diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 3 | ||||
| -rw-r--r-- | 21862-8.txt | 5869 | ||||
| -rw-r--r-- | 21862-8.zip | bin | 0 -> 101405 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 21862-h.zip | bin | 0 -> 105681 bytes | |||
| -rw-r--r-- | 21862-h/21862-h.htm | 6380 | ||||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 |
7 files changed, 12265 insertions, 0 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..6833f05 --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,3 @@ +* text=auto +*.txt text +*.md text diff --git a/21862-8.txt b/21862-8.txt new file mode 100644 index 0000000..e094f79 --- /dev/null +++ b/21862-8.txt @@ -0,0 +1,5869 @@ +The Project Gutenberg EBook of Förvillelser, by Hjalmar Söderberg + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Förvillelser + +Author: Hjalmar Söderberg + +Release Date: June 19, 2007 [EBook #21862] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FÖRVILLELSER *** + + + + +Produced by Louise Hope and The Online Distributed +Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + + + + + +Hjalmar Söderberg + +Förvillelser + + + + +Albert Bonniers Förlag + + + + + www.albertbonniersforlag.se + + ISBN 91-0-057937-8 + © Hjalmar Söderbergs rättsinnehavare 1895 + Första utgåva 1895 + Delfinserien 1963 + Andra utgåvan 2002 + Printed in Denmark + Nørhaven Paperback A/S + Viborg 2002 + + + + +I + + +En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik vid +Arsenalsgatan. Handskarna voro alldeles nya, han hade just köpt dem i +butiken. + +Han var helt ung, knappast tjugu år. + +Det var en av de sista dagarna i april, en orolig dag med hafsblå himmel +och stora seglande molnflockar, en nyckfullt leende dag med sol och +mulet i hastig växling och med skarpa vindilar österifrån, från skären, +från havet. Klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var en gammal +diktare som begrovs. + +-- Se Tomas, god dag, i nya röda handskar... Jag gratulerar dig till din +medikofil, jag såg det i tidningen i går. Vad har du haft för dig på +sista tiden, jag har inte sett dig på flera dar... + +Det var Johannes Hall, en högväxt, mörklagd ung man, sex eller sju år +äldre än Tomas Weber. Han hade icke någon egentlig sysselsättning, men +det behövde han heller icke, ty han hade för en tid sedan helt oförmodat +fått ett rätt betydligt arv. + +-- Jo, jag sökte dig både i går och i förrgår, men du var inte hemma, +som vanligt... Kom nu, så gå vi ner på Oriental och fira min examen med +en flaska rhenvin. + +-- Ja, varför inte... + +Gatorna vimlade av människor. Det var en av de första vårdagarna, ty +våren hade kommit sent. Vid vartannat steg mötte man en svartmuskig och +godmodigt leende ballongförsäljare med sitt färglysande knippe av +gummiblåsor, fyllda med gas. Mitt på trottoaren vid Karl XII:s torg stod +en grupp av gapande barn och halvvuxna gossar med näsorna i vädret och +ögonen riktade mot en röd prick i den blå rymden -- en lösskuren +ballong, som seglade bort över taken. + +Tomas gick och smålog för sig själv. + +-- Du ser upprymd ut i dag, anmärkte Hall, har det hänt dig något? + +-- Nej, jo... Jag såg en flicka nyss, i handskbutiken därborta... Hon +hade så rädda, rödbruna ögon. + +-- Jaså hon, ja hon är mycket bra. Jag har också köpt handskar där ett +par gånger. Båda gångerna blev jag kär i henne och föresatte mig att +göra någonting åt saken, men sedan glömde jag bort det. + +De hade kommit ut på Blasieholmshamnen. Skärgårdsbåtarna vid kajen hade +röda färgklattar, som lyste i solen. Strömmen låg bred och blå och tom; +sjöfarten hade ännu icke kommit riktigt i gång för året. + +-- Hur gammal tror du att hon är? + +-- Jag vet inte. Tjuguett, tjugutvå år. + + +Det var tomt på kafé Oriental. Som bleka skuggor gledo uppassarna av och +an i korridorernas skymning. + +Hall kastade sig halvliggande på en av de breda, låga sofforna, vilkas +brokiga österländska vävnader gåvo rummen deras prägel av haremsgemak. +Tomas Weber tog plats i en karmstol av flätad halm. + +Solljuset strömmande in i en bred, guldgul flod genom fönstrets +mångfärgade glas med dess gula liljor och röda tulpaner. + +Tystnaden drömde under taklisternas arabesker. + +-- Har du något att röka? frågade Tomas. + +Hall tog upp sitt cigarrettfodral. + +Vinet kom in. Man såg på vippningen av kyparens frackskört, att det var +någonting mycket dyrt. Tomas hade fått en del pengar av sin far med +anledning av sin examen, och han hade ingen högre önskan än att göra +slut på dem. + +Tomas Weber hade ett öppet ansikte med blå ögon och ljusbrunt, +bakåtstruket hår. Den rätt stora och likväl fint skurna munnen uttryckte +ett kraftigt begär att taga för sig av vad livet kunde bjuda. Han var +spensligt byggd och något under medellängd. + +-- Vet du vad, Hall -- jag träffade Märta Brehm i går afton, hos +Mortimers. Vi talade med varandra nästan hela kvällen om något som jag +nu har glömt. Hur kan man glömma något sådant? Hon hade en vit ros i +bröstet. + +Hall smålog. + +-- Så, är hon ännu din stora passion? Det har hon nu varit i nära ett +halvt år. + +-- Ja, och jag är rädd att hon kommer att vara det ända till årets slut. + +Hall nickade tankspritt gillande. Han hade ett gråhyat, något ärrigt +ansikte med en smal, mörk mustasch, och han såg flera år äldre ut än han +var. Näsan var skarp, och de stora bruna ögonen hade en flackande blick. + +-- Jag hoppas att jag får henne till bords vid Arvidsons middag i nästa +vecka, fortsatte Tomas. Du kommer väl också med? + +-- Jag tror det. + +Hall hade blivit införd i konsul Arvidsons hus av konsulns äldste son, +med vilken han var nära vän. Eljest hade han föga familjeförbindelser i +Stockholm. Han var född i Bryssel av en svensk dam, som efter ett par år +återvände till Sverige, sedan hon först inackorderat barnet hos en +välbärgad hantverkare och hans hustru, som var född svenska. Vid tolv +års ålder rymde han från sina fosterföräldrar, och på många år var det +ingen som visste hur, var eller om han levde. Slutligen återfann man +honom oförmodat som skådespelare vid en liten svensk landsortstrupp, och +ett par år senare dog modern efter att först ha testamenterat honom sin +förmögenhet. + +Han hade fått många vänner och syntes överallt. När Tomas frågade honom, +vad han fördrev sin tid med, brukade han svara: + +-- Jag skriver på ett drama. När det blir färdigt en gång, skall jag +hyra ett band och resa omkring och spela det. + +En ruta stod öppen. Den salta vårluften spelade in och spände ut röken +från cigarretterna till ett luftigt nät, vars slingrande och sköra +maskor lyste i solstrimman med nästan kejsarblå färg. Därute glittrade +det över vågskvalpet på Strömmen, så att det nästan gjorde ont i ögonen. + +Rhenvinet tindrade i glasen. + +-- Det är sant, inföll Hall, du kan gärna gå med på operan i kväll. Jag +köpte ett par biljetter åt mig och Jean Arvidson, men han blev hindrad. +Går du med? + +-- Ja gärna. + +-- Nå, det var bra. + +Hall tömde sitt glas långsamt och fyllde det på nytt. Med ens reste han +sig hastigt. + +-- Jag tror att jag är tvungen att gå nu, jag skall träffa en bekant +klockan tre. Nå, vi träffas i kväll alltså... + +-- Ja, du är väl hemma vid sjutiden, jag kommer upp till dig. + +Tomas blev sittande en god stund ännu, tung i huvudet av vårluften och +av vinet. Han hade ånyo kommit att tänka på den unga flickan i +handskbutiken. Medan hon hjälpte honom att draga på handskarna, hade hon +ett par gånger betraktat honom förstulet, då hon trodde att han icke +märkte det. + + +Klockorna i Jakob sjöngo och dånade alltjämt. Från Operabyggnaden ljödo +hammarslag och grundläggarsång. Tomas drev omkring i människoströmmen, +sorglös och utan mål. + +På Fredsgatan köpte han en knippa violer av en liten nigande och leende +flicka. Därefter gick han in till Holländaren och köpte en stor, +mahognybrun cigarr. + +Vart han vände sig såg han bekanta ansikten; alla människor voro ute. Om +han ändå kunde möta Märta Brehm... Naturligtvis måste också hon vara ute +en sådan dag som denna, det var ju omöjligt att sitta inne. Vart skulle +han gå för att träffa henne? Gatorna voro tomma, när icke hon gick fram +över dem. + +Och så erinrade han sig med ens, att hon nu troligen hade någon ny +vårdräkt, som han ännu icke sett. Han kanske redan hade mött henne och +icke känt igen henne... + +Vid Röda bodarna mötte han sin far i ivrigt samtal med en liberal +politiker. Professor Weber besvarade tankspritt sin sons hälsning med +samma artighet som om han varit en främmande herre. + +Ute på Mälaren gick sjön grön och vit. En roslagsskuta med lappade segel +styrde för full medvind ut ur hamnen. I aktern satt skepparen grensle +över rorkulten och styrde med bakdelen. + +Tomas ämnade just gå upp till Karolinska institutet för att träffa +Gustav Wannberg, den av hans studiekamrater, med vilken han oftast +sällskapade, för att underrätta honom om att han var upptagen på +aftonen, då han oförmodat stötte på honom i viadukten under järnvägen. +Wannberg var ett par år äldre än Tomas och hade huvudet fullt av +allmänmänskliga intressen. Han var denna dag vid ett mörkt lynne i +anledning av den vändning valstriden i Belgien hade tagit. Tomas följde +honom uppåt Vasagatan. I hörnet av Kungsgatan skildes de; Wannberg åt +sina middagar i ett pensionat i närheten. + +Tomas stod kvar ett ögonblick och betraktade Vasagatans egendomliga +fondtapet med engelska kyrkan, en liten konstfärdigt arbetad +leksakskyrka av blekröd sandsten. Tätt bakom kyrkan reser sig ett +jättestort brandgult hus med blå rullgardiner för fönsterna och randat +liksom i samma plan av sex mörka, smala popplar. Det hela liknar en +vävnad utan perspektiv, en flat kuliss, uppställd på lek tvärs över +gatan, och med det sällsamma japonaiserie i färger och konturer, som +genom sin släktskap med bilderbokens naivt färglagda träsnitt tidigt +frestar barnets inbillning, när det vid sin moders hand gör de första +vandringarna på fädernestadens gator, och som någon gång efter många år +går igen i dess drömmar om natten. + +En spårvagn förde honom tillbaka till stadens centrum. + +Middagstimmens ström av promenerande svällde ut över gator och torg. +Tomas stannade tveksam utanför fönstret till den handskbutik, som han +hade besökt ett par timmar tidigare. Om han skulle köpa ännu ett par +handskar? De gå ju alltid åt så småningom. + +Han mottog knuff på knuff av brådskande människor, som längtade efter +sin middag, och för vilka han stod i vägen. Han beredde sig just att +stiga in, då i samma ögonblick kungen gick förbi i sällskap med general +Kurck och överhovjägmästaren. Vårsolen glittrade och lekte i hans skägg. +Tomas tryckte sig vördnadsfullt tätt intill väggen med hatten i hand och +steg därefter in i butiken. + +Butiken stod tom. Det var skumt därinne, och Tomas var bländad av +soldagern från gatan. En äldre dam stack fram huvudet bakom en grön +gardin och ropade därefter dämpat åt ett inre rum: + +-- Ellen! Kommer Ellen? + +Den unga flickan kom raskt ut. + +-- Jag skall be om ett par röda handskar, n:r 8. + +Hon kände tydligen genast igen honom. Hennes ansikte uttryckte först +förvåning; därefter rodnade hon skarpt. + +Hon var tämligen kraftigt byggd, men hade spensliga armar och smal hals. +Håret var tjockt, glänsande, mörkt; de rödbruna ögonen hade en skygg +blick. Hon var icke synnerligt väl klädd. På vänstra sidan av halsen +hade hon en fin rispa, som om en kattunge nyss hade rivit henne. En +liten ljusröd bloddroppe sipprade långsamt fram. + + + + +II + + +Tomas drack som vanligt kaffe i sitt rum efter middagen. Till kaffet +rökte han sin holländska cigarr. Hans rum var tämligen litet och +möblerat med några av de nötta och gammalmodiga möblerna från de första +åren av hans föräldrars äktenskap. Fönstret låg mot väster, och solen +föll rätt in i rummet; den led mot nedgång och hade redan en +kopparsprängd skiftning. På den motsatta väggen rörde sig skuggan av en +långsamt svängande skorstensflöjel från taket mitt emot. + +Modern gick omkring och ordnade något ute i matsalen. Ett par minuter +blev hon stående i dörren till Tomas rum och betraktade honom med sin +ljusa blick. + +-- Kommer du hem efter teatern i kväll, Tomas? + +-- Jag vet inte. Det kan hända att vi går ut och äter något. + +Det blev ett ögonblicks skymning i rummet. Ett tjockt rökmoln från en +fabriksskorsten drevs av vinden förbi fönstret. + +-- Säg, Tomas -- är det riktigt bra att du är så mycket tillsammans med +Johannes Hall? + +Tomas blåste ut röken från sin cigarr genom näsan. + +-- Kära mamma, jag bör väl vara gammal nog att kunna välja mina vänner +själv. + +-- Ja, ja, du bör väl det... + +Hon gick tillbaka ut i salen. Tomas hörde henne ta ett tag med +dammhandduken över tangenterna på pianot. + +Tomas tänkte på Märta Brehm. Han behövde endast sluta ögonen för att +känna hennes mjuka flickgestalt glida in i rummet, sjunka ned på soffan +vid hans sida och linda armarna om hans hals. Om några år skulle han +vara en berömd läkare med en tjugutusen kronor om året; men han kunde +mycket väl gifta sig redan när han hade fyra eller fem tusen. Vilka +kvällar i skymningen, helst på vintern, då snön yrde kring gathörnen! +Han vågade icke ens tänka på bröllopsnatten. Och vilka middagar de +skulle ge... Märta skulle presidera i violett sammet. Kanhända skulle +han också kasta sig in i det politiska livet, skriva tidningsartiklar, +bli riksdagsman, kanske minister. Det fanns ingen paragraf i +grundlagarna, som hindrade att professor Webers son kunde bli +statsminister. Då kunde Wannberg också få någon plats, där hans +begåvning och vyer kunde göra sig gällande. Och Hall... under vilket +departement lyda teatrarna? Ecklesiastikdepartementet? Hall kunde bli +ecklesiastikminister. + +Klockan slog sju ute i salen. Tomas for upp ur sina drömmerier, klädde +sig hastigt och var just färdig att gå, då Greta, hans sjuttonåriga +syster, klängde sig fast vid honom i tamburen och viskade: + +-- Skriver du min kria den här gången också, Tomas? + +Greta var en blek, ljus flicka med späda lemmar. Hon hade gått och läst +året förut, men gick ännu i skolan. + +-- Vad skall den handla om? + +-- Om nådemedlen. + +-- Fy tusan, det får du skriva själv. + +-- Men om du skriver den åt mig, skall jag ställa till så att du får +komma med på Märta Brehms flickbjudning om lördag! + +-- Ä, drag på trissor... + +Tomas slet sig lös och sprang ner utför trapporna. Gatan låg stilla och +folktom; det var en av de breda och tysta gatorna på Östermalm. Med ens +varseblev han sin fars solida ryggtavla några steg framför sig; han hade +alltså gått ut strax före Tomas. + +Tomas gick fatt fadern och följde honom till nästa hörn. + +-- Vart skall pappa gå? + +-- Jag skall gå på en bolagsstämma. Och sedan är det ett litet spelparti +hos Karlbergs. + + +Hall bebodde en dubblett vid Kommendörsgatan. Det yttre rummet var +mycket stort, med tre fönster, och tämligen glest möblerat. På +skrivbordet låg alltid ett ark rent, vitt papper och en omsorgsfullt +formerad blyertspenna. + +Hall låg på soffan, färdigklädd. På en stol vid huvudgärden stod en +bricka med ett krus av Wynand Fockinks curaçao och två glas. Det var +drucket ur båda. + +Det låg en svag lukt av mysk över rummet. Ett par narcisser lågo kastade +på golvet. + +Hall strök sig gång på gång genom håret med ett förstrött uttryck. + +-- Ja, så går vi då, sade han slutligen och reste sig med någon +ansträngning. + + +Operan hade nästan fullt hus. + +Det klack till i Tomas, då han under en mellanakt upptäckte Märta Brehms +fina, drömmande huvud uppe på första raden. Vem hade hon i sällskap? En +liten knubbig dam med rikt, askblont hår böjde sig just fram och talade +med henne, men hon höll solfjädern för ansiktet. Nu slog hon ihop den -- +å, fru Wenschen! Tomas Weber blev blodröd av förbittring. Fru Wenschen +var icke något sällskap för Märta. + +-- God afton, Tomas! + +Han kände en kraftig hand på sin axel. + +-- Nej, se Gabriel... Är din fru med? + +-- Ja, hon sitter därborta. + +Gabriel Mortimer var en kusin till hans mor; fru Weber var född +Mortimer. Han var en man på närmare fyrtio år och aktuarie i ett +ämbetsverk. Han hade ett par gråblå ögon med en vilande, nästan +stickande blick i ett något frostbitet ansikte med stora, markerade +drag. Han var klädd i frack och svart halsduk. + +Mortimer hade trots den stora skillnaden i ålder fattat ett slags +vänskap för Tomas. + +-- God afton, herr aktuarie, god afton, herr Weber, fy fan vad här är +hett... + +Det var en något skallig herre med ett tenoraktigt utseende. + +-- Jag har ätit middag ute med en försäkringsdirektör och en artist, och +sedan ha vi suttit i Berns, berättade han utan något försök till +motivering. + +Tomas såg sig om efter Hall, men han hade nyss gått ut för att röka en +cigarrett. + +-- Jaså, svarade Mortimer vänligt intresserad. Ja, i Berns kan man ha +rätt trevligt. När jag var där sist, det är inte så nyligen, sprang det +en råtta över foten på mig, och två andra uppträdde på något avstånd. + +Den flintskallige herrn skrattade generat. Tomas avlägsnade sig under +förevändning att han skulle hälsa på fru Mortimer. Han fann henne +inbegripen i ett livligt samtal med en äldre svartklädd tant angående +intubikaffe, troligen med anledning av annonsen på ridån. + +Tomas växlade ett par ord med henne och gick ut för att söka rätt på +Hall; han fann honom på trottoaren utanför teatern. Tomas fattade hans +arm, och de gingo några steg uppåt Blasieholmstorg utan att säga något. +Platsen låg tom i skymningen, och kvällshimlen välvde sig kall och +grönblå över deras huvuden. En och annan skugga rörde sig ljudlöst i +halvmörkret invid husens murar. + +En blek, halvvuxen flicka kom andlös ut ur en port; den slog igen efter +henne med en skräll. Hon sprang flämtande förbi snett över torget. Hon +gömde huvudet i händerna och snyftade högt. + +-- Varför grät hon? + +-- Ja... varför grät hon? + +Hon var redan borta, försvunnen nedåt en gränd -- en smal skugga, +uppsugen och slukad av det djupa mörker, som sov invid Frimurarehusets +svartgrå vägg. + +En liten krokryggig man gick omkring och tände lyktorna, en efter en. +Och högt över husets svartnande massor brann redan Venus, vårkvällens +mäktiga bloss. + +Man intog ånyo sina platser. + +-- Vem var det herr Mortimer talade med? frågade Hall. + +-- Det var den herre, mot vilken fru Helga Wenschen förgäves söker hålla +sin äktenskapliga trohet, utvecklade Tomas lärt. + +-- Så, var det han... + +Hall följde grosshandlar Wenschen med en blick av livligt intresse, där +han med några ansträngt viga skutt försvann i parkettrappan. + +Intubikaffet gled upp under ett dämpat förspel. + +-- Vem är det fru Wenschen sitter med i kväll? viskade en herre till en +annan tätt bakom Tomas. + +Tomas gjorde våld på sig för att icke vända sig om. + +-- Jag vet inte säkert, det skall vara en fröken... + +Det skrällde till i orkestern. Den populäre barytonisten rullade in och +började sjunga så mycket han orkade, klädd i sin gredelina kofta med +uddar. + + +Det var packat på Rydberg. Hall, Weber och Mortimer med fru och tant +lyckades slutligen erövra en soffa längst inne i stora matsalen. Det +yttre rummet var upptaget av ett veterinärmöte, som avslutade sina +förhandlingar med en supé. En oavbruten ström av gäster och uppassare +rörde sig fram och tillbaka genom salen. Man ropade, knuffades och svor +mellan tänderna. Då och då hördes kraftiga hurrarop från veterinärmötet. + +Jean Arvidson kom in, i frack och vit halsduk; han hade representerat +firman vid en fest i handelsvärlden och var i sällskap med några herrar +av kommersiellt utseende. Han kom fram och hälsade på Hall, Weber och +Mortimers; han kände dem alla. + +Han var påfallande blek. + +-- Du har varit ute och rest? sade Tomas. + +-- Ja, jag kommer närmast från Hamburg, fast jag ser ut som döden från +Lübeck... + +Hans hälsa hade varit dålig en tid. + +-- Nå, vi träffas väl något i morgon, sade han åt Hall och gick för att +uppsöka sitt sällskap. + +I en soffa vid den motsatta väggen satt en godsägare och ledamot av +Första kammaren och skrek mitt över salen, att han ville ha en +svinkotlett. + +Två herrar av militäriskt snitt reste sig från ett bord i närheten för +att gå; de skakade hand med Mortimer i förbigående. Det var Gabel och +Grothusen. Löjtnant Gabel var lång och ljus, med kal panna och en stor, +tunn kroknäsa. Hans byxor väckte nästan skandal genom sin elegans; +de voro otroligt vida, grovt harlekinrutiga på snedden i svart och +ljusgrått och försedda med breda svarta ränder vid sidorna. Gabriel +Mortimer nöp i dem med oförställd beundran, lutade sig ned och lyfte upp +ett stycke av tyget tätt under ögonen, ty han var närsynt. + +-- Var bor din skräddare? frågade han. + +-- Det talar jag inte om, svarade Gabel med ett urbant småleende, på en +gång smickrad och stött. + +Baron Grothusen var utomordentligt ful, men han hade en mycket vacker +figur. + +Tomas slog i brännvinet; det var Eksjö. Han slog endast i halva glas. + +Mortimer talade om prins Eugens tavlor på senaste utställningen; han var +särskilt förtjust i "Det gamla slottet". Samtidigt följde han med ögonen +Tomas' rörelser; så fort denne ställt ifrån sig brännvinsflaskan, +fattade han den med en elegant handrörelse, och utan att göra något +avbrott i den mening han nyss påbörjat slog han sitt glas så +demonstrativt fullt, att det rann över. + +En kypare snävade och föll framstupa med en stor bricka, full av glas +och buteljer. Det var en helt ung gosse, han kämpade med gråten. +Hovmästaren skyndade till. Han hade den stramt korrekta hållning, som +betyder, att all bestraffning uppskjutes till ett lämpligare tillfälle. + +Veterinärerna hurrade ånyo, denna gång i takt. Det hade hållits ett tal. + +Man hade kommit till kaffet. Mortimer och Hall drucko visky, Tomas och +damerna munk. Tomas hade fallit i drömmar. Han hade med ens blivit +intagen av en häftig lust att skaffa sig ett par alldeles likadana byxor +som Gabels. Hall stötte till honom: + +-- Det är ett par herrar därborta som vill skåla med dig! + +Tomas vaknade upp och fattade sitt glas. Det var två av hans förra +lärare, lektor Petersén och d:r Mentzer. Man utbytte den lilla hälsning +med glaset, som antyder, att man tills vidare gillar varandras +borgerliga vandel. + +Veterinärernas lifsglädje hade nått sin höjdpunkt. Det hurrades +oavbrutet, och man kunde till och med uppfatta ett och annat försök att +sjunga "Ur svenska hjärtans djup". + +Fru Mortimer började gäspa. Tomas kände hastigt ett styng i sitt +samvete: han hade glömt att säga adjö åt modern innan han gick! Det var +Gretas fel, som hade stått och pratat om sin kria. + +Det blev folksamling mitt i salen, och sorlet tystnade för några +sekunder. En äldre herre hade fått ett anfall av illamående och måste +föras ut. + +Mortimer med fru och tant sade god natt och bröto upp. Hall och Weber +flyttade sig över i soffan. + +-- Det var en säker tant, anmärkte Hall. Hon svepte tre likörer på en +kvart. + +Gästernas antal hade glesnat. Veterinärerna borta i fonden hade delat +sig på flera i slö ton samtalande grupper. Uppassarna gingo villrådiga +omkring, som skrämda får efter ett oväder, gråbleka och med slaka +frackskört. + +De båda vännerna sutto tysta. Tomas drömde sig vandra med Märta i den +sommarstilla luften under gobelängmålningarnas blågröna träd. Det led +mot aftonen, och almarnas bleka, stiliserade kronor susade svalt över +deras huvuden. Framme i den tomma förgrunden stod en bänk av sten, +ensamhetens och de långa meditationernas kalla bänk. Den hade Tomas och +Märta längesedan nått förbi. Och långt inne i skogen, där vägens bukter +sinade ut i ett grönt dunkel, lockade en fågel med späda, utdragna +toner. + +Plötsligt släcktes det elektriska ljuset. Ett par gaslågor tändes. +Skuggorna uppförde spöklika brottningsscener kring väggarna, och bakom +glasrutorna till det stora gröna kaféet, där det ännu var ljust, rörde +sig ett våldsamt skuggspel av sträckta halsar och av armar, fäktande i +luften med glas i hand. + +Hall satt tyst bakom sitt höga, slipade whiskyglas och betraktade +sceneriet. Hans ansikte var sig alltid likt. Genomvakade nätter lämnade +icke längre några spår efter sig i denna härdade hy. + +-- Alltså ännu en dag, sade han och kastade bort sin cigarrett. + +Tomas blundade. Ellen, flickan i handskbutiken, hade runnit honom i +minnet. Han kunde icke låta bli att tänka på hennes armar. Det var Märta +han älskade, och likväl föreföll det honom som om han hade gått miste om +något väsentligt av livets lycka, om han aldrig finge se dessa armar +blottade och vita sträckas emot honom från någon mörk vrå av ett rum med +fällda gardiner. + +Han vred sig oroligt på soffan. + +-- Är du inte trött, skall vi betala? + +-- Ja, det är sent. + +De bröto upp, Tomas gick förut. Djurläkarnas tummelplats liknade en +marknad, som härjats av någon nattlig orkan. På en stol nere vid dörren +satt en uppassare, en ung gosse, hopsjunken som en trasa och sov. Det +var densamme, som hade fallit omkull med brickan. Hall klappade honom +varsamt på axeln och stack till honom en tiokrona. Gossen for upp, +förskräckt, förvirrad, med övergångsålderns ständiga onda samvete i +blicken. + +-- Det är litet hjälp för att reparera olyckan med brickan, förklarade +Hall lågmält. + +-- Nå kommer du, jag är färdig... + +En kall gryningsdager slog emot dem utifrån torget. I fonden reste sig +slottsfasaden askgrå, spöklikt stor, denna underbara norra fasad, vars +färg är skiftande som havets. Den ljusnande nordöstra horisonten tände i +den översta fönsterraden en ramp av blekt grönskimrande opaler. + + +Tomas hade funnit en nattvandrerska och följde henne långt uppåt +Regeringsgatan. Hon var stor och fet och gjorde ett redbart, men väl +manhaftigt intryck; man såg genast, att hon icke förstod skämt. Sedan +inledningsreplikerna växlats, hade de ingenting vidare att säga +varandra. Tomas sneglade på henne då och då med en skygg blick. +Plötsligt gjorde han en tvär vändning kring ett hörn och stack av som en +pil nedåt en sidogata. + +Han beslöt att gå närmaste vägen hem. Han var trött. + +Han gick som i sömnen. + +En skräddare med ett par byxor över armen kom ut ur ett litet ärtgrönt +trähus med gula fönsterluckor. + +Drömde han? Bruka skräddarna gå med byxor över armen om natten också? + +Tomas växlade en hastig hälsning med vice häradshövding Abel Ratsman, +som just kom ut från samma ställe. Han hade träffat honom ett par gånger +hos Brehms. Ratsman påstods ha utmärkta framtidsutsikter. + +På Stureplan råkade han mitt in i en flock uppsluppna nattsvärmare, av +vilka han kände ett par. Han måste nästan med våld slita sig lös för att +slippa följa med upp i en främmande herres våning och dricka konjak. + +Det dagades mer och mer. Ett svagt morgonskimmer darrade redan över de +yrvakna vinghästarna på det Bångska husets tak. + +På Sturegatan upphann Tomas skräddaren med byxorna. Då han kommit förbi +honom, vände han sig om och såg med förvåning, att det icke var någon +skräddare, utan baron Grothusen. Det var Gabels byxor han hade över +armen. _Var_ hade han kommit över Gabels byxor? Han gick fullkomligt +stadigt, och hans bleka grodansikte hade samma självsäkert korrekta +uttryck som vanligt. Han stod tydligen under inflytande av den +föreställningen, att han var ute och promenerade med sin egen vårrock på +armen. + +Det ena byxbenet släpade i rännstenen. + + +Då Tomas kommit inom tamburdörren, stannade han häpen, förskräckt. Hans +mor satt på vedlåren och sov, i nattröja och med en schal över axlarna. +Bredvid henne stod en stake med ett rött flämtande ljus, som just höll +på att brinna i pipan. + +Hon for hastigt upp ur sin slummer, då hon hörde Tomas stänga dörren. + +-- Å Tomas, är du äntligen hemma! Jag har satt mig härute för att jag +skulle höra när du kom. Var har du varit hela tiden? + +Tomas blev förargad. Han var ju icke något barn längre. Skulle han +aldrig slippa ifrån dessa dumheter? + +-- På Rydberg, svarade han kort. + +Han märkte att hon hade gråtit och tillade strax i blidare ton: + +-- Vi kom att sitta litet länge. Vi hade Mortimers i sällskap. + +Modern blev lugnare, då hon hörde att Mortimers varit med. + +Hon beredde sig att gå in. + +-- Är pappa hemma? frågade Tomas. + +-- Ja, nej, han är inte hemkommen ännu, men jag går in och lägger mig +ändå, det är bara för dig jag har varit orolig. God natt. Å Tomas, du är +för ung att vara så mycket ute! + +Hon strök honom förvirrat, nästan förläget över kinden med den lediga +vänstra handen och gick in. + + + + +III + + +Tomas var utan pengar. + +Han hade gjort ett något för raskt slut på dem han fått av fadern efter +sin examen, och han vågade icke genast bedja honom om mera. Fadern hade +dessutom på sista tiden låtit en smula reserverad, när det blev tal om +pengar. Han spelade mycket och förlorade oftast, ehuru han icke ville +erkänna det; hans slätrakade, barnafromma ansikte lyste alltid av den +vinnande partens stilla lycka. + +Om han skulle vända sig till modern? Det vore endast att göra henne +onödiga bekymmer. + +Icke kunde man heller gå med tom portmonnä under dessa skimrande +vårdagar. Tomas lånade trettio kronor av Hall. + + +Ja, våren... + +Skutorna nere i Nybrohamnen vaggade sakta som i en dröm, med de mörka +grå seglen utspända, ty det hade regnat på natten. Klockan slog nio i +Östermalmskyrkan. Tomas var redan ute. I en frukthandel vid Hamngatan +köpte han några tyska päron i en påse; han hade för avsikt att äta upp +dem i skuggan av någon mycket gammal ek ute på Djurgården. + +En tom spårvagn rullade förbi; Tomas hoppade upp. En ung flicka i en +enkel grå vårkappa kom hastigt springande. Hon ämnade tydligen sätta sig +på något av sätena närmast framför Tomas, men vagnens fart, som hon +glömt att beräkna, förde henne i stället till sätet närmast bakom honom. +Det var Ellen; Tomas hade genast känt igen henne. Vad skulle han göra? +Skulle han hela vägen sitta som ett nöt och vända henne ryggen? Han såg +sig omkring med en hastig blick: konduktören var sysselsatt på annat +håll. Därefter reste han sig lugnt, vände om det svängbara ryggstödet på +sin soffa, gick över till andra sidan och satte sig mittemot henne. + +-- Behagar fröken ett tyskt päron? frågade han blygt och aktningsfullt. + +I början vägrade den unga flickan med stora, förvånade ögon att alls +taga någon befattning med hans päron, men efter en liten stund hade hon +ätit upp två stycken. Tomas räckte henne vördnadsfullt sitt visitkort; +det stod "Med. fil. kand." under namnet. + +Hon anförtrodde honom att hon hade ett ärende i en villa på Djurgården. + +Solen glödde skarpt på det Bünzowska huset, en trotsig och lysande +riddardikt i sten. Tomas kunde aldrig upphöra att beundra dessa murytor +från i går, som mästaren genom några oregelbundna och knappast märkbara +skiftningar i teglets färg lyckats giva en prägel av att ha trotsat +århundradens regn och blåst. + +Tomas sökte få i gång ett bildat samtal, men fick endast korta och +förlägna svar. Under tiden irrade hennes morgonklara bruna ögon omkring +från hans ansikte till hans halsduk, från halsduken till de ridande i +allén. + +De hade kommit till spårvägens slutpunkt nedanför Hasselbacken. Tomas +följde henne ett stycke framåt slätten. Med ens stannade hon och sade på +en gång blygt och damaktigt: + +-- Förlåt, men ni får inte följa mig längre. Det går inte an att någon +får se mig i sällskap med en herre. + +Tomas rodnade och sade ett kort farväl. Han följde henne med ögonen +tills hon försvunnit bakom en grön trädgårdsgrind långt borta. Därefter +satte han sig på en bänk och rökte en cigarrett. + +Förlustelselokalerna vid slätten lågo tysta och döda i majmorgonens +kritbleka ljus. Tomas satt och tänkte på hur han skulle vara klädd på +aftonen; han hade efter bästa förstånd skrivit "Om nådemedlen" åt Greta +och mycket riktigt också blivit ombedd att komma med på Märtas +flickbjudning. Skulle han ha vitt skjortbröst eller kulört halsduk? + +En täckvagn stannade utanför ingången till Hasselbacken; en dam och en +herre stego ur. Tomas smålog, då han kände igen dem. Det var fru +Grenholm och doktor Rehn, en känd framstående läkare. Vårsolen lyste +blitt på de två gamla älskandes väg. + +Ett sällskap varietéartister av skilda raser och nationaliteter kom +förbi, muntert pladdrande på tre eller fyra språk. Deras av smink och +nattvak urlakade gycklaransikten, knivskarpa röster och bjärta +sluskelegans förenade sig till ett falskt och lustigt missljud, som +dröjde några sekunder i luften och tonade bort. + +Slätten låg åter solvit och tyst. + +Tomas reste sig och gick några steg. Trädgårdsgrinden öppnades därborta, +och någon kom ut. + +Var det Ellen? + +Ja, det var hon. Tomas fick hjärtklappning och gick långsamt emot henne. + +Det glimmade till i hennes ögon, då hon såg att han var kvar, och hon +rodnade svagt. + +-- Förlåt, fröken, sade han med de öppna blå ögonen vilande i hennes, +vågar jag föreslå er en promenad på Skansen? Om ni har tid. + +-- Nej, sade hon undvikande, jag vet inte... + +Med ens kom hon att tänka på björnungarna, som hon avgudade. + +-- Ja, jag är ledig till klockan tolv i dag, svarade hon. + +Och de följdes åt på vägen uppåt Skansen. Träden hade nyss fått späda +löv, som gåvo solljuset på deras väg en grönaktig skiftning. + +De talade om varandras förhållanden. Hon hette Ellen Karlsson. Hennes +far var död; han hade haft en anställning vid slottet, och modern levde +av en liten pension. Hon hade en bror, som var sjutton år och gick i +elementarskolan. Han skulle bli student nästa vår. Han hade mycket gott +huvud och ville så gärna bli läkare. + +Tomas gick och undrade, om han kunde våga kyssa henne snart. + +De hade kommit in på en av de grönkantade stigar, som föra upp åt +Bredablick. + +Nej, ännu var det för tidigt, men om en kvart hade han kanske redan +kysst henne. Vad skulle han sedan göra? Kunde han föreslå henne en supé +någon afton? + +Björnungarna lekte som hundvalpar i sin bur. Vaktaren kom just med +frukost; han gav dem två stora brödkakor var. På armen hade han ett tråg +med köttmat, som han skulle bära till de vuxna björnarna längre bort. +Den äldre av ungarna kände lukten av köttet, och då vaktaren avlägsnade +sig med tråget, började han gråta med ett uttryck av så sönderslitande +förtvivlan, att Ellen nästan fick tårar i ögonen. Det var något av +vildskogens hemliga sorg i hans veklagan. Han såg icke åt sina +brödkakor, så länge han mellan trädens stammar kunde uppfånga en skymt +av vaktaren med köttet. Brodern, som var av en ännu ofördärvad och mera +förnöjsam natur, hade under tiden glufsat i sig sina kakor och övergick +därefter omedelbart till den andres portion. Det kunde han lika gärna ha +låtit bli; han fick genast en örfil så att han tumlade om flera varv. +Flat och snopen gick han bort och lade sig att sova i andra ändan av +buren, medan den äldre i kvävt raseri började mumsa på kakorna. Mitt +under måltiden erinrade han sig ännu en gång sin sorg och uppgav ett +tjut, som skakade hela hans ludna kropp, och som småningom dämpades till +låga snyftningar. + +Ellen och Tomas stirrade betagna på djuren. Därefter möttes deras +blickar. Ingen människa syntes. Skogen låg tyst och vid omkring dem, och +vinden gnolade i grenarna över deras huvuden. + +Var det nu det skulle ske? + +Hon tycktes ha gissat hans tankar, ty de stora rödbruna ögonen började +spela med ett så förskrämt uttryck, som om hon såg sig om efter hjälp. + +-- Låt oss gå, viskade hon. + +Tomas uppgav allt hopp för den dagen. + +De kommo ned på Bellmansrovägen. Han plockade en bukett sippor vid +vägkanten och fäste den vid hennes barm. Han var glad över att ha kommit +på den idén, oaktat den icke är så ovanlig, ty han var yr i huvudet av +skogsluften och visste icke vad han skulle säga eller göra. + +Plötsligt fick han en ny idé, som var ännu bättre än den första. + +-- Är ni inte hungrig? frågade han. Det är jag! + +Hon var icke hungrig, men han lyckades likväl övertala henne att gå med +in på Bellmansro och dricka kaffe med bakelser. + +De kommo överens om att icke sitta ute, ty man kunde bli sedd, och de +togo plats i ett litet grönt möblerat sidorum, med en dålig soffa, ett +bord och ett par stolar. Det var en kvav luft därinne. Han hjälpte henne +av med hatt och kappa, sedan uppasserskan serverat dem och gått. + +Kaffet var drucket. En geting surrade på rutan. + +Tomas iakttog, att hon ännu hade en fin rödaktig strimma på halsen efter +kattens rispa. Men han kunde icke taga ögonen från hennes armar. Dessa +armar, nakna, vita... + +-- Hur mycket är klockan? frågade Ellen. + +Han hörde henne icke. Han smög sig tätt intill henne och viskade +bönfallande i hennes öra: + +-- Era armar -- jag vill se era armar... + +Tomas trodde icke sina ögon. Hon satt några sekunder som förstenad, men +tog slutligen med sömngångaraktigt lugn av klänningslivet och lade det +på en stol. Därefter betäckte hon ansiktet med sina händer, mörkröd av +skam. Han drog henne till sig och kysste henne överallt, på halsen, +bröstet, korsetten. Hon satt som förlamad. All motståndskraft hade +domnat i hennes unga, vita lemmar, och de skygga röda ekorrögonen +flackade förvildat hit och dit, i rädsla, i skräck. Plötsligt förlorade +hon all besinning och slog armarna om hans hals med ett litet skrik. + + + + +IV + + +Konsul Arvidson gav middag i sin villa vid Humlegården, trots den +framskridna säsongen. Hans fru fyllde femtio år. Fru Arvidson hade varit +vacker som ung; nu på äldre år hade hon fått en påfallande likhet med +Karl X Gustav. + +Den rymliga, långsträckta matsalen hade endast två fönster på en +kortvägg; man hade därför gjort dag till natt, slutit till persiennerna +och tänt alla ljusen i kronorna. + +Konsuln hade nyss hälsat sina gäster välkomna. Hans nära sextioåriga +ansikte hade ännu det återsken av ungdom, som två klara, ständigt +sökande och ständigt otillfredsställda ögon någon gång kunna sprida över +en åldrande världsmans av vällevnad något kolorerade hy. + +Överste Vellingk satt vid värdinnans sida; konsuln hade fört fru Weber +till bords. + +Tomas Weber hade fått Märta Brehm till sin högra granne. Han hade en +violbukett på frackuppslaget. Han hade varit tillsammans med Ellen varje +afton sedan lördagen och var yr i huvudet av lycka, men också en smula +blek. För att förklara, varför han icke kunde gå på Märtas bjudning, +hade han just dukat upp en historia om en examensfest, som en av +kamraterna hade givit, och vid vilken han varit tvungen att närvara, +emedan han eljest lätt kunnat få en ovän. + +Märta hade nyss frågat honom, om han hade haft roligt på sin kamratfest. + +-- Det var avskyvärt tråkigt, förklarade Tomas trovärdigt. Jag längtade +därifrån hela tiden... + +Märta knep ihop ögonen som hon brukade och smålog oskyldigt maliciöst, +som om hon icke trodde honom mer än jämnt. Märta Brehm var aderton år. +Hennes vidjeslanka gestalt var smal som en sextonårings, men linjernas +mjuka, självmedvetet avvägda lek jävade likväl icke hennes ålder. Hon +hade en krämvit klänning med långa, vida tyllärmar, i vilka de späda +jungfrulemmarnas böjningar och sträckningar skymtade drömlikt frestande. +Kring halsen hade hon en helt liten urringning; i skärpet och i det +blekbruna håret bar hon violer. + +Bordeauxn serverades, och de stötte leende sina glas tillsammans. + +Mitt emot dem sutto Hall och Greta. + +Greta hade sin porslinsklänning, som hon kallade den; det var en ljus, +blommig sommarklänning i ett blått och vitt mönster, som erinrade om +gammalt porslin. Hon hade i början en ansträngt städad min och kastade +då och då en skygg blick på en stor, blekgrön orkidé, som Hall hade i +knapphålet, och vars underliga former nästan skrämde henne. Den tycktes +henne likna ett levande djur mera än en blomma, något sällsynt och +ljusskyggt vattendjur, som nyss blivit uppfiskat ur havets grönaste +djup. Vad Johannes Hall beträffar, fann hon honom mera ful än vacker, +men hon upptäckte småningom, att han hade ett gott och vinnande löje. +De kommo snart på god fot med varandra, och det dröjde icke länge förrän +Greta började uppföra sig som om hon varit hemma hos sig. + +Gabriel Mortimer hade av en egendomlig ödets ironi blivit sammanförd med +fru Wenschen, med vilken han, vad ingen visste, av gammalt hade +förtroliga relationer. Deras förbindelse hade likväl varken varit +långvarig eller seriös. Fru Wenschen var klädd i gyllengrått siden och +djupt dekolleterad. Mortimer kikade hastigt ned i hennes barm med en +likgiltig blick av samma art som den, med vilken en turist betraktar ett +landskap, som han sett någon gång för längesedan, och i vilket han +upplevat en eller annan betydelselös episod. Han var vid ett grått +lynne. Vad skulle han tala om, som kunde intressera henne? Plötsligt +erinrade han sig historien om Gabels byxor, som han hört av Tomas Weber, +och redan efter det första glaset bordeaux hade han berättat den för +henne. Det var så mycket lämpligare som Grothusen just satt i närheten, +snett över, och själv kunde tjänstgöra som åskådningsmaterial. Den +livliga frun blev genom denna historia försatt i en så munter stämning, +att Mortimer nästan blev orolig. + +-- Är det verkligen sant? frågade hon, medan de troskyldiga blå ögonen +med ett smäktande uttryck sökte över till Grothusen. + +Baron Grothusen hade ingen blomma i knapphålet, ty det var första gången +han var gäst i konsul Arvidsons hus. Han konverserade med fröken Mary, +konsulns dotter, angående vissa reformer i militärväsendet. Han sökte +särskilt intressera henne för införandet av mörka knappar av uniformens +färg; de blanka knapparna av metall vore föråldrade. + +-- I en tid som vår sprida de ingen glans över vårt stånd, snarare löje, +och i krig äro de helt enkelt farliga. Det skulle dessutom göra ett gott +intryck på riksdagen... + +Fröken Arvidson betraktade honom intresserad med sina allvarliga, mörka +ögon, som tycktes speja efter det äkta i allt. Det var något visst +manligt över baron Grothusen; något manligt och vederhäftigt. Och hon +såg av den aktningsfulla förbindlighet, varmed överste Vellingk drack +med honom, att han var högt värderad av sina förmän. + +Professor Weber hade fru Brehm. Det skulle varit omöjligt att av detta +lilla skära, barnsliga rokokohuvud med det redan vitnande håret sluta +sig till en prövad och erfaren kvinna, vars starka natur sund och +oskadad gått igenom svåra kriser. Hon hade växt upp under brydsamma +omständigheter, och hennes äktenskap hade icke varit lyckligt. Hon var +sedan åtta år tillbaka skild från sin man, en bankrutterad köpman, som +efter en del inkorrekta transaktioner flyttat över till Amerika. Hon +mottog nu ett årligt underhåll för sig och sina barn av sin svärfar, som +var mycket förmögen och som dessutom avgudade henne; därtill förtjänade +hon själv icke så obetydligt på översättningar. Omgiven av sina tre barn +och en släkting, fröken Berger, framlevde hon nu den lyckligaste tiden +av sitt liv i en liten våning vid Döbelnsgatan. Utom svärfadern, som var +änkling, voro Webers och Arvidsons hennes närmaste och nära nog hennes +enda umgänge; hon var en gammal ungdomsväninna till fru Weber. + +Professorn fyllde på hennes glas då och då, men konverserade icke +särdeles livligt; han satt och tänkte över ett litet tal, som han hade +för avsikt att hålla. Gabriel Mortimer, hennes granne till höger, +underhöll henne i stället flitigt om litteratur, ett ämne som i hög grad +intresserade henne. + +Fru Mortimer sökte förgäves få i gång ett lärorikt samtal med pastor +Caldén, en medelålders man med kal hjässa och skarpa ögon, och vars +mörka prästrock bröt hårt av mot de övrigas vita skjortbröst och ljusa +toaletter. Han besvarade hövligt men undvikande alla de spörsmål +angående mänsklighetens lifsfrågor, som den talföra fru Mortimer i +muntert virrvarr lät hagla om hans öron. Han ville icke gärna draga in +det som för honom var det högsta av allt i en flyktig bordskonversation, +och om likgiltiga ting kunde han absolut icke tala. Han inskränkte sig +därför till kortfattade och något torra svar, bakom vilka fru Mortimer +icke visste om hon skulle se en snillrik mans djupsinne eller den +tillbakadragne lärdes brist på sällskapsvana. Den hövliga ironi, som de +i själva verket dolde, undgick henne lyckligtvis helt och hållet. Pastor +Caldén var icke ett geni, men han hade det gemensamt med geniet, att +varje annan tankesfär än hans egen för honom var tom skugga och +overkligt gyckel, ty han hade levt sig till den och in i den. Av tvivel +hade han aldrig känt något annat än den samvetsömme mannens tvivel på +sig själv, sin kraft och sin värdighet att föra fram en stor sak. Hans +brinnande nitälskan, för vilken alla sidohänsyn skingrades som dimman +för solen, var just på väg att draga honom fram från hans anspråkslösa +lärareverksamhet vid en skola och göra honom till en andlig makt, +en faktor att räkna med och en fruktansvärd motståndare till den +moderniserande riktningen inom huvudstadens religiösa värld och dess +främste målsman, en högre frisinnad och mycket populär prästman, som +likt en ny Absalom blivit hängande vid håret mellan barnatrons himmel +och bondförståndets jord. Bakom den stenhårda egenrättfärdighet, med +vilken pastor Caldén förfäktade den sak han gjort till sin, låg det +djupare själsstrider än dem världen kände. Hans städerska hade mer än en +gång stannat undrande, nästan rädd, då hon genom den stängda dörren till +hans studerkammare hört honom bedja -- lågt, men med en intensitet, så +att det knakade i trähuset. + +-- Vad ni har blivit förändrad, sedan ni blev gift! viskade fru Wenschen +med en lång, melankoliskt eftersinnande blick bakom solfjädern till +Gabriel Mortimer. + +Mortimer hade varit gift i närmare tio år, men i fru Wenschens ögon var +han alltjämt nygift. + +-- Ja ja, svarade Mortimer. Isynnerhet ur er synpunkt... + +Hon gav honom en milt tillrättavisande spark på smalbenet med sin lilla +knubbiga, handskskinnskodda fot. Hennes ansikte hade fått ett stramt, +korrekt, nästan förnärmat uttryck. + +-- Aj, sade Mortimer. + +Fru Wenschen satt med rynkad panna. + +-- Jag tycker inte om att ha herr Hammer till visavi, återtog hon med +solfjädern för munnen. Han ser ut som vårt onda samvete. + +Mortimer hörde henne icke. Han hade fallit i tankar, med blicken ut i +luften, som det emellanåt hände honom. Han hade ansiktsuttrycket hos en +man, som ansträngt lyssnar till en anekdot, åt vilken alla skratta, och +i vilken han uppfattat allt, utom själva poängen. + +Hammer hade en viss möda med att underhålla sin dam, fröken Dorff, en +ung sångerska. Han var fullkomligt omusikalisk och kunde alltså icke +tala om musik. Karl Hammer var anställd på konsul Arvidsons kontor; +dessutom var han släkt med honom på långt håll. Han var en mycket blek +man på ett par och trettio år, med ljust, nästan vitaktigt hår och +stålblå ögon. Det var numera endast få som erinrade sig, att han för en +del år tillbaka hade givit ut ett häfte noveller av den art, att de +kastade honom huvudstupa ut ur det borgerliga samhällets aktning. Han +var då några och tjugu år och stod nära sin licentiat, men avbröt tvärt +sina studier av brist på medel och av missmod över stängda +framtidsutsikter. Lika litet var det någon som visste, att han ännu +alltjämt skrev, så ofta kontorsarbetet lämnade honom någon tid övrig. +Hans ande hade härdats i ensamheten. Hans hemliga dröm var en tillvaro +bland några få närstående, på vilka han kunde slösa sin ömhet för att +sedan med så mycket lättare hjärta kunna spruta den övriga världen i +ansiktet sitt bleka och bitande förakt. + +Fröken Dorff hjälpte honom med hela den älskvärdhet, som alltid stod +henne till buds, att hålla samtalet gående. Den vackra sångerskan var i +själva verket ursinnig över att ha blivit placerad med en person, av +vilken hon icke kunde ha den ringaste nytta. + +Grothusen, hennes högra granne, kunde endast då och då ägna henne några +ögonblick. Den militäriska plikttrohet, med vilken han i början +konverserade fröken Arvidson, tycktes mer och mer övergå till ett +verkligt, levande intresse. + +Mortimer hade ännu icke vaknat ur sin distraktion. Han kunde icke taga +ögonen från Tomas och Märta. Kanhända erinrade han sig något av sin egen +ungdoms dåraktiga och till hälften glömda hetsjakt efter en omöjlig +lycka. Då han betraktade dessa båda unga, som röda av vinet böjde +huvudena samman och logo och klingade med glasen och åto upp varandra +med ögonen, bit för bit, fick hans ansikte ett nästan förtvivlat +uttryck. Han liknade en man, som grubblar över något av obestämbart +värde, som han glömt kvar någonstädes, eller tappat bort, eller blivit +bestulen på... + +-- Satan, mumlade han inne i munnen med sammanbitna tänder. + +Dessutom kände han, att han började få snuva. + +Fru Wenschen hade kommit i stark andlig kontakt med Johannes Hall, som +hon just upptäckt vid sin högra sida. + +Greta satt övergiven och litet surmulen och gned på en vinfläck, som hon +hade fått på klänningen. Hon kastade en hastig blick omkring sig och tog +därefter käckt en nypa salt med fingrarna och strödde på fläcken. + +Konsul Arvidson och fru Weber talade om unga mäns framtidsutsikter. +Konsulns ögon hade ett så blitt och minnesgott uttryck, då de vilade på +fru Webers redan grånande huvud, ty de hade en gång för mycket +längesedan haft en historia, som icke var någon historia. Endast några +kyssar bakom en trädgårdsmur högt uppe på norr, en lördagsafton i juni, +medan arbetsfolkets fötter klapprade mot gatläggningen utanför. I fru +Webers röst och blick fanns det ingenting ovanligt, då hon talade med +konsuln om trängseln på läkarbanan. Tjugu års äktenskap med en man, som +hon varmt höll av, hade upptagit henne så helt, att hon icke längre +erinrade sig sin ungdomsböjelse. Gång efter annan gledo hennes blickar +över till Tomas och Märta. Hon hade sett sin sons tycke för den unga +flickan och hoppades att det skulle kunna skydda honom mot många av de +förvillelser, som nu för tiden fresta unga män. + +Tomas och Märta sade icke ett förnuftigt ord. De voro heta av vinet och +pratade om allt som föll dem in, och det var mycket. Han satt just och +berättade henne en alldeles omöjlig skolpojkshistoria, som han dessutom +förbättrade betydligt, och under tiden smekte hans ögon hennes sköra, +likt en blomstängel framåtböjda gestalt, barmens långsamma dyningar och +tygets fall över den lilla lustiga flickmagen. Då historien var slut, +blev han sittande tyst. Han hade kommit att tänka på den gröna kammaren +på Bellmansro... tystnaden i rummet... getingen som surrade på rutan... +Plötsligt erinrade han sig, att han den gången icke hade kysst Ellen på +munnen, och det strök förbi honom en känsla av oro liknande den en ung +präst någon gång erfar, då han långt efter gudstjänstens slut överfalles +av rädslan att möjligen ha mässat efter ett felaktigt ritual. Nå, han +hade i stället senare gottgjort alla i den vägen begångna +försummelser... Och åter var hans flyktiga tanke hos Märta. Brydde hon +sig något om honom eller icke? Och hur skulle han få veta det? +Framgången hade gjort honom företagsam, han ville ha snar visshet. Och +medan han med hastigt påtaget allvar besvarade hennes sista gäckande +inkast, sögo sig hans blickar fast vid den trånsjukt ristade linjen +mellan hennes blekröda läppar. + +Champagnen kom. Professor Weber böjde sig fram och klingade mot glaset. +Han berömde fru Arvidsons hedrande vandel och utbragte hennes skål. Det +var mycket känsla i hans tal. + +-- Titta på pappas nordstjärna, viskade Greta till Hall. Se, så den +lyser! Det är jag som har hand om den och håller den fin; jag har den +bland mina halsband och broscher. Först ville pappa ha den själv i sin +skrivbordslåda, men det fick han inte. + +Halls oroliga bruna ögon stannade hellre på Greta än på professorns +nordstjärna. + +Egentligen såg han ingenting. Han satt och tänkte på en halvvuxen, +femtonårs flicka, som hade sprungit gråtande över ett torg någon gång i +skymningen. Hon hade haft ett orangegult band i sin smala, brunröda +fläta. + +Varför grät hon? + +Skålen tömdes under animerad tillslutning. Stämningen nådde sin +höjdpunkt... Klang av glas och skratt och surr... + +Tomas blinkade mot Greta och höjde sitt glas. + +-- Nådemedlen! sade han. + +Greta sträckte sig fram och skålade med brodern mitt över bordet. Hon +fnös av skratt. Märta var invigd; hon höll näsduken för munnen, ja, hon +bet i den. + +Längst nere vid ena bordsändan sutto Jean Arvidson och grosshandlar +Wenschen; de hade blivit utan damer. Jean satt blek och tyst. Han hade +plötsligt kommit att tänka på döden. Läkaren hade visserligen upprepade +gånger försäkrat honom, att den sjukdom han bar på sedan några år +tillbaka icke medförde någon direkt fara för livet, och det oaktat kunde +han icke visa tanken ifrån sig. Han åt och drack nästan ingenting. Maten +kväljde honom, och han trodde sig känna, att vinet luktade jod. Några +gröna kvistar, som från en av buketterna fallit ned på bordduken, kom +honom att tänka på granris och snö. Gästerna tycktes honom likna +nickande kinesiska dockor, vilkas tomma löje stelnat till ett +dödskallelikt grin. Han kände ett våldsamt behov av att resa sig, slunga +stolen i ett hörn och gå sin väg, likgiltigt vart, endast försvinna +genom en dörr. + +Wenschen drack med honom oupphörligt. Han var vid ett utmärkt lynne, +spillde vin på sin låga tenorskjorta med fällkrage och sade den ena +kvickheten efter den andra. Han var förtjust åt att få sitta alldeles i +fred där längst nere vid bordsändan och njuta av skaparens under utan +att störas av några konversationsplikter. + +-- Här sitter jag på ändan, hi! sade han och stötte sitt glas mot Jeans. + +Han var svag för vitsar. + +Jean skrattade hövligt, men då han trodde sig se av Wenschens +ansiktsuttryck att han ämnade upprepa sin kvickhet så högt, att ett par +av damerna kunde höra den, kastade han sig med hetsig energi in på ett +samtalsämne, som han av gammalt visste intresserade Petter Wenschen, +nämligen Bianca. + +Man hade kommit till desserten. + +-- Skål för våra gamla minnen, sade fru Wenschen till Gabriel Mortimer +och höjde icke utan rörelse sitt sherryglas. + +-- Skall ni aldrig bättra er, Helga? frågade Mortimer bekymrad, medan +han lät kanten av sitt glas sakta, nästan kittlande beröra hennes. + +-- Jag vet inte, svarade hon fatalistiskt. Och hennes ögon vilade under +tiden med ett drömmande uttryck på baron Grothusen, som just i en +tillfällig glömska av konvenansens lagar satt och stoppade tre eller +fyra druvor i munnen på en gång. + +-- Jag är för resten inte så fördärvad som ni tror, tillade hon milt, +nästan svårmodigt. Det händer en och annan gång, att jag får ett litet +anfall av bondånger och syr i en knapp i Petters byxor. + +Hon betraktade ånyo länge och svärmiskt baron Grothusen, så länge, att +deras blickar slutligen möttes och under några sekunder förblevo vilande +i varandra. Han intresserade henne. Han var ju icke vacker, men han +gjorde likväl ett mycket distingerat intryck. Manligt och distingerat... + +Plötsligt fick fru Wenschen ett litet hostanfall, så att hon måste +sticka solfjädern i munnen för att hålla sig ordentlig. Hon hade åter +kommit att tänka på Gabels byxor. + +Och hon viskade till Mortimer, att det roligaste måste ha varit att se +Gabel på hemvägen... med två överrockar... + + +Damerna drucko kaffe i salongen, herrarna i rökrummet. + +Balkongdörrarna stodo öppna. Humlegården bredde sig tyst och grön i +majaftonens skymning. + +Hall stod lutad över balkongräcket och rökte. + +Han hade funnit Greta oemotståndlig och fru Wenschen pikant. Det oaktat +hade han haft tämligen tråkigt. Det var hans sjukdom, detta att han +aldrig kunde låta sig ryckas med. + +Den var vacker, och den var begåvad, och den älskvärd, och ingen av dem +angick honom. + +Han var en rotlös man. + +Det hade alltid varit så, men han hade icke känt det som en plåga förrän +efter den dag, då han fann sig stå som sörjande och böjd över liket av +en främmande kvinna, som testamenterat honom sin förmögenhet. + +På den tid, då han om morgonen icke visste var han skulle sova på +natten, hade livet likväl någon eggelse och någon spänning... + +Och han gick åter in. + +Hans blickar sökte Greta, men han fann henne upptagen av fru Brehm och +fröken Arvidson. + +En del av herrarna hade slagit sig ned kring spelborden. Fru Weber gick +förbi. Den lätta darrning på handen, med vilken hennes man spelade ut +sin sista trumf, undgick henne icke, och hon beslöt att agitera bland +fruarna för tidigt uppbrott. + +Mortimer och Karl Hammer resonerade i ett hörn av rökrummet med pastor +Caldén om ritschlianismen. Det var ingen som försvarade den, men pastor +Caldén anföll den ur flera olika synpunkter. + +Konsul Arvidson kom förbi; han stannade några ögonblick och lyssnade +till samtalet utan att göra något inlägg. Han hade icke tänkt mycket, +ty han hade fört ett liv utan pauser, i ett rus av arbete och +sällskapsplikter. + +Fru Wenschen, som gärna rökte cigarretter, hade dragit sig in i en +fönstersmyg med Grothusen. + +Tomas gick igenom rummet. + +-- Var är Hall? frågade han. + +Hall hade gått. + +Efter en liten stund lekte Tomas hök och duva med Märta och Greta genom +alla rummen, köket också. + +Fröken Dorff sjöng ett par franska visor och en sång av Sjögren. Herr +Wenschen trängde henne så nära in på livet han kunde, och när hon +slutat, kretsade han kring henne som månen kring jorden. Målet för hans +strävan var att få sjunga en duett med fröken Dorff. Det egendomliga med +herr Wenschen var, att han verkligen hade en mycket vacker tenor. + +Greta hade spanat upp ett avsides soffhörn. Hon hade i en hast blivit så +tung i huvudet, ja rent av sömnig. + +I en mörk vrå ute i tamburen stodo Tomas och Märta och kysstes. Han höll +henne hårt pressad mot grosshandlar Wenschens ulster och kysste henne +var han kunde komma åt. Hon var stilla som ett lamm. De dumma barnen +hade druckit så mycket champagne, att de icke kunde hitta på något annat +att säga varandra. + +Herrarna vid spelbordet höllo paus; man hade kommit att berätta +anekdoter om Karl XV. Överste Vellingk förde ordet. Värmen blev mer och +mer tryckande; översten kände på sig efter något som han kunde knäppa +upp eller taga av sig, men han fann ingenting annat än sitt +kommendörsband med svärdsordens kors, som han slet av halsen och +stoppade i byxfickan. Och de gamla herrarna sutto länge kvar med +ansiktena illuminerade lika mycket av vinet och av minnena från den +hänfarna tid, då en glad och lättfärdig monark trummade nationens öron +fulla med legenden om sitt tygellösa liv. + + + + +V + + +Döbelnsgatan är den tysta och mörkt beskuggade gata, som i sakta +sluttning följer västra sidan av Johannes' kyrkogård. De gamla husens +släta, grå fasader resa sig oåtkomliga för det sommargröna ljus, som +genom kyrkogårdens lindar och kastanjer silar ned över gatan. På själva +den gamla minnesrika kyrkogården leka svärmar av fattiga, bleka barn +bland gravarna, klättra på balustraderna och kräla upp och ner i +solljuset över kyrkoterrassens breda trappor. + +Tomas kom gående över kyrkogården. + +Det var vid sextiden på eftermiddagen. Kyrkans brokiga tegelspira +flammade som en eldslåga i solen. + +Han hade icke träffat Märta sedan Arvidsons middag, och det hade gått +nära en vecka sedan dess. Han hade dagligen promenerat på de gator, där +han oftast brukat se henne vid middagstiden. Alla de vackra ansikten, +kända och okända, som förr brukat fängsla hans uppmärksamhet, hade som +vanligt dragit honom förbi i gatans vimmel; men henne hade han icke +sett. Var gingo hennes vägar? Höll hon sig inne, var hon sjuk? Han måste +träffa henne. Så erinrade han sig då slutligen, otydligt som om han hade +drömt det, att han någon gång under middagen hade lovat att låna henne +en bok, som de kommit att tala om. Han letade genast fram den och gick +till Döbelnsgatan. + +Brehms bodde tre trappor upp. I den skumma tamburen tryckte han som +hastigast häradshövding Ratsmans hand. Ratsman hade varit där på visit +och var just stadd på återväg. Han hade ett kort, ljust skägg och bar +pincené. Han såg för övrigt mycket bra ut; hans växt var likväl något +spolformig. + +Märta var icke hemma, icke heller fru Brehm. Tomas satt en stund i det +lilla gammaldags förmaket, vars förnämsta möbel var ett mycket vackert +gammalt spegelbord i empire, med vit marmorskiva, och pratade med fröken +Berger, som han sedan sin barndom kallade tant Marie. Hon tog emot +boken, betraktade den med en hastigt prövande blick och lovade att lämna +fram den. Det var "Anor och ungdom" av Jac. Ahrenberg. Tant Marie var en +gammal dam på närmare sjuttio år med en ännu nästan flickaktigt +ungdomlig figur och ett par blida, ljusa ögon. Hon hade varit ett +ovärderligt stöd för fru Brehm under de svåra tiderna och bar ännu +alltjämt den drygaste delen av familjens martabekymmer. + +Tomas var nedstämd över sin otur. Vilka knep skulle han härnäst hitta på +för att få träffa Märta? + +Han reste sig och bad om sin hälsning. + +I trappan stannade han några ögonblick och såg ut genom fönstret. +Dammkornen virvlade om i den smala orangegula strimma, som +eftermiddagssolen kastade snett in från väster. Fönstrets små röda och +gröna prydnadsrutor målade bjärta reflexer, erinrande om färgspelet i +någon barnslig laterna magica, på trappuppgångens gammalmodigt +marmorerade väggar. Huset var tyst, gården låg tyst. Utanför bredde sig +den ena gårdsinteriören bredvid den andra i dov eftermiddagsstillhet. +En jättehög gavelmur utan fönster badade sin tomma, blinda yta i solens +skarpast svavelgula ljus. + +Tomas stod med uppspärrade ögon och stirrade på denna blinda mur. En +tung beklämning hade fått makt med honom. Hur kom det sig, att han stod +här i en trappuppgång i ett främmande hus och stirrade på en tom mur och +icke kunde slita sig lös... + +Det hördes steg nere i trappan. En ung flickas steg. + +Det var Märta. Hon hade gått fort och var andfådd och varm. Hon hade en +slät mörkblå vårdräkt och något rött siden i halsgropen. Hon rodnade, då +hon såg Tomas, och därefter rodnade hon ännu mera av förtrytelse över +att hon hade rodnat. + +De hälsade en smula förläget. Tomas berättade, att han hade varit uppe +med "Anor och ungdom". Därefter stodo de tysta ett par sekunder och +kunde icke finna något att säga varandra. Han visste icke om han skulle +kalla henne du eller ni. Slutligen tog han mod till sig och sade lågt: + +-- Jag har inte sett dig på så länge, Märta. + +-- Du får inte säga du -- ni