diff options
Diffstat (limited to '18317-8.txt')
| -rw-r--r-- | 18317-8.txt | 5501 |
1 files changed, 5501 insertions, 0 deletions
diff --git a/18317-8.txt b/18317-8.txt new file mode 100644 index 0000000..a19c395 --- /dev/null +++ b/18317-8.txt @@ -0,0 +1,5501 @@ +The Project Gutenberg EBook of David Ramms arv, by Dan Andersson + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: David Ramms arv + +Author: Dan Andersson + +Release Date: May 5, 2006 [EBook #18317] + +Language: Swedish + +Character set encoding: ISO-8859-1 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DAVID RAMMS ARV *** + + + + +Produced by Louise Hope, Martin Agren and The Online +Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + + + + + + Dan Andersson + + DAVID RAMMS ARV + + + + + Bokförlaget Trevi + + + DAVID RAMMS ARV + Av Dan Andersson + Utgiven första gången 1919 + Utgiven av Bokförlaget Trevi, Stockholm, 1977 + Tryckt i Finland 1977 + + + + +_Om en människa vore än så törstig skulle hon ej dragas +till källan om icke något av Gud vore i vattnet._ + Mäster Eckhart + + + + +En kort inledning +samt historien om en hammare + + + Det arv jag fått från min faders land + av skogar och vilda snår, + är bara en börda som tynger min rygg + där jag ensam och grubblande går. + Men det blir väl en morgon på ofridens natt + -- jag vill lära mig bedja och tro, + att en ensam människas blod en gång + skall svalna i kvällarnas ro. + Och av en oren klädnad till sist + skall vävas en ljusets skrud + åt den som bland många förgängliga ting + tappade bort sin gud. + +När denna berättelse börjar är David Ramm tjugofyra år och jag är +skyldig denna del av hans historia en kort inledning. Det är tämligen +säkert att det svårmod han led av, denna omöjlighet att riktigt komma +till rätta med tingen i denna värld, berodde på degeneration och ej +endast på bittra upplevelser i barnaåren. När han en kort tid före de +händelser som avsluta denna skildring berättade mig det han visste om +sina förfäder, tror jag han hade rätt när han i detta fordom spårade +upprinnelsen till den heta själens oro som förgiftade hans tillvaro, +denna tidvis häftigt starka, tidvis alldeles förintade livslust, som var +honom till så stort men i hans praktiska liv. Och en utfattig man får +lov att vara praktisk, i den mån han ej är det skall han gå mot döden, +på ett eller annat sätt, hastigare eller långsammare allt efter +omständigheterna. David Ramms nervösa känslighet, hans omväxlande +uppsluppenhet och förtvivlan, hans ångest inför eländets hemlighet, +inför vilken han aldrig lärde sig den prövade vises ro -- allt detta +gjorde honom i högsta grad opraktisk. Detta själstillstånd kunde väl +vara frukten av ett från barndomen kringflackande liv, ständig +hemlöshet, alkohol, opium och tidiga erotiska förvillelser, men det var +nog också arv. Ty om ej svagheten funnits hos honom från början, hade +han då ens behövt falla i alkohol och opium? Och om han ej från början +varit den ångestjagade man han var -- hade han då så tidigt behövt fly +hemifrån? + +När han berättade mig det han visste om sin släkts historia visade han +mig en underlig tingest, som låg avsides på en skräpvind nere i finnbyn. +Det var en liten hammare eller mindre slägga av järn, omkring två +decimeter lång och med avbrutet träskaft. Han höll den i handen och +liksom lekte med den, knackade sakta mot en jordfast sten med den och +tycktes liksom drömmande lyssna på klangen. Och han berättade följande: + +-- Bakom mäj tycks det bara ha varit fattigdom, tiggeri och vanvett. +Hela sällskapet av mina förfäder liknar, tycker jag, en hop krälande +kräk som alla trampar på och spottar på, och när något led i den där +kräldjurssläkten trampas ner i leran, blir det bara bättre plats för dom +andra. Men allihop av dom var mycket barmhärtiga mot sina medmänniskor, +snälla och hjälpsamma -- -- + +Han lade ifrån sig hammaren och rätade upp sig. Aftonvinden lekte med +hans hår, och jag såg att det börjat gråna vid tinningarna. Hans vita +ansikte var mycket vackert, ögonen stålgrå och sorgsna på ett underligt +behärskat sätt. Och han var bara tjugofyra år. Vi satte oss under en +björk och lade hammaren emellan oss, och så tog han sig över pannan och +fortsatte. + +-- Du skulle ha varit med mäj, bror, så hade det gått bättre många +gånger, men vi fick ju aldrig vara tillsammans. Det gör detsamma nu -- +jag har berättat min historia och du skall skriva den -- men nu skulle +jag tala om släkten. Du skall ha den, och så den där hammaren liksom +till inledning. Efraim Magnus Ramm, ser du, var soldat, drinkare och +nästan alltid brödlös så fort tjänsten slutade. Jag har tagit reda på +honom, han var min farfars far -- bergsmansbönderna satte just inte så +stort värde på de usla Rammarna, som först tiggde, nästan tiggde det dom +skulle leva av och sedan delade sina tiggda bitar med alla andra +uslingar. Folk tycker inte om sånt, vet du. Men man hade en viss respekt +för Rammarna ändå, dom var inga fega stackare, dom var oförvägna, +dödsföraktande, dom inväntade döden med cyniskt lugn mitt i sin örtagård +av trasor och lump -- jag blir alltid så här poetisk, när jag talar +nu mera, men mest var dom så fulla att livet bara var ett veckolångt +drömliv på rökstumuren. Dom var inga finnar, vi ha inte ett smul +nomadblod i oss. Snarare var dom österrikare, det lär ha varit +inflyttning av såna smeder, men det vet jag inte nu, i alla fall, +min farfars far började tjänsten under Gustav tredje -- han gick i +trollskola hos Libson, sade man, var skottfri och kunde trolla. Han +rymde som krigsfånge från Wittenberg -- varför han skulle hit igen kan +jag inte begripa, han kunde ha varit kvar i fängelset och trollat -- men +hit kom han och vart en sån där profoss, piskade ogifta barnaföderskor +med spön, söp och latade sig och diktade visor på rökstumuren, och på +dödsbädden bekände han att han en gång lönnmördat en svensk officer, han +hade skjutit honom i ryggen, men han tycktes ej ångra sig, han bara +talade om det. Han hade många barn, jag vet inte av alla, och änkan höll +lönnkrog ett slag och uppfostrade farfar min, som -- som rådde om den +här hammaren. En konstig bergsman vart han, som satt på vägkanterna och +knackade sten och sjöng besynnerliga sånger i takt med slagen till +släggan -- tokig, förstår du, en sorgens galning med långt hår, jag +skall visst vara mycket lik honom, men innan det där bröt ut hade han +blivit far -- + +Far min, ser du, ja jag behöver inte tala om honom, du känner honom lika +bra som jag, han fick följa mor sin på tiggarresor kring bygden, då var +han bara tio år, det fanns inga fattighus då eller nånting ordnat åt dom +fattiga, och som ung vart han bruten av höftvärk och tuberkulos. Han +vart, som du vet, en kristen, en rätt kristen. Men i ungdomsåren lär han +ha varit rätt vild, under de tider han var som starkast, innan han vart +religiös hade han en tid med någorlunda hälsa, och då var han som sagt +ganska vild, släktblodet, ser du, det var han som ensam, när linjen för +H.-järnvägen skulle stakas, gav säj ut på en murken stock över den gamla +Lombacksgruvan, inunder honom var en avgrund på sex sättningar och han +stod upprätt på stocken som brakade och fällde murkna flisor, och där +högg han bort ett skymmande träd som växte i öppningen med roten i +västerslidan. Och kamraterna stod mållösa av rädsla, men då lär han ha +kommit ihåg hur fattig och usel han var och att han var en tiggarunge +och ingen bergsmansson, för han hade sjungit denna gamla slagdänga medan +han huggit så att spånorna yrde över avgrunden. + +Och i det han liksom smekande for med handen över släggan sjöng David +Ramm sakta: + + Alla man, alla man, håll i repet! + Alla bergsmän som skeppar erat järn -- + ni kan släppa när ni vill -- släpp repet! + Dä ä bara en tiggare på än'. + +Det var inte mycket, men det var sextonåringens trotsiga skoj med +översittarna, fattigdomen och dödsfaran. Gud vet vad han tagit sig till +här i livet om inte sjukdom och ytterligt elände skruvat till sig kring +hans unga liv. Och så, till sist men ej minst, om ej den gamle Gud Fader +talat till honom så allvarligt mitt i skogarnas gripande tystnad, att +han vid tjugu år plötsligt lade om sitt leverne och sedan vart en av +traktens frommaste män! + +-- Jo, svarar Efraim Ramm själv, då hade jag blivit rövare och mördare +och slagskämpe och allting -- kanske simpel tjuv också. Jag hade fröet +till alla synder i mig. Nu vart jag visserligen lusfattig, men hederlig, +och det är inte så litet! Så att han kunde berömma sig själv också, men +det hade han rättighet till, ty han levde som han lärde. Och den gamle +vitskäggige log så att ansiktet var som en hösthimmel med klar sol. Och +si, det var allt av Herran kommet! + +Och där sitter han på sitt skräddarbord och syr och syr medan hans +fattiga liv stupar ned mot den evighet som han aldrig är rädd för, mot +den död som han håller av som en vis vän därför att den ej mer kan +förfära en nerv i gamle Efraim. Han är en rätt kristen, möter varje +bekymmer med en ny lovsång, begraver sina barn, när de dör eller när +de i vanvettig yrsel själva tar sina liv, begraver dem med fruktan och +bävan inför den stränge guden, men rädes ej, förtvivlar ej, går hem och +arbetar igen som om intet hänt. När sjukdomen bröt ned honom såg han +himmelen öppen. All livets bitterhet var hans arv och för allt tackade +han Gud. Det är en underbar man. + +Inte heller är han ängslig, han knäböjer varje kväll och skickar upp +alla sina bekymmer till himmelen. Och om han tror att de hamnar rakt +framme vid Guds tron -- varför skulle vi betvivla att de gör det? Och +hamnar de inte där, så stor sak vart de tar vägen, huvudsaken är att +Efraim blir kvitt dem! Eller hur? Men nu skall jag gå. + +Den sista delen av Davids berättelse hade framsagts på ett visst +högtidligt sätt, som också kunde vara trötthet. Han reste sig upp, tog +den olycksaliga hammaren i handen och gjorde sig redo att gå. Eftersom +jag trodde att han ämnade sig hem till sina föräldrar ville jag ej +hindra honom, vi tog farväl av varandra där, under några gamla vänliga +och beskyddande hängbjörkar. Det var en lent susande majdag med en mjuk +vind och solen gick just nu ned bakom de mäktiga bergskedjor som skiljer +Graninge vildmarker från Värmland. Jag såg honom försvinna uppåt +skogsvägen till Asanders ås, lång och rank, men med någonting nervöst +och trött över varje rörelse. Jag undrade varför han ej förmådde sig att +kasta bort hammaren, kände han en viss kärlek till den -- eller var han +på något sätt förvirrad? + +I handen höll jag hans skrivbok, som han anförtrott mig, en tjock lunta +med vaxdukspärmar. Den innehöll två avdelningar, den första bestod av +mycket fragmentariska uppteckningar från de år av enstöringsliv han +levat här i skogen, den andra avdelningen innehöll det mesta av den +berättelse som följer här, och ur första avdelningen har jag endast +medtagit så mycket som kan vara av intresse för belysande av de +händelser jag skildrat i denna del av hans historia. + + + + +I. Vännerna + + +1. På hemväg + +Det var nära dagbräckningen. David satt på ett långt persontåg +någonstädes på Canadian Pacific. Tåget hade stannat och inväntade ett +söderifrån kommande snälltåg. Han lutade sig halvvaken ut genom +fönstret. Det var början till en daggvåt och blåsig dag, en sådan dag +som han alltid älskat, särskilt bland de kanadiska slättlandens hela +fält av solrosor. Väldiga sjöar lyste som eld långt borta. Helt nära +rucklet som skulle föreställa stationshus såg han enstaka kors på en +kyrkogård skymta svarta genom dunklet och mellan korsen silhuetten av en +snokande hund. Stationsvakten löste av haken som höll signalbrädet, just +som snälltåget körde förbi och för ett ögonblick skymde bort korsen +därute. De lysande fönsterna susade förbi som en storm och så såg han +kyrkogården igen, och den stora hunden som gick där och snokade. Det är +mycket möjligt att hela denna syn bara var en dröm, ty i nästa ögonblick +tyckte han att han sett kyrkogården i Graninge i Dalarna. + +Han frös i hela kroppen. En beklämning grep honom lik den nattmara som +förstört hans barndoms sömn. Tåget ångade i väg. + +Hans kropp blev stel och det fattades honom vilja att röra sig, hunden +på kyrkogården vart så småningom en schakal som bökade bland det +vissnade kransskräpet på Graninge begravningsplats, där hans olycklige +och sinnessjuke bror skurit halsen av sig. Hade icke någon skrivit hans +historia? Jo visst, men den skulle aldrig ha skrivits. Och även om David +hade boken handlat -- vem kan skriva något som handlar om en annan +mänska? Hur han hela sitt liv syndat och varit rädd för Gud, icke kunnat +tänka på något annat än Gud, ja, på allt som kan kallas Gud, hur han +läst tusen böcker för att hitta en utväg ur vanvettet. Har någon skrivit +det, ingen, men alla ödsliga kyrkogårdar gav honom igen scenen från hans +brors begravning. Nu såg han den igen. Far var också med. En lungsiktig +och lomhörd präst stod och hostade upp orden ur ritualen och ett par +gånger tyckte David han spottade ner upphostningarna i graven. Han såg +ut som om han avundats liket i kistan. Far stod på gravkanten i sin +slitna rock med händerna knäppta, hans grova stövlar sjönk ned i den +uppkastade leran, som blötts upp av regnet. Hans ansikte var på en gång +sorg och frid. Det var förunderligt, David var den ende som ej hittade +vägen till fred ur de onda dagarna. Far hade samma sorg men en större +styrka att bära. Han hade hittat sin Gud -- och David hade aldrig hittat +sin. + +Han slog upp ögonen. Som eviga pulsslag från ett väldigt larmande hjärta +dunkade buffertarna. En magerlagd newyorksaffärsman satt bredvid honom +och knackade takten med en förnicklad reservoarpenna mot ryggstödets +mässingsbeslag. Ibland bet han i ett äpple med vita tänder, lagade med +rent guld som glimmade rovlystet mot den köttiga frukten. De hade suttit +bredvid varandra i fem timmar men knappast märkt varandra förrän nu, +affärsmannens kalla blick överfor den något trådslitne reskamraten som +om han varit en panelbräda i väggen. David började avundas honom, han +ville veta vad den andre tänkte om Gud. Han kunde väl vara trettio år. +Var han affärsman? Han kunde väl vara präst också, men i så fall skötte +han nog yrket bra kallblodigt. Nej, han måste vara köpman, ingenjör +möjligen, en man vars väsen var sammansatt av järn, köld, isklart +förstånd av guld. Han var rik, han hade Rembrandt i salongerna -- eller +fattig med bara Whistler på väggarna -- eller ännu fattigare -- stor +tvålagent med aktier i firman? Varför rördes aldrig detta magra +marmoransikte -- det fattades bara rörelse, så hade mannen kunnat vara +konstnär. För all del, han kunde ändå vara det. Han tänkte börja tala +till mannen, men viljan svek honom, han var nyfiken men saknade kraft +att ta steget. Som förlamad lutade han sig bakåt och drömde igen. + +Han hade aldrig saknat livslust utom i vissa ögonblick. Tvärtom hade +hans företagsamhet ibland ej vetat av några gränser. Som tioåring hade +han en stark passion för russin, han sålde sina skolböcker för att köpa +russin. Plötsligt kunde detta begär slockna och avlösas av ångest. +Ångest över jorden och människorna och livet och hemmet och ibland över +ingenting. Då såg han all naturen kring sig som ett främmande land, men +han tvang sig att gå hem, där satt han med slanten i sin brännheta hand. +Och nu fanns det ingenting i världen som han ville köpa. Å vad han +älskade blommor och kärrmarkens röda lysande tranbär, men just nu ville +han ej böja sig ner för att plocka ett av dem. Nu fanns det ingenting +att längta efter ty nu ville han ingenting. Han gick ut på gården, upp +på berget, i mörka drömmar och bittra minnen, tills himlen höljdes av +moln, en västanstorm kom gående med fanfarer över de vilda bergen, den +tog hans hatt och sopade den utför backen. Hans ögon lyste när han +jagade efter den, fångade den, stannade ett tag och hörde med andlös +tystnad på stormens dån. Han sjöng och dansade utför backen. Som en pil +var han i väg till handelsmannen, sprang i kapp med vinden, sjöng och +visslade. + +-- -- -- + +Det här tåget gick verkligen långsamt, han gitte inte öppna ögonen eller +se efter i tidtabellen var han befann sig. Dagsljuset bröt in och en +uniformerad neger skrek sitt "first call for supper -- dining-car in the +rear -- first call!" Då vaknade han till, tänkte över sitt ekonomiska +läge och fann att han mycket väl kunde gå och äta frukost. Samtidigt +reste sig hans tyste reskamrat, vred om nyckeln till sin kappsäck två +varv, tog bort alla saker ur fickorna på överrocken och lät den hänga +kvar men betänkte sig, vände om och tog den över armen varpå han styrde +sina steg till restaurationsvagnen. Han satte sig vid det enda lediga +bordet och nickade bifallande då David slog sig ner mitt emot honom. + +Men när han skulle börja äta biffsteken och ägget såg David inte mer +omgivningen. Han tänkte på det hem i Sverige han nu var på väg till. I +verkstadsrummet satt far, dag efter dag, månad efter månad, år efter år. +Dörren till köket stod öppen -- ville han ha vin -- ja, ett glas sherry +-- och jag vill ha bättre kaffe, water, starkare kaffe, sådant som min +far dricker där hemma i verkstaden -- han spratt till, hade han skrikit +detta eller bara tänkt det? Porslinsmannen mitt emot såg aldrig så litet +förvånad ut. David tyckte synd om honom. Han såg trött ut, han hade nog +snart arbetat ihjäl sig och själen den var torr och mager och skramlade +som papper i honom, och någon Gud hade han inte och ingen glädje av att +leva. Snart skulle hans förvissnade kropp dö och värkas ut i de gapande, +maskingrävda hålen i Carlington Cemetery i Exenland -- ifall han nu var +skriven där, guldtänderna med. + +Varför skulle David få äta kött och dricka vin just nu, tänkte han, när +hans far kanske ej hade annat än bröd och vatten? Hans gamla gråa huvud +var som en bunt hoptorkat pergament och händerna magra, seniga, hårda +med blåa, grova ådror under skinnet. Han kunde så tydligt se honom nu -- +se, ryggen stod som en sprättbåge över arbetet. Dörren ut till köket var +bara en tapetserad brädlucka som David spikat ihop, den hade fläckats av +hundratals gruvarbetares svarta händer då de kommit för att avlämna +eller hämta något. Ångan från spiseln gick in i verkstaden och gjorde +luften tung där, kom tapeten att lossna, så att de bibliska planscherna +böjde sig utåt, som ville den korsfäste även slita sig loss ur denna +tryckande omgivning, med en luft full av doften från tyg, pressjärn och +gamla beckiga kläder, fulla av malmsylt och olja. Allt detta satt han +och tänkte på, han hade glömt att äta och satt med huvudet lutat i +handen och pannan i skarpa veck, när hans bordskamrat plötsligt på ren +svenska och mycket vänligt frågade: + +-- Är ni sjuk? + +David rock till, samlade sig och svarade, i det han långsamt började +äta, att han inte var sjuk, men att han suttit och funderat. Under tiden +stirrade han helt överraskat på den främmande, som nu drog litet på +munnen och fortsatte: + +-- Ni är svensk, jag såg det när ni satt och funderade. För resten är +det bara svenskar som har så sorgsna, fast så ljusa ögon. Det är ganska +märkvärdigt. Mitt namn är Hartman, jag reser också hemåt, ni är lik min +döde bror som var musiker -- men han lade alla sina bekymmer på bordet +framför varenda främmande -- säg, tag inte illa upp, tycker ni jag är en +pratmakare? Jag tänkte: eftersom han är så lik min bror så kanske om jag +frågar vad han tänker på för ledsamt talar han om det. Var det inte +lustigt, en sådan pratmakare är jag ibland -- dessemellan är jag tyst +som en gråsten. Förlåt mig! + +David sade sitt namn och något om glädjen att få en landsman till +reskamrat. Men Hartmans ansikte var nu lika kallt och främmande som +förut. David undrade om han redan värderat hans gångkläder och funnit +honom vara ett alltför fattigt sällskap åt sig i Chikago och Newyork. +Och under tiden letade han i sitt minne efter något ansikte som liknade +Hartmans. Detta hade förändrat sig nu, tyckte han, då han kommit det +närmare, nu föreföll ögonen djupare, med en färg av spansk tobak, mörka +bryn och en massa fina rynkor som tycktes utgå från ögonen och utgrena +sig spiralformigt då mannen log. + +När de suttit och talat om likgiltiga saker ett par timmar i +restaurationsvagnens kafé, fann David att det han tagit för kall +säkerhet hos mannen bara var en mask, bakom lurade ett hett och oroligt +temperament, och när han icke tog sig i akt eller använde det skal han +vanligtvis vistades i, förekom det David, som om varje ogynnsamt +intryck, om än så obetydligt, dock åstadkom en rörelse i ansiktet som +om obehaget varit en rent fysisk smärta. + +Sedan han talat en stund om livet i de amerikanska skogarna, frågade han +David vad han hade för yrke, och denne råkade som vanligt i förlägenhet. +-- Jag har så många yrken att det är litet svårt att på rak arm välja +ett som för tillfället kunde låta lämpligast, svarade han, men bäst +tidningsman, om ni vill, två år vid S:t Paul Weekly. Och Hartman nickade +utan att synas varken förvånad eller nyfiken mera. + +De blev snart goda vänner, om man med detta uttryck ej menar något +hängivet kamratskap, utan endast egendomlig sympati. David berättade +hela sitt föregående liv för Hartman, och efteråt ångrade han sig och ju +mer han ångrade sin öppenhjärtighet dess öppenhjärtigare blev han. När +David kom för sig själv kände han sig ömsom glad, ömsom rasande över att +på detta sätt ha givit ut sigf åt en främmande och en, som därtill icke +just gav något förtroende tillbaka. Ofta under det David satt och +berättade tycktes Hartmans uppmärksamhet alldeles slappna eller fästas +på något besläktat med det man talade om. Han avkopplades på detta sätt +flera gånger och satt försjunken i något annat, lyssnade till hälften, +nickande då och då och ibland skakande som av en rysning. + +Han föreföll ytterst noggrann med sin klädsel och hade små fötter och +små välvårdade händer. Men det var först i Chikago, David lärde känna +honom som den alltid behärskade, omåttligt lidelsefulla och förbrända +människa han var. De drog tillsammans ut på äventyr, besökte kvinnor och +opiumhålor och satt på de väldiga krogsalarna och lyssnade till sorlet +från de drickande, brådskande människorna. De besökte underjordiska +krogar och danstillställningar, alltid blott som åskådare. + +Då han begagnade opium första gången rökte han icke, utan de tog in det +i små tabletter som innehavaren till stället försålde. David satt i en +stoppad men trasig stol i ett rum som efter hans beräkning måste ligga +långt under gatan, i nivå med kloakerna. Affären hade ingen skylt men +på övre botten var ölkrog, å båda sidor bagerier. Man kom dit på en +stentrappa genom en lappad glasdörr. Värden var norrman. David såg honom +blott en gång, när han lade tre små paket bredvid Davids ölglas. Mitt +emot satt den bleke Hartman och lärde honom hur starkt öl och opium +tillsammans ger ett rus som för det mesta ej söver, men som verkar +oerhört befriande och lugnande. Hartman var så glupsk att han nästan +slukade tabletterna med raseri, tuggade dem ibland och tycktes frossa +i den beska smaken. + +Här började han också berätta sin historia, men det var först långt ute +på Atlanten David fick den någorlunda fullständig. Han var uppfostrad i +en uppsvensk stad, där hans far varit disponent vid något järnbruk. När +han berättade om sin barndom tyckte David att den i mångt och mycket +liknade hans egen, på samma sätt fylld med svärmerier och grubbel, med +samma skräck och ångest. Vid femton år hade han blivit religiöst +påverkad, men misslyckats med att försöka vara kristen. På föräldrarnas +önskan hade han fortsatt studierna och förberedde sig till doktorsgraden +då han plötsligt fann det omöjligt att göra mer av det. Han rymde till +Amerika och fick plats som lantmäteriingenjör hos ett järnvägsbolag. + +Han talade ofta om den leda som fyllde honom mot allt och alla och han +sade att hans släkt var mycket degenererad. Han hade en viss avsky för +kvinnor i allmänhet. -- Han tycktes även lida av att nödgas ta människor +i hand när han hälsade på dem -- om någon arbetsklädd snuddade vid +honom, röck han till och blev ibland utom sig. Hans renlighetssinne +hade nämligen utvecklats ända till sjuklighet. + +Ofta talade de om döden och det odödliga. Ofta sade han David att denne +var den ende han träffat med vilken han kunnat tala klokt, men ofta +bytte han mitt under ett samtal om skinn och blev en äkta svensk doktor +med utpräglad antipati för all demokrati, upplysning och dylikt. Ibland +var han rörd av glädje över att ha träffat David, och nästa timme +förtvivlade han över sin bottenlösa ensamhet, drack sig drucken och +kunde bli liggande på opiumhålan i flera dagar. Davids beteende mot +denne dekadant var ofta ganska besynnerligt. Han brukade ljuga alldeles +hänsynslöst för Hartman, han diktade upp historier, berättade hårresande +äventyr som han varit med om, försökte inbilla vännen att han var en +kraftmänniska som njöt av att ensam marschera mil efter mil i hällande +regn eller åtaga sig utförandet av tunga kroppsarbeten. Sådana saker +sade han alltid när Hartman spelade överlägsen lärd aristokrat, då tog +David hämnd på honom genom att föreställa honom hans fysiska hjälplöshet +i jämförelse med Davids goda vigör, som också verkligen kunde uthärda en +hel del. + +Men emellanåt brann Hartman av hat till alla doktorer och +litteraturlärda, timme efter timme satt han och skällde ut allt +"intellektuellt". Dagen efter hade han tagit på sig ett nytt skinn: man +måste skratta åt allt, galghumorn var den räddande oasen. Men varje gång +han trillade ner från sin världsbetraktartron och började oroa sig över +att David dock ej fått någon vetenskaplig uppfostran och således, +beklagligtvis, kom att för alltid stå utanför en hel del av kulturen och +så vidare, då erinrade David sig att Hartman var en sådan vekling att +han för alltid var utestängd från _en_ stor erfarenhet: äventyrets, och +så fyrade han på med hela sitt artilleri av upplevelser, färglade, +diktade om och nyanserade, alltid lagande anrättningen så att den skulle +smaka den sensationshungrige, ge honom tantaluskval. Och då tröttnade +Hartman fort på att bli högviktig och det slutade med att han försökte +förringa äventyrets och farans värde som uppfostringsmedel och även som +njutning. Även äventyret var en illusion, liksom allt annat. Varpå David +svarade på ett sätt som narrade Hartman att på nytt skälla ut allting +som de bildade människorna värderade. På det sättet satt dessa bägge och +stred med varandra. Ofta blev de ovänner men försonades igen då de ej +kunde leva utan varandra. På ett egendomligt sätt hade den lärde +miljonären och den poetiske fattiglappen nitats ihop och var i mycket +så lika, att den ena långa stunder bara verkade parodi på den andra. +De reagerade mot olyckan och lidandet på precis samma tröstlösa sätt, +Hartman dock kanske i något högre grad av bittert lugn, möjligen +beroende på att han var femton år äldre än David. + +Naturligtvis umgicks de högst sällan nyktra med varandra, och om detta +någon gång inträffade, rev de bara sönder varandra, satt moltysta +efteråt och bara "svettades ångest", talade igen för att påminna +varandra "hur komplett omöjligt det var att leva", hur vansinnigt +smutsiga de kände sig då de hemsöktes av sina minnen. Förbränd var +Hartman, förbränd ända till benen i de skamligaste nöjenas brasa, bränd +var också David, fast ej alldeles utbrunnen. Men så var han också yngre, +i honom glödde dock en livets längtan, ett halvt hopp om att det dock +kunde finnas något gott kvar att söka efter i mullhögarna. + +I Liverpool skildes David från Hartman, som for att uppsöka någon bekant +på landsbygden. David roade sig så gott han kunde en vecka, blev häftigt +kär i en ung norsk dansös, friade till henne, naturligtvis i fyllan och +villan, fick ja och var med henne ett dygn. Ganska ledsen och mycket +mera fattig kom han till slut ifrån henne och hamnade till sist på +"Marta", som skulle föra honom till Sverige. Ombord stötte han på en +gång ihop med Hartman som reste andra klass. + +En kväll satt de på mellandäck, Hartman med armbågarna stödda mot +relingen. Hans ögon var mulna och han stirrade oavvänt utåt de +grönskummiga, flitigt vandrande små sjöarna. + +-- Jag passade inte därute heller, sade han med torr, ihålig röst. +Jag ville vara i fred, men jag har aldrig fått det -- aldrig fått det, +upprepade han med hård bitterhet. Det var ditt äventyr jag ville ha -- +men som du säger, jag orkar ej med det. Jag trodde det skulle bli en väg +ut ur töcknet, när ens oro jagat en av och an som ett villebråd. Ett +villebråd -- ja, jag är ett och jag är skadskjuten också -- jag försöker +flyga men dimper ner igen -- jag kan bara flaxa och blöda... + +Han tystnade. Klockan var två på natten, de flesta hade gått under +däck. Han gjorde en trött rörelse åt fickan, tog fram en av de små +haschischkapslarna David så väl kände till och även en flaska vin, som +han burit i överrockens innerficka. Han gav den åt David. Jag har inget +glas, sade han, men ingen människa ser oss, du måste dricka ur flaskan. +Han tog in kapseln, satt stel och orörlig som om han kämpat mot inre +plågor, varnade David för att göra likadant och teg i fulla tio minuter. +När han talade igen lät rösten lugnare. + +Det går snart över, sade han stilla. Alltsammans går snart över. Det +känns bara så beklämmande just innan det hinner verka. Så fort blodet +fördelat det -- då -- du vet. Du kan väl nästan höra hur mitt hjärta +slår nu? Ah -- han lutade sig bakåt, sträckte upp händerna, som en +bedjande. Han kommer nu -- guden av läkedom -- ah -- kommer du nu! + +Han rätade upp sig och såg på David med ett leende. Nu var han igen den +lugne affärsmannen David beundrat på Canadian Pacific. Hans hand darrade +ej mer, ögonen strålade liksom av en andlig hälsa. Och sedan började han +berätta -- berätta i oändlighet om sitt föregående liv. + +Av det som David återgivit för mig i vår ensamhet kan jag endast berätta +i största korthet det som mest intresserade mig, då det ju också är +Davids och icke egentligen Hartmans historia jag berättar. Han lär +ha upplevt masstals av erotiska förvillelser, vilka naturligtvis var +absolut betydelselösa om han endast kunnat frigöra sig från minnet av +dem. Vad David beträffar var han själv icke helt främmande i dessa +sällsamma land, där begäret går vilse och lusten spökar ut sig i +barnsliga och narraktiga kläder. Men det sjukliga hos honom hade +aldrig varit nog sjukligt för att bli herre över förnuftet: han kände +dragningen till det onaturliga men reagerade däremot. Hartman hade under +långa tider vandrat i de bakvända lustarnas trolldomskvarter, och i +Haschischland hade han gråtit och stridit och fallit och bedit. Han hade +rest sig igen och burit sitt huvud högt och så hade där kommit en +frestelse i hans väg igen, ett hinder över gångbanan, till utseendet +knappt större än ett halmstrå, men nog stort att stupa på. Känslan av +vanmakt inför sin egen passion steg till förtvivlan och kom honom att +tidtals kasta sig i självplågeri och fromma svärmerier, varunder han +omväxlande botade sin själ med bön och opium, med varma bad och +haschisch. I ruset var han öppenhjärtig men "höll reda på munnen", +som man säger och pratade sällan upp hemligheter. + +I rusets andra stadium utspätt med visky blev han tyst och dyster +och brukade ligga till sängs i två dygn innan han på nytt ville se +människor. På David gjorde han ett ohyggligt intryck av andlig och +kroppslig bräcklighet -- han verkade skör i själen, som David uttryckte +sig. Man väntade att vansinnet skulle utbryta, men besynnerligt nog höll +han ihop. Han blev ett plus till allt det David förut bar på och ibland +nästan dignade denne under bördan. Men han var icke alltid så, han kunde +vara skämtsam och mördande kvick, han var en besynnerlig kombination av +helgon och förbrytare, av Franciskus och Panurges. + +Naturligtvis fick han så småningom hela Davids historia, om hur denne +tidigt kom under religiöst inflytande om allt grubbel, alla barnsliga +"brottningar med Gud", om hemmet, den vansinnige brodern, den blinde +och om föräldrarna. Hur David kände sig för usel att leva men var för +feg, för rädd för "det andra", för att hänga sig. Han biktade sig för +Hartman, talade om alla små erotiska lustvandringar på förbjudna vägar, +överdrev en del och skarvade en del, som en ung poetisk man vanligen +gör. Han gjorde det för att se effekten därav i Hartmans dunkla +bottenlösa ögon. + +Under hela tiden satt Hartman bara och nickade och stirrade på havet, +som kom och gick i väldiga combers, som ibland skar varandras ryggar och +förgrenade sig. Han såg ner i det gröna, oljiga vattnet som tvättade +babordssidan i evighet, och hans ögon tårades emellanåt. Gud Haschisch +grät över sitt älskade barn. + +Det fanns även drag av grymhet hos mannen, men denna sida behärskade han +bättre. Han stred mot begäret att tänka grymt. David tänkte att även +detta drag hos honom vållade honom stora bekymmer, men han antydde det +aldrig. + +En dag satt David och talade om de beryktade järnburarna som Ludvig XI +lät hänga på kedjor och i vilka han spärrade in sina fiender så att de +varken kunde sitta, stå eller ligga. -- Och, sade David, kungen gick +utanför buren och pekade finger åt dem -- -- -- + +Då sprang Hartman upp. Han var mycket berusad. De befann sig på övre +mellandäck, nära relingen. Bakom dem fanns ett grovt skyddsnät, spänt +från relingen ett par meter upp, och han ställde sig att stirra på det. +Hans ansikte blev med ens så sataniskt ont att David reste sig i största +förskräckelse. Han bet ihop tänderna så att munnens omgivning blev en +enda karta av vällustigt, omänskligt grymma linjer. Hans röst pep, hest +och krasande, men grymt: + +-- Ääääh -- du -- du -- där tittel du -- lilla djävul! + +Ögonblicket därpå mörknade han och satte sig igen. David gick till +sängs. Bilden av den demoniske därute på däck spökade för hans slutna +ögon. Det var ju ingen människa, utan en passagerare från helvetet, han +sett. Och för att bli kvitt honom tänkte han på sin far och föreställde +sig honom bedjande. Han blev till en sorts skugga mellan David och den +där stackaren på däck som lekte Ludvig XI. Och vaggad av båtens rullning +somnade han och drömde att han var en ung, glad sjöman som stod högt +uppe på bramrån en juldag i Indiska sjön och kände kaneldoften från +hamnmagasinen och blomdoften från land komma mot sig som ett saligt rus +i det bländande solskenet. + + * * * + +Nästa dag satt Hartman på nytt i sin däcksstol med en filt om benen +och sade att han tyckte synd om alla människor, alla som hade det svårt, +som var husvilla och som behandlades grymt. David berättade upprörande +historier ur fattiga människors liv och Hartman ryste. Han sade att han +inte hade rättighet att ha pengar och mat när andra var utan. Detta var +ingalunda tomma ord, i detta ögonblick behärskades han av en rörande +kärlek till allt levande. Och han satt och teg en hel timme och så reste +han sig med tårar i ögonen. + +-- Naturligtvis är jag alldeles ovärdig att leva, utbrast han, räckte +handen till farväl och försvann till sin hytt. David såg honom ej mer +innan de var i Göteborg, där de skildes åt och for till var sitt håll +under många ömsesidiga önskningar om återseende. + +Fem dagar därefter var David hemma, men innan han ens kom över tröskeln, +mötte han en man som en tid spelade en stor roll i hans liv. Han mötte +honom en mil från hemmet, en grovlemmad jätte med ett fult och hånfullt +flinande ansikte. Hans hälsning var en blandning av glädje, skadeglädje +och kallt förakt. Han hette Alexander Nilenius. + + +2. Alexander Nilenius och en fridfull vrå i skogen + +David kunde icke riktigt minnas när Nilenius först kom till hans +föräldrahem som gäst, han hade blott en dunkel hågkomst av en mycket fet +och väldig och rödbrusig karl, en fullkomlig jätte, som satt vid ena +sidan av slagbordet med det ena benet i kors över det andra, oupphörligt +pratande någon dialekt som David ej förstod. Sedan mindes han denne man +vid åtskilliga tillfällen. Han hade blivit god vän med fadern och kom +till denne ett par, tre gånger i veckan. Sedan kom flera ganska fula +historier i omlopp om Nilenius. Davids far hade på något sätt sagt upp +bekantskapen. Nilenius var söderifrån, hade gift sig till en egendom i +trakten och sedan gjort sig saker till så mycken falskhet och oärlighet +att alla avskydde honom. Han var en särdeles stor kvinnojägare och +tycktes ha ett rent kroppsligt behov i detta avseende långt utöver det +vanliga måttet. Kom han ej åt unga flickor höll han till godo med litet +äldre, medelålders, och fanns inga sådana till hands sökte han övertala +en sjuttioårig, men rätt rask och kry tvätt- och skurgumma. Men +Hopp-Sara bara skrattade, fräste och svor, och sade rent ut att hon var +för gammal. -- Det gör ingenting, grymtade Nilenius, för det går så +fort! Gumman berättade det för mig, och jag tror inte hon ljög. Varför +han någonsin kunnat ställa sig in hos Davids far vet jag ej, jag var ej +då på denna trakt. Vid den tiden då brodern begravdes var emellertid +Nilenius aldrig med sin fot inom Ramms stuga. Men