diff options
| -rw-r--r-- | .gitattributes | 3 | ||||
| -rw-r--r-- | 20518-8.txt | 2681 | ||||
| -rw-r--r-- | 20518-8.zip | bin | 0 -> 47683 bytes | |||
| -rw-r--r-- | LICENSE.txt | 11 | ||||
| -rw-r--r-- | README.md | 2 |
5 files changed, 2697 insertions, 0 deletions
diff --git a/.gitattributes b/.gitattributes new file mode 100644 index 0000000..6833f05 --- /dev/null +++ b/.gitattributes @@ -0,0 +1,3 @@ +* text=auto +*.txt text +*.md text diff --git a/20518-8.txt b/20518-8.txt new file mode 100644 index 0000000..6c70315 --- /dev/null +++ b/20518-8.txt @@ -0,0 +1,2681 @@ +The Project Gutenberg EBook of Lifsbilder från finska hem 1, by Minna Canth + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: Lifsbilder från finska hem 1 + Bland fattigt folk + +Author: Minna Canth + +Translator: Rafaël Hertzberg + +Release Date: February 6, 2007 [EBook #20518] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK LIFSBILDER FRÅN FINSKA HEM 1 *** + + + + +Produced by Matti Järvinen and PG Distributed Proofreaders. + + + + + + + + +LIFSBILDER FRÅN FINSKA HEM. + +I. + +BLAND FATTIGT FOLK. + + +Minna Canth. + + +_Bemyndigad öfversättning från finskan af Rafaël Hertzberg._ + + +Först publicerad av +G. W. Edlund 1886. + + + + +I. + + +Anni var sjuk. Hon slöt under hela natten ej sina ögon, utan klagade och +våndades i sin vagga. Modren satt och vakade hos henne, vaggade och +sjöng. Allt emellan tog hon henne på sina armar och vyssade henne sakta; +hon försökte bjuda henne bröstet, försökte trycka henne ömt till sig och +lugna henne genom smekningar. Allt var förgäfves. Barnet vred sig och +gret ständigt. Munnen var het, den lilla kroppen brände och andedrägten +var flämtande. Och det fans ej ens ljus. Den lilla talgljusstumpen brann +redan på aftonen slut; veken plumsade ned i pipan ock slocknade. Mari +blef med sitt sjuka barn i det svarta mörkret. Ett par tårar perlade +fram i ögonen, men hon torkade bort dem och försökte svälja ned den +bittra förtviflan, som tillsnörde hennes strupe. Det blef ju i alla fall +ej bättre af att gråta, det visste hon af gammalt. Det lindrade +visserligen för en liten stund, men hvad gagnade det, då ögonen i +stället började värka. + +Natten var lång och syntes aldrig vilja taga slut. Rummet kändes kallt. +Hon satt på sängkanten med en kort kjoltrasa omkring sig. De bara +fötterna hängde ner, och hon frös om dem, men hon brydde sig ej om att +stiga upp och söka strumporna, ty hon var van att slita värre ondt och +fäste sig ej vid en sådan småsak. Väl skulle hon gerna hafva rätat ut +sin trötta kropp i sängen, men det kunde hon ej för Annis skull. + +Mannen låg åt väggen till och snarkade. Han vaknade ej en gång under +hela natten, fastän barnet qvidde. Först när det dagades vände han sig +på andra sidan och öppnade i det samma litet på ögonlocken. + +-- Hvad felas barnet? frågade han. + +-- Det är säkert sjukt. + +Mannen hörde knappast svaret. Han hade somnat på nytt. Djupt insomnade +voro äfven de äldre barnen, flickan Hellu och gossarne Petu och Ville, +hvilka lågo på golfvet. Deras täcke var tunt. Modren bredde sin kofta +öfver de yngre, Petu och Ville. Hon nändes ej väcka ens Hellu ännu, utan +gick hellre sjelf att hemta ved från lidret, för att kunna göra upp eld +i spisen, lemnande Anni att under tiden sköta sig sjelf. Men när hon kom +tillbaka med veden, var Hellu redan på knä bredvid vaggan, klappade i +händerna och lirkade på tusen sätt med lilla Anni, som utan att bry sig +derom skrek så, att hon var nära att qväfvas. Modren kastade +vedklabbarne ner framför spisen och tog barnet i sin famn. Hon bad Hellu +göra brasa. Äfven mannen hade vaknat igen. Han såg, hur modren hade +fullt upp att göra, innan hon slutligen fick barnet att litet lugna sig. + +-- Borde du inte gå med det till doktorn? sade han. + +-- Jag vet inte, svarade modren trött; må nu de der dropparne just +hjelpa heller. + +-- Man kunde försöka i alla fall. + +-- Och fråga de ens så mycket efter fattigmans barn, att de ge +ordentliga droppar. + +-- Man säger ju ändå, att den der Wialén är en godhjertad menniska. + +Hustrun svarade ingenting; den bittra känslan hade åter stigit henne i +strupen, och ymniga tårar runno ned på kinderna. + +-- Jag skall gå och begära lapp af distriktsinspektrisen, så kan du +redan på förmiddagen gå till doktorn. + +-- Gör det, svarade hustrun sakta och torkade bort tårarne med +slarfvan, som var omkring barnet. + +Hellu blåste i spisen, men ville inte få det att tända, ty veden var +våt. Modren gick med barnet på armen att hjelpa henne. + +Sedan tog hon från vrån en liten, nedrökt kaffepanna och slog litet +vatten till den förra sumpen. + +-- Gå inte ut, förrän du fått en tår kaffe, sade hon till mannen, som +hade klädt på sig. + +Han svarade ingenting, kastade endast en lång blick på pannan. + +-- Att det är bara vatten, menar du? sade hustrun, som märkte hans +blick. Ingalunda, der är sump på bottnen och dit skall komma cikoria +till. + +Hellu värmde sig framför spisen. Hon sträckte sina små, magra händer mot +elden och gned dem allt emellan mot hvarandra. Hon såg faslig ut, den +stackars flickan. Ögonen voro sjuka; med det ena kunde hon ännu se helt +litet, med det andra alls ingenting. På halsen hade hon ett stort ärr +och hennes kropp var så förfärligt förkrympt, att man skulle trott henne +vara på sin höjd fem år, fastän hon redan hade fylt åtta år. Men hon var +alltid stillsam och förnöjd. Hon pysslade om lilla Anni från morgon till +qväll och var som modrens högra hand. Derför kunde hon inte heller föras +till lasarettet, ty hon behöfdes hemma. Modren skulle ej kunnat lemna +barnen ett ögonblick, om hon ej funnits. + +Kaffepannan kokade redan. Mari lade Anni i vaggan och bad Hellu vyssa +henne. Barnet hade somnat. Man försökte vara stilla, för att det ej +skulle vakna. + +Under tiden kaffet klarnade, sökte modren fram sockret; det fans så +mycket qvar, att hvar och en fick en liten bit. Hon högg sönder sockret +på hufvudgärden, för att Anni ej skulle väckas af huggandet. Åt sig +sjelf tog hon den minsta biten och gaf den största åt sin man. Derpå +slog hon kaffet i kopparne, och de drucko alla tre. Det var åtminstone +varmt och kändes välgörande. Hellus små, bruna ögon glänste till och med +i sitt mörker af tillfredsställelse, der hon drack sin kopp nedhukad på +golfvet och med venstra handen höll vaggan i rörelse. Hon bet blott helt +litet i gången af sockret, och det hann väl till, fastän det genast +smälte i munnen. + +Mannen drog på sig rocken, tog mössan från spiken och gick. Hustrun såg +efter honom, såg huru byxorna voro sönder bak, och suckade. Hvarifrån +skulle hon igen få lapp till dem, och hvarifrån tråd? På synålen hade +också udden gått af, men kanske Tiina Katri skulle låna henne en. Tiina +Katri hade det bättre än mången annan. Hon hade bara ett barn, och en +man, som hade en ovanlig förmåga att förtjena. Nog tänkte också +Holpainen på sin skara och han drack inte bränvin, när han fick någon +penni. Men han var långsam af naturen och kom vanligtvis för sent, när +någon arbetsförtjenst stod till buds. Andra hunno ständigt före honom, +isynnerhet nu, då alla menniskor hade svårt att få arbete. Hustrun var +mången gång djupt bekymrad deröfver, men hon hade ändå inte hjerta att +säga stort något åt sin man, då den stackarn nog äfven eljes grämde sig +deröfver. Och hvad kunde han hjelpa det, då han försökte göra sitt bästa +och ändå inte lyckades. + +Petu och Ville vaknade. De voro båda friska, glada gossar, om +visserligen också litet för mycket sjelfsvåldiga. Den ena var fem år, +den andra tre. Men de åto mycket och ingenting ville förslå. Ständigt +voro de hungriga och ständigt skulle de ha bröd att gnaga på. Och modren +hade svårt att få dem att lyda; men fadren fruktade de ändå. När han röt +åt dem ett hårdt ord, vågade gossarne ej andas; de satte sig då helt +vackert afsides och tittade en lång stund under lugg. + +Modren hade hållit pannan varm på spiskanten. Hon slog nu i åt dem en +liten tår kaffe och gaf dem hvardera deras andel af sockret. Gossarne +bråkade sinsemellan om hvems bit som var större, och mätte och jemförde +bitarne med hvarandra. Men de fingo snart brådt, då Hellu påminte dem, +att kaffet kallnade. + +Modren bäddade sängen och städade rummet, och gossarne stego upp för att +kläda på sig. De blefvo snart färdiga, ty de hade ej synnerligen många +plagg. Petu hade ingenting annat än en gammal liten flickklädning, som +borgmästarinnan gifvit; den var garnerad och utsydd med remsor, men +mycket trasig. Knapparna voro borta bak; modren fäste klädningen med en +knappnål upptill, och det gjorde ingenting, att skjortan tittade fram +genom en lång spricka. Ingen skulle nu vetat, att Petu var gosse, men +det brydde han sig sju om; klädningen var ju så grann i fållarne, och +dem betraktade han med mycken belåtenhet. Ville hade i stället byxor, +också dessa en skänk af en af stadens fruar, och de voro försedda med +fickor, i hvilka Villes händer trifdes alldeles utomordentligt väl. + +Strax som gossarne voro klädda, började de med en mun begära bröd. Men +modren bannade dem. + +-- Ni hinna inte väl få ögonen upp, innan ni redan äro hungriga, sade +hon. Om ni helst för ett ögonblick skulle gå bort ur vägen för mig dit +ut på gården, till dess jag städat rummet. + +Gossarne lydde den gången. De drogo sina gamla känghasor på fötterna och +gingo, som snälla barn göra, utan att knota ut på gården. + +Modren sopade golfvet, ordnade spisen och städade undan i rummet. Anni +sof nu lugnt och Hellu satt bredvid och vaggade träget. När Anni rörde +en hand eller vände på hufvudet, började hon sjunga: hss-s, hss-s, aa-a, +aa-a, och Anni sjönk åter genast i sömn. Gossarne dröjde länge ute, men +Mari hann ännu inte fästa sig dervid, innan Tiina Katri flämtande +störtade in i rummet. + +-- Hvar äro dina pojkar? ropade hon, utan att säga god morgon. + +-- Ute på gården. Hur så? + +-- Som de togo ett bröd från mig, nästan ett helt bröd, som jag just +hade tagit ut från ugnen och stält i farstun att svalna. Jag hade bara +skurit ett litet stycke från ena kanten. + +Hon höll upp helt andfådd. + +-- Gud välsigne! sade modren och slog ihop sina händer. + +-- Du borde ändå hålla bättre efter dina barn, fortsatte Tiina Katri. +Inte skulle jag räknat på en mindre bit, men som de foro af med hela +limpan. + +-- Vi skola söka reda på gossarne; de ha väl inte hunnit äta upp den +ännu. + +De gingo ut tillsammans, modren förut och Tiina Katri efter. Modren fick +genast syn på Petu, som sprang och gömde sig bak en knut, då han hörde +att dörren gick. + +-- Kommer du fram derifrån! skrek hon då. Och det genast på fläcken! + +Gossen måste komma fram. I hans ansigte vexlade fruktan och hopp om +räddning. Händerna höll han bak ryggen. + +-- Hvar är brödet? Visa hit dina tassar! + +Petu räckte fram händerna. De voro tomma. + +-- Nog skall jag lära dig! hotade modren och gick och tittade bak +knuten. Men inte heller der fann hon brödet. + +-- Men Ville då? Hvart har han tagit vägen? + +Petu pekade med fingret mot vedlidret, och qvinnorna gingo båda dit. De +sågo omkring sig der inne, men upptäckte ingenting. + +-- Ville! ropade modren. + +Intet svar hördes. Men nu, då ögonen hunnit vänja sig vid skymningen, +fingo de sigte på gossen i en vrå. Grälande klef modren öfver +vedklabbarne fram till honom. + +-- Jaså, du svarar inte, din kanalje, fast man ropar! + +Ville hade munnen full. Han såg lugnt på dem och åt. I handen hade han +ännu ett stycke inkrom af färskt bröd. + +-- Der ha vi det nu! sade Tiina Katri. + +Modren tog från gossen hans byte och slog honom med fingret. + +-- Hvarifrån har du fått det? Var det Petu, som gaf? Gråt inte, utan säg +nu snällt, när mamma frågar. Säg, mitt barn. Var det Petu, som gaf? + +-- Petu gaf, hy-yy! + +-- Hvart lade Petu resten? + +-- Dit, hy-yy! + +Han visade med fingret på en kullstjelpt så och började gråta ännu +värre, när han tänkte på brödet, som modren behöll i sin hand. + +Under sån anträffades brödet. Men endast skalet var qvar; hela inkromet +var bortgräfdt. Tiina Katri kastade en föraktfull blick på det. + +-- Låt vara, sade hon; inte blir jag ju fattigare af det der! + +Men hon såg ändå ond ut, när hon vände sig om för att gå. + +-- Nog skall jag godtgöra för det här, så snart som jag bara får börja +baka, sade Mari efter henne. + +-- När må den dagen skall komma? mumlade Tiina Katri, i det hon steg +öfver vedlidrets tröskel ut på gården. + +Mari hörde inte riktigt, hvad hon sade, men gissade ändå ungefär, hvad +det var. Det syntes nog af Tiina Katris gång och hela sätt, att denna ej +var vid godt lynne. Det kändes bittert för modren. Af Tiina Katri hade +hon många gånger fått hjelp i sin nöd. Nu skulle det helt visst vara +slut dermed. Hur skulle hon nu mer ens våga gå och begära någonting. + +Hon tog brödskalet under armen, ryckte en qvist från sopqvasten och grep +Ville vid handen. Gossen gret fortfarande; han var rädd, att han skulle +få smaka af riset. + +-- Vill du vara tyst! sade modren och förde honom in. + +Petu satt på golfvet vid spisen och lutade sig med ryggen mot väggen. +Han såg genast riset i modrens hand och började gråta. Han hade gissat +rätt. Modren kom med allvarlig uppsyn rakt fram till honom. Det hjelpte +inte, att han sparkade, vred