du och jag lärt känna
+varandra, har det varit mig så naturligt att tänka på, att jag aldrig
+skulle få leva länge. Så fann jag dig, och då glömde jag alltsammans. Ty
+du har gjort mig så lycklig, Georg, du har gjort mig lyckligare, än jag
+någonsin kunnat göra dig. Du har givit mig mina tre gossar, mina två
+stora gossar och lille Sven. Och vad kan jag vara för dem, för dig och
+för er alla? Jag är ju sjuk och jag blir aldrig frisk. Du skall glömma
+mig, Georg. Ack, ja, jag vet, att du skall sörja mig, därför att du
+håller av mig, fast jag alltid varit klen och svag och aldrig varit till
+nytta för någon. Men du skall ändå glömma mig. Och du skall finna en
+annan, som hjälper dig med barnen.»
+
+Och åter bad hon mig att få dö, bad att få leva i ro de få veckor, som
+stodo henne åter. Hon ville bara inte dö på operationsbordet, men hon var
+nöjd att få gå bort, och hon ville blott få leva med sina plågor så
+länge, att hon hann bereda barnen på det, som måste komma, och säga
+farväl.
+
+Så plötsligt hade allt detta kommit över mig, att jag icke ens kunde reda
+mina tankar, ännu mindre fann ord att svara. Jag kände dunkelt, att jag
+genom att här ingripa kastade mig in i en kamp, som gick utom och över,
+vad människor i allmänhet äro dömda att uppleva. Jag kände den skygghet,
+jag alltid erfarit, när det gällt att röra vid något, som varit en annan
+människas innersta och mest oåtkomliga egendom. Och om något är, vad
+ingen annan än en människa själv kan bestämma, så är det väl, om hon
+skall böja sig under en säker död eller upptaga en svår kamp för att
+måhända vinna livet. Som jag såg min hustru framför mig, föreföll hon mig
+så nära och dock så fjärran. Hennes bön att få dö var så rörande och
+allvarligt menad, att jag icke hade mod att bedja henne vända åter till
+livet för min skull. Ty för henne gällde det varken mer eller mindre.
+Och med förundran märkte jag, att hon kunde lämna allt vad hon älskade,
+emedan hon var beredd. Men på samma gång kände jag med förtvivlans
+styrka, att jag inte kunde mista henne. Jag kunde det icke. Och i min
+förtvivlan gripande efter det enda, som föll mig in, sade jag blott:
+
+»Men Sven, kan du lämna Sven?»
+
+Hon ryckte till som för ett dråpslag, och hon vred sina händer i
+förtvivlan.
+
+»Nej, nej! Jag kan inte.»
+
+Hon vacklade bort mot sängkammardörren och bad mig blott att få vara
+ensam. Jag såg henne stänga dörren efter sig, och jag satt kvar, där jag
+satt, och tyckte, att allt vad jag levat med henne var borta och dött,
+och att hon nu skulle gå ifrån oss. Jag förstod, att gjorde hon det icke,
+så var det icke för min skull, utan för den lilles skull med det gyllene
+håret och de underliga barnaögonen, hennes lilla ängel, som kommit och
+kedjat henne fast vid livet. Jag förstod allt detta, men det sårade mig
+icke. Jag fann det helt naturligt, att icke jag ensam kunde hålla henne
+kvar. Jag böjde mitt huvud och grät, grät för första gången över mig
+själv och mitt eget liv. Och jag väntade ingenting, trodde icke på något
+annat, än att nu skulle dagarna gå lugnt och obevekligt fram mot den
+stund, som måste komma, och sist skulle döden slita sönder allt, för
+vilket jag levat.
+
+Hur länge jag satt där, vet jag icke. Jag vet blott, att det blev skumt
+omkring mig, och att jag spratt till vid att känna min hustru, som låg på
+knä framför mig och lutade sitt huvud mot min arm. Hon hade kommit så
+tyst, att jag icke hört henne, och hennes röst lät lugn, när hon sade:
+
+»Jag vill leva för dig, Georg, för Sven och våra stora gossar.»
+
+Jag kände hennes röst, när den blev så djup och varm, som om allt annat
+än hennes kärlek tystnat inom henne. Jag förstod, att hennes beslut nu
+var oryggligt, att hon åter tillhörde oss alla, eller ville göra det, och
+en varm våg av tacksamhet mot henne och hela livet strömmade igenom mig.
+Det dröjde länge, innan vi ändrade ställning, men när vi gjorde det,
+reste hon sig upp och tände alla lampor som till fest.
+
+Så kallade hon in barnen, och de kommo alla, tysta och undrande, och vi
+behövde ingenting förklara för dem. Ty de hade alla förstått, var och en
+på sitt sätt, de hade talat med varandra, som vi stora hade talat för
+oss, och de visste, att mammas liv stod på spel, men att hon vågade det
+för att få leva för dem.
+
+Sven kröp upp i mammas knä och smög sig intill henne. Och han fick oss
+alla att le genom tårarna, när han sade:
+
+»Mamma får inte dö ifrån lille klimpen.»
+
+Detta sista var ju ett av hans smekord i familjen, och han använde det
+själv utan skymt av medvetande om, att det lät löjligt. Därför kommo hans
+ord nästan som ett löfte om liv, och de lugnade oss.
+
+Men när barnen gått till vila, gingo Elsa och jag med armarna om
+varandras liv genom rummen. Och jag såg, att hon åter tog farväl, men på
+annat sätt än för några timmar sedan. Dagen därpå skulle hon åka till
+lasarettet.
+
+Men när jag tidigt på morgonen kom ut, satt Olof i den stora länstolen
+mitt emot sängkammardörren.
+
+»Har du setat här länge?» sade jag överraskad.
+
+»Ja», svarade gossen enstavigt.
+
+Han hade setat där och tänkt på sin mor och på, hur allvarligt allting
+med ens hade blivit. För första gången slog det mig, hur stor han var,
+och jag tog hans hand som en jämnårings. Det ryckte till i tioåringens
+ansikte, men han kunde ingenting säga.
+
+När Elsa och jag sedan sutto i droskan, var han herre över sig själv, och
+han steg upp på fotsteget bredvid min hustru, strök henne över kinden och
+sade beskyddande som åt ett barn:
+
+»Var inte rädd mamma, det kommer nog att gå bra.»
+
+Svante kom också fram och lille Sven blev lyft upp och pratade och
+jollrade. I det ögonblicket visste Elsa icke, vem av dem alla hon älskade
+mest. Men på vägen återkommo vi i vårt samtal oupphörligt till vår store
+gosse, vilken första gången talat och känt som en man.
+
+
+
+
+IV.
+
+
+Dödsängeln gick denna gång vårt hem förbi, men hans vingar hade strukit
+så tätt intill oss, att vad som nu skett länge gav sin prägel åt hela
+vårt liv, ja, egentligen aldrig upphörde att göra det. Dock -- ännu en
+gång återvände lyckan till vårt hem, men dämpad och mera allvarlig. Ännu
+en gång återvände hon, som gav helgdagar åt vårt vardagsliv. Våra gossar
+hälsade oss välkomna, när vi återvände, och lille Sven kröp upp hos
+mamma, smög sig intill henne och såg innerligt lycklig och skälmaktig
+ut.
+
+»Ser du det, att du fick inte dö ifrån lille klimpen?» sade han.
+
+Han såg så triumferande ut, som om han ansett, att den lyckliga utgången
+berodde på honom, och mest för att muntra oss alla, sade jag:
+
+»Jag tror, du anser, att det är du, som gjort mamma bra.»
+
+»Det är det också», svarade min hustru.
+
+Och åter såg jag det uttryck på hennes ansikte, som förr hade förefallit
+mig så främmande, men som jag mera och mera tyckte mig börja förstå.
+
+Hon slöt den lille i sin armar, och ur hennes ögon föllo två klara tårar.
+Därpå räckte hon mig handen och sade:
+
+»Jag är så glad att vara hemma igen.»
+
+Själv kunde jag ingenting svara. Jag såg bara på gruppen framför mig, och
+jag visste, att här hade jag den lycka, på vilken jag för endast ett par
+veckor sedan knappast vågade hoppas. Och dock kände jag i mitt hjärta ett
+styng som vid en begynnade aning om hopplös ensamhet.
+
+
+
+
+V.
+
+
+Den vår, som nu kom, minns jag som ett hav av blommor, vilka fyllde varje
+ledig plats i vårt hem. Hyacinterna uppblandades småningom med blåsippor,
+blåsipporna med vitsippor, gullvivor och violer, och sist, när det led
+mot midsommartid, kommo de blommande syrenerna.
+
+Det var mamma och Sven som skaffade blommorna, och det skulle vara svårt
+att säga, vem av dem båda, som älskade blommorna mest. Jag ser dem ännu
+sida vid sida med händerna fulla av blommor, rödkindade och pratande, gå
+över den stora gården fram mot den öppna verandan. Hennes hår var lika
+svart, som hans var blont, men deras djupa blåa ögon voro lika. De
+bildade den mest sällsamma kontrast, och dock voro de mera lika än vad
+mor och barn pläga att vara. De hörde samman, som om de skapats att
+städse följas åt, städse gå med blommor i händerna, ända till livets slut
+gå hand i hand och se i varandras ögon. Ingen kunde se dem tillsammans,
+utan att hans ansikte upplystes av ett soligt leende, och ofta kunde jag
+märka detta och känna min egen rikedom ökas.
+
+Ty under denna tid kände jag livet rikt och fullt som aldrig. Jag glömde
+åter allt, vad som fyllt min själ med tunga aningar och nuet blev mig
+nog. Det föreföll mig, som om allt, vilket var sorgligt och svårt, hade
+vi fått genomgå endast för att efteråt kunna njuta en så mycket fullare
+lycka. Jag var tacksam för varje ny dag, som gick, jag var glad, att jag
+kunde glömma, och jag tyckte, att vi buros fram mot en lycka, högre än
+den, vilken människor nå.
+
+Jag tror, att även min hustru, åtminstone under en tid, delade denna min
+känsla. Ty det var från henne, som denna ständiga ström av lycksalighet
+utgick. Hon hade verkligen återvänt till livet, hon kände sig frisk, hon
+levde under stora, gamla träd och i ett överdåd av blommor. Hon hade oss
+alla omkring sig, och ingenting störde hennes ro.
+
+Så gick hon en afton med mig genom den långa gången, där vi ingen mötte,
+och där vi därför gingo helst. Runt om oss blommade syrenerna och fyllde
+luften med sin doft, och på den bleka, ljusa junihimmeln satt halvmånen
+utan att kasta något ljus, endast simmande i det blåa, som välvde sig
+gränslöst vitt, där slätten tog vid, och varifrån bleka stjärnor liksom
+försökte att tindra, utan att kunna bryta fram genom nattens dager.
+
+När jag tänker på denna tid och allt som sedan följde, måste jag med
+förvåning minnas vår spänstighet. Som om endast ett strömoln kommit på
+vår himmel och blåst bort, så gingo vi här lyckliga varje afton, och det
+fanns icke ett stänk av vemod i våra samtal. Allting, som varit, låg
+begravet bakom oss. Det var väl icke den sorglösa lyckan med ungdomens
+oprövade blinda tillit till sig själv. Det var något vida mer. Det var
+denna lugna, tysta harmoni, som kommer mellan människor, vilka lidit
+tillsammans och övervunnit, en lycka, som ingenting kan grumla och
+ingenting förstöra, därför att den vuxit sig oupplösligt samman innerst
+inne i två människors hela väsen. Vi visste under denna tid, att vi
+ingenting önskade, ingenting begärde, utom det, som vi redan ägde. Det är
+vid sådana perioder i livet, som den ena kan söka ensamheten för att
+torka sina tårar, emedan han blygs att visa, hur lycklig han är. Inga
+främmande tankar, som gå på egen hand, inga fantasier, inga begär kunna
+störa denna oerhörda stämning, ur vilken livskraften växer. Allt, varom
+sagor och sägner sjungit, lever då sitt fulla, aldrig sinande liv, så som
+ingen dikt mäktar återgiva, och jag tror, att det är sådana erfarenheter,
+som ensamma mäkta att göra samlivet heligt mellan kvinna och man.
+
+Åtminstone kände vi det så under dessa ljumma vårnätter, då våra
+promenader alltid slutade på samma plats: framför de sovande barnens
+sängar. Vi talade ej mycket om, vad vi kände, men en afton sade min
+hustru:
+
+»Hur länge är det vi varit gifta?»
+
+»Varför frågar du det? Du glömmer ju aldrig data.»
+
+»Ja, men kan det vara sant, att det varit mera än tio år? Kan det vara
+sant att vi äro så gamla?»
+
+»Gör det dig ledsen?» svarade jag och log.
+
+Hon slöt sig intill mig och tog min arm.
+
+»Det var en tid, när jag var så rädd för att bli gammal», sade hon. »Och
+det är jag ännu. Men jag förstår inte när folk talar om, att man älskar
+mest och är lyckligast i ungdomen. Det måtte vara människor, som icke
+kunna älska.»
+
+Jag försökte en invändning. Men hon avbröt mig, i det hon började tala om
+andra. Hon talade om vänner, som vi höllo av, om bekanta, som vi hade
+umgåtts med. Och hon förnekade, att de kunde vara lyckliga. Hon berättade
+drag ur deras liv, vad de gjort och vad de sagt. Ännu mera uppehöll hon
+sig vid, vad de icke gjort och icke sagt. Och hon slöt med de orden:
+
+»Jag tror, att människor i vår tid glömt att älska. De äro upptagna av så
+mycket annat.»
+
+Allt, vad min hustru nu sade mig, förvånade mig. Ty ehuru hon var kvinna,
+plägade hon sällan sysselsätta sig med andra, när hon var ensam med mig,
+och jag försökte taga mänskligheten i försvar.
+
+Men hon svarade på allt, vad jag hade att anföra, som om hon egentligen
+icke hörde på mig, och när jag tystnade, fortfor hon, fullföljande sin
+egen tankegång:
+
+»Varför äro du och jag lyckligare än alla andra människor?»
+
+Hon sade detta med ett allvar, som om hon endast vidrört ett det mest
+bekanta och erkända faktum, och hon tillade:
+
+»Jag tycker, att alla andra äro olyckliga, när jag jämför dem med dig och
+mig.»
+
+Jag log åt hennes iver, på samma gång jag värmdes av hennes ord.
+
+»Varför skall du jämföra?» sade jag.
+
+»Därför att det gör mig så lycklig», svarade hon.
+
+Och i det hon stannade framför mig och såg upp i mitt ansikte, tillade
+hon:
+
+»Låt mig säga det nu, emedan jag annars kanske aldrig kommer att säga
+det. Jag tycker det är så lustigt, när jag tänker på den första tiden,
+när vi voro gifta. Då tyckte jag, att jag älskade dig, och att jag var
+lycklig. Det var därför, att jag ingenting visste och ingenting förstod.
+Nu vet jag, vad det är, och nu vill jag tacka dig.»
+
+Innan jag hann hindra det, hade hon gripit min vänstra hand och kysst
+den, och när jag försökte rycka den tillbaka, höll hon den fast och
+kysste den ånyo, där ringfingret satt.
+
+Det låg en makt i hennes känsla och hennes person, när hon sade dessa
+ord, som nästan förvirrade mig. Stum tog jag henne i mina armar och
+kysste henne med en känsla av, att jag första gången kysste min brud. Och
+jag visste med henne, att större sällhet rymde icke jorden.
+
+
+
+
+VI.
+
+
+Sven hade fått en lekkamrat, och det var en händelse i hans lilla liv. Ty
+förut hade han endast lekt med de stora bröderna. Nu var denna lekkamrat
+ett par månader yngre än Sven, och dessutom var lekkamraten en flicka.
+Allt detta var något särdeles nytt och hänförande, och under denna tid
+fick Sven mycket att tala med mamma om.
+
+Lilla Märta hade flyttat ut på landet med sin pappa och mamma, och i
+början hade hon och Sven betraktat varandra på avstånd. Märta var en
+liten obeskrivligt söt flicka med röda, friska kinder, klara blå ögon och
+ett långt lockigt hår, som var nästan likt Svens eget. Och det dröjde ej
+synnerligt länge, innan hon en dag kom fram och satte sig i närheten av
+Sven och nyfiket betraktade vad han förehade.
+
+Sven var van att leka för sig själv, och han hade en lek, som roade honom
+mycket, och som egentligen var ganska lättfattlig. Den bestod däruti,
+att han gick ut och satte sig på en gräsmatta. Där betraktade han med det
+största intresse allt som försiggick på den närmaste fläcken omkring
+honom. Det var myror, som klättrade på grässtrån, en fjäril som kröp på
+en blomma och så på vita vingar fladdrade vidare i solskenet, en
+skalbagge, som kommit på rygg och skulle vändas rätt för att kunna krypa
+vidare, eller ett par fåglar, som hoppade mellan tuvorna och icke läto
+störa sig av barnet, när de sökte efter föda åt sig eller ungarna. Eller
+också satt han helt enkelt och plockade av grässtråna omkring sig och lät
+dem fundersamt och undersökande glida mellan sina fingrar och när han
+fått handen full, kastade han bort alltsammans och började plocka nya.
+Det kallade Sven själv att »sitta gröna backen», och härom kunde han tala
+långa stunder, när han avbröt leken och sprang in till mamma för att
+förtälja om de rön han gjort. Detta satt nu lilla Märta och tittade på,
+och till sist frågade hon Sven vad han gjorde.
+
+»Förstår du inte, att jag sitter gröna backen?» sade Sven.
+
+Och hans ögon blevo stora av förvåning.
+
+Nej, det förstod Märta inte alls. Men eftersom Sven kunde hålla på med
+det så länge, antog hon, att det måtte vara något obeskrivligt
+underhållande och därför satte hon sig bredvid honom. Och de båda barnen
+plockade gräs och petade på myror och kommo varandra så nära, att när de
+gingo därifrån, höllo de varandra i hand och tyckte, att de aldrig mera
+kunde skiljas.
+
+Ett par dagar därefter satt Sven inne hos mamma och talade om Märta.
+Numera talade han inte om gräs och blommor eller fåglar och fjärilar.
+Numera talade han bara om vad Märta hade sagt, och vad Märta hade gjort,
+och hur roligt de båda hade tillsammans.
+
+Så en dag sade mamma till honom:
+
+»Du tycker visst mycket om Märta?»
+
+Då sköt Sven ut läppen och svarade:
+
+»Vet inte du, att Märta är min fästmö?»
+
+Mamma svarade mycket allvarligt:
+
+»Det har du aldrig talat om för mig.»
+
+»Det ska' väl du veta ändå», menade Sven. »Vi ska' gifta oss.»
+
+»När ska' ni gifta er?» frågade mamma.
+
+»När vi bli stora förstås», svarade Sven.
+
+Sven var mycket lycklig att hava en fästmö, som han skulle gifta sig
+med, och det var det vackraste man kunde se, när de två barnen kommo hand
+i hand över gården och solskenet lekte i deras lockiga hår, eller när
+Sven drog Märta i sin lilla vagn och oupphörligt vände sig om för att se
+på henne.
+
+Men ibland blevo de ovänner och då blev Sven mörk, gick in till mamma och
+sade, att Märta var otäck.
+
+Då svarade mamma:
+
+»Ja, men du ska' ju gifta dig med henne. Och då får ni väl lov att bli
+vänner igen.»
+
+»Jag vill inte gifta mig med henne», sade Sven.
+
+Men hur det var blevo de vänner igen, försonades, kysstes och hade ännu
+roligare än de någonsin hade haft.
+
+Det faller av sig självt, att mamma dyrkade Svens fästmö minst lika
+mycket som han själv, och när hon kom ut och ville ha Sven med sig och
+Sven å sin sida inte kunde övergiva Märta (en alldeles ny erfarenhet i
+hans lilla tillvaro), då upplöste sig denna konflikt på det sättet, att
+mamma tog fästfolket en i var hand och blev på en gång deras lekkamrat
+och deras förtrogna. Ja, jag fruktar att hon talade med dem både om
+kärlek och giftermål, därför att hon som ingen kunde deras språk, och
+det kan nog hända, att hon i sin fantasis styrka redan började känna sig
+som svärmor.
+
+Det var inte värt för någon, att han försökte taga Svens kärlek från den
+skämtsamma sidan. Olof hånade visserligen lille-bror och sökte förklara
+att en riktig karl inte tycker om jäntor. Till och med Svante, som i
+denna punkt hade mindre rent samvete, försökte angripa lille-bror med att
+han var för liten.
+
+I sin nöd vände sig Sven till mamma som högsta auktoritet. Och mamma sade
+honom, att han skulle inte bry sig om, vad de stora gossarne sade, utan
+att om han tyckte om Märta, så var det ingenting att skämta med alls,
+antingen han var liten eller stor.
+
+Därmed ansåg Sven, att bröderna hade fått bräckan, och lät dem icke
+vidare grumla sin lycka. Han var så allvarlig själv mitt i sin glädje,
+att han icke förstod, hur någon människa kunde skämta om en sådan sak,
+och därför gjorde han heller ingen hemlighet av sina förhållanden. Om
+någon äldre, vilket kunde hända, frågade honom, om det var sant, att han
+hade en fästmö, svarade han utan vidare ja, och strax därefter sprang
+han och lekte med henne, som om han velat fråga hela världen, om hon inte
+var vacker och söt, som en riktig fästmö skulle vara.
+
+Ja, Sven uppförde sig överhuvud så, att man upphörde att skämta med
+honom, och till och med bröderna läto honom vara i fred.
+
+Men en dag hittade Olof på att säga åt honom, att han hade hår som en
+flicka. Det hade Sven hört förr, och det hade aldrig rört honom.
+
+Men nu tillade store-bror:
+
+»Inte går det an för dig, som har fästmö.»
+
+Och det grep Sven djupt.
+
+Från den dagen upphörde han aldrig att kälta på mamma om sitt hår.
+
+»Jag vill ha mitt hår som de andra gossarna», sade han.
+
+Det hjälpte inte att mamma stretade emot och bad Sven inte bry sig om,
+vad de stora gossarna sade. Det hjälpte ej ens, att hon bad Sven för
+mammas skull behålla sina vackra lockar, som mamma tyckte så mycket om.
+Sven höll på, att de skulle bort.
+
+»Jag vill inte se ut som en flicka», sade han.
+
+Mamma sörjde vid blotta tanken på, att någon skulle så mycket som röra
+vid de vackra lockarna.
+
+»Jag kan inte tänka mig klimpen utan sina lockar», sade hon.
+
+Hon tog honom i sina armar, viskade vid honom, jollrade, övertalade och
+bad för de kära lockarna. Men Sven var omöjlig att övertyga. Han bad så
+vackert och såg så bevekande ut, att till sist fick han sin vilja fram.
+
+Han kom in i sin lilla röda hatt och med den vita blusen fladdrande om de
+små benen.
+
+»Jag ska' in till sta'n och bli klippt», skrek han.
+
+Han var fylld av iver och hänryckning, och när han satt på tåget pratade
+han i ett, och han vände sig till en främmande gammal herre, som han
+aldrig hade sett förr, och sade, att han skulle fara till staden för att
+klippa sitt långa hår.
+
+Den gamle herrn såg upp från sin tidning, gav gossen en förströdd och
+likgiltig blick och fortsatte sin läsning.
+
+Sven trodde, att han inte hade hört och upprepade för tydlighetens
+skull:
+
+»Jag ska' klippa mitt hår, så jag inte ser ut som en flicka.»
+
+Men den gamle herrn förskansade sig bakom sin tidning och mumlade
+någonting, som föranledde mamma att tysta sin lille klimp.
+
+Sedan teg Sven hela vägen och satt alldeles stilla, som om han grubblat
+på något. Han såg så olycklig ut, att mamma tog honom i knä't och smekte
+gossen och var fullständigt förbittrad på den gamle herrn, som inte kunde
+förstå, att den lille satt och sörjde över, att inte alla främmande
+herrar bry sig om, när en liten gosse är glad.
+
+Sven teg, ända till dess att han kom ut på gatan. Men då viskade han, som
+om han varit rädd att någon kunde höra dem:
+
+»Det var bestämt ingen snäll gubbe.»
+
+»Ja, men ser Sven, du kände honom inte», sade mamma.
+
+»Han kunde väl ha varit snäll för det», svarade Sven.
+
+»Men små gossar ska' inte tala till främmande», invände mamma.
+
+»Jag trodde, han skulle bli glad, när han fick höra, att jag inte längre
+behövde se ut som en flicka.»
+
+Stackars litet barn! tänkte mamma, och åter förgrymmades hon i sitt
+hjärta, när hon tänkte på alla trumpna människor, som förstöra de smås
+glädje. Stackars litet barn! Hur ska' det en gång gå dig i världen?
+
+Och för att riktigt trösta Sven och kalla hans glädje tillbaka, sade
+hon:
+
+»Det var en otäck och led gammal gubbe. Riktigt led var han.»
+
+Då blev Sven idel solsken igen, och hans sorg var bortblåst, därför att
+han fick tro, att endast otäcka människor göra sådant. Han blev klippt
+och fick gå på ett konditori. Där fick han bakelser och var överlycklig,
+emedan han trodde, att alla människor visste, att han för första gången
+var klippt som en pojke. Så for han hem med mamma igen, och när han kom
+på gården, släppte han mammas hand och sprang, så fort hans ben ville
+bära honom, in för att göra pappa flat.
+
+Där stannade han vid skrivbordet, tog av sig sin hatt och glömde bort,
+att man icke fick störa pappa när han arbetade. Han stod stilla med
+hatten i hand, och hela hans kropp arbetade av iver för vad pappa skulle
+säga. Ja, hans ögon växte, så att det såg ut, som om hela pojken skulle
+bli bara ögon.
+
+Pappa såg och såg och anade, att det var något riktigt märkvärdigt, som
+hade hänt. Till sist gick det upp ett ljus för honom, och då måste han
+lyfta upp klimpen och sätta honom ifrån sig igen.
+
+»Nu har Sven blivit en riktig pojke», sade pappa.