han längtade dit med +hela sin själ. Han ville nämligen ha tröst av den gamle fridsmannen, +icke religionens, men han ville bli förstådd och beklagad, ty han led +ohyggligt och talade aldrig om något annat än sitt lidande. + +David hade ej sett honom på fyra år. Under den tid han förr varit hemma +hade väl Nilenius ansett honom för grön att sällskapa med. Ty Nilenius +var en gammal äventyrare som sett mycket av världen. De enda personliga +minnen David hade var när Nilenius smickrat honom omåttligt för hans +begåvning, talat om hur sorgligt det var att han icke fick studera, och +så vidare. + +Men nu skulle David vara på sin vakt, icke släppa honom inpå sig. Han +kände strax avsky för hans köttiga näsa och glesa mustascher, hans +ohyggligt klumpiga vador och vaggande gång. Nilenius bugade sig hånfullt +djupt när han hälsade och i ett ögonblick avläste han Davids ekonomi när +hans talgiga ögon hängdes fast vid dennes nötta armbågar. Och han +började med att hälsa David hjärtligt välkommen hem, varpå han gick +vid sidan om honom, ivrigt och hela tiden försmädligt grinande, +framställande den ena närgångna frågan efter den andra. När David ej +svarade annat än undvikande började Nilenius hålla berömmande tal över +Davids far. + +-- Jaså -- du går dit nu igen? undrade David litet tvärt. Nilenius +stannade och stirrade häpen på David. + +-- Ö -- höö, sade han, vad fan menar du med ditt "nu igen"? För resten +ska jag säga däj att jag har gjort din far så mycke med tjänster, dä' är +vad jag har, så många välgärningar, så att gubben är förbannad på mäj dä +ä bara att han är så rilischös så han inte tål andra än di som ä guss +barn. Men du behöver inte borst opp däj mot mäj fast ja ä en stackare +som folk skäller ut å svärtar ner! + +Nu var han strax inne på det kära kapitlet, sitt martyrium i denna värld +av griniga skogsbönder och deras skvalleraktiga käringar. Han talade +fort och ivrigt med de matta stora ögonen vända mot David, med våldsamma +gester och nervösa hostningar. Historierna rann ut ur hans smutsiga mun +som en ström, och små stänk av illaluktande spott träffade David i +ansiktet. Han var landets olyckligaste människa, allt från den stund +han var stallbetjänt åt greve Sejdendorf och ända till nu hade alla +människor hatat honom, sade han. + +-- Ja har ett sånt förbannat gott hjärta, sir du, säj mäj -- höö -- ö -- +säj mäj var där fanns en arm lusfatti jävel som inte ja jolpit mä mitt +sista öre om dä så va? Som till ixempel du vet vem han Raggen va, han +högg milved åt mäj för ett år sen, åtta barn har han å lat är han, ja +kunne ha tätt nån ann å göra dä där, gjorde ja dä, kanse? I hälvetet, +utan ja lät han göra dä, hugga milven, all milven åt mäj, utav bara +ren barmhärtighet, du vet hur jag kom hit alldeles ovan vid alla +skogsgöromål, så ja är tvungen lega -- å då tar ja Raggen som ä fatti, +som har åtta barn å behöver tjäna en slant, å gav honom arbete för mitt +goda hjärtas skull. Fuskade han inte -- stal han inte ved mä säj hem å +brände han inte opp mina dyrbara kol i kojan för han var för lat å hugga +ved? Svärta han inte ner mäj med hela det svartaste förtal till tack? +Har han inte spritt ut det där att jag skulle ha barn i lag med pigan +jag hadde för tre år sen? Kan du tänka däj svartaste oförskämdhet? Höh? + +Han upprördes förfärligt under detta tal, den grova, suddiga +brännvinsbasen skalv av rörelse, han nära på snyftade, han snöt sig +oupphörligt och han skrymtade ej. I detta ögonblick hyste han större +medlidande med sig själv än med någon annan varelse, detta medlidande +var större än hans hat. + +-- Men -- herre gud -- det där med pigan är ju sanning! Du har ju själv +gått in på att betala barnuppfostringsbidrag -- så det är väl inget +förtal. + +Nilenius tvärstannade, stirrade fnysande på Davids skor så att de röda, +svullna ögonlocken låg som flanell över globerna. Utan att lyfta på +huvudet sneglade han till under lugg på David med en hatfull blick. + +-- Så du har reda på dä du -- har far din sagt dä -- har Raggen sagt dä +-- varför får en inte fred för djävulska människor -- har -- vem har +sagt dä åt däj? + +-- Fan, människa, utbröt David otåligt, det hände ju medan jag var +hemma. Jag bevittnade namnteckningen på förbindelsen. + +-- Men du gick väl för fan inte å spred ut dä -- va -- höh? Han nästan +skakade i hela kroppen och satte de grova knytnävarna i en svängande +rörelse. + +-- Men man kan väl inte hjälpa att folk talar om det som alla vet, om +verkliga händelser. + +-- Verkliga händelser sa du? Tack, tack! Han nästan väste fram orden. +För resten -- så -- ska -- du inte -- tro att du kan ta på däj nån +överlägsen min mot mäj, fast du flackat kring alla jordens länder så har +du väl allri i en veckas tid kunnat försorgt däj, utan din fattia far +har fått jolpi däj -- -- + +David rätade upp sig och såg stadigt på Nilenius. -- Hör nu, du dåre +sade han skrattande, om du menar att få göra så mycket fanstyg som helst +och ändå förundrar däj över pratet därom -- + +-- Va i harrans namn har jag då gjort för nånting? Har du hört nån sagt +nånting? Va ä dä nu då? Hööh? + +Nästan spottande av raseri vände han David ryggen och gick sin väg, men +han kom tillbaka, springande så att han flåsade. -- Vad har dom sagt om +mäj? röt han med verkligt bestialiskt raseri. + +-- Jag kommer direkt från stationen, det vill säga direkt från England +och har ännu inte talat vid en enda människa här. + +En stund stod Nilenius kvar och såg hatfullt på David. Sedan gick han +sin väg med många hostningar och grymtningar. + +Det gamla hemmet var som vanligt, han väntades ej hem men mottogs med +tyst och stillsam glädje, han fick sitta i timtal och höra på vad som +hänt i byn medan han var borta. Och när kvällen kom, var han redan trött +på hemmet, han hade intet här att göra, och han var nästan glad när han +fick försvinna upp till det lilla vindsrum han en gång inrett för att +åtminstone ha eget sovrum. Han somnade dock ej förrän sent. Det var så +underligt tyst här i huset nu, den vansinnige var borta, väcktes ej mer +av sina drömda vidunder. Den blinde var borta -- David behövde ej mer +grubbla över hur han hade det i kväll. Allt var så lugnt och fridfullt, +att det nästan verkade hemskt. Vad skulle han göra här hemma när hans +sista besparingar var slut? Det stod en gammal fiol i ett hörn, han hade +brukat spela på den som pojke och han hade även fått litet undervisning. +Jo, han skulle ta fiolen och böckerna och hyra den där stugan en mil +bort uppe mot Asanders ås, där skulle han skriva en bok om sitt eget +liv. Han hade länge haft denna idé, och han kunde ej bli den kvitt. Det +var som om han anade en frigörelse i detta att försöka skapa något av +det elände han erfarit. Särskilt skulle han ge luft åt det förfärliga i +hans livs planlöshet, irrandet, oron och hemlösheten. + +Han höll på att somna in, med mors gamla brokiga lapptäcke kring sig. +Å ja, det skulle bli en bra bok och en förfärlig bok på en gång. Kunde +han? Kanske inte, men om han försökte med allvar så hade han likväl +något att leva för, en liten plan, ett halmstrå att gripa efter. Han +blev plötsligt så glad över att ha hittat denna ansats till en hållpunkt +i tillvaron att han satte sig upp i sängen och skrattade, han fick +nästan tårar i ögonen. Varför har jag ej tänkt så förut, varför har +jag ej förstått att jag skulle försöka med något svårt, något nästan +omöjligt, för att få ett litet, litet mål att leva för? Författare! +Å ja, stopp litet, inte så högfärdigt, men någonting -- _en fluga_ att +leva på -- var det inte så Hartman sagt. Man behövde helt enkelt en fix +idé, man skulle hålla fast vid den som döden -- annars blev det vansinne +i till sist. Han var så upprörd att han sov endast ryckvis den natten. + +Men av författandet blev ingenting, han förföljdes månad efter månad av +Nilenius' trugsamma och klumpiga, otympliga vänskap, ett slags brutal, +rå och sentimental tillgivenhet som Nilenius alltid gav till pris åt +första bästa öra för nöjet att få skälla ut vännen. Han var ytterst +ensam, denne Nilenius, och ingen ville gå i hans sällskap. David ville +det ej heller, men han var själv ensam, Nilenius sög sig fast och +släppte aldrig taget, så fort David lämnade honom greps han av +förtvivlan. David visste att han röjde hans hemligheter för att ställa +sig in med dem som hatade Davids far, och han beslöt sig då och då för +att säga upp kamratskapet. Då visade Nilenius en ny sida, det var en +fattig eller sjuk eller döende han skulle besöka och ville ha Davids +sällskap. Han var ofta ute i barmhärtighetsbestyr, han sade själv att +han var den ende som ömmade för traktens fattiga. När han hjälpt de +nödställda ur deras värsta bekymmer blev han alltid ovän med dem, de var +för otacksamma. Men han gav dem arbete och glömde sedan för det mesta +av att ge dem någon betalning. Fordrade de att få ut sin lön riktigt +ryggade han tillbaka, lamslagen av förvåning över deras taktlöshet. +Men i anfall av rörande ömhet kunde han sedan bära mat till dem, skänka +avlagda kläder och dylikt, varefter han oftast bröt ut i skällsord för +det de "skötte sig så illa". När David träffade honom efter en dylik +utflykt öste han ur sig förbannelser över alla grannarna, särskilt de +fattiga, som fordrade att han skulle försörja allt pack. Han överdrev +sin egen känsla för detta "otacksamma släkte" och beskrev vad han gjort +för dem tills han brast i gråt över sin egen ädla människokärlek och +sitt eviga martyrium. + +Ofta då dessa båda följdes åt på en enslig väg eller satt i en +skogsbacke för att vila sig, för trötta att tala, sjönk Nilenius ned i +ett slags slö förtvivlan. Ansiktet lade sig i bekymmersamma veck, ögonen +stirrade i matt ångest rakt fram eller ned i marken. Han led i dessa +ögonblick ohyggligt, hans onda samvete plågade honom, åt upp honom +inifrån. Men han var icke tillräckligt klartänkt för att begripa trösten +av att bikta sig inför någon. Så fort han i förtvivlan öppnade munnen +för att tala kom det bara en stormflod av beklaganden över förtalet; +i orkaner av prat, hetsigt och febrilt, salvelsefullt och skrävlande, +rentvådde han sig själv, tog sig själv i försvar fast ingen anfallit +honom, tills hans tunga tröttnade. I stället för att bekänna det fula +han gjort och söka sig en förklaring på sitt eget väsen, kom det +historier om människornas hat mot honom, utbördingen, som inte kunde +kola milor och hugga famnved. Han visste att David visste när han ljög, +men han bara ljög allt värre, rättfärdigade sig allt mer, framställde +direkta frågor, tills han tvingat David att liksom medgivande nicka +med huvudet eller komma med ett beklagande. Då ljusnade han, torkade sig +om pannan, snusade och vilade sig, med de uppsvällda ögonlocken till +hälften slutna och de väldiga nävarna bökande i tuvorna vid sidan om +sig. + +Alla bönderna i byn hade kommit överens om att ljuga på honom, sade han. +Sade de inte att han lät gården förfalla, att han tog ren skjorta mitt i +veckan, att han försökt förföra Hopp-Sara, som var sjuttio år, att han +sålt skog och supit opp medlen, att han gjort narr av dem allesammans, +skällt ut dem för deras smuts och svinaktighet, att han var lat, att +han körde med fattigt folk, att han hade bringat sin familj till +undergångens brant, att han berusade sig med bröstkakor som han köpte +på apoteket när brännvinet tog slut? Och fast Nilenius måste veta att +han gjort allt detta och mer till, var han likväl alltid den orättvist +bemötte. Ända till förtvivlan körde han med detta tema, tills han +förekom David bara som ett tröskverk eller positiv, en gång för alla +inställt på det sättet. + +Han åt omåttligt och var en stor läckergom. Ofta skickade han bort +hustrun på något längre besök för att han i fred skulle få slakta en +höna och steka den i smör eller ensam dricka ur all grädde som sparats +för smörberedning. Under dessa måltider, som han intog stående vid +spiseln och ätande med en järnsked direkt ur stekgrytan, var han vid +ett mycket älskvärt humör, men han bjöd aldrig David, även om han var +närvarande, därtill var han alltför stor egoist då det gällde god mat. +Men under det han åt skällde han ut hela mänskligheten, mest bönderna i +byn, men nu på ett lustigt sätt, med en överlägsen galghumor. Han läste +gärna, mest Sigurd och Ture Sällberg och Blanche. Stundom blev han under +någon dylik festmåltid så mätt att han endast orkade sitta i ett hörn +och pusta, och han kom då ofta fram med rent socialistiska tänkesätt, +han tyckte synd om alla fattiga och ville att allting skulle delas +precis lika mellan alla människor. Om David då gjorde invändningar mot +hans enkla program, ändrade han det, låtsade anställa beräkningar, +svängde sig med nationalekonomiska siffror av enklaste slag och slutade +med att berömma David för hans beläsenhet. Det hade kunnat bli nåt av +David om han bara fått nån skola, sade han, och detta var en hånfull +antydan om att David för närvarande var en mycket misslyckad människa. +Men inom sig kände Nilenius en viss tillfredsställelse varje gång han +konstaterade att David misslyckats med något, en ond skadeglädje steg +honom ända upp i halsen. David märkte detta och avskydde och fruktade +honom allt mer. Ofta gick han ifrån honom med ett fast beslut att aldrig +tala till honom mer, men han kunde ej fullfölja det, i en liten by på +tio gårdar, avskild från all världen, drogs dessa omaka människor +oupphörligen till varandra. Så småningom vande sig David att söka en +viss förståelse hos Nilenius, och han gladdes stundom åt att någon +spelade intresserad. Det var bara en sak som David var omåttligt glad +åt: att han fått en ny bekantskap, en vän som Nilenius aldrig skulle +kunna uppsöka eller våga sig på. David hade Hartman -- och aldrig skulle +ett ord om denne komma för Nilenius' öron. + +Men alltjämt hängde dessa ihop, David bokstavligen tvangs att följa +Nilenius på hans planlösa vandringar genom bygden. Så småningom begrep +David att Nilenius levde på att försöka få David lika usel och illa +ansedd som han själv var. + +Nilenius var djupt intresserad i alla andra människors angelägenheter. +När han och David passerade förbi en gård, omtalade Nilenius alltid ett +eller annat dussin skandalhistorier om människorna som bodde där. Han +hade en sällsynt förmåga att kunna snoka upp de mest intima detaljer ur +grannarnas husliga liv, särskilt sådant som ställde dem i en löjlig +dager. Genom samtal med barn, drängar och pigor hade han så småningom +samlat hela traktens skandalkrönika så att han kunde den på sina fem +fingrar, och som han var en ovanligt fräck lögnare, diktade han ihop +nya historier och skarvade de gamla, så att när man hörde honom tala, +föreföll hela byn, sedd genom hans glasögon, att vara en enda samling +skurkar, horkarlar, falskspelare och idioter. Men han var även rent +bovaktig, syftade efter att narra till sig pengar av mindre försigkomna, +förde skoj med kringvandrande tiggare och fånar, drev med alla han +träffade, gapskrattade dem mitt i synen och förnärmade även öppet sådana +med vilka han ej hade ett dugg att göra, särskilt om de förde en mycket +ärbar vandel. Han tycktes nämligen hata alla som var bättre än han. När +han vaggande gick fram efter byvägarna, iklädd en nött jaktrock och +norrbottenspjäxor med band, även mitt i sommaren, med en väska i ena +handen och en avbruten gärdsgårdsstör i den andra, på vilken han tungt +och stånkande stödde sin väldiga, vinfatsliknande kropp, kunde det hända +att han mötte traktens dåre, Tun-Lars. Då ljusnade Nilenius' dödsdystra +ansikte, han log försmädligt och klappade Tun-Lars på axeln. + +-- Sa du följa hem å sjonga för mina barn, hööh? Tun-Lars grinade till, +ryste på sig och svarade inte. + +Han svettades ohyggligt i värmen, iförd tre vinteröverrockar och +pälsmössa. Nilenius funderade ut något, och medan Tun-Lars lipade, +blåste och på alla sätt gjorde sig galen, viskande och tjattrande +och ibland jamande som en katt, satte Nilenius ned väskan, böjde +sig mödosamt ned mot dikeskanten och plockade pustande en handfull +maskrosor. Han satte en blomma i vart knapphål på fånens överrock och +fullt kring mössans slag -- Hi hi hi, fnittrade Lars, ä an toku, skä +ja var så fin, ja? + +-- Visst ska du vara fin. Å nu följer du hem å sjonger denna visan om +Sakkeus, som du kan, då får du kaffe. Hööh! + +Och så föste han den tokige framför sig hem till gården, där han i +timtal satt och hörde honom sjunga om Sakkeus. Lars sjöng med näsan lika +mycket som med munnen och sången lät som om den kommit fram, siktad +genom ett kolfat. Nilenius satt och stirrade på fånen, helt förtjust, +tills han plötsligt blev helt allvarsam och började fnysa. Men när +Lars tog till sitt värsta grin, skrattade även Nilenius, konstgjort, +mekaniskt, utan att en linje ändrades i det röda, köttiga ansiktet: +-- Hö! Hö! Hö! sade han torrt. Och de satt sedan hela kvällen mitt emot +varandra, jamande, nickande, grinande och härmande varandra som apor, +tills Nilenius blev trött och gick och lade sig på skullen. På morgonen +när Lars skulle fortsätta sin väg, funderade Nilenius återigen på något. + +-- Hör du jäkla tok, du sa allt ha sporra mä. + +-- Hi hi hi, skä ja ha spårrar å spårrar å -- ä an toku -- skä ja ha +spårrar? hi hi! Miau -- miaaaaaui! + +-- Håll käften på däj, vänta ska du se! Och Nilenius letade på sporrar +och kröp på knä och spände dem på Lars' stövlar. Lars' ansikte sken. Det +här var grant. Nilenius springer till stugan, ropar: Kom ut, barn, ni +ska si Lars med sporra! Och hela familjen kom ut på trappan och såg hur +Lars försökte stappla över gården. Med rocken och mössan fortfarande +fulla av blommor och kryssande som en båt i storm satte Lars i väg. +Sporrarna glittrade i solen. Fem ungar, en mor och Nilenius höll sig för +magen av skratt när sporrarna hakade i varandra och Tun-Lars dunsade +kull i ett träckhål. Han vrålade som en tjur. + +-- Han slår säj inte för han är så välklädd, grymtade Nilenius. + +Men Tun-Lars var arg. Han satt på marken och sparkade för att få loss +sporrarna, spottade och fräste. Slutligen lossnade de, och han sprang +sin väg, rytande som en ko. Då stack Nilenius' svärfar, undantagsgubben +Mattsson, ut sitt skalliga, brynta huvud genom dörren till brygghuset +och sneglade hånfullt efter Lars. -- Ja si dän ä då nånting tä kun var +tokug, dän, hå hå hå, så visst, så visst! + +Men när Nilenius fick se huvudet på gubben, mörknade han. Han vände sig +till hustrun och sade med något som skulle föreställa gott humör: + +-- Vet du, om jag mötte den gobben ensam i en skog tog jag å hängde han +i näsduken. + +-- Ysch, så du säjer! skrek hustrun i det hon försvann in i stugan. + + +3. Diakonen + +Nu hade David dock efter en veckas mer än vanligt vidrigt umgänge +med Nilenius, varunder denne fått hysteriska utbrott och omväxlande +förbannat, smädat Gud och människorna och gråtit, beslutat sig för att +bli honom kvitt. Han hyrde stugan han tänkt på -- han hade redan börjat +skriva på sin bok och även lyckats sälja några skildringar till ett par +mindre huvudstadstidningar -- och befann sig nu en mil från bygden. Om +Nilenius kom skulle han helt enkelt vägra att gå med honom mer. Det var +redan en visa i byn: David Ramm har blivit sällskapsdam åt Nilenius. Nu +ordnade han sina böcker som han köpt i Amerika, spikade ihop ett +skrivbord av gamla lådor, bredde tidningar till duk däröver och började +arbeta. Men hans osäkra ställning och ensamhet plågade honom, åter och +åter ältade han minnet av det förflutna. Ibland när han satt sig att +skriva, greps han av tvivel på om detta var hans riktiga område. Var +han kanske bara en inbilsk narr, ett ämne till en inkräktare på andras +områden? Men också det gamla filosofiska grubblet kom igen, understött +av de nyligen inträffade samtalen med Hartman. Han längtade efter denne, +efter någon undervisning i att tänka systematiskt och förnuftigt om det +som han sökte undfly men ständigt åter råkade fast i, det planlösa +grubblet om själen, det odödliga, synden, straffet och det stora onda, +samt det gudomligas förhållande till smärtan -- en sak som Hartman lärt +honom att stirra sig blind på. Nu hade han kommit så långt att han ej +trodde på Gud mer, icke ens en minut, men nu ville han antaga ett +gudomligt väsende. Skillnaden var ganska stor, men den förvirrade honom. +Han ville dock alltid antaga vissa egenskaper hos detta väsende, och han +fann hur djupt rotat begäret efter en gud att bedja till i nöd var hos +människohjärtat. Det var svårt att icke alls kunna tro på en personlig +gud och ändå alltid ha ett brännande behov av en sådan. Och det där med +"väsende" -- låg inte i själva ordet en ansats till egenskaper? + +En kväll gick han nedför dalen för att hämta vatten i Kersnas kallkälla. +Han var som en drömmande, han tyckte sig invävd i vissnande löv och +stjärnljus, med höstmörka skogar runt om, den ljungblommande heden under +sig och den djupa rymden till tak över detta granna fängelse. Hur liten +och trasig och smutsig är jag ej, mumlade han, med mina sotiga händer +och min buckliga vattenhink! Kunde han göra något, en enda rörelse utan +att märka sin egen klumpighet bland alla skapelsens förnäma ting? Sådan +var människan. Räven och mården var bättre varelser, åtminstone renare +i pälsen! Träden hade andakt och människan endast oro, stjärnorna +stapplade aldrig på sina vägar, men vi låg jämt i träcken, vi snubblade +bland Guds bedjande backrinkor och nyckelblomster! Min kropp, tänkte +han, är ju alltid trött och värker och nu slår hjärtat fortare än det +skulle, kinderna bli heta, icke av lust utan av ångestfull väntan på +intet. Eller visste han på vad han väntade? Han skulle taga reda på det, +kanske. Nu visste han blott att han mitt i ungdomen släpade fram sitt +liv, själen bara liksom hasade sig fram och även kroppen. Gå fortare, gå +bort, res, skynda dig, du hinner ej, snart är du död! ropade det inom +honom. Varför så brått, varför inte vila? Spring -- bara spring, annars +blir du efter! svarade det. + +När han kommit hem igen med sin vattenhink och öppnade dörren, greps +han av avsky även för detta ställe. Stugan låg ganska avlägset i en vrå +där stora landsvägen mellan Bärgstad och Järnköping korsades av ett par +sällan trafikerade vintervägar. Där hörde han sällan andra ljud än +skramlet av någon enstaka forkärra på den steniga landsvägen norrut, +eller dovt ekande yxhugg inifrån de ofantliga skogarna. Det var blott +ett enda rum med kalkade väggar, en väldig öppen spis och många råtthål +i golvet. En unken doft av gammal piprök, instängd luft med den +egendomliga lukt som länge obebodda rum få, fyllde den. Strax tänkte han +på hur annorlunda det varit om detta rum varit varmt och vackert inrett +och en liten hustru suttit här nu och väntat honom. Han skrattade. Av +alla kvinnor han älskat skulle ingen ha velat sitta här och vänta på +honom. När han tänkte på dem slog det honom att de var så många, att han +"älskat" så mycket. Han mindes dem ej klart alla, men de satt ändå kvar +som smutsfläckar i minnet -- å, de fortsatte nog den där slags kärleken +i hamnstädernas sämsta kvarter honom förutan. Lilla Harriet i Liverpool, +den allra senaste, hade väl haft minst fyra män sedan han for. Ha ha! +Fruntimmer! + +Han var ensam, verkligt ensam. När brasan slocknade, började råttorna +visa sig. De voro också nästan tama, en del sutto på hällen och blinkade +åt honom när han åt. I kväll ville han ingenting, hans hjärna surrade av +orediga intryck och ofullständiga tankar tittade fram likt halvgångna +foster. Skulle vansinnet komma snart -- en ny Alexander som skulle +knacka sten kring vägarna i stjärnljuset? + +Efter att i några nätter ha spelat fiol, läst och skrivit omväxlande, +blev han plötsligt sjuk, om det nu var av bristande föda eller av +förkylning eller bägge delarna. En mörk och stormig kväll var han för +svag att bry sig om något mer, pulsen steg och han kände smärtor kring +trakten av hjärtat. Han bar fram vattenhinken med skopan till bädden på +golvet, lade en bit mjukt bröd på en stol i närheten och överlämnade sig +åt febern. Han kände en tyngande fruktan för att dö. Han älskade således +det liv han gick omkring och bannade så grälsjukt, och det föll honom in +att han nu, innan han kanske förlorade medvetandet, borde försöka läsa +något i bibeln. Han släpade sig upp, tog rocken på sig och lade mer ved +på elden, tog boken och satte sig på hällen, men fann att han ej orkade, +han lade sig nästan framstupa och slog upp den -- hans leder värkte så +att han knappt kunde ligga stilla. Och han läste högt: "_Då tillkallade +de för andra gången den man, som hade varit blind, och sade till honom: +Giv Gud äran. Ty vi veta att denne man är en syndare. Då svarade han och +sade: Om han är en syndare vet jag icke. Ett vet jag, att jag som var +blind nu kan se_". + +Och David lade bort boken och kröp ihop på bädden. + +Fotogenet i lampan var nära nog slut, och när han gjorde ett försök att +fylla den igen, förlorade han medvetandet. + +När han vaknade, tyckte han sig höra fåglar sjunga, han låg ute på en +äng, det var lärkorna som sjöng högt ovanför hans huvud, det doftade +backrinka och kummin. Han vände sig långsamt för att se var han var. Då +höljdes han av mörker igen, någon bultade med en hammare i en bergvägg +långt borta, snart skulle hela berget falla. Det brann en brasa långt +inne i huvudet, skenet lyste ut genom ögonen långt ut på golvet. Nu +öppnades dörren och mitt i öppningen stod Hartman. Han gick fram och +sparkade på böckerna, som låg i ett hörn, och skrek: -- Vad skall du med +dem att göra, det gör bara din oskolade hjärna virrigare! + +-- Ut, du akademiska gamla apa! skrek David. Det är inte kunskap jag +söker, utan frid! Då kom han närmare och höjde armen med ett grymt +leende. Du ursäktar väl att jag slår sönder dig, sade han, det är min +lilla gudstjänst, min vän -- + +Nu var han borta -- där stod Davids far -- hans hjärna klarnade, en +bölja av tacksamhet sköljde sval och befriande inuti Davids heta kropp. +Sannerligen, han var inte ensam och utan vänner, han hade en ändå, hans +gamle far, en mäktig och stark man, en som fruktade varken död eller +liv, en bedjande väldig man, i nötta, blankslitna kläder. Glädjen höll +på att kväva honom, men när han försökte sätta sig upp, tyckte han sig +få ett slag över nacken och svimmade på nytt, men bara till hälften, en +lång stund tyckte han sig höra två röster som diskuterade hans liv. Den +ena var grov och skrovlig och liknade Nilenius' stämma, den andra var +Hartman som talade, men de diskuterade ej med varandra, de tycktes stå +på var sitt avstånd och tala, var och en för sig själv: + +-- Nu skall han snart dö, den stackarn, sade Nilenius, å det är bäst för +honom, han kunne allri reda säj, dä va bara slarv -- -- -- + +-- Nu skall han snart dö, hördes Hartmans långsamma, kalla röst, och det +kan vara bäst för honom, han passar ingenstans, varken i stan eller i +skogen eller i himmelen eller i helvetet. Slockna, stackars människa! +Må du och din sorg dö på samma gång -- ditt liv är ett misstag av Gud! + +Men nu vaknade David och ryste. Varken Hartman eller hans far eller +Nilenius var här, utan den gamle diakonen Arvidsson. Han var mycket +åldrad sedan han sist såg honom, hans hår var glest och vitt. + +-- God dag, sade han med darrande gubbröst, jag kom här förbi och Gud +skickade in mig. Hur är det? Ganska sjuk. Jag skall säga till i byn att +man skickar hit mat och en häst och kärra. + +-- Nej, låt bli det! ropade David matt i det han satte sig. Jag är snart +bra nu. Kommer ni hemifrån? + +-- Jag har träffat din far. Han är en rätt kristen, svarade han +stillsamt. Sedan såg han forskande på David. Detta ansikte, tänkte +David, kan ej vara en galnings eller skrymtares. Han var en gammal präst +vilken blivit för mycket kristen att predika i en kyrka. Han ansågs +tokig av sockenborna. Hans ögon var en profets, David krympte ihop inför +denna blick. En hög panna och en något för vass näsa och något gult, +någonting av förvissnat liv under ögonen. + +-- Jag har hört av din far, sade han svagt i det han tog upp en av +böckerna från golvet och läste titeln (det var en volym av en tysk +filosof), att även du varit berörd av de ting som icke är av denna +världen. Han lade försiktigt ifrån sig boken utan ett spår av +vanvördnad. Söker du Gud? + +Frågan kom så plötsligt att David röck till. Han svarade: -- Jag kan +inte tro, fader Arvidsson, och jag beder aldrig. Jag har försökt vara +en kristen och misslyckats. + +-- Varför ville du bli kristen? frågade han ödmjukt. + +-- Kanske inte en kristen -- jag ville ha frid. + +-- Säg hellre lycka. Han såg varnande på David. + +-- Men inte jordisk. + +Han log. Någon annan lycka kan du ej få in i ditt hjärta. Du ville ha +vänner, förståelse, ett drägligt jordiskt liv. Det är inte kristendom. +Du ville ha kärlek -- har du försökt älska i stället? + +David nästan härmades över alla dessa frågor. Arvidsson fortfor: -- Du +har läst -- filosofi. Du vill hitta något -- har du funnit det? Letar du +efter bevis för en odödlig själ? + +-- Låt oss antaga att jag har en själ, ropade David ivrigt, i det han +stirrade in i den gamle prästens rynkiga ansikte, inte nervsystemets +själ eller hjärnans själ utan något mitt eget riktiga jag. När jag dör +flyger det likt en fågel ur kroppen. Vart skall han då ta vägen, den +konstiga Fågel Jag? Himlens salighet är jag trött på. Osalighet är också +högst otrevligt. Det kan inte ens Gud vilja mig så illa. Men alltså, när +jag nu dör, fader Arvidsson, då slängs kroppen av som en utsliten päls, +Fågel Jag blir ensam och får en ängel vid sin sida som leder honom till +himmelens dörr -- i bästa fall, i bästa fall, jag bara föreslår. Men +jag kommer inte att gå in om jag inte får alla de gamla kamraterna som +ligger i helvetet med mig också. Jag kommer inte att trivas med mindre. +En sak: tror ni verkligen på en personlig djävul, fader Arvidsson? Begär +i alla fall inte att jag skall tro på honom! Inte heller på en odödlig +själ, ty jag kan inte tänka den. Men -- det är sant, försöker jag tänka +bort den är det lika illa. Det är alltid någonting bakom själen som +tänker den, jag kan inte få tag i det, men det är möjligt att detta +överlever kroppen -- att något överlever -- jag vet inte -- men detta +kan säkert inte spela på harpor eller gnissla tänderna utanför +brudgummens palats. Säg, fader Arvidsson? + +Den gamle satt med bortvänt ansikte. David tyckte han skakade som om han +haft feber. -- Men om jag nu skulle säja att du bara sysselsätter dig +med yttersidorna av alltihop -- att du dock är ett sorts materialist. +Huvudsumman är att leva som Han levde. Allt det där du säger, har jag +själv tänkt, men -- har du försökt att _leva_ som -- -- + +-- Nej, jag har många brister, svarade David häftigt, men jag har sökt +sanningen. + +-- Var? hans fråga kom så hastigt och hans ansikte nästan lyste av iver, +det utstrålade andlighet. + +-- ag har varit hos läsarna. Jag älskade dem sannerligen inte, jag kände +avsmak för deras enkla sånger om blodet och nåden och såren. Men de där +människorna är de enda som dock intresserar sig för det vi kallar +själen. Alltså kom jag till dem, men de förstår sig inte på mitt fall, +det vill säja en oomvänd som inte kan få sig att tro på himmelen. Jag +var hos prästerna, men vi ska inte tala om dem. Somliga jagar harar, +somliga super och somliga är skenheliga, ingen av dem tänker på själen. +Därtill är de högfärdiga över sitt stånd -- särskilt prostar och +deras döttrar. Sedan försökte jag socialisterna, jag träffade bara +materialister, såna där som ser kulturhinder i mässor och böner och +förundrar sig över att medeltidsmålarna valde religiösa motiv, och +svärmar för grekernas konst, som de tror är världslig bara för det de +inte känner till namnen på alla deras gudar i brons och marmor. Jag var +hos nykterhetsfolket som hade förbudet till religion, som levde för +förbudet och dog för förbudet. Jag var över allt och jag vart hemlös -- +vi har bara socialdemokrater som tror på historisk utveckling och +småpojkar till vänster som tror på preventivmedel och arbetardiktatur. +Vart ska man ta vägen? + +-- Är det då så omöjligt att vara ensam? frågade han lugnt. David tyckte +han vände bort huvudet och snyftade. + +-- Önskar du sällskap med din egen far? fortsatte han ännu stillsammare. +Han är visst bra tacksam om någon talar vid honom ibland. Han är en +kristen -- och han har inte läst Schopenhauer. Han är bra ensam, men om +Buddha vet han ingenting. Om du vore en kristen så flydde du inte ifrån +honom. Men jag skall gå -- du vill inte ha någon hjälp från byn? + +-- Nej, fader Arvidsson, då kommer bara Nilenius. + +-- Du skulle sluta med Nilenius, mumlade han, han är en ond människa. +Mycket ond -- men kanske -- han också kunde räddas. Farväl! + +-- Han var säkert för gammal, tänkte David, och alla andra jag försökt +med för unga. Jag måste träffa Hartman igen. Långsamt reste han sig upp +och stapplade ut genom den halvöppna dörren. + +Vad dalgången var glödande vacker just nu, solen brann som påskeld +mellan Rousannas mörka åsar. Själva skatornas vingar lyste av glädje. +Hur kunde Gud Fader ha en så vacker värld åt alla sina fula ungar? Blev +han inte otålig på oss? Hade han ingen profet att sända hit ned och tala +om det där för oss som han sade sig ännu icke kunna säga åt lärjungarna, +emedan de då ännu ej kunde bära det? Nej, han bara tiger, han tycks +vänta på något, han är inte så beställsam nu som på kopparormens tid. +Men då var det likväl stil på eländet -- offer, rening, röd ko -- och nu +bara lort! + +Luften är som vin. Stormen dånar i asparna, det är som badade man i ett +hav av ljus och luft, ett vinddrag från någon av verandorna i paradiset. + +Och när han gick utför den solgnistrande dalen kom det en syn för hans +inre, ett ansikte såg på honom med på en gång stränghet och kärlek. Han +såg en äng med oliver kring ett berg, en ensam och fattig man gick in +bland träden. Och ut ur skuggorna kom hans röst, genomträngande som +järn, barmhärtig som solsken: _Älsken i mig?