sig, kastade sig rak lång ned och skrek af +full hals. Ännu hade modren så mycket krafter, att hon helt behändigt +vände honom på magen, lyfte upp klädningsfållen och basade honom på bara +hullet. + +-- Go'a mamma, låt vara, låt vara! skyndade sig Hellu att bedja. + +Men lilla Anni vaknade plötsligt, och Hellu fick fullt upp att göra. Hon +måste vagga med båda händerna och sjunga lika högt, som Petu tjöt. Lilla +Anni lugnade sig så småningom för att höra på de andras röster, då hon +ej lyckades göra sin egen gällande. Men hon somnade ej mer, utan vände +ständigt på hufvudet, qvidde och såg oroligt omkring sig. + +Modren tog henne i sin famn och gaf henne bröstet. Riset var i +väggspringan. Modrens blickar föllo först på det, och flyttade sig sedan +till gossarne, hvilka åter stillsamt sutto vid spisen, och slutligen på +den lilla stackaren på hennes arm. Der stannade de. Tunga tankar trängde +sig in på henne. Hvad skulle blifva desse olyckliges lott i lifvet? +Kanske skulle hon ännu få se dem som fångar och i jern. + +Bittra tårar flöto i strömmar ned och droppade på lilla Anni. Hon knöt +åter näfven åt Petu och sade: + +-- Kom i håg, kom i håg! Om du ännu en gång går och rör vid någonting, +som tillhör andra, så slår jag dig förderfvad. + +Petu sneglade rädd upp till riset och vände sedan ansigtet mot modren. +Med stora ögon väntade han för att se, om faran redan i detta nu +hotade, eller om han skulle få blifva i fred tills vidare. + +Modren påminte sig brödskalet och stack en stor bit deraf i handen på +Hellu. Sjelf förmådde hon ej äta deraf, men Hellu tuggade och åt med +stort välbehag. + +-- Det här är riktigt godt, mamma, sade hon. + +Det hade också gått flere veckor, sedan hon sist hade fått färskt bröd. +De hade en lång tid lefvat på hoptigda brödkanter och kalla potäter. +Derför smakade det nu så godt. Modren gaf henne ännu en bit till och bad +ställa resten i skåpet för fadrens räkning. + +I det samma hördes steg ute i farstun. De trodde, att han redan kom hem. +Dörren öppnades, men in steg Heikura, gårdens egare. Mari kände, hur +blodet rusade upp i hennes kinder. Hon anade något ondt. + +-- God morgon! sade Heikura. + +-- God morgon! svarade Mari. + +-- Är inte Holpainen hemma heller? + +-- Nej. Men om ni vill sitta ner, så kommer han kanske snart. + +Heikura satte sig på en stol vid bordet och rökte sin pipa. Efter en +stund sade han åter: + +-- Det kan vara lika så godt, om jag talar med er. Vi skulle nemligen nu +måsta komma på det klara med den der hyran. Nu är snart andra månaden +slut, och jag har ännu inte fått en penni för den förra. + +-- Det har ni inte. Jag vet nog det, svarade Mari sakta. + +-- Ser ni, hvar och en behöfver sitt. Och det blir också svårare för er +att betala, ju mer er skuld ökas. + +-- Om vi helst skulle komma fram till sommarn, suckade Mari. + +-- Jag kan inte vänta så länge, det är en omöjlig sak. Om jag inte får +betaldt för förra månaden, måste jag taga i med stränghet. Här hjelper +ingenting annat. + +-- Gode Gud ändå! Hvart skola vi stackare taga vägen, med de här små +barnen ännu till omkring oss? Ha förbarmande åtminstone med dem, goda +husbonde! + +Hellu hade lagt bort sin brödbit och följde uppmärksamt med samtalet. +Man såg på hennes ansigte, att hon fullständigt förstod, hvad det hade +att betyda. Men gossarne lekte med hvarandra i sin vrå och visste ej af +något bekymmer. + +Heikura drog några rökar. + +-- Visst är det ledsamt, började han åter, men hvad kan man göra till +det? Det är som jag redan sade: hvar och en behöfver sitt. + +Mari gret. + +-- Har Holpainen ännu inte fått arbete någonstans? + +-- Nej. + +-- Besynnerligt! Visst är det nu dåliga tider, men alltid borde man +kunna få sig någon förtjenst, om man blott har litet bestyrsamhet. + +-- Den stackars karlen är alldeles bortkommen af bekymmer, och han är, +sant nog, inte heller eljes just företagsam af naturen. + +-- Ja, inte vill jag klandra honom. Jag vet nog, att den fattige har +svårt att lefva äfven under bättre tider, dess mer under sådana här. + +-- Om ni skulle vilja taga den der sängen och dynan, som ligger der +under täcket, för sista månadens hyra. De borde ändå vara värda tio +mark. + +Heikura rökte sin pipa och betraktade sängen. + +-- Jag skall öfverlägga med min hustru först. Nog skulle jag hellre +hafva velat få pengar, men som det tycks vara mycket svårt för er, så +måste man väl nöja sig också med de der. + +Han gick in till sig, men efter en stund kom han tillbaka med en annan +karl för att föra bort sängen. Mari tömde ut i en vrå de usla +sängkläderna och den gamla, dåliga madrassen. Platsen vid väggen blef +tom; hela rummet föreföll ödsligt. Der fans inga andra möbel, än en +stol, bordet och vaggan. Gossarne flyttade sig från spiselvrån till +stället, der sängen hade stått; de hade nu fått en ny och rymligare +lekplats. + +Mari drog med qvasten spindelväfvarne från väggen, samlade skohasorna, +som förvarats under sängen, tillhopa i en vrå och hviskade sedan åt +Hellu: + +-- Vagga nu barnet väl, att det inte vaknar. Jag går nu och hör efter, +om man inte redan kan börja få arbete från fruntimmersföreningen. + +-- Blir mamma länge borta? + +-- Bara en helt liten stund. + +Hellu satte sig på sin förra plats och modren begaf sig ut i staden. Det +blef en sådan tomhet och hjelplöshet i rummet, så snart hon hade stängt +dörren efter sig. Hellu vaggade med båda händerna, för att vaggan skulle +få en jemn rörelse. Och oafvändt såg hon på Annis ansigte, färdig att +genast börja sjunga, om hon det minsta öppnade på ögonlocken. Gossarne +voro någorlunda tysta. Allt tycktes gå väl. + +Mari hade emellertid hunnit till porten och började gå nedåt gatan. Hon +hade lång väg, ty de bodde långt borta i utkanten af staden. Först gick +hon som i sömnen. Hon förmådde ej tänka något, och hon hade inte mer ens +den minsta gnista af hopp. Man måste ändå försöka till det sista, det +fattade hon dock ännu nästan instinktmässigt. + +Hon gick och gick. Vägen föreföll längre än vanligt. Hennes krafter voro +svaga. Nu först kom hon att tänka på, att hon borde hafva ätit en bit +bröd, innan hon gick ut. Hela natten hade hon vakat och barnet hade +dessutom allt emellan sugit det tomma bröstet, mera af oro än af hunger. +Derför var hon också nu så kraftlös, att hon knapt ville hållas uppe. + +Slutligen hann hon ändå fram till kamrerns gård. På den ut till gatan +nående stentrappan var det beqvämt att sitta och hvila. Just här hade +hon förr som ung tjenat i många Herrans år. Huru tiderna hade förändrats +sedan dess. Då var hon frisk och rask, och färdig till hvad slags arbete +som helst. Hon tog i som en karl och tröttnade ej midt i arbetet. Men +annat var det nu. Sorger och bekymmer, de många barnsängarna och lifvets +tunga börda hade brutit hennes kropp. Nu skulle hon ej kunna hålla ut +ens hälften mot då. Kamrerskan skulle nog gerna hafva hållit henne qvar +och försökte på allt sätt motarbeta hennes giftermål. Och hur väl hon +visste säga på förhand, hur det skulle komma att gå. Men ingenting kunde +hjelpa, gifta sig måste hon. Helt säkert var det så utsedt åt henne. Och +menniskan måste ju vara nöjd med sin lott, huru hård den också kunde +vara. + +Det hördes röster och steg inifrån. Hon flyttade sig åt sidan, för att +ej vara i vägen. Dörren öppnades och ut steg först en ung fröken och +strax efter henne en reslig, vacker herre. Mari kände fröken. Det var +Helena, kamrerns yngsta dotter, som hon hade skött som liten och efter +hvilken hennes Hellu hade fått sitt namn. Herrn deremot var alldeles +obekant för henne. De stannade ett ögonblick framför trappan och talade +med hvarandra, men på svenska, så att Mari ej förstod något. Helena drog +på sig handskarne och kastade en lång blick åt sidan på henne. Hon kände +ej igen henne och helsade ej; vände sig bort och fortsatte sitt samtal +med den främmande herrn. Maris läppar drogo sig till ett sorgset +småleende. Hvem skulle förr en gång hafva trott, att lilla Helena på det +sättet skulle gå förbi henne. Hur goda vänner de voro då! Hon satt i +hennes famn, höll sin arm kring hennes hals och berättade sagor och +försäkrade alltid, att hon ej höll af någon menniska så mycket, som af +sin egen, kära Mari. Der såg man det nu; hon kände henne inte ens mer. +Men sådan var verldens gång, och hon kunde ej förebrå Helena derför. +Många tjenare hade varit i gården, kunde hon komma ihåg dem alla! Hur +nätt hon gick der vid herrns sida! Må han var hennes fästman, eller +eljes bara en bekant. + +-- Gode Gud, välsigne lilla Helena, suckade Mari för sig sjelf; en +Herrens engel är hon ännu, som förr då hon var barn... + +Hon kände ej mer igen henne; men var det då under? År hade gått, sedan +hon sist hade sett henne, och helt säkert var hon grufligt förändrad. +Hunger och brist lemna nog sina spår i ansigtet. + +Hon steg åter upp för att gå vidare. Visst var hon ännu trött, men hon +kunde ju ej heller ständigt bli sittande der på trappan. Och fötterna +rörde sig ju ändå, när de väl kommo i gång... + +I öfre våningen af ett gammalt, gulmåladt trähus bodde hon, den gamla +välvilliga enkefrun, alla fattigas vän och tillflykt. Till henne gick +man alltid först i nödens stund, och sällan återvände man derifrån utan +tröst. Åtminstone fick man ett godt råd och ett kärleksfullt ord, om +också ingenting annat. Dit stälde Mari äfven nu sina steg, ty fru Hiller +visste vanligtvis bäst göra reda för fruntimmersföreningens åtgärder. + +Hon var hemma. Bredvid den lilla hällen stod hon och tillagade sin +middag. Rummet var prydligt och rent; en glad förnöjsamhet lyste emot en +från hvarje vrå. En kanariefogel qvittrade i sin bur vid fönstret; en +hvitbrokig, fet katt låg och sträckte sig i sängen. + +Frun såg vänligt på henne, helsade goddag och frågade, hvad det hördes. +Mari utlade för henne sitt ärende, berättade om alla sina bekymmer och +sin nöd. Hon talade om allt, såsom ett barn talar till sin mor eller en +vän till sin vän. Hennes ord kommo från hjertat och till hjertat gingo +de äfven. Frun hörde på henne med deltagande godhet, men först i nästa +vecka sade hon att arbete skulle lemnas ut. Och det skulle inte förslå +långt, endast för en mark i veckan. + +-- Nog är också det välkommet, sade Mari; inte skulle jag väl hinna med +mer heller, nu när Anni är sjuk. + +En ofantlig mängd fattiga hade anmält sig; fruntimmersföreningens +tillgångar voro jemförelsevis små. Derför var det nödvändigt att +uppdraga en gräns och gifva arbete endast åt dem, hvilka hade det +största behofvet af hjelp och hvilka hade de talrikaste familjerna, +flere barn hemma, mannen död eller sjuk, o. s. v. Distriktsfruntimren +skulle gå hem till alla för att sjelfva undersöka förhållandena och de +skulle ge en lapp åt dem, hvilka främst borde hjelpas. Frun lofvade tala +godt för Mari och uppge hennes namn, så att de skulle veta att komma hem +till henne. Nog kände frun hennes belägenhet, men för ordningens skull +måste man ändå följa bestämmelserna. + +Hur godt kändes det ej nu i Maris hjerta, då hon gick derifrån! När hon +steg ned för trappan, bad hon andäktigt Gud välsigna alla goda +menniskor, men isynnerhet henne, som bodde der i den enkla vindskammaren +och obemärkt för verldens ögon tillbragte sitt lif i en sjelfuppoffrande +kärleks värf. Här skulle hon ej få sin lön, men på andra sidan grafven +skulle Gud nog komma ihåg henne; det var Mari alldeles viss på. + +Hon hade kommit till en hvit hörngård, der det fans en mjölhandel. Hon +stannade. Hon kom att tänka på Tiina Katris limpa. Om de der i boden +skulle ge åt henne mjöl på kredit, så skulle hon genast kunna ge igen +den. Skulle hon våga gå och försöka? Snart skulle hon betala det sedan, +när hon fick börja förtjena med handarbete. Hon tog mod till sig och +gick in. Hon var litet bekant med försäljerskan, som var stadsbarn och +hette Hanna Pitkänen. De hade suttit ett år i samma klass i folkskolan, +kanske skulle hon nu också af den orsaken hjelpa henne. + +Det var mycket folk i boden och Hanna hade fullt upp att göra. Mari blef +stående på afstånd och väntade. Hanna talade glädtigt med kunderna, +mätte ut, gaf pengar tillbaka och gaf åt en och annan en konfekt eller +en sockerbit på köpet. När boden slutligen blef tom, fick Mari tillfälle +att framställa sitt ärende. + +Det var onödigt besvär. Hon fick ett nekande svar. + +-- Kära Mari, nog skulle jag gerna ge, men ser du, jag vågar inte, sade +Hanna. Begär af frun, kanske ger hon lof, nog skall jag mäta ut sedan +och skrifva upp i boken. + +-- Jag känner inte ens riktigt er fru, sade Mari. + +-- Hon är en fet, stor menniska. + +-- Och skulle man kunna få tala med henne? Bara hon inte tar illa upp? + +-- Hvad än! Gå bara rakt in, till höger från porten och sedan första +dörrn. + +Mari gick. Hon kom in på gården; såg trappan, uppför hvilken hon skulle +gå, och dörrn och fönstren. Hjertat började bulta och fötterna ville +inte gå framåt. Hon stod en stund vid väggen och försökte lugna sig. +Sedan tvingade hon sig att gå den väg, som Hanna anvisat henne. Hon +torkade sorgfälligt sina fötter på granriset framför trappan, steg +långsamt uppför och gick in. Hon kom i ett slags farstu, med hvit +gångmatta på golfvet. Åter måste hon stanna en stund; hon var så rädd, +att hon knapt vågade andas, och