+
+Och med denna attest på sin manbarhet sprang Sven ut i akt och mening att
+visa sig för de stora bröderna och bli beundrad av Märta.
+
+
+
+
+VII.
+
+
+Den sommar, vilken börjat i en så leende omgivning, skulle emellertid
+fortsättas vid västkusten, och orsaken var den, att en längtan, starkare
+än jag kan uttrycka, drog mig dit.
+
+Jag kan icke redogöra för, hur denna oresonliga längtan kommit mig i
+blodet. Möjligen låg orsaken däruti, att jag en gång som barn tillbragte
+en sommar på västkusten, och det är ju tämligen avgjort vilken roll dessa
+tidiga, även tillfälliga, starka barndomsintryck spela vid bildandet av
+den känslornas grundfond, som sedan bestämmer vårt liv.
+
+Det förefaller mig själv underligt, att minnena från dessa veckor kunnat
+hålla sig så levande i flera och trettio år. Jag var nämligen då endast
+sex år gammal, och från den åldern bruka alla andra minnen än minnena
+från hemmet, där man bott i åratal, förblekna. Men under många år har jag
+sett havet för mig, så som jag såg det då. Jag har sett det med skyhöga
+vågor, förstorade till det otänkbara genom barnets fantasi. Jag har sett
+tången, maneterna och sjöstjärnorna, hela det rika livet på havets botten
+i grunda vikar och utmed de gråa klipporna. Jag har sett klippor utan
+träd resa sig över havet, som bröt vid deras fot, och jag har känt det
+besynnerliga minnet dyka upp inom mig av en oerhörd storm, som piskade
+massor av sand mot mitt ömtåliga barnansikte.
+
+Det är underligt, att man så länge kan gå och bära på ett dylikt minne,
+och ännu underligare, att det kan ha en så underbar makt över ens själ.
+Ett sådant minne är fyllt av en sugande längtan, vilken motsvarade den
+unga flickans dröm om riddaren, som en dag skall luta sig ned mot hennes
+mun och viska henne löften om en lycka, som är översvinnelig. Det liknar
+vad ynglingen känner, som hör framtidens segerlöften sjunga i svallande
+blod. Ja, det liknar kanske mest den tysta framtidsro, som lever hos den
+man, i vilken ynglingen aldrig dött. Det låg djupt i min själ som
+hemlängtan, och det dröjde i decennier, innan jag kunde lyda dess
+maning.
+
+Men när jag efter många år äntligen kom så långt, att jag visste mig få
+njuta en sommar vid havet, då var det min hustru, som kom mig att frukta,
+att hela min glädje skulle gå upp i rök. Min hustru hade nämligen aldrig
+sett västkusten, och jag visste, att hon hade någon sorts ovilja mot hela
+resan, och att hon endast gav vika, emedan hon förstod, att det ringaste
+motstånd skulle göra mig ont. Detta visste jag därav, att hon en gång
+sagt: »Jag kan inte tänka mig en sommar, när man inte ser några träd.»
+Och jag förstod mycket väl, att när dessa ord undföllo henne, yppade hon
+en motvilja för hela färden, vilken satt så djupt, att hon själv fruktade
+för att icke kunna övervinna den. Då hon emellertid såg, att jag förstått
+hennes motvilja, gjorde hon allt för att få mig att glömma dessa ord. Men
+de lämnade mig icke och jag började känna mig nästan beklämd, när jag
+tänkte på mitt efterlängtade hav.
+
+Hela denna historia var för mig varken så obetydlig eller narraktig, som
+den måhända kan låta. En verklig glädje kan ingen känna, om den skall
+uppblandas med missljud, och det värsta missljud jag kunde tänka mig var
+om min hustru icke skulle komma att dela min fröjd. Jag hade ju vant mig
+vid att aldrig känna mig ensam, varken i glädje eller sorg, och det
+gjorde mig utom mig, att jag nu märkte mig vara ensam om min längtan.
+
+Jag ville, att min dröm om en sommar skulle bliva verklighet, och jag
+kämpade för detta mål med samma iver som när jag en gång trodde mig på
+väg att förlora min hustrus kärlek och stred för att återvinna den. Dag
+och natt grubblade jag på möjligheten att förebygga den fara, vilken jag
+fruktade skulle störa min sommarglädje, och slutligen trodde jag, att jag
+hade funnit ett medel. Jag föreslog nämligen en dag min hustru, att vi
+skulle göra resan till västerhavet runt om hela den svenska kusten, och
+jag gjorde detta därför, att jag ville besegra henne. Jag kände på mig,
+att mellan oss utkämpades i tysthet en kamp, ur vilken jag icke ville gå
+som den besegrade. Jag ville tvinga min hustru att älska havet, och jag
+tyckte, att det sätt jag uppfunnit var något av de bästa, på vilket en
+människa någonsin kommit att tänka. Min tankegång var nämligen denna:
+»Vägen går ut genom Stockholms skärgård. Den fortsätter utmed hela vår
+härliga ostkust. Småningom, nästan omärkligt, skall hon se den leende
+ostkustnaturen gå över i västkustens karga, och utan att veta det skall
+hon gripas av den storhet, som övergår allt i naturen.»
+
+Jag kan dock ej säga att under själva resan någonting inträffade, som gav
+mig anledning tro, att min så väl uttänkta plan haft åsyftad verkan. Min
+hustru njöt som alltid av en vacker ångbåtsresa, men att själva färden
+förde hennes tankar i någon särskild riktning kunde jag icke upptäcka.
+Det hela var för henne en lång ångbåtsresa, som sådan det härligaste hon
+visste, men ingenting vidare.
+
+Jag befann mig hela tiden i stark spänning och mitt mod började sjunka,
+när vi passerat Göteborg, och jag såg havsskummet fräsa kring mina
+efterlängtade västkustknallar.
+
+Det blåste emellertid en rykande storm, och den var naturligtvis i detta
+ögonblick allt annat än välkommen, mindre därför att den försvårade
+färden, vilken skedde i en öppen båt till vår resas slutliga mål, än
+därför att en västkuststorm ej är ägnad att borttaga oviljan mot havet
+och havsbandet, i fall en sådan känsla verkligen finns. Jag satt nere i
+kosterbåten och iakttog hela tiden min hustru, och jag betraktade henne
+från sidan, medan båten steg på de brytande sjöarna och vågorna sköljde
+däcket från stäv till akter. Men jag kunde ingenting upptäcka, som
+besvarade min stumma fråga. Hon syntes mig oåtkomlig, där hon satt och
+såg ut över det svarta vattnet, och inom mig ropade hundratals stridiga
+röster, som jag tyckte alla samlade sig i en kraftansträngning för att
+tränga till hennes hjärta och sympati.
+
+Men som jag satt där, började min oro att giva vika, och ostörd av alla
+tvivel och all uppjagad nervositet, såg jag för första gången västkustens
+natur. Den fyllde mig med en känsla, som jag vill kalla helig, och inför
+densamma försvann allt annat.
+
+Båten gungade fram över den upprörda fjärden och framför dess bog
+klarnade konturerna av en långsträckt ö, som avtecknade sig mot en
+bakgrund av jagande skyar. Ju närmare vi kommo denna ö, desto starkare
+brände inom mig glädjen av decenniers längtan, som nu skulle bli
+tillfredsställd. Vi stego i land på bryggan, och jag uppfattade i ett
+girigt ögonkast allt omkring mig. Jag såg bryggorna, sjöbodarna, alla de
+små byggnaderna, som lysande i ljusa färger trängdes på sluttningen av
+den kala klippan. I hamnen gungade båt vid båt, och på klipporna lågo
+massor av fisk för att torka i solen. Ute på en udde stod en gul grupp av
+oljeduksklädda män i sydväster och långstövlar och ordnade långsamt och
+betänksamt en hop storfisk, som jag aldrig visste mig hava sett.
+
+Den starka luften stack mig i ansikte och kinder, och omkring mig förnam
+jag ett dån som av brusande vattenfall, frampiskade av rasande vindar.
+Jag såg klippornas konturer blåna och svartna i fjärran, när stormen drev
+skyarna i vild jakt fram över himlen, som lyste blå genom söndertrasade
+moln. Och när jag kom fram till vårt lilla vita hus, som låg ytterst på
+den västliga udden, långt borta från klungan av andra människors
+boningar, då såg jag för första gången havet.
+
+Jag stod länge och blickade ut över detta hav, som jag äntligen hade
+nått, och när jag kom in i våra rum, såg jag att mina egna fönster visade
+samma utsikt, som jag nyss hade lämnat, endast att havet syntes hava
+kommit mig ännu närmare. Åter stod jag stilla och visste ej vad som i
+detta ögonblick försiggick inom mig. Men i samma nu föll min blick på
+min hustru. Hon stod ensam vid fönstret och såg ut, och i ett ögonblick
+slog det mig, att allt vad som under veckor sysselsatt mina tankar, all
+överretning, allt tvivel, all list, all beräkning, hela kampen för att
+tvinga min hustru att känna som jag -- allt detta hade jag glömt, sedan
+jag satt min fot på den klippiga ön. Nu stod hon där, och jag visste icke
+om våra tankar i detta ögonblick reste sig till kamp mot varandra eller
+möttes.
+
+Då vände hon sig om, och jag såg att hennes ögon voro fulla av tårar. Hon
+räckte sin hand emot mig, jag tog den, och tillsammans stodo vi och
+blickade ut över vattnet. Vågorna vräkte upp över stenarna under våra
+fönster och så långt ögat nådde syntes endast de vita böljornas kammar
+mot den mörka havsytan och de små skären, mot vilka havet bröt. Som
+kaskader av vitt skum störtade vågorna mot höjden, pressade fram av
+tyngden från hela havet, som från väster låg på. Det var ett uppror fullt
+av lugn kraft, ett stort utbrott, som bar inom sig något av livets eget
+fulla jubel.
+
+Inför detta uppror lade sig mitt eget uppror till ro, och med min
+hustrus hand i min kände jag, att vi båda varit på väg mot havet och på
+olika vägar nått fram. Vi talade icke ett ord, men vi stodo där länge,
+och det som varit dog inom oss. När vi somnade in, hörde vi ännu stormens
+och vågornas dån i våra öron, och när dånet upphörde, vaknade vi, emedan
+tystnaden stört oss.
+
+Utanför våra fönster låg havet stilla och stort i lugna dyningar.
+
+
+
+
+VIII.
+
+
+Detta minne har jag upptecknat redan för åratal tillbaka. Jag visste icke
+då, att jag en gång skulle kämpa en annan och större strid med min
+hustru, en strid, efter vilkens slut jag skulle stå ensam och dock icke
+ensam, nedböjd, men dock icke utan hopp.
+
+Nu ser jag oss sittande på den högsta klippan utanför vårt vita, vänliga
+hus. I en prakt, som ständigt är ny, kväll efter kväll växlar, går solen
+ned i havet och emellan oss sitter Sven. Han är barbent och brun, och
+emedan det kyler mot aftonen sticker han sina små fötter under mammas
+klänning. Han tigger om att få sitta uppe så länge solen är kvar.
+Undrande följa hans ögon det sista flammande skimret av solen, som
+försvinner i det lugna, gungande havet. Han sitter med hakan stödd mot
+handen, som tänkte han på något allvarligt, vilket han icke kan giva ord.
+Och när han äntligen vet, att han måste i säng, hänger han sig om pappas
+hals och ber, att jag skall bära honom.
+
+Med min lätta börda på armen stiger jag sakta utför klipporna och när jag
+vänder åter, ser jag mot himlen den mörka silhuetten av min hustrus
+gestalt. Hon sitter som Sven nyss satt, och hennes ögon söka den punkt,
+där solen går ned och där aftonrodnadens flammor slocknat.
+
+
+
+
+IX.
+
+
+Aldrig har Sven blivit så beundrad, smekt, buren på allas händer och
+förgudad, som han blev under denna sommar. Lotsarna buro honom över
+bergen och täljde honom båtar, gummorna stannade och logo soliga leenden,
+så fort de fingo se honom. De unga hustrurna glömde sina egna småttingar
+och sade, att ett sådant barn hade de aldrig sett, flickorna ledde honom
+på klipporna och lekte med honom, utan att han behövde be dem. Sven gick
+omkring i ett ständigt solljus, och han blev brun och stark i denna luft,
+som han aldrig varit.
+
+Sven var med ett ord medelpunkten för allas våra tankar och solen i denna
+vår enda västkustsommar.
+
+Det var emellertid underligt nog, att han just under denna tid fann ett
+nytt samtalsämne, till vilket han ständigt återkom. För Sven var det
+nämligen egendomligt, att han talade om allting som kom i hans tankar,
+och han gjorde det mera okonstlat, än barn pläga, fullkomligt
+bekymmerslös i fråga om det intryck han kunde göra på en vuxen. Med barn
+är det ju eljest vanligt, att de till en viss grad gömma, vad de tänka,
+och endast med en viss förbehållsamhet yttra sig inför de äldre. Detta
+kommer av, att de frukta att känna ironins smålöje träffa sina tankar,
+även om detta löje är blandat med välviljan. Särskilt blir detta fallet,
+om ett barn är känsligare, naivare, till sin natur öppnare, än andra
+barn, eller till sitt hela väsen skiljer sig från de flesta.
+
+Sven hade, från det han slog upp sina ögon, aldrig känt annat än
+förstående värme omkring sig. När han kom i den åldern, då föräldrar
+kunna sysselsätta sig med sina barn, hade han nästan stundligen följts av
+ett par ögon, som gladdes åt varje hans rörelse, förstod och uppmuntrade
+varje ord, avspeglade varje yttring av hans späda, oskyldiga själ klarare
+och bättre än han någonsin skulle kunna det själv. Det var genom denna
+kärlek, som lille Sven lärde känna hela världen omkring sig, och emedan
+den passade till hans egen smeksamt hängivna person, liksom han passade
+samman med den, vilken dag för dag gav honom livet, kunde Sven heller
+aldrig tänka sig annat, än att allt vad som växte, undrade eller log inom
+honom, skulle han pladdra fram lika naturligt och enkelt, som det kom.
+
+Kanske fanns inom honom, fast han aldrig kunde uttala den, också en slags
+aning, att han icke hörde hit? Kanske band honom denna aning, ehuru
+omedvetet, ännu starkare vid henne, som levat länge med samma känsla gömd
+under sin levnads lycka? Vem kan svara på detta? Eller vem kan försöka
+att svara? Ingen. Endast tystnaden svävar över blommande gravkullar.
+
+Men visst är, att lille Sven en gång hade funnit en tavla på sin mammas
+vägg, och när han sett på den en stund, tog han ned den och såg på den
+tyst, som om han mött något nytt, inför vilket hans förstånd stod
+alldeles stilla.
+
+Det var ingen tavla efter nytidens smak. Det är föga konst i den, och den
+berättar en saga. Det är en saga som kallas dödståget. På en vidsträckt
+hed går döden fram. Han är klädd i en vit kåpa, som döljer benranglet,
+men lämnar dödskallen bar. Honom följer ett långt tåg av unga och gamla
+utan åtskillnad, och tåget är så långt, att det synes förtona i det
+oändliga, och ingen kan se dess slut. I handen håller döden en klocka,
+och man ser, att den nyss har klingat. Man ser det, ty det sitter en
+ålderdomsbruten kvinna vid vägen och sträcker bönfallande sina händer mot
+den obeveklige, som, utan att se till sidan, går henne förbi. Men nära
+bakom döden står ett ungt par, som älskar varandra. I den unge mannens
+öra har dödens klocka ringt, och förtvivlans kärleksarmar kunna icke
+hålla honom kvar. Dödens tåg går vidare, och när den platsen kommer, som
+är öppen för honom i tåget, skall han följa, och hans plats på jorden
+skall stå tom, och ingen längtan skall räcka till att kalla honom
+tillbaka. Men där tåget synes sluta, skymtar som en dager av
+morgonrodnad.
+
+Sådan är tavlan, och denna hade mamma medtagit till det yttersta skäret
+bland andra tavlor och fotografier, med vilka hon prydde vårt nya
+sommarhem, och på en fotografi av denna tavla var det som Sven en gång
+stirrade, när han frågade mamma:
+
+»Vad är det?»
+
+Och mamma berättade sagan om den grymma döden, som kommer och tar bort
+den, som är ung, och lämnar kvar den gamla, som tigger att få följa
+honom. Och Sven hängde tavlan på sin plats igen.
+
+Men nästa morgon tog han ned den ånyo, och när han sett på den en stund,
+fick mamma berätta hela sagan för andra gången.
+
+Åter satt Sven och hörde på, och åter blevo hans stora ögon allvarliga
+och undrande.
+
+»Tror mamma, att den unga fästman är mycket ledsen, för att han behöver
+dö?» sade Sven.
+
+»Ja», svarade mamma. »Men hon, som är hans fästmö, är ännu ledsnare.»
+
+»Men han kanske blir en ängel», sade Sven, »och får vita vingar på
+axlarna.»
+
+»Det blir han nog», sade mamma.
+
+Men Sven suckade och var ändå inte nöjd.
+
+»Varför kan inte den gamla gumman få följa honom», sade han, »när hon så
+gärna vill?»
+
+»Det vet ingen, Sven», sade mamma. »Det vet bara Gud.»
+
+»Vet han det då?»
+
+»Ja. Han vet det.»
+
+Sven gick ut igen till solskenet och klipporna. Men sedan blev den sagan
+hans käraste, och nästan varje morgon, när mamma satt och kammade sig,
+kom Sven in, tog ned den förunderliga tavlan och bad mamma berätta.
+
+Men det hade hänt Sven en sak till och det var under vintern. Då hade han
+fått följa med på teatern och se en pjäs, som spelades på en söndags
+förmiddag, då Sven kunde få vara uppe och inte behövde föras hem för att
+gå och lägga sig. Det var Strindbergs »Lycko-Per» som gavs och Sven
+förstod nog inte mycket av pjäsen, men han hade roligt på sitt sätt. Han
+hade så roligt, att han smittade alla, som sutto omkring honom.
+
+Men så kom den scen, där döden visar sig för Lycko-Per, och då blev Sven
+tyst. Ingen hade tänkt på, att denna scen fanns där, eller att den
+överhuvud kunde göra ett sådant intryck. Men allt, som sedan följde,
+brydde Sven sig icke om. Och när någon efteråt frågade, vad han sett på
+teatern, så svarade han bara:
+
+»Jag har sett döden. Det var ett stort långt benrangel och kunde tala.
+Och så höll den en lie i hand.»
+
+Detta minne satte nu Sven samman med tavlan om dödståget. Det enda gossen
+aldrig kunde förlika sig med var, att när han såg döden, hade han en lie,
+men på tavlan ringde han i en klocka. Eljest var det som om minnet från
+teatern, bilden på tavlan och mammas saga för barnet smält samman till
+ett.
+
+Oupphörligt brukade Sven tala om detta. Denna bild hade satt sig fast i
+hans fantasi med en intensitet, som ingenting syntes kunna utplåna. Och
+han berättade för vem som ville höra på om döden, som kom emot Lycko-Per
+och hotade att taga honom, men som fick gå igen, därför att Lycko-Per bad
+honom så vackert. Han berättade därom, så att han ryste själv endast vid
+minnet, och om döden i levande gestalt uppenbarat sig för honom, kunde
+han ej blivit starkare gripen.
+
+Men hans vänner på skäret tyckte det var underligt, att ett så litet barn
+kunde tala om sådant. De gjorde aldrig narr av honom, utan vad han
+berättade stärkte hos dem blott känslan av något sällsamt skärt och fint,
+som de gärna togo på armarna och buro över bergen.
+
+Och Sven lät icke störa sig i sin lycka av dessa sagor. Han var så
+förtrolig med dem, att de endast syntes följa honom, som skuggan följer
+det livliga solskenet. Och han skapade sig sin egen värld ute på skäret.
+När bränningarna gingo högt och stormen röt, då stod han i fönstret och
+såg ut över det vräkande havet, och han kunde stå där i timtal, utan att
+det var honom möjligt att slita sig loss. När himlen var blå och vinden
+spelte sval och stilla över ön, då gick han ensam ned till stranden,
+fångade sjöstjärnor och lärde sig leka med båtar.
+
+Men allra helst uppehöll han sig vid lotsutkiken, där mamma satt med sitt
+arbete, och där bad han henne berätta allt vad hon visste om sjön. Han
+var överlycklig, när han lärde sig springa barfota på klipporna, och han
+drog i sina små byxor och klev på sina fina fötter så försiktigt som en
+liten prinsessa. Men när man skulle gå långt, då bad han att bli buren.
+Och som ingen kunde neka Sven vad han bad om, var det alltid någon, som
+tog honom på armen eller på axlarna. Då såg han sig stolt omkring och log
+i känslan av sin makt och sällheten, att alla älskade honom.
+
+Men när mamma blev ensam med pappa, sade denne mer än en gång:
+
+»Han är ju så frisk och kry, som han aldrig har varit. Varför skall han
+då alltid tala om döden?»
+
+Och hon svarade:
+
+»Det är inte jag som lär honom. Hans tankar komma och gå som de vilja. --
+-- Ser du?»
+
+Hon pekade nedåt stranden. Där satt Sven ensam och såg ytterst lycklig
+och glad ut. Han höll ett snöre i handen, och vid snöret var fästat en
+träbit, vilken såg ut som en båt. Den drog han fram till stranden,
+lastade med stenar och sköt ut den igen.
+
+»Hör du inte?» sade Elsa.
+
+Och för att höra bättre gingo vi sakta närmare utan att gossen såg oss.
+
+Han satt alldeles stilla, lät trästycket gå fram och åter i vågorna, och
+med en svag, klockren stämma sjöng han för sig själv. Det var en
+sjömansvisa, som han lärt av barnen på ön.
+
+                Sjung falleralla, sjung falleralla la
+                och uti havet sin grav han får.
+
+Så fick han syn på oss, tystnade, hytte med sin lilla hand och
+förklarade, att han inte ville sjunga när pappa hörde på.
+
+                           SLUT PÅ VOL. I.
+
+
+
+
+X.
+
+
+Jag märker, att jag i denna bok nästan endast skriver om våra somrar.
+Detta kommer sig helt enkelt därav, att det var under sommaren, vi
+starkast kände oss leva. Om vintrarna bodde vi ju antingen i huvudstaden
+eller så nära densamma, att vi när som helst kunde förflytta oss dit. Då
+gick det oss som de flesta andra. Huvudstadslivet tog oss, kastade oss in
+i sin jäktande virvel och knappade in på den tid, då vi alla kunde leva
+med varandra och känna oss som ett. Borta voro min hustrus och mina långa
+förtroliga samtal på tu man hand, borta det muntra samlivet med barnen.
+Icke ens julen, eller allra minst den, var fri från denna känsla av
+överansträngande brådska, vilken efterlämnar trötthet, leda och
+misstämning. Därför väntade vi sommaren nästan som en befrielse från
+något ont, och när vi lämnade huvudstaden, var det alltid, som foro vi
+mot vår egen och vårt samlivs förnyelse.
+
+Det är om vår sista sommar jag nu berättar, den sista, då vi verkligen
+kände oss leva, den sommar, vilken blev så annorlunda, än vi hade hoppats
+och tänkt.
+
+Vi hade denna gång valt en helt annan plats än västkustens skärgård, och
+vi hade gjort detta, för att min hustru skulle få omgiva sig med allt
+det, som hon under föregående sommar hade saknat. Ty hur än havet hade
+gripit henne, bar hon dock kvar ett slags avoghet till detta hav, vilket
+vill härska i ensamt majestät och icke tillåter höga träd och blommande
+gräsmattor att växa i sin omedelbara närhet. Innerst längtade hon alltid
+efter lummiga lunder och blommor i överflöd, och den seger jag vunnit i
+min kamp för havet, var alltså endast halv. Därför kommo vi överens om
+att för framtiden skiftesvis bestämma platsen för vår sommarvistelse. Och
+denna sommar ville vi dessutom dela med andra, uppliva vad som en gång
+fyllt våra hjärtan, när all vår lycka återspeglades i kretsen av idel
+vänner, vilka kommo och gingo i vårt hem som i deras eget.
+
+För att göra kontrasten mot sommaren på skäret så stark som möjligt valde
+vi Lidingön, och i övre våningen av en halvt förfallen herrgård redde vi
+vårt sommarhem.
+
+Det var en våning med stora och många rum, en våning med sneda fönster,
+fläckade tapeter och gammalmodiga, stora verandor, en lång och smal, som
+vette åt gården, och en mindre, från vilken man såg ut över trädgården
+med dess oskyfflade gångar och förvuxna bärbuskar, såg över ekarna långt
+ut åt udden och hela den stilla, ljusa viken, vilken låg inbäddad i
+grönska och liknande en lugn insjö i det mellersta, rika Sverige.
+Verandorna voro på båda sidor om huset helt och hållet övervuxna med
+vildvin, och på verandan utåt sjön var den ena sidan täckt med
+kaprifolium. Det hela gav intrycket av en gård, som höll på att
+överväxas, myllas igen, försvinna för att åter bliva ett med naturen. När
+man satt och drömde på den mindre verandan och såg ut över trädgården,
+ekarna och den lugna viken, kom man att tänka på att allt, vad här var
+röjt eller byggt, en gång skulle vara borta och den dag komma, då nya
+människor skulle finna gömt i jorden, vad som nu givit bo åt då
+längesedan glömda människors glädje och sorg eller näring åt deras
+kroppar. Vemodigt, utan en enda tillsats av dysterhet, smög sig denna
+känsla över den, som satt och sög in stämningen av denna lilla fläck,
+vilkens alstringstid hade varit, och det blev honom, som om all jordisk
+lycka hade bestått i att få leva här, till dess att huset föll och
+ogräset blivit odlingens herre, och sedan få slumra in med byggnaden som
+föll i ruiner, de gamla träden, som sjönko murkna och utlevade ihop,
+bliva ett med själva den ofruktbara jorden, vilken även den tycktes ha
+tröttnat på att bära det, som var bestämt att giva liv åt dess
+bebyggare.