_ + +Men han slog bort det och försökte skratta. När man är sjuk blir man +blöthjärtad, tänkte han. Nu skall jag börja arbeta igen. + +Nästa dag kom en pojke cyklande förbi på landsvägen och lämnade ett +brev. Det var från Nilenius. Med en svordom bröt han det och läste: + +"Käre vän. Du har visst etablerat dig som en eremit och skall utvidga +din själ i ensamheten, som den där galningen Arvidsson säjer, men det +är inte nyttigt. Jag har träffat din hedersman till far och mor och +språkat. Fick reda på att du blivit bekant med en millionär som är +studerad så nu hjälper han väl dig till nån finare plats. Du skulle +ha nån skrivplats för du har sån bra stil. Emellertid kommer jag upp +att besöka dig, det kan vara idylliskt med en sån där koja mitt i +ensamheten, jag ber att få bo hos dig några dagar och vila mig från allt +detta bråket. Jag skall ta mat med åt oss bägge, och vi kan slå upp +språklådan i ensamheten. Även om jag kan skaffa en liter brännvin, och +det tror jag. Så spelar du på fiol. En sak: har du några trevliga böcker +däroppe. Det är så att jag vill tala med dig om en förfärlig sak, du kan +inte tro vad jag hatar finnbyn. + +Svärfar min har nämligen kommit på den djävulska planen att sätta mig +under förmyndare och nu skall du hjälpa mig med en inlaga till tinget. +Jag ska stämma honom för falsk bouppteckning och kanske mened så att han +kommer på Långholmen. Jag kommer upp i morgon dag, så du bör vara hemma. +Din tillgivne vän Alexander Nilenius." + +När David läst detta brev räknade han över sina tillgångar och beslöt +att redan i dag ge sig i väg till Stockholm. Tåget gick klockan fem, det +var två mil till stationen och hon var bara tio nu. Han var nästan glad +över att brevet kommit, så att han inför sig själv fått en förevändning +för att genast resa bort. Han ville ej mera se den tjocke och ängslige +Nilenius med sin jämmer, sitt hån, sin rättfärdighet och sina lindade +vador och åderbråck. Han skulle fly. Till Hartman, han hade hans adress. +Hastigt ännu med kinderna litet bleka efter febern packade han ihop +några böcker i ryggsäcken. + +-- Jag skulle önska att jag vore hemma så att jag kunde få en tvål och +en handduk, tänkte han. Men strunt i det -- jag måste bort, fort, fort. +Han låste dörren med ett hänglås och gömde nyckeln djupt nere i rötterna +av den nästan torra brodden som växte under fönstret. -- Få se hur det +är när jag letar på den igen, mumlade han. Hans ben kändes svaga ännu -- +och ändå måste han taga en litet längre omväg runt byn, av fruktan att +annars möta Nilenius. + +När han varsnade stationens signallykta genom lövskogen, var han så +uttröttad att han knappt förmådde släpa sig fram. Jag har inga pengar +mer än till resan, tänkte han, men Hartman skall kunna låna mig. Jag +måste säga till honom detta -- han kan ej veta hur jag har det. En +långdragen vissling hördes -- han måste skynda att lösa biljett. Han +stannade plötsligt och höll på att ramla omkull: Nilenius' häst stod +där. Skulle Nilenius med på tåget? Han nästan sprang in i väntsalen -- +om Nilenius skulle med tåget då skulle David stannat till nästa. Men +det var bara en av pojkarna, lyckligtvis. Han hämtade ut något från +ilgodset. Aha -- brännvinet som Nilenius skrivit om. David nästan skrek +när han begärde biljetten och tåget kom in just nu. Fan anamma så +hungrig han var i alla fall! + + + + +II. Din broders hustru + + +4. Hos de sorglösa + +När han från Centralen steg ut i gatubullret, kände han sig friare +och lugnare än han gjort på länge, men han var också hungrig och kassan +var i det närmaste slut. Det var för sent att uppsöka Hartman, klockan +var nära elva på kvällen. Det var även för sent att uppsöka någon +tidning med det lilla manuskript han tagit med -- ett utdrag ur den +självbiografiska roman han försökt skriva -- och han beslöt sig för +att gå till det lilla hotell Saxonia på Fanjunkargatan, där han +förr bott som avmönstrad matros och där han nog fick stanna utan +förskottsbetalning. Med stort hopp knogade han uppför de fyra trapporna, +detta allt påminde honom om gamla äventyrsfyllda tider och förde hans +tankar bort från det ätande grubblet. Hissen var avstängd, hotellet var +illa beryktat, och värden ville inte att de många flickorna, som hela +natten sprang i trapporna med fulla karlar, skulle få använda den. + +Han stannade överraskad framför dörren till den gamla vindsvåningen. +Skylten var bortriven, hotellet hade upphört. Det var också tre år sedan +han var där, hur kunde han tänka, att ett dylikt näste fick vara i fred +så länge. Polisen -- razzia -- förstås, han skrattade för sig själv. Men +han hörde röster, kanske hotellet fanns kvar, fast man av vissa skäl +tagit bort skylten. Han knackade hårt fem slag på dörren -- han erinrade +sig att han förr knackat så många slag. Någon ropade "stig in" och han +klev direkt in i en målarateljé, ett långt och smalt rum med både tak- +och sidobelysning, väggarna ursprungligen vitmenade och därefter +fullklottrade med figurer, namn och verser. En soffa med grönt trasigt +överdrag fanns därinne, ett bord fullastat med burkar, spegelbitar, +manschetter, en lampa utan skärm, en kam, en fotogenbutelj, ett +schackbräde med pjäser och många andra ting. I en väldig engelsk +järnsäng längst borta i andra ändan av rummet satt en trettio års man +med mörkt hår, spetsigt hakskägg, stora, frågande ögon och utstående +kindben. Han spottade oupphörligt brunt spott på en tidning som låg +utbredd framför honom på golvet. När han fått syn på den nykomne lade +han en ren tidning över den han spottat på och riktade en ny salva med +stor kraft mot den översta, och stirrade sedan frågande på David, dock +utan att resa sig. -- Var så god och sitt, sade han på bruten svenska. +Varpå han spottade igen. + +David, som var en enda överraskning, lydde dock vinken och satte sig, +han var just i färd med att börja förklara varför han kommit hit, när +en blek och eterisk individ med långt hår och iförd målarrock dök upp +från någon slags bädd i ett hörn bakom en hög tomlådor och presenterade +sig som Martinus. Han kunde vara bortåt tjugufem år, hade ett något +oregelbundet men mycket människovänligt ansikte, med hög panna och klara +ögon med någonting ovanligt världsfrämmande och frånvarande i blicken. +Draget kring munnen kom hans ansikte att göra intryck av någonting löst, +okomponerat, och David trodde sig ej ta miste på att denne man vacklade +mellan förtvivlan och uppsluppenhet. När han sagt sitt namn, ryckte +bägge ateljéns invånare till och stirrade på varandra. -- Det är alltså +inte dansken! sade Martinus lågt, som om han blivit missräknad. + +Men när David utförligt förklarat vem han var och till vilket ställe han +trott sig komma, brast Terje -- mannen i sängen -- ut i så hjärtligt och +våldsamt skratt att han glömde spottningen i fulla fem minuter, varefter +han bad David vara välkommen att ligga på golvet över natten om han +ville. Efter en halv timmes ytterligare förtroende å ömse sidor letade +Terje rätt på ett spritkök och började laga kvällsmat, en halvtömd +brännvinsflaska kom fram ur ett skåp och de tre åt och drack tillsammans +lika ogenerat hjärtligt som om de alltid känt varandra och alltid brukat +träffas klockan tolv på natten för att äta. David var med ens borta från +allt sitt gamla, han till och med började sjunga efter maten, medan +Terje, redan åtskilligt vimmelkantig i huvudet, kokade kaffe, Martinus +förföll till fåordighet, satte sig i ett hörn, höll händerna som en lur +framför munnen och visslade improviserade melodier oavbrutet och +energiskt och med en uppsyn som om han lett en hel orkester. Under tiden +stod David mitt på golvet, serverande sig själv ideligen det ena glaset +efter det andra av vad som fanns kvar i buteljen. -- Kan du stå för tolv +snapsar, eller slutar du snart, undrade Terje. Stig nu bara åt sidan, så +jag inte spottar på däj när jag bäddar åt däj! Han drog fram några gamla +tidningar, en bunt tillknycklade och söndertrampade skisser och lagade i +ordning en bädd på golvet nära värmeelementet. + +Men nu började Martinus bli full på allvar och då skulle han tala +filosofi. Eftersom han bara målat i hela sitt liv och läst föga, var han +alldeles oförvillad av några antagna sätt att lägga upp problem, så att +ingenting hindrade honom att antaga precis vad som helst, och han delgav +David hela sin livsåskådning i en enda ström av ord, varur åtskilliga +satser fäste sig i minnet på David hur rusig han än var. En av dem lydde +att varje människa bestod av två varelser, en som söp och en som tänkte. +När den som söp låg och sov, var den som tänkte ute och gick. När den +som söp dog, gick den som tänkte ut ur kroppen genom den ena eller andra +öppningen och for i väg till stjärnorna. Det var naturligtvis alltid den +som söp som var fyllsjuk. Men själva idén att supa var ett karaktärsdrag +hos bägge två. + +-- Vilkendera är det som målar, då? frågade David i det han lade omkull +sig på bädden Terje gjort och skruvade på kranen till värmeelementet. +Han hade berusat sig för häftigt och var redan illamående. + +-- Dä naturligtvis han som super, inföll Terje. Så fort en målare tar +till hjälp den där som tänker så målar han idel skit. Terje låg redan +i sängen och sysslade med att spotta i väckarklockan, den gick inte +annars, påstod han. Varje natt när den stannade vaknade han genast och +spottade i den tre gånger, sade han, och då larvade den av igen. Det +fanns ingen tavla eller visare på den, men den kunde ställas att ringa. +Terje steg alltid upp tidigt och for i väg till Haga och målade. + +David föll i sömn, men vaknade då och då för att stå fyrfota ute i en +skrubb över en hink med sopor. När han då och då återvände in, stannade +han i dörren och betraktade hur hela rummet rörde sig upp och ned likt +ett fartyg i storm, och besättningen sjöng under tiden "Gubben Noak" med +otaliga variationer. + +När han vaknade var det redan ljus dag och han befann sig alldeles ensam +i ateljén. Nu såg han hur vackert detta rum var, som han förut bara +funnit smutsigt. Golvet hade redan hunnit ett sådant stadium av +fläckighet att det nästan verkade akvarell och väggarna var fullproppade +med teckningar och av glad färg lysande små skisser. Taket var som +inrökt sjöskum och ovanför dörren var målat med stora bokstäver: + + _LIVSFARLIGT LUTA SIG GENOM FÖNSTRET NÄR LOKALEN ÄR I GÅNG_ + +Han kände att han skulle trivas här, det tycktes honom som om han här +befann sig högt ovanom allting som oroat honom. Aldrig skulle de små +avundsjuka, anställningshungriga, nyfikna och grymma hitta hit. Inte ens +Nilenius skulle finna honom här, han var skild från världen och dock +bland människor, han skulle börja ett nytt, verksamt och lugnt liv. + +Han steg upp. Då först märkte han att han hade ett täcke över sig som ej +funnits där kvällen förut. Han tittade i Terjes säng: där fanns intet +täcke kvar. "Husfadern" hade kastat det över främlingen då han gick. +David begrep att denne Terje var en beprövad man, som ögonblickligen +kunde avgöra med vem han hade att göra. Och dock förekom denna hastiga +bekantskap honom som ett rent under. Varför misstänkte ingen honom +endast för en vanlig inkräktare? Men så kom han ihåg att han under ruset +talat med dem om Hartman, varvid Terje upplyst att han kände denne, +ehuru helt flyktigt. + +Besynnerliga människor, tänkte han. Löshästar i vars spilta ödet rår för +att jag råkat ramla, men ingen slår bakut eller drar åt sig öronen. På +bordet fann han ett papper varpå stod präntat: Sov människobarn och när +du uppstår ät och styrk dig för dessa penningar! Ovanpå papperet låg tre +kronor. + +Så fort man kan bli bröder när man super, mumlade han. När han gick +ut fann han en anvisning på dörren att han skulle låsa den och lägga +nyckeln "till vänster i soplåren i vese". Och det gjorde han. Han +dansade nästan utför trapporna. -- Vid Gud, har jag inte fått ett nytt +hem, tänkte han. + +Vid tvåtiden träffade han Hartman, efter att först ha ringt till hans +bostad, som låg på en av Söders höjder med utsikt över en god del av +omgivningarna. Han tog emot David i tamburen själv och syntes angenämt +överraskad. -- Tyvärr -- eller kanske inte tyvärr -- har jag främmande +för tillfället -- en mycket intressant kvinna, du skall lära känna +henne. Hon har litet anlag för teosofi, viskade Hartman, hennes mor har +regelbundna samtal med sin farmor som dog i kolera någon gång i världen. +Vill du ha en -- rekreation innan du stiger in, du är väl trött -- fru +Ziri -- vi kallar henne så, det har blivit ett bruk, annars heter hon +fru Ziri Stuart -- jag tror dom är skottar från början. Vad pratar jag +-- stig in här -- han öppnade en skjutdörr vilken gick mycket ljudlöst +och förde David in i något som på en gång var kemiskt laboratorium och +bibliotek -- jag skulle säga att fru Ziri redan är underrättad om att +du kommer -- jag lämnade henne ensam vid pianot -- hon spelar som satan +själv -- hör du? Den där menuetten sätter hon själ i -- + +Synbarligen var han mycket berusad av något, David kunde ännu ej +avgöra vad, och han frågade om han ville uppliva minnena från Chikago. +-- Jag gör numera dessa saker själv, sade han med en viss stolthet -- +han tog locket av en flaska och skakade ut några vita små piller på en +glasbricka. Men David avböjde. -- Jag mår väl för tillfället, och +behöver inte, sade han. Hartman såg forskande på honom. -- Hur lyckligt +att ej behöva! Men nu går vi in -- vi får vin sedan. + +David steg före Hartman in i en liten salong med dämpat ljus och mycket +sparsamt möblerad i en tungt borgerlig stil med gamla värdiga ekmöbler +och väl bibehållna, dyrbara mattor. En ung kvinna satt vid flygeln och +steg upp. Efter presentationen, som försiggick på ett hastigt och +ceremoniöst sätt, satte hon sig i en fåtölj och vände ett par stora +mörka ögon mot den nykomne, som litet besvärad bad henne fortsätta +menuetten, vilket hon dock ej syntes ha lust till. + +Tack vare Hartmans berusade och bedrövade syn på världen blev stämningen +icke tryckt, han satte genast i gång med en svada som kom mycket lägligt +för David. Han slapp att själv säga någonting och den unga kvinnan fick +tillfälle att ostört betrakta honom med en viss nyfikenhet. + +Hon var mycket vacker och hade ett uttryck mitt emellan behärskad sorg +och vaken livslystnad. David undrade om hon var Hartmans älskarinna, men +snart nog fann han att de ramlat ihop av en ren tillfällighet denna +eftermiddag. Tydligen var de barndomsbekanta, men sade ändå ej du till +varandra, en omständighet som föreföll egendomlig. Att döma av hans +beteende hyste han inga varmare känslor för henne. Klar, kall, nästan +spefull satt han i en bekväm stol och betraktade henne. Då och då såg +han på David som om han tänkt: Farlig, inte sant? Detta retade David, +som redan kände sig litet oroad av hennes sätt att tala och betrakta +honom. Hade Hartman ägt henne och hade de sedan blivit likgiltiga för +varandra och nu spelade komedi? Denna tanke retade honom ännu mer. + +Hon hade mörkt hår, mörka ögon och en hög, fint välvd panna med mjukt +tecknade ögonbryn -- och så var hennes sammetsklädda kropp alldeles +klassiskt välformad. Davids hela lidelsefulla åtrå väcktes med ens. +Varför var han så, tänkte han, varför inte vara kall som Hartman? +Var detta ett släktdrag, denna så häftigt uppflammande brand, detta +våldsamma begär, eller var hon ännu så ung. Men han blygdes för sig +själv och tvang sig att tänka på annat. Då märkte han att Hartman satt +och log för sig själv, nästan triumferande. Men det var inte bara åtrå +efter hennes kropp han redan förnam, han längtade ögonblickligen efter +henne även på ett annat sätt. Hon var en kvinna som man skulle kunna +dyrka -- -- -- varför skulle nu det strax bära i väg på det här viset +-- -- aha -- kanske Hartman haft någon mening med att vilja bjuda på +haschisch innan David gick in? Fördömda Hartman! Och hör bara så han +pratar! + +-- Vi satt och talade om teosofi innan du kom, och jag måste medge att +det är ett högst intressant ämne (fru Ziri gav honom ett elakt ögonkast +och vände sig till hälften bort från dem) nu på sista tiden när det +blivit befriat från allsköns spiritistisk inblandning. Filosofiskt sett +var hela läran om en andevärld bara materialism -- + +-- Så ofantligt vis och säker ni är! Fru Ziri sade detta i mycket +förtretlig ton, som om hon med avsikt velat reta honom. + +-- Men han har rätt, inföll David djärvt. Det kan till och med jag +begripa. Man lagade till en andevärld av jordiska ingredienser -- -- + +-- Men det ska vi inte tala om, fortfor Hartman som om han inte hört. +Han tog sig över pannan som om han tappat bort minnet. Han var nu mycket +blek, men lugn och nästan strålande glad. Oavvänt stirrade han på +taklampans lilla låga som lyste rödbrunt bakom sidenskärmen. -- Vi ska +tala om Buddha, tala som Buddha, men vi ska inte vara teosofer. Fast det +kan göra detsamma, buddhismen är inte så märkvärdig den heller för oss +västerlänningar. Inte hittar vi vägen till befrielse fast vi får +palitexterna översatta och får lära oss Dhamma och Abidhamma -- för +resten, vad får vi lära oss av dem? Helt enkelt att: vara är upphov +till lidandet, lidandet skall övervinnas genom dess orsaks upphävande, +alltså, vi bör sluta att vara. Men nu är vi i alla fall, vi är alldeles +förbannat och vi vill alltid vara -- här i västerlandet imponeras vi +inte alls av det totala upphörandet, som blir frälsningen i östern. Det +är bäst vi får ha vår himmel och vårt helvete fast jag är trött på +alltihop. Men er teosofi är inte bättre än kristendomen så länge ni tar +återfödelseläran bokstavligt som en lång kedja i vars slut individens +salighet sitter fastknuten som en krabba på en krok. Harmoni, säger ni! +I denna värld eller nästa -- vad sådant låter dumt, "denna" och "nästa" +-- vi kan ju inte tänka oss denna nästa utan att kopiera den efter denna +jord. För mig är alltihop alldeles likgiltigt -- men jag vill inte ha +teosofi och spiritism i stället för kristendom. Och kristendom vill jag +inte ha, den handlar också bara om denna värld och en annan som liknar +en biografföreställning av denna, fast bara för barn -- och hur vill ni +göra om intet allt djävulstyg som gjorts i denna värld med er kristendom +och teosofi? Förbättra världen, va? Det är mycket bra -- men säj, ni +tror ju på själens individuella fortvaro efter döden? Tror ni att även +kattorna har själar? I min barndom var jag med om att långsamt pina +ihjäl en katt -- det är mer än jag begriper, den där grymheten hos +småpojkar -- och nu när ni förbättrat världen så att inga kattor plågas +ihjäl mer och inga flugor spetsas på nålar i läroverksfönsterna och inga +metmaskar långsamt träs på stålkrokar och inga paddor kläms sönder av +hemvändande skolgossar -- om då kattornas och flugornas och maskarnas +och paddornas själar kommer och fordrar upprättelse av er, hur ska ni +då bära er åt? Ty kattans själ säger inte: tack för att ni inte stenar +isönder kattor mer här i landet! utan: det gjorde förfärligt ont en +gång, alldeles oerhört led jag, och något ont satt i hjärtat, något rått +och grymt satt i bröstet på era fäder och lät dem pina mig. Tag bort +detta onda som då skedde, och jag skall förlåta er! Men hur fanden skall +ni ta bort det? -- Men det är ju redan borta! protesterade fru Ziri. +-- Ack, nu har jag lockat er in i en fälla, fru Ziri! Ja, jag går med +på att det är borta på så sätt att vi kallar det ett fullbordat. Men det +är bara en formel för vårt sätt att uppfatta det. Så länge min hjärna +arbetar och ängslas just för att detta har hänt, så länge är det inte +alls borta. Vad hjälper det att jag sitter och förlägger det långt borta +i tiden, antingen bakom eller framom nuet, när det i alla fall hänger +fast vid mig som en ful spetälskefläck, när jag aldrig någonsin kan +komma bort från den där kattens lidanden. Och vad hjälper det om jag +kunde tro att Gud förlåtit mig, blir detta kattens fullbordade och +oskyldiga lidande mindre för det? Tag nu allt som lidits i denna värld, +tag det i klump, förbättra sedan världen hur ni vill, till sist kommer +ni, ifall ni lyckas, vilket ni inte gör, att uppnå samma världstillstånd +som innan den första droppen oskyldigt lidande utgöts i denna bedrövliga +värld. Vad tjänade då lidandets period till? Till erfarenhet? För att +kunna komma till status quo? Och Gud, som ni tror på, vad tänkte han på +under tiden? Som inte hoppade över lidandet i mänsklighetens historia? +Dostojevski, säger ni. Ja, jag erkänner, jag är föga originell, men han +talar i allmänhet om oskyldigt lidande. Jag frågar: Vad ska då det +skyldiga lidandet tjäna till? Jag menar enligt teosofernas lära om +vedergällning genom återfödelse? Låt oss återgå till kattan, som vi +pinade ihjäl! Antingen hade hon väl i en föregående existens förbrutit +sig på något sätt, men det mindes hon inte, vi antar väl att hon inte +gör det mer än människan, och vad har hon då för nytta av att bli +ihjälklämd mellan ett par stenar, långsamt? Vem fröjdas åt kattans +rättvisa straff? Vi kan tala om min kusin Bertil i stället. Han har en +puckel på ryggen i detta sitt jordiska liv, och det är väl antagligt att +han i en föregående tillvaro slagit ryggbenet av sin mor eller gjort +något annat fuffens, men det minns han inte, han är bara ledsen och arg +över puckeln. Till vems saliggörande eller förädling, om ni vill, bär +slutligen massan av alla jordiska varelser sina andliga och lekamliga +pucklar? Det finns dock bara _en_ varelse som klart kan iakttaga hur +riktigt och rättvist vars och ens puckel är placerad och glädjas däråt, +och det är Gud. Men då synes det mig som vore det fråga om Guds +uppbyggelse, inte sant? Men jag är nu en gång så där hädisk, jag kan +inte en gång läsa bergspredikan i avsikt att bli rörd av den! + +-- Men man skall inte alls läsa bergspredikan när man är på det humöret, +avbröt David häftigt, för övrigt får man inte läsa evangelierna som +njutningsmedel, man får inte vara så intellektuell att man tappar bort +vördnaden och andakten -- -- + +-- Och man får inte lura sitt intellekt ens med sin andakt. Nej, kära +du, mig synes ingenting farligare än att gå och sy själen en kostym av +uppsuggererad andakt och tro och bön och allt det där -- en vacker dag +blåser kläderna av en och då är man naknare än förut. -- Men tro något +måste man, annars går man under. Jag tror inte att det är så mycket +kostym som du påstår -- och vad helgonen beträffar så var "kostymen" +i alla fall så säker att den höll ut även sträckbänken och bålet. + +-- Ja, så stark var den _då_. Men det var bättre material i de +människorna än i oss. Hos dem var gudsbegreppet en styrka -- hos oss är +det hjärtats stora feghet -- nervernas uppror -- men varför nu tvista om +detta, man skall låta en var ha sitt för sig. Han satt nästan och +darrade när han talade, han torkade oupphörligt svetten ur pannan. + +-- Jag skulle önska jag kunde vara teosof, tro på en frälsningsplan -- +men finns det någon som i verkligheten gör det -- -- + +-- Jag tror på en frälsningsplan, inföll Ziri nästan lidelsefullt. Jag +kan inte tro annat än att det finns en mening i lidandet som människor +utstått och utstår. Ni får gärna håna mig, men om jag inte finge tro +det, bleve jag säkert vansinnig. Så mycken grymhet, så mycket ont, en +hel värld nersölad i blod och tårar och hat och smuts. Jag kan ej tro +att det ej är en plan bakom allt detta. + +-- Och därför är ni en så stor och omedveten materialist, just därför, +svarade Hartman förstrött, fortfarande stirrande på lampan som om han +satt och drömde. När alla blir lika lyckliga, upphör varat. Men predika +då tillvarons slut. Låt oss få frälsningen på de gamla hinduernas sätt: +när alla begripit att varat är ont, då utsläcks detta vara. Viljans +kvietiv -- han nästan satt och mumlade. Troligen var han för starkt +berusad för att vilja tala mer. + +-- Med en så nihilistisk syn skulle ni helst gripa till revolvern, +menade Ziri allvarsamt. Hartman hade talat utan spår av överlägsenhet +och hon syntes betrakta honom med blidare ögon, nästan i förskräckt +undran. Han såg på henne frånvarande och skakade på huvudet. -- Det är +inte det samma som självmordet, sade han lågt. Men -- men -- jag har +kommit överens med mig själv att berätta en historia för er, tillade han +litet livligare. Jag kan en -- och när jag gjort det, skall fru Ziri +spela Appassionatan för oss. Var jag fräck nu, ni får ta mig som jag är. +Men här kommer vinet! Han serverade oss och småskrattade för sig själv. +Jag känner just nu att jag kan berätta en historia -- en förfärlig +historia... + +Han tog ett papper från bordet och läste sakta och med klar röst. + + +5. Den oändlige + +Nu skall jag således berätta för er om den oändlige. Tycker ni inte det +låter förmätet? Men även jag har, liksom Jakob, mött Gud en gång. Det +var på Jakobsgatan. Jag kom direkt ur armarna på en kvinna ut på gatan. +Det tjänar till ingenting att jag berättar allt vi försökt oss på när de +gamla sätten blev tråkiga. Till och med bädden av sönderrivna tulpaner +föreföll mig utnött, jag hoppas tjänarna fick tolv korgar fulla av dem +alldeles som bröden i evangeliet. Emellertid, jag var icke drucken, jag +gick därifrån så där egendomligt bedövad, med ångesten lurande i mig lik +en halvsovande varg, och jag gick och tänkte på den där gamle israeliten +som slogs med Gud, jag log bittert för mig själv och undrade vilken +krog, sängkammare eller gathörn som skulle bli mitt Peniel. Och det var +ganska sent på natten och min hjärna blev så småningom så där ohyggligt +klar så att jag kände avsky för sömnen och alla som sov. Även mitt livs +elände har haft en barndom, liksom ditt -- vad betyder det? + +Han läppjade på vinet och fortsatte. -- Vad betyder det om vi som barn +springer omkring på ett furugolv eller persisk matta när samma Gud +spökar bland våra leksaker? + +Han tystnade. David undrade hur mycket opium eller haschisch han förtärt +för att få detta lugn. Men Hartman stirrade förbi den grovlemmade +ynglingen med det allvarliga ansiktet och tycktes drömma en stund. +Sedan fortsatte han igen: + +Plötsligt hörde jag bråk och stoj uppifrån gatan. En hop ungdom kom +efter mig, jag kände ju igen de flesta -- mest unga snobbar ur stadens +elegantaste familjer och ett par, tre fruntimmer av samma sort, och de +hade hattarna på nacken och en av dem hade vänt rocken ut och in -- det +skulle föreställa att man var riktigt lössläppt och hade riktigt roligt, +förstås, och han bar cylindern i ena handen och deklamerade nånting. De +övriga förde så mycket oväsen de kunde, alla sena nattvandrare de mötte +skrek de åt och hälsade på och damerna försökte vissla, men de kunde +inte. Jag stannade nära en husvägg och slog upp kragen och drog ner +hatten, så att jag inte skulle bli igenkänd. Nu brast ett skränande +jubel lös: man hade upptäckt en gammal gråhårig konstapel vid en +tvärgata. Den gamle gick åt sidan, han kände sina pappenheimare, han +stirrade envist och med böjd rygg in i ett skyltfönster -- inte kunde +han rå för att det råkade vara några små sprutor och slangar utlagda +just där och att det hängde en bok om humanitär barnalstring på ett +snöre -- det hörde för resten till hans plikter att se efter i sina +fönster så att inga öppna annonser om franska preventivvaror förekom -- +fast det tänkte han inte på nu, han ville vara i fred, karlstackaren, +men han blev omringad av de där unga eleganta skränhalsarna och +baron C., han med avigvända rocken, frågade gubben om han gillade +tvåbarnssystem. Flickorna skrattade och vände bort ansiktena. "Gå er +väg!" sade gubben lugnt, "gå hem och lägg er så jag slipper si er." Då +mulnade baron C., kröp nära inpå konstapeln och lipade likt en sjuk +schimpans. Jag smög mig närmare, jag hade lust att spela dem ett spratt +och gå och ge konstapeln deras namn och adress. Papporna hade nog blivit +en smula varma i ärmarna -- men jag föredrog att bara se på, än så +länge. Fast ingen av gossarna kunnat klå mäj -- jag skulle, herre min +gud, kunnat skrämma dem i trav nedåt stan -- "Herrskapet fortsätter!" +sade konstapeln. Han knuffade sig genom hopen och gick. En urdrucken +champagneflaska kom rullande efter honom. "Djävla överklass", sade +gubben, "ni är värre än hallickarna." Men inte så högt att de hörde det. +Ett helvetiskt skrän skickades efter honom, vari även damerna instämde. +De hade förtjusande "fritt" och roligt, de var inte så där rysligt +borgerliga i kväll, kantänka. + +Jag kände mig en smula modfälld, men jag gick ändå efter sällskapet +nedåt Z-torget och spanade. Aha, ett skrik, ett fruntimmer! Nu, så, +lilla baron! En kvinnlig varelse i nedhasade strumpor, mycket berusad, +hade slutit sig till sällskapet, men inte mottagits med något jubel. Hon +tycktes vilja baronen något, han slog efter henne med käppen. Aha, du, +tänkte jag, den klarar du inte lika lätt som konstapeln, nu får du +skräna. Sällskapet försökte gå ifrån henne, hon tog efter baronens arm +och han knuffade bort henne och spottade efter henne. Det var då hon +skrek ut hela hans namn inför hela sällskapet. "Akta däj, snorhyvel!" +skrek hon -- jag, ber om ursäkt att jag håller mig till sanningen, fru +Ziri, men jag vet att ni tål den -- "akta däj", skrek hon sluddrande, +"minns -- du -- när du -- fi-fick -- när jag fick tio kronor för --" +och här följde en alldeles oåtergivlig redogörelse för något som en +gång hänt den lille baronen hos henne i fyllan -- det var nån slags +barnjungfrutjänst hon utfört, Rabelais skulle kunna säja det, men jag -- +avstår -- alltnog, så skrek baronen på polis. Och det hände sig att den +gamle gubben kom luffande, sedan baronen knuffat till kvinnan så att hon +ramlat i rännstenen, under det hennes kräkningar just började. Den gamle +konstapeln var en vis man, en beprövad man, en stor filosof. Han hjälpte +eleganterna att bli kvitt kvinnan, han och en tillkallad släpade bort +henne. De gamla gråhåriga konstaplarna var ju skyldiga att skydda +samhällets medborgare. Och han fnös inte en gång åt herrskapet, han +tittade inte åt dem en gång, han kände väl att nu var han värderad. +Kvinnan orkade ej resa sig, hon bara kräktes och fräste. Och jag stod +kvar och såg att det kom till en ordväxling mellan baronen och hans +unga dam. Hon vägrade att följa med honom vidare. Hon begärde ingen +förklaring, hon hade fått en inblick i frigjorda människors liv, folk +som befriat sig från det trånga borgerliga. Hon bara gick sin väg, hem +till sin mamma. + +Och jag stod alldeles stilla. Under detta äventyr delades jag på något +sätt sönder invärtes och är ännu inte riktigt hel. Jag hade sett två +kvinnoansikten, det ena hade ögon som en slipad glittrande kniv, det +andra var håligt sargat, sårigt, med smink kring såren, och ögonen +sprutade ut orent hat. Och jag tyckte att jag själv kände igen det +ansiktet -- jag letade i mitt minne -- ja, det kanske var min första +kärlek, vad minns jag av detta utslocknade fordom? + +Kära ni, det är inte min avsikt att vara svinaktig, allt detta är det +nödvändiga förspelet till min historia. Jag vände om och gick uppåt +Jakobsgatan, jag kunde inte gå hem. Jag sökte något föremål att likna +denna kvinna vid, just i det ögonblicket hon knuffades kull, och jag +mindes att jag en gång utanför mitt tält i Kanada skjutit en skunk med +revolver. Jag sårade -- det var en hona, och hon passade på och gav mig +en dusch. Och jag såg en glimt ur hennes ögon när jag sprang som en +rasande för pestluktens skull. Även nu, på Jakobsgatan skyndade jag på +mina steg. Men då, i Kanada, måste jag bränna mina kläder, jag kände mig +oren av det som jag aldrig rört vid, åtminstone i dess orena tillstånd. +Men jag ville inte bara bränna kläderna, jag kom på den besynnerliga +idén att allt jag kunde uppfatta av mig själv bara var en oren kostym, +ett illaluktande omhölje. Det var min kropps alla organ som förorenade +mig. De var som en gammal skökas klänning, de borde läggas i lut eller +brännas. Men det där begäret efter renhet, det var mitt verkliga jag. +Det måste finnas där bakom allting, det måste finnas något som satt +innanför alla skal och som aldrig kunde bli orent. Ett ögonblick tänkte +jag på revolvern: ett skott genom tinningbenet, och ditt orena omhölje +blir liggande kvar som exkrement på gatan, medan det som aldrig kan +orenas går bort i frihet. Men jag skrattade, ja, jag skrattade högt för +mig själv. -- Hur visste jag att det orena bara var _kropp_? Visste jag +hur många skal det satt kring det som aldrig kunde förorenas emedan dess +väsen var renhet? Och jag tänkte med aposteln: Herre, när skall du +befria mig från denna dödens kropp? + +Och det var då, i ensamheten, mitt på Jakobsgatan, klockan tre på +natten, jag stannade häpen över fyra ting, dem jag ej kunde komma ifrån: +baronens dam, med sitt vredgade barnansikte, kvinnan, som kräkts på +baronens stövlar, skunken jag skjutit, och så jag själv, eller det där +skalet. Med alla dessa ting hade jag så mycket del, att jag kände mig +behöva brännas. Var jag identisk med det orena? Kunde vidriga ting +uppfattas med det som ej självt var vidrighet? Hur kunde ting som jag ej +rört vid uppröra mig? Ja, men hör mig, du tänker på hinduernas tatwam +asi, men jag tänkte ej på detta då, jag upplevde det. Jag tyckte att +hela skapelsen var en enda blodig, snyftande köttklump, virvlande kring +ett centrum: det inuti mig som var innanför alla skal och som aldrig +kunde bli orent. Och i och med detsamma försvann all känsla av orenhet +ur mitt hjärta. Ty vem var i detta centrum? Endast Han. Men Han var +även i varje del av massan och något dessutom. Han var i mig som +skjutit skunken, han var i djurets orenhet, i skökans spott och spyor, +i baronens lilla högfärdiga hjärta och i de brinnande rosorna på damens +kinder. Han var i gatstenen och inne i mitt stackars darrande hjärta. +Herre, viskade jag, vad du är stor och förfärlig, vem vågar sätta sig +upp mot Dig? + +Men Han var mera. Han var rytmen i stjärnornas gång och den enda väldiga +sången i det tomma rummet när en gång all jorden tystnat och planeterna +gått att vila. Han var Rörelsen, Han lät allt hålla ihop eller brista, +krossas eller gråta, plågas eller fröjdas. Han var det aldrig +förorenade, därför att Han icke hade egenskaper. Och, ser ni, jag vart +full av en enda glädje över alltings skönhet, fulhet, förfärlighet och +väldighet, och varje liten smutsig detalj försvann, och raseriet och +hatet och kärleken och blommorna och förruttnelsen och stanken av det +orena döda -- allt var, tyckte jag, en väldig sång, en orkester som drog +förbi mig i mörkret, ryckande mig med. Och jag knäppte mina händer mot +stjärnorna öch snyftade: + +-- Detta är Du! + + +6. Ziri + +En stund av dödstystnad följde på denna berättelse. Fru Ziri hade böjt +ned huvudet och såg nästan medvetslös ut. Ingen sade ett ord, stämningen +hade övergått från andakt till förskräckelse. -- Det är visst mycket +sent, sade hon slutligen behärskat, i det hon reste sig. + +Slumpen fogade så att David och hon fick sällskap genom staden. Hartman +hade varit för berusad för att ens vara artig när han sade farväl. Han +tycktes vara fullkomligt borta från denna värld. När de kom ut på gatan +vände hon sig plötsligt till David och frågade: -- Älskar ni den där +mannen? + +-- Älskar, svarade han saktmodigt, han var ännu ganska drucken, men +rörde sig säkert, det var ett stort och högt ord. + +-- Jag menar, sade hon ivrigt, att man älskar och avskyr honom på samma +gång, man vet inte vilket man gör mest. + +-- Jag avskyr honom visst inte, han är den enda människa jag har att +tala med. Han sliter sönder mig, men han bygger upp mig igen, han lyfter +och trampar ner. Men han är den ende jag har. + +-- Vad ni måtte vara grymt ensam, sade hon med bortvänt huvud. Sedan +nästan stannade hon och såg på honom med en skymt av medlidande. -- Och +ni är väl en liknande vän för honom, förstår jag, ni sitter och plockar +varandra i smulor, så genomglödgade av lidelse som ni bägge är. + +Natten var ljus och månen lyste dem vänligt, gatorna var glest befolkade +av sena nattvandrare. Något sällsamt rörde sig i hans inre -- är jag +drucken, undrade han, eller -- + +När de skulle skiljas, greps han av en förfärande beklämning. Var det +möjligt att de inom en minut skulle få lämna varandra utan att han fick +återse henne? -- Ni får ej lämna mig, utbrast han, får jag inte vara er +vän? Ni -- som begriper allt. + +-- Är ni mörkrädd? frågade hon. Hon måhända misstänkte att han var något +berusad. + +-- Nej, jag var inte ens mörkrädd som barn. Men jag är rädd för Den +Oändlige, mumlade han. + +-- Jag -- kan inte rädda er från honom -- nu god natt! Hon räckte honom +sin behandskade hand och han kände sig plötsligt sårad av hennes köld. +Helt lätt tryckte han handen -- och så försvann hon i porten. + +Han stod en stund kvar och stirrade på huset. Sedan gick han sakta nedåt +Norr. + +Med stor bitterhet satte han sig den natten upp på sin bädd av trasor +uppe på ateljén, ur stånd att sova. -- Det är henne jag saknat, mumlade +han. Vad söker jag nu -- lycka? Har jag då inte sett tillräckligt av +kvinnor -- han ville ej tänka på dem men kunde ej låta bli -- till och +med Crispi från Scab Way kom fram ur en vrå. Hade hon flera barn nu än +när han for ifrån henne? Bar något av dem hans drag? Berättade hon för +någon ny käck skeppare hur kär hon haft David -- svensken, som legat +sjuk och som inte kunde köpa mat för hennes pengar? Gick där någon -- +något slarvigt bylte i en gränd och tog emot stryk av den elaka Tozy -- +och som han var skuld till att det gick där? Bah! Det här var bara +djävulen som pekade finger åt honom och viskade: var så god, där har du +dina rätta hustrur, din trasslusk! Kliv inte in bland människorna, där +hugger du i sten! + +Hur skulle han kunna äta och dricka med den här galenskapen i huvudet? +Han var ju redan ångestfull av tillbedjan. Han älskade hennes själ och +varenda bit av hennes kropp och hennes dräkt. Han avgudade och åtrådde, +högaktade och tillbad. I morgon skulle han gå och säga henne allt, han +skulle ej bry sig om vad hon svarade, blott han fick säga det. Hon fick +kasta ut honom om hon ville. Men hennes man? Hon var ju gift! Varför +hade han ej tagit reda på de närmaste omständigheterna av Hartman? Komma +vad som komma ville -- hon skulle få trampa på honom, spotta på honom. +Men skulle i alla fall inte slippa undan att få veta det! + +Denna kärlek hade överrumplat honom så hastigt att han nästan häpnade +när han eftersinnade det. Hur hade detta gått till? Han var väl bara ett +stort barn, fast mycket erfaret i en del ting, han hade flammat till +många gånger men aldrig så -- -- + +Han somnade innan kamraterna kommo in och drömde, men inte om henne. +Han ville drömma om henne, innan han somnade bet han ihop tänderna och +befallde sig själv att drömma om henne. Men han såg bara ett stort svart +moln som kom farande över himmelen från öster till väster, närmare och +närmare kom det, det sänkte sig ned över honom och ur molnet tittade +ansikten fram, små dvärgansikten som blev allt större. Det var hans döda +bröders och Hartmans och Nilenius ansikten. De kom ner ur molnet och +stod kring likkistan, som han låg i. Han reste sig upp och vandrade ut i +staden och kom in i ett fängelserum med ett litet förgallrat fönster, på +en brits låg Hartman och sov, han skulle hängas dagen därpå för ett mord +han begått i Amerika. Han ville väcka honom, då stod han plötsligt mitt +i cellen, fastän kroppen låg kvar på britsen och sov. Han kunde se tvärs +igenom gestalten. Han log. Nu skall jag gå, sade han, han har fått tag i +mig till sist, jag går till _Honom_, du vet. Han ämnade svara men det +var ej mer Hartman, utan Diakonen. Han lade sin hand på Davids huvud och +viskade: _Inom ett år skall du slippa ifrån allt detta!