får inte säga du åt mig, inföll hon ivrigt. +Ni skulle kunna glömma bort er och säga det så att någon hörde det, +tillade hon mildrande. Därefter rodnade hon på nytt. Hon hade visst sagt +något dumt. + +Men Tomas blev förbittrad. + +-- Det är sant, fröken Brehm, kastade han fram med hård panna, jag har +glömt att tacka er för sist. Jag måste isynnerhet tacka er för er +älskvärdhet hos Arvidsons. + +Märta var gråtfärdig. + +-- Ja, men det gillas inte. Jag var så yr i huvudet. Tomas kunde icke +låta bli att le. Då Märta såg hans löje, log också hon med en tår i +ögat. + +-- Ser ni, kandidat Weber, sade hon slutligen med en förtvivlad +ansträngning att se allvarlig och förståndig ut, vi ä ju så unga ännu, +och ingen av oss har någonting. + +Tomas kunde icke svara något. Han stod tyst och stirrade på de målade +rutornas röda och gröna reflexer mot väggen och på dammet, som virvlade +rött och grönt i solstrimman. Sekunderna runno och blevo minuter. + +Slutligen blevo deras ögon vilande i varandra. + +-- Är ni ond på mig nu? frågade Märta lågt. + +Tomas teg. + +-- Är du mycket ond på mig nu, Tomas? viskade Märta. + +Han fattade hennes hand och smekte den förvirrat. Märta såg sig hastigt +omkring, och i ett oemotståndligt begär att försona allt räckte hon +honom sin ännu lika varmt röda kind att kyssa. Därefter skakade de hand +som två skolkamrater, vilka ingått försoning efter en tvist, och skildes +som goda vänner. + +Då Tomas hunnit ned på gatan, kom han att tänka på Ellen, som han hade +lovat att möta vid halvniotiden på den tysta och folktomma delen av +Strömgatan, utanför Bondeska palatset. Han måste visst bryta med +henne... Ja, det var nu en sak för sig... Bryta med Ellen! Han tänkte +allvarligt över detta ämne, medan han gick Döbelnsgatan uppför, och han +hade icke hunnit till hörnet av Malmskillnadsgatan, förrän hans +utvecklade böjelse för praktisk moral av detta förhållande gjort en +nyttig, ja nödvändig säkerhetsventil, som i umgänget med Märta skulle +skydda honom mot varje frestelse att, vore det också blott i fantasien, +göra några utflykter på förbjuden mark. För övrigt var det ju ingen som +visste något, och ingen skulle få veta något heller. + +Tomas gick ned utför tunneltrapporna för att komma närmaste vägen fram +till Drottninggatan. Han ämnade gå till Gabriel Mortimer för att låna +femtio kronor. Förr eller senare skulle han naturligtvis vända sig till +fadern med en begäran om medel att likvidera sina handskulder -- kanske +skulle han också kunna hitta på något annat skäl, varför han behövde +pengar -- men det föreföll honom, som om tillfället för närvarande vore +olämpligt. Han var visserligen icke något närmare invigd i faderns +affärer, men han hade likväl på åtskilliga småsaker trott sig märka, att +det för tillfället var ebb i dem. + +Tomas hade på sista tiden upptäckt begreppet pengar. + +Mortimer bodde nere i Klaratrakten. Tomas fann honom vid hans stora +gamla skrivbord av mahogny sysselsatt med att rita gubbar och färglägga +åt sin lilla sjuåriga gosse. Barnet hängde på armbågarna över bordet och +såg på med stora, nyfikna ögon. Mortimer sökte förena det nyttiga med +det angenäma genom att göra sina ritningar så lärorika som möjligt. Han +hade nyss ritat en krokodil och höll nu på med en kines. Utom sitt +geografiska och zoologiska intresse hade dessa djur till uppgift att +klargöra de båda olika sätten för användandet av bokstaven K. + +Det kom in visky och vatten, och Mortimer bjöd Tomas en mycket svart +cigarr, som han tände med någon tvekan. + +Fru Mortimer gick kvittrande genom rummet; på armen hade hon en liten +korg med strumpor, som skulle stoppas. Tomas framförde hälsningar +hemifrån; det var av gammal vana, ty han hade icke sagt hemma, vart han +skulle gå. + +Man talade om sina sommarplaner. Tomas trodde, att hela familjen skulle +stanna i staden över sommaren, utom Greta, som skulle resa ner till +några släktingar i Skåne. Kanhända skulle också professorn göra någon +kortare studieresa nedåt Tyskland. + +Mortimers skulle som vanligt bo ute vid Dalarö. + +Barnet granskade beundrande de färdiga ritningarna. + +-- Pappa skall skriva på en vers också, förklarade han, och där skall +det stå vad det skall vara för färger. + +Mortimer skrev dit en vers med stora, tydliga bokstäver, och gossen +läste upp den högt, med ett läraktigt barns rena och klara uttal: + + "En KROKODIL är grön som gräs; + gör sen med färger fina + en liten snedögd gul KINES + ifrån det gula Kina." + +-- Kina är gult på kartan, upplyste Mortimer. Det har det alltid varit; +det var det i min barndom också. -- Gå in i barnkammaren nu och sätt dig +och måla, Willy, tillade han, vänd åt gossen. + +Willy gick. + +En röd solstrimma lekte i rökskyarna i rummet och bland bronssakerna på +skrivbordet. Ute i salen satt Mortimers äldsta flicka, en liten +åttaåring, och klinkade på en etyd. + +Tomas kom fram med sitt ärende. + +-- Femtio kronor, murrade Mortimer småskrattande, det är inte +småsaker... + +Han tog fram en femtiokronesedel, knycklade ihop den och stoppade den på +halsen på Tomas under stärkkragen. + +-- Du går den breda vägen, tycks det, tillade han något allvarligare. +Gå på med det, men akta dig för diket! + +Han gick fram och tillbaka i rummet med cigarren i mungipan. Då han kom +förbi soffan, där Tomas satt, strök han honom lätt över håret i +förbigående, liksom i distraktion, utan att säga något. Därefter sjönk +han ned i gungstolen. Han hade plötsligt blivit tankfull och tyst. Hans +ansikte hade fått samma uttryck, som det haft några ögonblick under +Arvidsons middag -- ett uttryck av grubbel över något förlorat, något +bortglömt, eller över något som man en gång hade lovat honom och som +aldrig kom. + +Klockan var halv åtta, då Tomas gick från Mortimer. Det dröjde ännu nära +en timme, innan Ellen blev ledig. + +Tomas drev omkring. + +Solen var redan borta, och det började skymma. + +Gustav Adolfs torg låg folktomt och ödsligt. Över slottet mörknade den +östra horisonten till ett allt tätare och djupare gråviolett. Det var en +av dessa underligt tysta och förstämda stockholmska vårkvällar, då +kaféernas alla orkestrar förstummats på ett ögonblick, som på en vink av +någon dold taktpinne, och flanörernas ström med ens runnit ut och blivit +borta i sidogator och portiker. Och mitt i stadens centrum kan man en +lång minut stå ensam och förvånad och lyssna till ljudet av en vagn, som +rullar någonstädes på flera gators avstånd, eller man kan undrande se ut +över torget och låta ögonen följa de människoskuggor, vilka tyst och +rätlinigt glida fram genom skymningen som på ett osynligt snöre. + +Så med ens skräller det till i en orkester, och lyktorna tändas, och +vagnar komma rullande, och flanörer med glimmande cigarrer börja trängas +på trottoarerna, och man är åter i en levande stad... + +Tomas hade kommit ut på Blasieholmskajen. + +Vita skärgårdsbåtar gledo ut och in i hamnen med tindrande lanternor. +Strömmens dunkla vatten fräste här och där upp med ett askvitt skum. + +Han satte sig på en av sofforna i museets trapphus. + +Tätt nedanför honom drog strömmen av Skeppsholmspromenerande förbi, +tätnande och glesnande i hastig växling. + +Tomas tänkte på Ellen. Hur skulle deras förhållande sluta? Hennes +besinningslösa hängivenhet kunde emellanåt nästan oroa honom. Han hade +helst velat, att hon i deras förbindelse icke hade sett något annat än +han, en vårlig förlustelse för ett ungt och susande blod. + +Det hade blivit en disig luft, ur vilken gasens lågor lyste fram, +omgivna av stora, rödaktiga nebulosor. Tomas fixerade oavbrutet den fil +av ansikten, som drog förbi i skenet av den närmaste lyktan. Han kände +sig redan som en man med erfarenhet om världen och kvinnorna, och han +trodde sig spåra heta och otillåtna drömmar bakom de långfransade +ögonlocken i varje blekt flickansikte, som strålade upp i gasens ljus. + +Nästan varje minut såg han på klockan. Hon närmade sig redan halv nio. +Tomas tyckte sig redan känna den frestande kvava luften i det lilla +undangömda hotellrum, till vilket han och Ellen så gott som varje afton +brukade smyga sig bort, och i vilket den breda, vita sängen nästan +upptog halva utrymmet. + + +Klockan hade slagit tio då Tomas kom hem. Ellen vågade icke vara +hemifrån längre; hennes mor skulle ha kunnat misstänka något. + +Familjen satt ännu vid lampan i salen, utom Greta, som hade gått och +lagt sig. Det stod ännu dukat åt Tomas; han drack en kopp te och åt ett +par smörgåsar. + +Innan Tomas gick in till sig, såg han in till Greta för att säga godnatt +åt henne. Det var redan mörkt i hennes rum. Han hade icke väl kommit +innanför dörren, förrän Greta sprang emot honom i blotta linnet och gav +honom en kraftig örfil. Därefter hoppade hon upp i sängen, borrade +huvudet i kuddarna och började storgråta. Hon hade fått D på sin kria +"Om nådemedlen". + + + + +VI + + +Våren gick. + +På soliga dagar följde regn, och efter regnet lyste det åter upp. +Vårdräkterna blevo allt ljusare och mera sommaraktigt lätta, och de vita +narcisserna vissnade bort och glömdes för mandeldoftande klasar av hägg +och syren, och solen brände allt hetare på tomma gator och på övergivna +hus med tilldragna persienner. Och de späda löven på parkernas träd +växte och bredde ut sig till skumma, djupgröna valv, i vilkas skugga +trötta människor kunde vila ut och drömma och rista streck i sanden. + +Mortimers flyttade ut till Dalarö. Brehms flyttade till svärfaderns +lantställe på Lidingön och Webers blevo i staden. + +Tomas och Märta sågo varandra icke ofta. En gång träffades de av en +händelse, då Märta var inne i staden för att göra några uppköp; då gingo +de in på ett litet avsides liggande konditori högt uppe på +Drottninggatan och åto bakelser. De lovade varandra likväl att icke göra +om det, ty slumpen fogade det så, att de blevo sedda av en väninna till +Märta, som icke borde ha fått se dem. + +Emellanåt skrevo de också små biljetter med förvänd handstil på +kuvertet. Det stod just ingenting i dem, annat än att de älskade +varandra. + + +Junidagarna runno snabbt som brokiga pärlor rinna av en silkestråd, och +det blev midsommarafton. + +Tomas hade kommit sent upp. Kvällen förut hade han varit tillsammans med +Wannberg och några andra kamrater, ätit sexa på Stallmästargården och +svärmat omkring i Haga och Bellevue hela den ljusa sommarnatten. På +hemvägen drog det upp till oväder och började ösregna; då följde han med +Wannberg upp på hans rum, där de drucko sherry och spelade schack. Under +tiden klarnade det åter upp, och morgonsolen slog bländande emot dem, då +de släckte den osande lampan och rullade upp gardinen. Klockan blev sex, +innan Tomas kom hem, och han fick icke sova mycket. + +Fram emot tolvtiden steg han upp och åt frukost. När han blev färdig, +stoppade han en lärobok i fickan och gick ner i Humlegården. + +Vid vattenbutiken träffade han en av kamraterna från gårdagen, Anton +Recke. Det var en blek, svarthårig ung man, tämligen undersätsigt byggd; +han var flerårig medikofilare och känd i hela kamratkretsen för sina +brokiga fruntimmershistorier och sina trassliga affärer. Hans far var +förmögen, men hade tröttnat på att betala sonens skulder. + +De drucko ett par flaskor vichyvatten, medan de pratade om gårdagens +äventyr. Recke påstod sig ha hamnat någonstädes på Söder, vid +Glasbruksgatan eller något dylikt. Han bodde på Östermalm. + +Han kände sig en smula ledbruten. + +Därefter beklagade han sig över att han icke hade några pengar. Pengar, +pengar... Detta ord hade för hans öron en mystisk klang. Det föreföll +honom, som om han stod ansikte mot ansikte med något övernaturligt, var +gång han lyckades fånga in några sedlar i plånboken. + +-- Varifrån komma de? frågade han. Det har jag aldrig lyckats få någon +förklaring på. + +Han satt länge tyst och undrande med blicken ut i den sommarblå luften. + +-- Jag vet bara vart de gå; men varifrån komma de? + +Tomas trodde att han ville låna pengar och erbjöd honom tio kronor, ty +han var tillfälligtvis vid kassa. Recke avböjde vänligt men bestämt. + +-- Nej tack, när jag vill låna pengar säger jag alltid till genast. Jag +lämnade för resten min klocka åt ett stadsbud för en stund sedan och +sade åt honom att komma hit med pengarna. + +-- Nej, det här går inte i längden, återtog han efter en stund +melankoliskt. Man får lov att skaffa medel på ett eller annat sätt. Det +finns en tegelhandlare vid Svartmangatan, som lär vara hjälpsam och +medgörlig... + +Tomas sökte förmå honom att avstå från alla tankar på den sortens +affärer. Recke hörde på, disträ, upptagen av sina egna kalkyler. + +Stadsbudet kom med pengarna och kvittot. Recke drack ur sitt glas och +reste sig: + +-- Jag måste vara hos Wannberg före klockan ett, sade han. Jag blev +skyldig honom 2:65 i går, och han påstod, att han måste ha dem i dag +före klockan ett... + +Tomas satt ännu en stund vid sitt vichyvatten och såg på barnen, som +lekte i sanden. Han köpte också några pepparkakor åt en liten hund, som +kom fram och viftade på svansen. + +En grå häst körde fram med en iskärra. Hästen hade stora björklövsruskor +i seldonen. Nu först erinrade sig Tomas, att det var midsommarafton. + +Och Märta hade senast skrivit, att hon kanhända skulle komma in på +midsommaraftonen för att göra uppköp. Hon skulle väl köpa några +midsommargåvor åt syskonen... Några små trumpeter... + +Tomas reste sig. Han visste icke vart han skulle gå, men han måste röra +på sig en smula. Han var rädd att han kunde somna, om han satt kvar +längre. + +Var skulle han kunna träffa Märta? Det hade han ingen aning om. + +Han drev långsamt omkring på de skuggiga gångarna i parkens norra del. + +På en soffa under en fläderbuske med grönvita blomkvastar satt ett +mycket magert gammalt fruntimmer med händerna i kors och blinkade mot +solen. En flaska eau-de-cologne stack upp ur den grönaktiga +sammetsridikylen, som en gång varit svart. + +Hon satt där och nickade och blinkade... + +Tomas kände med ens en häftig lust att sitta just där detta gamla +fruntimmer satt, under denna blommande fläderbuske, sitta där och blinka +mot solen och se ut över all den sammetsmjuka grönskan. Om hon ändå +ville resa sig och gå! Hon hade säkert suttit där i flera timmar. Skulle +det inte kunna intressera henne att se, hur det ser ut i den andra ändan +av Humlegården? + +Tomas gick förbi henne; efter ett par minuter vände han och gick samma +väg tillbaka. + +Soffan stod tom. Det gamla fruntimret gick på darrande ben vägen nedåt, +stödd på sitt grönaktiga paraply. Nu hade hon också en liten hund med +sig; det var samma lilla hund, som för en liten stund sedan hade kommit +fram till Tomas i vattenbutiken och fått tre pepparkakor. + +Tomas satte sig under den blommande fläderbusken. + +Det är visst en lyckodag i dag, tänkte han. Jag behöver ju bara önska en +sak, så går det strax som jag vill. + +Det var lugnt och tyst. En domnad efterton av gatornas och torgens +buller trängde fram, avlägsen och främmande som från en annan värld. +Vinden gnolade något för sig själv i de stora, gamla träden, ett långt +stråkdrag, som svällde ut och tynade av och somnade bort. Två gula +fjärilar fladdrade fram och åter som levande flarn av ett silkespapper +eller som gula rosors blad, vilka ett vindkast slitit lösa från deras +stjälk och drivit ut på flykt, på irrfärder, i fladdrande oro... Och +vinden låter dem aldrig finna någon varaktig stad och unnar dem icke att +vila; han driver dem att närma sig varandra och fly varandra och att +åter närma sig... + +Så långt blicken kan nå under halvslutna ögonlock breda sig gräsets +mattor i sövande och entonig sommargrönska, och sommargröna träd med +sällsamt avvägda konturer stå orörligt uppställda likt de +halvregelmässigt skurna kulisserna i något teateridyllens eden. Almar, +lönnar, kastanjer... Och silvergrå popplar... Och helt nära, framme i +prosceniet, avskild från de andra träden, står en grön och stor och +mycket gammal ask. Under dess krona drömmer skuggan mörk och +sammetsdunkelt grön. Och lyser icke där i gräset något vitaktigt och +mjukt, som kunde vara en kvinnas vita kropp? Något sovande vitt, som +vrider sig sakta i drömmen? Det kunde vara den första vita och mjuka +kvinnan, Eva! Det kunde också vara Ellen, eller Märta... Om det vore +Märta! + +Och åter fladdrade de gula fjärilarna för hans ögon, höjde sig och +sänkte sig, nalkades och flydde. Och luften var blå och tom, och vinden +gnolade och somnade bort, och det blev tyst. + +Tomas spratt till. Det var någon som kittlade honom på läpparna med ett +strå. Märta stod framför honom med röd mun och leende ögon och kittlade +honom med ett grönt strå. Därefter tutade hon honom i örat med en liten +blecktrumpet. + +-- Det här är din midsommargåva, sade hon till sist, när hon slutat upp +att tuta, och räckte honom trumpeten. Den var randig på tvären i de +gräsligaste blå och röda färger. + + +Tomas och Märta följdes åt över Roslagstorg uppåt Johannes. De hade +kommit överens om att gå upp i våningen vid Döbelnsgatan och fira +midsommaraftonen med en flaska vin och några bakelser, som de skulle +köpa under vägen. De vågade icke gå på ett konditori; man kunde ju +aldrig vara säker på att icke bli sedd. + +Tomas stannade framför ett leksaksstånd på Roslagstorg. Han skulle köpa +någon gengåva åt Märta. Slutligen bestämde han sig för en liten gris av +guttaperka. Det var en särskild sorts gris: han hade ett hål i trynet, +genom vilket man kunde låta honom suga upp vatten. Sedan håller man +honom mitt för näsan på någon, som man vill roa, och säger: se, en sådan +lustig gris! Då böjer han sig fram för att se bättre, och då klämmer man +grisen på magen. Då får den andre en liten vattenstråle mitt i ansiktet, +och det är mycket roligt. + +En sådan gris köpte Tomas åt Märta. + +Det sprungo i kapp uppför de sneda och bräckliga trätrappor, som från +Roslagstorg leda upp till Johannes kyrkogård. När de hunnit halvvägs, +måste de stanna och draga andan. De vacklande, grå trähusen i backen +badade i midsommarsolens mest stekvarma ljus. De fattigas bleka +fönsterväxter slingrade i trånsjuka krökningar sina stänglar och blad +upp efter fönsternas dammiga, regnbågskiftande glas. Ingen människa +syntes, endast en svart katt med vita tassar, som satt på en dörrtröskel +och slickade sol och njöt av middagshettan med hopknipta ögon. + +Tomas tog hastigt Märta om huvudet med bägge händerna och kysste henne. + +De köpte bakelser i ett hembageri och en butelj madeira i en kryddbod +vid Malmskillnadsgatan. + + +I våningen vid Döbelnsgatan väntade dem en dov och skum dager bakom de +nedrullade gula gardinerna. + +-- Vi måste skrämma undan spökena ur rummen, sade Märta. + +Hon satte sig till pianot och spelade de larmande första takterna ur +Carmen. + +Tomas tutade i sin trumpet. + +-- Vad ska grannarna säga? frågade Tomas. + +-- Det finns inga grannar, svarade Märta. Alla människor ha flyttat ut +på landet. Vi ä ensamma i hela huset. + +Hon slutade upp att spela, och ingen av dem sade något. Det blev en +tystnad som i ett insomnat sagohus. Den gamla väggklockan hade stannat +och betraktade dem tigande och envist med sitt runda, kloka ansikte. + +-- Vad har du i paketen? frågade Tomas för att säga något och bryta +tystnaden. + +-- Midsommargåvor, svarade Märta förstrött, med stora, allvarliga ögon, +som om hon tänkte på något annat. Det där är randiga förkläden åt +jungfrurna, och det är en veckad remsa att ha kring halsen åt Elsa, och +det här är åt Johan... Det är "Nio små negrers underbara äventyr". + +De gingo in i förmaket. Märta tog bort det rödrandiga överdraget från +den långa, gammalmodigt svängda förmakssoffan, vars blekröda tyg lyste +matt genom skymningen. + +-- Det är så tråkigt att sitta på möbler med överdrag, sade Märta. + +Hon gick in i sängkammaren, som låg åt den soliga gården, rullade upp +gardinen och öppnade ett fönster. Genom den öppna dörren föll en ruta +sol in i förmaket. + +Därefter tog hon fram en bricka och ett par glas. De åto bakelser och +drucko vin och satte sig i soffan för att läsa i "Nio små negrers +underbara äventyr". Den var icke lång; de läste igenom hela boken +tillsammans på fem minuter och hade mycket roligt. + +Sedan sutto de tysta och sågo på varandra. De sågo på varandra så länge, +att det slutade med en lång kyss. + +Genom det öppna sängkammarfönstret hördes ett barns sång från någon av +de små våningarna åt gårdsidan. Det var en liten flickas gälla röst, och +hon sjöng på någon självgjord barnmelodi. + + Pappa är inte hemma, + mamma har gått på torget, + vad ska vi göra... + +Och det blev åter tyst. + +Tomas slog i det sista av vinet, och de drucko ur. Vinresterna tindrade +dunkelröda på bottnarna av de slipade glasen. + +-- Tänker du på mig ibland, när du är ensam? viskade Märta. Jag tänker +ofta på dig. + +Han lekte förvirrat med hennes urkedja. + +-- Om kvällarna, när vi ro ut på sjön, fortsatte hon. Och om nätterna, +när jag ligger vaken. + +Hon hade en tår i ögat. Hon lindade sakta bägge armarna om hans hals och +kysste honom på håret. + +Gång på gång kysste hon honom på håret -- på tinningen -- på ögonlocken. + +Tomas blundade och frös. Han visste icke var han befann sig. Drömde han, +eller var han vaken -- -- Det skimrade för hans ögon och susade för hans +öron. Han gömde huvudet vid hennes bröst, och hans armar knöto sig +krampaktigt hårt om hennes midja. + +Hon sökte förgäves resa sig och vrida sig lös ur hans famntag. + +-- Nej, Tomas -- vi måste gå -- klockan är visst mycket -- + +Tomas släppte henne icke. Han var het av vinet och vild av hennes +smekningar. Hon slöt ögonen och sjönk tillbaka med en frossbrytning, och +han tog henne stormande, övermodigt, nästan med våld. + + ...... + Pappa är inte hemma, + mamma har gått på torget -- + ...... + +Vinresterna glödde i glasen. + +Märta höll en kudde för ansiktet och snyftade sakta. + +-- Gå! viskade hon bönfallande. Gå, gå! + +Tomas sökte trösta henne, lugna henne. + +-- Förlåt, sade han gång på gång och smekte hennes hand. Men hon +stammade endast åter och åter detta "gå, gå!" Det var som om hon hade +glömt alla andra ord. + +Tomas gick. + + +Märta stod framför spegeln. + +Var hon densamma som förut? Eller hade hon blivit en annan? + +-- -- Och i kväll skulle hon dansa kring majstången med de andra -- med +syskonen -- -- + +Hon drev av och an i rummen. + +Hur mycket kunde klockan vara? Fyra går båten. + +Märta hade kommit ut i jungfrukammaren. På väggen fanns en liten hylla +av kartonnage, på vilken stod broderat med kornblått silke: Livets Ord. +Hyllan var full av små röda, blåa, gula och gröna papperslappar. + +Märta tog en röd lapp. Hon rullade upp den och läste: Herren ser dina +vägar. + +I gårdsvåningarna var det tyst. Den lilla flickan hade slutat att +sjunga. Märta gick in i sängkammaren, stängde fönstret och rullade ner +gardinen. Därefter gick hon in i förmaket för att lägga överdraget på +soffan. + +Grisen och trumpeten lågo undanslängda i ett hörn. + +Plötsligt måste hon småle för sig själv. Hon hade kommit att tänka på +alla de tanter med nickande spetsmössor, som så många gånger suttit +uppradade i denna soffa... + +I nästa ögonblick kastade hon sig framstupa mot en kudde och föll i en +våldsam gråt, som skakade hela hennes späda kropp. + + +Tomas stannade mitt på kyrkogården. + +Vart skulle han gå? + +-- -- Nej, detta var inte bra. Kunde han göra det ogjort... + +Han blev stående framför en gravsten. Han läste ett namn och många +titlar, ett födelseår och ett dödsår. + +Därunder hade man alltså grävt ner någon som hade levat, och som nu var +död. + +Besynnerligt... + +Kyrkdörren stod öppen. Tomas stod länge och läste på ett anslag, som +tillkännagav att kyrkan under sommarmånaderna var öppen varje dag från +tio till tre. Slutligen gick han in och satte sig i en bänk. + +Han förföljdes ännu alltjämt av tanken på denna enkla och alldagliga +inskription, som han nyss hade läst på gravstenen. Född då och då. Död +då och då. + +Var det verkligen sant? + +Så erinrade han sig, att en dödskalle alltid skrattar. Vad skrattar +han åt? Med vad rätt ligger han där i lugn och ro och hånskrattar åt den +släkt, som nu leker i solen? + +-- -- Han hade kommit att tänka på Ellen. Hennes bild stod för honom som +en urblekt fotografi med suddiga konturer -- som en han hade känt någon +gång -- ett annat år -- + +Han hade blivit sömnig. Valven voro så höga och mörka, och orgeln +spelade så sakta... Det lät som susande träd i en skog. Kanhända spelade +den icke alls... + +Han visste icke själv hur länge han hade suttit, då han spratt till vid +att någon rörde honom. + +En man stod bredvid honom och ruskade honom i armen. + +-- Kyrkan skall stängas, sade han. + + + + +VII + + +Gatstenarna brände under fotsulorna, och husens väggar glödde vita som +aska. Staden låg i sommardvala, domnad av hettan under en egyptisk +himmel. + +Människorna förbannade solen och smögo sig framåt i skuggan, varhelst en +mörk strimma stod att få, tätt under murarna och djupt inne i alléernas +skymning. + + +I Webers våning var det tyst. Professorn hade rest till Tyskland, Greta +var i Skåne. Fru Weber satt i ett soffhörn i sängkammaren och läste +Thomas a Kempis och grät. Det kunde emellanåt hända henne, att hon med +en gång kände sig så ensam och övergiven mitt i sin familj, att hon icke +visste någon annan råd än att gråta. Hennes barn växte ifrån henne. Vad +visste hon om deras vägar? Det föll över henne en frossbrytning av +ångest, var gång hon tänkte på allt det onda, som nästa morgon eller +nästa nyår kan hålla i beredskap åt oss, utan att vi veta det och utan +att vi kunna göra något. Fröet är kanhända redan sått, kanske i går +eller i förrgår, kanske också någon hemlig olycksdag för många år sedan, +det gror i tysthet, och en dag skjuter det upp med giftiga blommor och +grönsvarta bär... Men Tomas låg på soffan i sitt rum. Han hade rullat +ner gardinen, oaktat det var mitt på förmiddagen och hans rum låg åt +skuggsidan, ty den motsatta väggen stack och pinade hans ögon med sitt +vita eldhav. Den bok han nyss tagit ner från hyllan hade fallit på +golvet. Han kunde icke läsa. + +Märta... + +Vad trodde hon, vad tänkte hon om honom? Gång på gång hade han satt sig +ned för att skriva något till henne, och han hade grubblat och tänkt och +icke funnit några ord. Och då han äntligen fått ett brev färdigt, fyllt +av ånger och bittra självanklagelser, läste han igenom det, en gång, två +gånger, lade det i ett kuvert och bröt upp det och läste det på nytt och +brände det vid ett ljus. + +Hur går hennes dag? + +Läser hon, syr hon som förut, leker hon med sina syskon? Och vad talar +hon om med de sina? + +Gatans larm trängde in genom det öppna fönstret. Det var ett skrammel, +som om helvetets alla bryggarkärror fått befallning om att dagen i ända +köra fram och åter just på deras bakgata. + +Tomas gick upp och stängde fönstret; därefter kastade han sig åter på +soffan. + +Kanhända går hon ensam i skogen dagarna igenom. Och om natten... Stiger +hon upp om natten, går hon ut på bryggan och ställer sig att stirra ned +i vattnet? + +Hur många dar hade det gått sedan midsommaraftonen? Fem dar, sex dar +hade det redan gått. Nära en vecka. + +Han hade blivit en smula förlägen, då hon frågade honom, om han tänkte +på henne ofta. Han visste med sig själv, att han oftare tänkte på Ellen +än på henne. Det var då... Nu tänkte han på henne ständigt, ständigt. + +Och Ellen hade han glömt. + +Stackars Ellen... Han hade icke handlat rätt emot henne. + +Flugorna surrade kring hans huvud och dansade i virrigt sicksack omkring +för hans ögon. Kanhända var det dumma och elaka människors små svarta +själar, som blivit dömda att fladdra omkring för att plåga de dumma och +elaka människor, som nu befolkade jorden. Det kunde vara ett värdigt +påhitt av någon dum och elak gud... + +De kröpo i hans öron och kittlade hans mungipor, och på hans näsa satt +en och tvättade sina bakben. + +Tomas gick ut i köket efter flughåven och började en ursinnig jakt. +Efter ett par minuter hade han tröttnat, öppnade fönstret, skakade ut +flugorna och lade sig åter. + +Hans vackra dröm om vinterkvällar framför brasan, med huvudet i hennes +knä... Fördärvat, förstört, förbi! + +Och bröllopsnatten... Alltid skulle han taga ut i förskott... Det var +orätt, det borde man aldrig göra. + +Och aldrig mera skulle hon le mot honom och linda sina armar om hans +hals och kyssa honom på ögonlocken och giva honom vackra namn, som han +icke förtjänade, men som det ändå var roligt att höra. + +Han bet i den kudde han hade under huvudet, så att den nötta sidenvåden +gick sönder och han fick munnen full av dun och fjäder. Han vände sig +mot väggen, domnad av hettan i rummet, och lät blicken irra sig trött i +de trånga farlederna mellan tapetens slingor, till dess att hans ögon +kände samma längtan efter en stor, ljus yta, som seglaren efter havet. + +Havet... Det var längesedan han såg havet. + +Det stora, blå havet. + + +Tomas gick villrådig av och an på Blasieholmskajen. Han längtade efter +att andas salt luft. Vilken båt skulle han välja? + +En herre, som hade mycket bråttom, hälsade på honom vänligt och +familjärt. Tomas besvarade hans hälsning artigt, förstrött. Det var +häradshövding Ratsman; han såg fet och glad ut och hade en ljus halsduk, +och han steg ombord på Lidingöbåten, just då den lade ut. Han bodde icke +på Lidingön utan i Vaxholm, men han skulle väl hälsa på några bekanta... + +Tomas hade stannat framför en liten nedsotad, gammalmodigt byggd ångbåt. +Den hette Utö, och den skulle avgå till Utö om en kvart. + +-- Utö... Det låter som om det skulle ligga allra längst ute vid +havet... + +Han skrev några rader till modern och lämnade dem åt ett stadsbud, +därefter gick han ombord. + +Det hade blåst upp en frisk östlig vind. Måsarna på strömmen skreko och +larmade, seglade i vida kretsar fram och åter över vattnet, tindrande +vita, sköto pilsnabbt ned mot vattenbrynet som lysande stjärnfall mitt +på dagen och stego åter upp med något sprattlande och blankt i näbben. +Ångvisslor skuro genom luften, slupar och farkoster av alla slag korsade +varandras väg, och solen blänkte fram som en mattröd kopparskiva genom +moln av stenkolsrök. Tomas stod betagen och följde med ögonen en +bländvit mås, som nyss hade strukit så tätt förbi hans huvud, att han +kunde känna fläkten från hans breda vingar och se hans vildfågelsjäl +tindra fram i det lilla kolsvarta ögat. Han spände långsamt en vid +halvcirkel in över Skeppsbron, vilade några sekunder över popplarna och +blodlönnarna i den lilla tysta och oåtkomliga sagoträdgården mellan +slottets flyglar, tog därefter vägen åt öster, ut över strömmen, och +blev borta i det blå. + +Ångbåten lade ut. De trånga Skeppsbrogränderna defilerade förbi som en +rad av svarta källargluggar, och i det nät av broar och viadukter, som +bildar övergången från Staden till Söder, kröpo människorna om varandra +som myror. I Stadsgården var det svart av kolångare med rött i +vattengången och av kolbärare, på vilkas ansikten han trodde sig kunna +se, hur kraftigt de svuro över hettan. De höga granitväggarna med de i +berget utsprängda trapporna väckte till liv hos honom ett dunkelt minne +av att han någon gång i skoltiden hade gått upp för dessa trappor i +sällskap med Märta och Greta -- någon dag i jullovet, med snö och grå +himmel... På den tiden hade han ännu icke upptäckt, att Märta Brehm var +vacker, och det var hon kanske icke då. De båda flickorna hade gjort +narr av honom hela tiden, av någon anledning som han icke längre +erinrade sig... På södra bergen tog idyllen vid, småstadsidyllen med +stugor och plank och mörka, svala fläckar av grönt. I en hängmatta under +ett stort kastanjeträd låg en rödklädd ung flicka och sov. + +Djurgårdens villor dansade förbi, och Blockhusudden passerades. Det +gamla förfallna tullhuset med sitt branta tegeltak badade i solen, och +på gårdsplanen, där gräset växte högt mellan kullerstenarna, låg en lat, +gul hund tillplattad som om han varit målad på marken och sträckte alla +fyra benen ifrån sig så långt han kunde. + +Ute på Värtan friskade vinden upp. Skummet yrde kring bogen och stänkte +ända upp i ansiktet på Tomas, som stod uppe på kommandobryggan och +pratade med kaptenen. Han hade glömt alla sina sorger och åter kommit i +glatt humör. + +Då klockan närmade sig fyra, gick han ner i matsalongen för att äta +middag. + +Det var nästan tomt därnere. Två rödbrusiga lantbor hade just slutat att +äta, då Tomas kom in; de betalade och stego upp på däck. Vid ett bord +satt styrmannen ensam och åt med religiöst allvar. Det var en solbränd +man med mörka ögon och svart hakskägg. En blek ung flicka passade upp +honom med mjuka slavinnerörelser, utan att säga ett ord. + +Tomas drack två glas brännvin och en flaska öl. Han var i ett äkta +reslynne och hade kommit i en stämning som om han vore ute på +upptäcktsfärd efter okända världar. Han visste ingenting om Utö. Kunde +det bo några människor därborta? Några stackars fiskare troligtvis, som +frukta Gud, ty det bruka fiskare göra, och mörda och stjäla litet, när +det faller sig så, och leva av sur strömming... Så erinrade han sig, att +han någon gång hört talas om Utö gruvor. Skulle det alltså finnas gruvor +där? De voro väl för längesedan nedlagda. + +Styrmannen förde ett viskande samtal med uppasserskan borta i andra +ändan av rummet. Det slutade med en kort handtryckning; flickan rodnade +svagt, och mannen gick upp på däck. + +Tomas beställde kaffe och chartreuse. Det hade blivit en smula sjögång +ute på Baggensfjärden. Båten gungade sakta i sneda rörelser från för +till akter och från babord till styrbord, och vågorna skvalpade sövande +mot salongens väggar. Då Tomas vände sig om och såg ut genom det lilla +runda fönstret, liknade fjärden ett snöfält. Fönstret befann sig så nära +vattenytan, att blicken nästan endast uppfångade det vita skummet på +böljornas toppar. Det var härar av vita blixtar, som tändes och +slocknade, och som oavbrutet behärskade synvidden med sitt fosforaktiga +ljus. + + +Solen brottades redan med den västra horisontens blodkantade skymurar, +då man lade till vid Utö brygga. Tomas hade fått kaptenens tillåtelse +att ligga i aktersalongen över natten. Han steg i land och gick långsamt +vägen uppför, förstämd, uttröttad på förhand. En brant och stenig väg, +ett vitt hus uppe på backens krön, några röda stugor, från vilkas +eldstäder röken steg upp i den aftonstilla luften, lodrätt som vid Abels +offer. Varför hade han rest hit? Vad hade han med havet att göra? Det +var icke ens säkert att man kunde se havet härifrån. + +Då han nått kullens högsta punkt, stannade han och vände blicken +tillbaka. Fjärdarna bredde sig blanka som glas för hans fötter, stumma, +vida, kalla. Solen hade nyss gått ned och brett ett rödviolett töcken +över den smala landremsan längst i väster. Två eller tre fiskarbåtar +sökte långsamt mot land med slappa segel och jämna årtag, vilkas +plaskande i vattnet indelade tiden lika tröttande regelmässigt som ett +urverk. Dagens alla vita strömoln hade drivit undan och samlat sig till +stillastående skybankar längst nere vid synranden, och över hans hjässa +välvde sig en tom, blå kupa, kallare och mera tom med varje minut som +rann. + +Tomas stod som förstenad och betraktade landskapet. Slutligen vände han +sig bort med en frossbrytning och fortsatte att följa vägen inåt ön. +Plötsligt trodde han sig höra på ljudet av sina steg, att han gick över +en bro. Han såg upp och varseblev ett räck på vardera sidan av vägen. +Då han böjde sig fram över räcket, drunknade hans blick i ett schackt så +mörkt och så djupt, att han icke kunde skönja någon botten, endast något +grönaktigt fuktigt, som glansen av synd ur ett svart öga. Det var alltså +gruvan... Rädd att låta fascinera sig av denna mörka, gröna glans slet +han sig med våld från platsen och fortsatte inåt skogen, där vägen nu +smalnade av till en starkt sluttande gångstig. + +Skogen teg omkring honom. Men långt bortifrån, långt nedifrån hördes ett +regelbundet och tungt stönande, suckarna från en jätte, som vrider sig i +sömnen. Tomas stannade och lyssnade. Mellan trädens glesnande stammar +varseblev han en snörrät rand, som skilde den mörknande östra trakten av +himlahavet från något ännu mörkare och ännu blåare, havet. + +Det var havet. Dunkelblått, oändligt, tomt. + + +Tomas drev fram och åter nere vid stranden, med uppvikt krage och +händerna i fickorna. Skymningen hade tätnat till ett blåaktigt mörker. +Havet sov, men det arbetade i sömnen, hävdes och sänktes, suckade och +stönade som en jätte under onda drömmar. + +Han hade kommit ut på en klippa, som smal och tvärbrant sköt långt ut +från land. Havet var där -- runtom, vart han vände blicken -- överallt +var havet. + +Tomas visste icke själv hur länge han stod där orörlig som en bild och +stirrade ut över vattnet. + +-- Märta! mumlade han för sig själv. Märta, Märta. + +Havet överröstade honom. Han kände läpparna röra sig, men hörde intet. + +-- Märta! ropade han slutligen med ansträngande av sina lungors yttersta +kraft. + +Och häpen, förfärad över att höra ljudet av sin egen spröda och tonlösa +röst tunt som ett knivblad skära genom dyningarnas brus, vände han om, +darrande i hela kroppen och med en blick, som letade efter gömda +lönnmördare i varje snår, sökte upp gångstigen och kom springande +tillbaka till den vik på andra sidan av ön, där båten låg förtöjd. + + +Han gick icke genast ombord, ty han kände att han icke kunde sova. Han +satte sig på en sten och lät blicken glida, än ut över fjärdarna, än ned +på ångbåten, en liten underligt hopkommen människoleksak, som låg +inklämd därnere mellan klipporna och speglade sig i det mörka, grönklara +vattnet. På överdäcket rörde sig två gestalter i skarp avskuggning mot +den gulröda aftonluften. En kraftig man -- två mörka ögon, ett svart +skägg -- och en mjuk slavinnegestalt med ett blekt ansikte. Det var hon +som talade, och han hörde på -- oroligt otåligt, medan han flyttade +kroppens tyngd över från det ena benet till det andra, stack händerna i +fickorna och åter tog dem bort. Vad talade hon om? Hennes röst lät +gråtfärdigt bedjande och dock behärskad -- som om hon erinrade honom om +ett löfte... något gammalt löfte, som han kanske helst ville glömma... +Och han vände bort huvudet och mumlade något, medan hennes blickar +oavvänt hängde vid hans mun... Så gingo de in, och det blev tyst. + +Klockan hade blivit elva. Tomas steg ombord, gick ner i aktersalongen +och lade sig halvt avklädd på en soffa. Han låg länge vaken, ty han +tänkte på Märta. Långt fram på natten somnade han äntligen med +örngottskudden hårt pressad mot sitt bröst. + + + + +VIII + + +Det duggregnade ihärdigt, och gatan luktade våt makadam, och klockorna +ringde till högmässa, ty det var söndag. Tomas kom ut från en rakstuga, +blek och med rödkantade ögon; han sov dåligt om nätterna på de sista +veckorna. + +Han skulle möta sin mor i Jakobs kyrka. Det hade blivit en sådan tomhet +ini honom och omkring honom, att han utan lång tvekan gav vika för +ögonblickets alla växlande impulser, och då modern kom in till honom på +morgonen, medan han ännu låg, och med sin blidaste röst bad honom att +följa sig i kyrkan, hade han icke hjärta att säga nej. Han gick ju +nästan aldrig i kyrkan; men det var kanhända icke rätt. Om det kanske +denna dag kunde ske ett omslag i hans liv... + +Han tänkte på dessa saker, medan han långsamt gick Grevturegatan utför. +Han hade ingen psalmbok i handen, ty han var rädd att möta någon bekant. + +En gammal fru, klädd i en brun, trådsliten kappa, kom ut ur en port i +sällskap med en ung gosse i gymnasistmössa. De gingo båda i samma +stillsamma söndagstakt, och båda hade psalmböcker i händerna. Tomas +kände genast igen den gamla frun: det var Ellens mor. Han hade sett dem +tillsammans i Humlegården någon söndagseftermiddag i maj. Gossen var +alltså hennes bror, han som så gärna ville bli läkare... + +Och det var här de bodde. + +Tomas hade stannat utanför porten. Ellen hade verkligen också sagt någon +gång, att hon bodde på Grevturegatan, men det föll av sig själv att han +icke hade kunnat besöka henne. + +Om Ellen är hemma, är hon alltså ensam, tänkte han. Men hur kommer det +sig, att hon inte vill gå i kyrkan med sin mor och sin bror... Kan hon +vara sjuk? + +Stackars Ellen, han hade förbrutit sig svårt mot henne. Så svårt, att +han knappast vågade tänka på det. + +Vad skulle hon tro om honom? + +Hon var kanske redan död. På tre veckor hade han icke sett henne. Hon +kunde mycket väl vara död, utan att han visste något. + +Livet är besynnerligt. + +Nej, han måste se henne och veta om hon levde. Tala med henne, förklara +sig på ett eller annat sätt, falla ned för hennes fötter och tigga om +förlåtelse... + +Han var redan i trappan. Den var smal och brant, och det var så mörkt i +förstugorna, att han måste riva eld på den ena tändstickan efter den +andra för att kunna läsa namnen på tamburdörrarna. På en spräckt och +smutsig enkeldörr, som tycktes höra till ett kök, såg han med förvåning +elden från sin tändsticka lysa upp över ett namn, som han kände från +böckerna och tidningarna, och vars ägare han många gånger hade sett på +gatan och kaféet, alltid glad och elegant. Tomas hade föreställt sig, +att han måste bo vid Sturegatan, eller vid Strandvägen... + +Först i tredje våningen fann han det namn han sökte. + +Han stod en stund och betänkte sig med klappande hjärta och återhållen +andedräkt innan han kunde besluta sig för att dra i det lilla röda och +svarta klocksnöret. + +Han visste icke vad han skulle säga henne. Skulle hon tro honom, om han +sade, att han hade varit sjuk, eller bortrest ett par veckor? Nej, hon +hade kanhända sett honom gå förbi handskbutiken någon gång. + +För övrigt borde han egentligen bryta med henne; det var därför han hade +gått upp. Han älskade henne icke. I vad fall som helst måste han fatta +sig kort, ty inom en kvart eller högst tjugu minuter skulle han ju vara +i kyrkan, det hade han lovat. + +Han litade på sin ingivelse och drog sakta i strängen. + +Ingen öppnade. Han ringde ännu en gång, hårdare; det hördes steg +innanför, och Ellen stod framför honom. Hon hade ett stort vitt förkläde +med högt bröststycke och liknade en kysk ung husmoder, som blir +överraskad mitt i sina bestyr. + +Tomas kunde icke säga något; han stod röd av blygsel. Han tyckte sig +aldrig förr ha sett, hur vacker hon var, och likväl var hon mycket blek. + +Ellen betraktade honom länge med en stel blick. + +-- Kom in, sade hon slutligen lågt med en liten skälvning på rösten. + +Lägenheten bestod av två små ljusa rum och ett kök. De blevo stående +mitt på golvet i det yttre rummet, och ingen av dem sade något. + +-- Varför har du inte gått med din mor och din bror i kyrkan? frågade +Tomas äntligen lågt, med ett osäkert tonfall. + +-- Jag har så ont i huvudet, klagade hon sakta, Han lade sin hand på +hennes panna. Den var brännhet. + +Ellen brast i gråt. + +-- Å, Tomas, snyftade hon, var har du varit så länge? + +Han kunde icke svara något. + +Hon drog honom ned på soffan, och hennes händer lekte i hans hår, och +hon snyftade alltjämt med huvudet mot hans bröst. + +-- Var har du varit hela tiden, Tomas, du måste säga var du har varit... +Du har säkert varit sjuk, säg har du inte? + +-- Jo, svarade Tomas. Jag har varit sjuk. + +Båda sutto tysta. Kyrkklockorna ringde därute, och regnet droppade mot +fönsterblecket. + +-- Om jag kunde tro dig, viskade Ellen. Tomas svarade ingenting. + +-- -- Hur skulle detta gå... Han måste ju bryta med henne -- -- + +Vad skulle han säga? + +-- Om jag bara kunde tro dig, återtog Ellen. Jag vill så gärna, men jag +kan inte. Du bryr dig visst inte mycket om mig! + +Tomas var orolig. Hans mor stod kanske redan och väntade på honom. Men +Ellens stora rödbruna ögon sågo in i hans med ett sådant uttryck av +förtvivlan, att han icke fick mod att säga något avgörande. + +Han endast smekte hennes panna, liksom för att svalka den. + +-- Har du ännu ont i huvudet? frågade han. + +-- Ja, ja... Lägg din hand där -- just där -- till vänster, vid +tinningen... Det känns så skönt! + +Hon slöt ögonen och lutade sin kind mot hans. Den brände som eld. Tomas +kände, hur hela hans varelse genomilades av en ljum värme. Han hade icke +på länge känt beröringen av en kvinnas hud mot sin egen. + +Plötsligt böjde han sig fram över hennes ansikte och kysste henne +våldsamt. + +Hon vred sig lös ur hans armar och sprang upp. + +-- Nej, Tomas, sade hon, du får inte kyssa mig mera! Det är bäst att det +är slut mellan oss -- jag är ingenting för dig mera -- du tycker om +någon annan, säg gör du inte? Jo, jag ser det på dig, Tomas! Du har inte +varit sjuk, det är inte sant! + +Hon stirrade på honom med en visionär glans i blicken. + +-- Jag visste hela tiden att du narrades, jag har sett dig gå förbi +fönstret flera gånger, flera gånger! + +Och hon sjönk ner i soffan med huvudet i händerna och grät. + +Tomas ville sjunka genom jorden. + +-- Förlåt mig, stammade han. + +En kanariefågel, som hela tiden suttit tyst på sin pinne i en bur framme +vid fönstret, började nu kvittra, först sakta som om han bad om +tillåtelse, sedan allt gällare och högre. + +-- Förlåt mig, upprepade Tomas bönfallande, förlåt mig! Jag har varit +elak mot dig, Ellen, lilla Ellen, men jag skall aldrig vara det mera! Du +måste se på mig och säga, att du förlåter mig och att du inte är ond på +mig längre! + +Kanariefågeln hoppade från pinne till pinne i sin bur, sträckte halsen i +vädret och kvittrade och sjöng. + +-- Du kan inte förstå det, snyftade Ellen, nej, du kan inte förstå +sådana dagar det har varit för mig -- när jag har stått där bakom disken +från morgon till kväll -- och provat handskar på främmande damer -- +unga, vackra flickor, som du kanske känner och som få vara tillsammans +med dig... eller när jag såg ut genom fönstret och du gick förbi. -- Vet +du Tomas, jag har gråtit hela nätterna -- + +Tomas tog upp sin näsduk, fuktade den i vatten och tryckte den mot +hennes ögon, och slutligen kysste han hennes ögonlock. + +-- Nu får du inte gråta mera, sade han. + +Hon satt tyst i sitt soffhörn med en kudde under huvudet och såg honom +rakt i ögonen. + +-- Kan jag tro dig, Tomas? frågade hon. Bryr du dig verkligen något om +mig? + +-- Jag bryr mig inte om någon annan än dig, sade Tomas. + +Kanariefågeln började nu sjunga av full hals. Det skar i öronen; man +kunde knappast uppfatta sina egna ord. Ellen reste sig hastigt och gick +in i en garderob efter ett mörkt skynke, som hon omsorgsfullt bredde ut +över buren och vecklade omkring på alla kanter, så att intet ljus +trängde in. + +Fågeln tystnade med ens. + +Tomas hade tagit en stor, mörkfläckig snäcka från byrån bredvid soffan, +vägde den i handen och höll den mot sitt öra. Snäckan fyllde hans hörsel +med ett dovt, ihållande brus, som tycktes arbeta sig fram från något +ställe djupt inne eller långt borta, och som kom honom att tänka på +havet... och på ett namn, som han någon gång hade stått och ropat utåt +havet. Ett namn, som han icke kunde glömma. + +Ellen satt åter vid hans sida, och hennes blickar vilade i hans. + +-- Om du tycker om mig, så säg det tre gånger, bad hon skygg, förlägen, +ännu med en tår i ögonfransarna. + +Tomas sade det tre gånger. + +Men han hade svårt att se henne i ögonen. Hans blickar gledo omkring +från de brokiga strimmorna i trasmattan under hans fötter till möblernas +blommiga tyg och sängens vita, hemstickade täcke. + +-- Ser du, sade Ellen tankfullt, när man en gång har kommit in på den +orätta vägen, är det så svårt att vända om. Därför får du inte gå ifrån +mig, Tomas, du måste hjälpa mig... Jag _vill_ inte bli en dålig flicka! + +Klockorna hade slutat att ringa, och vattnet plaskade alltjämt ur +takrännan. Regnet skvalade ned med ökad styrka, och himmelen hade +mörknat. Kanariefågeln uppgav ännu ett och annat svagt pip under sitt +bruna skynke, tills han slutligen tystnade och föll i sömn; han trodde +att det var natt. + +Tomas och Ellen sutto tysta. Han hade smugit en arm om hennes liv. Han +kände, att hon började bliva svag, och det hade stigit upp en simmig +glans i hennes ögon. + + + + +IX + + +Tomas Weber hade så tråkigt, att han ägnade sig åt sina studier flera +dagar i sträck. Förhållandet till Ellen blev icke detsamma som det hade +varit. Han var trött. Hon misstrodde honom alltjämt, och likväl skydde +hon inga förödmjukelser för att få behålla honom. Efter varje ny +berusning följde ett uppvaknande, då de stirrade på varandra utan ord, +som två främmande, han i leda, hon i skrämsel för hans kalla blick; ty +han hade förvandlats, glidit undan för henne. Han hade blivit en annan +än den Tomas, som råkat korsa hennes väg en ljus vårmorgon, som hon +sedan älskat besinningslöst och ungt, och för vars lidelse hon icke hade +undanhållit en vrå av sin varelse. + +Och likväl hade de icke några scener med förebråelser och ömsesidigt +agg. De kände blott, hur tomrummet vidgades mellan dem, mera för varje +dag, och hur fruktlöst de ansträngde sig att fylla det. + +Så gingo dagarna, tomma och färglösa, och blevo till veckor utan att han +räknade dem. + +Man var redan i slutet av juli. + +Tomas hade träffat tillsammans med Karl Hammer i Viktoria, det lilla +svala och skuggiga sommarkaféet i Kungsträdgården. Hammer var just +återkommen från en kortare vistelse på konsul Arvidsons lantställe vid +Mälaren; han hade haft ett par veckors ledighet från kontorsarbetet. + +Sommarsolen hade icke förmått något mot hans färglösa hy. Han satt där, +vit i ansiktet som en pudrad clown, och läppjade på sin vermouth med +samma uttryck av blekt tålamod som alltid. + +De talade om fruntimmer. + +Grosshandlar Wenschen och fabrikör Grenholm sutto vid ett bord i +närheten och drucko konjak och vatten; efter en stund kom också doktor +Rehn och slöt sig till dem. + +De tre herrarnas båda fruar voro på landet. + +Herr Grenholm hade ett gråsprängt romerskt patricierhuvud på en något +tung kropp. Doktor Rehn var en ännu smärt och välväxt herre på omkring +femtio år. + +Man talade politik; herr Wenschen var frisinnad utan att likväl vara +radikal på något sätt, men han blev oavbrutet överröstad av herr +Grenholm och doktor Rehn, som i alla punkter hade fullkomligt lika +åsikter, nämligen strängt konservativa. + +Gabriel Mortimer kom förbi kaféet; då han såg Tomas och Hammer gick han +in och hälsade på dem och bad Tomas komma ut till Dalarö nästa söndag +med modern. Han var på väg ner till ångbåten, men hade egentligen icke +bråttom; han slog sig ned och drack en flaska vatten. + +Man hade kommit in på den nyare litteraturen och diskuterade bland annat +en romanförfattare, vars namn för några år sedan hade flutit upp på de +ändrade litterära konjunkturer, som blevo en följd av reaktionen mot +landets främste diktare. Han var en av de många bland åttiotalets män, +som senare ha kommit på bättre tankar. Hammer satt just och talade om en +av hans böcker, då han själv gick förbi ute i allén. + +De tre männen logo. + +Karl Hammers löje var bitande. + +-- Vilket medlidande måste inte en sådan man hysa med det gamla nötet +Petrus, som dröjde ända till tredje hanegället med att förråda sin +mästare, sade han. + +Gabriel Mortimers löje var godmodigt överseende. + +-- Han skulle troligen ha föredragit att vara tuppen. + +Tomas Weber log icke, han skrattade högt; men det var endast ett barns +skratt över det, som de äldre säga vara löjligt. Dessutom tyckte han +verkligen också, att författaren såg lustig ut, där han gick och +svettades i värmen och på samma gång ansträngde sig att bevara sin +diktareattityd. + +Mortimer hade just gjort samma iakttagelse. + +-- När det är tjugu grader varmt i skuggan, se alla människor ut som +handelsresande, sade han. + +Herr Wenschen såg på sin klocka, reste sig, tog farväl av sitt sällskap +och gick. Tomas, Mortimer och Hammer växlade en förbindlig hälsning med +honom, då han gick förbi deras bord. Herr Wenschen såg icke glad ut; +i själva verket hade han också husliga bekymmer. Man hade på två år icke +haft något att säga om fru Wenschen; och nu visste alla, att hon åter +hade en älskare, nämligen Grothusen. + +Tomas satt och undrade inom sig själv, när han skulle få återse Johannes +Hall. Han behövde låna pengar av honom. På morgonen hade han fått ett +brevkort från Hall, avstämplat Wiesbaden; Jean Arvidson tillbragte +sommaren därnere, och Hall hade följt honom och hållit honom sällskap +ett par veckor. Han ämnade nu resa omkring till några tyska småstäder, +som han ville se eller återse, och sedan skulle han kanhända för +återstoden av sommaren slå sig ned vid någon badort på Själlands kust. + +Mortimer reste sig och tog adjö; han måste gå för att hinna med +ångbåten. Han bad ännu en gång Tomas att komma ut till Dalarö på +söndagen med modern, och Tomas lovade att komma. + +Herr Grenholm och doktor Rehn sutto invecklade i ett lågt, förtroligt +samtal. Herr Grenholm föreföll rörd av en eller annan anledning; hans +ögon voro beslöjade av en lätt dimma, och han klappade upprepade gånger +vännen på armen. Men då i detsamma en av uppasserskorna kom i närheten, +började han i stället klappa henne på magen och bad att få betala. + +Tomas och Hammer hade blivit så gott som ensamma på platsen. + +Insekterna surrade omkring dem. Det rådde en lindrande svalka i den +djupa skugga, som sov under de gamla lindarnas bladverk och svarta +kvistnät och som ytterligare fördjupades invid husets mörka, grå mur. + +Tiggargummor, blomsterflickor och invalider med nyckelringar kommo in +den ena efter den andra och ville göra affärer. Tomas, som var lättrörd +och ännu icke hade sett mycket av nöden, tog gång på gång upp sin +portmonnä, medan Hammer satt oberörd som en bild med ett kallt småleende +över den andres frikostighet. + +-- Skriver du aldrig något nu för tiden? frågade Tomas slutligen då +tystnaden började bliva långvarig. + +Hammer dröjde något med svaret, som om han fann frågan svagt motiverad. + +-- Åjo, sade han torrt, jag skriver nog ett och annat ibland. När jag +har tid och lust. Men jag trycker det inte. + +-- Men varför det? + +-- Jag har gott om tålamod. Jag väntar min tid. En gång kommer den. + +De hade icke något vidare att säga varandra. Tomas skulle för övrigt gå +hem och äta middag, ty klockan var över fyra; han betalade sin vermouth +och gick. I förbigående uppfångade han en glad nick från en av +uppasserskorna, en livlig flicka med svarta ögon, med vilken han +sommaren förut hade stått på god fot. Han återgäldade den med en +slyngelaktig grimas. + +Hammer satt ensam kvar. + + +På hemvägen gick Tomas och tänkte på sina affärer. Var skulle han få +pengar? Han hade bara några öre i portmonnän; det var icke ens så mycket +att han kunde köpa en cigarr att röka efter middagen. Om en vecka skulle +fadern komma hem från Tyskland; då måste han tala med honom. Det var +tråkigt, men det kunde icke skjutas upp längre. + +Men hur skulle han bära sig åt för att få en cigarr? Att inte ha en +cigarr att röka till kaffet ovanpå middagen, det var ungefär som att ha +tandvärk. + +Han gick just förbi en cigarrbutik, där han brukade handla rätt ofta. Om +han kunde gå in som vanligt och be om en cigarr och sedan låtsa som om +han hade glömt sin portmonnä hemma... i fickan på en annan rock. + +Efter ett ögonblicks tvekan steg han in i butiken, men tvärstannade +förskräckt, då han bakom disken upptäckte ett gammalt fruntimmer med +glasögon i stället för den unga flicka som eljest brukade stå där. + +-- Ursäkta, jag har visst gått galet, mumlade han ursinnig, gjorde en +tvär vändning och försvann. + +Han skulle alltså vara utan cigarr i dag, det fanns ingen räddning! + +Detta missöde försatte honom i ett mörkt lynne. Han kom ofrivilligt att +tänka på en av dessa olycksdagar under skoltiden, då han först i ett +tiominuterslov blev illa tilltygad av några starkare kamrater och sedan +under nästa lektion fick en anmärkning för ouppmärksamhet av läraren; +och när så klockan äntligen ringde och skolan var slut och han kom +hemspringande, hungrig och arg, så var det kabeljo till middagen. + +Han kunde nästan svära på att det var kabeljo till middagen i dag också, +oaktat han icke kunde erinra sig att de hade haft det sedan han var +barn. + +På Biblioteksgatan mötte han Anton Recke. Han gick genast över till +honom och bad honom lägga ut femton öre till en cigarr; han hade glömt +sin portmonnä hemma. + +-- Ä, ljug lagom, skrattade Recke. Inte glömmer man sin portmonnä hemma, +om det finns något i den! + +Tomas brydde sig icke om att försvara sitt påstående. + +Recke tog ett par cigarrer ur sitt fodral och stoppade i bröstfickan på +Tomas. Därefter följde han med ett stycke uppåt Östermalm. + +-- För resten kan du mycket väl få låna en tia om du har lust, sade han +då de skildes. + +Tomas tackade och lovade att lämna igen den så snart som möjligt. Recke +smålog skeptiskt. + +-- Jag är rik för närvarande, tillade han. Jag har varit hos +tegelhandlaren vid Svartmangatan. + + +Det var icke kabeljo till middagen, utan kalvkotlett med blomkål. + +-- Det är sant, det har kommit ett brev till dig, sade modern då de +stego upp från bordet. Det ligger inne hos dig. + +Tomas stod vid skrivbordet i sitt rum. Han höll ett brev i handen och +stirrade på det, blek av sinnesrörelse. + +Han trodde icke sina ögon. + +Det var samma kära, förställda handstil på kuvertet, som han så väl +kände till från de många gånger lästa och omlästa små biljetterna sedan +början av sommaren. + +Vad kunde hon ha att säga honom? Låg det några nya sorger, låg det +kanske någon olycka gömd och väntade på honom i detta lilla oskyldiga +vita kuvert? + +Han bröt upp det och läste. + + "Tomas! Möt mig i morgon på Döbelnsgatan klockan halv sex. Jag har + något att säga dig." + +Det var allt vad som stod där. Det var daterat dagen förut. + +Klockan fattades tio minuter i halv sex. Han tog hatt och käpp och +sprang utför trapporna. + +Vad ville hon säga honom? + +Han tog närmaste vägen ner över Humlegården. + +Vid Linnés staty hälsade han vördnadsfullt på pastor Caldén, som +försjunken i betraktelser gick av och an mellan blomstergrupperna, och +vars kalla och stränga drag lyste förmildrade och liksom utjämnade i +eftermiddagssolens fred. + +Han hade varit Tomas' kristendomslärare i skolan. Då han såg honom gå +förbi och hälsa, tog han honom vänligt i handen och började fråga honom +om hans studier och planer för framtiden. Efter ett par tänkvärda ord om +läkarkallet drog han Tomas med sig fram till den närmaste +blomstergruppen, och ett par minuter stod han tankfull utan att säga +något. + +Tomas stod som på nålar. Märta kanske redan väntade honom... Skulle det +bli något om Gud i naturen? + +Pastor Caldén stod fortfarande försjunken i tyst meditation. + +-- Det är vackert, det här, sade han slutligen i en dämpad och inåtvänd +ton. + +-- Ja, svarade Tomas. + +-- Men jag tycker inte om färgerna. Jag förstår mig inte på allt det +röda... Se, vart man vänder sig, rött överallt, bara rött. Man kan ju +stå och stirra sig blind på det. + +Och han tillade lågt, liksom i tankar: + +-- Nej, vita blommor och vita själar... + +Tomas stod och skruvade på sig. Pastorn märkte det slutligen, och hans +ansikte återtog hastigt sitt vanliga uttryck. + +-- Jag ser att du har bråttom, sade han småleende. Adjö, hälsa din far! + +Och han gick långsamt bort och satte sig att drömma på en av sofforna, +mitt i det blida solskenet. + +Tomas tog vägen genom en av de gränder, som föra ned till Roslagstorg. +Han var ännu förvånad. Pastor Caldén brukade icke vara sentimental... + +I trätrapporna upp till Johannes' kyrkogård satt den svarta katten med +de vita framtassarna ännu på sin dörrtröskel och solade sig. Tomas gav +sig tid att stanna ett ögonblick och stryka honom över ryggen. + +Märta stod i porten till huset vid Döbelnsgatan. Hon var mycket blek, +och hennes ögon hade blivit så stora. + +-- Har du väntat? frågade Tomas lågt och med grumlig röst, medan han +famlade efter hennes hand. Hon räckte honom den slutligen och lät honom +trycka den. + +-- Nej, jag kom nyss, sade hon utan att möta hans blick. + +Och hon sköt honom framför sig upp i trappan utan att säga något vidare. +Han kunde heller icke tala. Vad skulle det bli av detta, vad ville hon +säga honom? + +Han såg hur hennes hand darrade, då hon satte nyckeln i låset. + +De stodo tysta och stirrade på varandra mitt på golvet i förmaket. Allt +var sig likt därinne: samma tunga luft och samma hemlighetsfulla gula +dager. Genom ett öppet fönster trängde ljudet av trampande fötter från +gatan. + +Slutligen började Märta tala. + +-- Jo, ser du Tomas... jag kan inte leva utan dig... det är omöjligt, +det går inte... och det var mitt fel alltsammans... det får gå hur det +vill... + +Hon kunde icke säga mera, ty hon fick icke fram rösten. Och hon hade två +stora tårar i ögonen, då hon fattade hans huvud mellan sina skälvande +händer och benådade honom med ett sommarregn av kyssar. + + + + +X + + +Nu september. + +Tomas bodde icke längre hemma; det var endast han och Märta som visste +varför. Han åt likväl fortfarande hemma hos sina föräldrar, ty eljest +hade han över huvud taget icke kunnat äta. Han hade hyrt ett lågt +vindsrum i ett gammalt förfallet hus uppe vid Adolf Fredrik, ett litet +torftigt och gammalmodigt möblerat rum med sluttande golv, och vars enda +fönster låg åt en stenlagd gård med stora susande träd. Där låg han om +förmiddagarna på soffan med en bok i handen, men han läste icke mycket; +han grubblade mest över frågan, hur han skulle göra för att förtjäna +pengar. Tills solskenet, om det var en vacker dag, föll in på sned genom +rutan, började leka bland tapetens vissna blommor, klippte av hans +bekymmer och lockade honom ut. Där tillbragte också Tomas och Märta de +flesta av sensommarens långsamt bleknande eftermiddagar med armarna +slingrade om varandra, och sekunderna hastade förbi och blevo minuter, +och minuterna drevo undan i ilande flykt, som sand för vinden, medan de +med blundande ögon lyssnade till suset i almarnas grenar -- tills de +bägge på en gång höllo andan och deras ögon med ens stodo vidöppna och +stirrade in i varandra med hemlig undran och var och en i den andres +blick läste samma tysta fråga, ledsagad och buren av vindens sång +därute: vart bär det hän -- vart bär det hän -- + + +Tomas kom gående utför Sturegatan. Hela förmiddagar igenom kunde han +driva omkring på gatorna utan andra mål än stundens ingivelser, medan +dammet lade sig i allt tjockare lager över studieböckerna hemma på +hyllan. Han var