diff options
| author | Roger Frank <rfrank@pglaf.org> | 2025-10-15 04:53:02 -0700 |
|---|---|---|
| committer | Roger Frank <rfrank@pglaf.org> | 2025-10-15 04:53:02 -0700 |
| commit | 1f9935ebaebc3abf1251948056c201c05fa548ef (patch) | |
| tree | 0e4647d5a4cacc2e593a66742e83c865bb3679b4 /18317-h | |
Diffstat (limited to '18317-h')
| -rw-r--r-- | 18317-h/18317-h.htm | 6584 |
1 files changed, 6584 insertions, 0 deletions
diff --git a/18317-h/18317-h.htm b/18317-h/18317-h.htm new file mode 100644 index 0000000..5803e24 --- /dev/null +++ b/18317-h/18317-h.htm @@ -0,0 +1,6584 @@ +<!DOCTYPE HTML PUBLIC "-//W3C//DTD HTML 4.01 Transitional//EN"> +<html> +<head> +<title>David Ramms Arv</title> +<meta http-equiv = "Content-Type" content = "text/html; charset=UTF-8"> + +<style type = "text/css"> +body {margin-left: 10%; margin-right: 10%;} +td {vertical-align: top;} + +hr {width: 80%; margin-top: 1em; margin-bottom: 1em;} +hr.mid {width: 50%;} +hr.tiny {width: 20%;} + +p, div, blockquote {margin-top: .5em; margin-bottom: 0em; line-height: +1.2;} + +h1, h2, h3, h4, h5, h6 {text-align: center; font-style: normal; +font-weight: normal; margin-top: 1em; margin-bottom: .5em;} + +h1 {font-size: 300%;} +h2 {font-size: 200%;} +h3 {font-size: 150%;} +h4 {font-size: 125%;} +h5 {font-size: 100%;} +h6 {font-size: 90%;} + +table {margin-right: auto; margin-left: auto; margin-top: .5em;} + +p.letter {margin-right: 1em; margin-left: 1em;} +.right {text-align: right;} +.center {text-align: center;} + +.chapter {margin-top: 4em; margin-bottom: 2em;} +.section {margin-top: 3em; margin-bottom: 1.5em;} +.space {margin-top: 1em;} +.nospace {margin-top: 0em;} +.smaller {font-size: 90%;} +.inset {padding-right: 1em; padding-left: 1em;} + +.pagenum {position: absolute; right: 5%; font-size: 95%; +font-weight: normal; font-style: normal; text-align: right; +text-indent: 0em;} + +</style> +</head> + +<body> + + +<pre> + +The Project Gutenberg EBook of David Ramms arv, by Dan Andersson + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + + +Title: David Ramms arv + +Author: Dan Andersson + +Release Date: May 5, 2006 [EBook #18317] + +Language: Swedish + +Character set encoding: UTF-8 + +*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DAVID RAMMS ARV *** + + + + +Produced by Louise Hope, Martin Agren and The Online +Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + + + + + +</pre> + + +<h1>Dan Andersson</h1> + +<hr class = "mid"> + +<h1>DAVID<br> +RAMMS<br> +ARV</h1> + +<hr class = "mid chapter"> + +<h4>BOKFÖRLAGET TREVI</h4> + + + +<table class = "chapter"> +<tr><td class = "smaller"> +DAVID RAMMS ARV<br> +Av Dan Andersson<br> +Utgiven första gången 1919<br> +Utgiven av Bokförlaget Trevi, Stockholm, 1977<br> +Tryckt i Finland 1977 +</td></tr> +</table> + +<hr class = "mid"> + +<p class = "chapter"> +<i>Om en människa vore än så törstig skulle hon ej dragas till källan om +icke något av Gud vore i vattnet.</i></p> +<div class = "right nospace"> +Mäster Eckhart</div> + +<hr class = "mid chapter"> + +<span class = "pagenum">7</span> +<h4 class = "chapter">En kort inledning<br> +samt historien om en hammare</h4> + +<p class = "right section smaller"> +Det arv jag fått från min faders land<br> +av skogar och vilda snår,<br> +är bara en börda som tynger min rygg<br> +där jag ensam och grubblande går.<br> +Men det blir väl en morgon på ofridens natt<br> +— jag vill lära mig bedja och tro,<br> +att en ensam människas blod en gång<br> +skall svalna i kvällarnas ro.<br> +Och av en oren klädnad till sist<br> +skall vävas en ljusets skrud<br> +åt den som bland många förgängliga ting<br> +tappade bort sin gud. +</p> + +<p class = "space"> +När denna berättelse börjar är David Ramm tjugofyra år och jag är +skyldig denna del av hans historia en kort inledning. Det är tämligen +säkert att det svårmod han led av, denna omöjlighet att riktigt komma +till rätta med tingen i denna värld, berodde på degeneration och ej +endast på bittra upplevelser i barnaåren. När han en kort tid före de +händelser som avsluta denna skildring berättade mig det han visste om +sina förfäder, tror jag han hade rätt när han i detta fordom spårade +upprinnelsen till den heta själens oro som förgiftade hans tillvaro, +denna tidvis häftigt starka, tidvis alldeles förintade livslust, som var +honom till så stort men i hans praktiska liv. Och +<span class = "pagenum">8</span> +en utfattig man får lov att vara praktisk, i den mån han ej är det skall +han gå mot döden, på ett eller annat sätt, hastigare eller långsammare +allt efter omständigheterna. David Ramms nervösa känslighet, hans +omväxlande uppsluppenhet och förtvivlan, hans ångest inför eländets +hemlighet, inför vilken han aldrig lärde sig den prövade vises ro +— allt detta gjorde honom i högsta grad opraktisk. Detta +själstillstånd kunde väl vara frukten av ett från barndomen +kringflackande liv, ständig hemlöshet, alkohol, opium och tidiga +erotiska förvillelser, men det var nog också arv. Ty om ej svagheten +funnits hos honom från början, hade han då ens behövt falla i alkohol +och opium? Och om han ej från början varit den ångestjagade man han var +— hade han då så tidigt behövt fly hemifrån?</p> + +<p> +När han berättade mig det han visste om sin släkts historia visade han +mig en underlig tingest, som låg avsides på en skräpvind nere i finnbyn. +Det var en liten hammare eller mindre slägga av järn, omkring två +decimeter lång och med avbrutet träskaft. Han höll den i handen och +liksom lekte med den, knackade sakta mot en jordfast sten med den och +tycktes liksom drömmande lyssna på klangen. Och han berättade följande: +</p> + +<p class = "space"> +— Bakom mäj tycks det bara ha varit fattigdom, tiggeri och +vanvett. Hela sällskapet av mina förfäder liknar, tycker jag, en hop +krälande kräk som alla +<span class = "pagenum">9</span> +trampar på och spottar på, och när något led i den där kräldjurssläkten +trampas ner i leran, blir det bara bättre plats för dom andra. Men +allihop av dom var mycket barmhärtiga mot sina medmänniskor, snälla och +hjälpsamma — —</p> + +<p> +Han lade ifrån sig hammaren och rätade upp sig. Aftonvinden lekte med +hans hår, och jag såg att det börjat gråna vid tinningarna. Hans vita +ansikte var mycket vackert, ögonen stålgrå och sorgsna på ett underligt +behärskat sätt. Och han var bara tjugofyra år. Vi satte oss under en +björk och lade hammaren emellan oss, och så tog han sig över pannan och +fortsatte.</p> + +<p> +— Du skulle ha varit med mäj, bror, så hade det gått bättre många +gånger, men vi fick ju aldrig vara tillsammans. Det gör detsamma nu +— jag har berättat min historia och du skall skriva den — +men nu skulle jag tala om släkten. Du skall ha den, och så den där +hammaren liksom till inledning. Efraim Magnus Ramm, ser du, var soldat, +drinkare och nästan alltid brödlös så fort tjänsten slutade. Jag har +tagit reda på honom, han var min farfars far — bergsmansbönderna +satte just inte så stort värde på de usla Rammarna, som först tiggde, +nästan tiggde det dom skulle leva av och sedan delade sina tiggda bitar +med alla andra uslingar. Folk tycker inte om sånt, vet du. Men man hade +en viss respekt för Rammarna ändå, dom var inga fega stackare, dom var +oförvägna, dödsföraktande, dom inväntade döden med cyniskt lugn mitt i +<span class = "pagenum">10</span> +sin örtagård av trasor och lump — jag blir alltid så här poetisk, +när jag talar nu mera, men mest var dom så fulla att livet bara var ett +veckolångt drömliv på rökstumuren. Dom var inga finnar, vi ha inte ett +smul nomadblod i oss. Snarare var dom österrikare, det lär ha varit +inflyttning av såna smeder, men det vet jag inte nu, i alla fall, min +farfars far började tjänsten under Gustav tredje — han gick i +trollskola hos Libson, sade man, var skottfri och kunde trolla. Han +rymde som krigsfånge från Wittenberg — varför han skulle hit igen +kan jag inte begripa, han kunde ha varit kvar i fängelset och trollat +— men hit kom han och vart en sån där profoss, piskade ogifta +barnaföderskor med spön, söp och latade sig och diktade visor på +rökstumuren, och på dödsbädden bekände han att han en gång lönnmördat en +svensk officer, han hade skjutit honom i ryggen, men han tycktes ej +ångra sig, han bara talade om det. Han hade många barn, jag vet inte av +alla, och änkan höll lönnkrog ett slag och uppfostrade farfar min, som +— som rådde om den här hammaren. En konstig bergsman vart han, som +satt på vägkanterna och knackade sten och sjöng besynnerliga sånger i +takt med slagen till släggan — tokig, förstår du, en sorgens +galning med långt hår, jag skall visst vara mycket lik honom, men innan +det där bröt ut hade han blivit far —</p> + +<p> +Far min, ser du, ja jag behöver inte tala om honom, du känner honom lika +bra som jag, han fick följa mor sin på tiggarresor kring bygden, då var +han +<span class = "pagenum">11</span> +bara tio år, det fanns inga fattighus då eller nånting ordnat åt dom +fattiga, och som ung vart han bruten av höftvärk och tuberkulos. Han +vart, som du vet, en kristen, en rätt kristen. Men i ungdomsåren lär han +ha varit rätt vild, under de tider han var som starkast, innan han vart +religiös hade han en tid med någorlunda hälsa, och då var han som sagt +ganska vild, släktblodet, ser du, det var han som ensam, när linjen för +H.-järnvägen skulle stakas, gav säj ut på en murken stock över den gamla +Lombacksgruvan, inunder honom var en avgrund på sex sättningar och han +stod upprätt på stocken som brakade och fällde murkna flisor, och där +högg han bort ett skymmande träd som växte i öppningen med roten i +västerslidan. Och kamraterna stod mållösa av rädsla, men då lär han ha +kommit ihåg hur fattig och usel han var och att han var en tiggarunge +och ingen bergsmansson, för han hade sjungit denna gamla slagdänga medan +han huggit så att spånorna yrde över avgrunden.</p> + +<p> +Och i det han liksom smekande for med handen över släggan sjöng David +Ramm sakta:</p> + +<p class = "center smaller"> +Alla man, alla man, håll i repet!<br> +Alla bergsmän som skeppar erat järn —<br> +ni kan släppa när ni vill — släpp repet!<br> +Dä ä bara en tiggare på än’. +</p> + +<p> +Det var inte mycket, men det var sextonåringens trotsiga skoj med +översittarna, fattigdomen och dödsfaran. Gud vet vad han tagit sig till +här i livet om +<span class = "pagenum">12</span> +inte sjukdom och ytterligt elände skruvat till sig kring hans unga liv. +Och så, till sist men ej minst, om ej den gamle Gud Fader talat till +honom så allvarligt mitt i skogarnas gripande tystnad, att han vid tjugu +år plötsligt lade om sitt leverne och sedan vart en av traktens +frommaste män!</p> + +<p> +— Jo, svarar Efraim Ramm själv, då hade jag blivit rövare och +mördare och slagskämpe och allting — kanske simpel tjuv också. Jag +hade fröet till alla synder i mig. Nu vart jag visserligen lusfattig, +men hederlig, och det är inte så litet! Så att han kunde berömma sig +själv också, men det hade han rättighet till, ty han levde som han +lärde. Och den gamle vitskäggige log så att ansiktet var som en +hösthimmel med klar sol. Och si, det var allt av Herran kommet!</p> + +<p> +Och där sitter han på sitt skräddarbord och syr och syr medan hans +fattiga liv stupar ned mot den evighet som han aldrig är rädd för, mot +den död som han håller av som en vis vän därför att den ej mer kan +förfära en nerv i gamle Efraim. Han är en rätt kristen, möter varje +bekymmer med en ny lovsång, begraver sina barn, när de dör eller när de +i vanvettig yrsel själva tar sina liv, begraver dem med fruktan och +bävan inför den stränge guden, men rädes ej, förtvivlar ej, går hem och +arbetar igen som om intet hänt. När sjukdomen bröt ned honom såg han +himmelen öppen. All livets bitterhet var hans arv och för allt tackade +han Gud. Det är en underbar man.</p> + +<p> +Inte heller är han ängslig, han knäböjer varje kväll +<span class = "pagenum">13</span> +och skickar upp alla sina bekymmer till himmelen. Och om han tror att de +hamnar rakt framme vid Guds tron — varför skulle vi betvivla att +de gör det? Och hamnar de inte där, så stor sak vart de tar vägen, +huvudsaken är att Efraim blir kvitt dem! Eller hur? Men nu skall +jag gå.</p> + +<p class = "space"> +Den sista delen av Davids berättelse hade framsagts på ett visst +högtidligt sätt, som också kunde vara trötthet. Han reste sig upp, tog +den olycksaliga hammaren i handen och gjorde sig redo att gå. Eftersom +jag trodde att han ämnade sig hem till sina föräldrar ville jag ej +hindra honom, vi tog farväl av varandra där, under några gamla vänliga +och beskyddande hängbjörkar. Det var en lent susande majdag med en mjuk +vind och solen gick just nu ned bakom de mäktiga bergskedjor som skiljer +Graninge vildmarker från Värmland. Jag såg honom försvinna uppåt +skogsvägen till Asanders ås, lång och rank, men med någonting nervöst +och trött över varje rörelse. Jag undrade varför han ej förmådde sig att +kasta bort hammaren, kände han en viss kärlek till den — eller var +han på något sätt förvirrad?</p> + +<p> +I handen höll jag hans skrivbok, som han anförtrott mig, en tjock lunta +med vaxdukspärmar. Den innehöll två avdelningar, den första bestod av +mycket fragmentariska uppteckningar från de år av enstöringsliv han +levat här i skogen, den andra avdelningen innehöll det mesta av den +berättelse som följer här, +<span class = "pagenum">14</span> +och ur första avdelningen har jag endast medtagit så mycket som kan vara +av intresse för belysande av de händelser jag skildrat i denna del av +hans historia.</p> + + + + +<span class = "pagenum">15</span> +<h3 class = "chapter">I. Vännerna</h3> + + +<h4 class = "section">1. På hemväg</h4> + +<p> +Det var nära dagbräckningen. David satt på ett långt persontåg +någonstädes på Canadian Pacific. Tåget hade stannat och inväntade ett +söderifrån kommande snälltåg. Han lutade sig halvvaken ut genom +fönstret. Det var början till en daggvåt och blåsig dag, en sådan dag +som han alltid älskat, särskilt bland de kanadiska slättlandens hela +fält av solrosor. Väldiga sjöar lyste som eld långt borta. Helt nära +rucklet som skulle föreställa stationshus såg han enstaka kors på en +kyrkogård skymta svarta genom dunklet och mellan korsen silhuetten av en +snokande hund. Stationsvakten löste av haken som höll signalbrädet, just +som snälltåget körde förbi och för ett ögonblick skymde bort korsen +därute. De lysande fönsterna susade förbi som en storm och så såg han +kyrkogården igen, och den stora hunden som gick där och snokade. Det är +mycket möjligt att hela denna syn bara var en dröm, ty i nästa ögonblick +tyckte han att han sett kyrkogården i Graninge i Dalarna.</p> + +<p> +Han frös i hela kroppen. En beklämning grep honom lik den nattmara som +förstört hans barndoms sömn. Tåget ångade i väg.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">16</span> +Hans kropp blev stel och det fattades honom vilja att röra sig, hunden +på kyrkogården vart så småningom en schakal som bökade bland det +vissnade kransskräpet på Graninge begravningsplats, där hans olycklige +och sinnessjuke bror skurit halsen av sig. Hade icke någon skrivit hans +historia? Jo visst, men den skulle aldrig ha skrivits. Och även om David +hade boken handlat — vem kan skriva något som handlar om en annan +mänska? Hur han hela sitt liv syndat och varit rädd för Gud, icke kunnat +tänka på något annat än Gud, ja, på allt som kan kallas Gud, hur han +läst tusen böcker för att hitta en utväg ur vanvettet. Har någon skrivit +det, ingen, men alla ödsliga kyrkogårdar gav honom igen scenen från hans +brors begravning. Nu såg han den igen. Far var också med. En lungsiktig +och lomhörd präst stod och hostade upp orden ur ritualen och ett par +gånger tyckte David han spottade ner upphostningarna i graven. Han såg +ut som om han avundats liket i kistan. Far stod på gravkanten i sin +slitna rock med händerna knäppta, hans grova stövlar sjönk ned i den +uppkastade leran, som blötts upp av regnet. Hans ansikte var på en gång +sorg och frid. Det var förunderligt, David var den ende som ej hittade +vägen till fred ur de onda dagarna. Far hade samma sorg men en större +styrka att bära. Han hade hittat sin Gud — och David hade aldrig +hittat sin.</p> + +<p> +Han slog upp ögonen. Som eviga pulsslag från ett väldigt larmande hjärta +dunkade buffertarna. En magerlagd +<span class = "pagenum">17</span> +newyorksaffärsman satt bredvid honom och knackade takten med en +förnicklad reservoarpenna mot ryggstödets mässingsbeslag. Ibland bet han +i ett äpple med vita tänder, lagade med rent guld som glimmade rovlystet +mot den köttiga frukten. De hade suttit bredvid varandra i fem timmar +men knappast märkt varandra förrän nu, affärsmannens kalla blick överfor +den något trådslitne reskamraten som om han varit en panelbräda i +väggen. David började avundas honom, han ville veta vad den andre tänkte +om Gud. Han kunde väl vara trettio år. Var han affärsman? Han kunde väl +vara präst också, men i så fall skötte han nog yrket bra kallblodigt. +Nej, han måste vara köpman, ingenjör möjligen, en man vars väsen var +sammansatt av järn, köld, isklart förstånd av guld. Han var rik, han +hade Rembrandt i salongerna — eller fattig med bara Whistler på +väggarna — eller ännu fattigare — stor tvålagent med aktier +i firman? Varför rördes aldrig detta magra marmoransikte — det +fattades bara rörelse, så hade mannen kunnat vara konstnär. För all del, +han kunde ändå vara det. Han tänkte börja tala till mannen, men viljan +svek honom, han var nyfiken men saknade kraft att ta steget. Som +förlamad lutade han sig bakåt och drömde igen.</p> + +<p> +Han hade aldrig saknat livslust utom i vissa ögonblick. Tvärtom hade +hans företagsamhet ibland ej vetat av några gränser. Som tioåring hade +han en stark passion för russin, han sålde sina skolböcker +<span class = "pagenum">18</span> +för att köpa russin. Plötsligt kunde detta begär slockna och avlösas av +ångest. Ångest över jorden och människorna och livet och hemmet och +ibland över ingenting. Då såg han all naturen kring sig som ett +främmande land, men han tvang sig att gå hem, där satt han med slanten i +sin brännheta hand. Och nu fanns det ingenting i världen som han ville +köpa. Å vad han älskade blommor och kärrmarkens röda lysande tranbär, +men just nu ville han ej böja sig ner för att plocka ett av dem. Nu +fanns det ingenting att längta efter ty nu ville han ingenting. Han gick +ut på gården, upp på berget, i mörka drömmar och bittra minnen, tills +himlen höljdes av moln, en västanstorm kom gående med fanfarer över de +vilda bergen, den tog hans hatt och sopade den utför backen. Hans ögon +lyste när han jagade efter den, fångade den, stannade ett tag och hörde +med andlös tystnad på stormens dån. Han sjöng och dansade utför backen. +Som en pil var han i väg till handelsmannen, sprang i kapp med vinden, +sjöng och visslade.</p> + +<p> +— — —</p> + +<p> +Det här tåget gick verkligen långsamt, han gitte inte öppna ögonen eller +se efter i tidtabellen var han befann sig. Dagsljuset bröt in och en +uniformerad neger skrek sitt “first call for supper — dining-car +in the rear — first call!“ Då vaknade han till, tänkte över sitt +ekonomiska läge och fann att han mycket väl kunde gå och äta frukost. +Samtidigt reste sig hans tyste reskamrat, vred om nyckeln till sin +kappsäck +<span class = "pagenum">19</span> +två varv, tog bort alla saker ur fickorna på överrocken och lät den +hänga kvar men betänkte sig, vände om och tog den över armen varpå han +styrde sina steg till restaurationsvagnen. Han satte sig vid det enda +lediga bordet och nickade bifallande då David slog sig ner mitt emot +honom.</p> + +<p> +Men när han skulle börja äta biffsteken och ägget såg David inte mer +omgivningen. Han tänkte på det hem i Sverige han nu var på väg till. I +verkstadsrummet satt far, dag efter dag, månad efter månad, år efter år. +Dörren till köket stod öppen — ville han ha vin — ja, ett +glas sherry — och jag vill ha bättre kaffe, water, starkare kaffe, +sådant som min far dricker där hemma i verkstaden — han spratt +till, hade han skrikit detta eller bara tänkt det? Porslinsmannen mitt +emot såg aldrig så litet förvånad ut. David tyckte synd om honom. Han +såg trött ut, han hade nog snart arbetat ihjäl sig och själen den var +torr och mager och skramlade som papper i honom, och någon Gud hade han +inte och ingen glädje av att leva. Snart skulle hans förvissnade kropp +dö och värkas ut i de gapande, maskingrävda hålen i Carlington Cemetery +i Exenland — ifall han nu var skriven där, guldtänderna med.</p> + +<p> +Varför skulle David få äta kött och dricka vin just nu, tänkte han, när +hans far kanske ej hade annat än bröd och vatten? Hans gamla gråa huvud +var som en bunt hoptorkat pergament och händerna magra, seniga, hårda +med blåa, grova ådror under skinnet. +<span class = "pagenum">20</span> +Han kunde så tydligt se honom nu — se, ryggen stod som en +sprättbåge över arbetet. Dörren ut till köket var bara en tapetserad +brädlucka som David spikat ihop, den hade fläckats av hundratals +gruvarbetares svarta händer då de kommit för att avlämna eller hämta +något. Ångan från spiseln gick in i verkstaden och gjorde luften tung +där, kom tapeten att lossna, så att de bibliska planscherna böjde sig +utåt, som ville den korsfäste även slita sig loss ur denna tryckande +omgivning, med en luft full av doften från tyg, pressjärn och gamla +beckiga kläder, fulla av malmsylt och olja. Allt detta satt han och +tänkte på, han hade glömt att äta och satt med huvudet lutat i handen +och pannan i skarpa veck, när hans bordskamrat plötsligt på ren svenska +och mycket vänligt frågade:</p> + +<p> +— Är ni sjuk?</p> + +<p> +David rock till, samlade sig och svarade, i det han långsamt började +äta, att han inte var sjuk, men att han suttit och funderat. Under tiden +stirrade han helt överraskat på den främmande, som nu drog litet på +munnen och fortsatte:</p> + +<p> +— Ni är svensk, jag såg det när ni satt och funderade. För resten +är det bara svenskar som har så sorgsna, fast så ljusa ögon. Det är +ganska märkvärdigt. Mitt namn är Hartman, jag reser också hemåt, ni är +lik min döde bror som var musiker — men han lade alla sina +bekymmer på bordet framför varenda främmande — säg, tag inte illa +upp, tycker ni jag är en pratmakare? Jag tänkte: eftersom han är så lik +min bror så +<span class = "pagenum">21</span> +kanske om jag frågar vad han tänker på för ledsamt talar han om det. Var +det inte lustigt, en sådan pratmakare är jag ibland — dessemellan +är jag tyst som en gråsten. Förlåt mig!</p> + +<p> +David sade sitt namn och något om glädjen att få en landsman till +reskamrat. Men Hartmans ansikte var nu lika kallt och främmande som +förut. David undrade om han redan värderat hans gångkläder och funnit +honom vara ett alltför fattigt sällskap åt sig i Chikago och Newyork. +Och under tiden letade han i sitt minne efter något ansikte som liknade +Hartmans. Detta hade förändrat sig nu, tyckte han, då han kommit det +närmare, nu föreföll ögonen djupare, med en färg av spansk tobak, mörka +bryn och en massa fina rynkor som tycktes utgå från ögonen och utgrena +sig spiralformigt då mannen log.</p> + +<p> +När de suttit och talat om likgiltiga saker ett par timmar i +restaurationsvagnens kafé, fann David att det han tagit för kall +säkerhet hos mannen bara var en mask, bakom lurade ett hett och oroligt +temperament, och när han icke tog sig i akt eller använde det skal han +vanligtvis vistades i, förekom det David, som om varje ogynnsamt +intryck, om än så obetydligt, dock åstadkom en rörelse i ansiktet som om +obehaget varit en rent fysisk smärta.</p> + +<p> +Sedan han talat en stund om livet i de amerikanska skogarna, frågade han +David vad han hade för yrke, och denne råkade som vanligt i förlägenhet. +— Jag har så många yrken att det är litet svårt att på rak arm +<span class = "pagenum">22</span> +välja ett som för tillfället kunde låta lämpligast, svarade han, men +bäst tidningsman, om ni vill, två år vid S:t Paul Weekly. Och Hartman +nickade utan att synas varken förvånad eller nyfiken mera.</p> + +<p> +De blev snart goda vänner, om man med detta uttryck ej menar något +hängivet kamratskap, utan endast egendomlig sympati. David berättade +hela sitt föregående liv för Hartman, och efteråt ångrade han sig och ju +mer han ångrade sin öppenhjärtighet dess öppenhjärtigare blev han. När +David kom för sig själv kände han sig ömsom glad, ömsom rasande över att +på detta sätt ha givit ut sigf åt en främmande och en, som därtill icke +just gav något förtroende tillbaka. Ofta under det David satt och +berättade tycktes Hartmans uppmärksamhet alldeles slappna eller fästas +på något besläktat med det man talade om. Han avkopplades på detta sätt +flera gånger och satt försjunken i något annat, lyssnade till hälften, +nickande då och då och ibland skakande som av en rysning.</p> + +<p> +Han föreföll ytterst noggrann med sin klädsel och hade små fötter och +små välvårdade händer. Men det var först i Chikago, David lärde känna +honom som den alltid behärskade, omåttligt lidelsefulla och förbrända +människa han var. De drog tillsammans ut på äventyr, besökte kvinnor och +opiumhålor och satt på de väldiga krogsalarna och lyssnade till sorlet +från de drickande, brådskande människorna. De besökte underjordiska +krogar och danstillställningar, alltid blott som åskådare.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">23</span> +Då han begagnade opium första gången rökte han icke, utan de tog in det +i små tabletter som innehavaren till stället försålde. David satt i en +stoppad men trasig stol i ett rum som efter hans beräkning måste ligga +långt under gatan, i nivå med kloakerna. Affären hade ingen skylt men på +övre botten var ölkrog, å båda sidor bagerier. Man kom dit på en +stentrappa genom en lappad glasdörr. Värden var norrman. David såg honom +blott en gång, när han lade tre små paket bredvid Davids ölglas. Mitt +emot satt den bleke Hartman och lärde honom hur starkt öl och opium +tillsammans ger ett rus som för det mesta ej söver, men som verkar +oerhört befriande och lugnande. Hartman var så glupsk att han nästan +slukade tabletterna med raseri, tuggade dem ibland och tycktes frossa i +den beska smaken.</p> + +<p> +Här började han också berätta sin historia, men det var först långt ute +på Atlanten David fick den någorlunda fullständig. Han var uppfostrad i +en uppsvensk stad, där hans far varit disponent vid något järnbruk. När +han berättade om sin barndom tyckte David att den i mångt och mycket +liknade hans egen, på samma sätt fylld med svärmerier och grubbel, med +samma skräck och ångest. Vid femton år hade han blivit religiöst +påverkad, men misslyckats med att försöka vara kristen. På föräldrarnas +önskan hade han fortsatt studierna och förberedde sig till doktorsgraden +då han plötsligt fann det omöjligt att göra mer av det. Han rymde till +Amerika och fick plats +<span class = "pagenum">24</span> +som lantmäteriingenjör hos ett järnvägsbolag.</p> + +<p> +Han talade ofta om den leda som fyllde honom mot allt och alla och han +sade att hans släkt var mycket degenererad. Han hade en viss avsky för +kvinnor i allmänhet. — Han tycktes även lida av att nödgas ta +människor i hand när han hälsade på dem — om någon arbetsklädd +snuddade vid honom, röck han till och blev ibland utom sig. Hans +renlighetssinne hade nämligen utvecklats ända till sjuklighet.</p> + +<p> +Ofta talade de om döden och det odödliga. Ofta sade han David att denne +var den ende han träffat med vilken han kunnat tala klokt, men ofta +bytte han mitt under ett samtal om skinn och blev en äkta svensk doktor +med utpräglad antipati för all demokrati, upplysning och dylikt. Ibland +var han rörd av glädje över att ha träffat David, och nästa timme +förtvivlade han över sin bottenlösa ensamhet, drack sig drucken och +kunde bli liggande på opiumhålan i flera dagar. Davids beteende mot +denne dekadant var ofta ganska besynnerligt. Han brukade ljuga alldeles +hänsynslöst för Hartman, han diktade upp historier, berättade hårresande +äventyr som han varit med om, försökte inbilla vännen att han var en +kraftmänniska som njöt av att ensam marschera mil efter mil i hällande +regn eller åtaga sig utförandet av tunga kroppsarbeten. Sådana saker +sade han alltid när Hartman spelade överlägsen lärd aristokrat, då tog +David hämnd på honom genom att föreställa honom hans fysiska hjälplöshet +i jämförelse med Davids goda +<span class = "pagenum">25</span> +vigör, som också verkligen kunde uthärda en hel del.</p> + +<p> +Men emellanåt brann Hartman av hat till alla doktorer och +litteraturlärda, timme efter timme satt han och skällde ut allt +“intellektuellt“. Dagen efter hade han tagit på sig ett nytt skinn: man +måste skratta åt allt, galghumorn var den räddande oasen. Men varje gång +han trillade ner från sin världsbetraktartron och började oroa sig över +att David dock ej fått någon vetenskaplig uppfostran och således, +beklagligtvis, kom att för alltid stå utanför en hel del av kulturen och +så vidare, då erinrade David sig att Hartman var en sådan vekling att +han för alltid var utestängd från <i>en</i> stor erfarenhet: äventyrets, +och så fyrade han på med hela sitt artilleri av upplevelser, färglade, +diktade om och nyanserade, alltid lagande anrättningen så att den skulle +smaka den sensationshungrige, ge honom tantaluskval. Och då tröttnade +Hartman fort på att bli högviktig och det slutade med att han försökte +förringa äventyrets och farans värde som uppfostringsmedel och även som +njutning. Även äventyret var en illusion, liksom allt annat. Varpå David +svarade på ett sätt som narrade Hartman att på nytt skälla ut allting +som de bildade människorna värderade. På det sättet satt dessa bägge och +stred med varandra. Ofta blev de ovänner men försonades igen då de ej +kunde leva utan varandra. På ett egendomligt sätt hade den lärde +miljonären och den poetiske fattiglappen nitats ihop +<span class = "pagenum">26</span> +och var i mycket så lika, att den ena långa stunder bara verkade parodi +på den andra. De reagerade mot olyckan och lidandet på precis samma +tröstlösa sätt, Hartman dock kanske i något högre grad av bittert lugn, +möjligen beroende på att han var femton år äldre än David.</p> + +<p> +Naturligtvis umgicks de högst sällan nyktra med varandra, och om detta +någon gång inträffade, rev de bara sönder varandra, satt moltysta +efteråt och bara “svettades ångest“, talade igen för att påminna +varandra “hur komplett omöjligt det var att leva“, hur vansinnigt +smutsiga de kände sig då de hemsöktes av sina minnen. Förbränd var +Hartman, förbränd ända till benen i de skamligaste nöjenas brasa, bränd +var också David, fast ej alldeles utbrunnen. Men så var han också yngre, +i honom glödde dock en livets längtan, ett halvt hopp om att det dock +kunde finnas något gott kvar att söka efter i mullhögarna.</p> + +<p> +I Liverpool skildes David från Hartman, som for att uppsöka någon bekant +på landsbygden. David roade sig så gott han kunde en vecka, blev häftigt +kär i en ung norsk dansös, friade till henne, naturligtvis i fyllan och +villan, fick ja och var med henne ett dygn. Ganska ledsen och mycket +mera fattig kom han till slut ifrån henne och hamnade till sist på +“Marta“, som skulle föra honom till Sverige. Ombord stötte han på en +gång ihop med Hartman som reste andra klass.</p> + +<p> +En kväll satt de på mellandäck, Hartman med +<span class = "pagenum">27</span> +armbågarna stödda mot relingen. Hans ögon var mulna och han stirrade +oavvänt utåt de grönskummiga, flitigt vandrande små sjöarna.</p> + +<p> +— Jag passade inte därute heller, sade han med torr, ihålig röst. +Jag ville vara i fred, men jag har aldrig fått det — aldrig fått +det, upprepade han med hård bitterhet. Det var ditt äventyr jag ville ha +— men som du säger, jag orkar ej med det. Jag trodde det skulle +bli en väg ut ur töcknet, när ens oro jagat en av och an som ett +villebråd. Ett villebråd — ja, jag är ett och jag är skadskjuten +också — jag försöker flyga men dimper ner igen — jag kan +bara flaxa och blöda...</p> + +<p> +Han tystnade. Klockan var två på natten, de flesta hade gått under däck. +Han gjorde en trött rörelse åt fickan, tog fram en av de små +haschischkapslarna David så väl kände till och även en flaska vin, som +han burit i överrockens innerficka. Han gav den åt David. Jag har inget +glas, sade han, men ingen människa ser oss, du måste dricka ur flaskan. +Han tog in kapseln, satt stel och orörlig som om han kämpat mot inre +plågor, varnade David för att göra likadant och teg i fulla tio minuter. +När han talade igen lät rösten lugnare.</p> + +<p> +Det går snart över, sade han stilla. Alltsammans går snart över. Det +känns bara så beklämmande just innan det hinner verka. Så fort blodet +fördelat det — då — du vet. Du kan väl nästan höra hur mitt +hjärta slår nu? Ah — han lutade sig bakåt, sträckte upp händerna, +<span class = "pagenum">28</span> +som en bedjande. Han kommer nu — guden av läkedom — ah +— kommer du nu!</p> + +<p> +Han rätade upp sig och såg på David med ett leende. Nu var han igen den +lugne affärsmannen David beundrat på Canadian Pacific. Hans hand darrade +ej mer, ögonen strålade liksom av en andlig hälsa. Och sedan började han +berätta — berätta i oändlighet om sitt föregående liv.</p> + +<p> +Av det som David återgivit för mig i vår ensamhet kan jag endast berätta +i största korthet det som mest intresserade mig, då det ju också är +Davids och icke egentligen Hartmans historia jag berättar. Han lär ha +upplevt masstals av erotiska förvillelser, vilka naturligtvis var +absolut betydelselösa om han endast kunnat frigöra sig från minnet av +dem. Vad David beträffar var han själv icke helt främmande i dessa +sällsamma land, där begäret går vilse och lusten spökar ut sig i +barnsliga och narraktiga kläder. Men det sjukliga hos honom hade aldrig +varit nog sjukligt för att bli herre över förnuftet: han kände +dragningen till det onaturliga men reagerade däremot. Hartman hade under +långa tider vandrat i de bakvända lustarnas trolldomskvarter, och i +Haschischland hade han gråtit och stridit och fallit och bedit. Han hade +rest sig igen och burit sitt huvud högt och så hade där kommit en +frestelse i hans väg igen, ett hinder över gångbanan, till utseendet +knappt större än ett halmstrå, men nog stort att stupa på. Känslan av +vanmakt inför sin egen passion steg till förtvivlan och kom honom att +tidtals +<span class = "pagenum">29</span> +kasta sig i självplågeri och fromma svärmerier, varunder han omväxlande +botade sin själ med bön och opium, med varma bad och haschisch. I ruset +var han öppenhjärtig men “höll reda på munnen“, som man säger och +pratade sällan upp hemligheter.</p> + +<p> +I rusets andra stadium utspätt med visky blev han tyst och dyster och +brukade ligga till sängs i två dygn innan han på nytt ville se +människor. På David gjorde han ett ohyggligt intryck av andlig och +kroppslig bräcklighet — han verkade skör i själen, som David +uttryckte sig. Man väntade att vansinnet skulle utbryta, men +besynnerligt nog höll han ihop. Han blev ett plus till allt det David +förut bar på och ibland nästan dignade denne under bördan. Men han var +icke alltid så, han kunde vara skämtsam och mördande kvick, han var en +besynnerlig kombination av helgon och förbrytare, av Franciskus och +Panurges.</p> + +<p> +Naturligtvis fick han så småningom hela Davids historia, om hur denne +tidigt kom under religiöst inflytande om allt grubbel, alla barnsliga +“brottningar med Gud“, om hemmet, den vansinnige brodern, den blinde och +om föräldrarna. Hur David kände sig för usel att leva men var för feg, +för rädd för “det andra“, för att hänga sig. Han biktade sig för +Hartman, talade om alla små erotiska lustvandringar på förbjudna vägar, +överdrev en del och skarvade en del, som en ung poetisk man vanligen +gör. Han gjorde det för att se effekten därav i Hartmans dunkla +bottenlösa ögon.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">30</span> +Under hela tiden satt Hartman bara och nickade och stirrade på havet, +som kom och gick i väldiga combers, som ibland skar varandras ryggar och +förgrenade sig. Han såg ner i det gröna, oljiga vattnet som tvättade +babordssidan i evighet, och hans ögon tårades emellanåt. Gud Haschisch +grät över sitt älskade barn.</p> + +<p> +Det fanns även drag av grymhet hos mannen, men denna sida behärskade han +bättre. Han stred mot begäret att tänka grymt. David tänkte att även +detta drag hos honom vållade honom stora bekymmer, men han antydde det +aldrig.</p> + +<p> +En dag satt David och talade om de beryktade järnburarna som Ludvig XI +lät hänga på kedjor och i vilka han spärrade in sina fiender så att de +varken kunde sitta, stå eller ligga. — Och, sade David, kungen +gick utanför buren och pekade finger åt dem — +— —</p> + +<p> +Då sprang Hartman upp. Han var mycket berusad. De befann sig på övre +mellandäck, nära relingen. Bakom dem fanns ett grovt skyddsnät, spänt +från relingen ett par meter upp, och han ställde sig att stirra på det. +Hans ansikte blev med ens så sataniskt ont att David reste sig i största +förskräckelse. Han bet ihop tänderna så att munnens omgivning blev en +enda karta av vällustigt, omänskligt grymma linjer. Hans röst pep, hest +och krasande, men grymt:</p> + +<p> +— Ääääh — du — du — där tittel du — lilla +djävul!</p> + +<p> +Ögonblicket därpå mörknade han och satte sig igen. David gick till +sängs. Bilden av den demoniske +<span class = "pagenum">31</span> +därute på däck spökade för hans slutna ögon. Det var ju ingen människa, +utan en passagerare från helvetet, han sett. Och för att bli kvitt honom +tänkte han på sin far och föreställde sig honom bedjande. Han blev till +en sorts skugga mellan David och den där stackaren på däck som lekte +Ludvig XI. Och vaggad av båtens rullning somnade han och drömde att han +var en ung, glad sjöman som stod högt uppe på bramrån en juldag i +Indiska sjön och kände kaneldoften från hamnmagasinen och blomdoften +från land komma mot sig som ett saligt rus i det bländande +solskenet.</p> + +<p class = "center">*</p> + +<p> +Nästa dag satt Hartman på nytt i sin däcksstol med en filt om benen och +sade att han tyckte synd om alla människor, alla som hade det svårt, som +var husvilla och som behandlades grymt. David berättade upprörande +historier ur fattiga människors liv och Hartman ryste. Han sade att han +inte hade rättighet att ha pengar och mat när andra var utan. Detta var +ingalunda tomma ord, i detta ögonblick behärskades han av en rörande +kärlek till allt levande. Och han satt och teg en hel timme och så reste +han sig med tårar i ögonen.</p> + +<p> +— Naturligtvis är jag alldeles ovärdig att leva, utbrast han, +räckte handen till farväl och försvann till sin hytt. David såg honom ej +mer innan de var i Göteborg, där de skildes åt och for till var sitt +håll +<span class = "pagenum">32</span> +under många ömsesidiga önskningar om återseende.</p> + +<p> +Fem dagar därefter var David hemma, men innan han ens kom över tröskeln, +mötte han en man som en tid spelade en stor roll i hans liv. Han mötte +honom en mil från hemmet, en grovlemmad jätte med ett fult och hånfullt +flinande ansikte. Hans hälsning var en blandning av glädje, skadeglädje +och kallt förakt. Han hette Alexander Nilenius.</p> + + +<h4 class = "section">2. Alexander Nilenius och en fridfull vrå i +skogen</h4> + +<p> +David kunde icke riktigt minnas när Nilenius först kom till hans +föräldrahem som gäst, han hade blott en dunkel hågkomst av en mycket fet +och väldig och rödbrusig karl, en fullkomlig jätte, som satt vid ena +sidan av slagbordet med det ena benet i kors över det andra, oupphörligt +pratande någon dialekt som David ej förstod. Sedan mindes han denne man +vid åtskilliga tillfällen. Han hade blivit god vän med fadern och kom +till denne ett par, tre gånger i veckan. Sedan kom flera ganska fula +historier i omlopp om Nilenius. Davids far hade på något sätt sagt upp +bekantskapen. Nilenius var söderifrån, hade gift sig till en egendom i +trakten och sedan gjort sig saker till så mycken falskhet och oärlighet +att alla avskydde +<span class = "pagenum">33</span> +honom. Han var en särdeles stor kvinnojägare och tycktes ha ett rent +kroppsligt behov i detta avseende långt utöver det vanliga måttet. Kom +han ej åt unga flickor höll han till godo med litet äldre, medelålders, +och fanns inga sådana till hands sökte han övertala en sjuttioårig, men +rätt rask och kry tvätt- och skurgumma. Men Hopp-Sara bara skrattade, +fräste och svor, och sade rent ut att hon var för gammal. — Det +gör ingenting, grymtade Nilenius, för det går så fort! Gumman berättade +det för mig, och jag tror inte hon ljög. Varför han någonsin kunnat +ställa sig in hos Davids far vet jag ej, jag var ej då på denna trakt. +Vid den tiden då brodern begravdes var emellertid Nilenius aldrig med +sin fot inom Ramms stuga. Men han längtade dit med hela sin själ. Han +ville nämligen ha tröst av den gamle fridsmannen, icke religionens, men +han ville bli förstådd och beklagad, ty han led ohyggligt och talade +aldrig om något annat än sitt lidande.