_ + +Han spratt till och vaknade i kallsvett, ännu såg han diakonen -- alltså +inom ett år -- inom ett år -- tydligare kunde det då inte sägas ifrån -- +å, så fruktansvärt att få veta detta. Han satte sig upp, skrattade +konstlat och tog fram anteckningsboken för att anteckna datot. + +Darrande steg han upp, tände ljus och antecknade. Han sade sig själv att +han var en narr, men likafullt antecknade han det mycket noga, till och +med klockslaget. Just då kom gänget tillbaka, de var tre. Martinus var +med och han ställde en brännvinsflaska på bordet. + +-- Drick, sade han larmande, sjuka och vansinnigt förälskade ska supa så +-- så mycket de orkar, säger den gamle Sebedenius i en av sina skrifter +om människosjälens avtagande svagheter. Han var så drucken att han +pratade bara för att höra hur fort munnen gick. David satte flaskan för +munnen och drack, kröp ned på golvet vid värmeelementet och drog rocken +över huvudet. De tre surrade och bråkade. -- Låt den arma fan sova, +hördes Martinus röst, galningar och poeter ska sova utan avbrott, säger +den vise Salomo i all sin enfaldiga härlighet, de så icke och skörda +icke heller och ändå är vi mycket mer än de! + +När han vaknade, var de som vanligt utgångna. + +Han kände en mycket häftig längtan efter Ziri, men nu var han icke så +säker på om han skulle uppsöka henne eller vänta. Det föll honom in att +anförtro sig åt Hartman och få hans hjälp med att träffa henne. Men hans +högfärd lade hinder i vägen. + +Brännvinsflaskan stod kvar på bordet, han drack ur den för att få mod +att uppsöka Ziri. Han var utsvulten och blev genast rusig, kom ned för +trapporna och raglade framåt gatan, icke vetande vart han gick. Någon +stod plötsligt mitt i septembersolskenet och stirrade på honom, en blek, +hålögd figur i elegant överrock, ögonen var onaturligt matta och hans +kinder infallna. Det var Hartman. + +-- Hör du unga, rasande tok, sade han i det han gick närmare, är du +redan i det stadiet klockan halv tio på morgonen? Och du som i går +var så säker på att du inte behövde några gifter. Men om du blir vid +dina sinnens fulla bruk till eftermiddagen, så gå upp till Ziri, +Östermalmsgatan 89, en trappa. Hon har ringt och frågat. Farväl! Akta +dig för elden som aldrig släcks, gosse, och var en klok älskare och +ingen poet! Han gick sin väg. + +David sprang ifatt honom och tog honom i armen. -- Människa då, skrek +han, säj, vad frågade hon om? + +Hartman stannade och såg på honom med trötta, förstående ögon. -- Vad +den första kärlekens flamma lyser rent, sade han stilla. Hon frågade +efter din adress och hur du hade det. + +-- Men du -- du sade väl inte -- du visade henne väl inte upp till +ateljén? Du talade inte om min ekonomiska ställning? + +Hartmans ansikte drog sig till ett ofantligt godmodigt skratt. -- + +-- Kors för visst sa jag det -- det är så mycket intressantare för henne +-- förstår du. Han gick sin väg och lämnade David stående kvar i +ytterlig förvirring mitt i gatan. + +-- Oho, ur vägen, si opp där -- konstapeln knuffade honom i rännstenen +nästan fyrfota. Orkar ni inte hålla er ur vägen för spårvagnen? Är ni +full? Konstapeln lomade sneglande i väg, han tyckte väl inte att den +druckne såg så farlig ut. David hade nästan lust att spotta efter +Hartman. En sån oförskämd -- akta säj för elden som -- + +-- Ursäkta, henn, men henn -- -- + +En trasig, mycket trasig man stod vid sidan om honom. Han luktade öl. +Ansiktet såg ut som en enda blåsa, full av gas. David gick äntligen sin +väg, nästan i raseri -- Ziri -- Ziri, viskade han hetsigt. Den trasige +hann upp honom igen. -- Ursäkta men henn har vel -- + +-- Vad fan vill ni? + +Den trasige höll upp en penningpung i handen som föreföll David bekant. +-- Henn skulle vel inte händelsevis ha tappat pottmonixen, då när henn +vatt hutad åtå konstapeln? + +Han röck till sig börsen, öppnade den och fick upp en tjugufemöring som +han lade i busens hand. Så började han halvspringa för att äntligen bli +ensam. Utan närmare eftertanke hamnade han på en ölstuga. Det var mycket +skumt därinne, men han kände väl till stället. Han upptäcktes genast av +den vackraste serveringsflickan, för sin fägrings skull kallad Monna +Lisa, annars hette hon Augusta Gisselkvist. När hon satte fram mat på +Davids bord, stack hon handen i barmen och framtog ett fotografi av sig +själv. Alla dom andra gästerna hade tyckt det var så likt, tyckte han +att det var så bra? Tyckte han att hon borde beställa flera, det här var +bara provkortet? + +-- Alldeles förbannat likt! Han tänkte på att han hade kredit hos Monna +Lisa och ville inte vara ohövlig. Hon stod kvar länge och beundrade +sig själv tills någon ropade bort henne. -- Gå, gå, ropade han till +tidningsgubben som kom, jag har läst alla tidningar, alla, hör han! +Gubben bara gapade av förvåning, men lomade i väg. + +Skulle han nu gå upp till Ziri? Vågade han, hur skulle han säga? Å, min +fru, jag älskar er vansinnigt, ända sen i går? Vad det skulle låta +svinaktigt! Alldeles som i romanerna, på teatern. Nej, min fru, jag kan +inte leva utan er, jag älskar er själ! Herre min skapare vad det lät +enfaldigt! + +Plötsligt brast han ut i ett skallande skratt, så att en av gästerna +intill, en skäggig mäklare, med eldröda kinder, stirrade på honom en +hel minut. Varför satt han då och var en idiot? En klok man gick +naturligtvis upp bara och gjorde visit, språkade om allt möjligt och +lodade farvattnet först. Men det var också narraktigt -- och hur skulle +han kunna vänta med att få veta om hon älskade honom? + +Han fick en idé, han rev ett blad ur sin anteckningsbok och skrev med +blyerts: Ända sen i går natt kan jag ej leva utan er. När och var får +jag träffa er? Ni vet vem. Ett kuvert! Monna Lisa, ett kuvert! Och Monna +kom vaggande med ett litet blågrått kuvert. -- Det är utav mina egna. +Skriver han kärleksbrev? Hon log ett saligt förstående leende. + +Han förseglade brevet, adresserade det och stoppade det i fickan och +gick ut för att skaffa ett frimärke. Hans hand darrade när han skulle +lägga ned brevet i lådan. Han stod vid en skiljoväg, han kunde störta +sig i olycka, han kunde orsaka en människa sorg, flera människor. Han +var för fattig och usel att befatta sig med saken för att gifta sig -- +och bara för det romantiskas skull hade han ej rättighet att göra detta. +Svetten fuktade hans panna. Om han ej tvingade sig att sträcka armen och +lägga ned brevet, skulle han aldrig mer återse Ziri -- det kände han. +Hade han kanske feber? Så ja, en förtvivlad, häftig rörelse av armen och +brevet låg i lådan. Sedan gick han och drev en stund, han kunde efteråt +ej minnas hur han gått men vid tretiden befann han sig nästan +ofrivilligt på centralposten, yr som en drucken och bärande ett förakt +för sig själv som hotade att bryta ned honom alldeles. Med dröjande, +rädda steg närmade han sig en lucka där han såg skymten av ett +rödbrusigt, jovialiskt ansikte och ett par feta händer som fäktade med +papper och journaler. En stor näve räcktes ut för att mottaga den +värdeförsändelse som den tjocke förmodade skulle komma. -- Ursäkta mig, +stammade David rodnande, kan ni upplysa mig om hur dags ett brev är +framme hos adressaten som inlämnats på Mästersamuelsgatans post klockan +tolv? + +-- Till -- vart? Afganistan eller Frans Josefs land? Det röda ansiktet +log faderligt och liknade en nymåne som just i skördetiden höjer sig +över ängsmarkernas horisont. David sade adressen. + +-- Framme halv ett, antar jag. Det röda vänliga ansiktet försvann bakom +en skärm och David stapplade ut. Det här duger rakt inte, mumlade han, +nu måste du vara en man och stå för vad du gjort. Hon har det således +redan -- hon och hennes man har kanske redan haft roligt åt det? I +dörren blev han stående som gjuten i gips. Ziri stod nere på gatan och +väntade på honom. Han rusade dit, nu eller aldrig! Om han inte handlade +ögonblickligt skulle han ej få mod att handla alls. Han hälsade abrupt, +nervöst och oartigt, han var medveten om att hon -- kanske var det +inbillning? ändå höll hans hand litet länge. -- Så blek ni är, sade hon +allvarsamt, har ni då inte sovit i natt? -- Åjo, men jag har skrivit ett +brev till er, har ni fått det? Ni tycker väl att jag är fånig och det +kan hända att jag är också. Han kände sig plötsligt så talför att han +blev helt lugn i känslan av att kunna säga henne allting rent ut. -- Ser +ni, när man går så här ensam som jag och bara drömmer, slår det till +sist över i galenskap, man handlar och bryr sig inte om ifall man dör på +kuppen. Å, ni kan inte föreställa er vad jag genomgått innan jag lade +det där brevet i lådan. Och sedan jag lagt dit det! Och det jag ville +säga står inte alls i det där brevet -- ni måste lova mig att glömma +bort alltsammans, det var bara en förfärlig dröm jag hade i natt, och så +ville jag ni skulle veta att jag -- att jag älskar er av hela min själ +och att jag varken bryr mig om att ni är gift eller någonting, att ni är +mer för mig än någon varit -- och detta låter bara som banalt prat men +det betyder någonting vackert -- någonting ganska allvarligt och vackert +och förfärligt, ska jag säja er -- om ni skrattar åt mig så bryr jag mig +inte om det, jag skall tillåta att ni trampar mig under fötterna eller +talar om det för hela världen att skratta åt, men saken är som den är -- +den -- den sitter som en tjock klump i min hals och jag kan inte bli +kvitt det -- det är tungt att bära, för tungt att bära ensam, ni skall +hjälpa mig, hör ni -- -- + +Han var knappast medveten om vad han sade, och när han nu stod framför +henne och andades häftigt med fuktiga, feberlysande ögon som trotsigt +såg på henne, skulle han inte ens efteråt ha varit i stånd att redogöra +för vilken min hon hade eller hur hon såg ut. + +-- Ni dåre -- ni dåre! mumlade hon och drog honom häftigt nedför +trappsteget. Kom då, ni får inte tala så högt här -- låt oss gå och +sätta oss på ett konditori, åtminstone -- hör ni, ni låter ju inte ens +tala med er -- min Gud, vad skall jag göra? + +Hon tog hans arm och förde ned honom på trottoaren. -- Kom, sade hon, +plötsligt behärskande sig, ni är ju sjuk, ni har feber. Och de gick fort +uppåt förbi Klara kyrkogård. Under hela vägen upp till Drottninggatan +sade de ej ett ord, men de nästan flämtade bägge två. Hon stannade, +släppte hans arm förskräckt och tog med handen över ögonen. -- Vi går +in på Feiths -- nej, nej, vänta, inte där, jag är galen, vi går in på +första bästa -- inte här på denna gatan -- kom -- å, ni unga dåre! Ni +kunde just ställa till trevligt åt oss! + +Hon förde honom in på en tvärgata och de hamnade på en litet blygsamt +och föga besökt konditori. Men nu hade han ingenting mer att säga, han +endast brann och blygdes, han teg envist och vågade ej ens se på henne. +Men då började hon själv tala, sakta och vackert, med av rörelse +darrande röst, under det hon med upprört ansikte satt och lekte med +sina handskar på bordet. Och först nu vågade han se på henne. + +-- Jag förstår er, jag har fått det där brevet som ni skrev, är ni säker +på att -- allt det här inte bara är en nyck hos er? Jag -- + +-- Hör ni? avbröt han henne behärskat, ni kanske är rädd för att tala +uppriktigt med mig. Men jag svär att jag skall behärska mig nu, jag +känner att jag kan det, jag kan tåla vad som helst nu. Med blekt men +lugnt ansikte lade han armarna i kors över bröstet och stödde sig mot +bordet, framåt, mot henne. + +-- Jag tror det, jag är just inte rädd, men det låter som om ni ville ha +en dom avkunnad över er -- vad skall jag göra? Ni har bekänt -- att, att +ni -- ni har skrivit och sagt att ni älskar mig. Vad kan jag svara? Att +det är en sak som jag varken kan eller vill bestrida er rätten att göra +-- det är er sak -- men jag kan ju inte -- även låt vara att jag hyste +aldrig så varma känslor för er -- vad skulle det nu tjäna till? Ni har +väl ändå vetskap om min ställning -- jag är gift -- jag har barn som jag +älskar -- jag har ingen förmögenhet -- jag -- men nej, det är oriktigt +av mig att blanda er in i det här, vad har ni med det att skaffa? Fast +på sätt och vis. Förlåt mig, käre vän -- jag har ingenting annat att +svara än att jag dömer er inte, jag tackar er för allt, allt ni sagt +mig! Och låt oss nu skiljas -- låt oss gå -- ni skall arbeta, utvecklas, +ni skall strida med livet och segra eller dö -- och Gud skall hjälpa er +-- -- + +-- Jag ber, blanda inte in honom i det här nu också! utbrast han +bittert. Jag har nog av honom förut -- -- + +-- Häda inte! Hon ryste för sig själv. När ni fått nog av Gud då är ni +förlorad. + +-- Om ni inte älskar mig då är jag förlorad, viskade han knappt hörbart. +Men nu, när jag vet att ni inte gör det, så skall jag gå. Jag lovar er +att aldrig upprepa det här. Låt oss då gå! + +Darrande reste hon sig och drog på sig handskarna, just som uppasserskan +kom för att ta emot beställningen. -- Vi skulle ingenting ha! David fick +självbehärskning nog att sticka handen i fickan och ta upp ett mynt som +han lämnade på bordet. Flickan såg efter dem häpen. Ute på gatan räckte +Ziri honom handen till farväl. Hon såg gråtfärdig ut, hennes läppar +darrade. Hastigt slet hon sig ifrån honom och sprang sin väg. Han stod +och såg efter henne, och en plötslig kyla smög sig över honom. Han +skrattade hårt för sig själv och gick trotsigt nedåt gatan. -- Farväl, +mumlade han, det var således det hela. En ofantlig dumhet. Det var hon +som hade förnuftet den här gången. Och nu -- nu -- + +På två dagar brydde han sig icke om att uppsöka Hartman, fast han nu så +väl behövde det. I stället drev han mållöst kring gatorna och kom alltid +mycket sent hem till vindsrummet, där antingen Terje sov i sitt hörn +eller också var borta med alla kamraterna. Han brydde sig ej om att äta +ordenligt, då och då kastade han i sig en bit mat på något billigt kafé +och fortfor att ströva omkring, tills han en kväll mötte Hartman. Han +dök genast på denne med en begäran om att få låna hundra kronor. -- Var +fan har du varit? undrade Hartman, vet du jag har gått och tänkt på dig. +Du går väl inte och svälter? Men vad har hänt med dig -- du se ju ut som +du skulle få fläcktyfus? + +-- Jag har varit litet klen, ljög David fräckt. Hartman tog, förvånad +över hans förändrade, brutala sätt, upp hundra kronor och lade i hans +hand. -- Gå och ät och drick ett glas öl! rådde han. Jag skulle gå med +dig, men förargligt nog är jag upptagen just nu. + +-- Tack. Det gör ingenting. Jag kommer snart till dig. Med dessa ord +försvann han om gathörnet som om han haft mycket brått. Men strax han +kommit ur Hartmans åsyn stannade han och såg på sedeln. Sedan stoppade +han omsorgsfullt ner den och gick vidare. Hans högfärd hade sårats av +att Ziri avvisat honom, och det föll honom aldrig in att hon skulle +kunna ändra tankar. -- Hon talar säkert om det för sin man, tänkte han. +Hennes man talar om det för Hartman. Vad ska jag göra, vad ska jag göra? +Älskar jag då henne inte ännu, kan jag låta bli att tänka på henne? + + +7. En förstående vän + +Han strövade omkring tills det blev natt, han kände att han dock måste +utgjuta sitt hjärta för någon. Men han hade ingen. Han kom nedåt en +stor, upplyst gata där ett dussin ganska tysta och beskedliga fruntimmer +i den vanliga svajiga utstyrseln gick hastigt av och an utanför de ännu +ej stängda restaurangerna. Han gick sakta och varsamt och tittade på den +ena efter den andra, men ryste för sig själv och gick vidare. När han +gått en stund vände han om, bilarna höll som vanligt, svängde in och +stannade, hämtade ett par här och där och körde bort. Då blev han +plötsligt varse en ung kvinna, med ett behagligt allvarsamt ansikte, en +smula fattigt klädd, ja sannerligen ganska fattigt klädd, men med en +mjuk och rask gång. Hon stannade och såg på honom från topp till tå. -- +Så fattade hon sitt beslut och gick raskt vidare och han fortsatte åt +motsatt håll. De vände och mötte varandra flera gånger men rösten svek +honom när han skulle tala till henne. Han ville bara se på henne, tänkte +han, hon såg inte så fräck ut som de andra. Men antagligen ansåg hon +honom för fattig, hon gick alltid raskt förbi honom igen. Detta +upprepades tills han nästan ej orkade gå längre. Hastigt tog han en +promenad runt ett kvarter, stod och tittade i ett skyltfönster länge. +Nu skulle hon nog ha gått när han kom tillbaka... + +Men hon var kvar, hon förföljdes ivrigt av en svårt berusad men snyggt +klädd herre, antagligen en militär. Då beslöt han sig, han hade sett +henne så många gånger nu att hon liksom var för hans räkning. Han hade +kostat på henne så mycket intresse -- nu skulle herrn därborta få vara +rask. De hann upp henne på samma gång, David var ett par steg före och +tog hennes arm ganska häftigt. -- Vad fan menar herrn? Hon slet sig loss +och sneglade på den flåsande herrn. + +-- Jag menar -- jag menar femtio kronor, viskade David bestämt. Ni går +med! + +-- Har ni ögon i huvudet att se med, människa, fräste herrn. Vad har ni +med oss att skaffa? Men då han såg att flickan tvekade mellan dem gjorde +han slag i saken. Han böjde sig ned och viskade i hennes öra. Hon +knyckte på nacken och tog ett steg mot David. -- Ah, kan tänka det -- +bistra tider -- ökat priset -- å nej -- lilla girigbuken. Svarta Sara +går för tjugu -- och du är gammal som fan. Den tjocke raglade i väg, men +han försökte spotta efter David, som vinkade på en bil. De satte sig +upp. -- Fanjunkaregatan femton. -- All right! Bilen rullade omvägen +uppåt Ryttaregatan. Men så slapp det ur henne att hon hade punsch hemma, +och så fick kusken ny order. De stannade på en tvärgata på norr och kom +upp i ett litet dammigt och illaluktande rum i en våning som tycktes +uteslutande vara använd till dylika ändamål. Så fort de kommo in tog han +upp femtio kronor, lade dem på bordet och reglade dörren. -- Tag fram +spriten, allt du har, mumlade han mekaniskt. + +Det fanns både brännvin och punsch och han började genast berusa +sig, mekaniskt, sjukligt och lugnt, utan att taga den minsta notis om +flickan. Han grubblade över sig själv och söp, söp och grubblade, därpå +började han småsjunga. Flickan, som redan var litet drucken, stirrade +förskräckt på honom. Då såg han på henne med en sådan blick att hon blev +rädd, hon tog sedeln, stack den åt honom och sade fräckt: + +-- Är du en sån där -- som vill slåss -- eller en sån där -- greve -- +så -- gå din väg! Jag är en -- anständig -- människa -- jag vill inte -- +hör du gå din väg -- vad menar du -- är du en greve? + +Han visste att "greve" var flickornas öknamn på alla slags perversa. +-- Lugn, lugn i stormen, ropade han, jag är ingen människoätare. Jag ska +bara, bara sitta här och sjunga hela natten om du vill. Och det ska du +väl inte grina åt, det kan väl vara skönt för däj att slippa allting +sånt där, bara supa och höra på när jag sjunger och så få femti kronor. +Inte sant? + +-- Du kanske vill piska mäj -- men jag -- + +-- Dumheter! Han slog ifrån sig med bägge händerna. Ser du, jag är en +mycket olycklig människa, en ganska olycklig människa, och nu vill jag +språka om en sak -- du ska bara höra på och så ska du säja att -- det är +synd om mäj. Jag tror att vi förstår varandra så småningom -- bara vi +får tillräckligt med sprit i oss. Men nu skål -- och -- så -- kan du +sjunga så ska jag höra på. Du får klä av däj och lägga däj, jag ska +hjälpa däj klä av däj om du vill -- sånt kan jag -- och sen ska du +inte somna utan ligga och höra på mig. Jag har haft såna förskräckliga +drömmar nu en tid -- och du kan veta att min barndom var en början till +en stor tragedi -- en stor tragedi, hör du! + +Flickan hade själv börjat klä av sig, nu mycket lugnad. -- Jaså, du +är en av dom där tokarna, hånade hon, tusse lilla mitt då -- är du +olyckligt kär? Hon kastade av sig underplaggen, drog på sig en smutsig +tröja och kröp ned i sängen. + +-- Var det inte det jag tänkte, jublade David. Hon är en skarp psykolog +den här -- vet du vad en skarp -- nej det vet du inte -- + +Hon gäspade. -- Tusan vad du är lärd med. Student, va? + +-- Det gör det samma -- alldeles det samma, bara du inte somnar, och så +vill jag inte att du ska svära heller. + +-- Är du riligiös också? + +Han satt på sängkanten med ett dricksglas punsch i handen och tittade +helt vänligt på henne. Hela rummet började dansa för hans ögon. Han +tyckte att han älskade flickan som låg i sängen. Han fick nästan tårar +i ögonen, men han bara fortsatte att dricka. + +-- Nu skall du veta att jag har ett alldeles förbannat gott hjärta, sade +han hänförd. Om jag inte vore så lusfattig skulle jag skänka alla, alla +dina kamrater var sina femtio kronor i denna natt! Och dom allihop +skulle bara ligga och höra på mitt livs historia, för nu, ser du, skall +jag berätta hela mitt livs historia! + +Han hade blivit sentimental under sitt häftiga rus och satt vaggande +av och an med kroppen på sängkanten. Kvinnan låg med täcket högt över +axlarna och läppjade då och då på ett glas punsch som hon ställt på en +stol. När hon då reste sig och ibland blottade sig fullkomligt, ty det +var mycket varmt i rummet, väntade hon synbarligen på att han skulle +omfamna henne, men han var fullkomligt borta från alla begär. Tårarna +stod honom som oftast i ögonen och han skakade tungt på huvudet. -- Jag +hade ett kristet hem -- ett mycket kristet hem, och vi uppfostrades med +svält och kristendom -- inte rådde mina föräldrar för det -- dom var så +fattiga, dom försakade allting för oss barn, men vi var sju i familjen +som skulle leva på femhundra kronor om året -- så att vi åt saltsmörgås +-- vet du vad saltsmörgås är -- kära du, saltsmörgås det är bröd som man +doppar i vattnet så att saltet skall fastna på i stället för smör -- +saltsmörgås och kristendom, det är nog inte den sämsta uppfostran -- man +lär sig veta hut på det viset, tror du inte? Och vi hade bara lappade +kläder i skolan när alla andra bar hela -- och vi var begåvade allihop +-- och jag mest, du kan inte föreställa däj så begåvad jag är, jag +förstår allting, men jag måste ha någon att tala om det för, annars +brister själen sönder i små, små trasor, tror du inte det, kära du, vad +sa jag, vi fick lära oss arbeta i skogen och så hade jag en bror som var +besatt av onda andar -- han var besatt av en ond ande så han ropade på +nätterna så att vi fick inte sova, och så hade jag en bror som vart +blind därför att han grät så mycket, tror du inte det, älskade, han grät +så mycket. Men dom är döda nu... + +-- Det var väl bäst för dom, har du ingen syster? Flickan hade satt sig +upp i sängen och betraktade honom med nyfiket, otåligt ansikte, hon +stördes av den djupa, dova sorgen i hans bröst. Men hon såg på samma +gång generad ut, det var som om hon ville helst slippa att höra mer. Ska +du inte lägga däj och sova, frågade hon otåligare än förut. Det är så +dumt att lipa, vad fan skulle det bli om jag började på så. + +-- Svär inte, du får inte svära, lägg däj igen. Jo visst, vad var det du +sa? Det var bäst för dom. Han grät så han vart blind, men han hade ett +sånt väldigt, stort hjärta, han kunde trösta mig också. Och ser du, det +allra märkvärdigaste var att när han gråtit säj blind så sen grät han +inte mer. Du kan aldrig tro sånt stort hjärta han hade och hur stark han +var till att bära allting. Om ett helt berg tänkte ramla ner på honom, +så stod han bara stilla och väntade, och så han kunde tala om allting, +så där fullkomligt överlägset kunde han tala om allting. Och så vart +han död, dom spottade i graven när han var död, nej det kanske jag har +drömt, men jag rymde ifrån alltihop, men jag måste bo ihop med en kvinna +som var precis som du, i London, och jag har ett barn med henne, och jag +älskade många, många, alla jag kom åt, men jag har inga barn med några +flera, för jag var så hederlig så jag aktade mig och var försiktig, +så pass hederlig är jag. Och så kom jag hem och där är en som heter +Nilenius, en bov, förstår du, som är min fiende, han vill att jag skall +gå under, det känner jag på mig, var gång jag lyckas med en sak så hatar +han mig, och när jag stupar kull i all min lort och alla människorna +skäller ut mig, då kommer han och är vänlig och talar om hur dumt jag +burit mäj åt. Och han följer efter mig var jag går och så hånar han min +far, men min far, ser du, han är en sån där stor människa, ett stort +Guds eget barn med alldeles vitt hår, du skulle se honom. Och om +han bara beder för en människa så kan det aldrig gå på tok för den +människan, för han har en sån stark tro. Men han är så sträng, alldeles +som hettan i en smältugn är han. Han är så sträng att om du bara finge +titta in i hans ögon en enda gång så kunde du aldrig gå ut på Birger +Jarlsgatan mer, så rädd skulle du bli. Och om han såg på dig riktigt +länge skulle hans blick bränna däj som helvetessten, så att allt orent +skulle brinna bort och du skulle bli ren och ung och vacker och ha +kloka, brinnande ögon. Men han vet inte -- han vet inte att jag är kär i +en annans hustru -- -- + +-- Berätta nu om den där frun, du, och lägg däj sen. Så, du är kär, hå, +ja ja, varför ligger du inte när henne då, i stället för att sitta här +och predika? Vill hon inte ligga hos däj, va? Kerstin gäspade och +smakade på nytt punschen. + +-- Tyst du, det är inte så! Jag älskar henne, men hon älskar inte mäj. +Hon är så vacker -- du kan inte föreställa däj så vacker hon är -- men +hon är god också, och tror på Gud, men i dag -- i dag sade hon mäj att +hon inte kunde älska mäj -- -- + +-- Hon ångrar säj nog, var du lugn, hon säger bara så där i början. + +-- Nej, du -- tror du -- ja visst, du är också kvinna -- men nej -- hon +sade -- jag såg på henne att hon inte älskar mig. Hon sade att -- -- -- + +-- Hur länge har hesskapet vatt bekanta? Skål på däj, älskling! + +-- Hur länge -- hur länge -- jag har bara sett henne en gång, och -- hon +-- vi har träffats två gånger -- vi -- det var för tre dar sen -- -- + +-- Det var hastiga vändningar, men det är sån stämning nu för tiden. Ge +inte tappt du, du ska si du ligger me'na om en vecka. + +I ett nu hade David alldeles glömt bort vem han talade med, men bara för +ett ögonblick. -- Råd mäj, hur ska jag göra! + +-- Du ska sova på saken och så ska du ta henne så småningom -- men du är +en sån tokig en, hon ska välan ha betänketid. + +David reste sig plötsligt upp och strök med handen över sitt hår, som +var alldeles vått av svett. Han var så drucken att han ej kunde stå +riktigt. Oroligt började han ragla av och an på golvet. + +-- Du har rätt -- du har rätt, stammade han, dom ska ha betänketid, det +ska dom ha. Men du kan inte tro hur jag haft det hela mitt liv, aldrig +en dags lugn, ser du -- aldrig, hit och dit -- en oro som om heta järn +bränt mäj i själen, och ingen som kunnat slå kallt vatten på -- på mitt +huvud -- tror du på en Gud? Hör du, tror du på en Gud? Jag tror på Gud, +han sitter högt, högt ovanför oss alla -- så högt att rummet tar slut +innan en kommer dit -- men alla människor kommer dit till sist -- det +tror också Ziri -- det tror hon, kvinnan, och det tror jag också. Gud, +ser du Kerstin, han är inte av kött och blod utan av luft -- nej inte +av luft heller -- nu ska jag tänka -- hör du Kerstin, av stjärnljus är +han -- inte av det heller, hör noga på -- han är av det som är i +stjärnljuset, det som är inuti ljuset -- å så dumt jag talar -- men +vet du, vet du, jag kan inte komma ifrån -- utan jag tror på syndernas +förlåtelse, så är det vi. För däj och mäj finns ingen annan räddning -- +vi gick alla vilse på bergen såsom får utan herde -- -- + +Han satte sig med ansiktet i händerna och grät sakta. -- Minns du den +där sagan om sorgens tunga kedja, frågade han plötsligt utan att se upp, +sorgens tunga kedja, som den lille gossen gick och drog genom den stora +skogen? Jag -- läste den hemma -- om julen -- det året när det var så +sträng vinter och fåglarna frös ihjäl i skogen vid Bandarberget -- du +vet inte hur vackert Bandarberget är om vintern när stjärnorna flammar +över snöiga furor -- där är en grotta i berget, som man kan gå in i, och +göra eld i och ligga och värma sig medan man lyssnar på vinden, det -- +var en liten gosse som gick vilse i en stor skog. (Han talade sakta och +högtidligt. Flickan i sängen gjorde ingen rörelse.) Och när han gått +länge, länge, började han gråta, ty det var kväll och han hittade inte +hem till sin faders palats, ty han var en liten, liten prins, ser du, +och när han gått och gått och gråtit så länge att hans lilla spetskrage +var alldeles våt, då kom det ett troll fram och sade att det skulle visa +honom vägen, om han bara ville bära hem den här kedjan som trollet +hittat i skogen. Och han tog kedjan på axeln och gick i många år, men +han kunde inte låta bli att synda och då växte kedjan länk för länk -- +den växte länk för länk -- och den vart så stor och tung att det inte +fanns en avgrund nog stor att vräka ned den i -- och så kom där en älva +fram och sade att det fanns en konung i ett land långt borta som bara +behövde se på kedjan, så förvandlades alla syndens tunga länkar till +rosor -- kransar av rosor -- och han sökte konungen, och han visste att +han skulle känna igen honom om han fick se honom för han hade en så +underlig, taggig krona på huvudet, och blodet flöt jämt fram under +taggarna och hela hans kropp var full av gisselsår under manteln, men +ändå var hans ögon så fulla av kärlek att om han bara såg på kedjan en +sekund, så blev det idel rosor av den -- Kersti! Kersti! Vet du vem +kungen är? Du svarar inte, för du vet inte -- + +Nu satt han tyst länge, med huvudet i händerna. + +-- Så att inte är det _bara_ kärlekssorg, det skall du inte tro. Om jag +inte bar den där kedjan så vore inte kärleken så förfärlig. Men det vet +jag inte -- heller -- + +Vet du hur det var hemma om jularna? Vet du, en jul var det barvinter +så att vi kunde gå långt in under granarna och sitta där och höra hur +vinterstormen brusade. Vi hade ingen julgran -- så vi gick ut till Guds +granar på Bandarberget och dom sjöng psalmer för oss -- -- + +Han gick fram till bädden, hans ögon var fulla av tårar så att han ej +kunde se henne -- Hör du, snyftade han, det är det här med -- syndernas +förlåtelse! Varför får jag aldrig vara i fred för syndernas förlåtelse? + +Men Kerstin sov allt hårdare. När han suttit en stund och småpratat för +sig själv ramlade han baklänges i bädden bredvid henne och somnade som +en sten, med kläderna och skorna på sig. + +När han sedan vaknade, sjuk och dödstrött och ångerfull, ty han mindes +ej om han verkligen omfamnat henne, var hon redan ute. Han fann ett +handfat med vatten, sköljde händerna och ansiktet noga. Därpå tittade +han i plånboken -- nej, hon hade inte bestulit honom, de återstående +femtio fanns där. Han smög sig i väg, kom upp till ateljén och sov +länge, varpå han gick raka vägen till Hartmans bostad. + + +8. I Haschischland + +En tjänsteflicka med mycket allvarligt, nästan lantligt utseende kom och +öppnade, sägande att "doktorn inte mådde riktigt bra". Han trängde sig +ivrigt förbi henne. Hartman kom honom till mötes, blek men ofantligt +glatt överraskad. Som vanligt var han bedövad av några gifter. Lugnet i +hans smala ansikte verkade nästan lik, han gjorde snabba, krampaktiga +rörelser. -- Välkommen, vi ska genast få något att dricka. Du kan få +rent brännvin och saltgurka om du vill. Det är hälsosammare! Och nu ska +vi ha det här dygnet tillsammans, du äter kväll här -- nej, jag är inte +sjuk, det är bara Greta som tror så, hon är med i armén och har gitarr, +du sjunger ju sjömansvisor -- det här börjar riktigt bra, gosse! Han var +så upplivad att han försökte dansa runt på golvet och gnuggade ideligen +sina smala, vaxfärgade händer. Slutligen gick han helt tvärt och satte +sig i en högkarmad stol framför brasan. Han förde cigarretten med små, +onaturliga rörelser som om han varit en mekanisk docka. -- Mitt hjärta +är litet i olag, sade han, ibland slår det inte på långa stunder, ibland +går det som en hackelsemaskin. Jag ids inte gå till läkare så föraktar +jag läkare, utom kirurger. Han talade sakta och kallt. Med kniven kan +dom verkligen hjälpa en och annan -- både till livs och hem till Gud -- +de säger att jag skall dö, jag börjar också tyna av och jag är verkligen +så ensam! Ansiktet drogs ihop som om han känt någon fysisk smärta i +huvudet. -- Det kanske är snart slut med det ursinniga, sköna, smutsiga +livet. Han gjorde en snabb rörelse som om han ämnat flytta sig från +elden men sjönk trött tillbaka igen. + +Nu när han satt och talade med sin egendomligt kalla, men ändå brännande +röst slog det David att umgänget med denne man för varje gång tyngde ned +honom, gjorde livet omöjligare, lade mera ved på den förtärande +ångestbrasa som brann i honom. Han blev mer sönderriven i stället för +att lära sig förnuft av Hartman. Aldrig hade han gått ifrån denne utan +en känsla av alltings bottenlöshet. Hade Hartman ej någon andakt inför +naturens skönhet? Han talade aldrig med hänförelse om våren, och när +David försökte ge honom en föreställning om vildmarkens berusande vår +i de avlägsna dalarna vid Rousannas åsar, om den stora blommande +ljungheden vid Tervalax och de tusen rödrandiga humlorna där, då satt +Hartman bara och nickade stelt. Var vildmarken för denna människa ett +främmande ting, vars drag hade stenåldersmoderns, den vilda kvinnans +grovhet? Eller såg han in i en långt skönare vår -- lyssnade han till +årslag och sång från "Adrias' gondolier" -- såg han in i en vildmarksvår +med långt skönare blommor, kanske direkt in i paradiset? Stirrade han +med sina brännande ögon på någon brinnande rosenbuske i närheten av den +Outsägliges tron? + +Men sedan de druckit ganska mycket vin blev Hartman återigen glad. +-- Men du, kära du, hur bråkar du med själen nu för tiden? Har han +civiliserats? Eller är han fortfarande lika obändig? Jag tror man håller +på att bli gammal. + +-- Jag funderade på att bli en kristen -- -- + +-- Ja ja ja, det är den gamla sjukan, det har du visst hållit på med +lika länge som jag, men vi orkar inte ta steget. Vi är för sjuka och +bräckliga för att tåla denna värld, nöjena har vi sugit ut, och vart ska +vi sen ta vägen? Ingen kärlek mer -- bara passioner, ingen tro mer, bara +förakt! Det är förfärligt när Gud talar, men när han tiger är han värre. +Man ville gå och löga sin själ nånstans, Luther var en bra mycket +dummare inrättning än skärselden. Att ge sig till att ta bort räddningen +från synden och helvetet men sen lämna bägge kvar åt oss! + +-- Det är ju nästan omöjligt att leva! utbrast David. Och Hartmans röst +kom som ett eko: + +-- Alldeles omöjligt att leva! och så blev det så tyst i rummet att de +kunde höra sina hjärtan slå. + +-- Ibland tar jag det gladare, fortsatte Hartman med skälvande röst, +i det han drack ur resten av sitt glas. Då tycker jag det enda jag +behöver är en revolver, en grammofon som spelar en slagdänga medan jag +siktar mot tinningen -- -- vi har många fel, vi är för fördärvade för +frälsningsarmen, annars vore vi bäst placerade där. Botgörare och +lastbara kräk -- ena dagen bönhuset, andra hos -- ja den eller den frun +eller horan eller -- erotomaner hela högen, degenererade as, som sjunger +botpsalmer vid tjugo år. Strindberg var liksom signalen. Det är +märkvärdigt så västerländsk han var i alla fall, i fråga om sin tro. Och +i fråga om kvinnorna hade han ingen förmåga att bli tränad på dem och +skratta åt dem. Han tog dem på allvar -- dom skar alltid som knivar i +hans hjärtekött -- och å, så han skrek! Såna är vi. Livsviljan negera vi +med prat, mystik talar vi om med en min som om det gällde Rehnströms +akvavit -- men vi orkar inte ens sluta upp att röka! Såna asketer är vi +-- dumheter! + +Du får inte tycka illa vara att jag är talträngd, du ska få mera vin, +du ska få säja litet ibland, sedan, hör du, men just i kväll är jag så +laddad -- om du bara hör på -- + +Han hade piggat upp sig till den grad att han nu stod på golvet och +nästan skrattade. -- Skål! Hur var det nu jag menade -- i alla fall, +roliga är vi, fast vi tar oss själva alldeles förbannat allvarligt, och +det skulle vi inte göra. Vi har en liten tillflykt i galghumorn, ser du, +den är liksom själva kännetecknet på västerlänningens hjälplöshet. Får +vi inte skoja bort döden, så ligger vi nere. Tänk om jag skulle göra mig +en riskoja och leka Kiplings Purun Bhagat i sommar! Sätta ut en skål +utanför riskojan -- i Haga kunde den stå -- som snälla löjtnanter och +grosshandelsdöttrar finge lägga mat i åt den stackars Hartman som samlar +visdom och blir Brahma! Ha ha, är det inte roligt, men jag skulle inte +få någon mat alls, jag skulle svälta ihjäl, eller när jag späkt min +kropp länge skulle dom sätta mäj i cell. + +-- Ja, vad ska man egentligen göra med själen, ropade han plötsligt +häftigt. Jag diskuterar inte med folk som förnekar själen, jag avfärdar +dem som andlig ohyra, löss! Nu är jag visst full. Jag spottar på alla +som diskuterar! Har du läst Kant? fortfor han saktare, ja visst, hur dum +jag är -- visst har du läst Kant -- -- + +David hade ej läst en rad av Kant, men han teg, log för sig själv och +serverade sig själv mera vin. Han kände sig ofantligt vis och +observerande gent emot Hartman nu, tack vare vinet. + +-- Kant, ser du, han gick och lagade upp den gamla gärdesgården kring +förnuftet så att de snälla fåren fick reda på att dom var instängda. Det +var meningen att det skulle motverka högfärd och dumhet, men den vart +bara värre av det, alla som inte begrep vad det var fråga om lärde sig +honom utantill och sitter nu och förhör andra på det -- såna som ska +leva på det. Sen så kom den store sanningssökaren Schopenhauer och +tittade och vart förbannad för han inte hittade utgången, och till sist +bröt han opp ett hål i stängslet. Därutanför ville han vara. Men +tackorna bara bräkte åt honom, de tordes inte gå ut för dom trodde att +det möjligen inte fanns nånting alls utanför. Och si nånting skulle det +vara! Födoämnen letar dom över allt. Läsarna har hittat en genväg ut ur +förnuftet: dom hoppar bums över stängslet och dom andra