darrade som af frossa. Hvarje åder +bultade som med tusen hamrar. Hvad skulle hon säga? Det hade hon ännu +inte ens kommit att tänka på. Hon försökte tänka efter, men fick inte +tag i någon början. Ångestsvetten trängde fram på hennes panna. In måste +hon gå i alla fall, det måtte då aflöpa huru som helst. + +Farstun hade två dörrar. På vinst och förlust gick hon fram till den +ena, tog i låset och öppnade, mycket sakta och varsamt. Hon kom in i ett +rum, der det fans ett piano, ett bord vid fönstret och stolar. På +ömsesidor om dörren hängde öfverplagg på väggarne. Hon hvarken hörde +eller såg någon menniska. De främmande sakerna omkring henne gjorde +henne rädd, de liksom hotade henne och det kändes, som om hela rummet +med stränghet hade bedt henne gå bort. Hon ämnade också redan draga sig +tillbaka, men märkte i det samma i andra ändan af rummet en dörr, som +stod på glänt. Hon hostade... + +Mjuka steg hördes; på tröskeln visade sig en svartklädd fru, stor och +fet. Det var helt säkert hon. Mari började. Hon visste inte riktigt, +hvad hon sade, men frun tycktes ändå förstå hennes afsigt, eftersom hon +kom närmare och började betrakta henne med granskande blickar från +hjessan till hälen. Mari försökte ännu framstamma, att hon nog skulle +betala och att frun ingalunda behöfde tvifla derpå. Men hon hade en +mycket söndrig kofta, och fruns ögon tycktes upptäcka alla hålen. Och af +dem kunde frun hafva fått en annan öfvertygelse om betalningen, ty +hennes ansigte mulnade. Med fast, afgörande röst sade hon: + +-- Jag kan inte ge. För närvarande vill hvarannan menniska köpa på +skuld, varorna spridas rundt kring verlden och inga pengar komma in, med +hvilka jag skall betala dem. På det sättet råkar man sjelf i +förlägenhet. + +-- Nog skulle jag alldeles säkert betala frun. Inte skulle jag väl +kommit och begärt ens, om jag inte hade varit säker derpå. + +-- Kanske nog att ni skulle göra det. Men jag känner er inte och jag har +så ofta blifvit bedragen, att jag småningom lärt mig att tvifla. +Dessutom -- frun rätade upp sig och tog ett par steg tillbaka mot dörren +liksom till tecken, att hon ville göra slut på samtalet -- dessutom ger +jag inte gerna åt någon på skuld en så kurant vara, som mjölet är. När +vinsten är ytterst liten, så lönar det sig inte att sälja annat än mot +kontanta pengar. + +Mari bad om förlåtelse, att hon kommit och besvärat, sade adjö och gick +bort. Ryggen var mycket mera böjd än vanligt, då hon gick ned för +trappan. Hvarför skulle hon alls försöka? Hon borde ha kunnat gissa, att +det skulle gå på det viset. Det var bara att onödigt förlora sin tid; +Anni gret kanske redan der hemma. + +Hon började gå med riktigt hastiga steg. Men i porten mötte hon en mager +och eländig qvinna, som bar tvenne barn på armen, under det tvenne andra +sprungo bredvid henne. Barnen, som hon hade i famnen, kinkade och vredo +sig; de stackrarne hade illa och svårt att vara. Mari tyckte det var +synd med den stackars qvinnan, hvilken tydligen ansträngde sina sista +krafter. + +-- Hur orkar ni bära de båda barnen, är det inte alltför besvärligt? +frågade hon. + +-- Hvad skall man göra, då man måste. Inte hjelper här någonting, fast +man skulle digna på fläcken, svarade qvinnan. + +-- Låt det större barnet gå. Det tycks ju vara en rask gosse. + +-- Den stackarn är felaktig, så att han inte kan gå bara helt litet i +sender. + +-- Åhhå, nå så kom hit då, så skall jag bära. Hvart ämnar ni er? + +-- Dit till biskopens ämnar jag gå. De sägas vara så goda mot de +fattige. + +-- Jag skall följa er dit. Det blir visst litet krok, och jag borde +också redan gå hem, men jag skall komma i alla fall. Vi skola försöka gå +litet fortare. + +-- Tack så mycket. Det käns riktigt lätt nu. + +-- Hvarifrån är ni hemma? + +-- Från Karttula socken. + +-- Lefver er man? + +-- Jo; men hans fot har varit sjuk i fem år. Och inte lär den mer bli +bra, som den redan är alldeles skrumpen och förtorkad ända till knäet. + +Qvinnan fick tårar i ögonen. Hon torkade ansigtet med halsdukssnibben. + +-- Får ni inte hjelp af kommunen? + +-- Två kappar spanmål ge de i veckan åt min man till brödföda, men +ingenting åt mig eller barnen. Du är ung, du må arbeta, säga de. Men Gud +välsigne, när man inte får arbete, fast man skulle be på sina knän. Inte +har jag i förtid vandrat ut på tiggeri; jag försökte hellre lida och +blifva på ett ställe, i vår ria der i skogen. Och jag lade mig och +barnen alla qvällar att sofva med en ständig hunger. Men när döden redan +var nära att komma, så måste man slutligen lemna sitt bo. + +Barnet på hennes arm blef oroligt. Qvinnan stannade, lät det få bröstet +i mun och vandrade sedan åter framåt i Maris sällskap. De större barnen, +en gosse och en flicka, båda klädda i ytterst trasiga kläder, hade +sprungit ett stycke förut. Qvinnan råkade i ångest och ropade åt dem att +vänta. Först när hon hunnit fast dem, lugnade hon sig åter. Hon bannade +och varnade dem likväl. + +-- Underbart, att ni inte skall lyda. Hvad skall jag göra, om ni gå +vilse eller bli öfverkörda. Stanna nu nära mig. Håll fast i min kjol, +Sere! + +Sedan fortsatte hon att tala till Mari. + +-- Också jag har sett bättre dagar. Jag har inte alltid varit i sådant +här elände. Förr, när min man fick tre och till och med fyra mark om +dagen, så dugde det äta och skaffa sig kläder. Men af dem ha nu de sista +trasorna blifvit sålda och förvandlade till föda under sista vintern. +Hvad det må ha varit för en fru der vid stranden, som gaf det här täcket +kring barnet. Det fins ännu också goda menniskor här i verlden. Gud +gifve dem blott krafter att samla mera, så att de ha att ge också åt +andra, och inte åt mig allena. + +-- Blef er man ensam der i rian? + +-- Alldeles ensam; det är just det, som mest bekymrar mig. Men vi hade +intet annat råd. Från benet rinner sådant vatten, att det luktar som +gift; hvem skulle då taga honom i sitt hus. Jag försökte be än den ena, +än den andra dit till kamrat åt honom, men jag fick inte någon. + +-- Här är det nu, som biskopen bor. + +Mari stälde gossen ned på marken. + +-- Du orkar väl redan gå in på gården, sade hon. + +-- Tusen tack för ert besvär. Jag kom inte ens att fråga efter ert namn. + +-- Holpainen heter jag. + +-- Jaså, Holpainen. Ja, tack ännu en gång. + +-- Förtjenar inte. + +De skildes. Mari gick nu hastigt hemåt. Ju närmare hon kom, dess mer +beklämdt blef hennes bröst. Skulle hon förmå åter igen gå och se allt +detta -- elände, sjukdom, nakenhet och brist. Det var som om någon makt +skulle drifvit henne att hellre fly långt bort. Men de stackars barnen! +Hvad skulle förestå dem? Hellu skötte der troget om Anni; hon skulle ju +vara ett riktigt vilddjur, om hon hade hjerta att lemna dem. Mari +fortsatte sin väg ända fram, och kände ej ens mer sin hunger och +trötthet. + +Redan på afstånd såg hon Petu stå i porten och vänta på henne och hon +anade deraf, att allt nu ej var, som det borde. Gossen darrade af köld i +sin tunna klädning. Han var barhufvad och med nakna ben; på fötterna +hade han ett par gamla kängor. Mari försökte skynda och vinkade med +handen åt Petu att gå in; men gossen stod qvar. + +-- Anni dör! ropade han. + +-- Gud välsigne! + +Modren ryckte gossen med sig och sprang in. Der greto båda, Hellu och +Anni, Hellu derför, att hon inte fick Anni att sluta upp att gråta. +Länge hade det stackars barnet redan skrikit, det hördes på rösten, som +nu endast var ett sakta hväsande. Modren tog henne i sin famn. Hon var +igen feberhet, som om natten; munnen riktigt brände bröstet. Men hon +hade gråtit sig trött och ögonen slöto sig genast. Hon lade barnet från +sin famn ner i vaggan, bad Hellu åter vagga och gick att söka åt sig en +bit mat från bordsskåpet. Der fans ingenting annat än några kalla +potäter och Tiina Katris brödskal. Hon försökte nu ändå taga en bit +deraf, ty hon kände en sådan underlig plåga under hjertat. Men, hvad som +må hafva varit orsaken, hon fick ej brödet ner genom strupen, inte ens +fastän hon drack vatten på. Och när hon tvingade sig att svälja, ville +det komma tillbaka. I det samma började rummet gunga för hennes ögon och +det lade sig som en skymning öfver dem. Det kom säkert af vakandet; hon +måste få hvila sig. Hon gick vacklande till de från sängen i en vrå +hoplagda sängkläderna, på hvilka hon sträckte ut sig, och bad barnen +vara stilla, att hon skulle få sofva litet. När hon lade sig ned och +slöt sina ögon, hade hon en känsla, som om hon sjunkit djupt ner i +jorden. Den som ändå blott skulle slippa bort från verldens mödor till +ro och hvila, tänkte hon. Men mer förmådde hon ej tänka, ty hon föll i +ett underbart tillstånd; hon sof ej och hon vakade ej; hon var ej +svimnad och ej redig, tänkte ingenting och kände ingenting; men +egendomliga syner trädde fram för henne. Och fastän hon försökte +fördrifva dem -- ty hon förstod ändå dunkelt, att de voro endast +galenskaper -- försvunno de ej, utan ökades blott och började pina +henne. Jemte allt detta hörde hon liksom på afstånd Hellus röst, och den +visste hon vara verklig, hon visste, att Hellu sjöng för Anni. + +I denna form kommo orden till hennes öron: + + Kom, käre Jesus, hit, + Tag oss från jorden bort. + Kom, käre Jesus, hit, + Tag alla till din himmel! + +Sången aflägsnade sig allt mer. Endast helt svagt ljöd rösten ännu; hon +urskiljde inte ens orden. Slutligen blef allt tyst. Äfven synerna +försvunno, hon försjönk i ro och hvila.... + +Hellu vaggade, och tystade allt emellan gossarne, hvilka ville bullra +alltför mycket. Inte derför, att det skulle stört modren; hon sof så +tungt, att huset helt visst skulle kunnat ramla, innan hon skulle +vaknat. + +Ungefär en half timme hade helt säkert förlidit, då dörren öppnades och +tvenne fruar trädde in. + +-- Mamma, mamma! ropade Hellu. + +Men modren vaknade ej. Hon lemnade vaggan och gick att knycka i modren. + +-- Mamma, här är fruar. Stig upp! + +Hon skakade om modren så länge, att hon fick denna att lyfta på +hufvudet. + +-- Här är fruar, mamma, här är fruar. + +Slutligen syntes hon uppfatta det. Hon gnuggade sig i ögonen, torkade +sin panna, välsignade och försökte sätta sig upp. Sedan kom hon +plötsligt att tänka, att de säkert voro distriktsinspektriser. Och nu +sågo de henne sofva midt på dagen. De kunde tro henne vara lat och inte +ge åt henne något arbete. Och kaffepannan, som ännu var framme. Hvad +skulle de tänka om den? Att här inte alls var någon brist, eftersom man +hade råd att dricka kaffe. + +Likt blixtar korsade sig dessa tankar i Maris inre. Och hon blef så +förskräckt, att hon började tala förvirradt, skrämde deraf upp sig ånyo +och blandade yttermera bort sig. + +-- Jag lade mig litet att hvila dit, under tiden min man gick efter +droppar, eller den der lappen, inte låg jag der länge, men mitt hufvud +var så rysligt sjukt, och inte ha vi haft kaffe, bara cikoria lades +också i dag i pannan... + +Hon hade i sin förvirring endast förvärrat saken ju mer hon talade. Hon +märkte det slutligen sjelf och kunde sedan ingenting annat än brista ut +i gråt. Äfven för Hellu började tårarne droppa längs kinderna. De kommo +alltid af sig sjelfva, så snart hon bara såg, att modren var bedröfvad. + +Fruarna hörde på Mari, sågo sig omkring i rummet och fäste slutligen +sina blickar på barnen. Men Mari kände sig olycklig. Hon tänkte att de +ännu till råga på allt skulle tro, att hon var drucken. Och hon försökte +åter, om hon inte skulle kunna uttrycka sig redigare. + +-- Så här ser det ut i den fattiges hem. Det är inte glädjefullt för +någon; sjukdom och svält, det är hvad alla få hålla tillgodo med, ända +från minsta barnet. Till och med den der äldsta flickan har re'n fått +pröfva lifvets hårdhet, så att det nog hinner till för henne. Från +spädaste barndomen ingenting annat än sjukdom. När den ena åkomman var +öfver, kom den andra. Men ändå orkar hon lefva. Månget blomstrande barn +omkring henne har gått i grafven; men hon slipper inte bort, fast hon är +svagast af dem alla. Låt åtminstone bli att gråta, din stackare, eller +mistar du den lilla syn, du har qvar. + +I fruarnas ansigten syntes en känsla af medlidande. Den ena af dem +klappade Hellu på hufvudet och tog från sin ficka en kopparslant, som +hon lade i barnets hand. + +Petu och Ville hade hittills oafbrutet betraktat de främmande. Ville +stod alldeles invid dem. Gossens ögon voro vidöppna, händerna instuckna +i byxfickorna och minen allvarsam. Petu gick och puffade honom bak. Men +Ville låtsade om ingenting, utan stod der rak och glodde och vände inte +ens på hufvudet. Petu puffade än en gång. Inte se'n heller. Ännu för +tredje gången och så hårdt, att gossen for några steg framåt och höll på +att stupa på fruarnas klädningsfållar. Han började tjuta och rusade på +Petu. Denne sprang undan, så att klädningen fladdrade. Modren tystade +dem och tog fatt i Ville. Petu började retas: + +-- Ähä! si' du! Ähä! + +Och till slut räckte han tungan långt ut. + +-- Hvad heter du, min flicka? frågade den ena frun. + +-- Int' ä' ja' flicka, fast ja' har klädning. + +Frun skrattade. + +-- Du har väl ändå något namn? + +-- Petu. + +-- Jaså, du heter Petu. Nå, jag skall i morgon hemta åt dig byxor. + +Se, det tyckte Petu om! Munnen drog sig till ett bredt leende; han ilade +genast till modren och gömde sitt ansigte i