</p> + +<p> +David hade ej sett honom på fyra år. Under den tid han förr varit hemma +hade väl Nilenius ansett honom för grön att sällskapa med. Ty Nilenius +var en gammal äventyrare som sett mycket av världen. De enda personliga +minnen David hade var när Nilenius smickrat honom omåttligt för hans +begåvning, talat om hur sorgligt det var att han icke fick studera, och +så vidare.</p> + +<p> +Men nu skulle David vara på sin vakt, icke släppa honom inpå sig. Han +kände strax avsky för hans +<span class = "pagenum">34</span> +köttiga näsa och glesa mustascher, hans ohyggligt klumpiga vador och +vaggande gång. Nilenius bugade sig hånfullt djupt när han hälsade och i +ett ögonblick avläste han Davids ekonomi när hans talgiga ögon hängdes +fast vid dennes nötta armbågar. Och han började med att hälsa David +hjärtligt välkommen hem, varpå han gick vid sidan om honom, ivrigt och +hela tiden försmädligt grinande, framställande den ena närgångna frågan +efter den andra. När David ej svarade annat än undvikande började +Nilenius hålla berömmande tal över Davids far.</p> + +<p> +— Jaså — du går dit nu igen? undrade David litet tvärt. +Nilenius stannade och stirrade häpen på David.</p> + +<p> +— Ö — höö, sade han, vad fan menar du med ditt “nu igen“? +För resten ska jag säga däj att jag har gjort din far så mycke med +tjänster, dä’ är vad jag har, så många välgärningar, så att gubben är +förbannad på mäj dä ä bara att han är så rilischös så han inte tål andra +än di som ä guss barn. Men du behöver inte borst opp däj mot mäj fast ja +ä en stackare som folk skäller ut å svärtar ner!</p> + +<p> +Nu var han strax inne på det kära kapitlet, sitt martyrium i denna värld +av griniga skogsbönder och deras skvalleraktiga käringar. Han talade +fort och ivrigt med de matta stora ögonen vända mot David, med våldsamma +gester och nervösa hostningar. Historierna rann ut ur hans smutsiga mun +som en ström, och små stänk av illaluktande spott träffade +<span class = "pagenum">35</span> +David i ansiktet. Han var landets olyckligaste människa, allt från den +stund han var stallbetjänt åt greve Sejdendorf och ända till nu hade +alla människor hatat honom, sade han.</p> + +<p> +— Ja har ett sånt förbannat gott hjärta, sir du, säj mäj — +höö — ö — säj mäj var där fanns en arm lusfatti jävel som +inte ja jolpit mä mitt sista öre om dä så va? Som till ixempel du vet +vem han Raggen va, han högg milved åt mäj för ett år sen, åtta barn har +han å lat är han, ja kunne ha tätt nån ann å göra dä där, gjorde ja dä, +kanse? I hälvetet, utan ja lät han göra dä, hugga milven, all milven åt +mäj, utav bara ren barmhärtighet, du vet hur jag kom hit alldeles ovan +vid alla skogsgöromål, så ja är tvungen lega — å då tar ja Raggen +som ä fatti, som har åtta barn å behöver tjäna en slant, å gav honom +arbete för mitt goda hjärtas skull. Fuskade han inte — stal han +inte ved mä säj hem å brände han inte opp mina dyrbara kol i kojan för +han var för lat å hugga ved? Svärta han inte ner mäj med hela det +svartaste förtal till tack? Har han inte spritt ut det där att jag +skulle ha barn i lag med pigan jag hadde för tre år sen? Kan du tänka +däj svartaste oförskämdhet? Höh?</p> + +<p> +Han upprördes förfärligt under detta tal, den grova, suddiga +brännvinsbasen skalv av rörelse, han nära på snyftade, han snöt sig +oupphörligt och han skrymtade ej. I detta ögonblick hyste han större +medlidande med sig själv än med någon annan varelse, detta medlidande +var större än hans hat.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">36</span> +— Men — herre gud — det där med pigan är ju sanning! +Du har ju själv gått in på att betala barnuppfostringsbidrag — så +det är väl inget förtal.</p> + +<p> +Nilenius tvärstannade, stirrade fnysande på Davids skor så att de röda, +svullna ögonlocken låg som flanell över globerna. Utan att lyfta på +huvudet sneglade han till under lugg på David med en hatfull blick.</p> + +<p> +— Så du har reda på dä du — har far din sagt dä — har +Raggen sagt dä — varför får en inte fred för djävulska människor +— har — vem har sagt dä åt däj?</p> + +<p> +— Fan, människa, utbröt David otåligt, det hände ju medan jag var +hemma. Jag bevittnade namnteckningen på förbindelsen.</p> + +<p> +— Men du gick väl för fan inte å spred ut dä — va — +höh? Han nästan skakade i hela kroppen och satte de grova knytnävarna i +en svängande rörelse.</p> + +<p> +— Men man kan väl inte hjälpa att folk talar om det som alla vet, +om verkliga händelser.</p> + +<p> +— Verkliga händelser sa du? Tack, tack! Han nästan väste fram +orden. För resten — så — ska — du inte — tro att +du kan ta på däj nån överlägsen min mot mäj, fast du flackat kring alla +jordens länder så har du väl allri i en veckas tid kunnat försorgt däj, +utan din fattia far har fått jolpi däj — —</p> + +<p> +David rätade upp sig och såg stadigt på Nilenius. — Hör nu, du +dåre sade han skrattande, om du menar att få göra så mycket fanstyg som +helst och ändå förundrar däj över pratet därom —</p> + +<p> +<span class = "pagenum">37</span> +— Va i harrans namn har jag då gjort för nånting? Har du hört nån +sagt nånting? Va ä dä nu då? Hööh?</p> + +<p> +Nästan spottande av raseri vände han David ryggen och gick sin väg, men +han kom tillbaka, springande så att han flåsade. — Vad har dom +sagt om mäj? röt han med verkligt bestialiskt raseri.</p> + +<p> +— Jag kommer direkt från stationen, det vill säga direkt från +England och har ännu inte talat vid en enda människa här.</p> + +<p> +En stund stod Nilenius kvar och såg hatfullt på David. Sedan gick han +sin väg med många hostningar och grymtningar.</p> + +<p> +Det gamla hemmet var som vanligt, han väntades ej hem men mottogs med +tyst och stillsam glädje, han fick sitta i timtal och höra på vad som +hänt i byn medan han var borta. Och när kvällen kom, var han redan trött +på hemmet, han hade intet här att göra, och han var nästan glad när han +fick försvinna upp till det lilla vindsrum han en gång inrett för att +åtminstone ha eget sovrum. Han somnade dock ej förrän sent. Det var så +underligt tyst här i huset nu, den vansinnige var borta, väcktes ej mer +av sina drömda vidunder. Den blinde var borta — David behövde ej +mer grubbla över hur han hade det i kväll. Allt var så lugnt och +fridfullt, att det nästan verkade hemskt. Vad skulle han göra här hemma +när hans sista besparingar var slut? Det stod en gammal fiol i ett hörn, +han hade brukat spela på den som pojke och +<span class = "pagenum">38</span> +han hade även fått litet undervisning. Jo, han skulle ta fiolen och +böckerna och hyra den där stugan en mil bort uppe mot Asanders ås, där +skulle han skriva en bok om sitt eget liv. Han hade länge haft denna +idé, och han kunde ej bli den kvitt. Det var som om han anade en +frigörelse i detta att försöka skapa något av det elände han erfarit. +Särskilt skulle han ge luft åt det förfärliga i hans livs planlöshet, +irrandet, oron och hemlösheten.</p> + +<p> +Han höll på att somna in, med mors gamla brokiga lapptäcke kring sig. Å +ja, det skulle bli en bra bok och en förfärlig bok på en gång. Kunde +han? Kanske inte, men om han försökte med allvar så hade han likväl +något att leva för, en liten plan, ett halmstrå att gripa efter. Han +blev plötsligt så glad över att ha hittat denna ansats till en hållpunkt +i tillvaron att han satte sig upp i sängen och skrattade, han fick +nästan tårar i ögonen. Varför har jag ej tänkt så förut, varför har jag +ej förstått att jag skulle försöka med något svårt, något nästan +omöjligt, för att få ett litet, litet mål att leva för? Författare! Å +ja, stopp litet, inte så högfärdigt, men någonting — <i>en +fluga</i> att leva på — var det inte så Hartman sagt. Man behövde +helt enkelt en fix idé, man skulle hålla fast vid den som döden — +annars blev det vansinne i till sist. Han var så upprörd att han sov +endast ryckvis den natten.</p> + +<p> +Men av författandet blev ingenting, han förföljdes månad efter månad av +Nilenius’ trugsamma och klumpiga, otympliga vänskap, ett slags brutal, +rå och +<span class = "pagenum">39</span> +sentimental tillgivenhet som Nilenius alltid gav till pris åt första +bästa öra för nöjet att få skälla ut vännen. Han var ytterst ensam, +denne Nilenius, och ingen ville gå i hans sällskap. David ville det ej +heller, men han var själv ensam, Nilenius sög sig fast och släppte +aldrig taget, så fort David lämnade honom greps han av förtvivlan. David +visste att han röjde hans hemligheter för att ställa sig in med dem som +hatade Davids far, och han beslöt sig då och då för att säga upp +kamratskapet. Då visade Nilenius en ny sida, det var en fattig eller +sjuk eller döende han skulle besöka och ville ha Davids sällskap. Han +var ofta ute i barmhärtighetsbestyr, han sade själv att han var den ende +som ömmade för traktens fattiga. När han hjälpt de nödställda ur deras +värsta bekymmer blev han alltid ovän med dem, de var för otacksamma. Men +han gav dem arbete och glömde sedan för det mesta av att ge dem någon +betalning. Fordrade de att få ut sin lön riktigt ryggade han tillbaka, +lamslagen av förvåning över deras taktlöshet. Men i anfall av rörande +ömhet kunde han sedan bära mat till dem, skänka avlagda kläder och +dylikt, varefter han oftast bröt ut i skällsord för det de “skötte sig +så illa“. När David träffade honom efter en dylik utflykt öste han ur +sig förbannelser över alla grannarna, särskilt de fattiga, som fordrade +att han skulle försörja allt pack. Han överdrev sin egen känsla för +detta “otacksamma släkte“ och beskrev vad han gjort för dem tills han +brast i gråt över sin egen ädla människokärlek och sitt eviga +<span class = "pagenum">40</span> +martyrium.</p> + +<p> +Ofta då dessa båda följdes åt på en enslig väg eller satt i en +skogsbacke för att vila sig, för trötta att tala, sjönk Nilenius ned i +ett slags slö förtvivlan. Ansiktet lade sig i bekymmersamma veck, ögonen +stirrade i matt ångest rakt fram eller ned i marken. Han led i dessa +ögonblick ohyggligt, hans onda samvete plågade honom, åt upp honom +inifrån. Men han var icke tillräckligt klartänkt för att begripa trösten +av att bikta sig inför någon. Så fort han i förtvivlan öppnade munnen +för att tala kom det bara en stormflod av beklaganden över förtalet; i +orkaner av prat, hetsigt och febrilt, salvelsefullt och skrävlande, +rentvådde han sig själv, tog sig själv i försvar fast ingen anfallit +honom, tills hans tunga tröttnade. I stället för att bekänna det fula +han gjort och söka sig en förklaring på sitt eget väsen, kom det +historier om människornas hat mot honom, utbördingen, som inte kunde +kola milor och hugga famnved. Han visste att David visste när han ljög, +men han bara ljög allt värre, rättfärdigade sig allt mer, framställde +direkta frågor, tills han tvingat David att liksom medgivande nicka med +huvudet eller komma med ett beklagande. Då ljusnade han, torkade sig om +pannan, snusade och vilade sig, med de uppsvällda ögonlocken till +hälften slutna och de väldiga nävarna bökande i tuvorna vid sidan om +sig.</p> + +<p> +Alla bönderna i byn hade kommit överens om att ljuga på honom, sade han. +Sade de inte att han lät +<span class = "pagenum">41</span> +gården förfalla, att han tog ren skjorta mitt i veckan, att han försökt +förföra Hopp-Sara, som var sjuttio år, att han sålt skog och supit opp +medlen, att han gjort narr av dem allesammans, skällt ut dem för deras +smuts och svinaktighet, att han var lat, att han körde med fattigt folk, +att han hade bringat sin familj till undergångens brant, att han +berusade sig med bröstkakor som han köpte på apoteket när brännvinet tog +slut? Och fast Nilenius måste veta att han gjort allt detta och mer +till, var han likväl alltid den orättvist bemötte. Ända till förtvivlan +körde han med detta tema, tills han förekom David bara som ett tröskverk +eller positiv, en gång för alla inställt på det sättet.</p> + +<p> +Han åt omåttligt och var en stor läckergom. Ofta skickade han bort +hustrun på något längre besök för att han i fred skulle få slakta en +höna och steka den i smör eller ensam dricka ur all grädde som sparats +för smörberedning. Under dessa måltider, som han intog stående vid +spiseln och ätande med en järnsked direkt ur stekgrytan, var han vid ett +mycket älskvärt humör, men han bjöd aldrig David, även om han var +närvarande, därtill var han alltför stor egoist då det gällde god mat. +Men under det han åt skällde han ut hela mänskligheten, mest bönderna i +byn, men nu på ett lustigt sätt, med en överlägsen galghumor. Han läste +gärna, mest Sigurd och Ture Sällberg och Blanche. Stundom blev han under +någon dylik festmåltid så mätt att han endast orkade sitta i ett hörn +och +<span class = "pagenum">42</span> +pusta, och han kom då ofta fram med rent socialistiska tänkesätt, han +tyckte synd om alla fattiga och ville att allting skulle delas precis +lika mellan alla människor. Om David då gjorde invändningar mot hans +enkla program, ändrade han det, låtsade anställa beräkningar, svängde +sig med nationalekonomiska siffror av enklaste slag och slutade med att +berömma David för hans beläsenhet. Det hade kunnat bli nåt av David om +han bara fått nån skola, sade han, och detta var en hånfull antydan om +att David för närvarande var en mycket misslyckad människa. Men inom sig +kände Nilenius en viss tillfredsställelse varje gång han konstaterade +att David misslyckats med något, en ond skadeglädje steg honom ända upp +i halsen. David märkte detta och avskydde och fruktade honom allt mer. +Ofta gick han ifrån honom med ett fast beslut att aldrig tala till honom +mer, men han kunde ej fullfölja det, i en liten by på tio gårdar, +avskild från all världen, drogs dessa omaka människor oupphörligen till +varandra. Så småningom vande sig David att söka en viss förståelse hos +Nilenius, och han gladdes stundom åt att någon spelade intresserad. Det +var bara en sak som David var omåttligt glad åt: att han fått en ny +bekantskap, en vän som Nilenius aldrig skulle kunna uppsöka eller våga +sig på. David hade Hartman — och aldrig skulle ett ord om denne +komma för Nilenius’ öron.</p> + +<p> +Men alltjämt hängde dessa ihop, David bokstavligen tvangs att följa +Nilenius på hans planlösa vandringar +<span class = "pagenum">43</span> +genom bygden. Så småningom begrep David att Nilenius levde på att +försöka få David lika usel och illa ansedd som han själv var.</p> + +<p> +Nilenius var djupt intresserad i alla andra människors angelägenheter. +När han och David passerade förbi en gård, omtalade Nilenius alltid ett +eller annat dussin skandalhistorier om människorna som bodde där. Han +hade en sällsynt förmåga att kunna snoka upp de mest intima detaljer ur +grannarnas husliga liv, särskilt sådant som ställde dem i en löjlig +dager. Genom samtal med barn, drängar och pigor hade han så småningom +samlat hela traktens skandalkrönika så att han kunde den på sina fem +fingrar, och som han var en ovanligt fräck lögnare, diktade han ihop nya +historier och skarvade de gamla, så att när man hörde honom tala, +föreföll hela byn, sedd genom hans glasögon, att vara en enda samling +skurkar, horkarlar, falskspelare och idioter. Men han var även rent +bovaktig, syftade efter att narra till sig pengar av mindre försigkomna, +förde skoj med kringvandrande tiggare och fånar, drev med alla han +träffade, gapskrattade dem mitt i synen och förnärmade även öppet sådana +med vilka han ej hade ett dugg att göra, särskilt om de förde en mycket +ärbar vandel. Han tycktes nämligen hata alla som var bättre än han. När +han vaggande gick fram efter byvägarna, iklädd en nött jaktrock och +norrbottenspjäxor med band, även mitt i sommaren, med en väska i ena +handen och en avbruten gärdsgårdsstör i den andra, på vilken han tungt +<span class = "pagenum">44</span> +och stånkande stödde sin väldiga, vinfatsliknande kropp, kunde det hända +att han mötte traktens dåre, Tun-Lars. Då ljusnade Nilenius’ dödsdystra +ansikte, han log försmädligt och klappade Tun-Lars på axeln.</p> + +<p> +— Sa du följa hem å sjonga för mina barn, hööh? Tun-Lars grinade +till, ryste på sig och svarade inte.</p> + +<p> +Han svettades ohyggligt i värmen, iförd tre vinteröverrockar och +pälsmössa. Nilenius funderade ut något, och medan Tun-Lars lipade, +blåste och på alla sätt gjorde sig galen, viskande och tjattrande och +ibland jamande som en katt, satte Nilenius ned väskan, böjde sig +mödosamt ned mot dikeskanten och plockade pustande en handfull +maskrosor. Han satte en blomma i vart knapphål på fånens överrock och +fullt kring mössans slag — Hi hi hi, fnittrade Lars, ä an toku, +skä ja var så fin, ja?</p> + +<p> +— Visst ska du vara fin. Å nu följer du hem å sjonger denna visan +om Sakkeus, som du kan, då får du kaffe. Hööh!</p> + +<p> +Och så föste han den tokige framför sig hem till gården, där han i +timtal satt och hörde honom sjunga om Sakkeus. Lars sjöng med näsan lika +mycket som med munnen och sången lät som om den kommit fram, siktad +genom ett kolfat. Nilenius satt och stirrade på fånen, helt förtjust, +tills han plötsligt blev helt allvarsam och började fnysa. Men när Lars +tog till sitt värsta grin, skrattade även Nilenius, konstgjort, +mekaniskt, utan att en linje ändrades i det röda, köttiga ansiktet: +<span class = "pagenum">45</span> +— Hö! Hö! Hö! sade han torrt. Och de satt sedan hela kvällen mitt +emot varandra, jamande, nickande, grinande och härmande varandra som +apor, tills Nilenius blev trött och gick och lade sig på skullen. På +morgonen när Lars skulle fortsätta sin väg, funderade Nilenius återigen +på något.</p> + +<p> +— Hör du jäkla tok, du sa allt ha sporra mä.</p> + +<p> +— Hi hi hi, skä ja ha spårrar å spårrar å — ä an toku +— skä ja ha spårrar? hi hi! Miau — miaaaaaui!</p> + +<p> +— Håll käften på däj, vänta ska du se! Och Nilenius letade på +sporrar och kröp på knä och spände dem på Lars’ stövlar. Lars’ ansikte +sken. Det här var grant. Nilenius springer till stugan, ropar: Kom ut, +barn, ni ska si Lars med sporra! Och hela familjen kom ut på trappan och +såg hur Lars försökte stappla över gården. Med rocken och mössan +fortfarande fulla av blommor och kryssande som en båt i storm satte Lars +i väg. Sporrarna glittrade i solen. Fem ungar, en mor och Nilenius höll +sig för magen av skratt när sporrarna hakade i varandra och Tun-Lars +dunsade kull i ett träckhål. Han vrålade som en tjur.</p> + +<p> +— Han slår säj inte för han är så välklädd, grymtade Nilenius.</p> + +<p> +Men Tun-Lars var arg. Han satt på marken och sparkade för att få loss +sporrarna, spottade och fräste. Slutligen lossnade de, och han sprang +sin väg, rytande som en ko. Då stack Nilenius’ svärfar, undantagsgubben +Mattsson, ut sitt skalliga, brynta huvud genom dörren till brygghuset +och sneglade hånfullt +<span class = "pagenum">46</span> +efter Lars. — Ja si dän ä då nånting tä kun var tokug, dän, hå hå +hå, så visst, så visst!</p> + +<p> +Men när Nilenius fick se huvudet på gubben, mörknade han. Han vände sig +till hustrun och sade med något som skulle föreställa gott humör:</p> + +<p> +— Vet du, om jag mötte den gobben ensam i en skog tog jag å hängde +han i näsduken.</p> + +<p> +— Ysch, så du säjer! skrek hustrun i det hon försvann in i +stugan.</p> + + +<h4 class = "section">3. Diakonen</h4> + +<p> +Nu hade David dock efter en veckas mer än vanligt vidrigt umgänge med +Nilenius, varunder denne fått hysteriska utbrott och omväxlande +förbannat, smädat Gud och människorna och gråtit, beslutat sig för att +bli honom kvitt. Han hyrde stugan han tänkt på — han hade redan +börjat skriva på sin bok och även lyckats sälja några skildringar till +ett par mindre huvudstadstidningar — och befann sig nu en mil från +bygden. Om Nilenius kom skulle han helt enkelt vägra att gå med honom +mer. Det var redan en visa i byn: David Ramm har blivit sällskapsdam åt +Nilenius. Nu ordnade han sina böcker som han köpt i Amerika, spikade +ihop ett skrivbord av gamla lådor, bredde tidningar till duk däröver och +började arbeta. +<span class = "pagenum">47</span> +Men hans osäkra ställning och ensamhet plågade honom, åter och åter +ältade han minnet av det förflutna. Ibland när han satt sig att skriva, +greps han av tvivel på om detta var hans riktiga område. Var han kanske +bara en inbilsk narr, ett ämne till en inkräktare på andras områden? Men +också det gamla filosofiska grubblet kom igen, understött av de nyligen +inträffade samtalen med Hartman. Han längtade efter denne, efter någon +undervisning i att tänka systematiskt och förnuftigt om det som han +sökte undfly men ständigt åter råkade fast i, det planlösa grubblet om +själen, det odödliga, synden, straffet och det stora onda, samt det +gudomligas förhållande till smärtan — en sak som Hartman lärt +honom att stirra sig blind på. Nu hade han kommit så långt att han ej +trodde på Gud mer, icke ens en minut, men nu ville han antaga ett +gudomligt väsende. Skillnaden var ganska stor, men den förvirrade honom. +Han ville dock alltid antaga vissa egenskaper hos detta väsende, och han +fann hur djupt rotat begäret efter en gud att bedja till i nöd var hos +människohjärtat. Det var svårt att icke alls kunna tro på en personlig +gud och ändå alltid ha ett brännande behov av en sådan. Och det där med +“väsende“ — låg inte i själva ordet en ansats till egenskaper?</p> + +<p> +En kväll gick han nedför dalen för att hämta vatten i Kersnas kallkälla. +Han var som en drömmande, han tyckte sig invävd i vissnande löv och +stjärnljus, med höstmörka skogar runt om, den ljungblommande +<span class = "pagenum">48</span> +heden under sig och den djupa rymden till tak över detta granna +fängelse. Hur liten och trasig och smutsig är jag ej, mumlade han, med +mina sotiga händer och min buckliga vattenhink! Kunde han göra något, en +enda rörelse utan att märka sin egen klumpighet bland alla skapelsens +förnäma ting? Sådan var människan. Räven och mården var bättre varelser, +åtminstone renare i pälsen! Träden hade andakt och människan endast oro, +stjärnorna stapplade aldrig på sina vägar, men vi låg jämt i träcken, vi +snubblade bland Guds bedjande backrinkor och nyckelblomster! Min kropp, +tänkte han, är ju alltid trött och värker och nu slår hjärtat fortare än +det skulle, kinderna bli heta, icke av lust utan av ångestfull väntan på +intet. Eller visste han på vad han väntade? Han skulle taga reda på det, +kanske. Nu visste han blott att han mitt i ungdomen släpade fram sitt +liv, själen bara liksom hasade sig fram och även kroppen. Gå fortare, gå +bort, res, skynda dig, du hinner ej, snart är du död! ropade det inom +honom. Varför så brått, varför inte vila? Spring — bara spring, +annars blir du efter! svarade det.</p> + +<p> +När han kommit hem igen med sin vattenhink och öppnade dörren, greps han +av avsky även för detta ställe. Stugan låg ganska avlägset i en vrå där +stora landsvägen mellan Bärgstad och Järnköping korsades av ett par +sällan trafikerade vintervägar. Där hörde han sällan andra ljud än +skramlet av någon enstaka forkärra på den steniga landsvägen norrut, +eller dovt +<span class = "pagenum">49</span> +ekande yxhugg inifrån de ofantliga skogarna. Det var blott ett enda rum +med kalkade väggar, en väldig öppen spis och många råtthål i golvet. En +unken doft av gammal piprök, instängd luft med den egendomliga lukt som +länge obebodda rum få, fyllde den. Strax tänkte han på hur annorlunda +det varit om detta rum varit varmt och vackert inrett och en liten +hustru suttit här nu och väntat honom. Han skrattade. Av alla kvinnor +han älskat skulle ingen ha velat sitta här och vänta på honom. När han +tänkte på dem slog det honom att de var så många, att han “älskat“ så +mycket. Han mindes dem ej klart alla, men de satt ändå kvar som +smutsfläckar i minnet — å, de fortsatte nog den där slags kärleken +i hamnstädernas sämsta kvarter honom förutan. Lilla Harriet i Liverpool, +den allra senaste, hade väl haft minst fyra män sedan han for. Ha ha! +Fruntimmer!</p> + +<p> +Han var ensam, verkligt ensam. När brasan slocknade, började råttorna +visa sig. De voro också nästan tama, en del sutto på hällen och blinkade +åt honom när han åt. I kväll ville han ingenting, hans hjärna surrade av +orediga intryck och ofullständiga tankar tittade fram likt halvgångna +foster. Skulle vansinnet komma snart — en ny Alexander som skulle +knacka sten kring vägarna i stjärnljuset?</p> + +<p> +Efter att i några nätter ha spelat fiol, läst och skrivit omväxlande, +blev han plötsligt sjuk, om det nu var av bristande föda eller av +förkylning eller bägge delarna. En mörk och stormig kväll var han för +<span class = "pagenum">50</span> +svag att bry sig om något mer, pulsen steg och han kände smärtor kring +trakten av hjärtat. Han bar fram vattenhinken med skopan till bädden på +golvet, lade en bit mjukt bröd på en stol i närheten och överlämnade sig +åt febern. Han kände en tyngande fruktan för att dö. Han älskade således +det liv han gick omkring och bannade så grälsjukt, och det föll honom in +att han nu, innan han kanske förlorade medvetandet, borde försöka läsa +något i bibeln. Han släpade sig upp, tog rocken på sig och lade mer ved +på elden, tog boken och satte sig på hällen, men fann att han ej orkade, +han lade sig nästan framstupa och slog upp den — hans leder värkte +så att han knappt kunde ligga stilla. Och han läste högt: “<i>Då +tillkallade de för andra gången den man, som hade varit blind, och sade +till honom: Giv Gud äran. Ty vi veta att denne man är en syndare. Då +svarade han och sade: Om han är en syndare vet jag icke. Ett vet jag, +att jag som var blind nu kan se</i>“.</p> + +<p> +Och David lade bort boken och kröp ihop på bädden.</p> + +<p> +Fotogenet i lampan var nära nog slut, och när han gjorde ett försök att +fylla den igen, förlorade han medvetandet.</p> + +<p> +När han vaknade, tyckte han sig höra fåglar sjunga, han låg ute på en +äng, det var lärkorna som sjöng högt ovanför hans huvud, det doftade +backrinka och kummin. Han vände sig långsamt för att se var han var. Då +höljdes han av mörker igen, någon +<span class = "pagenum">51</span> +bultade med en hammare i en bergvägg långt borta, snart skulle hela +berget falla. Det brann en brasa långt inne i huvudet, skenet lyste ut +genom ögonen långt ut på golvet. Nu öppnades dörren och mitt i öppningen +stod Hartman. Han gick fram och sparkade på böckerna, som låg i ett +hörn, och skrek: — Vad skall du med dem att göra, det gör bara din +oskolade hjärna virrigare!</p> + +<p> +— Ut, du akademiska gamla apa! skrek David. Det är inte kunskap +jag söker, utan frid! Då kom han närmare och höjde armen med ett grymt +leende. Du ursäktar väl att jag slår sönder dig, sade han, det är min +lilla gudstjänst, min vän —</p> + +<p> +Nu var han borta — där stod Davids far — hans hjärna +klarnade, en bölja av tacksamhet sköljde sval och befriande inuti Davids +heta kropp. Sannerligen, han var inte ensam och utan vänner, han hade en +ändå, hans gamle far, en mäktig och stark man, en som fruktade varken +död eller liv, en bedjande väldig man, i nötta, blankslitna kläder. +Glädjen höll på att kväva honom, men när han försökte sätta sig upp, +tyckte han sig få ett slag över nacken och svimmade på nytt, men bara +till hälften, en lång stund tyckte han sig höra två röster som +diskuterade hans liv. Den ena var grov och skrovlig och liknade +Nilenius’ stämma, den andra var Hartman som talade, men de diskuterade +ej med varandra, de tycktes stå på var sitt avstånd och tala, var och en +för sig själv:</p> + +<p> +— Nu skall han snart dö, den stackarn, sade Nilenius, +<span class = "pagenum">52</span> +å det är bäst för honom, han kunne allri reda säj, dä va bara slarv +— — —</p> + +<p> +— Nu skall han snart dö, hördes Hartmans långsamma, kalla röst, +och det kan vara bäst för honom, han passar ingenstans, varken i stan +eller i skogen eller i himmelen eller i helvetet. Slockna, stackars +människa! Må du och din sorg dö på samma gång — ditt liv är ett +misstag av Gud!</p> + +<p> +Men nu vaknade David och ryste. Varken Hartman eller hans far eller +Nilenius var här, utan den gamle diakonen Arvidsson. Han var mycket +åldrad sedan han sist såg honom, hans hår var glest och vitt.</p> + +<p> +— God dag, sade han med darrande gubbröst, jag kom här förbi och +Gud skickade in mig. Hur är det? Ganska sjuk. Jag skall säga till i byn +att man skickar hit mat och en häst och kärra.</p> + +<p> +— Nej, låt bli det! ropade David matt i det han satte sig. Jag är +snart bra nu. Kommer ni hemifrån?</p> + +<p> +— Jag har träffat din far. Han är en rätt kristen, svarade han +stillsamt. Sedan såg han forskande på David. Detta ansikte, tänkte +David, kan ej vara en galnings eller skrymtares. Han var en gammal präst +vilken blivit för mycket kristen att predika i en kyrka. Han ansågs +tokig av sockenborna. Hans ögon var en profets, David krympte ihop inför +denna blick. En hög panna och en något för vass näsa och något gult, +någonting av förvissnat liv under ögonen.</p> + +<p> +— Jag har hört av din far, sade han svagt i det han tog upp en av +böckerna från golvet och läste titeln +<span class = "pagenum">53</span> +(det var en volym av en tysk filosof), att även du varit berörd av de +ting som icke är av denna världen. Han lade försiktigt ifrån sig boken +utan ett spår av vanvördnad. Söker du Gud?</p> + +<p> +Frågan kom så plötsligt att David röck till. Han svarade: — Jag +kan inte tro, fader Arvidsson, och jag beder aldrig. Jag har försökt +vara en kristen och misslyckats.</p> + +<p> +— Varför ville du bli kristen? frågade han ödmjukt.</p> + +<p> +— Kanske inte en kristen — jag ville ha frid.</p> + +<p> +— Säg hellre lycka. Han såg varnande på David.</p> + +<p> +— Men inte jordisk.</p> + +<p> +Han log. Någon annan lycka kan du ej få in i ditt hjärta. Du ville ha +vänner, förståelse, ett drägligt jordiskt liv. Det är inte kristendom. +Du ville ha kärlek — har du försökt älska i stället?</p> + +<p> +David nästan härmades över alla dessa frågor. Arvidsson fortfor: — +Du har läst — filosofi. Du vill hitta något — har du funnit +det? Letar du efter bevis för en odödlig själ?</p> + +<p> +— Låt oss antaga att jag har en själ, ropade David ivrigt, i det +han stirrade in i den gamle prästens rynkiga ansikte, inte nervsystemets +själ eller hjärnans själ utan något mitt eget riktiga jag. När jag dör +flyger det likt en fågel ur kroppen. Vart skall han då ta vägen, den +konstiga Fågel Jag? Himlens salighet är jag trött på. Osalighet är också +högst otrevligt. Det kan inte ens Gud vilja mig så illa. Men alltså, när +jag nu dör, fader Arvidsson, då slängs kroppen av som +<span class = "pagenum">54</span> +en utsliten päls, Fågel Jag blir ensam och får en ängel vid sin sida som +leder honom till himmelens dörr — i bästa fall, i bästa fall, jag +bara föreslår. Men jag kommer inte att gå in om jag inte får alla de +gamla kamraterna som ligger i helvetet med mig också. Jag kommer inte +att trivas med mindre. En sak: tror ni verkligen på en personlig djävul, +fader Arvidsson? Begär i alla fall inte att jag skall tro på honom! Inte +heller på en odödlig själ, ty jag kan inte tänka den. Men — det är +sant, försöker jag tänka bort den är det lika illa. Det är alltid +någonting bakom själen som tänker den, jag kan inte få tag i det, men +det är möjligt att detta överlever kroppen — att något överlever +— jag vet inte — men detta kan säkert inte spela på harpor +eller gnissla tänderna utanför brudgummens palats. Säg, fader +Arvidsson?</p> + +<p> +Den gamle satt med bortvänt ansikte. David tyckte han skakade som om han +haft feber. — Men om jag nu skulle säja att du bara sysselsätter +dig med yttersidorna av alltihop — att du dock är ett sorts +materialist. Huvudsumman är att leva som Han levde. Allt det där du +säger, har jag själv tänkt, men — har du försökt att <i>leva</i> +som — —</p> + +<p> +— Nej, jag har många brister, svarade David häftigt, men jag har +sökt sanningen.</p> + +<p> +— Var? hans fråga kom så hastigt och hans ansikte nästan lyste av +iver, det utstrålade andlighet.</p> + +<p> +— ag har varit hos läsarna. Jag älskade dem sannerligen inte, jag +kände avsmak för deras enkla sånger +<span class = "pagenum">55</span> +om blodet och nåden och såren. Men de där människorna är de enda som +dock intresserar sig för det vi kallar själen. Alltså kom jag till dem, +men de förstår sig inte på mitt fall, det vill säja en oomvänd som inte +kan få sig att tro på himmelen. Jag var hos prästerna, men vi ska inte +tala om dem. Somliga jagar harar, somliga super och somliga är +skenheliga, ingen av dem tänker på själen. Därtill är de högfärdiga över +sitt stånd — särskilt prostar och deras döttrar. Sedan försökte +jag socialisterna, jag träffade bara materialister, såna där som ser +kulturhinder i mässor och böner och förundrar sig över att +medeltidsmålarna valde religiösa motiv, och svärmar för grekernas konst, +som de tror är världslig bara för det de inte känner till namnen på alla +deras gudar i brons och marmor. Jag var hos nykterhetsfolket som hade +förbudet till religion, som levde för förbudet och dog för förbudet. Jag +var över allt och jag vart hemlös — vi har bara socialdemokrater +som tror på historisk utveckling och småpojkar till vänster som tror på +preventivmedel och arbetardiktatur. Vart ska man ta vägen?</p> + +<p> +— Är det då så omöjligt att vara ensam? frågade han lugnt. David +tyckte han vände bort huvudet och snyftade.</p> + +<p> +— Önskar du sällskap med din egen far? fortsatte han ännu +stillsammare. Han är visst bra tacksam om någon talar vid honom ibland. +Han är en kristen — och han har inte läst Schopenhauer. Han är bra +ensam, men om Buddha vet han ingenting. Om du vore +<span class = "pagenum">56</span> +en kristen så flydde du inte ifrån honom. Men jag skall gå — du +vill inte ha någon hjälp från byn?</p> + +<p> +— Nej, fader Arvidsson, då kommer bara Nilenius.</p> + +<p> +— Du skulle sluta med Nilenius, mumlade han, han är en ond +människa. Mycket ond — men kanske — han också kunde räddas. +Farväl!</p> + +<p> +— Han var säkert för gammal, tänkte David, och alla andra jag +försökt med för unga. Jag måste träffa Hartman igen. Långsamt reste han +sig upp och stapplade ut genom den halvöppna dörren.</p> + +<p> +Vad dalgången var glödande vacker just nu, solen brann som påskeld +mellan Rousannas mörka åsar. Själva skatornas vingar lyste av glädje. +Hur kunde Gud Fader ha en så vacker värld åt alla sina fula ungar? Blev +han inte otålig på oss? Hade han ingen profet att sända hit ned och tala +om det där för oss som han sade sig ännu icke kunna säga åt lärjungarna, +emedan de då ännu ej kunde bära det? Nej, han bara tiger, han tycks +vänta på något, han är inte så beställsam nu som på kopparormens tid. +Men då var det likväl stil på eländet — offer, rening, röd ko +— och nu bara lort!</p> + +<p> +Luften är som vin. Stormen dånar i asparna, det är som badade man i ett +hav av ljus och luft, ett vinddrag från någon av verandorna i +paradiset.</p> + +<p> +Och när han gick utför den solgnistrande dalen kom det en syn för hans +inre, ett ansikte såg på honom med på en gång stränghet och kärlek. Han +<span class = "pagenum">57</span> +såg en äng med oliver kring ett berg, en ensam och fattig man gick in +bland träden. Och ut ur skuggorna kom hans röst, genomträngande som +järn, barmhärtig som solsken: <i>Älsken i mig?</i></p> + +<p> +Men han slog bort det och försökte skratta. När man är sjuk blir man +blöthjärtad, tänkte han. Nu skall jag börja arbeta igen.</p> + +<p> +Nästa dag kom en pojke cyklande förbi på landsvägen och lämnade ett +brev. Det var från Nilenius. Med en svordom bröt han det och läste:</p> + +<p> +“Käre vän. Du har visst etablerat dig som en eremit och skall utvidga +din själ i ensamheten, som den där galningen Arvidsson säjer, men det är +inte nyttigt. Jag har träffat din hedersman till far och mor och +språkat. Fick reda på att du blivit bekant med en millionär som är +studerad så nu hjälper han väl dig till nån finare plats. Du skulle ha +nån skrivplats för du har sån bra stil. Emellertid kommer jag upp att +besöka dig, det kan vara idylliskt med en sån där koja mitt i +ensamheten, jag ber att få bo hos dig några dagar och vila mig från allt +detta bråket. Jag skall ta mat med åt oss bägge, och vi kan slå upp +språklådan i ensamheten. Även om jag kan skaffa en liter brännvin, och +det tror jag. Så spelar du på fiol. En sak: har du några trevliga böcker +däroppe. Det är så att jag vill tala med dig om en förfärlig sak, du kan +inte tro vad jag hatar finnbyn.</p> + +<p> +Svärfar min har nämligen kommit på den djävulska planen att sätta mig +under förmyndare och nu skall +<span class = "pagenum">58</span> +du hjälpa mig med en inlaga till tinget. Jag ska stämma honom för falsk +bouppteckning och kanske mened så att han kommer på Långholmen. Jag +kommer upp i morgon dag, så du bör vara hemma. Din tillgivne vän +Alexander Nilenius.“</p> + +<p> +När David läst detta brev räknade han över sina tillgångar och beslöt +att redan i dag ge sig i väg till Stockholm. Tåget gick klockan fem, det +var två mil till stationen och hon var bara tio nu. Han var nästan glad +över att brevet kommit, så att han inför sig själv fått en förevändning +för att genast resa bort. Han ville ej mera se den tjocke och ängslige +Nilenius med sin jämmer, sitt hån, sin rättfärdighet och sina lindade +vador och åderbråck. Han skulle fly. Till Hartman, han hade hans adress. +Hastigt ännu med kinderna litet bleka efter febern packade han ihop +några böcker i ryggsäcken.</p> + +<p> +— Jag skulle önska att jag vore hemma så att jag kunde få en tvål +och en handduk, tänkte han. Men strunt i det — jag måste bort, +fort, fort. Han låste dörren med ett hänglås och gömde nyckeln djupt +nere i rötterna av den nästan torra brodden som växte under fönstret. +— Få se hur det är när jag letar på den igen, mumlade han. Hans +ben kändes svaga ännu — och ändå måste han taga en litet längre +omväg runt byn, av fruktan att annars möta Nilenius.</p> + +<p> +När han varsnade stationens signallykta genom lövskogen, var han så +uttröttad att han knappt förmådde släpa sig fram. Jag har inga pengar +mer än till +<span class = "pagenum">59</span> +resan, tänkte han, men Hartman skall kunna låna mig. Jag måste säga till +honom detta — han kan ej veta hur jag har det. En långdragen +vissling hördes — han måste skynda att lösa biljett. Han stannade +plötsligt och höll på att ramla omkull: Nilenius’ häst stod där. Skulle +Nilenius med på tåget? Han nästan sprang in i väntsalen — om +Nilenius skulle med tåget då skulle David stannat till nästa. Men det +var bara en av pojkarna, lyckligtvis. Han hämtade ut något från +ilgodset. Aha — brännvinet som Nilenius skrivit om. David nästan +skrek när han begärde biljetten och tåget kom in just nu. Fan anamma så +hungrig han var i alla fall!</p> + + + + +<span class = "pagenum">60</span> +<h3>II. Din broders hustru</h3> + + +<h4 class = "section">4. Hos de sorglösa</h4> + +<p> +När han från Centralen steg ut i gatubullret, kände han sig friare och +lugnare än han gjort på länge, men han var också hungrig och kassan var +i det närmaste slut. Det var för sent att uppsöka Hartman, klockan var +nära elva på kvällen. Det var även för sent att uppsöka någon tidning +med det lilla manuskript han tagit med — ett utdrag ur den +självbiografiska roman han försökt skriva — och han beslöt sig för +att gå till det lilla hotell Saxonia på Fanjunkargatan, där han förr +bott som avmönstrad matros och där han nog fick stanna utan +förskottsbetalning. Med stort hopp knogade han uppför de fyra trapporna, +detta allt påminde honom om gamla äventyrsfyllda tider och förde hans +tankar bort från det ätande grubblet. Hissen var avstängd, hotellet var +illa beryktat, och värden ville inte att de många flickorna, som hela +natten sprang i trapporna med fulla karlar, skulle få använda den.</p> + +<p> +Han stannade överraskad framför dörren till den gamla vindsvåningen. +Skylten var bortriven, hotellet hade upphört. Det var också tre år sedan +han var där, hur kunde han tänka, att ett dylikt näste fick vara i +<span class = "pagenum">61</span> +fred så länge. Polisen — razzia — förstås, han skrattade för +sig själv. Men han hörde röster, kanske hotellet fanns kvar, fast man av +vissa skäl tagit bort skylten. Han knackade hårt fem slag på dörren +— han erinrade sig att han förr knackat så många slag. Någon +ropade “stig in“ och han klev direkt in i en målarateljé, ett långt och +smalt rum med både tak- och sidobelysning, väggarna ursprungligen +vitmenade och därefter fullklottrade med figurer, namn och verser. En +soffa med grönt trasigt överdrag fanns därinne, ett bord fullastat med +burkar, spegelbitar, manschetter, en lampa utan skärm, en kam, en +fotogenbutelj, ett schackbräde med pjäser och många andra ting. I en +väldig engelsk järnsäng längst borta i andra ändan av rummet satt en +trettio års man med mörkt hår, spetsigt hakskägg, stora, frågande ögon +och utstående kindben. Han spottade oupphörligt brunt spott på en +tidning som låg utbredd framför honom på golvet. När han fått syn på den +nykomne lade han en ren tidning över den han spottat på och riktade en +ny salva med stor kraft mot den översta, och stirrade sedan frågande på +David, dock utan att resa sig. — Var så god och sitt, sade han på +bruten svenska. Varpå han spottade igen.