+
+Här växte syrenerna tätt, gullregnen hängde praktfulla och tungt ned över
+ovårdade grupper och rabatter, där pionerna slokade övermogna mot jorden,
+och rosenbuskarna trängdes för att få luft. Här fanns allt, vad min
+hustru älskade av stämning och natur. Här fanns något av en döende
+melankolisk frodighet, vilken stämde med hela hennes själsliv. Här gick
+hon omkring, som om hon från första stunden varit hemma. Här glömde vi,
+att hon själv känt symptom av sin gamla sjukdom. Här glömde vi, att livet
+och människorna slagit oss onda sår, och vi själva värjt oss och slagit
+tillbaka. Här glömde vi vinterns tvång och vinterns enerverande nöjen.
+Och mitt över viken hade vi vänner, mellan vilkas brygga och vår båtarna
+gingo tätt. Men hela omgivningen låg tung över mig och jag kände det, som
+om den hindrade mig att arbeta. Den kastade mig in i en stämning olika
+allt vad jag någonsin hade erfarit. Men tiden gick, och med den kom
+lugnet. Med en styrka, som aldrig förr kom arbetets genius över mig, och
+jag stördes av ingenting annat än av Sven.
+
+Ty han var den ende, som vi aldrig kunnat lära att pappa skulle vara i
+fred, när han arbetade. Han öppnade dörren så sakta, som om han riktigt
+ville visa, att han förstod, hur viktigt det var, att det var tyst. Såg
+jag på honom då lade han fingret på läppen och sade »tyst» med en så
+maktmedveten och på samma gång oskyldig min, att jag ovillkorligen måste
+lägga bort pennan. Såg jag däremot icke upp, då gick han sakta fram till
+skrivbordet och ställde sig bredvid mig. Han kunde stå där tåligt, hur
+länge som helst, och höll jag mig då stark och låtsade, som om jag icke
+anade hans närvaro, kunde han gå sin väg igen, lika tyst som han kommit.
+Det hände emellertid inte ofta, och vände jag bara aldrig så litet på
+huvudet, såg jag genast de blåa väntansfulla ögonen, som sökte mina. Och
+då var jag förlorad.
+
+»Vad vill Sven egentligen?» sade jag.
+
+Och jag tyckte, att jag borde se sträng ut, men visste, att jag inte
+kunde.
+
+Då var det en blomma eller en sten eller någon annan raritet, som han kom
+med. Och jag gav mig på nåd och onåd. Jag sköt undan både papper och
+penna och lät Sven störa mig så mycket han ville. Och det gläder mig nu.
+
+
+
+
+XI.
+
+
+Här ute sjöng lille Sven, som han hade gjort hela vintern, och det var
+visst närmast för hans skull, som Elsa hade yrkat på, att vårt piano för
+en gångs skull fick följa med ut i skärgården.
+
+Ty allt sedan mamma upptäckt, att Sven kunde sjunga, var det endast helt
+naturligt, att hon började odla hans anlag, och att hon var stolt över
+hans röst, som hon var över allt, vad han gjorde, sade eller företog sig.
+Hon skaffade honom små visböcker och lärde honom orden utantill. Ty Sven
+var bara fem och ett halvt år, och han var alldeles för liten för att
+kunna läsa. Också hade hans mamma heligt och dyrt lovat, att det skulle
+dröja länge, innan han behövde plåga sig med något så rysligt. Men
+sjunga, det kunde han, och han kunde många visor. Mycket sällan tog han
+fel på en ton, och gjorde han det någon enda gång, då såg han helt
+förtrytsam ut och började genast om alltsammans från början.
+
+Aldrig var han heller rädd att sjunga, när främmande hörde på. Hur många
+som ville, finge komma. Sven sjöng och log, och de stora blå ögonen
+blänkte. Varför skulle han vara rädd för att sjunga, när han själv tyckte
+det var så roligt, och han för resten sjöng vackert? Det hade mamma sagt,
+och när hon tyckte det, måste ju alla tycka detsamma.
+
+Bland alla vackra visor, som Sven kunde, var emellertid ingen näpnare att
+höra än denna:
+
+              Bä, bä, vita lamm,
+              har du någon ull?
+              Ja, ja, kära barn,
+              jag har säcken full.
+              Söndagsrock åt far och helgdagskjol åt mor
+              och två par strumpor åt lille lille bror.
+
+Slutet på denna visa var Svens glansnummer. Ty så fort han kom till det
+sista ordet bar det i väg med takten, så fort, så fort, som om han velat
+äta upp slutordet och behålla det för sig själv. »Lille lille bror»
+trillade i väg långt före pianots ackompanjemang, och det berodde bara
+på, att han tog de två paren strumpor för egen räkning och hela versen
+som en anspelning. Varför skulle också icke hela visan kunna vara
+skriven enkom för honom, när han kunde sjunga den och var så glad däråt?
+
+Den visan fick ingen annan än Sven sjunga, och det var heller ingen annan
+än han, som kunde, han, som var lille bror i livet, lille bror i döden,
+som aldrig blev något annat, och som alltid skall leva under detta namn.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+Fönstren i salen stå öppna, doften från syrenerna strömmar in med
+aftonluften, solen är i sin nedgång, och på väggen över det uppslagna
+pianot dallra dess strålar. Vid pianot sitter hans mamma i vit
+sommarklädning, runt om stå vi andra, och mitt ibland oss sjunger lille
+Sven.
+
+              Söndagsrock åt far och helgdagskjol åt mor
+              och två par strumpor åt lille lille bror.
+
+Det är midsommarafton, och Sven är lycklig. Ty han har fått mammas löfte
+på, att den kvällen behöver han inte gå och lägga sig, förrän han själv
+vill. Det vill han aldrig naturligtvis, och med mammas hand i sin går han
+med bröderna och de stora på trädgårdsgångarna, till dess att hans ögon
+falla ihop, och han blir buren sovande in till sin säng, omedveten om sin
+olycka att icke få vara uppe längre.
+
+Där sover han med sin vän på armen, den vita lilla hunden av trä, vilken
+har ull som ett lamm och ögon av svarta knappnålar, och som Sven kristnat
+till Ulltapp. Ulltapp är en fredlig sängkamrat. Han stör ingen.
+
+Ute i trädens kronor ljuder det första svaga fågelkvittret, som bådar
+morgonens gryning.
+
+
+
+
+XII.
+
+
+Jag tror aldrig, att Sven någonsin levat ett så underligt samliv med sin
+mor som under denna sommar, eller också är det möjligt, att jag aldrig
+haft tillfälle att så fullständigt följa det. Kanske bidrog härtill, att
+vi denna sommar för första gången umburo vår store gosses sällskap. Olof
+hade nämligen fått resa norrut för att andas skogsluft och öva sig i att
+vara ensam borta från hemmet. Och följden härav blev helt naturligt, att
+de kvarvarande höllo sig ännu trognare samman än vanligt. Så mycket är
+visst, att jag under denna sommar omedvetet började se Sven med samma
+ögon, som hans mor gjorde, och att jag aldrig som just då känt mig slagen
+av, hur olik han var alla barn, jag någonsin sett, ehuru ingenting hos
+honom var annat, än vad man kallar för barnsligt.
+
+En morgon minns jag, att han överraskade mig, när jag var ute och
+promenerade, med att sitta alldeles ensam i gräsmattan med en bukett
+blåklockor och ranunkler i handen. Jag frågade honom, om han ville följa
+med mig och gå i parken. Detta var ett anbud, som han alltid plägade
+mottaga med förtjusning, och det väckte därför min förvåning, när han
+denna gång energiskt vägrade.
+
+»Vill inte Sven följa med pappa?»
+
+Jag kände mig nästan sårad och trodde det var nycker.
+
+Sven bara skakade på huvudet och satt stilla som han suttit.
+
+»Men varför det då?»
+
+»Jo, jag sitter här och väntar på mamma», sade lille-bror med mycken
+bestämdhet.
+
+»Men det vet du väl, att mamma kommer inte ut förrän senare. Mamma är
+inte så frisk, som hon varit, och hon behöver sova längre om morgnarna,
+därför att hon aldrig sover om nätterna.»
+
+Detta var också förhållandet, och om det icke hindrade oss från att njuta
+av sommar och lycka, kom detta sig endast därav, att vi under årens lopp
+i den grad vant oss vid, att min hustrus sjuklighet periodvis måste
+återkomma, att denna omständighet endast föreföll oss helt naturlig och
+alldaglig.
+
+Sven lät emellertid icke inverka på sig av några förnuftsskäl, utan satt
+envist kvar.
+
+»Jag _vet_, att hon kommer _i dag_», sade han.
+
+Jag log åt hans säkerhet och gick vidare, medan jag tänkte mindre på hans
+förutsägelse än på denna allt uppslukande ömhet hos ett barn, vilken var
+långt över hans år, och som kom gossen att sitta overksam med några
+blommor i hand, endast för att icke gå miste om att få hälsa på modern, i
+samma ögonblick hon visade sig.
+
+Men medan jag gick framåt, kom jag plötsligt att vända mig om, och då såg
+jag min hustrus vita hatt och lätta blommiga klänning skymta mellan
+jasminbuskarna. I samma ögonblick hörde jag ett gällt anskri från Sven.
+
+Leende gick jag tillbaka, och jag såg gossen i en paroxysm av ömhet hänga
+kring moderns hals. Jag ropade åt dem, men lille-bror släppte icke sitt
+tag. Han höll sig fast på den plats, dit han alltid strävade att komma,
+och redan på avstånd ropade han med en blandning av förtrytsamhet över
+min misstro och triumf över att falt rätt:
+
+»Ser du det, att hon kom! Ser du, att jag visste det!»
+
+»Du hade väl varit inne och tittat», sade jag.
+
+Ingenting kan beskriva det förakt för alla rationalistiska uttolkningar,
+över vad han kände och visste, varmed Sven svarade:
+
+»Nej, det har jag visst inte. Har jag det mamma?»
+
+Och mamma tröstade honom med, att han visst inte hade varit och tittat.
+Men till mig sade hon:
+
+»Du kan inte tro, hur ofta det här har hänt. Det är, som om han kände mig
+i luften innan jag kommer. Barn _kan_ ju hitta på sådant.»
+
+
+
+
+XIII.
+
+
+Sven var sig emellertid överhuvud icke lik denna sommar. Utan någon yttre
+anledning kunde han plötsligt förklara sig trött, och då ville han bara
+ligga i gräset med huvudet i mammas knä. Eller också kom han till pappa
+och bad att bli buren. Då tog pappa honom på axlarna och bar honom ut i
+skog och mark, och aldrig har hans blick varit tacksammare eller hans
+vita, smala hand smeksammare än då.
+
+Så klagade han över huvudvärk och fick antipyrin, och så ville han inte
+stiga opp om morgnarna, utan påstod, att han var så trött. Men som det
+inte syntes något fel på pojken, lyfte pappa upp honom ur sängen och
+förklarade, att han skulle kläda sig och laga att han kom ut i friska
+luften. Sven steg då upp och försökte, medan pappa var inne, så gott han
+kunde att draga på sig de besvärliga strumporna. Men så fort pappa var
+utanför dörren, smög han sig fram till mammas bädd och bad att få krypa
+ner hos henne.
+
+Naturligtvis kunde mamma icke motstå en sådan bön. Och aldrig var Sven
+lyckligare. Där låg han med huvudet på mammas arm, slöt igen sina ögon
+och var stilla och lugn, ända till dess att krafterna började återkomma.
+Då steg han upp igen, men innan han gjorde det, såg han på mamma med sina
+märkvärdiga ögon:
+
+»Tala inte om det för pappa!»
+
+»Ja, men varför det?» sade mamma.
+
+»Jo, för då blir pappa så ond.»
+
+Allt detta föreföll mamma så underligt, att hon skulle kunnat lova Sven
+vad som helst, och följaktligen lovade hon även detta. Och Sven gick ut
+och kände sig lugn och glad, för att mamma inte skulle förråda hans
+olydnad, och för att han och mamma höllo ihop.
+
+Men när mamma skulle resa bort eller bara gå ut och gå utan honom, då var
+han förtvivlad. Hans sorg kände inga gränser, och hans gråt var så
+hjärtskärande, att man icke kunde göra annat än tilltala honom med alla
+de tröstegrunder, som stodo att finna. Ja, åsynen av hans lidelse fulla
+smärta var så pinsam, att man på länge icke kunde glömma den, och vi
+talade därom en förmiddag. Jag hade just övertalat min hustru att följa
+mig på en utflykt i staden för att äta middag med ett par vänner, och,
+som man säger, komma ut en smula. Och jag hade gjort detta, särskilt
+emedan jag tyckte, att hon behövde vila sig från Sven.
+
+Vi lyckades också till sist glömma det intryck vi haft av den lilles
+gråt, och vi tillbragte en angenäm dag, som vi alltid gjorde i staden,
+när vi visste, att vi icke behövde stanna där. Stämningen stod just på
+sin höjdpunkt, när min hustru i viskande ton frågade mig, om det skulle
+göra mig mycket ledsen, ifall hon reste hem med en tidigare båt. Det var
+rätt sällan, vi foro ut för att roa oss, och förslaget var icke vidare i
+min smak. Jag föreställde Elsa därför, att vi hade sagt oss skola komma
+först med den sista båten, och att alltså ingen väntade oss. Med ett ord
+-- jag gjorde alla de invändningar, som föllo mig in. Och till sist
+försökte jag med, vad jag ansåg vara ett huvudargument:
+
+»Sven har redan gått och lagt sig, när du kommer.»
+
+»Det är inte det», blev svaret. »Jag vill bara gärna komma hem.»
+
+Hon såg bedjande på mig, och naturligtvis blev följden den, att hon
+reste.
+
+Emellertid gick Sven hemma på eftermiddagen och lekte. Men när klockan
+led mot den tid, då han brukade gå och lägga sig, försvann han spårlöst.
+Våra jungfrur hörde icke till dem, vilka just lägga något på sinnet, och
+när de ropat på honom ett par gånger, utan att få svar, slogo de sig till
+ro med, att han nog skulle visa sig, när det blev mörkt, och att
+herrskapet i alla fall inte skulle komma förrän senare. Sven fick alltså
+gå, som han själv ville, och fram mot 8-tiden gick han ner och satte sig
+alldeles ensam på ångbåtsbryggan. Inte visste han så noga, när ångbåten
+kom, och därför fick han också sitta där länge. Men han satt kvar tåligt
+och tyst, och redan långt ute på fjärden, medan båten gick fram och åter
+mellan de många bryggorna, fick hans mamma syn på honom. Han satt där
+liten och hopkrupen, och hans gröna krockethatt lyste mot det blåa
+vattnet.
+
+Alltsammans kom så underligt för henne, nästan som om hon vetat på
+förhand, att han skulle sitta där, och hennes ögon följde hela tiden den
+lilla gestalten, som satt på bryggans bänk med huvudet nedböjt och ryggen
+krökt, som om han grubblat. Men när båten lade till, och mamma skulle
+stiga i land, då stod lille Sven i den högsta spänning upprätt på
+bryggan, och hans ögon sökte och sökte, som om hela livet hade stått på
+spel. Och när mamma kom emot honom, då var det svårt att säga, vem som
+var lyckligast, han, som icke setat förgäves, eller hon, som fann barnet
+sig till mötes.
+
+»Men hur kunde Sven sitta där?» sade mamma mitt i sin glädje. »Mamma
+skulle ju inte komma förr än sent i natt.»
+
+»Jag visste, förstås, att du skulle komma», sade Sven.
+
+Hans röst och hans ögon voro fulla av förvåning, att mamma inte kunde
+tänka sig en så enkel sak.
+
+»Jag visste förstås, att du skulle komma, och därför satt jag bara och
+väntade.»
+
+Och på mammas fråga, om han setat länge, svarade han:
+
+»Ja, det förstås. Annars hade Hanna fått tag i mig. Och då hade jag fått
+lov att gå och lägga mig.»
+
+Mamma svarade ingenting på detta. Aldrig skulle det fallit henne in att
+nu förebrå honom, för att han egentligen varit olydig. Hans oskyldiga
+kärlek, som var orsaken, skyddade honom mot varje förebråelse, och Sven
+visste det mycket väl. Han såg från sidan upp emot mamma och log:
+
+»Jag narrade Hanna. För jag kröp bakom busken, så att hon inte kunde se
+mig.»
+
+»Nej, gjorde du», sade mamma.
+
+Hon och Sven gingo upp tillsammans, belåtna som två medbrottslingar,
+vilka lyckats, och följden blev naturligtvis, att den kvällen lade mamma
+sin gosse själv. Det gjorde hon för övrigt ofta, fastän han snart skulle
+bli sex år och vid allvarligare tillfällen kallades för stora gossen.
+
+Vad det gick långsamt, när hon hjälpte honom i säng! Hur lätt och mjukt
+tog hon inte av honom hans plagg, hur försiktigt tvättade hon icke hans
+späda lemmar, hur sakta torkades han icke, och när den långa nattskjortan
+kom på, gick det som en lek. Sedan satt hon med lillen i knä't och
+drömde om den tid, då han var riktigt liten, och hon själv gav honom mat.
+Och när han äntligen skulle gå i säng, då ville han aldrig läsa sin
+aftonbön. Han hade tusen påhitt, bara för att hindra att mamma skulle gå
+ifrån honom. Men när han läst den, slog han armarna omkring henne och
+viskade:
+
+»Det är så bra, när du hjälper mig. Ty du tar aldrig hårt i mig.»
+
+Elsa böjde sig ännu djupare ned över hans bädd och viskade till svar:
+
+»Jag ska' alltid hjälpa dig. Ingen annan ska' få göra det. Ända till dess
+att du kan hjälpa dig själv.»
+
+Hon var rikligt belönad, för att hon avbrutit ett nöje och rest hem, och
+när jag kom efter med den sista båten, låg hon vaken för att få berätta
+mig, allt vad Sven hade sagt.
+
+Efter en glad dag med kamrater verkade dessa små rörande drag av gossen
+ännu mera på mig, än vad de säkerligen eljest skulle ha gjort.
+
+»Vet du, att en stor och god man använt samma ord till mig en gång, när
+han berättade om det första intrycket, när hans mor dött?» sade jag.
+»Även han var då mellan 5 och 6 år, och det gällde samma sak -- att byta
+om skjorta. Han begagnade alldeles samma ord: 'Det var första gången jag
+kände, att någon tog hårt i mig.'»
+
+Jag stod bredvid Svens lilla bädd och såg länge på honom. Det hade kommit
+något insjunket vid hans tinningar. Men han sov djupt och gott, och jag
+böjde mig ned och kysste honom på pannan.
+
+Vi försökte byta om samtalsämne, men jag var så uppfylld av tanken på
+barnet, att jag ej hade sinne för annat.
+
+»Har du aldrig tänkt på en sak?» sade jag. »Olof kan jag tänka mig som en
+stor människa, som fullvuxen. Och Svante också! De äro ju så olika. Men
+jag kan dock tänka mig det med dem båda. Men Sven? Kan du tänka dig honom
+som stor? Var vill du göra av honom i världen? Var tycker du han skulle
+passa utom hos oss?»
+
+Min hustru log med ett smärtsamt drag, som bildade nålfina rynkor kring
+hennes mun.
+
+»Det har jag tänkt på ofta», sade hon. Och fortsättande sin egen
+tankegång tillade hon:
+
+»Det är kanske därför, jag älskar honom mer än allt annat i hela världen.
+Mer än de båda andra gossarna, mer än dig. Jag har tänkt på det ofta,
+och jag vet, att om någon av de stora gossarna dog, skulle jag aldrig
+sluta att sörja dem. Men jag tror, att jag kunde bära det för Er skull
+som levde. Om du dog -- jag törs aldrig tänka på det. Men om Sven dog, då
+kunde inte heller jag leva. Jag har många gånger tänkt att säga dig det.
+Ty jag ville, att du skulle veta det.»
+
+Hon räckte mig sin hand, och hennes ögon sökte mina, som om hon ville
+bedja mig om förlåtelse, för att hon trodde sig kunna leva utan mig. Och
+sedan vi släckt ljuset, låg jag länge vaken och upprepade i tankarna
+hennes ord. Jag somnade i den tron, att jag aldrig skulle få veta, om hon
+sagt sant eller ej.
+
+
+
+
+XIV.
+
+
+Sven blev så sjuk, att han måste läggas till sängs. Men ehuru vi väl
+visste, att det var allvarligt nog, var febern så svag, att vi aldrig
+trodde på någon verklig fara. Jag skrev oförtrutet, och min hustru satt
+vid gossens sjukbädd, höll hans hand i sin och berättade sagor för honom,
+när han orkade höra på.
+
+Doktorn sade oss, att sjukdomen säkert skulle bliva långvarig, men trodde
+sig i övrigt kunna giva de bästa utsikter, och då jag länge haft en resa
+i tankarna, for jag bort på några dagar i gott hopp, att, när jag kom
+hem, finna det värsta över. Jag tillbragte alltså tre hela dagar med goda
+vänner, och jag njöt, utan att i någon högre grad känna oro, både av
+vänskap och vacker natur. Men när jag sedan satt på tåget och skulle
+återvända till Stockholm och därifrån till mitt hem, föll det över mig en
+ängslan, som jag icke kunde betvinga. Strax innan jag for, hade jag
+talat med min hustru i telefon. Jag hade hört hennes röst på avstånd
+darra av glädje: Sven var bättre! Han hade setat uppe i sängen och
+skrattat och pratat. Han hade ätit och bett mamma hälsa till
+»farsgubben», som var hans specialsmeknamn, när han var mycket
+uppsluppen. Allt tydde alltså på det bästa, och dock kunde jag icke bli
+min ängslan kvitt.
+
+När jag kom fram till Stockholm, var klockan tio på aftonen. Jag hade
+kommit samma minut, som sista båten gick ut till mitt hem. Jag gick
+därför direkt till det hotell, där jag plägade taga in. Det var mörkt,
+och regnet föll i strömmar. Hastigt trädde jag in i förstugan, erfarande
+denna känsla av hopplöst främlingskap, som alltid överfaller mig, när jag
+sommartiden tvingas besöka Stockholm och vet, att jag måste vara ensam.
+Jag hann icke framställa någon begäran om ett rum, förrän portieren kom
+emot mig och bad mig, i det han nämnde ett nummer, genast ringa på i
+telefon.
+
+Jag gjorde så och fick bara det beskedet, att doktorn hade rest, och att
+jag ögonblickligen skulle taga en vagn och åka efter.
+
+Slaget, som kom över mig så häftigt och oförberett, gjorde mig lam, och
+den febrila verksamhet, jag utvecklade, föreföll mig själv alldeles
+automatisk. Jag beställde vagn, och i samma ögonblick detta skett, tänkte
+jag, att jag borde äta. »Sven är död», tänkte jag. »Han lever inte, till
+dess att jag hinner hem. När jag kommer, får jag inte vara hungrig och
+trött. Jag måste kunna vaka och trösta min hustru.» Allt detta gick
+igenom min hjärna, medan jag satt och väntade på hyrvagnsdroskan. Jag såg
+mig själv som en annan person, såg, att jag lade kött på min tallrik,
+skar i det och försökte äta. Hela tiden tänkte jag blott på ett: vagnen,
+som inte kom. Gud i himmelen! Vagnen kom inte, och där hemma låg min
+gosse och dog, och jag kunde inte komma till honom.
+
+Jag betalade och gick ut i hotellets vestibul, där jag drev fram och
+tillbaka, utan möjlighet att sitta stilla, utan möjlighet att tänka en
+redig tanke.
+
+»Det är mitt barn, som håller på att dö», sade jag till portieren. »Det
+är därför, jag är så nervös.»
+
+Jag försökte att le mot honom, för att han skulle förstå, hur väl jag
+själv insåg, att mitt uppförande var meningslöst. Men jag kände själv,
+att leendet blev en grimas, och jag väntade heller icke på hans svar. Jag
+fortfor bara att gå med klockan i hand, som om jag velat påskynda tiden,
+och när vagnen äntligen kom, var jag viss, att det var förbi. Jag förstod
+inte, varför jag satt där, eller varför jag skulle åka ut i det
+strömmande regnet, men automatiskt som förut sade jag till karlen:
+
+»Kör allt vad en häst kan springa, det är min lilla gosse, som håller på
+att dö. Ni ska' inte göra det för intet.»
+
+Kusken hade kört oss många gånger förr.
+
+»Är det den lilla snälla gossen, som är så vacker?» sade han.
+
+Dessa enkla ord väckte mig åter till verkligheten, och det flög genom
+mitt bröst en varm ström av tacksamhet mot den unge mannen, som körde
+mig.
+
+»Ja», sade jag kvävt. »Ja, det är han.»
+
+Och jag satte mig in i vagnen med känslan av, att jag mött en människa,
+som förstod vad det gällde, och som ville hjälpa mig. Medan vi ilade fram
+över gatorna, talade jag tyst för mig själv och grät av både glädje och
+sorg: »Han är så vacker och så god, att även en man, som blott har sett
+honom stiga upp i en vagn, minns honom och säger mig det. Och han skall
+dö. Det finns ju millioner barn, som få leva. Varför skall just mitt
+dö?»
+
+Aldrig har jag åkt fortare, och aldrig har någon väg synts mig mera lång.
+Jag såg gnistorna slå upp i mörkret kring hästens hovar, kände hur regnet
+lättade och märkte landskapet flyga mig förbi som ett mörkt skuggspel,
+och hela tiden satt jag och talade för mig själv ofattbara ord, vilka jag
+ej förstod, hur de kommo mig på tungan. Det var, som om jag i mörkret
+förts fram mot just det, som för mig komma skulle, och jag bad blott om
+uppskov, att han måtte leva, när jag kom fram, så att han än en gång
+skulle slå sina armar om min hals, och jag fick höra hans röst.
+
+Framåt gick det, framåt i rasande fart. Vagnen hoppade från den ena sidan
+av vägen till den andra. Men icke ett ögonblick föll det mig in, att
+något kunde gå sönder, eller att vi skulle åka omkull. Det var en präktig
+karl, den kusken, som tänkte på min lille gosse, som var så vacker och
+snäll, och som icke fick dö.