lycklig, men utan ro. Han kände sig gå i medvind, på en +sluttning, och han andades lätt; men han såg icke sin kurs. + +Då han kom ner på Stureplan, gick han in i en blomsterbutik för att köpa +blommor åt Märta; det brukade han ofta göra, när han hade pengar. +Kvällen förut hade han lagt in en mängd gamla romaner och diktsamlingar +i ett paket, gått ut i regn och blåst och sålt dem i ett antikvariat. +Först då han stod vid disken och den närsynte gamle bokhandlaren tog upp +paketet och granskade böckerna misstänksamt, den ena efter den andra, +först då hade han sett; att "Anor och ungdom" av Jac. Ahrenberg också +hade kommit med i packen. Hans första tanke hade varit att lägga den åt +sidan och behålla den, men då bokhandlaren bläddrade i den med tydligt +intresse och bjöd ett särskilt högt pris just för den, hade han låtit +den följa med bland de andra. + +Han köpte en liten bukett av vita Malmaison-rosor, betalade den och bad +att få den skickad fram på eftermiddagen. + +Han uppgav sin egen adress. + +Då han kom ut, stod Greta och väntade på honom. Hon hade gått trottoaren +fram och stannat vid fönstret för att se på de nya orkidéerna; bland +andra hade hon givit akt på en, som var alldeles lik den Johannes Hall +hade haft i knapphålet hos Arvidsons. Så hade hon kommit att se in genom +butiken genom rutan, och då stod Tomas därinne och köpte vita rosor. + +Hon tog genast sin bror i skarpt förhör angående rosorna. + +-- _Vem_ är det du går och köper blommor åt? frågade hon indignerad. Det +måste du tala om för mig. + +Tomas teg mystiskt. + +-- Det är åt en gammal fru, sade han slutligen. En gammal fru, som +fyller sextio år i dag, och som jag måste betyga min vördnad, tillade +han i en högtidlig ton, som angav att han om möjligt gärna ville bli +trodd. + +-- Å, så du narras! Du känner inte någon gammal fru, som inte jag också +känner. + +Greta nöp honom i armen mitt på gatan så hårt, att det verkligen gjorde +ont. + +Hon hade blivit brun och röd av sin sommar nere i Skåne, och den lilla +barmen hade fått en mjukare, mera medveten rundning. + +-- Du är bara avundsjuk för att inte du också får blommor, sade Tomas. + +Och han drog henne in i butiken, köpte en stor, röd ros och stack den i +bröstet på henne. + +Hon rodnade av förtjusning, men hennes frågvishet ökades endast. + +-- Har du så gott om pengar? frågade hon, när de åter kommit ut på +gatan. Var i all världen får du dem ifrån? + +-- Jag stjäl dem i en bank, svarade Tomas allvarsamt. + +Greta sneglade på honom förskräckt. Hon fann i själva verket denna +uppgift mindre omöjlig än historien om den gamla frun. + +De följdes åt Birger Jarlsgatan fram; Greta var på väg till en väninna, +som bodde ute vid Strandvägen. Hon hade äntligen fått sluta skolan och +njöt nu av sin frihet i fulla drag. + +Hon var tyst en lång stund, som om hon gick och tänkte på något hon icke +riktigt vågade komma fram med. + +Vid hörnet av Hamngatan skildes de. + +-- Vet du vad, Tomas, sade hon slutligen vid avskedet, jag vet mycket +väl varför du inte vill bo hemma! + +Greta hade blivit mycket röd, men såg honom fast i ögonen. + +Tomas hade svårt att dölja sin oro. + +-- Nå? + +-- Mamma tror att det är för att du skall kunna komma hem hur sent som +helst om nätterna utan att hon vet av det, och pappa tror att det är för +att du skall kunna ha punschsvyckar hemma hos dig med dina kamrater och +för att ni skall kunna sitta och spela kort till långt fram på +morgnarna. Men det tror inte jag. Jag tror, att det är för att du känner +något otäckt fruntimmer, som du vill vara tillsammans med! + +Hon var så generad över det hon sagt, att hon hade gråten i halsen då +hon slutade. + +Tomas var lugnad. + +-- Nej, Greta, du dömer mig orätt, svarade han så allvarsamt som +möjligt. + +Hon såg tvivlande på honom; därefter skildes de och gingo åt var sitt +håll. + +Tomas tog vägen genom Berzelii park. Skuggan låg tyst och mörk under +trädens ännu friska, blåaktigt djupgröna bladverk. Plötsligt stannade +han. Var det icke Ellen, som kom emot honom därborta... I sin urblekta +gråa kappa... Jo, visst var det Ellen! Det var för sent att vända om, +och det fanns ingen sidogång i närheten, som han kunde slå in på... Vad +skulle han säga henne? Han hade icke sett henne på över en månad. Sedan +hade han skrivit till henne, att det måste vara slut. + +Han borrade ögonen i marken och gick rakt fram. Då han åter såg upp, var +hon borta. + +Han vek av in i den trånga, krokiga gränden vid judiska synagogan och +kom fram till Kungsträdgården. + +Klockan var nyss tolv. De ännu sommartomma alléernas sandgångar lågo +kalkvita i förmiddagens skarpa ljus, glest beskuggade av de halvvuxna +trädens små neddammade, runda kronor. Utanför dramatiska teatern stodo +ett par aktörer och gäspade med hattarna på näsan. + +Tomas gick ned åt Blasieholmshamnen. Då han kom förbi Grand Hôtel, gick +han in på Oriental för att dricka en vermouth. + +Det var mera folk därinne än det brukade vara. De svårmodiga uppassarna, +vilkas bleka skuggor förr likt fredlösa andar hade glidit fram och åter +utmed väggarna i korridorernas dödsstillhet, hade försvunnit och blivit +ersatta av odalisker i brokiga sidentrasor. Med dem hade publiken +kommit; det dracks och röktes runtomkring. I en av alkoverna, där en röd +gaslåga ständigt fladdrade i halvmörkret, satt löjtnant Gabel med ett +halvt dussin andra unga officerare, av vilka några voro i uniform. De +hade kommit in på unionsfrågan. + +Tomas slog sig ned vid ett öppet fönster, på samma soffa där han hade +suttit med Hall en av dagarna närmast efter sin examen, i slutet av +april. + +Ja, var blev Hall av? Vid den danska badorten hade han stannat i tre +veckor; sedan hade han åter börjat resa omkring på måfå. Kunde det vara +något nöje i längden... Då han senast skrev, var han ännu i Tyskland. + +Men nu måste han komma hem med det snaraste, ty eljest blev Tomas +tvungen att höra sig för hos tegelhandlaren. + +Nå, det kunde han för övrigt göra när som helst, ju förr dess bättre. +Kanske redan i dag. Han ämnade bara gå upp och fråga om villkoren; det +medförde ju ingen risk i och för sig. Wannberg, som stod i förbindelse +med ett par förläggare, hade visserligen lovat att försöka skaffa honom +någon översättning; men det kunde draga ut på tiden. Han räknade i +stället på denna inkomst längre fram, då det gällde att betala det +viktigaste av skulderna. + +Tomas hade fallit ihop, där han satt på soffan. Hans huvud hade sjunkit +ned mellan axlarna, utan att han själv visste av det. + +Han var trött. Icke egentligen kroppsligt; men hans inre människa hade +mattats under de ständiga sprången från den rödaste glädje till +eftertankens gråa pauser. Det var ögonblick, då han trodde sig hålla +själva den leende lyckan i sina armar, fångad för alltid, och i nästa +sekund famlade hans händer i den tomma luften. + +Han rätade upp sig, drack ur sitt glas och slog i ett nytt. Officerarna +i alkoven hade bytt om samtalsämne; det talades om fru Wenschen och +Grothusen. Baron Grothusen hade tröttnat, isynnerhet som han, efter vad +det påstods, var upptagen av allvarligare planer; så hade han då gjort +en tur till Paris för att komma ifrån historien. Men en vecka senare var +också fru Wenschen försvunnen från staden; man trodde, att hon hade +följt efter honom. + +-- Ja, sade löjtnant Gabel, det är ju inte oförklarligt, när man tänker +närmare på saken. Fru Wenschen har troligen aldrig förr haft någon +verklig passion, och hon är nu trettiosex år... + +Man instämde, och en av sällskapet beklagade under de andras skratt herr +Wenschen, som nu gick omkring med hängande mustascher och förklarade, +att hans hustru hade rest ner till Köpenhamn för att hälsa på sina +släktingar. + +Tomas såg ut genom fönstret och betraktade de promenerande på +trottoaren. Plötsligt klack det till i honom: fru Brehm och Märta gingo +förbi. Hon såg honom, och det lyste upp i hennes ögon, medan hon fortfor +att se rakt framför sig, allvarsam och korrekt. + +Hon var smärt och blek. + +Tomas satt länge och tänkte på Märta. Han visste icke varför, men han +ville nästan gråta. Hur skulle framtiden se ut? Skulle Märta Brehm +kanhända en gång bli en fru Wenschen? + +Det hade blivit lyst i kaféet; Gabel och hans sällskap hade gått. + +Tomas satt i tankar. Två stiliserade fantasifåglar i ett dörrornament av +blått och guld betraktade honom stelt och oavvänt med sina tomma +cirkelögon. + +-- Nå, tegelhandlaren alltså -- + +Han reste sig och gick. + +Han tog ångslupen över till Gustav III:s staty och gick uppför +Slottsbacken. Det dröjde något, innan han fann rätt på Svartmangatan i +det spindelnät av gränder, som omger Stortorget. Han kröp in genom en +port och upp för en trappa, knackade på en dörr och hörde en röst svara: +stig på! + +Tomas kände sig som om han vore på väg upp i en tentamen. Han bemannade +sig, öppnade dörren och kom in i ett tämligen stort rum med kornblåa +tapeter; de nedfällda rullgardinerna, mot vilka solen låg på, lyste ännu +mera skärande blåa. En liten välfödd fyrtio års man i rutig sommarkostym +stödde sig i en behagsjuk attityd mot kontorspulpeten och betraktade +honom intressant avvaktande. + +Tomas kände genast igen tegelhandlaren på Reckes beskrivning. Han tyckte +sig för övrigt ha sett honom någon gång förr, men kunde icke erinra sig +när eller under vilka omständigheter. Det var isynnerhet de spelande +pepparbruna ögonen, som föreföllo honom bekanta. + +Tomas uppgav sitt namn, refererade till sin vän, kandidat Recke, och +framställde sitt ärende. Han ville underhandla om villkoren för ett +mindre lån -- det var en tillfällig förlägenhet -- 300 kronor -- + +Då tegelhandlaren hörde namnet Recke, gjorde han en världsmannalik gest +mot en gulbetsad pinnstol, medan han själv förblev i sin halvt stående, +halvt sittande ställning, i vilken fanns något av självhärskare, något +av frisinnad tidningsredaktör och något av landsortskomediant. Då Tomas +kom till siffran 300, flög det en hastig reflex av ett löje över hans +ansikte, men i nästa ögonblick var han åter allvarlig, bekymrad, nästan +sträng. + +-- Ja, det är dåliga tider -- osäkra tider -- jag gör dagligen +förluster. Min herre är alltså medicine studerande. Ja, medikofilosofie +kandidat, ja visst... Ja, som sagt, jag gör oupphörliga förluster... + +Han trippade av och an i rummet med händerna på ryggen. + +Förluster... Tomas hade den besynnerligt ängslande förnimmelsen att ha +upplevat denna scen en gång förr. Han var fullkomligt förvissad om att +han vid ett eller annat tillfälle hade hört samma klagande röst tala om +en eller annan förlust, med ögonen spelande hit och dit. + +-- Och dessutom känner jag ju inte egentligen till min herres +förhållanden... + +Tomas vred sig på sin stol. Han visste icke vad han skulle svara. Han +satt och stirrade på det färglysande titelbladet av en amerikansk +detektivroman, som låg hopslagen på pulpeten med en remsa tidningspapper +inskjuten som bokmärke mellan bladen. Borde han kanske resa sig och gå +så gott först som sist? + +-- Hur var det -- 300 kronor? återtog tegelhandlaren. Ja, summan är av +mindre vikt. Med säkra namn både det och tjugu gånger så mycket. Utan +säkra namn ingenting! + +Säkra namn... Tomas förstod ingenting av allt detta. Med säkra namn kan +man ju utan vidare omständigheter låna i en bank eller var som helst, +och mot billig ränta... Varför skulle man vända sig till en +tegelhandlare, om man hade säkra namn? + +-- Ja, svarade han kallblodigt, jag hoppas att de namn, som jag har på +förslag, inte skola komma att förorsaka några svårigheter. + +Tegelhandlaren betraktade honom förvånad. + +-- Jag hoppas detsamma, sade han med ett varmt och hjärtligt tonfall, +som föreföll Tomas så gammalt och bekant, att han nästan blev rädd. + +-- Det var alltså villkoren, som min herre önskade höra. För en så liten +summa -- och med en alldeles ny klient -- beräknar jag inte lånet längre +än till tre månader. Vi skriva då papperet på 375, med 6 procents ränta. + +Han gick fortfarande av och an i rummet med händerna på ryggen. +Plötsligt tvärstannade han mitt framför Tomas, i det han återtog sin +första attityd med ryggen mot pulpeten och det ena benet slängt i kors +över det andra. + +-- Är min herre myndig? frågade han tvärt. + +Tomas var som fallen från skyarna. Han reste sig likväl obesvärat och +började knäppa sin ena handske. + +-- Myndig, ja naturligtvis är jag myndig, svarade han i den likgiltigt +tankspridda ton han på sista tiden lärt sig att använda när det skulle +ljugas. + +Man skulle alltså vara myndig också för att få gå till en tegelhandlare, +och ha säkra namn, och fan och hans mor... + +-- Nå, låt oss då säga om onsdag vid den här tiden, med klara papper! + +Han följde Tomas till dörren. + +-- Weber, mumlade han för sig själv, Weber... Skulle min herre möjligen +vara en son till professor Weber? + +-- Ja, svarade Tomas kort. + +-- Så, jaså... Hm. Ja, det finns nog utsikter till att vi skall kunna +komma överens... Alltså på onsdag. + +Och han tillade med huvudet ut genom dörren: + +-- Akta er för trappan, det har gått en bit ur ett av de översta stegen. +Värden här i huset bekymrar sig inte något vidare om sina medmänniskors +liv och hälsa! + +Tomas tog hemvägen genom slottet. Han gick i tankar och såg varken till +höger eller vänster. Han måste alltså skaffa ett par namn på ett eller +annat sätt. + +-- Vart bär det hän -- + +Då han kom på yttre borggården, stannade han och tog sig åt huvudet: det +stod med ens klart för honom, var han hade sett tegelhandlaren förut. En +vårdag för många år sedan, medan han ännu gick i skolan, hade han gått +ut med tre kamrater för att botanisera i Hagatrakten. Så hade de också +kommit in på Nya kyrkogården och stannat för att se på en begravning. +Det var en tarvlig kista, åtföljd av några få enkla människor: utom +prästen fanns det i hela likföljet endast en person, vars dräkt tydde på +att han tillhörde de bättre klasserna, en liten välfödd man med +spelande, pepparbruna ögon. Kistan sänktes ned och prästen förrättade +jordfästningen i största hast. Därefter steg den lille mannen upp på +jordvallen och började tala; och de kringstående blottade andaktsfullt +sina huvuden, medan han med rörd stämma och ögonen mot höjden tolkade de +efterlevandes förlust. + + + + +XI + + +Det var en av höstens stora dagar. + +Humlegårdens glesnande träd stöda röda och gula. Likt jättestora +flyttfåglar, vilkas breda, svarta vingar hela minuter kunde förmörka +solen och lägga jorden i skugga, drevo söndertrasade molnflikar i hast +och oro fram över en oktoberhimmel så bjärt och blå, som om den varit +ämnad att lysa över en varmare och mera sydlig höst. Det hade blåst upp +till storm under natten. Gångar och gräsmattor lågo strödda med kvistar +och vissna blad och hela lösryckta trädgrenar, och ännu alltjämt sjöng +vinden i kronorna, medan kastbyarna nere vid marken virvlade upp den ena +vansinnigt dansande pelaren efter den andra av jord och sand och brokiga +döda blad. + +Tomas och Märta hade stämt möte med varandra i parkens norra del, vid +den fläderbuske, under vilken hon en varm dag i juni hade väckt honom +genom att kittla honom på munnen med ett strå. + +-- Det är en storartad dag, sade Tomas. Vi måste hitta på något! + +-- Ja, sade Märta lågt och dröjande, vi måste hitta på något... + +Och hon betraktade honom tyst med vidöppna ögon. Slutligen såg hon sig +omkring med en hastig blick, tryckte sig tätt intill honom och kysste +honom. Det fanns ingen i närheten mer än en gammal dalkulla, som böjd +och krokig gick på gräsmattan och krattade blad. + +Därefter föll hon i gråt. + +-- Vad fattas dig? frågade Tomas. + +Hans röst var upprörd. + +-- Ingenting, ingenting... + +Hon torkade sina tårar, och efter ett par minuter var hon sig åter lik, +leende och käck. De följdes åt nedåt staden, obekymrade om människorna, +som sorlade omkring dem. + +Det var livligt på gatorna. + +På Biblioteksgatan var Tomas nära att bliva kullkörd bakifrån av en +droska; i droskan sutto konsul Arvidson och Jean. Kusken saktade +hästarna för ett ögonblick, och man utbytte hälsningar i förbifarten. +Konsuln strålade av hälsa och ungdom, och hans hand var mjuk och varm. +Jean var blek som alltid, och hans blick gled undan längs med husraden, +medan han räckte Tomas sin kalla och fuktiga hand. + +-- Han såg dålig ut, sade Märta. + +-- Ja... + +Det hade kommit en hemlig oro över Tomas i samma ögonblick han tryckte +konsul Arvidsons hand. Varför hade han fallit på den idén att just +skriva hans namn -- hans och Gabriel Mortimers -- på tegelhandlarens +papper? Det hade varit bättre om han tagit någon annans, någon som han +icke kände och aldrig hade sett -- ett par namn helt enkelt, vilka som +helst. Tegelhandlaren visste likväl mycket väl att det var falskt. Tomas +hade sett det av hans löje, då han tog emot växeln och lämnade honom +pengarna. Han hade smålett på ett sätt, som helt enkelt var oförskämt. +Nå, det kunde vara likgiltigt, han måste i alla fall kunna skaffa +pengarna om tre månader, och ingen skulle få veta något. Ingen i hela +världen skulle få veta något, och han ämnade också glömma det själv, när +det en gång var förbi och papperslappen var sönderriven, uppbränd, +borta. Vem skulle sedan kunna minnas det, när han själv hade glömt det? + +De hade kommit ut på Kungsträdgårdsgatan. + +Löjtnant Gabel gick tätt framför dem; röken från hans cigarr slog dem i +näsan, så att Märta måste nysa. Han var klädd i helt vanliga mörka, +randiga byxor. Historien om Gabels byxor hade nämligen genom fru +Wenschen fått en så vidsträckt spridning, att han icke längre kunde +använda vare sig dem eller några som helst byxor av uppseendeväckande +natur. + +Tomas kände ett lätt slag av en hand på sin axel; det var fadern, som +gick om honom med brådskande steg och en vänlig nick, medan han hastigt +lyfte på hatten för Märta. Han hade mycket bråttom, han skulle upp i en +bank. Professor Weber hade på sista tiden varit mycket nöjd med sin son, +ty det hade icke på länge varit tal om pengar. Han antog därför, att +Tomas hade börjat stadga sig och väntade endast att han skulle flytta +hem igen, ju förr dess hellre. + +-- Nå, vad ska vi göra? frågade Tomas. Det är kanske inte så många +vackra dagar kvar nu... Och i eftermiddag är du ju bortbjuden. + +Professorn var redan långt förbi dem, då Tomas såg honom växla en knapp +hälsning med en kortväxt herre i rutig sommarkostym under den uppknäppta +överrocken. Tegelhandlaren... Kände också fadern honom? + +I nästa ögonblick hälsade också löjtnant Gabel på samma herre, och +därefter var det Tomas' tur. Tegelhandlaren smålog förbindligt diskret, +då han besvarade hälsningen; han tog likväl icke cigarren ur munnen. + +-- Vem var det? frågade Märta. + +-- Det var en av mina förra lärare, svarade Tomas. Det är en skicklig +matematiker, men han är mycket disträ. Eljest skulle han troligtvis ha +tagit cigarren ur munnen, då han hälsade. + +Solen brände på trottoaren. De gingo över gatan och kommo in i alléerna, +där lindarnas grågula löv dansade kring deras fötter. + +Häradshövding Ratsman gick förbi i en av sidoalléerna; han vände bort +huvudet och hälsade icke. Tomas hade förut hyst en oförklarlig antipati +mot honom, men sedan han nu visste, att Ratsman en dag i juli hade fått +en korg av Märta, kände han nästan ett slags vänskap för honom. Det var +också i alla hänseenden en korrekt och behaglig man. + +-- Vi ha otur i dag, anmärkte Märta. Eljest gå vi ju nästan aldrig och +promenera tillsammans, och så möta vi just i dag alla våra bekanta, den +ena efter den andra. Vi måste gå på några vägar, där ingen ser oss. + +Hon hade knappt talat ut, då Gabriel Mortimer gick förbi dem; han var på +väg till sitt ämbetsverk. Han hälsade halvt förtroligt, medan han +betraktade dem med en på en gång leende och svårmodig blick ur sina +kupiga, närsynta ögon. + +-- Om vi skulle fara ut till Drottningholm, föreslog Tomas. Där bör vara +vackert en sådan dag som denna. Och vi behöva inte vara rädda att träffa +några bekanta, nu sedan alla sommargäster ha flyttat in. + +-- Ja, Drottningholm... Där är vackert. I parken, vid svandammarna... + +De hade kommit in på en av de sidogångar, som föra till Molins fontän. +Ett par små gatpojkar lågo på magen över bassängens stenkant och +plaskade med händerna i vattnet; de disputerade om en dresserad fisk, +som skulle finnas där och till vilken den smutsigaste av dem påstod sig +vara husbonde. Eljest var det tyst och ensamt i rundeln kring fontänen. +De silverbleka pilarna, vilka sist av alla Kungsträdgårdens träd fälla +sina sent och långsamt gulnande blad, tycktes böja de ännu sommarfriska +kronorna samman till en sakta klagande krets om de åtta svarta svanorna +av brons. + +-- Ja, låt oss fara ut till Drottningholm. + + +Tomas och Märta stodo ensamma på Tessins överdäck. Sundet mellan Lovön +och Kersön låg nästan lugnt, skyddat mot vindarna av Kersöns höga, +skogiga strand. Vattnets oroliga, fläckvis krusade och fläckvis blanka +yta återgav en darrande och bruten spegelbild av det underbart vita +sommarslottet, vars mittparti med det höga och sirligt buktade +koppartaket reste en stark kontur mot hösthimmelens blå, medan +flyglarnas ärggröna kupoler likt trötta huvuden sjönko tillbaka mot +kuddar, stickade av rött och gult bladverk. Trapporna ned mot sjön lågo +vita i solen som om de varit av marmor. På kajen satt en gammal +slottstjänare och halvsov med ett metspö i handen, en gråhårsman med +uppknäppt livré och tindrande blanka knappar i rocken. + +Tomas och Märta gingo upp till värdshuset för att äta frukost. De fingo +ett stort, lågt rum med blommiga gardiner för de gammaldags, +sextonrutiga fönsterna, vilkas utsikt nästan helt och hållet var skymd +av det röda vilda vin, som i cirklade och vridna rankor klängde upp +utmed husets väggar. Mitt i den breda soffan låg en stor, vit katt och +sov. + +Tomas stängde omsorgsfullt dörren efter jungfrun som serverat dem. + + +-- Jag är så lycklig i dag, sade Märta, då de efter slutad frukost gingo +den avlövade poppelallén fram till slottet, förbi kapellflygeln och ned +i parken. + +-- Jag känner mig som om aldrig något ont skulle kunna hända oss två. +Molnen segla förbi oss däruppe; det är inte på oss det skall regna i +dag. De segla långt bort till främmande trakter, och där kommer det att +brista lös över människor, som jag inte känner och inte bryr mig om. + +Tomas svarade icke genast. Han gick och såg på molnens spegelbilder i +parkens dammar och kanaler. Det mörka vattnet återgav dem med en djupare +färg, än den de hade uppe i rymden. + +-- Men du grät, när vi träffades i Humlegården, sade han slutligen. + +Märta teg. + +-- Varför grät du, när du kysste mig? Säg mig, varför du grät! + +-- Det var ingenting... Jag kände mig så betryckt ett ögonblick, jag vet +inte själv varför. Kanhända var det någonting i alla fall. + +-- Du måste säga mig vad det var! + +-- Nej, inte nu. En annan gång säger jag det kanske, men inte i dag. + +De gingo långsamt nedåt en av de fyrdubbla lindalléerna. Den smala remsa +av himmelen, som trädens spetsiga grenvalv lämnade fri, lyste över deras +huvuden med den ödsligt blanka och frusna färg, som det blåa av himmelen +får, då solen har gått i moln. + +En sädesärla sprang hit och dit framför deras fötter i meningslöst +sicksack; hon hade en lång mask i näbben. + +-- Vart för den här vägen? frågade Märta och pekade på en gångstig inne +mellan stammarna. Tror du att den för till Kina? + +-- Ja, låt oss se... + +De togo av in på gångstigen. De hade icke gått många steg, förrän +stammarna glesnade och Kinapaviljongerna lågo framför dem. Solen lyste +just upp över det ärtgröna taket och småtornen med de hundra klockorna, +som längesedan tröttnat att ringa när vinden satte dem i rörelse. Den +vredaste höststorm kunde icke locka ett ljud ur deras rostiga strupar, +ty de hade icke längre några kläppar. + +Det var blott för en kort stund solen blänkte fram, ty molnen tätnade +mer och mer. Ett ofantligt bomullsvitt moln, liknande en jätteballong, +som slitit sig lös från sin gondol och utan förare slungats ut på någon +äventyrlig irrfärd i rymden, kom långsamt seglande från öster, erövrade +trakt efter trakt av himmelskartan och lade parken i grå skymning. + +Tomas och Märta stodo lutade mot ett gammalt kastanjeträd, ur vars +grenar vinden skakade ned ett regn av bleka gula blad över deras +skuldror. Och det var icke blott kanstanjeträdets löv, som fläktade om +deras huvuden och fastnade i deras kläder: vinden förde i deras armar +och till deras fötter alla slags blad från alla slags träd -- lönnarnas +röda, asparnas svarta, bokarnas bruna och almarnas vitgula blad. Ett av +de allra största, ett bjärtrött lönnblad med mörka ådror, fladdrade +länge hit och dit för deras ögon. De stodo båda och betraktade det. + +-- Var skall det stanna... + +Plötsligt fördes det av en häftig vindstöt rakt mot Tomas' ansikte. Han +ville taga bort det, men Märta böjde sig fram och tryckte det fast över +hans ögon med båda sina händer, och under tiden kysste hon hans mun. +Tomas rörde sig icke. Han stod stilla och lät henne göra med honom vad +hon ville, medan dagern lyste rosenröd in i hans ögon genom bladets +tunna vävnad, liksom solljuset någon gång kan skimra rött genom ett +barns eller en ung kvinnas späda hand. Hon kysste honom långt och +länge... Men då han till sist i lidelse slog armarna om hennes hals för +att trycka henne till sig och hålla henne fången, vred hon sig pilsnabbt +ur hans armar och tog till flykten nedåt parken. + +-- Tag mig om du kan, ropade hon, och gör sedan med mig vad du vill! + +Innan han lyckades hinna henne, var hon redan försvunnen djupt inne +bland irrgångarna i en slingrande fransk labyrint av klippta häckar. + +Han fann henne icke, och han fick intet svar, då han ropade hennes namn. +Sedan han länge sökt henne förgäves i labyrintens alla gångar och +bersåer, gick han modlös fram på gräsvallen därutanför och spejade åt +alla håll. Hon kanske för längesedan hade smugit sig ut ur buskaget och +gömt sig på något annat ställe. Var skulle han finna henne? + +Det var ingen att se så långt ögat nådde. Gräsplanerna lågo tysta och +tomma med den gamla barockfontänen av gul sandsten i mitten. Och däruppe +jagade skyflockarna varandra från öster till väster med alltjämt ökad +fart. + +Om hon kanske hade fallit omkull någonstädes och slagit huvudet mot en +sten och nu låg avsvimmad och blödande och utan hjälp... + +-- Märta, var är du? + +Han vände tillbaka in i labyrinten och började söka henne på nytt. + +Plötsligt stod hon mitt framför honom, men hon såg honom icke. Hon stod +upprätt och tyst och betraktade en vit Venusstod i ett hörn av en +undangömd boské. Det var en Venusstod i marmor, på vars fötter och ben, +ja högt upp på magen, vulgära människor klottrat sina vulgära namn till +åminnelse av en eller annan osande varm dag, då någon fullpackad +söndagsbåt med lövruskor fram och bak och falsk mässingsmusik ombord +fört dem hitut på lustresa att begapa och begrina resterna av deras +fäders, nej, deras fäders herrars glans. Bröstet och det stolta huvudet +skimrade vita, oberörda; dit hade barbarernas händer icke nått. + +Nedanför växte gräset frodigt och mjukt. + +Tomas smög ljudlöst bakom Märta, slingrade armarna om hennes midja, +kysste henne och tvingade henne ned på gräset. + +Venusbilden stod leende och vit och tyst. + + +Blåsten hade ökat; det var full storm. Skymassornas vilda jakt ilade +fram över fästet likt skingrade flockar av en slagen här i +upplösningstillstånd, på flykt. + +Märta gick före med kappan fladdrande för vinden, Tomas kom efter. + +-- Vart går du, Märta? + +-- Det ligger ett gammalt torn där borta på kullen -- där mellan träden +-- jag vill komma upp på en höjd... med utsikt... + +Det knakade i träden, och luften sjöng över deras huvuden. + +Svandammarnas mörka vatten krusades av små toppiga, blygrå vågor med +spetsar av fräsande vitt skum. + +Ett brak som av ett sammanstörtande hus tvang dem att tvärstanna. Det +var en gammal murken, fullkomligt avlövad ask, som bräcktes av stormen, +vacklade och föll, och i sitt fall slog den en bro i spillror, en av de +små bukigt välvda miniatyrbroarna, som föra över de grävda kanalerna, +och som med sina bräckliga vita balustrader erinra om leksaksbryggorna i +en venetiansk vattenpantomim. En vit svan, som ensam med högburet huvud +simmade omkring i kanalen, dök förskräckt ned under vattenytan, och var +länge försvunnen. Då han åter kom upp, simmade han brådskande mot land, +flög upp på svanhusets tak och ställde sig där att flaxa med vingarna, +medan han utstötte underliga, dova skrin. + +-- Låt oss gå en annan väg, sade Tomas. + +Märta log. + +-- Träden kunna blåsa omkull på alla vägar, svarade hon. + +Hon hade likväl blivit blek. + +Stormen hindrade dem att tala. De kunde knappast andas, medan de +långsamt arbetade sig upp för branten av den kulle, där tornet stod. Det +var ett gammalt förfallet vattentorn, vars roströda mur visade gapande +svarta hål efter tegelstenar, som bitvis eller helt och hållet fallit +bort. Tomas dunkade med käppens doppsko mot den stängda järnporten, till +vilken det säkert icke på länge hade funnits några nycklar. Den svarade +med ett dån, som för en sekund överröstade själva stormen. + +Solen lyste fram några ögonblick ur den svavelgula bräschen i ett +sönderrivet moln. + +Nedanför och runt omkring dem böljade ett upprört hav med gula och röda +vågor, ett hav av träd i höstens färger. Bortom parken och slottet +fräste Mälaren grön och vit. + +Tomas och Märta stodo i lä av tornet, stödda mot muren, och lyssnade +till stormens brus. Hon lutade sitt huvud mot hans bröst, och han stod +och stirrade utåt och visste icke själv på vad han tänkte. + +En gammal flöjel gnisslade däruppe, och luften sjöng, och vissna blad +fladdrade omkring som brokiga fjärilar. Fåglar, som hade bo i muren, +kommo och flögo under gälla skrin. + +Tomas kände plötsligt, att det lilla brunhåriga huvud, som vilade mot +hans bröst, skälvde av en kvävd snyftning. + +-- Varför gråter du? viskade han. + +-- Nej, jag gråter inte... + +-- Jag vill veta, varför du gråter, Märta! Har det hänt oss någon +olycka? + +-- Nej, nej, det är ingenting. En annan gång kan jag säga dig vad det +är, men inte nu. -- Kom, Tomas, låt oss gå! + +Tessin hade redan gått, då de kommo ned på bryggan; ingen av dem hade +tänkt på vad tiden led. Klockan var över halv tre. Det återstod att gå +ned till Nockeby bro och invänta någon av Svartsjölandsbåtarna. + +Det var endast tio minuter att gå. + +Himmelen mulnade mer och mer. Vägen krökte sig tom och grå mellan +skogsdungar, övergivna sommarvillor, åkrar och sumpmarker. Ingen +människa syntes; det var som om hösten och de mörka kvällarna i ett slag +lagt trakten öde. + +Telegrafstolparna vid vägkanten sjöngo monotont. + +En liten svartgrå hund med rädda, tindrande mörka ögon, som kommit fram +till dem på ångbåtsbryggan och som de hade visat sig vänliga emot, +följde dem alltjämt; än var han före dem, än var han efter, men alltid i +närheten. Emellanåt stannade han mitt framför deras fötter, såg på dem +och viftade med svansen. + +-- Han kanske är ute och söker plats, sade Tomas. Han har tappat bort +sin herre. + +Märta gick tyst och mumlade något för sig själv. + +-- Går du och läser psalmer? frågade Tomas. + +-- Ja, sade Märta. Jag försöker erinra mig en gammal höstpsalm, som jag +lärde mig, då jag var barn. Den började så här: + + Med hastat lopp och dunkelt sken + oss solen snart förlåter, + att uppgå, sorgelig och sen, + på mulna fästet åter. + Förbi är årets sköna tid -- + -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- + +Blåsten tog bort resten. + +De hade just passerat brovaktarstugan och kommit ned på Nockeby bro. +Vinden låg på från öster, och Mälaren vräkte verkliga brottsjöar in över +den låga flottbron, som vajade och krängde för trycket. Skummet fräste +dem högt upp i ansiktet. Tomas och Märta började springa; vid mitten av +bron var en genomfart för ångbåtarna och en tilläggsbrygga, och vid +bryggan låg just en av Svartsjölandsbåtarna, på väg till staden. Det var +nätt och jämnt att de kommo med. + +Den lilla lurviga, svartgrå hunden stod ensam kvar på bryggan och +gnällde sakta, med svansen mellan benen. + + +Tomas var försenad; familjen steg just upp från bordet, då han kom hem +för att äta middag. Efter middagen drack han kaffe i sitt gamla rum. Det +såg tomt ut därinne nu, sedan han flyttat skrivbordet och bokhyllorna +till sitt vindsrum uppe vid Adolf Fredrik. + +Greta stod promenadklädd och vände sig framför spegeln ute i salen. + +-- Vart skall du gå? frågade Tomas. + +-- Jag skall gå ut och handla, svarade Greta. + +Greta valde gärna skymningen, när hon skulle gå ut och se på något i +butikerna. Det var något så frestande över gatorna, just när mörkret +föll på och lyktorna började tändas. Det fanns just då så mycket att +undra på och att gissa över. + +Hon nickade åt Tomas i dörren och försvann. + +Tomas gick in till modern och pratade en stund; men han hade icke ro att +sitta länge. Han skulle gå hem och läsa. + +Han lovade att komma tillbaka och äta kväll. + +Himmelen hade klarnat upp, när det led mot skymningen, och blåsten hade +saktat av. Dagens alla oroliga skymassor hade drivit undan och sjunkit +tillbaka; endast vid den västra horisonten, bakom Humlegårdens +kvistverk, hade några stelnade molnformationer tornat upp sig till en +svartviolett vägg med skarpa kanter. + +Tomas skulle just gå hemåt över Humlegården, då han långt uppe på +Sturegatan såg en smärt man i en vid reskappa komma gående tätt intill +husraden. Kunde det vara Hall? Det var hans gång, han brukade just gå så +där och stryka utmed väggarna... Tomas hade hört talas om att han var +återkommen sedan en vecka, men han hade icke hört av honom något, och i +dubbletten vid Kommendörsgatan bodde nu en annan. + +Det var han. + +-- God afton, Hall. Välkommen tillbaka! + +-- God afton, Tomas -- det var längesedan jag såg dig -- + +De båda vännerna följdes åt nedåt Sturegatan. De talade om ett och annat +av vad de upplevat under sommaren. Tomas kunde likväl icke vidröra det +viktigaste av det som hänt honom, och medvetandet härom kom honom att +misstänka, att också Hall i sina berättelser undvek allt väsentligt. +De hade icke heller mycket att säga varandra; gång på gång uppstod det +pauser i deras samtal. Tomas kände sig nästan förlägen utan att han +visste varför, och Hall var likgiltig och förströdd. + +Vid hörnet av Humlegårdsgatan tog han hastigt farväl av Tomas; han hade +lovat att träffa den och den uppe vid Anglais. + +-- Vi ses väl något, sade han. + +Och han nämnde sin nya adress. + +De skakade hand med en hjärtlighet, som skulle ersätta vad som fattats i +deras samtal, och Tomas gick hemåt. + +Hall gick icke upp på Anglais, ty han hade icke stämt möte med någon. + +Han hade endast, som det stundom hände honom, känt ett tvingande behov +av att vara ensam och driva omkring bland människorna efter sin egen +nyck. + +Det var snart teatertid; gatorna fylldes av folk. + +Hall gick in på Birger Jarlsgatan, vars lyktor just blossade upp omkring +honom, en efter en, under en blank och grönblå oktoberhimmel. Över +Nybrovikens tjocka och orörliga vatten irrade det späda ljuset av en +grön lanterna, medan en disig måne i uppgående, med ett snett ansikte, +liksom svullet av tandvärk, långsamt höjde sig över frimurarnas hus på +Blasieholmen, det höga och mörka Seved Bååthska palatset. + +Han hade icke gått länge, förrän han var trött. Om han skulle gå hem? +Nej, icke hem... + +Varför skulle jag gå hem? tänkte han. Jag har ingenting att göra, och +dessutom plågar det mig att sitta och se på det rena, vita papperet +hemma på skrivbordet. Och likväl måste det alltid ligga där, så att jag +har det till hands när jag får någon god idé, ty jag skriver ju på ett +drama, var det inte så? + +Han gick obeslutsam av och an på trottoaren utanför Berzelii park. + +Det vita papperet är mitt onda samvete... + +Han måste likväl gå in på ett eller annat ställe, ty han var trött. Han +steg in i Berns' salong, som tillfälligtvis var närmast, satte sig i ett +hörn på en av läktarna och beställde en whisky. + +Det var full varieté. En fet dam hoppade omkring och kvittrade på +tribunen utan att lyckas överrösta orkestern och sorlet bland den +drickande, rökande och skränande publiken. + +-- -- Ja, varför kunde han icke skriva? Han hade ju likväl sett mycket +och varit med om åtskilligt. Kanhända var det emedan han icke hade den +rätta barnatron på att han verkligen hade något nytt att lära ut. Och om +han också hade haft något, vad så? Människorna ville likväl icke lyssna +till det som han möjligen kunnat säga dem. Det var så underliga vråar av +tillvaron han hade hämtat sin erfarenhet ifrån. + +Kanhända hade han icke heller den rätta barnatron på geniet. Vad äro +genierna? Kvicka och händiga barn, som låtit piska sig i arbetsselen av +den gamla feberdrömmen om storhet. Och av illusionen, att storheten är +stor. + +Den tjocka chansonetten hade försvunnit från tribunen; det var nu en +medelålders herre, som under passionerade vridningar på hela kroppen +pressade fram en sentimental romans. + +-- -- Vad skulle han finna på, som kunde narra tiden att åtminstone för +några månader flyga på falkvingar i stället för att kräla på +snigelfötter? + +Han ville vara älskad, och likväl fruktade han ingenting så, som +kärleken. Kärleken är kontraband. Han hade haft några tomma äventyr, +korta och bisarra, men lidelsen hade han flytt som pesten, och den hade +heller icke sökt upp honom. Han älskade ingen, och ingen älskade honom. + +Han var världens fattigaste man. + +Sångaren på estraden bugade sig och drog sig tillbaka under en lam +applåd. De ädlare känslorna kunde på denna lokal endast nå en succès +d'estime. + +Ett par steg från Hall satt en fet, brun råtta under en stol och +knaprade på ett kräftskal, som hon höll mellan framtassarna. Då hon +märkte, att Hall betraktade henne, gjorde hon ett ögonblicks uppehåll +och mötte frimodigt hans blick med sina små kloka, svartgnistrande ögon. +Därefter återgick hon obekymrat till sina egna affärer. + +Hall betraktade henne tankfull. + +-- Om det finns levande råttor här, så finns det också döda råttor, ty +råttorna ha icke evigt liv. Under vilken golvspringa kommer den här att +ligga och ruttna? + +Han trodde sig med ens känna, att hela etablissementet hade en lukt av +döda råttor. Han knackade på kyparen, betalade och gick mot utgången, +medan sex röd- och vitmålade flickor gallskrikande flaxade omkring på +tribunen likt levande disktrasor, i vanvettigt virrvarr. + +Han gick ut genom Berzelii park, över Norrmalmstorg och kom in på +Biblioteksgatan. + +Var det inte Greta Weber, som gick framför honom, med det ljusa håret +nyligen hopvirat till en knut i nacken... + +Han gick fatt henne, hälsade vördnadsfullt och tackade henne för sist. +De hade icke sett varandra, sedan de suttit till bords med varandra på +Arvidsons middag. + +De följdes åt uppåt Östermalm. Greta förhöll sig i början tämligen stram +och gav korta svar, men Hall hade en så fri och godhjärtad ton, då han +skämtade, att hon snart fick förtroende för honom, glömde sin värdighet +och log och skämtade liksom han. + +Hall var betagen. Han hade icke tänkt på Greta under hela sommaren. Hur +hade han kunnat undgå att minnas henne och tänka på henne... + +Han talade om sina resor, och Greta lyssnade med nyfikna ögon och öron. + +De hade kommit till blomsterbutiken vid Stureplan; utanför fönstret +stannade de en stund och betraktade blommorna. + +-- I början förstod jag mig inte alls på orkidéer, sade Greta. Jag +tyckte att de sågo så besynnerliga ut. Men nu tycker jag nästan mest om +dem av alla blommor -- isynnerhet de där stora, blekgröna, som likna +hafsdjur -- + +Hon hade knappast talat ut, förrän Hall var inne i butiken. I nästa +ögonblick kom han åter ut med en grön orkidé i handen. + +Greta blev röd. + +Han ville fästa den vid hennes barm, men hon nekade förskräckt att taga +emot den. + +-- Å, det skulle ni inte ha gjort -- varför har ni köpt den -- nej, jag +vill inte ha den -- + +Hall betraktade henne stelt. Slutligen kastade han bort blomman på +gatan, i smutsen, sade artigt farväl och vek in på en sidogata. + +Greta stod kvar, förvirrad, gråtfärdig. + +Hon fattade sig likväl snart. + +Det var ju ett helt äventyr... Eller kunde man inte kalla det ett +äventyr? + +Hon såg sig omkring åt alla håll: det var väl ingen som stod och gav akt +på henne? Därefter böjde hon sig ner, tog upp blomman, torkade av den +och lindade in den i sin näsduk. Inte kunde man låta den vackra, dyra +blomman ligga där i smutsen... + +Hon ville gömma den som ett minne. + + +Tomas satt vid fönstret i sitt rum. Han hade icke tänt någon lampa. Han +satt och såg på takens och skorstenarnas svartnande skuggresningar mot +den grönbleka skymningshimmelen och på en blek stjärna, som tindrade +fram mellan almarnas glesnade lövverk. Den nakna brandmuren mitt över +gården flammade gång på gång upp av ett rött sken; det var en reflex +från eldhärden i smedens verkstad nere i bottenvåningen. Ljudet av +släggans fall mot städet var det enda som störde kvällstystnaden i +gården. + +Tomas tänkte på Märta. Hon hade varit så underlig på förmiddagen. Vad +var det som oroade henne? + +Om det kunde hända henne något illa... De hade icke alltid varit +försiktiga. + +Sömmerskan i fönstret snett emot tände nu sin lampa. Skenet föll in i +Tomas rum; han såg skuggan av sitt eget huvud röra sig på tapeten. + +En svart krokig gestalt med en påse över ryggen och en käpp i handen +smög ljudlöst fram över gården. Det var bensamlaren. Han tassade fram +till soptunnan, lyfte av locket och började peta med sin käpp bland +avskrädena, plockade upp några benknotor, vände på dem och stoppade dem +i sin påse. Därefter lade han locket på tunnan och smög sig åter bort. + +Den tunga porten slog igen om honom med en skräll. + +Smedens slägga arbetade alltjämt, och eldskenet på muren flammade allt +rödare, medan gårdens längor och plank svartnade mer och mer i +oktobermörkret. En hund började skälla i granngården -- några kvinnor +pratade och skrattade i portgången -- och det blev åter tyst. + +Tomas spratt till: någon knackade på dörren. + +Det var Märta. + +-- Å, Märta, är det du -- jag satt här ensam i mörkret och tänkte på +dig, men jag väntade dig inte... du skulle ju gå bort! + +-- Ja, sade Märta, jag kommer just därifrån. Det var så tråkigt där. Jag +sade att jag mådde illa och gick min väg. En herre måste följa mig, +naturligtvis, det var omöjligt att slippa. Han följde mig ända till vår +port, och där stod jag innanför och väntade en lång stund, innan jag +vågade mig ut igen... Och nu är jag här! + +Hon lade kappan på en stol och stod framför honom i sin vita +sällskapsdräkt med tyllärmarna. Hon hade icke skaffat sig någon ny sedan +våren. Men i skärpet och på håret hade hon icke längre violer, utan vita +rosor. + +Hon stod ännu upprätt mitt på golvet. + +-- Jag vill säga dig något, Tomas, sade hon. Jag vill säga dig, varför +jag grät. + +Tomas kände, att han bleknade. + +-- Jag tror, att jag kommer att få ett barn. + +Han stod mållös och stirrade på henne, som om han icke förstod. + +Men Märta stod vit och lugn. Hon grät icke nu. + +-- Vi ha gjort orätt, Tomas, nu går det oss illa! + + +Timmarna runno. + +Tomas och Märta kunde icke lämna varandra. Varje sekund tycktes dem +dyrbarare än någonsin. De kände lyckan glida sig ur händerna; de trodde +sig se henne likt en nyckfull, förnärmad gäst vända dem ryggen och lämna +dörren på vid gavel för mörkret, för det okända, för olyckan. De kunde +icke ångra, att de hade älskat varandra, och de ångrade då i stället +varje timme, som de låtit gå tom och obegagnad förbi. Deras ögon sökte +varandra med en annan lidelsens eld, deras läppar brunno mot varandra +med en hetare glöd än förr, deras famntag blevo krampaktiga, som om det +gällt att hålla en flyende kvar, och de älskade från denna dag så, som +de fördömda älska. + + + + +XII + + +Novembermörkret tätnade över skorstenarna och taken. + +Greta stod vid ett av fönstren i matsalen och såg nedåt gatan och ritade +krokiga streck med fingret i imman, som bredde sig högre och högre upp +över glaset. + +-- Se, det snöar, sade hon lågt och lät handen falla. Det är den första +snön i år! + +Det var andakt i hennes röst. Och hon stod länge tyst och betraktade +snöflingorna, som segnade ned stora och våta och gjorde taken och +fönsterblecken vita och mörkret vitt. + +Tomas satt vid pianot och fingrade oupphörligt på en och samma tangent. +Han trodde sig höra, att den hade en mjukare och mindre sliten ton än de +andra. + +Slutligen tröttnade han, och det blev tyst. + +Modern gick igenom rummet. Hon stannade ett ögonblick bakom Tomas och +strök honom några gånger lätt över håret med ena handen. Då han vände +sig om, nickade hon åt honom med en ljus blick och var åter borta. + +-- -- Klockan var ännu icke sex. Vid halvsjutiden skulle han vara hemma +hos sig, ty Märta hade lovat att komma. + +Den gick så långsamt, tiden. + +Greta stod alltjämt rak och smal mellan bladväxterna framme vid fönstret +och såg på hur snön föll. + +Så vände hon sig plötsligt om emot Tomas. + +-- Säg, Tomas -- Johannes Hall, är det en bra människa? + +Tomas svarade icke strax. Frågan hade kommit så hastigt över honom. + +-- Jag tror det, sade han till sist. För övrigt är det visst en mycket +sammansatt natur. + +Greta stirrade på honom envist, som om hon ville uppfordra honom att +säga något mera; men Tomas teg. Slutligen kvävde hon en liten gäspning +och gick in i sitt rum för att sträcka ut sig på soffan och sova en +stund, ty det var mörkt och tråkigt och dessutom var hon sömnig. På de +sista veckorna brukade hon ligga så länge vaken om kvällarna, innan hon +somnade. + +Tomas satt ensam kvar vid pianot och hörde klockan slå sex. Den slog så +långsamt och lät så trött. Efter de första fem dröjande och tveksamma +slagen trodde Tomas att den aldrig skulle nå fram till det sjätte. + +-- -- Vad allt därinne hade åldrats på det sista året. -- -- Klockan och +pianot och hela salen -- -- alltsammans. + +Han reste sig och gick ut. + + +Gatan var redan vit av snö. Tomas hörde icke ljudet av sina egna steg. + +En ung arbetskarl sprang storskrattande nedåt gatan, hack i häl förföljd +av ett par dalkullor, som med fulla händer kastade stora högar av lös +snö över hans huvud och axlar. Deras glada skratt gav eko mellan +husväggarna, avlägsnade sig och blev borta. + +Tomas hade ännu god tid; han tog vägen upp över Esplanaden. Snön +virvlade upp och ner, tindrande i båglampornas vitblåa ljus. + +En droska körde förbi i rasande fart med ett skrikande och stojande +sällskap, damer och herrar. Skratt och skrik ströddes ut på deras väg, +blandade med refrängen av den sista varietévisan. + +Var icke en av dem Hall? + +-- -- Jo, det var säkert han. Hall var svag för livligt sällskap numera. + +Några steg framför sig upptäckte Tomas plötsligt sin far och sin +farbror, som var bokhandlare på Söder. De båda bröderna sågo varandra +ytterst sällan, men då de någon gång stötte på varandra i ett gathörn, +brukade de alltid stanna och prata en stund. + +Tomas vände på sin paraply, så att han kunde komma förbi dem osedd, +ty han ville icke låta uppehålla sig. Han uppfångade ur de båda gamla +herrarnas samtal ordet "Helgeandsholmen". + +Då han kommit ut på den tysta och folktomma sträcka av Karlavägen, som +löper utmed villakvarteret, kastade han i förbigående en blick uppåt +fönstren i Arvidsons villa. Det var ljus i salongen. En kort, fyrkantig +nacke skymtade fram tätt intill en mörk kvinnoprofil, som böjde sig fram +mot den höga empirelampans gula skärm. Vems var nacken, var det +Grothusens? Ja, det var Grothusen och Mary Arvidson... + +Nej, tiden gick ifrån honom, och mötestimmen var inne... + +Och han skyndade vidare genom snöyran med blicken fästad på en ljusfläck +vid gatans ändpunkt, där en lyktas sken dåsade rött mot ett rött plank. + + +Då han skulle gå in genom sin port vid Adolf Fredrik, spratt han till +vid att någon lade sin hand på hans arm. + +-- Tomas -- -- + +Det var Märta. + +-- Har du väntat? + +-- Ånej, jag kom nyss... Jag var uppe och knackade på din dörr, men det +var ingen som öppnade... + +Snön yrde omkring dem. Tomas ville kyssa henne, men hon stötte honom +tillbaka och drog sig undan. + +-- Nej, jag går inte upp igen, sade hon. Jag vill gå hem. + +Tomas sökte hennes blick i mörkret, men den gled undan och bort. + +-- Men varför -- -- Märta -- -- mår du inte bra, eller har det hänt +något? + +-- Nej, men jag vill gå hem! Jag vill gå hem! + +Hon var borta, och Tomas stod ensam utanför sin port. + +Vad skulle han göra? Han kunde icke förmå sig att gå upp. Däruppe var +det tomt och ensamt. + +Och åter drev han ut i snön. + + +Märta ilade hemåt. Medan hon stod ensam uppe i den mörka trappuppgången +utanför Tomas' dörr och knackade och väntade och knackade på nytt, +oaktat hon förstod att han icke var hemma, hade hon plötsligt kommit att +fråga sig själv: varför står jag här? + +Och hon kunde icke fatta det. Hon kände med frätande visshet, att det +var slut. + +Och vad skulle sedan komma? + +Vad allt var annorlunda för ett år sedan. Veckans alla dagar gledo henne +förbi med leende eller mulna ansikten, och hon sydde på sitt broderi +eller läste i sin bok och tänkte på ingenting, och synden var något +underligt och avlägset, som icke kom henne vid. _Det_ var rätt, och +_det_ var orätt. Det skulle man göra, och det kunde man aldrig tänka på +att göra. Det var ju så enkelt och klart! Och nu... Hon visste icke +längre vad rätt och orätt var. Det hade blandats ihop alltsammans och +blivit så besynnerligt. + +Var det icke likväl något förfärligt, det hon hade gjort, och var det +icke något förfärligt, som nu väntade henne? + +Hon var blekare än vanligt, då hon kom hem. + +Lampan var tänd i förmaket. Fru Brehm satt i ett hörn av den blekröda +soffan och läste i en engelsk bok, som hon ämnade översätta; ögonen +spelade flickaktigt klara och livliga i det lilla ljusa rokokohuvudet, +medan hon vände blad efter blad. Tant Marie satt i en länstol och sydde. +Elsa och John hade sträckt ut sig på mattan framför kakelugnen, där det +ännu glimmade svagt i en kvistbrand, och disputerade om religionen. John +var nio år och trodde icke längre på någonting övernaturligt. + +-- Var har du varit? frågade fru Brehm. Du ser trött ut. + +-- Jag gick bara ett slag nedåt Drottninggatan för att få litet frisk +luft. Jag har ju suttit inne hela dagen... + +Hon tog en bok och satte sig i det andra soffhörnet, och timmarna gingo. +Sedan man ätit och barnen kommit i säng, sade Märta god natt och gick in +till sig. + +Fru Brehm återtog sin läsning, men hon hade svårt att hålla tankarna +samman. + +Vad var det Märta gick och tänkte på om dagarna? Ty något var det. Hon +var sig icke längre lik. + +Hon visste icke själv hur länge hon hade suttit i tankar med boken i +knäet, då hon inifrån Märtas rum hörde något som liknade en snyftning. +Hon reste sig hastigt, smög på tå fram till dörren och öppnade den på +glänt. + +Ja, Märta låg vaken och grät. + +Fru Brehm satte sig varsamt ned på sängkanten och började smeka hennes +kind. + +-- Vad är det, Märta? Tala om varför du gråter! Du har varit så underlig +på sista tiden. Tala om alltsammans! + +Märta snyftade icke längre. Hon låg stilla med ögonen vidöppna ut i +luften. Det stod klart för henne, att det oundvikliga var nära. + +Och hon berättade allt. + +-- -- -- Fru Brehm förlorade icke modet. Olyckan kallade upp allt det +starkaste och bästa i hennes natur; hon var sådan. Fram på natten höll +hon en lång rådplägning med tant Marie, och man enades om, att fru Brehm +och Märta borde göra en resa till Norge över vintern. + +Fru Brehm blev länge sittande i tankar, ännu sedan tant Marie hade gått +och lagt sig och allt var tyst i huset. Gång efter annan hörde hon Märta +vända sig i sin säng. Alltså låg hon fortfarande vaken. + +Fru Brehm gick in till henne, satte sig hos henne och strök hennes hår. + +-- Märta -- lilla Märta -- -- + +Och slutligen böjde hon sig ned och viskade lågt: + +-- Säg, Märta -- vet du vem tant Marie är? + +Märta stirrade på modern med stora, förskrämda ögon. Vad var detta, vad +skulle nu komma? + +Men fru Brehm mötte lugn hennes blick i mörkret. -- Hon är din mormor, +sade hon enkelt och blitt. + + +Tomas drev länge omkring, och då han gått sig trött, gick han upp på +Anglais. + +-- Se, Gabriel, god afton -- -- + +Mortimer satt ensam i ett soffhörn med ett viskyglas och en tidning +framför sig. Han makade åt sig, och Tomas slog sig ner. + +Han fick ett hastigt intryck av att Mortimer såg äldre ut än då han såg +honom sist. + +-- Så, du har slagit dig lös och lämnat din hustru ensam, vad säger hon +om det? + +-- Hon är inte ensam. Det sitter en tant hemma och håller henne +sällskap... En svartklädd tant. + +Tomas beställde en visky. + +-- Jag har inte sett till dig på länge, sade Mortimer. + +-- Jag sökte dig häromdagen, men det var ingen hemma. + +-- Så, då var det troligen i förrgår. Min hustru kände en kraftig lust +att gå på Södra teatern i förrgår, hon förebrådde mig att vi inte hade +varit där på fem år. Nå, så kommo vi dit... Pjäsen var dum, men +moralisk. + +-- Vad hette den? + +-- Det minns jag inte. Man får se en rätt vacker äktenskapsbryterska +springa omkring i korsetten, en äldre borgare, som inte är hennes man, +hoppa på ett ben i skjortärmarna och en yngre herre komma utrusande ur +ett alldeles mörkt sidorum med hatten på huvudet och fracken i handen, +medan den svartsjuke äkta mannen springer omkring och skjuter med +revolver på allesammans. Piff, paff! + +-- Är det moraliskt? + +-- Ja visst. Allt som syftar åt att förlöjliga kärleken är moraliskt. + +Tomas betraktade honom förstulet. Hade han druckit? + +Han hade icke sitt vardagsansikte. + +-- Faust är omoralisk. Den är ägnad att inge unga människor den +föreställningen, att kärleken är någonting. + +Tre herrar, som drucko punsch vid ett bord i närheten, avbröto med ens +sitt samtal och lyssnade till Mortimers ord med samma löjeblandade +undran som utmärker obildade, då de höra en utlänning tala sitt lands +språk. Det skall ingen komma och inbilla dem, att någon människa kan +förstå ett ord av en sådan rotvälska. + +En av dem hade en ryggtavla, som Tomas trodde sig ha sett någon gång +förr, och som gjorde ett obehagligt intryck på honom. + +Det blev tyst under några minuter. Mortimer höjde sitt glas och växlade +en förbindlig hälsning med en herre, som satt ensam i en soffa vid den +motsatta väggen. Det var en blek man med stora, stirrande ögon i ett +smalt ansikte med kort, mörkt skägg. + +-- Vem är det? frågade Tomas. + +Mortimer nämnde hans namn och tillade: + +-- Han är filosofie doktor, och han fördriver sin tid med att polera +sina möbler. När man kommer in i hans våning, möter man sin bild +överallt, i vartenda skåp, varenda byrå, varenda bordskiva. Allt är +ständigt lika nypolerat och blankt som glas. + +-- Vad gör han eljest? + +-- Jag vet inte om han gör något annat. Det var en gång en ung fru, som +inbillade honom att kärleken betydde någonting. Efter en tid märkte han, +att det inte förhöll sig så, och nu polerar han sina möbler. + +Och Mortimer fortsatte med en tvär övergång: + +-- Du måste bättra dig, Tomas. Sköt dina studier, beflita dig om en +hederlig vandel, och undvik kärleken! + +Tomas rodnade skarpt. Visste Mortimer något? Nej, det var ju +otänkbart... + +-- Undvik kärleken, till dess att du får råd att älska en kvinna, ty +kärleken är till för oss, som ha löner och räntor. -- Och undvik den +sedan också! + +Tomas skruvade på sig en smula oroligt och förde sitt glas till munnen. + +-- Skål, sade han för att säga något. + +Han var fortfarande irriterad av den där ryggtavlan och nacken. Om han +kunde få se något av ansiktet, som hörde till... + +Mortimer satt hopsjunken i sitt hörn och teg. Det var med ens, som om +han icke hade något mera att säga. Han satt med en slocknad cigarrett i +mungipan och läppjade då och då på sitt glas. + +Det blev midnatt; gasen skruvades ned, och kaféet låg tyst och förstämt +i halv belysning. + +Tomas tyckte sig plötsligt känna, att någon betraktade honom, och såg +upp. Ja, mannen med ryggtavlan hade vänt sig om och betraktade honom +uppmärksamt med två pepparbruna ögon, i vilka dolde sig ett halvt löje. + +Tegelhandlaren -- tegelhandlaren -- -- + +Tomas fattade Mortimers hand och reste sig hastigt. + +-- God natt, sade han. Jag är sömnig. + + + + +XIII + + +Tomas och Märta träffades icke vidare. Det gick över en vecka, utan att +han hörde något från henne, och han kunde icke besluta sig för att +skriva. Hon upptog heller icke längre hans tankar helt och hållet; han +märkte det själv, och det förvånade honom. Han gick som i dvala: framför +honom och omkring honom var en öken av grå likgiltighet, och likväl +kände han, att det snart måste hända något. Det var ett tillstånd, som +erinrade honom om en dröm han ofta hade haft som barn: han stod på ett +järnvägsspår och såg tåget komma långt borta i en kurva, han hörde det +brusa och rassla och såg det närma sig och bliva större och större, och +han stod kvar förlamad och kunde icke röra en lem. + +Men han levde som förut och lät tiden gå som den bäst ville. + +Så en dag kom ett stadsbud med ett brev och ett smalt, avlångt paket. + +Han bröt brevet och läste: + + "Tomas! + + Ja, det är slut. Ha vi icke vetat det länge? I morgon med aftontåget + reser jag till Norge med mamma, och vi veta icke när vi se varandra + härnäst. Jag tycker att det är underligt. Jag måste resa långt bort + och gömma mig; då har jag säkert gjort något mycket illa. Vi ha ju + ofta talat om det, du och jag, och du har så många gånger bevisat + mig klart och tydligt, att vi gjorde rätt. Minns du, att vi ofta + talade med varandra om det? Det var alltid jag, som började med det, + ty jag var alltid orolig, när jag var ensam, ja alltid, om jag också + var glad och obekymrad, när vi voro tillsammans. Och nu, när jag + skriver till dig, sitter jag ännu och försöker erinra mig allt vad + du sade, men jag kan inte minnas allt, och jag är rädd att det just + är det viktigaste som jag har glömt. Är du säker, Tomas, är du + riktigt säker, att du hade rätt? Varför skulle jag då nu behöva resa + långt bort till ett annat land, där ingen känner mig, och gömma mig? + Jag förstår det inte. Jag förstår ingenting av alltsammans. Jag + ångrar mig, ja, jag ångrar mig bittert, och likväl vet jag inte om + jag gör rätt i att ångra. Jag vet ingenting alls numera. Minns du + den tiden, då vi ännu bara hade kysst varandra några gånger? Det var + den lyckligaste tiden. Jag hade ont samvete då också och trodde att + jag hade gjort något mycket orätt, men det trodde jag visst bara för + att det blev roligare på det sättet. Den tiden kommer aldrig igen, + nej inte ens i mina drömmar kan jag få den tillbaka, och jag sörjer + den tiden. När du tänker efter, Tomas, önskar inte du också att den + tiden räckte ännu? Då vore allt så annorlunda. + + Men det var bestämt, att det icke skulle få vara så. I stället är + det jag, som har blivit en annan. Farväl, Tomas. Skall jag säga dig + tack för det som har varit? Det vet jag icke. Älskar jag dig ännu? + Det vågar jag icke fråga mig själv. Men jag glömmer dig aldrig, + farväl! + + _Märta._" + +Det var allt. + +Tomas satt länge orörlig med brevet hopvecklat i handen. Slutligen brast +han i gråt. + +Det var daterat dagen förut. I kväll alltså skulle hon resa. Om en timme +skulle hon redan vara på väg. + +Plötsligt märkte han, att han icke grät längre. Han kunde icke ens +erinra sig, varför han nyss hade fallit i gråt. Han läste om brevet från +början, ty han ville veta, vilket ställe det var som hade gripit honom +på ett så särskilt sätt; men han kunde icke återfinna det. + +Men paketet, vad kunde det finnas i det avlånga paketet... + +Han rev bort pappersomslaget och blev stående häpen med en blecktrumpet +i handen -- en liten leksakstrumpet av målat bleck, randig på tvären i +blått och rött. + +Å, midsommargåvan... + +Det stod ingenting om den i brevet, alltså hade hon först efteråt kommit +att tänka på den. + +Slutligen satte han den för munnen och började tuta. Han kunde icke få +mera än en enda ton ur den, en hes och falsk ton. + + +Det hade nyss regnat ute. Gatorna lågo fuktiga och blanka, spräckliga av +höstkvällens mörker och gasgnistornas ljus. + +Tomas var på väg nedåt järnvägen; han ville se, om han kunde uppfånga en +skymt av Märta i något kupéfönster. + +Han gick och tänkte på slutorden i hennes brev, då han kom förbi ett +litet konditori vid en sidogata, där han en gång för längesedan hade +varit inne med Märta. Det var en afton i maj, och häggen hade nyss +slagit ut... Han kunde icke hindra sig från att småle, då han just såg +två unga människor komma över från den andra trottoaren, kasta skygga +blickar omkring sig och därefter försvinna genom den smala dörren till +konditoriet, hon före och han efter. + +Ja, nu var det de andras tur. För honom och Märta var leken slut. + +Med ens föll det honom in, att de båda gestalterna, som nyss gledo honom +förbi i mörkret, i själva verket voro honom välbekanta. Den ena erinrade +honom om Johannes Hall och den andra om Greta -- men det var ju +omöjligt. Det måste ha varit en inbillning. + +Han stannade obeslutsam framför trappan till Centralstationen; om fem +minuter skulle tåget gå. Nej, han kunde ju icke gå in på perrongen utan +att träffa hennes mor och de andra... + +Han vek av till vänster och gick långsamt bortåt järnvägsbron. + +...Men om det nu likväl var Hall och Greta. Varför skulle det icke ha +kunnat vara de? Ingenting var omöjligt... + +Ett vardagligt samtal mellan en gammal man och hans hustru, som gingo +tätt framför honom arm i arm, fängslade hans uppmärksamhet och lade +beslag på hans tankar nästan utan att han visste det. Han hörde av deras +yttranden, att de hade en son, som det gick dåligt för i skolan; han +själv ville helst sluta, och det var kanske också det bästa. Och sedan, +när han väl var ur skolan, hur skulle det bli då? Skulle han stå i bod +eller skulle han komma på kontor? + +Tåget brusade fram, och Tomas gick förströdd och märkte det icke förrän +de sista vagnarna redan hade rullat förbi. + +-- Nu var hon alltså borta... + + +Tomas stod ensam mitt ute på järnvägsbron. + +Rymden hade åter tjocknat. Utifrån Mälaren kom dimman långsamt seglande +likt ett ogenomträngligt