hennes kjolar. + +Fruarna gåfvo åt Mari en lapp, med hvilken hon skulle få arbete. Två +gånger i veckan skulle det ges, måndag och torsdag, för femti penni i +gången. Mari tackade dem ur hjertats djup och följde dem ut i farstun. +När hon kom tillbaka, förargade hon sig ännu öfver kaffepannan, och +stälde hon den nu undan. Äfven städade hon för andra gången rummet och +bannade på samma gång barnen, som hade skräpat så mycket under det hon +var borta. Inte skulle det eljes gjort något, men då fruarna råkade +komma midt upp i oordningen. Och sedan tvättade hon gossarnes ansigten. + +-- Sådana stora lunsar och kunna ännu inte ens så mycket, som att hålla +sig sjelfva rena, utan mamma måste hinna med allt! + +Så bannade hon, under det hon stökade i rummet. Och hon kunde nog tänka +sig, hvad fruarna sade åt hvarandra, när de gingo derifrån. + +-- Nog var der dåligt, men de stackrarna ha också sjelfva skuld dertill. +De kunde åtminstone tvätta sina barn och hålla snyggt omkring sig. +Vattnet kostar ändå ingenting. + +Så hade hon, då hon tjenade hos kamrerns, ofta hört dem säga. Och hur +kunde de förstå annat, då de aldrig sjelfva hade försökt, hur de fattige +hafva det. Och de visste inte, hur liten förmåga att arbeta den har, +hvars sinne nedtrycks af ett ständigt bekymmer och från hvilken hungern +tar de sista krafterna bort. + +Deraf kom hon ihåg, att de hade nästan alls ingen mat hemma för denna +dag. Hellu måste bege sig ut med sin påse. + +-- Men dröj inte länge, varnade hon, och stanna inte i köken, utan kom +bort, om de inte gerna vilja ge. Knyt den der ullduken kring ditt +hufvud, att dina öron hållas varma. + +Sjelf satte sig Mari att vagga. Hon kände sig mycket trött ännu och Petu +satt väl der sysslolös, men han förstod aldrig vara aktsam, utan fick +alltid barnet att vakna. Hon försökte derför hellre hålla sig vaken, än +lemna vaggningen åt honom. + +Hon satt på en pall; ena handen höll hon på vaggkanten, mot den andra +lutade hon sin kind, under det hon stödde armbågen mot knäet. Hon kände +en så besynnerlig tyngd, ögonen ville med våld sluta sig och hufvudet +nickade, så att det allt emellan gled bort från handen. Då stannade +också vaggan, och genast började barnet vända på hufvudet. Men då spratt +Mari upp och satte åter vaggan i gång, till dess Anni ånyo föll i sömn. + +Det blef emellertid i längden mödosamt för henne att sitta. Ryggen och +sidorna värkte och hon ville inte på något sätt kunna hålla sig vaken. + +-- Petu, kom och vagga, att jag får lägga mig litet. Der skall du få +bulla, men låt inte barnet vakna. Ville, kom bredvid mig, så hålls du +stilla så länge. + +Hon somnade genast som hon lade sig ned på kläderna och vaknade ej, +fastän Ville trycke sitt finger mot hennes kind och hviskade: + +-- Mamma, hoj, mamma! Inte vill jag sofva. + +Men Anni började plötsligt skrika af full hals. Då spratt Mari strax upp +ur sin sömn. + +-- Gud välsigne, hvad kom nu åt henne? + +Hon gnuggade sina ögon och strök med båda händerna håret ur pannan. Anni +skrek, Petu vaggade och sjöng. + +-- Gör du något åt henne? + +-- Nej. + +Mari fick henne inte att tystna. Äfven Tiina Katri hörde skriket in till +sig och kom för att höra, hvad som stod på. + +-- Det håller ju på att dö, sade hon och tog barnet från Mari. + +Hon gungade det på sina armar, knapprade på fönstret och vyssade. Allt +förgäfves. + +-- Har du bjudit bröstet? + +-- Hon tar inte. + +-- Koponens hustru är der på min sida. Bed henne komma hit, kanske +skulle hon veta något råd. + +-- Det är förbi med oss. Och som inte heller den der Holpainen kommer +hem, klagade Mari, i det hon gick. + +Också Petu försökte lugna Anni. Han hoppade framför henne, skrattade, +hvisslade, slog två trästycken mot hvarandra och grimaserade efter bästa +förmåga. + +-- Var stilla, inte bryr hon sig ändå om det der, sade Tiina Katri. + +Koponens Lopo rådde att gifva barnet fyra eller fem droppar +Hoffmansdroppar och sedan gunga det i ett täcke; på detta sätt hade hon +fått sin gosse att lugna sig. Tiina Katri hade Hoffmansdroppar hemma, +hon gick efter flaskan och de hälde den angifna dosen i barnets mun. +Dropparne gingo i orätt strupe och barnet var nära att storkna deraf. +Genom att gunga henne i ett täcke fingo de henne med knapp nöd att +qvickna vid. + +-- Hvart har er säng tagit vägen? frågade Tiina Katri, som redan flere +gånger riktat sina ögon på den tomma platsen. + +-- Värden tog den för hyran. + +-- Å--hå! + +Tiina Katri sade ingenting vidare. Men hon ångrade sig öfver, att hon på +morgonen hade gjort så mycket väsen för den der bullen. Inte hade hon ju +blifvit fattigare för det. Och var det under, om barnen stackare togo; +de voro helt visst hungriga. Nu syntes ju inte heller den minsta +anordning för middagen, då hon deremot hade en god soppa på elden. Hon +beslöt att hemta en liten skål deraf åt gossarne, om det bara på något +sätt förslog dertill, och hvarför skulle det inte förslå; hon kunde +sjelf äta litet mindre. + +-- Nog är det der fattigmanslifvet, utbröt Lopo, nog är det det sista. +Vår gubbe får inte heller mer någon sömn i ögonen om natten, utan vakar +och funderar på, hvad han skall ta sig till. Om man helst skulle komma +till sommarn, kanske skulle det se'n igen gå på något sätt. + +-- Ja, det är visst och sant. Men när man ofta inte vet, hur man skall +komma öfver morgondagen, sade Mari, som satt i vaggan med barnet på +armen. Och den der beständiga sorgen och bekymret vill så förslöa +sinnet. På många nätter har jag inte heller fått sofva för den här +stackarn. + +-- Gud vet nog sjelf bäst, hvad han gör, sade Tiina Katri, men nog ger +han ofta en menniska anledning att grubbla öfver, hur underligt det går +till här i verlden. Den ena har fullt upp, den andra dignar af brist. +Jag kan inte förstå, hvarför den käre skaparn har inrättat det så. + +-- Mångt och mycket blir nog oklart för oss här i lifvet, suckade Mari, +mer liksom i sina tankar, ty hon betraktade lilla Anni, som sakta +klagade i sömnen. + +-- Hon har plågor, stackarn, fortsatte hon. Må det vara stygn? + +-- Hvem kan veta, hvad som felar så der små barn, som inte kunna tala, +sade Lopo. Men bra sjuk ser hon ut i ansigtet. + +-- Der tycks Holpainen komma just nu, sade Mari, när hon hörde att någon +stampade sina fötter i farstun. + +Det var han och Heiskanen, Tiina Katris man. + +-- Du dröjde länge, sade Mari. Fick du helst lapp? + +Holpainen gaf åt henne en hvit, hopvikt pappersbit. Mari öppnade den och +såg på det skrifna. Då hon emellertid inte fick reda på, hvad der stod, +gaf hon lappen tillbaka åt Holpainen. + +-- Stick den i väggspringan så länge, sade hon. + +Tiina Katri och Lopo stälde fram stolar åt männen; sjelfva satte de sig +på sängkläderna i knuten. + +-- Nu skall jernvägsarbetet börja, sade Heiskanen, i det han tog upp +från fickan pipa och tobakspung. Stoppa i också du, Holpainen. + +-- Jaså, skall det börja redan. Då kan man åter komma att lefva upp, Gud +vare lof, sade Lopo. + +-- Blif inte så glad deröfver, innan ni hör, hur stor lön de betala, +sade Holpainen. + +-- Nå? + +-- Endast åttio penni. + +-- Store Gud, hvad tänka de på. Åttio penni, det förslår ju inte ens +till bröd. Med hvad skall man sedan betala hyran och köpa ved och +skodon; vid sådant arbete nötas de ju mer än vanligt. + +-- Ja, och mera mat behöfs det också till det. När man inte har arbete, +äter man hälften mindre, sade Tiina Katri. + +-- De der herrarne bry sig inte om de fattiga mer än om hundar, och +knapt så mycket ens, sade Lopo. Skulle de helst med ens taga lifvet, men +då de långsamt pina en så, att lifvet är mycket värre, än döden. + +Heiskanen blåste en lång rök ur munnen. + +-- Hvarifrån skulle staten eljes få pengar till tjenstemännens löner och +annat. Med den fattiges svett och möda betalas de ju i alla fall, sade +han. + +-- Det är visst och sant, ingalunda med något annat, fortsatte Lopo. Och +inte fråga herrarne efter, om mången också sätter lifvet till. De veta, +att det nog ändå blir trälar qvar för dem, eftersom det fins mycket +fattigt folk i landet. Men jag lät dem också höra af det, när jag sist +var och betalade mantalspengar. Jag frågade: vill ni nästa år taga +kragen från klädningen, eller kanske skoningen? Eller tror ni, att ni +kan få en pennislant, när ni nu tar det allra sista? Det tog mig så i +hjertat, då jag måste sälja min enda goda klädning för den +mantalspenningens skull. + +-- Din man var då vid Uleåborgs jernvägsbyggnad? + +-- Ja, och alla barnen voro hos mig hela tiden. Han hotar också nu att +bege sig bort, då han inte kan se barnen svälta. + +-- Ämna de inte ens framdeles höja dagspenningen? frågade Mari. + +-- Knapt nog, svarade Heiskanen. Hvad tvingar dem att höja; de få nog +arbetsfolk för åttio penni denna tid. Och jag fruktar, att vi endast få +skada af hela jernvägen, fast den låtsas vara till hjelp. Hit kommer +se'n att strömma arbetsfolk från alla håll och lönerna hålla sig under +sommaren lika låga, som nu. Hur skulle enskilda personer betala dess mer +än staten. + +-- Hvad tycks om det, att det sägs, att jordegarene varit och talat med +ingeniörerna, att de ingalunda skola ge åt arbetsfolket höga löner, +visste Holpainen berätta. + +-- Jesus hjelpe! ropade Lopo, de hålla alla tillhopa mot oss. Men låt +dem gå på, det blir nog också en gång deras tur, om inte i det här +lifvet, så i det kommande. Låt dem hållas, hämnden kommer nog en gång. + +-- Nog kommer det att finnas öfverflöd på fattigt folk i socknarne, om +man inte ens i sommar kan få förtjena mer än åttio penni, sade Tiina +Katri. Mången har fem, sex barn, se'n kommer hyran och de under vintern +gjorda skulderna, hvilka måste betalas. Och när man sedan blifvit så +utblottad på kläder och annat, att mången inte har mer än himmelens +foglar. Jag förstår verkligen inte, på hvad sätt man skall kunna lefva +nästa vinter. + +-- Det är bäst att börja stjäla, så att man får komma i fängelse, eller +också ställa så till, att man kommer på lasarettet, då tar nog kronan +vård om en, menade Lopo. + +-- Gud välsigne, så ni talar! sade Mari, i det hon vyssade barnet, som +åter börjat skrika. + +-- Ja, det fins ju ingen annan möjlighet. Eller är det bättre att gå och +hänga sig? + +-- Hellre lider man och håller ut, till dess döden kommer. + +Mari vände barnet på magen och bultade det sakta i ryggen. Det tycktes +få litet lindring deraf, men lindan var baktill alldeles våt. + +-- Kära menniska, låt det få torrt på sig, sade Tiina Katri. + +-- Hvarifrån skall jag taga det, när det inte fins. I natt smutsade hon +ner allt, och jag har ännu inte hunnit tvätta. Petu, hemta hit det der +täcket. Nå, nu fryser det åtminstone inte. + +Hon lindade Anni in i täcket och lät det ligga på magen på hennes +armar. + +-- Det har visst knip, eftersom det får bättre ro så der på magen, sade +hon. + +Heiskanen knackade ur pipan och stoppade den tillbaka i fickan. + +-- Skola vi inte gå nu? sade han till sin hustru. + +-- Jo. Men milde fader, som jag alldeles glömt bort soppan, som står på +elden. + +-- Hvad skola vi äta? frågade Holpainen, när de andra hade gått. + +-- Det fins inte en brödsmula hemma. Hellu gick just nu ut med påsen. Vi +skola vänta litet, säkert har hon väl något med sig, när hon kommer hem. + +Holpainen skrapade sig i hufvudet och kastade sig på rygg på +sängkläderna. + +-- Du frågar inte ens, hvart sängen tagit vägen. + +-- Jag hörde det re'n af värden. + +-- Om han se'n skulle vänta på den här månadens hyra, så att han inte +kör oss på backen. Tyst, Ville, Anni sofver. + +-- Mamma, ge mig bröd! + +-- Hvarifrån skall jag taga det; vänta till dess Hellu kommer. Petu, gå +ut i porten och se åt, om hon inte hörs af re'n. + +Petu gick, men kom snart tillbaka och sade, att hon inte syntes ännu. + +Ville började åter kälta. + +-- Jag är hungrig, mamma. Mamma, jag är hungrig. + +-- Gå ut på gården på en stund med Petu. Sök åt er vackra spånor från +lidret, så att ni få leka, bygga hus och annat sådant. Gå nu, så ä' ni +snälla. + +-- Nej, jag vill inte. + +Ville ämnade börja skrika, men fadren röt åt honom, och då blef han +ögonblickligen tyst. + +Efter en stund kom också Hellu hem, och brödbitar funnos i påsen +tillräckligt för den dagen. Nästan i samma ögonblick visade sig Tiina +Katri i dörren med ett fat ångande potatissoppa. + +-- Jag hemtar litet också åt er, då det blef öfver, sade hon. + +-- Herre Gud, Holpainen, stig upp och ät. Många tusen tack, Tiina Katri, +alltid är du god mot oss. Gud i himlen belöne dig. Nu duger det för er, +gossar, men stå inte der så bredt, utan låt också Hellu få plats. + +Holpainen satt vid bordet; gossarne stälde sig så nära som möjligt och +angrepo soppan med glupska blickar. Hellu stod ett stycke ifrån och +sträckte fram sin sked. + +-- Gå du också och ät; jag skall vagga under tiden, sade Tiina Katri åt +Mari. + +Bakom gossarne tog Mari några skedblad. Det smakade godt, potäterna voro +så mjöliga, att de föllo sönder. Hon kunde inte påminna sig den tid, då +hon sist ätit en dylik soppa. Men hon nändes inte taga just mycket +deraf, för att de andra skulle få tillräckligt, isynnerhet gossarne +stackrarne, som åto så glupskt. Hon slickade sin sked på båda sidor +alldeles ren och lade sedan bort den. + +-- Åt du så litet? sade Tiina Katri, då Mari återvände till vaggan. + +-- Jag