går därinne och +en del av dem blir vansinniga av fasa, en del bara äter och äter. + +Hartman teg länge, rökande sakta och betänksamt. + +Plötsligt bröt David tystnaden. + +-- Jag har blivit kär i Ziri, sade han hastigt. Och jag har talat om det +för henne och hon -- hon älskar mig troligtvis inte. + +-- Såå, du är rask i vändningarna, du. Jag tycker mig se hur du såg ut +när hon fick höra det där. Skönt att ha något att slåss för. Du släpper +väl henne inte? Så länge du ännu ej vunnit henne är det ju alltid något +att kämpa för. Skatta dig lycklig, du, att hon gör litet motstånd. +Begriper du inte sånt? Men varför ska jag lägga mig i det där, låt oss +tala om annat, det där reder du nog upp själv. Och gör du det inte, så +gör hon det, du kan bara vänta. Egentligen -- varför talade du om det? +Tänker du gifta dig med henne, få henne skild, menar jag? Om jag skulle +gifta mig skulle jag bedja så här: Käre himmelske Gud fader, jag skall +hålla alla din kyrkas bud, men jag ber att få tillgift för att jag +alltid ljuger för min hustru. Så skulle jag be. Tala aldrig sanning till +en Ziri -- du fördärvar henne, öppna aldrig ditt hjärta för henne -- hon +begriper bara en sak: att du haft att göra med kärlek förr än med henne. +Alla förklarande orsaker och psykologiska motiv ger hon fan! + +Å ni släktlösa, hemlösa litteraturluffare, vad ni har det bra! utbrast +han plötsligt. Men hör du, låt oss få haschisch än en gång. + +Han steg upp och började laborera med en glasmonter. + +-- Men vi ska låna Lisas gitarr och spela på. Lisa! ropade han, får vi +låna gitarren? + +Hon bar in den, en gammal sprucken tingest med spröd, klirrande ton. Och +så småningom stämde David den och hans ännu rätt goda röst fyllde det +lilla rummet: + + Och konungen han bodde i en borg av ädel sten, + han bodde där med vänner och med fränder. + En natt han vaknade i svett, han fann han var allen, + som aspens löv då darrade hans händer. + Och högt han ropade på ljus och på sin bästa vän + men ingen ingen svarade i mörka kammaren. + +-- Det är så, ropade Hartman i det de sväljde var sin liten vit kapsel, +fortsätt, kommer då ingen till konungen i mörka natten? Låt oss dricka +också, nu lever jag igen! + + Då steg ur tunga mörkret till sängens purpur fram + en prins med törnekrona och sår i sina händer. + Hans rivna mantel grånade av långa vägars damm. + Han sade: jag vill föra dig till glädjens fjärran stränder. + Gå bort, jag känner icke dig! då ropar konungen, + och ekot svarade: Gå bort! i mörka kammaren. + + Man ropade: gick konungen till andra sköna land, + att bära där en krona i ovansklig makt och fred? + Ej röcks han bort att bota synd, av dödens stränga hand? + Säg for hans själ med kroppen i den svala graven ned? + Och hela folket ropade: vart gick väl konungen, + och ingen ingen svarade i mörka kammaren! + +-- Jag kan slå vad om att David diktat den visan enkom för att reta Saul +för att han ingenting vet om döden, sade Hartman. Det var en vansinnig +idé att sjunga nu -- tål det inte! För övrigt kanske jag redan är +vansinnig -- -- + +-- På dårhus kanhända vi kommer, skrattade David. Men nästan alla dårar +är roliga. Jag kände en mjölnare Ekberg på B. hospital. Han sitter dag +ut och dag in och skriver sitt namn på en griffeltavla, beundrar det +och stryker ut det och skriver nytt igen, för varje gång säger han med +stigande hänförelse till sig själv: Du Ekberg, du Ekberg, en sån stilig, +fin, bildad kar du ä! Du kan skriva å du kan räkna å du kan skriva ditt +namn så fint, så fint! Ack du Ekberg, du Ekberg! Och så har dom en +gammal dödgrävare, som varje dag drar av sig stövlarna utanför +celldörren, kysser vardera stövelklacken, håller ut bägge stövlarna på +rak arm och säger med hög röst: Tiden tar -- Karlskrona å Boston -- +Gud bevare kungen och fäderneslandet! Han tror inte att prästen kan +jordfästa någon om han, galningen, inte först hinner spotta tre gånger +i en knut för den döde. + +Alltmera dimmiga och virriga satt de till långt in på natten och bara +berättade om dårar. De fann dem allt roligare. Och de nickade till +varandra och skrattade. + +Det fanns en dåre i U. som bara höll på att bygga små palats av sin egen +träck, han gjorde sedan små kulor av den och gick omkring och siktade +och sköt på palatsen, alltid glad. Och de nickade igen till varandra och +skrattade och sade: + +-- Tänk när vi blir såna! + +Men plötsligt lade sig en liten töcknig dimma över Davids ögon. Han slöt +dem och tyckte han såg ändå, men allt var så ljust och tilltalande, +ibland så strängt gråblått och så fjärran. Han log, han visste att han +var i porten till haschischland. Och vinet gjorde honom sömnig. Han satt +plötsligt och skrattade åt Hartman. + +-- Jag skall strax gå till Ziri, utbrast han, jag skall, du får ursäkta +mig -- -- + +-- Dåre -- nej, stanna, vad tänker du på! Det är ju mitt i natten! + +Men David sprang redan ut på gatan, utan att bry sig om vännens +varningar. Den kyliga luften därute eggade honom -- och dock fanns det +en svag röst inom honom som sade att han borde akta sig för att göra en +dumhet. Han beslöt att inte alls bry sig om Ziri i kväll, han skulle gå +hem och lägga sig. Det var verkligen "mitt i natten". + +När han kom upp fann han Terje ensam, sittande i sängen och stirrande på +honom som om han varit rädd. Men han satt endast och begrundade gamla +minnen -- och så var han hungrig och hade inga pengar. David blev genast +så rörd över detta förhållande att han i sitt nuvarande tillstånd kände +lust att gråta. Hastigt plockade han upp fyra tiokronor ur fickan och +lade dem i Terjes hand. + +-- Ät gosse, skrek han, du får alltihop, alltihop! + +Och han omfamnade den stackars hungrige målaren, klappade honom och +tröstade honom. + +-- Ät upp för alltsammans. + +Terje tog bara en av tiorna, reste sig, såg noga och prövande på David, +varpå han frågade med låg röst: + +-- Säj, tycker du aldrig att ditt huvud sväller och blir så stort att +det inte får plats inne i rummen? + +-- Din skojare! Nej, aldrig i världen. Varför frågar du så? + +-- Det gör ingenting. Men jag hade en farmor som vart galen, och hon +bar sig åt ungefär som du, men strax innan det bröt ut tyckte hon att +huvudet blev så stort att hon måste gå ut i fria luften för att få plats +med det. + +Detta meddelande mottog David med ett så ohejdat gapskratt att Terje i +största förskräckelse skyndade ut med tian i ena handen. -- Sov litet, +sade han i dörren, så kanske det går över. + +Han funderade på att lägga sig, han var ganska säker på nu att Ziri inte +menat riktigt allvar. Och medan han rumlade omkring i rummet kom han att +titta på bordet. + +Där låg ett brev, het om kinderna röck han det till sig och bröt det och +läste: + + Älskade! + + Jag ljög, men det var mot min vilja, jag har inte någon ro förrän jag + får säga detta. Hela världen synes mig förtvivlad, jag vet ingen utväg + och ur detta anar jag en förestående olycka. Du får inte resa från + staden utan att ha träffat mig, jag är så olycklig och jag har gråtit + hela natten. Men du är så ung och så sann. Du får aldrig besöka mig i + mitt hem, jag vill träffa dig där du bor. Möt mig på gatan nedanför + trapporna i morgon klockan två, jag sitter i bilen tills du kommer, + när jag får se dig gör jag tecken och du går före och jag följer + efter på avstånd. + + Svik mig inte! + + Din sorgsna + + _Ziri._ + +Sakta lade han brevet på bordet och satte sig stilla på en stol. En +hemlig fruktan blandades med våldsam glädje. -- Du älskar mig -- du +älskar -- viskade han med tårar i ögonen -- och det -- det börjar nu. Är +det inte härligt? Men det börjar således nu -- vad är det då som börjar +-- vad är det? Jag tager -- min broders -- hustru -- -- och dig är icke +lovligt att taga din broders hustru! Men vad menar jag då -- visst +älskar jag -- hur var det Maupassant låter den gamla damen säja -- +jo -- ser du, äktenskapet är en institution till statens bestånd, men +kärleken, den är en instinkt, och den kommer från Gud! Den kommer från +-- jaha, jag bryr mig för övrigt djävulen i Maupassant -- den kommer +från Han. Precis Han är det. Och vi har bara att känna oss som ett spån +på strömmen -- ingen botten under oss -- då lever vi, då lever vi! Å, +älskade, stolta lilla vackra Ziri! Jag skall kyssa din mun -- jag skall +kyssa din mun! Den där munnen som din -- man kysst så många tusen gånger +-- du kanske var lika kär och olycklig innan han fick dig -- du sover i +hans famn och sedan går du hit -- vem rår för att du går hit? Jag, bara +jag. + +Å nej, nu får det vara nog, jag reser, jag reser! Men vad gör det nu då +om hon går ur hans famn i min? Om han inte vet det? Ingen vet det. Och +den där _Han_. Gud, han vill det. Och när vi då känner oss som ett spån +på havet, när vi då älskar och bedrar en man, då lever vi alltså i Gud. + +Å nej, nu tar jag det för lätt, ändå. Vad är det där som ropar i mig +att jag gör _orätt_ i att låta Ziri gå hit upp? Det är det som sitter +innanför alla skal och aldrig kan bli orent. Jaså, blir du oren av att +älska henne? Det var lögn. Vad är det då, varför kan jag inte vara glad +ens över detta? Varför jublar jag ej, sjunger, skrattar? + +Han steg upp och läste brevet ännu en gång. Sedan kysste han det och +gömde det i plånboken -- jag vill, jag älskar, men jag är feg, sade han. +Vad är det jag är rädd för? Mitt onda samvete, ja, jag måtte vara en +liten okunnig fördomsfull stackare, bara. Jag älskar henne, men jag är +rädd för Gud. Alltså tror jag ännu på den där som skrev upp alla mina +barndomssynder i en stor bok, och hade boken på en hylla till domedag, +då tog han ner den och såg efter hur debet och kredit gick ihop. + +-- Men kanske, kanske, mumlade han ändå, att det inte är den där guden +i alla fall. Kan det vara möjligt att jag skulle vara lika osäker på om +detta var rätt _även om jag vore alldeles säker_ på att all tillvaro +upphörde i och med döden? Jo då, jag skulle tycka att det hela vore +orätt ändå. Mot -- mot den andre! + +Han skrattade. När hedningarna, som icke hava lagen, ändå gör det lagen +bjuder! ropade han. Nu lade han sig på sängen. Men hon skall komma. Jag +ämnar inte leva utan henne, jag kan det inte, hon är redan i hela min +varelse. Vad tjänar det till att bråka om saken då. Dåre, du vet, att du +skall äga henne, du har ägt så många att du vet det. Du vet det. Ha, ha! +Vi ska synda, ty vi kan ej annat. Så länge världen står, kommer de att +göra så, de flesta människor, de allra flesta. + +Han fick en idé, han började städa ateljén, fast klockan redan gick på +två. Under det han var sysselsatt med detta kom Terje tillbaka. David +stannade förläget med sitt arbete att sopa golvet. + +Då först kom David ihåg den sena timmen, klockan var redan över ett, +och Husfadern skulle nog finna det konstigt att han städade just nu. Men +den gode mannen var tydligen van vid åtskilligt, han klev lugnt över +dammborsten och sophögen, satte sig i sängen, stack ett stycke tobak i +munnen och lade en tidning utbredd framför sig att spotta på. + +-- Väntar du främmande? frågade han sömnigt. + +Och David fann att han måste röja en del av sin hemlighet, annars var +han inte övertygad om att de fick vara ensamma. + +-- Jag väntar en flicka hit i morgon klockan två, svarade han nästan +blygt, en bekant, för resten en anständig -- en anständig familjeflicka +som händelsevis är i stan. + +-- Ja, dom är värst dom, sade Husfadern allvarsamt. Emellertid ska jag +varna grabbarna, så kan du ta nyckeln på insidan, så får du vara ostörd. +Det är för resten -- han lade sig ner och tittade stint i taket -- eget +att -- det var klockan två, du sa? -- eget att jag alldeles kommit ifrån +det där -- jag har inte haft ett fruntimmer häruppe på ett helt år, ända +sen den där finskan slutade. Jag är inte sådan, jag -- men vad tusan är +det med däj? Är du sjuk? Har du feber? Du ser ut som ett lik! Du är kär, +förstås. Husfadern vände sina milda ögon mot David och strök sitt bruna +skägg. Det är eget när en är kär. Jag hade en käresta en gång, en enda +gång, det är eget att vara kär. Jag kunde inte äta -- eller rättare, det +gjorde ont när jag sväljde, det satt en klump i halsen jämt och bröstet +kändes hopkramat. Inte sov jag, inte åt jag, men si supa, det kunde jag. +Är det inte eget? + +-- Jo mycket. David fraktade undan soporna och ordnade bädden på golvet, +tog av sig rocken och skorna, det var för kallt att klä av sig alldeles, +och släckte lampan. + +-- Men om det inte beror på kärlek utan kanske på förkylning, då ska du +koka varmt vatten på spritköket och dricka toddy. Det finns en skvätt +konjak i skåpet, hördes Husfaderns röst genom mörkret. Han nästan låg +och pratade för sig själv. Det är länge sen, sade han stilla, jag var +bara tjugu år, nu är jag tretti. För resten, må hin ta henne! Har du +tänkt på varför jag ligger i den här kupan egentligen? Kommer jag +någonstans, blir det nånting? Ä de nån mening i att leva så här? Han +tycktes vända sig mot väggen. Jag ger även detta fan, sade han, i morgon +ska jag ut i Haga och måla, nu har jag fem dukar hos juden. Tre kronor +på stycket. Ganska billigt, god natt, du galgfågel! + +-- God natt! Han drog täcket över huvudet, men sömnen ville inte komma. +En timme låg han och funderade under det han blev allt vaknare. Detta +går ej an, tänkte han. Jag blir galen. + +Husfadern snarkade redan. David smög sig sakta upp och fram till skåpet +för att få tag i konjaksflaskan han talat om. Men han stannade häpen +över den plötsliga förändring han tycktes genomgått. Han blev plötsligt +helt omotiverat glad, kände sig uppsluppen. -- Kommer du först nu med +drömlandet, kung Haschisch, skrattade han. Det skymtade som små, +hoppande lågor för synen när han slöt ögonen. Gud vet vad Hartman lagat +ihop, tänkte han, bäst jag kryper ned igen! Han lade sig på rygg och +slöt ögonen. Framför honom stod med ens en liten man av trä, han såg ut +som en japansk husgud. -- Jag heter Tao, sade trämannen, det betyder det +högsta förnuftet, som icke kan fattas med förnuftet. + +David satte sig upp. Där var han -- ah, det var bara en liten lermodell +som stod i hörnet, han såg den tydligt i månljuset nu, hur kunde han +-- -- -- nu lade han sig ned igen och stirrade på lermodellen. Han rörde +sig, var det inte den lilla japanska husguden, David handlat till sig i +en lumpbod i New York? + +-- Jag är Tao, sade han. Ja visst, välkommen, Tao! Det vanställda +träansiktet grinade, han såg ut som porslin och väggen bakom var +blodröd. Nu kom Tao fram till bädden, han höll en kniv i handen, en +gammal slidkniv med masurskaft. Han hade växt till storleken av en +fullvuxen man. -- Kom med! pep han gällt, jag skall visa dig all +världens härlighet. + +Han stannade med David på etthundratjugonde gatan. -- Här var det, +sade Tao, fortfarande med kniven i handen, det är en kvinna här som du +känner. De gick in, det var i samma hus han köpt Tao, en sexton års +flicka stod bakom disken och klinkade på en gråmålad gitarr och sjöng +den gamla "Old Robin Gray": + + Young Jamie loved me veel an' sought me for his bride -- + but saving a crown he'ad naething else beside -- + +Under tiden dukade Tao te i rummet innanför. Fönstret stod öppet och +tonerna av en orgel strömmade in från huset mitt emot. + +-- Mamma är i kapellet, sade flickan, vi måste rymma innan hon kommer, +du ville ju att vi skulle ta nattåget till Brook Cherry i natt och gifta +oss. Vi ska väl äta i palmsalongen, älskade? Men Tao vill inte, akta dig +för Tao! + +De gick till tebordet, där Tao satt och läspade en visa till musiken +från orgeln. När David stirrade på honom krympte han ihop och blev allt +mindre. Så släppte han slidkniven, vars skaft blev för grovt för hans +lilla trähand. Ziri! ropade David till flickan, Tao sover igen, Tao är +bara en gud! Då tog Ziri och ställde upp honom på hyllan igen där han +stått innan David köpte honom. -- Men nu får vi skynda oss innan min man +kommer in, sade Ziri, men ännu var hon bara sexton år, tåget går inom +tio minuter, sade hon, men tag mig först! Då bävade David av rädsla, det +skall jag aldrig göra, skrek han. Vi måste packa och resa nu. + +Och de packade, å, så mycket de packade. Den ena kappsäcken efter den +andra bars ut, allting i butiken skulle med. Inte ens det minsta skräp +fick bli kvar, det var minnen, sade Ziri. Svetten rann utför Davids +panna, armar och ben värkte men han packade alltjämt med förtvivlans +raseri, det blev aldrig färdigt, det var hela berg av kappsäckar. De +stängde vägen, de låg i staplar på hyllorna, på disken, upp mot taket. +Alltjämt packade de. Orgeln i kapellet vrålade allt högre. Tao stod +ensam på sin hylla och grinade som en djävul -- David stupade kull bland +alla kappsäckarna, hans huvud var så hett och ryggen värkte. Tao gnolade +igen, hans röst var som ett råttpip. Ziri kysste David. -- Nu ger vi oss +i väg, viskade hon. Och de lämnade alltsammans och sprang. + +-- Det är en täppa hemma som heter Juskus, efter den finnen som först +bodde där, sade han, han blev mördad och begravd nära tomten. Kring +källargropen växer snår av al och björk, det är min lekplats som barn -- +vi flyr dit! skrek han till Ziri. Orgelbruset tystnade, gatan vidgade +sig, skogen började, hand i hand sprang de genom väldiga ödemarker, +gröna skogar, silvervita bäckar och gick på stränderna av smala, mörka +åar. + +De satt under väldiga, skuggiga träd och talade om kärleken, den eviga, +icke jordiska kärleken, som är allvarsammare än döden och mäktigare än +Niagara. Han såg in i Ziris ögon, de vidgade sig, han såg på andra sidan +om dem ett land med fruktträd och blänkande hav, hennes ögon blev portar +och genom dem kunde han se paradiset. Så kysste de varandra och sprang +igen. Flämtande stupade de omkull framför den gamla gravhögen vid +Juskus. De somnade i varandras armar. När han vaknade var Ziri +försvunnen. Han låg och stirrade på den gamla gravhögen och såg hur +jorden öppnade sig. En man steg upp ur graven, skakade leran av sig och +stirrade med blinda ögon rakt mot solen som just steg upp röd bakom +Baddobergets svarta åsar. Det var Tao, han liknade en finne och höll +en slidkniv i handen. Men han var klädd i en grå vadmalsjacka, +becksömsstövlar med näversulor och knivbälte med hornknappar. Han +skakade i hela kroppen liksom av raseri, vacklande, raglande försökte +han gå några steg framåt men föll huvudstupa ned i sin grop igen. +Ett skott ekade genom skogen, David reste sig och sprang, han hörde +hundskall och skyndade dit. Hans bäste vän och jaktkamrat, Harry, låg +och blödde ur ett otäckt sår i sidan, han hade skjutit sig själv, han +rev av honom västen och lindade den kring hans kropp som en gördel under +det den döendes stövlar sparkade upp jorden och ljungen runt om och +bröstet hävdes. Hans ansikte blev så skönt i döden, David böjde sig ned +och såg in i ögonen, han såg hur de vidgades, de blev som ett par mörka +portar, genom dem skymtade paradiset. Det var Ziri. + +Hand i hand sprang de igen, genom stora aspskogar, vars grenar slog dem +i ansiktet, över brinnande risland där svarta karlar sprang och flåsade +med granruskor i händerna, över hällar så heta att deras fötter brändes, +genom byar, över åsar, kärr och tjärnar, genom städer där mörkhyade +soldater postade i gathörnen och skott smällde. Husen ramlade, taken +rämnade och vräkte sig ut över gatorna, granater fräste på torgen, +vidare, vidare, fortare, fortare! skrek Ziri. Tao har vaknat, Tao kommer +och dödar vår kärlek! På alla sidor om vägen rann blod, jorden skalv och +dånade, mitt i larmet kom ett expresståg körande, det stannade, de steg +in i vagnen, det satte sig i gång, de var räddade, de sjönk ned på en +soffa och höll flämtande varandras händer, hårt, hårt, aldrig skulle de +skiljas mer. Tåget bestod av en enda vagn, så lång, att dess bortre del +försvann i fjärran, och där långt ifrån i dunklet kom konduktören. Han +var liten som en dvärg, han växte när han kom närmare, det var hans +barndomsvän som skjutit sig, han kom ännu närmare och drog sin kniv -- +Juskus-Lars. Sakta som en spindel kröp han inpå dem. -- Det är Tao, +skrek Ziri. Orgeln brusade igen, tåget stannade och de steg ur. På +plattformen möttes de av hurrande människor som viftade med stora +kvastar av astrar och azaleor. Ett svart tempel reste sig bland palmer +i fjärran, en skara präster i gula mantlar bildade häck kring Tao och +Ziri, som skulle vigas i Mahamkaras tempel. + +David gick ifrån dem och stannade i lumpboden på etthundratjugonde +gatan. Han steg in i rummet, det var tomt, men på en hylla låg Tao, den +lille trämannen, och sov. Han var klädd som en finne, hade hornknappar i +bältet och sov med öppna ögon. Kniven låg bredvid. Han tog kniven, satte +den mot Taos hals och förde den sågande fram och tillbaka. Den gnisslade +mot trähalsen -- Förnuft! skrek han, Tao, vad är du mot kärleken! Han +skar allt djupare tills han höll huvudet i handen och stirrade in i +ögonen, de tycktes allt vackrare, de vidgades, de blev portar och genom +dem kunde han se in i paradiset. Det var Ziris huvud han höll i handen, +men han grät icke och var ej rädd. En lång stund stod han alldeles +stilla och hörde hur orgeln brusade igen. Han höll ej längre det +avskurna huvudet i handen, han höll bara en liten bok, en svart bok, +_Sanningen_ stod det på pärmen. Medan han förgäves höll på att öppna den +försvann hela jorden. Han var bland bländande, höga vita alper, en sky +av stjärnljus flöt ned, och ljuset brusade som en orgel. + +-- Lever jag eller är jag död? viskade han och satte sig upp på bädden. +Hans huvud var lätt, befriat, han kände sig föryngrad, liksom renad, +räddad. -- Herre Gud, klockan är ett på dagen, ropade han, om en timme +skall hon vara här! + +Han sparkade till lermodellen så att den föll i bitar. + +Sedan började han hastigt ordna rummet. Han tyckte att han till +sist fått det mycket vackert, och han sprang nedför trapporna till +blomsterhandeln på hörnet och köpte blommor som han ordnade i en gammal +målad kruka och ställde mitt på det gröna bordet. Till och med solen +tittade in ett tag och hälsade, ute på gården gick någon och sjöng, +tvärs emot i ett fönster drillade en kanariefågel. Bullret från gatan +ljöd skrattande muntert och i trappan hade han mött Martinus, som varit +upp och hämtat något och nickade farväl åt David med ett spjuveraktigt +leende. Husfadern hade lämnat en lapp på bordet att ingen kom tillbaka +före sex. I ateljén rådde en dager av nästan blått, tunt, filtrerat +ljus, de många glada skisserna lyste och skimrade från väggarna. Hela +rummet jublade, tyckte han. Och nu -- hans hjärta klappade litet fortare +-- nu var det tid att gå och möta henne. Ett ögonblick mindes han Tao +och stod och grubblade över honom en stund, tills det slog kvarten i +Östermalmskyrkan. Då såg han sig för sista gången i den stora spegeln +som stod i ett hörn, fnös litet åt de illa medfarna skorna och gick +nedför trappan. Han var vid den tiden en lång, smärt och slätrakad +yngling med hög panna och ett något plågat ansikte. Husfadern brukade +kalla honom Hjortdödaren, därför att ansiktsprofilen var ett rödskinns. + + +9. De lyckliga och deras olyckor + +Hon kommer in i ateljén med små försiktiga, rädda steg, hon vet knappt +om hon törs se sig omkring, hon verkar oändligt blyg och ändå tror David +att han ser något av eggande begär i hennes slånbärssvarta ögon. Han är +från början en sjukligt misstänksam älskare, det flyger underliga tankar +genom hans unga heta huvud, han tycker ibland att det inte kan vara +möjligt annat än att han är ämnad till leksak åt en lysten kvinna, han +tycker nästan samtidigt att aldrig någonsin en kvinna sett så svekfritt +trofast ut, haft så kloka, ärliga ögon. Ja, han är ingen blind älskare +-- nu vet han knappt om han ens är en älskare, i samma ögonblick han +håller henne i armarna far en darrning genom honom: famnar han en ny +olycka? Är det små glimtar ur en vildkatts ögon han ser? Är det en blyg +furie? Men han barmar sig själv ögonblickligen för all sin dårskap och i +nästa ögonblick fuktas hans öga av tacksamhet över hennes kärlek. Och de +sitter bägge två som två snälla barn på den blå filten som döljer de +smutsiga lakanen i Terjes säng -- visserligen litet underligt att redan +sitta där, tänker han, ty hans febervakna förstånd kan aldrig låta bli +att arbeta, men det finns ju ingen annanstans där man sitter bekvämt. +Hon kysser honom så att han kommer att tänka på den där furien igen, hon +tycks dyrka honom, hon stirrar in i hans ögon som såge hon in i en helig +eld, och aldrig hade han sett henne så vacker och ung som nu, aldrig +hade han älskats som nu, med så få ord, men så lidelsefullt. Och ändå +kan han ej bli berusad just nu, och det är ett slags skymning över hans +ögon, som ej fanns där den där gången på konditoriet. Men han känner att +han börjar längta efter den där vildkatten som han sett i hennes ögon, +han känner sig vild, vansinnig, som buren av svarta, starka vingar över +en avgrund, han vill leva starkt, han vill handla hänsynslöst -- han +vill -- plötsligt vill han ha henne -- ögonblickligen. Då sliter han sig +loss och går upp och ställer sig vid fönstret, tyst men brinnande. Hans +tilltagande passion hindrar honom ej från att i samma ögonblick tänka: +det var måhända det enda jag ville henne! Så måste det vara, det kan ej +vara på annat sätt. Men icke ett steg vidare, jag skall hålla reda på +djuret i mig. Han biter ihop tänderna och får något hårt över ansiktet. +Så vänder han sig om och ser på henne. Han blir nästan brännhet -- har +hon genomskådat honom, har hon vid beröringen _känt_ hans begär? Herre +Gud hon är ju ingen ung oerfaren flicka -- det är inte första gången -- +att han då alltid måste tänka på det där! + +Och han går åter och sätter sig bredvid henne. + +-- Älskar du mig? frågade hon, är det möjligt att du älskar mig? Och han +försäkrar att han gör det. + +-- Älskar du mig -- fast jag är fattig och ingenting -- fast jag ej ens +har en fast anställning? frågar han. Och hon försäkrar att hon aldrig, +aldrig älskat någon som han. Och de sitter och viskar till varandra som +om detta vore den allra första vaknande kärleken som en vårdag tänt eld +i dem. Och dock, tänker han, har hon i fem år varit hos en annan man, +och han, han har varit hos Crispi. Livet är så underligt, det kastar oss +hit och dit, man skall bara vara ett spån som följer med strömmen. All +hans gamla melankoli griper honom, han känner sig bitter och olycklig +utan att veta varför. Men han tiger och bara smeker henne, ömt, varligt, +passionen är borta, han blir nästan tankspridd. + +Ziri, hon vet ej heller hur allt detta skall sluta, hennes unga älskare +ser ju på henne som om han tyst sörjde en död. Hon sitter och grubblar +över detta, och plötsligt trycker hon sig intill honom. -- Jag är så +ensam -- allt är så förskräckligt, rädda mig -- älskade! Hon ryser när +hon säger detta. Hennes mörka hår vilar mot hans kind, hennes ena fot +och vrist är blottad, hon lutar sig starkt mot honom, och han känner +hennes mjuka bröst. Han flammar till, tar henne i famn och kysser henne. +Men med ett förskräckt utrop sliter hon sig lös, hon står darrande på +golvet med nedslagna ögon. -- Jag måste gå, jag har redan varit för +länge, flämtar hon, och han stiger upp, ännu med rött, men behärskat +ansikte, och hjälper henne med kappan. Han vill säga något, men rösten +bara famlar, han omfamnar henne på ett så tydligt sätt att hon bannar +honom. Och han hinner knappt fråga: När? och få till svar: I morgon, +samma tid, förrän hon är utom dörren. Han står stilla och hör henne +stiga in i hissen, tjutande går den nedåt, hela rummet vibrerar. Hu, +det låter som en hög vargar när hissen går! + +Men de träffas dagen efter, och dagen därefter och många dagar som flöt +bort som ett ingenting. De gick sida vid sida utför blåsiga, våta gator, +och människorna såg förundrade på dem och tyckte väl att de var mycket +lyckliga, och det var de också. När de satt på någon kall och tröstlös +soffa under Djurgårdens avlövade ekar och såg in i varandras ögon så +kände de ej alls den fuktiga vinden som smekte dem hårt och omilt. De +kunde leta sig vägar och gömslen långt in under träden och bryta grenar +att sitta på. Och han berättade henne sitt livs historia och hon hörde +på, och han dolde ingenting och för det tycktes hon älska honom ännu +mer. Och ibland hade de en liten högtid för sig själva uppe på Terjes +vindskupa, de hade vin och blommor och de var rusiga av salighet. + +En dag, en kväll stred han med henne och vann henne fullständigt, +och efteråt brast hon i gråt och grät länge. Och det var ganska +besynnerligt: från och med den dagen kunde de ej vara tillsammans utan +att äga varandra alldeles. Men ännu besynnerligare fann hon det, att +hennes farhågor för att kärleken dem emellan då skulle upphöra alldeles +inte slog in. De endast åtrådde varandra häftigare, deras kärlek växte, +syntes det dem, dag för dag. Men först nu kom där en skugga mitt i +solen, den kom krypande sakta, men säkert. Det var det tröstlösa, det +meningslösa i deras förhållande, som nu satt och gnagde deras unga +hjärtan. Om sin man talade hon aldrig och han var henne tacksam för +detta. Han beslöt att icke tänka på något, att bara leva för stunden, +han sade henne att hon blivit en del av honom, att han aldrig, aldrig +kunde bli fri mer. De måste alltid vara tillsammans och älska varandra. +Och hon viskade att så skulle det vara, men de trodde ingendera att det +skulle få vara så. + +En dag när han ej träffat henne på tre dygn, gick han ut till Djurgården +ensam och sökte upp en av de många platser där de suttit tillsamman. Där +långt inne bland ekarna och almarna stod ett litet träd med nästan torra +grenar. Han mindes att hon en gång rispat sin kind mot en av dem, han +bröt av en bit av den och kysste den och tog den med sig. Han skulle +kunnat kyssa märkena i sanden efter hennes klack. Hon var numera David +Ramms lilla gud, någon annan behövde han ej för tillfället och han +grubblade inte så mycket som förr. Han oroades ej mycket, han levde i +ett tillstånd av vila och hänryckning på en gång, hela det fula livet +var borta, det fanns bara han och hon. + +De vågade ej besöka krogar och konditorier, men de uppsökte små billiga +ställen i utkanterna av staden och satt där bland murare och målare och +slaktare, vilka stirrade på dem så mycket de orkade utan att kunna störa +dem det minsta. Och någon gång tog de tåget ut till förstäderna och satt +hopklämda på någon billig biograf, när regnet drev dem under tak. En +enda gång hade de druckit kaffe på Operabaren med påföljd att en av +Ziris bekanta genast kom och hälsade på henne, kastande en förundrad +blick på den magre ynglingen med det något svärmiska ansiktet. Sedan +gick de endast till för deras bekanta omöjliga ställen och framlevde på +detta sätt ett par månader. + +Det är redan i november men ganska milt, själva vinterstormen far fram +blid och nästan uppmuntrande genom gatorna, åtminstone tycker David så, +tunnklädd som han är, vad är väl ändå stormen annat än ett glatt och +ljuvligt budskap: samma storm susar ju kring dem bägge, samma stjärnljus +flammar över dem därute i skogen bland de våta trädstammarna, samma +fjärran buller från staden når deras öron, där de ligger sida vid sida +på en yllefilt i lä bakom ett par klippor. Och hans älskade är ju så +varmt klädd i sälskinn -- vad kan det betyda om han fryser själv en +smula, han är stark och seg, och han har ju först nu börjat leva! + +Men i natt, när han kommer hem, är han verkligen hungrig. Han erinrar +sig att han just ingenting ätit på hela dagen, och han är ju alldeles +pank. Han minns att Ziri föreslagit att de skulle gå bort och äta kväll +på ett avlägset värdshus, men att han avslagit det, han hade inga +pengar, men det hade han inte sagt henne, bara att han nyss ätit. Hon +hade sett ledsen ut, kanske var hon hungrig själv? eller anade hon att +han svalt sig fram? Herre Gud, behövde hon mer än betrakta hans rock för +att se det? Kanske detta, att han var så tarvligt klädd, var en del av +orsaken till hennes rädsla för offentliga lokaler? + +Hon var oftast så tyst och sorgsen numera, vem kunde veta vad hon tänkte +på. Ångrade hon det hela? Men nej, hon älskade ju honom så vansinnigt. + +Han satte sig i den tomma sängen -- Terje och de övriga var bortresta på +en vecka -- och grubblade. För första gången blev det nu honom klart att +han icke kunde fortsätta att gå så här, han skulle komma att gå under. +Han hade ju föresatt sig att arbeta, att skriva en bok, att göra fria +reportage för tidningarna -- alltsammans hade sopats bort och gått om +intet för kärlekens skull, och ville han inte gå under, måste han börja +arbeta. Med vad? Kunde han resa hem? Från Ziri -- och vad skulle han +göra hemma? Nilenius skulle strax uppenbara sig, tala i ynklig ton om +hur svårt han hade det, lista ut om han var pank eller ej, förfölja +honom vart han gick, pocka på hans sällskap. Om inte Nilenius funnes, +skulle han kunna låna ett hundra kronor av Hartman, det räckte ett par +månader där hemma, och så arbeta i lugn och ro en tid. Men då skulle +Nilenius aldrig en dag lämna honom i fred, han skulle arbeta på att få +David med på någon brottslig handling, så att denne bleve lika föraktad +som han var själv. Han hade länge förstått att Nilenius syftade på detta +-- kanske hade han ej det så klart uttänkt, men han strävade dit ändå. +För varje gång David lyckades med något och vann erkännande, sjönk +Nilenius ihop -- blev svart i ansiktet och dyster -- för varje gång +David kom hem pank och trasig, levde Nilenius upp igen, kom inpå honom +som ett slags hånfullt beskyddande far, beklagade och flinade. Å, det +skulle inte vara så svårt att tänka sig att man sköt Nilenius ett +revolverskott genom huvudet! Fördärvade han inte allt, hela hemtrakten, +fanns det en vrå av det gamla barndomslandet i vildmarken där David +trivdes och där han ej strax hörde Nilenius' klumpiga gång och pustande +röst? Om han ändå ville supa ihjäl sig! + +Denna natt sov han inte utan bara grubblade, det var så länge sedan +sådant hände honom nu. Han hade verkligen vilat sig från all världen en +tid. Nu var det visst tid att stå upp och vandra igen! Men Ziri, hur +skulle han göra med Ziri? Han kunde ju aldrig få henne skild och gifta +sig med henne, hans liv skulle aldrig komma att gestalta sig så. Var det +då möjligt att fortsätta längre, bäst att göra slut -- om han nu kunde! + +Nästa dag sade han henne att han måste börja arbeta och att det var bäst +de ej träffades på en vecka, han måste nödvändigt förtjäna pengar. Det +gick ej an att gå så här. Hon tycktes bli glad över det -- hon frågade +om han skulle skriva. -- Säg, kunde du ej bli tidningsman igen, undrade +hon. Det var som om hon i detta sett ett svagt hopp till något som +annars var omöjligt. + +-- Jag har endast varit tidningsman i Amerika, sade han, och det +är så olika där -- allting så specialiserat. På en av dessa små +stockholmstidningar finns det intet annat än reportage som jag får göra +-- och det är mycket svårt att komma in. + +I verkligheten ville han icke ha någon fast plats, det var nu en av hans +sämre sidor, denna vagabondnatur, som ifall han sökte sig en syssla, +strax drev honom ut på gatan igen -- eller ut i skogen. Det är mycket +illa, tänkte han, att jag är sådan, och jag önskar ändå inte att jag +vore på något annat sätt. Men vad det vore skönt att ha ett tusen +kronor just nu, så att jag kunde äta mig mätt varje dag och gå här hela +vintern! Han hade aldrig hyst något agg eller någon avund till de rika, +över huvud hade han alltid föraktat jordiskt välstånd, det var något som +inte angick honom. Alltför mycket hade han tyckt sig genomträngd av +känslan av alltings förgänglighet, så nära inpå dödens och vanvettets +ansikte hade han alltid stått, att han tyckt sig leva endast för att +lära sig dö. Men nu föll det honom in att fattigdomen vore den största +förbannelsen. Om han ej vore fattig, skulle han lätt kunna bli kvitt +Nilenius. Han skulle kunna bygga sig ett litet nätt hus uppe i de +hemlighetsfulla skogarna vid stranden av någon tjärn, och där skulle +Ziri kunna hälsa på honom. Far skulle slippa att svälta och slita -- och +hur länge var det sedan lilla mor fick något nytt på sig? Mor skulle få +en ny, varm dräkt, en mörkgrå dräkt som passade hennes grånande hår. Så +liten hon var, mor, och så ung hon föreföll ännu! Och på brödernas grav +skulle han resa en liten sten, som han skulle utvälja och hämta själv +bland de mossiga, gröna hällarna vid Bandarbäcken. På stenen skulle han +rista dessa ord: Med örat har jag hört talas om Dig men nu har mitt öga +sett Dig. Med pengar kunde man göra mycket, med rikedom var man lycklig. + +Vart hade han kommit? Gällde det inte att arbeta nu, inte drömma? Eller +skulle han uppsöka Hartman -- han var redan skyldig honom trehundra +kronor -- men det var ju ingenting för en förmögen man, en miljonär. +Säkerligen skulle han med glädje låna honom ett tusen kronor om han +uppgav ett klokt ändamål. Men någonting avhöll honom därifrån, en känsla +av att detta ej vore annat än att uppskjuta katastrofen. Han måste +skaffa sig arbete. + +I tre dagar försökte han sin lycka på tidningsredaktionerna, men utan +löfte om någon fast anställning. Däremot sade honom redaktörerna på +ett