vitt mörker. Han tyckte sig känna, hur +oändligheten själv kom emot honom, skrämmande vid och tom, förintade +allt omkring honom, slukade husen och kajerna och gasblossen och lämnade +honom ensam kvar på några slippriga och smala bräder, en skeppsbruten på +en flotte, svävande ute i rymden. Endast då och då, när dimman lättade +för några ögonblick, kunde han se en lanterna på en av skutorna i hamnen +kasta en blek och trådsmal strimma ljus ner i vattnet. + +Han stod länge rak och orörlig och stirrade på detta ensamma bleka ljus, +som gång efter annan dök upp ur tomheten, glimmade till och dog bort. + +En mörk kontur närmade sig långsamt och vacklande genom dimman. Tätt +invid Tomas snavade han och föll. Tomas stod ett ögonblick tveksam; +så tog han honom under armarna, hjälpte upp honom och borstade av hans +rock. Det var en gammal man; han var drucken och sade icke ett ord. Tyst +som han kommit vacklade han vidare, en oredig kontur, som gled undan och +suddades ut. Dimman tog honom, och han var borta. + +Och det var åter tomt och stort, och lanternan på skutan blinkade till +en sekund och slocknade på nytt. + +Tomas stod som fastnaglad. Han visste icke själv vad som höll honom +kvar. + +Han hade kommit att tänka på Ellen. Vad hade det blivit av henne? Han +hade hört av Hall, att hon icke längre var kvar i handskbutiken. + +Han vände om och gick några steg åt samma håll som han kommit. + +Tätt bakom sig hörde han ljudet av lätta, brådskande steg som av en ung +kvinna. Han hade just kommit till en lyktstolpe, då hon upphann honom +och gick förbi. I skenet av lyktan såg han, att det var Ellen. + +-- Ellen... + +Det kom oöverlagt, ett dämpat utrop, som han icke kunde betvinga och som +gjorde honom själv häpen. Hon stannade genast och betraktade honom under +några ögonblick utan att säga något. + +Tomas var mera förvirrad än hon. + +-- Det är så längesedan vi såg varandra -- du är blek... jag ville gärna +höra, hur du har haft det, sedan vi... + +Han kunde icke finna ord. + +-- Tack, sade Ellen saktmodigt, det är vänligt av er att fråga... + +Det var ingen bitterhet i hennes röst, då hon tackade honom för hans +vänlighet. Och hon tillade, att hon hade det ganska bra, och att hon +skulle gifta sig i nästa månad. + +-- Ni skall gifta er -- med vem... berätta! bad Tomas. + +Och Ellen berättade det hon hade upplevat, enkelt och undergivet. + +Hon hade blivit bekant med en urmakare, som just skulle sätta upp egen +verkstad i vinter; han tänkte börja i smått, men med tiden kunde affären +utvidgas, om det gick bra. Han var inte så ung, men det var en utmärkt +snäll och bra man och mycket skicklig i sitt yrke. Hon hade inte sagt ja +strax, men sedan hade hon betänkt sig närmare; och då hade hon insett, +att hon knappast kunde göra något bättre än att säga ja, ty hon ville +inte bli någon dålig flicka. För övrigt tyckte han mycket om henne, och +han hade lovat att göra henne lycklig; men han var puckelryggig. + + + + +XIV + + +Det var mörker och snö och regn, och den ena skumma och gråa dagen +följde den andra tätt i spåren, medan staden sjönk djupare och djupare +in i decemberskymningen. + +Tomas Weber flydde ensamheten och tankarna och levde icke så, som man +bör leva. + +En morgon, då han vaknade -- det var icke så tidigt -- fann han ett brev +på sitt skrivbord; värdinnan hade troligen lagt in det medan han sov. +Det hade ett så mystiskt yttre som ett kärleksbrev, och utanskriften var +pedantiskt vårdad. Han bröt det och ögnade igenom det. + +Det var från tegelhandlaren. Han ville endast erinra om att lånet var +förfallet redan för ett par dagar sedan. Men före klockan tre denna dag +måste affären vara uppgjord, eljest skulle han tyvärr se sig nödsakad +att ofördröjligen vända sig till någon av borgensmännen för utfående av +sitt tillgodohavande. Med utmärkt högaktning. + +-- Redan -- hur var det möjligt... + +Tomas kastade en blick i spegeln: han var gråblek. Därefter klädde han +sig hastigt och gick ut. + +Han ville söka upp Hall. Han var säker om att Hall kunde hjälpa honom +och att han icke skulle draga sig undan. + +Var var det han bodde? Det skulle vara någonstädes uppe vid +Östermalmskyrkan. + +Det var illa, att de hade varit så litet tillsammans på sista tiden. + +Det föll ett fint, snöblandat regn, och gatorna voro i +upplösningstillstånd. Husen vid de smala bakgatorna mellan Adolf +Fredriks kyrka och Hötorget klämde sig tillsammans skygga och förfallna, +med fläckiga och trasiga murar, svartnade av regnet, drypande av väta +och smuts. Himmelen var en enda tjock, gulgrå dimma. Människorna gingo +som sömngångare, utan att se; snön piskade ansiktena och fastnade i +ögonhåren. Gång efter annan genombröts gatornas sorl av ett dovt, +utdraget tjut, liksom av något jättestort och jättehungrigt djur. Tomas +hade hört det ständigt under de sista dagarna: det var ljudet av en +mistlur, som provades vid en mekanisk verkstad någonstädes ute på +Kungsholmen. Överallt, i alla stadsdelar, hördes det dagen i ända lika +starkt, lika hotande nära. + +Tomas tog vägen genom Brunkebergstunneln. Ända längst in i jordens +innandöme, där lyktornas sken flackade rostgult över slemmiga och +rinnande väggar, förföljde honom lurens hungriga rytande. + +Han nästan sprang över Humlegården och Östermalm. + +Det var vid Jungfrugatan Hall bodde. Tomas sprang uppför trapporna och +ringde på. + +Ingen öppnade. + +Han ringde ännu en gång, häftigare. Slutligen ringde han för tredje +gången, ringde som en rasande människa och blev stående med +klocksträngen i handen; han hade slitit av den. + +Innanför var det alltjämt lika tyst, och inga steg hördes i tamburen. + +-- Varför öppnade han icke, var han död? + +Plötsligt föll det honom in, att Hall troligtvis icke var hemma. + +Trött och förvirrad slängde han klocksträngen bort i en vrå av förstugan +och gick långsamt nedför trappan. + +Mitt framför honom, vid gatans ändpunkt, reste sig Östermalmskyrkans +svartgröna, klockformade kupol ur snödimman. Tomas stirrade häpen på +tornuret: det visade på halv två. Och han var ju nyss uppstigen, hade +han sovit så länge... + +Han gick gatan framåt i tankar. Klockorna ringde i tornet, och +människornas silhuetter myllrade om varandra nere vid kyrkogårdsporten. +Kanhända att det var begravning. + +...Ja, han hade sovit alldeles för länge... + +Klockorna ringde i tornet, och de ringde icke på det vanliga sättet; +de ringde så att marken gungade och luften sjöng och husen vacklade som +druckna hit och dit. Och var det bara klockorna som ringde, ringde icke +hela kupolen? Hur var det, rörde sig icke hela den tunga, svarta kupolen +långsamt av och an likt en svängande domens jätteklocka... + +Jo, den svängde hotfullt av och an, den dånade och sjöng och ringde in +domens dag, och det var icke för tidigt, människorna kunde snart ha +syndat nog. Och kring kyrkogårdstrappan trängdes folket. En kusk smällde +med sin piska, och en vild grå häst reste sig upp över mängden med +frambenen fäktande i luften och gnäggade, och kusken klatschade och +svor. I portarna runtomkring stodo kvinnor och tasslade, med ögonen +vidöppna och höllo barn med gapande munnar vid händerna, och åtta +försupna gubbar i svarta kläder och vita bomullsvantar gingo i rad, två +och två, och buro en svart kista, och deras kroppar kröktes som maskar +under bördan. + +Och högt över dem alla svängdes en skallande, sotsvart jätteklocka, som +dånade och sjöng -- och hästen stegrade sig... + +Nej, förbi, förbi... Han var icke vid lynne att stå och se på ett liktåg +i dag, förbi så fort som möjligt... Han var nära att halka på granriset. +Klockornas dån förföljde honom, och mistluren började ryta på nytt. + + +Tomas hade kommit framåt Kungsträdgården. Snön föll tätare och mjukare +och dämpade larmet omkring honom. Han kände sig lugnare. + +Han beslöt att gå upp till Gabriel Mortimer. Han ville säga honom +alltsammans från början till slut och icke dölja något; då skulle +Mortimer säkert hjälpa honom, om han kunde; det var icke möjligt annat. + +Han gick Hamngatan rakt fram och vek av in på Västra Trädgårdsgatan för +att undvika de stora, larmande stråkvägarna. Likt en brottsling, som +varje ögonblick kunde vänta att bli gripen och släpad i fängelse, smög +han sig fram tätt intill murarna av de gamla släta, grå aristokrathusen. +Till vänster låg Jakobs kyrkogård, tyst och tom, vit av den nyfallna +snön. Tomas gick över gatan och såg in genom gallerverket. Det stod en +stenbänk därinne, tätt invid kyrkans mur. Om han väl vore därinnanför, +om han kunde få sitta på denna bänk så länge han ville och vila ut. + +Och längre än han själv visste stod han lutad emot gallret och stirrade +in i denna fredade och avskilda vrå, som mitt i en stojande stadsdel +aldrig trampas av gatans karavaner, och där smala, glesnade popplar slå +en tigande krets kring gravarna. + +Men åter darrade luften av samma dova, hungriga tjut som förr under +dagen. Tomas vaknade ur sitt drömmeri, slet sig lös och ilade vidare på +sin jakt efter pengar. + +Pengar... Han kunde vara färdig att sälja sin själ för pengar. + +Han stod redan utanför Mortimers dörr och hade just tryckt på knappen, +då han plötsligt kände sig slagen av den enkla sanningen, att Mortimer +naturligtvis icke kunde vara hemma; han var ju alltid på sitt ämbetsrum +vid denna tid på dagen. Och han hade redan ringt, och det hördes steg i +tamburen... Vad skulle han säga? + +Fru Mortimer kom själv och öppnade. + +Jo, Gabriel var hemma; men han var sjuk. + +Tomas studsade. + +-- Hur länge har han varit sjuk... Är det allvarsamt? + +-- Ja, han är mycket sjuk. Han har svåra plågor, och emellanåt yrar han. + +Tomas hade under samtalets gång kommit in i salen. Den svartklädda +tanten satt på en stol vid fönstret och stickade på en strumpa. + +-- Han har legat till sängs sedan i förrgår, fortfor fru Mortimer med +sänkt röst. Doktorn tror att det är blindtarmsinflammation, men han kan +ännu inte säga något bestämt. + +Tomas stod tyst. Han kunde inte finna på något att säga, som var +lämpligt för ögonblicket. + +Det blev en paus. Genom den stängda dörren till sjukrummet hördes ett +matt kvidande, som steg och sjönk och en enstaka gång skärptes till ett +dämpat skrik. + +-- Och jag kan inte komma in till honom... + +Tomas tänkte i själva verket icke alls på att gå in till den sjuke; han +drog sig tvärtom instinktmässigt allt längre och längre bort åt +tamburdörren. + +-- Nej, nej, omöjligt, ingen får gå in till honom mera än jag. + +Det gamla fruntimret, som hela tiden hade suttit alldeles tyst och +stickat på sin strumpa, såg nu upp med en fuktigt svävande blick bakom +glasögonen. + +-- Nej, sade hon, han tål inte att se någon inne hos sig, inte ens mig, +som han alltid har tyckt så mycket om och varit så vänlig emot. Vad +sjukdomen kan förändra en människa, det är förskräckligt, ack! + +-- Ja, sade Tomas, det är förskräckligt. + +Han hade småningom kommit ända upp till tamburdörren, tätt följd av fru +Mortimer, som hela tiden pratade nästan utan avbrott och som hade den +vanan att stå alldeles inpå näsan på den person hon talade med. Hon hade +utan att tänka på det fallit in i sin vanliga muntra och kvittrande +samtalston och gjorde Tomas en mängd betydelselösa frågor angående hans +mor och syster. + +Plötsligt avbröt hon sig själv mitt i en mening och blev tyst; den sjuke +yrade därinne. Det gamla fruntimret gläntade på dörren och lyssnade +uppmärksamt. + +-- Han tror att han är ute och reser, viskade hon. Och han säger att han +glömt vart det var han ämnade sig... och att han inte vet vart han har +kommit... + +Och det blev åter tyst i sjukrummet. + +Fru Mortimer började snyfta. Tomas tryckte hennes hand och tog farväl +efter att ha mumlat fram en förhoppning om hennes mans snara +tillfrisknande, därefter bugade han djupt för det gamla fruntimret vid +fönstret och försvann. + +Först då han kom i trappan erinrade han sig att det var den sista +möjligheten till räddning, som nyss hade glidit honom ur händerna och +dunstat bort. + + +Snöyran hade ökat, rymden mörknade mer och mer, och det började skymma +över stråkvägarna och torgen. + +Tomas var dödstrött, och likväl drev han ännu gata upp och gata ner. + +Det fanns ju en möjlighet, att han kunde möta Hall. Han hade förr ofta +brukat träffa honom ute just vid den tiden, i middagstimmen; varför +skulle han icke kunna möta honom i dag, då han behövde honom? + +Drottninggatan myllrade av människor. Ja, det var ju sant: det led mot +jul. Om ett par dagar var det jul. Gasen var tänd i alla butiker, och +det hade den varit hela dagen. Fönsterna kastade gula fläckar av ljus ut +över snön och över trottoarernas våta asfalt. Trampet av fötter, +bjällerklangen och rasslet av åkdon blandades med kuskarnas rop och +omnibusarnas pinglande, och genom larmet trängde åter och åter +mistlurens dova stönande. + +Och alla människor voro ute; det ena välbekanta ansiktet efter det andra +drog honom förbi i vimlet. + +Men Hall, var fanns Hall... + +Jean Arvidson åkte förbi i droska; han åkte alltid i droska på sista +tiden. Han hade för en tid sedan skilt sina affärer från faderns och +höll på att bilda ett bolag. + +Plötsligt kände Tomas, att någon tog honom under armen; det var Anton +Recke. De följdes åt ett stycke uppåt Drottninggatan; Recke hade bråttom +och mera sprang än gick. + +-- Var höll du till i går, jag var och sökte dig... jag ville ha dig med +till Berns, det är en ny diva där, som är märkvärdig... publiken +stampade, så att femtio råttor dödades av misstag... + +Och han försvann in i ett hus. + +Mitt på gatan sprang en liten svart hund hit och dit, i sicksack, med +slokad svans, och nosade efter något spår, som han hade förlorat. +Plötsligt var han försvunnen under hjulen av en bryggarkärra, som +skramlade gatan fram... Och då kärran var förbi och hunden åter blev +synlig, stod han ett ögonblick tyst, orörlig, med en söndertrasad fot +lyftad från marken, tills han med ens kände smärtan och förstod vad som +hade hänt och började tjuta... gällt, entonigt... skärande... Och +människorna stannade och började stirra på honom, och djuret rörde sig +icke ur fläcken, endast tjöt, skrek... tills äntligen en man kom fram ur +hopen, en gammal diplomat med slappa drag och tunna, vaxade mustascher. +Och han böjde sig ned och lyfte upp den lilla hunden från gatan och höll +honom i sina armar och smekte honom, och hunden kved. Han stod där +villrådig mitt på gatan med en annans överkörda hund i sina armar -- ty +det kunde icke gärna vara hans egen, det var en sådan liten lurvig hund +som gamla, fattiga fruntimmer bruka ha -- stod där villrådig och visste +icke vart han skulle gå, tills slutligen en rå stämma skrek "se upp!" +och han kastade sig åt sidan med hunden, som alltjämt skrek och skrek, +och blev borta i vimlet. + +Tomas stod blek och skrämd och såg efter honom, tills de förbigåendes +knuffar väckte honom och strömmen drog honom med sig. + +-- Var fanns Hall i dag... + +På andra trottoaren gick Grothusen och Mary Arvidson arm i arm. De hade +nyligen förlovat sig, och Tomas hade glömt att skicka visitkort... Och +löjtnant Gabel var också med dem, han gick till höger om Mary och +pratade ivrigt, medan Grothusen gick stram och korrekt och teg. + +Några steg bakom dem kom fru Wenschen med sin man. Han gick ett halvt +steg bakom henne, ty hon gick så fort att han nästen icke kunde följa +med. + +Tomas tyckte sig märka, att fru Wenschen hade blivit gammal. Hyn var +vissen, och hon var icke längre så vårdat klädd som förr, och såg icke +heller så utmanande käck och glad ut. + +Han vände om och gick nedåt. Nere på Fredsgatan eller Gustav Adolfs torg +skulle han säkert träffa Hall, och det var ännu icke för sent, ännu +kunde affären ordnas på ett eller annat sätt, även om hela summan icke +kunde betalas strax. + +Fru Grenholm gick framför honom hela vägen nedåt Drottninggatan. Hennes +bakdel guppade på ett sätt, som tydde på begynnande storhetsvansinne. +Det egendomliga hade nämligen helt nyligen inträffat, att på en och +samma dag herr Grenholm hade fått vasaorden och doktor Rehn +nordstjärnan. + +Tomas hade med ens kommit i ett så uppsluppet lynne, att han knappast +kunde avhålla sig från att skratta högt. Han kände sig nästan frestad +att gå fram och hälsa på fru Grenholm och lyckönska henne till de båda +ordensdekorationerna. + +Han var nu lika förvissad om att han skulle finna Hall på Gustav +Adolfstorg, som om han hade stämt möte med honom där, under Tornbergs +klocka. + +Då och då stannade han framför ett butiksfönster. På ett ställe +fängslades hans uppmärksamhet av en liten rolig attrapp; han bestämde +sig genast för att köpa den till julklapp åt Greta och gick in i +butiken. Mitt framför dörren var en smal, hög spegel; han skälvde till, +då han mötte sin bild i glaset. Han var grå i ansiktet, och hans kläder +voro fullstänkta med smuts, och dessutom var han orakad. Framme vid +disken trängdes folket, och expediterna ägnade honom ingen +uppmärksamhet. Han vände genast om och gick sin väg. + +Det hade nästan slutat att snöa, molndimmorna hade lättat, och skyar med +slitna kanter drevo långsamt bort över husens gavlar och tak. + +Tomas hade stannat i hörnet av Fredsgatan och såg utåt den tomma fonden, +där Mälaren gick öppen i mörkningen som ett brett, blåsvart band. Och +längst borta, inslumrad i vinterskymningens grådis, skymtade en länga av +en tyst och ödslig strand med fläckar av snö i bergskrevorna. + +Men gatornas larm rasslade ännu lika febrilt omkring honom, och +mistluren stönade åter lika hungrigt som förut, och klockan slog tre. + +Hon slog tre... Och han skulle ju träffa Hall under Tornbergs klocka... + +Han vände uppåt Fredsgatan och rusade fram utan att se sig för. +Plötsligt törnade han ihop med någon; det var en mycket lång gammal +herre i päls, för vilken alla andra gingo åt sidan med blottade huvuden +och djupa bugningar. Det var kungen; hans hatt for på sned vid +sammanstötningen och var nära att falla av. General Kurck och +överhovjägmästaren stirrade förbluffade efter Tomas, som mumlade ett +förvirrat "förlåt" och försvann bland mängden. + + +Mörkret tätnade mer och mer, och en liten man i luden mössa gick omkring +med krokig rygg och snabba steg och tände gaslyktorna. + +Tomas hade kommit in på en bakgata med få människor och sömnigt upplysta +butiker. + +Han hade icke träffat Hall på Gustav Adolfs torg, och han förstod att +det var ute med honom. + +Hur var det möjligt, att han hade kunnat låta det gå så, som det hade +gått? Det var omöjligt att fatta, och nu var det för sent att grubbla +över det. + +Benen ville knappast bära honom längre. Han kände sig utnött, sliten, +kasserad. Dessutom var han hungrig, och middagen väntade honom hemma hos +föräldrarna. + +Tröttheten narrade honom att stanna framför varannan butik. Vid ett +fönster, där några rödaktigt brinnande gaslågor fladdrade över långa +rader av begagnade manskläder, blev han länge stående och stirrade utan +en tanke i huvudet på ett par ljusa, grå byxor, som stänkte in en +erinran om bjärt skrikande elegans mitt bland de andra blygsammare, +gråsvarta eller snusbruna plaggen. Det hade tydligen från början varit +ett par ovanligt extravaganta byxor, harlekinrutiga på snedden och med +breda, svarta band vid sidorna. Tomas tyckte sig ha sett dem förr. Ju +längre han såg på dem, desto starkare blev hans övertygelse, att det var +Gabels byxor. + +-- Nej, hemåt alltså... + +På hemvägen köpte han en revolver. + + +Konsul Arvidson satt på sitt kontor i det privata mottagningsrummet och +ögnade igenom sin senaste post. Det stora mahognyskrivbordet framför +honom var belamrat med böcker, broschyrer och papper, en tänd +arbetslampa med blågrön kupa, en skrivbordstelefon och en flaska portvin +med ett halvtömt glas. + +Det knackade sakta på dörren, som för övrigt stod på glänt, konsuln +ropade "stig på" utan att se upp, och Karl Hammer kom in. + +-- Det är en herre som önskar tala med konsuln, sade han. Det här är +hans kort. Han säger, att det gäller en ytterst viktig angelägenhet. + +Konsul Arvidson tog kortet, som Hammer räckte honom och läste med +rynkade ögonbryn namnet på en tegelhandlare, som han kände till genom +andra, och med vilken han varken hade eller ville ha några affärer. + +-- Bed honom komma in. + +Tegelhandlaren stod redan i dörren och bugade; mitt på golvet bugade han +ännu en gång. Då han kommit fram till skrivbordet, bugade han tredje +gången och räckte fram ett papper. + +Konsul Arvidson höll det länge i sin hand och betraktade det utan ett +ord: först utan pincené, sedan med pincené. Slutligen lät han pincenén +falla, men fortfor alltjämt att betrakta papperet utan att röra en min. + +Tegelhandlaren skruvade på sig och hostade ett par gånger. + +Tystnaden började kännas tryckande. + +-- Jag hoppas att det är i sin ordning, sade han slutligen. Eller skulle +det möjligtvis vara någon inkorrekthet med namnet, tillade han med ett +skyggt försök till ett smålöje. + +Konsuln drog ut en låda, där han hade en del lösa sedlar, och lämnade +honom summan. + +-- Väg edra ord, sade han lågt, med ett likgiltigt tonfall. Papperet är +fullkomligt i sin ordning. -- God middag. + +Tegelhandlaren bugade lätt, förbindligt, och försvann. + +Konsul Arvidson satt länge tankfull med papperet i handen. + +Han ville ännu icke tro sina ögon. + +-- Thérèse Webers son, mumlade han för sig själv. Och han upprepade det +gång på gång, medan han trummade med fingrarna på bordskivan: Thérèse +Webers son... + +Slutligen vek han omsorgsfullt papperet i fyra lika stora delar, skar +sönder det med en papperskniv och gömde bitarna i plånboken. Därefter +tömde han sitt glas, fyllde det ånyo till brädden med mörkt rött portvin +och tömde det åter i ett drag. + + +Johannes Hall gick av och an i sin dubblett och rökte. Emellanåt stod +han stilla och lyssnade: hördes det inga steg i trappan? + +Gardinerna voro nedrullade, och i kakelugnen flammade en stor brasa. +Lampan hade han ställt ut i entrén. + +Han väntade Greta. Han hade fått hennes löfte, att hon skulle komma upp +och prata med honom en liten stund och se på fotografierna från hans +resor och på en samling gravyrer efter en mängd märkvärdiga tavlor. + +Men skulle hon nu också komma... + +Hon var så oberäknelig. Han hade kysst henne en gång, en enda gång, inne +på ett konditori en eftermiddag; men sedan dess hade hon varit så skygg, +så lättskrämd. + +Hall gick till fönstret och lyfte upp gardinen ett stycke, så att han +kunde se ut. Det snöade åter, och vinden pep kring husknutarna. En +gammal fru kom långsamt seglande i medvind med den rundskurna kappan +utspänd av blåsten och paraplyn bakom nacken. + +-- Där går hon nu och tror att hon har det bra och att hon har sitt +gamla sjuka huvud i lä, när hon håller paraplyn så stadigt bakom nacken +-- och nu är hon vid hörnet -- och blåsten slår emot henne, och snön +piskar henne i ansiktet, och paraplyn vänder sig ut och in... så halkar +hon till på köpet, och där sitter hon nu... Hjälp upp henne den som +vill, jag gör det inte, jag har det bra där jag är. + +Han släppte åter ned gardinen och kastade bort sin cigarrett. + +-- Hon lovade att komma halv sju, och klockan är redan tre kvart. Hon +kommer inte... + +Han sträckte ut sig på soffan och borrade huvudet i en kudde. + +-- Vad det blir långt att vänta... Och jag har redan väntat mer än nog, +jag har väntat hela mitt liv. + +Han hade längtat efter lidelsen, och likväl hade han flytt den. Men det +skulle icke ske vidare. Han ville en gång veta, vad det var att älska -- +och att vara älskad. -- Det kunde vara på tiden. + +Men kunde han taga på sig det ansvaret, att föra ett barn i fördärvet? + +-- Ansvar... Min far, som jag aldrig har sett, frågade inte efter det +ansvaret. Jag har också familjetraditioner. + +Ansvar... Vi veta icke själva vad sådd vi så. Vi kunna icke åtaga oss +ansvaret för någonting alls, varken för att gå framåt eller vända om +eller för att stå stilla. + +Men nu... Var det inte någon som gick i trappan... + +Han sprang upp från soffan och gick ut och öppnade tamburdörren. + +Greta stod utanför, rödkindad av blåsten och vit över axlarna av snö. + +...Greta satt i soffhörnet närmast brasan, och Hall satt bredvid henne +med en stor portfölj i knäet, ur vilken han tog fram fotografier, +etsningar och gravyrer. Greta tog den ena efter den andra och betraktade +dem tyst och förströdd vid skenet från lampans orangefärgade spetsskärm. +Framför dem stod ett litet bord med en flaska curaçao och en ask +cigarretter. + +-- Vad jag är glad att ni kom, viskade Hall. Ni dröjde så länge, och jag +var så ensam. + +-- Ja... Jag visste inte riktigt om jag borde gå. Men jag ville ju gärna +se på era tavlor. + +-- Ni kan inte föreställa er vad jag är tacksam för ert konstintresse, +sade Hall utan att småle. + +I nästa ögonblick ångrade han vad han hade sagt; han kanske hade sårat +henne. Han fann dock snart, att hans farhågor voro utan grund; Greta +hade icke något utvecklat öra för ironi. + +Hall bjöd henne en cigarrett, och hon tog den utan lång tvekan. + +-- Det är inte första gången jag röker, sade hon. Det fick jag lära mig +i skolan; jag och en flicka till rökte värst i hela klassen. + +-- Är det möjligt... + +Och medan han tände hennes cigarrett, smekte han med ett långt ögonkast +hennes duniga kind, hennes smala hals och hela hennes veka, spröda +gestalt, som var stramt omsluten av en slät mörk ylleklänning. + +Elden knittrade i bränderna och därute pep vinden kring hörnet. + +Greta såg upp från fotografierna, smuttade på sin curaçao och drog ett +bloss på cigarretten. Hon var mycket nöjd och befann sig alldeles +förträffligt. Vad hon hade varit dum, då hon gick därhemma och tvekade +och undrade, om hon skulle våga gå. Det var ju inte alls något farligt. +Visserligen var det litet opassande, men det gjorde ju ingenting, när +ingen kunde få veta det, och dessutom måste man någon gång vara modig +och trotsa fördomarna. + +Hon var verkligen stolt över sig själv, där hon satt tillbakalutad i +soffhörnet och log och drog långa bloss på sin cigarrett. + +-- Se här, sade Hall, nu kommer min pièce de résistance. + +Och han räckte henne ett album i stor oktav med reproduktioner efter +Franz Stuck. + +Greta bläddrade förvånad i boken. Det var så underliga tavlor; hon hade +aldrig sett något liknande. Hon förstod ingenting av alltsammans, men +det tordes hon icke säga högt. Han skulle ju kunna tro, att hon var dum. +Och det var hon i alla fall inte, fast det alltid hade gått dåligt för +henne i skolan... + +-- Hu då! skrek hon till halvt ofrivilligt, då hon fick se en hemsk +bild, under vilken det stod "Lucifer". Lucifer, det var ju den onde +själv? Inte kunde det vara något för en ansedd artist att måla av +nuförtiden; förr i världen kunde ju allt möjligt gå an. + +Hall hade den förnimmelsen, att Greta icke var riktigt mottaglig för +Stucks konst. Han vände några blad på en gång och visade henne en bild, +under vilken stod skrivet "Es war einmal". + +Greta betraktade den länge, först häpen, sedan betagen. Hon tyckte sig +förstå den allt bättre, ju längre hon såg på den. + +Det var en gång... + +På en ängsmark i gulröd sagoskymning står en vitklädd och späd prinsessa +och lutar sig fram över någonting därnere i gräset, hon böjer sig ned +och lyssnar med halvöppen mun och vidgade skrämda ögon, som likväl le, +och hon håller upp sin långa klädnad och är rädd att väta sina små +fötter, där hon står på tuvan. Vad är det hon ser därnere i det sumpiga, +våta gräset, och vad hör hon, vad lyssnar hon till? I gräset vid hennes +fötter sitter en liten ful groda och ser på henne med stora, svårmodigt +kloka ögon. Och man ser strax, att det icke kan vara någon vanlig groda, +eller man anar det dock, ty det ligger en hemlighet och en sorg i hennes +ögon. Hon har också något att säga prinsessan, något som ingen får höra +mer än hon ensam, och den vita prinsessan böjer sig ned och lyssnar, +leende och rädd. Vinden har tystnat, för att hon skall kunna höra +bättre. Gräset prasslar icke längre, och trädens grenar kröka sig +orörliga upp över synranden. Och omkring dem står kvällen stor och tyst +i gulröd sagoskymning. + +Det var en gång... + +Greta satt med halvöppen mun, leende och rädd som prinsessan själv. Hon +kunde icke taga sina ögon från bilden. + +-- Jag är säker om att det är en förtrollad prins, sade hon lågt. + +-- Ja, viskade Hall, och han ber henne att lösa honom ur förtrollningen, +och hon nickar med huvudet och ger honom sitt löfte. Han viskar till +henne vad hon skall göra, för att han åter skall kunna bli prins, och +hon står undrande och lyssnar och skälver och ler. Och hon blir rädd och +blek och sveper den vita klänningen tätt omkring sig och tror aldrig, +att hon skall våga göra vad han säger, ty det är något så besynnerligt, +det som han bönfaller henne om, medan han ser på henne med stora ögon, +stora och vida av en hemlig sorg. + +Greta hade tårar i ögonen. Hall tillade lågt: + +-- Kanhända likväl, att hon gör det en gång. + +-- Ja, kanhända... + +Det var sagans doft och äventyrets skimmer över bilden, över henne själv +och allt omkring henne. Sagans gulröda skymning blev till ett med det +matta ljus, som spreds genom lampans orangegula skärm. Den bruna +drycken, som hon läppjade på, stack henne i gommen med sin söta och +kryddade smak och sänkte henne i en ljuv, drömlik yrsel. Cigarrettröken +lindade en tunn blå slöja kring hennes huvud och hans, som satt vid +hennes sida. I brasan flammade den sista branden upp med en fladdrande +blekgul låga, som slingrade och krökte sig i bukter och speglades i +möblernas glatta ytor. Och hon böjde sig icke undan och rev sig icke +lös, då Hall sakta drog hennes huvud in till sitt bröst, smekte hennes +hår, kysste hennes kind. -- Nej, nej, mumlade hon knappast hörbart, men +med slutna ögon och utan att röra sig. Hon kände, att hon icke förmådde +något. Hon skälvde endast till ett par gånger och blundade och drömde +sig in i sagans värld. Hon ville dit in, hon längtade dit, hon skulle +följa på första vink. Om stunden var inne just nu, hon skulle icke +tveka. Hon ville göra vad han bad om, som satt vid hennes sida, allt vad +hans underliga flackande ögon bad om, det ville hon göra. Hon var icke +rädd, fast hon skälvde. Om det var nu det skulle ske, det stora och +underbara, som hon aldrig vågade säga åt någon att hon längtade efter... +Det som sagorna viskade om hemligt och förstulet, det som var kärnan i +alla vackra dikter -- + +Hon spratt till vid att det ringde häftigt på tamburdörren. + +-- Det ringer, viskade hon förskräckt och vred sig lös ur hans armar. + +Hall satt orörlig med sammanbitna tänder. + +-- Låt det ringa, jag öppnar inte. Jag är inte hemma. + +De sutto tysta och lyssnade spänt, medan sekund jagade sekund. + +Plötsligt ringde det ånyo, hårdare än nyss, en ringning som kunnat väcka +upp de döda. + +Greta hade blivit blek. + +-- Ni måste höra efter vad det är, kanske elden är lös. + +Hall reste sig motvilligt och gick på tåspetsarna ut i tamburen. Han +öppnade icke dörren, utan såg ut genom tamburfönstret. Förstugan var +upplyst, men tamburen var mörk; han kunde alltså se utan att själv bliva +sedd. + +Tomas Weber stod därute. Han stod och väntade ännu med spänt +ansiktsuttryck, men han ringde icke mera. Då ingen öppnade, gick han +slutligen långsamt ned utför trappan. + +-- Tomas... Vad kunde han vilja... Han var sig icke lik... + +Och Hall gick åter in. + +Han satte sig på samma plats som nyss, bredvid Greta, men han såg strax, +att hon icke var densamma. Han såg, att hon hade vänt ett blad i boken, +och att hon icke var densamma som nyss. + +-- Nej, sade han ivrigt och ville rycka boken ur hennes händer, den +tavlan får ni inte se på, ni får inte... Jag har lagt ett märke där, +en pressad bolmörtblomma... Det betydde, att vi skulle hoppa över det +bladet! + +-- Jo, sade Greta, jag vill se, jag måste... Jag har ju redan sett... + +Och hon stirrade blek på ett dunkelt blad i grönsvart ton. + +Vad var detta? "Die Sünde" stod det under. + +Synden -- + +Det var en kvinna. Hennes hår var svart, och hennes ögon liknade två +djupa brunnar, och hon var naken. Kunde det finnas en kvinna så naken, +som hon? Hennes nakenhet lyste ur mörkret. Kring hennes grönaktigt vita +kropp ringlade en tjock och fjällig orm. Hal och kall smög den sig fram +mellan hennes brett utspärrade ben, vred sig upp över skuldrorna och +snodde sig i en fet och glänsande ring om hennes hals, och huvudet med +två lysande gröna ögon hängde ned mellan hennes uppsvällda bröst. Och +hennes hand smekte ormen, smekte drömmande hans rygg och hans spetsiga +smala huvud. Hennes ögon voro två nattkalla brunnar, och hon var mera +naken än någon kvinna kan vara. + +-- -- Var var sagans doft, var var diktens och äventyrets skimmer? + +Synden -- + +Greta reste sig från soffan, vit av skräck. Hon var nära att stöta +omkull det lilla bordet med flaskan och glasen. + +-- Jag vill gå, sade hon. Jag vill gå! + +Hon var redan i tamburen, samlade ihop sina kläder i mörkret och började +sätta dem på sig i feberaktig brådska. Hall kunde icke lugna henne: +skrämseln hade fått makt med henne. + +-- Jag vill gå, upprepade hon, och hennes röst skälvde. Hon kunde icke +få fram några andra ord än dessa. + +Hon var borta, och Hall stod ensam i rummet. Han såg på sin klocka: hon +var icke mycket över halv åtta. + +-- Den går så långsamt, tiden -- -- + +Stuckalbumet låg på golvet, uppslaget vid samma ställe som nyss. Ormen +ringlade ännu lika fjällig och fet kring samma grönaktigt vita kvinna, +och hennes nakenhet lyste. + + +Tomas satt länge kvar hemma efter middagen, länge efter det att kaffet +var drucket och cigarren utbrunnen. + +Han hade icke någon brådska längre. + +Det var så tomt i rummen. Greta var ute -- hon skulle väl se på +julklappar i butikerna -- och fadern hade gått på en bolagsstämma. + +Var var modern? + +Han fann henne i sängkammaren; hon läste i Thomas a Kempis. + +-- Om de yttersta tingen. + +Tomas satte sig ned hos henne utan att säga något, och hon läste högt +för honom med en mild och låg röst. + +"Du dåraktige, varför tänker du icke framåt och bereder dig på domens +dag, då ingen får ursäkta eller försvara den andre, utan var och en +måste själv bära sin bördas tyngd? Ju mer du nu skonar dig själv och +lyder köttet, desto svårare bliva då dina kval, och desto mera sparar du +tillsammans att då förbrännas. Och det gives ingen last, som icke skall +få sitt eget kval." + +Tomas hörde och hörde likväl icke. Han lutade sig fram över moderns axel +och betraktade ett av träsnitten, som föreställde den yttersta dagen. + +"-- -- Vad gagnar att leva länge, då vi så föga förbättras? Ack, ett +långt liv gör icke alltid människan bättre, utan förökar ofta skulden." + +Den sista dagen, uppståndelsen... Skulle den dagen verkligen en gång +gry, eller var det en saga bara? + +Gravarna öppnade sig, tusenåriga valv rämnade, och den sista dagens vita +ljus föll in, där det förr var mörkt. Jorden spydde lik ur sitt +innandöme, och liken blevo levande: händer famlade och ögon stirrade, +och en av dem stod redan upprätt, yrvaken och bländad, med handen för +ögonen: solen, havet! + +-- Du hör inte på, sade modern sakta. Du tänker på något annat. + +-- Jo, jag hör... + +Och hon fortsatte att läsa, tills Tomas plötsligt reste sig, fattade +hennes hand, smekte den, kysste den. + +-- Godnatt, sade han endast. + +Hans röst var grumlig; han kände det som om gråten ville fram. + +Och han gick. + +Modern satt kvar i tankar och lät boken falla ned mot knäet. Tomas hade +aldrig förr brukat kyssa hennes hand. + + +Tomas gick ute i snön. + +Den gamle mystikerns ord ringde honom ännu i öronen. + +-- Vad gagnar att leva länge, då vi så föga förbättras? Ett långt liv +gör icke alltid människan bättre. + +Men nej, det var icke möjligt, att det redan skulle vara slut för honom. +Han var så ung, han hade nyligen fyllt tjugu år. Han var ju så helt ung, +och han hade ännu så mycket ogjort i världen. + +Det måste finnas en utväg. Var det ingen som han kunde rådgöra med? +Ingen som ville hjälpa honom? + +Kanhända att han nu kunde träffa Hall hemma. Det var kanske redan för +sent, men han ville likväl tala med honom. + +Han stannade utanför Halls port och såg upp åt hans fönster, och han +började redan fatta nytt mod, då han såg att det lyste i springorna vid +gardinernas kanter. Han sprang uppför trapporna och ringde. Vad betydde +det att han icke kom ut och öppnade? Han var ju hemma -- det lyste i +fönstret -- + +Och då han åter gick nedför trappan, förstod han, att han måste uppgiva +hoppet. + + +Det var kallt i rummet, då han kom hem; han bad värdinnan att göra upp +eld. Hon hade redan bäddat hans soffa i tanke att han som vanligt skulle +komma sent hem. + +Tomas drog fram en stol till brasan och värmde fötterna vid elden. + +Han frös. + +Det snöade alltjämt, och genom snön flackade det röda skenet från +smedjan mot brandmuren mitt över gården, och smedens slägga hamrade som +vanligt utan rast. Blåsten ven i alla springor, och emellanåt skrällde +det till i fönstret. + +Det var eget, att han aldrig kunde bli varm i afton... + +Tomas letade fram en flaska madeira. Han hade den stående sedan den +tiden Märta brukade komma till honom. Han tömde genast två glas efter +varandra, och det värmde något. + +Ja, Märta... Voro hennes tankar hos honom i kväll? + +Han satt och lekte med revolvern. En liten underlig pjäs... + +Var det alltså allvar, att han skulle dö just nu i kväll? + +Ja, han kunde icke se, att det återstod någon annan utväg. Han hade +levat med förbundna ögon. Det var kanhända en dröm, allt vad han hade +upplevat, en hemsk, förvirrad dröm, och skottet skulle väcka honom. Ja, +det blev bäst så. Vad gagnar att leva länge, då vi dock så föga +förbättras? + +Han förstod ingenting i sitt liv, nu då han tänkte tillbaka på det. Det +var som då man drömmer: man går gata upp och gata ner, som om man hade +något viktigt att uträtta, man går ut och in i främmande hus, man deltar +i de löjligaste och meningslösaste uppträden, och man finner allting +naturligt och i sin ordning och låter ingenting förvåna sig. Så vaknar +man och söker erinra sig vad man har drömt och söker efter någon +betydelse i det, och då är det alltsammans en massa dumheter utan mening +och sammanhang. + +Vad han längtade efter att vakna, en gång för alla! + +Men om han blev lurad, om det kanske bara var tomrummet, som väntade +honom, ett svart hål i jorden och ingenting annat? Eller om det skulle +komma en efterräkning; om han kanske skulle ställas till ansvar, för att +han hade drömt bort sitt liv med en så dum och dålig dröm... + +Å, det sista var han icke rädd för. Han hade väl egentligen inte varit +värre än de flesta andra, och han hade väl också gjort något gott. + +Ja, hade han? + +Och han började tänka efter. Han var övertygad om att han i själva +verket hade utfört en hel mängd goda gärningar, fast han icke just nu +för tillfället kunde erinra sig så många. Men någon enda borde han +likväl kunna påminna sig. Det var egendomligt... Hur han än grävde i det +förflutna, fann han ingenting som han kunde berömma sig av, icke det +ringaste, mera än att han en gång förra året hade givit bort en gammal +vinteröverrock åt en fattig. Men det var ju icke han själv, utan hans +far, som bekostade hans kläder; egentligen hade han alltså icke haft +någon rättighet att ge bort rocken. Dessutom kom han mycket väl ihåg, +att fadern ett par dagar förut hade sagt något om att rocken kunde +vändas; men Tomas ville mycket hellre ha en ny. Troligtvis var det +egentligen därför han hade givit den åt en tiggare. + +Besynnerligt i alla fall... skulle han icke kunna finna någon enda god +handling i sitt liv... + +Han torkade kallsvetten ur pannan och slog bort tanken med en +axelryckning. + +Skulle han kanske tända lampan och skriva några brev? + +Nej, inga brev; inga förklaringar. Det bör ha skett i sinnesförvirring; +de efterlevande vilja nog helst ha det så. + +Brasan hade brunnit ned, och det hade blivit tyst i huset. Smedens +slägga hade tröttnat, och skenet från hans ässja flammade icke längre +från brandmuren mitt emot. + +Gården sov i vintermörkret. + +Tomas var trött. Han beslöt att kläda av sig och gå och lägga sig. + +Om han kunde somna, och någon ville skjuta honom medan han sov... Han +började få en svag misstanke om att det i grund och botten kanske icke +var någon så enkel sak som han hade trott att själv hålla revolvern +stadigt och trycka av och skjuta en blykula genom sitt eget huvud. + +Han klädde av sig i mörkret, rullade ned gardinen och kröp ned i bädden. + +Nu skulle det alltså ske. Fanns det ingen möjlighet att skjuta upp det +längre? + +Åjo, ännu fanns det några glas madeira kvar i buteljen... + +Och han tömde långsamt glas efter glas. Det hettande söta vinet höjde +hans mod och kom honom att se allt i en annan dager än nyss. Vad var det +för en löjlig inbillning, den som nyss hade plågat honom -- att hans liv +hade varit meningslöst och dåligt? Vårdagarna med Ellen, sommaren med +Märta, nej, det kunde man sannerligen icke kalla meningslöst. Om det var +meningslöst, vad skulle man då säga om dem, som förnöta sitt liv med att +sitta i ett ämbetsverk eller på ett kontor, eller med att stå i en +kateder och prata dumheter, som hans far till exempel? Nej, det var han +som hade haft rätt, han hade icke levat som en dåre utan som en vis, och +som en vis ämnade han dö! + +Och med skälvande händer famlade han på täcket efter revolvern, reste +sig i bädden, siktade på måfå mot sitt huvud och tryckte av. + + +Efter en stund återfick han medvetandet. Han trevade med båda händerna +kring sitt huvud, men kunde icke känna något sår. Det var likväl något +vått på kudden, det måste vara blod... + +Vinet tyngde hans huvud; han föll tillbaka mot kudden och somnade tungt. + + + + +XV + + +Klockan slog tio i Adolf Fredrik, då konsul Arvidson gick in i det gamla +förfallna hus, där Tomas Weber bodde. Värdinnan förklarade, att han +troligen ännu sov, ty han brukade aldrig stiga upp så tidigt, och +knackade ett par gånger sakta på hans dörr. Då ingen öppnade och intet +svar hördes, vred konsuln själv om låset och steg in utan vidare. Det +var mörkt därinne; genom en stor reva i den trasiga rullgardinen föll en +strimma av decembermorgonens knappa dager in och belyste dammet på +skrivbordet. Konsuln gick rakt fram till fönstret och rullade upp den +blå gardinen så häftigt, att den skrällde till. Det gråbleka dagsljuset +strömmade in, kallt och rått. Därefter tog han upp sin plånbok, letade +fram den sönderskurna papperslappen och vände sig om mot soffan. + +Tomas hade vaknat av skramlet med gardinen och reste sig häftigt upp i +bädden med ögonen vidöppna. + +Var han vaken, levde han? Ja, eftersom dagsljuset skrek honom i +ögonen... + +-- God morgon, sade konsuln torrt. + +Tomas stirrade på honom utan att svara. Han förstod ännu ingenting. Han +kände ännu icke igen den främmande herrn, som stod mitt på golvet med +något vitt papper i handen och letade efter en plats, där han kunde +ställa sin hatt. Till slut satte han den på huvudet; det låg tjockt av +damm överallt. + +-- God morgon, mumlade Tomas slutligen nästan i sömnen. + +-- Se här, fortfor konsuln i samma torra ton och kastade lapparna på +nattduksbordet. Det är ett gammalt papper, som jag antar att du är glad +åt att kunna bränna upp. + +-- Det är inte för din egen skull jag har löst in det, tillade han lågt, +med skarp tonvikt. + +Tomas låg med slutna ögon och teg. Han hade erinrat sig allt, och han +förstod. + +-- Har du möjligtvis flera sådana papper ute i rörelsen? + +-- Nej. + +-- Hm. Ett är redan en smula för mycket. + +Plötsligt slog det honom, att Tomas icke var sig lik. Det var något +besynnerligt med hans utseende. + +-- Vad är det för en skråma du har fått på kindbenet... Hur har det gått +till... Och kudden är också blodig. + +Tomas tog med handen över kinden. Han kände sina fingrar glida över en +hal klump av levrat blod. + +Plötsligt erinrade han sig det misslyckade revolverskottet och rodnade +skarpt. Kulan hade alltså bara skrubbat kinden... + +-- Du kan gärna gå upp och tvätta dig, det där ser otrevligt ut. + +Konsuln tvärtystnade med ens: han hade trampat på ett föremål på golvet. +En revolver... Vad skulle det betyda, det låg en revolver på golvet! Och +åter betraktade han Tomas som låg mörkröd av blygsel och icke vågade +öppna ögonen, och han kunde icke hindra, att han kände medlidande med +honom. Han var ung, han hade kommit in i en eller annan labyrint och +icke trott sig kunna finna vägen ut på något annat sätt. Så har han då +fastnat för denna gamla utslitna metod... Och så går han och skjuter som +en dumbom... + +Konsuln hade småningom blivit förargad över sin egen sentimentalitet. +Hans ena mungipa drogs ned till ett kallt och föraktfullt löje; han +stötte till revolvern med foten, så att den for långt in under soffan, +och gick utan ett ord. + + +Tomas låg ännu alltjämt med slutna ögon, och till sist somnade han om. +Han drömde, att han var ute och gick i en skog, som liknade en park, och +det gick en ung flicka vid hans sida. Hon hade en ljus klänning med +tyllärmar, och i skärpet bar hon en knippa violer. Det var Märta, och +likväl var det icke riktigt hon. Nej, det kunde icke vara hon... Icke +hade Märta så gula tänder och så vissen hy, och aldrig var hennes löje +så utmanande och lystet. Och likväl var det hon, ty det var hennes röst: +tag mig om du kan! Och så började hon springa, men helt långsamt; hon +sprang med små korta steg, och under tiden vände hon sig om oupphörligt +och log och visade sina gula tänder. Hur det plågade honom, hennes löje! +Men då hon bad, måste han ju följa... Och han ökade sina steg och +låtsade springa och ansträngde sig att le på samma sätt som hon, men det +var bara av artighet. Till sist sprang hon in i en boské av klippta +häckar, och då hon kommit in, vände hon sig om och stack fram huvudet +vid kanten av häcken och vinkade och log, och hon blinkade med ögonen på +ett sätt, som Märta aldrig brukade göra. Men Tomas låtsade som om han +icke såg henne och sprang förbi och vågade icke vända på huvudet. +Plötsligt erinrade han sig, att han nödvändigt måste träffa Hall före +klockan tre; var skulle han finna honom? Var det inte han som stod +däruppe på kullen, vid det röda tornet av tegel? Jo, visst var det +han... Och Tomas skyndade dit och klättrade upp för branten, och Hall +vinkade åt honom med handen; men då han kom upp, såg han att det var +tegelhandlaren. Det var för sent att vända om. Tegelhandlaren gick emot +honom med ett förbindligt ansiktsuttryck, skakade hans hand och började +beklaga sig över en mängd förluster, som han hade gjort på senaste +tiden. -- Ursäkta, sade Tomas, jag har litet bråttom; jag skulle gå in +här och köpa ett par handskar. Och han sköt upp en tung järndörr, som +gnisslade på sina rostiga gångjärn, och gick in i tornet. Det var +verkligen en handskbutik därinne; Tomas blev själv förvånad, ty han hade +egentligen bara tagit handskarna till förevändning för att komma ifrån +tegelhandlaren. -- Jag skall be att få ett par röda handskar, sade han; +i detsamma såg han, att det var Ellen, som stod bakom disken. -- Jag +säljer bara svarta handskar numera, svarade hon med ett ursäktande +leende, ty jag har sorg. Jag gifte mig i går. -- Jaså, svarade Tomas med +det dämpade tonfall, som är vanligt vid kondoleansvisiter. -- Min man är +mycket snäll, fortfor Ellen, och han älskar mig verkligen; men han är +puckelryggig. Med ens upptäckte Tomas, att Ellen icke hade något +klänningsliv på sig; hon stod i korsetten med nakna armar. Blodet steg +honom åt huvudet; med ett hopp sprang han över disken, drog henne tätt +intill sig och började kyssa hennes armar och hals. -- Nej, sade hon med +ett skyggt, hjälplöst ögonkast, nej, ni hör ju att jag har sorg! Tomas +släppte henne, det var mot hans vilja, men han kände att det var +nödvändigt. Hon var verkligen också blek och förgråten och hade röda +kanter kring ögonen. Och hon hade blivit gammal, han såg det nu... +så gammal hon hade blivit... så gammal och vissen... + +Tomas spratt upp ur sömnen; det var någon som gick i dörren. + +-- Å, ligger du och sover ännu, är du alldeles tokig, eller är du sjuk? + +Det var Greta. + +-- Mamma är så orolig för att du inte har kommit hem och ätit frukost i +dag; hon bad mig gå upp och höra efter hur det är med dig. Hon säger att +du var så märkvärdig i går afton. + +Tomas drog en lång gäspning. + +-- Jag är strax färdig. Jag har försovit mig. Säg henne att jag kommer +snart. + +-- Men var i Herrans namn har du varit med ditt kindben, har du varit i +slagsmål? Du ser ut så att man kan bli skral! + +-- Jag föll omkull i trappan och stötte mig, mumlade Tomas. + +-- Då måtte du allt ha varit bra lurvig... + +Greta snokade fram och tillbaka i rummet, fick fatt i en handduk, +doppade den i vatten och började tvätta av blodet från hans kind. Under +tiden gick såret upp på nytt, och blodet började sippra fram, droppe +efter droppe; Greta stod villrådig. Äntligen tog hon beslutsamt en +tidning, rev av en stor remsa i marginalen, blötte den i vatten och +plåstrade fast den längs över skråman. Därefter tog hon för säkerhets +skull ännu en remsa och lade den i kors över den förra. + +-- Så där, nu är det bra. + +-- Tack, sade Tomas. Nu kan du gärna gå din väg, så är jag snart färdig. + +-- Har du tagit fram någon ren skjorta då, det är ju söndag i dag... +sista söndagen före jul... Det är ett förskräckligt slarv, man skall +alltid ta fram rent linne på lördagskvällarna, innan man går och lägger +sig... Men det är sant, du var ju sned i går afton. + +Greta drog ut en byrålåda och började riva om. Plötsligt brast hon i +skratt. + +-- Nej, men vad är det här! En liten trumpet! Var har du fått fatt i +den? Tu, tu-tu, tu-tu-tu! + +Greta satte den för munnen och tutade av alla krafter, tills hon icke +förmådde mera; hon kiknade av skratt. Därefter tog hon fram skjorta, +strumpor och kalsonger och lade dem på täcket mitt för näsan på Tomas. + +-- Adjö, skynda dig nu... + +I dörren stannade hon ännu en gång och sade lågt, med en helt annan och +allvarligare röst än förut: + +-- Vet du vad, Tomas? Jag har fått en ny lifsuppfattning. + +-- Ä, drag på trissor, murrade Tomas. Jag visste inte av att du hade +någon förut, tillade han leende. + +Greta var redan i trappan. + + +Tomas låg och såg på snön, som föll därute. Det var ingen blåst, och den +yrde icke längre. Den föll mjuk och vit och stor. + +Han skulle alltså leva, och gå omkring bland de andra, som förut, och +taga sin examen ju förr desto hellre, och bli en aktad man. + +Kanhända skulle han också få en ny lifsuppfattning, liksom Greta. Ja, +det kunde han i själva verket mycket väl behöva. + +Men hur kom det sig, att han icke hade fått något brev från Märta, sedan +hon reste? Brydde hon sig icke alls något om honom vidare? + +Det var en obehaglig dröm... Han måste anstränga sig för att åter kunna +se Märta för sitt inre öga så som hon var, utan gula tänder och utan +drömmens underliga löje. + +-- Nej, han skulle upp och leva alltså, och börja på nytt. Hur skulle +det vara om tjugu år? "Ett långt liv gör icke alltid människan bättre, +utan förökar ofta skulden." Å, om tjugu år skulle han kanhända småle åt +alltsammans, då han någon gång kom att tänka på det. Det hade likväl +varit en otrevligt tillblandad historia, och han hade icke någon lust +att gå igenom den på nytt. + +Lukten av rent linne stack honom i näsan, då han böt om skjorta, och +ingav honom en nästan kittlande känsla av lifslust, oaktat han ännu +kände sig sönderbråkad i hela kroppen. Huvudet värkte och benen kändes +stela som pålar, och då han äntligen kom upp ur bädden, liknade han en +ryttare, som mitt under någon alltför dumdristig ritt blivit kastad ur +sadeln och därefter mödosamt reser sig för att med värkande lemmar +återtaga färden till fots, haltande, blodig och nedsölad av vägens +smuts. + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Förvillelser, by Hjalmar Söderberg + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FÖRVILLELSER *** + +***** This file should be named 21862-8.txt or 21862-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + http://www.gutenberg.org/2/1/8/6/21862/ + +Produced by Louise Hope and The Online Distributed +Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +http://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at http://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit http://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including checks, online payments and credit card donations. +To donate, please visit: http://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + http://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. diff --git a/21862-8.zip b/21862-8.zip Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..01d07ae --- /dev/null +++ b/21862-8.zip diff --git a/21862-h.zip b/21862-h.zip Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..df7eeac --- /dev/null +++ b/21862-h.zip diff --git a/21862-h/21862-h.htm b/21862-h/21862-h.htm new file mode 100644 index 0000000..2ca52ad --- /dev/null +++ b/21862-h/21862-h.htm @@ -0,0 +1,6380 @@ +<!DOCTYPE HTML PUBLIC "-//W3C//DTD HTML 4.01 Transitional//EN"> +<html> +<head> +<title>Förvillelser</title> +<meta http-equiv = "Content-Type" content = "text/html; +charset=ISO-8859-1"> + +<style type = "text/css"> + +body {margin-left: 10%; margin-right: 10%;} + +div.text {margin-top: 3em; margin-bottom: 3em;} +div.poem {margin: 1em 2em;} +div.letter {margin: 1em;} +div.titlepage {font-family: sans-serif;} + +hr {width: 80%; margin-top: 1em; margin-bottom: 1em;} +hr.mid {width: 40%;} + +h1, h2, h3, h4, h5, h6 {text-align: center; font-style: normal; +font-weight: normal; line-height: 1.5; margin-top: .5em; +margin-bottom: 0em;} + +h1 {font-size: 250%;} +h2 {font-size: 205%;} +h3 {font-size: 150%;} +h4 {font-size: 120%;} +div.text h4 {margin-top: 3em; margin-bottom: 1em;} +h5 {font-size: 100%;} +h6 {font-size: 85%; line-height: normal;} + +p {margin-top: .5em; margin-bottom: 0em; line-height: 1.2;} + +p.space {margin-top: 1.5em;} +p.inset {margin-left: 2em;} +p.right {text-align: right; margin-right: 2em;} + +div.poem p {margin-top: 0em; margin-left: 2em; text-indent: -2em;} +div.letter p {font-size: 95%;} + + +/* correction popup */ +/* none used */ + +/* page number */ + +.pagenum {position: absolute; right: 3%; font-size: 90%; +font-weight: normal; font-style: normal; text-align: right; +text-indent: 0em;} + +/* Transcriber's Note */ +/* none used */ + +</style> +</head> + +<body> + + +<pre> + +The Project Gutenberg EBook of Förvillelser, by Hjalmar Söderberg + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Förvillelser + +Author: Hjalmar Söderberg + +Release Date: June 19, 2007 [EBook #21862] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FÖRVILLELSER *** + + + + +Produced by Louise Hope and The Online Distributed +Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + + + + + +</pre> + + +<div class = "titlepage"> + +<h1>Hjalmar Söderberg</h1> + +<h2>Förvillelser</h2> + +<p> <br> </p> + +<h5>Albert Bonniers Förlag</h5> + +<p> <br> </p> + +<hr class = "mid"> + +<h6>www.albertbonniersforlag.se</h6> + +<h6> + <br> +ISBN 91-0-057937-8<br> +© Hjalmar Söderbergs rättsinnehavare 1895<br> +Första utgåva 1895<br> +Delfinserien 1963<br> +Andra utgåvan 2002<br> +Printed in Denmark<br> +Nørhaven Paperback A/S<br> +Viborg 2002 +</h6> + +</div> + +<hr class = "mid"> + +<div class = "text"> + +<span class = "pagenum">5</span> +<h4><a name = "chapI" id = "chapI">I</a></h4> + + +<p>En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik +vid Arsenalsgatan. Handskarna voro alldeles nya, han hade just köpt dem +i butiken.</p> + +<p>Han var helt ung, knappast tjugu år.</p> + +<p>Det var en av de sista dagarna i april, en orolig dag med hafsblå +himmel och stora seglande molnflockar, en nyckfullt leende dag med sol +och mulet i hastig växling och med skarpa vindilar österifrån, från +skären, från havet. Klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var en +gammal diktare som begrovs.</p> + +<p>— Se Tomas, god dag, i nya röda handskar... Jag gratulerar dig +till din medikofil, jag såg det i tidningen i går. Vad har du haft för +dig på sista tiden, jag har inte sett dig på flera dar...</p> + +<p>Det var Johannes Hall, en högväxt, mörklagd ung man, sex eller sju år +äldre än Tomas Weber. Han hade icke någon egentlig sysselsättning, men +det behövde han heller icke, ty han hade för en tid sedan helt oförmodat +fått ett rätt betydligt arv.</p> + +<span class = "pagenum">6</span> +<p>— Jo, jag sökte dig både i går och i förrgår, men du var inte +hemma, som vanligt... Kom nu, så gå vi ner på Oriental och fira min +examen med en flaska rhenvin.</p> + +<p>— Ja, varför inte...</p> + +<p>Gatorna vimlade av människor. Det var en av de första vårdagarna, ty +våren hade kommit sent. Vid vartannat steg mötte man en svartmuskig och +godmodigt leende ballongförsäljare med sitt färglysande knippe av +gummiblåsor, fyllda med gas. Mitt på trottoaren vid Karl XII:s torg stod +en grupp av gapande barn och halvvuxna gossar med näsorna i vädret och +ögonen riktade mot en röd prick i den blå rymden — en lösskuren +ballong, som seglade bort över taken.</p> + +<p>Tomas gick och smålog för sig själv.</p> + +<p>— Du ser upprymd ut i dag, anmärkte Hall, har det hänt dig +något?</p> + +<p>— Nej, jo... Jag såg en flicka nyss, i handskbutiken +därborta... Hon hade så rädda, rödbruna ögon.</p> + +<p>— Jaså hon, ja hon är mycket bra. Jag har också köpt handskar +där ett par gånger. Båda gångerna blev jag kär i henne och föresatte mig +att göra någonting åt saken, men sedan glömde jag bort det.</p> + +<p>De hade kommit ut på Blasieholmshamnen. Skärgårdsbåtarna vid kajen +hade röda färgklattar, som lyste i solen. Strömmen låg bred och blå och +tom; +<span class = "pagenum">7</span> +sjöfarten hade ännu icke kommit riktigt i gång för året.</p> + +<p>— Hur gammal tror du att hon är?</p> + +<p>— Jag vet inte. Tjuguett, tjugutvå år.</p> + +<p class = "space"> +Det var tomt på kafé Oriental. Som bleka skuggor gledo uppassarna av och +an i korridorernas skymning.</p> + +<p>Hall kastade sig halvliggande på en av de breda, låga sofforna, +vilkas brokiga österländska vävnader gåvo rummen deras prägel av +haremsgemak. Tomas Weber tog plats i en karmstol av flätad halm.</p> + +<p>Solljuset strömmande in i en bred, guldgul flod genom fönstrets +mångfärgade glas med dess gula liljor och röda tulpaner.</p> + +<p>Tystnaden drömde under taklisternas arabesker.</p> + +<p>— Har du något att röka? frågade Tomas.</p> + +<p>Hall tog upp sitt cigarrettfodral.</p> + +<p>Vinet kom in. Man såg på vippningen av kyparens frackskört, att det +var någonting mycket dyrt. Tomas hade fått en del pengar av sin far med +anledning av sin examen, och han hade ingen högre önskan än att göra +slut på dem.</p> + +<p>Tomas Weber hade ett öppet ansikte med blå ögon och ljusbrunt, +bakåtstruket hår. Den rätt stora och likväl fint skurna munnen uttryckte +ett kraftigt begär att taga för sig av vad livet kunde bjuda. Han var +spensligt byggd och något under medellängd.</p> + +<span class = "pagenum">8</span> +<p>— Vet du vad, Hall — jag träffade Märta Brehm i går +afton, hos Mortimers. Vi talade med varandra nästan hela kvällen om +något som jag nu har glömt. Hur kan man glömma något sådant? Hon hade en +vit ros i bröstet.</p> + +<p>Hall smålog.</p> + +<p>— Så, är hon ännu din stora passion? Det har hon nu varit i +nära ett halvt år.</p> + +<p>— Ja, och jag är rädd att hon kommer att vara det ända till +årets slut.</p> + +<p>Hall nickade tankspritt gillande. Han hade ett gråhyat, något ärrigt +ansikte med en smal, mörk mustasch, och han såg flera år äldre ut än han +var. Näsan var skarp, och de stora bruna ögonen hade en flackande +blick.</p> + +<p>— Jag hoppas att jag får henne till bords vid Arvidsons middag +i nästa vecka, fortsatte Tomas. Du kommer väl också med?</p> + +<p>— Jag tror det.</p> + +<p>Hall hade blivit införd i konsul Arvidsons hus av konsulns äldste +son, med vilken han var nära vän. Eljest hade han föga +familjeförbindelser i Stockholm. Han var född i Bryssel av en svensk +dam, som efter ett par år återvände till Sverige, sedan hon först +inackorderat barnet hos en välbärgad hantverkare och hans hustru, som +var född svenska. Vid tolv års ålder rymde han från sina +fosterföräldrar, och på många år var det ingen som visste hur, var eller +om han levde. Slutligen återfann man honom oförmodat som skådespelare +vid +<span class = "pagenum">9</span> +en liten svensk landsortstrupp, och ett par år senare dog modern efter +att först ha testamenterat honom sin förmögenhet.</p> + +<p>Han hade fått många vänner och syntes överallt. När Tomas frågade +honom, vad han fördrev sin tid med, brukade han svara:</p> + +<p>— Jag skriver på ett drama. När det blir färdigt en gång, skall +jag hyra ett band och resa omkring och spela det.</p> + +<p>En ruta stod öppen. Den salta vårluften spelade in och spände ut +röken från cigarretterna till ett luftigt nät, vars slingrande och sköra +maskor lyste i solstrimman med nästan kejsarblå färg. Därute glittrade +det över vågskvalpet på Strömmen, så att det nästan gjorde ont i +ögonen.</p> + +<p>Rhenvinet tindrade i glasen.</p> + +<p>— Det är sant, inföll Hall, du kan gärna gå med på operan i +kväll. Jag köpte ett par biljetter åt mig och Jean Arvidson, men han +blev hindrad. Går du med?</p> + +<p>— Ja gärna.</p> + +<p>— Nå, det var bra.</p> + +<p>Hall tömde sitt glas långsamt och fyllde det på nytt. Med ens reste +han sig hastigt.</p> + +<p>— Jag tror att jag är tvungen att gå nu, jag skall träffa en +bekant klockan tre. Nå, vi träffas i kväll alltså...</p> + +<p>— Ja, du är väl hemma vid sjutiden, jag kommer upp till +dig.</p> + +<span class = "pagenum">10</span> +<p>Tomas blev sittande en god stund ännu, tung i huvudet av vårluften +och av vinet. Han hade ånyo kommit att tänka på den unga flickan i +handskbutiken. Medan hon hjälpte honom att draga på handskarna, hade hon +ett par gånger betraktat honom förstulet, då hon trodde att han icke +märkte det.</p> + +<p class = "space"> +Klockorna i Jakob sjöngo och dånade alltjämt. Från Operabyggnaden ljödo +hammarslag och grundläggarsång. Tomas drev omkring i människoströmmen, +sorglös och utan mål.</p> + +<p>På Fredsgatan köpte han en knippa violer av en liten nigande och +leende flicka. Därefter gick han in till Holländaren och köpte en stor, +mahognybrun cigarr.