har inte synnerlig matlust i dag. + +Detta var också till en del sant, ty fastän hon nyss hade känt en +gnagande hunger och fastän soppan nog smakade skönt, försvann likväl +matlusten vid tanken på, att soppan ändå inte kunde förslå att mätta dem +alla. + +På eftermiddagen sof Anni någorlunda lugnt. Mari kunde gå till doktorn +och till apoteket, och med droppflaskan i hand återvände hon sedan litet +lugnare till sinnes hem. Hon hoppades att barnet genom dropparne skulle +få bättre sömn till natten. Tiina Katri gaf åt dem en liten blecklampa, +så att de inte skulle behöfva vara i mörkret. Oljan skulle väl inte +räcka till för hela natten, om lilla Anni råkade vara sömnlös, men ändå +några timmar. + +Det torde varit omkring åtta eller nio tiden, hon visste det inte så +precis, då de inte hade någon klocka. Modren höll på att bädda, åt +barnen på deras förra ställe, och åt dem sjelfva i knuten, der +sängkläderna lågo. Hellu vaggade barnet och Ville hade somnat på näsan +vid spisen. Modren klädde byxorna af honom och lyfte honom på bädden +bredvid Petu. Sedan lät hon äfven Hellu gå och lägga sig och flyttade +vaggan bredvid sin egen bädd. Holpainen låg redan åt väggen till med +ryggen i båge; af honom syntes endast de breda skuldrorna och den +brunaktiga luggen i nacken. + +Mari stälde lampan och tändstickorna på golfvet bredvid sig, släckte +elden och välsignade sig. Hon höll från ena meden vaggan i rörelse, +under det hon låg på rygg med andra armen öfver pannan och blickade mot +fönstret, från hvilket en svag dager skymtade. Snart somnade de andra; +hon hörde det på deras jemna andedrägt. Det var tyst och mörkt omkring +henne; endast tankarna brusade och tumlade i hennes hjerna. Det stod +åter för henne, det der, att gossarne stulo bröd i morgse. På det sättet +hade de också säkert börjat som små, de der, som nu sutto i fängelse. +Barn hade också de en gång varit och deras mödrar hade ammat och vårdat +dem till ett olyckligt lif, till sorg för sig sjelfva och andra. Om +också hennes gossar en gång skulle komma dit i jernen. Herre Gud! + +Hon såg framför sig det gulmålade stenfängelset och öfre våningens med +jerngaller försedda fönster, hvilka syntes till landsvägen öfver +ringmuren. Och bakom ett af dem kände hon igen -- gode Gud, var det ett +förebud eller hvad kunde det vara -- men Petus ansigte såg hon der +tydligt, Petus ansigte som fullvuxet, gråblekt och dystert -- men Petus +ansigte! Var det väl ett förebud? Gud välsigne! + +Hon läste "Fader vår" och "Herrens välsignelse", men skälfde likväl från +hufvud till fot. Hon kom inte ens ihåg någon psalm utantill, fastän hon +nog förut kunnat sådana. Men "jag fattig, syndig menniska", det fick hon +någorlunda sammanhang i, och knäppande händerna hårdt tillsamman, höjde +hon dem mot fönstret och läste syndabekännelsen från början till slut. +Hon kände att hon var så ovärdig och usel, som en mask, utan den minsta +egen kraft eller någon som helst förtjenst, och att hon, med barn och +allt, ohjelpligt skulle vara hemfallen åt förderf och förtappelse, om +inte Herren af nåd ville frälsa dem. + +Lilla Anni vred sig i vaggan. Mari slutade att bedja och började åter +vagga. När barnet då tystnade, slöt också hon sina ögon och föresatte +sig att somna. Hvad vann hon dermed, att hon plågade sig sjelf med +bekymmer; bättre att lemna allt i Herrans hand. Holpainen var +förståndigare, då han låg der och sof tungt vid hennes sida! De hade ju +den gemensamma bördan att bära; kunde den ena bära den lugnt, hvarför +kunde då inte den andra också göra det? Och till hvad gagnade ett sådant +öfverdrifvet grubblande? Det tillkom menniskan att vara nöjd med sin +lott och med ödmjukt sinne taga emot allt af sin himmelske faders hand. + +Men just deri låg det. Hon knotade ändå alltid i sitt hjerta och ville +aldrig lära sig att tacka Gud för de onda dagarne. Kanske Gud just +derför hade sändt åt henne all denna fattigdom och detta elände, och +kanske fingo också hennes barn lida för hennes skull. Hellu stackare, +det var ju tydligt, hvilket öde som väntade henne, svag och sjuklig som +hon var. Och till råga på allt skulle hon säkert innan kort komma att +bli blind. Aldrig skulle hon bli en sådan menniska, att hon skulle kunna +föda sig med arbete. Fattighuset väntade Hellu stackare, der skulle hon +få släpa fram sitt lif under hårdhjertade menniskors hugg och slag. Den +stackarn, som hade en så vek natur, skulle inte ens lära att försvara +sig, nog skulle verlden få förtrampa och misshandla henne efter eget +behag. + +Under det hon tänkte detta, rörde Mari ifrigare vaggan och ögonen +stirrade åter vidöppna mot fönstret, genom hvilket nu en bit af den +stjernklara himlen lyste. + +Elaka blott voro menniskorna mot den fattiga och svaga, äfven när de +låtsade hjelpa. Bättre vore, om de toge lifvet af dem genast och inte +plågade dem i deras brist och olycka. Men ingen tog den fattiges parti, +alla voro de genast färdiga att lägga börda på börda. Detta kände hon så +lifligt, hvar gång hon tänkte på sina barns framtid. Hårdhet skulle de +mer än tillräckligt få röna i verlden; de hade inte att vänta sig några +glädjedagar. Och lilla Anni der i vaggan, hvem kunde på förhand gissa +hennes öde. Kanske skulle hon bli vacker, riktigt en Herrans engel var +hon åtminstone nu med sina blåa ögon och hvita lockar. Men kanske det +just skulle bli hennes största fara. En vacker och fattig flicka råkar +lätt på dåliga vägar. Männen skulle förleda henne, och när de en gång +finge henne att falla, så skulle de behandla henne som en skurtrasa. +Dåligt var i sanning en sådan olycklig qvinnas lif; knapt någon såg på +henne utan att spotta. Då skulle Hellu ändå vara lyckligare i sin +vårdanstalt och nästan också Petu... Herre Gud, hade de inte i sjelfva +verket begått en stor synd, då de skaffat barn till ett sådant här lif. +Bättre skulle det varit för de stackrarne, om de alls inte blifvit +födda, än att de kommit hit att pröfva verldens sorger. Den som inte är +född, känner inga qval och erfar ingen hunger. + +Mari tryckte åter andra handen mot hufvudet. Tankarna hade blifvit så +tunga, att de stelnade derinne liksom till en klump. Hon kände ingen +plåga, men en underlig tryckning i hjernan och på samma gång en +förfärlig oro. Ingen klar tanke uppstod mer hos henne, hon förmådde inte +tänka, fast hon nog hade velat. Hon försökte bedja. + +-- Förskjut mig inte, käre fader, förbarma dig, kom till min hjelp... + +Men det kändes, som om Gud försköt henne från sitt ansigte och kastade +henne ned i mörkret... + +Sedan började någon ond ande anfäkta henne. Den kom liksom bakifrån och +hotade henne. Hvad ville den? + +-- Lilla Anni?... att gå och qväfva henne ... och strypa henne vid +halsen ... de andra ... och sedan sjelf ... hoppa i en vak... + +-- Herre Kriste, hjelp mig ... bevara mitt förstånd... + +Hon tyckte sig falla ned vid korsets fot och der ropade hon Herren till +sin hjelp. Men de onda andarne kommo i allt större antal omkring henne, +de refvo och sleto och rådbråkade henne, och hon klämde båda armarna +kring korset och skrek... + + + + +II. + + +Mari, hör du! Hur är det med dig? Hvarför skriker du? + +Holpainen skakade henne, men då han inte fick henne vaken, sökte han +tändstickorna från golfvet och drog eld. Maris ögon voro öppna; hon var +således vaken, fast hon skrek. Holpainen höjde upp lampan, för att +bättre kunna se henne. + +-- Hvad felas dig? Se så! + +Han skakade henne vid skuldrorna, och nu kom Mari ändtligen till sig +sjelf. Men hon såg skrämd ut och ögonen sväfvade oroligt omkring. + +-- Hvarför skrek du? + +-- Inte, inte så hårdt, hviskade hon, att de inte komma tillbaka. + +-- Hvilka? + +-- De, de samma. + +Hon såg skrämd bakom sig till yttersta ändan af rummet, dit den dåliga +lampans ljus inte nådde. Holpainen betraktade henne med oro; en elak +aning ville stiga upp i hans bröst, men han bemödade sig att fördrifva +den. En så stor hemsökelse skulle väl Gud ändå inte sända öfver dem. + +-- Du har drömt. Hvarför tittar du så dit i knuten, inte är ju der +någon. Hör, Mari, se så, sansa dig nu! + +Han skakade henne åter. Mari tycktes lugna sig. + +-- Är du sjuk? + +-- Nej, hur så? + +-- Som du är alldeles våt. + +Holpainen for med sin sträfva hand öfver hennes ansigte. + +-- Alldeles som doppad i vatten, sade han. Drömde du, då du skrek så? + +-- Jag måste visst ha drömt. + +Mari ryste vid minnet deraf. + +-- Vi skola nu lägga oss och somna i Herrans frid. + +Holpainen ville släcka lampan, men Mari hindrade honom. + +-- Nej, låt den brinna. Jag är så rädd. + +-- Den må brinna då. + +Holpainen sköt lampan längre bort på golfvet och sträckte ut sin kropp, +färdig att åter fortsätta sin sömn. + +-- Det var ändå lycka, att det inte var något värre, tänkte han och drog +täcket öfver sig. + +Mari kröp ihop bakom hans rygg och tryckte sin panna mot mannens +skuldra. + +-- Om man kunde få litet sömn, tänkte hon för sig sjelf, innan de der +förfärliga synerna åter igen komma. + +Hon hade inte varit somnad, det visste hon alldeles säkert. Hon såg dem +alla alldeles tydligt, om det sedan var yrsel eller något ännu värre. +Bara hon inte skulle förlora sitt förstånd. Så underligt tungt och styft +kändes hennes hufvud. Och de dystra och förfärliga tankarna ville igen +med våld tränga sig på henne. Gud älskade inte lika mycket alla +menniskor; endast de höga och rika, men inte de fattiga. Sjukdom och +ångest, ofärdighet och allt slags elände sände han dem, böjde dem under +ett så tungt ok, att de dignade. De svagare krossades, de som hade mera +lefnadslust kastade sig in på ondskap, och sålunda medförde för dem det +timliga eländet äfven evig förtappelse. De höge och rike behöfde inte +hafva sorg och bekymmer för sina barns framtid; det hände sällan att +någon af dem blef en förbrytare, och de slutade inte i fängelser eller +fattiganstalter eller skökohus. + +Så var det; Gud brydde sig inte om den fattiga, utan hade förskjutit dem +och lemnat dem i de onda andarnes våld... + +Nu blefvo hennes tankar åter förvirrade. Hon tyckte sig se lurande +fiender, hvilka väntade på tillfälle att kasta sig öfver henne. Hon +kände lust att skrika, men bakom all denna förvirring och fruktan hade +hon dock en förnimmelse af, att hon med sitt skrik skulle väcka alla de +andra, hvilka sofvo så lugnt. Derför knöt hon blott näfvarne åt dem och +försökte trycka sig ännu närmare Holpainens rygg. Och hon tvang sig att +vara tyst och skrek inte. Men svårt var det, hjertat bultade och alla +pulsar slogo och kroppen slungades hit och dit i krampaktiga ryckningar. +Hon andades flåsande, höll med ena handen hårdt fast i Holpainens +skjorta, och med den andra slog hon oupphörligt i luften, för att +skrämma bort de der, som lurade bakom henne och hvilka genast närmade +sig, så fort hon det minsta upphörde att hota dem. + +Holpainen rätade ut sig och sköt henne undan. + +-- Gå mera ditåt, jag har trångt. + +Mari slog honom till svar. Holpainen reste sig upp att sitta och såg på +henne, utan att säga ett ord. Mari såg tillbaka; en mörk eld glödde i +hennes ögon, håret hade fallit ned på pannan och hennes ansigte var +förändradt. Holpainen såg alltjemt på henne. Den der förfärliga aningen +bragte hans hår att resa sig. + +-- Hvarför slog du mig? + +Mari pressade läpparna tillhopa och sade ingenting. Det var som om någon +makt drifvit henne att ånyo störta sig på honom, men hon hejdade sig. + +-- Hvarför slog du mig? Mari, hör du! Du är ju vaken, eller hur? + +-- Jo. + +Ljudet af Holpainens röst lugnade henne. Medvetandet återvände, hon +begrep att hon var tokig. Men det skulle hon inte säga åt sin man, +hemligt skulle hon hålla det, hemligt så länge hon kunde. + +-- Du är då vaken? Hvarför slår du mig då? + +-- Jag hade en elak dröm. Lägg dig nu, inte skall jag slå mer. + +-- Är du sjuk? + +-- Nej. Jag har elaka drömmar. + +-- Välsigna dig då, kära hustru. + +Holpainen lade sig åter ned bredvid henne, men vände sig nu på andra +sidan för att kunna ge akt på henne. + +Mari knäpte sina händer och bad halfhögt "Fader vår" och "Herrens +välsignelse". Holpainen hörde, att hon bad båda rätt, ord för ord. Månne +en sinnesrubbad kan dem så der, tänkte han. Hans sömn var försvunnen; +han såg på sin hustru, som föreföll att vara mycket orolig. Ständigt och +jemnt gjorde hon plötsliga rörelser, knypplade med sina fingrar på +täcket och vände på hufvudet, liksom om hon lyssnade på något. +Andedrägten var ojemn och flåsande. Kroppen skälfde. + +-- Du grubblar helt visst så mycket öfver vår belägenhet? + +Mari svarade inte. Hon beslöt att tiga, så att Holpainen inte skulle +märka något, ty helt säkert skulle hon tala i kors, om hon bara öppnade +munnen. De drogo sig dit längre bort, de onda andarne. Aha, de voro ändå +rädda för hennes man. Hon fick lust att gyckla åt dem och reta dem en +smula, men hon vågade inte göra det så att Holpainen såg, ty det var +galenskap. Hon visste att det var galenskap, fastän hon såg dem så +tydligt. Der voro de nu längre borta med ryggen åt dem, och tittade +endast i smyg öfver sina axlar; det var väl, att de voro rädda för +hennes man. + +-- Du skall inte låta jordiska saker plåga ditt sinne så der; det +åstadkommer ondt, och de bli ändå inte bättre deraf. Menniskan måste +vara tålig och förlita sig på Gud; nog