</p> + +<p> +David, som var en enda överraskning, lydde dock vinken och satte sig, +han var just i färd med att börja förklara varför han kommit hit, när en +blek och eterisk individ med långt hår och iförd målarrock dök upp från +någon slags bädd i ett hörn bakom en +<span class = "pagenum">62</span> +hög tomlådor och presenterade sig som Martinus. Han kunde vara bortåt +tjugufem år, hade ett något oregelbundet men mycket människovänligt +ansikte, med hög panna och klara ögon med någonting ovanligt +världsfrämmande och frånvarande i blicken. Draget kring munnen kom hans +ansikte att göra intryck av någonting löst, okomponerat, och David +trodde sig ej ta miste på att denne man vacklade mellan förtvivlan och +uppsluppenhet. När han sagt sitt namn, ryckte bägge ateljéns invånare +till och stirrade på varandra. — Det är alltså inte dansken! sade +Martinus lågt, som om han blivit missräknad.</p> + +<p> +Men när David utförligt förklarat vem han var och till vilket ställe han +trott sig komma, brast Terje — mannen i sängen — ut i så +hjärtligt och våldsamt skratt att han glömde spottningen i fulla fem +minuter, varefter han bad David vara välkommen att ligga på golvet över +natten om han ville. Efter en halv timmes ytterligare förtroende å ömse +sidor letade Terje rätt på ett spritkök och började laga kvällsmat, en +halvtömd brännvinsflaska kom fram ur ett skåp och de tre åt och drack +tillsammans lika ogenerat hjärtligt som om de alltid känt varandra och +alltid brukat träffas klockan tolv på natten för att äta. David var med +ens borta från allt sitt gamla, han till och med började sjunga efter +maten, medan Terje, redan åtskilligt vimmelkantig i huvudet, kokade +kaffe, Martinus förföll till fåordighet, satte sig i ett hörn, höll +händerna som en lur framför munnen och visslade +<span class = "pagenum">63</span> +improviserade melodier oavbrutet och energiskt och med en uppsyn som om +han lett en hel orkester. Under tiden stod David mitt på golvet, +serverande sig själv ideligen det ena glaset efter det andra av vad som +fanns kvar i buteljen. — Kan du stå för tolv snapsar, eller slutar +du snart, undrade Terje. Stig nu bara åt sidan, så jag inte spottar på +däj när jag bäddar åt däj! Han drog fram några gamla tidningar, en bunt +tillknycklade och söndertrampade skisser och lagade i ordning en bädd på +golvet nära värmeelementet.</p> + +<p> +Men nu började Martinus bli full på allvar och då skulle han tala +filosofi. Eftersom han bara målat i hela sitt liv och läst föga, var han +alldeles oförvillad av några antagna sätt att lägga upp problem, så att +ingenting hindrade honom att antaga precis vad som helst, och han delgav +David hela sin livsåskådning i en enda ström av ord, varur åtskilliga +satser fäste sig i minnet på David hur rusig han än var. En av dem lydde +att varje människa bestod av två varelser, en som söp och en som tänkte. +När den som söp låg och sov, var den som tänkte ute och gick. När den +som söp dog, gick den som tänkte ut ur kroppen genom den ena eller andra +öppningen och for i väg till stjärnorna. Det var naturligtvis alltid den +som söp som var fyllsjuk. Men själva idén att supa var ett karaktärsdrag +hos bägge två.</p> + +<p> +— Vilkendera är det som målar, då? frågade David i det han lade +omkull sig på bädden Terje gjort och skruvade på kranen till +värmeelementet. Han hade +<span class = "pagenum">64</span> +berusat sig för häftigt och var redan illamående.</p> + +<p> +— Dä naturligtvis han som super, inföll Terje. Så fort en målare +tar till hjälp den där som tänker så målar han idel skit. Terje låg +redan i sängen och sysslade med att spotta i väckarklockan, den gick +inte annars, påstod han. Varje natt när den stannade vaknade han genast +och spottade i den tre gånger, sade han, och då larvade den av igen. Det +fanns ingen tavla eller visare på den, men den kunde ställas att ringa. +Terje steg alltid upp tidigt och for i väg till Haga och målade.</p> + +<p> +David föll i sömn, men vaknade då och då för att stå fyrfota ute i en +skrubb över en hink med sopor. När han då och då återvände in, stannade +han i dörren och betraktade hur hela rummet rörde sig upp och ned likt +ett fartyg i storm, och besättningen sjöng under tiden “Gubben Noak“ med +otaliga variationer.</p> + +<p>När han vaknade var det redan ljus dag och han befann sig alldeles +ensam i ateljén. Nu såg han hur vackert detta rum var, som han förut +bara funnit smutsigt. Golvet hade redan hunnit ett sådant stadium av +fläckighet att det nästan verkade akvarell och väggarna var fullproppade +med teckningar och av glad färg lysande små skisser. Taket var som +inrökt sjöskum och ovanför dörren var målat med stora bokstäver:</p> + +<p class = "center nospace"> +<i>LIVSFARLIGT LUTA SIG GENOM FÖNSTRET<br> +NÄR LOKALEN ÄR I GÅNG</i></p> + +<p class = "nospace"> +<span class = "pagenum">65</span> +Han kände att han skulle trivas här, det tycktes honom som om han här +befann sig högt ovanom allting som oroat honom. Aldrig skulle de små +avundsjuka, anställningshungriga, nyfikna och grymma hitta hit. Inte ens +Nilenius skulle finna honom här, han var skild från världen och dock +bland människor, han skulle börja ett nytt, verksamt och lugnt liv.</p> + +<p> +Han steg upp. Då först märkte han att han hade ett täcke över sig som ej +funnits där kvällen förut. Han tittade i Terjes säng: där fanns intet +täcke kvar. “Husfadern“ hade kastat det över främlingen då han gick. +David begrep att denne Terje var en beprövad man, som ögonblickligen +kunde avgöra med vem han hade att göra. Och dock förekom denna hastiga +bekantskap honom som ett rent under. Varför misstänkte ingen honom +endast för en vanlig inkräktare? Men så kom han ihåg att han under ruset +talat med dem om Hartman, varvid Terje upplyst att han kände denne, +ehuru helt flyktigt.</p> + +<p> +Besynnerliga människor, tänkte han. Löshästar i vars spilta ödet rår för +att jag råkat ramla, men ingen slår bakut eller drar åt sig öronen. På +bordet fann han ett papper varpå stod präntat: Sov människobarn och när +du uppstår ät och styrk dig för dessa penningar! Ovanpå papperet låg tre +kronor.</p> + +<p> +Så fort man kan bli bröder när man super, mumlade han. När han gick ut +fann han en anvisning på dörren att han skulle låsa den och lägga +nyckeln “till vänster i soplåren i vese“. Och det gjorde han. +<span class = "pagenum">66</span> +Han dansade nästan utför trapporna. — Vid Gud, har jag inte fått +ett nytt hem, tänkte han.</p> + +<p> +Vid tvåtiden träffade han Hartman, efter att först ha ringt till hans +bostad, som låg på en av Söders höjder med utsikt över en god del av +omgivningarna. Han tog emot David i tamburen själv och syntes angenämt +överraskad. — Tyvärr — eller kanske inte tyvärr — har +jag främmande för tillfället — en mycket intressant kvinna, du +skall lära känna henne. Hon har litet anlag för teosofi, viskade +Hartman, hennes mor har regelbundna samtal med sin farmor som dog i +kolera någon gång i världen. Vill du ha en — rekreation innan du +stiger in, du är väl trött — fru Ziri — vi kallar henne så, +det har blivit ett bruk, annars heter hon fru Ziri Stuart — jag +tror dom är skottar från början. Vad pratar jag — stig in här +— han öppnade en skjutdörr vilken gick mycket ljudlöst och förde +David in i något som på en gång var kemiskt laboratorium och bibliotek +— jag skulle säga att fru Ziri redan är underrättad om att du +kommer — jag lämnade henne ensam vid pianot — hon spelar som +satan själv — hör du? Den där menuetten sätter hon själ +i —</p> + +<p> +Synbarligen var han mycket berusad av något, David kunde ännu ej avgöra +vad, och han frågade om han ville uppliva minnena från Chikago. — +Jag gör numera dessa saker själv, sade han med en viss stolthet — +han tog locket av en flaska och skakade ut några vita små piller på en +glasbricka. Men David avböjde. — Jag mår väl för tillfället, och +behöver inte, sade +<span class = "pagenum">67</span> +han. Hartman såg forskande på honom. — Hur lyckligt att ej behöva! +Men nu går vi in — vi får vin sedan.</p> + +<p> +David steg före Hartman in i en liten salong med dämpat ljus och mycket +sparsamt möblerad i en tungt borgerlig stil med gamla värdiga ekmöbler +och väl bibehållna, dyrbara mattor. En ung kvinna satt vid flygeln och +steg upp. Efter presentationen, som försiggick på ett hastigt och +ceremoniöst sätt, satte hon sig i en fåtölj och vände ett par stora +mörka ögon mot den nykomne, som litet besvärad bad henne fortsätta +menuetten, vilket hon dock ej syntes ha lust till.</p> + +<p> +Tack vare Hartmans berusade och bedrövade syn på världen blev stämningen +icke tryckt, han satte genast i gång med en svada som kom mycket lägligt +för David. Han slapp att själv säga någonting och den unga kvinnan fick +tillfälle att ostört betrakta honom med en viss nyfikenhet.</p> + +<p> +Hon var mycket vacker och hade ett uttryck mitt emellan behärskad sorg +och vaken livslystnad. David undrade om hon var Hartmans älskarinna, men +snart nog fann han att de ramlat ihop av en ren tillfällighet denna +eftermiddag. Tydligen var de barndomsbekanta, men sade ändå ej du till +varandra, en omständighet som föreföll egendomlig. Att döma av hans +beteende hyste han inga varmare känslor för henne. Klar, kall, nästan +spefull satt han i en bekväm stol och betraktade henne. Då och då såg +han på David som om han tänkt: Farlig, inte sant? Detta retade David, +som redan kände sig litet oroad av hennes sätt +<span class = "pagenum">68</span> +att tala och betrakta honom. Hade Hartman ägt henne och hade de sedan +blivit likgiltiga för varandra och nu spelade komedi? Denna tanke retade +honom ännu mer.</p> + +<p> +Hon hade mörkt hår, mörka ögon och en hög, fint välvd panna med mjukt +tecknade ögonbryn — och så var hennes sammetsklädda kropp alldeles +klassiskt välformad. Davids hela lidelsefulla åtrå väcktes med ens. +Varför var han så, tänkte han, varför inte vara kall som Hartman? Var +detta ett släktdrag, denna så häftigt uppflammande brand, detta +våldsamma begär, eller var hon ännu så ung. Men han blygdes för sig +själv och tvang sig att tänka på annat. Då märkte han att Hartman satt +och log för sig själv, nästan triumferande. Men det var inte bara åtrå +efter hennes kropp han redan förnam, han längtade ögonblickligen efter +henne även på ett annat sätt. Hon var en kvinna som man skulle kunna +dyrka — — — varför skulle nu det strax bära i väg på +det här viset — — aha — kanske Hartman haft någon +mening med att vilja bjuda på haschisch innan David gick in? Fördömda +Hartman! Och hör bara så han pratar!</p> + +<p> +— Vi satt och talade om teosofi innan du kom, och jag måste medge +att det är ett högst intressant ämne (fru Ziri gav honom ett elakt +ögonkast och vände sig till hälften bort från dem) nu på sista tiden när +det blivit befriat från allsköns spiritistisk inblandning. Filosofiskt +sett var hela läran om en andevärld bara materialism —</p> + +<p> +<span class = "pagenum">69</span> +— Så ofantligt vis och säker ni är! Fru Ziri sade detta i mycket +förtretlig ton, som om hon med avsikt velat reta honom.</p> + +<p> +— Men han har rätt, inföll David djärvt. Det kan till och med jag +begripa. Man lagade till en andevärld av jordiska ingredienser +— —</p> + +<p> +— Men det ska vi inte tala om, fortfor Hartman som om han inte +hört. Han tog sig över pannan som om han tappat bort minnet. Han var nu +mycket blek, men lugn och nästan strålande glad. Oavvänt stirrade han på +taklampans lilla låga som lyste rödbrunt bakom sidenskärmen. — Vi +ska tala om Buddha, tala som Buddha, men vi ska inte vara teosofer. Fast +det kan göra detsamma, buddhismen är inte så märkvärdig den heller för +oss västerlänningar. Inte hittar vi vägen till befrielse fast vi får +palitexterna översatta och får lära oss Dhamma och Abidhamma — för +resten, vad får vi lära oss av dem? Helt enkelt att: vara är upphov till +lidandet, lidandet skall övervinnas genom dess orsaks upphävande, +alltså, vi bör sluta att vara. Men nu är vi i alla fall, vi är alldeles +förbannat och vi vill alltid vara — här i västerlandet imponeras +vi inte alls av det totala upphörandet, som blir frälsningen i östern. +Det är bäst vi får ha vår himmel och vårt helvete fast jag är trött på +alltihop. Men er teosofi är inte bättre än kristendomen så länge ni tar +återfödelseläran bokstavligt som en lång kedja i vars slut individens +salighet sitter fastknuten som en krabba på en krok. Harmoni, säger ni! +I denna värld eller nästa — +<span class = "pagenum">70</span> +vad sådant låter dumt, “denna“ och “nästa“ — vi kan ju inte tänka +oss denna nästa utan att kopiera den efter denna jord. För mig är +alltihop alldeles likgiltigt — men jag vill inte ha teosofi och +spiritism i stället för kristendom. Och kristendom vill jag inte ha, den +handlar också bara om denna värld och en annan som liknar en +biografföreställning av denna, fast bara för barn — och hur vill +ni göra om intet allt djävulstyg som gjorts i denna värld med er +kristendom och teosofi? Förbättra världen, va? Det är mycket bra — +men säj, ni tror ju på själens individuella fortvaro efter döden? Tror +ni att även kattorna har själar? I min barndom var jag med om att +långsamt pina ihjäl en katt — det är mer än jag begriper, den där +grymheten hos småpojkar — och nu när ni förbättrat världen så att +inga kattor plågas ihjäl mer och inga flugor spetsas på nålar i +läroverksfönsterna och inga metmaskar långsamt träs på stålkrokar och +inga paddor kläms sönder av hemvändande skolgossar — om då +kattornas och flugornas och maskarnas och paddornas själar kommer och +fordrar upprättelse av er, hur ska ni då bära er åt? Ty kattans själ +säger inte: tack för att ni inte stenar isönder kattor mer här i landet! +utan: det gjorde förfärligt ont en gång, alldeles oerhört led jag, och +något ont satt i hjärtat, något rått och grymt satt i bröstet på era +fäder och lät dem pina mig. Tag bort detta onda som då skedde, och jag +skall förlåta er! Men hur fanden skall ni ta bort det? — Men det +är ju redan borta! protesterade fru Ziri. +<span class = "pagenum">71</span> +— Ack, nu har jag lockat er in i en fälla, fru Ziri! Ja, jag går +med på att det är borta på så sätt att vi kallar det ett fullbordat. Men +det är bara en formel för vårt sätt att uppfatta det. Så länge min +hjärna arbetar och ängslas just för att detta har hänt, så länge är det +inte alls borta. Vad hjälper det att jag sitter och förlägger det långt +borta i tiden, antingen bakom eller framom nuet, när det i alla fall +hänger fast vid mig som en ful spetälskefläck, när jag aldrig någonsin +kan komma bort från den där kattens lidanden. Och vad hjälper det om jag +kunde tro att Gud förlåtit mig, blir detta kattens fullbordade och +oskyldiga lidande mindre för det? Tag nu allt som lidits i denna värld, +tag det i klump, förbättra sedan världen hur ni vill, till sist kommer +ni, ifall ni lyckas, vilket ni inte gör, att uppnå samma världstillstånd +som innan den första droppen oskyldigt lidande utgöts i denna bedrövliga +värld. Vad tjänade då lidandets period till? Till erfarenhet? För att +kunna komma till status quo? Och Gud, som ni tror på, vad tänkte han på +under tiden? Som inte hoppade över lidandet i mänsklighetens historia? +Dostojevski, säger ni. Ja, jag erkänner, jag är föga originell, men han +talar i allmänhet om oskyldigt lidande. Jag frågar: Vad ska då det +skyldiga lidandet tjäna till? Jag menar enligt teosofernas lära om +vedergällning genom återfödelse? Låt oss återgå till kattan, som vi +pinade ihjäl! Antingen hade hon väl i en föregående existens förbrutit +sig på något sätt, men det mindes hon inte, vi antar väl att hon +<span class = "pagenum">72</span> +inte gör det mer än människan, och vad har hon då för nytta av att bli +ihjälklämd mellan ett par stenar, långsamt? Vem fröjdas åt kattans +rättvisa straff? Vi kan tala om min kusin Bertil i stället. Han har en +puckel på ryggen i detta sitt jordiska liv, och det är väl antagligt att +han i en föregående tillvaro slagit ryggbenet av sin mor eller gjort +något annat fuffens, men det minns han inte, han är bara ledsen och arg +över puckeln. Till vems saliggörande eller förädling, om ni vill, bär +slutligen massan av alla jordiska varelser sina andliga och lekamliga +pucklar? Det finns dock bara <i>en</i> varelse som klart kan iakttaga +hur riktigt och rättvist vars och ens puckel är placerad och glädjas +däråt, och det är Gud. Men då synes det mig som vore det fråga om Guds +uppbyggelse, inte sant? Men jag är nu en gång så där hädisk, jag kan +inte en gång läsa bergspredikan i avsikt att bli rörd av den!</p> + +<p> +— Men man skall inte alls läsa bergspredikan när man är på det +humöret, avbröt David häftigt, för övrigt får man inte läsa evangelierna +som njutningsmedel, man får inte vara så intellektuell att man tappar +bort vördnaden och andakten — —</p> + +<p> +— Och man får inte lura sitt intellekt ens med sin andakt. Nej, +kära du, mig synes ingenting farligare än att gå och sy själen en kostym +av uppsuggererad andakt och tro och bön och allt det där — en +vacker dag blåser kläderna av en och då är man naknare än förut. +<span class = "pagenum">73</span> +— Men tro något måste man, annars går man under. Jag tror inte att +det är så mycket kostym som du påstår — och vad helgonen beträffar +så var “kostymen“ i alla fall så säker att den höll ut även sträckbänken +och bålet.</p> + +<p> +— Ja, så stark var den <i>då</i>. Men det var bättre material i de +människorna än i oss. Hos dem var gudsbegreppet en styrka — hos +oss är det hjärtats stora feghet — nervernas uppror — men +varför nu tvista om detta, man skall låta en var ha sitt för sig. Han +satt nästan och darrade när han talade, han torkade oupphörligt svetten +ur pannan.</p> + +<p> +— Jag skulle önska jag kunde vara teosof, tro på en frälsningsplan +— men finns det någon som i verkligheten gör det +— —</p> + +<p> +— Jag tror på en frälsningsplan, inföll Ziri nästan lidelsefullt. +Jag kan inte tro annat än att det finns en mening i lidandet som +människor utstått och utstår. Ni får gärna håna mig, men om jag inte +finge tro det, bleve jag säkert vansinnig. Så mycken grymhet, så mycket +ont, en hel värld nersölad i blod och tårar och hat och smuts. Jag kan +ej tro att det ej är en plan bakom allt detta.</p> + +<p> +— Och därför är ni en så stor och omedveten materialist, just +därför, svarade Hartman förstrött, fortfarande stirrande på lampan som +om han satt och drömde. När alla blir lika lyckliga, upphör varat. Men +predika då tillvarons slut. Låt oss få frälsningen på de gamla +hinduernas sätt: när alla begripit att varat är +<span class = "pagenum">74</span> +ont, då utsläcks detta vara. Viljans kvietiv — han nästan satt och +mumlade. Troligen var han för starkt berusad för att vilja tala mer.</p> + +<p> +— Med en så nihilistisk syn skulle ni helst gripa till revolvern, +menade Ziri allvarsamt. Hartman hade talat utan spår av överlägsenhet +och hon syntes betrakta honom med blidare ögon, nästan i förskräckt +undran. Han såg på henne frånvarande och skakade på huvudet. — Det +är inte det samma som självmordet, sade han lågt. Men — men +— jag har kommit överens med mig själv att berätta en historia för +er, tillade han litet livligare. Jag kan en — och när jag gjort +det, skall fru Ziri spela Appassionatan för oss. Var jag fräck nu, ni +får ta mig som jag är. Men här kommer vinet! Han serverade oss och +småskrattade för sig själv. Jag känner just nu att jag kan berätta en +historia — en förfärlig historia...</p> + +<p> +Han tog ett papper från bordet och läste sakta och med klar röst.</p> + + +<h4 class = "section">5. Den oändlige</h4> + +<p> +Nu skall jag således berätta för er om den oändlige. Tycker ni inte det +låter förmätet? Men även jag har, liksom Jakob, mött Gud en gång. Det +var på Jakobsgatan. Jag kom direkt ur armarna på en kvinna ut på +<span class = "pagenum">75</span> +gatan. Det tjänar till ingenting att jag berättar allt vi försökt oss på +när de gamla sätten blev tråkiga. Till och med bädden av sönderrivna +tulpaner föreföll mig utnött, jag hoppas tjänarna fick tolv korgar fulla +av dem alldeles som bröden i evangeliet. Emellertid, jag var icke +drucken, jag gick därifrån så där egendomligt bedövad, med ångesten +lurande i mig lik en halvsovande varg, och jag gick och tänkte på den +där gamle israeliten som slogs med Gud, jag log bittert för mig själv +och undrade vilken krog, sängkammare eller gathörn som skulle bli mitt +Peniel. Och det var ganska sent på natten och min hjärna blev så +småningom så där ohyggligt klar så att jag kände avsky för sömnen och +alla som sov. Även mitt livs elände har haft en barndom, liksom ditt +— vad betyder det?</p> + +<p> +Han läppjade på vinet och fortsatte. — Vad betyder det om vi som +barn springer omkring på ett furugolv eller persisk matta när samma Gud +spökar bland våra leksaker?</p> + +<p> +Han tystnade. David undrade hur mycket opium eller haschisch han förtärt +för att få detta lugn. Men Hartman stirrade förbi den grovlemmade +ynglingen med det allvarliga ansiktet och tycktes drömma en stund. Sedan +fortsatte han igen:</p> + +<p> +Plötsligt hörde jag bråk och stoj uppifrån gatan. En hop ungdom kom +efter mig, jag kände ju igen de flesta — mest unga snobbar ur +stadens elegantaste familjer och ett par, tre fruntimmer av samma sort, +och de hade hattarna på nacken och en av dem hade +<span class = "pagenum">76</span> +vänt rocken ut och in — det skulle föreställa att man var riktigt +lössläppt och hade riktigt roligt, förstås, och han bar cylindern i ena +handen och deklamerade nånting. De övriga förde så mycket oväsen de +kunde, alla sena nattvandrare de mötte skrek de åt och hälsade på och +damerna försökte vissla, men de kunde inte. Jag stannade nära en husvägg +och slog upp kragen och drog ner hatten, så att jag inte skulle bli +igenkänd. Nu brast ett skränande jubel lös: man hade upptäckt en gammal +gråhårig konstapel vid en tvärgata. Den gamle gick åt sidan, han kände +sina pappenheimare, han stirrade envist och med böjd rygg in i ett +skyltfönster — inte kunde han rå för att det råkade vara några små +sprutor och slangar utlagda just där och att det hängde en bok om +humanitär barnalstring på ett snöre — det hörde för resten till +hans plikter att se efter i sina fönster så att inga öppna annonser om +franska preventivvaror förekom — fast det tänkte han inte på nu, +han ville vara i fred, karlstackaren, men han blev omringad av de där +unga eleganta skränhalsarna och baron C., han med avigvända rocken, +frågade gubben om han gillade tvåbarnssystem. Flickorna skrattade och +vände bort ansiktena. “Gå er väg!“ sade gubben lugnt, “gå hem och lägg +er så jag slipper si er.“ Då mulnade baron C., kröp nära inpå konstapeln +och lipade likt en sjuk schimpans. Jag smög mig närmare, jag hade lust +att spela dem ett spratt och gå och ge konstapeln deras namn och adress. +Papporna hade nog blivit en smula +<span class = "pagenum">77</span> +varma i ärmarna — men jag föredrog att bara se på, än så länge. +Fast ingen av gossarna kunnat klå mäj — jag skulle, herre min gud, +kunnat skrämma dem i trav nedåt stan — “Herrskapet fortsätter!“ +sade konstapeln. Han knuffade sig genom hopen och gick. En urdrucken +champagneflaska kom rullande efter honom. “Djävla överklass“, sade +gubben, “ni är värre än hallickarna.“ Men inte så högt att de hörde det. +Ett helvetiskt skrän skickades efter honom, vari även damerna instämde. +De hade förtjusande “fritt“ och roligt, de var inte så där rysligt +borgerliga i kväll, kantänka.</p> + +<p> +Jag kände mig en smula modfälld, men jag gick ändå efter sällskapet +nedåt Z-torget och spanade. Aha, ett skrik, ett fruntimmer! Nu, så, +lilla baron! En kvinnlig varelse i nedhasade strumpor, mycket berusad, +hade slutit sig till sällskapet, men inte mottagits med något jubel. Hon +tycktes vilja baronen något, han slog efter henne med käppen. Aha, du, +tänkte jag, den klarar du inte lika lätt som konstapeln, nu får du +skräna. Sällskapet försökte gå ifrån henne, hon tog efter baronens arm +och han knuffade bort henne och spottade efter henne. Det var då hon +skrek ut hela hans namn inför hela sällskapet. “Akta däj, snorhyvel!“ +skrek hon — jag, ber om ursäkt att jag håller mig till sanningen, +fru Ziri, men jag vet att ni tål den — “akta däj“, skrek hon +sluddrande, “minns — du — när du — fi-fick — när +jag fick tio kronor för — “ och här följde en alldeles oåtergivlig +<span class = "pagenum">78</span> +redogörelse för något som en gång hänt den lille baronen hos henne i +fyllan — det var nån slags barnjungfrutjänst hon utfört, Rabelais +skulle kunna säja det, men jag — avstår — alltnog, så skrek +baronen på polis. Och det hände sig att den gamle gubben kom luffande, +sedan baronen knuffat till kvinnan så att hon ramlat i rännstenen, under +det hennes kräkningar just började. Den gamle konstapeln var en vis man, +en beprövad man, en stor filosof. Han hjälpte eleganterna att bli kvitt +kvinnan, han och en tillkallad släpade bort henne. De gamla gråhåriga +konstaplarna var ju skyldiga att skydda samhällets medborgare. Och han +fnös inte en gång åt herrskapet, han tittade inte åt dem en gång, han +kände väl att nu var han värderad. Kvinnan orkade ej resa sig, hon bara +kräktes och fräste. Och jag stod kvar och såg att det kom till en +ordväxling mellan baronen och hans unga dam. Hon vägrade att följa med +honom vidare. Hon begärde ingen förklaring, hon hade fått en inblick i +frigjorda människors liv, folk som befriat sig från det trånga +borgerliga. Hon bara gick sin väg, hem till sin mamma.</p> + +<p> +Och jag stod alldeles stilla. Under detta äventyr delades jag på något +sätt sönder invärtes och är ännu inte riktigt hel. Jag hade sett två +kvinnoansikten, det ena hade ögon som en slipad glittrande kniv, det +andra var håligt sargat, sårigt, med smink kring såren, och ögonen +sprutade ut orent hat. Och jag tyckte att jag själv kände igen det +ansiktet — jag letade i +<span class = "pagenum">79</span> +mitt minne — ja, det kanske var min första kärlek, vad minns jag +av detta utslocknade fordom?</p> + +<p> +Kära ni, det är inte min avsikt att vara svinaktig, allt detta är det +nödvändiga förspelet till min historia. Jag vände om och gick uppåt +Jakobsgatan, jag kunde inte gå hem. Jag sökte något föremål att likna +denna kvinna vid, just i det ögonblicket hon knuffades kull, och jag +mindes att jag en gång utanför mitt tält i Kanada skjutit en skunk med +revolver. Jag sårade — det var en hona, och hon passade på och gav +mig en dusch. Och jag såg en glimt ur hennes ögon när jag sprang som en +rasande för pestluktens skull. Även nu, på Jakobsgatan skyndade jag på +mina steg. Men då, i Kanada, måste jag bränna mina kläder, jag kände mig +oren av det som jag aldrig rört vid, åtminstone i dess orena tillstånd. +Men jag ville inte bara bränna kläderna, jag kom på den besynnerliga +idén att allt jag kunde uppfatta av mig själv bara var en oren kostym, +ett illaluktande omhölje. Det var min kropps alla organ som förorenade +mig. De var som en gammal skökas klänning, de borde läggas i lut eller +brännas. Men det där begäret efter renhet, det var mitt verkliga jag. +Det måste finnas där bakom allting, det måste finnas något som satt +innanför alla skal och som aldrig kunde bli orent. Ett ögonblick tänkte +jag på revolvern: ett skott genom tinningbenet, och ditt orena omhölje +blir liggande kvar som exkrement på gatan, medan det som aldrig kan +orenas går bort i frihet. +<span class = "pagenum">80</span> +Men jag skrattade, ja, jag skrattade högt för mig själv. — Hur +visste jag att det orena bara var <i>kropp</i>? Visste jag hur många +skal det satt kring det som aldrig kunde förorenas emedan dess väsen var +renhet? Och jag tänkte med aposteln: Herre, när skall du befria mig från +denna dödens kropp?</p> + +<p> +Och det var då, i ensamheten, mitt på Jakobsgatan, klockan tre på +natten, jag stannade häpen över fyra ting, dem jag ej kunde komma ifrån: +baronens dam, med sitt vredgade barnansikte, kvinnan, som kräkts på +baronens stövlar, skunken jag skjutit, och så jag själv, eller det där +skalet. Med alla dessa ting hade jag så mycket del, att jag kände mig +behöva brännas. Var jag identisk med det orena? Kunde vidriga ting +uppfattas med det som ej självt var vidrighet? Hur kunde ting som jag ej +rört vid uppröra mig? Ja, men hör mig, du tänker på hinduernas tatwam +asi, men jag tänkte ej på detta då, jag upplevde det. Jag tyckte att +hela skapelsen var en enda blodig, snyftande köttklump, virvlande kring +ett centrum: det inuti mig som var innanför alla skal och som aldrig +kunde bli orent. Och i och med detsamma försvann all känsla av orenhet +ur mitt hjärta. Ty vem var i detta centrum? Endast Han. Men Han var även +i varje del av massan och något dessutom. Han var i mig som skjutit +skunken, han var i djurets orenhet, i skökans spott och spyor, i +baronens lilla högfärdiga hjärta och i de brinnande rosorna på damens +kinder. Han var i gatstenen och inne i mitt stackars darrande +<span class = "pagenum">81</span> +hjärta. Herre, viskade jag, vad du är stor och förfärlig, vem vågar +sätta sig upp mot Dig?</p> + +<p> +Men Han var mera. Han var rytmen i stjärnornas gång och den enda väldiga +sången i det tomma rummet när en gång all jorden tystnat och planeterna +gått att vila. Han var Rörelsen, Han lät allt hålla ihop eller brista, +krossas eller gråta, plågas eller fröjdas. Han var det aldrig +förorenade, därför att Han icke hade egenskaper. Och, ser ni, jag vart +full av en enda glädje över alltings skönhet, fulhet, förfärlighet och +väldighet, och varje liten smutsig detalj försvann, och raseriet och +hatet och kärleken och blommorna och förruttnelsen och stanken av det +orena döda — allt var, tyckte jag, en väldig sång, en orkester som +drog förbi mig i mörkret, ryckande mig med. Och jag knäppte mina händer +mot stjärnorna öch snyftade:</p> + +<p> +— Detta är Du!</p> + + +<h4 class = "section">6. Ziri</h4> + +<p> +En stund av dödstystnad följde på denna berättelse. Fru Ziri hade böjt +ned huvudet och såg nästan medvetslös ut. Ingen sade ett ord, stämningen +hade övergått från andakt till förskräckelse. — Det är visst +mycket sent, sade hon slutligen behärskat, i det hon reste sig.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">82</span> +Slumpen fogade så att David och hon fick sällskap genom staden. Hartman +hade varit för berusad för att ens vara artig när han sade farväl. Han +tycktes vara fullkomligt borta från denna värld. När de kom ut på gatan +vände hon sig plötsligt till David och frågade: — Älskar ni den +där mannen?</p> + +<p> +— Älskar, svarade han saktmodigt, han var ännu ganska drucken, men +rörde sig säkert, det var ett stort och högt ord.</p> + +<p> +— Jag menar, sade hon ivrigt, att man älskar och avskyr honom på +samma gång, man vet inte vilket man gör mest.</p> + +<p> +— Jag avskyr honom visst inte, han är den enda människa jag har +att tala med. Han sliter sönder mig, men han bygger upp mig igen, han +lyfter och trampar ner. Men han är den ende jag har.</p> + +<p> +— Vad ni måtte vara grymt ensam, sade hon med bortvänt huvud. +Sedan nästan stannade hon och såg på honom med en skymt av medlidande. +— Och ni är väl en liknande vän för honom, förstår jag, ni sitter +och plockar varandra i smulor, så genomglödgade av lidelse som ni +bägge är.</p> + +<p> +Natten var ljus och månen lyste dem vänligt, gatorna var glest befolkade +av sena nattvandrare. Något sällsamt rörde sig i hans inre — är +jag drucken, undrade han, eller —</p> + +<p> +När de skulle skiljas, greps han av en förfärande beklämning. Var det +möjligt att de inom en minut skulle få lämna varandra utan att han fick +återse +<span class = "pagenum">83</span> +henne? — Ni får ej lämna mig, utbrast han, får jag inte vara er +vän? Ni — som begriper allt.</p> + +<p> +— Är ni mörkrädd? frågade hon. Hon måhända misstänkte att han var +något berusad.</p> + +<p> +— Nej, jag var inte ens mörkrädd som barn. Men jag är rädd för Den +Oändlige, mumlade han.</p> + +<p> +— Jag — kan inte rädda er från honom — nu god natt! +Hon räckte honom sin behandskade hand och han kände sig plötsligt sårad +av hennes köld. Helt lätt tryckte han handen — och så försvann hon +i porten.</p> + +<p> +Han stod en stund kvar och stirrade på huset. Sedan gick han sakta nedåt +Norr.</p> + +<p> +Med stor bitterhet satte han sig den natten upp på sin bädd av trasor +uppe på ateljén, ur stånd att sova. — Det är henne jag saknat, +mumlade han. Vad söker jag nu — lycka? Har jag då inte sett +tillräckligt av kvinnor — han ville ej tänka på dem men kunde ej +låta bli — till och med Crispi från Scab Way kom fram ur en vrå. +Hade hon flera barn nu än när han for ifrån henne? Bar något av dem hans +drag? Berättade hon för någon ny käck skeppare hur kär hon haft David +— svensken, som legat sjuk och som inte kunde köpa mat för hennes +pengar? Gick där någon — något slarvigt bylte i en gränd och tog +emot stryk av den elaka Tozy — och som han var skuld till att det +gick där? Bah! Det här var bara djävulen som pekade finger åt honom och +viskade: var så god, där har du dina rätta hustrur, din trasslusk! Kliv +inte in bland människorna, där hugger du i sten!</p> + +<p> +<span class = "pagenum">84</span> +Hur skulle han kunna äta och dricka med den här galenskapen i huvudet? +Han var ju redan ångestfull av tillbedjan. Han älskade hennes själ och +varenda bit av hennes kropp och hennes dräkt. Han avgudade och åtrådde, +högaktade och tillbad. I morgon skulle han gå och säga henne allt, han +skulle ej bry sig om vad hon svarade, blott han fick säga det. Hon fick +kasta ut honom om hon ville. Men hennes man? Hon var ju gift! Varför +hade han ej tagit reda på de närmaste omständigheterna av Hartman? Komma +vad som komma ville — hon skulle få trampa på honom, spotta på +honom. Men skulle i alla fall inte slippa undan att få veta det!</p> + +<p> +Denna kärlek hade överrumplat honom så hastigt att han nästan häpnade +när han eftersinnade det. Hur hade detta gått till? Han var väl bara ett +stort barn, fast mycket erfaret i en del ting, han hade flammat till +många gånger men aldrig så — —</p> + +<p> +Han somnade innan kamraterna kommo in och drömde, men inte om henne. Han +ville drömma om henne, innan han somnade bet han ihop tänderna och +befallde sig själv att drömma om henne. Men han såg bara ett stort svart +moln som kom farande över himmelen från öster till väster, närmare och +närmare kom det, det sänkte sig ned över honom och ur molnet tittade +ansikten fram, små dvärgansikten som blev allt större. Det var hans döda +bröders och Hartmans och Nilenius ansikten. De kom ner ur molnet och +stod kring likkistan, som han låg i. Han +<span class = "pagenum">85</span> +reste sig upp och vandrade ut i staden och kom in i ett fängelserum med +ett litet förgallrat fönster, på en brits låg Hartman och sov, han +skulle hängas dagen därpå för ett mord han begått i Amerika. Han ville +väcka honom, då stod han plötsligt mitt i cellen, fastän kroppen låg +kvar på britsen och sov. Han kunde se tvärs igenom gestalten. Han log. +Nu skall jag gå, sade han, han har fått tag i mig till sist, jag går +till <i>Honom</i>, du vet. Han ämnade svara men det var ej mer Hartman, +utan Diakonen. Han lade sin hand på Davids huvud och viskade: <i>Inom +ett år skall du slippa ifrån allt detta!</i></p> + +<p> +Han spratt till och vaknade i kallsvett, ännu såg han diakonen — +alltså inom ett år — inom ett år — tydligare kunde det då +inte sägas ifrån — å, så fruktansvärt att få veta detta. Han satte +sig upp, skrattade konstlat och tog fram anteckningsboken för att +anteckna datot.</p> + +<p> +Darrande steg han upp, tände ljus och antecknade. Han sade sig själv att +han var en narr, men likafullt antecknade han det mycket noga, till och +med klockslaget. Just då kom gänget tillbaka, de var tre. Martinus var +med och han ställde en brännvinsflaska på bordet.</p> + +<p> +— Drick, sade han larmande, sjuka och vansinnigt förälskade ska +supa så — så mycket de orkar, säger den gamle Sebedenius i en av +sina skrifter om människosjälens avtagande svagheter. Han var så drucken +att han pratade bara för att höra hur fort munnen +<span class = "pagenum">86</span> +gick. David satte flaskan för munnen och drack, kröp ned på golvet vid +värmeelementet och drog rocken över huvudet. De tre surrade och bråkade. +— Låt den arma fan sova, hördes Martinus röst, galningar och +poeter ska sova utan avbrott, säger den vise Salomo i all sin enfaldiga +härlighet, de så icke och skörda icke heller och ändå är vi mycket mer +än de!</p> + +<p> +När han vaknade, var de som vanligt utgångna.</p> + +<p> +Han kände en mycket häftig längtan efter Ziri, men nu var han icke så +säker på om han skulle uppsöka henne eller vänta. Det föll honom in att +anförtro sig åt Hartman och få hans hjälp med att träffa henne. Men hans +högfärd lade hinder i vägen.</p> + +<p> +Brännvinsflaskan stod kvar på bordet, han drack ur den för att få mod +att uppsöka Ziri. Han var utsvulten och blev genast rusig, kom ned för +trapporna och raglade framåt gatan, icke vetande vart han gick. Någon +stod plötsligt mitt i septembersolskenet och stirrade på honom, en blek, +hålögd figur i elegant överrock, ögonen var onaturligt matta och hans +kinder infallna. Det var Hartman.</p> + +<p> +— Hör du unga, rasande tok, sade han i det han gick närmare, är du +redan i det stadiet klockan halv tio på morgonen? Och du som i går var +så säker på att du inte behövde några gifter. Men om du blir vid dina +sinnens fulla bruk till eftermiddagen, så gå upp till Ziri, +Östermalmsgatan 89, en trappa. Hon har ringt och frågat. Farväl! Akta +dig för elden som +<span class = "pagenum">87</span> +aldrig släcks, gosse, och var en klok älskare och ingen poet! Han gick +sin väg.</p> + +<p> +David sprang ifatt honom och tog honom i armen. — Människa då, +skrek han, säj, vad frågade hon om?</p> + +<p> +Hartman stannade och såg på honom med trötta, förstående ögon. — +Vad den första kärlekens flamma lyser rent, sade han stilla. Hon frågade +efter din adress och hur du hade det.</p> + +<p> +— Men du — du sade väl inte — du visade henne väl inte +upp till ateljén? Du talade inte om min ekonomiska ställning?</p> + +<p> +Hartmans ansikte drog sig till ett ofantligt godmodigt +skratt. —</p> + +<p> +— Kors för visst sa jag det — det är så mycket intressantare +för henne — förstår du. Han gick sin väg och lämnade David stående +kvar i ytterlig förvirring mitt i gatan.</p> + +<p> +— Oho, ur vägen, si opp där — konstapeln knuffade honom i +rännstenen nästan fyrfota. Orkar ni inte hålla er ur vägen för +spårvagnen? Är ni full? Konstapeln lomade sneglande i väg, han tyckte +väl inte att den druckne såg så farlig ut. David hade nästan lust att +spotta efter Hartman. En sån oförskämd — akta säj för elden +som —</p> + +<p> +— Ursäkta, henn, men henn — —</p> + +<p> +En trasig, mycket trasig man stod vid sidan om honom. Han luktade öl. +Ansiktet såg ut som en enda blåsa, full av gas. David gick äntligen sin +väg, nästan i raseri — Ziri — Ziri, viskade han hetsigt. +<span class = "pagenum">88</span> +Den trasige hann upp honom igen. — Ursäkta men henn har +vel —</p> + +<p> +— Vad fan vill ni?</p> + +<p> +Den trasige höll upp en penningpung i handen som föreföll David bekant. +— Henn skulle vel inte händelsevis ha tappat pottmonixen, då när +henn vatt hutad åtå konstapeln?</p> + +<p> +Han röck till sig börsen, öppnade den och fick upp en tjugufemöring som +han lade i busens hand. Så började han halvspringa för att äntligen bli +ensam. Utan närmare eftertanke hamnade han på en ölstuga. Det var mycket +skumt därinne, men han kände väl till stället. Han upptäcktes genast av +den vackraste serveringsflickan, för sin fägrings skull kallad Monna +Lisa, annars hette hon Augusta Gisselkvist. När hon satte fram mat på +Davids bord, stack hon handen i barmen och framtog ett fotografi av sig +själv. Alla dom andra gästerna hade tyckt det var så likt, tyckte han +att det var så bra? Tyckte han att hon borde beställa flera, det här var +bara provkortet?</p> + +<p> +— Alldeles förbannat likt! Han tänkte på att han hade kredit hos +Monna Lisa och ville inte vara ohövlig. Hon stod kvar länge och +beundrade sig själv tills någon ropade bort henne. — Gå, gå, +ropade han till tidningsgubben som kom, jag har läst alla tidningar, +alla, hör han! Gubben bara gapade av förvåning, men lomade i väg.</p> + +<p> +Skulle han nu gå upp till Ziri? Vågade han, hur skulle han säga? Å, min +fru, jag älskar er vansinnigt, +<span class = "pagenum">89</span> +ända sen i går? Vad det skulle låta svinaktigt! Alldeles som i +romanerna, på teatern. Nej, min fru, jag kan inte leva utan er, jag +älskar er själ! Herre min skapare vad det lät enfaldigt!</p> + +<p> +Plötsligt brast han ut i ett skallande skratt, så att en av gästerna +intill, en skäggig mäklare, med eldröda kinder, stirrade på honom en hel +minut. Varför satt han då och var en idiot? En klok man gick +naturligtvis upp bara och gjorde visit, språkade om allt möjligt och +lodade farvattnet först. Men det var också narraktigt — och hur +skulle han kunna vänta med att få veta om hon älskade honom?</p> + +<p> +Han fick en idé, han rev ett blad ur sin anteckningsbok och skrev med +blyerts: Ända sen i går natt kan jag ej leva utan er. När och var får +jag träffa er? Ni vet vem. Ett kuvert! Monna Lisa, ett kuvert! Och Monna +kom vaggande med ett litet blågrått kuvert. — Det är utav mina +egna. Skriver han kärleksbrev? Hon log ett saligt förstående leende.