</p> + +<p>Vart han vände sig såg han bekanta ansikten; alla människor voro ute. +Om han ändå kunde möta Märta Brehm... Naturligtvis måste också hon vara +ute en sådan dag som denna, det var ju omöjligt att sitta inne. Vart +skulle han gå för att träffa henne? Gatorna voro tomma, när icke hon +gick fram över dem.</p> + +<p>Och så erinrade han sig med ens, att hon nu troligen hade någon ny +vårdräkt, som han ännu icke sett. Han kanske redan hade mött henne och +icke känt igen henne...</p> + +<p>Vid Röda bodarna mötte han sin far i ivrigt samtal med en liberal +politiker. Professor Weber +<span class = "pagenum">11</span> +besvarade tankspritt sin sons hälsning med samma artighet som om han +varit en främmande herre.</p> + +<p>Ute på Mälaren gick sjön grön och vit. En roslagsskuta med lappade +segel styrde för full medvind ut ur hamnen. I aktern satt skepparen +grensle över rorkulten och styrde med bakdelen.</p> + +<p>Tomas ämnade just gå upp till Karolinska institutet för att träffa +Gustav Wannberg, den av hans studiekamrater, med vilken han oftast +sällskapade, för att underrätta honom om att han var upptagen på +aftonen, då han oförmodat stötte på honom i viadukten under järnvägen. +Wannberg var ett par år äldre än Tomas och hade huvudet fullt av +allmänmänskliga intressen. Han var denna dag vid ett mörkt lynne i +anledning av den vändning valstriden i Belgien hade tagit. Tomas följde +honom uppåt Vasagatan. I hörnet av Kungsgatan skildes de; +Wannberg åt sina middagar i ett pensionat i närheten.</p> + +<p>Tomas stod kvar ett ögonblick och betraktade Vasagatans egendomliga +fondtapet med engelska kyrkan, en liten konstfärdigt arbetad +leksakskyrka av blekröd sandsten. Tätt bakom kyrkan reser sig ett +jättestort brandgult hus med blå rullgardiner för fönsterna och randat +liksom i samma plan av sex mörka, smala popplar. Det hela liknar en +vävnad utan perspektiv, en flat kuliss, uppställd på lek tvärs över +gatan, och med det sällsamma japonaiserie i färger och konturer, som +genom sin släktskap med bilderbokens naivt färglagda träsnitt +<span class = "pagenum">12</span> +tidigt frestar barnets inbillning, när det vid sin moders hand gör de +första vandringarna på fädernestadens gator, och som någon gång efter +många år går igen i dess drömmar om natten.</p> + +<p>En spårvagn förde honom tillbaka till stadens centrum.</p> + +<p>Middagstimmens ström av promenerande svällde ut över gator och torg. +Tomas stannade tveksam utanför fönstret till den handskbutik, som han +hade besökt ett par timmar tidigare. Om han skulle köpa ännu ett par +handskar? De gå ju alltid åt så småningom.</p> + +<p>Han mottog knuff på knuff av brådskande människor, som längtade efter +sin middag, och för vilka han stod i vägen. Han beredde sig just att +stiga in, då i samma ögonblick kungen gick förbi i sällskap med general +Kurck och överhovjägmästaren. Vårsolen glittrade och lekte i hans skägg. +Tomas tryckte sig vördnadsfullt tätt intill väggen med hatten i hand och +steg därefter in i butiken.</p> + +<p>Butiken stod tom. Det var skumt därinne, och Tomas var bländad av +soldagern från gatan. En äldre dam stack fram huvudet bakom en grön +gardin och ropade därefter dämpat åt ett inre rum:</p> + +<p>— Ellen! Kommer Ellen?</p> + +<p>Den unga flickan kom raskt ut.</p> + +<p>— Jag skall be om ett par röda handskar, n:r 8.</p> + +<p>Hon kände tydligen genast igen honom. Hennes ansikte uttryckte först +förvåning; därefter rodnade hon skarpt.</p> + +<span class = "pagenum">13</span> +<p>Hon var tämligen kraftigt byggd, men hade spensliga armar och smal +hals. Håret var tjockt, glänsande, mörkt; de rödbruna ögonen hade en +skygg blick. Hon var icke synnerligt väl klädd. På vänstra sidan av +halsen hade hon en fin rispa, som om en kattunge nyss hade rivit henne. +En liten ljusröd bloddroppe sipprade långsamt fram.</p> + + + + +<span class = "pagenum">14</span> +<h4><a name = "chapII" id = "chapII">II</a></h4> + + +<p>Tomas drack som vanligt kaffe i sitt rum efter middagen. Till kaffet +rökte han sin holländska cigarr. Hans rum var tämligen litet och +möblerat med några av de nötta och gammalmodiga möblerna från de första +åren av hans föräldrars äktenskap. Fönstret låg mot väster, och solen +föll rätt in i rummet; den led mot nedgång och hade redan en +kopparsprängd skiftning. På den motsatta väggen rörde sig skuggan av en +långsamt svängande skorstensflöjel från taket mitt emot.</p> + +<p>Modern gick omkring och ordnade något ute i matsalen. Ett par minuter +blev hon stående i dörren till Tomas rum och betraktade honom med sin +ljusa blick.</p> + +<p>— Kommer du hem efter teatern i kväll, Tomas?</p> + +<p>— Jag vet inte. Det kan hända att vi går ut och äter något.</p> + +<p>Det blev ett ögonblicks skymning i rummet. Ett tjockt rökmoln från en +fabriksskorsten drevs av vinden förbi fönstret.</p> + +<p>— Säg, Tomas — är det riktigt bra att du är så mycket +tillsammans med Johannes Hall?</p> + +<span class = "pagenum">15</span> +<p>Tomas blåste ut röken från sin cigarr genom näsan.</p> + +<p>— Kära mamma, jag bör väl vara gammal nog att kunna välja mina +vänner själv.</p> + +<p>— Ja, ja, du bör väl det...</p> + +<p>Hon gick tillbaka ut i salen. Tomas hörde henne ta ett tag med +dammhandduken över tangenterna på pianot.</p> + +<p>Tomas tänkte på Märta Brehm. Han behövde endast sluta ögonen för att +känna hennes mjuka flickgestalt glida in i rummet, sjunka ned på soffan +vid hans sida och linda armarna om hans hals. Om några år skulle han +vara en berömd läkare med en tjugutusen kronor om året; men han kunde +mycket väl gifta sig redan när han hade fyra eller fem tusen. Vilka +kvällar i skymningen, helst på vintern, då snön yrde kring gathörnen! +Han vågade icke ens tänka på bröllopsnatten. Och vilka middagar de +skulle ge... Märta skulle presidera i violett sammet. Kanhända +skulle han också kasta sig in i det politiska livet, skriva +tidningsartiklar, bli riksdagsman, kanske minister. Det fanns ingen +paragraf i grundlagarna, som hindrade att professor Webers son kunde bli +statsminister. Då kunde Wannberg också få någon plats, där hans +begåvning och vyer kunde göra sig gällande. Och Hall... under vilket +departement lyda teatrarna? Ecklesiastikdepartementet? Hall kunde bli +ecklesiastikminister.</p> + +<p>Klockan slog sju ute i salen. Tomas for upp ur sina drömmerier, +klädde sig hastigt och var just +<span class = "pagenum">16</span> +färdig att gå, då Greta, hans sjuttonåriga syster, klängde sig fast vid +honom i tamburen och viskade:</p> + +<p>— Skriver du min kria den här gången också, Tomas?</p> + +<p>Greta var en blek, ljus flicka med späda lemmar. Hon hade gått och +läst året förut, men gick ännu i skolan.</p> + +<p>— Vad skall den handla om?</p> + +<p>— Om nådemedlen.</p> + +<p>— Fy tusan, det får du skriva själv.</p> + +<p>— Men om du skriver den åt mig, skall jag ställa till så att du +får komma med på Märta Brehms flickbjudning om lördag!</p> + +<p>— Ä, drag på trissor...</p> + +<p>Tomas slet sig lös och sprang ner utför trapporna. Gatan låg stilla +och folktom; det var en av de breda och tysta gatorna på Östermalm. Med +ens varseblev han sin fars solida ryggtavla några steg framför sig; han +hade alltså gått ut strax före Tomas.</p> + +<p>Tomas gick fatt fadern och följde honom till nästa hörn.</p> + +<p>— Vart skall pappa gå?</p> + +<p>— Jag skall gå på en bolagsstämma. Och sedan är det ett litet +spelparti hos Karlbergs.</p> + +<p class = "space"> +Hall bebodde en dubblett vid Kommendörsgatan. Det yttre rummet var +mycket stort, med tre fönster, och tämligen glest möblerat. På +skrivbordet låg alltid +<span class = "pagenum">17</span> +ett ark rent, vitt papper och en omsorgsfullt formerad blyertspenna.</p> + +<p>Hall låg på soffan, färdigklädd. På en stol vid huvudgärden stod en +bricka med ett krus av Wynand Fockinks curaçao och två glas. Det var +drucket ur båda.</p> + +<p>Det låg en svag lukt av mysk över rummet. Ett par narcisser lågo +kastade på golvet.</p> + +<p>Hall strök sig gång på gång genom håret med ett förstrött +uttryck.</p> + +<p>— Ja, så går vi då, sade han slutligen och reste sig med någon +ansträngning.</p> + +<p class = "space"> +Operan hade nästan fullt hus.</p> + +<p>Det klack till i Tomas, då han under en mellanakt upptäckte Märta +Brehms fina, drömmande huvud uppe på första raden. Vem hade hon i +sällskap? En liten knubbig dam med rikt, askblont hår böjde sig just +fram och talade med henne, men hon höll solfjädern för ansiktet. Nu slog +hon ihop den — å, fru Wenschen! Tomas Weber blev blodröd av +förbittring. Fru Wenschen var icke något sällskap för Märta.</p> + +<p>— God afton, Tomas!</p> + +<p>Han kände en kraftig hand på sin axel.</p> + +<p>— Nej, se Gabriel... Är din fru med?</p> + +<p>— Ja, hon sitter därborta.</p> + +<p>Gabriel Mortimer var en kusin till hans mor; fru Weber var född +Mortimer. Han var en man +<span class = "pagenum">18</span> +på närmare fyrtio år och aktuarie i ett ämbetsverk. Han hade ett par +gråblå ögon med en vilande, nästan stickande blick i ett något +frostbitet ansikte med stora, markerade drag. Han var klädd i frack och +svart halsduk.</p> + +<p>Mortimer hade trots den stora skillnaden i ålder fattat ett slags +vänskap för Tomas.</p> + +<p>— God afton, herr aktuarie, god afton, herr Weber, fy fan vad +här är hett...</p> + +<p>Det var en något skallig herre med ett tenoraktigt utseende.</p> + +<p>— Jag har ätit middag ute med en försäkringsdirektör och en +artist, och sedan ha vi suttit i Berns, berättade han utan något försök +till motivering.</p> + +<p>Tomas såg sig om efter Hall, men han hade nyss gått ut för att röka +en cigarrett.</p> + +<p>— Jaså, svarade Mortimer vänligt intresserad. Ja, i Berns +kan man ha rätt trevligt. När jag var där sist, det är inte så nyligen, +sprang det en råtta över foten på mig, och två andra uppträdde på något +avstånd.</p> + +<p>Den flintskallige herrn skrattade generat. Tomas avlägsnade sig under +förevändning att han skulle hälsa på fru Mortimer. Han fann henne +inbegripen i ett livligt samtal med en äldre svartklädd tant angående +intubikaffe, troligen med anledning av annonsen på ridån.</p> + +<p>Tomas växlade ett par ord med henne och gick ut för att söka rätt på +Hall; han fann honom på +<span class = "pagenum">19</span> +trottoaren utanför teatern. Tomas fattade hans arm, och de gingo några +steg uppåt Blasieholmstorg utan att säga något. Platsen låg tom i +skymningen, och kvällshimlen välvde sig kall och grönblå över deras +huvuden. En och annan skugga rörde sig ljudlöst i halvmörkret invid +husens murar.</p> + +<p>En blek, halvvuxen flicka kom andlös ut ur en port; den slog igen +efter henne med en skräll. Hon sprang flämtande förbi snett över torget. +Hon gömde huvudet i händerna och snyftade högt.</p> + +<p>— Varför grät hon?</p> + +<p>— Ja... varför grät hon?</p> + +<p>Hon var redan borta, försvunnen nedåt en gränd — en smal +skugga, uppsugen och slukad av det djupa mörker, som sov invid +Frimurarehusets svartgrå vägg.</p> + +<p>En liten krokryggig man gick omkring och tände lyktorna, en +efter en. Och högt över husets svartnande massor brann redan Venus, +vårkvällens mäktiga bloss.</p> + +<p>Man intog ånyo sina platser.</p> + +<p>— Vem var det herr Mortimer talade med? frågade Hall.</p> + +<p>— Det var den herre, mot vilken fru Helga Wenschen förgäves +söker hålla sin äktenskapliga trohet, utvecklade Tomas lärt.</p> + +<p>— Så, var det han...</p> + +<p>Hall följde grosshandlar Wenschen med en blick av livligt intresse, +där han med några ansträngt viga skutt försvann i parkettrappan.</p> + +<span class = "pagenum">20</span> +<p>Intubikaffet gled upp under ett dämpat förspel.</p> + +<p>— Vem är det fru Wenschen sitter med i kväll? viskade en herre +till en annan tätt bakom Tomas.</p> + +<p>Tomas gjorde våld på sig för att icke vända sig om.</p> + +<p>— Jag vet inte säkert, det skall vara en fröken...</p> + +<p>Det skrällde till i orkestern. Den populäre barytonisten rullade in +och började sjunga så mycket han orkade, klädd i sin gredelina kofta med +uddar.</p> + +<p class = "space"> +Det var packat på Rydberg. Hall, Weber och Mortimer med fru och tant +lyckades slutligen erövra en soffa längst inne i stora matsalen. Det +yttre rummet var upptaget av ett veterinärmöte, som avslutade sina +förhandlingar med en supé. En oavbruten ström av gäster och uppassare +rörde sig fram och tillbaka genom salen. Man ropade, knuffades och svor +mellan tänderna. Då och då hördes kraftiga hurrarop från +veterinärmötet.</p> + +<p>Jean Arvidson kom in, i frack och vit halsduk; han hade representerat +firman vid en fest i handelsvärlden och var i sällskap med några herrar +av kommersiellt utseende. Han kom fram och hälsade på Hall, Weber och +Mortimers; han kände dem alla.</p> + +<p>Han var påfallande blek.</p> + +<p>— Du har varit ute och rest? sade Tomas.</p> + +<p>— Ja, jag kommer närmast från Hamburg, fast jag ser ut som +döden från Lübeck...</p> + +<p>Hans hälsa hade varit dålig en tid.</p> + +<span class = "pagenum">21</span> +<p>— Nå, vi träffas väl något i morgon, sade han åt Hall och gick +för att uppsöka sitt sällskap.</p> + +<p>I en soffa vid den motsatta väggen satt en godsägare och ledamot av +Första kammaren och skrek mitt över salen, att han ville ha en +svinkotlett.</p> + +<p>Två herrar av militäriskt snitt reste sig från ett bord i närheten +för att gå; de skakade hand med Mortimer i förbigående. Det var Gabel +och Grothusen. Löjtnant Gabel var lång och ljus, med kal panna och en +stor, tunn kroknäsa. Hans byxor väckte nästan skandal genom sin elegans; +de voro otroligt vida, grovt harlekinrutiga på snedden i svart och +ljusgrått och försedda med breda svarta ränder vid sidorna. Gabriel +Mortimer nöp i dem med oförställd beundran, lutade sig ned och lyfte upp +ett stycke av tyget tätt under ögonen, ty han var närsynt.</p> + +<p>— Var bor din skräddare? frågade han.</p> + +<p>— Det talar jag inte om, svarade Gabel med ett urbant +småleende, på en gång smickrad och stött.</p> + +<p>Baron Grothusen var utomordentligt ful, men han hade en mycket vacker +figur.</p> + +<p>Tomas slog i brännvinet; det var Eksjö. Han slog endast i halva +glas.</p> + +<p>Mortimer talade om prins Eugens tavlor på senaste utställningen; han +var särskilt förtjust i ”Det gamla slottet”. Samtidigt +följde han med ögonen Tomas’ rörelser; så fort denne ställt ifrån +sig brännvinsflaskan, fattade han den med en elegant handrörelse, och +utan att göra något avbrott +<span class = "pagenum">22</span> +i den mening han nyss påbörjat slog han sitt glas så demonstrativt +fullt, att det rann över.</p> + +<p>En kypare snävade och föll framstupa med en stor bricka, full av glas +och buteljer. Det var en helt ung gosse, han kämpade med gråten. +Hovmästaren skyndade till. Han hade den stramt korrekta hållning, som +betyder, att all bestraffning uppskjutes till ett lämpligare +tillfälle.</p> + +<p>Veterinärerna hurrade ånyo, denna gång i takt. Det hade hållits ett +tal.</p> + +<p>Man hade kommit till kaffet. Mortimer och Hall drucko visky, Tomas +och damerna munk. Tomas hade fallit i drömmar. Han hade med ens blivit +intagen av en häftig lust att skaffa sig ett par alldeles likadana byxor +som Gabels. Hall stötte till honom:</p> + +<p>— Det är ett par herrar därborta som vill skåla med dig!</p> + +<p>Tomas vaknade upp och fattade sitt glas. Det var två av hans förra +lärare, lektor Petersén och d:r Mentzer. Man utbytte den lilla hälsning +med glaset, som antyder, att man tills vidare gillar varandras +borgerliga vandel.</p> + +<p>Veterinärernas lifsglädje hade nått sin höjdpunkt. Det hurrades +oavbrutet, och man kunde till och med uppfatta ett och annat försök att +sjunga ”Ur svenska hjärtans djup”.</p> + +<p>Fru Mortimer började gäspa. Tomas kände hastigt ett styng i sitt +samvete: han hade glömt att +<span class = "pagenum">23</span> +säga adjö åt modern innan han gick! Det var Gretas fel, som hade stått +och pratat om sin kria.</p> + +<p>Det blev folksamling mitt i salen, och sorlet tystnade för några +sekunder. En äldre herre hade fått ett anfall av illamående och måste +föras ut.</p> + +<p>Mortimer med fru och tant sade god natt och bröto upp. Hall och Weber +flyttade sig över i soffan.</p> + +<p>— Det var en säker tant, anmärkte Hall. Hon svepte tre likörer +på en kvart.</p> + +<p>Gästernas antal hade glesnat. Veterinärerna borta i fonden hade delat +sig på flera i slö ton samtalande grupper. Uppassarna gingo villrådiga +omkring, som skrämda får efter ett oväder, gråbleka och med slaka +frackskört.</p> + +<p>De båda vännerna sutto tysta. Tomas drömde sig vandra med Märta i den +sommarstilla luften under gobelängmålningarnas blågröna träd. Det led +mot aftonen, och almarnas bleka, stiliserade kronor susade svalt över +deras huvuden. Framme i den tomma förgrunden stod en bänk av sten, +ensamhetens och de långa meditationernas kalla bänk. Den hade Tomas och +Märta längesedan nått förbi. Och långt inne i skogen, där vägens bukter +sinade ut i ett grönt dunkel, lockade en fågel med späda, utdragna +toner.</p> + +<p>Plötsligt släcktes det elektriska ljuset. Ett par gaslågor tändes. +Skuggorna uppförde spöklika brottningsscener kring väggarna, och bakom +glasrutorna till det stora gröna kaféet, där det ännu +<span class = "pagenum">24</span> +var ljust, rörde sig ett våldsamt skuggspel av sträckta halsar och av +armar, fäktande i luften med glas i hand.</p> + +<p>Hall satt tyst bakom sitt höga, slipade whiskyglas och betraktade +sceneriet. Hans ansikte var sig alltid likt. Genomvakade nätter lämnade +icke längre några spår efter sig i denna härdade hy.</p> + +<p>— Alltså ännu en dag, sade han och kastade bort sin +cigarrett.</p> + +<p>Tomas blundade. Ellen, flickan i handskbutiken, hade runnit honom i +minnet. Han kunde icke låta bli att tänka på hennes armar. Det var Märta +han älskade, och likväl föreföll det honom som om han hade gått miste om +något väsentligt av livets lycka, om han aldrig finge se dessa armar +blottade och vita sträckas emot honom från någon mörk vrå av ett rum med +fällda gardiner.</p> + +<p>Han vred sig oroligt på soffan.</p> + +<p>— Är du inte trött, skall vi betala?</p> + +<p>— Ja, det är sent.</p> + +<p>De bröto upp, Tomas gick förut. Djurläkarnas tummelplats liknade en +marknad, som härjats av någon nattlig orkan. På en stol nere vid dörren +satt en uppassare, en ung gosse, hopsjunken som en trasa och sov. Det +var densamme, som hade fallit omkull med brickan. Hall klappade honom +varsamt på axeln och stack till honom en tiokrona. Gossen for upp, +förskräckt, förvirrad, med övergångsålderns ständiga onda samvete i +blicken.</p> + +<span class = "pagenum">25</span> +<p>— Det är litet hjälp för att reparera olyckan med brickan, +förklarade Hall lågmält.</p> + +<p>— Nå kommer du, jag är färdig...</p> + +<p>En kall gryningsdager slog emot dem utifrån torget. I fonden +reste sig slottsfasaden askgrå, spöklikt stor, denna underbara norra +fasad, vars färg är skiftande som havets. Den ljusnande nordöstra +horisonten tände i den översta fönsterraden en ramp av blekt +grönskimrande opaler.</p> + +<p class = "space"> +Tomas hade funnit en nattvandrerska och följde henne långt uppåt +Regeringsgatan. Hon var stor och fet och gjorde ett redbart, men väl +manhaftigt intryck; man såg genast, att hon icke förstod skämt. Sedan +inledningsreplikerna växlats, hade de ingenting vidare att säga +varandra. Tomas sneglade på henne då och då med en skygg blick. +Plötsligt gjorde han en tvär vändning kring ett hörn och stack av som en +pil nedåt en sidogata.</p> + +<p>Han beslöt att gå närmaste vägen hem. Han var trött.</p> + +<p>Han gick som i sömnen.</p> + +<p>En skräddare med ett par byxor över armen kom ut ur ett litet +ärtgrönt trähus med gula fönsterluckor.</p> + +<p>Drömde han? Bruka skräddarna gå med byxor över armen om natten +också?</p> + +<p>Tomas växlade en hastig hälsning med vice häradshövding Abel Ratsman, +som just kom ut från samma ställe. Han hade träffat honom ett par +<span class = "pagenum">26</span> +gånger hos Brehms. Ratsman påstods ha utmärkta framtidsutsikter.</p> + +<p>På Stureplan råkade han mitt in i en flock uppsluppna nattsvärmare, +av vilka han kände ett par. Han måste nästan med våld slita sig lös för +att slippa följa med upp i en främmande herres våning och dricka +konjak.</p> + +<p>Det dagades mer och mer. Ett svagt morgonskimmer darrade redan över +de yrvakna vinghästarna på det Bångska husets tak.</p> + +<p>På Sturegatan upphann Tomas skräddaren med byxorna. Då han kommit +förbi honom, vände han sig om och såg med förvåning, att det icke var +någon skräddare, utan baron Grothusen. Det var Gabels byxor han hade +över armen. <i>Var</i> hade han kommit över Gabels byxor? Han gick +fullkomligt stadigt, och hans bleka grodansikte hade samma självsäkert +korrekta uttryck som vanligt. Han stod tydligen under inflytande av den +föreställningen, att han var ute och promenerade med sin egen vårrock på +armen.</p> + +<p>Det ena byxbenet släpade i rännstenen.</p> + +<p class = "space"> +Då Tomas kommit inom tamburdörren, stannade han häpen, förskräckt. Hans +mor satt på vedlåren och sov, i nattröja och med en schal över +axlarna. Bredvid henne stod en stake med ett rött flämtande ljus, som +just höll på att brinna i pipan.</p> + +<p>Hon for hastigt upp ur sin slummer, då hon hörde Tomas stänga +dörren.</p> + +<span class = "pagenum">27</span> +<p>— Å Tomas, är du äntligen hemma! Jag har satt mig härute för +att jag skulle höra när du kom. Var har du varit hela tiden?</p> + +<p>Tomas blev förargad. Han var ju icke något barn längre. Skulle han +aldrig slippa ifrån dessa dumheter?</p> + +<p>— På Rydberg, svarade han kort.</p> + +<p>Han märkte att hon hade gråtit och tillade strax i blidare ton:</p> + +<p>— Vi kom att sitta litet länge. Vi hade Mortimers i +sällskap.</p> + +<p>Modern blev lugnare, då hon hörde att Mortimers varit med.</p> + +<p>Hon beredde sig att gå in.</p> + +<p>— Är pappa hemma? frågade Tomas.</p> + +<p>— Ja, nej, han är inte hemkommen ännu, men jag går in och +lägger mig ändå, det är bara för dig jag har varit orolig. God natt. Å +Tomas, du är för ung att vara så mycket ute!</p> + +<p>Hon strök honom förvirrat, nästan förläget över kinden med den lediga +vänstra handen och gick in.</p> + + + + +<span class = "pagenum">28</span> +<h4><a name = "chapIII" id = "chapIII">III</a></h4> + + +<p>Tomas var utan pengar.</p> + +<p>Han hade gjort ett något för raskt slut på dem han fått av fadern +efter sin examen, och han vågade icke genast bedja honom om mera. Fadern +hade dessutom på sista tiden låtit en smula reserverad, när det blev tal +om pengar. Han spelade mycket och förlorade oftast, ehuru han icke ville +erkänna det; hans slätrakade, barnafromma ansikte lyste alltid av den +vinnande partens stilla lycka.</p> + +<p>Om han skulle vända sig till modern? Det vore endast att göra henne +onödiga bekymmer.</p> + +<p>Icke kunde man heller gå med tom portmonnä under dessa skimrande +vårdagar. Tomas lånade trettio kronor av Hall.</p> + +<p class = "space"> +Ja, våren...</p> + +<p>Skutorna nere i Nybrohamnen vaggade sakta som i en dröm, med de mörka +grå seglen utspända, ty det hade regnat på natten. Klockan slog nio i +Östermalmskyrkan. Tomas var redan ute. I en frukthandel vid +Hamngatan köpte han några tyska päron +<span class = "pagenum">29</span> +i en påse; han hade för avsikt att äta upp dem i skuggan av någon mycket +gammal ek ute på Djurgården.</p> + +<p>En tom spårvagn rullade förbi; Tomas hoppade upp. En ung flicka i en +enkel grå vårkappa kom hastigt springande. Hon ämnade tydligen sätta sig +på något av sätena närmast framför Tomas, men vagnens fart, som hon +glömt att beräkna, förde henne i stället till sätet närmast bakom honom. +Det var Ellen; Tomas hade genast känt igen henne. Vad skulle han göra? +Skulle han hela vägen sitta som ett nöt och vända henne ryggen? Han såg +sig omkring med en hastig blick: konduktören var sysselsatt på annat +håll. Därefter reste han sig lugnt, vände om det svängbara ryggstödet på +sin soffa, gick över till andra sidan och satte sig mittemot henne.</p> + +<p>— Behagar fröken ett tyskt päron? frågade han blygt och +aktningsfullt.</p> + +<p>I början vägrade den unga flickan med stora, förvånade ögon att alls +taga någon befattning med hans päron, men efter en liten stund hade hon +ätit upp två stycken. Tomas räckte henne vördnadsfullt sitt visitkort; +det stod ”Med. fil. kand.” under namnet.</p> + +<p>Hon anförtrodde honom att hon hade ett ärende i en villa på +Djurgården.</p> + +<p>Solen glödde skarpt på det Bünzowska huset, en trotsig och lysande +riddardikt i sten. Tomas kunde aldrig upphöra att beundra dessa murytor +från i +<span class = "pagenum">30</span> +går, som mästaren genom några oregelbundna och knappast märkbara +skiftningar i teglets färg lyckats giva en prägel av att ha trotsat +århundradens regn och blåst.</p> + +<p>Tomas sökte få i gång ett bildat samtal, men fick endast korta och +förlägna svar. Under tiden irrade hennes morgonklara bruna ögon omkring +från hans ansikte till hans halsduk, från halsduken till de ridande i +allén.</p> + +<p>De hade kommit till spårvägens slutpunkt nedanför Hasselbacken. Tomas +följde henne ett stycke framåt slätten. Med ens stannade hon och sade på +en gång blygt och damaktigt:</p> + +<p>— Förlåt, men ni får inte följa mig längre. Det går inte an att +någon får se mig i sällskap med en herre.</p> + +<p>Tomas rodnade och sade ett kort farväl. Han följde henne med ögonen +tills hon försvunnit bakom en grön trädgårdsgrind långt borta. Därefter +satte han sig på en bänk och rökte en cigarrett.</p> + +<p>Förlustelselokalerna vid slätten lågo tysta och döda i majmorgonens +kritbleka ljus. Tomas satt och tänkte på hur han skulle vara klädd på +aftonen; han hade efter bästa förstånd skrivit ”Om +nådemedlen” åt Greta och mycket riktigt också blivit ombedd att +komma med på Märtas flickbjudning. Skulle han ha vitt skjortbröst eller +kulört halsduk?</p> + +<p>En täckvagn stannade utanför ingången till Hasselbacken; en dam och +en herre stego ur. Tomas smålog, då han kände igen dem. Det var fru +Grenholm +<span class = "pagenum">31</span> +och doktor Rehn, en känd framstående läkare. Vårsolen lyste blitt på de +två gamla älskandes väg.</p> + +<p>Ett sällskap varietéartister av skilda raser och nationaliteter kom +förbi, muntert pladdrande på tre eller fyra språk. Deras av smink och +nattvak urlakade gycklaransikten, knivskarpa röster och bjärta +sluskelegans förenade sig till ett falskt och lustigt missljud, som +dröjde några sekunder i luften och tonade bort.</p> + +<p>Slätten låg åter solvit och tyst.</p> + +<p>Tomas reste sig och gick några steg. Trädgårdsgrinden öppnades +därborta, och någon kom ut.</p> + +<p>Var det Ellen?</p> + +<p>Ja, det var hon. Tomas fick hjärtklappning och gick långsamt emot +henne.</p> + +<p>Det glimmade till i hennes ögon, då hon såg att han var kvar, och hon +rodnade svagt.</p> + +<p>— Förlåt, fröken, sade han med de öppna blå ögonen vilande i +hennes, vågar jag föreslå er en promenad på Skansen? Om ni har tid.</p> + +<p>— Nej, sade hon undvikande, jag vet inte...</p> + +<p>Med ens kom hon att tänka på björnungarna, som hon avgudade.</p> + +<p>— Ja, jag är ledig till klockan tolv i dag, svarade hon.</p> + +<p>Och de följdes åt på vägen uppåt Skansen. Träden hade nyss fått späda +löv, som gåvo solljuset på deras väg en grönaktig skiftning.</p> + +<p>De talade om varandras förhållanden. Hon hette Ellen Karlsson. Hennes +far var död; han hade +<span class = "pagenum">32</span> +haft en anställning vid slottet, och modern levde av en liten pension. +Hon hade en bror, som var sjutton år och gick i elementarskolan. Han +skulle bli student nästa vår. Han hade mycket gott huvud och ville så +gärna bli läkare.</p> + +<p>Tomas gick och undrade, om han kunde våga kyssa henne snart.</p> + +<p>De hade kommit in på en av de grönkantade stigar, som föra upp åt +Bredablick.</p> + +<p>Nej, ännu var det för tidigt, men om en kvart hade han kanske redan +kysst henne. Vad skulle han sedan göra? Kunde han föreslå henne en supé +någon afton?</p> + +<p>Björnungarna lekte som hundvalpar i sin bur. Vaktaren kom just med +frukost; han gav dem två stora brödkakor var. På armen hade han ett tråg +med köttmat, som han skulle bära till de vuxna björnarna längre bort. +Den äldre av ungarna kände lukten av köttet, och då vaktaren avlägsnade +sig med tråget, började han gråta med ett uttryck av så sönderslitande +förtvivlan, att Ellen nästan fick tårar i ögonen. Det var något av +vildskogens hemliga sorg i hans veklagan. Han såg icke åt sina +brödkakor, så länge han mellan trädens stammar kunde uppfånga en skymt +av vaktaren med köttet. Brodern, som var av en ännu ofördärvad och mera +förnöjsam natur, hade under tiden glufsat i sig sina kakor och övergick +därefter omedelbart till den andres portion. Det kunde han lika gärna ha +låtit bli; han fick genast en örfil så att han tumlade +<span class = "pagenum">33</span> +om flera varv. Flat och snopen gick han bort och lade sig att sova i +andra ändan av buren, medan den äldre i kvävt raseri började mumsa på +kakorna. Mitt under måltiden erinrade han sig ännu en gång sin sorg och +uppgav ett tjut, som skakade hela hans ludna kropp, och som småningom +dämpades till låga snyftningar.</p> + +<p>Ellen och Tomas stirrade betagna på djuren. Därefter möttes deras +blickar. Ingen människa syntes. Skogen låg tyst och vid omkring dem, och +vinden gnolade i grenarna över deras huvuden.</p> + +<p>Var det nu det skulle ske?</p> + +<p>Hon tycktes ha gissat hans tankar, ty de stora rödbruna ögonen +började spela med ett så förskrämt uttryck, som om hon såg sig om efter +hjälp.</p> + +<p>— Låt oss gå, viskade hon.</p> + +<p>Tomas uppgav allt hopp för den dagen.</p> + +<p>De kommo ned på Bellmansrovägen. Han plockade en bukett sippor vid +vägkanten och fäste den vid hennes barm. Han var glad över att ha kommit +på den idén, oaktat den icke är så ovanlig, ty han var yr i huvudet av +skogsluften och visste icke vad han skulle säga eller göra.</p> + +<p>Plötsligt fick han en ny idé, som var ännu bättre än den första.</p> + +<p>— Är ni inte hungrig? frågade han. Det är jag!</p> + +<p>Hon var icke hungrig, men han lyckades likväl övertala henne att gå +med in på Bellmansro och dricka kaffe med bakelser.</p> + +<span class = "pagenum">34</span> +<p>De kommo överens om att icke sitta ute, ty man kunde bli sedd, och de +togo plats i ett litet grönt möblerat sidorum, med en dålig soffa, ett +bord och ett par stolar. Det var en kvav luft därinne. Han hjälpte henne +av med hatt och kappa, sedan uppasserskan serverat dem och gått.</p> + +<p>Kaffet var drucket. En geting surrade på rutan.</p> + +<p>Tomas iakttog, att hon ännu hade en fin rödaktig strimma på halsen +efter kattens rispa. Men han kunde icke taga ögonen från hennes armar. +Dessa armar, nakna, vita...</p> + +<p>— Hur mycket är klockan? frågade Ellen.</p> + +<p>Han hörde henne icke. Han smög sig tätt intill henne och viskade +bönfallande i hennes öra:</p> + +<p>— Era armar — jag vill se era armar...</p> + +<p>Tomas trodde icke sina ögon. Hon satt några sekunder som förstenad, +men tog slutligen med sömngångaraktigt lugn av klänningslivet och lade +det på en stol. Därefter betäckte hon ansiktet med sina händer, mörkröd +av skam. Han drog henne till sig och kysste henne överallt, på halsen, +bröstet, korsetten. Hon satt som förlamad. All motståndskraft hade +domnat i hennes unga, vita lemmar, och de skygga röda ekorrögonen +flackade förvildat hit och dit, i rädsla, i skräck. Plötsligt +förlorade hon all besinning och slog armarna om hans hals med ett litet +skrik.</p> + + + + +<span class = "pagenum">35</span> +<h4><a name = "chapIV" id = "chapIV">IV</a></h4> + + +<p>Konsul Arvidson gav middag i sin villa vid Humlegården, trots den +framskridna säsongen. Hans fru fyllde femtio år. Fru Arvidson hade +varit vacker som ung; nu på äldre år hade hon fått en påfallande likhet +med Karl X Gustav.</p> + +<p>Den rymliga, långsträckta matsalen hade endast två fönster på en +kortvägg; man hade därför gjort dag till natt, slutit till persiennerna +och tänt alla ljusen i kronorna.</p> + +<p>Konsuln hade nyss hälsat sina gäster välkomna. Hans nära sextioåriga +ansikte hade ännu det återsken av ungdom, som två klara, ständigt +sökande och ständigt otillfredsställda ögon någon gång kunna sprida över +en åldrande världsmans av vällevnad något kolorerade hy.</p> + +<p>Överste Vellingk satt vid värdinnans sida; konsuln hade fört fru +Weber till bords.</p> + +<p>Tomas Weber hade fått Märta Brehm till sin högra granne. Han hade en +violbukett på frackuppslaget. Han hade varit tillsammans med Ellen varje +afton sedan lördagen och var yr i huvudet av lycka, men också en smula +blek. För att förklara, +<span class = "pagenum">36</span> +varför han icke kunde gå på Märtas bjudning, hade han just dukat upp en +historia om en examensfest, som en av kamraterna hade givit, och vid +vilken han varit tvungen att närvara, emedan han eljest lätt kunnat få +en ovän.</p> + +<p>Märta hade nyss frågat honom, om han hade haft roligt på sin +kamratfest.</p> + +<p>— Det var avskyvärt tråkigt, förklarade Tomas trovärdigt. Jag +längtade därifrån hela tiden...</p> + +<p>Märta knep ihop ögonen som hon brukade och smålog oskyldigt +maliciöst, som om hon icke trodde honom mer än jämnt. Märta Brehm var +aderton år. Hennes vidjeslanka gestalt var smal som en +sextonårings, men linjernas mjuka, självmedvetet avvägda lek jävade +likväl icke hennes ålder. Hon hade en krämvit klänning med långa, vida +tyllärmar, i vilka de späda jungfrulemmarnas böjningar och +sträckningar skymtade drömlikt frestande. Kring halsen hade hon en helt +liten urringning; i skärpet och i det blekbruna håret bar hon +violer.</p> + +<p>Bordeauxn serverades, och de stötte leende sina glas tillsammans.</p> + +<p>Mitt emot dem sutto Hall och Greta.</p> + +<p>Greta hade sin porslinsklänning, som hon kallade den; det var en +ljus, blommig sommarklänning i ett blått och vitt mönster, som erinrade +om gammalt porslin. Hon hade i början en ansträngt städad min och +kastade då och då en skygg blick på en +<span class = "pagenum">37</span> +stor, blekgrön orkidé, som Hall hade i knapphålet, och vars underliga +former nästan skrämde henne. Den tycktes henne likna ett levande djur +mera än en blomma, något sällsynt och ljusskyggt vattendjur, som nyss +blivit uppfiskat ur havets grönaste djup. Vad Johannes Hall beträffar, +fann hon honom mera ful än vacker, men hon upptäckte småningom, att han +hade ett gott och vinnande löje. De kommo snart på god fot med varandra, +och det dröjde icke länge förrän Greta började uppföra sig som om hon +varit hemma hos sig.</p> + +<p>Gabriel Mortimer hade av en egendomlig ödets ironi blivit sammanförd +med fru Wenschen, med vilken han, vad ingen visste, av gammalt hade +förtroliga relationer. Deras förbindelse hade likväl varken varit +långvarig eller seriös. Fru Wenschen var klädd i gyllengrått siden och +djupt dekolleterad. Mortimer kikade hastigt ned i hennes barm med en +likgiltig blick av samma art som den, med vilken en turist betraktar ett +landskap, som han sett någon gång för längesedan, och i vilket han +upplevat en eller annan betydelselös episod. Han var vid ett grått +lynne. Vad skulle han tala om, som kunde intressera henne? Plötsligt +erinrade han sig historien om Gabels byxor, som han hört av Tomas Weber, +och redan efter det första glaset bordeaux hade han berättat den för +henne. Det var så mycket lämpligare som Grothusen just satt i närheten, +snett över, och själv kunde tjänstgöra som åskådningsmaterial. Den +livliga frun blev genom denna historia +<span class = "pagenum">38</span> +försatt i en så munter stämning, att Mortimer nästan blev orolig.</p> + +<p>— Är det verkligen sant? frågade hon, medan de troskyldiga blå +ögonen med ett smäktande uttryck sökte över till Grothusen.</p> + +<p>Baron Grothusen hade ingen blomma i knapphålet, ty det var första +gången han var gäst i konsul Arvidsons hus. Han konverserade med fröken +Mary, konsulns dotter, angående vissa reformer i militärväsendet. Han +sökte särskilt intressera henne för införandet av mörka knappar av +uniformens färg; de blanka knapparna av metall vore föråldrade.</p> + +<p>— I en tid som vår sprida de ingen glans över vårt stånd, +snarare löje, och i krig äro de helt enkelt farliga. Det skulle dessutom +göra ett gott intryck på riksdagen...</p> + +<p>Fröken Arvidson betraktade honom intresserad med sina allvarliga, +mörka ögon, som tycktes speja efter det äkta i allt. Det var något visst +manligt över baron Grothusen; något manligt och vederhäftigt. Och hon +såg av den aktningsfulla förbindlighet, varmed överste Vellingk drack +med honom, att han var högt värderad av sina förmän.</p> + +<p>Professor Weber hade fru Brehm. Det skulle varit omöjligt att av +detta lilla skära, barnsliga rokokohuvud med det redan vitnande håret +sluta sig till en prövad och erfaren kvinna, vars starka natur sund och +oskadad gått igenom svåra kriser. Hon hade växt upp under brydsamma +omständigheter, +<span class = "pagenum">39</span> +och hennes äktenskap hade icke varit lyckligt. Hon var sedan åtta år +tillbaka skild från sin man, en bankrutterad köpman, som efter en del +inkorrekta transaktioner flyttat över till Amerika. Hon mottog nu ett +årligt underhåll för sig och sina barn av sin svärfar, som var mycket +förmögen och som dessutom avgudade henne; därtill förtjänade hon själv +icke så obetydligt på översättningar. Omgiven av sina tre barn och en +släkting, fröken Berger, framlevde hon nu den lyckligaste tiden av sitt +liv i en liten våning vid Döbelnsgatan. Utom svärfadern, som var +änkling, voro Webers och Arvidsons hennes närmaste och nära nog hennes +enda umgänge; hon var en gammal ungdomsväninna till fru Weber.</p> + +<p>Professorn fyllde på hennes glas då och då, men konverserade icke +särdeles livligt; han satt och tänkte över ett litet tal, som han hade +för avsikt att hålla. Gabriel Mortimer, hennes granne till höger, +underhöll henne i stället flitigt om litteratur, ett ämne som i hög grad +intresserade henne.</p> + +<p>Fru Mortimer sökte förgäves få i gång ett lärorikt samtal med pastor +Caldén, en medelålders man med kal hjässa och skarpa ögon, och vars +mörka prästrock bröt hårt av mot de övrigas vita skjortbröst och ljusa +toaletter. Han besvarade hövligt men undvikande alla de spörsmål +angående mänsklighetens lifsfrågor, som den talföra fru Mortimer i +muntert virrvarr lät hagla om hans öron. Han ville icke gärna draga in +det som för honom var det högsta av allt i en flyktig bordskonversation, +och +<span class = "pagenum">40</span> +om likgiltiga ting kunde han absolut icke tala. Han inskränkte sig +därför till kortfattade och något torra svar, bakom vilka fru Mortimer +icke visste om hon skulle se en snillrik mans djupsinne eller den +tillbakadragne lärdes brist på sällskapsvana. Den hövliga ironi, som de +i själva verket dolde, undgick henne lyckligtvis helt och hållet. Pastor +Caldén var icke ett geni, men han hade det gemensamt med geniet, att +varje annan tankesfär än hans egen för honom var tom skugga och +overkligt gyckel, ty han hade levt sig till den och in i den. Av tvivel +hade han aldrig känt något annat än den samvetsömme mannens tvivel på +sig själv, sin kraft och sin värdighet att föra fram en stor sak. Hans +brinnande nitälskan, för vilken alla sidohänsyn skingrades som dimman +för solen, var just på väg att draga honom fram från hans anspråkslösa +lärareverksamhet vid en skola och göra honom till en andlig makt, en +faktor att räkna med och en fruktansvärd motståndare till den +moderniserande riktningen inom huvudstadens religiösa värld och dess +främste målsman, en högre frisinnad och mycket populär prästman, som +likt en ny Absalom blivit hängande vid håret mellan barnatrons himmel +och bondförståndets jord. Bakom den stenhårda egenrättfärdighet, med +vilken pastor Caldén förfäktade den sak han gjort till sin, låg det +djupare själsstrider än dem världen kände. Hans städerska hade mer än en +gång stannat undrande, nästan rädd, då hon genom den stängda dörren till +hans studerkammare hört +<span class = "pagenum">41</span> +honom bedja — lågt, men med en intensitet, så att det knakade i +trähuset.</p> + +<p>— Vad ni har blivit förändrad, sedan ni blev gift! viskade fru +Wenschen med en lång, melankoliskt eftersinnande blick bakom solfjädern +till Gabriel Mortimer.</p> + +<p>Mortimer hade varit gift i närmare tio år, men i fru Wenschens ögon +var han alltjämt nygift.</p> + +<p>— Ja ja, svarade Mortimer. Isynnerhet ur er synpunkt...</p> + +<p>Hon gav honom en milt tillrättavisande spark på smalbenet med sin +lilla knubbiga, handskskinnskodda fot. Hennes ansikte hade fått ett +stramt, korrekt, nästan förnärmat uttryck.</p> + +<p>— Aj, sade Mortimer.</p> + +<p>Fru Wenschen satt med rynkad panna.</p> + +<p>— Jag tycker inte om att ha herr Hammer till visavi, återtog +hon med solfjädern för munnen. Han ser ut som vårt onda samvete.</p> + +<p>Mortimer hörde henne icke. Han hade fallit i tankar, med blicken ut i +luften, som det emellanåt hände honom. Han hade ansiktsuttrycket hos en +man, som ansträngt lyssnar till en anekdot, åt vilken alla skratta, och +i vilken han uppfattat allt, utom själva poängen.</p> + +<p>Hammer hade en viss möda med att underhålla sin dam, fröken Dorff, en +ung sångerska. Han var fullkomligt omusikalisk och kunde alltså icke +tala om musik. Karl Hammer var anställd på konsul Arvidsons kontor; +dessutom var han släkt med +<span class = "pagenum">42</span> +honom på långt håll. Han var en mycket blek man på ett par och trettio +år, med ljust, nästan vitaktigt hår och stålblå ögon. Det var numera +endast få som erinrade sig, att han för en del år tillbaka hade givit ut +ett häfte noveller av den art, att de kastade honom huvudstupa ut ur det +borgerliga samhällets aktning. Han var då några och tjugu år och stod +nära sin licentiat, men avbröt tvärt sina studier av brist på medel och +av missmod över stängda framtidsutsikter. Lika litet var det någon som +visste, att han ännu alltjämt skrev, så ofta kontorsarbetet lämnade +honom någon tid övrig. Hans ande hade härdats i ensamheten. Hans hemliga +dröm var en tillvaro bland några få närstående, på vilka han kunde slösa +sin ömhet för att sedan med så mycket lättare hjärta kunna spruta den +övriga världen i ansiktet sitt bleka och bitande förakt.</p> + +<p>Fröken Dorff hjälpte honom med hela den älskvärdhet, som alltid stod +henne till buds, att hålla samtalet gående. Den vackra sångerskan var i +själva verket ursinnig över att ha blivit placerad med en person, av +vilken hon icke kunde ha den ringaste nytta.</p> + +<p>Grothusen, hennes högra granne, kunde endast då och då ägna henne +några ögonblick. Den militäriska plikttrohet, med vilken han i början +konverserade fröken Arvidson, tycktes mer och mer övergå till ett +verkligt, levande intresse.</p> + +<p>Mortimer hade ännu icke vaknat ur sin distraktion. Han kunde icke +taga ögonen från Tomas och +<span class = "pagenum">43</span> +Märta. Kanhända erinrade han sig något av sin egen ungdoms dåraktiga och +till hälften glömda hetsjakt efter en omöjlig lycka. Då han betraktade +dessa båda unga, som röda av vinet böjde huvudena samman och logo och +klingade med glasen och åto upp varandra med ögonen, bit för bit, fick +hans ansikte ett nästan förtvivlat uttryck. Han liknade en man, som +grubblar över något av obestämbart värde, som han glömt kvar +någonstädes, eller tappat bort, eller blivit bestulen på...</p> + +<p>— Satan, mumlade han inne i munnen med sammanbitna tänder.</p> + +<p>Dessutom kände han, att han började få snuva.</p> + +<p>Fru Wenschen hade kommit i stark andlig kontakt med Johannes Hall, +som hon just upptäckt vid sin högra sida.</p> + +<p>Greta satt övergiven och litet surmulen och gned på en vinfläck, som +hon hade fått på klänningen. Hon kastade en hastig blick omkring sig och +tog därefter käckt en nypa salt med fingrarna och strödde på +fläcken.</p> + +<p>Konsul Arvidson och fru Weber talade om unga mäns framtidsutsikter. +Konsulns ögon hade ett så blitt och minnesgott uttryck, då de vilade på +fru Webers redan grånande huvud, ty de hade en gång för mycket +längesedan haft en historia, som icke var någon historia. Endast några +kyssar bakom en trädgårdsmur högt uppe på norr, en lördagsafton i juni, +medan arbetsfolkets fötter klapprade mot gatläggningen utanför. +I fru Webers röst och +<span class = "pagenum">44</span> +blick fanns det ingenting ovanligt, då hon talade med konsuln om +trängseln på läkarbanan. Tjugu års äktenskap med en man, som hon varmt +höll av, hade upptagit henne så helt, att hon icke längre erinrade sig +sin ungdomsböjelse. Gång efter annan gledo hennes blickar över till +Tomas och Märta. Hon hade sett sin sons tycke för den unga flickan och +hoppades att det skulle kunna skydda honom mot många av de förvillelser, +som nu för tiden fresta unga män.</p> + +<p>Tomas och Märta sade icke ett förnuftigt ord. De voro heta av vinet +och pratade om allt som föll dem in, och det var mycket. Han satt just +och berättade henne en alldeles omöjlig skolpojkshistoria, som han +dessutom förbättrade betydligt, och under tiden smekte hans ögon hennes +sköra, likt en blomstängel framåtböjda gestalt, barmens långsamma +dyningar och tygets fall över den lilla lustiga flickmagen. Då historien +var slut, blev han sittande tyst. Han hade kommit att tänka på den gröna +kammaren på Bellmansro... tystnaden i rummet... getingen som surrade på +rutan... Plötsligt erinrade han sig, att han den gången icke hade kysst +Ellen på munnen, och det strök förbi honom en känsla av oro liknande den +en ung präst någon gång erfar, då han långt efter gudstjänstens slut +överfalles av rädslan att möjligen ha mässat efter ett felaktigt ritual. +Nå, han hade i stället senare gottgjort alla i den vägen begångna +försummelser... Och åter var hans flyktiga tanke hos Märta. Brydde +<span class = "pagenum">45</span> +hon sig något om honom eller icke? Och hur skulle han få veta det? +Framgången hade gjort honom företagsam, han ville ha snar visshet. Och +medan han med hastigt påtaget allvar besvarade hennes sista gäckande +inkast, sögo sig hans blickar fast vid den trånsjukt ristade linjen +mellan hennes blekröda läppar.</p> + +<p>Champagnen kom. Professor Weber böjde sig fram och klingade mot +glaset. Han berömde fru Arvidsons hedrande vandel och utbragte hennes +skål. Det var mycket känsla i hans tal.</p> + +<p>— Titta på pappas nordstjärna, viskade Greta till Hall. Se, så +den lyser! Det är jag som har hand om den och håller den fin; jag har +den bland mina halsband och broscher. Först ville pappa ha den själv i +sin skrivbordslåda, men det fick han inte.</p> + +<p>Halls oroliga bruna ögon stannade hellre på Greta än på professorns +nordstjärna.</p> + +<p>Egentligen såg han ingenting. Han satt och tänkte på en halvvuxen, +femtonårs flicka, som hade sprungit gråtande över ett torg någon gång i +skymningen. Hon hade haft ett orangegult band i sin smala, brunröda +fläta.</p> + +<p>Varför grät hon?</p> + +<p>Skålen tömdes under animerad tillslutning. Stämningen nådde sin +höjdpunkt... Klang av glas och skratt och surr...</p> + +<p>Tomas blinkade mot Greta och höjde sitt glas.</p> + +<p>— Nådemedlen! sade han.</p> + +<p>Greta sträckte sig fram och skålade med brodern +<span class = "pagenum">46</span> +mitt över bordet. Hon fnös av skratt. Märta var invigd; hon höll +näsduken för munnen, ja, hon bet i den.</p> + +<p>Längst nere vid ena bordsändan sutto Jean Arvidson och grosshandlar +Wenschen; de hade blivit utan damer. Jean satt blek och tyst. Han hade +plötsligt kommit att tänka på döden. Läkaren hade visserligen upprepade +gånger försäkrat honom, att den sjukdom han bar på sedan några år +tillbaka icke medförde någon direkt fara för livet, och det oaktat kunde +han icke visa tanken ifrån sig. Han åt och drack nästan ingenting. Maten +kväljde honom, och han trodde sig känna, att vinet luktade jod. Några +gröna kvistar, som från en av buketterna fallit ned på bordduken, kom +honom att tänka på granris och snö. Gästerna tycktes honom likna +nickande kinesiska dockor, vilkas tomma löje stelnat till ett +dödskallelikt grin. Han kände ett våldsamt behov av att resa sig, slunga +stolen i ett hörn och gå sin väg, likgiltigt vart, endast försvinna +genom en dörr.</p> + +<p>Wenschen drack med honom oupphörligt. Han var vid ett utmärkt lynne, +spillde vin på sin låga tenorskjorta med fällkrage och sade den ena +kvickheten efter den andra. Han var förtjust åt att få sitta alldeles i +fred där längst nere vid bordsändan och njuta av skaparens under utan +att störas av några konversationsplikter.</p> + +<p>— Här sitter jag på ändan, hi! sade han och stötte sitt glas +mot Jeans.</p> + +<span class = "pagenum">47</span> +<p>Han var svag för vitsar.</p> + +<p>Jean skrattade hövligt, men då han trodde sig se av Wenschens +ansiktsuttryck att han ämnade upprepa sin kvickhet så högt, att ett par +av damerna kunde höra den, kastade han sig med hetsig energi in på ett +samtalsämne, som han av gammalt visste intresserade Petter Wenschen, +nämligen Bianca.</p> + +<p>Man hade kommit till desserten.</p> + +<p>— Skål för våra gamla minnen, sade fru Wenschen till Gabriel +Mortimer och höjde icke utan rörelse sitt sherryglas.</p> + +<p>— Skall ni aldrig bättra er, Helga? frågade Mortimer bekymrad, +medan han lät kanten av sitt glas sakta, nästan kittlande beröra +hennes.</p> + +<p>— Jag vet inte, svarade hon fatalistiskt. Och hennes ögon +vilade under tiden med ett drömmande uttryck på baron Grothusen, som +just i en tillfällig glömska av konvenansens lagar satt och stoppade tre +eller fyra druvor i munnen på en gång.</p> + +<p>— Jag är för resten inte så fördärvad som ni tror, tillade hon +milt, nästan svårmodigt. Det händer en och annan gång, att jag får ett +litet anfall av bondånger och syr i en knapp i Petters byxor.</p> + +<p>Hon betraktade ånyo länge och svärmiskt baron Grothusen, så länge, +att deras blickar slutligen möttes och under några sekunder förblevo +vilande i varandra. Han intresserade henne. Han var ju icke vacker, men +han gjorde likväl ett mycket distingerat intryck. Manligt och +distingerat...</p> + +<p>Plötsligt fick fru Wenschen ett litet hostanfall, +<span class = "pagenum">48</span> +så att hon måste sticka solfjädern i munnen för att hålla sig ordentlig. +Hon hade åter kommit att tänka på Gabels byxor.</p> + +<p>Och hon viskade till Mortimer, att det roligaste måste ha varit att +se Gabel på hemvägen... med två överrockar...</p> + +<p class = "space"> +Damerna drucko kaffe i salongen, herrarna i rökrummet.</p> + +<p>Balkongdörrarna stodo öppna. Humlegården bredde sig tyst och grön i +majaftonens skymning.</p> + +<p>Hall stod lutad över balkongräcket och rökte.</p> + +<p>Han hade funnit Greta oemotståndlig och fru Wenschen pikant. Det +oaktat hade han haft tämligen tråkigt. Det var hans sjukdom, detta att +han aldrig kunde låta sig ryckas med.</p> + +<p>Den var vacker, och den var begåvad, och den älskvärd, och ingen av +dem angick honom.</p> + +<p>Han var en rotlös man.</p> + +<p>Det hade alltid varit så, men han hade icke känt det som en plåga +förrän efter den dag, då han fann sig stå som sörjande och böjd över +liket av en främmande kvinna, som testamenterat honom sin +förmögenhet.</p> + +<p>På den tid, då han om morgonen icke visste var han skulle sova på +natten, hade livet likväl någon eggelse och någon spänning...</p> + +<p>Och han gick åter in.</p> + +<p>Hans blickar sökte Greta, men han fann henne upptagen av fru Brehm +och fröken Arvidson.</p> + +<span class = "pagenum">49</span> +<p>En del av herrarna hade slagit sig ned kring spelborden. Fru Weber +gick förbi. Den lätta darrning på handen, med vilken hennes man spelade +ut sin sista trumf, undgick henne icke, och hon beslöt att agitera bland +fruarna för tidigt uppbrott.</p> + +<p>Mortimer och Karl Hammer resonerade i ett hörn av rökrummet med +pastor Caldén om ritschlianismen. Det var ingen som försvarade den, men +pastor Caldén anföll den ur flera olika synpunkter.</p> + +<p>Konsul Arvidson kom förbi; han stannade några ögonblick och lyssnade +till samtalet utan att göra något inlägg. Han hade icke tänkt mycket, ty +han hade fört ett liv utan pauser, i ett rus av arbete och +sällskapsplikter.</p> + +<p>Fru Wenschen, som gärna rökte cigarretter, hade dragit sig in i en +fönstersmyg med Grothusen.</p> + +<p>Tomas gick igenom rummet.</p> + +<p>— Var är Hall? frågade han.</p> + +<p>Hall hade gått.</p> + +<p>Efter en liten stund lekte Tomas hök och duva med Märta och Greta +genom alla rummen, köket också.</p> + +<p>Fröken Dorff sjöng ett par franska visor och en sång av Sjögren. Herr +Wenschen trängde henne så nära in på livet han kunde, och när hon +slutat, kretsade han kring henne som månen kring jorden. Målet för hans +strävan var att få sjunga en duett med fröken Dorff. Det egendomliga med +herr Wenschen var, att han verkligen hade en mycket vacker tenor.</p> + +<span class = "pagenum">50</span> +<p>Greta hade spanat upp ett avsides soffhörn. Hon hade i en hast blivit +så tung i huvudet, ja rent av sömnig.</p> + +<p>I en mörk vrå ute i tamburen stodo Tomas och Märta och kysstes. Han +höll henne hårt pressad mot grosshandlar Wenschens ulster och kysste +henne var han kunde komma åt. Hon var stilla som ett lamm. De dumma +barnen hade druckit så mycket champagne, att de icke kunde hitta på +något annat att säga varandra.</p> + +<p>Herrarna vid spelbordet höllo paus; man hade kommit att berätta +anekdoter om Karl XV. Överste Vellingk förde ordet. Värmen blev mer +och mer tryckande; översten kände på sig efter något som han kunde +knäppa upp eller taga av sig, men han fann ingenting annat än sitt +kommendörsband med svärdsordens kors, som han slet av halsen och +stoppade i byxfickan. Och de gamla herrarna sutto länge kvar med +ansiktena illuminerade lika mycket av vinet och av minnena från den +hänfarna tid, då en glad och lättfärdig monark trummade nationens öron +fulla med legenden om sitt tygellösa liv.</p> + + + + +<span class = "pagenum">51</span> +<h4><a name = "chapV" id = "chapV">V</a></h4> + + +<p>Döbelnsgatan är den tysta och mörkt beskuggade gata, som i sakta +sluttning följer västra sidan av Johannes’ kyrkogård. De gamla +husens släta, grå fasader resa sig oåtkomliga för det sommargröna ljus, +som genom kyrkogårdens lindar och kastanjer silar ned över gatan. På +själva den gamla minnesrika kyrkogården leka svärmar av fattiga, bleka +barn bland gravarna, klättra på balustraderna och kräla upp och ner i +solljuset över kyrkoterrassens breda trappor.</p> + +<p>Tomas kom gående över kyrkogården.</p> + +<p>Det var vid sextiden på eftermiddagen. Kyrkans brokiga tegelspira +flammade som en eldslåga i solen.</p> + +<p>Han hade icke träffat Märta sedan Arvidsons middag, och det hade gått +nära en vecka sedan dess. Han hade dagligen promenerat på de gator, där +han oftast brukat se henne vid middagstiden. Alla de vackra ansikten, +kända och okända, som förr brukat fängsla hans uppmärksamhet, hade som +vanligt dragit honom förbi i gatans vimmel; men henne hade han icke +sett. Var gingo hennes vägar? Höll hon sig inne, var hon sjuk? Han måste +träffa henne. Så erinrade han sig då slutligen, otydligt +<span class = "pagenum">52</span> +som om han hade drömt det, att han någon gång under middagen hade lovat +att låna henne en bok, som de kommit att tala om. Han letade genast +fram den och gick till Döbelnsgatan.</p> + +<p>Brehms bodde tre trappor upp. I den skumma tamburen tryckte han som +hastigast häradshövding Ratsmans hand. Ratsman hade varit där på visit +och var just stadd på återväg. Han hade ett kort, ljust skägg och bar +pincené. Han såg för övrigt mycket bra ut; hans växt var likväl något +spolformig.</p> + +<p>Märta var icke hemma, icke heller fru Brehm. Tomas satt en stund i +det lilla gammaldags förmaket, vars förnämsta möbel var ett mycket +vackert gammalt spegelbord i empire, med vit marmorskiva, och pratade +med fröken Berger, som han sedan sin barndom kallade tant Marie. Hon tog +emot boken, betraktade den med en hastigt prövande blick och lovade att +lämna fram den. Det var ”Anor och ungdom” av Jac. Ahrenberg. +Tant Marie var en gammal dam på närmare sjuttio år med en ännu nästan +flickaktigt ungdomlig figur och ett par blida, ljusa ögon. Hon hade +varit ett ovärderligt stöd för fru Brehm under de svåra tiderna och bar +ännu alltjämt den drygaste delen av familjens martabekymmer.</p> + +<p>Tomas var nedstämd över sin otur. Vilka knep skulle han härnäst hitta +på för att få träffa Märta?</p> + +<p>Han reste sig och bad om sin hälsning.</p> + +<p>I trappan stannade han några ögonblick och såg +<span class = "pagenum">53</span> +ut genom fönstret. Dammkornen virvlade om i den smala orangegula +strimma, som eftermiddagssolen kastade snett in från väster. Fönstrets +små röda och gröna prydnadsrutor målade bjärta reflexer, erinrande om +färgspelet i någon barnslig laterna magica, på trappuppgångens +gammalmodigt marmorerade väggar. Huset var tyst, gården låg tyst. +Utanför bredde sig den ena gårdsinteriören bredvid den andra i dov +eftermiddagsstillhet. En jättehög gavelmur utan fönster badade sin +tomma, blinda yta i solens skarpast svavelgula ljus.</p> + +<p>Tomas stod med uppspärrade ögon och stirrade på denna blinda mur. En +tung beklämning hade fått makt med honom. Hur kom det sig, att han stod +här i en trappuppgång i ett främmande hus och stirrade på en tom mur och +icke kunde slita sig lös...</p> + +<p>Det hördes steg nere i trappan. En ung flickas steg.</p> + +<p>Det var Märta. Hon hade gått fort och var andfådd och varm. Hon hade +en slät mörkblå vårdräkt och något rött siden i halsgropen. Hon rodnade, +då hon såg Tomas, och därefter rodnade hon ännu mera av förtrytelse över +att hon hade rodnat.</p> + +<p>De hälsade en smula förläget. Tomas berättade, att han hade varit +uppe med ”Anor och ungdom”. Därefter stodo de tysta ett par +sekunder och kunde icke finna något att säga varandra. Han visste icke +om han skulle kalla henne du eller ni. Slutligen tog han mod till +sig och sade lågt:</p> + +<span class = "pagenum">54</span> +<p>— Jag har inte sett dig på så länge, Märta.</p> + +<p>— Du får inte säga du — ni får inte säga du åt mig, +inföll hon ivrigt. Ni skulle kunna glömma bort er och säga det så att +någon hörde det, tillade hon mildrande. Därefter rodnade hon på nytt. +Hon hade visst sagt något dumt.</p> + +<p>Men Tomas blev förbittrad.</p> + +<p>— Det är sant, fröken Brehm, kastade han fram med hård panna, +jag har glömt att tacka er för sist. Jag måste isynnerhet tacka er för +er älskvärdhet hos Arvidsons.</p> + +<p>Märta var gråtfärdig.</p> + +<p>— Ja, men det gillas inte. Jag var så yr i huvudet. Tomas kunde +icke låta bli att le. Då Märta såg hans löje, log också hon med en +tår i ögat.</p> + +<p>— Ser ni, kandidat Weber, sade hon slutligen med en förtvivlad +ansträngning att se allvarlig och förståndig ut, vi ä ju så unga ännu, +och ingen av oss har någonting.</p> + +<p>Tomas kunde icke svara något. Han stod tyst och stirrade på de målade +rutornas röda och gröna reflexer mot väggen och på dammet, som virvlade +rött och grönt i solstrimman. Sekunderna runno och blevo minuter.</p> + +<p>Slutligen blevo deras ögon vilande i varandra.</p> + +<p>— Är ni ond på mig nu? frågade Märta lågt.</p> + +<p>Tomas teg.</p> + +<p>— Är du mycket ond på mig nu, Tomas? viskade Märta.</p> + +<span class = "pagenum">55</span> +<p>Han fattade hennes hand och smekte den förvirrat. Märta såg sig +hastigt omkring, och i ett oemotståndligt begär att försona allt räckte +hon honom sin ännu lika varmt röda kind att kyssa. Därefter skakade de +hand som två skolkamrater, vilka ingått försoning efter en tvist, och +skildes som goda vänner.</p> + +<p>Då Tomas hunnit ned på gatan, kom han att tänka på Ellen, som han +hade lovat att möta vid halvniotiden på den tysta och folktomma delen av +Strömgatan, utanför Bondeska palatset. Han måste visst bryta med +henne... Ja, det var nu en sak för sig... Bryta med Ellen! Han tänkte +allvarligt över detta ämne, medan han gick Döbelnsgatan uppför, och han +hade icke hunnit till hörnet av Malmskillnadsgatan, förrän hans +utvecklade böjelse för praktisk moral av detta förhållande gjort en +nyttig, ja nödvändig säkerhetsventil, som i umgänget med Märta skulle +skydda honom mot varje frestelse att, vore det också blott i fantasien, +göra några utflykter på förbjuden mark. För övrigt var det ju ingen som +visste något, och ingen skulle få veta något heller.</p> + +<p>Tomas gick ned utför tunneltrapporna för att komma närmaste vägen +fram till Drottninggatan. Han ämnade gå till Gabriel Mortimer för att +låna femtio kronor. Förr eller senare skulle han naturligtvis vända sig +till fadern med en begäran om medel att likvidera sina handskulder +— kanske skulle han också kunna hitta på något annat skäl, varför +<span class = "pagenum">56</span> +han behövde pengar — men det föreföll honom, som om tillfället för +närvarande vore olämpligt. Han var visserligen icke något närmare invigd +i faderns affärer, men han hade likväl på åtskilliga småsaker trott sig +märka, att det för tillfället var ebb i dem.</p> + +<p>Tomas hade på sista tiden upptäckt begreppet pengar.</p> + +<p>Mortimer bodde nere i Klaratrakten. Tomas fann honom vid hans stora +gamla skrivbord av mahogny sysselsatt med att rita gubbar och färglägga +åt sin lilla sjuåriga gosse. Barnet hängde på armbågarna över bordet och +såg på med stora, nyfikna ögon. Mortimer sökte förena det nyttiga med +det angenäma genom att göra sina ritningar så lärorika som möjligt. Han +hade nyss ritat en krokodil och höll nu på med en kines. Utom sitt +geografiska och zoologiska intresse hade dessa djur till uppgift att +klargöra de båda olika sätten för användandet av bokstaven K.</p> + +<p>Det kom in visky och vatten, och Mortimer bjöd Tomas en mycket svart +cigarr, som han tände med någon tvekan.</p> + +<p>Fru Mortimer gick kvittrande genom rummet; på armen hade hon en liten +korg med strumpor, som skulle stoppas. Tomas framförde hälsningar +hemifrån; det var av gammal vana, ty han hade icke sagt hemma, vart han +skulle gå.</p> + +<p>Man talade om sina sommarplaner. Tomas trodde, att hela familjen +skulle stanna i staden över sommaren, +<span class = "pagenum">57</span> +utom Greta, som skulle resa ner till några släktingar i Skåne. Kanhända +skulle också professorn göra någon kortare studieresa nedåt +Tyskland.