+
+»Det är en fader och hans barn», sade jag högt för mig själv. »Es ist ein
+Vater mit seinem Kind». Utan att jag visste det, satt jag och reciterade
+vers för mig själv, och en krampaktig snyftning trängde sig upp i min
+hals, som om den velat kväva mig, och för att få luft böjde jag mig ut ur
+suffletten och såg på landskapet, där jag kände varje utsikt, varje
+krökning av vägen. På stenarna, över vilka vagnen nu skakade fram, kunde
+jag märka, att vi svängt in på den korta bivägen, som förde upp till vårt
+hem. Med alla sinnen spända såg jag ut i mörkret, jag såg konturerna av
+en droska, som höll på gården. Doktorn är kvar! Doktorn är kvar! Så hörde
+jag från verandan min hustrus röst: »Han kommer. Gud vare lov, han är
+här.» Och inom ett par ögonblick var jag uppför trappan och stod i
+salen.
+
+Jag stod inne i rummet, och min sinnesrörelse var så ytterlig, att jag
+ingenting kunde fatta av vad jag såg. Jag hade en förnimmelse av, att
+doktorn stod där, och jag kände, att min hustru höll mig hårt omfamnad.
+Det var mig klart, att hon såg glad ut, ja, överlycklig ut, och att jag
+borde vara detsamma. Jag hörde något om ett anfall av vanmakt, som nu var
+över, och som doktorn hoppades icke skola betyda någonting. Men jag kunde
+ingenting säga och ingenting tänka. Lyckan kom över mig så oförberett,
+att den icke kunde väcka mig ur den förfärliga bedövning, som ännu höll
+mig i sitt våld. Mekaniskt avtog jag mina handskar och min överrock, och
+ännu stod jag där och liksom sökte vänja mina ögon vid ljuset i det
+upplysta rummet.
+
+»Ska' du inte gå in till honom? Ska' du inte se honom?» sade min hustru.
+»Han är vaken.»
+
+Och hennes röst lät nästan förebrående, som om hon icke förstått.
+
+»Jo, jo», sade jag.
+
+Och utan att fatta, vad som nu skedde, gick jag in och såg Sven ligga i
+min säng och se upp till mig.
+
+»Känner Sven igen pappa?»
+
+»Ja», svarade den lille med förvånad röst.
+
+Han kunde inte begripa, att alla de stora sågo så upprörda och oroliga
+ut. Han sträckte upp sin lilla hand och smekte mig, och jag märkte, hur
+mager och tunn den blivit.
+
+Medan jag stod där och lutade mig ned över gossen, förstod jag, att det
+var sant, och att mitt barn levde. Jag höll hans hand för mina ögon, och
+jag kände, hur tyngden föll från mitt bröst, och slöjan gled bort från
+mina ögon.
+
+
+
+
+XV.
+
+
+Hur underlig och full av hopp, oro, förtvivlan och farhågor blev icke
+den tid, som nu följde! Doktorn hade förespått oss en lång
+sjuklighets-period, vi beredde oss därför på tålamod, och vi försökte att
+öva denna dygd. Under två långa veckor, som nu följde, ingick Svens
+sjukdom i vårt vardagslivs dagliga vanor, som sjukdomen alltid gör, när
+den gjort sig bofast i ett hus. Jag skrev därför varje förmiddag, utan att
+låta mig störas, på min bok, och min hustru gick varje dag mellan honom
+och mig, satt i hans rum, emedan Sven blev lugn, när han kände henne
+nära, och smög sig ut, när han sov, för att få frisk luft och berätta
+mig om alla de goda tecken, som hennes vakna öga städse trodde sig
+upptäcka. Svante gick ensam och tyst och for över viken och berättade för
+sina vänner, de små flickorna, att lille-bror var mycket sjuk, och att
+allting blivit så tyst därhemma.
+
+Vi hade måst skaffa en sköterska, för att min hustru skulle kunna få ro
+om nätterna. Det skedde icke utan många protester från Elsas sida. Ty hon
+var så svartsjuk om den lille, att hon icke tålde någon annan, vilken han
+bad om hjälp, eller som gav honom sådan. Och det var först, när hon
+märkte, att krafterna icke längre stodo henne bi, som hon med tårar i
+ögonen gav sitt bifall och böjde sig för det oundvikliga.
+
+Ett par timmar efter, sedan sköterskan anlänt kom emellertid min hustru
+in till mig och berättade med strålande ögon, att Sven blivit mycket
+intagen i sin nya vän.
+
+»Du får gärna hjälpa mig, för du är snäll» hade han sagt.
+
+Och därmed slöt han sina ögon och låg stilla, som han plägade, med
+isblåsan på sitt huvud, vilket alltid värkte, och de små magra händerna
+över täcket.
+
+En dag stördes vi plötsligt av positivspel ute på gården, och emedan Sven
+just den dagen ätit och pratat och sett riktigt kry ut, frågade vi honom,
+om han inte ville bli buren ut och se på en apa.
+
+Annars var det alltid Sven, som kom rusande, när en positivspelare var i
+antågande. Med andan i halsen brukade han komma in till pappa och be om
+slantar. Det var hans fröjd att få ge, och när han kom med sina slantar,
+och såg strålande lycklig ut, som om han vetat, vad det vill säga för en
+fattig musikant att få pengar till mat, då fick han svartmuskiga ansikten
+att le med vita tänder och brunglänsande ögon att stråla tillbaka mot
+hans blå.
+
+Men nu hängde han så trött och liten på pappas arm. Väl inlindad i en
+filt var han, och strumpor hade han på fötterna. Så blev han utburen, och
+pappa höll honom i sina armar på verandan, därifrån han kunde se ned över
+den solbelysta gården, från vilken positivets muntra toner ljödo emot
+Sven.
+
+Han blickade trött och främmande ned på träden och på gårdsplanen, på
+klungan av barn, som stodo där i solskenet, och hans blick var hela tiden
+undersam, som hade han grubblat över, varför allt detta icke var roligt
+som förr. Han försökte att dra på mun, när han fick se apan, som var det
+roligaste han visste, och som hoppade upp och ned på positivet, skramlade
+med sin lilla kedja och gjorde fula miner, när hon försökte knäcka en
+nöt.
+
+Men Sven orkade icke se allt detta. Han blev bara allvarligare och
+allvarligare. Allt tyngre och tyngre satt han på pappas arm. Det var, som
+om han varit långt borta och sett ned på det, som jorden hade vackert och
+glatt, och längtat dit och känt, att allt detta icke längre var till för
+honom. Han lutade bara sitt huvud mot pappas axel, och så blev han buren
+in igen i sin säng.
+
+Det var mamma, som lade honom ned i den och strök kuddarna till rätta:
+
+»Tyckte inte Sven det var roligt?»
+
+»Jo, ja orkade bara inte än. Men jag blir snart frisk.»
+
+Då böjde sig mamma ner och strök lille-bror över håret, men utan att han
+såg det, räckte hon ut sin andra hand och sökte min, som hon krampaktigt
+tryckte.
+
+
+
+
+XVI.
+
+
+Så satt jag en natt ensam i mitt rum, och dagen därpå visste jag, att
+läkarna skulle komma och döma lille Sven till liv eller död. Jag visste
+att de skulle vara två, därför att vår husläkare ville konsultera en
+specialist, emedan han icke längre vågade lita på sitt eget omdöme. Jag
+satt ensam, lampan var tänd, och framför mig låg ett manuskript, där
+slutkapitlen saknades.
+
+Jag hade sagt godnatt till min hustru och nämnt, att jag skulle arbeta.
+
+»Att du kan skriva i kväll!» hade hon sagt.
+
+Och det låg en nyans av bitterhet i hennes ton, som om hon hade menat,
+att jag icke kände som hon.
+
+Så hade hon ångrat sig och lagt sitt huvud mot mitt och sagt:
+
+»Lycklig du, som kan.»
+
+Och här satt jag nu ensam och darrade i varje nerv av en själsskakning,
+så sammansatt och så oerhörd, att jag knappast kan beskriva den. Jag
+hoppades trots allt, att mitt barn skulle leva, ja, jag trodde, att så
+skulle ske. Men på samma gång hade jag en förnimmelse, att nu måste jag
+skriva, nu eller aldrig. Jag visste snart sagt varje ord, som skulle stå
+på de papper, vilka blanka och oskrivna lågo framför mig. Nödvändigheten
+drev mig fram, och jag skrev, fyllde ett efter annat av de vita bladen
+och lade dem samman med högen av manuskript, som växte framför mig på
+bordet. Det var, som om en osynlig röst hade viskat sin befallning i mitt
+öra, jag måste lyda denna röst, lyda blint, och det var över mig en
+jagande hast, som om jag vetat att det gällde livet.
+
+»I morgon», ljöd det inom mig, »i morgon! Vem vet, vad som sker i morgon?
+Det kan ske, att ditt barn skall dö. Och då kan du icke skriva. Då kräves
+det av dig: 'Pengar och åter pengar'. Du kan arbeta om din bok, du kan
+göra den bättre, men du kan icke skriva den färdig, om ditt barn skulle
+dö.»
+
+Som piskrapp jagade mig tankarna fram, och redan såg jag morgondagern
+genom gardinen i lampans bleka sken, som föll över papperet. »Pengar!
+Pengar! Du måste skaffa pengar om ditt barn dör, och du skall kunna
+rädda din hustru.»
+
+Och genom rösterna, som jagade mitt arbete fram, hörde jag som en ton,
+vilken jag tyckte mig känna igen: »Es ist ein Vater mit seinem Kind!» En
+fader med sitt barn! Var hade jag hört det förr? När hade jag hört detta
+förr? När hade jag känt denna jagande hast? Det var, som om piskor vinit,
+som om hovar slagit gnistor ur stenbundna vägar, som om jag känt
+nattluften kyla mitt brännande huvud. Jag skrev och skrev. Och jag kom
+ihåg, hur jag åkt som en rasande, i tanke att mitt barn var dött.
+
+Men jag tänkte icke längre på mitt barn. Jag tänkte på henne, som måste
+äga mig helt, om det skulle vara tänkbart, att hon kunde stanna hos mig,
+i fall det ofattbara bleve verklighet och Sven dog. Jag skrev och skrev,
+skrev som ingen människa skrivit för pengar, skrev de bästa sidor, som
+säkert flutit ur min penna. Och när krafterna sveko mig, drack jag, drack
+mycket för att hålla mig själv vid liv.
+
+När solen redan en stund varit uppe, skrev jag de sista raderna. Och jag
+satt som bedövad.
+
+Jag samlade ihop de fullskrivna arken och lade dem i min låda, smög mig
+ut i rummen och lyssnade vid den dörr, innanför vilken Sven låg. Då
+öppnade min hustru den och såg ut. Jag vacklade emot henne och sade:
+
+»Det är färdigt.»
+
+Hon log emot mig, och det låg en värld av lycka i hennes röst, när hon
+svarade:
+
+»Han sover så lugnt. Det kan inte vara farligt.»
+
+Jag gick ifrån henne och föll en stund senare i dödssömn av trötthet.
+
+
+
+
+XVII.
+
+
+Innan nästa dag hade förgått visste vi, att ingen hjälp fanns, och att
+lille Sven skulle dö. Vissheten hade kommit över oss som ett tungt slag,
+ty hela tiden hade vi hoppats. Vi stodo ute i tamburen, de båda läkarna
+tysta och allvarliga, min hustru med ögonen fästa på deras anleten, som
+om hon trodde, att de ännu icke sagt allt. Jag såg på dem alla, medan jag
+lade armen om min hustrus liv för att försöka att draga henne till mig,
+och jag lade märke till, hur det ryckte i vår vän doktorns känsliga
+ansikte. Professorn talade sakta och lågmält, som om varje ord kostat
+honom en övervinnelse. Jag kände ingenting annat, än att det oundvikliga
+kom, och att jag måste stålsätta mig för att kunna bära det. Men med en
+tryckning av min hand, i vilken jag kände hela hennes smärta, gjorde min
+hustru sig lös från min arm, som låg om hennes liv, och i det hon vred
+sina händer, så att man bokstavligen hörde benstommen knaka, utbrast
+hon:
+
+»Säg, att det finns hopp. Säg det bara.»
+
+De båda männen undveko hennes blick, men då rätade den unga kvinnan upp
+sig och sade:
+
+»Han skall inte dö. Jag skall visa er, att han skall leva.»
+
+Hon gick bort och vi stodo tysta och sågo efter henne, där hon försvann
+på vägen till sjukrummet. Vi förstodo alla, hur djupt hon kände, att
+varje möjlighet till förhoppning verkligen var förbi, och att det var
+därför hon gav löftet att rycka honom undan döden, -- trots allt. Vi togo
+farväl utan många ord, och jag gick den väg, min hustru hade gått, utan
+att veta vad jag ville säga henne, endast för att få vara i hennes närhet
+och se, kanske just vad jag fruktade mest.
+
+Jag fann henne icke i sjukrummet. Jag fann henne i mitt eget rum och
+hennes drag voro förstenade. Hon satt hopsjunken i soffan, med handen
+hårt pressad mot kinden, hennes ögon voro torra och glanslösa, och hon
+såg in i det stora mörkret. Hennes gestalt, ansikte, ja, till och med
+hennes händer vittnade därom. Jag försökte tala henne till, jag försökte
+att nämna hennes namn, men hon svarade mig icke, och till sist måste jag
+lämna henne åt sin egen smärta, väntande i ångest på de ord, vilka skulle
+komma, när den en gång bröt ut.
+
+Det dröjde mycket länge, innan denna tystnad bröts, och när det skedde,
+var det icke med ord. Min hustru sträckte endast fram sin hand emot mig
+och drog mig till sig i soffan. Hon föll i mina armar, och en lång
+snyftning, som tycktes komma från ett enda bröst, skakade oss båda.
+
+»Vad det är synd om dig!» viskade hon. »Vad det är synd.»
+
+»Om mig?»
+
+Jag slet mig lös och såg upp. Ty det låg något i hennes röst, som fyllde
+mig med en aning, vilken jag icke ville låta stiga fram som tanke inom
+mig.
+
+Hon knäppte ihop sina händer emot mig och nästan skrek:
+
+»Du ber mig väl inte om, att jag skall leva efter detta, leva utan Sven.
+Jag kan det inte. Jag kan inte.»
+
+Det var min aning, åt vilken hon givit ord, och jag stod där rådvill och
+utan att kunna få ett ord över mina läppar.
+
+»Sätt dig hos mig», sade hon. »Jag ska' inte bli häftig. Jag ska' tala
+lugnt. Ty jag är inte orolig längre. Jag känner bara, hur allting
+brister. Jag är borta redan nu, fastän du inte kan fatta det än, därför
+att du vet så litet, och därför att jag så litet kunnat säga. Men varför
+skulle jag säga dig det, förrän det var alldeles nödvändigt? Ty jag har
+velat leva med dig, Georg, jag har velat leva med dig, därför att jag har
+älskat dig mer än allting i hela livet. Jag är inte ung nu. Jag är så
+gammal, som du aldrig kan bli. Det är bara, att du aldrig har vetat det,
+aldrig har velat se det, och när jag sett dig lycklig, har jag icke velat
+störa dig. Men så långt jag kan minnas tillbaka, har jag vetat, att jag
+icke varit som andra människor. Inom mig har jag känt ett behov att få
+dö. Kan du förstå, vad jag säger nu, Georg? Jag förstår det ju knappast
+själv. När jag varit som mest lycklig åt dig och barnen och allt som är
+vackert, alltid har jag vetat, att en dag skulle jag bort från
+alltsammans, och ingenting skulle kunna hindra mig. Jag skulle vilja och
+icke vilja, önska och icke önska. Men jag skulle gå in i mörkret, där
+jag hörde hemma. Jag har känt det så, att något skulle komma och tvinga
+mig, säga mig, att jag måste. Minns du den vintern, Georg, när det var så
+tungt och så mörkt mellan dig och mig? Då försökte jag att skriva till
+dig, hur jag hade det. Ty tala kunde jag ju ej. Men jag kunde heller icke
+skriva. Vad jag ville säga dig, kunde jag icke, och jag minns, hur jag
+undrade över, att du icke frågade mig även sedan, frågade mig ofta och
+enträget, även fast jag bett dig att icke göra det. Ibland ville jag, att
+du skulle fråga mig. Men mest var jag glad att du icke gjorde det. Vad
+jag led den liden, Georg! Om du kunde ana, vad jag led! Du kom och tog
+min hand och satte dig bredvid mig, och jag blev icke lycklig, som jag
+brukade. Ty jag visste ju, att jag dag för dag tänkte på, hur jag skulle
+kunna få dö och gå bort ifrån dig. Jag ville göra det själv, Georg. Kan
+du fatta det, att mitt i min lycka ville jag göra det själv? Och du var
+god emot mig och vänlig och glad, och jag kände det, som om jag varit en
+trolös kvinna och bedragit dig. Och vet du, varför jag ville gå bort
+ifrån dig? Jo, därför att jag visste det så säkert, att en dag skulle det
+ske, och därför ville jag hellre gå, medan du var ung och stark och
+snart skulle kunna glömma mig och bliva lycklig med en annan.»
+
+Hon tystnade ett ögonblick, och hennes ögon simmade i tårar. Så fortfor
+hon igen, och hennes röst blev som ny:
+
+»Så kom lille Sven, Georg, och allting blev som förändrat. Minns du, att
+jag sade dig det redan då? Minns du, att jag sade det? Jag trodde då, att
+Gud hade sänt honom för att hålla mig kvar i livet, för att jag skulle
+kunna göra dig så lycklig, som jag önskade, och var kväll bad jag till
+Gud, att jag skulle kunna. Jag trodde så visst, att Gud hade bönhört mig,
+och det var det jag talade med lille Sven om, när vi voro ensamma, och
+ingen kunde lyssna till våra ord. Men nu, Georg, nu går han ifrån mig. Nu
+vet jag, att allt det andra, allt det, som du aldrig har vetat förrän nu,
+skall komma igen, och nu vill jag bara att du skall förlåta, för all sorg
+jag gjort dig och all sorg jag gör dig nu. Men du får icke bedja mig
+stanna. Ty dit Sven går, dit går också jag.»
+
+Hon stod framför mig, och hon syntes mig i detta ögonblick större, än
+människor äro. Jag var i den grad oförberedd på allt, vad hon nu hade
+sagt, att det syntes mig, som om hon berättat en ohygglig mardröm, vilken
+jag icke kunde förvandla till verklighet. Men jag kände också, att på
+samma gång hon tillfogade mig den största sorg, blottade hon vidden av en
+kärlek, inför vilken jag blott ville sträcka ut mina händer, för att den
+icke skulle berövas mig i samma ögonblick den helt blivit min.
+
+»Jag kan inte bära detta», nästan skrek jag. »Jag kan icke bära det.
+Mista både dig och honom. Du kan inte mena det.»
+
+Hon reste sig utan buller upp, och som en Niobe, vilken breder ut armarna
+kring sina barn, dem gudarnas pilar söka till och med i modersfamnen,
+stod hon framför mig.
+
+»Låt mig ta' Sven med mig», sade hon. »Han ska' ju ändå dö. Jag bär honom
+ned till viken i kväll, när alla sova. Det är en så kort kamp. Och så
+slipper jag plåga dig mera, än jag redan har gjort.»
+
+Jag ställde mig i vägen för henne, och med mina armars kraft tryckte jag
+henne våldsamt ned på soffan.
+
+»Vänta», sade jag. »Vänta! Du vet ju inte själv, vad du gör.»
+
+Men hon svarade mig endast:
+
+»Det blir din och min olycka, om du hindrar mig. Anklaga icke mig, när
+den sedan kommer.»
+
+Hon vred sig i smärta under mitt tag, och efter en stund föll hon i en
+lång vanmakt. Jag lade henne ned på soffan och jag tyckte, att allt vad
+som blivit sagt var en vanvettig dröm. Länge stod jag och betraktade
+henne, ända till dess att jag hörde, hur hennes andetag blevo långa och
+regelbundna, och jag var viss, att hon sov. Då makade jag kudden till
+rätta under hennes huvud och lade en filt över henne.
+
+Vacklande av sinnesrörelse, gick jag in i rummet, där Sven låg. Hans
+högra öga hade fallit samman och hans vänstra hade blivit så underligt
+klart och stort. Jag böjde mig över honom, tog hans lilla oskyldiga hand
+och förde den till mina läppar.
+
+»Du älskade barn», tänkte jag. »Varken du eller jag kan hjälpa den
+andre.»
+
+
+
+
+XVIII.
+
+
+Vi hade flyttat lille Svens bädd till verandarummet, för att han genom de
+öppna dörrarna skulle höra fåglarna sjunga och vinden susa. Där låg han
+nu på sin vita bädd, och när han såg upp, var det i väntan att bli kysst,
+eller också rörde han sakta på de små svaga händerna, och då lutade vi
+oss ned över honom, därför att vi förstodo, att han ville smeka oss.
+
+Svante gick på tå i sjukrummet, och hans hjärta var fullt av det
+förunderliga i, att lille-bror skulle dö. Långa stunder stod han stilla
+och betraktade honom eller böjde sig ned och kysste hans kind. Men när
+mamma vaknat ur sin dvala, då gick han emot henne, när hon kom in, och
+lade båda sina armar om hennes hals.
+
+Aldrig skall jag glömma den blick av outsäglig förtvivlan, varmed hon tog
+gossen om huvudet och såg in i hans ögon.
+
+»Har du telegraferat efter Olof?» sade hon till mig.
+
+Jag nickade till svar, och åter såg jag, hur hon böjde sig över Svante
+och slöt honom intill sig. Driven av någon plötslig instinkt, reste jag
+mig upp och gick ut, lämnande min hustru ensam med det friska barnet och
+det döende. När jag vände mig om i dörren, såg jag min hustru föra Svante
+fram till lille-brors säng. Där satte hon sig på den ena sidan och lät
+gossen taga plats på den andra. Så lutade hon sig ned över Sven. Men hela
+tiden höll hon Svantes hand fast, och jag såg, att hon smekte båda
+barnen, utan att göra någon åtskillnad.
+
+När Svante slutligen kom ut, gick jag in och tog hans plats mitt emot min
+hustru. Då räckte hon mig sin hand över det döende barnet och sade:
+
+»Om det blir till lycka eller olycka, vet jag inte. Men jag skall stanna
+hos dig. Ty jag tror nu, att Gud vill det.»
+
+Och efter ett ögonblick tillade hon:
+
+»Sven vill det också. Jag har talat vid honom.»
+
+Utan att kunna svara, böjde jag mig ned och kysste hennes hand. Och i
+denna stund visste ingen av oss, vad som var lycka och vad som var
+olycka.
+
+
+
+
+XIX.
+
+
+De dagar, som nu följde, skall jag fåfängt söka skilja ifrån varandra.
+Ja, det skulle vara mig omöjligt att ens säga, huru många de voro. Natt
+blev till dag och dag till natt, och vårt liv hade blott en enda punkt,
+kring vilken det rörde sig: det lilla rummet, utanför vilket de blommande
+kaprifolierna täckte verandan, fyllande luften med sin doft, och där vår
+lille gosse låg och stred med döden.
+
+Här gingo vi om varandra, sutto vid varandras sida, sovo, åto och vakade.
+Här smälte allt vad vi levat och drömt samman i en enda förtärande
+smärta. Här gick min hustru fram, när det sista hoppet syntes utslocknat,
+och satte korken i myskflaskan. Hon, som ville dö med honom, tog den
+sista medlet av stimulus bort, för att hon icke sedan skulle behöva
+förebrå sig, att hon stört den lilles sista stunder endast för att själv
+ha den glädjen att se hans stora ögon lysa emot oss.
+
+Ty det högra ögat var slocknat och borta. Ögonlocket låg slutet däröver,
+som om halva hans lilla huvud redan länge varit dött, men när det vänstra
+ögonlocket öppnades, glänste ögat så mycket större. Det blev så
+allvarligt och stort, som om det redan blickat in i en värld, dit hans
+far och mor ännu icke haft tillträde, och där vi icke skulle komma in,
+förrän den sista förlåten brast, och vi följde honom på den väg, där
+dödens klocka ringer, och där den, som hör dess ringning, måste följa,
+vilka band som än hålla honom kvar vid jorden.
+
+Här sutto vi, när dagens sol lyste, när regnet därute föll, och när
+nattlampan inne i sjukrummet spred sitt svaga flämtande sken över den
+vita bädden. Och lille Sven själv, han, vilken våra blickar sökte, som
+våra tysta samtal rörde sig om, och som vi hade slutat med att önska
+befrielsen från alla plågor! Stilla som han levat, låg han på sitt sista
+läger, och när min hustru lutade sig över honom, rörde han sina trötta
+läppar och kysste henne.
+
+»Klappa pappa, Sven», sade hon. »Pappa är här.»
+
+Då riktade han sitt stora trötta öga emot mig och lade sin smala, vita
+hand mot min kind med en rörelse, som om han endast rört sig i sömnen.
+
+Så sutto vi den sista natten, och närmare ha inga människor setat
+varandra. Vi höllo varandras händer över barnets bädd, och vi sprutto
+till, för att ingen rörelse av liv i hans ansikte skulle gå oss förlorad,
+när han såg upp och sökte oss med sitt stora öga. Vi talade till
+varandra: »Såg du det? Såg du?» Och medan vi girigt samtalade på denna
+minnenas skatt, vilken skulle bli det enda som stod oss åter, gingo
+nattens långsamma timmar förbi, och morgonrodnaden steg över viken, över
+ekarna, över hela den gamla trädgården under våra fönster.
+
+Som om vi ville giva lille-brors själ fritt rum att flyga den väg, där vi
+icke kunde följa honom, så öppnade vi dörrarna till verandan, och den
+friska morgonluften strömmade in. Det hade regnat på natten, och genom
+splittrade moln bröt solen fram över landskapet, medan dimmorna flögo
+över vikens vatten. Den steg och steg, och vid dess strålar började
+fåglarna kvittra. Och hela det härliga uppvaknandet av naturen grep oss,
+så att vi måste tvinga oss till tystnad för att icke störa den lille,
+som sov.