</p> + +<p> +Han förseglade brevet, adresserade det och stoppade det i fickan och +gick ut för att skaffa ett frimärke. Hans hand darrade när han skulle +lägga ned brevet i lådan. Han stod vid en skiljoväg, han kunde störta +sig i olycka, han kunde orsaka en människa sorg, flera människor. Han +var för fattig och usel att befatta sig med saken för att gifta sig +— och bara för det romantiskas skull hade han ej rättighet att +göra detta. Svetten fuktade hans panna. Om han ej tvingade sig att +sträcka armen och lägga ned brevet, skulle +<span class = "pagenum">90</span> +han aldrig mer återse Ziri — det kände han. Hade han kanske feber? +Så ja, en förtvivlad, häftig rörelse av armen och brevet låg i lådan. +Sedan gick han och drev en stund, han kunde efteråt ej minnas hur han +gått men vid tretiden befann han sig nästan ofrivilligt på +centralposten, yr som en drucken och bärande ett förakt för sig själv +som hotade att bryta ned honom alldeles. Med dröjande, rädda steg +närmade han sig en lucka där han såg skymten av ett rödbrusigt, +jovialiskt ansikte och ett par feta händer som fäktade med papper och +journaler. En stor näve räcktes ut för att mottaga den värdeförsändelse +som den tjocke förmodade skulle komma. — Ursäkta mig, stammade +David rodnande, kan ni upplysa mig om hur dags ett brev är framme hos +adressaten som inlämnats på Mästersamuelsgatans post klockan tolv?</p> + +<p> +— Till — vart? Afganistan eller Frans Josefs land? Det röda +ansiktet log faderligt och liknade en nymåne som just i skördetiden +höjer sig över ängsmarkernas horisont. David sade adressen.</p> + +<p> +— Framme halv ett, antar jag. Det röda vänliga ansiktet försvann +bakom en skärm och David stapplade ut. Det här duger rakt inte, mumlade +han, nu måste du vara en man och stå för vad du gjort. Hon har det +således redan — hon och hennes man har kanske redan haft roligt åt +det? I dörren blev han stående som gjuten i gips. Ziri stod nere på +gatan och väntade på honom. Han rusade dit, nu eller aldrig! Om han inte +handlade ögonblickligt skulle han ej få +<span class = "pagenum">91</span> +mod att handla alls. Han hälsade abrupt, nervöst och oartigt, han var +medveten om att hon — kanske var det inbillning? ändå höll hans +hand litet länge. — Så blek ni är, sade hon allvarsamt, har ni då +inte sovit i natt? — Åjo, men jag har skrivit ett brev till er, +har ni fått det? Ni tycker väl att jag är fånig och det kan hända att +jag är också. Han kände sig plötsligt så talför att han blev helt lugn i +känslan av att kunna säga henne allting rent ut. — Ser ni, när man +går så här ensam som jag och bara drömmer, slår det till sist över i +galenskap, man handlar och bryr sig inte om ifall man dör på kuppen. Å, +ni kan inte föreställa er vad jag genomgått innan jag lade det där +brevet i lådan. Och sedan jag lagt dit det! Och det jag ville säga står +inte alls i det där brevet — ni måste lova mig att glömma bort +alltsammans, det var bara en förfärlig dröm jag hade i natt, och så +ville jag ni skulle veta att jag — att jag älskar er av hela min +själ och att jag varken bryr mig om att ni är gift eller någonting, att +ni är mer för mig än någon varit — och detta låter bara som banalt +prat men det betyder någonting vackert — någonting ganska +allvarligt och vackert och förfärligt, ska jag säja er — om ni +skrattar åt mig så bryr jag mig inte om det, jag skall tillåta att ni +trampar mig under fötterna eller talar om det för hela världen att +skratta åt, men saken är som den är — den — den sitter som +en tjock klump i min hals och jag kan inte bli kvitt det — det är +tungt att bära, för tungt att bära ensam, ni skall hjälpa mig, hör ni +— —</p> + +<p> +<span class = "pagenum">92</span> +Han var knappast medveten om vad han sade, och när han nu stod framför +henne och andades häftigt med fuktiga, feberlysande ögon som trotsigt +såg på henne, skulle han inte ens efteråt ha varit i stånd att redogöra +för vilken min hon hade eller hur hon såg ut.</p> + +<p> +— Ni dåre — ni dåre! mumlade hon och drog honom häftigt +nedför trappsteget. Kom då, ni får inte tala så högt här — låt oss +gå och sätta oss på ett konditori, åtminstone — hör ni, ni låter +ju inte ens tala med er — min Gud, vad skall jag göra?</p> + +<p> +Hon tog hans arm och förde ned honom på trottoaren. — Kom, sade +hon, plötsligt behärskande sig, ni är ju sjuk, ni har feber. Och de gick +fort uppåt förbi Klara kyrkogård. Under hela vägen upp till +Drottninggatan sade de ej ett ord, men de nästan flämtade bägge två. Hon +stannade, släppte hans arm förskräckt och tog med handen över ögonen. +— Vi går in på Feiths — nej, nej, vänta, inte där, jag är +galen, vi går in på första bästa — inte här på denna gatan — +kom — å, ni unga dåre! Ni kunde just ställa till trevligt åt +oss!</p> + +<p> +Hon förde honom in på en tvärgata och de hamnade på en litet blygsamt +och föga besökt konditori. Men nu hade han ingenting mer att säga, han +endast brann och blygdes, han teg envist och vågade ej ens se på henne. +Men då började hon själv tala, sakta och vackert, med av rörelse +darrande röst, under det hon med upprört ansikte satt och lekte med sina +handskar +<span class = "pagenum">93</span> +på bordet. Och först nu vågade han se på henne.</p> + +<p> +— Jag förstår er, jag har fått det där brevet som ni skrev, är ni +säker på att — allt det här inte bara är en nyck hos er? +Jag —</p> + +<p> +— Hör ni? avbröt han henne behärskat, ni kanske är rädd för att +tala uppriktigt med mig. Men jag svär att jag skall behärska mig nu, jag +känner att jag kan det, jag kan tåla vad som helst nu. Med blekt men +lugnt ansikte lade han armarna i kors över bröstet och stödde sig mot +bordet, framåt, mot henne.</p> + +<p> +— Jag tror det, jag är just inte rädd, men det låter som om ni +ville ha en dom avkunnad över er — vad skall jag göra? Ni har +bekänt — att, att ni — ni har skrivit och sagt att ni älskar +mig. Vad kan jag svara? Att det är en sak som jag varken kan eller vill +bestrida er rätten att göra — det är er sak — men jag kan ju +inte — även låt vara att jag hyste aldrig så varma känslor för er +— vad skulle det nu tjäna till? Ni har väl ändå vetskap om min +ställning — jag är gift — jag har barn som jag älskar +— jag har ingen förmögenhet — jag — men nej, det är +oriktigt av mig att blanda er in i det här, vad har ni med det att +skaffa? Fast på sätt och vis. Förlåt mig, käre vän — jag har +ingenting annat att svara än att jag dömer er inte, jag tackar er för +allt, allt ni sagt mig! Och låt oss nu skiljas — låt oss gå +— ni skall arbeta, utvecklas, ni skall strida med livet och segra +eller dö — och Gud skall hjälpa er — —</p> + +<p> +— Jag ber, blanda inte in honom i det här nu också! utbrast han +bittert. Jag har nog av honom förut — —</p> + +<p> +<span class = "pagenum">94</span> +— Häda inte! Hon ryste för sig själv. När ni fått nog av Gud då är +ni förlorad.</p> + +<p> +— Om ni inte älskar mig då är jag förlorad, viskade han knappt +hörbart. Men nu, när jag vet att ni inte gör det, så skall jag gå. Jag +lovar er att aldrig upprepa det här. Låt oss då gå!</p> + +<p> +Darrande reste hon sig och drog på sig handskarna, just som uppasserskan +kom för att ta emot beställningen. — Vi skulle ingenting ha! David +fick självbehärskning nog att sticka handen i fickan och ta upp ett mynt +som han lämnade på bordet. Flickan såg efter dem häpen. Ute på gatan +räckte Ziri honom handen till farväl. Hon såg gråtfärdig ut, hennes +läppar darrade. Hastigt slet hon sig ifrån honom och sprang sin väg. Han +stod och såg efter henne, och en plötslig kyla smög sig över honom. Han +skrattade hårt för sig själv och gick trotsigt nedåt gatan. — +Farväl, mumlade han, det var således det hela. En ofantlig dumhet. Det +var hon som hade förnuftet den här gången. Och nu — +nu —</p> + +<p> +På två dagar brydde han sig icke om att uppsöka Hartman, fast han nu så +väl behövde det. I stället drev han mållöst kring gatorna och kom alltid +mycket sent hem till vindsrummet, där antingen Terje sov i sitt hörn +eller också var borta med alla kamraterna. Han brydde sig ej om att äta +ordenligt, då och då kastade han i sig en bit mat på något billigt kafé +och fortfor att ströva omkring, tills han en kväll mötte Hartman. Han +dök genast på denne med en begäran +<span class = "pagenum">95</span> +om att få låna hundra kronor. — Var fan har du varit? undrade +Hartman, vet du jag har gått och tänkt på dig. Du går väl inte och +svälter? Men vad har hänt med dig — du se ju ut som du skulle få +fläcktyfus?</p> + +<p> +— Jag har varit litet klen, ljög David fräckt. Hartman tog, +förvånad över hans förändrade, brutala sätt, upp hundra kronor och lade +i hans hand. — Gå och ät och drick ett glas öl! rådde han. Jag +skulle gå med dig, men förargligt nog är jag upptagen just nu.</p> + +<p> +— Tack. Det gör ingenting. Jag kommer snart till dig. Med dessa +ord försvann han om gathörnet som om han haft mycket brått. Men strax +han kommit ur Hartmans åsyn stannade han och såg på sedeln. Sedan +stoppade han omsorgsfullt ner den och gick vidare. Hans högfärd hade +sårats av att Ziri avvisat honom, och det föll honom aldrig in att hon +skulle kunna ändra tankar. — Hon talar säkert om det för sin man, +tänkte han. Hennes man talar om det för Hartman. Vad ska jag göra, vad +ska jag göra? Älskar jag då henne inte ännu, kan jag låta bli att tänka +på henne?</p> + + +<h4 class = "section">7. En förstående vän</h4> + +<p> +Han strövade omkring tills det blev natt, han kände att han dock måste +utgjuta sitt hjärta för någon. Men +<span class = "pagenum">96</span> +han hade ingen. Han kom nedåt en stor, upplyst gata där ett dussin +ganska tysta och beskedliga fruntimmer i den vanliga svajiga utstyrseln +gick hastigt av och an utanför de ännu ej stängda restaurangerna. Han +gick sakta och varsamt och tittade på den ena efter den andra, men ryste +för sig själv och gick vidare. När han gått en stund vände han om, +bilarna höll som vanligt, svängde in och stannade, hämtade ett par här +och där och körde bort. Då blev han plötsligt varse en ung kvinna, med +ett behagligt allvarsamt ansikte, en smula fattigt klädd, ja sannerligen +ganska fattigt klädd, men med en mjuk och rask gång. Hon stannade och +såg på honom från topp till tå. — Så fattade hon sitt beslut och +gick raskt vidare och han fortsatte åt motsatt håll. De vände och mötte +varandra flera gånger men rösten svek honom när han skulle tala till +henne. Han ville bara se på henne, tänkte han, hon såg inte så fräck ut +som de andra. Men antagligen ansåg hon honom för fattig, hon gick alltid +raskt förbi honom igen. Detta upprepades tills han nästan ej orkade gå +längre. Hastigt tog han en promenad runt ett kvarter, stod och tittade i +ett skyltfönster länge. Nu skulle hon nog ha gått när han kom +tillbaka...</p> + +<p> +Men hon var kvar, hon förföljdes ivrigt av en svårt berusad men snyggt +klädd herre, antagligen en militär. Då beslöt han sig, han hade sett +henne så många gånger nu att hon liksom var för hans räkning. Han hade +kostat på henne så mycket intresse — nu skulle +<span class = "pagenum">97</span> +herrn därborta få vara rask. De hann upp henne på samma gång, David var +ett par steg före och tog hennes arm ganska häftigt. — Vad fan +menar herrn? Hon slet sig loss och sneglade på den flåsande herrn.</p> + +<p> +— Jag menar — jag menar femtio kronor, viskade David +bestämt. Ni går med!</p> + +<p> +— Har ni ögon i huvudet att se med, människa, fräste herrn. Vad +har ni med oss att skaffa? Men då han såg att flickan tvekade mellan dem +gjorde han slag i saken. Han böjde sig ned och viskade i hennes öra. Hon +knyckte på nacken och tog ett steg mot David. — +Ah, kan tänka det — bistra tider — ökat priset +— å nej — lilla girigbuken. Svarta Sara går för tjugu +— och du är gammal som fan. Den tjocke raglade i väg, men han +försökte spotta efter David, som vinkade på en bil. De satte sig upp. +— Fanjunkaregatan femton. — All right! Bilen rullade omvägen +uppåt Ryttaregatan. Men så slapp det ur henne att hon hade punsch hemma, +och så fick kusken ny order. De stannade på en tvärgata på norr och kom +upp i ett litet dammigt och illaluktande rum i en våning som tycktes +uteslutande vara använd till dylika ändamål. Så fort de kommo in tog han +upp femtio kronor, lade dem på bordet och reglade dörren. — Tag +fram spriten, allt du har, mumlade han mekaniskt.</p> + +<p> +Det fanns både brännvin och punsch och han började genast berusa sig, +mekaniskt, sjukligt och lugnt, utan att taga den minsta notis om +flickan. Han grubblade över sig själv och söp, söp och grubblade, +<span class = "pagenum">98</span> +därpå började han småsjunga. Flickan, som redan var litet drucken, +stirrade förskräckt på honom. Då såg han på henne med en sådan blick att +hon blev rädd, hon tog sedeln, stack den åt honom och sade fräckt:</p> + +<p> +— Är du en sån där — som vill slåss — eller en sån där +— greve — så — gå din väg! Jag är en — anständig +— människa — jag vill inte — hör du gå din väg — +vad menar du — är du en greve?</p> + +<p> +Han visste att “greve“ var flickornas öknamn på alla slags perversa. +— Lugn, lugn i stormen, ropade han, jag är ingen människoätare. +Jag ska bara, bara sitta här och sjunga hela natten om du vill. Och det +ska du väl inte grina åt, det kan väl vara skönt för däj att slippa +allting sånt där, bara supa och höra på när jag sjunger och så få femti +kronor. Inte sant?</p> + +<p> +— Du kanske vill piska mäj — men jag —</p> + +<p> +— Dumheter! Han slog ifrån sig med bägge händerna. Ser du, jag är +en mycket olycklig människa, en ganska olycklig människa, och nu vill +jag språka om en sak — du ska bara höra på och så ska du säja +att — det är synd om mäj. Jag tror att vi förstår varandra så +småningom — bara vi får tillräckligt med sprit i oss. Men nu skål +— och — så — kan du sjunga så ska jag höra på. Du får +klä av däj och lägga däj, jag ska hjälpa däj klä av däj om du vill +— sånt kan jag — och sen ska du inte somna utan ligga och +höra på mig. Jag har haft såna förskräckliga drömmar nu en tid — +och du kan veta att min barndom var en början till en stor tragedi +— en stor tragedi, hör du!</p> + +<p> +<span class = "pagenum">99</span> +Flickan hade själv börjat klä av sig, nu mycket lugnad. — Jaså, du +är en av dom där tokarna, hånade hon, tusse lilla mitt då — är du +olyckligt kär? Hon kastade av sig underplaggen, drog på sig en smutsig +tröja och kröp ned i sängen.</p> + +<p> +— Var det inte det jag tänkte, jublade David. Hon är en skarp +psykolog den här — vet du vad en skarp — nej det vet du +inte —</p> + +<p> +Hon gäspade. — Tusan vad du är lärd med. Student, va?</p> + +<p> +— Det gör det samma — alldeles det samma, bara du inte +somnar, och så vill jag inte att du ska svära heller.</p> + +<p> +— Är du riligiös också?</p> + +<p> +Han satt på sängkanten med ett dricksglas punsch i handen och tittade +helt vänligt på henne. Hela rummet började dansa för hans ögon. Han +tyckte att han älskade flickan som låg i sängen. Han fick nästan tårar i +ögonen, men han bara fortsatte att dricka.</p> + +<p> +— Nu skall du veta att jag har ett alldeles förbannat gott hjärta, +sade han hänförd. Om jag inte vore så lusfattig skulle jag skänka alla, +alla dina kamrater var sina femtio kronor i denna natt! Och dom allihop +skulle bara ligga och höra på mitt livs historia, för nu, ser du, skall +jag berätta hela mitt livs historia!</p> + +<p> +Han hade blivit sentimental under sitt häftiga rus och satt vaggande av +och an med kroppen på sängkanten. Kvinnan låg med täcket högt över +axlarna och läppjade då och då på ett glas punsch som hon ställt på en +stol. När hon då reste sig och ibland +<span class = "pagenum">100</span> +blottade sig fullkomligt, ty det var mycket varmt i rummet, väntade hon +synbarligen på att han skulle omfamna henne, men han var fullkomligt +borta från alla begär. Tårarna stod honom som oftast i ögonen och han +skakade tungt på huvudet. — Jag hade ett kristet hem — ett +mycket kristet hem, och vi uppfostrades med svält och kristendom — +inte rådde mina föräldrar för det — dom var så fattiga, dom +försakade allting för oss barn, men vi var sju i familjen som skulle +leva på femhundra kronor om året — så att vi åt saltsmörgås +— vet du vad saltsmörgås är — kära du, saltsmörgås det är +bröd som man doppar i vattnet så att saltet skall fastna på i stället +för smör — saltsmörgås och kristendom, det är nog inte den sämsta +uppfostran — man lär sig veta hut på det viset, tror du inte? Och +vi hade bara lappade kläder i skolan när alla andra bar hela — och +vi var begåvade allihop — och jag mest, du kan inte föreställa däj +så begåvad jag är, jag förstår allting, men jag måste ha någon att tala +om det för, annars brister själen sönder i små, små trasor, tror du inte +det, kära du, vad sa jag, vi fick lära oss arbeta i skogen och så hade +jag en bror som var besatt av onda andar — han var besatt av en +ond ande så han ropade på nätterna så att vi fick inte sova, och så hade +jag en bror som vart blind därför att han grät så mycket, tror du inte +det, älskade, han grät så mycket. Men dom är döda nu...</p> + +<p> +— Det var väl bäst för dom, har du ingen syster? Flickan hade satt +sig upp i sängen och betraktade +<span class = "pagenum">101</span> +honom med nyfiket, otåligt ansikte, hon stördes av den djupa, dova +sorgen i hans bröst. Men hon såg på samma gång generad ut, det var som +om hon ville helst slippa att höra mer. Ska du inte lägga däj och sova, +frågade hon otåligare än förut. Det är så dumt att lipa, vad fan skulle +det bli om jag började på så.</p> + +<p> +— Svär inte, du får inte svära, lägg däj igen. Jo visst, vad var +det du sa? Det var bäst för dom. Han grät så han vart blind, men han +hade ett sånt väldigt, stort hjärta, han kunde trösta mig också. Och ser +du, det allra märkvärdigaste var att när han gråtit säj blind så sen +grät han inte mer. Du kan aldrig tro sånt stort hjärta han hade och hur +stark han var till att bära allting. Om ett helt berg tänkte ramla ner +på honom, så stod han bara stilla och väntade, och så han kunde tala om +allting, så där fullkomligt överlägset kunde han tala om allting. Och så +vart han död, dom spottade i graven när han var död, nej det kanske jag +har drömt, men jag rymde ifrån alltihop, men jag måste bo ihop med en +kvinna som var precis som du, i London, och jag har ett barn med henne, +och jag älskade många, många, alla jag kom åt, men jag har inga barn med +några flera, för jag var så hederlig så jag aktade mig och var +försiktig, så pass hederlig är jag. Och så kom jag hem och där är en som +heter Nilenius, en bov, förstår du, som är min fiende, han vill att jag +skall gå under, det känner jag på mig, var gång jag lyckas med en sak så +hatar han mig, och när jag stupar kull i all min lort och alla +<span class = "pagenum">102</span> +människorna skäller ut mig, då kommer han och är vänlig och talar om hur +dumt jag burit mäj åt. Och han följer efter mig var jag går och så hånar +han min far, men min far, ser du, han är en sån där stor människa, ett +stort Guds eget barn med alldeles vitt hår, du skulle se honom. Och om +han bara beder för en människa så kan det aldrig gå på tok för den +människan, för han har en sån stark tro. Men han är så sträng, alldeles +som hettan i en smältugn är han. Han är så sträng att om du bara finge +titta in i hans ögon en enda gång så kunde du aldrig gå ut på Birger +Jarlsgatan mer, så rädd skulle du bli. Och om han såg på dig riktigt +länge skulle hans blick bränna däj som helvetessten, så att allt orent +skulle brinna bort och du skulle bli ren och ung och vacker och ha +kloka, brinnande ögon. Men han vet inte — han vet inte att jag är +kär i en annans hustru — —</p> + +<p> +— Berätta nu om den där frun, du, och lägg däj sen. Så, du är kär, +hå, ja ja, varför ligger du inte när henne då, i stället för att sitta +här och predika? Vill hon inte ligga hos däj, va? Kerstin gäspade och +smakade på nytt punschen.</p> + +<p> +— Tyst du, det är inte så! Jag älskar henne, men hon älskar inte +mäj. Hon är så vacker — du kan inte föreställa däj så vacker hon +är — men hon är god också, och tror på Gud, men i dag — i +dag sade hon mäj att hon inte kunde älska mäj — —</p> + +<p> +— Hon ångrar säj nog, var du lugn, hon säger bara så där i +början.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">103</span> +— Nej, du — tror du — ja visst, du är också kvinna +— men nej — hon sade — jag såg på henne att hon inte +älskar mig. Hon sade att — — —</p> + +<p> +— Hur länge har hesskapet vatt bekanta? Skål på däj, älskling!</p> + +<p> +— Hur länge — hur länge — jag har bara sett henne en +gång, och — hon — vi har träffats två gånger — vi +— det var för tre dar sen — —</p> + +<p> +— Det var hastiga vändningar, men det är sån stämning nu för +tiden. Ge inte tappt du, du ska si du ligger me’na om en vecka.</p> + +<p> +I ett nu hade David alldeles glömt bort vem han talade med, men bara för +ett ögonblick. — Råd mäj, hur ska jag göra!</p> + +<p> +— Du ska sova på saken och så ska du ta henne så småningom — +men du är en sån tokig en, hon ska välan ha betänketid.</p> + +<p> +David reste sig plötsligt upp och strök med handen över sitt hår, som +var alldeles vått av svett. Han var så drucken att han ej kunde stå +riktigt. Oroligt började han ragla av och an på golvet.</p> + +<p> +— Du har rätt — du har rätt, stammade han, dom ska ha +betänketid, det ska dom ha. Men du kan inte tro hur jag haft det hela +mitt liv, aldrig en dags lugn, ser du — aldrig, hit och dit +— en oro som om heta järn bränt mäj i själen, och ingen som kunnat +slå kallt vatten på — på mitt huvud — tror du på en Gud? Hör +du, tror du på en Gud? Jag tror på Gud, han sitter högt, högt ovanför +oss alla — så högt att rummet tar +<span class = "pagenum">104</span> +slut innan en kommer dit — men alla människor kommer dit till sist +— det tror också Ziri — det tror hon, kvinnan, och det tror +jag också. Gud, ser du Kerstin, han är inte av kött och blod utan av +luft — nej inte av luft heller — nu ska jag tänka — +hör du Kerstin, av stjärnljus är han — inte av det heller, hör +noga på — han är av det som är i stjärnljuset, det som är inuti +ljuset — å så dumt jag talar — men vet du, vet du, jag kan +inte komma ifrån — utan jag tror på syndernas förlåtelse, så är +det vi. För däj och mäj finns ingen annan räddning — vi gick alla +vilse på bergen såsom får utan herde — —</p> + +<p> +Han satte sig med ansiktet i händerna och grät sakta. — Minns du +den där sagan om sorgens tunga kedja, frågade han plötsligt utan att se +upp, sorgens tunga kedja, som den lille gossen gick och drog genom den +stora skogen? Jag — läste den hemma — om julen — det +året när det var så sträng vinter och fåglarna frös ihjäl i skogen vid +Bandarberget — du vet inte hur vackert Bandarberget är om vintern +när stjärnorna flammar över snöiga furor — där är en grotta i +berget, som man kan gå in i, och göra eld i och ligga och värma sig +medan man lyssnar på vinden, det — var en liten gosse som gick +vilse i en stor skog. (Han talade sakta och högtidligt. Flickan i sängen +gjorde ingen rörelse.) Och när han gått länge, länge, började han gråta, +ty det var kväll och han hittade inte hem till sin faders palats, ty han +var en liten, liten prins, ser du, och när han gått och gått och gråtit +så +<span class = "pagenum">105</span> +länge att hans lilla spetskrage var alldeles våt, då kom det ett troll +fram och sade att det skulle visa honom vägen, om han bara ville bära +hem den här kedjan som trollet hittat i skogen. Och han tog kedjan på +axeln och gick i många år, men han kunde inte låta bli att synda och då +växte kedjan länk för länk — den växte länk för länk — och +den vart så stor och tung att det inte fanns en avgrund nog stor att +vräka ned den i — och så kom där en älva fram och sade att det +fanns en konung i ett land långt borta som bara behövde se på kedjan, så +förvandlades alla syndens tunga länkar till rosor — kransar av +rosor — och han sökte konungen, och han visste att han skulle +känna igen honom om han fick se honom för han hade en så underlig, +taggig krona på huvudet, och blodet flöt jämt fram under taggarna och +hela hans kropp var full av gisselsår under manteln, men ändå var hans +ögon så fulla av kärlek att om han bara såg på kedjan en sekund, så blev +det idel rosor av den — Kersti! Kersti! Vet du vem kungen är? Du +svarar inte, för du vet inte —</p> + +<p> +Nu satt han tyst länge, med huvudet i händerna.</p> + +<p> +— Så att inte är det <i>bara</i> kärlekssorg, det skall du inte +tro. Om jag inte bar den där kedjan så vore inte kärleken så förfärlig. +Men det vet jag inte — heller —</p> + +<p> +Vet du hur det var hemma om jularna? Vet du, en jul var det barvinter så +att vi kunde gå långt in under granarna och sitta där och höra hur +vinterstormen brusade. Vi hade ingen julgran — så vi gick ut till +Guds granar på Bandarberget och dom sjöng psalmer +<span class = "pagenum">106</span> +för oss — —</p> + +<p> +Han gick fram till bädden, hans ögon var fulla av tårar så att han ej +kunde se henne — Hör du, snyftade han, det är det här med — +syndernas förlåtelse! Varför får jag aldrig vara i fred för syndernas +förlåtelse?</p> + +<p> +Men Kerstin sov allt hårdare. När han suttit en stund och småpratat för +sig själv ramlade han baklänges i bädden bredvid henne och somnade som +en sten, med kläderna och skorna på sig.</p> + +<p> +När han sedan vaknade, sjuk och dödstrött och ångerfull, ty han mindes +ej om han verkligen omfamnat henne, var hon redan ute. Han fann ett +handfat med vatten, sköljde händerna och ansiktet noga. Därpå tittade +han i plånboken — nej, hon hade inte bestulit honom, de +återstående femtio fanns där. Han smög sig i väg, kom upp till ateljén +och sov länge, varpå han gick raka vägen till Hartmans bostad.</p> + + +<h4 class = "section">8. I Haschischland</h4> + +<p> +En tjänsteflicka med mycket allvarligt, nästan lantligt utseende kom och +öppnade, sägande att “doktorn inte mådde riktigt bra“. Han trängde sig +ivrigt förbi henne. Hartman kom honom till mötes, blek men ofantligt +glatt överraskad. Som vanligt var han bedövad +<span class = "pagenum">107</span> +av några gifter. Lugnet i hans smala ansikte verkade nästan lik, han +gjorde snabba, krampaktiga rörelser. — Välkommen, vi ska genast få +något att dricka. Du kan få rent brännvin och saltgurka om du vill. Det +är hälsosammare! Och nu ska vi ha det här dygnet tillsammans, du äter +kväll här — nej, jag är inte sjuk, det är bara Greta som tror så, +hon är med i armén och har gitarr, du sjunger ju sjömansvisor — +det här börjar riktigt bra, gosse! Han var så upplivad att han försökte +dansa runt på golvet och gnuggade ideligen sina smala, vaxfärgade +händer. Slutligen gick han helt tvärt och satte sig i en högkarmad stol +framför brasan. Han förde cigarretten med små, onaturliga rörelser som +om han varit en mekanisk docka. — Mitt hjärta är litet i olag, +sade han, ibland slår det inte på långa stunder, ibland går det som en +hackelsemaskin. Jag ids inte gå till läkare så föraktar jag läkare, utom +kirurger. Han talade sakta och kallt. Med kniven kan dom verkligen +hjälpa en och annan — både till livs och hem till Gud — de +säger att jag skall dö, jag börjar också tyna av och jag är verkligen så +ensam! Ansiktet drogs ihop som om han känt någon fysisk smärta i +huvudet. — Det kanske är snart slut med det ursinniga, sköna, +smutsiga livet. Han gjorde en snabb rörelse som om han ämnat flytta sig +från elden men sjönk trött tillbaka igen.</p> + +<p> +Nu när han satt och talade med sin egendomligt kalla, men ändå brännande +röst slog det David att umgänget med denne man för varje gång tyngde ned +<span class = "pagenum">108</span> +honom, gjorde livet omöjligare, lade mera ved på den förtärande +ångestbrasa som brann i honom. Han blev mer sönderriven i stället för +att lära sig förnuft av Hartman. Aldrig hade han gått ifrån denne utan +en känsla av alltings bottenlöshet. Hade Hartman ej någon andakt inför +naturens skönhet? Han talade aldrig med hänförelse om våren, och när +David försökte ge honom en föreställning om vildmarkens berusande vår i +de avlägsna dalarna vid Rousannas åsar, om den stora blommande +ljungheden vid Tervalax och de tusen rödrandiga humlorna där, då satt +Hartman bara och nickade stelt. Var vildmarken för denna människa ett +främmande ting, vars drag hade stenåldersmoderns, den vilda kvinnans +grovhet? Eller såg han in i en långt skönare vår — lyssnade han +till årslag och sång från “Adrias’ gondolier“ — såg han in i en +vildmarksvår med långt skönare blommor, kanske direkt in i paradiset? +Stirrade han med sina brännande ögon på någon brinnande rosenbuske i +närheten av den Outsägliges tron?</p> + +<p> +Men sedan de druckit ganska mycket vin blev Hartman återigen glad. +— Men du, kära du, hur bråkar du med själen nu för tiden? Har han +civiliserats? Eller är han fortfarande lika obändig? Jag tror man håller +på att bli gammal.</p> + +<p> +— Jag funderade på att bli en kristen — —</p> + +<p> +— Ja ja ja, det är den gamla sjukan, det har du visst hållit på +med lika länge som jag, men vi orkar inte ta steget. Vi är för sjuka och +bräckliga för att tåla denna +<span class = "pagenum">109</span> +värld, nöjena har vi sugit ut, och vart ska vi sen ta vägen? Ingen +kärlek mer — bara passioner, ingen tro mer, bara förakt! Det är +förfärligt när Gud talar, men när han tiger är han värre. Man ville gå +och löga sin själ nånstans, Luther var en bra mycket dummare inrättning +än skärselden. Att ge sig till att ta bort räddningen från synden och +helvetet men sen lämna bägge kvar åt oss!</p> + +<p> +— Det är ju nästan omöjligt att leva! utbrast David. Och Hartmans +röst kom som ett eko:</p> + +<p> +— Alldeles omöjligt att leva! och så blev det så tyst i rummet att +de kunde höra sina hjärtan slå.</p> + +<p> +— Ibland tar jag det gladare, fortsatte Hartman med skälvande +röst, i det han drack ur resten av sitt glas. Då tycker jag det enda jag +behöver är en revolver, en grammofon som spelar en slagdänga medan jag +siktar mot tinningen — — vi har många fel, vi är för +fördärvade för frälsningsarmen, annars vore vi bäst placerade där. +Botgörare och lastbara kräk — ena dagen bönhuset, andra hos +— ja den eller den frun eller horan eller — erotomaner hela +högen, degenererade as, som sjunger botpsalmer vid tjugo år. Strindberg +var liksom signalen. Det är märkvärdigt så västerländsk han var i alla +fall, i fråga om sin tro. Och i fråga om kvinnorna hade han ingen +förmåga att bli tränad på dem och skratta åt dem. Han tog dem på allvar +— dom skar alltid som knivar i hans hjärtekött — och å, så +han skrek! Såna är vi. Livsviljan negera vi med prat, mystik talar vi om +med en min som om det +<span class = "pagenum">110</span> +gällde Rehnströms akvavit — men vi orkar inte ens sluta upp att +röka! Såna asketer är vi — dumheter!</p> + +<p> +Du får inte tycka illa vara att jag är talträngd, du ska få mera vin, du +ska få säja litet ibland, sedan, hör du, men just i kväll är jag så +laddad — om du bara hör på —</p> + +<p> +Han hade piggat upp sig till den grad att han nu stod på golvet och +nästan skrattade. — Skål! Hur var det nu jag menade — i alla +fall, roliga är vi, fast vi tar oss själva alldeles förbannat +allvarligt, och det skulle vi inte göra. Vi har en liten tillflykt i +galghumorn, ser du, den är liksom själva kännetecknet på +västerlänningens hjälplöshet. Får vi inte skoja bort döden, så ligger vi +nere. Tänk om jag skulle göra mig en riskoja och leka Kiplings Purun +Bhagat i sommar! Sätta ut en skål utanför riskojan — i Haga kunde +den stå — som snälla löjtnanter och grosshandelsdöttrar finge +lägga mat i åt den stackars Hartman som samlar visdom och blir Brahma! +Ha ha, är det inte roligt, men jag skulle inte få någon mat alls, jag +skulle svälta ihjäl, eller när jag späkt min kropp länge skulle dom +sätta mäj i cell.</p> + +<p> +— Ja, vad ska man egentligen göra med själen, ropade han plötsligt +häftigt. Jag diskuterar inte med folk som förnekar själen, jag avfärdar +dem som andlig ohyra, löss! Nu är jag visst full. Jag spottar på alla +som diskuterar! Har du läst Kant? fortfor han saktare, ja visst, hur dum +jag är — visst har du läst Kant — —</p> + +<p> +David hade ej läst en rad av Kant, men han teg, log +<span class = "pagenum">111</span> +för sig själv och serverade sig själv mera vin. Han kände sig ofantligt +vis och observerande gent emot Hartman nu, tack vare vinet.</p> + +<p> +— Kant, ser du, han gick och lagade upp den gamla gärdesgården +kring förnuftet så att de snälla fåren fick reda på att dom var +instängda. Det var meningen att det skulle motverka högfärd och dumhet, +men den vart bara värre av det, alla som inte begrep vad det var fråga +om lärde sig honom utantill och sitter nu och förhör andra på det +— såna som ska leva på det. Sen så kom den store sanningssökaren +Schopenhauer och tittade och vart förbannad för han inte hittade +utgången, och till sist bröt han opp ett hål i stängslet. Därutanför +ville han vara. Men tackorna bara bräkte åt honom, de tordes inte gå ut +för dom trodde att det möjligen inte fanns nånting alls utanför. Och si +nånting skulle det vara! Födoämnen letar dom över allt. Läsarna har +hittat en genväg ut ur förnuftet: dom hoppar bums över stängslet och dom +andra går därinne och en del av dem blir vansinniga av fasa, en del bara +äter och äter.</p> + +<p> +Hartman teg länge, rökande sakta och betänksamt.</p> + +<p> +Plötsligt bröt David tystnaden.</p> + +<p> +— Jag har blivit kär i Ziri, sade han hastigt. Och jag har talat +om det för henne och hon — hon älskar mig troligtvis inte.</p> + +<p> +— Såå, du är rask i vändningarna, du. Jag tycker mig se hur du såg +ut när hon fick höra det där. Skönt att ha något att slåss för. Du +släpper väl henne inte? +<span class = "pagenum">112</span> +Så länge du ännu ej vunnit henne är det ju alltid något att kämpa för. +Skatta dig lycklig, du, att hon gör litet motstånd. Begriper du inte +sånt? Men varför ska jag lägga mig i det där, låt oss tala om annat, det +där reder du nog upp själv. Och gör du det inte, så gör hon det, du kan +bara vänta. Egentligen — varför talade du om det? Tänker du gifta +dig med henne, få henne skild, menar jag? Om jag skulle gifta mig skulle +jag bedja så här: Käre himmelske Gud fader, jag skall hålla alla din +kyrkas bud, men jag ber att få tillgift för att jag alltid ljuger för +min hustru. Så skulle jag be. Tala aldrig sanning till en Ziri — +du fördärvar henne, öppna aldrig ditt hjärta för henne — hon +begriper bara en sak: att du haft att göra med kärlek förr än med henne. +Alla förklarande orsaker och psykologiska motiv ger hon fan!</p> + +<p> +Å ni släktlösa, hemlösa litteraturluffare, vad ni har det bra! utbrast +han plötsligt. Men hör du, låt oss få haschisch än en gång.</p> + +<p> +Han steg upp och började laborera med en glasmonter.</p> + +<p> +— Men vi ska låna Lisas gitarr och spela på. Lisa! ropade han, får +vi låna gitarren?</p> + +<p> +Hon bar in den, en gammal sprucken tingest med spröd, klirrande ton. Och +så småningom stämde David den och hans ännu rätt goda röst fyllde det +lilla rummet:</p> + +<p class = "center smaller"> +<span class = "pagenum">113</span> +Och konungen han bodde i en borg av ädel sten,<br> +han bodde där med vänner och med fränder.<br> +En natt han vaknade i svett, han fann han var allen,<br> +som aspens löv då darrade hans händer.<br> +Och högt han ropade på ljus och på sin bästa vän<br> +men ingen ingen svarade i mörka kammaren. +</p> + +<p> +— Det är så, ropade Hartman i det de sväljde var sin liten vit +kapsel, fortsätt, kommer då ingen till konungen i mörka natten? Låt oss +dricka också, nu lever jag igen!</p> + +<p class = "center smaller"> +Då steg ur tunga mörkret till sängens purpur fram<br> +en prins med törnekrona och sår i sina händer.<br> +Hans rivna mantel grånade av långa vägars damm.<br> +Han sade: jag vill föra dig till glädjens fjärran stränder.<br> +Gå bort, jag känner icke dig! då ropar konungen,<br> +och ekot svarade: Gå bort! i mörka kammaren. +</p> + +<p class = "center smaller"> +Man ropade: gick konungen till andra sköna land,<br> +att bära där en krona i ovansklig makt och fred?<br> +Ej röcks han bort att bota synd, av dödens stränga hand?<br> +Säg for hans själ med kroppen i den svala graven ned?<br> +Och hela folket ropade: vart gick väl konungen,<br> +och ingen ingen svarade i mörka kammaren! +</p> + +<p> +— Jag kan slå vad om att David diktat den visan enkom för att reta +Saul för att han ingenting vet om döden, sade Hartman. Det var en +vansinnig idé att sjunga nu — tål det inte! För övrigt kanske jag +redan är vansinnig — —</p> + +<p> +<span class = "pagenum">114</span> +— På dårhus kanhända vi kommer, skrattade David. Men nästan alla +dårar är roliga. Jag kände en mjölnare Ekberg på B. hospital. Han sitter +dag ut och dag in och skriver sitt namn på en griffeltavla, beundrar det +och stryker ut det och skriver nytt igen, för varje gång säger han med +stigande hänförelse till sig själv: Du Ekberg, du Ekberg, en sån stilig, +fin, bildad kar du ä! Du kan skriva å du kan räkna å du kan skriva ditt +namn så fint, så fint! Ack du Ekberg, du Ekberg! Och så har dom en +gammal dödgrävare, som varje dag drar av sig stövlarna utanför +celldörren, kysser vardera stövelklacken, håller ut bägge stövlarna på +rak arm och säger med hög röst: Tiden tar — Karlskrona å Boston +— Gud bevare kungen och fäderneslandet! Han tror inte att prästen +kan jordfästa någon om han, galningen, inte först hinner spotta tre +gånger i en knut för den döde.</p> + +<p> +Alltmera dimmiga och virriga satt de till långt in på natten och bara +berättade om dårar. De fann dem allt roligare. Och de nickade till +varandra och skrattade.</p> + +<p> +Det fanns en dåre i U. som bara höll på att bygga små palats av sin egen +träck, han gjorde sedan små kulor av den och gick omkring och siktade +och sköt på palatsen, alltid glad. Och de nickade igen till varandra och +skrattade och sade:</p> + +<p> +— Tänk när vi blir såna!</p> + +<p> +Men plötsligt lade sig en liten töcknig dimma över Davids ögon. Han slöt +dem och tyckte han såg ändå, men allt var så ljust och tilltalande, +ibland så strängt +<span class = "pagenum">115</span> +gråblått och så fjärran. Han log, han visste att han var i porten till +haschischland. Och vinet gjorde honom sömnig. Han satt plötsligt och +skrattade åt Hartman.</p> + +<p> +— Jag skall strax gå till Ziri, utbrast han, jag skall, du får +ursäkta mig — —</p> + +<p> +— Dåre — nej, stanna, vad tänker du på! Det är ju mitt i +natten!</p> + +<p> +Men David sprang redan ut på gatan, utan att bry sig om vännens +varningar. Den kyliga luften därute eggade honom — och dock fanns +det en svag röst inom honom som sade att han borde akta sig för att göra +en dumhet. Han beslöt att inte alls bry sig om Ziri i kväll, han skulle +gå hem och lägga sig. Det var verkligen “mitt i natten“.</p> + +<p> +När han kom upp fann han Terje ensam, sittande i sängen och stirrande på +honom som om han varit rädd. Men han satt endast och begrundade gamla +minnen — och så var han hungrig och hade inga pengar. David blev +genast så rörd över detta förhållande att han i sitt nuvarande tillstånd +kände lust att gråta. Hastigt plockade han upp fyra tiokronor ur fickan +och lade dem i Terjes hand.</p> + +<p> +— Ät gosse, skrek han, du får alltihop, alltihop!</p> + +<p> +Och han omfamnade den stackars hungrige målaren, klappade honom och +tröstade honom.</p> + +<p> +— Ät upp för alltsammans.</p> + +<p> +Terje tog bara en av tiorna, reste sig, såg noga och prövande på David, +varpå han frågade med låg röst:</p> + +<p> +— Säj, tycker du aldrig att ditt huvud sväller och +<span class = "pagenum">116</span> +blir så stort att det inte får plats inne i rummen?</p> + +<p> +— Din skojare! Nej, aldrig i världen. Varför frågar du så?</p> + +<p> +— Det gör ingenting. Men jag hade en farmor som vart galen, och +hon bar sig åt ungefär som du, men strax innan det bröt ut tyckte hon +att huvudet blev så stort att hon måste gå ut i fria luften för att få +plats med det.</p> + +<p> +Detta meddelande mottog David med ett så ohejdat gapskratt att Terje i +största förskräckelse skyndade ut med tian i ena handen. — Sov +litet, sade han i dörren, så kanske det går över.</p> + +<p> +Han funderade på att lägga sig, han var ganska säker på nu att Ziri inte +menat riktigt allvar. Och medan han rumlade omkring i rummet kom han att +titta på bordet.</p> + +<p> +Där låg ett brev, het om kinderna röck han det till sig och bröt det och +läste:</p> + +<p class = "letter inset space"> +Älskade!</p> + +<p class = "letter"> +Jag ljög, men det var mot min vilja, jag har inte någon ro förrän jag +får säga detta. Hela världen synes mig förtvivlad, jag vet ingen utväg +och ur detta anar jag en förestående olycka. Du får inte resa från +staden utan att ha träffat mig, jag är så olycklig och jag har gråtit +hela natten. Men du är så ung och så sann. Du får aldrig besöka mig i +mitt hem, jag vill träffa dig där du bor. Möt mig på gatan nedanför +trapporna i morgon klockan två, jag sitter i bilen tills du kommer, +<span class = "pagenum">117</span> +när jag får se dig gör jag tecken och du går före och jag följer efter +på avstånd.