</p> + +<p>Mortimers skulle som vanligt bo ute vid Dalarö.</p> + +<p>Barnet granskade beundrande de färdiga ritningarna.</p> + +<p>— Pappa skall skriva på en vers också, förklarade han, och där +skall det stå vad det skall vara för färger.</p> + +<p>Mortimer skrev dit en vers med stora, tydliga bokstäver, och gossen +läste upp den högt, med ett läraktigt barns rena och klara uttal:</p> + +<div class = "poem"> +<p>”En KROKODIL är grön som gräs;</p> +<p>gör sen med färger fina</p> +<p>en liten snedögd gul KINES</p> +<p>ifrån det gula Kina.”</p> +</div> + +<p>— Kina är gult på kartan, upplyste Mortimer. Det har det alltid +varit; det var det i min barndom också. — Gå in i barnkammaren nu +och sätt dig och måla, Willy, tillade han, vänd åt gossen.</p> + +<p>Willy gick.</p> + +<p>En röd solstrimma lekte i rökskyarna i rummet och bland bronssakerna +på skrivbordet. Ute i salen satt Mortimers äldsta flicka, en liten +åttaåring, och klinkade på en etyd.</p> + +<p>Tomas kom fram med sitt ärende.</p> + +<p>— Femtio kronor, murrade Mortimer småskrattande, det är inte +småsaker...</p> + +<span class = "pagenum">58</span> +<p>Han tog fram en femtiokronesedel, knycklade ihop den och stoppade den +på halsen på Tomas under stärkkragen.</p> + +<p>— Du går den breda vägen, tycks det, tillade han något +allvarligare. Gå på med det, men akta dig för diket!</p> + +<p>Han gick fram och tillbaka i rummet med cigarren i mungipan. Då han +kom förbi soffan, där Tomas satt, strök han honom lätt över håret i +förbigående, liksom i distraktion, utan att säga något. Därefter sjönk +han ned i gungstolen. Han hade plötsligt blivit tankfull och tyst. Hans +ansikte hade fått samma uttryck, som det haft några ögonblick under +Arvidsons middag — ett uttryck av grubbel över något förlorat, +något bortglömt, eller över något som man en gång hade lovat honom och +som aldrig kom.</p> + +<p>Klockan var halv åtta, då Tomas gick från Mortimer. Det dröjde ännu +nära en timme, innan Ellen blev ledig.</p> + +<p>Tomas drev omkring.</p> + +<p>Solen var redan borta, och det började skymma.</p> + +<p>Gustav Adolfs torg låg folktomt och ödsligt. Över slottet mörknade +den östra horisonten till ett allt tätare och djupare gråviolett. Det +var en av dessa underligt tysta och förstämda stockholmska vårkvällar, +då kaféernas alla orkestrar förstummats på ett ögonblick, som på en vink +av någon dold taktpinne, och flanörernas ström med ens runnit ut och +blivit borta i sidogator och portiker. Och mitt +<span class = "pagenum">59</span> +i stadens centrum kan man en lång minut stå ensam och förvånad och +lyssna till ljudet av en vagn, som rullar någonstädes på flera gators +avstånd, eller man kan undrande se ut över torget och låta ögonen följa +de människoskuggor, vilka tyst och rätlinigt glida fram genom skymningen +som på ett osynligt snöre.</p> + +<p>Så med ens skräller det till i en orkester, och lyktorna tändas, och +vagnar komma rullande, och flanörer med glimmande cigarrer börja trängas +på trottoarerna, och man är åter i en levande stad...</p> + +<p>Tomas hade kommit ut på Blasieholmskajen.</p> + +<p>Vita skärgårdsbåtar gledo ut och in i hamnen med tindrande lanternor. +Strömmens dunkla vatten fräste här och där upp med ett askvitt skum.</p> + +<p>Han satte sig på en av sofforna i museets trapphus.</p> + +<p>Tätt nedanför honom drog strömmen av Skeppsholmspromenerande förbi, +tätnande och glesnande i hastig växling.</p> + +<p>Tomas tänkte på Ellen. Hur skulle deras förhållande sluta? Hennes +besinningslösa hängivenhet kunde emellanåt nästan oroa honom. Han hade +helst velat, att hon i deras förbindelse icke hade sett något annat än +han, en vårlig förlustelse för ett ungt och susande blod.</p> + +<p>Det hade blivit en disig luft, ur vilken gasens lågor lyste fram, +omgivna av stora, rödaktiga nebulosor. Tomas fixerade oavbrutet den fil +av ansikten, som drog förbi i skenet av den närmaste lyktan. +<span class = "pagenum">60</span> +Han kände sig redan som en man med erfarenhet om världen och kvinnorna, +och han trodde sig spåra heta och otillåtna drömmar bakom de +långfransade ögonlocken i varje blekt flickansikte, som strålade upp i +gasens ljus.</p> + +<p>Nästan varje minut såg han på klockan. Hon närmade sig redan halv +nio. Tomas tyckte sig redan känna den frestande kvava luften i det lilla +undangömda hotellrum, till vilket han och Ellen så gott som varje afton +brukade smyga sig bort, och i vilket den breda, vita sängen nästan +upptog halva utrymmet.</p> + +<p class = "space"> +Klockan hade slagit tio då Tomas kom hem. Ellen vågade icke vara +hemifrån längre; hennes mor skulle ha kunnat misstänka något.</p> + +<p>Familjen satt ännu vid lampan i salen, utom Greta, som hade gått och +lagt sig. Det stod ännu dukat åt Tomas; han drack en kopp te och åt ett +par smörgåsar.</p> + +<p>Innan Tomas gick in till sig, såg han in till Greta för att säga +godnatt åt henne. Det var redan mörkt i hennes rum. Han hade icke väl +kommit innanför dörren, förrän Greta sprang emot honom i blotta linnet +och gav honom en kraftig örfil. Därefter hoppade hon upp i sängen, +borrade huvudet i kuddarna och började storgråta. Hon hade fått D på sin +kria ”Om nådemedlen”.</p> + + + + +<span class = "pagenum">61</span> +<h4><a name = "chapVI" id = "chapVI">VI</a></h4> + + +<p>Våren gick.</p> + +<p>På soliga dagar följde regn, och efter regnet lyste det åter upp. +Vårdräkterna blevo allt ljusare och mera sommaraktigt lätta, och de vita +narcisserna vissnade bort och glömdes för mandeldoftande klasar av hägg +och syren, och solen brände allt hetare på tomma gator och på övergivna +hus med tilldragna persienner. Och de späda löven på parkernas träd +växte och bredde ut sig till skumma, djupgröna valv, i vilkas +skugga trötta människor kunde vila ut och drömma och rista streck i +sanden.</p> + +<p>Mortimers flyttade ut till Dalarö. Brehms flyttade till svärfaderns +lantställe på Lidingön och Webers blevo i staden.</p> + +<p>Tomas och Märta sågo varandra icke ofta. En gång träffades de av en +händelse, då Märta var inne i staden för att göra några uppköp; då gingo +de in på ett litet avsides liggande konditori högt uppe på +Drottninggatan och åto bakelser. De lovade varandra likväl att icke göra +om det, ty slumpen fogade det så, att de blevo sedda av en väninna till +Märta, som icke borde ha fått se dem.</p> + +<span class = "pagenum">62</span> +<p>Emellanåt skrevo de också små biljetter med förvänd handstil på +kuvertet. Det stod just ingenting i dem, annat än att de älskade +varandra.</p> + +<p class = "space"> +Junidagarna runno snabbt som brokiga pärlor rinna av en silkestråd, och +det blev midsommarafton.</p> + +<p>Tomas hade kommit sent upp. Kvällen förut hade han varit tillsammans +med Wannberg och några andra kamrater, ätit sexa på Stallmästargården +och svärmat omkring i Haga och Bellevue hela den ljusa sommarnatten. På +hemvägen drog det upp till oväder och började ösregna; då följde han med +Wannberg upp på hans rum, där de drucko sherry och spelade schack. Under +tiden klarnade det åter upp, och morgonsolen slog bländande emot dem, då +de släckte den osande lampan och rullade upp gardinen. Klockan blev sex, +innan Tomas kom hem, och han fick icke sova mycket.</p> + +<p>Fram emot tolvtiden steg han upp och åt frukost. När han blev färdig, +stoppade han en lärobok i fickan och gick ner i Humlegården.</p> + +<p>Vid vattenbutiken träffade han en av kamraterna från gårdagen, Anton +Recke. Det var en blek, svarthårig ung man, tämligen undersätsigt byggd; +han var flerårig medikofilare och känd i hela kamratkretsen för sina +brokiga fruntimmershistorier och sina trassliga affärer. Hans far var +förmögen, men hade tröttnat på att betala sonens skulder.</p> + +<span class = "pagenum">63</span> +<p>De drucko ett par flaskor vichyvatten, medan de pratade om gårdagens +äventyr. Recke påstod sig ha hamnat någonstädes på Söder, vid +Glasbruksgatan eller något dylikt. Han bodde på Östermalm.</p> + +<p>Han kände sig en smula ledbruten.</p> + +<p>Därefter beklagade han sig över att han icke hade några pengar. +Pengar, pengar... Detta ord hade för hans öron en mystisk klang. Det +föreföll honom, som om han stod ansikte mot ansikte med något +övernaturligt, var gång han lyckades fånga in några sedlar i +plånboken.</p> + +<p>— Varifrån komma de? frågade han. Det har jag aldrig lyckats få +någon förklaring på.</p> + +<p>Han satt länge tyst och undrande med blicken ut i den sommarblå +luften.</p> + +<p>— Jag vet bara vart de gå; men varifrån komma de?</p> + +<p>Tomas trodde att han ville låna pengar och erbjöd honom tio kronor, +ty han var tillfälligtvis vid kassa. Recke avböjde vänligt men +bestämt.</p> + +<p>— Nej tack, när jag vill låna pengar säger jag alltid till +genast. Jag lämnade för resten min klocka åt ett stadsbud för en stund +sedan och sade åt honom att komma hit med pengarna.</p> + +<p>— Nej, det här går inte i längden, återtog han efter en stund +melankoliskt. Man får lov att skaffa medel på ett eller annat sätt. Det +finns en tegelhandlare vid Svartmangatan, som lär vara hjälpsam och +medgörlig...</p> + +<span class = "pagenum">64</span> +<p>Tomas sökte förmå honom att avstå från alla tankar på den sortens +affärer. Recke hörde på, disträ, upptagen av sina egna kalkyler.</p> + +<p>Stadsbudet kom med pengarna och kvittot. Recke drack ur sitt glas och +reste sig:</p> + +<p>— Jag måste vara hos Wannberg före klockan ett, sade han. Jag +blev skyldig honom 2:65 i går, och han påstod, att han måste ha dem i +dag före klockan ett...</p> + +<p>Tomas satt ännu en stund vid sitt vichyvatten och såg på barnen, som +lekte i sanden. Han köpte också några pepparkakor åt en liten hund, som +kom fram och viftade på svansen.</p> + +<p>En grå häst körde fram med en iskärra. Hästen hade stora +björklövsruskor i seldonen. Nu först erinrade sig Tomas, att det var +midsommarafton.</p> + +<p>Och Märta hade senast skrivit, att hon kanhända skulle komma in på +midsommaraftonen för att göra uppköp. Hon skulle väl köpa några +midsommargåvor åt syskonen... Några små trumpeter...</p> + +<p>Tomas reste sig. Han visste icke vart han skulle gå, men han måste +röra på sig en smula. Han var rädd att han kunde somna, om han satt kvar +längre.</p> + +<p>Var skulle han kunna träffa Märta? Det hade han ingen aning om.</p> + +<p>Han drev långsamt omkring på de skuggiga gångarna i parkens norra +del.</p> + +<p>På en soffa under en fläderbuske med grönvita blomkvastar satt ett +mycket magert gammalt fruntimmer med händerna i kors och blinkade mot +solen. +<span class = "pagenum">65</span> +En flaska eau-de-cologne stack upp ur den grönaktiga sammetsridikylen, +som en gång varit svart.</p> + +<p>Hon satt där och nickade och blinkade...</p> + +<p>Tomas kände med ens en häftig lust att sitta just där detta gamla +fruntimmer satt, under denna blommande fläderbuske, sitta där och blinka +mot solen och se ut över all den sammetsmjuka grönskan. Om hon ändå +ville resa sig och gå! Hon hade säkert suttit där i flera timmar. +Skulle det inte kunna intressera henne att se, hur det ser ut i den +andra ändan av Humlegården?</p> + +<p>Tomas gick förbi henne; efter ett par minuter vände han och gick +samma väg tillbaka.</p> + +<p>Soffan stod tom. Det gamla fruntimret gick på darrande ben vägen +nedåt, stödd på sitt grönaktiga paraply. Nu hade hon också en liten hund +med sig; det var samma lilla hund, som för en liten stund sedan hade +kommit fram till Tomas i vattenbutiken och fått tre pepparkakor.</p> + +<p>Tomas satte sig under den blommande fläderbusken.</p> + +<p>Det är visst en lyckodag i dag, tänkte han. Jag behöver ju bara önska +en sak, så går det strax som jag vill.</p> + +<p>Det var lugnt och tyst. En domnad efterton av gatornas och torgens +buller trängde fram, avlägsen och främmande som från en annan värld. +Vinden gnolade något för sig själv i de stora, gamla träden, ett långt +stråkdrag, som svällde ut och tynade av och somnade bort. Två gula +fjärilar fladdrade fram +<span class = "pagenum">66</span> +och åter som levande flarn av ett silkespapper eller som gula rosors +blad, vilka ett vindkast slitit lösa från deras stjälk och drivit ut på +flykt, på irrfärder, i fladdrande oro... Och vinden låter dem +aldrig finna någon varaktig stad och unnar dem icke att vila; han driver +dem att närma sig varandra och fly varandra och att åter närma +sig...</p> + +<p>Så långt blicken kan nå under halvslutna ögonlock breda sig gräsets +mattor i sövande och entonig sommargrönska, och sommargröna träd med +sällsamt avvägda konturer stå orörligt uppställda likt de +halvregelmässigt skurna kulisserna i något teateridyllens eden. Almar, +lönnar, kastanjer... Och silvergrå popplar... Och helt nära, framme i +prosceniet, avskild från de andra träden, står en grön och stor och +mycket gammal ask. Under dess krona drömmer skuggan mörk och +sammetsdunkelt grön. Och lyser icke där i gräset något vitaktigt och +mjukt, som kunde vara en kvinnas vita kropp? Något sovande vitt, som +vrider sig sakta i drömmen? Det kunde vara den första vita och mjuka +kvinnan, Eva! Det kunde också vara Ellen, eller Märta... Om det vore +Märta!</p> + +<p>Och åter fladdrade de gula fjärilarna för hans ögon, höjde sig och +sänkte sig, nalkades och flydde. Och luften var blå och tom, och vinden +gnolade och somnade bort, och det blev tyst.</p> + +<p>Tomas spratt till. Det var någon som kittlade honom på läpparna med +ett strå. Märta stod framför honom med röd mun och leende ögon och +kittlade +<span class = "pagenum">67</span> +honom med ett grönt strå. Därefter tutade hon honom i örat med en liten +blecktrumpet.</p> + +<p>— Det här är din midsommargåva, sade hon till sist, när hon +slutat upp att tuta, och räckte honom trumpeten. Den var randig på +tvären i de gräsligaste blå och röda färger.</p> + +<p class = "space"> +Tomas och Märta följdes åt över Roslagstorg uppåt Johannes. De hade +kommit överens om att gå upp i våningen vid Döbelnsgatan och fira +midsommaraftonen med en flaska vin och några bakelser, som de skulle +köpa under vägen. De vågade icke gå på ett konditori; man kunde ju +aldrig vara säker på att icke bli sedd.</p> + +<p>Tomas stannade framför ett leksaksstånd på Roslagstorg. Han skulle +köpa någon gengåva åt Märta. Slutligen bestämde han sig för en liten +gris av guttaperka. Det var en särskild sorts gris: han hade ett hål i +trynet, genom vilket man kunde låta honom suga upp vatten. Sedan håller +man honom mitt för näsan på någon, som man vill roa, och säger: se, en +sådan lustig gris! Då böjer han sig fram för att se bättre, och då +klämmer man grisen på magen. Då får den andre en liten vattenstråle mitt +i ansiktet, och det är mycket roligt.</p> + +<p>En sådan gris köpte Tomas åt Märta.</p> + +<p>Det sprungo i kapp uppför de sneda och bräckliga trätrappor, som från +Roslagstorg leda upp till Johannes kyrkogård. När de hunnit halvvägs, +måste +<span class = "pagenum">68</span> +de stanna och draga andan. De vacklande, grå trähusen i backen badade i +midsommarsolens mest stekvarma ljus. De fattigas bleka fönsterväxter +slingrade i trånsjuka krökningar sina stänglar och blad upp efter +fönsternas dammiga, regnbågskiftande glas. Ingen människa syntes, endast +en svart katt med vita tassar, som satt på en dörrtröskel och slickade +sol och njöt av middagshettan med hopknipta ögon.</p> + +<p>Tomas tog hastigt Märta om huvudet med bägge händerna och kysste +henne.</p> + +<p>De köpte bakelser i ett hembageri och en butelj madeira i en kryddbod +vid Malmskillnadsgatan.</p> + +<p class = "space"> +I våningen vid Döbelnsgatan väntade dem en dov och skum dager bakom de +nedrullade gula gardinerna.</p> + +<p>— Vi måste skrämma undan spökena ur rummen, sade Märta.</p> + +<p>Hon satte sig till pianot och spelade de larmande första takterna ur +Carmen.</p> + +<p>Tomas tutade i sin trumpet.</p> + +<p>— Vad ska grannarna säga? frågade Tomas.</p> + +<p>— Det finns inga grannar, svarade Märta. Alla människor ha +flyttat ut på landet. Vi ä ensamma i hela huset.</p> + +<p>Hon slutade upp att spela, och ingen av dem sade något. Det blev en +tystnad som i ett insomnat sagohus. Den gamla väggklockan hade stannat +och betraktade +<span class = "pagenum">69</span> +dem tigande och envist med sitt runda, kloka ansikte.</p> + +<p>— Vad har du i paketen? frågade Tomas för att säga något och +bryta tystnaden.</p> + +<p>— Midsommargåvor, svarade Märta förstrött, med stora, +allvarliga ögon, som om hon tänkte på något annat. Det där är randiga +förkläden åt jungfrurna, och det är en veckad remsa att ha kring halsen +åt Elsa, och det här är åt Johan... Det är ”Nio små negrers +underbara äventyr”.</p> + +<p>De gingo in i förmaket. Märta tog bort det rödrandiga överdraget från +den långa, gammalmodigt svängda förmakssoffan, vars blekröda tyg lyste +matt genom skymningen.</p> + +<p>— Det är så tråkigt att sitta på möbler med överdrag, sade +Märta.</p> + +<p>Hon gick in i sängkammaren, som låg åt den soliga gården, rullade upp +gardinen och öppnade ett fönster. Genom den öppna dörren föll en ruta +sol in i förmaket.</p> + +<p>Därefter tog hon fram en bricka och ett par glas. De åto bakelser och +drucko vin och satte sig i soffan för att läsa i ”Nio små negrers +underbara äventyr”. Den var icke lång; de läste igenom hela boken +tillsammans på fem minuter och hade mycket roligt.</p> + +<p>Sedan sutto de tysta och sågo på varandra. De sågo på varandra så +länge, att det slutade med en lång kyss.</p> + +<p>Genom det öppna sängkammarfönstret hördes ett barns sång från någon +av de små våningarna åt +<span class = "pagenum">70</span> +gårdsidan. Det var en liten flickas gälla röst, och hon sjöng på någon +självgjord barnmelodi.</p> + +<div class = "poem"> +<p>Pappa är inte hemma,</p> +<p>mamma har gått på torget,</p> +<p>vad ska vi göra...</p> +</div> + +<p>Och det blev åter tyst.</p> + +<p>Tomas slog i det sista av vinet, och de drucko ur. Vinresterna +tindrade dunkelröda på bottnarna av de slipade glasen.</p> + +<p>— Tänker du på mig ibland, när du är ensam? viskade Märta. Jag +tänker ofta på dig.</p> + +<p>Han lekte förvirrat med hennes urkedja.</p> + +<p>— Om kvällarna, när vi ro ut på sjön, fortsatte hon. Och om +nätterna, när jag ligger vaken.</p> + +<p>Hon hade en tår i ögat. Hon lindade sakta bägge armarna om hans hals +och kysste honom på håret.</p> + +<p>Gång på gång kysste hon honom på håret — på tinningen — +på ögonlocken.</p> + +<p>Tomas blundade och frös. Han visste icke var han befann sig. Drömde +han, eller var han vaken — — Det skimrade för hans ögon och +susade för hans öron. Han gömde huvudet vid hennes bröst, och hans armar +knöto sig krampaktigt hårt om hennes midja.</p> + +<p>Hon sökte förgäves resa sig och vrida sig lös ur hans famntag.</p> + +<p>— Nej, Tomas — vi måste gå — klockan är visst +mycket —</p> + +<span class = "pagenum">71</span> +<p>Tomas släppte henne icke. Han var het av vinet och vild av hennes +smekningar. Hon slöt ögonen och sjönk tillbaka med en frossbrytning, och +han tog henne stormande, övermodigt, nästan med våld.</p> + +<p>......</p> + +<div class = "poem"> +<p>Pappa är inte hemma,</p> +<p>mamma har gått på torget —</p> +</div> + +<p>......</p> + +<p>Vinresterna glödde i glasen.</p> + +<p>Märta höll en kudde för ansiktet och snyftade sakta.</p> + +<p>— Gå! viskade hon bönfallande. Gå, gå!</p> + +<p>Tomas sökte trösta henne, lugna henne.</p> + +<p>— Förlåt, sade han gång på gång och smekte hennes hand. Men hon +stammade endast åter och åter detta ”gå, gå!” Det var +som om hon hade glömt alla andra ord.</p> + +<p>Tomas gick.</p> + +<p class = "space"> +Märta stod framför spegeln.</p> + +<p>Var hon densamma som förut? Eller hade hon blivit en annan?</p> + +<p>— — Och i kväll skulle hon dansa kring majstången med de +andra — med syskonen — —</p> + +<p>Hon drev av och an i rummen.</p> + +<p>Hur mycket kunde klockan vara? Fyra går båten.</p> + +<p>Märta hade kommit ut i jungfrukammaren. På väggen fanns en liten +hylla av kartonnage, på vilken stod broderat med kornblått silke: Livets +Ord. +<span class = "pagenum">72</span> +Hyllan var full av små röda, blåa, gula och gröna papperslappar.</p> + +<p>Märta tog en röd lapp. Hon rullade upp den och läste: Herren ser dina +vägar.</p> + +<p>I gårdsvåningarna var det tyst. Den lilla flickan hade slutat att +sjunga. Märta gick in i sängkammaren, stängde fönstret och rullade ner +gardinen. Därefter gick hon in i förmaket för att lägga överdraget på +soffan.</p> + +<p>Grisen och trumpeten lågo undanslängda i ett hörn.</p> + +<p>Plötsligt måste hon småle för sig själv. Hon hade kommit att tänka på +alla de tanter med nickande spetsmössor, som så många gånger suttit +uppradade i denna soffa...</p> + +<p>I nästa ögonblick kastade hon sig framstupa mot en kudde och föll i +en våldsam gråt, som skakade hela hennes späda kropp.</p> + +<p class = "space"> +Tomas stannade mitt på kyrkogården.</p> + +<p>Vart skulle han gå?</p> + +<p>— — Nej, detta var inte bra. Kunde han göra det +ogjort...</p> + +<p>Han blev stående framför en gravsten. Han läste ett namn och många +titlar, ett födelseår och ett dödsår.</p> + +<p>Därunder hade man alltså grävt ner någon som hade levat, och som nu +var död.</p> + +<p>Besynnerligt...</p> + +<span class = "pagenum">73</span> +<p>Kyrkdörren stod öppen. Tomas stod länge och läste på ett anslag, som +tillkännagav att kyrkan under sommarmånaderna var öppen varje dag från +tio till tre. Slutligen gick han in och satte sig i en bänk.</p> + +<p>Han förföljdes ännu alltjämt av tanken på denna enkla och alldagliga +inskription, som han nyss hade läst på gravstenen. Född då och då. +Död då och då.</p> + +<p>Var det verkligen sant?</p> + +<p>Så erinrade han sig, att en dödskalle alltid skrattar. Vad skrattar +han åt? Med vad rätt ligger han där i lugn och ro och hånskrattar +åt den släkt, som nu leker i solen?</p> + +<p>— — Han hade kommit att tänka på Ellen. Hennes bild stod +för honom som en urblekt fotografi med suddiga konturer — som en +han hade känt någon gång — ett annat år —</p> + +<p>Han hade blivit sömnig. Valven voro så höga och mörka, och orgeln +spelade så sakta... Det lät som susande träd i en skog. Kanhända spelade +den icke alls...</p> + +<p>Han visste icke själv hur länge han hade suttit, då han spratt till +vid att någon rörde honom.</p> + +<p>En man stod bredvid honom och ruskade honom i armen.</p> + +<p>— Kyrkan skall stängas, sade han.</p> + + + + +<span class = "pagenum">74</span> +<h4><a name = "chapVII" id = "chapVII">VII</a></h4> + + +<p>Gatstenarna brände under fotsulorna, och husens väggar glödde vita +som aska. Staden låg i sommardvala, domnad av hettan under en egyptisk +himmel.</p> + +<p>Människorna förbannade solen och smögo sig framåt i skuggan, varhelst +en mörk strimma stod att få, tätt under murarna och djupt inne i +alléernas skymning.</p> + +<p class = "space"> +I Webers våning var det tyst. Professorn hade rest till Tyskland, Greta +var i Skåne. Fru Weber satt i ett soffhörn i sängkammaren och läste +Thomas a Kempis och grät. Det kunde emellanåt hända henne, att hon med +en gång kände sig så ensam och övergiven mitt i sin familj, att hon icke +visste någon annan råd än att gråta. Hennes barn växte ifrån henne. Vad +visste hon om deras vägar? Det föll över henne en frossbrytning av +ångest, var gång hon tänkte på allt det onda, som nästa morgon eller +nästa nyår kan hålla i beredskap åt oss, utan att vi veta det och utan +att vi kunna göra något. Fröet är kanhända redan sått, kanske i går +eller i förrgår, kanske också någon hemlig olycksdag för +<span class = "pagenum">75</span> +många år sedan, det gror i tysthet, och en dag skjuter det upp med +giftiga blommor och grönsvarta bär... Men Tomas låg på soffan i sitt +rum. Han hade rullat ner gardinen, oaktat det var mitt på förmiddagen +och hans rum låg åt skuggsidan, ty den motsatta väggen stack och pinade +hans ögon med sitt vita eldhav. Den bok han nyss tagit ner från hyllan +hade fallit på golvet. Han kunde icke läsa.</p> + +<p>Märta...</p> + +<p>Vad trodde hon, vad tänkte hon om honom? Gång på gång hade han satt +sig ned för att skriva något till henne, och han hade grubblat och tänkt +och icke funnit några ord. Och då han äntligen fått ett brev färdigt, +fyllt av ånger och bittra självanklagelser, läste han igenom det, en +gång, två gånger, lade det i ett kuvert och bröt upp det och läste det +på nytt och brände det vid ett ljus.</p> + +<p>Hur går hennes dag?</p> + +<p>Läser hon, syr hon som förut, leker hon med sina syskon? Och vad +talar hon om med de sina?</p> + +<p>Gatans larm trängde in genom det öppna fönstret. Det var ett +skrammel, som om helvetets alla bryggarkärror fått befallning om att +dagen i ända köra fram och åter just på deras bakgata.</p> + +<p>Tomas gick upp och stängde fönstret; därefter kastade han sig åter på +soffan.</p> + +<p>Kanhända går hon ensam i skogen dagarna igenom. Och om natten... +Stiger hon upp om natten, +<span class = "pagenum">76</span> +går hon ut på bryggan och ställer sig att stirra ned i vattnet?</p> + +<p>Hur många dar hade det gått sedan midsommaraftonen? Fem dar, sex dar +hade det redan gått. Nära en vecka.</p> + +<p>Han hade blivit en smula förlägen, då hon frågade honom, om han +tänkte på henne ofta. Han visste med sig själv, att han oftare tänkte på +Ellen än på henne. Det var då... Nu tänkte han på henne ständigt, +ständigt.</p> + +<p>Och Ellen hade han glömt.</p> + +<p>Stackars Ellen... Han hade icke handlat rätt emot henne.</p> + +<p>Flugorna surrade kring hans huvud och dansade i virrigt sicksack +omkring för hans ögon. Kanhända var det dumma och elaka människors små +svarta själar, som blivit dömda att fladdra omkring för att plåga de +dumma och elaka människor, som nu befolkade jorden. Det kunde vara ett +värdigt påhitt av någon dum och elak gud...</p> + +<p>De kröpo i hans öron och kittlade hans mungipor, och på hans näsa +satt en och tvättade sina bakben.</p> + +<p>Tomas gick ut i köket efter flughåven och började en ursinnig jakt. +Efter ett par minuter hade han tröttnat, öppnade fönstret, skakade ut +flugorna och lade sig åter.</p> + +<p>Hans vackra dröm om vinterkvällar framför brasan, med huvudet i +hennes knä... Fördärvat, förstört, förbi!</p> + +<span class = "pagenum">77</span> +<p>Och bröllopsnatten... Alltid skulle han taga ut i förskott... Det var +orätt, det borde man aldrig göra.</p> + +<p>Och aldrig mera skulle hon le mot honom och linda sina armar om hans +hals och kyssa honom på ögonlocken och giva honom vackra namn, som han +icke förtjänade, men som det ändå var roligt att höra.</p> + +<p>Han bet i den kudde han hade under huvudet, så att den nötta +sidenvåden gick sönder och han fick munnen full av dun och fjäder. Han +vände sig mot väggen, domnad av hettan i rummet, och lät blicken irra +sig trött i de trånga farlederna mellan tapetens slingor, till dess att +hans ögon kände samma längtan efter en stor, ljus yta, som seglaren +efter havet.</p> + +<p>Havet... Det var längesedan han såg havet.</p> + +<p>Det stora, blå havet.</p> + +<p class = "space"> +Tomas gick villrådig av och an på Blasieholmskajen. Han längtade efter +att andas salt luft. Vilken båt skulle han välja?</p> + +<p>En herre, som hade mycket bråttom, hälsade på honom vänligt och +familjärt. Tomas besvarade hans hälsning artigt, förstrött. Det var +häradshövding Ratsman; han såg fet och glad ut och hade en ljus halsduk, +och han steg ombord på Lidingöbåten, just då den lade ut. Han bodde +icke på Lidingön utan i Vaxholm, men han skulle väl hälsa på några +bekanta...</p> + +<span class = "pagenum">78</span> +<p>Tomas hade stannat framför en liten nedsotad, gammalmodigt byggd +ångbåt. Den hette Utö, och den skulle avgå till Utö om en kvart.</p> + +<p>— Utö... Det låter som om det skulle ligga allra längst ute vid +havet...</p> + +<p>Han skrev några rader till modern och lämnade dem åt ett stadsbud, +därefter gick han ombord.</p> + +<p>Det hade blåst upp en frisk östlig vind. Måsarna på strömmen skreko +och larmade, seglade i vida kretsar fram och åter över vattnet, +tindrande vita, sköto pilsnabbt ned mot vattenbrynet som lysande +stjärnfall mitt på dagen och stego åter upp med något sprattlande och +blankt i näbben. Ångvisslor skuro genom luften, slupar och farkoster av +alla slag korsade varandras väg, och solen blänkte fram som en mattröd +kopparskiva genom moln av stenkolsrök. Tomas stod betagen och följde med +ögonen en bländvit mås, som nyss hade strukit så tätt förbi hans huvud, +att han kunde känna fläkten från hans breda vingar och se hans +vildfågelsjäl tindra fram i det lilla kolsvarta ögat. Han spände +långsamt en vid halvcirkel in över Skeppsbron, vilade några sekunder +över popplarna och blodlönnarna i den lilla tysta och oåtkomliga +sagoträdgården mellan slottets flyglar, tog därefter vägen åt öster, ut +över strömmen, och blev borta i det blå.</p> + +<p>Ångbåten lade ut. De trånga Skeppsbrogränderna defilerade förbi som +en rad av svarta källargluggar, och i det nät av broar och viadukter, +som bildar övergången från Staden till Söder, kröpo människorna +<span class = "pagenum">79</span> +om varandra som myror. I Stadsgården var det svart av kolångare med rött +i vattengången och av kolbärare, på vilkas ansikten han trodde sig kunna +se, hur kraftigt de svuro över hettan. De höga granitväggarna med de i +berget utsprängda trapporna väckte till liv hos honom ett dunkelt minne +av att han någon gång i skoltiden hade gått upp för dessa trappor i +sällskap med Märta och Greta — någon dag i jullovet, med snö och +grå himmel... På den tiden hade han ännu icke upptäckt, att Märta Brehm +var vacker, och det var hon kanske icke då. De båda flickorna hade +gjort narr av honom hela tiden, av någon anledning som han icke längre +erinrade sig... På södra bergen tog idyllen vid, småstadsidyllen med +stugor och plank och mörka, svala fläckar av grönt. I en hängmatta +under ett stort kastanjeträd låg en rödklädd ung flicka och sov.</p> + +<p>Djurgårdens villor dansade förbi, och Blockhusudden passerades. Det +gamla förfallna tullhuset med sitt branta tegeltak badade i solen, och +på gårdsplanen, där gräset växte högt mellan kullerstenarna, låg en lat, +gul hund tillplattad som om han varit målad på marken och sträckte alla +fyra benen ifrån sig så långt han kunde.</p> + +<p>Ute på Värtan friskade vinden upp. Skummet yrde kring bogen och +stänkte ända upp i ansiktet på Tomas, som stod uppe på kommandobryggan +och pratade med kaptenen. Han hade glömt alla sina sorger och åter +kommit i glatt humör.</p> + +<span class = "pagenum">80</span> +<p>Då klockan närmade sig fyra, gick han ner i matsalongen för att äta +middag.</p> + +<p>Det var nästan tomt därnere. Två rödbrusiga lantbor hade just slutat +att äta, då Tomas kom in; de betalade och stego upp på däck. Vid ett +bord satt styrmannen ensam och åt med religiöst allvar. Det var en +solbränd man med mörka ögon och svart hakskägg. En blek ung flicka +passade upp honom med mjuka slavinnerörelser, utan att säga ett ord.</p> + +<p>Tomas drack två glas brännvin och en flaska öl. Han var i ett +äkta reslynne och hade kommit i en stämning som om han vore ute på +upptäcktsfärd efter okända världar. Han visste ingenting om Utö. Kunde +det bo några människor därborta? Några stackars fiskare troligtvis, som +frukta Gud, ty det bruka fiskare göra, och mörda och stjäla litet, när +det faller sig så, och leva av sur strömming... Så erinrade han sig, att +han någon gång hört talas om Utö gruvor. Skulle det alltså finnas gruvor +där? De voro väl för längesedan nedlagda.</p> + +<p>Styrmannen förde ett viskande samtal med uppasserskan borta i andra +ändan av rummet. Det slutade med en kort handtryckning; flickan rodnade +svagt, och mannen gick upp på däck.</p> + +<p>Tomas beställde kaffe och chartreuse. Det hade blivit en smula +sjögång ute på Baggensfjärden. Båten gungade sakta i sneda rörelser från +för till akter och från babord till styrbord, och vågorna skvalpade +sövande mot salongens väggar. Då Tomas +<span class = "pagenum">81</span> +vände sig om och såg ut genom det lilla runda fönstret, liknade fjärden +ett snöfält. Fönstret befann sig så nära vattenytan, att blicken nästan +endast uppfångade det vita skummet på böljornas toppar. Det var härar av +vita blixtar, som tändes och slocknade, och som oavbrutet behärskade +synvidden med sitt fosforaktiga ljus.</p> + +<p class = "space"> +Solen brottades redan med den västra horisontens blodkantade skymurar, +då man lade till vid Utö brygga. Tomas hade fått kaptenens tillåtelse +att ligga i aktersalongen över natten. Han steg i land och gick långsamt +vägen uppför, förstämd, uttröttad på förhand. En brant och stenig väg, +ett vitt hus uppe på backens krön, några röda stugor, från vilkas +eldstäder röken steg upp i den aftonstilla luften, lodrätt som vid Abels +offer. Varför hade han rest hit? Vad hade han med havet att göra? Det +var icke ens säkert att man kunde se havet härifrån.</p> + +<p>Då han nått kullens högsta punkt, stannade han och vände blicken +tillbaka. Fjärdarna bredde sig blanka som glas för hans fötter, stumma, +vida, kalla. Solen hade nyss gått ned och brett ett rödviolett töcken +över den smala landremsan längst i väster. Två eller tre fiskarbåtar +sökte långsamt mot land med slappa segel och jämna årtag, vilkas +plaskande i vattnet indelade tiden lika tröttande regelmässigt som ett +urverk. Dagens alla vita strömoln hade drivit undan och samlat sig till +stillastående skybankar längst nere vid synranden, och +<span class = "pagenum">82</span> +över hans hjässa välvde sig en tom, blå kupa, kallare och mera tom med +varje minut som rann.</p> + +<p>Tomas stod som förstenad och betraktade landskapet. Slutligen vände +han sig bort med en frossbrytning och fortsatte att följa vägen +inåt ön. Plötsligt trodde han sig höra på ljudet av sina steg, att +han gick över en bro. Han såg upp och varseblev ett räck på vardera +sidan av vägen. Då han böjde sig fram över räcket, drunknade hans blick +i ett schackt så mörkt och så djupt, att han icke kunde skönja någon +botten, endast något grönaktigt fuktigt, som glansen av synd ur ett +svart öga. Det var alltså gruvan... Rädd att låta fascinera sig av denna +mörka, gröna glans slet han sig med våld från platsen och fortsatte inåt +skogen, där vägen nu smalnade av till en starkt sluttande gångstig.</p> + +<p>Skogen teg omkring honom. Men långt bortifrån, långt nedifrån hördes +ett regelbundet och tungt stönande, suckarna från en jätte, som vrider +sig i sömnen. Tomas stannade och lyssnade. Mellan trädens glesnande +stammar varseblev han en snörrät rand, som skilde den mörknande östra +trakten av himlahavet från något ännu mörkare och ännu blåare, +havet.</p> + +<p>Det var havet. Dunkelblått, oändligt, tomt.</p> + +<p class = "space"> +Tomas drev fram och åter nere vid stranden, med uppvikt krage och +händerna i fickorna. Skymningen hade tätnat till ett blåaktigt mörker. +Havet sov, men det arbetade i sömnen, hävdes och sänktes, +<span class = "pagenum">83</span> +suckade och stönade som en jätte under onda drömmar.</p> + +<p>Han hade kommit ut på en klippa, som smal och tvärbrant sköt långt ut +från land. Havet var där — runtom, vart han vände blicken — +överallt var havet.</p> + +<p>Tomas visste icke själv hur länge han stod där orörlig som en bild +och stirrade ut över vattnet.</p> + +<p>— Märta! mumlade han för sig själv. Märta, Märta.</p> + +<p>Havet överröstade honom. Han kände läpparna röra sig, men hörde +intet.</p> + +<p>— Märta! ropade han slutligen med ansträngande av sina lungors +yttersta kraft.</p> + +<p>Och häpen, förfärad över att höra ljudet av sin egen spröda och +tonlösa röst tunt som ett knivblad skära genom dyningarnas brus, vände +han om, darrande i hela kroppen och med en blick, som letade efter gömda +lönnmördare i varje snår, sökte upp gångstigen och kom springande +tillbaka till den vik på andra sidan av ön, där båten låg förtöjd.</p> + +<p class = "space"> +Han gick icke genast ombord, ty han kände att han icke kunde sova. Han +satte sig på en sten och lät blicken glida, än ut över fjärdarna, än ned +på ångbåten, en liten underligt hopkommen människoleksak, som låg +inklämd därnere mellan klipporna och speglade sig i det mörka, grönklara +vattnet. På överdäcket rörde sig två gestalter i skarp avskuggning mot +den gulröda aftonluften. En +<span class = "pagenum">84</span> +kraftig man — två mörka ögon, ett svart skägg — och en mjuk +slavinnegestalt med ett blekt ansikte. Det var hon som talade, och han +hörde på — oroligt otåligt, medan han flyttade kroppens tyngd över +från det ena benet till det andra, stack händerna i fickorna och åter +tog dem bort. Vad talade hon om? Hennes röst lät gråtfärdigt +bedjande och dock behärskad — som om hon erinrade honom om ett +löfte... något gammalt löfte, som han kanske helst ville glömma... Och +han vände bort huvudet och mumlade något, medan hennes blickar oavvänt +hängde vid hans mun... Så gingo de in, och det blev tyst.</p> + +<p>Klockan hade blivit elva. Tomas steg ombord, gick ner i aktersalongen +och lade sig halvt avklädd på en soffa. Han låg länge vaken, ty han +tänkte på Märta. Långt fram på natten somnade han äntligen med +örngottskudden hårt pressad mot sitt bröst.</p> + + + + +<span class = "pagenum">85</span> +<h4><a name = "chapVIII" id = "chapVIII">VIII</a></h4> + + +<p>Det duggregnade ihärdigt, och gatan luktade våt makadam, och +klockorna ringde till högmässa, ty det var söndag. Tomas kom ut från en +rakstuga, blek och med rödkantade ögon; han sov dåligt om nätterna på de +sista veckorna.</p> + +<p>Han skulle möta sin mor i Jakobs kyrka. Det hade blivit en sådan +tomhet ini honom och omkring honom, att han utan lång tvekan gav vika +för ögonblickets alla växlande impulser, och då modern kom in till honom +på morgonen, medan han ännu låg, och med sin blidaste röst bad honom att +följa sig i kyrkan, hade han icke hjärta att säga nej. Han gick ju +nästan aldrig i kyrkan; men det var kanhända icke rätt. Om det kanske +denna dag kunde ske ett omslag i hans liv...</p> + +<p>Han tänkte på dessa saker, medan han långsamt gick Grevturegatan +utför. Han hade ingen psalmbok i handen, ty han var rädd att möta någon +bekant.</p> + +<p>En gammal fru, klädd i en brun, trådsliten kappa, kom ut ur en port i +sällskap med en ung gosse i gymnasistmössa. De gingo båda i samma +stillsamma +<span class = "pagenum">86</span> +söndagstakt, och båda hade psalmböcker i händerna. Tomas kände genast +igen den gamla frun: det var Ellens mor. Han hade sett dem tillsammans i +Humlegården någon söndagseftermiddag i maj. Gossen var alltså hennes +bror, han som så gärna ville bli läkare...</p> + +<p>Och det var här de bodde.</p> + +<p>Tomas hade stannat utanför porten. Ellen hade verkligen också sagt +någon gång, att hon bodde på Grevturegatan, men det föll av sig själv +att han icke hade kunnat besöka henne.</p> + +<p>Om Ellen är hemma, är hon alltså ensam, tänkte han. Men hur kommer +det sig, att hon inte vill gå i kyrkan med sin mor och sin bror... Kan +hon vara sjuk?</p> + +<p>Stackars Ellen, han hade förbrutit sig svårt mot henne. Så svårt, att +han knappast vågade tänka på det.</p> + +<p>Vad skulle hon tro om honom?</p> + +<p>Hon var kanske redan död. På tre veckor hade han icke sett henne. Hon +kunde mycket väl vara död, utan att han visste något.</p> + +<p>Livet är besynnerligt.</p> + +<p>Nej, han måste se henne och veta om hon levde. Tala med henne, +förklara sig på ett eller annat sätt, falla ned för hennes fötter och +tigga om förlåtelse...</p> + +<p>Han var redan i trappan. Den var smal och brant, och det var så mörkt +i förstugorna, att han måste riva eld på den ena tändstickan efter den +andra +<span class = "pagenum">87</span> +för att kunna läsa namnen på tamburdörrarna. På en spräckt och smutsig +enkeldörr, som tycktes höra till ett kök, såg han med förvåning elden +från sin tändsticka lysa upp över ett namn, som han kände från böckerna +och tidningarna, och vars ägare han många gånger hade sett på gatan och +kaféet, alltid glad och elegant. Tomas hade föreställt sig, att han +måste bo vid Sturegatan, eller vid Strandvägen...</p> + +<p>Först i tredje våningen fann han det namn han sökte.</p> + +<p>Han stod en stund och betänkte sig med klappande hjärta och +återhållen andedräkt innan han kunde besluta sig för att dra i det lilla +röda och svarta klocksnöret.</p> + +<p>Han visste icke vad han skulle säga henne. Skulle hon tro honom, om +han sade, att han hade varit sjuk, eller bortrest ett par veckor? Nej, +hon hade kanhända sett honom gå förbi handskbutiken någon gång.</p> + +<p>För övrigt borde han egentligen bryta med henne; det var därför han +hade gått upp. Han älskade henne icke. I vad fall som helst måste +han fatta sig kort, ty inom en kvart eller högst tjugu minuter skulle +han ju vara i kyrkan, det hade han lovat.</p> + +<p>Han litade på sin ingivelse och drog sakta i strängen.</p> + +<p>Ingen öppnade. Han ringde ännu en gång, hårdare; det hördes steg +innanför, och Ellen stod framför honom. Hon hade ett stort vitt förkläde +med +<span class = "pagenum">88</span> +högt bröststycke och liknade en kysk ung husmoder, som blir överraskad +mitt i sina bestyr.</p> + +<p>Tomas kunde icke säga något; han stod röd av blygsel. Han tyckte sig +aldrig förr ha sett, hur vacker hon var, och likväl var hon mycket +blek.</p> + +<p>Ellen betraktade honom länge med en stel blick.</p> + +<p>— Kom in, sade hon slutligen lågt med en liten skälvning på +rösten.</p> + +<p>Lägenheten bestod av två små ljusa rum och ett kök. De blevo stående +mitt på golvet i det yttre rummet, och ingen av dem sade något.</p> + +<p>— Varför har du inte gått med din mor och din bror i kyrkan? +frågade Tomas äntligen lågt, med ett osäkert tonfall.</p> + +<p>— Jag har så ont i huvudet, klagade hon sakta, Han lade sin +hand på hennes panna. Den var brännhet.</p> + +<p>Ellen brast i gråt.</p> + +<p>— Å, Tomas, snyftade hon, var har du varit så länge?</p> + +<p>Han kunde icke svara något.</p> + +<p>Hon drog honom ned på soffan, och hennes händer lekte i hans hår, och +hon snyftade alltjämt med huvudet mot hans bröst.</p> + +<p>— Var har du varit hela tiden, Tomas, du måste säga var du har +varit... Du har säkert varit sjuk, säg har du inte?</p> + +<p>— Jo, svarade Tomas. Jag har varit sjuk.</p> + +<p>Båda sutto tysta. Kyrkklockorna ringde därute, och regnet droppade +mot fönsterblecket.</p> + +<span class = "pagenum">89</span> +<p>— Om jag kunde tro dig, viskade Ellen. Tomas svarade +ingenting.</p> + +<p>— — Hur skulle detta gå... Han måste ju bryta med henne +— —</p> + +<p>Vad skulle han säga?</p> + +<p>— Om jag bara kunde tro dig, återtog Ellen. Jag vill så gärna, +men jag kan inte. Du bryr dig visst inte mycket om mig!</p> + +<p>Tomas var orolig. Hans mor stod kanske redan och väntade på honom. +Men Ellens stora rödbruna ögon sågo in i hans med ett sådant uttryck av +förtvivlan, att han icke fick mod att säga något avgörande.</p> + +<p>Han endast smekte hennes panna, liksom för att svalka den.</p> + +<p>— Har du ännu ont i huvudet? frågade han.</p> + +<p>— Ja, ja... Lägg din hand där — just där — till +vänster, vid tinningen... Det känns så skönt!</p> + +<p>Hon slöt ögonen och lutade sin kind mot hans. Den brände som eld. +Tomas kände, hur hela hans varelse genomilades av en ljum värme. Han +hade icke på länge känt beröringen av en kvinnas hud mot sin egen.</p> + +<p>Plötsligt böjde han sig fram över hennes ansikte och kysste henne +våldsamt.</p> + +<p>Hon vred sig lös ur hans armar och sprang upp.</p> + +<p>— Nej, Tomas, sade hon, du får inte kyssa mig mera! Det är bäst +att det är slut mellan oss — jag är ingenting för dig mera — +du tycker om någon +<span class = "pagenum">90</span> +annan, säg gör du inte? Jo, jag ser det på dig, Tomas! Du har inte varit +sjuk, det är inte sant!</p> + +<p>Hon stirrade på honom med en visionär glans i blicken.</p> + +<p>— Jag visste hela tiden att du narrades, jag har sett dig gå +förbi fönstret flera gånger, flera gånger!</p> + +<p>Och hon sjönk ner i soffan med huvudet i händerna och grät.</p> + +<p>Tomas ville sjunka genom jorden.</p> + +<p>— Förlåt mig, stammade han.</p> + +<p>En kanariefågel, som hela tiden suttit tyst på sin pinne i en bur +framme vid fönstret, började nu kvittra, först sakta som om han bad om +tillåtelse, sedan allt gällare och högre.</p> + +<p>— Förlåt mig, upprepade Tomas bönfallande, förlåt mig! Jag har +varit elak mot dig, Ellen, lilla Ellen, men jag skall aldrig vara det +mera! Du måste se på mig och säga, att du förlåter mig och att du inte +är ond på mig längre!</p> + +<p>Kanariefågeln hoppade från pinne till pinne i sin bur, sträckte +halsen i vädret och kvittrade och sjöng.</p> + +<p>— Du kan inte förstå det, snyftade Ellen, nej, du kan inte +förstå sådana dagar det har varit för mig — när jag har stått där +bakom disken från morgon till kväll — och provat handskar på +främmande damer — unga, vackra flickor, som du kanske känner och +som få vara tillsammans med dig... eller när jag såg ut genom fönstret +och du gick +<span class = "pagenum">91</span> +förbi. — Vet du Tomas, jag har gråtit hela nätterna —</p> + +<p>Tomas tog upp sin näsduk, fuktade den i vatten och tryckte den mot +hennes ögon, och slutligen kysste han hennes ögonlock.</p> + +<p>— Nu får du inte gråta mera, sade han.</p> + +<p>Hon satt tyst i sitt soffhörn med en kudde under huvudet och såg +honom rakt i ögonen.</p> + +<p>— Kan jag tro dig, Tomas? frågade hon. Bryr du dig verkligen +något om mig?</p> + +<p>— Jag bryr mig inte om någon annan än dig, sade Tomas.</p> + +<p>Kanariefågeln började nu sjunga av full hals. Det skar i öronen; man +kunde knappast uppfatta sina egna ord. Ellen reste sig hastigt och gick +in i en garderob efter ett mörkt skynke, som hon omsorgsfullt bredde ut +över buren och vecklade omkring på alla kanter, så att intet ljus +trängde in.</p> + +<p>Fågeln tystnade med ens.</p> + +<p>Tomas hade tagit en stor, mörkfläckig snäcka från byrån bredvid +soffan, vägde den i handen och höll den mot sitt öra. Snäckan fyllde +hans hörsel med ett dovt, ihållande brus, som tycktes arbeta sig fram +från något ställe djupt inne eller långt borta, och som kom honom att +tänka på havet... och på ett namn, som han någon gång hade stått och +ropat utåt havet. Ett namn, som han icke kunde glömma.</p> + +<p>Ellen satt åter vid hans sida, och hennes blickar vilade i hans.</p> + +<span class = "pagenum">92</span> +<p>— Om du tycker om mig, så säg det tre gånger, bad hon skygg, +förlägen, ännu med en tår i ögonfransarna.</p> + +<p>Tomas sade det tre gånger.</p> + +<p>Men han hade svårt att se henne i ögonen. Hans blickar gledo omkring +från de brokiga strimmorna i trasmattan under hans fötter till möblernas +blommiga tyg och sängens vita, hemstickade täcke.</p> + +<p>— Ser du, sade Ellen tankfullt, när man en gång har kommit in +på den orätta vägen, är det så svårt att vända om. Därför får du +inte gå ifrån mig, Tomas, du måste hjälpa mig... Jag <i>vill</i> inte +bli en dålig flicka!</p> + +<p>Klockorna hade slutat att ringa, och vattnet plaskade alltjämt ur +takrännan. Regnet skvalade ned med ökad styrka, och himmelen hade +mörknat. Kanariefågeln uppgav ännu ett och annat svagt pip under sitt +bruna skynke, tills han slutligen tystnade och föll i sömn; han trodde +att det var natt.</p> + +<p>Tomas och Ellen sutto tysta. Han hade smugit en arm om hennes liv. +Han kände, att hon började bliva svag, och det hade stigit upp en simmig +glans i hennes ögon.</p> + + + + +<span class = "pagenum">93</span> +<h4><a name = "chapIX" id = "chapIX">IX</a></h4> + + +<p>Tomas Weber hade så tråkigt, att han ägnade sig åt sina studier flera +dagar i sträck. Förhållandet till Ellen blev icke detsamma som det hade +varit. Han var trött. Hon misstrodde honom alltjämt, och likväl skydde +hon inga förödmjukelser för att få behålla honom. Efter varje ny +berusning följde ett uppvaknande, då de stirrade på varandra utan ord, +som två främmande, han i leda, hon i skrämsel för hans kalla blick; ty +han hade förvandlats, glidit undan för henne. Han hade blivit en annan +än den Tomas, som råkat korsa hennes väg en ljus vårmorgon, som hon +sedan älskat besinningslöst och ungt, och för vars lidelse hon icke hade +undanhållit en vrå av sin varelse.</p> + +<p>Och likväl hade de icke några scener med förebråelser och ömsesidigt +agg. De kände blott, hur tomrummet vidgades mellan dem, mera för varje +dag, och hur fruktlöst de ansträngde sig att fylla det.</p> + +<p>Så gingo dagarna, tomma och färglösa, och blevo till veckor utan att +han räknade dem.</p> + +<p>Man var redan i slutet av juli.</p> + +<span class = "pagenum">94</span> +<p>Tomas hade träffat tillsammans med Karl Hammer i Viktoria, det lilla +svala och skuggiga sommarkaféet i Kungsträdgården. Hammer var just +återkommen från en kortare vistelse på konsul Arvidsons lantställe vid +Mälaren; han hade haft ett par veckors ledighet från kontorsarbetet.</p> + +<p>Sommarsolen hade icke förmått något mot hans färglösa hy. Han +satt där, vit i ansiktet som en pudrad clown, och läppjade på sin +vermouth med samma uttryck av blekt tålamod som alltid.</p> + +<p>De talade om fruntimmer.</p> + +<p>Grosshandlar Wenschen och fabrikör Grenholm sutto vid ett bord i +närheten och drucko konjak och vatten; efter en stund kom också doktor +Rehn och slöt sig till dem.</p> + +<p>De tre herrarnas båda fruar voro på landet.</p> + +<p>Herr Grenholm hade ett gråsprängt romerskt patricierhuvud på en något +tung kropp. Doktor Rehn var en ännu smärt och välväxt herre på omkring +femtio år.</p> + +<p>Man talade politik; herr Wenschen var frisinnad utan att likväl vara +radikal på något sätt, men han blev oavbrutet överröstad av herr +Grenholm och doktor Rehn, som i alla punkter hade fullkomligt lika +åsikter, nämligen strängt konservativa.</p> + +<p>Gabriel Mortimer kom förbi kaféet; då han såg Tomas och Hammer gick +han in och hälsade på dem och bad Tomas komma ut till Dalarö nästa +söndag med modern. Han var på väg ner till ångbåten, +<span class = "pagenum">95</span> +men hade egentligen icke bråttom; han slog sig ned och drack en flaska +vatten.</p> + +<p>Man hade kommit in på den nyare litteraturen och diskuterade bland +annat en romanförfattare, vars namn för några år sedan hade flutit upp +på de ändrade litterära konjunkturer, som blevo en följd av reaktionen +mot landets främste diktare. Han var en av de många bland åttiotalets +män, som senare ha kommit på bättre tankar. Hammer satt just och talade +om en av hans böcker, då han själv gick förbi ute i allén.</p> + +<p>De tre männen logo.</p> + +<p>Karl Hammers löje var bitande.</p> + +<p>— Vilket medlidande måste inte en sådan man hysa med det gamla +nötet Petrus, som dröjde ända till tredje hanegället med att förråda sin +mästare, sade han.</p> + +<p>Gabriel Mortimers löje var godmodigt överseende.</p> + +<p>— Han skulle troligen ha föredragit att vara tuppen.</p> + +<p>Tomas Weber log icke, han skrattade högt; men det var endast ett +barns skratt över det, som de äldre säga vara löjligt. Dessutom tyckte +han verkligen också, att författaren såg lustig ut, där han gick och +svettades i värmen och på samma gång ansträngde sig att bevara sin +diktareattityd.</p> + +<p>Mortimer hade just gjort samma iakttagelse.</p> + +<p>— När det är tjugu grader varmt i skuggan, se alla människor ut +som handelsresande, sade han.</p> + +<span class = "pagenum">96</span> +<p>Herr Wenschen såg på sin klocka, reste sig, tog farväl av sitt +sällskap och gick. Tomas, Mortimer och Hammer växlade en förbindlig +hälsning med honom, då han gick förbi deras bord. Herr Wenschen såg icke +glad ut; i själva verket hade han också husliga bekymmer. Man hade +på två år icke haft något att säga om fru Wenschen; och nu visste alla, +att hon åter hade en älskare, nämligen Grothusen.</p> + +<p>Tomas satt och undrade inom sig själv, när han skulle få återse +Johannes Hall. Han behövde låna pengar av honom. På morgonen hade han +fått ett brevkort från Hall, avstämplat Wiesbaden; Jean Arvidson +tillbragte sommaren därnere, och Hall hade följt honom och hållit honom +sällskap ett par veckor. Han ämnade nu resa omkring till några tyska +småstäder, som han ville se eller återse, och sedan skulle han kanhända +för återstoden av sommaren slå sig ned vid någon badort på Själlands +kust.</p> + +<p>Mortimer reste sig och tog adjö; han måste gå för att hinna med +ångbåten. Han bad ännu en gång Tomas att komma ut till Dalarö på +söndagen med modern, och Tomas lovade att komma.</p> + +<p>Herr Grenholm och doktor Rehn sutto invecklade i ett lågt, förtroligt +samtal. Herr Grenholm föreföll rörd av en eller annan anledning; hans +ögon voro beslöjade av en lätt dimma, och han klappade upprepade gånger +vännen på armen. Men då i detsamma en av uppasserskorna kom i närheten, +började +<span class = "pagenum">97</span> +han i stället klappa henne på magen och bad att få betala.</p> + +<p>Tomas och Hammer hade blivit så gott som ensamma på platsen.</p> + +<p>Insekterna surrade omkring dem. Det rådde en lindrande svalka i den +djupa skugga, som sov under de gamla lindarnas bladverk och svarta +kvistnät och som ytterligare fördjupades invid husets mörka, grå +mur.</p> + +<p>Tiggargummor, blomsterflickor och invalider med nyckelringar kommo in +den ena efter den andra och ville göra affärer. Tomas, som var lättrörd +och ännu icke hade sett mycket av nöden, tog gång på gång upp sin +portmonnä, medan Hammer satt oberörd som en bild med ett kallt småleende +över den andres frikostighet.</p> + +<p>— Skriver du aldrig något nu för tiden? frågade Tomas slutligen +då tystnaden började bliva långvarig.</p> + +<p>Hammer dröjde något med svaret, som om han fann frågan svagt +motiverad.</p> + +<p>— Åjo, sade han torrt, jag skriver nog ett och annat ibland. +När jag har tid och lust. Men jag trycker det inte.</p> + +<p>— Men varför det?</p> + +<p>— Jag har gott om tålamod. Jag väntar min tid. En gång kommer +den.</p> + +<p>De hade icke något vidare att säga varandra. Tomas skulle för övrigt +gå hem och äta middag, ty klockan var över fyra; han betalade sin +vermouth +<span class = "pagenum">98</span> +och gick. I förbigående uppfångade han en glad nick från en av +uppasserskorna, en livlig flicka med svarta ögon, med vilken han +sommaren förut hade stått på god fot. Han återgäldade den med en +slyngelaktig grimas.</p> + +<p>Hammer satt ensam kvar.</p> + +<p class = "space"> +På hemvägen gick Tomas och tänkte på sina affärer. Var skulle han få +pengar? Han hade bara några öre i portmonnän; det var icke ens så mycket +att han kunde köpa en cigarr att röka efter middagen. Om en vecka skulle +fadern komma hem från Tyskland; då måste han tala med honom. Det var +tråkigt, men det kunde icke skjutas upp längre.</p> + +<p>Men hur skulle han bära sig åt för att få en cigarr? Att inte ha en +cigarr att röka till kaffet ovanpå middagen, det var ungefär som att ha +tandvärk.</p> + +<p>Han gick just förbi en cigarrbutik, där han brukade handla rätt ofta. +Om han kunde gå in som vanligt och be om en cigarr och sedan låtsa som +om han hade glömt sin portmonnä hemma... i fickan på en annan +rock.</p> + +<p>Efter ett ögonblicks tvekan steg han in i butiken, men tvärstannade +förskräckt, då han bakom disken upptäckte ett gammalt fruntimmer med +glasögon i stället för den unga flicka som eljest brukade stå där.</p> + +<p>— Ursäkta, jag har visst gått galet, mumlade han ursinnig, +gjorde en tvär vändning och försvann.</p> + +<span class = "pagenum">99</span> +<p>Han skulle alltså vara utan cigarr i dag, det fanns ingen +räddning!</p> + +<p>Detta missöde försatte honom i ett mörkt lynne. Han kom ofrivilligt +att tänka på en av dessa olycksdagar under skoltiden, då han först i ett +tiominuterslov blev illa tilltygad av några starkare kamrater och sedan +under nästa lektion fick en anmärkning för ouppmärksamhet av läraren; +och när så klockan äntligen ringde och skolan var slut och han kom +hemspringande, hungrig och arg, så var det kabeljo till middagen.</p> + +<p>Han kunde nästan svära på att det var kabeljo till middagen i dag +också, oaktat han icke kunde erinra sig att de hade haft det sedan han +var barn.</p> + +<p>På Biblioteksgatan mötte han Anton Recke. Han gick genast över till +honom och bad honom lägga ut femton öre till en cigarr; han hade glömt +sin portmonnä hemma.</p> + +<p>— Ä, ljug lagom, skrattade Recke. Inte glömmer man sin +portmonnä hemma, om det finns något i den!</p> + +<p>Tomas brydde sig icke om att försvara sitt påstående.</p> + +<p>Recke tog ett par cigarrer ur sitt fodral och stoppade i bröstfickan +på Tomas. Därefter följde han med ett stycke uppåt Östermalm.</p> + +<p>— För resten kan du mycket väl få låna en tia om du har lust, +sade han då de skildes.</p> + +<p>Tomas tackade och lovade att lämna igen den så snart som möjligt. +Recke smålog skeptiskt.</p> + +<span class = "pagenum">100</span> +<p>— Jag är rik för närvarande, tillade han. Jag har varit hos +tegelhandlaren vid Svartmangatan.</p> + +<p class = "space"> +Det var icke kabeljo till middagen, utan kalvkotlett med blomkål.</p> + +<p>— Det är sant, det har kommit ett brev till dig, sade modern då +de stego upp från bordet. Det ligger inne hos dig.</p> + +<p>Tomas stod vid skrivbordet i sitt rum. Han höll ett brev i handen och +stirrade på det, blek av sinnesrörelse.</p> + +<p>Han trodde icke sina ögon.</p> + +<p>Det var samma kära, förställda handstil på kuvertet, som han så väl +kände till från de många gånger lästa och omlästa små biljetterna sedan +början av sommaren.</p> + +<p>Vad kunde hon ha att säga honom? Låg det några nya sorger, låg det +kanske någon olycka gömd och väntade på honom i detta lilla oskyldiga +vita kuvert?</p> + +<p>Han bröt upp det och läste.</p> + +<div class = "letter"> +<p>”Tomas! Möt mig i morgon på Döbelnsgatan klockan halv sex. Jag +har något att säga dig.”</p> +</div> + +<p>Det var allt vad som stod där. Det var daterat dagen förut.</p> + +<p>Klockan fattades tio minuter i halv sex. Han tog hatt och käpp och +sprang utför trapporna.</p> + +<p>Vad ville hon säga honom?</p> + +<span class = "pagenum">101</span> +<p>Han tog närmaste vägen ner över Humlegården.</p> + +<p>Vid Linnés staty hälsade han vördnadsfullt på pastor Caldén, som +försjunken i betraktelser gick av och an mellan blomstergrupperna, och +vars kalla och stränga drag lyste förmildrade och liksom utjämnade i +eftermiddagssolens fred.</p> + +<p>Han hade varit Tomas’ kristendomslärare i skolan. Då han såg +honom gå förbi och hälsa, tog han honom vänligt i handen och började +fråga honom om hans studier och planer för framtiden. Efter ett par +tänkvärda ord om läkarkallet drog han Tomas med sig fram till den +närmaste blomstergruppen, och ett par minuter stod han tankfull utan att +säga något.</p> + +<p>Tomas stod som på nålar. Märta kanske redan väntade honom... Skulle +det bli något om Gud i naturen?</p> + +<p>Pastor Caldén stod fortfarande försjunken i tyst meditation.</p> + +<p>— Det är vackert, det här, sade han slutligen i en dämpad och +inåtvänd ton.</p> + +<p>— Ja, svarade Tomas.</p> + +<p>— Men jag tycker inte om färgerna. Jag förstår mig inte på allt +det röda... Se, vart man vänder sig, rött överallt, bara rött. Man kan +ju stå och stirra sig blind på det.</p> + +<p>Och han tillade lågt, liksom i tankar:</p> + +<p>— Nej, vita blommor och vita själar...</p> + +<p>Tomas stod och skruvade på sig. Pastorn märkte +<span class = "pagenum">102</span> +det slutligen, och hans ansikte återtog hastigt sitt vanliga +uttryck.</p> + +<p>— Jag ser att du har bråttom, sade han småleende. Adjö, hälsa +din far!</p> + +<p>Och han gick långsamt bort och satte sig att drömma på en av +sofforna, mitt i det blida solskenet.</p> + +<p>Tomas tog vägen genom en av de gränder, som föra ned till +Roslagstorg. Han var ännu förvånad. Pastor Caldén brukade icke vara +sentimental...</p> + +<p>I trätrapporna upp till Johannes’ kyrkogård satt den svarta +katten med de vita framtassarna ännu på sin dörrtröskel och solade sig. +Tomas gav sig tid att stanna ett ögonblick och stryka honom över +ryggen.</p> + +<p>Märta stod i porten till huset vid Döbelnsgatan. Hon var mycket blek, +och hennes ögon hade blivit så stora.</p> + +<p>— Har du väntat? frågade Tomas lågt och med grumlig röst, medan +han famlade efter hennes hand. Hon räckte honom den slutligen och lät +honom trycka den.</p> + +<p>— Nej, jag kom nyss, sade hon utan att möta hans blick.</p> + +<p>Och hon sköt honom framför sig upp i trappan utan att säga något +vidare. Han kunde heller icke tala. Vad skulle det bli av detta, vad +ville hon säga honom?</p> + +<p>Han såg hur hennes hand darrade, då hon satte nyckeln i låset.</p> + +<span class = "pagenum">103</span> +<p>De stodo tysta och stirrade på varandra mitt på golvet i förmaket. +Allt var sig likt därinne: samma tunga luft och samma hemlighetsfulla +gula dager. Genom ett öppet fönster trängde ljudet av trampande fötter +från gatan.</p> + +<p>Slutligen började Märta tala.</p> + +<p>— Jo, ser du Tomas... jag kan inte leva utan dig... det är +omöjligt, det går inte... och det var mitt fel alltsammans... det får gå +hur det vill...</p> + +<p>Hon kunde icke säga mera, ty hon fick icke fram rösten. Och hon hade +två stora tårar i ögonen, då hon fattade hans huvud mellan sina +skälvande händer och benådade honom med ett sommarregn av kyssar.</p> + + + + +<span class = "pagenum">104</span> +<h4><a name = "chapX" id = "chapX">X</a></h4> + + +<p>Nu september.