+
+»Ser du», sade Elsa, »ser du! Så vackert måste det bli, när han skall
+dö.»
+
+Men ännu dröjde dödsängeln, ännu fortforo barnets lugna, regelbundna
+andetag, och tröttheten grep oss. Jag tog min hustru med halvt våld och
+tvang henne att lägga sig till ro på soffan bredvid gossens bädd. Där
+somnade hon med handen på hans säng, och medan morgonsolen steg, satt jag
+ensam vaken och lyssnade till deras tunga andedräkt, under det att inom
+mig allt blev stilla och lugnt, och jag ropade efter ett slut på denna
+pina för oss alla. Jag satt där, till dess att min hustru reste sig upp
+ur sömnen. Då bytte vi plats, och uttröttad somnade jag med handen på den
+plats, där hennes nyss hade vilat.
+
+Så förgingo ett par timmar, och solen steg högre och högre på en klar
+sommarhimmel. Jag vaknade vid, att min hustru lade sin hand på min arm.
+
+»Vakna, Georg», sade hon. »Nu dör Sven.»
+
+Jag kunde icke stanna där inne. Jag gick ut i trädgården, och i tanke att
+bereda honom en sista glädje -- han, som städse älskat blommor -- bröt
+jag en rosenknopp, den vackraste jag kunde finna, vände åter och lade den
+på min gosses kudde vid sidan av det öga, som ännu kunde se. Ur stånd att
+uthärda längre, gick jag tillbaka ut på verandan. Därute hörde jag, hur
+Svante kom in och satte sig vid bädden. Men jag vände mig icke om. Jag
+gick blott och lyssnade på de långa, förfärliga andedragen, vilka kommo
+som från en vuxen man och skuro mig i själen. Då hörde jag ett ljud från
+min hustru, som kom mig att vända mig om.
+
+Sven hade slagit upp ögat och sett rosen. Så hade han sträckt sin hand
+mot blomman, lyft upp den, som ville han se på rosen en sista gång och
+sedan låtit den falla tillbaka på kudden.
+
+Plötsligt skakades hela hans kropp av hemska, långvariga krampanfall. De
+började vid huvudet, som vreds snett, och syntes fortsätta ända ut i
+lemmarna, vilka blevo styva och blånade. Då lutade min hustru ned sitt
+huvud för att slippa se. Men när anfallen upphört, grät hon tyst, och
+åter räckte hon mig sin hand över den lilla bädden.
+
+Så sutto vi därinne, till dess att andetagen upphörde ... fortsatte igen
+... förlängdes, växte i styrka ... och upphörde. Så blev allt tyst.
+Dödens tystnad härskade. Nedböjda och gråtande följde vi vingslagen av
+den själ, som var på flykt.
+
+Vi hade hållit honom i var sin hand och på en gång släppte vi de kalla
+händerna ned mot täcket.
+
+Så gick min hustru ut ur rummet och sökte vila. Men jag satt där ensam
+och kände med förfäran, hur allting hade blivit så tyst.
+
+                  *       *       *       *       *
+
+På eftermiddagen kom Olof och tillsammans med far och mor kom han från
+sin första utflykt i världen fram till den bädd, där lille-bror låg död.
+Där grät han manligt och stilla, och när han kom ut i salen, visade
+Svante honom allvarligt på sitt finger.
+
+Det hade fått ett djupt märke, och Svante beskrev hur lille-bror tryckt
+in sin nagel där, innan han dog. Han behöll det märket i flera dagar, och
+han saknade det, när det gick bort.
+
+
+
+
+XX.
+
+
+Det står en liten gul kista mitt i rummet på samma plats, där för icke
+länge sedan stod en bädd med ett levande barn. Nu är rummet prytt med
+rosor. Man ser nästan intet annat än rosor, och in genom dörren träder en
+ensam kvinna.
+
+Hon bär ett barn på sina armar och barnet är dött. Hon vill icke, att
+någon annan än hon själv skall röra vid hennes älskling, och med egna
+händer, som icke skälva, lägger hon det i kistan. En liten hund av ull,
+som han brukat sova med, när han var frisk och glad, och ingen tänkte på
+döden, lägger hon på hans arm. Det är Ulltapp, som skall följa sin herre.
+Han är en fredlig sängkamrat och stör ingen. Så ser hon efter, att hennes
+gosse ligger bra och ordnar hans bädd, som om han nyss läst sin aftonbön,
+och hon kommit för att säga god natt. Hon ser på honom, som ville hennes
+hjärta brista, och hon kysser hans kalla läppar.
+
+Så går hon sin väg, och jag står där ensam med locket, som jag lovat
+henne, att ingen annan än jag skall skruva fast. Jag skruvar och skruvar,
+och mejselns ljud mot skruvarna, vilka tränga sig in i trät, gnissla och
+ljuda, som om jag själv skure tänder av smärta.
+
+Men när det är gjort känner jag ingen smärta längre. Det är, som om de
+sista dagarnas ångest bränt ut varje möjlighet att känna inom mig, men
+vart jag ser, möter min blick idel blommor.
+
+Då går jag ut på verandan, och jag möter doften av kaprifolium, som
+stiger ur mörkret, samma doft, som omgav mig, när jag kände mitt lilla
+barns fingrar krama mina med dödens kraft. Allting inom mig är upplöst,
+allting är förbi. Jag tänker på henne, som nyss gick ut, och på allt, som
+jag vet skall följa. Jag känner, att jag får aldrig tid att sörja honom
+så som jag ville, min lille gosse med änglaögonen, och ensam böjer jag
+knä vid hans kista, jag som icke vet, för vem jag böjer knä, eller till
+vem jag skall bedja.
+
+
+
+
+XXI.
+
+
+Men ute på kyrkogården ligger en liten grav. Den är ordnad som en
+trädgård i smått med en häck av buxbom, ett rosenträd och en kulle med
+friskt gräs, på vilkens krön växer tätt med penséer. Den är olik alla
+andra gravar, och över den grönskar en ensam lind.
+
+På kullen är en sten, och på stenen läsas orden: »Vår lille Sven».
+
+Där sover vår lycka, som en gång var större än andras. Där under jorden
+är min hustrus själ fången, bunden med trolldomsband, och ingen kärlek
+kan föra den åter till jorden.
+
+
+
+
+TREDJE DELEN
+
+                                             Evigt ejes kun det tabte.
+                                                         HENRIK IBSEN.
+
+I.
+
+
+Det fanns intet av vad jag väntat och fruktat, som icke kom. Den enda
+skillnaden var, att allt som olyckan växte, ville jag aldrig tro på den,
+ens fastän jag anat den och visste, att den skulle komma. Ty att sorgen
+skall komma, det kunna vi människor veta. Hur den verkligen kommer, veta
+vi däremot aldrig.
+
+Det första jag med en onämnbar fasa kände och förstod, när åtminstone så
+många dagar hade förgått, att jag kunde komma i ro och tänka över vad som
+verkligen skett, det var, att aldrig hade min hustru så talat ut ur sitt
+innersta väsen, som när hon setat inför mig i mitt rum och sagt, att hon
+var född för olyckan, och att nu, när Sven var borta, levde hon endast
+för att dö. Om och om igen upprepade jag hennes ord, om och om igen
+genljödo de i mina öron, och ju längre jag tänkte på dem, desto vissare
+blev det mig, att inom henne fördes en kamp mellan själva begäret att dö
+och hennes kärlek till mig och våra barn, som befallde henne att leva.
+Mer och mer började dock allt, vad hon sagt om sin kärlek till oss att
+stiga fram för mina tankar och undantränga de förfärliga ord, vilka
+talade om en dödslängtan, som nästan blivit ett dödsbeslut. Jag såg henne
+sliten mellan den känsla, som band henne till oss tre, vilka ännu levde,
+och den dunkla längtan, vilken drog henne till den, som gått bort. Vi
+hade varit ett helt för henne, och därav kom hennes lidande, att hon
+kände sig aldrig kunna förlika dessa stridiga krafter, vilka brottades om
+hennes själ.
+
+Jag såg allt detta. Jag såg det under en resa, på vilken jag ryckte henne
+med mig för att skänka henne åsynen av hav och sol, nya människor och
+intryck av livet. Aldrig glömmer jag denna resa. Aldrig glömmer jag det
+intryck av hopplöshet, som bemäktigade sig mig, när jag vecka efter vecka
+allt tydligare märkte, att allt vad hon såg, gled henne förbi, som om det
+för henne ej varit till. Hon dolde mycket för mig, hon dolde till och
+med sina tårar, och jag förstod, att hon gjorde detta, därför att hon
+såg, hur jag endast levde i hoppet att kunna återföra henne till livet,
+och hon så gärna, så gärna ville, att jag i det längsta skulle få behålla
+mitt hopp. Jag förstod detta en afton, när vi sutto på en veranda och
+sågo ut över en norsk tavla av fjord och fjäll. Elsa betraktade länge
+alltsammans, hon slöt ögonen inför allt detta, som hon älskade, och såg
+bort.
+
+»Georg», sade hon, »Georg! varför låter du mig se allt detta?»
+
+Så brast hon stilla i gråt, men försökte åter hejda gråten och såg upp
+mot mig.
+
+»Varför gör du så mycket för mig? Varför är du god emot mig? Det vore
+mycket bättre, att du läte mig gå min egen väg.»
+
+Jag kände, att jag stod inför ett lidande, som icke kunde mätas eller
+vägas. Jag kände ånger över, att jag velat draga henne bort från sorgen,
+och att jag låtit henne märka det. Att över huvud söka leda henne eller
+inverka på hennes smärta, syntes mig i detta ögonblick endast eländigt
+och smått. Jag drog henne blott intill mig och sade:
+
+»Gråt hos mig! Gråt så mycket du vill! Lägg icke band på dig! Tror du
+icke, att jag sörjer som du?»
+
+Tårarna strömmade ur hennes ögon, och dock var det ansikte hon vände mot
+mitt så strålande av glädje, som om den största tänkbara lycka hade hänt
+henne.
+
+»Gör du verkligen det?» sade hon.
+
+Det grep mig så, att min hustru skulle tro, att jag redan hade glömt
+eller var på väg att glömma, att min smärta fick utbrott, och jag hörde
+och såg ingenting annat, än vad jag själv kände, och vad som marterade
+mig. Jag berättade henne, hur fattigt och fullvuxet hela vårt hem
+föreföll mig nu, när Sven var borta. Jag sade henne, hur rädd jag var att
+åter komma hem och börja vardagslivets arbete, när jag visste, att hans
+klara röst icke skulle hälsa mig välkommen, och han själv icke stå gömd
+bakom dörren och möta mig, när jag kom hem. Allt detta berättade jag
+henne, och jag kände, hur hon sjönk till ro mot mitt bröst. Jag var
+lycklig i medvetandet av, hur gemensamt vi ännu kunde känna. Men jag
+förstod också, att hennes fruktan, att jag icke delade hennes sorg, så
+som hon ville, kom därav, att hon, utan att jag sagt det, anade, att allt
+vad jag företog mig, allt vad jag gjorde, tänkte och sade, samlades i ett
+enda försök att återkalla henne själv till livet.
+
+Detta satt jag och tänkte på. Men efter denna afton förändrade jag, som
+jag själv väl märkte, mitt sätt mot min hustru. Jag blev resignerad och
+väntade icke att så snart se henne vända sina tankar från honom, som gått
+bort, till oss, som hon hade kvar. Därigenom blev hon mera förtroendefull
+mot mig och mera öppen. Men resan gled oss förbi, som hade allt vad vi
+sett endast varit en inbillning. Vänner träffade vi, men intet deltagande
+förmådde mer än väcka tacksamhet hos min hustru, människorna gledo oss
+förbi, som hade vi själva stått inom en gräns, vilken ingen av egen vilja
+kan överskrida.
+
+Och det lugn, vi kunde uppnå, funno vi icke, förrän vi en afton flyttade
+in i vårt nya hem. Det var en våning i Stockholm, mot vilken vi utbytt
+den bostad på landet, där vi upplevat så mycket både ont och gott. Vi
+hade gjort detta, innan vi anade, att vad som nu hänt oss, skulle kunna
+ske, och det var med en känsla av fruktan för vintern, vi trädde in i
+våra rum.
+
+Men i trots av detta upplevde vi här de första dagarna av lättnad och ro
+under sorgen. Tusen gånger ångrade vi, att vi någonsin hade rest och
+liksom släpat vår sorg med oss att beskådas av andra.
+
+
+
+
+II.
+
+
+På kyrkogården står en liten sten med inskriften »Vår lille Sven». Den är
+lagd på kullen, som välver sig under en lind, vilken länge sedan fällt
+sina blad. Vid lindens stam står en bänk, och på bänken sitter en ensam
+svartklädd kvinna med långt krusflor som en änkas. Hon sitter där länge,
+och i höstdagern talar hon med någon, som ingen kan se.
+
+Hon befaller kusken, som håller i närheten av graven, att köra tillbaka
+till landsvägen. Så böjer hon sig ned och samlar mull från graven i sin
+näsduk. Därefter tar hon fram ur en syväska svart siden, nål, tråd och
+sax. Av sidenet klipper hon till och syr en liten påse. Därpå tar hon av
+mullen och fyller den. Så trycker hon sina läppar mot den mörka mullen,
+och när hon det gjort, syr hon igen om den. Hon syr tätt och noga, så att
+icke ett korn kan tappas bort, och i den lilla påsens hörn fäster hon
+starka snodder. Därefter lägger hon in sina sybehör och sitter länge med
+den svarta amuletten i hand, tänkande på, att nu är hon vigd vid honom,
+som ligger i graven.
+
+Därefter böjer hon knä under lindens kala grenar och kysser stenen, som
+bär hennes älsklings namn. Stilla och högtidligt, som om hon beginge en
+helig handling i många människors åsyn, hänger hon snodden om sin hals,
+öppnar sin klänning och lägger den heliga jorden vid sitt bröst.
+
+Under hela tiden är hennes ansikte allvarligt, men lyckligt och ljust,
+och innan hon reser sig upp, kysser hon jorden under sina fötter och
+stannar sedan för att kasta en blick på graven. En skog av små krukor
+blomma omkring den, och friska blommor äro lagda på kullen. Ingen grav är
+så vacker, ingen så väl skött, ingen är prydd med sådan rikedom just nu,
+när höstvinden ruskar i träden.
+
+Då ler hon av glädje och talar åter tyst och innerligt till någon, som
+ingen kan se. Så går hon fram till vagnen, som väntar ute vid
+kyrkogårdsgrinden, och åker hem.
+
+Men när hon kommer hem, går hon direkt in till mig, tar fram den svarta
+amuletten och säger mig, vad den innehåller. Därpå håller hon den fram
+emot mig och ber mig, att jag skall kyssa den. Jag gör så för att icke
+störa hennes glädje, och med ett lyckligt leende döljer hon den åter vid
+sitt bröst, i det hon säger:
+
+»Om du visste, hur lycklig jag känner mig, när jag är ute hos Sven,
+skulle du aldrig vara ledsen, att jag far så ofta. Jag blir lugn för
+flera dagar, bara jag får komma till honom.»
+
+Så går hon ut igen och lämnar mig ensam. Och när jag efter ett par timmar
+stiger upp från mitt arbete och söker henne, finner jag henne vid Svens
+lilla byrå, vändande på de ting, vilka en gång tillhört honom.
+
+
+
+
+III.
+
+
+Så kretsa hennes tankar ständigt kring honom, som är död, och det finns
+ingenting, som kan störa henne. Hon talar om, att hon snart skall följa
+honom, och hon gör det i en lugn, sansad och förtrolig ton, som borde
+detta vara den naturligaste sak för andra, liksom den är det för henne
+själv.
+
+Ibland brukar hon tillägga:
+
+»Jag ville bara så gärna leva, till dess att gossarna bleve litet större
+och inte behövde mig längre.»
+
+Då kan hennes ansikte få ett förtvivlat sönderslitet uttryck, som visste
+hon, att denna önskan vore mer, än hon kunde hoppas eller begära, och
+hennes panna får ett djupt veck mellan ögonen, som om hennes grubbel
+vållade henne smärta. Hon känner, att hon måste göra valet mellan liv och
+död, åtminstone i sin önskan och hon kan icke göra det. Därför vill hon
+leva en tid först, för att få vara allt vad hon kan för dem som leva,
+och sedan dö för att få stanna hos den, vilken hon känner sig tillhöra.
+Hon söker en försoning mellan begäret att dö och behovet att leva, och
+hon fruktar båda, emedan de slitas om herraväldet i hennes själ och var
+på sitt sätt pina henne gränslöst. På samma gång anar hon emellertid,
+vilken av andarna till sist skall vinna seger, och därför omtalar hon
+detta, icke som en utomordentlig händelse, vilken bör framkalla förvåning
+och häpnad, utan som något självklart, vilket hon upplevat, och som ingen
+kan betvivla.
+
+»Minns du, när jag sade, att jag icke trodde på ett liv efter detta?»
+säger hon. »Det var du, som lärde mig tro så.»
+
+Hennes ansikte förmörkas, när hon säger det och det kommer något av groll
+i hennes stämma, som gör mig ont. Hon ser det, och försonande lägger hon
+sin hand på min, i det hon fortsätter:
+
+»Nu tror jag det, och nu vet jag, att man kan börja att leva ett sådant
+liv redan här på jorden. Det behövs bara, att någon går bort, vid vilken
+man är så fästad, att det känns, som om själen följde med. Nästan var
+afton kommer Sven till mig. Han kommer inte, när jag vill, eller när jag
+ber honom komma. Inte när jag gråter och längtar, sträcker mina armar
+efter honom och ropar hans namn. Men när jag minst anar det, då ser jag
+honom sitta bredvid mig. Och när jag då är riktigt lugn och glad, då ler
+han emot mig och ser lycklig ut. Han ser på mig då, alldeles som han
+brukade, och innan jag hinner sansa mig, är han borta. Men då är jag
+lycklig ändå. Ty jag vet, att han varit hos mig. Han har kommit ofta, när
+du sovit och jag legat vaken. Mer än en gång har jag tänkt att väcka dig.
+Men jag har icke vågat göra det. Ty jag har varit rädd, att, när du
+vaknade, skulle han vara borta, och då skulle du kanske inte tro mig, när
+jag berättade vad jag sett.»
+
+Hon betraktade mig hela tiden med skygghet, som trodde hon, att jag
+skulle motsäga henne. Jag gör det aldrig. Jag vet ju icke själv, vad jag
+tror. Jag har genomgått skakningar så förfärliga, att jag icke vågar
+säga, vad som är verklighet, och vad som är sken i andras erfarenheter.
+Vet jag det ens i fråga om mina egna? Vet jag, om endast vad jag kan nå
+med mitt förstånd är verklighet? Är det icke tänkbart, att det finnes en
+verklighet, som endast kan åstadkommas med känslan eller -- varför icke
+-- med inbillningen? Det förefaller mig, som vore det att liksom stympa
+mig själv, om jag degraderade min känsla och min fantasi till att endast
+existera för att kuvas av förståndet. I tanken jämför jag det med, om jag
+ville låta ögat förneka en kroppslig smärta, därför att den vore osynlig,
+eller örat kritisera möjligheten av en smakförnimmelse, därför att den
+icke kan höras. Och hur väl jag än känner alla de argument, som anföras
+mot en dylik tankegång, är det mig dock omöjligt att göra dem gällande i
+detta fall. Jag varken tror eller icke tror. Jag går liksom i en pinsam
+väntan att en gång få klarhet i vad jag icke vet.
+
+Och under allt detta växer hos mig en tanke, som spirat i den stund, då
+jag visste, att mitt barn skulle dö. Jag förstår, att vad allt detta är,
+om det är inbillning eller verklighet, så skall det dock en dag taga min
+hustru ifrån mig. Hon har växt samman med mitt eget liv, och jag kan icke
+mista henne. Mot min egen lycka, som jag en gång tyckte vara så stark,
+att jag från dess höjd kunde se ned på andras, reser sig den makt, som är
+allt levandes öde. Döden kommer för mig, som den en gång kom för lille
+Sven på den tavla, vilkens innehåll han alltid ville ha berättad för sig
+som en saga. Den ringer i klockan och den, vilken icke borde, blir
+kallad, men den, som kallelsen icke gäller, får stanna kvar. Skillnaden
+är blott den, att jag ser döden på avstånd, långt innan han hunnit fram,
+förstår att hans klocka skall ljuda, och den, för vilken hon ljuder,
+skall gå med glädje.
+
+Men jag vill icke sitta ensam kvar och förbanna dödens makt. Inom mig
+växer ett begär, som går högre, än jag själv vet. Det är samma begär, som
+när vissheten om barnets död tryckte min hustru till jorden, manande
+henne att säga: »Han skall inte dö. Han får det inte. Jag vet, att han
+inte skall.». På samma sätt säger också jag till mig själv: »Jag vill det
+icke. Jag vill icke mista henne. Hon skall leva -- trots allt.» Jag
+märker icke, att jag försöker det omöjliga. Den kritik, som genast var
+vaken, när det gällde henne, sover, när det gäller mig själv. Jag vill
+kämpa med döden för att behålla hennes och min lycka, sådan den en gång
+blommade, icke just när livet log omkring oss, men åtminstone när vi
+tagit dess tuktan och ändå visste, att livet kunde le. Jag vill göra allt
+för att vinna henne tillbaka. Som Orfeus vill jag stiga ned i dödsriket,
+med min kärlek vill jag tvinga henne att komma tillbaka, och följer hon
+mig, skall jag aldrig vända mig om och snegla mot skuggorna.
+
+Så lovar jag mig själv, och jag väntar aldrig, att lönen skall komma
+snart. Tvärtom bereder jag mig på en lång och hård prövotid, och jag vet
+på förhand, att det första jag behöver är konsten att vänta.
+
+Men jag är så viss i min tro, att jag kan le för mig själv, när jag hör
+hennes tal om döden. Jag kan höra henne säga, att hon längtar bort och
+känna hennes smekningar, när hon ber mig förlåta sig. Då njuter jag
+smekningarna och glömmer hennes ord. Som en stor, oändlig visshet känner
+jag, att segern är oåterkalleligen min och icke hans, som sover i jorden.
+Jag tager honom till bundsförvant i mina tankar, säger henne till och
+med, i det jag går in i hennes egen tankegång, att hon skall leva, därför
+att Sven vill, att hon skall leva, ja, att han viskat det till mig, medan
+jag sov.
+
+Hon hör på mig med undrande, glänsande ögon, och långt därefter -- så
+långt, att jag först icke kan erinra mig, vad jag själv sagt -- berättar
+hon mig, att Sven suttit på hennes bädd, klädd i sin vita nya dräkt med
+det blå skärpet och sagt:
+
+»Mamma ska' inte gråta så mycket efter mig. Det gör så ont i mitt huvud,
+när mamma gråter.»
+
+Jag hör på dessa ord, och jag tager fasta på dem som på ett omen. Mera
+förhoppningsfull än någonsin drömmer jag om en framtid, där vårt döda
+barn skall vara ett starkare föreningsband, än om han hade levat, och jag
+minns med tårar i ögonen de ord, hon själv en gång lärt mig: Att åldras
+tillsammans.
+
+
+
+
+IV.
+
+
+Det var ingenting mindre än en kamp med döden jag hade börjat, och den
+tid, som följde, blev en ständig växling mellan den mörkaste förtvivlan
+och det ljusaste hopp. Det svåraste vid sådana förhållanden är
+naturligtvis den rena overksamheten, vilken blott består uti att lugnt
+vänta på vad som komma skall och tåligt lämna allt åt tiden, medan man
+samtidigt tycker, att vad som sker blott påskyndar annalkandet av en
+natt, vilken man hoppas att kunna fördriva. Huru ängsligt jag iakttog min
+hustru under denna tid! Hur jag följde henne på hennes färder till
+graven! Och hur jag gladdes, när jag såg henne lugnt och glatt samla
+gossarna kring sig, berätta och läsa för dem, som endast hon kunde, och
+jag åter fick höra deras muntra röster, som ljödo om varandra, när det
+lästa gav anledning till någon av dessa lustiga kommentarier, som göra
+det till en högtid att läsa högt för barn. Och hur kunde jag icke vid
+middagsbordet eller aftonlampan spana efter det ansträngda, frånvarande
+uttrycket i min hustrus ansikte, vilket kunde komma som en sky och göra
+alla stumma.
+
+Då var det, som om hennes själ plötsligt gick bort från oss och lämnade
+oss ensamma. Gossarna utbytte blickar med mig, blickar, vilka tydligt nog
+sade, att, så gott deras ålder det tillät, förstodo de lika väl som jag
+och ledo även, om de också hade lättare att slå tankarna bort. Svante
+steg upp och smekte mamma och han blev icke tillbakastött, genom att han
+icke lyckades att få hennes ögon att lysa upp. Han kunde komma till mig
+efteråt och säga:
+
+»Det är synd om mamma.»
+
+Det var alltsammans för honom, och därför var han kanske en bättre
+tröstare än jag.
+
+Olof satt vid sådana tillfällen mera stilla och försökte tala vid mig,
+som om allt varit som det skulle. Men hans ögon följde modern, och gick
+hon ut för att vara ensam, vilket ofta hände, när hon märkte, att hon
+icke längre kunde se och tala med oss, då plägade han smyga sig till
+hennes dörr och stå där länge och lyssna. Dröjde tystnaden alltför länge,
+gick han sakta in, och hände det, att han blev avvisad, kom gossen
+stilla tillbaka och satte sig ned med en resignerad min, som om han
+visste, att han icke fick begära allt på en gång.
+
+Det var med honom som med mig, att han skulle känt det som en lättnad, om
+han blott vetat, vad han skulle göra.
+
+Och när vi tre sådana stunder sutto ensamma, tänkte vi alla på, vad som
+väl försiggick bakom den stängda dörren, där min hustru arbetade sig allt
+närmare och närmare den gräns, där livet upphör, kämpade sig fram emot
+döden.