</p> + +<p class = "letter inset"> +Svik mig inte!</p> + +<p class = "letter right"> +Din sorgsna<br> +<span class = "inset"><i>Ziri.</i></span> +</p> + +<p class = "space"> +Sakta lade han brevet på bordet och satte sig stilla på en stol. En +hemlig fruktan blandades med våldsam glädje. — Du älskar mig +— du älskar — viskade han med tårar i ögonen — och det +— det börjar nu. Är det inte härligt? Men det börjar således nu +— vad är det då som börjar — vad är det? Jag tager — +min broders — hustru — — och dig är icke lovligt att +taga din broders hustru! Men vad menar jag då — visst älskar jag +— hur var det Maupassant låter den gamla damen säja — jo +— ser du, äktenskapet är en institution till statens bestånd, men +kärleken, den är en instinkt, och den kommer från Gud! Den kommer från +— jaha, jag bryr mig för övrigt djävulen i Maupassant — den +kommer från Han. Precis Han är det. Och vi har bara att känna oss som +ett spån på strömmen — ingen botten under oss — då lever vi, +då lever vi! Å, älskade, stolta lilla vackra Ziri! Jag skall kyssa din +mun — jag skall kyssa din mun! Den där munnen som din — man +kysst så många tusen gånger — du kanske var lika kär och olycklig +innan han fick dig — du sover i hans famn och sedan går du hit +— vem rår för att du går hit? Jag, bara jag.</p> + +<p> +Å nej, nu får det vara nog, jag reser, jag reser! +<span class = "pagenum">118</span> +Men vad gör det nu då om hon går ur hans famn i min? Om han inte vet +det? Ingen vet det. Och den där <i>Han</i>. Gud, han vill det. Och när +vi då känner oss som ett spån på havet, när vi då älskar och bedrar en +man, då lever vi alltså i Gud.</p> + +<p> +Å nej, nu tar jag det för lätt, ändå. Vad är det där som ropar i mig att +jag gör <i>orätt</i> i att låta Ziri gå hit upp? Det är det som sitter +innanför alla skal och aldrig kan bli orent. Jaså, blir du oren av att +älska henne? Det var lögn. Vad är det då, varför kan jag inte vara glad +ens över detta? Varför jublar jag ej, sjunger, skrattar?</p> + +<p> +Han steg upp och läste brevet ännu en gång. Sedan kysste han det och +gömde det i plånboken — jag vill, jag älskar, men jag är feg, sade +han. Vad är det jag är rädd för? Mitt onda samvete, ja, jag måtte vara +en liten okunnig fördomsfull stackare, bara. Jag älskar henne, men jag +är rädd för Gud. Alltså tror jag ännu på den där som skrev upp alla mina +barndomssynder i en stor bok, och hade boken på en hylla till domedag, +då tog han ner den och såg efter hur debet och kredit gick ihop.</p> + +<p> +— Men kanske, kanske, mumlade han ändå, att det inte är den där +guden i alla fall. Kan det vara möjligt att jag skulle vara lika osäker +på om detta var rätt <i>även om jag vore alldeles säker</i> på att all +tillvaro upphörde i och med döden? Jo då, jag skulle tycka att det hela +vore orätt ändå. Mot — mot den andre!</p> + +<p> +Han skrattade. När hedningarna, som icke hava +<span class = "pagenum">119</span> +lagen, ändå gör det lagen bjuder! ropade han. Nu lade han sig på sängen. +Men hon skall komma. Jag ämnar inte leva utan henne, jag kan det inte, +hon är redan i hela min varelse. Vad tjänar det till att bråka om saken +då. Dåre, du vet, att du skall äga henne, du har ägt så många att du vet +det. Du vet det. Ha, ha! Vi ska synda, ty vi kan ej annat. Så länge +världen står, kommer de att göra så, de flesta människor, de allra +flesta.</p> + +<p> +Han fick en idé, han började städa ateljén, fast klockan redan gick på +två. Under det han var sysselsatt med detta kom Terje tillbaka. David +stannade förläget med sitt arbete att sopa golvet.</p> + +<p> +Då först kom David ihåg den sena timmen, klockan var redan över ett, och +Husfadern skulle nog finna det konstigt att han städade just nu. Men den +gode mannen var tydligen van vid åtskilligt, han klev lugnt över +dammborsten och sophögen, satte sig i sängen, stack ett stycke tobak i +munnen och lade en tidning utbredd framför sig att spotta på.</p> + +<p> +— Väntar du främmande? frågade han sömnigt.</p> + +<p> +Och David fann att han måste röja en del av sin hemlighet, annars var +han inte övertygad om att de fick vara ensamma.</p> + +<p> +— Jag väntar en flicka hit i morgon klockan två, svarade han +nästan blygt, en bekant, för resten en anständig — en anständig +familjeflicka som händelsevis är i stan.</p> + +<p> +— Ja, dom är värst dom, sade Husfadern allvarsamt. +<span class = "pagenum">120</span> +Emellertid ska jag varna grabbarna, så kan du ta nyckeln på insidan, så +får du vara ostörd. Det är för resten — han lade sig ner och +tittade stint i taket — eget att — det var klockan två, du +sa? — eget att jag alldeles kommit ifrån det där — jag har +inte haft ett fruntimmer häruppe på ett helt år, ända sen den där +finskan slutade. Jag är inte sådan, jag — men vad tusan är det med +däj? Är du sjuk? Har du feber? Du ser ut som ett lik! Du är kär, +förstås. Husfadern vände sina milda ögon mot David och strök sitt bruna +skägg. Det är eget när en är kär. Jag hade en käresta en gång, en enda +gång, det är eget att vara kär. Jag kunde inte äta — eller +rättare, det gjorde ont när jag sväljde, det satt en klump i halsen jämt +och bröstet kändes hopkramat. Inte sov jag, inte åt jag, men si supa, +det kunde jag. Är det inte eget?</p> + +<p> +— Jo mycket. David fraktade undan soporna och ordnade bädden på +golvet, tog av sig rocken och skorna, det var för kallt att klä av sig +alldeles, och släckte lampan.</p> + +<p> +— Men om det inte beror på kärlek utan kanske på förkylning, då +ska du koka varmt vatten på spritköket och dricka toddy. Det finns en +skvätt konjak i skåpet, hördes Husfaderns röst genom mörkret. Han nästan +låg och pratade för sig själv. Det är länge sen, sade han stilla, jag +var bara tjugu år, nu är jag tretti. För resten, må hin ta henne! Har du +tänkt på varför jag ligger i den här kupan egentligen? Kommer jag +någonstans, blir det nånting? Ä de nån mening i att +<span class = "pagenum">121</span> +leva så här? Han tycktes vända sig mot väggen. Jag ger även detta fan, +sade han, i morgon ska jag ut i Haga och måla, nu har jag fem dukar hos +juden. Tre kronor på stycket. Ganska billigt, god natt, du +galgfågel!</p> + +<p> +— God natt! Han drog täcket över huvudet, men sömnen ville inte +komma. En timme låg han och funderade under det han blev allt vaknare. +Detta går ej an, tänkte han. Jag blir galen.</p> + +<p> +Husfadern snarkade redan. David smög sig sakta upp och fram till skåpet +för att få tag i konjaksflaskan han talat om. Men han stannade häpen +över den plötsliga förändring han tycktes genomgått. Han blev plötsligt +helt omotiverat glad, kände sig uppsluppen. — Kommer du först nu +med drömlandet, kung Haschisch, skrattade han. Det skymtade som små, +hoppande lågor för synen när han slöt ögonen. Gud vet vad Hartman lagat +ihop, tänkte han, bäst jag kryper ned igen! Han lade sig på rygg och +slöt ögonen. Framför honom stod med ens en liten man av trä, han såg ut +som en japansk husgud. — Jag heter Tao, sade trämannen, det +betyder det högsta förnuftet, som icke kan fattas med förnuftet.</p> + +<p> +David satte sig upp. Där var han — ah, det var bara en liten +lermodell som stod i hörnet, han såg den tydligt i månljuset nu, hur +kunde han — — — nu lade han sig ned igen och stirrade +på lermodellen. Han rörde sig, var det inte den lilla japanska husguden, +David handlat till sig i en lumpbod i New York?</p> + +<p> +<span class = "pagenum">122</span> +— Jag är Tao, sade han. Ja visst, välkommen, Tao! Det vanställda +träansiktet grinade, han såg ut som porslin och väggen bakom var +blodröd. Nu kom Tao fram till bädden, han höll en kniv i handen, en +gammal slidkniv med masurskaft. Han hade växt till storleken av en +fullvuxen man. — Kom med! pep han gällt, jag skall visa dig all +världens härlighet.</p> + +<p> +Han stannade med David på etthundratjugonde gatan. — Här var det, +sade Tao, fortfarande med kniven i handen, det är en kvinna här som du +känner. De gick in, det var i samma hus han köpt Tao, en sexton års +flicka stod bakom disken och klinkade på en gråmålad gitarr och sjöng +den gamla “Old Robin Gray“:</p> + +<p class = "center smaller"> +Young Jamie loved me veel an’ sought me for his bride —<br> +but saving a crown he’ad naething else beside — +</p> + +<p> +Under tiden dukade Tao te i rummet innanför. Fönstret stod öppet och +tonerna av en orgel strömmade in från huset mitt emot.</p> + +<p> +— Mamma är i kapellet, sade flickan, vi måste rymma innan hon +kommer, du ville ju att vi skulle ta nattåget till Brook Cherry i natt +och gifta oss. Vi ska väl äta i palmsalongen, älskade? Men Tao vill +inte, akta dig för Tao!</p> + +<p> +De gick till tebordet, där Tao satt och läspade en visa till musiken +från orgeln. När David stirrade på honom krympte han ihop och blev allt +mindre. Så +<span class = "pagenum">123</span> +släppte han slidkniven, vars skaft blev för grovt för hans lilla +trähand. Ziri! ropade David till flickan, Tao sover igen, Tao är bara en +gud! Då tog Ziri och ställde upp honom på hyllan igen där han stått +innan David köpte honom. — Men nu får vi skynda oss innan min man +kommer in, sade Ziri, men ännu var hon bara sexton år, tåget går inom +tio minuter, sade hon, men tag mig först! Då bävade David av rädsla, det +skall jag aldrig göra, skrek han. Vi måste packa och resa nu.</p> + +<p> +Och de packade, å, så mycket de packade. Den ena kappsäcken efter den +andra bars ut, allting i butiken skulle med. Inte ens det minsta skräp +fick bli kvar, det var minnen, sade Ziri. Svetten rann utför Davids +panna, armar och ben värkte men han packade alltjämt med förtvivlans +raseri, det blev aldrig färdigt, det var hela berg av kappsäckar. De +stängde vägen, de låg i staplar på hyllorna, på disken, upp mot taket. +Alltjämt packade de. Orgeln i kapellet vrålade allt högre. Tao stod +ensam på sin hylla och grinade som en djävul — David stupade kull +bland alla kappsäckarna, hans huvud var så hett och ryggen värkte. Tao +gnolade igen, hans röst var som ett råttpip. Ziri kysste David. — +Nu ger vi oss i väg, viskade hon. Och de lämnade alltsammans och +sprang.</p> + +<p> +— Det är en täppa hemma som heter Juskus, efter den finnen som +först bodde där, sade han, han blev mördad och begravd nära tomten. +Kring källargropen växer snår av al och björk, det är min lekplats +<span class = "pagenum">124</span> +som barn — vi flyr dit! skrek han till Ziri. Orgelbruset tystnade, +gatan vidgade sig, skogen började, hand i hand sprang de genom väldiga +ödemarker, gröna skogar, silvervita bäckar och gick på stränderna av +smala, mörka åar.</p> + +<p> +De satt under väldiga, skuggiga träd och talade om kärleken, den eviga, +icke jordiska kärleken, som är allvarsammare än döden och mäktigare än +Niagara. Han såg in i Ziris ögon, de vidgade sig, han såg på andra sidan +om dem ett land med fruktträd och blänkande hav, hennes ögon blev portar +och genom dem kunde han se paradiset. Så kysste de varandra och sprang +igen. Flämtande stupade de omkull framför den gamla gravhögen vid +Juskus. De somnade i varandras armar. När han vaknade var Ziri +försvunnen. Han låg och stirrade på den gamla gravhögen och såg hur +jorden öppnade sig. En man steg upp ur graven, skakade leran av sig och +stirrade med blinda ögon rakt mot solen som just steg upp röd bakom +Baddobergets svarta åsar. Det var Tao, han liknade en finne och höll en +slidkniv i handen. Men han var klädd i en grå vadmalsjacka, +becksömsstövlar med näversulor och knivbälte med hornknappar. Han +skakade i hela kroppen liksom av raseri, vacklande, raglande försökte +han gå några steg framåt men föll huvudstupa ned i sin grop igen. Ett +skott ekade genom skogen, David reste sig och sprang, han hörde +hundskall och skyndade dit. Hans bäste vän och jaktkamrat, Harry, låg +och blödde ur ett otäckt +<span class = "pagenum">125</span> +sår i sidan, han hade skjutit sig själv, han rev av honom västen och +lindade den kring hans kropp som en gördel under det den döendes stövlar +sparkade upp jorden och ljungen runt om och bröstet hävdes. Hans ansikte +blev så skönt i döden, David böjde sig ned och såg in i ögonen, han såg +hur de vidgades, de blev som ett par mörka portar, genom dem skymtade +paradiset. Det var Ziri.</p> + +<p> +Hand i hand sprang de igen, genom stora aspskogar, vars grenar slog dem +i ansiktet, över brinnande risland där svarta karlar sprang och flåsade +med granruskor i händerna, över hällar så heta att deras fötter brändes, +genom byar, över åsar, kärr och tjärnar, genom städer där mörkhyade +soldater postade i gathörnen och skott smällde. Husen ramlade, taken +rämnade och vräkte sig ut över gatorna, granater fräste på torgen, +vidare, vidare, fortare, fortare! skrek Ziri. Tao har vaknat, Tao kommer +och dödar vår kärlek! På alla sidor om vägen rann blod, jorden skalv och +dånade, mitt i larmet kom ett expresståg körande, det stannade, de steg +in i vagnen, det satte sig i gång, de var räddade, de sjönk ned på en +soffa och höll flämtande varandras händer, hårt, hårt, aldrig skulle de +skiljas mer. Tåget bestod av en enda vagn, så lång, att dess bortre del +försvann i fjärran, och där långt ifrån i dunklet kom konduktören. Han +var liten som en dvärg, han växte när han kom närmare, det var hans +barndomsvän som skjutit sig, han kom ännu närmare och drog sin kniv +— Juskus-Lars. +<span class = "pagenum">126</span> +Sakta som en spindel kröp han inpå dem. — Det är Tao, skrek Ziri. +Orgeln brusade igen, tåget stannade och de steg ur. På plattformen +möttes de av hurrande människor som viftade med stora kvastar av astrar +och azaleor. Ett svart tempel reste sig bland palmer i fjärran, en skara +präster i gula mantlar bildade häck kring Tao och Ziri, som skulle vigas +i Mahamkaras tempel.</p> + +<p> +David gick ifrån dem och stannade i lumpboden på etthundratjugonde +gatan. Han steg in i rummet, det var tomt, men på en hylla låg Tao, den +lille trämannen, och sov. Han var klädd som en finne, hade hornknappar i +bältet och sov med öppna ögon. Kniven låg bredvid. Han tog kniven, satte +den mot Taos hals och förde den sågande fram och tillbaka. Den gnisslade +mot trähalsen — Förnuft! skrek han, Tao, vad är du mot kärleken! +Han skar allt djupare tills han höll huvudet i handen och stirrade in i +ögonen, de tycktes allt vackrare, de vidgades, de blev portar och genom +dem kunde han se in i paradiset. Det var Ziris huvud han höll i handen, +men han grät icke och var ej rädd. En lång stund stod han alldeles +stilla och hörde hur orgeln brusade igen. Han höll ej längre det +avskurna huvudet i handen, han höll bara en liten bok, en svart bok, +<i>Sanningen</i> stod det på pärmen. Medan han förgäves höll på att +öppna den försvann hela jorden. Han var bland bländande, höga vita +alper, en sky av stjärnljus flöt ned, och ljuset brusade som en +orgel.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">127</span> +— Lever jag eller är jag död? viskade han och satte sig upp på +bädden. Hans huvud var lätt, befriat, han kände sig föryngrad, liksom +renad, räddad. — Herre Gud, klockan är ett på dagen, ropade han, +om en timme skall hon vara här!</p> + +<p> +Han sparkade till lermodellen så att den föll i bitar.</p> + +<p> +Sedan började han hastigt ordna rummet. Han tyckte att han till sist +fått det mycket vackert, och han sprang nedför trapporna till +blomsterhandeln på hörnet och köpte blommor som han ordnade i en gammal +målad kruka och ställde mitt på det gröna bordet. Till och med solen +tittade in ett tag och hälsade, ute på gården gick någon och sjöng, +tvärs emot i ett fönster drillade en kanariefågel. Bullret från gatan +ljöd skrattande muntert och i trappan hade han mött Martinus, som varit +upp och hämtat något och nickade farväl åt David med ett spjuveraktigt +leende. Husfadern hade lämnat en lapp på bordet att ingen kom tillbaka +före sex. I ateljén rådde en dager av nästan blått, tunt, filtrerat +ljus, de många glada skisserna lyste och skimrade från väggarna. Hela +rummet jublade, tyckte han. Och nu — hans hjärta klappade litet +fortare — nu var det tid att gå och möta henne. Ett ögonblick +mindes han Tao och stod och grubblade över honom en stund, tills det +slog kvarten i Östermalmskyrkan. Då såg han sig för sista gången i den +stora spegeln som stod i ett hörn, fnös litet åt de illa medfarna skorna +och gick nedför trappan. Han var vid den tiden en lång, smärt och +slätrakad +<span class = "pagenum">128</span> +yngling med hög panna och ett något plågat ansikte. Husfadern brukade +kalla honom Hjortdödaren, därför att ansiktsprofilen var ett +rödskinns.</p> + + +<h4 class = "section">9. De lyckliga och deras olyckor</h4> + +<p> +Hon kommer in i ateljén med små försiktiga, rädda steg, hon vet knappt +om hon törs se sig omkring, hon verkar oändligt blyg och ändå tror David +att han ser något av eggande begär i hennes slånbärssvarta ögon. Han är +från början en sjukligt misstänksam älskare, det flyger underliga tankar +genom hans unga heta huvud, han tycker ibland att det inte kan vara +möjligt annat än att han är ämnad till leksak åt en lysten kvinna, han +tycker nästan samtidigt att aldrig någonsin en kvinna sett så svekfritt +trofast ut, haft så kloka, ärliga ögon. Ja, han är ingen blind älskare +— nu vet han knappt om han ens är en älskare, i samma ögonblick +han håller henne i armarna far en darrning genom honom: famnar han en ny +olycka? Är det små glimtar ur en vildkatts ögon han ser? Är det en blyg +furie? Men han barmar sig själv ögonblickligen för all sin dårskap och i +nästa ögonblick fuktas hans öga av tacksamhet över hennes kärlek. Och de +sitter bägge två som två snälla barn på den blå filten som döljer de +smutsiga lakanen i Terjes säng — visserligen litet underligt +<span class = "pagenum">129</span> +att redan sitta där, tänker han, ty hans febervakna förstånd kan aldrig +låta bli att arbeta, men det finns ju ingen annanstans där man sitter +bekvämt. Hon kysser honom så att han kommer att tänka på den där furien +igen, hon tycks dyrka honom, hon stirrar in i hans ögon som såge hon in +i en helig eld, och aldrig hade han sett henne så vacker och ung som nu, +aldrig hade han älskats som nu, med så få ord, men så lidelsefullt. Och +ändå kan han ej bli berusad just nu, och det är ett slags skymning över +hans ögon, som ej fanns där den där gången på konditoriet. Men han +känner att han börjar längta efter den där vildkatten som han sett i +hennes ögon, han känner sig vild, vansinnig, som buren av svarta, starka +vingar över en avgrund, han vill leva starkt, han vill handla +hänsynslöst — han vill — plötsligt vill han ha henne — +ögonblickligen. Då sliter han sig loss och går upp och ställer sig vid +fönstret, tyst men brinnande. Hans tilltagande passion hindrar honom ej +från att i samma ögonblick tänka: det var måhända det enda jag ville +henne! Så måste det vara, det kan ej vara på annat sätt. Men icke ett +steg vidare, jag skall hålla reda på djuret i mig. Han biter ihop +tänderna och får något hårt över ansiktet. Så vänder han sig om och ser +på henne. Han blir nästan brännhet — har hon genomskådat honom, +har hon vid beröringen <i>känt</i> hans begär? Herre Gud hon är ju ingen +ung oerfaren flicka — det är inte första gången — att han då +alltid måste tänka på det där!</p> + +<p> +<span class = "pagenum">130</span> +Och han går åter och sätter sig bredvid henne.</p> + +<p> +— Älskar du mig? frågade hon, är det möjligt att du älskar mig? +Och han försäkrar att han gör det.</p> + +<p> +— Älskar du mig — fast jag är fattig och ingenting — +fast jag ej ens har en fast anställning? frågar han. Och hon försäkrar +att hon aldrig, aldrig älskat någon som han. Och de sitter och viskar +till varandra som om detta vore den allra första vaknande kärleken som +en vårdag tänt eld i dem. Och dock, tänker han, har hon i fem år varit +hos en annan man, och han, han har varit hos Crispi. Livet är så +underligt, det kastar oss hit och dit, man skall bara vara ett spån som +följer med strömmen. All hans gamla melankoli griper honom, han känner +sig bitter och olycklig utan att veta varför. Men han tiger och bara +smeker henne, ömt, varligt, passionen är borta, han blir nästan +tankspridd.</p> + +<p> +Ziri, hon vet ej heller hur allt detta skall sluta, hennes unga älskare +ser ju på henne som om han tyst sörjde en död. Hon sitter och grubblar +över detta, och plötsligt trycker hon sig intill honom. — Jag är +så ensam — allt är så förskräckligt, rädda mig — älskade! +Hon ryser när hon säger detta. Hennes mörka hår vilar mot hans kind, +hennes ena fot och vrist är blottad, hon lutar sig starkt mot honom, och +han känner hennes mjuka bröst. Han flammar till, tar henne i famn och +kysser henne. Men med ett förskräckt utrop sliter hon sig lös, hon står +darrande på golvet med nedslagna ögon. — Jag måste gå, jag har +<span class = "pagenum">131</span> +redan varit för länge, flämtar hon, och han stiger upp, ännu med rött, +men behärskat ansikte, och hjälper henne med kappan. Han vill säga +något, men rösten bara famlar, han omfamnar henne på ett så tydligt sätt +att hon bannar honom. Och han hinner knappt fråga: När? och få till +svar: I morgon, samma tid, förrän hon är utom dörren. Han står stilla +och hör henne stiga in i hissen, tjutande går den nedåt, hela rummet +vibrerar. Hu, det låter som en hög vargar när hissen går!</p> + +<p> +Men de träffas dagen efter, och dagen därefter och många dagar som flöt +bort som ett ingenting. De gick sida vid sida utför blåsiga, våta gator, +och människorna såg förundrade på dem och tyckte väl att de var mycket +lyckliga, och det var de också. När de satt på någon kall och tröstlös +soffa under Djurgårdens avlövade ekar och såg in i varandras ögon så +kände de ej alls den fuktiga vinden som smekte dem hårt och omilt. De +kunde leta sig vägar och gömslen långt in under träden och bryta grenar +att sitta på. Och han berättade henne sitt livs historia och hon hörde +på, och han dolde ingenting och för det tycktes hon älska honom ännu +mer. Och ibland hade de en liten högtid för sig själva uppe på Terjes +vindskupa, de hade vin och blommor och de var rusiga av salighet.</p> + +<p> +En dag, en kväll stred han med henne och vann henne fullständigt, och +efteråt brast hon i gråt och grät länge. Och det var ganska +besynnerligt: från och +<span class = "pagenum">132</span> +med den dagen kunde de ej vara tillsammans utan att äga varandra +alldeles. Men ännu besynnerligare fann hon det, att hennes farhågor för +att kärleken dem emellan då skulle upphöra alldeles inte slog in. De +endast åtrådde varandra häftigare, deras kärlek växte, syntes det dem, +dag för dag. Men först nu kom där en skugga mitt i solen, den kom +krypande sakta, men säkert. Det var det tröstlösa, det meningslösa i +deras förhållande, som nu satt och gnagde deras unga hjärtan. Om sin man +talade hon aldrig och han var henne tacksam för detta. Han beslöt att +icke tänka på något, att bara leva för stunden, han sade henne att hon +blivit en del av honom, att han aldrig, aldrig kunde bli fri mer. De +måste alltid vara tillsammans och älska varandra. Och hon viskade att så +skulle det vara, men de trodde ingendera att det skulle få +vara så.</p> + +<p> +En dag när han ej träffat henne på tre dygn, gick han ut till Djurgården +ensam och sökte upp en av de många platser där de suttit tillsamman. Där +långt inne bland ekarna och almarna stod ett litet träd med nästan torra +grenar. Han mindes att hon en gång rispat sin kind mot en av dem, han +bröt av en bit av den och kysste den och tog den med sig. Han skulle +kunnat kyssa märkena i sanden efter hennes klack. Hon var numera David +Ramms lilla gud, någon annan behövde han ej för tillfället och han +grubblade inte så mycket som förr. Han oroades ej mycket, han levde i +ett tillstånd av vila och hänryckning på en gång, hela det fula livet +var borta, det fanns bara han +<span class = "pagenum">133</span> +och hon.</p> + +<p> +De vågade ej besöka krogar och konditorier, men de uppsökte små billiga +ställen i utkanterna av staden och satt där bland murare och målare och +slaktare, vilka stirrade på dem så mycket de orkade utan att kunna störa +dem det minsta. Och någon gång tog de tåget ut till förstäderna och satt +hopklämda på någon billig biograf, när regnet drev dem under tak. En +enda gång hade de druckit kaffe på Operabaren med påföljd att en av +Ziris bekanta genast kom och hälsade på henne, kastande en förundrad +blick på den magre ynglingen med det något svärmiska ansiktet. Sedan +gick de endast till för deras bekanta omöjliga ställen och framlevde på +detta sätt ett par månader.</p> + +<p> +Det är redan i november men ganska milt, själva vinterstormen far fram +blid och nästan uppmuntrande genom gatorna, åtminstone tycker David så, +tunnklädd som han är, vad är väl ändå stormen annat än ett glatt och +ljuvligt budskap: samma storm susar ju kring dem bägge, samma stjärnljus +flammar över dem därute i skogen bland de våta trädstammarna, samma +fjärran buller från staden når deras öron, där de ligger sida vid sida +på en yllefilt i lä bakom ett par klippor. Och hans älskade är ju så +varmt klädd i sälskinn — vad kan det betyda om han fryser själv en +smula, han är stark och seg, och han har ju först nu börjat leva!</p> + +<p> +Men i natt, när han kommer hem, är han verkligen hungrig. Han erinrar +sig att han just ingenting ätit på +<span class = "pagenum">134</span> +hela dagen, och han är ju alldeles pank. Han minns att Ziri föreslagit +att de skulle gå bort och äta kväll på ett avlägset värdshus, men att +han avslagit det, han hade inga pengar, men det hade han inte sagt +henne, bara att han nyss ätit. Hon hade sett ledsen ut, kanske var hon +hungrig själv? eller anade hon att han svalt sig fram? Herre Gud, +behövde hon mer än betrakta hans rock för att se det? Kanske detta, att +han var så tarvligt klädd, var en del av orsaken till hennes rädsla för +offentliga lokaler?</p> + +<p> +Hon var oftast så tyst och sorgsen numera, vem kunde veta vad hon tänkte +på. Ångrade hon det hela? Men nej, hon älskade ju honom så +vansinnigt.</p> + +<p> +Han satte sig i den tomma sängen — Terje och de övriga var +bortresta på en vecka — och grubblade. För första gången blev det +nu honom klart att han icke kunde fortsätta att gå så här, han skulle +komma att gå under. Han hade ju föresatt sig att arbeta, att skriva en +bok, att göra fria reportage för tidningarna — alltsammans hade +sopats bort och gått om intet för kärlekens skull, och ville han inte gå +under, måste han börja arbeta. Med vad? Kunde han resa hem? Från Ziri +— och vad skulle han göra hemma? Nilenius skulle strax uppenbara +sig, tala i ynklig ton om hur svårt han hade det, lista ut om han var +pank eller ej, förfölja honom vart han gick, pocka på hans sällskap. Om +inte Nilenius funnes, skulle han kunna låna ett hundra kronor av +Hartman, det räckte ett par månader där hemma, och så arbeta i lugn och +ro en tid. +<span class = "pagenum">135</span> +Men då skulle Nilenius aldrig en dag lämna honom i fred, han skulle +arbeta på att få David med på någon brottslig handling, så att denne +bleve lika föraktad som han var själv. Han hade länge förstått att +Nilenius syftade på detta — kanske hade han ej det så klart +uttänkt, men han strävade dit ändå. För varje gång David lyckades med +något och vann erkännande, sjönk Nilenius ihop — blev svart i +ansiktet och dyster — för varje gång David kom hem pank och +trasig, levde Nilenius upp igen, kom inpå honom som ett slags hånfullt +beskyddande far, beklagade och flinade. Å, det skulle inte vara så svårt +att tänka sig att man sköt Nilenius ett revolverskott genom huvudet! +Fördärvade han inte allt, hela hemtrakten, fanns det en vrå av det gamla +barndomslandet i vildmarken där David trivdes och där han ej strax hörde +Nilenius’ klumpiga gång och pustande röst? Om han ändå ville supa ihjäl +sig!</p> + +<p> +Denna natt sov han inte utan bara grubblade, det var så länge sedan +sådant hände honom nu. Han hade verkligen vilat sig från all världen en +tid. Nu var det visst tid att stå upp och vandra igen! Men Ziri, hur +skulle han göra med Ziri? Han kunde ju aldrig få henne skild och gifta +sig med henne, hans liv skulle aldrig komma att gestalta sig så. Var det +då möjligt att fortsätta längre, bäst att göra slut — om han nu +kunde!</p> + +<p> +Nästa dag sade han henne att han måste börja arbeta och att det var bäst +de ej träffades på en vecka, +<span class = "pagenum">136</span> +han måste nödvändigt förtjäna pengar. Det gick ej an att gå så här. Hon +tycktes bli glad över det — hon frågade om han skulle skriva. +— Säg, kunde du ej bli tidningsman igen, undrade hon. Det var som +om hon i detta sett ett svagt hopp till något som annars var +omöjligt.</p> + +<p> +— Jag har endast varit tidningsman i Amerika, sade han, och det är +så olika där — allting så specialiserat. På en av dessa små +stockholmstidningar finns det intet annat än reportage som jag får göra +— och det är mycket svårt att komma in.</p> + +<p> +I verkligheten ville han icke ha någon fast plats, det var nu en av hans +sämre sidor, denna vagabondnatur, som ifall han sökte sig en syssla, +strax drev honom ut på gatan igen — eller ut i skogen. Det är +mycket illa, tänkte han, att jag är sådan, och jag önskar ändå inte att +jag vore på något annat sätt. Men vad det vore skönt att ha ett tusen +kronor just nu, så att jag kunde äta mig mätt varje dag och gå här hela +vintern! Han hade aldrig hyst något agg eller någon avund till de rika, +över huvud hade han alltid föraktat jordiskt välstånd, det var något som +inte angick honom. Alltför mycket hade han tyckt sig genomträngd av +känslan av alltings förgänglighet, så nära inpå dödens och vanvettets +ansikte hade han alltid stått, att han tyckt sig leva endast för att +lära sig dö. Men nu föll det honom in att fattigdomen vore den största +förbannelsen. Om han ej vore fattig, skulle han lätt kunna bli kvitt +Nilenius. Han skulle kunna bygga sig ett litet +<span class = "pagenum">137</span> +nätt hus uppe i de hemlighetsfulla skogarna vid stranden av någon tjärn, +och där skulle Ziri kunna hälsa på honom. Far skulle slippa att svälta +och slita — och hur länge var det sedan lilla mor fick något nytt +på sig? Mor skulle få en ny, varm dräkt, en mörkgrå dräkt som passade +hennes grånande hår. Så liten hon var, mor, och så ung hon föreföll +ännu! Och på brödernas grav skulle han resa en liten sten, som han +skulle utvälja och hämta själv bland de mossiga, gröna hällarna vid +Bandarbäcken. På stenen skulle han rista dessa ord: Med örat har jag +hört talas om Dig men nu har mitt öga sett Dig. Med pengar kunde man +göra mycket, med rikedom var man lycklig.</p> + +<p> +Vart hade han kommit? Gällde det inte att arbeta nu, inte drömma? Eller +skulle han uppsöka Hartman — han var redan skyldig honom trehundra +kronor — men det var ju ingenting för en förmögen man, en +miljonär. Säkerligen skulle han med glädje låna honom ett tusen kronor +om han uppgav ett klokt ändamål. Men någonting avhöll honom därifrån, en +känsla av att detta ej vore annat än att uppskjuta katastrofen. Han +måste skaffa sig arbete.</p> + +<p> +I tre dagar försökte han sin lycka på tidningsredaktionerna, men utan +löfte om någon fast anställning. Däremot sade honom redaktörerna på ett +par smärre dagliga tidningar att han vore välkommen med litterära +bidrag, historier ur vildmarkslivet, “så vilda som möjligt“, uttryckte +en herre sig. Vildmarksnovellen hade kommit på modet, poeterna var +vildmarkspoeter. +<span class = "pagenum">138</span> +Man var villig att betala honom ända till fem kronor spalten för det han +skrev, om det var bra och motiven var “från vildmarkerna“.</p> + +<p> +Hela den påföljande dagen blir för honom som en suddig, men ändå +besynnerligt beklämmande dröm, han sitter på ateljén ensam med huvudet i +händerna, icke vetande vad han skulle göra. Hans kassa är snart slut. +Han finner det skamligt att leva på kamraterna och han ville ej bedja +Hartman om mera pengar. Han vet ej vad han skall göra. Ej heller förstår +han sig själv. Han minns att då Ziri var hos honom, kände han beklämning +vid tanken att ha närmat sig henne, han tvivlade på att han verkligen +älskade henne, ja, han hade till och med väntat med en viss otålighet +att hennes steg skulle bortdö nedåt trappan. Nu när hon ej var hos +honom, längtade han intensivt efter henne, han tyckte att hon var hans, +helt och hållet, en uppenbarelse i hans fattiga liv, en rikedom att ha. +Och ändå kom han ihåg att det han först älskat hos henne var hennes +intelligens, hennes vördnad inför religionens och bönens under — +men av allt detta hade han ju ej märkt ett spår under deras korta +sammanträffanden, hon hade varit helt och hållet kvinna bara. Var det +möjligt att kropparna från början åstundat varandra, och att de +intellektuella beröringspunkterna endast utgjorde mediet, länken som +skulle förena deras kroppar? Var det möjligt att kärlekens mekanism hos +honom var så grov och enkel? Det dolde sig säkert något bakom, det kunde +ej vara begär. Han +<span class = "pagenum">139</span> +satt på förmiddagen på ölstugan “Konungen“ och begrundade detta, under +det Monna Lisa svansade kring hans bord. Lokalen var så gott som tom. +Hur kunde det då vara möjligt, ifall han var kär i Ziri, att han nu +kunde uppehålla sig med att prata nonsens med Monna Lisa? Han till och +med kurtiserade henne, han satt och fann ett visst beskt nöje i att göra +detta, han började till och med åtrå Lisa. Nu ryste han för sig själv +— var han verkligen ej bättre än vilken som helst slyngel, +förmådde ej kärleken rensa ut något skräp ur honom, satt han bara ihop +med erotiska begär? Detta föreföll honom smutsigt, och när han nu var +sådan, då borde han också göra slut på sin förbindelse med Ziri. Medan +han tänkte detta höll han Lisas hand och kände hur het den var. Jag är +ett svin, tänkte han, undrar om andra män är likadana? Just då kallades +Lisa bort, en ny gäst kom.</p> + +<p> +Den nykomne gästen bar ett par guldbågade glasögon över en mycket skarp +näsa, hans ögon lyste dimmiga bakom glasen och hans kinder var pussigt +bleka. Han hade en lutande gång och såg ut som om han bar på en tung +börda, även när han satt, han pustade och torkade av sig svetten med en +vit näsduk. Någonting av trött bitterhet fanns i hans ansikte, han var +vårdslöst klädd och orakad, men hade något förnämt och tillknäppt över +sig, hans rörelser och blickar skvallrade om en vaksam, pinad människa, +en oändligt trött man, med många omsorger, fyrtio år kanske, ämbetsman, +överhopad av arbete, +<span class = "pagenum">140</span> +som ramlat in här för att sitta i ett hörn i skuggan en minut, fri från +vardagssläpets brännande hetta. Han drack ett glas öl och satt sedan med +huvudet bekymmerfullt lutat i handen, vilande sig, som det syntes.</p> + +<p> +Någonting ovanligt i hans väsen kom David att betrakta honom. Kanske var +det det att han aldrig sett ett så uttröttat ansikte förr — eller +var det den lurande blicken, de misstänksamma vridningarna på huvudet? +Av allt att döma var han stamkund. David steg upp, gick in i skänkrummet +och ämnade fråga Lisa vem denne man var. Lisa var mycket glad åt +besöket, och han nästan glömde bort både gästen och sin egen nyfikenhet, +lade armen om Lisas liv och kysste henne häftigt. Men någon kom, och med +ansträngt ansikte, ty han kände ett häftigt begär efter Lisas slanka, +vackra kropp just nu, slet han sig lös, behärskade sig och frågade +henne, fortfarande med armen om hennes liv, vem gästen med glasögonen +var. Lisa svarade ögonblickligen, uttalade ett namn som kom honom att +draga sig bort och blekna. Han skyndade till sin plats med hjärtat +bultande, han satte sig likblek och tog en tidning liksom för att dölja +sitt ansikte för denne trötte gäst mitt emot.</p> + +<p> +Detta var således den man han — den broder vars hustru det icke +var honom lovligt att taga — här satt han — trött — jo +jo — jaså — och här satt hans hustrus älskare, som mellan +akterna kysste vilken krogflicka som helst. Han lämnade ett mynt på +bordet och rusade iväg. Men bilden av den trötte, nästan kutryggige +<span class = "pagenum">141</span> +mannen med glasögonen förföljde honom även ute på gatan.</p> + +<p> +Han ville ej en enda varelse ont, han ville ej heller tillfoga den här +stackaren något lidande. Han ville leva i fred och vänskap med de trötta +och pinade människorna. Men hur bar han sig i stället åt? Han var ett +svin och det fattades honom kraft att låta bli att vara det.</p> + +<p> +Jag tror jag blir cynisk, mumlade han. Jag har ingen rättighet att vara +det, och det är ju sant att jag älskar henne. Jag älskar henne +vansinnigt — och ingen klok människa fäster avseende vid om jag +kysser Lisa. Det är bara kroppen som vill ha sitt. Men varför är då min +kärlek ej nog stark för att göra alla sådana små tilltag motbjudande? +Nej, saken är helt enkelt den att jag inte älskar henne. Och i denna dag +skall jag tala om det; göra slut på detta. Jag vill inte stjäla henne +från den trötte mannen med glasögonen. Han sprang upp och knöt händerna. +— Jag vill — inte! ropade han. Jag skall bli en hederlig +människa, även om jag är trasig och fattig, skall jag dock känna mig ren +invärtes. Punkt och slut!</p> + +<p> +Men hon, hon har väl också en röst, tänkte han vidare. Om hon säger att +hon ej vill leva utan mig — och det har hon sagt — då gör +jag ju henne olycklig. Men hon skall också lyda sitt samvetes röst, om +hon har något, och svider det, så är det bara bot för vad hon felat.</p> + + +<span class = "pagenum">142</span> +<h4 class = "section">10. Mannen med glasögonen</h4> + +<p> +— Och ändå har jag ej någonsin riktigt velat gå med på detta, +tänkte han en kväll. Jag ville det egentligen inte, jag är rädd för den +och det är liksom vår synd bleve större då vi begår den därinne. Det +kunde ha räckt till med Terjes vindskupa! Han stod en stund framför +Ziris port innan han gick upp och ringde. Tamburklockans surrande +någonstädes därinne, när han nervöst pressade knappen, kom honom nästan +att rygga tillbaka. Jag är en klen och omanlig älskare, tänkte han.</p> + +<p> +Hon öppnade själv, som så många andra gånger. De satt en stund i +salongen. David såg sig alltid ängsligt omkring, i varje vrå misstänkte +han att någon åskådare skulle ha gömt sig. Och när de om en stund befann +sig i sängkammaren stred hans känsla av brottslighet ännu med hans +lidelse och hans fruktan för en katastrof. Genom den där dörren, tänkte +han, har <i>han</i> gått många gånger, han har knackat sakta, ömt, +tillbedjande har han i mörkret gått på tå fram till denna vita säng för +att se om den högt älskade sov! över denna matta har han smugit sig +— i skymningen — med sträckta armar — —</p> + +<p> +Och när han ägt henne, förekom det honom som vore rummets tunga +parfymdoft redan gammal, som om deras glädje blott varit svindel. Men +bara han såg på henne, älskade han henne igen, mycket mera än +<span class = "pagenum">143</span> +förr. De liksom hämtade andan nu, de drack vin och hetsade upp sig +sedan, de var, vanvettiga, vilda, och när de slappa och förbi låg +bredvid varandra, nakna, med heta kinder och begäret ännu lysande i +ögonen, fast muskler och kött vägrade bistå dem mer, då kände han äckel +och hat till alltsammans. Då kom för honom denna starka känsla av att +verkligen ha <i>gjort orätt</i>, och den ville nästan krossa honom. +Rummets väl stämda färger tilltalade honom ej mer, den tunga vita +gardinen låg i stränga, brutala veck, den vita sängen hade fläckar i +lackeringen som han ej sett förut, golvmattan var bestämt giftig. Vad +var det också för en skammens hetta som fyllde detta rum? Och i denna +känsla blandade sig fruktan: var det då säkert vad hon sade, att de +aldrig skulle kunna överraskas här?</p> + +<p> +Just som han klätt sig färdig i badrummet — han var så rädd att +han placerat sina kläder där — hörde han plötsligt ett litet +skrik. Ziri rusade in, likblek, nära att falla.</p> + +<p> +— Han — göm dig — han! flämtade hon.</p> + +<p> +David var egentligen endast feg, när han gick och väntade på något som +skulle inträffa, en gång i sticket ägde han en viss desperat +kallblodighet, till och med när det gällt livet hade ofta ett kallt lugn +inställt sig. Och nu hade han ögonblickligen klart för sig att även om +mannen kom direkt in i sängkammaren vore det möjligt att rädda sig +— för så vitt Ziri förstod att hålla mannen kvar en minut. Han var +emellertid nu +<span class = "pagenum">144</span> +klädd från topp till tå, han såg sig omkring i toalettrummet. Det fanns +bara en dörr dit, och han steg på tåspetsarna fram och reglade den. +Därpå undersökte han sina fickor: han tycktes ej ha lämnat något +därinne. Och just nu hörde han mannens röst ute i salongen. Han ropade +på Ziri. Det berodde nu på om mannen hade något ärende hit in — +vilket väl knappt var troligt just nu. Det var icke rädslan som nu +gjorde Davids kinder så vita, det var skamkänslan. Han förbannade sig +själv. Jag är löjlig, tänkte han, helt enkelt löjlig, en narr, som +gömmer mig för mina narraktigheters skull. Ett svin är jag! Och hon är +en idiot som kunnat riskera detta!</p> + +<p> +— Ziri! hörde han mannens röst, skälvande, men klar.