</p> + +<p>Tomas bodde icke längre hemma; det var endast han och Märta som +visste varför. Han åt likväl fortfarande hemma hos sina föräldrar, ty +eljest hade han över huvud taget icke kunnat äta. Han hade hyrt ett lågt +vindsrum i ett gammalt förfallet hus uppe vid Adolf Fredrik, ett litet +torftigt och gammalmodigt möblerat rum med sluttande golv, och vars enda +fönster låg åt en stenlagd gård med stora susande träd. Där låg han om +förmiddagarna på soffan med en bok i handen, men han läste icke mycket; +han grubblade mest över frågan, hur han skulle göra för att förtjäna +pengar. Tills solskenet, om det var en vacker dag, föll in på sned genom +rutan, började leka bland tapetens vissna blommor, klippte av hans +bekymmer och lockade honom ut. Där tillbragte också Tomas och Märta +de flesta av sensommarens långsamt bleknande eftermiddagar med armarna +slingrade om varandra, och sekunderna hastade förbi och blevo minuter, +och minuterna drevo undan i ilande flykt, som sand för vinden, medan de +med blundande ögon lyssnade +<span class = "pagenum">105</span> +till suset i almarnas grenar — tills de bägge på en gång höllo +andan och deras ögon med ens stodo vidöppna och stirrade in i varandra +med hemlig undran och var och en i den andres blick läste samma tysta +fråga, ledsagad och buren av vindens sång därute: vart bär det hän +— vart bär det hän —</p> + +<p class = "space"> +Tomas kom gående utför Sturegatan. Hela förmiddagar igenom kunde han +driva omkring på gatorna utan andra mål än stundens ingivelser, medan +dammet lade sig i allt tjockare lager över studieböckerna hemma på +hyllan. Han var lycklig, men utan ro. Han kände sig gå i medvind, +på en sluttning, och han andades lätt; men han såg icke sin kurs.</p> + +<p>Då han kom ner på Stureplan, gick han in i en blomsterbutik för att +köpa blommor åt Märta; det brukade han ofta göra, när han hade pengar. +Kvällen förut hade han lagt in en mängd gamla romaner och diktsamlingar +i ett paket, gått ut i regn och blåst och sålt dem i ett antikvariat. +Först då han stod vid disken och den närsynte gamle bokhandlaren tog upp +paketet och granskade böckerna misstänksamt, den ena efter den andra, +först då hade han sett; att ”Anor och ungdom” av Jac. +Ahrenberg också hade kommit med i packen. Hans första tanke hade varit +att lägga den åt sidan och behålla den, men då bokhandlaren bläddrade i +den med +<span class = "pagenum">106</span> +tydligt intresse och bjöd ett särskilt högt pris just för den, hade han +låtit den följa med bland de andra.</p> + +<p>Han köpte en liten bukett av vita Malmaison-rosor, betalade den och +bad att få den skickad fram på eftermiddagen.</p> + +<p>Han uppgav sin egen adress.</p> + +<p>Då han kom ut, stod Greta och väntade på honom. Hon hade gått +trottoaren fram och stannat vid fönstret för att se på de nya +orkidéerna; bland andra hade hon givit akt på en, som var alldeles lik +den Johannes Hall hade haft i knapphålet hos Arvidsons. Så hade hon +kommit att se in genom butiken genom rutan, och då stod Tomas därinne +och köpte vita rosor.</p> + +<p>Hon tog genast sin bror i skarpt förhör angående rosorna.</p> + +<p>— <i>Vem</i> är det du går och köper blommor åt? frågade hon +indignerad. Det måste du tala om för mig.</p> + +<p>Tomas teg mystiskt.</p> + +<p>— Det är åt en gammal fru, sade han slutligen. En gammal fru, +som fyller sextio år i dag, och som jag måste betyga min vördnad, +tillade han i en högtidlig ton, som angav att han om möjligt gärna ville +bli trodd.</p> + +<p>— Å, så du narras! Du känner inte någon gammal fru, som inte +jag också känner.</p> + +<p>Greta nöp honom i armen mitt på gatan så hårt, att det verkligen +gjorde ont.</p> + +<span class = "pagenum">107</span> +<p>Hon hade blivit brun och röd av sin sommar nere i Skåne, och den +lilla barmen hade fått en mjukare, mera medveten rundning.</p> + +<p>— Du är bara avundsjuk för att inte du också får blommor, sade +Tomas.</p> + +<p>Och han drog henne in i butiken, köpte en stor, röd ros och stack den +i bröstet på henne.</p> + +<p>Hon rodnade av förtjusning, men hennes frågvishet ökades endast.</p> + +<p>— Har du så gott om pengar? frågade hon, när de åter kommit ut +på gatan. Var i all världen får du dem ifrån?</p> + +<p>— Jag stjäl dem i en bank, svarade Tomas allvarsamt.</p> + +<p>Greta sneglade på honom förskräckt. Hon fann i själva verket denna +uppgift mindre omöjlig än historien om den gamla frun.</p> + +<p>De följdes åt Birger Jarlsgatan fram; Greta var på väg till en +väninna, som bodde ute vid Strandvägen. Hon hade äntligen fått sluta +skolan och njöt nu av sin frihet i fulla drag.</p> + +<p>Hon var tyst en lång stund, som om hon gick och tänkte på något hon +icke riktigt vågade komma fram med.</p> + +<p>Vid hörnet av Hamngatan skildes de.</p> + +<p>— Vet du vad, Tomas, sade hon slutligen vid avskedet, jag vet +mycket väl varför du inte vill bo hemma!</p> + +<p>Greta hade blivit mycket röd, men såg honom fast i ögonen.</p> + +<span class = "pagenum">108</span> +<p>Tomas hade svårt att dölja sin oro.</p> + +<p>— Nå?</p> + +<p>— Mamma tror att det är för att du skall kunna komma hem hur +sent som helst om nätterna utan att hon vet av det, och pappa tror att +det är för att du skall kunna ha punschsvyckar hemma hos dig med dina +kamrater och för att ni skall kunna sitta och spela kort till långt fram +på morgnarna. Men det tror inte jag. Jag tror, att det är för att du +känner något otäckt fruntimmer, som du vill vara tillsammans med!</p> + +<p>Hon var så generad över det hon sagt, att hon hade gråten i halsen då +hon slutade.</p> + +<p>Tomas var lugnad.</p> + +<p>— Nej, Greta, du dömer mig orätt, svarade han så allvarsamt som +möjligt.</p> + +<p>Hon såg tvivlande på honom; därefter skildes de och gingo åt var sitt +håll.</p> + +<p>Tomas tog vägen genom Berzelii park. Skuggan låg tyst och mörk under +trädens ännu friska, blåaktigt djupgröna bladverk. Plötsligt stannade +han. Var det icke Ellen, som kom emot honom därborta... I sin +urblekta gråa kappa... Jo, visst var det Ellen! Det var för sent att +vända om, och det fanns ingen sidogång i närheten, som han kunde slå +in på... Vad skulle han säga henne? Han hade icke sett henne på +över en månad. Sedan hade han skrivit till henne, att det måste vara +slut.</p> + +<p>Han borrade ögonen i marken och gick rakt fram. Då han åter såg upp, +var hon borta.</p> + +<span class = "pagenum">109</span> +<p>Han vek av in i den trånga, krokiga gränden vid judiska synagogan och +kom fram till Kungsträdgården.</p> + +<p>Klockan var nyss tolv. De ännu sommartomma alléernas sandgångar lågo +kalkvita i förmiddagens skarpa ljus, glest beskuggade av de halvvuxna +trädens små neddammade, runda kronor. Utanför dramatiska teatern stodo +ett par aktörer och gäspade med hattarna på näsan.</p> + +<p>Tomas gick ned åt Blasieholmshamnen. Då han kom förbi Grand Hôtel, +gick han in på Oriental för att dricka en vermouth.</p> + +<p>Det var mera folk därinne än det brukade vara. De svårmodiga +uppassarna, vilkas bleka skuggor förr likt fredlösa andar hade glidit +fram och åter utmed väggarna i korridorernas dödsstillhet, hade +försvunnit och blivit ersatta av odalisker i brokiga sidentrasor. Med +dem hade publiken kommit; det dracks och röktes runtomkring. I en +av alkoverna, där en röd gaslåga ständigt fladdrade i halvmörkret, satt +löjtnant Gabel med ett halvt dussin andra unga officerare, av vilka +några voro i uniform. De hade kommit in på unionsfrågan.</p> + +<p>Tomas slog sig ned vid ett öppet fönster, på samma soffa där han hade +suttit med Hall en av dagarna närmast efter sin examen, i slutet av +april.</p> + +<p>Ja, var blev Hall av? Vid den danska badorten hade han stannat i tre +veckor; sedan hade han åter börjat resa omkring på måfå. Kunde det vara +något +<span class = "pagenum">110</span> +nöje i längden... Då han senast skrev, var han ännu i Tyskland.</p> + +<p>Men nu måste han komma hem med det snaraste, ty eljest blev Tomas +tvungen att höra sig för hos tegelhandlaren.</p> + +<p>Nå, det kunde han för övrigt göra när som helst, ju förr dess bättre. +Kanske redan i dag. Han ämnade bara gå upp och fråga om villkoren; det +medförde ju ingen risk i och för sig. Wannberg, som stod i förbindelse +med ett par förläggare, hade visserligen lovat att försöka skaffa honom +någon översättning; men det kunde draga ut på tiden. Han räknade i +stället på denna inkomst längre fram, då det gällde att betala det +viktigaste av skulderna.</p> + +<p>Tomas hade fallit ihop, där han satt på soffan. Hans huvud hade +sjunkit ned mellan axlarna, utan att han själv visste av det.</p> + +<p>Han var trött. Icke egentligen kroppsligt; men hans inre människa +hade mattats under de ständiga sprången från den rödaste glädje till +eftertankens gråa pauser. Det var ögonblick, då han trodde sig hålla +själva den leende lyckan i sina armar, fångad för alltid, och i nästa +sekund famlade hans händer i den tomma luften.</p> + +<p>Han rätade upp sig, drack ur sitt glas och slog i ett nytt. +Officerarna i alkoven hade bytt om samtalsämne; det talades om fru +Wenschen och Grothusen. Baron Grothusen hade tröttnat, isynnerhet som +han, efter vad det påstods, var upptagen av allvarligare planer; så hade +han då gjort en tur till +<span class = "pagenum">111</span> +Paris för att komma ifrån historien. Men en vecka senare var också fru +Wenschen försvunnen från staden; man trodde, att hon hade följt efter +honom.</p> + +<p>— Ja, sade löjtnant Gabel, det är ju inte oförklarligt, när man +tänker närmare på saken. Fru Wenschen har troligen aldrig förr haft +någon verklig passion, och hon är nu trettiosex år...</p> + +<p>Man instämde, och en av sällskapet beklagade under de andras skratt +herr Wenschen, som nu gick omkring med hängande mustascher och +förklarade, att hans hustru hade rest ner till Köpenhamn för att hälsa +på sina släktingar.</p> + +<p>Tomas såg ut genom fönstret och betraktade de promenerande på +trottoaren. Plötsligt klack det till i honom: fru Brehm och Märta gingo +förbi. Hon såg honom, och det lyste upp i hennes ögon, medan hon fortfor +att se rakt framför sig, allvarsam och korrekt.</p> + +<p>Hon var smärt och blek.</p> + +<p>Tomas satt länge och tänkte på Märta. Han visste icke varför, men han +ville nästan gråta. Hur skulle framtiden se ut? Skulle Märta Brehm +kanhända en gång bli en fru Wenschen?</p> + +<p>Det hade blivit lyst i kaféet; Gabel och hans sällskap hade gått.</p> + +<p>Tomas satt i tankar. Två stiliserade fantasifåglar i ett dörrornament +av blått och guld betraktade honom stelt och oavvänt med sina tomma +cirkelögon.</p> + +<p>— Nå, tegelhandlaren alltså —</p> + +<p>Han reste sig och gick.</p> + +<span class = "pagenum">112</span> +<p>Han tog ångslupen över till Gustav III:s staty och gick uppför +Slottsbacken. Det dröjde något, innan han fann rätt på Svartmangatan i +det spindelnät av gränder, som omger Stortorget. Han kröp in genom en +port och upp för en trappa, knackade på en dörr och hörde en röst svara: +stig på!</p> + +<p>Tomas kände sig som om han vore på väg upp i en tentamen. Han +bemannade sig, öppnade dörren och kom in i ett tämligen stort rum med +kornblåa tapeter; de nedfällda rullgardinerna, mot vilka solen låg på, +lyste ännu mera skärande blåa. En liten välfödd fyrtio års man i rutig +sommarkostym stödde sig i en behagsjuk attityd mot kontorspulpeten och +betraktade honom intressant avvaktande.</p> + +<p>Tomas kände genast igen tegelhandlaren på Reckes beskrivning. Han +tyckte sig för övrigt ha sett honom någon gång förr, men kunde icke +erinra sig när eller under vilka omständigheter. Det var isynnerhet de +spelande pepparbruna ögonen, som föreföllo honom bekanta.</p> + +<p>Tomas uppgav sitt namn, refererade till sin vän, kandidat Recke, och +framställde sitt ärende. Han ville underhandla om villkoren för ett +mindre lån — det var en tillfällig förlägenhet — 300 kronor +—</p> + +<p>Då tegelhandlaren hörde namnet Recke, gjorde han en världsmannalik +gest mot en gulbetsad pinnstol, medan han själv förblev i sin halvt +stående, halvt sittande ställning, i vilken fanns något av +självhärskare, något av frisinnad tidningsredaktör och något av +landsortskomediant. Då Tomas kom +<span class = "pagenum">113</span> +till siffran 300, flög det en hastig reflex av ett löje över hans +ansikte, men i nästa ögonblick var han åter allvarlig, bekymrad, nästan +sträng.</p> + +<p>— Ja, det är dåliga tider — osäkra tider — jag gör +dagligen förluster. Min herre är alltså medicine studerande. Ja, +medikofilosofie kandidat, ja visst... Ja, som sagt, jag gör oupphörliga +förluster...</p> + +<p>Han trippade av och an i rummet med händerna på ryggen.</p> + +<p>Förluster... Tomas hade den besynnerligt ängslande förnimmelsen att +ha upplevat denna scen en gång förr. Han var fullkomligt förvissad om +att han vid ett eller annat tillfälle hade hört samma klagande röst tala +om en eller annan förlust, med ögonen spelande hit och dit.</p> + +<p>— Och dessutom känner jag ju inte egentligen till min herres +förhållanden...</p> + +<p>Tomas vred sig på sin stol. Han visste icke vad han skulle svara. Han +satt och stirrade på det färglysande titelbladet av en amerikansk +detektivroman, som låg hopslagen på pulpeten med en remsa tidningspapper +inskjuten som bokmärke mellan bladen. Borde han kanske resa sig och gå +så gott först som sist?</p> + +<p>— Hur var det — 300 kronor? återtog tegelhandlaren. Ja, +summan är av mindre vikt. Med säkra namn både det och tjugu gånger så +mycket. Utan säkra namn ingenting!</p> + +<span class = "pagenum">114</span> +<p>Säkra namn... Tomas förstod ingenting av allt detta. Med säkra namn +kan man ju utan vidare omständigheter låna i en bank eller var som +helst, och mot billig ränta... Varför skulle man vända sig till en +tegelhandlare, om man hade säkra namn?</p> + +<p>— Ja, svarade han kallblodigt, jag hoppas att de namn, som jag +har på förslag, inte skola komma att förorsaka några svårigheter.</p> + +<p>Tegelhandlaren betraktade honom förvånad.</p> + +<p>— Jag hoppas detsamma, sade han med ett varmt och hjärtligt +tonfall, som föreföll Tomas så gammalt och bekant, att han nästan blev +rädd.</p> + +<p>— Det var alltså villkoren, som min herre önskade höra. För en +så liten summa — och med en alldeles ny klient — beräknar +jag inte lånet längre än till tre månader. Vi skriva då papperet på 375, +med 6 procents ränta.</p> + +<p>Han gick fortfarande av och an i rummet med händerna på ryggen. +Plötsligt tvärstannade han mitt framför Tomas, i det han återtog +sin första attityd med ryggen mot pulpeten och det ena benet slängt i +kors över det andra.</p> + +<p>— Är min herre myndig? frågade han tvärt.</p> + +<p>Tomas var som fallen från skyarna. Han reste sig likväl obesvärat och +började knäppa sin ena handske.</p> + +<p>— Myndig, ja naturligtvis är jag myndig, svarade han i den +likgiltigt tankspridda ton han på sista tiden lärt sig att använda när +det skulle ljugas.</p> + +<p>Man skulle alltså vara myndig också för att få +<span class = "pagenum">115</span> +gå till en tegelhandlare, och ha säkra namn, och fan och hans mor...</p> + +<p>— Nå, låt oss då säga om onsdag vid den här tiden, med klara +papper!</p> + +<p>Han följde Tomas till dörren.</p> + +<p>— Weber, mumlade han för sig själv, Weber... Skulle min herre +möjligen vara en son till professor Weber?</p> + +<p>— Ja, svarade Tomas kort.</p> + +<p>— Så, jaså... Hm. Ja, det finns nog utsikter till att vi skall +kunna komma överens... Alltså på onsdag.</p> + +<p>Och han tillade med huvudet ut genom dörren:</p> + +<p>— Akta er för trappan, det har gått en bit ur ett av de översta +stegen. Värden här i huset bekymrar sig inte något vidare om sina +medmänniskors liv och hälsa!</p> + +<p>Tomas tog hemvägen genom slottet. Han gick i tankar och såg varken +till höger eller vänster. Han måste alltså skaffa ett par namn på ett +eller annat sätt.</p> + +<p>— Vart bär det hän —</p> + +<p>Då han kom på yttre borggården, stannade han och tog sig åt huvudet: +det stod med ens klart för honom, var han hade sett tegelhandlaren +förut. En vårdag för många år sedan, medan han ännu gick i skolan, hade +han gått ut med tre kamrater för att botanisera i Hagatrakten. Så hade +de också kommit in på Nya kyrkogården och stannat för att se på en +begravning. Det var en tarvlig kista, åtföljd av +<span class = "pagenum">116</span> +några få enkla människor: utom prästen fanns det i hela likföljet endast +en person, vars dräkt tydde på att han tillhörde de bättre klasserna, en +liten välfödd man med spelande, pepparbruna ögon. Kistan sänktes ned och +prästen förrättade jordfästningen i största hast. Därefter steg den +lille mannen upp på jordvallen och började tala; och de kringstående +blottade andaktsfullt sina huvuden, medan han med rörd stämma och ögonen +mot höjden tolkade de efterlevandes förlust.</p> + + + + +<span class = "pagenum">117</span> +<h4><a name = "chapXI" id = "chapXI">XI</a></h4> + + +<p>Det var en av höstens stora dagar.</p> + +<p>Humlegårdens glesnande träd stöda röda och gula. Likt jättestora +flyttfåglar, vilkas breda, svarta vingar hela minuter kunde förmörka +solen och lägga jorden i skugga, drevo söndertrasade molnflikar i hast +och oro fram över en oktoberhimmel så bjärt och blå, som om den varit +ämnad att lysa över en varmare och mera sydlig höst. Det hade blåst upp +till storm under natten. Gångar och gräsmattor lågo strödda med kvistar +och vissna blad och hela lösryckta trädgrenar, och ännu alltjämt sjöng +vinden i kronorna, medan kastbyarna nere vid marken virvlade upp den ena +vansinnigt dansande pelaren efter den andra av jord och sand och brokiga +döda blad.</p> + +<p>Tomas och Märta hade stämt möte med varandra i parkens norra del, vid +den fläderbuske, under vilken hon en varm dag i juni hade väckt honom +genom att kittla honom på munnen med ett strå.</p> + +<p>— Det är en storartad dag, sade Tomas. Vi måste hitta på +något!</p> + +<span class = "pagenum">118</span> +<p>— Ja, sade Märta lågt och dröjande, vi måste hitta på +något...</p> + +<p>Och hon betraktade honom tyst med vidöppna ögon. Slutligen såg hon +sig omkring med en hastig blick, tryckte sig tätt intill honom och +kysste honom. Det fanns ingen i närheten mer än en gammal dalkulla, som +böjd och krokig gick på gräsmattan och krattade blad.</p> + +<p>Därefter föll hon i gråt.</p> + +<p>— Vad fattas dig? frågade Tomas.</p> + +<p>Hans röst var upprörd.</p> + +<p>— Ingenting, ingenting...</p> + +<p>Hon torkade sina tårar, och efter ett par minuter var hon sig åter +lik, leende och käck. De följdes åt nedåt staden, obekymrade om +människorna, som sorlade omkring dem.</p> + +<p>Det var livligt på gatorna.</p> + +<p>På Biblioteksgatan var Tomas nära att bliva kullkörd bakifrån av en +droska; i droskan sutto konsul Arvidson och Jean. Kusken saktade +hästarna för ett ögonblick, och man utbytte hälsningar i förbifarten. +Konsuln strålade av hälsa och ungdom, och hans hand var mjuk och varm. +Jean var blek som alltid, och hans blick gled undan längs med husraden, +medan han räckte Tomas sin kalla och fuktiga hand.</p> + +<p>— Han såg dålig ut, sade Märta.</p> + +<p>— Ja...</p> + +<p>Det hade kommit en hemlig oro över Tomas i samma ögonblick han +tryckte konsul Arvidsons +<span class = "pagenum">119</span> +hand. Varför hade han fallit på den idén att just skriva hans namn +— hans och Gabriel Mortimers — på tegelhandlarens papper? +Det hade varit bättre om han tagit någon annans, någon som han icke +kände och aldrig hade sett — ett par namn helt enkelt, vilka som +helst. Tegelhandlaren visste likväl mycket väl att det var falskt. Tomas +hade sett det av hans löje, då han tog emot växeln och lämnade honom +pengarna. Han hade smålett på ett sätt, som helt enkelt var oförskämt. +Nå, det kunde vara likgiltigt, han måste i alla fall kunna skaffa +pengarna om tre månader, och ingen skulle få veta något. Ingen i hela +världen skulle få veta något, och han ämnade också glömma det själv, när +det en gång var förbi och papperslappen var sönderriven, uppbränd, +borta. Vem skulle sedan kunna minnas det, när han själv hade glömt +det?</p> + +<p>De hade kommit ut på Kungsträdgårdsgatan.</p> + +<p>Löjtnant Gabel gick tätt framför dem; röken från hans cigarr slog dem +i näsan, så att Märta måste nysa. Han var klädd i helt vanliga mörka, +randiga byxor. Historien om Gabels byxor hade nämligen genom fru +Wenschen fått en så vidsträckt spridning, att han icke längre kunde +använda vare sig dem eller några som helst byxor av uppseendeväckande +natur.</p> + +<p>Tomas kände ett lätt slag av en hand på sin axel; det var fadern, som +gick om honom med brådskande steg och en vänlig nick, medan han hastigt +lyfte på hatten för Märta. Han hade mycket bråttom, han +<span class = "pagenum">120</span> +skulle upp i en bank. Professor Weber hade på sista tiden varit mycket +nöjd med sin son, ty det hade icke på länge varit tal om pengar. Han +antog därför, att Tomas hade börjat stadga sig och väntade endast att +han skulle flytta hem igen, ju förr dess hellre.</p> + +<p>— Nå, vad ska vi göra? frågade Tomas. Det är kanske inte så +många vackra dagar kvar nu... Och i eftermiddag är du ju +bortbjuden.</p> + +<p>Professorn var redan långt förbi dem, då Tomas såg honom växla en +knapp hälsning med en kortväxt herre i rutig sommarkostym under den +uppknäppta överrocken. Tegelhandlaren... Kände också fadern honom?</p> + +<p>I nästa ögonblick hälsade också löjtnant Gabel på samma herre, och +därefter var det Tomas’ tur. Tegelhandlaren smålog förbindligt +diskret, då han besvarade hälsningen; han tog likväl icke cigarren ur +munnen.</p> + +<p>— Vem var det? frågade Märta.</p> + +<p>— Det var en av mina förra lärare, svarade Tomas. Det är en +skicklig matematiker, men han är mycket disträ. Eljest skulle han +troligtvis ha tagit cigarren ur munnen, då han hälsade.</p> + +<p>Solen brände på trottoaren. De gingo över gatan och kommo in i +alléerna, där lindarnas grågula löv dansade kring deras fötter.</p> + +<p>Häradshövding Ratsman gick förbi i en av sidoalléerna; han vände bort +huvudet och hälsade icke. +<span class = "pagenum">121</span> +Tomas hade förut hyst en oförklarlig antipati mot honom, men sedan han +nu visste, att Ratsman en dag i juli hade fått en korg av Märta, kände +han nästan ett slags vänskap för honom. Det var också i alla hänseenden +en korrekt och behaglig man.</p> + +<p>— Vi ha otur i dag, anmärkte Märta. Eljest gå vi ju nästan +aldrig och promenera tillsammans, och så möta vi just i dag alla våra +bekanta, den ena efter den andra. Vi måste gå på några vägar, där ingen +ser oss.</p> + +<p>Hon hade knappt talat ut, då Gabriel Mortimer gick förbi dem; han var +på väg till sitt ämbetsverk. Han hälsade halvt förtroligt, medan han +betraktade dem med en på en gång leende och svårmodig blick ur sina +kupiga, närsynta ögon.</p> + +<p>— Om vi skulle fara ut till Drottningholm, föreslog Tomas. Där +bör vara vackert en sådan dag som denna. Och vi behöva inte vara rädda +att träffa några bekanta, nu sedan alla sommargäster ha flyttat in.</p> + +<p>— Ja, Drottningholm... Där är vackert. I parken, vid +svandammarna...</p> + +<p>De hade kommit in på en av de sidogångar, som föra till Molins +fontän. Ett par små gatpojkar lågo på magen över bassängens stenkant och +plaskade med händerna i vattnet; de disputerade om en dresserad fisk, +som skulle finnas där och till vilken den smutsigaste av dem påstod sig +vara husbonde. Eljest var det tyst och ensamt i rundeln kring fontänen. +<span class = "pagenum">122</span> +De silverbleka pilarna, vilka sist av alla Kungsträdgårdens träd fälla +sina sent och långsamt gulnande blad, tycktes böja de ännu sommarfriska +kronorna samman till en sakta klagande krets om de åtta svarta svanorna +av brons.</p> + +<p>— Ja, låt oss fara ut till Drottningholm.</p> + +<p class = "space"> +Tomas och Märta stodo ensamma på Tessins överdäck. Sundet mellan Lovön +och Kersön låg nästan lugnt, skyddat mot vindarna av Kersöns höga, +skogiga strand. Vattnets oroliga, fläckvis krusade och fläckvis blanka +yta återgav en darrande och bruten spegelbild av det underbart vita +sommarslottet, vars mittparti med det höga och sirligt buktade +koppartaket reste en stark kontur mot hösthimmelens blå, medan +flyglarnas ärggröna kupoler likt trötta huvuden sjönko tillbaka mot +kuddar, stickade av rött och gult bladverk. Trapporna ned mot sjön lågo +vita i solen som om de varit av marmor. På kajen satt en gammal +slottstjänare och halvsov med ett metspö i handen, en gråhårsman med +uppknäppt livré och tindrande blanka knappar i rocken.</p> + +<p>Tomas och Märta gingo upp till värdshuset för att äta frukost. De +fingo ett stort, lågt rum med blommiga gardiner för de gammaldags, +sextonrutiga fönsterna, vilkas utsikt nästan helt och hållet var skymd +av det röda vilda vin, som i cirklade och vridna rankor klängde upp +utmed husets väggar. Mitt i den breda soffan låg en stor, vit katt och +sov.</p> + +<span class = "pagenum">123</span> +<p>Tomas stängde omsorgsfullt dörren efter jungfrun som serverat +dem.</p> + +<p class = "space"> +— Jag är så lycklig i dag, sade Märta, då de efter slutad frukost +gingo den avlövade poppelallén fram till slottet, förbi kapellflygeln +och ned i parken.</p> + +<p>— Jag känner mig som om aldrig något ont skulle kunna hända oss +två. Molnen segla förbi oss däruppe; det är inte på oss det skall regna +i dag. De segla långt bort till främmande trakter, och där kommer det +att brista lös över människor, som jag inte känner och inte bryr mig +om.</p> + +<p>Tomas svarade icke genast. Han gick och såg på molnens spegelbilder i +parkens dammar och kanaler. Det mörka vattnet återgav dem med en djupare +färg, än den de hade uppe i rymden.</p> + +<p>— Men du grät, när vi träffades i Humlegården, sade han +slutligen.</p> + +<p>Märta teg.</p> + +<p>— Varför grät du, när du kysste mig? Säg mig, varför du +grät!</p> + +<p>— Det var ingenting... Jag kände mig så betryckt ett ögonblick, +jag vet inte själv varför. Kanhända var det någonting i alla fall.</p> + +<p>— Du måste säga mig vad det var!</p> + +<p>— Nej, inte nu. En annan gång säger jag det kanske, men inte i +dag.</p> + +<p>De gingo långsamt nedåt en av de fyrdubbla lindalléerna. Den smala +remsa av himmelen, som trädens +<span class = "pagenum">124</span> +spetsiga grenvalv lämnade fri, lyste över deras huvuden med den ödsligt +blanka och frusna färg, som det blåa av himmelen får, då solen har gått +i moln.</p> + +<p>En sädesärla sprang hit och dit framför deras fötter i meningslöst +sicksack; hon hade en lång mask i näbben.</p> + +<p>— Vart för den här vägen? frågade Märta och pekade på en +gångstig inne mellan stammarna. Tror du att den för till Kina?</p> + +<p>— Ja, låt oss se...</p> + +<p>De togo av in på gångstigen. De hade icke gått många steg, förrän +stammarna glesnade och Kinapaviljongerna lågo framför dem. Solen lyste +just upp över det ärtgröna taket och småtornen med de hundra klockorna, +som längesedan tröttnat att ringa när vinden satte dem i rörelse. Den +vredaste höststorm kunde icke locka ett ljud ur deras rostiga strupar, +ty de hade icke längre några kläppar.</p> + +<p>Det var blott för en kort stund solen blänkte fram, ty molnen tätnade +mer och mer. Ett ofantligt bomullsvitt moln, liknande en jätteballong, +som slitit sig lös från sin gondol och utan förare slungats ut på någon +äventyrlig irrfärd i rymden, kom långsamt seglande från öster, erövrade +trakt efter trakt av himmelskartan och lade parken i grå skymning.</p> + +<p>Tomas och Märta stodo lutade mot ett gammalt kastanjeträd, ur vars +grenar vinden skakade ned ett regn av bleka gula blad över deras +skuldror. +<span class = "pagenum">125</span> +Och det var icke blott kanstanjeträdets löv, som fläktade om deras +huvuden och fastnade i deras kläder: vinden förde i deras armar och till +deras fötter alla slags blad från alla slags träd — lönnarnas +röda, asparnas svarta, bokarnas bruna och almarnas vitgula blad. Ett av +de allra största, ett bjärtrött lönnblad med mörka ådror, fladdrade +länge hit och dit för deras ögon. De stodo båda och betraktade det.</p> + +<p>— Var skall det stanna...</p> + +<p>Plötsligt fördes det av en häftig vindstöt rakt mot Tomas’ +ansikte. Han ville taga bort det, men Märta böjde sig fram och tryckte +det fast över hans ögon med båda sina händer, och under tiden kysste hon +hans mun. Tomas rörde sig icke. Han stod stilla och lät henne göra med +honom vad hon ville, medan dagern lyste rosenröd in i hans ögon genom +bladets tunna vävnad, liksom solljuset någon gång kan skimra rött genom +ett barns eller en ung kvinnas späda hand. Hon kysste honom långt och +länge... Men då han till sist i lidelse slog armarna om hennes hals för +att trycka henne till sig och hålla henne fången, vred hon sig pilsnabbt +ur hans armar och tog till flykten nedåt parken.</p> + +<p>— Tag mig om du kan, ropade hon, och gör sedan med mig vad du +vill!</p> + +<p>Innan han lyckades hinna henne, var hon redan försvunnen djupt inne +bland irrgångarna i en slingrande fransk labyrint av klippta häckar.</p> + +<p>Han fann henne icke, och han fick intet svar, då han ropade hennes +namn. Sedan han länge sökt +<span class = "pagenum">126</span> +henne förgäves i labyrintens alla gångar och bersåer, gick han modlös +fram på gräsvallen därutanför och spejade åt alla håll. Hon kanske för +längesedan hade smugit sig ut ur buskaget och gömt sig på något annat +ställe. Var skulle han finna henne?</p> + +<p>Det var ingen att se så långt ögat nådde. Gräsplanerna lågo tysta och +tomma med den gamla barockfontänen av gul sandsten i mitten. Och däruppe +jagade skyflockarna varandra från öster till väster med alltjämt ökad +fart.</p> + +<p>Om hon kanske hade fallit omkull någonstädes och slagit huvudet mot +en sten och nu låg avsvimmad och blödande och utan hjälp...</p> + +<p>— Märta, var är du?</p> + +<p>Han vände tillbaka in i labyrinten och började söka henne på +nytt.</p> + +<p>Plötsligt stod hon mitt framför honom, men hon såg honom icke. Hon +stod upprätt och tyst och betraktade en vit Venusstod i ett hörn av en +undangömd boské. Det var en Venusstod i marmor, på vars fötter och ben, +ja högt upp på magen, vulgära människor klottrat sina vulgära namn till +åminnelse av en eller annan osande varm dag, då någon fullpackad +söndagsbåt med lövruskor fram och bak och falsk mässingsmusik ombord +fört dem hitut på lustresa att begapa och begrina resterna av deras +fäders, nej, deras fäders herrars glans. Bröstet och det stolta huvudet +skimrade vita, oberörda; dit hade barbarernas händer icke nått.</p> + +<p>Nedanför växte gräset frodigt och mjukt.</p> + +<span class = "pagenum">127</span> +<p>Tomas smög ljudlöst bakom Märta, slingrade armarna om hennes midja, +kysste henne och tvingade henne ned på gräset.</p> + +<p>Venusbilden stod leende och vit och tyst.</p> + +<p class = "space"> +Blåsten hade ökat; det var full storm. Skymassornas vilda jakt ilade +fram över fästet likt skingrade flockar av en slagen här i +upplösningstillstånd, på flykt.</p> + +<p>Märta gick före med kappan fladdrande för vinden, Tomas kom +efter.</p> + +<p>— Vart går du, Märta?</p> + +<p>— Det ligger ett gammalt torn där borta på kullen — där +mellan träden — jag vill komma upp på en höjd... med utsikt...</p> + +<p>Det knakade i träden, och luften sjöng över deras huvuden.</p> + +<p>Svandammarnas mörka vatten krusades av små toppiga, blygrå vågor med +spetsar av fräsande vitt skum.</p> + +<p>Ett brak som av ett sammanstörtande hus tvang dem att tvärstanna. Det +var en gammal murken, fullkomligt avlövad ask, som bräcktes av stormen, +vacklade och föll, och i sitt fall slog den en bro i spillror, en av de +små bukigt välvda miniatyrbroarna, som föra över de grävda kanalerna, +och som med sina bräckliga vita balustrader erinra om leksaksbryggorna i +en venetiansk vattenpantomim. En vit svan, som ensam med högburet huvud +simmade +<span class = "pagenum">128</span> +omkring i kanalen, dök förskräckt ned under vattenytan, och var länge +försvunnen. Då han åter kom upp, simmade han brådskande mot land, flög +upp på svanhusets tak och ställde sig där att flaxa med vingarna, medan +han utstötte underliga, dova skrin.</p> + +<p>— Låt oss gå en annan väg, sade Tomas.</p> + +<p>Märta log.</p> + +<p>— Träden kunna blåsa omkull på alla vägar, svarade hon.</p> + +<p>Hon hade likväl blivit blek.</p> + +<p>Stormen hindrade dem att tala. De kunde knappast andas, medan de +långsamt arbetade sig upp för branten av den kulle, där tornet stod. Det +var ett gammalt förfallet vattentorn, vars roströda mur visade gapande +svarta hål efter tegelstenar, som bitvis eller helt och hållet fallit +bort. Tomas dunkade med käppens doppsko mot den stängda järnporten, till +vilken det säkert icke på länge hade funnits några nycklar. Den svarade +med ett dån, som för en sekund överröstade själva stormen.</p> + +<p>Solen lyste fram några ögonblick ur den svavelgula bräschen i ett +sönderrivet moln.</p> + +<p>Nedanför och runt omkring dem böljade ett upprört hav med gula och +röda vågor, ett hav av träd i höstens färger. Bortom parken och slottet +fräste Mälaren grön och vit.</p> + +<p>Tomas och Märta stodo i lä av tornet, stödda mot muren, och lyssnade +till stormens brus. Hon +<span class = "pagenum">129</span> +lutade sitt huvud mot hans bröst, och han stod och stirrade utåt och +visste icke själv på vad han tänkte.</p> + +<p>En gammal flöjel gnisslade däruppe, och luften sjöng, och vissna blad +fladdrade omkring som brokiga fjärilar. Fåglar, som hade bo i muren, +kommo och flögo under gälla skrin.</p> + +<p>Tomas kände plötsligt, att det lilla brunhåriga huvud, som vilade mot +hans bröst, skälvde av en kvävd snyftning.</p> + +<p>— Varför gråter du? viskade han.</p> + +<p>— Nej, jag gråter inte...</p> + +<p>— Jag vill veta, varför du gråter, Märta! Har det hänt oss +någon olycka?</p> + +<p>— Nej, nej, det är ingenting. En annan gång kan jag säga dig +vad det är, men inte nu. — Kom, Tomas, låt oss gå!</p> + +<p>Tessin hade redan gått, då de kommo ned på bryggan; ingen av dem hade +tänkt på vad tiden led. Klockan var över halv tre. Det återstod att gå +ned till Nockeby bro och invänta någon av Svartsjölandsbåtarna.</p> + +<p>Det var endast tio minuter att gå.</p> + +<p>Himmelen mulnade mer och mer. Vägen krökte sig tom och grå mellan +skogsdungar, övergivna sommarvillor, åkrar och sumpmarker. Ingen +människa syntes; det var som om hösten och de mörka kvällarna i ett slag +lagt trakten öde.</p> + +<p>Telegrafstolparna vid vägkanten sjöngo monotont.</p> + +<p>En liten svartgrå hund med rädda, tindrande mörka ögon, som kommit +fram till dem på ångbåtsbryggan +<span class = "pagenum">130</span> +och som de hade visat sig vänliga emot, följde dem alltjämt; än var han +före dem, än var han efter, men alltid i närheten. Emellanåt stannade +han mitt framför deras fötter, såg på dem och viftade med svansen.</p> + +<p>— Han kanske är ute och söker plats, sade Tomas. Han har tappat +bort sin herre.</p> + +<p>Märta gick tyst och mumlade något för sig själv.</p> + +<p>— Går du och läser psalmer? frågade Tomas.</p> + +<p>— Ja, sade Märta. Jag försöker erinra mig en gammal höstpsalm, +som jag lärde mig, då jag var barn. Den började så här:</p> + +<div class = "poem"> +<p>Med hastat lopp och dunkelt sken</p> +<p>oss solen snart förlåter,</p> +<p>att uppgå, sorgelig och sen,</p> +<p>på mulna fästet åter.</p> +<p>Förbi är årets sköna tid —</p> +<p>— — — — — — — — +— —</p> +</div> + +<p>Blåsten tog bort resten.</p> + +<p>De hade just passerat brovaktarstugan och kommit ned på Nockeby bro. +Vinden låg på från öster, och Mälaren vräkte verkliga brottsjöar in över +den låga flottbron, som vajade och krängde för trycket. Skummet fräste +dem högt upp i ansiktet. Tomas och Märta började springa; vid mitten av +bron var en genomfart för ångbåtarna och en tilläggsbrygga, och vid +bryggan låg just en av Svartsjölandsbåtarna, på väg till staden. Det var +nätt och jämnt att de kommo med.</p> + +<span class = "pagenum">131</span> +<p>Den lilla lurviga, svartgrå hunden stod ensam kvar på bryggan och +gnällde sakta, med svansen mellan benen.</p> + +<p class = "space"> +Tomas var försenad; familjen steg just upp från bordet, då han kom hem +för att äta middag. Efter middagen drack han kaffe i sitt gamla rum. Det +såg tomt ut därinne nu, sedan han flyttat skrivbordet och bokhyllorna +till sitt vindsrum uppe vid Adolf Fredrik.</p> + +<p>Greta stod promenadklädd och vände sig framför spegeln ute i +salen.</p> + +<p>— Vart skall du gå? frågade Tomas.</p> + +<p>— Jag skall gå ut och handla, svarade Greta.</p> + +<p>Greta valde gärna skymningen, när hon skulle gå ut och se på något i +butikerna. Det var något så frestande över gatorna, just när mörkret +föll på och lyktorna började tändas. Det fanns just då så mycket att +undra på och att gissa över.</p> + +<p>Hon nickade åt Tomas i dörren och försvann.</p> + +<p>Tomas gick in till modern och pratade en stund; men han hade icke ro +att sitta länge. Han skulle gå hem och läsa.</p> + +<p>Han lovade att komma tillbaka och äta kväll.</p> + +<p>Himmelen hade klarnat upp, när det led mot skymningen, och blåsten +hade saktat av. Dagens alla oroliga skymassor hade drivit undan och +sjunkit tillbaka; endast vid den västra horisonten, bakom Humlegårdens +kvistverk, hade några stelnade molnformationer +<span class = "pagenum">132</span> +tornat upp sig till en svartviolett vägg med skarpa kanter.</p> + +<p>Tomas skulle just gå hemåt över Humlegården, då han långt uppe på +Sturegatan såg en smärt man i en vid reskappa komma gående tätt intill +husraden. Kunde det vara Hall? Det var hans gång, han brukade just gå så +där och stryka utmed väggarna... Tomas hade hört talas om att han var +återkommen sedan en vecka, men han hade icke hört av honom något, och i +dubbletten vid Kommendörsgatan bodde nu en annan.</p> + +<p>Det var han.</p> + +<p>— God afton, Hall. Välkommen tillbaka!</p> + +<p>— God afton, Tomas — det var längesedan jag såg dig +—</p> + +<p>De båda vännerna följdes åt nedåt Sturegatan. De talade om ett och +annat av vad de upplevat under sommaren. Tomas kunde likväl icke vidröra +det viktigaste av det som hänt honom, och medvetandet härom kom honom +att misstänka, att också Hall i sina berättelser undvek allt väsentligt. +De hade icke heller mycket att säga varandra; gång på gång uppstod det +pauser i deras samtal. Tomas kände sig nästan förlägen utan att han +visste varför, och Hall var likgiltig och förströdd.</p> + +<p>Vid hörnet av Humlegårdsgatan tog han hastigt farväl av Tomas; han +hade lovat att träffa den och den uppe vid Anglais.</p> + +<p>— Vi ses väl något, sade han.</p> + +<p>Och han nämnde sin nya adress.</p> + +<span class = "pagenum">133</span> +<p>De skakade hand med en hjärtlighet, som skulle ersätta vad som +fattats i deras samtal, och Tomas gick hemåt.</p> + +<p>Hall gick icke upp på Anglais, ty han hade icke stämt möte med +någon.</p> + +<p>Han hade endast, som det stundom hände honom, känt ett tvingande +behov av att vara ensam och driva omkring bland människorna efter sin +egen nyck.</p> + +<p>Det var snart teatertid; gatorna fylldes av folk.</p> + +<p>Hall gick in på Birger Jarlsgatan, vars lyktor just blossade upp +omkring honom, en efter en, under en blank och grönblå oktoberhimmel. +Över Nybrovikens tjocka och orörliga vatten irrade det späda ljuset av +en grön lanterna, medan en disig måne i uppgående, med ett snett +ansikte, liksom svullet av tandvärk, långsamt höjde sig över frimurarnas +hus på Blasieholmen, det höga och mörka Seved Bååthska palatset.</p> + +<p>Han hade icke gått länge, förrän han var trött. Om han skulle gå hem? +Nej, icke hem...</p> + +<p>Varför skulle jag gå hem? tänkte han. Jag har ingenting att göra, och +dessutom plågar det mig att sitta och se på det rena, vita papperet +hemma på skrivbordet. Och likväl måste det alltid ligga där, så att jag +har det till hands när jag får någon god idé, ty jag skriver ju på ett +drama, var det inte så?</p> + +<p>Han gick obeslutsam av och an på trottoaren utanför Berzelii +park.</p> + +<p>Det vita papperet är mitt onda samvete...</p> + +<span class = "pagenum">134</span> +<p>Han måste likväl gå in på ett eller annat ställe, ty han var trött. +Han steg in i Berns’ salong, som tillfälligtvis var närmast, satte +sig i ett hörn på en av läktarna och beställde en whisky.</p> + +<p>Det var full varieté. En fet dam hoppade omkring och kvittrade på +tribunen utan att lyckas överrösta orkestern och sorlet bland den +drickande, rökande och skränande publiken.</p> + +<p>— — Ja, varför kunde han icke skriva? Han hade ju likväl +sett mycket och varit med om åtskilligt. Kanhända var det emedan han +icke hade den rätta barnatron på att han verkligen hade något nytt att +lära ut. Och om han också hade haft något, vad så? Människorna +ville likväl icke lyssna till det som han möjligen kunnat säga dem. Det +var så underliga vråar av tillvaron han hade hämtat sin erfarenhet +ifrån.</p> + +<p>Kanhända hade han icke heller den rätta barnatron på geniet. Vad äro +genierna? Kvicka och händiga barn, som låtit piska sig i arbetsselen av +den gamla feberdrömmen om storhet. Och av illusionen, att storheten är +stor.</p> + +<p>Den tjocka chansonetten hade försvunnit från tribunen; det var nu en +medelålders herre, som under passionerade vridningar på hela kroppen +pressade fram en sentimental romans.</p> + +<p>— — Vad skulle han finna på, som kunde narra tiden att +åtminstone för några månader flyga på falkvingar i stället för att kräla +på snigelfötter?</p> + +<span class = "pagenum">135</span> +<p>Han ville vara älskad, och likväl fruktade han ingenting så, som +kärleken. Kärleken är kontraband. Han hade haft några tomma äventyr, +korta och bisarra, men lidelsen hade han flytt som pesten, och den hade +heller icke sökt upp honom. Han älskade ingen, och ingen älskade +honom.</p> + +<p>Han var världens fattigaste man.</p> + +<p>Sångaren på estraden bugade sig och drog sig tillbaka under en lam +applåd. De ädlare känslorna kunde på denna lokal endast nå en succès +d’estime.</p> + +<p>Ett par steg från Hall satt en fet, brun råtta under en stol och +knaprade på ett kräftskal, som hon höll mellan framtassarna. Då hon +märkte, att Hall betraktade henne, gjorde hon ett ögonblicks uppehåll +och mötte frimodigt hans blick med sina små kloka, svartgnistrande ögon. +Därefter återgick hon obekymrat till sina egna affärer.</p> + +<p>Hall betraktade henne tankfull.</p> + +<p>— Om det finns levande råttor här, så finns det också döda +råttor, ty råttorna ha icke evigt liv. Under vilken golvspringa kommer +den här att ligga och ruttna?</p> + +<p>Han trodde sig med ens känna, att hela etablissementet hade en lukt +av döda råttor. Han knackade på kyparen, betalade och gick mot utgången, +medan sex röd- och vitmålade flickor gallskrikande flaxade omkring på +tribunen likt levande disktrasor, i vanvettigt virrvarr.</p> + +<p>Han gick ut genom Berzelii park, över Norrmalmstorg och kom in på +Biblioteksgatan.</p> + +<span class = "pagenum">136</span> +<p>Var det inte Greta Weber, som gick framför honom, med det ljusa håret +nyligen hopvirat till en knut i nacken...</p> + +<p>Han gick fatt henne, hälsade vördnadsfullt och tackade henne för +sist. De hade icke sett varandra, sedan de suttit till bords med +varandra på Arvidsons middag.</p> + +<p>De följdes åt uppåt Östermalm. Greta förhöll sig i början tämligen +stram och gav korta svar, men Hall hade en så fri och godhjärtad ton, då +han skämtade, att hon snart fick förtroende för honom, glömde sin +värdighet och log och skämtade liksom han.</p> + +<p>Hall var betagen. Han hade icke tänkt på Greta under hela sommaren. +Hur hade han kunnat undgå att minnas henne och tänka på henne...</p> + +<p>Han talade om sina resor, och Greta lyssnade med nyfikna ögon och +öron.</p> + +<p>De hade kommit till blomsterbutiken vid Stureplan; utanför fönstret +stannade de en stund och betraktade blommorna.</p> + +<p>— I början förstod jag mig inte alls på orkidéer, sade Greta. +Jag tyckte att de sågo så besynnerliga ut. Men nu tycker jag nästan +mest om dem av alla blommor — isynnerhet de där stora, blekgröna, +som likna hafsdjur —</p> + +<p>Hon hade knappast talat ut, förrän Hall var inne i butiken. +I nästa ögonblick kom han åter ut med en grön orkidé i handen.</p> + +<span class = "pagenum">137</span> +<p>Greta blev röd.</p> + +<p>Han ville fästa den vid hennes barm, men hon nekade förskräckt att +taga emot den.</p> + +<p>— Å, det skulle ni inte ha gjort — varför har ni köpt den +— nej, jag vill inte ha den —</p> + +<p>Hall betraktade henne stelt. Slutligen kastade han bort blomman på +gatan, i smutsen, sade artigt farväl och vek in på en sidogata.</p> + +<p>Greta stod kvar, förvirrad, gråtfärdig.</p> + +<p>Hon fattade sig likväl snart.</p> + +<p>Det var ju ett helt äventyr... Eller kunde man inte kalla det ett +äventyr?</p> + +<p>Hon såg sig omkring åt alla håll: det var väl ingen som stod och gav +akt på henne? Därefter böjde hon sig ner, tog upp blomman, torkade av +den och lindade in den i sin näsduk. Inte kunde man låta den vackra, +dyra blomman ligga där i smutsen...</p> + +<p>Hon ville gömma den som ett minne.</p> + +<p class = "space"> +Tomas satt vid fönstret i sitt rum. Han hade icke tänt någon lampa. Han +satt och såg på takens och skorstenarnas svartnande skuggresningar mot +den grönbleka skymningshimmelen och på en blek stjärna, som tindrade +fram mellan almarnas glesnade lövverk. Den nakna brandmuren mitt över +gården flammade gång på gång upp av ett rött sken; det var en reflex +från eldhärden i smedens verkstad nere i bottenvåningen. Ljudet av +släggans +<span class = "pagenum">138</span> +fall mot städet var det enda som störde kvällstystnaden i gården.</p> + +<p>Tomas tänkte på Märta. Hon hade varit så underlig på förmiddagen. Vad +var det som oroade henne?</p> + +<p>Om det kunde hända henne något illa... De hade icke alltid varit +försiktiga.</p> + +<p>Sömmerskan i fönstret snett emot tände nu sin lampa. Skenet föll in i +Tomas rum; han såg skuggan av sitt eget huvud röra sig på tapeten.</p> + +<p>En svart krokig gestalt med en påse över ryggen och en käpp i handen +smög ljudlöst fram över gården. Det var bensamlaren. Han tassade fram +till soptunnan, lyfte av locket och började peta med sin käpp bland +avskrädena, plockade upp några benknotor, vände på dem och stoppade dem +i sin påse. Därefter lade han locket på tunnan och smög sig åter +bort.</p> + +<p>Den tunga porten slog igen om honom med en skräll.</p> + +<p>Smedens slägga arbetade alltjämt, och eldskenet på muren flammade +allt rödare, medan gårdens längor och plank svartnade mer och mer i +oktobermörkret. En hund började skälla i granngården — några +kvinnor pratade och skrattade i portgången — och det blev åter +tyst.</p> + +<p>Tomas spratt till: någon knackade på dörren.</p> + +<p>Det var Märta.</p> + +<p>— Å, Märta, är det du — jag satt här ensam i mörkret och +tänkte på dig, men jag väntade dig inte... du skulle ju gå bort!</p> + +<span class = "pagenum">139</span> +<p>— Ja, sade Märta, jag kommer just därifrån. Det var så tråkigt +där. Jag sade att jag mådde illa och gick min väg. En herre måste följa +mig, naturligtvis, det var omöjligt att slippa. Han följde mig ända till +vår port, och där stod jag innanför och väntade en lång stund, innan jag +vågade mig ut igen... Och nu är jag här!</p> + +<p>Hon lade kappan på en stol och stod framför honom i sin vita +sällskapsdräkt med tyllärmarna. Hon hade icke skaffat sig någon ny sedan +våren. Men i skärpet och på håret hade hon icke längre violer, utan vita +rosor.</p> + +<p>Hon stod ännu upprätt mitt på golvet.</p> + +<p>— Jag vill säga dig något, Tomas, sade hon. Jag vill säga dig, +varför jag grät.</p> + +<p>Tomas kände, att han bleknade.</p> + +<p>— Jag tror, att jag kommer att få ett barn.</p> + +<p>Han stod mållös och stirrade på henne, som om han icke förstod.</p> + +<p>Men Märta stod vit och lugn. Hon grät icke nu.</p> + +<p>— Vi ha gjort orätt, Tomas, nu går det oss illa!</p> + +<p class = "space"> +Timmarna runno.</p> + +<p>Tomas och Märta kunde icke lämna varandra. Varje sekund tycktes dem +dyrbarare än någonsin. De kände lyckan glida sig ur händerna; de trodde +sig se henne likt en nyckfull, förnärmad gäst vända dem ryggen och lämna +dörren på vid gavel för mörkret, för det okända, för olyckan. De kunde +icke ångra, att de hade älskat varandra, och de +<span class = "pagenum">140</span> +ångrade då i stället varje timme, som de låtit gå tom och obegagnad +förbi. Deras ögon sökte varandra med en annan lidelsens eld, deras +läppar brunno mot varandra med en hetare glöd än förr, deras famntag +blevo krampaktiga, som om det gällt att hålla en flyende kvar, och de +älskade från denna dag så, som de fördömda älska.</p> + + + + +<span class = "pagenum">141</span> +<h4><a name = "chapXII" id = "chapXII">XII</a></h4> + + +<p>Novembermörkret tätnade över skorstenarna och taken.</p> + +<p>Greta stod vid ett av fönstren i matsalen och såg nedåt gatan och +ritade krokiga streck med fingret i imman, som bredde sig högre och +högre upp över glaset.</p> + +<p>— Se, det snöar, sade hon lågt och lät handen falla. Det är den +första snön i år!</p> + +<p>Det var andakt i hennes röst. Och hon stod länge tyst och betraktade +snöflingorna, som segnade ned stora och våta och gjorde taken och +fönsterblecken vita och mörkret vitt.</p> + +<p>Tomas satt vid pianot och fingrade oupphörligt på en och samma +tangent. Han trodde sig höra, att den hade en mjukare och mindre sliten +ton än de andra.</p> + +<p>Slutligen tröttnade han, och det blev tyst.</p> + +<p>Modern gick igenom rummet. Hon stannade ett ögonblick bakom Tomas och +strök honom några gånger lätt över håret med ena handen. Då han +<span class = "pagenum">142</span> +vände sig om, nickade hon åt honom med en ljus blick och var åter +borta.</p> + +<p>— — Klockan var ännu icke sex. Vid halvsjutiden skulle +han vara hemma hos sig, ty Märta hade lovat att komma.</p> + +<p>Den gick så långsamt, tiden.</p> + +<p>Greta stod alltjämt rak och smal mellan bladväxterna framme vid +fönstret och såg på hur snön föll.</p> + +<p>Så vände hon sig plötsligt om emot Tomas.</p> + +<p>— Säg, Tomas — Johannes Hall, är det en bra människa?</p> + +<p>Tomas svarade icke strax. Frågan hade kommit så hastigt över +honom.</p> + +<p>— Jag tror det, sade han till sist. För övrigt är det visst en +mycket sammansatt natur.</p> + +<p>Greta stirrade på honom envist, som om hon ville uppfordra honom att +säga något mera; men Tomas teg. Slutligen kvävde hon en liten gäspning +och gick in i sitt rum för att sträcka ut sig på soffan och sova en +stund, ty det var mörkt och tråkigt och dessutom var hon sömnig. På de +sista veckorna brukade hon ligga så länge vaken om kvällarna, innan hon +somnade.</p> + +<p>Tomas satt ensam kvar vid pianot och hörde klockan slå sex. Den slog +så långsamt och lät så trött. Efter de första fem dröjande och tveksamma +slagen trodde Tomas att den aldrig skulle nå fram till det sjätte.</p> + +<span class = "pagenum">143</span> +<p>— — Vad allt därinne hade åldrats på det sista året. +— — Klockan och pianot och hela salen — — +alltsammans.</p> + +<p>Han reste sig och gick ut.</p> + +<p class = "space"> +Gatan var redan vit av snö. Tomas hörde icke ljudet av sina egna +steg.</p> + +<p>En ung arbetskarl sprang storskrattande nedåt gatan, hack i häl +förföljd av ett par dalkullor, som med fulla händer kastade stora högar +av lös snö över hans huvud och axlar. Deras glada skratt gav eko mellan +husväggarna, avlägsnade sig och blev borta.</p> + +<p>Tomas hade ännu god tid; han tog vägen upp över Esplanaden. Snön +virvlade upp och ner, tindrande i båglampornas vitblåa ljus.</p> + +<p>En droska körde förbi i rasande fart med ett skrikande och stojande +sällskap, damer och herrar. Skratt och skrik ströddes ut på deras väg, +blandade med refrängen av den sista varietévisan.</p> + +<p>Var icke en av dem Hall?</p> + +<p>— — Jo, det var säkert han. Hall var svag för livligt +sällskap numera.</p> + +<p>Några steg framför sig upptäckte Tomas plötsligt sin far och sin +farbror, som var bokhandlare på Söder. De båda bröderna sågo varandra +ytterst sällan, men då de någon gång stötte på varandra i ett gathörn, +brukade de alltid stanna och prata en stund.</p> + +<span class = "pagenum">144</span> +<p>Tomas vände på sin paraply, så att han kunde komma förbi dem osedd, +ty han ville icke låta uppehålla sig. Han uppfångade ur de båda gamla +herrarnas samtal ordet ”Helgeandsholmen”.</p> + +<p>Då han kommit ut på den tysta och folktomma sträcka av Karlavägen, +som löper utmed villakvarteret, kastade han i förbigående en blick uppåt +fönstren i Arvidsons villa. Det var ljus i salongen. En kort, fyrkantig +nacke skymtade fram tätt intill en mörk kvinnoprofil, som böjde sig fram +mot den höga empirelampans gula skärm. Vems var nacken, var det +Grothusens? Ja, det var Grothusen och Mary Arvidson...</p> + +<p>Nej, tiden gick ifrån honom, och mötestimmen var inne...</p> + +<p>Och han skyndade vidare genom snöyran med blicken fästad på en +ljusfläck vid gatans ändpunkt, där en lyktas sken dåsade rött mot ett +rött plank.</p> + +<p class = "space"> +Då han skulle gå in genom sin port vid Adolf Fredrik, spratt han till +vid att någon lade sin hand på hans arm.</p> + +<p>— Tomas — —</p> + +<p>Det var Märta.</p> + +<p>— Har du väntat?</p> + +<p>— Ånej, jag kom nyss... Jag var uppe och knackade på din dörr, +men det var ingen som öppnade...</p> + +<p>Snön yrde omkring dem. Tomas ville kyssa henne, men hon stötte honom +tillbaka och drog sig undan.</p> + +<span class = "pagenum">145</span> +<p>— Nej, jag går inte upp igen, sade hon. Jag vill gå hem.</p> + +<p>Tomas sökte hennes blick i mörkret, men den gled undan och bort.</p> + +<p>— Men varför — — Märta — — mår du inte +bra, eller har det hänt något?</p> + +<p>— Nej, men jag vill gå hem! Jag vill gå hem!</p> + +<p>Hon var borta, och Tomas stod ensam utanför sin port.</p> + +<p>Vad skulle han göra? Han kunde icke förmå sig att gå upp. Däruppe var +det tomt och ensamt.</p> + +<p>Och åter drev han ut i snön.</p> + +<p class = "space"> +Märta ilade hemåt. Medan hon stod ensam uppe i den mörka trappuppgången +utanför Tomas’ dörr och knackade och väntade och knackade på nytt, +oaktat hon förstod att han icke var hemma, hade hon plötsligt kommit att +fråga sig själv: varför står jag här?</p> + +<p>Och hon kunde icke fatta det. Hon kände med frätande visshet, att det +var slut.</p> + +<p>Och vad skulle sedan komma?</p> + +<p>Vad allt var annorlunda för ett år sedan. Veckans alla dagar gledo +henne förbi med leende eller mulna ansikten, och hon sydde på sitt +broderi eller läste i sin bok och tänkte på ingenting, och synden var +något underligt och avlägset, som icke kom henne vid. <i>Det</i> var +rätt, och <i>det</i> var orätt. Det skulle man +<span class = "pagenum">146</span> +göra, och det kunde man aldrig tänka på att göra. Det var ju så enkelt +och klart! Och nu... Hon visste icke längre vad rätt och orätt var. +Det hade blandats ihop alltsammans och blivit så besynnerligt.</p> + +<p>Var det icke likväl något förfärligt, det hon hade gjort, och var det +icke något förfärligt, som nu väntade henne?</p> + +<p>Hon var blekare än vanligt, då hon kom hem.</p> + +<p>Lampan var tänd i förmaket. Fru Brehm satt i ett hörn av den blekröda +soffan och läste i en engelsk bok, som hon ämnade översätta; ögonen +spelade flickaktigt klara och livliga i det lilla ljusa rokokohuvudet, +medan hon vände blad efter blad. Tant Marie satt i en länstol och sydde. +Elsa och John hade sträckt ut sig på mattan framför kakelugnen, där det +ännu glimmade svagt i en kvistbrand, och disputerade om religionen. John +var nio år och trodde icke längre på någonting övernaturligt.</p> + +<p>— Var har du varit? frågade fru Brehm. Du ser trött ut.</p> + +<p>— Jag gick bara ett slag nedåt Drottninggatan för att få litet +frisk luft. Jag har ju suttit inne hela dagen...</p> + +<p>Hon tog en bok och satte sig i det andra soffhörnet, och timmarna +gingo. Sedan man ätit och barnen kommit i säng, sade Märta god natt och +gick in till sig.</p> + +<p>Fru Brehm återtog sin läsning, men hon hade svårt att hålla tankarna +samman.</p> + +<span class = "pagenum">147</span> +<p>Vad var det Märta gick och tänkte på om dagarna? Ty något var det. +Hon var sig icke längre lik.</p> + +<p>Hon visste icke själv hur länge hon hade suttit i tankar med boken i +knäet, då hon inifrån Märtas rum hörde något som liknade en snyftning. +Hon reste sig hastigt, smög på tå fram till dörren och öppnade den på +glänt.</p> + +<p>Ja, Märta låg vaken och grät.</p> + +<p>Fru Brehm satte sig varsamt ned på sängkanten och började smeka +hennes kind.</p> + +<p>— Vad är det, Märta? Tala om varför du gråter! Du har varit så +underlig på sista tiden. Tala om alltsammans!</p> + +<p>Märta snyftade icke längre. Hon låg stilla med ögonen vidöppna ut i +luften. Det stod klart för henne, att det oundvikliga var nära.</p> + +<p>Och hon berättade allt.</p> + +<p>— — — Fru Brehm förlorade icke modet. Olyckan +kallade upp allt det starkaste och bästa i hennes natur; hon var sådan. +Fram på natten höll hon en lång rådplägning med tant Marie, och man +enades om, att fru Brehm och Märta borde göra en resa till Norge över +vintern.</p> + +<p>Fru Brehm blev länge sittande i tankar, ännu sedan tant Marie hade +gått och lagt sig och allt var tyst i huset. Gång efter annan hörde hon +Märta vända sig i sin säng. Alltså låg hon fortfarande vaken.</p> + +<span class = "pagenum">148</span> +<p>Fru Brehm gick in till henne, satte sig hos henne och strök hennes +hår.</p> + +<p>— Märta — lilla Märta — —</p> + +<p>Och slutligen böjde hon sig ned och viskade lågt:</p> + +<p>— Säg, Märta — vet du vem tant Marie är?</p> + +<p>Märta stirrade på modern med stora, förskrämda ögon. Vad var detta, +vad skulle nu komma?</p> + +<p>Men fru Brehm mötte lugn hennes blick i mörkret. — Hon är din +mormor, sade hon enkelt och blitt.</p> + +<p class = "space"> +Tomas drev länge omkring, och då han gått sig trött, gick han upp på +Anglais.</p> + +<p>— Se, Gabriel, god afton — —</p> + +<p>Mortimer satt ensam i ett soffhörn med ett viskyglas och en tidning +framför sig. Han makade åt sig, och Tomas slog sig ner.</p> + +<p>Han fick ett hastigt intryck av att Mortimer såg äldre ut än då han +såg honom sist.</p> + +<p>— Så, du har slagit dig lös och lämnat din hustru ensam, vad +säger hon om det?</p> + +<p>— Hon är inte ensam. Det sitter en tant hemma och håller henne +sällskap... En svartklädd tant.</p> + +<p>Tomas beställde en visky.</p> + +<p>— Jag har inte sett till dig på länge, sade Mortimer.</p> + +<p>— Jag sökte dig häromdagen, men det var ingen hemma.</p> + +<span class = "pagenum">149</span> +<p>— Så, då var det troligen i förrgår. Min hustru kände en +kraftig lust att gå på Södra teatern i förrgår, hon förebrådde mig att +vi inte hade varit där på fem år. Nå, så kommo vi dit... Pjäsen var +dum, men moralisk.</p> + +<p>— Vad hette den?</p> + +<p>— Det minns jag inte. Man får se en rätt vacker +äktenskapsbryterska springa omkring i korsetten, en äldre borgare, som +inte är hennes man, hoppa på ett ben i skjortärmarna och en yngre herre +komma utrusande ur ett alldeles mörkt sidorum med hatten på huvudet och +fracken i handen, medan den svartsjuke äkta mannen springer omkring och +skjuter med revolver på allesammans. Piff, paff!</p> + +<p>— Är det moraliskt?</p> + +<p>— Ja visst. Allt som syftar åt att förlöjliga kärleken är +moraliskt.</p> + +<p>Tomas betraktade honom förstulet. Hade han druckit?</p> + +<p>Han hade icke sitt vardagsansikte.</p> + +<p>— Faust är omoralisk. Den är ägnad att inge unga människor den +föreställningen, att kärleken är någonting.</p> + +<p>Tre herrar, som drucko punsch vid ett bord i närheten, avbröto med +ens sitt samtal och lyssnade till Mortimers ord med samma löjeblandade +undran som utmärker obildade, då de höra en utlänning tala sitt lands +språk. Det skall ingen komma och inbilla dem, att någon människa kan +förstå ett ord av en sådan rotvälska.</p> + +<span class = "pagenum">150</span> +<p>En av dem hade en ryggtavla, som Tomas trodde sig ha sett någon gång +förr, och som gjorde ett obehagligt intryck på honom.</p> + +<p>Det blev tyst under några minuter. Mortimer höjde sitt glas och +växlade en förbindlig hälsning med en herre, som satt ensam i en soffa +vid den motsatta väggen. Det var en blek man med stora, stirrande ögon i +ett smalt ansikte med kort, mörkt skägg.</p> + +<p>— Vem är det? frågade Tomas.</p> + +<p>Mortimer nämnde hans namn och tillade:</p> + +<p>— Han är filosofie doktor, och han fördriver sin tid med att +polera sina möbler. När man kommer in i hans våning, möter man sin bild +överallt, i vartenda skåp, varenda byrå, varenda bordskiva. Allt är +ständigt lika nypolerat och blankt som glas.</p> + +<p>— Vad gör han eljest?</p> + +<p>— Jag vet inte om han gör något annat. Det var en gång en ung +fru, som inbillade honom att kärleken betydde någonting. Efter en tid +märkte han, att det inte förhöll sig så, och nu polerar han sina +möbler.</p> + +<p>Och Mortimer fortsatte med en tvär övergång:</p> + +<p>— Du måste bättra dig, Tomas. Sköt dina studier, beflita dig om +en hederlig vandel, och undvik kärleken!</p> + +<p>Tomas rodnade skarpt. Visste Mortimer något? Nej, det var ju +otänkbart...</p> + +<p>— Undvik kärleken, till dess att du får råd att +<span class = "pagenum">151</span> +älska en kvinna, ty kärleken är till för oss, som ha löner och räntor. +— Och undvik den sedan också!</p> + +<p>Tomas skruvade på sig en smula oroligt och förde sitt glas till +munnen.</p> + +<p>— Skål, sade han för att säga något.</p> + +<p>Han var fortfarande irriterad av den där ryggtavlan och nacken. Om +han kunde få se något av ansiktet, som hörde till...</p> + +<p>Mortimer satt hopsjunken i sitt hörn och teg. Det var med ens, som om +han icke hade något mera att säga. Han satt med en slocknad cigarrett i +mungipan och läppjade då och då på sitt glas.</p> + +<p>Det blev midnatt; gasen skruvades ned, och kaféet låg tyst och +förstämt i halv belysning.</p> + +<p>Tomas tyckte sig plötsligt känna, att någon betraktade honom, och såg +upp. Ja, mannen med ryggtavlan hade vänt sig om och betraktade honom +uppmärksamt med två pepparbruna ögon, i vilka dolde sig ett halvt +löje.</p> + +<p>Tegelhandlaren — tegelhandlaren — —</p> + +<p>Tomas fattade Mortimers hand och reste sig hastigt.</p> + +<p>— God natt, sade han. Jag är sömnig.</p> + + + + +<span class = "pagenum">152</span> +<h4><a name = "chapXIII" id = "chapXIII">XIII</a></h4> + + +<p>Tomas och Märta träffades icke vidare. Det gick över en vecka, utan +att han hörde något från henne, och han kunde icke besluta sig för att +skriva. Hon upptog heller icke längre hans tankar helt och hållet; han +märkte det själv, och det förvånade honom. Han gick som i dvala: framför +honom och omkring honom var en öken av grå likgiltighet, och likväl +kände han, att det snart måste hända något. Det var ett tillstånd, som +erinrade honom om en dröm han ofta hade haft som barn: han stod på ett +järnvägsspår och såg tåget komma långt borta i en kurva, han hörde det +brusa och rassla och såg det närma sig och bliva större och större, och +han stod kvar förlamad och kunde icke röra en lem.