+
+»Vet ni vad mamma lider utav?» sade jag en dag.
+
+Olof såg bort utan att säga något, men Svante svarade:
+
+»Ja.»
+
+Jag hade för övrigt icke behövt fråga. Ty jag visste, att hon berett dem
+på, vad som komma skulle.
+
+
+
+
+V.
+
+
+Om aftnarna, när jag blev ensam, satt jag ofta och, för att skingra mina
+tankar eller över huvud kunna företaga mig något, skrev på ett slags
+dagbok, vilken jag gömde i botten av en skrivbordslåda, så att Elsa icke
+av någon olycklig tillfällighet skulle få se den.
+
+Jag har läst den ånyo nu, och allt vad däri står förekommer mig att vara
+skrivet för så länge sedan, att jag knappt kan tro, att icke ens två år
+förgått sedan dess. Men som jag läser i den blir mig allt som hänt
+levande och nära, och jag känner åter marterna av den fruktansvärda
+illusion, vilken då höll mig uppe.
+
+
+
+
+DAGBOKEN
+
+
+                                                          4 September.
+
+Jag sitter här och tänker på lille Sven. Allt omkring mig är så tyst, och
+jag tycker mig se honom, som han de sista dagarna, han ännu kunde vara
+uppe, gick omkring på trädgårdens gångar med sin lilla smeksamma hand i
+min och pratade i ett, medan han såg upp mot mitt ansikte med sina
+tankfulla barnaögon. Och som jag fördjupar mig i detta minne, blir mig
+hopplösheten i det att jag aldrig skall se honom igen, så outsägligt
+bitter. Ty han var, utan att ana det, hemmets medelpunkt. Det var han,
+som alltid kom springande mot alla oss fyra stora och fyllde rummen med
+sitt kvitter, när vi kommo hem. Det var kring honom, vi samlades för att
+utröna, vad han tyckte, vid varje småsak, som bragte glädje. Nu går hans
+pappa här och måste göra sig hård mot minnet för att räcka till och hålla
+allt annat uppe. Får icke ens tänka för mycket. Icke ens sörja. Ty då
+skulle allting brista.
+
+Kom han för att taga sin moder med sig och lämna oss alla i sorg? Eller
+kom han för att gå, så stilla och vackert, som han gick, och genom sin
+död lära oss alla livets stora konst?
+
+                                                           16 Oktober.
+
+Jag har tänkt på allt och sett allt, och jag vet nu, varom det är som
+striden står. Dag för dag har jag sett, hur det blott blivit sämre. Och
+det är ingen glädje att kunna förstå. Det är ett lidande. Under denna tid
+har jag kunnat följa varje detalj, och ett ord eller ett ögonkast ha
+kunnat få mig att skälva i hela min varelse, därför att jag visste, vad
+det betydde. I min och gossarnes närvaro har jag sett henne falla ifrån
+och hålla samtal med en osynlig. Till det yttersta har jag fått anstränga
+varje nerv för att i hennes ögon framtvinga den blick, vilken visade, att
+hon var medveten om, att hon icke var ensam. Jag har sett henne känna och
+förstå alltsammans själv, ana och veta, vad som lurade inom henne. Hon
+har kastat sig ned för mig i ångest och bett mig att icke skicka henne
+bort -- utan ha litet tålamod.
+
+Jag lider fruktansvärt av att följa hennes kamp och mitt under
+alltsammans vet jag dock, att det, som nu är min plåga, är blott en annan
+sida av just samma egenskaper i en rik och väldig natur, vilkens vågor gå
+högt som havets -- samma egenskaper, som en gång skänkt mig all livets
+lycka och jubel.
+
+                                                           30 Oktober.
+
+Den förfärliga spänningen börjar gå över, och min hustru blir bättre dag
+för dag. Efter vinterns mörker bli väl en gång dagarna längre och
+timmarna ljusare.
+
+                                                           8 December.
+
+Det är länge sedan jag rört vid min dagbok. Men det kommer sig därav, att
+jag arbetat. Jag har skrivit ett teaterstycke, och det har gått underligt
+till. Mitt i korrektur och arbete av alla slag, min hustrus sjuklighet
+och en nervositet, vilken gjort, att hela min person förefallit mig
+spänd som en bågsträng, har jag stigit upp om mornarna och stulit tid för
+att skriva. Jag har skrivit natt på natt till kl. 2. Jag har druckit
+whisky för att hålla mig vaken. Jag har gått ut och superat mitt under
+arbetet för att få höra larm och se människors anleten, vara mitt i
+febrilt liv, känna det bölja omkring mig och bränna mina tinningar.
+
+Men pjäsen blev färdig, och jag känner endast en stor mattighet. Vad jag
+vill nå, är nu sannerligen varken ära eller författarglädje. Jag känner
+det, som om min hjärna levde ensam på hela den övriga kroppens bekostnad.
+Ja, det är skada, att dygnets timmar äro så få, när det gäller att nå det
+omöjliga.
+
+                                                          17 December.
+
+Det förefaller mig som om, utan att jag visste det klart, allt vad jag
+levat och lever, varit och är, på något underbart sätt ginge till mötes
+en fullbordan, vilken sker, utan att jag kan röra ett finger. Under allt
+detta lever jag mitt vanliga liv, och jag tror icke, att någon egentligen
+finner mig förändrad. Jag är glad, när jag kommer ut och träffar
+människor, till och med uppsluppen. Ty det lindrar.
+
+Men inomhus har jag mitt egentliga hem, där jag lever mitt verkliga liv.
+Och oupphörligt känner jag där, som om över henne och mig glede något av
+det, om vilket jag själv en gång i ett helt annat sammanhang skrivit, att
+det är »större än lycka och olycka» något av det, som är utan namn.
+
+I allt detta är naturligtvis min hustru medelpunkten. Om hon går till
+hälsa eller till undergång, vet jag icke. Detta synes mig nu vara något,
+vari jag icke kan gripa in. Det förefaller mig ibland, som om jag stode
+utanför, icke hade någon del däri, aldrig kunde få det eller nå det. Och
+i allt detta finns ingen överspändhet, endast en resignerad längtan,
+vilken är djupt färglös.
+
+                                                           25 Januari.
+
+Min hustru har satt sig till pianot i dag för första gången. Sjunga vill
+hon väl icke ännu, men jag har dock hört musik igen i mitt hem, och
+melodierna från fordom ha stämt våra sinnen liksom i en ny och ljusare
+ton. Över huvud har det på sista tiden kommit något nytt över henne,
+något, som lovar mera än förut. Hon har vaknat upp till livet, och hon är
+med oss andra som förr. Icke riktigt ännu kanske. Men jag känner, hur hon
+med varje dag kommer oss närmare. Ibland tror jag vad hon säger, att allt
+detta kommer därav, att hon vet, att hon snart skall gå bort, och att
+detta hopp håller henne uppe. Men ibland tror jag, att om det också är så
+nu, så är dock allt detta på väg att glida över i något större, vilket
+hon själv känner med undran och ängslan, men icke vill tro.
+
+Huru härmed är, vet jag icke. Men jag vet, att jag icke är förtvivlad nu,
+som jag var det förr. Ty nu lever jag under det öde, som är mitt, och
+som, hända vad hända vill -- så som jag nu ser det -- icke kan kasta
+något styggt in i hennes liv och mitt. Detta är det jag fruktat.
+
+                                                          19 Februari.
+
+Jag står icke ut med detta längre. Jag har sett svart och svart och svart
+omkring mig, så jag råkar i raseri bara jag ser mig själv i en spegel.
+Och det bästa är, att min hustru själv tyckes börja känna en smula av
+allt detta.
+
+                                                              26 Mars.
+
+Jag går bara och väntar att vintern skall försvinna på allvar, så att vi
+få komma bort härifrån. En apati av högst besynnerlig art behärskar mig,
+och jag är ibland rädd, att denna vinter knäckt mig. Vad sommaren kan
+komma att medföra, är kanske heller icke sådant, att man kan vänta därpå.
+Vi flyttade in till Stockholm, eller rättare: hyrde våning, när vi
+trodde, att allt skulle bära oss fram, om också långsamt. Som det blivit,
+hade det varit bättre, om vi stannat på landet, i den avskildhet, som
+synes vara vårt bästa öde. Här är mera ensamt än där.
+
+Sorgen skrämmer.
+
+                                                               31 Maj.
+
+Det är vår bröllopsdag i dag. »Im wunderschönen Monat Mai.» Jag kan icke
+låta bli att anteckna en sak, hur full av barnslighet jag än själv
+känner att den är. Det är nämligen 14 år vi varit gifta i dag, och det
+år, som gått, har varit det tyngsta. Det som gick var ju det 13 :de --
+olycksåret par préférance. Det är, som om jag trodde, att någon eller
+något nu höll på att jämna vägen för oss, eller som om jag kände, att
+något inom mig vore nära att läkas. Och allt detta, för att jag kommit
+att tänka på en siffra, vilken under normala förhållanden säkerligen gått
+mig spårlöst förbi.
+
+                                                              25 Juni.
+
+Dagarna förflyta, under det att jag går och tänker på, att jag borde
+börja att arbeta. Men diktens fjärilar flyga blott oroligt fram och åter
+över något, som är öde och förbränt. Ibland synes det mig, som skulle jag
+kunna följa deras flykt. Men så erinrar mig verkligheten åter om det som
+är, och det blir, som när ett ljus blåses ut inne i ett rum om natten.
+
+Kunde jag bara ständigt vara så, att min hustru ingenting märkte. Kunde
+jag vara jämn och glad eller åtminstone synas så. Men jag kan det icke,
+och jag vet, att hon sörjer, icke blott över sig själv utan också över
+den smärta, hon vållar mig. Det måtte vara förfärligt att gå som hon och
+ingenting orka, ingenting förmå, utan bara sjunka ihop vid det minsta som
+vållar henne oro eller sorg. Gå och grubbla över döden, som hon tror
+skall komma, men som icke kommer. Tredubbelt fasansfullt måtte det vara
+att mitt under allt detta tillfoga den man älskar högst ett oläkligt
+lidande och icke kunna göra något för att bota det.
+
+Hon kan sitta och se på mig, när hon icke tror att jag märker det, och
+över hennes ansikte kommer då ett sådant uttryck av förtvivlan, att det
+skär mig in i själen.
+
+I går kom hon och satte sig bredvid mig och lade sin hand över min.
+
+»Om du bara inte hade mig», sade hon, »vad du då skulle vara mycket
+lyckligare!»
+
+Jag vet, att hon trodde på sanningen av sina egna ord, och mitt svar
+kunde väl för ett ögonblick rubba hennes tro och framlocka en glimt av
+hopp i hennes ögon, men det kunde icke återgiva henne den säkra
+övertygelsen att hon var oumbärlig och därför behövde leva.
+
+
+
+
+VI.
+
+
+När jag läser dessa blad och ser, hur jag vacklat mellan hopp och
+fruktan, förstår jag icke, att vad dessa rader berätta verkligen kan vara
+sant. Och dock måste det vara så. Ty scripta manent. Och hur
+ofullständiga och fragmentariska dessa anteckningar än äro, berätta de
+mig dock med full visshet, att jag hoppades mera då, än vad jag kan fatta
+nu, när allt fått sin förklaring och sitt slut.
+
+Så mycket förstår jag, att det under denna vinter, till vilkens minnen
+jag ej mera vill och icke kan återvända, var min lycka, att jag omsider
+fann något, vilket jag trodde kunna bidraga att rädda min hustru. Vilken
+lycka är icke detta! Att slippa att endast vara en overksam åskådare, att
+få gripa in, att få verka, arbeta med ett bestämt mål för ögonen, ett
+mål, som man åtminstone tror sig kunna nå. I ungdomen skulle kanske en
+sådan lyckokälla synas fattig och ringa. Men när åren stänkt en smula
+grått i håren, blir man nöjd med mindre än förut. Man kan då leva och
+lida, när man tror, att det ligger inom möjlighetens gräns att skapa en
+förbättring, och man kan i blotta medvetandet om en sådan möjlighet finna
+något, som nästan liknar lyckan.
+
+För mig kom denna hjälp, i samma stund den aning jag länge haft, att
+stadslivet var fördärvbringande för min hustrus hela tillstånd, allt mera
+stadgades till verklig övertygelse och till sist omsattes i ett beslut
+att rycka henne loss därifrån och återvända till landet, som vi aldrig
+borde ha lämnat. Läkaren uppmuntrade mig även i detta mitt beslut, och
+när jag första gången slog fram denna plan som en blott möjlighet för min
+hustru, lyste hela hennes ansikte upp, som om jag lovat henne paradisets
+fröjder, och hon sade bara: »Kan du göra detta för mig? Vill du det?»
+
+Dessa ord väckte mig till handling och liv, och under alla tvivel, all
+oro och allt, som jag förut skildrat och berättat, vilket tyngde mig till
+jorden, glänste dessa ord emot mig som stjärnor genom mörkret och eggade
+mig till den stora ansträngning, vilken jag hoppades skulle återgiva oss
+alla glädjen i vårt hem. Ju mera jag tänkte därpå, desto sannolikare
+föreföll det mig, att jag här hade funnit det »Sesam öppna dig», vilket
+skulle bana vägen för min hustru att åter kunna tillhöra livet. Som en
+man, vilken tror sig hava funnit en talisman, vilken giver honom makt att
+göra under, satte jag hela min lit till denna plan, och när vi äntligen
+flyttat in i den lilla villan, som låg högt upp med utsikt över fjärdar
+och skog, och där asparnas blad darrade utanför det fönster, där min
+hustru skulle sitta och se mig, så ofta jag kom hem från mitt arbete, då
+var jag viss, att nu var lösningen funnen. Så underligt det än kan
+förefalla mig nu, jag var viss därpå. Jag trodde och jag var outsägligt
+lycklig i min tro.
+
+Aldrig har jag väl heller känt mig mera hoppfullt lycklig, än när snön
+denna vinter började falla och vi erforo denna egendomliga hemkänsla att
+vara avstängda från alla och allt, vilken följer med det nordiska
+luftstrecket. Från vinden och ned till källaren stod vårt nya hem
+färdigt, och som förr ordnade det hela och prydande rummen med alla de
+små uppfinningar och föremål, vilka äro kvinnans hemlighet att kunna
+framtrolla, gick min hustru åter ibland oss. Gossarnas högljudda röster
+genljödo på nytt i rummen, utan att någon behövde tysta dem.
+Kanariefåglarna sjöngo och drillade, utan att någon hängde det gröna
+nattskynket över deras bur. Pudel gav skall inomhus vid gossarnas lek och
+ras. Och pianot var icke längre stängt.
+
+Det hände en afton, när jag minst anade det. Utan att säga ett ord om sin
+avsikt, kom Elsa ned i förmaket och satte sig vid pianot. Hon såg på mig,
+när hon gick mig förbi, och jag förstod hur lycklig hon kände sig över,
+att hon kunde följa sin egen önskan. Allt sedan Sven dog och hon icke
+längre kunnat höra hans klara stämma samman med tonerna från pianot, hade
+min hustru aldrig velat sjunga de sånger, till vilka han så ofta ensam
+hade lyssnat. Knappast troende mina egna sinnen, såg jag henne sitta vid
+pianot, hörde henne slå an en ton, och strax därefter ljödo tonerna genom
+rummet:
+
+                      Min hvide Svane
+                      du stumme, du stille;
+                      hverken slag eller trille
+                      lod sangröst ane.
+
+Och slutet:
+
+                         I toners flöden
+                         du slutted din bane.
+                         Du sang i döden; --
+                         du var dog en Svane!
+
+Varken förr eller senare har jag hört denna sång klinga så. Under det att
+hon sjöng, kommo gossarna sakta in, efter varandra kommo de och stannade
+tysta innanför dörren. De sågo undrande på mig, som trodde ej heller de
+sina sinnen, och jag nickade till svar, medan mina ögon blevo skumma. När
+de sista tonerna tystnat, var det stilla i rummet, men stilla som vid en
+högtidsfest.
+
+Min hustru reste sig upp och slog igen pianot.
+
+»Jag kan inte mer i dag», sade hon som till ursäkt.
+
+Men så såg hon på oss alla och förstod, vilken glädje hon hade väckt.
+Hennes ansikte lyste upp, hon gick förbi mig fram till gossarna, tog dem
+emellan sig och tryckte bådas huvud mot sina axlar.
+
+»Tacka lille-bror», sade hon. »Det är han, som har hjälpt mig.»
+
+Hon sade det icke sjukt som förr, icke med den snart sagt fientliga ton,
+hon använt, när hon tyckte, att vi som levde, hindrade henne att tillhöra
+honom som var död. Hon sade det mjukt, stilla och nästan lyckligt, med
+ett uttryck, som om hon tagit avsked från något förgånget, vilket aldrig
+skulle komma igen.
+
+
+
+
+VII.
+
+
+Innanför sängkammaren låg ett litet rum, vilket ursprungligen varit
+avsett till toalettrum, men av någon anledning aldrig blivit inrett. Det
+var mycket oregelbundet, dess fönster sutto högt upp, och dagern därinne
+var svagare än i de andra rummen.
+
+Där bodde lille Sven. Där var hans rum, och det rummet var stängt.
+
+Ingen fick hjälpa min hustru med att ordna detta rum eller städa där. Hon
+ensam skulle göra allt. Där hängde hon ljusa gardiner framför det lilla
+fönstret, och i fönstersmygen bakom gardinen ställde hon ett bord. Till
+detta bord sydde hon en duk, vilken var av samma tyg som gardinerna och
+på bordet stodo Svens leksaker. Det var en häst, som drog en vagn, några
+tennsoldater och ett tält. Det var Svens vita kaffekopp med guldranden,
+hans sparbössa, en liten sabel och en kask. Där fanns allt vad han lämnat
+efter sig, hela hans lilla kvarlåtenskap. Under bordet stodo två
+trähästar av vilka den ena alldeles tappat manen, och framför bordet var
+ställd en liten låg trästol, som Sven hade fått, och som han brukade bära
+efter sig i rummen, när han var riktigt vänlig och glad och ville narra
+mamma att berätta sagor.
+
+Men mitt ibland leksakerna stodo små och stora porträtt i ramar och på
+väggarna så nära dagern som möjligt hängde andra. Det var porträtt av
+mamma och pappa, av bröderna och av hela familjen. Det var porträtt av
+Sven i hans långa kolt och av Sven i den lilla pälsen, där han stod på en
+bänk och grinade emot solen, vilken lyste över snön. Men alla porträtten
+voro från vår ungdoms och lyckas tid, när ännu ingenting hade hänt, som
+kunde slita det band, vilket ännu förenade oss alla. Och ensam, alldeles
+för sig, hängde på ett utsprång av muren avbildningen av Spangenbergs
+dödstavla, över vilken lille Sven grubblat, och vilkens saga hans mamma
+berättat honom, långt före den dag, då han själv fick veta mera därom, än
+vad de stora någonsin kunde berätta.
+
+Och så stod där ännu en sak. Det var en liten mörkbetsad byrå, som Sven
+en gång fått. Den hade sin lilla historia, ty i gamla tider hade den
+varit pappas egen. Då var den gul och ljus, men sedan dess hade den
+genomgått många öden, och när den blev Svens, fick den sin nya färg. Men
+i dess tre lådor lågo alla de saker, som gömde minnen om den lille, men
+som icke fingo ligga framme. Där förvarades hans sista skjorta och det
+sista paret strumpor han begagnat. Där lågo hans små nothäften »Sjung för
+oss mamma», vilka aldrig mer fingo komma fram på nothyllan nere i
+förmaket. Där gömdes hans sista vita sommarkostym med det vackra blåa
+skärpet och rosetten i samma färg på den vita mössan. Där lågo hans små
+bruna skor och lille Svens böcker. Där fanns också pappas egen bok om de
+stora bröderna, mammas eget exemplar, som Sven hade tiggt sig till, när
+han bad pappa skriva en bok om bara Nenne.
+
+Detta var Svens rum, och här var Elsas helgedom. Var afton gick hon dit
+in, och var morgon satt hon där, innan hon talade med andra. Aldrig var
+hon lyckligare, än när pappa också gick dit in och dröjde därinne.
+
+Därinne bodde också Sven, och vad där talades, vet ingen. Även när Elsa
+berättade något därom, blev vad hon sade ingenting mot de ord, som
+därinne växlades mellan henne och det okändas värld.
+
+»Du tror ju icke på detta», sade hon till mig en dag. »Men jag känner
+det.»
+
+»Hur vet du, att jag icke tror?» svarade jag.
+
+Hon gav mig ett par stora, förundrade ögon.
+
+»Du kan icke tro som jag», sade hon. »Ty du undrar på samma gång, om det
+är möjligt. Men jag vet det, och jag undrar icke längre.»
+
+Ett minne rann upp inom mig, minnet om en stund, då hon förebrådde mig,
+att jag tagit hennes tro på det översvinnligas verklighet. Jag förstod,
+att hon behövde sin nuvarande tro, att hon alltig gjort det, att den
+hängde samman med hennes innersta väsen så djupt och helt, att kanske
+månget lidande varit henne besparat, om denna tro aldrig blivit rubbad.
+På samma gång visste jag med mig själv, att tron på en fortvaro efter
+döden hade jag aldrig helt bortkastat. Jag hade kritiserat, nagelfarit,
+ja, till och med strävat att göra denna tanke omöjlig i mina egna ögon.
+Men jag hade gjort detta, kanske mest i förhoppning, att själva sökandet
+till sist skulle föra mig till visshet om det motsatta. Vissheten hade
+aldrig kommit, men med åren hade vad jag tänkte om det tillkommande
+undergått en förändring. Odödlighetstanken var och blev visserligen för
+mig blott en möjlighet, men mer och mer hade den tagit formen av något
+svagt och milt, som jag närmade mig, utan att rätt veta hur. Steg för
+steg hade jag känt möjligheten av en dylik övertygelse växa inom mig, och
+vad jag under det sista året genomlevat hade närmat min känsla till den
+möjlighet, vilken mitt förstånd fortfarande varken kunde antaga eller
+förkasta.
+
+Men på samma gång föreföll det mig, som om jag stode ensam i allt detta,
+och som om min hustru icke ville eller icke kunde se, vad som härvidlag
+försiggick inom mig. Men när hon svarade mig dessa ord: »du undrar på
+samma gång, om det är möjligt», då slog det mig, att hon måste missförstå
+mig, emedan jag själv ingenting hade sagt. Hur hade jag kunnat tiga om
+allt detta? Hur hade jag kunnat glömma, att vad jag här verkligen hade
+att säga säkerligen skulle fylla henne med den största lycka? I ett nu
+ville jag gottgöra vad jag trodde mig hava förbrutit, och jag påminde
+henne därför om den dag, då hon sagt, att hon ville tro som jag, tänka
+som jag, leva som jag.
+
+»Jag vill, att du en gång skall veta det», sade jag. »Det är nu år, som
+förgått sedan dess. Men aldrig har jag begärt något sådant av dig. Aldrig
+har jag velat, att du skulle förändra något inom dig för min skull. Det
+är din kärlek, som ingivit dig den tanken, icke jag.»
+
+Hon såg framför sig, som om hon grubblade långt tillbaka i tiden.
+
+»Aldrig», svarade jag, »aldrig har jag önskat något sådant. Jag ville
+kunna tala med dig om, hur jag tänkte och kände. Men jag ville, att du
+skulle göra detsamma tillbaka mot mig. Jag har saknat, att du icke har
+gjort det.»
+
+»Jag trodde du ville, att jag skulle bli som du», sade hon.
+
+Jag såg, att det var något i allt detta, som plågade henne, mer än ord
+kunna uttrycka. Men jag anade ej vad det var.
+
+»Jag har alltid trott, att du ville ha mig lik dig», sade hon. »Det har
+jag både tänkt och sagt åt andra också. När jag trodde, att jag icke
+kunde tala med dig, har jag gjort det med främmande.»
+
+Det sista tillade hon med en ton, som om hon uttalat något oövervinneligt
+motbjudande, för vilket hon blygdes.
+
+»Hur har jag kunnat förstå dig så illa?» sade hon.
+
+Och i det hon lade armen om min skuldra, såg hon mig in i ögonen och
+frågade:
+
+»Du blir inte ledsen, när du ser mig gå in till Sven?»
+
+»Ledsen?»
+
+Jag måste ha betraktat henne med en min av förvåning, som ej kunde
+missförstås. Ty hon frågade icke mera. Utan att säga ett ord, vände hon
+sig ifrån mig och gick in i Svens lilla rum. Hon stannade länge därinne,
+och när hon kom åter, såg jag, att hon gråtit, men icke av sorg.
+
+Men medan jag satt ensam och väntade henne, kom jag att tänka på, att hon
+aldrig förr i min närvaro öppnat det lilla rummets dörr och gått in dit
+för att hålla sin andakt. Och på samma gång visste jag, att allt sedan
+Sven dog, hade jag aldrig kommit henne så nära som nu.
+
+
+
+
+VIII.
+
+
+Varför fick icke allt detta fortgå, som det hade börjat? Varför kom, vad
+jag icke fruktat, och växte till en farligare makt för mig och de mina än
+någonsin det, som jag förr fruktade? Fråga lika gärna: varför sker icke
+allt, som människan önskar? Eller varför ligger det icke i hennes makt
+att länka livets utveckling, dit hon själv vill?
+
+Det fanns mellan min hustru och mig under denna tid, i trots av all ömhet
+och allt förstående, i alla fall ett visst något, som skilde oss åt.
+Detta låg icke i några teoretiska meningsskiljaktigheter. Ej heller var
+det av den natur, att det hindrade oss att ständigt mötas, ständigt söka
+varandra, ständigt glädjas, den ene åt den andres närvaro. Det var helt
+enkelt en olikhet i vårt sätt att taga allt, vad som under denna tid
+hände och växlades oss emellan. För henne var allt detta ett avsked,
+under vilket hon allt mera närmade sig överskridandet av den gräns,
+varifrån ingen återvänder. För mig syntes det som idel löften, att vårt
+liv ånyo skulle börja, och att min hustru skulle åter vända till mig,
+till oss alla, till livet självt.