håller han vård om oss. + +Holpainen undrade, att han kunde tala så der bra; orden kommo som af sig +sjelfva i hans mun. + +-- Ja, ja, nog håller Gud vård om oss. + +Mari rynkade sin panna och pressade ihop läpparna. Den dumma träskallen, +som trodde, att Gud bryr sig om sämre folk. Hade hon inte tydligt sett, +huru Gud tvärtom hatade dem och sände alla slags olyckor, sjukdomar och +sorger öfver fattiga menniskor och nu slutligen de der onda andarna att +anfäkta henne. + +-- Får du inte sömn? Slut dina ögon, så somnar du kanske. + +Mari slöt ögonen. Hon måste lyda, ty mannen såg strängt på henne. Hon +skulle haft lust att slå honom, men hon vågade inte, han var så stark +och han skulle genast taga i henne med sina hårda näfvar. Hon måste vara +stilla ... stilla ... men bara han somnade, Holpainen, då skulle hon +gripa med naglarna omkring hans strupe. Bara han somnade... Mari öppnade +ögonen helt litet, men slöt dem åter, då hon mötte mannens lugna och +forskande blick. Måste vara stilla ... stilla... + +Måste vara stilla ... stilla... + +Och hålla ögonen fast. Holpainen var vaken, det hörde hon på +andedrägten. Och lilla Anni sof så godt den här natten. Månne barnet +stackare redan började blifva bättre. + +Ville sparkade, månne han hade fått täcket bort, der han låg på det +kalla golfvet. Hon kunde inte gå och se om honom. Holpainen såg på +henne, det kände hon, fast hon inte mer orkade öppna på ögonlocken. + +Måste vara stilla ... stilla... + +Maris fantasier upphörde så småningom. Hon somnade. + +Holpainen fick inte mera sömn. Det torde också redan varit på +morgonsidan. Han sträckte sig på bädden och funderade. Det stod nu inte +rätt till med Mari, det förstod han nog. Men kanske skulle det der gå +öfver, när hon fick sofva litet. Äfven af för mycken trötthet kan en +svag menniska blifva bortblandad, isynnerhet om hon länge varit utan att +äta. Mari tog ju alltid åt sig den minsta delen, när hon delade mellan +dem matsmulorna, fast hon egentligen bort äta dubbelt mer än de andra, +då hon ammade barnet. Dumt att han inte förut kommit att tänka derpå. +Vidare hade hon vakat många nätter med Anni, och det tog också på +krafterna. Det var lycka att hon nu sof utan att behöfva vaggas, så att +Mari fick hvila sig... + +Mari åt ju inte ens af soppan i middags, doppade bara skeden ett par +gånger. Om han i morgon skulle försöka få åt henne någonting ... om han +skulle täckas begära af Tiina Katri ... ja, det skulle han göra och +berätta hur skrämd han hade blifvit i natt; då skulle Tiina Katri nog +hjelpa dem... + +Här stannade Holpainens tankar, ty lilla Anni började vakna. Han +försökte stiga upp så sakta som möjligt, att han inte skulle väcka Mari, +och steg försigtigt öfver henne fram till vaggan. + +Annis ögon voro slutna, men hon vred sig och qvidde ynkligt. Holpainen +vaggade och försökte sjunga, såsom Hellu eller Mari, men han fick inte +sin röst att böja sig; det blef blott ett sträft brummande. Anni tycktes +bli förvånad deröfver. Hon öppnade ögonen och stirrade på honom. När hon +såg fadren der, hvarest hon förut varit van att finna modren eller +Hellu, drog sig hennes mun på sned och qvidandet öfvergick till gråt. + +Mari spratt upp och stirrade på dem med vidöppna och orörliga ögon. Hon +var synbarligen ännu inte vid medvetande. + +-- Skulle du orka stiga upp och ge bröstet åt henne, eller skall jag +hemta henne dit bredvid dig? frågade han. + +Mari sade ingenting, men liksom af gammal vana kom hon till dem, och +böjande sig öfver vaggan satte hon bröstet i barnets mun. Det sög ett +par gånger, men vände sedan bort hufvudet och ville inte mer. Dess +ansigte uttryckte plåga och ångest, den qvidande rösten var svag och +hes. + +-- Borde man inte ge droppar åt det? frågade Holpainen åter. + +Mari syntes förstå hvad han sade, fast hon ingenting svarade. Hon steg +lugnt upp och gaf med en sked medikamentet i barnets mun. Holpainen +följde henne noga med ögonen och försökte öfvertyga sig om, att Mari +inte felades någonting annat, än att hon var trött. En underlig +beklämning plågade honom likväl och han kunde inte frigöra sig från sin +fruktan. Om blott tiden skulle lida och Tiina Katri stiga upp, tänkte +han för sig sjelf, så att han finge höra, hvad hon menade. + +Holpainen kastade sig ånyo på sin bädd, inte för att somna, utan för att +invänta morgonen. De äldre barnen sofvo ännu i sin sötaste sömn i andra +ändan af rummet. Mari vaggade träget, jemnt och lugnt, alldeles som +förut; endast att kläderna hängde i oordning på henne, och håret föll +öfver hennes ansigte, utan att hon brydde sig om att stryka bort det. +Och nyss, när hon gick efter droppflaskan, tyckte han, att hon höll sig +framåtlutad och drog fötterna efter sig. Men allt det der kunde komma af +trötthet, och det gjorde det också helt säkert. + +Sålunda sökte han qväfva den ångestfulla känsla, som plågade hans +bröst. Men det lyckades honom inte förrän längre fram på dagen, då Tiina +Katri på hans begäran hade varit och sett efter Mari. Holpainen följde +med henne ut i farstun och der talade de hviskande om saken. + +-- Inte felas det henne någonting, så vidt jag kan förstå, sade Tiina +Katri. Sorger och bekymmer förändra alltid menniskan, och kanske hon nu +dessutom fruktar att Anni skall dö. En lycka vore det ju för det +stackars barnet, men inte vill man ändå gerna ge bort dem. + +-- Men när jag inte kunde få henne att tala i natt; det var det, som +skrämde mig mest. + +-- Hon var säkert så genomtrött. Inte tycks hon nu heller vilja tala +mycket, men hon svarade ändå. + +-- Ni tror således inte, att det är någonting att frukta? + +-- Nej. + +-- Gud vare lof. Det käns riktigt, som om en tung sten blifvit lyft från +mina skuldror. + +-- Gå in nu, att hon inte börjar misstänka något. På eftermiddagen skall +jag åter se in till henne. + +-- Tack, kära Tiina Katri, och kom snart igen och trösta oss stackare. + +-- Jo, jo. + +Tiina Katri undrade, hvad som så hade förändrat Holpainen. Han hade +alltid förr förefallit hafva en hård och lugn natur, men nu var den +grofva starka karlen uppskrämd som ett litet barn. + +Mari satt hela dagen nästan oafbrutet vid vaggan. Anni blef allt svagare +och svagare; hon orkade inte mer gråta ens och tog inte bröstet, fast +hennes mun var alldeles torr. Hellu städade bort bäddarne och sopade +golfvet. Gossarne sutto vid spisen och åto på de brödbitar, som sedan +gårdagen ännu funnos i Hellus påse. Mari såg allt, som tilldrog sig +omkring henne, aflägset som i en dröm. Ingenting gjorde något intryck på +henne och hon kunde inte sysselsätta sig med någonting. Hennes hand +rörde sakta vaggan, utan att hon ville det, endast af vana. Gossarne +trätte allt emellan; hon orkade inte banna dem, hennes mun var som +fastspikad, läpparna och tänderna hoppressade och tungan tjock. Själen +var utanför kroppen, tyckte hon. Hon lefde inte mer och var inte der i +rummet, och likväl visste hon, att hon lefde, visste att hon var just +der, hvarest hon befann sig; visste att den der var hennes man och att +de der barnen voro hennes barn. Hon förstod dessutom ännu det, att +mannen oroligt betraktade henne och sörjde, att hon inte var som förut. +Allt var dunkelt för hennes ögon, och likväl såg hon; det susade i +hennes öron och likväl urskiljde hon deras röster. Hon önskade ingenting +och längtade inte efter något. Om alla verldens skatter hade varit der +framför henne, skulle hon sett på dem med likgiltighet. Men när hon kom +ihog de nattliga synerna, vaknade likväl hos henne en önskan, den sista +i detta lif. Hon skulle önskat att blifva sänkt i jordens sköte, djupt +under mullen till den eviga hvilan. Och hon bekymrade sig inte ens öfver +hvad det var, som skulle möta henne der på andra sidan grafven, ty det +kunde inte vara värre, än den der nattens lidanden. Äfven detta +tillstånd, att lefva så här utan själ, att vara som i sömn eller yrsel, +var mycket plågsamt; gerna skulle hon utbytt äfven det mot hvilket annat +som helst, men ändå inte mot de förskräckliga synerna. Om hon visste att +de skulle komma, skulle hon hellre kasta sig i en vak. + +Hellu stackare såg allt efter litet på henne; hon förundrade sig säkert +öfver att hon ingenting sade. Hvad hade hon att säga? Ingenting, alls +ingenting. Om hon hade kunnat koka kaffe; i pannan fans ännu sump, men +det var redan två gånger kokadt på den, hvad för smak skulle den nu mer +kunna ge? Det var bäst att Hellu gick och tiggde och skaffade hem +brödbitar och sillhufvuden och kalla potäter; underligt att inte +Holpainen kom ihåg att säga till derom. Hon sjelf kunde inte göra det, +då munnen hade torkat fast och själen var borta. + +Men Hellu förstod det af sig sjelf. + +-- Mamma, skall jag igen gå ut i sta'n och begära bröd? + +Mari nickade. Stackars barn, om du för eviga tider skulle gå bort och +slippa att se det här eländet, tänkte hon, men kunde inte få fram det. + +Lilla Anni såg på henne med en ångestfull blick, liksom den, som begär +hjelp, men ej kan tala om sin plåga. Hon kände på barnets händer och +fötter; de voro kalla som döden. Mari upphörde att vagga, stödde sin +kind mot venstra handen och armbågen mot knäet. I denna ställning såg +hon på, hur lilla Anni höll på att dö. + +Holpainen märkte, att det var något särskildt med barnet, och gick +närmare. Han stod på andra sidan vaggan och såg, hur det lilla bröstet +höjde sig tungt under de sista plågorna. Mannens sträfva ansigte +skälfde; ett par tårar föllo från ögonen ner på nässidorna, men han +torkade bort dem med sin breda tumme och gick åter att sätta sig vid +bordet. Hela dagen sög han sin tomma pipsnugga; någon tobak fans der +inte, men derifrån kom ändå en liten svedd smak, och sjelfva sugandet +var dessutom redan en njutning. + +Vid middagstiden var Hellu inte ännu hemma. Men hon hade från sin påse +lemnat på bordet några kalla potäter och en råttäten brödbit. Holpainen +hittade i skåpet salt, som han lade i vatten. Han vinkade tyst åt +gossarne att komma och äta, och äfven åt Mari. Men hon skakade på +hufvudet och blef att sitta på sin plats. Ville och Petu grepo sig +deremot genast med god aptit an med potäterna, som fadren fördelade i +lika delar åt alla, fyra åt hvar; för sig sjelf tog han dem, hvilka han +ansåg vara dåliga. + +-- Ät inte ännu era potäter, innan ni få bröd, hviskade Holpainen. Om +också du, Mari, ändå försökte äta en bit, så att du skulle få litet +krafter. Den här tycks vara god. Om du vill, skall jag hemta åt dig. + +Intet svar, endast en liten, tvär skakning på hufvudet. + +-- Se der, gossar! Doppa i saltvattnet. + +Petu och Ville åto glupskt, men fadren hade just ingen aptit. Han tvang +sig att svälja några gånger, sedan lemnade han maten. Från vaggan hördes +allt ynkligare qvidanden. De skuro som knifvar i hans hjerta. Han +önskade, att det snart skulle bli slut för det arma barnet. + +Mari satt framåtlutad som förr och betraktade barnet, hvars ögon voro +stelt riktade åt samma håll. Hon undrade för sig sjelf, att hon så +likgiltigt kunde se lilla Annis plågor, liksom om de alls intet skulle +angått henne. Skulle hon redan hafva lidit till den grad, att ingen sorg +mer kunde göra intryck på henne. Kall och oberörd skulle hon i detta +ögonblick kunnat se alla kämpa med döden. Och några timmars än så svåra +plågor voro ju i alla fall ingenting i jemförelse med ett långt och +mödosamt lifs alla lidanden. Bättre att alla doge nu med ens, så att de +skulle blifva saliga. Härvid kände hon åter sitt hufvud blifva virrigt, +och det var som om en osynlig makt ville drifva henne att störta sig på +barnen för att göra ett slut på lifvet för dem, åt hvilka hon sjelf hade +gifvit det. Men när hon lyfte upp hufvudet och genom hårtestarne kastade +en mörk blick på mannen, måste hon afstå från sin föresats, då hon såg +hans allvarliga och forskande ögon. Med det samma försjönk hon äfven +åter i sin förra slöhet; hon såg allt, hvad som tilldrog sig, och såg +ändå ingenting, hörde och hörde ändå inte, led och kände ändå inga +lidanden, lefde som i yrsel och brydde sig om ingenting alls. + +Hellu kom hem. I ena handen höll hon den fylda påsen, med den andra +famlade hon efter låset, för att draga dörren till. + +-- Jag fick stekben till soppa, jublade hon. + +-- Sakta, sakta! hviskade fadren och visade med handen på vaggan. + +Hellu blef förskräckt. Det var som om iskallt vatten hade slagits öfver +hennes kropp ända ned till fötterna. Hon ställde sin påse i en vrå och +gick på tårna fram till Anni. Endast ett ögonkast, och hon begrep allt. +Lilla Anni hvarken gret eller skrattade mer, hon behöfde inte mer deras +hjelp. Tungt och långsamt drog hon andan der i sin vagga och såg mot +taket utan att röra ögonen, liksom väntade hon på att någon skulle komma +och taga henne. + +Hellu smög sig till sängkläderna i knuten och kastade sig ned der +framstupa. Af kroppens skälfningar syntes det, att hon gret, fast inga +snyftningar hördes. + +Holpainen satt lutad och med hufvudet nedböjdt nästan till knäna. +Händerna voro knäpta öfver pannan. Han försökte bedja, men kunde inte; +hans tanke stod stilla. Han satt der blott och väntade tyst, väntade på +det afgörande ögonblicket. Han andades knappast; dödens tunga och +högtidliga närvaro lade sig tryckande öfver allt lif i rummet. + +Också gossarne sutto nu stilla