par smärre dagliga tidningar att han vore välkommen med litterära +bidrag, historier ur vildmarkslivet, "så vilda som möjligt", uttryckte +en herre sig. Vildmarksnovellen hade kommit på modet, poeterna var +vildmarkspoeter. Man var villig att betala honom ända till fem kronor +spalten för det han skrev, om det var bra och motiven var "från +vildmarkerna". + +Hela den påföljande dagen blir för honom som en suddig, men ändå +besynnerligt beklämmande dröm, han sitter på ateljén ensam med huvudet +i händerna, icke vetande vad han skulle göra. Hans kassa är snart slut. +Han finner det skamligt att leva på kamraterna och han ville ej bedja +Hartman om mera pengar. Han vet ej vad han skall göra. Ej heller förstår +han sig själv. Han minns att då Ziri var hos honom, kände han beklämning +vid tanken att ha närmat sig henne, han tvivlade på att han verkligen +älskade henne, ja, han hade till och med väntat med en viss otålighet +att hennes steg skulle bortdö nedåt trappan. Nu när hon ej var hos +honom, längtade han intensivt efter henne, han tyckte att hon var hans, +helt och hållet, en uppenbarelse i hans fattiga liv, en rikedom att ha. +Och ändå kom han ihåg att det han först älskat hos henne var hennes +intelligens, hennes vördnad inför religionens och bönens under -- men +av allt detta hade han ju ej märkt ett spår under deras korta +sammanträffanden, hon hade varit helt och hållet kvinna bara. Var +det möjligt att kropparna från början åstundat varandra, och att de +intellektuella beröringspunkterna endast utgjorde mediet, länken som +skulle förena deras kroppar? Var det möjligt att kärlekens mekanism hos +honom var så grov och enkel? Det dolde sig säkert något bakom, det kunde +ej vara begär. Han satt på förmiddagen på ölstugan "Konungen" och +begrundade detta, under det Monna Lisa svansade kring hans bord. Lokalen +var så gott som tom. Hur kunde det då vara möjligt, ifall han var kär i +Ziri, att han nu kunde uppehålla sig med att prata nonsens med Monna +Lisa? Han till och med kurtiserade henne, han satt och fann ett visst +beskt nöje i att göra detta, han började till och med åtrå Lisa. Nu +ryste han för sig själv -- var han verkligen ej bättre än vilken som +helst slyngel, förmådde ej kärleken rensa ut något skräp ur honom, satt +han bara ihop med erotiska begär? Detta föreföll honom smutsigt, och när +han nu var sådan, då borde han också göra slut på sin förbindelse med +Ziri. Medan han tänkte detta höll han Lisas hand och kände hur het den +var. Jag är ett svin, tänkte han, undrar om andra män är likadana? Just +då kallades Lisa bort, en ny gäst kom. + +Den nykomne gästen bar ett par guldbågade glasögon över en mycket skarp +näsa, hans ögon lyste dimmiga bakom glasen och hans kinder var pussigt +bleka. Han hade en lutande gång och såg ut som om han bar på en tung +börda, även när han satt, han pustade och torkade av sig svetten med en +vit näsduk. Någonting av trött bitterhet fanns i hans ansikte, han var +vårdslöst klädd och orakad, men hade något förnämt och tillknäppt över +sig, hans rörelser och blickar skvallrade om en vaksam, pinad människa, +en oändligt trött man, med många omsorger, fyrtio år kanske, ämbetsman, +överhopad av arbete, som ramlat in här för att sitta i ett hörn i +skuggan en minut, fri från vardagssläpets brännande hetta. Han drack ett +glas öl och satt sedan med huvudet bekymmerfullt lutat i handen, vilande +sig, som det syntes. + +Någonting ovanligt i hans väsen kom David att betrakta honom. Kanske var +det det att han aldrig sett ett så uttröttat ansikte förr -- eller var +det den lurande blicken, de misstänksamma vridningarna på huvudet? Av +allt att döma var han stamkund. David steg upp, gick in i skänkrummet +och ämnade fråga Lisa vem denne man var. Lisa var mycket glad åt +besöket, och han nästan glömde bort både gästen och sin egen nyfikenhet, +lade armen om Lisas liv och kysste henne häftigt. Men någon kom, och med +ansträngt ansikte, ty han kände ett häftigt begär efter Lisas slanka, +vackra kropp just nu, slet han sig lös, behärskade sig och frågade +henne, fortfarande med armen om hennes liv, vem gästen med glasögonen +var. Lisa svarade ögonblickligen, uttalade ett namn som kom honom att +draga sig bort och blekna. Han skyndade till sin plats med hjärtat +bultande, han satte sig likblek och tog en tidning liksom för att dölja +sitt ansikte för denne trötte gäst mitt emot. + +Detta var således den man han -- den broder vars hustru det icke var +honom lovligt att taga -- här satt han -- trött -- jo jo -- jaså -- +och här satt hans hustrus älskare, som mellan akterna kysste vilken +krogflicka som helst. Han lämnade ett mynt på bordet och rusade iväg. +Men bilden av den trötte, nästan kutryggige mannen med glasögonen +förföljde honom även ute på gatan. + +Han ville ej en enda varelse ont, han ville ej heller tillfoga den här +stackaren något lidande. Han ville leva i fred och vänskap med de trötta +och pinade människorna. Men hur bar han sig i stället åt? Han var ett +svin och det fattades honom kraft att låta bli att vara det. + +Jag tror jag blir cynisk, mumlade han. Jag har ingen rättighet att +vara det, och det är ju sant att jag älskar henne. Jag älskar henne +vansinnigt -- och ingen klok människa fäster avseende vid om jag kysser +Lisa. Det är bara kroppen som vill ha sitt. Men varför är då min kärlek +ej nog stark för att göra alla sådana små tilltag motbjudande? Nej, +saken är helt enkelt den att jag inte älskar henne. Och i denna dag +skall jag tala om det; göra slut på detta. Jag vill inte stjäla henne +från den trötte mannen med glasögonen. Han sprang upp och knöt händerna. +-- Jag vill -- inte! ropade han. Jag skall bli en hederlig människa, +även om jag är trasig och fattig, skall jag dock känna mig ren invärtes. +Punkt och slut! + +Men hon, hon har väl också en röst, tänkte han vidare. Om hon säger att +hon ej vill leva utan mig -- och det har hon sagt -- då gör jag ju henne +olycklig. Men hon skall också lyda sitt samvetes röst, om hon har något, +och svider det, så är det bara bot för vad hon felat. + + +10. Mannen med glasögonen + +-- Och ändå har jag ej någonsin riktigt velat gå med på detta, tänkte +han en kväll. Jag ville det egentligen inte, jag är rädd för den och det +är liksom vår synd bleve större då vi begår den därinne. Det kunde ha +räckt till med Terjes vindskupa! Han stod en stund framför Ziris port +innan han gick upp och ringde. Tamburklockans surrande någonstädes +därinne, när han nervöst pressade knappen, kom honom nästan att rygga +tillbaka. Jag är en klen och omanlig älskare, tänkte han. + +Hon öppnade själv, som så många andra gånger. De satt en stund i +salongen. David såg sig alltid ängsligt omkring, i varje vrå misstänkte +han att någon åskådare skulle ha gömt sig. Och när de om en stund befann +sig i sängkammaren stred hans känsla av brottslighet ännu med hans +lidelse och hans fruktan för en katastrof. Genom den där dörren, +tänkte han, har _han_ gått många gånger, han har knackat sakta, ömt, +tillbedjande har han i mörkret gått på tå fram till denna vita säng för +att se om den högt älskade sov! över denna matta har han smugit sig -- i +skymningen -- med sträckta armar -- -- + +Och när han ägt henne, förekom det honom som vore rummets tunga +parfymdoft redan gammal, som om deras glädje blott varit svindel. Men +bara han såg på henne, älskade han henne igen, mycket mera än förr. De +liksom hämtade andan nu, de drack vin och hetsade upp sig sedan, de var, +vanvettiga, vilda, och när de slappa och förbi låg bredvid varandra, +nakna, med heta kinder och begäret ännu lysande i ögonen, fast muskler +och kött vägrade bistå dem mer, då kände han äckel och hat till +alltsammans. Då kom för honom denna starka känsla av att verkligen ha +_gjort orätt_, och den ville nästan krossa honom. Rummets väl stämda +färger tilltalade honom ej mer, den tunga vita gardinen låg i stränga, +brutala veck, den vita sängen hade fläckar i lackeringen som han ej sett +förut, golvmattan var bestämt giftig. Vad var det också för en skammens +hetta som fyllde detta rum? Och i denna känsla blandade sig fruktan: var +det då säkert vad hon sade, att de aldrig skulle kunna överraskas här? + +Just som han klätt sig färdig i badrummet -- han var så rädd att han +placerat sina kläder där -- hörde han plötsligt ett litet skrik. Ziri +rusade in, likblek, nära att falla. + +-- Han -- göm dig -- han! flämtade hon. + +David var egentligen endast feg, när han gick och väntade på något +som skulle inträffa, en gång i sticket ägde han en viss desperat +kallblodighet, till och med när det gällt livet hade ofta ett kallt lugn +inställt sig. Och nu hade han ögonblickligen klart för sig att även om +mannen kom direkt in i sängkammaren vore det möjligt att rädda sig -- +för så vitt Ziri förstod att hålla mannen kvar en minut. Han var +emellertid nu klädd från topp till tå, han såg sig omkring i +toalettrummet. Det fanns bara en dörr dit, och han steg på tåspetsarna +fram och reglade den. Därpå undersökte han sina fickor: han tycktes ej +ha lämnat något därinne. Och just nu hörde han mannens röst ute i +salongen. Han ropade på Ziri. Det berodde nu på om mannen hade något +ärende hit in -- vilket väl knappt var troligt just nu. Det var icke +rädslan som nu gjorde Davids kinder så vita, det var skamkänslan. Han +förbannade sig själv. Jag är löjlig, tänkte han, helt enkelt löjlig, en +narr, som gömmer mig för mina narraktigheters skull. Ett svin är jag! +Och hon är en idiot som kunnat riskera detta! + +-- Ziri! hörde han mannens röst, skälvande, men klar. + +-- Ja, Harry, svarade hon från sovrummet. Det lät som om hon låg i +bädden och talade, med täcket nästan över huvudet. Hon hade alltså haft +sinnesnärvaro nog till detta. Med våldsamt bultande hjärta böjde han sig +framåt mot dörren och lyssnade. + +-- Är du sjuk? Han var nu i dörren till hennes rum. + +-- Ja, sen i morse. Hon talade rätt lugnt, hennes rädsla kom dock väl +till pass, rösten skalv till som om hon talat under frossbrytning. + +-- Jag ringer till doktor Ekstrand, då? Vad är det med dig, lilla barn? +Ingenting farligt? Jag ringer. Jag kom hem bara för att tala om en glad +nyhet, en verkligt glad nyhet. + +-- Vad då? Säg fort! Hon flämtade häftigt. + +-- Men du har ju feber, människa! Du kan dö! Vänta, jag skall hämta +några pulver -- det finns i toalettrummet -- vänta, lilla du! Stackare, +jag ringer genast -- + +-- Hämta ingenting, jag tar inte några pulver -- nej, kom inte hit -- +och jag -- jag blir snart bra. + +Men han var redan vid dörren, som han försökte öppna. -- Som sagt, och +jag som hade en så glad nyhet -- men dörren måtte vara reglad inifrån -- +är någon av barnen därinne? Det måtte vara något fel med låset! + +David såg sig omkring. Om låset -- om regeln gick sönder. Då var allt +förlorat. Det fanns ingen möjlighet att gömma sig härinne. Han fick +ögonen på ett fönster -- tredje våningen -- tredje våningen -- han smög +sig dit och såg ned på en gård, betong, mumlade han, och gatsten. Jag är +förlorad. Han drogs åter mot dörren, han kände en viss avsky för att stå +undangömd till hälften i ett hörn när den gick upp. Mannen hade tydligen +slutat sitt försök att få upp den -- Ziri underströk hans funderingar på +något fel med låset. Vilken idiot! Men nu kom han tillbaka med något +verktyg som han satte in i låset. David stod på ena sidan och mannen +svettades på den andra. -- Hon kan inte sin roll -- tänkte han -- om jag +bara tänkte på det förut -- och just då flög dörren upp. Han hörde ett +vansinnigt skrik från Ziris rum -- han nästan förbannade henne, om hon +tegat, om han fått gälla för inbrottstjuv, det hade varit bättre. + +De stod mitt emot varandra, mannen med glasögonen och David. En hel +minut stirrade han på David, idiotiskt, häpet, mållöst. Sedan tog han +sig över pannan, tycktes fått något klart för sig, steg åt sidan och +släppte fram David som likblek gick förbi honom, men stannade vid +dörren, liksom om han ansett det vara tillbörligt att han utstod straff, +utkastning, skällsord, ångest. Mannen med glasögonen såg på honom med +en vansinnigs ögon, skälvande i hela kroppen. Sedan gick han till +sängkammardörren och såg på Ziri, varpå han stapplade fram till en +korgstol i salongen, satte sig och brast i våldsam gråt. + +David hade på några sekunder genomgått två stadier och befann sig +med ens i det tredje: från yttersta förskräckelse till onaturlig +likgiltighet och från likgiltighet till skamkänsla och medlidande, och +utan att tänka på vad han gjorde lutade han sig mot dörren till Ziris +rum, med ryggen vänd mot den hysteriskt snyftande kvinnan, och såg i +stel, stum sorg på mannen i korgstolen. Men då denne plötsligt lyfte upp +sitt tårdränkta, förvridna ansikte och såg på David, tyckte han sig +själv krympa ihop och betäckte ofrivilligt ansiktet med händerna. I tyst +ångest men med en viss känsla av att i alla fall någonting orätt höll på +att bestraffas, lyssnade han till den brustna, hypokondriska rösten från +det snyftande klädbyltet i korgstolen. Han vågade ej se på honom av +fruktan att liksom brännas av glansen från dessa blänkande ögon bakom +de fuktiga glasen. Rösten talade verkligen. + +-- Jag har vetat det här -- ja, ja, ja, det har jag vetat, det här har +man sagt -- men jag inte trott -- ja, ja, stå där, stilla där, det är +alldeles riktigt att ni skall stå där, David Ramm, mellan mig och -- och +den där! Där skall ni stå -- stå bara stilla där -- + +Han tystnade och tycktes försöka behärska sig, han kämpade mot sin +upprördhet med onaturlig styrka men snyftade till sist igen. Men nu lät +rösten fastare, icke fullt så vansinnig som nyss: + +-- Och ni säger ingenting, ni, David Ramm? De säger att ni heter David +Ramm -- men vad vet jag, jo visst, David Ramm. Sitt ned, jag ber er, jag +är ändå en människa, ni är kanhända också en -- kan ni inte tala med +mig, ni skall ju vara så intelligent? Hör ni! skrek han plötsligt liksom +i raseri, pekande på en stol med armstöd, sitt ner, säger jag! Ni är ju +min gäst -- inte sant? Sitt ned! säger jag, ni är väl inte feg så att ni +springer er väg! Sitt ned! jag befaller det! + +David satte sig, mycket vit i ansiktet, med en min som en ångerfull +brottsling tog han emot varje ord som ett piskrapp, som ett piskrapp väl +förtjänt. Å, det kändes nästan som en barmhärtighet att bli plågad så +rättfärdigt, så rättvist. Måtte han bara förbanna mig, tänkte han, det +skall göra det lättare för mig. + +-- Så ja, vi har en del att tala om, en del att tala om. Han hade slutat +snyfta och stirrade på den unge mannens ansikte, men utan hat, bara med +förtvivlan i varje min och rörelse. -- Jag har vetat det här, att det +skulle gå så -- det är mitt öde, men vet ni vad ni har gjort? Tror ni på +Gud, herr David Ramm, tror ni sådant? Jag -- har också trott på en Gud, +när jag var ung -- och -- han pekade häftigt mot sängkammardörren -- hon +har hjälpt mig att tro. Ni kan inte tro vad vi älskade varandra! Vad jag +älskade henne! Hur jag slitit och släpat och svultit -- vi var så glada +när skulderna blev betalda -- och lilla Elsa skulle få uppfostran -- var +är hon nu då, lilla Elsa, Elsa! ropade han hårt, kom och tala med din +pappa! Bortskickad -- vad vet jag -- + +-- Låt bli att tjuta därinne, låt bli att snyfta! skrek han plötsligt +och sprang upp. _Du_ har väl ingenting att lipa över -- kärlek och barn +och hem har jag gett dig, och älskaren sitter ju här -- sitter här, +säger jag. Han slog häftigt igen dörren till Ziris rum och började gå +åter och fram på golvet. Var inte rädd, David Ramm, sade han hånande, +jag skall inte slå er. Sitt ned igen, säger jag! + +Och den groteska scenen började på nytt, de satt stilla mitt emot +varandra och den vansinniga rösten talade: + +-- Ni trodde jag var dum? Rösten lät väsande som en orm. Ni trodde jag +var dum! Å nej -- å nej -- jag har läst sönder min hjärna -- och sett +mycket mer av världen än ni -- mycket mer än ni, hör ni det? Man kan +inte lura mig, inte. Älskar ni henne, säg att ni älskar henne, att ni +fördrar skammen och vanäran av fattigdom och allting för att gifta er +med henne? Va? Säg? Svär det! Att ni fördrar själva döden, men att ni +kunde ej annat för -- för att ni inte kan leva en minut utan henne! Jag +vet att hon älskar er, jag har vetat det länge -- länge -- å, så evigt +förbannat länge jag har vetat _det_ -- svär det, svär att ni drevs av en +stor och ren kärlek, att -- om ni svär detta, vet ni då vad jag gör? +nästan viskade han fram. Och David begrep alltmer att sinnesrörelsen +gjort honom vansinnig. + +-- Ni svarar inte! Jo, jag gör så här: jag förlåter henne för hennes +stora kärleks skull, och för er -- jag skall säga: jag förstår er -- + +David rusade upp. -- Jag -- låt mig gå -- jag vill ingen förlåtelse ha. +Han skalv som ett asplöv. Den halvt vansinnige högg honom i kragen. + +-- Ha -- jaså! Ni vill inte -- ni -- ni älskar henne inte -- men ser ni, +det gör jag. Och därför så -- må fan ta er! + +Han kastade sig med en våldsam rörelse mot David och högg honom i +strupen. David hade hittills känt sig vilja fördraga all slags +bestraffning som ett slags rättvisa. Han var dock brottslig. Men nu slog +han bort mannens hand och steg åt sidan. Den rena kroppsliga handlingen +hade återgett honom en del av hans lugn. Tårarna stodo honom dock nästan +i ögonen. Mannen med glasögonen stirrade hatfullt på honom. Plötsligt +bet han i raseri samman tänderna, högg tag i en järnlinjal på bordet och +skrek: + +-- Vill ni då att jag skall mörda er, skall jag mörda er? + +-- Om ni kunde, stackars människa -- men ni kan det inte, nästan +snyftade han fram. Jag försvarar mig i alla fall av gammal vana. Jag är +så -- stark mot ni. + +Den vansinnige stod en stund och stirrade på honom, därpå sprang han +till andra ändan av rummet. Hans krokiga gestalt och tärda utseende +nästan skrämde David ännu mer än hans hot. Han kom tillbaka med en bok. + +-- Brukar ni läsa i bibeln -- viskade han med väsande stämma -- jag har +lagt emellan här tills ni skulle komma -- tills ni skulle komma, hör ni. +-- Han ryste som i frossa, vaggande fram och åter med kroppen medan han +sökte i boken. Så fick han upp stället, såg virrigt omkring sig och +läste med hög, brusten röst, nästan snyftande: + +"Och Nathan sade till David: det var en gång i en stad två män, den +ene rik, den andre fattig. Och -- och den rike hade -- många får. Den +fattige hade intet -- -- -- utom ett enda litet lamm som han köpt och +uppfött -- och som -- som åt bröd ur hans händer -- hör ni det? viskade +han -- som -- åt -- bröd -- ur -- hans -- händer -- hans händer, och +drack ur hans bägare och låg i -- i hans famn. Och det kom en vägfarande +-- --" + +Han avbröt sig och föll i gråt. David gick fram till honom och sade utan +att närmare tänka på det, skakande av rörelse: + +-- Jag ångrar mig, jag har gjort illa -- kan -- det finnas förlåtelse +för detta? Kan ni förlåta mig -- eller bara ej tänka så bittert på mig? + +-- Förlåta? Er? Den förkrympte, darrande mannen reste sig upp till hela +sin längd och såg genomträngande på David. + +-- Än henne då? Han pekade med en krampaktig rörelse mot Ziris dörr. +Vad skall vi då göra med henne? Nu tog han igen ett steg mot David. Gå! +Gå fort! skrek han, och det såg ut på nytt som ville han kasta sig över +honom. David stod stilla, likblek, men utan fruktan, endast kännande en +förkrossande blygsel. Den stackars förorättade mannen gick plötsligt +tillbaka till sin korgstol och satte sig där med huvudet begravet i +händerna. Tyst och sakta som om han varit rädd för att störa honom, +smög David sig ut och nedför trapporna. + +Sakta vandrade han gatan framåt, och om han inför någon haft att göra +reda för vad som hänt däruppe och hur han känt det, skulle han icke +varit i stånd därtill. Endast en sak trodde han fullkomligt klar: +förbindelsen med _henne_ var i och med detta avbruten, han nästan kände +avsky för henne, fast han visste att han bort känna mera avsky för sig +själv. Men han kände också denna senare avsky, den var emellertid så +stark att den förlamade i stället för att riva upp. Han kände sig icke +misslyckad eller krossad utan _dömd._ Hans liv hädanefter kunde ej +försona vad han brutit mot en ensam, ärlig och strävsam man, som älskade +sin hustru. Han hade förstört hans liv och han kände sig som en mördare, +den där visserligen fått nåd för offentligt straff, men som aldrig kunde +gottgöra vad han felat. Medan han gick och tänkte så, kom han förbi den +lilla krogen "Norden" och gick in i matsalen. Han kände sig långt ifrån +hungrig, det var snarast för att få vara i fred i fruktan för att möta +någon bekant på gatan. Han utvalde ett bord längst bort och beställde +utan att närmare reflektera över saken det första bästa han fann på +matsedeln, ivrig att bli av med den flintskallige, sliskige kyparen +fortast möjligt. Han drack en kvart rödvin till steken och gick direkt +ut i kaféet. Då var klockan omkring fem, det fanns helt få gäster +därinne. Han satt i en mörk vrå och beundrade lokalens förgyllda pelare +och otäckt dammiga palmer, rummets fulhet stötte honom ej mer, han +tyckte han haft behov av ett ännu vederstyggligare för att känna sig +hemma. Föraktet för sig själv hade blivit nästan avsky, han förundrade +sig att han kunde äta och dricka, han drack en myckenhet konjak till +kaffet utan att känna sig berusad. Och nu först kom scenen från Ziris +hem igen i all sin vedervärdighet. Om och om genomgick han den, försökte +erinra sig varje detalj. Stödjande huvudet mot handen, fann han ett +visst nöje i att sluta ögonen och i minnet rota igenom varje småsak som +förknippats med händelsen. Hur många gånger han besökt henne däruppe +mindes han ej. Man kom först in i en rymlig tambur, och sedan i en hall, +sedan en salong. Där var ett grönt bord, ett rektangulärt bord med en +grön duk, och stolar med grön stoppning, hela rummet var hållet i dämpat +grönt, och där hängde en tavla mellan två dörrar med ett skogslandskap, +en vild och mörk tjärn och furor omkring, små näckrosor lyste ute på +vattnet. Det fanns ett slags salong till, i vitt, han hade aldrig trott +att han kunde minnas allt detta, och där var en boksamling och en dyrbar +flygel och alltsammans i en gammal förnäm stil. Hur han nu ansträngde +sig kunde han ej minnas hurdana stolarna såg ut, det var förargligt -- +han måste hoppa över det. Alltså -- han drack ännu ett glas, häftigt, +som om han varit ivrig att bli berusad -- sedan var det Ziris rum. Jag +minns rummet, tänkte han, ett vackert rum, men jag minns henne också, +hon älskade visst att gå klädd i sammet, hon var så mjuk i denna sammet. +En gång hade hon haft en kärleksdräkt som fullkomligt berusat honom -- +en nunnedräkt i kolsvart med ett silkesrep, ett svart silkesrep, om +midjan, hon verkade så kysk i den, och när han löste upp den, fanns +hennes fullkomligt nakna kropp därunder, vit, skön och het som eld. Han +hade älskat att ligga pressad över henne under det hon hade dräkten på +sig, och så häftigt riva upp den -- -- vad det föreföll barnsligt nu! +Och barnsligt var allt det andra de gjort, enfaldigt och gammalt. + +Och så -- mannen med glasögonen. Han rätade upp sig och såg sig skyggt +omkring som om han fruktat få se honom. Mannen med glasögonen, hur bar +han sig åt nu? Och Ziri, hur tog hon saken? Kan väl åren, kan väl åren +hos dem läka även detta fula sår, som han rivit upp? Om han nu aldrig +återsåg Ziri mer, och det skulle han aldrig göra, kunde det då finnas +möjlighet att mannen förlät henne, att allt blev vad det varit? Men han +visste ju ej hur det varit, det kanhända alltid varit -- nu för första +gången pressades en tanke på honom att hon kanhända haft någon liknande +förbindelse förut. + +Skulle mannen förskjuta henne? Skulle han bli vansinnig? Eller var han +redan vansinnig? + +Han måste gå härifrån, hem till kamraterna, där skulle han kanske kunna +glömma av alltsammans, åtminstone en halv timme. Han grävde efter +penningar i fickan, han tycktes ej ha några. Då blev han plötsligt rädd. +-- Idiot, mumlade han, hur kunde jag? Jag visste ju att jag var pank. Nu +går det på tok -- han måste ringa till någon -- men vem? Ateljén hade +ingen telefon. Han hade ingen att ringa till -- utom Monna Lisa! Hon +var den enda av hans bekanta som kunde nås på telefon. Men detta var +hädelse. Å, Hartman, att han ej tänkt på Hartman! Han reste sig och +sprang till telefonen. + + +11. Monna Lisa och historien om de små snörena + +Varför han i alla fall ringde till ölstugan "Konungen" och talade med +Lisa i stället för att ringa upp Hartman var en lång tid efter ett +mysterium för honom. Han ringde till "Konungen" och hade tur: Lisa hade +slutat sin tjänstgöring och stod klädd och färdig att gå hem. Han sade +henne rätt fram hur det var och bad henne komma till "Norden". Han +skulle skaffa pengar innan kvällen och återbetala henne. Lisa hördes +litet förvånad men var begåvad med ett gott hjärta, dessutom tilltalade +det henne att komma så där oförhappandes ut på äventyr. Men medan han +satt och väntade på henne, blygdes han, tog sig själv i upptuktelse, +svor att han endast skulle låna tjugo kronor av henne, bjuda henne på +kaffe och gå med henne till porten. I morgon skulle han sälja det +manuskript han redan hade färdigt för "Eldsflamman" och gå direkt till +"Konungen" och betala henne. Hur har jag kunnat glömma mig så, mumlade +han, att jag kommit ut för allt detta? Har jag slutat tänka på min själ, +är jag kvitt både böckerna, grubblet, ångesten, dödsaningen, och har +jag bara blivit en vanlig kurtisör, en simpel kvinnojägare? + +Och just nu kom en tanke för honom som ej plågat honom på länge: hur far +och mor hade det. Svalt de, så där halvt om halvt, led de brist, och -- +det allra värsta? Bad far för honom? Trodde de att han låg däruppe i +stugan vid Asanders ås och läste och skrev? Hade Nilenius varit där och +funnit kulan tom, och hade han sedan gått direkt till Davids föräldrar +och berättat att fågeln flugit ut? Bad far -- för -- vällustingen? Tänk +om far och mor visste! Gud hjälpe oss, de skulle aldrig få veta det! Här +fanns ingen Nilenius som i minsta detalj bevakade alla hans vägar. + +Drucken till hälften, började han bli vek till sinnes, han rev ett blad +ur anteckningsboken och började med blyertspennan ett brev hem. När han +skrivit en stund, påminde han sig att han en gång förr rivit ett blad ur +anteckningsboken. Det var på "Konungen", Lisa hade skaffat ett kuvert. +"Ända sen i går natt kan jag ej leva utan er -- --" + +Han stoppade ner anteckningsboken, skrynklade till brevet hem och +kastade det på golvet. Där kom Lisa! + +Hon var klädd så att det skulle föreställa elegant i kappa och muff +och bredbrättig filthatt, och hon gick genom lokalen fram till hans bord +med en löjligt drottninglik gång. Allt flera gäster hade kommit till och +hon bekikades från tre håll av stirrande ögon ur ovala, blanka, röda, +intetsägande ansikten. David visste vad de tänkte om henne, men det +kvittade honom lika. Man kunde inte frångå att hon var vacker, de här +herrarna skulle säkert med glädje gett ut ett par hundralappar på henne, +om de fått. Men Lisa var ännu inte därhän, inte ännu åtminstone, hon +ville bli gift med en skrivare, en som satt på kontor. Det var hennes +dröm, och hon var uppriktigt ledsen att inte den här gossen David satt +på kontor. Hon nickade vänligt åt honom och slog sig ned med förtjust +min, helt nära intill honom i skinnsoffan. -- Jag skall återbetala i +morgon -- då äter jag frukost på "Konungen", började han ivrigt, nästan +för ivrigt. + +-- Det tvivlar jag inte på, det blir nog bra med den saken, sånt här kan +hända vem som helst, svarade hon snällt och såg beskyddande på honom. +Hon ville ha likör -- och punsch, men hon drack bara ett glas av +vardera, hon var mycket försiktig och måttlig, och David brydde sig inte +om att truga henne. Om en stund stack hon två tior i hans hand, under +bordet så att ingen av gästerna skulle se, han stoppade ner dem, kände +sig räddad och kunde ej låta bli att trycka hennes hand litet hårt under +bordet. Till svar lutade hon sig litet väl mycket intill honom, så att +en fyrkantigt växt herre mitt emot med ett rödrandigt ansikte bara +gapade av avundsjuka. -- Den herrn skulle känna sig stolt att sitta vid +hennes sida, de flesta av "Konungens" gäster vill gå ut med henne -- +varför känner jag mig inte stolt? + +Hon pratade mycket med honom. Hon påstod att fast det var så många som +ville gå ut med henne och bjuda henne på teatern och på cirkus och på +restauranger, så brydde hon sig inte stort om en enda, hon kunde inte gå +ut med nån annan än den hon intresserade sig för. Men om det var nån som +hon riktigt intresserade sig för, då gick hon nästan vart som helst -- +hon kunde inte svara för vad hon gjorde -- men då måste hon vara kär, +förstås, annars var det alldeles omöjligt. Aldrig nånsin i livet skulle +det kunna komma på fråga att en karlsperson, som hon uttryckte sig, +skulle få komma henne för nära om det inte var fråga om riktig kärlek. + +-- Du ska aldrig gifta däj, föreslog han på måfå, för jag har sett så +många äktenskap, och dom blir bara olyckliga. Eller om du ska det, så +gift däj för pengar, det är det bästa. + +-- För pengar, usch nej då, aldrig i livet! Kär ska jag vara, fast nog +medgives att det kan bli olyckligt när en gifter säj alltid, om det vill +till. Hon satt och skvalpade med punschglaset så att det rann över på +fingrarna, hennes fylliga underläpp sköts ut en smula och hon trampade +och trummade med foten under bordet. Det är en familj som bor ovanför +där jag bor, inte är dom lyckliga inte, han -- du skulle bara höra såna +läten det är däroppifrån -- han pinar barnen för att han hatar frun så +-- jag vet en hel historia, men man kan knappt tala om det, så ruskigt +är det -- och ändå säjs det att dom var så lyckliga när dom gifte säj +och inte är dom värst gamla heller och han har hittat på någonting som +låter så hemskt så han plågar dem var kväll, dom gråter -- jag kan inte +bo där snart -- + +Han hade suttit och hört på henne med blekt, förstört ansikte, nästan +förströdd. Nu röck han till och såg på henne. -- Lisa, får jag följa +med dig hem och höra -- och du berättar detta för mig. Han hade bara en +biavsikt med förslaget, och hon tycktes ana den. -- Du får inte komma +upp på mitt rum, nej, jag vill inte. -- Men jag lovar att vara så snäll, +jag skall bara sitta alldeles stilla -- jag vill gå nånstans, jag vill +ha sällskap i kväll. Hon iakttog hans min med prövande ögon. -- Du -- du +är inte som de andra, du är så häftig och konstig, jag skulle inte våga, +sade hon förvirrad. -- Men snälla du, vad gör det? Jag svär att inte +försöka ta i dig en gång, jag -- är så ensam! + +Slutet blev att han gick med henne. Vid porten ångrade hon sig igen, men +han var envis, han åtrådde henne, hela hennes väsen var så frånskilt +Ziris, så vulgärt. Han skulle göra sig kär i henne, han skulle skaffa +sig henne som sällskap, hennes dumhet skulle passa honom, och hon retade +honom med sin utmanande slanka men ändå fylliga kropp. Han övertalade +henne, han ljög för henne, viskade att han tyckte om henne, och hon +rodnade och lät honom hållas. De kom in i ett tarvligt möblerat rum två +trappor upp, en hålögd kvinna med gult ansikte, troligen värdinnan, +tycktes vilja äta upp dem med ögonen när de gick in men hon drog sig +tillbaka i köksdörren och slog igen den med en skräll. -- Jag kan få +ett stiligare rum än det här, jag behöver inte krusa, jämt är hon +misstänksam och vaktar en som man vore ett barn, sade Lisa. + +Väl inne i rummet, visade Lisa ingen ängslighet för hans närvaro, men +David satt i hennes tarvliga soffa och kämpade med sig själv. Hans lätta +rus höll på att lägga sig, han kände sig vara på fel väg, en mörk och +smutsig väg, och det lättsinne, som behövdes för att fullfölja de +avsikter han haft mot Lisa, svek honom. Han tyckte att det kunde räcka +nu, med last och lögn och dagdriveri. Men nu satt han här i alla fall -- +och -- vad var det? + +Från våningen ovanför hördes ett svagt ljud som han först liknade vid en +duvas kuttrande. Så småningom ökade det i styrka och föreföll som ett +barns gråt, men avbrutet, liksom sönderryckt i små korta stön. Sedan kom +ett kvävt rop, med något outsägligt brustet i. + +-- Han heter Larsson, sitter på kontor hos Michelsens, upplyste Lisa. +David hade en förnimmelse av någonting fasansfullt som ville tränga sig +genom taket ned till dem. -- Slår han barnen i fyllan? frågade han. + +-- Nej då, han har hittat på andra sätt, ingen vet säkert utom en enda +sak som värdinnan sett en gång -- han ger dom kaffe och svagdricka och +sånt där, och så vet man hur det är med småttingar, dom där pojkarna +är bara fem och åtta år -- jag vet inte om jag kan tala om det -- men +värdinnan kallar det tortyr -- vet du vad tortyr är? Är det farligt? + +-- Du pratar! David reste sig upp och gick alldeles inpå henne, tog +henne varligt i armen och satte henne i soffan. Visst vet jag vad tortyr +är -- berätta nu alltihop, allt du vet! + +-- Å ja, nog för att jag kan tala om det, han har små smala snören som +han binder om -- så när dom gråter och skriker och vill gå ut -- och han +vill inte att dom skall gå ut -- för han vill plåga dom -- så tvingar +han dom att stå stilla och han binder om snörena, så att det inte skall +komma -- komma ändå -- och dom sväller opp av det -- och det är då dom +gråter och han sitter och vaktar dom -- han är visst vansinnig -- men +ingen kan göra nånting, för i främmandes närvaro är han så öm så mot +dom. Är det säkert att det heter tortyr? + +-- Men värdinnan då, som sett det? + +-- Ja, jag vet inte, han betalar hyran i förskott och lär vara så bra på +alla vis -- och hon säjer att det inte angår henne -- + +-- Men hon kan stämmas som vittne? + +-- Det vet jag inte -- hör du -- hör du -- nu igen! Och den snälla lilla +Lisa började snyfta. -- Jag tycker så synd om barnen, sade hon. Kan du +inte hjälpa mig -- -- -- + +Han stirrade på henne utan att kunna svara. -- Säga till honom, mumlade +han, men vad skulle det tjäna till? Varför kom jag egentligen hit? För +barnens skull! Det uppskakande i historien hade alldeles kastat honom ur +det lystna erotiska tillstånd i vilket han kommit hit. Gråt inte mer, +sade han, dom har visst tystnat däruppe nu. Nu skall jag gå -- du ser ju +att jag håller ord, jag lovade vara ordentlig. + +-- Du får inte -- du behöver inte gå, jag kan koka te åt oss, jag har +ett spritkök, sade hon ivrigt. Hennes ansikte blossade av iver och +blyghet. Hon kastade sig plötsligt om hans hals och såg honom in i +ögonen. Du är så hederlig, så ärlig, du springer inte efter alla slags +flickor som de andra gör. Säj, viskade hon i hans öra, rycker du om +lilla Lisa? + +-- Man är inte alltid så säker på sina känslor, svarade han hastigt i +det han nervöst lösgjorde sig. Man behöver tid ser du, och tänka efter, +så att man inte säjer det man inte riktigt -- ja, jag menar, jag tycker +om dig i alla fall. Han slet sig ifrån henne och kunde knappt behärska +sig när hon kysste honom vid dörren. När han kom ut i tamburen, såg han +det håliga, rynkiga gumansiktet försvinna utåt köket igen. Hon hade +således spionerat. Han skrattade, vad rörde det honom. Plötsligt fick +han en idé, han smög sig sakta uppför trappan och stannade framför en +dörr med namnet Persson. Det måste vara här, tänkte han, han var +mycket blek och nästan alldeles lugn. Plötsligt ljöd ett dämpat skrik +därinifrån, han kände igen det. Dumheter, vad rör det mig, vad vill jag +göra? Men barnen, barnen, visst rör det mig i alla fall. Det rör mig, +upprepade han. Skall jag? Han satte pekfingret mot knappen till +ringledningen och hans hjärta slog litet fortare. Men så tryckte han +till, ilsket hårt. För barnens skull! sade han högt i det han hörde +tamburklockans surr därinne. Steg hördes, manssteg tydligen. Och dörren +öppnades sakta av en medelålders man med ett nervöst, vansinnigt +ansikte, alldeles vitt och med borstigt, upprättstående hår. Mannen +ämnade av någon anledning ej släppa in David, ty han steg ut i tamburen, +sköt till dörren bakom sig och frågade med otålig röst vad det var +fråga om. + +-- Ni pinar barnen, svarade David häftigt, varför gör ni det? + +Till svar snurrade mannen nästan runt, stannade sedan och stirrade +enfaldigt på David. Hans ansikte blev med ens mycket rött. Vem säger så? +frågade han nära på ödmjukt, med ett steg åt sidan som om han varit +rädd. + +-- Alla era grannar säger så. Vad är ni för en? Ni måste betänka att ni +är sjuk, pervers, och ni har ingen rättighet att ha era barn hos er. +Begriper ni inte så pass? + +-- Det är lögn, det är inte sanning, stammade mannen, jag slår dem, +jag erkänner att jag slår dem, men det andra är bara lögn, bara förtal, +hör ni. + +-- Vad för något "det andra"? frågade David hårt, jag har inte sagt +något om sättet. Men nu förstår jag att även "det andra" är sant. Ni +skall gå till en nervläkare och bekänna alltsammans, hör ni, så blir ni +räddad från vansinnet, och lova mig att inte göra så där mer! + +Mannen vände bort ansiktet, darrande av blygsel, under det David gick +nedför trappan. Men plötsligt tänkte han: denne stackare är så feg att +han kanske kan skrämmas att upphöra med det där. Och han återvände till +mannen, som just nu stod i