+
+Av allt som skedde, och varav då mycket syntes mig dunkelt och
+oförklarligt, har jag förstått, att häri låg den egentliga
+förklaringsgrunden till hennes och mitt öde, hela förklaringen, av vad
+som var, och vad som skulle komma, och jag förstår också, att det räddade
+mig från förtvivlan, att jag då icke kunde se allt detta så klart som nu.
+Jag å min sida begärde, att min hustru skulle lämna sina dödstankar och
+för min skull återtaga den väg genom livet, där hon stannade liksom
+lamslagen, när Sven dog. Hon åter önskade, att jag skulle inse, att hon
+oåterkalleligen tagit det första steget över på den andra sidan, när
+hennes ängel, som hon alltid kallade honom, gick bort. Hon önskade, att
+jag skulle förstå detta så djupt, att min uppgift blott skulle vara att
+gå som en vän vid hennes sida och hålla hennes hand i medkänsla för
+mörkret, som skulle komma, och dit hon själv sökte sig in. Så djupt
+älskade vi varandra, att ingen av oss kunde uppgiva drömmen att finna
+den andres tanke harmonierande med sin egen. Därför kunde heller ingen
+låta den andre gå sin egen väg och i resignation taga emot livets lott,
+som heter att leva ensam. Därför kunde heller ingen undgå att känna
+bitterhet, när han märkte, hur hoppet sveks. Därför smärtade henne min
+strävan att föra henne dit hon icke ville, liksom jag led av hennes
+motstånd, och därför var också hela vårt liv i ordets egentliga mening en
+kamp om kärlek och en kamp på liv och död.
+
+Så länge hade jag levat i dödens skugga, att jag icke längre fann det ens
+möjligt, att något annat tillstånd kunde vara mitt. Jag hade blivit
+förtrogen därmed, som den kroniskt sjuke blir med sina plågor. Skuggan
+föll icke blott från den lille döde, som gått bort, utan även från henne,
+som ville gå. Den kom icke blott från det, vi lämnat bakom oss. Den
+väntade oss även, i det som komma skulle, det som låg framför oss. De
+båda skuggorna möttes på den punkt av livets väg, dit vi nu kommit. De
+båda skuggorna famnade hela mitt liv, och mitt fel var, att jag icke
+förmådde rycka solen från himlen för att fördriva den sista.
+
+Detta var mitt fel och min illusion. Ty med seende ögon såg jag icke. Med
+hörande öron hörde jag ej. Jag såg blott min egen önskan, hörde blott
+ljuden av min egen dröms starka livslängtan. Och dock visste jag, att
+endast i sagan kan en mans vilja kalla de döda till liv. Ja, till och med
+sagan låter honom bryta mot gudarna, genom att han försökt det
+övermänskliga, och i skuggornas rike se sig tillbaka endast för att hon,
+för vilkens skull han försökt det omöjliga, för evigt skall sjunka
+tillbaka i Orcus' natt.
+
+
+
+
+IX.
+
+
+Våren kom sent detta år, våren, på vilken jag hoppats som på
+lyckobringaren och befriaren, såg ut, som om han alls icke ville komma.
+Kall och hård låg marken, bara svängde trädens grenar utanför våra
+fönster för en isande blåst. Snömassor vräktes ned ända till slutet av
+april, och när någon gång solen sken, blåste nordanvinden, förande med
+sig isig luft från det tillfrusna Bottenhavet.
+
+Vid denna tid kom en tillstötande förkylning och kastade min hustru åter
+ned på sjukbädden. I veckor hade hon legat till sängs, och under de
+veckorna hade vi fruktat det värsta. Åter hade det blivit tyst i våra
+rum. Åter hade gossarna och jag utan att tala intagit våra måltider vid
+det bord, där hennes plats stod tom. Åter hade ljuden dämpats i hela
+huset, och åter hade sjukdomen kommit och bringat våra förhoppningar till
+tystnad.
+
+Men mot all förväntan kom sig min hustru. Långsamt gick tillfrisknandet,
+och små voro krafterna. Över all beskrivning sällsamt föreföll detta nya
+uppvaknande till livet, vilket ingen hade kunnat vänta. Men det var dock
+verklighet, och när jag nu satt ensam i mitt arbetsrum på nedre botten
+och hela huset hade gått till ro, kunde jag åter börja drömma drömmar om
+sommaren.
+
+Och det underbaraste av allt! Jag drömde dem snart icke ensam. Som om
+tillfrisknandet efter den sista sjukdomen inneburit mer än återkommandet
+endast till fysisk hälsa, så upplevde vi nu en tid, vilken i sig tycktes
+innefatta försoningen av allt som varit. Min hustru började att dela mina
+drömmar, hon började längta efter att åter leva samman med mig. Hon kom
+mig till mötes, som hon icke hade gjort sedan den dag, då vi jordade
+Sven. Hon var svag och sjuk ännu, och hon orkade icke tala mycket. Men
+hon kunde dock höra på, vad jag sade henne. Hon visste, att våren kom,
+och hon gladde sig åt vårblommorna, som stodo på hennes nattduksbord.
+
+»Vad vi varit lyckliga, Georg», sade hon. »Vad vi ha varit lyckliga.»
+
+Det var med en ton av den mest skärande smärta hon frampressade dessa
+ord. Hon slöt ögonen, när hon uttalade dem, och tårarna sipprade fram
+under hennes ögonlock.
+
+»Vi ska' bli lika lyckliga ännu en gång», sade jag.
+
+Jag trodde, vad jag sade, och jag tog hennes svar som ett löfte.
+
+»Ja, ja», svarade hon hastigt. »I sommar.»
+
+Hon hörde på mig, när jag berättade om vår ungdoms glädjeämnen och om
+skärgården, som alltid varit vårt bästa hem.
+
+»Vi ska' ro ut bland öarna», sade hon, »och segla i nattbrisen.»
+
+Och som om plågsamma minnen störde henne, utbrast hon:
+
+»Du skall glömma och aldrig minnas, vad jag sagt dig under dessa sista
+år. Jag har varit så underlig och inte förstått mig själv. Ofta, ofta har
+det varit, som om en annan talade genom min mun, utan att jag kunde
+hindra det. Du har fått göra allting, och jag har bara tagit emot. Men
+det skall bli annorlunda. Bara jag nu blir frisk.»
+
+Jag tystade på henne och bad henne inte tala för mycket, alltför lycklig
+för att kunna säga mer.
+
+»Ja, ja», sade hon. »Jag har tegat inför dig och talat för andra. Och vad
+är de andra? Främmande människor, som ingenting förstå.»
+
+Hon slöt ögonen och föll i slummer. Tyst satt jag kvar vid hennes bädd
+och betraktade henne, medan hon insomnade. Hon hade återfått samma
+ansikte, som när hon var en flicka nästan, och jag första gången vaknade
+i min bädd och såg henne sova. Tunga glädjedroppar föllo från mina ögon,
+och medan aprilsnön rasade ned därute över den hårda marken, kände jag,
+hur mitt eget hjärta tinade upp.
+
+
+
+
+X.
+
+
+Min hustru kom upp och blev konvalescent, hon gick åter uppe ibland oss,
+och hon hade icke tanke för annat än att göra oss andra lyckliga och
+själv känna, hur vi gladdes över, att hon åter tillhörde livet.
+
+Ack, dessa korta veckor, under vilka ingen mer än vi sågo henne, hur
+minns jag dem icke nu! Och hur lyckades de icke att få mig att glömma
+allt som varit! Emot deras stumma lycka var all oro och sorg, som vi
+förut upplevat, för intet att räkna. Allt, som sades, har jag skrivit i
+mitt minne och gömt. Det, som icke sades, och som var större, än vad
+livet eljest ger, slumrar i min själ, givande mig grundtonen till det
+liv, vilket jag eljest aldrig skulle kunnat leva. Dessa dagar, vilka nu
+kommo, plånade ut allt som funnits inom mig av oro, tvivel och misstro.
+Ty jag hade misstrott henne, misstrott hennes kärlek, därför att hon
+icke ville låta sig föras från döden till livet för att leva med mig.
+
+Nu var hela hennes motstånd borta. Jag kände det i varje ögonblick jag
+satt vid hennes sida, i varje ord hon talade till mig. Det var, som om
+sjukdomen gjort rent hus inom henne, och som om hon kommit åter, renad
+och luttrad genom den. Hela hennes personlighet vände tillbaka, och i
+timmar kunde jag sitta och njuta av hennes ansikte, därför att det var
+detsamma som förr.
+
+»Minns du, när jag sade till dig, att vi skulle skiljas?» sade hon en
+dag.
+
+Jag måste tänka efter för att kunna erinra mig, att hon någonsin sagt
+det. Och när äntligen minnet vaknade, sade jag henne, att jag glömt
+hennes ord, som man glömmer en febersjuks.
+
+»Jag menade, vad jag sade», fortfor hon ivrigt. »Jag tyckte det var något
+du ville tvinga mig till. Och så tyckte jag det var så synd om dig. Du
+har haft det så svårt, mycket, mycket värre än jag. Men du ska veta
+också, att jag har varit så sjuk också, mycket för sjuk för att jag
+skulle kunna tänka på något annat än mig själv. Åh, det är, som om jag
+hade vaknat upp igen!»
+
+Hon tog sig om huvudet med en underlig åtbörd av på en gång oro och
+lycka. Och hon tillade:
+
+»Men när jag dör en gång, då ska du gå i Svens byrå. Där överst ligger
+ett brev från mig. Men du får aldrig läsa det förrän då. Ty jag vet ändå,
+att jag dör snart, och när jag dör, kommer jag att dö alldeles som
+Sven.»
+
+Hur ofta hade jag icke hört henne tala sådana ord, och hur ofta hade de
+icke kommit mig att rysa in i min innersta själ! Nu gingo de mig förbi,
+som om de aldrig hade varit uttalade. Jag uppfattade dem som de sista
+dyningarna efter stormen, som de sista lätta efterdyningarna, då havet
+varit i uppror. Jag log i segervisshet, att jag vunnit henne åter, och i
+det jag vände hennes ansikte mot mitt, såg jag henne in i ögonen och
+sade:
+
+»Men nu vill du ju leva?»
+
+»Ja», sade hon. »Jag vill leva för dig och för gossarna och för att
+aldrig glömma Sven.»
+
+Den dagen gick hon vid min arm ute på sandgången utanför villan. Hennes
+steg voro trötta och osäkra, och hon vilade tungt på min arm. Men vi voro
+nöjda som två barn, och hon skrattade åt sig själv, därför att hennes
+gång var så osäker, att hennes ben ville vika sig under henne när hon
+gick, skrattade med ett litet sjukt, men innerligt lyckligt skratt, som
+gjorde mig glad att få stödja henne.
+
+»Vad jag är lycklig nu igen, Georg», sade hon, när vi åter gingo in. »Och
+du ska också bliva det.»
+
+Så förde jag henne uppför trappan. Men innan hon gick in till sig, måste
+hon först se gossarnes rum. Där stod hon länge med mig och såg på
+alltsammans, som om det blivit nytt för henne, under den tid hon legat
+sjuk.
+
+»De ha nog också haft det mycket svårt», sade hon. »Jag har ju ingenting
+orkat. Men nu ska jag bli bättre.»
+
+Sköterskan hjälpte henne i säng, och när gossarna kommit hem från
+lekplatsen, ropade hon på dem med sin lilla tunna röst, så olik hennes
+förra djupa och fylliga, för att de skulle få komma in och berätta, vad
+de hade gjort ute, och vad de roat sig med. Det gjorde de också så
+grundligt, att jag mer än en gång försökte att avbryta dem. Men hon
+hindrade mig alltid. Och medan de talade i munnen på varandra, låg hon
+hela tiden och såg på deras ansikten och hörde på deras ord, som om hon
+behövt tid på sig för att förstå, att vad hon nu upplevde, var verklighet
+och icke en villa. Därpå lät hon dem komma fram till sig och kyssa henne
+till god natt.
+
+»Nu blir jag snart frisk», sade hon. »Och när det blir sommar, skaffar
+pappa oss ett ställe i skärgården. Jag behöver inte se det eller veta var
+det är. Ty han får det alltid så bra för oss alla.»
+
+Med ett litet lyckligt leende slöt hon ögonen och lade sig till rätta i
+bädden för att somna. Men när jag följt gossarna in, tog jag på mig min
+kappa och gick ensam fram och åter samma sandgång, där min hustru och jag
+nyss hade gått. Det var en lugn och klar vårafton med nattfrost i
+faggorna.
+
+
+
+
+XI.
+
+
+Under dessa dagar kom jag ofta, utan att jag kunde göra mig klart hur
+eller varför, att tänka på Elsas och min färd mot havet. Den kom med
+minnet av min tysta kamp att föra henne till att älska, vad som var mig
+kärt, och erinringen om, hur jag både lyckats och misslyckats, på en gång
+eggade och oroade mig.
+
+Den kom mig i minnet, när jag under dessa tillfrisknandets dagar satt med
+min hustrus hand i min, och hon lutade sitt huvud mot min axel.
+
+»Att jag varit så långt borta ifrån dig», sade hon en afton. »Att jag
+varit så långt borta. Det var bara, för att jag trodde, att du ville
+hindra mig från att gå till Sven.»
+
+»Det vill du ju inte nu längre?» sade jag.
+
+»Nej, nej», sade hon. »Nu vill jag stanna hos dig. Men jag har tänkt så
+många stygga och dumma tankar under denna tid.»
+
+Hennes röst blev som ett barns, vilket bekänner en förseelse, så att jag
+måste le, när jag hörde henne.
+
+»Nej, skratta inte», fortfor hon. »Ty det är sant. Jag har trott, att du
+inte förstod mig, och jag har sagt det också. Kan du förlåta mig?»
+
+Hon talade så djupt allvarligt, att jag blev helt rörd, och för att inte
+uppskaka henne mera, svarade jag i en ton, vilken jag försökte göra så
+munter som möjligt.
+
+»Är det den enda synd, du har på ditt samvete?»
+
+»Nej, nej», sade hon. »Men mot dig vet jag ingen annan.»
+
+Och hon fortfor, i det hon smög sig närmare intill mig:
+
+»Men det är också det värsta, jag kunde säga och tänka. Ty jag vet ju
+det, att ingen har förstått sig på mig mer än du. Ingen av alla
+människor, som jag talade med, när jag kände mig så ensam och eländig,
+och tyckte, att allting skulle brista inom mig.»
+
+Hon ryser, när hon säger detta, och för handen mot pannan.
+
+»Det är borta nu», säger hon. »Och allt är så lugnt och klart. Men nu ska
+du veta en sak till.»
+
+Hon satte sig upp och betraktade mig med en blick, så ljus och så djup,
+som ville hon låta mig se ända till botten av hennes själ.
+
+»Du skall veta, vad som var det allra värsta», sade hon. »När jag gick
+och tänkte på, att jag skulle dö och följa Sven, och när jag tänkte på
+det så, att jag tyckte du gled bort ifrån mig, och allt gled bort, och
+jorden var öde och tom -- då var jag så rädd, å, så förfärligt rädd. Ty
+jag trodde, att jag skulle bli tvungen att göra det själv. Det var det
+allra värsta. Men nu vet jag, att jag aldrig behöver det. Det har Gud
+lovat mig.»
+
+»Menar du, att du ändå snart skall gå ifrån mig?» sade jag.
+
+Jag ryste över mina egna ord och jag kände, hur stämman var nära att
+svika mig.
+
+»Det vet jag inte», sade hon, i det hon åter lutade huvudet ned mot min
+arm. »Jag vet bara, att jag aldrig behöver göra det själv.»
+
+Hon teg och jag fann icke ord för att svara henne. Jag såg på henne. Hon
+var sig lik igen, som jag mindes henne från våra lyckliga år. Hon
+föreföll mig liksom spädare och yngre, och lugnet, vilket efterträtt
+hennes förra febrila oro, gav åt varje hennes rörelse en förtroendefull
+smeksamhet, vilken skänkte mig lycka och sorg i samma andedrag.
+
+När hon gått till sängs, och jag kommit in för att säga henne godnatt,
+såg hon på mig med samma ljusa och djupa blick som förut.
+
+»Du ska heller inte bry dig om, att jag talat om, att det var du, som tog
+ifrån mig min tro», sade hon. »Det har du aldrig gjort. Det har jag bara
+inbillat mig. Ack, jag har inbillat mig så mycket. Jag har visst levat i
+en enda inbillning.»
+
+Det kom ett smärtsamt uttryck i hennes ansikte, och i det jag strök henne
+över pannan för att jaga det bort, svarade jag:
+
+»Det har jag nog inte gjort. Det är sant. Men jag borde alltid ha
+förstått, att vad du trodde på, var dyrbart för dig. Så dyrbart, att jag
+aldrig skulle ha lett dig ens på möjligheten av andra tankar.»
+
+Hela hennes ansikte lyste upp som av ett inre ljus, och med ett svagt,
+trött utrop av glädje slog hon armarna om mig och sade godnatt.
+
+Jag släckte ljuset vid hennes bädd och gick sakta ut ur rummet. Mitt
+hjärta var överfullt av tacksamhet för allt vad hon hade sagt. Det var,
+som om hon givit mig en skatt att minnas.
+
+I samma ögonblick jag tänkte detta, slog det mig, att jag redan liksom
+börjat söka henne i minnet. »Hon går ifrån mig», tänkte jag. Och till min
+förvåning märkte jag, att jag nu kunde tänka den tanken utan bitterhet,
+endast därför att jag var henne nära som aldrig förr. »Hon dör icke»,
+tänkte jag ögonblicket därefter. »Hon kommer att leva.» Och jag märkte
+icke motsägelsen i min egen tankegång.
+
+Jag satt i mitt rum och försökte läsa. Men jag var alltför upprörd,
+alltför lycklig över den sällsamma rikedom jag hade vunnit. Och plötsligt
+såg jag min hustru under sommaren vid västkusten, i det ögonblick, då hon
+från fönstret i lotsstugan vände sig mot mig, och jag kände hur vi enades
+i samma kärlek till det oändliga havet, som icke vet av någon gräns. Det
+fanns en likhet mellan vad jag då erfor och det, som nu fyllde mig med
+lycka och hopp, och på samma gång mindes jag, hur jag många, långa år
+gått och längtat till havet.
+
+Som en syn dyker det upp för mig ett minne, vilket jag länge hade glömt.
+En gosse står på ett högt berg och ser ut över havet. Klippan är brant,
+och under honom vräka vågorna i vildaste skum. Gossen har knäppt upp
+rocken. Han håller den utspänd med båda händerna, så att den verkar som
+ett segel. Han njuter gudomligt av att känna sig kunna trotsa stormen,
+som hotar att lyfta honom ned från klippan och slunga honom i sjön. I
+denna glädje störes han av en röst, som ropar hans namn genom blåsten.
+Ett par armar, starkare än hans egna, fatta omkring honom och bära honom
+med våld bort på en gång från det farliga stället och åsynen av havet,
+som ropar om faror och mod.
+
+Gossen är jag själv, och jag ler vemodigt vid minnet, medan nattens
+timmar skrida förbi, utan att jag märker det, och jag ensam sitter och
+stirrar in i, vad som skall ske. Nu har jag fått, vad barnet längtade
+efter, men stormen har fört mig längre ut, än vad jag själv ville. Nu
+ville jag, att antingen elementerna lade sig till ro, eller att någon,
+som vore starkare än jag, kunde föra mig bort från faran, vilken jag
+trodde mig aldrig komma att frukta.
+
+Men jag vet på samma gång, att det icke kan ske. Och med en skamsen och
+rysande känsla tänker jag på min hustrus lidande, som är större än mitt.
+
+
+
+
+XII.
+
+
+Icke långt efter denna dag hemkallades jag av ett telefonbud, som
+meddelade, att min hustru träffats av ett häftigt krampanfall. Man
+tillade, att det var allvarligt, och bad mig påskynda hemfärden.
+
+Samma dag hade jag tidigt sagt farväl till min hustru, innan jag for till
+mitt arbete. Det var första maj, och vi hade talat om att på något sätt
+göra barnen en glad dag, som förr seden varit i hemmet. Det var mig också
+först omöjligt fatta, att vad jag hört kunde äga någon verklighet.
+
+Jag begagnade därför den tid, jag hade övrig, innan tåget skulle gå, för
+att köpa litet frukt och annat, som var nödvändigt för den dagen.
+Naturligtvis var det något övergående, sade jag för mig själv, där jag
+satt i kupén med mina paket. För att få tiden att gå, tog jag fram mina
+tidningar och försökte läsa. Det lyckades i början, emedan jag ansträngde
+mig att liksom taga allting så alldagligt som möjligt, för att min
+ängslan icke skulle bli mig övermäktig, åtminstone medan jag satt i
+kupén. Men ju närmare jag nalkades hemmet, desto starkare kände jag, hur
+oron låg på botten av allt vad jag företog mig. Tankarna ville icke följa
+med ögonen, som mekaniskt gledo utmed tidningsspalterna, och snart märkte
+jag, att ögonen utan ordning sökte sig väg från den ena spalten till den
+andra. Jag vek ihop tidningen, och som ett styng for det igenom mig: »Du
+far mot det du fruktat. Du kan inte neka, att du ständigt har fruktat.
+Aldrig har du trott, att hon skulle leva. Du har bara velat intala dig
+själv detta. Nu är stunden inne, och du undkommer den icke.»
+
+Ett onaturligt lugn föll över mig. Kanske kom detta av, att jag nu for
+mot den sista vissheten, inför vilken jag kände, att all kamp skulle vara
+slut. »Gud, skall hon dö», mumlade jag, »måtte hon då få dö utan plågor!»
+Och fortfarande undrade jag över, att jag kunde vara så lugn. Jag såg mig
+om på perrongen, när tåget stannade. Jag hade väntat, att någon skulle
+vara mig till mötes, men där fanns ingen. »Då lever hon ännu», tänkte jag
+med samma egendomliga klara lugn. Och i nästa stund tänkte jag: »Kanske
+är just detta ett tecken på, att allt är slut. Man har förstått, att jag
+icke ville bli uppskakad här inför främmande ögon.» Men även inför denna
+möjlighet bibehöll jag samma underliga känslolöshet. Långsamt började jag
+gå hemåt, tungt steg jag uppför backen. Jag blickade upp mot fönstret,
+och jag tyckte mig ännu kunna se henne, när hon första gången var klädd
+efter sin första sjukdom. Över den svarta klänning, hon numera alltid
+bar, hade hon hängt en ljus kappkrage, och fönstret stod vidöppet. Hon
+lutade sig ned och vinkade, otålig att jag inte förr hade kommit att se
+upp, och hon darrade av iver att få glädja mig med, att hon var uppe och
+kunde gå själv. Detta minne for igenom mig, och mekaniskt såg jag upp mot
+fönstret, ehuru jag väl visste, att ingen nu skulle stå och vinka mig
+välkommen.
+
+Då gick den tanken upp för mig: »Under mera än ett och ett halvt år har
+du väntat, att hon skulle dö, och sörjt henne, som om hon redan vore
+borta, nu kan du icke känna längre. Sorgen har bränt bort sig själv,
+slocknat i sin egen låga, och endast askan är kvar.»
+
+Kort därefter stod jag i sängkammarn och såg, att min hustru var
+medvetslös. Jag lyssnade på hennes andetag, tog hennes hand och försökte
+tilltala henne. Jag förstod, att allt var förgäves och gick ned för att
+själv få tala med doktorn i telefon, icke därför att jag trodde, att han
+behövdes, utan därför att jag tyckte jag måste det. Han lovade att komma,
+och sakta gick jag åter upp för trappan, i vilken ljudet genom de öppna
+dörrarna från sjukrummet nådde mig av min hustrus andetag, vilka tycktes
+härska ensamma i hela det tysta huset.
+
+Då såg jag Olof, som stod stilla i trappan och tycktes lyssna. Jag lade
+min hand på hans axel och tänkte gå förbi honom. Men gossen hejdade mig.
+
+»Varför snarkar mamma så underligt?» sade han.
+
+Han blev röd, som om han sagt något opassande och försökte le, utan att
+lyckas.
+
+»Det brukar höras så», svarade jag, »när en människa är nära att dö.»
+
+Gossen brast icke i gråt. Han endast nickade och såg bort.
+
+»Han har väntat det som jag», tänkte jag.
+
+Och i samma stund såg jag, både hur stor och hur liten han var.
+
+Då var det, som om något bröt upp inom mig. »Här kommer det värsta»,
+tänkte jag. »Det, som du ännu icke satt dig in i. Barnen, barnen!» Och
+medan sköterskan satt ensam hos den sjuka, gick jag ned med gossarna för
+att äta middag och tala med dem om det, som skulle ske.
+
+Hur vi talade med varandra denna dag och de följande! Hur vi dämpade våra
+röster, som fruktade vi att störa henne, vilkens öron icke kunde nås av
+något ljud! Mina gossar syntes mig plötsligt som ett par jämnåriga, vilka
+ensamma hade delat allt och förstodo allt. Det var ingenting underligt
+för dem, att mamma skulle gå till Sven. Det hade hon ju själv så ofta
+sagt dem. Det var ingenting störande för dem i tanken, att mamma gick
+bort, därför att hon icke önskade leva. De oroades icke av några teorier.
+De kritiserade icke. De gjorde inga utläggningar av det, som bara var
+enkelt och stort. De visste blott, att om mamma ville dö och gå ifrån
+dem, då var det endast därför, att hon var sjuk och svag, och att hon
+icke orkade leva. Om någon sagt dem, att deras mamma därigenom visade,
+att hon höll mindre av dem, skulle de hava skrattat eller blivit
+uppbragta.
+
+Nu talade de till mig om mångt och mycket, som jag icke hade hört. Och
+som vi talade, började smärtan att ljuda som på avstånd inom mig själv.