</p> + +<p> +— Ja, Harry, svarade hon från sovrummet. Det lät som om hon låg i +bädden och talade, med täcket nästan över huvudet. Hon hade alltså haft +sinnesnärvaro nog till detta. Med våldsamt bultande hjärta böjde han sig +framåt mot dörren och lyssnade.</p> + +<p> +— Är du sjuk? Han var nu i dörren till hennes rum.</p> + +<p> +— Ja, sen i morse. Hon talade rätt lugnt, hennes rädsla kom dock +väl till pass, rösten skalv till som om hon talat under +frossbrytning.</p> + +<p> +— Jag ringer till doktor Ekstrand, då? Vad är det med dig, lilla +barn? Ingenting farligt? Jag ringer. Jag kom hem bara för att tala om en +glad nyhet, en verkligt glad nyhet.</p> + +<p> +— Vad då? Säg fort! Hon flämtade häftigt.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">145</span> +— Men du har ju feber, människa! Du kan dö! Vänta, jag skall hämta +några pulver — det finns i toalettrummet — vänta, lilla du! +Stackare, jag ringer genast —</p> + +<p> +— Hämta ingenting, jag tar inte några pulver — nej, kom inte +hit — och jag — jag blir snart bra.</p> + +<p> +Men han var redan vid dörren, som han försökte öppna. — Som sagt, +och jag som hade en så glad nyhet — men dörren måtte vara reglad +inifrån — är någon av barnen därinne? Det måtte vara något fel med +låset!</p> + +<p> +David såg sig omkring. Om låset — om regeln gick sönder. Då var +allt förlorat. Det fanns ingen möjlighet att gömma sig härinne. Han fick +ögonen på ett fönster — tredje våningen — tredje våningen +— han smög sig dit och såg ned på en gård, betong, mumlade han, +och gatsten. Jag är förlorad. Han drogs åter mot dörren, han kände en +viss avsky för att stå undangömd till hälften i ett hörn när den gick +upp. Mannen hade tydligen slutat sitt försök att få upp den — Ziri +underströk hans funderingar på något fel med låset. Vilken idiot! Men nu +kom han tillbaka med något verktyg som han satte in i låset. David stod +på ena sidan och mannen svettades på den andra. — Hon kan inte sin +roll — tänkte han — om jag bara tänkte på det förut — +och just då flög dörren upp. Han hörde ett vansinnigt skrik från Ziris +rum — han nästan förbannade henne, om hon tegat, om han fått gälla +för inbrottstjuv, det hade varit bättre.</p> + +<p> +De stod mitt emot varandra, mannen med glasögonen +<span class = "pagenum">146</span> +och David. En hel minut stirrade han på David, idiotiskt, häpet, +mållöst. Sedan tog han sig över pannan, tycktes fått något klart för +sig, steg åt sidan och släppte fram David som likblek gick förbi honom, +men stannade vid dörren, liksom om han ansett det vara tillbörligt att +han utstod straff, utkastning, skällsord, ångest. Mannen med glasögonen +såg på honom med en vansinnigs ögon, skälvande i hela kroppen. Sedan +gick han till sängkammardörren och såg på Ziri, varpå han stapplade fram +till en korgstol i salongen, satte sig och brast i våldsam gråt.</p> + +<p> +David hade på några sekunder genomgått två stadier och befann sig med +ens i det tredje: från yttersta förskräckelse till onaturlig +likgiltighet och från likgiltighet till skamkänsla och medlidande, och +utan att tänka på vad han gjorde lutade han sig mot dörren till Ziris +rum, med ryggen vänd mot den hysteriskt snyftande kvinnan, och såg i +stel, stum sorg på mannen i korgstolen. Men då denne plötsligt lyfte upp +sitt tårdränkta, förvridna ansikte och såg på David, tyckte han sig +själv krympa ihop och betäckte ofrivilligt ansiktet med händerna. I tyst +ångest men med en viss känsla av att i alla fall någonting orätt höll på +att bestraffas, lyssnade han till den brustna, hypokondriska rösten från +det snyftande klädbyltet i korgstolen. Han vågade ej se på honom av +fruktan att liksom brännas av glansen från dessa blänkande ögon bakom de +fuktiga glasen. Rösten talade verkligen.</p> + +<p> +— Jag har vetat det här — ja, ja, ja, det har jag vetat, +<span class = "pagenum">147</span> +det här har man sagt — men jag inte trott — ja, ja, stå där, +stilla där, det är alldeles riktigt att ni skall stå där, David Ramm, +mellan mig och — och den där! Där skall ni stå — stå bara +stilla där —</p> + +<p> +Han tystnade och tycktes försöka behärska sig, han kämpade mot sin +upprördhet med onaturlig styrka men snyftade till sist igen. Men nu lät +rösten fastare, icke fullt så vansinnig som nyss:</p> + +<p> +— Och ni säger ingenting, ni, David Ramm? De säger att ni heter +David Ramm — men vad vet jag, jo visst, David Ramm. Sitt ned, jag +ber er, jag är ändå en människa, ni är kanhända också en — kan ni +inte tala med mig, ni skall ju vara så intelligent? Hör ni! skrek han +plötsligt liksom i raseri, pekande på en stol med armstöd, sitt ner, +säger jag! Ni är ju min gäst — inte sant? Sitt ned! säger jag, ni +är väl inte feg så att ni springer er väg! Sitt ned! jag befaller +det!</p> + +<p> +David satte sig, mycket vit i ansiktet, med en min som en ångerfull +brottsling tog han emot varje ord som ett piskrapp, som ett piskrapp väl +förtjänt. Å, det kändes nästan som en barmhärtighet att bli plågad så +rättfärdigt, så rättvist. Måtte han bara förbanna mig, tänkte han, det +skall göra det lättare för mig.</p> + +<p> +— Så ja, vi har en del att tala om, en del att tala om. Han hade +slutat snyfta och stirrade på den unge mannens ansikte, men utan hat, +bara med förtvivlan i varje min och rörelse. — Jag har vetat det +här, att det skulle gå så — det är mitt öde, men vet ni vad ni har +gjort? Tror ni på Gud, herr David Ramm, tror ni +<span class = "pagenum">148</span> +sådant? Jag — har också trott på en Gud, när jag var ung — +och — han pekade häftigt mot sängkammardörren — hon har +hjälpt mig att tro. Ni kan inte tro vad vi älskade varandra! Vad jag +älskade henne! Hur jag slitit och släpat och svultit — vi var så +glada när skulderna blev betalda — och lilla Elsa skulle få +uppfostran — var är hon nu då, lilla Elsa, Elsa! ropade han hårt, +kom och tala med din pappa! Bortskickad — vad vet +jag —</p> + +<p> +— Låt bli att tjuta därinne, låt bli att snyfta! skrek han +plötsligt och sprang upp. <i>Du</i> har väl ingenting att lipa över +— kärlek och barn och hem har jag gett dig, och älskaren sitter ju +här — sitter här, säger jag. Han slog häftigt igen dörren till +Ziris rum och började gå åter och fram på golvet. Var inte rädd, David +Ramm, sade han hånande, jag skall inte slå er. Sitt ned igen, säger +jag!</p> + +<p> +Och den groteska scenen började på nytt, de satt stilla mitt emot +varandra och den vansinniga rösten talade:</p> + +<p> +— Ni trodde jag var dum? Rösten lät väsande som en orm. Ni trodde +jag var dum! Å nej — å nej — jag har läst sönder min hjärna +— och sett mycket mer av världen än ni — mycket mer än ni, +hör ni det? Man kan inte lura mig, inte. Älskar ni henne, säg att ni +älskar henne, att ni fördrar skammen och vanäran av fattigdom och +allting för att gifta er med henne? Va? Säg? Svär det! Att ni fördrar +själva döden, men att ni kunde ej annat för — för att ni inte kan +leva en minut +<span class = "pagenum">149</span> +utan henne! Jag vet att hon älskar er, jag har vetat det länge — +länge — å, så evigt förbannat länge jag har vetat <i>det</i> +— svär det, svär att ni drevs av en stor och ren kärlek, att +— om ni svär detta, vet ni då vad jag gör? nästan viskade han +fram. Och David begrep alltmer att sinnesrörelsen gjort honom +vansinnig.</p> + +<p> +— Ni svarar inte! Jo, jag gör så här: jag förlåter henne för +hennes stora kärleks skull, och för er — jag skall säga: jag +förstår er —</p> + +<p> +David rusade upp. — Jag — låt mig gå — jag vill ingen +förlåtelse ha. Han skalv som ett asplöv. Den halvt vansinnige högg honom +i kragen.</p> + +<p> +— Ha — jaså! Ni vill inte — ni — ni älskar henne +inte — men ser ni, det gör jag. Och därför så — må fan ta +er!</p> + +<p> +Han kastade sig med en våldsam rörelse mot David och högg honom i +strupen. David hade hittills känt sig vilja fördraga all slags +bestraffning som ett slags rättvisa. Han var dock brottslig. Men nu slog +han bort mannens hand och steg åt sidan. Den rena kroppsliga handlingen +hade återgett honom en del av hans lugn. Tårarna stodo honom dock nästan +i ögonen. Mannen med glasögonen stirrade hatfullt på honom. Plötsligt +bet han i raseri samman tänderna, högg tag i en järnlinjal på bordet och +skrek:</p> + +<p> +— Vill ni då att jag skall mörda er, skall jag mörda er?</p> + +<p> +— Om ni kunde, stackars människa — men ni kan det inte, +nästan snyftade han fram. Jag försvarar mig +<span class = "pagenum">150</span> +i alla fall av gammal vana. Jag är så — stark mot ni.</p> + +<p> +Den vansinnige stod en stund och stirrade på honom, därpå sprang han +till andra ändan av rummet. Hans krokiga gestalt och tärda utseende +nästan skrämde David ännu mer än hans hot. Han kom tillbaka med en +bok.</p> + +<p> +— Brukar ni läsa i bibeln — viskade han med väsande stämma +— jag har lagt emellan här tills ni skulle komma — tills ni +skulle komma, hör ni. — Han ryste som i frossa, vaggande fram och +åter med kroppen medan han sökte i boken. Så fick han upp stället, såg +virrigt omkring sig och läste med hög, brusten röst, nästan +snyftande:</p> + +<p> +“Och Nathan sade till David: det var en gång i en stad två män, den ene +rik, den andre fattig. Och — och den rike hade — många får. +Den fattige hade intet — — — utom ett enda litet lamm +som han köpt och uppfött — och som — som åt bröd ur hans +händer — hör ni det? viskade han — som — åt — +bröd — ur — hans — händer — hans händer, och +drack ur hans bägare och låg i — i hans famn. Och det kom en +vägfarande — —“</p> + +<p> +Han avbröt sig och föll i gråt. David gick fram till honom och sade utan +att närmare tänka på det, skakande av rörelse:</p> + +<p> +— Jag ångrar mig, jag har gjort illa — kan — det +finnas förlåtelse för detta? Kan ni förlåta mig — eller bara ej +tänka så bittert på mig?</p> + +<p> +— Förlåta? Er? Den förkrympte, darrande mannen +<span class = "pagenum">151</span> +reste sig upp till hela sin längd och såg genomträngande på David.</p> + +<p> +— Än henne då? Han pekade med en krampaktig rörelse mot Ziris +dörr. Vad skall vi då göra med henne? Nu tog han igen ett steg mot +David. Gå! Gå fort! skrek han, och det såg ut på nytt som ville han +kasta sig över honom. David stod stilla, likblek, men utan fruktan, +endast kännande en förkrossande blygsel. Den stackars förorättade mannen +gick plötsligt tillbaka till sin korgstol och satte sig där med huvudet +begravet i händerna. Tyst och sakta som om han varit rädd för att störa +honom, smög David sig ut och nedför trapporna.</p> + +<p> +Sakta vandrade han gatan framåt, och om han inför någon haft att göra +reda för vad som hänt däruppe och hur han känt det, skulle han icke +varit i stånd därtill. Endast en sak trodde han fullkomligt klar: +förbindelsen med <i>henne</i> var i och med detta avbruten, han nästan +kände avsky för henne, fast han visste att han bort känna mera avsky för +sig själv. Men han kände också denna senare avsky, den var emellertid så +stark att den förlamade i stället för att riva upp. Han kände sig icke +misslyckad eller krossad utan <i>dömd.</i> Hans liv hädanefter kunde ej +försona vad han brutit mot en ensam, ärlig och strävsam man, som älskade +sin hustru. Han hade förstört hans liv och han kände sig som en mördare, +den där visserligen fått nåd för offentligt straff, men som aldrig kunde +gottgöra vad han felat. Medan han gick och tänkte så, +<span class = "pagenum">152</span> +kom han förbi den lilla krogen “Norden“ och gick in i matsalen. Han +kände sig långt ifrån hungrig, det var snarast för att få vara i fred i +fruktan för att möta någon bekant på gatan. Han utvalde ett bord längst +bort och beställde utan att närmare reflektera över saken det första +bästa han fann på matsedeln, ivrig att bli av med den flintskallige, +sliskige kyparen fortast möjligt. Han drack en kvart rödvin till steken +och gick direkt ut i kaféet. Då var klockan omkring fem, det fanns helt +få gäster därinne. Han satt i en mörk vrå och beundrade lokalens +förgyllda pelare och otäckt dammiga palmer, rummets fulhet stötte honom +ej mer, han tyckte han haft behov av ett ännu vederstyggligare för att +känna sig hemma. Föraktet för sig själv hade blivit nästan avsky, han +förundrade sig att han kunde äta och dricka, han drack en myckenhet +konjak till kaffet utan att känna sig berusad. Och nu först kom scenen +från Ziris hem igen i all sin vedervärdighet. Om och om genomgick han +den, försökte erinra sig varje detalj. Stödjande huvudet mot handen, +fann han ett visst nöje i att sluta ögonen och i minnet rota igenom +varje småsak som förknippats med händelsen. Hur många gånger han besökt +henne däruppe mindes han ej. Man kom först in i en rymlig tambur, och +sedan i en hall, sedan en salong. Där var ett grönt bord, ett +rektangulärt bord med en grön duk, och stolar med grön stoppning, hela +rummet var hållet i dämpat grönt, och där hängde en tavla mellan två +dörrar med ett skogslandskap, en +<span class = "pagenum">153</span> +vild och mörk tjärn och furor omkring, små näckrosor lyste ute på +vattnet. Det fanns ett slags salong till, i vitt, han hade aldrig trott +att han kunde minnas allt detta, och där var en boksamling och en dyrbar +flygel och alltsammans i en gammal förnäm stil. Hur han nu ansträngde +sig kunde han ej minnas hurdana stolarna såg ut, det var förargligt +— han måste hoppa över det. Alltså — han drack ännu ett +glas, häftigt, som om han varit ivrig att bli berusad — sedan var +det Ziris rum. Jag minns rummet, tänkte han, ett vackert rum, men jag +minns henne också, hon älskade visst att gå klädd i sammet, hon var så +mjuk i denna sammet. En gång hade hon haft en kärleksdräkt som +fullkomligt berusat honom — en nunnedräkt i kolsvart med ett +silkesrep, ett svart silkesrep, om midjan, hon verkade så kysk i den, +och när han löste upp den, fanns hennes fullkomligt nakna kropp +därunder, vit, skön och het som eld. Han hade älskat att ligga pressad +över henne under det hon hade dräkten på sig, och så häftigt riva upp +den — — vad det föreföll barnsligt nu! Och barnsligt var +allt det andra de gjort, enfaldigt och gammalt.</p> + +<p> +Och så — mannen med glasögonen. Han rätade upp sig och såg sig +skyggt omkring som om han fruktat få se honom. Mannen med glasögonen, +hur bar han sig åt nu? Och Ziri, hur tog hon saken? Kan väl åren, kan +väl åren hos dem läka även detta fula sår, som han rivit upp? Om han nu +aldrig återsåg Ziri mer, och det skulle han aldrig göra, kunde det då +finnas +<span class = "pagenum">154</span> +möjlighet att mannen förlät henne, att allt blev vad det varit? Men han +visste ju ej hur det varit, det kanhända alltid varit — nu för +första gången pressades en tanke på honom att hon kanhända haft någon +liknande förbindelse förut.</p> + +<p> +Skulle mannen förskjuta henne? Skulle han bli vansinnig? Eller var han +redan vansinnig?</p> + +<p> +Han måste gå härifrån, hem till kamraterna, där skulle han kanske kunna +glömma av alltsammans, åtminstone en halv timme. Han grävde efter +penningar i fickan, han tycktes ej ha några. Då blev han plötsligt rädd. +— Idiot, mumlade han, hur kunde jag? Jag visste ju att jag var +pank. Nu går det på tok — han måste ringa till någon — men +vem? Ateljén hade ingen telefon. Han hade ingen att ringa till — +utom Monna Lisa! Hon var den enda av hans bekanta som kunde nås på +telefon. Men detta var hädelse. Å, Hartman, att han ej tänkt på Hartman! +Han reste sig och sprang till telefonen.</p> + + +<h4 class = "section">11. Monna Lisa och historien om de små +snörena</h4> + +<p> +Varför han i alla fall ringde till ölstugan “Konungen“ och talade med +Lisa i stället för att ringa upp Hartman var en lång tid efter ett +mysterium för honom. +<span class = "pagenum">155</span> +Han ringde till “Konungen“ och hade tur: Lisa hade slutat sin +tjänstgöring och stod klädd och färdig att gå hem. Han sade henne rätt +fram hur det var och bad henne komma till “Norden“. Han skulle skaffa +pengar innan kvällen och återbetala henne. Lisa hördes litet förvånad +men var begåvad med ett gott hjärta, dessutom tilltalade det henne att +komma så där oförhappandes ut på äventyr. Men medan han satt och väntade +på henne, blygdes han, tog sig själv i upptuktelse, svor att han endast +skulle låna tjugo kronor av henne, bjuda henne på kaffe och gå med henne +till porten. I morgon skulle han sälja det manuskript han redan hade +färdigt för “Eldsflamman“ och gå direkt till “Konungen“ och betala +henne. Hur har jag kunnat glömma mig så, mumlade han, att jag kommit ut +för allt detta? Har jag slutat tänka på min själ, är jag kvitt både +böckerna, grubblet, ångesten, dödsaningen, och har jag bara blivit en +vanlig kurtisör, en simpel kvinnojägare?</p> + +<p> +Och just nu kom en tanke för honom som ej plågat honom på länge: hur far +och mor hade det. Svalt de, så där halvt om halvt, led de brist, och +— det allra värsta? Bad far för honom? Trodde de att han låg +däruppe i stugan vid Asanders ås och läste och skrev? Hade Nilenius +varit där och funnit kulan tom, och hade han sedan gått direkt till +Davids föräldrar och berättat att fågeln flugit ut? Bad far — för +— vällustingen? Tänk om far och mor visste! Gud hjälpe oss, de +skulle aldrig få veta det! Här fanns ingen Nilenius +<span class = "pagenum">156</span> +som i minsta detalj bevakade alla hans vägar.</p> + +<p> +Drucken till hälften, började han bli vek till sinnes, han rev ett blad +ur anteckningsboken och började med blyertspennan ett brev hem. När han +skrivit en stund, påminde han sig att han en gång förr rivit ett blad ur +anteckningsboken. Det var på “Konungen“, Lisa hade skaffat ett kuvert. +“Ända sen i går natt kan jag ej leva utan er — —“</p> + +<p> +Han stoppade ner anteckningsboken, skrynklade till brevet hem och +kastade det på golvet. Där kom Lisa!</p> + +<p> +Hon var klädd så att det skulle föreställa elegant i kappa och muff och +bredbrättig filthatt, och hon gick genom lokalen fram till hans bord med +en löjligt drottninglik gång. Allt flera gäster hade kommit till och hon +bekikades från tre håll av stirrande ögon ur ovala, blanka, röda, +intetsägande ansikten. David visste vad de tänkte om henne, men det +kvittade honom lika. Man kunde inte frångå att hon var vacker, de här +herrarna skulle säkert med glädje gett ut ett par hundralappar på henne, +om de fått. Men Lisa var ännu inte därhän, inte ännu åtminstone, hon +ville bli gift med en skrivare, en som satt på kontor. Det var hennes +dröm, och hon var uppriktigt ledsen att inte den här gossen David satt +på kontor. Hon nickade vänligt åt honom och slog sig ned med förtjust +min, helt nära intill honom i skinnsoffan. — Jag skall återbetala +i morgon — då äter jag frukost på “Konungen“, började han ivrigt, +nästan för ivrigt.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">157</span> +— Det tvivlar jag inte på, det blir nog bra med den saken, sånt +här kan hända vem som helst, svarade hon snällt och såg beskyddande på +honom. Hon ville ha likör — och punsch, men hon drack bara ett +glas av vardera, hon var mycket försiktig och måttlig, och David brydde +sig inte om att truga henne. Om en stund stack hon två tior i hans hand, +under bordet så att ingen av gästerna skulle se, han stoppade ner dem, +kände sig räddad och kunde ej låta bli att trycka hennes hand litet hårt +under bordet. Till svar lutade hon sig litet väl mycket intill honom, så +att en fyrkantigt växt herre mitt emot med ett rödrandigt ansikte bara +gapade av avundsjuka. — Den herrn skulle känna sig stolt att sitta +vid hennes sida, de flesta av “Konungens“ gäster vill gå ut med henne +— varför känner jag mig inte stolt?</p> + +<p> +Hon pratade mycket med honom. Hon påstod att fast det var så många som +ville gå ut med henne och bjuda henne på teatern och på cirkus och på +restauranger, så brydde hon sig inte stort om en enda, hon kunde inte gå +ut med nån annan än den hon intresserade sig för. Men om det var nån som +hon riktigt intresserade sig för, då gick hon nästan vart som helst +— hon kunde inte svara för vad hon gjorde — men då måste hon +vara kär, förstås, annars var det alldeles omöjligt. Aldrig nånsin i +livet skulle det kunna komma på fråga att en karlsperson, som hon +uttryckte sig, skulle få komma henne för nära om det inte var fråga om +riktig kärlek.</p> + +<p> +<span class = "pagenum">158</span> +— Du ska aldrig gifta däj, föreslog han på måfå, för jag har sett +så många äktenskap, och dom blir bara olyckliga. Eller om du ska det, så +gift däj för pengar, det är det bästa.</p> + +<p> +— För pengar, usch nej då, aldrig i livet! Kär ska jag vara, fast +nog medgives att det kan bli olyckligt när en gifter säj alltid, om det +vill till. Hon satt och skvalpade med punschglaset så att det rann över +på fingrarna, hennes fylliga underläpp sköts ut en smula och hon +trampade och trummade med foten under bordet. Det är en familj som bor +ovanför där jag bor, inte är dom lyckliga inte, han — du skulle +bara höra såna läten det är däroppifrån — han pinar barnen för att +han hatar frun så — jag vet en hel historia, men man kan knappt +tala om det, så ruskigt är det — och ändå säjs det att dom var så +lyckliga när dom gifte säj och inte är dom värst gamla heller och han +har hittat på någonting som låter så hemskt så han plågar dem var kväll, +dom gråter — jag kan inte bo där snart —</p> + +<p> +Han hade suttit och hört på henne med blekt, förstört ansikte, nästan +förströdd. Nu röck han till och såg på henne. — Lisa, får jag +följa med dig hem och höra — och du berättar detta för mig. Han +hade bara en biavsikt med förslaget, och hon tycktes ana den. — Du +får inte komma upp på mitt rum, nej, jag vill inte. — Men jag +lovar att vara så snäll, jag skall bara sitta alldeles stilla — +jag vill gå nånstans, jag vill ha sällskap i kväll. Hon iakttog hans min +med prövande ögon. — Du — du är inte som de andra, du är så +<span class = "pagenum">159</span> +häftig och konstig, jag skulle inte våga, sade hon förvirrad. — +Men snälla du, vad gör det? Jag svär att inte försöka ta i dig en gång, +jag — är så ensam!</p> + +<p> +Slutet blev att han gick med henne. Vid porten ångrade hon sig igen, men +han var envis, han åtrådde henne, hela hennes väsen var så frånskilt +Ziris, så vulgärt. Han skulle göra sig kär i henne, han skulle skaffa +sig henne som sällskap, hennes dumhet skulle passa honom, och hon retade +honom med sin utmanande slanka men ändå fylliga kropp. Han övertalade +henne, han ljög för henne, viskade att han tyckte om henne, och hon +rodnade och lät honom hållas. De kom in i ett tarvligt möblerat rum två +trappor upp, en hålögd kvinna med gult ansikte, troligen värdinnan, +tycktes vilja äta upp dem med ögonen när de gick in men hon drog sig +tillbaka i köksdörren och slog igen den med en skräll. — Jag kan +få ett stiligare rum än det här, jag behöver inte krusa, jämt är hon +misstänksam och vaktar en som man vore ett barn, sade Lisa.</p> + +<p> +Väl inne i rummet, visade Lisa ingen ängslighet för hans närvaro, men +David satt i hennes tarvliga soffa och kämpade med sig själv. Hans lätta +rus höll på att lägga sig, han kände sig vara på fel väg, en mörk och +smutsig väg, och det lättsinne, som behövdes för att fullfölja de +avsikter han haft mot Lisa, svek honom. Han tyckte att det kunde räcka +nu, med last och lögn och dagdriveri. Men nu satt han här i alla fall +— och — vad var det?</p> + +<p> +<span class = "pagenum">160</span> +Från våningen ovanför hördes ett svagt ljud som han först liknade vid en +duvas kuttrande. Så småningom ökade det i styrka och föreföll som ett +barns gråt, men avbrutet, liksom sönderryckt i små korta stön. Sedan kom +ett kvävt rop, med något outsägligt brustet i.</p> + +<p> +— Han heter Larsson, sitter på kontor hos Michelsens, upplyste +Lisa. David hade en förnimmelse av någonting fasansfullt som ville +tränga sig genom taket ned till dem. — Slår han barnen i fyllan? +frågade han.</p> + +<p> +— Nej då, han har hittat på andra sätt, ingen vet säkert utom en +enda sak som värdinnan sett en gång — han ger dom kaffe och +svagdricka och sånt där, och så vet man hur det är med småttingar, dom +där pojkarna är bara fem och åtta år — jag vet inte om jag kan +tala om det — men värdinnan kallar det tortyr — vet du vad +tortyr är? Är det farligt?</p> + +<p> +— Du pratar! David reste sig upp och gick alldeles inpå henne, tog +henne varligt i armen och satte henne i soffan. Visst vet jag vad tortyr +är — berätta nu alltihop, allt du vet!</p> + +<p> +— Å ja, nog för att jag kan tala om det, han har små smala snören +som han binder om — så när dom gråter och skriker och vill gå ut +— och han vill inte att dom skall gå ut — för han vill plåga +dom — så tvingar han dom att stå stilla och han binder om snörena, +så att det inte skall komma — komma ändå — och dom sväller +opp av det — och det är då dom gråter och han +<span class = "pagenum">161</span> +sitter och vaktar dom — han är visst vansinnig — men ingen +kan göra nånting, för i främmandes närvaro är han så öm så mot dom. Är +det säkert att det heter tortyr?</p> + +<p> +— Men värdinnan då, som sett det?</p> + +<p> +— Ja, jag vet inte, han betalar hyran i förskott och lär vara så +bra på alla vis — och hon säjer att det inte angår +henne —</p> + +<p> +— Men hon kan stämmas som vittne?</p> + +<p> +— Det vet jag inte — hör du — hör du — nu igen! +Och den snälla lilla Lisa började snyfta. — Jag tycker så synd om +barnen, sade hon. Kan du inte hjälpa mig — +— —</p> + +<p> +Han stirrade på henne utan att kunna svara. — Säga till honom, +mumlade han, men vad skulle det tjäna till? Varför kom jag egentligen +hit? För barnens skull! Det uppskakande i historien hade alldeles kastat +honom ur det lystna erotiska tillstånd i vilket han kommit hit. Gråt +inte mer, sade han, dom har visst tystnat däruppe nu. Nu skall jag gå +— du ser ju att jag håller ord, jag lovade vara ordentlig.</p> + +<p> +— Du får inte — du behöver inte gå, jag kan koka te åt oss, +jag har ett spritkök, sade hon ivrigt. Hennes ansikte blossade av iver +och blyghet. Hon kastade sig plötsligt om hans hals och såg honom in i +ögonen. Du är så hederlig, så ärlig, du springer inte efter alla slags +flickor som de andra gör. Säj, viskade hon i hans öra, rycker du om +lilla Lisa?</p> + +<p> +— Man är inte alltid så säker på sina känslor, svarade +<span class = "pagenum">162</span> +han hastigt i det han nervöst lösgjorde sig. Man behöver tid ser du, och +tänka efter, så att man inte säjer det man inte riktigt — ja, jag +menar, jag tycker om dig i alla fall. Han slet sig ifrån henne och kunde +knappt behärska sig när hon kysste honom vid dörren. När han kom ut i +tamburen, såg han det håliga, rynkiga gumansiktet försvinna utåt köket +igen. Hon hade således spionerat. Han skrattade, vad rörde det honom. +Plötsligt fick han en idé, han smög sig sakta uppför trappan och +stannade framför en dörr med namnet Persson. Det måste vara här, tänkte +han, han var mycket blek och nästan alldeles lugn. Plötsligt ljöd ett +dämpat skrik därinifrån, han kände igen det. Dumheter, vad rör det mig, +vad vill jag göra? Men barnen, barnen, visst rör det mig i alla fall. +Det rör mig, upprepade han. Skall jag? Han satte pekfingret mot knappen +till ringledningen och hans hjärta slog litet fortare. Men så tryckte +han till, ilsket hårt. För barnens skull! sade han högt i det han hörde +tamburklockans surr därinne. Steg hördes, manssteg tydligen. Och dörren +öppnades sakta av en medelålders man med ett nervöst, vansinnigt +ansikte, alldeles vitt och med borstigt, upprättstående hår. Mannen +ämnade av någon anledning ej släppa in David, ty han steg ut i tamburen, +sköt till dörren bakom sig och frågade med otålig röst vad det var +fråga om.</p> + +<p> +— Ni pinar barnen, svarade David häftigt, varför gör ni det?</p> + +<p> +Till svar snurrade mannen nästan runt, stannade +<span class = "pagenum">163</span> +sedan och stirrade enfaldigt på David. Hans ansikte blev med ens mycket +rött. Vem säger så? frågade han nära på ödmjukt, med ett steg åt sidan +som om han varit rädd.</p> + +<p> +— Alla era grannar säger så. Vad är ni för en? Ni måste betänka +att ni är sjuk, pervers, och ni har ingen rättighet att ha era barn hos +er. Begriper ni inte så pass?</p> + +<p> +— Det är lögn, det är inte sanning, stammade mannen, jag slår dem, +jag erkänner att jag slår dem, men det andra är bara lögn, bara förtal, +hör ni.</p> + +<p> +— Vad för något “det andra“? frågade David hårt, jag har inte sagt +något om sättet. Men nu förstår jag att även “det andra“ är sant. Ni +skall gå till en nervläkare och bekänna alltsammans, hör ni, så blir ni +räddad från vansinnet, och lova mig att inte göra så där mer!</p> + +<p> +Mannen vände bort ansiktet, darrande av blygsel, under det David gick +nedför trappan. Men plötsligt tänkte han: denne stackare är så feg att +han kanske kan skrämmas att upphöra med det där. Och han återvände till +mannen, som just nu stod i dörren, satte sitt ansikte nära in på hans +och sade:</p> + +<p> +— Om ni gör det en enda gång mer, så mördar jag er! Med kniv, hör +ni, med kniv!</p> + +<p> +Mannen sprang in, slog dörren i lås och David hörde ett hånskratt där +innanför. Jag är en idiot, tänkte han. Nu gör han det bara mera i +hemlighet än förr. Varför skall jag också lägga mig i det som inte +<span class = "pagenum">164</span> +angår mig?</p> + +<p> +Den omänskliga gråten från de små barnen ljöd ännu i hans öron när han +sakta gick uppför de fyra trapporna till Terjes vindsrum.</p> + +<p> +Terje låg och läste en detektivroman, spottande som vanligt. David +berättade historien.</p> + +<p> +— Kunde du inte slå honom? Stryk hjälper mot mycket, undrade Terje +lugnt. Han lät sig aldrig bringas ur fattningen. Det där är bara en av +skorvarna i livets ansikte. Men har du inga pengar så att vi kan gå ut +och äta? Kommer aldrig det där fruntimret hit mer med några blommor? +Mager är du som en skrika.</p> + +<p> +— Jag är uttröttad på allting, allting äcklar mig.</p> + +<p> +— Då har du bara fått för litet brännvin. Men du kan vila dig här +om du vill, så går jag ut och äter.</p> + +<p> +Han lät Husfadern gå ensam ut och äta för återstoden av Lisas pengar och +satt själv och ruvade i ett hörn. Då och då gick han upp och gjorde ett +slag över golvet med snabba steg och satte sig igen. Skulle han resa hem +ifrån allt detta, upp till skogarna? Och vad angick honom nu denna +historia med snörena och de små barnen? Ahå, du lever ännu, gamle Gud +fader, sade han högt för sig själv, du har inte glömt din ringa tjänare, +du gav mig en vink uppe hos Lisa — att jag inte skulle glömma dig +— det är <i>Han</i> igen — Han är överallt, ja, livet är +skönt och förskräckligt — hur är det nu Byron sjunger — fast +han vet nog vad människan är för ett djur — hur är det?</p> + +<p class = "inset smaller"> +<span class = "pagenum">165</span> +“We’ll talk of that anon. — ’T is sweet to hear,<br> +At midnight on the blue and moonlit deep<br> +The song and oar of Adrias gondolier,<br> +By distance mellow’d, o’er the waters sweep;</p> + +<p class = "inset smaller"> +’T is sweet to see the evening star appear,<br> +’T is sweet to listen as the nightwinds creep<br> +From leaf to leaf; ’t is sweet to view on high,<br> +The rainbow, based on ocean, span the sky.</p> + +<p class = "inset smaller"> +— — — — — —</p> + +<p class = "inset smaller"> +’T is sweet to be awaken’d by the lark,<br> +Or, lull’d by falling waters; sweet the hum<br> +Of bees, the voice of girls, the song of birds,<br> +The lisp of children and their earliest words —“</p> + +<p> +Men det är inte ljuvt, det jag hört i kväll! Om jag nu vaknade i det +daggiga gräset i någon skuggig dal därhemma — eller annanstans +— och hörde lärkornas sång och humlornas surr och det muntra +skrattet av flickor som plockade blåbär, då, tänkte han, skulle jag ej +ens kunna fatta allt detta innan historien om de små snörena komme för +mig. Inte därför att historien var typisk för släktet, det visste han, +utan därför att historien krupit in på honom till ett vittne att +lidandet aldrig sov, till en örfil att ej heller han skulle somna! Om +jag nu vore en kristen, sade han sig, då vore det min plikt att försöka +rädda dessa barn, och innan jag lyckades därmed, hur kunde något göra +mig glad igen? +<span class = "pagenum">166</span> +Och om jag vore en kristen, fortsatte han mörkt, då skulle jag resa hem +genast och — hur skulle jag göra med Ziri och hennes man? Hur +skulle en kristen, som fallit så där och syndat mot en annan människa, +så kastat i olycka ett helt långt liv, hur skulle en rätt kristen göra +med detta? Ty även om han fick förlåtelse av Gud och kunde tro att denna +förlåtelse betydde något — vad kunde den dock betyda för den +stackars mannen med glasögonen? Han som släpat bort ett helt liv för att +göra en kvinna lycklig, för sin kärleks skull till denna kvinna, och som +nu tar henne ur armarna på en äventyrare, vad hade han för nytta av att +David Ramm fick förlåtelse av Gud?</p> + +<p> +Det han gjort var således fullkomligt obotligt, det kunde aldrig i detta +liv gottgöras. Men om det fanns en annan tillvaro, där män och kvinnor +kunde mötas och befriade från passionernas mara med klart och ogrumlat +förstånd och i förstående kärlek ta varandra i hand? Ja, då — +— men det där var ju bara spekulation. Gjort var gjort. Mannen med +glasögonen var ett lika obotligt fall som mannen med snörena därovanför +Lisas rum. Lisa — ja — just nu, bara han tänkte på henne, +kände han harm över att ej ha förfört henne. Sådan var han!</p> + +<p> +Dagen därpå for han upp till vildmarkerna.</p> + + + +<span class = "pagenum">167</span> +<h3 class = "chapter">III. Mot skymningen</h3> + + +<p class = "center smaller"> +Du västan som stormar med högröstad sorg i ditt sus,<br> +kom bär mig på vingar högt upp under stjärnornas ljus!<br> +Lyft upp mig från jorden du harpa med dansande ton,<br> +lägg mig och min synd och min strid vid Den Eviges tron,<br> +du västan som stormar med högröstad sorg i ditt sus!</p> + +<p class = "center smaller"> +I kväll må all himlarnas orglar väl spela för mig!<br> +Till gamman och glädje och vila på pilgrimens stig,<br> +till glömska av släpet i jordens fåfänga mull,<br> +till glömska av döden som tömde min bägare full,<br> +i kväll må all himlarnas orglar väl spela för mig! +</p> + +<p class = "center smaller"> +Ni kära som vänta er son från ett främmande land<br> +befallen er länge i natt i den store beskyddarens hand!<br> +Ty molnen gå tunga men Gud är rättfärdig och god,<br> +fast morgonens glans är som glansen av kallnande blod —<br> +ni kära som vänta er son från ett främmande land! +</p> + + +<span class = "pagenum">168</span> +<h4 class = "section">12. Hos far och mor</h4> + +<p> +Det har gått några månader, julen har varit här med sitt tjocka mörker +och sina vita ljus. Då har David Ramm suttit och hört sin gamle far läsa +evangeliet inne i verkstaden, han har sett denne Guds slav för en gång +räta sin rygg och känna sig fri från arbete, hört hans sträva stämma +stamma fram ord om det som skall borttaga synd, det som skall vara till +tröst och befrielse från döden i denna värld. Men han tyckte inte att +gubben såg värst glad ut själv när han läste det. Han undrade om den +gamle då mer än annars kände den tunga sorgen av att hans ende levande +son inte kunde tro och känna frid. Men han sade ingenting, och när han +läst slut och bedit högt gick han bort och lade sig på sängen med +händerna knäppta över bröstet och ögonlocken slutna, mager, med urätet +ansikte, stilla och vit som ett lik, medan juldagen kom svartgrå över +barvinterbackarna och skogen. Mor gick och stökade eller också satt hon +stilla på en låg pall, insvept i en grov yllekofta och med det ännu +mörka släta håret liggande som en tunn mössa över hjässan. När David +satt och såg på henne, utan att ha ett enda ord att säga, kände han hur +han älskade sin mor, men den känslan gjorde honom allt stummare. Han +tyckte att hon, som hon nu satt, liknade en tavla av Pablo Picasso som +han sett i Wien. Armod hette den, och hemligheten med den tavlan var att +den icke +<span class = "pagenum">169</span> +sade något om svält, trasor eller sjukdom, att gestalten icke var +bruten, att ansiktet var jämförelsevis ungt, men ändå varenda tråd i +tröjan, varje drag, varje färgklick var en sång om armodet. Det var icke +en andlig fattigdom, det var bara fattigdom, det var icke lekamlig nöd, +men nöden ensam och stor.</p> + +<p> +Och när han suttit och stirrat på dessa två med hjärtat överfullt av +medlidande och kärlek, men utan att kunna få fram ett ord, gick han upp +på sitt vindsrum, satt framför kaminen och stirrade in genom luckan på +de små surrande lågorna som dansade i alveden. Han kunde sitta så i +timtal utan att förmå röra sig, och när han slutligen gick upp och satte +sig i bädden ryste han åt sin egen ensamhet. Där nere hörde han hur far +och mor låste om sig och gick till vila. Här uppe satt han, övergiven av +hela världen, och stirrade på lampan, på de få böckerna i hyllan, på det +smutsiga golvet och på sin egen spegelbild i fönstret.</p> + +<p> +Så sitter David kväll efter kväll, ibland ligger han på rygg i sängen +och läser om vart annat bibeln, Mark Twain, Dickens och Mäster Eckhart. +Hans nervositet och inre uppror känner ibland knappt några gränser. Han +har pluggat franska så mycket att han kan läsa Rabelais, och denne har +verkat som morfin en vecka, men så är även den fröjden slut. Han har +hittat “Une Vie“ av Maupassant, han har läst “Hor-la“ utan att känna +någon förskräckelse, endast förståelse. Nu bär han sig åt som en +människa på väg att +<span class = "pagenum">170</span> +mista förståndet. I timtal sitter han vid skrivbordet utan att våga se +upp, kännande hela vidden av sitt onyttiga liv som en mulen förföljare +bakom ryggen. Och han har skrivit en roman, som ligger kastad åt sidan, +han har själv fördömt den som värdelös. Men det hade varit en vila att +få skriva den. Han har icke mod att gå till sängs, han vet att han måste +ligga vaken, och om han somnar, hemsökes han av feberdrömmar. Alla hans +vänner, dem han litar på, besöker honom under sömnen, och de är alla +förvandlade till fruktansvärda förebrående skolmästare, bakdantare och +fiender. Ibland tillgriper han opium som Hartman skickat honom och får +då en natts ro, han arbetar med sin roman som en vansinnig, han hör hur +hjärtat slår lugnare, han blir kall, han sitter och skrattar för sig +själv medan pennan löper över papperet. Han sover som en stock, utan +drömmar, han vaknar, går ned till mor och far, efter att ha sväljt ännu +mer opium. Nu går det lätt att tala till dem, han deltar i alla deras +sorger och bekymmer, han talar med sin far om arbetet, han berättar +historier, han ser hur de gamlas ansikten lyser upp av glädje, och nu +förstår han hur helt de lever för honom, hur de älskar honom och ber för +honom. Och då grips han av glädje själv, han går efter den gamla +gitarren, stämmer den och sjunger en psalm, en sång om Guds kärlek. Frid +går in i det smutsiga rummet, solstrålarna dansar på golvet, och han +gråter, han gråter! Och far och mor, de förstår, å, de säger ingenting, +frågar ingenting: de</p> +<span class = "pagenum">171</span> +bara gläds — tackar Gud att hans hjärta ännu är mottagligt och +vekt, giv honom också Du till sist din eviga frid — redan vet han +ju hur fåfängt detta liv! Än en sång! Än en salig visa! Gud skall ha +äran som givit vår son ett så gott hjärta, och en så härlig röst att +prisa skaparen! + +<p> +Ty om de små pastillerna, om opium, som verkar så underbart befriande, +vet de ingenting. Gud ske lov för den saken!</p> + +<p> +Men det kommer en kväll när ruset släppt och när han inte törs öka dosen +mer. Då går han inte ned, då sitter han däruppe i sitt skatbo och ruvar. +Det kommer flera kvällar, likadana. Han har avsagt sig giftet på en +månad, han vill ej dö av det ännu. När klockan slår tre på natten lägger +han alla böckerna på en stol vid sängen. Men ännu har han ej mod att +lägga sig. Nu tänker han ofta på den där drömmen han hade uppe på Terjes +ateljé: “Inom ett år skall du slippa allt detta!“ Ja, väl, må det vara +så, men han hade hellre velat få dagen bestämd. Enligt drömmen skall han +ju ha tre månader kvar att leva — om han dör just som tiden går +ut, men han kan ju också dö innan! Han tvingar sig att skratta åt det, +men han måste i alla fall tänka på det. En dröm är ju dock bara en +dröm.</p> + +<p> +En natt satt han vid bordet, vaggande kroppen fram och åter, stirrande +på sina egna overksamma, vita händer. Efteråt kunde han ej minnas om han +tänkt på något särskilt, det var väl som vanligt att alla hans gamla +bekymmer, oron, det onda samvetet över +<span class = "pagenum">172</span> +hans egen overksamhet och allt annat även nu stod för honom, men mera +som något stort och obestämt tyngande, ätande, brännande, utan att han +därför grubblade över någon särskild sak. Klockan var omkring tolv, hela +huset var dödstyst. Då fick han plötsligt en förnimmelse av oerhört +lugn, nästan stelhet, och under några minuter satt han fullkomligt +stilla, utan att egentligen tänka på något. Han greps av en besynnerlig +fruktan för att plötsligt uppge ett skrik, han kände ett begär efter att +rusa ned för trappan och samtidigt ropa på hjälp. Jag måste, jag måste! +flämtade han. Jag får ej, jag får ej, var hans nästa tanke. Om jag gör +det är jag förlorad, man för bort mig — och mina föräldrar — +— — och han grep hårt i bordskanten och bet ihop tänderna: +jag måste sitta stilla — ej röra mig tills det är över! tänkte +han. Men samtidigt kände han det som skulle han ögonblickligen +söndersprängas. Huvudet blev ovanligt lätt, tomt, ångesten blev till +fasa, fasan till namnlös skräck. Han vågade ej resa sig, han bara grep +allt hårdare tag i bordskanten, krampaktigt, som en döende. Håll dig +fast — var stilla — ej ett ljud! nästan skrek han invärtes +till sig själv. Och han höll ut tills han kände hur attacken släppte, +han blev matt, men lugn, ofantligt lugn. Första gången på mycket länge +gick han beslutsamt och lade sig.