dörren, satte sitt ansikte nära in på hans +och sade: + +-- Om ni gör det en enda gång mer, så mördar jag er! Med kniv, hör ni, +med kniv! + +Mannen sprang in, slog dörren i lås och David hörde ett hånskratt där +innanför. Jag är en idiot, tänkte han. Nu gör han det bara mera i +hemlighet än förr. Varför skall jag också lägga mig i det som inte angår +mig? + +Den omänskliga gråten från de små barnen ljöd ännu i hans öron när han +sakta gick uppför de fyra trapporna till Terjes vindsrum. + +Terje låg och läste en detektivroman, spottande som vanligt. David +berättade historien. + +-- Kunde du inte slå honom? Stryk hjälper mot mycket, undrade Terje +lugnt. Han lät sig aldrig bringas ur fattningen. Det där är bara en av +skorvarna i livets ansikte. Men har du inga pengar så att vi kan gå ut +och äta? Kommer aldrig det där fruntimret hit mer med några blommor? +Mager är du som en skrika. + +-- Jag är uttröttad på allting, allting äcklar mig. + +-- Då har du bara fått för litet brännvin. Men du kan vila dig här om du +vill, så går jag ut och äter. + +Han lät Husfadern gå ensam ut och äta för återstoden av Lisas pengar och +satt själv och ruvade i ett hörn. Då och då gick han upp och gjorde ett +slag över golvet med snabba steg och satte sig igen. Skulle han resa hem +ifrån allt detta, upp till skogarna? Och vad angick honom nu denna +historia med snörena och de små barnen? Ahå, du lever ännu, gamle Gud +fader, sade han högt för sig själv, du har inte glömt din ringa tjänare, +du gav mig en vink uppe hos Lisa -- att jag inte skulle glömma dig -- +det är _Han_ igen -- Han är överallt, ja, livet är skönt och +förskräckligt -- hur är det nu Byron sjunger -- fast han vet nog vad +människan är för ett djur -- hur är det? + + "We'll talk of that anon. -- 'T is sweet to hear, + At midnight on the blue and moonlit deep + The song and oar of Adrias gondolier, + By distance mellow'd, o'er the waters sweep; + + 'T is sweet to see the evening star appear, + 'T is sweet to listen as the nightwinds creep + From leaf to leaf; 't is sweet to view on high, + The rainbow, based on ocean, span the sky. + + -- -- -- -- -- -- + + 'T is sweet to be awaken'd by the lark, + Or, lull'd by falling waters; sweet the hum + Of bees, the voice of girls, the song of birds, + The lisp of children and their earliest words --" + +Men det är inte ljuvt, det jag hört i kväll! Om jag nu vaknade i det +daggiga gräset i någon skuggig dal därhemma -- eller annanstans -- och +hörde lärkornas sång och humlornas surr och det muntra skrattet av +flickor som plockade blåbär, då, tänkte han, skulle jag ej ens kunna +fatta allt detta innan historien om de små snörena komme för mig. Inte +därför att historien var typisk för släktet, det visste han, utan därför +att historien krupit in på honom till ett vittne att lidandet aldrig +sov, till en örfil att ej heller han skulle somna! Om jag nu vore en +kristen, sade han sig, då vore det min plikt att försöka rädda dessa +barn, och innan jag lyckades därmed, hur kunde något göra mig glad igen? +Och om jag vore en kristen, fortsatte han mörkt, då skulle jag resa hem +genast och -- hur skulle jag göra med Ziri och hennes man? Hur skulle en +kristen, som fallit så där och syndat mot en annan människa, så kastat i +olycka ett helt långt liv, hur skulle en rätt kristen göra med detta? Ty +även om han fick förlåtelse av Gud och kunde tro att denna förlåtelse +betydde något -- vad kunde den dock betyda för den stackars mannen med +glasögonen? Han som släpat bort ett helt liv för att göra en kvinna +lycklig, för sin kärleks skull till denna kvinna, och som nu tar henne +ur armarna på en äventyrare, vad hade han för nytta av att David Ramm +fick förlåtelse av Gud? + +Det han gjort var således fullkomligt obotligt, det kunde aldrig i detta +liv gottgöras. Men om det fanns en annan tillvaro, där män och kvinnor +kunde mötas och befriade från passionernas mara med klart och ogrumlat +förstånd och i förstående kärlek ta varandra i hand? Ja, då -- -- men +det där var ju bara spekulation. Gjort var gjort. Mannen med glasögonen +var ett lika obotligt fall som mannen med snörena därovanför Lisas rum. +Lisa -- ja -- just nu, bara han tänkte på henne, kände han harm över att +ej ha förfört henne. Sådan var han! + +Dagen därpå for han upp till vildmarkerna. + + + +III. Mot skymningen + + + Du västan som stormar med högröstad sorg i ditt sus, + kom bär mig på vingar högt upp under stjärnornas ljus! + Lyft upp mig från jorden du harpa med dansande ton, + lägg mig och min synd och min strid vid Den Eviges tron, + du västan som stormar med högröstad sorg i ditt sus! + + I kväll må all himlarnas orglar väl spela för mig! + Till gamman och glädje och vila på pilgrimens stig, + till glömska av släpet i jordens fåfänga mull, + till glömska av döden som tömde min bägare full, + i kväll må all himlarnas orglar väl spela för mig! + + Ni kära som vänta er son från ett främmande land + befallen er länge i natt i den store beskyddarens hand! + Ty molnen gå tunga men Gud är rättfärdig och god, + fast morgonens glans är som glansen av kallnande blod -- + ni kära som vänta er son från ett främmande land! + + +12. Hos far och mor + +Det har gått några månader, julen har varit här med sitt tjocka mörker +och sina vita ljus. Då har David Ramm suttit och hört sin gamle far läsa +evangeliet inne i verkstaden, han har sett denne Guds slav för en gång +räta sin rygg och känna sig fri från arbete, hört hans sträva stämma +stamma fram ord om det som skall borttaga synd, det som skall vara till +tröst och befrielse från döden i denna värld. Men han tyckte inte att +gubben såg värst glad ut själv när han läste det. Han undrade om den +gamle då mer än annars kände den tunga sorgen av att hans ende levande +son inte kunde tro och känna frid. Men han sade ingenting, och när han +läst slut och bedit högt gick han bort och lade sig på sängen med +händerna knäppta över bröstet och ögonlocken slutna, mager, med urätet +ansikte, stilla och vit som ett lik, medan juldagen kom svartgrå över +barvinterbackarna och skogen. Mor gick och stökade eller också satt hon +stilla på en låg pall, insvept i en grov yllekofta och med det ännu +mörka släta håret liggande som en tunn mössa över hjässan. När David +satt och såg på henne, utan att ha ett enda ord att säga, kände han hur +han älskade sin mor, men den känslan gjorde honom allt stummare. Han +tyckte att hon, som hon nu satt, liknade en tavla av Pablo Picasso som +han sett i Wien. Armod hette den, och hemligheten med den tavlan var att +den icke sade något om svält, trasor eller sjukdom, att gestalten icke +var bruten, att ansiktet var jämförelsevis ungt, men ändå varenda tråd i +tröjan, varje drag, varje färgklick var en sång om armodet. Det var icke +en andlig fattigdom, det var bara fattigdom, det var icke lekamlig nöd, +men nöden ensam och stor. + +Och när han suttit och stirrat på dessa två med hjärtat överfullt av +medlidande och kärlek, men utan att kunna få fram ett ord, gick han upp +på sitt vindsrum, satt framför kaminen och stirrade in genom luckan på +de små surrande lågorna som dansade i alveden. Han kunde sitta så i +timtal utan att förmå röra sig, och när han slutligen gick upp och satte +sig i bädden ryste han åt sin egen ensamhet. Där nere hörde han hur far +och mor låste om sig och gick till vila. Här uppe satt han, övergiven av +hela världen, och stirrade på lampan, på de få böckerna i hyllan, på det +smutsiga golvet och på sin egen spegelbild i fönstret. + +Så sitter David kväll efter kväll, ibland ligger han på rygg i sängen +och läser om vart annat bibeln, Mark Twain, Dickens och Mäster Eckhart. +Hans nervositet och inre uppror känner ibland knappt några gränser. Han +har pluggat franska så mycket att han kan läsa Rabelais, och denne har +verkat som morfin en vecka, men så är även den fröjden slut. Han har +hittat "Une Vie" av Maupassant, han har läst "Hor-la" utan att känna +någon förskräckelse, endast förståelse. Nu bär han sig åt som en +människa på väg att mista förståndet. I timtal sitter han vid +skrivbordet utan att våga se upp, kännande hela vidden av sitt onyttiga +liv som en mulen förföljare bakom ryggen. Och han har skrivit en roman, +som ligger kastad åt sidan, han har själv fördömt den som värdelös. Men +det hade varit en vila att få skriva den. Han har icke mod att gå till +sängs, han vet att han måste ligga vaken, och om han somnar, hemsökes +han av feberdrömmar. Alla hans vänner, dem han litar på, besöker honom +under sömnen, och de är alla förvandlade till fruktansvärda förebrående +skolmästare, bakdantare och fiender. Ibland tillgriper han opium som +Hartman skickat honom och får då en natts ro, han arbetar med sin roman +som en vansinnig, han hör hur hjärtat slår lugnare, han blir kall, han +sitter och skrattar för sig själv medan pennan löper över papperet. Han +sover som en stock, utan drömmar, han vaknar, går ned till mor och far, +efter att ha sväljt ännu mer opium. Nu går det lätt att tala till dem, +han deltar i alla deras sorger och bekymmer, han talar med sin far om +arbetet, han berättar historier, han ser hur de gamlas ansikten lyser +upp av glädje, och nu förstår han hur helt de lever för honom, hur de +älskar honom och ber för honom. Och då grips han av glädje själv, han +går efter den gamla gitarren, stämmer den och sjunger en psalm, en sång +om Guds kärlek. Frid går in i det smutsiga rummet, solstrålarna dansar +på golvet, och han gråter, han gråter! Och far och mor, de förstår, å, +de säger ingenting, frågar ingenting: de bara gläds -- tackar Gud att +hans hjärta ännu är mottagligt och vekt, giv honom också Du till sist +din eviga frid -- redan vet han ju hur fåfängt detta liv! Än en sång! Än +en salig visa! Gud skall ha äran som givit vår son ett så gott hjärta, +och en så härlig röst att prisa skaparen! + +Ty om de små pastillerna, om opium, som verkar så underbart befriande, +vet de ingenting. Gud ske lov för den saken! + +Men det kommer en kväll när ruset släppt och när han inte törs öka dosen +mer. Då går han inte ned, då sitter han däruppe i sitt skatbo och ruvar. +Det kommer flera kvällar, likadana. Han har avsagt sig giftet på en +månad, han vill ej dö av det ännu. När klockan slår tre på natten lägger +han alla böckerna på en stol vid sängen. Men ännu har han ej mod att +lägga sig. Nu tänker han ofta på den där drömmen han hade uppe på Terjes +ateljé: "Inom ett år skall du slippa allt detta!" Ja, väl, må det vara +så, men han hade hellre velat få dagen bestämd. Enligt drömmen skall han +ju ha tre månader kvar att leva -- om han dör just som tiden går ut, men +han kan ju också dö innan! Han tvingar sig att skratta åt det, men han +måste i alla fall tänka på det. En dröm är ju dock bara en dröm. + +En natt satt han vid bordet, vaggande kroppen fram och åter, stirrande +på sina egna overksamma, vita händer. Efteråt kunde han ej minnas om han +tänkt på något särskilt, det var väl som vanligt att alla hans gamla +bekymmer, oron, det onda samvetet över hans egen overksamhet och allt +annat även nu stod för honom, men mera som något stort och obestämt +tyngande, ätande, brännande, utan att han därför grubblade över någon +särskild sak. Klockan var omkring tolv, hela huset var dödstyst. Då fick +han plötsligt en förnimmelse av oerhört lugn, nästan stelhet, och under +några minuter satt han fullkomligt stilla, utan att egentligen tänka på +något. Han greps av en besynnerlig fruktan för att plötsligt uppge ett +skrik, han kände ett begär efter att rusa ned för trappan och samtidigt +ropa på hjälp. Jag måste, jag måste! flämtade han. Jag får ej, jag får +ej, var hans nästa tanke. Om jag gör det är jag förlorad, man för bort +mig -- och mina föräldrar -- -- -- och han grep hårt i bordskanten +och bet ihop tänderna: jag måste sitta stilla -- ej röra mig tills +det är över! tänkte han. Men samtidigt kände han det som skulle han +ögonblickligen söndersprängas. Huvudet blev ovanligt lätt, tomt, +ångesten blev till fasa, fasan till namnlös skräck. Han vågade ej resa +sig, han bara grep allt hårdare tag i bordskanten, krampaktigt, som en +döende. Håll dig fast -- var stilla -- ej ett ljud! nästan skrek han +invärtes till sig själv. Och han höll ut tills han kände hur attacken +släppte, han blev matt, men lugn, ofantligt lugn. Första gången på +mycket länge gick han beslutsamt och lade sig. + +-- Gud kör mig i säng! mumlade han, bittert skrattande. + +Och han drömde att han höll i händerna en bok som han försökte läsa i, +dock utan att kunna urskilja orden, men det utgick strålar från boken, +små gnistor slog upp i hans ansikte och han kände sig genomströmmad av +en så mäktig glädje att han vaknade, men denna känsla förvandlades då +till samma förnimmelse man har då man genomkorsats av en stark elektrisk +ström. Sedan låg han vaken tills han hörde hur mor gick upp och malde +kaffe nere i köket. Det sved i ögonen, han var ännu tröttare nu än då +han lagt sig. Det första vårmorgonljuset kom in genom fönstret och föll +på golvet i två rutor, liknande en uppslagen bok. Och för första gången +på många år brast han i gråt och grät länge. Han kände det som om livet +vore en tung börda han burit så länge att han nu måste kasta den av sig +eller förlora sitt förstånd. Han orkade det ej mer. Han kunde ej göra +sig reda för någon enskild svår detalj i allt det som plågade honom, det +var alltsammans bara Han -- som Hartman mött på Jakobsgatan: och som var +så förfärlig och så omöjlig att komma överens med. Det var ej mer den +gamle Gud fader att få bedja till och gråta ut hos -- det var bara Han +-- all världens, all livets förskräckliga _Han._ Och inför Honom grät +man i kramp, som under käppen, under piskan som ven över människan och +skapelsen i evigheters evighet. + +Och när dagen bröt in full, tänkte han: jag skall gå till Nilenius. Han +är dock en olycklig som jag, han skall förströ mig. Och han gick. + + +13. Nilenius' sista timmar och testamente + + "Jag går under, men du skall också + vara med mig i helvetet." + +Dagarna gick så småningom fram mot våren, med mycken hunger, då han ej +hade pengar att betala maten hos föräldrarna, drev David ute mest i +sällskap med Nilenius och bodde omväxlande hemma och uppe i stugan vid +Asanders ås. En dag kom Nilenius pustande, ideligen ätande bröstkakor +med opium ur en papperspåse, ivrigt, glupskt, som en häst äter havre ur +en tornister. Han hade på sista tiden förvandlat sig själv till ett +monstrum av otålighet, jämmer, hån mot David och skryt med sig själv. +Han var otålig över att han ej kunnat få veta vad David varit ute för +i Stockholm. Han var outhärdlig, spionerade ut allting rörande vännens +enskilda angelägenheter, och om David någon gång lämnat honom drucken +och ensam sovande kvar i någon hölada, uppsöktes han alltid strax av +Nilenius som överöste honom med förebråelser. + +Nu upprepade han hela sitt livs historia igen, han var så olycklig. + +-- Käringen, ser du, hon Karolina, ä en så hälvetes gnatig varelse, +pustade han. Du ska setta här å höra på när jag berättar, för aldrig får +jag en minuts ro hemma, för svattsjuka å ilännde. Hur har de inte vari +för mäj i alla tider å hur ä de inte nu! Utskälld åttå alla i byn, +nersvärtad inpå bara benen, å en svärfar som hissar opp min hustru å +mina barn mot mäj, ensam å övergedd i hela världen, å ta mäj fan ä du +inte den enda på jorden ja kan tala me'. + +David satt på sängkanten ett stycke från honom med huvudet bortvänt. +Nilenius fyllde hela hans sovrum med en underlig snuskstank, han bytte +på senare tiden aldrig kläder. Hans kropp, händer och uppsvällda vador +med lindor omkring var så väldiga att han nästan uppfyllde det lilla +vindsrummet. Plötsligt vände sig Nilenius om med ett ondskefullt flin +och sade: + +-- För resten har du nog inte vandrat så värst gudlit genom världen du +heller, he, hö! Va tror du din gamle far skulle säja om han hadde reda +på den där Ziri? + +David röck till, blev het och sprang upp på golvet. Han kunde ej fatta +att Nilenius även kunnat snoka reda på detta. Han sneglade mot sin +vilja, rädd att förråda sig, bort mot bokhyllan där hennes två brev +låg -- han drog en lättnadens suck nästan, de hade ju ej innehållit +någonting annat än några oskyldig utgjutelser, de förrådde ingenting. +-- Men -- men i det ena stod det något om att hon ville uppsöka honom +här i skogen. Han gick resolut bort och tittade -- ingen hade kunnat +röra breven. Under tiden iakttogs han noga av den rödbrusige, halvrusige +jätten i sängen. + +-- Jaså, hon skriver me, var lugn du, ja nosar aldrig i andras gröt, men +ja vet va ja vet. -- Bah! Jag har naturligtvis pratat i sömnen, tänkte +David lättad, i fyllan -- i ladan vid Södersjö. Högt sade han: + +-- Än sen då? Ett fruntimmer är väl ingenting att bråka om. Nu tänkte +han: han skall giva sig sken av att veta mer än han vet för att locka ur +mig även detta och berätta det hemma! Må satan ta honom, han skall hugga +i sten så det gnistrar! + +-- Du säger du vet -- men kanske du hugger i sten, sade han lugnt. Men +hans hjärta och hjärna arbetade feberaktigt, och han blev helt blek. +Ziri kan aldrig komma -- så länge -- så länge denne man lever, tänkte +han. + +Men nu övergick Nilenius strax till sina egna angelägenheter. Skottet +han lossat tycktes ej ha verkat, han sparade nästa salva till längre +fram. + +Han omtalade att han på sista tiden börjat få svårt för att gå fort. -- +Ja må flämta och pusta, men det är som hadde ja en klomp i bröstet. Och +bara för att jag har förtroende för däj å för ingen anna på hela joren, +så ska du veta, lallade han med hemlighetsfull min, att ja vari hos +doktorn, ja, de har ja. Du kan ju hålla käften å inte babbla me de i byn +å i ditt hem men ja har obotlit hjärtfel -- obotlit hjärtfel. Å doktorn +han sa, att när ja dör ä dä som när man blåser ut ljus, så fort å +smärtfritt går de -- å inte ä ja rädd, för på ett helvete tror ja inte, +men de är svårt ändå å riktit komma bort från de gamla, fast nog har jag +läst så mycke, så jag vet att om där är en rättfärdig gud, inte har han +nåt helvete. Eller va tror du, du är ju lärd på sånt, du grubblar ju så +du är väl som en professor. Hör du, tro inte att ja är rädd, inte. Får +jag lägga mäj ett tag på din säng -- eller vill du följa mäj hem -- + +De gick hem till Nilenius, och komna mitt på gården stupade den raglande +gubben plötsligt kull, gav till ett skrik och grävde med händerna i +gräsroten, med ansiktet nedvänt, under det ryggen stod upp, krampaktigt, +som en sprättbåge höjde sig den breda bakdelen under det stöveltårna +spårade upp marken. Skriket hade lockat ut svärfadern som kom linkande +på två käppar, gnällande som en hund av förskräckelse. Ett par drängar +kom och bar med Davids hjälp in den fallne. Han var ohyggligt tung, och +kroppen saknade styrsel. De lade honom på en säng i kökskammaren och +hustrun störtade till, kvidande och snyftande, med de röda, magra, +blanka händerna ännu våta av diskvatten. + +-- Ä han dö, säj om han ä dö? jämrade hon. + +Ett stycke ifrån stod svärfadern, med öppen mun och nedhängande underkäk +och ett märkvärdigt triumferande fastän något förskräckt uttryck i +ansiktet. -- Va dä inte dä ja har sagt dä skull gå så där, å håj åj jåj! +pustade han. Hela familjen var i uppror. Man talade om läkare, och en av +sönerna gick ut och spände för hästen. David stod vid sidan om den +medvetslöse och höll handen mot hans hjärta, som ännu slog. Om en stund +gick han mot dörren, men husmodern hindrade honom. Han måste stanna +tills doktorn kom. Och han tog en stol och satte sig och såg på +Nilenius, som låg med ansiktet uppåtvänt och de köttiga ögonlocken +slutna. Jag kanske slipper honom snart, tänkte han, och ändå var han +vänlig och hjälpsam ibland. + +Om en stund slog Nilenius upp ögonen, satte sig i bädden, skakade som +ett löv i hela kroppen. Det föreföll som om han velat luta sig fram för +att gripa tag i David, och denne ryggade tillbaka för den dunst av hat +som slog ut från den döende, som nu var alldeles svart i ansiktet. Han +sade med matt röst till David: + +-- Jag är färdi nu -- du har väl än nåra dar kvar -- ja är inte så -- +gammal -- så om de inte varit det -- förbannade hjärtat -- -- men du ska +gå opp te stugan -- ve Asanders ås -- ja har lagt dit ett -- litet minne +från dina förfäder -- dä var bara meningen att skoja -- tag bort det där +-- gå dit får du si! + +Med dessa obegripliga ord sjönk han ned igen och var död inom en timme, +under tiden talade han ej mer, han var medvetslös. David gick sin väg +innan doktorn kom. Nu skulle han ha känt en besynnerlig lättnad om ej +Nilenius' sista ord oroat honom. På två veckor hade han ej varit uppe i +den gamla kojan -- i morgon skulle han gå dit och se, om Nilenius yrat +eller om han verkligen burit dit något föremål. + +Han hatade mig -- han hatade mig, mumlade han, och han missunnade mig +att överleva honom! Kan jag någonsin bli klok på allt detta? Vad är det +då för föremål han burit dit för att skoja med mig? Det måste vara hans +feberdrömmar detta. Han ryste. Himlen vet vad en sådan människa kan +hitta på, tänkte han. Minne från förfäderna? Omöjligt. + +Kvällen kom, det sjunkande vårljuset och den skarpa, råa vinden höll +David sällskap hem, och han var så upprörd och söndersliten av allt +detta, att han ej vågade tala om det hemma. Han gick in till de gamla +och tog gitarren, såg hur de ljusnade upp, och hela kvällen satt han och +sjöng för dem, rädd för sig själv och ensamheten, så att han ej vågade +sluta. Först när de gamla ville gå till vila måste han bryta upp. Men +innan dess sjöng han, med nervöst skälvande röst, förtvivlat, som ville +han därur hämta styrka att kasta sig ifrån sig det spöklika livet helt +och hållet: + + "Han skall torka från kinden var stackares tår, + ingen gråt skall väl vara där mer. + Där skall alltid vara en salighetens vår + och solen den skall aldrig gå ner." + +-- Det skall vara så -- det är ljuvligt detta, sade gamle Ramm med +lysande ögon. Ser du, gosse, ur allt det här eländet skall det +uppstå, liksom blommor uppstår ur den djupa jorden. Du skall tro på +uppståndelsen gosse, det är så tryggt att tro på uppståndelsen! + + +14. Det bästa huset förmår + + De heta, de älskande kvinnor + i vars hjärtan elden bor, + Vad se ändå deras ögon + mot ögonen av en mor? + De stilla, de sorgsna mödrar som gå + och vänta sin egen död. + De dela i mörkret med vuxna barn + sin ålders sparsamma bröd. + +David ställde tyst undan gitarren i ett hörn bakom moderns säng och +beredde sig att gå genom köket upp i vindsrummet, men han stannade +framför köksbordet medan de gamla stängde dörren om sig, och såg sig +omkring i rummet. Den smala träsäng, som hans bror Johan Adolf sovit i +innan han gick bort, stod ännu där, och hans klocka pickade över sängen, +ty mor drog upp den varje kväll. En liten blecklampa med smal, tunn veke +brann på hörnet av bordet och upplyste rummet ungefär som med ett svagt +månljus. Han kände någonting oerhört beklämmande i denna nattliga +ensamhet med de båda gamla, denna känsla ville nästan övergå till +rädsla. + +Är jag då ännu inte ens en man, tänkte han, efter jag inte kan tåla +mörkret och natten och dessa väggar som gapar mot mig, denna lampa som +mor tänt bara för min räkning -- -- -- + +Han satte sig på en stol vid bordet, han ville dröja här nere en stund +innan han gick upp att möta den allra största ensamheten: sömnlösheten +däruppe på vindsrummet. Skulle han verkligen få vara i fred för Nilenius +nu, var det ej möjligt att en död, som kände sig så bunden vid jorden +som han, som ännu i dödsstunden kunde känna hat mot dem som ej var så +nedsjunkna i smutsen som han, var det ej möjligt att en sådan ande -- -- +prat, vad vet jag om andar! nästan skrek han till. Är jag då också +vidskeplig? Jag skall gå upp och läsa Ziris brev -- är det då ännu ej +slut mellan oss? Hur skall allt detta sluta? + +Vad menade Nilenius med det där sista han sagt, var han verkligen elak +ännu i döden? Han ryste och stirrade förfärad mot dörren, där en bred +skugga nästan tagit formen av en gestalt. Han var ännu rädd för +Nilenius, ännu räddare nu än förr. Men hit in vågade han icke komma, +i detta hus bodde en man som bad -- är jag då verkligen så vidskeplig? +upprepade han för sig själv, i det han tänkte på Nilenius' ord: det är +så svårt att komma ifrån det där gamla! Är Nilenius i helvetet nu, eller +sover han för evigt -- var han bara en omåttligt stor och ond kropp som +en tid pustade ut hat härnere, pustade ut ångest, och som nu börjat +multna? Han såg ännu den dödes grinande ansikte med dubbelhakorna. + +Han tog upp lampan och lyste på sitt eget ansikte i en liten spegel +som hängde bredvid fönstret. Hade han redan åldrats? Var det där David +Ramms ögon som stirrade så plågsamt mot honom, odågans ögon och slappa, +sorgsna drag! Nu bad far därinne, Herre Kristus, fräls mitt barn, sade +han nog. Ja, den som kunde tro, ändå, och inte bara vara mörkrädd! Kunde +det tänkas att den där i spegeln var mörkrädd? Å nej, han fruktade snart +ingenting. Du inbillar dig bara att du är rädd! Han bet ihop tänderna +och såg prövande på sin egen bild. Du har sett döden många, många +gånger, mumlade han, och svälten och vansinnet, till och med djävulen -- +det är inte passande för dig att vara rädd som ett fruntimmer! + +Han satte ifrån sig lampan och tog igen plats på stolen. Jag skall +befalla mig själv att vara en man, tänkte han. Från och med nu skall det +vara slut på allt känslopjunk. Nilenius är borta, jag är fri nu. Jag +skall skriva min bok färdig och få den tryckt, ifall den nu kan tryckas. + +Jag skall resa mig upp ur all denna bråte och hårdna till! Ja, jag +känner på mig att jag skridit mot en punkt av hårdhet -- jag är hård +nu, jag skall bli som järn, som järn skall jag bli! Å, du lilla snälla +vansinne, du lurar nog på mig, du vill ha mig till en sån där som min +farfar -- en Alexander som sitter och hamrar vägkantens stenar med +slägga. Du liv, du liv, du öde, du har satt dig för att krossa mig -- +men jag är av bättre virke, du vill ha mig i stil med släkten -- det är +släktens vanvett som lurar mig -- men jag är stark, från och med nu -- +han lade högtidligt handen på sitt eget bröst och knep ihop munnen -- +från och med nu är jag kvitt -- allt -- det -- gamla! Han sprang upp, +nästan vild av glädje över att känna sin vilja så stark. -- Mästaren av +Nazaret sade bara: jag vill -- bliv ren! David Ramm, plågad av onda +drömmar, av barndomens svält, av bröders olycka, av dina käras +fattigdom: jag säger dig, jag vill -- bliv ren, bliv stark! + +Det är som att bedja Gud om styrka, tänkte han, jag förstår det nu. +Bönens kraft består i denna själens samlingskraft som kallas tro. +Väl, jag har inte Gud, jag har bara mig själv -- men nu tror jag -- nu +tror jag, nästan bröt han ut. Jag tror att jag skall segra -- över +fattigdomen, över vanvettet, över detta hem, över mig själv! Å, nu +förstår jag, det är bara jag själv, min egen vilja som kan rädda mig +själv! Och vad blir det första jag nu bör göra -- det allra första +blir -- att befalla mig själv att sova utan fruktan. Och så lurar jag +släktens djävul som vill ha mig vansinnig, som vill göra en Alexander +av mig! + +Men när han vände sig för att släcka lampan och famla sig fram till +trappskåpet, föll hans öga på någonting på bordet som han förut ej lagt +märke till. Det var ett halvt glas mjölk och två små mjuka brödbitar. +Han stod länge och såg på dem, därpå gick han fram till matskåpet, +öppnade dörren och lyste in med lampan. Där inne fanns nästan endast +tomma kärl, några kalla potatis på en tallrik samt en påse salt. På +nedre hyllan stod mjölktillbringaren tom, mor hade hällt ut alltsammans +i hans glas och det bröd hon lagt fram på bordet var det enda mjuka bröd +som fanns. När han tittade på det försvann den hunger han nyss känt, han +stod där stilla med lampan i handen, utan att kunna förmå sig att röra +det framsatta. En enda tanke behärskade honom, en grämelse som tycktes +arbeta och vrida sig kring i hjärnan som en liten borr: hur länge sedan +det var han lämnat några matpengar i hemmet! + +Låt mig räkna -- två -- tre veckor -- den tredje var det! Jag lever +alltså på deras kärlek, och den tycks räcka till en hel del. + +Ja, sade han hårt till sig själv i det han gick upp på rummet och +började bädda sin säng, den räcker fram till oss hur långt borta vi är. +Den tycks vara den vänliga armen som ständigt famlar efter oss i vårt +mörker. Och den är sannerligen större än Guds kärlek, ty den räcker ända +ner i helvetet! + +Men jag måste vara hård -- jag vill vara hård och kall, annars räddar +jag mig icke från -- + +Och han lyckades somna före klockan tre på natten. + +Dagen därpå vandrade han upp till stugan på Asanders ås. Han kom dit +just som solen stod på middagshöjden, men innan dess hade han avsänt +manuskriptet till den roman han skrivit. Han hade skickat det med en +skogsman som kommit vägen fram och som rullat ihop paketet och stuckit +det i innerfickan av rocken där det stod upp som en näverlur när gubben +gav sig iväg. Gott att David nu var av med det där -- få höra nu vad +bokförläggareaktiebolaget Hobson sade! + +Nästan litet svettig kom han fram till stugan. Mot dörren stod upprest +en mindre slägga av järn, med avbrutet skaft, knappt två decimeter lång, +och tillplattad i ändarna av flitigt bultande mot sten. Han visste +ögonblickligen vad det var, han hade sett den en gång förut uppe på +Nilenius' vind -- det var hans farfars, gamle Alexanders hammare. Helt +lugnt tog han den i handen, låste upp dörren och gick in. Han kände sig +nu nästan upprorisk mot denna hammare, han beslöt sig för att varken +frukta den eller tänka på den vidare. Efter att ha eldat en brasa +började han rota bland sina böcker och papper och så föll honom lusten +in att skriva något. Dock kunde han ej låta bli att gå omkring på golvet +och grubblande då och då stanna framför elden, varför han väntade tills +den brunnit ut varefter han tog en lång promenad runt alla åsarna, +återsåg ett par jättemyrstackar i kanten av en myr och uppehöll sig där +i ett par timmar. Han matade myrorna med sockersmulor och iakttog dem +i deras strävsamma verksamhet, pratande för sig själv som om han talat +till dem, rådgjorde med dem om vilka vägar de skulle ta och hur de +skulle bygga vidare, var de skulle hämta virke och föda. Ett par gånger +försökte han hjälpa en av dem med en bit av ett halmstrå, för tungt och +långt för hennes krafter. Han passade på och när hon släppte bördan ett +ögonblick, stal han den ifrån henne, varvid hon förvånad vände om. Han +ställde då så till att hon kom att bita sig fast i strået, varpå han bar +alltsammans, både myran och bördan, ända fram till stacken. Men det +lilla ivriga djuret gick då sin väg, lämnande det så dyrbara strået i +sticket, och fast han väntade i närheten en halv timme var det ingen av +de tusentals små arbetarna som ens brydde sig om att titta på det mera. +Han fann detta besynnerligt. Länge satt han där på en sten och såg hur +majsolen började väcka hela skogen till liv, de sista isarna hade gett +sig av efter att länge ha dröjt kvar som blänkande silver under granarna +i kärrmarkens gropar. Runt om honom stod redan små ensamma och +förtryckta björkar med halvstora löv, sakta susande in sina stillsamma +toner i den stora, varma granskogens sång. Han lyssnade. Hela nejden var +så överfull av myror att det hördes som ett stilla prassel över backen +där han satt, några kravlade sig uppför hans ben i djärv upptäcktslusta. +Han steg upp, skakade dem av sig varsamt och steg upp på åsens högsta +punkt, där han hade en väldig utsikt över hela omgivningen. Han försökte +att fördjupa sig i denna väldiga skönhet och vildhet, och han lyckades +så till vida att han kände sig lugn och betagen på en gång. Men på +botten av hans själ rörde sig något annat, han liksom tänkte och levde +och såg dubbelt. + +Ända bort mot de avlägsnaste blå bergen låg skogen på de buktande +åsarna som ett grönt, svallande hav, och nära honom stod furor med +något strängt, rent och allvarligt över sig. Var de beskyddande eller +förebrående, dessa urgamla träd? De hade väl sett och känt hundra +vintrars snöstormar, men hade de någonsin förr haft ett sådant kryp till +människa så här inpå sig som nu? En sådan orolig, rädd liten stackare, +med ett så vekt och dock så stormande hjärta och en sådan fruktan för +att icke kunna alls passa i detta underbara liv, där man skulle vara +stark som en fura och ha djupa rötter i jorden för att kunna stå sig i +stormarna! + +Men vinden susade och solen värmde och hela rymden var så vänligt vit +av flammande vårljus. Gick det an att vara rädd eller orolig här längre? +Och innan han visste ordet av, slöt sig ögonen och han föll i en tung, +trygg sömn, nästan lutad mot den närmaste furans väldiga, grovbarkade +stam. Skogen hade alltid lugnat honom och gjort honom som en gammal +kärleksfull mor, och han sov nästan tills solen gick ner. + +Sent på natten satt han med lampan tänd i sitt ödsliga rum och skrev +följande, efter att ha ätit något hårt bröd och smör och druckit vatten. +Jag har avskrivit det direkt ur hans papper, utan att utesluta eller +ändra ett ord. + + +15. Ur David Ramms skrivbok + + _En ensam människas funderingar Om syndernas förlåtelse_ + +Detta skriver jag därför att jag ej kan sova, fast jag är trött. + +Det är alltså Korsmässa -- och solen går i skyttens tecken. Det börjar +ljusna därute, det är vår, och nära klockan tre på natten, jag kan +alltså släcka min osande lampa och låta vårmorgonljuset lysa på dessa +blad. Det svider i ögonen av all tobaksrök varmed jag fyllt detta gamla +svarta rum, där jag tillbragt några stunder av mitt liv. Jag hatar detta +rum. Jag hatar ensamheten och dessa anteckningar. Dagbok! Jag avskyr att +föra protokoll över mitt liv, där de egentliga händelserna blott är +vedervärdigheter. Och vem skall läsa det? Och om ingen någonsin kommer +att läsa det, vad är då meningen att jag skriver? Jag vill dra på mun +åt dessa många svärmiska fruntimmer, som skrivit i sina dagböcker "att +deras enda mening med dessa blad varit att i ensamheten anförtro sin +själ åt papperet". På botten av sin själ har de dock betraktat det som +ett förtvivlat sätt att komma i kontakt med dem som varit frånvarande, +ett nödrop. Jag säger inte: låt vara att ingen någonsin kommer att läsa +detta! Jag säger på fullt allvar: jag skriver detta för att någon skall +komma att läsa det. Jag vill utgjuta mitt hjärta och jag vill att någon +skall höra på. Punkt! + +I går hade jag brev från Ziri, som vill komma hit. Hon vill också +skiljas från sin man, och hon tror att hon och jag skulle kunna leva +tillsammans i den här stugan en sommar. Dåre, lilla kärleksfulla dåre! +Du har aldrig sett en sådan här stuga, aldrig har i ditt mörklockiga +huvud stigit in den ringaste föreställning om hur jag har det. Ziri vet +icke vad nöd vill säga, vad hemlöshet vill säga, och hur skulle hon +kunna veta det? Aldrig har hon varit varken rik eller fattig, hennes liv +har flutit hän i jämn och bekväm borgerlighet. Och att nu livet skall +vara så satans grymt, att vi bägge inte får vara tillsammans, det är +kanske bara rätt åt oss, det är rätt därför att mannen med glasögonen +finns, därför att vi velat korsa en annan människas lycka av omtanke för +vår egen. Lycka? Finns det någon verklig realitet bakom detta utslitna +ord, passar det inte bäst i en oerfaren söndagsskollärarinnas mun en +sommardag, när en liten mätt och fånig och bomullsljus klass sitter +framför henne och fönstret står öppet så att man hör fåglarnas sång +och humlornas surr utanför! Vad var det jag talade om, mannen med +glasögonen, är det så säkert att han var lycklig med Ziri? I detta fall +har jag bara ett vittnesbörd att rätta mig efter: hans förbannelse över +mig. Och om jag ej på något sätt stört hans så kallade lycka, så hade +han ej förbannat. Jag undrar om en förbannelse kan innebära något, om +den kan skickas efter en som en torped på havet i natten eller hänga +över ens huvud som ett olycksmoln i ensamheten? Om mannen med glasögonen +hade en stark vilja, så skulle han då kunna moraliskt krossa mig, men nu +är han en stackare, Gud hjälpe honom! + +I går fick jag också ett brev från Hartman, som håller på att mörda +sig själv med gifter. Han säger att Ziri varit hos honom och velat ha +underrättelser från mig. Jag har ej skrivit till henne på så länge, +därför att jag är rädd att mannen kan få tag i breven. Det besynnerliga +är att jag numera är så rädd att bereda denne man sorg, att jag helst +ville avbryta alla förbindelser med hans hustru. Om jag nu går riktigt +till botten med mig själv så beror detta på vidskeplighet, ej på +rättfärdighet, jag går nämligen och anar att en olycka, ett försynens +straff skall drabba mig för min synd mot mannen. "Dig är icke lovligt +att taga din broders hustru." Alltså Jahve och Nazareen, som spöka för +mig. Kanske jag kände det lika, även om jag aldrig hört talas om tio +guds bud, ty även hedningarna, som icke hava lagen -- -- -- Men låt oss +nu vara rättvisa och tillfoga, att även om jag inte fruktade straffet, +så skulle jag dock väl ha en del av denna min rättfärdighetskänsla ändå. +Det är skuldkänslans och det absoluta rättskravets mysterium. Och det +förstå vi icke, icke jag, ty det