bredvid hvarandra. Ville såg med stora +ögon än på modren, än på fadren. I mungiporna syntes ännu smulor efter +maten och kinden hade skafvats röd af den hårda brödkanten. Petu höll +med båda händerna i sin nakna fot och undrade, att inte frun ännu hade +hemtat åt honom byxor, fast hon i går lofvade så säkert. + +Och Mari var som en bild, orörlig, tyst och liflös. + +Annis andedrag blefvo allt glesare, sedan rosslade det ett par gånger i +hennes bröst, och dermed var allt slut. + +Hellu väntade en stund, om ännu ingenting skulle höras. Men när allt +förblef tyst, förstod hon, att Anni var död. Och fast hon hade bedt, att +Herren skulle taga henne från denna verld, kändes det ändå så svårt, då +lilla Anni nu hade gått bort, att hennes hjerta ville brista. Hon gret +högljudt, och då började också Ville gråta. + +Tiina Katri hörde gråten in till sig och kom att se åt. + +-- Jaså, sade hon sakta, det är slut re'n här, ser jag. Fort gick det +också. Ja, ja, Mari stackare, Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare +Herrens namn. + +Mari satt fortfarande på samma plats och i samma ställning. + +Tiina Katri slöt likets ögonlock och band en duk under hakan. + +-- Lägg dig till hvila för en stund, Mari. Jag skall tvätta lilla Anni, +och sedan måste hon väl föras bort från det varma rummet. + +-- Och jag måste börja laga kista, sade Holpainen. + +Mari, som hittills inte hade sagt ett ord, började nu plötsligt tala, +hastigt och häftigt. + +-- Blå kista och hvitt täcke; det bör vara sherting, och en blomma i +handen. Skaffa pengar någonstans ifrån, Holpainen. + +-- Jo, jo. + +Holpainen var så nöjd, då han hörde Mari tala, att han skulle kunnat +lofva att taga månen ner från himmelen, om det skulle galt. + +-- Och hon får inte läggas i gemensam graf, utan skildt för sig, +alldeles skildt. + +-- Nej, nej, var lugn för det. + +-- Och af myrtenqvistar skall det lagas en krans på hennes hufvud och +en blomma i handen, en sådan der, som kostar en mark, och +shertingsskjorta. Ja, hör du, shertingsskjorta och blomma i hand och +krans... + +Tiina Katri och Holpainen sågo på hvarandra. Det plötsliga ordflödet +gjorde mannen åter orolig. + +Men Tiina Katri sade lugnt: + +-- Lägg dig der på sängkläderna, Mari, och försök att somna. Du är ju +alldeles genomtrött. Vänta, skall jag lägga dyna under ditt hufvud. Se +så der, lägg dig dit nu. + +-- Går du inte redan, Holpainen, och gör den der kistan, den der +kistan... + +-- Tala inte mer nu, det tröttar dig. Nog gör Holpainen kistan, och vi +skola bestyra om allt, skjortan och täcket och blomman ... var nu bara +lugn. Slut ögonen, så får du bättre sömn. + +Mari slöt ögonen, men läpparna rörde sig ständigt. De andra kunde +emellertid inte urskilja orden. Man försökte vara helt tyst. Tiina Katri +tvättade liket och gick in till sig efter en ren skjorta åt det. + +Mari hade blifvit stilla, men de visste inte säkert, om hon hade somnat. +När Tiina Katri och Holpainen efter en stund buro liket ut på ett bräde, +såg Tiina Katri bakom sig och såg då Maris ögon vidöppna följa dem. I +dem brann en dunkel, hotfull glöd. + +Tiina Katri skyndade genast tillbaka, så snart de fått liket ut i +lidret. Holpainen hade tänkt stanna der i sina tankar, men hon knyckte i +honom. + +-- Kom bort nu, hviskade hon. + +De hade ännu inte hunnit upp på trappan, då de inifrån hörde ett hemskt +ljud, och i det samma kommo barnen alla tre rusande ut från dörren emot +dem. + +-- Mamma, mamma... + +Mera kunde Hellu inte säga. Holpainens hår reste sig på ända och han +gick förbi dem in. + +-- Herre Gud! suckade Tiina Katri sakta, stannade och tryckte handen +mot sitt hjerta. + +-- Kära barn, gå in till gårdsfolket och stanna der. Säg att jag +skickade er. + +Hon sköt dem mildt ner från trapporna och vände sedan sjelf tillbaka. +Ljudet hade förbytt sig till skrik. Det var ett djupt och sträft +rytande, inte en menniskas klagan och inte ett djurs tjut, utan båda +förenade och ännu något annat dertill, hemskt och förfärligt. Det var +som en gråt från en aflägsen, okänd verld, der andarne vrida sig i +qvalens eld. + +Der låg hon ännu raklång på sin bädd, inte mer samma saktliga, tåliga +qvinna, som förr, utan en rasande, rytande dåre. Holpainen höll henne +fast med båda händerna. + +-- En prest! En prest! ropade han, så snart Tiina Katri visade sig i +dörren. + +-- Och doktorn! ljöd det ännu efter henne i farstun. + +Tiina Katri sprang. Först till presten och sedan till doktorn. Och båda +följde genast hennes brådskande kallelse. + +Pastorn kom först. Men han kunde inte ge någon hjelp. Den sjuka skrek +ännu förfärligare, när hon såg honom, och hörde alls inte på hvad han +sade. Dessutom kastade hon sig ännu så, att Holpainen hade all möda att +hålla henne. + +-- Jag kan inte göra någonting här, sade pastorn rådlös, men vi skola +vänta på doktorn. Der kommer han också redan. + +Doktor Wialén kom in, lugn och allvarlig. Vid första ögonkastet såg han, +hur det var fatt. Han vände sig till Tiina Katri, som darrande stod +bakom dem nära spisen. + +-- Ge mig tvänne bälten eller någonting sådant. + +Tiina Katri anade hans afsigt. Hon såg omkring sig och fann Annis +lindor. Dem gaf hon åt doktorn, som med den ena band Maris fötter +tillhopa och med den andra hennes armar bak ryggen. Derpå trycktes hon +åter ner på sängklädshögen i knuten. + +Doktorn såg på bordet och på fönsterbrädet. + +-- Bläck och penna? + +Sådant fans inte. Tiina Katri sprang in till gårdsfolket för att begära. + +Doktorn undvek Holpainens frågande blickar och såg ut genom fönstret. + +-- Kan hon botas? frågade pastorn, men fick intet svar. + +Heikura hemtade sjelf papper och bläckflaska samt penna och stälde dem +på bordet. De voro alla tysta, under tiden doktorn skref. + +-- Ge in häraf en matsked hvar annan timme, sade doktorn och räckte en +papperslapp åt Holpainen. + +-- Ja, sade pastorn, i det han tog sin hatt, vi lära inte ha något +vidare att göra här. + +-- Förlåt, sade då Heikura, jag skulle be... Månne här vara något hopp +om bättring? + +Han såg på läkaren. + +-- Hur så? + +-- Det vill vara litet svårt. När jag också har andra hyresgäster. Inte +vilja de höra på det der. + +Alla förblefvo tysta ett ögonblick. Pastorn och doktorn vexlade några +ord på svenska. Derpå frågade den förre: + +-- Vill Holpainen föra sin hustru till Harjula fattiggård? + +-- Skulle hon tagas emot der? + +-- Det tror jag visst. Jag skall skrifva en lapp, som ni får föra till +ordföranden i fattigvårdsdirektionen. + +-- Det är väl bäst att jag gör det. Holpainen slipper ändå inte härifrån +nu, sade Tiina Katri. + +Hon fick lappen. Sedan gingo doktorn och pastorn bort tillsamman. + +-- Är det inte något hopp? frågade pastorn, när de voro i porten. + +-- Nej, svarade doktorn kort. + +De gingo tillsamman längs trottoaren. De hade samma väg. Efter en stund +sade pastorn åter: + +-- Jag har inte nyligen sett ett så stort elände. + +-- Det fins nog mycket sådant i verlden. + +-- Ja, ja. Sjukdom och svaghet och allt slags elände. Och det värsta är, +att man inte kan hjelpa det. + +-- Nog skulle man kunna, bara man skulle vilja. + +-- På hvad sätt då? Låt höra, doktor. + +-- Rikedomen bort och fattigdomen också. At alla arbete och mat, se der +det första vilkoret. + +-- Det är lätt att säga. Och sedan? + +-- Bättre helsovård. De dåligt och ohjelpligt sjuka på ett hastigt och +plågfritt sätt bort från lifvet. + +-- Herren bevare oss! På det der sista sättet skulle ni ju företaga er +att ändra hvad Gud förordnat. + +-- Inte i det fallet mer än i andra, der menniskan sträfvar att bli +naturens herre. + +-- Nej, nej, doktor! + +Pastorn skakade på hufvudet. + +-- När ett djur plågas och lider, och ni vet, att det inte kan botas, +hvad gör ni då? + +-- Men det är ju en annan sak. + +-- Hvarför det? Fordrar inte samma känsla af medlidande att göra slut +äfven på en menniskas lidanden? + +-- Vi kunna inte veta, i hvad afsigt Gud sänder dem åt menniskorna. + +-- Då vore det också orätt att bota de sjuka, om vi en gång utgå +derifrån, att sjukdomarna komma genom Guds särskilda beslut. Och för att +vara ännu mer konseqventa, så är kanske också redan helsovården synd, +emedan vi genom den förhindra och försvåra det för Gud att sända +sjukdomarna. + +-- Det må nu vara dermed huru som helst, men åtminstone ha vi inte rätt +att förkorta nådens tid för någon. + +-- Om ni skulle predika det der då, när krigen förklaras, så vore jag af +samma åsigt som ni. Men det gör ni inte. Enligt gammal, god sed får man +då döda och stympa massvis friska, starka män, utan att någon har +samvetsqval deraf. Ja, man djerfs dertill ännu bedja Gud om välsignelse +för "vapnen", och kanske man samtidigt på köpet uppmanar menniskorna att +älska sin nästa såsom sig sjelfva. Man betänker inte, att också den är +ens nästa, som man går att döda. + +-- Krigen äro Guds hemsökelser. Dem kunna vi inte undvika. Gud regerar +verlden på det sättet, att han låter det onda bestraffa sig sjelft. + +-- Nej, kära pastor, ni har en alldeles oriktig uppfattning af Gud. Var +säker på, att menniskorna inte skulle bryta mot Gud, om de läto krigen +försvinna ur verlden. Men för att gå tillbaka till den der olyckliga +qvinnan, så försäkrar jag er, att nådens tid inte är till något gagn för +henne; ty när förståndets gnista har slocknat, har också själen förlorat +sin förmåga att skilja mellan godt och ondt, och sålunda blir det också +omöjligt att göra bättring. + +-- Men hennes lidanden kunna vara andra till undervisning och varning. + +-- Den, som inte på annat sätt kan vinna sin själs salighet, än genom en +annan menniskas lidanden, må hellre gå till helvetet. Förlåt, herr +pastor, men sådan är min religion. Och det går inte i mitt hufvud, att +Gud skulle ha gjort den der stackars qvinnan sinnesrubbad, för att +möjligen frälsa hennes kraftfulle mans själ. Då vore Han ju... Nej, nej, +herr pastor. Reformera er religion; den der läran duger inte mer för +nutidens menniskor. -- Och adjö nu, jag måste vika in i den här gården. + +Han gick in genom porten och pastorn fortsatte ensam sin väg, tankfull +och allvarsam. + +Sextiden på aftonen kom Tiina Katri från fattigvårdsdirektionens +ordförande med tillståndslapp i handen. Holpainen stod då på gården och +talade med Heiskanen. Han hade lossat Mari från banden, emedan hon så +innerligt bedt derom och lofvat vara stilla. Hon hade också sedan varit +så saktlig och ordentlig, att Holpainen vågat lemna henne ensam, under +tiden han som hastigast stack sig ut. De öfverlade nu der alla tre en +stund, om det vore bäst att bege sig af med henne ännu samma qväll, +eller lemna det till följande dag. + +-- Men hvad blir det bättre deraf, sade Heiskanen, då hon i alla fall +måste föras. Du får en svår natt, om hon igen blir oregerlig. + +-- Och barnen äro rädda, tillade Tiina Katri. + +-- Nog kan det vara så, sade Holpainen. Vi skola gå och se, hurudan hon +nu är. + +När de kommo in, syntes Mari inte till. De sågo häpna omkring sig, till +dess Tiina Katri märkte, att sängklädshögen närmast väggen var litet +pösigare. Holpainen började kasta kläderna undan och då funno de henne +der allra underst, hopkrupen på golfvet. Hon darrade och stirrade på +dem. + +-- Ni få inte komma, bort, bort, ni få inte komma, ni få inte komma ... +klagade hon med jemrande röst. + +-- Var inte rädd, inte göra vi illa åt dig, sade Holpainen, i det han +försökte få henne fram. + +-- Bort, bort, bort... + +-- Mari kommer litet ut och går med oss, sade Heiskanen. Vi skola gå och +se på staden. + +-- Ja. Vi skola släta håret först och knäppa klädningen, talade Tiina +Katri inställsamt; jag kommer också med. + +-- Låt bli mig, låt bli mig, jag kommer inte, nej, nej, bort -- bort! + +Det sista ordet skrek hon fram med hela sin styrka. + +-- Tyst, tyst, eller binda vi igen händerna, sade Holpainen. + +-- Ni får inte binda, nog skall jag vara tyst. Tyst ... tyst... + +Hon lät nu Tiina Katri ordna hennes hår och kläder. Sedan tog Holpainen +henne under ena armen och Heiskanen under den andra. På detta sätt gingo +de nu att föra henne till Harjula fattiggård, hvilken var belägen +ungefär en verst utanför staden. De gingo förut och Tiina Katri följde +efter dem. Mari talade hela tiden till dem med sakta röst. + +-- Voj, voj, voj, hvad för illa har jag gjort åt er, när ni plåga mig så +der; voj, voj, voj, förbarma er öfver mig olyckliga, voj, voj. + +De drogo henne med sig och svarade ingenting. Och om hon började höja +rösten, varnade Holpainen henne: + +-- Nå, nå! Kom ihåg, att vi ha banden med oss. + +Då sänkte Mari genast rösten nästan till en hviskning. + +De mötte flere personer, dels till fots, dels åkande. Alla sågo +förvånade och frågande på dem. Några stannade nyfiket. + +-- Hvad felas henne? förs hon till dårhuset, eller hvart? + +-- Hvad gagnar det er att veta det? svarade Tiina Katri. + +De fortsatte sin väg. Menniskorna följde dem en stund med ögonen och +vände sig sedan åter om att gå. + +Slutligen kom man till Harjula. Tiina Katri gick in för att visa +tillståndslappen, och de öfriga stannade på gården. + +Vårdaren skrapade sig bak örat. + +-- Svårt har man med de kloka, och så skall man ännu få dårar till. Sex +ha vi förut. Är den här våldsam? + +-- Jo, ibland till och med riktigt svår. + +-- Man är utkommen med dem. Hvart