</p> + +<p> +— Gud kör mig i säng! mumlade han, bittert skrattande.</p> + +<p> +Och han drömde att han höll i händerna en bok som han försökte läsa i, +dock utan att kunna urskilja +<span class = "pagenum">173</span> +orden, men det utgick strålar från boken, små gnistor slog upp i hans +ansikte och han kände sig genomströmmad av en så mäktig glädje att han +vaknade, men denna känsla förvandlades då till samma förnimmelse man har +då man genomkorsats av en stark elektrisk ström. Sedan låg han vaken +tills han hörde hur mor gick upp och malde kaffe nere i köket. Det sved +i ögonen, han var ännu tröttare nu än då han lagt sig. Det första +vårmorgonljuset kom in genom fönstret och föll på golvet i två rutor, +liknande en uppslagen bok. Och för första gången på många år brast han i +gråt och grät länge. Han kände det som om livet vore en tung börda han +burit så länge att han nu måste kasta den av sig eller förlora sitt +förstånd. Han orkade det ej mer. Han kunde ej göra sig reda för någon +enskild svår detalj i allt det som plågade honom, det var alltsammans +bara Han — som Hartman mött på Jakobsgatan: och som var så +förfärlig och så omöjlig att komma överens med. Det var ej mer den gamle +Gud fader att få bedja till och gråta ut hos — det var bara Han +— all världens, all livets förskräckliga <i>Han.</i> Och inför +Honom grät man i kramp, som under käppen, under piskan som ven över +människan och skapelsen i evigheters evighet.</p> + +<p> +Och när dagen bröt in full, tänkte han: jag skall gå till Nilenius. Han +är dock en olycklig som jag, han skall förströ mig. Och han gick.</p> + + +<span class = "pagenum">174</span> +<h4 class = "section">13. Nilenius’ sista timmar och testamente</h4> + +<p class = "right smaller"> +“Jag går under, men du skall också<br> +vara med mig i helvetet.“ +</p> + +<p> +Dagarna gick så småningom fram mot våren, med mycken hunger, då han ej +hade pengar att betala maten hos föräldrarna, drev David ute mest i +sällskap med Nilenius och bodde omväxlande hemma och uppe i stugan vid +Asanders ås. En dag kom Nilenius pustande, ideligen ätande bröstkakor +med opium ur en papperspåse, ivrigt, glupskt, som en häst äter havre ur +en tornister. Han hade på sista tiden förvandlat sig själv till ett +monstrum av otålighet, jämmer, hån mot David och skryt med sig själv. +Han var otålig över att han ej kunnat få veta vad David varit ute för i +Stockholm. Han var outhärdlig, spionerade ut allting rörande vännens +enskilda angelägenheter, och om David någon gång lämnat honom drucken +och ensam sovande kvar i någon hölada, uppsöktes han alltid strax av +Nilenius som överöste honom med förebråelser.</p> + +<p> +Nu upprepade han hela sitt livs historia igen, han var så olycklig.</p> + +<p> +— Käringen, ser du, hon Karolina, ä en så hälvetes gnatig varelse, +pustade han. Du ska setta här å höra på när jag berättar, för aldrig får +jag en minuts ro hemma, för svattsjuka å ilännde. Hur har de inte vari +för mäj i alla tider å hur ä de inte nu! Utskälld åttå +<span class = "pagenum">175</span> +alla i byn, nersvärtad inpå bara benen, å en svärfar som hissar opp min +hustru å mina barn mot mäj, ensam å övergedd i hela världen, å ta mäj +fan ä du inte den enda på jorden ja kan tala me’.</p> + +<p> +David satt på sängkanten ett stycke från honom med huvudet bortvänt. +Nilenius fyllde hela hans sovrum med en underlig snuskstank, han bytte +på senare tiden aldrig kläder. Hans kropp, händer och uppsvällda vador +med lindor omkring var så väldiga att han nästan uppfyllde det lilla +vindsrummet. Plötsligt vände sig Nilenius om med ett ondskefullt flin +och sade:</p> + +<p> +— För resten har du nog inte vandrat så värst gudlit genom världen +du heller, he, hö! Va tror du din gamle far skulle säja om han hadde +reda på den där Ziri?</p> + +<p> +David röck till, blev het och sprang upp på golvet. Han kunde ej fatta +att Nilenius även kunnat snoka reda på detta. Han sneglade mot sin +vilja, rädd att förråda sig, bort mot bokhyllan där hennes två brev låg +— han drog en lättnadens suck nästan, de hade ju ej innehållit +någonting annat än några oskyldig utgjutelser, de förrådde ingenting. +— Men — men i det ena stod det något om att hon ville +uppsöka honom här i skogen. Han gick resolut bort och tittade — +ingen hade kunnat röra breven. Under tiden iakttogs han noga av den +rödbrusige, halvrusige jätten i sängen.</p> + +<p> +— Jaså, hon skriver me, var lugn du, ja nosar aldrig i andras +gröt, men ja vet va ja vet. +<span class = "pagenum">176</span> +— Bah! Jag har naturligtvis pratat i sömnen, tänkte David lättad, +i fyllan — i ladan vid Södersjö. Högt sade han:</p> + +<p> +— Än sen då? Ett fruntimmer är väl ingenting att bråka om. Nu +tänkte han: han skall giva sig sken av att veta mer än han vet för att +locka ur mig även detta och berätta det hemma! Må satan ta honom, han +skall hugga i sten så det gnistrar!</p> + +<p> +— Du säger du vet — men kanske du hugger i sten, sade han +lugnt. Men hans hjärta och hjärna arbetade feberaktigt, och han blev +helt blek. Ziri kan aldrig komma — så länge — så länge denne +man lever, tänkte han.</p> + +<p> +Men nu övergick Nilenius strax till sina egna angelägenheter. Skottet +han lossat tycktes ej ha verkat, han sparade nästa salva till längre +fram.</p> + +<p> +Han omtalade att han på sista tiden börjat få svårt för att gå fort. +— Ja må flämta och pusta, men det är som hadde ja en klomp i +bröstet. Och bara för att jag har förtroende för däj å för ingen anna på +hela joren, så ska du veta, lallade han med hemlighetsfull min, att ja +vari hos doktorn, ja, de har ja. Du kan ju hålla käften å inte babbla me +de i byn å i ditt hem men ja har obotlit hjärtfel — obotlit +hjärtfel. Å doktorn han sa, att när ja dör ä dä som när man blåser ut +ljus, så fort å smärtfritt går de — å inte ä ja rädd, för på ett +helvete tror ja inte, men de är svårt ändå å riktit komma bort från de +gamla, fast nog har jag läst så mycke, så jag vet att om där är en +rättfärdig gud, inte +<span class = "pagenum">177</span> +har han nåt helvete. Eller va tror du, du är ju lärd på sånt, du +grubblar ju så du är väl som en professor. Hör du, tro inte att ja är +rädd, inte. Får jag lägga mäj ett tag på din säng — eller vill du +följa mäj hem —</p> + +<p> +De gick hem till Nilenius, och komna mitt på gården stupade den raglande +gubben plötsligt kull, gav till ett skrik och grävde med händerna i +gräsroten, med ansiktet nedvänt, under det ryggen stod upp, krampaktigt, +som en sprättbåge höjde sig den breda bakdelen under det stöveltårna +spårade upp marken. Skriket hade lockat ut svärfadern som kom linkande +på två käppar, gnällande som en hund av förskräckelse. Ett par drängar +kom och bar med Davids hjälp in den fallne. Han var ohyggligt tung, och +kroppen saknade styrsel. De lade honom på en säng i kökskammaren och +hustrun störtade till, kvidande och snyftande, med de röda, magra, +blanka händerna ännu våta av diskvatten.</p> + +<p> +— Ä han dö, säj om han ä dö? jämrade hon.</p> + +<p> +Ett stycke ifrån stod svärfadern, med öppen mun och nedhängande underkäk +och ett märkvärdigt triumferande fastän något förskräckt uttryck i +ansiktet. — Va dä inte dä ja har sagt dä skull gå så där, å håj åj +jåj! pustade han. Hela familjen var i uppror. Man talade om läkare, och +en av sönerna gick ut och spände för hästen. David stod vid sidan om den +medvetslöse och höll handen mot hans hjärta, som ännu slog. Om en stund +gick han mot dörren, men husmodern hindrade honom. Han måste stanna +tills +<span class = "pagenum">178</span> +doktorn kom. Och han tog en stol och satte sig och såg på Nilenius, som +låg med ansiktet uppåtvänt och de köttiga ögonlocken slutna. Jag kanske +slipper honom snart, tänkte han, och ändå var han vänlig och hjälpsam +ibland.</p> + +<p> +Om en stund slog Nilenius upp ögonen, satte sig i bädden, skakade som +ett löv i hela kroppen. Det föreföll som om han velat luta sig fram för +att gripa tag i David, och denne ryggade tillbaka för den dunst av hat +som slog ut från den döende, som nu var alldeles svart i ansiktet. Han +sade med matt röst till David:</p> + +<p> +— Jag är färdi nu — du har väl än nåra dar kvar — ja +är inte så — gammal — så om de inte varit det — +förbannade hjärtat — — men du ska gå opp te stugan — +ve Asanders ås — ja har lagt dit ett — litet minne från dina +förfäder — dä var bara meningen att skoja — tag bort det där +— gå dit får du si!</p> + +<p> +Med dessa obegripliga ord sjönk han ned igen och var död inom en timme, +under tiden talade han ej mer, han var medvetslös. David gick sin väg +innan doktorn kom. Nu skulle han ha känt en besynnerlig lättnad om ej +Nilenius’ sista ord oroat honom. På två veckor hade han ej varit uppe i +den gamla kojan — i morgon skulle han gå dit och se, om Nilenius +yrat eller om han verkligen burit dit något föremål.</p> + +<p> +Han hatade mig — han hatade mig, mumlade han, och han missunnade +mig att överleva honom! Kan jag någonsin bli klok på allt detta? Vad är +det då för +<span class = "pagenum">179</span> +föremål han burit dit för att skoja med mig? Det måste vara hans +feberdrömmar detta. Han ryste. Himlen vet vad en sådan människa kan +hitta på, tänkte han. Minne från förfäderna? Omöjligt.</p> + +<p> +Kvällen kom, det sjunkande vårljuset och den skarpa, råa vinden höll +David sällskap hem, och han var så upprörd och söndersliten av allt +detta, att han ej vågade tala om det hemma. Han gick in till de gamla +och tog gitarren, såg hur de ljusnade upp, och hela kvällen satt han och +sjöng för dem, rädd för sig själv och ensamheten, så att han ej vågade +sluta. Först när de gamla ville gå till vila måste han bryta upp. Men +innan dess sjöng han, med nervöst skälvande röst, förtvivlat, som ville +han därur hämta styrka att kasta sig ifrån sig det spöklika livet helt +och hållet:</p> + +<p class = "center smaller"> +“Han skall torka från kinden var stackares tår,<br> +ingen gråt skall väl vara där mer.<br> +Där skall alltid vara en salighetens vår<br> +och solen den skall aldrig gå ner.“ +</p> + +<p> +— Det skall vara så — det är ljuvligt detta, sade gamle Ramm +med lysande ögon. Ser du, gosse, ur allt det här eländet skall det +uppstå, liksom blommor uppstår ur den djupa jorden. Du skall tro på +uppståndelsen gosse, det är så tryggt att tro på uppståndelsen!</p> + + +<span class = "pagenum">180</span> +<h4 class = "section">14. Det bästa huset förmår</h4> + +<p class = "right smaller"> +De heta, de älskande kvinnor<br> +i vars hjärtan elden bor,<br> +Vad se ändå deras ögon<br> +mot ögonen av en mor?<br> +De stilla, de sorgsna mödrar som gå<br> +och vänta sin egen död.<br> +De dela i mörkret med vuxna barn<br> +sin ålders sparsamma bröd. +</p> + +<p> +David ställde tyst undan gitarren i ett hörn bakom moderns säng och +beredde sig att gå genom köket upp i vindsrummet, men han stannade +framför köksbordet medan de gamla stängde dörren om sig, och såg sig +omkring i rummet. Den smala träsäng, som hans bror Johan Adolf sovit i +innan han gick bort, stod ännu där, och hans klocka pickade över sängen, +ty mor drog upp den varje kväll. En liten blecklampa med smal, tunn veke +brann på hörnet av bordet och upplyste rummet ungefär som med ett svagt +månljus. Han kände någonting oerhört beklämmande i denna nattliga +ensamhet med de båda gamla, denna känsla ville nästan övergå till +rädsla.</p> + +<p> +Är jag då ännu inte ens en man, tänkte han, efter jag inte kan tåla +mörkret och natten och dessa väggar som gapar mot mig, denna lampa som +mor tänt bara för min räkning — — —</p> + +<p> +Han satte sig på en stol vid bordet, han ville dröja +<span class = "pagenum">181</span> +här nere en stund innan han gick upp att möta den allra största +ensamheten: sömnlösheten däruppe på vindsrummet. Skulle han verkligen få +vara i fred för Nilenius nu, var det ej möjligt att en död, som kände +sig så bunden vid jorden som han, som ännu i dödsstunden kunde känna hat +mot dem som ej var så nedsjunkna i smutsen som han, var det ej möjligt +att en sådan ande — — prat, vad vet jag om andar! nästan +skrek han till. Är jag då också vidskeplig? Jag skall gå upp och läsa +Ziris brev — är det då ännu ej slut mellan oss? Hur skall allt +detta sluta?</p> + +<p> +Vad menade Nilenius med det där sista han sagt, var han verkligen elak +ännu i döden? Han ryste och stirrade förfärad mot dörren, där en bred +skugga nästan tagit formen av en gestalt. Han var ännu rädd för +Nilenius, ännu räddare nu än förr. Men hit in vågade han icke komma, i +detta hus bodde en man som bad — är jag då verkligen så +vidskeplig? upprepade han för sig själv, i det han tänkte på Nilenius’ +ord: det är så svårt att komma ifrån det där gamla! Är Nilenius i +helvetet nu, eller sover han för evigt — var han bara en omåttligt +stor och ond kropp som en tid pustade ut hat härnere, pustade ut ångest, +och som nu börjat multna? Han såg ännu den dödes grinande ansikte med +dubbelhakorna.</p> + +<p> +Han tog upp lampan och lyste på sitt eget ansikte i en liten spegel som +hängde bredvid fönstret. Hade han redan åldrats? Var det där David Ramms +ögon som stirrade så plågsamt mot honom, odågans ögon +<span class = "pagenum">182</span> +och slappa, sorgsna drag! Nu bad far därinne, Herre Kristus, fräls mitt +barn, sade han nog. Ja, den som kunde tro, ändå, och inte bara vara +mörkrädd! Kunde det tänkas att den där i spegeln var mörkrädd? Å nej, +han fruktade snart ingenting. Du inbillar dig bara att du är rädd! Han +bet ihop tänderna och såg prövande på sin egen bild. Du har sett döden +många, många gånger, mumlade han, och svälten och vansinnet, till och +med djävulen — det är inte passande för dig att vara rädd som ett +fruntimmer!</p> + +<p> +Han satte ifrån sig lampan och tog igen plats på stolen. Jag skall +befalla mig själv att vara en man, tänkte han. Från och med nu skall det +vara slut på allt känslopjunk. Nilenius är borta, jag är fri nu. Jag +skall skriva min bok färdig och få den tryckt, ifall den nu kan +tryckas.</p> + +<p> +Jag skall resa mig upp ur all denna bråte och hårdna till! Ja, jag +känner på mig att jag skridit mot en punkt av hårdhet — jag är +hård nu, jag skall bli som järn, som järn skall jag bli! Å, du lilla +snälla vansinne, du lurar nog på mig, du vill ha mig till en sån där som +min farfar — en Alexander som sitter och hamrar vägkantens stenar +med slägga. Du liv, du liv, du öde, du har satt dig för att krossa mig +— men jag är av bättre virke, du vill ha mig i stil med släkten +— det är släktens vanvett som lurar mig — men jag är stark, +från och med nu — han lade högtidligt handen på sitt eget bröst +och knep ihop munnen — från och med nu är jag kvitt — allt +— det — gamla! Han sprang upp, +<span class = "pagenum">183</span> +nästan vild av glädje över att känna sin vilja så stark. — +Mästaren av Nazaret sade bara: jag vill — bliv ren! David Ramm, +plågad av onda drömmar, av barndomens svält, av bröders olycka, av dina +käras fattigdom: jag säger dig, jag vill — bliv ren, bliv +stark!</p> + +<p> +Det är som att bedja Gud om styrka, tänkte han, jag förstår det nu. +Bönens kraft består i denna själens samlingskraft som kallas tro. Väl, +jag har inte Gud, jag har bara mig själv — men nu tror jag — +nu tror jag, nästan bröt han ut. Jag tror att jag skall segra — +över fattigdomen, över vanvettet, över detta hem, över mig själv! Å, nu +förstår jag, det är bara jag själv, min egen vilja som kan rädda mig +själv! Och vad blir det första jag nu bör göra — det allra första +blir — att befalla mig själv att sova utan fruktan. Och så lurar +jag släktens djävul som vill ha mig vansinnig, som vill göra en +Alexander av mig!</p> + +<p> +Men när han vände sig för att släcka lampan och famla sig fram till +trappskåpet, föll hans öga på någonting på bordet som han förut ej lagt +märke till. Det var ett halvt glas mjölk och två små mjuka brödbitar. +Han stod länge och såg på dem, därpå gick han fram till matskåpet, +öppnade dörren och lyste in med lampan. Där inne fanns nästan endast +tomma kärl, några kalla potatis på en tallrik samt en påse salt. På +nedre hyllan stod mjölktillbringaren tom, mor hade hällt ut alltsammans +i hans glas och det bröd hon lagt fram på bordet var det enda mjuka bröd +som fanns. När han tittade på det försvann den hunger han nyss +<span class = "pagenum">184</span> +känt, han stod där stilla med lampan i handen, utan att kunna förmå sig +att röra det framsatta. En enda tanke behärskade honom, en grämelse som +tycktes arbeta och vrida sig kring i hjärnan som en liten borr: hur +länge sedan det var han lämnat några matpengar i hemmet!</p> + +<p> +Låt mig räkna — två — tre veckor — den tredje var det! +Jag lever alltså på deras kärlek, och den tycks räcka till en hel +del.</p> + +<p> +Ja, sade han hårt till sig själv i det han gick upp på rummet och +började bädda sin säng, den räcker fram till oss hur långt borta vi är. +Den tycks vara den vänliga armen som ständigt famlar efter oss i vårt +mörker. Och den är sannerligen större än Guds kärlek, ty den räcker ända +ner i helvetet!</p> + +<p> +Men jag måste vara hård — jag vill vara hård och kall, annars +räddar jag mig icke från —</p> + +<p> +Och han lyckades somna före klockan tre på natten.</p> + +<p> +Dagen därpå vandrade han upp till stugan på Asanders ås. Han kom dit +just som solen stod på middagshöjden, men innan dess hade han avsänt +manuskriptet till den roman han skrivit. Han hade skickat det med en +skogsman som kommit vägen fram och som rullat ihop paketet och stuckit +det i innerfickan av rocken där det stod upp som en näverlur när gubben +gav sig iväg. Gott att David nu var av med det där — få höra nu +vad bokförläggareaktiebolaget Hobson sade!</p> + +<p> +<span class = "pagenum">185</span> +Nästan litet svettig kom han fram till stugan. Mot dörren stod upprest +en mindre slägga av järn, med avbrutet skaft, knappt två decimeter lång, +och tillplattad i ändarna av flitigt bultande mot sten. Han visste +ögonblickligen vad det var, han hade sett den en gång förut uppe på +Nilenius’ vind — det var hans farfars, gamle Alexanders hammare. +Helt lugnt tog han den i handen, låste upp dörren och gick in. Han kände +sig nu nästan upprorisk mot denna hammare, han beslöt sig för att varken +frukta den eller tänka på den vidare. Efter att ha eldat en brasa +började han rota bland sina böcker och papper och så föll honom lusten +in att skriva något. Dock kunde han ej låta bli att gå omkring på golvet +och grubblande då och då stanna framför elden, varför han väntade tills +den brunnit ut varefter han tog en lång promenad runt alla åsarna, +återsåg ett par jättemyrstackar i kanten av en myr och uppehöll sig där +i ett par timmar. Han matade myrorna med sockersmulor och iakttog dem i +deras strävsamma verksamhet, pratande för sig själv som om han talat +till dem, rådgjorde med dem om vilka vägar de skulle ta och hur de +skulle bygga vidare, var de skulle hämta virke och föda. Ett par gånger +försökte han hjälpa en av dem med en bit av ett halmstrå, för tungt och +långt för hennes krafter. Han passade på och när hon släppte bördan ett +ögonblick, stal han den ifrån henne, varvid hon förvånad vände om. Han +ställde då så till att hon kom att bita sig fast i strået, varpå han bar +alltsammans, både +<span class = "pagenum">186</span> +myran och bördan, ända fram till stacken. Men det lilla ivriga djuret +gick då sin väg, lämnande det så dyrbara strået i sticket, och fast han +väntade i närheten en halv timme var det ingen av de tusentals små +arbetarna som ens brydde sig om att titta på det mera. Han fann detta +besynnerligt. Länge satt han där på en sten och såg hur majsolen började +väcka hela skogen till liv, de sista isarna hade gett sig av efter att +länge ha dröjt kvar som blänkande silver under granarna i kärrmarkens +gropar. Runt om honom stod redan små ensamma och förtryckta björkar med +halvstora löv, sakta susande in sina stillsamma toner i den stora, varma +granskogens sång. Han lyssnade. Hela nejden var så överfull av myror att +det hördes som ett stilla prassel över backen där han satt, några +kravlade sig uppför hans ben i djärv upptäcktslusta. Han steg upp, +skakade dem av sig varsamt och steg upp på åsens högsta punkt, där han +hade en väldig utsikt över hela omgivningen. Han försökte att fördjupa +sig i denna väldiga skönhet och vildhet, och han lyckades så till vida +att han kände sig lugn och betagen på en gång. Men på botten av hans +själ rörde sig något annat, han liksom tänkte och levde och såg +dubbelt.</p> + +<p> +Ända bort mot de avlägsnaste blå bergen låg skogen på de buktande åsarna +som ett grönt, svallande hav, och nära honom stod furor med något +strängt, rent och allvarligt över sig. Var de beskyddande eller +förebrående, dessa urgamla träd? De hade väl +<span class = "pagenum">187</span> +sett och känt hundra vintrars snöstormar, men hade de någonsin förr haft +ett sådant kryp till människa så här inpå sig som nu? En sådan orolig, +rädd liten stackare, med ett så vekt och dock så stormande hjärta och en +sådan fruktan för att icke kunna alls passa i detta underbara liv, där +man skulle vara stark som en fura och ha djupa rötter i jorden för att +kunna stå sig i stormarna!</p> + +<p> +Men vinden susade och solen värmde och hela rymden var så vänligt vit av +flammande vårljus. Gick det an att vara rädd eller orolig här längre? +Och innan han visste ordet av, slöt sig ögonen och han föll i en tung, +trygg sömn, nästan lutad mot den närmaste furans väldiga, grovbarkade +stam. Skogen hade alltid lugnat honom och gjort honom som en gammal +kärleksfull mor, och han sov nästan tills solen gick ner.</p> + +<p> +Sent på natten satt han med lampan tänd i sitt ödsliga rum och skrev +följande, efter att ha ätit något hårt bröd och smör och druckit vatten. +Jag har avskrivit det direkt ur hans papper, utan att utesluta eller +ändra ett ord.</p> + + +<span class = "pagenum">188</span> +<h4 class = "section">15. Ur David Ramms skrivbok</h4> + +<h4 class = "section"><i>En ensam människas funderingar Om syndernas +förlåtelse</i></h4> + +<p> +Detta skriver jag därför att jag ej kan sova, fast jag är trött.</p> + +<p> +Det är alltså Korsmässa — och solen går i skyttens tecken. Det +börjar ljusna därute, det är vår, och nära klockan tre på natten, jag +kan alltså släcka min osande lampa och låta vårmorgonljuset lysa på +dessa blad. Det svider i ögonen av all tobaksrök varmed jag fyllt detta +gamla svarta rum, där jag tillbragt några stunder av mitt liv. Jag hatar +detta rum. Jag hatar ensamheten och dessa anteckningar. Dagbok! Jag +avskyr att föra protokoll över mitt liv, där de egentliga händelserna +blott är vedervärdigheter. Och vem skall läsa det? Och om ingen någonsin +kommer att läsa det, vad är då meningen att jag skriver? Jag vill dra på +mun åt dessa många svärmiska fruntimmer, som skrivit i sina dagböcker +“att deras enda mening med dessa blad varit att i ensamheten anförtro +sin själ åt papperet“. På botten av sin själ har de dock betraktat det +som ett förtvivlat sätt att komma i kontakt med dem som varit +frånvarande, ett nödrop. Jag säger inte: låt vara att ingen någonsin +kommer att läsa detta! Jag säger på fullt allvar: jag skriver detta för +att någon skall komma att läsa det. Jag vill utgjuta mitt +<span class = "pagenum">189</span> +hjärta och jag vill att någon skall höra på. Punkt!</p> + +<p> +I går hade jag brev från Ziri, som vill komma hit. Hon vill också +skiljas från sin man, och hon tror att hon och jag skulle kunna leva +tillsammans i den här stugan en sommar. Dåre, lilla kärleksfulla dåre! +Du har aldrig sett en sådan här stuga, aldrig har i ditt mörklockiga +huvud stigit in den ringaste föreställning om hur jag har det. Ziri vet +icke vad nöd vill säga, vad hemlöshet vill säga, och hur skulle hon +kunna veta det? Aldrig har hon varit varken rik eller fattig, hennes liv +har flutit hän i jämn och bekväm borgerlighet. Och att nu livet skall +vara så satans grymt, att vi bägge inte får vara tillsammans, det är +kanske bara rätt åt oss, det är rätt därför att mannen med glasögonen +finns, därför att vi velat korsa en annan människas lycka av omtanke för +vår egen. Lycka? Finns det någon verklig realitet bakom detta utslitna +ord, passar det inte bäst i en oerfaren söndagsskollärarinnas mun en +sommardag, när en liten mätt och fånig och bomullsljus klass sitter +framför henne och fönstret står öppet så att man hör fåglarnas sång och +humlornas surr utanför! Vad var det jag talade om, mannen med +glasögonen, är det så säkert att han var lycklig med Ziri? I detta fall +har jag bara ett vittnesbörd att rätta mig efter: hans förbannelse över +mig. Och om jag ej på något sätt stört hans så kallade lycka, så hade +han ej förbannat. Jag undrar om en förbannelse kan innebära något, om +den kan skickas efter en som en torped på havet i natten eller +<span class = "pagenum">190</span> +hänga över ens huvud som ett olycksmoln i ensamheten? Om mannen med +glasögonen hade en stark vilja, så skulle han då kunna moraliskt krossa +mig, men nu är han en stackare, Gud hjälpe honom!</p> + +<p> +I går fick jag också ett brev från Hartman, som håller på att mörda sig +själv med gifter. Han säger att Ziri varit hos honom och velat ha +underrättelser från mig. Jag har ej skrivit till henne på så länge, +därför att jag är rädd att mannen kan få tag i breven. Det besynnerliga +är att jag numera är så rädd att bereda denne man sorg, att jag helst +ville avbryta alla förbindelser med hans hustru. Om jag nu går riktigt +till botten med mig själv så beror detta på vidskeplighet, ej på +rättfärdighet, jag går nämligen och anar att en olycka, ett försynens +straff skall drabba mig för min synd mot mannen. “Dig är icke lovligt +att taga din broders hustru.“ Alltså Jahve och Nazareen, som spöka för +mig. Kanske jag kände det lika, även om jag aldrig hört talas om tio +guds bud, ty även hedningarna, som icke hava lagen — — +— Men låt oss nu vara rättvisa och tillfoga, att även om jag inte +fruktade straffet, så skulle jag dock väl ha en del av denna min +rättfärdighetskänsla ändå. Det är skuldkänslans och det absoluta +rättskravets mysterium. Och det förstå vi icke, icke jag, ty det är en +makt som är större än jag, och vars föremål är min själ. Och icke heller +själen förstår jag, hur skulle jag då förstå det som verkar på den?</p> + +<p> +Men därmed har jag icke sagt att jag hyser någon +<span class = "pagenum">191</span> +avsky för vad vi gjort, Ziri och jag, icke heller att jag ångrar det. Om +jag träffade henne skulle jag hängiva mig än en gång, hundra gånger åt +min kärlek. Är ej detta besynnerligt, här råkar jag i en konflikt.</p> + +<p> +Men nu, för att kunna tänka bättre, så låt oss säga att jag alls inte +skriver, utan talar. Men då behöver jag en åhörare, en man som hör på, +då går det lättare, låt oss säga en ung man, litet närsynt och lagom +lärd, och torr utanpå. Låt oss således antaga att den där träbocken, som +står vid spiseln, att den där träbocken är en kandidat, filosofie +kandidat. Det är eget att han just skall vara en sådan, en fix idé av +mig att det skall vara en som kan, som är fylld av all sådan +fåfänglighet varav man känner sig andligen balanserad, som Hartman +säger. Han kan sin logik alltså, den där träbocken, och sin filosofiska +propedevtik. Möjligen om han läst Kant litet, det syns då inte. Men +glasögon, glasögon har han. Och famför allt: han är stormsäker i +grekiska och latin. Med en sådan kan man umgås, fast man är obildad +själv, han liksom räcker för två. Kanske jag önskar honom så därför att +jag är så okunnig i dessa saker själv, men nej, egentligen är det inte +alls därför, vid djävulen om jag vet varför, men en kandidat måste han +vara. Trettio år, inte doktor, ty då kanske han känner sig för +solidarisk med samhället för att höra på mig, och inte lärare, för då +har han ett eget sätt, alltid sitta och undervisa i stället för att höra +på. Och nu är det fråga om allvarliga ting, liv och död, herr kandidat, +låt oss +<span class = "pagenum">192</span> +genast lägga bort titlarna! Du heter alltså Larsson, Träbock Larsson, i +vissa ögonblick har du drag som påminner om Hartman, ni är väl inte +släkt? Alltså: där sitter du och röker, Larsson, och känner dig +överlägsen för att du är vad du är, och här sitter jag och känner mig +viktig för att jag inte är som du är.</p> + +<p> +Tror du, att detta onda samvete jag nu känner över mitt förhållande till +Ziri, för exempel, tror du att det är fruktan för Gud? Vet du vad jag +tror: det är en blandning av den ovillkorliga sedelagen och rädsla för +helvetet. Med helvetet menar jag då allt slags straff, både här på +jorden och efter döden, som skall drabba oss enligt kristendomens lära. +Du ler åt kristendomen, akta dig du, du är inte så kvitt den som du +tror, en vacker dag, eller rättare, en förfärlig natt, upptäcker du att +mycket satt kvar som du trodde dig kvitt. Det man uppfostrats i, ser du +Larsson, det sitter i. Som tjära och löss sitter i. Men det kan också +sitta kvar till tröst i döden. Vi ska inte vara högfärdiga, Larsson!</p> + +<p> +Men stopp litet, låt oss undersöka om inte helvetesfruktan sitter som +botten under själva det kategoriska imperativet, du kallar. Vad säger +dom uppe i ditt samhälle, Larsson, om det? Jag har hört sägas att man är +rädd för att om nationen avkristnas, så tilltar osedligheten. Jo jo, du! +Ursäkta mig, jag skojar bara, du är ju modern och frigjord från +kristendomen och helvetet och ändå sitter du här och röker och är inte +ute för att begå lustmord på Skabb-Sara, +<span class = "pagenum">193</span> +som bor en bit härifrån, utan du är ganska sedlig, Larsson, och har bara +några få fästmör, av vilka du väl så småningom gifter dig med en, och +nån annan kandidat med de andra. Men nu återgår jag till saken. Jag har +alltså ont samvete för mina felstegs skull, dessa felsteg kan jag inte +bli kvitt, och det är därför jag inte kan bli kvitt det där om syndernas +förlåtelse. Tycker du det skorrar i öronen så säg ändå ingenting, du är +möjligen för ung ännu — — — Nu skall du få frågan: +tror du på syndernas förlåtelse? Skratta inte, det är någonting i det, +ändå? Mitt behov därav är åtminstone verkligt, du erkänner det? Då finns +det hopp för dig. Med mig är det så, att jag känner mig nedsmutsad av +det förflutna, hemlös i det närvarande och fylld av skrämsel för det +tillkommande. Jag tycker ej att jag kan leva mer utan en genomgripande +förändring. Och nu är frågan: vilketdera är klokast, självmord eller +syndernas förlåtelse?</p> + +<p> +Låt oss först tala om självmordet. Detta är möjligt endast med +förutsättning att man förkastar alldeles läran om en individuell +tillvaro efter döden, om vedergällning i en annan värld för felsteg i +denna. Alltså kan icke en på något sätt eller till någon del troende +begå självmord under fullt förstånd. Men nu är jag just en sådan där på +något litet sätt troende, fast icke fullt säker, jag kan ej komma ifrån +det. Således är självmordet ingenting för mig. Det skulle dessutom +bringa mina anhöriga sorg intill döden, och det har jag ingen rättighet +till, i all synnerhet som de kanske +<span class = "pagenum">194</span> +lidit och lida lika mycket som jag, och ändå ej bringa mig denna sorg. +Självmordet är ej för mig.</p> + +<p> +Återstår syndernas förlåtelse, men det är mycket svårt, ty jag är ju +bara en sådan där på något sätt troende, och så fort det gäller, +inställa sig tvivlen. Du har väl läst din teologi, så att du vet nådens +ordning? Kallelsen, bättringen, omvändelsen etc? Du vet att man till +sist, även om man går mycket gent till väga, måste tro att synderna är +borta, annars är de kvar. Vilket är logiskt betingat och klart. Ty +syndasmärtan består i känslan av att de äro kvar. Så fort man tror fullt +och fast att Kristus tagit dem på sig, då har man dem ju inte mer? Men +det är just detta jag inte alls kan tro.</p> + +<p> +Men vänta litet, låt oss nu undersöka saken, jag har liksom en liten +bekännelse att göra, och jag bekänner för dig, fastän du i grund och +botten bara är en träbock, kanske just därför, det går lättare, och +kanske du nu begriper varför du just skulle vara en sådan där vanlig +kandidat. Ditt förstånd är klart nog att du skall kunna uppfatta det jag +säger, men inte genomträngande nog för att jag skall behöva skämmas för +dig, du kommer aldrig att ana min riktiga och fulla uselhet, det är +förtjänsten med dig. Du har kunskaper men saknar erfarenhetens +förtvivlan, om du tilllåter uttrycket, och så är du inte känslig. Jag +har alltså en bekännelse.</p> + +<p> +Det är nämligen inte alldeles säkert att jag vill ha syndernas +förlåtelse. Vet du varför? För att jag ännu +<span class = "pagenum">195</span> +inte riktigt kunnat släppa Ziri. Jag kan varken ha henne kvar eller +släppa henne. Jag tänker ofta på henne, och om jag börjar med att längta +så där själsligt efter henne så slutar det med att jag längtar +kroppsligt. Du har väl haft flammor, Larsson, så du vet hur det är, +sådant begriper du åtminstone. Och du förstår att jag inte kan bli en +kristen så länge jag har en brottslig förbindelse med en annans hustru? +Jag tycker du nickar därborta, alltså är du med på saken. Nu, kan du +hjälpa mig att bli kvitt min lidelse för Ziri? Kan någon annan mänska +göra det? Nej. Kan Gud göra det? Ja, men först fordras det att jag tror +så mycket på Gud att jag kan bedja, men det kan jag inte. Inte till den +där guden som förlåter synder, men jag tror på en annan, en som Hartman +mötte på Jakobsgatan, och nu är frågan den: förlåter även han synder? +Men det är ännu värre, jag kan inte alltid ens tro på Hartmans gud, och +för resten saknar han personlig karaktär, han är filosofens gud, men +ingen fader att stödja sig till. Rent ut sagt: det är min faders gud jag +vill göra upp med. Och han finns nog inte, eller vad tror du? När jag +alltså varken kan tro eller ge upp att tro, varken kan vara utan Ziri +eller syndernas förlåtelse, vad återstår, när jag inte heller kan begå +självmord? Men om jag trodde att döden vore döden, och att intet vore +där bakom, att allt vore slut därmed, då dödade jag mina föräldrar och +mig själv och Ziri. Men jag gör det inte för jag fruktar att det rymmes +någonting bortom detta jordiska vara. För +<span class = "pagenum">196</span> +mig kan detta jordiska således få bara ett namn: lidande, och det där +bortom: helvetet. Och detta är således vad som återstår mig ifall jag ej +kan få syndernas förlåtelse. Och nu skall jag strax hålla ett litet tal +om detta.</p> + +<h4 class = "section"><i>Om helvetet</i></h4> + +<p> +Jag ser på dig att du tycker jag är vidskeplig, men det är inte så +farligt. Min enda stora vidskepelse är att jag absolut antager en +individens fortvaro efter döden, emedan jag känner på mig att det är så. +Filosofiskt har kanske detta antagande inget värde, men jag är ingen +filosof, utan bara en syndare. Låt mig alltså ha den vidskepelsen att +jag tror att själen överlever denna min jordiska kropp! Nu frågar jag: +får jag vara i fred när jag är död, får jag vandra kring här i skogarna +som ett litet moln bland blommorna, har jag levat så att jag är värd en +så dräglig tillvaro som en ensam och oroligt kringvandrande andes, och +får jag välja vistelseort, och slipper jag frysa om vintern? Kan jag få +nåden att gå omkring häruppe under långa julmånader, när snön gnistrar +som miljoner diamanter och dessa nu grönskande berg står som rasade +borgmurar kring en osedd sagostad, bakom tingen? Får jag det, så vill +jag den gamla himmelen ingenting, ty Gud skall vara vittne hur jag +älskar denna jord! Jag är trött på människorna, och jag älskar jorden! +Men i mitt hittillsvarande liv har jag mest älskat somrarna, därför +<span class = "pagenum">197</span> +att jag alltid varit så dåligt klädd på vintern och frusit så. Slipper +jag frysa bara, så skall jag be min faders gud att han låter mig stanna +här uppe i ödemarken, vinter och sommar, höst och vår. Jag skall gå +omkring överallt, på de gamla älskade ställena, och vara smekt av +blomdoften om sommaren och den isiga vinden på vintern. Men helst vill +jag vara ungefär som en människa, fast utan denna frysande, smärtfyllda, +ständigt matkrävande kropp, och jag skall vara en vildmarkens +skyddsande, utan sorg, utan bekymmer, låt oss säga i tusen år, så att +jag får vila mig, finna ro. Ser du, det är min salighet.</p> + +<p> +Det var himmelen. Men tror du jag kan få komma dit, har jag gjort mig +förtjänt av sådan nåd, jag som tagit min broders hustru, som hädat, +stulit, ljugit och vittnat falskt om min nästa? Jag som är så högfärdig +att jag väljer umgänge, jag som haft så många kvinnors kärlek och själv +givit intet, jag som — som gjort allting? I min barndom började +min lastbarhet, små små hemliga, naggande synder åt på mig redan då. Har +du reda på det största eländet, den abnormt tidiga erotikens helvete? +Vänta du, jag skall berätta dig om helvetet, men låt oss ta det från +början, från början, min kära välmående kandidat!</p> + +<p> +Föreställ dig då några stycken små gårdar spridda kring några av dessa +berg, många många mil härifrån. Föreställ dig en stuga, gammal och grå, +med krusbär och vinbär och äppelträd kring knutarna. Därinne bor en +predikant, en finnmarksmissionär Mattson, +<span class = "pagenum">198</span> +en jätte till karl, mycket from och mycket sträng mot sin hustru och +sina barn, men också mycket kärleksfull, jag bara tycker han är litet +för sträng ibland. Han har tre gossar i åldern fem, åtta och tio år, +livliga, utrustade med snabb fattningsförmåga och fantasi, litet +bångstyriga som pojkar bör vara. Fadern håller dem absolut isolerade +från andra barn, han har i sin ungdom varit en stor syndare och känner +världen och vill rädda sina barn från det onda, från alla frestelserna. +Han bevakar dem kväll och morgon, natt och dag, han ser till att icke +ett av deras steg ej kan övervakas. Och han tror att han lyckas. De är i +alla fall tre stycken, de har varandras sällskap, och mer behöver de +inte, tycker han. Och somrarna och vintrarna går. De är som sagt, fem, +åtta och tio år. En dag händer det något.</p> + +<p> +Vad tror du Larsson, det är som händer? Jo, två av de små, de äldre av +dem, gör odygd, försvarar sig med lögner och får stryk, förfärligt med +stryk, men inte på det viset att det skadar deras kroppar. Fadern piskar +dem med ris på nakna kroppen, på det vanliga stället, och då, under det +slagen haglar och lille Fredrik gråter och tjuter, blandas plötsligt en +besynnerlig känsla med smärtan av riset. Fadern vet ingenting om detta, +han slår dem för Guds skull och i Jesu namn på det lögnen må utrotas ur +deras unga hjärtan. Han begriper inte, han hör inte, att lille Fredriks +tjut blivit så besynnerligt dämpat, och just nu, när faderns hand +tröttas och han släpper den lille, så ser han inte +<span class = "pagenum">199</span> +att den lilles skam och förskräckelse blandats med ytterlig förvåning. +Hans glödande kinder brinner som eld, och darrande i hela kroppen smyger +han sig bort i ett hörn, inte för att gråta ut, utan för att finna vad +det är som hänt honom, som gått rysning på rysning genom hans unga kropp +och känts så oerhört befriande och ljuvt och så helvetiskt smärtsamt på +samma gång. Matt och med glödande ögon sjunker han ihop vid muren och +somnar.</p> + +<p> +Dagen därpå berättar han saken för Erik, som känt detsamma förr en gång. +Och utan att veta varför sitter de timme efter timme och talar bara om +kroppsaga, om ris och slag. Det kittlar deras nerver, det blir en +ständig njutning att låta fantasin leka med riset och den nakna +kroppsdelen. De förstår ingenting, de endast erfar.</p> + +<p> +I veckor och månader grubblar de över detta, och så tar frestelsen att +erfara detta ännu en gång överhand. I hemlighet smyger de sig bort till +skogen, det är mycket svårt och det gör ont, och var och en måste göra +det på sig själv, de skär små mjuka ris av ungbjörkar och lägger sig +nakna bakom klipporna och undrar bävande varför de gör så. Sakta, +varligt börjar det, ty det gör så ont. Men snart blir vällusten större +än smärtan, slagen faller tätare, armen slår tills den domnar och +befrielsen kommer! Förkrossade, medvetna om en förfärlig synd, ligger de +där och gråter, tills solen går ner.</p> + +<p> +Sedan känner de den stora misstanken av att vara +<span class = "pagenum">200</span> +annorlunda inrättade an andra barn. Och detta förmörkar deras liv i ett +år, varunder de då och då faller offer för frestelsen igen. Då händer +ännu något.