är en makt som är större än jag, och +vars föremål är min själ. Och icke heller själen förstår jag, hur skulle +jag då förstå det som verkar på den? + +Men därmed har jag icke sagt att jag hyser någon avsky för vad vi gjort, +Ziri och jag, icke heller att jag ångrar det. Om jag träffade henne +skulle jag hängiva mig än en gång, hundra gånger åt min kärlek. Är ej +detta besynnerligt, här råkar jag i en konflikt. + +Men nu, för att kunna tänka bättre, så låt oss säga att jag alls inte +skriver, utan talar. Men då behöver jag en åhörare, en man som hör på, +då går det lättare, låt oss säga en ung man, litet närsynt och lagom +lärd, och torr utanpå. Låt oss således antaga att den där träbocken, +som står vid spiseln, att den där träbocken är en kandidat, filosofie +kandidat. Det är eget att han just skall vara en sådan, en fix idé +av mig att det skall vara en som kan, som är fylld av all sådan +fåfänglighet varav man känner sig andligen balanserad, som Hartman +säger. Han kan sin logik alltså, den där träbocken, och sin filosofiska +propedevtik. Möjligen om han läst Kant litet, det syns då inte. Men +glasögon, glasögon har han. Och famför allt: han är stormsäker i +grekiska och latin. Med en sådan kan man umgås, fast man är obildad +själv, han liksom räcker för två. Kanske jag önskar honom så därför +att jag är så okunnig i dessa saker själv, men nej, egentligen är det +inte alls därför, vid djävulen om jag vet varför, men en kandidat måste +han vara. Trettio år, inte doktor, ty då kanske han känner sig för +solidarisk med samhället för att höra på mig, och inte lärare, för då +har han ett eget sätt, alltid sitta och undervisa i stället för att höra +på. Och nu är det fråga om allvarliga ting, liv och död, herr kandidat, +låt oss genast lägga bort titlarna! Du heter alltså Larsson, Träbock +Larsson, i vissa ögonblick har du drag som påminner om Hartman, ni är +väl inte släkt? Alltså: där sitter du och röker, Larsson, och känner dig +överlägsen för att du är vad du är, och här sitter jag och känner mig +viktig för att jag inte är som du är. + +Tror du, att detta onda samvete jag nu känner över mitt förhållande till +Ziri, för exempel, tror du att det är fruktan för Gud? Vet du vad jag +tror: det är en blandning av den ovillkorliga sedelagen och rädsla för +helvetet. Med helvetet menar jag då allt slags straff, både här på +jorden och efter döden, som skall drabba oss enligt kristendomens lära. +Du ler åt kristendomen, akta dig du, du är inte så kvitt den som du +tror, en vacker dag, eller rättare, en förfärlig natt, upptäcker du att +mycket satt kvar som du trodde dig kvitt. Det man uppfostrats i, ser du +Larsson, det sitter i. Som tjära och löss sitter i. Men det kan också +sitta kvar till tröst i döden. Vi ska inte vara högfärdiga, Larsson! + +Men stopp litet, låt oss undersöka om inte helvetesfruktan sitter som +botten under själva det kategoriska imperativet, du kallar. Vad säger +dom uppe i ditt samhälle, Larsson, om det? Jag har hört sägas att man +är rädd för att om nationen avkristnas, så tilltar osedligheten. Jo jo, +du! Ursäkta mig, jag skojar bara, du är ju modern och frigjord från +kristendomen och helvetet och ändå sitter du här och röker och är inte +ute för att begå lustmord på Skabb-Sara, som bor en bit härifrån, utan +du är ganska sedlig, Larsson, och har bara några få fästmör, av vilka du +väl så småningom gifter dig med en, och nån annan kandidat med de andra. +Men nu återgår jag till saken. Jag har alltså ont samvete för mina +felstegs skull, dessa felsteg kan jag inte bli kvitt, och det är därför +jag inte kan bli kvitt det där om syndernas förlåtelse. Tycker du det +skorrar i öronen så säg ändå ingenting, du är möjligen för ung ännu -- +-- -- Nu skall du få frågan: tror du på syndernas förlåtelse? Skratta +inte, det är någonting i det, ändå? Mitt behov därav är åtminstone +verkligt, du erkänner det? Då finns det hopp för dig. Med mig är det så, +att jag känner mig nedsmutsad av det förflutna, hemlös i det närvarande +och fylld av skrämsel för det tillkommande. Jag tycker ej att jag kan +leva mer utan en genomgripande förändring. Och nu är frågan: vilketdera +är klokast, självmord eller syndernas förlåtelse? + +Låt oss först tala om självmordet. Detta är möjligt endast med +förutsättning att man förkastar alldeles läran om en individuell +tillvaro efter döden, om vedergällning i en annan värld för felsteg i +denna. Alltså kan icke en på något sätt eller till någon del troende +begå självmord under fullt förstånd. Men nu är jag just en sådan där på +något litet sätt troende, fast icke fullt säker, jag kan ej komma ifrån +det. Således är självmordet ingenting för mig. Det skulle dessutom +bringa mina anhöriga sorg intill döden, och det har jag ingen rättighet +till, i all synnerhet som de kanske lidit och lida lika mycket som jag, +och ändå ej bringa mig denna sorg. Självmordet är ej för mig. + +Återstår syndernas förlåtelse, men det är mycket svårt, ty jag är ju +bara en sådan där på något sätt troende, och så fort det gäller, +inställa sig tvivlen. Du har väl läst din teologi, så att du vet nådens +ordning? Kallelsen, bättringen, omvändelsen etc? Du vet att man till +sist, även om man går mycket gent till väga, måste tro att synderna är +borta, annars är de kvar. Vilket är logiskt betingat och klart. Ty +syndasmärtan består i känslan av att de äro kvar. Så fort man tror fullt +och fast att Kristus tagit dem på sig, då har man dem ju inte mer? Men +det är just detta jag inte alls kan tro. + +Men vänta litet, låt oss nu undersöka saken, jag har liksom en liten +bekännelse att göra, och jag bekänner för dig, fastän du i grund och +botten bara är en träbock, kanske just därför, det går lättare, och +kanske du nu begriper varför du just skulle vara en sådan där vanlig +kandidat. Ditt förstånd är klart nog att du skall kunna uppfatta det +jag säger, men inte genomträngande nog för att jag skall behöva skämmas +för dig, du kommer aldrig att ana min riktiga och fulla uselhet, det +är förtjänsten med dig. Du har kunskaper men saknar erfarenhetens +förtvivlan, om du tilllåter uttrycket, och så är du inte känslig. +Jag har alltså en bekännelse. + +Det är nämligen inte alldeles säkert att jag vill ha syndernas +förlåtelse. Vet du varför? För att jag ännu inte riktigt kunnat släppa +Ziri. Jag kan varken ha henne kvar eller släppa henne. Jag tänker ofta +på henne, och om jag börjar med att längta så där själsligt efter henne +så slutar det med att jag längtar kroppsligt. Du har väl haft flammor, +Larsson, så du vet hur det är, sådant begriper du åtminstone. Och du +förstår att jag inte kan bli en kristen så länge jag har en brottslig +förbindelse med en annans hustru? Jag tycker du nickar därborta, alltså +är du med på saken. Nu, kan du hjälpa mig att bli kvitt min lidelse för +Ziri? Kan någon annan mänska göra det? Nej. Kan Gud göra det? Ja, men +först fordras det att jag tror så mycket på Gud att jag kan bedja, men +det kan jag inte. Inte till den där guden som förlåter synder, men jag +tror på en annan, en som Hartman mötte på Jakobsgatan, och nu är frågan +den: förlåter även han synder? Men det är ännu värre, jag kan inte +alltid ens tro på Hartmans gud, och för resten saknar han personlig +karaktär, han är filosofens gud, men ingen fader att stödja sig till. +Rent ut sagt: det är min faders gud jag vill göra upp med. Och han finns +nog inte, eller vad tror du? När jag alltså varken kan tro eller ge upp +att tro, varken kan vara utan Ziri eller syndernas förlåtelse, vad +återstår, när jag inte heller kan begå självmord? Men om jag trodde att +döden vore döden, och att intet vore där bakom, att allt vore slut +därmed, då dödade jag mina föräldrar och mig själv och Ziri. Men jag gör +det inte för jag fruktar att det rymmes någonting bortom detta jordiska +vara. För mig kan detta jordiska således få bara ett namn: lidande, och +det där bortom: helvetet. Och detta är således vad som återstår mig +ifall jag ej kan få syndernas förlåtelse. Och nu skall jag strax hålla +ett litet tal om detta. + + _Om helvetet_ + +Jag ser på dig att du tycker jag är vidskeplig, men det är inte så +farligt. Min enda stora vidskepelse är att jag absolut antager en +individens fortvaro efter döden, emedan jag känner på mig att det är så. +Filosofiskt har kanske detta antagande inget värde, men jag är ingen +filosof, utan bara en syndare. Låt mig alltså ha den vidskepelsen att +jag tror att själen överlever denna min jordiska kropp! Nu frågar jag: +får jag vara i fred när jag är död, får jag vandra kring här i skogarna +som ett litet moln bland blommorna, har jag levat så att jag är värd en +så dräglig tillvaro som en ensam och oroligt kringvandrande andes, och +får jag välja vistelseort, och slipper jag frysa om vintern? Kan jag få +nåden att gå omkring häruppe under långa julmånader, när snön gnistrar +som miljoner diamanter och dessa nu grönskande berg står som rasade +borgmurar kring en osedd sagostad, bakom tingen? Får jag det, så vill +jag den gamla himmelen ingenting, ty Gud skall vara vittne hur jag +älskar denna jord! Jag är trött på människorna, och jag älskar jorden! +Men i mitt hittillsvarande liv har jag mest älskat somrarna, därför att +jag alltid varit så dåligt klädd på vintern och frusit så. Slipper jag +frysa bara, så skall jag be min faders gud att han låter mig stanna här +uppe i ödemarken, vinter och sommar, höst och vår. Jag skall gå omkring +överallt, på de gamla älskade ställena, och vara smekt av blomdoften +om sommaren och den isiga vinden på vintern. Men helst vill jag vara +ungefär som en människa, fast utan denna frysande, smärtfyllda, ständigt +matkrävande kropp, och jag skall vara en vildmarkens skyddsande, utan +sorg, utan bekymmer, låt oss säga i tusen år, så att jag får vila mig, +finna ro. Ser du, det är min salighet. + +Det var himmelen. Men tror du jag kan få komma dit, har jag gjort mig +förtjänt av sådan nåd, jag som tagit min broders hustru, som hädat, +stulit, ljugit och vittnat falskt om min nästa? Jag som är så högfärdig +att jag väljer umgänge, jag som haft så många kvinnors kärlek och själv +givit intet, jag som -- som gjort allting? I min barndom började min +lastbarhet, små små hemliga, naggande synder åt på mig redan då. Har du +reda på det största eländet, den abnormt tidiga erotikens helvete? Vänta +du, jag skall berätta dig om helvetet, men låt oss ta det från början, +från början, min kära välmående kandidat! + +Föreställ dig då några stycken små gårdar spridda kring några av dessa +berg, många många mil härifrån. Föreställ dig en stuga, gammal och grå, +med krusbär och vinbär och äppelträd kring knutarna. Därinne bor en +predikant, en finnmarksmissionär Mattson, en jätte till karl, mycket +from och mycket sträng mot sin hustru och sina barn, men också mycket +kärleksfull, jag bara tycker han är litet för sträng ibland. Han har +tre gossar i åldern fem, åtta och tio år, livliga, utrustade med snabb +fattningsförmåga och fantasi, litet bångstyriga som pojkar bör vara. +Fadern håller dem absolut isolerade från andra barn, han har i sin +ungdom varit en stor syndare och känner världen och vill rädda sina barn +från det onda, från alla frestelserna. Han bevakar dem kväll och morgon, +natt och dag, han ser till att icke ett av deras steg ej kan övervakas. +Och han tror att han lyckas. De är i alla fall tre stycken, de har +varandras sällskap, och mer behöver de inte, tycker han. Och somrarna +och vintrarna går. De är som sagt, fem, åtta och tio år. En dag händer +det något. + +Vad tror du Larsson, det är som händer? Jo, två av de små, de äldre av +dem, gör odygd, försvarar sig med lögner och får stryk, förfärligt med +stryk, men inte på det viset att det skadar deras kroppar. Fadern piskar +dem med ris på nakna kroppen, på det vanliga stället, och då, under det +slagen haglar och lille Fredrik gråter och tjuter, blandas plötsligt en +besynnerlig känsla med smärtan av riset. Fadern vet ingenting om detta, +han slår dem för Guds skull och i Jesu namn på det lögnen må utrotas ur +deras unga hjärtan. Han begriper inte, han hör inte, att lille Fredriks +tjut blivit så besynnerligt dämpat, och just nu, när faderns hand +tröttas och han släpper den lille, så ser han inte att den lilles skam +och förskräckelse blandats med ytterlig förvåning. Hans glödande kinder +brinner som eld, och darrande i hela kroppen smyger han sig bort i ett +hörn, inte för att gråta ut, utan för att finna vad det är som hänt +honom, som gått rysning på rysning genom hans unga kropp och känts så +oerhört befriande och ljuvt och så helvetiskt smärtsamt på samma gång. +Matt och med glödande ögon sjunker han ihop vid muren och somnar. + +Dagen därpå berättar han saken för Erik, som känt detsamma förr en gång. +Och utan att veta varför sitter de timme efter timme och talar bara om +kroppsaga, om ris och slag. Det kittlar deras nerver, det blir en +ständig njutning att låta fantasin leka med riset och den nakna +kroppsdelen. De förstår ingenting, de endast erfar. + +I veckor och månader grubblar de över detta, och så tar frestelsen att +erfara detta ännu en gång överhand. I hemlighet smyger de sig bort till +skogen, det är mycket svårt och det gör ont, och var och en måste göra +det på sig själv, de skär små mjuka ris av ungbjörkar och lägger sig +nakna bakom klipporna och undrar bävande varför de gör så. Sakta, +varligt börjar det, ty det gör så ont. Men snart blir vällusten större +än smärtan, slagen faller tätare, armen slår tills den domnar och +befrielsen kommer! Förkrossade, medvetna om en förfärlig synd, ligger +de där och gråter, tills solen går ner. + +Sedan känner de den stora misstanken av att vara annorlunda inrättade an +andra barn. Och detta förmörkar deras liv i ett år, varunder de då och +då faller offer för frestelsen igen. Då händer ännu något. + +Det bor tre mil bort ett annat Guds barn med egna barn, en predikant, +och en dag hälsar han på i gossarnas hem. Han har en tioårig flicka med +sig, en robust varelse med irrande ögon och korpsvart hår. Även hon +uppfostras för sig själv, långt borta från synden och frestelserna. Och +Erik och Elsa sitter på trappan och solen skiner och där inne i det +dunkla helgdagsrummet sitter de båda gudstjänarna i ett fromt samtal, +trygga och förvissade om att de alltjämt håller sin älskade barn borta +från alla frestelser. Då säger Elsa plötsligt med en skamsen rodnad och +lysande ögon: + +-- Säj, har du fått ris nån gång? + +Erik rycker till och rodnar han också, det far som en blixtsnabb aning +om en kamrat i detta hemlighetsfulla och smärtsamt dunkla, men ändå +retande och eggande elände. -- Har du fått? -- Och du? -- Ja, då. -- Och +-- hur kändes det? -- Ä, så du frågar, du vet väl -- -- Har du varit +naken nån gång när du fått ris, jag menar? -- Ja, visst! -- Har du sitt +på när nån flicka fått ris? -- Nej -- klär dom av flickor också då? -- +Ja, visst! + +Med dunkla ögon och skamliga kinder sitter de där och viskar till +varandra, talar om hemligheter för varandra. Och de går nästa dag långt +in i skogen och lär varandra -- Det är egentligen varandras kroppar de +söker, men det förstår de ännu inte, de vet bara att detta inte är det +riktiga, att de gör synd. Och lille Eriks samvete arbetar och plågas med +detta under år som kommer, tills han lär sig att ha flickor. Men innan +dess hittar han en liten bok i sin fars bokhylla, med titel: Pilar mot +den förfärliga och hemliga självbefläckelselasten eller Ungdomens vän. +Och han lär sig i den boken att han varit på väg mot kroppsliga +sjukdomar och ett evigt helvete. + +Ser du, käre Larsson, nu har jag liksom skildrat inkörsporten till det +jordiska helvetet, de våldsamma passionernas helvete för dig. Och jag +befinner mig för närvarande mitt uppe i detta helvete, fast underligt +nog är mitt huvud kallare och mitt lugn större just nu än det varit på +många år. Kanske det är den annalkande döden som ger mig detta lugn, +och måhända är det endast skenbart. Jag säger dig, jag behöver ej någon +himmel, annat än om det efter döden tillätes mig att vara fri från alla +dessa passioner och att få vara här i min gamla ödemark och utan att +hungra eller frysa få se årstidernas festliga marsch genom hedmarker, +över gröna ängar, näckrosfyllda sjöar och gula kärr. Men jag vet ej om +dessa våra nyssnämnda passioner stannar kvar hos kroppen. Och du förstår +vart jag är kommen, när du fattat den inledning till livet jag nyss +beskrev. Ty när detta hände i barndomen, vad tror du ej då har hänt i +ungdomen! Alltså, jag skall väl efter döden få lov att sällskapa med +de skamlösa, de plågade och lastbara? Jag har ingen rättighet, jag +lastbare, att få vila och ro för min frigjorda själ här i dessa granna +ödemarker. De moderna människorna säger att jag skall fortsätta mitt +liv i någon form till dess jag stridit ut med lidelsen och liksom gått +igenom skärseld. Ja, jag blir gärna teosof -- giv mig bara den enfald +som behövs! + +Jag skall öppna fönstret -- nej, dörren, se ut där! Titta, har du sett +något liknande i alla dina böcker? Ser du Roussannas himmelshöga ås och +de becksvarta furustammarna som står skarpt och dystert mot den röda +kvällshimlen? Ser du hur natten bereder sig att gå stilla över kärret +med sina ångor av någonting friskt ruttet, om du tillåter uttrycket? +Vet du hur det är att sitta på Vagnbergets utsprång bland de skrovliga +klipporna en höstnatt under häftig storm och jagande skyar, när månen +skiner över all världen. Detta är dysterhetens och ödslighetens skönhet, +när man ser milsvitt runt om hur topparna böjer sig för stormen och +känner luftens hårda tryck mot klipphålan som en omfamning av vår Herre! +Det är mitt paradis, dit vill jag komma efter döden -- men jag är så +lastbar, ser du, jag får nog lov att stiga ned i avgrunden först, +eftersom jag tycks alldeles stå utanför syndernas förlåtelse. Och denna +avgrund är full av hundra tusen sådana som jag. + +Vet du, jag är rädd. Allt detta är min stora feghet, och jag har så +starka anfall av fruktan inför det okända att jag ibland tror att jag +kommer att dö av skrämsel. Och dock är jag ingen feg varelse bland +människorna, och jag har ingen fruktan för döden i vanlig mening. + +Och så en sak till: du har hört historien om Alexanders hammare? Ser +du, hammaren finns här, jag har den. Det är också en utväg, jag kanske +slipper dö, om jag i rätt tid tar fatt på denna hammare. Du förstår: +vansinnet. Nu hör också detta till mitt helvete, därför att jag inte +alls vet hur det är att vara vansinnig, jag funderar över arten av +sinnesförvirring jag då skall undergå. Och det är som kände jag mig +redan dömd till endera döden eller detta. Jag hade en dröm en gång, vari +en vithårig präst spådde mig döden inom ett år. Det var bara en dröm. +Och hör mig i alla fall: här på stället svär jag vid alla himlens +invånare och vid jorden jag står på, att jag aldrig tar upp arvet från +mina förfäder: Alexanders hammare. Aldrig någonsin. Jag har släktens +blod i mig, jag kan göra blodssynd kanske, jag kan dö i kampen för mitt +förstånd, men knackar aldrig sten! + +Och nu, sedan jag sagt detta med så hög röst, känner jag mig plötsligt +svag och rädd, ty vad förmår min vilja mot hans, som Hartman en gång +talade med i anden? Jag bävar, jag är omåttligt rädd, och jag vet ej vad +jag fruktar. Allt det jag talat om fruktar jag, och dessutom mig själv. +Ty detta helvete, som jag beskrivit, det är endast jag själv. Men är det +därför mindre fruktansvärt? + +Och nu har jag inget bruk för dig mer, herr kandidat Larsson. Jag vill +vara ensam och tyst, mycket tyst. Och du är numera återigen bara en +träbock som jag kan sätta en sotig gryta på när jag vill. Tack för i +kväll!" + + +16. Spökguden + + Med örat har jag hört Dig, + men nu har mitt öga sett Dig. + _Job_ + +Han förvånades över sitt eget lugn, men det föll honom ej in att detta +lugn kunde vara en sjuklig trötthet som stegrats till ett slags själslig +stillhet. Hans inre liknade nu en massa, ännu strax före sjudningen, +utan en märkbar rörelse ens på ytan. Nyfiket började han betrakta +hammaren, under det han lät dörren stå öppen så att vårsolen föll in +som om det tömdes hela ämbar med ljus över det svarta golvet. Detta var +således Nilenius' sista hälsning till David, här höll han i händerna +arvet från fäderna! Han strök sakta med fingrarna över den krossade, +taggiga kanten av själva slaget på hammaren. Man kunde sätta ett nytt +skaft på den, tänkte han, så kunde den användas igen. Sakta knackade +han den mot spiselkanten och lyssnade, men då blev han plötsligt rädd, +ställde undan hammaren i ett hörn och satte sig vid skrivbordet, där han +mekaniskt, med nästan en sömngångares rörelser letade rätt på papper. +Bläcket hade torkat ut, han måste skriva med blyerts. Då och då rätade +han upp sig och mumlade: + +-- Jag måste tvinga mig att vara hård och lugn och inte tänka på detta. +Jag måste -- jag vill! + + Käre vän Hartman, skrev han slutligen med litet darrande hand, jag + skriver till dig därför att jag är ensam och inte vet om jag uthärdar. + Om du kan låna mig ett hundra kronor så att jag får betala maten för + den sista månaden hos mina föräldrar, vore du hygglig. Kanske jag + aldrig kan betala dem -- men vad betyder det väl nu? Jag tycker det + är som om allting höll på att sluta. + + Din vän D. R. + +Han tillslöt brevet, sedan han tillagt: skicka pengarna till mina +föräldrar, adress -- -- -- Sedan gick han ut till landsvägen. Han hade +ingen klocka, men av solen slöt han att gångpostbudet, som kom här fram +varje lördag på väg till Morås, borde vara här snart. Men han fick vänta +i två timmar vid vägen, varunder han satt på dikeskanten och rörde +kroppen fram och tillbaka, slött stirrande på vattenspindlarna och +grodorna nere i pölen, ty det var kärrmark. När han slutligen såg mannen +komma, reste han sig och gick emot honom. Gubben hälsade och språkade om +vädret och den långa vägen, tog upp frimärken ur väskan, smetade ett av +dem på tungan, viktig som om han varit en betrodd tjänsteman, och så +försvann brevet i skinnväskan. David hörde hans steg dö bort i gruset +medan han återvände uppåt åsen. + +Han gick ej in utan strövade ända till källan i skogen, satt långa +stunder vid en sjöstrand och stirrade ut över vattnet och de vilda +stränderna. Det fanns massor av slätslipade, flata stenflisor vid +vattenbrynet, som han lekte med, och i bäckinloppet såg han musslor. Han +öppnade flera av dem med slidkniven och skrapade i skalen, som han sedan +kastade ut i vattnet. Om man skulle ta sitt eget liv, tänkte han, så +kunde det ej finnas lämpligare ställe än här. Där långt ute fanns en +stor sten i vattnet, han kunde vada dit ut och sedan hoppa från stenen. +Var det förenat med någon smärta att dö i vattnet? Han var knappast så +rädd för själva döden som för dödskampen. Nu tog han fram den browning +han alltid bar i fickan, mest i tanke på självförsvar, och såg på den. +Gjorde det ont just som skottet passerade genom hjärnan? Han mindes en +handelsman nere i byn som skjutit sig i huvudet och han hade levat en +timme efter skottet. Hade han då känt någon smärta? Var han själv då en +sådan vekling att han övervägde smärtan i ett dylikt fall? Fy fan! en +sån stackare en människa kan vara? Och så -- det dugde inte, far och mor +skulle aldrig överleva det. Men om han ställde till så att de trodde +honom omkommen genom olyckshändelse, då mildrades väl deras börda en +smula? Och varför satt han då grubblande så envist på det som han ej +skulle ha mod att utföra? Ty ville han verkligen dö? Bedrog han ej sig +själv, satt och lekte med självmordstanken för att ha något att fördriva +tiden med? Han log bittert för sig själv, det var tid på att gå +härifrån, solen sjönk på andra sidan bergen och sjön och en ensam trast +spelade i en gran ute på Hällandsudden. Annars var det så tyst, så tyst, +bara en och annan liten blyg våg plaskade mot land och sländorna for av +och an och kom nära och tittade på honom. Sakta steg han upp och gick +emot stugan. + +Det första han såg när han kom in var hammaren, och med en svordom tog +han den och kastade den ut genom dörren. Han makade bädden till rätta på +golvet, men saknade mod att lägga sig, tände lampan, fast det ännu var +ganska ljust, och försökte läsa. Han tog Mäster Eckharts predikningar +och stavade sig långsamt fram, det var på ett främmande språk som han +klent behärskade. Han lade bort boken en stund, gick och reglade dörren +noga, täckte för fönstret, såg sig omkring i det dammiga, oordnade +rummet och ryste. Var han då mörkrädd? Så tog han den gamla luntan igen +och läste halvhögt: + +"Som du älskar, sådan är du. I det du älskar, förvandlas du. Älskar du +jorden, då är du jordisk. Älskar du Gud, då är du gudomlig. När jag +alltså älskar Gud, är jag då Gud? Det säger jag icke, men jag säger eder +vad skriften säger: I ären gudar -- --" + +Hur skall det gå till att älska Gud? brusade han plötsligt upp för sig +själv. Jag känner att jag älskar mor och far, och kanske är det något +gudomligt i denna känsla. Varför säger Eckhart icke: du skall älska det +högsta du vet på jorden, eller, du skall känna kärlek till alla lidande, +eller till hela skapelsen? Men nej, det säger han icke, han sätter dit +ett ord i stället som för mig saknar varje betydelse: Gud. Vad vet +Mäster Eckhart om Gud? Ingenting. Vad är det som han kallar Gud? +Naturligtvis detta obestämbara, dunkelt förnumna Högsta. Detta är också +blott ett nytt ord. Konstnärlig känsla, rus, kärlek, allt detta välver +sig på djupet av de lidande själarnas hav, som gläder, lyfter, trampar +ner, pinar och krossar! Detta är Gud. Mor, som sätter fram den sista +brödkanten åt sin son. Hon är Gud. Men så menar inte Eckhart, nej, han +tror på en intelligent, personlig varelse, som själv känner kärlek till +oss alla. Och denne är det jag skall älska. + +Han gjorde våld på sig för att bli lugn. Kanske, tänkte han, att Eckhart +känner det ungefär som jag, att han visst inte för sig själv erkänner en +intelligent skapare, en gud som tänker och handlar och hämnas, kanske +detta hans tal bara är en formel varunder han söker få fram något av det +medlidande, den stormande kärlek till hela världen som är Eckharts egen? +Ja, ja, talet om Guds kärlek blir en avloppsväg för den känsla som +annars skulle spränga sönder mannen. + +Han slängde bort boken och kröp ned på bädden, men lät lampan brinna. +Jag känner mig bestämt lugnare än förr, tänkte han, men också liksom +stelare. Vad kan det vara? Men om en stund föll han i en underlig +halvsömn, som då och då avbröts, men så småningom blev allt djupare. +Det var den kroppsliga tröttheten som blev övermäktig. Han hade gått så +mycket och ingenting ätit på så länge. Han sov oroligt, kastande sig av +och an. + +Han vaknade och kände sig förunderligt ivrig att komma upp och han +smög sig, tyckte han, halvklädd ut i den skumma natten, sökande efter +hammaren. Han ryste, men han måste, han var rädd, att annars skulle +gamle Alexander komma och hämnas på honom. Han bar in den och lade den +bredvid bädden, han kände sig rädd, och hammaren var i alla fall ett +vapen. När han fann sig liggande halvnaken på bädden trodde han att han +drömt även detta, men hammaren låg ju där. Var han ännu ej vaken? Han +gnuggade sig i ögonen och satte sig upp, smekte hammaren med fingrarna. +Du är ändå min, mumlade han, jag skall inte överge dig mer. Han sjönk +ned, kände sig besynnerligt kall om huvudet och tycktes somna. + +Om en stund låg han och stirrade på en underlig skepnad som stod på +golvet ett stycke från bädden. Han kunde se ett par vita skor, så vita +att de var nästan skinande. Hastigt gjorde han en rörelse för att kunna +uppfatta ansiktet, men ett litet jämrande rop undföll honom. Det fanns +bara en kropp, men intet ansikte, ty varelsen hade ett kolsvart skynke +kastat över axlar och huvud, så att dess övre del liknade en stor svart +kägla. Men han uppfattade att huvudet vred sig och vaggade under detta +svarta omhölje. Detta var ohyggligt, han satte sig upp och försökte, +stirrade som om han velat med blicken genomborra omhöljet. Det fanns +intet mer av skepnaden som var skrämmande, bara det att ansiktet måste +vara förfärligt, eftersom det var dolt. + +Nu sträckte den besynnerliga varelsen ut handen och tycktes peka på +Alexanders hammare, som låg på golvet. David försökte tala, men rösten +svek honom alldeles, han kämpade efter luft, och äntligen fick han fram +det. Han reste sig häftigt upp från trasbädden. + +-- Jag drömmer -- jag drömmer! ropade han vilt. Men gestalten stod kvar, +han såg så förfärlig ut i det blandade skenet från dagern där ute och +lampan som ännu brann. Och plötsligt tyckte David att all hans rädsla +gav efter, han blev ond. + +-- Hör nu, jaså, du är här, du kom ändå till sist! Jag har bedit till +däj som barn många, många gånger, och sen jag vart man också har jag +bedit men du kom inte. Du var väl högfärdig, kan jag tro! Du tänker +skrämma mäj nu, men det går inte, ser du jag skall slå huvudet av dig +med Alexanders hammare! Vill du föra mig till helvetet? Det finns inget +helvete, så nu vet du det! Du är en stor stackare, det är du, ha, ha! +Men vill du inte höra hur dina älskade barn har det? Tror du inte jag +känner kärlek till dina barn? Men inte till däj, hör du det! Ty att +känna kärlek till alla dina barn, det är ju det högsta, det finns intet +högre. Du är själv inte alls så stor som kärleken, du! + +Han tyckte att gestalten kom framåt och med ett skrämt skrik sprang han +till ett hörn av rummet, med hammaren i handen. -- Du får inte ta mig +innan jag talat, hör du! Du har väl andra att gå till än mäj, bara en +mil härifrån bor Skabb-Sara, du känner väl Skabb-Sara, som alla är så +elaka åt. Varför har du skapat Skabb-Sara? Då var du dum. För hon har +nio barn utan far och ingenting att äta, och hennes kjortelfåll, den är +inte av stjärnljus, som din -- hennes är en enda skålla av bara löss! +Jo, du! Sen kan du gå till Lax-Kerstin, det är också en av dina dårar, +hon är sjutti år och så ful och så fattig att det kan du inte göra dig +en föreställning om. I kyrkan går hon. Men vet du, hon har alldeles +fyrkantig kropp och rinnande ögon, men hon har karlar hos säj, dom där +rallarna som du skickat till Parjala att gräva kanalen, dom ligger hos +henne och betalar en krona åt gången. Det lever hon på. Vill du döma +henne för det, hon skulle svälta ihjäl annars! Gå dit, gå! Det är inte +bara jag som är eländig. En sån fattigvård håller du oss med! Och så kan +du gå till den där mannen med snörena -- som Monna Lisa -- -- du har +många, många, och du vill jag skall tacka dig för allt! + +Han smög sig sakta fram mot detta tysta, skrämmande väsende och han +skakade till som av köld, sedan skrattade han. + +-- Hör du, vad är det egentligen med ditt ansikte, eftersom du jämt går +med ett skynke över det? Jag har sett dina barn och en stor del av -- +dina välsignelser har jag erfarit -- och sett -- dina gärningar! Nu vill +jag se hur du ser ut i ansiktet. Tag bort skynket, hör du! _Tag bort!_ + +Ursinnigt störtade han fram och rev slöjan från ansiktet, såg in i det +och blev sedan stel i hela kroppen. Han skrek till högt, högt, och sedan +blev det alldeles mörkt omkring honom, och han låg mycket stilla mycket +länge. + +När han vaknade var det morgon. Matt, men dock i stånd att gå upp och +röra sig, tog han, utan att veta varför, den gamla hammaren och smög +sig ut och gick sakta nedåt landsvägen. Hans ansikte var uttryckslöst, +endast oroligt sökande irrade ögonen hit och dit, då och då skakade han +på huvudet. -- Jag såg det, jag fick se det, mumlade han. Om en stund +småsjöng han för sig själv: jag såg det, jag såg det, jag har sett -- +-- -- + +Han kände sig trött och satte sig invid en sten vid vägkanten. Han höll +hårt omkring hammarskaftet och plötsligt rann honom en vers i minnet. +Han ville sjunga, han kunde ju sjunga så bra, och han kunde knacka +takten med hammaren mot stenen, bara litet, det gjorde ingenting, och +hör hur det klingade, när han sjöng: + + _Där i min natt och stora synd jag övergiven låg, + igenom mörkrets tunga vägg Guds anlete jag såg_ + -- -- -- + + +17. Lovsången + +En främling som var mycket fint klädd och hade hasselbruna ögon och en +mycket hög panna och såg ut att vara omkring fyrtiofem år gick sakta upp +mot Efraim Ramms stuga. -- Hans föräldrar måste vara döda av sorg nu, +tänkte han, varför går jag då dit? "Den i söken är icke här" -- -- och +vill jag då se honom? Skall han känna igen mig? Där är alltså stugan -- +låt oss då sitta ned -- han talade högt med sig själv som till en kamrat +-- låt oss sätta oss här i skuggan -- vad är det jag har hört om honom +-- vad har jag då hört? Han kände på sin panna, den var fuktig av svett +fast vinden var sval. Nu går snart solen ner -- nu snart går den ner! Å, +jag kan förstå att man blir -- -- en sådan om man växer upp här! här är +så vackert att här bor sannerligen Gud! Jag Karl Herman Hartman förstår +detta fast jag bara är en stackare. Och jag har ett brev i fickan från +henne -- från henne. + +Stugan låg på en hög ås under några jättelika granar och nedanför var en +långsträckt dalgång där tre tjärnar blänkte i rad. De fjärran bergen var +så blå som stål och de bruna myrarna slingrade sig som ormar kring dem. +Koskällor skramlade i fjärran och svalorna flög lågt. + +Han reste sig och gick fram till stugan. Det såg ut som om man redan +lagt sig därinne, de snövita jalusierna var tätt dragna för fönstren. +Kunde man då sova härinne trots allt? + +Då hörde han plötsligt slagen av en slägga och spratt till. Han följde +stigen åt det håll varifrån ljudet kom och smög sig sakta fram till +stället. Det var en liten uthuggning i skogen, full av granit- och +kvartsblock, och mitt ibland alla stenarna satt David, iförd endast +byxor, skjorta och en grå arbetsrock. Om Hartman ej vetat att han var +vansinnig skulle han ha tagit honom för en stenarbetare. Ivrigt och +sökande utvalde han vissa stenar, lade dem på en större och slog sönder +dem med hammaren, för varje gång tycktes han noga undersöka brottytan, +som om han sökt efter någon sällsynt bergart. + +Hans ansikte var mycket ivrigt och mycket oroligt, men när han emellanåt +liksom vilade sig och torkade svetten ur pannan, tyckte Hartman att han +liksom fick ett klokt, eftertänksamt uttryck. + +Han gick fram och ropade hans namn, varvid David såg upp rädd och skygg. +Han tycktes inte riktigt erinra sig vem den främmande var, men han reste +sig och kom emot honom utan att hälsa. + +-- Sätt dig, sade han nervöst, du är översteprästen. Ty om någon gjort +en synd till orenhet, så att han är oren enligt guds lag, då skall han +taga två turturduvor och två unga duvor och gå till prästen och han +skall offra dem till ett brännoffer -- så att den orene blir ren -- + +-- Känner du inte igen mig -- Hartman -- minns du inte -- säg, minns du +Ziri? frågade Hartman förtvivlat för att försöka väcka hans förnuft. + +David såg förvånad på honom. -- Du vet då inte att jag har sett honom -- +jag har sett ansiktet. Men han hade inget hjärta. Det är Hans hjärta jag +letar efter här i stenarna. Tror du inte att Guds barmhärtighet finns +här? Men säg mig att jag bliver ren -- om en -- två -- tre dagar -- men +till dess skall jag vara utom lägret, säger Herren! -- -- Men tyst nu -- +David bleknade plötsligt och lutade sig mot sin slägga -- de sjunger -- +de sjunger däruppe! + +Och Hartman var nära att sjunka ihop av rörelse, men han behärskade sig +och lyssnade. En sång kom däruppifrån stugan, två gamla röster sjöng, +den ena var en gubbes, skälvande och tunn, den andra, troligen moderns, +litet fylligare. De teg bägge och lyssnade, men plötsligt började David +sakta gnola med och knackade varsamt takten mot en sten med släggan. +Fallande och stigande och vaggande slöt sig de två rösterna däruppe +liksom intill varandra, stödjande och bärande varandra ut i vinden och +vårnatten och doften av granbarr och klöver, och blandade sig med surret +från humlorna och de små klingande slagen av släggan: + + _O Gud vi tacke Dig för att Du gav och tog!_ + _I kärlek sträckte du din hand mot den som så du slog._ + _För oss till sist till dina hus i frid,_ + _giv oss en var en ren ovansklig skrud --_ + _ty trefalt lovad, lovad vare Gud!_ + +Men då sjönk David ihop i våldsam, befriande gråt -- De tackar honom, +de tackar honom för allt detta! snyftade han. + + * * * * * + * * * * + * * * * * + + [All English text is as in the original.] + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of David Ramms arv, by Dan Andersson + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DAVID RAMMS ARV *** + +***** This file should be named 18317-8.txt or 18317-8.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + http://www.gutenberg.org/1/8/3/1/18317/ + +Produced by Louise Hope, Martin Agren and The Online +Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +http://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at http://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit http://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including checks, online payments and credit card donations. +To donate, please visit: http://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + http://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. |