skall man nu sätta henne? + +Han såg på sin hustru, som satt i samma rum. + +-- Må inte i barnbyggningen? Der är skrubben tom efter Eva. + +Till venster om porten var en liten byggning, innehållande två rum, der +fattiggårdens gamla gummor och alla de mindre barnen bodde. De förra +voro omkring ett tiotal, de senare vidpass tjugu. I ena vrån af det +första rummet fans en af bräder gjord skrubb för dårar. Den fick Mari +till logis, då den för ögonblicket råkade vara tom. + +En het, stinkande luft slog emot dem, då dörren öppnades. Tiina Katri +var nära att qväfvas. Hon lade ena hörnet af förklädet mångdubbelt för +munnen. + +Barnen greto och bråkade. + +-- Vill ni vara stilla, ungar! ropade en af qvinnorna med gäll röst. + +De äldre tego och stälde sig att se på de främmande, men de yngre +fortforo att gnälla. I främre rummet sutto några qvinnor och spunno ull, +andra åter kardade. Dörren var öppen till nästa rum; der höllos fem +vaggor på en gång i rörelse. Barnen skreko och de vaggande sjöngo, om +ett sådant entonigt gnolande kunde kallas sång. Allt emellan slogo de +med handen på vaggan: + +-- Tomten kommer, tomten kommer! Vill du vara tyst! + +Barnens nedvätta trasor och lindor hängde längs snören i båda rummen. +Från dem utspred sig en stark lukt, hvilken än mera förpestade luften. + +Mari blef orolig genast som hon steg öfver tröskeln. + +-- Bort, bort, bort, jag vill inte, jag vill inte, bort, bort, bort ... +klagade hon. + +Vårdaren öppnade dörren till skrubben. Ett svart mörker gapade emot dem. + +-- Sätt henne dit, sade vårdaren. + +-- Jag vill inte, nej, jag vill inte, nej, nej ... ropade Mari. + +Men hon var redan inne och dörren slogs i lås. + +Hon bultade förfärligt i väggen och skrek, skrek åter igen med den der +hemska rösten, som inte liknade en menniskas klagorop och inte heller +ett djurs tjut, utan båda gemensamt. + +-- Ähä! sade gummorna åt barnen, hör ni nu, tomten kommer redan! + +Barnen böjde sina hufvuden åt sidan och slöto ögonen. Och nu behöfde de +vaggande inte mer sjunga; barnen voro så tysta, att de knappast andades. + +Äfven de qvinnor, hvilka spunno och kardade, upphörde att prata. Alla +lyssnade till denna enda röst, som fylde båda rummen och hördes långt ut +på gården och i hvilken liksom naturens hela ångest trängde sig fram. + +Tiina Katri var den första, som skyndade ut på gården. Den elaka luften +i rummen trängde genom det hopvikta förklädet i hennes mun och +näsborrar; den retade och stack i halsen, och hon var nära att qväfvas. +Allt, hvad hon den dagen hade ätit, kom upp, och till slut grön galla. +Ur hennes ögon rann vatten ner på kinderna. Hon låg med bröstet mot +trappans ledstång och stånkade. + +En af sköterskorna stod bredvid och skrattade. + +-- Verkade den der lukten så qväljande, ha, ha, ha! Det är bara af +ovana. Inte känner man alls af den, när man blir van. Om ni skulle varit +här under den förra dårens tid, som alls inte tog vård om sig, utan var +förfärligt osnygg, då först skulle ni fått känna en stank! Det qväljde +till och med mig ibland, isynnerhet när jag gjorde rent i skrubben, fast +jag af naturen för resten just inte är bland de ömtåligaste. + +-- Gud förbarme sig, man kan ju riktigt dö häraf, mumlade Tiina Katri, +när hon började känna det litet lättare. + +-- Kom bort, se så, hvad skall du der onödigtvis, sade Heiskanen, som +jemte Holpainen gick mot porten. Tiina Katri hann upp dem. + +-- Hvarför hålla de menniskor i en sådan stank, sade hon häftigt. De +samla alla gamla gummor och de små barnen på samma ställe, och på köpet +ha de der också dårarnes skrubb. De kunde ge åt de stackrarna åtminstone +ren luft; inte lär der ändå vara just något öfverflöd i matväg, då de +sågo så magra och bleka ut. + +-- Det sägs att de få salt fisk endast om söndagarne, en gång i veckan. + +-- Olycklig den, som kommer dit. + +-- Om man skulle dö i tid, så att man inte blefve gammal och orkeslös. + +-- Underligt att de inte hellre gå och hänga sig, än de härda ut med ett +sådant der elände. + +De gingo förut, Tiina Katri och Heiskanen; Holpainen gick ett stycke +efter, med hufvudet nedböjdt och skuldrorna hopsjunkna. Hans steg voro +så tunga, att man skulle trott, att han bar en stor börda på sin rygg. +En gammal vadmalsrock, gråbrunaktig, hängde omkring honom, och byxorna +voro sönder bak. + +Tomt och ödsligt föreföll Holpainens rum dagen derpå. Två personer hade +samtidigt förts bort, modren och lilla Anni. Hellu var rädd för lidret, +der lilla Annis lik var; hon gjorde en lång omväg, hvar gång hon gick +der förbi efter ved. Och om hon måste gå ut i mörkret, skälfde hon som +en garnhärfva. + +Äfven var hon rädd för den der knuten, der modren hade skrikit så +förfärligt. I skymningen satt hon alltid med gossarne vid spisen, och då +vågade hon inte vända hufvudet ditåt och inte heller mot vaggan, i +hvilken lilla Anni hade dött. Hon talade saktare än förut; det föreföll +svårt att få fram ett ljud, och om hon också fick det, ljöd det så +främmande, att hon inte ville känna igen sin egen röst. Hon tänkte +oupphörligt på modren; hon mindes så tydligt, hur hon såg ut, då hon +satt med Anni i famnen och med sin lugna röst sade något åt dem. Och hon +kunde inte förstå, hur de skulle kunna komma tillrätta utan modren, hvem +som skulle skaffa åt dem kläder och annat som de behöfde. Också det var +så ovanligt, att de dagen igenom voro ensamma, öfverlemnade åt sig +sjelfva, att det fans ingen som befalde dem något, eller nekade, utan de +fingo från morgon till qväll vara och lefva hur de sjelfva ville. +Gossarna väsnades och slogos efter eget behag, och om Hellu sökte hindra +dem, brydde de sig inte derom. Och inte ens, om hon hotade att säga åt +fadren, ty de visste, att hon i alla fall inte skulle göra det. + +Ibland hade Hellu så ledsamt efter modren och Anni och den förra tiden, +att tårarne med våld trängde fram i hennes ögon. Men modren hade alltid +varnat henne för att gråta, för att hon inte helt och hållet skulle +förlora sin syn. Derför torkade hon genast bort tårarne, så fort de +sipprade fram, och drack vatten, så att hon fick den qväfvande känslan +bort från strupen. Likväl visste hon, att det aldrig skulle bli en glad +stund i deras hem, om inte modren skulle komma tillbaka frisk. Men om +det skulle hända, då skulle hon vara som i himlen och skulle inte bry +sig om, fast hon skulle svälta eller hvad som helst, ja, fast hon skulle +blifva stenblind. + +Ville sörjde inte och inte Petu heller särdeles, om de också ibland voro +liksom försjunkna i tankar. Frun hade hemtat åt honom byxor, och han +klagade ett par gånger öfver, att modren inte hade sett dem. De hade +sammet i sömmarne och glänsande knappar. I början ville de alltid falla +ned, emedan han inte hade hängsel, men Hellu hittade ett stycke snöre på +gården, och när de med tillhjelp af detta bundos kring lifvet, så höllos +de sedan. + +Tiina Katri stack sig in och såg efter dem alla dagar. När hon hade +byke, tog hon också deras kläder i tvätten. Och när Hellu råkade få +stekben i staden, slog hon sönder dem och hjelpte att sätta grytan på. +Nog kunde Hellu sköta om elden, men grytan var svår att få i kakelugnen +och derifrån bort igen. En gång när hon skulle göra det, brände hon sin +hand, och derefter vågade hon inte ens försöka. Om inte fadren var hemma +eller Tiina Katri, gick hon till gårdsfolket, och alltid kom någon +derifrån och hjelpte henne. + +Fadren satt för det mesta framåtlutad, med hufvudet nedböjdt, och sög +sin tomma pipa. Han talade inte ens så mycket som förr, men Hellu tyckte +ändå, att det kändes så tryggt, då han var hemma. Hon nästan önskade, +att fadren inte skulle få arbete, ty de skulle vara så rädda, om han +skulle vara borta från morgon till qväll och de skulle måsta vara +ensamma i rummet, när det blef skumt, ja kanske också alldeles i mörker. + +Men denna önskan gick inte i fullbordan. Följande vecka gick fadren +redan till jernvägsarbetet, och sedan fingo de endast se honom som +hastigast vid middagstiden och sent på qvällen, kort innan de lade sig. +Om morgonen var han redan borta, när de vaknade. Om söndagarne var han +deremot hemma, fast han då inte orkade vara uppe; ty han var ibland så +trött efter veckans hårda arbete, att han låg hela dagen. + +Det fans också en annan orsak, hvarför Holpainen försökte sofva så +mycket han blott kunde. Under det han arbetade, hade han inte tid eller +orkade han inte tänka just mycket, men när han kom till det tomma +hemmet och såg de olyckliga barnstackrarne, hvilka ledo hunger och allt +slags brist, då blef hans sinne tungt, och han fruktade, att om han +skulle börja sörja allt för mycket öfver lifvet, så skulle det gå med +honom på samma sätt, som med Mari. Han visste derför inte bättre råd, än +att somna bort från sorger och bekymmer, då han inte på annat sätt kunde +skjuta dem ifrån sig. + +Det ställe, der det arbetades på jernvägen, var vid Kotkakallio backe åt +Harjula till. Han kunde mycket väl se trappan till det hus, der Mari +var. När han rätade ut sin rygg och hvilade från arbetet med båda +händerna stödda mot spaden, gingo hans blickar, äfven mot hans vilja, +öfver viken och åkrarna dit bort. Ofta råkade han se, hur dörren +öppnades och någon steg nedför trappan. Han kunde inte riktigt urskilja, +om det var man eller qvinna, men hvad angick det honom, det var i alla +fall inte Mari. + +Holpainen gräfde under backsluttningen, men ofvanför voro karlar, som +höggo sten. De voro alla unga och stora gyckelmakare. + +-- Hej, Holpainen, kom hit litet! ropade de en gång der uppifrån. + +-- Hvad är det? ropade Holpainen tillbaka och såg upp. + +-- Nå, kom nu! + +Holpainen gick litet tveksamt dit till dem. + +-- Der får du. Tag och ät! + +-- Hvad är det? Stengrus? + +-- Ja just. Se så, ät nu och krusa inte. + +-- Tig du. Hvem äter sådant? + +-- Duger inte ärtsoppan åt drängarna? Så menade ju de der herrarne, då +de gåfvo oss åttio penni i dagspenning, att när de få bröd, så kunna de +äta grus till sofvel. + +-- Håll då till godo dermed, ni, som just hugga det, sade Holpainen och +gick tillbaka till sitt arbete. + +-- Det skola vi göra! Och ät du af den dy, som du gräfver upp från +jorden. Men låt den först smälta i munnen, svälj inte ner den frusen, du +kan få ondt i magen. + +-- Ha, ha, ha, skrattade de andra. + +Holpainen brydde sig inte om att svara. Med ryggen krokig arbetade han, +högg spaden med kraft i jorden och kastade upp en hög af mull. Hvar gång +han böjde sig, brakade byxorna bak. Hålen blefvo allt större, luften +kändes kall mot huden. + +Från huset vid Harjula porten hördes tid efter annan en skrikande +stämma, ibland sträf och djup, ibland gäll och klagande. Barnen derinne +tystnade då och vände ögonen bort från skrubben. Qvinnorna upphörde med +sitt arbete och lyssnade. Och långt omkring hördes denna röst, öfver +ängarna och åkrarna ända till landsvägen och upp till hvarje ställe i +gården. Och alla andra klagoljud upphörde så länge i vårdanstalten, de +sjuka glömde sina plågor och barnen sin hunger, de trätgiriga sina +bittra tankar. Ty i detta enda skrik fick hvars och ens ångest och vånda +sitt uttryck, och det kändes då lättare i deras bröst. + + + + + +End of Project Gutenberg's Lifsbilder från finska hem 1, by Minna Canth + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK LIFSBILDER FRÅN FINSKA HEM 1 *** + +***** This file should be named 20518-8.txt or 20518-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + https://www.gutenberg.org/2/0/5/1/20518/ + +Produced by Matti Järvinen and PG Distributed Proofreaders. + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +https://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at https://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +https://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at https://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit https://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including including checks, online payments and credit card +donations. To donate, please visit: https://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart was the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + https://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. diff --git a/20518-8.zip b/20518-8.zip Binary files differnew file mode 100644 index 0000000..c6d0c2c --- /dev/null +++ b/20518-8.zip diff --git a/LICENSE.txt b/LICENSE.txt new file mode 100644 index 0000000..6312041 --- /dev/null +++ b/LICENSE.txt @@ -0,0 +1,11 @@ +This eBook, including all associated images, markup, improvements, +metadata, and any other content or labor, has been confirmed to be +in the PUBLIC DOMAIN IN THE UNITED STATES. + +Procedures for determining public domain status are described in +the "Copyright How-To" at https://www.gutenberg.org. + +No investigation has been made concerning possible copyrights in +jurisdictions other than the United States. Anyone seeking to utilize +this eBook outside of the United States should confirm copyright +status under the laws that apply to them. diff --git a/README.md b/README.md new file mode 100644 index 0000000..80e9b01 --- /dev/null +++ b/README.md @@ -0,0 +1,2 @@ +Project Gutenberg (https://www.gutenberg.org) public repository for +eBook #20518 (https://www.gutenberg.org/ebooks/20518) |