</p> + +<p>Men han levde som förut och lät tiden gå som den bäst ville.</p> + +<p>Så en dag kom ett stadsbud med ett brev och ett smalt, avlångt +paket.</p> + +<p>Han bröt brevet och läste:</p> + +<div class = "letter"> +<p class = "inset">”Tomas!</p> + +<p>Ja, det är slut. Ha vi icke vetat det länge? I morgon med +aftontåget reser jag till Norge med +<span class = "pagenum">153</span> +mamma, och vi veta icke när vi se varandra härnäst. Jag tycker att det +är underligt. Jag måste resa långt bort och gömma mig; då har jag säkert +gjort något mycket illa. Vi ha ju ofta talat om det, du och jag, och du +har så många gånger bevisat mig klart och tydligt, att vi gjorde rätt. +Minns du, att vi ofta talade med varandra om det? Det var alltid jag, +som började med det, ty jag var alltid orolig, när jag var ensam, ja +alltid, om jag också var glad och obekymrad, när vi voro tillsammans. +Och nu, när jag skriver till dig, sitter jag ännu och försöker erinra +mig allt vad du sade, men jag kan inte minnas allt, och jag är rädd att +det just är det viktigaste som jag har glömt. Är du säker, Tomas, är du +riktigt säker, att du hade rätt? Varför skulle jag då nu behöva resa +långt bort till ett annat land, där ingen känner mig, och gömma mig? Jag +förstår det inte. Jag förstår ingenting av alltsammans. Jag ångrar mig, +ja, jag ångrar mig bittert, och likväl vet jag inte om jag gör rätt i +att ångra. Jag vet ingenting alls numera. Minns du den tiden, då vi ännu +bara hade kysst varandra några gånger? Det var den lyckligaste tiden. +Jag hade ont samvete då också och trodde att jag hade gjort något mycket +orätt, men det trodde jag visst bara för att det blev roligare på det +sättet. Den tiden kommer aldrig igen, nej inte ens i mina drömmar kan +jag få den tillbaka, och jag sörjer den tiden. När du tänker efter, +Tomas, önskar inte du också +<span class = "pagenum">154</span> +att den tiden räckte ännu? Då vore allt så annorlunda.</p> + +<p><p>Men det var bestämt, att det icke skulle få vara så. +I stället är det jag, som har blivit en annan. Farväl, Tomas. Skall +jag säga dig tack för det som har varit? Det vet jag icke. Älskar jag +dig ännu? Det vågar jag icke fråga mig själv. Men jag glömmer dig +aldrig, farväl!</p> + +<p class = "right"><i>Märta.</i>”</p> +</div> + +<p>Det var allt.</p> + +<p>Tomas satt länge orörlig med brevet hopvecklat i handen. Slutligen +brast han i gråt.</p> + +<p>Det var daterat dagen förut. I kväll alltså skulle hon resa. Om en +timme skulle hon redan vara på väg.</p> + +<p>Plötsligt märkte han, att han icke grät längre. Han kunde icke ens +erinra sig, varför han nyss hade fallit i gråt. Han läste om brevet från +början, ty han ville veta, vilket ställe det var som hade gripit honom +på ett så särskilt sätt; men han kunde icke återfinna det.</p> + +<p>Men paketet, vad kunde det finnas i det avlånga paketet...</p> + +<p>Han rev bort pappersomslaget och blev stående häpen med en +blecktrumpet i handen — en liten leksakstrumpet av målat bleck, +randig på tvären i blått och rött.</p> + +<p>Å, midsommargåvan...</p> + +<span class = "pagenum">155</span> +<p>Det stod ingenting om den i brevet, alltså hade hon först efteråt +kommit att tänka på den.</p> + +<p>Slutligen satte han den för munnen och började tuta. Han kunde icke +få mera än en enda ton ur den, en hes och falsk ton.</p> + +<p class = "space"> +Det hade nyss regnat ute. Gatorna lågo fuktiga och blanka, spräckliga av +höstkvällens mörker och gasgnistornas ljus.</p> + +<p>Tomas var på väg nedåt järnvägen; han ville se, om han kunde uppfånga +en skymt av Märta i något kupéfönster.</p> + +<p>Han gick och tänkte på slutorden i hennes brev, då han kom förbi ett +litet konditori vid en sidogata, där han en gång för längesedan hade +varit inne med Märta. Det var en afton i maj, och häggen hade nyss +slagit ut... Han kunde icke hindra sig från att småle, då han just +såg två unga människor komma över från den andra trottoaren, kasta +skygga blickar omkring sig och därefter försvinna genom den smala dörren +till konditoriet, hon före och han efter.</p> + +<p>Ja, nu var det de andras tur. För honom och Märta var leken slut.</p> + +<p>Med ens föll det honom in, att de båda gestalterna, som nyss gledo +honom förbi i mörkret, i själva verket voro honom välbekanta. Den +ena erinrade honom om Johannes Hall och den andra om +<span class = "pagenum">156</span> +Greta — men det var ju omöjligt. Det måste ha varit en +inbillning.</p> + +<p>Han stannade obeslutsam framför trappan till Centralstationen; om fem +minuter skulle tåget gå. Nej, han kunde ju icke gå in på perrongen +utan att träffa hennes mor och de andra...</p> + +<p>Han vek av till vänster och gick långsamt bortåt järnvägsbron.</p> + +<p>...Men om det nu likväl var Hall och Greta. Varför skulle det icke ha +kunnat vara de? Ingenting var omöjligt...</p> + +<p>Ett vardagligt samtal mellan en gammal man och hans hustru, som gingo +tätt framför honom arm i arm, fängslade hans uppmärksamhet och lade +beslag på hans tankar nästan utan att han visste det. Han hörde av deras +yttranden, att de hade en son, som det gick dåligt för i skolan; han +själv ville helst sluta, och det var kanske också det bästa. Och sedan, +när han väl var ur skolan, hur skulle det bli då? Skulle han stå i +bod eller skulle han komma på kontor?</p> + +<p>Tåget brusade fram, och Tomas gick förströdd och märkte det icke +förrän de sista vagnarna redan hade rullat förbi.</p> + +<p>— Nu var hon alltså borta...</p> + +<p class = "space"> +Tomas stod ensam mitt ute på järnvägsbron.</p> + +<p>Rymden hade åter tjocknat. Utifrån Mälaren kom dimman långsamt +seglande likt ett ogenomträngligt +<span class = "pagenum">157</span> +vitt mörker. Han tyckte sig känna, hur oändligheten själv kom emot +honom, skrämmande vid och tom, förintade allt omkring honom, slukade +husen och kajerna och gasblossen och lämnade honom ensam kvar på några +slippriga och smala bräder, en skeppsbruten på en flotte, svävande ute i +rymden. Endast då och då, när dimman lättade för några ögonblick, kunde +han se en lanterna på en av skutorna i hamnen kasta en blek och trådsmal +strimma ljus ner i vattnet.</p> + +<p>Han stod länge rak och orörlig och stirrade på detta ensamma bleka +ljus, som gång efter annan dök upp ur tomheten, glimmade till och dog +bort.</p> + +<p>En mörk kontur närmade sig långsamt och vacklande genom dimman. Tätt +invid Tomas snavade han och föll. Tomas stod ett ögonblick tveksam; så +tog han honom under armarna, hjälpte upp honom och borstade av hans +rock. Det var en gammal man; han var drucken och sade icke ett ord. Tyst +som han kommit vacklade han vidare, en oredig kontur, som gled undan och +suddades ut. Dimman tog honom, och han var borta.</p> + +<p>Och det var åter tomt och stort, och lanternan på skutan blinkade +till en sekund och slocknade på nytt.</p> + +<p>Tomas stod som fastnaglad. Han visste icke själv vad som höll honom +kvar.</p> + +<p>Han hade kommit att tänka på Ellen. Vad hade det blivit av henne? Han +hade hört av Hall, att hon icke längre var kvar i handskbutiken.</p> + +<span class = "pagenum">158</span> +<p>Han vände om och gick några steg åt samma håll som han kommit.</p> + +<p>Tätt bakom sig hörde han ljudet av lätta, brådskande steg som av en +ung kvinna. Han hade just kommit till en lyktstolpe, då hon upphann +honom och gick förbi. I skenet av lyktan såg han, att det var +Ellen.</p> + +<p>— Ellen...</p> + +<p>Det kom oöverlagt, ett dämpat utrop, som han icke kunde betvinga och +som gjorde honom själv häpen. Hon stannade genast och betraktade honom +under några ögonblick utan att säga något.</p> + +<p>Tomas var mera förvirrad än hon.</p> + +<p>— Det är så längesedan vi såg varandra — du är blek... +jag ville gärna höra, hur du har haft det, sedan vi...</p> + +<p>Han kunde icke finna ord.</p> + +<p>— Tack, sade Ellen saktmodigt, det är vänligt av er att +fråga...</p> + +<p>Det var ingen bitterhet i hennes röst, då hon tackade honom för hans +vänlighet. Och hon tillade, att hon hade det ganska bra, och att hon +skulle gifta sig i nästa månad.</p> + +<p>— Ni skall gifta er — med vem... berätta! bad Tomas.</p> + +<p>Och Ellen berättade det hon hade upplevat, enkelt och undergivet.</p> + +<p>Hon hade blivit bekant med en urmakare, som just skulle sätta upp +egen verkstad i vinter; han tänkte börja i smått, men med tiden kunde +affären +<span class = "pagenum">159</span> +utvidgas, om det gick bra. Han var inte så ung, men det var en utmärkt +snäll och bra man och mycket skicklig i sitt yrke. Hon hade inte sagt ja +strax, men sedan hade hon betänkt sig närmare; och då hade hon insett, +att hon knappast kunde göra något bättre än att säga ja, ty hon ville +inte bli någon dålig flicka. För övrigt tyckte han mycket om henne, och +han hade lovat att göra henne lycklig; men han var puckelryggig.</p> + + + + +<span class = "pagenum">160</span> +<h4><a name = "chapXIV" id = "chapXIV">XIV</a></h4> + + +<p>Det var mörker och snö och regn, och den ena skumma och gråa dagen +följde den andra tätt i spåren, medan staden sjönk djupare och djupare +in i decemberskymningen.</p> + +<p>Tomas Weber flydde ensamheten och tankarna och levde icke så, som man +bör leva.</p> + +<p>En morgon, då han vaknade — det var icke så tidigt — fann +han ett brev på sitt skrivbord; värdinnan hade troligen lagt in det +medan han sov. Det hade ett så mystiskt yttre som ett kärleksbrev, och +utanskriften var pedantiskt vårdad. Han bröt det och ögnade igenom +det.</p> + +<p>Det var från tegelhandlaren. Han ville endast erinra om att lånet var +förfallet redan för ett par dagar sedan. Men före klockan tre denna dag +måste affären vara uppgjord, eljest skulle han tyvärr se sig nödsakad +att ofördröjligen vända sig till någon av borgensmännen för utfående av +sitt tillgodohavande. Med utmärkt högaktning.</p> + +<p>— Redan — hur var det möjligt...</p> + +<p>Tomas kastade en blick i spegeln: han var gråblek. Därefter klädde +han sig hastigt och gick ut.</p> + +<span class = "pagenum">161</span> +<p>Han ville söka upp Hall. Han var säker om att Hall kunde hjälpa honom +och att han icke skulle draga sig undan.</p> + +<p>Var var det han bodde? Det skulle vara någonstädes uppe vid +Östermalmskyrkan.</p> + +<p>Det var illa, att de hade varit så litet tillsammans på sista +tiden.</p> + +<p>Det föll ett fint, snöblandat regn, och gatorna voro i +upplösningstillstånd. Husen vid de smala bakgatorna mellan Adolf +Fredriks kyrka och Hötorget klämde sig tillsammans skygga och förfallna, +med fläckiga och trasiga murar, svartnade av regnet, drypande av väta +och smuts. Himmelen var en enda tjock, gulgrå dimma. Människorna gingo +som sömngångare, utan att se; snön piskade ansiktena och fastnade i +ögonhåren. Gång efter annan genombröts gatornas sorl av ett dovt, +utdraget tjut, liksom av något jättestort och jättehungrigt djur. Tomas +hade hört det ständigt under de sista dagarna: det var ljudet av en +mistlur, som provades vid en mekanisk verkstad någonstädes ute på +Kungsholmen. Överallt, i alla stadsdelar, hördes det dagen i ända +lika starkt, lika hotande nära.</p> + +<p>Tomas tog vägen genom Brunkebergstunneln. Ända längst in i jordens +innandöme, där lyktornas sken flackade rostgult över slemmiga och +rinnande väggar, förföljde honom lurens hungriga rytande.</p> + +<p>Han nästan sprang över Humlegården och Östermalm.</p> + +<span class = "pagenum">162</span> +<p>Det var vid Jungfrugatan Hall bodde. Tomas sprang uppför trapporna +och ringde på.</p> + +<p>Ingen öppnade.</p> + +<p>Han ringde ännu en gång, häftigare. Slutligen ringde han för tredje +gången, ringde som en rasande människa och blev stående med +klocksträngen i handen; han hade slitit av den.</p> + +<p>Innanför var det alltjämt lika tyst, och inga steg hördes i +tamburen.</p> + +<p>— Varför öppnade han icke, var han död?</p> + +<p>Plötsligt föll det honom in, att Hall troligtvis icke var hemma.</p> + +<p>Trött och förvirrad slängde han klocksträngen bort i en vrå av +förstugan och gick långsamt nedför trappan.</p> + +<p>Mitt framför honom, vid gatans ändpunkt, reste sig Östermalmskyrkans +svartgröna, klockformade kupol ur snödimman. Tomas stirrade häpen på +tornuret: det visade på halv två. Och han var ju nyss uppstigen, hade +han sovit så länge...</p> + +<p>Han gick gatan framåt i tankar. Klockorna ringde i tornet, och +människornas silhuetter myllrade om varandra nere vid kyrkogårdsporten. +Kanhända att det var begravning.</p> + +<p>...Ja, han hade sovit alldeles för länge...</p> + +<p>Klockorna ringde i tornet, och de ringde icke på det vanliga sättet; +de ringde så att marken gungade och luften sjöng och husen vacklade som +druckna hit och dit. Och var det bara klockorna som ringde, ringde icke +hela kupolen? Hur var det, rörde sig +<span class = "pagenum">163</span> +icke hela den tunga, svarta kupolen långsamt av och an likt en svängande +domens jätteklocka...</p> + +<p>Jo, den svängde hotfullt av och an, den dånade och sjöng och ringde +in domens dag, och det var icke för tidigt, människorna kunde snart ha +syndat nog. Och kring kyrkogårdstrappan trängdes folket. En kusk smällde +med sin piska, och en vild grå häst reste sig upp över mängden med +frambenen fäktande i luften och gnäggade, och kusken klatschade och +svor. I portarna runtomkring stodo kvinnor och tasslade, med ögonen +vidöppna och höllo barn med gapande munnar vid händerna, och åtta +försupna gubbar i svarta kläder och vita bomullsvantar gingo i rad, två +och två, och buro en svart kista, och deras kroppar kröktes som maskar +under bördan.</p> + +<p>Och högt över dem alla svängdes en skallande, sotsvart jätteklocka, +som dånade och sjöng — och hästen stegrade sig...</p> + +<p>Nej, förbi, förbi... Han var icke vid lynne att stå och se på ett +liktåg i dag, förbi så fort som möjligt... Han var nära att halka på +granriset. Klockornas dån förföljde honom, och mistluren började ryta på +nytt.</p> + +<p class = "space"> +Tomas hade kommit framåt Kungsträdgården. Snön föll tätare och mjukare +och dämpade larmet omkring honom. Han kände sig lugnare.</p> + +<p>Han beslöt att gå upp till Gabriel Mortimer. Han ville säga honom +alltsammans från början till slut +<span class = "pagenum">164</span> +och icke dölja något; då skulle Mortimer säkert hjälpa honom, om han +kunde; det var icke möjligt annat.</p> + +<p>Han gick Hamngatan rakt fram och vek av in på Västra Trädgårdsgatan +för att undvika de stora, larmande stråkvägarna. Likt en brottsling, som +varje ögonblick kunde vänta att bli gripen och släpad i fängelse, smög +han sig fram tätt intill murarna av de gamla släta, grå aristokrathusen. +Till vänster låg Jakobs kyrkogård, tyst och tom, vit av den nyfallna +snön. Tomas gick över gatan och såg in genom gallerverket. Det stod en +stenbänk därinne, tätt invid kyrkans mur. Om han väl vore därinnanför, +om han kunde få sitta på denna bänk så länge han ville och vila ut.</p> + +<p>Och längre än han själv visste stod han lutad emot gallret och +stirrade in i denna fredade och avskilda vrå, som mitt i en stojande +stadsdel aldrig trampas av gatans karavaner, och där smala, glesnade +popplar slå en tigande krets kring gravarna.</p> + +<p>Men åter darrade luften av samma dova, hungriga tjut som förr under +dagen. Tomas vaknade ur sitt drömmeri, slet sig lös och ilade vidare på +sin jakt efter pengar.</p> + +<p>Pengar... Han kunde vara färdig att sälja sin själ för pengar.</p> + +<p>Han stod redan utanför Mortimers dörr och hade just tryckt på +knappen, då han plötsligt kände sig slagen av den enkla sanningen, att +Mortimer naturligtvis icke kunde vara hemma; han var ju alltid +<span class = "pagenum">165</span> +på sitt ämbetsrum vid denna tid på dagen. Och han hade redan ringt, och +det hördes steg i tamburen... Vad skulle han säga?</p> + +<p>Fru Mortimer kom själv och öppnade.</p> + +<p>Jo, Gabriel var hemma; men han var sjuk.</p> + +<p>Tomas studsade.</p> + +<p>— Hur länge har han varit sjuk... Är det allvarsamt?</p> + +<p>— Ja, han är mycket sjuk. Han har svåra plågor, och emellanåt +yrar han.</p> + +<p>Tomas hade under samtalets gång kommit in i salen. Den svartklädda +tanten satt på en stol vid fönstret och stickade på en strumpa.</p> + +<p>— Han har legat till sängs sedan i förrgår, fortfor fru +Mortimer med sänkt röst. Doktorn tror att det är blindtarmsinflammation, +men han kan ännu inte säga något bestämt.</p> + +<p>Tomas stod tyst. Han kunde inte finna på något att säga, som var +lämpligt för ögonblicket.</p> + +<p>Det blev en paus. Genom den stängda dörren till sjukrummet hördes ett +matt kvidande, som steg och sjönk och en enstaka gång skärptes till ett +dämpat skrik.</p> + +<p>— Och jag kan inte komma in till honom...</p> + +<p>Tomas tänkte i själva verket icke alls på att gå in till den sjuke; +han drog sig tvärtom instinktmässigt allt längre och längre bort åt +tamburdörren.</p> + +<p>— Nej, nej, omöjligt, ingen får gå in till honom mera än +jag.</p> + +<span class = "pagenum">166</span> +<p>Det gamla fruntimret, som hela tiden hade suttit alldeles tyst och +stickat på sin strumpa, såg nu upp med en fuktigt svävande blick bakom +glasögonen.</p> + +<p>— Nej, sade hon, han tål inte att se någon inne hos sig, inte +ens mig, som han alltid har tyckt så mycket om och varit så vänlig emot. +Vad sjukdomen kan förändra en människa, det är förskräckligt, ack!</p> + +<p>— Ja, sade Tomas, det är förskräckligt.</p> + +<p>Han hade småningom kommit ända upp till tamburdörren, tätt följd av +fru Mortimer, som hela tiden pratade nästan utan avbrott och som hade +den vanan att stå alldeles inpå näsan på den person hon talade med. Hon +hade utan att tänka på det fallit in i sin vanliga muntra och kvittrande +samtalston och gjorde Tomas en mängd betydelselösa frågor angående hans +mor och syster.</p> + +<p>Plötsligt avbröt hon sig själv mitt i en mening och blev tyst; den +sjuke yrade därinne. Det gamla fruntimret gläntade på dörren och +lyssnade uppmärksamt.</p> + +<p>— Han tror att han är ute och reser, viskade hon. Och han säger +att han glömt vart det var han ämnade sig... och att han inte vet vart +han har kommit...</p> + +<p>Och det blev åter tyst i sjukrummet.</p> + +<p>Fru Mortimer började snyfta. Tomas tryckte hennes hand och tog farväl +efter att ha mumlat fram en förhoppning om hennes mans snara +tillfrisknande, +<span class = "pagenum">167</span> +därefter bugade han djupt för det gamla fruntimret vid fönstret och +försvann.</p> + +<p>Först då han kom i trappan erinrade han sig att det var den sista +möjligheten till räddning, som nyss hade glidit honom ur händerna och +dunstat bort.</p> + +<p class = "space"> +Snöyran hade ökat, rymden mörknade mer och mer, och det började skymma +över stråkvägarna och torgen.</p> + +<p>Tomas var dödstrött, och likväl drev han ännu gata upp och gata +ner.</p> + +<p>Det fanns ju en möjlighet, att han kunde möta Hall. Han hade förr +ofta brukat träffa honom ute just vid den tiden, i middagstimmen; +varför skulle han icke kunna möta honom i dag, då han behövde honom?</p> + +<p>Drottninggatan myllrade av människor. Ja, det var ju sant: det led +mot jul. Om ett par dagar var det jul. Gasen var tänd i alla butiker, +och det hade den varit hela dagen. Fönsterna kastade gula fläckar av +ljus ut över snön och över trottoarernas våta asfalt. Trampet av fötter, +bjällerklangen och rasslet av åkdon blandades med kuskarnas rop och +omnibusarnas pinglande, och genom larmet trängde åter och åter +mistlurens dova stönande.</p> + +<p>Och alla människor voro ute; det ena välbekanta ansiktet efter det +andra drog honom förbi i vimlet.</p> + +<p>Men Hall, var fanns Hall...</p> + +<p>Jean Arvidson åkte förbi i droska; han åkte alltid i droska på sista +tiden. Han hade för en tid sedan +<span class = "pagenum">168</span> +skilt sina affärer från faderns och höll på att bilda ett bolag.</p> + +<p>Plötsligt kände Tomas, att någon tog honom under armen; det var Anton +Recke. De följdes åt ett stycke uppåt Drottninggatan; Recke hade bråttom +och mera sprang än gick.</p> + +<p>— Var höll du till i går, jag var och sökte dig... jag ville ha +dig med till Berns, det är en ny diva där, som är märkvärdig... publiken +stampade, så att femtio råttor dödades av misstag...</p> + +<p>Och han försvann in i ett hus.</p> + +<p>Mitt på gatan sprang en liten svart hund hit och dit, +i sicksack, med slokad svans, och nosade efter något spår, som han +hade förlorat. Plötsligt var han försvunnen under hjulen av en +bryggarkärra, som skramlade gatan fram... Och då kärran var förbi och +hunden åter blev synlig, stod han ett ögonblick tyst, orörlig, med en +söndertrasad fot lyftad från marken, tills han med ens kände smärtan och +förstod vad som hade hänt och började tjuta... gällt, entonigt... +skärande... Och människorna stannade och började stirra på honom, och +djuret rörde sig icke ur fläcken, endast tjöt, skrek... tills äntligen +en man kom fram ur hopen, en gammal diplomat med slappa drag och tunna, +vaxade mustascher. Och han böjde sig ned och lyfte upp den lilla hunden +från gatan och höll honom i sina armar och smekte honom, och hunden +kved. Han stod där villrådig mitt på gatan med en annans överkörda hund +i sina armar — ty det kunde icke gärna vara hans egen, +<span class = "pagenum">169</span> +det var en sådan liten lurvig hund som gamla, fattiga fruntimmer bruka +ha — stod där villrådig och visste icke vart han skulle gå, tills +slutligen en rå stämma skrek ”se upp!” och han kastade sig +åt sidan med hunden, som alltjämt skrek och skrek, och blev borta i +vimlet.</p> + +<p>Tomas stod blek och skrämd och såg efter honom, tills de förbigåendes +knuffar väckte honom och strömmen drog honom med sig.</p> + +<p>— Var fanns Hall i dag...</p> + +<p>På andra trottoaren gick Grothusen och Mary Arvidson arm i arm. De +hade nyligen förlovat sig, och Tomas hade glömt att skicka visitkort... +Och löjtnant Gabel var också med dem, han gick till höger om Mary och +pratade ivrigt, medan Grothusen gick stram och korrekt och teg.</p> + +<p>Några steg bakom dem kom fru Wenschen med sin man. Han gick ett halvt +steg bakom henne, ty hon gick så fort att han nästen icke kunde följa +med.</p> + +<p>Tomas tyckte sig märka, att fru Wenschen hade blivit gammal. Hyn var +vissen, och hon var icke längre så vårdat klädd som förr, och såg icke +heller så utmanande käck och glad ut.</p> + +<p>Han vände om och gick nedåt. Nere på Fredsgatan eller Gustav Adolfs +torg skulle han säkert träffa Hall, och det var ännu icke för sent, ännu +kunde affären ordnas på ett eller annat sätt, även om hela summan icke +kunde betalas strax.</p> + +<span class = "pagenum">170</span> +<p>Fru Grenholm gick framför honom hela vägen nedåt Drottninggatan. +Hennes bakdel guppade på ett sätt, som tydde på begynnande +storhetsvansinne. Det egendomliga hade nämligen helt nyligen inträffat, +att på en och samma dag herr Grenholm hade fått vasaorden och doktor +Rehn nordstjärnan.</p> + +<p>Tomas hade med ens kommit i ett så uppsluppet lynne, att han knappast +kunde avhålla sig från att skratta högt. Han kände sig nästan frestad +att gå fram och hälsa på fru Grenholm och lyckönska henne till de båda +ordensdekorationerna.</p> + +<p>Han var nu lika förvissad om att han skulle finna Hall på Gustav +Adolfstorg, som om han hade stämt möte med honom där, under Tornbergs +klocka.</p> + +<p>Då och då stannade han framför ett butiksfönster. På ett ställe +fängslades hans uppmärksamhet av en liten rolig attrapp; han bestämde +sig genast för att köpa den till julklapp åt Greta och gick in i +butiken. Mitt framför dörren var en smal, hög spegel; han skälvde till, +då han mötte sin bild i glaset. Han var grå i ansiktet, och hans kläder +voro fullstänkta med smuts, och dessutom var han orakad. Framme vid +disken trängdes folket, och expediterna ägnade honom ingen +uppmärksamhet. Han vände genast om och gick sin väg.</p> + +<p>Det hade nästan slutat att snöa, molndimmorna hade lättat, och skyar +med slitna kanter drevo långsamt bort över husens gavlar och tak.</p> + +<p>Tomas hade stannat i hörnet av Fredsgatan och såg utåt den tomma +fonden, där Mälaren gick öppen +<span class = "pagenum">171</span> +i mörkningen som ett brett, blåsvart band. Och längst borta, inslumrad i +vinterskymningens grådis, skymtade en länga av en tyst och ödslig strand +med fläckar av snö i bergskrevorna.</p> + +<p>Men gatornas larm rasslade ännu lika febrilt omkring honom, och +mistluren stönade åter lika hungrigt som förut, och klockan slog +tre.</p> + +<p>Hon slog tre... Och han skulle ju träffa Hall under Tornbergs +klocka...</p> + +<p>Han vände uppåt Fredsgatan och rusade fram utan att se sig för. +Plötsligt törnade han ihop med någon; det var en mycket lång gammal +herre i päls, för vilken alla andra gingo åt sidan med blottade huvuden +och djupa bugningar. Det var kungen; hans hatt for på sned vid +sammanstötningen och var nära att falla av. General Kurck och +överhovjägmästaren stirrade förbluffade efter Tomas, som mumlade ett +förvirrat ”förlåt” och försvann bland mängden.</p> + +<p class = "space"> +Mörkret tätnade mer och mer, och en liten man i luden mössa gick omkring +med krokig rygg och snabba steg och tände gaslyktorna.</p> + +<p>Tomas hade kommit in på en bakgata med få människor och sömnigt +upplysta butiker.</p> + +<p>Han hade icke träffat Hall på Gustav Adolfs torg, och han förstod att +det var ute med honom.</p> + +<p>Hur var det möjligt, att han hade kunnat låta det gå så, som det hade +gått? Det var omöjligt att fatta, och nu var det för sent att grubbla +över det.</p> + +<span class = "pagenum">172</span> +<p>Benen ville knappast bära honom längre. Han kände sig utnött, sliten, +kasserad. Dessutom var han hungrig, och middagen väntade honom hemma hos +föräldrarna.</p> + +<p>Tröttheten narrade honom att stanna framför varannan butik. Vid ett +fönster, där några rödaktigt brinnande gaslågor fladdrade över långa +rader av begagnade manskläder, blev han länge stående och stirrade utan +en tanke i huvudet på ett par ljusa, grå byxor, som stänkte in en +erinran om bjärt skrikande elegans mitt bland de andra blygsammare, +gråsvarta eller snusbruna plaggen. Det hade tydligen från början varit +ett par ovanligt extravaganta byxor, harlekinrutiga på snedden och med +breda, svarta band vid sidorna. Tomas tyckte sig ha sett dem förr. Ju +längre han såg på dem, desto starkare blev hans övertygelse, att det var +Gabels byxor.</p> + +<p>— Nej, hemåt alltså...</p> + +<p>På hemvägen köpte han en revolver.</p> + +<p class = "space"> +Konsul Arvidson satt på sitt kontor i det privata mottagningsrummet och +ögnade igenom sin senaste post. Det stora mahognyskrivbordet framför +honom var belamrat med böcker, broschyrer och papper, en tänd +arbetslampa med blågrön kupa, en skrivbordstelefon och en flaska portvin +med ett halvtömt glas.</p> + +<span class = "pagenum">173</span> +<p>Det knackade sakta på dörren, som för övrigt stod på glänt, konsuln +ropade ”stig på” utan att se upp, och Karl Hammer kom +in.</p> + +<p>— Det är en herre som önskar tala med konsuln, sade han. Det +här är hans kort. Han säger, att det gäller en ytterst viktig +angelägenhet.</p> + +<p>Konsul Arvidson tog kortet, som Hammer räckte honom och läste med +rynkade ögonbryn namnet på en tegelhandlare, som han kände till genom +andra, och med vilken han varken hade eller ville ha några affärer.</p> + +<p>— Bed honom komma in.</p> + +<p>Tegelhandlaren stod redan i dörren och bugade; mitt på golvet bugade +han ännu en gång. Då han kommit fram till skrivbordet, bugade han tredje +gången och räckte fram ett papper.</p> + +<p>Konsul Arvidson höll det länge i sin hand och betraktade det utan ett +ord: först utan pincené, sedan med pincené. Slutligen lät han pincenén +falla, men fortfor alltjämt att betrakta papperet utan att röra en +min.</p> + +<p>Tegelhandlaren skruvade på sig och hostade ett par gånger.</p> + +<p>Tystnaden började kännas tryckande.</p> + +<p>— Jag hoppas att det är i sin ordning, sade han slutligen. +Eller skulle det möjligtvis vara någon inkorrekthet med namnet, tillade +han med ett skyggt försök till ett smålöje.</p> + +<p>Konsuln drog ut en låda, där han hade en del lösa sedlar, och lämnade +honom summan.</p> + +<span class = "pagenum">174</span> +<p>— Väg edra ord, sade han lågt, med ett likgiltigt tonfall. +Papperet är fullkomligt i sin ordning. — God middag.</p> + +<p>Tegelhandlaren bugade lätt, förbindligt, och försvann.</p> + +<p>Konsul Arvidson satt länge tankfull med papperet i handen.</p> + +<p>Han ville ännu icke tro sina ögon.</p> + +<p>— Thérèse Webers son, mumlade han för sig själv. Och han +upprepade det gång på gång, medan han trummade med fingrarna på +bordskivan: Thérèse Webers son...</p> + +<p>Slutligen vek han omsorgsfullt papperet i fyra lika stora delar, skar +sönder det med en papperskniv och gömde bitarna i plånboken. Därefter +tömde han sitt glas, fyllde det ånyo till brädden med mörkt rött portvin +och tömde det åter i ett drag.</p> + +<p class = "space"> +Johannes Hall gick av och an i sin dubblett och rökte. Emellanåt stod +han stilla och lyssnade: hördes det inga steg i trappan?</p> + +<p>Gardinerna voro nedrullade, och i kakelugnen flammade en stor brasa. +Lampan hade han ställt ut i entrén.</p> + +<p>Han väntade Greta. Han hade fått hennes löfte, att hon skulle komma +upp och prata med honom en liten stund och se på fotografierna från hans +resor och på en samling gravyrer efter en mängd märkvärdiga tavlor.</p> + +<span class = "pagenum">175</span> +<p>Men skulle hon nu också komma...</p> + +<p>Hon var så oberäknelig. Han hade kysst henne en gång, en enda gång, +inne på ett konditori en eftermiddag; men sedan dess hade hon varit så +skygg, så lättskrämd.</p> + +<p>Hall gick till fönstret och lyfte upp gardinen ett stycke, så att han +kunde se ut. Det snöade åter, och vinden pep kring husknutarna. En +gammal fru kom långsamt seglande i medvind med den rundskurna kappan +utspänd av blåsten och paraplyn bakom nacken.</p> + +<p>— Där går hon nu och tror att hon har det bra och att hon har +sitt gamla sjuka huvud i lä, när hon håller paraplyn så stadigt bakom +nacken — och nu är hon vid hörnet — och blåsten slår emot +henne, och snön piskar henne i ansiktet, och paraplyn vänder sig ut och +in... så halkar hon till på köpet, och där sitter hon nu... Hjälp +upp henne den som vill, jag gör det inte, jag har det bra där jag +är.</p> + +<p>Han släppte åter ned gardinen och kastade bort sin cigarrett.</p> + +<p>— Hon lovade att komma halv sju, och klockan är redan tre +kvart. Hon kommer inte...</p> + +<p>Han sträckte ut sig på soffan och borrade huvudet i en kudde.</p> + +<p>— Vad det blir långt att vänta... Och jag har redan väntat mer +än nog, jag har väntat hela mitt liv.</p> + +<p>Han hade längtat efter lidelsen, och likväl hade +<span class = "pagenum">176</span> +han flytt den. Men det skulle icke ske vidare. Han ville en gång veta, +vad det var att älska — och att vara älskad. — Det kunde +vara på tiden.</p> + +<p>Men kunde han taga på sig det ansvaret, att föra ett barn i +fördärvet?</p> + +<p>— Ansvar... Min far, som jag aldrig har sett, frågade inte +efter det ansvaret. Jag har också familjetraditioner.</p> + +<p>Ansvar... Vi veta icke själva vad sådd vi så. Vi kunna icke +åtaga oss ansvaret för någonting alls, varken för att gå framåt eller +vända om eller för att stå stilla.</p> + +<p>Men nu... Var det inte någon som gick i trappan...</p> + +<p>Han sprang upp från soffan och gick ut och öppnade tamburdörren.</p> + +<p>Greta stod utanför, rödkindad av blåsten och vit över axlarna av +snö.</p> + +<p>...Greta satt i soffhörnet närmast brasan, och Hall satt bredvid +henne med en stor portfölj i knäet, ur vilken han tog fram fotografier, +etsningar och gravyrer. Greta tog den ena efter den andra och betraktade +dem tyst och förströdd vid skenet från lampans orangefärgade spetsskärm. +Framför dem stod ett litet bord med en flaska curaçao och en ask +cigarretter.</p> + +<p>— Vad jag är glad att ni kom, viskade Hall. Ni dröjde så länge, +och jag var så ensam.</p> + +<p>— Ja... Jag visste inte riktigt om jag borde gå. Men jag +ville ju gärna se på era tavlor.</p> + +<span class = "pagenum">177</span> +<p>— Ni kan inte föreställa er vad jag är tacksam för ert +konstintresse, sade Hall utan att småle.</p> + +<p>I nästa ögonblick ångrade han vad han hade sagt; han kanske hade +sårat henne. Han fann dock snart, att hans farhågor voro utan grund; +Greta hade icke något utvecklat öra för ironi.</p> + +<p>Hall bjöd henne en cigarrett, och hon tog den utan lång tvekan.</p> + +<p>— Det är inte första gången jag röker, sade hon. Det fick jag +lära mig i skolan; jag och en flicka till rökte värst i hela +klassen.</p> + +<p>— Är det möjligt...</p> + +<p>Och medan han tände hennes cigarrett, smekte han med ett långt +ögonkast hennes duniga kind, hennes smala hals och hela hennes veka, +spröda gestalt, som var stramt omsluten av en slät mörk +ylleklänning.</p> + +<p>Elden knittrade i bränderna och därute pep vinden kring hörnet.</p> + +<p>Greta såg upp från fotografierna, smuttade på sin curaçao och drog +ett bloss på cigarretten. Hon var mycket nöjd och befann sig alldeles +förträffligt. Vad hon hade varit dum, då hon gick därhemma och tvekade +och undrade, om hon skulle våga gå. Det var ju inte alls något +farligt. Visserligen var det litet opassande, men det gjorde ju +ingenting, när ingen kunde få veta det, och dessutom måste man någon +gång vara modig och trotsa fördomarna.</p> + +<p>Hon var verkligen stolt över sig själv, där hon +<span class = "pagenum">178</span> +satt tillbakalutad i soffhörnet och log och drog långa bloss på sin +cigarrett.</p> + +<p>— Se här, sade Hall, nu kommer min pièce de résistance.</p> + +<p>Och han räckte henne ett album i stor oktav med reproduktioner efter +Franz Stuck.</p> + +<p>Greta bläddrade förvånad i boken. Det var så underliga tavlor; hon +hade aldrig sett något liknande. Hon förstod ingenting av alltsammans, +men det tordes hon icke säga högt. Han skulle ju kunna tro, att hon var +dum. Och det var hon i alla fall inte, fast det alltid hade gått dåligt +för henne i skolan...</p> + +<p>— Hu då! skrek hon till halvt ofrivilligt, då hon fick se en +hemsk bild, under vilken det stod ”Lucifer”. Lucifer, det +var ju den onde själv? Inte kunde det vara något för en ansedd artist +att måla av nuförtiden; förr i världen kunde ju allt möjligt gå an.</p> + +<p>Hall hade den förnimmelsen, att Greta icke var riktigt mottaglig för +Stucks konst. Han vände några blad på en gång och visade henne en bild, +under vilken stod skrivet ”Es war einmal”.</p> + +<p>Greta betraktade den länge, först häpen, sedan betagen. Hon tyckte +sig förstå den allt bättre, ju längre hon såg på den.</p> + +<p>Det var en gång...</p> + +<p>På en ängsmark i gulröd sagoskymning står en vitklädd och späd +prinsessa och lutar sig fram över någonting därnere i gräset, hon böjer +sig ned och +<span class = "pagenum">179</span> +lyssnar med halvöppen mun och vidgade skrämda ögon, som likväl le, och +hon håller upp sin långa klädnad och är rädd att väta sina små fötter, +där hon står på tuvan. Vad är det hon ser därnere i det sumpiga, våta +gräset, och vad hör hon, vad lyssnar hon till? I gräset vid hennes +fötter sitter en liten ful groda och ser på henne med stora, svårmodigt +kloka ögon. Och man ser strax, att det icke kan vara någon vanlig groda, +eller man anar det dock, ty det ligger en hemlighet och en sorg i hennes +ögon. Hon har också något att säga prinsessan, något som ingen får höra +mer än hon ensam, och den vita prinsessan böjer sig ned och lyssnar, +leende och rädd. Vinden har tystnat, för att hon skall kunna höra +bättre. Gräset prasslar icke längre, och trädens grenar kröka sig +orörliga upp över synranden. Och omkring dem står kvällen stor och tyst +i gulröd sagoskymning.</p> + +<p>Det var en gång...</p> + +<p>Greta satt med halvöppen mun, leende och rädd som prinsessan själv. +Hon kunde icke taga sina ögon från bilden.</p> + +<p>— Jag är säker om att det är en förtrollad prins, sade hon +lågt.</p> + +<p>— Ja, viskade Hall, och han ber henne att lösa honom ur +förtrollningen, och hon nickar med huvudet och ger honom sitt löfte. Han +viskar till henne vad hon skall göra, för att han åter skall kunna bli +prins, och hon står undrande och lyssnar och skälver och ler. Och hon +blir rädd och blek +<span class = "pagenum">180</span> +och sveper den vita klänningen tätt omkring sig och tror aldrig, att hon +skall våga göra vad han säger, ty det är något så besynnerligt, det som +han bönfaller henne om, medan han ser på henne med stora ögon, stora och +vida av en hemlig sorg.</p> + +<p>Greta hade tårar i ögonen. Hall tillade lågt:</p> + +<p>— Kanhända likväl, att hon gör det en gång.</p> + +<p>— Ja, kanhända...</p> + +<p>Det var sagans doft och äventyrets skimmer över bilden, över henne +själv och allt omkring henne. Sagans gulröda skymning blev till ett med +det matta ljus, som spreds genom lampans orangegula skärm. Den bruna +drycken, som hon läppjade på, stack henne i gommen med sin söta och +kryddade smak och sänkte henne i en ljuv, drömlik yrsel. Cigarrettröken +lindade en tunn blå slöja kring hennes huvud och hans, som satt vid +hennes sida. I brasan flammade den sista branden upp med en +fladdrande blekgul låga, som slingrade och krökte sig i bukter och +speglades i möblernas glatta ytor. Och hon böjde sig icke undan och rev +sig icke lös, då Hall sakta drog hennes huvud in till sitt bröst, smekte +hennes hår, kysste hennes kind. — Nej, nej, mumlade hon knappast +hörbart, men med slutna ögon och utan att röra sig. Hon kände, att hon +icke förmådde något. Hon skälvde endast till ett par gånger och blundade +och drömde sig in i sagans värld. Hon ville dit in, hon längtade dit, +hon skulle följa på första vink. Om stunden var inne just nu, hon skulle +icke tveka. Hon ville göra vad han bad om, +<span class = "pagenum">181</span> +som satt vid hennes sida, allt vad hans underliga flackande ögon bad om, +det ville hon göra. Hon var icke rädd, fast hon skälvde. Om det var nu +det skulle ske, det stora och underbara, som hon aldrig vågade säga åt +någon att hon längtade efter... Det som sagorna viskade om hemligt och +förstulet, det som var kärnan i alla vackra dikter —</p> + +<p>Hon spratt till vid att det ringde häftigt på tamburdörren.</p> + +<p>— Det ringer, viskade hon förskräckt och vred sig lös ur hans +armar.</p> + +<p>Hall satt orörlig med sammanbitna tänder.</p> + +<p>— Låt det ringa, jag öppnar inte. Jag är inte hemma.</p> + +<p>De sutto tysta och lyssnade spänt, medan sekund jagade sekund.</p> + +<p>Plötsligt ringde det ånyo, hårdare än nyss, en ringning som kunnat +väcka upp de döda.</p> + +<p>Greta hade blivit blek.</p> + +<p>— Ni måste höra efter vad det är, kanske elden är lös.</p> + +<p>Hall reste sig motvilligt och gick på tåspetsarna ut i tamburen. Han +öppnade icke dörren, utan såg ut genom tamburfönstret. Förstugan var +upplyst, men tamburen var mörk; han kunde alltså se utan att själv bliva +sedd.</p> + +<p>Tomas Weber stod därute. Han stod och väntade ännu med spänt +ansiktsuttryck, men han ringde icke mera. Då ingen öppnade, gick han +slutligen långsamt ned utför trappan.</p> + +<span class = "pagenum">182</span> +<p>— Tomas... Vad kunde han vilja... Han var sig icke lik...</p> + +<p>Och Hall gick åter in.</p> + +<p>Han satte sig på samma plats som nyss, bredvid Greta, men han såg +strax, att hon icke var densamma. Han såg, att hon hade vänt ett blad i +boken, och att hon icke var densamma som nyss.</p> + +<p>— Nej, sade han ivrigt och ville rycka boken ur hennes händer, +den tavlan får ni inte se på, ni får inte... Jag har lagt ett märke där, +en pressad bolmörtblomma... Det betydde, att vi skulle hoppa över det +bladet!</p> + +<p>— Jo, sade Greta, jag vill se, jag måste... Jag har ju redan +sett...</p> + +<p>Och hon stirrade blek på ett dunkelt blad i grönsvart ton.</p> + +<p>Vad var detta? ”Die Sünde” stod det under.</p> + +<p>Synden —</p> + +<p>Det var en kvinna. Hennes hår var svart, och hennes ögon liknade två +djupa brunnar, och hon var naken. Kunde det finnas en kvinna så naken, +som hon? Hennes nakenhet lyste ur mörkret. Kring hennes grönaktigt vita +kropp ringlade en tjock och fjällig orm. Hal och kall smög den sig fram +mellan hennes brett utspärrade ben, vred sig upp över skuldrorna och +snodde sig i en fet och glänsande ring om hennes hals, och huvudet med +två lysande gröna ögon hängde ned mellan hennes uppsvällda bröst. Och +hennes hand smekte ormen, smekte drömmande hans rygg och hans spetsiga +smala +<span class = "pagenum">183</span> +huvud. Hennes ögon voro två nattkalla brunnar, och hon var mera naken än +någon kvinna kan vara.</p> + +<p>— — Var var sagans doft, var var diktens och äventyrets +skimmer?</p> + +<p>Synden —</p> + +<p>Greta reste sig från soffan, vit av skräck. Hon var nära att stöta +omkull det lilla bordet med flaskan och glasen.</p> + +<p>— Jag vill gå, sade hon. Jag vill gå!</p> + +<p>Hon var redan i tamburen, samlade ihop sina kläder i mörkret och +började sätta dem på sig i feberaktig brådska. Hall kunde icke lugna +henne: skrämseln hade fått makt med henne.</p> + +<p>— Jag vill gå, upprepade hon, och hennes röst skälvde. Hon +kunde icke få fram några andra ord än dessa.</p> + +<p>Hon var borta, och Hall stod ensam i rummet. Han såg på sin klocka: +hon var icke mycket över halv åtta.</p> + +<p>— Den går så långsamt, tiden — —</p> + +<p>Stuckalbumet låg på golvet, uppslaget vid samma ställe som nyss. +Ormen ringlade ännu lika fjällig och fet kring samma grönaktigt vita +kvinna, och hennes nakenhet lyste.</p> + +<p class = "space"> +Tomas satt länge kvar hemma efter middagen, länge efter det att kaffet +var drucket och cigarren utbrunnen.</p> + +<p>Han hade icke någon brådska längre.</p> + +<span class = "pagenum">184</span> +<p>Det var så tomt i rummen. Greta var ute — hon skulle väl se på +julklappar i butikerna — och fadern hade gått på en +bolagsstämma.</p> + +<p>Var var modern?</p> + +<p>Han fann henne i sängkammaren; hon läste i Thomas a Kempis.</p> + +<p>— Om de yttersta tingen.</p> + +<p>Tomas satte sig ned hos henne utan att säga något, och hon läste högt +för honom med en mild och låg röst.</p> + +<p>”Du dåraktige, varför tänker du icke framåt och bereder dig på +domens dag, då ingen får ursäkta eller försvara den andre, utan var och +en måste själv bära sin bördas tyngd? Ju mer du nu skonar dig själv och +lyder köttet, desto svårare bliva då dina kval, och desto mera sparar du +tillsammans att då förbrännas. Och det gives ingen last, som icke skall +få sitt eget kval.”</p> + +<p>Tomas hörde och hörde likväl icke. Han lutade sig fram över moderns +axel och betraktade ett av träsnitten, som föreställde den yttersta +dagen.</p> + +<p>”— — Vad gagnar att leva länge, då vi så föga +förbättras? Ack, ett långt liv gör icke alltid människan bättre, utan +förökar ofta skulden.”</p> + +<p>Den sista dagen, uppståndelsen... Skulle den dagen verkligen en gång +gry, eller var det en saga bara?</p> + +<p>Gravarna öppnade sig, tusenåriga valv rämnade, och den sista dagens +vita ljus föll in, där det förr var mörkt. Jorden spydde lik ur sitt +innandöme, +<span class = "pagenum">185</span> +och liken blevo levande: händer famlade och ögon stirrade, och en av dem +stod redan upprätt, yrvaken och bländad, med handen för ögonen: solen, +havet!</p> + +<p>— Du hör inte på, sade modern sakta. Du tänker på något +annat.</p> + +<p>— Jo, jag hör...</p> + +<p>Och hon fortsatte att läsa, tills Tomas plötsligt reste sig, fattade +hennes hand, smekte den, kysste den.</p> + +<p>— Godnatt, sade han endast.</p> + +<p>Hans röst var grumlig; han kände det som om gråten ville fram.</p> + +<p>Och han gick.</p> + +<p>Modern satt kvar i tankar och lät boken falla ned mot knäet. Tomas +hade aldrig förr brukat kyssa hennes hand.</p> + +<p class = "space"> +Tomas gick ute i snön.</p> + +<p>Den gamle mystikerns ord ringde honom ännu i öronen.</p> + +<p>— Vad gagnar att leva länge, då vi så föga förbättras? Ett +långt liv gör icke alltid människan bättre.</p> + +<p>Men nej, det var icke möjligt, att det redan skulle vara slut för +honom. Han var så ung, han hade nyligen fyllt tjugu år. Han var ju +så helt ung, och han hade ännu så mycket ogjort i världen.</p> + +<p>Det måste finnas en utväg. Var det ingen som han kunde rådgöra med? +Ingen som ville hjälpa honom?</p> + +<span class = "pagenum">186</span> +<p>Kanhända att han nu kunde träffa Hall hemma. Det var kanske redan för +sent, men han ville likväl tala med honom.</p> + +<p>Han stannade utanför Halls port och såg upp åt hans fönster, och han +började redan fatta nytt mod, då han såg att det lyste i springorna vid +gardinernas kanter. Han sprang uppför trapporna och ringde. Vad betydde +det att han icke kom ut och öppnade? Han var ju hemma — det lyste +i fönstret —</p> + +<p>Och då han åter gick nedför trappan, förstod han, att han måste +uppgiva hoppet.</p> + +<p class = "space"> +Det var kallt i rummet, då han kom hem; han bad värdinnan att göra upp +eld. Hon hade redan bäddat hans soffa i tanke att han som vanligt skulle +komma sent hem.</p> + +<p>Tomas drog fram en stol till brasan och värmde fötterna vid +elden.</p> + +<p>Han frös.</p> + +<p>Det snöade alltjämt, och genom snön flackade det röda skenet från +smedjan mot brandmuren mitt över gården, och smedens slägga hamrade som +vanligt utan rast. Blåsten ven i alla springor, och emellanåt skrällde +det till i fönstret.</p> + +<p>Det var eget, att han aldrig kunde bli varm i afton...</p> + +<p>Tomas letade fram en flaska madeira. Han hade den stående sedan den +tiden Märta brukade komma till honom. Han tömde genast två glas efter +varandra, och det värmde något.</p> + +<span class = "pagenum">187</span> +<p>Ja, Märta... Voro hennes tankar hos honom i kväll?</p> + +<p>Han satt och lekte med revolvern. En liten underlig pjäs...</p> + +<p>Var det alltså allvar, att han skulle dö just nu i kväll?</p> + +<p>Ja, han kunde icke se, att det återstod någon annan utväg. Han hade +levat med förbundna ögon. Det var kanhända en dröm, allt vad han hade +upplevat, en hemsk, förvirrad dröm, och skottet skulle väcka honom. Ja, +det blev bäst så. Vad gagnar att leva länge, då vi dock så föga +förbättras?</p> + +<p>Han förstod ingenting i sitt liv, nu då han tänkte tillbaka på det. +Det var som då man drömmer: man går gata upp och gata ner, som om man +hade något viktigt att uträtta, man går ut och in i främmande hus, man +deltar i de löjligaste och meningslösaste uppträden, och man finner +allting naturligt och i sin ordning och låter ingenting förvåna sig. Så +vaknar man och söker erinra sig vad man har drömt och söker efter någon +betydelse i det, och då är det alltsammans en massa dumheter utan mening +och sammanhang.</p> + +<p>Vad han längtade efter att vakna, en gång för alla!</p> + +<p>Men om han blev lurad, om det kanske bara var tomrummet, som väntade +honom, ett svart hål i jorden och ingenting annat? Eller om det skulle +komma en efterräkning; om han kanske skulle +<span class = "pagenum">188</span> +ställas till ansvar, för att han hade drömt bort sitt liv med en så dum +och dålig dröm...</p> + +<p>Å, det sista var han icke rädd för. Han hade väl egentligen inte +varit värre än de flesta andra, och han hade väl också gjort något +gott.</p> + +<p>Ja, hade han?</p> + +<p>Och han började tänka efter. Han var övertygad om att han i själva +verket hade utfört en hel mängd goda gärningar, fast han icke just nu +för tillfället kunde erinra sig så många. Men någon enda borde han +likväl kunna påminna sig. Det var egendomligt... Hur han än grävde i det +förflutna, fann han ingenting som han kunde berömma sig av, icke det +ringaste, mera än att han en gång förra året hade givit bort en gammal +vinteröverrock åt en fattig. Men det var ju icke han själv, utan hans +far, som bekostade hans kläder; egentligen hade han alltså icke haft +någon rättighet att ge bort rocken. Dessutom kom han mycket väl ihåg, +att fadern ett par dagar förut hade sagt något om att rocken kunde +vändas; men Tomas ville mycket hellre ha en ny. Troligtvis var det +egentligen därför han hade givit den åt en tiggare.</p> + +<p>Besynnerligt i alla fall... skulle han icke kunna finna någon enda +god handling i sitt liv...</p> + +<p>Han torkade kallsvetten ur pannan och slog bort tanken med en +axelryckning.</p> + +<p>Skulle han kanske tända lampan och skriva några brev?</p> + +<span class = "pagenum">189</span> +<p>Nej, inga brev; inga förklaringar. Det bör ha skett i +sinnesförvirring; de efterlevande vilja nog helst ha det så.</p> + +<p>Brasan hade brunnit ned, och det hade blivit tyst i huset. Smedens +slägga hade tröttnat, och skenet från hans ässja flammade icke längre +från brandmuren mitt emot.</p> + +<p>Gården sov i vintermörkret.</p> + +<p>Tomas var trött. Han beslöt att kläda av sig och gå och lägga +sig.</p> + +<p>Om han kunde somna, och någon ville skjuta honom medan han sov... Han +började få en svag misstanke om att det i grund och botten kanske icke +var någon så enkel sak som han hade trott att själv hålla revolvern +stadigt och trycka av och skjuta en blykula genom sitt eget huvud.</p> + +<p>Han klädde av sig i mörkret, rullade ned gardinen och kröp ned i +bädden.</p> + +<p>Nu skulle det alltså ske. Fanns det ingen möjlighet att skjuta upp +det längre?</p> + +<p>Åjo, ännu fanns det några glas madeira kvar i buteljen...</p> + +<p>Och han tömde långsamt glas efter glas. Det hettande söta vinet höjde +hans mod och kom honom att se allt i en annan dager än nyss. Vad var det +för en löjlig inbillning, den som nyss hade plågat honom — att +hans liv hade varit meningslöst och dåligt? Vårdagarna med Ellen, +sommaren med Märta, nej, det kunde man sannerligen icke kalla +meningslöst. Om det var meningslöst, vad skulle +<span class = "pagenum">190</span> +man då säga om dem, som förnöta sitt liv med att sitta i ett ämbetsverk +eller på ett kontor, eller med att stå i en kateder och prata dumheter, +som hans far till exempel? Nej, det var han som hade haft rätt, han hade +icke levat som en dåre utan som en vis, och som en vis ämnade han +dö!</p> + +<p>Och med skälvande händer famlade han på täcket efter revolvern, reste +sig i bädden, siktade på måfå mot sitt huvud och tryckte av.</p> + +<p class = "space"> +Efter en stund återfick han medvetandet. Han trevade med båda händerna +kring sitt huvud, men kunde icke känna något sår. Det var likväl något +vått på kudden, det måste vara blod...</p> + +<p>Vinet tyngde hans huvud; han föll tillbaka mot kudden och somnade +tungt.</p> + + + + +<span class = "pagenum">191</span> +<h4><a name = "chapXV" id = "chapXV">XV</a></h4> + + +<p>Klockan slog tio i Adolf Fredrik, då konsul Arvidson gick in i det +gamla förfallna hus, där Tomas Weber bodde. Värdinnan förklarade, att +han troligen ännu sov, ty han brukade aldrig stiga upp så tidigt, och +knackade ett par gånger sakta på hans dörr. Då ingen öppnade och intet +svar hördes, vred konsuln själv om låset och steg in utan vidare. Det +var mörkt därinne; genom en stor reva i den trasiga rullgardinen föll en +strimma av decembermorgonens knappa dager in och belyste dammet på +skrivbordet. Konsuln gick rakt fram till fönstret och rullade upp den +blå gardinen så häftigt, att den skrällde till. Det gråbleka dagsljuset +strömmade in, kallt och rått. Därefter tog han upp sin plånbok, letade +fram den sönderskurna papperslappen och vände sig om mot soffan.</p> + +<p>Tomas hade vaknat av skramlet med gardinen och reste sig häftigt upp +i bädden med ögonen vidöppna.</p> + +<p>Var han vaken, levde han? Ja, eftersom dagsljuset skrek honom i +ögonen...</p> + +<p>— God morgon, sade konsuln torrt.</p> + +<span class = "pagenum">192</span> +<p>Tomas stirrade på honom utan att svara. Han förstod ännu ingenting. +Han kände ännu icke igen den främmande herrn, som stod mitt på golvet +med något vitt papper i handen och letade efter en plats, där han kunde +ställa sin hatt. Till slut satte han den på huvudet; det låg tjockt av +damm överallt.</p> + +<p>— God morgon, mumlade Tomas slutligen nästan i sömnen.</p> + +<p>— Se här, fortfor konsuln i samma torra ton och kastade +lapparna på nattduksbordet. Det är ett gammalt papper, som jag antar att +du är glad åt att kunna bränna upp.</p> + +<p>— Det är inte för din egen skull jag har löst in det, tillade +han lågt, med skarp tonvikt.</p> + +<p>Tomas låg med slutna ögon och teg. Han hade erinrat sig allt, och han +förstod.</p> + +<p>— Har du möjligtvis flera sådana papper ute i rörelsen?</p> + +<p>— Nej.</p> + +<p>— Hm. Ett är redan en smula för mycket.</p> + +<p>Plötsligt slog det honom, att Tomas icke var sig lik. Det var något +besynnerligt med hans utseende.</p> + +<p>— Vad är det för en skråma du har fått på kindbenet... Hur har +det gått till... Och kudden är också blodig.</p> + +<p>Tomas tog med handen över kinden. Han kände sina fingrar glida över +en hal klump av levrat blod.</p> + +<p>Plötsligt erinrade han sig det misslyckade revolverskottet och +rodnade skarpt. Kulan hade alltså bara skrubbat kinden...</p> + +<span class = "pagenum">193</span> +<p>— Du kan gärna gå upp och tvätta dig, det där ser otrevligt +ut.</p> + +<p>Konsuln tvärtystnade med ens: han hade trampat på ett föremål på +golvet. En revolver... Vad skulle det betyda, det låg en revolver på +golvet! Och åter betraktade han Tomas som låg mörkröd av blygsel och +icke vågade öppna ögonen, och han kunde icke hindra, att han kände +medlidande med honom. Han var ung, han hade kommit in i en eller annan +labyrint och icke trott sig kunna finna vägen ut på något annat sätt. Så +har han då fastnat för denna gamla utslitna metod... Och så går han och +skjuter som en dumbom...</p> + +<p>Konsuln hade småningom blivit förargad över sin egen sentimentalitet. +Hans ena mungipa drogs ned till ett kallt och föraktfullt löje; han +stötte till revolvern med foten, så att den for långt in under soffan, +och gick utan ett ord.</p> + +<p class = "space"> +Tomas låg ännu alltjämt med slutna ögon, och till sist somnade +han om. Han drömde, att han var ute och gick i en skog, som liknade +en park, och det gick en ung flicka vid hans sida. Hon hade en ljus +klänning med tyllärmar, och i skärpet bar hon en knippa violer. Det var +Märta, och likväl var det icke riktigt hon. Nej, det kunde icke vara +hon... Icke hade Märta så gula tänder och så vissen hy, och aldrig var +hennes löje så utmanande och lystet. Och likväl var det hon, ty det var +hennes röst: tag mig om du kan! Och så började hon springa, men +<span class = "pagenum">194</span> +helt långsamt; hon sprang med små korta steg, och under tiden vände hon +sig om oupphörligt och log och visade sina gula tänder. Hur det plågade +honom, hennes löje! Men då hon bad, måste han ju följa... Och han ökade +sina steg och låtsade springa och ansträngde sig att le på samma sätt +som hon, men det var bara av artighet. Till sist sprang hon in i en +boské av klippta häckar, och då hon kommit in, vände hon sig om och +stack fram huvudet vid kanten av häcken och vinkade och log, och hon +blinkade med ögonen på ett sätt, som Märta aldrig brukade göra. Men +Tomas låtsade som om han icke såg henne och sprang förbi och vågade icke +vända på huvudet. Plötsligt erinrade han sig, att han nödvändigt måste +träffa Hall före klockan tre; var skulle han finna honom? Var det inte +han som stod däruppe på kullen, vid det röda tornet av tegel? Jo, visst +var det han... Och Tomas skyndade dit och klättrade upp för branten, och +Hall vinkade åt honom med handen; men då han kom upp, såg han att det +var tegelhandlaren. Det var för sent att vända om. Tegelhandlaren +gick emot honom med ett förbindligt ansiktsuttryck, skakade hans hand +och började beklaga sig över en mängd förluster, som han hade gjort på +senaste tiden. — Ursäkta, sade Tomas, jag har litet bråttom; jag +skulle gå in här och köpa ett par handskar. Och han sköt upp en tung +järndörr, som gnisslade på sina rostiga gångjärn, och gick in i tornet. +Det var verkligen en handskbutik därinne; Tomas blev själv +<span class = "pagenum">195</span> +förvånad, ty han hade egentligen bara tagit handskarna till förevändning +för att komma ifrån tegelhandlaren. — Jag skall be att få ett par +röda handskar, sade han; i detsamma såg han, att det var Ellen, som +stod bakom disken. — Jag säljer bara svarta handskar numera, +svarade hon med ett ursäktande leende, ty jag har sorg. Jag gifte mig i +går. — Jaså, svarade Tomas med det dämpade tonfall, som är vanligt +vid kondoleansvisiter. — Min man är mycket snäll, fortfor Ellen, +och han älskar mig verkligen; men han är puckelryggig. Med ens upptäckte +Tomas, att Ellen icke hade något klänningsliv på sig; hon stod i +korsetten med nakna armar. Blodet steg honom åt huvudet; med ett hopp +sprang han över disken, drog henne tätt intill sig och började kyssa +hennes armar och hals. — Nej, sade hon med ett skyggt, hjälplöst +ögonkast, nej, ni hör ju att jag har sorg! Tomas släppte henne, det var +mot hans vilja, men han kände att det var nödvändigt. Hon var verkligen +också blek och förgråten och hade röda kanter kring ögonen. Och hon hade +blivit gammal, han såg det nu... så gammal hon hade blivit... så gammal +och vissen...</p> + +<p>Tomas spratt upp ur sömnen; det var någon som gick i dörren.</p> + +<p>— Å, ligger du och sover ännu, är du alldeles tokig, eller är +du sjuk?</p> + +<p>Det var Greta.</p> + +<p>— Mamma är så orolig för att du inte har kommit hem och ätit +frukost i dag; hon bad mig gå +<span class = "pagenum">196</span> +upp och höra efter hur det är med dig. Hon säger att du var så +märkvärdig i går afton.</p> + +<p>Tomas drog en lång gäspning.</p> + +<p>— Jag är strax färdig. Jag har försovit mig. Säg henne att jag +kommer snart.</p> + +<p>— Men var i Herrans namn har du varit med ditt kindben, har du +varit i slagsmål? Du ser ut så att man kan bli skral!</p> + +<p>— Jag föll omkull i trappan och stötte mig, mumlade Tomas.</p> + +<p>— Då måtte du allt ha varit bra lurvig...</p> + +<p>Greta snokade fram och tillbaka i rummet, fick fatt i en handduk, +doppade den i vatten och började tvätta av blodet från hans kind. Under +tiden gick såret upp på nytt, och blodet började sippra fram, droppe +efter droppe; Greta stod villrådig. Äntligen tog hon beslutsamt en +tidning, rev av en stor remsa i marginalen, blötte den i vatten och +plåstrade fast den längs över skråman. Därefter tog hon för säkerhets +skull ännu en remsa och lade den i kors över den förra.</p> + +<p>— Så där, nu är det bra.</p> + +<p>— Tack, sade Tomas. Nu kan du gärna gå din väg, så är jag snart +färdig.</p> + +<p>— Har du tagit fram någon ren skjorta då, det är ju söndag i +dag... sista söndagen före jul... Det är ett förskräckligt slarv, man +skall alltid ta fram rent linne på lördagskvällarna, innan man går och +lägger sig... Men det är sant, du var ju sned i går afton.</p> + +<span class = "pagenum">197</span> +<p>Greta drog ut en byrålåda och började riva om. Plötsligt brast +hon i skratt.</p> + +<p>— Nej, men vad är det här! En liten trumpet! Var har du fått +fatt i den? Tu, tu-tu, tu-tu-tu!</p> + +<p>Greta satte den för munnen och tutade av alla krafter, tills hon icke +förmådde mera; hon kiknade av skratt. Därefter tog hon fram skjorta, +strumpor och kalsonger och lade dem på täcket mitt för näsan på +Tomas.</p> + +<p>— Adjö, skynda dig nu...</p> + +<p>I dörren stannade hon ännu en gång och sade lågt, med en helt annan +och allvarligare röst än förut:</p> + +<p>— Vet du vad, Tomas? Jag har fått en ny lifsuppfattning.</p> + +<p>— Ä, drag på trissor, murrade Tomas. Jag visste inte av att du +hade någon förut, tillade han leende.</p> + +<p>Greta var redan i trappan.</p> + +<p class = "space"> +Tomas låg och såg på snön, som föll därute. Det var ingen blåst, och den +yrde icke längre. Den föll mjuk och vit och stor.</p> + +<p>Han skulle alltså leva, och gå omkring bland de andra, som förut, och +taga sin examen ju förr desto hellre, och bli en aktad man.</p> + +<p>Kanhända skulle han också få en ny lifsuppfattning, liksom Greta. Ja, +det kunde han i själva verket mycket väl behöva.</p> + +<span class = "pagenum">198</span> +<p>Men hur kom det sig, att han icke hade fått något brev från Märta, +sedan hon reste? Brydde hon sig icke alls något om honom vidare?</p> + +<p>Det var en obehaglig dröm... Han måste anstränga sig för att åter +kunna se Märta för sitt inre öga så som hon var, utan gula tänder och +utan drömmens underliga löje.</p> + +<p>— Nej, han skulle upp och leva alltså, och börja på nytt. Hur +skulle det vara om tjugu år? ”Ett långt liv gör icke alltid +människan bättre, utan förökar ofta skulden.” Å, om tjugu år +skulle han kanhända småle åt alltsammans, då han någon gång kom att +tänka på det. Det hade likväl varit en otrevligt tillblandad historia, +och han hade icke någon lust att gå igenom den på nytt.</p> + +<p>Lukten av rent linne stack honom i näsan, då han böt om skjorta, och +ingav honom en nästan kittlande känsla av lifslust, oaktat han ännu +kände sig sönderbråkad i hela kroppen. Huvudet värkte och benen kändes +stela som pålar, och då han äntligen kom upp ur bädden, liknade han en +ryttare, som mitt under någon alltför dumdristig ritt blivit kastad ur +sadeln och därefter mödosamt reser sig för att med värkande lemmar +återtaga färden till fots, haltande, blodig och nedsölad av vägens +smuts.</p> + +</div> <!-- end div text --> + + + + + + + + +<pre> + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of Förvillelser, by Hjalmar Söderberg + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK FÖRVILLELSER *** + +***** This file should be named 21862-h.htm or 21862-h.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + http://www.gutenberg.org/2/1/8/6/21862/ + +Produced by Louise Hope and The Online Distributed +Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +http://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at http://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit http://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including checks, online payments and credit card donations. +To donate, please visit: http://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + http://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. + + +</pre> + +</body> +</html> diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..ae8c3fc --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #21862 (https://www.gutenberg.org/ebooks/21862) |