</p> + +<p> +Det bor tre mil bort ett annat Guds barn med egna barn, en predikant, +och en dag hälsar han på i gossarnas hem. Han har en tioårig flicka med +sig, en robust varelse med irrande ögon och korpsvart hår. Även hon +uppfostras för sig själv, långt borta från synden och frestelserna. Och +Erik och Elsa sitter på trappan och solen skiner och där inne i det +dunkla helgdagsrummet sitter de båda gudstjänarna i ett fromt samtal, +trygga och förvissade om att de alltjämt håller sin älskade barn borta +från alla frestelser. Då säger Elsa plötsligt med en skamsen rodnad och +lysande ögon:</p> + +<p> +— Säj, har du fått ris nån gång?</p> + +<p> +Erik rycker till och rodnar han också, det far som en blixtsnabb aning +om en kamrat i detta hemlighetsfulla och smärtsamt dunkla, men ändå +retande och eggande elände. — Har du fått? — Och du? — +Ja, då. — Och — hur kändes det? — Ä, så du frågar, du +vet väl — — Har du varit naken nån gång när du fått ris, jag +menar? — Ja, visst! — Har du sitt på när nån flicka fått +ris? — Nej — klär dom av flickor också då? — Ja, +visst!</p> + +<p> +Med dunkla ögon och skamliga kinder sitter de där och viskar till +varandra, talar om hemligheter för varandra. Och de går nästa dag långt +in i skogen och lär varandra — Det är egentligen varandras kroppar +de söker, men det förstår de ännu inte, de vet bara att +<span class = "pagenum">201</span> +detta inte är det riktiga, att de gör synd. Och lille Eriks samvete +arbetar och plågas med detta under år som kommer, tills han lär sig att +ha flickor. Men innan dess hittar han en liten bok i sin fars bokhylla, +med titel: Pilar mot den förfärliga och hemliga självbefläckelselasten +eller Ungdomens vän. Och han lär sig i den boken att han varit på väg +mot kroppsliga sjukdomar och ett evigt helvete.</p> + +<p> +Ser du, käre Larsson, nu har jag liksom skildrat inkörsporten till det +jordiska helvetet, de våldsamma passionernas helvete för dig. Och jag +befinner mig för närvarande mitt uppe i detta helvete, fast underligt +nog är mitt huvud kallare och mitt lugn större just nu än det varit på +många år. Kanske det är den annalkande döden som ger mig detta lugn, och +måhända är det endast skenbart. Jag säger dig, jag behöver ej någon +himmel, annat än om det efter döden tillätes mig att vara fri från alla +dessa passioner och att få vara här i min gamla ödemark och utan att +hungra eller frysa få se årstidernas festliga marsch genom hedmarker, +över gröna ängar, näckrosfyllda sjöar och gula kärr. Men jag vet ej om +dessa våra nyssnämnda passioner stannar kvar hos kroppen. Och du förstår +vart jag är kommen, när du fattat den inledning till livet jag nyss +beskrev. Ty när detta hände i barndomen, vad tror du ej då har hänt i +ungdomen! Alltså, jag skall väl efter döden få lov att sällskapa med de +skamlösa, de plågade och lastbara? Jag har ingen rättighet, jag +lastbare, att få vila och ro +<span class = "pagenum">202</span> +för min frigjorda själ här i dessa granna ödemarker. De moderna +människorna säger att jag skall fortsätta mitt liv i någon form till +dess jag stridit ut med lidelsen och liksom gått igenom skärseld. Ja, +jag blir gärna teosof — giv mig bara den enfald som behövs!</p> + +<p> +Jag skall öppna fönstret — nej, dörren, se ut där! Titta, har du +sett något liknande i alla dina böcker? Ser du Roussannas himmelshöga ås +och de becksvarta furustammarna som står skarpt och dystert mot den röda +kvällshimlen? Ser du hur natten bereder sig att gå stilla över kärret +med sina ångor av någonting friskt ruttet, om du tillåter uttrycket? Vet +du hur det är att sitta på Vagnbergets utsprång bland de skrovliga +klipporna en höstnatt under häftig storm och jagande skyar, när månen +skiner över all världen. Detta är dysterhetens och ödslighetens skönhet, +när man ser milsvitt runt om hur topparna böjer sig för stormen och +känner luftens hårda tryck mot klipphålan som en omfamning av vår Herre! +Det är mitt paradis, dit vill jag komma efter döden — men jag är +så lastbar, ser du, jag får nog lov att stiga ned i avgrunden först, +eftersom jag tycks alldeles stå utanför syndernas förlåtelse. Och denna +avgrund är full av hundra tusen sådana som jag.</p> + +<p> +Vet du, jag är rädd. Allt detta är min stora feghet, och jag har så +starka anfall av fruktan inför det okända att jag ibland tror att jag +kommer att dö av skrämsel. Och dock är jag ingen feg varelse bland +människorna, och jag har ingen fruktan för döden +<span class = "pagenum">203</span> +i vanlig mening.</p> + +<p> +Och så en sak till: du har hört historien om Alexanders hammare? Ser du, +hammaren finns här, jag har den. Det är också en utväg, jag kanske +slipper dö, om jag i rätt tid tar fatt på denna hammare. Du förstår: +vansinnet. Nu hör också detta till mitt helvete, därför att jag inte +alls vet hur det är att vara vansinnig, jag funderar över arten av +sinnesförvirring jag då skall undergå. Och det är som kände jag mig +redan dömd till endera döden eller detta. Jag hade en dröm en gång, vari +en vithårig präst spådde mig döden inom ett år. Det var bara en dröm. +Och hör mig i alla fall: här på stället svär jag vid alla himlens +invånare och vid jorden jag står på, att jag aldrig tar upp arvet från +mina förfäder: Alexanders hammare. Aldrig någonsin. Jag har släktens +blod i mig, jag kan göra blodssynd kanske, jag kan dö i kampen för mitt +förstånd, men knackar aldrig sten!</p> + +<p> +Och nu, sedan jag sagt detta med så hög röst, känner jag mig plötsligt +svag och rädd, ty vad förmår min vilja mot hans, som Hartman en gång +talade med i anden? Jag bävar, jag är omåttligt rädd, och jag vet ej vad +jag fruktar. Allt det jag talat om fruktar jag, och dessutom mig själv. +Ty detta helvete, som jag beskrivit, det är endast jag själv. Men är det +därför mindre fruktansvärt?</p> + +<p> +Och nu har jag inget bruk för dig mer, herr kandidat Larsson. Jag vill +vara ensam och tyst, mycket tyst. Och du är numera återigen bara en +träbock som +<span class = "pagenum">204</span> +jag kan sätta en sotig gryta på när jag vill. Tack för i kväll!“</p> + + +<h4 class = "section">16. Spökguden</h4> + +<p class = "right smaller"> +Med örat har jag hört Dig,<br> +men nu har mitt öga sett Dig.<br> +<i>Job</i> +</p> + +<p> +Han förvånades över sitt eget lugn, men det föll honom ej in att detta +lugn kunde vara en sjuklig trötthet som stegrats till ett slags själslig +stillhet. Hans inre liknade nu en massa, ännu strax före sjudningen, +utan en märkbar rörelse ens på ytan. Nyfiket började han betrakta +hammaren, under det han lät dörren stå öppen så att vårsolen föll in som +om det tömdes hela ämbar med ljus över det svarta golvet. Detta var +således Nilenius’ sista hälsning till David, här höll han i händerna +arvet från fäderna! Han strök sakta med fingrarna över den krossade, +taggiga kanten av själva slaget på hammaren. Man kunde sätta ett nytt +skaft på den, tänkte han, så kunde den användas igen. Sakta knackade han +den mot spiselkanten och lyssnade, men då blev han plötsligt rädd, +ställde undan hammaren i ett hörn och satte sig vid skrivbordet, där han +mekaniskt, med nästan en sömngångares +<span class = "pagenum">205</span> +rörelser letade rätt på papper. Bläcket hade torkat ut, han måste skriva +med blyerts. Då och då rätade han upp sig och mumlade:</p> + +<p> +— Jag måste tvinga mig att vara hård och lugn och inte tänka på +detta. Jag måste — jag vill!</p> + +<p class = "letter"> +Käre vän Hartman, skrev han slutligen med litet darrande hand, jag +skriver till dig därför att jag är ensam och inte vet om jag uthärdar. +Om du kan låna mig ett hundra kronor så att jag får betala maten för den +sista månaden hos mina föräldrar, vore du hygglig. Kanske jag aldrig kan +betala dem — men vad betyder det väl nu? Jag tycker det är som om +allting höll på att sluta.</p> + +<p class = "letter right"> +Din vän D. R.</p> + +<p> +Han tillslöt brevet, sedan han tillagt: skicka pengarna till mina +föräldrar, adress — — — Sedan gick han ut till +landsvägen. Han hade ingen klocka, men av solen slöt han att +gångpostbudet, som kom här fram varje lördag på väg till Morås, borde +vara här snart. Men han fick vänta i två timmar vid vägen, varunder han +satt på dikeskanten och rörde kroppen fram och tillbaka, slött stirrande +på vattenspindlarna och grodorna nere i pölen, ty det var kärrmark. När +han slutligen såg mannen komma, reste han sig och gick emot honom. +Gubben hälsade och språkade om vädret och den långa vägen, tog upp +frimärken ur väskan, smetade ett av dem på tungan, viktig som om +<span class = "pagenum">206</span> +han varit en betrodd tjänsteman, och så försvann brevet i skinnväskan. +David hörde hans steg dö bort i gruset medan han återvände uppåt +åsen.</p> + +<p> +Han gick ej in utan strövade ända till källan i skogen, satt långa +stunder vid en sjöstrand och stirrade ut över vattnet och de vilda +stränderna. Det fanns massor av slätslipade, flata stenflisor vid +vattenbrynet, som han lekte med, och i bäckinloppet såg han musslor. Han +öppnade flera av dem med slidkniven och skrapade i skalen, som han sedan +kastade ut i vattnet. Om man skulle ta sitt eget liv, tänkte han, så +kunde det ej finnas lämpligare ställe än här. Där långt ute fanns en +stor sten i vattnet, han kunde vada dit ut och sedan hoppa från stenen. +Var det förenat med någon smärta att dö i vattnet? Han var knappast så +rädd för själva döden som för dödskampen. Nu tog han fram den browning +han alltid bar i fickan, mest i tanke på självförsvar, och såg på den. +Gjorde det ont just som skottet passerade genom hjärnan? Han mindes en +handelsman nere i byn som skjutit sig i huvudet och han hade levat en +timme efter skottet. Hade han då känt någon smärta? Var han själv då en +sådan vekling att han övervägde smärtan i ett dylikt fall? Fy fan! en +sån stackare en människa kan vara? Och så — det dugde inte, far +och mor skulle aldrig överleva det. Men om han ställde till så att de +trodde honom omkommen genom olyckshändelse, då mildrades väl deras börda +en smula? Och varför satt han då grubblande så envist på det som +<span class = "pagenum">207</span> +han ej skulle ha mod att utföra? Ty ville han verkligen dö? Bedrog han +ej sig själv, satt och lekte med självmordstanken för att ha något att +fördriva tiden med? Han log bittert för sig själv, det var tid på att gå +härifrån, solen sjönk på andra sidan bergen och sjön och en ensam trast +spelade i en gran ute på Hällandsudden. Annars var det så tyst, så tyst, +bara en och annan liten blyg våg plaskade mot land och sländorna for av +och an och kom nära och tittade på honom. Sakta steg han upp och gick +emot stugan.</p> + +<p> +Det första han såg när han kom in var hammaren, och med en svordom tog +han den och kastade den ut genom dörren. Han makade bädden till rätta på +golvet, men saknade mod att lägga sig, tände lampan, fast det ännu var +ganska ljust, och försökte läsa. Han tog Mäster Eckharts predikningar +och stavade sig långsamt fram, det var på ett främmande språk som han +klent behärskade. Han lade bort boken en stund, gick och reglade dörren +noga, täckte för fönstret, såg sig omkring i det dammiga, oordnade +rummet och ryste. Var han då mörkrädd? Så tog han den gamla luntan igen +och läste halvhögt:</p> + +<p>“Som du älskar, sådan är du. I det du älskar, förvandlas du. Älskar +du jorden, då är du jordisk. Älskar du Gud, då är du gudomlig. När jag +alltså älskar Gud, är jag då Gud? Det säger jag icke, men jag säger eder +vad skriften säger: I ären gudar — —“</p> + +<p> +Hur skall det gå till att älska Gud? brusade han plötsligt upp för sig +själv. Jag känner att jag älskar +<span class = "pagenum">208</span> +mor och far, och kanske är det något gudomligt i denna känsla. Varför +säger Eckhart icke: du skall älska det högsta du vet på jorden, eller, +du skall känna kärlek till alla lidande, eller till hela skapelsen? Men +nej, det säger han icke, han sätter dit ett ord i stället som för mig +saknar varje betydelse: Gud. Vad vet Mäster Eckhart om Gud? Ingenting. +Vad är det som han kallar Gud? Naturligtvis detta obestämbara, dunkelt +förnumna Högsta. Detta är också blott ett nytt ord. Konstnärlig känsla, +rus, kärlek, allt detta välver sig på djupet av de lidande själarnas +hav, som gläder, lyfter, trampar ner, pinar och krossar! Detta är Gud. +Mor, som sätter fram den sista brödkanten åt sin son. Hon är Gud. Men så +menar inte Eckhart, nej, han tror på en intelligent, personlig varelse, +som själv känner kärlek till oss alla. Och denne är det jag skall +älska.</p> + +<p> +Han gjorde våld på sig för att bli lugn. Kanske, tänkte han, att Eckhart +känner det ungefär som jag, att han visst inte för sig själv erkänner en +intelligent skapare, en gud som tänker och handlar och hämnas, kanske +detta hans tal bara är en formel varunder han söker få fram något av det +medlidande, den stormande kärlek till hela världen som är Eckharts egen? +Ja, ja, talet om Guds kärlek blir en avloppsväg för den känsla som +annars skulle spränga sönder mannen.</p> + +<p> +Han slängde bort boken och kröp ned på bädden, men lät lampan brinna. +Jag känner mig bestämt lugnare än förr, tänkte han, men också liksom +stelare. +<span class = "pagenum">209</span> +Vad kan det vara? Men om en stund föll han i en underlig halvsömn, som +då och då avbröts, men så småningom blev allt djupare. Det var den +kroppsliga tröttheten som blev övermäktig. Han hade gått så mycket och +ingenting ätit på så länge. Han sov oroligt, kastande sig av +och an.</p> + +<p> +Han vaknade och kände sig förunderligt ivrig att komma upp och han smög +sig, tyckte han, halvklädd ut i den skumma natten, sökande efter +hammaren. Han ryste, men han måste, han var rädd, att annars skulle +gamle Alexander komma och hämnas på honom. Han bar in den och lade den +bredvid bädden, han kände sig rädd, och hammaren var i alla fall ett +vapen. När han fann sig liggande halvnaken på bädden trodde han att han +drömt även detta, men hammaren låg ju där. Var han ännu ej vaken? Han +gnuggade sig i ögonen och satte sig upp, smekte hammaren med fingrarna. +Du är ändå min, mumlade han, jag skall inte överge dig mer. Han sjönk +ned, kände sig besynnerligt kall om huvudet och tycktes somna.</p> + +<p> +Om en stund låg han och stirrade på en underlig skepnad som stod på +golvet ett stycke från bädden. Han kunde se ett par vita skor, så vita +att de var nästan skinande. Hastigt gjorde han en rörelse för att kunna +uppfatta ansiktet, men ett litet jämrande rop undföll honom. Det fanns +bara en kropp, men intet ansikte, ty varelsen hade ett kolsvart skynke +kastat över axlar och huvud, så att dess övre del liknade en stor svart +kägla. Men han uppfattade att huvudet +<span class = "pagenum">210</span> +vred sig och vaggade under detta svarta omhölje. Detta var ohyggligt, +han satte sig upp och försökte, stirrade som om han velat med blicken +genomborra omhöljet. Det fanns intet mer av skepnaden som var +skrämmande, bara det att ansiktet måste vara förfärligt, eftersom det +var dolt.</p> + +<p> +Nu sträckte den besynnerliga varelsen ut handen och tycktes peka på +Alexanders hammare, som låg på golvet. David försökte tala, men rösten +svek honom alldeles, han kämpade efter luft, och äntligen fick han fram +det. Han reste sig häftigt upp från trasbädden.</p> + +<p> +— Jag drömmer — jag drömmer! ropade han vilt. Men gestalten +stod kvar, han såg så förfärlig ut i det blandade skenet från dagern där +ute och lampan som ännu brann. Och plötsligt tyckte David att all hans +rädsla gav efter, han blev ond.</p> + +<p> +— Hör nu, jaså, du är här, du kom ändå till sist! Jag har bedit +till däj som barn många, många gånger, och sen jag vart man också har +jag bedit men du kom inte. Du var väl högfärdig, kan jag tro! Du tänker +skrämma mäj nu, men det går inte, ser du jag skall slå huvudet av dig +med Alexanders hammare! Vill du föra mig till helvetet? Det finns inget +helvete, så nu vet du det! Du är en stor stackare, det är du, ha, ha! +Men vill du inte höra hur dina älskade barn har det? Tror du inte jag +känner kärlek till dina barn? Men inte till däj, hör du det! Ty att +känna kärlek till alla dina barn, det är ju det högsta, det finns intet +högre. Du är själv inte alls så stor som kärleken, du!</p> + +<p> +<span class = "pagenum">211</span> +Han tyckte att gestalten kom framåt och med ett skrämt skrik sprang han +till ett hörn av rummet, med hammaren i handen. — Du får inte ta +mig innan jag talat, hör du! Du har väl andra att gå till än mäj, bara +en mil härifrån bor Skabb-Sara, du känner väl Skabb-Sara, som alla är så +elaka åt. Varför har du skapat Skabb-Sara? Då var du dum. För hon har +nio barn utan far och ingenting att äta, och hennes kjortelfåll, den är +inte av stjärnljus, som din — hennes är en enda skålla av bara +löss! Jo, du! Sen kan du gå till Lax-Kerstin, det är också en av dina +dårar, hon är sjutti år och så ful och så fattig att det kan du inte +göra dig en föreställning om. I kyrkan går hon. Men vet du, hon har +alldeles fyrkantig kropp och rinnande ögon, men hon har karlar hos säj, +dom där rallarna som du skickat till Parjala att gräva kanalen, dom +ligger hos henne och betalar en krona åt gången. Det lever hon på. Vill +du döma henne för det, hon skulle svälta ihjäl annars! Gå dit, gå! Det +är inte bara jag som är eländig. En sån fattigvård håller du oss med! +Och så kan du gå till den där mannen med snörena — som Monna Lisa +— — du har många, många, och du vill jag skall tacka dig för +allt!</p> + +<p> +Han smög sig sakta fram mot detta tysta, skrämmande väsende och han +skakade till som av köld, sedan skrattade han.</p> + +<p> +— Hör du, vad är det egentligen med ditt ansikte, eftersom du jämt +går med ett skynke över det? Jag har sett dina barn och en stor del av +— dina välsignelser +<span class = "pagenum">212</span> +har jag erfarit — och sett — dina gärningar! Nu vill jag se +hur du ser ut i ansiktet. Tag bort skynket, hör du! <i>Tag bort!</i></p> + +<p> +Ursinnigt störtade han fram och rev slöjan från ansiktet, såg in i det +och blev sedan stel i hela kroppen. Han skrek till högt, högt, och sedan +blev det alldeles mörkt omkring honom, och han låg mycket stilla mycket +länge.</p> + +<p> +När han vaknade var det morgon. Matt, men dock i stånd att gå upp och +röra sig, tog han, utan att veta varför, den gamla hammaren och smög sig +ut och gick sakta nedåt landsvägen. Hans ansikte var uttryckslöst, +endast oroligt sökande irrade ögonen hit och dit, då och då skakade han +på huvudet. — Jag såg det, jag fick se det, mumlade han. Om en +stund småsjöng han för sig själv: jag såg det, jag såg det, jag har sett +— — —</p> + +<p> +Han kände sig trött och satte sig invid en sten vid vägkanten. Han höll +hårt omkring hammarskaftet och plötsligt rann honom en vers i minnet. +Han ville sjunga, han kunde ju sjunga så bra, och han kunde knacka +takten med hammaren mot stenen, bara litet, det gjorde ingenting, och +hör hur det klingade, när han sjöng:</p> + +<table> +<tr><td class = "center smaller"> +<i>Där i min natt och stora synd jag övergiven låg,<br> +igenom mörkrets tunga vägg Guds anlete jag såg</i> +<div class = "right"> +— — —</div> +</td></tr> +</table> + + +<span class = "pagenum">213</span> +<h4 class = "section">17. Lovsången</h4> + +<p> +En främling som var mycket fint klädd och hade hasselbruna ögon och en +mycket hög panna och såg ut att vara omkring fyrtiofem år gick sakta upp +mot Efraim Ramms stuga. — Hans föräldrar måste vara döda av sorg +nu, tänkte han, varför går jag då dit? “Den i söken är icke här“ — +— och vill jag då se honom? Skall han känna igen mig? Där är +alltså stugan — låt oss då sitta ned — han talade högt med +sig själv som till en kamrat — låt oss sätta oss här i skuggan +— vad är det jag har hört om honom — vad har jag då hört? +Han kände på sin panna, den var fuktig av svett fast vinden var sval. Nu +går snart solen ner — nu snart går den ner! Å, jag kan förstå att +man blir — — en sådan om man växer upp här! här är så +vackert att här bor sannerligen Gud! Jag Karl Herman Hartman förstår +detta fast jag bara är en stackare. Och jag har ett brev i fickan från +henne — från henne.</p> + +<p> +Stugan låg på en hög ås under några jättelika granar och nedanför var en +långsträckt dalgång där tre tjärnar blänkte i rad. De fjärran bergen var +så blå som stål och de bruna myrarna slingrade sig som ormar kring dem. +Koskällor skramlade i fjärran och svalorna flög lågt.</p> + +<p> +Han reste sig och gick fram till stugan. Det såg ut som om man redan +lagt sig därinne, de snövita jalusierna +<span class = "pagenum">214</span> +var tätt dragna för fönstren. Kunde man då sova härinne trots allt?</p> + +<p> +Då hörde han plötsligt slagen av en slägga och spratt till. Han följde +stigen åt det håll varifrån ljudet kom och smög sig sakta fram till +stället. Det var en liten uthuggning i skogen, full av granit- och +kvartsblock, och mitt ibland alla stenarna satt David, iförd endast +byxor, skjorta och en grå arbetsrock. Om Hartman ej vetat att han var +vansinnig skulle han ha tagit honom för en stenarbetare. Ivrigt och +sökande utvalde han vissa stenar, lade dem på en större och slog sönder +dem med hammaren, för varje gång tycktes han noga undersöka brottytan, +som om han sökt efter någon sällsynt bergart.</p> + +<p> +Hans ansikte var mycket ivrigt och mycket oroligt, men när han emellanåt +liksom vilade sig och torkade svetten ur pannan, tyckte Hartman att han +liksom fick ett klokt, eftertänksamt uttryck.</p> + +<p> +Han gick fram och ropade hans namn, varvid David såg upp rädd och skygg. +Han tycktes inte riktigt erinra sig vem den främmande var, men han reste +sig och kom emot honom utan att hälsa.</p> + +<p> +— Sätt dig, sade han nervöst, du är översteprästen. Ty om någon +gjort en synd till orenhet, så att han är oren enligt guds lag, då skall +han taga två turturduvor och två unga duvor och gå till prästen och han +skall offra dem till ett brännoffer — så att den orene blir +ren —</p> + +<p> +— Känner du inte igen mig — Hartman — minns du +<span class = "pagenum">215</span> +inte — säg, minns du Ziri? frågade Hartman förtvivlat för att +försöka väcka hans förnuft.</p> + +<p> +David såg förvånad på honom. — Du vet då inte att jag har sett +honom — jag har sett ansiktet. Men han hade inget hjärta. Det är +Hans hjärta jag letar efter här i stenarna. Tror du inte att Guds +barmhärtighet finns här? Men säg mig att jag bliver ren — om en +— två — tre dagar — men till dess skall jag vara utom +lägret, säger Herren! — — Men tyst nu — David bleknade +plötsligt och lutade sig mot sin slägga — de sjunger — de +sjunger däruppe!</p> + +<p> +Och Hartman var nära att sjunka ihop av rörelse, men han behärskade sig +och lyssnade. En sång kom däruppifrån stugan, två gamla röster sjöng, +den ena var en gubbes, skälvande och tunn, den andra, troligen moderns, +litet fylligare. De teg bägge och lyssnade, men plötsligt började David +sakta gnola med och knackade varsamt takten mot en sten med släggan. +Fallande och stigande och vaggande slöt sig de två rösterna däruppe +liksom intill varandra, stödjande och bärande varandra ut i vinden och +vårnatten och doften av granbarr och klöver, och blandade sig med surret +från humlorna och de små klingande slagen av släggan:</p> + +<p class = "center smaller"> +<i>O Gud vi tacke Dig för att Du gav och tog!<br> +I kärlek sträckte du din hand mot den som så du slog.<br> +För oss till sist till dina hus i frid,<br> +giv oss en var en ren ovansklig skrud —<br> +ty trefalt lovad, lovad vare Gud!</i> +</p> + +<p> +<span class = "pagenum">216</span> +Men då sjönk David ihop i våldsam, befriande gråt — De tackar +honom, de tackar honom för allt detta! snyftade han.</p> + + + + + + + + +<pre> + + + + + +End of the Project Gutenberg EBook of David Ramms arv, by Dan Andersson + +*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK DAVID RAMMS ARV *** + +***** This file should be named 18317-h.htm or 18317-h.zip ***** +This and all associated files of various formats will be found in: + http://www.gutenberg.org/1/8/3/1/18317/ + +Produced by Louise Hope, Martin Agren and The Online +Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net + + +Updated editions will replace the previous one--the old editions +will be renamed. + +Creating the works from public domain print editions means that no +one owns a United States copyright in these works, so the Foundation +(and you!) can copy and distribute it in the United States without +permission and without paying copyright royalties. Special rules, +set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to +copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to +protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project +Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you +charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you +do not charge anything for copies of this eBook, complying with the +rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose +such as creation of derivative works, reports, performances and +research. They may be modified and printed and given away--you may do +practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is +subject to the trademark license, especially commercial +redistribution. + + + +*** START: FULL LICENSE *** + +THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE +PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK + +To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free +distribution of electronic works, by using or distributing this work +(or any other work associated in any way with the phrase "Project +Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project +Gutenberg-tm License (available with this file or online at +http://gutenberg.org/license). + + +Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm +electronic works + +1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm +electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to +and accept all the terms of this license and intellectual property +(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all +the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy +all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession. +If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project +Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the +terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or +entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8. + +1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be +used on or associated in any way with an electronic work by people who +agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few +things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works +even without complying with the full terms of this agreement. See +paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project +Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement +and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic +works. See paragraph 1.E below. + +1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation" +or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project +Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the +collection are in the public domain in the United States. If an +individual work is in the public domain in the United States and you are +located in the United States, we do not claim a right to prevent you from +copying, distributing, performing, displaying or creating derivative +works based on the work as long as all references to Project Gutenberg +are removed. Of course, we hope that you will support the Project +Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by +freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of +this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with +the work. You can easily comply with the terms of this agreement by +keeping this work in the same format with its attached full Project +Gutenberg-tm License when you share it without charge with others. + +1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern +what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in +a constant state of change. If you are outside the United States, check +the laws of your country in addition to the terms of this agreement +before downloading, copying, displaying, performing, distributing or +creating derivative works based on this work or any other Project +Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning +the copyright status of any work in any country outside the United +States. + +1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg: + +1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate +access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently +whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the +phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project +Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed, +copied or distributed: + +This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with +almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or +re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included +with this eBook or online at www.gutenberg.org + +1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived +from the public domain (does not contain a notice indicating that it is +posted with permission of the copyright holder), the work can be copied +and distributed to anyone in the United States without paying any fees +or charges. If you are redistributing or providing access to a work +with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the +work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1 +through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the +Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or +1.E.9. + +1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted +with the permission of the copyright holder, your use and distribution +must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional +terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked +to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the +permission of the copyright holder found at the beginning of this work. + +1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm +License terms from this work, or any files containing a part of this +work or any other work associated with Project Gutenberg-tm. + +1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this +electronic work, or any part of this electronic work, without +prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with +active links or immediate access to the full terms of the Project +Gutenberg-tm License. + +1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary, +compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any +word processing or hypertext form. However, if you provide access to or +distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than +"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version +posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.org), +you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a +copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon +request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other +form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm +License as specified in paragraph 1.E.1. + +1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying, +performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works +unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9. + +1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing +access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided +that + +- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from + the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method + you already use to calculate your applicable taxes. The fee is + owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he + has agreed to donate royalties under this paragraph to the + Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments + must be paid within 60 days following each date on which you + prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax + returns. Royalty payments should be clearly marked as such and + sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the + address specified in Section 4, "Information about donations to + the Project Gutenberg Literary Archive Foundation." + +- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies + you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he + does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm + License. You must require such a user to return or + destroy all copies of the works possessed in a physical medium + and discontinue all use of and all access to other copies of + Project Gutenberg-tm works. + +- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any + money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the + electronic work is discovered and reported to you within 90 days + of receipt of the work. + +- You comply with all other terms of this agreement for free + distribution of Project Gutenberg-tm works. + +1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm +electronic work or group of works on different terms than are set +forth in this agreement, you must obtain permission in writing from +both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael +Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the +Foundation as set forth in Section 3 below. + +1.F. + +1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable +effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread +public domain works in creating the Project Gutenberg-tm +collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic +works, and the medium on which they may be stored, may contain +"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or +corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual +property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a +computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by +your equipment. + +1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right +of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project +Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project +Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all +liability to you for damages, costs and expenses, including legal +fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT +LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE +PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE +TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE +LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR +INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH +DAMAGE. + +1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a +defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can +receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a +written explanation to the person you received the work from. If you +received the work on a physical medium, you must return the medium with +your written explanation. The person or entity that provided you with +the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a +refund. If you received the work electronically, the person or entity +providing it to you may choose to give you a second opportunity to +receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy +is also defective, you may demand a refund in writing without further +opportunities to fix the problem. + +1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth +in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER +WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO +WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE. + +1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied +warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages. +If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the +law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be +interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by +the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any +provision of this agreement shall not void the remaining provisions. + +1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the +trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone +providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance +with this agreement, and any volunteers associated with the production, +promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works, +harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees, +that arise directly or indirectly from any of the following which you do +or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm +work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any +Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause. + + +Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm + +Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of +electronic works in formats readable by the widest variety of computers +including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists +because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from +people in all walks of life. + +Volunteers and financial support to provide volunteers with the +assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's +goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will +remain freely available for generations to come. In 2001, the Project +Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure +and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations. +To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation +and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4 +and the Foundation web page at http://www.pglaf.org. + + +Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive +Foundation + +The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit +501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the +state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal +Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification +number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at +http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent +permitted by U.S. federal laws and your state's laws. + +The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S. +Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered +throughout numerous locations. Its business office is located at +809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email +business@pglaf.org. Email contact links and up to date contact +information can be found at the Foundation's web site and official +page at http://pglaf.org + +For additional contact information: + Dr. Gregory B. Newby + Chief Executive and Director + gbnewby@pglaf.org + + +Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg +Literary Archive Foundation + +Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide +spread public support and donations to carry out its mission of +increasing the number of public domain and licensed works that can be +freely distributed in machine readable form accessible by the widest +array of equipment including outdated equipment. Many small donations +($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt +status with the IRS. + +The Foundation is committed to complying with the laws regulating +charities and charitable donations in all 50 states of the United +States. Compliance requirements are not uniform and it takes a +considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up +with these requirements. We do not solicit donations in locations +where we have not received written confirmation of compliance. To +SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any +particular state visit http://pglaf.org + +While we cannot and do not solicit contributions from states where we +have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition +against accepting unsolicited donations from donors in such states who +approach us with offers to donate. + +International donations are gratefully accepted, but we cannot make +any statements concerning tax treatment of donations received from +outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff. + +Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation +methods and addresses. Donations are accepted in a number of other +ways including checks, online payments and credit card donations. +To donate, please visit: http://pglaf.org/donate + + +Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic +works. + +Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm +concept of a library of electronic works that could be freely shared +with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project +Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support. + + +Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed +editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S. +unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily +keep eBooks in compliance with any particular paper edition. + + +Most people start at our Web site which has the main PG search facility: + + http://www.gutenberg.org + +This Web site includes information about Project Gutenberg-tm, +including how to make donations to the Project Gutenberg Literary +Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to +subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks. + + +</pre> + +</body> + +</html> |