+Jag förstod, att den skulle komma en gång, komma med lindring. Men ännu
+kunde den icke helt övervinna det lugn, som behärskade mig, och som jag
+bibehöll, även när doktorn lämnat sjukrummet och sagt mig allt vad jag
+visste förut.
+
+Men innan han kom, kallades jag av rop upp till sängkammaren. När jag
+trädde in, låg min hustru i krampryckningar, vilka syntes börja i
+ansiktet och därifrån fortsattes, till dess att de skakade hela hennes
+kropp. Vi kunde ingenting göra. Och med mellanrum återkommo de förfärliga
+anfallen.
+
+Doktorn hejdade dem genom injektioner, och det förra lugnet återvände,
+men medvetandet återkom ej. Ännu i nära två dygn låg hon i samma dvala,
+vari jag först funnit henne. Oupphörligt, långt efter det att de hade
+upphört, tyckte jag mig kunna se hennes ansikte förvridet och skälvande
+på samma ohyggliga sätt. Då kom jag ihåg Svens dödsbädd. Jag visste, att
+jag då sett samma syn från ansiktets och munnens förvridning till
+lemmarnas darrning och de krampaktigt sammanslutna händerna. Jag
+erinrade mig hennes ord: »När jag dör, kommer jag att dö alldeles som
+Sven.» Jag kom ihåg, att jag lett för mig själv, när jag hörde dessa ord,
+och förklarat dem som ett uttryck av överspändhet. Nu, när de hade
+förverkligats, kunde jag icke bli dem kvitt. Hur visste hon det? Eller
+hur kunde hon säga det så säkert, om hon ingenting vetat? Var detta
+sammanträffande blott en slump? Och kan man överhuvud kalla allt för
+slump, vilket man vill slippa ifrån att förklara?
+
+Jag satt i timmar vid min hustrus bädd och gick blott ut för att få luft
+eller vila. Jag satt med gossarna framme vid sjuklägret, och vi viskade
+till varandra, talade ord, som aldrig skulle komma igen, och som ingen av
+oss längre kan minnas. Jag sov i kläderna på bädden bredvid Elsas, min
+lilla Elsa, som aldrig skulle vakna mer, och jag satt ensam vaken, för
+att sköterskan skulle få ro, och jag åtminstone skulle äga minnet av
+några timmar, då ingen mer än vi två funnits i dödsrummet.
+
+Det sägs om den döende, att hela hans liv rusar honom förbi, strax innan
+slutet inträder, och det bör väl vara så, att man då ser allt, vad man
+själv levat, kanske i ett nytt ljus. För min del vet jag, att den sista
+natten, när det så långsamt blev dager, och gossarna uttröttade gått till
+ro, då såg jag mitt eget liv och allt vad hon och jag upplevat med
+varandra, såsom jag aldrig sett det förr. Och jag såg att av allt, som
+hon sagt mig, hade jag lagt på minnet det, som jag helst bort söka
+glömma, och glömt just det, som jag först av allt bort skriva upp i mitt
+minne. Jag hade lagt på minnet, när hon talade enligt min egen önskan,
+och glömt allt, vad hon talade emot densamma. Medan jag trodde mig göra
+allt för henne, hade jag därför endast arbetat för mig själv och min egen
+lycka. Allt vad jag hade levat, samlade sig i denna tanke som i en enda
+brännande punkt.
+
+Ty in i dödens skugga hade hon fört mig. Det såg jag nu, när den gråa
+dagern lättade utanför fönstret, och en vid rand av morgonrodnad tecknade
+sig runt kring fästet. Av mig själv och av egen fri vilja hade jag aldrig
+sökt mig dit, endast strävat att komma bort därifrån och glömma, att allt
+sådant fanns till. Och som jag satt här, tyckte jag, att jag visste lika
+litet om världen nu, som när jag först vaknade till liv i denna värld,
+full av motsägelser, och undrande över allt vad jag mötte där, tog mina
+första steg. Alltid hade jag gått omkring med något av undran inom mig,
+alltid med en känsla av, att, vad jag upplevde, endast till hälften ägde
+verklighet, alltid liksom sträckt mig framåt från det som var mot det
+obekanta, som skulle komma. Alltid hade jag drömt om lyckan, och lyckan
+hade för mig aldrig visat sig annat än i formen av ett hem. Denna lycka
+hade jag vunnit, vunnit den, som blott en bland tusen gör, men döden, på
+vilken jag aldrig velat tänka, hade gått osynlig i mina fjät. Han tog min
+lille gosse med änglaögonen och det gyllene håret. Och när han dog, böjde
+han sig över mig djupare än förut, slog sina svarta vingar om mitt hus,
+och släppte mig icke förr, än han från mig och de mina tagit henne, som
+var oss dyrare än allt i livet, därför att hon var oss dyrare än livet
+självt.
+
+Jag steg upp och såg ut. Jag lyssnade på hennes andetag, och det ville
+icke bli verklighet för mig, att det var min hustru, som låg här och
+skulle dö. Jag böjde mig ned och fuktade hennes tunga och läppar med
+vatten, och jag betraktade hennes drag, till dess att det blev svart för
+mina ögon, och jag ingenting kunde se. Men henne själv tyckte jag mig
+vara nära, och fanns det ett minne inom henne, som, oåtkomligt för mig,
+skilt från allt, vad vi dödliga kalla tillvaro, arbetade och tumlade med
+hennes eget liv, då visste jag, att där var jag med. Där fanns jag, sådan
+som jag aldrig skulle se mig själv, och ingen mer än hon någonsin kunde
+se mig.
+
+Och under det att mina tankar så kretsade kring allt vad vi båda levat
+tillsammans, glömde jag mig själv och såg endast henne. Ung och hängiven
+kom hon mig till mötes, men under all lycka, som strålade omkring henne
+och gjorde hennes steg lätta, låg ett vemod, som var så mycket starkare,
+därför att det så länge teg. Tidigt, tidigt tyckte jag mig nu kunna
+minnas, att hennes hela väsen stod på ett plan, som icke var andras. Hon
+var skapad att vara lycklig och sedan få dö, och den dag kom, då det blev
+en grymhet att söka tvinga henne att leva. Hon kunde icke sörja till en
+tid och sedan glömma. Hon kunde endast sörja och dö. Glömmande allt vid
+känslan av hennes öde, borde jag hava vetat, att hon talade sanning
+alltid, men mest när hennes tal syntes mig underligt och omöjligt. Och
+allra mest var hon sann, när smärtan pressade orden över hennes läppar,
+och hon bad mig att få dö.
+
+Varför hade jag icke låtit henne få det? Varför hade jag försökt tvinga
+henne emot hennes vilja och över hennes förmåga? Förstod jag då icke, att
+det endast var genom en oerhörd överansträngning, som hon under två långa
+år kommit och gått i mitt hem, lett med oss, som ville le, lekt med oss,
+som ville leka?
+
+Hur hade jag kunnat vara så grym, och hur kan man vara grym, endast genom
+att man icke kan se riktigt klart?
+
+Och dessa frågor samlade sig till sist i den nya: Hur har hon kunnat
+älska mig, när jag mot min vilja plågat henne så?
+
+Ty som om jag kunnat följa hennes tankar, vilka redan voro skilda från
+mina, så tyckte jag, att detta hade jag mot min vilja gjort, och detta
+var, vad hon måste känna för mig, fastän jag icke förr velat tro det. Men
+aldrig skulle jag få ett svar på denna fråga, aldrig skulle hon vakna upp
+ur denna dvala, och med förtvivlan i hjärtat skulle jag en gång vända mig
+mot det nya liv, som väntade mig utan henne.
+
+Så sökte jag i aningen följa den väg, hennes tankar togo, medan hon
+längre och längre gled in i dödens våld. Det var, som om jag givit mig
+själv och mitt eget liv åt döden, och som om vi båda, hon och jag, gjorde
+upp vår räkning med världen tillsammans. Allt utom och inom mig blev så
+svindlande högt och stort, att det var ingenting, som jag tyckte mig
+kunna nå. Det var ingen tröst i allt detta, endast ett förtvivlans
+avsked. Trögt skredo timmarna fram, och redan kom det ögonblick av
+oemotståndlig trötthet, då man sluter ögonen och pressar händerna samman
+i en enda bön, att allt måtte vara slut.
+
+Då upphörde plötsligt de regelbundna andedragen, och jag kände, hur mitt
+hjärta blev som stelt. Jag trodde, att det var döden som kom, och jag
+sprang ut för att väcka gossarna. De kommo in yrvakna och allvarliga, och
+de satte sig ned vid bädden, och i detta nu kom jag ihåg, vad hon en gång
+hade sagt:
+
+»När jag dör, vill jag, att ingen mer än du och gossarna skola finnas
+omkring mig. Det är ändå bara till er jag hör.»
+
+Så sutto vi nu också, och medan vi undrade, vad hennes lättade andedrag
+skulle betyda, och väntade slutet, märkte vi, att hennes ögon liksom
+arbetade för att öppna sig, och vi sågo henne vända sig ditåt, där Svens
+porträtt hängde på väggen, och hörde henne säga:
+
+»Nenne.»
+
+Svagt och sakta uttalade hon detta lilla ord, men hon hade ändå talat.
+Krampaktigt grepo vi varandras händer, och våra tårar runno icke av sorg,
+men av glädje, att vi åter hade hört hennes röst.
+
+Från denna stund visste hon, att vi sutto där. Från denna stund låg det
+som ett avsked i varje min, varje rörelse och varje ord. När hon hörde
+våra röster, slog hon upp sitt ena ögonlock, alldeles som Sven en gång
+hade gjort, och vi kunde märka, att hon känt igen oss, och att hon var
+medveten om våra smekningar.
+
+Än en gång nämnde hon Svens namn, som om hon velat säga, att det var
+honom hon såg och till honom hon gick. Men sedan sjönk hon ihop, och vi
+sutto andlösa, girigt sökande efter ett tecken, att hon ännu icke lämnat
+oss och gått.
+
+Så slog hon upp sitt vänstra öga, som Sven en gång hade gjort, och hennes
+blick sökte min. Jag böjde mig över henne och såg, att hon försökte tala.
+Men hon förmådde det icke, och med ett uttryck av outsägligt lidande
+sjönk hon tillbaka i den dvala, som är dödens förebud. Flera gånger
+upprepade hon samma försök. För varje gång fick hennes ansikte detta
+uttryck av förtvivlans vanmakt, och för varje gång blev det mera
+hjärtskärande. Det var, som tillhörde hon oss icke längre, men som om det
+dock var något, hon ville säga, innan hon för alltid gick bort, något,
+som icke kunde dö utan att ha fått meddela de efterlevande. Det var
+förfärligt att åse hennes kamp, och ännu förfärligare att kanske gå miste
+om hennes sista ord. Åter böjde jag mig ned över henne och i förtvivlan
+viskade jag en bön i hennes öra. Då slog hon upp sitt öga emot mig, och
+jag såg, att hon hörde mig. I en spänning, som om hela mitt framtida liv
+berott av hennes ord, lutade jag mitt öra tätt intill hennes mun.
+
+Då hörde jag hennes röst. Den kom så långt bortifrån, som ännu ingen röst
+har ljudit i mina öron. Den var svag, så att jag blott med svårighet
+kunde urskilja den. Det var knappast hon själv, utan hennes ande, som
+talade. Men tydligt och klart förnam jag orden, och ingen mera än jag
+kunde höra dem:
+
+»Jag ... håller ... så mycket ... av er.»
+
+Jag måste hava skrikit av smärta. Ty jag kände händer, som fattade om mig
+och stödde mig. Och det utrop som undsluppit mig, hade nått den döende.
+Ty från min hustru kom ett förtvivlans ljud av smärta, som sade, att hon
+kunde höra mig, utan att förmå lägga sin livlösa hand på mitt huvud.
+Detta ljud kan jag höra, när jag vill.
+
+För att få säga dessa ord hade hon legat och kämpat i timmar. Och när hon
+sagt dem, sjönk hon tillbaka i lugn. Det kom frid över hennes drag. Hon
+önskade ingenting mer, begärde ingenting mer. Hon hade slutat sin räkning
+med världen, när hon hann att säga, hur hon älskade gossarna och mig,
+innan hon dog.
+
+Ett par timmar senare hade hon slutit sina ögon. Det skedde utan
+dödskamp, stilla och lugnt, som när ett ljus brunnit ut.
+
+Hon levde sitt eget liv och dog sin egen död.
+
+Hon var så svag, att hon icke fick någon dödskamp. Länge nog hade hon
+kämpat förut.
+
+Men hon var stark nog att giva oss ett ord att minnas och leva på, innan
+hon gick. Hennes kärlek var starkare än döden.
+
+Välsignelse över henne.
+
+
+
+
+XIII.
+
+
+Jag bröt det brev, som låg överst i min egen barndoms lilla byrå inne i
+Svens helgedom. Där läste jag detta:
+
+  _Jag har så många gånger talat om att dö, men en gång skall det ju
+  ske. Den, som först finner detta papper, skall visa det för den
+  eller dem, som skola sköta om min begravning. O Gud, när jag
+  skriver ned detta ord -- vore jag så nära graven, som ordet är
+  papperet. Jag skulle ju vilja leva för mina älskade, som ha gjort
+  för mig mera, än människor göra för en annan, och jag försöker allt
+  vad jag kan. Men om det icke lyckas -- och det känns så -- då vill
+  jag, att jag kläds i min vita klänning. I min nedersta byrålåda
+  finns allt linne, som Nenne, min ängel, begagnade._ _Behövas
+  handdukar, finnas sådana också. Men låt dem följa med mig. Låt så
+  mycket som är hans och som rymmes i min kista komma dit. Även på
+  hans hårda små leksaker skall jag ligga mjukt -- --._
+
+  _En sista önskan ännu. Dör jag här hemma, försök, om det är
+  möjligt, att ha likrummet i Nennes rum._
+
+  _Tack för allt, allt. Men jag var en olycklig människa och kunde
+  icke leva, trots all ömhet och kärlek -- --._
+
+                                                              _Eder_
+                                                               ELSA.
+
+Och så blev hon klädd i den vita klänningen, vilken hon icke begagnat,
+sedan hon var glad åt jorden och allt som jorden var. Allt blev gjort,
+som hon hade önskat, och inne i Svens lilla rum bäddades hennes sista
+bädd. Där låg hon med sitt rika svarta hår utslaget över den vita
+dräkten, och kring henne stodo alla vårens blomster. Bakom henne höjde
+sig mot det lilla fönstret en purpurröd azalea, och över bädden låg ett
+regn av gula rosor.
+
+Hon såg ut, som om hon sov, och hennes ansikte hade föryngrats i döden.
+
+Så gick hon till Sven, som hon själv hade sagt, och därför är detta
+»boken om lille-bror», som kom och blev sin moders ängel, om än ej som vi
+hade hoppats. Ty han tog henne med sig, när han gick.
+
+
+
+
+XIV.
+
+
+Men denna bok är tillika berättelsen om en kamp med döden. Den är
+berättelsen om en man, som kämpat och blivit övervunnen, men som icke
+blyges över sitt nederlag.
+
+Jag har farit långt bort sedan dess, och jag har sett många människor.
+Men allt har varit mig främmande, och allting dött, till dess att denna
+bok blivit skriven. Den skrevs under ljusa sommardagar, där skärgården
+slutar och det öppna havet tager vid. Och det skrevs av en ensam man, som
+icke längre är ensam.
+
+Under långa veckor har han sett ut över havet, vilket i likhet med det
+människoliv, som är värt att levas, aldrig är lugnt. Han såg där, att
+över upprörda vatten blinka fyrarna, och om också fyrarna skulle slockna,
+så tindra dock himmelens stjärnor.
+
+                                 SLUT
+
+Transcribers note:
+I brevet i slutet av kapitel VI finns i orginaltexten två ord
+"d e t t a" och "k u n d e". Dessa två ord har i denna version ändrats
+till "=detta=" och "=kunde=".
+
+In the letter at the end of chapter VI the original text contains
+two words "d e t t a" and "k u n d e". These two words have in this
+version been changed to "=detta=" and "=kunde=".
+
+
+
+
+
+
+End of Project Gutenberg's Boken om lille-bror, by Gustaf af Geijerstam
+
+*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK BOKEN OM LILLE-BROR ***
+
+***** This file should be named 28473-8.txt or 28473-8.zip *****
+This and all associated files of various formats will be found in:
+        http://www.gutenberg.org/2/8/4/7/28473/
+
+Produced by Ronnie Sahlberg and the Online Distributed
+Proofreading Team at http://www.pgdp.net
+
+
+Updated editions will replace the previous one--the old editions
+will be renamed.
+
+Creating the works from public domain print editions means that no
+one owns a United States copyright in these works, so the Foundation
+(and you!) can copy and distribute it in the United States without
+permission and without paying copyright royalties.  Special rules,
+set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to
+copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to
+protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark.  Project
+Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you
+charge for the eBooks, unless you receive specific permission.  If you
+do not charge anything for copies of this eBook, complying with the
+rules is very easy.  You may use this eBook for nearly any purpose
+such as creation of derivative works, reports, performances and
+research.  They may be modified and printed and given away--you may do
+practically ANYTHING with public domain eBooks.  Redistribution is
+subject to the trademark license, especially commercial
+redistribution.
+
+
+
+*** START: FULL LICENSE ***
+
+THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE
+PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK
+
+To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free
+distribution of electronic works, by using or distributing this work
+(or any other work associated in any way with the phrase "Project
+Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project
+Gutenberg-tm License (available with this file or online at
+http://gutenberg.org/license).
+
+
+Section 1.  General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm
+electronic works
+
+1.A.  By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm
+electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to
+and accept all the terms of this license and intellectual property
+(trademark/copyright) agreement.  If you do not agree to abide by all
+the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy
+all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.
+If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project
+Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the
+terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or
+entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.
+
+1.B.  "Project Gutenberg" is a registered trademark.  It may only be
+used on or associated in any way with an electronic work by people who
+agree to be bound by the terms of this agreement.  There are a few
+things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works
+even without complying with the full terms of this agreement.  See
+paragraph 1.C below.  There are a lot of things you can do with Project
+Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement
+and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic
+works.  See paragraph 1.E below.
+
+1.C.  The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"
+or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project
+Gutenberg-tm electronic works.  Nearly all the individual works in the
+collection are in the public domain in the United States.  If an
+individual work is in the public domain in the United States and you are
+located in the United States, we do not claim a right to prevent you from
+copying, distributing, performing, displaying or creating derivative
+works based on the work as long as all references to Project Gutenberg
+are removed.  Of course, we hope that you will support the Project
+Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by
+freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of
+this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with
+the work.  You can easily comply with the terms of this agreement by
+keeping this work in the same format with its attached full Project
+Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.
+
+1.D.  The copyright laws of the place where you are located also govern
+what you can do with this work.  Copyright laws in most countries are in
+a constant state of change.  If you are outside the United States, check
+the laws of your country in addition to the terms of this agreement
+before downloading, copying, displaying, performing, distributing or
+creating derivative works based on this work or any other Project
+Gutenberg-tm work.  The Foundation makes no representations concerning
+the copyright status of any work in any country outside the United
+States.
+
+1.E.  Unless you have removed all references to Project Gutenberg:
+
+1.E.1.  The following sentence, with active links to, or other immediate
+access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently
+whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the
+phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project
+Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,
+copied or distributed:
+
+This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with
+almost no restrictions whatsoever.  You may copy it, give it away or
+re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included
+with this eBook or online at www.gutenberg.org
+
+1.E.2.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived
+from the public domain (does not contain a notice indicating that it is
+posted with permission of the copyright holder), the work can be copied
+and distributed to anyone in the United States without paying any fees
+or charges.  If you are redistributing or providing access to a work
+with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the
+work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1
+through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the
+Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or
+1.E.9.
+
+1.E.3.  If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted
+with the permission of the copyright holder, your use and distribution
+must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional
+terms imposed by the copyright holder.  Additional terms will be linked
+to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the
+permission of the copyright holder found at the beginning of this work.
+
+1.E.4.  Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm
+License terms from this work, or any files containing a part of this
+work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.
+
+1.E.5.  Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this
+electronic work, or any part of this electronic work, without
+prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with
+active links or immediate access to the full terms of the Project
+Gutenberg-tm License.
+
+1.E.6.  You may convert to and distribute this work in any binary,
+compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any
+word processing or hypertext form.  However, if you provide access to or
+distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than
+"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version
+posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org),
+you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a
+copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon
+request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other
+form.  Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm
+License as specified in paragraph 1.E.1.
+
+1.E.7.  Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,
+performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works
+unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.
+
+1.E.8.  You may charge a reasonable fee for copies of or providing
+access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided
+that
+
+- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from
+     the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method
+     you already use to calculate your applicable taxes.  The fee is
+     owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he
+     has agreed to donate royalties under this paragraph to the
+     Project Gutenberg Literary Archive Foundation.  Royalty payments
+     must be paid within 60 days following each date on which you
+     prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax
+     returns.  Royalty payments should be clearly marked as such and
+     sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the
+     address specified in Section 4, "Information about donations to
+     the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."
+
+- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies
+     you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he
+     does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm
+     License.  You must require such a user to return or
+     destroy all copies of the works possessed in a physical medium
+     and discontinue all use of and all access to other copies of
+     Project Gutenberg-tm works.
+
+- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any
+     money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the
+     electronic work is discovered and reported to you within 90 days
+     of receipt of the work.
+
+- You comply with all other terms of this agreement for free
+     distribution of Project Gutenberg-tm works.
+
+1.E.9.  If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm
+electronic work or group of works on different terms than are set
+forth in this agreement, you must obtain permission in writing from
+both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael
+Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark.  Contact the
+Foundation as set forth in Section 3 below.
+
+1.F.
+
+1.F.1.  Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable
+effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread
+public domain works in creating the Project Gutenberg-tm
+collection.  Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic
+works, and the medium on which they may be stored, may contain
+"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or
+corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual
+property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a
+computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by
+your equipment.
+
+1.F.2.  LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right
+of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project
+Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project
+Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all
+liability to you for damages, costs and expenses, including legal
+fees.  YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT
+LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE
+PROVIDED IN PARAGRAPH F3.  YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE
+TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE
+LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR
+INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH
+DAMAGE.
+
+1.F.3.  LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a
+defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can
+receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a
+written explanation to the person you received the work from.  If you
+received the work on a physical medium, you must return the medium with
+your written explanation.  The person or entity that provided you with
+the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a
+refund.  If you received the work electronically, the person or entity
+providing it to you may choose to give you a second opportunity to
+receive the work electronically in lieu of a refund.  If the second copy
+is also defective, you may demand a refund in writing without further
+opportunities to fix the problem.
+
+1.F.4.  Except for the limited right of replacement or refund set forth
+in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER
+WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO
+WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.
+
+1.F.5.  Some states do not allow disclaimers of certain implied
+warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.
+If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the
+law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be
+interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by
+the applicable state law.  The invalidity or unenforceability of any
+provision of this agreement shall not void the remaining provisions.
+
+1.F.6.  INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the
+trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone
+providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance
+with this agreement, and any volunteers associated with the production,
+promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,
+harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,
+that arise directly or indirectly from any of the following which you do
+or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm
+work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any
+Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.
+
+
+Section  2.  Information about the Mission of Project Gutenberg-tm
+
+Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of
+electronic works in formats readable by the widest variety of computers
+including obsolete, old, middle-aged and new computers.  It exists
+because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from
+people in all walks of life.
+
+Volunteers and financial support to provide volunteers with the
+assistance they need, are critical to reaching Project Gutenberg-tm's
+goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will
+remain freely available for generations to come.  In 2001, the Project
+Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure
+and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.
+To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation
+and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4
+and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.
+
+
+Section 3.  Information about the Project Gutenberg Literary Archive
+Foundation
+
+The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit
+501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the
+state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal
+Revenue Service.  The Foundation's EIN or federal tax identification
+number is 64-6221541.  Its 501(c)(3) letter is posted at
+http://pglaf.org/fundraising.  Contributions to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent
+permitted by U.S. federal laws and your state's laws.
+
+The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.
+Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered
+throughout numerous locations.  Its business office is located at
+809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email
+business@pglaf.org.  Email contact links and up to date contact
+information can be found at the Foundation's web site and official
+page at http://pglaf.org
+
+For additional contact information:
+     Dr. Gregory B. Newby
+     Chief Executive and Director
+     gbnewby@pglaf.org
+
+
+Section 4.  Information about Donations to the Project Gutenberg
+Literary Archive Foundation
+
+Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide
+spread public support and donations to carry out its mission of
+increasing the number of public domain and licensed works that can be
+freely distributed in machine readable form accessible by the widest
+array of equipment including outdated equipment.  Many small donations
+($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt
+status with the IRS.
+
+The Foundation is committed to complying with the laws regulating
+charities and charitable donations in all 50 states of the United
+States.  Compliance requirements are not uniform and it takes a
+considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up
+with these requirements.  We do not solicit donations in locations
+where we have not received written confirmation of compliance.  To
+SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any
+particular state visit http://pglaf.org
+
+While we cannot and do not solicit contributions from states where we
+have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition
+against accepting unsolicited donations from donors in such states who
+approach us with offers to donate.
+
+International donations are gratefully accepted, but we cannot make
+any statements concerning tax treatment of donations received from
+outside the United States.  U.S. laws alone swamp our small staff.
+
+Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation
+methods and addresses.  Donations are accepted in a number of other
+ways including checks, online payments and credit card donations.
+To donate, please visit: http://pglaf.org/donate
+
+
+Section 5.  General Information About Project Gutenberg-tm electronic
+works.
+
+Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm
+concept of a library of electronic works that could be freely shared
+with anyone.  For thirty years, he produced and distributed Project
+Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.
+
+
+Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed
+editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.
+unless a copyright notice is included.  Thus, we do not necessarily
+keep eBooks in compliance with any particular paper edition.
+
+
+Most people start at our Web site which has the main PG search facility:
+
+     http://www.gutenberg.org
+
+This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,
+including how to make donations to the Project Gutenberg Literary
+Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to
+subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.